Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:8

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

SOCIALFÖRSÄKRINGENS ORGANISATION AVGIVET AV

STA TENS

S

BESPARINGSKOMMITTi:

T O C K 1 <) 2

H

0 5

L M

Statens offentliga utredningar 1925 i

Kronologisk

Utredning av vissa frågor rörande privatläroverkeu. Norstedt. 178 s. 2 pat.-tab. K. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 81. Den svenska tvättmedelsindustricn ined särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av Hj. HeimbUrger. Marcus. 108 s. Fl. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 2». Den svenska skoindnstrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av \V. Smith. Tullberg. 104 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 80. Ben svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före vitrldskriget. Av O. Kdslröin. Marcus. 48 s. Fi. Tull- och traktatkqmmitténs utredningar och betänkanden. 32. Den svenska porslinsindnstfion med särskild

förteckning

hänsyn till förhållandena före världskriget. Av E. W. Tillberg. Tullberg. G4 s. Fi. 6. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betiinkanden. 33. Tryckeri-och pappersförädlingsindustri i Sverige. Av F. Hilgerdt. Marcus. 125 s. Fi. 7. TJnderofficerssakkunnigas yttrande och förslag jämte personalrepresentanternas särskilda yttrande. Fahlerantz. 140 s. Fö. 8. Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Xorstedt. viij, 355 s. F i . :». Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de under Knngl. kommunikationsdepartementet lydande allarsdrivande verkens förnyelsefonder samt för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Norstedt. 44 s. K.

Anm. slag med enhetlig färg för varje departement.

utredningar

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 192 5: 8 F IN A.NSJDBPAR T B M E N T E T

ETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

SOCIALFÖRSÄKRINGENS

ORGANISATION

AVGIVET AV S T A T E N S B E S P A R I N G S K O M M IT T É

STOCKHOLM 1925 KUNOIi. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNEB

s

Till

KONUNGEN.

Statens besparingskommitté lar härmed överlämna betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Vid utredningen har kommittén bland andra sakkunniga anlitat, för frågor

IV

angående fattigvården kanslirådet i socialdepartementet G. H. von Kocli. för pensionsförsäkringen byråchefen i pensionsstyrelsen H. Elliot, för sjukförsäkringen byråchefen i socialstyrelsen Th. Andersson samt för olycksfallsförsäkringen byråchefen i riksförsäkringsanstalten E. Odelstierna. Dessutom har kommittén vid utredningsarbetet erhållit sakkunnigbiträde av åtskilliga tjänstemän i pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten. De beräkningar rörande kostnaderna för sjukförsäkringen, som finnas intagna i betänkandet, hava verkställts inom socialstyrelsens sjukkassebyrå. Slutligen har kommittén berett sig tillfälle att överlägga med ett flertal personer, representerande sakkunskap på olika områden av socialförsäkringen. Stockholm den 19 februari 1925. Underdånigst S. L I N N É R . GUNNAR D1LLNER.

CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

PER SÖDERMARK.

C. RAMSTRÖM.

ANDERS ÖRNE.

Innehållsförteckning. Avd. I. Redogörelser. Återblick på socialförsäkringens historia i Sverige Arbetarförsäkringskommittén s. 1. — Propositioner 1890 och 1891 ang. olycksfallsförsäkring s. 5. — 1891 års lagstiftning om sjukkassor s. 5. — Nya arbetarförsäkringskommittén s. 6. — Propositioner 1895 och 1898 ang. invaliditetspensionering s. 8. — Arbetarförsäkringsfondens bildande s. 9. — 1901 års olycksfallsersättningslag s. 9. — 1910 års sjukkasselagstiftning s. 11. — Moderskapsförsäkring s. 13. — Tillkomsten av lagstiftningen om allmän pensionsförsäkring s. 14. — Sjömanspensioneringen s. 15. — Tillkomsten av gällande lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete s. 18. — Förslag om obligatorisk allmän sjukförsäkring s. 20. — Krav på en enhetlig socialförsäkring s. 22.

Fattigvården

. . . . . . . .

Den allmänna karaktären av 1918 års reform s. 24. — Understödstagarnas ställning, klagorätt, inspektion m. m. s. 24. — Organisationen s. 26. — Fattigvårdens verksamhetsområde s. 26. — Ersättningsskyldighet och maktmedel mot försumliga försörjare s. 27. — Sökande och meddelande av fattigvård s. 28. — Anstaltsvårdens reformering s. 30. — Överflyttning av kostnaderna för vård av sjuka och abnorma å landstingen s. 31. — Understöd utan fattigvårdskaraktär s. 32. — Fattigvårdens omfattning 1913— 1922 s. 32. — Fattigvårdens omkostnader s. 33.

Pensionsförsäkringen Pensionsförsäkringens omfattning s. 35. — Pensionsförsäkringens förmåner s. 36. — Medel till kostnadernas bestridande s. 39. — Organisationen s. 41. — Pensionsärendenas behandling s. 44. — Utbetalning av pension s. 46. — Grunddragen av pensionsförsäkringens ekonomi s. 47. — Pensionsförsäkringens förvaltningskostnader s. 51. — Pensionstagarnas yrkesgruppering s. 52. — Pensionsförsäkringens nuvarande resultat, särskilt i förhållande till fattigvården s. 52. — Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet s. 54.

Sjukförsäkringen Sjukkasseverksamhetens natur s. 62. — Registrerade och oregistrerade sjukkassor s. 62. — Inträde i och uteslutning ur sjukkassa s. 62. — Sjukhjälp s. 64. — Karenstid, väntetid, sjukhjälpstid s. 65. — Övriga understödsformer s. 65. — Avgifter s. 65. — Statsbidrag s. 65. — Antalet registrerade sjukkassor och deras medlemsantal s. 67. — Sjukkasseverksamhetens lokala utbredning s. 68. — Splittringen inom sjukkasscrörelsen s. 76. — Den kontanta sjukhjälpcns storlek s. 77. — Sjnkhjälpstidens längd s. 77. — Förhållandet mellan medlemsavgifter och kontant sjukhjälp s. 78. — Begravningshjälp s. 81. — Läkarvård, sjukvårdande verksamhet och konvalescentvård s. 82. — Sjukvård i hemmet s. 83. — De registrerade sjukkassornas ekonomiska förhållanden s. 84. — Sjuklighetsfrckvensen s. 85. — Sjukkassemedlemmarnas delaktighet i pensionsförsäkringen s. 86.

VI

Sid. Olycksfallsförsäkringen Huvuddragen av lageus bestämmelser s. 90. — Statistiska uppgifter rörande försäkringen s. 93. — Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation s. 94. — Rikeförsäkriugsanstalten s. 98. — Den sociala olycksfallsförsäkringens samarbete med övriga sociala försäkringsgrenar s. 105. — Riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader under olika förutsättningar s. 106. — Försäkringsrådet s. 108.

90¶Yrkesinspektionen

H"

Kort historik över lagstiftningen om-arbetarskydd i vårt land s. 116. — Yrkesinspektionen s. 117. — Yrkesinspektionen och den sociala olycksfallsförsäkringen s. 118.

Avd. II. Kommitténs förslag. Grundlinjer Allmän översikt Pensionsförsäkringen

Sid. 197 lÄ

^ 1*' 1*9

Pensionsförsäkringens nuvarande betydelse s. 129. — Höjning av pensionsavgifterna s. 129. — Pensionsförsäkringsfonden s. 131. — Avgiftsuppbörden s. 132. — Inkomstberäkning enligt 7 § pensionsförsäkringslagen s. 133. — Försäkriugsböcker s. 134. — Försäkringens begränsning s. 134. — Höjning av kommunernas bidrag s. 136. — Undantag för sinnessjuka och sinnesslöa s. 136. — Inskränkning i rätten till retroaktiv pension s. 137. — Samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården s. 138. — Ponsionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet s. 140.

Sjukförsäkringen

l4w

Allmän översikt s. 142. — Splittringen i det nuvarande sjukkasseväsendet s. 144. — Endast en statsunderstödd sjukkassa inom visst område s. 145. — Sjukkasscområdets omfattning s. 146. — Överflyttning från en sjukkassa till en annan s. 147. — Sjukbjälpstidens längd s. 148. — Sjukpenningens storlek s. 149. — Begravningshjälp s. 149. — Läkarvård och läkemedel s. 149. — Karenstid s. 151. — Tillsynsmyndighetens förläggning s. 151. — Samverkan med pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse s. 151. — Statsbidrag s. 151. — Övergångsperioden s. 153.

Centralorganisationen för pensions-, sjukkasse- och fattigvårdsärenden 153 Olycksfallförsäkringen . . . . . . Försäkringspliktens omfattning s. 158. — Karenstidens längd s. 159. — Sjukpenning under karenstiden s. 159. — Sjukpenning efter karenstiden s. 160. — Alternativ för olycksfallsförsäkringens organisation s. 160. — Kommitténs organisationsförslag s. 163. — Kostnaderna s. 165. — Bedömandet av invaliditctsersättningskrav s. 166. — Olycksfallsersättningens samarbete med sjukkassor s. 166.

P. M. rörande den sannolika utvecklingen av den relativa nationalininkomsten i Sveriga, utarbetad av professor S. Brisman 169 Pensionsförsäkringen • • Fördelningen av kostnaderna för pensionstillägg och understöd s. 180. — Höjning av pensionsavgifterna m. m. s. 182. — Ändring i sättet för beräkning av pensionstilllägg s. 194. — Införande av försäkringsböcker s. 196. — Undantag från avgiftsplikt s. 201. — Pensionsförsäkringens omfattning s. 204. — Förkortning av pensionstilläggets och understödets retroaktivitet s. 206. — Pensionsstyrelsens organisation s. 206. — Åtgärder för förenkling av registerföringen s. 208. — Den lokala organisationen s. 209. — Läkarfrågan s. 212. — Kontrollerande efterundersökningar s. 214. — Vissa ändringar av 9 § pensionsförsäkringslagen s. 215.

VII Sid. 218

Sjukförsäkringen Den ekonomiska innebörden av kommitténs förslag beträffande sjukförsäkringen s. 218. — Formerna för samverkan mellan pensionsförsäkringen och sjukkassorna s. 224. — Övergången s. 226.

Olycksfallsförsäkringen £28 Försäkringsavdelningen s. 230. — Besvärsavdelningen och besvärsnämnderna s. 234. — Allmänna avdelningen s. 239. — Yrkesinspektionsavdelningen s. 240. — Riksförsäkringsverket såsom ämbetsverk s. 241. — Uppdelning av försäkringsstocken i företagare och icke-företagare s. 243. — Statens och kommunernas arbetare s. 245. — Förenklingar i premiesättningsarbetet s. 245. — Gränsen meUan större och mindre arbetsgivare s. 245. — Särskilda försäkringsvillkor s. 246. — Ändrade bestämmelser om karenstidens längd och sjukpenning under karenstiden s. 247. — Bedömandet av invaliditetsersättningskrav s. 249. — Olycksfallsförsäkringens samarbete med sjukkassor s. 260. — Ändrade grunder för beräkning av kontant ersättning under sjukdomstiden s. 263. — Frågor av teknisk art rörande samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna m. m. s. 265. — Övergångstiden s. 270. — Statens kostnader för riksförsäkringsverket s. 271. — Arbetsgivarnas kostnader för riksförsäkringsverket s. 273.

Bilagor. Bil. 1 : » 2: » » » » »

3: 4: 5: 6: 7:

»

8:

» 9: » 10: » 11: » 12: » 13: » 14: » 15 »19: » 20: »21:

Fattigvårdsstatistiken för åren 1 9 1 3 — 1 9 2 2 279 Uppgifter angående orsakerna till understödsbehovet samt understödstagarnas fördelning efter ålder 280 K o m m u n a l a kostnader för fattigvård och pensionsförsäkring 282 Specifikation å fattigvårdskostnader åren 1 9 1 8 — 1 9 1 9 282 1920 års pensionsavgifter t 283 A n t a l pensionstagare _ 284 Statens, landstingens och k o m m u n e r n a s kostnader för pensionstillägg och u n d e r s t ö d åren 1 9 1 4 — 1 9 2 2 284 B e r ä k n a d e och verkliga kostnader för pensionstillägg, understöd och barntillägg 1 9 1 4 — 1 9 2 3 285 Pensionsstyrelsens personal 286 Antal pensionsansökningar och u t f ä r d a d e pensionsbrev 286 Pensionsförsäkringens i n k o m s t e r och utgifter u n d e r år 1 9 2 3 287 Pensionsförsäkringsfonden budgetåret 1 9 2 3 — 1 9 2 4 288 Pensiousförsäkringsfondens ställning den 30 j u n i 1 9 2 4 289 Yrkesgrupperingen bland pensionstagare 290 1 8 : U t r e d n i n g angående pensionsförsäkringens inverkan på fattigvården och k o m m u n e r n a s finanser 293 Antalet sjukvårdsärenden i pensionsstyrelsen och kostnaderna för sjukvården m . m 319 R e s u l t a t av pensionsstyrelsens s j u k v å r d a n d e v e r k s a m h e t 320 Uppgifter angående olycksfallsförsäkringen 323

Tabell A: Antal arbetsgivare åren 1918—1921 . 323 Tabell B : Antal årsarbetare åren 1918—1921 323 •pa!!en T\: A n t a l a r s a r b e t a r e > fördelade efter försäkringsform, åren 1918—1921 . . . . . . 323 labell D: Ersättningar enligt den obligatoriska försäkringen på grund av olycksfall i arbete åren 1918—1921 . . 324 Tabell E: Olycksfallens fördelning efter skadans påföljd åren 1918—1921 325 IQ?Q i < £ ? t a l o l y c k s f a l l > invaliditetsfall och dödsfall per 10,000 årsarbetare under åren lylo—lbJl nan

VIII Sid. Tabell G: Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av olycksfall i arbete under . åren 1918—1921 • f • • » • • • ' !_ ' • • ' „ ' , , ' 097 Tabell H: Antal kvarstående sjuka vid olika tider efter dagen for olycksfallet . . . . . . ,^7 Tabell I: Försäkringsstockens omfattning samt antal olycksfall oeb skadeersättningar av olika slag för de särskilda försäkringsinrättningarna . . . . . . . ittb Tabell K: Skadeersättningar på grund av olycksfall hos större arbetsgivare under åren ö 1918 \%->\ Tabell L : Riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock och förvaltningskostnader under åren 1918—1921 • • • • • • • • • • • • • Tabell MT Försäkringsavgifter, lindringsbelopp samt tilläggsavgifter och bidrag for nksiorsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen under åren 1918—1JSM . **f Tabell N: Balansräkningar för de ömsesidiga bolagen den 31 december 1923 . . . . . . . ööi Tabell O: Balansräkning den 31 december 1923 för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag . • • • ;*** Tabell P : Riksförsäkringsanstaltens personal den 1 oktober 19J4 . . . . . . . . . • • • 000 Tabell Q: Ärenden rörande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, som under år 1923 varit föremål för försäkringsrådets prövning *>4 Bil. 2 2 : »

23:

Administrationskostnader m. m. för den sociala olycksfallsförsäkringen i vissa f r ä m m a n d e länder ' *° ' P . M. angående olika alternativ för beräkning av s j u k p e n n i n g och ± o r i n d e l n i n g av de försäkrade i löneklasser '^9

Avd. I. Redogörelser. Återblick på socialförsäkringens historia i Sverige. I den svenska äldre lagstiftningen finnas, liksom i flertalet andra länder, föreskrifter och anordningar, som icke blott i sak utan även till formen äro nära besläktade med socialförsäkringen i modern mening. Ett exempel härpä utgöra de på grund av reglementet den 30 mars 1748 för »kopvserdiskeppare och skeppsfolk» upprättade sjömanshusen. Dessa skulle nämligen bl. a. utgöra ett slags understödskassor för det mönstrade sjöfolket med obligatorisk anslutning och avgifter, som erlades av såväl skeppsfolket som redarna. Inom hantverket hade detta understödsväsen sin motsvarighet i de, delvis från ännu äldre tid härstammande skråkassorna eller »ämbetslådorna». Längst synas dylika anordningar bibehållit sig inom bergshanteringen. Så t. ex. stadgades i hammarsmedsordningen den 26 augusti 1823 skyldighet för bruksägare att bidraga till en huvudsakligen för understöd åt gamla smeder och deras änkor för bergstingslaget upprättad hammarsmedskassa. Även legostadgan den 23 november 1833 innehåller, som bekant, bestämmelser om viss skyldighet för husbonde att vårda och understödja tjänstehjon vid sjukdom eller orkeslöshet. Den svenska socialförsäkringens historia plägar dock anses börja med år 1884. I anledning av en av S. A. Hedin i andra kammaren väckt molion anhöll riksdagen i skrivelse den 11 maj nämnda år, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, »om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, ävensom för beredande av ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer». För att verkställa den av riksdagen begärda utredningen och avgiva de Arbetarförslag, vartill utredningen gåve anledning, tillsatte Kungl. Maj:t den 3 ok- försäkrrngt tober 1884 en kommitté •— arbetarförsäkringskommittén •—• som under åren 1888—89 avgav förslag till lagar, berörande bl. a. socialförsäkringens samtliga tre huvudgrenar: sjuk-, olycksfalls- och ålderdomsförsäkringen. Den 28 juli 1888 avlämnade sålunda kommittén, utom förslag till lag om åtgärder för skyddande av arbetares liv och hälsa i arbetet samt till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, förslag till lagar om försäkring för olycksfall i arbetet och om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten samt till förordning angående riksförsäkringsanstalten. Kommitténs betänkande med förslag till lag om ålderdomsförsäkring avgavs den 15 maj 1889 och förslaget till lag om sjukkassor den 24 oktober s. å. Olycksfallsförsäkringen skulle enligt förslaget vara obligatorisk och omfatta 1—250500

2 i allmänhet arbetare och andra anställda i bergsbruk och industri, häri inbegripet olika slag av byggnadsverksamhet, vid järnvägs- och spårvägsdrift, vid yrkesmässigt utövad lastning och lossning m. m. Däremot hade icke varken hantverket, lantbruket eller skogsavverkningen ansetts böra inbegripas i försäkringen. I fråga om särskilt sjöfolket skulle försäkringen gälla för befälhavare och besättning (inkl. uppassare m. fl.) å svenska fartyg om minst 20 registertons dräktighet, som användas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande. Försäkringen skulle äga rum i den av staten upprättade och med statsmedel förvaltade riksförsäkringsanstalten och avgifterna för försäkringen erläggas av vederbörande arbetsgivare (rederi). Vid olycksfall i arbetet skulle ersättning utgå från och med tredje veckan efter olycksfallet och utgöra vid fullständig oförmåga till arbete 60 procent av den skadades förutvarande årliga arbetsförtjänst samt vid nedsättning av arbetsförmågan en i förhållande till den återstående arbetsförmågan bestämd andel av nämnda förtjänst. Medförde olycksfallet döden omedelbart eller inom natt och år, skulle som ersättning utom begravningshjälp med 5 procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst utgivas livräntor till den avlidnes änka och barn samt, där änka eller barn icke funnes, till envar släkting i rätt uppstigande led, som av den avlidne åtnjutit underhåll. Efterlevande änkling, som varit väsentligen beroende av hustruns arbetsförtjänst, skulle ock äga uppbära livränta, så länge han vore oförmögen att sig själv försörja. Till änka (änkling) skulle livräntan utgå med 20 procent och till varje efterlevande barn eller släkting med 10 procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Denna skulle beräknas till 300 gånger medelarbetsförtjänsten per dag och finge icke sättas högre än 1,600 kronor eller lägre än 400 kronor per år. I fråga om sjöfolkets försäkring hade förslaget anknutits till och förutsatte sjölagens stadganden om redares åliggande att bekosta viss tids läkarvård och underhåll åt sjöman, som skadats i tjänsten. Förslaget innehöll därför föreskrifter om ersättning endast vid de olycksfall, som medförde stadigvarande total eller partiell arbetsoförmåga eller döden. Stadgandet om en karenstid (kommittén använde uttrycket väntetid) av 2 veckor, varunder ersättning icke skulle utgå, motiverades av kommittén med nödvändigheten av att förekomma svek och att icke överhopa förvaltningen med frågorna om de många smärre olycksfallen. Kommittén åberopade i detta hänseende motsvarande lagstiftning i Tyskland och Österrike, där karenstiden fastställts till 13 resp. 4 veckor. För våra förhållanden vore införandet av en dylik karenstid så mycket mer behövligt, som ersättningsfrågorna enligt förslaget skulle behandlas av en för hela riket gemensam anstalt, vilken sannolikt icke skulle vara i stånd att i fråga om de mångtaliga skadorna av lindrigare slag hålla de undersökningar och utöva den kontroll, som ersättningens bestämmande och utbetalning förutsatte. Då emellertid kommittén, såsom nedan visas, icke ansett sig böra föreslå införandet av obligatorisk sjukförsäkring, hade karenstiden inskränkts till 14 dagar. Detta vore ock enligt kommitténs mening tillräckligt för att icke belasta försäkringsväsendet med den stora mängden av obetydligare olycksfall.

3 I fråga om ålderdomsförsäkringen framhöll kommittén, att den enda lämpliga utvägen att bereda de mindre bemedlade en värdigare och bättre försörjning på ålderdomen än den offentliga fattigvården vore en från det offentligas sida ordnad försäkring. Allenast genom tvång kunde ernås, att ålderdomsförsäkringen komme ett större flertal till godo, således icke blott de mera dugliga och välbärgade, utan även dem, som befunne sig i ogynnsammare socialt läge. Endast därigenom kunde man ock komma därhän, att den offentliga fattigvården bleve i mera avsevärd mån obehövlig, Beträffande därefter försäkringens omfattning åberopade kommittén till en början innehållet i riksdagens ovannämnda skrivelse den 11 maj 1884, enligt vilken den begärda utredningen skulle avse »arbetare och med dem jämförliga personer». Det vore emellertid ytterst svårt för att icke säga omöjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan dem, som skulle räknas till arbetare och med dem jämförliga personer, samt andra. Härtill komme, att det ej på förhand läte sig avgöras, om personer, som vid den tidpunkt, då ålderdomsförsäkringen skulle grundläggas, funnes tillhöra de mindre bemedlades klass, även framgent stannade därinom och vid uppnådd högre ålder hörde till dem, som företrädesvis behövde en genom försäkring tryggad inkomst för att ej falla fattigvården till last. Likaledes kunde icke heller den, som vid den ålder, då inbetalningar för en ålderdomsförsörjning lämpligen borde äga rum, befunne sig i ett jämförelsevis gynnsamt ekonomiskt läge, därför med säkerhet antagas vara på ålderdomen mera tryggad mot nöd än hans jämnåriga inom ett ekonomiskt svagare samhällslager. Enligt kommitténs förslag skulle därför ålderdomsförsäkringen bliva allmän och omfatta envar i riket mantalsskriven svensk undersåte med undantag allenast för obotligt kropps- eller sinnessjuka, som vore till arbete oförmögna. Försäkringsavgifterna skulle i sin helhet erläggas av de försäkrade själva och utgå från 18—28 års ålder. Avgifterna skulle vara lika för alla och utgöra 13 kronor per år (25 öre per vecka). För den, som var anställd i annans tjänst, skulle arbetsgivaren svara för avgiftens betalning med rätt för honom att vid avlönings utbetalande göra avdrag för vad sålunda erlagts. För ett mera allmänt genomförande av försäkringen skulle det åligga vederbörande kommuner att årligen till riksförsäkringsanstalten inbetala så stort belopp, som efter 13 kronor per person belöpte sig å 3 procent av kommunens under nästföregående år mantalsskrivna befolkning. För sålunda inbetalt belopp skulle kommunen erhålla behörigt antal kvitton å kvartalspremier (a 3: 25 kronor), att efter kommunens prövning användas till betalning av försäkringsavgifter för sådana i kommunen mantalsskrivna personer, som på grund av bristande tillgångar varit ur stånd att själva erlägga sina avgifter. Hade försäkringsavgifter behörigen erlagts för samtliga försäkringspliktiga personer utan att de av kommunen betalta kvittona helt och hållet tagits i anspråk, skulle kommunen gottskrivas ett mot de återstående kvittona svarande belopp. En och samma person skulle dock icke kunna för mer än 5 av de 10 försäkringspliktiga åren få sina avgifter på detta sätt erlagda av det allmänna. Den, som behörigen fullgjort honom åliggande betalningsskyldighet, skulle

4 efter fyllda 60 år och utan hänsyn till behovet vara berättigad till livränta å 72 kronor. Vad slutligen sjukförsäkringen beträffar, erkände visserligen kommittén, att man med en obligatorisk sjukförsäkring snabbare skulle kunna komma därhän, att det stora flertalet av den kroppsarbetande befolkningen, vilken i synnerhet vore i behov av understöd vid sjukdomsfall, finge sig dylikt understöd tillförsäkrat. Det vore ock uppenbart, att obligatoriska sjukkassor borde och lättare än frivilliga kunde underkastas i detalj gående bestämmelser och en offentlig tillsyn över deras efterlevnad, varigenom kassornas verksamhet och ständiga vederhäftighet kunde bättre betryggas. Då kommittén icke desto mindre icke funnit sig böra föreslå införandet av obligatorisk sjukförsäkring, berodde detta väsentligen därpå, att kommittén endast i de fall kunde förorda en tvångslagstiftning, där det enskilda initiativet i brist vare sig av insikt och god vilja eller av förmåga icke kunde förväntas skola fylla en uppgift av oomtvistlig vikt på arbetarförsäkringens område. Enligt kommitténs åsikt förelåge icke här detta villkor. Trots den frivilliga sjukkasserörelsens otillräckliga utbredning och bristfälliga organisation kunde man dock ej annat än i densamma erkänna ett vackert och lovande resultat av de små krafternas frivilliga sammanslutning. Kommittén hade icke heller anledning betvivla, det icke denna frivilliga verksamhet, om den erhölle rättsligt stöd av lagstiftningen och ekonomisk uppmuntran av det allmänna, skulle ernå en i det hela tillfredsställande utveckling. I varje fall vore det den naturligaste vägen att, innan tvånget anlitades, tillse vad självhjälpen, rätt understödd, förmådde uträtta. Kommittén hölle ock före, att man icke ägde anledning att så högt anslå värdet av de resultat, i och för sig betraktade, som genom en obligatorisk sjukförsäkring skulle vinnas, emedan kommittén ansåge det lagliga tvångets utsträckning till detta område stå i strid med själva beskaffenheten av detta slag av arbetarförsäkring. I förslaget till lag om sjukkassor hade kommittén därför utgått från den grundsatsen, att det å ena sidan vore förkastligt att genom några åtgärder från statens sida försvaga den enskilda företagsamhet, som givit upphov åt hjälpkasseväsendet, men att å den andra sidan en mera betryggande organisation därav vore önskvärd. Förslaget innefattade vidare, att staten skulle söka genom vissa beviljade förmåner uppmuntra till nydaning eller omdaning av hjälpkassor, som frivilligt ställde sig under offentlig kontroll och underkastade sig vissa av lagstiftningen fastställda regler. Förslaget skilde mellan inregistrerade och erkända sjukkassor, för vilka senare skulle gälla betydligt strängare bestämmelser med avseende på verksamhetens ordnande än för de förra. Med avseende på grunderna för statsbidraget ansåg kommittén det enklast, att detta utginge med en rund summa för år, och föreslog, att inregistrerade sjukkassor med 50 medlemmar eller däröver skulle erhålla 50 kronor och erkända sjukkassor 150 kronor. Erkänd sjukkassa, som icke meddelade högre sjukhjälp i penningar än 2 kronor 50 öre för dag, skulle därjämte av statsmedel erhålla ett årligt understöd, motsvarande 1 krona 50 öre för varje vid kalenderårets ingång i kassan varande medlem.

»> Genom proposition (nr 40) till 1890 års riksdag begärde Kungl. Maj:t Propositioner riksdagens yttrande över ett med ledning av arbetarförsäkringskommitténs 18% J j i ' * " ovannämnda betänkande inom civildepartementet upprättat förslag till förord- olycksfaftsning angående försäkring för olycksfall i arbetet. Liksom kommittébetän- forsakrm9kandet vilade även detta förslag på grundsatsen om obligatorisk försäkring i en av staten upprättad riksförsäkringsanstalt, hos vilken även frivillig försäkring för olycksfall i arbetet kunde tecknas. Emellertid skilde sig Kungl. Maj:ts förslag i flera viktiga punkter från kommittéförslaget. Sålunda skulle enligt propositionen försäkringen omfatta allenast kroppsarbetare, medan kommittéförslaget avsåg även övriga hos en arbetsgivare anställda personer; därjämte hade i propositionen sjöfolket uteslutits. Arbetsgivare, som på tillfredsställande sätt sörjt för beredande av understöd åt arbetarna vid blivande olycksfall, kunde också enligt propositionen fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten. I motsats till förhållandet enligt kommittéförslaget skulle vidare enligt propositionen skadeersättningarna utgå efter en fix norm och icke i relation till den faktiska arbetsförtjänsten. Slutligen hade i propositionen karenstiden — särskilt med hänsyn därtill att ersättningarna för olycksfallen över hela riket skulle regleras från en gemensam anstalt — utsträckts till 60 dagar. Propositionen vann emellertid icke riksdagens godkännande. I stället framlades förslaget, i vissa delar omarbetat, inför 1891 års riksdag, därvid avseende särskilt fästs vid den inom riksdagen uttrjrckta önskan, att den blivande lagstiftningen i ämnet måtte erhålla civillags natur. Däremot ansåg sig departementschefen icke kunna biträda den vid 1890 års riksdag uttalade åsikten, att man vid en lagstiftning om arbetsgivares skyldighet att ansvara för skada, som genom olycksfall träffade arbetarna i arbetet, borde följa samma väg, som redan beträtts genom lagen den 12 mars 188G angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift, och således, med uppgivande av försäkringsprincipen, ålägga arbetsgivarna omedelbar ersättningsskyldighet i förhållande till arbetarna. Icke heller det sålunda omarbetade förslaget vann riksdagens bifall utan avslogs i båda kamrarna. Genom proposition (nr 24) den 31 januari 1891 framlades inför riksdagen 1891 års lagett inom civildepartementet på grundval av arbetarförsäkringskommitténs ovan- ^ESso™ nämnda betänkande utarbetat förslag till lag om sjukkassor. Från sistnämnda förslag skilde sig kungl. propositionen framför allt därigenom, att skillnaden mellan erkända och registrerade sjukkassor bortfallit, och att lagen allenast avsåg att angiva ordningen för sjukkassors inregistrering och bestämde sålunda registrerade kassors rättsliga ställning. Förslaget, som remitterats till det särskilda utskott, vilket hade att handlägga Kungl. Majrts samtidigt överlämnade proposition om försäkring för olycksfall i arbete, blev med vissa smärre ändringar av riksdagen antaget, och lagen om sjukkassor utfärdades den 30 oktober 1891. Samtidigt utfärdades jämväl Kungl. Maj :ts kungörelse angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor.

(i

Nya arbetar- Sedan frågan om ordnandet av en särskild försäkring för olycksfall i arf iommS'. bete fallit vid såväl 1890 som 1891 års riksdagar och då frågan om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen icke ansågs hava vunnit tillräcklig utbredning genom arbetarförsäkringens ovannämnda förslag, uppkom tanken, att denna senare försäkring liksom också olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen. För utredning av hithörande spörsmål tillsattes den 30 oktober 1891 en kommitté. Denna kommitté — nya arbetarförsäkringskommittén — avgav den 30 mars 1893 förslag till lag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig oförmåga till arbete. Vad särskilt beträffar det intressanta uppslaget att sammankoppla olycksfallsförsäkringen med invaliditets- och ålderdomsförsäkringen framhöll kommittén i motiveringen, att starka skäl syntes tala för en dylik förening. Uppenbart vore nämligen, att beredande av understöd endast vid olycksfall i arbetet, vare sig detta skedde genom utvidgande av arbetsgivarnas privaträttsliga ersilttningsplikt eller på annat sätt, blott hade en ringa betydelse med hänsyn till arbetsklassens ställning och behov. För arbetaren gällde det att vara betryggad under den tid, hans arbetskraft vore otillräcklig. Om han förlorade detta sitt enda förvärvsmedel genom olycksfall i arbetet eller genom annat olycksfall eller ett slaganfall eller en häftig ansträngning eller slutligen i följd av mera långsamt verkande orsaker, såsom kroniska sjukdomar eller ålderdomssvaghet, vore i allmänhet för honom i ekonomiskt avseende likgiltigt. Antalet fall, där understöd skulle genom en olycksfallsförsäkring beredas, vore ock ganska obetydligt i förhållande till alla fallen av varaktig arbetsinvaliditet och utgjorde sannolikt endast omkring en tiondel av de senare. Även där man erkänt, att arbetsklassens behov av en mera tryggad ekonomisk existens endast kunde tillgodoses genom en allmännare försäkring utöver olycksfallsförsäkringen, hade man dock varit benägen att giva den senare försäkringen en viss undantagsställning. Särskilt hade man ansett, att kostnaden för försäkringen mot följderna av olycksfall i arbetet borde bestridas uteslutande av arbetsgivarna, under det att detta icke skulle vara fallet vid den övriga invaliditetsförsäkringen. Dessutom hade i allmänhet understöden vid olycksfall tilltagits rundligare än vid invaliditet av annan orsak. Trots allt vad härutinnan anförts vore det dock svårt att inse, varför arbetsgivaren hellre borde bekosta understöden vid de s. k. olycksfallen i arbetet än vid t. ex. yrkessjukdomarna. Båda vore i lika hög grad beroende av yrkets beskaffenhet. I själva verket kunde man uppfatta det inom farligare yrken så småningom fortgående försvagandet av arbetskraften genom sjuklighet eller förtidig ålderdom såsom resultatet av ett antal på varandra följande var för sig omärkliga smärre »olycksfall». Toge man hänsyn till arbetarnas behov av understöd, vore det ock svårt att finna någon grund, varför understöden borde vara större vid olycksfall i arbetet än eljest. För en förening av olycksfalls- och invaliditetsförsäkringon talade vidare den högst betydliga förenkling, som i flera hänseenden vunnes. Därigenom att frågan om anledningen till invaliditeten lämnades åsido, befriades man från

7 en mängd besvärliga och stundom rätt ömtåliga undersökningar och förhandlingar, som eljest bleve nödvändiga. Pensioner och avgifter kunde utgå efter samnm grunder, i följd varav förvaltningen förenklades samt försäkringens ändamål och nytta lättare insåges av de klasser, om vilka fråga vore. Likaså komme den vid en olycksfallsförsäkring nödvändiga indelningen av de olika yrkena i en mängd s. k. farlighetsklasser att bortfalla, eller åtminstone bleve en dylik komplikation reducerad till vida mindre proportioner, än som vid t. ex. den tyska och österrikiska olycksfallsförsäkringen visat sig erforderliga. Den av kommittén föreslagna försäkringens princip var, att pension skulle utgå, då varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) inträtt, oavsett anledningen. Med invaliditet likställdes uppnådda 70 års ålder. Försäkringen skulle vara obligatorisk och omfatta envar hos arbetsgivare mot avlöning anställd person, >om fyllt 18 år, under villkor dock att arbetsförhållandet vore av något fastare natur. Försäkringen skulle omfatta även hustrur till försäkrade män jämväl för det fall, att hustrurna icke själva innehade försäkringspliktig anställning. De försäkrade skulle indelas i 3 pensionsklasser, omfattande, den första manliga arbetstagare, vilkas kontanta veckoavlöning uppginge till 10 kronor eller därutöver, den andra övriga manliga arbetstagare och den tredje kvinnliga arbetstagare samt hustrur till försäkringspliktiga män. Pensionsavgift Ikulle erläggas för varje vecka, under vilken försäkringspliktig anställning ägt rum, och utgöra i resp. pensionsklasser 50, 30 och 20 öre. De pensionsavgifter, som erlagts för gift manlig arbetstagare, skulle gälla jämväl för hans hustru på det sätt, att pensionsavgifter skulle anses erlagda för henne inom tredje pensionsklassen. För rätt till pension fordrades utom varaktig oförmåga till arbete, att pensionsavgifter blivit erlagda för minst 260 veckor (väntetid); dock att, om invaliditeten förorsakats av olycksfall under tid, då försäkringspliktig anställning innehafts, pension skulle utgå, ändå att pensionsavgifter icke blivit för sagda antal veckor erlagda. Pensionen skulle bestå av en konstant del, utgörande 50 kronor per år, och en variabel del, svarande mot antalet erlagda eller tillgodoräknade veckopremier. För varje sådan premie skulle sålunda pensionen ökas med 10 öre i första, 5 öre i andra och 2 öre i tredje klassen. Då försäkrad man avlidit, skulle dessutom utgå pension med 30 kronor om året till vart och ett av hans minderåriga äkta barn, intill dess det uppnått 15 års ålder. Utom i fråga om dödsfall, som orsakats av olycksfall i arbetet, utgjorde dock förutsättningen för dylik'pensions utgående, att pensionsavgifter för den avlidne erlagts för minst 2G0 veckor. Kostnaderna för försäkringen skulle bäras i huvudsak av de försäkrade själva och deras arbetsgivare, och staten iklädde sig icke någon garanti för försäkringens framtida bestånd. Pensionsavgifterna skulle upptagas enligt systemet med fasta premier och betalas av arbetsgivarna och arbetarna med hälften av vardera. Kostnaden för förvaltningen, uppskattad till ungefär 2 procent av totalkostnaden, skulle åvila staten. Statsverket skulle vidare bestrida så stor del av själva försäkringskostnaden, som erfordrades för att den dåvarande gene-

8 rationen (t. o. m. 55 år) skulle kunna medtagas i försäkringen på samma villkor som de, som inträdde i försäkringen vid 18 års ålder. Slutligen skulle statsverket också bära den del av kostnaden, som betingades därav, att försäkrad, som utträtt ur försäkringen till följd av övergång till icke försäkringspliktig anställning, i regel icke förlorade sin pensionsrätt. Den centrala förvaltningen av hela pensionsväsendet skulle handhavas av en för hela riket gemensam pensionsstyrelse; för den lokala handläggningen skulle finnas särskilda pensionsnämnder, i regel en för varje kommun. Propositioner Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1895 av nya arbetarförangående säkringskommitténs betänkande och förslag anförde vederbörande departementsinvaliditets- ehef s att, ehuru förslagets huvudprinciper syntes honom riktiga, han dock funnit ' detsamma behöva i vissa delar omarbetas och kompletteras. De av departementschefen föreslagna ändringarna i och tilläggen till kommittéförsiaget avsåge i huvudsak följande. 1) Kostnaden för hustru- och barnpensioneringen överflyttades på staten, varigenom arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i motsvarande grad nedsattes. 2) De mindre arbetsgivarnas bidragsskyldighet till försäkringen lindrades i så måtto, att arbetsgivare, som icke påförts annan bevillning än antingen för fastighet till värde av högst 3,000 kronor eller för inkomst av kapital och arbete till högst 800 kronor, ägde återbekomma vad han erlagt i pensionsavgifter för sina arbetare. 3) Endast clen del av den då levande generationen intogs i försäkringen, som vid försäkringens trädande i kraft ej fyllt 40 år. 4) Staten iklädde sig dels full garanti i fråga om redan beviljade pensioner och dels viss begränsad garanti i fråga om beloppet av blivande pensioner. 5) Vid sidan av den obligatoriska försäkringen anordnades en för en och var tillgänglig frivillig försäkring. Det i enlighet med departementschefens hemställan ändrade förslaget blev därefter av Kungl. Maj:t förelagt 1895 års riksdag (proposition nr 22). Propositionen avslogs av riksdagen, som emellertid i skrivelse den 10 maj 1895 anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga frågan under förnyad prövning samt, efter vidtagande av erforderlig utredning, för riksdagen framlägga det förslag, Kungl. Maj:t kunde finna påkallat. Med anledning av detta riksdagens beslut utarbetades inom civildepartementet ett nytt förslag i ämnet. Detta »förslag till lag angående försäkring för beredande av pension eller livränta», vilade på samma huvudgrunder som 1895 års förslag men företedde dock avvikelser i huvudsakligen följande hänseenden. 1) Den enligt det förra förslaget arbetsgivarna åliggande skyldigheten att bidraga till den obligatoriska försäkringen hade borttagits och blivit ersatt med motsvarande bidrag av statsmedel; bidraget hade fixerats till hälften av de försäkrades egna avgifter. 2) De försäkrades inom första pensionsklassen avgifter hade nedsatts med en femtedel eller från 25 till 20 öre per vecka.

9 3) Förslaget hade utökats med en för var och en tillgänglig frivillig livränteförsäkring efter enahanda grunder som den obligatoriska försäkringen. 4) Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen innefattade utöver vad ovan under 1) angivits även erläggandet av de avgifter, som erfordrades till försäkring inom 3:e pensionsklassen av hustrur till försäkrade män. 5) Pensionsavgifter skulle icke erläggas längre än till 50 års ålder (enligt det tidigare förslaget till dess pension erhölls). 6) Pension skulle utgå vid 65 års ålder (tidigare 70 år) eller dessförinnan inträffande varaktig arbetsoförmåga; dock att pension icke skulle utgå före fyllda 50 år. 7) Förenklingar i förvaltningen, såsom borttagandet av det s. k. märkessystemet för avgifternas erläggande och avskaffande av pensionsnämnderna. 8) Av den vid tiden för lagens trädande i kraft levande generationen skulle i den obligatoriska försäkringen medtagas endast de, som då ännu icke fyllt 30 år. 9) Borttagandet av uppfostringshjälpen till försäkrade minderåriga barn. Ifrågavarande förslag blev av Kungl. Maj:t (proposition nr 55) förelagt 1898 års riksdag. Propositionen blev visserligen med några ändringar i princip antagen av andra kammaren men avslogs med stor majoritet av första kammaren, varför frågan även denna gång föll. I sammanhang med framläggandet av 1895 års lagförslag hade Kungl. Maj:t „Ardj>t?rhos riksdagen hemställt om avsättande i riksstaten från och med år 1896 av ett fondens årligt belopp å 1,400,000 kronor, vilket belopp avsåg att gälda den beräknade bildande. kostnaden för medtagande i den då föreslagna försäkringen av den vid dess ikraftträdande levande generationen. Ehuru riksdagen, såsom redan framhållits, avslog lagförslaget, ansåg den likväl, att avsättande av medel för berörda syfte icke borde uppskjutas, och beslöt sålunda att för beredande av pension vid varaktig oförmåga till arbete avsätta det föreslagna beloppet. Beslut om avsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden fattades sedermera årligen av riksdagen. Vid 1914 års ingång beräknades denna fond, som togs i anspråk för den då ikraftträdande allmänna pensionsförsäkringen, uppgå till c:a 36 miljoner kronor. Sedan sålunda även det andra försöket att på invaliditetsprincipens grundval 1901 års olycksfallsåstadkomma en lösning på en gång av olycksfalls- och ålderdomsförsäkringen ersättningslag. hade strandat, beslöt man sig för dels att till en början söka lösa förstnämnda fråga ensamt för sig, dels ock att söka denna lösning icke på försäkrings- utan på ersättningspliktens grund. I riksdagen hade ju också tidigare pekats på den ovannämnda lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada till följd av järnvägsdrift såsom en lämplig förebild för lösning av frågan om arbetares olycksfallsförsäkring. Vid 1900 års riksdag framlades därför (Kungl. Maj:ts proposition nr 24) förslag till lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Förslaget byggde på grundsatsen om arbetsgivarens ome-

10 delbara ersättningsplikt, dock såtillvida modifierad, att arbetsgivaren kunde genom frivillig försäkring i någon av Konungen godkänd enskild anstalt befria sig från förpliktelsen att utgiva ersättning. Förslaget föll visserligen, då kamrarna stannat i olika beslut, men framlades redan året därpå ånyo (proposition nr 39) i delvis omarbetat skick. I överensstämmelse med andra kammarens beslut hade i det nj^a förslaget upptagits grundsatsen, att den frivilliga försäkring, varigenom arbetsgivaren ägde fritaga sig från sin ansvarighet, skulle tagas i en för detta ändamål upprättad statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Propositionen antogs denna gång av riksdagen med vissa jämkningar, väsentligen berörande den föreslagna lagens omfattning. Lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete utfärdades den 5 juli 1901 och trädde i kraft den 1 januari 1903. Ersättningsskyldighet ålåg enligt denna lag arbetsgivare, vilken såsom yrke utövade bl. a. gruvdrift och bruksrörelse, skogsavverkning, fabriksrörelse, byggnadsverksamhet av olika slag, järnvägs- och spårvägsdrift, lastning och lossning m. m. Jordbruket med dess binäringar, hantverk samt handel och sjöfart voro däremot i allmänhet undantagna från lagens tillämplighetsområde. I ersättning skulle enligt lagen utgivas: a) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga under mer än 60 dagar efter olycksfallet, 1 krona i sjukhjälp för varje dag från och med 61 :a dagen intill dess den skadade blivit återställd eller olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt; b) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, en årlig livränta, i förra fallet (fullständig invaliditet) å 300 kronor och i senare fallet (partiell invaliditet) å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke skulle utgå, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst Vio', samt c) om olycksfallet inom 2 år medfört döden, 1) begravningshjälp med 60 kronor, 2) till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig livränta av 120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje barn en årlig livränta av 60 kronor, till dess det uppnått 15 års ålder; dock att räntor till efterlevande sammanlagt icke finge överstiga 300 kronor per år. Vad särskilt beträffar stadgandet om en karenstid av 60 dagar, anslöt sig lagen på denna punkt till de ovannämnda av regeringen 1890 och 1891 framlagda propositionerna om obligatorisk olycksfallsförsäkring. 1 fråga om 1901 års lagstiftning motiverades en dylik karenstid bl. a. med nödvändigheten att åstadkomma en riskfördelning mellan arbetsgivaren och arbetarna. Den förres ersättningsskyldighet borde icke inträda, förrän viss tid — den s. k. vänteeller karenstiden — efter olycksfallet förflutit utan att clen skadade blivit återställd. För en bestämmelse i denna syftning talade jämväl särskilda praktiska grunder av omisskännelig vikt. Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall holies genom ett stadgande om vänte- eller karenstid vid makt, och faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende såväl som för benägenhet

11 att genom vårdslöshet fördröja kroppsskadas botande förminskades i väsentlig mån. Om med avseende på understöd vid inträffande skada arbetarna voro under första tiden hänvisade till lokala, på ömsesidighetens grundval bildade eller åtminstone av arbetarna själva eller deras förtroendemän förvaltade kassor, framkallades en ur alla synpunkter önskvärd inbördes kontroll, särskilt också vad beträffade iakttagande av nödig försiktighet i arbetet. Vad anginge skador, som fullständigt botades före utgången av vänte- eller karenstiden och som alltså medfört blott en jämförelsevis hastigt övergången sjukdom eller invaliditet, vore det vidare uppenbarligen mycket önskvärt, om man kunde helt och hållet undvika en så omständlig undersökning, som borde läggas till grund för bestämmande av arbetsgivarens ersättningsskyldighet. 1891 års sjukkasselag visade sig till en början hava endast ringa betydelse. I910 °rs Annu vid 1896 års slut uppgick sålunda de registrerade sjukkassornas antal till lagstiftning endast 680 med tillhopa 99,434 medlemmar. En utredning, som vid denna tid företogs, visade också, att närmare två tredjedelar av samtliga då existerande sjukkassor underlåtit att registrera sig, ett förhållande, som allmänt ansågs bero därpå, att förvaltningsbidraget var alltför obetydligt i förhållande till de med registreringen förbundna kostnader och besvär. Såsom en följd av denna utredning beslöts vid 1897 års riksdag en icke obetydlig förhöjning av förvaltningsbidraget. Ändringar i grunderna för bidraget genomfördes även vid de båda följande riksdagarna. Enligt kungl. kungörelsen den 26 maj 1899, vilken gällde ända till år 1911, då nu gällande sjukkasselag av den 4 juli 1910 trädde i kraft, utgick förvaltningsbidraget efter följande grunder: med kr. 1: 50 för varje medlem t. o. m. 100; med kr. 1: 00 för varje medlem därutöver t. o. m. 300; med kr. 0: 50 för varje medlem därutöver t. o. m. 2,600; samt med kr. 0: 25 för varje medlem därutöver (alltså utan någon begränsning med hänsyn till medlemsantalet). Verkningarna av förhöjningarna i förvaltningsbidraget visade sig bl. a. i ett ökat antal registreringar. Men samtidigt framträdde också allt tydligare lagstiftningens ofullständighet och brister. I saknad i allt väsentligt av materiellt tvingande bestämmelser var 1891 års sjukkasselag icke i stånd att hindra uppkomsten av sjukkassor, som vilade på föga bärkraftig grund. Det understöd, som utgick vid sjukdom, var i allmänhet ganska ringa och understödstiden av allt för kort varaktighet. Anledningen till att frågan om förändrad lagstiftning rörande det frivilliga sjukkasseväsendet kom upp på dagordningen var emellertid närmast följande. I sammanhang med antagandet av lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån den verksamhet, som utövades av åtskilliga sjuk- och begravningskassor, pensionsanstalter och andra understödsföreningar, innefattade försäkringsrörelse av beskaffenhet, att bestämmelserna i försäkringslagen helt eller delvis borde äga tillämpning på dem. Det förslag till lag om understödsföreningar, som i

12 anledning härav den 2 december 1905 avgavs av särskilda kommitterade, var avsett att gälla för samtliga ömsesidiga understödsföreningar och sålunda även för sjukkassorna. Under tiden hade emellertid sjukkassorna själva tagit till orda för att framföra sina synpunkter och önskemål i frågan. Närmast med anledning av de invändningar, som sålunda gjordes från sjukkassehåll, lät regeringen tanken på en gemensam lagstiftning för samtliga ömsesidiga understödsföreningar falla. I stället uppdrogs åt särskilda sakkunniga att inom civildepartementet biträda med uppgörande av förslag till ny lagstiftning för sjukkassor. De sålunda tillkallade sakkunniga avgåvo den 30 juni 1909 sitt betänkande, omfattande förslag till lag om registrerade sjukkassor. Det åt de sakkunniga meddelade uppdraget avsåg att uppgöra förslag till den dåvarande, på frivillighetens grund vilande sjukkasseverksamhetens ordnande, så att densamma måtte bliva reglerad och handhavd på ett såväl från det allmännas som från sjukkassemedlemmarnas synpunkt rationellt sätt. Vid sådant förhållande hade det, framhålles det i motiveringen, utan tvivel varit önskvärt, att sådana bestämmelser kunnat föreslås, som förmått väsentligen underlätta en framtida övergång till tvångsförsäkring. Detta hade dock icke i större omfattning varit möjligt utan fara att över hövan inskränka sjukkassornas frihet eller tvinga dem till en mera betydande omläggning av deras dittillsvarande verksamhet. Såsom ofta framhållits, präglades sjukkasseverksamheten framför allt av dess sociala betydelse. Den strävade att på den punkt, där en stor ekonomisk fara hotade samhällets mindre bemedlade medlemmar, trygga dem en dräglig tillvaro. Sjukförsäkringen vore jämväl ägnad att främja sparsamhet och omtänksamhet för framtiden bland befolkningslager, där sådant vore av största vikt. Men därför fordrades, att den vore ekonomiskt riktigt anordnad och utövad. Den frivilliga sjukkasseverksamheten gåve vidare vana vid inbördes kontroll i gemensamt intresse samt utvecklade förmågan att uppfatta och uppskatta allmänna uppgifter och medlen för deras fyllande. Den förde individen i många avseenden närmare samhället. Med hänsyn därtill kunde staten ej förhålla sig likgiltig eller overksam i avseende å det materiella anordnandet och utövandet av den verksamhet, som i vårt land förefunnes för uppgiftens fyllande. Erkännandet därav låge till grund för statens ekonomiska understödjande av denna verksamhet, och det torde ej finnas mer än en mening därom, att understödet borde för den närmare framtiden bliva kraftigare än dittills varit händelsen. Huvudsakligen av dessa grunder hade förslaget utan tvekan ansetts böra upptaga även materiella bestämmelser för sjukkasseverksamheten. Efter omarbetning i vissa delar inom civildepartementet framlades det av de sakkunniga utarbetade förslaget för 1910 års riksdag (proposition nr 204). Förslaget antogs av riksdagen med vissa ändringar, av vilka den mest betydande var nedsättningen av begravningshjälpens maximibelopp från 500 till 200 kronor. Lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 har sedermera i samband med utfärdandet av lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 undergått vissa mindre, ehuru principiellt viktiga ändringar. Samtidigt med den nya sjukkasselagen fastställdes även ändrade grunder

13 för statens bidrag till sjukkasseverksamheten. Enligt dessa skulle bidraget utgå icke blott som förvaltningsbidrag utan även som bidrag direkt till den av sjukkassorna utövade understödsverksamheten. Genom bidraget ville man vidare även befrämja sjukkassornas sjukvårdsverksamhet. Kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1904 har sedermera efterträtts av en ny kungörelse av den 11 oktober 1910. Grunderna, efter vilka statsbidraget utgår, äro dock desamma som i den äldre kungörelsen. Utom statsbidrag enligt sagda kungörelser hava sjukkassorna för åren 1918 —22 tillerkänts s. k. extra statsbidrag enligt därom utfärdade särskilda bestämmelser. På sätt nedan anföres, har dessutom alltsedan år 1912 beviljats ett särskilt statsbidrag åt de registrerade sjukkassor, som bereda sina kvinnliga medlemmar moderskapshjälp. Frågan om moderskapsförsäkring kan sägas hava kommit upp på dagord- Moders ka ps ningen år 1908. I anledning av en i andra kammaren väckt motion anhöll nämligen 1908 års riksdag hos Kungl. Maj:t om utredning av frågan. På grund av denna framställning utarbetades av särskilda sakkunniga inom civildepartementet och avgavs den 19 december 1911 förslag till bland annat lag om moderskapsförsäkring. Huvudgrunderna i detta förslag voro följande. Obligatoriskt försäkrad för erhållande av moderskapshjälp samt s. k. amningsbelöning skulle vara varje kvinna i åldern 15—51 år, som sysselsattes med arbete i industriellt företag för tid ej understigande två arbetsveckor. För varje på detta sätt försäkrad skulle erläggas en försäkringsavgift av 27 öre i månaden, därav den försäkrade skulle tillskjuta 18 öre och arbetsgivaren 9 öre. Vad därutöver krävdes för försäkringens genomförande skulle bestridas av statsmedel. Moderskapshjälp skulle utgå till kvinna, som omedelbart före barnsbörden varit försäkrad enligt lagen under oavbrutet minst 180 dagar. Moderskapshjälpen skulle utgöra 2 kronor för varje söckendag och utgå för tid, varunder barnaföderskan på grund av gällande föreskrifter icke finge sysselsättas med industriellt arbete, dock för högst 6 veckor, därav högst 2 veckor före barnsbörden. Amningsbelöning skulle utgå med 15 kronor för varje barn, som till moderskapshjälp berättigad kvinna själv ammat under en tid av minst 90 dagar närmast efter barnsbörden. Moderskapsförsäkringen skulle förmedlas i första hand av de registrerade sjukkassorna. Där lämplig sjukkassa icke fanns, skulle försäkringen på orten besörjas av vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd. Mot detta förslag restes dock invändningar från flera håll, och på lagrådets hemställan blev det icke förelagt riksdagen. I stället beslöt man söka uppmuntra till genomförandet på frivillighetens väg av understöd vid barnsängsfall. P å framställning av Kungl. Maj:t anvisade sålunda riksdagen år 1912 medel till statsbidrag åt sjukkassor, som bereda sina kvinnliga medlemmar moderskapshjälp i viss omfattning. Anslag för enahanda ändamål har sedermera alltjämt utgått. Den nu gällande kungörelsen i ämnet är utfärdad den 30 juni 1913.

14 Tillkomsten Sedan Kungl. Maj :ts förslag om införandet av invaliditets- och ålderdomsförfaglti fining säkring fallit vid såväl 1895 som 1898 års riksdagar, fick frågan om sistnämnda om allmän försäkring vila till år 1905, då den återupptogs genom tre särskilda, i andra kamförsåkring. maren väckta motioner. I anledning av dessa motioner beslöt andra kammaren för sin del hemställa, att frågan om anordnandet av invalid- och ålderdomspensionering måtte tagas under förnyad prövning, ett beslut som dock icke biträddes av första kammaren. Den 13 december 1907 tillsattes emellertid en kommitté — ålder doms försålt ringskommittén — med uppdrag att, efter allsidig utredning av frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Den 9 november 1912 avgav kommittén betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring, grundat på avgifter och understöd av allmänna medel. Sedan förslaget i vissa hänseenden omarbetats inom civildepartementet, förelades det 1913 års riksdag (proposition nr 126). De inom departementet vidtagna ändringarna avsågo väsentligen att bereda kvinnorna en bättre ställning inom försäkringen, att tillfoga en barnpensionering samt att minska kommunernas andel i kostnaden för försäkringen. I sistnämnda hänseende föreslogs, att statens bidrag till pensionstillägg och understöd skulle ökas från två tredjedelar till tre fjärdedelar. Av den återstående fjärdedelen skulle endast hälften (d. v. s. en åttondel av totalkostnaden) bestridas av vederbörande primärkommuner och den andra hälften av landstingen. Endast i de städer, som icke deltogo i landsting, skulle kommunen själv direkt bestrida en fjärdedel av dessa kostnader. I övrigt föreslogs en ökning av den s. k. grundavgiften från 2 till 3 kronor samt vissa mindre betydande detaljändringar. Under behandlingen inom riksdagen vidtogos åtskilliga ändringar i förslaget, av vilka de viktigaste voro följande. En ny avgiftsklass infördes för inkomsttagare med 500—800 kronor i inkomst. Avgiften för denna klass bestämdes till 5 kronor. I fråga om kvinnornas avgiftspension återgick däremot den av riksdagen antagna bestämmelsen till det ursprungliga kommittéförslaget. Genom att beräkna en något högre ränteavkastning av pensionsförsäkringsfonden höjdes samtidigt grunden för avgiftspensionernas beräkning. Bestämmelserna om barnpensionering samt om kommuns rätt att bevilja dyrortstillägg utan fattigvårds verkan till på grund av försäkringen utgående pensioner eller understöd uteslötos ur lagen. Förslaget antogs av riksdagen den 21 maj 1913, och lagen om allmän pensionsförsäkring utfärdades den 30 juni 1913. Lagen har sedermera undergått upprepade ändringar i ändamål framför allt att vidga kretsen av dem, som skulle bliva delaktiga av försäkringen, och öka dennas prestationer. Bland dessa ändringar må här anföras följande. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen, sådana dessa ursprungligen lydde, var den avstängd från rätt till understöd, som den 1 januari 1914 (då lagen trädde i kraft) fyllt 67 år, ävensom den, som då fyllt 15 år och var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda

15 personer. Genom lag den 8 juni 1915 ändrades detta stadgande därhän, alt från rätt till dylikt understöd skulle uteslutas allenast den, som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar. Genom denna lagändring beräknades inemot 200,000 från försäkringen förut uteslutna bliva delaktiga av dess förmåner. Vid ändringen föreskrevs dock, att de grupper, som på detta sätt fingo tillträde till försäkringen, skulle erhålla allenast 50 procent av eljest utgående normalbelopp. De ursprungliga övergångsbestämmelserna stadgade vidare, att pensionstilllägg och understöd skulle utgå med reducerade belopp (50—90 %) för dem, som före utgången av år 1918 förvärvade rätt till dessa förmåner. Genom lagen den 9 juli 1920 upphävdes även denna bestämmelse tillika med den ovan anförda föreskriften i lagen den 8 juni 1915 om understöd med endast 50 procent av eljest stadgade belopp. Från och med den 1 januari 1921 utgingo på grund av denna ändring samtliga pensionstillägg och understöd med normalt belopp, där ej undantagsvis minskning föranleddes av de s. k. värdighetsbestämmelserna i pensionsförsäkringslagen. Denna senare lagändring beräknades medföra, att från och med den 1 januari 1921 omkring 171,000 pensionstagare skulle få sina pensioner fördubblade och omkring 63,000 sina pensionsbelopp mer eller mindre förhöjda. Genom lag den 28 juni 1918 infördes s. k. barntillägg om högst 75 kronor för varje av pensionsberättigad försörjt barn under 15 år. En betydande utvidgning av pensionsförsäkringens prestationer genomfördes vidare genom lagen den 13 oktober 1921. Sålunda höjdes genom denna lag pensionsavgifterna för avgiftspliktiga, vilkas inkomster uppgå till 3,000 kronor eller däröver, varjämte grunden för avgiftspensionernas beräkning ändrades. Vidare höjdes såväl pensionstillägg som understöd med 50 procent. Även barn tillägget höjdes i ungefär samma proportion. I detta sammanhang må slutligen erinras om att de av ålderdomsförsäkringskommittén och i regeringspropositionen föreslagna kommunala pensionstillskotten _ sedermera införts, om ock i något ändrad gestalt. Genom lag den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott m. m. har sålunda möjlighet beretts kommun bl. a. att lämna pensionstagare ett kommunalt tillskott till deras pensioner utan fattigvårds karaktär. I sammanhang med genomförandet av den allmänna pensionsförsäkringen Sjömanserhöll även frågan om ett förbättrat pensioneringssätt för sjömän åtminstone per"f°e"ne~ tills vidare sin lösning. ringen. Redan på 1700-talet hade, såsom redan framhållits, åtgärder vidtagits för att åt sjöfolket bereda ekonomiskt understöd, bland annat vid invaliditet och ålderdom. Utom de från äldre tid härstammande sjömanshusen hade år 1864 upprättats handelsflottans pensionsanstalt för pensionering av ålderstigna sjömän. Arbetarförsäkringskommittén, som hade även dessa frågor till behandling, avgav, såsom redan anförts, den 28 juli 1888 förslag till lag om sjöfolks för-

16 säkring för olycksfall i tjänsten samt den 5 december samma år förslag till vissa ändringar i reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt. Dessa förslag ledde dock icke i vidare mån till någon lagstiftning, än att ändrade bestämmelser meddelades i fråga om ton- och hyresavgifternas utgående till sjömanshusen i riket. Vad särskilt olycksfallsförsäkringen beträffar, hade sjöfolket icke medtagits i det för 1890 års riksdag framlagda förslaget till förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet. En dylik försäkring för sjöfolket ansågs nämligen med hänsyn till de praktiska svårigheter, som därvid mötte, kräva ytterligare anordningar, som förutsatte särskilda undersökningar. Nya arbetarförsäkringskommittén upptog i sitt den 30 mars 1893 avgivna förslag till lag angående försäkring till beredande av pension vid varaktig oförmåga till arbete även sjöfolket bland dem, som skulle omslutas av försäkringen. I de propositioner i ämnet, som förelades 1895 och 1898 års riksdagar, hade emellertid sjöfolket återigen uteslutits. Det ansågs nämligen, bland annat, skola möta de största svårigheter att beträffande personer med ett så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem, på vilket försäkringen enligt kommittéförslaget skulle vila. Jämväl i de vid 1900 och 1901 års riksdagar av Kungl. Maj:t framlagda förslagen till lagstiftning angående ersättning för skada till följd av olycksfall i a.rbete blev sjöfolket lämnat åsido. Sedan 1900 års riksdag i anledning av i båda kamrarna väckta motioner anhållit om utredning av frågan om förändrat och förbättrat pensioneringssätt för sjömän, tillsattes den 9 november 1900 den s. k. sjömanspensioneringskommittén med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i berörda ämne. I sitt den 15 november 1904 avgivna betänkande föreslog kommittén bl. a, en försäkring, innefattande under ett gemensamt system icke blott olycksfallssamt invaliditets- och ålderdomsförsäkring utan även — i viss utsträckning — pensionering av änkor och barn. Försäkringen, som skulle vara obligatorisk, skulle omfatta alla personer (även utlänningar), som hade anställning å svenska fartyg. Försäkringsavgifterna skulle betalas av de försäkrade och fartygsägaren med hälften av vardera. De försäkrade skulle vara indelade i tre klasser, de två högsta för befäl och underbefäl av olika grader ävensom restaurationspersonal och den tredje för övriga försäkrade. Försäkringen skulle handhavas av handelsflottans pensionsanstalt. Sjömanshusens fonder skulle, med undantag av donationsmedel, överlämnas till pensionsanstalten, som ock skulle äga uppbära tonavgifterna. Sjömanspensioneringskommitténs betänkande och förslag blev aldrig förelagt riksdagen. I stället erhöll ålderdomsförsäkringskommittén i uppdrag att vid uppgörandet av sitt förslag taga under övervägande jämväl förstnämnda kommittéförslag. Ålderdomsförsäkringskommittén i sin ordning erinrade om att den föreslagna pensionsförsäkringen var avsedd att omsluta alla samhällsklasser och sålunda även sjöfolket, och förklarade sig icke hava funnit skäl tala för att särskilt för denna yrkesgrupp åvägabringa en mera gynnad ställ-

17 siing än för andra av pensionsförsäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande behov i många fall kunde hava varit för handen. Frågan om sjöfolkets pensionering torde dock icke härmed ansetts definitivt löst. Redan vid föredragningen inför Kungl. Maj:t av förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring framhöll sålunda dåvarande chefen för civildepartementet angående sjöfolkets pensionering, att han icke ansåg, att denna fråga genom den allmänna pensionsförsäkringen bleve på ett tillfredsställande sätt löst. Vid 1919 års riksdag bragtes frågan ånyo på tal genom en i andra kammaren väckt motion (nr 275). I anledning av denna motion anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes företaga en allsidig utredning, huruvida och på vad sätt en förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. Verkställandet av denna utredning uppdrogs åt de s. k. skeppstjänstkommitterade, som den 28 februari 1923 avgåvo betänkande angående förbättrad pensionering av sjöfolk, innefattande bl. a. förslag till lag om särskild pensionsförsäkring för sjöfolk. Enligt detta förslag skall den särskilda sjömansförsäkringen omfatta envar svensk medborgare, som har anställning å svenskt fartyg, därå besättningen enligt gällande bestämmelser skall vara påmönstrad; och skall försäkringen omfatta såväl egen pension (ålders- och invalidpension) som familjepension. Svensk medborgare, som har anställning å annat svenskt fartyg, som nyttjas till handelssjöfart, kan, därest han minst 24 månader haft anställning, som medför försäkringsplikt, genom frivilligt erläggande av pensionsavgifter tillförsäkra sig själv ålders- och invalidpension. Särskild avgift skall utgå dels för försäkring till erhållande av ålders- och invalidpension dels för försäkring för erhållande av familjepension. Förstnämnda avgift skall gäldas av den försäkrade och familjepensionsavgiften av staten och redaren med hälften av vardera. Pensionsavgift för erhållande av ålders- och invalidpension skall utgöra, för månad räknat, a) om den kontanta månadsavlöningen uppgår till högst 400 kronor, 2 xj2 % av avlöningen, b) om avlöningen överstiger 400 men icke 900 kronor, 3 % av lönen samt c) om avlöningen överstiger 900 kronor, 27 kronor. Familjepensionsavgiften utgår med 1 7 2 % av den beräknade kontanta månadslönen, dock lägst 2 kronor. Berättigad till ålderspension skall vara försäkrad, som fyllt 59 år, under villkor att han antingen under minst 150 månader haft anställning, som enligt 1 § 1 mom. i förslaget betingar försäkringsplikt, eller ock av sagda tid minst 24 månader haft dylik frivillig försäkring. Berättigad till invalidpension åter skall försäkrad vara under villkor, att han drabbats av varaktig förlust eller av nedsättning i arbetsförmågan, som han icke uppsåtligen eller genom grovt vållande ådragit sig, och dessförinnan under minst 12 månader haft i förslagets 1 § 1 mom. omförmälda anställning. Rätt till familjepension tillkommer försäkrads änka, så länge hon lever ogift, och barn intill 15 år under villkor, att den försäkrade a), om han vid sin död utövade yrke till sjöss, antingen under minst 150 månader haft sådan anställning, som medför försäkringsplikt eller under 5 på varandra följande kalenderår haft sådan anställning under sammanlagt minst 36 månader, eller h), om han icke vid sin död utövade yrke till sjöss, upphört därmed först 2—250500

18 efter juni månad det år, han fyllt 45 år, samt under minst 150 månader innehaft anställning, som medför försäkringsplikt, eller c) vid sin död var berättigad uppbära eller uppbar ålders- eller invalidpension. Pensionerna skola icke vara fixerade till vissa för alla inom samma pensionskategori lika belopp utan äro beroende av summan av inbetalda pensionsavgifter. Tillkomsten Frågan om revision av 1901 års olycksfallsersättningslag upptogs år 1907. 7a itiftnt6 1 anledning av en från chefen för civildepartementet den 22 januari 1907 till omgförsäSg riksförsäkringsanstalten i ämnet avlåten skrivelse utarbetades inom anstalten fÖ 7arbketfeaU e t t förslag, vari dock icke föreslogos några mera väsentliga ändringar i avseende å de grunder, på vilka 1901 års lag var byggd. Utom en utvidgning av lagens giltighetsområde att omfatta i viss utsträckning även jordbruk, handel och hantverk, innefattade den av anstalten föreslagna reformen huvudsakligen en förhöjning med 50 procent av de dittills gällande ersättningsbeloppen. Kommerskollegium, till vilket förslaget remitterats, framställde emellertid åtskilliga anmärkningar mot detsamma. Kollegiets yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909, utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en ny fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak följande grunder: att lagstiftningens giltighetsområde gjordes så omfattande, som detained nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares bärkraft kunde anses möjligt: att lagstiftningen grundades på principen om arbetsgivarnas obligatoriska försäkringsplikt, att principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållande till den skadades arbetsförtjänst komme till användning; samt att den dåvarande karenstiden förkortades. I anledning härav och då frågan om ändringar i olycksfallsersättningslagen upptagits i motioner i riksdagen åren 1907—09, erhöll ålderdomsförsäkringskommittén den 28 oktober 1910 i uppdrag att avgiva yttrande och förslag jämväl beträffande revision av lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Den 19 oktober 1915 avlämnade kommittén sitt betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete, avseende bl. a. införandet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning. Förslaget förelades med vissa ändringar 1916 års riksdag (proposition nr 111). Ändringarna berörde huvudsakligen följande punkter. Bestämmelsen., att försäkringen skulle omfatta även vissa yrkessjukdomar, hade ej upptagits i propositionen, varemot i densamma intogs föreskrift om rätt för Konungen att från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användes för statens eller kommunens räkning. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vidare Konungen äga från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användes till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet. I sammanhang härmed föreslogs, att den i kommittéförslaget upptagna inkomstgränsen för arbetare, som skulle omslutas axförsäkringen, skulle bortfalla.

19 Vid behandling inom riksdagen stannade kamrarna i olika beslut särskilt beträffande frågan om karenstiden, i det att andra kammaren på denna punkt följde propositionen men första kammaren godkände ett reservationsvis framlagt förslag om att försäkringen skulle gälla först från och med 61 :a dagen efter olycksfallet; ersättningen under de första 60 dagarna efter olycksfallet skulle i stället direkt åvila arbetsgivaren. Frågan löstes genom en sammanjämkning på det sätt, att »intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd» ersättningen under de 35 första dagarna efter olycksfallet skall utgivas direkt av arbetsgivaren. I övrigt hade riksdagen vidtagit väsentligen följande ändringar i Kungl. Majrts förslag. Riksdagen uteslöt det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användas till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet, varjämte riksdagen åter upptog den av kommittén föreslagna inkomstgränsen av 5,000 kronor1. Enligt riksdagens beslut skall ersättning vid dödsfall under vissa förutsättningar utgå även till avliden arbetares fader eller moder eller till dem båda gemensamt. Den dagliga arbetsförtjänsten skall enligt riksdagens beslut beräknas till V365 av den årliga arbetsförtjänsten och icke, såsom enligt kommittéförslaget och propositionen, till 1/3G0. Lagen om försäkring för olycksfall i arbete utfärdades den 17 juni 1916 och trädde i kraft den 1 januari 1918. Lagen har sedermera undergått åtskilliga ändringar. Särskilt må i detta hänseende erinras om lagen den 19 juni 1919, genom vilken begreppet olycksfall i arbete utsträcktes att avse jämväl olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, förutsatt att färden föranledes av eller står i omedelbart samband med arbetsanställningen. I samband med olycksfallslagstiftningen kunna även förtjäna nämnas tvenne författningar, som otvivelaktigt till sin natur höra samman med den sociala försäkringen, nämligen kungl. kungörelsen den 11 juli 1918 angående en särskild, för fiskare avsedd försäkring för skada till följd av olycksfall2 samt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra.gen under militärtjänstgöring med däri genom förordningen den 4 juni 1920 gjorda ändringar. Enligt förstnämnda författning kan envar svensk undersåte, vilken idkar fiske som yrke eller eljest därav har sin utkomst, bereda sig försäkring för olycksfall, som härflyta från utövningen av fiskaryrket, enligt i huvudsak samma grunder som i 1916 års olycksfallsförsäkringslag; dock att härvid någon karenstid icke tillämpas. Kostnaderna för försäkringen täckas genom avgifter av de försäkrade och bidrag av statsmedel. Genom den senare författningen tillförsäkras den, som under militär tjänstgöring drabbas av olycksfall, ersättning under sjukdom och invaliditet jämte livräntor åt efterlevande änka, barn eller, där sådana icke finnas, åt föräldrar 1 2

Genom lag den 19 juni 1919 har denna inkomstgräns höjts till 9,000 kronor. Denna kungörelse har trätt i stället för en äldre i samma ämne, utfärdad den 2 oktober 1908.

eller minderåriga syskon, som varit för sin utkomst av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Förslag om Sedan på sätt ovan anförts såväl invaliditets- och ålderdoms- som olycksfallsallmän sjuk- försäkringen bringats till sin lösning, uppstod frågan om en omläggning även försäkring. a v ^en SOciala sjukförsäkringen. Redan den 31 december 1913 — alltså innan ännu den övergångstid av 5 år gått till ända, som i 1910 års sjukkasselag medgivits sjukkassorna för anpassning efter den nya lagens bestämmelser — uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa utredning om införandet i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring. Vid ärendets föredragning framhöll härvid föredragande departementschefen till en början, att 1910 års lag om sjukkassor hade till syfte att understödja och till samhällets bästa utnyttja de mäktiga självhjälpssträvanden, som tagit form i det frivilliga sjukkasseväsendet i vårt land, att bringa större enhetlighet och effektivitet i dessa strävanden samt att tillförsäkra dem ett starkare ekonomiskt stöd från det allmännas sida. Förhoppningar hade också med denna lagstiftning väckts hos många, att man, genom att skapa ett utbrett system av frivilliga, efter rationella grunder ordnade sjukkassor, skulle i avsevärd grad underlätta övergången till en tvångsförsäkring. Det vore att förmoda, att dessa, förhoppningar också skulle visa sig grundade. På grund av den utveckling, som under de allra sista åren försiggått på det sociala lagstiftningsområdet här i landet, och med hänsyn till denna lagstiftnings ytterligare uppgifter, syntes det departementschefen uppenbart, att genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring icke borde uppskjutas längre än vad som vore absolutnödvändigt. I sådant hänseende hänvisades till den av riksdagen antagna lagen om allmän pensionsförsäkring. För att denna lagstiftning i tillämpningen skulle kunna med tillräcklig säkerhet och effektivitet fylla sina uppgifter, torde en fullt genomförd, rationellt ordnad obligatorisk sjukförsäkring vara ett viktigt underlag. En sådan skulle i praktiken väsentligt underlätta lösningen av frågan om tidpunkten för pensionsrättens inträdande. Pensions- och sjukförsäkringen borde räcka varandra handen och tillsammans bilda ett fortlöpande stöd, så länge arbetsförmågan sviker. I och med pensionsförsäkringens genomförande måste också alla åtgärder, som vore ägnade att förebygga invaliditet, särskilt uppmärksammas och understödjas från det allmännas sida; och härutinnan kunde betydelsen av en obligatorisk, på rationella grunder fotad sjukförsäkring icke överskattas. Vidare erinrades om de då på dagordningen stående frågorna om beredande av moderskapshjälp samt en förbättrad lagstiftning om olycksfall i arbete, vilka båda frågor intimt sammanhängde med frågan om införandet av obligatorisk sjukförsäkring. Den sålunda åt socialstyrelsen uppdragna utredningen kom dock aldrig att fullbordas. Den 31 december 1915, då den ovannämnda övergångstiden gick tiil ända, tillsattes nämligen en kommitté med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående införande av obligatorisk sjukförsäkring för arbetare. Dessutom skulle kommittén, som antog namnet socialförsäkringskommittén, även utreda, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmännas sida

21 kunde vidtagas för främjande av arbetares försäkring för oförvållad arbetslöshet. Kommitténs betänkande och förslag angående allmän sjukförsäkring avgavs den 14 oktober 1919 och dess betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor den 30 december 1922. En överarbetning av förslaget om sjukförsäkringen verkställdes sedermera inom socialdepartementet. Även detta senare förslag, som avgavs den 2 oktober 1920, anslöt sig dock i allt väsentligt till de grundsatser, som kommit till uttryck i kommittébetänkandet. Sjukförsäkringen skulle enligt båda förslagen vara i princip allmän och sålunda icke omfatta endast arbetare och anställda i annans tjänst. Utom dem, som vore varaktigt oförmögna till arbete, skulle från försäkringen undantagas endast personer med viss högre inkomst eller förmögenhet av viss storlek samt innehavare av ordinarie statstjänst. Enligt det överarbetade förslaget skulle försäkringen dessutom icke gälla den, vars inkomst av arbete understege 540 kronor om året. Försäkringen skulle gälla beredandet av såväl sjuk- som moderskapshjälp men däremot icke begravningshjälp. Såsom sjukhjälp skulle utgivas a) erforderlig läkarvård och läkemedel samt b) sjukpenning. Den förra prestationen skulle utgå till såväl den försäkrade själv som hans barn under 16 år. Enligt kommittébetänkandet skulle hela kostnaden för sjukvården betalas av sjukkassan, men enligt det överarbetade förslaget skulle V3 av dessa kostnader bestridas av den försäkrade själv, med rätt dock för kassan att, då den försäkrade befunne sig i behövande omständigheter, helt eller delvis bestrida även denna del. Enligt samma förslag skulle även försäkrads hustru, som icke själv vore försäkrad, på samma villkor erhålla sjukvård genom försäkringen. Sjukpenningen skulle utgöra vid förlust av arbetsförmågan 2/3 och vid nedsättning av arbetsförmågan V3 av den försäkrades dagliga arbetsförtjänst. Enligt kommittéförslaget skulle sjukpenning utgå utan annan begränsning med avseende på tiden, än att vid förlust av arbetsförmågan under mer än 180 dagar av en tidsperiod av 12 på varandra följande månader halv sjukpenning skulle utgå för den återstående delen av perioden. Enligt det överarbetade förslaget däremot var sjukhjälpstiden begränsad till 24 på varandra följande månader, efter vilken tid försäkringen upphörde. Vid barnsbörd skulle till försäkrad kvinna och — enligt det överarbetade förslaget — till försäkrad mans hustru, som själv icke vore försäkrad, utgivas ej mindre erforderlig vård av barnmorska än även för femtiosex dagar moderskapshjälp till belopp, motsvarande hel sjukpenning, .dock minst 1 krona per dag. Till försäkrad kvinna, som för sitt uppehälle vore av arbete för arbetsgivares räkning huvudsakligen beroende, skulle dessutom utgivas för högst 50 dagar ampenning till belopp motsvarande halv sjukpenning. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom försäkringsavgifter av de försäkrade och bidrag av statsmedel samt riskavgifter i vissa fall av arbetsgivare. Statens bidrag hade i kommittébetänkandet fastställts till dels 45 öre för varje kalendermånad för envar under månaden i kassan försäkrad och dels hälften av kassans utgifter under månaden för läkarvård och läkemedel. Dess-

22 utom skulle staten lämna ett bidrag, motsvarande för varje månad 5 öre för envar under månaden försäkrad. Dessa medel skulle användas för bildandet av en regleringsfond för understöd eller lån åt kassor, vilkas utgifter på grund av särskilda förhållanden vore särskilt betungande. Enligt det överarbetade förslaget åter skulle statens bidrag utgöra för varje kalendermånad 1 krona för envar under månaden försäkrad. Till regleringsfonden skulle staten bidraga för varje månad med 10 öre för envar under månaden försäkrad. Riskavgifter skulle utgå för försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares räkning, och för vilken, på grund av arbetets art eller de förhållanden, under vilka arbetet bedreves, sjukdomsrisken vore väsentligt ökad. försäkringen skulle handhavas av särskilda för ändamålet inrättade territoriella sjukkassor, omfattande en eller flera kommuner. För den närmare tillsynen över sjukkassornas verksamhet skulle finnas en för hela riket gemensam sjukförsäkringsöverstyrelse, varjämte besvär samt vissa andra ärenden, som rörde försäkringen, skulle handläggas av försäkringsrådet. Krav på en j a.nleclning: av en i första kammaren väckt motion (nr 185) anhöll rikse "ocia'l- dagen i skrivelse den 18 maj 1920, att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta försäkring. o m v e r k s tällande skyndsammast möjligt av utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för denna ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen. Den 11 oktober 1920 tillsattes på grund därav en kommitté med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och sjukförsäkringen. Redan innan ovannämnda motion avgjorts i riksdagen, hade Kungl. Maj:t i skrivelse den 19 mars 1920 meddelat riksdagen, att förslag till lag om allmän sjukförsäkring icke komme att föreläggas den clå samlade riksdagen. Efter tillsättandet av kommittén för socialförsäkringens organisation uttalade dåvarande chefen för socialdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen till 1921 års riksdag, att förslaget till allmän sjukförsäkring — alldeles oavsett att någon utredning beträffande den blivande sjukförsäkringens inordnande i vår socialförsäkring ej förelåge — icke kunde av ekonomiska och statsfinansiella skäl i dåvarande läge upptagas till prövning. Även vid avlåtande av statsverkspropositionerna till 1922 och 1923 års riksdagar åberopades enahanda skäl som hinder för sjukförsäkringsfrågans framläggande. I samband med den stora minskningen av kommittéväsendet förklarade Kungl. Maj:t den 24 november 1922, att arbetet inom kommitténs för socialförsäkringens organisation arbetsutskott skulle fortgå, men att sammanträde med kommitténs ledamöter i övrigt icke finge hållas utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Då frågan om sjukförsäkringens definitiva ordnande på detta sätt syntes bliva, undanskjuten, ingick Sveriges allmänna sjukkasseförbund den 8 september 1923

23 med en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari förbundet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för framläggande, så snart ske kunde, av förslag, om möjligt alternativa, till en vidare utveckling och slutlig lösning av den sociala sjukförsäkringen i vårt land. Över denna framställning avgav kommitténs för socialförsäkringens organisation arbetsutskott den 2 november 1923 yttrande. Utskottet förklarade sig härvid anse det med hänsyn till nu rådande ekonomiska förhållanden vara ofrånkomligt, att frågan om genomförande i vårt land av en allmän obligatorisk sjukförsäkring måste tillsvidare vänta på sin lösning, och att man sannolikt torde, när tidpunkten härför kunde anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring i endast begränsad omfattning. Det kunde vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida det kunde ur allmänna synpunkter vara riktigt och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under en måhända rätt avsevärd väntetid vara fastlåst i sitt nuvarande läge, vilket skulle innebära ett hämmande av och sannolikt även en tillbakagång i denna sjukförsäkrings utveckling. Det kunde emellertid också ifrågasättas, om de helt visst i och för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén anförts mot sjukförsäkringens byggande på frivillighetens grund, numera vore av samma betydelse. Av dessa •och andra skäl syntes det utskottet angeläget, att en närmare utredning av hithörande spörsmål komme till stånd. Med hänsyn till vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bl. a. frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, förklarade Kungl. Maj:t sedermera även arbetsutskottets verksamhet vilande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1925 har slutligen kommittén förklarats <applöst.

Fattigvården. Inledning. Samhällets fattigvård är den äldsta av alla former för att meddela hjälp Den allmänna åt åldringar, barn, sjuka och andra arbetsoförmögna. P å grund av bristande "Tsi^års** ekonomiska möjligheter och den allt för stora omfattningen av fattigvårdens reform. uppgift blev resultatet av densammas hjälpverksamhet så småningom efter nutida fordringar mycket otillfredsställande. Man behöver blott omnämna de gamla bruken med auktioner av de fattiga och rotegången för att illustrera karaktären av den vård, som förr åtminstone på en del håll meddelades samhällets understödstagare. Ehuru dessa och liknande metoder för längesedan upphört att tillämpas, lever minnet av desamma kvar i folkmedvetandet och kastar en skugga över våra dagars fattigvård. Ett liknande inflytande på folkmeningen om fattigvården utövade även de utomordentligt bristfälliga fattighus, som visserligen nu till allra största delen äro allenast ett minne. Slutligen är att märka, att forna tiders fattigvård medförde påföljder ur medborgarrättslig synpunkt, som icke överensstämma med nuvarande uppfattning och som nu i allt väsentligt försvunnit. I själva verket hade en reform av fattigvården pågått under lång tid, innan 1918 års lagstiftning genomfördes. 1871 års fattigvårdsförordning tillkom under en period av missväxt och depression, och det var därför naturligt, att statsmakterna skulle i förordningen söka skarpt begränsa kravet på understöd från det allmännas sida. Då denna begränsning efter hand visade sig allt för snäv, och då lagen även i andra avseenden befanns allt för njugg mot de fattiga, företogo sig åtskilliga kommuner att i fråga om sin understödsverksamhet gå åtskilligt utöver vad i lag påbjudits. Eör dessa kommuner blev 1918 års lagstiftning ej så revolutionerande, men för de övriga kommunerna, som alltjämt strikt tillämpade 1871 års fattigvårdsförordnings bestämmelser, har den nya lagen om fattigvården betytt en fullkomlig omläggning av hela understödssystemet. En kort sammanställning av de viktigaste av de nya bestämmelserna torde klargöra detta; men därvid torde avseende böra fästas allenast vid bestämmelserna om vården av och understödet till de behövande, organisationen m. ni. men ej de juridiska bestämmelserna om hemortsrätt, ersättningsskyldighet mellan kommunerna, fattigvårdsprocesserna m. m. Understöds- Enligt 1871 års fattigvårdsförordning var understödstagarnas ställning tagarnas m y c k e t svag gentemot fattigvårdsstyrelserna. Någon rätt till fattigvård var

25 icke uttryckligen angiven i förordningen, klagorätt ej heller. Enligt 1918 klagorätt, års lag tillförsäkras medborgarna fattigvård, i den mån de äro i behov //?s/>eW/0" därav, och de äga dessutom befogenhet att själva utkräva denna rätt. Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna erforderlig hjälp, kan den behövande ingiva besvär till länsstyrelsen över fattigvårdsstyrelsens beslut, och, om han är missnöjd med länsstyrelsens utslag, kan han anföra besvär hos kammarrätten. Att märka är, att klagorätten gäller ej allenast, om fattigvård helt eller delvis förvägrats, utan den avser även sättet för fattigvårds meddelande ävensom fattigvårdsstyrelsens beslut rörande behandlingen å anstalt. Men rätt att vända sig till överordnad myndighet är medgiven ej allenast den, som fått eller önskar få fattigvård. Enligt 78 § äger envar rätt att om underlåtenhet eller missförhållande inom fattigvården göra anmälan hos länsstjnrelse, statens fattigvårdsinspektör eller fattigvårdskonsulenterna. Vilken betydelse har nu denna förändrade ställning haft för understödstagaren? Utan tvivel har den verksamt höjt understödstagaren i hans egna och andras ögon. Den som nu begär understöd av fattigvården behöver ej känna sig erhålla en allmosa eller nådegåva; han kan, om verkligt behov föreligger, yrka på hjälp med stöd av fattigvårdslagen. Nekas honom understöd eller erbjudes honom enligt hans egen uppfattning ett alltför lågt understöd, kan han besvära sig hos länsstyrelsen. Om fattigvårdsstyrelsen allenast medger inträde å anstalt, medan den behövande skulle föredraga understöd i hemmet, kan han likaledes vända sig till länsstyrelsen. Om åter den behövande är oförmögen att själv värna om sin rätt, kunna hans anhöriga anmäla saken inför ovan nämnda myndigheter. I stor utsträckning ha understödstagarna använt sig av dessa möjligheter att erhålla bättring i sina förhållanden, särskilt under de första åren av lagens tillämpning. Visserligen har det i flertalet fall av klagomål, som kommit under fattigvårdsinspektionens prövning, efter noggrann undersökning visat sig, att fog ej funnits för klagomålen. Men i ett antal fall ha de framställda kraven visat sig berättigade och föranlett vederbörande fattigvårdsstyrelse att ändra beslut. Under alla förhållanden har klagorätten haft den verkan, att fattigvårdsstyrelserna grundligare prövat understödsbehovet. Antalet klagomål har också efter hand minskats. Under§tÖdstagarnas klagorätt kompletteras genom statens fattigvårdsinspektion. Många understödstagare äro nämligen oförmögna att själva värna om sina rättigheter och ha inga närstående, som kunna bistå dem. För dem tjänar fattigvårdskonsulenten som en beskyddare. Under sina inspektionsresor, som omfatta alla distriktets kommuner och som avse även besök i de hemunderstöddas bostäder, blir konsulenten i tillfälle att bedöma —. ej minst med tillhjälp av fattigvårdsstyrelsens liggare — om understödsbeloppen äro i det stora hela tillfredsställande. Genom besök i de understöddas hem har han sedan tillfälle avgöra, huru understöden äro avpassade i de enskilda fallen. Härigenom blir han i stånd att med sakskäl vända sig till fattigvårdsstyrelsen och begära rättelse, där så befinnes behövligt. Genom nu nämnda anordningar ha understödstagarnas intressen blivit tillvaratagna på ett, som det förefaller, fullt betryggande sätt.

26 Organisa- Fattigvårdsreformen har även i fråga om organisationen medfört betydelsetionen. ^JJj^& förändringar. Särskild fattigvårdsstyrelse skall nu utses inom varje kommun och åt kommunalnämnden kan ej som förr anförtros denna uppgift. Av styrelsens ledamöter skall minst en vara kvinna. Tjänsteläkare äger, liksom kyrkoherden i församlingen, att deltaga i förhandlingarna. I regel är varje fattigvårdssamhälle indelat i distrikt, som förestås av medlemmarna i styrelsen. I städer och vissa andra större samhällen tjänstgöra s. k. vårdare för sådana understödstagare, som behöva hjälp och stöd eller som anses böra stå under tillsyn. Roteindelningen har överallt (efter en 5-årig övergångstid) upphört, likaså s. k. enskilda fattigvårdssamhällen. Sammanträden med fattigvårdsstyrelsen skola hållas på regelbundet återkommande tider, som på förhand kungöras. Dessa nya bestämmelser ha visat sig mycket fördelaktiga såväl för intresset för fattigvårdsangelägenheter som ock för effektiviteten i arbetet. Det är nu möjligt för kommunerna att utse just de personer, som äro mest lämpade för understödsarbetet. Distriktsindelningen lär visserligen icke överallt vara fullt tillfredsställande, men även i detta avseende har en väsentlig förbättring inträtt. Inom varje distrikt är nu en person ansvarig, dels för att understödstagarna få den vård och det underhåll var och en behöver, dels för att de personer, som äro i behov av hjälp, men av skilda orsaker underlåtit att begära kommunalt understöd, erhålla sådant (jfr 25 § i 1918 års lag). Tillfällig hjälp kan omedelbart, utan beslut av fattigvårdsstyrelsen, lämnas de nödställda. I sammanhang med nya fattigvårdslagens införande inrättades även en statlig fattigvårdsinspektion, numera bestående av ett kansliråd i socialdepartementet såsom fattigvårdsinspektör, en honom biträdande förste kanslisekreterare samt nio fattigvårdskonsulenter med sina särskilda distrikt. Fattigvårdens En av de väsentligaste anmärkningarna mot den gamla fattigvårdsförordninverksamhets- g e n v a r ^ a t t ^en obligatoriska fattigvården var alltför snävt begränsad. Enligt den tolkning, som efter hand uppstod, ansågs, att fattigvård åt minderåriga barn eller sjuk hustru icke kunde krävas enligt 1 § (obligatorisk fattigvård), såvitt det icke blivit ådagalagt, att föräldrarna, respektive mannen, själva varit ur stånd att försörja sig. Härigenom lämnades många fall av svårt nödläge utan hjälp. De nya bestämmelserna ha väsentligt utvidgat gränserna för den obligatoriska fattigvården — den som varje samhälle är skyldig att lämna — så att varje oförmåga till arbete berättigar till erhållande av fattigvård, då vederbörande saknar egna medel och hans behov ej annorledes avhjälpes. Med oförmåga till arbete menas då ej absolut oförmåga till arbete utan oförmåga att genom arbete skaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Minderårighetsåldern är dessutom höjd från 15 till 16 år. Fastän sålunda den obligatoriska fattigvården så väsentligt utvidgats, har dock bestämmelsen om frivillig fattigvård (fattigvård enligt 2 §) bibehållits. Härigenom äga kommunerna rätt att meddela fattigvård utöver de lagstadgade fallen.

27 Även i ett annat avseende har fattigvårdens område utvidgats. Det är ej längre nödtorftig fattigvård, som skall meddelas, utan fattigvård »skall omfatta det underhåll och den vård, som äro erforderliga», varjämte minderårig skall erhålla uppfostran. Enligt den tolkning, som gavs vid lagens antagande, avsåg »erforderlig vård», att fattigvårdssamhället skulle sätta den nödställde i tillfälle att få samma omvårdnad som i allmänhet bestodes i sjukdomsfall. Beträffande uttrycket »erforderligt underhåll» anfördes, att det givetvis ej kunde vara lagförslagets mening, att understödstagaren nätt och jämnt skulle hållas över svältgränsen, utan att han borde erhålla »vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses vara erforderligt för livsuppehället». Dessa väsentliga utökningar av fattigvårdens område ha till en början medfört vissa svårigheter att uppdraga gränslinjen mellan den obligatoriska och den frivilliga fattigvården. Men efter hand torde denna svårighet försvinna. Det väsentliga är, att numera varje faktiskt nödläge — med undantag av arbetslöshet för försörjaren — är anledning till hjälp enligt 1 § fattigvårdslagen. Minderårig ävensom till arbete oförmögen hustru, som behöver hjälp på grund av försörjarens arbetslöshet, är givetvis berättigad till obligatorisk fattigvård. Den väsentliga utvidgning av den samhälleliga fattigvården, som sålunda Ersattningso i • • • • 7 i T ii • ., skyldighet och kommit till stand, innebär givetvis icke, att understöd skall givas at envar, som maktmedel begär det: nödvändigheten att låta den enskilde i första rummet sörja för sig mot försum• i-i

-T

o

T -n

själv kräver, att medel ej ges i onödan eller till personer, som pa annat sätt skulle kunna få sin bärgning. Därför är i lagen stadgad viss försörjningsplikt (t. ex. av föräldrarna gentemot minderåriga barn och av man gentemot hustru). De, som ej fullgöra sin försörjningsplikt på grund av lättja eller liknöjdhet, kunna bli föremål för vissa tvångs- och uppfostringsåtgärder, som avse att återföra dem till ett normalt fullgörande av sina skyldigheter. Fattigvården lämnas vidare i regel som ett lån, vilket under gynnsammare förhållanden av mottagaren skall återbetalas; möjlighet finnes dock att omedelbart efterskänka fattigvården eller att i vissa fall lämna understöd utan ersättningsskyldighet. (37 och 64 §§.) Slutligen måste fattigvårdsstyrelsen, innan den lämnar understöd, undersöka, om ej nöden kan »annorledes avhjälpas». Om ett föreliggande behov kan tillfredsställas genom möjligen befintliga egna medel, pension eller livränta, bidrag av enskild hjälporganisation o. s. v., bör fattigvård ej ifrågakomma. Men när hjälp från annat håll ej står till buds eller denna är otillräcklig, träder fattigvården till. Detta hindrar givetvis icke, att i ett visst nödläge tillfällig hjälp genom fattigvården omedelbart måste lämnas och att sedermera bör avvägas, hur den nödställde för framtiden skall erhålla möjlighet att existera. Av det anförda torde framgå, att fattigvården har skyldighet att träda till i varje nödläge, oberoende av orsaken till nöden, den hjälpbehövandes ställning och yrke o. s. v. samt att beträffande understödets storlek fattigvårdsstyrelsen har att rätta sig efter det förefintliga behovet. Och slutligen skall hänsyn tagas till föreliggande försörjningsplikt och tillgängliga resurser både såvitt gäller rätt till understöd och dess belopp.

liga forsor-

yare.

28 Sökande och 1918 års fattigvårdslag innehåller en hel del bestämmelser om sökande och medddande^ m e c l c l e l a n c l e a v fattigvård. De gamla metoderna att minska kostnaderna genom omgång eller auktionsliknande förfarande äro förbjudna i lagen. Fattigvård skall numera lämnas i huvudsakligen tre former, understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem och vård å anstalt. Av dessa är hemunderstödet det vanligast förekommande. Enligt 1922 års statistik erhöllo 59.1 % av understödstagarna hjälp i denna form. Emellertid är det också den understödsform, som mest missbrukas. Det har därför varit nödvändigt att omgärda densamma med åtskilliga garantier. Vad först angår ansökan om understöd kan den ske hos fattigvårdsstyrelsen? ordförande och ledamöter, men dessa senare äro skyldiga att ofördröjligen fortskaffa densamma till styrelsen eller dess ordförande. Vidare äro polisman, kronobetjänt, läkare och barnmorska skyldiga att göra anmälan till styrelsen, om de finna någon person i sådan belägenhet, att styrelsens ingripande är av nöden. Styrelsen har ock fått åliggande, att, även om understöd ej begäres, ombesörja, att den hjälpbehövande får fattigvård (23 §). Vidare är det enligt lagen medgivet ordföranden att bevilja fattigvård i trängande fall; och enligt de allra flesta nu upprättade reglementen är samma befogenhet medgiven ledamot av styrelsen eller dess tjänsteman. Det borde under sådana förhållanden särskilt med hänsyn till distriktssystemets genomförande knappast kunna förekomma, att ett förhandenvarande behov av hjälp ej blir känt av styrelsen. För att kunna komma till klarhet om vad som erfordras i understöd skal! styrelsen enligt 25 §, innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden och understödsbehov samt undersöka, huru detta behov må på lämpligaste sätt avhjälpas. Vad som därvid bör komma i betraktande, är bland annat den sökandes hälsotillstånd, hans förmåga att bidraga till sin försörjning, hans tillgångar, pension eller understöd, som kan påräknas från det allmänna, föreningar, kassor, försörjningspliktiga personer o. s. v. Undersökningen bör göras grundligt och innefatta besök i den hjälpsökandes hem och, där så kräves, samråd med personer, som känna den nödställdes* förhållanden. Sedan behovet på detta sätt är utrönt, gäller att bestämma understödsformen. Därvid fastslås enligt 26 §, att stj/relsen skall lämna understödet på sådant sätt, att den behövande så vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de .sina, och särskilt framhålles i detta sammanhang betydelsen av att anvisa arbete åt sökande, som är arbetsför. Sättet för fattigvårds meddelande skall sålunda bestämmas efter i varje fall förekommande omständigheter. Att anvisa anstaltsvård åt sådana personer, som lämpligen böra åtnjuta hemunderstöd, är sålunda stridande mot lagen. Enligt 28 § bör hemunderstöd ej givas åt »den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej heller, när anledning eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning». Någon motivering för detta förbud är obehövlig. Samhällets medel få ej förslösas; andra och bättre metoder finnas ju ock för att lämna hjälp till ifråga-

2!) varande personer (lag om behandling av alkoholister, åtgärder i enlighet med 71—76 §§ fattigvårdslagen). Att bestämma understödsbeloppens storlek är givetvis en av de allra vanskligaste uppgifterna. Det duger ej att fastställa ett för alla gällande understödsbelopp, ty härigenom skulle ju stor orättvisa skapas. Hänsyn måste tagas till levnadskostnaderna på varje ort och de behövandes individuella förhållanden, man skall med andra ord lämna ett understöd, som står i proportion till behovet. Lagen uppställer inga regler, hur styrelsen skall förfara för att bestämma understödet efter behovsprincipen. Det blir styrelsens sak att finna den lämpligaste metoden. På sina håll har man gått så till väga, att man undersökt, vad kostnaden för en understödstagares fulla försörjning är på ortens ålderdomshem, och sedan från denna summa avdragit de eventuella inkomster, som understödstagaren har. På andra håll har man uppgjort en årsbudget för varje understödstagare, varvid man sökt beräkna de verkliga levnadskostnaderna (hyra, ved, lyse, livsmedel ni. m.) samt därvid jämfört de inkomster — arbetsförtjänster, pension m. m. — som understödstagaren förfogar över. Skillnaden mellan utgifter och inkomster lämnas då i understöd. Slutligen har man på vissa håll framställt s. k. normaltariffer för orten, vilka vid behov kunna ökas eller minskas, eller ock s. k. maximigränser för de kontanta understödsbeloppen. Huruvida understödet bör lämnas kontant eller in natura, är närmast beroende på lokala förhållanden. I åtskilliga kommuner kunna vissa varor, t. ex. ved och andra produkter från en kommuns egendom, lämnas till billigare pris, än om de inköpas av den enskilde. I en stad kan det vara lämpligt, att understödstagare erhålla lagad mat samt vissa matvaror, såsom mjöl, gryn, fläsk, potatis eller skodon, bränsle m. m., såsom ock mångenstädes sker. Anvisningar på mat är ock en understödsform, som ofta användes, varvid dock kontroll är nödvändig över de affärer, som anlitas. För vissa personer, som ej kunna hushålla, eller där tveksamhet kan anses föreligga om behovet, är ej sällan naturaunderstöd lämpligt. Där kontant understöd förekommer, kan den bästa formen vara att, särskilt i städer, understödet lämnas per vecka och att en viss del av detsamma reserveras för hyresterminerna. Enligt 30 § skall styrelsen »vaka över att beviljat understöd behörigen användes». Denna kontroll är nödvändig ur såväl den understöddes som samhällets synpunkt. Från samhällets sida kräves, att full trygghet vinnes, att medlen komma till behörig användning, att ordning råder i hemmet och att i sådana hem, där barn fostras, dessa erhålla behörig tillsyn och vård. Skulle i dessa avseenden något brista, måste åtgärder vidtagas för att rätta förhållandet. Det gäller därvid att i första hand genom råd och anvisningar hjälpa den understödde till ordnade förhållanden, att lämna naturaunderstöd i stället för kontant hjälp eller att meddela understödet för kortare tid allenast, t. ex. per vecka. Om dessa åtgärder ej hjälpa, böra andra utvägar anlitas, t, ex. att annan försörjningsform användes. Den här åsyftade kontrollen utövas i regel av den ledamot, till vilkens distrikt understödstagaren hör. Är distriktet omfattande eller finnes där ett

30 stort antal fattiga, är det enligt 19 § mom. 2 i fattigvårdslagen möjligt att till styrelsens biträde kalla inom samhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser). Redan före den nya lagens tillkomst hade ett flertal styrelser i städer och några styrelser i landskommuner använt sig av denna utväg. Styrelsen kan också, enligt 20 §, anställa särskilda tjänstemän för att handhava kontrollen över de hemunderstödda. Denna anordning är ock tillämpad i många samhällen. Huruvida man bör anlita systemet med vårdare eller med tjänstemän, är beroende på lokala förhållanden. Understundom förekommer en blandning av båda systemen, så att åtminstone någon tjänsteman kan biträda vårdarna i deras arbete. P å åtskilliga ställen har man med fördel använt sig av församlingssystrar, hemkonsulenter, diakoner och andra medhjälpare i fråga om den personliga fattigvården. I detta sammanhang må erinras om vissa andra förändringar genom den nya fattigvårdslagen. Så t. ex. är hem sändningen av en understödstagare till hemortskommunen omgärdad med starka garantier — bl. a, skall länsstyrelsen avgöra frågan, när olika meningar uppstått angående hemsändning. Vidare har fattigvårdsstyrelse ej ]ängre rätt att tillgodogöra sig en avliden understödstagares egendom i annan mån än att utgiven fattigvård därmed blir ersatt. Bestämmelserna om hemortsrätt hava också förenklats, och vissa slag av fattigvård äro ej längre av den karaktär, att de förhindra förvärv av hemortsrätt, och ersättas ej heller av hemortskommunen. Dit höra exempelvis kostnader för skolbarns undervisning, lakar- och förlossningshjälp under vissa förhållanden samt begravningshjälp. Anstaltsvården är kanske den del av fattigvården, som undergått de största förändringarna. Till en början är sålunda ej längre beredande av anstaltsvård en godtycklig sak från kommunernas sida. Visserligen är hemunderstöd det som i första hand skall förekomma, men, där behov föreligger av anstaltsvård, skall sådan beredas. Huruvida denna vård skall ske i en kommuns egen anstalt eller i en för flera kommuner gemensam sådan eller om en mindre kommun skall överenskomma om inackordering av understödstagarna i en annan kommuns anstalt, är beroende på kommunernas egna avgöranden. Men lagen stadgar ej allenast, att anstaltsvård skall beredas, den ger ock anvisningar om hur denna vård skall vara beskaffad. Sålunda skola sjuka och friska pensionärer skiljas åt i olika rum, äkta makar beredas möjlighet att bo tillsammans, anstalterna skola förestås av personer, som äga förutsättningar för att sköta dylika befattningar o. s. v. Å andra sidan hava de genomgripande förändringarna i anstaltsvården ådragit kommunerna utgifter, vilka — särskilt då anstalterna planlagts utan tillräcklig kännedom om behovet eller hänsyn till pensionsförsäkringens inverkan därpå samt utförts under en period av abnorm prisstegring — haft en kännbar inverkan på kommunernas ekonomi. En av de väsentligaste ändringarna i fråga om anstalterna innebär, att vården å dessa begränsas till huvudsakligen åldringar. Numera kunna ej barnen

31 annat än tillfälligtvis vårdas där, om de äro över 2 år gamla — de skola utackorderas eller intagas å barnhem. De bråkiga och otrevliga individer, som förr gjorde tillvaron å ålderdomshemmen outhärdlig för de ordentliga elementen, kunna nu överföras till arbetshemmen; och vad angår de sinnesslöa och sinnessjuka, pågå strävanden för att överföra dem till särskilda anstalter. Genom den uppdelning av anstaltsvården, som sålunda åsyftas, torde hemmen kunna göras betydligt mindre än förut varit fallet, varigenom minskning i kostnaderna bör vinnas. Det största behovet av vård å ålderdomshem torde för närvarande och för framtiden föreligga i städerna. I Stockholm är exempelvis bristen på platser i enskilda ålderdomshem, där någon avgift förutsattes, så stor, att det praktiskt taget är omöjligt att erhålla inträde å desamma. Vid en undersökning, som företogs i december 1923, förelågo exempelvis i Danviks hem (med ett platsantal av 298) ej mindre än 651 ansökningar. Till inträde å föreningen Ljusglimts hem om 10 platser förelågo 248 ansökningar. Ä flera ålderdomshem hade man upphört mottaga ansökningar, enär redan förelåg ett stort antal sådana. Å landsbygden torde behovet bli mindre dels på grund av att hemunderstöd nu lämnas mer än förr och dels på grund av att folkpensionen gör det möjligt för mången äldre att reda sig själv eller söka sig in hos släktingar. Därför har man ock från fattigvårdsinspektionens sida förordat, att mindre kommuner bilda kommunalförbund i och för uppförande av en gemensam anstalt. I många fall kunna dessa ålderdomshem kombineras med en avdelning för kroniskt sjuka. På sina håll pågå å landsbygden strävanden att genom samverkan mellan flera kommuner och uppdelning av de vårdbehövande nedbringa kostnaderna för anstaltsvården. Anstaltsvården enligt de n3^a bestämmelserna skall vara genomförd före 1928 års utgång. Genom fattigvårdsreformen år 1918 hava kostnaderna för vissa sjukas och Överflyttning abnormas vård blivit överflyttade till landstingen enligt grunder, som fast- av kopnad?r~ slagits i 40—42 §§ i fattigvårdslagen. De grupper, det här är fråga om, äro av sjuka och dels sådana, medellösa sjuka, som vårdas å länslasarett eller därmed likställda , a 6 "°"" a a ii.

i i -

• i

•

i

i i i

anstalter, dels sinnessjuka, smnesslöa, tuberkulösa, vanföra och epileptiker, som erhålla vård å vissa angivna anstalter. Frånsett denna reforms stora, betydelse ur ekonomisk synpunkt för primärkommunerna, har den tillika haft inverkan på den vård, som fattiga och sjuka erhålla. Det framgår också, att antalet fattiga, sjuka och abnorma, som erhålla tillfredsställande vård, stigit väsentligt, sedan den nya fattigvårdslagen tillkommit. Ännu några kategorier sjuka stå dock alltjämt utanför ifrågavarande hjälpmöjlighet genom fattigvårdslagens bestämmelser, nämligen bl. a. de, som lida av nerv- och reumatiska åkommor. För dessa kategorier har emellertid pensionsstyrelsen börjat anordna särskilda sjukvårdsanstalter. Kostnaderna för vården skola i varje fall fördelas mellan pensionsstyrelsen och fattigvårdsstyrelserna. Närmare redogörelse för denna sjukvård lämnas i det följande. I fråga om de kroniskt sjukas vård har fattigvårdslagen anvisat en utväg,

landstingen.

QO

som fått en ganska stor användning. Enligt bestämmelserna i 41 § sista .stycket har landstinget skyldighet att betala halva vårdkostnaden för de kroniskt sjukas vård. Antingen kan landstinget anordna sjukhem och där bereda de kroniskt sjuka vård för halva vårdkostnaden; eller kunna ålderdomshemmen kombineras med en avdelning för kroniskt sjuka, därvid landstinget under vissa förutsättningar är skyldigt bereda kommunen gottgörelse för halva vårdkostnaden. Genom dessa bestämmelser har mångenstädes för de kroniskt sjuka en väsentlig förbättring i förhållandena inträtt. Understöd Här må i förbigående erinras om att fattigvårclsstyrelserna numera kunna "vårdlkarak- lämna understöd, utan att detsamma har karaktären av fattigvård. Enligt 64 § tär. Kommu- i fattigvårdslagen har sålunda åt styrelserna beretts möjlighet att för vissa an"tf/lskott^Fö- g i v n a ändamål lämna understöd utan återbetalningsskyldighet och sålunda utan rebyggande de rättsverkningar, som eljest åtfölja åtnjutande av fattigvård. Denna bestäm fattigvård. m e j s e a v s e r bland annat att vid tillfällen av mera allmänt nödläge bereda kommunerna möjlighet att använda sig av styrelsernas erfarenhet och organisationsförmåga. Om t. ex. missväxt, allmän kristid eller annan omfattande olycka inträffat, så att nöd befaras uppkomma härav, har fattigvårdsstyrelsen att själv vidtaga eller hos myndigheterna påkalla hjälpåtgärder; och det ankommer sedan på fattigvårdssamhället att besluta, om i dessa fall den eljest gängse ersättningsskyldigheten skall bortfalla eller icke. Vidare har enligt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag upp dragits åt fattigvårdsstyrelserna att utdela pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. Och slutligen har1 lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka givit styrelserna i uppdrag att handlägga vissa ärenden, som röra även mindre bemedlade personers ekonomi. Ej heller den lindring i kostnad, som beredes enligt sistnämnda lag, skall betraktas som fattigvård. Fattigvårdsstyrelsens verksamhet har genom dessa nya bestämmelser sträckts utanför den egentliga fattigvården. Fattigvården har slutligen till uppgift att vidtaga sådana åtgärder, som kunna förminska fattigdom och invaliditet. Det föreskrives sålunda i lagen, att fattigvårdsstyrelsen bör verka för att åt befolkningen beredes förmånen av försäkring, inträde i sjukkassor och insättning i sparkassor. Redan nu förekomma på vissa håll rätt omfattande åtgärder för att förebygga framtida fattigvårdsbehov, t, ex. lån till torparänkor, för att familjen skall kunna behålla jordbruket, lån till inventarier m. m. Fattigvårdens Rörande antalet understödstagare, olika former för understöd m. m. samt kostW3-W22. naderna meddelas i tabellen sid. 279 enligt den officiella statistiken några siffror. Beträffande antalet understödstagare synes vid ett första ögonkast detta varken absolut eller relativt ha minskats under åren 1913—1922. 1922 års siffra är i själva verket den högsta under hela perioden. Emellertid förklaras detta förhållande därigenom, att de tillfälligt understöddas antal ökats så högst vä-

33 sentligt å landsbygden och även, ehuru i mindre mån, i städerna. De varaktigt försörjdas antal har nedgått ganska betydligt å landsbygden, men i städerna har antalet däremot ökats. Antalet personer vårdade i egentliga fattigvårdsanstalter har å landsbygden minskats med ett par tusen och även i städerna undergått någon minskning. Däremot har antalet i sjukvårdsanstalter vårdade ökats, såväl å landsbygden som i städerna. Här framträder tydligt verkningarna av fattigvårdslagens bestämmelser om landstingens ersättningsskyldighet för sjukas och abnormas vård. Sammanlägges antalet personer, som vårdats i egentliga fattigvårdsanstalter och sjukvårdsanstalter åren 1913 och 1922, erhållas följande siffror. 1913 1922

Landskommuner. 35,797 39,219

Städer. 24,479 29,566

H ä r visas endast absoluta tal, ej förhållandet till folkmängden. Även i övrigt torde siffrorna böra upptagas med en viss försiktighet. Omöjligt är ej, att den stora utökningen av vård å sjukvårdsanstalt beror på att många sjuka, som tidigare vårdats i sina hem eller utackorderats, numera erhållit vård å stats- eller landstingsanstalt. Antalet utackorderade äldre personer har å landsbygden väsentligt nedgått, däremot har antalet i sina hem understödda mycket avsevärt varierat. Att antalet är så stort under de senare åren torde väsentligt bero på arbetslösheten. Medelvärdet av understödstagarnas försörjning har, såsom man kunnat förmoda, högst väsentligt stegrats, å landsbygden från 167 kronor till 450 och i städerna från 241 till 600. Från och med år 1923 användes ett nytt formulär för insamling av fattigvårdsstatistiken. Enligt detta är det möjligt att erhålla svar å en hel del frågor, vilka förr ej kunde besvaras. Den nya statistiken är emellertid ej bearbetad annat än för vissa städers och ett par läns vidkommande. Enligt de hittills inkomna uppgifterna synes någon större skillnad mellan 1923 års siffror och de närmast föregående årens ej vara för handen. Däremot framgå andra, betydelsefulla uppgifter angående understödstagarnas ålder, fördelning, orsakerna till nödställdhet m. m. Några, hittills bearbetade siffror meddelas i tabellerna sid. 280 f. De meddelade siffrorna äro av intresse särskilt därför, att de så starkt framhålla sjukdom och arbetslöshet som särskilt betydelsefulla orsaker till understödsbehov. Uppgifterna å åldersgrupperna för äldre personer påvisa, i vilken stor utsträckning män och kvinnor i de förvärvsdugliga åldrarna 16—30 och 30—50 år måst anlita fattigvårdens hjälp. Vad beträffar fattigvårdens omkostnader hänvisas till tabell I, sid. 282. Y ^Fattigvårdens landsbygden angår finnas sluträknade siffror allenast till och med år 1919. omkostnaderKostnaden nämnda år uppgick till 36,6 miljoner kronor, medan den år 1913 belöpte sig till 16,3. För att erfara, om den hastigt stegrade kostnaden även gjort sig gällande under åren 1920 och 1921 meddelas några från statistiska 3—250500

centralbyrån införskaffade siffror för enstaka län, tabell I I , sid. 282. Det framgår därav, att även under dessa år en stegring av fattigvårdskostnaden ägt rum. Vad angår städerna uppgick fattigvårdskostnaden år 1921 till cirka 35 miljoner och år 1913 till 11.7 miljoner kronor. För året 1919 utgjorde den sammanlagda fattigvårdskostnaden 68.2 miljoner kronor. Till jämförelse meddelas landskommuners och städers kostnader för pensionsförsäkring. År 1919 uppgick denna till omkring 13.3 miljoner kronor. De angivna summorna avse bruttokostnaderna. Slutligen torde en specificering av kostnaderna för fattigvården erbjuda åtskilligt av intresse. För åren 1918 och 1919 meddelas en sådan uppgift, gällande såväl städer som landsbygd, i tabellen sid. 282. Utgifterna fördelas å egna fattigvårdsanstalter och andra fattigvårdskostnader samt ett antal underrubriker.

Pensionsförsäkringen. Allmän pensionsförsäkring blev, såsom förut omnämnts, införd i Sverige ge- Psnsionsförnom lagen den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den 1 januari 1914. säkringens Enligt 1 § i denna lag skall envar svensk man eller kvinna genom erläggande av årliga pensionsavgifter och med bidrag av allmänna medel försäkras till erhållande av pension. Försäkringen är sålunda avsedd att omfatta alla svenska medborgare. Från denna regel givas dock vissa undantag. För att minska kostnaderna för det allmänna voro ursprungligen från försäkringen helt uteslutna dels alla, som den 1 januari 1914 fyllt G7 år, och dels alla, som då fyllt 15 år och voro till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer. Detta ändrades genom lagen den 8 juni 1915, så att med 1916 års ingång endast de personer äro uteslutna från försäkringen, som den 1 januari 1914 fyllt 15 år och redan då voro till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar. De sålunda uteslutna beräknades vid 1914 års ingång uppgå till omkring 48,800 personer, och deras antal har givetvis genom sedermera inträffade dödsfall avsevärt minskats. Antalet beräknas för närvarande utgöra omkring 16,000. Orsaken till att denna, så småningom helt försvinnande grupp personer icke medtagits torde — förutom kostnadsskäl — huvudsakligen hava varit den, att deras försörjningsfråga ansetts redan vara ordnad på ett sådant sätt, att det allmänna saknat anledning att ytterligare ingripa. Från den lagstadgade skyldigheten att erlägga pensionsavgifter förefinnas vissa undantag. Sålunda erlägges dylik avgift ej av någon för år före det, under vilket han fyller 16 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Från avgiftsplikt äro vidare undantagna dels personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna (invalider), dels ordinarie innehavare av civil och militär statstjänst samt av prästerlig tjänst ävensom sådan befattningshavares hustru, dels ock enligt av Kungl. Maj:t särskilt fattade beslut ordinarie innehavare av vissa andra, huvudsakligen kommunala befattningar och befattningar i enskilda järnvägars tjänst, med vilka befattningar följa rätt till pension, och oftast även deras hustrur. År 1920 voro i avgiftspliktig ålder 3,661,200 personer, därav 1,775,700 män och 1,885,500 kvinnor. Av dessa voro 3,431,500 avgiftspliktiga och 229,700 icke avgiftspliktiga. Någon större avvikelse från dessa siffror torde sedermera icke hava inträtt.

36 Pensionsför- De förmåner, pensionsförsäkringen erbjuder, äro av två slag: den ena en med förmåner. n ä n s y n t i l 1 erlagda — obligatoriska eller frivilliga — pensionsavgifter utgående avgiftspension, den andra ett av allmänna medel utgående understöd, som, om det tilldelas en person, vilken tillika uppbär avgiftspension, benämnes pensionstillägg. Ett särskilt slag av pensionstillägg eller understöd är s. k. barntillägg eller pensionstillägg för barn. Avgiftspcn- Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga en grundavgift av 3 krorun/av l i 0 r - Uppgår hans årsinkomst till 600 kronor eller däröver, tillkommer en tillobUgatori- läggsavgift, vars storlek är beroende av inkomstens storlek enligt följande skala: ska avgifter

Årsinkomst. Tilläggsavgift. g00— 799 kronor . . . . 2 kronor 800-1,199 » . . . . 5 > lf200—2,999 » . . . . 10 T 3loOO—4,999 > . . . . 15 >

Årsinkomst. Tilläggsavgift. 5,000—6,999 kronor . . . . 20 kronor 7,000-9,999 > . . . . 25 » 10,000 kr. eller mera . . . . 30 »

Före år 1922 var den högsta tilläggsavgiften 10 kronor, som påfördes vid en årsinkomst av 1,200 kronor eller däröver. Med inkomst förstås här det enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade beloppet. Grundavgiften erlägges av gift man för hustru, och är fader ansvarig för erläggande av sådan avgift för hos honom mantalsskrivet barn eller adoptivbarn under 18 år. Arbetsgivare kan erlägga pensionsavgift för hos honom anställd arbetare och äger då att inom 6 månader därefter göra motsvarande avdrag å arbetarens kontanta avlöning. De försäkrades fördelning på olika inkomstklasser, avgiftsbeloppens storlek samt avgiftsbetalning och restantier inom de olika klasserna framgår av tabellen sid. 283, som avser 1920 års avgifter och som även visar^ fördelningen mellan städer och olika slags landsbygdskommuner. Anmärkas må, att uppgifterna angående avgiftsbetalningen inom olika avgiftsklasser äro approximativt beräknade. Enligt lagens ursprungliga bestämmelser utgjorde avgiftspensionens årliga belopp — frånsett vissa ännu gällande övergångsbestämmelser beträffande personer, som vid 1914 års ingång fyllt 25 år — för man 30 och f ö r s v i n n a 24 procent av de erlagda avgifternas sammanlagda belopp. Genom en år 1921 vidtagen lagändring har emellertid avgiftspensionens storlek gjorts beroende jämväl av den avgiftspliktiges ålder vid tiden för avgiftens påförande, så att från och med år 1922 utgå å erlagda pensionsavgifter i årlig pension följande procent, nämligen: å avgifter, påförda man i ålder av 16—19 år 20—24 » 25-29 » 30—34 >

70 procent 60 > 50 * 40 »

35-44 år 45—54 » 55-66 >

30 procent 20 > 15 >

Procenttalet för kvinna har överallt liksom förut satts till 80 procent av det för man utgående, således i yngsta åldersklassen till 56 och i äldsta till 12 procent.

37 För personer, som vid 1914 års ingång redan fyllt 16 år, gälla dessa ändrade bestämmelser endast för avgiftsbelopp, som erlägges efter den 1 januari 1922, i den mån dylikt belopp för ett år överstiger 13 kronor. Såsom en betänklig brist i bestämmelserna rörande avgiftspensioneringen har framhållits, att för gifta kvinnor, som icke hava egen inkomst — och detta är regeln — påföres endast grundavgiften 3 kronor och att dessa därför erhålla en helt obetydlig avgiftspension. Med anledning av framställning från riksdagen har emellertid Kungl. Maj:t förordnat om utredning, huruvida icke en förbättring i gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering kunde åstadkommas. Utredning därom pågår för närvarande inom pensionsstyrelsen. Rätt till avgiftspension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. Några andra villkor för rätt till sådan pension äro icke uppställda. Uppgår avgiftspensionen jämte eventuellt pensionstillägg icke till 6 kronor om året, utbetalas den icke. I stället återbetalas på därom gjord ansökan vid uppnådd ålder av 67 år de erlagda avgifterna. Varaktig oförmåga till arbete skall enligt 2 § pensionsförsäkringslagen anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Genom erläggande av frivilliga avgifter kan man enligt 34 § pensions försäk- Åvgiftspenringslagen öka pensionen. Närmare bestämmelser därom återfinnas i en kung^n/av görelse den 31 december 1917 (nr 957). frivilliga Denna frivilliga försäkring är av två slag: enskild försäkring och gruppför- av9iftersäkring, den senare omfattande samtliga till viss grupp anslutna personer, t. ex. alla en kommuns befattningshavare, samtliga arbetare vid en fabrik etc. Enskild försäkring kan tagas med eller utan förbehåll om återbetalning av erlagda avgifter i händelse av dödsfall. Vid enskild försäkring får avgift erläggas för varje icke invalid svensk person från hans födelse t. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller 66 år. Rätt till pension inträder samtidigt med rätten till avgiftspension på grund av obligatoriska avgifter. Vad gruppförsäkring beträffar skall skriftligt avtal upprättas med pensionsstyrelsen om försäkringsvillkoren. Rätt till pension inträder där vid varaktig oförmåga till arbete och senast, allt efter valt försäkringssätt, vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år. Avgift får erläggas för varje icke invalid svensk person från och med det kalenderår, under vilket han fyller resp. 54, 59, 64 eller 66 år. Såväl för enskild försäkring som för gruppförsäkring har pensionsstyrelsen utfärdat tariffer, enligt vilka pensionerna beräknas (Sv. förf .-samling nr 49 år 1918 och nr 838 år 1919). Genom bidrag av statsmedel ökas det mot erlagda frivilliga avgifter svarande pensionsbeloppet sålunda, att varje del därav, som motsvarar under ett kalenderår erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, höjes med en åttondel. Vid 1923 års utgång hade 4,897 personer tagit frivillig enskild försäkring och 4,394 gruppförsäkring. År 1923 erlade 1.499 personer frivilliga avgifter

38 till enskild försäkring och 3,465 till gruppförsäkring. Under samma år erlades i avgifter till den förra försäkringen 229,569 kronor och till den senare 529,804 kronor. Vid 1923 års utgång uppburo 76 personer pension på grund av frivilliga avgifter, därav 2 tillhörde gruppförsäkringen. Pensionstill- Utöver avgiftspensionen utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen lägg, under- £gr p e n s i 0 nstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinbarntillägg. komst ej uppgår, om invaliditeten inträtt före 1922 års ingång och pensionstagaren dessförinnan fyllt 15 år, för man till 300 och för kvinna till 283 kronor (i vissa fall 280 kronor), men eljest för man till 425 och för kvinna till 400 kronor. Pensionstillägget utgör för år räknat i förra fallet för man 150 och för kvinna 140 kronor samt i senare fallet för man 225 och för kvinna 210 kronor, i båda fallen med avdrag av G/i0 av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst överstiger 50 kronor. En inkomst av intill 50 kronor medför således icke minskning av pensionstillägget. Utgår sådan förmån till person, som icke jämväl uppbär avgiftspension, benämnes den understöd. Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension på grund av obligatoriska avgifter och ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor, pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas ej heller fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars och barns försörjningsplikt gentemot varandra, ej heller understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner från invalidhus fonden. I fråga om äkta makar skall i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. Bestämmelser om barntillägg funnos ursprungligen icke i pensionsförsäkringslagen utan infördes genom lag av den 28 juni 1918, sedermera ändrade genom lag av den 13 oktober 1921. För pensions- (resp. understöds-) berättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, ävensom för pensions- (resp. understöds-) berättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under 15 år, ökas pensionen (understödet), därest årsinkomsten ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor jämte 170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstillägg, resp. understöd för barnen. Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensions-(resp. understöds-)berättigad och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår till 825 kronor, jämte 170 kronor för varje barn. Barntillägget utgör 102 kronor för varje barn med avdrag av 6/io av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna samt 825 kronor för äkta makar. För person, som före utgången av år 1921 fyllt 15 år och blivit invalid, inträder rätt till barntillägg, då årsinkomsten ej uppgår för man till 300, för

39 kvinna till 283 och för äkta makar till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. I detta fall utgör beloppet av barntillägget 75 kronor för varje barn med avdrag av G/i0 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300 kronor för man, 283 kronor för kvinna och 583 kronor för äkta makar. Bestämmelserna om barntillägg äro så avfattade, att om en gift man, som åtnjuter pension och barntillägg, avlider, hans änka går miste även om barntilllägget, i händelse hon icke själv är invalid. För att söka få bot för detta har på därom av 1924 års riksdag framställd begäran inom pensionsstj^relsen utredning igångsatts, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. Rätt till pensionstillägg, understöd och barntillägg förutsätter alltid, dels att varaktig arbetsoförmåga föreligger och dels att årsinkomsten icke överstiger ovan angivna gränser. Rätten är ej bunden vid någon viss ålder, dock att sådan rätt aldrig kan inträda före fyllda 15 år. Enligt 9 § pensionsförsäkringslagen kan rätten till pensionstillägg (understöd) förverkas i vissa fall (om man avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg, om man visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av sin avgiftsplikt m. m.). Upphör invaliditeten, indrages pensionstillägget (understödet) och, om pensionstagaren icke fyllt 67 år, även avgiftspensionen. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av pensionsstyrelsen, kan under vissa förutsättningar pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom. ö k a s eller minskas den beräknade årsinkomsten, skall jämkning eller indragning av pensionstillägg (understöd) ske. Antalet pensionstagare under åren 1914—1923 framgår av tabellen sid. 284. Enligt vad den lämnade redogörelsen utvisar är den svenska pensionsförsäkringen å ena sidan en ren försäkringsverksamhet, i det att envar försäkrad i sinom tid har rätt till en pension med hänsyn till sina under årens lopp inbetalade pensionsavgifter. Ä andra sidan utdelar den under vissa förutsättningar understöd av allmänna medel i enlighet med behovsprincipen. Denna princip är dock ej fullt genomförd, ty vid bedömande av behovet skall, såsom förut anmärkts, hänsyn icke tagas exempelvis till pension på grund av obligatoriska avgifter eller till försörjningsbidrag, som föräldrar och barn lämna varandra på grund av lagstadgad försörjningsplikt. Under det att avgiftspensioneringen skall bära sig själv, utgår kostnaden Medel till för pensionstillägg, understöd och barntillägg av allmänna medel. Enligt ål- ^"ridamk derdomsförsäkringskommitténs förslag skulle av kostnaden härför staten bestrida 2/s och kommunerna 1h. För att komma till denna uppdelning hade kommittén utgå.tt därifrån, att det allmännas bidrag till försäkringen borde ungefärligen motsvara kostnaden för allmän och enskild fattigvård. De årliga kostnaderna för behövande invalider över 15 år hade uppskattats till något över

40 30 miljoner kronor, varav fattigvården bidroge med omkring x/8. Med hänsyn härtill ansåg kommittén, att V» av hela det allmännas bidrag till försäkringen borde bestridas av kommunerna, medan de 2/3 av kostnaden, som ansågos motsvara den enskilda fattigvården, skulle utgå av statsmedel. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i propositionen till 1913 års riksdag, att ifrågavarande kostnader skulle bestridas till */4 av staten, till 1/8 av landstingen och till 1/s av kommunerna. Detta blev ock riksdagens beslut (10 § i lagen). Varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägg och understöd för pensionstagare, som av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till sådan förmån. — Städer, som icke deltaga i landsting, hava att bestrida V4. Kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden uträknas av pensionsstyrelsen. Av bil. 7, sid. 284 framgå statens, landstingens och kommunernas kostnader under åren 1914—1922 för pensionstillägg, barntillägg och understöd. Det bör påpekas, att den väsentliga kostnadsstegringen från år 1920 till år 1921 föranleddes av en sistnämnda år ikraftträdande pensionsförhöjning för dem, som pensionerats enligt förut gällande bestämmelser. Huruvida och i vad mån de verkliga kostnaderna motsvarat de beräknade visas av tabellen sid. 285. Såsom synes hava under åren 1914—1923 de verkliga kostnaderna endast ett år, 1917, något överstigit de beräknade, men eljest mer eller mindre understigit dem. Sammanlagt hava t. o. m. år 1923 kostnaderna med omkring 21 miljoner kronor understigit de beräknade. Att de verkliga kostnaderna så betydligt understigit de beräknade — ett för övrigt troligen enastående förhållande i socialförsäkringens historia •— torde bero först och främst därpå, att ålderdomsförsäkringskommittén uppgjort alla sina beräkningar med iakttagande av synnerligen stor försiktighet och med tanke på att alltid vara på den säkra sidan. Säkerligen har ock den sjukvårdande verksamhet, som utövas av pensionsstyrelsen och som icke från början varit avsedd, inbesparat pensioner i ej ringa omfattning. Men även andra omständigheter torde hava inverkat. De av kriget förorsakade förhållandena hade till följd, att under åren 1916—1919 även mindervärdig arbetskraft betalades jämförelsevis högt. Detta medförde, att en hel del personer, som voro invalider och under normala tider sannolikt haft högst obetydlig arbetsinkomst, då hade sådan till belopp, som utestängde dem från rätten till pensionstillägg och understöd eller åtminstone i hög grad reducerade beloppet av dessa förmåner. I samma riktning har ock penningvärdets fall verkat. Vidare kan påpekas, att barntillägg sökts och beviljats i vida mindre utsträckning än som från början beräknats. Under det att man uppskattat totalkostnaderna för barntillägg för åren 1919—1923 till omkring 10,091,000 kronor, hava de i själva verket uppgått till endast omkring 1,540,000 kronor. Att beräkningarna i detta fall blivit så betydligt för höga torde sannolikt i huvudsak vara beroende på det synnerligen bristfälliga statistiska material, som stått till buds vid beräkningarnas uppgörande. Å andra sidan har kostnaden för den år 1915 beslutade utvidgningen av pensionsförsäkringen något överskridits; man hade för åren 1916— 1923 räknat med en totalkostnad av 77,701,000 kronor, medan den i verklig-

41 heten belöpte sig till 80,616,000 kronor, varvid icke medräknats kostnaderna för barntillägg. Pensionsförsäkringen handhaves dels av ett centralt ämbetsverk, pensions- Organisatio styrelsen, och dels av särskilda pensionsnämnder i orterna. Dessutom finnes ett "e"' antal av pensionsstyrelsen förordnade ombud. Detta ämbetsverk består av en generaldirektör och 8 byråchefer, av vilka en Pensionsst relsen tillika är förordnad som generaldirektörens ställföreträdare. Byråerna utgöras y av en kanslibyrå, en fond- och kameralbyrå, tre gransknings- och besvärsbyråer, en försäkringsteknisk byrå, en statistisk byrå och en sjukvårdsbyrå. Inom styrelsen funnos vid 1924 års utgång 8 sekreterare eller förste aktuarier å ordinarie och en sekreterare å extra stat, 24 ordinarie aktuarier och 15 manliga extra tjänstemän samt 3 kvinnliga biträden i lönegraden C 5, 20 i C 3, 61 i C 2 och 3 i C 1 ävensom 123 kvinnliga extra biträden. Vidare funnos 4 ordinarie och 6 extra expeditionsvakter, en maskinist samt en överläkare och 2 biträdande läkare. Hela personalen uppgick till 280 befattningshavare, därav 70 manliga och 210 kvinnliga. Personalens fördelning på de olika byråerna framgår av tabellen sid. 286. De olika byråernas huvudsakliga arbetsuppgifter äro följande. Kanslibyrån: ärenden angående pensionsstyrelsens organisation, instruktion, arbetsordning och personal, vissa framställningar till Kungl. Maj:t angående lagar och författningar, besvarande av vissa kungl. remisser, övriga ärenden av mera allmän natur, inregistrering m. m. av inkommande pensionsansökningar och granskning av de jämlikt kungl. förordningen den 16 november 1917 (nr 765) till styrelsen överlämnade dödsfallsuppgifter, vissa ärenden rörande utbetalning av pensioner samt vården av styrelsens bibliotek. Fond- och kameralbyrån: ärenden rörande pensionsförsäkringsfonden, dess förvaltning och bokföring m. m., bokföring och redovisning av styrelsens medel, avlöning till personalen och övriga kassagöromål, upphandlings- och övriga kamerala ärenden, inseendet över styrelsens lokaler .samt ombudsmannagöromål. Gransknings- och besvärsbyråerna: handläggning av pensionsärenden med undantag av sådana, som endast avse avgiftspension vid uppnådd ålder av 67 år. Försäkringstekniska byrån: handläggning av sistberörda slag av pensionsärenden, uträkning av beviljade pensioner och utfärdande av pensionsbrev, ärenden angående den frivilliga försäkringen, vissa ärenden angående utbetalning av pensioner, uträkning och bokföring av kommuners och landstings andelar i kostnaderna för pensionstillägg och understöd, beräkningar rörande pensionsförsäkringsfonden samt andra utredningar och beräkningar av försäkringsteknisk natur. Statistiska byrån: registrering och bokföring rörande de försäkrades avgiftsbetalning, granskning av avgiftsredovisningen, ärenden om påföring av, befrielse från och restitution av pensionsavgifter, statistik rörande de försäkrade, avgiftspåföringen och uppbörden av avgifter samt andra statistiska utredningar.

42¶Sjukvårdsbyrån: ärenden rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, överinseende över styrelsens ombud och pensionsnämnderna samt anordnande av instruktionsmöten. Chefen för kanslibyrån har hittills även varit generaldirektörens ställföreträdare och har i denna egenskap att deltaga i handläggningen av alla viktigare ärenden inom styrelsen, oberoende av till vilken byrå de höra. Då de tre gransknings- och besvärsbyråerna icke på långt när medhinna att behandla alla inströmmande pensionsärenden, hava hittills alltid ett efter behovet avpassat antal extra sådana byråer arbetat. Såsom chef för varje dylik byrå förordnas någon av styrelsens sekreterare eller aktuarier eller ock någon tjänsteman utom verket. Sjukvårdsbyrån hinner ej heller handlägga alla till densamma hörande ärenden, utan ett ständigt behov av extra ledamöter föreligger även där. Vid pensionsstyrelsens ,sida finnas 4 av Kungl. Maj :t förordnade sakkunniga med uppgift att avgiva yttrande över till dem hänskjutna frågor ävensom att i övrigt tillhandagå styrelsen med råd och upplysningar. Envar av dem åtnjuter ett årligt arvode av 3,000 kronor. Pensions-

Varje socken på landet och varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt. Där så prövas lämpligt, kan en kommun delas i två eller flera pensionsdistrikt, liksom ock två eller flera kommuner kunna besluta sammanslagning till ett distrikt. Pensionsdistriktens antal utgör för närvarande 2,647. Av rikets 2,519 kommuner äro 84 delade i två eller flera pensionsdistrikt. Någon sammanslagning av kommuner till ett pensionsdistrikt förekommer för närvarande icke. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst 6. Ordföranden och suppleant för honom förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande för 4 år i sänder. Ledamöterna jämte en suppleant för varje ledamot väljas av kommunen varje gång likaledes för 4 år. Kostnaderna för pensionsnämndernas verksamhet bestridas av vederbörande kommuner. Enligt 23 § pensionsförsäkringslagen skall pensionsnämnd sammanträda minst en gång varje kalenderhalvår och enligt instruktionen för pensionsnämnderna skall ärende av pensionsnämnd handläggas senast inom 3 månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorledes förordnar.

Ombud.

pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen i regel för ett år i sänder förordnat ombud. Landsting äger ock utse ombud för pensionsdistrikt inom landstingsområdet. Pensionsstyrelsens ombud skall närvara vid varje pensionsnämndssammanträde inom sitt område. Ombuden få deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. De äga överklaga pensionsnämndens beslut. Pensionsstyrelsen har uppdelat landet i 136 ombudsområden. Antalet av pensionsstyrelsen förordnade ombud utgjorde den 1 januari 1925 122. Antalet pensionsdistrikt, som tillhör varje sådant område, växlar betydligt och några För

varje

4o

ombud hava två områden. I nordligaste Sverige finnas ombud, som hava blott ett pensionsdistrikt, i södra och mellersta Sverige ombud, som hava ända upp till 90. Av pensionsstyrelsens ombud voro 85 anställda eller förut anställda i allmän eller enskild tjänst (lärare, präster, landsfiskaler m. m.), 23 lantbrukare och 14 med skiftande sysselsättningar. Dessa ombud uppbära årsarvoden, för närvarande växlande mellan 70 och 1,800 kronor, i medeltal omkring 615 kronor per ombud. Dessutom åtnjuta de resekostnads- och traktamentsersättning enligt 4:e klassen i gällande resereglemente för av dem på grund av uppdraget företagna resor. Något av landsting förordnat ombud torde numera icke finnas. Pensionsstyrelsens ombud hava en synnerligen viktig uppgift att fylla. Då flertalet av dem hava att årligen närvara vid ett stort antal pensionsnämndssammanträden, vinna de efter hand betydlig erfarenhet och vana att handlägga pensionsärenden. Därigenom bliva de till ovärderlig hjälp åt pensionsnämnderna, samtidigt med att de verka för en likformig behandling av pensionsärenden inom de till ombudsområdet hörande nämnderna. Ombuden bliva ock i tillfälle att övervaka, det nämnderna icke av lätt förklarlig välvilja mot sina sockenbor utan fullt laga skäl förklara personer pensionsberättigade eller pressa ned deras inkomster över hövan. Ombuden hava över huvud taget att tillse, att envar erhåller varken mer eller mindre än den pension, vartill han kan anses hava rätt enligt pensionsförsäkringslagen. Härvidlag utöva ombuden en välbehövlig kontroll. Även i övrigt tjänstgöra de i viss mån såsom ett kontrollerande organ inom sitt distrikt. Och ej sällan lämnar pensionsstyrelsen ett ombud i uppdrag att undersöka pensionssökandes, pensionstagares eller sjukvårdssökandes förhållanden. Pensionsstyrelsen plägar tid efter annan sammankalla ombud från några till varandra gränsande län för att giva dem instruktioner och med dem dryfta frågor, som angå deras arbete. Ombuden skola vidare årsvis till styrelsen avgiva rapport rörande sin verksamhet, därvid de jämväl hava att framföra önskemål och erfarenheter rörande pensionsförsäkringen. Utan ombudens verksamhet skulle säkerligen pensionskostnaderna stiga högst avsevärt och ett mycket stort antal personer obehörigen tillerkännas pension eller för hög sådan. I stort sett torde ombuden kunna sägas på ett tillfredsställande sätt utföra sitt krävande och grannlaga uppdrag. Dock är det helt naturligt, att de ombud, som endast hava ett eller ett par pensionsdistrikt inom sitt område, icke kunna vinna den erfarenhet eller vara till den nytta, som med ombudsinstitutionen är avsedd. Pensionsförsäkringslagen har icke någon bestämmelse om att de myndig- Samverkan heter, som handhaA^a pensionsförsäkringen, skola samverka med fattigvårds- ^ r ^ 8 l^h myndigheterna, och fattigvårdslagen innehåller allenast en allmän föreskrift, sjukförsäki 38 §, att fattigvårdsstyrelse bör låta sig angeläget vara att uppehålla samar- T™qan bete med myndigheter, vilkas verksamhet berör fattigvården. Beträffande förhållandet mellan pensionsförsäkringens och sjukförsäkringens organ må nämnas, att i en del pensionsnämnder sitta representanter för sjuk-

44 kasserörelsen samt att det någon enstaka gång inträffat, att en sjukkassa, efter framställning från pensionsstyrelsen lämnat bidrag till sjukvård åt person, som omhändertagits av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. I övrigt torde någon samverkan mellan sjukkassor och pensionsförsäkringens organ endast undantagsvis förekomma. Att anordna ett sådant samarbete stöter för övrigt för närvarande ofta på svårigheter på grund av den omständigheten, att på vissa orter finnes ett stort antal sjukkassor, under det att på andra orter sjukkasserörelsen ännu ej vunnit insteg. I övrigt hänvisas till redogörelsen för en specialundersökning (sid. 88 f.). Vad angår förhållandet mellan pensionsförsäkringen och fattigvården erinras, att i vissa fall pensionen måste utökas med understöd från fattigvården. Avvägningen av det erforderliga tilläggsbeloppet sker då genom en annan lokal myndighet än pensionsnämnden, som redan gjort en ingående undersökning av pensionstagarens behov. Kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag beviljas av fattigvårdsstyrelsen i regel utan något ordnat samarbete med pensionsnämnden. Sjukvård genom pensionsstyrelsens försorg skall sökas genom pensionsnämndens ordförande, men, då medellös person icke kommer i åtnjutande av sjukvård utan bidrag från kommunen, måste fattigvårdsstyrelsen sedermera behandla saken. I många små kommuner har man självfallet svårt att erhålla personer, som äga tillräcklig erfarenhet av vare sig pensions- eller fattigvårdsärenden, till medlemmar i pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. För pensionssökande eller den som söker fattigvård vållar det ofta onödigt dröjsmål, att olika myndigheter skola anlitas i det ena eller det andra fallet. De nyss anförda exemplen torde visa, att det är av vikt att samarbete mellan fattigvårdsmyndigheter och pensionsnämnder kommer till stånd såväl ur kontrollsynpunkt som med hänsyn till omsorgen om klientelet. Pensions- Ansökning om pension skall, avfattad å fastställt formulär och åtföljd av handling, prästbevis, ingivas till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ansökning, som avser endast avgiftspension vid uppnådda 67 år, skall icke behandlas av pensionsnämnden, utan av ordföranden översändas direkt till pensionsstyrelsen. I fråga om andra ansökningar skall pensionsnämnden först besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension (d. v. s. om han är invalid), samt, där ansökningen avser jämväl pensionstillägg, bestämma storleken av årsinkomsten. Nämndens beslut skall delgivas sökanden. Efter utgången av en besvärstid av 30 dagar skall beslutet jämte tillhörande handlingar ävensom, därest besvär anförts, nämndens yttrande över besvären av ordföranden snarast möjligt insändas till pensionsstyrelsen. Besvär över pensionsnämnds beslut kunna anföras av enskild sakägare, kommun, ombud och pensionsnämndens ordförande. Där pensionsstyrelsen funnit en sökande berättigad till pension, beräknar och fastställer styrelsen beloppet samt utfärdar pensionsbrev. Vid prövning av pensionsärenden inom pensionsstyrelsen söker man såvitt möjligt tillse, att allt är i sin ordning. Är den av nämnden lämnade utredningen i någon punkt dunkel, plägar styrelsen genom skriftliga frågor till pen-

45 sionsnämndsordföranden söka få klarhet i saken. Visar det sig därvid, att ärendet blivit av nämnden i något avseende felbedömt, återförvisas det för ny behandling, såvida icke styrelsen på grund av besvär kan utan återförvisning avgöra ärendet. Likväl kan det icke undvikas, att pension stundom beviljas åt personer, som icke äro invalider, eller pensionstillägg och understöd beviljas till högre belopp än vederbort. Huru stor felprocenten är, undandrager sig allt bedömande. Finner pensionsstyrelsen vid prövning av en pensionsansökan, att det visserligen är sannolikt, att invaliditet föreligger, men att det icke är uteslutet, att den sökande kan åter bliva arbetsför, t. ex. vid vissa fall av lungtuberkulos, beviljas pensionen, men samtidigt uppföres ärendet på en s. k. observationslista. Detta innebär, att pensionsstyrelsen efter förloppet av ett eller annat år ånyo undersöker, huru det förhåller sig med invaliditeten. E t t liknande förfarande tilllämpas även i andra fall, t. ex. när man kan misstänka, att den vid pensionens beviljande fastställda årsinkomsten kan väntas stiga. När den ena av ett par makar avlider och den efterlevande uppbär pensionstillägg eller understöd, undersökes alltid, om dödsfallet kan tänkas medföra sådan ändring i den efterlevandes inkomstförhållanden, att jämkning eller indragning av pensionen bör ske. Befinnes sannolikt, att så är fallet, anmodas pensionsnämndens ordförande att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder för jämkning eller indragning. Enligt instruktionen för pensionsnämnderna hava dessa skyldighet att, i händelse jämkning eller indragning av pension bör ifrågakomma, vidtaga i anledning därav erforderliga åtgärder. Pensionsstyrelsen har ock uppmanat nämnderna att vid något av årets sammanträden jämte ombudet genomgå den hos varje nämnd förda förteckningen över pensionstagare för att undersöka, om sådan ändring inträtt i någon pensionstagares förhållanden, att jämkning eller indragning av pension bör ske. Inom enstaka pensionsnämnder (t. ex. i Göteborg) är ock så anordnat, att någon av nämndens ledamöter en gång om året skall besöka varje pensionstagare för att undersöka, om någon ändring bör vidtagas med hans pension. Stundom inkommer till pensionsstyrelsen anmälan från enskilda personer, att någon med orätt uppbär pension. En sådan anmälan föranleder i allmänhet en undersökning, som ej sällan har indragning av pension till följd. Trots alla dessa olika tillvägagångssätt att komma oegentligheter på spåren förekommer dock, att pensioner obehörigen utgå. Med undantag av ansökningar om enbart avgiftspension vid uppnådda 67 år, vilka ärenden behandlas å försäkringstekniska byrån, handläggas övriga pensionsärenden å gransknings- och besvärsbyråerna. Enligt 3 § pensionsförsäkringslagen skola i behandling av besvärsmål eller, oberoende av besvär, av fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut deltaga, förutom den, av vilken ärendet föredrages, minst två av styrelsens ledamöter. Uppstå därvid skiljaktiga meningar, skall gälla vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom. Dessa bestämmelser hava ansetts böra medföra, att pensionsnämnds beslut över pensionsansökningar i allmänhet skola handläggas av en ledamot

46 och en föredragande, vilka båda äga lika befogenhet. Uppstå mellan dem skiljaktiga meningar eller föreligga besvär, tillkallas ytterligare en ledamot. (Se § 13 i instruktionen för pensionsstyrelsen, svensk författningssamling nr 456 år 1914). Muntlig föredragning av pensionsärenden förekommer i regel icke i pensionsstyrelsen, utan föredraganden överlämnar ärendena till ledamoten med skriftliga förslag till beslut. Över pensionsstyrelsens beslut får inom 30 dagar från det beslutet gavs klagan hos Konungen (regeringsrätten) föras av justitiekanslern eller efter dennes medgivande av kommun, pensionsnämnds ordförande och ombud. Enskild sakägare får icke överklaga pensionsstyrelsens beslut. Endast några få gånger, dock oftare på sista tiden, har justitiekanslern lämnat tillstånd till överklagande. Antalet personer, vilkas pensionsansökningar behandlats av pensionsstyrelsen under åren 1914—1923, och antalet under samma tid av styrelsen utfärdade pensionsbrev framgår av tabellen sid. 286. Det stora antalet sökande under åren 1915 och 1916 är beroende på den ovan omnämnda, år 1915 beslutade lagändringen, varigenom ett stort antal förut från försäkringen uteslutna personer blevo inbegripna däri. Utbetalning av pension.

Pension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, dock ej för tiden före januari månad året näst före det år pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats. Det tillkommer numera Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser angående sättet och tiden för utbetalning av pension. Utbetalningen verkställes genom postverket. Genom en kungörelse av den 22 december 1921 (nr 794) ändrades från och med den 1 januari 1922 utbetalningsterminerna på sätt framgår av nedanstående tabell, därvid dock är att märka, att äldre föreskrifter skulle tillämpas intill 1923 års utgång beträffande pensionsbrev, som utfärdats före den 1 januari 1922. Enligt äldre bestämmelser

Enligt 1921 åffs kungörelse

Pensionsbelopp kr.

Pensionsbelopp kr.

60 och däröver 30-59.60 15-29.80 under 15

300 och däröver 100—299.60 50—99.80 under 50

Utbetalningstermin

Pensionsstyrelsen har tillerkänts rätt att på framställning för särskilda fall medgiva ändring angående utbetalningsterminerna. Den genom 1921 års kungörelse beslutade ändringen företogs i besparingssyfte. För varje pensionsutbetalning utgår nämligen till postverket en ersättning av 12 öre jämte dyrtidsersättning, och omläggningen av utbetalningsterminerna har beräknats medföra en kostnadsbesparing av omkring 300,000 kronor om året. Emellertid hade denna omläggning till följd, att en stor mängd personer, som förut fått eller skulle få pensionen utbetald månadsvis, fingo den kvartalsvis.

47 På grund av de olägenheter och det missnöje, som framkallades härav, hava genom kungörelse den 5 december 1924 (nr 496) nya bestämmelser meddelats angående tiden för utbetalning av pension. Därvid har man föreskrivit utbetalning månadsvis, om det årliga pensionsbeloppet uppgår till 144 kronor eller mer, kvartalsvis, om beloppet uppgår till minst 80 men ej till 144 kronor, halvårsvis, om beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor, och årsvis, om pensionen ej uppnår 50 kronor. I övrigt har en viss frihet medgivits pensionsstyrelsen att låta pensionssökande välja terminer för pensionsutbetalningen. Tilläggas må, att utbetalning av barntillägg sker kvartalsvis, om detsamma uppgår till 150 kronor. Ligger det mellan 75 och 150 kronor, utbetalas det halvårsvis och, om det uppgår till högst 75 kronor, en gång om året. Utbetalning av barntillägg sker genom postanvisning. Grundavgiften 3 kronor uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige Grunddragen är mantalsskriven. Tilläggsavgiften debiteras och uppbäres i samband med °.K Pf"s!onskronoutskylderna. För viss kommun äger Kungl. Maj:t förordna, att jämväl ekonomi. grundavgiften uppbäres i samband med kronoutskylderna. Så har skett be- Pensionsträffande några större städer. avgifternas . . debitering 0 I och för pensionsavgifternas paförmg, uppbörd och redovisning upprättas och uppbörd. årligen för varje kommun av mantalsskrivningsförrättaren en s. k. avgiftsförteckning enligt fastställt formulär, upptagande samtliga i kommunen mantalsskrivna personer, som vid årets början uppnått 15, men icke 66 års ålder. Denna förteckning överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd, som för varje i förteckningen upptagen person beslutar, huruvida han är avgiftspliktig och vilka avgifter han har att erlägga. Besluten skola antecknas i förteckningen. Dessutom skall taxeringsnämnden i regel anteckna tilläggsavgifterna jämväl i taxeringslängden. Pensionsavgifterna skola erläggas före utgången av juni månad nästföljande år samt redovisas och inbetalas till den s. k. pensionsförsäkringsfonden. För grundavgift eller del därav, som icke inom föreskriven tid erlagts, är kommunen ansvarig, och har kommunen rätt att hos den avgiftspliktige utkräva sitt utlägg. Vad av kommunen sålunda inbetalats får icke tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet. För tilläggsavgift eller del därav, som icke i rätt tid erlagts, har kommunen icke något ansvar. Före utgången av juli månad året näst efter det, under vilket pensionsavgift påförts, skall den kommunala uppbördsmyndigheten till kronouppbördsmyndigheten (landsfiskalen) insända avgiftsförteckningen, försedd med uppgift om den avgift eller del därav, som av avgiftspliktig inom föreskriven tid erlagts. Förteckning, som från taxeringsnämnd eller kommunal uppbördsmyndighet inkommit till kronouppbördsmyndighet, skall av denna förses med uppgift om de till kronouppbördsmyndigheten erlagda oeh av densamma indrivna pensionsavgifter för det år förteckningen avser samt före den 1 september översändas till pensionsstyrelsen. I kungörelsen den 10 april 1915 (nr 115) angående redovisning och inbetalning av pensionsavgifter hava närmare bestämmelser i ämnet meddelats.

4b Man hör ej sällan det påståendet, att kostnaderna för debitering, uppbörd och redovisning av grundavgifterna skulle ställa sig oskäligt höga i förhållande till avgiftens ringa belopp, 3 kronor. En närmare undersökning av saken har emellertid givit vid handen, att kostnaderna i själva verket ej äro synnerligen stora. Kostnaderna hava approximativt beräknats till följande belopp: 1. Kostnader för upprättande av avgiftsförteckningarna . ... . kronor 37,000 2. Kommunala kostnader för debitering, uppbörd och redovisning ,. » 405,000 3. Kostnader för revision av redovisningarna » 30,000 Summa kronor 472,000 Då till pensionsförsäkringsfonden i grundavgifter årligen inflyter ett belopp av något mer än 10 miljoner kronor, torde sålunda ifrågavarande kostnader kunna uppskattas till endast 4 ä 5 procent av det inflytande beloppet. Av tabellen sid. 283 framgår, uttryckt i procent av påförda avgifter, storleken av restantier vid avgiftsbetalningen för åren 1915, 1918 och 1920 inom olika avgiftsklasser. Såsom synes voro restantierna under dessa tre år i städerna resp. 22.2 %, 20.5 % och 21.6 %, i andra icke jordbrukskommuner 15 %, 14.5 % och 18.2 % .samt i jordbrukskommunerna 6.4 %, 5.3 % och 7.2 %. Medeltalet restantier i hela riket för dessa tre år var resp. 14.3 %, 13.3 % och 15.3 %. År 1921 uppgingo restantierna i städerna till 29.5 %, i andra icke jordbrukskommuner till 26 % och i jordbrukskommunerna till 11.7 %. Medeltalet för hela riket år 1921 var 22.1 %. Avgiftsbetalningen är synnerligen olika i olika kommuner. Sämst synes den vara inom vissa industrisamhällen, särskilt bland de yngre arbetarna. Men även inom enstaka kommuner, som icke äro industrialiserade, är betalningen påfallande dålig. Det finnes kommuner, där restantierna, åtminstone beträffande grundavgifter, överstiga 50 %. Å andra sidan finnas kommuner, där några restantier i stort sett ej förekomma. Anledningarna till hög restantieprocent kunna vara av flera slag; på de flesta håll torde skulden till stor del vila på kommunerna själva, som icke anordnat uppbörden på ett praktiskt sätt eller som underlåtit att energiskt upplysa befolkningen om vikten att erlägga pensionsavgifter inom föreskriven tid. P å en del håll, särskilt i Norrland, torde mången gång det dåliga resultatet av uppbörden bero på de långa avstånden och befolkningens likgiltighet. I allmänhet torde det förhålla sig så, att på de orter, där skatterna betalas ordentligt, inflyta ock pensionsavgifterna tillfredsställande och tvärtom. Stundom kan det vara svårt att utfinna anledningen till ganska iögonfallande olikheter i folks villighet att erlägga pensionsavgifter. Så har det befunnits, att, medan restantieprocenten av påförda grundavgifter under åren 1918—1922 i Eskilstuna varit endast 9.6, den i Västerås uppgått till 24.5. Dessa båda städer äro dock ungefär lika stora industrisamhällen och inom båda kan icke med fog någon egentlig anmärkning framställas mot sättet för uppbördens anordnande. En av orsakerna till olikheten är möjligen att finna i den omständigheten, att befolkningen i Eskilstuna under de senaste 10 åren tillvuxit endast i liten utsträckning och därför kan anses vara i olika avseenden

49 mer .stabiliserad än i Västerås, där befolkningstillväxten varit ganska stark under samma år. De yngre äro också förhållandevis flera i Västerås än i Eskilstuna. Och såsom redan framhållits äro yngre industriarbetare i regel dåliga avgiftsbetalare. Ä pensionsstyrelsens statistiska byrå föres ett kortregister över alla inom riket mantalsskrivna svenska medborgare, som fyllt 15 år. Å varje persons kort antecknas de pensionsavgifter, han för varje år påföres och erlägger. Kortregistret omfattar för närvarande omkring 4 miljoner personer, av vilka omkring 400,000 redan lämnat avgiftspliktig ålder. Pensionsförsäkringens inkomster utgöras av dels pensionsavgifter, dels räntor Pensionsoch utdelningar, dels ock bidrag av stat, landsting och kommuner. Utgifterna aens^nkomutgöras av utbetalade pensioner, restituerade pensionsavgifter, sjukvårdskost- ster ochutnader och förvaltningskostnader. Av bilaga 11, sid. 287, framgå de ungefärliga &** ei' inkomsterna och utgifterna år 1923 och av bilaga 12, sid. 288, pensionsförsäkringsfondens inkomster och utgifter budgetåret 1923—1924. I obligatoriska pensionsavgifter inflöto under vartdera av åren 1922 och 1923 omkring 24 miljoner kronor, samt under budgetåret 1923—1924 omkring 23,400,000 kronor. Med hänsyn till nedgången i de försäkrades inkomster kan man möjligen icke för framtiden räkna med mer än förslagsvis 23 1A miljoner. Inkomstposten räntor och utdelningar uppgick år 1922 till omkring 9.5 miljoner kronor, år 1923 till 10.9 miljoner och budgetåret 1923—1924 till 12.2 miljoner samt växer med fondens tillväxt. Statens tillskott utgjorde år 1922 omkring 26,837,000 kronor och år 1923 omkring 26,745,000 kronor. Landstingens och kommunernas bidrag uppgå sammanlagt till ungefär ih av statens bidrag. Medan de av allmänna medel utgående förmånerna, pensionstillägg, barntilllägg och understöd, för närvarande och ännu åtskilliga år framåt spela den avgjort största rollen, kommer detta med tiden att ändras, så. att i jämviktsläget avgiftspensionerna beräknas uppgå till ungefär samma belopp, cirka 70 miljoner kronor om året, som de av allmänna medel utgående pensionsförmånerna. Pensionsavgifterna ingå till en ,fond, pensionsförsäkringsfonden, vilken för- Pensionsvaltas enligt av Kungl. Majrt i reglemente av den 17 juni 1916 (nr 232 år 191Q fö™äkrings»amt nr 226 och 411 år 1923) meddelade bestämmelser. Beslut om placeringen av fondens medel fattas av särskilda fullmäktige. Dessa, som äro 7 till antalet, utgöras av pensionsstyrelsens chef såsom ordförande, generaldirektörens ställföreträdare och byråchefen å pensionsstyrelsens fond- och kameralbyrå samt fyra av Kungl. Maj:t för tre år i sänder förordnade ledamöter. Dessa senare uppbära envar ett årligt arvode av 2,000 kronor. Fullmäktiges beslut verkställas av pensionsstyrelsen, som i övrigt handhar förvaltningen av fonden. I § 4 i nämnda reglemente finnas bestämmelser rörande placeringen av fondens medel. Bland annat föreskrives, att minst V6 av den del av dessa medel, som ej erfordras för bestridande av fondens utgifter, skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten, och högst 1li i lån till företag, som äro ägnade att i pensions4—250500

50 försäkringens intresse befordra folkhälsan och som enligt fullmäktiges prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Fondens ställning den 30 juni 1924 framgår av bilaga 13, sid. 289. Följande tabell angiver dels medelräntan å fondens fasta placeringar vid angivna tidpunkter och dels fondens verkliga avkastning efter avdrag av omkostnaderna för förvaltningen m. m. under olika år. Tidpunkt Den 31/12 1918 > sVi* 1919 > S1/i2 1920 > 31A2 1921 » 31/i2 1922 » s % 1923 » 3 % 1924

Medelränta

År

Verklig avkastning

5.23 % 5.29 % 5.35 % 5.55 % 5.44 % 5.38 % 5.36 %

1918 1919 1920 1921 1922 Vi— 3 % 1923 V? 1923—30/6 1924

5.17 % 5.31 % 5.38 % 5.49 % 5.24 % 5.113% 5.217%

Den höga avkastningen av fonden beror huvudsakligen dels därpå, att fon'den äger aktier i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet å tillhopa nominellt 12 miljoner kronor, vilka aktier lämnat hög utdelning, de sista två åren icke mindre än 10 %, dels ock på den särskilt förmånliga ränta, som under högkonjunkturen, speciellt under åren 1919—1921, erhållits vid placeringar av fondens medel. Sannolikt kan man icke för framtiden räkna med så förmånliga placeringar. Utdelningen å aktierna i tobaksmonopolet torde komma att med innevarande år sänkas, och för övrigt kommer den kraftiga höjning av medelräntan å fondens medel, som den höga utdelningen å dessa aktier hittills inedfört, att minskas i den mån fondkapitalet i övrigt växer. Man har därför all anledning förmoda, att fondens procentiska avkastning efter hand kommer att sjunka. Den 30 juni 1923 uppgick den allmänna fonden, d. v. s. den som avser den obligatoriska försäkringen, till omkring 210 miljoner kronor och hade den 30 juni 1924 stigit till omkring 244 miljoner kronor. Beräkningar hava nyligen utförts rörande fondens erforderliga storlek i jämviktsläge. Dessa beräkningar, som gingo ut på att bestämma fondens erforderliga storlek enligt en räntefot av 4.3 procent för en befolkning av 6 miljoner personer och vid en årlig folkökning av 0.7 procent samt under antagande att samtliga såväl fortfarande aktiva som redan pensionerade personer från 16 års ålder erlagt avgifter enligt nu gällande bestämmelser, visade, att mot en beräknad årlig avgiftssumma av 23 1/4 miljoner kronor svarade en erforderlig fond å 1,133 miljoner kronor. Sedan försäkringen om cirka 50 år kommit i jämviktsläge, växer fonden endast i den mån folkmängden stiger. Envar försäkrad beräknas nämligen i avgiftspension uppbära ett sammanlagt belopp, som är lika stort med vad han under årens lopp erlagt i pensionsavgifter jämte ränta. Minst en gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunna för vederbörande beredas lagstadgade avgiftspensioner samt huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas. Visar det sig därvid, att över-

51 skott finnes, äger Kungl. Maj :t bestämma, att viss del av överskottet får användas till bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan. I tablån över fondens ställning den 30 juni 1924, sid. 289, förekommer bland fondens tillgångar en post »Förskott till staten av kostnaderna för understöd enligt lagen den 8 juni 1915 kronor 10,098,218:41», vilken måhända kräver en närmare förklaring. Såsom i det föregående omnämnts, infördes i försäkringen genom sist omförmälda lag ett stort antal personer — omkring 165,000 — som förut varit därifrån uteslutna. Statens kostnader (3/4 av totalkostnaderna) för denna utvidgning hava under den gångna tiden bestritts dels av ett belopp av 27,462,000 kronor, utgörande ett beräknat överskott i fonden per den 1 januari 1916 efter en till 4 procent förhöjd räntefot, dels av årliga statsanslag, för budgetåret 1923—1924 5,265,000 kronor (för budgetåret 1924—1925 har anvisats 5,050,000 kronor), dels ock genom förskott från fonden. Dessa poster bokföras å ett särskilt konto i fondens räkenskaper, benämnt »Understöd enligt lagen den 8 juni 1915». Å kontot beräknas ränta efter 4 procent. Ännu en tid erfordras, att fonden förskotterar medel att jämte de utgående årsanslagen täcka statens andel i understöden. I sinom tid komma dock statens beräknade årliga anslag att överstiga respektive års kostnader, och komma då de överskjutande beloppen att användas till avbetalning å de av fonden lämnade förskotten. Skulden beräknas vara helt amorterad omkring år 1950. Ovannämnda belopp, kronor 10,098,218:41, utgjorde statens skuld till fonden den 30 juni 1924 för sålunda lämnade förskott. Dessa kostnader kunna uppdelas i kostnader a) för pensionsstyrelsen, b) Pensionsförför pensionsförsäkringsfondens förvaltning, c) för pensionsstyrelsens ombud, f^krin9ens f d) för postverkets bestyr med pensionsutbetalningar, e) för debitering och upp°ZlinS~ börd av pensionsavgifter samt f) för pensionsnämnderna. För budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 hava kostnaderna under a) samt c)—e), i den mån de utgå av statsmedel, beräknats till följande belopp. . a; kostnader för pensionsstyrelsen 1) ordinarie förslagsanslag i\ P ä extra stat ö) dyrtidstillägg c) kostnader för ombuden ) > * pensionsutbetalningar ej ersättning till bäradsskrivarna d

1923-1924 kronor

1924—1925 kronor

624,000 420,000 1 157,000 Summa för a) 1,201,000 160 000 2 410,000 50,000

624,000 419,000 157,000 1,200,000 155 000 2 155,000 3 50 000

Summa 1,821,000 1,560,000 . 1 J. ä r v 1 i < 1 . h a r o r ä k n a t s ett belopp av 50,000 kronor, som utbetalats till statskontoret av pensionslorsakringsiondens medel såsom ersättning till statsverket för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen. ' 2 Däri ingå resekostnader med 70,000 kronor, men i verkligheten torde resekostnaderna uppgå till omkring det dubbla. **° ,.. \ m l m i k°™ m e r ett extra förslagsanslag å 85,000 kronor för tryckning m. m. av pensionskvitton for femårsperioden 1923—1928.

52 För b) förvaltning av pensionsförsäkringsfonden utgick av fondens medel omkring 73,000 kronor under budgetåret 1923—1924 och lika mycket torde kunna beräknas jämväl för innevarande budgetår. Största delen av kostnaderna under e) för debitering och uppbörd av pensionsavgifter samt hela kostnaden under f) för pensionsnämnderna bestridas av kommunala medel. Storleken av dessa kostnader är icke närmare känd men uppskattades av organisationskommittén för år 1919 till respektive 644,000 kronor och 543,000 kronor. Godtagas dessa belopp, skulle alltså förvaltningskostnaderna för pensionsförsäkringen numera uppgå till i runt tal 3 miljoner kronor för år. Budgetåret 1923—1924 utbetalades i pensioner tillhopa omkring 36.990,000 kronor. Förvaltningskostnaderna, 3 miljoner kronor, skulle således utgöra omkring 8 procent av det utbetalade pensionsbeloppet. Detta belopp kommer under de närmaste decennierna att årligen betydligt ökas, i jämförelse varmed förvaltningskostnadernas ökning säkerligen blir försvinnande. Nyssnämnda procenttal kan därför väntas sjunka avsevärt även med bibehållande av nuvarande förvaltningsorganisation. Pensionstagarnas yrkesgruppering.

Givetvis skulle det vara av intresse att känna yrkesfördelningen bland pensionstagarna. Någon undersökning härom finnes icke utförd. Att verkställa en fullständig dylik undersökning skulle också på grund av de i många fall osäkra yrkesuppgifter, på vilka den måste byggas, vara förenat med vissa svårigheter. Kommittén har låtit för sin räkning utföra en utredning i förevarande hänseende på det sätt, att en stickprovsundersökning verkställts bland de under år 1923 inkomna, sedermera bifallna pensionsansökningarna. Resultatet har därefter jämförts med beräkningar angående yrkesfördelningen på grundval av siffror rörande yrkesgrupperingen inom vissa områden enligt 1920 års folkräkning, vilka siffror erhållits genom tillmötesgående från statistiska centralbyrån. De vid utredningen vunna resultaten äro sammanfattade i bilaga 14, sid. 290 ff.

Pensionsför- Såsom redan förut framhållits, var syftet med den allmänna pensionsförnuvaranctere- säkringen att söka bereda dem, som i följd av ålderdom eller eljest på grund av sultat, sär- arbetskraftens nedsättning eller förlust icke längre hava sin försörjning, erlande till fat- forderligt understöd under en tryggare och socialt värdigare form än den, som tigvården, ansågs kunna uppnås genom fattigvården eller understöd av anhöriga. Redan från början hade man klart för sig, att särskilt under försäkringens första tid, innan pensionsavgifter till mera avsevärt antal kunnat erläggas, pensionerna i synnerhet på dyrare orter i många fall skulle bliva otillräckliga för sitt ändamål. Av det föregående torde jämväl framgå, att nu utgående pensioner till beloppet äro. så små, att de på orter med dyrare levnadskostnader äro otillräck-' liga i försörjningshänseende. Härvid har man ock att uppmärksamma ett par andra omständigheter, som på detta område gjort sig kraftigt gällande. Först och främst har penningvärdets fall medfört, att pensionerna ej alls hava det värde man beräknat. En pension på 150 kronor torde år 1920 hava

53 varit värd endast omkring 56 kronor och år 1923 87 kronor. Visserligen höjdes genom lagen den 13 oktober 1921 pensionstilläggsbeloppen för dem, som blivit invalider efter 1922 års ingång. Men verkan av denna lagändring har hittills endast i ringa mån gjort sig gällande. Av de vid 1923 års utgång pensionsberättigade beräknas nämligen blott 7.3 procent falla under de nya lagbestämmelserna. Verkan av dessa framträder visserligen mer och mer, men ännu under tredje kvartalet 1924 tillämpades dock desamma endast på 52.2 procent av de under kvartalet utfärdade pensionsbreven. Härtill kommer, att förhöjningen icke ens fullt kompenserar penningvärdets fall sedan år 1914. De pensionstillägg å 150 och 140 kronor, som fastställdes år 1913, torde i värde nu motsvaras av cirka 260 och 245 kronor, under det att förhöjningarna av pensionstilläggen stannade vid 225 och 210 kronor. Beträffande storleken av pensionstilläggen är försäkringen således i ett relativt sämre läge nu än år 1914. För att bedöma, i vad mån pensionsförsäkringen verkat minskning i fattigvården, måste man taga i betraktande, utom nu anmärkta omständigheter, den omfattande arbetslöshet, som rått de senare åren och som hårt tryckt kommunernas fattigvård. Även den nya fattigvårdslagen har, såsom utförligare framhållits i det föregående, ställt ökade krav på kommunerna. Tydligt är, att dessa omständigheter å ena sidan gjort det betydligt svårare än eljest att rätt bedöma pensionsförsäkringens inverkan på fattigvården och å andra sidan måst utöva ett synnerligen ogynnsamt inflytande på försäkringens effektivitet. Genom pensionsstyrelsen hade redan under förra hälften av år 1923 till ett 40-tal personer — pensionsstyrelsens ombud och några pensionsnämndsordförande — landet runt utsänts en begäran om vissa upplysningar i dessa frågor. Av svaren framgår, att verkningarna av pensionsförsäkringen gjort sig på vissa platser gällande i hög grad, på andra däremot ganska obetydligt. På hela vår stora landsbygd, där den övervägande delen av pensionstagarna äro boende, synas förhållandena ställa sig ganska gynnsamma. Från orter, där levnadskostnaderna äro relativt billiga, uttalas, att pensionstagarna tack vare pensionerna i flertalet fall hava sin nödtorftiga försörjning utan anlitande av fattigvården. Försäkringen har, uppgives det, i inånga socknar verkat så, att fattigvården icke ens är hälften mot vad den eljest skulle varit; och i en och annan socken är den redan så gott som avskaffad. Antalet å ålderdomshem intagna har, åtminstone på vissa trakter, under de senare åren starkt minskats och inom en icke allt för avlägsen framtid torde endast de invalider, som icke kunna taga vård om sig själva, behöva beredas en sådan försörjning. P å andra platser, vilka visserligen icke kunna räknas till dyrorter, men där levnadskostnaderna icke äro särskilt billiga, ställa sig förhållandena ogynnsammare. Men även där lämna pensionerna ett värdefullt tillskott till försörjningen. Pensionstagarna reda sig ofta utan att anlita fattigvården, och många, som stått på gränsen att falla denna till last, hava genom sin pension lyckats undgå fattigvården. I större städer och på andra platser med höga levnadskostnader äro pensionerna icke av någon större betydelse i försörjningshänseende, utan fattig-

54 vården måste ofta träda emellan. Men även på sådana orter hava pensionerna redan nu stort värde, särskilt därigenom att de underlätta de gamlas möjligheter att på ålderns dagar finna en fristad hos barn och anhöriga. Sedan frågan om socialförsäkringens omorganisation upptagits av kommittén, ansågs det nödvändigt att underkasta förhållandet mellan fattigvård och pensionsförsäkring och den senares inverkan på fattigvården en mera ingående undersökning. En närmare redogörelse för denna undersökning och dess resultat lämnas i bilaga 15, sid. 293 ff., till vilken kommittén tillåter sig hänvisa. Huru mycket än de abnorma konjunkturväxlingarna och fattigvårdens omläggning under den period, undersökningen avser, försvårat och förhindrat exakta iakttagelser, torde man dock få anse sig berättigad att av undersökningen draga den slutsatsen, att pensionsförsäkringen inverkat på fattigvårdstagarnas antal sålunda, att minskningen i antal i storstäderna knappast är märkbar, att i övriga städer minskningen icke uppgår till fullt en tredjedel, men att på landsbygden inskränkningen i antalet med största sannolikhet uppnår sistnämnda procenttal. I de rena jordbrukskommunerna har tredjedelen väsentligt överskridits. Beträffande kommunernas kostnader för fattigvården torde övervägande sannolikhet tala för att dessa genom pensionsförsäkringen minskats med åtminstone 15 miljoner kronor. Pensionssty- Sedan år 1915 bedriver pensionsstyrelsen en sjukvårdande verksamhet, bevårdande stående däri, att styrelsen under vissa förutsättningar bidrager till kostnader verksamhet för sjukvård och yrkesutbildning. Bestämmelser rörande denna verksamhet utfärdas av Kungl. Majrt (se kungl. brev den 31 december 1920 angående användningen av medel, anvisade för vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet). Enligt dessa bestämmelser kan pensionsstyrelsen bevilja medel till sjukvård och yrkesutbildning under nedan angivna förutsättningar: 1) att skälig anledning finnes antaga, antingen att person, som vid varaktig oförmåga till arbete är pensionsberättigad enligt pensionsförsäkringslagen, inom en nära framtid skall drabbas av sådan oförmåga, därest icke för ändamålet lämplig läkarbehandling eller sjukvård beredes honom, eller ock att person, som på grund av redan inträdd arbetsoförmåga tillerkänts pension, genom sådan behandling eller vård åter kan bliva till arbete förmögen, helt eller delvis; 2) att dylik behandling eller vård ej kan antagas komma till stånd utan pensionsstyrelsens ingripande eller att styrelsens ingripande på grund av andra förhållanden anses erforderligt; samt 3) att genom läkarundersökning eller på annat sätt utrönts, att utsikter förefinnas att genom behandling eller vård förebygga eller, helt eller delvis, häva arbetsoförmåga. Innan pensionsstyrelsen beslutar bidraga, skall tagas under omprövning, om icke bidrag jämväl kan påräknas av kommun, sjukkassa eller enskild person och göras till villkor för styrelsens ingripande. Sådant villkor uppställes alltid. Kostnadsbidrag från pensionsstyrelsen får i regel för en och samma person icke överstiga 600 kronor för år, däri likväl icke inberäknat vad som åtgår till

re,

55 läkarundersökning, anskaffande av läkarintyg, resekostnad och bidrag till underhåll av sjukbehandlad persons familj. Bidrag till sistberörda ändamål får utgå med högst 150 kronor för år och familj. Dylikt bidrag, som närmast torde vara en fattigvårdsangelägenhet, beviljas numera ytterst sällan av pensionsstyrelsen. Ansökning om sjukvård eller yrkesutbildning göres i regel genom vederbörande pensionsnämndsordförande, som då har att ifylla ett för ändamålet upprättat formulär och att därefter omedelbart översända framställningen till pensionsstyrelsen. Bifogas ej läkarintyg, infordrar pensionsstyrelsen vanligen sådant. Finner pensionsnämnd vid behandling av en pensionsansökan, att utsikter finnas att göra sökanden arbetsför genom sjukvård eller yrkesutbildning, skall ordföranden ofördröjligen göra framställning därom hos pensionsstyrelsen. Även förekommer, att pensionsstyrelsen i samband med prövning av pensionsärenden tager initiativ till sjukvårdsförfarande. Vid prövning av sjukvårdsansökningar är det givetvis av stor vikt, att läkarintygen såvitt möjligt äro så avfattade, att vederbörande inom pensionsstyrelsen skall kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning, huruvida sjukvård bör beviljas eller ej och i förra fallet vad slags sjukvård skall komma i fråga. Trots att styrelsen efter vunnen flerårig erfarenhet låtit utarbeta formulär till läkarutlåtande, som, om de noggrant ifyllas, böra giva ett fullgott underlag för fallets bedömande, inträffar likväl emellanåt, att detta ej är händelsen. Naturligtvis kan det stundom vara omöjligt för undersökningsläkaren att med tillgängliga Tesurser ställa en tillförlitlig diagnos eller avgiva ett bestämt och riktigt omdöme, men även i fall, där detta borde vara möjligt, förekomma läkarutlåtanden, som äro långt ifrån tillfredsställande, detta måhända beroende på antingen att läkaren icke varit i tillfälle att tillräckligt noggrant studera och undersöka patienten eller att han icke fullt satt sig in i, vartill läkarutlåtandet skall användas. I detta sammanhang kan i förbigående anmärkas, att läkarintyg, som bifogas pensionsansökningar för att styrka invaliditeten, vanligen äro mycket knapphändiga och att det många gånger inträffat, att tack vare deras avfattning pension beviljats en sökande, ehuru han i själva verket icke varit invalid. Omfattningen och arten av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet framgår av översikten å sid. 56, som avser budgetåret 1923—1924 och angiver antalet enligt inkomna meddelanden under denna tid avslutade vårdfall samt under samma tid utbetalade, på pensionsstyrelsen belöpande kostnader för vård m. m. av uppgivet slag. Värd å kuranstalt beredes personer, lidande huvudsakligen av reumatiska och nervösa åkommor, astma, allmän klenhet o. d. För sådan vård anlitar pensionsstyrelsen dels två egna vårdanstalter, en i Nynäshamn med 67 platser på vintern och omkring 110 på sommaren samt en i Åre med 120 platser året om, dels ock enligt träffade avtal två i enskild ägo varande, året om öppna anstalter, nämligen Tranås vattenkuranstalt med — efter en våren 1924 företagen utvidgning —-120 platser och Älvgårdens sjuk- och vilohem i Dalarna med 40 platser. Till kostnaden för denna vård fordrar pensionsstyrelsen i regel ett

56¶Under tiden 7? 1923— 3 % 1924 Antal avslutade fall av vård eller yrkesutbildning m. m.

Art av vård eller yrkesutbildning m. ni.

l:a gången

2:a etc.

1. Vård å kuranstalt 2. > » kustsanatorium 3. > > lasarett, lupus- eller radiumhem . . 4. i > Welauderhem (för hereditärsyfilitiska barn) 5. Yrkesutbildning å vanföreanstalt 6. D:o å hantverksskola för blinda 7. D:o å annan hantverks- eller handelsskola . 8. D:o hos enskild yrkesidkare 9. Inköp av stick- m. fl. maskiner 10. Andra sjukvårdande åtgärder

860 83 60

354 8

Summa

1,342

Summa vårdade personer

Utbetalad, på pensionsstyrelsen belöpande kostnad Kronor

1,214 91 60

520,464: 3G 35,012: — 10,416: 06

15 123 15 10 70 79 27

18,391: — 54,552:19 16,772: 10 4,962: 24 36,218: 90 16,867: 53 4,186: 28

1,704

717,842: 66

15 123 15 10 70 79 27

Under samma tid har av pensionsstyrelsen utbetalats: för läkarundersökning och observation > patienters resor > underhåll åt sjukbehandlad persons familj

31,698 80 50,266 150 Summa kronor

82,115: 58 799,958: 24

bidrag av för närvarande, förutom klädesutrustning, 150 kronor av den sjuke själv, hans anhöriga eller kommunen. Allt det övriga, även resekostnaden, påtager sig pensionsstyrelsen, skjutskostnad dock endast i den mån våglängden vid enkel resa överstiger 2 mil. Sådan skjutsersättning utgår blott för den faktiska kostnaden för skjutsen utöver 2 mil och högst med 2 kronor milen. Medeltalet vårddagar och medelkostnaden per kur sommaren 1924 å nyssnämnda fyra vårdanstalter framgår av följande tabell.

Totalkostnaden

Styrelsens andel

Styrelsens medelkostnad för resor till och från anstalten

Kronor

Kronor

Kronor

452:64 522:36 408: 46 454:57

302: 64 372: 36 258: 46 304: 57

18:24 58:56 22:94 24:17

Medelkostnad per kur Vårdanstalt

Nynäs

Medeltal vårddagar

75 80 65 74

Under sommarmånaderna hänvisas patienter även till andra kurorter, såsom Loka, Ronneby, Sätra, Tyringe m. fl. Till vård vid dessa kurorter bidrager pensionsstyrelsen vanligen med 2/3 av kostnaden, dock högst med 250 kronor, men bidrager ej till resekostnad eller klädesutrustning. Vidare kan omnämnas, att pensionsstyrelsen träffat avtal med vederbörande om uppförande i samband med nya lasarett i Norrköping och Västerås av en

57 särskild paviljong vid vartdera lasarettet, avsedd att mottaga i första rummet personer, .som behöva vård för svårare reumatiska åkommor, men även sådana, som behöva undergå observation och vilka av pensionsstyrelsen hänvisas dit. Dessa paviljonger beräknas bliva färdiga att tagas i bruk år 1926. Rörelsen vid pensionsstyrelsens egna anstalter i Nynäshamn och Åre bedrives icke direkt av styrelsen utan av ett för ändamålet särskilt bildat bolag, aktiebolaget Kurortsverksamhet, i vilket pensionsförsäkringsfonden äger så gott som alla aktierna. Arbetet inom detta bolag utföres till största delen av personer, som icke tillhöra pensionsstyrelsen. I bolagets styrelse sitter för närvarande en av pensionsstyrelsens byråchefer som ledamot med en annan som suppleant. Kustsanatorievdrd beredes särskilt barn, lidande av skrofulos samt ben- och ledgångstuberkulos, huvudsakligen å tre vid västkusten belägna, a,v stats- och landstingsmedel understödda kustsanatorier. Till vårdkostnaden bidrager pensionsstyrelsen i förekommande fall i regel med 1 krona om dagen. Vård å lasarett hava enligt nya fattigvårdslagen kommunerna i regel skyldighet att bereda fattiga personer. Till c^lik vård bidrager därför icke pensionsstyrelsen i andra fall än där det är fråga om sådan specialistvård, som icke kan erhållas å den sjukes länslasarett, t. ex. i vissa län vård av svårare ögoneller öronsjukdomar. Finsenbehandling kunna medellösa lupussjuka erhålla kostnadsfritt å sjukhuset S:t Göran i Stockholm efter medgivande av medicinalstyrelsen. Under vårdtiden pläga de sjuka inackordera sig i »Hemmet för lupussjuka». Till inackorderingsavgiften, för närvarande 3 kronor om dagen, kan bidrag erhållas från pensionsstyrelsen med hälften. Till kostnaden för vård d s. k. Welanderhem av hereditärsyfilitiska barn lämnar pensionsstyrelsen i vissa fall ett bidrag av 1 krona 50 öre per dag och patient. Vård å de med stats- och landstingsmedel understödda vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg skola fattiga personer numera erhålla genom kommunernas försorg, dock icke vad angår yrkesutbildning för vanföra över 16 år. Till kostnaden för sådan utbildning av vanför person bidrager pensionsstyrelsen för närvarande med 25 kronor i månaden. Stundom lämnar pensionsstyrelsen bidrag, vanligen med 500 kronor om året i 2 år, till yrkesutbild/ning dt blinda män vid kungl. hantverksskolan för blinda i Kristinehamn. Till yrkesutbildning av vanföra personer å annan hantverks- eller ''handelsskola lämnar pensionsstyrelsen även bidrag, å handelsskola dock numera ganska, sällan, emedan det visat sig vara förenat med avsevärda svårigheter för de sålunda utbildade att erhålla anställning. Någon gång bidrager styrelsen till mera lindrigt vanföras utbildning till småskollärarinnor och småskollärare. Utbildning av vanföra hos enskild yrkesidkare i hemorten förekommer däremot i ganska stor utsträckning. Pensionsstyrelsens kostnadsbidrag växla därvid betydligt. I regel torde de motsvara '/» eller hälften av utbildningskostnaden. Till inköp av arbetsmaskiner, särskilt sy-, skomakeri- och stickmaskiner, åt

58 vanföra, som beretts yrkesutbildning, lämnar pensionsstyrelsen jämväl bidrag, vanligen i förening med en enskild institution, svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S. V. C. K.), som har medel till förfogande för dylikt ändamål. Antalet sjukvårdsärenden och pensionsstyrelsens utgifter för sjukvården under åren 1915—1923 framgår av bilagan 19, sid. 319. Såsom synes steg antalet ärenden t. o. m. år 1918, föll åren 1919 och 1920 samt har år 1923 stigit betydligt. Att antalet sjönk åren 1919 och 1920 torde hava berott därpå, att enligt nya fattigvårdslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1919, kommunerna förpliktats att bereda fattiga personer vård å, bland annat, länslasarett, lungsotssanatorier och vanföreanstalter, i följd varav pensionsstyrelsen, som tidigare bidragit till kostnader jämväl för dylik vård, ansåg sig böra i huvudsak upphöra därmed från sistberörda tidpunkt, ökningen år 1923 torde i främsta rummet vara att tillskriva det ökade antal kurortsplatser, som .ställdes till förfogande genom öppnandet i februari 1923 av Åre fjällkuran st alt. För tiden t. o. m. år 1920 bestredos kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten uteslutande av statsmedel. Sedan emellertid enligt inom pensionsstyrelsen verkställda undersökningar utrönts, att ett överskott å minst 6 miljoner kronor vid 1919 års utgång fanns i pensionsförsäkringsfonden, föreskrevs genom kungl. brev den 15 oktober 1920, att av fondens medel ett belopp av 4 miljoner kronor skulle under åren 1921—1925 användas till bestridande av kostnader för denna verksamhet och att beloppet skulle vid ingången av år 1921 överlämnas till fondfullmäktige för att av dem förvaltas tillsammans med den allmänna pensionsförsäkringsfonden, dock bokfört såsom en särskild fond, benämnd »fonden för sjukvårdande uppgifter». I samband därmed uppgjordes en plan för sjukvårdskostnadernas finansiering under samma femårsperiod, enligt vilken plan staten årligen skulle bidraga till kostnaderna med 650,000 kronor och fonden bestrida återstoden. Denna plan har man emellertid numera frångått. Dels visade sig nämligen kostnaderna bliva mindre än de beräknade och dels hava statsmakterna av statsfinansiella skäl fr. o. m. den 1 juli 1923 nedsatt statsbidraget till 100,000 kronor för budgetår. Såväl 1920 års plan som den nya planen för kostnadernas fördelning mellan staten och fonden är intagen i tabellen B i bilaga 19, sid. 319). I dessa kostnader ingå endast de löpande utgifterna för vården. Den av pensionsförsäkringsfonden bestridda engångskostnaden för anläggningarna i Nynäs och Åre redovisas i bilaga 13, sid. 289. Enligt tabellen å sid. 55 uppgingo pensionsstyrelsens kostnader för sjukvård och yrkesutbildning under budgetåret 1923—1924 till i runt tal 800,000 kronor. Därutöver har pensionsstyrelsen med stöd av särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande under samma år från fonden för sjukvårdande uppgifter till olika föreningar m. fl. anslagit tillhopa 139,500 kronor såsom bidrag till verksamhet, som avser att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan \ Av de medel, som sålunda under budget1

Det enligt planen å bil. 19 B upptagna beloppet har således ej till fullo förbrukats.

59 året 1923—1924 av pensionsstyrelsen utgivits för sjukvårdande åtgärder, hava alltså endast omkring 10.6 procent utgått av statsanslag. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har till syfte att söka förebygga hotande och upphäva redan inträdd arbetsoförmåga hos personer, som eljest skulle falla pensionsförsäkringen till last, eller med andra ord att söka uppskjuta tiden för invaliditetens och därmed pensionsrättens inträdande. Det är således av vikt att erfara, huruvida denna verksamhet kan anses fylla sitt ändamål. Från verksamhetens början t. o. m. den 31 december 1923 hava 8,416 personer, därav 3,853 män och 4,563 kvinnor, med bidrag från pensionsstyrelsen åtnjutit sjukvård eller yrkesutbildning. Vid vård- eller yrkesutbildningstidens slut skall vederbörande läkare eller lärare avgiva ett resultatutlåtande. I bilaga 20, sid. 320 ff. finnes under A en sammanställning av dessa utlåtanden, utvisande att i omkring 91 procent av fallen ett gott resultat vunnits. Inom pensionsstyrelsen pågår för närvarande en utredning, i vad mån de vunna resultaten blivit beståndande. En preliminär undersökning rörande de 2,467 personer, som t. o. m. år 1920 åtnjutit kurortsvård, har givit följande resultat. Av dessa hava 451 efter år 1920 beretts förnyad vård, 146 hava avlidit, 100 vistas å okänd ort, beträffande 71 saknas svar och för 34 kan av särskild anledning (t. ex. annan sjukdom, som tillstött) resultat ej angivas. Av återstående 1,665 hava, såsom av nedanstående tabell framgår, 405 erhållit pension, och 221 kunna nu icke alls eller endast i mindre väsentlig grad försörja sig, under det att 1,039 kunna helt eller i mera väsentlig grad försörja sig. Hörande denna efterundersökning hänvisas i övrigt till bilaga 20 avd. B, vilken är uppgjord inom pensionsstyrelsen. Nedan intagna tabeller utgöra en sammanställning av hittills utförda efterundersökningar. Därvid hava endast sådana fall medtagits, som kunnat fullt kontrolleras beträffande vårdresultatet och dess varaktighet. Sålunda omfattar den icke sådana personer, som avlidit, som ej kunnat anträffas eller angående vilka svar ej ingått, ej heller sådana, för vilka av särskild anledning resultat ej kan angivas. Såsom A-fall redovisas personer, som helt eller i mera väsentlig grad kunna försörja sig med eget arbete, såsom C-fall sådana, som icke alls eller endast i mindre väsentlig grad kunna försörja sig. I tabellen B hava några procenttal icke utsatts för de blinda männen, emedan gränsen mellan A-fall och C-fall där är svår att sätta.

60 A. 1

Vårdens art

Kustsanatorium Lasarett och radiumhem .

Antal i eu ingående fall 1,665 171 63 38 15

Vård.

2¶Pensionerade

405 11 5

5¶A-fall

C-fall

1,039 151 55 29 12

221 9 3 9 3

6¶Eu omfattar tiden från 3 i % 2 + 4 i % verksamav 1 av 1 hetens början t. o. m. år 62.4 88.3 87.3 76.3 80.0

37.6 11.7 12.7 23.7 20.0

1920 1920 1923 1920 1921

B. Yrkesutbildning och annan hjälp till och med år 1921. 1

Yrkesutbildning

Vanföreanstalt Blindskola för män . . . Maskiner genom annan än S. V. C. K

2¶Antal i eu ingå- Pensioende nerade fall 210 159 15 37

58 16 1 15

4 Sy

Sy + Ay

|

5 Ay

Självförsörjande 98 114 11

13 13

30 11 3

9¶Miss- 3 + 4 + 3 + 4 lyckad 5 i * i % av 1 av 1 yb

2+6 i% av 1

67.2 86.8 93.3

32.8 18.2 6.7

ii

52.9 79.9 73.3

5 11

26.7¶I tabellerna använda förkortningar:

4 Eu = efterundersökningen. Sy = försörja sig på det yrke, i vilket utbildning givits. Sy + Ay = försörja sig på detta yrke med hjälp av annat yrke. Ay = bytt yrke och försörja sig på det nya yrket. Under sy inbegripas kvinnor, som efter yrkesutbildningen gift sig.

Såsom framgår av det föregående är pensionsstyrelsens medelkostnad för en kur å någon av anstalterna vid Nynäs, Åre, Tranås och Älvgården högst kronor 372: 36 + resekostnader kronor 58: 56 = kronor 430: 92 (Åre) och lägst kronor 258:46 + resekostnader kronor 22:94 = kronor 281:40 (Trantts). Medeltalet torde uppgå till omkring 310 kronor för vårdkostnaden och omkring 30 kronor för resekostnader eller sammanlagt omkring 340 kronor. För närvarande utgör medelpensionens storlek omkring 180 kronor för personer, som blivit invalider efter 1922 års ingång. Om genom en kur å någon av dessa anstalter tiden för invaliditetens inträde uppskjutes endast 2 år, har således kuren, ekonomiskt sett, i regel lönat sig för pensionsförsäkringen. Medelåldern för patienter, som genom pensionsstyrelsen under tiden 1915— 30 /o 1924 erhållit kurortsvård, utgör 35 år för män och 34 år för kvinnor. Värdet å en kontinuerligt från inträdande invaliditet utgående livränta å 180 kronor utgör enligt 4 % räntefot och ålderdomsförsäkringskommitténs grunder för man, då invaliditeten inträder vid 35 års ålder, 1,153 kronor och för kvinna, då invaliditeten inträder vid 34 års ålder, 2,042 kronor. Räknat efter en räntefot av 4.3 %, blir livräntans värde resp. 1,118 kronor och 1,971 kronor.

61 31

Slutligen kan förtjäna anmärkas, att av under tiden 1915— /8 1924 av pension sstyrelsen handlagda sjukvårdsärenden omkring 42 % avslagits, de allra flesta av det skäl, att utsikterna att genom sjukvårdande åtgärder återställa eller väsentligt höja arbetsförmågan ansetts alltför ovissa. I Tyskland är invaliditetsförsäkringen sedan lång tid tillbaka kombinerad med en omfattande sjukvårdande verksamhet. I därifrån införskaffade statistiska uppgifter uppdelades före år 1910 de vårdade i två huvudgrupper, lungtuberkulösa och andra sjuka. Den senare gruppen torde till avsevärd del utgöras av personer, lidande av reumatiska och nervösa åkommor. Beträffande dessa »andra sjuka» kan förtjäna antecknas, att under åren 1897—1909 behandlades 148,063 män och 98,534 kvinnor, tillhörande denna kategori. Antalet steg år efter år och uppgick år 1909 till 19,942 män och 14,058 kvinnor. Antalet av dem, som vid vårdtidens slut uppnådde »Heilerfolg» (d. v. s. förvärvsförmåga under avsevärd tid), steg jämväl efter hand från 68 procent år 1897 till 84 procent år 1909. Vårdtidens längd var i medeltal för männen 47 1j2 och för kvinnorna 50 dagar. Av dem, som vårdats år 1905, voro efter förloppet av 5 år ännu 51 procent av männen och 56 procent av kvinnorna arbetsförmögna. Från och med år 1910 skiljer man i den tyska statistiken på lungsjuka, misstänkt lungsjuka, lupussjuka, ben- och ledgångstuberkulösa samt andra sjuka. Rörande dessa »andra sjuka», bland vilka inbegripas även kategorier (t. ex. alkoholister), som icke omfattas av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, kan meddelas, att av under åren 1910—1914 vårdade 116,704 män och 85,563 kvinnor »Heilerfolg» uppnåddes i omkring 90 procent av fallen. Specialuppgifter rörande personer, som vårdats för reumatism och nervsjukdomar, föreligga från några tyska försäkringsanstalter. Av dessa uppgifter inhämtas, att av under åren 1910—1913 för reumatism vårdade 3,639 män och 786 kvinnor »Heilerfolg» nåddes för omkring 90 procent av männen och 87 procent av kvinnorna. För nervsjukdomar vårdades under samma år tillhopa 1,371 män och 2,682 kvinnor med »Heilerfolg» beträffande omkring 92 procent av männen och 93 procent av kvinnorna. Vårdtiden var i medeltal för reumatism omkring 47 dagar och för nervsjukdomar omkring 67 dagar.

Sjukförsäkringen. Den svenska sjukförsäkringen vilar för närvarande på frivillighet. Statsmakternas åtgärder hava inskränkt sig till att dels reglera de privata föreningarnas, sjukkassornas, organisation och verksamhet och dels lämna sjukkassorna visst ekonomiskt understöd. Sjukkasse- Enligt lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 (1 §) förstås med sjukkassa tZfnatul »förening för inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp». Lagen medgiver emellertid (2 §) sjukkassa att utöva även annan än nu nämnd verksamhet, dock icke verksamhet, som är uppenbarligen främmande för dess egentliga ändamål. En särskild typ av sjukkassor utgöra de s. k. fortsättningskassorna (1 § 2:dra st.). Dessa hava till ändamål att bereda allenast sjukhjälp och detta endast åt medlemmar av andra sjukkassor samt uteslutande eller huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna på grund av redan åtnjuten sjukhjälp — till följd av stadgarnas föreskrifter — icke äro berättigade till ytterligare sjukhjälp från sina kassor. Fortsättningskassorna äro med andra ord ett slags påbyggnad på de vanliga sjukkassorna med uppgift att övertaga den fortsatta sjukhjälpen för dem av dessas medlemmar, som drabbas avsärskilt långvariga eller ofta återkommande sjukdomar, och för vilka sjukhjälpstiden i clen egentliga sjukkassan gått till ända. Registrerade Lagen skiljer mellan registrerade och oregistrerade sjukkassor. Något tvång ^raZl-uT' til1 registrering har icke stadgats. Genom registreringen vinner kassan full ra kassiUr. ' rättskapacitet jämte vissa andra rättsliga förmåner (3 §) ; oregistrerad sjukkassa däremot saknar förmåga av rättshandlingar. Statsbidrag utgår också endast till de registrerade sjukkassorna. Eör registrering kräves, utom att stadgarna äro avfattade i överensstämmelse med lagen, att kassan har minst 100 medlemmar. Under särskilda omständigheter kan dock registrering beviljas sjukkassa med ned till 25 medlemmar (4 §). För att registrering av fortsättningskassa skall kunna erhållas fordras som regel ett medlemsantal av minst 500 (108 §). Inträde i och Den svenska sjukkasselagen innehåller icke, såsom, exempelvis motsvarande uteslutning ur danska lagstiftning, något förbehåll med hänsyn till ålder och hälsotillstånd i r s%Tkaesrsad fråga om rätten till inträde i registrerad sjukkassa. Icke heller uppställes i la-

63 gen något sådant villkor med hänsyn till inkomst- eller förmögenhetsförhållanden. Endast indirekt kan en begränsning i sistnämnda hänseende sägas vara gjord därigenom, att statsbidrag icke utgår för medlem, som tillförsäkrats högre sjukhjälp än 8 kronor per dag. Den enda inskränkning med avseende på rätten till medlemskap i registrerad sjukkassa, som lagen innehåller, är föreskriften i 12 § att ingen må å samma tid vara medlem i mer än en dylik kassa, dock att medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd, ej utgör hinder för inträde i annan kassa. Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen (116 § 3 mom.) äger emellertid den, som vid tiden för lagens utfärdande var medlem av särskilda registrerade sjukkassor, utan hinder av nyssnämnda föreskrift kvarstå i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit registrerade enligt lagen. I princip är därför anslutningen till sjukkasseverksamheten fullständigt fri och utan någon inskränkning. Men lagen lägger å andra sidan icke hinder i vägen för sjukkassorna själva att genom stadgarna reglera sin medlemskrets. Ett icke ringa antal av de registrerade sjukkassorna är därför också s. k. s l u t n a kassor, d. v. s. kassor, som lämna tillträde exempelvis endast för ettdera könet, endast för personer tillhörande visst yrke eller viss sammanslutning, för anställda vid visst företag eller hos viss arbetsgivare, för »absolut nyktra», för »religiöst troende» o. s. v. Genom bestämmelse i stadgarna kan vidare även föreskrivas obligatorisk anslutning. Sådan stadgebestämmelse må dock icke innebära (8 § 2:a stycket), att tillträde av viss anställning eller inträde i viss förening skall medföra skyldighet att ingå i kassan för den, vilken redan som medlem tillhör annan registrerad sjukkassa. Särskilda förbehåll med avseende på inträdesrätten äro dock icke regel. De registrerade sjukkassorna stå i allmänhet öppna för alla inom verksamhetsområdet boende personer, som icke med avseende på ålder och hälsotillstånd kunna antagas komina att påföra kassan större sjuklighetsrisk. Med avseende på rätten att utesluta medlem stadgas i lagen (11 § l:a stycket), att sådan uteslutning icke må ske av andra grunder än i stadgarna eller sjukkasselagen bestämts. I följande hänseenden är genom föreskrift i lagen (11 § 2:a stycket) uteslutningsrätten begränsad. Sjukkassas stadgar få icke innehålla, att medlem uteslutes på grund av att a) han överskridit viss ålder, b) hans hälsotillstånd försämrats eller c) han redan i viss utsträckning uppburit sjukhjälp från kassan. Vidare gäller, att medlem, som tillhört kassan ett år, icke kan uteslutas på grund därav, att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. Medlem, vilken tillhört kassan 5 år — eller i fråga om den, som uppnått 45 års ålder — 2 år, må icke heller uteslutas på grund därav, att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning. Beträffande åldersgränserna gäller för närvarande, att en viss l ä g s t a och h ö g s t a i n t r ä d e s å l d e r föreskrives i alla registrerade sjukkassors stadgar. Den lägsta ålder, vid vilken inträde beviljas, utgör som regel 15 ä 16 år och den högsta 40 å 45 år. Endast rent undantagsvis medgives inträde för barn under 15 år (s. k. barnklasser) och personer, som överskridit 50 års ålder.

64 Den omständigheten, att sjukkassorna är o uttryckligen förbjudna att uppställa viss åldersgräns som villkor för rätt att kvarstå i kassan, är givetvis av stor betydelse för frågan om sjukkassornas ställning till de långvarigare sjukdomsfallen och invaliditetsfallen. I detta hänseende råder en bestämd skillnad mellan å ena sidan de sjukkassor, som begagnat sig av den i 15 § 8 mom. l : a stycket sjukkasselagen anvisade utvägen att på visst sätt begränsa sjukhjälpstiden för en och samma sjukdom, och å andra sidan de kassor, som i detta hänseende icke tillämpa någon inskränkning. I förra fallet upphör ju rätten till sjukhjälp i fråga om denna sjukdom, så snart den i stadgarna fastställda sjukhjälpstiden i sin helhet förbrukats, oavsett att sjukdomen även därefter fortvarar eller eventuellt återkommer. I de senare kassorna däremot utgår sjukhjälpen under den i stadgarna fastställda tiden (90, 150, 180 o. s. v. dagar per 12 månader) år från år, så länge sjukdomen varar och ofta även sedan sjukdomstillståndet övergått till invaliditetsstadiet. Försök ha visserligen gjorts från socialstyrelsens sida att få i princip fastslaget, att sjukhjälp icke skall utgå längre än till dess verklig invaliditet inträtt. I praktiken tillämpas dock i stor utsträckning den regeln, att sjukhjälpen utgår även sedan det egentliga sjukdomstillståndet upphört och invaliditet inträtt. Överhuvud taget kan man säga, att i den svenska sjukkasserörelsen någon skarp åtskillnad icke göres mellan sjukdom och av sjukdom förorsakad invaliditet, och att därför sjukkassorna redan nu uppbära en del av invaliditetsförsäkringens bördor. Detta är utan vidare klart i fråga om en sjukkassa som exempelvis Eskilstuna sjuk- och begravningskassa, där sjukhjälpen utgår utan någon som helst begränsning till tiden. Men grundsatsen gäller som regel även i fråga om de sjukkassor, som lämna sjukhjälp endast för ett visst begränsat antal dagar om året. Svårigheten att i praktiken bedöma innebörden av uttrycket (.sjukkasselagen 15 § 8 mom.) »en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns» har också bidragit, att göra ifrågavarande gränslinje flytande. Sjukhjälp.

Det enda understöd, som enligt lagen är obligatoriskt för registrerad sjukkassa, är sjukhjälp. Sjukkassa är emellertid icke pliktig att meddela sjukhjälp vid varje sjukdomsfall, utan endast vid sådana sjukdomsfall, som medfört »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» (15 § 5 mom.). Å andra sidan kan sjukkassas förpliktelse att meddela sjukhjälp icke med avseende på sjukdomens art inskränkas i vidare mån, än att genom stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom, som den sjuke ådragit sig avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom (15 § mom. 2 ) . Genom föreskrift i stadgarna kan dock sjukhjälpsplikten utvidgas utöver den i lagen stadgade och gälla exempelvis alla sjukdomsfall, oavsett deras inverkan på arbetsförmågan, o 1 o -Il Sjukhjälp skall (15 § mom. 3) minst omfatta antingen a) värd a sjukhus, b) läkarvård jämte läkemedel eller c) visst belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande medlem icke understigande 90 öre. Någon maximigräns

65 med avseende på den kontanta sjukhjälpens belopp har icke stadgats. Indirekt kan dock en dylik begränsning sägas vara gjord genom den ovan anförda bestämmelsen i fråga om statsbidraget. Något hinder att på samma gång bereda sjukhjälp enligt mer än ett av de här angivna alternativen finnes icke. Sjukhjälp, som består av vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel Karenstid och yantet,d skall meddelas så snart ske kan (15 § mom. 6). Sjukhjälp i penningar däremot får icke givas, med mindre sjukdomen varat minst 3 dagar, men må i så fall utgå från sjukdomens början. Karenstiden kan å andra sidan utsträckas till 6 dagar (15 § mom. 7). Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller dödsfall, som inträffar under de första 60 dagarna efter inträdet (17 § l:a stycket). Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig inträda i kassan. Bestämmelsen gäller icke heller, om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan. Den sålunda i lagen föreskrivna väntetiden kan genom stadgarna utsträckas till 120 dagar (17 § 2:a stycket). Sjukhjälpstiden skall enligt lagen utgöra minst 90 dagar för varje tidsperiod Sjukhjälpstiden av 12 månader. Dock må i sjukkassas stadgar bestämmas, att för en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp utgår för högst 90 dagar. Utan hinder av de begränsningar i fråga om sjukhjälpstiden, som stadgarna innehålla, skall dock medlem, som träffats av olycksfall, vara berättigad till sjukhjälp för de första 60 dagarna efter olycksfallet (15 § mom. 8). Utom sjukhjälp bereda flertalet registrerade sjukkassor även begravnings- Övriga underhjälp. Bland övriga understöd må vidare nämnas moderskapshjälp samt i några stödsfo/™er. få fall konvalescentvård ävensom sjukvård i hemmet. Det högsta belopp, till vilket begravningshjälp må av registrerad sjukkassa utgivas, är 500 kronor (tidigare 200 kronor). Registrerad sjukkassas utgifter för sjuk- och eventuell begravningshjälp Avgifter. ävensom för förvaltning och nödig fondbildning skola, i den mån icke andra inkomster såsom räntor, stats- eller kommunalbidrag stå till förfogande, upptagas genom i stadgarna angivna fasta avgifter (20 § mom. 1) och få sålunda icke uttagas exempelvis genom uttaxering bland medlemmarna. Därest uttaxering överhuvud taget är enligt stadgarna tillåten, får den tillgripas endast subsidiärt. då kassans inkomster icke förslå att täcka dess utgifter för sjuk- och begravningshjälp (20 § mom. 3). Enligt kungörelsen den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor Statsbidrag. med däri genom kungörelsen den 2 december 1921 gjord ändring utgår stats5—250500

M bidrag till registrerad .sjukkassa enligt följande grunder, nämligen a) med 2 kronor för varje medlem i sjukkassa och med 50 öre för varje medlem i fortsättningskassa den 31 december nästföregående år; dock att för den, som är medlem jämväl i annan registrerad sjukkassa, bidraget utgår med allenast 1 krona; b) med 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade, för vilken under nästföregående år kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus av kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor och för fortsättningskassa högst 50 öre per år och medlem, samt c) med ett belopp lika med V* av de utgifter, kassan under nästföregående år fått vidkännas för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna;^ dock för sjukkassa högst 1 krona och för fortsättningskassa högst 25 öre peT år och medlem. Statsbidrag, till den del detsamma utgår i förhållande till medlemsantalet, beräknas icke för medlem, som tillförsäkrats antingen begravningshjälp enbart eller sjukhjälp i mindre omfattning än sådant understöd enligt sjukkasselagen skall utgå till självförsörjande medlem, eller ock kontant sjukhjälp till belopp, överstigande 8 kronor per dag. Statsbidrag i förhållande till antalet sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel åter skall icke beräknas för medlem, vilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp, överstigande 8 kronor per dag. Statsbidrag enligt kungörelsen den 11 oktober 1920 utanordnades under åren 1921 och 1922 med följande belopp: 1921 1932

2,448,309: 09 kronor 2,649,428:81 >

Angående fördelningen av statsbidraget mellan de olika titlar, under vilka bidraget utgår, må på grundval av en inom socialstyrelsens sjukkassebyrä verkställd beräkning anföras följande siffror beträffande det år 1924 utbetalta bidraget : Kronor a) bidrag i förhållande till medlemsantal b) bidrag i förhållande till sjnksdagsantal c) bidrag för läkarvård och läkemedel . .

1,415,655: 82 1,200,138: 25 65,818:42 Samma kronor 2,681,612: 49

# :J2.8 14. •_ 100.0

Statsbidrag Statsbidrag till sjukkassor, som bereda moderskapshjälp, beviljades för förZaoTmfp sta gången år 1912. Den nu gällande kungörelsen i ämnet är av den 30 juni 1913. Villkor för dylikt statsbidrags erhållande är, att bestämmelsen om moderskapshjälp intagits i stadgarna, att moderskapshjälpen utgår för viss, med barnsbörden sammanhängande tid av minst 14 dagar, att moderskapshjälpen utgår endast till medlem, som omedelbart före nedkomsten under oavbrutet minst 270 dagar varit sjukhjälpsförsäkrad medlem i registrerad sjukkassa samt att medlemmen, under den tid moderskapshjälpen utgår, avhåller sig Iran förvärvsarbete. Bidraget utgår med 60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp om minst 90 öre eller vård å förlossningsanstalt av kassan utgivits; dock för högst 42 dagar för varje barnsängsfall.

67¶Statsbidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1913 har utanordnats med följande belopp: 1921 1922

162,682:20 kronor 182,918:40 ,

Utom statsbidrag enligt ovannämnda båda kungörelser utgick för åren 1918 £xt™ stat»b dra9 —22 även s. k. extra statsbidrag. Detta bidrag var ett slags dyrtidstillägg av ' ' allmänna medel till den från sjukkassorna stadgeenligt utgående sjuk- och moderskapshjälpen och utgick sålunda icke till sjukkassorna såsom slådana utan genom sjukkassorna till de medlemmar, som uppburo sjuk- eller moderskapshjälp. Bidraget utgick med 50 öre för varje dag, för vilken kontant sjukhjälp eller moderskapshjälp utgavs av kassan med minst 90 öre; dock att för medlem, som tillhörde även annan registrerad sjukkassa, bidraget utgick med endast 25 öre. Vid sjukdom tillämpades för åren 1918—21 en karenstid av 7 dagar och för år 1922 — med vilket år detta, bidrag upphörde — en karenstid av 14 dagar. Vid sjukdom till följd av olycksfall, som medförde rätt till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, utgick icke extra statsbidrag. Extra statsbidrag utanordnades för åren 1921—22 med: 1921 1922

1,813,731: 55 kronor 1,394,303:- »

Antalet registrerade sjukkassor — fortsättningskassorna icke medräknade — Antalet regiutgjorde den 31 december 1921 1,289 med ett medlemsantal av 727,999 s £ o ? th' (473,805 män och 254,194 kvinnor). Med avseende på dessa medlemssiffror deras medlemsantaL må emellertid framhållas, att de avse antalet s j u k k a s s e m e d l e m m a r men däremot icke antalet s j u k f ö r s ä k r a d e i n d i v i d e r . I siffrorna ingå nämligen dels s. k. flermedlemmar, d. v. s. sjukkassemedlemmar, som på grund av medgivandet i 116 § mom. 3 i lagen fortfarande tillhöra flera än en sjukkassa, och dels ett antal endast begravningshjälpsförsäkrade (huvudsakligen hustrur). Det verkliga antalet sjukförsäkrade individer utgjorde därför endast 677,169. På 1,000 invånare överhuvud taget kommo 113,7 i de registrerade sjukkassorna sjukförsäkrade personer och på 1,000 av den vuxna befolkningen (över 15 år) 160,0. Räknar man åter endast med befolkningen över 30 år torde de i sjukkassorna sjukförsäkrade utgöra c:a 20 %. År 1924 utgjorde enligt preliminära beräkningar antalet sjukkassemedlemmar 750,000 och antalet sjukförsäkrade individer 707,000. Sjukkasserörelsens utveckling alltsedan år 1916, fr. o. m. vilket år 1910 års lagstiftning varit ensam gällande, framgår av följande siffror rörande antalet sjukkassemedlemmar (inkl. endast begravningshjälpsförsäkrade) och sjukförsäkrade personer vid slutet av varje år.

1916 1917 . . 1918 1919 1920 1921

Antal sjukkassemedlemmar 608,995 646,602 692,265 722,211 738,154 727,999

Antal sjukförsäkrade personer 544,211 585,669 637,031 667,292 684,788 677,169

68 I inedeltal har sålunda de sjukförsäkrade individernas antal stigit med 26,592 per år. Det framgår vidare av dessa siffror, i huru. hög grad anslutningen till sjukkasseverksamheten influeras av de ekonomiska konjunkturerna. Den snabba ökningen under åren 1917—19 har sålunda under depressionstiden efterträtts av en direkt tillbakagång. Vad .särskilt åren 1918 och 1919 beträffar har emellertid resultatet säkerligen också påverkats av den särskilt under förstnämnda år starkt grasserande epidemien (spanska sjukan). Antalet registrerade f o r t s ä t t n i n g s k a s s o r utgjorde den 31 december 1921 32. Antalet medlemmar i dessa kassor utgjorde 79,157, varav 57,523 män och 21,634 kvinnor. Sjukkasse- Sjukkasseverksamhetens lokala utbredning är synnerligen ojämn. Medan såverksam- i u n ( j a städerna och andra folkrikare orter vanligen räkna ett stort antal registreh Ttbredninaga rade sjukkassor, äro de mera glest befolkade trakterna av landet och särskilt vissa jordbruksdistrikt stundom helt och hållet i avsaknad av dylika kassor. Överblicken över rörelsens lokala utbredning försvåras emellertid därigenom, att sjukkassornas verksamhetsområden ofta icke äro i stadgarna exakt angivna. Men även där detta är förhållandet, medgiva stadgarna som regel, att medlemskapet fortfar även efter avflyttning från kassans verksamhetsområde. Vid sidan av de lokala sjukkassorna, vilkas verksamhet utövas inom ett visst begränsat område, finnes det dessutom även ett antal s. k. rikssjukkassor, vilka med tillhjälp av lokalavdelningar eller ombudsmän ute i orterna utöva sin verksamhet runt om i landet eller i större delar därav. Vid utgången av år 1921 kunde — med bortseende från fortsättningskassorna — 31 sjukkassor med tillhopa 268,347 medlemmar räknas som rikssjukkassor. Antalet lokala sjukkassor utgjorde samtidigt 1,258 med 459,652 medlemmar. För att giva en föreställning om sjukkasseverksamhetens lokala utbredning, har ett försök gjorts att uppdela sjukkassornas medlemmar på städer och landsbygd i de olika länen. För rikssjukkassornas vidkommande har uppdelningen skett med hänsyn till lokalavdelningarnas geografiska belägenhet. Då medlemsstocken i varje särskilt fall måst i sin helhet tilläggas den landsbygd resp. stad, där sjukkassan resp. lokalavdelningen har sitt säte, kan emellertid ^ resultatet av undersökningen, som återgives i efterföljande sammanställning, icke anses såsom absolut exakt. Framför allt gäller detta om siffran för Stockholms stad. Enligt uppgifter, som av sjukkassorna själva inlämnats för erhållande av kommunalt bidrag, uppgick sålunda den 1 januari 1922 antalet i Stockholm mantalsskrivna sjukkassemedlemmar till endast 110,203, medan däremot efterföljande sammanställning upptager siffran 129,533. Att närmare än som skett genom nedanstående tabell kunna exakt angiva den nuvarande förekomsten av lokala sjukkassor, möter mycket stora svårigheter. Jämlikt sjukkasselagen 6 § skola visserligen registrerad sjukkassas stadgar angiva, bland annat, »vilket område kassans verksamhet skall omfatta». Men närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna föreskrift hava icke givits, och sjukkassornas stadgar äro därför i detta hänseende ofta tämh-

69¶Landsbygden

Städerna

Antal sjukkassemedlemmar

Inalles

12,198 10,254 15,264 31.532 13,758 6,930 17,006 2,368 5,512 20,021 31,978 2,986 9,918 11,182 7.348 13,576 16,059 13,123 19,521 23,816 22,640 5,566 12,294 11,617

5.7 9.9 11.5 15.6 8.4 4.6 9.0 5.1 5.2 9.1 12.5 2.6 5.0 4.8 3.7 6.0 9.1 11.0 8.5 11.1 9.7 4.6 7.0 7.2

Antal sjukkassemedlemmar I % av Absolut folkmängden 129,533 30.7 5,147 16.4 8,795 25.1 18,548 31.7 30,337 29.0 12,837 19.3 2,019 21.2 5,703 13.4 1,609 16.8 6,072 14.2 5,488 23.0 55,257 23.5 5,211 14.9 40,848 17.8 11,585 16.9 5,750 13.1 6,144 14.3 6,827 15.6 9,531 18.9 4,708 16.9 10,744 18.9 4,764 14.1 760 5.5 1,732 16.5 1,583 6.9

Summa 336,467

301.532¶Stockholms stad . . Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Absolut , } , %.aY, folkmängden

2.2¶Antal sjukkassemedlemmar I % av Absolut folkmängden 129,533 30.7 17,345 7.0 19,049 13.8 33,812 17.6 61,869 20.1 26,595 11.6 8,949 5.6 22,709 9.8 3,977 7.1 11,584 7.8 25,509 10.5 87,235 17.8 8,197 5.5 50.766 11.5 22.767 7.5 13,098 5.3 19,720 7.3 22,886 10.4 22,654 13.4 24.229 9.5 34,560 12.8 27,404 10.2 6,326 4.7 14,026 7.6 13,200 7.1 727,999

gen obestämt avfattade. Ingenting hindrar, som bekant, en sjukkassa att som sitt verksamhetsområde beteckna exempelvis ett eller flera län eller till och med hela landet. Som regel äro dock sjukkassornas verksamhetsområden enligt stadgarna begränsade till en viss, bestämd kommun, vilket brukar framträda i själva firmanamnet, eller undantagsvis till några få, närgränsande kommuner. Icke så sällan angives dock verksamhetsområdet på ungefär följande sätt: »x med närgränsande socknar», »x socken med närmaste omnejd», »x med flera socknar» o. s. v. Härtill kommer, att sjukkasselagen även i övrigt innehåller bestämmelser, som äro ägnade att motverka en tendens att göra sjukkassorna lokalt strängt begränsade. Särskilt må i sådant hänseende erinras om förbudet i 11 § sjukkasselagen, att ur sjukkassa utesluta medlem, vilken tillhört kassan ett år, på grund därav att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. I praktiken har dessutom denna tendens ytterligare skärpts. Sjukkassorna medgiva nämligen genom sina stadgar så gott som undantagslöst, att medlemmarna, oberoende av huru länge medlemskapet varat, kvarstå även efter avflyttning från verksamhetsområdet.

70 I analogi med i Danmark tillämpade »överflyttningsregler» liar man visserligen även här i Sverige sökt lancera ett system med överflyttning till sjukkassa på den nya ort, där den avflyttade bosätter sig. P å grund bland annat av de synnerligen växlande bestämmelser i fråga om understödsrätt m. m., som de registrerade sjukkassornas stadgar uppvisa, har dock detta överflyttningsinstitut här i landet aldrig fått någon större betydelse. Det tillämpas dock i viss mindre utsträckning. De resultat angående sjukkasseverksamhetens lokala utbredning, som framgå av den verkställda undersökning av stadgarnas bestämmelser angående verksamhetsområdet och som avse förhållanden år 1924, äro därför med all sannolikhet att anse såsom absolut för låga. De kommuner, som direkt beröras av de lokala sjukkassornas verksamhet, äro i verkligheten långt flera än vad efterföljande uppgifter utvisa. I vilken grad dessa uppgifter understiga verkligheten, är dock icke möjligt att ens approximativt uppskatta. Att skillnaden är ganska betydande, kan dock icke betvivlas. Utom ovan anförda, ur sjukkasselagens bestämmelser härflytande grunder finnas nämligen även åtskilliga, andra, som öka differenserna mellan kassornas stadgeenliga och faktiska verksamhetsområden. Särskilt i de större städerna äro ju sålunda arbetare och anställda ofta bosatta inom annan kommun än den, där de arbeta och hava anställning och vars sjukkassa de därför ofta tillhöra. De lokala Av rikets 111 städer hade år 1924 alla utom 23 en eller vanligen flera sjukJ!llkr!ta?,~t kassor. De städer, som sakna egna sjukkassor äro Öregrund och Sigtuna bredning. (Stockholms län), Skänninge (Östergötlands län), Vimmerby och Borgholm A)Städerna. (Kalmar län), Ronneby och Sölvesborg (Blekinge län), Skanör-Falsterbo (Malmöhus län), Laholm och Kungsbacka (Hallands län), Ulricehamn (Älvsborgs län), Skövde och Tidaholm (Skaraborgs län), Filipstad (Värmlands län), Askersund (Örebro län), Säter och Hedemora (Kopparbergs l ä n ) , Östersund (Jämtlands län), Skellefteå (Västerbottens län) samt Luleå, Piteå, Boden och Haparanda (Norrbottens län). Med avseende på vissa av dessa städer gäller emellertid, att behovet av sjukkassa kan anses i viss mån fyllt genom tillvaron av en dylik organisation i en till staden gränsande landskommun. I övrigt förklaras frånvaron av en lokal sjukkassa väsentligen därav, att behovet av sjukkasseverksamhet inom staden fylles av rikssjukkassorna. B) LandsFör inalles 783 av landsbygdens 2,405 kommuner — 36 köpingar inräknade bygden. _ funnos å r 1924 upprättade lokala sjukkassor. Såsom av nedanstående sammanställning framgår, var skillnaden olika trakter emellan med avseende på sjukkasseverksamhetens geografiska utbredning ganska stor. Den relativt största utbredningen har sjukkasserörelsen i Östergötlands län, där av 146 kommuner 98 hade egna sjukkassor. En relativt stor utbredning hade sjukkasserörelsen vidare även i Kristianstads, Malmöhus, Kalmar, Södermanlands, Uppsala, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län. Relativt minst utbredd var däremot sjukkasseverksamheten utom i de fyra övriga norrländska länen 1 Älvsborgs, Skaraborgs och Hallands län.

71¶Stockholms län Uppsala » Södermanlands > Östergötlands » Jönköpings > Kronobergs > Kalmar » Gotlands > Blekinge > Kristianstads > Malmöhus » Hallands » Göteborgs o. Bohus » Älvsborgs > Skaraborgs > Värmlands » Örebro * Västmanlands > Kopparbergs » Gävleborgs > Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

*

Antal kommuner (inkl. köpingar) 113 86 90 146 126 87 105 92 35 145 238 86 86 219 262 89 60 66 51 50 63 59 27 24 Summa 2,405

Därav med lokala sjnkkassor 23 37 49 98 38 22 48 18 11 96 123 5 19 26 33 22 31 17 21 21 16 2 5 2 783

I ovanstående siffror ingå såväl allmänna sjukkassor d. v. s. sjukkassor, som vända sig till den stora allmänheten och icke till en sluten krets, som s. k. fabriks- och brukssjukkassor, vilka vanligen stå öppna endast för personalen vid visst industriellt företag eller anläggning. Dessa senare kassor spela dock i allmänhet icke någon större roll. Undantag härifrån utgöra endast vissa delar av mellersta och norra Sverige samt framför allt Uppland och Älvsborgs län, där majoriteten av de lokala kassorna utgöras av fabriks- eller brukssjukkassor. Bortsett från dylika kassor, vilka ofta tillkommit på initiativ av vederbörande arbetsgivare och i ändamål att stödja företagets arbetare, äro de lokala sjukkassorna endast rent undantagsvis avsedda blott för en viss samhällsklass. De lokala sjukkassorna mottaga i regel såsom medlemmar alla och envar, som med hänsyn till ålder och hälsotillstånd uppfylla de uppställda inträdesvillkoren. Något motsatsförhållande mellan industriarbetarna och exempelvis de jordbruksidkande klasserna torde i allmänhet icke förefinnas i fråga om sjukkasseverksamheten. Denna verksamhets jämförelsevis stora utbredning inom våra förnämsta jordbruksprovinser, Östergötland och Skåne, utgör ock det största beviset för att verksamheten kan få betydelse även för jordbrukets idkare och arbetare. Med avseende på de här meddelade siffrorna må än en gång erinras om, att de avse antalet k o m m u n e r , inom vilka en lokal sjukkasseverksamhet finnes organiserad. Däremot lämna de icke någon upplysning om antalet lokala

72 s j u k k a s s o r . Detta senare antal är givetvis något större än det förra, då ju inom vissa kommuner flera än en sjukkassa äro upprättade. Dock förekommer detta som regel endast i trakter med mera starkt utvecklad industri. Det vanliga är, särskilt inom de huvudsakligen jordbruksidkande delarna av landet, att inom kommuner finnes enda'st en sjukkassa. Såsom belysande för sjukkasserörelsens utbredning i olika delar av landet må i övrigt anföras följande. Stockholms län. Sjukkasseverksamheten är jämförelsevis mest utbredd i norra Roslagen (Frösåkers härad), av vars 7 kommuner 5 hava egna sjukkassor. Utom i Ärlinghundra och öknebo härad med vardera 3 lokala sjukkassor förekomma i övrigt dylika kassor endast sporadiskt här och var i landet. För en av dessa sjukkassor har viserligen som verksamhetsområde uppgivits hela Stockholms län. Men i praktiken har dock kassan en starkt begränsad lokal karaktär. Uppsala län. Sjukkasseverksamheten är väsentligen koncentrerad till nordöstra delen av länet (Olands och örbyhus härad) med dess många järnbruk och andra industriella anläggningar. I örbyhus härad finnas sålunda en eller flera sjukkassor i alla kommuner utom en och i Olands härad, där alla sjukkassor hava karaktären av bruksskjukkassor, i 7 kommuner av inalles 11. Sjukkassorna för Håbo och Trögds härad omfatta enligt stadgarna hela häradet (resp. 7 och 13 kommuner). I hela länet i övrigt förekommer endast 4 kommuner med egna sjukkassor. Södermanlands län. Den största utbredningen har sjukkasserörelsen inom Jönåkers härad, där av 11 kommuner alla utom 2 hava egna sjukkassor. Kommuner med egna sjukkassor förekomma vidare jämförelsevis ofta i Selebo (6 av 8), Villåttinge (7 av 9), Oppunda (8 av 13), Västerrekarne (4 av 7) och Rönö härad (7 av 14). Å andra sidan hade av 10 kommuner i österrekarne härad endast 3 egna sjukkassor. För Åkers härad voro resp. siffror 7 och 2, för Daga härad 6 och 2 samt för Hölebo härad 5 och 1. Östergötlands län. Inom icke mindre än fem av länets härad, nämligen Bråbo (2 kommuner), Lösings (5 kommuner), 1 Björkekinds (6 kommuner), Gullbergs (5 kommuner) och Vifolka härad (8 kommuner) finnas för samtliga kommuner egna sjukkassor upprättade. I Finspånga läns härad hava 6 kommuner av 7 egna sjukkassor, i Hammarkinds 8 av 10, i Skärkinds 4 av 5, i Bankekinds 5 av 8, i Lysings 7 av 8, i Göstrings 7 av 13, i Valkebo 4 av 7 och i Kinda 9 av 10. Jämförelsevis föga utvecklad är däremot sjukkasserörelsen i Memmings, östkinds, Åkerbo, Hanekinds, Bobergs, Åska, Dals och Ydra härad. I samtliga dessa härad hava sålunda endast hälften eller ännu mindre av kommunerna egna sjukkassor. Jönköpings län. Av de kommuner, för vilka sjukkassor äro upprättade, ligger flertalet i Södra och Norra Vedbo samt Tveta härad. I förstnämnda härad hava sålunda av 10 kommuner 7 egna sjukkassor. I Norra Vedbo var detsamma förhållandet med 6 kommuner av 11 och i Tveta härad med 8 av 14. Däremot fanns i Vista härad endast en sådan kommun och i Mo härad ingen enda. Även i övriga delar av länet förekomma sjukkassorna endast sparsamt. Av 18 kommuner i Östra härad hade sålunda endast 5, av 20 kommuner i 1

En för hela häradet gemensam sjukkassa.

73 Västra härad endast 4, av 25 kommuner i Västbo härad endast 4 och av 13 kommuner i östbo härad endast 3 egna sjukkassor. Kronobergs län. Flertalet kommuner med egna sjukkassor äro belägna i Uppvidinge härad (6). I övrigt finnas sjukkassor upprättade för 4 kommuner i vartdera av Konga, Kinnevalds och Sunnerbo härad, för 3 i Allbo härad och 1 i Norrvidinge härad. Kalmar län. Sjukkasseverksamheten är starkt utvecklad framför allt i Stranda härad, där samtliga kommuner hava egna sjukkassor, och Gräsgårds härad, där utom 3 särskilda kommunala sjukkassor finnes även en för häradet gemensam sjukkassa. Även Södra Möre härad med 13 sjukkassor i 17 kommuner och Norra Tjusts härad med 6 sjukkassor i 9 kommuner äro i detta hänseende jämförelsevis väl tillgodosedda. Sjukkassor i minst halva antalet kommuner förekomma vidare i Aspelands (4 av 7), Tunaläns (2 av 4) och Handbörds härad (3 av 6). Sämst gestalta sig förhållandena på Öland (utom Gräsgårds härad) där endast 2 kommuner (av 27) hava egna sjukkassor. Gotlands län. Gotland har en föga utvecklad sjukkasseverksamhet. Flertalet (11) av de kommuner, för vilka sjukkassor finnas, äro belägna på norra delen av ön. Av de 44 kommuner, som bilda Gotlands södra härad, hava däremot endast 7 egna sjukkassor. Blekinge län. Flertalet kommuner med egna sjukkassor äro belägna i Medelstads härad (5). Övriga tre härad (Östra, Bräkne och Listers) hava vartdera 2 kommuner med sjukkassor. Kristianstads län. Sjukkasseverksamheten är mest utbredd i sydöstra samt norra och nordöstra delarna av länet, mindre i mellersta och nordvästra. Sålunda finnas exempelvis i Villands härad sjukkassor bildade för häradets samtliga 17 kommuner, i Järrestads härad för 7 kommuner av 9, i Ingelstads för 18 av 23, i Albo härad för 6 av 9 samt i Östra Göinge härad för 10 av 13. Å andra sidan hade av 23 kommuner i Västra Göinge härad endast 13 egna sjukkassor. För Gärds härad voro motsvarande siffror resp. 18 och 7, för Norra Åsbo härad resp. 16 och 7, för södra Åsbo härad resp. 9 och 6 samt för Bjäre härad resp. 9 och 5. Malmöhus län. Bäst utrustade med sjukkassor äro Ljunits härad, där av 7 kommuner 6 hava egna sjukkassor, Herrestads härad (8 kommuner av 10) och Färs härad (14 kommuner av 18). Även i norra delen av Luggude härad förekomma sjukkassor i så gott som alla kommuner. I övrigt äro sjukkassorna tämligen jämnt fördelade över hela länet. Minst utvecklad är sjukkasseverksamheten i Torna och Skytts härad. Av de 26 kommunerna i förstnämnda härad hade sålunda endast 6 och av 21 kommuner i Skytts härad endast 8 egna sjukkassor. Hallands län. Av de 6 kommuner i länet, som hava egna sjukkassor, äro 2 belägna i vartdera av Tönnersjö och Halmstads .samt 1 i vartdera av Faurås och Himle härad. Göteborgs och Bohus län. Även i detta län är sjukkasseverksamheten föga utvecklad. Härifrån utgöra dock Sotenäs, Tanums, Vette och Kville härad undantag. I de tre förstnämnda finnas sålunda utom sjukkassor för enskilda kommuner för vartdera häradet en hela häradet omfattande sjukkassa. Av de tre kommunerna i Kville härad åter hava två egna sjukkassor. I övrigt förekomma sjukkassorna endast sporadiskt här och var i länet särskilt i trakten närmast Göteborg.

'Älvsborgs län. I icke mindre än 18 av de kommuner, som hava egna sjukkassor, utgöras dessa av en eller flera fabriks- eller brukssjukkassor, avsedda endast för personalen vid ett visst företag. Framförallt förekomma dylika kassor i den starkt industrialiserade delen av Marks härad (Örby, Kinna, Seglora och Kinnarumma) samt vidare i Vedbo (Steneby, Laxarby, Vårvik och Torrskog) och Valbo (Färgelanda och Torp) härad. Allmänna sjukkassor av den vanliga typen förekomma huvudsakligen i Kinds (3 kommuner) och Vättle (2 kommuner) härad. Skaraborgs län. Inom länet finnes en sjukkassa, vars verksamhetsområde enligt stadgarna omfattar hela länet men som dock i verkligheten har endast en begränsad lokal betydelse. De flesta sjukkassorna inom länet förekomma i Vadsbo härad, där av 48 kommuner 11 hava sjukkassor, samt vidare i Vartofta härad med 41 kommuner och 8 sjukkassor och Gudhems härad med 24 kommuner och 4 sjukkassor. I övrigt hava 2 kommuner i vartdera av Viste, Kinnefjärdings och Kinne härad och 1 kommun i vartdera av Valle, ^ k å n i n g s , Vilske och Kåkinds härad egna sjukkassor. Däremot finnas icke några sjukkassor upprättade i Åse, Barne, Laske, Kållands och Frökinds härad. Värmlands län. Av sjukkassorna i detta län utgöres ett jämförelsevis stort antal av fabriks- eller brukssjukkassor. Av de kommuner, för vilka sjukkassor finnas inrättade, äro 3 belägna i vartdera av Färnebo, Grums, Jösse och Fryksdals härad, 2 i vartdera av Kils, Gillbergs och Nordmarks härad samt 1 i vartdera av Visnums, Ölme, Näs och Älvdals härad. Däremot saknas sjukkassor i Vase, Karlstads och Nyeds härad. Örebro län. Även i detta län äro fabriks- och brukssjukkassorna jämförelsevis talrikt representerade. Bäst utvecklad är sjukkasseverksamheten i Askers, Kumla, Hardemo, Karlskogs, Grythytte- och Hällefors, Lindes och Ramsbergs samt Nya Kopparbergs härad, där samtliga kommuner äro försedda med sjukkassor. Av 4 kommuner i Nora och Hjulsjö härad hava 3 egna sjukkassor och av 3 kommuner i vartdera av Grimstens och Sundbo 2. Däremot är sjukkasserörelsen föga utvecklad i Örebro, Glanshammars, Sköllersta och Edsbergs härad, där endast för en eller ett par kommuner i vartdera häradet sjukkassor finnas upprättade. Västmanlands län. Bäst utvecklad är sjukkasseverksamheten i Skinnskattebergs härad, där sjukkassor finnas för alla tre kommunerna, samt i Gamla Norbergs bergslags, där sjukkassor finnas för 3 av 4 kommuner. I övrigt finnas 4 kommuner med sjukkassor i Åkerbo härad, 2 i vartdera av Norrbo och Övertjurbo härad samt 1 i vartdera av Snevringe, Tuhundra och Siende härad. Kopparbergs län. Sjukkasseverksamheten är koncentrerad framför allt till de södra och sydöstra delarna av länet, men saknas nästan helt och hållet i de norra och nordvästra delarna. I Folkare härad, Hedemora, Falu norra och Västerbergslagets tingslag har sålunda så gott som varenda kommun sin sjukkassa. I Rättviks tingslag hava av 3 kommuner 2 och i Falu södra tingslag av 5 kommuner likaledes 2 egna sjukkassor. Däremot förekommer endast 1 kommun med sjukkassa i Leksands och Gagnefs tingslag. I Nås, Malungs^ Orsa, Mora, Älvdals samt Särna och Idre tingslag saknas sjukkassor helt och hållet. Gävleborgs län. Mest utvecklad är sjukkasserörelsen i Gästriklands båda tingslag, av vars inalles 11 kommuner endast 2 sakna sjukkassor. I övrigt äro av de återstående 12 kommuner, som hava sjukkassor, 3 belägna i Bergsjö och Forsa tingslag, 2 i vartdera av Ala, Bollnäs, Arbrå och Järvsö samt Ljusdals tingslag samt 1 i Enångers tingslag.

75 Västernorrlands län. Även i detta län äro fabriks- och brukssjukkassor jämförelsevis talrika. Flertalet kommuner, för vilka sjukkassor finnas, äro belägna i Ångermanlands södra domsaga, Boteå och Sollefteå tingslag (3 kommuner i vartdera) samt Ramsele och Resele tingslag (2 kommuner). Att i det starkt industrialiserade Medelpad finnas endast jämförelsevis få sjukkassor beror sannolikt på, att åtskilliga vid därvarande verk och anläggningar förekommande sjukkassor föredragit att icke låta registrera sig. Jämtlands län. Av de båda kommuner, för vilka sjukkassor finnas, är en belägen i Lits och Rödöns och en i Underåkers och Offerdals tingslag. Västerbottens län. Av de 5 sjukkassor, som förekomma i lika många av länets kommuner, äro 4 fabriks- eller brukssjukkassor och endast 1 en allmän sjukkassa. Norrbottens län. Av de båda registrerade sjukkassor, som finnas i länet, är den ena avsedd för arbetarna vid Gällivare och den andra för arbetarna vid Kirunavara och Tuollavara malmfält. För att få en något så när fullständig översikt av den frivilliga sjukkasse- Rikssjukrörelsens lokala utbredning är det emellertid icke tillräckligt att, på sätt ovan i0jcaiavdel skett, taga hänsyn endast till sjukkassor med begränsade lokala verksamhets- ningar. områden. För att få bilden fullständig är det nödvändigt att medtaga även rikssjukkassorna och deras lokala utbredning. Utan att göra detta kan man givetvis icke fullständigt bedöma, i vad mån å ena sidan sjukkasserörelsen vunnit insteg i landet och å andra sidan betingelser över huvud taget kunna anses förefinnas för sjukkasseverksamhet i olika delar av landet. Det ligger i sakens natur, att de lokala sjukkassorna och rikssjukkassorna komplettera men också motarbeta varandra. Då en »lokalavdelning» av en rikssjukkassa kan upostå och verka med ett mycket ringa medlemsantal (vanligen endast 5), är det klart, att rikssjukkassorna hava möjlighet att vinna insteg på orter, där på grund av befolkningens gleshet eller dylikt betingelserna för en lokal sjukkassa äro jämförelsevis små redan på grund av sjukkasselagens fordran på ett visst minimum av medlemmar (100, undantagsvis lägre, dock icke under 25). Men å andra sidan torde förekomsten på en dylik ort av en eller flera lokalavdelningar av rikssjukkassor ofta just förhindra bildandet av en lokal sjukkassa. Härtill kommer, att rikssjukkassornas verksamhet ingalunda är begränsad till de mera folkfattiga trakterna av landet. Tvärtom hava rikssjukkassorna trängt in överallt och hava vanligen sina största lokalavdelningar i städer och andra tätare bebyggda orter vid sidan av de lokala sjukkassorna. På dessa platser bidraga rikssjukkassorna således till att öka konkurrensen mellan kassorna. Antalet av rikssjukkassornas lokalavdelningar är mycket betydande. Ensamt för de 9 största rikssjukkassorna, som äro anslutna till rikssjukkassornas centralorganisation, utgör antalet dylika avdelningar 4,500. Att verkställa en uppdelning på samtliga kommuner i riket av den av rikssjukkassorna utövade verksamheten har ansetts bliva en alltför tidsödande utredningsuppgift. För att giva en föreställning om den betydelse rikssjukkasseverksamheten har för problemet om sjukkasseverksamhetens lokala utbredning, har verkställts en un-

76 tlersökning av huru förhållandena i detta hänseende ställa sig i de fem norrländska länen, som ju erbjuda de minst gynnsamma betingelserna för sjukkasseverksamhetens bedrivande. För fullständighetens skull hava siffrorna även för de lokala sjukkassorna medtagits. Siffrorna angiva antalet l a n d s k o m m u n e r (inkl. köpingar) i de olika länen, i vilka sjukkasseverksamheten enligt 1910 års lag för närvarande utövas. D ä r a v med sjukkasseverksamhet

Gävleborgs

län

lokal sjukkassa eller både lokal och rikssjukkassa 21

4¶Västernorrlands

>

1¶Jämtlands

»

9¶Västerbottens

>

2¶Norrbottens

»

Antal kommuner

Summa

eudast rikssjukkassa

utan sjukkasseverksamhet

21¶De kommuner, i vilka sjukkasseverksamhet helt och hållet saknas, äro Nianfors, Hög, Ilsbo och Hassela i Gävleborgs län, Holm i Västernorrlands län, Bodsjö, Hotagen, Norderön, Oviken, Klövsjö, Hede, Storsjö, Tännäs och Överhogdal i Jämtlands län, Örträsk och Fredrika i Västerbottens län samt Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando i Norrbottens län. Ehuru detta torde framgå redan av vad ovan anförts, må här uttryckligen påpekas, att rikssjukkassornas verksamhet icke är begränsad endast till de kommuner, som i översikten upptagits såsom inom sig hysande lokalavdelningar av rikssjukkassorna. Tvärtom förekomma dylika avdelningar även i samtliga de kommuner i nyssnämnda län, för vilka finnas lokala sjukkassor. Vad slutligen stadskommunerna beträffar må framhållas, att rikssjukkassorna äro representerade i samtliga städer i Norrland och sålunda även i de städer, där någon lokalsjukkasseverksamhet icke förekommer. Splittringen Den måhända största bristen hos den nuvarande sjukkasserörelsen är dess stardom sy w*- j>a splittring. Genom att ett stort antal sjukkassor sinsemellan konkurrera fördyras förvaltningen och hämmas i flera avseenden utvecklingen. Genom denna organisation försvåras eller hindras understödsverksamhetens utvidgning och upptagandet av nya understödsformer. Rörelsens betydelse förringas likaledes genom splittringen, och möjligheten att inför myndigheterna göra sin mening gällande försvagas. Huru opraktisk den nuvarande organisationen är, visas kanske bäst därav, att det år 1918 — bortsett från ett större eller mindre antal lokalavdelningar av rikssjukkassor — fanns exempelvis i Stockholm 87, i Göteborg 77 och i Malmö 56 registrerade sjukkassor. Denna starka splittring utgör också det förnämsta hindret för en närmare samverkan mellan sjukkasseverksamheten och övriga grenar av socialförsäkringen.

77¶Vad här anförts belyses i viss mån genom följande sammanställning av antalet medlemmar i respektive sjukkassor: Antal registrerade sjukkassor

Antal medlemmar

Högst 50 51— 75 7 6 - 100 . . 101— 150 151— 200 201— 300 301— 400 401— 500 501— 700 701—1,000 1,001—2,000 2,001—5,000 Över 5,000

, •

Summa

43 76 98 261 185 215 121 75 82 46 32 27 16

42 73 94 255 189 210 119 82 89 46 35 26 17

38 82 88 260 182 207 125 81 91 49 33 27 18

39 83 92 262 182 203 125 79 84 51 36 23 17

1,277

1,277

1,281

1,276

Av en jämförelse med de förut meddelade siffrorna på sammanlagda antalet sjukkassemedlemmar framgår dock, att medeltalet medlemmar per kassa något ökats. Kontant sjukhjälp är den ojämförligt viktigaste understödsformen i de regi- Den kontanta strerade sjukkassorna. Med hänsyn till detta understöds storlek fördelade sig ^Sek"8 sjukkassornas medlemmar år 1921 på följande sätt: under

1:— per dag

9,717 eller

1.4 %

1 :

~ 1:50

» »

» »

180,296 113,743

» 25.5 % > 16.1 %

2 :

~ 2:50

» > »• »

192,172 22,681

> 27.1 % > 3.2 %

3: —

>

>

123,542

» 17.4 %

4:— mer än 4:—

» >

» ,

57,419 5,093

> »

8.1 % 0.7 %

3,874

»

0.5 %

i % av avlöningen

Medelbeloppet av den dagliga sjukhjälpen utgjorde år 1921 kr. 1:93. Med avseende på sjukhjälpstiden har man, såsom av det föregående framgår, Sjukhjälpsatt skilja mellan å ena sidan sjukhjälpstiden per år (»tidsperiod av 12 måna- tidens längd. der») och å andra sidan sjukhjälpstiden för e n o c h s a m m a s j u k d o m (»en sjukdom ensam eller i förening med en annan som inträffat medan i följd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns»). I förstnämnda hänseende har en undersökning, avseende året 1921, givit till resultat, att denna sjukhjälpstid — i n k l . i f ö r e k o m m a n d e f a l l s j u k h j ä l p s t i d e n f r å n f o r t s ä t t n i n g s k a s s a — utgjort :

78¶Antal sjukkassemedlemmar 9 0 - 9 1 dagar per år 92-180 » > » 181—270 » > » mer än 270 dagar per år

287,719 eller 307,919 » 45,971 » 66,928 > Summa

40.6 % 43.4 % 6.5 % 9.5 %

708,537 eller 100.0 %

Vad åter beträffar sjukhjälpstiden för en och samma sjukdom har en utredning härom gjorts för år 1916. Enligt denna utredning, omfattande sammanlagt 593,447 sjukkassemedlemmar, voro nämnda år 280,169 eller 47 % av samtliga dessa medlemmar tillförsäkrade sjukhjälp i den i stadgarna fastställda utsträckningen (sålunda t. ex. 90, 120, 180 o. s. v. dagar eller eventuellt hela året) år från år utan någon som helst begränsning. Då sådan begränsning förekom, var den oftast fastställd till 3 år (för 141,773 medlemmar) och därnäst till 2 år (för 92,787 medlemmar). Endast för 22.449 sjukkassemedlemmar utgjorde understödstiden för en och samma sjukdom den i lagen stadgade minimitiden av 90 dagar. Förhållandet Kommittén har även låtit verkställa undersökning angående förhållandet mel7emsavglfter lan medlemsavgifter och kontant sjukhjälp enligt vederbörande stadgar. Såsom och kontant n y S s påvisats växlar den kontanta sjukhjälpens värde högst betydligt icke sjukhjälp. b l o U m e d h ä n s y n t i l l d e n dagliga sjukhjälpens storlek, utan även med hänsyn till sjukhjälpstiden. Även övriga understöd, vilka sjukkassorna som regel bereda, såsom begravningshjälp och moderskapsunderstöd, växla visserligen, men variationerna äro här i allmänhet icke fullt så stora. Det är under sådana förhållanden givet, att även avgifterna skola variera högst väsentligt icke blott från en kassa till en annan utan även inom en och samma kassa (såsom en följd av klassindelningen). En beräkning endast av medelavgiften för samtliga i sjukkassorna sjukförsäkrade personer — för år 1921 kronor 18:03 blir därför endast föga belysande. För att giva en tydligare föreställning om storleken av såväl den k o n t a n t a sjukhjälpen som a v g i f t e r n a inom olika grupper av sjukkassor har en undersökning verkställts, huru dessa förhållanden år 1921 ställde sig inom a) ett antal större sjukkassor med verksamheten huvudsakligen förlagd till landsbygden b) ett antal större kassor med verksamheten förlagd huvudsakligen till städerna samt c) rikssjukkassorna. Inom de båda första grupperna hava kassorna efter sjukhjälpstidens längd uppdelats i tre avdelningar med sjukhjälp under resp. 90, 180 och 365 dagar. Någon sådan uppdelning av rikssjukkassorna har icke ansetts påkallad, då hos dem sjukhjälpen utgår som regel för 90 a 100 dagar per år. Undersökningen är visserligen icke fullständig. Men då den omfattar sjukkassor med tillhopa mer än 480,000 medlemmar, torde den få anses fullt typiskt återgiva de rådande förhållandena inom sjukkasserörelsen.

79 A) Sjukkassor å landsbygden. 1) Sjukhjälpstid Årsavzift Arsa g ^ " T. o. m. 10 kr 10-20 » 20-30 » 30-40 » Mer än 40 »

omkring

90 dagar

(79 kassor).

Genomsnittlig sjukhjälp per dag 1: 15 1:85 2:90 3:20 4: 05 Summa —

Antalet medlemmar Absolut % 17,750 42.5 14,339 34.4 6,944 16.6 1,500 3.6 1,223 2.9 41,756 100.0

Genomsnittlig avgift: män 16:50 kr. kvinnor 10: 40 » Inalles 14: 80 kr. 2) Sjukhjälpstid

omkring

Årsavgift ° T. o. m. 10 kr 10—20 * 20—30 » 30—40 » Mer än 40 >

180 dagar

(11 kassor).

Genomsnittlig sjuklijalp per dag 1: — 1:80 2:60 3:35 4:15 Stimma

—

Antalet medlemmar Absolut % 1,234 15.3 2,629 32.7 2,189 27.3 1,438 17.9 548 6.8 8,038 100.0

Genomsnittlig avgift: män 23:35 kr. kvinnor 19: 20 > Inalles 22: 75 kr. 3) Sjukhjälpstid Årsavgift

omkring

365 dagar

(10 kassor).

Genomsnittlig sjukhjälp per dag 1: 50 2:45 3: — 3: — 3: 55 Summa —

10—20 kr 20—30 > 30—40 » 40—50 » Mer än 50 kr

Antalet medlemmar Absolut % 536 9.8 2,884 52.9 731 13.5 803 14.7 497 9.1 5,451 100.0

Genomsnittlig avgift: män 30: 30 kr. kvinnor 24: 95 » Inalles 29: 95 kr.

B) Sjukkassor i städerna. 1) Sjukhjälpstid Årsavgift T. o. m. 10 kr 10—20 » 20-30 » 30-40 » 40-50 > Mer än 50 >

omkring

90 dagar

(52 kassor).

Genomsnittlig sjukhjälp per dag 1-35 2- — 3-10 . ' . ' . ' . ' . ' . ' . 3:76 4:35 5: — Summa — Genomsnittlig avgift: män 19: 05 kr. kvinnor 15: 20 » Inalles 17: 30 kr.

Antalet medlemmar Absolut % 13,808 11.9 72,280 62.5 20,168 17.5 8,187 7.0 1,138 1.0 112 0.1 115,693 100.0

80 2) Sjukhjälpstid

T

omkring

180 dagar (24 kassor).

Årsavgift

Genomsnittlig sjukhjälp per dag

- 0,on" In k r

1: 7 0

fO-fO » $-•£ » „ f 0 _ S >! Mer an 50 *

Antalet medlemmar Absolut % 8

2:55 3:30 4:20 5:70 Summa — Genomsnittlig avgift: män 30: 25 kr. kvinnor 19: 90 >

> 799

6,584 4,981 3,088 1,076 24,528

26.8 20.3 12.6 4.4 100. o

Inalles 27: 24 kr. o) Sjukhjälpstid Årsavgift

365 dagar

(19 kassor).

Genomsnittlig sjukhjälp per dag 1: _

T. o. m. 10 kr

J2-^

omkring

'

V60

20-30 » 30-40 » 40-50 » Mer an 50 >

2:55 3:10 3:50 5: 20 —

Summa

Antalet medlemmar Absolut % g5 912

6,367

8,286 11,896 5,414 2 ,677 35,552

23.8 33.5 15.3 7j> 100.0

Genomsnittlig avgift: män 34:95 kr. kvinnor 23: — > Inalles 31: 20 kr.

C) RiJcssjuIcJcassor

(16 kassor). Sjukhjälpstid

Årsavgift

omkring

90 a 100

dagar.

Genomsnittlig sjukhjälp per dag 1: 1:80 2:40 3:05 4:8:55

T. o. m. 10 kr 10—20 » 20—30 » 30-40 » 40-50 » M er än 50 »

Summa

Antalet medlemmar Absolut % 17.4 44)120 111,662 44.0 50,368 19.8 36,865 14.5 9,218 3.7 1,370 06 258,608

100.0¶För samtliga ovan upptagna 100 större sjukkassor å landsbygden genomsnittsavgiften:

utgjorde

Genomsnittlig avgift: män 21:40 kr. kvinnor 16:40 » Inalles 19: 60 kr.

för män » kvinnor

19: 30 kr. 11; 60 > Inalles

17:45 kr.

Vad åter beträffar de här upptagna 95 större sjukkassorna i städerna utgjorde genomsnittsavgiften: för män > kvinnor

24: 60 kr. 16: 90 » Inalles

21: 50 kr.

81 Denna redogörelse synes giva vid handen, att årsavgiften står i direkt proportion till sjukhjälpsbeloppet men däremot icke till sjukhjälpstiden. Så t. ex. har en avgift av 20—30 kronor i lokala stadssjukkassor berättigat till en genomsnittlig sjukhjälp av för 90 dagar 3:10 kronor, för 180 dagar 2:55 kronor och för 365 dagar samma belopp. För rikssjukkassorna med en sjukhjälpstid av 90—100 dagar medför enahanda årsavgift, 20—30 kronor, en sjukhjälp av allenast 2:40 kronor. En årsavgift av 30—40 kronor i lokal stadssjukkassa berättigar till sjukhjälp av 3 : 10 kronor under 3G5 dagar, men i rikssjukkassorna allenast med sjukhjälp av 3:05 kronor under 90—100 dagar. En utredning beträffande samtliga lokala sjukkassor och rikssjukkassor visar, att den genomsnittliga sjukhjälpen år 1921 var per sjukdoms-fall i de lokala sjukkassorna 58:92 kronor och i rikssjukkassorna 44:37 kronor samt per sjukdag i de lokala sjukkassorna 1: 96 kronor, i rikssjukkassorna 1: 87 kronor. Olikheten mellan de lokala kassorna och rikssjukkassorna synes knappast kunna förklaras på annat sätt än genom det större antalet sjukdomsfall och sjukdagar per medlem, som rikssjukkassorna, enligt vad nedan1 skall visas, förete i jämförelse med de lokala kassorna. Understödsdagarnas antal för varje sjukdomsfall synes dock vara lägre i rikssjukkassorna än i de lokala kassorna. Det skulle även vara av intresse att känna relationen mellan sjukkasseavgiften och vederbörande sjukkassemedlemmars inkomster. Därom saknas för närvarande alla uppgifter. Med hänsyn till sjukkasserörelsens utbredning bland olika samhällsklasser synes det icke heller möjligt att i detta hänseende göra ens en något så när tillförlitlig uppskattning. Någon vägledning för omdömet om storleken av den börda, som anses såsom i detta hänseende skälig, kan man emellertid få av de sjukkassor (inalles 6 stycken), i vilka avgifter och kontant sjukhjälp fastställts icke till fixa belopp utan till v i s s p r o c e n t a v a r b e t s f ö r t j ä n s t e n . Sjukhjälpen och avgiften utgör för närvarande i dessa kassor Antal medlemmar 31 d. /i2 1922 Centralverkstadens i Örebro sjukkassa 1,085 Telegraf- och telefonpersonalens vid II linjedistriktets sjukkassa HO Arbetspers 'nålens vid Skandinaviska jntespiuneri- och väveri A. B. sjukkassa 1,161 Rydboholms och Viskafors sjukkassa 535 Nydals gjut^ri och mekaniska verkstads arbetares sjukkassa 62 Kungsfors sjukkassa 593

Kontant sjukhjälp

Sjukkassemedlemmarnas

i % av arbetsförtjänsten 50 % 1.5 % 60 % 50 % 50 % 75 % 50 %

1.6 % 2

2.0 %

1.0 % 2.0 % 2.0 %

De allra flesta sjukkassor meddela jämte sjukhjälp även begravningshjälp. Begravningsh å, Av 1,284 vid slutet av år 1918 registrerade sjukkassor beredde sålunda 1,180 J Peller 91.9 % även detta senare understöd. Begravningshjälpen är i regel åtskilligt 1

Se sid. cS5 f.

2¶Härtill kommer ett bidrag av arbetsgivaren med 1 % av arbetsförtjänsten.

6—250500

82 lägre än det i sjukkasselagen medgivna högsta beloppet (500, tidigare 200 kronor). I medeltal för varje under år 1918 timat dödsfall utgjorde sålunda begravningshjälpen endast 115 kronor. Läkarvård.

Såsom redan framhållits, hava de registrerade sjukkassorna i långt övervägande grad begränsat sin verksamhet till beredande av s j u k h j ä 1 p i p e n n i n g a r . Av landets inalles 1,289 sjukkassor med tillhopa 727,999 medlemmar — fortsättningskassorna icke medräknade — beredde sålunda år 1921 endast 244 kassor med ett medlemstal av 85,140 sina medlemmar läkarvård i större eller mindre utsträckning. Vad beträffar f o r m e n för tillhandahållandet av läkarvården må framhållas, att i 58 kassor med 21,746 medlemmar läkarvården lämnades genom särskild, av kassan antagen läkare. Inom 70 sjukkassor (i Uppsala, Linköping. Vetlanda, Lund, Landskrona, Trälleborg, Göteborg och Örebro) med 34,965 medlemmar hade avtal om läkarvården träffats med läkare, i regel läkarföreningen å platsen, varvid medlemmarna sålunda hade rätt att för erhållande av läkarvård välja den läkare, de själva önskade. Beträffande övriga sjukkassor. som förmedlade läkarvård, gällde icke i detta hänseende några särskilda bestämmelser. Även ett stort antal av de sjukkassor, som icke beredde sina medlemmar läkarvård, kan dock sägas åtminstone indirekt främja samma syfte i så måtto nämligen, att det i stadgarna som villkor för sjukhjälps utfående föreskrives. att medlem under sjukdomen vårdas av läkare.

Sjukvårdande Sjukvårdande verksamhet i syfte att förebygga arbetsoförmåga i följd av verksamhet. g j u k c j o m u tövas för närvarande som regel icke av sjukkassorna. Sjukhjälpsbestämmelserna äro tvärtom i allmänhet så avfattade, att de förhindra utbetalning av sjukunderstöd i andra fall än då oförmåga till arbete (väsentlig nedsättning av arbetsförmågan) verkligen föreligger. Undantagsvis utöva dock vissa sjukkassor verksamhet, som torde kunna till en viss grad betecknas såsom sjukvårdande i nu berörda bemärkelse. K o n v a l e s c e n t v å r d i viss utsträckning utövas sålunda av sjukkassorna i G ö t e b o r g , M a l m ö och S t o c k h o l m och s j u k v å r d a n d e v e r k s a m h e t i h e m m e t genom examinerade sjuksköterskor av sjukkassorna i T r ä 11 e b o r g och M a l m ö samt möjligen på några flera platser. Konvalescentvård.

Fortsättningskassan C e n t r a l i Göteborg, till vilken äro anslutna ett ani Göteborg med (år 1922) 16,220 medlemmar, har ett eget v i l o h e m (Solhem i Landvetters socken), som mottager medlemmar av de anslutna sjukkassorna och, där utrymmet medgiver, även andra personer för vila och rekreation (även utan direkt samband med sjukdom). Inackorderingsavgiften växlar något och utgjorde exempelvis år 1922 för sjukkassemedlemmar 3—4 kronor per dag och för andra 4—6 kronor per dag. För att för behövande medlemmar underlätta hemmets anlitande har kassan avsatt en s. k. vilohemsfond.

t a ] s j u kkassor

83 ur vilken bidrag lämnas för vistelsen å hemmet. Under år 1922 besöktes hemmet av inalles 141 personer och antalet vårddagar utgjorde 4,445. Den totala kostnaden för vilohemsverksamhet år 1922 uppgick till kronor 16,778:22. Härav inflöt dock i form av patientavgifter och avgifter för tillfälliga gäster kronor 15,707:66, vartill komma vissa andra inkomster av tillfällig natur, så att fortsättningskassans eget kontanta tillskott utgjorde endast kronor 98G:06. Läggas härtill de ovannämnda bidragen från vilohemsfonden, kronor 2,123:—, uppgå kassans totala utgifter för konvalescentvården till kronor 3,109:06. I räkenskaperna har emellertid icke upptagits någon ränteavkastning å det kapital å tillhopa 31,000 kronor, som av kassan nedlagts i fastigheten. Malmö sjukkassors centralfortsättningskassa och S k å n e s s j u k k a s s o r s c e n t r a l f ö r e n i n g (sammanlagt medlemsantal 1922 45,102) hava upprättat ett gemensamt konvalescenthem (i Höör) avsett för medlemmar av sjukkassor i Skåne, vilka lida »av sviter efter sådan sjukdom, att anlitad läkare förordar ombyte av vistelseort för erhållande av vila, god luft och närande föda». Avgiften utgör för närvarande 4 kronor per dag och betalas av patienten och den kassa han tillhör. Under år 1922 besöktes hemmet av 107 personer med tillsammans 3,605 vårddagar. Sedan hemmet för år 1923 av pensionsstyrelsen erhållit ett anslag av 3,000 kronor för nedbringande av konvalescenternas egna avgifter, ha dessa avgifter nedsatts med 1 krona per dag. Konvalescenthemmets samtliga utgifter år 1922 utgjorde enligt vinst- och förlusträkningen 16,983:41 och inkomsterna kronor 20,141:31, vadan å rörelsen uppstått en vinst av kronor 3,157: 90. Emellertid är att märka, att icke heller i detta fall någon avkastning beräknats å det i hemmet nedlagda kapitalet, kronor 196,869: 28, vartill kommer, att en större eller mindre del av vårdavgifterna bestrides av vederbörande sjukkassor. Huru stort belopp som på detta sätt utgives av sjukkassorna, kan icke uppgivas. Exempelvis må dock anföras, att Malmö centralfortsättningskassa för detta ändamål år 1922 utgivit kronor 7,683:—. För S t o c k h o l m s sjukkassor har genom överenskommelse men pensionsstyrelsen beretts tillfälle till konvalescentvård å N y n ä s vilohem. Vårdkostnaden utgjorde (år 1922) 5 kronor per dag, av vilket belopp pensionsstyrelsen bidrog med 2: 50 kronor per dag. Ur en av centralförsamlingen bildad konvalescentfond utgick för varje vårddag 1: 50 per dag, vadan den vårdade själv hade att erlägga endast 1 krona per dag. Under år 1923 begagnade sig 15 sjukkassemedlemmar av dylik vård. Hela antalet vårddagar utgjorde 426 och konvalescentfondens sammanlagda utgifter kronor 639: 50. T r ä l l e b o r g s s j u k k a s s o r s c e n t r a l f o r t s ä t t n i n g s k a s s a Sjukvård i hemmet (1,688 medlemmar) bereder de sjukkassemedlemmar, som så önska, kostnadsfri sjukvård i hemmet genom examinerad sjuksköterska, varjämte kassan kostnadsfritt tillhandahåller för verksamheten nödiga sjukvårdsartiklar. Även M a l m ö s j u k k a s s o r s centralfortsättningskassa (18,603 medlemmar) har från och med den 1 april 1923 anordnat en liknande

84 sjukvårdsverksamhet för medlemmar, som tillhöra till kassan anslutna sjukkassor. Under tiden 1 april—31 december 1923 anlitades sjuksköterskorna av 56 sjuka och antalet sjukbesök uppgick till 2,461. De registre- De registrerade sjukkassornas — inkl. fortsättningskassornas — i n k o inrätte sjuk- s ^ e r utgjorde år 1921, i absoluta tal och i medeltal per medlem 1 resp. sjukförkassornas ekonomiska

säkrad

, " individ.

förhållanden.

Medlemsavgifter Statsbidrag Kommunala bidrag Räntor Övriga inkomster

kr.

Per sjukkassemedlem kr.

Per sjukförsäkrad individ kr.

13,032,356: 19 2,679,409:49 353,021: 45 905,464:24 919,118: 03

18:37 3:77 0:50 1:28 1:30

19:14 3: 93 0:52 1:33 1:35

Summa 17,889,369:40

25:22

2(5:27

De registrerade sjukkassornas u t g i f t e r nade:

utgjorde på samma sätt beräk-

kr. Kontant sjukhjälp Läkarvård Läkemedel Moderskapshjäip Begravningshjälp Förvaltningskostnader Övriga utgifter

10,082,413: 63 310,431: 56 107,361: 69 298,688: 10 911,959: 80 2,134,652: 68 191,948:50 Summa 14,037,455:96

Per sjukkassemedlem kr. 14:22 0:44 0:15 0:42 1:28 3:01 0: 27

Per sjukförsäk rad individ kr. 14:81 0:46 0:16 0:44 1:33 3:14 0:28

19:79

20:62

De registrerade sjukkassornas b e h å l l n a t i l l g å n g a r den 31 december 1921 uppgingo till inalles 22,597,568: 60 kronor. I medeltal per sjukkassemedlem utgjorde detta 3 1 : 89 kronor och i medeltal per sjukförsäkrad individ 33: 37 kronor. Sjukkassornas — med undantag av fortsättningskassornas — f ö r v a l t n i n g s k o s t n a d e r uppgingo under åren 1919—1921 till respektive 12.7, 14.6 och 15.1 % av samtliga utgifter samt till i genomsnitt respektive 2.58, 2.86 och 2.94 kr. för varje medlem. Förvaltningskostnaderna ställde sig såväl procentuellt som per medlem varje år något högre för rikssjukkassorna än för övriga kassor. För rikssjukkassorna belöpte sig nämligen ifrågavarande kostnader till respektive 14.9, 16.9 och 17.2 % av de totala utgifterna och respektive 3.14, 3.44 och 3.42 kronor per medlem, medan motsvarande utgiftsposter för stadskassorna .stannade vid respektive 12.9, 14.9 och 15.6 % och respektive 2.87, 3.19 och 3.36 kronor per medlem samt för landsbygdens kassor vid respektive 7.9, 9.1 och 10.1 % och endast respektive 1.30, 1.43 och 1.51 kronor per medlem. 1 Någon hänsyn till fortsättningskassornas medlemstal har härvid icke tagits, då ju dessa kassors medlemmar redan ingå bland medlemmarna i de egentliga sjukkassorna.

85 Det absoluta och relativa antalet s j u k d o m s f a l l och s j u k d a g a r inom de registrerade sjukkassorna — exklusive fortsättningskassorna — Utgjorde år 1921: a) antal sjukdomsfall Inalles män kvinnor båda könen

134,786 54,107 188,893

P ^ 10° medlemmar 28.2 23.3 26.6

b) antal sjukdagar Inalles män kvinnor båda könen

3,362,938 1,751,043 5,113,981

* f 10° medlemmar 704.5 754.3 720.8

Antalet sjukdomsfall och sjukdagar bland fortsättningskassornas medlemmar utgjorde samma år: a) antal sjukdomsfall Inalles män

1,117 523 1,640

kvinnor båda könen

* « 10° medlemmar 1.93 2.46 2.08

b) antal sjukdagar Inalles män kvinnor båda könen

84,252 35,490 119,742

P r 10 « ° medlemmar 145.9 167.5 151.7

Hela antalet sjukdagar i sjukkassorna och fortsättningskassorna tillhopa utgjorde 5,233,723. I medeltal på 100 sjukkassemedlemmar kommo sålunda 737.8 sjukdagar och i medeltal på 100 sjukförsäkrade individer 768.5 sjukdagar. Uppdelas sjukkassorna i rikssjukkassor och sjukkassor med lokal begränsning, utgjorde inom vardera gruppen det relativa antalet sjukdomsfall och sjukdagar år 1921:

Lokala sjukkassor Rikssjukkassor

Antal Antal sjukdomsfall sjukdagar per 100 medlemmar. 22.9 686.3 32.9 • 778.2

På grund av bland annat variationerna i sjukhjälpstiden äro emellertid dessa siffror endast föga belysande. För att erhålla ett mera exakt resultat har därför verkställts en särskild undersökning omfattande 4 av de största rikssjukkassorna med tillhopa 152,862 medlemmar och 76 lokala sjukkassor med tillhopa 131,715 medlemmar. Av dessa senare kassor voro 30 med 15,607 medlemmar

Sjuklighetsfrekvensen.

86 verksamma å landsbygden och 46 med 116,108 medlemmar verksamma i städer. Undersökningen avser året 1923 och sjukhjälpstiden har för samtliga kassor reducerats till samma norm (90 dagar per år och utan begränsning ned avseende på en och samma sjukdom). a) Antal sjukdomsfall. .,

, .

Per 100 medlemmar

Absolut

Lantsjukkassor Stadssjukkassor Rikssjukkassor

3,501 29,608 61,818

22.4 25.5 40.4

b) Antalet sjukdagar. Lantsjukkassor Stadssjukkassor Rikssjukkassor

Absolut

Per 100 medlemmar

106,033 927,010 1,366,071

679.4 798.4 893.7

Det kan ytterligare förtjäna framhållas, att av ifrågavarande 4 rikssjukkassors medlemmar 3A voro hemmahörande å landsbygden och endast V* i städerna, Antalet understödsdagar per sjukdomsfall inom samtliga registrerade kassor utgjorde under år 1921 för Män lokala sjukkassor rikssjukkassor

Kvinnor

Inalles

27.9 • • • 21.5

35.2 29.2

30.0 23.7

Samma 25.0

27.1¶Det förefaller, att döma härav, som de mera kortvariga sjukdomsfallen hade större betydelse inom rikssjukkassorna än inom lokalkassorna. Sjukkasse- Tillgängliga uppgifter visa icke, i vilken omfattning de personer, som erhålla !m'delaktig- Pension från allmänna pensionsförsäkringen, äro medlemmar i sjukkassor. ^ Ett het i pen- försök att vinna belysning av denna fråga har därför verkställts genom några sion ör k Dessa hava emellertid icke lett till resultat, varav några bestämda r?n ef ~ stickprov. slutsatser kunna dragas. I stället torde här kunna anföras några allmänna synpunkter på frågan om folkpensioneringens och sjukkasserörelsens förhållande till varandra. Då den frivilliga sjukkasseverksamheten för närvarande omfattar cirka 20 procent av befolkningen över 30 år och sannolikt en något högre procent av åldrarna över 50 år, inom vilka fall av varaktig oförmåga till arbete oftast förekomma, ligger det ju nära till hands att antaga, att en icke ringa del av dem, som på grund av dylik oförmåga bliva berättigade till pensionstillägg resp. understöd, även återfinnas som medlemmar i de registrerade sjukkassorna eller åtminstone tidigare tillhört sjukkasserörelsen. Även en annan möjlighet förefinnes visserligen, nämligen att sjukkassornas medlemmar i övervägande grad utgöras av personer i den ekonomiska ställning, att för deras vidkommande fråga blir

87 om endast avgiftspension men icke pensionstillägg eller understöd. Redan sjukkasserörelsens stora omfattning gör dock ett dylikt antagande mindre sannolikt. Det är dessutom ett känt förhållande, att sjukkassornas medlemmar till långt övervägande grad utgöras av arbetare och av andra med dem i ekonomiskt hänseende jämställda samhällsgrupper, för vilka pensionsbidrag av det allmänna måste betraktas såsom det normala. Att .siffermässigt konstatera sambandet i här berörda hänseende mellan sjukkasseverksamheten och pensionsförsäkringen möter dock mycket stora svårigheter. I sjukkassor, där sjukhjälpstiden för en och samma sjukdom blivit på visst sätt begränsad, upphör nämligen ofta medlemskapet, sedan hela den sålunda utfästa maximisjukhjälpstiden tagits i anspråk, och sjukkassorna torde icke i allmänhet äga någon kännedom om sina före detta medlemmar, som kanske icke längre vistas inom kassans verksamhetsområde. Endast i fall, då pensionsrätten inträder omedelbart efter sjukhjälpsrättens upphörande, torde i fråga om dylika kassor sambandet mellan sjukkasseverksamheten och pensionsförsäkringen möjligen kunna i allmänhet konstateras. Vad åter beträffar sådana sjukkassor, i vilka sjukhjälp för en och samma sjukdom utgår år från år utan begränsning, kompliceras förhållandet bland annat därigenom, att på detta sätt utgående sjukhjälp, som bekant, räknas som inkomst i pensionsförsäkringslagens mening och sålunda influerar på rätten till pensionstillägg resp. understöd. Inom åtskilliga sjukkassor söker man visserligen efter bästa förmåga fasthålla vid gränslinjen mellan sjukhjälp och invaliditetsunderstöd och låter den förra utgå endast så länge det egentliga sjukdomstillståndet varar, men upphöra, då tillståndet övergått till för all framtid bestående invaliditet. Inom flertalet .sjukkassor av här berörd typ utgår däremot sjukhjälpen, om ock med av stadgarna betingade avbrott, utan inskränkning, så länge sjukdomen varar och sålunda även under med sjukdomen direkt sammanhängande invaliditet. Överstiger härvid sjukhjälpen, för år räknat, 425 kronor för man resp. 400 kronor för kvinna, 1 utestängas sålunda de medlemmar av dessa kassor, vilka drabbas av genom sjukdom vållad varaktig arbetsoförmåga, som regel helt och hållet från rätten till pensionstillägg resp. understöd och få uppbära allenast avgiftspension. En sådan situation råder för närvarande i Eskilstuna sjuk- och begravningskassa. Av denna kassas medlemmar, som äro berättigade till sjukhjälp utan någon som helst begränsning till tiden, lärer nämligen ingen enda för närvarande uppbära vare sig pensionstillägg eller understöd. Där åter sjukhjälpen är till beloppet mindre och sålunda kan utgå samtidigt med pensionstillägg eller understöd, möta andra svårigheter för frågans utredning. Det är sålunda ett känt förhållande, att pensionssökande icke i allmänhet betrakta sjukhjälp från sjukkassa, även om den återkommer år från år, såsom inkomst, till vilken hänsyn bör tagas vid beräkningen av pensionens storlek, och därför ofta underlåta att i ansökan lämna uppgift därom. Med den starka splitt1

Med tillägg, i förekommande fall, av försörjningsbidrag för barn under 15 år.

88 ring, som råder inom sjukkasseverksamheten, är det icke heller någon lätt sak för vederbörande pensionsnämnder att härutinnan utöva nödig kontroll. Såvitt kommittén har sig bekant, användas icke för närvarande sjukkassorna såsom kontrollorgan för pensionsförsäkringen. För att erhålla kännedom, huruvida i övrigt något samarbete äger rum mellan sjukkassorna och pensionsnämnderna eller pensionsstyrelsen, har till samtliga fortsättningskassor i riket, 33 till antalet, utsänts en cirkulärskrivelse med vissa frågor rörande förekomsten inom respektive kassors verksamhetsområden av dylik samverkan. Svar härå hava ingått från 31 kassor. En sammanfattning av frågorna och svaren lämnas här. P å frågan, huruvida vid pensionsnämnds tillsättning hänsyn brukar tagas till den sakkunskap rörande befolkningens hälsotillstånd m. m., som förefinnes inom de registrerade sjukkassorna, hava 20 kassor givit nekande svar. 4 kassor hava förklarat, att i pensionsnämnderna äro insatta en eller flera representanter för sjukkasserörelsen. 4 kassor hava endast i allmänhet uttalat, att sådan hänsyn brukar tagas vid val av pensionsnämnder. En kassa meddelar, att sådan hänsyn i vissa fall tagits, 2 kassor hava besvarat frågan nekande, men på samma gång meddelat, att i respektive pensionsnämnder finnes ett antal ledamöter, som äro intresserade sjukkassemän. Vidare har framställts den frågan, huruvida vederbörande pensionsnämnder bruka inhämta upplysningar från sjukkassorna angående pensionssökandes 1) nuvarande eller förutvarande hälsotillstånd, 2) ekonomiska förhållanden (inkomst o. d.) ävensom 3) rätt till sjukhjälp från sjukkassa samt sjukhjälpens storlek och varaktighet. Av 11 kassor har denna fråga i dess helhet besvarats nekande, vartill kommer en kassa, som förklarat, att pensionsnämnden icke räknar med sjukhjälp såsom inkomst. 10 kassor hava besvarat de båda första punkterna i frågan nekande, men i fråga om den tredje punkten förklarat, att där berörda upplysningar inhämtats eller att detta åtminstone skett »i vissa fall» eller »i några fall». Hit torde vidare kunna räknas ytterligare två kassor, som meddelat, att sådana upplysningar visserligen icke inhämtats av pensionsnämnden såsom sådan men däremot av nämndens ledamöter enskilt. 2 kassor hava anfört, att nämnderna som regel hava ganska god kännedom om pensionssökandenas förhållanden och deras ställning till sjukkassorna. 4 kassor hava svarat, att upplysning rörande samtliga i frågan upptagna punkter inhämtats — med tilllägg för ett par kassors vidkommande av »i vissa fall». En kassa slutligen har svarat, att upplysningar visserligen begärts rörande de i första och tredje punkterna berörda förhållandena men däremot icke rörande andra punkten. Beträffande frågan, huruvida det förekommer, att pensionsnämnd av sjukkassa begär upplysningar för kontroll av att pensionstagare är att anse såsom fortfarande invalid, hava 27 sjukkassor lämnat nekande svar. 2 kassor hava anfört, att någon sådan framställning icke göres officiellt, och hänvisat till den kännedom, som nämndens ledamöter i allmänhet äga om förhållandena inom pensionsdistriktet. En kassa har framhållit, att undersökningarna angående invaliditet som regel göras mycket grundligt och att, om så anses behövligt, förfråg-

89 ningar göras även hos sjukkassa. En kassa har meddelat, att sådan begäran »kan förekomma i ett och annat fall». Med avseende slutligen å frågan, huruvida i övrigt någon samverkan mellan sjukkassorna och vederbörande pensionsnämnder eller pensionsstyrelsen ägt rum och vari, om så varit fallet, samverkan bestått, hava 27 sjukkassor förklarat, att sådan samverkan icke förekommit. En kassa har meddelat, att pensionsstyrelsen i vissa fall har genom pensionsnämnden »infordrat stadgar från sjukkassa». En kassa framhåller, att samarbetet mellan pensionsnämnderna och sjukkassorna varit ganska intimt, »däremot kan detta icke sägas angående kungl. pensionsstyrelsen». En kassa åberopar i detta hänseende, att pensionsnämndens ordförande och en av ledamöterna i densamma äro resp. ordförande och kassör i kassan. Slutligen framhåller en kassa, att genom de ledamöter av pensionsnämnden, som representera kassan, en ständig samverkan kan sägas äga rum mellan pensionsnämnd och sjukkassa. I övrigt må i fråga om samarbetet mellan pensionsstyrelsen och sjukkassorna anföras, att pensionsstyrelsen stundom genom vederbörande pensionsnämndsordförande infordrar uppgift från den sjukkassa pensionssökanden tillhör angående hans eventuella rätt till sjukhjälp. Vidare har pensionsstyrelsen någon gång lyckats utverka bidrag av sjukkassa för sjukvård åt person, som blivit föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Olycksfallsförsäkringen. Enligt den nu Huvuddragen av lagens be- ken under årens stämmelser.

gällande olycksfallsförsäkringslagen av den 17 juni 1916, villopp undergått en del mindre ändringar, är med få undantag Försäkrin- envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, försäkrad för gens om- skada till följd av olycksfall i arbete. De viktigaste undantagen utgöras av fattning. s. k. hemarbetare, »hemmavarande» barn eller föräldrar under arbete för föräldrarnas respektive barnens räkning, personer med avlöning överstigande 9,000 kronor per år samt minderåriga under 12 år. Lagen avser sålunda icke blott personer, som enligt det allmänna språkbruket betecknas såsom arbetare, utan även tjänare i hushåll, ingenjörer, kontorspersonal m. fl. Av lagen omfattas även mera tillfälligt anställda arbetare; dock är den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, undantagen från försäkringen. I jämförelse med främmande länders olycksfallsförsäkringslagar har sålunda den svenska lagen en synnerligen vidsträckt omfattning. Statens arbetare hava erhållit en särställning i så måtto, att de. ehuru i likhet Statens arbetare. med andra arbetare berättigade till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, icke äro försäkrade under samma former som dessa. Sålunda erläggas icke för statsarbetare några försäkringsavgifter; ersättningarna bestridas ur särskilt anslag; riksförsäkringsanstalten bestämmer storleken av ersättningarna, som i vissa fall utgivas av anstalten, i andra fall av den statsinstitution, hos vilken arbetaren är anställd. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ock i sådant för ändaFörsäkringsinrätt- målet bildat ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsningar enligt lagen. givare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet.

Vid olycksfall i arbete utgives på grund av försäkringen, därest olycksfallet Ersättningar. medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan a) enligt den obligato- under mera än 35 dagar efter dagen för olycksfallet, från och med 36 :e dagen riska för- efter olycksfallet och så länge sjukdomen varar, dels erforderlig läkarvård och säkringen. läkemedel m. m. (kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl.), dels sjukpenning. Sjukpenning utgår med ett belopp, som vid förlust av arbetsförmågan svarar mot två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Sjukpenning utgår dock ej, om ej arbetsförmågan blivit

91 nedsatt med minst en fjärdedel. Till betäckande av kostnaderna för sjukhusvård kan avdrag göras å sjukpenningen med högst hälften av densamma. Därest olycksfallet, efter upphörande av därav föranledd sjukdom, medfört bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall till den skadade utgivas livränta med ett årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan utgör två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av densamma det lägre belopp, som motsvarar nedsättningen. Där denna nedsättning ej uppgår till 10 procent, utgår dock ej livränta. Har olycksfallet medfört arbetarens död, utgår dels begravningshjälp, motsvarande en tiondel av den årliga arbetsförtjänsten, dock lägst 100 kronor, dels livräntor till efterlevande. Härvid utgår till änka eller änkling ett årligt belopp, svarande mot en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och till varje den avlidnes minderåriga barn, till dess barnet uppnått sexton års ålder, ett årligt belopp, svarande mot en sjättedel av arbetsförtjänsten. Därest annan till livränta berättigad person ej finnes, utgår livränta till den avlidnes fader eller moder eller till båda gemensamt, med ett årligt belopp svarande mot en fjärdedel av arbetsförtjänsten, dock endast därest föräldrarna för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbetsförtjänst huvudsakligen beroende. Där sammanlagda beloppet av livräntor till efterlevande skulle överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, nedsättas livräntorna till detta belopp i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Vid beräkning av ersättningarna tages beträffande den årliga arbetsförtjänsten högre belopp än 2,400 och lägre belopp än 450 kronor per år icke i betraktande. Med den dagliga arbetsförtjänsten förstås Vsee av den årliga arbetsförtjänsten. Den högsta sjukpenning, som enligt lagen kan utgå vid fullständig arbetsoförmåga, uppgår sålunda, där icke särskilda omständigheter föreligga, till 4.39 kronor per dag, medan den lägsta utgör 0.83 kronor. Vid fullständig arbetsoförmåga utgör det högsta årliga livräntebeloppet 1,600 kronor och det lägsta 300 kronor. Under de 35 första dagarna efter dagen för olycksfallet — den s. k. karens- b) under de liden — äger den skadade, så länge sjukdomen varar, av arbetsgivaren själv 3g£°„a efter (d. v. s. icke på grund av obligatorisk försäkring) erhålla dels erforderlig lä- olycksfallet. karvård och läkemedel m. m., dels även sjukpenning. Sjukpenning utgår dock ej, såvida icke sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Läkarvård och läkemedel m. m. utgivas redan från och med dagen för olycksfallet. Under karenstiden utgår den dagliga sjukpenningen med ett belopp av a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring påförts pensionsavgift med 3 kronor eller om pensionsavgift ej påförts; b) 1.25 kronor, om pensionsavgiften utgör 5 kronor; c) 1.75 kronor, om pensionsavgiften utgör 8 kronor; d) 2.50 kronor, om pensionsavgiften utgör 13 kronor samt den inkomst, pä grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått till 1,800 kronor; e) 3.50 kronor, om pensionsavgiften utgör 13 kronor eller mera samt den in-

92 komst, på grund varav pensionsavgiften påförts, uppgått till 1,800 kronor eller mera. Olika Skyldigheten att utgiva ersättning under karenstiden kan arbetsgivaren, former?*' därest han så önskar, genom tecknande av frivillig försäkring överlåta på den försäkringsinrättning, i vilken den obligatoriska försäkringen är gällande. Arbetsgivaren äger även att i sådan försäkringsinrättning dels försäkra annan arbetare än i lagen avses, dels försäkra sina arbetare för olycksfall utom arbete. Lagen medgiver på grund härav åtta olika försäkringsformer, den obligatoriska häri inräknad. Enligt bestämmelserna i 11 och 15 §§ är arbetsgivaren även berättigad att själv övertaga utgivandet av vissa eller samtliga ersättningar, som utgå på grund av den obligatoriska försäkringen (partiell eller total självrisk), varvid motsvarande nedsättning i försäkringsavgiften erhålles. I dylika fall bestämmas ersättningarna av vederbörande försäkringsinrättning men utgivas av arbetsgivaren. I händelse av arbetsgivarens obestånd svarar försäkringsinrättningen för ersättningarnas utgivande. Kostnaden Kostnaderna för de ersättningar, som utgå på grund av försäkringen, bestririnaeT ' ^ a s genom försäkringsavgifter, vilka erläggas av arbetsgivarna. Enligt 15 § skall avgift för försäkringen av vederbörande försäkringsinrättning bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen avser. De avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och gäldas av detsamma i den mån de icke kunnat indrivas. De avgifter, som inflyta för försäkringar i riksförsäkringsanstalten, ingå till olycksfallsförsäkringsfonden, vilken förvaltas av anstalten. Försäkringens administrationskostnader bestridas dels av arbetsgivarna dels av staten. Arbetsgivare, vilka äro delägare i ömsesidigt bolag, betala själva hela kostnaden för respektive bolags verksamhet. Dessutom skola bolagen såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet erlägga 3 procent av summan av försäkringsavgifterna. Arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten erlägga för samma ändamål tilläggsavgift med 5 procent av nettopremiebeloppet. Ifrågavarande tilläggsavgifter och bidrag beräknas utan hänsyn till nedsättning i försäkringsavgiften på grund av att arbetsgivaren själv övertagit utgivandet av vissa eller samtliga ersättningar. Till den del nu nämnda förvaltningsbidrag icke förslå att täcka kostnaderna för anstaltens och försäkringsrådets verksamhet, bestridas dessa av statsmedel. UppgiftsNågon anmälningsskyldighet för försäkringen åligger icke arbetsgivarna, skyldighet. jj o c k ^ro arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten pliktiga att när som helst efter framställd begäran lämna sådana uppgifter, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp. I övrigt är

03 envar pliktig att på begäran till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande, huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen. Till belysning av försäkringens omfattning m. m. lämnas i tabellerna sid. Statistiska 323—334 en del statistiska uppgifter rörande olika sidor av försäkringen. Upp- "Z^teföT gifterna hava sammanställts huvudsakligen med ledning av riksförsäkringsan- TäkHngZ'. staltens berättelser för åren 1918—1923 samt den likaledes av anstalten utgivna årliga publikationen »Olycksfall i arbete», vars senaste del, avseende år 1921, utkom under senare hälften av år 1924. De i tabell N sammanförda uppgifterna rörande de ömsesidiga bolagens balansräkningar hava hämtats från försäkringsinspektionens berättelse över enskilda försäkringsanstalter år 1923. I flera fall saknas uppgifter för åren 1922 och 1923, beroende därpå att den statistiska bearbetningen av materialet ännu icke slutförts för dessa år. Tab. A angiver antal större och mindre arbetsgivare under åren 1918—1921 för såväl riksförsäkringsanstalten som de ömsesidiga bolagen. Tab. B angiver antal årsarbetare åren 1918—1921, fördelat på riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag samt på olika grupper av arbetsgivare (större arbetsgivare, mindre arbetsgivare och staten). Tab.^ C angiver antal årsarbetare hos större arbetsgivare (exklusive staten) under aren 1918—1921, fördelat på olika försäkringsformer. Tab. B angiver ersättningarna enligt den obligatoriska försäkringen på grund av olycksfall i arbete, som inträffat under åren 1918—1921. Ersättningarna som angivits dels för riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag dels för större och mindre arbetsgivare, hava även uppdelats i ersättningar på'grund av sjukdom, invaliditet och död. Tab. E angiver olycksfallens fördelning efter skadans påföljd åren 1918— i 9 ? 1 ; n H ! r i V i d h a a n g i v i t s s å v ä l samtliga olycksfall som antal invaliditets- och dödsfall dels for riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag, dels för olika grupper av arbetsgivare (större arbetsgivare, mindre arbetsgivare och staten). Tab. F angiver antal olycksfall, invaliditetsfall och dödsfall per 10 000 årsarbetare under åren 1 9 1 8 - 1 9 2 1 för olika grupper av arbetsgivare (större arbetsgivare, mindre arbetsgivare och staten). Tab. G angiver antal förlorade arbetsdagar på grund av olycksfall i arbete, som träffat hos större arbetsgivare anställda arbetare under åren 1918—1921.' Angående beräkningen av antalet förlorade arbetsdagar i händelse av den skadades invaliditet eller död, se tabellen. Tab. II angiver antal kvarstående sjuka vid olika tidpunkter efter dagen för olycksfallet. Tabellen avser olycksfall år 1918 hos större arbetsgivare (exklusive staten). Tab. I angiver dels för riksförsäkringsanstalten, dels för varje ömsesidigt bolag såväl försäkringsstockens omfattning och antal olycksfall, invaliditetsoch dödsfall år 1920 som härav föranledda skadeersättningar enligt den obligatoriska försäkringen. Samtliga uppgifter hava angivits dels för större, dels för mindre arbetsgivare.

94 Tab. K angiver skadeersättningarnas storlek per årsarbetare, per 1,000 kronors avlöningssumma, per olycksfall och per sjukdag under åren 1918—1921. De anförda uppgifterna avse endast olycksfall hos större arbetsgivare (exklusive staten). Tab. L innehåller uppgifter rörande riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock och förvaltningskostnader under åren 19181921. Tabellen angiver för varje särskild försäkringsinrättning och för vart och ett av åren 1918—1921 dels antal årsarbetare, dels antal årsarbetare per arbetsgivare, dels förvaltningskostnad i kronor per årsarbetare. Angående närmare uppgifter rörande de anförda siffrorna se sid. 330. Tab. M angiver storleken av försäkringsavgifter, »lindringsbelopp», tilläggsavgifter och bidrag för riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag, belöpande på vart och ett av åren 1918—1923. Tab. N innehåller balansräkningar för samtliga ömsesidiga bolag den 31 december 1923. Uppgifterna hava, såsom ovan nämnts, hämtats ur försäkringsinspektionens berättelse över enskilda försäkringsanstalter år 1923. Tab. O innehåller balansräkning den 31 december 1923 för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Tab. P innehåller en översikt över riksförsäkringsanstaltens personal den 1 oktober 1924 och dess fördelning på olika byråer och lönegrader. Tab. Q innehåller en översikt över ärenden rörande tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, som under år 1923 varit föremål för försäkringsrådets prövning. Tabellen upptager dock icke ärenden rörande utbetalning av kapitalbelopp i stället för livränta. Angående närmare uppgifter rörande de anförda siffrorna se sid. 334.

Den sociala Såsom kommittén i det föregående omnämnt, handhaves den sociala olycksfölifkHntns fallsförsäkringen dels av riksförsäkringsanstalten, vilken är ett ämbetsverk i Svarande"1* vanlig mening, dels av ömsesidiga försäkringsbolag av privat karaktär. Om organisation, lämpligheten av denna anordning av försäkringen voro meningarna delade redan vid tiden för olycksfallsförsäkringslagens antagande. Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog, att försäkringen skulle få äga rum jämväl i ömsesidiga bolag på sätt som för närvarande sker. 1 Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag bibehölls även ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i denna del. Departementschefen medgav dock för sin del, att »ganska vägande skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen i sin helhet». Med anledning av propositionen väcktes i andra kammaren av herr Bernhard Eriksson i Grängesberg m. fl. en motion, vari påyrkades, att riksförsäkringsanstalten ensam skulle handhava försäkringen. Denna, motion avstyrktes av det särskilda utskott, inom vilket förslaget till olycksfallsförsäkringslag behandlades. Utskottet tillstyrkte däremot Kungl. Maj :ts proposition i förevarande avseende. Fyra utskottsledamöter reserverade sig emellertid och yrkade, att nyssnämnda

95 motion skulle bifallas. Enligt reservanternas mening syntes även ålderdomsförsäkringskommittén »ha lutat åt denna uppfattning» (att försäkring blott borde medgivas i riksförsäkringsanstalten), »ehuru den för att icke äventyra för starkt motstånd mot sitt förslag, på denna punkt medgivit undantag». Första kammaren biföll vid lagförslagets behandling utskottets hemställan i omnämnda del, medan andra kammaren för sin del biföll motionen. Vid den sammanjämkning av kamrarnas beslut, som vederbörande särskilda utskott företog, hemställde utskottet, att andra kammaren i denna fråga skulle biträda första kammarens beslut. Sammanjämkningsförslaget antogs av båda kamrarna. För närvarande existera 12 ömsesidiga bolag med rätt att meddela olycksfallsförsäkring enligt 1916 års lag, nämligen Östergötlands ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag Egid, Svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt, Enskilda järnvägars ömsesidiga försäkringsförening för olycksfall i arbete, Sveriges målarmästarförenings ömsesidiga olycksfallsförsäkringskassa, Stockholms byggmästares ömsesidiga olycksfallsförsäkringskassa, Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö, Olycksfallsförsäkringsbolaget Mercur, ömsesidigt, Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Textil, Sveriges bokindustris och grafiska yrkens ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring och Olycksfallsförsäkringsbolaget Sleipner, ömsesidigt. Under åren 1919—1922 har dessutom verkat ännu ett bolag av detta slag, nämligen Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsföreningen Välfärd, vilket bolag emellertid numera upphört med verksamheten och trätt i likvidation. ^ Vissa av de ömsesidiga bolagen utgöras av sammanslutningar mellan arbetsgivare, som utöva i huvudsak samma yrke, vilket även vid förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen förutsattes skulle bliva fallet. Flera av bolagen, särskilt de största, hava däremot en mera blandad försäkringsstock. Med hänsyn bland annat till att den svenska industrien i stor utsträckning är en blandnmgsindustri, torde för övrigt en organisation av försäkringen i enlighet med de tyska Berufsgenossenschaften för vårt lands vidkommande vara utesluten. Beträffande omfattningen av riksförsäkringsanstaltens oeh de särskilda ömsesidiga bolagens verksamhet enligt 1916 års lag hänvisas till tabellerna I, L och M. I förstnämnda tabell, som avser förhållandena under år 1920, har för varje särskild försäkringsinrättning angivits dels försäkringsstockens fördelning på större och mindre arbetsgivare, dels antalet olycksfall, invaliditetsfall och dödsfall, som omfattats av försäkringen, dels storleken av skadeersättningarna enligt den obligatoriska försäkringen på grund av sjukdom, invaliditet och död. I tab. L har sammanförts vissa uppgifter bland annat rörande antalet årsarbetare, som under vart och ett av åren 1918—1921 omfattats av försäkringen i de olika försäkringsinrättningarna. Tab. M upplyser slutligen om storleken av de försäkringsavgifter m. m., som belöpa på vart och ett av åren 1918—1923 dels för riksförsäkringsanstalten, dels för bolagen. Av tabellerna framgår bland annat, att omkring "/io av arbetsgivarna och •/• av arbetarna omfattas av försäkringen i statsanstalten, medan återstoden eller 7io av arbets-

96 givarna och lagen. Förvaltningskostnaderna.

x

/3 av arbetarna omfattas av försäkringen i de ömsesidiga bo-

Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen hava under åren 1918—1923 uppgått till i följande tablå angivna belopp, vilka avrundats till närmaste 1,000-tal kronor. I tablån har även angivits summan av de å varje år belöpande tilläggsavgifter och bidrag (se tab. N ) , vilka riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen jämlikt bestämmelserna i 16 § i olycksfallsförsäkringslagen haft att inleverera till statsverket. Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen A r Försäkringsrådet

Riksförsäkringsanstalten

Ömsesidiga bolag

Summa Kr.

156,000 153,000 170,000 203,000 173,000 138,000

1,482,000 2,455,000 3.035.000 2,412,000 1,882,000 1,649,000

688,000 717,0u0 876,000 1,028,000 966,000 905.U00

2,326,000 3,325,000 4,081.000 3,643,000 3,021,000 2,692,000

1918 1919 1920 1921 1922 1923

Tilläggsavgifter och bidrag enligt 16 §

695.000 772,000 95*,O00 749,000 546,000 477,000

Vid angivande av förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten ha frånräknats kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, vilka åligga anstalten utöver försäkringsverksamheten enligt 1916 års lag. Kostnaden härför har i enlighet med det av kommittén för socialförsäkringens organisation den 25 oktober 1922 avgivna betänkande och en senare inom riksförsäkringsanstalten utförd undersökning ansetts kunna uppskattas till följande belopp: 1918 19L9

.

f

' '.'.'.

19al

1922 '.'.'.'.'."' 1923

.

.

.

150,000 kronor 150,000 » 150

>000 130,000 120 000 > 100 0,, > °

' > * *

Statens utgifter för den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader erhållas genom att subtrahera de i tablåns sista kolumn angivna tilläggsavgifter och bidrag från summan av förvaltningskostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. Resultatet har sammanställts i följande översikt, vilken angiver huru förvaltningskostnaderna för olycksfallsförsäkringen fördela sig mellan staten och arbetsgivarna. Av översikten framgår, att av kostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltning under perioden 1918—1923 har staten bestritt ungefär 51 och arbetsgivarna 49 procent. Sedan år 1920 har dock statens andel i förvaltningskostnaderna varit underkastad en ständig minskning i förhållande till arbetsgivarnas andel, ett förhållande, som huvudsakligen beror dels på minskningen i löneförmånerna för de statsanställda och därmed även för riksförsäk-

97¶Fördelning av den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader

A r

1918 1919 1920 1921 1932 1923

Procentaeli fördelning av förvaltningskostnaderna

Staten

Arbetsgivarna

Summa

Staten

Arbetsgivarna

943,000 1,836,000 2,247,000 1,866,000 i 1,509,000 I 1,310,000

1,383,000 1,489,000 1,834,000 1,777,000 1,512,000 1,382,(100

2,326,000 3,325,000 4,081,000 3,643,000 3,021,000 2.692.000

40.5 55.2 55.1 51.2 50.0 48.7

59.5 44.8 44.9 48.8 50.0 51.3

9,377,000

I 19,087,000 !

1918-1923 |

9,710,000

ringsanstaltens personal, dels på den minskning i anstaltens personal, som tack vare vidtagna förbättringar i organisatoriskt avseende blivit möjlig. För år 1923 uppgick statens andel i förvaltningskostnaderna till 1,310,000 kronor och arbetsgivarnas till något mera eller till 1,382,000 kronor. Frågan huruvida den inom riksförsäkringsanstalten genomförda organisationen för försäkringsverksamhetens bedrivande är att anse såsom ur ekonomisk synpunkt underlägsen eller överlägsen de enskilda bolagens organisation torde icke utan vidare kunna besvaras. Att för de olika försäkringsinrättningarna endast jämföra förvaltningskostnaderna och premieinkomsten och ur en .sålunda härledd förvaltningskostnadsprocent draga slutsatser rörande effektiviteten av den tillämpade organisationen är en metod, som på grund av flera skäl icke är ägnad att belysa denna fråga. Vid dylika jämförelser måste givetvis i första rummet hänsyn tagas till försäkringsstockens olika sammansättning. Om av tvenne försäkringsinrättningar med hka många försäkrade arbetare den ena har exempelvis 10 gånger så många delägare som den andra, bör, om förhållandena i övrigt äro likartade, förvaltningskostnadsprocenten för den förra försäkringsinrättningen bliva högre än för den senare. För att närmare belysa detta förhållande har i tab. L för varje försäkringsinrättning och för vart och ett av åren 1918—1921, för vilken period definitiva uppgifter om antal årsarbetare föreligga, angivits dels! antal årsarbetare per arbetsgivare, dels förvaltningskostnaden i kronor per försäkrad årsarbetare. Ur tabellen framgår, att bolag, vilkas delägare äro mycket stora arbetsgivare, i regel uppvisa lägre förvaltningskostnad än bolag med mindre delägare. I tabellen har även företagits en uppdelning av bolagen i två grupper med hänsyn till antal årsarbetare per arbetsgivare. Hos den ena gruppen, omfattande 4 bolag med i genomsnitt mer än 100 årsarbetare per delägare, uppgingo förvaltningskostnaderna för åren 1918—1921, till respektive 1.23, 1.71, 1.32 och 1.83 kronor per årsarbetare och för den andra gruppen, omfattande återstående 9 bolag med i genomsnitt omkring 7 årsarbetare per delägare till respektive 2.23, 2.17, 2.45 och 2.90 kronor per årsarbetare. För riksförsäkringsanstalten med i medeltal endast 3 ä 4 årsarbetare per arbetsgivare utgjorde förvaltningskostnaden respektive 1.65, 2.65, 3.13 och 2.63 kronor per årsarbetare, således i genomsnitt, endast obetydligt mera än för de bolag, vilka tillhörde den 7—2.10500

98 andra av de båda ovannämnda grupperna. Under antagande av att antalet i riksförsäkringsanstalten under år 1923 försäkrade årsarbetare kan uppskattas till 925,000 och de i bolagen under samma år försäkrade till 475,000 skulle för nämnda år förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1916 års lag hava uppgått till 1.80 kronor och för bolagens verksamhet till 1.90 kronor per årsarbetare. En jämförelse mellan tabellerna B och E ger emellertid vid handen, att den genomsnittliga olycksfallsrisken bland arbetare försäkrade i ömsesidiga bolag är större än bland arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Detta förhållande är givetvis ägnat att medföra någon ökning i bolagens förvaltningskostnader i förhållande till riksförsäkringsanstaltens. För riksförsäkringsanstaltens vidkommande måste man därjämte å ena sidan vid bedömande av förvaltningsapparaten ur ekonomisk synpunkt taga hänsyn till anstaltens uppgifter såsom subsidiär försäkringsinrättning med därav följande ökade arbete och stegrade förvaltningskostnader. Å andra sidan måste även beaktas, att anstalten i vissa avseenden intager en gynnad ställning framför bolagen, då ju anstalten vid utkrävande av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare kostnadsfritt får anlita kronouppbördssystemet och beträffande icke erlagda avgifter utan ersättning utnyttjar indrivningsorganisationen. Värdet av dessa förmåner har icke inräknats i anstaltens förvaltningskostnader. FörsakI fråga om riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens fonder och 'ningTrnat ekonomiska ställning i övrigt hänvisas till tabellerna N och O, som innehålla fonder och en sammanställning av balansräkningarna den 31 december 1923 för samtliga ftälMnfi försäkringsinrättningar. För de ömsesidiga bolagen hava uppgifterna hämtats övrigt. från försäkringsinspektionens berättelse för 1923, och för riksförsäkringsanstalten ur anstaltens berättelse för samma år. Försäkringsfonden vid utgången av år 1923 — motsvarande värdet av försäkringsinrättningarnas ersättningsskyldighet i anledning av inträffade olycksfall — uppgick för riksförsäkringsanstalten till 31,394,000 kronor och för bolagen till 31,233,000 kronor eller sammanlagt till 62,627,000 kronor. Härav utgöra 54,698,000 kronor kapitalvärdet av utgående invalid- och efterlevandelivräntor och 7,929,000 kronor försäkringsinrättningarnas ersättningsreserv, motsvarande det beräknade värdet av ersättningarna i anledning av inträffade men ännu vid utgången av år 1923 icke anmälda eller slutreglerade skador.

Riksförsäk- Kommittén övergår härefter till att i korthet redogöra för riksförsäkringsanstalten. staltens nuvarande arbetsuppgifter och organisation m. m. Dencentrala Riksförsäkringsanstalten handhar utom 1916 års lag följande uppgifter: ärenUoiVnTch d e n rörande ersättning på grund av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning dess per- för skada till följd av olycksfall i arbete, olycksfallsförsäkring för fiskare (kung. sonal. d e n g 0 ktober 1908 och förordn. den 11 juni 1918), ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (förordn. den 18 juni 1909), livräntor till barn utom äktenskap (lag den 14 juni 1917), livförsäkring i sam-

99 band med egnahemslån (kung-, den 30 juni 1920) samt ersättning för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig (förordn. den 1 juni 1923). Anstalten är organiserad på sju byråer, nämligen administrativa byrån, försäkringsbyrån, försäkringsmatematiska och statistiska byrån, tre skaderegleringsbyråer samt ombudsbyrån. Cheferna för respektive byråer äro ledamöter i riksförsäkringsanstalten. De viktigaste ärendenas fördelning på byråerna framgår av följande. 1. Administrativa byrån. Handlägger ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens instruktion och arbetsordning, personal, vissa framställningar till Kungl. Maj:t angående lagar och författningar, vissa remisser från Kungl. Maj:t, bevakning av anstaltens fordringar i konkurser, förvaltningen av olycksfallsförsäkringsfonden m. m., kassagöromål och bokföring m. m., upphandling av inventarier och skrivmaterialier samt vården av anstaltens bibliotek. 2. Försäkringsbyrån. Ärenden rörande införskaffande av kännedom om samtliga arbetsgivare, som omfattas av olycksfallsförsäkringslagen, registrering av nämnda arbetsgivare, fastställande av premiesatser för varje särskild försäkring, debitering och reglering av försäkringsavgifter, registrering och teknisk granskning av olycksfallsanmälningar samt inspektion av arbetsföretag. 3. Försäkringsmatematiska och statistiska byrån. Ärenden rörande grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv, bestämmande av de olika yrkesgruppernas indelning i farlighetsklasser och farlighetsgrader samt häremot svarande premiesatser, uppgörande av försäkringsräkenskaperna, beräkning av riksförsäkringsanstaltens fonder samt andra erforderliga försäkringsmatematiska beräkningar, olycksfallsstatistiken samt behandling av från ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag inkomna anmälningar. _ 4. Första skaderegleringsbyrån. Följande ärenden rörande hos riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, som ej äro anställda i statens tjänst: frågor huruvida genom olycksfall skadade personer äro att anse såsom arbetare jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, sjukpenning åt skadad arbetare, ersättning vid dödsfall och invaliditet, som drabbat arbetare inom jordbruk, handel och hantverk samt tjänare även utom jordbruket, där sådant ärende icke tillhör annan hyra, ersättning för inkomna läkarintyg, ävensom räkningar för läkarvård, läkemedel, förbandsartiklar, sjukhusvård, massage o. dyl. jämte anskaffande av proteser, skadad arbetares intagande å sjukhus, undergående av specialistvård, behandling å vanföreanstalt, kurort o. dyl. 5- Andra skaderegleringsbyrån. Ärenden rörande ersättning vid dödsfall och invaliditet, som icke handhavas av första skaderegleringsbyrån, ärenden rörande all ersättning på grund av olycksfall, som övergått statens arbetare, med undantag av befäl eller fast anställt manskap vid armén och flottan samt ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. 6. Tredje skaderegleringsbyrån. Ärenden rörande ersättning jämlikt förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen åt officerare, underofficerare och deras vederlikar samt arméns och flottans stammanskap, er-

100 sättning jämlikt förordningen angående ersättning för olycksfall till följd av världskriget, samt ersättning enligt fiskarförsäkringsförordningen. 7. Ombudsbyrån. Ärenden rörande anstaltens ombud, vissa upplysningsärenden, ärenden rörande försäkringsplikt samt fiskarförsäkring, i den mån ärendena icke äro av försäkringsteknisk eller statistisk art eller avse reglering av olycksfall. Hos riksförsäkringsanstalten voro den 1 oktober 1924 sammanlagt sysselsatta 311 personer, vilkas fördelning på byråer och tjänstegrader framgår av tab. P . Anmärkningsvärt är, att av samtliga anställda endast 58 procent äro placerade ä stat och å ordinarie stat knappast 14 procent. Den lokala För fullgörande av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen har or ani8a 9 ' riksförsäkringsanstalten lokala ombud av tvenne slag, nämligen dels mantals-, dels ortsombud. Mantalsombuden uppgingo under år 1923 till ett antal av 265. De utgöras i regel av vederbörande mantalsskrivningsförrättare (häradsskrivare m. fl.) och hava framför allt till uppgift att med ledning av mantalslängderna upprätta årliga förteckningar över samtliga arbetsgivare inom vederbörande mantalsskrivningsområde. Utom mantalsombuden sysselsätter riksförsäkringsanstalten cirka 1,000 ortsombud, vilkas åligganden äro av mera omfattande art. De skola sålunda på grund av sin närmare kännedom om ortens förhållanden granska och komplettera arbetsgivarförteckningarna för sitt område, anmäla till deras kännedom komna tillfälliga arbetsföretag och vara anstalten behjälpliga med särskilt erforderliga utredningar för premiedebitering o. dyl. Vidare skola ortsombuden såvitt möjligt intressera arbetsgivarna för försäkring i anstalten. Slutligen skola ortsombuden vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga med utredningar om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att på anmodan av riksförsäkringsanstalten införskaffa upplysningar rörande olycksfalls förlopp och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt må komma under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra, tillse, att de erhålla annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade personers arbetsförtjänst m. m. Kostnaden för samtliga ombud utgjorde under år 1923 cirka 235,000 kronor. RiksförsäkFör varje arbetsgivare, som icke inträtt som delägare i sådant ömsesidigt 'hmTöver- "olycksfallsförsäkringsbolag, som finnes omnämnt i 4 § av olycksfallsförsäkr i n g av ringslagen, är försäkring enligt lagen utan någon som helst åtgärd från arbets™ritttensS"givarens sida gällande i riksförsäkringsanstalten (automatisk försäkring i riksfullgörande, försäkringsanstalten). Ömsesidigt bolag är emellertid skyldigt att till riksr iS av arbets- försäkringsanstalten anmäla delägares inträde i eller utträde ur bolaget. Riksgivare, debi- försäkringsanstalten har att skaffa kännedom om försäkringspliktiga arbetsteringoch ffjvare i n o m h e i a l a n det och att ombesörja försäkringens tillämpning på dem uppbara av * . • v i i i T\ tförsäkrings- bland dessa, som icke blivit anmälda såsom delägare i ömsesidigt bolag. JJet avgifter ä j f ö ij a ktligen riksförsäkringsanstalten, som i sista hand har att utöva kontrollen över försäkringspliktens fullgörande. Då sålunda cle ömsesidiga bolagen icke hava andra försäkringstagare än dem,

101 som efter anmälan inträtt såsom delägare i respektive bolag, uppstå för bolagens vidkommande i stort sett inga andra svårigheter vid registrering, debitering och skadereglering än de, som förekomma vid vanlig försäkringsrörelse av ifrågavarande art. Annorlunda är i detta hänseende fallet med riksförsäkringsanstalten. Då dessa svårigheter torde vara förbundna med själva den obligatoriska försäkringen, såvitt den omfattar mindre arbetsgivare, har kommittén ansett erforderligt att lämna en jämförelsevis ingående redogörelse för de förhållanden, som sammanhöra med riksförsäkringsanstaltens nyss berörda särställning inom försäkringssystemet. För att kunna fullgöra sin ovanberörcla uppgift att under växelverkan med de ömsesidiga bolagen ombesörja den »automatiska» försäkringens tillämpning i den stora omfattning, som lagen stadgar, måste riksförsäkringsanstalten föra register över landets samtliga arbetsgivare inklusive de ömsesidiga bolagens delägare. Detta register är upplagt kommunvis enligt kortsystem och i övrigt så uppbyggt, att i registret — sålunda utan att anlita de särskilda försäkringsakterna — skall kunna erhållas en fullständig överblick över anordningen av varje försäkring, sålunda erhållas uppgift om, i vilken inrättning försäkring äger rum, vilka olika företag och rörelser som arbetsgivaren bedriver, inom vilka olika orter verksamheten utövas m. m. Upprätthållandet av ifrågavarande register i såvitt möjligt fullständigt och tillförlitligt skick medför ett betydande arbete på grund av registreringsmaterialets stora omfattning och ändringsfrekvens. Bland omständigheter, som registreras, må exempelvis framhållas: tillfälliga arbetsföretag; arbetsgivares inträde i eller utträde ur ömsesidigt bolag; ändringar i de försäkringsvillkor som gälla för en arbetsgivare; sådana ändringar i avseende på verksamhetens art och omfattning, som föranleda försäkringens överflyttning från gruppen mindre arbetsgivare till gruppen större och tvärtom (dessa olika grupper av arbetsgivare behandlas efter olika system); arbetsgivares flyttning respektive överlåtelse helt eller delvis av rörelse eller verksamhet till annan arbetsgivare; förändringar i arbetsgivarförhållandet i samband med dödsfall o. s. v.; ombildning av s. k. enkla bolag och andra lösare sammanslutningar till handelsbolag eller registrerade ekonomiska föreningar, delägares inträde i och utträde ur dylika sammanslutningar, ombildning av handelsbolag m. fl. till aktiebolag o. s. v. Regleringen av riksförsäkringsanstaltens växelverkan med bolagen förutsätter ett sammanställande inom anstalten av från olika håll inkommande uppgifter rörande arbetsgivare, nämligen från arbetsgivarna själva, bolagen, anstaltens mantals- och ortsombud m. fl. Särskilt må härvid framhållas det i det följande beskrivna årligen återkommande arbetet med identifiering av de i mantalsombudens förteckningar uppförda arbetsgivarna. Namnlikheter, ofullständigheter och i övrigt bristande överensstämmelse mellan de från olika håll härstammande uppgifterna medföra i stor utsträckning — speciellt i fråga om den stora massan mindre arbetsgivare — tidskrävande undersökningar och korrespondens för klarläggande av viss persons identitet. Dessa brister föranleda lätt sådana rubbningar i den behöriga gången av såväl egentliga försäkrings- som skaderegleringsärenden, som resultera i att försäkringsinrättningarna obehörigt ingripa i

102 varandras verksamhet. Såsom ovan framhållits göra sig dylika omständigheter särskilt gällande i fråga om oregistrerade firmor och föreningar, enkla bolag och andra lösare sammanslutningar av arbetsgivare, i fråga om stärbhus o. s. v. I sådana fall inträffar det icke sällan, att man först efter ingående utredning kan vinna erforderlig klarhet rörande arbetsgivarförhållandet. När sålunda olycksfall inträffat i tjänst hos en dylik sammanslutning av personer, av vilka somliga kunna vara anslutna till ömsesidiga bolag, andra till riksförsäkringsanstalten, anses den skadade i enlighet med av försäkringsrådet meddelade utslag hava varit arbetare hos var och en av dessa personer i förhållande till hans andel i rörelsen eller arbetsföretaget i fråga. Sedan erforderlig utredning i sistnämnda hänseenden blivit verkställd, hava de olika försäkringsinrättningarna att var för sig tillskjuta skadeersättning i proportion till summan av de andelar, som de till dem anslutna delägarna i företaget representera. I ett fall av detta slag göra sig givetvis liknande svårigheter gällande jämväl vid debiteringen av försäkringsavgifter. Där en mera komplicerad situation av detta slag föreligger, måste ju ett sådant förfarande, i synnerhet när det som ofta är fallet gäller en mycket obetydlig ersättning, te sig egendomligt och föga överensstämmande med socialförsäkringens grundtankar. För att ständigt kunna vidmakthålla det allmänna arbetsgivarregistret i för dess olika ändamål erforderligt skick använder sig riksförsäkringsanstalten av de i detta syfte upprättade arbetsgivarförteckningarna, vilka såsom ovan nämnts, uppgjorts av mantalsombuden. I dessa förteckningar lämnas för alla arbetsgivare — sålunda även för dem som äro delägare i ömsesidigt bolag — vissa för registreringsändamål erforderliga uppgifter samt för de s. k. mindre arbetsgivarna därjämte sådana uppgifter angående arbetskraftens art och omfattning, som i allmänhet erfordras för debitering av försäkringsavgifter i dessa fall. Samtliga dessa uppgifter inhämtas huvudsakligen vid mantalsskrivningen, och riksförsäkringsanstalten utsänder för detta ändamål varje år till alla extra mantalsskrivningsförrättare samt alla kommunalombud vid mantalsskrivning särskilda cirkulär med erforderliga instruktioner om vad som med hänsyn till arbetsgivarförteckningarna är att iakttaga. Beträffande de i riksförsäkringsanstalten försäkrade större arbetsgivarna infordrar anstalten årligen från dessa de uppgifter å utförda dagsverken och utbetalade avlöningsbelopp m. m., som äro erforderliga för beräkning av försäkringsavgifter. Avgiftsdebiteringen sker i två omgångar. I början av året, debiteras arbetsgivaren provisorisk avgift med ledning av de arbets- och avlöningsförhållanden, som varit rådande under året därförut. När sedermera (>fter årets slut dagsverks- och löneuppgifter inkommit även för detta år, regleras på grundval därav den provisoriska avgiften. Definitiv reglering för det förflutna och provisorisk debitering för det löpande året ombesörjes i praktiken i ett sammanhang. Premiekvittona utsändas till arbetsgivarna mot postförskott. Över de avgifter, vilka icke blivit i föreskriven ordning erlagda, uppgör riksförsäkringsanstalten särskilt för varje län förteckningar samt överlämnar desamma till vederbörande länsstyrelser, som till anstalten utanordna avgifter-

103 nas belopp samt verkställa indrivning av avgifterna i den ordning, som om indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat. Debitering och uppbörd av avgifter för de i riksförsäkringsanstalten försäkrade mindre arbetsgivarna (under år 1923 cirka 270,000) försiggår under vida enklare former än motsvarande procedurer för de större arbetsgivarna, och i regel, såvida icke någon form av frivillig försäkring eller dylikt äger rum, utan omedelbar förbindelse mellan anstalten och arbetsgivarna. Sålunda debiteras för de mindre arbetsgivarna avgifter direkt i de ovan omnämnda från mantalsombuden inkomna arbetsgivarförteckningarna på grundval av de däri införda uppgifterna om arbetskraftens art och omfattning. I det skick, vari arbetsgivarförteckningarna befinna sig, sedan mantalsombuden uppgjort desamma, kunna emellertid förteckningarna icke användas för debitering av riksförsäkringsanstaltens mindre försäkringstagare. I förteckningarna äro nämligen upptagna jämväl mindre arbetsgivare med försäkring i ömsesidigt bolag (1923 cirka 22,000). Dessutom kunna en del arbetsgivare, vilka av anstalten registrerats såsom större och vilka sålunda påföras avgift i postförskott på grundval av egna uppgifter, av flera anledningar redovisas såsom mindre i arbetsgivarförteckningen (årligen förekomma cirka 10,000 dylika fall). Till undvikande av dubbeldebitering måste nyssnämnda fall särskilt utmärkas i förteckningen. Slutligen måste de till cirka 10,000 uppgående mindre arbetsgivare, vilka ha försäkring i anstalten under särskilda villkor (karensförsäkring, försäkring utom arbete, partiell självrisk m. fl.) särskilt avprickas, för att anstalten skall kunna bestämma avgiften efter den risk, som i respektive fall åligger anstalten. På grund härav bliva arbetsgivarförteckningarna kommunvis föremål för en genomgående jämförelse (»identifiering») med det allmänna arbetsgivarregistret, varvid i förteckningarna vederbörligen utmärkas de arbetsgivare, som enligt det nyss anförda måste särskilt observeras. — I samband med identifieringen kompletteras också det centrala arbetsgivarregistret med sådana i förteckningarna upptagna såväl större som mindre arbetsgivare, vilka icke förut varit arbetsgivare eller om vilka anstalten eljest icke tidigare haft kännedom. Efter för hela landet fullbordat identifieringsarbete upprättar riksförsäkringsanstalten i sin tur kommunvis förteckningar, s. k. restförteckningar, över sådana arbetsgivare, som på ett eller annat sätt blivit för anstalten kända men däremot icke varit medtagna i de av mantalsombuden senast uppgjorda arbetsgivarförteckningarna. Nyssnämnda restförteckningar översändas till respektive mantalsombud med uppmaning att för framtiden uppmärksamma de däri uppräknade fallen vid uppgörandet av arbetsgivarförteckningarna. Sedan inom riksförsäkringsanstalten samtliga förteckningar för hela landet slutbehandlats, utsändas de före utgången av juli månad året efter det år, som förteckningarna och de i dem påförda avgifterna avse, till kronouppbördsmyndigheterna, vilka påföra avgifterna å debetsedlarna. För Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping utsändas emellertid förteckningarna redan under det år, som avgifterna avse. — Länsstyrelserna (i Stockholms stad överståthållaräm-

104 betet) inleverera årligen före den 1 februari de belopp, som i arbetsgivarförteckningarna debiterats till kronouppbörden under sistförflutet år. Vid uppbörden icke erlagda avgifter förskjutas härvid av statsverket. De bliva emellertid föremål för indrivning i den ordning, som stadgats om resterande kronoutskylder. Av vad ovan anförts framgår, att — i motsats till vad som gäller beträffande större arbetsgivare, med vilka ju riksförsäkringsanstalten står i direkt förbindelse — förhållandet mellan anstalten och den stora massan av de mindre arbetsgivarna till väsentlig del regleras genom mellanhänder, nämligen mantalsskrivningsmyndigheterna beträffande införskaffande av de för det försäkringstekniska arbetet erforderliga uppgifterna, länsstyrelserna och andra dem underordnade myndigheter beträffande uppbörd och indrivning av avgifter. Ehuru de uppgifter angående arbetsgivarna, som vid mantalsskrivningen avgivas, avse det kommande året, måste de givetvis i stor utsträckning grundas på kommunalombudens kännedom om förhållandena under de senast förflutna åren. Det är därför också naturligt, att det i viss utsträckning inträffar, att debiterade avgifter mer eller mindre avvika från vad i verkligheten bort hava debiterats. Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom av riksförsäkringsanstalten obehörigen eller med oriktigt belopp å kronodebetsedel påförd, äger han för erhållande av rättelse att inom föreskriven tid till anstalten göra anmälan. Efter verkställd utredning reglerar anstalten avgiften i fråga. Anvisning rörande detta förfaringssätt finnes intagen bland de å debetsedelns baksida meddelade underrättelserna. Detta system beträffande de mindre arbetsgivarna innebär sålunda på sätt och vis en motsvarighet till den definitiva avgiftsregleringen för de större arbetsgivarna. En avgörande skillnad ligger emellertid däri, att för en mindre arbetsgivare avgiften regleras endast för den händelse han själv det påyrkar. Sedan lagens ikraftträdande hava dylika klagomål anförts till ett genomsnittligt antal av cirka 3,000 per år eller till i genomsnitt något mer än 1 procent av antalet debiterade avgifter. Antalet klagomål under det senaste året (1924) har dock varit synnerligen ringa i jämförelse med de föregående åren, nämligen blott omkring 1,000. Bestämman- Beträffande utgivandet av ersättningar till i anstalten försäkrade skadade de mom an- •, , a ,>..-,. n P„ stallen av er- arbetare ma ioljande antoras. sättningar Därest sådant olycksfall inträffat, som avses i lagen, skall arbetsgivaren års lag. därom ofördröjligen göra anmälan till riksförsäkringsanstalten, polismyndigheten i orten, samt — där försäkring tagits i ömsesidigt bolag — jämväl till detta. Anmälan skall göras å fastställt formulär och åtföljas av läkarbetyg. Ytterligare anmälan till riksförsäkringsanstalten under karenstiden erfordras ej, för så vitt sjukdomen icke upphört under nämnda tid och försäkringen äger rum i anstalten. Beträffande arbetsgivarens uppgiftsskyldighet i övrigt måste man skilja mellan de fall, då arbetsgivaren tecknat frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten med rätt till sjukersättning jämväl under karenstiden, och fall utan sådan försäkring. I förstnämnda fall utanordnar riksförsäkringsanstalten, såvitt ärendet i övrigt föreligger i utrett skick, på grund av den ingivna anmälan och läkarintyget sjuk-

105 penning tillsvidare för den tid sjukdomstillståndet med hänsyn till skadans art och uppgifterna i läkarintj^get kan antagas komma att vara. Blir den skadade återställd vid utgången av denna tid, erfordras ej ytterligare läkarintyg, för såvitt icke kvarstående nedsättning i arbetsförmågan (invaliditet) blivit följden av olycksfallet, i vilket fall invaliditetsintyg skall insändas. Skulle sjukdomstillståndet fortfara vid utgången av nyss angiven tid, erfordras nytt läkarintyg och slutligen vid tillfrisknandet ytterligare ett läkarintyg, s. k. slutintyg. Läkarintyg rörande tillståndet och arbetsförmågan under sjukdomstiden skola sålunda insändas efter varandra, så att de däri angivna tiderna sammanlagda täcka hela den tid sjukdomstillståndet varat. Har olycksfallet medfört för framtiden bestående men. insändes samtidigt med slutintyget invaliditetsintyg. Har frivillig försäkring med rätt till sjukersättning under karenstiden icke tecknats, tillkommer det arbetsgivaren att utgiva ersättning i form av såväl sjukpenning som erforderlig läkarvård, läkemedel m. m. under nämnda tid. Arbetsgivaren skall i sådant fall även ingiva efteranmälan om olycksfallet. Där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, insändes denna efteranmälan till anstalten först vid karenstidens utgång, om sjukdomstillståndet då ännu fortfar, tillika med läkarintyg. Är den skadade återställd under karenstiden, insändes efteranmälan omedelbart vid tillfrisknandet. I ett ganska stort antal fall hava arbetsgivarna sökt nedsättning i försäkringsavgiften mot åtagande att själva bestrida kostnaderna för läkarvård, läkemedel o. dyl. I många fall hava också arbetsgivare förklarat sig villiga att för riksförsäkringsanstaltens räkning förskottsvis till skadade arbetare utgiva sjukpenning antingen under karenstiden eller under hela sjukdomstiden. I sistnämnda fall översänder riksförsäkringsanstalten till arbetsgivaren ett meddelande angående storleken av den sjukpenning, som han skall utgiva. Mot insändande till riksförsäkringsanstalten av den skadades kvitto å sjukpenningen erhåller arbetsgivaren sedan ersättning för sina utlägg. Vid »självrisk» utgå, såsom ovan nämnts, samtliga ersättningar direkt från arbetsgivaren, dock i varje fall efter riksförsäkringsanstaltens bestämmande. Olycksfallsförsäkringens samarbete med övriga socialförsäkringsgrenar Den sociala samt med fattigvården är jämförelsevis obetydligt utvecklat, vilken omständig- ^ ^ " " ^ s . het synes kommittén i första hand sammanhänga med olycksfallsförsäkringens samarbete med nuvarande splittring på flera försäkringsinrättningar. . fvr'9.a 0

n i

T

-T-T

-i

säkrings-

feamarbete med sjukkassorna förekommer sålunda endast såtillvida, att riks- grenar. försäkringsanstalten på eget initiativ i ett antal fall (för närvarande 16) träf- a) Sjukfat avtal med sjukkassor, att dessa å respektive orter skola för anstaltens räk- kassorna. ning fungera såsom ortsombud. Sjukkassa fungerar såsom ombud i Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Finspång, Västervik, Karlskrona, Trälleborg, Vänersborg, Västerås, Gävle, Arvika, Södertälje, Uddevalla, Svalöv, Gnesta och Mölndal. I egenskap av ortsombud ha kassorna i flera fall att fullgöra de uppgifter, för vilka ovan redogjorts i samband med riksförsäkringsanstaltens ombudsorganisation. Härutöver ha de emellertid vidare i viss utsträckning övertagit utbe-

106 talning av sjukersättningar till de skadade. Där sjukkassa är ombud, översiinder riksförsäkringsanstalten efter beslut om ersättning handlingarna omedelbart till kassan, som i enlighet med anvisningar å skadeanmälan verkställer utbetalning. Om däremot anstalten efter mottagande av olycksfallsanmälan finner, att av en eller annan anledning ersättning icke bör utgå, sändes meddelande om beslutet och grunderna för detsamma medelst särskild expedition till sjukkassan för att av denna tillställas den skadade. I detta fall kvarligga handlingarna hos riksförsäkringsanstalten. För varje månad lämna ombudssjukkassorna till riksförsäkringsanstalten redovisning över sitt arbete genom en kontokurant över alla de ärenden, som under den gångna månaden av dem slutbehandlats. Efter granskning av denna översänder riksförsäkringsanstalten vederbörligen utgivet ersättningsbelopp. b) Pensions- Icke heller för pensionsförsäkringens del är samarbete med olycksfallsförsäk8 yre n. r j n g e n j j a g föreskrivet. Då emellertid de båda försäkringarnas klientel delvis sammanfaller, har en samverkan otvivelaktigt vissa uppgifter att fylla. Där i arbete skadad person tidigare ansökt om pension, kan det nämligen för olycksfallsförsäkringen vid beräkningen av den årliga arbetsförtjänst, som bör läggas till grund för livränteberäkningen, vara av värde att känna de uppgifter rörande årsinkomst och arbetsförmåga, som den skadade och pensionsnämnden lämnat till pensionsstyrelsen, ävensom den senares beslut i frågan. För pensionsförsäkringens del är det å andra sidan av stor betydelse att äga kännedom om att viss person tillerkänts livränta till följd av olycksfall i arbete, vare sig invaliden före sin ansökan om pension erhållit dylik livränta eller tillerkänts sådan, sedan pension redan börjat utgå. Enligt pensionsförsäkringslagen skall nämligen vid beräkning av årsinkomsten medtagas jämväl livränta, tillerkänd på grund av olycksfall i arbete. Sedan en inom riksförsäkringsanstalten under år 1920 företagen undersökning av en del invaliditetsfall, där livräntetagaren tillika var pensionstagare, givit vid handen, att anstalten och pensionsstyrelsen vid beräkning av samma persons årliga arbetsförtjänst respektive hela årsinkomst i så gott som samtliga undersökta fall kommit till resultat, som visade anmärkningsvärda inbördes skiljaktigheter, träffades under nyssnämnda år överenskommelse av följande ungefärliga innehåll mellan de båda ämbetsverken. I de fall där riksförsäkringsanstalten så funne nödigt, skulle den hos pensionsstyrelsen göra förfrågan, huruvida viss arbetare hade ansökt om pension och vilka uppgifter, som därvid lämnats. Vid dessa frågors besvarande skulle till anstalten samtidigt meddelas styrelsens beslut i ärendet. I de fall däremot, där anstalten fastställde definitiv livränta, skulle den till pensionsstyrelsen översända meddelande härom å viss blankett. Riksförsäk- Till sist må här meddelas följande inom riksförsäkringsanstalten uppgjorda ienTmrvalt- jämförelse mellan dess nuvarande förvaltningskostnader och förvaltningskostningskostna- naderna under förutsättning att anstalten vore ensam bärare av den sociala olycksder under e « r.. ..-, • olika förut- iallsiorsakringen. sättningar.

107 Såsom utgångspunkt liar valts personalens avlöningar för november månad 1923, inklusive dyrtidstillägg. För erhållande av förvaltningskostnaderna för budgetåret 1923—1924 hava nämnda avlönings- och dyrtidstilläggsbelopp multiplicerats med 12 och anstaltens övriga förvaltningskostnader för samma period beräknats till nedan angivna belopp. Avlöningar å ordinarie och extra stat Dyrtidstillägg Ombudskostnader Hyra för hollerithmaskiner Kostnad för läkarintyg (egnahemslivförsäkring) Övriga omkostnader (hyra, inventarier, tryckningskostnader etc.)

Kr. 982,000 187,000 267,000 4,500 1,500 233,000

Summa tronor 1,675,000

Denna kostnad har fördelats på två huvudgrupper: 1) kostnader för verksamheten enligt 1916 års lag och 2) kostnader för annat än 1916 års lag. Inom den förra gruppen hava kostnaderna för försäkring avstatens arbetare särskilts. För varje grupp hava räknats avlöningarna för den personal å respektive byråer, som är sysselsatt med arbeten tillhörande gruppen. För generaldirektören, administrativa byrån samt personal utom byråerna hava avlöningskostnaderna fördelats mellan grupperna proportionellt mot gruppernas egna avlöningskostnader. På samma sätt har förfarits med övriga förvaltningskostnader utom kostnaderna för ombuden och för läkarintyg, vilka kostnader särskilt fördelats, samt kostnaderna för hollerithmaskinerna, vilka påförts statistiska byrån. 1) Kostnader för verksamheten enligt 1916 års lag Kr. a) Statens arbetare 33 800 b) 1916 års lag i övrigt 1. Försäkringsbyrån 802,100 > , andel i ombudskostnader 128,900 931 QQQ 2. Skadebyråerna Skadebyråu I 254,000 Skadebyrån II 57,000 Skadebyråernas andel i ombudskostnader 130,100 441 JQQ 3. Ombudsbyrån 48,700 4. Statistiska byrån 126,100 2) Kostnader för annat äu 1916 års lag a) Militärer och krigsskador 61,900 b) 1901 års lag 6,900 c) Fiskarförsäkringen m. m 18,600 d) Egnahemslivförsäkring och livräntor till barn utom äktenskap . . . . 6,900 Summa kronor 1,675,000

Av riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader, uppgående till 1,675,000 kronor, avse sålunda 1,547,000 kronor kostnaderna för den egentliga försäkringsverksamheten enligt 1916 års lag, medan kostnaderna för statens arbetare (33,800 kronor) och för annat än 1916 års lag (94,300 kronor) uppgå sammanlagt till omkring 128,000 kronor. Beräkningen av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader under antagande av att anstalten vore ensam bärare av olycksfallsförsäkringen grundar sig

108 dels på den undersökning beträffande fördelningen av riksförsäkringsanstaltens nuvarande förvaltningskostnader, för vilken ovan redogjorts, dels på undersökningar rörande de förändringar i personalbeståndet, som skulle bliva erforderliga, därest anstalten skulle komma att övertaga även de ömsesidiga bolagens försäkringsstock. Resultatet av undersökningen framgår ur följande tablå: Nuvarande kostnader kr.

x.

.

0kmn

S

Ä, . 0knin

kr.

S i %

Avlöningar å ordninarie och extra stat inklusive dyrtidstilläga: 1,169,000 Övriga omkostnader 506,000

209,000 39,000

18 8

I allt 1,675,000

248,000

"Ii

Den erhållna ökningen i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, 248,000 kronor ansågs emellertid ingalunda innebära en motsvarande ökning i statens utgifter för anstaltens verksamhet. Med överförande av bolagens försäkringsstock till riksförsäkringsanstalten ökas nämligen enligt bestämmelserna om tilläggsavgifter och bidrag i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen statens inkomster med ett belopp, svarande mot 2 procent av försäkringsavgifterna till bolagen. Dels på grund av ifrågavarande förhållande, jämte den omständigheten att de verkställda kostnadsberäkningarna erbjuda en icke oväsentlig säkerhetsmarginal, dels på grund av en alltjämt fortgående kostnadsbesparing genom effektivare arbetsmetoder, ytterligare utnyttjande av maskinella hjälpmedel etc. antogs under de givna förutsättningarna någon ökning i statens utgifter för riksförsäkringsanstaltens verksamhet icke bliva erforderlig. Beträffande den säkerhetsmarginal räkningarna erbjuda må bland annat framhållas, att vid beräkningen av den erforderliga personalökningen å skaderegleringsbyrån I, som bland annat omhänderhar alla sjukersättningar, har antagits, att de nytillkommande försäkringstagarna, vilka till stor del representera landets största industriföretag, icke skulle komma att bidraga vid skaderegleringen, exempelvis genom förskottering av sjukpenning i större utsträckning än riksförsäkringsanstaltens nuvarande försäkringstagare. Försäkrings- Kommittén övergår härefter till att lämna en redogörelse för försäkringsrådets rådet uppgifter och organisation samt hittillsvarande verksamhet m. m. Enligt 33 § i olycksfallsförsäkringslagen må klagan föras hos försäkringsrådet över sådant beslut av riksförsäkringsanstalten eller av ömsesidigt försäkringsbolag, som avser ersättning eller eljest rör tillämpning av någon i lagen given bestämmelse. Därjämte äger försäkringsrådet, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som avses i nyssnämnda paragraf. Enligt 6 § i nämnda lag äger försäkringsrådet vidare att pröva och avgöra ansökan av skadad arbetare att få utbyta honom tillerkänd livränta eller del därav mot ett kapitalbelopp för en gång. — Över försäkringsrådets beslut får klagan icke föras.

109 Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet äro angivna i lag om försäkringsrådet den 29 juni 1917. Någon instruktion för rådet har däremot ännu icke utfärdats. Enligt sistnämnda lag skall rådet bestå av minst sju ledamöter. Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas av Konungen för två år i sänder efter förslag, som avgivas på i lagens 2 § stadgat sätt. Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart av Konungen (1 § tredje stycket). Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbete. — Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetsgivarna, må avgivas av förening av arbetsgivare med minst etthundra medlemmar och förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetarna, av förening av arbetare med minst tiotusen arbetare. Därjämte må förslag till representanter för arbetsgivarna eller för arbetarna avgivas av det eller de landsting, som Konungen bestämmer, ävensom av korporation eller förening, vilken Konungen, efter därom av försäkringsrådet gjord framställning, finner böra tillerkännas rätt att avgiva sådant förslag. Har förslag ej avgivits, utfärdas ändock av Konungen förordnande. — Ärenden, som enligt lagen' om försäkring för olycksfall i arbete skola behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. A v dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje stycket, och bland dem minst en vara lagfaren. I behandling av viktigare ärende, som enligt olycksfallsförsäkringslagen skall behandlas av rådet, eller ärende av allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt av de övriga minst två vara lagfarna. Såsom motivering för sitt förslag om inrättande av försäkringsrådet anförde ålderdomsförsäkringskommittén i sitt den 19 oktober 1915 avgivna betänkande bland annat, att av den utländska lagstiftningen i fråga om besvärsordningen vid avgörande av tvister rörande olycksfallsersättning framginge, att i länder med försäkringsplikt i regel en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av dylika mål inrättats, och att endast undantagsvis sådana tvister droges inför domstol. Tydligt vore även, anförde kommittén vidare, att i ärenden av förevarande art en snabbare rättsskipning vore av nöden än som kunde ernås genom det vanliga rättegångsförfarandet, ävensom att på grund av ärendenas beskaffenhet avgörandet av tvister lämpligare skedde genom särskilda för ändamålet inrättade, av sakkunniga personer sammansatta myndigheter än av en vanlig domstol, vid vars behandling av försäkringstvister av ifrågavarande art^bristen på erforderlig sakkunskap på området i regel måste ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller personer. Till försäkringsrådets avgörande borde vidare enligt ålderdomsförsäkringskommitténs mening hänskjutas tvister rörande arbetsgivares försäkringsplikt, ö. v. s. huruvida viss person är att anse såsom arbetsgivare, respektive arbetare

no i olycksfallsförsäkringslagens mening. Dylika frågor avgjordes visserligen enligt de utländska lagarna i regel av vanlig domstol eller på administrativ väg. Vid bedömandet av dessa frågor vore emellertid jämte juridisk sakkunskap även erfarenhet från det praktiska livet erforderlig, varjämte vikten av att frågorna erhölle en möjligast skyndsam behandling i många fall ej torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna. Då vid avgörandet av tvister rörande storleken av försäkringsavgifter särskild sakkunskap på flera områden vore erforderlig, borde ej heller sådana tvister avgöras av vanlig domstol utan prövas av försäkringsrådet. Hos försäkringsrådet borde ock få sökas ändring i beslut av riksförsäkringsanstalten angående utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift. Enligt ålderdomsförsäkringskommitténs mening borde alltså hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksförsäkringsanstalten eller av arbetsgivarbolag, som rörde själva försäkringen eller dess tillämpning. I fråga om försäkringsrådets sammansättning anförde kommittén, bland annat följande. Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingenjörsteknisk, försäkringsteknisk och medicinsk natur, som för fullgörande av rådets åligganden såsom slutinstans vid försäkringstvister borde vara representerad, måste, såsom även vid motsvarande institutioner i utlandet vore fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, erhålla plats i rådet. Först härigenom skulle rådet komma att förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordrades för en allsidig behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären av en verklig skiljenämnd. De av kommittén föreslagna bestämmelserna angående försäkringsrådet voro av väsentligen enahanda lydelse som 5 och 33 §§ i den sedermera antagna lagen. Stadgandet i 33 § tredje stycket, att försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som i paragrafen avses, återfanns dock icke i kommitténs förslag utan tillkom först i den kungl. propositionen i ämnet. Såsom motivering härför anförde departementschefen, att det syntes vara angeläget att söka i möjligaste mån åstadkomma enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, särskilt i fråga om ersättningarnas storlek och arbetsförtjänstens beräknande. Rådet skulle genom stadgandet jämväl bliva i tillfälle att vidtaga sänkning av alltför höga ersättningsbelopp eller höjning av alltför låga avgifter, och detta även i samband med förd klagan om ersättningsbeloppens höjning eller avgifternas sänkning. Även skulle rådet i sådana fall, då någon ersättningsberättigad på grund av beslut, som vunnit laga kraft, av vårdslöshet eller på grund av uppenbart oriktiga eller vilseledande uppgifter gått miste om sin rätt, kunna korrigera felet. En av kommittén föreslagen bestämmelse, att rådet vore oförhindrat att, därest rådet funne omständigheterna därtill föranleda, till prövning upptaga för sent inkomna besvär, blev, med hänsyn till nyssberörda av Kungl. Maj:t föreslagna stadgande, såsom överflödig av riksdagen utesluten ur lagen. Försäkringsrådets organisation bestämdes i samband med antagandet av lagen om försäkringsrådet vid 1917 års riksdag.

Ill , Enligt den fastställda staten skulle rådet bestå av en president, två försäkringsråd samt två representanter för arbetsgivare och två för arbetare, varjämte skulle hos rådet vara anställda en sekreterare, en notarie, en kvinnlig registrator, tillika bibliotekarie, ett kvinnligt skrivbiträde samt en vaktmästare. Dessutom uppfördes å extra stat ett försäkringsråd, en sekreterare, en notarie och en vaktmästare. Titt grund för bestämmandet av personalbehovet lades en av socialförsäkringskommittén verkställd beräkning angående det antal besvärsmål, som kunde antagas inkomma till rådet. Ålderdomsförsäkringskommittén hade för sin del räknat med ett antal av omkring 5,000 besvärsmål årligen. Socialförsäkringskommittén antog, med hänsyn till den utsträckning av karenstiden som vidtagits av riksdagen, att besvärsmålen hos rådet åtminstone till en början icke skulle komma att överstiga ett antal av omkring 3,000 om året. Ovan angivna befattningar ansågos behövliga även för det fall, att besvärsmålens antal icke skulle bliva större än omkring 1,500. Enligt planen skulle målen handläggas på två avdelningar med fyra föredragningsdagar i veckan; en dag i veckan skulle ägnas åt justering och en dag åt behandling av allmänna ärenden och av ärenden, som av rådet upptoges till prövning utan föregående besvär. Skulle mot kommitténs förmodan antalet mål bliva så ringa, att någon uppdelning på särskilda avdelningar icke skulle erfordras, antog ålderdomsförsäkringskommittén, att det skulle vara möjligt att frånräkna de på extra stat uppförda befattningshavarna. Avlöningen till rådets chef, som av kommittén föreslagits till 15,000 kronor, bestämdes till 12,000 kronor i likhet med avlöningen för presidenterna i hovrätterna och i kammarrätten, dock att till den förste innehavaren av befattningen skulle utgå ett å extra stat uppfört lönetillägg å 3,000 kronor. Ersättningen till representanterna för arbetsgivare och arbetare bestämdes att utgå i form av arvode med 5,000 kronor om året. Den^ ordinarie staten för försäkringsrådet slutade på 64,300 kronor, vartill kom på extra stat för upprätthållande av rådets verksamhet under år 1918 ett anslag av 55,000 kronor. Beträffande försäkringsrådets arbetsbörda anförde den under hösten 1922 mom finansdepartementet tillsatta nämnden för granskning av ämbetsverkens anslagsäskanden följande. # »Enligt inhämtade upplysningar arbetar försäkringsrådet blott på en avdelning, och antalet inkomna besvärsmål har utgjort år 1918 120, år 1920 829, år 1921 778 och första halvåret 1922 564. De mål, som utan att besvär anförts infordrats för granskning, hava utgjort år 1920 492, år 1921 672 och första halvåret 1922 83. Målen hava i plenum företagits till avgörande en gång i veckan, varjämte två dagar i veckan förberedande föredragning inför presidenten ägt rum. Man finner härav, att antalet besvärsmål varit väsentligt mindre än det beräknade samt att slutlig föredragning av mål skett blott en gång i veckan i stället för beräknade fyra. Nu har det blivit upplyst, att målens handläggning visat sig förenad med större besvär och förutsätter betydligt vidlyftigare för-

112 beredande utredning än som på förhand antagits. Men även i betraktande härav vill det med hänsyn till vad ovan framhållits rörande antalet mål och den tilllämpade arbetsmetoden synas, som om den på extra stat uppförda avdelningen skulle kunna undvaras, helst sedan under år 1923 chefen och ett försäkringsråd komma att frånträcla kommittéuppdrag, som hittills tagit en del av deras arbetskraft i anspråk.» I enlighet med granskningsnämndens förslag begärdes i statsverkspropositionen till 1923 års riksdag icke några medel för avlöning efter den 1 juli 1923 åt den hos försäkringsrådet anställda extra personalen. Ett av nämnden framställt förslag, att arbetsgivar- och arbetarrepresentanternas arvode skulle, med hänsyn till deras ringa arbetsbörda, nedsättas, förslagsvis till 3,000 kronor utan dyrtidstillägg, förklarade vederbörande departementschef sig icke kunna biträda; dock borde dyrtidstillägg icke vidare utgå å arvodena. Kungl. Maj:ts förslag godkändes av riksdagen. I samband med anmälan, att riksdagen upptagit det ordinarie förslagsanslaget till försäkringsrådet med av Kungl. Maj:t äskat belopp, anförde riksdagen i skrivelse angående utgifterna för budgetåret 1923—1924 under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet, bland annat följande. Att den hos försäkringsrådet anställda personalen borde kunna i väsentlig mån inskränkas, syntes riksdagen uppenbart. Visserligen innebure Kungl. Maj:ts förslag, att den på extra stat uppförda personalen skulle från och med nästkommande budgetår indragas, men det hade synts riksdagen kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke genom andra organisatoriska förändringar i försäkringsrådets verksamhet anslagen till rådet borde kunna ytterligare begränsas. Vid den utredning härutinnan, som enligt riksdagens förmenande sålunda borde komma till stånd, torde bland annat böra tagas under övervägande, huruvida det kunde anses erforderligt, att chefsbefattningen hos försäkringsrådet, efter det den nuvarande i fråga om hela det sociala försäkringsväsendets tillkomst högt förtjänte innehavaren av detta ämbete uppnått pensionsåldern, likställdes med chefsbefattningarna i hovrätterna och kammarrätten eller om ej försäkringsrådets ledning skulle kunna utövas av befattningshavare i lägre tjänstegrad. Likaså hade riksdagen ansett det böra tagas under omprövning, huruvida icke antalet arbetsgivar- och arbetarrepresentanter hos försäkringsrådet skulle kunna begränsas till en av vardera slaget. Under åberopande härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning om och på vad sätt en omorganisation av försäkringsrådet måtte kunna åstadkommas, åsyftande en förenkling av försäkringsrådets verksamhet och minskning av utgifterna för detsamma. Sedan försäkringsrådet fått sig anbefallt att verkställa utredning rörande^den av riksdagen sålunda ifrågasatta omorganisationen, inkom rådet i underdånig skrivelse den 23 augusti 1923 med sådan utredning. Rådet lämnade därvid en översikt över hela antalet till rådet inkomna ärenden under tiden 1 januari 1918 —30 juni 1923 samt meddelade uppgifter angående ärendenas handläggning och den ekonomiska betydelsen av vad som omtvistas i de av rådet prövade målen. Något förslag till organisatoriska förändringar av verksamheten i besparingssyfte framställde rådet emellertid icke, och vad särskilt angår de av riksdagen

113 antydda utvägarna till kostnadsbegränsning — förändring av chefens tjänsteställning och minskning av arbetsgivar- och arbetarrepresentanternas antal — förklarade rådet på närmare utvecklade skäl sig icke kunna tillstyrka åtgärder i sådan riktning. I skrivelse den 30 augusti 1923 gjorde försäkringsrådet vidare framställning om anvisande för budgetåret 1924—1925 av ett extra förslagsanslag å 46,000 kronor till upprätthållande av rådets verksamhet. I statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anförde departementschefen under framhållande av att frågan om försäkringsrådets omorganisation vore under behandling hos besparingskommittén, bland annat, att med hänsyn till riksdagens uttalande rörande chefsbefattningen i rådet, denna från ledigblivandet (under år 1924) tillsvidare lämpligen borde uppehållas på förordnande. Någon ändring i avseende å rådets ordinarie personal i övrigt borde under föreliggande omständigheter icke vidtagas. Dock föreslog departementschefen, att arvodet till parternas representanter i rådet borde sänkas till 4,000 kronor per år, a vilket belopp dyrtidstillägg ej skulle beräknas. Beträffande försäkringsrådets extra stat kunde departementschefen icke föreslå ersättande av den extra avdelning i rådet, vilken efter den av granskningsnämnden 1922 verkställda noggranna utredningen indragits från och med budgetåret 1923—1924. Det av försäkringsrådet begärda beloppet, 46,000 kronor, minskades därför i Kungl. Maj:ts proposition till 14,000 kronor. Riksdagen godkände propositionen i nu nämnda delar. Den 29 augusti 1924 har försäkringsrådet hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ökat anslag för att kunna avarbeta uppkommen arbetsbalans. Sedan besparingskommittén avgivit yttrande över framställningen, har Kungl. Maj:t anvisat ytterligare 3,500 kronor att för tiden 1 oktober 1924—31 mars 1925 användas till avlöningar och vikariatsersättningar m. m. åt icke-ordinarie personal. Rörande försäkringsrådets förvaltningskostnader under åren 1918—1923 hänvisas till tablån sid. 96. För år 1924 hava nämnda kostnader uppgått till 115,000 kronor. För att erhålla närmare kännedom om arten och omfattningen av försäkringsrådets verksamhet har besparingskommitten dels hos rådet begärt vissa uppgifter avseende åren 1918—1923, dels själv verkställt undersökning av de under år 1923 av rådet meddelade besluten. I sin ovannämnda skrivelse av den 23 augusti 1923 har försäkringsrådet meddelat nedanstående uppgifter rörande ärenden, som inkommit under tiden 1 januari 1918—30 juni 1923. o

A r 1918 1919 1920 1921 19.'2 1923 7 i - 3 0 / 6

Remisser o. dyl.

Besvärsärenden 1

Infordrade ärenden

Utbyte av livränta

Summa

132 141 100 83 89 50

132 652 841 794 1170 776

329 492 672 328 45

33 114 157 235 275 177

297 1236 1 590 1784 1862 1048

Har hava inräknats ärenden, som av försäkångsinrättningarna underställts rådets prövning, samt från inrättningarna inkomna förfrågningar i försäkrings- och ersättningsfrågor. 8—250500

114 De inkomna besvärsärendenas fördelning på olika slag av tvister under åren 1921 och 1922 framgår av följande av försäkringsrådet lämnade tablå, som även utvisar i vilken utsträckning ärendena inkommit från riksförsäkringsanstalten eller från ömsesidiga bolag.

Å r

1921 1922

. . . . . . . .

Tvister rörande ersättning

Tvister rörande arbetsgivare, Tvister rörande arbetare eller försäkringssjälvständig avgift företagare

Övriga ärenden

ö Summa i

1 l

I

rfa

bolag

rfa

bolag

rfa

bolag

rfa

bolag

rfa

bolag

336 470

345 503

76 138

1 6

26 30

—

8 13

2 10

446 651

348 i 519

Det vida övervägande antalet av besvärsärenden angår således ersättning på grund av inträffat olycksfall. Såsom ovan nämnts, har kommittén även undersökt försäkringsrådets under år 1923 meddelade beslut i ärenden rörande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen. Av undersökningen har framgått, att 298 av dessa ärenden avsett ansökningar om att i stället för tillerkänd livränta eller del därav utbekomma kapital för en gång. I 23 av sistnämnda fall har dylik ansökan helt eller delvis, obetingat eller på vissa villkor bifallits, i 275 fall avslagits. övriga mål hava uppgått till ett antal av 1,113, och dessa hava till ojämförligt största delen avsett besvär i anledning av försäkringsinrättningarnas beslut eller andra framställningar av liknande slag samt i övriga fall prövning av dylika beslut utan att klagan förts. De flesta bland dessa 1,113 mål hava gällt olika slag av ersättningar och de övriga huvudsakligen frågor om rätt till ersättning överhuvud taget samt frågor — med eller utan samband med olycksfall — om försäkringsplikt och försäkringsavgifter. I 18 fall hava besvären senare återkallats. Att åstadkomma en mera specificerad fördelning av samtliga ovanberörda mål på grundval av de olika lagmoment, som de hänföra sig till, har icke låtit sig göra, enär de i ett mycket stort antal fall icke erbjuda några säkra hållpunkter för en dylik klassifikation; dels synas nämligen själva besvärsskrifterna ofta hava varit synnerligen allmänt hållna, dels har även eljest i mycket stor utsträckning prövning skett även i andra avseenden än som uttryckligen i besvären påyrkats. Framställningar om reglering av påförda försäkringsavgifter hava dock kunnat särskiljas såsom en grupp för sig. Kommittén har därför i huvudsak nödgats inskränka sig till att närmare undersöka, i vilken omfattning försäkringsrådets utslag i ifrågavarande mål inneburit ändring i olika avseenden av prövade beslut. Resultatet av denna undersökning har sammanställts i tab. Q. Härvid har till en grupp för sig sammanförts sådana ändringar, som vidtagits av respektive försäkringsinrättningar själva genom renare beslut — vare sig dessa fattats sedan ärendena blivit till dem remitterade eller icke — vilka beslut i sin tur ej föranlett någon rådets vidare åtgärd. De å rad a) upptagna fallen beröra frågor, huruvida i ett visst fall sådana

115 omständigheter förelegat, att överhuvudtaget ersättning kan ifrågakomma eller eljest lagens bestämmelser kunna vara tillämpliga, t. ex. huruvida ett visst olycksfall kan sägas hava inträffat i arbete i lagens mening eller huruvida ett visst ohälsotillstånd har sin orsak i ett visst olycksfall, vidare vem som i ett visst fall är att anse såsom arbetsgivare, var försäkring skall anses äga rum m. m. — I sådant fall, där försäkringsrådet beslutat, t. ex. att för viss tid i stället för av vederbörande försäkringsinrättning tillerkänd livränta sjukpenning skall utgå, har i tabellen detta förhållande angivits såsom ändring avseende sjukersättning, d. v. s. om en ersättningsform utbytts mot en annan, har ändringen angivits avse den sistnämnda. Samtliga 6 i tabellens kol. 4 rad h) upptagna ändringar avse sådan reglering av försäkringsavgift, som av försäkringsrådet anbefallts, trots att överklagande icke skett inom tid, varom stadgas i förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten etc.

Yrkesinspektionen. Kort historik Lagstiftningen om arbetarskydd i egentlig bemärkelse, vilken har till ändawer lagstift- m ° j ^ skydda arbetaren mot de mera omedelbara skadliga inverkningarna och ningen om " , . r^ arbetarskydd följderna av hans arbete, inleddes här i landet, såsom i flertalet kulturstater, / vart land. m e ( j u ^färdande av bestämmelser till förekommande av missbruk vid minderårigas användande till arbete. Med dessa bestämmelser hava sedermera, såsom i viss mån med dem närsläktade, förbundits vissa skyddsföreskrifter rörande kvinnliga arbetare. Behovet av mera allmängiltiga bestämmelser till förekommande av olycksfall i arbete eller av ohälsa till följd av detsamma vann däremot beaktande först vid upptagande av frågorna om arbetsgivares skadeståndsskyldighet för olycksfall i arbete samt om arbetarnas olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. Av Kungl. Maj:t utfärdades den 18 november 1881 en förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering (den s. k. minderårighetsförordningen). Denna förordning upptog bland annat en del bestämmelser från äldre författningar. Förordningen upphävdes i vad den avsåg fabriksarbete den 17 oktober 1900, då lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke (den s. k. minderårighetslagen) utfärdades. Någon mera effektiv och allmängiltig skyddslagstiftning med syfte att förhindra olycksfall i arbete eller ohälsa till följd av detsamma kan emellertid ej sägas hava förekommit i vårt land före utfärdandet av lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. De stadganden med här berörda syfte, vilka tidigare meddelats, hade nämligen antingen varit avfattade i så allmän och obestämd form, att någon noggrann tillämpning av dem ej kunnat förväntas, eller ock hade de endast åsyftat att bereda skydd i något speciellt avseende, såsom fallet var med förordningen av den 18 februari 1870, vilken åsyftade att förekomma käkbensbrand hos arbetare i fosfortändsticksfabriker. År 1905 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté att verkställa revision av yrkesfare- och minderårighetslagarna jämte andra därmed sammanhängande författningar, i syfte att tillse, vilka ändringar i eller tillägg till nämnda lagar och författningar som kunde befinnas påkallade av förhållanden, vilka, framträtt vid deras tillämpning. År 1909 avgav kommittén sitt betänkande, som bland annat innefattade förslag till lag om arbetarskydd. Förslaget avsåg att skaffa ersättning för lagarna angående skydd mot yrkesfara och angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke samt förordningen angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller

117 annan hantering. Den 29 juni 1912 utfärdades den på förslaget grundade nu gällande lagen om arbetarskydd. Arbetarskyddslagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Lagen äger sålunda tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare använddes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes. Undantaget från lagens tillämpning är dels arbete, som utföres i arbetarens hem, dels familjemedlemmars arbete, dels slutligen arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst. Beträffande arbete inom jordbruket äger lagen tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall. Lagen innehåller föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete, särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete, bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad samt ansvarsbestämmelser. Yrkesinspektionen upprättades för att övervaka yrkesfarelagens efterlevnad, trädde i verksamhet år 1890 och bestod till en början av 3 yrkesinspektörer. År 1895 ökades deras antal till 5, vartill kom 1 tillfällig yrkesinspektör för sprängämnestillverkningen. Sedan yrkesinspektörerna fått sig ålagd jämväl tillsynen över minderårighetslagens efterlevnad, ökades deras antal år 1901 till 8, inspektören över sprängämnestillverkningen härvid ej medräknad. Före lagens om arbetarskydd ikraftträdande ålåg, såsom nyss nämnts, tillsynen över yrkesfarelagens efterlevnad yrkesinspektörerna. Tillsyn, föranledd av minderårighetslagen, ålåg yrkesinspektörerna jämte bergmästarna samt, i avseende å minderårighetsförordningen, hälsovårds- och kommunalnämnderna. Yrkesinspektörerna stodo under överinseende av kommerskollegium. Från och med år 1913 utökades yrkesinspektionens personal betydligt och omfattade nämnda år 9 manliga yrkesinspektörer och 1 kvinnlig yrkesinspektör, 11 assistenter, 18 underinspektörer samt 1 specialinspektör över sprängämnestillverkningen. Chefsmyndighet över yrkesinspektionen, vartill även äro att hänföra bergmästarna och gruvingenjörerna, specialinspektörerna samt hälsovårdsoch kommunalnämnder i egenskap av kommunala tillsynsorgan, är från och med år 1913 socialstyrelsen. Ar 1923 voro följande befattningshavare sysselsatta med yrkesinspektionsärenden : Hos yrkesinsjjektionens chefsmyndighet: 1 byråchef, 1 sekreterare, 1 förste byråingenjör, 1 extra förste byråingenjör, 1 extra byråassistent, 1 byråingenjör, 1 extra byråingenjör, 1 hygienisk expert, 2 förste amanuenser samt 6 kvinnliga biträden (1 kontorsskrivare, 1 kontorsbiträde, 2 extra kontorsbiträden i lönegrad C 2 och 1 extra kontorsbiträde i lönegrad C l ) . Yrkesinspektionens lokala tillsynsorgan utgjordes av: 9 manliga yrkesinspektörer och 1 kvinnlig yrkesinspektör, 10 manliga och 2 kvinnliga assistenter, 1 manlig extra assistent, 3 extra befattningshavare, 18 underinspektörer, 6 bergmästare och 4 gruvingenjörer, 1 sprängämnesinspektör, 1 överinspektör och 3 inspektörer för inspektion av elektriska anläggningar, 4 specialinspektörer för

118 järnvägarna samt 1 skogshärbärgesinspektör. Hos yrkesinspektörerna voro dessutom sysselsatta 10 extra kvinnliga kontorsbiträden. Därjämte funnos 2,646 kommunala tillsynsorgan. Yrkesinspektionsdistrikten äro till antalet 9 och omfatta följande områden: Stockholms stad och Gotlands län, stationsort Stockholm; Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län, stationsort Stockholm; Östergötlands och Skaraborgs län, stationsort Linköping; Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, stationsort Jönköping; Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, stationsort Malmö; Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Väne, Kullings, Marks, Borås och Kinds fögderier av Älvsborgs län, stationsort Göteborg; Sundals och Vedbo fögderier av Älvsborgs län samt Värmlands och Örebro län, stationsort Karlstad; Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, stationsort Gävle samt Västernorrrlands, Västerbottens och Norrbottens län, station sort Härnösand. Yrkesinspektionen har att övervaka efterlevnaden av följande författningar: lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 (13, 16 och 41 §§ ändrade den 17 juni 1916; 16 och 41 §§ den 26 april 1918 samt 13, 15 och 34 §§ den 20 juni 1918); lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909 (2 § ändrad den 18 oktober 1912) jämte kungörelserna den 9 juni 1911 och den 16 oktober 1914 angående vissa eftergifter från denna lag i avseende å frukt- och grönsakskonservering samt beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner; lagen angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. den 25 april 1919; lagen om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna den 19 juni 1919; lagen om arbetstidens begränsning den 22 juni 1923; lagen om bageri- och konditoriarbete den 22 juni 1923; kungörelsen angående förbud mot minderårigas användande i vissa farliga arbeten den 31 december 1912 samt kungörelsen angående förbud mot användande av kvinna under tjuguett år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg den 7 april 1916. Därutöver tillkomma vissa åligganden för yrkesinspektionen enligt kungörelserna den 23 maj 1919 angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. m. och den 21 december 1917 angående anmälan om olycksfall i arbete samt enligt giftstadgan den 7 december 1906. Yrkesinspek- Allt sedan tillkomsten av den sociala olycksfallsförsäkringen i Sverige ha denfoclala V"* f l e r a t i l l f ä l l e n önskemål framförts rörande ett närmare samarbete mellan olycksfalls- yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen. Då flertalet av de skäl, som försäkringen, härvid anförts för samarbetet, fortfarande torde äga intresse, har kommittén ansett sig böra här nedan lämna en jämförelsevis ingående redogörelse för dessa uttalanden. I skrivelse till Konungen den 30 december 1903 framhöll riksförsäkringsan-

119 stalten, att 25 § i den då gällande lagen av den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete föreskreve, att vid bestämmandet av avgifter för försäkring i anstalten hänsyn skulle tagas icke allenast till arbetets farlighet i allmänhet utan även till de särskilda förhållanden, under vilka det bedreves. P å grund av denna föreskrift ansåg sig riksförsäkringsanstalten icke böra inskränka sig till att bestämma försäkringsavgifter blott för klasser av arbetsföretag allt efter den för varje klass säregna farligheten, utan även, där det kommit till anstaltens kännedom, att vid särskilt arbetsföretag inom en viss farlighetsklass arbetet bedreves under sådana förhållanden, att faran för olycksfall därstädes måste anses avvikande från den för farlighetsklassen normala, anstalten borde söka för företaget bestämma försäkringsavgiften i så nära anslutning som möjligt till det enskilda företagets verkliga risk (verkställa specialtariff ering) . Den för specialtarifferingen erforderliga kännedomen om visst arbetsföretag ansåg sig riksförsäkringsanstalten icke kunna erhålla utan en genom sakkunnig person å ort och ställe verkställd besiktning av arbetsföretaget. Anstalten ansåg det vara av synnerlig vikt, att den med säkerhet skulle kunna påräkna bistånd av yrkesinspektörerna, vilka genom sin ställning såsom arbetsgivarnas rådgivare med avseende på förekommande av olycksfall i arbete kunde göra anstalten de största tjänster i berörda hänseende. Över riksförsäkringsanstaltens ovanberörda skrivelse avgav kommerskollegium den 15 mars 1904 utlåtande, och anförde kollegium däri bland annat, att de arbetskrafter, över vilka yrkesinspektionen förfogade för fyllande av sin egentliga uppgift, vore alldeles otillräckliga, i synnerhet sedan yrkesinspektörerna jämväl fått sig ålagt att övervaka efterlevnaden av minderårighetslagen, och fråga förelåge om revision av yrkesfarelagen och minderårighetslagen jämte andra med dem sammanhörande lagar och författningar, vilka samtliga hade inverkan på och reglerade arten och omfånget av yrkesinspektörernas verksamhet. Med anledning härav ansåg kollegium, att skäl icke förelåge för utfärdande av föreskrifter i det av riksförsäkringsanstalten angivna syftet. I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 3 juni 1904 meddelade Kungl. Maj :t, att, enär yrkesinspektionens arbetskrafter, enligt vad kommerskollegium meddelat, kunde antagas vara otillräckliga, riksförsäkringsanstaltens framställning icke »för närvarande» föranledde någon Kungl. Majrts åtgärd. I sammanhang med avgivande av förslag till stat för år 1909 hemställde riksförsäkringsanstalten hos Kungl. Maj:t om anvisande av medel för anställande hos riksförsäkringsanstalten av en tekniskt bildad person med praktisk erfarenhet, vilken befattningshavare skulle hava till uppgift, bland annat, att verkställa besiktning av industriella företag, vilkas arbetare redan vore eller kunde förväntas bliva försäkrade hos anstalten. I häröver avgivet utlåtande anförde statskontoret, bland annat, att det syntes statskontoret, som om det borde tagas i övervägande, huruvida icke anstalten skulle kunna för behövliga besiktningar å industriella företag anlita vederbörande yrkesinspektör. Enligt beslut den 31 december 1908 avslog Kungl. Maj:t anstaltens framställning.

120 Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t åt den ovan nämnda år 1905 tillsatta kommittén för verkställande av revision av yrkesfarelagen m. m. att avgiva yttrande i anledning av det av statskontoret framställda förslaget att riksförsäkringsanstalten skulle få anlita yrkesinspektörerna för besiktning å industriella företag. Kommittén avgav den 23 mars 1909 utlåtande, däri kommittén i huvudsak anförde följande. Då yrkesinspektörerna enligt gällande instruktion i sin verksamhet hade att gå tillväga med varsamhet och omsikt samt att söka medelst råd och upplysningar företrädesvis på övertygelsens väg bibringa yrkesidkare insikt om nyttan av skyddsåtgärders vidtagande, måste lagstiftaren hava ansett, att yrkesinspektörerna borde söka vinna arbetsgivarnas förtroende. Kommittén ansåg, att en sådan förtroendeställning, som även borde för framtiden eftersträvas, svårligen läte sig förenas med den föreslagna nya uppgiften för yrkesinspektörerna. Genom att yrkesinspektörerna bereddes inflytande vid bestämmande av försäkringspremierna, skulle de komma att gentemot arbetsgivarna få en befogenhet av ekonomisk natur, vilken skulle kännas tryckande för de senare. Ett annat skäl, som kommittén slutligen ansåg tala mot den föreslagna rätten för riksförsäkringsanstalten att anlita yrkesinspektörernas biträde, vore, att även efter kommitténs förslag yrkesinspektionens arbetskrafter icke komme att bliva tillräckliga för att kunna betungas med ytterligare tidskrävande uppdrag. Däremot ansåg kommittén, att riksförsäkringsanstalten borde kunna erhålla utdrag ur de böcker, som det ålåge yrkesinspektörerna att föra, och de meddelanden angående tjänsten, vilka inginge till yrkesinspektörerna, och vilka otvivelaktigt innehölle en del upplysningar, som borde kunna vara av betydelse för bedömande av risken för olycksfall å skilda arbetsställen. I sitt utlåtande i ärendet den 14 juli 1911 anförde riksförsäkringsanstalten bland annat exempel från den dåvarande utländska lagstiftningen, vilka utvisade, att flerstädes bestämmelser givits, åsyftande samarbete mellan fabriksinspektionen och olycksfallsförsäkringsväsendet. Beträffande bestämmelsen i instruktionen för yrkesinspektörerna, att dessa medelst råd och upplysningar företrädesvis på övertygelsens väg skulle söka bibringa yrkesidkarna insikt om nyttan av skyddsåtgärders vidtagande, ansåg riksförsäkringsanstalten, att yrkesinspektören i enlighet med ifrågavarande bestämmelse hade all anledning att för yrkesidkaren framhålla även den ekonomiska fördel i form av sänkta försäkringspremier, som kunde vinnas genom skyddsåtgärders vidtagande. Detta borde i många fall vara ett kraftigt verkande skäl för yrkesidkaren att följa yrkesinspektörens anvisningar. Den 15 september 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att vad i ärendet förekommit icke »för närvarande» skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. I sitt betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete den 19 oktober 1915 föreslog ålderdomsförsäkringskommittén, att försäkringsinrättning av i förslaget angiven art skulle äga att, i den mån sådant vore nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivarnas avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga om ar-

121 bete, vara nämnda lag ej äger tillämpning, själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda befogenheter skulle även tillkomma försäkringsrådet. Kommittén anförde till stöd för detta sitt förslag, att den ansåge det vara nödvändigt, att försäkringsinrättningen finge förskaffa sig noggrannare kännedom om beskaffenheten av arbetsgivarens verksamhet för bedömande av den farlighetsklass, till vilken verksamheten vid premieberäkningen borde hänföras. Socialstyrelsen skulle sålunda på begäran av försäkringsinrättningen vara skyldig att, där den ej utan undersökning kunde meddela de begärda upplysningarna, låta verkställa sådan och delgiva inrättningen resultaten av densamma. Endast i sådana fall, då dylik undersökning måste ske utan tidsutdräkt, och tillsynsmyndigheten av någon anledning ej vore i stånd att med erforderlig skyndsamhet verkställa densamma, skulle försäkringsinrättningen hava befogenhet att även utan arbetsgivarens samtycke själv ombesörja undersökning. I ändamål att skydda arbetsgivare mot missbruk av yrkeshemlighet, som sålunda kunde komma till försäkringsinrättningens eller dess organs kännedom, föreslog kommittén en bestämmelse därhän, att beträffande sådan undersökning, varom här vore fråga, skulle i tillämpliga delar gälla vad i 29 § av arbetarskyddslagen för motsvarande fall finnes stadgat. I sitt yttrande över kommitténs lagförslag framhöll riksförsäkringsanstalten i denna fråga, bland annat, att riksförsäkringsanstalten under de gångna åren genom sina tjänstemän hade besiktigat omkring 2,500 arbetsföretag. P å grund av bristen på arbetskrafter hade emellertid besiktningar icke kunnat företagas i den omfattning, som varit önskligt. Anstalten ansåg det vara synnerligen värdefullt att, såsom kommittén föreslagit, få påräkna bistånd av yrkesinspektörerna, men anstalten påyrkade dock, att det i olycksfallsförsäkringslagen skulle inrymmas befogenhet för anstalten att i varje fall få verkställa inspektioner av arbetsföretag. I Kungl. Maj:ts proposition nr 111 till riksdagen år 1916 anförde departementschefen följande: »Redan de skiftande meningar, som sålunda uttalats beträffande frågan om de organ, åt vilka de för premiernas och ersättningarnas bestämmande erforderliga undersökningarna böra anförtros, giva en tydlig föreställning om de svårigheter, som möta då det gäller att i förevarande hänseende söka finna en från varje synpunkt tillfredsställande anordning. Då emellertid redan enligt gällande författningar för flera av de verksamhetsområden, som skulle komma att omfattas av den föreslagna lagen, särskild yrkesinspektion finnes inrättad, vars uppgift i väsentliga hänseenden sammanfaller och i övrigt är likartad med den, varom nu är fråga, synes det ligga närmast till hands, att åt de myndigheter, som fått sig yrkesinspektionen anförtrodd, jämväl överlämna sistnämnda uppgift. Utan tvivel skulle åtskilliga fördelar vara förenade med en dylik anordning. Det torde ej kunna förnekas, att yrkesinspektörerna på grund av sin erfarenhet och vana på ifrågavarande område skulle vara synnerligen väl lämpade för utförande av dylika undersökningar. Den ytterligare kompetens, som

122 skulle vara erforderlig för de speciella krav, som från försäkringsinrättningarnas sida behövde ställas på dem, såsom i fråga om bedömandet av olycksfallsrisken och avgivande av förslag och råd rörande försäkringsavgifternas storlek, torde yrkesinspektörerna på grund av sin föregående verksamhet lättare förvärva än för ändamålet anställda nya tjänstemän. Dessutom lärer den ökade inblick i de olika företagens verksamhet, som de ifrågavarande undersökningarna utan tvivel torde komma att giva, även för yrkesinspektionen i övrigt få anses innebära en icke ringa fördel. Den av yrkesfarekommittén uttalade farhågan, att ett bedömande från yrkesinspektörernas sida av arbetsledningen ävensom deras inflytande på bestämmandet av försäkringspremiernas storlek skulle vara ägnat att rubba arbetsgivarnas förtroende för dessa tjänstemän, synes mig knappast befogad. Däremot torde den invändningen äga ett visst berättigande, att yrkesinspektörernas arbetsbörda skulle kunna bliva alltför betungande och deras förutvarande uppgift förryckas, därest de jämväl skulle hava att utföra dylika särskilda undersökningar. Därest man emellertid, såsom från flera håll, däribland jämväl socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, påyrkats, inskränker befogenheten att påkalla tillsynsmyndighets biträde till att gälla endast riksförsäkringsanstalten och sålunda ej tillerkänner dylik befogenhet åt de enskilda försäkringsinrättningarna, skulle det befarade arbetet väsentligen minskas. För övrigt skulle, enligt förslaget, försäkringsinrättningen själv kunna göra undersökning, därest hinder härför möter från yrkesinspektionens sida. Då jämväl i förevarande hänseenden de skäl synas äga tillämpning, som föranlett den av mig i 17 § av kommitténs förslag vidtagna ändringen, har jag ansett en ändring av förslaget i nyssnämnda riktning även böra äga rum i förslagets 18 §'. Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att ingendera av de inspektionsmyndigheter, som blivit hörda i ärendet, haft något att erinra mot kommitténs förslag att åt den redan befintliga yrkesinspektionen anförtro uppgifter av den art, varom här är fråga. Vad härefter angår frågan, huruvida riksförsäkringsanstalten, oavsett rätten att erhålla vederbörande tillsynsmyndighets biträde, jämväl, såsom anstalten påyrkat, bör äga befogenhet att utan anlitande av sådan myndighet själv i varje förekommande fall anställa erforderliga undersökningar, synes mig varken lämpligt eller behövligt att åt anstalten inrymma en så vidsträckt befogenhet. Av såväl praktiska som principiella skäl torde det vara klart, att man så vitt möjligt i första hand bör anförtro utförandet av de ifrågavarande undersökningarna åt den myndighet, till vilkens ämbetsområde de närmast höra. Anstaltens befogenhet att anställa undersökning skulle därför principiellt böra vara inskränkt till de verksamhetsområden, på vilka någon tillsynsmyndighet icke finnes. Då emellertid, såsom anstalten i sitt utlåtande erinrat, en hänvändelse till annan myndighet någon gång torde kunna vara förenad med tidsutdräkt, och dessutom den begärda handräckningen med hänsyn till tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt ej alltid kan beräknas komma att lämnas inom avsedd tid, torde det vara nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten, såsom kommittén föreslagit, tillerkännes rätt att själv företaga undersökning i de fall, där särskild

123 skyndsamhet är av nöden. Med en bestämmelse av sådan art torde emellertid vara sörjt för, att anstalten i varje fall skall kunna i rätt tid erhålla de erforderliga uppgifterna. Någon ytterligare undersökningsrätt synes sålunda ej behövlig.» I Kungl. Maj:ts proposition hade i denna del av kommitténs förslag endast ordet »försäkringsinrättningen» utbytts mot »riksförsäkringsanstalten» samt hade en jämkning skett i lagförslagets avfattning med hänsyn till framkomna erinringar av det innehåll, att även enligt andra författningar än lagen om arbetarskydd särskild tillsynsmyndighet funnes för vissa verksamhetsområden såsom sjöfarten, bergshanteringen m. fl. Kungl. Maj:ts proposition blev i förevarande del antagen av riksdagen, och har bestämmelsen i olycksfallsförsäkringslagens 17 § härefter följande lydelse: »Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten. jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp. Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant ma vara nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.» Från och med olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande den 1 januari 1918 har riksförsäkringsanstalten i omkring 100 fall begärt yrkesinspektionens yttrande i ärenden tillhörande anstalten, samt har anstalten genom sina tjänstemän inspekterat omkring 300 arbetsföretag. I avsikt att söka främja, yrkesinspektörernas verksamhet har riksförsäkringsanstalten till vederbörande yrkesinspektör i åtskilliga fall översänt avskrift av sådana till anstalten inkomna handlingar, vilka givit vid handen, att skyddsanordningarna vid visst arbetsföretag varit av mera anmärkningsvärd beskaffenhet. Yrkesinspektionens samarbete med olycksfallsförsäkringen är av betydelse Yrkesinbland annat på grund av lagens föreskrift om sättet för försäkringsavgifternas sP?kp°ne™

I

.

-

IrvOl vt/Q it'CvCt

.lestammande. till medverEnligt 15 § i olycksfallsförsäkringslagen skall avgift för försäkringen av Ä^J^fa7J_e~ vederbörande försäkringsinrättning bestämmas till belopp, som med hänss^n till det av förarbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka a^ifterSendet bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för be- ligt olyckstäckande av den risk, som försäkringen avser, jämte, i fråga om försäkring i S r w o s arbetsgivarbolag, tillägg för omkostnaderna för försäkringen. lagen. Vid beräkning av försäkringsavgiften har man vidare att taga hänsyn till

124 arbetarnas avlöning. Den senare låter dock i regel lätt bestämma sig, t. ex. genom normallönetabeller eller efter arbetsgivarens egna uppgifter. Tillämpningen av anförda lagrum har, enligt vad kommittén erfarit, för riksförsäkringsanstaltens vidkommande erbjudit en del svårigheter, och kommittén anser sig därför i anslutning till det förslag i ämnet, som kommittén i det följande kommer att framlägga, böra i korthet lämna en redogörelse för huru ifrågavarande uppgift lösts inom anstalten. De arbetsföretag, som omfattas av olycksfallsförsäkringen, äro för avgiftsdebiteringen av riksförsäkringsanstalten indelade i cirka 700 special-yrkesgrupper. Varje sådan grupp tillhör en viss av 12 olika farlighetsklasser, vilka i sin tur äro uppdelade i farlighetsgrader med avgiftssatser, motsvarande ersättningsrisken. Bestämmandet av farlighetsgraden för ett visst bestämt företag plägar benämnas specialtariffering i vidsträckt bemärkelse. Större arbetsgivare (mer än 4 arbetare anställda under hela året) tarifferas av anstalten mera individuellt än de mindre, vilka premiesättas relativt summariskt. Premiesättningen för de större arbetsgivarna — det är endast i fråga om dessa arbetsgivare, som något egentligt arbete för specialtariffering förekommer —- sker i allmänhet så, att företaget tilldelas den för specialgruppen normala farlighetsgraden. Omfattar företaget flera med hänsyn till olycksfallsrisken väsentligt olika arbetargrupper, utsattes för var och en av dessa en särskild premiesats, och företaget i sin helhet tilldelas en på grundval av de olika premiesatserna uträknad medelpremiesa.ts. I vissa fall, nämligen när arbetsgivaren därom särskilt framställer begäran eller det på grund av företagets storlek anses påkallat, fastställes farlighetsgraden efter jämförelse mellan erlagda avgiftsbelopp och utgivna skadeersättningar eller genom okulärbesiktning av företaget (specialtariffering i inskränkt bemärkelse). Beträffande »de särskilda förhållanden», som försäkringsinrättningen enligt lagen har att taga hänsyn till vid premieberäkningen, må särskilt nämnas vidtagna åtgärder till förhindrande av olycksfall. I övrigt anser anstalten, att vid försäkringsavgiftens bestämmande om möjligt bör tagas hänsyn exempelvis till följande omständigheter: arbetslokalernas rymlighet och belysning; beskaffenheten av förefintliga transmissioner, hissar och andra transportanordningar; ändamålsenligheten av trappor, utgångar o. dyl.; den allmänna ordningen vid företaget, arbetsintensiteten samt arbetsledningens på annat sätt ådagalagda intresse för arbetarnas bästa i fråga om förhindrande av olycksfall eller botandeav olycksfallsskador m. m. I avsikt att gynnsamt påverka det ekonomiska resultatet av försäkringsverksamheten har riksförsäkringsanstalten under senare tid börjat systematiskt genomgå de största arbetsgivarnas försäkringar för utrönande av huruvida anledning finnes antaga, att olycksfallsrisken vid deras företag är större än inom motsvarande yrkesgrupp i dess helhet. I de fall, där större olj^cksfallsrisk föreligger, undersöker riksförsäkringsanstalten orsakerna till olycksfallen och meddelar resultatet till vederbörande arbetsgivare. I vissa fall sker detta i samband med inspektion av företaget av en tekniskt utbildad tjänsteman. Enligt vad kommittén erfarit, hava arbetsgivarna visat stor förståelse och

125 stort intresse, när riksförsäkringsanstalten sökt att vid premiesättningen taga hänsyn till de särskilda förhållanden vid företaget, som kunna anses inverka på olycksfallsrisken. P å grund av otillräckliga arbetskrafter har riksförsäkringsanstalten endast i undantagsfall kunnat företaga okulärbesiktning av företag och har i många fall fått åtnöja sig med att från arbetsgivaren inhämta upplysning om när vederbörande yrkesinspektör senast besökt företaget, samt huruvida de av yrkesinspektören vid inspektionen eventuellt framställda anmärkningarna beaktats. Givetvis måste emellertid arbetsgivarens intresse för införande av särskilda åtgärder mot olycksfall betydligt ökas, om han finner, att ett sådant intresse från hans sida kommer att kunna medföra en minskning i hans kostnader för olycksfallsförsäkringen. Förutom här ovan berörda fördelar av ett intimare samarbete mellan yrkes- Yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen kan en dylik samverkan även V& ^fåråqo? andra områden hava betydelse. Enligt 25 § i olycksfallsförsäkringslagen må, rörande tillom olycksfall i arbete föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrät- lämPg™9 av telse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycks- olycksfallsfall, och omständigheterna äro sådana, att han därigenom måste anses hava ^°rSiaqlnngs' gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas. Vid tillämpning av denna bestämmelse har det visat sig vara synnerligen svårt att åstadkomma utredning, huruvida grov vårdslöshet i visst fall förelegat. I regel lärer man anse, att grov vårdslöshet föreligger i sådana fall, då en arbetare överträtt uttryckligt, eljest vederbörligen upprätthållet förbud, vilket givits till förekommande av olycksfall, särskilt då arbetare under sådana förhållanden borttagit skyddsanordning. Såsom grov vårdslöshet torde i regel även anses fall, där arbetaren utan giltigt skäl borttagit eller ändrat befintlig skyddsanordning, även om något bestämt förbud mot en dylik åtgärd icke givits. I sådana fall, då borttagen eller ändrad skyddsanordning varit av mindre lämplig beskaffenhet eller varit till verkligt hinder för arbetaren under hans arbete, anses dock icke, att grov vårdslöshet förelegat. I detta sammanhang anser kommittén det vara av intresse att hänvisa till tyska riksförsäkringsämbetets yrkes- och olycksfallsstatistiska årsredogörelser. 1 årsredogörelsen för år 1907 angivas sålunda orsakerna till under året inträffade olycksfall vara följande: Olycksfallsorsaker: Bristfälliga anordningar Icke befintliga eller bristfälliga skyddsanordningar Icke befintliga eller liristralliga anvisningar Oskick, ovarsamhet, o försiktighet Icke använda eller borttagna skyddsanordningar Åsidosättande av fiivna föreskrifter Lättsinne, lek, onykterhet Olämplig klädedräkt Olycksfall, orsakade av kamrater och andra personer Olycksfall, ors kade av allmän yrkesfara Diverse anledningar

Absoluta tal : 4,849 3,777 1,586 23,326 1,787 7,632 441 42 4,784 30,323 2,495

Procenttal: 5.40 4.69 1.97 28.96 2.22 9.48 0.55 0.05 5.94 37.fi5 3.09

126 Ovan anförda statistik torde dock av flera skäl icke kunna läggas till grund för en bedömning av i vad mån inträffade olycksfall föranletts av grov vårdslöshet. Sålunda torde bland annat de uppgifter, som legat till grund för klassificeringen av olycksfallen, hava varit alltför knapphändiga för att kunna möjliggöra en mera noggrann fördelning. Kommittén får även framhålla bestämmelsen i 46 § av lagen om arbetarskydd, att arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, kan straffas med böter. För de sociala skyddssträvandena äro givetvis ovan berörda bestämmelser i olycksfallsförsäkrings- och arbetarskyddslagarna av stor vikt. Särskilt olycksfallsförsäkringslagens hithörande bestämmelse fordrar emellertid för sin tillämpning i de flesta fall synnerligen omsorgsfull utredning. I många fall har det visat sig, att den utredning över olycksfallets förlopp och orsaker, som införskaffats genom vederbörande arbetsgivare, arbetare och polismyndighet, varit alltför bristfällig för att man med säkerhet skulle kunnat avgöra, huruvida grov vårdslöshet verkligen förelegat. Stundom har också riksförsäkringsanstalten i sådana fall hos socialstyrelsen begärt utredning och utlåtande. Genom en närmare samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen, varvid yrkesinspektionen skulle komma i närmare kontakt med försäkringsspörsmålen, skulle dess befattningshavare vid ifrågasatta viktigare fall av grov vårdslöshet med ringa tidsutdräkt kunna lämna den bästa möjliga för olycksfallsförsäkringen behövliga utredningen.

Avd. II. Kommitténs förslag. Grundlinjer. Den växande svårigheten att uppehålla jämvikt i statshushållningen har här som i flera andra länder tvingat till ansträngningar att nedbringa statens utgifter. Sparsamhetssträvandet bryter sig för närvarande mot den i statsförvaltningen inneboende tendensen till utvidgning. Det är då nödvändigt för var och en, som har något inflytande på statens utgifter, att överväga, huruvida knappheten på inkomster kan antagas vara något tillfälligt eller bero på djupt liggande orsaker, vilka komma att verka lång tid framåt. Den vetenskapliga utredning, som följer närmast efter denna inledning, skjuter befolkningsproblemet i förgrunden och bekräftar med allvar, att vi icke med någon säkerhet kunna räkna på att folkmängdens sannolika tillväxt i vårt land skall motsvaras av stigande avkastning av naturliga tillgångar eller teknisk utveckling. För staten uppstår då oundvikligen frågeställningen, hur dess utgifter utan allt för stora offer av viktiga statsintressen skola bringas i överensstämmelse med de inkomster, som för ändamålet kunna göras tillgängliga utan att omedelbart eller för framtiden försämra utsikterna för själva folkförsörjningen. Statens myndigheter få icke endast söka efter den mest fulländade organisationsformen utan fastmera eftersträva att med minsta möjliga kostnad nå ett visst ändamål, under vetskap om att även befogade önskningar måste vägas mot andra och att, då utgiftsramen för lång tid förminskats, sparsamheten är icke en tillfällig modesak, utan en förpliktelse mot framtiden. Det ekonomiska lägets tvång gäller även för samhällets verksamhet för social omvårdnad. Strävandet att inskränka utgifterna möter dock här den särskilda svårigheten, att en återgång till vad som fordom ansågs försvarligt skulle strida mot nutida rättsuppfattning. Det torde t. ex. icke ifrågasättas av någon att utmäta fattigvården efter reglerna i 1871 års förordning eller återföra lagstiftningen angående ersättning för olycksfall i arbete till 1901 års lag. Men det är klart, att de sociala uppgifterna icke få fyllas på det sätt, att hela samhällets producerande krafter försvagas. Eljest blir följden blott, att allt flera så småningom dragas ned i fattigdom. Det är därför nödvändigt att tillse, att de begränsade tillgångar, som stå till buds, användas just för det verkliga behovet och utan onödiga förvaltningskostnader. Självhjälpen måste, så långt förutsättningar därför föreligga, tagas i anspråk i ökad omfattning.

128 Om man med denna utgångspunkt tager en överblick över den nuvarande svenska socialförsäkringen, är det påfallande, att just den gren därav, som mest torde vara ägnad att stödja det enskilda initiativet till självhjälp, nämligen sjukförsäkringen, är den minst utvecklade. Vid sådant förhållande kan den tanken synas ligga nära till hands, att man på grund av förändringen i de ekonomiska utsikterna sedan tillkomsten av 1913 års pensionsförsäkringslag borde undersöka möjligheten att gå över från det nuvarande systemet till sjukförsäkringen såsom grundval för den svenska socialförsäkringen. Kommittén har granskat detta problem i två riktningar, den ena huruvida övergången skulle medföra sådana svårigheter att en omläggning är praktiskt sett utesluten, den andra i vad mån folkpensioneringen, sådan den är ordnad, innebär hjälp till självförsörjning och kan utdanas vidare i den andan. I förra avseendet erinras, att svenska staten genom 1913 års lag med däri sedermera vidtagna ändringar åtagit sig vissa förpliktelser. Om man ville sätta lagen ur kraft t. ex. den 1 januari 1926 och endast taga hänsyn till de före nämnda dag beviljade pensionstillägg, understöd och barntillägg, skulle statens utgifter härför allenast för tiden t. o. m. budgetåret 1930—1931 enligt verkställd beräkning uppgå till nära 130 miljoner kronor. Först efter året 1940—1941 komme statens årskostnad att nedgå under 10 miljoner kronor. Tilldessa belopp komma sedan utgifterna för kommuner och landsting. En viss förvaltningsorganisation med därå löpande kostnader måste jämväl bibehållas under avvecklingen. Om man samtidigt ville genomföra en obligatorisk sjukförsäkring, skulle kostnaderna för denna bliva beroende på försäkringens omfattning och förmåner. Utgår man ifrån att sjukförsäkringen såvitt möjligt skulle ersätta pensionsförsäkringen, måste den erhålla ungefär samma omfattning som enligt 1919 års förslag till allmän sjukförsäkring, vilket av socialförsäkringskommittén beräknades årligen kosta omkring 120,000,000 kronor, varav omkring V3 skulle falla på statsverket. Siffran ansågs dock allmänt för låg och höjdes i vissa yttranden med omkring 50,000,000 kronor. De verkliga kostnaderna torde icke kunna beräknas med säkerhet, eftersom de skulle stå i förhållande till de försäkrades arbetsinkomst; kanske kan beloppet med nuvarande penningvärde antagas stanna vid omkring förstnämnda siffra. En ytterligare nedsättning skulle kunna vinnas genom ändring av själva förmånerna. Sjukförsäkringen hjälper emellertid icke andra än dem, som bliva arbetsoförmögna på grund av sjukdom. Man måste därför även räkna med åldersinvaliderna, vilka enligt erfarenheten från folkpensioneringen utgöra en mycket stor procent av samtliga, som erhålla pension. Till de förut angivna kostnaderna komma därför mycket betydande belopp för åldringarnas försörjning, vilka väl i huvudsak skulle drabba fattigvården och de anhöriga, men ej torde kunna beräknas på grund av tillgängliga upplysningar. I varje fall synes den här gjorda översikten ådagalägga, att kostnaderna skulle bliva så betydande, att en övergång från det ena systemet till det andra är praktiskt taget utesluten.

129 Beträffande folkpensioneringens betydelse för självförsörjningen hava menin- Pensionsförsakrin garna varit delade. Ända sedan folkpensioneringen tillkom har mot densamma 9^riktats mycken kritik, framför allt på den grund att den icke skulle vara annat ^aknTml' än en ny form för fattigvård, men dyrare och mera schablonmässig än den nuvarande egentliga fattigvården. betydelse. Vid jämförelsen mellan folkpensioneringen och fattigvården måste till en början fasthållas, att det icke torde kunna vara fråga om en återgång till fattigvård i de former och efter det mått, 1871 års förordning angav. Med denna utgångspunkt liar för kommitténs räkning genom pensionsstyrelsens försorg verkställts den i det föregående omnämnda specialundersökningen, omfattande kommuner av olika struktur och sammanlagt omkring 600,000 personer. Denna undersökning, som torde få anses innefatta ett såvitt möjligt representativt och objektivt material, synes ådagalägga, att på landsbygden och överhuvud taget på orter, där levnadskostnaderna icke äro höga, folkpensioneringen i mycket stor utsträckning redan verkat därhän, att åldringar och andra invalider draga sig fram med tillhjälp av pensionerna utan att anlita fattigvården. Pensionerna hava här direkt uppmuntrat till ansträngning av de egna krafterna för självhjälp, och kommunernas kostnader för fattigvård hava minskats väsentligt i jämförelse med de utgifter fattigvården eljest kan antagas hava medfört. Det kan därför knappast bestridas, att för befolkningen i landsdelar med billigare levnadskostnader pensioneringen haft en lycklig social verkan — särskilt såsom eggelse till fortsatt självförsörjning. Den här avsedda gruppen omfattar ett mycket stort antal personer och kommuner. P å dyrare orter däremot visa sig de nuvarande pensionerna otillräckliga. Pensionstagarna måste därför antingen samtidigt erhålla fattigunderstöd eller få underhåll av anhöriga. Även i sistnämnda fall hava pensionerna visserligen bidragit till en drägligare tillvaro för de gamla och de försörjningspliktiga, men då pensionerna icke räckt att med hjälp av pensionstagarnas kvarstående försörjningsförmåga göra dem oberoende av understöd i annan form, torde folkpensioneringen hittills ur självhjälpens synpunkt på de dyrare orterna icke hava haft synnerligen stor betydelse. Då denna olägenhet hittills varit föremål för övervägande, har man i allmänhet antingen förordat ökade anslag för att höja pensionerna i förhållande till levnadskostnaderna på de dyrare platserna eller åberopat olägenheten som skäl för att fattigvården liksom före pensionsförsäkringslagens tillkomst borde utgöra den enda samhälleliga understödsformen. Med den uppfattning om det ekonomiska läget, som gjorts gällande i det föregående, är det uppenbart, att kommittén anser en sådan stegring av statens och kommunernas utgifter, som förstnämnda förslag skulle innebära, icke vara tillrådlig. Det torde icke heller kunna ifrågasättas, att pensioneringen skulle upphöra att gälla för de dyrare landsdelarna, men vara kvar i de billigare. Pensionerna bestå enligt gällande lag dels av avgiftspension, dels av pensions- Höjning av tillägg eller understöd. Vid närvarande tidpunkt hava avgiftspensionerna all- £ve™f\™*~a deles underordnad betydelse, såsom förhållandet måste vara, då de inbetalda avgifterna under lagens korta giltighetstid icke för någon försäkrad kunnat 9—250500

130 skapa grundval för en mera avsevärd pension. Förhållandet kominer att förskjutas med tiden. Det lär emellertid icke kunna råda något tvivel, att pensionerna, även när pensionsförsäkringen erhållit sin fulla omfattning enligt gällande lag, skola visa sig otillräckliga — endast en förhållandevis obetydlig ökning av pensionsavgifterna har i själva verket vidtagits sedan 1913. Enligt kommitténs mening är det också uppenbart, att försäkringsdeltagarnas förmåga att själva bidraga till sin försörjning efter det arbetsförmågan upphört alltför litet tagits i anspråk med nu stadgade avgifter. I nuvarande ekonomiska läge måste anspråken skärpas, om folkpensioneringen skall kunna fylla sitt ändamål. Kommittén föreslår därför en lägsta avgift (grundavgift) av 5 kronor och en högsta avgift å 80 kronor, som skulle erläggas vid inkomst för ogift person från och med 5,000 kronor och för gifta personer från och med 10,000 kronor. Den ledande principen i avgiftsskalan är, att den skall ungefär motsvara 2 procent av inkomsten. Det kan i detta sammanhang nämnas, att enligt offentliggjorda uppgifter avgifterna till den tyska socialförsäkringen utgöra för industriarbetare 5.9 %, för lantarbetare 5.4 % och för kontorister 6.4 %, allt av bruttolönen. För en manlig försäkringstagare är det vanliga, att han vid 16 års ålder börjar i någon av de lägsta avgiftsklasserna, men redan i 20—30-årsåldern kommer upp i en väsentligen högre inkomst och sedermera under nästa tiotal når höjdläget av sin inkomst, varefter inkomsten vid högre ålder så småningom sjunker. Avgifterna i de tidigare åren bilda en i försäkringstekniskt avseende särskilt värdefull tillgång. Då försäkringstagaren i allmänhet icke har någon betungande försörjningsplikt under denna period, kan det icke anses oskäligt att i hans egen försörjnings intresse ålägga honom höjda avgifter. För kvinnorna ställer sig saken ungefär på samma sätt, om de förbli ogifta; de gifta däremot komma, om icke annat stadgas, i regel i den lägsta inkomstklassen, i följd varav de i allmänhet erhålla en pension, som icke svarar mot deras levnadsställning. I syfte att åstadkomma en förbättring i detta avseende föreslår kommittén, såsom nyss antytts, särskild avgiftstariff för gifta personer. I fråga om detaljerna av förslaget beträffande avgiftsförhöjning hänvisas till specialredogörelsen i det följande. De högre inkomstklasserna förekomma självfallet till största delen på de dyrare orterna. Genom den avsevärda höjning i pensionsavgifterna, som kommittén föreslagit, komma de försäkrade på dessa orter, under förutsättning att avgifterna inbetalas, att erhålla en pension, som står i förhållande till inkomsten. Den stegring av pensionsbeloppen efter levnadskostnaderna, som bör eftersträvas, kan på detta sätt vinnas utan merkostnad för stat eller kommun genom att man tvingar de enskilda att spara för egen räkning. Med kommitténs förslag synes också en annan anmärkning mot pensionsförsäkringens hittillsvarande anordning förlora i betydelse, nämligen att understödet utgår efter en i lag fastställd taxa utan den hänsyn till det individuella behovet, som fattigvården åsyftar. För en invalid, som saknar annan inkomst, torde pensionsunderstödet utgöra existensminimum. Genom att införa en effektiv avgiftspension, som tages i beräkning, då det blir fråga om pensionstill-

131 lägg, blir pensionens sammanlagda belopp mera tänjbart och genom den skärpta kontroll, kommittéförslaget innebär, förebygges, att pensionstillägg utgår till andra än de berättigade. Med kommitténs förslag till förhöjning av pensionsavgifterna komma inbetalningarna till pensionsförsäkringsfonden att ökas avsevärt. En säker uppskattning torde icke kunna göras, då avgifterna bero på de försäkrades inkomster. Det har dock antagits, att avgifterna enligt nu gällande bestämmelser skulle årligen uppgå till omkring 23 miljoner och med kommitténs förslag till omkring 55 miljoner kronor. Under samma antagande har fonden beräknats vid den avlägsna tidpunkt, då jämviktsläge uppnåtts, komma att utgöra med nuvarande avgifter 1.2 miljarder och med de föreslagna avgifterna 2.7 miljarder. Sammanlagda utbetalningen av avgiftspensioner uppgick år 1923 till 786,112 kronor, en siffra, som stegras allt efter som pensionsavgifterna hinna verka på de pensionerades pensioner. När försäkringen kommer i jämvikt, uppväga pensionsutbetalningarna de inflytande avgifterna och ränteinkomsterna; ökning av fonden äger endast rum i förhållande till folkmängdens tillväxt. Under tiden dessförinnan torde fondökningen icke vara konstant; närmare beräkningar angående dess sannolika stigande och sjunkande saknas dock. Vad som närmast torde hava betydelse är behovet av nyplaceringar. Detta kapital består icke endast av fondökningen, utan även av avbetalningar på äldre lån ur fonden, vilka för närvarande uppges löpa med en medellånetid av tjugufem år. Till belysning av innebörden av de åberopade siffrorna kan nämnas, att för samtliga livförsäkringsbolag i Sverige år 1923 fonderna uppgingo till omkring 700 miljoner kronor och de inflytande premierna till inemot 100 miljoner kronor, samt att det i rikets samtliga sparbanker insatta kapitalet vid 1923 års slut uppgick till 2.36 miljarder kronor. Det är tydligt av de angivna siffrorna, att fondens årliga placeringsbehov representerar ett relativt högt belopp. ^ Placeringen måste i första hand betraktas ur den synpunkten, att fonden alltid skall kunna bestrida sin andel i pensionsförsäkringens framtida kostnader. Men med den stora del av nationens besparingar^ det här gäller, kunna placeringarna även hava inflytande på den produktiva verksamheten och dess inriktning. Om fondstyrelsen lånar ut fondmedlen till företag med visst syfte, t. ex. kommunala bostadsbyggnader eller statens affärsmässiga anläggningar, måste det sålunda tillses, att räntan är gängse marknadsränta för liknande lån. Att sätta räntan lägre innebär, att låntagaren erhåller en subvention, som det i varje fall icke torde ankomma på fondförvaltningen att utdela. Någon svårighet att finna lämpliga objekt för fondens placeringar torde, på sätt som framhålles i professor Brismans promemoria, icke kunna antagas uppkomma inom den tid, som man nu kan överskåda. Enligt kommitténs uppfattning bör det därför icke ifrågakomma att låta inkomsterna eller någon del därav förbrukas till löpande statsutgifter. I sin helhet kan fondstyrelsens politik få en betydelse för nationens näringsliv, som knappast kan jämföras annat än med riksbankens be-

132 fogenhet och ansvar. Genom reglementariska föreskrifter torde det vara omöjligt att komma längre än till vissa säkerhetsbestämmelser. Inom den sålunda givna ramen kommer det sedan an på den beslutande styrelsens tillämpning. I syfte att åstadkomma en fylligare representation för det ekonomiska livet har kommittén ansett sig böra föreslå viss ändring av nuvarande bestämmelser angående fondfullmäktiges sammansättning. Enligt kommitténs uppfattning skulle följande sammansättning kunna ifrågasättas. Pensionsstyrelsens chef skulle vara självskriven ordförande samt fullmäktige i övrigt utgöras av statskontorets chef, förste deputeraden i riksbanken,' riksgäldsfullmäktiges ordförande, en representant för de försäkrade och en nationalekonom, utsedda av Kungl. Maj:t, en ledamot utsedd av Svenska bankföreningens styrelse, en ledamot av Sveriges industriförbunds styrelse och en ledamot av hushållningssällskapens ombudsmöte, samtliga de fem sistnämnda tillsatta för fem år. Om kommitténs förslag till avgiftsförhöjning icke skall stanna på papperet eller bli alltför betungande för de försäkrade, måste systemet för uppbörden fullständigt omläggas, så att avgifterna kunna uppbäras i småposter. Om icke ett dylikt avgiftssystem skall medföra alltför stora kostnader, torde det vara nödvändigt att upptaga avgifterna genom avdrag på arbetslönen vid varje särskilt avlöningstillfälle. Därigenom torde man träffa de nuvarande restantierna, där dessa ha den största omfattningen. Statistiken visar nämligen, att restantierna äro störst i städer och industrisamhällen, där flertalet löntagare äro bosatta. E t t sådant åläggande för arbetsgivaren, som ifrågasattes redan av 1884 års arbetarförsäkringskommitté och genomförts på vissa håll i utlandet, medför oundvikligen vissa olägenheter för arbetsgivarna. Det torde få anses mera skäligt att pålägga dem en dylik förpliktelse, därest systemet kan omfatta ej allenast pensionsavgifterna utan även övriga offentliga avgifter och särskilt skatterna, vid vilkas uppbörd för närvarande uppstå betänkliga restantier. Sedan särskilda sakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1924 tillkallats att inom finansdepartementet verkställa utredning angående åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd, har kommittén ansett sig icke böra ägna frågan om uppbörden av pensionsavgifter någon mera ingående undersökning. De sakkunniga hava ännu ej kunnat framlägga något förslag i ämnet, men kommittén har förvissat sig om att frågan befinner sig i ett jämförelsevis gynnsamt läge. E t t uppbördssystem med avdrag å avlöningarna anses kunna genomföras åtminstone beträffande mycket stora kategorier avgiftsbetalare. Ur de synpunkter, kommittén här har att beakta, skulle mycket vara vunnet redan genom ett system med förskottsbetalningar av större arbetsgivare. En gränslinje skulle i dylikt fall kunna dragas mellan större och mindre arbetsgivare enligt samma grunder som beträffande olycksfallsförsäkringen — enligt kommitténs förslag äro arbetsgivare, som hava mer än 7 arbetare, att anse såsom större arbetsgivare.

133 Ett utkast till system för skatteuppbörd, under förutsättning att förskottsbetalningar skulle förekomma allenast i nu angivna inskränkta omfattning, har skisserats inom kommittén och framlägges i specialförslaget. Enligt kommitténs föreställning är det för arbetsgivarna så litet betungande som möjligt. Däremot kanske det invändes, att staten icke bör på detta sätt förfoga över inkomst, som ännu icke influtit och som till äventyrs är nödvändig för att täcka de egna behoven. Den frågan bör dock avgöras vid avvägningen av själva de offentliga avgifternas belopp. Här gäller det i stället att komma till rätta med sådan underlåtenhet att erlägga avgifter, vilken mindre beror på bristande förmåga än ovillighet att betala, och för detta ändamål synes den föreslagna metoden vara den enda utvägen, som är effektiv utan att medföra alltför stora förvaltningskostnader. För andra avgiftspliktiga än lönarbetare skall alltid en sådan lättnad i systemet kunna åstadkommas, att alla avgifter uppbäras i flera mindre poster. Pensionsförsäkringslagens av allmänna medel utgående pensioner äro utmätta Inkomstefter behovet såsom måttstock, ehuru avvikelser från principen förekomma. Nå- ^ j S p * ! gon annan princip torde väl knappast någonsin varit möjlig i en social invalid- pensionsförsäkring av sådan omfattning som den svenska. Och än mindre synes ett rik- forsakr™98 ligare tillmätande av pensionstilläggen och understöden vara tänkbart under de ekonomiska konjunkturer, varmed vi nu hava att räkna. Med denna ståndpunkt är det en naturlig konsekvens att beräkna avgiftspensionen som inkomst vid bedömandet av frågan om pensionstillägg. Den uppsamlade avgiftspensionen är en besparing som alla andra, och tvånget vore väl tämligen meningslöst, om det skulle föranleda att staten får offra mera för avgiftsbetalarnas åldersförsörjning än för vilken som helst, vars behov av samhällets hjälp minskas genom att han kan påräkna en viss regelbunden inkomst. Utan denna ändring skulle för övrigt de föreslagna avgiftsförhöjningarna ej medföra någon besparing i utgifterna för pensionstillägg. Av samma principiella skäl bör även den nuvarande bestämmelsen, att av pensionstagares årsinkomst allenast vad som överstiger 50 kronor skall tagas i betraktande vid pensionstilläggets beräkning, utgå ur lagen, en ändring som jämväl lär vara motiverad av vissa anmärkta ojämnheter vid pensionsnämndernas uppskattning av sökandenas inkomst. Möjligen invändes, att man genom dessa anordningar motverkar benägenheten till ordentlig avgiftsbetalning, liksom de nuvarande bestämmelserna att viss hänsyn till inkomst skall tagas vid pensionstilläggets beräknande påståtts motverka sparsamheten. En sådan effekt är icke sannolik, allra minst med det uppbördssystem, kommittén anser sig böra förutsätta. Kommittén hänvisar i detta avseende till professor Brismans promemoria. I varje fall undandrager sig den påstådda effekten all beräkning, och det förefaller verklighetsfrämmande att tro, att den, som har naturlig läggning för att spara, som vill underkasta sig uppoffringar för ögonblicket för att vinna större trygghet för framtiden, skulle underlåta detta på grund av utsikten till minskat statsbidrag för försörjning efter 67 års ålder. Huvudsakligen av billighetsskäl har kommittén dock gjort

134 den avvikelsen från ovan angivna förslag, att avgiftspension intill ett belopp av högst 50 kronor icke skall beräknas som inkomst. FörsäkVarje understödsform, som i någon mån förutsätter obligatoriska avgifter ringsböcker. a v deltagarna, är utsatt för risken att betraktas såsom beskattning i främsta rummet. Oaktat den av pensionsförsäkringens tjänstemän bedrivna upplysningsverksamheten och oaktat de positiva åtgärder för sjukvård och hälsovård m. m., som vidtagits med pensionsförsäkringens medel, har försäkringen haft svårt att vinna tillräckligt stöd av allmänhetens sympati. Den betraktas alltjämt på många håll såsom en pålaga för avgiftsbetalarna. Utomlands har det visat sig, att införandet av försäkringsböcker för försäkringsdeltagarna haft en hälsosam förmåga att få dem att inse försäkringens värde för dem själva. Försäkringsböckerna hava blivit betraktade som verkliga sparbanksböcker och därigenom indirekt bidragit till en ordentlig avgiftsbetalning. Då man icke i vårt land från början velat införa försäkringsböcker, skulle ett utfärdande av sådana på en gång för samtliga omkring 3,500,000 försäkrade medföra alltför betydande arbete och kostnader. Det torde därför vara nödvändigt att låta införandet av försäkringsböcker ske först så småningom. Dessutom måste hänsyn tagas till det blivande nya uppbördssystemet. Såvitt nu kan bedömas, synes övergången lämpligen kunna ordnas på det sätt, att de för varje år i försäkringen inträdande deltagarna få försäkringsböcker till sig utfärdade. Omkring 100,000 försäkringsböcker skulle härigenom årligen utdelas, varigenom kännedomen om och intresset för dem tämligen snabbt bör kunna spridas bland befolkningen. FörsäkOaktat förhöjningen av pensionsavgifterna och förbättringen av betalningsringens be- me toden, som föreslagits i det föregående, och oaktat de flesta pensionstagarna gränsnmg. ^ ^ ^ ^ ^ . ^ ^ ^ ^ ^ ^ u p p { m h ö g r e a v g i f t s i d a s S ) kommer det dock alltid att kvarstå en befolkningsgrupp, vars avgifter och därpå grundade pensioner äro låga. I den allmänna diskussionen har understundom framkastats den tanken, att dessa grupper borde avskiljas från folkpensioneringen och deras försörjning överlämnas åt fattigvården för att spara förvaltningskostnaden. Man är således här inne på frågan om inskränkning av pensionsförsäkringens nuvarande omfång. # Enligt kommitténs uppfattning är den nyss berörda tanken icke riktig. De lägst betalande försäkringsdeltagarna utgöras till stor del av torpare, manliga jordbruksarbetare, fiskare och kvinnliga tjänare, vilka vid pensionens beviljande äro bosatta på landet samt med pensionen och med tillhjälp av naturaförmåner, en stuga, vedbrand, ett potatisland, hava tillgång nog att tillfredsställa sina små behov utan att anlita fattigvården, som de i det längsta vilja undvika. Just för denna kategori har pensioneringen trots sin knapphet haft stor betydelse, och det skulle därför vara ett direkt misstag att avskilja den från pensioneringens fördelar. I stället har kommittén även för dessa föreslagit någon ökning av avgifterna. Man har även framkastat ett annat förslag, motsatt det nyssnämnda, nämligen

135 att man väl skulle låta den eller de lägsta avgiftsklasserna erhålla pension, men icke upptaga några avgifter. Jämväl detta förslag synes bero på en felaktig föreställning om förhållandet mellan avgiftsbeloppen och indrivnings- och förvaltningskostnaderna. Den hithörande gruppen företer, såvitt man kan döma av den hittills gjorda bearbetningen, knappast särskilt anmärkningsvärda restantier. De inflytande avgifterna uppgå till mycket, betydande belopp, men klasserna äro relativt talrika, och pensionskostnaderna skulle därför utan stöd av avgiftspensionerna bliva mycket stora. Besparingen i centralförvaltningens kostnad skulle bliva förhållandevis liten, därför att en avsevärd del under någon tid tillhör en högre betalningsklass och såsom sådan ingår i det centrala registret. Kommittén har även i övrigt haft under övervägande frågan om pensionsförsäkringens begränsning. Det förefaller åtminstone ovisst, huruvida pensionsförsäkringen, därest vid dess införande de ekonomiska framtidsutsikterna tett sig i samma dager som nu, erhållit sin nuvarande omfattning. Den ekonomiska innebörden av ett avskiljande av en eller flera grupper är icke möjlig att bedöma med full säkerhet, då någon yrkesstatistik vare sig över pensionstagarna eller de försäkrade icke finnes. Kommittén kan därför endast hänvisa till den tabell, som bland bilagorna meddelas över yrkesfördelningen enligt vissa stickprov bland ett antal pensionstagare och folkräkningsstatistiken för vissa län, samt till den i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande meddelade yrkesstatistiken. Principiellt borde väl avgörandet om tillhörighet eller icke-tillhörighet till pensionsförsäkringen bero på, dels huruvida en viss individ eller en viss grupp kunde antagas behöva eller icke behöva pension för sin försörjning vid inträdet av ålderdomen eller annan orsak till arbetsoförmåga och dels huruvida pensioneringen för de behövande kan ordnas så, att den fyller sitt ändamål. I sistnämnda avseende hänvisas till vad förut anförts angående de lägst betalande bland de försäkrade. Om man åter ville överväga att undantaga personer med viss större förmögenhet, skulle antalet av de från försäkringen bortfallande bli så obetydligt, att det vore nästan utan inverkan på försäkringskostnaderna i det hela. Möjligen kunde det också ifrågasättas att undantaga ägare av jordbruksfastighet med visst minsta taxeringsvärde. Troligen finnes emellertid bland dessa jordägare och deras hustrur ett icke ringa antal, för vilka pensionen på ålderdomen har verklig betydelse för att uppehålla deras levnadsställning. För samtliga de här åsyftade gäller för övrigt, att om de vid invaliditetens inträde kunna påräkna inkomst av viss storlek, utgår icke pensionstillägg. Med den svenska lagens system av individuella avgiftspensioner efter försäkringstekniska grunder skulle man ej kunna underlåta att utdela den avgiftspension, vartill avgifterna skulle föranleda. Det är således icke antagligt, att man med det ifrågasatta undantaget skulle vinna väsentligt större lättnad i försäkringskostnader än för närvarande. I förvaltningsavseende skulle däremot dylika undantag på grund av yrkesväxlingen medföra betydliga olägenheter och kostnader. Om pensionsförsäkringen således icke minskas till sin omfattning, blir den

136 allt fortfarande jämte fattigvården den mest vidsträckta understödsformen. Man kan antaga, att pensionsförsäkringen framdeles liksom hittills enligt ovan åberopade utredning kommer att medföra betydande lättnader för kommunernas fattigvård. Höjning av Primärkommunernas sammanlagda bidrag till kostnaderna för pensionstillägg kommuner- QQ^ understöd torde för närvarande uppgå till omkring 4.5 miljoner kronor årligen. Enligt nyssnämnda utredning synes minskningen i kommunernas årliga fattigvårdsutgifter redan nu kunna beräknas till omkring 15 miljoner kronor. Under sådana förhållanden har kommunernas intresse för kontroll över att ingen i förtid må förklaras arbetsoförmögen blivit mycket svagt. Å andra sidan komma kommunernas utgifter för pensionstilläggen att minskas, i den mån förslaget till avgiftsförhöjning och förbättrat uppbördssystem samt avgiftspensionernas beräkning såsom inkomst genomföres. Det är emellertid uppenbart, att en effektiv central kontroll över pensioneringen icke kan åstadkommas utan mycket stora svårigheter och kostnader, och det är därför i högsta grad önskvärt att sätta in primärkommunernas ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen. Detta sker bäst genom en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, att primärkommunerna skola svara för V3 av pensionstillägg och understöd, i sammanhang varmed landstingen befrias från ifrågavarande utgifter. Till belysning av den lokala kontrollens ekonomiska betydelse kan nämnas, att, om varje pensionsnämnd i riket av misstag beviljar pensionstillägg åt en person årligen, detta beräknats medföra en årlig kostnadsökning av 2—o miljoner kronor. Andringen åsyftar i och för sig att nedbringa pensionskostnaderna genom en decentraliserad och stärkt tillsyn. Genom kommitténs nyssnämnda förslag komma utgifterna för själva pensionstilläggen att gå ned. Ändringen torde därför endast i undantagsfall medföra någon avsevärt ökad belastning för primärkommunernas skattskyldiga. I den mån detta kan komma att leda till obillighet, bör lättnad kunna beredas på den vanliga skatteutjämningsvägen. Undantag Om man förutsätter, att pensionsförsäkringen vill bereda pensionstagarna för sinnesförsörjning under mera värdiga former än fattigvårdens, kan den frågan ställas, sjuka och sinnesslöa. huruvida det är befogat att låta pensionstillägg eller understöd utgå till personer, som genom fattigvården underhållas på anstalt, då ju pensionen med avseende å dessa icke fyller nyss angivna ändamål. Enligt vad som inhämtats få dock de anstaltsvårdade i många kommuner bibehålla åtminstone en del av pensionen för att tillgodose sina personliga behov. I den mån detta icke sker, kommer pensionen däremot kommunen till godo såsom bidrag till cless fattigvårdskostnader. Under sådana förhållanden har kommittén, särskilt med avseende å sitt nyss framlagda förslag om ökning av den kommunala bördan av pensionstilläggen, ansett sig icke böra föreslå indragning av pensioner till dylika personer i allmänhet. Beträffande en grupp av pensionstagare synas emellertid skälen för att ut-

137 betala pensionstillägg eller understöd vara särskilt svaga, nämligen sådana som förklarats för invalider på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom. De torde därför böra undantagas från rätten till pensionstillägg eller understöd, varemot avgiftspension bör såsom en självförvärvad rättighet utgå även till dem. Någon svårighet att skilja här ifrågavarande fall från andra ansökningar torde icke föreligga, då förutsättningen för undantaget från rätten till viss pension skulle vara, att arbetsoförmågan orsakats av sinnesslöhet eller sinnessjukdom, vilket lärer bliva konstaterat genom läkarintyg. För så vitt det skulle invändas, att pensionen icke alldeles saknar betydelse för vissa sinnessjukas känsla av välbefinnande, torde häremot kunna anföras, att, även om påståendet skulle vara riktigt, därav dock ingalunda följer, att man under nuvarande knapphet på medel kan taga hänsyn därtill. För övrigt torde det väl bland dem, som äro definitivt oförmögna till arbete på grund av sinnessjukdom, vara blott ett ringa fåtal, som förstår, huruvida pensionstillägg blivit dem tillerkänt eller icke. I den mån bidrag från det allmänna erfordras till underhåll av ifrågavarande invalider, komma kostnaderna därför att utgå såsom fattigvård och tagas i betraktande, då det gäller skatteutjämning. Därmed erhåller denna kostnadsfråga sin rätta plats och pensionsförsäkringen befrias från en utgift, som icke gagnar dess principiella syfte. En annan mindre besparing står att vinna genom att upptaga ett inom pensionsstyrelsen tidigare behandlat förslag om ändring av de nuvarande bestämmelserna angående den tidpunkt, från vilken nytillkommande pensionstillägg och understöd skola beräknas, så att retroaktiv pension av nämnda slag icke får utgå för längre tid än högst sex månader före ansökningsmånaden. För den ifrågasatta ändringen synes, utom besparingssynpunkten, tala även den omständigheten, att det knappast torde vara överensstämmande med pensionsförsäkringens syfte och understundom till och med torde vara mindre lämpligt att skaffa den försäkrade en relativt stor penningsumma på en gång. Detta förslag underlättar en annan ändring, som i och för sig synes önskvärd av flera anledningar. Det klagas icke sällan över den långa tid, som förflyter, innan en pensionsansökning blir slutligt avgjord, och det framhålles, att dröjsmålet vållar betydliga svårigheter för de sökande, i saknad av förvärvsförmåga som de i regel äro. De tvingas därför ej sällan att under tiden vända sig till fattigvården, vilken de just med pensionens tillhjälp hoppats undslippa. Ä andra sidan har man framhållit, att, om ett bifall till ansökningen omedelbart skulle föranleda en utbetalning från kommunens kassa, pensionsnämnden vid sin prövning skulle iakttaga en något större försiktighet än för närvarande. Kommittén anser sig därför böra förorda, att, då pension beviljas av pensionsnämnd, den sökande skall vara berättigad att av kommunens medel hos pensionsnämndens ordförande lyfta det av nämnden beräknade pensionsbelopp, som vid nämndens beslut förfallit till betalning, dock med rätt för kommunen att, om beslutet att bevilja sökanden pension fastställes av pensionsstyrelsen, återfå det förskotterade beloppet. Då nämnden i regel icke torde äga kännedom om

138 alla de på pensionsbeloppet inverkande faktorerna, torde man få nöja sig mel en provisorisk beräkning av den förskotterade pensionen. Samverkan Fattigvården och pensionsförsäkringen omfatta i stort sett alla de be'olk^onsförsTk- ningsgrupper, som anses vara i behov av samhällets sociala hjälpverksamhet. ringen och Dock råder mellan dem vissa avsiktliga och berättigade skiljaktigheter. Att vården, pensionsförsäkringen i hög grad minskat fattigvårdsbehovet, har kommttén sökt visa i det föregående. Men lika säkert är, att fattigvården måste fortfara under den tid, vi hava att räkna med, och fullfölja sina speciella uppgifter. På grund av de båda understödsformernas delvis gemensamma uppgift och klientel och de mycket betydande belopp, som användas för deras ändamål, blir det en ekonomiskt viktig organisationsfråga att bestämma, i vilken omfattiing samverkan mellan dem är befogad, och det lämpligaste sättet för dess geLomförande. I det föregående har betonats pensionsförsäkringens betydelse såsom hjälpmedel för invaliderna att med de små arbetskrafter och andra tillgångar, de hava kvar, försörja sig själva. En eggelse i denna riktning är obenägenheten hos ett stort antal av dem att anlita fattigvården. Det är väl sannolikt, att denna uppfattning i någon mån sammanhängt med de frånstötande formerna för äldre tiders fattigvård och den stämpel av att tillhöra samhällets elä.ida, som fordom åsattes »fattighjonen». Men uppfattningen är också ett värdefullt uttryck för den arbetandes önskan att i det längsta försörja sig själv. Han siker att med pensionens hjälp undgå att falla fattigvården till last. Pensionens karaktär av självförsörjning blir med tiden och särskilt med kommitténs förslag om höjda avgifter mera utpräglad. Så länge den nyss nämnda föreställningen bver i folkmedvetandet, är det därför icke skäl att sudda ut skillnaden mellan de lå,da understödsformerna genom organisatoriska åtgärder. Däremot är det tydligen önskvärt, att all erfarenhet av och kännedom om klientelet, vare sig den finnes på ena eller andra hållet, kommer till användning vid bedömandet av understödsbehovet och vid kontrollen över de tillgängliga medlens fördelning. I de större städerna måste fattigvårdens löpande expedition handhavas av särskilda tjänstemän. I några städer hava även för pensionsnämndernas räkning anställts befattningshavare för att hjälpa de pensionssökande, insamla och bevara upplysningar om dem m. m. Allteftersom arbetet utvecklas, torde sådana byråer komma att inrättas. Risken är blott den, att mot pensionsförsäkringslagens tanke avgörandet övergår från kommunens förtroendemän till befattningshavarna. Där särskilda tjänstemän erfordras, torde det i allmänhet vara lämpligt att använda gemensamma register och anlita gemensamma undersökningsförrättare för fattigvårds- och pensionsnämnder. Något hinder för en sådan organisation finnes icke. I avseende å personvalet för själva fattigvårdsstyrelsernas och pensionsnämndernas sammansättning är väl svårigheten i allmänhet i de större städerna mindre den, att man saknar tillgång till lämpliga personer, än den, att de lämp-

136 liga hava svårt att kunna ställa tillräcklig tid till förfogande för arbetet, och denna olägenhet skarpes sannolikt, om man hopar flera arbetsuppgifter på samma nämnd eller styrelse. P å landet och i de städer, där arbetet i verkligheten skötes av nämnderna eller av deras ordförande själva, torde pensionsärendena vara relativt litet betungande. Någon större arbetsbesparing skulle således troligen icke kunna vinnas genom en sammanslagning. Däremot torde det säkerligen understundom vara svårt att få tillräckligt många intresserade och lämpliga personliga krafter för arbetet, i följd varav kommittén sett sig nödsakad att föreslå möjlighet till sammanslagning av små kommuner, tillhörande samma pastorat, till ett pensionsdistrikt. Den nödiga samverkan mellan fattigvårdsstyrelser och pensionsnämnder torde lättast åstadkommas, om man, i likhet med vad som skedde beträffande barnavårdsnämnd genom 1924 års barnavårdslag, föreskriver, att fattigvårdsstyrelsen obligatoriskt skall vara företrädd med någon sin ledamot i pensionsnämnden och omvänt. Huruvida flera eller samtliga ledamöter böra vara gemensamma eller icke, blir sedan en tillämpningsfråga för varje särskild kommun, vilken får sammansätta nämnd och styrelse på bästa sätt, efter ortens utrustning med personliga krafter. Den lokala organisationen erhåller därigenom den rörlighet, som vårt lands olikartade förhållanden gör nödvändig. Oaktat skiljaktigheten mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens uppgifter bör dock ledningen vara gemensam. Först därigenom torde man kunna vinna en systematisk fördelning av uppgifterna och samfälld planläggning av behövliga åtgärder. Det förefaller sannolikt, att vissa kommuner drabbats av onödigt stora kostnader för sina ålderdomshem i följd av att man icke tagit tillräcklig hänsyn till minskningen av platsbehovet genom pensionsförsäkringens inverkan. Oaktat inom fattigvårdsinspektionen och vissa landskommuner arbete torde pågå för utredning i nämnda avseende och för uppdelning av anstaltsvården i olika slag för att nedbringa kostnaderna och ordna vården på lämpligaste sätt, synes dock för framtiden den enhetliga ledningen av fattigvård och pensionsförsäkring böra tryggas genom att fattigvårdsinspektionen flyttas från socialdepartementet och inordnas som en byrå i pensionsstyrelsen. Därigenom torde man även på bästa sätt främja samarbetet mellan de underordnade organen på ömse sidor och t. ex. underlätta bedömandet av ansökningar om lån ur pensionsförsäkringsfonden för fattigvårdsändamål. Anordningen utesluter självfallet icke, att fattigvårdsinspektionen fortfarande fullgör den byrån för närvarande åliggande föredragningen i socialdepartementet. Ehuru frågan närmast rör en besparing för kommunerna, anser sig kommittén på grund av den nu föreliggande utredningen om pensionsförsäkringens betydelse för fattigvårdsutgifterna och särskilt för behovet av ålderdomshem böra ifrågasätta, om icke en mera allmän revidering av de förut uppgjorda beräkningarna av nybyggnadsbehovet vore påkallad, samt om icke i detta syfte .len i fattigvårdslagen stadgade fristen för ålderdomshemmens uppförande borde förlängas. Under uppskovstiden kan också det ovan antydda spörsmålet, huru 'de olika slagen av anstaltsvård skola tillgodoses på lämpligaste sätt, göras till föremål för en mera ingående undersökning samt, i den mån sammanslutningar

140 mellan flera kommuner visa sig erforderliga, arbetet därpå upptagas med större utsikt till framgång än hittills kunnat ske. Pensionssty- Pensionsförsäkringen har också kommit att få ett visst samband med den relsens sjuk- allmänna hälso- och sjukvården genom pensionsstyrelsens sjukvårdande verkverksamhet. samhet. Syftet med denna verksamhet är att förebygga hotande eller häva redan inträdd arbetsoförmåga hos personer, som eljest skulle bliva berättigade till pension eller understöd. Det kan sägas, att största delen av statens och kommunernas åtgärder för allmän hälso- och sjukvård har samma syfte, men det torde dock vara förhastat att härav draga den slutsatsen, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet är oberättigad. Överhuvudtaget må det medgivas, att avvägningen mellan flera slag av sjukvård, olikartade, men alla betydelsefulla, är synnerligen svår och till stor del vilar på rent personlig uppfattning. Omdömet om pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet måste därför grundas dels på en undersökning, huruvida för detta ändamål använts så stora belopp av allmänna medel, att därigenom någon annan och avgjort viktigare gren skjutits undan, och dels på en granskning av resultatet av den ifrågavarande sjukvården. I förra avseendet torde man på grund av den i första avdelningen lämnade redogörelsen kunna anse, att de belopp av statsanslag och fondmedel, som hittills förbrukats för ändamålet, icke i jämförelse med andra anslag för anläggningar eller sjukvård äro mycket betydande. Det visar sig även, att pensionsstyrelsen i några fall sökt samarbeta med landstingen för att bereda plats på lasaretten för vissa slag av patienter. Kommittén anser sig dock i detta sammanhang böra betona, att den här anlagda relativitetssynpunkten även för framtiden synes värd beaktande, så att, om det blir fråga om ökade anslag för verksamheten, detta ändamål väges mot andra, och icke ses såsom en isolerad angelägenhet för pensionsförsäkringen, vilket ej heller hittills torde hava skett. Beträffande resultatet av verksamheten erinras, att densamma från början inriktats på vård av kroniskt, men icke obotligt sjuka, och att bland dessa under de första åren de lungtuberkulösa fallen och de s. k. lasarettsfallen (magsår, bråck m. fl.) fingo intaga jämförelsevis stor plats. Efter tillkomsten av den nya fattigvårdslagen och den därigenom införda förpliktelsen för kommunerna att sörja för anstaltsvård mot ersättning av landstinget, har styrelsens sjukvård huvudsakligen koncentrerats på reumatiska och nervösa sjukdomar. Av dessa har enligt en förut inom styrelsen verkställd statistisk utredning ledgångsreumatismen visat sig vara den allmännaste orsaken (9.1 %) till invaliditet, ålderssjukdomarna och tuberkulosen undantagna, under det att neuroser endast varit invaliditetsgrund i 0.8 % av de undersökta fallen och stå tillbaka för ett stort antal andra sjukdomsgrupper. I avd. I hava dels gjorts beräkningar över återställningen till arbetsförmåga, vilka dock av flera orsaker och särskilt på grund av den korta erfarenheten endast äro approximativa, dels ock verkställts en jämförelse mellan de besparade pensionerna och vårdkostnaderna. För så vitt man vågar draga några slutsatser härav, har vården hittills medfört besparing för pensionsförsäkringen. Beträffande nervpatienterna synes det dock mera ovisst, om en specialvård är motiverad, särskilt med hänsyn till

141 ifrågavarande sjukdomars relativt underordnade betydelse såsom invaliditetsorsak. Dessutom torde icke minst med avseende å dem gälla, att ett riktigt urval är svårt att åstadkomma. Även om man på den förberedande utredningens stadium lyckas skilja de ärftliga nervsjukdomarna från dem, som härleda sig från yttre orsaker, återstår dock alltid ett flertal personliga och ekonomiska omständigheter, vilka göra vårdens resultat vanskligt att på förhand beräkna, för att icke tala om risken för simulation. Det bör dock nämnas, att erfarenheten från anstalten i Åre, där numera de flesta nervpatienterna behandlas, är så kort, att det är ännu svårare än eljest att uttala någon uppfattning om behandlingsresultaten. överhuvudtaget torde knappast något definitivt omdöme angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet kunna givas för närvarande, men kommittén har dock, med de ojämförligt övervägande, av själva pensioneringen vållade utgifterna för ögonen, icke kunnat undgå att anse åtgärder mot de vanligaste invaliditetsorsakerna såsom ett naturligt komplement till pensionsförsäkringen rent ekonomiskt sett, på samma gång som de underlätta arbetet på att göra pensionsförsäkringens mål och medel fattbara för allmänheten. I ett avseende synes erfarenheten dock redan hava givit ett klart utslag: resultatet är i högsta grad beroende av det riktiga urvalet av patienter. Den nuvarande formen, då anmälan till anstaltsvård med bifogat läkarintyg göres genom pensionsnämndernas ordförande samt avgöres i pensionsstyrelsen, synes emellertid hava sina påtagliga brister. De kompetenta bedömarna hava svårt att få tillräcklig kännedom om fallen, lokalorganen handla stundom under intryck av ett förklarligt medlidande utan full insikt om de förutsättningar för ett lyckligt resultat av behandlingen, som måste finnas för att anstaltsvården med dess begränsade platsantal skall få tagas i anspråk. Åtskilliga misstag och kostnader hava säkerligen vållats härigenom. Kommittén anser därför, att det bör tagas under övervägande, om icke numera, sedan den första försökstiden är över, avgörandet bör överlämnas åt chefläkaren på anstalten. Med de nu befintliga anstalterna torde i stort sett en rayonindelning kunna genomföras, så att varje anstalt i huvudsak användes för ett visst område, vars pensionsnämndsordförande underrättas, att de hava att vända sig till nämnda anstalt. Med den efterfrågan, anstaltsvården redan torde hava vunnit, lärer det icke finnas någon risk, att anstalterna icke skola fyllas. Om den förberedande undersökningen göres tillräckligt omsorgsfullt och anstaltsläkaren dessutom får befogenheten att begära komplettering, torde hans avgörande med avseende å de sökande patienterna, vilka han själv eventuellt skall behandla med ansvar för resultatet, icke hava mindre utsikt att träffa det rätta urvalet än den nuvarande handläggningen. Till styrelsen måste dock fortfarande förläggas avgörandet av tvistiga fall och verksamhetens ledning. Det här framlagda förslaget beror i viss mån på möjligheten att få till stånd en tillfredsställande förberedande undersökning och berör därigenom en fråga av stor räckvidd för socialförsäkringen, nämligen förhållandet till läkarna. Det hjälpbehov, som socialförsäkringen vill tillgodose, är till mycket stor del

142 förorsakat av sjukdom eller liknande tillstånd. Själva förutsättningens konstaterande vilar därför ofta på intyg av läkare, likaså uppskattningen av den minskning, arbetsförmågan skall anses hava undergått, samt åtgärder för återställande av densamma. P å läkarnas utlåtanden och omdömen kommer försäkringens riktiga funktionerande och dess ekonomi till stor del att hänga. 1 Sverige, med den höga ståndpunkt, den allmänna läkarutbildningen där intager, har man hittills i allmänhet för socialförsäkringen nöjt sig med att anlita de vanliga tjänsteläkarna. Erfarenheten har dock visat, att denna metod medför stora ojämnheter och andra olägenheter, vilka ej kunna avhjälpas genom att särskilt anställda läkare användas vid den centrala behandlingen. En läkare, som t. ex. endast i undantagsfall har att bedöma någon pensionssökandes arbetsförmåga eller en sjukvårdssökandes lämplighet för den ifrågasatta behandlingen, underlåter lätt att göra klart för sig den stora betydelsen av det utlåtande han skall avgiva. Ofta saknar han personlig kännedom om den, som söker honom, och den tillfälliga undersökningen, även om den är noggrann, kanske lämnar osäkert resultat. Det är då tämligen naturligt, att han giver det av patienten begärda intyget utan att så noga överväga, hur nödvändigt det är för pensionsförsäkringen, att pensionering icke sker tidigare än då verklig och varaktig arbetsoförmåga inträtt. Det har också visat sig, att arbetsföra personer pensionerats på grund av läkarintyg om oförmåga till arbete. Kommittén anser sig därför böra förorda, att man upptager tanken på att anlita särskilda socialförsäkringsläkare, var och en med sitt distrikt, och att deras intyg i regel fordras för pensionering av annan orsak än ålder eller för vård på pensionsstyrelsens anstalt. I vissa fall, t. ex. vid fullständig blindhet, kan naturligtvis intyg av vilken läkare som helst vara till fyllest. Då sjukkassa omhänderhaft försörjningen under vissa år, enligt vad som kommer att föreslås i det följande, torde icke heller undersökning av socialförsäkringsläkare erfordras. Såsom socialförsäkringsläkare kan säkerligen utan olägenhet användas läkare med annan befattning. Det är således icke fråga om att upprätta någon ny kår av befattningshavare utan endast om att bland redan befintliga utvälja ett antal, som genom ökad befattning med socialförsäkringsfrågor komma att förvärva speciell skicklighet i handläggningen av dylika frågor. Det är att förutse, att systemet icke kan genomföras på en gång över hela landet, men det torde dock vara värt att prövas i praktiken. Därvid kan också utrönas, i vad mån resor bli behövliga, vilka kostnader de förorsaka samt huru dessa kostnader böra fördelas, ävensom huruvida sökande i nämnvärd utsträckning behöva ställas under observation, innan utlåtande avgives. Såsom förut framhållits är det en egendomlighet för den svenska socialförsäkringen, att, medan pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen genomAllmän översikt. förts i möjligast vida omfattning, sjukförsäkringen icke blivit ordnad. Denna brist gör sig kännbar i flera avseenden både ur social och ekonomisk synpunkt. Eör den, som endast har sin arbetsförmåga att lita till, medför sjukdomen omedelbara svårigheter för livsuppehället, tvingar den sjuke och hans familj att skuldsätta sig eller vända sig till fattigvården. Blir sjukdomen lång-

Sjukförsäkringen.

143 varig, kan den alldeles undergräva familjens ekonomi. Organisatoriskt sett intager sjukförsäkringen en central ställning; det är svårt att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt. Framför allt förutsätter den decentraliserade kontrollen och positiva verksamheten för invalidernas återställande samverkan med de försäkrade själva och stöd av deras eget intresse. Kommittén har därför ansett det nödvändigt att taga upp frågan om sjukförsäkringens organisation. De inledningsvis angivna kostnadssiffrorna för en obligatorisk sjukförsäkring i den år 1919 ifrågasatta omfattningen torde giva vid handen, att en sådan sjukförsäkring skulle medföra utgifter för statsverket, som skulle överstiga dess nuvarande bärkraft. Då således andra sätt att ordna sjukförsäkringen måst sökas, hava två vägar erbjudit sig; den ena en obligatorisk sjukförsäkring av mindre omfattning och den andra en utveckling av den befintliga frivilliga sjukförsäkringen. Den förra utvägen förordades under granskningen av socialförsäkringskommitténs förslag från åtskilliga håll. Närmast inriktades tanken då på en obligatorisk sjukförsäkring, begränsad till lönarbetarnas klass. Enligt då föreliggande siffror beräknades denna försäkring medföra omkring 60 procent av kostnaderna för hela den av socialförsäkringskommittén föreslagna sjukförsäkringen. Om sistnämnda kostnader förslagsvis nu beräknas till omkring 120 miljoner kronor, skulle alltså en obligatorisk lönarbetarförsäkring draga omkring 70 miljoner kronor i totalkostnad, varav omkring */, skulle falla på statsverket enligt den då tillämpade fördelningen. Redan dessa siffror torde göra det uteslutet att för närvarande tänka på en försäkring efter sådana linjer. Men därtill kommer ett lika starkt principiellt skäl. Behovet av sjukförsäkring torde för åtskilliga kategorier utom lönarbetarnas klass vara lika starkt som för dessa. Hantverkare, småhandlare och dylika, som äro helt beroende av sitt eget arbete, hava samma behov som en lönarbetare att vid inträffande sjukdom icke stå utan medel till försörjning. Detta bekräftas också av socialförsäkringskommitténs uppgift, att den frivilliga försäkringen såväl i Danmark som här i landet vunnit ungefär lika stor anslutning utom lönarbetarna som bland dessa. Vill man då behålla den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen och dit hänvisa sådana, som icke tillhöra lönarbetarnas grupp, stiga kostnaderna utöver den förut angivna siffran. Å andra sidan är behovet av sjukförsäkring, såvitt gäller själva sjukpenningen, mindre för dem, som äro anställda som enskilda tjänare, än för hantverkare eller småhandlare. Antalet i enskild tjänst anställda tjänare uppgår till omkring 125,000. I den offentliga diskussionen har på senaste tid framförts den tanken, att lösningen av vissa organisatoriska svårigheter skulle underlättas genom en kollektiv sjukförsäkring. Kommittén anser sig därför något böra behandla detta uppslag, vilket för övrigt är föremål för särskild utredning i Holland, såvitt angår sjukförsäkring för lönarbetare. Den kollektiva formen för sjukförsäkringen torde icke kunna ifrågasättas annat än såsom en försäkring av de hos en viss arbetsgivare anställda arbetarna. Syftet med denna försäkringsform i motsats till den individuella försäkringen

144 är att vinna förenkling i administrationen både för arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna och därigenom åstadkomma minskning i kostnaderna. För detta ändamål torde det vara nödvändigt, att premierna bliva lika utan hänsyn till avlöning. Frågan blir då, om även sjukpenning och livräntor skola vara lika eller om prestationerna alltjämt skola graderas i förhållande till arbetsförtjänsten. I förra fallet skulle man beträffande de kollektivförsäkrade avvika från sjukförsäkringens allmänna syfte, att den försäkrades ersättning såvitt möjligt bör stå i förhållande till den arbetsinkomst, han förlorar genom sin sjukdom, med det senare alternativet åter torde det bliva nödvändigt att låta arbetsgivarna svara för premierna liksom vid olycksfallsförsäkringen. Det skulle väl knappast vara möjligt, om man sloge in på denna väg, att inskränka arbetsgivarnas ansvar till endast de fall, då kollektivförsäkringen användes. Tanken synes därför följdriktigt leda till att ålägga arbetsgivarna kostnaden för arbetsoförmågan för vanliga (icke yrkes-) sjukdomar. Den kollektiva sjukförsäkringens konsekvenser synas således leda till ett system, som starkt avviker från sjukförsäkringens karaktär av självhjälp. En sådan principiell avvikelse torde icke kunna ifrågasättas för att vinna administrativ förenkling. Därtill kommer, att, om sjukförsäkringen för lönarbetarna bör anses såsom en inledning till en sjukförsäkring, omfattande alla klasser och yrken, skulle man under utvecklingen av sjukförsäkringen utanför lönarbetarnas krets antagligen få övergå till en annan metod med individuella premier erlagda av varje försäkrad i förhållande till hans inkomst. Och slutsatsen blir, att ej heller den kollektiva försäkringsformen innefattar något tillräckligt bärande skäl för att välja den obligatoriska lönarbetarförsäkringen såsom ett första led för lösningen av hela sjukförsäkringsfrågan. Nackdelar Då man således är hänvisad till en utveckling av den frivilliga sjukiörsäkav splittrin- r i n g e n j erinras från avdelning I, att den nuvarande organisationens svåraste g ZamndT' brist är dess starka splittring med ofta ett flertal kassor på varje plats. Denna sjukkassevä- s p littring framkallar konkurrens om låga avgifter, vilka föranleda korta sjukhjälpstider, den släppar kontrollen och förhindrar på åtskilliga platser uppkomsten av kassor med den bärkraft och prestationsförmåga, som den sammanlagda anslutningen till sjukkasserörelsen på platsen eljest skulle medgiva. ^ De s. k. rikssjukkassorna torde få anses som ett försök att åstadkomma ekonomiskt starkare kassor. Några av dem hava också uppnått ett betydande medlemsantal, och på sina håll, där eljest icke intresset för sjukförsäkringen vaknat, hava rikssjukkassorna visat förmåga att bilda avdelningar. Emellertid lida rikssjukkassorna av stora svagheter. Den i jämförelse med lokalsjukkassor med samma medlemsbestånd väsentligt högre frekvensen av sjukdomsfall, särskilt av kortvarig beskaffenhet, som de i avdelning I meddelade siffrorna utvisa, synes icke kunna förklaras annat än genom mindre effektivt utövad kontroll. Därjämte synas administrationskostnaderna ställa sig högre för rikssjukkassorna än för de lokala kassorna. De inånga små avdelningarna, understundom flera på samma plats, hava också bidragit till den allmänna splittringen inom

145 rörelsen med därav följande ölägenheter. För en reorganiserad frivillig sjukförsäkring och för de uppgifter i den övriga socialförsäkringens tjänst, som kommittén anser böra läggas på en sådan, kunna icke de nuvarande rikssjukkassorna tagas till utgångspunkt. Den typ inom den svenska sjukkasserörelsen, som hittills uppnått det bästa Endast en resultatet, är enligt de av kommittén inhämtade upplysningarna en lokal kassa, stats^»dervilken arbetat sig till att faktiskt vara ensam inom ett visst område. Där kan sjukkassa effektiv omvårdnad åstadkommas samtidigt med effektiv kontroll, sjukkassan inom !'isst område ställer relativt högre fordringar på sina medlemmar, men den kan 'också lämna ' prestationer, som vinna erkännande och tillförsäkra kassan anslutning. Denna typ talar för att sjukförsäkringsverksamheten decentraliseras i lokala kassor, med iakttagande av att endast en kassa inom varje arbetsområde erhåller statsunderstöd. I princip skulle detta överensstämma med socialförsäkringskommitténs plan för den obligatoriska sjukförsäkringen, vilken i detta avseende vann anslutning. Även kommittén för socialförsäkringens omorganisation torde varit inne på samma tankegång, då dess arbete avbröts. Den här förordade förändringen av sjukkassornas yttre organisation har enligt kommitténs uppfattning avgörande betydelse för deras inre verksamhet. Någon annan väg till sjukförsäkringens stärkande gives icke för närvarande, och vägen måste därför beträdas oaktat de svårigheter och det motstånd, som otvivelaktigt möta kommitténs förslag. Blir förslaget genomfört, öppna sig möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen och skapas en grundval för obligatorisk sjukförsäkring, om framdeles omständigheterna medgiva övergången till ett sådant system. Den nya organisationen blir också på ett helt annat sätt än den nuvarande användbar i hela socialförsäkringens tjänst för att främja ett rättvist och sparsamt handhavande av försäkringen i den dagliga praktiken. Nuvarande knapphrt på medel tvingar till skärpt kontroll över arbetsoförmågan, såväl den definitiva som den övergående, och sjukförsäkringens organ torde vara särskilt användbara för detta ändamål. En väl ordnad frivillig sjukförsäkring vilar till väsentlig del på de försäkrades egna avgifter. Sjukhjälpen inverkar på avgifternas storlek. Kassans valda förtroendemän hava därför intresse av både att utöva kontroll och att sörja för att de försäkrade utfå sina förmåner enligt försäkringen. En sådan organisation passar först och främst att anlitas for pensionsförsäkringen, vars största vanskligheter härleda sig från de lokala organens svaghet och den därmed sammanhängande starka centralisationen. ^ Såsom framgår av redogörelsen i avdelning I, har denna möjlighet hittills så gott som alls icke kommit till användning. En av huvudorsakerna därtill torde vara den nuvarande lokala splittringen bland sjukkassorna. Det är säkerligen med rätta, som pensionsstyrelsen icke ansett sig för pensionsförsäkringen kunna använda ett flertal inom samma kommun verkande sjukkassor. Det låter ju visserligen tänka sig, att man bland ett flertal på samma ort verk10 — 250500

146 samma, statsunderstödda sjukkassor utvalde en med uppdrag att handhava kontrollen över pensionstagarna och samarbetet i övrigt med pensionsförsäkringens organ, men långt ifrån alltid finnes en sjukkassa med den ställning och betydelse, att den framför andra skulle kunna ifrågakomma för uppdraget, och dessutom skulle det möta stora svårigheter att åt en på detta sätt utsedd kassa överlåta kontrollen ur pensionsförsäkringssynpunkt även av pensionstagare, tillhörande andra sjukkassors medlemsklientel. För utövande av denna kontroll skulle nämligen saknas just den erfarenhet och personalkännedom, som särskilt motiverade sjukkassornas utnyttjande som kontrollorgan. Från övriga statsunderstödda sjukkassors sida skulle tillsyn av en med dem konkurrerande kassa säkerligen ses med mycket oblida ögon och betraktas som icke opartisk. På enahanda sätt förhåller det sig med samverkan med olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs uppfattning är det således av hänsyn både till sjukförsäkringens egen framtid och till utvecklingen av de övriga socialförsäkringens grenar nödvändigt att organisera den frivilliga sjukförsäkringen så, att inom varje område endast finnes en. sjukkassa med statsunderstöd. Huru stort område varje sjukkassa bör omfatta, torde icke kunna angivas på förhand, utan måste överlämnas till avgörande i varje särskilt fall. Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skulle en eller flera kommuner bilda ett sjukkasseområde, dock borde antalet i kassan försäkrade kunna antagas uppgå till minst 500. Även med den utomordentligt stora omfattning av befolkningens alla grupper, som förslaget avsåg, förefaller det sannolikt, att åtskilliga kommuner måst förenas till ett område. Grundas anslutningen på frivillighet, är det klart, att man i ännu mycket större antal fall får sjukkasseområden, som sträcka sig över ett flertal mindre kommuner. Såsom också framhölls av socialförsäkringskommittén, bör området icke vara större, än att erforderlig vård och annan sjukhjälp kan utan oskälig omgång och kostnad beredas åt de försäkrade. Det kan tilläggas, att områdets utsträckning ej heller bör hindra effektiv kontroll. De motsatta synpunkterna — å den ena sidan anspråken på tillräcklig ekonomisk stabilitet, å den andra fordran på personlig omvårdnad och kontroll, vilka böra tillgodoses — medföra i själva verket mycket stora svårigheter i de glest befolkade delarna av landet. Alltför stora anspråk på kassornas medlemsantal skulle också förhindra försäkringens utveckling särskilt på landsbygden. Medlemssiffrorna för de nuvarande sjukkassorna hava åtskilligt att säga i detta avseende, icke blott om splittringen. Såvitt kommittén kunnat finna, kan man bäst vinna den önskvärda elasticiteten i bestämmelserna på det sätt, att det nuvarande minimum, 100 medlemmar, bibehålles och att man bildar en återförsäkringskassa, i vilken samtliga sjukkassor med medlemsantal under en viss gräns böra vara skyldiga samt övriga sjukkassor berättigade att ingå. Gränsen måste fastställas med hänsyn till de anspråk, som den av kommittén föreslagna ökade sjukhjälpstiden ställer på de små kassorna, men kommittén har icke haft tillräckliga statistiska data till förfogande för att göra något bestämt uttalande angående den lämpliga siffran.

147 Det ligger dock nära till hands att antaga det av socialförsäkringskommittén föreslagna antalet, 500 medlemmar, vara minimum för de kassor, som skulle vara befriade från skyldigheten att tillhöra återförsäkringskassan. Närmare undersökning i detta avseende torde ankomma på tillsynsmyndigheten. Indelningen i sjukkasseområden bör i första hand ankomma på sjukkassornas egna beslut. Med hänsyn till vad nyss anförts om sjukkassornas bärkraft måste man dock föreskriva, att besluten skola underställas tillsynsmyndighetens fastställelse. Tillsynsmyndigheten torde också böra bestämma, huru styrelseledamöterna skola fördelas mellan olika kommuner i en sjukkassestyrelse, vars område består av flera kommuner. Över tillsynsmyndighetens beslut i dessa avseenden bör klagan få föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget att inom varje område endast skulle finnas en sjukkassa, som åt- Överflyttnjuter statsunderstöd, leder till att de personer inom detta område, som vilja nin.9Jråne ansluta sig till sjukkasserörelsen, böra tillhöra områdets kassa. Härmed sam- VHU "en* annan manhänga frågorna om överflyttningsrätt och -plikt samt huruvida den faktiska bosättningen eller mantalsskrivningen bör vara avgörande för tillhörigheten till viss kassa. Sistnämnda spörsmål var under behandlingen av 1919 års förslag föremål för olika meningar. Båda utvägarna torde medföra vissa praktiska olägenheter. Även beträffande villkoren för överflyttningen hava meningarna varit delade. Då det nu är fråga om allenast frivillig sjukförsäkring, synas dessa angelägenheter kunna ordnas på följande sätt. Sjukkassemedlem, som flyttar från det område, där den sjukkassa, han tillhör, har sin verksamhet, till annat område, där statsunderstödd sjukkassa finnes, får icke längre tillhöra förstnämnda sjukkassa. Så länge de olika sjukkassorna behålla friheten att bestämma avgifterna och beloppet av den kontanta sjukpenningen, torde dock vid denna överflyttningsföreskrift böra fogas det tillägget, att sjukkassan i avflyttningsorten skall till sjukkassan i inflyttningsorten utbetala den tillgång, som svarar mot den överflyttandes avgifter och sjukrisk. För att underlätta dylika avräkningar sjukkassorna emellan bör tillsynsmyndigheten upprätta en särskild tabell. Det torde för övrigt kunna förutsättas, att tillsynsmyndigheten och sjukkassorna efter den här föreslagna koncentreringen av sjukkasserörelsen sträva efter att åstadkomma den bästa samverkan och större enhetlighet i avseende å sjukhjälp, än som kunnat komma till stånd under nuvarande konkurrens mellan sjukkassorna inbördes om låga avgifter och höga sjukpenningsbelopp. Om den kassa, till vilken överflyttningen äger rum, icke har samma sjukhjälpsklasser som den, från vilken överflyttningen sker, äger den flyttande ingå i den klass, som närmast svarar mot den, vilken han förut tillhört. Flyttar sjukkassemedlem till ort, där statsunderstödd sjukkassa icke finnes, bör han äga rätt att fortfarande kvarstå i sin sjukkassa, så länge han fullgör sina förpliktelser. Uppkommer behov av sjukhjälp under bosättningen på annan ort, har således sjukkassan att söka på bästa sätt fullgöra sina åligganden mot sin medlem, men det är uppenbart, att åtskilliga svårigheter därvid komma att möta särskilt med avseende a läkarvården.

148 Frågan, när flyttning skall anses hava ägt rum eller icke, torde kunna överlämnas till sjukkassornas eget bedömande och icke med den här föreslagna organisationen av den frivilliga sjukförsäkringen behöva regleras i lag. Tvist mellan sjukkassorna i detta ämne bör avgöras av tillsynsmyndigheten såsom sista instans. Sannolikt torde det låta sig göra att låta den faktiska bosättningen vara det bestämmande momentet, blott man iakttager, att kassa, som åtnjuter kommunalt bidrag, ej får såsom bidragsberättigade medlemmar redovisa andra än dem, som äro mantalsskrivna i kommunen. Spikhjälps- Vad härefter beträffar sjukförsäkringens prestationer och i första rummet tidens längd. s j u khjälpstiden hava nog hittills sjukkassornas medlemmar, särskilt under rådande konkurrens, i främsta rummet haft benägenhet att tillförsäkra sig en relativt hög sjukpenning per dag och att hålla avgifterna låga. Huruvida sjukhjälpen blir tillräckligt varaktig eller icke, har fått komma i andra rummet. Man har fäst sig vid, att det blott är ett mindre antal medlemmar, som få gagn av en mera utsträckt sjukhjälpstid. Från vissa frivilliga sjukkassor finnas dock redan praktiska exempel på, att det går för en väl organiserad kassa att lämna sjukhjälp under obegränsad tid, och det torde vara klart, att själva huvudändamålet med sjukförsäkring — att rädda den sjuke och hans familj från alltför ogynnsamma ekonomiska följder av sjukdomen — icke uppnås utan väsentligt utsträckt sjukhjälpstid. För en dylik förändring talar även förhållandet till pensionsförsäkringen. Om man vill få ett verkligt resultat av samarbetet mellan sjukförsäkring och pensionsförsäkring, är det icke nog att använda sjukkassorna endast som upplysningsorgan, utan man måste fördela omvårdnaden mellan sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen, så att den förra tager hand om sjukdomsfallen under en tillräckligt lång tid, för att deras eget intresse skall göra sig gällande och för att det skall kunna konstateras, huruvida definitiv arbetsoförmåga föreligger eller icke. Om sjukkassorna få ansvar för en långvarig sjukdomsperiod, komma de att verka som ett slags filter mot obehöriga anspråk på understöd. Men sjukkassorna hava också genom sin personkännedom och sin möjlighet att anställa undersökning den största utsikten att kunna taga hänsyn till de individuella omständigheterna i föreliggande fall. Man undviker således all stelhet i behandlingen och vinner de försäkrades fulla förtroende. Huru långt man bör gå i avseende å sjukhjälpstidens utsträckning torde vara en lämplighetsfråga. Efter undersökning av olika möjligheter har kommittén stannat vid att förorda, att sjukkassorna skola åtaga sig sjukhjälp under en period av tre år i följd, men att sjukkassa icke bör vara skyldig att meddela sjukhjälp på grund av en och samma sjukdom eller en sjukdom i förening med annan under längre tid än sammanlagt tre år. Kommittén har således här gått längre än man gjorde vid bearbetningen av 1919 års förslag. Därvid stadgades nämligen, att den, som lidit förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under mer än 24 på varandra följande månader, skulle vara undantagen från försäkringen så länge förlusten eller nedsättningen varade. Sistnämnda

149 bestämmelse var föreslagen i syfte att förebygga, att de definitiva arbetsinvahderna skulle falla under den obligatoriska sjukförsäkringen. Huruvida sjukkassorna böra belastas med försörjningen av definitiva invalider, synes ur principiell synpunkt tvivelaktigt. Har ett sjukdomstillstånd varat tre år på grund av samma sjukdom, torde i de allra flesta fall kunna antagas, att oförmågan till arbete kommer att fortfara, och att den sjuke således får sig tilldelad folkpension. Det kan då med skäl sättas i fråga, om statsbidrag bör utgå till understöd åt sjukförsäkring för samma person. Enligt 1919 års kommittéförslag undantogs från sjukförsäkringen den, som var till arbete varaktigt oförmögen. Dock är det att märka, att sjukpenningen i regel utesluter pensionstillägg, samt att statens understöd åt sjukförsäkringen därför i allmänhet innebär en mindre statsutgift och starkare främjande av självförsörjningen i jämförelse med folkpensioneringen. Härmed sammanhänger också den frågan, huruvida man bör lämna sjukkassorna frihet att låta dem, som på grund av ålder erhållit invalidpension, kvarstå såsom medlemmar i 'sjukkassorna och låta kassorna uppbära vanligt bidrag för dessa medlemmar. Då det nu endast är fråga om ett ordnande av den frivilliga sjukförsäkringen, har kommittén icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en indragning av statsbidraget till sjukhjälp åt de ifrågavarande medlemmarna, helst som en'dyhk åtgärd sannolikt skulle inverka menligt på det fåtal kassor, som hittills bäst sörjt för sina medlemmar. Ej heller har kommittén ansett lämpligt att, såsom forslagen till obligatorisk sjukförsäkring förutsatte, stadga nedsättning av sjukpenningen vid de långvariga sjukdomsfallen. Erfarenheten från de bäst organiserade sjukkassorna synes nämligen visa, att detta icke är nödvändigt for deras stabilitet, och det är tydligt, att behovet av effektiv sjukhjälp är störst vid de långvariga sjukdomsfallen. Sjukpenningens belopp blir således liksom eljest beroende på kassorna själva.

Sjukpenningens *U"Uh'

Frågan om rätten att kvarstå i sjukkassorna efter uppnådda 67 år sammanhanger också med spörsmålet, huruvida sjukkassorna böra få lämna begravmngshjälp. Denna understödsform har visat sig vara mycket uppskattad och därför blivit vanlig inom den frivilliga sjukförsäkringen. Det väckte följaktligen åtskilliga bekymmer bland sjukkasserörelsens män, att begravningshjälpen enligt 1919 års förslag skulle avskaffas såsom understöd från de obligatoriska sjukkassorna. Ehuru denna hjälpform principiellt ej torde tillhöra området för understödsföreningarnas verksamhet, synes det nu, då det endast är fråga om att organisera den frivilliga sjukförsäkringen, icke vara lämpligt att förhindra sjukkassorna att lämna begravningshjälp, utan hellre låta understödet i denna del bero på kassornas eget beslut, blott man sörjer för att begravningshjälpen icke menligt inverkar på sjukkassornas ekonomi. I detta syfte bör föreskrivas, att avgifter och fonder för begravningshjälp böra beräknas och bokföras särskilt. Enligt nu gällande grunder utgår icke något särskilt statsbidrag för begravningshjälp.

Begravnin 9^jälp.

Beträffande prestationerna i övrigt erinras, att sjukkasserörelsen i vårt land Läkarvård hittills i stort sett inskränkt sig till att meddela kontant sjukhjälp jämte vissa och fY~

150 andra penningbidrag. Enligt 1919 års förslag ingick i den stadgade sjukhjälpen bland annat erforderlig läkarvård jämte läkemedel, dock med det förbehåll att, om läkarvård och läkemedel icke utan oskälig omgång eller kostnad kunde beredas den sjuke, finge i stället annan lämplig vård beredas eller understöd lämnas i penningar. Sjukkassa skulle också kunna upprätta sjukvårdsanstalt samt anställa läkare mot avlöning. Det är obestridligt, att bristen på läkarvård i många fall förlänger sjukdomstiden och vållar ökade kostnader i form av sjukpenning, och det är därför jämväl ur ekonomisk synpunkt ett önskemål att sjukkassorna kunna sörja för läkarvård. Fri läkarvård från annat håll torde ej heller, såvitt kommittén kunnat inhämta, för närvarande lämnas annat än såsom fattigvård och vid universitetens polikliniker. De mindre bemedlade lära således numera icke ens i de s. k. landstingsstäderna hava säkerhet att åtnjuta fri läkarvård. Här finnes utan tvivel ett ur olika synpunkter betydelsefullt behov att fylla. Å andra sidan synes en förpliktelse att sörja för erforderlig läkarvård icke i verkligheten kunna fullgöras överallt i vårt land på grund av bristen på läkare och transportmedel. Den anmärkningen, som särskilt från läkarhåll med ganska mycken styrka framfördes mot 1919 års förslag, att man icke genom den fria läkarvården borde öka arbetsbelastningen på de fåtaliga läkarna till förfång för sådana sjuka, vilkas behov av läkare är mera allvarligt, torde också ha mycket fog för sig. Det synes ej heller vara lämpligt att överlämna åt sjukkassorna att inlåta sig på frågan om nya läkardistrikt, läkarvården i ödebygderna och dylika administrativa uppgifter. Förpliktelsen att sörja för erforderlig läkarvård kan anses innefatta skyldighet att skaffa sjukkassornas medlemmar vård å sjukhus, för så vitt läkarvården är av beskaffenhet att endast kunna lämnas å sådan anstalt, och skyldigheten skulle därför även skapa ett behov av ökat platsantal på sjukhusen. Detta behov torde dock endast kunna fyllas så småningom, och det bör fyllas såvitt möjligt utan sönderbrytande av den nuvarande sjukvårdsorganisationen. På grund av dessa omständigheter har det icke förefallit kommittén tillrådligt för närvarande att ålägga sjukkassorna förpliktelse att sörja för läkarvård eller ens att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddela fri läkarvård. Däremot torde sjukkassorna böra äga befogenhet att ålägga sina sjuka medlemmar att på kassans bekostnad anlita legitimerad läkare vid äventyr att den sjuke eljest förlorar sin rätt till sjukpenning samt att, om sjukdomen enligt läkares intyg kräver vård å sjukhus, vid samma äventyr besluta att den sjuke skall intagas å sådan anstalt. Fria läkemedel och liknande hjälpmedel torde i regel icke för närvarande tillhandahållas av sjukkassorna. Vad som i detta avseende är lämpligt är i hög grad föremål för olika meningar. Enligt kommitténs mening bör man icke för närvarande ålägga sjukkassorna skyldighet att lämna sjukhjälp av detta slag. Enligt den här lämnade framställningen skulle således sjukkassornas skyldighet icke komma att sträcka sig längre än till kontant sjukhjälp. Men det bör i detta sammanhang framhållas, att genom förslaget, att sjukkassorna skulle bli ansvariga för sjukhjälp under en period av tre år, deras intresse torde

151 bliva inriktat på att i förekommande fall sörja för såväl läkarvård och läkemedel som sjukhusvård, i den mån dessa kunna anses behövliga för att påskynda den sjukes tillfrisknande. Indirekt kommer således förslaget att befordra sjukförsäkringens utveckling på denna punkt. Därjämte böra sjukkassorna, såsom redan omnämnts i det föregående, kunna bliva lämpliga hjälporgan för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Om de själva få ansvar för en lång tids sjukhjälp, och om vård av sjukkassemedlem å pensionsstyrelsens anstalter icke medgives utan bidrag från kassorna själva, torde de komma att taga hänsyn även till kostnaderna för anstaltsvården. Sjukkassornas j-ttranden torde därför kunna bliva till avsevärt gagn vid urvalet bland ansökningarna om sjukvård. Med den ståndpunkt kommittén sålunda intagit är det klart, att någon statlig reglering av förhållandet mellan sjukkassorna och läkarkåren icke påkallas. För att minska sjukförsäkringskostnaden i avseende å både kontant sjukhjälp Karenstid. och kassornas administration är för närvarande stadgad en minimitid av tre dagar, under vilka väsentlig nedsättning av arbetsförmågan måste vara för att föranleda sjukhjälp. Även i de förut omnämnda förslagen till obligatorisk sjukförsäkring var detta förhållandet. Enligt kommitténs mening föreligga tillräckliga skäl att föreskriva, att sjukhjälp icke skall utgå med mindre förlusten av arbetsförmågan varat mer än tre dagar, dagen för förlustens inträdande inräknad. För att den här föreslagna omorganisationen av sjukförsäkringen skall fylla Tillsynsmyndigsitt syfte, kräves bättre samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar. Vid hetens försådant förhållande synes det mindre lämpligt att förlägga ledningen av sjuk- läggning. försäkringen utanför de båda övriga sociala försäkringsinrättningarna. Då den ekonomiska huvudvikten och de organisatoriska svårigheterna avgjort torde vara större inom pensionsförsäkringen, anser kommittén tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen böra uppdragas åt en avdelning av pensionsstyrelsen. Samverkan måste emellertid sträcka sig även till de lokala myndigheterna. Samverkan Så länge sjukförsäkringen är frivillig, komma åtskilliga kommuner att sakna m{^2 sant sjukkassor och sjukkassestyrelse. Där sådana finnas, bör dock sörjas för sam- pensionsnämnd vcrkan mellan dessa å ena sidan samt pcnsionsnaninderna och fattigvårdsstyrel- och fattigserna å den andra. Då sjukkassorna understundom torde få större områden än vårdsstyrelse. pensionsdistrikten, är det icke möjligt att låta varje pensionsnämnd bli representerad inom sjukkassestyrelsen, utan man torde få nöja sig med en föreskrift, att sjukkassestyrelserna för varje pensionsdistrikt skola utse en representant, som har rättighet och skyldighet att närvara vid varje pensionsnämnds- eller fattigvårdsstyrelsesammanträde inom distriktet och deltaga i överläggningarna. Statsbidragen till de frivilliga sjukkassorna hava från början avsett att mot- Statsbidrag. svara sjukkassornas förvaltningskostnader. Såsom framhållits i avd. I har det s. k. medlemsbidraget i huvudsak alltjämt samma syfte, men dessutom utgå numera särskilda bidrag till den kontanta sjukhjälpen och till läkarvård. Statsbidraget till sjukhjälp är dock begränsat till 2 kronor för medlem och år. Maximibegränsningen torde vara avsedd att utgöra en garanti för ordent-

152 lig kontroll. Den organisation, kommittén föreslagit, torde i och för sig innebära ökad säkerhet för effektiv kontroll, och dessutom synes den omständigheten, att man uppställer fordran på en utsträckning av sjukhjälpen till tre år, i och för sig utesluta nämnda inskränkning. Om således denna bortfaller, kommer statsbidraget automatiskt att ökas i förhållande till det ökade antal sjukdagar, den förlängda sjukhjälpstiden kommer att medföra. Denna ökning av statsbidraget torde dock näppeligen kunna anses tillräcklig. Det är ingalunda säkert, att sjukkassorna, särskilt de mindre, utan att hämmas i sin utveckling kunna för ett större antal sjukdagar bära samma belastning per sjukdag som för ett mindre antal. Enligt en för socialförsäkringskommitténs räkning verkställd utredning kan sjuktalet beräknas utgöra för en sjukhjälpstid av 90 dagar 6.58 och för en sjukhjälpstid av tre år 8.69 i genomsnitt för bägge könen. Förlängningen av sjukhjälpstiden skulle således öka sjuktalet med omkring 1I?>. Då ett stort antal sjukkassor för närvarande stanna vid en sjukhjälpstid av 90 dagar, synes det kommittén skäligt, att den obligatoriska förlängningen till tre år får medföra en ökning av statsbidraget per sjukdag från 25 öre till 33 öre. Emellertid förefaller det kommittén tvivelaktigt, om denna höjning är tillräcklig. En snabb och kraftig utveckling av en frivillig, väl organiserad och kontrollerad sjukförsäkring är enligt kommitténs mening ägnad att medföra mycket väsentliga besparingar för fattigvård och pensionsförsäkring. Samma skäl motiverar också bidrag till sjukförsäkringen från kommunerna. Men utan ett avsevärt ökat understöd från det allmänna föreligger det onekligen en viss risk, att efter den av kommittén föreslagna reformen, som för de flesta sjukkassor torde draga med sig någon förhöjning av avgifterna, sjukkassorna komma att vinna anslutning huvudsakligen bland äldre eller relativt sjukliga personer, varigenom den frivilliga sjukförsäkringen aldrig skulle kunna fylla de uppgifter, kommittén avsett för densamma. Det kunde ifrågasättas att öka det nu utgående bidraget till läkarvård. En sådan form för bidragets ökning synes av flera skäl mindre lämplig än att öka bidraget per medlem, vilket innebär en viss eggelse till kassornas utveckling. Det skulle även kunna tänkas, att man satte medlemsbidraget helt eller delvis i relation till kassans egna förvaltningskostnader, en anordning, som skulle inskränka bidraget till sjukkassorna på landsbygden, vilka ha de lägsta förvaltningskostnaderna. Då emellertid den frivilliga sjukförsäkringen helt visst har den största svårigheten att vinna insteg och utvecklas på landsbygden utanför industrisamhällena och en bestämmelse av antydd innebörd torde förutsätta en detaljgranskning av kassornas kostnader genom tillsynsmyndigheten, synes jämväl denna anordning mindre lämplig. Kommittén anser sig därför böra förorda, att medlemsbidraget höjes med en krona. Kommitténs nu framställda förslag till ökning i två hänseenden av statsbidraget skulle enligt verkställd beräkning för år 1921 ha medfört en merkostnad för statsverket av 1,061,218 kronor. I detta sammanhang anser sig kommittén uttryckligen böra betona, att någon höjning av sjukkassornas statsbidrag icke bör ske under annan förutsättning än att den av kommittén förordade omorganisationen genomföres.

153 Omorganisationen kommer i varje fall a.tt medföra åtskilliga svårigheter un- Övergångsder övergångsperioden för vissa sjukkassor. Rikssjukkassorna kunna icke bibe- Perioderihållas i nuvarande form. Det är emellertid både önskvärt och sannolikt, att dessa kassors många lokalavdelningar på platser, dit icke någon annan sjukkasserörelse trängt fram, bilda stommen till nybildade lokala sjukkassor. Även i övrigt komma vissa av de nuvarande sjukkassorna att fortleva och utvecklas var och en inom sitt område. Det värdefulla arbete, som redan nedlagts inom den frivilliga sjukkasserörelsen, kommer således att fortfarande bliva fruktbärande och de personliga krafter, som övats och vunnit erfarenhet i sjukförsäkringsverksamheten, bliva tillvaratagna i den nya organisationen. Då kommittén härefter övergår till den hittills behandlade socialförsäkrin- Centralorgaför gens centrala förvaltningsorganisation, erinras från framställningen i före- nisationen pensions-, gående avdelning, att pensionsstyrelsens nuvarande personal kan efter sina ar- sjukkassefattigbetsuppgifter indelas i följande grupper: granskningsbyråerna, som syssla och vårdsärenden. med kontrollen över pensionsnämndernas beslut, försäkringstekniska och statistiska byråerna, som bokföra de försäkrade och deras avgifter samt pensionstagarna och deras pensioner ävensom verkställa beräkningar angående försäkringens kostnad; fond- och kameralbyrån, som handhar ärenden rörande pensionsförsäkringsfonden och handlägger kamerala ärenden; kanslibyrån, som handlägger vissa för styrelsen gemensamma frågor, personalärenden m. m.; samt sjukvårdsbyrån, som leder den med stats- och fondmedel bedrivna sjukvårdande verksamheten och ha.r hand om de lokala organen. Den nuvarande tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen utgöres av socialstyrelsens byrå för sjukkasseärenden. Vad först beträffar granskningsbyråerna, har deras arbete till ändamål att övervaka, att pensioneringen sker efter riktiga normer, d. v. s. att den, som enligt lag är berättigad till pension, får just den pension, som tillkommer honom, samt att inga andra än invalider i pensionsförsäkringslagens mening erhålla pensionstillägg eller understöd eller före fyllda 67 år avgiftspension. Då antalet beviljade ansökningar om pensionstillägg och understöd under normala år uppgår till omkring 28,000 samt pensionstillägget enligt 1921 års lag uppgår i genomsnitt till 172 kronor, inses lätt, att själva pensionsbeloppen hava en ojämförligt större betydelse än utgifterna för kontrollen genom styrelsens byråer. Granskningsbyråernas utrustning för sin uppgift måste emellertid bedömas i samband med frågan om pensionsnämndernas kvalitet, och därvid ligger huvudvikten på att själva den grundläggande handläggningen i pensionsnämnderna blir riktig. Ärendenas antal i pensionsnämnderna är i regel icke större, än att varje pensionsansökan kan grundligt behandlas, tillgång till person- och ortskännedom finnes, och om pensionsombudet samt ordföranden och ledamöterna tillräckligt behärska sin uppgift, böra de därför kunna utöva ett ingående granskningsarbete. I styrelsen åter vållar redan den stora mängden ärenden allvarliga svårigheter, vilka, oaktat all uppdriven färdighet, knappast kunna undgås, varjämte erforderliga kompletteringar av de inkommande upp-

154 gifterna föranleda en både för styrelsen och nämnderna betungande skriftväxling. För att den lokala behandlingen skall bliva tillförlitlig fordras, att nämnderna äga tillräcklig erfarenhet och opartiskhet, samt att pensionsombuden äro fullt kompetenta och hava tillfälle att om möjligt på förhand sätta sig in i ansökningarna. Det senare önskemålet försvåras och nämndernas duglighet försvagas genom den synnerligen starka splittringen i pensionsdistrikt till följd av att varje kommun enligt pensionsförsäkringslagen bildar ett distrikt, såvida icke sammanslagning äger rum genom särskilt beslut av kommunerna. Någon sammanslagning förekommer emellertid icke. Också måste säkerligen en viss försiktighet iakttagas dels för att grundtanken med de kommunala pensionsnämnderna — att erhålla medverkan av kommunala förtroendemän med kännedom om sökandens personliga förhållanden — icke skall förfelas och dels för att icke framkalla konflikter inom nämnderna mellan olika kommuners intressen, men det har dock förefallit kommittén, som om kommunerna på många håll borde kunna sammanslås pastoratsvis, utan att man går utanför den ram, inom vilken en tillräcklig personkännedom i allmänhet torde vara för handen. För att detta syfte skall förverkligas i önskvärd omfattning, torde det på grund av vunnen erfarenhet få anses nödvändigt att skapa möjlighet till sammanslagning utan beslut av kommunerna. Befogenheten att meddela dylikt beslut torde kunna överlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som lärer förena ortskännedom med insikt om pensionsförsäkringens intressen. Om man genom en utsträckning av kommunernas ekonomiska ansvar för pensionsförsäkringen till en tredjedel av pensionskostnaden samt genom nyssnämnda åtgärder ävensom genom utveckling av pensionsombudens kompetens åstadkommer, att den grundläggande behandlingen av pensionsansökningarna blir i möjligaste mån tillförlitlig, torde granskningen av ansökningarna i själva styrelsen kunna förenklas. För närvarande behandlas ansökningarna normalt av en föredragande och en ledamot, varvid tvåmansbehandlingen anses vara en garanti för behandlingens grundlighet. Det har emellertid förefallit kommittén, som om denna garanti icke hade stort värde, och granskningen synes därför, med den förbättrade handläggningen inom nämnderna, i allmänhet kunna överlämnas till en ledamot ensam. Härför förutsattes dock, att de såsom granskande ledamöter tjänstgörande befattningshavarna äro fullt kvalificerade för sådant självständigt arbete, vilket icke torde kunna förutsättas i fråga om samtliga de föredragande. Huruvida den här föreslagna förenklingen kan föranleda minskning av granskningsbyråernas fast anställda personal, synes på grund av ansökningarnas antal tvivelaktigt. Det är till och med möjligt, att styrelsen måste, såsom nu sker i stor utsträckning, för att förebygga oskäligt dröjsmål med behandlingen av ansökningarna anlita tillfälliga ledamöter, även hämtade utanför ämbetsverket. Behovet av denna anordning torde bero på om tillströmningen av ansökningar i framtiden liksom hittills blir tämligen ojämn. I varje fall måste i avseende å valet av ledamöter uppmärksammas, att noggrannheten och omdömet

155 vid granskningen har så stor ekonomisk betydelse, att enmansgranskning bör anförtros endast åt verkligt kvalificerade personer, även om någon höjning av det nuvarande arvodet åt tillfälliga ledamöter skulle bliva behövlig för att upprätthålla denna fordran. Beträffande besvärsmål eller fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut torde två ledamöter böra deltaga i avgörandet. Det är uppenbarligen önskvärt, att tillämpningen såväl hos de många ledamöterna i styrelsen som hos pensionsnämnderna blir enhetlig. Då åtgärder i detta syfte redan planlagts av styrelsen, har kommittén icke vidare inlåtit sig på denna fråga. Vad i övrigt beträffar pensionsstyrelsens organisation, erinras till en början, att den statistiska byrån, såsom framgår av bil. 9, har en personal av nära hälften av styrelsens alla befattningshavare. Byråns inre organisation och den skicklighet, varmed arbetet där ledes, har därför stor betydelse för styrelsens sammanlagda utgifter. Byråns största arbetsprodukt ligger uppenbarligen på förandet av kortregistret över de försäkrade och dem åliggande avgifters inbetalning. En dylik individuell bokföring påkallas av den svenska folkpensioneringens system, till den del detta vilar på avgiftspensioner, beräknade på de av varje försäkrad erlagda avgifterna. Då kommitténs förslag innebär en ökning av pensionsavgifterna, är det klart, att den individuella bokföringen får än större betydelse. Olika uppslag till ändring av själva systemet hava prövats, men det visar sig, att, om man vill bibehålla försäkringens prestationer men på en eller annan punkt underlåta en genomförd bokföring och låta staten taga ansvaret härför, skulle ökningen av statens försäkringskostnader ojämförligt överstiga besparingen i förvaltningsutgifterna. Däremot synas förenklingar i själva arbetet kunna åstadkommas utan rubbning av systemet för avgiftspensionerna. Härmed sammanhänger en fråga av principiell innebörd, som berör flera områden av statsförvaltningen. Arbetet på statistiska byrån är, bortsett från de rent vetenskapliga utredningarna och avgörande av vissa ärenden, till alldeles övervägande del ett kvantitativt arbete, som huvudsakligen fordrar noggrannhet. Arbetsprodukten i förhållände till de anställdas antal hänger således på arbetets ledning och den energi de underordnade ägna åt arbetet. Det förefaller kommittén, som om arbete av detta slag med största fördel skulle bedrivas av personer, som icke infogats i statsförvaltningens vanliga avlöningsgrader och anställningsvillkor. Frihet borde lämnas verkets chef såväl att anställa arbetsledarna som ock att antaga den underordnade personalen efter de normer, som äro gängse i enskild tjänst. Det personliga initiativet och organisationsförmågan skulle härvid få ett väsentligt större spelrum än som är möjligt, då arbetet ordnas efter vanlig ämbetsverkstyp. Troligen skulle andra anställningsformer arbeta sig fram — det är t. ex. sannolikt, att en lägre grad av manliga befattningshavare skulle komma till användning, såsom i enskild tjänst är vanligt — och kommittén har den föreställningen, att besparingar stå att vinna på denna väg. Förslaget

156 utesluter ingalunda, att förmånen av pension tillförsäkras dem, som en längre tid varit anställda i statens tjänst i här antydda friare form. Oberoende av den sålunda förordade genomgripande förändringen föreslår kommittén viss förenkling i registerföringen och viss personalminskning. I detta avseende tillåter sig kommittén hänvisa till specialavdelningen angående pensionsförsäkringen. Det har säkerligen från början varit nödvändigt för styrelsen att äga tillgång till en särskild försäkringsteknisk byrå för de viktiga och krävande beräkningar, som måste anställas under försäkringens första tid. Det är möjligt, att, om de nu av kommittén framlagda förslagen förverkligas, jämväl härför krävas dylika undersökningar, på det att man skall kunna följa omorganisationens ekonomiska verkningar. Kommittén anser sig dock icke kunna underlåta att sätta i fråga, huruvida den särskilda försäkringstekniska byrån är nödvändig för framtiden eller om icke nuvarande statistiska och försäkringstekniska, byråerna kunna sammanslås. Det förefaller, som om man därigenom skulle kunna åstadkomma icke blott någon inskränkning av de kvalificerade arbetsledarnas antal med ett lämpligt arbetsområde för de kvarvarande utan även en viss minskning av det löpande arbetet, som kanske på några punkter blivit onödigt omständligt i följd av den stränga arbetsfördelningen. Särskilt gäller detta, då ett ärende handlägges på eller material hämtas från flera avdelningar. Möjligen skulle också genom sammanslagningen kunna åstadkommas en bättre disposition av arbetskrafterna efter den växlande tillströmningen av ärenden av olika slag. Vad nyss sagts om anställningsformen för viss del av den statistiska byråns personal skulle då gälla med avseende å befattningshavarna på den sammanslagna byrån i dess helhet. För det försäkringsmatematiska arbetet måste under alla förhållanden kvalificerade krafter finnas tillgängliga inom styrelsen. Även beträffande försäkringstekniska byrån hänvisar kommittén för övrigt till den speciella avdelningen. Av styrelsens nuvarande byråer återstå kanslibyrån, fond- och kameralbyrån samt sjukvårdsbyrån. Av dessa har fond- och kameralbyrån år 1919 utbrutits från kanslibyrån, varefter den sistnämnda byrån minskats med bokföringsavdelningen, vilken förlagts till försäkringstekniska byrån. Styrelsens personalärenden handläggas i huvudsak på kanslibyrån. Under den senare lyder för närvarande den s. k. registreringsavdelningen, vilken dock närmast samarbetar med granskningsbyråernas sekretariat. Under förutsättning att registreringsavdelningen överflyttas till granskningsbyråernas sekretariat samt att sjukvårdsärendenas behandling decentraliseras i enlighet med vad som föreslagits i det föregående, förefaller det, som om det återstående arbete, vilket för närvarande ombesörjes av de ifrågavarande tre byråerna, borde kunna sammanföras på två byråer. Utom att ärendenas beskaffenhet och omfattning synes göra en dylik indelning lämpligare än den nuvarande, talar för detta förslag liksom för den förut ifrågasatta sammanslagningen den omständigheten, att, om man, såsom kommittén förordat, förlägger fattigvårdens och sjukförsäkringens tillsynsmyndigheter till pensionsstyrelsen och därmed ökar densamma med två byråer, organisationen blir väl tungrodd

157 och svår för chefen att överskåda, därest icke det hittillsvarande arbetet koncentreras på färre enheter. I detta sammanhang vill kommittén understryka, att, då en socialt effektiv och ekonomiskt väl avvägd tillämpning av försäkringen framför allt beror på att man skapar bättre lokala organ och stärker samarbetet dem emellan, den viktigaste uppgiften för pensionsstyrelsens chef är att leda det enligt kommitténs förslag decentraliserade arbetet till full samverkan mellan fattigvårdens, pensionsförsäkringens och sjukförsäkringens målsmän och tillika i den riktningen, att både ekonomiska och sociala synpunkter komma till sin rätt. Åtminstone under den närmaste tiden efter förslagets genomförande torde det därför knappast bli möjligt för chefen att deltaga i de löpande ärendenas behandling inom styrelsen, såvitt de icke hava principiell innebörd. Det torde i följd härav kunna ifrågasättas, att en tjänsteman i styrelsen, exempelvis i lönegraden B 15, i huvudsak avdelas för generaldirektörens biträde med att hålla översikt över arbetet inom styrelsens olika avdelningar på samma sätt som inom enskild verksamhet en större affärsledare brukar hava tillgång till en eller flera assistenter. Dessutom måste generaldirektören självfallet hava vid sin sida en ställföreträdare, som både är inne i de stora linjerna för försäkringsverksamheten och behärskar detaljerna av styrelsens arbete. Vid sina här ovan framställda förslag till förändringar inom styrelsen har kommittén tagit hänsyn jämväl till dessa synpunkter. Kommittén förutsätter, att en ständig, snart sagt daglig förbindelse utvecklas mellan pensionsstyrelsen och målsmännen för pensionsförsäkringen, fattigvården och sjukförsäkringen. Styrelsen kommer därigenom att erhålla den mest direkta upplysning om de i landets olika delar framträdande bristerna och önskemålen i avseende å den förvaltning, som styrelsen har att leda. På grund härav och då styrelsen dessutom bör alltjämt vara berättigad att tillkalla sakkunniga biträden för särskilda överläggningar, anser kommittén sig böra ifrågasätta, huruvida de för närvarande vid styrelsens sida förordnade sakkunniga vidare kunna anses erforderliga. Saken torde icke vara av den ekonomiska betydelse, att den förtjänar mer än detta påpekande. Ersättning för olycksfall i arbete är enligt en uppfattning, som numera allmänt vunnit erkännande, att betrakta såsom en del av produktionskostnaderna och bör såsom sådan bäras av arbetsgivaren. Enligt den i vårt land nu gällande lagen av år 1916, vilken ålägger arbetsgivaren att taga försäkring mot olycksfallsrisken, lämnar staten bidrag endast till en del av förvaltningskostnaderna, av vilka staten för närvarande bestrider inemot hälften. Kostnaderna för försäkringens prestationer skola däremot principiellt täckas av arbetsgivarna. Av sistnämnda kostnader beröres staten endast i sin egenskap av arbetsgivare samt, i mindre utsträckning, såsom garant åt riksförsäkringsanstalten i de fall, där arbetsgivaren på grund av obestånd eller eljest underlåter att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser enligt lagen. Olycksfallsförsäkringen intager således i avseende å kostnadsfördelningen en annan ställning än övriga grenar av socialförsäkringen.

158 Ehuru sålunda möjligheterna till besparing i statens utgifter för olycksfallsförsäkringen närmast sammanhänga med formerna för försäkringens förvaltning, har kommittén dock ansett sig böra upptaga till behandling även vissa frågor rörande själva försäkringen, framför allt försäkringens omfattning. Indirekt inverka dessa på förvaltningskostnaderna. Av redogörelsen i första avdelningen framgår, att genom 1916 års lag försäkringen i vårt land fått större omfång än i de flesta andra länder. Därest en inskränkning i olycksfallsförsäkringslagens omfattning skall äga rum, kan detta ske antingen genom att viss verksamhet avskiljes från ersättningslagstiftningen över huvud eller genom att själva försäkringsformen för ersättningspliktens fullgörande övergives i större eller mindre grad. I förstnämnda avseende torde det kunna ifrågasättas att låta lagstiftningen omfatta allenast sådan verksamhet, som utgör »rörelse» i arbetarskyddslagens mening, det vill säga verksamhet, som av arbetsgivaren utövas i ändamål att be reda företagaren vinning eller utkomst. Härigenom skulle bland annat husliga sysslor eller andra göromål, som någon utför i egenskap av enskild tjänare, uteslutas från ersättning vid olycksfall, varemot jordbruk allt fortfarande skulle omfattas av lagstiftning med sådant syfte. Att frångå själva försäkringsformen torde med avseende å jordbruket icke vara tillrådligt, då erfarenheten visat, att olycksfallsrisken vid jordbruk ingalunda är obetydlig, och ett stadgande om direkt ersättningsplikt med hänsyn till eventuellt utgående livräntor skulle kunna medföra stora olägenheter både för den ersättningsberättigade och arbetsgivaren. Att döma av förarbetena till 1916 års lag synes icke heller någon benägenhet för en sådan åtgärd vara för handen hos jordbrukarna själva. Om försäkringsplikt och därmed rätt till ersättning således fortfarande måste bibehållas med avseende på jordbruket, torde det vara svårt att undantaga hushålls- och dylikt arbete, som utföres av hos jordbrukare anställda personer, från lagens tillämpning. Huruvida en viss sysselsättning skall anses höra till jordbruk eller till husliga sysslor, kan ofta vara mycket vanskligt att avgöra, och det skulle säkerligen framkalla många tvistigheter och missnöje bland både arbetsgivare och arbetare, därest man försökte göra en dylik åtskillnad. Det kan emellertid ifrågasättas att med avseendet å olycksfall i annat arbete, som icke är att hänföra till »rörelse» och där olycksfallsrisken i regel torde vara låg, låta arbetsgivaren undantagas från försäkringsplikt men arbetaren bibehållas vid sin rätt till ersättning. Tanken kunde genomföras antingen på det sätt, att arbetsgivaren ålades direkt ersättningsplikt, eller sålunda, att försäkringsformen bibehölles i förhållande till arbetaren, men kostnaden för försäkringen lades på staten eller de övriga arbetsgivarna. Mot den förra utvägen talar framför allt, att man icke härvid bereder den ersättningsberättigade trygghet för att utfå den ekonomiskt viktigaste ersättningen, livränta vid invaliditet eller dödsfall. Det senare förslaget torde grunda sig på den föreställningen, att förvaltningskostnaderna för försäkring av ifrågavarande icke-företagare skulle stå i disproportion till själva försäkringsvärdet. En specialun-

159 dersökning, som kommittén låtit verkställa och för vilken närmare redogörelse lämnas i det följande, visar, att så knappast torde vara förhållandet. Något tillräckligt skäl föreligger således icke att i denna del frångå den allmänna principen att varje arbetsgivare bör bära sin egen risk. På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon ändring i försäkringens omfattning sådan denna är bestämd i 1916 års lag. Det förefaller emellertid icke uteslutet, att lagens tillämpningsområde blivit utvidgat i vissa fall genom tolkningen av de grundläggande begreppen arbetare, arbetsgivare och olycksfall i arbete, rörande vilka tvivelsmål alltid kunna förekomma. I den mån så kan hava skett, har kommittén dock ej ansett detta böra föranleda en ändrad avfattning, vilken lätt torde framkalla nya tvivelsmål i fråga om själva gränsfallen, utan blott sökt genom organisationen av de beslutande myndigheterna vinna trygghet för enhetliga avgöranden i enlighet med lagens innebörd. I fråga om karenstidsbestämmelserna i gällande lag, enligt vilka under en tid . Karensav 35 dagar efter olycksfallet sjukdomsersättningar icke skola av försäkrings- (e b n9 inrättningarna obligatoriskt utgivas, vill kommittén här anföra följande. Skälen till att en karenstid infördes voro dels, att de kortvariga olycksfallen antogos komma att vålla försäkringsinrättningarna oproportionerliga kostnader och svårigheter i avseende å förvaltning och kontroll, och dels att karenstiden ansågs lämpligen böra vara föremål för sjukförsäkringsverksamheten. Enligt lagen fingo emellertid olycksfallsförsäkringsinrättningarna åtaga sig frivillig försäkring för karenstiden. Arbetsgivarna, i synnerhet de större, hava också i stor utsträckning begagnat sig av denna möjlighet. Av samtliga under år 1920 inträffade olycksfall hava sålunda icke mindre än 75 % varit frivilligt karensförsäkrade. Olägenheterna ur kontroll- och administrativ ssmpunkt utgöra fortfarande hinder för ett fullständigt borttagande av karenstiden. Däremot torde den nyss angivna omfattningen av den frivilliga försäkringen giva stöd för karenstidens inskränkning. Efter övervägande av dessa förhållanden har kommittén ansett sig böra förorda en inskränkning av karenstiden från 35 till 14 dagar. För den sålunda förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ ej heller få meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet för arbetsgivarna att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa under förutsättning av dess tillsynsmyndighets medgivande och även, såsom för närvarande är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för karenstiden. Beträffande ersättningarna under karenstiden gäller enligt 1916 års lag, att Sjukpenning sjukpenning skall utgivas av arbetsgivaren med belopp, som beror på storleken Tetttiden. av den pensionsavgift, som påförts den skadade. Att ifrågavarande sjukpenning gjorts beroende av den skadades pensionsavgift, härleder sig från behovet av enkla grunder för beräkning av sjukpenningen under den tid, då arbetsgivaren själv har alt svara för ersättningen. Bestämmelsen har emellertid enligt verkställd utredning medfört, att sjukpenningen under karenstiden i genomsnitt

160 blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid, och ofta även i övrigt lett till egendomliga resultat för den skadade. Därest karenstiden inskränkes till så kort tid som 14 dagar, anser kommittén, att ersättningsbestämmelserna utan olägenhet kunna ytterligare förenklas. I detta syfte föreslår kommittén, att under nämnda karenstid sjukpenning skall utgå med vissa fixerade belopp, så att 1 till skadad manlig arbetare om 18 års ålder eller däröver utgives 2.50 kronor och till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetare under 18 år skulle erhålla, manliga 2 kronor och kvinnliga 1.50 kronor. Dessa belopp hava valts så, att totalkostnaden för sjukpenning under de 14 första dagarna efter olycksfallet skulle bliva ungefär densamma som för motsvarande tid enligt nuvarande system. Sjukpenning Kommittén har ovan omnämnt, att enligt kommitténs förslag sjukkassa skulle e ter f ka- få meddela frivillig försäkring för olycksfall i arbete under karenstiden. Såsom närmare framgår av det följande, föreslår emellertid kommittén även, att sjukkassa skulle få giva försäkring jämväl för tiden 15—63 :e dagen efter olycksfallet. Härvid har bland annat den svårigheten mött, att de nuvarande bestämmelserna angående beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång äro jämförelsevis svåra att tillämpa; en viss brist på enhetlighet vid tolkningen av desamma torde under lagens hittillsvarande giltighetstid hava gjort sig märkbar. Då vidare ett tillämpande av ifrågavarande bestämmelser redan från och med 15 :e dagen efter olycksfallet beräknas medföra en kostnadsökning av omkring 360,000 kronor per år, föreslår kommittén förenklade grunder för bestämmande av sjukpenning efter karenstidens utgång, medförande något minskade ersättningsbelopp. För närvarande utgår sjukpenning efter karenstiden 1 med två tredjedelar av en trehundrasextiofemtedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till undvikande av att man vid beräkning av sjukpenningen skall behöva noggrant bestämma den årliga arbetsförtjänsten, föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna indelas efter en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för varje intervall, lägst 0.75 kronor och högst 4 kronor per dag. Oaktat förslaget beräknats medföra någon reduktion av den sjukpenning, som enligt nu gällande grunder utgår efter karenstiden, kan en kostnadsökning av omkring 110,000 kronor väntas uppstå, i följd av att de föreslagna nya grunderna för sjukpenningens beräkning under tiden 15 :e—35 :e dagen efter olycksfallet medföra väsentligt högre ersättningar än enligt nuvarande bestämmelser. Nyss angivna ökning har beräknats på grundval av den fördelning av sjukdagarna, som framgår av 1918 å,rs statistik. Alternativ En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen bör k en {°ll °f^ "k- li£t kommitténs uppfattning uppfylla bland annat följande villkor. Dels ringens or- måste garantier finnas för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, ganisation. ^ e | g j ^ ^ a r D etsgivarna, vilka bestrida försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, dels bör slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära 1

Vid fullständig arbetsoförmåga.

161 samverkan befrämjas mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna samt yrkesinspektionen, varigenom även vinnes ökad möjlighet att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall. De organisationsformer, under vilka social olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet administrerats, kunna anses tillhöra två huvudtyper, den ena, där försäkringen är uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra, den andra, där försäkringen handhaves av en monopolanstalt. Konkurrens torde i regel medföra den verkan, att priset, vilket på förevarande område motsvaras av premierna, bringas ned genom att konkurrenterna anstränga sig att minska sina kostnader. Vid den privata försäkringsverksamheten, som ju är beroende av frivillig anslutning från de försäkrades sida, medför konkurrensen tillika ett upplysningsarbete, som genom bolagens agenter i samband med ackvisitionen bedrives inom alla folklager och som är av väsentlig betydelse för försäkringens upprätthållande och utveckling. Vad beträffar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen bör däremot allt sådant ackvisitionsarbete vara obehövligt, då den skadade redan på grund av gällande lagbestämmelser skall vara försäkrad. I den mån försäkringsplikten icke försummas, har således anskaffningsarbetet blott till följd en övergång av försäkringstagare från den ena inrättningen till den andra. Om en enda inrättning handhar försäkringen, bortfalla direkta utgifter för agenter och anskaffningsarbete. Därjämte böra försäkringsgöromålen genom att koncentreras till en enda anstalt kunna utföras billigare än om de splittras på flera försäkringsinrättningar, och det är åtminstone ovisst, om det privata initiativets förmåga att spara kan i en obligatorisk försäkring uppväga dylika merkostnader. En viss konkurrenskraft kan ernås genom att försäkringens prestationskostnader på grund av tillbörlig lokal kontroll över ersättningarna (sjukkontroll, iakttagande av invalidernas »reaktivering» etc.) kunna hållas lägre i en för.säkringsinrättning än i en annan, och i den mån så sker, är häremot intet att invända, men det måste omsorgsfullt undvikas, att försäkringsinrättningarna under konkurrensen bringas att överskrida gränsen för ett dylikt lojalt tillvaratagande av sina intressen, till förfång för de försäkrades rättigheter. Försäkringens uppdelning på flera inrättningar medför även en viss risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, vilken icke helt kan upphävas genom tillvaron av en statlig besvärs- och revisionsinstans. Olägenheten härav bör visserligen icke överdrivas, men å andra sidan torde den icke för rimliga kostnader kunna undanröjas genom en revisionsinrättnings obegränsade prövningsrätt, som även den har sina särskilda svårigheter. En uppdelning av försäkringen på enbart fria privatanstalter, således med borttagande av en statlig inrättning, där arbetarna subsidiärt äro försäkrade, är särskilt svår att ordna, om ersättningen — såsom enligt den svenska lagen — utgår även till hos mindre arbetsgivare anställda arbetare och försäkringsplikten även gäller dessa. Ett i Finland nyligen utarbetat förslag att lägga ansvaret ior de mindre arbetsgivarnas ersättningsplikt på kommunerna torde icke ur vare sig försäkrings- eller förvaltningskostnadssynpunkt vara tillf redsställande och har ej heller i sitt hemland vunnit anslutning. 1 1 — 2505(H)

162 Ett system med flera anstalter torde också medföra olägenheter, då man vill ordna samverkan med andra sociala försäkringsgrenar. Lämpliga lokala organ för försäkringen kunna svårligen åstadkommas, om de skola underordnas en splittrad central förvaltning, och dylika organ äro nödvändiga, därest kostnaderna för försäkringen i mera avsevärd grad skola kunna sänkas. Vad i övrigt särskilt beträffar den utomordentligt viktiga frågan om läkarvård åt de skadade och samarbete med läkarkåren, är det med ett flertal fristående försäkringsinrättningar svårare att få denna fråga ordnad på ett rationellt sätt än om hela försäkringsverksamheten vore samlad på en hand. Om man på grund av det anförda ville överlämna försäkringen till en statsmonopolanstalt, skulle otvivelaktigt yppa sig svårigheter, vilka icke få förbises eller underskattas. Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt, att de själva få ordna försäkringens organisation, i den mån detta icke inkräktar på de försäkrades rätt. Inom en statsmonopolanstalt skulle emellertid icke arbetsgivarna kunna få utöva ett sådant inflytande på försäkringsadministrationen. Och det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra betydande risk ; för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former. I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande väsentligen kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa i detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet, stelheten i avlöningssystemet och slutligen hänsynen i befordringsfrågor till i många fall praktiskt ofruktbara formella meriter. Vad kommittén nu anfört är ingalunda att fatta som någon anmärkning mot riksförsäkringsanstalten, där tvärtom enligt kommitténs mening åstadkommits mycket erkännansvärda resultat i fråga om organisation och anpassning efter de betydande krav, som tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen ställt på ämbetsverket. Arbetsbesparande anordningar och metoder hava i stor utsträckning kommit till användning, varigenom administrationskostnaderna kunnat i väsentlig grad nedbringas. Skälen till att kommittén icke funnit sig böra förorda en statsmonopolanstalt såsom handhavare av försäkringen ligga emellertid hos de brister, vilka synas vara förbundna med det såsom ämbetsverk organiserade statsföretaget och vilka ingen praktisk anpassning helt kan undanröja. Man skulle vidare kunna taga under övervägande en sådan anordning av försäkringens organisation, att en monopolanstalt av helt privaträttslig karaktär finge handhava försäkringen, men att skadeersättningarna bestämdes av en statlig myndighet. Härvid kunde antingen samtliga ersättningar eller ock endast ersättningar på grund av invaliditet och död bestämmas av nämnda statsinstitution, medan frågor angående ersättningar under sjukdomstiden skulle avgöras av monopolanstalten. Icke heller denna lösning anser kommittén böra ifrågakomma. Landets arbetsgivare, i den mening olycksfallsförsäkringslagen fattar detta begrepp, sakna en organisation, som skulle kunna åtaga sig uppgiften utan fara för att minoriteter bland arbetsgivarna vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade. Samarbetet med övriga socialförsäkringsgrenar samt med yrkesinspektionen skulle ej kunna uppnå den av kommittén

163 avsedda effektiviteten, och den utveckling till mera individualiserad behandling av olycksfallen, som kommittén anser önskvärd, skulle svårligen kunna genomföras. Dessutom skulle den statliga myndigheten, om den finge årligen avgöra samtliga skadeärenden, uppgående till över 50,000, draga avsevärda kostnader. Då således såväl olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land Kommitténs or anisa som ovnga ovan ifrågasatta anordningar av den centrala försäkringsförvalt9 nmgen synas kunna göras till föremål för befogade invändningar, har kommittén ^ k l t sökt att åstadkomma en ny organisationsform med monopolets fördelar, men utan dess ovan anmärkta olägenheter. I detta syfte föreslår kommittén, att den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas till en inrättning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade ±orsaknngsinrättningen bör enligt kommitténs mening vara organiserad efter monster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle utövas av en stamma, nksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava att utse direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle hava den närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal skulle icke vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattas av olycksfallsforsäkrmgslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade Inrättningen skulle själv i första hand få avgöra samtliga ersättnings- och övriga försäkringsfrågor. För att icke på något sätt äventyra de skadades rätt föreslår kommittén, att alla beslut i livränteärenden, vilka äro de ojämförligt viktigaste bland ersättningsfrågorna, obligatoriskt skulle granskas av en av Kungl. Maj:t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställning. För att den åsyftade samverkan mellan försäkringsinrättningen samt vissa institutioner av rent statlig karaktär lättare skall komma till stånd, bör försäkringsinrättningen mga såsom en avdelning i ett nytt ämbetsverk, förslagsvis kallat riksförsäkringsverket. Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle därmed upphöralikaså de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olvckslallsiorsäkrmgslagen. Med undantag för personalen inom försäkringsavdelnmgen skulle riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning. . Beträffande försäkringsrådets verksamhet har kommittén efter särskild utredning kommit till den uppfattningen, att det skulle vara till fördel om sådana besvarsarenden, som i genomsnitt för de rättssökande äro av relativt mindre betydelse såsom frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp, kunde avskiljas Iran de övriga och behandlas under mera förenklade former än dessa Besvären av nämnda slag skulle därför handläggas av en s. k. sjukhjälpsnämnd,' bestående av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en vara representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna • T6Sn ^ Ö ? r f ö r s ä k r i n S s a v d e l n i n § : e n s övriga beslut skulle få anföras hos en sa kallad nksförsäkrmgsnämnd, uppdelad på tre sektioner: en livräntesektion

164 för besvär över andra ersättningsbeslut än angående sjukersättning eller begravningshjälp och sammansatt av tre personer med framstående skicklighet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringtekniker, ävensom av en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna; en försäkringsteknisk sektion för besvär över beslut rörande premiesatser och andra avgiftsfrågor och bestående av en jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant; samt en juridisk sektion för besvär angående olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet och andra rättsfrågor samt bestående av tre jurister jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna. Föredragningen i sjukhjälpsnämnden skulle omhänderhavas av försäkringsavdelningens tjänstemän. I riksförsäkringsverket skulle vidare ingå en besvärsavdelning, vilken dels skulle sköta föredragningen i riksförsäkringsnämnden, dels verkställa den ovannämnda granskningen av försäkringsavdelningens livräntebeslut. Besvärsavdelningen skulle förestås av den i det föregående omnämnde tjänstemannen i byråchefs ställning. Riksförsäkringsanstaltens göromål i anledning av 1901 års olycksfallsersättningslag och uppgifter på grund av 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle, liksom de ömsesidiga bolagens uppgifter på grund av olycksfallsförsäkringslagen, överlämnas till försäkringsavdelningen, medan anstaltens övriga uppgifter skulle handläggas av en särskild avdelning för allmänna ärenden. Det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens arbetsområden har föranlett kommittén att i sitt förslag söka ernå samorganisering i lämplig utsträckning mellan deras centrala myndigheter. Kommittén föreslår sålunda, att socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden överflyttas till riksförsäkringsverket, där byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning. Med hänsyn till att försäkringsavdelningen skulle erhålla så stor frihet som möjligt att själv organisera sin verksamhet, har kommittén icke ansett sig böra lämna förslag till avdelningens inre organisation. Försäkringsavdelningens högsta ledning skulle såsom ovan nämnts utövas av riksförsäkringsstämman, i vilken såsom förut antytts såväl arbetsgivarna som staten och de försäkrade skulle representeras. Mellan arbetsgivargrupperna inbördes torde deltagandet i riksförsäkringsstämman böra avvägas i förhållande till respektive gruppers skadeersättningar. Samtliga de ur försäkringssynpunkt viktigare grupperna böra bliva representerade och ledamöterna utses av deras särskilda organisationer. En beräkning, för vilken närmare redogöres i specialmotiveringen, har lämnat till resultat, att en väl avvägd representation svårligen kan åstadkommas med ett mindre antal än 18 arbetsgivarrepresentanter. För att tillförsäkra anstalten de försäkrades fulla förtroende och tillika tillföra anstalten ökad sakkunskap böra i riksförsäkringstämman insättas representanter för staten och arbetarna, förslagsvis 6 för staten och 6 för arbetarna. Sammanlagda antalet representanter skulle således bliva 30. Bland statens representanter skulle riksförsäkringsverkets chef vara självskriven.

165 Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att samtidigt som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels undviker kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan med vissa statliga myndigheter har kommittén, såsom förut anmärkts, sökt tillgodose närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett statens ämbetsverk. Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt beaktade genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personalanställning, som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare genom enskilt avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga. För en socialt sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelningens stämma äro såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De obetingat viktigaste ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, undergå obligatorisk granskning genom därtill av staten utsedd person, och slutligen är riksförsäkringsnämnden, som i sista instans avgör alla mera betydelsefulla frågor, utrustad med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de olika områden, som beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs mening torde den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa förutsättningar för bättre samförstånd och smidigare samverkan mellan besvärsnämnderna å ena sidan, besvärs- och försäkringsavdelningarna å den andra, än som för närvarande förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika försäkringsinrättningarna. Då kommittén principiellt är av den uppfattningen, att landets arbetsgivare böra gälda samtliga de utgifter, som erfordras för en ur social synpunkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, skola enligt kommitténs förslag arbetsgivarna genom sina bidrag till försäkringen få bestrida kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och besvärsnämnderna. De bidrag, som staten för närvarande lämnar till den sociala olycksfallsförsäkringen och som huvudsakligen avse försäkringens administration, skulle sålunda upphöra att utgå. — Enligt kommitténs beräkningar skulle, därest kommitténs förslag antoges, uppstå en minskning i statsutgifterna (efter beräkning, grundad på statens utgifter för ifrågavarande ändamål år 1923) av omkring 1,310,000 kronor per år. Härvid skulle dock arbetsgivarnas årliga kostnader för försäkringens förvaltning komma att ökas med 340,000 kronor. Enligt kommitténs mening kommer emellertid sistnämnda merkostnad att inom en mycket nära framtid minskas, sedan detaljerna i omorganisationsarbetet hunnit ordnas.

166 Nationalekonomiskt sett skulle den av kommittén föreslagna omorganisationen medföra en besparing i administrationskostnader av cirka 970,000 kronor. Det måste emellertid framhållas, att, då för närvarande en stor del av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets personal är placerad å ordinarie stat, nu nämnda siffror å uppkommande besparingar icke omedelbart kunna uppnås. • Försäkringens prestationskostnader skulle genom kommitténs — av försäkringsinrättningarnas organisation oberoende — förslag till ändrad beräkning av sjukpenningen efter 14-dagarskarenstidens utgång såsom ovan nämnts komma att ökas med omkring 110,000 kronor för år. Bedömandet Genomförandet av kommitténs omorganisationsförslag skulle emellertid enligt a tetsersätt-~ kommitténs mening medföra långt större möjligheter än för närvarande att dels ningskrav. minska de egentliga försäkringskostnaderna, dels göra försäkringen socialt sett mera effektiv. En fråga, som härvid står i förgrunden, är sättet för bedömningen av invaliditetsgraden. Enligt 1901 års lag skedde invaliditetsbedömningen mycket schematiskt. En och samma anatomiska förlust eller funktionsrubbning medförde i regel fastställande av en och samma invaliditetsgrad, oberoende av skadans inflytande på förvärvsförmågan i det individuella fallet. Genom 1916 års lag torde hava avsetts att åstadkomma en mera individuell anpassning. Detta kan emellertid knappast sägas hava skett i önskvärd omfattning, utan det äldre invaliditetsschemat har i stor utsträckning blivit tillämpat, vilket torde hava medfört, att icke sällan vid lindrigare olycksfall högre ersättningar än skäligt utgivits, medan vid höggradig invaliditet skadan kompenserats för lågt. Orsaken till att invaliditetsbedömningen fortfarande sker väl schematiskt torde till icke ringa del ligga i försäkringens splittring på flera inrättningar. För att icke inom de för närvarande tretton försäkringsanstalterna skulle lämnas alltför stort utrymme för en subjektiv invaliditetsbedömning, torde hos försäkringsrådet, som ju i sista hand utbildar praxis på området, hava gjort sig gällande en tendens att erhålla mer påtagliga normer för bedömningen. För en sådan tendens kan utan tvivel finnas ett visst fog, när såsom för närvarande ersättningsfrågorna icke kunna behandlas fullt enhetligt, men den åsyftade individualiseringen av de särskilda fallen har uteblivit. Den nuvarande praxis medför även den synnerligen olyckliga verkan, att försäkringsinrättningarna icke få tillräckligt intresse för att söka återställa eller höja invalidernas arbetsförmåga. Med den enhetlighet vid skaderegleringen, som kommitténs organisationsförslag avser att möjliggöra, bör vid invaliditetsbedömningen i det individuella fallet noggrannare hänsyn än hittills kunna tagas till den verkliga nedsättningen i den skadades arbetsförmåga, varigenom, såvitt erfarenheterna från vissa främmande länder utvisa, försäkringens kostnader sannolikt komma att minskas, på samma gång som en individualiserad verksamhet för återställning öppnar möjlighet för de skadade till en mera människovärdig tillvaro. Olycksfalls- Genom kommitténs förut framställda plan, att på varje plats endast skulle forsah-m- ftnnas e n statsunderstödd sjukkassa, bortfaller splittringen i den lokala sjuk(JGflS SCltfb~ ni O T arbete med kasseorganisationen. Genom det förslag, kommittén nu framlägger angående sjukkassor. #

167 olycksfallsförsäkringen, upphör dennas uppdelning på ett flertal försäkringsanstalter. De hittillsvarande yttre hindren för en närmare samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna äro därmed avlägsnade. Syftet med samarbetet är dels, att de skadades oförmåga till arbete underkastas förbättrad kontroll, och dels, att de skadade snarast möjligt skola omhändertagas och erhålla lämplig vård, varigenom utgifterna för försäkringens prestationer böra kunna nedbringas. I samma riktning bör det av kommittén förordade samarbetet mellan olycksfallsförsäkring och yrkesinspektion komma att verka. Kommittén föreslår nu, att sjukkassa, som av försäkringsavdelningen och av sin tillsynsmyndighet prövas lämplig för uppgiften, skall vara skyldig att åtaga sig att på egen risk meddela försäkring för sjukdomsersättningar enligt lagen, förslagsvis under 15 :e till och med 63 :e dagen efter olycksfallet. Huruvida sjukkassorna i sådant fall vid sidan av denna lagligen fastställda ersättning vilja åt medlem, som drabbats av sjukdom på grund av olycksfall, utbetala särskild sjukhjälp från kassan, får bero på deras eget avgörande. Efter hand som avdelningens samarbete med sjukkassorna utsträckes till allt flera kassor, kommer antalet av de centralt behandlade olycksfallen härigenom att betydligt nedgå. Redan innan samarbetet kommit i gång, skulle emellertid efter den föreslagna förkortningen av karenstiden och därest karenstidsförsäkring icke får meddelas av försäkringsavdelningen, antalet av avdelningen behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överstiga antalet av de olycksfall, som för närvarande behandlas av försäkringsinrättningarna. För sjukkassans åtagande skulle för dess räkning i samband med debitering av övriga olycksfallsförsäkringsavgifter uttagas bidrag, jämväl täckande respektive förvaltningskostnader, eller skulle sjukkassan eventuellt själv enligt en av försäkringsavdelningen fastställd tariff debitera premier för risken och förvaltningsbestyret. Sjukkassorna skulle givetvis även — i större utsträckning än för närvarande sker — kunna göra tjänst i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen, och såsom sådana verkställa sjukkontroll, uppgöra och kontrollera arbetsgivarförteckningar m. m. Kommitténs förslag i fråga om olycksfallsförsäkringen innefattar endast mindre principiella avvikelser från gällande olycksfallsförsäkringslag men det avser att åstadkomma en lagtillämpning i närmare överensstämmelse med lagens innehåll, en bättre övervakning av de skadade, framför allt genom samarbete med sjukkassorna, en riktigare avpassning av ersättningen efter skadans inverkan på försörjningsförmågan, ett positivt arbete för de skadades återställande till hälsa, samt slutligen ökad samverkan mellan försäkring och arbetarskydd i syfte att förebygga olycksfall. Det är genom dylika åtgärder, som de avsevärda besparingarna stå att vinna, utan att försäkringens socialt berättigade ändamål blir lidande. Ehuru förvaltningsorganisationen även i denna gren av socialförsäkringen har en underordnad betydelse i jämförelse med utgifterna för försäkringens prestationer, har kommittén föreslagit en genomgripande förändring i den centrala organisationen för att dels möj-

166 liggöra de nyss antydda reformerna i försäkringens handhavande och dels åstadkomma förenklingar i förvaltningsapparaten med tillhjälp av det privata initiativet samt därigenom befria förvaltningen från onödiga kostnader. Det kommer sannolikt att dröja någon tid, innan förändringarna slagit igenom i det allmänna medvetandet och innan samarbetet mellan organisationens olika delar försiggår utan slitningar och med fullt utbyte. Att verka i detta syfte blir den viktigaste uppgiften för riksförsäkringsverkets och försäkringsavdelningens blivande chefer. Efter övergångstiden bör det tagas upp till förnyat övervägande, huruvida pensionsstyrelsen och riksförsäkringsverket kunna ställas under samme chef, i vilkens hand då ledningen av hela socialförsäkringen kommer att samlas.

P. M. rörande den sannolika utvecklingen av den relativa nationalinkomsten i Sverige. För kommitténs räkning utarbetad av professor S. Brisman. Redan före kriget framstod det som något ganska uppenbart, att det ekonomiska livets utveckling icke gärna kunde fortsätta mycket längre i samma takt. Den tid, som började vid det förra århundradets mitt, hade karaktären av en abnorm genombrottsperiod, som uppenbart icke kunde få någon historiskt sett synnerligen lång varaktighet. Ett sådant tillstånd, då produktionen fördubblades i genomsnitt ungefär vart sjuttonde år, kunde ej bliva varaktigt. De närmare skälen för denna uppfattning framstå klart, om vi kasta en blick på orsakerna till denna tids stora ekonomiska uppsving. Dessa orsaker lågo däri, att två ofantliga välståndskällor plötsligt öppnade sig för mänskligheten. Den ena av dessa låg i de tekniska uppfinningarna. Dessa började i och med att människorna lärde sig inse naturens lagbundenhet och satte som sitt mål att utforska dess lagar. Detta skedde genom naturvetenskapernas genombrott vid 1700-talets slut. Sedan väl detta betraktelsesätt anlagts mötte man ett rikt fält med förut okända möjligheter, där den ena frukten efter den andra kunde skördas. Den andra huvudorsaken till den stora utvecklingen låg i de väldiga resurser med avseende på naturtillgångar, ur vilka man kunde ösa. I de flesta länder funnos orörda urskogar, stenkolsgruvor, malmtillgångar, oljefyndigheter och dylikt. Nästan varje land kunde bidraga med någon av dessa saker. Vad jorden beträffar, så öppnade de nya kommunikationerna ofantliga områden framför allt i de transoceana länderna, där orörd mark kunde tagas i anspråk och produkter av alla slag skapas. Det gäller emellertid om båda dessa välståndskällor, att de icke äro outtömliga. I båda fallen måste, sedan den första rusningen är över, ett avsaktande — i vissa fall ett utsinande — komma till stånd. Och redan före världskriget var det som nämnt tydligt, att man med stora steg nalkades den tidpunkt, då detta skulle komma att inträffa. Många tecken tyda på att den nu är inne. Vad de tekniska framstegen beträffar, så röra sig ju alla förutsägelser på osäker mark. En del hållpunkter för bedömande finnas dock. Som redan framhållits öppnade sig i och med det naturvetenskapliga betraktelsesättets genombrott en ny värld för människorna. De tekniska möjligheter, som denna hyste, voro betydande, men de voro ej oändligt många. J u flera upptäckter som gjorts,

170 ju flera möjligheter som utnyttjats, dess mindre finns det kvar. Man märker även tydligt detta. De uppfinningar, som gjorts och göras, hava visat en tydlig tendens att få en avtagande betydelse. De sista ur ekonomisk synpunkt verkligt betydelsefulla uppfinningarna, explosionsmotorn och den elektriska kraftöverföringen, ligga mer än ett tredjedels sekel tillbaka i tiden. De stora uppfinningarnas betydelse har huvudsakligen legat däri, att vi tack vare dem lyckats få naturkrafterna att arbeta i människans ställe med maskiner som organ. Denna avgörande förändring är emellertid så gott som fullständigt genomförd. Allt vad vi i vårt dagliga liv använda är gjort med av någon naturkraft drivna maskiner såvitt det överhuvud är möjligt. Naturligtvis komma ytterligare betydande framsteg att ske, men dessa synes huvudsakligen komma att få karaktären av detaljförbättringar i den produktionsapparat, som vi redan äga. Vi kunna exempelvis komma att ersätta en naturkraft med en annan, men en dylik ändring måste bli av mindre betydelse än den, som skedde, då människokraften utbyttes mot naturkraft. Om vi vända blicken till de stora naturtillgångarna, så är tillgången på vissa av dessa mycket betydande. Någon direkt uttömning synes ej vara att befara för en överskådlig tidrymd. För vissa saker gäller dock, att det kan bliva nödvändigt att tillgripa sämre belägna och kvalitativt lägre tillgångar. Det är möjligt, att så kan bliva fallet med stenkol om en ej allt för avlägsen tid. Vad olja beträffar synes en tilltagande knapphet enligt vissa underrättelser vara ännu närmare för handen. Framför allt annat märkes emellertid, att det är slut med den tid, då fria vidder med god jord öppnade sig för människorna. De transoceana ländernas avstängningspolitik är i detta avseende av den allra största symtomatiska betydelse. Amerikas åtgärder mot immigrationen äro särskilt av en utomordentlig principiell vikt. De framstå som ett tecken på att människornas sista stora kamp mot naturens knapphet rycker oss in på Hvet. Läget i Av de båda orsaker till produktivitetens .sannolika stagnation, som ovan anSvenge. förts, berör teknikens minskade utvecklingshastighet alla länder lika. Det andra momentet åter, naturtillgångarnas tilltagande knapphet inför den fortgående folkökningen, ställer sig olika i olika länder. Det skall nedan i korthet belysas, hur denna sak ligger till för Sveriges del. Alla resonemang komma därvid att föras under den förutsättningen, att folkmängden under en överskådlig framtid kommer att fortsätta att växa. Detta antagande .synes kunna göras med någorlunda säkerhet. Givetvis vore det önskvärt, att man kunde bilda sig en mening även om tillväxtens storlek, men detta möter betydande svårigheter. Vanligen brukar man räkna med att födelseöverskottet i framtiden skall hålla sig vid ungefär samma siffra som nu, d. v. s. mellan 40,000 och 50,000 pr år. Detta förefaller även vara sannolikt. De relativa siffrorna för nativiteten visa visserligen en svag sänkningstendens, men dels. komma sannolikt dödssiffrorna att sjunka ytterligare, dels kan en sjunkande relativ överskottssiffra på grund av folkökningen bli liktydig med en konstant obsolut sådan. Möjligt är, att på grund av emigrationen folkmängdens ökning kan bliva mindre än födelseöverskottet, men med de allt starkare hinder, som nu

171 resas mot densamma, kan man ej räkna med någon större nettoförlust på denna väg. Ett genomsnittligt överskott på 40,000 per år synes vara vad man närmast har att räkna med. För resonemangets skull är emellertid själva siffran tämligen likgiltig. Blir den verkliga siffran större, så kommer utvecklingen att förlöpa fortare, och tvärtom. Tendensen blir emellertid densamma, så länge överhuvud en folkökning förekommer. Vår uppgift blir nu att undersöka det svenska näringslivets möjligheter att absorbera denna folkmängdstillväxt. Om vi därvid börja med den näring, jordbruket, som fortfarande spelar den ojämförligt största rollen, så finna vi, att densamma kan absorbera mera folk på två olika sätt: dels genom att flera människor sysselsättas på den redan odlade jorden och dels genom att ny jord uppodlas. Vad den förstnämnda frågan beträffar, så bidrager dess besvarande till belysning av hela det problem, som vi nu behandla. Man finner ofta den frågan uppkastad hur mycket folk som kan leva på den svenska jorden, och den besvaras då vanligen så, att i detta avseende ofantligt stora möjligheter föreligga. Detta påstående är även alldeles riktigt; naturligtvis kan den svenska jorden försörja vida mera folk än nu. Men det är ej därom det är fråga. Frågan är, cm detta kan ske på lika goda eller bättre villkor än nu eller om varje tillskott kommer att medföra försämrade försörjningsmöjligheter. För att besvara denna fråga hava vi i detta samband att jämföra den odlade arealens storlek med jordbruksbefolkningens och se efter, om dessa båda storheter stå i den lämpligaste proportionen till varandra. Tyvärr finnas inga dylika undersökningar gjorda. Att dividera siffran för jordbruksbefolkningen med hektarantalet är visserligen lätt gjort; detta ger enligt 1910 års folkräkning en siffra på 1.4 hektar pr huvud. Men huruvida denna siffra är högre eller lägre än som är lämpligast ur ekonomisk synpunkt, därom föreligger icke den minsta utredning. Emellertid kan man alltid bilda sig en viss mening om saken. Den nämnda siffran ger vid handen, att c :a 5 Va hektar är vad en jordbrukarefamilj i genomsnitt har att reda sig på. Om man betänker, att 10 hektar anses som det lämpligaste för småbruk, som skola skötas huvudsakligen med en familjs egen arbetskraft, ,så är detta icke mycket. Att man ej direkt kan anse det vara alldeles för litet beror på att jordbruket i vårt land i så hög grad har karaktären av binäring till skogsbruket. Men uppenbart torde vara, att den nuvarande jordarealen icke kan absorbera mera folk utan att utkomstmöjligheterna försämras. Vi komma så till möjligheterna för arealens utvidgning. I detta avseende torde blott i korthet behöva nämnas, att den bästa, i alla avseenden lämpliga jorden utgöres av de leror och andra havsavlagringar, som befinna sig inom de områden, som ligga under den högsta marina gränsen. Av denna jord är varje fläck upptagen. Därutöver har emellertid jordbruket till någon del måst taga sin tillflykt till den mindre givande jord, som myrar och moränmark erbjuda. På dylik jord finnes ju en ofantlig tillgång, men om densamma gäller, att den är sämre än den, som redan odlats, och att den sålunda kommer att giva mindre utbyte för det nedlagda arbetet och kapitalet. Vad moränmarken beträffar sy-

172 nas alla vara ense om, att man ej kan tänka på dess uppodling i större omfattning under en överskådlig framtid. Däremot ställas ofta stora förhoppningar på myrmarken. När det i vissa trakter gjorts uppskattningar av den »odlingsbara» marken, så har detta i regel tillgått så, att man lagt tillsammans arealen för de myrar, som överhuvud kunna komma i åtanke. Allt detta har sedan rubricerats som odlingsbar jord. Detta är riktigt så till vida, som all jord är odlingsbar, om man ej tar hänsyn till vad odlingen kostar i form av mänskliga uppoffringar. Räknar man åter härmed, torde det ej kunna bestridas, att uppodling av myrmark ger sämre ersättning för det nedlagda arbetet och kapitalet än vad som i allmänhet kan erhållas inom vårt samhälle. Slutsatsen blir sålunda, att det förvisso är möjligt att försörja mer folk på den svenska jorden än nu; formulerar man sitt påstående på det sättet, så stå stora möjligheter öppna. Men det synes vara bevisligt, att jorden kan absorbera mera folk blott till priset av ett relativt minskat utbyte, d. v. s. till priset av minskad inkomst per huvud. Närmast jorden kommer skogen i betydelse av de stora naturtillgångarna. Om läget på detta område har vår främste fackman, professor Tor Jonson, nyss framlagt ett par utredningar av den största betydelse. Dessa grunda sig på ett stort antal sakkunniga undersökningar; professor Jonson anser, att hans uppskattning är så tillförlitlig, att osäkerheten blott kan röra sig om en eller annan miljon kbm uppåt eller nedåt. Resultatet är i korthet, att det i Sverige förekommit och fortfarande förekommer överavverkning i vida större omfattning än vad man förr ansåg vara troligt. Den årliga tillväxten uppgår sålunda till 33 % miljoner kbm, medan åtgången är c:a 45 miljoner. Det bortgår sålunda årligen nära 50 % mer virke ur skogarna än som tillväxer. P å denna grund stå vi under den närmaste framtiden inför en akut timmerbrist, som kommer att framtvinga en minskning av de träförbrukande industriernas tillverkning. Särskilt starkt kommer detta att göra sig gällande i Norrland med dess långsamma återväxt. Detta tillstånd kommer att vara tre a fyra årtionden framåt. Därefter komma emellertid frukterna av den rationella återväxt, för vilken man egentligen från 1900-talets ingång börjat sörja, att visa sig. När alla de nu uppväxande skogarna mognat och all vår skogsmark lagts under rationell skötsel, kunna vi enligt professor Jonsons mening nå upp till en siffra för tillväxten på 47 miljoner kbm. Möjligen kan man genom lämpliga åtgärder nå upp till c.-a 50 miljoner kbm. Därmed synes emellertid den fysiska gränsen för vårt lands virkesproduktion vara nådd. Vi hava sålunda att vänta en tid på en mansålder, under vilken de träförbrukande industrierna måste hålla sig på en lägre nivå än nu och sålunda minska sitt arbetarantal. Möjligt är, att detta kan kompenseras genom det ökade behov av arbetskraft, som framkallats genom övergången till rationell skogsdrift. Någon nettoökning av de på hela detta område anställdas antal synes man dock knappast kunna vänta. Även när den stora övergångsperioden är slut, synas de ytterligare utvecklingsmöjligheterna icke vara synnerligen stora. Med den nivå, på vilken träindustrierna nu stå, åtgå 45 miljoner kbm om året. Den högsta

173 tänkbara tillväxten skulle uppgå till c:a 50 miljoner. I allra bästa fall skulle man sålunda kunna tänka sig en ökning med en niondel, varav emellertid en stor del måste absorberas av det stigande behovet av husbehovsvirke. Det bör emellertid betonas, att dessa uttalanden gjorts under förutsättning, att de hittills gjorda skogsundersökningarnas resultat äro riktiga. Skulle kommande utredningar lämna fördelaktigare eller ogynnsammare siffror, förskjutes framtidsbilden i enlighet härmed. Den tredje av våra stora naturtillgångar är järnmalmen. Denna sönderfaller i två delar, fosforrik och fosforren malm. Av dessa kan den förra tämligen lämnas ur räkningen. Redan den relativt ringa tillverkning av ordinärjärn för inhemskt behov, som nu bedrives, går med förlust, och att tänka på export är ännu omöjligare. Den norrländska malmkommissionens betänkande visar, att detta fullständigt ligger utanför de ekonomiska möjligheternas område. Vi få nöja oss med att som förr exportera malmen. Det är möjligt, att denna export kan väsentligt ökas, men de härigenom skapade arbetstillfällena spela dock en underordnad roll för arbetsmarknaden som helhet. Det är som bekant den fo.sforrena malmen, som användes för vår järnexport och på vilken vår järnindustri vilar. Vad beträffar de rent fysiska möjligheterna för en ökning av produktionen, så visar malmkommissionens betänkande, att en sådan icke behöver stöta på något hinder med avseende på själva malmtillgången. Denna är nämligen vida större än vad som förut antagits. Däremot föreligger ett sådant hinder beträffande träkolet, som i själva verket som råvara för vårt järn är vida viktigare än malmen. Med avseende på detta har vår järnhantering sedan länge till stor del levat på ett särskilt i Norrland förefintligt engångsförråd av mindervärdigt virke, som lämnats kvar i skogarna. Detta uttömmes emellertid hastigt, och den uthålliga tillgång, som sedan står kvar, är relativt obetydlig. Enligt den utredning härom, som för några år sedan verkställdes av malmkommissionen och järnkontoret gemensamt, kan i Norrland och Dalarna påräknas en tillgång av 1,400,000 läster träkol pr år i c:a trettio år. Därav är emellertid blott 400,000 läster uthållig tillgång, och till denna siffra skulle sålunda avkastningen sjunka efter de trettio årens förlopp. Även om r§£ultatet i praktiken skulle ställa sig något gynnsammare, så är dock inom en överskådlig tid en stark minskning av träkolstillgången att vänta, och järnproduktionen måste då minskas i motsvarande mån. Det kanske bör tilläggas, att de förhoppningar, som man till en början ställde på den träkolsbesparande elektriska tackjärnssmältningen, icke infriats. Detta huvudsakligen på den grunden, att den för att bli lönande kräver ett så lågt pris på kraft, att den blott kan komma i fråga i vissa enstaka fall. Vi hava härvid blott fäst oss vid de fysiska möjligheterna. Det ekonomiska läget för vår järnhantering är som känt sådant, att de fysiska möjligheterna icke helt kunna utnyttjas, och framtiden synes icke te sig i någon ljus dager. Härom är det emellertid omöjligt att döma med någon bestämdhet. Av våra större naturtillgångar återstå vattenfallen. Dessa kunna utnyttjas på två sätt. För det första som drivkraft inom olika områden av näringslivet, för belys-

174 ning och dylikt. I detta avseende äro de för sitt utnyttjande beroende av näringslivets allmänna tillväxt. Möjligheterna att utnyttja vattenfall äro i stort sett beroende av näringslivets behov av kraft och dylikt. Man kan ej utbygga mer än som behövs härför. I detta avseende bilda vattenfallen ingen självständig källa till arbetstillfällen. För det andra kan emellertid kraften användas självständigt, fullständigast skulle detta kunna ske, om ackumulatorproblemet kunde fullt lösas, så att vi exempelvis kunde exportera kraft från Norrland till andra länder på samma sätt som vi exportera järnmalmen därifrån. Någon dylik lösning har dock ej förebragts och ser ej heller ut att kunna förebringas inom en överskådlig framtid. Emellertid finnes ett liknande användningssätt, nämligen vissa elektrokemiska processer, där vattenkraften spelar en så dominerande roll, att den nästan kan sägas vara förädlad i ren form. Detta, gäller för närvarande särskilt den elektriska salpetertillverkningen. Denna fordrar emellertid så låga kraftpris, att den är otänkbar i vårt land med dess relativt höga utbyggnadskostnader. Vi ha i stället försökt oss på en mindre kraftslukande tillverkning, kalkkvävet. Detta är emellertid en sämre vara, och den synes ej hava någon egentlig framtid för sig. De olika grenarna inom ett lands näringsliv sönderfalla i tre olika grupper. Den första och viktigaste omfattar dem, som direkt vila på landets naturtillgångar. Det är denna grupp, som vi nu behandlat. Det återstår för oss att kasta en blick på de båda övriga. Som gruppen nummer två kunna vi sätta hantverket och den för den inre marknaden arbetande industrien. Denna grupp är i vårt land synnerligen väl utvecklad; det finnes inom den knappast något nytt område av betydelse att öppna. Utvecklingen här blir sålunda helt beroende av utvecklingen inom de andra grenarna av näringslivet. Den tredje stora gruppen inom ett lands näringsliv utgöres av vad man skulle kunna kalla dess specialtillverkningar. Vid sidan av de för den inre marknaden arbetande industrierna och de näringsgrenar, som basera sig på ett utnyttjande av naturtillgångarna, finnes åtminstone i de mest utvecklade industriländerna en del industrier, som övervägande arbeta på export och som icke kunna sägas bygga på några särskilda naturliga förutsättningar, utan som hava en speciell yrkesskicklighet, uppfinningsförmåga och företagsamhet att tacka för sin tillvaro. Sverige är ganska rikligt försett med dylika industrier; våra tändstickor, telefonapparater, separatorer, kullager o. s. v. äro exempel härpå. Här äro naturligtvis vissa utvidgningar möjliga. Det bör emellertid betonas, att denna grupp icke spelar någon större roll ur kvantitativ synpunkt; endast 4 å 5 % av våra industriarbetare torde vara sysselsatta inom densamma. Även om den något skulle ökas spelar detta föga roll i det stora hela. Den överblick över Sveriges näringsliv, som vi nu tagit, synes visa, att om förhållandena i övrigt äro oförändrade, så kan Sverige knappast absorbera en växande folkmängd utan en fortgående minskning av nationalinkomsten pr huvud. Huruvida en dy]ik minskning skall kunna undvikas synes helt bero på de möjligheter som förefinnas att genom tekniska och organisatoriska framsteg

175 motverka folkökningens välståndssänkande tendens. Det är givetvis omöjligt att med någon säkerhet avgöra, hur det skall komma att ställa sig härmed. Så vitt man kan överblicka läget för de närmaste årtiondena, synes man emellertid knappast kunna ställa sina förhoppningar högre, än att det möjligen skall lyckas oss att hålla den relativa nationalinkomsten kvar på dess nuvarande nivå, och även detta kan icke gärna gå utan att betydande ekonomiska framsteg göras i form av uppfinningar och förbättringar. Om sådana framsteg ej visa sig möjliga och om befolkningen fortfar att växa med samma fart som nu, synes en tillbakagång icke kunna undvikas. Med någon större ökning synes man i alla händelser knappast kunna räkna.

Ehuru tiden knappast ännu är kommen att i statistikens siffror söka spåra de utvecklingstendenser, som nu skildrats, så kan dock en blick på utvecklingen före och efter världskriget vara av ett visst intresse. Vad beträffar utvecklingen före världskriget, så synes det vara enklast att jämföra siffrorna för år 1900 och för år 1913 med varandra för att med ledning därav uträkna den genomsnittliga ökningen. Beträffande vår viktigaste produktionsgren, jordbruket, låter detta sig göra på ett enkelt sätt genom den beräkning av skördens storlek uttryckt i foderenheter, som för ett tiotal år sedan genomfördes. Man får här direkt jämförbara uttryck för avkastningen. Den enda felkällan ligger i skördens olika godhet olika år, men detta kan avhjälpas med användning av den för varje år uppskattade allmänna skördesiffran. Resultatet blir, att skörden under tiden 1901—1913 i genomsnitt vuxit med c:a 3 % per år. För industrien ställer sig en beräkning svårare, men man kan bilda sig ett visst begrepp om utvecklingen genom att omräkna siffrorna för produktionsvärdet med hänsyn till penningvärdets förändring och sedan jämföra dessa. Då åren 1900 och 1913 voro fullt likartade ur konjunktursynpunkt, behöver någon reduktion icke göras på denna grund. Resultatet blir en genomsnittlig stegring på närmare 4 % per år. För varuomsättningen bliva siffrorna ännu högre. Trafikintensiteten på våra järnvägar, mätt med antalet tonkilometer per bankilometer, växte med över 6 % om året. Utrikeshandeln som helhet — import och export sammanlagt — steg på grund av importens relativt ringa ökning något mindre eller med 4.2 %. Om man emellertid håller sig enbart till exporten, som ger det bästa uttrycket för hur våra resurser utvecklades, blir siffran i det allra närmaste 6 %. Om vi vända oss till kapitalmarknaden, så märkes närmast, att insättningarna i våra banker reellt (sålunda med reduktion för penningvärdets fall) stego med i genomsnitt c:a 8 % pr år. Av kända skäl ger emellertid detta icke något pålitligt uttryck för sparandets verkliga omfattning, vilken är omöjlig att statistiskt beräkna. Emellertid kan man bilda sig en uppfattning om den visserligen icke största, men på sätt och vis viktigaste delen därav, nämligen den, som användes till produktionsapparatens utvidgande. Denna del kan någorlunda beräknas med hjälp av de uppskattningar av vår nationalförmögenhet, som gjor-

176 des för åren 1898 och 1908. Resultatet är, att realkapitalet växte med 2 V2 ä 3 % om året. Slutresultatet blir sålunda, att medan produktionsapparaten växte med denna sistnämnda siffra, så steg produktionen med 3 å 4 % per år. Om hänsyn tages till den ökade effektivitet, som siffrorna för järnvägstrafik och export giva vid handen, kan man utgå från en siffra på 4 a 5 %. Då samtidigt folkmängden växte med 0.72 % per år, så giver detta vid handen en årlig tillökning i den reella nationalinkomsten per huvud med ungefär 3 1/2 ä 4 % om året. Om vi härmed jämföra utvecklingen av statsskatterna, så stego dessa reellt med c:a 3.5 % per år. Om hänsyn tages till folkmängdens tillväxt få vi sålunda en relativ siffra på omkring 2 3/4 %. Detta visar, att statsskatterna höllo sig väl inom gränsen för den allmänna ekonomiska utvecklingen. Vi hava nu tagit en översikt över tiden från 1900-talets början t. o. m. år 1913. Man skulle nu närmast söka ett svar på frågan i vad mån förhållandena sedan dess ändrats. Framför allt frågar man sig, om någon tendens till ett avsaktande eller avstannande i den relativa utvecklingen visat sig. Detta är emellertid en fråga, som ej ännu med säkerhet kan besvaras. Det är sannolikt, att redan de närmaste åren komma att giva svar därpå, men ännu kunna inga säkra slutsatser dragas. Emellertid kan en blick på förhållandet mellan åren 1913 och 1923 i alla fall vara av intresse. 1 Då ett par av de viktigaste siffrorna för år 1923 endast kunna beräknas mycket approximativt och då förhållandena i övrigt äro sådana, att en detaljerad jämförelse knappast med fördel kan göras, må blott i korthet nämnas, att nästan alla siffror synas tyda på, att produktion och omsättning stå på en ej blott relativt, utan sannolikt även absolut lägre nivå än år 1913. Den enda viktigare siffra, som visar ökning, är den för bankinsättningarna. Denna stod nämligen vid 1923 års slut reellt c:a 43 % högre än år 1913. Till detta resultat torde en stigande obenägenhet hos allmänheten att direkt placera sina pengar i näringslivets tjänst hava bidragit. Det bör framhållas, att denna siffra icke ger något uttryck för sparandets omfattning, vilken synes vara omöjlig att med någon säkerhet uppskatta. Siffran för jordbrukets produktion, beräknad på sätt som ovan angivits, ställer sig något lägre än för 1913. Detta tyder på en starkt minskad intensitet i jordbrukets skötsel, vilket i sin tur är en följd av det ogynnsamma prisläget för jordbruksprodukter i jämförelse med löner och andra varupris. Vad industrien beträffar, kan man med ledning av kvantitetssiffrorna för exporten bilda sig en mening om1 utvecklingen av de stora träförbrukande industrierna. Det framgår, att exporten av trävaror, som år 1913 uppgick till 6,345,000 kbm, år 1923 sjunkit till 5,657,000 kbm, och år 1921 har resultatet blivit ännu ogynnsammare. Å andra sidan håller sig i samband med den alltjämt pågående omläggningen av vårt skogsbruk trämasseexporten på en högre nivå än förut. Siffrorna för år 1924 innebära en rekordexport på 1 V4 miljon ton torr vikt mot 847,000 ton år 1913. Denna ökning torde dock icke vara 1 Alla i det följande förekommande värdesiffror hava reducerats till ett enhetligt penningvärde på så sätt, att vid jämförelser 1913 års siffra höjts med två tredjedelar (motsvarande ett index på 167).

177 fullt tillräcklig för att kompensera trävaruindustriens nedgång, om hänsyn tages till den förbrukade virkesmassan. För industrien som helhet visar en jämförelse av produktionsvärdena åren 1913 och 1923, om hänsyn tages till förändringar såväl i statistiken som i penningvärdet, att den reella nivån icke undergått någon mätbar förändring. Någon nedgång kan icke konstateras, men ej heller någon nämnvärd ökning. Järnvägstrafiken, mätt med siffran för antalet fraktade ton på statens järnvägar med avdrag för lapplandsmalmen, höll sig 1923 c:a 10 % lägre än år 1913, och även siffrorna för 1924 visa på en mindre trafik än år 1913. De i Ekonomisk översikt uträknade indexsiffrorna för utrikeshandelns kvantitet visa, att exporten år 1923 var 20 % mindre än 1913; för år 1924 har siffran legat c:a 7 a 8 % under siffran för år 1913. Nästan alla siffror synas sålunda peka på en minskad produktion och omsättning. Konjunkturförhållandena göra, att ej allt för vittgående slutsatser kunna dragas härur, men det bör dock anmärkas, att under år 1923 någon arbetslöshet av större mått icke förekom. Man har sålunda anledning att antaga, att även ett ur konjunktursynpunkt fullt normalt år icke skulle bringa upp produktionen på en synnerligen mycket högre nivå än 1913. Samtidigt har befolkningen vuxit med c:a 400,000 personer. Även om de ovan anförda siffrorna giva ett väl mörkt uttryck för läget, så synes man dock i varje fall knappast kunna komma till annat resultat än att nationalinkomsten per huvud snarast något minskats. Om man härifrån övergår till siffran för statsskatternas ökning, så finner man med ledning av riksstaten för budgetåret 1923—1924, att dessa stå reellt sett c:a 40 % högre än år 1913, vilket representerar en genomsnittlig årlig tillväxt av denna skattebörda med 4 % per år. Skatternas utveckling står sålunda i en påfallande kontrast till den ekonomiska utvecklingen.

Vid övergången till pensionsförsäkringens ekonomiska problem möter närmast frågan om dess inverkan på sparandet och kapitalbildningen. Den synpunkten har i detta avseende framförts, att pensionsförsäkringen skulle verka minskande på sparandet på den grund, att pensionstilläggen äro störst för dem, som ej sparat något alls för ålderdomen, medan de som sparat mest icke få någonting alls. Tyvärr förhåller det sig så, att frågan om sparandet och dess växlingar höra till det ekonomiska livets mest okända områden. Det har visat sig vara fullständigt otillgängligt för statistiska undersökningar. Man har därför varit inskränkt till att röra sig med sannolikhetsskäl av psykologisk art. Dessa gå alla ut därpå, att sparandets storlek är ganska oberoende av tanken på att göra en vinst därmed. Inom alla samhällsklasser är det helt andra motiv än önskan att erhålla ränta, som äro avgörande för beslutet att spara en viss summa. Det är då ytterligt osannolikt, att en sådan sak som möjligheten att erhålla ett ytterligt knappt tilltaget pensionstillägg vid 67 års ålder skulle kunna hava något mätbart 12—250500

178 inflytande på sparandet. Det bör ock framhållas, att den som sparar genom räntan utan vidare erhåller ett tillskott, som i längden även för små summor mångfaldigt överstiger vad han kan vänta i pensionstillägg. Att en person med kännedom härom av hänsyn till pensionstillägget med berått mod skulle avstå från att spara en summa, som kan sparas, det synes ligga utanför den sannolika möjlighetens gräns. Däremot kommer pensionsförsäkringen att medföra ett minskande inflytande på sparandet på annat sätt, såvida ingen fondbildning äger rum. De medel, som utbetalas, gå alla till omedelbar konsumtion. De .skatter och avgifter, med vilka pensionerna bekostas, tagas ur den löpande nationalinkomsten, och en del därav skulle utan tvivel hava gått till sparande och kapitalbildning, om staten ej inkrävt dem. Det är på denna grund synbarligen önskvärt, att de inflytande medlen i viss utsträckning användas till kapitalbildning genom skapandet av en fond. Ur nationalekonomisk synpunkt är det lämpligast, att den göres så stor som ske kan utan att praktiska olägenheter uppstå, då varje ökning i kapitaltillgången i ett land är ägnad att öka välståndet. Gentemot detta har emellertid den synpunkten framförts, att bildandet av en stor fond skulle stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det har ansetts kunna medföra farliga konsekvenser att lägga förvaltningen av en så betydande del av vår nationalförmögenhet i händerna på en statsinstitution. Staten skulle därigenom på ett icke önskvärt sätt komma att intränga på den privata företagsamhetens område. Det är dock svårt att se, att, som saken nu ligger, några farhågor i detta avseende skulle behöva hysas. Det synes nämligen finnas rika möjligheter att använda dessa medel på ett sätt, mot vilket ur denna synpunkt ingen anmärkning kan göras, nämligen i form av lån till staten, kommuner, landsting och de båda stora centrala hypotekskassorna. Dessas sammanlagda skulder uppgå till c:a 3 V4 miljarder, medan pensionsförsäkringsfonden med nuvarande bestämmelser ej ens skulle komma att uppgå till hälften. Någon svårighet att överföra dessa skulder på fonden kan icke föreligga; det kan gå allt eftersom gamla lån amorteras och nya upptagas. Väl kan detta fordra ett nära samarbete mellan pensionsstyrelsen och andra statliga myndigheter, främst riksgäldskontoret, men detta bör väl icke vara svårt att åstadkomma. Skulle för övrigt dessa placeringsmöjligheter icke vara fullt tillräckliga, så finns ju alltid den redan nu tillåtna supplementära utvägen att lämna lån mot inteckning i fastighet intill halva taxeringsvärdet. Detta behöver ju icke innebära någon inblandning från statens sida i näringslivet, då ju låntagarna stå både formellt och reellt fria; det är för övrigt icke gärna tänkbart, att detta skall behöva ske i större utsträckning, om man verkligen utnyttjar de möjligheter, som föreligga, att överföra det allmännas skuld på fonden. Emellertid torde det i varje fall förhålla sig så, att alla bekymmer för fondens framtida placering äro skäligen onödiga. Det har resonerats så, att vissa avgifter göra en fond av en viss storlek nödvändig, men det finnes intet bindande skäl härför. Något sådant anföres ej heller av ålderdomsförsäkrings-

179 kommittén i dess betänkande. Hela saken avfärdas med följande rader: »I följd därav, att de försäkrade skola genom pensionsavgifter bidraga till kostnaden för sina pensioner, kommer efter hand en fond att bildas. Denna for;d bör vid varje tidpunkt vara minst sä stor, att dess belopp tillsammans med kapitalvärdet av de pensionsavgifter, som väntas bliva erlagda, motsvara kapitalvärdet av de pensioner, som på grund av dessa avgifter komma att utbetalas.» Det är för visso ur flera synpunkter önskvärt, att så sker, men nödvändigt är det icke. Staten fullgör hela sin skyldighet genom att betala ut pensioner, som försäkringstekniskt svara mot avgifterna. I själva verket betalar den vida mera. Något annat kunna de försäkrade ej begära. Om en fond skall bildas och hur stor den skall vara är en sak för sig. Otvivelaktigt är en betydande fond önskvärd redan av finansiella skäl, men den behöver ej bindas vid något absolut belopp, om detta skulle stöta på yttre hinder.

Pensionsförsäkringen. Inledningsvis må erinras därom att, såsom i det föregående framhållits, kommittén anser åstadkommandet av en samverkan mellan pensionsförsäkringen och de statsunderstödda sjukkassorna medföra avsevärda fördelar. Dessa kassor skulle vara skyldiga att under en tid av tre år lämna understöd åt till arbete på grund av sjukdom oförmögna personer, varje sjukkassa inom sitt lokala område. Då detta understöd skulle betraktas som inkomst, komme i de flesta fall först efter förloppet av denna tid vederbörande att erhålla pensionstillägg resp. understöd från pensionsförsäkringen. Då emellertid sjukförsäkringen fortfarande skulle vara frivillig, kan denna anordning ej omedelbart genomföras i hela riket. Även i övrigt skulle samarbete äga rum mellan pensionsförsäkringen och sjukkassorna liksom ock mellan dessa och fattigvården bland annat därigenom, att i vars och ens lokala organ representanter för de andra om möjligt borde finnas. På detta sätt skulle dessa tre sociala verksamhetsgrenar kunna tillgodogöra sig varandras erfarenhet och personalkännedom. De skulle ock handla efter en mera enhetlig plan, så att vederbörande i varje fall finge den hjälp han behövde och från rätt håll. Planmässigheten skulle befrämjas genom att ledningen bleve gemensam.

1. Fördelningen av kostnaderna för pensionstillägg och. understöd. Den i första avdelningen lämnade redogörelsen ger vid handen, att ålderdomsförsäkringskommittén tänkt sig, att kostnaden för pensionstillägg och understöd skulle bäras med 2/3 av staten och med V3 av kommunerna. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i propositionen till 1913 års riksdag, att av kostnaden för pensionstillägg och understöd 8/4 skulle bestridas av staten, a / s av kommunerna och Vs av landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting. Bestämmelserna härom återfinnas i 10 § pensionsförsäkringslagen, varav framgår, bland annat, att varje kommun numera bestrider åttondelen för pensionstagare, som av dess pensionsnämnd förklarats pensionsberättigade. Det bidrag, kommunerna sålunda lämna till pensionstillägg och understöd, torde vara allt för obetydligt för att det kommunala intresset för sparsamhet skulle påverka pensionsförsäkringens kommunala organ, pensionsnämnderna, vid prövning av pensionsansökningar. Då bidraget från stat och landsting är så stort som 7/s, verkar detta tvärtom på pensionsnämnderna i motsatt riktning.

181 Visserligen kontrolleras nämndernas åtgärder av pensionsstyrelsen och dess ombud, men det torde näppeligen vara möjligt att få denna kontroll tillräckligt effektiv. Nu är det utan vidare klart, att slapphet från pensionsnämndernas sida vid behandlingen av pensionsansökningar med nödvändighet leder till en höjning av pensionskostnaderna, varpå exempel lämnats i grundlinjerna. Härav framgår med tydlighet vikten av att åtgärder vidtagas för att åstadkomma största möjliga kontroll över pensionsnämndernas arbete. Framför allt i sådant syfte vill kommittén förorda en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, att kommunernas bidrag fastställes till 1/3 och att staten ensam påtager sig återstående 2j3. Genom en dylik ökning av kommunbidraget komma pensionsnämnderna säkerligen att stärkas i den uppfattningen, att de pensionssökandes invaliditet och inkomstförhållanden måste prövas med den största noggrannhet. Detta bör i ej ringa grad lätta arbetet för ombuden och i all synnerhet för pensionsstyrelsen, där granskningen av pensionsnämndernas beslut i pensionsärenden kräver mycken tid och ett omfattande arbete. Möjligen skulle man kunna befara, att en eller annan pensionsnämnd av sparsamhetshänsyn skulle vid en höjning av kommunbidraget iakttaga alltför stor stränghet vid prövning av pensionsansökningar — en tendens därtill har redan nu trots det ringa kommunbidraget på ett par håll visat sig. Faran härför torde dock vara mycket ringa, och det vid pensionsnämndssammanträdet närvarande ombudet har för övrigt skyldighet tillse, att envar pensionssökande erhåller sin fulla rätt. Genom den sålunda föreslagna uppdelningen av kostnaden mellan stat och kommun bortfaller landstingsbidraget, en förändring som kommer de skattskyldiga till godo i form av minskad landstingsskatt. Landstingens i 27 § pensionsiorsäkringslagen stadgade rätt att utse ombud blir då överflödig. Landstingen torde för övrigt icke numera begagna sig av denna rätt. För de fall, där den föreslagna förändringen skulle motverka en önskvärd skatteutjämning kommunerna emellan, torde möjlighet böra finnas att lämna kompensation genom tilldelande av skatteutjämningsmedel. För att närmare belysa innebörden av detta kommitténs förslag må följande siffror anföras. År 1923 utbetalades i pensionstillägg, understöd och barntilllägg tillhopa omkring 35,660,000 kr. Härav utgick 3/4 eller 26,745,000 kr. av statsmedel, 7s eller 4,457,500 kr. av landstingsmedel och lika mycket av kommunala medel. Med en fördelning enligt kommitténs förslag skulle staten hava tillskjutit % eller 23,773,300 kr. och kommunerna Va eller 11,886,700 kr. Statens andel hade således minskats med 2,971,300 kr. och kommunernas direkta andel ökats med 7,429,200 kr. — landstingsbidraget hade bortfallit. Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits därtill, att de städer, som icke deltaga i landsting, själva redan nu betala hela den fjärdedel, som icke utgår av statsmedel. Ser man den kostnadsökning för kommunerna, som således skulle följa av ett bifall till kommitténs förslag, i belysning av den utredning angående pensions-

182 försäkringens inverkan på fattigvården och kommunernas finanser, som kommittén låtit utarbeta, skall man snart finna, att denna inverkan varit till så betydande gagn för kommunerna, att även om deras andel i kostnaderna för pensionstillägg och understöd höjes till xjZ) de i alla händelser skörda en avsevärd vinst av pensionsförsäkringen, en vinst, vid vars uppskattning i jämförelse med den av ålderdomsförsäkringskommittén beräknade man måste taga hänsyn till det förändrade penningvärdet, den nya fattigvårdslagstiftningens ökade krav på kommunerna, de senare årens arbetslöshet och andra omständigheter, som i hög grad verkat stegrande på kommunernas utgifter för fattigvård. Enligt denna utredning skulle under år 1923, därest pensionsförsäkringen ej funnits, de fattigvårdsunderstöddas antal hava varit omkring 65,000 högre och kommunernas fattigvårdskostnader uppgått till omkring 15 miljoner kronor mer än vad nu varit fallet. Behovet av antalet platser vid ålderdoms- och försörjningshem beräknas ock genom pensionsförsäkringen hava minskats med omkring 9,200. För övrigt kan redan nu framhållas, att kommunernas ökade andel i kostnaden för pensionstillägg och understöd kommer att till beloppet avsevärt reduceras genom ett par andra reformförslag, som kommittén framlägger, nämligen att i samband med en höjning av pensionsavgifterna avgiftspension över 50 kr. skall räknas som inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen samt att bestämmelsen i 6 § om en »fri» inkomst av 50 kr. skall slopas. För övrigt är iatt vänta, att genom bättre ordnad uppbörd av avgifterna restantieprocenten väsentligt skall kunna minskas, något som ock skulle medföra en ej obetydlig lättnad, särskilt för vissa kommuner, i kostnaderna för pensionsförsäkringen. Genomföras alla dessa reformer, är det sannolikt, att kommunernas utgifter för pensionsförsäkringen i stort sett icke skulle bliva så mycket större än de, som följa av nu gällande lagstiftning på området. Statens kostnader för pensionsförsäkringen skulle nedbringas ganska avsevärt och landstingens skulle helt försvinna. 2. Höjning av pensionsavgifterna m. m. I den föregående avdelningen har en redogörelse lämnats rörande storleken av de avgifter, som nu skola erläggas av de försäkrade. Förutom grundavgiften 3 kr. var högsta avgiften före 1922 års ingång 10 kr. (vid en årsinkomst av 1,200 kr. eller däröver) och är den efter sagda tidpunkt fastställd till 30 kr. (vid en årsinkomst av 10,000 kr. eller däröver). Ålderdomsförsäkringskommittén hade föreslagit den årliga pensionsavgiften till ett grundbelopp av 2 kr. med tillägg av 5 kr. för personer med årsinkomst av 800 kr. till 1,200 kr. och 10 kr. för personer med en årsinkomst av 1,200 kr. eller mer. Kommittén medgav, att den lägsta föreslagna avgiften 2 kr., som ålåge det övervägande flertalet av samtliga avgiftspliktiga — enligt kommitténs beräkningar 2,128,300 av 2,588,100 avgiftspliktiga — skulle understiga alla de motsvarande avgifter, som då förekommo i andra lagar eller lagförslag i ämnet. Kommittén hade emellertid funnit det önskvärt att i första hand till-

183 se, att avgiftsbeloppen icke bleve större än som svarade mot den ringa ekonomiska bärkraften hos större delen av de befolkningslager, som drabbades av avgiftsplikten. För lämpligheten av små avgifter talade enligt kommitténs mening dessutom den omständigheten, att de med avgifternas upptagande förenade svårigheterna ökades i de:i mån avgifterna höjdes, samt därjämte även hänsynen till den av avgifternas storlek beroende fondens belopp, vilken syntes böra begränsas inom en ej allt för hög siffra. I över förslaget avgivna yttranden hade från många håll anmärkningar framkommit över avgifternas ringa belopp. I propositionen till 1913 års riksdag gjordes dock i detta avseende ej annan ändring än att Kungl. Maj:t föreslog en grundavgift av 3 kr. Föredragande departementschefen uttalade därvid den uppfattningen, att vid en höjning av pensionsavgifterna stor försiktighet måste iakttagas, då det vore fråga om personer i mycket svaga ekonomiska förhållanden. Då det vidare var omöjligt att i förväg beräkna, huru stor restantieprocenten inom de olika avgiftsklasserna kunde visa sig bliva, ansåg departementschefen försiktigheten bjuda att åtnöjas med en ringa höjning. Visade det sig, att uppbörden av pensionsavgifterna förlöpte tillfredsställande och att avgifterna icke kändes alltför tryckande, kunde en ytterligare höjning ske utan större svårighet. 1913 års riksdag biföll Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag med den jämkning, att personer med en årsinkomst av 500 till 800 kr. skulle erlägga en tilläggsavgift av 2 kr. Till denna avgiftsgrupp hörde år 1918 omkring 232,000 personer. Genom lag den 19 november 1920 höjdes fr. o. m. år 1921 inkomstgränsen 500 till 600 kr. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 februari 1921 hemställde pensionsstyrelsen, bland annat, om sådan ändring i 4 § pensionsförsäkringslagen, att för personer med en inkomst av 1,500 kr. eller däröver tilläggsavgiften skulle utgå med en procent, dock högst 50 kr., av inkomstbeloppet, avrundat nedåt till helt hundratal kronor. Pensionsstyrelsen anmärkte härvid, att styrelsen i fråga om höjningen av pensionsavgifterna ansett sig, särskilt med hänsyn till sjukförsäkringen, böra gå fram med den största varsamhet. Enligt styrelsens mening borde emellertid den föreslagna höjningen av tilläggsavgiften icke kunna antagas bliva för betungande. Förslaget innebure i själva verket endast en utsträckning av den i fråga om lägre inkomsttagare redan gällande regeln, att i pensionsavgift skulle erläggas omkring en procent av inkomsten. Den enda ändring, som skulle göras, vore en höjning av inkomstgränsen. Denna höjning vore emellertid i viss mån mera skenbar än verklig. Om penningens värde ansåges hava fallit med omkring 2/3 från år 1914 till år 1921, borde, endast för att den då gällande högsta inkomstgränsen, 1,200 kr., skulle bibehålla sitt ursprungliga värde, densamma rätteligen höjas till inemot tre gånger detta belopp eller till närmare 3,600 kr. Kungl. Maj:t ansåg sig emellertid icke böra gå så långt som pensionsstyrelsen, utan föreslog i proposition till 1921 års riksdag (nr 284), att tilläggsavgiften skulle utgöra 10 kr., om inkomsten uppgår till 1,200, men ej till 2,000 kr., och en halv procent, dock högst 50 kr., av inkomstbeloppet, om in-

184 komsten uppgår till 2,000 kr. eller mera. Till stöd för denna jämkning i pensionsstyrelsens förslag anförde föredragande departementschefen följande: »Nekas kan ej, att många skäl tala för pensionsstyrelsens förslag om en tilläggsavgift av en procent för inkomster mellan 1,500 och 5,000 kronor. Ifrågasättas kan dock, om tidpunkten nu är lämplig att företaga en så avsevärd avgiftshöjning. Skatterna äro och komma säkerligen att fortfarande bliva mycket tyngande, samtidigt som de skattskyldigas inkomster i allmänhet äro i starkt sjunkande. Säkerligen kommer det ock att kännas ganska svårt för en hel del personer, särskilt familjeförsörjare, med inkomster mellan 1,500 och 5,000 kronor att jämte kronoutskylderna på en gång erlägga så höga avgifter som de av pensionsstyrelsen föreslagna. Huru önskligt det än kan vara att uttaga de sålunda föreslagna avgifterna, finner jag mig likväl av ovan angivna skäl och i all synnerhet då någon omläggning av sättet för uppbörden av avgifterna i detta sammanhang icke kan ifrågakomma, nödsakad att i viss mån modifiera pensionsstyrelsens förslag.» Riksdagen beslöt emellertid ytterligare begränsa avgifterna till de belopp, som nu stadgas i 4 § pensionsförsäkringslagen. Riksdagen förklarade sig i likhet med departementschefen finna det önskligt, att en höjning åvägabringades av pensionsavgifterna för högre inkomsttagare. J u högre avgifter erlades, desto större bleve de en gkng utgående pensionerna; avgiftsbetalningen verkställdes i den försäkrades eget intresse och han finge själv skörda frukterna därav. Även om således starka skäl talade för en väsentlig höjning av dessa 'avgifter, ansåg emellertid riksdagen, att man här måste gå fram med stor varsamhet, särskilt under dåvarande tryckta tider. Det kunde ju tyckas, anförde riksdagen, som om den i propositionen föreslagna höjningen vore ganska måttligt tilltagen. Riksdagen ansåg det dock klokast att i denna del göra en jämkning i Kungl Maj:ts förslag. — Anledningen till att riksdagen i stället för den av Kungl. Maj:t föreslagna procentberäkningen bibehöll det förutvarande systemet med bestämda avgifter för vissa fixerade inkomstbelopp, angavs vara den, att arbetet med påförandet av avgifterna därigenom skulle förenklas och underlättas. Av den lämnade redogörelsen framgår, att det varit en allmän önskan att åstadkomma en höjning av pensionsavgifterna, men att man ansett sig böra gå fram med stor försiktighet och därför stannat vid en höjning, som måste anses vara alldeles för obetydlig. Frågan om avgifternas storlek är givetvis av grundläggande betydelse för hela pensionsförsäkringen och bottnar ytterst i spörsmålet, huruvida huvudvikten skall läggas på bidrag från de försäkrade eller från det allmänna eller m. a. o. huruvida försäkringsprincipen eller understödsprincipen skall vara den förhärskande. Att under övergångstiden avgiftspensionerna alltid måste spela en underordnad roll är utan vidare klart. Deras betydelse växer emellertid år för år, men på grund av de nuvarande avgifternas obetydlighet kunna avgiftspensionerna, även när försäkringen nått sin fulla utsträckning, i allmänhet icke bliva annat än ett låt vara synnerligen välkommet bidrag till försörjningen. Det allmänna

185 måste i stor utsträckning utfylla avgiftspensionen med pensionstillägg. Det har beräknats, att i jämviktsläge ett ungefär lika stort belopp, cirka 70 miljoner kronor, kommer att årligen utbetalas i avgiftspensioner och i pensionstillägg (understöd). Kommittén är nu av den bestämda uppfattningen, att huvudvikten i pensionsförsäkringen bör läggas på avgiftspensioneringen och att för sådant ändamål en väsentlig höjning av pensionsavgifterna måste med det snaraste vidtagas. Samtidigt bör avgiftspensionen — möjligen med undantag av ett belopp av högst 50 kr. — tagas med vid inkomstberäkningen, då det gäller att bestämma storleken av pensionstillägget. På detta sätt skulle de dryga kostnader, som pensionsförsäkringslagen nu lägger på det allmänna, i betydlig grad lättas, samtidigt som den stora allmänheten får en allt starkare känsla av den enskildes plikt att i sin krafts dagar sörja för framtiden genom att inbetala en ej alltför obetydlig del av sina inkomster för att därigenom bereda sig erforderlig försörjning, när ålderdom och arbetsoförmåga inträda. Huru stor höjning nu bör vidtagas, kan vara svårt att avgöra. Pensionsstyrelsen föreslog år 1921 en pensionsavgift av omkring en procent av inkomsten med högsta tilläggsavgiften begränsad till 50 kr. Kommittén anser en sådan höjning icke vara tillfyllest. Erinras må, att statstjänare, även i de lägsta lönegraderna, erlägga 2 ä o procent av sin avlöning såsom avgift för sin egen pension, och därtill kommer en dryg avgift för familjepensioneringen, vilken avgift erlägges även av den, som är ogift. Till en början har kommittén funnit sig böra föreslå en höjning av grundavgiften från 3 till 5 kr., vilket torde något så när motsvara penningvärdets fall sedan år 1914. I övrigt föreslår kommittén en pensionsavgift, uppgående ungefär till 2 procent av årsinkomsten, dock med den begränsning att högsta avgiften skall vara 80 kr. Det tekniska systemet med olika avgifter för visssa bestämda inkomstklasser synes lämpligen böra bibehållas. Kommittén har tänkt sig, att för ifrågavarande syfte den avgiftspliktiga befolkningen skulle uppdelas i följande inkomstklasser, därvid hänsyn särskilt tagits till möjligheten att söka avhjälpa de nu rådande missförhållandena i fråga om gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensioncring. K v i n n o r

M ä n Inkomstklass

I II III IV V VI VII VIII IX X XT

Summa

Inkomst kronor

Ogifta

Gifta

Ogifta

Gifta

0 - 599 6 0 0 - 799 800—1,199 1,200-1,799 1,800-2,499 2,500-3,499 3,500—4,999 5,000-6,999 7,000-9,999 10,000-14,999 15.000—

390,000 50,000 145,000 180,000 54,000 25,000 10,000 6,000 4,000 2,500 3,500

135,000 50,000 105,000 170,000 149,000 98,000 37,000 20,500 15,000 10,000 15,500

685,000 100,000 60,000 60,000 19,000 11,000 6,000 3,000 2,500 1,500 2.000

140,000 52,000 109,000 176,000 161,000 106,000 40,000 22,000 16,000 11,000 17,000

1,350.000 252.000 419 000 586,000 383,d00 240,d00 93,000 51,500 37,500 25,000 38.000

Summa

870,000

805,000

950,000

850,000

3,475,000

186 De gifta personerna ha fördelats efter makarnas sammanlagda inkomst. Av den föregående utredningen framgår, att pensionsstyrelsen har under utredning frågan om förbättrande av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering. Enligt vad kommittén inhämtat har styrelsen haft under övervägande olika förslag till frågans lösning. Ett sätt, som pensionsstyrelsen lär hava funnit tilltalande, är, att den påförda pensionsavgiften på lämpligt sätt delas mellan man och hustru. Utan en allmän höjning av pensionsavgifterna skulle emellertid enligt pensionsstyrelsens mening resultatet av en sådan anordning bliva otillfredsställande, emedan med nuvarande låga avgifter såväl mannen som hustrun skulle erhålla en alltför obetydlig avgiftspension. Pensionsstyrelsen, som utgått från nu gällande pensionsavgifter, lär därför hava tänkt sig, att avgiftspensionen å av man erlagda avgifter skulle beräknas efter samma procentsats, som stadgas för kvinna. På detta sätt skulle männens pension reduceras med i genomsnitt 20 procent och vad som därigenom intjänades skulle användas för att bereda änkor och frånskilda hustrur högre avgiftspension på så sätt, att en hustru, som vid mannens frånfälle är eller sedermera blir invalid eller uppnått 67 års ålder, utöver sin egen pension skulle erhålla en änkepension, som skulle komma att uppgå till 50 a 55 procent av den avgiftspension, hennes man på grund av erlagda avgifter skulle erhållit vid invaliditet eller fyllda 67 år. Frånskild hustru skulle vid invaliditet eller 67 års ålder erhålla samma förmåner efter den senaste mannens frånfälle. Då kommittén nu föreslår väsentligt höjda pensionsavgifter, anser kommittén det lämpligare att välja det först antydda sättet med en uppdelning av avgifterna på mannen och hustrun. Kommittén, som, enligt vad förut nämnts, utgår från en höjning av pensionsavgifterna till omkring 2 procent av inkomsten, dock högst 80 kr., föreslår nu de avgifter i de olika inkomstklasserna, som angivas i nedan intagna tabell såsom kommitténs förslag. Tillika angivas i samma tabell dels de nuvarande avgifterna, dels ock huru avgifterna skulle ställa sig vid en höjning till endast ungefär en procent av inkomsten. För att äkta makars sammanlagda avgift skall bliva ungefär densamma som för ogift person, vars inkomst är lika med makarnas sammanlagda, är det så anordnat, att av gifta personer, vilkas sammanlagda inkomst är sådan, att den motsvarar inkomstklasserna I—V, vardera vid en höjning till en procent erlägger en avgift, som i allmänhet motsvarar avgiften för närmast lägre inkomstklass och vid höjning till 2 procent beräknas så, att den med 5 kr. minskade totalavgiften per person, som framkommer vid en höjning till en procent, fördubblas, under det att en avgift av 5 kr. per person (grundavgiften) förbliver oförändrad. I den lägsta inkomstklassen torde det nämligen vara olämpligt att höja avgiften över 5 kr. per person. Antalet gifta personer i denna klass är relativt litet. För gifta personer, vilkas sammanlagda inkomst är sådan, att den motsvarar inkomstklasserna V I — X I , skall vardera maken erlägga en avgift, som svarar mot en inkomstklass, liggande två klasser under den, till vilken den gemensamma inkomsten hänför dem.

187¶I n k o m s t k l a s s Nuvarande avgift n:r I II III IV V VI VIE VIII IX X XI

årsinkomst — 599 kr 600— 799 > 8 0 0 - 1,199 > 1.200- 1,799 » 1,800- 2,499 > 2,500— 3,499 » 3,5n0— 4,999 > 5,000— 6,999 > 7,000— 9,999 » 10,000—14.999 > 15,000—

3 5 8 13 13 13—18 18 23 28 33

S3

Avgiften Avgiften 2 % av inkomsten 1 % av inkomsten (kommitténs förslag) ogift

gift

ogift

gift

5 7 10 15 20 30 40 60 80 80 80

5 5 7 9 12 15 20 30 40 60 80

5 9 15 25 35 55 75 80 80 80 80

5 5 9 13 19 25 35 55 75 80 80

Vad nu särskilt beträffar kommitténs uppfattning, att avgiftspension principiellt bör medräknas bland inkomsterna vid bestämmande av pensionstilläggets storlek, vill kommittén erinra därom, att då pensionsstyrelsen i skrivelse den 23 februari 1921 med förslag till ändrad lydelse av åtskilliga paragrafer i pensionsförsäkringslagen föreslog, att tilläggsavgiften för inkomst av 1,500 kr. eller mer skulle utgå med en procent, dock högst 50 kr., av inkomstbeloppet, styrelsen jämväl föreslog, att avgiftspensionen skulle räknas som inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen. Till stöd därför anförde pensionsstyrelsen: »Pensionstilläggen hava till uppgift att fylla ett förefintligt behov av medel till vederbörandes försörjning. Om enligt det föreliggande förslaget avgiftspensionerna komma att utgå med belopp, som åtminstone avsevärt minska behovet av ytterligare hjälp, förefaller det naturligt, att dessa pensioner, i motsats mot vad nu är förhållandet, jämväl skola räknas som inkomst enligt 7 §.» I propositionen till 1921 års riksdag (nr 284) upptogs ock detta pensionsstyrelsens förslag, och anförde därvid föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet: »Vad särskilt angår förslaget att jämväl avgiftspensionen skall medräknas vid bestämmande av årsinkomsten enligt 7 § pensionsförsäkringslagen, finner jag en bestämmelse därom vara naturlig och har icke någon betänklighet däremot. En person, som uppbär en avgiftspension, har givetvis mindre behov av pensionstillägg, ju större hans avgiftspension är. Någon grundad anledning att i detta hänseende icke likställa avgiftspension med varje annan inkomst torde näppeligen kunna påvisas.» P å sätt förut berörts nedsatte emellertid riksdagen icke blott de av Kungl. Maj :t föreslagna pensionsavgifterna, utan även de föreslagna pensionstilläggen till de belopp, som nu gälla. Med anledning härav ansåg sig riksdagen icke kunna godtaga vissa av Kungl. Maj :t föreslagna lagändringar, som skulle verka minskande på pensionstillägg och understöd, bl. a. den föreslagna bestämmelsen, att avgiftspensionen skulle räknas som inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen. De skäl, som kunna anföras till stöd för en sådan bestämmelse, finner dock kommittén så starka, att kommittén icke tvekar att nu upptaga detta förslag,

188 dock med den modifikationen, att avgiftspension intill ett belopp av 50 kr. icke skall medräknas som inkomst, detta närmast såsom en belöning för ordentlig avgiftsbetalning. Visserligen innebär denna modifikation en inkonsekvens och ett avsteg från behovsprincipen, vilken obetingat bör ligga till grund för rätten till pensionstillägg. Men denna undantagsföreskrift överensstämmer med pensionsförsäkringslagens ståndpunkt att undantaga pension på grund av frivillig försäkring intill högst 300 kr. från beräkning såsom inkomst och det kan måhända vara rimligt att i förevarande hänseende icke gå alltför strängt fram. För att uppmuntra till inbetalning av frivilliga avgifter synas starka skäl tala för bibehållande av den nu gällande bestämmelsen att såsom inkomst icke räkna på dylika avgifter grundad pension intill ett belopp av högst 300 kr. » För att visa storleken av avgiftspensioner enligt kommitténs förslag anföras här några exempel, därvid för jämförelses skull även uträknats pensionernas storlek dels enligt nu gällande bestämmelser, dels ock efter en höjning av avgifterna till en procent av inkomsten. Pensionerna ha överallt beräknats enligt bestämmelserna i 6 § första stycket pensionsförsäkringslagen. En manlig industriarbetare antages hava i åldern 16—21 år mellan 800 och 1,200 kr. i årlig inkomst » > 22—24 » » 1,800 » 2,500 » » » • » 25—59 » » 2,500 » 3,500 » » » > » » 60—66 » » 1,800 » 2,500 » » » » a) Arbetaren förblir ogift under hela

försäkringstiden.

Erlagda avgifter skulle då berättiga honom till en avgiftspension å nedanstående belopp. Enligt nuvarande bestämmelser kr. Pension, om arbetsoförmåga inträder vid 55 års ålder . . . 178.90 Pension vid 67 års ålder, om arbetsoförmåga icke inträtt tidigare 202.30

Avgiften en procent av inkomsten kr.

Enligt kornmittens förslag kr.

361.—

b) Arbetaren gifter sig vid 25 års ålder med en jämnårig kvinna, vilken antages hava såsom ogift erlagt avgifter för en årlig inkomst mellan 800 och 1,200 kr. Mannens och hustruns avgiftspensioner utgå då med nedan angivna belopp. Enligt nuvarande bestämmelser kr. f Mannen 178.90 Pension, om båda makarna bliva arbetsoför- ) Hustrun 59.92 mogna vid 55 års ålder ) [ Summa 288.82 Mannen 202.30

{

Hustrun 64.24 Summa 266.54

Avgiften en procent av inkomsten kr. 218.50 160 40 378.90 242.33

Enligt kommitténs förslag kr. 360.50 259.60 ———^—~ 620.10 399.20

179.43 421.83

290.56 689.76

189 Om man antager, att de försäkrade, då arbetsoförmåga inträder, sakna annan inkomst än avgiftspension, uppgå enligt nu gällande skala pensionstilläggen förutom eventuellt barntillägg till nedannämnda belopp. Båda makarna antagas bliva arbetsoförmögna samtidigt. Vidare antages, att enligt de två senare alternativen i inkomsten medräknas den del av obligatorisk avgiftspension, varmed densamma överstiger 50 kr.

Pensionstillägg vid 55 år

Pensionstillägg vid 67 år

Enligt nuvarande bestämmelser kr.

Avgiften en procent av inkomsten kr.

Enligt kommitténs förslag kr.

( Mannen I Hustrun

225 210

141.33 126.33

68.97 53.97

Summa Den ogifte mannen

38.40¶I Mannen i Hustrun

225 210

128.45 113.45

48.07 33.07

Summa

12.30¶Den ogifte

Avgiftspension och pensionstillägg tillsammans uppgå då till nedanstående belopp.

Pension inkl. pensionstillägg vid 55 år

Pension inkl. pensionstillägg vid 67 år

Enligt kommitténs förslag kr. 429.47 313.57

Mannen Hustrun

403.90 269.92

Avgiften en procent av inkomsten kr. 359.83 286 73

Summa

743.04¶Den ogifte mannen

645.60¶Mannen Hustrun

427.30 274.28

370.80 292.93

447.27 323.63

Summa

770.90¶Den ogifte mannen

723.50¶Enligt nuvarande bestämmelser kr.

Vid en granskning av dessa exempel faller särskilt i ögonen dels den allmänna stegring i avgiftspensionerna, särskilt för hustrur, men även för män, som kommitténs förslag medför, dels ock den högst avsevärda minskning i pensionstilläggen med därav följande besparingar av det allmännas utgifter för försäkringen. Till frågan om den sannolika storleken av dessa besparingar återkommer kommittén i det följande. Man lägge även märke till, att avgiftspension och pensionstillägg tillsammans enligt kommitténs förslag i alla fall uppgå till högre belopp än med nuvarande bestämmelser, vilket emellertid icke blir händelsen i fråga om männen, om avgiften skulle bestämmas till endast en procent av inkomsten.

190 Då kommunerna enligt kommitténs förslag skola bestrida V» av kostnaderna för pensionstillägg och understöd, skulle det möjligen kunna ifrågasättas att i gengäld befria dem från ansvar för grundavgiften. Förstnämnda kostnader i sin helhet komma emellertid att nedgå genom bifall till kommitténs förslag, att dels den nu gällande bestämmelsen om en »fri» inkomst av 50 kr. vid beräkningen av pensionstilläggs och understöds belopp skall upphävas, dels att avgiftspensionen i vad den överstiger 50 kr. skall medräknas som inkomst och dels att avgiftspensionens belopp stegras. Därtill kommer, att med kommitténs förslag till ändrat uppbördssystem restantierna torde komma att minskas mycket avsevärt. Vid sådant förhållande och då det onekligen skulle vara förenat med betydande olägenheter att upphäva kommunernas ansvar för grundavgifterna, har kommittén ansett, att detta ansvar bör bibehållas. En förhöjning av pensionsavgiften i den omfattning, som här föreslås, förutsätter givetvis en genomgripande reformering av sättet för uppbörden av avgifterna. Redan nu äro, såsom förut påvisats, avgiftsrestantierna, särskilt i städer och industrisamhällen, högst avsevärda, vilket i icke ringa mån torde kunna skrivas på det nuvarande uppbördssystemets räkning.. Pensionsstyrelsen har framlagt ett förslag till vissa förbättringar i detta system. Dessa, som visserligen i och för sig synas vara välbetänkta, äro dock icke tillfyllest, om pensionsavgifterna höjas enligt kommitténs förslag. Beträffande kommitténs i grundlinjerna omnämnda förslag till uppbörd av försäkringsavgifterna jämte andra offentliga avgifter genom avdrag på arbetslönen må erinras, att i det anförande till statsrådsprotokollet, varmed chefen för finansdepartementet motiverade sin hemställan om bemyndigande att tillkalla de uppbördssakkunniga, departementschefen uttalade, att de sakkunniga borde undersöka möjligheterna för ett uppbördssystem med avdrag för skatter till såväl stat som kommun vid utbetalning av arbetslöner. I första hand framhölls möjligheten av obligatoriska förskottsinbetalningar till skatteändamål i främsta rummet för löntagare, av departementschefen uppskattade till inemot 70 procent av samtliga skattskyldiga, men i andra rummet även av övriga skattskyldiga. Därjämte uttalades emellertid, att även utan förskottsförfarande ett avdragssystem torde kunna anordnas, om ock fördelarna med detta icke bleve desamma som enligt det förra alternativet, nämligen så, att avdragen verkställas efter det skatternas belopp fastställts. Frågan om avdrag för beskattningsändamål å lönen syntes departementschefen så viktig och de fördelar, som därmed stode att vinna, så många och obestridliga, att ett allvarligt försök att komma till rätta med problemet syntes böra göras. Enligt vad som uttalats i grundlinjerna har kommittén vid uppgörandet av sitt utkast till detaljerna av det ifrågasatta avdragssystemet tänkt sig, att metoden måhända skulle komma till användning åtminstone till en början allenast med avseende å de större arbetsgivarna. Med ledning av förteckningen över större arbetsgivare bör då försäkringsavdelningen i riksförsäkringsverket årligen tillställa dels dessa arbetsgivare en erinran om deras skyldighet att innehålla viss del av avlöningen till skatter, dels vederbörande debiteringsförrättare kommunvis uppgift å de större arbetsgivarna

191 inom kommunen. Varje större arbetsgivare överlämnar till var och en hos honom anställd arbetare ett s. k. skattekort, försett med anteckning om arbetarens namn, födelseår och det uppbördsår, avgiftsupptagningen avser. Vid varje avlöningstillfälle göres avdrag på avlöningen med visst på förhand bestämt procenttal. Avdraget avrundas på lämpligt sätt, och skattekortet förses av arbetsgivaren med skattemärken till valör motsvarande det avdragna beloppet. Märkena köpas av arbetsgivaren hos postverket, som till statsverket inlevererar de influtna medlen. När debetsedlarna efter verkställd taxering och debitering m. m. hunnit färdigställas, verkställes uppbörd. Härvid betalar den skattskyldige det på debetsedeln uppförda beloppet, dels genom avlämnande av sitt skattekort och dels för det återstående beloppet genom kontant inbetalning. Uppgår märkenas valör till högre belopp än debetsedelns slutsumma, utfår skattebetalaren kontant skillnaden. Skattekorten insändas såsom redovisning till landskontoret jämte skattepostanvisningarna. Sker icke någon inbetalning vid uppbördsstämman, kan vid den efterföljande restindrivningen betalning likaledes verkställas genom företeende av skattekort. Varje år skall arbetsgivaren utlämna nya skattekort till de anställda. Då arbetsgivarna efter det här skisserade systemet icke skulle behöva avge någon redovisning — vad arbetsgivaren erlagt för märkena inflyter ju automatiskt till statskassan — ej heller göra några särskilda anteckningar å lönelistorna, torde metoden ställa sig så enkel för arbetsgivarna, som det är möjligt, och på samma gång medföra trygghet för arbetarna, att det avdragna beloppet tillgodoräknas dem. Vill man erhålla säkerhet för att arbetsgivarna fullgöra förpliktelsen att göra avdrag, torde kontroll däröver kunna åstadkommas på det sättet, att skattemärkena försäljas i kartor försedda med talonger, vilka av arbetsgivaren insändas till försäkringsavdelningen, varest en jämförelse kan ske med den uppgift angåonde de anställda arbetarnas avlöning, som för varje större arbetsgivare kommer att finnas tillgänglig inom försäkringsavdelningen. Kommittén vill ej söka göra gällande, att den definitiva utformningen skall te sig i enlighet med detta utkast eller att icke ett system av större räckvidd skall kunna komma till stånd, men har dock ej velat underlåta att framlägga detsamma för att antyda en möjlighet till lösning av frågan. Oavsett hur detaljerna i systemet utformas, vill emellertid kommittén uttala följande. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida ej pensionsavgifternas införande i vederbörliga längder bör överlämnas till debiteringsförrättaren i stället för att såsom nu åligga taxeringsnämnden. De fastställda pensionsavgifterna — såväl grund- som tilläggsavgifter — torde böra upptagas å en och samma debetsedel, även om för övrig uppbörd skilda debetsedlar skulle kunna ifrågakomma. Det synes vara billigt mot de skattskyldiga och skulle ur administrationssynpunkt innebära betydande fördelar, om pensionsavgifterna anses erlagda i första rummet, att alltså dessa avgifter anses utgå med förmånsrätt framför skatter. Om ett system med uppbörd genom avdrag på arbetslönen genomföres, före-

192 ställer sig kommittén, att restantierna skola minskas i hög grad. Då sålunda den avgiftspliktige tvingas att betala, bortfaller ett av skälen till den nuvarande bestämmelsen, att avgifter, som av den avgiftspliktige erlagts först efter viss dag, icke skola räknas honom till godo. Bestämmelsens lämplighet synes även i övrigt kunna dragas i tvivelsmål. Särskilt torde det vara svårt att klargöra för avgiftsbetalaren, varför icke de avgifter, han själv erlagt, skola bidraga till hans avgiftspension. Kommittén anser sig därför böra föreslå, att nämnda bestämmelse ändras. Storleken av den besparing av allmänna medel, som skulle följa av en bestämmelse att avgiftspension, i vad den överskjuter 50 kr., skall räknas som inkomst enligt 7 §, är naturligtvis synnerligen vansklig att beräkna. Man har nämligen att taga hänsyn till en mångfald i förväg obestämbara faktorer, bland annat storleken av den inkomst under olika år, som åtnjutits av de personer, som sedermera söka pensionstillägg. Här antages nu, att de personer, som vid invaliditet erhålla pensionstillägg, under avgiftsbetalningstiden tillhört de lägre inkomstklasserna. Man torde kunna räkna med, att antalet pensionstilläggsberättigade personer av en viss årsklass med tilltagande ålder närmar sig för män omkring 50 % och för kvinnor omkring 55 % av årsklassens samtliga män, resp. kvinnor. Utgår man från. att ett avsevärt antal personer, särskilt mindre jordbrukare, väl tillhöra de lägsta avgiftsklasserna, men aldrig torde komma i åtnjutande av pensionstillägg, befinnes det, att den sannolika gränsen mellan de persongrupper, som en gång skola komma att uppbära pensionstillägg, och de grupper, som ej komma att göra det, i genomsnitt torde kunna dragas någonstädes i inkomstklassen 1,200—1,800 kr. för ogifta och 1,800—2,500 kr. för gifta personer. Under dessa förutsättningar har man beräknat storleken av den sannolika årliga besparingen till omkring 12 ä 13 miljoner kr. (därav efter nu gällande fördelningsgrund omkring 3/4 belöper på staten), om kommitténs förslag rörande avgifternas storlek godtages (omkring 8 miljoner kr., om avgiften sättes till cirka en procent av inkomsten). Uppskattningen har skett under antagande, att avgiftspensioneringen nu vore fullt genomförd och att alla pensionstillägg utginge enligt 1921 års lag. Vidare har man utgått från, att den försäkrade inom rätt tid erlagt samtliga honom påförda avgifter. Så blir naturligtvis ofta icke fallet, men den omständigheten att han varit försumlig vid avgiftsbetalningen och därför får lägre avgiftspension än eljest skulle varit fallet, neutraliseras i viss mån genom bestämmelsen i 9 § b) pensionsförsäkringslagen om eventuell indragning eller minskning av pensionstillägget, och rättvisligen bör det ordnas så, att man icke genom försumlig avgiftsbetalning skall kunna tilltvinga sig höjning i pensionstillägg. Såsom här ovan berörts, framhöll ålderdomsförsäkringskommittén såsom ett av skälen för lämpligheten av små pensionsavgifter, att pensionsförsäkringsfondens belopp syntes böra begränsas till en ej alltför hög siffra. Denna fond, som vid årsskiftet 1924—1925 uppgick till omkring 265 miljoner kr., har med nu gällande bestämmelser ansetts i jämviktsläget stiga till omkring 1.2 miljarder kr. En uppskattning har nu verkställts rörande fondens storlek i jämviktsläge

193 vid bifall till kommitténs förslag. Den erforderliga fonden har därvid beräknats under förutsättning av en räntefot av 4.3 procent, en befolkningssiffra av 6 miljoner och en årlig folkökning av 0.7 procent samt under antagande, att samtliga personer från fyllda 16 år erlagt avgifter enligt de föreslagna bestämmelserna. Under dessa förutsättningar har den erforderliga försäkringsfonden uppskattats till omkring 2.7 miljarder kr. (2 miljarder, om avgifterna sattes till en procent av inkomsten). Beträffande betydelsen av fondkapitalets och årstillväxtens ökning tillåter sig kommittén att hänvisa till vad professor Brisman i detta hänseende anfört samt till kommitténs uttalanden i grundlinjerna, varest kommittén jämväl framlagt förslag till viss ändring av fondens förvaltning. När pensionsstyrelsen i meranämnda skrivelse den 23 februari 1921 framlade förslag bl. a. till det sätt för beräkning av avgiftspensionen, som sedermera upphöjdes till lag och nu återfinnes i 6 § första stycket pensionsförsäkringslagen, utgick styrelsen från en räntefot av 4.3 procent såsom grund för dessa beräkningar, d. v. s. en något högre räntefot än den, som då låg till grund för beräkning av pensionerna. Pensionsstyrelsen hade därvid tagit under allvarligt övervägande, huruvida en högre räntefot än 4.3 procent borde ifrågakomma, men ansett det i det dåvarande läget och med hänsyn till pensionsförsäkringsfondens ekonomiska förhållanden icke tillrådligt. »Visserligen har», yttrade styrelsen, »medelräntan å fondens placeringar under de senaste åren icke oväsentligt överstigit nämnda räntesats, men det undandrager sig för närvarande allt bedömande, huruvida och i vad mån så skall bliva fallet även för en längre tid framåt.» Föredragande departementschefen förklarade i ett uttalande till statsrådsprotokollet den 11 mars 1921, att han ansett sig åtminstone icke för det dåvarande kunna förorda en högre räntefot än den av pensionsstyrelsen föreslagna, särskilt av den anledningen att detta vore ett spörsmål, som icke lämpligen borde avgöras, innan den då pågående utredningen rörande hela socialförsäkringens organisation slutförts. Sammansatta stats- och andra lagutskottet nr 2 vid 1921 års riksdag, till vilket propositionen om ändrad lydelse av vissa paragrafer i pensionsförsäkringslagen hänvisats, anförde i ett sedermera av riksdagen åberopat utlåtande följande rörande räntefoten: »Förevarande fråga rörande räntefotens storlek är uppenbarligen av genomgripande betydelse på samma gång som den är synnerligen invecklad och svår att överblicka. Å ena sidan hava de försäkrade berättigade anspråk att få räkna .sig till godo en tillfredsställande avkastning av sina inbetalda avgifter, men å andra sidan bör räntefoten icke sättas så hög, att det kan medföra någon risk eller nödvändiggöra en mera avsevärd ändring i grunderna för pensionsförsäkringsfondens förvaltning. Det har emellertid vid övervägande av denna fråga förefallit utskottet, som om en något större höjning i räntefoten än den av Kungl. Maj:t föreslagna skulle utan olägenhet kunna göras. För att vinna klarhet i frågan har utskottet lo—250.500

194 jämlikt § 46 riksdagsordningen utverkat Kungl. Maj:ts befallning till fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden att yttra sig i ämnet. I sitt i anledning därav avgivna utlåtande hava fullmäktige anfört följande: 'Genom att höja den räntefot, som lägges till grund för ifrågavarande beräkningar, till 4.3 procent har man, enligt fullmäktiges uppfattning, nått den högsta gräns, som i nuvarande läge kan anses försvarlig, och synes därför någon som helst ytterligare förhöjning av denna räntefot icke vara tillrådlig. Enligt fullmäktiges förmenande bör någon ytterligare förändring i den till grund för beräkningarna lagda räntefoten icke företagas utan en ingående utredning angående samtliga de förutsättningar, vilka lagts till grund för beräkningen av avgiftspensionerna, och lärer det kunna förväntas, att en dylik utredning kommer till stånd i samband med utarbetande av förslag till en mera enhetlig ordning för socialförsäkringen i dess helhet.' Utskottet har med hänsyn till innehållet i detta utlåtande ansett sig icke kunna föreslå någon höjning av räntefoten. Utskottet har likväl haft under övervägande att hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning av frågan, men funnit sig kunna avstå därifrån under uttalande av en bestämd förhoppning att den av fondfullmäktige antydda utredningen snarast möilio-t kommer till stand.» ° Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då frågan om räntefotens storlek utövar ett synnerligen stort inflytande på avgiftspensionernas storlek, har kommittén ansett ,sig böra taga denna fråga under övervägande. Till en början må anmärkas, att någon mera ingående utredning av frågan icke av kommittén anordnats, och detta framförallt av den anledningen att det synes nära nog omöjligt att under nuvarande förhållanden förutsäga räntefoten för en längre framtid. Kommittén har emellertid inhämtat, att pensionsförsäkringsfondens procentiska ränteavkastning sjunkit ej obetydligt sedan år 1921. Sagda år uppgick nämligen densamma till 5.49 procent och budgetåret 1923—1024 till 5.217 procent. Det anses ock sannolikt, att avkastningen efter hand kommer att ytterligare sjunka. Vid sådant förhållande har kommittén icke nu vågat ifrågasätta en vidare höjning av den beräknade räntefoten. Visserligen ligger fondens procentiska ränteavkastning ej obetydligt över 4.3 procent, men då den är i sjunkande, torde det nu ännu mindre än år 1921 vara tillrådligt att företaga någon höjning av beräkningen.

3.

Ändring i sättet för beräkning av pensionstillägg.

Enligt 6 § pensionsförsäkringslagen medför en inkomst intill högst 50 kr. icke någon nedsättning i pensionstilläggs belopp. Motsvarande bestämmelse lanns icke i Kungl. Maj:ts proposition till 1913 års riksdag, utan tillkom i anledning av en motion vid samma riksdag och har sedermera bibehållits. Såsom motiv för denna bestämmelses införande anfördes, att därigenom betydande fördelar skulle vinnas särskilt för de minsta inkomsttagarna och därmed för försäkringens effektivitet över huvud, varjämte udden i väsentlig grad skulle brytas av invändningarna från dem, som anmärkte, att det då framlagda förslaget till allmän pensionsförsäkring skulle missgynna sparsamhet och arbetsamhet.

195 I samband med framläggandet av förslag om, bland annat, en väsentlig höjning av pensionstilläggs belopp hemställde pensionsstyrelsen i meranämnda skrivelse den 23 februari 1921 om borttagande av bestämmelsen om att inkomst intill högst 50 kr. icke skall föranleda avdrag å beloppet. Då enligt detta förslag pensionstilläggen skulle utgå med betydligt högre belopp än förut, ansåg pensionsstyrelsen tillräckliga skäl icke förefinnas att bibehålla bestämmelsen. Vidare anförde styrelsen, att styrelsen knappast hölle för troligt, att bestämmelsen i någon nämnvärd grad skulle vara av betydelse för att uppmuntra till sparsamhet; bestämmelsen syntes lika väl i andra fall kunna ha en motsatt verkan. I proposition till 1921 års riksdag (nr 284) upptogs ock pensionsstyrelsens förslag i denna del. Riksdagen, som ej oväsentligt begränsade den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av pensionstilläggs belopp, ansåg sig emellertid på den grund icke kunna biträda förslaget om borttagandet av bestämmelsen om en »fri» inkomst av 50 kr. och vissa andra ändringsförslag, som verkade minskande på pensionsförmånerna, bl. a. det i det föregående omnämnda förslaget att jämväl avgiftspension enligt G § skulle räknas som inkomst vid bestämmandet av pensionstilläggs belopp. Kommittén har redan i det föregående haft tillfälle giva uttrj^ck för sin ståndpunkt till frågan. Till grund för bestämmelserna om rätten till pensionstillägg och understöd ligger principiellt och måste, av ekonomiska skäl, ligga behovsprincipen. De av allmänna medel utgående pensionsförmånerna äro till för att täcka ett föreliggande behov. I den mån behovet minskas genom pensionstagarens inkomster böra dessa förmåner också minskas, och det finnes icke tillräcklig anledning att låta en inkomst om högst 50 kronor i detta avseende bedömas på principiellt annat sätt än högre inkomst. Dessutom torde den nuvarande bestämmelsen hava visat sig medföra svårigheter och ojämnheter vid pensionsnämndernas uppskattning av inkomsten. Att en lagändring i sådan riktning skulle hava någon nämnvärd inverkan på befolkningens sparsamhet och arbetsamhet har kommittén svårt att tro. I detta avseende hänvisar kommittén till professor Brismans uttalanden. Pensionstillägget skulle enligt detta förslag utgöra för år räknat för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av ('/io av pensionstagarens årsinkomst. Såsom sådan inkomst skall därvid icke räknas pension enligt 6 § P e n s i o n Årsinkomst, kronor

400 300 200 150 Ii »O 50 25 0

s t i 1 1 ä g g

Enligt gällande best.

Enligt förslaget

man

kvinna

man

kvinna

15 75 135 165 195 225 225 225

0 60 120 150 180 210 210 210

0 45 105 135 165 195 210 225

0 30 90 120 150 180 195 210

196 första stycket intill ett belopp av högst 50 kronor eller pension enligt 34 § intill ett belopp av högst 300 kronor (det senare lika med nuvarande undantag i 7 §). Verkningarna av en sådan lagändring på pensionstilläggens storlek framgå av tabellen nederst å föregående sida. Givetvis skulle en lagändring av angivet innehåll medföra en besparing i det allmännas kostnader för försäkringen. Denna besparing har uppskattats till omkring 700,000 kronor årligen.

4. Införande av försäkringsböcker. Hittills hava pensionsavgifterna på många håll uppburits i samband med skatten. Man har därvid icke lärt sig skilja på pensionsavgifter och skatter, utan likställt de förra med de senare. Pensionsavgift benämnes också ganska allmänt »pensionsskatt». Detta har sannolikt i någon mån bidragit till den särskilt på vissa håll synnerligen dåliga avgiftsbetalningen. Kommittén har redan förut påvisat, hurusom ett väl ordnat uppbördssystem sannolikt till stor del skulle avhjälpa eller åtminstone betydligt minska detta missförhållande. En annan sak är, att även den ordentlige avgiftsbetalaren mången gång icke har reda på, huru mycket han under årens lopp erlagt i avgifter. Vetskapen därom bör emellertid för honom vara av stort intresse: han kan då något så när bedöma, huru stor pension han en gång kan få, han kan anställa jämförelser med andra avgiftsbetalare och han sporras därigenom att noggrant fullgöra sin avgiftsplikt. Kvitterades hans avgifter på ett eller annat sätt i en motbok, skulle han otvivelaktigt snart nog komma på den i övrigt riktiga tanken, att erläggandet av pensionsavgifter har en viss likhet med att sätta in penningar i sparbanken och att boken är att jämföra med en sparbanksbok. Förslag till åtgärder i syfte att på ett åskådligt sätt klargöra för de enligt lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktiga, att inbetalandet av pensionsavgifter vore avsett att bereda särskilda fördelar, framlades redan vid tiden för pensionsförsäkringslagens antagande. Uti en vid 1913 års riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 304, påpekades bl. a., att det av regeringen framlagda förslaget icke upptoge några bestämmelser om att de avgiftspliktiga skulle efter första avgiftens erläggande erhålla försäkringsbrev eller något annat yttre uttryck för de förmåner, som genom inträdandet i de försäkrades krets tillkomme dem. Det saknade icke sin stora folkpsykologiska betydelse, att envar försäkrad erhölle ett dokument, som på ett mera officiellt sätt utmärkte, att de ökade avgifterna å debetsedlarna motsvarades av en tillkommen särskild rättighet, som måste framstå såsom värdefull. Envar försäkrad borde efter första avgiftens erläggande erhålla en av pensionsstyrelsen utfärdad försäkringsbok, upptagande, utom den försäkrades namn och nummer i pensionsmatrikeln, avtryck av pensionslagen jämte möjligen några anvisningar från pensionsmyndigheternas sida. Anordnades försäkringsboken därjämte sålunda, att densamma lämnade förvaringsrum för avgiftskvitton, så fyllde den vid sidan av sin rent ideella uppgift även en praktisk sådan. I motionen föreslogs, att

197 på lämpligt ställe i lagen borde inryckas en bestämmelse om att av pensionsstyrelsen utfärdad försäkringsbok enligt fastställt formulär skulle efter inbetalning av första pensionsavgiften kostnadsfritt tillställas envar avgiftspliktig. Det för behandling av förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring av riksdagen tillsatta särskilda utskottet yttrade i frågan: »En föreskrift av denna art synes utskottet ej hava sin rätta plats i lagen, enär den i själva verket torde avse en administrativ detalj och dess genomförande sålunda kan tillgodoses i sammanhang med utfärdandet av de föreskrifter rörande lagens tillämpning, vilka, där de kunna befinnas erforderliga, jämlikt 36 § i Kungl. Maj:ts förslag skola utfärdas av Konungen. Lämpligheten av en anordning av den art motionärerna föreslagit har utskottet under sådana omständigheter för sin del ej närmare prövat, men vill det synas utskottet, som om förslaget vore värt att tagas under allvarligt beaktande, när fråga uppstår om utfärdande av nyssnämnda föreskrifter.» Frågan om införande av försäkringsböcker upptogs sedermera av pensionsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 november 1917. Pensionsstyrelsen erinrade däri bl. a. om frågans behandling vid 1913 års riksdag samt framhöll därefter, att styrelsen för sin del alltid haft den uppfattningen, att införandet av försäkringsböcker skulle vara av synnerligen stor betydelse för pensionsförsäkringens lyckliga genomförande. Då styrelsen emellertid icke tidigare framlagt förslag härom, hade detta berott därpå, att ifrågavarande åtgärd vore förenad med ett synnerligen omfattande arbete, för vilket icke funnits utrymme under de första verksamhetsåren. Införandet av försäkringsböcker stode dessutom i visst sammanhang med frågan om ändrat sätt för uppbörden av pensionsavgifter, vilken fråga icke tidigare kunnat framföras. I försäkringsböckerna skulle införas kvittering av erlagda avgifter samt vissa erforderliga anteckningar rörande avgiftsbetalningen m. m. Förefintligheten av en försäkringsbok för sammanförande av inbetalda pensionsavgifter skulle på ett enkelt och påtagligt sätt klargöra för den avgiftspliktige, att här icke vore fråga om skatter eller dylikt, utan att med avgifterna till den allmänna pensionsförsäkringen särskilda rättigheter och förmåner förvärvades, och att dessa inbetalningar sålunda vore att betrakta såsom en sparpenning för beredande av en mera tryggad ställning i händelse av arbetsoförmåga på grund av ålderdom eller annan orsak. Härigenom skulle säkerligen nyttan av avgiftspliktens ordentliga fullgörande framstå i klarare dager, och därmed större villighet hos de försäkrade att erlägga pensionsavgifterna vinnas. Det erforderliga antalet försäkringsböcker beräknades under första året komma att utgöra 3 ä 3 x\2 miljoner och sedermera årligen omkring 100,000 för nytillkommande årsklasser. Åtminstone den första upplagan ansågs böra utskrivas av pensionsstyrelsen med införande i försäkringsböckerna av utdrag ur styrelsens kortregister, innehållande bl. a. samtliga erforderliga uppgifter för identifiering av envar försäkrad. Av pensionsstyrelsen infordrade kostnadsförslag hade givit vid handen, att kostnaderna för inköp av 3 7 2 miljoner försäkringsböcker, avfattade enligt av pensionsstyrelsen uppgjort formulär, torde med dåvarande papperspris och

198 tryckningskostnader komma att belöpa sig till omkring 350,000 kronor. Kostnaderna för utskrivandet av försäkringsböckerna beräknades ävenledes till omkring 350,000 kronor. Den sammanlagda kostnaden skulle sålunda första året uppgå till omkring 700,000 kronor, varför pensionsstyrelsen med stöd av det anförda hemställde om ett anslag för år 1919 av 700,000 kronor för ifrågavarande ändamål. Vid föredragning i statsrådet den 12 mars 1918 av pensionsstyrelsens ovannämnda framställning anförde vederbörande departementschef följande: »I likhet med pensionsstyrelsen är jag övertygad om, att införandet av försäkringsböcker skulle vara ägnat att i hög grad befordra pensionsförsäkringens lyckliga genomförande. Då emellertid kostnaden härför är ganska avsevärd, vill det synas tveksamt, om under nu rådande förhållanden anslag för ändamålet bör begäras. Möjligt torde ock vara, att kostnaden för reformens genomförande skulle kunna något nedbringas, om ett uppskov äger rum, särskilt med hänsyn till nuvarande oerhört höga pappers- och tryckningskostnader. Helt naturligt är det dock av största vikt, att reformen genomföres så snart som möjligt och att arbetet med försäkringsböckernas utskrivande, som kräver lång tid, kan påbörjas utan alltför stort dröjsmål. Enligt vad från pensionsstyrelsen inhämtats, skulle saken kunna ordnas så, att tillsvidare anskaffades allenast det blad i försäkringsböckerna, som skall innehålla uppgift om den försäkrades namn och övriga identifieringsuppgifter. Arbetet med utskrivandet kunde sedermera omedelbart påbörjas. Om därefter för år 1920 beviljades erforderliga medel för arbetet i dess helhet, borde medhinnas att under nämnda år utskriva och expediera samtliga försäkringsböcker. Därest arbetet för år 1919 begränsas på sätt nu angivits, således till anskaffande och tryckning av identifieringsbladet och påbörjandet av utskrivningen av identifieringsuppgifter, torde kostnaden härför kunna inskränkas till omkring 60,000 kronor. Denna kostnad torde få bestridas av det för nämnda år på extra stat äskade förslagsanslaget till upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet.» Under åberopande av det anförda föreslog Kungl. Maj:t i proposition (nr 185) till 1918 års riksdag, att av det för år 1919 på extra stat äskade förslagsanslaget till upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet finge, intill ett belopp av 60,000 kronor, gäldas vissa kostnader för införande av försäkringsböcker åt de jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring försäkrade. Denna framställning blev även av riksdagen bifallen. Under åberopande av att riksdagen i princip godkänt förslaget om införande av försäkringsböcker och att det vore av vikt att böckerna så snart ske kunde loges i bruk, hemställde sedermera pensionsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1918, att ett förslagsanslag a 640,000 kronor ( = 700,000 kronor — redan beviljade 60,000 kronor) måtte för ifrågavarande ändamål anvisas på extra stat för år 1920. I anledning härav anförde vederbörande departementschef följande: _ »Enligt vad jag inhämtat, skulle innehållet i de nya försäkringsböckerna i viss mån bliva beroende på gällande bestämmelser om uppbörd och indrivning av avgifterna enligt pensionsförsäkringslagen. Emellertid har pensionsstyrelsen under utarbetande förslag till nya bestämmelser i sistnämnda hänseende; och lärer detta förslag komma att underställas Kungl. Maj:t i så god tid, att frå-

199 gan kan föreläggas 1920 års riksdag. Då vid sådant förhållande försäkringsböckerna näppeligen kunna bliva i sin helhet färdiga under sistnämnda år, torde, enligt vad styrelsen jämväl vitsordat, hinder ej möta att anslaget för nu ifrågavarande ändamål fördelas på åren 1920 och 1921; och skulle för år 1920 erfordras ett förslagsanslag å 320,000 kronor.» För införande av försäkringsböcker hemställdes i enlighet härmed i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag om ett förslagsanslag på extra stat för år 1920 å 320,000 kronor, vilket även av riksdagen beviljades. På grund av mellankommande omständigheter blev emellertid det för år 1919 anvisade beloppet å 60,000 kronor icke taget i bruk för påbörjande av de ifrågasatta åtgärderna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 november 1919 framhöll nämligen pensionsstyrelsen, att anordningen med och innehållet i försäkringsböckerna i viss mån bleve beroende på de bestämmelser om påföring, uppbörd och indrivning m. m. av pensionsavgifterna, vartill förslag vore under utarbetande hos pcnsionsstyrelsen, samt vidare att skäl förelåge att avvakta statsmakternas beslut rörande det av socialförsäkringskommittén framlagda förslaget Ull allmän sjukförsäkring för att kunna bilda sig en föreställning om i vad mån sjukförsäkringen kunde öva. inflytande på pensionsförsäkringens organisation. Styrelsen hade därför funnit det mindre välbetänkt att redan vidtaga åtgärder för försäkringsböckernas anskaffande och påbörjandet av arbetet med deras utskrivande. Med hänsyn emellertid till vikten av att försäkringsböcker, så snart lämpligen ske kunde, komme i bruk, hemställde pensionsstyrelsen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva, att förenämnda belopp å 60,000 kronor och 320,000 kronor måtte få för samma ändamål tagas i anspråk efter utgången av de respektive år, för vilka de ställts till förfogande. I över denna framställning avgivet utlåtande anförde statskontoret, att det icke syntes föreligga skäl att av riksdagen äska det av pensionsstyrelsen föreslagna medgivandet i fråga om ovannämnda belopp av 60,000 kronor, då det låge närmast till hands, att jämväl de utgifter för ifrågavarande ändamål, som ursprungligen beräknats komma att utgå under år 1919, avfördes å ovan omförinälda, å 1920 års riksstat uppförda förslagsanslag å 320,000 kronor. Ej heller syntes det av pensionsstyrelsen ifrågasatta medgivandet beträffande sistnämnda anslag böra begäras av riksdagen, då det syntes vara vederbörandes avsikt att senare för omförmälda ändamål äska fortsättningsanslag, vilket antagligen jämväl komme att erhålla förslagsanslags natur och sålunda, därest detsamma visade sig otillräckligt, kunde överskridas. Statskontoret hemställde därför, att pensionsstyrelsens framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn till vad statskontoret i ärendet anfört ansåg sig vederbörande departementschef icke böra ifrågasätta framställning till riksdagen i det av pensionsstyrelsen anförda syfte. Ej heller det för år 1920 för ändamålet anslagna beloppet å 320,000 kronor har kommit till användning, och någon vidare framställning i frågan har icke blivit av pensionsstyrelsen gjord. Av ovanstående redogörelse framgår i korthet, att kostnaderna första året för

200 införande av försäkringsböcker år 1917 beräknades uppgå till omkring 700,000 kronor, varav omkring 350,000 kronor för anskaffande av 3 x/a miljoner böcker och omkring 350,000 kronor för arbetet med böckernas utskrivande. Därefter skulle årligen erfordras medel för anskaffande och utskrivande av omkring 100,000 försäkringsböcker. Av det för första året erforderliga beloppet ställde riksdagen till förfogande 60,000 kronor för år 1919 och 320,000 kronor för år 1920,.och var det samtidigt avsett, att återstående 320,000 kronor skulle beviljas för år 1921. Huvudsakligen med hänsyn till det planerade genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring ansågs emellertid, att införandet av försäkringsböcker borde tills vidare uppskjutas, varför de för ändamålet beviljade medlen icke kommo till användning. Planen för, huru arbetet med försäkringsböckernas utskrivande skulle bedrivas, var icke definitivt utarbetad. Av pensionsstyrelsens framställningar i ämnet framgår endast, att den första upplagan försäkringsböcker (c:a 3 V2 miljoner) ansetts böra utskrivas av pensionsstyrelsen, detta huvudsakligen med hänsyn till önskvärdheten av att dessa böcker redan från början försåges med anteckningar om tidigare erlagda avgifter, vilket skulle kunna ske med ledning av styrelsens register över samtliga försäkrade personer. I förbigående må dock här nämnas, att anteckning alltid skulle komma att saknas för åtminstone ett år, enär pensionsstyrelsen erhåller redovisning beträffande för visst år erlagda avgifter först under senare hälften av följande år. För att kunna i någon mån bedöma, huru kostnaderna för införande av försäkringsböcker skulle ställa sig för närvarande, har verkställts en jämförande undersökning i fråga om tryckningskostnaderna nu och år 1917. Denna undersökning har givit vid handen, att anskaffandet av den första upplagan försäkringsböcker, c :a 3 1/2 miljoner, nu skulle medföra ungefär samma kostnad som år 1917 eller omkring 350,000 kronor. Utskrivandet av försäkringsböckerna beräknades, såsom ovan nämnts, år 1917 kunna ske för en kostnad under första året av likaledes omkring 350,000 kronor. Denna siffra torde emellertid naturligen böra betraktas såsom tämligen approximativt uppskattad. Utgår man fortfarande från att försäkringsböckerna skulle utskrivas av pensionsstyrelsen, torde man kunna anslå motsvarande kostnad nu till ungefär samma belopp, 350,000 kronor. Möjligen skulle denna engångskostnad kunna något nedbringas, därest man icke fasthåller vid kravet på att tidigare erlagda avgifter redan från början skola i böckerna antecknas. Böckerna skulle i så fall kunna utskrivas av lämplig lokal myndighet, exempelvis mantalsskrivningsförrättarna, mot skälig ersättning. I fråga om denna ersättnings storlek må framhållas, att ersättning för upprättandet av pensionsavgiftsförteckningarna utgår med 2 öre per i förteckningen upptagen person. Arbetet med att förse försäkringsböckerna med erforderliga identifieringsuppgifter torde icke nämnvärt överstiga arbetet med att införa motsvarande uppgifter i avgiftsförteckningarna. Härtill kommer emellertid bestyret med böckernas distribuering till de försäkrade. Därest mantalsskrivningsförrättarna för här ifrågavarande arbete erhölle en ersättning av exempelvis 5 öre per person, skulle kostnaden för utskrivandet av försäkringsböcker till samtliga nu för-

201 säkrade komma att belöpa sig till omkring 175,000 kronor. Under en följd av år framåt skulle emellertid en sådan anordning utom sistnämnda belopp medföra ytterligare kostnad för att i försäkringsböckerna så småningom genom pensionsstyrelsens försorg enligt viss plan införa anteckning om avgifter, som erlagts före försäkringsbokens utfärdande. P å grund av de med införandet av försäkringsböcker förenade, ej obetydliga kostnader och det därmed följande arbetet har kommittén, såsom framgår av grundlinjerna, icke ansett åtgärden kunna genomföras på en gång. Fördelarna med sådana böcker synas dock vara så stora, att kommittén finner sig icke böra förbigå saken. Det är sannolikt att en sådan reform skulle medföra ett betydligt ökat intresse hos befolkningen för avgiftsbetalningen, då man genom försäkringsboken kunde följa, huru mycket man inbetalat under årens lopp, och lära sig betrakta inbetalningarna såsom egna besparingar för ålderdomen. Frågan synes få ökad betydelse med de av kommittén föreslagna, höjda avgifterna. Kommittén föreställer sig emellertid, att obligatorisk granskning av de i böckerna gjorda inf öringarna icke erfordras. Beträffande sättet för avgifternas kvitterande i försäkringsböckerna hänvisar kommittén till sitt yttrande i fråga om uppbörden av avgifterna. Enligt vad där anförts torde kvitteringen för varje uppbördsår böra verkställas av vederbörande postpersonal eller annan tjänsteman, som uppbär avgift. 5. Undantag från avgiftsplikt. A v förut lämnad redogörelse för den nuvarande pensionsförsäkringen inhämtas, bland annat, att från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen äro undantagna dels ordinarie innehavare av civil och militär statstjänst samt av prästerlig tjänst ävensom sådan befattningshavares hustru (5 § andra stycket), dels ock enligt av Kungl. Maj:t särskilt fattade beslut ordinarie innehavare av vissa andra befattningar, med vilka följa rätt till pension, och ofta även deras hustrur (5 § tredje stycket). Ålderdomsf örsäkringskommittén motiverade dessa undantagsbestämmelser därmed, att för ifrågavarande personer den säkerhet i ekonomiskt hänseende, vars vinnande är det egentliga ändamålet med försäkringen, redan är beredd. Ursprungligen hade Kungl. Maj:t jämlikt 5 § tredje stycket befogenhet att medgiva undantag från avgiftsplikt för personer, »vilka pension är tillförsäkiad på grund av anställning i allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller livränteanstalt». I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 hemställde pensionsstyrelsen, bland annat, att tredje stycket i nyssberörda paragraf skulle upphävas samt att hustru till enligt andra stycket undantagen person icke vidare skulle åtnjuta avgiftsbefrielse. Pensionsstyrelsen uttalade vidare såsom ett önskemål, att avgiftsplikt skulle införas även för alla i andra stycket omnämnda kategorier personer. Pensionsstyrelsen har till stöd för denna sin ståndpunkt anfört bland annat följande.

202 »De omständigheter, som anförts för införande av dylika undantag, synas styrelsen icke tillräckligt vägande i jämförelse med de avsevärda olägenheter, som därigenom beredas såväl pensionsförsäkringen som de från avgiftsplikt undantagna. Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligast hava varit den, att man icke velat betunga vissa mindre inkomsttagare med erläggande av högre pensionsavgifter än dem, vartill de förut varit förpliktade genom medlemskap i respektive pensionskassor. Men denna fråga hade då bort kunna ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt, därigenom att vederbörande kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med ungefär motsvarande belopp. I sådant fall skulle icke, som nu är händelsen, en person, som i förtid avgår ur en pensionskassa, beträffande sin från folkpensioneringen utgående pension hava kommit i sämre ställning än andra. I fråga om statstjänare skulle mot en sådan anordning kunna anföras, att då båda de pensionsbelopp, vilka därvid för flertalet skulle ifrågakomma, utgå genom statens försorg, det vore enklare och mindre omständligt att låta det samlade pensionsbeloppet utgå från ett håll. För medlemmar i enskilda pensionskassor kan däremot något sådant skäl icke åberopas. Av dessa kassor borde med fog kunna påfordras, att, då staten inrättar en hela befolkningen omfattande pensionering, desamma avpassa sina reglementen och pensionsavgifter därefter, och icke, såsom nu i allt större utsträckning göres gällande, tvärtom.» Vad särskilt hustru till enligt andra stycket undantagen person angår påvisade pensionsstyrelsen, att änkepensionerna i regel vore så knappt tillmätta, att de icke försloge till nödtorftig försörjning åt änkan. Visserligen kunde hon före sitt giftermål och stundom även någon tid efter detsamma — om nämligen hennes man vid äktenskapets ingående ännu icke varit ordinarie tjänstinnehavare — hava erlagt pensionsavgifter, men dessas sammanlagda belopp vore i regel så ringa, att avgiftspensionen bleve helt obetydlig. För änkan hade det uppenbarligen varit av vikt, om hon vid inträdande invaliditet eller på sin ålderdom såsom tillskott till den knappa änkepensionen haft att räkna med en så stor avgiftspension som möjligt. För hennes man borde det icke hava erbjudit oöverkomliga svårigheter att erlägga pensionsavgift för henne. Pensionsstyrelsen meddelade vidare, att genom av Kungl. Maj:t med stöd av 5 § tredje stycket fattade beslut omkring 30,000 personer blivit fritagna från avgiftsplikt. De största grupperna utgjordes av lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares ni. fl. ålderdomsunderstöds-anstalt, till ett antal av 10,000 a 12,000 personer samt järnvägstjänstemän till ett antal av omkring 15,000. Särskilt framhöll pensionsstyrelsen de svårigheter, med vilka det är förenat att vid avgiftspåföringen hålla reda på, vilka personer jämlikt 5 § äro undantagna från avgiftsplikt. Att pensionsstyrelsen icke då hemställde om upphävande av hela andra stycket i 5 § angav styrelsen huvudsakligen bero därpå, att en sådan åtgärd icke utan vidare syntes kunna vidtagas. Den krävde nämligen, att en del lagar och författningar rörande pensionering av i samma stycke angivna befattningshavare samtidigt ändrades, något som uppenbarligen måste föregås av nödiga utredningar och taga ej obetydlig tid i anspråk. I proposition till 1918 års riksdag (nr 184) föreslog Kungl. Maj:t endast sådan ändring i 5 §, att den Kungl. Maj:t enligt tredje stycket tillagda befogen-

203 heten inskränktes att gälla personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens tjänst. Detta blev ock riksdagens beslut. Riksdagen anmärkte därvid, att skäl syntes föreligga att påskynda den av pensionsstyrelsen antydda utredningen, huruvida icke jämväl delägare i statens pensionskassa borde åläggas avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen. Anledningen till att frågan om införande av avgiftsplikt för hustru till i andra stycket omnämnd befattningshavare icke förelades riksdagen, angavs vara den, att man ville avvakta resultatet av den redan då pågående utredningen om ändrad fördelning av äkta makars pensionsavgift å mannen och hustrun. Det kan här förtjäna antecknas, att enligt 5 § andra stycket i dess ursprungliga lydelse jämväl delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning voro undantagna från avgiftsplikt, men att detta undantag upphävdes genom lag den 19 mars 1920. I .samband därmed upphävdes ock kungl. brevet den 7 oktober 1914 angående undantagande från avgiftsplikt av vissa lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. Kommittén har ansett sig böra beröra frågan, huruvida skäl föreligga att låta de personer, som på grund av 5 § andra och tredje styckena äro undantagna från avgiftsplikt, bibehålla denna undantagsställning. Frågan blir måhända mera brännande, om kommitténs förslag om höjda pensionsavgifter bifallés. Då emellertid statstjänstemännens pensionering för närvarande är föremål för en särskild utredning, har kommittén antagit, att spörsmålet icke kan avgöras i detta sammanhang, men dock trott sig böra omnämna de huvudsakliga skäl, som ur socialförsäkringens synpunkt tala för undantagsbestämmelsens upphävande. Till en början må framhållas, att det förorsakar vederbörande myndigheter ej ringa besvär att vid debitering av pensionsavgifter hålla reda på, vilka personer äro undantagna från avgiftsplikt. Felaktigheter vid avgiftspåföringen förekomma ock av denna anledning i mycket stor utsträckning. Pensionsstyrelsen är överhopad av ansökningar om befrielse från avgifter, som sålunda med orätt påförts. Vid granskningen av förteckningarna enligt 14 § pensionsförsäkringslagen finner styrelsen ofta feldebitering av avgifter, både så att avgifter påförts personer, som enligt 5 § andra och tredje styckena bort vara befriade, och så att taxeringsnämnd underlåtit att påföra personer avgifter i tro att de varit befriade enligt sagda lagrum. För att åstadkomma rättelse av dylika fel erfordras en vidlyftig skriftväxling. I dessa hänseenden skulle ett upphävande av förevarande bestämmelser utan tvivel medföra avsevärd minskning i arbetet, särskilt för pensionsstyrelsen. Visserligen skulle det även kräva ett visst arbete att debitera och uppbära avgifter av dem, som nu äro befriade från att erlägga sådana. Men detta arbete skulle sannolikt vara av mindre betydelse. För övrigt är ju pensionsförsäkringen avsedd ait vara allmän. När försäkringen varit genomförd ett par tiotal år torde det stora flertalet av dem, som på grund av 5 § andra och tredje styckena äro befriade från avgiftsplikt, vara

204 personer, som i sina yngre dagar, innan de erhållit ordinarie tjänst, erlagt avgifter till pensionsförsäkringen. De komma följaktligen i alla händelser att i sinom tid uppbära pension från två håll. Då avgiftspensionerna utgå av pensionsförsäkringsfondens medel, förorsakar ett upphävande av bestämmelsen om deras undantagande från avgiftsplikt det allmänna icke några ökade kostnader. Då de personer, varom nu är fråga, tillhöra särskilda pensionskassor och erlägga avgifter till dem, förefaller det sannolikt, att om de bliva avgiftspliktiga till pensionsförsäkringen, deras avgifter till de särskilda pensionskassorna få nedsättas i motsvarande grad i likhet med vad som skett beträffande dem, som tillhöra statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. För övrigt torde det, med hänsyn till den ovannämnda specialutredningen, icke ankomma på kommittén att behandla de frågor t. ex. om tjänstepensionen före 67 års ålder eller om betydelsen av avgiftsbetalning före inträdet i statstjänst eller det tekniska avräkningsförfarandet, vilka uppstå i följd av ändringen. 6. Pensionsförsäkringens omfattning. Helt utesluten från försäkringen är enligt vad som omnämnts i avdelning I den efter hand utdöende grupp av vid 1914 års ingång till arbete varaktigt oförmögna personer, som fyllt femton år och som år 1913 under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar. Orsaken härtill är, såsom förut anmärkts, den att deras försörjningsfråga ansetts redan vara ordnad. Det kan nu ifrågasättas, huruvida det icke kan finnas någon annan grupp personer, som av ett eller annat skäl även kunde anses böra ställas utanför försäkringen. Kommittén har redan i annat sammanhang till diskussion upptagit frågan om avskiljande av vissa grupper, tillhörande vissa yrken, eller personer i särskilt svag eller särskilt god ekonomisk ställning, men förkastat denna tanke. Emellertid har kommittén beträffande andra kategorier funnit skäl föreligga för ett avskiljande, nämligen i fråga om sinnessjuka och sinnesslöa personer, vilka kunna antagas sakna förmåga att uppfatta betydelsen av pensionsförsäkringen. För dem är det givetvis fullkomligt likgiltigt på vad sätt de erhålla medel till sitt uppehälle, om genom pensionsförsäkringen, fattigvården eller på annat sätt. Huvudmotivet för pensionsförsäkringens understödjande verksamhet — att lämna hjälp under en form, som är mera tilltalande än fattigvård — föreligger tydligen icke i fråga om dylika personer. Att en besparing härigenom kan vinnas är uppenbart, men det har visat sig vara synnerligen vanskligt att uppskatta dess storlek. Inom pensionsstyrelsen har man dock verkställt följande överslagsberäkning. Hela antalet å sinnessjukanstalter vårdade personer har antagits vara omkring 14,000. Av dessa torde omkring 2/3 eller 9,000 vara omhändertagna av fattigvården och bland dem omkring 1,000 falla för pensionsförsäkringslagens

205 fattigvårds streck. Omkring 8,000 av å sinnessjukanstalter vårdade personer skulle alltså vara berättigade till pensionstillägg eller understöd. Med en medelpension av 150 kr. per år skulle alltså deras pensionering draga en kostnad av omkring 1,200,000 kr. årligen. Av de sinnessjuka, som vårdas utom anstalt, har man beräknat, att omkring 4,000 hava pensionstillägg eller understöd. Under antagande, att deras pension i medeltal uppgår till 130 kr. om året, skulle dessas pensioner kosta omkring 520,000 kr. per år. Genom att utesluta dessa 12,000 sinnessjuka och sinnesslöa skulle således uppstå en besparing i pensionskostnaderna av omkring 1,700,000 kr. årligen, en siffra, som snarare är för hög än för låg. Antalet sinnesslöa (idioter), som vårdas utom sinnessjukanstalt, torde uppgå till omkring 10,000. Det är synnerligen svårt att fastställa, huru många av dessa som nu uppbära pensionstillägg eller understöd. Möjligen kan antalet uppskattas till omkring 4,000. Efter en medelpension av 140 kronor per år skulle deras uteslutande från försäkringen medföra en minskning i de nuvarande pensionskostnaderna av omkring 560,000 kronor. Den besparing, som ett uteslutande av sinnessjuka och sinnesslöa i angiven omfattning skulle medföra, torde således för närvarande röra sig om ett belopp av något över 2 miljoner kronor per år. Ehuru de gjorda beräkningarna stödja sig på ganska osäkra antaganden och därför måste tagas med stor försiktighet, torde de likväl med tydlighet ådagalägga, att en ej obetydlig besparing- för statsverket kan åstadkommas genom ett uteslutande från försäkringen av ifrågavarande grupper personer. De kostnader, som på detta sätt skulle besparas pensionsförsäkringen, måste bestridas från annat håll, av landstingsmedel, såvitt angår anstaltsvård, och för övrigt genom fattigvården, allt dock endast i den mån kostnaden ej kommer att stanna på enskilda personer. Det understöd till vissa primärkommuner, som på grund härav kan bliva erforderligt, bör tillkomma dem i form av skatteutjämning. Kommittén har av nu anförda skäl i förening med den omständigheten, att själva grunden för pensionsstyrelsens understödsverksamhet — som ju är den att bereda vederbörande en värdigare form av understöd — beträffande sagda kategorier i huvudsak saknas, böra föreslå, att från rätten till pensionstillägg och understöd uteslutas sådana sinnessjuka och sinnesslöa personer, som till följd av nämnda sinnesbeskaffenhet förklaras för framtiden varaktigt oförmögna till arbete. Däremot skola dylika personer, därest de äro berättigade till avgiftspension, behålla denna sin rätt oförkränkt. Tillämpningen av det här föreslagna undantaget torde icke möta några svårigheter, såvitt det gäller behandlingen av nya pensionsansökningar. Beträffande redan beviljade pensioner torde någon ändring icke lagligen kunna vidtagas. Den ovan lämnade uppgiften angående besparingen gäller således icke för de närmaste åren.

206 7. Förkortning av pensionstilläggets och understödets retro aktivitet. Enligt vad som anförts i det föregående har ifrågasatts en begränsning av det retroaktiva pensionstillägget och understödet till sex månader före ansökningsmånaden. Av pensionsstyrelsens beräkningar angående förut väckt förslag i sådant syfte framgår, att en inskränkning av de retroaktiva pensionerna skulle i jämförelse med de enligt nuvarande bestämmelse utgående medföra en besparing av, om pensionen skulle utgå för högst tre månader före ansökningsmånaden, 600,000 kronor, för högst sex månader 450,000 kronor, för högst nio månader 300,000 kronor och för högst tolv månader 180,000 kronor årligen. Beloppen, vilka betecknas såsom maximibelopp, avse endast besparingen för statsverket, vartill således bör läggas l/fc> motsvarande landstingens och kommu nernas nuvarande andel i pensionstillägg och understöd. För att lämna sökanden någon tidsfrist med inlämnandet av sin ansökan har kommittén ansett tiden för den retroaktiva pensionen böra bestämmas till sex månader före ansökningsmånaden. Härigenom bör dock ej ändring ske i nu tillämpad praxis att låta pensionerna i regel utgå först från ansökningsmånaden. Inom pensionsstyrelsen förordades, att ändringen, för att förenkla administrationen, borde avse icke blott pensionstillägg och understöd utan även avgiftspension. Då avgiftspension principiellt synes tillkomma den försäkrade från pensionsfallets inträffande och avgiftspensionens betydelse ökas enligt kommitténs förslag, anser kommittén dock den här förordade begränsningen böra avse allenast pensionstillägg och understöd. 8. Pensionsstyrelsens organisation. Beträffande pensionsstyrelsens inre organisation får kommittén, utöver vad i grundlinjerna antytts, anföra följande. En ändring synes böra ske i pensionsförsäkringslagen i syfte att pensionsstyrelsen skall kunna förordna viss person att ensam handlägga granskning av sådana pensionsärenden, för vilka nu kräves två personers handläggning. 1 vilken utsträckning dylikt förordnande till en början bör lämnas, torde få överlämnas åt styrelsens eget bedömande. Genom en fortlöpande statistik under någon tid över arbetsresultaten samt genom eftergranskning i erforderlig mån torde det så småningom bliva klart för styrelsen, i vilka fall en tillräcklig effektivitet av enmansgranskningen står att vinna. Därest det befinnes, att i viss utsträckning tvåmansgranskning fortfarande bör förekomma, synes det böra tagas under övervägande, huruvida ej såsom föredragande kunna användas personer med i formellt avseende mindre kvalifikationer. Det har velat förefalla, som om vid de olika granskningsbyråernas skriftväxling med pensionsnämnderna och ombuden pedagogiska synpunkter gjort sig i väsentligen olika grad gällande. Med den föreställning angående möjligheten av ett effektivt granskningsarbete, för vilken kommittén i det föregående givit uttryck, och med den större vikt, som enligt kommitténs mening

207 måste läggas vid prövningen hos nämnderna, är det uppenbart, att kommittén för sin del vill understryka betydelsen av att dylika synpunkter komma till sin rätt. De.t vill ock synas, som om granskningsarbetet skulle kunna tilldraga sig ett större intresse, därest man vid detsamma positivt inriktar sig på att öka förståelsen hos nämnderna för pensionsförsäkringens grundsatser —- ej minst i ekonomiskt hänseende. Med den ståndpunkt, kommittén intager till frågan om själva granskningsarbetets bedrivande, är det tydligt, att kommittén ej kan göra gällande någon mening angående det framtida behovet av ordinarie arbetskrafter för ändamålet. För närvarande synas ej blott de tjänstemän, som nu äro avdelade till dylikt arbete, utan även de, som till äventyrs må bliva överflödiga på andra avdelningar inom styrelsen, kunna beredas sysselsättning vid granskningsarbetet — med inskränkning givetvis av de nu för ändamålet använda extra arbetskrafterna. Uteslutet förefaller ej, att med tiden, i mån som arbetet hos nämnderna blir mera effektivt, indragningar även av ordinarie tjänster skola kunna äga rum. I fråga om den nuvarande statistiska byrån har kommittén i grundlinjerna framställt förslag om en genomgripande förändring med användning av en annan anställningsform än den hittills tillämpade. Med en dylik anordning kommer sannolikt så småningom den organisationsform fram, som möjliggör arbetskrafternas mest effektiva utnyttjande. För den händelse kommitténs nyss berörda huvudförslag icke skulle anses kunna genomföras med hänsyn till nuvarande ordinarie arbetskrafter, vilka böra sysselsättas, vill kommittén såsom alternativ angiva vissa besparingsmöjligheter, som synts kommittén förefinnas även under nuvarande organisation. Vad först registret å försäkrade beträffar, så är detta nu territoriellt uppdelat på fem avdelningar. Tre av dessa sortera direkt under var sin tjänsteman i lönegraden B 13, en avdelning under en amanuens och en avdelning under den även med andra göromål sysselsatte förste aktuarien (B 15). Dessutom finnes å en avdelning anställd en amanuens. Sammanlagda personalen å samtliga registeravdelningarna utgör cirka 110 personer. Sedan registrets personal numera torde hava förvärvat erforderlig vana och säkerhet vid utförande av sitt arbete, synes något skäl att bibehålla den nuvarande stränga byråadministrativa uppdelningen knappast förefinnas. Registret synes i sin helhet böra förestås av en för ledande av massarbeten lämplig tjänsteman med ställning ungefär motsvarande lönegraden B 15. Skulle ordmarie aktuarie anses böra användas, synes lämpligt tilläggsarvode kunna ifrågakomma. Till ledarens förfogande för hjälp med arbetets övervakande och utförande av erforderlig viktigare korrespondens synes böra ställas en tjänsteman med ställning ungefär motsvarande lönegraden B 13 och en amanuens. Därest förste aktuarien å statistiska byrån befrias från sina göromål med registret, synes än större möjlighet föreligga att genomföra en åtgärd, som även dessförutan torde kunna ifrågasättas, nämligen lösgörande från byrån av den därstädes anställde juridiske sekreteraren. De arbetsuppgifter, som

nu åligga sekreteraren, förste aktuarien och den såsom chef för den s. k. taxeringsavdelningen anställde aktuarien, böra nämligen utan svårighet kunna sammanföras inom byrån till en särskild avdelning (förslagsvis benämnd kansliavdelningen) med förste aktuarien och aktuarien såsom tjänstemän. Denna avdelning skulle övertaga till sekretariatet nu hörande diarieföring och expediering av ärenden. Vad som återstode av sekretariatet efter en dylik omläggning skulle kunna läggas under byråchefens direkta tillsyn. I den mån byråchefen efter omläggningen mera tillfälligt skulle behöva juridiskt utbildad arbetskraft till sitt förfogande, synes tillgång till sådan kunna erhållas från övriga avdelningar inom styrelsen. För nuvarande statistiska byrån skulle de nu framlagda förslagen innebära en minskning av den ordinarie manliga personalen med tills vidare sammanlagt två tjänstemän i B 13. Angående den möjliga minskningen av den kvinnliga personalen låta några beräkningar sig icke åstadkomma. Å nuvarande försäkringstekniska byrån synas de uppgifter, som handhavas av pensions- och bokföringsavdelningarna, icke motivera bibehållande av båda avdelningarna. Dessa torde i stället kunna förenas till en enda avdelning under en gemensam chef — synnerligast om beträffande kontrollen å pensionsuträkningar någon lättnad åstadkommes. Utom den minskning i ordinarie personalen, som härigenom skulle vinnas med tills vidare en tjänsteman i B 13, synes ytterligare en aktuariebefattning, som för närvarande hålles vakant, i framtiden kunna avvaras. Därest den i det föregående förordade sammanslagningen av statistiska och försäkringstekniska byråerna vid lämplig tidpunkt genomföres, minskas styrelsens tjänstemän ytterligare med en befattningshavare i B 20. Det försäkringsmatematiska och statistiska arbetet synes då böra förestås av en av de nuvarande tjänstemännen i lönegraden B 15. Att närmare utforma förslaget om den lämpligaste fördelningen av arbetsuppgifterna å kansli-, fond- och kameral- samt sjukvårdsbyråerna torde få överlämnas åt pensionsstyrelsen. Kommittén vill här endast ånyo framhålla, att åt den ordinarie personal, som härigenom må kunna lösgöras från sina nuvarande uppgifter, tillsvidare lärer kunna beredas sysselsättning med prövning av pensionsansökningar, övervakning av nämnder och ombud och dylikt, med andra ord granskningsarbetet sådant som kommittén tänkt sig detsamma. Den under kanslibyrån nu sorterande avdelningen för registrering av pensionsansökningar synes organiskt höra samman med granskningsbyråernas sekretariat och torde i likhet med detta böra sortera under chefen för någon av granskningsbyråerna. 9. Åtgärder för förenkling av registerföringen. Pensionsstyrelsens försäkringsregister innefattar ett huvudregister över^ personer, som äro upptagna i avgiftsförteckningarna, ett register över överåriga och ett register över huvudsakligen sådana personer, som tidigare ingått i huvudregistret, men icke finnas upptagna i förteckningarna enligt 14 § pensionsförsäkringslagen.

209 Huvudregistret är ordnat kommunvis för att underlätta anteckning av avgifter på korten i enlighet med de kommunvis upprättade förteckningarna. Då anteckning rörande avgiftsbetalning skall äga rum, åtgår en avsevärd tid till att söka de personers kort, vilka stå i förteckningen för viss kommun, men icke återfinnas i huvudregistret för samma kommun. I ett betydande antal fall måste flera undersökningar verkställas för att upptäcka ett visst kort, dock utan att det alltid lyckas. Därunder uppstår bland annat ett mycket omfattande arbete med utskrivande av s. k. ersättningskort för sådana personer, som tills vidare icke återfunnits. Den huvudsakligaste anledningen till detta arbetes omfattning torde vara flyttningarna. Det bör upplysas, att de flyttandes antal enligt uppgift uppgår till omkring 400,000 årligen. Man skulle således kunna väsentligt underlätta identifieringsarbetet, om pensionstyrelsen årligen erhölle utdrag ur ut- och inflyttningsböckerna samt ur boken över obefintliga. I enlighet med ett av pensionsstyrelsen väckt förslag anser sig kommittén därför böra ifrågasätta, om det icke borde åläggas vederbörande pastorsämbete att till pensionsstyrelsen avlämna dylika utdrag. Det torde kunna anses skäligt, att någon ersättning, förslagsvis 2 öre för varje i utdragen antecknad person, tillerkännes prästerskapet. Då varje flyttande bör förekomma dels i ett utdrag ur utflyttningsboken och dels i ett utdrag ur inflyttningsboken — det är framför allt härigenom tillräcklig säkerhet vinnes för pensionsstyrelsen — skulle kostnaden för dylika ersättningar uppgå till omkring 16,000 kr. Besparingen åter skulle bestå i minskning i arbetskraft genom att sökandet underlättades och genom att arbetet med utskrivandet av ersättningskorten skulle väsentligt reduceras. Enligt uppgift skulle dessa besparingar avsevärt överstiga nyssnämnda utgift. Förslaget sammanhänger med en annan fråga om förenkling av arbetet på statistiska byrån. Genom in- och utflyttningslistorna skulle större säkerhet vinnas vid identifieringen. Man synes då kunna taga under övervägande, huruvida det icke skulle vara möjligt att underlåta varje åtgärd i kortregistret med avseende å de personer, som kvarstå i samma distrikt från föregående år samt för det löpande året fått sig påförd allenast grundavgift och jämväl erlagt denna avgift. Det har inom pensionsstyrelsen beräknats, att härigenom bestyret med över en miljon kort årligen skulle bortfalla, vilket lärer innebära en avsevärd besparing av arbete och kostnad. Beträffande grundavgifterna skulle således anteckning endast göras, då betalningsförsummelse förelåge. I de fall, då ingen anteckning förekomme, skulle alltså presumeras fullgjord betalning. Det måste därför bliva föremål för närmare undersökning, huruvida härigenom pensionsförsäkringsfonden skulle åsamkas utgifter, som till äventyrs uppväga den nyss antydda kostnadsminskningen. 10. Den lokala organisationen. Redan förut i detta betänkande har med styrka framhållits det nära samband, som måste förefinnas mellan den allmänna fattigvården, sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen. Dessa sociala verksamhetsgrenar hänföra sig i sin 14—250500

210 rena understödjande verksamhet i stort sett till samma befolkningslager och hava till syfte att lämna hjälp, där sådan är av nöden i olika avseenden. Med hänsyn härtill är det tydligen synnerligen oegentligt, om de arbeta isolerat var för sig. Tvärtom synes det angeläget, att de stå i intim samverkan med varandra, att den personkännedom och den erfarenhet, som det ena organet besitter, lätt är tillgänglig för det andra och att de över huvud taget ömsesidigt biträda varandra. Vad lokalförvaltningen angår är det av skäl, som antytts i grundlinjerna, omöjligt på sjukförsäkringens nuvarande ståndpunkt att sammansmälta dess och pensionsförsäkringens eller fattigvårdens lokalorgan. Även vad beträffar å ena sidan fattigvården och å den andra pensionsförsäkringen, synes detta icke vara tillrådligt ur folkpsykologisk synpunkt. Fattigvården bör utåt vara skild från såväl pensions- som sjukförsäkring. Däremot synes det för att vinna ett samband mellan dessa olika verksamhetsgrenar vara välbetänkt att föreskriva, att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Där i orten finnes sjukkassa med statsunderstöd, bör en representant för denna äga rätt och plikt att närvara vid och deltaga i pensionsnämndens och fattigvårdsstyrelsens sammanträden. På detta sätt kunna de lokala organen stå i förbindelse med varandra och draga nytta av varandras kännedom om olika individer. Därigenom skulle säkerligen avsevärd besparing kunna göras i såväl tid som penningar på samma gång som arbetet förenklades. Stor nytta skulle ock på större platser vinnas genom för dessa lokala organ gemensamma kortregister. Att i förevarande hänseende meddela mera detaljerade bestämmelser torde vara olämpligt. Förhållandena äro så olika på olika orter, i en stor stad och på landet, i en glest befolkad skogsbygd och i ett tätbefolkat jordbruksdistrikt, att vederbörande böra hava en viss frihet att vidtaga de anordningar, som prövas vara mest lämpade för ortens förhållanden. Såsom inhämtas av redogörelsen för den nuvarande pensionsförsäkringen, förekommer icke, att två kommuner sammanslagit sig till ett pensionsdistrikt. Nu förhåller det sig emellertid så, att i vissa trakter av vårt land, t. ex. i Skåne, i Västergötland och på Gotland, åtskilliga kommuner finnas med ett invånarantal, som endast uppgår till några hundra personer. Pensionsnämnden i en sådan kommun har i allmänhet ett så obetydligt antal pensionsansökningar att behandla, kanske endast ett par om året, att den varken kan vinna någon erfarenhet på området eller få något intresse för saken. Ej sällan lär det för övrigt möta svårigheter att bland kommunens invånare finna en person, som är vuxen det ingalunda lätta värvet att vara pensionsnämndens ordförande. Ur alla synpunkter skulle det därför vara lämpligt, om en sådan liten kommun sammansloges med angränsande till ett pensionsdistrikt. Enligt 19 § pensionsförsäkringslagen kan detta icke äga rum med mindre kommun fattar beslut därom och beslutet fastställes av Kungl. Maj :ts befallningshavande. Kommunerna hava emellertid visat sig obenägna att göra dylika sammanslagningar, och de kunna med nuvarande lagstiftning icke tvingas därtill. För att åstad-

211 komma en god lokal förvaltningsorganisation har därför i det föregående föreslagits befogenhet för Kungl. Maj :ts befallningshavande att ålägga kommunerna inom samma pastorat att förenas till ett pensionsdistrikt. Det synes onödigt att, såsom i 23 § pensionsförsäkringslagen stadgas, ovillkorligen hålla pensionsnämndssammanträde minst en gång vart kalenderhalvår, även om intet ärende finnes att handlägga. Det torde vara tillfyllest att i lagföreskriva minst ett sådant sammanträde om året i varje pensionsdistrikt och låta denna bestämmelse liksom nu kompletteras med ett stadgande i instruktionen för pensionsnämnderna, att varje ärende skall av pensionsnämnd handläggas snarast möjligt och senast inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorledes förordnar. Såsom i det föregående framhållits, hava pensionsstyrelsens ombud synner- Ombuden ligen viktiga uppgifter att fylla: de skola verka för en likformig lagtillämpning inom sitt distrikt, de skola biträda och kontrollera nämnderna vid behandling av pensionsärenden och de skola stå pensionsstyrelsen till tjänst med utredningar och upplysningar. Dugande ombud äro till snart sagt ovärderlig nytta för pensionsförsäkringen. De böra ock vara i stånd att bättre än någon annan förebygga, att pensioner beviljas personer, som därtill icke äro berättigade. E n första förutsättning för att ett ombud skall kunna fylla de stora krav, som måste sättas på honom, är, att han besitter en omfattande erfarenhet på området, och en sådan erfarenhet förutsätter i regel ett ombudsområde med relativt betydlig folkmängd. I motsats till vad ordalagen i 27 § pensionsförsäkringslagen torde hava åsyftat, hava därför de flesta ombud erhållit flera pensionsdistrikt. En undersökning rörande antalet pensionsdistrikt, som hör till varje ombudsområde, har givit följande resultat. Antal distrikt över 50 50-25 25-10 10-5 5 4 3 2 1

Antal ombndsområden 4 38 53 8 5 2 1 3 8

Även har undersökts, huru många pensionsnämndssammanträden under år 1922 hållits inom varje ombudsområde. Resultatet av undersökningen angives här nedan. Antal pensionsnänmdssammanträden år 1922 över 100 100—50 50—25 25-10 10-5 5-1

. , , . , Antal ombndsområden t} 49 43 13 3 13

212 Under år 1922 handlades mindre än 100 pensionsärenden i 15 ornbudsområden. Det minsta antalet eller 11 ärenden behandlades i Tärna-området i Västerbottens län och lika många i Karesuando-området i Norrbottens län. I Korpilombolo-området — med två pensionsdistrikt — var antalet 15 ärenden, i Vittangi-området 16 och i Stensele-området 19. Av ovanberörda 15 ombudsområden voro 13 belägna i Lappland, ett i Västerbotten och ett i Dalarna. Detta senare är nu sammanslaget med annat område. Även 3 av Lapplandsområdena hava numera tillagts andra områden. Anledningen till att vissa ombud — särskilt i Lappland, men även annorstädes — icke hava ett nöjaktigt antal pensionsärenden att behandla är den, att till följd av stora avstånd och dåliga kommunikationer resekostnaderna för ombuden eljest skulle bliva synnerligen höga. Det måste dock i varje fall övervägas, om det icke trots resekostnaderna i längden skulle löna sig att på lämpligt sätt sammanslå ett eller annat av dessa ombudsområden med angränsande för att ombuden skulle vinna i erfarenhet till båtnad för pensionsärendenas riktiga behandling och bedömande. Ehuru det är nödvändigt för den lokala kontrollen, att ombuden besitta tillräcklig kompetens, är det ur flera, synpunkter önskvärt att icke behöva skapa en ny kategori av inspektörer. Från pensionsstyrelsens sida har man försökt icke blott genom urval bland lämpliga personer utan också genom personliga möten och överläggningar mellan ombuden och representanter för styrelsen stärka ombudens insikter om pensionsförsäkringslagens innebörd och låta dem följa utvecklingen av praxis. Det synes emellertid kunna ifrågasättas att i detta avseende gå ett steg längre och låta ombuden under någon kortare tid på pensionsförsäkringens bekostnad följa pensionsstyrelsens dagliga granskningsarbete, en anordning, som säkerligen också skulle vara till gagn genom att öka styrelsens kännedom om de växlande förhållandena i landets olika delar. 11.

Läkarfrågan.

Pensionsförsäkringslagen föreskriver icke, att läkarintyg skall bifogas pensionsansökan för att styrka sökandens invaliditet. Emellertid är vid prövning av dylika ansökningar tillgång till ett läkarintyg i de flesta fall önskligt och i många fall alldeles nödvändigt för att man med någorlunda säkerhet^ skall kunna bedöma graden och varaktigheten av arbetsoförmågan. I regel bifogas ock numera läkarintyg, åtminstone när det är fråga om ej alltför ålderstigna sökande. Visserligen får läkarintygets utsago icke utan vidare vara utslagsgivande, men i allmänhet äro pensionsnämnderna benägna att tämligen kritiklöst godtaga läkarintygen. Det är därför av synnerlig vikt, att läkaren vid utfärdandet av ett sådant intyg icke blott ingående undersöker fallet, utan även noggrant väger sina ord, när han avfattar intyget. Han bör ock vara väl förtrogen med vad som förstås med invaliditet i pensionsförsäkringslagens mening. Emellertid brister mycket i berörda hänseenden. Läkarundersökningen är ej sällan ganska flyktig. Stundom kan visserligen en sådan undersökning vara

213 tillfyllest, men i andra fall icke. Det kan också vara svårt, ja omöjligt för en läkare, som måhända aldrig förut sett den sökande, att efter en enda undersökning bilda sig ett bestämt omdöme om fallet. Kanske räcka ej heller tillgängliga resurser för att ställa diagnosen. I sådana fall bör han antingen hänvisa sökanden till något sjukhus för vidare undersökning eller åtminstone i sitt intyg uttala, att han av en eller annan anledning icke är fullt säker på sin sak. För övrigt har det visat sig, att vissa läkare äro ganska stränga, andra mera medgörliga, när det gäller att avgiva ett invaliditetsintyg. Läkaren kanske låter sitt goda hjärta bevekas av den sökandes böner om ett »starkt» läkarintyg. Det har inträffat, att en sökande, som av en läkare fått ett intyg, som ansetts ej vara tillräckligt »starkt», vänt sig till en annan och fått ett sådant. Även har det förekommit, att en sökande med åberopande av ett läkarintyg, som utvisat invaliditet, pensionerats, men det senare kommit i dagen, att personen i fråga ej alls varit invalid, utan kunnat försörja sig. Pensionen har naturligtvis då indragits. Nu är det klart, att för pensionskostnaderna läkarintygens pålitlighet spela en betydande roll. J u tillförlitligare intygen äro, desto mera sällan beviljas pension åt någon, som i själva verket icke är invalid, och tvärtom. Även ur besparingssynpunkt är det därför av vikt, att ändamålsenliga åtgärder vidtagas för att få läkarfrågan ordnad, och detta icke blott beträffande läkarintyg för pensionsansökningar, utan även när det gäller att bedöma, huruvida pensionsstyrelsen skall vidtaga sjukvårdande åtgärder i ett visst fall. För att nå målet har kommittén föreslagit, att pensionsstyrelsen skulle utse vissa läkare, var och en inom sitt distrikt, som — vid sidan av sin verksamhet i övrigt —• hava att utfärda intyg av ifrågavarande slag. Dessa läkare — socialförsäkringsläkare — böra noga instrueras, så att man med full tillförsikt kan lita till deras intyg. Till en början torde anordningen böra tillämpas försöksvis. Följden av en sådan anordning blir givetvis den, att en sökande icke alltid kan vända sig till närmast boende läkare, utan stundom blir nödsakad att företaga en kanske lång och besvärlig resa för att nå en socialförsäkringsläkare. En dylik resa bör dock icke företagas med mindre pensionsnämndens ordförande och pensionsombudet ansett det erforderligt. Även om man i sådant fall låterresekostnaden utgå av allmänna medel, är det möjligt, att anordningen lönar sig, åtminstone i vissa delar av landet. Resekostnaderna äro emellertid en ytterligare anledning att till en början noggrant pröva systemet. Naturligtvis kan det icke förmenas en sökande att vända sig till en annan läkare för att få ett intyg och i vissa fall kan även ett sådant vara tillfyllest. Men sökanden utsätter sig därvid alltid för risken, att ett av annan än en socialförsäkringsläkare utfärdat intyg icke godtages. Ett system liknande detta har sedan lång tid tillbaka med framgång praktiserats i Tyskland. Att genomföra ett sådant system i ett tätbefolkat och med goda kommunikationer försett land bör icke möta några svårigheter. Annorlunda ställer sig saken för vissa delar av vårt land, t. ex. Lappland med dess jämförelsevis fåtaliga och på långa avstånd från varandra boende läkare. I

214 sådana landsändar skulle det sannolikt bliva nödvändigt att såsom socialförsäkringsläkare förordna så gott som alla inom området boende läkare. Om socialförsäkringsläkarna, i den mån det lämpligen kan ske, anlitas av dem, som tillhöra de statsunderstödda sjukkassorna i distriktet, blir läkaren mången gång i tillfälle att, långt innan en person blir till arbete varaktigt oförmögen, lära känna honom, och det blir då betydligt lättare att bedöma rätta tidpunkten för invaliditetens inträde. För att i tveksamma och svårbedömliga fall vinna största möjliga visshet rörande en sjukdoms art och beskaffenhet kan det ifrågasättas att socialförsäkringsläkarna, där så oundgängligen kräves, få förordna om en sökandes intagande för observation å lämplig sjukvårdsanstalt. Kostnaderna för patientens resor till och från anstalten samt för vistelsen därstädes skulle då bestridas av pensionsstyrelsen, vilken för närvarande icke har till sin disposition medel för observation i andra fall än när det är fråga om att vidtaga sjukvårdande åtgärder. Då observationstiden i allmänhet torde kunna begränsas till några dagar eller någon vecka, är det möjligt, att kostnaderna skulle vara väl använda. Åven denna anordning bör dock först prövas inom ett lämpligt område, innan den användes i större omfattning. 12. Kontrollerande efterundersökningar. I det föregående har framhållits vikten av att pension icke beviljas andra än dem, som därtill äro lagligen berättigade, och ej till högre belopp än vederbör. Trots allt lär det dock icke kunna undvikas, att fel och misstag härutinnan begås. Det kan även hända, att allt ursprungligen är i sin ordning, men att sedermera omständigheter inträffa, som hava till följd, att en beviljad pension bör indragas eller till sitt belopp jämkas. Förut i detta betänkande har redogörelse lämnats för vissa åtgärder, som nu vidtagas för efterkontroll av pensionstagarna. Det synes dock, som om ytterligare åtgärder i sådan riktning skulle vara önskvärda. Kommittén har nu tänkt sig, att saken kunde ordnas på följande sätt. En kontrollnämnd, bestående av en av pensionsstyrelsens tjänstemän och en av styrelsens läkare eller en socialförsäkringsläkare, skulle årligen besöka några pensionsdistrikt i olika delar av landet och där jämte pensionsnämndens ordförande undersöka pensionstagarnas förhållanden i olika avseenden. Befmnes därvid, att någon uppbär pension utan att därtill vara lagligen berättigad eller pension till för högt belopp, skall detta anmälas hos pensionsstyrelsen och ordföranden uppmanas att skyndsamt vidtaga åtgärder för indragning eller jämkning av pensionen. Understundom torde även pensionsstyrelsens ombud böra vara närvarande vid dessa förrättningar. Förutom den direkta nyttan skulle en sådan kontroll sannolikt medföra avsevärda indirekta fördelar. Blotta tillvaron av en sådan kontrollnämnd skulle innebära en erinran till pensionsnämnderna om noggrannhet vid behandlingen av föreliggande pensionsansökningar och om att de, sedan pension beviljats, böra

215 hava sin uppmärksamhet riktad på pensionstagaren och hans förhållanden. Kontrollresorna skulle därjämte i hög grad öka kontrollanternas egen erfarenhet och vidga deras praktiska syn på pensionsförsäkringen. Kontrollresorna skulle otvivelaktigt draga ej obetydliga kostnader, men det är icke omöjligt, att de besparingar i pensionskostnaderna, som därigenom kunna uppstå, komma att vida överstiga resekostnaderna. Dock synes man även i detta avseende böra pröva sig fram och till en början endast anordna några få sådana kontrollförrättningar. Visar det sig därvid, att resultaten bliva goda, kunna de anordnas i större omfattning. 13.

Vissa ändringar av 9 § pensionsförsäkringslagen.

9 § första stycket pensionsförsäkringslagen stadgar, att i vissa där uppräknade fall — undandöljande av inkomst, försumlighet vid avgiftsbetalning, dryckenskap m. m. —• pensionstillägg icke må beviljas eller undantagsvis beviljas med minskat belopp eller, om det redan beviljats, indragas eller nedsättas. Enligt andra stycket i samma paragraf skall, där pensionstagare för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, pensionstillägg eller del därav, som på grund av bestämmelserna i första stycket icke utgår till pensionstagaren, för tid, under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla den kommun, till vilken han hör i fattigvårdshänseende, dock icke i vidare mån än som erfordras till läckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården. Av nedanstående tablå framgår, i vilken utsträckning kommunerna hittills begagnat sig av den dem sålunda tillkommande rätt. Till kommuner på grund av 9 § andra stycket utbetalade Tideu för ansökningen

Kommun

"Vis 1920 "/is 1921 3( 7i2 1922 6 /i 1924 14

/io 1921 "Vu 1922 "*/M 1923

Antal persöner, som ansökningen avser 19 57 121

Utbetalade

, . , ^P

426.28 1,045.97 2,099.32 4,033.24

2 78 241

35.83 1,723.08 5,505.42

7,264.33

% 1923

u1,1 } 1924 15 /ioJ

6 u

Sundbyberg

J

1 1

/e 1923 < 14 /3 1924

belopp. Medelbelopp pr person kr.

22,63

x

) 30.00 x ) 3O.00

15,061.36

) Härtill kommer 4.20 kr. på grund av 9 § femte stycket.

216 Dessutom föreligga två senare inkomna dylika ansökningar — en från Göteborg och en från Solna —• vilka icke slutbehandlats av pensionsstyrelsen. Hittills hava således endast fyra kommuner, däribland landets två största städer, framställt anspråk på grund av ifrågavarande stadgande. Såsom synes är det här fråga om jämförelsevis obetydliga belopp. Tages vidare i betraktande, att Stockholms och Göteborgs kommuner själva fått bestrida 1U och de två landskommunerna 1/8 av de utanordnade pensionstilläggen, minskas i själva verket beloppen ytterligare. Till jämförelse må nämnas, att Stockholms stad för åren 1914—1921 årligen i genomsnitt erlagt av de avgiftspliktiga icke inom föreskriven tid betalade grundavgifter med omkring 157,000 kr. Genom sina fyra ovannämnda ansökningar har staden — efter avdrag av den av staden själv bestridda fjärdedelen av kostnaden — tillförts ett belopp av 5,703 kr. 61 öre eller omkring 0.9 procent av nyssnämnda, av staden årligen i medeltal erlagda belopp. Såvitt kommittén kan förstå, föreligger knappast något verkligt skäl att låta kommunen erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd gått förlustig, därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande försvinner enligt kommitténs mening alldeles, när man jämför de förhållandevis obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete, som är förenat med utanordnandet av beloppen. En ansökning till pensionsstyrelsen om utbekommande av enligt 9 § första stycket förverkade pensionstilläggsbelopp åtföljes av en förteckning i regel över de personer, i vilkas pensionstillägg nedsättning beslutats av pensionsnämnden. Efter dessa förteckningar utskrives inom pensionsstyrelsen för varje person ett registerkort, vilket visat sig nödvändigt för att undvika dubbelutbetalningar för samma person. För att återfinna pensionsstyrelsens beslut om tillämpning av 9 § första stycket måste pensionsärendena framtagas, vilket kan vålla ej obetydligt besvär, särskilt om det vid undersökningen befinnes, att ärendet ännu ej inkommit till styrelsen. Med ledning av anteckningarna å handlingarna i pensionsärendena utskrivas registerkorten, därvid bland annat måste antecknas den tid, för vilken pensionstillägg skall utgå. Den tid, under vilken vederbörande åtnjutit fattigvård, är i allmänhet uppdelad i ett flertal kortare perioder, ofta omfattande endast några dagar. Tydligen blir det då ganska besvärligt att noggrant bestämma denna tid. Slutligen uträknas med ledning av dels det belopp, med vilket pensionstillägget nedsatts, och dels nyss omförmälda tid det belopp, som för varje person tillkommer vederbörande kommun. Har pensionsstyrelsen med stöd av 9 § första stycket helt avslagit en ansökan om pensionstillägg och söker sedermera kommunen att jämlikt andra stycket utbekomma allt eller någon del av vad den sökande eljest skulle fått i pensionstillägg, är pensionsstyrelsen för bestämmande av beloppet nödsakad att, trots avslagsbeslutet, fastställa såväl pensionstilläggets storlek som den tidpunkt, från och med vilken denna förmån skulle hava utgått, om 9 § första stycket icke tillämpats. Detta förorsakar särskilda svårigheter i fall, där redan pensionsnämnden avslagit ansökningen och på den grund ansett det överflödigt att inkomma med närmare uppgifter om sökandens inkomster m. m.

217 Sedan beloppen på ovan angivet sätt beräknats, måste i vissa fall intyg införskaffas, att beloppet i varje föreliggande fall icke överstiger kostnaden för den vederbörande lämnade fattigvården. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det numera ofta, att pensionstillägg nedsättes på den grund, att den pensionssökande visat uppenbar försumlighet i fullgörandet av sin avgiftsplikt. Det är därför antagligt, att ansökningar från kommuner om utbekommande av belopp enligt 9 § andra stycket bliva allt vanligare. För att undvika det enligt kommitténs uppfattning skäligen meningslösa arbete, som är förenat med tillämpningen av stadgandet i 9 § andra stycket, anser kommittén fullgiltiga skäl föreligga att helt upphäva detta lagrum.

I 9 § sista stycket pensionsförsäkringslagen stadgas, att, där pensionstagare, för vilken kommun på grund av bestämmelserna i 14 och 15 §§ inbetalat grundavgift, för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, den kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, äger att för tid, under vilken fattigvården utgår, uppbära det belopp, som enligt de i 6 § första stycket angivna grunder motsvarar vad av kommunen sålunda inbetalats, dock icke i vidare mån än som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården. Denna bestämmelse, som icke fanns i Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag framlagda förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, tillkom i anledning av en vid samma års riksdag väckt motion. Till stöd härför anfördes, att det syntes befogat, att den kommun, som nödgades meddela vederbörande pensionsberättigade fattigvård, till kostnaderna därför finge det bidrag, som motsvarade nedsättningen under den normala avgiftspensionen. Häremot är icke något i sak att erinra. Kommittén har emellertid funnit, att en tillämpning i större utsträckning av detta lagrum skulle förorsaka en arbetsbörda, som icke står i rimlig proportion till de obetydliga belopp, det här kan vara fråga om. Hittills har endast en kommun framställt anspråk på lagrummets tillämpning. Det har gällt två personer och för vardera har pensionsstyrelsen till kommunen utbetalat 4 kr. 20 öre. Men med hänsyn till de betydande avgiftsbelopp, som vissa kommuner måst erlägga för personer, som underlåtit att inom föreskriven tid betala sina grundavgifter, är det möjligt, att dylika anspråk kunna framkomma i ganska stor utsträckning. Ofta torde de göras i samband med framställning om utbekommande av belopp enligt 9 § andra stycket. Till det ovan beskrivna arbetet kommer då ytterligare undersökning rörande de avgiftsbelopp, som erlagts av kommun för pensionstagaren, jämte uträkning av däremot svarande avgiftspension. Betydelsen i ekonomiskt hänseende för kommunerna av stadgandet i 9 § sista stycket torde vara synnerligen ringa. Däremot bör ett upphävande av stadgandet kunna medföra en ej föraktlig arbetsbesparing. Kommittén anser sig för den skull nu böra väcka förslag om upphävande jämväl av sista stycket i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Sj ukförsäkringen. I grundlinjerna liar framhållits såsom en naturlig utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen, att sjukhjälpstiden utsträckes väsentligt utöver vad nu i allmänhet gäller, förslagsvis till en period av tre år från sjukdomsfallets början. En dylik utsträckning av sjukhjälpstiden skulle innebära, att sjukkassorna omhändertoge dem, som blivit invalider på grund av sjukdom, under så lång tid, att kassorna finge ett verkligt intresse av en rationell sjukvård. Sjukkassorna skulle emellertid allt fortfarande vara oförhindrade att åtaga sig meddelandet av sjukhjälp under en längre tid än tre år. I övrigt skulle icke någon utsträckning av sjukkassornas obligatoriska prestationer äga rum. Sjukkassorna skulle alltså icke åläggas någon förpliktelse att sörja för läkarvård eller fria läkemedel åt sina medlemmar. För att råda bot på splittringen inom sjukkasserörelsen föreslår kommittén, att statsunderstöd skulle kunna erhållas av allenast en sjukkassa i varje sjukkasseområde, bestående av en eller flera kommuner. Angående den ekonomiska innebörden av dessa förslag hava åtskilliga specialundersökningar verkställts. Den ekonomi- Utredning angående de kostnader för sjukkasseverksamheten, som skulle de" "aTkom- u PP st 'å som en följd av sjukhjälpstidens utsträckning, har på kommitténs uppmitténs för- drag verkställts inom socialstyrelsens sjukkassebyrå enligt följande grunder. fandesjukför- ^ ö r a ^ e r n å l l a en så aktuell siffra som möjligt har man försökt approximativt säkringen, framräkna sjukkasseverksamhetens omfattning år 1924, varvid man emellertid utgått från det sannolika antalet sjukförsäkrade personer och icke antalet sjukkassemedlemmar, då ju flermedlemskapen förutsatts skola helt försvinna som en följd av reformen. Den siffra, som sålunda erhölls, var 707,000 sjukförsäkrade personer. Sjukligheten har beräknats på grundval av sjukligheten år 1921, korrigerad med hänsyn till den konstaterade medelsjukligheten under åren 1916—1918. Den på detta sätt erhållna summan, 11,071,300 kronor, torde kunna anses representera den kontanta sjukhjälpens normala årsbelopp med nu gällande bestämmelser och med en medlemsstock av 707,000 sjukförsäkrade personer. Med ledning av de sjukdagstal, som finnas uppgjorda inom socialstyrelsens sjukkassebyrå, hava därefter verkställts beräkningar angående den kostnad, som skulle uppstå för sjukkassorna, för den händelse 1) Sjukhjälpstiden per år (12 månader) utsträckes till a) 180 dagar och b) 365 dagar (hela året) och

219 2) sjukhjälpstiden för samma sjukdom utsträckes till a) 3 år och b) obegränsad tid. För sistnämnda, under 2 b) angivna fall hava vidare beräkningar verkställts under förutsättning, att den dagliga sjukhjälpen a) under hela tiden utgår med oavkortat belopp och b) under tre år utgår med hela beloppet och därefter med halva beloppet. Hel sjukhjälp har härvid satts till 2 kronor per dag, ett belopp som i det allra närmaste torde motsvara den för närvarande inom de registrerade sjukkassorna utgående medelsjukhjälpen. En jämförelse mellan de på detta sätt beräknade beloppen och de utgifter, som, på sätt nyss anförts, för närvarande skulle kunna anses normalt utgivas såsom kontant sjukhjälp, förutsatt att flermedlemskapen bortfölle, kommer uppenbarligen att visa den ökade belastning för sjukkassorna, som skulle uppstå genom de olika alternativen. Klart är emellertid, att dessa siffror hava giltighet endast så länge såväl medlemsbeståndet i sjukkassorna som medelbeloppet av den kontanta sjukhjälpen förblir oförändrat. Ökas medlemsbeståndet eller medelsjukhjälpen, kommer den absoluta merkostnaden givetvis att stiga. Den relativa betydelsen av de verkställda beräkningarna ändras emellertid icke härigenom. Vid en jämförelse mellan de kostnader, som beräknas uppstå genom en utsträckning av sjukhjälpstiden, och dem, som redan nu utgå, bör slutligen ihågkommas, att, såsom i det föregående framhållits, sjukhjälpen redan nu inom åtskilliga sjukkassor utgår för längre tid än den i flera av de här tänkta alternativen ifrågasatta och i vissa fall t. o. m. för obegränsad tid. Hade detta icke varit förhållandet, utan sjukhjälpen i samtliga kassor utgått exempelvis endast under den lagstadgade minimitiden 90 dagar, skulle kostnadsökningen uppenbarligen blivit långt större. Resultaten av de verkställda beräkningarna hava blivit följande. 1) Sjukhjälpstid samma sjukdom.

180 dagar per år och under högst 540 dagar (3 år) för

Sjukhjälp Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

2 kronor per dag (utan reducering). • • • • Ökning

2) Sjukhjälpstid 180 dagar per år och utan begränsning dom (obegränsat antal å r ) . a) Sjukhjälp Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

11,170,600 kronor 11,071,300 > 99,300 kronor

för samma

2 kronor per dag (utan reducering).

12,372,500 kronor 11,071,300 > Ökning 1,301,200 kronor b) Sjukhjälp 2 kronor per dag under 540 dagar (3 år), därefter halv sjukhjälp (1 krona per dag). Beräknad kostnad 11,771,600 kronor Nuvarande sjukhjälpskostnad 11,071,300 > Ökning 700,300 kronor

sjuk-

220 3) Sjukhjälpstid samma sjukdom.

365 dagar per år och under högst 365 dagar (1 år) för Sjukhjälp

2 kronor per dag (ntan reducering).

Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

12,301,800 kronor 11,071,300 > Ökning

4) Sjukhjälpstid samma sjukdom.

1,230,500 kronor

365 dagar per år och under högst 1,095 dagar (3 år) för Sjukhjälp

2 kronor per dag (utan reducering).

Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

13,433,000 kronor 11,071,300 » Ökning

2,361,700 kronor

5) Sjukhjälpstid 365 dagar per år och utan begränsning för samma (obegränsat antal å r ) . a) Sjukhjälp

sjukdom

2 kronor per dag (utan reducering).

Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

15,200,500 kronor 11,071,300 » Ökning

4,129,200 kronor

b) Sjukhjälp 2 kronor per dag under högst 1,095 dagar (3 år), därefter halv sjukhjälp (1 krona per dag). Beräknad kostnad Nuvarande sjukhjälpskostnad

14,316,800 kronor 11,071,300 » Ökning

3,245,500 kronor

Vid nu återgivna beräkningar har förutsatts att, såsom för närvarande är förhållandet, sjukkassemedlemmarna kvarstå i sina kassor och äro, i förekommande fall, sjukhjälpsberättigade under hela livet. Särskilda beräkningar hava verkställts angående kostnaderna under förutsättning, att sjukkassornas skyldighet att lämna sjukhjälp skulle upphöra, då medlemmarna fyllde 67 resp. 70 år. Dessa beräkningar hava givit följande resultat: 1) Sjukhjälpstid samma sjukdom.

180 dagar per år och under högst 540 dagar (3 år) för Sjukhjälp

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

2 kronor per dag (utan reducering). Sjukhjälp under hela livet

Sjukhjälp till 67 år

Sjukhjälp till 70 år

. . .

11,170,600 kr. 11,071,300 >

9,756,600 kr. 11,071,300 >

10,124,240 kr. 11,071,300 »

SkiUnad

+ 99,300 kr.

- 1,314,700 kr.

- 947,060 kr.

221 2) Sjukhjälp 180 dagar per år och utan begränsning för samma a) Sjukhjälp

sjukdom.

2 kronor per dag (utan reducering). Sjukhjälp under hela livet 12,372,500 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 10,668,630 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 70 år 11,114,040 kr. 11,071,300 >

Skillnad + 1,301,200 kr.

- 402,670 kr.

+ 42,740 kr.

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

b) Sjukhjälp 2 kronor per dag under 540 dagar {3 år), därefter sjukhjälp (1 krona per dag).

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad . . . . . . .

3) Sjukhjälpstid ma sjukdom.

Sjukhjälp under hela livet 31,771,600 kr. . . . . 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 10,216,150 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 70 år 10,612,070 kr. 11,071,300 >

Skillnad

- 855,150 kr.

- 459,230 kr.

+ 700,300 kr.

365 dagar per år och under högst 365 dagar (1 år) för samSjukhjälp

2 kronor per dag (utan reducering). Sjukhjälp under hela livet 12,301,800 kr. . . . 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 10,689,840 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 7U år 11,078,690 kr. 11,071,300 >

Skillnad + 1,230,500 kr.

- 381,460 kr.

+ 7,390 kr.

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

4) Sjukhjälpstid samma sjukdom.

halv

365 dagar per år och under högst 1,095 dagar (3 år) för Sjukhjälp

2 kronor per dag (utan reducering). Sjukhjälp under hela livet 13,433,000 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 11,403,910 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 70 år 11,877,600 kr. 11,071,300 >

Skillnad + 2,361,700 kr.

+ 332,610 kr.

+ 806,300 kr.

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

5) Sjukhjälpstid 365 dagar per år och utan begränsning för samma sjukdom (obegränsat antal å r ) . a) Sjukhjälp

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

2 kronor per dag (utan reducering). Sjukhjälp under hela livet 15,200,500 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 12,711,860 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 70 år 13,298,670 kr. 11,071,300 >

Skillnad + 4,129,200 kr.

+ 1,640,560 kr.

+ 2,227,370 kr.

222 b) Sjukhjälp 2 kronor per dag under högst 1,095 dagar {3 år], därefter halv sjukhjälp (1 krona per dag).

Beräknad kostnad Nuvarande kostnad

Sjukhjälp under hela livet 14,316,800 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 67 år 12,054,350 kr. 11,071,300 >

Sjukhjälp till 70 år 12,591,670 kr. 11,071,300 >

Skillnad + 3,245,500 kr.

+ 983,050 kr.

+ 1,520,370 kr.

Under de ovan angivna förutsättningarna — att medlemsbeståndet i sjukkassorna och medelbeloppet av den kontanta sjukhjälpen förbliva oförändrade — skulle alltså ett utsträckande av sjukhjälpstiden till tre år, på sätt föreslagits i grundlinjerna, medföra en ökning av sjukhjälpens sammanlagda årsbelopp med 2,361,700 kronor till 13,433,000 kronor. Den faktiska belastningen å sjukkassorna låter sig givetvis icke beräkna, då förändringarna i medlemsbeståndet och medelsjukhjälpen äro undandragna ett säkert bedömande. Såsom av grundlinjerna framgår, förordar kommittén i anledning av sjukhjälpstidens utsträckning höjning av statsbidraget till sjukkassorna i form av ökat medlemsbidrag och sjukhjälpsbidrag. Enligt den i pensionsstyrelsen för närvarande tillämpade praxis beräknas sjukpenningen från sjukkassorna såsom inkomst i pensionsförsäkringslagens mening endast i de fall, då sjukhjälpen kan påräknas utgå i minst 3 år efter det rätten till pension inträtt. Utsträckes sjukhjälpstiden till 3 år, bör enligt kommitténs uppfattning sjukhjälpen alltid vid prövning av ansökningar om pensionstillägg räknas såsom inkomst. Detta synes så mycket mera befogat, som ju en väsentlig del av sjukhjälpen utgöres av statsbidrag, till vilket hänsyn rimligen bör tagas, då fråga uppstår om tilldelning av ytterligare understöd från statens sida. En sådan ordning som den av kommittén förordade skulle, såsom i grundlinjerna framhållits, innebära, att under sjukhjälpstiden pensionstillägg eller pensionsunderstöd skulle komma att antingen icke utgå eller utgå med väsentligen reducerat belopp. Pensionstilläggets eller understödets bortfallande eller minskning under den del av 3-årsperioden, då invaliditet är för handen, utgör pensionsförsäkringens besparing. Att erhålla någon beräkning av denna besparing är icke möjligt. Inom pensionsstyrelsen har emellertid verkställts en beräkning av utgiftsminskningen, under förutsättning att tiden för pensionstilläggens utgående allmänt skötes fram till 3 år från sjukdomsfallet. Denna beräkning har lämnat följande resultat: Antaganden: 1. Antalet årligen utfärdade beslut om pensionstillägg och understöd är 28,000, därav 11,000 för män och 17,000 för kvinnor. (För jämförelse meddelas, att under första halvåret 1922 nyutfärdades 12,422 pensionstillägg » andra » 1922 » 16.804 » » första » 1923 » omkr. 17,900 » och > andra » 1923 » » 14,800 » .)

2. Årliga pensionsbeloppen för män och kvinnor utgöra i medeltal 174 kr. ( = medelbeloppet för pensionstillägg, lag 1921, utfärdade t. o. m. juni månad 1923). 3. För de under ett kalenderår utfärdade pensionerna är retroaktiva giltighetstiden, räknad till tiden för utfärdandet, V2 år för 25 % 1 » > 50 % och IV2 » » 25 % av pensionerna. 4. Dödligheten och avgången på grund av indragningar är lika med den för åren 1920—1921 genomsnittliga, nämligen under året för utfärdandet > 2:dra kalenderåret »

3:d e

J

»

för män 108.7 °/oo 75.7 o/Q0

för kvinnor 57.4 °/0o 4g_2 0 / 00

70.4 °/oo

52.8 °/oo

5. De nyutfärdade barntilläggens belopp belöpa sig till 6 % av pensionstillläggen. Besparing för staten i tusental kronor, om den tidpunkt, från vilken pensionstillägg och barntillägg börja utgå, uppskjutes Ar efter lagändringens ikraftträdande

,, .

, «.

h

år

1 år

1:sta

242 1,695 1,936 1,936

363 3,380 3,865 3,865

2:dra 3:d e föl

J Jande

,,, . * Vs å r

2 år

2V» år

3 år

363 4,682 5,754 5,757

363 5,149 7,581 7,581

363 5,149 8,910 9,343

363 5,149 9,343 11,052

De angivna siffrorna visa emellertid endast besparingarna under angivna förutsättningar för statsverket. För att erhålla den sammanlagda besparingen för det allmänna (stat, landsting och kommuner) böra siffrorna ökas med %. Härigenom kommer man fram till följande belopp: Ar efter lagändringens ikraftträdande 1:9ta 2:dra 3:d e

J följande

484,000 6,865,000 12,457,000 14,735,000

Det är emellertid uppenbart, att den verkliga besparingen icke skulle komma att uppgå till de sålunda framkomna beloppen, ens om sjukförsäkringen vore obligatorisk. Ty även då skulle siffrorna, vilka ju avse befolkningen i dess helhet,^ reduceras på den grund att invaliditet i stor omfattning förorsakas av ålderdomssvaghet, vilken åtminstone enligt nu tillämpad praxis i sjukkassorna icke lärer anses berättiga till sjukhjälp, varför de personer, som av dylik orsak bleve invalider, även under de 3 första invaliditetsåren skulle

falla pensionsförsäkringen till last. Härtill kommer, att de, som erhölle sjukhjälp med exempelvis endast 1 krona om dagen, skulle kunna bliva berättigade till något, om ock väsentligen reducerat, pensionstillägg eller pensionsunderstöd. Enligt kommitténs förslag skall ju emellertid sjukförsäkringen fortfarande vara frivillig, och vinsten för pensionsförsäkringen av att sjukpenningen alltid beräknas som inkomst i pensionsförsäkringslagens mening blir därför ytterst beroende på anslutningen till sjukkassorna och i vad mån dessas medlemmar komma att tillhöra de kategorier, för vilka pensionstillägg eller pensionsunderstöd över huvud kan ifrågakomma. Att verkställa några ens approximativa beräkningar härutinnan torde icke vara möjligt. Formerna för Statsunderstödd sjukkassa bör vara skyldig att, då pensionsstyrelsen, som är samverkan j e g g tillsynsmyndighet, så bestämmer, utöva viss verksamhet för pensionsförsäkpensionsför- ringens räkning. I huvudsak torde denna verksamhet kunna ordnas på följande säkringen och eii-j-tsjukkassorna '

•

Sedan ansökan om pension (understöd) ingivits till vederbörande pensionsnämnd, skulle det åligga nämnden att i fråga om sökande, som vore eller eventuellt tidigare varit medlem av en sjukkassa, utöver de upplysningar, som inhämtades direkt genom nämndens egna ledamöter, bland vilka sjukkassan är företrädd, hos sjukkassan på orten begära nödiga uppgifter angående sökandens hälsotillstånd, arbetsförmåga, inkomst- och förmögenhetsförhållanden m. m. Vidare skulle uppgifter begäras även om den eller de tider, för vilka pensionssökanden uppburit sjukhjälp samt för vilka sjukdomar. Sådant utdrag ur sjukregistret skulle säkerligen ofta lämna en synnerligen värdefull vägledning vid avgörande av invaliditetsfrågan. Då sjukhjälpstiden efter genomförandet av den ifrågasatta sjukkassereformen kommer att utsträckas till 3 år, torde den här berörda kontrollen bliva i hög grad förenklad. Om nämligen arbetsoförmågan i sådant fall fortfar även efter sjukhjälpstidens utgång, torde det i allmänhet icke möta större svårighet för vederbörande pensionsnämnd att träffa avgörande i invaliditetsfrågan. Vad därefter beträffar kontroll över redan beviljade pensioner, understöd och barntillägg, skulle denna kunna ordnas på i huvudsak följande sätt. Det skulle för detta ändamål åligga sjukkassans sjukbesökare att en gång årligen men på olika, icke förut bekantgjorda tider genom personligt besök hos samtliga inom verksamhetsområdet bosatta pensionstagare söka förskaffa sig så noggranna och tillförlitliga uppgifter som möjligt angående alla sådana förhållanden (arbetsoförmåga, inkomst och förmögenhet m. m.), som äro av vikt för frågan om pensionens (understödets) fortsatta utgående eller om eventuell jämkning däri. Inom viss tid, exempelvis 14 dagar, efter varje besök skulle sjukbesökaren till pensionsnämnden avlämna skriftlig redogörelse för sina iakttagelser. I händelse skäl till jämkning eller indragning icke ansåges föreligga, behövde rapporten blott innehålla uppgift om pensionstagarens namn och tiden för be-

225 söket. I andra fall borde rapporten innehålla närmare redogörelse för de ändringar i pensionstagarens förhållanden, som kunde tänkas motivera jämkning eller indragning. Det skulle därefter tillkomma pensionsnämnden att (efter vederbörandes hörande) vidtaga åtgärder i anledning av rapporten. De kostnader, som genom en dylik kontroll skulle tillskyndas kassorna, torde i många fall bliva jämförelsevis obetydliga. I de större städerna, där sjukkassorna givetvis måste hava fast anställd sjukbesökarpersonal, skulle detta uppdrag kunna verkställas i samband med utövandet av den vanliga sjukkontrollen. Vad åter den rena landsbygden beträffar bleve saken säkerligen svårare att ordna åtminstone i fråga om de större och mera glest bebodda kommunerna. Å andra sidan äro emellertid pensionstagarna här absolut taget fåtaliga. Det torde i dessa fall icke behöva bli fråga om annat än ersättning åt vederbörande för de med besöket verkligen förenade kostnaderna. Huruvida utbetalning av pension bör på vissa platser ske genom sjukkassorna, torde få avgöras av pensionsstyrelsen. Även om sådan utbetalning sker, skulle det vara mindre tilltalande och sannolikt föga effektivt att verkställa kontroll i samband med pensionsutbetalningarna. Vid besök å sjukkassans expedition skulle möjligen arbetsförmågan kunna nödtorftigt iakttagas men däremot icke någon pålitlig uppfattning vinnas om pensionstagarens eventuella arbetsförtjänst samt förmögenhetsförhållanden och dylikt. För att en kontroll av denna art skall bliva verkligt effektiv fordras givetvis också, att den icke äger rum på en given, på förhand fastställd tidpunkt, utan att den kan ske när som helst. Det är ju icke mot dem, vilka med full rätt tillerkänts pension, som kontrollen riktar sig, utan mot dem, som genom simulation och dylikt obehörigen kommit i åtnjutande av pension och som därför kunna antagas söka på allt sätt försvåra och gäcka kontrollen. Om utbetalningen sker å kassans expedition eller i varje fall hos kassans kassör, förutsattes vidare, för att icke onödigt försvåra utbetalningen, att utbetalningen sker å tider, som passa pensionstagarna. Även en annan anordning låter tänka sig, nämligen att utbetalningen sker i pensionstagarens

bostad genom sjukbesökaren eller annan kassans funktionär.

Härigenom skulle

ju otvivelaktigt en god kontroll vinnas och den särskilda kontrollen genom sjukbesökaren bliva överflödig. För många pensionstagare skulle dock denna utbetalningsform kännas mindre tilltalande, då ju den, som lämnade pensionsbeloppet, på samma gång skulle ha till uppgift att så att säga spionera på pensionstagaren. En dylik betalningsform skulle sannolikt också bliva ganska dyr, då besöken måste ske flera gånger årligen. Även om betalningen skulle ske genom sjukkassans expedition, synes det ovisst, om kostnaden för densamma skulle understiga det nu till postverket utgående ersättningsbeloppet. Med nuvarande begränsade deltagande i sjukförsäkringen måste för övrigt utbetalning genom postverket till stor del bibehållas. Beträffande pensionsutbetalningen måste för övrigt uppmärksammas den vunna erfarenheten, att pensionernas verkan såsom medel till självförsörjning till en del beror på om de utbetalas på lämpliga tider och att pensionstagaren 15—250500

226 har full visshet om, när pensionen utfaller, så att han kan inrätta sin hushållning därefter. P å grund av vad sålunda anförts anser kommittén utbetalning genom postverket böra bibehållas, såvitt icke pensionsstyrelsen med avseende å någon särskild plats finner det fördelaktigt att avtala med dess sjukkassa, att densamma mot viss ersättning övertager bestyret. Vad därefter beträffar pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet torde denna genom samverkan med sjukkassorna kunna göras mera effektiv. Därigenom torde nämligen utsikterna ökas att, vad sjukkassemedlemmar beträffar, ingripa i de för vård lämpligaste fallen och på ett tillräckligt tidigt stadium. Initiativ till ingripande i sjukvårdande syfte borde också medgivas åt sjukkassorna, varjämte kassorna borde tillerkännas uttrycklig befogenhet att, där så ansåges påkallat, av egna medel bidraga till kostnaden för sjukvården och att, där så skedde, få dessa utgifter betraktade som likvärdiga med av kassan själv bekostad sjukhjälp. I fråga om kostnaderna för sjukkassornas användning såsom organ för pensionsförsäkringen torde det ligga i sakens natur, att sjukkassorna icke kunna åläggas mer eller mindre vittgående förvaltningsuppgifter för pensionsförsäkringens räkning utan att skälig gottgörelse härför beredes dem. E n sådan ersättning betingas ju redan därav, att sjukkassornas verksamhet i pensionsförsäkringens intresse här förutsatts skola omfatta icke blott deras egna medlemmar utan över huvud taget alla pensionstagare inom kassans verksamhetsområde. Härtill kan vidare läggas, att sjukkasseverksamheten ju alltjämt skulle vila på grundvalen av frivillig anslutning och att man sålunda genom att utan skäligt vederlag pålägga sjukkassorna för dem delvis främmande uppgifter möjligen kan riskera, att sjukkasseverksamhetens utveckling hämmas. Formen för ersättningen liksom också dess storlek torde lämpligen böra bestämmas med hänsyn till arten och omfånget av de uppgifter, som i berörda hänseenden skulle åligga sjukkassorna. Under förutsättning att dessa uppgifter väsentligen skulle begränsas till utövande av kontroll över pensionssökande och pensionstagare samt i undantagsfall utbetalning av pensioner, bör ersättningen härför lämpligen utgå i form av förvaltningsbidrag, vars storlek i sin ordning bestämmes med hänsyn till antalet pensionstagare inom distriktet, distriktets vidsträckthet och andra förhållanden, som härvid kunde anses vara av betydelse. Beträffande storleken av detta förvaltningsbidrag är det svårt att yttra sig utan en mera ingående undersökning av samtliga på denna fråga inverkande faktorer. Hänsyn måste därvid tagas dels till den av kommittén förut föreslagna höjningen av medlemsbidraget och dels till de bidrag, som sjukkassorna, enligt vad som framgår av det följande, torde få påräkna för arbete för olycksfallsförsäkringens räkning. Övergången. Kommittén torde slutligen böra yttra några ord angående övergången till det nya sjukförsäkringssystemet. Enligt 1919 års förslag skulle lagen om obliga-

227 lorisk sjukförsäkring träda i kraft den 1 januari 1922 i hela sin omfattning utan annan inskränkning beträffande sjukhjälpen än att försäkrad, som vid lagens ikraftträdande vore sjuk, skulle under sjukdomens fortvaro endast åtnjuta halv sjukpenning. Då man vid bearbetningen av förslaget införde en bestämmelse om 24 månaders fortvarande sjukdom såsom maximum för den tid, under vilken rätt till sjukhjälp skulle förekomma, stadgades tillika, att hänsyn skulle tagas till den försäkrades sjukdomstid före lagens ikraftträdande. Den obligatoriska sjukförsäkringen skulle således hava kommit att omfatta även de åldersklasser, vilka visa den största sjuklighetsrisken, ett förhållande, som sannolikt skulle hava medfört en avsevärd utgiftsbelastning under någon övergångsperiod. I gällande sjukkasselag stadgas icke någon begränsning med avseende å ålder e. d. för inträde i sjukkassa, men vanligen har i sjukkassornas stadgar upptagits en bestämmelse om viss maximiålder för inträde. Med avseende å uteslutning ur sjukkassa innehåller lagen däremot förbud mot att medlem uteslutes på den grund att han uppnått viss ålder, fått sitt hälsotillstånd försämrat eller åtnjutit sjukhjälp i viss större utsträckning. Då kommittéförslaget närmast är inriktat på att giva en väl ordnad ram för utvecklingen av den fria sjukkasserörelsen, har kommittén icke ansett sig böra föreslå några nya vare sig restriktioner eller prestationer i dessa avseenden. Åtskillig olikhet kommer således till en början att stå kvar mellan sjukkassornas bestämmelser inbördes, och det torde icke kunna undvikas, att dessa olikheter komma att medföra vissa svårigheter, särskilt vid sammanslagningen av lokala kassor och överflyttningen av medlemmar från sjukkassa på en ort till sjukkassa på en annan. Det vore därför önskvärt, om staten kunde lämna sjukkassor, vilka hava mindre fördelaktigt försäkringsbestånd, något stöd vid övergången till det av kommittén förordade systemet med lokala enhetskassor. Om kommitténs förslag i fråga om olycksfallsförsäkringen genomföres, torde en tillgång yppa sig, vilken synes kunna användas för detta ändamål. Genom riksförsäkringsanstalten har nämligen samlats en s. k. premieutjämnings- och säkerhetsfond, vilken vid 1928 års utgång uppgick till i runt tal 4,037,500 kronor. Sedan dess torde fonden hava nedgått, men det synes med säkerhet kunna antagas, att vid den tid, då enligt kommitténs förslag riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall upphöra, fonden kommer att visa ett avsevärt överskott över de utgifter, som på grund av riksförsäkringsanstaltens försäkringsavtal möjligen drabba densamma. Då de i riksförsäkringsanstalten försäkrade och sjukkassornas medlemmar till stor del äro samma personer samt det ifrågavarande överskottet härigenom synes på bästa sätt komma socialförsäkringen till godo, torde knappast några invändningar med fog kunna riktas mot den sålunda föreslagna användningen.

Olycksfallsförsäkringen. Kommittén övergår härefter till att mera utförligt framlägga sitt förslag rörande den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. Vid nyordningen av socialförsäkringen i vårt land träder för olycksfallsförsäkringens vidkommande frågan om försäkringens organisation i förgrunden. Av de i det föregående uppdragna grundlinjerna till kommitténs förslag framgår, att enligt kommitténs mening kostnaderna för försäkringens centrala administration genom en omorganisation av försäkringen kunna avsevärt nedbringas. Även kostnaderna för försäkringens prestationer skulle härvid kunna minskas genom vidtagande av vissa praktiska åtgärder, såsom förbättrad kontroll över ersättningarna samt ett mera intresserat arbete för återställande av de skadades arbetsförmåga. Genom sitt förslag till organisation för försäkringen har kommittén även sökt enhetligt inpassa olycksfallsförsäkringen i vårt lands sociala försäkringssystem. I avvaktan på en vidare utveckling av sjukförsäkringen har kommittén visserligen icke kunnat föreslå närmare överensstämmelse mellan de ersättningar, som utgå från de olika grenarna av socialförsäkringen, liksom icke heller frågan om gemensam avgiftsuppbörd för närvarande synts vara mogen för sin lösning. Genom den centrala organisation för handhavande av olycksfallsförsäkringen, som kommittén föreslår, har emellertid kommittén bland annat även avsett att inleda ett verkligt samarbete mellan organen för sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen, ett samarbete, som i viss mån innebär en decentralisering av den senare. Det nära samband, som förefinnes mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens uppgifter, har vidare föranlett kommittén att bereda förutsättningar för ett närmare samarbete mellan respektive organ. Med hänsyn till de betydande uppgifter, som enligt kommitténs förslag under de närmaste åren måste lösas av det sociala försäkringsväsendets ledning i vårt land, har kommittén icke ansett lämpligt att nu föreslå ett inordnande av samtliga försäkringsgrenar i ett enda ämbetsverk. Sina förslag rörande olycksfallsförsäkringen har emellertid kommittén sökt utforma så, att några mera genomgripande förändringar icke torde vara erforderliga, därest framdeles det skulle visa sig lämpligt att sammanföra socialförsäkringens samtliga grenar under en gemensam organisation.

229 I grundlinjerna till kommitténs förslag har framhållits, att de organisationsformer, under vilka social olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet administrerats, kunna anses tillhöra två huvudtyper, den ena, där försäkringen är uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra, den andra, där försäkringen handhaves av en monopolanstalt. Mot en uppdelning av försäkringen på flera inrättningar tala emellertid, såsom även i det föregående framhållits, vägande skäl. Av anledning, som anförts i grundlinjerna till kommitténs förslag, har kommittén icke heller ansett sig kunna förorda vare sig en statsmonopolanstalt eller en fristående enskild monopolanstalt, utan föreslagit en inrättning av »blandad» karaktär. Inrättningen skulle självständigt skötas av en korporation, sammansatt av representanter för arbetsgivarna, staten och de försäkrade arbetarna, och ingå såsom en avdelning i det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket. I riksförsäkringsverket skulle vidare, förutom tvenne besvärsnämnder, ingå en besvärsavdelning, en avdelning för allmänna ärenden samt en yrkesinspektionsavdelning, utgörande socialstyrelsens nuvarande byrå för arbetarskyddsärenden. Kommittén får i det följande mera ingående redogöra för sitt förslag till organisation av riksförsäkringsverket. I sina huvuddrag åskådliggöres förslaget genom nedanstående skiss. PLAN

ÖVER

PERSONAL- F O N D * OMÖUDS-OCH S J U K KASiEÄReNOEN.

RIKSFÖRSÄKRINGSVERKETS

F3USÄKRINGSTIHN»K. (REGISTRERING,JDeN-

PäasÄKRlPJQöMATBMATIK O C K OLYCKAFALLSSTATl&TlK.

TtlMEHlN^PREKiieSATTNINGOCH DS-G)T£R!NC).

^ HUVUDKONTORET.

ORGANISATION.

SKADEREGLERING.

1.

Försäkringsavdelningen.

RiksförsäkEnligt kommitténs mening borde försäkringsavdelningen lämpligast organiringsstäm- s e r a s e fter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. På avdelningens verksamhet skulle emellertid, som i det föregående nämnts, jämväl staten och de försäkrade arbetarna äga inflytande. Högsta ledningen av försäkringsavdelningen skulle utövas av ovan berörda korporation, riksförsäkringsstämman, bestående av representanter för arbetsgivarna, staten och de försäkrade arbetarna. Stämman skulle i förhållande till avdelningen intaga en ställning ungefärligen jämförlig med en bolagsstämmas till bolagets styrelse och verksamhet. Efter närmare övervägande av olika synpunkter och med hänsyn till att för en tillnärmelsevis rättvis representation i stämman för olika arbetsgivargrupper erfordras ett relativt högt antal arbetsgivarrepresentanter, har kommittén funnit sig böra föreslå, att antalet representanter (jämte en suppleant för var och en av dem) för arbetsgivarna, staten och de försäkrade arbetarna bestämmas till respektive 18, 6 och 6. Stämman skulle sålunda komma att bestå av inalles 30 ledamöter. Ledamöterna i stämman jämte deras suppleanter skulle tillsättas på tre år; en tredjedel ur var och en av de tre grupperna skulle årligen förnyas. Bland representanterna för staten skulle en avgå efter första verksamhetsåret inom varje treårsperiod, räknat från omorganisationens ikraftträdande. Under de båda första åren av stämmans verksamhet skulle genom lottning avgöras, vilka representanter inom de tre grupperna, som vore i tur att avgå. I enlighet med grundtankarna i kommitténs förslag synas arbetsgivarna inom olika yrkesgrupper böra representeras i proportion till beloppen av respektive gruppers skadeersättningar enligt medeltalet av de två senaste år, för vilka uppgifter föreligga. Kommittén har även haft under övervägande andra grunder för arbetsgivarnas representation, såsom antalet olycksfall per år eller antalet årsarbetare inom respektive grupper. Att lägga dessa faktorer till grund för representationens fördelning har emellertid synts kommittén mindre riktigt, då de i allmänhet utgöra ett mera osäkert mått på det ekonomiska intresse för försäkringens förvaltning, som arbetsgivarna genom sin medverkan skulle tillvarataga. Till belysning av den fördelning på olika yrkesgrupper av antalet arbetsgivarrepresentanter, som må komma att bestämmas, hava i vidstående tabell yrkesgruppvis sammanställts beloppen av de kontanta ersättningar enligt den obligatoriska försäkringen, som utgivits eller måst avsättas för olycksfall, som inträffat hos större arbetsgivare under åren 1918—1921. Tabellen giver vid handen, att år 1920, under vilket år förhållandena torde hava varit mer normala än övriga i tabellen angivna år, de största kontantersättningarna utgivits eller avsatts för olycksfall, som inträffat inom följande yrkes- eller undergrupper: malmbrytning (3.75 % av summa kontantersättningar), malmförädling (4.16 %), metallindustri (10.43 %), jordbruk (11.84 %),

231¶Summa kontantersättningar

Procentuell fördelning

Yrkesgrupp 1918 1. Malmbrytning med tillhörande anrikniDg och röstning 2. Malmförädling 3. Metallindustri 4. Sten-, kol- och torviudustri 5. Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel 6. Träindustri 7. Pappers- och gransk industri 8. Närings- och njutningsämnesindustri 9. Textil- och beklädnadsindustri 10. Läder-, gummi- och hårindustri 11. Kemisk-teknisk industri . 12. Byggnadsverksamhet . . 13. Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m. . . . 14. Handel, vaiulager och kontor 15. Sjöfart och fiske med tillhörande transporter . . 16. Samfärdsel utom sjöfart . 17. Ämbetsverk, bank- och försäkringsrörelse samt skolor, föreningar och offentliga föreställningar m. m 18. Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan grupp 19. Hushåll, hotell-, restaurant- och kaférörelse samt hälsovårdsinrättningar . 20. Diverse företag och yrken Summa

656,989 388,353 492,903 657.383 473,402 546,814 1,273,290 1,106,087 1,372,226 715,327

665,420)

772,684

1919 1920

351,013 5.65 3.77 3.75 374,092 5.64 4.60 4.16 856,854 10.94 10.74 10.43

3.38 3.61 8.26

601,631

5-80

1,876,391 1,973,196! 2,374,519 2,214,069 16.12 19.17 18.06 21.35 1,517,092 1,526,339! 1,957,967 1,413,677 13.03 14.89 13.63 14.83

653,070

587,646| 1,135,348

537,259

310,468

270,133!

357,891

343,855

2.67 2.62

229,021

121,445!

284,590

146,954

1.21 1.95 8.79

1.18 0.75 2.32 9.17

1.20 2.35 6.58

1.06 2.01

77,514i 238,458 944,008!

157,630 308,770 866,029

184,275

197,782

377,991!

456,708

396,695 1,108,903 360,257

814,326 291,460

963,251 481,904

409,555 655,434 428,139

9.52 3.09

7.91 2.83

7.32 3.66

3.95 6.32 4.13

29,889

37,891 i

90,047

100,629

190,219

108,570

176,321

175,599

96,553 8,135

97,673 11,094

156,419 2,550

163,697 19,403

0.83 0.07

0.95 0.11

1.19 0.02

1.58 0.19

141,079 226,970 1,023,813

110,226 208,167 1,115,694

171,726

144,810

1.40¶H,64.%270!lO,295)281|13,152,353|lO,370,757|lOO.oo!lOO.oo!lOO.oo|lOO.oo

Här nedan lämnas motsvarande uppgifter för vissa undergrupper. Yrkesgrupp

Summa kontantersättningar 1918

-

5.

Procentuell fördelning

Undergrupp 1919

1921 Stenindustri . . . 190,102 192,630 252,439 274,807 Tegelbruk . . . . 144,835 127,860 137,123 28,366 106,290 Torvindustri . . . 142,416 95,665 65,294 Jordbruk . . . . 1,241,295 1,097,135 1,490,496 1,344,888 635,096 884,023 Skogsbruk . . . . 876,061 869,181 Summa 2,317,618 2,389,351 2,906,497 2,582,536

1.63 1.24 0.91 10.67 5.45

1.87 1.24 0.93 10.66 8.51

1.92 1.04 1.08 11.34 6.72

2.65 0.27 0.63 12.97 8.38

—

—

—

232 skogsbruk (6.72 %), träindustri (14.89 %), pappers- och grafisk industri (8.63 %), byggnadsverksamhet (6.58 %), sjöfart m. m. (7.32 %) och samfärdsel utom sjöfart (3.66 %). Kontantersättningarna för olycksfall inom övriga yrkesgrupper utgjorde år 1920 22.52 % av ifrågavarande samtliga kontantersättningar. Konungen skulle vart tredje år bestämma arbetsgivarrepresentanternas fördelning på yrkesgrupperna samt förordna vilka arbetsgivarsammanslutningar, som i följd härav skulle få utse respektive representanter i riksförsäkringsstämman. Representanterna för de försäkrade arbetarna skulle utses av landsorganisationen i Sverige. Med nuvarande sammanslutningsformer torde det vara antagligt, att bland andra följande organisationer skulle komma att få utse arbetsgivarrepresentanter i stämman, nämligen för gruvindustrien de till allmänna gruppen i svenska arbetsgivarföreningen hörande gruvidkarna, för malmförädlingsindustrien järnbruksförbundet, för metallindustrien Sveriges verkstadsförening, för träindustrien sågverksförbundet, för byggnadsindustrien centrala arbetsgivarföreningen samt för jordbruket hushållningssällskapens ombudsmöte. För de arbetsgivarkategorier, som böra erhålla representation i stämman men som sakna lämplig organisation, torde möjligen förslag kunna avgivas av svenska arbetsgivarföreningen eller Sveriges industriförbund. Vissa yrkesgrupper skulle på grund av sin ringa andel i försäkringens kontantersättningar komma att sakna företrädare i stämman. I allmänhet torde emellertid försäkringsavgifterna inom dessa yrkesgrupper för arbetsgivarna vara förhållandevis mindre betydande. Genom den sammansättning i det stora hela, som kommittén i sitt förslag givit åt riksförsäkringsstämman och vederbörande besvärsnämnd, anser sig kommittén för övrigt hava skapat tillräckliga garantier mot en orättvis fördelning arbetsgivarna emellan av kostnaderna för försäkringen. För övrigt bör det givetvis stå sammanslutningar av arbetsgivare öppet att, när de så önska, efter begäran hos direktionen, taga del av de av försäkringsavdelningen tillämpade grunderna för premieberäkningen och det härvid använda statistiska materialet. Riksförsäkringsverkets chef bör enligt kommitténs förslag vara självskriven såsom en bland statsrepresentanterna i stämman och ordförande i densamma. Stämman skulle välja högst fem ledamöter jämte suppleanter i avdelningens direktion, i vilken dessutom skulle ingå riksförsäkringsverkets chef och avdelningens direktör, samt revisorer och suppleanter för dessa. Härförutom skulle stämman hava till uppgift att fastställa arvoden för direktionens ledamöter och revisorerna, samt att fastställa upprättad balansräkning och besluta om ansvarsfrihet för direktionen. I övrigt borde icke stämman kunna fatta beslut angående andra frågor än sådana, som direktionen väckt eller som ingivits till direktionen av stämmans ledamöter för den tid, då kallelse till stämman senast skall utfärdas. Riksförsäkringsstämman skulle sammanträda minst en gång om året före i lagen angiven tidpunkt (exempelvis inom sex månader efter varje års utgång). Dessutom skulle stämman kunna kallas till extra sammanträde av direktionen

233 eller på begäran av revisorerna. Storleken av arvode samt rese- och traktamentsersättning till stämmans ledamöter skulle bestämmas av Konungen, men utgå av försäkringsavdelningens medel. Direktionen skulle bestå av chefen för riksförsäkringsverket såsom ordfö- Direktionen rande, de av riksförsäkringsstämman enligt ovan valda ledamöterna samt försäkringsavdelningens direktör, vilken skulle utses av övriga direktionsmedlemmar. Direktionen skulle i övrigt särskilt hava till uppgift att förvalta försäkringsavdelningens fonder i enlighet med föreskrifterna i av Konungen utfärdat reglemente, att fastställa premietariff, att behandla vissa frågor rörande avdelningens samarbete med yrkesinspektionen och sjukförsäkringsväsendet samt att fastställa allmänna grunder för försäkringsavdelningens organisation och för anställande av avdelningens personal. Direktören skulle äga organisera försäkringsavdelningen och tillsätta avdelVerkningens personal inom ramen av de bestämmelser, som direktionen kan giva. ställande . . . direktören. Han skulle tillika vara ledamot av riksförsäkringsverket, där han dock endast skulle äga avgiva votum i frågor, som beröra försäkringsavdelningens verksamhet. Kommittén har icke ansett sig böra framlägga något förslag till organisation av avdelningens huvudkontor, då, såsom av det ovan anförda framgår, detta är ° ' „ . en angelägenhet, som helt och hållet borde avgöras av direktionen och avdelningens direktör. Kommittén inskränker sig därför till att endast i korthet nämna de viktigare uppgifter, som skulle åligga huvudkontoret, nämligen ärenden avseende: införskaffande av uppgifter om samtliga arbetsgivare, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete; registrering i erforderlig omfattning av nämnda arbetsgivare; försäkringsplikt; fastställande av premiesatser; debitering och reglering av försäkringsavgifter; skadereglering för försäkringar, som handhavas av huvudkontoret; ersättning i anledning av olycksfall i arbete till arbetare, som användes till arbete för statens räkning; samarbete med yrkesinspektionen, sjukkassorna och ombuden; försäkringsmatematiska och statistiska frågor (även statistik rörande olycksfallsskydd); fondförvaltning o. dyl.; organisations- och personalfrågor samt slutligen uppgifter på grund av 1901 års lag. Av det ovan anförda framgår, att kommittén ansett ärenden rörande ersättning i anledning av olycksfall i arbete, som drabbat statsarbetare, böra handläggas inom försäkringsavdelningen. Kommittén har även haft under övervägande att föreslå förläggande av dessa ärenden till riksförsäkringsverkets allmänna avdelning, vilken skulle handlägga riksförsäkringsanstaltens nuvarande uppgifter utöver 1901 och 1916 års lagar. Kommittén har emellertid ansett, att en likformig behandling av skaderegleringsärenden enligt olycksfallsförsäkringslagen kräver, att ifrågavarande ärenden förläggas till försäkringsavdelningen. Vid sådant förhållande uppstår fråga, huruvida staten bör ersätta avdelningen för detta förvaltningsarbete. Med denna fråga samman-

Försäk9 delningens huvudkontor.

rm sav

234 hänger även spörsmålet om ersättning för det utarbetande av statistik rörande olycksfallsskydd, som kommittén föreslår böra anförtros åt avdelningen. Kommittén föreslår emellertid å andra sidan, att staten bör kostnadsfritt låta avdelningen bland annat dels anlita mantalsskrivningsväsendet för inhämtande av vissa uppgifter, dels i samband med kronouppbörden debitera och uppbära försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare, dels genom statens organ indriva resterande försäkringsavgifter samt slutligen låta avdelningen åtnjuta portofrihet för sina försändelser. Då kommittén ansett, att värdet av dessa förmåner till fullo uppväger kostnaden för nyssnämnda förvaltningsarbete, har kommittén icke funnit skäl föreslå, att ersättning härför bör från staten utgå till avdelningen. Såsom nyss antytts, torde försäkringsavdelningen, i likhet med vad som för närvarande är fallet med riksförsäkringsanstalten, mot ersättning behöva anlita särskilda mantalsombud för erhållande av årliga förteckningar över arbetsgivarna. Likaledes torde avdelningen i de orter, där för ändamålet lämpliga sjukkassor saknas, behöva anlita ombud med ungefärligen samma uppgifter, som nu åligga riksförsäkringsanstaltens ortsombud. Till frågan om vederbörlig kontroll över försäkringens soliditet skall kommittén i fortsättningen återkomma.

2.

Besvärsavdelningen och besvärsnämnderna.

I det föregående har kommittén föreslagit, att skaderegleringsärendena i första instans skulle få avgöras av försäkringsavdelningen. Avdelningens eller — där i enlighet med kommitténs förslag i det följande sjukkassa erhållit rätt att bestämma olycksfallsersättningar — sjukkassas beslut härutinnan skulle emellertid kunna överklagas. Under den nu gällande olycksfallsförsäkringslagens giltighetstid har från skilda håll framhållits, att den åt de skadade medgivna rätten att anföra besvär över beslut av försäkringsinrättning icke visat sig vara till fyllest, varför det vore av stor betydelse, att försäkringsrådet icke blott prövade framkomna besvär utan även i och för granskning infordrade försäkringsinrättningarnas beslut. Sålunda framhåller försäkringsrådet i ett yttrande den 27 mars 1924 till riksdagens andra lagutskott: »Den erfarenhet rådet hittills kunnat vinna, hänvisar emellertid på behovet av en omfattande granskning både av bolagens och av riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfrågor. Att under de första åren av rådets verksamhet antalet besvär var ringa och först efter hand ökats, visar även, att arbetarnas förmåga att genom anförande av besvär själva iakttaga sina intressen icke och ej ens bland de organiserade arbetarna, av vilka bolagens klientel till stor del utgöres, hittills varit sådan, att förmånen av att kunna anföra besvär skulle göra en effektiv kontroll i någon avsevärd mån överflödig.» Den hos oss gällande anordningen, nämligen att ett flertal försäkringsinrättningar, varav en del med relativt liten försäkringsstock, äga oinskränkt

235 rätt att själva avgöra stundom så svårbeclömliga frågor, som huruvida ersättning skall utgå i anledning av visst olycksfall, ersättningarnas belopp in. m., innebär givetvis en viss risk för ojämn behandling av ersättningsfrågorna, medförande orättvisor gentemot de skadade. För att såvitt möjligt eliminera dessa olägenheter hava med nuvarande försäkringsorganisation vissa kontrollåtgärder ansetts erforderliga. Behovet av kontrollåtgärder torde emellertid ställa sig annorlunda, om hela olycksfallsförsäkringen sammanföres i en enda inrättning, organiserad på sätt kommittén föreslagit. Den omfattande sakkunskap i ersättningsfrågor, som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riksförsäkringsstämmans sammansättning och inflytande på avdelningens verksamhet, torde innebära säkerhet för att ersättningsfrågorna skulle komma att handläggas på betryggande sätt. Att genomföra särskilda kontrollåtgärder utöver den rätt att anföra besvär, som medgivits den skadade, kan därför synas obehövligt. Då emellertid kommittén föreslår viss obligatorisk kontroll, beror detta därpå, att kommittén ansett det vara av särskild vikt, att de försäkrade få förtroende för det sätt, varpå skaderegleringsarbetet handhaves. Detta förtroende är så mycket mer önskvärt, som efter genomförande av vissa av kommittén i fortsättningen föreslagna åtgärder ökade krav på noggrannhet och objektivitet skulle komma att ställas på de lagtillämpande myndigheterna. För avgörande av frågan om den omfattning, som kontrollverksamheten lämpligen bör erhålla, bör skiljas mellan å ena sidan ersättningar i form av livräntor till invalider och efterlevande, å andra sidan sjukpenning och begravningshjälp. Av samtliga på grund av den obligatoriska försäkringen av försäkringsinrättningarna beslutade ersättningar för olycksfall, som inträffat under år 1920, utgjorde livräntorna 13,055,000 kronor eller 85 2ja %, medan sjukpenning, läkarvård och begravningshjälp tillhopa blott utgjorde 2,183,000 kronor, motsvarande 14 1/3 %. Kapitalvärdet av invalidlivränta uppgick i genomsnitt till 4,789 kronor för man och 3,221 kronor för kvinna. För dödsfallsersättningarna, begravningshjälpen inräknad, voro motsvarande medelvärden respektive 6,422 och 836 kronor. För de olycksfall, som föranlett sjukpenning från och med 36 :e dagen, utgjorde sjukpenningbeloppet i medeltal 163 kronor för man och 125 kronor för kvinna. Motsvarande medelvärden för sjukpenningen under karenstiden för frivilligt försäkrade voro respektive 42 och 28 kronor. Att märka är emellertid härvid, att olj-cksfall med kortare sjukdom såsom följd i antal betydligt överväga sådana med längre sjukdomstillstånd. För ungefär 3/4 av samtliga anmälda olycksfall upphör sjukdomstillståndet inom 35 dagar efter olycksfallet. Av försäkringsinrättningarnas ersättningsbeslut under år 1920 rörde cirka 45,000 sjukersättning, under det att cirka 2,700 avsågo invaliditets- och dödsfallsersättningar. Relationen mellan dessa siffror giver tydligt vid handen, att en obligatorisk kontroll över sjukersättningsärendena måste bliva mycket betungande. Av nyss lämnade uppgifter rörande ersättningsbeloppens storlek vid olika ersättningsarter framgår emellertid, att sjukersättningarna för de skadade äro av relativt liten betydelse. De försäkrade arbetarnas huvudintresse vid den

236 sociala olycksfallsförsäkringen är sålunda förbundet med invaliditets- och dödsfallsersättningarna, vilka till allra största delen utgå i form av livräntor. Kommittén får därför föreslå, att den obligatoriska kontrollen över försäkringsavdelningens ersättningsbeslut skall omfatta blott beslut i livräntefrågor. Den kontrollerande verksamheten anser kommittén böra förrättas inom besvärsavdelningen, vilken, i enlighet med vad kommittén redan föreslagit, jämväl skulle hava till uppgift att föredraga ärenden i den ena av de båda föreslagna besvärsnämnderna. Så snart beslut fattats av försäkringsavdelningen om att livränta skall utgå eller att redan utgående livränta skall upphöra eller för framtiden nedsättas, skulle samtliga till ärendet hörande handlingar överlämnas till besvärsavdelningen, vilken det skulle åligga att senast inom trettio dagar efter ärendets emottagande granska detsamma. För att underlätta granskningen skulle det i instruktionen för försäkringsavdelningen uttryckligen föreskrivas skyldighet för avdelningens vederbörande tjänstemän att, där chefen för besvärsavdelningen så finner vara erforderligt, föredraga dylika ärenden. Erfordras under granskningen införskaffande av kompletterande uppgifter eller utredning i övrigt, skulle detta ombesörjas av försäkringsavdelningen. För att granskningsarbetet skulle bliva så uttömmande som praktiskt sett kan vara erforderligt, borde även följande avslagsbeslut underställas besvärsavdelningens prövning, nämligen dels alla avslagsbeslut i fråga om livränteersättning till efterlevande, dels avslagsbeslut, som föranletts av att arbetaren icke är att anse som arbetare enligt lagen, att olycksfall i arbete icke ansetts föreligga eller att sjukdomen icke ansetts föranledd av det anmälda olycksfallet samt slutligen beslut om avslag i sådana fall, där i läkarintyg för den skadade angivits, att olycksfallet medfört kvarstående men, men invaliditeten icke ansetts uppgå till 10 procent. I de ärenden, där chefen för besvärsavdelningen efter granskning hyser annan mening rörande beslutet än försäkringsavdelningen, skulle, så vida enighet icke kan uppnås, ärendet överlämnas till riksförsäkringsnämnden för slutligt avgörande. Det skulle ankomma på chefen för riksförsäkringsverket och direktören för försäkringsavdelningen att tillse, att ett lojalt samarbete kommer till stånd mellan besvärs- och försäkringsavdelningarna och att de prejudicierande utslag, som komma att givas av besvärsnämnderna, i verkligheten också tillämpas. En fullt säker beräkning av den arbetsbörda, som kontrollverksamheten skulle medföra för chefen för besvärsavdelningen, är givetvis mycket vansklig att åstadkomma. Denna måste i hög grad bliva beroende av huru pass ingående granskningen måste göras. P å grund av den omfattande sakkunskap och starka sociala betoning, som skulle förefinnas hos försäkringsavdelningen, anser kommittén det vara troligt, att endast ett fåtal av de ärenden, som underställas besvärsavdelningens granskning, skulle vara av den art, att de skulle påkalla en ingående undersökning av chefen för besvärsavdelningen personligen. Det största antalet ärenden torde på dennes ansvar kunna granskas av härför lämpliga underordnade tjänstemän inom besvärsavdelningen.

237 Enligt en approximativ beräkning över antalet sådana ärenden, som årligen skulle underkastas obligatorisk kontroll, torde detta kunna uppskattas till 6 a 7,000. Kommittén övergår härefter till att redogöra för sitt förslag beträffande behandlingen av besvärsärenden. Enligt olycksfallsförsäkringslagens nuvarande bestämmelser må besvär över beslut rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon i lagen given bestämmelse anföras hos försäkringsrådet. Rådet har dessutom att i övrigt med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling. Kommittén har, såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för försäkringsrådet, tagit närmare kännedom om rådets hittillsvarande verksamhet och föreslår, att rådet i sin nuvarande form .skulle upphöra och dess verksamhet överflyttas till det föreslagna riksförsäkringsverket. Kommittén har nämligen ansett, att, därest den sociala olycksfallsförsäkringen skulle handhavas av endast en inrättning och denna inom riksförsäkringsverket erhölle en fristående ställning, inga bärande skäl kunde anföras för ett bibehållande av försäkringsrådet såsom självständigt ämbetsverk. I samband med överflyttningen torde emellertid besvärsinstansen böra undergå en genomgripande omorganisation. Vid sin granskning av försäkringsrådets göromål har kommittén funnit, att det vore till stor fördel om för de rättssökande mindre betydelsefulla ärenden kunde frånskiljas och avgöras under mindre omständliga och betungande former än dem, vilka givetvis måste komma till användning vid avgörande av de ekonomiskt viktigare besvärsärendena eller ärenden av principiell natur. Till nämnda ärenden av förhållandevis mindre betydelse torde kunna hänföras framför allt frågor rörande ersättningar under sjukdomstiden. Kommittén anser sig därför böra föreslå, att besvär över beslut rörande enbart sjukersättning eller begravningshjälp behandlas av en särskild sjukhjälpsnämnd, vilken skulle bestå av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en vara representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna. Sjukhjälpsnämnden skulle icke äga att till prövning upptaga besvär, som inkommit senare än å trettionde dagen efter det klaganden erhållit del av överklagade beslutet. Frågor om tvist mellan försäkringsavdelningen och av kommittén i det följande föreslagen s. k. olycksfallsförsäkringsgivande sjukkassa angående sjukersättning på grund av olycksfall skulle dock kunna upptagas till avgörande av sjukhjälpsnämnden även efter utgången av nämnda tid. För behandling av bland annat övriga besvärsärenden föreslår kommittén inrättande av riksförsäkringsnämnden. För att tillförsäkra även de frågor av mera speciell art, vilka skulle behandlas av denna nämnd och vilka ofta äro av den största betydelse för de rättssökande, ett fullt sakkunnigt bedömande, skulle nämnden uppdelas på tre sektioner och varje sektion självständigt ansvara för sina beslut. Besvär över andra ersättningsbeslut än rörande enbart sjukersättning eller begravningshjälp skulle i den mån det icke vidkomme nedannämnda juridiska sek-

238 tion, behandlas av en sektion av riksförsäkringsnämnden, som skulle benämnas livräntesektionen. Denna skulle vara sammansatt av tre personer med framstående skicklighet och erfarenhet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker, ävensom av två representanter, den ene för arbetsgivarna och den andre för arbetarna. Beslut rörande premiesatser och andra avgiftsfrågor skulle få överklagas hos en försäkringsteknisk sektion av nämnden. Denna sektion skulle bestå av fyra ledamöter, varav en jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant. Besvär över beslut rörande olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet och andra juridiska, frågor skulle behandlas hos den tredje av riksförsäkringsnämndens sektioner, den juridiska. Denna skulle enligt kommitténs förslag bestå av tre jurister jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna. Det förtjänar särskilt påpekas, att kommittén i sitt förslag rörande riksförsäkringsnämndens livräntesektion avsett att bota den brist i försäkringsrådets nuvarande organisation, som ligger däri, att varaktig tillgång till en vetenskapligt utbildad och praktiskt erfaren läkare icke är tryggad. Tiden för anförande av besvär hos riksförsäkringsnämnden skulle liksom beträffande sjukhjälpsnämnden enligt kommitténs förslag bestämmas till trettio dagar. Då kommittén i sitt förslag sökt att tillförsäkra besvärsnämnderna den högsta möjliga kompetens för deras uppgifter, och då den i nämnderna företrädda sakkunskapen genom uppdelningen av ärendena torde kunna bättre än hittills utnyttjas, är det uppenbart, att klagan icke bör få föras över besvärsnämndernas beslut. Motsvarande bestämmelse gäller redan för närvarande för försäkringsrådet. Föredragningen av besvär skulle i sjukhjälpsnämnden verkställas av försäkringsavdelningens tjänstemän. I riksförsäkringsnämndens sektioner skulle föredragningen skötas av tjänstemännen å besvärsavdelningen. Det skulle vidare åligga riksförsäkringsnämndens försäkringstekniska sektion att årligen ur försäkringsteknisk synpunkt granska försäkringsavdelningens vinst- och förlusträkning samt dess balansräkning. Beträffande försäkringens soliditet i övrigt föreslår kommittén, att denna vart femte år skulle ingående granskas genom en av Konungen därtill särskilt förordnad person. Ledamöter i nämnderna jämte tvenne suppleanter för var och en av dem skulle av Konungen förordnas för två år i sänder, med undantag för arbetsgivarnas och arbetarnas representanter och deras suppleanter, vilka skulle förordnas för ett år och efter förslag av respektive parters representanter i riksförsäkringsstämman. Arvode m. m. åt nämndernas ledamöter skulle utgå av försäkringsavdelningens medel efter av Konungen fastställda grunder. Vid fastställande av dessa arvoden synes hänsyn böra tagas till den kvantitativt och kvalitativt olika arbetsbörda, som skulle åvila nämnderna respektive sektionerna. Kommittén får i

239 detta sammanhang hänvisa till den översikt över försäkringsrådets verksamhet, som kommittén i det föregående framlagt. Kostnaderna för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna komma enligt kommitténs beräkning att endast obetydligt överstiga försäkringsrådets nuvarande stat, detta i trots av att enligt kommitténs förslag samtliga livränteärenden underkastas obligatorisk kontroll. Förutsättningen för dessa relativt låga kostnader är emellertid, att varken riksförsäkringsnämnden eller sjukhjälpsnämnden bliva ett permanent ämbetsverk utan rekryteras med ledamöter med annan sysselsättning. I själva verket torde det endast härigenom vara möjligt att för längre tid framåt tillförsäkra de i sista hand avgörande instanserna den högsta sakkunskap. Erfarenheterna från det danska arbejderforsikringsraadet och från det finska försäkringsrådet tyda också på, att arbetsbördan icke lägger hinder för en sådan anordning. E t t betydande antal mål hos försäkringsrådet har hittills utgjorts av ersättningsfrågor, som enligt förslaget skulle stanna i sjukhjälpsnämnden. Med den enhetliga behandling, som försäkringens konsolidering till en enda försäkringsinrättning skulle medföra, och den nära förbindelse, som skulle finnas mellan försäkringsavdelningen och besvärsnämnderna, kommer den förra att snabbt rätta sig efter de senares direktiv. I följd härav och med tillämpning av ett mera praktiskt arbetssätt torde besvären i sjukhjälpsnämnden kunna avgöras på föredragning och efter diskussion i nämnden en gång i veckan. De mål, som komma att hänvisas till riksförsäkringsnämnden, bliva sannolikt fåtaligare. Såsom redan i det föregående framhållits, är kommittén principiellt av den uppfattningen, att landets arbetsgivare böra gälda samtliga kostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén kan sålunda icke finna det vara riktigt, att, därest kommitténs organisationsförslag i övrigt antages, statsverketskulle lämna bidrag till täckande av försäkringens administration eller ansvara t. ex. för avgifter, vilka av de avgiftspliktiga icke erlagts. Beträffande kostnaderna för arbetet med reglering inom försäkringsavdelningen respektive besvärsavdelningen av de olycksfall, som drabbat statsanställda arbetare, är kommittén, såsom i annat sammanhang anföres, av den meningen, att dessa kostnader måste anses väl motvägas av värdet å vissa förmåner, som försäkringsavdelningen skulle äga åtnjuta från statens sida. Kommittén föreslår sålunda utöver vad ovan anförts rörande bestridandet av kostnaderna för försäkrings- och besvärsavdelningarna samt besvärsnämnderna, att jämväl det hittills utgående anslaget för bestridande av riksförsäkringsanstaltens kostnader enligt 19 och 37 §§ i olycksfallsförsäkringslagen skall upphöra. 3. Allmänna avdelningen. Kommittén har ovan föreslagit, att försäkringsavdelningen skulle övertaga bland annat den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Riksförsäk-

240 ringsanstaltens övriga verksamhet har kommittén ansett böra överflyttas till en särskild avdelning inom riksförsäkringsverket, vilken avdelning kommittén benämnt allmänna avdelningen, dels på grund av ifrågavarande göromåls art, dels emedan kommittén tänkt sig, att riksförsäkringsverket till de juridiskt utbildade tjänstemännen på denna avdelning skulle kunna överlämna sådana frågor från verkets övriga arbetsområden, vilka erfordra juridisk kompetens. Från riksförsäkringsanstalten skulle sålunda till allmänna avdelningen överflyttas ärenden rörande: olycksfallsförsäkringen för fiskare; ersättningsfrågor i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; livräntor till barn utom äktenskap; livförsäkring i samband med egnahemslån samt ersättning för skada till följd av olycksfall, som föranletts av krigsriskförhållandena. I den mån dessa frågor för sin handläggning kräva försäkringsmatematisk kompetens, kan sådan erhållas från besvärsavdelningen. Beträffande frågor av medicinsk art skulle enligt kommitténs mening särskild läkare anlitas för detta ändamål. Dessutom skulle allmänna avdelningen handhava ärenden, som icke tillhöra annan avdelning inom riksförsäkringsverket, såsom personal- och avlöningsärenden för ämbetsverkets statsanställda befattningshavare, samt vissa fond-, kassaoch bokföringsärenden. 4.

Yrkesinspektionsavdelningen.

Kommittén har i det föregående lämnat en redogörelse över förhållandet mellan yrkesinspektionen och den sociala olycksfallsförsäkringen i Sverige (beträffande utlandet se sid. 344). Denna redogörelse synes kommittén tydligt visa, att de båda myndigheterna böra bringas i närmare organisatorisk samverkan, än som för närvarande äger rum. Yrkesinspektionens befattningshavare synas äga speciella förutsättningar för att utan intrång på sitt inspektionsarbete och till stor del vid utövandet därav kunna vara till gagn för olycksfallsförsäkringen. De äga lokal- och personalkännedom samt erforderlig teknisk kompetens att bedöma yrkesfaran i de speciella fallen. I ett stort antal fall torde upplysningar kunna lämnas utan resa till ort och ställe eller anskaffas vid vederbörandes tjänsteförrättning för andra ändamål. Den individuella prövning, som i vissa fall bör företagas för att en rättvis premiesättning skall ernås, torde därför ofta kunna ske med stöd av deras förhandskännedom, eller kan man med deras tillhjälp på enklaste sätt anordna en speciell undersökning. — De utredningar i anledning av vissa olycksfall, som för närvarande på försäkringsinrättnings begäran företagas av polismyndigheten (i allmänhet verkställes utredningen av landsfiskalerna med ledning av från försäkringsinrättningen lämnade anvisningar) skulle i flera fall, än för närvarande sker, enkelt, snabbt och säkert kunna lämnas av vederbörande befattningshavare hos yrkesinspektionen. Ofta bör denne kunna anlitas för erhållande av upplysningar rörande skadad arbetares arbets- och förvärvsförmåga, upplysningar som äro av värde för skaderegleringsverksamheten. En samverkan av antydd art synes kommittén vidare vara till fördel icke minst för inspektionen. — Enär, såsom kommittén föreslår, den för närvarande

241 inom socialstyrelsen utarbetade arbetarskyddsstatistiken skulle överföras till försäkringsavdelningen, kunde denna statistik genom att samordnas med den egentliga olycksfallsstatistiken förväntas avsevärt vinna i såväl enkelhet som effektivitet. Bland annat skulle j^rkesinspektionens befattningshavare utan omgång kunna för sin verksamhet praktiskt utnyttja specialstatistiken över de större företagens olycksfallsförhållanden och särskilt få sin uppmärksamhet riktad på de olycksfallsorsaker, som ur ekonomisk synpunkt äro mest betydelsefulla och vilkas undanrödjande således skulle göra inspektionen ekonomiskt effektiv. — Genom att i viss mån kunna påverka premiesättningen vid företagen skulle inspektionen vidare erhålla ett medel att mera direkt intressera arbetsgivarna för införande av förbättrat arbetarskydd. Att arbetsgivarnas förståelse för yrkesinspektionens verksamhet härigenom skulle ökas finner kommittén vara uppenbart. Faran för ett obehörigt utnyttjande från yrkesinspektionens befattninghavares sida av den sålunda erhållna befogenheten torde få anses utesluten genom den behandling av besvär i premiefrågor, vilken kommittén föreslagit. Med hänsyn till det ovan anförda har kommittén sålunda föreslagit, att ett samordnande av yrkesinspektionen med den sociala olycksfallsförsäkringen åvägabringas på så sätt, att det föreslagna riksförsäkringsverket blir chefsmyndighet för jrrkesinspektioncn, och att socialstyrelsens nuvarande byrå för arbetarskyddsärenden ingår såsom en avdelning i verket. Denna anordning synes kommittén vara ägnad att medföra betydande fördelar för utvecklingen av yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd mot olycksfall i arbete. Dessutom skulle en sådan anordning helt säkert komma att minska olycksfallsförsäkringens kostnader såväl beträffande ersättningar som administration. Ett samordnande på föreslaget sätt borde dessutom för landets arbetsgivare medföra en rättvisare fördelning av deras bördor för den sociala, olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs organisationsförslag skulle yrkesinspektionens kontrollerande verksamhet med avseende på arbetstidsbestämmelser och dess arbete för välfärdsanordningars genomförande icke förminskas i effektivitet. Kommittén anser även, att arbetsbördan för yrkesinspektionens befattningshavare genom det föreslagna samarbetet icke i nämnvärd mån skulle komma att ökas, därest detaljerna i samarbetet ordnas efter enkla och praktiska linjer. I detta sammanhang anser sig kommittén böra meddela, att en undersökning av yrkesinspektionens verksamhet pågår inom kommittén. Undersökningen har icke ännu hunnit slutföras, men den synes dock göra sannolikt, att, bland annat genom en lämpligare fördelning av inspektionsgöromålen mellan yrkesinspektionens befattningshavare, en minskning av yrkesinspektörernas och assistenternas nuvarande arbetsbörda utan olägenhet kan genomföras. 5.

Riksförsäkringsverket såsom ämbetsverk.

Kommittén föreslår, att riksförsäkringsverkets styrelse skulle utgöras av en generaldirektör såsom chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsav16—2önr,oo

242 delningen och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen. Försäkringsavdelningens direktör skulle dock såsom ledamot i verket äga avgiva votum endast i frågor, som beröra försäkringsavdelningens verksamhet. Vid avgörandet av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom ämbetsverkets chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter. Rörande sättet för handläggning och avgörande i övrigt av ärenden inom riksförsäkringsverket föreslår kommittén vidare, att föreskrifter härom skulle lämnas i en av Konungen utfärdad instruktion för verket. I instruktionen skulle även finnas föreskrivet, i vilken ordning handläggning och avgörande av fråga, som äger väsentligt sammanhang med annat centralt ämbetsverks förvaltningsområde, bör äga rum. Grunderna för besvärsnämndernas organisation och verksamhet samt rörande besvärsavdelningen och dess kontrollverksamhet ävensom angående riksförsäkringsstämmans sammansättning och befogenhet m. m. torde böra fastställas i allmän lag. De föreskrifter, som i övrigt må befinnas erforderliga, skulle meddelas av Konungen i särskild instruktion. Den viktigaste uppgiften för riksförsäkringsverkets chef skulle givetvis bliva — förutom att leda verksamheten efter de delvis nya riktlinjer, som kommittén i sitt förslag uppdragit — bringa försäkringsavdelningen, yrkesinspektionen och övriga delar av verket samt respektive på olika sätt rekryterade personalgrupper i organisk samverkan, så att icke blott slitningar undvikas utan även största möjliga positiva resultat framgår ur samarbetet. Såsom ordförande i försäkringsavdelningens direktion har chefen vidare den betydelsefulla uppgiften att tillse, att vid försäkringens handhavande de sociala synpunkterna röna nödigt beaktande. Kommittén har vidare i sitt organisationsförslag utgått från den förutsättningen, att ett ingående samarbete mellan riksförsäkringsverket och pensionsstyrelsen med dennas utvidgade förvaltningsområde skulle komma till stånd redan från början. Att sörja härför skulle bliva en viktig uppgift för såväl verkets och styrelsens chefer som för försäkringsavdelningens direktör. Det är emellertid uppenbart, att någon tid måste förflyta, innan riksförsäkringsverkets centrala organisation hunnit ordnas och detaljerna i försäkringsavdelningens samarbete med bland annat yrkesinspektionen och — såsom i det följande närmare föreslås — sjukkasseväsendet hunnit bliva fullt klarlagda, men eventuella olägenheter under denna övergångstid få icke undanskymma de stora fördelarna av ett utsträckt samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna. Kan detta samarbete bliva fullt genomfört, för vilket ändamål också förutsattes, att pensionsförsäkringens och sjukförsäkringens lokala organ ombildas och utvecklas på sätt förut föreslagits, synes det icke uteslutet, att den centrala ledningen av socialförsäkringen i framtiden skall kunna förenas hos en och samma chef. att

243 6. Riktlinjer för omläggning och utveckling i vissa avseenden av verksamheten enligt 1916 års lag. I det föregående har redogörelse lämnats för den föreslagna organisationen av riksförsäkringsverket och dess avdelningar. Kommittén, som haft under övervägande flera förslag till förenkling av den sociala olycksfallsförsäkringen, vill i det följande i korthet redogöra för sin ståndpunkt till ett par av dessa förslag, ävensom framlägga sin åsikt rörande riktlinjerna för den närmaste utvecklingen av försäkringen. Såväl socialförsäkringskommittén som kommittén för socialförsäkringens organisation hava behandlat de möjligheter till förenkling i försäkringens förvaltning, som skulle kunna ernås genom uppdelning efter en eller annan grund av försäkringsstocken på sådant sätt, att vissa arbetsgivarkategorier i försäkringshänseende skulle erhålla en förenklad behandling, eventuellt undantagas från försäkringsplikten. En dylik uppdelning existerar i viss mån, såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, redan enligt gällande författning, i det att de större arbetsgivarna, vilka sysselsätta fler än fyra arbetare under hela året, behandlas mer individuellt än de mindre. Beträffande själva omfattningen av försäkringen får kommittén här lämna närmare redogörelse för skälen till sin i grundlinjerna angivna ståndpunkt. Kommittén för socialförsäkringens organisation har i sitt utlåtande den 25 Uppdelning av oktober 1922 undersökt verkningarna av en eventuell uppdelning av arbetsgi^ockmV varna i »företagare» (arbetsgivare, vilka såsom sådana idka något slag av rö- företagare relse) och »icke-företagare» (vilka icke driva rörelse), varvid.den senare grupf6%aa% pen, uppgående till 25 ä 30 procent av hela antalet arbetsgivare, antingen skulle debiteras en och samma avgift per arbetare, oberoende av yrke, eller ock befrias från skyldighet att erlägga försäkringsavgift. Nämnda kommitté fann, att besparingen i förvaltningskostnad till följd av en sådan ändrad behandling av gruppen icke-företagare skulle uppgå till högst 100,000 kronor (inberäknat dyrtidstillägg enligt under l:a kvartalet 1922 gällande grunder), varvid emellertid kostnad för eventuell debitering av ifrågavarande arbetsgivare icke medräknats. På närmare angivna grunder fann sig organisationskommittén föranlåten att icke föreslå en reform av förevarande art. Därest ifrågavarande arbetsgivare icke skulle erlägga avgifter för försäkringen, skulle skadeersättningarna för de olycksfall, som träffade hos icke-företagare sysselsatta arbetare, få bestridas av staten med ett belopp, som av organisationskommittén för år 1920 uppskattades till över 200,000 kronor årligen, varigenom statsverkets utgifter för försäkringen skulle ökas i stället för att minskas. Statistik rörande förhållandet mellan skadeersättningsbelopp och administrationskostnader för nu ifrågavarande grupp föreligger ännu icke. Beträffande frågan huruvida de hos icke-företagare anställda arbetarna skulle kunna undantagas från rätten att åtnjuta olycksfallsersättning hänvisar kommittén till vad därom anförts i grundlinjerna. Om ett dylikt undantag således icke bör göras, uppstår fråga huruvida man för arbetsgivare i yrken med låg

244 olycksfallsrisk skulle kunna utbyta försäkringsplikten mot direkt ersättnings plikt. Enligt kommitténs mening är detta icke möjligt. 1901 års lag föreskrev visserligen ersättningsplikt för arbetsgivaren vid olycksfall, vilken ersättningsplikt genom försäkring i riksförsäkringsanstalten kunde överföras på denna. Men dels voro ersättningarna enligt denna lag relativt låga, dels omfattade lagen endast arbetsgivare i huvudsakligen industriella yrken, där ju arbetsgivarens ekonomiska bärkraft i regel kunde förväntas vara förhållandevis stor. Enligt den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen kunna emellertid ersättningarna uppgå till flerfaldigt större belopp än enligt 1901 års lag, vartill kommer, att även personer med ringa ekonomisk bärkraft kunna vara arbetsgivare enligt 1916 års lag. Ersättningsplikten skulle visserligen kunna tänkas övertagen av staten eller av de övriga försäkringspliktiga arbetsgivarna. Kommittén kan emellertid icke finna, att tillräckligt starka skäl föreligga härför. Statens kostnader skulle, om crsättningsplikten lades på statsverket, väsentligt ökas. Avgiftsdebiteringeri för gruppen icke-företagare utföres redan för närvarande med ett minimum av kostnader, och ifrågavarande arbetsgivare vålla även i övrigt försäkringen förhållandevis obetydliga kostnader. Att överflytta risken på övriga arbetsgivare kan svårligen motiveras med principiella skäl. Med den organisation av olycksfallsförsäkringens centralförvaltning, som kommittén föreslagit, kommer det väsentligen an på arbetsgivarna själva, om de vilja taga initiativ till en dylik anordning. Kommittén har låtit verkställa en särskild beräkning av antalet arbetsgivare, tillhörande gruppen icke-företagare, samt vidare — med utgångspunkt från antagande att alla mindre arbetsgivare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor — låtit beräkna den årliga besparing i anstaltens förvaltningskostnader, som skulle uppstå därigenom, att anstalten upphörde att debitera försäkringsavgifter för förstnämnda grupp av arbetsgivare. Av denna undersökning, som avsett försäkringsåret 1923, har framgått, att antalet arbetsgivare av ifrågavarande slag torde ligga mycket nära 100,000 samt att berörda besparing torde uppgå till cirka 42,000 kronor, fördelande sig på olika kostnadsgrupper på följande sätt: Arvoden till mantals- och ortsombud för införskaffande av erforderliga uppgifter m. m. kronor c:a 35,000 Personalkostnader (inklusive dyrtidstillägg) för debitering och bokföring av försäkringsavgifter » » 4,000 Övriga kostnader • • högst > > 3,000 Summa kronor c:a 42,000

En sådan besparing är enligt kommitténs mening icke tillnärmelsevis av sådan betydenhet, att den kunde anses uppväga den fördel, som det nuvarande systemet besitter däri, att olycksfallsförsäkringens bördor fördelas på landets arbetsgivare efter fullt enhetliga grunder. Försäkringens administration lider vidare redan för närvarande av de ofrånkomliga svårigheter, som äro förbundna med försäkringsstockens rörlighet (t. ex. genom flyttningar, överlåtelser, ändringar

245 i verksamhetens omfattning). Att införa en avgränsning av försäkringsmaterialet, vilken är beroende av en så obestämd och växlande omständighet som en arbetsgivares egenskap av företagare eller icke-företagare, skulle icke vara välbetänkt. P å grund av det anförda finner sig besparingskommittén för sin del icke böra föreslå, att icke-företagare eller andra arbetsgivare med låg olycksfallsrisk skulle avskiljas från eller erhålla särställning inom försäkringen. E t t förslag att från olycksfallsförsäkringslagens tillämpning undantaga sta- Statens och tens och kommunernas arbetare, vilket även behandlats av kommittén för social- ^a^etare"3 försäkringens organisation, torde komma att motverka sitt syfte att nedbringa försäkringens totala förvaltningskostnader. Kommittén anser därför förslaget icke böra genomföras. Av redogörelsen för riksförsäkringsanstaltens organisation framgår, att med Förenklingar avseende å arbetet med och kostnaderna för premiedebiteringen en väsentlio- />/'e/"/efä«l -ii

i

° i

n

i

i-

i

,

,

,

vaocin,uö

ningsarbetet.

skillnad rader mellan de större arbetsgivarna och de mindre. Kommittén har ägnat uppmärksamhet åt möjligheten att inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten genomföra besparingar genom att förenkla premiesättningen (risktarifferingen) . Det har härvid visat sig, att vid debiteringen av de mindre arbetsgivarna kostnaderna för den egentliga premiesättningen, genom av riksförsäkringsanstalten vidtagna särskilda åtgärder, äro så små, att någon nämnvärd besparing ens genom en mycket grov förenkling av den nu tillämpade premietariffen icke skulle uppstå. Snarare kunde på grund av de mindre arbetsgivarnas större känslighet för avgifternas storlek befaras, att genom en sådan förenkling antalet klagomål över påförda avgifter skulle komma att ökas och reformen sålunda resultera i ökning av de totala kostnaderna. — Beträffande premiesättningsarbetet för de större arbetsgivarna erbjuda sig visserligen större möjligheter till förenklingar, men då dessa möjligheter icke utan fara för rättvisan i premiesättningen kunna utnyttjas, föreslår kommittén icke någon ändring i de allmänna grunderna för premiebestämningen. Det bör enligt kommitténs mening vara försäkringsavdelningens uppgift att taga i övervägande, i vilken utsträckning specialtarifferingen lämpligen borde tillämpas. Emellertid anser kommittén, att de minsta av de för närvarande såsom »stör- Gränsen re» betraktade arbetsgivarna i premiesättnings- med flera hänseenden skulle kun- me""n ^°rre na behandlas enligt det enklare system, som användes för de mindre arbetsgi- arbet^g'LZ. varna. Detta skulle lättast kunna ske därigenom, att den för närvarande tilllämpade indelningen i större och mindre arbetsgivare (5—4 årsarbetare) ändrades därhän att såsom mindre arbetsgivare räknades alla de arbetsgivare, som i regel under hela året sysselsätta högst sju arbetare, och såsom större arbetsgivare de övriga. På grund av föreskrift i mantalsskrivningsförordningen innehålla mantalslängderna redan för närvarande uppgifter om yrke och antal arbetare för arbetsgivare med högst sju arbetare. Dessa uppgifter kunna således direkt inflyta i de arbetsgivarförteckningar, som ligga till grund för debi-

246 teringen av mindre arbetsgivare. Att denna möjlighet redan från olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande endast utnyttjats för arbetsgivare med högst fyra arbetare, har berott på att riksförsäkringsanstalten velat avvakta verkan av bestämmelserna om den lägre gränsen. Den vunna erfarenheten torde numera hava givit vid handen, att en höjning av gränsen utan olägenhet kan företagas. Klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare, hava under år 1924 anförts i blott något över x/s procent av samtliga debiterade fall, och flera omständigheter göra sannolikt, att siffran kommer att i framtiden sjunka till en ännu lägre nivå. Antalet större arbetsgivare i landet kan enligt nu gällande definition uppskattas till ungefär 45,000; flyttas gränsen på sätt som ovan föreslagits, kan man vänta sig en minskning i detta antal av minst 10—15,000 arbetsgivare, en minskning, som på grund av de väsentligt högre kostnaderna för premiesättning och debitering av de större arbetsgivarna är av stor betydelse. Av stor vikt är emellertid, att icke några bestämmelser utfärdas, varigenom de nuvarande möjligheterna till anpassning efter speciella enskilda fall skulle försvåras. Särskilda Frågan om vilka särskilda försäkringsvillkor (försäkring för olycksfall utom £orgS' a r bete, annan arbetare än i lagen avses e t c ) , som lämpligen böra medgivas i olycksfallsförsäkringen, är givetvis icke lätt avgjord. Då kommittén föreslår en väsentlig nedsättning av karenstidens längd, är kommittén av den meningen, att försäkring för den kvarstående karenstiden icke skulle få meddelas av försäkringsavdelningen. Där avdelningen efter samråd med sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet så finner lämpligt, synes dock enligt kommitténs mening åt sjukkassa böra medgivas rätt att lämna särskild försäkring jämväl för den av kommittén i det följande föreslagna kortare karenstiden. — Åt större företagsynes böra medgivas att själva utgiva de i lagen stadgade ersättningarna (stå »självrisk»), givetvis liksom för närvarande mot de garantier, som kunna anses erforderliga. Även borde det stå försäkringsavdelningen öppet att medgiva åt sammanslutningar av större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen bestämmas, gemensamt stå självrisk. Icke heller i dessa fall skulle premiedebitering förekomma. Därjämte skulle avdelningen även kunna på vissa villkor medgiva arbetsgivare att bilda en särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond. I vad mån försäkring för olycksfall utom arbete, rätt till lindring i försäkringsavgiften mot bestridande av läkarvård m. m. samt rätt till förskottering av ersättningar med flera övriga särskilda försäkringsformer må medgivas, anser sig kommittén icke böra upptaga till prövning. Dock synas för mindre arbetsgivare särskilda villkor icke böra medgivas. Såsom grund för en fordran på dylika torde här icke heller kunna åberopas något viktigare realt intresse. De mindre arbetsgivarna hava icke heller i någon större utsträckningbegagnat sig av de enligt gällande lag förefintliga möjligheterna till sådana särskilda försäkringsvillkor. Då möjligheterna att erhålla särskilda försäkringsvillkor i oproportionerligt hög grad komplicera och fördyra en central försäkringsinrättnings arbete, anser kommittén även på grund härav, att olika försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare icke böra ifrågakomma.

fÖrS

247 I den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen är som bekant stadgad en ka- Ändring i olycksfallsrenstid av 35 dagar efter olycksfallet. I det av ålderdomsförsäkringskommittén försäkringsavgivna förslaget till olycksfallsförsäkringslag upptogs emellertid icke någon lagens bestämmelser karenstid, utan skulle sjukpenning utgå från vederbörande försäkringsinrätt- om karensning till den skadade från och med dagen efter olycksfallet, om detsamma med- tidens längd och sjukfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga under mer än tre da- penning under gar efter nämnda dag. I Kungl. Maj :ts proposition med förslag till olycksfalls- karenstiden. försäkringslag upptogs en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, under vilka sjukpenning ej skulle utgå. Vid lagförslagets behandling i riksdagen antog andra kammaren för sin del Kungl. Maj:ts förslag, medan första kammaren biföll en inom vederbörande utskott framförd reservation, vari föreslogs en karenstid av 60 dagar, under vilken tid (utom för de 4 första dagarna efter olycksfallet) arbetsgivaren skulle i sjukpenning utgiva för manlig arbetare 1.50 kronor och för kvinnlig arbetare 1 krona per dag. Den i nämnda reservation föreslagna karenstiden fanns förut stadgad i 1901 års olycksfallsersättningslag. Genom sammanjämkning av kamrarnas beslut erhöll bestämmelsen sin nuvarande innebörd, nämligen att sjukersättning under de 35 första dagarna efter olycksfallet skulle utgivas av arbetsgivaren. Skälen till att en karenstid ansågs erforderlig voro huvudsakligen dels sammanhanget mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen, dels de administrativa svårigheter samt besvärligheter i kontrollavseende, som antogos följa av de kortvariga olycksfallens handläggning av centrala försäkringsinrättningar. Olycksfallsförsäkringslagens medgivande för arbetsgivarna att i vederbörande försäkringsinrättningar teckna frivillig försäkring för karenstiden har av dem utnyttjats i stor utsträckning. Nedanstående tabell avser att närmare belysa den omfattning, i vilken olycksfall, som anmälts under år 1920, varit föremål för karensförsäkring. Olycksfall bland statens arbetare hava ej medräknats. Riksförsäkringsanstalten Samtliga olycksfall

Ömsesidiga bolag

Härav med med Samtliga Härav karens- I procent karens- I procent olycksfall försäkring försäkring l

Större arbetsgivare Mindre arbetsgivare Samtliga arbetsgivare

19,128 1,623

13,056 393

68.3 24.2

26,228 710

21,673 537

82.6 75.6

20,751

13,449

,64.8

26,938

22,210

82.4¶Såsom synes hava de mindre arbetsgivarna tecknat karensförsäkring i avsevärt mindre»utsträckning än de större, oaktat de förra genomsnittligt torde hava lägre ekonomisk bärkraft än de senare. Även om denna olikhet huvudsakligen torde kunna tillskrivas okunnighet om lagens bestämmelser, oföretagsamhet o. dyl.. synes dock icke hänsynen till arbetsgivarnas intressen i och för sig

248 kräva en förkortning av karenstiden. En dylik förkortning synes däremot påfordras av sociala skäl, i det att gällande bestämmelser om sättet för beräkning av sjukpenning under karenstiden, såsom nedan närmare beröres, ofta medföra betydande orättvisor mot de skadade. Då det sålunda å ena sidan synts kommittén önskvärt att såvitt möjligt nedbringa de sociala olägenheterna av den nuvarande karenstiden, men å andra sidan kommittén ansett sig icke kunna bortse från de ölägenheter av administrativ art, som skulle uppstå, därest karenstiden helt borttoges, föreslår kommittén, att karenstiden bestämmes till 14 dagar, under vilken tid efter inträffat olycksfall arbetsgivaren själv skulle utgiva i lagen stadgade ersättningar. Sjukpenningen under den nuvarande karenstiden utgår enligt gällande bestämmelser i förhållande till den skadades pensionsavgift. Av skilda anledningar kan emellertid denna avgift komma att fastställas lägre, än som motsvarar arbetarens normala ekonomiska villkor, exempelvis på grund av sjukdom, arbetslöshet m. m. Enär vidare pensionsavgift icke påföres någon för år före det, under vilket han fyller 16 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven, kommer sjukpenningen under karenstiden, där sådan person skadats, att bestämmas till sitt minimibelopp, oberoende av den skadades årsinkomst. Att ersättningsbestämmelserna för karenstiden fixerats såsom skett, beror givetvis på behovet av enkla och påtagliga grunder för bestämmande av ersättning under den tid, som ersättningsplikten direkt åligger arbetsgivaren. Såsom i bilaga 23 närmare beröres torde emellertid på grund av oförstånd, okunnighet m. m. ersättningsbestämmelserna icke alltid rätt tillämpas. På grunder, som i övrigt närmare angivas i nyssnämnda bilaga, anser därför kommittén, att bestämmelserna i fråga böra ändras och ytterligare förenklas. Kommittén föreslår i detta syfte, att sjukpenning under de 14 första dagarna efter olycksfallet bör utgå med vissa bestämda belopp, olika för man och kvinna samt för arbetare över, respektive under 18 år. Till manlig arbetare, som fyllt 18 år, skulle vid full arbetsoförmåga utgå 2. 50 kronor per dag, till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetre, yngre än 18 år, skulle erhålla, manlig 2 kronor per dag och kvinnlig 1.50 kronor. Dessa ersättningsbelopp hava valts så, att kostnaden för sjukpenning under ifrågavarande tid enligt de föreslagna nya bestämmelserna skulle bliva ungefär densamma som enligt nuvarande bestämmelser. Därest karenstiden inskränkes på sätt som kommittén ovan föreslagit, kommer den risk, som arbetsgivaren direkt har att ansvara för, icke att bliva större, än att arbetsgivaren i regel utan olägenhet själv torde kunna bära den. Såsom ovan anförts anser kommittén emellertid, att sjukkasseväsendets till sy nsmynd ishet skulle kunna lämna sjukkassa rätt att giva särskild försäkring jämväl för den av kommittén föreslagna karenstiden. Av administrativa skäl har kommittén ansett det olämpligt att låta avdelningen själv meddela dylik försäkring. Diir karensförsäkring icke kan lämnas av sjukkassa, skulle det emellertid givetvis såsom för närvarande stå arbetsgivaren öppet att, om han så önskar, taga försäkring för sin ersättningsplikt i vanligt försäkringsbolag.

24!) Skyldigheten alt anmäla olycksfall bör enligt kommitténs åsikt åtminstone tillsvidare kvarstå i samma omfattning som för närvarande. För de arbetsgivare, som för närvarande hava karensförsäkring enligt olycks1'allsförsäkringslagen, kan möjligen ett borttagande av rätten till karensförsäkring medföra något ökat besvär, då dessa arbetsgivare ju själva finge utgiva ersättning under viss tid efter olycksfallet. Men då denna tid endast skulle uppgå till 14 dagar och då en decentraliserad behandling av framför allt de kortvariga sjukdomsfallen torde bliva både billigare och mer effektiv, än om försäkringsavdelningen skulle handhava ifrågavarande ärenden, torde nu berörda olägenhet la anses till fullo uppvägd av fördelarna i organisatoriskt avseende. Antalet av de skadeärenden, som försäkringsavdelningen vid 14 dagars karenstid skulle få att behandla, torde komma att något understiga det antal olycksfall, som med nuvarande bestämmelser handlägges av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen. Av samtliga under år 1920 inträffade olycksfall medförde 75 % på grund av frivillig försäkring rätt till ersättning under karenstiden från vederbörande försäkringsinrättning och måste sålunda behandlas av denna. Av de återstående 25 % återställas i genomsnitt cirka "/4 före karenstidens utgång; cirka 6 % äro sålunda berättigade till sjukpenning enligt den obligatoriska försäkringen. Försäkringsinrättningarna hava sålunda för år 1920 reglerat något mer än 80 % av samtliga anmälda olycksfall. Införes 14 dagars karenstid, skulle denna siffra sannolikt minskas till omkring 75 % (enligt 1918 års erfarenhet återställas cirka 25 % av de skadade under de 14 lorsta dagarna efter olycksfallet). Denna minskning synes vara så mycket värdefullare, som försäkringsavdelningen under de första åren jämsides ined sin övriga verksamhet torde hava att utföra ett betydelsefullt och synnerligen krävande organisationsarbete. När kommittén sålunda för sin del föreslagit, att karenstiden skulle sänkas från 35 till 14 dagar, anser emellertid kommittén, att i en icke alltför avlägsen framtid karenstiden ytterligare skall kunna inskränkas. Sedan den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningens organisation ordnats samt, i enlighet med den närmare plan, som kommittén i det följande framlägger, överenskommelse träffats med sjukkassor i ett antal större orter i landet om övertagande under viss tid på egen risk av olycksfallsförsäkring efter karenstiden, varigenom försäkringsavdelningen skulle befrias från en stor del av skaderegleringsarbetet, torde nämligen inga större praktiska olägenheter möta att ytterligare minska karenstidens längd. Vid sin undersökning av den sociala olycksfallsförsäkringen har kommittén Bedömandet kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska och sociala skäl bland annat "efsersaYf-" bedömandet av ersättningskraven till viss del bör omläggas. Kommittén över- ningskrav. går nu till behandling av denna fråga. Utav de olika slag av ersättningar, som enligt nu gällande olycksfallsförsäkringslag utgå på grund av olycksfall i arbete, äro invaliditetsersättningarna de nr ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla. Sålunda uppgingo för de olycksfall, som under år 1920 träffade hos större arbetsgivare anställda manliga ar-

250 betare, sjukpenningen efter karenstiden till 10.5 %, kostnaderna för läkarvård till 3.S %, värdet av invalidlivräntorna till 65.0 % och av dödsfallsersättningarna till 20.7 % av samtliga ersättningar enligt den obligatoriska försäkringen. Kostnaderna för sjukpenning och läkarvård under karenstiden motsvara endast omkring en femtedel av kostnaderna för ersättningar enligt lagen. Samtidigt med att invaliditetsersättningarna äro de ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste, är emellertid bestämmandet av dessa ersättningar i varje särskilt fall förenat med avsevärt större svårigheter än beträffande andra ersättningar. Vid fullständig invaliditet (blindhet, förlust av båda armarna etc.) utgår en årlig livränta motsvarande två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, fastställd på sätt, som närmare angives i 9 § i olycksfallsförsäkringslagen. Vid partiell invaliditet utgår livränta med lägre belopp, svarande mot nedsättningen i arbetsförmågan. Att bestämma den verkliga storleken .av denna nedsättning är givetvis ofta en synnerligen komplicerad fråga. Vid invaliditetsbedömningen har, såsom helt naturligt är, en något olika praxis utbildats i skilda länder och tabeller utarbetats, angivande invaliditetsgraden för skador av olika slag. För fastställandet av invaliditetsersättningarna gäller enligt 8 § av lagen, att hänsyn skall tagas »ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadaninflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön». Oaktat det i lagen sålunda lämnats rum för en avsevärd grad av cliskretionär prövning vid bestämmande av invaliditetsgraderna, har emellertid praxis i Sverige i stort sett fasthållit vid en jämförelsevis schablonmässig tillämpning av de i 1901 års olycksfallsersättningslag givna allmänna reglerna för invaliditetens beräknande. Sålunda hava som regel vid bedömandet av invaliditetsfrågorna så viktiga förhållanden som olikheter i fråga om ålder, yrke, anställnings- och utbildningsmöjligheter m. fl. skiftande omständigheter av teknisk natur tillmätts alltför ringa betydelse vid sidan av den mera påtagliga anatomiska förlusten och därmed sammanhängande funktionsrubbning. Ur den vid invaliditetsgraders bedömande utvecklade praxis kunna följande typiska procentsatser anföras — någon gång såsom vid kvarstående ärrbildning, ömhet, stelhet, smärtförnimmelser eller i fråga om personer med intellektuellt arbete eller arbete, som krävt mera avsevärd yrkesutbildning, hava dock avvikelser från procentsatserna skett. Förlust av ett öga (ögat uttaget) 25 %, blindhet å ett öga 20 %, förlust av hörselförmågan å båda öronen 50 %, hörselförmågan å ett öra 10 %, en arm 70—75 %, ena armen ovanför armbågsleden 60—70 %, ena armen nedanför armbågsleden 50—60 %, en hand eller samtliga fingrar å en hand 50 %, tumme 25 %, ytterfalangen av en tumme 12 %, pekfinger eller styvhet i fingrets alla leder 15 %, ett långfinger 10 %, två falanger å ett långfinger ej 10 %, ett ring- eller lillfinger ej 10 %, ring- och lillfinger å ena handen 14 %, ena benet i höftleden 75 %, ena benet ovanför knäleden 60—75 %, ena benet i knäleden 60 %, ena benet nedanför knäleden 50—60 %, en fot 50 %, samtliga tår å en fot 20 %, stortån eller samtliga övriga tår 10 %.

251 Att en mera elastisk anpassning efter den faktiska invaliditeten icke kommit till stånd i den utsträckning, som 1916 års lag synes hava åsyftat, torde väsentligen vara beroende på att försäkringen är splittrad på flera inrättningar. Särskilt de mindre av dessa kunna, såsom kommittén tidigare framhållit, knappast besitta den sakkunskap, som erfordras för verkställande av en prövning av ersättningsanspråken i full överensstämmelse med lagens anda. Härtill kommer också, att den i övrigt fullt berättigade strävan till likformig och enhetlig lagtillämpning, som hos försäkringsrådet gjort sig gällande, även givit stöd åt ett alltför schematiskt bedömande av ersättningsanspråken. Visserligen har i ej ringa utsträckning hänsyn tagits till den förbättring i arbetsförmågan, som de skadade undergått de närmaste åren efter invaliditetens inträdande. Härvid torde emellertid icke hava beaktats andra omständigheter än sådana, som lades till grund redan för den ursprungliga invaliditetsgradens fastställande. Till belysning härav må lämnas några uppgifter grundade på en inom riksförsäkringsanstalten nyligen utförd reaktiveringsundersökning. 1 Ifrågavarande undersökning omfattar sådana i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, som till följd av olycksfall i arbete börjat uppbära livränta enligt 1916 års lag under något av åren 1918—1921. Antalet dylika invalider har uppgått till 4,367. För var och en av dessa invalider har bland annat invaliditetsgraden observerats såväl vid tidpunkten för livräntans början som på dagen 1 år, 2 år, 3 år och 4 år därefter. Då vid undersökningen ingen hänsyn tagits till förändringar i invaliditetsgraden, som inträffat efter år 1923, hava 1920 års invalider endast observerats till och med 3 år efter invaliditetens början och 1921 års invalider endast till och med 2 år därefter. Det visar sig härvid, att flertalet invalider icke företer någon ändring av invaliditetsgraden. Av de invalider, för vilka invaliditetsgraden har undergått förändring från det ena året till det andra, har i flertalet fall invaliditetsgraden sjunkit (partiell reaktivering), i en del fall hava invaliderna blivit fullt återställda (total reaktivering), i en del fall har försämring inträtt, varigenom invaliditetsgraden stigit. Såsom allmänt resultat har erhållits de i följande tabell angivna siffror.

Invaliditeten började under ar

Antal livräntetagare

Reaktiveringens storlek i procent under l:a

2:a

3:e

4:e

året efter invaliditetens början

Samtliga år J

880 1,258 1,173 1,056

9.7 % 11.6 » 12.1 > 10.4 »

2.5 % 4.6 > 4.8 > 5.4 >

0.2 % 1.1 % 1.2 > 1.5 > 2.3 > — 1 —

4,367

11.1 %

4.5 %

X.i

/o

0.8 %

) En jämförelse med den av sekreteraren John Nordin verkställda, år 1920 offentliggjorda undersökningen har visat sig bliva alltför osäker på grund av att denna rör sig med material enligt 1901 års lag.

252 Ur tabellen framgår, att reaktiveringen under l:a året efter invaliditetens början uppgått i genomsnitt till 11.1 %, under 2:a året till 4.5 %, under 3:e året till 1.7 % och under 4:e året till 0.8 %, eller sammanlagt till omkring 17 % av invaliditeten vid tidpunkten för livräntornas början. Härav framgår, att kostnaden för invaliditetsersättningarna på grund av reaktiveringen minskats med omkring en sjättedel av den kostnad, som skulle erfordras, därest ingen förändring i invaliditetsgraden ägt rum. Olika skador förete en betydande olikhet i avseende på reaktiveringen. Till belysning härav har i följande tabell sammanställts reaktiveringssiffror för olika skadegrupper för vart och ett av de 4 första åren efter invaliditetens början.

S k a d a

art

Antal livräntetagare

Reaktiveringens storlek i procent under l:a

2:a

4:e

året efter invaliditetens början A. I. Huvudskador II. Ögonskador B. I. Skulder-, axel- eller armskador II. Haudskador III. Fingerskador C. I. Bäcken-, höft- eller benskador II. Fotskador D. I. Bålskador II. Skilda kroppsdelar E. Övriga skador Samtliga skador \

70 911 333 189 L,699 557 154 77 371 6

15.1 % 3.8 > 13.1 » 16.3 » 11.4 > 15.1 > 23.8 » 13.9 > 10.2 >

—

—

4,367

11.1 %

4.5 %

14.7 % 1.0 » 7.3 » 7.6 s 3.5 •» 6.7 . 7.8 > 5.3 » 4.3 >

2.3 0.8 3.4 3.3 0.7 2.6 5.2 4.2 2.6

o.o 1.9 0.3 0.5 1.0 0.6 11.8 0.8 0.8

Särskilt anmärkningsvärd är den ringa reaktivering ögonskadorna förete. En närmare undersökning av dessa skador ger emellertid vid handen, att ett betydande antal uppvisar förbättring, som dock kompenseras därav att ett stort antal fall försämras. Den största reaktiveringen uppvisa fotskadorna. Beträffande huvudskador och bålskador förete reaktiveringssiffrorna ett mera oregelbundet förlopp — en naturlig följd av det ringa observationsmaterial, som ligger till grund för dessa siffror. Huvudskadorna omfatta sålunda endast 70 och bålskadorna endast 77 fall. I utlandet, bland annat och tidigast i Tyskland, har flerstädes mycken uppmärksamhet ägnats åt frågor rörande den faktiska invaliditeten samt reaktiveringen och åtgärder att befordra denna. En framstående plats i detta hänseende intages även av Holland, vars åtgärder på ifrågavarande område i mycket torde böra beaktas vid behandlingen i vårt land av dylika frågor. Kommittén har med anledning härav ansett sig böra lämna en närmare redogörelse för det viktigaste av vad som i Holland åtgjorts beträffande förevarande spörsmål. Även förhållanden i Schweiz skola i någon mån beröras.

253 Den sociala olycksfallsförsäkringen i Holland äger rum i riksförsäkringsbanken i Amsterdam. Arbetsgivare äger dock att under vissa villkor själv stå ersättningsrisken eller överlåta densamma å försäkringsbolag eller försäkringsförening. Även i dylika fall skola emellertid alla ersättningar bestämmas ocli deras utbetalning förmedlas av riksförsäkringsbanken. Till belysande av huru i Holland åskådningen i fråga om invaliditetsbedömningen efter hand utvecklats, må här anföras hithörande bestämmelser enligt 1901 respektive 1921 års lagstiftning. 1901 års lag stadgade: »Arbetaren anses i lagens mening såsom helt eller delvis oförmögen till arbete, om han blivit helt eller delvis oförmögen till det arbete, som motsvarade hans krafter och färdigheter före olycksfallet.» 1921 års lag stadgar: »Arbetare enligt lagen anses såsom helt eller delvis oförmögen till arbete, om han har blivit helt eller delvis oförmögen till det arbete, som motsvarade hans krafter och färdigheter före olycksfallet och med hänsyn till hans utbildning och förutvarande yrke utan obillighet kan anvisas åt honom i den ort, där han arbetade eller senast har arbetat, eller i en närbelägen liknande ort. Vid fastställandet av nedsättningen i arbetsförmågan skall såvitt möjligt hänsyn tagas till den genom denna nedsättning minskade möjligheten att erhålla arbete, såsom nämnts i moment 1.» Av särskilt intresse äro även följande numera gällande bestämmelser. Till läkarvård räknas även anskaffandet av sådana hjälpmedel, som äro nödvändiga för återställande, bibehållande eller höjande av arbetsförmågan, såvida denna förmåga nedsatts genom olycksfallet, ävensom undervisning i användande av dylika hjälpmedel. Om enligt riksförsäkringsbankens styrelses mening arbetsförmågan hos en skadad arbetare, åt vilken provisoriskt eller permanent tillerkänts livränta, kan höjas genom särskild utbildning, har styrelsen befogenhet att, om den skadade själv eller hans rättsliga ombud så begär, låta giva honom sådan utbildning för riksförsäkringsbankens räkning. Sättet, på vilket denna utbildning lämnas, regleras närmare i enlighet med de allmänna föreskrifter, som lämnas av styrelsen. Ett olycksfall, som drabbar den skadade i samband med denna utbildning, betraktas som inträffat till följd av det första olycksfallet, vars följder föranledde utbildningen. Om den skadade utbildas i ett företag med försäkringsplikt, behöver arbetsgivaren icke betala någon premie. En invalid arbetare, som anses lämplig att utbildas i ett nytt yrke eller som genom särskild utbildning i sitt förra yrke anses kunna erhålla väsentligt ökad färdighet och som själv har god vilja därtill, understödjes även mycket Jnkostigt av riksförsäkringsbanken. Om han ej kan utföra något lönande arbete, emedan undervisningen ej giver honom tid därtill, erhåller han full

254 livränta. Riksförsäkringsbanken betalar lärare, böcker, materiel, nödvändiga resekostnader etc., och först när han kommit därhän, att han med framgång kan börja ett lönande arbete, göres en ny beräkning av hans livränta. Utbildningen kan ej påtvingas någon, utan måste i stället fullständigt frivilligt begäras av ifrågavarande person. Såvitt möjligt bibehålles invaliden i eget eller närbesläktat yrke. Endast i det fall, då detta är alldeles omöjligt, sokes en annan sysselsättning. I allmänhet uppnås något verkligt resultat endast när invaliden själv vill medverka och är i stånd att inse de med reaktiveringen förbundna fördelarna för sig själv. I dylika fall äro emellertid resultaten utomordentligt goda. Tacksamhetsskrivelser vittna också om invalidernas egen tillfredsställelse med vad som åstadkommits. Bankens verksamhet på förevarande område tog sin början under år 1909, då härför vid banken anställdes en särskild tjänsteman, inspekterande ingenjör (s. k. specialagent). För närvarande finnas anställda 8 sådana specialagenter. Dessa äro tekniskt bildade personer med erfarenhet från skilda fackområden och vana vid samvaro med arbetare. Av specialagenterna är en stationerad hos banken i Amsterdam samt de övriga 7 tilldelade var och en sitt distrikt. Inom varje specialagent-distrikt finnas 3—4 kontrolläkare. Samarbetet mellan specialagenterna och bankens medicinska avdelning samt kontrolläkarna är mycket omfattande. Sålunda sammanträder ungefär en gång i veckan specialagenten med bankens kontrolläkare inom distriktet. Någon gång årligen sammanträda dessutom alla specialagenter och kontrolläkare under ordförandeskap av överläkaren hos banken. Innan en invaliditetsgrad bestämmes hos banken, verkställes en undersökning av den skadade av såväl läkaren som specialagenten. Liknande undersökningar äga även rum, så snart ändring skall ske i en förut fastställd livränta. Tidigare fingo läkaren och specialagenten var för sig avlämna rapporter över varje invaliditetsfråga och förslag till invaliditetsgrad eller anpassningslivränta, men fordrar banken numera en gemensam rapport från dessa. Denna ändring har skett, emedan det visat sig nödvändigt för frågornas enhetliga och riktiga bedömande, att gemensamt förslag avgives av den tekniska och medicinska sakkunskapen. Visar det sig genom special agentens undersökning, att livräntan kan nedsättas eller upphöra, så kan detta tidigast ske från och med dagen för specialagentens undersökning. För några år sedan gjordes av bankens överläkare en undersökning, som utvisade, att år 1916 100,000 gulden hade förlorats, därigenom att banken på grund av brist på specialagenter icke i tillräckligt god tid hunnit undersöka invaliderna och därför onödigtvis utbetalt för höga livräntebelopp. Nyssnämnda belopp torde giva en föreställning om invalidkontrollens stora ekonomiska betydelse. En stor svårighet, vilken specialagenterna hava att övervinna, är att förmå arbetsgivarna att emottaga invalida arbetare, som skola lära sig ett nytt yrke. Banken lär därför komma att söka få till stånd ett samarbete med landets yrkesskolor.

255 Omkring 90 procent av invaliderna stå under fortlöpande kontroll av specialagenterna. Samtidigt som banken bestämmer tillfällig eller definitiv livränta, bestämmes även den tid, inom vilken specialagenten senast bör hava verkställt förnyad undersökning. Denna tid brukar, då definitiv livränta för första gången fastställes, oftast bestämmas till två år. Vid den fortlöpande kontrollen söker specialagenten att, om möjligt, innan lian sammanträffar med den skadade och undersöker honom, erhålla upplysningar om den skadades arbetsförmåga hos den eller de arbetsgivare, där den skadade sysselsatts sedan senaste undersökning. Då så anses erforderligt, uppsöker specialagenten även den skadades arbetskamrater, familj eller grannar för att av dessa erhålla upplysningar. I ett mycket stort antal fall har det A'isat sig, att vederbörande arbetsgivare icke förmärkt någon minskad arbetsförmåga hos arbetare, som från banken erhålla även ganska hög invaliditetsersättning. I en del fall inträffar det till och med, att såväl den skadades arbetsgivare som arbetskamrater saknat kännedom om att den skadade varit invalid. För bedömandet av förvärvsförmågan spelar den intjänade lönen en underordnad roll. Förvärvsförmågan bestämmes på grund av den skadades färdighet i allmänhet. Endast om arbetaren arbetar i sitt gamla yrke, har lönebeloppet en mera utslagsgivande betydelse. Vid fastställandet av invaliditetsgrad för t. ex. en skadad, som före olyckstillfället haft sin utkomst inom ett stadigvarande arbete, men som på grund av olycksfallet övergått till ett säsongyrke och där har full arbetsförmåga, tages även hänsyn till de minskade arbetsmöjligheterna inom det nya yrket. Banken kan för skadad person, som icke vill åtaga sig av specialagenten erbjudet arbete, nedsätta livräntan till samma belopp, till vilket banken beräknar att livräntan skulle hava uppgått, därest den skadade åtagit sig det erbjudna arbetet. Sådana åtgärder vidtagas dock endast då lämpligt arbete kunnat erbjudas den skadade i hans hemort. En vid den nuvarande svenska olycksfallsförsäkringslagens antagande uttalad åsikt, att det ur det allmännas synpunkt icke skulle vara klokt att, i anledning av att den skadade förvärvat sig ny yrkesskicklighet, minska den ersättning, som redan tillerkänts honom, har icke vunnit bekräftelse genom den holländska erfarenheten. Det har nämligen visat sig vara ytterst sällan, som en skadad varit, på grund av sin vetskap om livräntans nedsättande, ointresserad av att skaffa sig större yrkesskicklighet. Vid en reaktiveringsundersökning, som företogs i Holland åren 1916 och 1917 framgick, att av 1,914 definitiva livräntor, vilka man funnit anledning undersöka, 746 helt indragits och 553 nedsatts till lägre belopp, medan i 609 fall ändring i invaliditetstillståndet icke kunnat påvisas, åtminstone icke i sådan grad, att förändring av räntebeloppet kunnat komma i fråga. I 6 fall hade arbetsförmågan avtagit och sålunda livräntebeloppet höjts. Undersökningsresultatet åskådliggöres närmare av sammanställningen å följande sida.

256¶Invaliditeten före revisionen uppskattad till % 0 5 10 15 20 25 30 35 40 . . . 45 50 55 60 65 70 75 80 90 100

.

Antal fall där invaliditeten efter revisionen uppskattats till % 0

10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 90 100 Summa

2 15 495 141 53 20 12 3 4 2

2 189 76 82 21 10

1¶Summa 748

6 95 10 65 28 3 4

1 89 16 47 30 2 38 12 20 1 20 16 22 10 1 36 2 3 1 3 4 10 9 16 20 1 2 1 1 2 1 13 2 1

4 1 39

1 2

5 10 1 1 1 1 1 1 1

18 3 5 1

—

1 C 382 •211 168 104 61 41 75 . 3 54

i 5

2 24

1 1

6 21 684 312 235 169 120 59 94 10 105 3 53 6 18 7 9 1 2

"l 1 1,914

Även i Schtvcis är frågan om den faktiska invaliditeten föremål för mycket stort intresse, om också det där rådande systemet såsom varande av yngre datum ännu icke nått samma utveckling som i Holland. Kommittén inskränker sig här till att endast i största korthet antyda huvuddragen av detsamma. När en avsevärd förbättring i den skadades hälsotillstånd icke längre kan väntas av ett fortsättande med läkarbehandlingen, och olycksfallet efterlämnar en sannolikt bestående arbetsoförmåga, tillerkännes den skadade en livränta under förbehåll för revision enligt särskilda bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, vilka äro av följande lydelse: »Blir förvärvsförmågan efter fastställandet av livräntan avsevärt mindre eller större, så inträder för tiden därefter en motsvarande höjning eller sänkning av livräntan eller dess indragning. Livräntan kan revideras när som helst under de tre första åren efter dess fastställande men därefter endast vid slutet av sjätte och nionde åren.» Kan det sannolika förloppet beträffande arbetsförmågans tilltagande på förhand bestämmas, sker hela livränterevisionen vid första fastställandet av livräntan på så sätt, att redan då beslutas om successiva sänkningar av invaliditetsprocenten efter utgången av vissa tidsperioder. Annorlunda gestaltar sig tillvägagångssättet i de fall, då vid livräntans första fastställande den vidare utvecklingen icke med säkerhet kan förutses. I sådant fall bestämmes på förslag av den läkare, som uppskattat den första invaliditeten, om en revision vid en bestämd tidpunkt, då livräntetagaren underkastas en efterundersökning, och samtidigt införskaffas uppgifter å arbetsplatsen angående arbets- och löneförhållanden. Har arbetsförmågan sedan första fastställandet av livräntan blivit avsevärt mindre eller större, höjes

257 eller sänkes livräntan i motsvarande grad eller indrages; har förvärvsförmågan ej ändrats, ändras heller icke livräntan. Bedömandet av den ändring, som arbetsförmågan undergått, sker under kombinerat hänsynstagande till å ena sidan den medicinskt-teoretiska invaliditeten, å andra sidan tjänste- och avlöningsförhållandena. På förslag av den läkare, som företager efterundersökningen, blir allt efter fallets art en ny revisionstermin bestämd eller också avstås från ny revision, därest någon ändring i tillståndet ej kan väntas vare sig genom förbättring eller genom anpassning och vana. Inom de i ovan citerade lagbestämmelser angivna tidpunkter äger även den försäkrade rätt att fordra revision, om han anser nedsättningen i sin förvärvsförmåga hava blivit större. Varje av olycksfallsförsäkringsanstalten beslutad livräntenedsättning kan av den försäkrade överklagas i högre instans. År 1923 företogos på cirka 10,000 löpande livräntor 4,600 efterprövningar, varvid 1,687 livräntor sänktes och 1,389 indrogos och alltså ungefär 1,600 blevo oförändrade. Det jämförelsevis stela system, som i vårt land användes i fråga om utmä- Kommitténs tände av invaliditetsersättningar, och det otillräckliga hänsynstagandet till de forslag. individuella omständigheterna i varje särskilt fall måste enligt kommitténs mening betecknas såsom i viss mån stridande mot den sociala olycksfallsförsäkringens egentliga syfte. Den ovan lämnade redogörelsen för vissa åtgärder, vilka i utlandet vidtagits i syfte att följa och befordra reaktiveringen, torde också ådagalägga vår efterblivenhet i detta avseende. Grundsatsen, att skadans verkliga påföljd för den skadade skall vara bestämmande för invaliditetsgradens fastställande, synes böra följas icke blott för att undvika utgivande av högre ersättningar än som äro skäliga utan även av hänsyn till invalidernas rätt. Det torde nämligen finnas skäl att antaga, att även i vårt land de höggradiga invalidernas förvärvsförmåga i vissa fall överskattas. En snar rättelse av detta missförhållande är av sociala skäl erforderlig. Av samma skäl böra reaktiveringsfrågorna behandlas så, att invaliderna själva få intresse av att höja sin arbetsförmåga. För bedömandet av den skadades faktiska invaliditet bör enligt kommitténs uppfattning hänsyn tagas icke endast till den minskning i den skadades arbetsförtjänst, som föranletts av olycksfallet, utan även, såsom tidigare framhållits, till andra faktorer, såsom exempelvis den skadades yrke, ålder, utbildningsmöjligheter, ökad arbetslöshetsrisk och omständigheter förknippade med diverse lokala förhållanden såsom större eller mindre svårighet att förflytta sig från bostaden till arbetsplatsen m. m. På grund härav anser sig kommittén av både ekonomiska och sociala skäl böra påyrka att, därest den av kommittén tilltänkta omorganisationen av olycksfallsförsäkringen kommer till stånd, bedömandet av ersättningskraven till viss del omlägges, så att en mera individuell prövning av den förlorade arbetsförmågan i lämpliga former kommer att äga rum. Skärpt individuell prövning av den förlorade arbetsförmågan förutsätter 11—250500

258 emellertid såsom nämnts införande av mera ingående skälighetsprövning än som för närvarande tillämpas. En upprepad prövning med viss tids mellanrum bör komma till användning i betydligt större omfattning än som för närvarande sker, samt liksom i Holland verkställas genom intimt samarbete mellan medicinsk och teknisk sakkunskap under hänsynstagande till faktorer, som enligt vad ovan anförts, kunna vara av betydelse för en rättvis uppskattningav den genom olycksfallet framkallade minskningen i invalidens förvärvsmöjligheter. Hitintills har ett sådant förfarande varit väsentligen försvårat, dels, såsom redan i det föregående framhållits, till följd av olycksfallsförsäkringens splittring på en mångfald inrättningar, dels därigenom att olycksfallsförsäkringen liksom pensionsförsäkringen lidit av en stark centralisering till själva försäkringsanstalterna, under det att den lokala organisationen varit svagt utbildad. Den nuvarande riksförsäkringsanstaltens ombud äro i regel personer utan närmare förbindelser med de försäkrade och utan närmare kännedom om deras arbetsförhållanden eller ekonomiska omständigheter. Kommittén anser emellertid för sin del, att genom det samarbete med sjukkassorna och yrkesinspektionen, som kommittén tänkt böra åvägabringas, ökade möjligheter för den primära kontrollen över invalidernas arbetsförmåga skulle skapas. Av såväl sociala som nationalekonomiska skäl anser kommittén, att den skadades förvärvsmöjligheter i största möjliga utsträckning böra återställas genom exempelvis ökad specialistvård, vanförevård och ändamålsenlig utbildning. Då det visat sig, att de minskade möjligheterna för en invalid att själv skaffa sig sitt uppehälle ej sällan bero mindre på minskningen av hans arbetsförmåga än på svårigheten att över huvud taget erhålla anställning, torde vidare ett närmare samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen böra komma till stånd. Om försäkringen bleve ordnad på sätt kommittén tänkt sig, varigenom arbetsgivarna själva finge väsentligt inflytande på dess praktiska tillämpning, skulle säkerligen också ett helt annat intresse än under nuvarande förhållanden kunna påräknas från deras sida för att bereda invalider lämpligast möjliga arbete och genom andra ändamålsenliga anordningar stödja strävandet att så långt som möjligt utveckla deras minskade förvärvsförmåga. Då såväl olycksfallsförsäkringen som sjukförsäkringen enligt kommitténs förslag mera än hittills böra inriktas på individuell behandling och arbetsförmågans återställelse, är läkarnas medverkan och intresse för just denna sida av socialförsäkringen särskilt viktig, och säkerligen skulle det vara mycket fördelaktigt, om försäkringsavdelningen på för ändamålet lämpliga orter hade tillgång till särskilda läkare, vilka haft tillfälle att sätta sig väl in i principerna för skaderegleringsverksamheten. Dessa läkare kunde då i mån av behov anlitas för kontroll- och specialundersökningar av olika slag, för bedömande i erforderliga fall av arbetsförmågans nedsättning samt frågor rörande specialistvård, vanförevård, anpassning och yrkesutbildning m. m. Härigenom skulle det bliva möjligt för försäkringsavdelningen att i tveksamma fall utan alltför stora kostnader erhålla sakkunniga och fullt tillförlitliga läkarutlåtanden, grundade på förtrogenhet med försäkringsverksamhetens mål och medel.

259 Om pensionsstyrelsen, såsom i det föregående förordats, kommer att anlita s. k. socialförsäkringsläkare för den sjukvårdande verksamheten och prövningen av de pensionssökande, torde dessa med fördel kunna användas även för olycksfallsförsäkringen. För ett framgångsrikt upprätthållande av systematiskt samarbete med läkarkåren och sjukvårdsinrättningar skulle det givetvis vara synnerligen betydelsefullt, för att icke säga nödvändigt, för försäkringsavdelningen att hos sig hava anställda en eller flera framstående läkare, som ägnade sig helt åt ifrågavarande verksamhet; en sådan anordning skulle utan tvivel löna sig utomordentligt väl ur både social och försäkringsekonomisk synpunkt. Den erfarenhet och överblick i stort av skaderegleringsarbetet, som dessa centralläkare komme att besitta, skulle naturligen förläna en sådan auktoritet åt försäkringsavdelningens åtgärder i dess mellanhavanden med övriga läkare och sjukvårdsinstitutioner, som näppeligen torde kunna uppnås på annan väg. Betydelsen härav torde vara alltför påtaglig för att här behöva närmare utvecklas. Självfallet skulle centralläkarna stå i särskilt nära förbindelse med de här ovan ifrågasatta lokala läkarna på olika orter samt genom dem å ena sidan insamla rön och erfarenheter av intresse från olika håll, å andra sidan bland läkarna i allmänhet sprida erforderlig kännedom om vad som för dem är av vikt att iakttaga. Reaktiveringsfrågornas ändamålsenliga behandling skulle bliva en av de gemensamma huvuduppgifterna för både centralläkarna och de lokala läkarna, och antagligen skulle det för detta ändamål vara lämpligt och ur alla synpunkter fördelaktigt, om försäkringsavdelningen i likhet med motsvarande försäkringsinstitutioner i såväl Holland som Schweiz vid själva huvudkontoret inrättade en särskild undersökningsavdelning, som skulle stå under centralläkarnas omedelbara ledning, vara utrustad med modern attiralj och tillika äga tillgång till erforderlig yrkesteknisk sakkunskap. I sistnämnda förhållande återfinnes just en av de många beröringspunkter mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen, vilka föranlett kommittén att föreslå en närmare organisatorisk anslutning mellan respektive centrala organ. Möjligen kunde även med fördel etableras ett systematiskt samarbete mellan denna undersökningsavdelning och vanföreanstalten i Stockholm. En viktig förutsättning för införande av ökad skälighetsprövning vid fastställandet och reviderandet av livräntor är, att prövningen redan i första instans verkställes av kompetent personal med största noggrannhet och opartiskhet. Därest tvivel härom skulle uppstå bland de skadade, vore detta enligt kommitténs mening ur social synpunkt synnerligen olyckligt. I administrativt hänseende skulle vidare ett misstroende mot försäkringsavdelningens prövning komma att medföra ökning av antalet besvärsärenden, och då dessas avgörande under angiven förutsättning torde bliva avsevärt mera krävande än försäkringsrådets nuvarande prövning av invalidersättningsärenden, skulle besvärsinstansens arbete komma att icke obetydligt ökas. Med den behandling av ersättningsfrågorna, som kommittén genom sitt förslag till försäkringens organisation avsett att införa, anser emellertid kommittén, att faror av berörda slag behörigen undanröjts.

260 Kommittén har icke velat uppställa någon detaljerad plan för reaktiveringsarbetet. De många olika faktorer, till vilka hänsyn bör tagas vid bestämmande av den faktiska invaliditeten, äro alltför skiftande från fall till fall, för att en rättvis avvägning dem emellan på förhand med någorlunda säkerhet skulle kunna företagas. Kommittén vill dock framhålla, att systemet för reaktiveringsarbetet bör utvecklas successivt, under ständigt tillgodogörande av de erfarenheter, som vunnits under arbetet. Den utländska erfarenheten, exempelvis i Holland, Nordamerikas förenta stater, Schweiz och Tyskland synes härvid även böra iakttagas. Olycksfalls- Kommittén övergår härefter till att behandla den samverkan mellan den soförsäkringens c i a j a 0 l y c k s f a H s försäkringen och sjukkasseväsendet, som enligt kommitténs memed sjuk- ning bör åstadkommas. kassor. Samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassa synes enligt kommitténs åsikt böra om möjligt så ordnas, att man, förutom vissa fördelar vid behandlingen av försäkringsgöromålen, för vilka fördelar närmare redogörelse nedan lämnas, beträffande skaderegleringsärendena ernår förbättrad, lokal kontroll över de skadade. På samma gång som genom samarbetet utanordning av ersättningar kunde ske utan onödig omgång, skulle på detta sätt såväl de egentliga försäkringskostnaderna som utgifterna för den centrala administrationen kunna minskas. En samverkan mellan försäkringsavdelningen och sjukkassorna torde kunna tänkas ordnad antingen i den formen, att avdelningen svarar för försäkringen jämväl under den tid, som sjukkassan skulle sköta skaderegleringen, och att alltså sjukkassans uppgift skulle inskränka sig till att förskottera eller å inrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan skulle återregleras från avdelningen (i likhet med vad som redan nu sker mellan riksförsäkringsanstalten och vissa sjukkassor), eller ock så att sjukkassan övertoge hela försäkringen för denna tid. Det förstnämnda alternativet torde ur skaderegleringssynpunkt knappast komma att medföra några mera avsevärda fördelar i jämförelse med vad som skulle kunna vinnas genom att avdelningen själv ombesörjde skaderegleringen. Därest avdelningen skulle till sjukkassan återreglera av denna förskotterad ersättning för karenstiden, förutsätter denna återreglering givetvis en granskning hos avdelningen av de från kassan gjorda utbetalningarna. Redan en sådan granskning är tidsödande. I samma mån som de med olycksfallsförsäkringen samarbetande kassornas antal växer, kommer vidare med största sannolikhet granskningen till följd av kassornas växlande kompetens ytterligare att försvåras på grund av gjorda felutbetalningar, missförstånd om olycksfallsförsäkringslagens innebörd i det ena eller andra avseendet o. dyl. Enligt vad kommittén erfarit, har riksförsäkringsanstalten visserligen funnit det nu förefintliga samarbetet med vissa sjukkassor på liknande villkor i stort sett fördelaktigt och arbetsbesparande. Det är därvid emellertid att bemärka, att detta samarbete är etablerat med ett fåtal (inalles 15) sjukkassor, vilkas kvalifikationer på förhand noga prövats och vilka på grund av sitt ringa antal

261 kunnat delgivas synnerligen utförliga instruktioner dels skriftligen, dels genom besök av anstaltens tjänstemän, dels även genom upprepade klarläggande framställningar på grund av inkomna förfrågningar m. m. Det synes kommittén vara sannolikt, att förhållandena skulle komma att ställa sig annorlunda, om samarbetet skulle avse ett större antal kassor av skiftande storlek och kompetens, bland vilka större delen säkerligen icke skulle kunna ernå samma övning och vana, som de huvudsakligen i industricentra belägna kassor, med vilka riksförsäkringsanstalten nu samarbetar. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att i Norge, där sjukkassorna på egen risk övertagit jämväl olycksfallsförsäkringen under de 10 första dagarna efter olycksfallet, man i lagen lämnat försäkringsinrättningen möjlighet att låta sjukkassan även fortsättningsvis under sjukdomstiden förskottera ersättning för inrättningens räkning. Denna anordning har emellertid i stort sett befunnits mindre lämplig och endast undantagsvis kommit till användning. För att samarbetet med sjukkassorna ur skaderegleringssynpunkt skulle bliva av verklig betydelse, synes det kommittén därför otvivelaktigt vara förmånligast, att samarbetet ordnas på sådant sätt, att sjukkassorna i så stor utsträckning som möjligt på egen risk övertaga försäkringen under viss del av sjukdomstiden. Försäkringsavdelningen skulle eljest vid sjukkontrollen möta samma svårigheter, som för närvarande vidlåda den centraliserade skaderegleringen. Vid denna är vederbörande försäkringsinrättning i vanliga fall uteslutande hänvisad till de intyg, som den behandlande läkaren avgiver rörande sjukdomstillståndet och inskränkningen i arbetsförmågan. I synnerhet i tider av arbetsbrist torde hos många av de skadade förefinnas en viss benägenhet att fördröja friskförklarandet. Den behandlande läkaren, som ofta besökes mycket oregelbundet, måste vid utfärdandet av sitt intyg grunda sin uppfattning om graden av nedsättning i arbetsförmågan på de objektiva rön, vilka han vid undersökningstillfället kan göra, och på den subjektiva beskrivning av sina besvär, som den skadade samtidigt lämnar. Om den skadade överdriver sina besvär, kan därför läkarintyget i avgörande delar lätt bliva missvisande. Därest sjukkassorna på egen risk finge övertaga viss del av försäkringen, skulle otvivelaktigt dessa brister väsentligt förminskas. Utom den fördelen att den onödiga omgång, som måste följa av att skaderegleringen sker från en för hela landet gemensam central anstalt, till stor del bleve borttagen, skulle vidare sjukkassorna såsom försäkringsgivare för olycksfallsförsäkringen få större intresse av bland annat att öva erforderlig kontroll över de skadade. Även de kortvariga sjukdomsfallen skulle sålunda kunna ställas under effektiv kontroll. Vederbörande kassas sjukbesökare kunde vid skilda tillfällen göra sin rond hos de skadade i hemmen och skulle då hava tillfälle att övertyga sig om huruvida och i vad mån sjukdomstillstånd och arbetsoförmåga fortfarande förelåge, ävensom att den skadade ställer sig läkarens anvisningar rörande skadans skötsel till efterrättelse. Sjukbesökaren kunde vidare i erforderliga fall erhålla uppgifter till komplettering av läkarintygen. — Dessutom kunde sjukkassan, i de fall då de skadade infunne sig på kassans expedition för att utfå sin ersättning, härvid få tillfälle att följa de skadades tillfrisknande.

262 Kommittén övergår härefter till frågan om huru lång tid efter karenstidens utgång som sjukkassa i egenskap av försäkringsgivare lämpligen bör utgiva sjukersättning (sjukkasseersättningstiden). För försäkringsavdelningen bör det vara av intresse, att sjukkasseersättningstiden icke göres alltför kort. Den bör vara så lång, att det stora flertalet övergående skador utmönstras från avdelningens handläggning. Göres åter sjukkasseersättningstiden alltför lång, så att tillfrisknande med kvarstående invaliditet därunder i större utsträckning kan förväntas förekomma, kunna olägenheter ur skaderegleringssynpunkt uppstå. Lika viktigt som det är, att sjukkassan genom sin kontrollverksamhet övervakar, att tillfrisknande personer icke erhålla sjukhjälp utöver dagen för tillfrisknandet, lika viktigt är det å andra sidan att tillse, att icke sjukkassan på grund av sina ekonomiska intressen invalirlförklarar den skadade före sjukdomstidens verkliga upphörande. Möjligheten av ett sådant resultat av försäkringens organisation är fördömlig ej blott ur social utan även ur ekonomisk synpunkt. För avgörande av frågan, var sjukkasseersättningstidens övre gräns lämpligen bör sättas, må anföras följande tabell över antalet invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete, fördelade efter invaliditetsgrad och sjuktidens längd. Tabellen är hämtad ur publikationen »Olycksfall i arbete år 1921». Antal iiiyaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete år 1021, fördelade efter invaliditetsgrad och sjuktidens längd. Män och kvinnor. Samtliga arbetsgivare. Summa invalidi1 0 - 1 9 20—29 30—39 40—49 50—59 6 0 - 6 9 70—79 80—89 90—99 100 tets% fall % % % % % I n v a l i d i t e t s g r a d

Sjuktid i veckor

0-5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30- • « . . . 30-35 35—40 40—45 45—50 50 och däröver . . Summa invaliditetsfall

%

%

%

%

142 327 212 102 70 41 20 17 15 2 26

67 165 108 58 48 32 24 21 16 11 28

9 28 34 31 21 18 18 16 6 5 19

4 7 22 19 8 10 12 6 3 1 4

5 20 14 10 7 12 6 9 8 2 16 109

2 5 5 8 6 5 2 9 5 1 14 62

1 2 4 3 2 5 2 3 3 25

1 2 2

1 1

1 1 1 1 2 10

1 1 5

232 562 405 232 163 126 86 81 57 27 120

2,091

1 6 3 2 2 3 2

Av 2,091 invalider blevo sålunda inom de fem första veckorna efter olycksfallet 232 återställda med kvarvarande invaliditet, inom de tio första veckorna 794 och inom de femton första veckorna 1,199, motsvarande respektive 19.2 %, 39.1 % och 61.2 %. Av 10,000 skadade, som voro sjuka ännu på 4:e dagen efter olycksfallet, återstodo enligt 1918 års erfarenhet bland enbart obligatoriskt försäkrade (siffror inom parentes angiva motsvarande antal av karensförsäkrade) vid början

263 av 3:e veckan 7,205 (6,869), vid början av 4:e veckan 5,356 (4,654), 5:e veckan 4,016 (3,226), 6:e veckan 2,952 (2,176), 7:e veckan 2,402 (1,642), 8:e veckan 1,958 (1,260), 9:e veckan 1,576 (1,011), 10:e veckan 1,317 (820), 11 :e veckan 1,106 (671), 12:e veckan 951 (565), 13:e veckan 819 (480), 14:e veckan 720 (420) och 15:e veckan 634 (374). Med beaktande av de allmänna synpunkter rörande sjukkasseersättningstidens längd, som ovan anförts, och med hänsyn till ovan lämnade statistiska uppgifter, anser sig kommittén böra föreslå, att sjukkassa skulle såsom försäkringsgivare få åtaga sig utgivande av de i olycksfallsförsäkringslagen stadgade ersättningarna under sjukdomstiden från och med 15 :e till och med 63 :e dagen efter inträffat olycksfall. Därest samtliga olycksfall skulle komma att omfattas av försäkring i sjukkassor, torde antalet fall med sjukersättning från försäkringsavdelningen kunna uppskattas till något mer än 10 procent av hela antalet olycksfall. Inom den sålunda fastställda sjukkasseersättningstiden böra här ifrågavarande sjukkassor hava att utöva erforderlig sjukkontroll samt utgiva lagstadgad sjukersättning. Så snart invaliditet eller dödsfall inträder, bör däremot ärendet överlämnas för fortsatt handläggning hos försäkringsavdelningen. När framdeles erfarenhet vunnits rörande sjukkassornas förmåga att handhava sjukvårdsgöromål m. m., torde kunna tagas under övervägande att utsträcka sjukkasseersättningstiden, eller eventuellt att till sjukkassorna på egen risk överlåta regleringen av olycksfallsersättningarna under hela sjukdomstiden. Enär i enlighet med kommitténs förestående förslag sjukkassa skulle få ut- Ändrade grunder för giva sjukpenning m. m. jämväl efter 14-dagarskarenstidens utgång, erfordras beräkning av enligt kommitténs mening även ändring i grunderna för beräkningen av sjuk- kontant ersättning penning efter karenstiden. under sjukSjukpenning efter den nu gällande karenstidens utgång beräknas enligt 6 § domstiden. i olycksfallsförsäkringslagen vid förlust av arbetsförmågan till 2/3 av den skadades dagliga arbetsförtjänst, varigenom den dagliga sjukpenningen kommer att utgöra högst 4.39 kronor. Med den dagliga arbetsförtjänsten förstås enligt t? § av lagen en trehundrasextiofemtedel av den skadades årliga arbetsförtjänst, som dock härvid får beräknas till högst 2,400 kronor. För personer med fast anställning inom ett företag kan årsavlöningen uppgivas och bestämmas exakt. Har däremot den skadade under året före olycksfallet delvis varit arbetslös eller varit säsongarbetare, eller övergått från ett yrke till ett annat el. dyl., beräknas den årliga arbetsförtjänsten för honom efter skälighetsgrunder enligt reglerna i 9 §. Den hittills vunna erfarenheten torde hava givit vid handen, att paragrafens bestämmelser äro jämförelsevis svåra att tillämpa, vilket helt naturligt haft till följd en bristande enhetlighet vid tillämpningen. Under sådana förhållanden synes det kommittén vara tvivel underkastat, huruvida de sjukkassor, med vilka försäkringsavdelningen på av kommittén föreslaget sätt skulle samarbeta, med tillbörlig säkerhet och önskvärd enhetlighet skulle kunna tillämpa nuvarande bestämmelser för sjukpenningens beräknande.

264 A t t låta försäkringsavdelningen kontrollera av försäkringsgivande sjukkassa fastställd sjukpenning synes kommittén framför allt på grund av de härigenom uppstående förvaltningskostnaderna vara olämpligt. Kommittén har därför ansett sig böra ifrågasätta införande av ändrade grunder för beräkning av den kontanta ersättningen under sjukdomstiden, i den mån denna fortfar utöver karenstiden. Då ersättningsbestämmelserna synas böra vara oberoende av om försäkringsavdelningen eller sjukkassa handhar skaderegleringen, anser kommittén, att ifrågavarande grunder skulle tillämpas jämväl av försäkringsavdelningen. Där den årliga arbetsförtjänsten är till beloppet känd, beräknas för närvarande dagavlöningen, såsom ovan nämnts, till en trehundrasextiofemtedel av nämnda belopp, vanligen avrundat till närmaste 10-tal kronor. En dylik noggrannhet vid beräkningen av dagavlöningen och därmed sjukpenningen synes kommittén knappast vara av behovet påkallad. Enklare och mera praktiskt synes vara att fastställa vissa inkomstintervall, inom vilka samma sjukpenning skulle tillämpas. Av intresse torde härvidlag vara att anföra några exempel ur riksförsäkringsanstaltens praxis under åren 1923—1924 vid bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten för skadade i sådana fall, där densamma icke kunnat närmare fastställas, utan skälighetsprövning tillämpats. A) 450 kronor, den lägsta årliga arbetsförtjänst, som får beräknas enligt lagen (daglig sjukpenning 0.83 kronor). Denna arbetsförtjänst tillämpas i allmänhet endast för äldre personer, vanligen för dem, som åtnjuta pension från pensionsstyrelsen eller från annat håll, men som undantagsvis utföra någon dags lönearbete mot relativt låg arbetsförtjänst, samt för höggradiga invalider, exempelvis mindre vetande personer, som under andras ledning kunna utföra enklare • arbete. B) 750—1,000 kronor (daglig sjukpenning 1.37—1.83 kronor) tillämpas som regel för minderåriga (under 18 år) med tillfälligt eller lågt betalt arbete samt för lägre avlönade kvinnliga arbetare i hushåll på landet eller i jordbruk samt för gifta kvinnor, som mera undantagsvis syssla med lågt avlönat tillfällighetsarbete. C) 1,200—1,350 kronor (daglig sjukpenning 2.20—2.47 kronor) tillämpas för lågt avlönade grovarbetare, drängar i mindre jordbruk, torpare, enklare hantverkare, som undantagsvis syssla med lönearbete, hembiträden i städer eller större samhällen på landet, hushållerskor på landet, tvätterskor. D) 1,400 kronor (daglig sjukpenning 2.56 kronor) tillämpas för rättare eller fördrängar å mindre jordbruk, drängar å större egendomar, mindre lantbrukare, som tillfälligt utföra dagsverken med eller utan egen häst. E ) 1,500 kronor (daglig sjukpenning 2.74 kronor) tillämpas för bättre avlönade grovarbetare och hantverkare på landet, arbetare i mindre verkstäder, i handel på landet anställda personer. F ) 1,650 kronor (daglig sjukpenning 3.02 kronor) tillämpas för yrkesarbetare i smärre industriföretag, grovarbetare i större samhällen.

265 G) 1,800 kronor (daglig sjukpenning 3.29 kronor) tillämpas för mera kvalificerade yrkesarbetare, grovarbetare i högt avlönade regelbundet återkommande säsongarbeten såsom flottning, timmerdrivning, stuverirörelse etc. Högre årlig arbetsförtjänst än 1,800 kronor lär sällan fastställas på grundval av uteslutande skälighetsberäkning. Vid sådana fall, där högre avlöning beräknas hava utgått, är den skadade i allmänhet mera fast anställd eller på särskilt sätt kvalificerad, varför han vanligen kan uppgiva sin verkliga arbetsförtjänst. Kommittén har låtit verkställa en beräkning av olika alternativ för indelning av de försäkrade i inkomstgrupper med fixerad sjukpenning för varje grupp. P å grund av denna utredning (se bil. 23) synes en gruppindelning med 300 kronors intervall vara lämpligast. Skalan får då följande utseende: Arbetsförtjänst kronor Intill 450 4 5 0 - 749 750-1,049 1,050—1,349 1,350—1,649 1,650—1,949 1,950—2,249 2,250 och däröver

Daglig s J u k " penning kronor °- 7 5 i- 0 0 i- 5 0 2.00 3 50 300 3 50

4.00¶Det av kommittén ovan föreslagna samarbetet mellan olycksfallsförsäkrin- Frågor wt gens och sjukförsäkringens organ framkallar även vissa spörsmål av teknisk rörande s r natur, såsom frågor rörande registrering, premiedebitering och skadereglering. m ^ ^*s m Kommittén lämnar i det följande en redogörelse för sina undersökningar till fai™fö°rläklösnine- av dessa frågor. Ehuru kommittén är av den meningen, att dess härvid ringen och „ • •. i c£•• -L' ^ ~ sjukkassorna framkomna förslag utan större svårigheter kunna genomföras, förbiser icke m m kommittén, att jämväl andra lösningar av förevarande frågor kunna tänkas. Till en början har det synts kommittén vara av vikt att klargöra, huruvida S ; * ^ f £ de tillfälliga växlingarna i olycksfalls risken under den s. k. sjukkasseersätt- under sjukningstiden äro av den betydenhet, att de skulle lägga hinder i vägen för sjukfcojwj^ kassor att kunna fungera såsom försäkringsgivare. Beträffande denna fråga har kommittén låtit verkställa en utredning, av vilken framgår, att nämnda växlingar i olycksfallsrisken icke äro större än att sjukkassor av icke alltför ringa omfattning skulle kunna övertaga olycksfallsförsäkring i av kommittén föreslagen omfattning. Möjligen torde bildandet av en för samtliga kassor gemensam utjämningsfond komma att erfordras. Härvid bör dock icke förbises, att en oinskränkt möjlighet för kassorna att få anlita en dylik fond kan verka försvagande på vederbörande sjukkassors intresse av omsorgsfull kontroll över ersättningsbehovet under sjukdomstiden. Beträffande samarbetet mellan försäkringsavdelningen och sjukkassorna i Skaderegleavseende på behandlingen av inkomna skadeanmälningar har kommittén velat denas &e. framhålla följande synpunkter. handling.

266 Anmälan om olycksfall, som inträffar inom olycksfallsförsäkringsgivande sjukkassas område, bör av arbetsgivaren ofördröjligen ingivas till sjukkassan. Lämpligen bör anmälan inlämnas i två exemplar för undvikande av att densamma finge passera mellan sjukkassan och försäkringsavdelningen två gånger. Sjukkassan skulle granska anmälan, eventuellt från arbetsgivaren infordra kompletterande upplysningar, å anmälan påstämpla de försäkringsvillkor, efter vilka olycksfallsersättningen skall regleras, därest den skadade omfattas av försäkring i sjukkassan, uträkna och notera sjukpenningens storlek samt bestämma och notera den skadades sjukvårdsbehandling. Den med ovannämnda anteckningar försedda olycksfallsanmälan jämte eventuellt läkarintyg översändes därefter omedelbart till försäkringsavdelningen, som dels undersöker, huruvida olycksfallet verkligen inträffat i arbete, att den skadade är arbetare enligt lagen etc, dels avgör, huruvida skäl kunna anses föreligga för avdelningen att ingripa beträffande den skadades sjukvård, eller om avdelningen tillsvidare bör hava olycksfallet under observation för att senare på grund av från sjukkassan inhämtade upplysningar kunna avgöra denna fråga, dels beslutar, huruvida olycksfallsförsäkringslagens 25 § bör tillämpas (minskning av ersättningen på grund av grov vårdslöshet e t c ) . I allmänhet torde denna granskning inom avdelningen kunna ske utan svårighet och under loppet av en dag. Resultatet av avdelningens granskning meddelas därefter sjukkassan på tryckt formulär. Sjukkassa torde, utan att invänta besked från avdelningen, böra vidtaga de åtgärder, som kassan anser vara lämpliga för den skadades vård, samt utbetala sjukpenning för den tid detta på grund av obligatorisk eller frivillig försäkring åligger sjukkassan. Alla de uppgifter från sjukkassan, som erfordras för avdelningens olycksfallsstatistik, eller för den fortsatta skaderegleringen, skulle noteras å en därför avsedd blankett, som insändes till försäkringsavdelningen, då sjukkassans skaderegleringsarbete avslutats. För olycksfall, vilkas behandling övertagits av avdelningen, bör avdelningen givetvis hava möjlighet att anlita försäkringsgivande sjukkassa som ombud i den utsträckning den finner lämpligt. För att följa olycksfallsinvalidernas reaktivering torde det även komma att visa sig lämpligt att låta sjukkassan kontrollera vissa invalider, exempelvis genom att låta desamma varje månad hämta sina livräntor hos sjukkassan, varvid ju denna har möjlighet att närmare göra sig underrättad om hälsotillstånd och arbetsförmåga hos invaliderna. Efter överenskommelse bör avdelningen även hava möjlighet att vid sitt skaderegleringsarbete anlita sjukkassans läkare. A t t sjukkassa icke tillmäter ersättningarna för knappt torde garanteras genom de av kommittén nyss ovan och tidigare omnämnda åtgärderna. Förutom att den skadade skulle äga att anföra besvär hos endera av besvärsnämndernä, har försäkringsavdelningen möjlighet att, där så erfordras, kontrollera av sjukkassa utgivna ersättningar, dels då den av sjukkassan påstämplade olycksfallsanmälan inkommer, dels då sjukkassan, sedan dess skadereglerings-

267 arbete avslutats, insänder nyssnämnda blankett till avdelningen. För den händelse sjukkassa icke vidtager rättelse i anledning av avdelningens beslut, äger avdelningen, såsom tidigare anförts, överlämna frågan till vederbörande besvärsnämnds avgörande. För att erhålla kännedom om arbetsgivarna i landet torde man även efter Behandling den av kommittén föreslagna omorganisationen av olycksfallsförsäkringen lik- *%£%%£.' som för närvarande bliva hänvisad till arbetsgivarförteckningar, upprättade nisha årenvid mantalsskrivningen. Där olycksfallsförsäkringsgivande sjukkassor fun- ' en nes, kunde dessa med fördel åtaga sig upprättande och granskning av förteckningarna, och då ju kassorna skulle få direkt intresse av att alla avgiftsskyldiga verkligen upptoges till avgiftsdebitering, kunde i sådana fall arbetsgivarförteckningarna förväntas bliva avsevärt mera pålitliga och fullständiga än eljest. Att uteslutande för olycksfallsförsäkringen stadga anmälningsplikt för landets 350,000 arbetsgivare till försäkringsavdelningen eller till sjukkassorna synes kommittén icke vara lämpligt. Många arbetsgivare skulle med all säkerhet icke fullgöra sin anmälningsplikt, varför man åtminstone under anmälningspliktens första år ändock måste använda sig av arbetsgivarförteckningar. Att verkställa en identifiering av anmälningarna mot arbetsgivarförteckningarnas uppgifter skulle för avdelningen medföra betydande besvär och kostnader. Frågan om införande av anmälningsplikt torde enligt kommitténs mening icke böra upptagas till övervägande under annan förutsättning än att sjukförsäkringen i vårt land erhåller obligatorisk karaktär och sådan omfattning, att anmälningsplikt även för sjukförsäkringens del kan anses erforderlig. Kommittén har icke föreslagit, att arbetet med debiteringen av avgifterna för arbetsgivarna skulle obligatoriskt helt eller delvis överflyttas å sjukkassorna, detta därför att dessas nuvarande utvecklingsstadium icke medger en sådan förpliktelse. I den mån den av kommittén föreslagna reorganisationen av sjukkassorna hinner genomföras, torde dock försäkringsavdelningen böra upptaga frågan om decentralisering av debiteringsarbetet genom överenskommelser med lämpliga sjukkassor. Kommittén har därför velat i korthet redogöra för innebörden av denna arbetsfördelning. Vad premiedebiteringen beträffar, torde, i den mån så befinnes lämpligt, kassorna kunna påföra de mindre arbetsgivarna premier i arbetsgivarförteckningen med ledning av en särskilt för detta ändamål uppgjord premietariff. — Före en dylik debitering skulle sjukkassan från försäkringsavdelningen erhålla meddelande om vilka större arbetsgivare, som under debiteringsåret bedriva verksamhet i vederbörande kommuner. Dessa skulle av kassorna undantagas från debitering; härigenom skulle det ovan i fråga om den nuvarande riksförsäkringsanstalten berörda centrala identifieringsarbetet för de delar av landet, där försäkringsgivande sjukkassor verkade, kunna decentraliseras och försäkringsavdelningens arbetsgivarregister där inskränkas att omfatta blott de större arbetsgivarna. Vid ett genomförande av denna anordning för hela landet skulle avdelningens arbetsgivarregister — med nuvarande gräns mellan

268 större och mindre arbetsgivare — komma att minskas från omkring 500,000 till omkring 50,000 kort. Med till kassorna decentraliserad debitering, vilken ju oftast komme att utföras av relativt svagt kvalificerad personal, skulle givetvis uppstå en viss risk för oenhetlighet i avgiftsbestämningen. Denna risk, som för övrigt med tiden skulle väsentligen minskas, motväges emellertid av flera fördelar, bland annat den, att kassorna lättare än avdelningen kunna erhålla nödiga kompletterande uppgifter för debiteringen. — Även om för de mindre arbetsgivarna. i motsats till vad kommittén föreslår, fortfarande skulle medgivas rätt till olika försäkringsvillkor, torde debiteringen kunna utföras av kassorna. Register rörande särskilda försäkringsvillkor för dylika arbetsgivare torde under sådana förhållanden icke erfordras inom avdelningen, och det nuvarande arbetet med deras uppsökning i arbetsgivarförteckningen (identifiering) skulle likaledes för avdelningens del bortfalla. En annan fördel av debiteringsarbetets decentralisering till försäkringsgivande sjukkassor vore vidare den, att samtliga mindre arbetsgivare inom kassans område kunde påföras sin olycksfallsförsäkringsavgift för löpande år. Såsom redan tidigare omnämnts, kunna för närvarande endast de mindre arbetsgivare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, som äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten, för ett visst år hinna påföras avgift under samma år, medan i återstoden av landet de i anstalten försäkrade mindre arbetsgivarna avkrävas avgiften först 9—10 månader sedan försäkringsåret utlöpt. Oavsett den ränteförlust, som ett sådant försenat debiteringsförfarande medför, blir myndigheternas besvär med indrivning av resterande försäkringsavgifter ökat på grund av inträdda förändringar i arbetsgivarbeståndet, såsom arbetsgivares flyttning till annan ort, dödsfall etc. De i arbetsgivarförteckningarna införda avgifterna torde tillsvidare lämpligen böra påföras kronodebetsedlarna och uppbäras i samband med kronouppbörden. Debiteringen av de större arbetsgivarna erbjuder vid samarbetet med sjukkassor något större svårigheter. Avgiftsberäkningen för större företagare kräver i regel större yrkes-, skydds- och försäkringstekniska insikter, än som stå sjukkassorna till buds. Fastställande av premierna måste därför sannolikt överlämnas till försäkringsavdelningen även beträffande sjukkasseersättningstiden. Denna anordning torde för övrigt vara påkallad även därav, att arbetsgivarna i regel kunna förväntas vara obenägna att utlämna tekniska och ekonomiska redogörelser för sina företag till sjukkassans styrelse, där ju bland annat konkurrenter och arbetare kunna vara representerade. Försäkringsavdelningens tjänstemän kunna däremot med tillfredsställande effekt åläggas tystnadsplikt. Därest avdelningen bestämmer hela premiebeloppet för större arbetsgivare, synas dagsverks- och löneuppgifterna böra uppgöras kommunvis, och vederbörande kassor erhålla specifikation å dem tillkommande avgifter. Uppbörd av beloppen synes för enkelhetens skull kunna ske såsom för närvarande, d. v. s. genom postförskott till avdelningen. — Beträffande debiterade, men

269 icke erlagda avgifter torde staten, såsom ovan antytts, böra ställa sina indrivningsmyndigheter till förfogande. Vid behandling av spörsmålet om sjukkassorna såsom organ för olycksfallsförsäkringen har man även att taga ståndpunkt till frågan, huruvida samtliga arbetsgivare inom kassans område (frånsett sådana arbetsgivare, som hava självrisk) skola hava försäkring i kassan, eller om arbetsgivare skall äga rätt att själv avgöra, om han vill låta sjukkassan eller avdelningen stå risken för tiden 15 :e—63 :e dagen. Principiellt synes det emellertid vara olämpligt, att avdelningen, som genom avtal överlåtit en del av försäkringen på en sjukkassa, skulle få konkurrera med kassan just om den överlåtna delen. En sådan valfrihet för arbetsgivaren skulle vidare ur organisatorisk synpunkt medföra mycket besvärliga konsekvenser. För att arbetsgivaren vid premiedebiteringen icke skall bliva utlämnad till sjukkassans godtycke, måste kassan förbinda sig att följa av avdelningen lämnade direktiv, framför allt den fastställda premietariffen. Arbetsgivaren bör även äga att hos riksförsäkringsnämnden anföra besvär över sjukkassans premiedebitering. Över av försäkringsavdelningen fastställda premiesatser skulle sjukkassan likaledes äga rätt att besvära sig hos nämnden. Då jämväl den del av olycksfallsförsäkringslagens ersättningar, som handhaves av sjukkassorna, givetvis bör bekostas genom olycksfallsförsäkringsavgifter, böra dessa sjukkassor erhålla en del av de avgifter, som debiteras arbetsgivarna. Rörande beräkningen av denna andel bör överenskommelse träffas mellan försäkringsavdelningen och sjukkassan i samråd med sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet. För sitt arbete med olycksfallsförsäkringen skulle kassorna givetvis åtnjuta skälig ersättning. Att ernå en rättvis och enkel ersättningsnorm i sistnämnda avseende bereder emellertid icke ringa svårighet, ty omfattningen av vissa av kassans arbetsuppgifter är beroende på antalet arbetsgivare inom dess område, medan omfattningen av andra uppgifter är beroende av antalet olycksfall eller av sjukdomstidens längd. För arbetsuppgifter av förstnämnda art (debitering o. dyl.) torde kassorna kunna ersättas efter antalet i arbetsgivarförteckningen upptagna arbetsgivare, förslagsvis i huvudsaklig anslutning till nu gällande grunder. — För övriga arbetsuppgifter (skadereglering o. dyl.) synes ersättning lämpligen kunna utgå med viss procent av premien för sjukkasseersättningstiden, vilket administrationskostnadsbidrag bör ingå i premien. Denna kommer sålunda att bestå av nettopremie och förvaltningstillägg. Av de influtna premierna torde såsom tidigare framhållits möjligen erfordras en viss efter förhållandena lämpad avsättning till en för de olika kassorna gemensam premieutjämningsfond. Kommittén har utgått från att det ovan skisserade samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkasseväsendet skulle regleras genom bestämmelser av principiellt enhetlig innebörd, vilka skulle utfärdas gemensamt av försäkringsavdelningen och tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet. Kommittén har vidare ansett, att det skulle åligga statsunderstödd sjukkassa att på försäkringsavdelningens begäran åtaga sig uppdrag såsom försäk-

270 ringsgivare eller ombud, vilket dock icke bör få ske utan tillsynsmyndighetens medgivande. Sjukkassa, som önskar ändring i av försäkringsavdelningen och tillsynsmyndigheten utfärdade bestämmelser rörande samarbetet, skulle äga att därom göra framställning hos riksförsäkringsnämnden, vars juridiska sektion skulle hava att avgöra dylika ärenden, såframt de icke avse premiefrågor eller frågor rörande förvaltningsbidragets storlek, vilka i stället skulle handläggas av nämndens försäkringstekniska sektion. En jämförelsevis lång övergångstid torde komma att erfordras, innan fullgoda sjukkassor över hela landet stå till buds för att på egen risk övertaga viss del av olycksfallsförsäkringen. Under denna övergångstid borde emellertid enligt kommitténs mening, där sjukkassor icke kunde medgivas att självständigt åtaga sig olycksfallsförsäkring i föreslagen omfattning, kassor dock kunna komma till användning i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen vid dess skaderegleringsarbete (av denna karaktär är riksförsäkringsanstaltens nuvarande samarbete med sjukkassor). Härigenom skulle personalen hos dessa sjukkassor på ett naturligt sätt komma i kontakt med olycksfallsförsäkringsgöromålen, och samtidigt skulle även försäkringsavdelningen få tillfälle att förvissa sig om att sjukkassa, innan den erhåller uppdrag som försäkringsgivare, är kompetent att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de relativt krävande uppgifter, vilka åligga kassan såsom försäkringsgivare. 7.

Övergångstiden.

Under förutsättning att kommitténs förslag till omorganisation vinner bifall vid 1925 års riksdag, anser kommittén, att det föreslagna riksförsäkringsverket borde träda i full verksamhet den 1 januari 1926. Samtidigt upphöra riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet ävensom de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens rätt att meddela försäkringar enligt 1916 års lag. I god tid före den angivna tidpunkten torde emellertid vissa delar av det nya verkets organisation behöva ordnas. Särskilt torde det inom försäkringsavdelningen erfordras ganska betydande förarbeten, för att avdelningen den 1 januari 1926 skulle vara i stånd att övertaga de mångskiftande och krävande göromål, som från nämnda dag åligga densamma. Ledamöter i riksförsäkringsstämman torde därför böra utses redan från och med den 1 juli 1925. Beträffande frågan om ersättningar för olycksfall, vilka inträffat hos ömsesidigt bolags försäkringstagare före omorganisationens ikraftträdande, bör, sedan bolaget beslutat träda i likvidation, utgivandet av dylika ersättningar övertagas av försäkringsavdelningen. Härför torde emellertid krävas vissa lagändringar. Däremot skulle, vad riksförsäkringsanstaltens verksamhet intill tidpunkten för ändringens ikraftträdande angår, i olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att försäkringsavdelningen vid omorganisationens ikraftträdande skulle vara skjddig att övertaga de uppgifter, vilka enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag åligga riksförsäkringsanstalten. Sålunda skulle försäkringsavdelningen vara pliktig att från anstalten övertaga utgivande av alla sådana livräntor, som skola

271 åtgå till anstaltens försäkringstagare på grund av olycksfall enligt 1916 års lag. Även före den 1 januari 1926 för riksförsäkringsanstalten okända eller icke slutreglerade olycksfall torde böra regleras av försäkringsavdelningen. Likaledes torde avdelningen böra samtidigt åläggas övertaga de av riksförsäkringsanstaltens försäkringsgöromål, som icke hunnit slutbehandlas före nämnda tidpunkt, såsom debitering av premier m. m. På avdelningen skulle dessutom överflyttas riksförsäkringsanstaltens förpliktelser med anledning av 1901 års olycksfallsersättningslag. Kostnaderna för övertagande av samtliga ovanberörda åligganden skulle ersättas avdelningen ur riksförsäkringsanstaltens fond genom att den 1 januari 1926 till avdelningen överlämnades de riksförsäkringsanstaltens tillgångar, som äro att hänföra till riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar, i den mån dessa tillgångar motsvara det övertagna ansvaret och förvaltningsbesväret. De sålunda överlämnade tillgångarna torde från och med den 1 januari 1926 böra förvaltas av försäkringsavdelningen i enlighet med av Konungen utfärdade föreskrifter. 8.

Statens kostnader för riksförsäkringsverket.

Under hänvisning till vad kommittén redan anfört beträffande omkostnaderna för försäkringsavdelningens, besvärsavdelningens och besvärsnämndernas verksamhet får kommittén nedan lämna redogörelse dels för statens nuvarande omkostnader för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet, dels för statens beräknade omkostnader för det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket. I sistnämnda beräkning har kommittén icke medtagit statens omkostnader för yrkesinspektionsavdelningens och yrkesinspektionens verksamhet, vilka kommittén antagit skulle komma att motsvara statens nuvarande omkostnader för byrån för arbetarskyddsärenden inom socialstyrelsen och yrkesinspektionen. Riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader utgjorde år 1923, dyrtidstilläggen till personalen däruti inberäknade, ungefärligen 1,749,000 kronor. I dessa kostnader ingå jämväl kostnaderna för fullgörande av sådana uppgifter, som icke hänföra sig till den av 1916 års olycksfallsförsäkringslag föranledda verksamheten. Dessa kostnader hava, enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten, ansetts för samma år kunna uppskattas till omkring 100,000 kronor. Dessutom bestrider staten enligt 19 och 37 §§ olycksfallsförsäkringslagen vissa kostnader för riksförsäkringsanstalten (olycksfallsförsäkringsavgifter, vilka icke i föreskriven ordning erlagts, samt de ersättningar till skadad arbetare, vilka av arbetsgivaren på grund av obestånd eller annan anledning icke utgivits). Statsverkets ifrågavrande kostnader hava utgjort, för år 1919 55,191: 59 kronor, för år 1920 75,680: 42 kronor, för år 1921 302,953: 60 kronor, för år 1922 302,894:43 kronor, för tiden 1 januari—30 juni 1923 389,996:76 kronor samt för budgetåret 1923—1924 11,830:06 kronor. För budgetåret 1924—1925 har för ändamålet upptagits ett ordinarie förslagsanslag av 150,000 kronor. Då någon säker beräkning för framtiden av ifrågavarande

272 utgiftspost icke är möjlig att på förhand göra, har kommittén i sina beräkningar utgått från att sistnämnda belopp årligen skulle erfordras. Till grund för förslagsanslaget ligger för övrigt, enligt vad kommittén erfarit, en av riksförsäkringsanstalten verkställd uppskattning. Försäkringsrådets förvaltningskostnader utgjorde år 1923, dyrtidstillägg till personalen likaledes inberäknade, ungefär 138,000 kronor. De tilläggsavgifter och bidrag till olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader, som enligt 16 § av olycksfallsförsäkringslagen tillkomma statsverket, hava för år 1923 beräknats till sammanlagt 477,000 kronor. Statens verkliga utgifter för olycksfallsförsäkringen enligt 1916 års lag kunna sålunda beräknas under år 1923 hava varit ungefärligen 1,460,000 kronor. Av vad kommittén tidigare anfört framgår, att statens avlöningskostnader för riksförsäkringsverket skulle inskränka sig till, förutom motsvarande kostnader för yrkesinspektionsavdelningen, avlöning åt chefen för verket samt åt avdelningschef och personal å allmänna avdelningen. Verkets chef synes, med hänsyn till verksamhetens omfattning och betydelse, böra erhålla generaldirektörs ställning och en avlöning, som med nuvarande dyrtidstillägg skulle uppgå till omkring 20,800 kronor. Å allmänna avdelningen torde erfordras dels det antal befattningshavare, som inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten är sysselsatt med anstaltens »övriga uppgifter», dels för fullgörande av de administrativa och andra dylika göromål, som, enligt vad kommittén tidigare föreslagit, skulle åligga allmanna, avdelningen, en notarie (lönegrad B 13); ett kanslibiträde (lönegrad C 3 ) ; en förste expeditionsvakt (lönegrad B 3) samt en expeditionsvakt (lönegrad B 1). För sistnämnda personal kän avlöningsbeloppet beräknas till cirka 20,000 kronor medan den årliga avlöningssumman för avdelningschefen och övriga befattningshavare torde kunna uppskattas till omkring 90,000 kronor, vilket belopp något understiger riksförsäkringsanstaltens nuvarande kostnader för anstaltens »övriga uppgifter», beroende därpå att i sistnämnda belopp ingå jämväl andra kostnader än personalkostnader. Den totala årliga avlöningssumman till allmänna avdelningens befattningshavare skulle sålunda uppgå till cirka 107,000 kronor. .p 0 Kostnader för lokalhyra, erforderliga resor och övriga expenser ior nu itragavarande delar av riksförsäkringsverket torde kunna uppskattas till cirka 17,000 kronor. , „.. Statens utgifter för riksförsäkringsverket torde sålunda med undantag tor yrkesinspektionsavdelningens kostnader uppgå till ungefärligen 148,000 kronor. För statsverket skulle enligt dessa beräkningar genom den av kommittén föreslagna omorganisationen uppkomma en årlig besparing av omkring 1,312,000 kronor. -. . , Under de närmaste åren efter omorganisationen kan dock den taktiska besparingen icke väntas uppgå till detta belopp. Vid genomförandet av reformen torde nämligen en del av den personal, som nu inom riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet är placerad å ordinarie stat, icke kunna erhålla sysselsättning Inom statsförvaltningen utan tillsvidare få ställas på övergångsstat. I vilken

273 omfattning detta kommer att ske, är givetvis för närvarande icke möjligt att angiva. Delvis kommer personalen sannolikt att anställas i den nya försäkringsavdelningen, i vilket fall vederbörande torde få avgå från övergångsstaten. För att lämna någon föreställning om, vilket belopp övergångskostnaden kan innebära, erinrar kommittén, att under budgetåret 1924—1925 utgår ett ordinarie förslagsanslag för avlöningar till ordinarie tjänstemän med 226,800* kronor för riksförsäkringsanstalten och 65,000 kronor för försäkringsrådet. För den händelse samtliga de befattningshavare inom riksförsäkringsverket, vilka enligt kommitténs förslag skulle vara statsanställda, förflyttades från motsvarande ordinarie befattningar inom riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet, och åt övrig ordinarie personal icke kunde beredas annan statsanställning, skulle statens utgifter för sistnämnda personal komma att uppgå till ungefärligen 150,000 kronor. Vid sistnämnda beräkning har kommittén tagit i betraktande, att hos riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet för närvarande en ordinarie befattning i lönegrad A 3, en ordinarie befattning i lönegrad B 13 och en ordinarie befattning i lönegrad B 1 äro vakanta.

9. Arbetsgivarnas kostnader för riksförsäkringsverket. Enligt kommitténs förslag skulle arbetsgivarna betala samtliga kostnader för försäkringsavdelningens, besvärsavdelningens och besvärsnämndernas verksamhet. Att åstadkomma en mera noggrann beräkning av de blivande kostnaderna för särskilt försäkringsavdelningen torde vara svårt, då kostnaden för nämnda avdelning i hög grad blir beroende av det sätt, varpå avdelningen kommer att ordna sin organisation. Kommittén har anfört i avd. I, att enligt en inom riksförsäkringsanstalten under år 1924 verkställd beräkning anstaltens förvaltningskostnader för verksamheten enligt 1916 års lag, därest hela försäkrings verksamheten bleve samlad hos anstalten, skulle ökas med högst 250,000 kronor, d. v. s. uppgå till omkring 1,900,000 kronor. Kommittén, som anser sig kunna godtaga anstaltens nyssnämnda beräkning, har med denna som utgångspunkt sökt verkställa en uppskattning av arbetsgivarnas blivande kostnader för riksförsäkringsverket. Såsom i det föregående framhållits, har kommittén ansett, att en monopolanstalt, organiserad på sätt kommittén föreslagit, skulle i jämförelse med en monopolanstalt av statlig karaktär bland annat medföra mindre risk för en tung förvaltning och i stället bereda större anpassningsmöjligheter vid verksamhetens bedrivande. Försäkringsavdelningen skulle sålunda i sin verksamhet icke behöva vara bunden av på förhand i detalj uppgjorda instruktioner och reglementen. Den skulle vidare, genom att fullmaktsväsendet för dess del icke heller skulle bibehållas, kunna fritt antaga, avlöna, befordra och avskeda personal, samt genom införande av ackordsavlöningssystem för vissa massarbeten samt närmare anpassning av personalens kvalifikationer efter arbetets olika karaktär 1

Beloppet ingår i den å sid. 271 uppgivna siffran 1,749,000 kronor. 18—250500

274 m. m. tillgodogöra sig de fördelar, som privatdriften i detta avseende innebär framför statsdriften. Slutligen kunde besparingar vinnas genom förenkling av behandlingssättet vid försäkringsplikts-, personal-, besvärs- med flera ärenden, höjning av gränsen mellan s. k. mindre och större arbetsgivare, tillämpning av enhetliga försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare m. in. Kommittén har ansett sig kunna uppskatta den härav föranledda besparingen till åtminstone 300,000 kronor. Kostnaden för försäkringsavdelningen skulle sålunda kunna antagas uppgå till omkring 1,600,000 kronor per år; härvid har kommittén utgått från att avdelningen i likhet med den nuvarande riksförsäkringsanstalten skulle vara befriad från skatt. I beloppet har dock icke inberäknats avdelningens kostnader för fullgörande av de uppgifter, som skulle överflyttas från den nuvarande riksförsäkringsanstalten till avdelningen, då avdelningen genom det föreslagna övertagandet av anstaltens ovannämnda tillgångar erhåller ersättning härför. Till nyssnämnda belopp av 1,600,000 kronor skall läggas kostnaden för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna. För bestridande av göromålen i besvärsavdelningen torde erfordras en byråchef (lönegrad B 20) såsom chef för avdelningen och ansvarig för den av kommittén föreslagna kontrollen av försäkringsavdelningens livräntebeslut; två sekreterare och en förste aktuarie (lönegrad B 16), vilka bland annat skulle tjänstgöra såsom föredragande i riksförsäkringsnämnden; en notarie (lönegrad B 13); en amanuens (lönegrad B 10); en kvinnlig kontorsskrivare och registrator (lönegrad C 5) och två kontorsbiträden (lönegrad C 2). Härjämte bör avdelningen förfoga över en läkare jämte medel för anlitande av erforderlig medicinsk specialsakkunskap, vilket inalles torde kunna beräknas medföra en kostnad av 6,000 kronor årligen. Såsom tidigare anförts, har kommittén ansett, att kostnaderna för besvärsavdelningens verksamhet böra bestridas av försäkringsavdelningens medel, men att befattningshavarna skulle vara statsanställda och deras antal och avlöningsförmåner bestämmas av Konung och riksdag. Riksförsäkringsverket skulle äga att av statsmedel utbekomma erforderligt belopp för bestridande av utgifterna för besvärsavdelningens och besvärsnämndernas verksamhet, och skulle ifrågavarande belopp inom viss tid efter budgetårets utgång återlevereras till statsverket av försäkringsavdelningen. Kommittén har beräknat de årliga kostnaderna för besvärsavdelningen till omkring 80,000 kronor och för besvärsnämnderna till omkring 45,000 kronor. Enligt ovan angivna uppskattning och beräkning skulle sålunda arbetsgivarnas årliga kostnader för olycksfallsförsäkringens förvaltning uppgå till omkring 1,725,000 kronor. Då arbetsgivarnas nämnda kostnader enligt vad kommittén anfört i sammanhang med redogörelsen för försäkringens förvaltningskostnader under år 1923 uppgått till 1,382,000 kronor, skulle härigenom en årlig merkostnad för arbetsgivarna uppkomma av omkring 343,000 kronor. Nationalekonomiskt sett skulle den av kommittén föreslagna omorganisationen dock resultera i en besparing i administrationskostnader av omkring 967,000 kronor årligen.

275 Genom den föreslagna ändrade beräkningen av sjukpenningen efter 11-dagarskarenstidens utgång skulle för arbetsgivarna visserligen uppkomma ytterligare en merutgift av omkring 110,000 kronor per år. Enligt kommitténs uppfattning kommer emellertid arbetsgivarnas merkostnad för olycksfallsförsäkringens förvaltning att inom en mycket nära framtid minskas, då detaljerna i omorganisationsarbetet hunnit ordnas. Det är just häri den enskilda organisationsförmågan får visa sin styrka. Men även om denna förhoppning på grund av bland annat de ökade kostnaderna för invalidkontrollen icke skulle uppfyllas, torde ändock arbetsgivarnas totala utgifter för försäkringen, då omorganisationen i viktigare delar trätt i verksamhet, bliva väsentligt mindre än för närvarande, särskilt genom tillämpningen av kommitténs förslag om förbättrad sjukkontroll och ökat hänsynstagande till den faktiska invaliditeten, något som icke med nuvarande organisationsform torde kunna genomföras.

BILAGOR.

279 H

nrj

C3 T 3

fl

.9 to

fl tB

H

o o

,*

M <*-t

n

fä co «: 6 0 H -^

rf

+3 CG

60¶S J * *• +-> ort c CD bC —

60";

r

i—( . *

c

fl > fl

-**coiOOr^-^ticoi>coai OcMOicococcr-r— —'O TH-COCMCOCOCOCMCMCOCO

.•McMr^COCOCO-ctiHHCD ( M - J CO ^ CO t - i I Å CM H - Tft 0 5 C D - f - H O C O - X i c D C D N COCOCOCOCO<MiMCM<M<M f— O t O O i O - O i l O { " - i f i "TH h - N N O C O H C D H ' * O H i f l M H i O O h - C D I M C O (•OCOCOCOcMCOtM^rTCM ( M ( M N W ( M ( N M N I S N

h-1

CMiMCMCMcMCNl'MCMCM^

kl

t* ca

CG

CffCOCDCOcOCOCDinicOco

—i

co^toio-^cseocciHoi

" cS j j )

i>- CO OS T * CO — l O O S i O O O ( ! ) • « I O T f i t ># M O I N O

<T-I

^^^,^^^^^^^

s

kl

I O I O ( O I O ^ W I ( I K I O S

cococococococccococo

H O T H C O C O H C O C O C O C D

fl

C O O C M O O C M r - C O C J O O c o c i ! N T K H t > . t o o i r : i K C O O O O i C O I N C D i t i a J N I M O C M C O C O G O C O C O C O T * I C O

H 2^

+a M

P

eS

M

*'

C O O ( S M C Q O J H 3 0 c O CM CO -JO H i T . CO l O ( M 39. i O -»tiOJCMOiTtit-- — TJIJOCO

3 3

L O C C C O C O O O l c e c M C O O o o c t ; a s 3 o a s 3 0 Q O c o 3 0 0 H —1 — I H r - I T — ( — I < H H N

CG

O * Vi CO O fl M Ki

kl

o

fl fl

bi

fl bo +->

M ce a M

ej» o s t > o

fl

CD

QH 60 O

•<*iinir. i Q c i t o i Q i O c o N cocococococococococo

6 M

i O O i 0 3 3 9 0 H / I O C O C O O i CO 3 9 O CO CO 3 9 CO T-)1 X ) H N O O i O i - « « H O i (

M£

3 9 C 0 C O 3 9 3 9 3 9 3 9 39 3 9 3 9 H H i — I H r - 1 T H T-H T-1 i - 1 i - l

t>

fl fl : § * fl s

39 39 T* 39 39 — 0 » 0 ' * 3 Q 3 9 3 9 3 9 3 9 3 9 3 9 H 3 9 3 9 T H ! > • CO CO CD —1 C O O i t^- CO O X O h - C - c n h - c o c o i O C O H ^ H H S Q O S l O N ' j l

"d

kl

T H ^ ^ T H T j i T t l l O T H e O T t l

C O O i n M C O h - i C ^ N C T J c c > n c o © 9 »r: K O t o c o O co N c o f - o s o i c o i O N O

c

fl

fl p

iZ

CD

fl X fl

Q c

60¶OiCOCCH39-i-tiOiTH>>.H O H W H H O * N o i m 39 39 3 9 3 9 3 9 3 9 . H H H 3 9

C|-l

I

60 O

O O

, 2*°

pc1 A —i

C

O

O

O

Q

N

H

T

H

S

I

N

N

CTJiOcor^crscMcys^tico^f O

N

O

M

^

O

O

O

N

H

—I O O H o H 39 • * 3 9 3 9 3 9 3 9 C M 3 9 3 9 3 9 3 9 3 9 t O ^ i O i O N N Q O M O M L O f - c o c O C O C O I ^ — OJiCO H O c O i f l O O O O ^ N C C )

o<<

l O N O N C O O l f - l M i Q O CMCMCOCMCOcMiMcMtMCO t ^ C C M l J C D N H O O C O > O C O c M t ~ - " - O C O C T 5 C O i r v£3 t-Tfl-TjilM'—ICO-^CO^i-H O H i C ( M H ( M C Q C < ( f - i O CMMCMCMCMCMiMcMiMCO 03cr;coiO!Mco—iTjiOicji r ^ T j i i ^ c o o c o T f i - i c M a s l O i o o o o ^ f - i O i Q H i a C O C O C D H n M O C O X H

T J I i f l CO O » H CO ( M h - O S H G O i c - * a 5 a i c o c o 5 c « c o a i t — C M C M T t i c O ^ O T t l ^ T O

c o c o o - 5 3 0 i > - t ^ a : c o a i c M COCOCOCOCOCOCOCOCOC-l O M N O H H C O i O C O i C a ^ c o c o T t i i O i r t c o c o a i i M O O C O C M C M t > i r 2 0 C O C O O

H

H

N

N

H

-

i

N

N

C

O

cOT-lco»Ht--CO'—icO-*(M cO-HTtr'-icOcOCO-^OCO 05 — C M C O C O — i C O O — i c o

-|J

T t i O i O M H H O i c n o o iOiC2iOiOiOiO-=cfiTt<iOiO

fl

<4H

^ co

Ö

fl

CG

fl

+-> » H

T H O - ^ I C O C O ^ H C O C O C O C O

c o i o u O i n c o - T t i H C M t ^ a i CMCOCMiOCOTtlcOCOOO

i

COr-IfMlTiCOCOT-l^-ICO-* -TtiiOCOiO»OOiOTrfiiOt~CMCMCMCMcMCM(M(M(MCfQ

i0

cOCOOCOt--iiOt^£~-t^CTS TtlOQT-flTHiOTtlTHT-ICOcO C C O ^ i H C J f f l H C C i Q O CG

M

CG

f^ ( N TH t ^ I O en o TU ro icocoi>-l>t>>i-~-cococor-

• H

COCJst~~l--'*iCTsOcoC^co -TjiascyicM'cf'-TtTO'—icoo O u T i c O C M C O C O O C O c O O l O i 0 0 3 i C H ( M c O H C > f - . COCOGOCOCOCOCOCOCOCJi r ^ i M C O i O O C O O C O C O c M a i c - c o ' M O i O c n i c o i ^ - c o ( M l > - i C O O t - T - i C O C O c M TTjlTtllO^lOTtllOlOCOI^-

•*M

c o e n TJI H Ad

N h-co IO H o COCOCOCT3CMiO'*ii>-COcO C 7 5 - * 0 ' - l i - I C O T t i r - t ^ C M c

CG

o

m

o o o o H H j i i i I—Il—Ii—ll-HrHl-ll-lT-l

!>-CTiCOI^Oa^CCt~-cocM T—l-nr-TtirOTjiCTJCMiOCTJ l O i O O C CO CO T J I i O I O i f l 1—IHr-It—11—IHr-|r-Ii—IT—1

U 3 I O ( M C O O T 1 I ( S O O O U O

cg

fl X> Ci O

fl 2

k

cocont-^coiM-^ir-CMcrs

-u

O c O - r t i H t ^ 0 0 5 t > - l > T l > -

2 s

c o t - i > - f > c o c D » r 3 i O i O i o

•+= fl rMrö k ^ . r t »ej u CO fl CD kl i f l fl r-1

iHXCOCOCT.

CG

H i H T t l l H C O

cnoioocoTficoNasro 0 0 0 5 0 3 0 0 0 0 0 0 — 1

i H T H T H T - I I—1 T-H i—1

O-*i0cM!r-c0c0c0C0C0 J4

T-HCOt^TjiTcflO^tTOCO—i H O C O ^ C O N C O C O O C O T-liHrHi—

iHi—ICMCMCOCO

cocococococococococo

C O - * i O C O N 0 0 05 0 ' - i C M H H - I H H H r - l S Q S Q l M CJ>C75CTiC75CTiCJ^C7iCT5CT5CTi

dt^ofl

co-tfit^oaoiocoaico—i

O i - i - ^ c M c M C O ^ C O C O i O

fl CD

O O i O c D C D r t C c O C O C O O O H C O O C O i O Q O C T J O O l c o T j i i c t ^ c M c n c o c O i n - ^ i

cocococococococococo

k. _jj

O

' rS*

N ^ ^ H W C O Q O C O N O COt--05(MCOTt<COCT3COlO THT-li-IIMCMCOTtl-^lTfi-^i

CO l O »CO — ' l O »O OS CO CO O l

cMioa^co^o-r-^cMco

fl

4 CG

Jg

:o3

+=

"k? :o ki

a

-(J

rt

ns

"fl

»-i

a i;^

60 CD

c o t ^ > n •* o

N O O ) I O Ä c o ( M X CO : c ) N i C C O O W O O N O ) ! »

:e8

k

f=

fl fl 13

CD

1 3

CD

:o

a

H t O O J I N C O ^ N C O N O Tji ^ CO H ( > • H T i l H l O O CMcMJ^COCOiOCOt^cOcO

rfi'ti-stiiniOiOin-^-^io

09 kl

cOCOCOCOCOCOCOUOCOt^-

K>

3 CG

CO

3 iä

•n

rt

CMCMCMCMCMCMCMCMCMCM

: o a> _,

fl fl fl 'B *" A^

•^iOtoirsir:iOini*io^

-5

CO

-k> CG

CG

CO 1 °

C O H N i O O O C D ^ H C O ^

i-ixcjjcocjicocor^ior^ t-t^oicMcoin-Tfioaiio i-ti-Ht-ICMcMCOTHiOTjiTtl

o -ö

C O l O l O l O C C ^ r ^ W I - O l CMCCcMiOCD-TjiCOCOOO

02 CD

ki CD

CD

:•cd ä^

Ji

k 9

+J

fl

H

—

icd -i

eS

60¶I sjukvårds- I sina hem eller anstalter på kommunens be- på annat sätt kostn. vårdade understödda

*>

> a^ HJ 05

.„ 60

JCfl + 3 5"! 03 1 ' k ~ CD •+J 1 3

<M o s r - — i - * O T J C O O - I O ^ I K O I O

t--coco-fcoi>'t-»ioexco cot--r^t~-t^f^co>OiC-^

t>.(M-*COCOCD-*lCNCN03 i f l t » 0 ) 0 0 0 0 1 T ) l ( » O C O

CD

60¶O i —> i~~ co o

—^

co

Medelvärdet understödst fulla försör kronor

kl

o 6o ° OJ £

fl o 60 kl

C O T * I I O C O I - ~ - C 0 0 3 0 T - I C M I — I T H T H T - H T - I T H — I > M ( M ( M

T-I—IT—IT-II—IHI—IHr-Ii—1

§ OJ CD ' S «3 CD

•Ö

•'g

280 Bil. 2.

Den svenska fattigvårdsstatistiken har hittills ej redogjort för orsakerna till understödsbehovet. Enligt det formulär, som för första gången tillämpats under år 1923, ha emellertid uppgifter om orsakerna till behovet inhämtats för alla nytillkomna understödstagare samt för personer med tillfälligt understöd. Uppgifterna äro emellertid sammanförda allenast för vissa städer samt tvenne län. För städerna Södertälje, Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Ystad, Göteborg, Mölndal, Uddevalla, Trollhättan, Borås, Västerås, Gävle, Söderhamn, Härnösand och Sundsvall ställa sig siffrorna på följande sätt. Orsaker till understödsbehovet. c+- £-° tn >—

0'

Kön och civilstånd

l-t, •"!

ST P^ 0

O: p : -i re

B er

B

P«

~

BP

Nytillkomna, varaktigt understödda: Barn, direkt fi äktenskap understödda \ntom äktenskap . . . . [Ogifta

b

Den lorsörjnings- O K. > pr pliktiges 1-, re K) p ~ £re e r 0 P K asP^ "-* g"p re •i l=> re re 3 0: pr a 2. p-

•-i

er

p

PT p :

1-1

re

1-1

a

trial O: w

p

re ert-

15 2 7 7 1

17 23

18 13

47 53

393 310

10 2

1 11 1

11 24 8

2 10

5 5 2

9 7 17

19 35 4

39 34 28

577 444 472

77 159 134

473 58 2117 181 2 555 441

125 858 776

20 42 45

62 62 38 91 41 125 6 79 125 101 178

507 243 457

1436 3 615 4 757

680 1759 107 182 312 141 275 1207

9 80S

160 53 349 264 96

(Änkor eller frånskilda .

395 260 276

Summa

(Änkl. eller frånskilda . Vuxna k v m - l ^

21 10

27 49

82 83 14 19 8

6 24 34 48 35 90 69 88

Tillfälligt

>

Summa understödstagare

p

c•"* jr0

9 29 5

—

427 380 146

understödda:

Barn

Summa

5145 För Västerbottens län äro siffrorna följande: O r s a k

Sjukdom

t i l l

u n d e r s t ö d s b e h o v e t

Otillräcklig Drycarbets- Arbets- kenlöshet förskap måga

Den försörjLättja ningspliktiges Andra och Talrik orsalikfamilj ker avvinöjdhet död kande I

Städer Hela länet

783 83

329 34

352 1

2 4

9 1

205 7

50 3

281¶För Gotlands län äro siffrorna följande: O r s a k

Otillräcklig Arbetsarbets- löshet förmåga

Sjukdom

Landsbygd Hela länet

t i l l

u n d e r s t ö d s b e

Dryckenskap

Lättj a och Talrik liknöjd- familj het

h o v e t

Den försörjningspliktiges Andra orsaker avvidöd kande

128 53

57 15

14 11

—

2 1

16 1

5 4

47 17

—

«

64¶För att slutligen ge en antydan om vilka åldersgrupper, som äro föremål för understöd, meddelas följande tabell, som omfattar de omnämnda städerna jämte Jönköping. Tabellen omfattar samtliga understödstagare såväl äldre som nytillkomna. Antalet understödstagare, fördelade efter ålder. Varaktigt understödda kvarvarande nytillkomna från föregående under året år

Ålder

Tillfälligt understödda

Samtliga understödstagare

m.

kv.

Summa

m.

kv.

m.

kv.

m.

Äldre personer: 75 år och däröver . . . . 67—75 år 60—66 » 50—60 > 30-50 > 16—30 •

933 789 531 513 954 443

2 240 1714 1258 1363 2 475 551

109 158 146 136 273 168

183 188 222 236 473 247

120 189 361 277 355| 332 575| 455 1691 2 1141 857 1 296

1162 1224 1009 1104 2 918 1468

2 612 2 263 1835 2174 5 062 2 094

3 774 3 487 2 844 3 278 7 980 3 562

Summa

9 601

3 732 4 890

8 885

16 040

24 925

1530 775

1438 383

211 195

152 155

450 345

349 308

2191 1315

1939 846

4130 2 161

2 305

3 506

2 785

6 291

3 038

3 130

3 226

3 208

6 765

6 834

13 599

9 508 14 552

2 352

7 753 8 755 19156

44815 Direkt understödda 7—16 år — 7 >

barn;

Summa Indirekt understödda - 1 6 år

kv.

barn:

Totalsumma

282¶Bil 3. Kommunala kostnader för fattigvård och pensionsförsäkring.

Tabell I.

Pensionsförsäkring

Fattigvård Å r

1913 1914 1915 1916 1917 1918 . . 1919 1920 1921 1

Lands,komm.

' (,,.., Stader

Landskomm.

Städer

Summa

16,307,897 16,432,803 18,429,768 19,076,516 21,227,620 27,992,548 36,604,933

11,777,986 12,364,367 14,150,958 15,480,358 18,^60,843 27,334,774 31,602,582 35,559,496 35,055,974

2«,085,883 28,797,170 32,580,726 1 8,965,475 1 3,846,750 1 12,812,225 34,556,874 7,770,124 3,190,000 10,960,124 40,088,463 8,746,419 3,500,072 12,246,491 55,327,322 8,948,596 3,753,482 12,702,078 68,207,515 9,152,869 4,154,777 13,307,646 6,883,433 7,305,875

Summa

Avser delvis även 1914.

Tabell II.

Kommunala kostnader för vissa län. Landskommuner. Pensionsförsäkring

Fattigvård Län

Östergötlands Gotlands Hallands Göteborgs och Bohus . . . Skaraborgs Västmanlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

701,281 2.181,502 187,895 1,003,776 1,975,397 1,850,350 1,156,657 1.205,106 2;416,681 879,429 845,168 1,437.081

854,461 2,448,897 234,375 1,081,858 2,180,719 2,121,138 1,379,731 1,441,149 2,862,155 1,211,012 1,009,775 1,957,482

947,071

239,710 464,582 105,415 253,918 454,732 554.985 477,321 256,680 475,650 233,155 324,309 300,034

248,532 468,635 105,024 265,842 456,557 558,339 491,432 259,799 527,925 241,888 324,017 291,742

257,545

239,148 1,141,602 2,279,292

2,587,911 1,259,534 1,249,607 1,992,669

105.832 263,538 476,456

520,426 249,946 359,364 307,949

Bil. 4.

Specifikation å fattigvårdskostnader åren 1918 ocli 1919. Landskommuner

Städer

I. Egna fattigvårdsanstalter: Fastigheter och inventarier Avlöningar och pensioner Kosthåll och beklädnad Bränsle, lyse, renhållning o. dyl. . . . II. Andra fattigvårdskostnader: Direkt utbetalda understöd

1,110.066 2,407,186 6,949,455 3,336,892 2,456,514

1,399,028 3,359,832 8,335,387 3,278,046 1,738,050

2,956,291 1,309,452 7,467,973 1,680,138 1,580,892

4,150,474 1,791,773 9,296,867 1,977,942 2,394,429

6,067.169 1,614,329 1,995,471 1,397,692

7,078,132 2,037,636 2,622,192 1,754,279

7,005,121 2,340,277 2,907,613 744,791

8.694,587 3^43,742 4,073,412 1,181,707 J

283¶Bil. 5. 1920 års pensionsavgifter. Landsbygd Städer

Klass 1 {avgift 3 kr.) Inkomst Antal personer Påförda avgifter Erlagda »

Icke Jordjordbruksbrukskommuner kommuner

Inalles

under 600 kr. \ tusental . . j tusental kr. > > [1915 % . . < 1918 % . . 1920 % . .

375.1 1,125.5 936.5 29.0 26.7 16.8

508.4 1,525.2 1,260.5 18.5 18.0 17.4

784.9 2,354.6 2,185.8 7.6 6.7 7.2

1,293.3 3,879.8 3,446.3 11.6 11.0 11.2

600—799 kr. tusental . . tusental kr. » > 11915 % . . {1918 % . . (1920 % . .

24.0 120.3 94.3 30.1 25.3 21.7

35.6 177.8 150.3 19.5 15.9 15.4

100.3 501.4 465.4 8.5 6.4 7.2

135.9 679.2 615.7 13.2 9.5 9.3

800—1,199 kr tusental . . tusental kr. > > (1915 % . . U918 % . . (1920 % . .

73.5 587.4 433.2 29.5 25.5 26.3

77.4 619.3 499.0 14.0 15.9 19.4

158.6 1,269.0 1,156.0 3.5 5.5 8.9

236.0 1,888.3 1,655.0 9.4 10.2 12.4

13 kr.) Inkomst 1200 kr. och däröver. Antal personer tusental . . Påförda avgifter tusental kr. Erlagda > > » (1915 % . . Restantier -M918 % . . (1920 % • •

516.3 6,711.5 5,238.3 11.4 16.6 21.9

395.4 5,140.5 4,196.7 7.7 11.8 18.4

382.0 774 4 4,965.9 10,106.4 4,630.7 8.827.4 1.7 5.3 2.8 8.0 6.7 12.7

tusental . . tusental kr. > » Q915 % . . {1918 % . . (1920 % . .

988.9 8,544.7 6,702.3 22.2 20.5 21.6

1,016.8 7.462.8 6,106.5 15.0 14.5 18.2

1,425.8 2,442.6 9,090.9 16.553.7 8,437.9 14,544.4 6.4 10.3 5.3 9.6 7.2 12.1

tusental kr. > » > >

2,966.8 4,338.1 7,304.9

3,050.4 3,600.0 6,650.4

4,277.3 7,327.7 4,471.0 8,071.0 8.748.3 15,398.7

Restantier

Klass 2 (avgift, 5 kr.) Inkomst Antal personer Påförda avgifter Erlagda » Restantier

Klass 3 (avgift 8 kr.) Inkomst Antal personer Påförda avgifter Erlagda > Restantier

Klass

4 (avgift

Klass Antal personer Påförda avgifter Erlagda »

1—4 inalles.

Restantier

Inlevererat Grundavgifter Tilläggsavgifter Inalles

belopp

1 Av antalet personer i klass 1 äro cirka 25 % män och 75 % kvinnor, Antalet hustrur utgör högst 800,000 personer samt barn under 18 år cirka 300,000 personer.

284 Bil. 6.

Antal pensionstagare. Pensioner med pensionstillägg eller understöd

Vid utgången av år

1914 1915 1916 1917 1318 1919 1920 1921 1922 1 1923 1 Därest försäkringen nu vore i fall kraft

enligt 1913 och 1915 enligt 1921 års lag års lagar Summa

kol. o i

kol. 1 i

Antal

proc. av kol. 5

Antal

proc. av kol. 5

73,220 86,005 252,080 250,424 250,271 251,228 251,121 262,745 262,000 255,000

100 100 100 100 100 100 100 100 96.3 92.7

— — — — — — —

—

—

Antal pensioner, vari barntillägg ingår

Antal personer ; med enbart avgifts-

pension 7

G

10,000 20,000

— — — — — — —

3.7 7.3

73,220 86,005 252,080 250,424 250,271 251,228 251,121 262,745 272,000 275,000

994 1,110 1,565 3,600 5,000

404 i 1,646 3,702 7,695 14,274 23,000 30,000

285,000

285,000

—

295,000

— — — —

— — ;

1 Approximativa uppgifter. Anm. 1 uppgifterna för de olika åren äro inräknade pensioner, som utfärdats först efter årets slut, men äro retroaktivt gällande från vederbörande år.

Bil. 7. Statens, landstingens och kommunernas kostnader för pensionstillägg och understöd, inkl. pensionstillägg för barn, utanordnade åren 1914—1922. Miljoner 1

0¶Belöpande å Lag

kronor. 5

1.230 3.257

8.273 12.619 14.798

0.410 1.085

1.7-16

1.640 4.342

8.921 11.031 16.825 19.731

—

—

—

—

_ i

—

— 8.665

7.655 1 3 . 6 5 l | 12.516

—

9.140 18.469 20.388 11.500 23.785

4,400

3.155¶Lag 1915: Landsting och kommuner Pensionsförsäkringsfonden Summa

—

lagarna: 1.230 3.257

Landsting och kom0.410 1.085 muner Pensionsförsäkringsfonden Samma 1

1. halv1923» året 1922

1916 Landsting och korn-

Båda

1914 1915

1913:

Summa

1923!

—

—

—

1.640 4.342 15.133 16.562 16.856 17.100 18.686 30.476 32.247 17.600 35.920

Utbetalda belopp (approximativt). Anm. Samtliga kostnader för pensionstillägg för barn ingå fr. o. m. år 1921 i kostnaderna för lag 1913.

o o

o

OJ

.!H

p-

(U

<

p<

o o co co co

O O CO

O o lO

o o CO

Ttl lO

O »^ !>• 1—1

O

o o C<J

co T H

o o lO

o o to

C5 l> (M

to

co

"*

o c o o o I--

§

CC

-* cs JM

T-1

-(•a

d -a

3¶A to -i i Tu.d M 3 O :cs ??

Pensions lägg, un stöd o barntill inalle

Pq

en <t-l

fel) feD

o o

T H

M

o

"* <© <-T

o o

-rri 23 X *

"*"

o o co

o o co

CO"

<M to

in" iO

m trT i—i

co_ to" T—1

co 1—1 iri" T—1

o o O!

p<

:0

oä

a a a

^ H

o

a be

60 60

^a

60 .2

j5

:c3

-l-3

+=

O

cs PH

a2J

rt

Ö o fl

CX>

a 05

L

|

co" TH

o " CO

o o co,

o o lO

O O CO

o o co

to* to

m" tr-io

co" to T-l

t>-"

C5

o t-" T-l

uO

• * *

o o o o CQ

O?

OJ,

<M"

>o CO

co

o CO

o o o »n co CO

|

|

|

T3

^

U

X/2

^

C3

to" H

O

o o

to xri

o o —1 coT • < *

o o co

o o o.

to" t^

o

OJ"

IM

w

9 *1

s

QO"

co J—I

— C5

as

CO

»*_

o o

o o 05

o 25

T-l

N T-H

o o GN» CO T-l

o o ia

o o o

o CO

(M

(M

to

s

OJ 1«" CO CO

l>» x *

»ffl r-J, T*

o

OS

o o 7-1

c«

a

rt

^

+=

a a

"O :0

^i

w

a

O)

o «D

•>*

o o TJ1_ oi~ co^ X *

• " * "

o

&

X/J

fl fl

ft© "2 •3 a M a

60 .9

rfl

O

-»-=_£-(

°

g a fl

60 60

JH p*

«5 ^

a vfl>

o © so

o o o"

o o to m"

T-H

CO

O

c M

"•*!

o M

fl

fl

OJ

3 PH

oj -IJ

XII

O

o eq, co" co T-H,

»3 a

o a

o PH

O o

o o T-H_

to

°icTi

uq

co

co" co O

to"

to"

i>^

T-l

TH

o o o

o o cd 25

»

o " T-l Q O co, co" co co"

o o to o

o o

o o

*", W

o" CO

85 r-T

8¶CO to" lO <JQ CO

o o"

iO

co» 7-T T—1

^

o o co

-«*!

lO

o O 85 co" N

•xjT

o o CQ

o o o.

t^"

OJ"

lO

co OJ_

co o

C<5

in" CO

t^" CO TH

o o o_

^

T-T Jr~

»i5~

co" T-l

o co o" co

o o o_

o o oo

lO

OT "<** r-l CO

•^ -*"

o o GNJ

to

CO

t-

o o

°°„ •*" 00 OJ

Q o • > * l

of Ol X *

»o 00

co"

-* o o

o '53

a Jafl :cS w AS

to

co to

lO t^ Tji

o o

o - » J

IS I

O

to

1-H"

-si ö M >-^g -°Sa

a

-M

M

o o o

o o s*

o o

°CTTi

m

~

fee

1^

lägg, understöd och 1 barn tillägg, beräknat belopp

co

o o

o o" iO lO

co"

o o

o o

o

to

o o" CO xn"

o < M" o r—1

8 »^ ,_^ rtT •^ o o <y>

T-T (7? ^

to

<M" 1—1

c<«" rH

•

o

8 o CO co to T-H

o o o

o" t—

CO

1 l> <N" t—I

o o

o o" X

*

o o

05 CNT

o> co co"

o o

o o" CT5

T-J_ T-l

o " <M

o o

->n cT co t^ 3Q

T—1

T—1

°i. co" o»

o o

o

o o " CO

xn" co

o o

o -* -*" -*" >ri

rt<»

x* O?

o o

CJ

o o" r>i CO to"

co

co_ te" <?1

s o. I>r «o lO

o"

x*

T—1

o o

ci

g

6Ö2

ö t»

o o l>»

C)

Ci"

«*

o

23 T-H

co

o

Ol

fl

cS

^> fl es

a a 0

ti

es ^ S 60 •S (=x fl ö

w

H

CO

.<Cj

'"

dä

•cS

™

'C M

Ha

*# 1-1 OJ

*-*

>o

to

TH

T - |

Oi rH

OJ r-(

!H>•

T-l

OS T-H

CT5 1-H

03 OS H

o

T-l

C<J OS

OJ OJ

^

T-l

(M C-} OJ T-H

CO a-t OJ T H

I

n

286 Bil. 9. Pensionsstyrelsens personal den 31 december 1924. Försäk- Sta- GranskFondEj och Sjuk- rings- tisti- ningsoch be- Summa inde- Kansli- kame- vårds- teklade å byrån ral- byrån niska ska svärsbyrån byrå by råbyrån byrån erna Generaldirektör och chef Byråchefer (B 20) Manliga tjänstemän i förutv. 2:a gr. (B 15) i > T > l:agr. (B 13) > » , extra Kvinnliga bitr. i förutv. 3:e gr. (C 5) , » > 2:a gr. (C 3) > » > l:a gr. (C 2) 5 » » nya l:a gr. ( C l ) . . > > , extra l:e expeditionsvakt (B 3) Expeditionsvakter ( B l ) > , extra (kontorsgossar) Maskinist Överläkare Biträdande läkare Summa

1 1 1 2 2

1 1 1 3

_

— 1 2

4 5

— 1 3 6 1 1

— 16

i

1 a) 4 1

1 2 4 2

o 2 7 4

2 1 4

2 4

—

—

1 5 10 1 18

6 34 2 76

3 2 20 4 b) 61 — c) 3 6 123 210

1 8 8 24

1 1 5 1

_J5 56 |

1 c) 3 6 1 1

— — 32

—

—

—

_ J 14

a

) Därav en förordnad såsom sekreterare å extra stat. b) Dessutom 4 vakanta befattningar. o) » 1 vakant befattning.

Bil. 10. Antal pensionsansökningar och utfärdade pensionsbrev. A n s ö k n i n g a r

Utfärdade pensionsbrev

Antal personer

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 Summa 1

Summa

Pensionstillägg och understöd

2,199 3,065 7,864 8,753 10,502 9,443 6,1'89 9,247 10,887

43,599 156,612 77,897 45,471 38.942 42,715 39,405 45,892 65,610 66,472

27 584 103,394 109,878 34,068 26,752 21,822 21,547 25,148 29,116 32,724

74 468 1,545 2,289 4,699 8,016 9,336

27,584 103,394 109,878 34,142 27,220 23,367 23,836 29,847 37,132 42,060

68,049

622,615 |

432,033

26,427

458,460

Nya ansökningar

Jämkningar

43,599 154,413 74,832 37,607 30,189 32,213 29,962 39,803 1 56,363 55,585 554,066

Stegringen år 1922 föranleddes av 1921 års lagändring.

Enbart avgiftapension

Summa

287 Bil

11.

Sammanställning av pensionsförsäkringens inkomster ocli utgifter under år 1923. (Approximativa siffror.) Inkomster: Ingående fond den x/i 1923 kr. 199,100,000.— Influtna pensionsavgifter: obligatoriska » 24,160,000.— frivilliga i 630,000.— Räntor och utdelningar • » 10,900,000.— Bidrag till försäkringen: från staten » 29,030,000.— » landsting och kommuner . . » 8,980,000.— Summa kronor 272,800,000.—

Utgifter: Utbetalda pensioner (avgiftspensioner, pensionstillägg, understöd och barntillägg) kr. * 36,620,000.— Restituerade pensionsavgifter » 170,000.— 3 Sjukvårdskostnader » 900,000.— Centrala förvaltningskostnader för pensionsstyrelsen: enligt stat kr. 1,005,000— dyrtidstillägg _. » 200,000-— , 1,205,000.— Arvoden och resekostnader för ombuden > 230,000.— Ersättningar till: generalpoststyrelsen . . kr. 450,000.— häradsskrivarna . . . . » 50,000.— , 500 000. Administrationskostnader för fondens förvaltning . . . . » 75,000.— Avskrivningar ä fastigheter » 100,000.— Utgående fond den 31/i2 1923 » 233,000,000.— Summa kronor 272,800,000.— 1 2

Härav avgiftspensioner c:a 700,000 kr. » av statsmedel c:a 160,000 kr.

288 Bil. 12.

Pensionsförsäkringsfonden budgetåret 1923—1924. Vinst- och förlusträkning den 30 juni 1924. Inkomster: Obligatoriska pensionsavgifter kr. 23,396,034.12 Frivilliga pensionsavgifter > 751,375.70 Räntor och utdelningar * 12,212,413.34 Kursvinst för utlottade obligationer (kursförlust fråndragen) » 4,725.12 Summa kronor 36,364,548.28 Utgifter: Pensioner på grund av obligatoriska avgifter kr. 638,418.25 Pensioner på grund av frivilliga avgifter » 1,637.82 Restituerade pensionsavgifter » 181,885.95 Fonden för sjukvårdande uppgifter > 839,500.00 Förvaltningskostnader » 73,215.40 Avskrivningar » 148,846.84 # De olika fondernas ökning eller minskning: Frivilliga försäkringens fond, ökning . kr. 973,950.17 Särskild till förvaltning överlämnad fond, ökning • . . . . » 65.47 Nils Jönssons donationsfond, ökning . . » 797.63 Allmänna fonden, ökning » 34,156,507.65 kr. 35,131,320.92 Fonden för sjukvårdande uppgifter, minskning » 650,276.90 » 34,481,044.02 Summa kronor 36,364,548.28

289 Bil.

13.

Pensionsförsäkringsfondens ställning den 30 juni 1924. Tillgångar: Svenska statens obligationer kr. 68,558,062.98 Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer » 17,820,823.04 Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner > 12,038,718.69 Lån till landsting och kommuner m. n. eller till enskilda mot kommunal garanti » 108,843,123.01 Övriga lån > 250,000.— Lån mot säkerhet av inteckning i fastighet > 5,386,286.33 Lån till centralkassor för jordbrukskredit . . . • . . . . > 2,680,000.— Aktier, därav preferensaktie] 1 i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å nom. 12,000,000 kr » 14,150,536.49 .Fastigheter: I Nynäshamns köping kr. 585,000.00 »Are > 1,18^,934.37 1,773,934.37 Riksgäldskontorets skattkammarväxlar » 2,000,000.— Innestående i riksbanken kr. 1,132,769.64 » i enskilda bankbolag . . . . > 3,086,652.10 4,219,421.74 Förskott till staten av kostnaderna för understöd enligt lagen den 8 juni 1915 » 10,098,218.41 Upplupna, oguldna räntor » 4,536,871.23 Summa kronor 252,355,996.29 Fonder: Frivilliga försäkringens fond Särskild till förvaltning överlämnad fond Nils Jönssons donationsfond Fonden för sjukvårdande uppgifter Allmänna fonden

19—250500

kr. 4,824,086.52 » 1,345.79 » 16,397.39 » 3,356,736.56 > 244,157,430.03 Summa kronor 252,355,996.29

Bil.

14.

Tabell 1. A. Pensionstagarnas efter förutvarande statistik rörande Y r k e n

Hustrur Män

% 1. H e m m a n s ä g a r e 8.31 m. fl 2. Torpare . . . . 3.70 3. J o r d b r u k s a r b e tare m. fl. . . 8.95 4. Tjänare utom l a n t b r u k e t . . 0.68 5. F i s k a r e , sjömän 1.41 6. Skogsarbetare m. fl 1.54 7. I n d u s t r i a r b e t a r e m. fl 11.95 8. Soldater, båtsmän . . . 0.88 9. Självständiga y r k e s u t ö v a r e . 4.13 10. Kontorspersonal m. fl 0.70 11. B e f a t t n i n g s h a vare inom statsoch k o m m u n a l förvaltning ..m. fl 0.53 12. Övriga . . . . 1.69

fördelning yrke enligt pensionstillägg

Yrkesutövare

Änkor

Ogifta kvinutan med utan med nor vrke vrke vrke yrke

B. Den vuxna befolkningens delning efter yrke enligt 1920 folkräkning

I Dalles

Män

Icke yrkesutövare

KvinOgifta Hust- ÄnMän kvinnor rur kor nor

%

%

%

%

%

4.09 1.61

4.32 0.38 1.97

9.75 0.99

1.48 0.03

8.22 0.95

2.81 0.13

1.59 0.15

0.33 0.07 1.01

0.53 2.50 0.46

0.03 12.84 0.85

1.97 0.04

0.02 0.31

4.09 0.23

2.09 12.07

'%

%

5.90 0.07 0.74 1.54 0.33

%

%

%

%

%

Inalles

%

—

23.06 0.11

0.83 0.91

1..01

förårs

—

0.02 2.04

—

0.07 0.07

0.08 2.05

0.08 1.78

0.7fi 5.59

i 2.10

0.79¶Inalles 44.47 18.97 0.27 17.22 4.17 14.90 100.00 '42.60 18.07 6.07

22.71 2.18 lOO.oo

Tabell 1, avd. A, utvisar innehavarna av pensionstillägg och understöd, fördelade efter förut innehavda yrken enligt en stickprovsundersökning, omfattande 5,114 bifallna ansökningar, inkomna till pensionsstyrelsen under år 1923. Till styrelsen inlämnade pensionsansökningar förses med nummer i fortlöpande följd, registernummer, vare sig ansökningarna avse pensionstillägg, avgiftspension eller jämkning av tidigare utfärdad pension. Ur varje tusental dylika ansökningar från år 1923 uttogos de, vilkas registernummer sluta på talen 001—100 och 501—600. Sålunda omfattade undersökningen två grupper ansökningar, jämnt fördelade över hela året, tillsammans avseende ungefär en femtedel av hela beståndet. I den förra nummerserien påträffades, oavsett jämkningar, 2,558 bifallna ansökningar om pensionstillägg eller understöd, i den senare 2,556. För vardera av dessa grupper beräknades den procentuella fördelningen efter yrke. Trots det relativt obetydliga materialet

291 visade de båda undersökningarna ganska god överensstämmelse. Sålunda utgjorde t. ex. män med yrket »hemmansägare» inom den förra gruppen 8.13 % av samtliga, inom den senare gruppen 8.49 %. Talen i tabell 1, avd. A, som erhållits genom att sammanslå de vid undersökningen av de två grupperna vunna resultaten, torde med stor sannolikhet ligga de riktiga talen mycket nära. Tabell 1, avd. B., är beräknad med ledning av uppgifter rörande yrkesfördelningen vid 1920 års utgång å landsbygden i Malmöhus, Skaraborgs och Värmlands län samt i Malmö stad. På grund av materialets ofullständighet har till »icke yrkesutövare» måst föras ett mindre antal personer (kapitalister, husägare m. fl.), vilka möjligen skulle kunna betraktas som yrkesutövare. Vidare äro vissa uppgifter rörande civilstånd endast approximativa, t. ex. antalet icke yrkesutövande änkor. Avvikelserna från de riktiga talen torde emellertid vara så små, att de sakna praktisk betydelse. Bland »icke yrkesutövare» ha hustrurna och vid statistiken rörande pensionstillägg även änkorna fördelats efter mannens yrke. Då endast nuvarande yrke angivits vid folkräkningen, finnes för icke yrkesutövande män, ogifta kvinnor och änkor ingen uppdelning tillgänglig. E n sammanställning av talen i raden »inalles» i tabell 1 ger följande resultat: A.

Statistiken rörande pensionstillägg • .

Yrkesutövare: Icke yrkesutövare: Ogifta kvinnor

Folkräkningen

%

%

44.47 19.34

42.60 18.07

1897 17.22

6.07 8.37 22.71 2.18

. . . . • . . . . . .

Ankor

B.

Då statistiken rörande pensionstillägg anger förutvarande yrke, förekomma bland icke yrkesutövare endast de hustrur och änkor, vilkas tidigare sysselsättning varit hemmets skötsel. De män och ogifta kvinnor, vilka varit invalider redan från barndomen och således aldrig tillhört yrkesutövarna, ha inräknats i gruppen »övriga». Den stora skillnaden mellan statistikens och folkräkningens antal icke yrkesutövande änkor torde icke endast bero därpå, att änkorna äro särskilt talrikt representerade bland pensionstagarna, utan även därpå, att änkornas fördelning på yrkesutövare och icke yrkesutövare har varit synnerligen svår att utföra efter enhetliga grunder, emedan endast ofullständiga uppgifter funnits att tillgå. Rubrikerna för de yrkesgrupper, som upptagas i tabell 1, ha för vinnande av utrymme i vissa fall förkortats. Här nedan angivas de fullständiga rubrikerna. Grupp 1: hemmansägare, lägenhetsägare, brukare och arrendatorer; grupp 3: jordbruksarbetare, statare, drängar, tjänare i lantbruket jämte hemmavarande, över 15 år gamla anhöriga till jordägare och -brukare; grupp 6: skogsarbetare, flottningsarbetare och kolare; grupp 7: industri-, hantverks-, stuveri- och transportarbetare; grupp 9: självständiga yrkesutövare i handel, industri och hantverk m. m.; grupp 10: kontorspersonal, handelsbiträden m. fl.;

292 grupp 11: befattningshavare inom stats- och kommunalförvaltning ävensom lärare, läkare, veterinärer m. fl., som ej äro i allmän tjänst; samt grupp 12 (förekommer endast i statistiken rörande pensionstillägg): huvudsakligen tvivelaktiga fall, för vilka yrket ej tydligt framgått av ansökningshandlingarna. Tabell 2.

Jämförelse mellan yrkesfördelningen enligt tabell 1 for pensionstagarna den vuxna befolkningen. Pensionstagarna Y r k e n

Den vuxna befolkningen Yrkesutövare

Yrkesutövare Hustrur Män

Hustrur Män

Kvinnor

Kvinnor

%

%

1. Hemmansägare m. fl 2. Torpare 3. Jordbruksarbetare m, fl 4. Tjänare utom lantbruket 5. Fiskare, sjömän 6. Skogsarbetare m. fl 7. Industriarbetare m. fl 8. Soldater, båtsmän 9. Självständiga yrkesutövare . . . . 10. Kontorspersonal m. fl 11. Befattningshavare inom stats- och kommunalförvaltning m. fl. . . .

19.42 8.65 20.92 1.59 3.30 3.60 27.93 2.06 9.65 1.64 1.24

4.93¶Inalles

7.17 64.35 6.38

15.09 0.57

och för

21.64 8.52 14.87 1.75 5.34 2.48 31.22 3.91 8.15 1.75

22.88 2.32 27.25 0.07 2.00 3.46 28.33 0.26 6.14 2.36

8.22 0.18 50.45 10.89 0.22 0.01 16.85 3.97 4.86

36.21 4.18 12.21 0.07 1.36 2.46 26.66 0.09 8.99 1.26

100.00 ! 100.00

I tabell 2 jämföres yrkesfördelningen för män med yrke, kvinnor med yrke och hustrur utan yrke bland pensionstagarna med motsvarande tal för den vuxna befolkningen enligt folkräkningen. Slutsumman i varje kolumn är satt till 100. För vinnande av större överensstämmelse har gruppen »övriga» uteslutits från pensionstagarna. Då uppgifterna från befolkningsstatistiken äro exakta beträffande fördelningen inom varje kolumn, äro talen i tabell 2 tillförlitligare än de i tabell 1. Delvis till följd av primärmaterialets beskaffenhet har yrkesfördelningen i några fall inom statistiken gjorts efter andra grunder än de vid folkräkningen tillämpade. Sålunda ha otvivelaktigt vissa kategorier, som vid pensionstilläggsstatistiken räknats till tjänare utom lantbruket, vid befolkningsstatistiken betraktats som tjänare i lantbruket.

298¶Bilaga

15.

Utredning angående pensionsförsäkringens inverkan på fattigvården och kommunernas finanser. I huvudsakligt syfte att söka erhålla ett svar på frågan, huruvida och i vad mån pensionsförsäkringen inverkat minskande på den allmänna fattigvården, dels i fråga om antalet fattigvårdsunderstödda personer och dels beträffande fattigvårdskostnaderna, har verkställts den utredning, för vilken här nedan närmare redogörelse skall lämnas. Då det ansetts, att nöjaktig utredning skulle kunna erhållas utan att behöva betunga samtliga kommuner i riket med avlämnandet av uppgifter rörande hithörande förhållanden, har vid undersökningen den representativa metoden kommit till användning. Man har sålunda inskränkt sig till att av pensionsnämndsordförandena i ett mindre antal kommuner infordra erforderliga uppgifter och därvid sökt utvälja dessa kommuner så, att det införskaffade materialet med största sannolikhet samtidigt kunde anses belysa de undersökta förhållandena beträffande riket i dess helhet. Till att börja med utsändes visst frågeformulär, bil. 16, sid 310, till de 188 kommuner, som upptagas i tabellbilagan till Kungl. Maj:ts proposition nr 126 vid 1913 års riksdag med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, alltså samma kommuner, som tidigare utvalts för en efter samma principer planlagd undersökning. De utsända frågeformulären återkommo besvarade från inalles 148 kommuner. t En första granskning av de sålunda inkomna svaren gav emellertid otvetydigt vid handen, att de uppställda frågorna i ett stort antal fall blivit mer eller mindre missuppfattade. Detta gäller framför allt frågorna om antalet av fattigvården understödda personer. Vid dessa frågors besvarande hade givetvis bort medräknas endast vuxna understödstagare, men i ett stort antal svar hade uppenbarligen jämväl av fattigvården direkt eller indirekt understödda barn under 16 år medräknats, vilket naturligen medförde, att undersökningsresultaten icke kunde anses bliva fullt tillfredsställande. Härtill kom emellertid ytterligare den omständigheten, att vissa anmärkningar kunde framställas i fråga om urvalet av de i undersökningen medtagna kommunerna. Dessa voro nämligen beträffande landsbygden, såsom framgår av tabell 2, s. 295, genomgående något för stora, varför de icke kunde anses vara i nöjaktig grad representativa. Vidare voro en del landsändar underrepresenterade, och även detta förhållande kunde tänkas verka förryckande på undersökningsresultatet. Med hänsyn till ovan berörda omständigheter beslöts, att den verkställda undersökningen, vilken i det efterföljande kommer att benämnas »undersökningen nr 1», skulle kompletteras genom att utsträcka undersökningen till ytterligare 200 kommuner. Vid utväljandet av dessa kommuner togs uteslutande sikte på att söka erhålla en i alla avseenden så representativ samling kommuner

294 som möjligt, en samling, som i geografiskt och demografiskt avseende kunde anses vara en godtagbar förminskning av vårt land. Till pensionsnämndsordförandena i de sålunda utvalda kommunerna, vilka finnas angivna i bil. 17, sid. 312, utsändes därefter ett nytt med hänsyn till bristfälligheterna i de vid undersökningen nr 1 erhålla svaren utarbetat frågeformulär, bil. 18, sid. 317. Antalet inkomna svar, som varit i sådant skick, att de kunnat bearbetas, utgjorde inalles 176. Vid materialets bearbetande hava kommunerna uppdelats i fyra grupper. Städerna hava sålunda delats i två grupper, nämligen »storstäder», omfattande Stockholm, Göteborg och Malmö, samt »övriga städer». Landsbygdens kommuner hava likaledes uppdelats i två grupper efter vederbörande kommuns karaktär av övervägande jordbrukskommun eller icke övervägande jordbrukskommun med benämningarna »jordbrukskommuner» och »icke jordbrukskommuner». (Rörande dessa benämningar samt använda fördelningsgrunder hänvisas till pensionsstyrelsens berättelse för år 1917, sid. 12 och 13.) I nedanstående tabell 1 lämnas uppgifter angående antal, fördelning och invånarantal år 1923 beträffande de kommuner, för vilka de inkomna svaren bearbetats. Tabell 1. Bearbetade svar. Antal kommuner

Und. 1 Und. 2

Invånarantal i de undersökta kommunerna

S:a

Und. 1

Und. 2

i % av folkmängden [Summa i samtliga kommuner i gruppen

Icke jordbrukskommuner Jordbrukskommuner . .

3 13 37 95

12 38 126

3 25 75 221

773,000i - 773,000 119,000! 108,300 227,300 145,900! 117,300 263,200 197,700| 189,900 387,600

100 22 15 16

Summa

1,235,G00

415,5001,651,100

28¶Att gruppen »storstäder» icke finnes representerad i undersökningen nr 2 beror därpå, att tillfredsställande svar från de tre hithörande städerna erhållits redan vid den första undersökningen och att ny förfrågan icke ansetts böra titsändas till kommun, som tidigare besvarat de då framställda frågorna. Sedan de inkomna uppgifterna granskats och, där så visat sig behövligt, efter undersökning korrigerats, har utredningen fortskridit på i korthet följande sätt. Uppgifterna hava till en början summerats med fördelning på de fyra grupper, i vilka de undersökta kommunerna uppdelats. För att därefter erhålla motsvarande uppgifter beträffande samtliga kommuner i riket tillhörande viss grupp har man utgått från antagandet, att de tal, varom här är fråga, äro proportionella mot invånarantalet. Detta förfaringssätt är givetvis med hänsyn till de principer, efter vilka urvalet bland kommunerna verkställts, fullt befogat och för övrigt vid en undersökning av denna art det enda möjliga. Med ledning av de tal, som erhållits vid summeringen av uppgifterna för de undersökta kommunerna, har man sålunda beräknat motsvarande tal per 1.000 invånare och därefter lagt dessa relativa tal till grund för uträknandet av de absoluta talen för samtliga kommuner i riket av vederbörande kategori tillsammantagna. Att den approximation, som' sålunda verkställts, trots det något summariska förfaringssättet, torde hava lämnat ganska tillförlitliga resultat framgår

295 exempelvis av en jämförelse mellan den på nu anfört .sätt beräknade och den förut kända verkliga siffran rörande antalet pensionstagare. Då, såsom förut framhållits, undersökningsresultaten torde bliva i viss mån beroende av de undersökta kommunernas storlek, meddelas nedan i tabell 2 en jämförelse i fråga om folkmängden mellan samtliga kommuner i riket av vederbörande kategori och de undersökta kommunerna. Tabell 2. Invånare i inedeltal per kommun. Samtliga kommuner i riket

Und. 1

Und. 2

9,200 3,900 2,100

9,000 3,100 1,500

Övriga städer

Här må slutligen framhållas, att det med hänsyn till de påpekade bristfälligheterna vid undersökningen nr 1 måhända varit riktigast att framlägga resultaten av vardera undersökningen för sig. Då emellertid de båda undersökningarna på flertalet punkter lämna i stort sett samma resultat, skall i det följande redogöras för resultaten av en sammanslagning av dem båda. I de fall, då mera påtagliga skiljaktigheter föreligga, skall detta särskilt anmärkas. I.

Pensionsförsäkringens inverkan på antalet fattigvårdstagare m. m.

P å ,sätt ovan angivits har i nedanstående tabell 3 uträknats antalet per 1,000 invånare av pensionstagare och fattigvårdstagare i de undersökta kommunerna vid slutet av år 1923. Tabell 8. Pensionstagare och fattigvårdstagare per 1,000 invånare. Icke jord- Jordbruksbrukskom- kommuner

Storsl äder

Övriga städer

Av fattigvården fullt försörjda personer. (Intagna å ålderdomshem eller vårdanstalt.) a) icke pensionstagare b) pensionstagare c) samma (a + b)

17.1 4.3 21.4

6.8 2.9 9.7

6.2 3.9 10.1

5.8 4.7 10.5

Av fattigvården icke fullt försörjda, men dock mera varaktigt understödda personer. a) icke pensionstagare b) pensionstagare . . . . c) summa (a + b)

9.8 2.9 12.7

7.5 7.9 15.4

7.0 7.7 14.7

4.1 5.6 9.7

0.3¶Pensionstagare tillskott Pcnsionstagare fattigvården,

med varaktigt understöd av men ej fullt försörjda (2 b + 3)

5.9¶Pensionstagare

utan fattigvårdsunderstöd

. .

+ 5)

51.8¶Ekonomiskt

med

självständiga

kommunalt

pensions-

pensionstagare(i

P å grundval av dessa relativa tal hava uträknats följande i tabell 4 anförda siffror avseende förhållandena vid 1923 års slut för samtliga kommuner i riket fördelade på de olika slagen av kommuner.

296¶Tabell 4.

3.

Antal pensionstagare och fattigvårdstagare. Icke jordbrukskom- Jordbrukskommuner

Storstäder

Övriga städer

Av fattigvården fullt försörjdapersoner (Intagna å ålderdomshem eller vårdanstalt.) a) icke pensionstagare b) pensionstagare c) summa (a + b)

12,800 3,300 16,100

7,100 3,000 10,100

10.700 6,800 17,500

14,100 44,700 11,500 ; 24.600 25,600 ! 69,300

Av fattigvården icke fullt men dock mera varaktigt personer. a) icke pensionstagare b) pensionstagare c) summa (a + b)

7,500 2,300 9,800

7,800 8,200 16,000

12,100 13,400 25,500

10,000 I 37,400 13,700 ! 37,600 23,700 : 75,000

4,800

6,600

7,100

8,700

13,900

14,500

44,200

14,200

27,500

57,500

111,900

211,100

21,300

36,200

71,400

126,400

255,300

Pensionstagare med sionstillskott

Hela riket

försörjda, understödda

kommunalt

pen-

Pensionstagare med varaktigt understöd av fattigvården, men ej fullt försörjda (2 b + 3) Pensionstagare utan fattigvårdsundcrstöd . . • Ekonomiskt självständiga pensionstagare (4 + 5)

Ovanstående tabell belyser bl. a. pensionstagarnas ställning till fattigvården. Med hänsyn till att de pensionsbelopp, som utgå för personer, vilka av det allmänna omhändertagits till full försörjning (intagna å fattigvårdsanstalter, sinnessjukhus o. d.) i stort sett kunna anses endast utgöra ett bidrag till vederbörande myndighets underhålls- och vårdkostnader, synes man i detta sammanhang böra bortse från dessa personer. Förhållandet mellan antalet pensionstagare — exklusive de fullt försörjda — med och utan fattigvårdsunderstöd framgår av följande sammanställning. Tabell 5. »Egentliga pensionstagaro

1) Antal fattigvårdsunderstödda pensionstagare i % av hela antalet pensionstagare (Tabell 4: punkt 4 i % av punkt 6 ) . . 2) Antal icke fattigvårdsunderstödda pensionstaga re i % av hela antalet pensionstagare (Tabell 4: punkt 5 i % av punkt 6) . .

Icke jord- Jordbruksbrukskom- kommuner muner

Storstäder

Övriga städer

%

%

%

%

*

83¶Hela riket

Därest man medräknar även de av fattigvården å anstalt vårdade, äro motsvarande siffror rörande samtliga pensionstagare: för storstäderna 42 och 58 » övriga städer 30 » 70 » icke jordbrukskommuner 26 » 74 » jordbrukskommuner 19 > 81 » hela riket 25 » 75

•297 Med hänsyn till det genom penningvärdets fall starkt reducerade värdet av de utgående pensionerna måste antalet pensionstagare, som uppbära fattigvårdsunderstöd, anses vara mycket lågt. Sannolikt kommer detta antal att undan för undan minskas i den mån pensionstillägg kommer att mera allmänt utgå i enlighet med fr. o. m. år 1922 gällande bestämmelser. Dessa bestämmelser hava nämligen verkat mycket långsamt. Av de pensionstagare, som vid 1923 års slut uppburo pensionstillägg eller understöd, åtnjöto sålunda endast cirka 7.3 % pensionstillägg enligt de nya grunderna (grupp A : högst kr. 225 för man och kr. 210 för kvinna) och cirka 92.7 % enligt de äldre bestämmelserna (grupp B : högst 150 kr. för man och 140 kr. för kvinna). Nytillträdande pensionstagare komma under avsevärd tid framåt alltjämt att fördela sig på båda grupperna, dock med stadigt stigande proportion för grupp A. Av samtliga under första kvartalet av år 1924 nytillträdande pensionstagare hörde sålunda 40.7 % till grupp A och 59.3 % till grupp B. Beträffande ovan lämnade redogörelse angående antalet pensionstagare och fattigvårdstagare förtjänar framhållas, att en jämförelse mellan de resultat, som erhållas om de båda undersökningarna slutföras var för sig, utvisar icke oväsentliga skiljaktigheter i fråga om antalet av fattigvården varaktigt understödda men ej fullt försörjda personer. Förklaringen härtill är att söka däri, att, såsom förut nämnts, de uppgiftslämnande myndigheterna vid besvarandet av det för undersökningen nr 1 utsända frågeformuläret i många fall bland de fattigvårdsunderstödda medräknat jämväl barn under 16 år. Enligt undersökningen nr 1 enbart skulle sålunda antalet av fattigvården varaktigt understödda personer uppgå till sammanlagt 163,100 under det att motsvarande antal enligt undersökningen nr 2 utgör 139,000. En jämförelse mellan de i tabell 12 a sid. 303 beräknade antalen varaktigt fattigvårdsunderstödda personer under åren 1913—1922 synes giva vid handen, att sistnämnda resultat kommer verkligheten ganska nära. Att antalet enligt undersökningen nr 1 är avsevärt för högt, synes sålunda ligga i öppen dag. Någon större betydelse för undersökningen i övrigt har emellertid icke nu påpekade förhållande. I de utsända frågeformulären hade anhållits om en uppskattning av huru många av de pensionstagare, som icke åtnjöto varaktigt kommunalt understöd, sannolikt skulle hava varit i behov av dylikt, därest de ej haft folkpension, samt i vad mån minskning i behovet av vårdplatser vid kommunernas ålderdoms- och försörjningshem inträtt genom pensionsförsäkringen. I dessa avseenden har bearbetningen av svaren lämnat följande resultat. Tabell 6. Minskning ar antalet fattigvårdstagare och vårdplatser per 1,000 invånare. Storstäder

Övriga städer

Icke jordbrukskommuner

Jordbrukskommuner

1) Pensionstagare, som sannolikt skulle hava uppburit fattigvårdsunderstöd, om ej 2) Minskning i behovet av platser vid ålder-

Härur erhållas följande tal avseende samtliga kommuner i riket inom de olika grupperna.

298¶Tabell 7. Minskning av antalet fattigvårdstagare och vårdplatser i absoluta tal.

1. Antal pensionstagare, som saunolikt skulle hava uppburit fattigvårdsunderstöd, om

Icke jord- Jordbrukabrukskom- kommuner muner

Hela riket

Storstäder

Övriga städer

1,000

6,400

22,700

34,600

64,700

2,600

6,100

9,200

2. Minskning i antalet platser vid ålderdoms-

Enligt de sålunda erhållna resultaten skulle, därest folkpensioner ej utgått, 'de vuxna fattigvårdstagarnas antal i hela riket sannolikt hava varit 43 % högre än vad nu var fallet. Motsvarande procenttal för de olika kommunslagen äro: storstäder 3, övriga städer 24, icke jordbrukskommuner 52 och jordbrukskommuner 69. Tillförlitligheten av de nu angivna procenttalen är givetvis direkt beroende — förutom av den verkställda uppskattningen — av att de använda talen rörande antalet vuxna fattigvårdstagare äro riktiga. Under hänvisning till vad härutinnan nyss anförts må här nämnas, att ifrågavarande procentsiffror med användning enbart av undersökningen nr 2 bliva, tagna i samma ordning som här ovan, resp. 46, 3, 39, 56 och 68, vilken talserie sannolikt närmare ansluter sig till de verkliga förhållandena än den förut återgivna. Av det vid undersökningen nr 2 använda frågeformuläret framgår, att denna undersökning avsåg att vinna upplysning jämväl rörande antalet personer, som voro uteslutna från rätten till pensionstillägg på den grund att de år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården. För att icke onödigtvis komplicera frågeformuläret begärdes uppgift endast om antalet av fattigvården till full försörjning omhändertagna personer, som av denna anledning icke kunnat erhålla pension. Undersökningen har på denna punkt givit till resultat, att antalet dylika personer per 1,000 invånare år 1923 uppgick i städerna till 1.9, i icke jordbrukskommuner till 1.7 och i jordbrukskommuner till 2.3, vilket innebär, att antalet ifrågavarande personer skulle i hela riket utgöra c:a 12,000. Det är emellertid givet, att det även bland andra fattigvårdstagare än de till full försörjning omhändertagna finnes invalider, som ställts utanför pensionsförsäkringen på grund av deras försörjningsförhållanden år 1913. För att utröna hur stort antal personer det här skulle kunna röra sig om har med ledning av de inkomna uppgifterna uträknats, att antalet av fattigvården varaktigt understödda men ej till full försörjning omhändertagna invalider, som icke uppburo pensionstillägg, för hela riket uppgick till c:a 9,000. Antalet personer, som falla under här ifrågavarande restriktiva bestämmelse, skulle sålunda i hela riket uppgå till lägst c:a 12,000 och högst c:a 20,000. II.

Pensionsförsäkringen och kommunernas

finanser.

Vid undersökningen nr 1 hade de tillfrågade pensionsnämndsordförandena att uppskatta, huru mycket högre fattigvårdskostnaderna skulle hava ställt sig under år 1923, om folkpensioner icke utgått. Denna uppskattning har givetvis varit förenad med rätt stora svårigheter, och granskningen av de inkomna svaren visade även, att undersökningsmaterialet på denna punkt var skäligen svagt.

299 Från en del håll hade sålunda svarats, att ingen minskning inträtt i fattigvårdskostnaderna, och till stöd härför hade anförts kostnadssiffror för olika år. Enbart en omräkning av dessa siffror med hänsyn tagen till penningvärdet skulle dock i många fall hava utvisat minskning. Vidare torde man i allmänhet icke hava tagit vederbörlig hänsyn till verkningarna av den nya fattigvårdslagens föreskrifter. Det har sannolikt också legat nära till hands för vederbörande att iakttaga en viss försiktighet, då det gällt att uppskatta värdet av en förmån, som kommit kommunen tillhanda från statsverket. Hur snävt man i många fall verkställt uppskattningen belyses tydligt därav, att i flera svar angivits, att vederbörande räknat med och uppgivit endast det belopp, som kommunen tillgodogjort sig av pensioner, som utgått till av kommunen omhändertagna pensionstågar e. Med anledning av nu berörda omständigheter blev vid undersökningen nr 2 dels frågeställningen något ändrad och dels särskild fråga framställd beträffande varje kategori pensionstagare, d. v. s. för av fattigvården omhändertagna, för varaktigt understödda men ej fullt försörjda o. s. v. De vid denna undersökning erhållna uppgifterna hava även utgjort ett betydligt bättre material än det som erhölls genom undersökningen nr 1. Helt fria från anmärkningar torde emellertid ej heller de vid den senaste undersökningen lämnade uppgifterna vara. Det framgår sålunda i många fall av svaren, att vederbörande icke tillgodoräknat kommunen de pensionsbelopp, som utbetalats för personer, för vilkas vård kommunen erhållit ersättning av landstinget, vilken ersättning ju minskats med beloppet av utbetald pension. Bearbetningen av de lämnade uppgifterna har givit till resultat, att fattigvårdskostnaderna under år 1923 per 1,000 invånare sannolikt skulle, därest folkpensioner ej utgått, hava ökats i storstäderna med 2,357 kronor, i övriga städer med 2,094 kronor, i icke jordbrukskommuner med 2,282 kronor samt i jordbrukskommuner med 2,481 kronor. Med tillämpning av dessa tal på samtliga kommuner i riket inom vederbörande grupp erhålles, att ifrågavarande ökning, uttryckt i absoluta tal, skulle hava utgjort för storstäderna 1,822,000 kronor, för övriga städer 2,178,000 kronor, för icke jordbrukskommuner 3,962,000 kronor och för jordbrukskommuner 6,049,000 kronor eller inalles för hela riket något över 14 miljoner kronor. Beträffande det sålunda erhållna resultatet må, med hänsyn till vad ovan anförts rörande beskaffenheten av materialet, särskilt vid undersökningen nr 1, anmärkas, att de angivna beloppen säkerligen äro icke oväsentligt för låga. En uträkning baserad endast på undersökningen nr 2 lämnar sålunda ^ till resultat, att ökningen för hela riket skulle hava uppgått till c:a 16.5 miljoner kronor. Stannar man det oaktat vid att uppskatta ifrågavarande belopp till c:a 15 miljoner kronor, har man säkerligen gått fram med fullt tillräcklig försiktighet. I detta sammanhang torde vara av intresse att erinra om vissa av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda undersökningsresultat. Härvid åsyftas de utredningar, som utvisa, att före pensionsförsäkringens införande omkring 35 % av kostnaderna för försörjning eller understödjande av behövande invalider över 15 år bestredos av den allmänna fattigvården och omkring 65 % av enskilda. Utgår man från att denna fördelningsproportion fortfarande gäller, borde av de år 1923 utbetalade pensionsbeloppen c:a 35 % hava resulterat i en motsvarande minskning i kommunernas fattigvårdsutgifter. Då under år 1923 i pensioner utbetalades c:a 36.5 miljoner kronor, kan den företagna undersökningen anses utvisa, att den del av de utbetalda pensionsbeloppen, som kommit kommunerna tillgodo i form av minskade fattigvårdsutgifter, fullt ut motsvarat vad härutinnan från början beräknats.

300 För att rätt kunna bedöma pensionsförsäkringens ekonomiska betydelse för kommunerna är det emellertid givetvis nödvändigt att äga kännedom även om de utgifter, försäkringen åsamkat kommunerna. Härutinnan hava undersökningarna lämnat följande resultat. Tabell 8. Kommunernas utgifter för pensionsförsäkringen. Städer

Icke jordbrukskommuner

Jordbrukskommuner

Hela riket i

K r o n o r Kostnader år 1923 för pensionsnämnderna Kostnader för år 1922 för kommunernas andelar i pensionstillägg etc Kostnader för oguldna grundavgifter för år 1920

145,000

160,000

241,000

1,210,000

1,140,000

2,010,000

4,360,000

446,000

260,000

207,000

913,000

546,000 j

I ovanstående sammanställning hava icke medtagits kommunernas kostnader för debitering, uppbörd och redovisning av grundavgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, beroende på att särskild undersökning icke verkställts rörande denna fråga. För att icke helt utesluta dessa kostnader må här nämnas, att de enligt en av kommittén för socialförsäkringens organisation verkställd utredning för år 1919 uppskattats till sammanlagt 644,000 kronor. Omräknat till penningvärdet år 1923, blir detta belopp 436,000 kronor. Beträffande de i tabellen meddelade kostnadsbeloppen må anföras följande. Vid besvarandet av frågan angående kostnaderna för pensionsnämndsarbetet har i många fall medräknats även kostnader för uppbärande av grundavgifterna, varför de i tabellen härutinnan angivna beloppen säkerligen äro för höga. Den för hela riket angivna summan av kommunernas andelar i pensionstilllägg och understöd jämte barntillägg har erhållits ur pensionsstyrelsens statistik över utbetalda pensionsbelopp. I förbigående må nämnas, att en med ledning av de vid föreliggande utredning inhämtade uppgifterna verkställd approximation av detta kostnadsbelopp avviker från det verkliga med endast omkring 5 %. Kostnadernas fördelning på de olika slagen av kommuner har verkställts med ledning av de besvarade frågeformulären. I tabellen har slutligen lämnats uppgift angående kommunernas kostnader för oguldna grundavgifter för år 1920. Undersökningen nr 2 avsåg jämväl grundavgifterna för åren 1921 och 1922, men det har ansetts riktigast att här medtaga resultaten endast beträffande 1920 års grundavgifter, då inbetalningen av avgifterna för nämnda år måste anses vara mera normal än för de senare åren med deras svåra depression i förening med arbetslöshet. Även avgiftsbetalningen för år 1920 utvisar emellertid sämre resultat än för tidigare år. Beträffande materialet till denna del av undersökningen må nämnas, att de för städernas vidkommande erhållna uppgifterna visat sig oanvändbara, enär de skulle lämnat det absurda resultatet, att den beräknade summan grundavgifter, som icke alls erlagts, skulle vara större än det belopp, som enligt den till pensionsstyrelsen lämnade avgiftsredovisningen var oguldet vid respittidens utgång. Det i tabellen för städerna angivna beloppet har därför i stället uppskattats med ledning av nyssnämnda redovisning, vars resultat med hänsyn till erfarenheten från en del noggrant undersökta fall rörande beloppet av de avgifter, som indrivits efter respittidens utgång, reducerats med c :a 30 %. I detta sammanhang torde följande sammanställning vara av ett visst intresse. Denna utvisar, i vilken utsträckning de vid respittidens utgång reste-

301 rande och av kommunerna förskotterade avgifterna sedermera inflyta till kommunernas kassor. Uppgifterna hava utom beträffande städerna hämtats ur det föreliggande undersökningsmaterialet. Tabell 9. För sent erlagda och oguldna grundavgifter för år 1920 i procent av summan påförda. Städer

1. Vid respittidens utgång ej erlagda grundavgifter 2. Efter respittidens utgång erlagda grandavgifter 3. Av de avgiftspliktiga ej alls erlagda avgifter .

21.G 7.0 14.6

Icke jordbrukskoni- Jordbrukskommuner muner 18.2 9.1 9.1

7.2 2.4 4.8

Hela riket

,5.a 6.4 8.9

!

För att belysa huru avgiftsbetalningen för år 1920 förhåller sig till betalningen för ett par tidigare år må slutligen här återgivas följande ur pensionsstyrelsens årsberättelser hämtade uppgifter. Tabell 10. Grundavgiftsrestantierna 1915, 191S och 19?.0 i procent av summan påförda grundavgifter.

Icke jordbrukskommuner Jordbrukskommuner

%

%

%

22.2 15.0 6.4 14.3

20.5 14.5 5.3 13.3

21.6 18.2 7.2 15.3

Vid bedömandet av dessa siffror torde beaktas, att de senaste årens svåra depression började göra sig gällande under det sista kvartalet av år 1920, alltså just vid den tid, då uppbörden av 1920 års avgifter tog sin början. Den tidigare fortskridande förbättringen i fråga om avgiftsbetalningen avstannade då. När normala tider åter inträda, torde man kunna påräkna icke blott att förut uppnådda resultat skola kunna återvinnas, utan även att dessa skola förbättras, i den mån kännedomen om försäkringens förmåner blir mer allmän och uppbördsorganisationerna vinna i effektivitet. III.

Granskning av den officiella fattigvårdsstatistiken.

De huvudsakliga resultaten av de undersökningar, för vilka i det föregående redogjorts, kunna i korthet sammanfattas så, att under år 1923 skulle, därest pensionsförsäkringen ej existerat, de fattigvårdsunderstöddas antal hava varit c:a 65,000 högre och kommunernas fattigvårdskostnader uppgått till c:a 15 miljoner kronor mer, än vad nu varit fallet. Det kunde då måhända väntas, att denna pensionsförsäkringens kraftiga inverkan på fattigvården skulle kunna utläsas jämväl ur den fortlöpande fattigvårdsstatistiken. Frågan huruvida så är fallet skall i det följande underkastas en närmare granskning. Ur den officiella fattigvårdsstatistiken må till en början återges följande sammanställning rörande antalet fattigvårdsunderstödda personer under åren 1913—1922.

302¶Tabell 11. Antal fattigvårdstagare åren 1913—1922.

År

Varaktigt understödda

Antal 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

199,824 202,948 206,247 205,576 204,231 204,153 201,047 196,052 200,120 208,447

Därav barn, understödda

Tillfälligt understödda

46,437 48,902 56,007 49,982 54,432 52,288 50,571 45,276 52,958 65,649

direkt Antal

% av folkm.

246,261 251,850 262,254 255,558 258,663 256,441 251,618 241,328 253,078 274,096

4.37 4.43 4.59 4.44 4.46 4.41 4.30 4.09 4.25 4.58

indirekt Antal

30,156 31,074 31,660 32,535 32,862 33,032 34,078 33,402 33,790 35,353

60,838 62,890 j 68,972 66,640 68,210 66,672 63,467 58,908 64,258 73,240

Enligt denna sammanställning har alltså antalet av fattigvården understödda personer, uttryckt i procent av folkmängden, ökats från år 1913 t. o. m. år 1915, därefter i stort sett minskats t. o. m. år 1920 samt slutligen icke oväsentligt ökats under åren 1921 och 1922. Siffran för sistnämnda år är jämsides med 1915 års den högsta, som förekommer under ifrågavarande tidsperiod. De anförda siffrorna giva sålunda vid handen, att någon minskning icke ägt rum i fråga om fattigvårdens totala omfattning, och de hava även understundom anförts såsom belägg för påståendet, att pensionsförsäkringen icke skulle hava medfört någon minskning av den allmänna fattigvården. Hur oriktigt det är att av det föreliggande materialet draga en dylik slutsats framgår emellertid redan vid en flyktig granskning. Pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utgår som bekant endast till person över 15 år, som är till arbete varaktigt oförmögen och vars årsinkomst understiger visst jämförelsevis lågt belopp. För erhållande av fattigvård erfordras däremot endast, att verkligt behov föreligger, av vad art det vara må, och att hjälp icke kan erhållas från annat håll. Av tabell 11 här ovan framgår nu, att av hela antalet fattigvårdstagare c:a 40' % äro barn, vilka icke kunna komma i direkt åtnjutande av pensionstillägg. Visserligen kan fr. o. m. år 1918 enligt i 6 § pensionsförsäkringslagen givna regler utgå särskilt pensionstillägg för barn såsom ett tillskott till den pension, som utgår till försörjningspliktig pensionstagare, men då hitintills dylika barntillägg utbetalats i sammanlagt endast något över o5,000 fall, torde det vara uppenbart, att pensionsförsäkringen icke kunnat i någon nämnvärd mån inverka minskande i fråga om antalet fattigvårdsunderstödda barn. I fråga om vuxna personer är det vidare klart att den, som_ uppfyller villkoren för erhållande av pensionstillägg och ej har försörjningspliktiga anhöriga eller andra enskilda, som träda hjälpande emellan, i regel skulle yara tvungen att för sin försörjning varaktigt anlita fattigvården, därest han ej erhölle pensionstillägg. Jämväl i de ännu många fall, då den från pensionsförsäkringen erhållna hjälpen är otillräcklig och fattigvården därför måste bidraga till vederbörandes försörjning, är givetvis det från sistnämnda håll utgående understödet av varaktig art. Att pensionsförsäkringen skulle utöva någon nämnvärd inverkan i fråga om de tillfälligt understöddas antal har man på grund härav ej anledning att förvänta. Skall man kunna spåra pensionsförsäkringens inflytande i fråga om fattigvårdens omfattning, måste man sålunda inskränka sig till en granskning av

303 tillgängligt material i vad det avser vuxna personer med varaktigt understöd av fattigvården. 1 den fortlöpande fattigvårdsstatistiken redovisas _ emellertid icke de vuxna understödstagarna med fördelning på varaktigt och tillfälligt understödda personer, varför exakta uppgifter för den här ifrågavarande undersökningen tyvärr icke stå till buds. För att kunna föra undersökningen vidare har därför anlitats den utvägen, att de i tabell 11 återgivna resultaten av den officiella statistiken fördelats på ovan angivna grupper understödstagare med ledning av fattigvårdslagstiftningskommitténs statistiska undersökningar rörande fattigvården år 1907. Resultatet av den sålunda verkställda approximativa fördelningen återfinnes i följande tabell. Tabell 12. Approximativ fördelning- av antalet fattigvårdstagare åren 1913—1922. Direkt understödda barn

År

med med vartill- Sumaktigt fälligt ma understöd

1913 . . 1914 . . 1915 . . 1916 . . ! 1917 . . l 1918 . . j 1919 . . t 1920 . . 1921 . . ! 1922 . .

Äldre personer med med var- i tillaktigt fälligt understöd

Tillhörande barn

Samtliga understödstagare

med med till till vartillvar- i tillSum- aktigt fälligt Sum- aktigt fälligt ma ma understöd understödda

Summa

24,900 5,300 30,200 132,900 22,400 155,300 42,000 18,800 60,800 199,800 46,500 246,300 25,400 5,700 31,100 134,500 23,300 157,800 43,000 19,900 62,900 202,900 48,900 251,800 25,500 6,200 31,700 135,200 26,400 161,600 45,600 23,400 69,000 206,300 56,000 262,300 26,600 5,900 32,500 133,500 22,900 156,400 45,500 21,200 66,700 205,600 50,000 255,600 26,400 6,500 32,900 132,500 25,100 157,600 45,300 22,900 68,200 204,200 54,500 258,700 26,800 6,200 33,000 132,500 24,200 156,700 44,800 21,900 66,700 204,100 52,300 256,400 27,700 6,400 34,100 130,400 23,600 154,000 42,900 20,600 63,500 201,000 50,600 251,600 27,600 5,800 33,400 127,500 21,500 149,000 40,900 18,000 58,900 196,000 45,300 241,300 27,300 6,500 33,800 130,000 25,000 155,000 42,800 21,500 64,300 200,100 53,000 253,100 27,500 7,900 35,400 135,100 30,400 165,500 45,800 27,400 73,200 208,400 65,700 274,100

Redan av denna sammanställning framgår, att de c:a 28,000 understödstagare, varmed 1922 års siffra överstiger 1913 års, till absolut övervägande del äro barn, huvudsakligen »tillhörande barn», samt tillfälligt understödda personer. Medan sålunda .sistnämnda grupp år 1913 utgjorde 18.9 % av hela antalet fattigvårdstagare, uppgick motsvarande siffra år 1922 till 24.0 %. Av ovannämnda 28,000 personer äro endast c:a 2,000 att hänföra till gruppen varaktigt understödda vuxna personer. Först ett studium av antalet fattigvårdstagare av olika kategorier satt i relation till motsvarande folkmängd torde emellertid kunna lämna en tillfredsställande uppfattning rörande fattigvårdens omfattning under här ifrågavarande tioårsperiod. I sådant avseende hänvisas till sammanställningen i tabell 13. Av denna tabell framgår, att antalet vuxna understödstagare i förhållande 1 till hela antalet vuxna personer i riket ökas något från år 1913 till år 1915 men därefter genomgående minskas t. o. m. år 1920 för att slutligen åter ökas under åren 1921 och 1922. Även för sistnämnda år är dock ifrågavarande procentsiffra lägre än för år 1913. För enbart varaktigt understödda vuxna personer håller sig motsvarande siffra ungefär konstant åren 1913—1915, varefter den undan för undan minskas t. o. m. år 1920. Åren 1921 och 1922 förete även här ökning, som dock är så pass ringa, att siffran för år 1922 är lägre än för något av åren 1913—1919.

304¶Tabell 13.

A r

Varaktigt Tillfälligt Summa vuxna Samtliga understödda, understödda, understöds- understödda vuxna vuxna tagare barn i % av hela antalet vuxna

1913 1914 1915 1916 1917. . . 1918 1919 1920 1921 1922

3.43 3.44 3.42 3 34 3.27 3.25 3.25 3.14 3.16 3.24

0.58 0.60 0.67 0.57 0.62 0 59 0.59 0.53 0.61 0.73

4.01 4.04 4.09 3.91 3.89 3.84 3.84 3.67 3.77 3.97

i % av hela antalet barn 5.15 5.31 5.71 5.64 5.77 5.74 5.31 5.01 5.34 5.97

Det torde sålunda få anses otvivelaktigt, att även den officiella fattigvårdsstatistiken utvisar en minskning av antalet understödstagare på de områden, där pensionsförsäkringen kan tänkas hava utövat någon inverkan i fråga om behovet av fattigvård. I det föregående har framhållits, att dylik inverkan kunnat väntas huvudsakligen i fråga om vuxna personer med varaktigt understöd. Till detta må ytterligare anmärkas, att även denna grupp understödstagare omfattar ett stort antal personer, som icke kunna vara berättigade till pensionstillägg, enär fattigvårdsbehovet även bland de varaktigt understödda ofta är föranlett av annan orsak än invaliditet. Enligt en sammanställning för ett antal städer ur materialet till fattigvårdsstatistiken för år 1923, det första år för vilket inhämtats uppgifter till den fortlöpande statistiken jämväl angående orsakerna till understödsbehovet, hade sålunda för endast c:a 13 % av de under året nytillkomna varaktigt understödda fattigvård lämnats på grund av otillräcklig arbetsförmåga. För Västerbottens län är motsvarande siffra c:a 25 % och för Gotlands län c:a 20 %. Att enbart efter den granskning, som ovan ägnats den officiella fattigvårdsstatistiken, och av de resultat, vartill denna granskning lett, draga den slutsatsen, att pensionsförsäkringen medfört minskning av antalet fattigvårdstagare vore emellertid lika litet befogat som att, om granskningen hade lett till rakt motsatta resultat, konkludera, att pensionsförsäkringen föranlett en ökning av fattigvården. Ett svar på här ifrågavarande spörsmål kan — förutom på sätt som skett i den undersökning, för vilken redogjorts ovan under I och I I — erhållas endast i den mån, man kan nöjaktigt, besvara frågan, hur man med hänsyn till på fattigvården inverkande faktorer av social och ekonomisk art haft anledning förvänta, att fattigvården skulle hava gestaltat sig under förevarande tioårsperiod, därest pensionsförsäkringen icke hade funnits till. Främst bland dylika faktorer torde böra sättas de under nämnda period rådande allmänna ekonomiska konjunkturerna. Att variationerna i antalet fattigvårdstagare skola ansluta sig till konjunkturväxlingarna, kan måhända anses vara en given sak, men här må dock till bestyrkande av detta förhållande ur fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag om fattigvården citeras följande: »I stort sett synas växlingarna i understödstagarnas antal nära följa de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Sålunda motsvaras de nödår, som inträffade mot slutet av 1860talet, av en .stark stegring i antalet fattigvårdstagare. När sedermera år 1870

305 de goda tiderna återkomma, sjunker understödstagarnas antal för att mot slutet av samma årtionde med de sjunkande konjunkturerna ånyo börja stigu. Ökningen fortfar i stort sett under hela 1880-talet och till mitten av 1890-talet, men därefter sker åter en vändning till det bättre och sedermera har jämsides med den i stort sett gynnsamma ekonomiska utvecklingen fattigvårdstagarnas antal befunnit sig i nästan stadig nedgång.» Till belysande av i vilken grad understödstagarnas antal varierat med konjunkturerna må vidare nämnas, att relativa antalet fattigvårdstagare år 1895, ett lågkonjunkturår, var 5.22 % av folkmängden och år 1907, som till större delen var ett högkonjukturår, 4.27 %. Det förra talet är 22 % högre än det senare, men i verkligheten torde den av olikhet i konjunkturhänseende föranledda skillnaden vara icke oväsentligt större på grund av att antalet åldringar ökats avsevärt, såväl absolut taget som i förhållande till folkmängden, under ifrågavarande tidsperiod. Den av bättre konjunkturer föranledda nedgången i antalet understödstagare från år 1895 till år 1907 torde hava i viss mån motverkats genom ökningen av antalet åldringar. För ett bedömande med hänsyn tagen till nu berörda omständigheter av fattigvårdsförhållandena under åren 1913—1922 måste härefter till en början konjunkturförhållandena under nämnda tidsperiod klarläggas. Vad då först beträffar år 1913 och åren närmast före detsamma uttalar sig professor Gustav Sundbärg i Emigrationsutredningen på följande sätt: »1909— 1912 representera mycket goda, till slut rent av utomordentliga konjunkturer, till vilka näppeligen tidigare förekommit ett fullt motstycke». Och om samma tid har vidare professor S. Brisman gjort följande uttalande: »Redan med senare hälften av år 1909 kom en avgjord förbättring av läget. 1910 blev ett gott år, och 1911 och särskilt 1912 voro utpräglade högkonjunktur år. Uppsvinget fortfor under större delen av år 1913.» Det torde sålunda icke råda något som helst tvivel om att år 1913 kan betecknas såsom ett utpräglat högkonjunkturår, måhända utan motstycke tidigare. Åren 1914—1920 torde rätt allmänt anses såsom goda år, åren 1921—1923 däremot såsom dåliga. Det sista torde vara ovedersägligen riktigt. Den verkliga karaktären hos åren 1914—1920 är däremot mindre lätt skönjbar. Till belysande av en del hithörande omständigheter hava i följande tabell sammanställts vissa ur Sveriges officiella statistik hämtade uppgifter. Tabell 14.

År

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 20-250500

ArbetslösLevnads- Arbetslöner (; 913 = 100) för Värdet av jordbruksheten inom kostnaderna arbetares löu fackorganisa(juli kontorsoch stat tii.nerna arbetare 1914 = 100) personal m. fl. (1914 = 100) %

—

115 130 159 224 260 268 237 193 176

100 100 107 120 144 205 260 297 275 210 208

100 103 107 116 136 175 210 240 242 218 197

100 109 122 155 218 257 290 203 164

—

4.4 6.7 7.7 4.0 4.0 4.6 5.4 5.5 26.6 22.9 12.5

306 Av denna sammanställning framgår, att antalet arbetslösa personer endast' under åren 1916 och 1917 —• och då blott i ringa utsträckning — understiger motsvarande antal under år 1913. Den ger vidare vid handen, att t. o. m. år 1918 betydande befolkningsgrupper voro underkompenserade i lönehänseende. Det torde förtjäna påpekas, att den bristande kompenseringen är större än vad direkt framgår av de anförda siffrorna. Från år^WlS till år 1914 ökades nämligen levnadskostnaderna med ungefär 3 % och då den bristande lönekompenseringen för arbetare i industri, handel och sjöfart för åren 1915—1918 i genomsnitt uppgick till mer än 9 % vid jämförelse med 1914 års priser, har den verkliga lönen under åren i fråga varit nedsatt med över 12 % i jämförelse med 1913 års priser. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning i reallönen för personer med inkomster nätt och jämnt överstigande levnadskostnadsminimum skall betyda en avsevärd nedsättning av förmågan att utan fattigvårdens bistånd försörja, arbetsoförmögna anförvanter. Under år 1919 inträdde visserligen någon förbättring i här berörda avseende, men lönerna höllos jämväl detta år i stort sett något under prisnivån. Den oerhört starka penningförsämringen medförde slutligen att å bank eller på annat liknande sätt placerat sparkapital, som under normala förhållanden kunnat lämna ägaren tillräckliga försörjningsmedel, nedgick så starkt i värde, att denne i många fall måste anlita fattigvården för sin försörjning. De ekonomiska förhållandena under åren 1914—1919 synas följaktligen i stor utsträckning hava varit ägnade att öka fattigvårdens omfattning. År 1920 skiljer sig i så måtto från de föregående åren, att lönerna för arbetare och jämställda detta år lågo i nivå med eller överstego det allmänna prisläget. Kontors- och annan liknande personal voro emellertid fortfarande underkompenserade, varjämte värdeminskningen i fråga om sparat kapital detta år var som starkast. Ett_kapital å nominellt 1,000 kronor hade år 1920 ett värde av endast 373 kronor i jämförelse med värdet år 1914. Under nu ifrågavarande år förelågo sålunda å ena sidan vissa förhållanden ägnade att minska fattigvårdens omfattning, m e n a andra sidan förefunnos samtidigt omständigheter, som verkade i motsatt riktning. Med^hänsyn till vad sålunda framhållits rörande de ekonomiska förhållandena underhåren 1913—1922 samt angående de i samband med konjunkturväxlingarna stående variationerna i antalet av fattigvården understödda personer hade man givetvis haft all anledning förvänta, att understödstagareantalet år 1922 skulle vara högst avsevärt större än år 1913. I detta sammanhang må erinras om den å sid. 305 gjorda jämförelsen mellan aren 1895 och 1907. En ökning från år 1913 till år 1922 av antalet fattigvårdstagare i endast ungefär samma proportion som mellan de förstnämnda åren skulle hava inneburit, att ifrågavarande antal år 1922 hade varit c:a 50.000 högre än vad i verkligheten visat sig vara fallet. Och härtill är att märka,' att skillnaden i konjunkturhänseende mellan åren 1913 och 1922 är väsentligt mycket större än mellan åren 1895 och 1907. Särskilt anmärkningsvärt är det förut påpekade förhållandet, att relativa antalet vuxna personer med varaktigt understöd av fattigvården år 1922 rätt avsevärt understiger motsvarande antal ar 1913. I fråga om uteblivandet av den ökning av antalet fattigvårdstagare, man med anledning av de ogynnsamma konjunkturerna år 1922 haft anledning förvänta, ligger det måhända nära till hands att tänka, att detta vore beroende på de särskilda åtgärder, som från statens och enskildas sida vidtagits till hjälpande av

307 de arbetslösa. Givet är även, att dessa åtgärder i väsentlig utsträckning befriat fattigvården från att lämna hjälp till de av arbetslösheten direkt lidande. Men då området för denna hjälpverksamhet varit strängt begränsat, har på fattigvården fallit bördan att bringa hjälp och lämna vård bl. a. till de många, som råkat i nöd genom arbetslöshetens indirekta verkningar. Att fattigvården på grund av krisen måst högst avsevärt utvidga sitt verksamhetsområde framgår exempelvis av en av Svenska Fattigvårdsförbundet verkställd undersökning, vars resultat publicerats i förbundets tidskrift, häfte nr 6 för år 1922. Vidare skulle möjligen kunna tänkas, att erforderliga undersökningar m. m. i fattigvårdsärenden ökat i noggrannhet och att över huvud taget fattigvårdens förvaltning blivit mer rationellt ordnad samt att dylika förhållanden medfört minskning i fråga om fattigvårdens omfattning. Denna eventuella minskning torde emellertid mer än väl uppvägas av den under de senaste årtiondena fortskridande humaniseringen av fattigvården, som kommit till uttryck i 1918 års fattigvårdslag och vilken humanisering givetvis inneburit en utvidgning på många punkter av fattigvårdens verksamhetsområde. Såvitt man kan se gives ingen annan förklaring till att krisens verkningar på fattigvårdstagarnas antal icke ger sig kraftigare tillkänna i den officiella statistiken än den, att detta antal i själva verket fått ett stort tillskott av personer utanför fattigvårdens ordinarie klientel, men att samtidigt ett stort antal personer i sådan ställning, att de, även om tiderna varit relativt goda, måst anlita fattigvården, därest erforderlig hjälp icke lämnats dem från annat håll, nu fått sin försörjningsfråga ordnad utan fattigvårdens mellankomst. Att det för sistnämnda persongrupp nödvändiga ekonomiska stödet erhållits just från pensionsförsäkringen torde vara uppenbart. Vad sålunda i det föregående anförts kan anses icke blott giva vid handen, att resultaten av de verkställda undersökningarna rörande här ifrågavarande förhållanden under år 1923 väl låta sig förena med den officiella statistiken utan även i viss mån bestyrka riktigheten av dess resultat. Med hänsyn till det egentliga ändamålet med den verkställda granskningen har huvudsakligen diskuterats fattigvårdsförhållandena under år 1922, det sista är för vilket statistik föreligger utarbetad, sedda i belysning av rådande konjunktur. För fullständighetens skull må emellertid i detta sammanhang ägnas någon uppmärksamhet jämväl åt frågan angående pensionsförsäkringens inverkan på fattigvården under tidigare år. I sådant avseende meddelas till en början i tabell 15 uppgifter angående beloppen av de under åren 1914—1923 utbetalade pensionstillägg och understöd samt angående fattigvårdskostnaderna under åren 1914—1919. (Uppgifter finnas ej tillgängliga för år senare än år 1919.) Till en början må anmärkas, att den fr. o. m. år 1915 fortgående försämringen av penningvärdet givetvis måste hava i högst väsentlig grad reducerat pensionsförsäkringens förmåga att lämna tillräcklig ekonomisk hjälp åt behövande invalider och åldringar. Särskilt måste det under åren 1918—1920 hava ställt sig synnerligen svårt för att ej säga omöjligt för pensionstagare utan ekonomiskt stöd av anhöriga eller andra enskilda att enbart med hjälp av pensionen draga försorg om sig själv. I detta sammanhang må även erinras om att enligt pensionsförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse var från rätt till understöd utesluten dels den, som vid lagens ikraftträdande redan fyllt sextiosju år, och dels invalid, som år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer. Den första restriktionen är upphävd fr. o. m. 1916 och av den senare kvarstår numera endast försörjning av

ä08 fattigvården såsom hinder ior erhållande av understöd. Det är givet, att även nu berörda bestämmelser särskilt under de första åren måste i hög grad minska pensionsförsäkringens inverkan på fattigvården. I fråga om antalet numera av här nämnd anledning från pensionsrätt uteslutna personer hänvisas till sicl. 298. Tabell 15.

.

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923

A r

•

Utbetalt beUtbetalt be- lopppensionsFattigvårdslopppensions- tillägg och Fattigvårds- kostnader i tillägg och understöd i kostnader 1914 års 1914 års understöd penningvärde penningvärde milj. kronor milj. kronor milj. kronor milj. kronor 1.6 4.3 15.1 16.6 16.9 17.1 18.7 30.5 32.2 35.7

1.6 3.7 11.6 10.4 7.5 6.6 7.0 12.9 16.6 20.3

28.8 32.6 34.5 40.1 55.3 68.2

— — —

28.8 28.4 26.5 25.2 24.7 26.2

— — —

I det föregående har visats, att förhållandena under åren 1914—1919 i stort sett varit ägnade att medföra en ökning jämfört med år 1913 av de fattigvårdsunderstöddas antal. Vad då först angår åren 1914 och 1915 är det med hänsyn dels till det jämförelsevis ringa antal personer, som dessa år åtnjöt pension, och dels till pensionsbeloppens otillräcklighet givet, att pensionsförsäkringen dessa år icke kunnat verka märkbart återhållande på denna ökning. Av förut lämnade uppgifter angående fattigvårdstagarnas antal framgår även, att detta ökades såväl absolut som relativt under de nu ifrågavarande åren. Anmärkas bör dock, att ökningen så gott som uteslutande hänför sig till de tillfälligt understödda och barnen. Under åren 1916—1920 ökades å ena sidan antalet pensionstagare högst avsevärt men å andra sidan försämrades undan för undan genom penningvärdets nedgång värdet av de utgående pensionerna. Under samma tid företer relativa antalet varaktigt understödda vuxna personer en jämförelsevis jämn nedgång, varemot antalet tillfälligt understödda och antalet barn variera mera oregelbundet. Nedgången för de varaktigt understödda är — bortsett från år 1920 — kraftigast under åren 1916 och 1917, d. v. s. samma år som de utgående pensionsbeloppen hade sitt relativt största värde. Att understödstagarnas antal trots de i stort sett ogynnsamma tiderna nedgått, torde man därför få i huvudsak tillskriva pensionsförsäkringens inflytande. Att nedgången är förhållandevis avsevärt mycket kraftigare år 1920 beror givetvis på att konjunkturerna detta år, såsom förut framhållits, voro betydligt gynnsammare än de föregående åren. Från och med år 1921 upphävdes tidigare gällande övergångsbestämmelser av innebörd, att pensionstillägg utgående från tidigare år skulle utgå med efter viss skala reducerat belopp. Först fr. o. m. detta år, och i samma mån som penningvärdet åter stegrats, har man haft anledning vänta, att genom pensionsförsäkringen en mera märkbar avbelastning av fattigvården skulle äga rum. Att så även skett har i det föregående visats, då vad som anförts rörande här ifrågavarande förhållanden under år 1922 i huvudsak äger tillämpning jämväl beträffande år 1921.

309 Till slut torde böra anmärkas, att den ovan med ledning av fattigvårdsstatistiken verkställda undersökningen måst begränsas till antalet under stö dstagare, enär uppgifter angående fattigvårdskostnaderna icke föreligga längre än t. o. m. år 1919. Det är emellertid givet, att understödskostnaderna på det intimaste sammanhänga med antalet understödda personer, varför man, även om vissa nya faktorer att räkna med tillkomma, då fråga gäller kostnaderna, torde kunna utgå ifrån att det anförda i stort sett kan tillämpas även ifråga om dessa kostnader. Stockholm den 19 december 1924. T. ASKELÖF.

TOR JERNEMAN.

310 Bil. 16.

Frågor: 1. Huru många personer inom kommunen voro vid 1923 års slut till full försörjning omhändertagna av fattigvården? 2. Huru många andra personer inom kommunen uppburo vid samma tidpunkt a) varaktigt (d. v. s. ej tillfälligt) fattigunderstöd? b) kommunalt pensionstillskott enligt lagen den 14 juni 1918? o. Huru många uppburo jämväl folkpension a) av de under 1. angivna? b) av de under 2 a) angivna? 4. Huru många uppburo vid 1923 års slut folkpension utan att samtidigt åtnjuta varaktigt fattigunderstöd eller kommunalt pensionstillskott? 5. Huru många av de under 4. angivna skulle sannolikt uppburit fattigunderstöd, om de ej haft pension? 6. Huru mycket skulle sannolikt fattigvårdskostnaden i kommunen ökats under år 1923, om folkpensioner icke utgått? 7. Anses det, att genom folkpensioneringen behovet av platser på kommunens ålderdoms- och försörjningshem minskats och i så fall med huru många platser ungefär? 8. Kommunens ungefärliga kostnader för pen. sionsnämndsarbetet under år 1923? 9. Upplysningar i övrigt angående förhållandet mellan fattigvård och pensionsförsäkring inom kommunen. 10. Anses pensionsförsäkringen i allmänhet medföra mera aA^sevärda fördelar för kommunen och befolkningen på orten? 11. 1 vilka särskilda avseenden framställas inom orten anmärkningar mot pensionsförsäkringen?

Svar:

-

----

-

-

....

—

•'—..----

311 Frågor: 12. Inom kommunen hava för år 1921 i pensionsavgifter definitivt påförts sammanlagt kr. Därav har icke inom rätt tid erlagts kr. Av sistberörda belopp har kommunen måst inbetala kr. 13. Huru stor del av sistnämnda belopp har kommunen jämlikt 14 § (ke stycket pensionsförsäkringslagen lyckats återfå av de försumliga avgiftsbetalarna? 14. Kommunens andel enligt 10 § samma lag av under år 1922 utbetalade pensionstililägg, understöd och barntillägg uppgick till kr. Stockholm den 23 januari 1924.

Svar:

den ...februari 1924.

KUNGL. PENSIONSSTYRELSEN. Pengionsnämndens ordförande.

312¶Bil. 17. P . H. Utväljandet av här nedan upptagna kommuner har, vad landsbygden beträffar, verkställts på sådant sätt, att varje län blivit representerat så nära som möjligt proportionellt m o t antal kommuner och invånarantal med hänsyn samtidigt tagen till uppdelningen på jordbruks- och övriga kommuner. Beträffande storleken av de medtagna kommunerna har det tillsetts, att såväl större som mindre kommuner blivit representerade, dock så att medeltalet av de utvalda kommunernas invånarantal så nära som möjligt överensstämmer med vederbörande länsmedeltal. Jämväl har det tillsetts, att de medtagna kommunerna representera olika delar av länen. Inalles hava utvalts: »jordbrukskommuner» övriga landskommuner städer

141 45 14 Summa 200.

Siffrorna i det nedanstående angiva tusental invånare 31. 12. 1919. Jordbrukskommuner Stockholms länFaringe 0.9 Vätö 1.5 Ornö 0.4 Adelsö 0.7 Vårdinge 1.8 5.3 Upsala län. Häggeby 0.5 Litslena . . . . . . . 1.o Balingsta 0.5 Rasbo 1.9 Aren tuna 0.8 Tuna l.i

Övriga landskommuner Harg Knivsta Salem Gustavsberg

8.3¶Skäfthammar

5.8¶Södermanlands län. Stigtomta . Sätersta . • • . Julita Forsa Tumbo . . . . Vansö

• • • 2.i . . . 0.5 • • • 3.o . . . 0.7 . . . 1.2 . . . 0.8 8.3

2.6 1.4 2.1 2.2

. . . .1.5

1.:

Stora Malm

31J Jordbrukskom mimer Östergötlands län. Oppeby 1.3 Torpa 1.3 Härberga 0.5 Yikingstad . . . • . 1.8 Ödeshög 2.9 Hov 0.8 Rogslösa 1.2 Fornåsa 0.8 Regna 1.8 Jonsberg . . . . . 1.6 13.5 Jönköpings län. Lekeryd 0.9 Gränna ländsk. . . . 2.5 Marbäck 0.7 Skede . . . . . . . 1.3 Hultsjö 1.4 Hagshult 0.6 Södra TJnnaryd . . • 2.1 Kållerstad . . . . . 0.6 10.1 Kronobergs län. Furuby 0.9 Ekeberga 2.i Berg l.i Blädinge lo Angelstad . . . . . 1.4

Övriga landskommuner Ekeby (Boxholms m:e) 4.o Kimstad . . . . . . 1.8

0.8¶Hässleby Tofteryd Anderstorp

2.2 2.4 2. o

6.6¶Hälleberga 2.3 Aringsås(Alvestam:e) 3.o

6.5¶Kalmar

Gotlands

Blekinge

län. Västra Ed Djnrsdala Långemåla Kläckeberga Våxtorp Gärdslösa Algutsrum län. Västkinde Fleringe Mäster by Älskog

3.2 0.9 1.7 . . . . l.o 0.6 1.2 0/7 9.3 0.9 0.3 0.5 0.4 2.1

län. Torhamn 2.9 Gammalstorp . . . . 2.4 5.3

0.3¶Hallingeberg . . Södra Möckleby .

. .

. 2.8 . 1.6

4.4¶Hemse

0.9¶Mörrum

4.4 4.4

314 Jordbrukskommuner Kristanstads län. Löderup 2.1 Östra Tommarp . . . 1.8 Hörröd 0.6 Audrarum l.i Fjälkestad 1.6 Hjärsås . . . . . . 2.3 Häglinge l.o Fager hult 1.3 Starby 0.5 Barkäkra 1.9 18.7 Malmöhus län. Västra Ingelstad . . 0.7 Grlostorp 0.6 Anderslöv 2.1 Revinge 0.5 Borgeby 0.7 Blentarp 1.4 Grörslöv 0.3 Östra Klagstorp . . . 1.2 Sjörup l.o Baldringe 0.5 Västerstad 1.7 Svensköp 0.8 Hurva 0.6 Asmundtorp . . . . 1.3 Saxtorp l.o Ottarp 1.4 15.8 Hallands

län. östra Karup Söndrum Asige Morup Skällinge Förlanda

Övriga landskommuner Simris l.'s Västra Broby . . . . 2.5

0.8¶Husie Stora Köpinge Höör Kattarp

. . .

l.i 2.o 3.0 2.2

. . . . 1.2 1.7 O.o 2.4 0.7 0.8

Slättåkra (Oskarsströms m:e) . . . . 2.8

2.8¶Göteborgs och Bohus län. Säve . . . . . . . . Ytterby Skreds vik Krokstad

1.6 1.3 1.7 1.9 6.5

Hjärtum Lyse

3.1 4.1

7-2

315 Jordbrukskommuner Alvsborgs län. Torestorp 1.2 Hyssna 1.7 Mårdaklev 0.7 Grrönahög 0.5 Timmele l.o S:a Ving 1.3 Stora Lundby . . • 1.6 Lena • 09 Lagmansered . . . . 0.8 Nössemark 1.6 11.3 Skaraborgs län. TJllervad l.o Algarås • 1.4 Lerdala .0.8 Varola . . . . . . . 0. v Bjurum . . . . . . 0.5 Daretorp l.i Börstig . . . . . . 0.7 Norra Vånga • • • • 1.4 Istrum 0.5 Floby l.i Vänersnäs l.o Hyringa 0.7 Travad • . 0.8 Vättlösa 0.8 Otterstad 1.6 14.i Värmlands län. Brattfors • • • . . • Vase . . . . . . . . Ölserud Älgå Nyed Örebro län. Täby Kvistbro Ervalla

Övriga landskommuner Kinnarumma . . . . Björketorp

2.3 2.2

4.5¶Karlsborg Osterplana

2.1 1.3

1.2 3.8 0.6 1.6 5.1 12.3

Kroppa . . . . . 4.2 S:a Finnskoga . . . 1.8

0.6 4.0 2.0

Längbro Ramsberg

6.6¶Västmanlands län. Västerås-Barkarö . . 0.7 Björskog 1.6 Romfartuna . . . . 1.6 Simtuna 2.2 6.1

3.0 4.5

Ramnäs

2.o

Jordbrukskommuner Kopparbergs län. Aspeboda l.o Malung ._ 7_3 Gävleborgs län. Arsunda Färila

Övriga landskommuner

-Tärna (Vansbro m:e) . 7.i Vika 3.6 10.8

2.2 5.6

Hamrånge Arbrå

4.4 6.0 10.4

7.8¶Västernorrlands län. Sättna Nora Bodum Skorped Jämtlands län. Håsjö Alanäs Berg

2.i 4.o 1.7 2.1 9o

Njurunda Låna-sele

1.7 l.o 3.5

Ytterhogdal

ö~—

. . . . . .

.

9.8 3.2

. .

lo.o

. .

.

.

7.1¶Västerbottens län. Sävar Nysätra

3.9 _. 3.8

2.i

Tärna Bureå

. .

. .

3.6 6.4 lO.o

1.7 4.9 6. G

7.7¶Norrbottens län. Hortlax Överkalix

2.1¶Jukkasjärvi m:e)

(Kiruna 13.8 13.8

Städer. Norrköping Eskilstuna Linköping Östersund Skövde Härnösand Sala Norrtälje Enköping Hässleholm Lysekil Arvika Örnsköldsvik Boden

57.4 30. i 26.3 13.3 9.8 10. i 7.8 5.o 5.9 3.3 4.2 5.3 4.3 6.2

317 Bil

Kommun.

Län.

Frågor:

Svar

Huru många personer över 16 år voro vid 1923 års slut inom kommunen till full försörjning omhändertagna av fattigvärden a) på grund av varaktig arbetsoförmåga (invaliditet i pensionsförsäkringslagens mening)? b) på grund av andra orsaker? Huru många av de i svaret på fråga 1 a) angivna personerna a) åtnjöto jämväl folkpension? b) voro uteslutna från rätt därtill på grund därav att de år 1913 under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar (2 § i övergångslagen den 8 /6 1915)? Huru stort belopp tillgodogjorde sig kommunen av de pensioner, som för år 1923 utgingo till de i svaret på fråga 2 a) angivna personerna? II. 4. Huru många personer över 16 år uppburo vid 1923 års slut utan att vara omhändertagna till full försörjning varaktigt (d. v. s. ej tillfälligt) understöd av fattigvården a) på grund av varaktig arbetsoförmåga (invaliditet i pensionsförsäkringslagens mening)? b) på grund av andra orsaker? 5. H u r u många av de i svaret på fråga 4 a) angivna personerna åtnjöto jämväl folkpension? 6. Med huru stort belopp skulle sannolikt fattigvårdens utgifter för de under fråga 5 angivna personerna under år 1923 hava ökats, om de ej åtnjutit folkpension?

18.

] a) 1 b)

personer. personer.

2 a)

personer.

2 b)

personer.

3) Omkring

kronor.

4 a) 4 b)

personer. - personer.

5)

personer.

6) Med omkring

kronor.

318¶Frågor:

Svar

III. 7. Huru många personer inom kommunen åtnjöto vid 1923 års slut kommunalt pensionstillskott enligt lagen den 14 juni 1918? 8. Med huru stort belopp skulle sannolikt fattigvårdens utgifter för de under fråga 7 angivna personerna under år 1923 hava ökats, om de ej åtnjutit folkpension? IV. 9. Huru många personer uppburo vid 1923 års slut folkpension utan att samtidigt åtnjuta varaktigt fattigvårdsunderstöd eller kommunalt pensionstillskott? 10. Huru många av dessa skulle sannolikt hava uppburit varaktigt fattigvårdsunderstöd, om de ej haft pension? 11. Till vilket belopp skulle sannolikt fattigvårdens utgifter för de under fråga 10 angivna personerna hava uppgått under år 1923, om de ej åtnjutit folkpension? V. 1: Anses det, att genom folkpensioneringen behovet av platser på kommnnens ålderdoms- och försörjningshem minskats, och i så fall med huru många platser? 13. Anses pensionsförsäkringen i allmänhet medföra mera avsevärda fördelar för kommunen och befolkningen på orten? 14. I vilka särskilda avseenden framställas inom orten anmärkningar mot pensionsförsäkringen? VI. 1">. Kommunens ungefärliga kostnader för pensionsnämndsarbetet under år 1923? (Medräkna ej uppbördskostnader för grundavgifterna !) 16. Huru stort belopp av till pensionsförsäkringsfonden inlevererade grundavgifter har kommunen icke lyckats uttaga av de försäkrade genom indrivning eller på annat sätt a) av grundavgifter, påförda för år 1920? b) » c) >

» »

> »

» »

> 1921? » 1922?

7)

personer,

8) med omkring

kronor.

9)

personer

10)

personer

11) Till omkring._ .... kronor

12) Med

15) Omkring

16 a) 16 b) 16 c) den

platser.

...kronor.

kronor, kronor, kronor. 1. 1924.

Pensionsnämndens ordförande.

319 Bil. 19.

A.

Antalet sjukyårdsärenden och kostnaderna för sjukvården. Antal sjukvårdsärenden

År

Sjukvårdskostnader kr.

1915 1916

2,176

15,712-81

3 347

108,972-51

3,405

236,376-15

4,025

313,711-80

3,689

1920 1921

3,085

498,090-96 626,805-93

3,781

635,605-88

3,737

671,959-39

5,154

901,466-80

B. Sjukvårdskostnadernas finansiering under perioden 1921—1925. 1920 års plan

1923 års plan

År

År Staten

Fonden

650,000

650,000

500,000 1,150,000 750,000 1,400,000

650,000 950,000 1,600,000 l:a halvåret 1923 650,000 1,150,000 1,800,000 1923/24 . . . . 650,000 1,250,000 1,900,000 1924/25 . . . .

1924 . . . . . . . 1925

Summa

Staten 1921

. . . . . .

2:a halvåret 1925 Summa 3,250,000 4,000,000 7,850,000

Fonden

Summa

590,201

45,404

635,605

502,049

169,910

671,959

70,636

329,871

400,507

100,000

875,000 975,000 100,000 1,075,000 1175,000 50,000 537.500 587,500

Summa 1,412,886 3,032,685 4,445,571

320 Bil.

20.

Resultatet av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Till och med den 31 december 1923 hade 8 416 personer med bidrag från pensionsstyrelsen åtnjutit sjukvård eller yrkesutbildning. A. Resultatet vid slutet av vårdtiden. Inom pensionsstyrelsen verkställes en uppdelning av vårdresultaten, allt efter som vederbörande, enligt vid vård- eller utbildningstidens slut avgivet utlåtande, 1) ansetts varaktigt återställd och sålunda icke i behov av ytterligare sjukvårdande åtgärder (i nedanstående tablå betecknade med a), 2) blivit förbättrad och ofta i stånd att helt eller delvis återtaga sitt arbete men ansetts böra bliva föremål för ytterligare åtgärder för vinnande av varaktig arbetsförmåga (i nedanstående tablå betecknade med b), och 3) icke blivit avsevärt påverkad av de sjukvårdande åtgärderna och ytterligare sådana icke anses böra förekomma från styrelsens sida (i nedanstående tablå betecknade med c). E n enligt sådana grunder verkställd uppdelning av vårdresultaten från verksamhetens början till och med den 31 december 1923 framgår av följande tablå: Il Art av vård eller yrkesutbildning

Kustsanatorium Lasarett, lupus- och radiumhem . Welanderhem Hantverksskola för blinda . . . . Annan hantverksskola eller han-

ä

K v i n n o r

n

Antal därav med resultat därav med resultat kvinnor, Antal 1 män, som som erh. erh. vård vård c b eller yb. c a a b eller yb.

120 4

182 31 57 3 37 5

2 947 255 350 18 479

1440 186 183 12 316

1261 47 123 1 95

246 22 44 5 68

137|

2 145 318 331 14 548 46

1143 179 159 11 391 37

820 108 115

74 231)

Yrkesutbildning hos enskild yrkesÖvriga slag av vård eller yrkes138

7 j

i

313 j

o

321 A t t märka är, att de resultat, som framgå av ovanstående tablå, hänföra sig till patienternas tillstånd vid avslutandet av den erhållna vården (beträffande yrkesutbildade vid yrkesutbildningstidens slut). B.

Preliminär

efterundersökning angående resultatet t. o. m. år 1920.

av

kurortsvården

För utrönande av i vad mån resultaten blivit beståndande har pensionsstyrelsen låtit verkställa en efterundersökning. Denna har verkställts i slutet av år 1923 och början av år 1924 och tillsvidare omfattat de patienter, vilka med bidrag från pensionsstyrelsen erhållit kurortsvård till och med år 1920 och icke därefter erhållit förnyad kurortsvård. Man har utgått från a t t minst tre år böra förflyta mellan senaste vårdens avslutande och efterundersökningen. Bearbetande av materialet i dess helhet har givetvis ännu icke medhunnits. Här kunna sålunda beträffande denna undersökning endast lämnas några ungefärliga siffror. E t t fortsatt detaljerat bearbetande av materialet skall äga rum. Antal till och med år 1920 kurortsvårdade 2 467 Av dessa 2 467 har vård efter år 1920 beretts 451 personer, som undantagits. Sålunda återstå: 2 016 Ifråga om dessa hava avlidit 146 vistas å okänd ort 100 saknas svar beträffande • • • 71 är resultatet av en eller annan anledning oredovisbart (t. ex. annan sjukdom tillstött än den, för vilken vård erhållits, e. d.) 34 hava erhållit pension • • • 405 756 återstå: 1260 Vid granskning av undersökningsresultatet beträffande dessa 1 260 framkommer följande: antal vårdade, som icke alls eller endast i mindre väsentlig grad nu kunna försörja sig 221 antal vårdade, som helt eller i mera väsentlig grad nu kunna försörja sig 1039 Summa 1260 Sammanslår man antalet, som erhållit pension, med dem, som alls Grupp l icke eller endast i mindre grad kunna försörja sig (221), blir antalet 626 som ställes emot antalet av dem, vilka helt eller i mera väsentlig Grupp 2 grad kunna försörja sig 1 039 Summa 1 665 eller 37.6 % för första gruppen och 62.4 % för andra gruppen. Grupperna fördela sig på följande sätt på olika sjukdomar: grupp 1: arthriter 194 neuroser 227 övriga • • • 205 Summa 626 21—250500.

322 grupp 2: arthriter neuroser övriga .

268 405 366 Summa 1 039

Det skulle kunna ifrågasättas att sammanslå siffran på dem, som avlidit, med ovan angivna antal 626, varigenom proportionen mellan första och andra gruppen förändras. Att så ej skett, beror i främsta rummet därpå, att de av styrelsen vårdade i regel ej äro behäftade med sjukdom med stor dödlighetsrisk, tvärtom är det utmärkande för ledgångsreumatism och nervsjukdomar, vilka mest rekrytera anstalternas klientel, att patienterna leva länge såsom invalider. Det kan således antagas, att de här åsyftade personernas dödsfall orsakats av annan anledning än den sjukdom, som föranlett vården. Därtill kommer, att det här ovan upptagna antalet självförsörjande sannolikt borde ökas med större delen av dem, som ej låtit höra av sig i pensionsstyrelsen. Om man således fasthåller den här gjorda beräkningen, måste uppmärksammas vid bedömandet av resultatet, att verksamheten vid 1920 års slut endast pågått i 6 år — under de första åren i mycket liten utsträckning — och att denna tid måste i hög grad anses såsom experimenttid, samt att styrelsen till en början icke hade egna anstalter a t t tillgå utan måste utplantera de sjukvårdssökande på enskilda anstalter, till stor del på s. k. sommarkurorter; den första egna anstalten öppnades först i börian av år B 1918. _ p Vad läkarundersökningen beträffar har genom så småningom utexperimenterade utförligare formulär till läkarutlåtande möjlighet vunnits att långt bättre kunna utreda fallen, innan vård beredes, och göra urvalet noggrannare. _ Vidare bör bemärkas, att en del av de vårdade, som av vederbörande pensionsnämndsordförande uppgivits icke alls eller endast i mindre väsentlig grad kunna försörja sig, antagligen skaffa sig så stor arbetsförtjänst eller göra skäl för sig till ett sådant värde, att de icke falla pensionsförsäkringen till last, varigenom pension sålunda inbesparas. I vad mån den erhållna vården haft inverkan på arbetsförmågan — och därmed även åstadkommit minskning av pensionstilläggen (understöden) — hos dem, som oaktat vården numera erhållit pension, har ännu icke kunnat utrönas. 1 sammanhang härmed må även erinras om att av de 1 039 patienter, som ovan angivits kunna helt eller i mera väsentlig grad försörja sig, åtskilliga sannolikt fortfarande äro i behov av ytterligare vård, ehuru de, tack vare den förut erhållna vården, hittills kunnat helt eller i mera väsentlig grad försörja sig. Rörande sist omförmälda spörsmål — liksom beträffande de två närmast förut omnämnda — har undersökningen ännu icke hunnit fullföljas därhän,, att några närmare uppgifter kunna meddelas.

323¶Bil 21. Tab. A. Antal arbetsgivare åren 1918—1921. Antal arbetsgivare under år

Kategori av arbetsgivare

Försäkringsinrättning

Riksförsäkringsan-

l Summa

Ömsesidiga bolag . <

Större Mindre

28.074 200,968

33,464 226,064 259,528

35,405 24y,388 284,793

34,054 278,159

12,715 18,523

12,866 19,530

26,469

13,165 17,329 30,494

81,238

32,396

38,850 216,661

46,629 243,393

48,120 267,911

46 920 297,689

255,511

290,022

316,031

344,609

229,042 10,776 15,693

Summa Samtliga försäk- f Större ringsinrättningar \ Summa

312,213

Tab. B. Antal årsarbetare åren 1918—1921. Försäkringsinrättning

Antal årsarbetare under år

Kategori av arbetsgivare

Riksförsäkringsan- 1 Större Mindre Staten Summa Ömsesidiga bolag . < Mindre Summa Större Samtliga försäk- 1 ringsinrättningar | Mindre Summa

499.813 280,395 119,465

489.454 320,966 114,378

490,536 363.295 114,531

414,544 379,560 124,297

899,673

924,798

968,362

918,401

372,538 35,315

404,715 37,323

445,539 39,011

396,182 40,993

407,853

442,038

484,550

437,175

872,351 315,710 119,465

894,169 358,289 114,378

936,075 402,306 114,531

810,726 420,553 124,297

1,307,526

1,366,836

1,452,912

1,355,576 j

Tab. C. Antal årsarbetare, fördelade efter försäkringsform, åren 1918-1921. (Större arbetsgivare, exklusive staten.) Försäkringens omfattning

Antal årsarbetare under år Ersättningar enligt

1921 Enligt lagen . . < Utom arbete

6 och 7 §§ 37 § 6 och 7 §§ 37 §

872,351 474,323 51,022 47,082

894,169 522,744 60,928 57,136

936,075 551,990 76,683 68,357

810,726 456,650 63,435 56,080

Annan arbetare 1 än i lagen avses | Utom arbete

6 och 7 §§ 37 § 6 och 7 §§ 37 §

383 347 210 209

2,968 1,571 823 804

946 692 350 244

971 638 393 262

Kar ensförsäkrade

proc ;nt av samtliga

56.3¶Arbetare

Olycksfall I arbete . .

324 Bil. 21 (forts.).

Tab. D. Ersättningar enligt den obligatoriska försäkringen på grund ay olycksfall i arbete åren 1918—1921. Försäkringsinrättning

Kategori av arbetsgivare

Ersättning på grund av

Ersättningsbelopp i kronor på grund av olycksfall, som inträffat under år 1918

Större arbetsgi- i sjukdom vare (exkl. sta- < invaliditet ten) 1 död

. . .

Tillsammans Mindre arbetsgi- 1 Riksförsäkinvaliditet . . . | död ringsanstal- < vare ten Tillsammans Större och. mindre J arbetsgivare . . j invaliditet . . . . död Tillsammans Större vare

arbetsgi- 1 i n v a l i d i t e t . . . . | död Tillsammans

Ömsesidiga bolag

Mindre arbetsgi- 1

sj ukdom invaliditet . . . . död Tillsammans

Större och mindre 1 invaliditet . . . . arbetsgivare . . ] död Tillsammans

831,617 708,731 825,123 686,831 4,592,964 3.747,669 4,237,137 3,420,198 1,111,983 980,852 1,252,768 790,274 6,536,564 5,437,252 6,315,028 4,897,303 82,933 413,326 72,834

157,114 221,774 296,591 845,784 1,095,403 1,528,803 155,176 111,288 191,653 569,093 1,114,186 1,472,353 2,017,047 983,422 914,550 865,845 1,046,897 5,006,290 4,593,453 5,332,540 4,949,001 981,927 1,184,817 1,092,140 1,407,944 7,105,657 6,551,438 7,787,381 6,914,350 630,404 742,660 999,504 971,500 3,112,200 3,147,363 4,697,961 3,621,219 1,619,392 1,259,036 1,493,730 1,207,210 5,361,996 5,149,059 7,191,195 5,799,929 32,818 129,093 5,025

29,139 156,773 28,414

39,232 173,055 47,191

166,936

214,326

259,478

49,187 181,198 24,787 255,172

663,222 771,799 1,038,736 1,020,687 3,241,293 3,304,136 4,871.016 3,802,417 1,624,417 1,287,450 1,540,921 1,231,997 5,528,932 5,363,385 7,450,673 6,055,101

1,462,021 1,451,391 1,824,627 1.658,331 7,705,164 6,895,032 8,935,098 7,041,417 2,731,375 2,239,888 2,746,498 1,997,484 Tillsammans 11,898,560 10,586,311 13,506,223 10,697,232

Större arbetsgi- l vare (exkl. sta- < invaliditet ten) 1 död

. . . .

Mindre arbetsgi- 1 invaliditet . . . . Samtliga försäkrings- > död inrättningar Tillsammans

261,006 345,778 115,751 186,253 542,419 1,002,557 1,268,458 1,710,001 202,367 216,440 77,859 139,702 736,029 1,328,512 1,731,831 2,272,219

1,577,772 1,637,644 2,085,633 2,004,109 8,247,583 7,897,589 10,203,556 8,751,418 2,809,234 2,379,590 2,948,865 2,213,924 Tillsammans | 12,634,589 11,914,823 15,238,054 12,969,451

Större och mindre 1 invaliditet arbetsgivare . . | död

. . . .

325¶Bil. 21 (forts.). Tab. E. Olycksfallens fördelning efter skadans påföljd åren 1918—1921. 1 Försäkringsinrättning

Kategori av arbetsgivare

arbetsgi- 1 Samtl. olycksfall . Invaliditetsfall . . Dödsfall

24,046 1,296 287

21,136 1,044 251

19,128 927 194

14.008 737 130

Mindre arbetsgi- 1 Samtl. olycksfall . vare j Invaliditetsfall . . Dödsfall

986 140 23

1,496 238 48

1,623 259 39

2,149 376 51

Samtl. olycksfall .

5,466 172 77

4,826 127 54

4,194 109 33

4,635 151 47

Samtliga arbets- 1 Samtl. olycksfall . givare . . . . | Invaliditetsfall . . Dödsfall

30,498 1,608 387

27,458 1,409 353

24,945 1,295 266

20,792 1,264 228

arbetsgi- 1 Samtl. olycksfall . | Invaliditetsfall . . Dödsfall

25,788 847 352

26,857 864 248

26,228 972 245

20,265 779 186

Mindre arbetsgi- 1 Samtl. olycksfall . Invaliditetsfall . . Dödsfall

563 37 6

578 47 13

710 44 7

807 48 7

Samtliga arbets- 1 Samtl. olycksfall . . . givare . . . . j Invaliditetsfall Dödsfall

26,351 884 358

27,435 911 261

26,938 1,016 252

21,072 827 193

arbetsgi- j Samtl. olycksfall . Invaliditetsfall . . Dödsfall

49,834 2,143 639

47,993 1,908 499

45,356 1,899 439

34,273 ],516 316

Mindre arbetsgi- 1 Samtl. olycksfall . vare | Invaliditetsfall . . Dödsfall

1,549 177 29

2,074 285 61

2,333 303 46

2,956 424 58

Samtl. olycksfall . Invaliditetsfall . . Dödsfall

5,466 172 77

4,826 127 54

4,194 109 33

4,635 151 47

Samtliga arbets- 1 Samtl. olycksfall . givare . . . . i Invaliditetsfall . . Dödsfall

56,849 2,492 745

54,893 2,320 614

51,883 2,311 518

41,864 2,091 421

Staten

-j Invaliditetsfall . . Dödsfall

1¶Större vare Ömsesidiga bolag

Större

Samtliga försäkrings- > inrättningar

Antal olycksfall, invaliditets- och dödsfall under år 1918

Större

Riksförsäkringsanstal- . ten

Kategori av olycksfall

326 Bil. 21 (forts.).

Tab. F. Antal olycksfall, invaliditetsfall och dödsfall per 10,000 årsarbetare under åren 1918—1921. Antal olycksfall m. m. per 10,000 årsarbetare under år

Kategori av olycksfall

Kategori av arbetsgivare

1921 Samtliga olycksfall . . . . . . . . < Invaliditets fall Dödsfall

571 25 7

537 21 6

485 20 5

423 19 4

Samtliga olycksfall . . . . . . Mindre arbetsgivare . . { Invaliditetsfall

49 6 1

58 8 2

58 8 1

70 10 1

Samtliga olycksfall . . . . . . < Invaliditetsfall Dödsfall

458 17 6

422 11 5

366 10 3

373 12 4

Samtliga olycksfall . . . . . . Samtliga arbetsgivare . < Invaliditetsfall Dödsfall

135 19 6

402 17 4

357 16 4

309 15 3

Större arbetsgivare

Staten

Tab. G. Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av olycksfall i arbete under åren 1918—1921. Större arbetsgivare (exkl. staten). Relativa tal

Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av

Tillsammans

1.30 4.36 5.51

1.16 3.64 4.19

1.07 3.53 3.52

1.02 3.37 2.92

11.6 39.0 49.4

12.9 40.5 46.6

13.2 43.5 43.3

13.9 46.1 40.0

100.0¶Antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare (k) bar beräknats ur formeln: 1 /300 \ k = N \365 n s + 7 5 n i + 7 ' 5 0 0 n d ) läs N = antal årsarbetare n s = > sjukdagar ni = » invaliditetsprocent nd = » dödsfall. Varje dödsfall såväl som varje fall med varaktig arbetsoförmåga (invaliditetsgrad = 100%) antages sålunda innebära en förlust av i genomsnitt 7,500 arbetsdagar eller 25 år. Denna tidrymd visar sig nämligen i genomsnitt motsvara den skadades återstående medelaktivitetslängd eller den ytterligare tid, varunder den skadade skulle varit arbetsduglig, om olycksfallet icke inträffat.

327 Bil. 21 (forts.).

Tat). H. Sjukläugdstabell, angivande antal kvarstående sjuka vid olika tider efter dagen för olycksfallet. Tabellen avser olycksfall år 1918 hos större arbetsgivare (exkl. staten). Antal kvarstående sjuka 4:e dagen efter olycksfallet antages = 10,000.

Antal kvarstående sjuka Dag efter olycksfallet

4 5 6 . . 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36

•

Endast obligatorisk försäkring

Obligatorisk och karensförsäkriug

10,000 10,041 9,949 9.797 9.587 9,315 8,999 8,648 8,267 7,941 7,530 7.205 7,014 6,701 6,436 6,132 5,885 5,607 5,356 5,115 4,895 4,690 4,499 4,332 4,146 4,016 3,870 3,715 3,568 3,451 3,319 3,167 2,952

10,000 10,066 9,998 9,851 9,566 9,279 8,934 8,512 8,103 7,671 7.231 6,869 6,527 6,186 5,849 5,526 5,220 4,919 4,654 4,438 4,209 3,991 3,782 3,571 3,401 3,226 3,085 2,930 2,793 2,667 2,532 2,420 2,176

2,952 2,402 1.958 1,576 1,317 1,106 951 819 720 634

2,176 1,642 1,260 1,011 820 671 565 480 420 374

Vecka efter olycksfallet 6 7 8 9 10 . . . 11 12 13 . . . . . . 14 15

. •

Antal kvarstående sjuka Vecka efter olycksfallet

16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53

Endast obligatorisk försäkring

Obligatorisk och karensförsäkring

563 507 462 409 375 343 311 283 269 249 237 215 207 193 172 160 151 141 128 119 109 102 96 93 91 84 80 75 69 66 63 59 57 54 51 48 46 42

329 285 254 229 211 186 168 154 139 129 117 110 100 92 86 80 75 71 68 63 59 55 48 46 41 40 37 36 33 31 28 27 26 24 23 21 20 18

42 15 10 6 2 1

18 6 5 2 1

Kvartal efter olycksfallet

6 7 8 9 10

—

328 6f>

•J3

>*

r-J

+>

(t

>

fl

PH

_fl T j

-r=

m

•åa

<D

H

fl 'fl

fl

rQ

rH? O in i H

(M

fl "3

OS"

COTJT

co"

T-<

H *

T - l TJI y-i i—I O , OS

CO i-H O s CO CD-Jt_

1 '-,

CD

osco

ao"

O OS l-H

CO"

CO CO OS

CO CD CM <?» m i n

OS

i n os OS CO in_Tj^

I CO 1 CD CD

1 TJ<-H:

o"

1 r -'

HO OS CJQ coco CO

fl

™ +i oc3 , a

oT 5P

1 r^

O CM

CO OS — C O N CO i n I-H r H

I

1 r -' 1 1

1-1

1 *-< 1 H

1 1

tfl

oä

a a A

bC t i fl b0

rO

2? «->

H

rOS H

03¶OS i-H osco

T *

l> fl 2cfS cö

CO

TJIOSCO

CM in

TJI i-H l-H

in o co CD i-H r H TjiTjiin

N T-l

OS CD

N O C O eo i n CD CM H i O

eo

© i eo ^ji M T J N ^ O . * CCI>i5 r H CO © I

r»jSt-r

:0

00 - O *

W

rH

rH

i a S^ § n

S

S2 «8

o

:o

ö 00

fl -*> .rH

g "

•si

-© e8

-H a : 0 —i

i

eo-N i-H CM l-H

N

OSN i n CD <X>N

iTOCO CM CO i n i n

TJI

1¶CO"N" eo-* eo i—i

i n " CM" CM N CM

osco" eo CM i-H

»nos

C M C M CO i H O CO TJICM^O

i-T CM

CO-

co-os"—T CM CM

co os O C D CM T J I

o TJI CM

CD OS HO

co"-*"

o"

CM-

1 1

I

i n co CO r H

NCO" T J I CM i—1 r—i CM r - l

CM

os 1—1

CM CO CM

J>CM OS

<TlTjl N N OSCO

•iO CM

in

CD

coco

C O N CO r H

TH

CO CM

C O N CM -<JI N H

CO TJI rH_

CD i-H i n CM T-H^Tjl

N OS O C D CMCM

i—i

CM 1

1 TH

^

1 1

N

»o

i-l

H i O C M

i n CM —I N i-H

eo

N

C M i-H

CO

T *

i n co o - co

co

1 TJI

CD OS" CM i - l

co" CD CM OS^

— Tj| CMOS OS^i-^

CO OS CD CD CD-*

OS N i n TJI N O ^

N in T-H

N CM <M

CO CM N - H i n CM c n ^ w

CM" in

in"o" N in

CO"CM" i n CM

OS~N~ CO i-H

N "

CM"

T-f c o " i n " rH

N C D TJI N co i n CM CD T f l CM

CM CO o os co co

CD i n COCO

CM OS CD

r H

i n CD c o ( N i O i C rHTjI rH

.neo CM - H

NCO

os i n o c o H C O

O C O

T—l

i n CM T J I CM T J I CM

in

CM O in

T J I OS

o

in in — CM NCO

in

ofi-T

co"

CM"CM

eo

1—1

H*l

V^

H OS GC-_cq.co_ CM"NTJT TJI T H

CO CO T t l CO OS^CM^

o os

Cl

i n rH

i-l

rip

•**

co co

KO CM O

,

£ eö

c3

i-H

CM

N in

ofo

»2 1 1 CD 1 1

CO.

i n co H * CM CM r - l

CM OS

T *

OS"

i n ^CD^

TJI CD NCM • ^ i i—I

co" OS

.2 «1 ä

M

«0

CO I CO 1 OS^

OSCO co i n in in

£

P

eo

os" CM" o to r-l

Tfl o s OS Htfi

>H

<!

i-T

Tjiin — i n OSCD_

CD CO in

fl

-g

i—I

in os T* CM CD

»©eo" f-eo l-H

CM N C D O Nin^

OS

cä

H- 3

i—I

©i

eo T J I CM i-H CMO

OS"

"o *

CM" N

0 0 ©1 k © FH_

o TdJ" \a i—i

i-(

.

o

I-HCO

•rH C*-)

0)

«CB ^ _ |

-H O CD CO OS CD_

HO (M CO

'•O 5 g

fl "fl

f»

"

r« a

,_

T-T

1 CO — t

fl o

Bt3

bC

T-iT

sbJBl avs ©1 c© eocs ©fao

i—i i—i

cö"ö"

os os H#OS

Tfl O O OS i n os

'

01 •t»

r» - * o e o coco N N

CO CM r-l

• F—j • 5 8

«8

»©1-H

SS

N COOS r j l CD_0 TjTco"

C

i© c»

o„

v*i.

1>T eo

P-i

eS k

co" C© T * 1-H«3

m s^ co

jrH 4 J

rH

TJTTJT

T * G C T * 00

1-H"»©"

«o

ä:co

O

TjT

TJI »o

k/»

T3

=1

o CM_

10 0o

ao —H

F

>

r-<* oä

i—i

tO CO Ct i »

O

CO CO

in

(M 00

*_3

H

o"

I1 ° o 1-1

H <D

p-H

OS CM CM

1 1

os i n o OS CM

M

©

CMO0

i—I

T W

af si 5) 5

TJI

in CM

bO

: -© H

TJI O CO

o c o i - i CM t -

^

en

is 7*

CD i n i n i-i coco

CO CM W

:cS 00 (-1

c3

w Q

o ion

S2 1 i os 1 ! ID

co

|

bJD 0

'? O

i—4

o_

TjT

CM

a § t o ^

+=

•fe

1 M «t * , «c3

:e3 S

o>

1 2 1 1 os 1

1¶OS CO

r H 1—1

'C

JO

«a"©f l-H

1°

-*CM «W

•3 •*•&

•5 °° -* 8

FH

ec eo cö"o in^ji

os tb <M

3 Ä2

x fen

:e3 - F H Jfl

• n <-< OSCO

r-1

© i s s ao

•""'

S

:e3 >-«

g S3

CM" co

iri"

.

^ fl

fl

OS in N

eo

>• ^H

oä

i n o >n c o OOS_

O

^§=2

eO Si

CM"

eä

O ©I

N N " H l-H

os co

H3 ^-H

P -** 43 te •+a . —

:©

1 Q 1 iO

°V 0 r.

o_

O

M

T3

i n co co i-i

i

~4 1 OS 1 1—1

OS

^

©f TJ<

co o TJI

bC C — M> fl ^ j bC

bO

coef

trf

«*

id" iO

»O

&3

•o

Ti

o n

l-4i£

•mf CD t^ i-H

. .

P5

o"

.

r-5

IS N

CO

M-H

©

4P©1 N 0 5 ©<N

iO

rtt»

i—i

UO N

q. co" N

C O N N_CO

COTJI i-H

O T J I i-H

00 OS

<M r H N

co o N

CM O r-l

COOS-* OS O N H H l O

isesidiga olag 1 .. • • . A. 0. 0. . Land och Sjö . . . Lantbrukarne , Mercur . . Ensk. järnvägar . Egid . . . Industriföreningen , Textil . , Bokindustri . . , Byggmästarne . . . Målarmästarne . Sleipner . Välfärd .

r-O

g£ B

in .

o*

fl

05 CM t»

ksförsäkingsanstal-

é

fl

'r-

ringsstockens försäkringen.

CO

H-»

fl a a

bC

a

•l-H

ing röra den obl

•

rH -4-3 C r O r - ,

M

CO

T* n

CD N

0 0 OS

o

-H -H

CM CO rH r H

==! pq

329 Bil. 21 (forts.).

Tab. K. Skadeersättningar på grund av olycksfall hos större arbetsgivare per årsarbetare, per 1,000 kronors avlöningssumma, per olycksfall och per sjukdag under åren 1918—1921. Ersättning i kronor per årsarbetare, 1,000 kronors avlöningssumma, olycksfall och sjukdag Ersättning per

felag av ersättning

1921 M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv.

1.72 0.22 0.53 0.10 10.95 1.38 3.96 0.23

1.61 0.23 0.60 0.09 9.62 1.17 3.22 0.05

1.96 0.32 0.70 0.15 12.07 1.47 3.84 0.05

2.11 0.34 0.72 0.15 11.20 1.45 3.32 0.01

2.96 0.39 1.20 0.22

2.79 0.37 1.53 0.27

3.16 0.42 1.62 0.32

3.30 0.44 1.64 0.30

Summa

M. Kv. Tills.

17.16 1.93 13.79

15.05 1.54 12.00

18.57 1.99 14.62

17.35 1.95 13.38

4.16 0.61 3.55

4.32 0.64 3.64

4.78 0.74 3.96

4.94 0.74 3.98

Sjukpenning .

M. Kv. M. Kv. M. Kv. M. Kv.

1.11 0.19 0.35 0.09 7.07 1.19 2.55 0.20

0.98 0.16 0.37 0.07 5.85 0.82 1.96 0.03

0.91 0.18 0.33 0.08 5.58 0.83 1.77 0.03

1.00 0.20 0.35 0.09 5.32 0.85 1.58 0.00

1.84 0.34 0.76 0.19

1.66 0.26 0.91 0.19

1.44 0.23 0.74 0.18

1.56 0.26 0.77 0.17

M. Kr. Tills. 1

11.08 1.67 9.43

9.16 1.08 7.53

8.59 1.12 7.07

8.25 1.14 6.69

2.60 0.53 2.33

2.57 0.45 2.23

2.18 0.41 1.88

2.33 0.43 1.96

31.70 33.34 23.41 24.37 14.61 20.12 15.81 21.89

42.14 27.64 23.23 24.77

50.22 3425 27.00 29.08

46.31 39.22 46.05

53.46 46.26 53.18

65.37 52.41 64.74

77.22 63.33 76.45

Läkarvård . . Inv. ersättning Dödsf.

>

Läkarvård . . Inv. ersättning

1,000 kronors avlönings- < samma

Dödsf.

» Summa

Sjukpenning .

24.31 24.21 32.45 39.11 21.81 23.49 31.90 37.77 9.36 10.74 12.95 15.58 13.00 11.68 16.08 19.30 155.26 144.67 199.71 207.86 138.66 120.12 145.30 163.35 56.06 48.45 63.48 61.59 23.53 4.97 4.81 0.58

Summa

M. 244.99 228.07 308.59 324.14 Kv. 197.00 160.26 198.09 221.00 Tills. 243.14 225.30 303.08 318.56

M. Kv. Läkarvård . . M. Kv. Inv. ersättning M. Kv. Dödsf. » M. Kv.

Olycksfall

i Sjukpenning .

Sjukdag

\

Karensförsäkring

( Sjukpenning .

Årsarbetare >

Obligatorisk försäkring

M. Kv. Läkarvård . . M. Kv. Inv. ersättning M. Kv. Dödsf. » M. Kv.

2.86 1.87 0.96 1.02

2.99 2.37 1.21 1.05

3.91 2.80 1.42 1.39

3.96 2.90 1.47 1.32

1.72 1.19 0.81 0.77

1.87 1.26 1.13 1.09

2.36 1.45 1.32 1.27

2.69 1.79 1.47 1.46

Summa

3.82 2.89 3.77

4.20 3.42 4.16

5.33 4.19 5.25

5.43 4.22 5.34

2.53 1.96 2.51

3.00 2.35 3.00

3.C8 2.72 3.63

4.16 3.25 4.11

M. Kv. Tills.

1¶Såsom framgår ur tabellen har olycksfallsersättningen under åren 1918—1921 varit stadd i jämnt avtagande.

per 1,000 kronors avlöningsaumma

330 Bil. 21 (forts.).

Tab. L. Vissa uppgifter rörande riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock och förvaltningskostnader under åren 1918—1921. Antal årsarbetare under år Försäkringsinrättning 1918

1921 Antal årsarbetare per arbetsgivare under år

Förvaltningskostnad i kronor per årsarbetare under år 1

1918 1919 1920 1921 1918 1919 1920 1921

Riksförsäkringsanstalten 899,673 924,798 968,362 918,401 3.9 3.6 3.4 2.9 1.65 2.65 3.13 2.63 Ömsesidiga bolag: 1. A.Ö. O 178,027 193,637 223,472 175,264 118.7 114.2 120.7 93.5 1.35 1.31 1.4 2.14 2. Land och Sjö . . 74,570 75,200 81.690 76,274 10.4 8.7 10.5 9.8 2.72 2.58 2.77 3.33 3. Lantbrukarne . . 48,754 52,779 53,540 56,257 8.3 7.9 7.3 6. 1.07 1.35 1.47 1.94 31,958 33,723 36,007 36,455 5.3 5.3 5.2 5.2 2.96 2.86 3.04 3.88 4. Mercur 5. Enskilda järnvägar 24,100 24,006 25,852 26,969 209.6 208.7 237.2 254.4 0.48 0.63 0.74 0.74 20,886 20,389 20.194 19,301 4.3 4.1 4.0 4.0 1.61 1.38 1.71 1.82 6. Egid 7. Industriföreningen 13,403 17,082 17,366 15,413 139.6 172.5 173.7 160 6 1.01 0.55 0.50 0.71 6,959 8,233 8,465 7,371 148.1 175.2 176.4 144.5 1.18 0.66 0.72 0.93 8. Textil 3,551 3,615 3,744 8,140 31.7 31.2 31.5 42.8 1.49 1.53 2.61 2.26 9. Bokindustri . . . 2,320 2,483 1,095 2,300 17.8 19.2 7.9 15.2 4.24 2.93 6.74 3.39 10. Byggmästarue . . 2,004 2,288 2,590 2,713 5.0 5.4 6.0 5.8 3.69 4.28 4.35 4.26 11. Målarmästarne . . 1,321 1,617 1,866 2,081 8.2 7.4 7.2 6.4 6.02 5.53 7.07 10.00 12. Sleipner 1.69 2.59 1.87 6.9 7.6 7.7 13. Välfärd 6,986 8,669 8.637 Bolagen 1, 5, 7 och 8 . 222,489 242,958 275,155 225,017 126.6 124 2 130.5 105.8 1.23 1.17 132 1-83 Övriga bolag 185,364|199,080 209,395 212,158 7.5 6.9 7.2 7.0 2.23 2.17 2.45 2.90 Samtliga bolag |407,S53|442,038 484.550 437,175 15.4 14.51 15.5 13.5 1.69 1.62 1.81 -.35 För riksförsäkringsanstalten ha endast kostnaderna för anstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen medtagits. Se sid. 96. 1

Tab. M. Försäkringsavgifter, lindringsbelopp samt tillägasavgifter och bidrag för riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, belöpande på vart och ett av åren 1918—1923. Försäkrin gsinrättning

Försäkringsavgifter m. m. avrundade till 1,000-tal kronor för år 1918

1923 Försäkringsav- 1 Riksförsäkringsanstalten . . . gifter 1 • • • I Ömsesidiga bolag

7 622 000 8 839 000 10 483 000 7 912 000 5 528 000 2 5 073 000 6 891 00Ö 8 226 000 11130 000 9 472 000 7 358 000^ 6 522 000 Tillsammans 14 513 000 17 065 000 21 613 000 17 384 000 12 88600011505000

Lindring i för-1 säkringsavgif-1 Riksförsäkringsten enligt 11 i anstalten (appr.) och 15 §"§ . 1 Ömsesidiga bolag Tillsammans

900,000 1,500,000 1.300.000 1,600,000 1,200,000 134,000 1,068 000 '602,000 668,000 313,000 2,568,000 1,902,000 2,26S,000 1,513,000 1,034,000

500,000 75,000 575,000 279,000 198,000 477,000

Tilläggsavgif- ( Riksförsäkringster och bidrag< anstalten . . . enligt 16 § . [ Ömsesidiga bolag

456,000 239,000

507,000 265,000

604,000 354,000

456,000 293,000

321.000 225,000

Tillsammans

772,000

958,000

749,000

546,000

Uppskattade f irsäkringsavgifter för statens ar

1,200,000 1,200,000 1,200,000 1,300,000 1,300,000 1,200,000 Försäkringsavgifterna för riksförsäkringsanstalten utgöras av rena nettopremier. Försäkringsavgifterna för de ömsesidiga bolagen utgöras av bruttopremier och omfatta sålunda både förvaltningskostnader och de tillägg, som bolagen enligt 16 § av olycksfallsförsäkringslagen hava att inleverera till statsverket. 2 Härtill komma ytterligare 255,897 kronor, motsvarande engångspremier för inköpta livräntor. 1

331 cä

|

*

S

M

CD OS

CM O O S O COCO OS O i-H o o o

CM

N O t - ^ C O O l CD t -

^ T l

t - —* i-H as i-H

ti

O CM

CM

in i-H

-H

ti CO

CO O

o t-.

(M

co o i-H

ct -o O)

O

Bygg mästarne

O

O

O 1 o o o CO CM

co CM CM

1|

| |

| |

1 1 1

00 I |

CO

O

O

M f-H

1 CO

M

^ti

in co

1 1

CM

O Ö n3 :*H "-"

O

CD

i-H

OS H

t GO

H

M

nskilda järnvägar

i-H

» CO

ci-io in CO

) > 1 ©

© © O i-H

03 CO ©

CO i-H -H

N N C O O c~- © © i n CM i n i-H iO

©

co

CM 03

1 ©CM© 1 © © © "* ©CO i-H r - i n i-H CM CM CM © OS © CM

co

© t^ © i n © COCO © ©CM

1 1 SMI

i-H

00 ©

i-H

ä

© 00 03

1 °^ 1© ©

1 1 &L

©

1-H

©

1©

CM

t^-

©

©

© ©

© ©

CC

1 ©

CM

©

i-H

©

1 CM

rH 03

©

00 CM

©

1 *-<

1 T-i

\

3 CM

© CM 03 »<3 ©

i-H

1¶CM © O 1 © -qi © I^CO © © i n © c o co ©

»-C3

CO ©

©

cc -+l ©

© © c o c o © CM i n a s © o © t^ © i n i-H i-H o t» • *

CM

© ©

© © © in ©CM © t^ t^CM ©

CM ©

©

CM i-H

00 CM

© ^

©

©

1-H

O i n c o © © c o c o ©

T H

sa 3

T H

as

CM

i Oi 1 ©

t » i-i CO-<*l

CO

l-H

s

i-H

o©in ©

o

**

co

M

1 CM

t»

c co o

- ^ CM

1 1

1 T H

lOtD

©

1 N

M<CO

CM

TH

CM CO

CO

CO

i-H

IS 1

CD CM

©

© O ©

i-H

©

-*

O T—1

|

O

1 i-H

IS

|

r«

I O

1¶CO 1 o o CM O CM I CO I

OS

O

O

co

o

in

i-H

- *

t >

18 11

1 1

co in co

© o © o ©

© CO

CM

-*l 1 O CO o CO o i-H OS CM

CM CO

IM

© CM

1 1 SIM

in in

filial

co

i-H

H

i-H

i-H c o c o <M o © t ^ © QiOCOCO ©©co©,.

©

T-H

OS CM

TH

C O i-H i-H

CM

in r-

i-i

Ms W

i-H

3 18 IS 1 I 1

CM O

©

1 CM

<M

i *§u

o-*

00¶CM CO i-H I OlClH 1 CM CO COCM

© ©

l-H^fl

1 iocon i1 ooo i 1ci noc oi 1 IS

EH

CO

©

i-H

g

"<*

co

as 1 o 1 m in o i-H in CM CD CO T-H t~.

OS

©

T-H ©

1¶CO CM

- * CM >ri

© ©

CM

CO ©

i-H

in

d 'C

0 ©

CO

s

NCD 1 I - H O I 1 © i n ©CM

iO n I

©

C O C O i-H

O

1^©CM 1 CD © a s 1 t ^ i n CM •*n c o © i-H TH

1 f1 co in co

I

a i lis I

CO CD

M W

I

1 o

i n o o O CM in co

,

I O

t - o o

M

i 1

i-H

- H O ©

OS CM CM

t-©^ri rH©CM ©CO CM

| j

1¶OS CO CM

CO

co as

in

i n © i n co

1 8 18 IS I 1 °

M

-ca

J-i

C O i-H C D ©

i-H CO CM <M (M

CO

:cä

T j i C O T f i CM

c o CD i n © inooasN £>• CM i n CM CO CO CM CO COCO CM CO co

^tn~-

i n © i>- CO coin CMOS ©co T H CO

I < * © 1 © o l > © © in © co

-H

00¶CM CM

I CM CO

T-H

©

03 (N

00 00

*!ti

1 CO ©

1—1

i-H

0?

i-H

CM

- # t—

(M CO

coco

c-

© r ^

CO

T—1

CC"*TH

18 1

CM

1¶CM - H © CO CM CD

^ H

1-H

1©

*"•

S

CM

«*

O

©

CM © © I Tti © i i-H n 1 O ©

i-H

T-H

©

1 © © © co-^ o c o o © as © i n

1> T-i

1 E l

t ^

co © i-iC Cco C M

CDCO

1 1

co

COCM

© © CM

© C O

©

©©CM © © i n CM t ^

©

©

rH

!>• Hti

rH

,

o s o as TH O as

i-H f-i

o3 M 1-3

M

i-i

I -* co

co

o o

CO

l O O H 1 •># © r inco in xp

1 1

CO

o in in o TJH i n • * co co O C O CO CM i n CM i-i i - i m N O O W J l O C O O O - * H O o o o T H r~ © © © co c o CD i n

i-H

i-H C O CO CO C O

(3 in

©

o

>< -

i-H c o i n c o -H i n CM ©

• <

C M © COCM CM CO OS CO

i^in

CO

O

^ ! S »no f - O ast-

i-H CM

co t i n ©

i-H i-H

£5 03

1 1 1 1

r=l

'

rd

d

' _, H

a ' °3 U CO

f-

co

'

ä fc » :a

t

•s .2 -a .2 f

°2

05 . _ ,

-

f-

r=B

cS

c3

o

M :a3 m ..

d . _ 9 > bC CO

' * - ' _d

« T3

co b0°ci rt C,

"

bD Beat,

" r-t t_. ro

CM

CO

CO

1 o © in

M

©

CM

HlOCO

Tt<

©

1 i n © © 1 © CM r -

•"*

©

CM t ^

© © CM

© 0

as

•

• •

CD i-H

.

.

.

'

'

C3

'

• • • >

i il t I t -a .rf

CO C

CS

.

J 2 ' S o3 rd

i? s

PH

CO

d rt

bc^j > t-

" O p q

.

SP

gHcJi CO

co bD «i

CM

IrM d CD

Ö

i-H

cS

CO

1 1

TM

0 OS 0 © © 0

a .

CjO^

0 0

s

^ 2 O

£

©

O

T-H.

© © r - co co © i n

K3 © CM

op

©

03 SB

to

t Si"*

o ^ d b C M g JS os- 3 :c3 PH ° C O co d CO j "S a g • - -Ö —< I H >V ' s U o j B P t > M h f H H M O < ! H

•

*^ CM

1 tf} 1 CM

• *

CM 03

'

©

ts

c o © o i as c > © 1 in©^n CM i-H © OS co

CD T-H

i-H

r d

>

1-H

1CMS 1 CM r

CM

CM

OS

1 1

1 as as

CO O

i .2 PId

i-H

T *

i-H

CO

©

«o | CO

co o

SI

• ^

1-H TH CM

|

*—1

i—i

J

Ö

CO

l-H

C .^,

^• 2, Ö.DQ

CO O

in co

co T-i

.4

:

1 1

1 "=f 1 OS

',_,

m 03

^ . S3

*

:

s r rJ «

-co ^ c3

.

5 . d

•

be

• • £ '-J3

•

co x s bD 0

2.2 S

rM

g

'

O

CO

ö CS ^

r-j

42 2 _3 S 60 co (3 •a-s-sl •Cbo :c3 *3 03 <0 g :cS *H M <D CO C S C O P H W O

B «

CO

h 4) ö

OO

c P

•

332 Bil. 21 (forts.).

Tab. 0. Balansräkning den 31 december 1923 för riksförsäkrings anstaltens Yerksamhet enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Tillgångar: Statens obligationer kr. Hypoteksbankens och stadshypotekskassornas obligationer . » Obligationer, utfärdade eller garanterade av kommun . . . » Lån till kommuner eller med kommunal garanti » Inteckningslån , Lån till centralkassa för jordbrukskredit » Lån till företag, som avse att förebygga förlust av arbetsförmågan etc » Innestående i riksbanken kr. 260,195.99 Innestående i enskilda bankinrättningar . . » 70,039.22 > Fordringar hos försäkringstagare för försäkringsavgifter för tiden före den l/i 1924: å 1923 års kronouppbörd debiterade . . . kr. 1,426,097.95 » 1924 » » » . . . » 1,118,744.24 övriga, under tiden 1/i—31/s 1924 influtna * 806,231.18 övriga, den 31/s 1924 debiterade, men ej redovisade . , , 118,000.- , Fordringar hos ombud: ej redovisade förskott å skadeersättningar » Upplupna, oguldna räntor >

9 392 492.79 9,301^206.35 8.721,405.42 3,302,968.46 280,000.— 100,000. 110,000.— 330 235 21

3,469,073.37 33,000 — 405,223.30

Summa kr. 35,445,604.90

Skulder: Livräntereserv Ersättningsreserv Influten, men ej upplupen kapitalrabatt Till statskontoret: ej inlevererade tilläggsavgifter Premieutjämnings- och säkerhetsfond

kr. 26,594,444.— » 4,800,000.— » 3,700.— » 9,999.06 » 4,037,461.84 Summa kr. 35,445,604.90

333 ^ ^ CO

ta

S

c* M fl

I I

i

H ta

O

a 3 td

SS

2 "3 Hg

I I o g

I I

CO rid > j co ^ j

•^ "S cS .2 fl

2 I 2 .2 SL

fe

I I

t-i fl °o 4d

•S b

I I

-°flfl . c3 °c3 oc3

fl 2 *««

fl

• 3 P-> >> »* S rO 43 > j :cS « O r O

< fl ^

I I

I I

3"*^ ^d^d fl co co "Tj p| _<u

._

j l si CÖ 'on ^ O «3 ooä j g f 3 co

(U

ci

« p fl o C fl

2fl> a .5 ^ a> a >

S M.5P

,fl

a g

pq.5—.' — •co,

bC-fl

t- co M t .

r^ r i

i i c* +=

t i ffl aö "3 £3 S T3 ö

W

«i

n « b *fi !S £ . s

> rid « cS a »^

C -PTJ c O^H e3 r fl^Ti

1=1

f PrM. O W 0 03

2 aixj S - " »0+

-3 -go js -g g § g is O P-,

1 O

^ ^ i

C3 o

c4 O M

I

~M >

" I f l r o :o3 o)

^ H r O <0

a

U rfl

<a co !*•*? J>D"

rS fl«S5

»; - i f l

<*3 O O

o

-.s

5.Se2'

2 .id :c3 Ui fl 0B s- +2 rid ^ 5 +5 o> co -+f fl fl n * i o ' ö rf, fl o - r Jd 03 -g. 2 -id P< 43

i—I T-I .-I <M i-(

334 1 0 0 H

.

'C

»1

(j

o

S a **

»

- a -> s > .

35 H

e

H

I»

o-

t l .-, «8 » S

CO ^

.

Wl " ^

•

a o

ti'S

H

>*

0C3

O*

CC

1 1

eo CO O

•*

e*

o

'

l O

.r.

CO

(N

•

»O

'

l O Tfi

T-(

I

s

«0 CO 5*

r^ co

<T5 CO

C-1 TP

OJ

CS

(N

t-H

Cl i

eo co

1 I

CO

•O

l c» CO

OJ co

I

1 1

t -

o

«o

1 1

i

pq

o - a tS -

CD

0 -as

a

^3

a CD

|g

S3

^

'2

-^

SS

_2

f-4

CD

CO

9 »ö a

-S bo

o-

•*» ' O

6-=

••i.

c3 CD

S3

.-a ft

Is «2 .3

h

g a

a a

o-

TO S3

-*-

ij

SO

^ £1 I.,

CS

a>

«ce

S3

s

cd

*4

CD

. -ö fl

p 0

rr-j

a

13 KB

C

"cc

m

p

, m

g

to.-.

o>

q

:cS

rt

CO

cr

eo »o

o

I O TH

co «5

in iO

ro

cc

r^

c» c»

Ol CO

cS J^ 03

SS »o

•S a

a

TCS

22 ^ . Tj

KB

bo5-1

t>

-

w

is

bo ^ 3 . S

»-i

-2

„

£

t>

b

a

o

-a ^ .2 5 r* £

>o

•<*( lO

05 O

T—1

O co

O

r^

co

T—I

OJ

ra

N

CO CM

TJ P co eS ki

-* C

^ ta

i f l

O l

CC

CO

H

N

T—1

i—1 r-t

d-o

ll 00

O r-t

C4

co

C

T H

O CO

o

CD

C OJ

i—! "<*

C-7

o

cn

CO CM

CO

OQ

.r o

T—1

w

•

o- 0

IN

o

a;

^

CO -t

r->

O C*

O s© »1

bO

o so

cp

ii

P

ft

8 CO

CO co

•«*

o

SO CS

os

Tl

(N

i-

*"

A

O

»d

cO a

Sä

n M bO en

rO

:0

'5

o

«4-

>a O

co CO

r H

>

-H OJ

co O*

T-l

co

l>-

5P 03

CS r-l

r—1

CT3

C5

C5

CO CNJ

CM

CM

CO

T-l

T-l

bO

^3

S C

o

"C

SH

t o ' " •

O c+-t

03 CO

[T

4 3 +> :c6

-

K

v 0.

CO

CS

co

P t/2

a

'3

a£ 'bO

>

C3 t»

bO

a

c —

C

1 3 -+a""c? + > 03 to i 4J

hD c

S3

aa

bO

a ad to a q •i» te9 -n

C3

:cS QQ

to c 'a •g tn t-.

a oj

^c=

,, 1

|

:«a o VA

t» ^ 03

-Ö

ii

S

1=1

-Tti

»i

to oca

r-c

O

9 S CD

B

CO

<x>

«5

ft

1—t

( Ö

a

a

o i£5

<- —"

•S'-g »

-r5

o 25

£ p ^ 03

Ci T=)

•<*

O

g *>§ «-g|)

CO

•*

xtl

F>

a

äg

a f l o ^ o 6B.S

P bO

-i

to GM

CO

C?

-*

T H

>•

O»

»n OS

t^ iQ

P

©

O

iO

^

i-H

• *

o

+a

CO M

I O ICl

rfr; ft

e»

>

T—I

T-l

bO *

:P

:©

o lO

r-t

^

^ "ö s,

^

108¶Cl co

-# «D

T-l

ce i - i bO ca b

CO

cS

:

iC •,N

(N

"*

•'^'cä

o ^ a

eg

TJ

i—l

o

CT> CO

r P

fl en T3

cc

l>

cs bO a

•P

"o

TJ •W

»1

« O

!>• TH

tfl

H

CP

a

cs

9 »«s

cö

a

XS53.2

^

g> g

™

tö

0)

S3

CO «

<2

r-i

CO r-<

a

ft ._ « ft

,

1 CS

OCS

r*s

r 0S

&I

•J*

•

OCS • £ «

p -t-1 . ^

°°

cd a

bO

IS

IS OC3

ea a

OJ

"c3 +^ O H

bO

•-

335 Bil. 22.

Administrationskostnader m. m. för den sociala olycksfallsförsäkringen i vissa främmande länder» Kommittén anser sig här nedan böra lämna en kortfattad redogörelse för administrationskostnaderna m. m. för den sociala olycksfallsförsäkringen i några länder, där olycksfallsförsäkringen handhaves av statsanstalt, privata försäkringsinrättningar eller monopolanstalt. Redogörelsen omfattar sålunda Norge (statsanstalt), Danmark (privata försäkringsinrättningar) och Schweiz (monopolanstalt). Beträffande Sverige (statsanstalt och ömsesidiga bolag) hänvisas till detta betänkande under rubriken »Olycksfallsförsäkringen» (sid. 90). En jämförelse mellan administrationskostnaderna i olika länder måste dock ske med allra största försiktighet under hänsynstagande till alla både större och mindre skiljaktigheter i lagstiftningens innebörd m. m. Eljest kunna mycket lätt felaktiga slutsatser bliva följden. Bland annat bör man vid en sådan jämförelse mellan ovan anförda länder beakta karenstidens längd, försäkringsstockens sammansättning (antal försäkrade årsarbetare per arbetsgivare, olycksfallsfrekvens), kontrollen över försäkringspliktens fullgörande, anskaffningsarbetet, försäkringsvillkor, uppgifter vid sidan om olycksfallsförsäkringen, ersättningarnas art och sättet för deras utbetalande, reaktiveringsförhållanclen, sätt för debitering och uppbörd av försäkringsavgifterna, kostnadsfria förmåner, personalens löneförmåner m. m. Vid jämförelse mellan förvaltningskostnadernas storlek i förhållande till premieintäkterna måste hänsyn även tagas till ersättningarnas storlek. Norge. 1. Försäkringens omfattning. I Norge gäller lagen av den 13 augusti 1915 om olycksfallsförsäkring av industriarbetare samt särskilda lagar för olycksfallsförsäkring av sjömän och fiskare. Samtliga dessa försäkringar kunna äga rum endast i riksforsikringsanstalten. Här nedan angivas huvuddragen av industriarbetareförsäkringen. Försäkringen är obligatorisk men omfattar endast vissa i lagen uppräknade verksamheter och huvudsakligen följande: fabriks- och hantverksrörelse samt sådana verksamheter, som bedrivas fabriksmässigt eller vid vilka användes mekanisk drivkraft eller kärl under tryck (vid jordbruk dock endast sådant arbete, som står i samband med användande av mekanisk kraft); bergsbruk och stenindustri o. dyl.; verksamheter, vari explosiva och lättantändliga ämnen framställas eller användas; väg-, hus- och vattenbyggnadsarbeten; skogs- och flottningsarbeten; lastning och lossning av varor i vissa fall samt transport av varor. Försäkringen omfattar alla arbetare och tjänare, som äro sysselsatta i försäkringspliktig verksamhet, utan hänsyn till inkomst, ålder, kön eller nationalitet och utan hänsyn till huru länge sysselsättningen varar. År 1920 var antalet försäkrade arbetsgivare 37,700 och voro 350,100 års-

336 arbetare (häri inbegripna försäkrade fiskare och sjömän, varvid dessa beräknats till sitt fulla antal såsom årsarbetare) försäkrade. Premiesumman samma år var cirka 8.14 miljoner norska kronor. 2. Karenstid, försäkringsvillkor och ersättningar. Ersättning vid sjukdom i anledning av olycksfall i arbete utgår icke från riksforsikringsanstalten för de 10 första dagarna efter olycksfallet, dock att, om den skadade icke såsom medlem av en sjukkassa är tillförsäkrad fri läkarvård och medicin samt sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen, anstalten skall utgiva denna ersättning under nämnda tid. Arbetsgivare kan erhålla frivillig försäkring för sig själv och för annan arbetare än i lagen avses. I ersättning utgives i huvudsak följande: Till den skadade: från utgången av 10:e dagen efter olycksfallet fri sjukbehandling och vissa hjälpmedel m. m., sjukpenning (högst 60 procent av arbetsförtjänsten) samt vid minst 5 procent invaliditet en mot invaliditetsgraden svarande livränta (likaledes högst 60 procent av arbetsförtjänsten). Till den skadades efterlevande: livränta till änka och barn under 15 år med 20 procent respektive 15 procent av den avlidnes arbetsförtjänst, dock sammanlagt icke överstigande 50 procent av arbetsförtjänsten, samt livränta till släktingar, som den avlidne väsentligen försörjt, med 20 procent av arbetsförtjänsten. Om änka eller barn finnas, har släkting endast rätt till ersättning, som svarar mot skillnaden mellan 50 procent av arbetsförtjänsten och det belopp, som tillkommer änka och barn. Enligt särskild lag (26 juli 1916, tillägg 20 maj 1920) utgår med vissa begränsningar ett tillägg till ersättningarna med 50 procent. Dessutom utgår begravningshjälp med 50 kronor. 3. Organisation. Försäkringens genomförande grundas på anmälningsplikt. Vid anmälan av ett försäkringspliktigt arbete skall arbetsgivaren också lämna erforderliga uppgifter för klassificering och premiebestämning. Premiebestämningen sker relativt summariskt. Inom varje kommun finnes ett riksforsikringsanstaltens ombud (eventuellt flera), tillsatt av kommunalstyrelsen och vars avlöning till hälften betalas av kommunen, till hälften av riksforsikringsanstalten. Ombudet har en hel del åligganden och rätt stor befogenhet. Ombudet emottager och granskar anmälningar om försäkringspliktiga företag, ombesörjer inkassering av premier och utbetalande av skadeersättningar. Kommunen är emellertid ansvarig för den ombudet anförtrodda uppbörden. Antalet ombud vid 1922 års slut var 703; av dessa voro 462 tillika forretningsforer i kredssykekasse. Riksforsikringsanstalten är även tillsynsmyndighet för sjukkassorna och har en särskild byrå för detta ändamål. Anstalten har i denna egenskap att avgöra vissa slag av tvistemål i sjukförsäkringsfrågor, att i allmänhet övervaka sjukkassornas verksamhet och tillhandagå dem med råd och upplysningar, att från dem infordra och bearbeta vissa statistiska uppgifter och att granska deras räkenskaper. I frågor rörande storlek av skadeersättningar och huruvida ersättningsskyldighet föreligger kunna riksforsikringsanstaltens beslut överklagas hos riksforsikrings-appelkommissionen. 4. Förvaltningskostnader. Riksforsikringsanstaltens förvaltningskostnader utom, som ovan anförts, hälften av ersättningen till ombuden betalas av staten. Totala kostnaden för ombudsverksamheten år 1921 var cirka 430,000 norska kronor. Sammanlagda under år 1921 bokförda premieinkomsten för industriarbetare-, fiskare- och sjömansförsäkringarna var cirka 9.2 miljoner norska kronor. Motsvarande förvaltningskostnader (inklusive kommunernas bidrag till ombudsarvoden) var under samma tid 952,000 norska kronor.

337 Danmark. 1. Fursäkringens omfattning. Den danska lagen (6 juli 1916, 28 juni 1920) har praktiskt taget samma omfattning som den svenska och föreskriver försäkringsplikt för arbetsgivarna. Räkenskapsåret 1919—1920 voro cirka 610,000 årsarbetare försäkrade för en premiesumma av cirka 7,156,000 danska kronor. 2. Karenstid, försäkringsvillkor och ersättningar. Karenstiden utgör 13 veckor. Sjukpenning utgår sålunda först från början av 14 :e veckan efter olycksfallet. Såvida den skadade är medlem av registrerad sjukkassa utgår emellertid sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen från den tidpunkt, då sjukkassan upphör att betala sjukpenning, dock icke senare än från början av 14 :e veckan efter olycksfallet. Förutom obligatorisk försäkring av arbetare kan enligt lagen frivillig försäkring för egen del tecknas av arbetsgivare, som driver försäkringspliktig verksamhet, samt av person, som utan att sysselsätta arbetare, driver dylik verksamhet. Förutsättning härför är emellertid, att vederbörandes årsinkomst icke överstiger visst belopp. Inrikesministern kan fritaga arbetsgivare från att taga försäkring, mot att denne ställer tillräcklig säkerhet för uppfyllandet av sina förpliktelser enligt lagen (s. k. självrisk). Ersättningar, som utgå enligt lagen, äro följande: a) sjukvård i vissa fall, b) sjukpenning, c) invaliditetsersättning, d) ersättning till efterlevande och e) begravningshjälp. Sjukvård enligt lagen utgives endast till skadad arbetare, som är medlem av registrerad sjukkassa och som behöver sådan särskild sjukbehandling, som det icke åligger sjukkassan att utgiva. Dessutom lämnas ersättning för konstgjorda lemmar, glasögon eller liknande hjälpmedel, som anses nödvändiga för minskning av olycksfallets följder. Sjukpenningen utgör 2/3 av den skadades dagslön, vilken beräknas till 1/300 av den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst (högsta sjukpenning sex kronor, motsvarande en årlig arbetsförtjänst av 2,700 kronor). Invaliditetsersättning utgår icke, om invaliditeten understiger 5 procent. Invaliditetsersättning och ersättning till efterlevande utbetalas i allmänhet med ett kapital för en gång. Ersättningen utgår i form av ett efter vissa grunder med hänsyn till arbetslönen och invaliditetsgraden beräknat belopp. Ersättningen beräknas sålunda som en till invaliditetsgraden svarande procent av följande grundtal: Invaliditetsgrad

5—15 % 16—35 °/o

Grundtal

5 gånger årliga arbetsförtjänsten. 5 gånger årliga arbetsförtjänsten för de första femton procenten samt 8 gånger för följande procent. 36—60 % 6 gånger årliga arbetsförtjänsten för de första trettio procenten samt 10 gånger för följande procent. 61—90 % 8 gånger årliga arbetsförtjänsten för de första sextio procenten samt 12 gånger för följande procent. 91—100 % 8 gånger årliga arbetsförtjänsten för de första sextio procenten, 12 gånger för följande trettio procent samt 16 gånger för de sista tio procenten. Ersättningen får dock icke överstiga det belopp, för vilket i statsanstalten för livförsäkring kan inköpas en livränta, som svarar mot den procentdel av den årliga arbetsförtjänsten, som invaliditetsprocenten angiver. Högsta årliga arbetsförtjänsten beräknas till 2,400 kronor och lägsta till 1,200 kronor. Beträffande skadade, som uppnått en ålder av 60 år eller där22—250500.

338 utöver och som haft en arbetsförtjänst, som icke uppgått till 600 kronor årligen, beräknas ersättningen efter 600 kronor. Ersättning till efterlevande utgår med lägst 3,000 kronor och högst 12,000 kronor, dock med den begränsningen, att ersättningen icke får överstiga hälften av det kapitalvärde, vartill den avlidnes framtida arbetsförtjänst med bibehållen enahanda avlöning skulle hava beräknats, om olycksfallet icke skett. Begravningshjälp utgår med 200 kronor för den händelse begravning ägt rum inom landet. 3. Organisation. Såvida arbetsgivaren ej står s. k. självrisk måste försäkringen täckas i sådan privat försäkringsinrättning, som av inrikesministern erhållit tillstånd att handhava försäkring enligt lagen. År 1921 funnos 14 ömsesidiga bolag, 15 aktiebolag och 2 försäkringsförbund. Särskild kontroll saknas över att försäkringsplikten verkligen fullgöres. Försäkringsinrättningarna anskaffa försäkringarna samt debitera och uppbära premierna. Beträffande skaderegleringen hava försäkringsinrättningarna att provisoriskt fastställa den lön, efter vilken ersättning skall utgå, samt bestämma sjukpenningens belopp, att bestämma om tiden för sjukpennings utgående samt att utbetala sjukpenning, att avgöra huruvida särskild sjukbehandling erfordras samt att låta anskaffa behövliga läkarintyg. Överinseendet över olycksfallsförsäkringen utövas av ett av staten upprättat försäkringsråd. Inom rådet finnas fyra avdelningar, nämligen en avdelning för industri, hantverk, handel m. m., en avdelning för sjöfart, en avdelning för fiskeri och mindre sjöfart samt en lantbruksavdelning. Varje avdelning består av rådets ordförande, två av konungen utsedda ledamöter (därav en läkare) samt av representanter för arbetsgivare och arbetare, vilka, efter i olycksfallsförsäkringslagen angivna grunder, utses av inrikesministern. Rådet kontrollerar försäkringsinrättningarnas verksamhet, avgör klagomål över inrättningarnas beslut samt bestämmer och utbetalar ersättningar till invalider och efterlevande (begravningshjälp utbetalas icke genom rådet). Inom 14 dagar efter erhållet meddelande skall försäkringsinrättningen till rådet inbetala ersättningsbeloppet. I sådana fall, då till invalider och efterlevande skall i stället för kapital för en gång utbetalas livränta, låter rådet inköpa sådan i livräntebolag. Under år 1921 behandlade rådet 15,462 olycksfallsanmälningar (antalet inkomna anmälningar samma år var 10,496) varav 1,062 befunnos icke grunda krav enligt lagen, 6,267 avsågo skadade, som blivit fullt återställda; i 3,344 fall undersöktes huruvida ersättning skulle utgå för invaliditet eller död. Av sistnämnda antal avsågo 254 dödsfall, 2,499 inyaliditetsfall, för vilka ersättning utgick och 591 olycksfall, för vilka ersättning icke utgick. Vid 1921 års slut utgjorde antalet under behandling varande, men icke avgjorda ärenden, 4,789. I 123 fall utgick full dödsfallsersättning med sammanlagt belopp av 1,235,649 kronor. I 10 fall hade de avlidna bidragit till andras underhåll, varför ersättning härför utgick med ett sammanlagt belopp av 20,500 kronor. I 121 fall efterlämnade den döde icke någon, som var berättigad till ersättning. Förutom begravningshjälp utgick sålunda ersättning i anledning av dödsfall med 1,256,149 kronor. För ovan nämnda 2,499 invaliditetsfall tillerkändes ersättningar till ett sammanlagt belopp av 3,893,138 kronor. 4. Administrationskostnader. Kostnaderna för försäkringsrådet under räkenskapsåret 1921—1922 utgjorde 357,319 danska kronor. Administrationskostnader och premiesummor för vissa försäkringsinrättningar åren 1917—1919 framgå av nedanstående tabell.

339 »PL, •1-H

OS

OS

O

TH

CO

O

>o

ec

C

OS

TH

O CM

o

CO CD

-rH (N

j—i

CO i—i

X i—

er T-

-r

CO rH

t^

r^

— (t r

eo CN O co"

OS

1 (F)

rval ngs-

P %

OS

P

OS

CN

en

co

iO os co - H O Ttl CN 1"- CS Ttl to cq CO CO t — o " co" co" o rH

O

Oi

ti

CO t~OS^

iO Os_

rX

CT

Tt t-^ O

r^ »r

r-

Cr

i-H s

CO

-rH

co

co" co 1-1

CO 1 CO CTS CO

CO

CN

rH

co

1-

,-T

o o os eo x co

r^ o co o " i

•n

o. cr

O

co

iC

iO

O

CO

I "

TU

• *

TtH_

CO

cc3

X

HH

§P

ce

O OS Tt lO

S

P

t-

rji CO • < *

rH lO

o

03 OS

CO

Ttl

:

i

cr

r-

eo

Ifi

OS

O cr cr

co

-<j

CN

lO t^ Os CO t~

ec

TU

i-H

Os

o

.ii

CN 43

CTS QQ

rH ^?

.^Pn

P

>

i

OS

f* H " C5

1—1

p a *

rH

CS

00¶Th CN

O <N

CO CN CN t ^

CN

o

O CO

CO Ttl

Tfl 1-H

os h- eo te CO - o os co o " •o" uri CN _ CO

TU" co" CO i>

rH O

up

TX TH

rH iO lO

ö

os"

CO CO O co" CO

Cu *PH

T>

00 CM

c

•*

Tl CO

OS i-l

CTS rH

O O

CO CN

e3

Förval ningskostn. (F)

• 00 —1

co"

co ''•-.,

o"

•*f

CN

—X i-

co

O

X Os_

-d <Z

no"

co

iO

OJ

io

ir

<x ifi

i

c

'

CA

1 1

iO

1 CN 00

\a 1—1

co •H CN

cc"

i-

1^ CN

c-

T-

OS

i-H

cr

T>

T-H

rH

a~

co

'"'

r 0

y«"

OS

CC

t> I O

co co

ec CN

r^ o •r

rH

CN

<*

i

7 CO

co

.,

cc

o"

1-.

Tfl x oo co <* CTS O "3 CC OS <- -Tr fH c_> <N_ co" o " TO" c o " • *

CO CO

i-H

x" 12

o

CO KO CO lO CN o

CN H

EH

CO

cr. 3) C

CO

os CO

-* eo

0 l>

i

iy

t^

0 r-T CO

X rH

S

—

C CN

^

S44

i i

co

eo

CN

X

rH iH

t^

i i

rr O

CTS

eo i> co" H

_rj

bo ~

coos

£ qS

r H i—I 3 0 r r j O OS ^ . r ^ i - 1 "J r T i - O CO

o s - ^ i2

CM

co

CO

eo"

-t

r H

all OS ,—'

-*

7—1

X C OS co OS CN C S CO r» CO CC co. cr. CN^ O ^ C co" os"

iff

CO

co

CO "H i-H

CTS

tH ^ ^

oO

Ti

l^

rH «o

ua co co CTS <N^ co' co co CO

c r-

Tt ' -; -

00 CO

(M

CN

i>

re

c-

i^

CN

<N

t~-

Tt

o t>;

o o

1— T—

OS

!> CO

-i r-

>r c: o-

•O CO

*^O C

t>

CO

F-

CN CN

OS

iO

o

rH

S

CN

CO

o

CO rH

t^ r-

O

CO o

X)

CN

o r^

1 Me

f-

£.g ofe

OS iH

P

o I O

-* -r CO

rH CO OS CO

v

1—l

4 O

CO -H Os

CO OS OS

t^CO ^»H.

X '~ 50 CN r H

eo

Ti

co

oo

co

r—\ O CO

rH

cr

t^

."O

ifl

X eo c<

O!

! ) CO co

H

TI

fl C""

to

co

_H

CO CO iC

CS

-i<

co bo

= L•> "

.2 c

bo

.3

cä PI co

bo

<2

-*^>

bj 0

»3 O 44

B

44 So B

w>

fl .s

3 •a 2

a

'f-i

-

:c3

C

'b0 CO

4*

5,

C

P

r«

44 P

pO

00 o

q S3

ö 3 p

B cc r-

bn o o

4=

ti CJ

a

>

o 'o"

"«, rH

"5 c a a

r/3

4<

rf HH

T)

OO

i-H

— eo rH

rH

•"

1W

°

O

o

as 44 44

»i

i-> • P

a e e(

—

P ej r-

"S 4£

atS

530 « b

s

fn

c

-

l° B a c

> if

J-OP P <

•rr-

B nr:

a

cS

.

•

^H OS

-c r H ~

fl

ö

t» a be g

.2 1 <D

OS 0

O >n 4fi co

b0 TT)

1: ^ . SH

",

60 I

0°

I a 00

is

r i ^ Os o s as —1 rH -Ö

5 ö

, 7a

p

O

"

2lH

1 fp g.2

J PH

fl CS

:c3 O J CO^rH.

'a? " -a

bC OJ

rO

P P

•

>

a

CJ 60

co