Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

6 c A* STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926:15 J U S T I T I E D E P A R T E M E N T E T

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG ANGÅENDE UPPSIKT Å VISSA JORDBRUK AVGIVET AV

JORDSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

2 6

Statens offentliga utredningar 1926 Kronologisk

1. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begränsning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Norstedt. (4), 211 s. S. 2. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Norstedt. 32 s. J u . 3. 1921 års pensionskommittés betänkande. 7. Betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag. Idun. 51 s. Fö. 4. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och organisation. Av M. Harens. Tiden. (8), 68 s. Fi. 5. Utredning angående det svenska skolväsendets organisation. Norstedt, vij, 462, 151 s. E. 6. P. M. angående tätare tingssammanträden i häradsrätterna. Norstedt. 28 s. Ju. 7. Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de jämlikt knngl. brev den 18 jnni 1925 tillkallade- sakkunniga för förenkling av förvaltningsorganisationen vid arméns högre och lägre truppförband. Norstedt, vj, 222 8. Fö.

förteckning*

Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Norstedt. 346 s. J u . Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar. Norstedt, x, 184 s. S. Betänkande med förslag angående gymnastiska centralinstitutets verksamhet och därmed sammanhängande frågor. Norstedt, vj, 141 s. E. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 143 s. Fö. Förslog till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xij, 402 s. E. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser), andra upplagan jämte tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 s. K. Tilläggsbestämmelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars 1924 fastställda normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser). Särtryck ur 1926: 13. Norstedt. 2 s. K. Betänkande med förslag till lag angående uppsikt u vissa jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, nnder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (ur 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1926:15

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG ANGÅENDE UPPSIKT Å VISSA

JORDBRUK AVGIVET AV

JORDSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1926 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

Till Herr

Statsrådet

och chefen

för

justitiedepartementet.

Undertecknade, som jämlikt bemyndigande den 20 juni 1924 av dåvarande chefen för justitiedepartementet tillkallats i egenskap av sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt utredning av frågorna om social arrendelagstiftning och vanhävdslagstiftning, hava den 20 juni 1926 avgivit betänkande i förstnämnda fråga. Då de sakkunniga numera fullgjort sitt uppdrag, även så vitt rörer vanhävdslagstiftningen, få de sakkunniga härmed överlämna betänkande jämväl i sistnämnda fråga, innehållande förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk jämte allmän och speciell motivering. Tillika få de sakkunniga anmärka, att de sakkunniga icke ansett det ingå i sitt uppdrag att avgiva förslag till de ändringar i andra lagar och författningar än lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland, vilka må föranledas av den av de sakkunniga föreslagna lagens antagande. Stockholm den 3 september 1926. O. NILSSON. DAVID PETTERSSON.

GUSTAF ANDERSSON.

NILS GABRIELSSON.

/

1—262551

Gösta

Siljeström.

r

P ö r s l ag till lag- angående uppsikt å vissa jordbruk. Härigenom förordnas som följer: 1 §Tillhör fastighet på landet bolag eller ekonomisk förening eller ock enskild person, vilken driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter, och utgör den odlade jord, som ingår i någon särskild brukningsdel, minst två och högst tjugufem hektar, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket å sådan brukningsdel ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras, ävensom att för brukningsdelen nödiga byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla. Vad nu sagts skall äga tillämpning, ändock att i brukningsdelen ingår jord från särskilda, samme ägare tillhöriga fastigheter. Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, där fastigheten äges av aktiebolag eller förening, som erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, eller ock av enskild person, som uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Vid bedömande av frågan huruvida fastighet besittes för utnyttjande av naturtillgång, som nu sagts, skola i samme ägares hand befintliga genom avstyckning, ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet. Är brukningsdel utarrenderad, skall, där ej sådant fall, som i 8 § 1 stycket sägs, föreligger, vad i denna lag stadgas äga tillämpning allenast beträffande för brukningsdelen nödiga byggnader.

Till vanhävd, varom i 1 § förmäles, är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Ej heller skall såsom sådan vanhävd anses, att åbyggnad, vilken genom jordbruks sammanslagning med annat bliver obehövlig, bortföres eller lämnas att förfalla, så vitt ingen av de sammanslagna brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning är sådan, att åbo kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av därå bedrivet jordbruk, samt sammanslagningen medför uppkomsten av dylikt jordbruk. 3§. Till utövande av den uppsikt, varom ovan sägs, tillsätter Konungen för varje län eller, där två eller flera län lämpligen kunna förenas, för dessa en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses för en tid av tre år. Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen fastställer efter kommissionens förslag samt hörande av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. 4§. Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen finner skälig anledning antaga, att sådan vanhävd, som i denna lag avses, äger rum, skall kommissionen till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteriförrättning. Till syneman må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent. De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd, som i denna lag avses, föreligger, söke kommissionen med ägaren träffa skriftlig Överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skall angivas, vilka särskilda åtgärder det åligger jordägaren att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken en var av dessa skall vara vidtagen. Kan ej sådan överenskommelse träffas eller fullgör ej jordägaren sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden är belägen, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren.

6§. Har jämlikt 5 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom vilken en var av dessa skall vara vidtagen. Verkställas ej föreskrivna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen på yrkande av jordbrukskommissionen giva jordägaren det nya föreläggande i

5 fråga om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å brukningsdelens tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt. 7 §.

Eftersattes vad jordägaren enligt 5 § åtagit sig eller enligt 6 § förklarats skyldig utföra, skall, där jordägaren är bolag eller förening, en var, som under den jämlikt 5 eller 6 § bestämda tid enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, dömas att bota minst två hundra, högst två tusen kronor; dock vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke blivit fullgjort, från ansvar fri. Är jordägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

8§. L pplåtes jord på arrende efter det jorden varit föremål för syn, varom ovan sagts, ansvare likväl jordägaren för avhjälpande jämväl av den å jorden vid synen befintliga vanhävden. Har efter sådan syn brukningsdelen genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svare ändock den förre ägaren för avhjälpande av vid synen befintlig vanhävd, där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten övertagits av den nye ägaren. Vad nu stadgats om den förre ägarens ansvarighet för vanhävdens avhjälpande medför ej befrielse för den nye ägaren från den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag må åvila honom. Innehavare av jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras. 9§. Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning av den i 7 § stadgade bötespåftljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej av allmän åklagare anhängiggöras. 10 §. Biter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej till frihetsstraff förvandlas. 11 §• F('r syneförrättning njute synemännen ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt stadgas. Hir åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare jordägaren skjddig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade syn.

6 12 §. Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas i den för brottmål stadgade ordning; skolande om fullföljd av jordbrukskommissionens talan mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken är rörande allmänt åtal föreskrivet. 13 §. Erfordras, att odlad jord, som ingår i brukningsdel, ifråga varom denna lag är tillämplig, tages i anspråk för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål, ankomme på Konungens befallningshävande i det län, där jorden är belägen, att efter jordbrukskommissionens hörande lämna tillstånd därtill. Finnes det, ehuru sådana omständigheter som i 2 § 2 stycket sägs, icke äro för handen, likväl med hänsyn till jordbruksnäringens gagn synnerligen önskvärt, att ett jordbruk sammanslås med annat, ankomme likaledes på Konungens befallningshavande i länet att efter jorbrukskommissionens hörande lämna tillstånd därtill, att åbyggnad, vilken genom sammanslagningen bliver obehövlig, bortföres eller lämnas att förfalla. över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Denna lag träder i kraft den ; dock att lagen ej må tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan uppiåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brfukningsdelens vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas. Ej heller äge lagen tillämpning med avseende å förut odlad jord, vara redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt nedlagt. Lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland. Dalarne och Värmland med senare gjorda ändringar och tillägg skall upphöra att gälla den ; dock att sistnämnda lag fortfarande skall tillämpas dels i fråga om sådana brukningsdelar, å vilka den nya lagen i följd av de i föregående stycke gjorda undantagsbestämmelser ej är tillämplig, dels ock å mål, som före den anhängiggjorts eller som därefter anhängiggöras på grund av att ägaren eftersatt vad han före sagda dag åtagit sig eller förklarats skyldig utföra.

Allmän motivering. I. Historisk översikt. I vårt land har det sedan gammalt ansetts såsom ett statsintresse att söka förekomma vanhävd å jordbruk. Byggningabalken i 1734 års lag upptog ett flertal bestämmelser, avseende att förhindra vanvård av enskilds jordbruk. Under 1700-talet vunno emellertid vissa ekonomiska frihetsteorier allt större utbredning och genom förordningen den 21 februari 1789 fastslogs grundsatsen om ägarens fria och oinskränkta dispositionsrätt över jorden. Under senare delen av 1800-talet uppstod emellertid en reaktion i före- Länsstyrelvarande avseende, närmast föranledd av de missförhållanden, som uppkommit sernas ämgenom trävaruindustriens vidsträckta jordförvärv i Norrland. Sålunda fram- sfr i lutet höllo länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län i sina ämbets- av 1800-talet. berättelser, att de hemman, som inköpts för skogsavverkning, i allmänhet sköttes illa såsom jordbrukslägenheter, och påyrkades åtgärder mot vanhävd av desamma. Från och med 1890-talet gjordes också frågan om statligt ingripande mot van- Riksdagen m hävden å den norrländska trävaruindustriens fastigheter upprepade gånger till ®föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda väcktes vid 1898 års riksdag av sexton norrlandsrepresentanter en motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagbestämmelser om skyldighet för sågverksbolag i Norrland och Dalarne att, på sätt om kronohemman vore stadgat, så till byggnader som ägornas hävd underhålla bolagen tillhörande jordbruksfastigheter. Motionen avslogs av båda kamrarna. Sedan emellertid frågan ånyo upptagits i en motion vid riksdagen 1901, hem- Riksdagen 190L ställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill förhållandena kunde anses föranleda.

NorrlandsI anledning av denna skrivelse tillsattes en kommitté för utredning av norrkommittén. l a n dsfrågan, den s. k. norrlandskommittén, som hösten 1904 avgav ett betänkande innefattande, utom en allmän utredning i norrlandsfrågan, ett flertal lagförslag i de olika ämnen, som tillhörde sagda fråga, däribland ett med bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Riksdagen I proposition till 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till van1907. hävdslag, vilket förslag utom i visst avseende i stort sett överensstämde med norrlandskommitténs förslag. På grund av första kammarens motstånd föll emellertid frågan vid denna riksdag. Riksdagen Vid följande årets riksdag återkom frågan i form av motioner. 1908. stannade kamrarna i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.

Även då

Riksdagen Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo proposition i ämnet, Vid 1909. behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet uppgjort sammanjämkningsförslag antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. (Bilaga A.) Lagen den Denna lag avser fastighet på landet, å vilken finnes åker och äng i den om25 juni 1909 fattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, och som är tillhörig bolag, uppsikTöver förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken uppenbarligen vissa jord- besitter fastigheter för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är h landNo°ch' mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma. Dalarne. X^r fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall lagen äga tillämpning allenast i den mån jordägaren är enligt nämnda lag ansvarig för vidmakthållande av fastigheten. Beträffande fastighet, å vilken lagen är tillämplig, skulle enligt lagens ursprungliga lydelse uppsikt hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga gjordes i lagens ursprungliga lydelse undantag för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. För utövande av den i lagen omförmälda uppsikt skall i varje län finnas en av Konungen tillsatt jordbrukskommission, som har att, där efter utredning vanhävd finnes föreligga, med jordägaren träffa överenskommelse om intagande av för vanhävdens avhjälpande erforderliga åtgärder. Kan dylik överenskommelse ej träffas eller fullgör jordägaren ej överenskommelsen, äger kommissionen anhängiggöra åtal mot denne vid domstol, vilken det i ty fall tillkommer att föreskriva de erforderliga åtgärderna. Verkställas ej de föreskrivna åtgärderna inom bestämd tid, kan nytt föreläggande givas. Underlåtenhet att vidtaga åtgärderna kan även medföra bötesansvar. Lagens giltig-

9 hetsområde utgjordes ursprungligen av de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, men har utsträckts att avse jämväl dels genom lag den 10 maj 1912 återstående delar av Gävleborgs län, dels ock genom lag den 2 maj 1917 Värmlands län. I samband med sistnämnda lagändring ändrades rubriken till Lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland!. Dalarne och Värmland. RiksVid riksdagarna 1911 och 1912 samt vid 1914 års senare riksdag väcktes dagarna motiioner om ändringar i uppsiktslagen och undersökning om dess verkningar 1911—1915. utan att vinna riksdagens bifall. Men år 1915 hemställde riksdagen i anledning av då väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t om en dylik undersökning*;. P å grund härav förordnade Kungl. Maj:t i februari 1918. häradshövdingen Undersökningen anN. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom ju- gående verkstitiedepartementet biträda vid en allsidig undersökning rörande verkningarna ningarna av den norrav gällande lagstiftning till förekommande av vanhävd å viss jord i Norrland ländska vanoch Dalarne samt därefter framlägga de förslag, vartill utredningen kunde hävdslagföranleda. Dessa sakkunniga avlämnade den 10 november 1921 ett betänkande, stiftningen. innefattande en utredning om. tillämpningen och verkningarna dels av uppsiktslagen, dels ock av lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord inom Norrland och Dalarne jämte förslag till ändringar i dessa lagar. Jämsides med strävandena att få till stånd en reviderad uppsiktslag och att Riksdagen utsträcka lagens territoriella områden fortgingo emellertid ansträngningarna att 1916. erhåilla en mer omfattande vanhävdslagstiftning. Sålunda hemställdes i en motion vid 1916 års riksdag om utredning, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till hämmandet av den alltmera gängse förstöringen och vanhävden av åker, äng. skog och byggnader å jordegendom i riket genom s. k. egendomshandlare och att Kungl. Maj:t sedermera ville förelägga riksdagen förslag till den lagstiftning i ärendet, som Kungl. Maj:t efter skedd utredning kunde finna lämplig. Sedan kamrarna bifallit motionen, avläts skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning och förslag i ämnet. Vid 1917 års riksdag väcktes i andra kammaren ej mindre än fem motioner Riksdagen 19ir i frågan. Sålunda yrkades bland annat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t om möjligt till den därpå följande riksdagen ville framlägga förslag till en hela riket omfattande vanhävdslag. Lagutskottet avstyrkte motionen. Tre reservanter inom utskottet yrkade emellertid, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån vanhävd av jord förekomme i sådan omfattning och av den beskaffenhet, att ett ingripande däremot från det allmännas sida kunde anses påkallat, samt föreslå de lagstiftningsåtgärder, som av utredningen måtte föranledas. Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren anslöt sig till reservanternas yrkande. Frågan hade alltså fallit.

10 Riksdagen 1918

Vid riksdagen 1918 väcktes tre motioner i ämnet. •

Den ena motionen, som

avsåg en för hela riket gällande vanhävdslag, avstyrktes även nu av lagutskottet och föll i första kammaren men bifölls i andra kammaren. I en annan motion anhölls om utarbetande av förslag till lag, som möjliggjorde att tvångsvis bortarrendera odlingsbar jord och jord, som låge i lägervall. På hemställan av lagutskottet avslogs motionen. I den tredje motionen påyrkades en provisorisk lagstiftning, varigenom det allmänna skulle berättigas att genom insättande av kompetent brukare eller annorledes försätta vanhävdad jord i hävdat skick. Även denna motion lämnades av riksdagen utan bifall. Riksdagen

Vid 1919 års riksdag väcktes närmast med anledning av kristidens svårigheter åtskilliga förslag om lagstiftningsåtgärder i syfte att förhindra vanhävd. Sålunda framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder m. m. Denna proposition föranledde en del motioner. Andra lagutskottet tillstyrkte med vissa ändringar propositionen och beslöt riksdagen i enlighet med utskottets hemställan. Den 6 juni 1919 utfärdades lag i ämnet. Enligt denna fick från fastighet med mer än fem hektar odlad jord ej bortföras stråfoder, otröskad säd eller grönfoder, därest icke stadigvarande å fastigheten hölls minst ett större kreatur eller däremot svarande antal mindre djur för varje areal av 2.5 hektar. Dispens från lagen kunde dock under vissa villkor medgivas. Överträdelse mot lagen medförde böter. Lagen gällde till den 1 juni 1922.

Riksdagen

I en vid 1920 års riksdag väckt motion yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till lag angående skyldighet för den, som upplät odlad jord för andra ändamål än jordbruk, att antingen själv odla motsvarande areal jord eller betala erforderligt belopp till en fond, vars medel skulle användas till verkställande av nyodlingar. På hemställan av andra kammaren beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd.

Jordkom-

Jordkommissionen har i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande del V I framlagt, bland andra lagförslag, jämväl ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk. (Bilaga B.) Denna lag vore avsedd att gälla för hela landet och skulle sålunda för Norrland, Dalarne och Värmland ersätta 1909 års lag. Beträffande lagens tekniska gestaltning har kommissionen i huvudsak anslutit sig till sistnämnda lag. I följande huvudsakliga avseenden företer utkastet avvikelser från den gällande lagen. Utkastet avser all i enskid ägo varande fast egendom, vara finnes åker och äng av den omfattning att därå bedrivet jordbruk kan lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Lagen skall äga tillämpning även å utarrenderad fastighet, Från lagens tillämplighet hava av billighetsskäl unclantagits sådana fall, i vilka vanhävden förorsakats av jordägarens medellöshet eller annan giltig orsak.

11 Därest jordbruk utsattes för synnerligen grov vanhävd och jordägaren visar uppenbar tredska vid vanhävdens avhjälpande, har domstol tillerkänts rätt att förordna, att, om ägaren icke frivilligt avhänder sig fastigheten inom ett år, tvångsförsäljning därav skall äga rum. Uppsikt över lagens efterlevnad har anförtrotts åt jordkommissioner i varje län och jordkommittéer inom varje socken. Om detta utkast hava förenat sig ledamöterna i jordkommissionen Å. Inge- Reservaström, C. J . Johansson i Uppmälby och G. Pettersson i Hallbäcken ävensom t%^ZhllTn kommisisonens ordförande C. Lindhagen, vilken senare dock uttalat viss avvi- missionen. kände mening. Kommissionens ledamöter M. Ehrenborg och C. Jansson i Edsbäcken hava framlagt ett särskilt utkast till lag angående uppsikt a vissa jordbruk. Enligt detta utkast har vanhävdslagstiftningen utsträckts dels att gälla hela riket dels ock att tillämpas jämväl å torp och andra under huvudgård lydande arrendegårdar. Vidare hava kommissionens ledamöter O. Olsson i Kullenbergstorp och N. Wohlin avgivit ett särskilt principutlåtande. Därjämte har kommissionen framlagt ett utkast till provisorisk vanhävdslag beträffande åbyggnader, avsedd att gälla till dess en allmän vanhävdslag bleve antagen. Enligt detta lagutkast skall jordbrukskommissionen, där sådan finnes, eller eljest länsstyrelse övervaka att å fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild person, som ej är mantalsskriven å fastigheten, eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte, boningshus eller ekonomibyggnad, som avses för drivande av jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild brukningsdel. bortföras eller lämnas att förfalla, Därest åbyggnad befinnes utsatt för sådan vanhävd, äger jordbrukskommissionen eller länsstyrelsen att med ärendet förfara på sätt i den norrländska lagen i tillämpliga delar finnes stadgat. Om detta lagförslag hava förenat sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hallbäcken. Över de lagförslag, som. innehållas i del V I av jordkommissionens betan- Yttranden kanden, hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser ävensom av länt- foLmis-' bruhsstyrelsen. Därvid hava länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, sionens lagGotlands, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län fogat infordrade ut- u as ' låtanden från länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i Jönköpings län yttrande från såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott som ock landstinget. Ej alla myndigheter hava särskilt yttrat sig cm förslaget till vanhävdslag. V.d riksdagen 1924 väcktes inom båda kamrarna motioner ( I : 93 och I I : 174) Riksdagen av herr Lindhagen m. fl. och herr Johansson i Uppmälby m. fl. med yrkande, att riksdagen måtte dels i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

12 Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa närmare angivna huvudgrunder, dels ock för sin del antaga ett förslag till lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet. Detta lagförslag överensstämde med det av jordkommissionen avgivna utkastet till provisorisk lag om åbyggnader med endast den avvikelsen, att vad i lagförslaget stadgats ej skulle äga tillämpning, då åtgärden uppenbarligen vore till gagn för bildande av bärkraftiga, av självständiga jordbrukare innehavda jordbruk och därigenom ej obehörigen förhindrades uppkomsten av ett större antal dylika jordbruk, så ock då genom nybyggnad eller annorledes åbyggnad ej vidare vore behövlig för det jordbruk, som den tidigare tjänat. Över dessa motioner avgav andra lagutskottet utlåtande nr 40, däri utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av dessa motioner, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk, dels ock för sin del antaga en lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i den norrländska vanhävdslagen. Beträffande sistnämnda hemställan avgavs reservation av herr B. Petrén m. fl. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Lagen den Lag i ämnet utfärdades den 11 juli 1924 (Bilaga C ) . Enligt den ändrade JU l • lydelse 1909 års lag härigenom erhållit skall å fastighet, som i lagen avses, uppsikt hållas däröver att jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras, ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla, Till sådan vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift, varjämte stadgas, att åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning med annat bliver obehövlig, må bortföras eller lämnas att förfalla, för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt jordbruk.

II. Lagstiftningens omfattning. A. Lagstiftningens omfattning i geografiskt hänseende. Wihlborgs Herrar Wihlborg och Nilsson hava på följande sätt sammanfattat resultatet under- % a v s ^ n undersökning angående den norrländska vanhävdslagstiftningens verksökning. ningar: Genom den förestående undersökningen angående vanhävdslagstiftningens verkningar torde vara ådagalagt, såväl att genom sagda lagstiftning de å trävaruindustriens jordbruksfastigheter rådande missförhållanden i ekonomiskt

13 och socialt hänseende, vilka föranlett lagstiftningen, blivit i väsentlig grad avhjälpta, som ock att de olägenheter, som lagstiftningen må hava medfört för trävaruindustrien, icke varit av mera framträdande art och i allt fall ringa i jämförelse med lagstiftningens i övrigt gynnsamma verkningar. Med hänsyn härtill torde det vara givet, att något frångående av de huvudprinciper, som fått uttryck i vanhävdslagstiftningen, icke bör ifrågakomma. Det kan väl antagas, att efter vanhävdslagstiftningens tillkomst och åtminstone delvis till följd av densamma en ökad insikt om jordbrukets betydelse och om trävaruindustriens förpliktelser gentemot detsamma ävensom en livligare social allmänanda arbetat sig fram även hos idkarna av sagda industri och att förty betingelserna för en sådan undantagslagstiftning, som de ifrågavarande lagarna innebära, numera icke äro i samma grad framträdande som förhållandet var vid deras tillkomst. Men detta oaktat är det klart, att ett upphävande av lagarna icke skulle kunna försvaras. Det står alltid fast, ej blott att för trävaruindustriens idkare jordbruket är en bisak, åt vilken omsorg ägnas allenast i den mån skogsbruket därigenom främjas, utan även att i förhållandet mellan de jordägande bolagen och deras arrendatorer de senare äro den svagare parten; och det är icke uteslutet, att, därest jordbruket och arrendatorerna berövades det stöd från det allmännas sida, som vanhävdslagstiftningen berett dem, det oefterrättlighetstillstånd, som föranlett lagstiftningen, skulle komma åter, om också till följd av vad ovan nämnts angående en ökad ekonomisk och social insikt hos jordägarna icke i samma omfattning som förut, men dock i tillräcklig grad för att motivera ett förnyat ingripande från lagstiftarnas sida. De sakkunniga hålla alltså före, att vanhävdslagstiftningen alltjämt har sin stora uppgift att fylla och att densamma bör ytterligare utformas på sådant sätt, att största möjliga effektivitet av lagstiftningen vinnes. Jordkommissionen har på följande sätt behandlat frågorna, i vilken utsträck- Jordkommisswnen ning vanhävd av jordbruk förekommer och i vad mån behov av en vanhävdslag är för handen: Att lämna en uttömmande redogörelse för i vilken omfattning vanhävd av jordbruk förekommer i vårt land och huruvida en ökning av vanhävdsfallen under de senaste åren är att skönja, kan icke åstadkommas. Det enda statistiska material, som härutinnan står till buds, är att söka dels i den av statens odlingskommitté under 1922 avgivna berättelsen för odlingsorganisationens verksamhet åren 1918—1922, dels ock i de av jordbrukskommissionerna lämnade uppgifter angående av dem behandlade vanhävdsfall. Bristfälligheten av en å detta^material grundad statistik ligger i öppen dag. De uppgifter, som kunna erhållas ur den förstnämnda berättelsen, avse huvudsakligen de abnorma förhållanden, som voro rådande under den s. k. kristiden, medan uppgifterna från jordbrukskommissionerna avse dels endast vissa områden av landet och dels inom dessa områden blott de vanhävdsfall, som förekommit å trävaruindustriens ej utarrenderade hemman. Vidare är att märka, att meningarna om huru långt en vanvård av jordbruk skall hava fortskridit för "att kunna anses såsom vanhävd, äro mycket delade och att sålunda förefintliga uppgifter även i detta avseende torde kunna vara mer eller mindre missvisande. Trots sina brister torde emellertid den statistik, som kan åstadkommas, vara av visst intresse för föreliggande frågas bedömande. I tab. 1 meddelas en sammanställning av de vanhävdsfall, som behandlats av odlingsorganisationen under tiden 1918—den 28 februari 1921.

14 Tal). 1. Antalet av odliiig-sorganisationeu behandlade Tanhävdsfall. Län

1919 Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekiuge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Yärmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

224 29

16 11

10 21 6 14 5 2 4 64 34 46 151 13 18 168 14 10 5 3 23 16 10 15 Summa

1921 t. o. m.

Summa

28/.

240 44 10 24 9 110 8 4 4 78 50 48 175 28 24 168 14 13 29 5 25 41 10 16

1 3 95 1 1 14 9 24 14 6

19 2 17

1,177

Enligt ovanstående tabell behandlades sålunda under år 1918 av odlingsorganisationen ej mindre än 905 vanhävdsfall. Varuti har då denna vanhävd bestått? Odlingskommittén besvarar på följande sätt frågan: när föreligger vanhävd? »Att sådan förekommer, där jorden ligger obesådd, beväxt med ogräs eller på annat sätt rent 'för fäfot', är otvivelaktigt, men givetvis kunna gränsfall förekomma, där meningarna, huruvida vanhävd föreligger eller icke, kunna vara delade. Vid frågans bedömande har därför vederbörlig hänsyn måst tagas till förhållandena inom de skilda orterna. I bygder, där jordbruket stått högt, hava sålunda förekommande fall av vanhävd måst bedömas strängare än annorstädes, varest jordbruket i allmänhet befunnits vara efterblivet. Hänsyn har också måst tagas till varje enskilt jordbruks förhållanden och varje jordbrukares strävan att i sin mån söka åstadkomma ett gott resultat. Där emellertid ett visst jordbruks skötsel legat avsevärt efter den omgivande bygdens, där åkerjorden varit ogräsfylld eller legat obrukad en följd av år, där skötseln över huvud taget varit sådan, att jordens växtkraft år för år avtagit eller där åtgärder vidtagits, som haft dylik verkan till följd — t. ex. skingrande av besättningen eller mera omfattande försäljning av stråfoder eller otröskad gröda — där hava enligt statens odlingskommittés instruktioner odlingsnämnderna och odlingsrådet anmodats ingripa för att söka åstadkomma rättelse.» Under 1919 och de därpå följande åren minskades vanhävdsfallen alltmer, utan tvivel huvudsakligast beroende på de mildrade fordringarna från den övervakande myndighetens sida i och med den rikare livsmedelstillgången. Av de särskilda länen komma icke mindre än 240 vanhävdsfall på Stockholms län, 175 på Göteborgs och Bohus län, 168 på Värmlands län samt 110 på Kronobergs län. Att just de två län, som omsluta landets båda största städer, haft att uppvisa ett så betydande antal vanhävdsfall torde, framhåller odlingskommittén, sammanhän-

15 ga med det förhållandet att dessa landsdelar erbjudit en fruktbar mark för den spekulativa handeln med jordbruksfastigheter. Dylik handel har ofta, anför kommittén, plägat leda till att kreatur, foder och inventarier avyttrats i vinstsyfte-, vilket haft till följd vanhävd å fastigheterna. A v siffrorna från jordbrukskommissionernas verksamhet kan såsom nämnt jämväl erhållas en viss föreställning om i vilken omfattning vanhävd förekommer inom den norrländska uppsiktslagens område. I efterföljande tabell meddelas antalet till jordbrukskommissionerna anmälda fall av vanhävd sedan jordbruk skommissionernas tillkomst. Tab. 2. Till jordbrukskommissionerna anmälda fall av vanhäTd. Värmlands län 1

År

1910 . 1911 . 1912 . 1913 . 1914 . 1915 . 1916 . 1917 . 1918 . 1919 . 1920 . 1921 . 1922 .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

212 28 4 5 3

Summa

— — — — — — —

Kopparbergs län

Gävleborgs län

__ —

_

Västernorrlands Jämtlands län län

11 6 13 3 13

255 18 245 88 90 19 24 51 68 18 10 28 28

49 74 49 36 25 22 23 18 18 13 7 11 17

362 O

144 103 184

— —

30 50 202 51 45 48 19 71 32 82 19 81

— 1 2 2 6

— 1 1

Västerbottens län

— 5 15

—

Norrbottens län

Summa

1 1 8 8 16

307 298 470 585 3S0 102 115 94 381 99 125 74 158

3,188

32 18 75 213 9 3

Av tabellen framgår, att ej mindre än 3,188 fall av vanhävd sedan 1910 anmälts till jordbrukskommissionerna. Ett stort antal av dessa anmälda fall hava emellertid såsom tab. 3 närmare giver vid handen avskrivits av jordbrukskommissionerna, enär sådana omständigheter icke förelegat, som kunde påkalla ingripande från sagda myndigheter. Enligt vad det upplyses av jordbrukskommissionerna har emellertid ofta nog vanhävd förekommit även beträffande fall som avskrivits. Att de likväl icke föranlett någon åtgärd torde oftast hava berott på att anmälan avsett sådana jordbruk, som ej fallit under uppsiktslagen. Det antal fall av vanhävd, som på grund av nu sagda lag kommit under jordbrukskommissionernas behandling, hava enligt tab. 3 uppgått till 2,307. Den redogörelse, som i det föregående lämnats över förekomsten av vanhävd av jordbruk, giver enligt kommissionens åsikt oförtydbart vid handen, att även i södra och mellersta Sverige erfordras en lagstiftning, som avser att förekomma de skadliga verkningarna för det allmänna, ett vanhävdande av jordbruk förorsakar. Visserligen må det erkännas, att de talrikaste konstaterade fallen av vanhävd förekommit under kristiden, men erfarenheten torde giva vid handen, att vanhävd av jordbruk icke allenast är en kristidsföreteelse utan tvärtom förekommer helt säkert i samma omfattning även under normala tider, ehuru den då ej i lika mån fäster allmänna uppmärksamheten på sig som under tider, då tillgången på livsmedel är knapp. Detta torde ock bekräftats av svaren å kommissionens enquéte. I dessa framhålles allmänt nödvändigheten av att genom en vanhävdslag för det allmänna skapas ett vapen i all synnerhet mot det ned1

För Värmlands län blev uppsiktslagen gällande först under 1917.

16 Tab. 3. De anmälda vanhävdsfallens behandling: inom jordbrukskommissionerna.

År

Värmlands län 1

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

Summa

avskr. beh. avskr.'beh. avskr. beh. avskr. beh. avskr. I beh. avskr. beh. avskr. beh. avskr. beh. 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 ) 1919 1920 }115 1921 1922

_

— 2

— 1

2 1

— — — -

— 1 6

— 1 1

24 31 21

6 19 181 — 51 — 45 — 48 — 19 38 33 27 5 32 50 11 8 71 10

2 30 6 35

1 114 97 149

— — — —

—

— 2

— —

5 15

— 8 6 11 3 13

77 18 139 48 32

— 3 23 2 4 4 5 8

—

106 40 58 19 21 28 66 14 6 23 20

1 5 10 7 10 15 10 6 2 2

— — —

48 69 39 29 15 7 13 12 16 11 7 11 17

3 10 21 6 5 2

— 1 1 7 1 3

80 291 80 8: 199 541 132 207 48 4! 22 1 16 — 29

227 218: 271 4o3 332 80 99 6o

Hl H Il 275

13 | 1 — 1 — S81 2,307 324 60 294 68 579 363 422 191 539 78 12 137 6 115 :a

i

läggande och den vanskötsel av gamla bondebruk, som ofta blir en följd av deras övergång från bondehand till bolag och spekulanter. Härtill kominer att därest, såsom kommissionen förordat, en social arrendelag och en friköpningslag skulle komma till stånd för hela riket, dessa lagar tarva såsom ett nödvändigt komplement en vanhävdslag. Det torde nämligen, såsom redan av norrlandskommittén framhållits, kunna antagas för visst, att de jordägare, vilka skulle träffas av förstnämnda lagar, komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket, åtminstone på de svagare av sina hemman eller torp för att därigenom undvika de i föreställningen säkerligen betydligt överdrivna olägenheterna, som genom samma lagar skulle förorsakas dem. ReservaReservanter inom jordkommissionen: 1 träkorn™ ) n e r r a r Ehrenborg och Jansson, vilka funnit de skäl, majoriteten anfört missionen, angående behovet av införandet av en allmän vanhävdslag, icke vara övertygande; enligt deras förmenande gåve den utredning, som varit för kommissionen tillgänglig, icke vid handen, att något oavvisligt behov för närvarande förelåge att införa en allmän vanhävdslag; något direkt uppdrag att taga under övervägande behovet av införande av dylik lagstiftning hade kommissionen ej heller erhållit; vid detta förhållande saknade de anledning att föreslå annan ändring i vanhävdslagstiftningen än den som mera direkt föranleddes av de föreslagna ändringarna i arrendelagstiftningen; om en jordägare för att undvika tillämpning av en skärpt arrendelagstiftning lade ett föregående arrendebruk under eget bruk, borde han nämligen förhindras att vanhävda detsamma, då i annat fall arrendelagstiftningen lände till större skada än nytta; med anledning av vad sålunda anförts borde vanhävdslagstiftningen dels utsträckas att gälla hela riket dels ock utsträckas att tillämpas jämväl å torp och andra under huvudgård lydande arrendegårdar; 2) herrar Olsson och Wohlin, vilka förordat en uppsiktslagstiftning för nyttjanderättsupplåtelser å jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och s. k. 1 För Värmlands län blev uppsiktslagen gällande först under 1917.

17 skogsspekulanter, även inom de delar av landet, där den norrländska vanhävdslagstiftningen icke gäller, men vilka samtidigt betonat, att en sådan utsträckning av lagstiftningen borde föregås av en undersökning på varje punkt av skiljaktigheterna mellan å ena sidan norra Sverige samt å den andra de södra och mellersta delarna av riket. Av de myndigheter, vilka yttrat sig över jordkommissionens utkast till van- Yttranden hävdslag, har det stora flertalet uttalat sig i den riktning, att behov av en van- konimishävdslag även för södra och mellersta Sverige förelåge, ehuru olika meningar sionens om lagens omfattning i övrigt kommit till synes. Dock har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att inom länet något behov av en vanhävdslag icke gjort sig gällande annat än i något enstaka fall under den sista högkonjunkturtiden, då skogsspekulationer ägt rum och jordbruket i samband därmed i något fall blivit eftersatt; dessa fall torde emellertid hava utgjort kristidsföreteelser och syntes icke i och för sig nu böra föranleda lagstiftning. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att jordkommissionen ej förebragt bärande grund för en lag av så ingripande beskaffenhet som den ifrågavarande. Lantbruksstyrelsen har anfört, att, då styrelsen icke kunnat tillstyrka det av jordkommissionen framlagda förslaget till social arrendelag, följde redan därav, att styrelsen saknade fog tillstyrka ett lagförslag, som synbarligen främst avsåge att göra denna mera effektiv. Riksdagen I 1924 års riksdagsmotioner ( 1 : 9 3 och I I : 174) har anförts: 1924. Den av särskilda kommittérade samt av jordkommissionen förebragta utredningen giver vid handen, att vanhävdslagstiftningen för Norrland och Dalarna visat sig gagnelig, samt att de såväl under kristiden som dessförinnan konstaterade vanhävdsfallen i södra och mellersta Sverige tala för en lagstiftning, som jämväl för dessa landsdelar förhindrade en vanhävd av jorden med därav följande skadliga verkningar.

Andra lagutskottet 192-i (utlåt, nr 40) har anfört: A',t odlad jord får förfalla och således ej längre uppfyller sin uppgift i folkförsörjningens tjänst är givetvis ur samhällelig synpunkt alltid att beklaga. Skulle sådant förekomma i mera avsevärd omfattning, kan därigenom uppstå stor nationalekonomisk förlust. Såväl av den utav jordkommissionen förebragta utredningen som av de uttalanden från skilda delar av landet, vilka föreligga i_ myndigheternas yttranden över jordkommissionens förslag, torde uppenbarligen framgå, att även i södra och mellersta delarna av landet vanhävd av jordbruk förekommer i sådan omfattning, att den kan uppfordra statsmakterna till ingripande. Faran för att odlad jord får förfalla, torde ock ökas, därest den sociala arrendelagstiftning, varom utskottet i annat sammanhang hemställt, skulle komma till stånd. Såsom både jordkommissionen och motionärerna framhållit, skulle det nämligen kunna befaras, att, om hinder däremot ej lägges, jordägare, vilka en sådan lagstiftning skulle avse, understundom komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruk för att därigenom undvika de o.ägenheter, som lagstiftningen enligt deras förmenande skulle medföra. 2—162551

18 B. Lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av jordägare. Norrländska

vanhävdslag en 1 §.

NorrlandsNorrlandskommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken kommittén. s y n t e s innebära ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren icke hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade åt annat håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord, tillhörig bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som ej å fastigheten hade sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Hos några andra än dylika, jordägare syntes nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande av jordbruket icke kunna tänkas förekomma. En vanlig enskild jordägare måste nämligen i regel för att kunna tillgodose sina egna omedelbara behov av jordbrukets naturaprodukter ägna detta större omsorg. Tre reservanter, herrar Claeson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika stor om vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet. Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde sig skyldig till samma fel. Riksdagen I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla all i en1907 skild ägo varande jord. Som motivering till denna utvidgning av lagens tilllämplighetsområde anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas, att det endast varit å bolags och skogsspekulanters jord, som de missförhållanden, vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare grad framträtt. Men då lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna, som förorsakades av en svårare vanhävd, samt denna skada vore lika stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att, såsom av reservanter inom norrlandskommittén samt jämväl vissa lefallningshavande påyrkat, lagen utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Ett dylikt principiellt beriktigande torde, framhölls det vidare, kunna göras utan att lagen därigenom i sin praktiska tillämpning fick någon väsentligt ändrad betydelse. Det syntes nämligen vara ringa anledning att befan, att andra än trävaruindustriens idkare kunde finna det med sin förmån försnligt att försumma jordbruket å sin jord till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet föru:satte. Från lagens tillämpning skulle dock undantagas jordägare, som på grund av fattigdom eller annan giltig orsak var urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

19 Enligt proposition till 1909 års riksdag skulle lagen vara tillämplig endast Riksdagen 1909 å bolag eller skogsspekulant tillhörig fastighet, som icke vore utarrenderad enligt den norrländska arrendelagen. ^ I anledning av en motion vid 1917 års riksdag om utsträckt vanhävdslagstift- Riksdagen 1917 ning uttalade lagutskottet vissa betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning mot sådana grupper av jordbruk, som förnämligast ägdes av yrkesjordbrukare: Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att stifta en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra yrkesidkare får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke efter bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och dess invånare, att här dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också en sådan lagstiftning icke utan fog möta ett allmänt och förbittrat motstånd från bondeklassen och övriga jordbrukare. Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, att, ehuru un- Wihlborgs dersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll fram- och Masons kommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, att uppsiktslagen sökning. gällde all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden. Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag — vilket vore helt naturligt — utan även av andra personer såsom arrendatorer, ledamöter av jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de sakkunniga under sina resor sammanträffat. Även i en del av svaren från ortsmyndigheterna å vissa av cle till dem utställda frågor hade samma uppfattning kommit till uttryck. Sålunda yttrade hushållningssällskapets förvaltningsutskott i ett av de norrländska länen, att uppsiktslagen i sin nuvarande form vore att betrakta såsom en klasslag och att densamma av denna anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte framhölles, att för produktionen all jord hade samma betydelse, vadan den ock från det allmännas sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne sig. Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid dock det ena utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle utsträckas till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla även för mellersta och södra Sverige. — Wihlborg och Nilsson hava emellertid ansett berörda fråga icke vara hänsk juten till deras bedömande. Beträffande Wihlborgs och Nilssons uppfattning om vilka jordägare böra träffas av vanhävdslagen må här hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen av frågan om arrendelagstiftningens omfattning. Jordkommissionens

lagutkast

1 och 9 §§.

Jordkom-

missi07ien. Joidkommissionen har anfört: I fråga om den omfattning, som bör givas en för hela riket gällande vanhävdslagstiftning, skulle måhända tvekan kunna råda därom, huruvida den-

20 samma icke lämpligen borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen inskränkas till den jord, vars ägare komme att drabbas av den sociala arrendelagstiftningen och friköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik begränsning av lagstiftningen kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär av komplement till de sociala arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen icke kräver en vidsträcktare omfattning av densamma dels ock att^ därmed skulle de fall av vanhävd, som hitintills varit talrikast och mest svårartade, komma att träffas av lagen. Det kan emellertid icke förbises, att lagen grundar sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk medför, samt att denna skada är lika stor, i vilkens hand än den vanhävdade fastigheten befinner sig. Följdriktigheten torde sålunda enligt kommissionens förmenande kräva, att lagen gives den omfattning, att den kommer att avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord. Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av vanhävdslagstiftningen, som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka för den allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart är nämligen, att en jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej skulle avse, gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanhävd av sitt jordbruk. Det kunde då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från det allmännas sida ej kunde ske mot honom likaväl som mot hans granne, vilken kanske i mindre grad låtit vanhävd komma sig till last. Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen borde gälla all jordbruks jord, oberoende av vem som vore ägare till jorden. — Därest någon begränsning i fråga om vanhävdslagstiftningens giltighet beträffande i enskild ägo varande jord ej göres, komma vidare att undanröjas de svårigheter, som enligt förutnämnda betänkande gjort sig gällande vid den norrländska uppsiktslagens tillämpning. På grund av det för denna lags tillämplighet uppställda villkoret, att fastigheten skall av ägaren besittas huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande, har i åtskilliga fall, då det varit uppenbart, att vanhävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen funnit sig förhindrad att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta fastigheten för skogsavkastningens skull, eller också, sedan talan om vanhävdens avhjälpande blivit vid domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda skäl ogillat denna talan. Det har sålunda ansetts, att ingripande av jordbrukskommissionen icke kunde äga rum, då fastighetens skog redan varit totalavverkad eller då vid förvärvet av fastigheten avverkningsrätten till skogen varit genom intecknat kontrakt upplåten till annan än den nye ägaren. I allmänhet synes uppfattningen vara den, att uppsiktslagen icke är tillämplig mot enskilda fastighetsägare, utan att deras avsikt att tillgodogöra sig skogsavkastningen blivit på något sätt i handling manifesterad. Genom denna tolkning av lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall undandragits åtgärd från jordbrukskommissionernas sida. Det har genom den verkställda undersökningen konstaterats, att just i fall, då skogen till en fastighet totalawerkats och således varit utsatt för vanvård, ofta upprörande vanhävd även av fastighetens jordbruk förelegat. Det är tydligt, att, därest ingripande mot en jordägare, som besitter en skogsfastighet, skall få äga rum först sedan han börjat verkställa skogsavverkning, vanhävden kan hava tagit en sådan omfattning, att dess avhjälpande är betydligt försvårat eller måhända rent av omöjliggjort. I ovannämnda betänkande angående den norrländska vanhävdslagstftningens verkningar har föreslagits den ändring av den norrländska uppsiktslagen,

21 att den skulle komma att avse förutom jord, tillhörig bolag och ekonomiska föreningar, fastighet, vars ägare icke vore mantalsskriven därå, oavsett om han innehade fastigheten för att tillgodogöra sig dess skogstillgångar eller ej. _ Frånsett det från kommissionens utgångspunkt principiellt oriktiga i varje begränsning av vanhävdslagen, har kommissionen ansett stora betänkligheter möta emot en sådan lagstiftning. Den skulle nämligen lämna bolag och spekulanter en möjlighet öppen att undvika följderna av den sociala arrende- och friköpningslagen genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan, som mantalsskreve sig därå och vilken sedan kunde utan att riskera ingripande från det allmännas sida nedlägga jordbruket. _ I fråga om lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag. Där jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av samma orsak, råkat, vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen föreskrivna procedur^ som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar förelades att vidtaga åtgärder, som vore honom omöjligt att utföra. I enlighet med vad sålunda anförts har lagens tillämplighet modifierats. Reservanter inom jordkommissionen: Reservai\ , .., „ tioner inom T • j , i) herr .Lindhagen, vilken ansåg, att under lagen borde falla enskild till- jordkommissionen hörigt jordbruk, som på ett varaktigt sätt plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt att stadga undantag för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt att avhjälpa vanhävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt plägat upplåtas på arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av annan än jordägaren; herr Lindhagen anförde bl. a.: a hävdslag e komm e r därigenom att fylla sin första uppgift att vara ett +..X ? 1 ^ stod tor arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan nämligen äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen genom att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av någon for ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett huvudskal tor norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag. Emellertid har,Q såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde aga tillämpning a alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen, blott _ med det villkoret, som sagt, att jordbruket kan lämna huvudsaklig bärgning at en medelstor familj. Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område, bora underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att varda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga bor avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har uppsikten icke_ ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom i gamla tider, äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett ingripande bor äga rum allenast, i den mån anmälan om uppkommen vanhävd i ett visst fall mlupit eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre äventyrlig. Frånsett emellertid denna omständighet synes mig fortfarande som tillförne något behov eller fog icke förefinnas att anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo jordbruk, vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles olta raka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta

22 över, att vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är detta fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister) eller vilkas ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har_sina intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till spillo av liknöjdhet för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen, då en vanhävdslag, såsom nu är fallet, ifrågasattes att utsträckas till södra och mellersta delarna av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna huvudsakligen förefinnas. Det är här företrädesvis själva jorden, som ar utsatt för vanhävd, varemot faran plägar vara mindre överhängande för åbyggnaderna. Möjligheter till ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan gods och bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag bör gränsen dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk med en areal av mera än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande för bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras egendomar, som äga ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning över vida arealer kan förekomma. Erfarenheten må sedan giva vid handen, huruvida ett vidgande av lagens tillämplighetsområde på denna punkt bör äga rum. 2) herrar Ehrenborg och Jansson, vilka icke funnit de skäl, majoriteten anfört angående behovet av införandet av en allmän vanhävdslag, övertygande (jfr ovan under A ) ; dessa reservanter hava, i likhet med herrar Wihlborg och Nilsson, då fastigheten tillhör enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller fastighet, som är i sambruk med densamma, ej tillika såsom i den norrländska uppsiktslagen velat uppställa fordran på att ägaren uppenbarligen skall besitta fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen ; 3) herrar Olsson och Wohlin, beträffande vilkas allmänna ståndpunkt hänvisas till vad ovan under A anförts. Yttranden Av de myndigheter, som särskilt yttrat sig över jordkommissionens utkast över jord- till vanhävdslag, hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskaHomm pets förvaltningsutskott i Gotlands län förklarat sig icke hava något att erförslag. i n r a m o t förslaget. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Norrbottens och 'Älvsborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Västmanlands och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av en vanhävclslagstiftning, avseende all enskild jord. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Jämtlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs län hava ansett, att behov av en dylik lagstiftning ej förelåge i större omfattning än herrar Ehrenborg och Jansson föreslagit. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att, om en vanhävdslag skulle införas, borde densamma icke gälla andra delar av landet än där en social arrendelag kunde efter verkställd noggrann undersökning finnas behövlig.

23 I .1924 års riksdagsmotioner ( I : 93 och I I : 174) har anförts: D:å en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är lika stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom jordkommissionen yppats olika åsikter om det giltighetsområde, som bör givas en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma må avse all i enskild ägo befintlig jord.. Om emellertid i detta avseende meningskiljaktighet rått, så synes man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras såsom ett nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag i fråga om de fastigheter, vara dessa lagar skulle äga tillämpning. Det kan nämligen tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket för att därigenom undvika de i deras föreställning säkerligen betydligt överdrivna ölägenheterna, som genom samma lagar skulle förorsakas dem. Andra lagutskottet 1924 (utlåtande nr 40) har yttrat: Såsom komplement till en social arrendelagstiftning är följaktligen enligt utskottets mening en lagstiftning mot vanhävd att tillråda. Torde sålunda enighet råda om behovet av en sådan lagstiftning som den, varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller att taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen bör äga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i överensstämmelse med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i enskild ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som genom vanhävd av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden än befinner sig. Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier av jordägare, möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet av gränserna. Huru dessa än fastställas, komma med all sannolikhet fall att inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit, skulle för den allmänna rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen skulle det nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och orättvisa, att exempelvis av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades, ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande den ena, medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, om det, såsom anledning finnes att antaga, bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka komme att falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den grövsta vanhävden av jordbruk merendels förekommer å fastigheter, vilka förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte. En av lagstiftningens förnämsta uppgifter måste således vara att förekomma vanhävd just å dessa, s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman. Emellertid torde det knappast låta sig göra att, om man önskar en fullt effektiv lagstiftning, tillfredsställande utforma denna så, att den väl komme att avse nämnda personer, men ej samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska uppsiktslagen har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort sett synes hava haft goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara föga effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande betydelse synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant, att för närvarande en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet, han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att därest en mot spekulanterna riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast å fastigheter, därå ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning än nu låta mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte förvar-

vade fastigheterna, för vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta. Önskar man i vanhävdslagstiftningen vinna ett effektivt skydd mot den skada, som tillfogas det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av jordbruk, gives sålunda enligt utskottets mening näppeligen någon annan möjlighet än att denna lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all enskild jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga, hava, såsom av det föregående framgår, också obetingat uttalat sig för, att, därest en vanhävdslagstiftning komme till stånd, denna borde erhålla en dylik omfattning. Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgift att kontrollerande ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall, än där dettas existens är genom vanhävden, uppenbarligen hotad, torde det ej vara att befara, att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin praktiska tillämpning skulle få någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den i likhet med den norrländska upp sikt slagen endast avsåge bolag och spekulanter. Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare än de, vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning, kunna finna det med sin fördel förenligt att försumma detta till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen för sin tillämplighet skulle förutsätta. Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning, som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en sådan begränsning talar ock, att lagstiftaren redan i fråga om de nordligare delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts, i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift. Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord, synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord. I en vid utskottsutlåtandet fogad reservation av herrar Linder m. fl. har am förts: Olika meningar hava yppats om vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk eller, på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters jordbruk eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava intresse av jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma. I motionerna har denna fråga lämnats öppen. Villigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för bägge ståndpunkterna. För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för, att lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare, till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla jordundersökningar konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar tillhöriga bolag och enskilda spekulanter. Detta är en naturlig följd av jordägarens bristande intresse för jordbruket i förening med arrendatorns fattigdom, hans liknöjdhet i att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på annans jord och även arrendators förhinder i en myckenhet fall att ägna tillräckligt arbete åt jorden i följd av hans utskickande av jordägaren till annat sysslande. Lagen fyller med förenämnda begränsning på samma gång sin uppgift att vara ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen, för upprätthållande av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något större behov eller fog förefinnes att anordna en särskild kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det ligger i den stora

25 mängden bönders, de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåg-a bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd.

€. Lagstiftningens begränsning med hänsyn till vederbörande fastighets omfattning. Norrländska

vanhävdslag en 1 §.

Norrlandskommitien.

Norrlandskommittén avsåg med sitt förslag huvudsakligen att från förfall rädda de av ålder befintliga jordbruksfastigheter, som haft den betydenhet, att de kunnat giva en åbo hans huvudsakliga utkomst. Förslaget inskränktes därför a t t avse fastigheter, å vilka funnos inägojord av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde idkas. Härmed avsåg kommittén jordbruk, som vore så stort, att det lämpade sig att besättas med särskild brukare samt att det kunde bereda denne och hans familj deras huvudsakliga utkomst. Det av norrlandskommittén samtidigt framlagda förslaget till arrendelag avsåg samma slags fastigheter. Till följd härav korresponderade de båda föreslagna lagarna med varandra på så sätt, att en jordägare, som innehade inägojord av den omfattning att arrendelagen skulle vara därå tillämplig, blev skyldig hålla jorden i stånd, om han undandrog sig att utarrendera densamma. I anledning av anmärkning, som framställdes vid förslagets granskning i Riksdagen högsta domstolen, gjordes i den proposition till vanhävdslag, som förelades riksdagen 1907, den ändring, att ordet »inägojord» utbyttes mot orden »åker och äng». Detta förslag innehöll alltså, att lagen skulle gälla för fastighet, vara funnes åker och äng av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde idkas. Lagutskottet (utlåtande nr 61) bibehöll i denna del Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Samma bestämmelse förordades av lagutskottet vid 1908 och 1909 års riksdagar, antogs av sistnämnda riksdag och återfinnes i lagens 1 §. Beträffande det resultat, herrar Wihlborgs och Nilssons utredning givit i WiMborgs fråga om innebörden av uttrycket »självständigt jordbruk» hänvisas till vad underdärom anförts vid frågan om arrendelagstiftningens omfattning. (Jfr även sökning. jordkommissionens här nedan återgivna sammanfattning.) Herrar Wihlborg och Nilsson hava angående den norrländska vanhävdslagens omfattning anfört bl. a.: Vad angår uppsiktslagen lämnar den uppgjorda statistiken icke några exakta siffror i fråga om antalet av de fastigheter, som falla utanför sagda lags räckvidd. Detta är beroende på att denna räckvidd är bestämd icke med hänsyn till en viss areal utan med hänsyn till begreppet självständigt jordbruk. Detta oaktat kan det dock antagas, att, därest frågan om vilka fastigheter som kunna anses motsvara sagda begrepp drives till sin spets, antalet fastigheter, som falla utanför uppsiktslagen, blir än större än antalet fastigheter, å vilka arrendelagen icke är tillämplig. Redan av denna grund synes en utsträck-

26 ning av uppsiktslagens omfattning vara väl motiverad. Men härtill kommer för en sådan utsträckning ett ytterligare skäl, som sammanhänger med 'uppsiktslagens förut framhållna karaktär att utgöra ett nödvändigt komplement till den norrländska arrendelagen. Den farhåga, man vid antagandet av sistnämnda lag hyste därom att, därest ej samtidigt en vanhävds- eller uppsiktslag antoges, jordägarna för att undgå arrendelagens skärpta bestämmelser skulle nedlägga jordbruket å de fastigheter, som fölle under denna lag, föreligger tydligtvis i än högre grad vid en utsträckning av arrendelagen till att avse alla arrenden för idkande av jordbruk. Uppsiktslagens räckvidd torde förty böra bestämmas på sådant sätt, att lagen blir tillämplig å alla, ifrågavarande jordägare tillhöriga fastigheter, som kunna komma i fråga att utarrenderas för jordbruksändamål, således å varje fastighet, å vilken finnes åker och äng i den omfattning, att jordbruk därå kan idkas. En dylik utvidgning av uppsiktslagens räckvidd innebär, att även mindre jordbruk, såsom torp och andra jordbrukslägenheter av mindre omfattning, bliva ställda under uppsikt till förekommande att jordbruket icke vidmakthålles. Även om det ur ekonomisk synpunkt kan anses ligga i förgrunden, att åt de större jordbruken ägnas uppmärksamhet från det allmännas sida, måste det vid det förhållande, att de mindre, trävaruindustrien tillhöriga jordbruken inom de norra orterna utgöra ett så avsevärt antal, även vara av stor betydelse, att också dessa mindre jordbruk upprätthållas. Vidare är också att märka, att lagen genom den föreslagna ändringen blir betydligt mera effektiv än förut. Något kringgående av lagen genom uppdelning av en fastighet i mindre lotter kan icke längre komma i fråga, förutsatt att lotterna fortfarande äro att anse såsom jordbruksfastigheter. Slutligen må framhållas, att någon villrådighet om vilka fastigheter som äro hemfallna under lagen, endast i sällsynta fall behöver förekomma, ett förhållande, som sett mot bakgrunden av de svårigheter, vilka mött jordbrukskommissionerna vid uppsiktslagens tilllämpning enligt nuvarande lydelse, näppeligen kan överskattas. Herrar Wihlborg och Nilsson hava framhållit, hurusom skiftesstadgan kommit till användning för att undgå uppsiktslagen: Härom inberättas från Jämtlands län och Västernorrlands län, att konsortier av enskilda personer, vilka under samäganderätt innehaft vanhävdade hemman med åker och äng i den omfattning, som erfordrats för självständigt jordbruks drivande, plägat begära klyvning av hemmanen mellan delägarna i syfte att de särskilda lotterna skulle bliva för små för självständigt jordbruk. P å detta sätt hade i ett ansenligt antal fall enskilda skogsspekulanter lyckats undandraga sig följderna av även den mest uppenbara vanhävd. Från Jämtlands län omtalas, att tillvägagångssättet använts även av två bolag, vilka gemensamt inköpt ett annat bolags fastigheter. Jordkommissionen.

Jordkommissionens

lagutkast 1 och 2 §§.

Jordkommissionen har anfört: De sakkunniga, som tillkallats för att undersöka verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen, framhålla i sitt betänkande, att uttrycket »självständigt jordbruk» är synnerligen obestämt. Enligt den verkställda undersökningen hava också vid tolkningen därav mött avsevärda svårigheter. Icke obetydliga skiljaktigheter mellan de olika jordbrukskommissionernas åsikter i avseende å omfattningen av de fastigheter, som skulle falla under lagen, hava framkommit. Gränsfall hava bedömts avsevärt olika. Låt vara att orts-

förhållandena betinga en dylik olikhet härvidlag, må emellertid påpekas, att även mellan tvenne angränsande län, nämligen Kopparbergs och Gävleborgs, framträtt stor skiljaktighet vid bedömandet av vad som menas med självständigt jordbruk. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län har sålunda uppgivit, att kommissionen, med hänsyn till den långt drivna parcellering av jorden, som är rådande inom länet, satt minimigränsen ganska lågt eller närmare bestämt under fyra hektar inrösningsjord, medan jordbrukskommissionen i Gävleborgs län satt gränsen relativt högt eller vid 6—10 hektar åker och äng. En jordbrukskommission har sökt stöd i de gamla besuttenhetsbestämmelserna och ansett, att uttrycket självständigt jordbruk sammanfölle med besuttenhetsbegreppet. ^En jordbrukskommission har ansett, att en sådan fastighet, varom här är fråga, skall i väsentlig mån kunna bidraga till familjens uppehälle. En annan jordbrukskommission har ansett, att fastigheten bör kunna lämna de mängder av i orten producerbara lantmannaprodukter, som erfordras för familjens underhåll, d. v. s. hela uppehället. En jordbrukskommission anser, att å fastigheten bör kunna födas ett visst mindre antal djur, under det att en annan jordbrukskommission anser, att fastigheten skall kunna föda ett större antal djur o. s. v. För avhjälpande av denna ovisshet angående uppsiktslagens tillämplighet och då ett stort antal fastigheter, som enligt de sakkunnigas mening bort omfattas av lagstiftningen, genom ifrågavarande begränsning uteslutits, hava de sakkunniga föreslagit, att uppsiktslagens räckvidd borde bestämmas på sådant sätt, att lagen bleve tillämplig å alla bolag eller skogsspekulanter tillhöriga fastigheter, å vilka funnes åker och äng i den omfattning, att jordbruk därå kunde idkas. E n dylik utvidgning av uppsiktslagens räckvidd skulle sålunda innebära,' att även mindre jordbruk, såsom torp och andra jordbrukslägenheter av mindre omfattning, bleve ställda under unpsikt till förekommande av att jordbruket icke vidmakthölles. Detta synes emellertid kommissionen vara att gå för långt. Vad som med en vanhävdslag åsyftas är ju att jordbruket å de gamla bondehemmanen upprätthålles. Det synes kommissionen därför icke vare sig nödigt eller lämpligt att åt vanhävdslagstiftningen gives en större räckvidd än vad norrlandskommittén ansett härutinnan vara erforderligt. På grund av de anmärkta svårigheterna vid uppsiktslagens tolkning har kommissionen emellertid ansett att en omformulering vore på sin plats. Enligt kommissionens mening bör vanhävdslagens tillämplighet å visst jordbruk vara beroende av att en jordbrukare med medelstor familj kan av jordbruket hämta sin huvudsakliga bärgning. I överensstämmelse härmed har första stycket i paragrafen formulerats. Såsom medelstor torde i likhet med vad kolonisationskommittén i sitt betänkande framhållit få anses en familj, som består av sex personer. Jordbruket bör följaktligen vara av den omfattning, att en sådan familj därav kan fylla sitt behov av ladugårdsprodukter, särskilt av mjölk och smör. Att närmare angiva jordbrukets storlek låter sig givetvis ej göra. Några som helst arealgränser torde icke kunna ifrågakomma, då förhållandena äro alltför skiftande inom olika delar av landet. Emellertid tror kommissionen att det i det särskilda fallet utan större svårighet låter sig göra att bedöma när jordbruket är av den omfattning, som nu sagts. Nedläggande av torp bör enligt kommissionens mening ej heller få äga rum. I 2 § utsäges därför att vad i 1 § stadgas jämväl skall äga tillämpning å torp, som är av den storlek, som där omförmäles, ändå att torpet icke är att anse för kameralt självständig fastighet.

28 Reservationer inom jordkommissionen.

Reservanter inom jordkommissionen: 1) herr Lindhagen, som anfört: Enligt jordkommissionens förslag skola de båda lagarna omfatta jordbruk, som »lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj». Detta synes mig vara en^ lika eller snarare ännu mer svårtydlig bestämmelse än föreskriften, att omfånget skall bestämmas av den omständigheten, huruvida självständigt jordbruk kan idkas. _ Icke heller lämnas någon definition på begreppet »medelstor familj». Kommissionen bibehåller också gällande lags oreda genom att låta denna nya konstitutiva bestämmelse i arrendelagen (4 §) endast komma till tillämpning indirekt på en slump. Vidare bibehålies i arrendelagen en minimigräns, något annorlunda formulerad, och lägges därtill av naturlig hänsyn till förhållandena i södra och mellersta riket även en maximigräns, under det dylika gränser ej föreslås i vanhävdslagen. 2) herrar Ehrenborg och Jansson, vilka i förevarande hänseende ställt sig på norrländska vanhävdslagens ståndpunkt; 3) herrar Olsson och Wohlin, beträffande vilkas allmänna ståndpunkt hänvisas till vad ovan under A. anförts.

Yttranden Bland de anmärkningar, som från myndigheters sida framställts mot jordöver jordkommis- kommissionens förslag är även den, att den föreslagna begränsningen av lagen sionens att avse endast jordbruk av den storlek, att en medelstor familj därav kunde förslag. erhålla sin bärgning, vore för snäv; det borde ej tolereras, att några jordbruk —• stora eller små — lämnades att förfalla. Jordsakkunniga.

Ur samhällets synpunkt är det en angelägenhet av utomordentlig vikt, att odlad jord ej får förfalla, så att den ej längre kan fylla sin uppgift i folkförsörjningens tjänst. Numera torde ej heller meningarna gå i sär därom att, därest vanhävd av jord äger rum, staten är berättigad att ingripa häremot. Den stora betydelse för jordbrukets vidmakthållande i de nordligare delarna av vårt land, som den för dessa landsändar gällande vanhävdslagstiftningen haft, är också allmänt erkänd. Ett utsträckande av nämnda lagstiftning till de södra och mellersta delarna av vårt land torde följaktligen ej möta några principiella betänkligheter. Av den förebragta utredningen lärer även framgå, att ett behov föreligger av en vanhävdslagstiftning även för södra och mellersta Sverige, även om detta behov ej är lika framträdande som förhållandet var i norra Sverige vid tiden för den nuvarande vanhävdslagens tillkomst. Därest det av jordsakkunniga framlagda förslaget till särskilda lagbestämmelser rörande arrenden av jordbruk, tillhöriga bolag och enskilda spekulanter, bliver antaget, torde ock kunna befaras, att de jordägare, vilka beröras av en sådan lag, komma att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket för att därigenom undvika de olägenheter, som en dylik lag enligt deras förmenande skulle medföra. Såsom ett komplement till denna arrendelagstiftning torde följaktligen en vanhävdslagstiftning vara oundgängligen nödvändig. Även den nu gällande vanhävdslagstiftningen har huvudsakligen tjäna: det andamålet att utgöra ett komplement till den för de nordliga delarna av vårt

land gällande speciella arrendelagen. Visserligen förefinnes mellan dessa lagar en viss olikhet i fråga om bestämmandet av den jord, vara den ena och den andra lagen skall äga tillämpning, men denna olikhet torde, praktiskt taget, vara utan vidare betydelse. Då det nu ifrågasattes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den sålunda gällande grundsatsen, att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella arrendelagstiftningen. Härmed är också omfattningen av vanhävdslagstiftningen given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som ock till vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord, som, därest den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag därifrån medgivits, vara underkastad de av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare, synes vanhävclslagen böra vara tillämplig. De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden torde ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Vanhävdslagen skall sålunda gälla jord, tillhörig bolag eller ekonomiska föreningar eller ock enskilda personer, som driva industriell rörelse eller yrkesmässig* handel med skogsprodukter. Från lagens tillämplighet böra undantagas aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt enskilda spekulanter, som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som föreslagits i den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar, som omfatta odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Det avgörande blir således ej om en hel kameral eller lantmäteriteknisk fastighet innehåller odlad jord till nu angiven areal utan huruvida viss brukningsdel av en dylik fastighet omfattar sådan areal. Med denna avfattning kommer lagen även att omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter, så vitt de innehålla odlad jord till nu angiven omfattning.

III. Vaiihävdsfoegreppet. Norrländska

vanhävdslagen

1 och 2 §§.

Norrlandskommittén framhöll, att man borde skilja mellan olika slag av van- Norrlandskommittén hävd. Det kunde förekomma en vanskötsel, som endast föranledde, att jord för tillfället eller för den närmaste framtiden avkastade mindre än vad den eljest kunde och borde, men som vore lätt att avhjälpa och bättra genom några ars driftigt arbete. Men det kunde också tänkas, att vanvården toge ett sådant

30 omfång, att odlad jord småningom återginge till naturtillståndet, att det kapital, som låge i jordens egenskap av att vara odlad, försvunne och dess avkastningsförmåga för framtiden sålunda väsentligt reducerades. Emellan dessa båda fall vore det sålunda samma skillnad som emellan en ränteförskingring* och en kapitalförskingring. Gränsen vore i någon mån svävande, men det borde dock ej möta någon större svårighet att i ett givet fall avgöra om densamma vore passerad eller ej. Mot det lindrigare slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest sökte framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffade en enskild, som på grund av bristande förmåga eller insikter icke kunde sköta sitt yrke så, som han borde. Mot den grövre vanvården åter, den som skedde så att säga avsiktligt, därför att jordens ägare icke ville vara jordbrukare, och som tydligen ledde till odlingens tillbakagång samt berövade den kommande generationen förmånen av att få emottaga uppbruten jord till samma omfattning och avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den närvarande, mot denna vanvård syntes staten vara berättigad att ingripa. För vanhävdslagens tillämplighet förutsatte kommittén sålunda, att vissa grövre slag av vanvård förekommit. Lagen skulle äga tillämplighet endast därest jordbrukets avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades eller för jordbruket nödiga byggnader bortfördes eller lämnades att förfalla. Norrlandskommittén var emellertid icke enig om denna ståndpunkt. Reservationsvis framfördes av herr Lindhagen yrkande, att vanvård enligt lagen skulle anses föreligga om jordbruket och byggnaderna vore i sämre tillstånd än det, vari de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befunne sig. I proposition till 1909 års riksdag, där 1 § första stycket i norrländska vanhävdslagen fick sin före 1924 års lagändring gällande avfattning, anfördes bl. a. att den formulering, som norrlandskommittén föreslagit, kunde föranleda den uppfattning, att inskridandet borde äga rum redan på ett tidigare stadium än kommittén avsett, och då det ansåges angeläget, att bestämmelserna härutinnan icke bleve föremål för olika tolkning, hade man sökt att finna och i förslaget införa ett klarare uttryck för vad man i denna del åsyftade. Herrar Wihlborg och Nilsson hava anfört: Den jordbrukskommissionerna åliggande uppsikt över de fastigheter, som i enlighet med det förestående falla under nu ifrågavarande lag, avser förebyggande, att jordbruket å fastigheterna nedlägges och att ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyras. För erhållande av upplysning, huruledes denna synnerligen allmänt hållna bestämning av den vanhävd, mot vilken uppsiktslagen vänder sig, blivit av de olika jordbrukskommissionerna tillämpad, har till deras besvarande utställts följande fråga: I huru hög grad har kommissionen ansett en fastighet böra vara vanvårdad beträffande a) jorden, b) byggnaderna för att inskridande av kommissionen skett? Därjämte hava kommissionerna anmodats angiva de vanligaste fallen av vanhävd. A nämnda fråga lämnar jordbrukskommissionen i Kopparbergs län följande svar: ingripande från kommissionens sida har skett a) i fråga om vanhävd

31 å joirden, då självsådda vallar många år legat bemängda med ogräs och ljung samt med framträdande buskvegetation i förutvarande öppna diken, då odlad jord genom bristfällig gödning och bearbetning blivit ogräsfylld och utmagrad och då jord, i avsikt att undandragas jordbrukskultur, blivit utlagd till skogsmark, samt b) beträffande vanhävd å byggnader, då bostäderna varit bristfälliga eller uthusen för små och illa underhållna. A v Gävleborgs läns jordbrukskommission svaras: en fastighet har ansetts vanvårdad, om jorden och byggnaderna varit sämre skötta än vad inom orten är vanligt på enskildas fastigheter av ungefär samma storlek. De vanligaste fallen av vanhävd angivas vara undermåliga byggnader, otillfredsställande avdikning samt alltför gamla fodervallar. _ Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län svarar: vanhävd enligt uppsikts lagen har ansetts föreligga, a) då jorden ej brukats på tio år, då vallarna börjat bliva mossbeväxta samt björk- och granplantor börjat synas, då dikena gått igen och buskar börjat växa i dem, då grödan ett tiotal år sålts eller annorledes år efter år bortförts, utan att jorden tillförts någon gödning, samt b) då byggnaderna ej giva tillräckligt skydd mot fukt och köld. De vanligaste fallen av vanvård angivas hava varit i fråga om' byggnader, att tak, fönster, dörrar och murar i boningshuset ej nödtorftigt underhållits, att såväl tak som inredning i stall och ladugård varit förfallna, samt i fråga om jorden, att grödan bortförts och jorden ej tillförts någon gödning. Jordbrukskommissionen i Jämtlands län meddelar, a) att kommissionen i fråga om vanhävd å jorden inskridit icke blott, då vanvården fortskridit så långt, att den odlade jorden börjat övergå till vildmark, utan även då till följd av att diken skoglupit eller igenlupit eller marken blivit mossbeväxt eller utmagrats jordens alstringsförmåga i väsentlig grad nedsatts eller varit obenyttjad, och b) att kommissionen ansett, att samtliga de för jordbrukets bedrivande erforderliga byggnaderna skulle befinna sig i brukbart skick. _ Jordbrukskommissionen i Västerbottens län svarar: vanvård har ansetts föreligga, a) då grödan bortförts samt diken och gärdesgårdar fått förfalla, samit b) då tak och inredning lämnats utan underhåll. Jordbrukskommissionen i Norrbottens län lämnar följande svar: a) fastigheten har i avseende på jorden ansetts böra göras till föremål för ingripande av kommissionen, när jorden befunnits så illa hävdad, att tillfredsställande skörd därifrån ej kunnat erhållas, d. v. s. skördar därifrån tagits, utan att däremot svarande gödsel tillförts jorden, när vallarna blivit i högre grad mossbelupna och dikena fått förfalla, när buskar fått fritt uppväxa i dikena och å delar av tegarna samt då hägnaderna omkring inägorna varit synnerligen bristfälliga; b) beträffande byggnaderna har ingripande ansetts böra ske, när byggnaderna v a n t så bristfälliga, att antingen ombyggnad ovillkorligen synts erforderlig eller ock stora reparationer omedelbart måst företagas. De nu återgivna svaren torde få anses utvisa, att jordbrukskommissionerna i allmänhet velat giva uppsiktslagen i senast behandlade del en nog så vidsträckt tillämpning. Härvid synas emellertid, då vid rättegång angående avhjälpande av yanhavd den därom förda talan blivit bestridd på den grund, att vanhävden skulle vara av lindrigare beskaffenhet än i uppsiktslagen förutsattes, kommissionerna i en del fall mött motstånd från domstolarnas sida. De av de sakkunniga genomgångna handlingarna i en del vanhävdsmål utvisa nämligen, att domstolarna ej sällan funnit yrkande om avhjälpande av vanhävd icke kunna, bifallas, enar yanhävden icke kunnat anses vara av sådan omfattning, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrats. Särskilt synes en annan uppiattning an den av jordbrukskommissionerna hävdade hava från domstolarnas sida gjort sig gällande, då fråga varit om vanhävd å byggnader. I avseende håra utvisa rättegångshandlingarna, att av jordbrukskommission förd talan bli-

vit bifallen allenast då nödiga byggnader saknats eller befintliga byggnader varit för sitt ändamål fullständigt odugliga och förty tarvat ombyggnad eller en omfattande reparation, under det att yrkande om verkställande av visserligen behövliga men icke omedelbart påkallade reparationer avslagits. Vid bedömande, huruvida vanhävd förelegat, synas jordbrukskommissionerna hava utgått från att all den jord, som vid skiftesförrättning angående en fastighet upptagits såsom odlad, alltjämt skulle bibehållas såsom sådan; och har inskridande i anledning av vanhävd skett oavsett tidpunkten för vanhävdens inträdande. Emellertid har det i vissa av jordbrukskommissionernas årsberättelser framhållits, att vederbörande jordägare icke sällan, under förmenande att uppsiktslagen icke vore tillämplig å vanhävd, som uppkommit före lagens trädande i kraft, velat fritaga sig från ansvar för dylik vanhävd. Då invändning härom framställts i rättegång, har densamma i allmänhet vunnit underdomstolarnas gillande, och detta oavsett vanhävdens omfattning. Givet är, såsom också av ett par jordbrukskommissioner omnämnts, att på grund av denna inskränkta tillämpning av uppsiktslagen betydande svårigheter för kommissionernas verksamhet skola hava mött, särskilt under den första tiden efter lagens ikraftträdande. Av jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har sålunda i årsredogörelsen för år 1913 anförts, att för samtliga fastigheter, med vilka kommissionen tagit befattning, vanhävden inträtt långt före 1909 och att, därest omförmälda tillämpning av uppsiktslagen alltjämt skulle godkännas, lagen skulle bliva ineffektiv. En åtminstone delvis i annan riktning gående lösning av frågan om uppsiktslagens förhållande till vanhävd. som inträtt före lagens ikraftträdande, synes emellertid vara given genom ett av högsta domstolen den 30 december 1916 meddelat utslag i mål emellan jordbrukskommissionen i Jämtlands län samt ägarna till ett hemman i Asp ås socken angående avhjälpande av vanhävd å hemmanet. Genom berörda utslag blev av hemmansägarna framställd invändning i nu ifrågavarande hänseende ogillad med den motivering, att av vad i målet förekommit icke framginge, att vid tiden för uppsiktslagens trädande i kraft jordbruket varit så förfallet, att hemmanets återställande i behörigt skick varit att anse mera såsom upptagande av nytt än såsom iståndsättande av redan befintligt jordbrukshemman. Härigenom torde vara uttalat, att den omständigheten, att vanhävden inträtt före uppsiktslagens ikraftträdande, utesluter lagens tillämplighet allenast för det fall, att jorden före nämnda tidpunkt fullständigt undandragits jordbrukskultur. Anmärkas må i sammanhang härmed, att jordbrukskommissionen i Kopparbergs län meddelat, att även i en del fall, då en gång odlad jord varit beväxt med 30—40årig skog, kommissionen lyckats träffa överenskommelse med ägarna angående jordens återställande i odlat tillstånd, försåvitt jordmånen befunnits lämpligför odling. En annan med vanhävdsspörsmålet sammanhängande fråga, vilken allt som oftast blivit föremål för jordbrukskommissionernas bedömande, är den om tilllämpningen av det i 2 § uppsiktslagen förekommande stadgandet, att såsom vanhävd ej är att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. Samtliga jordbrukskommissioner utom kommissionen i Norrbottens län meddela, att de i en^ del fall på grund av nämnda stadgande funnit sig förhindrade att inskrida i anledning av vanhävd. Härvid synas kommissionerna hava tillämpat paragrafen i fråga tämligen vidsträckt, sålunda att de ansett även andra omständigheter än jordens dåliga naturliga beskaffenhet, såsom svårighet för dikning, frostländighet, avlägsenhet från vägar och dylikt, böra föranleda till ett uteslutande av uppsiktslagens tillämplighet.

33 G(enom den lydelse, 1 § första stycket av uppsiktslagen sålunda erhöll, har det fastslagits, att — såsom jämväl i det föregående ofta antytts — för lagens tillämplighet å en fastighet erfordras en relativt långt framskriden vanhävd. Den uppsikt, som lagen föreskriver skola hållas å vissa fastigheter, avser icke åstadkommandet av en rationell jordbruksdrift, den avser endast förhindrande av jordbrukets totala nedläggande samt förebyggande, att fastigheterna eljest vanvårdas till den grad, att jordbrukets vidmakthållande därigenom ävent y r a s . Då denna av uppsiktslagen intagna ståndpunkt synes i allo överensstämma med norrlandskommitténs ovan återgivna motiv till dess förslag, förefinnes, ehuru förslaget har en annan bestämning av vanhävdsbegreppet, i sak ingen skiljaktighet mellan kommitténs ståndpunkt och uppsiktslagens. Däremot är det givet, att den omförmälda reservationen inom kommittén avsåg en betydligt vidgad uppsikt över de ifrågavarande jordbruken. Enligt denna reservation skulle måttstocken för en så att säga normal hävd av en jordbruksfastighet vara det tillstånd, vari de i bondehand varande jordbruksfastigheterna i orten befinna sig. Därest jordbruket å trävaruindustriens fastigheter sjönke under denna normalhävd, skulle ingripande av jordbrukskommissionen ske till rättelses vinnande. Möjlighet skulle alltså vara given ej blott till förhindrandet av odlingens tillbakagång å de nämnda fastigheterna utan också till åstadkommandet, att jordbruket å dem alltid holies å samma nivå som böndernas jordbruk i orten. Framhållas må dock att, om också detta i de flesta fall skulle medföra en rationell jordbruksdrift å trävaruindustriens fastigheter, säkerhet likväl ej funnes för att icke i enstaka fall uppenbar vanhävd av dem skulle opåtalt kunna äga rum. Det är nämligen icke uteslutet, att i vissa orter på grund av olika skäl även böndernas jordbruk kunna vara utsatta för en långt gående vanhävd. I dylika fall skulle ingripande enligt uppsiktslagen mot inom samma ort befintliga trävaruindustrien tillhöriga fastigheter, som också vore vanvårdade, kunna ske endast, därest vanhävden av dem vore ännu grövre än vanhävden å böndernas jordbruk. I allt fall skulle, då bondejordbrukens tillstånd är högst varierande i olika orter, någon enhetlighet vid lagens tillämpning icke kunna ernås. Över huvud torde kunna sägas, att vid bestämmandet av vad som ar att anse såsom vanhävd, mot vilken ett statsligt ingripande bör vara berättigat, hänsyn icke bör tagas till relativa förhållanden. Skall en lag finnas till förhindrande av vanhävd å fastigheter, som tillhöra en viss kategori jordägare, bör det normerande för denna lag i nu ifrågavarande hänseende vara det statsliga intresset av att hävden å de nämnda fastigheterna, utan avseende_ å hur jordbruket å andra fastigheter skötes, hålles uppe till en grad, under vilken den icke kan sjunka, utan att synnerlig skada för det allmänna uppstår. Den omständigheten emellertid, att jordbrukskommissionerna, såsom nämnts, funnit sig böra tillämpa uppsiktslagen även i avseende å vanhävd av lindrigare art än sådan, som direkt medför fara för jordbrukets nedläggande, kan tyckas utgöra anledning nog för en ändring av lagen i den riktning, att den sålunda av jordbrukskommissionerna praktiserade tillämpningen bleve formligen godkänd. En sådan ändring skulle innebära, att jordbrukskommissionerna berättigades ingripa redan mot en begynnande vanhävd eller över huvud mot all sådan vanhävd, som nedsatte jordbrukets avkastningsförmåga. Yrkanden i detta hänseende hava också under utredningen framkommit, De sakkunniga hysa dock stor tvekan, om denna ifrågasatta lagändring är tillrådlig. Väl är det sant, att med hänsyn till tillfredsställandet av landets behov av livsmedel det allmänna har synnerligen stort intresse av att jordbrukshävden å det betydande antal fastigheter, som tillhöra trävaruindustrien, alltid hålles på en 3—262551

34 hög nivå, och visserligen ligger det icke alldeles ur vägen att anse, att då en statslig kontroll över jordbruket å nämnda fastigheter finnes, denna kontroll borde anordnas på sådant sätt, att berörda allmänna intresse bleve fullt tillgodosett. Övervägande skäl synas dock tala emot en sådan skärpning av uppsiktslagen. Det bör till en början icke förbises, att uppsiktslagen redan i sin nuvarande avfattning för de jordägare, som beröras av densamma, innebär ett avsevärt ingrepp i dispositionsrätten över deras fastigheter, ett ingrepp, som är så mycket kännbarare, som det icke har någon motsvarighet beträffande andra jordägare. Klart är att, därest lagen skulle ytterligare skärpas, detta skulle medföra, att den undantagsställning, vari trävaruindustriens idkare genom denna lagstiftning försatts, skulle framträda i än högre grad än nu är förhållandet. Ett sådant ytterligare framhävande av olikheten i behandlingen av de jordbrukare, som tillhöra trävaruindustriidkarnas klass, och andra jordbrukare kan icke anses tillrådligt. De särskilda förhållanden, som betingat statlig kontroll över de förstnämndas jordbruksfastigheter till förekommande, att jordbruket å dem nedlägges eller att de eljest vanhävdas på ett för jordbrukets vidmakthållande äventyrande sätt, föreligga icke, då det gäller vanhävd av lägre grad, som endast nedsätter jordbrukets avkastningsförmåga. I avseende å sådan vanhävd kan det icke vara principiellt motiverat att behandla trävaruindustriens jordbruk annorlunda än andra jordägares. Vidare är att märka, att — såsom redan i annat sammanhang framhållits — det för en vanhävdslagstiftning är av den största vikt, att den i alla hänseenden är tydlig, så att tveksamhet beträffande dess tillämplighet i görligaste mån undvikes. Givet torde vara, att om uppsiktslagen skulle vända sig mot all vanhävd, vid lagens tillämpning olika åsikter om vad som vore att anse såsom vanhävd mycket ofta skulle göra sig gällande. Det den ena jordbrukskommissionen eller den ena kommissionsledamoten betraktar såsom vanhävd uppfattas ej så av den andra; än oftare skulle naturligtvis meningsskiljaktigheter i detta hänseende uppstå mellan jordbrukskommissionerna och jordägarna. Ett osäkerhetstillstånd, ej sällan medförande trakasserier mot jordägarna, skulle bliva följden, utan att dock något nämnvärt resultat skulle vinnas. Uppsiktslagen torde därför fortfarande som hittills böra sjdta endast till jordbrukets vidmakthållande å trävaruindustriens fastigheter. De sakkunniga kunna ej finna annat än att den i avseende härå i 1 § första stycket givna definitionen av vanhävdsbegreppet är tillfredsställande. De meningsskiljaktigheter angående lagens tillämplighet, som må hava förekommit mellan jordbrukskommissionerna och domstolarna, torde icke vara av den omfattning, att de motivera en ändring av den nu gällande bestämningen av vanhävdsbegreppet. I ett hänseende kan det dock möjligen synas, som om uppsiktslagens bestämning av vanhävdsbegreppet icke skulle vara tillräckligt tydlig. Härmed åsyftas frågan, huruvida lagen avser att förhindra, att två eller flera särskilt bebyggda fastigheter sammanslås till en brukningsdel på sådant sätt, att de förjordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna bliva onödiga och förty bortföras eller lämnas att förfalla. Att sådana sammanslagningar förekommit till icke ringa antal, utvisar den lämnade redogörelsen för uppsiktslagens tillämpning. Berörda redogörelse utmärker också, att sammanslagningar ofta företagits i direkt syfte att eludera uppsiktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande ävensom att i fall, då jordbrukskommissionerna sökt förhindra sammanslagningar, deras talan i detta hänseende blivit av domstolarna ogillad.

35 A v den ovan gjorda framställningen av förarbetena till 1 § första stycket av uippsiktslagen framgår, att norrlandskommittén intog den ståndpunkt, att bortförandet av för jordbruket nödiga byggnader i intet fall skulle vara tilllåtet;. Kommittén syftade således med sitt förslag till vanhävdslag ej blott till förelkommaude av vanhävd utan även till upprätthållandet av de befintliga bebyggda brukningsdelarnas antal. En annan ståndpunkt i detta hänseende intog lagutskottet vid 1907 års riksdag; enligt den omnämnda lydelsen a v dess förslag beträffande 1 § första stycket medgavs bortförandet av byggnaderna från en brukningsdel, där dess behov i detta hänseende fylldes genom andra byggnader. Under lagförslagets vidare behandling av Kungl. Maj:t och i riksdagen förekom intet som helst omnämnande av den nu föreliggande frågan. Med den avfattning det nämnda lagrummet slutligen erhöll torde, ehuru detta, icke direkt utsagts i lagtexten, vara avsett, att hinder för vanvårdande eller bortförande av byggnaderna å en fastighet förelåge endast, därest jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. Vid övervägande, huruvida denna uppsiktslagens ståndpunkt i nu ifrågavarande del bör bibehållas eller om i stället den av norrlandskommittén företrädda ståndpunkt därutinnan bör godkännas, i vilket sistnämnda fall en lagändring vore erforderlig, kan man icke bortse ifrån att uppsiktslagens direkta syfte; är förhindrandet av vanhävd av jordbruket. Uppsiktslagens ställning till frågan om sammanslagning av brukningsdelar torde åtminstone tillsvidare böra vara den av lagen nu intagna eller att den ma vara tillåten, blott därigenom icke jordbrukets vidmakthållande å någon av brukningsdelarna äventyras. I fråga om 2 § i norrländska vanhävdslagen föreslogo emellertid herrar Wihlborg och Nilsson ändring i den riktningen, att till vanhävd icke skulle vara att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. De ansågo nämligen, att stadgandet måste lämna utrymme för att avsteg från det i 1 § givna tvingande lagbudet kunde tagas även för de fall, att, ehuru ägans naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, erforderlig dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, att ägan vore frostländig och att belägenheten i förhållande till vägar eller andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. Jordkommissionens

lagutkast

1—3 §§.

Jordkommissionen har icke ansett en sådan utsträckning av vanhävdsbegreppet tillrådlig, enligt vilken jordbrukskommissionerna berättigades ingripa redan mot en begynnande vanhävd eller över huvud mot all sådan vanhävd, som nedsatte jordbrukets avkastningsförmåga. Enligt kommissionens mening rådde stor skillnad mellan det vanvårdande av jordbruk, som föranledde att jor- " den för tillfället eller för närmaste framtiden avkastade mindre än vad den eljest kunde och borde, och som vore lätt att avhjälpa och bättra genom ett eller annat års driftigt arbete, och det fall av vanvård, i vilket fara förelåge, att odlad jord så småningom återginge till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig mån reducerades. Endast i det sistnämnda fallet borde enligt kommissionens mening ingripande från det allmännas sida få äga rum. Kommissionen har vidare anfört:

36 Enligt kommissionens mening bör såsom förut är nämnt en vanhävdslagstiftning framför allt avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondebruken. Det vore meningslöst om staten, samtidigt med att densamma vidtoge stora ekonomiska uppoffringar för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose en förefintlig jordhunger, med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk spolierades. Det bör därför enligt kommissionens mening principiellt icke tillåtas, att åbyggnaderna å självständig brukningsdel nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder böra sålunda vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfares på sådant sätt att deras återbesättande med egen åbo omöjliggöres eller försvåras. Då, såsom nämnt, uppsiktslagens formulering i detta avseende giver anledning till ovisshet om lagens rätta mening, har kommissionen ansett en omredigering nödvändig. I förslaget utsäges därför, att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke må bortföras eller lämnas att förfalla. Reservationer mom jordkommissionen.

Reservanter inom jordkommissionen: 1) herr Lindhagen, som anfört: j j » r förordas av mig bibehållandet av den norrländska vanhävdslagens formulering av dess 2 § så lydande: »Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.» 2) herrar Ehrenborg och Jansson, vilka i stället för stadgandet i 1 § av majoritetens utkast föreslagit en regel av samma innehåll i förevarande avseende som den i 1 § av norrländska vanhävdslagen före 1924 års ändring upptagna och, såvitt angår 3 § i majoritetens utkast, anslutit sig till första stycket; 3) herrar Olsson och Wohlin, beträffande vilkas ståndpunkt hänvisas till vad vid frågan om vanhävdslagstiftningens omfattning därom anförts.

Yttranden Bland de anmärkningar, som från myndigheters sida framställts mot jordkommmis- kommissionens förslag, är även den, att stadgandet, att byggnader ej finge sionens bortföras, borde modifieras så, att sammanslagningar mellan fastigheter finge äga rum, där särskilda omständigheter, såsom hänsyn till ägofigurer eller dylikt, eller ock starka ekonomiska skäl föranledde därtill. Lantbruksstyrelsen har därjämte anfört: Emellertid anser sig lantbruksstyrelsen i detta sammanhang böra framhålla, att, ur synpunkten av de intressen styrelsen har att bevaka eller det svenska jordbrukets och jordbruksproduktionens befrämjande, det ingalunda kan anses vara berättigat att alltid som vanhävd betrakta ett nedläggande av ren jordbruksdrift å en fastighet eller att sammanslå tvenne mindre fastigheter till en. •Visserligen undantages även i kommissionens förslag från vanhävd nedläggandet av jordbruket å ägoområde, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämpligt för jordbruksdrift. Senare erfarenhet, vunnen såväl genom praktiken som av verkställda försök, ådagalägger emellertid tydligt, att lika väl som skogsodling på mindre tjänlig åkerjord, långt ifrån att kunna betecknas såsom vanhävd, måste anses såsom rationell användning av jord, lika litet kan ur jordbrukssynpunkt såsom vanhävd anses ett utläggande av till och med god åkerjord till välskötta betesmarker.

37 I 1924 års riksdagsmotioner ( I : 93 och I I : 174) har anförts: Riksdagen 1924 F ö r att en vanhävdslagstiftning skall bliva effektiv, är erforderligt, att ' densamma gives giltighet även i fråga om vanhävd, som är för handen redan vid tiden för lagens ikraftträdande. Av den undersökning, som verkställts rörande den norrländska vanhävdslagens verkningar, framgår nämligen, att då jordbrukskommissionen ingripit mot en jordägare, har denne icke sällan velat fritaga sig från ansvar för förefintlig vanhävd under förmenande, att densamma uppkommit redan före lagens ikraftträdande. Att avgöra, huru därmed förhåller sig, kan ofta vara vanskligt nog. E n vanhävdslagstiftning måste anses vara särdeles brådskande, såvitt angår åbygjgnadcrna å därav berörda fastigheter. Själva jordbrukets vanhävd kan ej gå så snabbt, att jordbruket blir fullständigt förintat på kort tid. Annorlunda förhåller det sig med byggnaderna. De kunna hastigt nedrivas, och återuppbyggandet blir, särskilt med nuvarande kostnader, en vansklig sak. Bolag och enskilda spekulanter ha mångenstädes, ofta i stor utsträckning, låtit bortföra eller lämnat utan tillsyn åbyggnader å självständiga arrendegårdar; detsamma har länge iakttagits beträffande torp och andra dylika lägenheter. Det har ofta förekommit, att allt underhåll åsidosatts i uppenbar avsikt att därigenom bringa husen till obrukbarhet och på denna omväg finna en förevändning för jordbrukets nedläggande. Denna fara gäller även de delar av landet, där den norrländska vanhävdslagen är gällande. Blott själva jordbruket sköttes någorlunda och tillfälle gavs till skördens inbärgning annorstädes, ha nämligen domstolarna ansett hinder icke möta för åbyggnadernas bortrivande och jordbrukets drivande genom sammanslagning eller annorledes från andra gårdar. Man har sålunda icke velat giva lagstiftningen jämväl den innebörd av social omtanke om jordbrukarna såsom sådana, vilken vid sidan av de nationalekonomiska synpunkterna dock torde varit avsedd. Med hänsyn till vad nu framhållits är det erforderligt, dels att en vanhävdslag utarbetas, dels ock att, i avvaktan därpå, beståndet av de för jordbruket erforderliga åbyggnader tryggas genom en provisorisk lag, såsom ock jordkommissionen närmare utvecklat. Andra lagutskottet 1924 (utlåtande nr 40) har yttrat: I fråga om vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke böra inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast föranleder, att jorden för en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest kunde eller borde och som genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt att avhjälpa. Endast därest vanvården av jordbruket tagit den omfattning, att fara föreligger, att odlad jord så småningom återgår till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig grad reduceras, synes utskottet ingripande från det allmännas sida böra äga rum. Härvid torde dock, såsom lantbruksstyrelsen i sitt yttrande framhållit, vara att beakta, att en omläggning av odlad jord till betesmark under vissa omständigheter kan vara ur jordbrukssynpunkt fullt befogad. Då en dylik åtgärd, med den avfattning jordkommissionens utkast äger, möjligen vore att anse såsom vanhävd, synes en omredigering härutinnan vara erforderlig. Huruvida det varit riksdagens mening att med den (år 1909) antagna formuleringen obetingat ansluta sig till det av norrlandskommittén föreslagna förbudet mot att två^ eller flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller förfölle, synes utskottet kunna lämna rum för tvekan. Emellertid har såväl den av

38 herrar Wihlborg och Nilsson verkställda utredningen angående verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen som ock den av jordkommissionen verkställda undersökningen visat, att dylika sammanslagningar förekommit till icke ringa antal, ävensom att de ofta företagits i direkt syfte att eludera uppsiktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande. Samma utredningar hava ock givit vid handen, att i de fall, då jordkommissionerna sökt förhindra sammanslagningar, deras talan i detta hänseende blivit ogillad av domstolarna. I likhet med norrlandskommittén och jordkommissionen anser även utskottet, att en av vanhävdslagstiftningens uppgifter bör vara att skydda de gamla bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola bringas att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med begränsning till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet torde nämligen ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola — i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av den storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med hänsyn härtill synes utskottet det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande ändrad disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i vårt land särskilt i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar, som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket^ äro inga sällsynta företeelser. I vissa orter har klyvningsförfarandet kommit till ananvändning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för ett sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt måste anses önskvärd. Att hinder för dylika sammanslagningar icke böra resas, synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse i detta avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning, som vanhävdslagen erhåller. Kommer lagen att avse all enskild jord, synes en sådan vara ofrånkomlig. . 'f . Vad nu sagts om sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss mån även om nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes sålunda vara något i och för sig fullt befogat. I avgiven reservation hava herrar Linder m. fl. anfört: Slutligen må betonas den synnerliga vikten av, att det i landet förefintliga förrådet av åbyggnader till jordbruk ej utan trängande skäl genom förödelse minskas. Det gäller nämligen i folkförsörjningens intresse att upprätthålla största möjliga antal brukningsdelar. Men därtill kommer, att i våra dagar skapande av jordbruk ej blott är en jordfråga utan i lika hög grad en byggnadsfråga. Den stora kostnaden numera för åbyggnaders uppförande påkallar, att det förefintliga förrådet av åbyggnader sparas. De jordsakkunniga anse sig sakna anledning att vidtaga någon ändring i den Jord. sakkunniga, gällande lagens bestämning i 1 § av vanhävdsbegreppet. Att giva en fullt till-

39 fredsställande definition av den vanhävd, man avser att träffa med lagens bestämimelser, torde vara otänkbart. I likhet med jordkommissionen anse cle jordsakkunniga, att ingripande från det allmännas sida bör få äga rum endast i det fa 111 av vanvård att fara föreligger, att odlad jord så småningom återgår till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig mån reduceras. På grund av en mer tillfällig vanvård synes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens sida innebär, ej böra äga rum. Ej heller får lagen utgöra ett hinder för en sådan omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt är fullt befogad. Vad angår frågan om sammanslagning* av brukningsdelar vilja de jordsakkunniga framhålla, att enligt deras mening bevarandet av de gamla brukningsdelarna är av stor samhällelig betydelse. Detta gäller i främsta rummet de självständiga bondejordbruken, men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunna giva sin brukare huvudsaklig bärgning, böra skyddas. Dessa små brukningsdelar lämna dock bostad och nödtorftigt bidrag till underhållet av en familj, som i övrigt försörjer sig med allehanda arbete på landet såsom betupptagning, bärplockning o. cl. De jordsakkunniga vilja därför gå längre än den gällande lagen och i princip förbjuda ett nedrivande eller ett förstörande av åbyggnader å befintliga brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som skola sammanslås, kan giva sin brukare huvudsaklig bärgning av därå bedrivet jordbruk samt genom sammanslagningen uppstår ett självständigt jordbruk, bör en sammanslagning tillåtas. Men därest antingen den ena brukningsdelen är av den beskaffenhet och omfattning, att den ger sin åbo huvudsaklig bärgning av därå bedrivet jordbruk, eller sammanslagningen ej medför uppkomsten av dylikt jordbruk, synas de sociala olägenheterna av den minskning i de befintliga brukningsdelarnas antal, som sammanslagningen medför, vara så betydande i förhållande till de gynnsamma verkningar i övrigt, som sammanslagningen må innebära, att ett ingripande häremot från statens sida är väl motiverat. ^ Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att, även om envar av brukningsdelarna eller någon av dem till sin beskaffenhet och omfattning är sådan, att de ge sin åbo huvudsaklig bärgning av därå bedrivet jordbruk, eller ock genom sammanslagningen icke uppstår ett självständigt jordbruk, det med hänsyn till jordbrukningsnäringens gagn kan finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd. För sådana undantagsfall hava de jordsakkunniga ansett det lämpligt, att det beredes möjlighet att genom dispens erhålla tillstånd till sammanslagning. Rätt att medgiva dylik dispens synes böra anförtros åt länsstyrelsen, som dock före ärendets avgörande skall inhämta yttrande från jordbrukskcmmissionen. Bestämmelse härom har upptagits i 13 §.

40 IV. Bör vanhävdslagen gälla även utarrenderad jord? Av vem bör i så fall ansvaret för vanhävd utkrävas? Norrländska Norrlands-

vanhävdslagen

1 och 8 §§.

Norrlandskommittén ville lägga allt ansvar för vanhävd även å en utarrenderad fastighet på jordägaren. Detta motiverade kommittén i sitt betänkande på följande sätt: Enär det endast vore grövre slag av vanvård, som i vanhävdslagen åsyftades, följde härav, att det alltid borde vara ägaren och icke en på egendomen tilläventyrs befintlig arrendator, som borde göras ansvarig för vanvård av ifrågavarande beskaffenhet. Det vore nämligen ägaren, som i första hand gentemot det allmänna borde vara skyldig tillse, att odlingen på hans egendom icke ginge tillbaka, och denna fordran kunde icke anses obillig mot jordägaren, då denne enligt den föreslagna arrendelagen alltid hade rättighet att uppsäga en arrendator, som uppenbarligen vanvårdade egendomen. Genom fasthållande av denna princip om ägarnas ansvarighet förekomme man också åtskilliga förfaranden, varigenom lagen eljest skulle kunna kringgås.

Riksdagen Först i proposition till 1909 års riksdag möter man ett frångående av den av 1909. norrlandskommittén antagna principen om jordägarens ansvarighet för vanhävd även å utarrenderade fastigheter så till vida, som i förslaget undantag gjordes för fastigheter, som utarrenderats enligt den samtidigt föreslagna speciella arrendelagen. Undantaget angavs i 1 § första stycket av uppsiktslagen på följande sätt: »Finnes å fastighet på landet, tillhörig , åker och äng, som icke är utarrenderad under sådana förhållanden, att lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna är å arrendet tillämplig och som är av den omfattning —, skall uppsikt» etc. Såsom motiv för denna omläggning anfördes i det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet för den 12 februari 1909: Syftet med norrlandslagstiftningen kunde angivas vara att i bondehand återföra jordbruksjorden med det utrymme i utmark, som krävdes för ett bärande norrländskt jordbruk, helst under äganderätt, men där så ej kunde ske, under tryggad arrenderätt. Om trävaruindustrien fogade sig efter denna statsmakternas önskan och således antingen avhände sig de för jordbruk lämpliga områdena eller uppläte dem på arrende, så att arrendelagsbestämmelserna bleve därå tillämpliga, vore denna lagstiftnings mål uppnått. Längre syftade ej heller norrlandskommitténs vanhävdslag, ty med den avsågs ingalunda att framtvinga ett rationellt jordbruk utan allenast att öppna möjlighet härtill genom att trygga den odlade jordens fortbestånd såsom odlad. Med denna utgångspunkt kunde man tvivelsutan med fullt fog stanna vid en lag, som allenast supplerade arrendelagen och som ginge därpå ut, att sådana jordbruk, därå arrendelagen skulle vara tillämplig, i händelse de utarrenderades, men som icke på sådant sätt upplätes, icke finge nedläggas utan skulle fortfarande uppehållas såsom jordbruk. Härav följde, att något statens ingripande mot tilläventyrs förefintlig vanhävd icke borde ifråga-

41 komma, då jordbruket vore utarrenderat. Om nämligen ett jordbruk på detta sätt upplätes till en arrendator, hade den industriidkande ägaren härutinnan uppfyllt lagstiftarens önskan, och att därutöver ålägga honom förpliktelser i avse-ende på jordens hävd kunde svårligen vara riktigt. Ur synpunkten av omsorg för arrendatorn skulle det knappast vara klokt. Det skulle nämligen nödga ägaren att av fruktan för kollision med vanhävdslagen förfara strängt mot arrendatorn, även om denne gjorde vad han kunde, och söka få honom vräkt från arrendet, så snart hans oförmåga att hålla jordbruket uppe innebure fara för jordiägaren att varda utsatt för jordbrukskommissionens ingripande. För övrigt måste väl genom den långa arrendetiden och arrendelagens övriga för arrendatorn gynnsamma bestämmelser anses vara sörjt för att arrendatorn komme att uppehålla det jordbruk, varav han skulle hava sin utkomst. Lagutskottet, som anslöt sig till propositionen, anförde ytterligare, att det syntes utskottet, som om Kungl. Maj:ts förslag i denna del innefattade möjlighet till lösning av den föreliggande frågan. Genom detsamma kunde nämligen förekommas, å ena sidan, den framhållna olägenheten av antagande ensamt av en särskild arrendelag, utan att samtidigt träffades åtgärder för att utarrendering verkligen komme att äga rum och jordbruket å trävaruindustriens hemman ej heller lämnades att förfalla, samt, å andra sidan, det oegentliga däruti att, såsom genom de tidigare framkomna förslagen till vanhävdslag varit avsett, jordägaren gjordes ansvarig för skötseln av jordbruk, som han ej själv omhänderhade, utan vars bristande hävd låge annan till last. Flera reservationer avgåvos inom utskottet. E n av reservanterna, herr Lindhagen, yttrade bl. a.: Vanhävdslagens uppgift vore att upprätthålla själva jordbruket även på skogsintressenternas jordbrukshemman inom Norrland och Dalarna. I denna nationalekonomiska uppgift skulle vanhävdslagen erhålla stöd jämväl av en på samma gårdar tillämpad arrendelag. Den senare skulle öka arrendatorns intresse för jordbruket och tillika lämna utsikt till uppodlingens fortgång, vilken rätteligen skulle såsom en skyldighet ålagts jordägarna i vanhävdslagen, men i stället av hänsyn till dem överlämnades till arrendatorernas frivilliga företagsamhet, uppmuntrad genom därför lämnade bestämmelser i arrendelagen. Sistnämnda lags främsta uppgift var åter att skänka arrendatorerna en tryggad besittningsrätt och ökat ekonomiskt stöd av skogen. I denna uppgift skulle denna lag å sin sida erhålla stöd av vanhävdslagen, som borde öka jordägarens intresse för att arrendatorn finge ägna sig åt sitt jordbruk och förekomma benägenhet hos jordägaren att underlåta att utarrendera sina jordbruk enligt^ den nya lagen. Vilken kraft de båda lagarna kunde få att verka i sina uppgifter berodde naturligtvis på effektiviteten i deras detaljbestämmelser. De framkomna förslagen lämnade därutinnan mycket övrigt att önska, och den, som hade intresse för saken, måste med bekymmer fråga sig, om det skulle bliva något bevänt med lagarna i tillämpningen uti deras framlagda skick. Men vad som stode fast var dock, att lagarna skulle komplettera varandra och äga tilllämplighet båda samtidigt på den jord, varom nu vore fråga. Detta var systemet, något annat hade aldrig förr ifrågasatts, och häri låg dock en glimt av förhoppning. Nu hade emellertid plötsligt kommit ett nytt uppslag i syfte att ytterligare söndersplittra de svaga möjligheterna till någon verklig vinst av lagstiftningen. Lagarnas förut så förtunnade innehåll skulle ej vidare få läggas tillsammans. Det nya systemet vore, att där arrendelagen skulle gälla finge

42 vanhävdslagen icke gälla, och där vanhävdslagen skulle äga tillämpning, finge ej arrendelagen tillämpas. Trävaruindustrien komme verkligen i bryderi, vilket av de båda hembjudna alternativen den skulle begagna sig av. Det berodde säkerligen på olika fall, huruvida det ginge lättast att reda sig med en svag arrendelag eller en svag vanhävdslag. I en annan reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att. då fastighet utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet. Det av kamrarna antagna sammanjämkningsförslaget innefattade sistnämnda förslag. Wihlborgs Herrar Wihlborg och Nilsson hava anfört bl. a.: och jyilssons underFörsummar en jordägare sina skyldigheter i byggnadshänseende och till följd sökning, därav byggnaderna förfalla, kan visserligen rättelse ske genom vederbörande jordbrukskommissions ingripande, men befinner sig vid arrendetidens början fastighetens jord i vanvård eller uppstår under arrendetiden vanhävd å jorden till följd av arrendatorns åsidosättande av den honom åliggande hävdeplikt, kan från det allmännas sida ingenting åtgöras mot vare sig jordägaren eller arrendatorn. Detta är redan i och för sig otillfredsställande. Det allmänna får anses hava väl så stort intresse av att vanhävd av jorden förhindras som av att vanvård å byggnaderna förebygges. Genom vanhävd av det förra slaget, vilken lätt tager allt större^omfattning, riskeras jordbrukets vidmakthållande i högre grad än genom vanvård å byggnaderna, liksom ock den förra vanhävden, därest den ej är blott i ett begynnande stadium, är betydligt svårare att undanröja. Har vanhävden fortgått några år och visat sig i mossbelupna och skogbeväxta åkrar, förfallna diken o. d., kan det erfordras lika många eller flera år för att åter bringa jorden i kultur. Under tiden undandrages det allmänna helt eller delvis det tillskott i livsmedel för folkhushållningen, som fastigheten, därest den ej befunne sig i vanhävdat skick, skulle lämna. Något sådant behöver icke med nödvändighet bliva följden av att byggnaderna å fastigheten lämnas i förfall. Vanvård å byggnaderna är blott ett symtom på odlingens tillbakagång — den behöver ej alltid vara ens detta — vanhävd av jorden är den redan inträdda tillbakagången. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det knappast anses berättigat att i fråga om fastigheter, som utarrenderats enligt norrländska arrendelagen, på sätt i uppsiktslagen skett skilja mellan vanvård av byggnaderna och vanhävd å jorden. P å grund härav och då det icke kan ifrågakomma att inskränka på uppsiktslagens tillämplighet i avseende å vanvård av det förra slaget, synes en ändring av lagen i den riktning, att den varder tillämplig jämväl beträffande vanhävd å jorden, böra företagas. En dylik ändring är så mycket mera påkallad, som, enligt vad den verkställda undersökningen givit vid handen, norrländska arrendelagen ensam icke varit tillräcklig för åstadkommande av en förbättrad jordvård å de utarrenderade hemmanen. Det har väl kunnat konstateras, att efter vanhävdslagstiftningens tillkomst den utav norrlandskommittén påvisade underlägsenheten i jordbrukets tillstånd å bolagens arrendehemman i förhållande till jordbruket å böndernas hemman icke existerar i samma grad som förut, men det har också av ett stort antal^ av dem, som yttrat sig i denna fråga, framhållits, att den förbättring i tillståndet å de förstnämnda hemmanen, som sålunda inträtt, gällde huvudsakligen eller allenast byggnaderna, under det att i fråga om jordvården förhållandena fortfarande vore otillfredsställande. Det torde vara just i den omständig-

43 heten, att beträffande den jordägaren i arrendelagen ålagda byggnadsskyldigheten denna lag kompletterats av uppsiktslagen, som förklaringen är att söka till att en sådan allmän förbättring av byggnadernas tillstånd å arrendehemmanen kunnat påvisas. Vad angår hävden av jorden, har uppsiktslagen icke varit tillämplig, och följden har också blivit, att i berörda hänseende förbättringen varit långt ifrån allmän. Att förlita sig uteslutande på arrendatorernas eget intresse för jordbruket är således icke tillrådligt. Om också arrendelagen givit dem en tryggare besittningsrätt och en även i övrigt självständigare ställning gentemot jordägarna, har det dock visat sig, att för många av dem jordbruket fortfarande ingalunda är vad det borde vara eller den huvudsakliga näringen utan endast en binäring. Huvudparten av arbetskraften ägnas ofta icke åt jordbruket utan åt andra mera omedelbart vinstgivande sysselsättningar, såsom timmerdrivning, flottningsarbete o. d.; jordbruket skötes icke sällan mindre i syfte att bereda utkomst åt brukaren och hans familj än för underhåll av nödiga dragare för skogsarbetet. Att under sådana förhållanden vanhävd av jorden icke kan undvikas, är blott alltför naturligt. Förty finnes den största anledning för lagstiftningen att söka utfinna medel till åstadkommande av en bättre tingens ordning. I detta avseende synas två alternativ möjliga. Det ena är, att göra arrendatorn även gentemot det allmänna ansvarig för jordens hävd och således berättiga vederbörande jordbrukskommission att ingripa mot en arrendator, som försummar sin hävdeskyldighet, på samma sätt som kommissionen i förekommande fall ingriper mot en jordägare, som åsidosätter sin byggnadsskyldighet. Det andra är, att gentemot det allmänna ansvarigheten även för jordens hävd ålägges jordägaren. Vad angår det förra alternativet, har detsamma av norrlandskommittén utdömts med den ovan återgivna motiveringen, att, då uppsiktslagen åsyftade endast grövre slag av vanhävd och för övrigt avsåge icke att utöka den odlade jorden utan endast att bibehålla denna jord i odlat skick, härav borde följa, att det alltid skulle vara ägaren och icke en på egendomen till äventyrs befintlig arrendator, som borde göras ansvarig för vanvård av ifrågasatt beskaffenhet. Gentemot detta kommitténs resonemang kan invändas, att då med jordbruket avses åstadkommandet av livsmedel ej blott för de respektive fastigheternas brukare eller ägare utan även för andra av landets inbyggare, det allmänna bör hava rätt att fordra, att arrendatorn lika väl som ägaren fullgör sina skyldigheter i avseende å jordens hävd på sådant sätt, att fastighetens uppgift att producera livsförnödenheter icke äventyras. Emellertid torde detta oaktat betänkligheter möta mot att utsträcka uppsiktslagen att gälla arrendatorerna. För att lagen skall hava någon betydelse, måste den först och främst vara effektiv inom de för densamma utstakade gränser. Då det kan antagas, att i det övervägande antalet fall de arrendatorer, som göra sig skyldiga till vanhävd av sina jordbruk, befinna sig i små ekonomiska förhållanden, är det att befara, att möjlighet ej finnes att gentemot dem på ett med uppsiktslagens syfte överensstämmande sätt utkräva ansvarigheten för förefintlig vanhävd. Redan av denna grund torde något lagstadgande av den ifrågasatta innebörden ej böra ifrågakomma. Härtill kommer ett ytterligare skäl, som än starkare talar i samma riktning. Det är ingalunda alltid visst, att den vanhävd, som må förekomma å jorden på ett arrendehemman, beror i första hand på försummelse från arrendatorns sida. I kanske de flesta fall har vanhävden åtminstone i någon mån förefunnits redan Add arrendetidens början. För avhjälpande av sådan vanhävd är jordägaren enligt arrendelagen ansvarig gentemot arrendatorn, ehuruväl på grund av lagens konstruktion arrendatorn icke kan under arrendetiden utkräva ansvarigheten. Att göra en

44 ekonomiskt svagt situerad arrendator gentemot det allmänna ansvarig för vanhävd, till vilken han själv icke bär skulden, kan icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande. En uppdelning av ansvarigheten sålunda, att den för arrendatorn endast skulle omfatta sådan vanhävd, som uppkommit under arrendetiden, torde av flera skäl icke böra ifrågakomma. Återstår då det andra ifrågasatta alternativet eller att låta ansvarigheten även för vanhävd å jorden å utarrenderade fastigheter åvila jordägaren. Mot en sådan utsträckning av uppsiktslagen kan intet vara att invända, såvitt angår vanhävd, som finnes vid arrendetidens början. Det kan icke anses vara annat än riktigt, att det allmänna har medel i sin hand att tvinga en jordägare att även i nu ifrågavarande hänseende fullgöra cle förpliktelser beträffande en utarrenderad fastighets hävd, vilka arrendelagen ålägger honom gentemot arrendatorn. Ej blott av allmänna synpunkter utan även av hänsyn till arrendatorn, vilken själv icke har möjlighet att utöva tvång i berörda hänseende mot jordägaren, är det av synnerlig vikt, att ett statligt ingripande till sådan vanhävds undanröjande kan ske. Har åter jorden vid arrendetidens början befunnit sig i tillfredsställande skick men sedermera till följd av arrendatorns försummelse råkat i vanhävd, må det medgivas, att det bjuder i viss mån emot att göra jordägaren gentemot det allmänna ansvarig för vanhävden, trots det att han själv icke vållat densamma och ej heller haft makt att förhindra den. Då jordägaren ingått ett arrendeavtal, varigenom han upplåtit brukandet av sin fastighet åt en person, som önskat komma i besittning av jord för att kunna ägna sig åt jordbruk, och då jordägaren därvid i enlighet med det allmännas krav underkastat sig alla de för honom i vissa hänseenden ej obetydligt betungande villkor, som arrendelagen för dylika upplåtelser stadgar, kan det synas, som om han hade rätt att fordra, att någon ytterligare ansvarighet för fastighetens hävd, utöver vad arrendelagen av honom kräver, icke enligt uppsiktslagen ålägges honom. De sakkunniga hålla emellertid före, att trots de nämnda betänkligheterna steget bör tagas fullt ut och således jordägaren även beträffande fastighet, som utarrenderats enligt norrländska arrendelagen, göres ansvarig gentemot del allmänna för all vanhävd, som äventyrar jordbrukets vidmakthållande, oavsett om den uppkommit genom jordägarens eget eller arrendatorns förvållande. För erhållande av kännedom, hur uppfattningen om det föreliggande spörsmålet ställer sig i orterna, har till besvarande utställts den frågan, om det kunde anses betingat att utsträcka uppsiktslagen att utan inskränkning gälla i avseende å fastigheter, som äro utarrenderade enligt norrländska arrendelagen. Av de inkomna svaren äro ungefär tre sjundedelar eller närmare angivet 149 av 346 av jakande innebörd. Av landsfiskaler och kommunalnämnder svarar det övervägande antalet nekande, under det att förhållandet är det motsatti beträffande hushållningssällskapens organ. Särskilt bör uppmärksammas, att hushållningssällskapens tjänstemän — agronomer och vandringsrättare — så gott som undantagslöst uttala den uppfattningen, att den ifrågasatta utsträckningen av uppsiktslagen är av förhållandena påkallad. Av de lämnade svaren framgår, att jordbrukskommissionerna i allmänhet anse, att en utsträckning av uppsiktslagens giltighet i fråga om fastigheter som utarrenderats enligt norrländska arrendelagen, är av omständigheterna påkallad. Emellertid torde en sådan avsevärd utvidgning av uppsiktslagens tillämplighet icke böra genomföras, utan att samtidigt möjlighet beredes för jordägaren att förebygga, att vanvården å en utarrenderad fastighet tager sådan omfattning, att uppsiktslagen kan mot honom göras gällande. I detta hänseende står jordägaren för närvarande så gott som rättslös. Han har endast att liti till

I.-)

det i. 26 § 2 mom. av norrländska arrendelagen förekommande stadgandet, att arrenderätten är förverkad och jordägaren förty berättigad uppsäga avtalet, om arrendatorn gör sig skyldig till vanhävd av fastigheten. Att döma av norrlandskommitténs här ovan återgivna uttalande i frågan, om arrendatorn eller jordägaren bör göras ansvarig för jordens hävd, synes kommittén hava tillmätt stor betydelse åt denna jordägaren medgivna rätt att uppsäga avtalet i händelse av vanhävd. Kommittén förutsatte, att jordägaren genom att begagna sig av sagda rätt skulle kunna bliva av med en arrendator, som skötte jordbruket på sådant sätt, att risk uppstode för jordbrukskommissionens ingripande mot jordägaren. För varje fall skulle såmedelst jordägaren, sedan ingripande av kommissionen skett, kunna skilja sig från den försumlige arrendatorn. Att, sedan vanhävden tagit sådan omfattning, att den faller under uppsiktslagen, hinder ej möter för jordägaren att få arrendatorn vräkt från arrendet, är tämligen uppenbart. Det kan också, såsom under diskussionen i riksdagen om uppsiktslagens utsträckande till att gälla även vanhävd å jorden till utarrenderade fastigheter framhållits, antagas, att i de fall, då jordägaren av jordbrukskommissionen antastats för sådan vanhävd, detta så gott som undantagslöst komme att medföra arrendatorns vräkning. Det kan knappast förutsättas, att en jordägare skall visa misskund mot en arrendator, genom vars försumlighet han utsatts för obehaget att komma i kontakt med uppsiktslagen. Men ett dylikt sakernas tillstånd är icke önskvärt. Det allmännas krav på undanröjande av förefintlig vanhävd å arrendehemmanen bleve visserligen tillgodosett, men på ett sätt, som för arrendatorsklassen komme att medföra de obehagligaste konsekvenser. Och vidare är att märka, att jordägaren är föga betjänt av en vräkning, som kommer först sedan vanhävden nått den punkt, att jordbrukskommissionen funnit anledning att ingripa. De ekonomiska följderna av vanhävden drabba jordägaren alltid i första hand och säkerligen i cle flesta fall även i sista hand, då det kan förutsättas, att de arrendatorer, som vanvårda sina jordbruk till den grad, att uppsiktslagen därå varder tillämplig, i allmänhet icke äro i stånd att ersätta jordägarna deras kostnader för vanhävdens avhjälpande. E t t annat medel för jordägaren till förhindrande av uppsiktslagens tillämplighet gentemot honom på grund av vanvård, uppkommen genom arrendatorns vållande, än rättigheten att omedelbart uppsäga arrendeavtalet måste därför enligt de sakkunnigas mening införas. Ett lämpligt sådant medel torde kunna erhållas efter förebilden av de i 8 § andra stycket av arrendelagen givna bestämmelser i avseende å det fall, att en jordägare icke mot arrendatorn fullgör sin byggnadsskyldighet. Det torde således böra i 9 § arrendelagen införas ett stadgande av det innehåll, att jordägaren må fordra, att vid syn enligt 14 § förelägges arrendatorn viss tid, inom vilken han skall hava avhjälpt sådan brist beträffande fastighetens vård, för vilken arrendatorn svarar, ävensom beräknas den kostnad, arbetet därmed anses betinga, och att, om arrendatorn icke utför arbetet inom föreskriven tid, jordägaren äger antingen uppsäga avtalet eller ock utföra arbetet i arrendatorns ställe samt, sedan det blivit godkänt vid ny syn^, utan avvaktan på arrendets upphörande undfå gottgörelse med det vid den första synen fastställda belopp. I sammanhang med införandet av det nu antydda stadgandet i 9 § torde jordägarens rätt att uppsäga avtalet i händelse av vanvård böra begränsas till dels det fall, alt arrendatorn icke ställt sig till efterrättelse föreläggande enligt 9 §, och dels det fall, att jordägaren enligt uppsiktslagen gjorts ansvarig för vanvård, för vilken arrendatorn enligt arrendelagen svarar gentemot jordägaren. ^ Genom ett ordnande av rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn på sätt nu blivit antytt synas fördelar vinnas för båda parterna. Jordägaren

46 erhåller möjlighet att förhindra, att en begynnande vanvård från arrendatorns sida, den må avse jorden eller underhållsskyldigheten beträffande husen, så småningom tager sådan omfattning, att jordägaren själv kommer att svara för vanvården, utan att dock jordägaren behöver tillgripa den för honom och i än högre grad för arrendatorn obehagliga åtgärden att utan vidare uppsäga arrendeavtalet. Då jordägaren således har tillfälle att själv under i lagen angivna bestämda former kontrollera, huru arrendatorn fullgör sin hävdesk3dclighet, samt att utöva tryck på arrendatorn i detta hänseende, kommer jordägarens ansvarighet gentemot det allmänna för vanvård, till vilken arrendatorn gjort sig skyldig, att göras gällande endast då jordägaren icke begagnat sig av det honom i lagen givna medel till vanvårdens förebyggande. Det torde också kunna antagas, att de fall bliva sällsynta, då en arrendator, som vid syn ålagts att avhjälpa vanhävd av mindre omfattning, icke fullgör ett dylikt föreläggande, som oftast icke kommer att medföra någon större vare sig ansträngning eller kostnad. En utsträckning av uppsiktslagens tillämplighet att avse även vanhävd av jorden å utarrenderade fastigheter får följaktligen i praktiken betydligt mindre konsekvenser för jordägarna, om den omförmälda rätten att ingripa mot arrendatorerna redan då vanhävden befinner sig i ett begynnande stadium införes, än fallet skulle bliva, om rätten till uppsägning av arrendeavtalet vore jordägarens enda medel att skydda sig mot ansvar enligt uppsiktslagen. Vad arrendatorerna angår kan det visserligen synas, som om, därest jordägarna berättigades att under arrendetiden föranstalta om syn å de utarrenderade fastigheterna och att eventuellt utföra erforderligt jordbruks- eller reparationsarbete med skyldighet för arrendatorerna att ersätta kostnaden därför, arrendatorernas oberoende av jordägaren bleve i icke ringa mån inskränkt. Denna olägenhet motväges dock i avsevärd grad genom den föreslagna begränsningen i jordägarens rätt att uppsäga arrendeavtalet i händelse av vanvård. Därigenom att denna rätt gjorts beroende antingen därav, att proceduren med syn och föreläggande för arrendatorn att avhjälpa vanvården iakttagits, utan att det åsyftade resultatet vunnits, eller ock därav, att, då jordägaren underlåtit tillämpa sagda procedur, förfarande enligt uppsiktslagen likväl mot honom inletts och medfört, att han genom eget åtagande eller domstols utslag gjorts ansvarig för vanvården, torde garanti vara given för att uppsägning av arrendeavtal på grund av vanvård kommer att äga rum endast, då verkligt giltiga skäl därför föreligga. Arrendatorn behöver aldrig riskera något godtycke från jordägarens sida i berörda hänseende. Det är nämligen att märka, att jordägaren icke kan direkt ingripa mot arrendatorn; jordägaren har endast att påkalla syn och måste överlåta till synemännen att avgöra uppkomna frågor, huruvida arrendatorn åsidosatt sina plikter angående fastighetens vård. Fullgör arrendatorn utan anmanning sin hävdeskyldighet eller ställer han sig till efterrättelse ett härutinnan vid laga syn meddelat föreläggande, sitter han fullt trygg å fastigheten utan att behöva befara trakasserier av jordägaren på grund av förment vanvård. Ett jordägarens föranstaltande om syn å fastigheten för konstaterande, om vanvård föreligger eller ej, kan icke betraktas såsom ett orättmätigt ingrepp i arrendatorns bestämmanderätt beträffande fastighetens skötsel. Jordägarens rätt i detta hänseende är betingad av hänsyn lika mycket till arrendatorn som till jordägaren själv. Gåves ej jordägaren den möjlighet till förebj^ggande av vanvård, som sagda rätt medför, bleve det nödvändigt att betydligt utvidga jordägarens rätt att uppsäga avtalet på grund av vanvård från arrendatorns sida, något som skulle i hög grad motverka det sociala syftemålet med den särskilda arrendelagstiftningen. Därest åt jordägarna tillerkännes rätt att, för undvikande av eget ansvar för arrendatorernas försummelser, under bestämda former, som icke giva plats

för godtycke, öva tillsyn över hur arrendatorerna fullgöra sin hävdeplikt, måste detta verka till ett allmänt uppsving av jordbruket å arrendehemmanen. Den enskilde arrendatorn, som till följd av personlig läggning eller av andra skäl är mest benägen att icke alls eller endast nödtorftigt fullgöra sina skyldigheter i avseende å fastighetens hävd, blir härigenom förhindrad att hängiva sig åt slöhet och liknöjdhet i detta hänseende. Gör han det likväl, riskerar han att, sedan den lagliga proceduren för tillsynens utövande mot honom tillämpats, skiljas från arrendet. Han kan icke, såsom nu är fallet, förlita sig på att, blott vanhävden icke blir alltför framträdande, han får sitta kvar på fastigheten, vars byggnader, tack vare jordbrukskommissionens uppsikt beträffande dem, han ej behöver befara skola förfalla. Det torde vara berättigat antaga, att under de angivna förutsättningarna arrendatorernas känsla av eget ansvar för jordbruket, vilken känsla — enligt vad den verkställda undersökningen givit vid handen — för närvarande i många fall är så ytterst ringa, skall i avsevärd grad ökas. För uppnående av vanhävdslagstiftningens åsyftade resultat i fråga om utarrenderad jord torde detta hava den största betydelse. I och med det att ansvarskänslan hos arrendatorerna alltmer utvecklas, förminskas såväl antalet fall, då ingripande enligt uppsiktslagen mot jordägarna behöver ske, som ock antalet fall, då dessa se sig nödsakade att göra bruk av sin rätt att få arrendatorerna avhysta på grund av vanhävd. Uppsiktslagen kommer^ förevarande hänseende i tillämpning mot jordägarna allenast, då de underlåtit att göra bruk av sin rätt att på i arrendelagen angivet sätt förebygga, att en begynnande vanhävd så småningom utvecklar sig till att bliva en fara för jordbrukets bestånd, och jordägarnas rätt att uppsäga arrendeavtalet på grund av vanhävd kommer till användning endast såsom ett yttersta medel för utgallring av sådana arrendatorer, som visat sig odugliga såsom jordbrukare. Utan att tvångsåtgärder behöva tillgripas annat än i undantagsfall, ^ej blott tillgodoses det i uppsiktslagen uppställda kravet på odlingens bestånd utan vinnes också det för arrendelagen uppsatta syftemålet av en även eljest förbättrad jordvård å arrendehemman. Härutöver vinnes ytterligare en fördel. På sätt vid redogörelsen för vanhävdslagstiftningens verkningar omnämnts, har det från en del håll gjorts gällande, att vanhävdslagstiftningen, sådan den nu är konstruerad, i viss mån motverkat önskemålet, att bolagsjorden skulle med äganderätt övergå till arrendatorerna. Det har i detta hänseende framhållits, att på grund av de fördelar^ som arrendelagen, vars bestämmelser beträffande jordägarens byggnadsskyldighet kompletterades av uppsiktslagen, beredde arrendatorerna. dessa, mot vilkas sätt att sköta sina jordbruk praktiskt taget ingen kontroll kunde utövas, ej sällan funnit det förmånligare att innehava jorden på arrende än med äganderätt och förty, då de erhållit erbjudande att inköpa de arrenderade fastigheterna, avböjt detta, även om de erbjudna köpevillkoren varit fördelaktiga. Då vid en förändring av vanhävdslagstiftningen i den riktning, ovan föreslagits, en arrendator aldrig blir i tillfälle att åsidosätta sin hävdeplikt utan att riskera ett ingripande från jordägarens sida, är härigenom det huvudsakligaste av de skäl, som framhållits såsom grund för att arrendatorn skulle hellre vilja hava jorden på arrende än med äganderätt, undanröjt. Såsom arrendator är han visserligen fri från den väsentligaste byggnadsskyldigheten, men å andra sidan äro de förmåner i övrigt, som arrendeförhållandet för honom medför, icke så stora, att det icke kan antagas, det den självägande bondens ställning med dess större oberoende och utvecklingsmöjligheter skall hava tillräcklig dragningskraft för att arrendatorn, därest de ekonomiska möjligheterna finnas, skall vilja acceptera ett erbjudande om utbyte av arrenderätten mot äganderätt.

48 Jordkommissionen.

Jordkommissionen

har anfört:

Liksom norrlandskommittén och de ovannämnda sakkunniga håller kommissionen före att vanhävdslagstiftningen bör avse även fastigheter, som äro utarrenderade samt att härutinnan ingen skillnad bör göras varken 7nellan de fall, i vilka utar rendering en skett enligt allmänna arrendelagen, och de fall, vara den sociala arrendelagen skall tillämpas, eller mellan vanhävd av jorden och vanhävd av åbyggnadema. Det allmänna torde få anses hava lika stort intresse av att förekomma vanhävd å utarrenderade fastigheter som vanhävd å hemman, som brukas av ägarna själva. I båda fallen undandrages det allmänna helt eller delvis det tillskott av livsmedel för folkhushållningen, som fastigheten, därest den icke blivit vanhävdad, kunnat lämna. Vidare torde man ej kunna förbise, att det för den allmänna rättskänslan skulle te sig kränkande, därest det allmänna ej ägde medel i sin hand att ingripa mot vanhävd å en fastighet, som är utarrenderad, medan kanske sådant ingripande äger rum till följe vanhävd å en angränsande, av ägaren själv brukad fastighet, vilken vanhävd därjämte tilläventyrs icke är av så svår beskaffenhet som den, som förekommer å den utarrenderade fastigheten. Att vanhävd förekommer i minst lika stor omfattning å utarrenderade fastigheter som å av ägarna själva brukade hemman, torde ligga utom allt tvivel och har för övrigt bekräftats såväl av den utav herrar Wihlborg och Nilsson gjorda undersökningen som av den utredning, som härutinnan gjorts av kommissionen själv. Genom till jordbrukskommissionerna utsända frågor har kommissionen nämligen sökt vinna upplysning om i vad mån anmälda vanhävdsfall fördela sig å utarrenderade hemman och av ägarna själva brukade fastigheter. Resultatet av de härå inkomna svaren meddelas i efterföljande tabell. Tal). 4. Antalet till jordbrukskominissionerna anmälda eller av jordbrukskommissionerna själva iakttagna vanhävdsfall under tiden 1918—1922. Värmlands län

År

1918 1919 1920 1921 1922

. . . . .

. . . . .

. . . .

Summa

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

arr.2

äg.1

arr.2

äg.1

arr.2

äg.1

arr.'

äg.1

13 24 6 1 8

46 4 73 18 67

3 2 3

2 4 4

— —

57 10 8 21 23

_ —

—

— —

— —

1 1 8 7 16

i

33 Kopparbergs län

Gävleborgs län

äg.1

äg.1

äg.1

arr.2

85 17 2 3

—

87 33 2 2 3

— —

1 1

arr.2

— — — — —

—

— -

1 2

1 1

arr.2

— — — — —

Av tabellen framgår således att av vanhävdsfall, som" anmälts till jordbrukskommissionerna, ej mindre än 530 avse utarrenderade fastigheter, medan blott 216 hänföra sig till av ägarna själva brukade hemman. Förklaringen till denna skillnad torde visserligen delvis ligga däri att flertalet av de fastigheter, som ägas av bolag och spekulanter — de enda ägare, som inbegripas under den norrländska uppsiktslagen — äro utarrenderade. Enligt den av herrar Wihlborg och Nilsson gjorda utredningen beräknas nämligen icke mindre än 73 procent av bolagens fastigheter och 27 procent av de enskilda spekulanternas fastigheter vara upplåtna på arrende. Härmed må förhålla sig 1 s

Av ägarna själva eller deras tjänstemän brukade fastigheter. Utarrenderade fastigheter.

49 hur som helst, med de i ovanstående tabell angivna siffrorna för ögonen torde det dock vara visst, att vanhävd förekommer även å arrendebruk i sådan omfattning, att den motiverar ett ingripande från lagstiftarens sida. Jordkommissionen har anslutit sig till den ståndpunkten, att ansvaret för vanhävd bör åvila jordägaren och icke arrendatorn. Till de skäl, som förut anförts för en dylik princip, har kommissionen ytterligare fogat, att enligt skogsvårdslagarna ägaren vore ansvarig för att åtgärder för skogens återväxt vidtoges, även om avverkningsrätt till skogen vore åt annan upplåten, låt vara att ägaren kunde av avverkningsrättshavaren söka åter vad han för sådant ändamål nödgats utgiva. Även enligt gällande lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna svarade ägaren av en fastighet i vissa fall för arrendatorns försummelse i fråga om fastighetens hävd, nämligen i de visserligen sällsynta men dock av lagstiftaren förutsedda fallen att enligt den norrländska arrendelagens övergångsbestämmelser de allmänna reglerna om arrende skulle tillämpas å upplåtelsen. Principen om att jordägaren vore ansvarig för nyttjanderättshavarens försummelse, hade sålunda redan vunnit erkännande i vår rätt. Beträffande frågan om möjlighet för jordägaren att skydda sig för vanhävd från arrendatorns sida har jordkommissionen beaktat det av herrar Wihlborg och Nilsson framställda förslaget. (Se jordkommissionens utkast till social arrendelag 17 § andra stycket.) Reservanter inom jordkommissionen: Reserva1) herrar Ehrenborg och Jansson, vilka icke velat pålägga jordägaren an- ^ 0 ™ svaret för vanhävd, förorsakad av arrendatorn; skulle någon svara för sådan missionen. vanhävd, måste det uppenbarligen vara arrendatorn själv; tveksamt kunde väl vara om icke arrendatorn borde göras ansvarig för dylik vanhävd, men då något oundgängligt behov härför ej visats föreligga, torde man emellertid åtminstone för närvarande ej böra frångå den ståndpunkt, som i denna del intagits av den norrländska vanhävdslagen; 2) herrar Olsson och Wohlin, beträffande vilkas ståndpunkt hänvisas till vad ovan under I I A anförts. Bland de anmärkningar, som från myndigheters sida framställts mot jord- Yttranden kommissionens förslag, är även den, att det vore obilligt, om jordägaren skulle över jordgöras ansvarig för vanhävd, som förorsakades av hans arrendator; den, som kommissionens föranlett, vanhävden, borde vara i första hand ansvarig för dess avhjälpande. förslag. I 1924 års riksdagsmotioner ( I : 93 och I I : 174) har anförts: Riksdagen 1924. Vad angår frågan om ansvaret för eventuell vanhävd, bör detta, i händelse fastighet är utarrenderad, ändock åvila jordägaren. Det kan nämligen antagas, att i flertalet fall de arrendatorer, som göra sig skyldiga till vanhävd av sina jordbruk, befinna sig i så små ekonomiska förhållanden, att det ofta bleve omöjligt att av dem utkräva någon ansvarighet för vanhävden. Härtill kommer, 4—262551

50 att där sådan gjort sig märkbar å ett arrendehemman, den ofta nog i viss mån förefunnits redan vid arrendetidens början eller ock vållats av den osäkra ställning, arrendatorn intager. Jordägaren har ju för övrigt i sin hand möjlighet att bevaka sina intressen gentemot arrendatorn; här må erinras, att vanhävd från arrendatorns sida enligt redan gällande lag medför förverkande av arrenderätten. Andra lagutskottet 1924 (utlåtande nr 40) har yttrat: Lika med jordkommissionen och motionärerna håller utskottet före, att en blivande vanhävdslag torde böra äga tillämpning jämväl i fråga om utarrenderad fastighet, oavsett huruvida arrendet regleras av en blivande social arrendelagstiftning eller de allmänna arrendereglerna. Någon åtskillnad synes i dylikt fall icke, såsom för närvarande är fallet enligt den norrländska uppsiktslagen, böra göras mellan vanvård av byggnaderna och vanhävd av jorden. Huruvida ansvaret för jordbrukets iståndsättande bör åvila jordägaren eller arrendatorn, synes utskottet däremot kunna lämna rum för skilda meningar. Motionärerna liksom jordkommissionen hava ansett, att jordägaren borde vara den, som ensam svarade för vanhävd å sin fastighet, även i det fall att densamma vore utarrenderad. Såsom skäl härför hava de åberopat, att de arrendatorer, som gjorde sig skyldiga till vanhävd av sina jordbruk, i flertalet fall befunne sig i så små ekonomiska förhållanden, att det ofta bleve omöjligt att av dem utkräva någon ansvarighet för vanhävden. Motionärerna hava vidare framhållit, att, där vanhävd gjort sig märkbar å ett arrendehemman, den ofta nog i viss mån förefunnits redan vid arrendetidens början eller ock vållats av den osäkra ställning, arrendatorn intoge. Härutöver må anföras, att principen, att jordägaren bör gentemot det allmänna vara ansvarig för iståndsättandet av sin utarrenderade fastighet, även i den mån någon förpliktelse härutinnan ej åligger honom gentemot hans arrendator, redan vunnit erkännande i vår rätt. Sålunda kan jordägaren redan nu enligt den norrländska uppsiktslagen göras ansvarig för en av hans arrendator försorsakad vanhävd av den arrenderade jorden, nämligen i de visserligen sällsynta, men dock av lagstiftaren förutsedda fallen, att enligt den norrländska arrendelagens övergångsbestämmelser de allmänna reglerna om arrende skola tillämpas å upplåtelsen. Vidare förtjänar erinras, att enligt den nya skogsvårdslagen den 15 juni 1923 jordägaren är i första hand ansvarig för vidtagande av åtgärder för betryggande av skogens återväxt, även om dessa nödvändiggjorts genom en av avverkningsrättshavare företagen avverkning. Emellertid kan det synas rätt så obilligt, att jordägaren skall på detta sätt svara för en försummelse, som egentligen ligger en annan till last. Det torde ock ligga en viss sanning uti vad från flera håll påpekats, nämligen att jordägaren, därest ansvaret för vanhävden i detta fallet lägges å honom, skulle av farhåga att bliva ställd till ansvar därför, att arrendatorn icke skött jorden ordentligt, få anledning att bliva särskilt hård mot denne. Givet är, att dessa betänkligheter växa i styrka, därest icke jordägaren i arrendelagstiftningen tillförsäkras särskilda medel att skydda sig mot en begynnande vanhävd från arrendatorns sida. Det av jordkommissionen härutinnan framställda förslaget synes utskottet värt att beakta. Billighetsskäl synas utskottet sålunda tala för, att i första hand arrendatorn får gentemot det allmänna svara för den vanhävd av den arrenderade fastigheten, vartill han gjort sig skyldig. Emellertid torde möjligen praktiska skäl även här kunna föranleda till att man nödgas stanna vid vad motionärerna påyrkat. Denna svårlösta fråga synes utskottet höra till de spörsmål, som under en blivande överarbetning av jordkommissionens förslag särskilt äro förtjänta av ytterligare övervägande.

51 Herr Linder m. fl. hava i avgiven reservation anfört: Vidare anse vi, att norrlandslagens ståndpunkt att lägga ansvaret för vanhävden gentemot det allmänna på jordägaren svårligen kan uppgivas. Jordägaren har enligt norrlandslagen samma rätt som enligt allmänna arrendelagen att även före arrendetidens utgång från arrendet skilja en arrendator, som ej sköter jordbruket efter förmåga. Vanhävd i dessa fall kan för övrigt icke med rätt sägas i regel vara ensamt arrendatorns fel utan är, av ovan angivna skäl, en följd också av arrendesystemet och i allmänhet minst lika mycket ett förvållande från jordägarens sida. Att lägga ansvaret på den oftast egendomslöse arrendatorn, som dessutom ej sällan kommer och går ifrån gård till gård och ofta mottager jordbruket i ett vanhävdat skick, innefattar säkerligen tillika en lycklig utväg för att göra lagstiftningen tämligen värdelös. Detta insågs allmänt vid norrlandslagstiftningens genomförande och det är åtminstone icke erfarenheterna, som ligga till grund för den motsatta uppfattning, som nu synes söka arbeta sig fram i utskottets betänkande. Herr Martin Svensson, vilken reserverat sig mot viss del av utskottets motivering, har under debatten i riksdagen anfört, att hans reservation särskilt gällde den nu förevarande frågan. Det bleve svårt för jordägaren, om han måste påtaga sig den förpliktelse, varom här vore fråga. Om en arrendator misskötte jorden, kunde det dröja ganska länge, innan jordägaren kunde få arrendatorn skild från arrendet, men jordägaren måste likafullt stå i ansvar för den ytterligare vanhävd, som under tiden uppkomme. Frågan huruvida uppsikt skall hållas även över jordbruk, som äro utarrenJordderade, och vem i så fall skall bära.ansvaret för vanhävden hör till de mer sakkunniga. svårlösta i vanhävdslagstiftningen. Då den nu föreslagna lagen endast riktar sig mot vanhävd å fastigheter, som ägas av bolag och spekulanter, och denna begränsning av lagens omfattning stödes därpå att densamma skall vara ettkomplement till den särskilda arrendelagstiftningen och utgöra hinder för nedläggande av sådana jordbruk, vilkas ägare ej vilja underkasta sig de ölägenheter, som en utarrendering enligt nämnda lagstiftning enligt deras förmenande skulle medföra, kunde det i första hand synas som om anledning saknades att, då jordbruket utarrenderats, ställa detsamma under uppsikt. Av den förebragta utredningen framgår emellertid, att vanhävd i stor utsträckning förekommit även å de trävaruindustrien i Norrland tillhöriga hemmanen, som van t utarrenderade. Såväl herrar Wihlborg och Nilsson som ock jordkommissionen hava i anledning därav föreslagit, att vanhävdslagen skulle gälla även för utarrenderade fastigheter, och hava de föreslagit, att ansvaret för vanhävden skulle åvila jordägaren. Det torde också vara uppenbart, att, om lagen skall hava någon praktisk betydelse i förevarande avseende, man ej kan undgå att lägga ansvaret i förhållande till det allmänna å jordägaren. Men, därest man ålägger jordägaren dylik ansvarighet, måste man samtidigt giva jordägaren möjlighet att under pågående arrendetid ingripa mot begynnande vanvård. De jordsakkunniga hava också i betänkandet angående arrendelagstiftningen upptagit en bestämmelse om rätt för jordägaren att påkalla syn under arrendetiden, där arrendatorn eftersätter sin underhållsskyldighet. De jordsakkunniga hava

52 framhållit, att en dylik rätt för jordägaren är av vikt, särskilt med hänsyn till de förpliktelser i fråga om iståndsättandet av åbyggnaderna, som i förslaget ålagts jordägaren. Tydligt är emellertid, att, därest jordägaren ställes under statlig uppsikt med hänsyn till den utarrenderade jordens hävd, en rätt till dylikt ingripande mot arrendatorn kan föranleda en jordägare att hålla ständig uppsikt över denne. Statsmakternas strävan att genom lagstiftningsåtgärder söka stärka arrendatorernas ställning och göra dem mer självständiga i förhållande till jordägaren skulle härigenom lätteligen omintetgöras. Särskilt beträffande hävden av jorden lärer jordägaren ofta känna sig manad att ingripa, enär, såsom framgår av vad ovan nämnts, meningarna i hög grad gå i sär, när det gäller att avgöra om vanhävd av jorden skall anses föreligga. De jordsakkunniga hava därför ej velat föreslå en utvidgning av vanhävdslagen till att omfatta jämväl själva jorden å utarrenderade hemman. Å andra sidan synes ett frångående av den gällande lagens ståndpunkt beträffande åbyggnaderna ej böra utan tvingande skäl äga rum. Då i fråga om åb3*ggnader någon meningsskiljaktighet knappast råder om när vanhävd föreligger, lärer jordägaren ej föranledas att med hänsyn till sitt ansvar i förhållande till det allmänna för desammas vidmakthållande utan fog ingripa mot arrendatorn. De jordsakkunniga hava följaktligen stannat vid den ståndpunkten, att vanhävdslagen skall äga tillämpning beträffande utarrenderad jord endast såvitt angår nödiga byggnader.

Speciell motivering. Beträffande lagens tekniska utformning hava de jordsakkunniga i huvud- Jordsak anslutit sig till den gällande lagen. Endast i några avseenden företer sakkunniga. förslaget mindre avvikelser från berörda lag. Till dessa återkomma de jordsakkunniga vid behandlingen här nedan av de särskilda paragraferna.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts skall vid avgörande av frågan huruvida visst jordområde innehåller den areal odlad jord, som erfordras för lagens tillämplighet, hänsyn tagas till befintliga brukningsdelar och ej såsom enligt den norrländska uppsiktslagen till det kamerala eller lantmäteritekniska fastighetsbegreppet. Med anledning härav har till förekommande av oklarhet i första stycket av denna paragraf intagits en bestämmelse av innehåll att, därest i en brukningsdel ingår jord från särskilda, samme ägare tillhöriga självständiga fastigheter, vid denna frågas avgörande likväl endast skall tagas hänsyn till brukningsdelen såsom sådan. Med de i sista punkten i andra stycket tillagda orden »eller lägenhet» har endast avsetts ett förtydligande av den gällande lagen nämligen, att vad i punkten stadgas skall gälla även, där sådan lägenhet, som ej lyder under hemman, varit föremål för i punkten omförmäld lantmäteriförrättning. I tredje stycket har gjorts en erinran därom, att i visst fall jordägaren har vidsträcktare ansvar för hävden å utarrrenderad brukningsdel.

2 l Denna paragrafs första stycke överensstämmer med motsvarande stadgande i den gällande lagen. Beträffande andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Enligt jordkommissionens förslag skulle jordbruk i den mån det vore ound- Jordkommissionen gänghgen nödigt få nedläggas å mark, som erfordrades för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål. Jordkommissionen har anfört härom: Givet är, att jordbruk får nedläggas, då marken erfordras för ändamål som måste anses vara av större vikt för det allmänna än markens bevarande tor jordbruksproduktion. I överensstämmelse härmed har i andra stycket

54 av paragrafen stadgats, att utan hinder av vad i 1 och 2 §§ föreskrivits, jordbruk må nedläggas å mark, som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål. Emellertid får sådant nedläggande uppenbarligen ej äga rum i annan mån än det är för omförmälda ändamål oundgängligen nödigt. Kan ändamålet utan mera avsevärd olägenhet tillgodoses genom oodlad mark, bör det givetvis ej vara tillåtet att odlad mark tages i anspråk. Likaledes bör ej nedläggande av jordbruk tillåtas å större område än som oundgängligen erfordras. Någon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket av paragrafen finnes ej i den norrländska uppsiktslagen. Stadgandet torde ock få sin största betydelse för mellersta och södra Sverige, då i Norrland i allmänhet torde finnas oodlad mark, som kan tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. ReservaReservanter inom jordkommissionen: jordkomm 1) herr Lindhagen, vilken ansett frågan i vad mån jordbruksjord må kunna missionen, tagas i anspråk för andra ändamål icke höra hemma i en vanhävdslagstiftning. Bestämmelsen borde därför utgå. Den saknade ock motsvarighet i såväl norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag som den gällande norrländska uppsiktslagen. En uppmuntran att använda jordbruksjord till tomtmark vore dessutom i vårt på jordbruksjord allt för fattiga och på annan mark så mycket mer rika land knappast vare sig behövligt eller nyttigt, 2) herrar Ehrenborg och Jansson, vilka icke i sitt utkast upptagit en dylik bestämmelse. 3) herrar Olsson och Wohrin. l

Riksdagen I 1924 års riksdagsmotioner ( 1 : 9 3 och 11:174) har uttalats, att såsom 192å ' vanhävd ej bör avses, därest jordbruket nedlägges å en äga, som erfordras för industriell anläggning, bostäder eller dylikt. Andra lagutskottet 1924 (utlåtande nr 40) har yttrat: Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen i sitt utkast upptagit en bestämmelse därom, att jordbruk utan hinder av vad i lagen stadgats får, »i den mån det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark, som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål». I sina motiv har kommissionen till utveckling av bestämmelsen anfört, att, därest ändamålet utan mera avsevärd olägenhet kunde tillgodoses genom oodlad mark, borde det ej vara tillåtet, att odlad mark toges i anspråk. I anledning härav vill utskottet framhålla, att, därest en bestämmelse i förevarande hänseende kommer till stånd, torde i allt_ fall ordet »oundgängligen» böra utbytas mot en formulering, som mera smidigt anpassar sig efter växlande förhållanden. Det synes utskottet nämligen icke vara av behovet påkallat förbjuda, att odlad mark tages i anspråk i fall, där oodlad mark visserligen är att tillgå, men där den odlade jorden^ på grund av sitt läge eller andra omständigheter är för det avsedda ändamålet bättre lämpad. Jordkommissionens förslag till vanhävdslag avsåg all i enskild ägo varande Jordsakkunniga. jord. På grund härav torde det hava varit nödvändigt att i lagen upptaga en bestämmelse om rätt att nedlägga jordbruk å mark, som erfordras för nu angivna ändamål. Med hänsyn åter till den begränsade omfattning, som den nu föreslagna

55 lagen erhållit, lärer det ej förefinnas något behov av dylik undantagsbestämmelse. Ifrågavarande ändamål torde i regel kunna tillgodoses, utan att man behöver tillgripa sådan jord, vara förevarande lag skall äga tillämpning. Därest emellertid för särskilda undantagsfall erfordras, att jord, varom nu är fråga, tages i anspråk för nu nämnda ändamål, synes det vara tillräckligt, att länsstyrelsen medgives rätt att efter jordbrukskommissionens hörande lämna tillstånd därtill. Bestämmelse härom har införts i 13 §.

3 §. Rörande frågan om den myndighet, som skall utöva den uppsikt, varom i Wihlborgs lagen förmäles, och de närmare grunderna för densammas verksamhet hava ° C ^ S * ° ™ herrar Wihlborg och Nilsson anfört: . sökning. För att uppsiktslagen skall kunna fylla det med lagen avsedda ändamål, är det av den största vikt, ej blott att lagens materiella stadganden erhålla sådant innehåll, att de tillfredsställa berörda ändamål, utan även att de formella bestämmelserna angående handhavandet av den stadgade uppsikten och sättet för dess utövande lämna erforderlig garanti för att uppsikten varder så effektiv som möjligt. I sistnämnda hänseende äro uppsiktsmyndighetens d. v. s. jordbrukskommissionernas organisation och verksamhetssätt förtjänta av synnerlig uppmärksamhet. Jordbrukskommissionerna voro från början föreslagna egentligen för en annan uppgift. Norrlandskommittén hade i sitt komplex av lagförslag även ett förslag till lag ångande vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter. För tillgodoseende av denna lags syfte föreslog kommittén, att inom varje län skulle finnas en kommission, benämnd jordbrukskommissionen, bestående av en ordförande och tvä ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av tre år, samt att inom varje kommun skulle tillsättas en _ jordbrukskommitté av minst tre, högst fem personer, vilka skulle väljas i den ordning, som för utseende av godemän vid lantmäteriförrättningar vore stadgad. Jordbrukskommittén skulle hava till åliggande att hos jordbrukskommissionen anmäla inom kommunen förekommande efterfrågan på odlingslägenheter med angivande av de odlingsområden, vilka kunde anses lämpliga att tagas i anspråk. Jordbrukskommissionen skulle därefter på i lagförslaget stadgade olika sätt bereda möjlighet för vederbörande att komma i besittning av lämplig lägenhet. I stort sett kan sägas, att denna apparat hade på sitt program att i analogi med egnahemsrörelsen förmedla inköp av jord åt den odlingsvilliga befolkningen. Norrlandskommittén utgick ifrån att man i dessa myndigheter hade organ, för vilka det bleve en helt naturlig uppgift att utöva den uppsikt, som i vanhävdslagen påkallades. Kommittén föreslog därför i sitt förslag till vanhävdslag, att uppsikten skulle handhavas av berörda jordbrukskommissioner och jordbrukskommittéer. Man tänkte sig därvid, att de särskilda jordbrukskommittéerna skulle i första hand med vaken blick följa företeelserna inom respektive orter ifråga om jordvården samt till jordbrukskommissionerna inrapportera anmärkningar i nämnda hänseende. Givetvis skulle det stå öppet även för enskilda personer att lämna jordbrukskommissionerna upplysningar om vanhävdsfall. Jordbrukskommissionerna, som enligt norrlandskommitténs mening väl också själva under sin verksamhet komme i tillfälle att vinna kännedom om jordbruket i bygderna, skulle vara den handlande myndigheten och bära ansvaret för lagens tillämpning. Kommittén nöjde sig alltså icke med

5(i allenast en myndighet för varje län utan ansåg lämpligt, att även underordnade myndigheter inom varje kommun borde finnas. Norrlandskommittén var dock icke enhällig om förslaget i förevarande del. Reservationsvis gjordes gällande, att berörda institutioner såsom varande obehövliga för de avsedda upplåtelserna av jord näppeligen torde komma till stånd, och att därför den i vanhävdslagen stadgade uppsikt borde anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilken myndighet enligt reservanternas mening ägde bättre förutsättningar än de föreslagna jordbrukskommissionerna att handhava ifrågavarande grannlaga värv. I Kungl. Maj:ts proposition till 1907 års riksdag angående vanhävdslagen upptogos allenast jordbrukskommissionerna med den av norrlandskommittén föreslagna organisation såsom uppsiktsmyndighet. Uteslutandet av de föreslagna jordbrukskommittéerna motiverades i det till propositionen hörande statsrådsprotokollet sålunda, att dessa jordbrukskommittéer, vilkas huvuduppgift låge inom området för ett annat lagförslag, men som av norrlandskommittén pålagts även förevarande övervakande verksamhet såsom en biuppgift, syntes emellertid ensamt för den ifrågasatta kontrollen knappast behövliga. Såsom förhållandena utvecklat sig i norra Sverige, torde man icke behöva hysa någon fruktan, att icke även utan biträde av dylika sockenkommittéer förekommande fall av vanvård, särskilt å trävaruindustriens hemman, komme att bliva hos jordbrukskommissionen anmälda. I motion, nr 254, inom andra kammaren yrkades, att en något effektivare tillsyn å lagens efterlevnad än vad propositionen innehölle måtte anordnas och, särskilt vad anginge förevarande del, att vid sidan av jordbrukskommissionerna ortskommittéer måtte utses eller kunna utses att gå kommissionerna tillhanda. Lagutskottet (utlåtande nr 61) anslöt sig till propositionen och framhöll, att det i allt fall syntes vara skäl uti att i denna del något avvakta tiden och först om det skulle visa sig, att kommissionerna ej ensamma kunde fylla sina uppgifter, på ett eller annat sätt komplettera dem. Emellertid syntes utskottet, att en garanti för att kommissionerna väl fullgjorde sina uppdrag kunde åstadkommas, om de genom särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade reglementen erhölle närmare föreskrifter till efterrättelse. Utskottet ansåg, att bestämmelse härom borde inflyta i lagen, och höll utskottet före, att sådant reglemente, i analogi med vad i förordningen om skogsvårdsstyrelse funnes stadgat, av Kungl. Maj:t fastställdes efter kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hörande. Utskottet bibehöll alltså Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, i vad angick att såsom uppsiktsmyndighet endast skulle finnas jordbrukskommissionen men insköt såsom ett andra stycke till 3 § bestämmelse angående reglemente för jordbrukskommissionerna. Denna ståndpunkt fasthölls av lagutskottet vid 1908 och 1909 års riksdagar, oaktat nyssberörda yrkande om tillsättande av jordbrukskommittéer även vid dessa riksdagar återkom i den modererade form, att tillkomsten av dylika ortsorgan skulle göras beroende av vederbörande kommuns önskan. 1909 års riksdag gjorde ingen ändring i lagutskottets förslag. Den formulering av texten till paragrafen i fråga, som återfinnes i den promulgerade lagen, härleder sig beträffande första stycket från 1907 års proposition och beträffande andra stycket från 1907 års lagutskotts utlåtande. Vidkommande den sålunda i uppsiktslagen med komplettering av det särskilda reglementet stadgade anordningen för utövande av den i lagen föreskrivna uppsikt synes till en början böra klargöras, huruvida förekommande vanhävdsfall i allmänhet bliva upptäckta. De medel, som i detta hänseende för närvarande stå till buds, äro närmare angivna i 4 och 5 §§ i reglementet

57 för jordbrukskommissionerna, däri föreskrives, att jordbrukskommissionerna äga att dels själva genom resor eller eljest skaffa sig noggrann kännedom om uppsiktsområdet och dels att genom annonsering meddela den tid, inom vilken framställning i ärenden, som omförmälas i uppsiktslagen, bör hos kommissionerna göras. De sakkunniga hava sökt erhålla upplysning i förevarande del genom följande till jordbrukskommissionerna utställda frågor: Anser kommissionen, att de gällande stadgandena i 4 och 5 §§ av reglementet för jordbrukskommissionerna innebära tillräckliga garantier för att kommissionen erhåller upplysning om förefintlig vanhävd? Förefinnes behov av inrättande av särskilda sockenkommissioner? Av de anförda svaren framgår, att tre jordbrukskommissioner anse, att i reglementet angivna utvägar för erhållande av upplysning angående vanhävdsfall äro tillfyllest, under det tre jordbrukskommissioner äro av motsatt åsikt. Frågan om tillsättande av sockenkommissioner avvisas av samtliga jordbruks kommissionerna. Emellertid må erinras att, på sätt ovan vid redogörelsen för uppsiktslagens tillämpning blivit närmare omförmält, samtliga jordbrukskommissioner i större eller mindre utsträckning anlitat även andra medel än de i reglementet angivna för upptäckande av vanhävdsfall. Sålunda hava jordbrukskommissionerna genom cirkulärskrivelser anmodat kommunalnämnderna att inkomma med uppgift på sådana fastigheter, som vore hemfallna under uppsiktslagen. I enahanda syfte hava kommissionerna anlitat biträde av hushållningssällskapens lokalavdelningar, jordbrukskonsulenter, vandringsrättare, lantmätare och länsmän (landsfiskaler). Ehuru svaren på de återgivna frågorna kunna ingiva den uppfattning, att den i reglementet föreskrivna anordning för upptäckande av vanhävdsfall är tillfredsställande, tyder dock den omständigheten, att jordbrukskommissionerna ansett sig böra vidtaga extra åtgärder i berörda hänseende, på att så icke är förhållandet. Man kan till en början utgå ifrån att åt en myndighet för ifrågavarande uppgift icke lämpligen bör givas en fast organisation. Uppgiften är icke sådan, att det kan ifrågakomma, att funktionärerna göras till statstjänare i egentlig mening. Att åt uppgiften i fråga givits formen av förtroendeuppdrag, måste förty anses fullt riktigt. Om detta är klart, framställer sig såsom nästa spörsmål, huruvida jordbrukskommissionernas sammansättning är lämpligt avvägd. De sakkunniga hava icke funnit anledning till erinran härutinnan. Kommissionernas verksamhet hava de sakkunniga funnit erkännansvärd. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida jordbrukskommissionema äro enligt nu gällande bestämmelser tillgodosedda med tillräckligt arbetsbiträde. Behovet av arbetshjälp åt jordbrukskommissionema framträder i all synnerhet, om hänsyn tages till vikten av att förefintlig vanhävd kommer till respektive kommissions kännedom. Med nuvarande anordning i detta hänseende är upptäckten av vanhävdsfall i det närmaste beroende på tillfälligheter. Den föreskrivna annonseringen har icke visat sig vara synnerligen effektiv. Vad jordbrukskommissionens möjlighet att själv upptäcka vanhävd angår, är denna beroende på den utsträckning, i vilken kommissionen eller dess ledamöter äro i tillfälle att genom resor undersöka sitt verksamhetsområde. Då något arvode icke lämnas ledamöterna och ej heller torde böra givas dem, kan det icke begäras,

58 att de med åsidosättande av sin huvudsakliga sysselsättning skola ägna någon större tid åt dylika resor. Annorlunda skulle saken ställa sig, om kommissionen vid sin sida hade ett kompetent biträde, som genom täta besök i de olika orterna inhämtade kännedom om jordbrukets skötsel å trävaruindustriens fastigheter och till kommissionen avgåve rapport om vad därvid iakttagits. På detta sätt skulle säkerligen så gott som alla fall, då ingripande från kommissionens sida vore påkallat, komma till kommissionens kännedom, på samma gång som på grund av den tillförlitlighet, som de av biträdet lämnade uppgifterna kunde antagas hava, kommissionen besparades en mängd undersökningar och skriftväxlingar redan på det förberedande stadiet, vilka vid nuvarande anordning icke kunna undvikas. Även den allmänna arten av de uppgifter, jordbrukskommissionerna hava sig förelagda, betingar, att kommissionerna hava tillgång till kvalificerat biträde. Uppsikten över jordvården kräver fackliga insikter, som icke alltid kunna förutsättas förefinnas hos kommissionsledamöterna själva. Ofta blir en jordbrukskommission ställd inför frågor, för vilkas bedömande fordras agronomiska kunskaper. Detta gäller ej blott det preliminära bedömandet av anmälda vanhävdsfall utan även ärendenas vidare behandling, för vilken sakkunnig undersökning och utredning kunna bliva erforderliga. De kontrollerande besiktningar, som förekomma till utrönande, huruvida åtagande eller föreläggande att avhjälpa vanhävd blivit verkställt, torde också lämpligast böra företagas av fackligt utbildad person. Allt som allt torde kunna sägas att, även frånsett synpunkten av minskandet av jordbrukskommissionernas arbetsmängd, en rätt för kommissionen att anlita ett sakkunnigt biträde skulle medföra ej obetydliga fördelar, till fullo uppvägande de kostnader, som därav skulle bliva en följd. Att härigenom också en stor del av den arbetsmängd, som nu åvilar ordföranden, skulle minskas, är givet. Åtskilligt av det arbete, som nu utföres av ordföranden, däribland även sådana skrivgöromål, som förutsätta viss kvalificering och som icke kunna anförtros åt ett vanligt skrivbiträde, skulle komma att utföras av det nämnda biträdet. Härigenom bleve ordföranden i tillfälle att i vidgad grad ägna sig åt ledningen av jordbrukskommissionens verksamhet. Det torde emellertid icke vara erforderligt, att åt ifrågakomna biträde gives fast anställning. Om också såsom framhållits jordbrukskommissionernas verksamhet redan nu åtminstone i de flesta länen är av betydande omfattning och, därest förslaget om vanhävdslagstiftningens utvidgning vinner godkännande, varder än mera omfattande, kan det dock näppeligen antagas, att en hos jordbrukskommission fast anställd tjänsteman skulle bliva fullt sysselsatt. Det torde böra bero på kommissionerna själva att avgöra i vad mån behov av arbetshjälp förefinnes, och böra kommissionerna berättigas att i sådant hänseende i erforderlig omfattning anlita förutom skrivbiträde även biträde av agronomiskt utbildad person. De sakkunniga förutsätta, att de hos hushållningssällskapen anställda jordbrukskonsulenterna härvid först och främst skola komma till användning. Då dessa ej blott besitta nödiga fackliga insikter utan även på grund av sin verksamhet äga ingående kännedom om jordbruket inom respektive län, böra de hava de bästa förutsättningar för ifrågakomna uppdrag. E t t utnyttjande av jordbrukskonsulenternas ortskännedom för jordbrukskommissionernas räkning kan icke anses vara annat än välbetänkt. Något hinder för uppdragets förenande med deras verksamhet i övrigt torde ej föreligga. Skulle vederbörande jordbrukskonsulent ej kunna åtaga sig uppdraget, torde säkerligen annan lämplig person med erforderlig utbildning alltid finnas att tillgå i orten. Vad angår arvode åt det agronomiska biträdet, torde bestämmandet av dess storlek böra överlämnas åt avtal mellan vederbörande jordbrukskommission och biträdet. Att biträdet skall äga rätt till dagtraktamente och reseersättning under resor, som företagas för kommissionen räkning, är givet. Den kostnad för

59 statsverket, som den föreslagna anordningen betingar, synes icke böra beräknas högre än till 2,000 kronor för varje jordbrukskommission. Jordkommissionen har i sitt betänkande del I V om bildande av nya jordbruk Jordkomnärmast å enskild mark. understrukit betydelsen av en enhetlig organisation för handhavande av den sociala jordfrågan, dit kommissionen hänför bl. a. anskaffande av nya jordbruk, arrendelagstiftning och åtgärder till förekommande av jordbruks vanhävdande m. m. Sålunda föreslogos för ändamålet enhetliga länsorganisationer s. k. jordkommissioner samt i mån av behov jordkommittéer inom varje kommun. I jordkommissionens utkast till vanhävdslag har det ålagts dessa jordkommissioner och jordkommittéer att, en var inom sitt distrikt, övervaka lagens efterlevnad. Herrar Ehrenborg och Jansson hava föreslagit, att uppsikten skall anförtros åt jordkommissioner i varje län. Av de anmärkningar, som från de hörda myndigheternas sida framställts mot jordkommissionens förslag, må här anföras: Lagens effektivitet berodde i första hand på de myndigheter, åt vilka dess övervakande anförtroddes. Komme uppsikten att anförtros åt några mera lokala ortsmyndigheter, kunde lätteligen ändamålet med lagen bliva helt förfelat och densamma ägnad att störa god sammanlevnad. Detta krävande uppdrag borde ovillkorligen läggas i händerna på en över alla ortsintressen eller ortsinflytande stående nämnd eller myndighet, vilken inom sig* hade företrädd, förutom fullkomlig opartiskhet, grundliga, praktiska kunskaper på jordbruksområdet. Av flera myndigheter har förordats, att uppsikten anförtroddes åt hushållningssällskapen, vilka efter sin omorganisation ansåges därtill särskilt lämpade. I anledning av vid 1925 års riksdag väckta motioner har riksdagen i skri- Riksdagen velse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad sätt kolonisationen å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande vore fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas. På grund av denna skrivelse har dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Linders, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallat fem personer för att inom sagda departement verkställa utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo. Enligt vad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört skall vid denna utredning övervägas, åt vilken myndighet handhavandet av denna kolonisation skall uppdragas. Vid övervägande av frågan om uppsiktsmyndighetens organisation och verk- Jordunni a samhetssätt hava de jordsakkunniga beaktat vad jordkommissionen anfört om sa 9ändamålsenligheten av en enhetlig organisation för handhavandet av de sociala jordfrågorna. I avbidan på de särskilt tillkallade sakkunnigas utlåtande i kolonisations- och egnahemsfrågan hava de jordsakkunniga ej ansett sig för

60 närvarande böra taga definitiv ståndpunkt till förevarande spörsmål. Jordsakkunniga hava därför tills vidare föreslagit bibehållande av den nuvarande anordningen. Förslaget om tillsättande av ett sakkunnigt biträde åt kommissionen finna de jordsakkunniga förtjänt av uppmärksamhet. Denna fråga synes emellertid böra lösas först i samband med det slutliga ställningstagandet till uppsiktsmyndighetens organisation. Som det emellertid kan antagas, att inom vissa län, där förvärv av fast egendom av bolag eller spekulanter ej nått större utsträckning, behov ej förefinnes av särskild jordbrukskommission, hava de sakkunniga ansett lämpligt att efter Kungl. Maj :ts beprövande för två eller flera län tillsättes en gemensam jordbrukskommission.

4§. Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med motsvarande stadgande i gällande lag. 5 §. I denna paragraf har i överensstämmelse med jordkommissionens förslag stadgats, att i den med jordägaren träffade överenskommelsen skall angivas, vilka särskilda åtgärder det åligger jordägaren att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken en var av dessa skall vara vidtagen. En liknande bestämmelse återfinnes även i 12 § i skogsvårdslagen. Härigenom beredes möjlighet att vid ett eftersättande från jordägarens sida av vad han åtagit sig redan på ett tidigt stadium kunna ingripa häremot, Man behöver således ej avvakta utgången av den för samtliga åtgärders vidtagande fastställda tiden. 6 §.

I denna paragraf har endast vidtagits en redaktionell ändring för att bringa densammas innehåll i överensstämmelse med den ändrade lydelsen av 5 §.

Även i denna paragraf hava endast vidtagits ett par redaktionella ändringar. Då uttrycket »envar, som lagligen ägt företräda bolaget eller föreningen» möjligen kan så tolkas, att därmed skulle avses även person, som på grund av fullmakt eller anställning ägt att i avseende å brukningsdelen företräda bolaget eller föreningen, har stadgandet erhållit den formuleringen att därav tydligt framgår, att detsamma endast har avseende å styrelsemedlem eller annan person, som enligt stadgande i lag företräder bolaget eller föreningen, såsom likvidator eller konkursförvaltare. Genom den vidtagna ändringen i sista punkten har paragrafen gjorts tillämplig även å person, som enligt stadgande i lag må hava företrätt enskild person, även om företrädandet ej haft karaktär av målsmanskap t, ex. konkursförvaltare eller i 7 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. omförmält ombud för utländsk medborgare.

(il Jordkommissionens majoritet (herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och JordkomPettersson) hade i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att, därest missionen. jordbruk utsatts för synnerligen grov vanhävd och jordägaren därjämte visat uppenbar tredska i fråga om vidtagande av åtgärd för dess avhjälpande, domstolen ägde rätt förordna att, om ägaren icke avhände sig fastigheten inom ett år, tvångsförsäljning av densamma skulle äga rum. Staten borde nämligen under angivna förutsättningar vara berättigad påfordra, att jordägaren skildes från innehavet av fastigheten. De hörda myndigheterna, som yttrat sig om denna bestämmelse, hava avstyrkt densamma. En bestämmelse av nu antydd art, som i så hög grad ingriper i den enskilde jordjordägarens rätt till sin egendom, bör uppenbarligen ej införas utan synner- sakkunniga. ligen tvingande skäl. Endast därest erfarenheten från den norrländska uppsiktslagen gåve vid handen, att de möjligheter, som redan nu stå till buds för ernående av det med lagen avsedda ändamål, visat sig i hög grad otillfredsställande, synes en dylik bestämmelse vara befogad. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen har emellertid ingalunda ådagalagt, att det finnes något behov av att tillerkänna domstol en sådan rätt. Under sådana omständigheter hava de jordsakkunniga ansett sig sakna anledning att föreslå upptagande i lagen av någon bestämmelse av nämnda innehåll.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts skall enligt förslaget jordägaren ansvara för hävden å en utarrenderad brukningsdel endast så vitt angår för densamma nödiga byggnader. I första stycket av förevarande paragraf har, i likhet med vad som gäller enligt den norrländska uppsiktslagen, upptagits ett stadgande om utsträckande av jordägarens ansvarighet för vanhävd att omfatta jämväl jorden å en utarrenderad fastighet, därest densamma upplåtits på arrende efter det densamma varit föremål för syn, vid vilken konstaterats vanhävd å jorden. I förtydligande syfte har stadgandet erhållit den formulering, att ansvaret skall omfatta den vid synen befintliga vanhävden. I den mån den vid synen konstaterade vanhävden genom underlätet avhjälpande ytterligare fortskridit å samma områden, där densamma inträtt redan vid synen, ligger det i sakens natur, att jordägaren är skyldig att fullgöra även vad som erfordras för undanröjande av denna stegrade vanhävd. Har däremot efter synen vanhävd inträtt jämväl å områden, varest vid synen icke konstaterats befintligheten av vanhävd, åligger ansvarighet för densammas avhjälpande icke jordägaren, även om vanhävden uppkommit före arrendeavtalets ingående. Beträffande 8 § 2 stycket i den gällande lagen hava herrar Wihlborg och Wihlborgs Nilsson anfört. och Nilssons T\ i. • i • • underDen bristande effektiviteten av det ifrågavarande stadgandet beror först sökning. och främst därpå, att det lämnar möjlighet för ägaren till en fastighet, beträf-

62 fande vilken jordbrukskommissionen funnit anledning till ingripande, att genom fastighetens överlåtande undkomma följderna av vanhävden, blott överlåtelsen sker, innan ärendet lett till åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 §. Tidsutrymmet från det jordägaren först antastats av jordbrukskommissionen till dess ärendet avancerat till det stadium, att sådant åtagande eller föreläggande skett, är redan under normala förhållanden mer än tillräckligt för att en överlåtelse av fastigheten skall kunna åstadkommas. Det är också känt, att bland de fastighetsägare, mot vilka lagen riktar sig, förekomma sådana, som söka på alla upptänkliga sätt förhala yanhävdsärendena. Efter det syn jämlikt 4 § ägt rum, har jordbrukskommissionen jämlikt 5 § att söka träffa överenskommelse med ägaren, varigenom denne åtager sig att återställa fastigheten i hävd. Denna kommissionens åtgärd föranleder, som man kan förstå, ofta en upprepad skriftväxling mellan jordbrukskommissionen och jordägaren. En motvillig jordägare kan under denna skriftväxling avsevärt fördröja förfarandet. Och under tiden förvärras vanhävden. När så äntligen såsom det tyckes faktorerna ligga klara för den ifrågasatta överenskommelsen, mötes jordbrukskommissionen av ett meddelande, att fastigheten blivit försåld; därmed är jordbrukskommissionens dittills verkställda arbete utan verkan. Faller såsom naturligtvis vanligast är den nye ägaren icke under uppsiktslagen, kan intet som helst vidare åtgörande ske; är åter lagen tillämplig jämväl mot den nye ägaren, måste dock förfarandet tagas upp från början med ny skriftväxling, ny syn o. s. v., ett förfarande, som även det kan ändas med meddelande om en ny överlåtelse. Om utsikt icke finnes till uppnående av överenskommelse, har jordbrukskommissionen att anhängiggöra rättegång mot jordägaren. Tydligt är, att ganska lång tid förlöper, innan ärendet kommer i det skick, att rättegången kan börja. Men även då kan jordbrukskommissionen få motse underrättelse om överlåtelse av den vanhävdade fastigheten. Det har för övrigt förekommit, att rättegången varit_ nära slutförd, då jordägaren företett salubrev, varigenom han avhänt sig fastigheten och således gått fri för ansvar. Och resultatet i övrigt har även nu blivit en av de nyssnämnda eventualiteterna. Att ett dylikt system skall i högsta grad försvåra jordbrukskommissionernas arbete och motverka uppsiktslagens syfte, ligger i öppen dag, och detta så mycket mera som det ligger i sakens natur, att det beskrivna tillvägagångssättet skall komma till användning först och främst i avseende å fastigheter, som äro utsatta för den grövsta vanhävden. Men även i sådana fall, då överlåtelsen sker först sedan åtagande eller föreläggande beträffande vanhävdens avhjälpande kommit till stånd, är effektivi• teten hos stadgandet i fråga icke synnerligen stor. På sätt ovan antytts, kan detsamma ej anses innebära annat eller mera än att, om den förre ägaren underlåter att fullgöra åtagandet eller föreläggandet, detta för honom medför bötesansvar enligt 7 §, varemot något nytt föreläggande enligt 6 § andra stycket icke kan meddelas honom. Det allmänna, vars intressen ju genom uppsiktslagen skola tillgodoses, är föga betjänt av allenast en sådan bötespåföljd för den förre ägaren. Betingar avhjälpandet av den vanhävd, som med åtagandet eller föreläggandet avses, såsom ofta är fallet, en kostnad, som överstiger det i 7 § bestämda högsta bötesbeloppet eller tvåtusen kronor, kan det förvisso förväntas att, där fastigheten överlåtits, den förre ägaren skall för att undkomma berörda större kostnad utan tvekan underkasta sig bötespåföljden. Följden blir således även i dessa fall, antingen att vanhävden står kvar, utan att jordbrukskommissionen har möjlighet att ingripa mot den nya ägaren, eller ock att det en gång slutförda vanhävdsförfarandet får tagas om igen från början med kanske samma slutliga negativa resultat. Från de undantagsfall, då ansvarigheten med vederbörande jordbrukskommissions medgivan-

63 de överflyttas å den nye ägaren, torde alldeles kunna bortses. De sakkunniga hava sig icke något sådant fall bekant. Skall uppsiktslagens effektivitet kunna uppehållas på ett tillfredsställande sätt, synes det nödvändigt, att åt det omhandlade stadgandet gives en avfattning, som innebär, att om, efter det en faslighet varit föremål för vanhävdssyn. fastigheten övergår till ny ägare, överlåtelsen icke medför befrielse för den förre ägaren från ansvaret för vanhävdens avhjälpande. Det mot den sistnämnde inledda vanhävdsförfärandet bör fortgå såsom om överlåtelse av fastigheten ej skett, d. v. s. jordbrukskommissionen skall söka att med den förre ägaren träffa överenskommelse enligt 5 § eller ock, om överenskommelse ej kan träffas, o mot honom anhängiggöra rättegång enligt 6 § ävensom i övrigt vidtaga de åtgärder i överensstämmelse med lagen, till vilka förhållandena kunna, giva anledning. I likhet med vad nu är förhållandet bör dock, under förutsättning av jordbrukskommissionens medgivande, med den förre ägarens fritagande ansvarigheten kunna övertagas av den nye ägaren. Genom ett stadgande av ovan nämnd innebörd förebygges i väsentlig mån den eludering av lagen, som de hittills praktiserade överlåtelserna av fastig. heter, mot vilkas ägare vanhävdsförf ärande inletts, visat sig medföra. Sedan syn å en vanhävdad fastighet i lagenlig ordning hållits, kan ägaren icke genom fastighetens avyttring undandraga sig följderna av den vid synen konstaterade vanhävden. Jordbrukskommissionerna behöva följaktligen icke räkna med de risker, varom ovan talats. Då jordägarna icke hava något intresse av att försöka förhala ärendenas slutliga avgörande, kan en snabbare behandling av dem i många fall vara att förvänta. Även härigenom ökas lagens effektivitet i icke ringa grad. Det ifrågasatta stadgandet medför också, att jordägaren icke genom överlåtelse av en fastighet, beträffande vilken syn hållits, undslipper att betala synekostnaderna. Det kan synas obilligt att, då det genom en syn enligt 4 § uppsiktslagen ingalunda slutgiltigt fastslagits, att den ifrågakomna fastigheten är föremål för vanhävd av i lagen avsedd omfattning, låta synen erhålla en så vidsträckt rättsverkan, som det ifrågasatta stadgandet skulle innebära. Gentemot en eventuell invändning i berörda hänseende vilja de sakkunniga, under erinran att synen ju icke lägger hinder i vägen för fastighetens överlåtande — i detta hänseende har jordägaren alltjämt fria händer — framhålla, att frågan huruvida, därest överlåtelse sker, den förre ägaren skall bliva ansvarig för vid synen befunnen vanhävd blir helt beroende av om efter synen följer åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 §. Såväl i jordkommissionens förslag som ock i det av herrar Ehrenborg och JordkomJansson framlagda utkastet hade ifrågavarande stadgande erhållit den ly- ^ssionen. delse, som förordats av herrar Wihlborg och Nilsson. Jämväl de jordsakkunniga hava med instämmande i den motivering, som Jordanförts av herrar Wihlborg och Nilsson, funnit stadgandet böra omredigeras sakkunniga. i huvudsaklig överensstämmelse med dessas förslag. Emellertid hava de jordsakkunniga ansett, att ansvarigheten bör i likhet med vad som gäller för det i första stycket behandlade fall, avse den vid synen befintliga vanhävden. För undvikande av misstolkning hava de jordsakkunniga i förevarande stycke upptagit en erinran därom, att, därest den nye ägaren enligt vad eljest stadgas i lagen är ansvarig för berörda vanhävd, ifrågavarande bestämmelse om den

förre ägarens ansvarighet ej medför befrielse för den nye ägaren från nämnda ansvarighet. Därest den nya ägaren är bolag, ekonomisk förening eller spekulant, är han nämligen ansvarig även för vanhävd, som inträtt före hans förvärv av jorden. 9—12 §§. Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande paragrafer i den norrländska uppsiktslagen och jordkommissionens förslag. 13 §. Rörande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen och i den speciella motiveringen under 2 §.

Övergångsbestämmelser. JordI likhet med den norrländska uppsiktslagen har förevarande lag ej gjorts sakkunniga, tillämplig i de fall, då brukningsdel genom avtal, träffat före dagen för lagens ikraftträdande, till annan upplåtits med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Beträffande frågan huruvida lagen skall avse vanhävd, som uppkommit, innan densamma trätt i kraft, hava de jordsakkunniga anslutit sig till den tolkning av den norrländska uppsiktslagens ståndpunkt i denna del, som får anses hava legat till grund för Kungl. Maj:ts, i den allmänna motiveringen omnämnda utslag den 30 december 1916, eller att den omständigheten, att vanhävden inträtt före lagens ikraftträdande, utesluter lagens tillämplighet allenast för det fall, att å förut odlad jord jordbruket redan före nämnda tidpunkt var fullständigt nedlagt. I och med den nu föreslagna lagens ikraftträdande skall den norrländska uppsiktslagen upphöra att .gälla. I vissa avseende har emellertid sistnämnda lag ansetts böra fortfarande gälla. Därest under tiden för sistnämnda lags giltighet träffats sådant nyttjanderättsavtal, som ovan nämnts, eller därest under sagda tid jordbruk fullständigt nedlagts å förut odlad jord, skall lagen, så vitt den under sin giltighetstid skolat tillämpas, fortfarande vara gällande. Har vidare förfarande redan inletts enligt nämnda lag och fortskridit antingen till åtagande enligt lagens 5 § eller föreläggande enligt dess 6 § eller har mål redan anhängiggjorts enligt densamma, skall lagen fortfarande äga tillämplighet.

Bilaga

A.

Lagen den 25 juni 1909 ang. uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott att för Nedan-Siljans, OvanSiljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ovanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gävleborgs län ävensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län förordna som följer: 1 §. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyras. Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma. Är fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten ansvarig. Vid prövning av frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och äng av sådan omfattning att självständigt jordbruk därå kan idkas och om fastighet besittes huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet. 2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. 3 §. Till utövande av den uppsikt, varom ovan sägs, tillsätter konungen för varje län en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses för en tid av tre år. Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig till efterrättelse det reglemente, som konungen, efter kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hörande, fastställer. 4 §. Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhävd, som ovan förmälts, äger kommissionen att till företagande av syn å fastigheten förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning. 5—262551

C,6 Till syneman må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent. De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. 5 _§. Finner kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att fastighet vanhävdats såsom ovan sägs, söke kommissionen med ägaren träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga, i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande. Kan ej sådan överenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren. 6 §. Har jämlikt 5 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom vilken samma åtgärder skola vara vidtagna. Verkställas ej föreskrivna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen, på yrkande av jordbrukskommissionen, giva jordägaren det nya föreläggande i fråga om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt. 7 §. Eftersattes vad jordägaren enligt 5 § åtagit sig eller enligt 6 § förklarats skyldig utföra, skall, där jordägaren är bolag eller förening, en var, som under den jämlikt 5 eller 6 § bestämda tid lagligen ägt företräda bolaget eller föreningen, dömas att bota minst två hundra, högst två tusen kronor; dock vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke blivit fullgjort, från ansvar fri. Ä r jordägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, under vilkas målsmanskap han må hava stått. 8 §. Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det jorden varit föremål för syn, varom ovan sägs, ansvare likväl jordägaren för befintlig vanhävds avhjälpande. Har, efter det åta gande, enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § skett, fastigheten genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten av nye ägaren övertagits. Innehavare av jord vare skyldig att tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras. 9 §. Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning av den i 7 § stadgade bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej av allmän åklagare anhängiggöras. 10 §. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse av bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas. 11 §. För syneförrättning njute synemännen ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt stadgas. Har åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade syn. 12 §. Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens rätt att i målet fullfölja talan mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 7 § rättegångsbalken är rörande allmän åklagare föreskrivet.

67 Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 1909; dock att lagen ej må tillämpas med avseende å fastighet, som genom avtal träffat före nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten skiljas. Det alla, etc.

68 Bilaga

B.

Jordkommissionens utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk.

Finnes å fastighet åker och äng av den omfattning, att därå drivet jordbruk kan lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj, må jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras, och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla. Vid prövning av frågan, huruvida å fastighet finnes åker och äng av sådan omfattning, som ovan sagts, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet. 2 §.

• Finnes å torp eller därmed jämförlig lägenhet åker och äng av den omfattning, som i 1 § sägs, skall, ändå att torpet eller lägenheten icke är att anse såsom kameralt självständig fastighet, vad i sagda lagrum stadgas äga motsvarande tillämpning. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles. är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Utan hinder av vad ovan stadgas må ock jordbruk i den mån det är oundgängligen nödigt nedläggas å mark, som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål. '4 §.

Jordkommissionen inom varje län och jordkommittéerna, en var inom sitt distrikt, åligger det att övervaka denna lags efterlevnad.

Finner jordkommitté, att jordbruk är utsatt för sådan vanhävd, som ovan förmälts, göre därom anmälan hos jordkommissionen inom länet. Sådan anmälan skall vara åtföljd av noggrann redogörelse över vad vid besiktning å stället iakttagits, ävensom förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. 6 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordkommissionen finner skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhävd, som ovan

69 förmälts, äger kommissionen att till företagande av syn å fastigheten förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning. Till syneman må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent. De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. 7 §•

Finner kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd enligt denna lag föreligger, söke kommissionen med ägaren träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss skälig tid, dock högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skall särskilt angivas, vilka åtgärder det åligger jordägaren att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken en var av sagda åtgärder skall vara vidtagen. 8 §.

Kan ej sådan överenskommelse träffas, instämme kommissionen jordägaren till domstol i den ort, där jorden ligger. Prövar domstolen vanhävd, som i denna lag avses, föreligga, skall domstolen föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren för en var av sagda åtgärder viss skälig* tid, inom vilken densamma skall vara vidtagen. Härvid skall dock tillses, att tiden så avpassas, att vanhävden kan varda avhjälpt inom högst fyra år. 9 §. Vad i 5—8 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren finnes vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden. 10 §. Verkställes ej åtgärd, som jordägaren enligt 7 § åtagit sig eller enligt 8 § förklarats skyldig utföra, inom överenskommen eller stadgad tid, och visas ej, att jordägaren på grund av medellöshet eller annan giltig orsak varit urståndsatt att vidtaga densamma, skall jordägaren dömas att bota minst två hundra, högst två tusen kronor. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må straffet nedsättas till lägst femtio kronor. Var vanhävden synnerligen grov och har jordägaren visat uppenbar tredska vid vanhävdens avhjälpande, må domstolen tillika föreskriva, att fastigheten skall, sedan ett år förflutit från det utslaget vunnit laga kraft, genom överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion, där ej av lagfartsprotokollet framgår, att fastigheten avyttrats; dock må sådant förordnande ej meddelas i fråga om fideikommissegendom. Meddelas föreskrift, som nu nämnts, skall ett exemplar av domstolens utslag tillställas överexekutor. Meddelas föreskriften av överrätt, skall därjämte ett exemplar tillställas underrätten. Underrätten har att anmärka utslaget i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Meddelas ej föreskrift om fastighetens försäljning, skall domstolen förelägga jordägaren ny tid för åtgärdens vidtagande.

11 §• Ä auktion, som i 10 § avses, må fastigheten ej ånyo inropas av den sakfällde. Har överexekutor i enlighet med föreskrift, som i 10 § sägs, förordnat om fastighets försäljning, vare det gällande ändå att fastigheten finnes hava varit avyttrad eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt;_ och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas ur den försålda egendomen. 12 §. Har, efter det fastighet varit föremål för syn enligt 6 §, fastigheten genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svare likväl den förre ägaren för avhjälpande av vanhävd, som uppstått före överlåtelsen, där ej med jordkommissionens medgivande ansvarigheten av nye ägaren övertagits. Innehavare av jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras. 13 §. Anser jordkommissionen, att tillämpning av i 10 § stadgade påföljder bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej av allmän åklagare anhängiggöras. 14 §. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse av bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas. 15 §. För syneförrättning njute synemännen ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt stadgas. Har åtagande enligt 7 § eller föreläggande enligt 8 § ägt rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 6 § förrättade syn. 16 §. Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas i den för brottmål stadgade ordning; och må sådant mål ej hos Konungen fullföljas av annan än i 30 kapitlet 6 § 3 momentet rättegångsbalken nämnd åklagare. 17 §. Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning beträffande jordbruk, som tillhör kronan eller allmän inrättning. Denna lag träder i kraft den , vilken dag lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland med senare gjorda ändringar och tillägg skall upphöra att gälla.

71 Härvid skall dock iakttagas dels att den nya lagen ej må tillämpas med avseende å fastighet, som genom avtal, träffat före nämnda dag, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av fastighetens vanvårdande kan från ii3*ttjanderätten skiljas; dels ock att lagen den 25 juni 1909 fortfarande skall äga tillämpning å mål, som före den anhängiggjorts eller som därefter anhängiggöres på grund av att jordägaren eftersatt vad han före ovan nämnda dag jämlikt 7 § åtagit sig eller enligt 8 § förklarats skyldig att utföra.

72 Bilaga C.

Lagen den 11 juli 1924 om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i lagen den 25 juni 1909 ang. uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland. Kungl. M.aj:t har, på förslag av riksdagen, funnit gott förordna, att 1 och 2 §§ i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas eläröver att jordbruket å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras, ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla. Lag samma densamma. Är fastigheten ansvarig. Vid prövning — en fastighet. 2 §.

Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning med annat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas att förfalla, för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt jordbruk. Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. De alla, etc.

Statens offentliga utredningar 1926 S y s t e m a t i s k (Siffrorna inom klämmer beteckna utredninj

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

f ö r t e c k n i n g ns nnmmer i den kronolcgiska förteckningen.)

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

P. M. ang. tätare tingssammanträden. [6]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. [2] 1921 års pensionskommittés betänkande. 7. Nytt förslag till militär tjänstepensionslag. [3]

Industri. Cement- och betongbestämmelser. Andra upplagan med tillläggsbestämmelser. [13] Tillägg nr 1 till cementbestämmelser. Särtryck ur 1926:13. [14]

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens o c h kommunernas

flnansväsen.

Politi.

Kommunikations väsen.

Bank-, kredit- och pcimiiigväs MI.

Socialpolitik. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder m. m. [1] Postverket. [4] Förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. m. [9]

Försäkringsväsen.

H ä i s o - och sjukvård. K y r k o väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Det svenska skolväsendets organisation. [5] Betänkande ang. gymnastiska centralinstitutet. ["0] Förslag till handbok för svenska kyrkan. [12] Försvarsväsen,

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Förslag till ändrad lydelse av vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. [8] Förslag till lag ang. uppsikt å vissa jordbruk. [15]

Betänkande ang. förenkling av förvaltningsorfanisationen vid arméns truppförband. [7] Förenkling av organisationen a flottans statione! m. m. Del 1. Flottans varv. [11] Utrikes ärenden.

Stockholm 1926. P. A. Norstedt & Söner 262342

Internationell Ȋtt.