Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

National Library of Sweden

»enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A, STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1920:2

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

DE ICKE RÄTTSBILD ADE DOMSAGOBITRÄDÉNAS AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN OCH ANSTÄLLNINGSVILLKOR A V G I V E T D E N 16 J A N U A R I 1 9 2 ö AV

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1926 K r o n o l o g i s k

Utreniing rörande lagstiftningen om arbetstidertja i>tgränming i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begraäs-ning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den 2 november IS25 aygtrna betänkande inni (irslag till revhäorad Ing om »rbetai^kydd. Norstedt. (4), 211 s. S.

f ö r i

o c k n i n g-

2. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Norr • stedt. 32 s. J u .

Ann. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna mod fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det (epartement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt• kingörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga ntredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

Till herr statsrådet och chefen för kungl.

justitiedepartementet.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 27 november 1925 har herr statsrådet >amma dag tillkallat undertecknade att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida —• utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna i samband med en rättegångsreform — redan nu kan beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredsställande ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena samt uppdragit åt undertecknad Ekman att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. I anledning av det givna uppdraget hava de sakkunniga verkställt den utredning, som härmed överlämnas. Jämväl överlämnas förslag till de kungörelser, som skulle erfordras för genomförande av ett förslag i den riktning, utredningen synes möjliggöra, nämligen: 1) kungörelse angående förlängd giltighet av kungörelserna den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 7 november 1919 (nr 682), båda innefattande tillfällig ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen; samt 2) kungörelse med vissa föreskrifter i fråga om de vid domsagornas kanslier anställda icke rättsbildade biträden. Av undertecknad Olivecrona avgivet särskilt yttrande beträffande viss del av förslaget bifogas. Stockholm den 16 januari 1926. Carl Axel Olivecrona.

1—260239

Ekman. S.

Dahlqvist.

D

Departee förutsättningar, från vilka utredningen bör verkställas, angivas närmentschefens anfö- mare i chefens för justitiedepartementet anförande vid ärendets föredragning rande. i statsrådet den 27 november 1925. då departementschefen anförde, bland annat: »Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell. Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna underdomstolarna. Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien. Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med en definitiv reglering av detta senare spörsmål. Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning, som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning. Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna erforderliga skrivbiträden måste den provisoriska lösningen av förevarande spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.» Frågans Vid riksdagarna aren 1914—1919 har frågan om de icke rättsbildade domtidigare behandling. sagobiträdenas ställning motionsvis dragits under riksdagens prövning. I den motion (nr 91), som vid 1919 års riksdag inom första kammaren väcktes i denna fråga, hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

3 om undersökning, i vilka fall och på vad sätt skrivbiträden, som vore i domsagornas kansli — eventuellt även hos häradsskrivare och landsfiskaler — på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrivarbete, skulle kunna erhålla fast anställning med rätt till sjukhjälp, semester och pension. I sitt utlåtande (nr 68) över motionen anförde statsutskottet, bland annat, följande: I förevarande motion hade motionären återupprepat sitt många gånger framförda, men av riksdagen ständigt förkastade yrkande om undersökning, huruvida icke å domsagornas kanslier sysselsatta skrivbiträden borde erhålla fast anställning med rätt till sjukhjälp, semester och pension. Det huvudskäl, som tidigare föranlett riksdagen att avslå motionärens yrkande, hade varit, att det arbete, varom här vore fråga, ålåge vederbörande domhavande att utföra eller bekosta mot åtnjutande av den rätt till sportler, som inginge i domhavandens avlöning. Denna omständighet åter betingades av den väsentligt olikartade arbetsmängd, som förefunnes inom särskilda domsagor. Så kunde hos vissa^ häradshövdingar tidvis föreligga behov av ett större antal skrivbiträden och å andra tider av ett mindre antal sådana. Hos andra domhavande åter kunde arbetet utföras utan något mer eller mindre stadigvarande biträde. Att under sådant förhållande under statens medverkan fast anställa å varje domsagekansli ett större eller mindre antal skrivbiträden med rätt till sjukhjälp, semester och pension, utan att i samband därmed förändrade bestämmelser komme till stånd rörande domhavandes sportelrätt, hade synts utskottet icke vara skäligt. Statsutskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Sex reservanter hade emellertid ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj: måtte snarast möjligt låta utreda, huruvida och på vad sätt biträden, som i domsagornas kanslier vore ständigt och helt sysselsatta med skrivarbete, skulle kunna erhålla fastare anställning med rätt till sjukhjälp, semester och pension eller åtminstone vissa skäliga förmåner, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen. ^ Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden, med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension. T skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, däri riksdagen anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet med i propositionen

4 angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen förmälde sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss angivna syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning. Sedan i anledning av berörda skrivelse en sakkunnig den 19 oktober 1920 förordnats att biträda inom justitiedepartementet med en förberedande utredning av frågan rörande avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare och två sakkunniga den 10 december samma år tillkallats att biträda inom departementet vid verkställande av utredning rörande inom domsagorna anställda icke rättsbildade biträdens ställning samt avlöningsförhållanden och vad därmed ägde samband, avgavs av nämnda tre sakkunniga, i det följande benämnda 1920 års sakkunniga, ett gemensamt, den 24 september 1921 dagtecknat betänkande rörande frågan om avskaffande av sportelsj-stemet såsom avlöningsform för domare med mera. Sedermera tillkallades den 28 juni 1922, sedan vissa myndigheters utlåtanden över nyssnämnda betänkande inkommit, nya sakkunniga att biträda med överarbetning av detsamma; och avgåvo dessa sakkunniga, i det följande benämnda 1922 års sakkunniga, den 28 februari 1923 betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m. Såväl 1920 års som 1922 års sakkunniga föreslogo omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna, och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen, således även avlöningen åt de icke rättsbildade biträdena, övertagas av staten. 1920 års sakkunniga anförde, bland annat: Tvenne viktiga omständigheter talade för genomförande i domsagorna av en anordning, varigenom häradshövdingarna, vilka ju med sina sportler hade att bestrida kostnaderna för domsagoförvaltningen, befriades från denna skyldighet. Dessa omständigheter voro dels den på senare tid inträffade stegringen av förvaltningsutgifterna och dels det allt starkare framträdande kravet att en tryggare och ekonomiskt förmånligare ställning måtte beredas de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena; och framhöllo nämnda sakkunniga beträffande frågan om förbättrande av ifrågavarande biträdens ställning, att dessa biträden utförde ett för staten nödvändigt arbete och därutinnan intoge en ställning, analog med statsanställda skrivbiträden hos andra statsmyndigheter. Det måste vid sådant förhållande erkännas vara ett billigt krav. att de i domsagorna tjänstgörande skrivbiträdena även beträffande avlöning samt övriga förmåner gjordes jämställda med skrivbiträden i statens tjänst. Då de i domsagorna anställda skrivbiträdena i regel vore för sin utkomst uteslutande hänvisade till förtjänsten av skrivarbetet och denna sällan torde med giva några besparingar för framtiden, riskerade skrivbiträdena att på ålderdomen eller vid inträffad sjukdom bliva ställda utan medel till sitt uppehälle. Att på ett tillfredsställande sätt ordna skrivbiträdenas förhållanden genom fastställande av löneförmåner och tjänstgöringstid i överensstämmelse med vad för de statsanställda skrivbiträdena gällde, torde icke låta sig göra, så länge skrivbiträdena avlönades av häradshövdingarna, utan ett tillgodoseende av

5 skrivbiträdenas skäliga krav i förevarande avseende syntes endast kunna ske genom att staten övertoge deras avlönande. De statsanställda skrivbiträdena torde böra tillsättas av vederbörande häradshövdingar genom utfärdande av konstitutorial efter det ifrågavarande befattningar kungjorts lediga. Det torde kunna tagas för givet, att befattningarna i regel komme att besättas med häradshövdingarnas skrivbiträden, vilka genom sin föregående tjänstgöring vunnit särskild kompetens för desamma. Skrivbiträdena borde i allmänhet kunna skiljas från sina befattningar endast såvida de gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i tjänsten, i vilket fall det skulle ankomma på häradshövdingen att entlediga skrivbiträde under de förutsättningar, som i allmänhet gällde beträffande biträden i statens tjänst. Med hänsyn till möjligheten att genom förändrade bestämmelser inskränka renskrivningsarbetets omfattning — varigenom antalet skrivbiträdesbefattningar måhända skulle kunna något nedbringas — samt särskilt på grund av angelägenheten att icke försvåra processreformens genomförande hade de sakkunniga emellertid ansett, att skrivbiträdena icke borde garanteras att fortfarande bliva bibehållna i statens tjänst vid förändrad organisation av domstolarna eller då av annan anledning någon skrivbiträdesbefattning funnes böra indragas. Detta uteslöte givetvis icke. att man särskilt efter processreformen borde söka att i största möjliga utsträckning bereda de förutvarande skrivbiträdena anställning vare sig vid de nya domstolarna eller hos andra statens myndigheter. Något rättsanspråk i sådant hänseende borde skrivbiträdena emellertid icke erhålla. Enligt det förslag, som 1920 års sakkunniga avgåvo, skulle sålunda ren.skrivningsarbetet i domsagorna jämte sådana kansligöromål, för vilka icke rättsbildade arbetskrafter plägade anlitas, utföras till huvudsaklig del av fasta, statsanställda biträden och i övrigt medelst anlitande av tillfällig skriv hjälp på statens bekostnad. De fast anställda biträdena skulle i allmänhet placeras i en lönegrad, motsvarande första lönegraden i löneplanen för ordinarie kvinnliga tjänstemän vid statsdepartement, men i de domsagor, där tre eller flera fast anställda biträden erfordrades, skulle ett biträde placeras i lönegrad, motsvarande andra lönegraden i nyssnämnda löneplan. Som dessa biträden ej borde vinna anställning såsom ordinarie befattningshavare, skulle de för ordinarie befattningshavare vid statsdepartement bestämda avlöningarna minskas med ett belopp, motsvarande vad sistnämnda befattningshavare hade att vidkännas i pensionsavgifter, därvid förutsattes, att biträdena i domsagorna efter uppnående av den levnads- och tjänsteålder, som i allmänhet erfordrades för rätt till pension, i annan ordning av statsmedel skulle tillerkännas ålderdomsunderstöd, motsvarande den till jämförliga ordinarie befattningshavare i statens tjänst utgående pensionen. 1922 års sakkunniga anförde, bland annat: Med rätta hade framhållits, att billigheten fordrade, att de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena, vilka utförde ett för staten nödvändigt arbete och därutinnan intoge en ställning, analog med statsanställda kvinnliga biträden hos andra myndigheter, i fråga om avlöning och andra förmåner jämställdes med sistnämnda biträden. Av 1920 års sakkunniga hade anförts, att av häradshövdingarna lämnade uppgifter rörande hos dem anställda icke rättsbildade biträdens avlöningsförmåner visade, att dessa väsentligen understigit den avlöning, som utgått till statsanställda kvinnliga biträden, varjämte erinrats, huruledes de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena, vilka yt-

6 terst sällan kunnat göra några besparingar å inkomsterna av sitt arbete, riskerade att på ålderdomen och vid sjukdom bliva ställda utan medel till sitt uppehälle. Tillika hade anmärkts, att det ej torde låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt ordna ifrågavarande biträdens ställning genom bestämmande av löneförmåner och tjänstgöringstid i överensstämmelse med vad för de statsanställda biträdena gällde, så länge de förra avlönades av häradshövdingarna. Då i vissa från häradshövdingehåll avgivna yttranden mot nämnda uppfattning gjorts gällande, att åt omförmälda biträden i domsagorna borde kunna fastställas arvoden, motsvarande statsanställda biträdens löner, vilka arvoden skulle utanordnas av länsstyrelserna mot avdrag å vederbörande häradshövdingar tillkommande avlöningsmedel, torde böra erinras, att i en del av de större domsagorna den häradshövdingen av statsmedel tillkommande avlöningen ej skulle förslå till bestridande av dessa biträdens löner. I andra yttranden framkomma förslag angående fastställande åt biträdena av arvoden, som skulle gäldas till viss del av häradshövdingen och till återstående del av staten, eller angående inrättande av en pensionskassa för ifrågavarande biträden med bidrag bland annat av häradshövdingarna, torde kunna bemötas därmed, att häradshövdingarna, så länge nuvarande lönereglering gällde, icke mot sitt bestridande torde kunna åläggas att utgiva av statliga myndigheter fastställda belopp till biträdenas avlöning eller pensionering. Vad beträffade det i ett yttrande framkomna förslaget rörande beviljande av arbetspremier av allmänna medel efter vissa års tjänstgöring, kunde anmärkas att, då det torde vara vanligt, att häradshövdingarna beviljade mera fast tjänstgörande biträden påökning i avlöningen efter några års tjänstgörig, det kunde befaras, att ett införande av arbetspremier från statsverket skulle hava till följd, att sådan förhöjning i avlöningen från vederbörande häradshövdings sida utebleve. Av det anförda torde framgå, att frågan om ordnande av de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden ej kunde lösas på ett tillfredsställande sätt annat än genom beredande av statsanställning åt dem, något som i sin ordning nödvändiggjorde en ändrig i gällande system för häradshövdingarnas avlönande. I enlighet med det av 1922 års sakkunniga avgivna förslaget borde alltså ordnandet av arbetet med renskrivning och andra enklare kansligöromål i domsagorna ske i enlighet med de av 1920 års sakkunniga angivna allmänna grunderna, d. v. s. dels genom anställande av fasta biträden och dels genom anli1ande av tillfällig skrivhjälp. Med hänsyn till den inverkan en blivande rättegångsreform kunde utöva på behovet av renskrivningsarbete vid underrätterna, syntes de fasta biträdena tills vidare icke böra uppföras såsom ordinarie befattningshavare. Vid sådant förhållande torde avlöningsmedel för ifrågavarande befattningshavare böra bestridas av anslag å extra stat. Avlöningsförhållandena borde ordnas så, att i varje domsaga, där fast biträde vore anställt, ett biträde skulle vara placerat i andra lönegraden, att i några av de största domsagorna därjämte ett biträde skulle vara anställt med lön inom tredje lönegraden, samt att övriga biträden skulle uppbära avlöning inom första lönegraden, dock att i vissa av de domsagor, där ett biträde av tredje lönegraden skulle vara anställt, ännu ett biträde borde erhålla lön inom andra lönegraden, allt inom den för kvinnliga befattningshavare då gällande avdelningen C av löneplanen för tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen. Tillsättandet av fast biträdesbefattning borde tillkomma vederbörande hovrätt. Ansökningarna borde emellertid ingivas till häradshövdingen, som skulle hava att översända desamma jämte eget yttrande till hovrätten. Beträffande pension anförde slut-

ligen 1922 års sakkunniga att det finge antagas, att riksdagen ej komme att undandraga sig att bevilja sådana befattningshavare pension under de förutsättningar, som i allmänhet gällde för civila tjänstinnehavares rätt till pension. Emellertid hade 1920 års sakkunniga även tagit under övervägande, huruvida och i vad mån en förbättring av de inom domsagorna anställda icke rättsbildade biträdenas ställning skulle kunna åvägabringas för det fall, att det framlagda förslaget rörande modifikation av sportelsystemet och därmed följande statsanställning av skrivbiträdena funnes icke böra genomföras; och anförde härutinnan nämnda sakkunniga följande: Då frågan om beredande av förbättrad ställning åt inom domsagorna tjänstgörande icke rättsbildade biträden motionsvis varit före i riksdagen, hade särskilt påyrkats, att ifrågavarande biträden av statsmedel måtte tillerkännas en mindre grundlön jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension. Det torde därför böra undersökas, huruvida skäl kunde anses föreligga att, vid bibehållande av det nuvarande avlöningssystemet för häradshövdingarna, bereda de icke rättsbildade biträdena nu omnämnda förmåner. Vad då först beträffade den ifrågasatta grundlönen, måste givetvis blivande bestämmelser rörande en sådan för att leda till avsedd förbättring av skrivbiträdenas ställning kompletteras med föreskrifter om skyldighet för häradshövdingarna att utgiva ersättning till nämnda biträden enligt fastställda grunder. I motionerna syntes också hava varit förutsatt, att sådana föreskrifter skulle meddelas. E t t åläggande för häradshövdingarna att enligt bestämda grunder ersätta sina skrivbiträden för av dem verkställt arbete mötte emellertid synnerligen stora svårigheter såväl med hänsyn till växlande arbetspriser och levnadskostnader å olika orter som på grund av_det olikartade arbete, som ombesörjdes av de i domsagorna anställda skrivbiträdena. Det torde därför knappast återstå annat än att låta häradshövdingarna med något bestämt, för viss tid, exempelvis månatligen, utgående belopp bidraga till sina skrivbiträdens avlöning. För vinnande av kontroll, att åsyftade belopp verkligen komme skrivbiträdena till godo, finge väl då bestämmas, att beloppen skulle av länsstyrelsen avdragas å häradshövdingen tillkommande avlöningsmedel samt direkt tillställas vederbörande skrivbiträde. Vid genomförandet av en sådan anordning mötte emellertid åtskilliga svårigheter. Väl torde ett medgivande från häradshövdingens sida att honom tillkommande avlöningsmedel finge på angivet sätt tagas i anspråk för hans skrivbiträdens avlönande kunna stadgas som villkor för att häradshövdingen skulle äga uppbära partiell löneförbättring. I de domsagor, där partiell löneförbättring icke utginge, lärer däremot icke finnas någon möjlighet att tillförbinda häradshövdingen att avlöna sina skrivbiträden enligt vissa bestämda grunder. T den stora mängd domsagor, där den partiella löneförbättringen icke uppginge till så stort belopp, som häradshövdingen finge tänkas böra avstå till skrivbiträdena, skulle nu ifrågasatta anordning komma att leda till den påföljd, att häradshövdingen komme att berövas till större eller mindre del den stomme av hans inkomster, som den kontanta avlöningen vore avsedd att utgöra. Han bleve sålunda i dessa fall allt mera hänvisad att för sina levnadskostnaders bestridande huvudsakligen lita till sportelinkomsterna. Olägenheterna härav komme i särskilt hög grad att framträda i de fall, då domsaga förvaltades av vikarie under längre ledighet för häradshövding. En anordning sådan som den nu ifrågasatta komme därjämte att i hög grad komplicera de redan nu tämligen invecklade bestämmelserna rörande avlöningsförhållandena i domsagorna samt ordningen för avlöningsmedlens utbetalning. Ett

8 åläggande för häradshövdingarna att avlöna sina skrivbiträden enligt bestämda grunder måste slutligen med nödvändighet öva inverkan på förvaltningskostnaderna i domsagorna och därmed indirekt på lönefyllnadernas belopp. P å grund härav torde vara ovisst, om på denna väg någon mera avsevärd besparing kunde vinnas för statsverket i jämförelse med vad fallet komme att bliva, om biträdena gjordes till helt statsavlönade. Det sjmtes då vara enklare och naturligare att taga steget fullt ut genom att bereda skrivbiträdena statsanställning i enlighet med vad de sakkunniga tidigare förordat. Om sålunda — under förutsättning att avlöningssystemet för häradshövdingarna i övrigt ansåges böra bibehållas — ett ingripande från statens sida i skrivbiträdenas vanliga avlöningsförhållanden knappast syntes motiverat, tord^ detsamma även gälla beträffande biträdenas rätt till semester. I likhet med den vanliga avlöningen vore semestern att hänföra till förmåner av så att säga regelbunden natur, och tillgodoseendet av biträdenas krav i dessa hänseenden borde ankomma på häradshövdingarna, vilka för att bliva i stånd att bestrida dylika regelmässiga förvaltningskostnader tilldelades lönefyllnad av statsmedel i fall, då sådant erfordrades. Förmånen av semester torde också redan nu av häradshövdingarna i allmänhet beviljas åt deras mera fast anställda skrivbiträden. Det återstode emellertid att tillse, i vad mån ökad trygghet skulle kunna beredas skrivbiträdena i domsagorna i händelse av sjukdom samt sedan arbetsförmågan i följd av ålder blivit väsentligen nedsatt eller upphört. I själva verket torde den viktigaste anmärkningen i fråga om skrivbiträdenas ställning ligga däri, att dessa biträden efter att hava ägnat en stor del av sitt liv åt arbete till gagn för det allmänna kunde komma att på sin ålderdom stå utan medel för sitt uppehälle, därest ej vederbörande häradshövding genom inköp avlivränta eller på annat sätt sörjt för biträdet uti ifrågavarande avseende. De till häradshövdingarna utgående lönefyllnaderna kunde tydligen icke beräknas med hänsyn till att häradshövdingarna skulle bliva i tillfälle att bereda sina skrivbiträden understöd på deras ålderdom eller vid sjukdom. Därjämte vore särskilt i fråga om ålderdomsunderstöd att märka, att utgivande av sådant understöd ofta skulle komma att åligga annan häradshövding än den, som huvudsakligen dragit nytta av vederbörande skrivbiträdes arbetskraft. Då, oavsett att skrivbiträdena antoges samt avlönades av vederbörande häradshövdingar, det icke kunde förnekas, att deras arbete utfördes i det allmännas intresse, syntes därför starka skäl tala för att understöd bereddes dem av statsmedel på deras ålderdom samt i vissa fall vid långvarigare sjukdom. På grund av de ifrågavarande biträdenas icke officiella ställning samt det lösliga sätt, på vilket de antoges, syntes det emellertid ej böra ifrågakomma att av dem upptaga några avgifter såsom bidrag till åsyftade understöd, detta så mycket mindiv som dessa biträdens löneförmåner i allmänhet ej obetydligt understege vad som tillkomme skrivbiträden i statens tjänst. Såsom förutsättning för rätt till ålderdomsunderstöd torde endast böra stadgas, att vederbörande under en längre följd av år haft sin huvudsakliga sysselsättning såsom skrivbiträde i domsaga (eller hos statsmyndighet) och tilllika uppnått viss levnadsålder i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i fråga om motsvarande befattningshavare i statens tjänst erfordrades för rätt till pension. P å Kungl. Maj:t torde sedan böra ankomma att på därom i varje särskilt fall gjord framställning förklara vederbörande berättigad till ålderdomsunderstöd ävensom bestämma understödets belopp. Genom den nu föreslagna anordningen vunnes väl icke, att skrivbiträdena erhölie något rättsanspråk på ålderdomsunderstöd, i synnerhet som det fortfarande komme att stå. vederbörande häradshövdingar fritt att efter gottfirmande entlediga sina skrivbiträden. Det torde emellertid kunna förväntas, att icke minst utsikten för ett

9 äldre skrivbiträde att om någon tid erhålla ålderdomsunderstöd komme att utgöra ett det starkaste motiv för vederbörande häradshövding att icke från sig skilja ett sådant biträde, såframt icke alldeles särskilda skäl nödvändiggjorde en dylik åtgärd. Jämväl i fråga om beviljande av sjukhjälp torde böra föreskrivas, att beslut därom skulle för varje särskilt fall meddelas av Kungl. Maj:t efter _ därom gjord ansökning. Såsom förutsättning för rätt till sjukhjälp torde därvid böra gälla, att vederbörande skrivbiträde längre tid, exempelvis tio år, åt arbete i domsaga (eller hos statsmyndighet) ägnat huvudsakliga delen av sin arbetskraft. Vidare torde sjukhjälp ej böra få åtnjutas under mera än viss del, exempelvis tre månader, av kalenderår. Då sålunda såväl ålderdomsunderstöd som sjukhjälp borde till beloppet av Kungl. Maj:t bestämmas för varje särskilt fall, torde därvid icke böra föreskrivas annan begränsning, än att dels ålderdomsunderstödet icke finge överstiga den pension, som vore tillförsäkrad motsvarande befattningshavare i statens tjänst, och dels sjukhjälpen icke finge överstiga vad sådana befattningshavare i statens tjänst ägde att uppbära under tjänstledighet på grund av sjukdom. För att i förekommande fall. då icke rättsbildat biträde sökt ålderdomsunderstöd eller sjukhjälp, underlätta utredningen angående den tjänstgöring i domsaga, som av samma biträde fullgjorts, torde böra stadgas skyldighet för häradshövdingarna att föra anteckningar rörande antagande och entledigande av skrivbiträden ävensom angående den huvudsakliga arten av dessas tjänstgöring. Av uppgifter, vilka meddelats av häradshövdingarna, syntes framgå, att med tillämpning av ovan angivna grunder ålderdomsunderstöd kunde komina att omedelbart beviljas åt 12 skrivbiträden samt att beträffande ytterligare omkring 23 skrivbiträden fråga om beviljande av sådant understöd kunde förväntas uppkomma under de närmaste tio åren. Antalet av de skrivbiträden, som under en mera avlägsen framtid borde komina i åtnjutande av ålderdomsunderstöd, undandroge sig givetvis ett någorlunda tillförlitligt bedömande. Av nu anförda skäl borde enligt 1920 års sakkunnigas mening —- under förutsättning att det i första hand framställda förslaget rörande modifikation av sportelsystemet såsom avlöningsform för häradshövdingarna icke vunne bifall — av riksdagen begäras ett anslag till erforderligt belopp avsett att användas för bestridande enligt här förut angivna grunder av ålderdomsunderstöd samt sjukhjälp åt sådana icke rättsbildade biträden inom domsagorna, vilka åt domsagoarbetet under en längre följd av år ägnat hela eller i allt fall huvudsakliga delen av sin arbetskraft. Slutligen ansågo sig 1920 års sakkunniga böra framhålla, att, även om förslaget rörande modifikation av sportelsystemet genomfördes, ålderdomsunderstöd borde beviljas åt sådana skrivbiträden inom domsagorna, vilka med hänsyn till ålder och föregående tjänstgöring finge anses skäligen böra därav komma i åtnjutande, men vilka på grund av uppnådd hög ålder eller av annan anledning icke lämpligen borde erhålla statsanställning. P å grund av det samband, de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlönings- Grunderna förhållanden äger med avlöningssystemet för häradshövdingarna, lämnas här i f^v^nqarkorthet en redogörelse för de grunder, enligt vilka häradshövdingarnas inkom- nas inkom, j . •• j äter av dom7 ster av domsagorna aro bestämda. saqorna. Under tiden före den nu gällande löneregleringen för häradshövdingarna av år 1874 bestodo häradshövdingarnas löneförmåner till huvudsaklig del av sportelersättning för av dem verkställda ämbetsåtgärder. f—200239

10 I propositionen angående 1874 års lönereglering uttalades, att sportlerna, i den mån de erfordrades såsom vederlag för de med domsagoförvaltningen förenade kostnader, bibehölles, men den egentliga avlöningen bekostades av staten. För en del domsagor, i vilka sportlerna icke ansetts bliva tillräckliga till förvaltningskostnadernas bestridande, bestämdes förvaltningskostnadsbidrag till angivna belopp. Vissa förändringar i föreskrifterna angående expeditionslösen hava emellertid sedermera utövat inverkan på häradshövdingarnas inkomster. Härutinnan äro särskilt att märka de nya lösenbestämmelser, vilka betingades av de år 1875 antagna lagfarts- och inteckningsförordningarna med deras föreskrifter om uppläggande av fastighetsböcker. Under åren 1918 och 1919 hava dessutom vidtagits provisoriska förhöjningar av vissa lösensatser. I det den 9 januari 1920 avgivna sakkunnigbetänkandet angående partiell löneförbättring åt häradshövdingarna uttalades, att verkningarna av 1874 års lönereglering icke gestaltat sig så som avsett varit. Den till grund för löneregleringen liggande förutsättningen, att sportelinkomsterna i de särskilda domsagorna i allmänhet skulle komma att i det närmaste motsvara förvaltnings. kostnaderna, hade icke inträffat, utan i de flesta fall hade för häradshövdingarna uppstått ett större eller mindre ' överskott. Berörda förhållande torde utgöra enda förklaringen till att frågan om löneförbättring åt häradshövdingarna kunnat så länge undanskjutas. För övrigt hade ett flertal omständigheter föranlett, att överskottet av sportelinkomsterna icke kunnat utfalla jämnt i de särskilda domsagorna, liksom överskottet även i samma domsaga ofta från tid till annan företett icke obetydliga växlingar. Under det överskottet i en del domsagor oftast uppgått till tämligen avsevärda belopp, vore det i andra domsagor ganska ringa, och även på sista tiden hade förekommit fall, då sportelinkomsternas belopp icke överstigit förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till penningvärdets betydande fall måste emellertid de belopp, till vilka i de flesta domsagorna häradshövdingarnas inkomster, efter avdrag av de avsevärt stegrade förvaltningskostnaderna, för det dåvarande uppginge, utan tvivel betecknas såsom alltför ringa. Häradshövdingarnas inkomster av domsagorna utgå för närvarande enligt följande grunder: Häradshövdingarna uppbära av statsmedel lön med ett och samma belopp, 4,500 kronor, samt tjänstgöringspenningar, bestämda till olika belopp i olika domsagor, från 200 kronor upptill 3,400 kronor, varjämte i tjugutvå domsagor förekomma förvaltningskostnadsbidrag, växlande mellan 200 och 1.000 kronor. Därjämte åtnjuta häradshövdingarna inkomst genom den lösen, som den rättssökande allmänheten har att enligt kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen erlägga för häradsrättens och domhavandens expeditioner. Genom kungl. kungörelserna den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 7 november 1919 (nr 682) har Kungl. Maj:t medgivit förhöjning av vissa lösensatser, vilken förhöjning dock endast äger provisorisk giltighet. Enligt kungl. kungörelsen den 21 november 1924 (nr 491) skall förhöjningen äga tillämpning tillsvidare intill den 1 juli 1926. Förhöjningen avser de i förordningen an-

11 gående expeditionslösen upptagna expeditioner under rubrikerna: avskrift annan, fastighetsbok, utdrag av, protokoll annat; och utgår förhöjningen med samma belopp som grundlösen. Därjämte är förhöjning medgiven för den under rubriken: protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan dylik förrättning, upptagna expedition, men torde denna förhöjning, som utgår efter i viss mån annan grund än den övriga förhöjningen, för häradshövdingarnas del sakna praktisk betydelse. Alltsedan år 1920 hava vidare genom partiell löneförbättring flertalet häradshövdingar kommit i åtnjutande av en provisorisk lönefyllnad, vilken beräknas enligt följande grunder. Såsom minimiinkomst för häradshövding — bortsett från dyrtidstillägg och stämpelprovision —• har antagits ett belopp av 11,000 kronor utom för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län samt Härjedalens domsaga, för vilka häradshövdingar minimiinkomsten fastställts till 11,500 kronor. För att den förutvarande relationen mellan inkomsterna i olika domsagor måtte i någon mån bibehållas, har emellertid lönefyllnad tilldelats ej blott de häradshövdingar, vilkas behållna inkomster beräknats understiga 11,000 (resp. 11,500) kronor, utan även de häradshövdingar, vilkas inkomster ansetts skola överstiga nämnda belopp, dock så att lönefyllnad ej utgår till häradshövdingar i domsagor, där den behållna inkomsten beräknats komma att uppgå till eller överstiga 15,000 kronor. Bortsett från de särskilt omnämnda domsagorna gäller sålunda i fråga om domsagor, där behållna inkomsten beräknas uppgå till högst 9,000 kronor, att lönefyllnaden utgår med det belopp, som erfordras för att höja den beräknade inkomsten till 11,000 kronor. Beträffande domsagor, där den behållna inkomsten beräknats överstiga 9,000 kronor men understiga 15,000 kronor, utgår lönefyllnaden med successivt minskade belopp allt efter ökningen av den beräknade inkomsten, högst med 2,000 kronor och lägst med 100 kronor enligt skala, som återfinnes i proposition nr 334 till 1920 års riksdag. Vidare hava häradshövdingarna i vissa domsagor tillerkänts resekostnadsbidrag högst med en tredjedel av resekostnadernas beräknade storlek. De till de särskilda häradshövdingarna såsom lönefyllnad och resekostnadsbidrag utgående beloppen skola fastställas periodvis med ledning av statistiska uppgifter, som häradshövdingarna hava att avgiva rörande beloppen av sportelinkomster och förvaltningsutgifter i domsagorna. Den nu löpande perioden har beräknats till 5 år från den 1 juli 1923 eller till den 1 juli 1928, såvida ej en definitiv lönereglering för häradshövdingarna inom denna tidrymd kommer till stånd. Det till häradshövdingarna utgående dyrtidstillägg beräknas å ett antaget inkomstbelopp av 7,800 kronor om året. I den mån häradshövdingarna ombesörja försäljning av de till expeditionerna erforderliga stämplar äga de härför uppbära försäljningsprovision. Avlöningen till de vid domsagokanslierna anställda icke rättsbildade biträ- Sakkunniga. dena åligger det, såsom av det föregående framgår, häradshövdingarna, som tillgodonjuta inflytande expeditionslösen (sportler) i domsagorna, att helt bestrida; och endast den överenskommelse, som i varje särskilt fall förefinnes mel-

lan häradshövdingen och biträdet, reglerar lönens storlek liksom övriga villkor för anställningen. I samband med förslaget om förändringen av avlöningssystemet för häradshövdingarna avgåvo, såsom ovan nämnts, 1920 års och 1922 års sakkunniga förslag, att de i domsagorna anställda icke rättsbildade biträdena skulle bliva statsanställda; och framhölls därvid såsom skäl för förändringen i avlöningssystemet för häradshövdingarna, bland annat, önskvärdheten av att en tryggare och ekonomiskt fördelaktigare ställning bereddes nämnda biträden. Förslaget om förändringen i avlöningssystemet för häradshövdingarna har ännu icke upptagits till slutlig omprövning; och en definitiv reglering av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor lärer på grund av det intima samband, som detta spörsmål äger med frågan om en förändring av avlöningssystemet för häradshövdingarna, icke kunna äga rum utan i sammanhang med lösning av den sistnämnda frågan. Då enligt departementschefens uttalande den nu ifrågasatta provisoriska anordningen för förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning måste sökas genomförd utan att ökade kostnader för statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas, uppställer sig givetvis det spörsmålet, huruvida häradshövdingarna, vilka, såsom nämnts, tillgodonjuta inflytande expeditionslösen i domsagorna men själva hava att avlöna erforderliga icke rättsbildade biträden, genom statens ingripande kunna åläggas att under gällande lönereglering vidtaga åtgärder till förbättrande av ifrågavarande biträdens ställning. Såsom den föregående framställningen visar, ingår i den ordinarie avlöningsstaten för häradshövdingarna lön, tjänstgöringpenningar och i vissa domsagor förvaltningskostnadsbidrag. Härtill kommer den partiella löneförbättringen och dyrtidstillägget ävensom expeditionslösen, som häradshövdingarna äga uppbära. Angående häradshövdingarnas rätt med avseende å de olika slagen av inkomster yttrade 1920 års sakkunniga i samband med frågan om genomförande avförslag angående ny lönereglering för häradshövdingarna, att häradshövdingarna väl icke kunde utan eget medgivande förpliktas att övergå på den nya lönestat, som bleve en följd av förslagets antagande. Att märka vore emellertid, att häradshövdingarna icke ägde något rättsligen grundat anspråk på att de i förordningen angående expeditionslösen stadgade lösensatserna skulle bibehållas vid sina belopp och ej heller på att framgent komma i åtnjutande av medgiven partiell löneförbättring. En häradshövding, som kvarstode på gällande lönestat, skulle sålunda endast vara berättigad att uppbära utgående lön, tjänstgöringspenningar och eventuellt förvaltningskostnadsbidrag jämte den expeditionslösen, som framdeles kunde bliva bestämd, men därvid hava till åliggande att bestrida förvaltningskostnaderna i domsagan. Och i sitt yttrande angående ordnande av biträdenas ställning utan samband med en förändring av häradshövdingarnas lönesystem yttrade dessa sakkunniga — i sammanhang med frågan att låta häradshövdingarna med något bestämt, för viss tid, exempelvis månadsvis, utgående belopp bidraga till sina skrivbiträdens avlöning, vilket belopp

13 skulle avdragas å häradshövdingen tillkommande avlöningsmedel och av länsstyrelsen direkt tillställas vederbörande skrivbiträde — att ett medgivande från häradshövdingens sida att honom tillkommande avlöningsmedel finge på angivet sätt tagas i anspråk för hans skrivbiträdens avlönande väl torde kunna stadgas som villkor för att häradshövdingen skulle äga uppbära partiell löneförbättring. I det av 1922 års sakkunniga avgivna betänkandet angående lönereglering för befattningshavare i domsagorna framhölls i fråga om häradshövding, som föredroge att kvarstå på gällande stat, att i anslutning till vad som gällde beträffande liknande befattningshavare vid statsdepartement, utgående partiell löneförbättring icke borde efter den nya avlöningsstatens ikraftträdande tillkomma häradshövding, som anmälde sig ej vara villig att övergå på denna stat, ävensom att sådan häradshövding icke borde kunna göra anspråk å tillgodonjuta nde av utgående provisorisk förhöjning i vissa lösensatser. Den provisoriska förhöjningen av expeditionslösen gäller, såsom förut nämnts, enligt kungl. kungörelsen den 21 november 1924 tillsvidare intill den 1 juli 1926. Vid prövningen av frågan om fortsatt giltighet av bestämmelser i detta avseende synes med hänsyn till beskaffenheten av denna inkomst hinder ej möta att, även utan samband med en lönereglering för häradshövdingarna, stadga för häradshövdings rätt att tillgodonjuta den förhöjda expeditionslösen vissa villkor, avseende förbättrande av de icke rättsbildade biträdenas ställning. Härvid måste dock förutsättas, att den provisoriska förhöjningen, som till en del torde vara beräknad att utgöra avlöning åt häradshövdingen själv, också avväges med hänsyn till kostnaderna för domsagoförvaltningen. Av beräkningar, som verkställts angående den ungefärliga inkomsten i domsagorna av förhöjningen i lösen och dennas förhållande till kostnaderna för de icke rättsbildade biträdena i domsagorna, synes framgå, att förhöjningen, som utgår oförändrad sådan den fastställdes åren 1918 och 1919 eller med lika belopp som den ordinarie lösen för vissa expeditioner, bör kunna medgiva någon förbättring i dessa biträdens ställning i de fall, då detta kan finnas särskilt påkallat. Å andra sidan kan vid genomförande av ett förslag i sådan riktning någon nedsättning i den förhöjda lösen givetvis icke ifrågasättas. Ett sådant förslag torde alltså betinga, att förhöjningen i expeditionslösen fastställes att gälla intill dess en definitiv lönereglering för häradshövdingarna kommer till stånd. Enligt den för häradshövdingarna nu gällande partiella löneförbättringen utgår lönefyllnad, vars storlek beror av häradshövdingarnas nettoinkomster av domsagorna. De belopp, varmed lönefyllnaderna för närvarande utgå och som äro avsedda att gälla under 5 år, räknat från den 1 juli 1923, eller till den 1 juli 1928, såvida ej en definitiv lönereglering för häradshövdingarna inom denna tidrymd kommer till stånd, hava beräknats med ledning av statistik rörande sportelinkomster och förvaltningsutgifter i de särskilda domsagorna för åren 1919—1922. Därest de ökade utgifter, som föranledas av en förbättring av de icke rättsbildade biträdenas ställning, medräknats vid lönefyllnadernas bestämmande, torde en större lönefyllnad i vissa fall hava

14 tillkommit häradshövdingen under den nu löpande femårsperioden. Den omständigheten, att lönefyllnaderna äro avsedda att gälla under 5 år, torde emellertid med hänsyn till att lönefyllnaderna ingå i tillfällig löneförbättring icke utgöra hinder för genomförande redan under den löpande perioden av en anordning, som, därest hänsyn tagits till densamma vid lönefyllnadernas bestämmande för en sådan period, skulle hava inverkat på lönefyllnadernas belopp. Enligt de grunder, efter vilka lönefjdlnaderna beräknas, skulle ej heller i samtliga fall en kostnadsökningen motsvarande ökning i lönefyllnad hava ägt rum. I domsagor, där behållna inkomsten beräknats överstiga 9,000 kronor men understiga 15,000 kronor, utgår nämligen lönefyllnaden med successivt minskade belopp alltefter ökningen av den beräknade inkomsten, högst med 2,000 kronor och lägst med 100 kronor. Härtill kommer den omständigheten, att förhöjningen av expeditionslösen, vars belopp även inverkar å storleken av lönefyllnaderna, icke bestämts att gälla för samma period som lönefyllnaderna utan endast för delar av sådan period. Om och i vad mån åter de ökade utgifter av domsagornas förvaltning, som kunna föranledas av ett förslag om förbättrade lönevillkor för de icke rättsbildade biträdena, må tagas i beräkning, därest lönefsdlnaderna ånyo skola till beloppet bestämmas, kan däremot synas mera ovisst. Därest dessa ökade kostnader skulle få härvid medräknas, skulle detta möjligen kunna föranleda, att anslaget till partiell löneförbättring icke skulle förslå, och förutsättningen att ökade kostnader för statsverket icke må uppstå genom den provisoriska anordningen alltså brista. Emellertid synes det icke osannolikt, att vid beräkning av lönefyllnaderna för en ny period desamma för åtskilliga domsagor komma att på grund av högre behållen inkomst utgå med lägre belopp, än nu är fallet, vilket kunde uppväga ökningen i en del domsagor. Åtminstone giver ett preliminärt överslag, som verkställts med ledning av statistiken för åren 1923 och 1924, vid handen, att den ökning i lönefyllnader, som genomförandet av ett förslag enligt den av de sakkunniga verkställda utredningen skulle komma att medföra i en del domsagor, icke, såvitt vid beräkning av lönefyllnader statistiken för nämnda två år lägges till grund, skulle föranleda någon höjning av anslaget i dess helhet utan ökningen i en del domsagor till fullo uppvägas av minskade lönefyllnader i åtskilliga andra domsagor. Därest hinder sålunda icke kan anses föreligga att) i samband med fastställande av den provisoriska lösenförhöjning, som skall gälla efter den 1 juli 1926, stadga såsom villkor för häradshövdings rätt att tillgodonjuta den förhöjda expeditionslösen vissa villkor och bestämmelser, avseende förbättrande av de icke rättsbildade biträdenas ställning, torde å andra sidan häradshövding, som icke vill underkasta sig dessa villkor och bestämmelser, efter anmälan till vederbörande hovrätt vara därtill berättigad men för sådan händelse vara skjddig att till statsverket redovisa den merlösen, som inflyter, eller hälften av den för expeditionerna: avskrift annan, fastighetsbok, utdrag av, och protokoll annat, inflytande lösen. I fråga om sådan redovisning lärer kungl. kungörelsen den 22 december 1922 (nr 594) angående redovisning till stats-

15 verket av viss expeditionslösen böra äga motsvarande tillämpning. Enligt nämnda kungörelse, som har avseende å befattningshavare, å vilka allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente äger tillämpning, skall, då för en expedition utgående lösen författningsenligt bör redovisas till statsverket, lösen ej debiteras å expeditionen, utan expeditionen förses utöver eljest utgående stämpelavgift med stämpel till belopp, motsvarande den ifrågavarande lösen. Den provisoriska anordningen med avseende å de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor kan, såsom av departementschefens ovanämnda anförande också framgår, icke avse statsanställning, då häradshövdingarna även under tiden för en sådan anordning skola hava att med inkomsterna av domsagan svara för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen och då genom den provisoriska anordningen varje föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna underdomstolarna i samband med en rättegångsreform måste undvikas. Dessa biträden böra alltså under den provisoriska anordningen allt fortfarande anses äga anställning hos häradshövdingarna, men i den mån deras avlöningsförhållanden och anställningsvillkor finnas böra regleras, skulle häradshövdingarna vara underkastade de bestämmelser, som härutinnan kunna varda stadgade för rätten att framdeles tillgodonjuta den förhöjda, expeditionslösen. Vad som härvid huvudsakligen torde kunna komma i fråga är själva lönebeloppet ävensom frågorna om beredande av semester samt bidrag till sjukhjälp och pension. För erhållande av upplysning angående de å domsagokanslierna tjänstgörande icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor har i skrivelse den 26 oktober 1925 statsrådet och chefen för justitiedepartementet anmodat samtliga 124 domhavande att angående dessa biträden inkomma med uppgifter i de hänseenden, som angåvos i ett skrivelsen närslutet formulär och som avsågo: Namn, ålder, civilstånd. Den tid biträdet innehaft sin anställning ävensom, därest biträdet förut innehaft annan anställning, likvärdig med den nuvarande, arten av den tidigare anställningen och tiden för densamma. Arbetets art (renskrivning och kollationering eller mera kvalificerat arbete, såsom uppsättande av småprotokoll o. d.). Biträdets dagliga arbetstid. Biträdets avlöningsförmåner (fast lön, dyrtidstillägg, visst belopp för timme, ark eller sida, ersättning för övertidsarbete e t c ) . Den tid biträdet årligen åtnjuter kostnadsfri ledighet (semester). De avdrag å avlöningen som biträdet får vidkännas vid bortovaro från tjänstgöring på grund av sjukdom. Åtgärder som vidtagits för beredande av sjukhjälp och ålderdomsunderstöd (pension) åt biträdet genom försäkring, inköp av livränta eller dylikt. Slutligen skulle uppgivas, om tillfällig hjälp anlitades för renskrivning eller andra kansligöromål, om biträdet hade förordnande såsom kommissionär och i så fall biträdets inkomst därav.

Ifi

De i anledning av berörda skrivelse inkomna uppgifterna hava överlämnats till de sakkunniga, och omfatta dessa uppgifter sammanlagt 253 biträden, varav 28 manliga och 225 kvinnliga. Av dessa biträden har ungefär halva antalet eller 124 erhållit sin anställning under åren 1920—1925, nämligen 28 under år 1920, 32 under år 1921, 13 under år 1922, 11 under år 1923, 18 under år 1924 och 22 under år 1925. De övrigas anställning har börjat före år 1920. Angående biträdenas ålder kan av uppgifterna göras den sammanställningen att biträdena äro födda: 17 före år 1866 (således över 60 å r ) ; 48 under åren 1866—1885 (60—41 å r ) ; 92 under åren 1886—1900 (40—26 å r ) ; 76 under åren 1901—1905 (25—21 å r ) ; och 15 efter år 1905. För några biträden saknas uppgift om ålder. För det övervägande flertalet biträden har arbetet angivits bestå i renskrivning och kollationering men i åtskilliga fall uppgivits vara mera kvalificerat, såsom uppsättande av småprotokoll, förande av fastighetsböcker, uppsättande av gravationsbevis och andra bevis, förande av räkenskaper och ombesörjande av expeditionsgöromål. I 103 domsagor har ett av de där anställda biträdena uppgivits vara förordnad såsom kmnmissionär. Den dagliga arbetstiden har i allmänhet uppgivits till 7 timmar. För 48 biträden har dock uppgivits en något längre daglig arbetstid än 7 timmar, men å andra sidan har i åtskilliga fall uppgivits en kortare arbetstid eller för 26 biträden 6 1U—6 timmar, för 11 biträden 5 1/a—5 timmar, för 5 biträden 4 timmar och för 5 biträden 3—2 Va timmar. I flera fall har arbetstiden angivits vara under viss tid eller viss veckodag inskränkt. I en del fall, då avlöningen utgår efter annan grund än fast belopp för månad, har den dagliga arbetstiden icke uppgivits eller angivits vara obestämd. I några fall har uppgivits, att arbetet utföres i biträdets hem eller endast delvis å kansliet och till återstående del i hemmet. I allmänhet utgår biträdenas avlöning med fast belopp för varje månad. Detta är fallet beträffande 208 biträden och växlar avlöningen, för år räknat och en daglig arbetstid av minst 7 timmar, mellan 3,600 kronor och 600 kronor. Sålunda uppbära av biträden med nämnda arbetstid 33 en avlöning, växlande mellan 3,600 och 2,500 kronor, 22 en avlöning av 2,400 kronor, 32 en avlöning, växlande mellan 2,300 och 1,900 kronor, 33 en avlöning av 1,800 kronor, 24 en avlöning, växlande mellan 1,700 kronor och 1,500 kronor, samt 31 en avlöning, växlande mellan 1,440 kronor och 600 kronor. Emellertid är att märka, att i åtskilliga av de nu angivna och jämväl andra fall, då biträde tillika är förordnad såsom kommissionär, biträdet därav åtnjuter en ytterligare inkomst, uppgående i 13 fall till belopp över 1,000 kronor och i övriga fall till belopp, växlande mellan 1,000 och 180 kronor. I vissa uppgifter har uttryckligen angivits, att en del av den dagliga arbetstiden åtgår för ombesörjande av kommissioiiärsuppdraget. I några få fall hava biträdena uppgivits åtnjuta, jämte viss kontant lön, fri bostad och fritt vivre. Till några biträden utbetalas, utöver den kontanta lönen, flitpengar eller gratifikationer. Särskilt dyrtidstillägg förekommer endast i 3 domsagor. I icke så få fall beräknas emellertid

17 avlöningen efter visst belopp för timme eller sida. Denna avlöningsform tilllämpas beträffande 45 biträden, och växlar ersättningen för timme mellan 45 öre och 1 krona 50 öre, samt för sida mellan 8 och 25 öre, därvid dock de lägsta beloppen icke synas avse en fullskriven sida. Beträffande två biträden har uppgivits, att de åtnjuta ersättning, beräknad för timme, jämte fast dyrtidstillägg, och uppbär det ena av dessa biträden jämväl hyresersättningsamt ersättning för bränsle och lyse med angivna belopp. En häradshövding har i fråga om biträdenas avlöningsförmåner uppgivit, att olika avlöning utgår för olika arbeten, delvis efter ganska komplicerade ackord. De från häradshövdingarna infordrade uppgifterna giva väl vid handen, att i det övervägande antalet fall biträdena åtnjuta en inkomst, som bör anses fullt tillfredsställande, särskilt om hänsyn tages jämväl till den inkomst av kommissionärsuppdrag, som i vissa fall tillkommer. Men av uppgifterna synes även framgå, att i åtskilliga fall den till biträdena utgående avlöningen måste anses alltför låg. Med hänsyn härtill och ehuru det väl kan antagas, att i vissa fall särskilda förhållanden föreligga, som kunna utgöra giltigt skäl för den låga avlöningen, synes utredningen böra omfatta vissa föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om bestämmande av lönebeloppet. I nämnda avseende kunna härvid givetvis icke meddelas reglerande bestämmelser av den art, som vid en definitiv lönereglering förekomma, utan synes en mera allmän föreskrift böra meddelas angående vissa omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas vid lönens bestämmande, såsom göromålens beskaffenhet och biträdets duglighet. Då biträdena allt fortfarande skola äga anställning hos häradshövdingarna, vilka med inkomsterna av domsagorna skola avlöna biträdena, bör det givetvis vara häradshövdingarna, som med ledning av en sådan allmän föreskrift själva äga bestämma lönerna. Emellertid torde det under den givna förutsättningen vara nödigt att bestämmelse därjämte meddelas, att lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och torde härvid för ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år och vars dagliga arbetstid i allmänhet uppgår till sju timmar, böra föreskrivas det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500 kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D 1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp G 1,896 kronor. Fördelningen av orterna i riket å de i nämnda avlöningsreglemente upptagna ortsgrupper har senast verkställts genom kungl. kungörelsen den 16 oktober 1925 (nr 426). Å nämnda belopp skall jämväl åtnjutas dyrtidstillägg enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande nyreglerade verk. Under år 1925 har medeltalet av utgående dyrtidstillägg å nämnda lönebelopp enligt berörda grunder utgjort för befattningshavare utan barn 20 procent av lönebeloppet, dock att för den, som icke uppnått 25 års ålder,

L8 dyrtidstillägget minskas med en tiondel. De för närvarande gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst finnas meddelade i kungl. kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265). Grunderna för dyrtidstillägget vid nyreglerade verk angivas i 4 § av kungörelsen. Tabeller till hjälp vid uträkning av dyrtidstillägget hava av Kungl. Maj:t utfärdats i samband med fastställande kvartalsvis av det tal, som skall anses motsvara levnadskostnadsökningen. Statsanställda ordinarie skrivbiträden äro placerade i 2 :a lönegraden, omfattande löneklasserna 2—6, med rätt till uppflyttning efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år till närmast högre löneklass, dock att kvinnlig befattningshavare icke äger rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom lönegraden. För bestämmande av löneklassen kan under vissa förutsättningar även tidigare likvärdig tjänstgöring få tillgodoräknas. Några föreskrifter om rätt att efter viss tids tjänstgöring uppflytta i högre löneklass eller om tillgodoräknande av tidigare likartad tjänstgöring, såsom gäller för statliga befattningshavare, synas emellertid med hänsyn till vad förut anförts icke böra meddelas beträffande domsagobiträdena vid ordnande allenast provisoriskt av deras avlöningsförhållanden. För ifrågavarande biträden skulle ej heller enligt förslaget komma i betraktande de för statsanställda å vissa orter utgående kallortstillägg. Av de inkomna uppgifterna framgår, såsom förut omnämnts, att i de flesta domsagor ett av de där anställda biträdena tillika är förordnad såsom kornmissionär. Av uppgifterna framgår också, att vid bestämmande av lönen till sådant biträde hänsyn i regel tagits till den inkomst, biträdet beräknats erhålla av kommissionärsuppdraget. I detta förhållande, som kan förklaras därav, att uppdraget i regel torde ombesörjas under biträdets tjänstgöringstid, sjmes, särskilt då det nu allenast gäller att finna en provisorisk anordning med avseende å biträdenas avlöningsförhållanden, någon ändring icke böra vidtagas, utan torde alltså i de fall, då inkomst av kommissionärsuppdrag ansetts såsom en utfyllnad av biträdets lön, detta även under den provisoriska anordningen få äga rum. Emellertid synes den bestämmelsen böra meddelas, att minimiavlöningen ej må nedsättas mer än med högst ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär. Härigenom tillförsäkras biträde, som förordnats såsom kommissionär, en minimiinkomst, som med en tredjedel av inkomsten av kommissionärsuppdraget överstiger minimiavlöningen för andra biräden. En högre minimiinkomst för kommissionären betingas också därav, att ett biträde, som anförtrotts kommissionärsuppdraget i domsagan, i allmänhet torde besitta högre kvalifikationer än ett biträde, som allenast har att syssla med renskrivning. Förslaget i nu förevarande avseende förutsätter, att kommissionärsuppdraget utföres under vanlig arbetstid. Bestämmelserna om minimilön böra, såsom redan antytts, icke ovillkorligen äga tillämpning redan från början av biträdets anställning utan först efter en anställningstid om ett år. som kan anses såsom prövnings- och utbildningstid.

L9 I de inkomna uppgifterna har beträffande några biträden angivits, att de åtnjuta, jämte kontant lön, fri bostad och fritt vivre. För dylikt fall må givetvis å det enligt de angivna grunderna beräknade lönebeloppet göras det avdrag, som skäligen kan anses motsvara nämnda förmåner. Den ovan angivna minimilönen avser, såsom redan antytts, biträde med i allmänhet sju timmars daglig arbetstid. Är arbetstiden kortare må lönen i förhållande därtill reduceras. Lön enligt ovan angivna grunder bör utgå till biträde, varav stadigvarande behov föreligger och som har viss daglig arbetstid. Då det icke kan antagas, att häradshövdingarna anställa större antal stadigvarande biträden än som är av verkligt behov påkallat, kunde väl ifrågasättas att stadga skyldighet för häradshövding att avlöna varje sådant biträde enligt de föreslagna grunderna. En dylik bestämmelse skulle emellertid med hänsyn till växlande förhållanden i olika domsagor, som kunna påkalla undantag från dessa bestämmelser, understundom bliva för häradshövdingen obillig. Vid sådant förhållande och då de fall, som påkalla undantag från bestämmelserna om viss minimilön, lämpligen böra prövas av någon myndighet, synes en anordning böra vidtagas, varigenom dels skulle bestämmas det antal stadigvarande biträden, som skall finnas anställt vid varje domsagas kansli och vara bestämmelserna om minimilön skola äga tillämpning, dels undantag skulle kunna medgivas. En dylik prövning synes lämpligen kunna verkställas av vederbörande hovrättspresident å hovrättens vägnar, på sätt redan nu enligt hovrätternas arbetsordningar förekommer i vissa ärenden av ekonomisk eller administrativ natur. Såsom huvudregel torde böra uppställas, att för varje domsaga skall, efter förslag av häradshövdingen, av hovrätten bestämmas det antal stadigvarande biträden med i allmänhet sju timmars arbetstid varje söckendag, som med hänsyn till omfattningen av göromålen i domsagan skall finnas anställt vid domsagans kansli. Emellertid kunna fall förekomma, då kortare daglig arbetstid för stadigvarande biträde ifrågakommer. Sålunda torde i några domsagor behov icke föreligga av stadigvarande biträde med en arbetstid av sju timmar. I andra domsagor förekomma flera stadigvarande biträden men med kortare daglig arbetstid än sju timmar. Där dylik anordning finnes lämplig, bör den givetvis kunna medgivas, och utgår då för ett sådant biträde lönen med ett i förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Det torde få förutsättas, att vid bestämmandet av antalet stadigvarande biträden, vare sig med en daglig arbetstid av i allmänhet sju timmar eller med kortare arbetstid, antalet icke kommer att sättas högre än som är oundgängligen nödvändigt. Ä övriga icke rättsbildade biträden, som kunna hava anställning vid domsagans kansli, skulle bestämmelserna om minimilön icke behöva tillämpas. Emellertid torde fall kunna förekomma, då — oaktat behov föreligger av stadigvarande biträde — det på grund av lokala förhållanden eller av annan anledning icke är lämpligt eller ens möjligt att anställa stadigvarande biträde med viss daglig arbetstid. I dylika fall lärer annat sätt för arbetets utförande

20 och avlönande kunna få medgivas på de villkor, som hovrätten kan finna erforderligt föreskriva. Beträffande ett stadigvarande biträde, vara bestämmelserna om minimilön eljest skola äga tillämpning, kunna sådana förhållanden föreligga, som skäligen betinga nedsättning under minimilönen, exempelvis då biträdet på grund av hög ålder uppenbarligen icke gör skäl för minimilönen, men särskilda förhållanden ändock anses föreligga att behålla ett sådant biträde i dess anställning. En nedsättning av lönen under minimibeloppet bör då av hovrätten kunna få medgivas. Den anordning, som sålunda föreslagits i fråga om hovrättspresidenternas befattning med hithörande frågor, kommer givetvis för presidenterna och de befattningshavare, som i hovrätterna skola bereda dessa ärenden, att medföra en ökning av arbetsbördan, som emellertid huvudsakligen torde komma att göra sig gällande endast vid övergången till de nya bestämmelserna. Ärenden av denna beskaffenhet torde sedan endast mera sällan förekomma. Och med hänsyn till den kännedom, presidenterna äga om göromålens omfattning i de olika domsagorna, torde det icke kunna antagas, att ens vid övergången dessa ärenden komma att bliva alltför besvärliga. I inånga fall erfordras endast ett fastställande av de förhållanden, som redan bestå, och i de fall, där med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest avvikelser eller undantag finnas böra äga rum, måste förutsättas att från häradshövdingens sida all erforderlig utredning föreligger. Anställande av biträde bör givetvis ankomma på häradshövdingen, som även bör äga att, när skäl därtill förekommer, entlediga biträde. För att emellertid giva biträde en något tryggare ställning torde böra meddelas föreskrift av innebörd att, när entledigande sker av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten, biträdet bör såvitt möjligt åtnjuta en uppsägningstid av tre månader och att uppsägningen skall ske skriftligen. Beträffande biträdenas semester giva de inkomna uppgifterna vid handen. att i de fall, då avlöning utgår med fast belopp, biträdena, med endast några få undantag, årligen åtnjuta viss tids semester, men att däremot i de fall, då ersättning för arbetet utgår efter timme eller för sida, någon semester i regel icke uppgivits. Tiden för semestern har i ett par fall uppgivits till mer än en månad, för 71 biträden har den uppgivits vara en månad eller 4 veckor, för 59 biträden 3 eller 3—4 veckor, för 67 biträden 2 eller 2—3 veckor och för 3 biträden kortare tid. Ehuru redan nu åtskilliga biträden åtnjuta längre semester synes vid den provisoriska anordningen med hänsyn jämväl till att biträdena böra tilläggas förmånen av någon tids kostnadsfri ledighet vid sjukdom lämpligen kunna meddelas en bestämmelse av innebörd, att stadigvarande biträde, som innehaft anställningen under minst ett år, årligen äger, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämmer.

21 Har hovrätten medgivit, att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning må äga rum för utförande av sådant biträdes göromål torde hovrätten böra, där så erfordras, meddela den föreskrift i nu föreliggande avseende, som i anledning av en sådan anordning kan finnas skälig. Då tidigare frågan om förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning varit föremål för behandling har såsom en väsentlig brist anförts att, då biträdena i regel vore för sin utkomst uteslutande hänvisade till förtjänsten av skrivarbetet och denna sällan torde medgiva några besparingar för framtiden, de riskerade att vid inträffad sjukdom eller på ålderdomen bliva ställda utan medel till sitt uppehälle. Vid besvarandet av frågan angående de avdrag, som biträde får vidkännas vid bortovaro från tjänstgöring på grund av sjukdom, hava cle flesta häradshövdingarna uppgivit, att intet sådant avdrag ägt rum eller att ledighet på grund av sjukdom ifrågakommit endast under kortare tider och att intet avdrag då ägt rum. I åtskilliga fall har därjämte uppgivits, att överenskommelse i detta avseende ej träffats. En häradshövding har uppgivit, att varken vid bortovaro på grund av sjukdom, längre eller kortare, eller vid annan ledighet, biträde fått vidkännas avdrag å avlöning. I en del fall har dock förekommit avdrag, även vid kortare sjukdom, och hava härvid olika grunder vid avdragets beräknande kommit till användning. Sålunda har beträffande några biträden uppgivits, att hela dagsavlöningen avståtts, i ett fall har omkring två tredjedelar avdragits och i en domsaga har vid biträdes sjukdom över sammanlagt 15 dagar per år biträdet fått vidkännas halvt avdrag. Frågan angående de åtgärder, som vidtagits för beredande av sjukhjälp och ålderdomsunderstöd (pension) åt biträde genom försäkring, inköp av livränta eller dylikt hava häradshövdingarna, med allenast några få undantag, besvarat med att inga dylika åtgärder vidtagits. En häradshövding har meddelat, att han garanterat ett sjukligt biträde, född 1872 och anställd i domsagan sedan 1901, därav 10 år hos häradshövdingens företrädare, en pension av 300 kronor om året från 1926 års början. En häradshövding har uppgivit, att han utbetalar pension till ett förutvarande biträde. Två häradshövdingar hava hänvisat till att endast försäkring äger rum enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. En häradshövding har i förevarande avseende uppgivit, att han till ett biträde, född 1864, under sista året såsom gåva lämnat 250 kronor. En häradshövding har uppgivit, att domaren under tiden från och med år 1920 bidragit med 100 kronor årligen såsom insats å biträdets försäkringsbok i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, med villkor, att biträdet själv insätter antingen 50 kronor varje halvår eller 100 kronor om året. Beträffande ett biträde har uppgivits, att häradshövdingen till postverket (frivillig pensionsförsäkring) årligen inbetalar 50 kronor till pension. En häradshövding har uppgivit, att han på kapitalräkning i bank insätter för varje av fyra biträden 21 kronor 33 öre per månad, av vilket belopp häradshövdingen bidrager med 10 kronor utöver lönen, och för ett femte biträde 17 kronor 33 öre per månad,

±1 av vilket belopp häradshövdingen bidrager med 8 kronor utöver lönen, samt att dessa medel ej få uttagas utan domhavandens medgivande. Vad angår frågan om beredande av sjukhjälp synes vid den provisoriska anordningen annan bestämmelse i sådant avseende näppeligen kunna meddelas än angående den tid, under vilken biträde, som till följd av behörigen styrkt sjukdom hindras att tjänstgöra, äger uppbära sin avlöning oavkortad, och synes en sådan förmån skäligen böra tillkomma ett stadigvarande biträde med minst ett års anställning under sammanlagt 25 dagar av varje kalenderår. Semestern och den tid, varunder biträde äger uppbära oavkortad lön vid ledighet på grund av sjukdom, komma alltså att utgöra sammanlagt 45 dagar. Skulle under något år längre sjukledighet än 25 dagar förekomma, blir alltså frågan om avlöningens bibehållande eller avstående, helt eller delvis, under en längre tid beroende på överenskommelse mellan häradshövdingen och biträdet. Därest hovrätten medgivit, att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning för arbetets utförande må äga rum, synes det böra ankomma på hovrätten att i nu förevarande avseende meddela den bestämmelse, som av omständigheterna kan anses skäligen påkallad. Vid övervägande av frågan om vilka åtgärder, som för beredande av en mera betryggande ställning åt biträdena för ålderdomen skulle kunna vidtagas redan genom en provisorisk anordning för förbättring av biträdenas ställning, torde böra erinras om att enligt bestämmelsen i 34 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring pension kan beredas envar svensk man eller kvinna genom erläggande av frivilliga avgifter. En sådan pension utgår utöver den enligt nämnda lag på obligatoriska inbetalningar grundade pensionen. Inom den på frivilliga avgifter grundade försäkringen äger den försäkrade att vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda 15 år, och senast vid 67 år erhålla pension. I fråga om gemensam försäkring av vissa grupper av personer må Konungen meddela de särskilda bestämmelser, som i avseende å levnadsålder finnas böra gälla för inträdande av rätten att erhålla pension. Beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må erläggas samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. Det mot erlagda frivilliga avgifter enligt fastställda försäkringstekniska grunder svarande pensionsbeloppet ökas genom bidrag av statsmedel sålunda, att varje del därav, som motsvarar under ett kalenderår erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, höjes med en åttondel. Med stöd av bestämmelserna i omförmälda lagrum har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 31 december 1917 (nr 957) meddelat vissa bestämmelser angående anordnande av den på frivilliga avgifter grundade försäkringen. En-

23 ligt dessa bestämmelser är den frivilliga försäkringen av två slag: enskild försäkring och gruppförsäkring (försäkring av samtliga till viss grupp anslutna personer). Enskild försäkring lämnas antingen i form av försäkring utan villkor om återbetalning av erlagda avgifter vid dödsfall (försäkring utan avgiftsåterbetalning) eller i form av försäkring med villkor om återbetalning av erlagda avgifter i vissa fall vid den försäkrades död (försäkring med avgiftsåterbetalning). Rätt till pension inträder vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda 15 år, och senast vid fyllda 67 år. Avgift må erläggas för varje icke till arbete varaktigt oförmögen svensk person till och med det kalenderår, under vilket han fyller 66 år. Sammanlagda beloppet av de avgifter, som för en person under ett kalenderår högst må erläggas, utgör 100 kronor, dock att med pensionsstyrelsens medgivande nämnda gräns kan få överskridas. Det pensionsbelopp, vartill varje erlagd avgift berättigar, och försäkringsvillkor i övrigt framgå av tariffer, vilka utfärdas av pensionsstyrelsen. För vinnande av delaktighet i försäkringen skall anmälan göras å någon av postanstalterna i riket, och inbetalning av avgift kan äga rum vid varje postanstalt. För den, till förmån för vilken inbetalning sker, utfärdar postanstalten en försäkringsbok. Gruppförsäkringen åter erbjuder med avseende å den ålder, vid vilken rätt till pension inträder, fyra olika försäkringssätt. Rätt till pension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast, allt efter valt försäkringssätt, vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år. Avgift må erläggas för varje icke till arbete varaktigt oförmögen svensk person från och med det kalenderår, under vilket han fyller 16 år, till och med det kalenderår, under vilket han fyller respektive 54, 59, 64 eller 66 år. Det antal kronor, som för en person intill utgången av ett visst kalenderår högst må hava i avgifter erlagts, utgör 100 gånger det antal levnadsår, personen fyllt nämnda kalenderår, med avdrag av 1,500 kronor. Det pensionsbelopp, vartill varje erlagd avgift berättigar, och försäkringsvillkor i övrigt framgå av tariffer, vilka utfärdas av pensionsstyrelsen. Gruppförsäkring må ej äga rum, därest ej samtliga till gruppen anslutna personer försäkras enligt ett och samma försäkringssätt. Framställning om erhållande av gruppförsäkring göres skriftligen hos pensionsstyreisen, som har att pröva framställningen. Bifalles densamma, ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande skriftligt avtal om försäkringsvillkoren, varjämte styrelsen utfärdar försäkringsböcker och meddelar föreskrifter om sättet för avgifternas inbetalning m. m. På Konungens prövning ankommer, huruvida i särskilt fall försäkring må äga rum på andra än förut angivna villkor i fråga om levnadsålder för pensionsrättens inträde och högsta beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad må erläggas. Tariffer över pensionsbelopp hava av pensionsstyrelsen utfärdats den 2 Januari 1918 (Sv. förf.-saml. nr 49) och den 30 december 1919 (Sv. förf.-saml. nr 838). Av 1918 års tariffer avser tariff 1 enskild försäkring utan avgiftsåterbetalning och tariff 2 enskild försäkring med avgiftsåterbetalning. Pensionen utgår (oavsett karens) för varje erlagd avgift med samma belopp vid varaktig

24 oförmåga till arbete som vid uppnådd pensionsålder. Tarifferna 3—6 omfatta gruppförsäkring med rätt till pension vid varaktig oförmåga till arbete och senast från fyllda 55, 60, 65 och 67 år. Pensionen utgår även här (oavsett karens) för varje erlagd avgift med samma belopp vid varaktig oförmåga till arbete som vid uppnådd pensionsålder. Från 1918 års tariffer skilja sig 1919 års tariffer därutinnan, att pension vid uppnådd pensionsålder utgår för varje erlagd avgift med i regel avsevärt högre belopp, men vid tidigare inträdd varaktig oförmåga till arbete med i regel avsevärt lägre belopp än vid försäkring enligt 1918 års tariffer. Avgiftsåterbetalning förekommer icke vid försäkring enligt 1919 års tariff för enskild försäkring, tariff A. För gruppförsäkring med i regel avsevärt lägre pension vid tidigare inträdd varaktig oförmåga till arbete än vid uppnådd ålder av resp. 55, 60, 65 och 67 år gälla 1919 års tariffer B. C, D och E. Såsom exempel å storleken av pensionsbelopp, inberäknat statsbidrag, må anföras: Sker inbetalning med 100 kronor årligen för kvinna från 25 års ålder bereder detta henne enligt, tariff 1 (enskild försäkring utan avgiftsåterbetalning) en årlig pension från 67 års ålder av 876 kronor 69 öre. Enligt tariff 2 (enskild försäkring med avgiftsåterbetalning) blir pensionen 772 kronor 94 öre och enligt tariff A 1,535 kronor 50 öre. Börjar inbetalning med 100 kronor vid 40 års ålder, bliva pensionsbeloppen enligt tarifferna 1, 2 och A resp. 435 kronor 75 öre, 376 kronor 61 öre och 638 kronor 6 öre. Inträffar tidigare varaktig oförmåga till arbete, bliva pensionerna givetvis mindre, liksom pensionerna vid 67 års ålder givetvis bliva mindre, om ett mindre antal avgifter erlagts. Den anordning för beredande av pension genom erläggande av frivilliga avgifter, som sålunda finnes medgiven i gällande lag om allmän pensionsförsäkring, synes lämpligen kunna komma till användning vid den provisoriska förbättringen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning. Enligt grunderna för den frivilliga försäkringen medför varje inbetald avgift en viss pension, även om inga ytterligare avgifter erläggas. Därest i samband med en omorganisation av arbetet vid de allmänna underdomstolarna statsanställning beredes ifrågavarande biträden och dessa alltså erhålla pensionsrätt enligt de för statsanställda gällande grunder, kommer i allt fall pension för varje inbetald avgift enligt den frivilliga försäkringen dem till godo vid uppnådd pensionsålder, oberoende av om inbetalning pågått längre eller kortare tid. Det spörsmålet uppställer sig emellertid, huruvida försäkringen bör anordnas såsom enskild försäkring eller gruppförsäkring och i förra fallet med eller utan villkor om återbetalning av erlagda avgifter i vissa fall vid den försäkrades död. Såsom av den lämnade redogörelsen för de olika slagen av försäkring framgår, inträder vid enskild försäkring rätt till ålderspension vid fyllda 67 år, medan vid gruppförsäkring rätt till ålderspension inträder vid 55. 60, 65 eller 67 år, eller annan av Konungen i särskilt fall medgiven pensionsålder. Då i fråga om de icke rättsbildade domsagobiträdena en pensionsålder av 67

25 år synes väl hög, om den också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga till arbete icke synes alldeles oantaglig i fråga om ett provisorium, skulle dock måhända för dessa biträden gruppförsäkring med en särskilt medgiven pensionsålder av t. ex. 62 år ur denna synpunkt vara att föredraga. Emellertid förutsätta bestämmelserna i ovannämnda kungl. kungörelse, att vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren skall ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande. I nu föreliggande fall synas dock svårigheter förefinnas för åvägabringande av ett sådant avtal, då det icke torde finnas kontrahent, som kan ingå avtalet med pensionsstyrelsen. Möjligen skulle i förevarande fall avtalet kunna ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Därest ett förslag till ändring av nämnda lagrum, varom pensionsstyrelsen i skrivelse den 24 februari 1925 gjort framställning till Kungl. Maj:t, bleve tillräckligt snart genomfört, torde emellertid här avhandlade svårigheter beträffande pensionsålder och försäkringsavtal helt bortfalla. Ifrågavarande lagändring synes för den skull vara ägnad att underlätta lösningen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas pensioneringsfråga. Vid gruppförsäkring bestämmes i försäkringsavtalet den tariff, enligt vilken befattningshavaren försäkras, d. v. s. levnadsåldern för pensionsrättens inträde. Detta slag av försäkring erbjuder icke försäkring med villkor om återbetalning av erlagda avgifter vid den försäkrades död. Vid enskild försäkring, som kan anordnas jämväl med villkor om sådan återbetalning, behöver emellertid detta icke angivas, då försäkringen tages, utan skall vid varje inbetalning förklaring avgivas, vilken tariff inbetalningen avser. Skulle hinder möta för att anordna gruppförsäkring för de icke rättsbildade clomsagobiträdena och enskild försäkring föreskrivas, synes det böra bero på överenskommelse mellan häradshövdingen och biträdet enligt vilken tariff försäkringen skall anordnas, men bör en sådan överenskommelse träffas redan vid anmälan om försäkringen och icke för varje gång avgift skall erläggas. I det föregående har framhållits önskvärdheten för ifrågavarande biträden av en lägre ålder för pensionsrättens inträde än 67 år och skulle enligt nu gällande lydelse av 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring detta förutsätta gruppförsäkring. För biträde åter, som redan uppnått en sådan lägre ålder och alltså icke innefattades under gruppförsäkringen, kan inbetalning till enskild försäkring äga rum till och med det kalenderår, under vilket biträdet fyller 66 år. För äldre biträden kan däremot, enligt nu gällande lag i ämnet, frivillig pensionsförsäkring icke äga rum, utan lärer det få överlämnas åt häradshövdingarna att i sådana fall förfara efter omständigheterna. Enligt det ovannämnda förslaget till ändring av 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring skulle emellertid avgifter få inbetalas till och med det kalenderår, under vilket den försäkrade fyller 69 år, varigenom de äldre domsagobiträdenas anslutning komme att underlättas. Det belopp, som för varje stadigvarande biträde med i allmänhet sju timmars arbetstid varje söckendag, bör av häradshövdingen inbetalas, torde skä-

26 ligen kunna sättas till 100 kronor, för helt år räknat, och detta oberoende av om gruppförsäkring eller enskild försäkring anordnas och oberoende av den tariff, enligt vilken försäkringen sker. Emellertid synes denna kostnad icke i sin helhet böra vidkännas av häradshövdingarna utan torde, i likhet med vad som gäller beträffande kostnaderna för beredande av pension åt statsanställda, till viss del böra få vidkännas av biträdena själva, t. ex. med en tredjedel, som skulle avdragas å biträdets lön. Därest biträdes dagliga arbetstid i allmänhet icke uppgår till sju timmar, torde motsvarande reducering i försäkringsavgiften böra äga rum. Någon skyldighet att under första året av biträdes anställning inbetala pensionsavgift torde icke böra åvila häradshövdingen. Därest hovrätten medgivit, att i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning för arbetets utförande må äga rum, bör hovrätten, där så anses erforderligt, kunna meddela de föreskrifter i nu förevarande avseende, som kunna anses skäliga. Då även på annat sätt än genom försäkring enligt 34 § gällande lag om allmän pensionsförsäkring betryggande anordning i avseende å beredande ay pension åt biträde kan äga rum, torde föreskrift böra meddelas, att hovrätten, efter framställning av häradshövdingen, äger medgiva sådan anordning. Vid ett genomförande av bestämmelser i den riktning, som den verkställda utredningen synes möjliggöra, torde efter bestämmelsernas ikraftträdande uppgifter beträffande varje stadigvarande biträde böra i följande avseenden av häradshövdingen lämnas i sammanhang med den årliga uppgiften för varje domsaga angående föregående årets sportelinkomster och utgifter för domsagans förvaltning, nämligen: 1) Namn och antagningstid, därvid särskilt angives vilket biträde, som innehar förordnande såsom kommissionär; 2) Lön och pensionsavgift; 3) Daglig arbetstid. Någon bestämmelse härom torde emellertid i nu förevarande sammanhang icke vara erforderlig, enär uppgifter angående sportelinkomster och utgifter för domsagornas förvaltning avgivas enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes. En ändring av formuläret, som fastställts genom kungl. kungörelsen den 6 december 1918 (n:r 930), synes dock nödig. Vad slutligen angår den kostnadsökning, som genomförandet av ett förslag i angiven riktning skulle medföra, kan givetvis i de fall, då biträde med bestämd arbetstid åtnjuter fast lön och denna understiger förslagets minimilön, en exakt beräkning verkställas av ökningen av sådant biträdes lön till minimilönen. I åtskilliga fall utgå emellertid avlöningsförmånerna med beräknande av ersättning för timme eller sida. I några av dessa fall innehålla väl de inkomna uppgifterna upplysning om ett sådant biträdes årsinkomst, men i de flesta av dessa fall saknas upplysning härom. Då för dessa biträden uppgift lämnats om deras dagliga arbetstid, hava de sakkunniga sökt att verkställa en beräkning av årsinkomsten, vilken beräkning emellertid helt naturligt måste

27 bliva ytterst approximativ. De fall åter — tillhopa femton — då uppgift saknas om en bestämd daglig arbetstid hava vid dessa beräkningar lämnats å sido. I åtskilliga fall hava biträdena en något längre arbetstid än sju timmar, men vid beräkning av minimilönen har hänsyn icke tagits till längre arbetstid än sju timmar, varemot beloppet givetvis reducerats, då kortare arbetstid förekommit. Vid en jämförelse enligt nu angivna grunder och med beräkning, att i minimilönen inräknas dyrtidstillägg med 20 procent samt att i de fall, då biträde, vars lön ej uppgår till minimilönen, tillika är förordnad till kommissionär, hänsyn jämväl tages till inkomst av kommissionärsuppdraget, dock högst med två tredjedelar, har det befunnits, att av 238 biträden 106 biträden i 69 domsagor för närvarande hava en lägre lön än minimilönen, och skulle en höjning av dessa 106 biträdens lön till belopp, motsvarande minimilönen, medföra en kostnadsökning av omkring 41,000 kronor, därvid beräknats i enlighet med vad ovan anförts att i de fall, då biträde tillika är kommissionär, av den inkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär, intill två tredjedelar må avräknas å minimilönen. Emellertid kommer helt visst den verkliga kostnadsökningen icke att uppgå till nämnda belopp. Det kan nämligen icke antagas, att vid fastställande av det antal stadigvarande biträden, varav behov oundgängligen föreligger, hela det antal biträden, uppgifterna omfatta, kan komma i fråga, utan torde alltså redan av denna anledning flere biträden komma att falla utanför bestämmelserna om minimilön. Vidare komma bestämmelserna om minimilön icke att äga tillämpning under första året av biträdes anställning, och visa de inkomna uppgifterna att just för sådana biträden lönebeloppet ligger väsentligt under minimilönen. Även kommer den omständigheten, att hovrätten kan medgiva dels nedsättning av lönen under minimibeloppet dels i stället för anställande av stadigvarande biträde annan anordning för arbetets utförande, att föranleda minskning av den beräknade kostnaden. Beloppet av minskningen undandrager sig tillförlitligt bedömande, men torde det dock kunna antagas, att den verkliga kostnaden med hänsyn till nu anförda omständigheter kommer att understiga den beräknade med omkring 20 procent. Beloppet av häradshövdingarnas bidrag till pensionsförsäkringen har beräknats till omkring 14,500 kronor, men även här komma vissa av de ovan anförda omständigheterna att medföra minskning av det beräknade beloppet. Till nu angivna beräknade kostnader komma de kostnader, som kunna föranledas av förmånerna av semester och viss tids kostnadsfri ledighet vid sjukdom. I detta sammanhang torde även böra nämnas, att de verkställda beräkningarna angående den förhöjda expeditionslösen i samtliga domsagor under dels åren 1920—1922 dels åren 1923 och 1924 giva vid handen, att enligt medeltalet för vardera av dessa båda perioder under åren 1923 och 1924 influtit omkring 27,500 kronor mera per år än under åren 1920—1922. De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1926.

38 F ö r s1 ag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående förlängd giltighet av kungörelserna den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 7 november 1919 (nr 682), båda innefattande tillfällig ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen. • Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att kungörelserna den 18 oktober 1918 och den 7 november 1919, båda innefattande tillfällig ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, vilka kungörelser enligt kungörelse den 21 november 1924 (nr 491) gälla tillsvidare intill den 1 juli 1926, skola för tiden därefter äga tillämpning tillsvidare och intill dess annorlunda kan vara förordnat. Angående villkor och bestämmelser för häradshövdings rätt att tillgodonjuta förhöjningen av expeditionslösen är särskilt stadgat.

F örslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa föreskrifter i fråga om de vid domsagornas kanslier anställda icke rättsbildade biträden. Kungl. Maj.-t — som denna dag förordnat, att kungörelserna den 18 oktober 1918 och den 7 november 1919, båda innefattande tillfällig ändring av § 3 i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, vilka kungörelser enligt kungörelse den 21 november 1924 (nr 491) gälla tillsvidare intill den 1 juli 1926, skola för tiden därefter äga tillämpning tillsvidare och intill dess annorlunda kan varda förordnat — har tillika funnit gott bestämma, att såsom villkor för rätten att från och med den 1 juli 1926 tillgodonjuta förhöjningen av expeditionslösen häradshövding skall beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade biträden vara underkastad följande bestämmelser: 1 §För varje domsaga bestämmer hovrätten, efter förslag av häradshövdingen, det antal stadigvarande icke rättsbildade biträden med i allmänhet sju timmars

29 arbetstid varje söckendag, som med hänsyn till omfattningen av göromålen i domsagan skall finnas anställt vid domsagans kansli. Föreligger i något fall icke behov av stadigvarande biträde med nämnda arbetstid eller finnes lämpligt, att vid bestämmande av antalet stadigvarande biträden i domsagan hänsyn eljest tages till kortare arbetstid, äger hovrätten, på framställning av häradshövdingen, att i nämnda avseenden medgiva de avvikelser, som av omständigheterna i det särskilda fallet må anses påkallade. Efter framställning av häradshövdingen må ock hovrätten, där sådant avsärskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde, som i första stycket avses, annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes göromål må äga rum och, där så anses erforderligt, bestämma villkoren härför. Å biträde, som i första stycket avses och som innehaft anställningen minst ett år, skola de i 2 § meddelade föreskrifter om uppsägning och i 3 § om minimilön ävensom bestämmelserna i 4, 5 och 6 §§ äga tillämpning, dock att för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest är nedsatt, lönen må. med hovrättens medgivande, nedsättas under föreskrivet minimibelopp. 2 §.

Biträde anställes av häradshövdingen, som även äger att, när skäl därtill förekommer, entlediga biträde. Entledigande av biträde av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten sker efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt bör ske senast tre månader före anställningens upphörande. 3 §.

Biträde avlönas av häradshövdingen efter göromålens beskaffenhet och Inträdets duglighet, dock att lönen till biträde, vars arbetstid varje söckendag i allmänhet uppgår till sju timmar, ej må, för år räknat, understiga de belopp, som finnas angivna i löneklass 1 av den i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270), intagna löneplanen avdelning B, nämligen i ortsgmpp A 1,500 kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D 1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp G 1,896 kronor, jämte dyrtidstillägg därå enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande nyreglerade verk. Är sådant biträde tillika förordnat till kommissionär i domsagan, må den enligt nyssnämnda grunder beräknade lönen nedsättas med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst, biträdet åtnjuter såsom kommissionär: och må kommissionärsuppdraget ombesörjas under den bestämda arbetstiden. A den enligt ovan angivna grunder beräknade lönen må för biträde, som åtnjuter naturaförmåner, göras det avdrag, som skäligen kan anses svara mot nämnda förmåner. För biträde, vars arbetstid varje söckendag i allmänhet icke uppgår till sju

30 timmar, må lönen utgå med ett i förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Lönen utbetalas månadsvis av häradshövdingen. 4 §•

Biträde äger årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämmer. 5 §. Därest biträde av behörigen styrkt sjukdom hindras att tjänstgöra, äger biträde under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår. 6 §.

Det åligger häradshövdingen att ombesörja biträdes pensionsförsäkring i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. För biträde, vars arbetstid varje söckendag i allmänhet uppgår till sju timmar, sker inbetalning med ett belopp, för år räknat, av 100 kronor, varav en tredjedel må avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid må försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras. Alternativ l.1 Försäkringen anordnas såsom enskild försäkring i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i nämnda lagrum omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen. Vid inbetalningen av första försäkringsavgiften bör mellan häradshövdingen och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen. Alternativ 2.1 Försäkringen anordnas såsom gruppförsäkring i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i nämnda lagrum omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen ävensom de närmare föreskrifter angående ifrågavarande biträdens försäkring, som av Kungl. Maj:t särskilt utfärdas. Efter framställning av häradshövdingen må annan betryggande anordning i avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde kunna av hovrätten medgivas. 7 §.

I de frågor, varmed hovrätten enligt denna kungörelse har att taga befattning, tillkommer det hovrättens president att å hovrättens vägnar ensam fatta beslut. 1 I fråga om andra stycket avser alternativ 1 försäkringens anordnande såsom enskild ring och alternativ 2 anordnande av försäkringen såsom gruppförsäkring.

försäk-

31 Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1926 men äger icke tillämpning i domsaga, där häradshövdingen före nämnda dag hos vederbörande hovrätt anmält, att han icke vill begagna sig av den förhöjning av expeditionslösen, som bestämts i kungörelsen den (nr ) angående förlängd giltighet från och med den 1 juli 1926 av kungörelserna den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 7 november 1919 (nr 682), båda innefattande tillfällig ändring av 3 § i förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen. Häradshövding, som gjort dylik anmälan, skall i den ordning särskilt stadgas till statsverket redovisa hälften av inflytande lösen för expeditionerna: avskrift annan, fastighetsbok, utdrag av, och protokoll annat.

Särskilt yttrande av häradshövdingen Olivecrona. De sakkunnigas förslag, i vad det avser överlämnande åt hovrätten att bestämma angående antalet av de vid domsagas kansli anställda icke rättsbildade biträden, arbetstiden därstädes och vissa anordningar eljest för kansliarbetet, kan jag icke ansluta mig till. Det synes mig nämligen icke vara lämpligt vare sig att belasta hovrätt (hovrättspresident) med en mängd dylika för hovrätten främmande ärenden rörande detaljerade lokala anordningar i olika delar av landet eller att ställa häradshövdingarna i alltför stort beroende avhovrätten i fråga om kansliarbetets ordnande, för vilket de själva äro ensamt ansvariga. I själva verket överskrider förslaget i denna del gränsen för vad som torde behövas för det åsyftade ändamålet, nämligen betryggandet av de icke rättsbildade biträdenas löne- och pensionsförhållanden utan att dock statsanställning beredes dem. Om åtgärder skola vidtagas i nämnda syfte, böra de enligt mitt förmenande endast gå ut på bestämmande av fasta regler för lön och pension, så att blott i undantagsfall hänskjutande till hovrätten kan vara behövligt. Därigenom lämnas åt häradshövdingarna största möjliga frihet att inom de utstakade gränserna ordna kansliarbetet allt efter växlande behov och olika arbetssätt. I enlighet med denna uppfattning torde 1, 3 och 5 §§ i de sakkunnigas förslag till kungörelse med vissa föreskrifter i fråga om de vid domsagornas kanslier anställda icke rättsbildade biträden i nedannämnda delar kunna erhålla följande från de sakkunnigas förslag avvikande lydelse: 1 §• Biträde, som har stadigvarande arbete vid domsagas kansli, skall, så framt anställningen varat mer än ett år, vara vid kansliet anställt enligt de i denna kungörelse meddelade bestämmelser.

32 3 §. Biträde avlönas •— nyreglerade verk. För biträde, vars arbetstid varje söckendag i allmänhet icke uppgår till sju timmar, må lönen utgå med ett i förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Bestämmes lönen efter annan grund än viss daglig arbetstid, må den likväl ej understiga det belopp den enligt ovan angivna grunder skulle med beräkning av den använda arbetstiden utgöra. Åtnjuter biträde naturaförmåner, må å lönen göras det avdrag, som skäligen kan anses svara mot nämnda förmåner. Är biträde tillika förordnat till kommissionär i domsagan, må lönen nedsättas med belopp motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och må kommissionärsuppdraget ombesörjas under den arbetstid, som kan vara bestämd. Där på grund av särskilda omständigheter anledning förekommer till nedsättning av lönen under vad här bestämts, äger hovrätten, på framställning av häradshövdingen, lämna medgivande därtill. Lönen utbetalas månadsvis av häradshövdingen.

Därest biträde 25 dagar av ett och samma kalenderår. Utgår lönen icke efter viss daglig arbetstid, skall den härvid ävensom för tid, då semester åtnjutes, beräknas efter medeltalet av den dagliga arbetstiden.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. »

Statens offentliga utredningar 1926 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas trimmer i den kronologiska förteckningen.)

AllmUu lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning:.

Betänkande ang. de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. [2]

Handel ock sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikations väsen. Statens och kommunernas finansväsen.

Bank-, kredit- och pemiingväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Socialpolitik. "Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begräns ning i vissa främmande länder ni. m. [1]

llälso- och sjukvård.

Kyrko väsen. Undervisningsväsen. A nd I is; odling i övriirt.

Allmiint näringsväsen.

Förs vars väsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt

Stockholm 1920. V. A. Norstedt & Söner 2G02SP