Betänkande och förslag rörande ersättningsbyggnad för flottan

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

J O M

STATENS OFPENTLIGAUTREDNINGAR

1926:34

FÖRS VAKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE

ERSÄTTNINGSBYGGNAD FÖR FLOTTAN

A V G I V E T AV JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 18 JUNI 1925

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O

C K 19

H O L M 2 6

Statens offentliga utredningar 1920 Kronologisk 1. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begränsning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Norstedt. (4), 211 s. S. 2. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Norstedt. 32 s. Ju. 3. 1921 års pensionskommittés betänkande. 7. Betänkande med nytt förslag till militär tjänstepcnsionslag. Idun. 51 s. Fö. 4. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och organisation. Av M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. Fi. 5. Utredning angående det svenska skolväsendets organisation. Norstedt, xij, 402, 151 s. E. 6. P. M. angående tätare tingssammanträden i häradsrätterna. Norstedt. 28 s. Ju. 7* Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de jämlikt kungl. brev den 18 juni 1925 tillkallade sakkunniga för förenkling av förvaltningsorganisationen vid arméns högre och lägre truppförband. Norstedt, vj, 222 s. FÖ. 8. Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Norstedt. 346 s. Ju. 9. Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar. Norstedt, x, 184 s. S. 10. Betänkande med förslag angående gymnastiska centralinstitutets verksamhet och därmed sammanhängande frågor. Norstedt, vj, 141 s. E. 11. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 143 s. FÖ. 12. Förslag till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, Almqvist & Wiksell. xij, 402 s. E. 13. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betougbestämmelser), andra upplagan jämte tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 s. K. 14. Tilläggsbestämmelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars 1924 fastställda normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser). Särtryck ur 1926: 13. Norstedt. 2 s. K. 15. Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. Ju. 16. Betänkande och förslag angående ordnandet av bangårdsförhållandena i Göteborg. Göteborg, Handelstidningen, vj, 90 s. 15 pl. K.

förteckning

17. Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Idun. iv, 155 s. Ju. 18. Betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet Marcus. 136 s. Fi. 19. Betänkande och förslag till förenkling av organisation* och förvaltning å flottans stationer och varv samt! örlogsdepån i Göteborg. Del 2. Flottans stationer! utom varven. Beckman. 116 s. 1 pat.-tab. Fö. 20. Betänkande angående ändringar i hovrätternas organi-l satiou, arbetssätt och löneförhållanden m. m. Marcus. I 203 s. Ju. 21. Utlåtande med förslag angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. Thule. 35 s. Jo. 22. Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens organisation. Beckman. 39 s. Fö. 23. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. Beckman. 29 s. 2 kart. Jo. 24. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 6. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. 25. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 7. Utredning beträffande planmässi" elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. Beckman. 24 s. 2 kart. Jo. 26. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 8. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. 27. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 9. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Älvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. 28. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 10. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. 29. Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. Marcus. 86 s. 2 kart. Jo. 30. Betänkande och förslag angående värdering och disposition av kronan tillhörig mark i Vaxholm. Beckman. 75 s. 1 karta. Fö. 31. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Första delen. Domstolsförfattningen. Norstedt. (2), xv, 239 s. Ju. 32. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Andra delen. Kättegången i brottmål. Norstedt. 312 s. Ju. 33. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Tredje delen. Rättegången i tvistemål. Norstedt. 246 s. Ju. 34. Betänkande och förslag i fråga om ersättningsbyggnad för flottan. Beckman, vj, 96 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. ^jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 6 : 3 4 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETANKANDE OCH FORSLAG RÖRANDE

ERSÄTTNINGSBYGGNAD FÖR FLOTTAN

A V G I V E T AV JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 18 JUNI 1925 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1926 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2269 261

J****

III

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet

v

K A P . 1.

Allmänna utgångspunkter

1 K A P . 2.

De olika fartygsslagens uppgift och användbarhet i sjökriget A. Operativa uppgifter B. Stridsuppgif ter C. Sammanställning av de olika fartygsslagens uppgift och användbarhet i sjökriget D. Slutsatser

4 5 15 17 21

K A P . 3.

Svenska flottans nuvarande fartygsbestånd och indelning

21 K A P . 4.

Plan för sjöstyrkornas organisation A. Allmänna synpunkter B. Fartygsslag och fartygstyper C. Sjöstyrkornas sammansättning årskvot

27 27 30 och därmed sammanhängande 47

K A P . 5.

Ersättningsbyggnadsprogram

55 K A P . 6.

Personal-, övnings- och underhållskostnader A. Personalens avlöning och naturaunderhåll B. Flottans krigsberedskap och övningar C. Fartygsmaterielens underhåll

60 61 64 64

De sakkunnigas hemställan

70¶FÖRTECKNING ÖVER BILAGOR. Bil.

1.

Bil. 2.

Sjökrigets vapen A. Tekniska synpunkter ...* B. Taktiska synpunkter C. Naturförhållandena D. Sammanfattning

71 71 74 80 85

Krigsfartygs livslängder med hänsyn till modernitet och materielens uthållighet

86 Bil. 3.

Organisations- och rustningsplaner

92 Bil. 4.

Beräkning av fredsbehovet av stamrekryter och värnpliktiga för sjötjänstgöring efter genomförd nyorganisation Av marinöverdirektören upprättad tablå över anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. beräknat enligt olika förutsättningar

Bil. 5.

v

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet,

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1925 bemyndigades statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet att tillkalla högst 7 personer — därav en i egenskap av ordförande — jämte sekreterare för att inom departementet såsom sakkunniga biträda med verkställande av utredning av frågan om ersättningsbyggnad för flottan. Med stöd av detta bemyndigande anmodade dåvarande statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet den 25 juni 1925 ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande riksbanksfullmäktigen, numera statsministern C. G. Ekman, undertecknad Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg samt undertecknade Eriksson, Johansson, von Krusenstierna och Lindberg att utföra ifrågavarande uppdrag, varjämte uppdrogs åt dåvarande riksbanksfullmäktigen Ekman att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan statsministern Ekman anmält sig förhindrad att vidare fullgöra det honom sålunda lämnade uppdraget samt förrådsförmannen Bärg på egen begäran entledigats från uppdraget, anmodade Herr Statsrådet den 12 juni 1926 undertecknade Hansson och Danielsson att deltaga i de sakkunnigas arbete, varvid tillika uppdrogs åt undertecknad Hansson att såsom ordförande leda detta arbete. Såsom sekreterare hos de sakkunniga hava tjänstgjort t. f. statssekreteraren i kungl. försvarsdepartementet C. O. H. Humble och kaptenen vid kungl. flottan S. E. P:son Wetter. För att biträda de sakkunniga med verkställande av vissa utredningar hava följande personer varit ställda till de sakkunnigas förfogande, nämligen marinöverdirektören J. Lindbeck, kommendörerna C. O. Lindsström, N. E. F . Selander och T. W. M. Liibeck, kommendörkaptenen av 1. graden K. G. Bjurner samt marinintendenten av 2. graden J. Bring.

VI

De sakkunniga hava, på anmodan av Herr Statsrådet, denna dag avgivit yttrande dels över vissa delar av marinförvaltningens i skrivelse den 27 augusti 1926 avgivna förslag till beräkning av medelsbehovet under anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1927—1928, dels ock över den i samma skrivelse av marinförvaltningen gjorda framställningen angående luftvärnsmateriel m. m. för flottans fartyg. Av de sakkunniga utarbetat betänkande och förslag rörande ersättningsbyggnad för flottan få de sakkunniga härmed överlämna. Vissa till betänkandet hörande uppgifter och beräkningar av hemlig natur överlämnas med särskild skrivelse denna dag. Stockholm den 17 december 1926. P. ALBIN HANSSON. K.

A. ANDERSSON.

J. B. JOHANSSON.

H.

Hjalmar

Humble.

A. DANIELSSON.

BERNH. ERIKSSON.

VON KRUSENSTIERNA.

HENRY LINDBERG.

E. Wetter.

KAP. 1.

Allmänna utgångspunkter. De sakkunniga hava erhållit i uppdrag att utreda frågan om ersättningsbyggnad för flottan. Vid framläggandet inför Kungl. Maj:t i statsrådet av förslag om tillkallande av sakkunniga för verkställande av berörda utredning åberopade föredragande departementschefen det huvudsakliga innehållet av vad i 1925 års försvarsproposition anförts rörande ersättningsbyggnad av sjökrigsmateriel (sid. 208—211) ävensom de av samma års riksdag i ämnet gjorda uttalandena (första särskilda utskottets utlåtande nr 1 sid. 129). Det torde alltså vara från dessa yttranden, som erforderliga närmare direktiv för de sakkunnigas arbete böra hämtas. Den utredning, det här gäller att åvägabringa, har i 1925 års försvarsproposition (sid. 211), varest den ställts i utsikt, karaktäriserats som »en förnyad undersökning av hela ersättningsbyggnadsfrågan». I undersökningen borde ingå en förnyad prövning av fartygstyperna i allmänhet, varvid särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan om billigare fartygstyper än de dittills föreslagna. Särskilt framhölls i rjropositionen, att det bland annat borde undersökas, huruvida artillerifartygen framdeles skulle ersättas med fartyg av samma slag, eller om annan ersättning (och i så fall av vad slag) borde beräknas. I första särskilda utskottets ovanberörda utlåtande (sid. 129), där behovet av en dylik utredning understrykes, betecknas densamma såsom »en förnyad undersökning rörande den för vidmakthållande av kustflottan nödvändiga ersättningsbyggnaden». Att ersättningsbyggnaden sålunda i utskottets utlåtande hänförts till kustflottan — och ej till flottan i dess helhet — synes icke innebära någon reell skiljaktighet, då ju, såsom ock i försvarspropositionen (sid. 208) framhållits, ersättningsbyggnad förutsattes äga rum i första hand för kustflottan, varför dennas omfattning bör vara utslagsgivande fölbehovet av nybyggnadsanslag. För att flottans ersättningsbyggnad skall kunna planmässigt bedrivas, måste ovillkorligen såsom mål för denna byggnadsverksamhet på lång sikt uppställas en på visst sätt sammansatt kustflotta, låt vara, att man måste räkna med sannolikheten av att den sålunda uppgjorda sammansättningsplaner, tid efter annan behöver revideras med hänsyn till utvecklingens krav. Der. sammansättning av kustflottan, varpå 1925 års beslut rörande sjöförsvarets ordnande grundar sig, kan givetvis icke anses vara i så måtto bindai.de för utredningsarbetet, att de sakkunniga allenast skulle hava att föreslå de nya typer av i kustfiottan nu ingående fartygsslag, som lämpligen borde ifrågakomma vid ett successivt förnyande av kustflottan fartyg 2 2 6 9 !G

2 för fartyg. Att en dylik begränsning av de sakkunnigas uppgift icke varit avsedd, framgår redan därav, att, såsom förut nämnts, utredningen bland annat skall omfatta spörsmålet, huruvida artillerifartygen böra ersättas med fartyg av samma eller annat slag. I försvarspropositionen har för övrigt, såsom utgångspunkt för ett approximativt bedömande av kostnaderna för ersättningsbyggnaden, skisserats en sammansättning av kustflottan, som icke blott i avseende å fartygstyperna skiljer sig från den nuvarande, utan även beträffande fartygsslagen och antalet fartyg företer avvikelser från densamma, exempelvis därutinnan, att i stället för de tre torpedkryssare, som för närvarande ingå i kustflottan, upptagits en lätt kryssare och i stället för den nu befintliga minkryssaren två minundervattensbåtar. Om alltså det förslag till ersättningsbyggnad för flottan, som de sakkunniga hava att avgiva, bör uppgöras utan att vara bundet till de fartygsslag och det antal fartyg av varje slag, som enligt 1925 års beslut tilldelats kustflottan, måste å andra sidan kustflottans nuvarande totala omfattning anses vara på visst sätt avgörande för frågan om räckvidden av de sakkunnigas uppdrag. I första särskilda utskottets utlåtande (sid. 129) angives syftet med den ifrågavarande undersökningen vara att utröna den för vidmakthållande av kustflottan nödvändiga ersättningsbyggnaden; och i försvarspropositionen (sid. 210) framhålles kravet på en sådan omfattning av ersättningsbyggnaden, att Jcustflottan vidmaMhålles vid den styrka, den efter omorganisationen avses att få. Dessa uttalanden — liksom ock i viss mån det i formuleringen av de sakkunnigas uppdrag ingående ordet »ersättningsbyggnad» — synas giva vid handen, att den flottbyggnadsplan, som det tillkommer de sakkunniga att uppgöra, skall avse, icke en utökning men ett uppehållande hos vår flotta, såsom helhet betraktad, av den styrka och effektivitet, som densamma enligt 1925 års beslut avsetts att erhålla. Är denna uppfattning riktig, kan den undersökning, varpå de sakkunnigas förslag skall grundas, i huvudsak begränsas till att gälla den ändamålsenligaste sammansättningen av svenska flottan — speciellt kustflottan — under nyssnämnda förutsättning, att flottan skall bibehållas vid den enligt försvarsbeslutet avsedda styrkan och effektiviteten. I den mån en sådan undersökning giver vid handen, att förändringar böra vidtagas i de till grund för 1925 års beslut liggande beräkningarna i avseende på flottans krigsberedskap och övningar samt på fartygens bemanning och underhåll, tillkommer det självfallet de sakkunniga att även därom avgiva yttrande. P å grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit sin uppgift vara att, med utgångspunkt från den förutsättningen, att flottan skall vidmakthållas vid den totala styrka och effektivitet, densamma enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla, utreda frågan om flottans — speciellt kustflottans — ändamålsenliga sammansättning i anseende till såväl fartygsslag och fartygstyper som antalet fartyg samt på grundval härav framlägga förslag till ett ersättningsbyggnadsprogram.

3 V i d planläggningen av de sakkunnigas arbete har ifrågasatts, att en mera omfaittande undersökning skulle, oberoende av de förutsättningar, som framgå av 1925 års försvarsbeslut, verkställas angående vårt lands behov av sjöstridlskrafter. Med hänsyn till det resultat, vartill de sakkunniga kommit betriäffande innebörden av det dem givna uppdraget, hava emellertid de sakkunniga funnit sig sakna anledning att ingå på berörda spörsmål. Däremot måste behandlingen av frågan om vilka fartygsslag och fartygstyper, som anses böra ingå i den svenska flottan, föregås av en undersökning av ilottams allmänna iqrpgifter. Det är nämligen med hänsyn till arten av dessa uppgifter, sammansättningen av flottan bör bestämmas. I det yttrande av dåvarande statsministern Sandler, som föregick framläggandet i statsråd den 20 februari 1925 av förslag till ordnande av rikets försvarsväsende, uttalas bland annat: »Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas. Vårt jämförelsevis skyddade geografiska läge, vår befolknings enhetliga sammansättning och våra stabiliserade förhållanden till främmande stater medföra, att vi icke ha anledning uppbygga vårt försvar med tanke på ett angrepp mot landet i erövringssyfte. D e risker, som vi ha att räkna med, äro av annan art. Det i världen alltjiämt rådande osäkerhetstillståndet innesluter även för en nation, som icke är direkt hotad, möjligheten att bliva indragen i konflikter mellan andra stater. Det är denna fara, som motiverar vidmakthållandet av de betydande försvarsanstalter, vilka föreslås i den föreliggande propositionen. Det ligger emellertid i sakens natur, att de militära maktmedel, som vi behöva närmast för att skydda oss mot att dragas in i konflikter mellan andra, samtidigt utgöra och måste kunna användas såsom ett värn för vår självständighet, ifall vi icke skulle lyckas att hålla oss utanför en konflikt.» I första särskilda utskottets av 1925 års riksdag godkända utlåtande angives riktlinjen för försvarsrevisionen så: » det gäller att å ena sidan giva uttryck åt nationens föresats att allsidigt hävda sin rätt till fred, frihet och oberoende, i vilket avseende militär säkerhetsvakt för närvarande icke kan undvaras, men att å andra sidan därvid icke släppa ur sikte, att förutsättningen för vårt lands rättssäkerhet kan anses nådd först när i samlivet nationerna emellan vid uppkommande konflikter rättsligt förfarande fått ersätta vädjandet till våldet såsom skiljedomare.» Statsmakterna hava sålunda ansett, att våra försvarsanstalter närmast behövas för att skydda vårt land mot att indragas i konflikter mellan andra stater. Våra sjöstridskrafter böra alltså vara så organiserade, att de äro i stånd att upprätthålla en neutralitetsvakt, liknande den, som ägde rum under världskriget. Av de anförda yttrandena framgår emellertid, att statsmakterna vid beslutet 1925 om försvarsväsendets ordnande, även om faran för vårt lands indragande i krigiska konflikter ansetts ringa, dock utgått ifrån att de militära maktmedlen skola kunna användas såsom ett skydd för landets självständighet. Därav följer för flottans vidkommande, att man vid samman-

4 sättningen av sjöstridskrafterna måste räkna med, att dessa kunna få till uppgift att förhindra mot vårt land riktade fientliga företag över sjön. Ävenledes skulle kunna tänkas fall, då svenska sjöstridskrafter komma att deltaga i det militära sanktionsförfarande, som enligt akten om Nationernas Förbund, där så erfordras, skall komma till användning för hävdandet av förbundsplikternas helgd. Denna eventualitet behöver emellertid icke tillmätas någon betydelse för avgörandet av frågan om vår flottas ändamålsenliga sammansättning, då fullgörandet av den roll, som skulle kunna komma att tillmätas vårt land, näppeligen kan komma att kräva fartygsslag och fartygstyper, vilka icke redan betingas av de i det föregående angivna uppgifterna. De allmänna uppgifter för den syenska flottan, varmed man bör räkna vid bedömandet av frågan om flottans sammansättning, äro alltså: hävdandet av rikets neutralitet och förhindrandet av mot oss riktade fientliga företag över havet.

K A P . 2.

De olika fartygsslagens uppgift ocli användbarliet i sjökriget. De sakkunnigas militära ledamöter hava till underlättande av ett bedömande av de olika fartygsslagens användbarhet för sjökriget utarbetat en redogörelse för sjökrigets nu förefintliga vapen, jämväl inneslutande ett bedömande av det relativa värde, som de olika vapnen hava i förhållande till varandra, sett ur olika synpunkter. Redogörelsen bifogas de sakkunnigas betänkande såsom bilaga 1. De olika fartygsslagens användbarhet för sjökrigföringen torde tillräckligt framgå av en allmän karaktäristik av förekommande sjökrigsoperationer, varvid de skilda fartygsslagens uppgifter och insatser närmare behandlas. Utgående härifrån hava de sakkunnigas militära ledamöter utarbetat följande redogörelse, huvudsakligen baserad på de lärdomar beträffande sjökriget, som kunnat dragas av operationerna under världskriget. Flygvapnets samarbete vid sjökrigsoperationer med de olika fartygsslagen är av så intim beskaffenhet och av sådan vikt, att man vid behandlingen av frågan om fartygsslagens uppgift och användbarliet i sjökriget icke kan undgå att jämväl taga hänsyn till motsvarande frågor i vad angår det marina flygvapnet. Det har därför ansetts lämpligt att här nedan behandla dessa frågor samtidigt. De uppgifter, vilka i sjökriget tillkomma de olika fartygs slagen, kunna betecknas antingen såsom o p e r a t i v a u p p g i f t e r eller såsom s t r i d s v . p p g i f t e r . Till de förra hänföras, såsom namnet angiver, fartygsslagens roller vid de krigsföretag, som igångsättas för vinnande av sjökrigets mål; de senare utgöras av deras insatser i själva sjöstriden. Dessa båda slag av uppgifter sammanhänga intimt med varandra.

5 A. Operativa uppgifter. I. Sjökrigsoperationernas art. D e anfallsföretag, som förekomma i sjökriget, äro av tre huvudslag, nämligen husthärjningar, handelsförstöring och invasion sjöledes. Villkoret för att dessa företag skola kunna genomföras är, att fiendens sjö stridskrafter försättas ur spelet genom förstöring eller instängning i en sådan utsträckning, att de icke i nämnvärd mån kunna hindra företagen. Enligt vad världskrigets lärdomar givit vid handen, antaga numera de operationer, vilka åsyfta de fientliga sjöstridskrafternas instängning eller förstöring, i allmänhet formen av ett nötningskrig, som avser att utmynna i ett successivt tillintetgörande av motståndarens sjöstridskrafter. De härunder förekommande operationerna på och under vattnet samt i luften kunna uppdelas i framstötar och ständigt pågående operationer. Framstötarna utgöra de sjökrigshandlingar, vilkas resultat i avseende på förändringar i krigsläget till sjöss äro lättast skönjbara och på den grund i främsta rummet komma till allmän kännedom. De äro i regel jämförelsevis skarpt avgränsade till såväl tid som rum. De ständigt pågående operationerna åter hava en större utsträckning i fråga om tiden och ofta även i fråga om rummet. De utgöra delvis ett förberedande av framstötarna. Vid de sistnämnda utöva s a m t l i g a de deltagande stridskrafterna hela tiden eii koncentrerad verksamhet, under det de stridskrafter, som deltaga i de ständigt pågående operationerna, oftast arbeta i avlösningar. Gränsen mellan dessa båda huvudgrupper av operationer kommer tydligast till synes inom ordergivningens område. För varje framstöt utfärdas i regel en speciell, detaljerad order, ofta avsedd att först framdeles anbefallas till utförande, om och när krigsläget det påkallar, under det orderna för de ständigt pågående operationerna äro mera generella och i regel avsedda att gälla för längre tid framåt. Kusthärjningar och handelsförstöring pågå i allmänhet jämsides med nötningskriget. Kusthärjningarna antaga i allmänhet karaktären av framstötar, och handelsförstöringen kan betraktas såsom ett led antingen i nötningskrigets ständigt pågående operationer eller i dess framstötar, beroende på huruvida styrkeförhållandena medgiva ett ständigt eller endast ett sporadiskt avskärande av motståndarens sjöförbindelser. Invasion sjöledes åter utgör en från nötningskriget jämförelsevis fristående operation, vilken i allmänhet icke är att förvänta, förr än nötningskriget givit ett för endera parten tillräckligt gynnsamt resultat. Invasion kan dock inbegripas i de operationer, som hava karaktären av framstötar. I anslutning till vad ovan anförts kunna samtliga sjökrigets operationer hänföras antingen till framstötar eller till ständigt pågående operationer.

6 Framstötarna omfatta dels anfall mot fienden eller hans sjöförbindölser, dels försvar mot fiendens framstötar. A n f a l l s f r a m s t ö t a r n a kunna bland annat avse: anfall mot till sjöss upptäckta fientliga stridskrafter; störande av fiendens ständigt pågående operationer; mineringar; kusthärjningar; invasion; eller framlockande av fiendens sjöstridskrafter. F ö r s v a r s f r a m s t ö t a r n a s karaktär bliver beroende av vilka företag de äro avsedda att möta. Till de ständigt pågående operationerna kunna hänföras: sjökrigsskådeplatsens övervakande; bevakning av sjöstyrkornas ankarplatser; minsvepning; samt handelsförstöring och handelsskydd. I fråga om de olika fartygsslagens insatser i ovan angivna operationer lämnas här nedan en kortfattad redogörelse. Härvid användas bland annat följande benämningar i nedan angiven betydelse: pansarskepp = jämförelsevis väl pansrade fartyg, vilka såsom huvudbestyckning i regel föra svåra kanoner och hava en relativt låg fart; *) kryssare == jämförelsevis lätt pansrade eller opansrade fartyg, vilka såsom huvudbestyckning i regel föra medelsvåra kanoner samt hava ett deplacement av minst 2 000 ton 2) och en relativt hög fart; jagare == opansrade fartyg, som föra medelsvåra eller lätta kanoner samt hava ett deplacement av 500—2 000 ton och hög fart; specialfartyg = fartyg, avsedda för speciella ändamål, såsom förande av (hangarfarflygplan, tjänstgöring såsom depåer för mindre fartyg eller tyg 3 ), depå- flygplan m. m. fartyg m. fl.)

II. Framstötarna. De olika till begreppet framstötar hänförliga operationerna hava visserligen vitt skilda ändamål, men vid bestämmandet av vilka fartygsslag, som skola deltaga i operationerna i fråga, följas dock alltid samma grundlinjer. *) svåra kanoner = sådana, som h a v a större kaliber än 25 cm; medelsvåra » = » , » » 12—25 cm kaliber; lätta » = » , » » mindre kaliber än 12 cm. (Enligt för svenska flottan använd terminologi räknas såsom pansarskepp jämväl våra äldre pansarfartyg, e h u r u deras grövsta bestyckning understiger 25 cm kaliber.) s ) större kryssare = sådana, som hava större deplacement än 6 000 ton; mindre (lätta) kryssare = sådana, som h a v a ett deplacement av högst 6 000 ton. 3 ) d. A-, s. f a r t y g särskilt avsedda att ombord medföra flygplan, vilka kunna starta från fartyget.

I främista rummet gäller det därvid att tillse, att den framstötande styrkan erhåller en s l a g k r a f t , som är tillräcklig dels för att möta det omedelbara motsttånd och de försvarsframstötar, vilka kunna förväntas vid uppdragets utförande, dels för att till det yttersta kunna utnyttja de tillfällen att göra fienden skada, som yppa sig under loppet av operationen. Med hänsyn härtill bliver det principiellt erforderligt att, åtminstone vid dager, låta samtliga disponibla stridskrafter deltaga i förekommande framstötar. Vid en framstöt, som beräknas pågå under endast en natt, böra huvudsakligen lätta övervattensfartyg komma till användning, såväl på grund av den möjlighet, som iför dem då förefinnes att i skydd av mörkret utföra torpedanfall, som även med hänsyn till svårigheterna nattetid för samoperationer mellan större och mindre fartyg samt den risk, de egna större fartygen då löpa att utsättas för torpedanfall. Vad särskilt anfallsframstötarna beträffar, bör beaktas, att tidpunkten för deras igångsättande så avpassas, att så få som möjligt av sjöstyrkans fartyg då äro av reparations- eller översynsarbeten hindrade att deltaga. Vidare är det av vikt, att en framstöt utföres snabbt, på det att överr a s k n i n g s m o m e n t e t må kunna utnyttjas och fiendens möjligheter till motanfall minskas. I samma syfte måste den största försiktighet iakttagas vid användande av radiosignalering. Oftast bliver det önskvärt att uppdela den framstötande styrkan i grupper, vilka var för sig omfatta enheter med ungefär samma fart. Härvid komma kryssare, jagare och flygplan att framför pansarskeppen bilda en framskjuten bevaknings- och spaningskedja, under det pansarskeppen vid sidan av sin offensiva uppgift spela rollen av understödstyrka, ägnad att lämna skydd åt de mera framskjutna lättare fartygen, i händelse dessa tvingas vika för överlägsna fientliga stridskrafter. Och undervattensbåtarna, vilka i regel hava ännu lägre fart än pansarskeppen, utplaceras i allmänhet i närheten av de vägar, fienden kan beräknas välja, under det de minförande fartygen avses att utlägga minfält inom vattenområden, som fienden beräknas passera vid sin framstöt eller vid återvändandet från denna till sin operationsbas. Slutligen bliver det, särskilt för en underlägsen styrka, nödvändigt att vid planläggningen och utförandet av varje framstöt tillse, att de deltagande fartygen icke i allt för hög grad utsättas för risken att tillintetgöras eller avskäras från sina operationsbaser. Denna synpunkt kräver dels en begränsning av tidrymden för varje särskild operation, dels betryggande åtgärder för spaning och bevakning. För tillgodoseendet av sistnämnda krav erfordras snabbgående lätta fartyg och flygplan. I övrigt må i fråga om de olika slagen av anfallsframstötar och mötandet av desamma genom försvarsframstötar framhållas följande. a) Anfall mot till sjöss upptäckta fientliga stridskrafter. Förverkligandet av nötningskrigets idé innebär bland annat, att fientliga sjöstyrkor, som i vad avsikt det vara må befinna sig till sjöss, snarast möjligt anfallas, därest utsikt förefinnes att kunna tillfoga dem förluster. Enär

8 det är av vikt att härvid icke förlora någon tid, bliver det ofta lämpligt att nattetid låta närmast till hands varande lätta fartyg omedelbart igångsätta en framstöt och att därefter — beroende på händelsernas utveckling — låta övriga för framstöten disponibla fartyg följa efter. b) Störande av fiendens ständigt pågående operationer. Den allmänna karaktären av de olika framstötar, som för detta ändamål kunna ifrågakomma, bliver beroende av de ständigt pågående operationernas speciella beskaffenhet. Då framstöten avser ett ingripande mot fiendens handelsförstörande eller handelsskyddande verksamhet eller i övrigt mot hans s j ö f ö r b i n d e l s e r , gäller det antingen att söka förstöra blockerande eller med handelsförstöring eljest sysselsatta övervattensfartyg och undervattensbåtar eller ock att uppbringa enstaka fientliga handelsfartyg eller angripa konvojer av sådana. För dylika företag, vilka ofta utföras nattetid, lämpa sig bäst snabbgående kryssare och jagare. En annan ständigt pågående sjökrigsoperation, som det ligger stor vikt uppå att störa, är m i n s v e p n i n g e n . De fartyg, som utföra minsvepningsarbetet, äga själva föga möjlighet att avvisa mot dem riktade framstötar. Deras arbete säkerställes därför i regel genom att de d i r e k t stödjas av artilleribestyckade fartyg, varjämte i öppna sjön lättare fartyg (i första hand jagare och undervattensbåtar) samt flygplan dels utföra observationstjänst för att till minsveparna inrapportera annalkandet av fientliga fartyg, dels medverka vid avvisandet av dylika fartyg, därest de söka störa minsvepningen. Vid en anfallsframstöt mot minsvepande styrkor måste sålunda såsom direkt motstånd jämväl räknas med ovannämnda stödstyrkor ävensom beräknas, att den anfallna styrkan erhåller hjälp av från sin huvudstyrkas sida snarast möjligt igångsatta försvarsframstötar. Ä den försvarandes sida åter måste vid minsvepningsarbetets utförande stridskrafter, avsedda för dylik försvarsframstöt, ständigt vara klara för omedelbart ingripande. Härav framgår, huru lätt de ständigt pågående operationerna kunna komma att utlösas i strid mellan de bägge krigförandes huvudflottor. c) Mineringar. Minvapnet utgör ett verksamt medel bland annat för instängandet av en sjöstyrka. Är denna baserad på ett skärgårdsområde, som den ej är i stånd att försvara, öppnas för den anfallande en möjlighet att förlägga minfältet inomskärs. Därigenom minskas det för inmineringen behövliga antalet minor, varjämte de fartyg, som bevaka mineringen i ändamål att hindra svepandet av ränna genom densamma, kunna i skärgården erhålla mot vind och sjö skyddade uppehållsplatser. Inmineringsföretag torde, då övervattensfartyg avses för deras utförande, ofta komma att företagas nattetid, i syfte att företaget ej må observeras

9 och avvisas. De fartyg, som då i främsta rummet lämpa sig för själva minerimgens verkställande, äro (förutom för minutläggning speciellt avsedda fartyg) mindre kryssare och jagare. Grenom tillkomsten av den minutläggande undervattensbåten har möjlighet uppstått att även vid dager utföra mindre mineringsföretag nära inpå fienden utan större risk för upptäckt, Till förhindrande av dylik minutläggning erfordras vedettbåtar, utrustade med lyssnarapparater och sjunkbomber. I fråga om mineringar, som utföras i annan avsikt än att inminera fiendens sjöstridskrafter, må särskilt framhållas sådana, som för främjandet av andra här avhandlade framstötar utföras på platser, som man kan antaga komma att passeras av fiendens fartyg vid av dem företagna operationer. Härvid erfordras ofta utläggandet av mycket vidsträckta minfält bestående av ett stort antal minor. För dylika mineringars utläggande lämpa sig bäst fartyg, som speciellt äro inredda för bland annat detta ändamål. Vid mineringsföretag erfordra de minerande övervattensfartygen stöd av andra stridskrafter, enligt vad som förut framhållits beträffande samtliga framstötar. Den minutläggande undervattensbåten däremot har möjlighet att utföra mineringar utan sådant stöd. d) Kusthärjniiigar. F ö r e flygvapnets tillkomst var vid kusthärjningar den omedelbara förstörels everksamheten inskränkt till de städer och andra orter, som voro belägna i kustens omedelbara närhet, och möjligheten att medelst beskjutning skada dessa begränsades mångenstädes av lokala terrängförhållanden. Dylika inskränkningar förefinnas ej för flygplanens förstörelseverksamhet, vilken kan utsträckas så långt in i landet, som flygplanens aktionsradie medgiver. Tages på detta sätt flygplanens verksamhetsförmåga till hjälp vid utförandet av kusthärjningar, kunna dessa komma att omfatta mycket vidare områden, än vad namnet angiver. Efter världskrigets slut har hangarfartygets tillkomst betydligt vidgat möjligheterna att från sjösidan igångsätta systematiska kusthärjningar i ett fiendeland. Under en framstöt mot fiendens kust — utförd med sjöstridskrafterna, på sätt förut sagts om framstötar i allmänhet — kunna nämligen hangarfartyg framföras till fiendekustens närhet, varifrån medförda flygplan sålunda kunna med fulla förråd utgå på sin härjningsfärd över det fientliga landet. Därest på fiendens kust förefinnas skärgårdsområden, som äro oåtkomliga för beskjutning från fastlandet, ökas ytterligare möjligheten för dylika kusthärjningar, genom att sjöflygplanen kunna, skyddade mot sjögång, nedgå på vattnet inom dessa områden och där förnya sina bränsle- och bombförråd, antingen från de örlogs- och handelsfartyg, som stödja anfallsföretaget, eller från sådana bränsle- och ammunitionsupplag, som av den anfallande upprättas å öar inom det för anfallet valda skärgårdsområdet. Härigenom kan mången gång den prestationsförmåga, bombflygplanen skulle förmått utveckla, därest deras anfallsföretag utgått från egen kust, bliva mångdubblad. Ty

10 den förkortade anfallsvägen möjliggör ej blott anfallens tätare återupprepande, utan även medförandet av ett större bombförråd vid varje anfall samt anfallens utsträckande till långt in i landet belägna orter. Härtill kommer, att den eskort av jaktplan, varav bombplanen äro i behov, därest fientliga jaktplan skulle söka avslå bombanfallen, kan med lätthet anordnas från en framskjuten fast eller rörlig flygbas, då däremot vid bombanfall, som utgå från den egna kusten, dylik eskort till följd av jaktplanens begränsade bensinförråd ofta endast kan i ringa utsträckning åstadkommas. Det torde vara tydligt, att dylika fientliga framstötar kunna medföra de största vådor för den anfallna parten, om han ej är i stånd att genom effektiva åtgärder möta anfallen. För detta ändamål fordras försvarsframstötar med insättande av både sjö- och flygstridskrafter, ty såväl hangarfartygen som de övriga fartyg, vilka deltaga i anfallsoperationen, böra, om utsikt skall förefinnas för anfallets snabba avvisande, redan till sjöss angripas med samtliga sjökrigets vapen. För den skull måste fartyg av alla i den försvarande flottan ingående fartygsslag ständigt vara redo till härav betingade framstötar. e) Invasion. Överförandet av en invasionsarmé till en av fienden besatt kust utgör ett av de svåraste och tillika ansvarsfullaste företag, som förekomma inom sjökrigföringen. Sammanhållandet i en ordnad marschformering av ett större antal trupptransportfartyg, i allmänhet förda av befälhavare, som sakna övning i hållandet av viss plats i formering och utförandet av manövrer i samlad styrka, är redan i och för sig en vansklig sak, särskilt under mörker, tjocka eller besvärande sjögång. Kommer så härtill, att denna samling fartyg med ombord befintliga försvarslösa trupper måste till varje pris skyddas mot anfall av såväl över- och undervattensfartyg som flygstridskrafter, inses lätt, vilka svårigheter som — frånsett det vid själva landsättandet av trupperna och vid deras vidare verksamhet mötande motståndet — kunna uppresa sig mot företagets lyckliga genomförande. Misslyckandet av en större truppöverskeppning framkallar av lätt insedda skäl alltid ett starkt moraliskt intryck. Truppöverföringar sjöledes tillhöra därför det slag av krigsoperationer, vilkas misslyckande icke gärna riskeras. För den anfallna parten åter framstår invasionsfaran såsom ett ödesdigert hot, vars omsättande i handling plötsligt kan förvandla det skydd, have: ur allmän försvarssynpunkt förut erbjudit, till en påtaglig fara. Ty om hinder ej möta för fienden att fritt utnyttja havets färdvägar, har han därmed fått till sitt förfogande ett obegränsat antal för den försvarande oåtkomliga anmarschvägar till dennes landområde. E t t invasionsföretag påkallar alltså insättandet från såväl den anfallasdes som den anfallnes sida av alla tillgängliga sjö- och flygstridskrafter. För den anfallande ligger det särskild vikt uppå att, om han icke ihnu lyckats så allvarsamt försvaga den försvarande flottan, att den kan arses ofarlig, söka instänga densamma, så att anmarschvägarna bliva fria. Han torde på den grund låta en del av sin flotta blockera motståndarens sjö-

u stridskrafter, under det en annan del eskorterar transportflottan. Någon närblockad med större fartyg kan härvid, om den försvarande flottan är i bes i t t n i n g av rörelsefria torpedbestyekade mindre fartyg och undervattensbåtar samt bomb- och torpedflygplan, i allmänhet icke förekomma. Blockaden torde därför taga formen av ett observerande av motståndarens rörelser, underr det den blockerande styrkans huvudstridskrafter på avstånd hålla sig beredlda att ingripa, så snart motståndaren lämnar sin ankarplats. Föir den försvarande åter gäller det dels att, om möjligt med undvikande av bHockadstyrkans huvudstridskrafter, söka nå öppna sjön, så snart han erhålllit visshet om, att transportflottan är i antågande, dels att, om detta lyckats, framgå till anfall mot transportflottan. För nåendet av öppna sjön fordras övervinnandet av samma svårigheter med avseende å minsvepning m. m., som kunna möta vid andra tillfällen, då den försvarande flottan går till sjjöss för utförandet av en framstöt. I ifråga om den roll, de olika fartygsslagen kunna antagas spela vid s j ä l v a a n f a l l e t p å t r a n s p o r t f l o t t a n , må framhållas följande. Transportflottan är lättast angripbar, under det den befinner sig i öppna sjön, där den kan angripas från alla håll. Redan i närheten av en kust och ännu mer innanför havsbandet inskränkes det antal anmarschvägar, som stå motståndaren till buds för att framgå till anfall på transporten. Och väl inkommen till en för truppernas urskeppning lämplig ankarplats kan transporten, om trånga inlopp leda till ankarplatsen, relativt lätt skyddas mot anfall från sjösidan. Från luften bliver dock transportflottan lättare angripbar, då den befinner sig till ankars, än då den är under gång. Men mot dylika anfall underlättas försvaret till ankars i viss mån, genom att det å såväl örlogs- som trupptransportfartygen installerade luftvärnsartilleriets eld icke stores av sjöhävning, varjämte de flygstridskrafter, som åtfölja transporten, kunna, om så erfordras, för en kortare tid frigöras från sina spanings- och bevakningsuppgifter och i stället helt disponeras för flyganfallens avvärjande. F ö r den till hejdande av invasionen framstötande flottan framstår det såsom angeläget, dels att kunna på långt håll bringa sina vapen att verka mot transportflottan, dels att i största möjliga mån kunna utnyttja de antagligen korta tidsmoment, som stå till buds för förstörelsearbetets utförande. Det sjökrigets vapen, som i högre grad än något annat fyller härav betingade krav på räckvidd, precision och ombord medförd ammunitionsmängd i förening med snabbhet vid dennas utnyttjande, är utan tvivel kanonen. Detta utesluter givetvis ej, att även torpeden och flygbomben kunna, därest de farkoster, som föra desamma, komma i gynnsamt anfallsläge, beräknas göra en betydande insats i anfallet. Särskilt kan detta, vad avser torpeden, bliva fallet, om undervattensbåtar kunnat utplaceras i närheten av den väg, transportflottan följer. Sättet för de olika stridskrafternas uppträdande vid anfallet bliver givetvis i hög grad beroende av, vilken gruppering fienden intagit. I stort sett torde dock rollerna komma att så fördelas, att pansarskeppen jämte med

12 dem omedelbart samverkande stridskrafter söka binda huvudparten av de sjöstridskrafter, som skydda transportfartygen, under det att en eller1 flera detacherade styrkor söka kringgå transportflottan för att anfalla densamma från annat håll, varjämte de undervattensbåtar, som befinna sig tillräckligt nära, söka var för sig intaga skjutläge. E t t samtidigt insättande av flygstridskrafter är i hög grad ägnat att splittra fiendens uppmärksamhet och skingra transportfartygen, varigenom dessa bliva lättare åtkomliga för de anfallande fartygen. En intim taktisk samverkan mellan de olika slagen av fartyg och flygplan blir här av avgörande betydelse. För att de detacherade styrkornas kringgående rörelse skall hava önskvärd utsikt att leda till resultat fordras emellertid, att de förfoga över högfart och äga en artilleristisk kraft, som sätter dem i stånd att bana sig väg genom fiendens bevakningslinjer. f) Framlockande av fiendens sjöstridskrafter. P å grund av de faror, som i öppna sjön ständigt hota från undervattensbåtarnas och minornas sida, hållas i allmänhet båda parternas huvudstridskrafter under de tider, då de ej äro i verksamhet till sjöss, förlagda å, från sjösidan svåråtkomliga ankarplatser, från vilka de verkställa framstötar mot fienden eller hans sjöförbindelser samt ingripa för mötande av fientliga företag. Det händelseförlopp, som kan antagas framväxa ur dessa förutsättningar, bliver givetvis i hög grad beroende av den aktivitet, som utvecklas av de mot varandra ställda parterna. Anledning torde emellertid ofta förefinnas åtminstone för endera av två motståndare att genom den fientliga flottans försvagande antingen skaffa sig förutsättningar för att medelst en kraftig offensiv till sjöss igångsätta kusthärjningar, handelsförstöring eller invasionsföretag eller ock förebygga ett befarat dylikt uppträdande från motpartens sida. Därest då denne intager en mera passiv hållning, kan det ofta bliva erforderligt att genom framstötar mot hans kust eller störande av hans sjöförbindelser eller hans ständigt pågående sjökrigsoperationer söka förmå honom till försvarsframstötar i syfte att därunder kunna erhålla tillfälle att tillfoga honom förluster. E t t dylikt förfaringssätt har även ofta till ändamål att själv försäkra sig om och hindra fienden från att gripa initiativet. Vid en dylik operation kan för den anfallandes vidkommande utposterandet av undervattensbåtar eller utläggandet av minfält å de vägar, fienden beräknas använda vid anfallets mötande, ofta medföra gynnsamt resultat.

III. De ständigt pågående operationerna. a) Sjökrigsskådeplatsens övervakande. F ö r sjökrigsskådeplatsens övervakande användas dels fartyg, dels flygplan. Dessutom medverka kustsignalväsende och radiopejlstationer vid uppgiftens lösande. Beträffande fartygens och flygplanens verksamhet vid operationerna i fråga kan man skilja mellan o b s e r v a t i o n s t j ä n s t och s p a n i n g , av vilka begrepp

13 det föjrra, såsom namnet antyder, innefattar ett stationärt, det senare ett rörligt öwervakande. Gemom undervattensbåtarnas och flygvapnets tillkomst har utförbarheten av ett; ständigt kontrollerande av krigsläget och händelserna inom ett större vattemområde i hög grad ökats. Av dessa båda stridsmedel lämpa sig undervattensbåtarna bäst för observationstjänsten och flygplanen bäst för spaningen. Bådadlera hava stora utsikter, såväl att se utan att själva bliva sedda, som att uniclandraga sig förföljelse, i händelse de upptäckas. Föir undvikande av upptäckt utföres i närheten av fiendens stridskrafter undervattensbåtarnas observationstjänst vid dager och god sikt i allmänhet i undcervattensläge. Enär avgivandet av radiosignaler i dylikt läge icke är i tillräcklig utsträckning utförbart, måste undervattensbåtarna i regel, om de vid imtagande av övervattensläge kunna riskera att bliva anfallna, invänta mörker eller dålig sikt för att komma i tillfälle att, utan lämnande av den plats, där de stationerats, per radio avgiva sina rapporter. Nattetid eller vid dålig sikt måste observationstjänsten utföras i övervattensläge. Eftersom detta medför stor risk för undervattensbåtarna att överrumplas av fientliga jagare och vedettbåtar, bliva de ofta tvingade att under utförandet av tjänsten i fråg;a intaga undervattensläge. Det bliver för den skull mången gång behövligt att särskilt nattetid förstärka observationstjänsten medelst övervattensfartyg, vilka besitta en fart och ett stridsvärde, som sätta dem i stånd att möta olika under uppdragets utförande uppkommande situationer. För ändamålet i fråga lämpa sig bäst jagare, eventuellt stödda av kryssare. Flygplanens spaningstjänst utföres dels genom en systematiskt ordnad patrullering över de vattenområden, inom vilka sjökrigsoperationerna pågå, dels genom ett särskilt noggrant övervakande av de fientliga sjöstridskrafternas rörelser. Vid vissa tillfällen kan det, särskilt med hänsyn till flygplanens ännu begränsade möjligheter i fråga om radio signalering, bliva behövligt att förstärka flygplanens spaningsarbete genom insättande av snabbgående övervattensfartyg. Vid tjocka och dålig sikt torde det spaningsarbete, som överhuvud taget kan utföras, komma att överlåtas åt nämnda fartyg. Givet är, att de fartyg och flygplan, som deltaga i sjökrigsskådeplatsens övervakande, böra utnyttja uppkommande gynnsamma tillfällen till anfall mot fiendens stridskrafter. b) Bevakning av sjöstyrkornas ankarplatser. Denna bevaknings ändamål är att säkerställa till ankars varande sjöstyrkor mot överraskande anfall. Bevakningsstyrkan bör alltid eftersträva att, så vitt sig göra låter utan åsidosättande i allt för hög grad av sin bevakningsuppgift, förstöra de anfallande stridskrafterna. I varje bevakningsstyrka böra därför ingå stridsenheter, som äro i stånd att bekämpa de fartyg och flygplan, som i första hand kunna förväntas rikta överraskande anfall mot ankarplatsen. Om detta önskemål ej tillgodoses, riskerar man, att bevakningsstyrkan genom upprepade, mot densamma riktade framstötar efter hand så försvagas, att den ej kan fylla sin uppgift. De anfallande stridskrafterna

14 kunna i främsta rummet förväntas vara lätta fartyg och flygstridskivafter, eventuellt stödda av starkare sjöstridskrafter. Det bliver på den grunid behövligt att låta såväl lätta fartyg som jaktflygplan ingå i bevakningsstyrkan samt att hålla viss del av huvudstyrkan beredd att stödja bevakningsstyrkan. En viktig uppgift, som sammanhänger med bevakningen av en sjöstyrkas ankarplats, utgöres av uppsökandet och förstörandet av de fientliga umdervattensbåtar, som kunna antagas vara utposterade för observerande a^v sjöstyrkans rörelser eller i övrigt i verksamhet i närheten av dess bas. För fyllandet av denna uppgift erfordras vedettbåtar, utrustade med lyssnarapparater och sjunkbomber. Dessa fartyg böra vid uppgiftens lösande samverka med flygplan samt stödjas av jagare, beredda att möta sådana fiemtliga jagare, som kunna antagas vara avdelade för att förstärka fiendens observationstjänst. c) Minsvepiiing. Mineringsföretag kunna ofta, särskilt under mörker eller dålig sikt, utföras utan att i tid upptäckas och avvisas. Det bliver därför i regel nödvändigt att för varje av sjöstyrka anlitad ankarplats ofta kontrollsvepa en eller flera rännor, genom vilka förbindelsen mellan ankarplatsen och öppna sjön kan vidmakthållas. Periodvis måste jämväl till sjöss svepas vägar, vara egen styrka under olika förhållanden antages komma att framgå. I fråga om anfall mot och försvar av minsvepningsarbetet hänvisas till vad därom förut anförts. Här må endast tilläggas, att för minsvepningsarbetets utförande bäst lämpa sig grundgående, sjödugliga och helst snabbgående mindre fartyg. d) Handelsförstöring och handelsskydd. Handelsförstöring. Det systematiska förstörandet av fiendens sjöhandel utföres antingen genom h a n d e l s b l o c k a d eller under k r y s s n i n g s t j ä n s t . För utförande av h a n d e l s b l o c k a d kräves överlägsenhet över motståndarens sjöstridskrafter. På grund av det motstånd, som i närheten av fiendens egen kust kan, särskilt medelst jagare, undervattensbåtar och flygplan resas mot handelsblockad, förlägges densamma om möjligt på ett avsevärt avstånd från sagda kust, företrädesvis till sådana havsförträngningar, genom vilka fiendens sjöhandel måste passera. De stridskrafter, som i främsta rummet tagas i anspråk för handelsförstöring genom blockad, äro kryssare, jagare och undervattensbåtar samt för krigstjänst utrustade handelsfartyg av skilda slag. Handelsförstöring under k r y s s n i n g s t j ä n s t låter sig med övervattensfartyg icke i längden genomföra från den underlägsna partens sida. Med undervattensbåtar däremot kan, såsom erfarenheten från världskriget utvisar, handelsförstöring under kryssningstjänst utföras även av den underlägsna parten. Handels skydd. I vilken utsträckning skydd kan under ett krig beredas den egna sjöhandeln, bliver beroende av styrkeförhållandena på de olika sjökrigsskådeplatserna samt de geografiska förhållandena.

15 Skyddet kan vara dels d i r e k t , då det tager form av konvojering eller dylikt, dels i n d i r e k t , då det vinnes genom bindande av fiendens sj östridskraft<er. Under världskriget var Tysklands sjöhandel på världshaven lamslagem. Dess östersjöhandel däremot skyddades indirekt, genom att den tyskai flottan medelst sin blotta tillvaro avhöll såväl västmakternas flottor från att söka intränga i Östersjön som den ryska flottan från att i nämnvärd mån operera inom sagda innanhav. Det direkta skydd, tyska flottan där behövde giva landets sjöhandel, var därför obetydligt och inskränkte sig till viss begränsad konvojtjänst. Ententemakterna åter måste igångsätta en mycket omfattande konvojtjänst på grund av den aktivitet, som utvecklades av de tyska och österrikiska undervattensbåtarna. Dessas utlöpande från och inlöpande till sina operationsbaser kunde icke hindras tack vare det cnotstånd, som var att förvänta från centralmakternas övervattensfartyg. Fara.n för att den pågående handelsförstöringen skulle tvinga ententemakternsi att dagtinga om fred ansågs under krigets senare del till och med av dem vara så stor, att de till komplettering av den vid Engelska Kanalens östra, mynning redan förut anordnade undervattensbåtspärren utlade ett fält på omkring 70 000 st minor mellan Skottland och norska kusten samt spärrade det omkring 75 km breda Otrantosundet i Adriatiska havets södra del med ett 66 km långt undervattensbåtsnät av järntross, vilket sträckte sig till omkring 65 m djup. Denna spärr förstärktes genom talrika bevarade fiskefartyg och skyddades ytterligare av i närheten grupperade stridsfartyg. Förutom dessa fasta anordningar till skydd för ententemakternas sjöhandel samt, ett i stor utsträckning av dem genomfört bestyckande av handelsfartygen till självförsvar mot undervattensbåtarna, måste av sagda makter energiska operationer igångsättas för förstöring av de undervattensbåtar, som lyckats passera de stora spärrarna. För handelsskydd medelst konvojering lämpa sig kryssare, jagare och flygplan samt sjögående, med sjunkbomber och lyssnarapparater utrustade vedettbåtar. Under världskriget förekom det även, att pansarskepp avsågos för att säkerställa konvojernas framförande. För självständiga operationer mot fientliga undervattensbåtar, som utföra handelsförstöring, lämpa sig bland annat jagare, undervattensbåtar, flygplan och på nyssnämnt sätt utrustade vedettbåtar. Skyddet mot handelsförstöring kräver alltså i ett nutida krig vittomfattande åtgärder och kan bliva ytterst svårt att genomföra, därest ej de geografiska förhållandena underlätta arbetet.

B. Striclsuppgifter. Sjöstridens närmaste mål är att oskadliggöra fiendens fartyg. De olika fartygsslagens förmåga att under skilda förhållanden fylla denna sin uppgift beror givetvis av den vapenverkan, de kunna åstadkomma å fiendens fartyg, den fart, de disponera, samt det skydd, de själva äga mot de fientliga vapnen. Och härvid ligger en fartygstyps värde ej blott i den relativa

10 över- eller underlägsenhet, den innehar i förhållande till ett fientligt fartygav samma slag, utan jämväl i den möjlighet, en viss fartygstyp har att taktiskt kunna utnyttja sina vapen mot fartyg tillhörande annat fartygsslag. Denna möjlighet beror i hög grad av beskaffenheten hos de fartyg av andra slag, med vilka de skilda typerna samverka. Här träder alltså, även i fråga om sjöstriden, den i operativt hänseende så viktiga samverkan mellan de olika fartygsslagen i förgrunden. Att här söka skildra olika slag av sjöstrider, utkämpade vid skilda tider av dygnet samt olika väderleks- m. fl. förhållanden mellan sjöstyrkor av olika sammansättning, skulle givetvis föra för långt. Det torde därför vara lämpligt att inskränka sig till en allmän karaktäristik av sjöstridens natur, och må med avseende härå anföras följande. a) Vid dager och god sikt. Striden mellan tvenne av skilda fartygsslag sammansatta sjöstyrkor koncentrerar sig vid dager och god sikt i allmänhet i kampen mellan de fartygsslag, som å ömse sidor representera den största slagkraften, de s. k. huvudstyrkorna. Enär utgången av denna kamp bliver avgörande för hela stridens utgång, måste å båda sidor alla andra fartygsslag (de för tillfället/Sekundära sjöstyrkorna) samt de tillstädesvarande flygstridskrafterna rikta sin vapenverkan antingen mot fiendens huvudstyrka eller mot sådana sekundära fientliga sjöstyrkor, som äro i det läge, att de kunna allvarligt hota den egna sidans huvudstyrka. Det gäller härvid att rätt bedöma tidpunkten och sättet för dessa olika slag av ingripanden. I övrigt rikta de sekundära sjöstyrkorna i allmänhet ej sina vapen mot varandra, därest ej slumpen gör ett vapenskifte oundvikligt. Detta har i avsevärd grad sin orsak i karaktären hos torpeden såsom vapen betraktad. Torpeden är nämligen i stånd att allvarligt skada även de största fartyg. De fartyg åter, som äro de främsta bärarna av torpeden, nämligen jagaren och undervattensbåten, äro å sin sida, på grund av sin ringa storlek och vad jagaren angår även på grund av sin rörlighet, föga utsatta för att själva träffas av torpeden. De hava därför ingen anledning att under en allmän sjöstrid anfalla fartyg av sitt eget slag, ty ett användande mot dessa av det ombord förda kraftigaste vapnet vore i regel ett för båda parterna lika skadligt ammunitionsslöseri. Och en artilleristrid dem emellan vore ägnad att omintetgöra deras möjligheter att framgå mot deras egentliga anfallsföremål, nämligen de stora fartygen. Stridens allmänna karaktär bliver därför en artilleristrid mellan huvudstyrkorna och en strävan från övriga styrkor att anfalla den fientliga och att skydda den egna huvudstyrkan. Därest endera sidans huvudstyrka är avgjort underlägsen motsidans, vare sig med avseende å fartygens beskaffenhet eller antal, kan dock för den underlägsna parten yppas möjlighet att vinna en partiell framgång genom att upptaga strid under reträtt och därigenom för egna sekundära sjöstyrkor och egna flygstridskrafter möjliggöra att rikta anfall mot den fientliga huvudstyrkan. Striden bör härvid om möjligt läggas så, att fiendens förföljande

17 huvudstyrka dragés till platser, där den retirerande parten posterat undervattensbåtar eller nedlagt minor, allt i syfte att göra fienden största möjliga skada och, såvitt sig göra låter, utjämna styrkeförhållandena. b) Vid mörker eller dålig sikt. Vid mörker eller dålig sikt spelar i sjöstriden överraskningsmomentet en långt större roll än vid dager och god sikt, varför torpedvapnet, därest det framföres å mindre övervattensfartyg (med vilka jämväl undervattensbåtar i övervattensläge under nu nämnda förhållanden kunna anses jämförliga), då har ökade utsikter att göra sig gällande. Det bliver för den skull angeläget att nattetid, och då vid dager dålig sikt är rådande, såvitt möjligt undvika att låta de större fartygen operera till sjöss under omständigheter, som göra torpedanfall från mindre övervattensfartyg eller undervattensbåtar i övervattensläge sannolika. Ftygplanen hava däremot under dylika förhållanden mindre utsikter än vid dager och god sikt att vinna framgångar mot under gång varande fartyg.

C. Sammanställning- av de olika fartygsslagens uppgift och användbarhet i sjökriget. Av ovanstående redogörelse torde bland annat framgå följande i fråga om de olika fartygsslagens — och flygplanens — uppgifter och användbarhet i sjökriget. a) Pansarskeppen. Hos detta fartygsslag är den fulla kraften hos sjökrigets främsta anfallsoch försvarsvapen, kanonen, förenad med det mot all i sjökriget förekommande vapenverkan mest effektiva skydd, som över huvud taget lämpligen kan åstadkommas på det till buds stående tonnaget. Inom en opererande flotta gruppera sig därför de övriga fartygsslagens verksamhet kring pansarskeppet, hos vilket de hava att söka sitt stöd såväl under anfalls- som försvarsoperationer. Denna pansarskeppets ställning framträder särskilt vid framstötarna. Ty om pansarskepp icke deltaga i dessa, hava de framskjutna lätta fartygen icke möjlighet att vid påträffande av överlägsna motståndare falla tillbaka på något annat pålitligt stöd än egna basområden. Härigenom kunna framstötarna komma att stoppas redan i sin linda. Vid de ständigt pågående operationerna träder pansarskeppets betydelse mest i förgrunden vid fjdlandet av dess uppgift att genom stödjande av minsvepningsarbetet trygga hela sjö styrkans rörelsefrihet. Pansarskeppets storlek och beskaffenhet i övrigt kunna inom vissa gränser variera beroende på varje lands resurser och sjöstrategiska förhållanden, men dess uppgifter förbliva likväl alltid desamma. b) Kryssarna. Kryssaren förenar artilleristisk kraft och ett visst mått av pansarskydd med god fart och sjöduglighet. Den lämpar sig därför för lösande av 22C9 26

*

18 ifrågakommande spanings-, minerings- och bevakningsuppgifter och kan på. ett verksamt sätt sekundera såväl pansarskeppet som jagaren. Vid fullgörande av uppdrag, som skola utföras på avsevärdare avstånd från huvudstyrkan eller kräva ett snabbt ingripande, är kryssaren ofta av stort värde både i och för sig och såsom det närmaste stödet för till uppdragets fullgörande eventuellt avdelade lättare stridskrafter. Kryssaren kan anses utgöra en mellanlänk mellan de båda fartygsslag,, vilka bland övervattensfartygen äro de främsta bärarna av kanonen respektive torpeden, nämligen pansarskeppet och jagaren. c) J a g a r n a . Jagarens uppgifter äro mångskiftande och dess medverkan såväl vid framstötarna som vid de ständigt pågående operationerna utgör en av de viktigaste betingelserna för dessa operationers framgång. Jagaren utgör det fartygsslag, som jämte undervattensbåten bäst lämpar sig för torpedvapnets framförande. Detta på grund av såväl den möjlighet fartyget besitter att föra torpeder av tillräcklig storlek som dess förmåga att tack vare sin höga fart och jämförelsevis ringa storlek kunna utnyttja överraskningsmomentet och undgå att träffas av fiendens vapen. Till dessa förutsättningar för lösandet av ifrågakommande stridsuppgifter bör läggas fartygets stora användbarhet för spanings-, minerings- och bevakningsuppdrag. Undervattensbåten har i jagaren en av sina farligaste fiender på grund av den snabbhet, med vilken jagaren kan för kastande av sjunkbomber infinna sig på den plats, där ett undervattensbåtsperiskop siktats. Jagaren torde sålunda kunna anses vara det fartygsslag, som har den mångsidigaste användbarheten i sjökriget. d) Undervattensbåtarna. Undervattensbåten har i torpedvapnets framförande sin förnämsta stridsuppgift, men utläggandet av minor ingår även såsom ett allt viktigare led i dess verksamhet. Fartygets förmåga att förflytta sig under vattnet utgör grunden för dess användbarhet i sjökrigföringen. Detta förflyttningssätt jämte undervattensbåtarnas stora aktionsradie medför, att undervattensbåtarna innebära ett ständigt hot, som påkallar de mest omfattande försiktighetsmått från övervattensfartygens sida. Faran att kollidera med varandra tvingar emellertid undervattensbåtarna att under vattnet operera på stora avstånd sins emellan, varför deras insats bliver i taktiskt hänseende splittrad, vare sig de uppträda tillsammans med övervattensfartyg eller för sig själva. De lämpa sig därför bäst för sådana uppgifter, som kunna av varje fartyg för sig lösas inom visst avgränsat vattenområde. Till dylika uppgifter höra bland annat observerande av fiendens rörelser, anfall mot fartyg, som kcmma i närheten av den plats, där undervattensbåten posterats, uppsökande av och anfall mot fartyg, som förrätta blockadtjänst eller eljest längre tid ippehålla sig på samma plats, vare sig till ankars eller under gång, uppV-ringning eller förstöring av handelsfartyg m. m. Vid framstötar torde de, sisom.

19 förut, framhållits, i regel på grund av sin jämförelsevis låga fart komma att enligtt särskilda order operera skilda från över vattensfartygen. Men de kunna dock i vissa fall taktiskt samverka med dem, och vid fyllandet av sina uppgifters kunna de mången gång med fördel direkt samarbeta med såväl övervatteinsfartyg som flygplan i syfte att från dessa erhålla underrättelser, som kunma vara av gagn för deras verksamhet. Undervattensbåtens användbarhet i sjökriget är trots de inskränkningar däri, som nu framhållits, högst betydande, och dess moraliska inverkan på de fhentliga fartygsbesättningarna är avsevärd. e) Torpedbåtarna. Torpedbåten har redan länge varit under utdöende, och det återupplivande av diensamma, som motortorpedbåtens användning i världskriget innebar, torde;, med hänsyn till dessa små fartygs ömtålighet och ringa sjöduglighet, endast kunna få en ganska begränsad räckvidd. Skcälet till torpedbåtens minskade användbarhet i sjökriget är omöjlighetem att å fartyg med så små dimensioner som torpedbåtens dels föra torpeden* av den storlek, som kräves för att sänka ett med nutida skydd mot unde^rvattensträffar utrustat större fartyg, dels uppställa de kanoner samt ernå den med sjöduglighet förenade fart, som äro nödvändiga, därest ej torpedbåten skall bliva ett så gott som värnlöst byte för de i flottorna alltmera talrikt förekommande jagarna. I tjänst ännu kvarvarande äldre torpedbåtar kunna emellertid finna användning såsom vedettbåtar. f) Vedettbåtarna. Vedettbåtarnas huvuduppgifter äro bevakning och minsvepning. De böra vara utrustade med lyssnarapparater och sjunkbomber, olika slags minsvep samt lätta luftvärnspjäser, jämväl användbara för flackbaneeld. Visserligen kunna för nu nämnda uppgifter även avses bevarade mindre handelsfartyg, men då dessa i allmänhet icke besitta den fart, som erfordras för operationer i öppna sjön och som framför allt kräves, för att de skola kunna medfölja en under gång varande sjöstyrka i avsikt att trygga densamma mot undervattensbåtsanfall och minsprängning, bliver det nödvändigt att jämväl förfoga över ett visst antal för bevakning och minsvepning särskilt byggda örlogsfartyg. g) Specialfartygen. De uppgifter, som i sjökriget tillkomma olika slags specialfartyg, framgå i allmänhet av dessas benämningar. H ä r må endast beträffande det viktigaste av dessa fartyg anföras följande. Hangarfartygen. Hangarfartygen äro, såsom förut nämnts, avsedda för förande av flygplan. På de större av dem kunna flygplanen såväl starta som landa; på de mindre endast starta, varvid s. k. katapult ofta kommer till användning. De mindre hangarfartygen äro alltså endast användbara i sådana farvatten, där flygplanen

kunna, om stridsläget eller sjögång hindrar deras ombordlyftände å hangarfartyget, efter utfört uppdrag landa vid kusten. Den alltjämt stegrade betydelsen av flygplanens omedelbara och ständiga medverkan vid sjökrigsoperationerna har gjort hangarfartyget till en mycket viktig beståndsdel av en flotta. h) Flygplanen. Flygvapnets huvudsakliga uppgifter i sjökriget äro, dels att utföra spaning och bevakning samt att biträda vid ledandet av fartygens artillerield genom observerande av nedslagen, dels att anfalla fiendens fartyg och operationsbaser samt oskadliggöra de med fiendens sjöstridskrafter samverkande flygplanen. Vapnet tages därför i anspråk vid flertalet ifrågakommande sjökrigsoperationer, dels uppträdande för sig, dels i omedelbar samverkan med sjöstridskrafterna. Flygplanets militära styrka ligger i dess stora hastighet och ringa målyta, vilka egenskaper i sin ordning härleda sig av att flygplanet, i motsats till luftskeppet, är tyngre än luften. Sistnämnda egenskap är emellertid även den främsta anledningen till flygplanets svaghet, vilken huvudsakligen ligger i att det icke kan i önskvärd tidsutsträckning hålla sig i luften, utan måste efter viss tid landa för komplettering av bränsle- och ammunitionsförråden samt för att bereda besättningen vila eller utbyta densamma. Av ett antal i tjänstgöring varande flygplan kan av denna anledning endast en del antagas samtidigt vara i funktion. Denna omständighet bliver av särskild vikt vid bedömandet av flygplanets användbarhet i sjökriget, där de stridskrafter, med vilka flygplanen samarbeta, ofta befinna sig långt borta från sin operationsbas, och där på den grund kompletteringen av flygplan ens förråd är en betydligt mera komplicerad fråga än till lands. För tryggandet av erforderlig tillgång å flygplan för sjökrigsoperationernas utförande har därför inom de större marinerna anskaffats ett antal hangarfartyg. Dessutom medföras numera å de större stridsfartygen ett mindre antal flygplan, vilka startas medelst katapult. Då emellertid hangarfartyg äro dyrbara, bliver det av ekonomiska skäl önskvärt att låta en del av de i sjökrigsoperationerna deltagande flygplanen vara baserade på vid kusten upprättade flygstationer eller där förlagda flygdepåfartyg. Härifrån kunna de, indelade i ett lämpligt antal avlösningar, utsändas till de till sjöss opererande fart}rgen. E n dylik anordning kan dock givetvis ej finna användning vid operationer på stort avstånd från egen kust. Av vad ovan anförts torde framgå, att flygplanens medverkan vid sjökrigsoperationerna icke alltid är med önskvärd säkerhet påräknelig. Även väderleksförhållandena kunna stundom lägga hinder i vägen för flygverksamheten. Flygvapnets stora värde för sjöförsvaret är dock obestridligt.

21¶D. Slutsatser. Av den ovan lämnade redogörelsen torde bland annat följande slutsatser kunna dragas. Sjökrigsoperationerna planläggas och utföras i allmänhet på sådant sätt, att de avgörande stridshandlingarna försiggå vid dager, enär nattstriden lämnar allt för stort spelrum åt slumpen och försvårar samverkan mellan olika fartygsslag. Nattetid sörjes därför, så långt sig göra låter, för att åtminstone de större fartygen icke bliva invecklade i strid. Mörkret utnyttjas i stället för förflyttningar samt för utförande av mineringsföretag och andra framstötar med lättare fartyg. Såväl vid sjöstridskrafternas framstötar som vid de ständigt pågående sjökrigsoperationerna äger en intim samverkan rum mellan de olika fartygsslagen samt mellan dessa och flygplanen. Pansarskeppen och kryssarna bereda härvid önskvärd möjlighet för egna jagare, undervattensbåtar och flygplan att göra sina vapen gällande. Detta sker, dels genom att fienden föranledes att för mötandet av framstötar, stödda av pansarskepp, sända sina värdefullaste fartyg till sjöss, där de kunna bliva utsatta för de smärre fartygens och flygplanens anfall, dels genom att pansarskeppen och kryssarna medelst sin artillerield undanrödja de hinder, fiendens bevakningsfartyg kunna resa mot nämnda anfall, samt även i övrigt försvåra dessas avslående. Ä andra sidan tillkommer det kryssarna, jagarna, undervattensbåtarna, vedettbåtarna och flygplanen att genom sin spanings-, bevaknings-, minsvepnings- och observationstjänst trygga de större fartygen mot överraskningar, undanrödja minfara, införskaffa de för operationernas ledande erforderliga upplysningarna samt vid de större fartygens artilleristrider genom sina anfall på motståndaren ej blott skada denne utan även avleda hans uppmärksamhet och tvinga honom att för undvikande av torped- och bombträffar utföra för artilleristriden otjänliga manövrer. Samverkan mellan sjökrigets olika medel är alltså av en avgörande betydelse för ett framgångsrikt utförande av sjökrigsoperationerna.

KAP. 3.

Svenska flottans nuvarande fartygsbestånd och indelning. Svenska flottans stridsfartyg äro i o p e r a t i v t a v s e e n d e fördelade å olika sjöstyrkor, nämligen kustflottan och lokalstyrkorna. Till kustflottan hänföras de för operationer till sjöss dugligaste fartygen och till lokalstyrkorna (huvudsakligen avsedda för det direkta skyddet av vissa skärgårdsområden) de bland övriga fartyg, vilka äro användbara för lokalförsvar. Härjämte finnas en del stridsfartyg, tillhörande den så kallade materielreserven, nämligen sådana, som befunnits böra avföras ur sjöstyrkorna, men vilka dock icke an-

22 setts böra utrangeras, emedan de vid behov skulle, eventuellt efter ganska omfattande iståndsättningsarbeten, kunna antingen ersätta skadade eller förlorade fartyg eller ock eljest bliva av ett visst värde för försvaret. Till materielreserven räknas även skeppsgossefartyg och logementsfartyg m. fl. fartyg, vilka tillhöra flottan men icke äro hänförliga till kategorien stridsfartyg. Vid mobilisering tillföras de olika sjöstyrkorna ett flertal s. k. hjälpfartyg, vilka tillhandahållas från handelsflottan och frivilliga motorbåtskåren. Hjälpfartygen äro huvudsakligen avsedda att biträda vid sjöstyrkornas bevakningsoch minsvepningstjänst m. m. 1925 års beslut angående sjöförsvarets ordnande grundades på följande för_ delning av flottans fartygsmateriel:

Kustflottan. 3 pansarskepp, Sverige-typ, 1 » , äldre typ, 1 pansarkryssare, 1 minkryssare, 3 torpedkryssare,

8 jagare, 8 torpedbåtar, 7 undervattensbåtar, 3 depåfartyg samt 7 vedettbåtar.

Lokalstyrkorna. 3 pansarskepp, äldre typ, 12 torpedbåtar, 4 motortorpedbåtar,

10 undervattensbåtar, 2 depåfartyg samt 6 vedettbåtar.

Materielreserven. 3 pansarskepp, äldre typ, 2 jagare, 7 torpedbåtar, 2 depåfartyg,

9 vedettbåtar, 1 lasarettsfartyg, 4 skeppsgossefartyg samt 4 logementsfartyg.

I försvarspropositionen framhölls emellertid, att förändringar i fartygens tillstånd, krigsmaterielens utveckling samt andra orsaker givetvis kunds påkalla ändringar i fartygsmaterielens fördelning, och att det framdeles lksom hittills borde ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dylika frågor, den mån ökat personalbehov härav icke föranleddes. Den i propositionen föreslagna fördelningen borde därför — med nyss angivna inskränkning — icke betraktas såsom till den grad bindande, att ej av förhållandena påkdlade jämkningar kunde äga rum. De för kustflottan och lokalstyrkorna avsedda örlogsfartygen skola, i den mån de ej redan under fredstid äro rustade, ständigt hållas i en sådan m a t e r i e l l k r i g s b e r e d s k a p , att de vid mobilisering snabbt kunna firdigrustas. Med avseende å den grad av krigsberedskap, vari de olika farygen sålunda äro förlagda, skiljer man mellan l:a och 2:a beredskap. Ib till materielreserven hörande stridsfartygen äro däremot i regel upplagda.

23 I och för beräkning av p e r s o n a l b e h o v e t v i d " m o b i l i s e r i n g hava flottans fartyg sedan lång tid tillbaka indelats i »linjer». Till grund för den år 1925 beslutade omorganisationen av sjöförsvaret har lagts följande linjeindelning: l:a linjen, för vilken erforderlig stambemanning enligt gällande besättningslistor finnes upptagen å stat, omfattar kustflottans örlogsfartyg samt lokalstyrkornas undervattensbåtar. 2:a linjen, för vilken endast reducerad stambemanning finnes upptagen å stat, omfattar lokalstyrkornas örlogsfartyg utom undervattensbåtar. Bemanningen utfylles vid mobilisering med reservpersonal och värnpliktiga. 3:e linjen omfattar materielreservens fartyg. Dessa avses att, i den mån så kan ske, bemannas med ersättningspersonal jämte i övrigt förefintlig eller nytillkommen personal. Till 3:e linjen hänföras dessutom samtliga hjälpfartyg, vilka enligt vad ovan nämnts avses att tillkomma vid mobilisering. Flottans nu befintliga samt under byggnad varande fartyg äro sammanförda i nedanstående tabell, å vilken jämväl angivas fartygens huvudegenskaper och deras fördelning jämlikt 1925 års försvarsbeslut till olika sjöstyrkor eller till materielreserven. Från marinförvaltningens ingenjöravdelning har inhämtats uppgift å fartygens nuvarande allmänna tillstånd, varom redogörelse lämnas i särskild hemlig skrivelse.

24 l"»5 i > °

e CD P OCD

F a r t y g

p: H gJ

•a a<? Pi

P«

>-<

p , >_i OQ' J5 j j i tO

"-< o^ aq H °S P: P *" ^ P Pi

ton )

I.

po P i U CD

Föi delning i sjöstyrka enligt 1925 års försvarsordning 2- c p

Artilleri- och torpedbestyckning

9 £

H fr' o g. P •? 2 . ^ pr P V o 2

Stridsfartyg.

Pansarskepp. Gustaf V D r o t t n i n g Victoria... Sverige

7600 1921 1921 1917

5 5 9

120-9

18-6

»

» »

» »

95-6 87-5

15-4 15-o

» » »

» » »

5-5 53 fr 4 52 5-i

119-7

Oscar I I Manligheten Tapperheten Wasa Äran Dristigheten (av marinförvaltningen föreslagen såsom flygdepåfartyg)..

4600 1907 3800 1904 1903 1902

19 22 23 24

3600 1901

86-9

14-8

5-2

Thor Oden (i proposition 1925 avsedd såsom flygdepåfartyg)

3700 1899

84-8

>,

5-5

5-6

Kryssare.

4 28 cm kanoner 8 15 c m m 6 75 m m >»

2 57 m m

w

2 kulsprutor. 2 21 cm kanoner; 6 (Oscar I I 8 ) 15 cm I noncr; 10 (Oscar I I och M a l heten 8) 57 mm I noner; 1 37 mm kamon; 2 4 5 cm undervattens si tuber. 2 25 cm kanoner; 6 12 cm » 8 57 mm » 1 37 mm kanon.

8 15 cm kanoner; 10 57 mm 2 37 mm . 6-3 I 2 4 5 cm undervattenj 1 sidotuber. (4 12 cm kanoner; 4-3 ^4 kulsprutor. 2 12 cm kanoner; 3-3 4 57 mm » ; » 1 3 8 cm undervattens » stävtub.

Fylgia, pansarkryssare ...

5000 1907

115-1

14-8

Clas Fleming,

minfartyg

1800 1914

80-2

10-4

Psilander | , , Jacob Bagge... \ , kr ssare Örnen.... . . . . . . j y

850 1900 » 1898 » 1897

26 28 29

71-7 67-7

8-3 8-2

89-4 »

8-9 ))

»

71-o »

6-7 »

2-8 »

65-8

6-3

2-6 »

Jagare. Nils Ehrensköld O. H . Nordenskjöld

1050 »

Wrangel "Wachtmeister.

560 1918 »

Munin.. Hugin... Vidar .. Ragnar Sigurd

460 1912 1911 1910 1909

Under byggnad

14 15 16 17

Wale

18¶Magne Mode .

1905 1902

21 24

2-7 »

67-i

6-2

3 12 cm kanoner; 2 4 0 mm automatkanc 2 5 3 cm trippeltuber. 4 7 5 mm kanoner; 2 kulsprutor; 2 45 cm dubbeltuber; 2 4 5 om enkeltuber. 4 7 5 mm kanoner; '2 kulsprutor; 2 4 5 cm dubbeltuber.

2 7 5 mm kanoner; 4 57 mm » ; 2-8 2 kulsprutor; 2 4 5 cm dubbeltuber. 16 57 mm kanoner; 2-7 J2 kulsprutor; j 2 4 5 cm tuber.

*) Samtliga deplacementsuppgifter beträffande vår flotta avse fartygen med fulla förråd.

m

CD CD

r t y g

ET CD B H >-b p o p: i >-i P i y^

P= i-i Pi

P

Fa

Fördelning i sjöstyrka enligt 1925 års försvarsordning

po S

b tr «-< äts

a 3

a? Pi

a q i-i at) p: a DT P a Pi p Pi

Ej

ton

p V

S- t-1 g p 1-1 w 5 2 *r p ~

P

i-i

~.

p:

a

aq

° '

-i

p

p

tö I-i CD

ö

Pi p.

0 . era

en rt0:

S. * p> CD

w

a m

p

m

m

39o » » »

4-4

2-7

Artilleri- och torpedbestyckning

Torrpedbåtar. 1. kl. t torpedbåtar. 3sta jlaris jrseus 3gulus .. igel atares . . . rcturus

14 » 16

1910 » »

» » » »

» » »

» » » » » » »

astor ollux is hetis strea pica 2. kl.

120 » * »

jga

» » »

» » »

» *

1907 » » 1909 » 1908 » »

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

» » » » » 38-o » 39-o » » »

1 1 1 1 1 1

» » » » » » » » » » » » » » »

» » 2 57 mm kanoner; 2 45 cm tuber.

» » » » » » » »

\ 2 37 mm kanoner; (2 45 cm tuber. 12 57 mm kanoner; |2 45 cm tuber.

torpedbåtar.

o r p e d b å t e n nr 5 » » 6 » » 7 » » 8 » 9 » 10 » »11 » »12 » » 14 » 15

60 » » » » » » » »

» » 17 » 18

1 1 1 1

»

1 1 1 1 1 1

32-4

» » » » » » » » »

3-9 » » »

» »

2o » » » » » » »

I l 37 mm kanon; • 2 45 cm tuber.

Motofftorpedbåtar. lotortorpedbåten • r» »

nr 1 ... n 2 ... » 3 ... » 4 ...

Undervattensbåtar. 3-ripen Draken ^alen J t t e r n ... Hem Bävern Valrossen Salen Hajen Delfinen rumlaren ävärdfisken Ä.bborren Braxen

»

12,5

»

1 1 1 1

» er bvs: 'nad

»

»

Und 1925 1921

» 1919

1 5 » » 7

» » 1915 1914

11 12

10 » 11

1 l

i

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

16-3

» 16-2

3-o » 34

»

l-i » »

I l kulspruta; [2 45 cm tuber.

26¶Fördelning sjöstyrka enligt 1925 års för svarsordning

F a r t y

W

Artilleri- och torpedbestyckninc

-1 <?* g. t

ton Laxen Undervattensbåten n r 2... » » 3... » » 4...

1915 1909

11 17

)> 16

Vedettbåtar. Sökaren Sveparen Sprängaren Vedettbåten nr 19 (i proposition 1925 avsedd för flygvapnet) Vedettbåten nr 20 » » 21 » » 22 » » 23 » » 24 » » 25 »

7-o

1 57 mm kanon.

70 1914

22-8

60 1903

32-4

»

4-9

110 1898 1899 » 1900

28 27 » 26

» 32 » 33 » 34 » 35 » 36

1902 » 1903

38-7

» 37

39-o » »

) 1905

38-o

» » 38 (f. d torpedbåten Plejad) ..

3-9

»

»

Skagul,

»

2-1

2-5

» 2-4 4-4 2-7

,

Rota, » Skuld, » Svensksund, kanonbåt....

51-i

7-9

(4 12 cm kanoner; 5o \2 40 mm autonatkanone 3o 2 57 mm kanoier.

600 1878 » » » 1879 400 1891

52-3

7-8

3i

» 47 35

52-2

7-7

1888 1900 1897 1877 1878 1899 1893 1891 1600 1885 1800 1862 1200 1858

38 26 29 49 48 27 33 35 41 64 68

3050 1886 500 1874

75-7 14-8

»

»

38-3

7-9

74-i 33 3 32-9 23-2 52-3 84-8 79-5 78-8 65-8 64-2 45-5

11-4 8-4

\2 12 cm kanoDir; \4 57 mm » 2-9 2 57 mm kanoier. 3 i 4 57 mm kanoier. 3c 2 57 mm kanoier.

II- Övriga fartyg. af Chapman, övningsskepp Jarramas, » Najaden, » Falken, övningsbrigg Verdande, lasarettsfartyg Niord, logementsfartvs Thuie, » • y& ;;; Göta, )> Freja, » Vanadis, » Norrköping, » *) Netto registerton.

Ii 37 mm kanou.

,2 37 mm kanoier.

Specialfartyg. Blenda,

fl 37 nxm kanon; 2-1 \ l kulspruta.

31-7 » i Utrangerad l under 1926 39-0 4-8 2-3

26¶Svea, depåfartyg

3-o

Utrangerade under 1926

» 27 » 28 » 29 » 30 » 31

»

225 1918

350 » 140 500 3700 3350

1 1 1 1 1 1 1 1 1 Bestämda för utrangering

» 6-3 7-8 14-8 14-6

» 12-2 12-5 11-9

4-8 3-5 3-7 2-9

3o 5-6 5-2 5-3 54 5-2

27 KAP. 4.

Plan för sjöstyrkornas organisation. A. Allmänna synpunkter. De allmänna uppgifter för svenska flottan, varmed man bör räkna vid bedömiandet av frågan om dess sammansättning, hava de sakkunniga, såsom framgått av kap. 1, ansett vara: hävdandet av rikets neutralitet och förhindramdet av mot oss riktade fientliga företag över havet. Dem inbördes ordning, vari dessa uppgifter framträda i motiveringen till försvarsbeslutet 1925, synes inbjuda till att, vid uppgörandet av en plan för de>, svenska sjöstyrkornas organisation, först undersöka vad som i detta avseemde erfordras med hänsyn till hävdandet av rikets neutralitet. Därefter skulle' undersökas vilken påbyggnad av organisationen, som den mera omfattande uppgiften kunde kräva. Då emellertid den förstnämnda uppgiften måste betraktas såsom en del av den mera omfattande, hava de sakkunniga ansett; det riktigast att företaga berörda undersökning i omvänd ordning. Ona alltså till en början den mera krävande uppgiften tages såsom utgångspunkt vid uppgörandet av en plan för de svenska sjöstyrkornas organisation, torde det vara erforderligt att i första hand angiva, hur flottan enligt de sakkunnigas mening bör i stort sett uppträda för att kunna så effektivt som möjligt fylla denna uppgift. Ty med frågan om lämpligaste sättet för flottans upptriädande sammanhänga givetvis vissa allmänna synpunkter på fartygsslag och fartygstyper, som böra beaktas, då det gäller att uppgöra en organisationsplan Iför sjö styrkorn a. De under världskriget mot varandra opererande flottorna inneslöto i sig nära aiog alla de fartygsslag, som i kap. 2 behandlats. Denna sammansättning av flottorna bidrog verksamt till att omöjliggöra mot dem riktade instängmingsförsök, samtidigt som sammansättningen i hög grad var lämpad för utförande av operationer till sjöss, även i sådana fall, då risk förefanns att komma i kontakt med en överlägsen fientlig styrka. Flottorna voro ständigt beredda att, därest faror från sjön hotade det egna landets kuster, till sjöss söka avvärja dessa faror. F ö r ett mindre land kunde det ligga nära till hands att avstå från tanken rjå en dylik metod för sjökrigföringen och i stället ordna försvaret på ett sätt, som — till synes åtminstone — skulle mera direkt syfta åt ett värnande av själva kusten. De rörliga sjöstridskrafterna skulle sålunda hava att i närheten av kusten sätta sig till motvärn mot en framträngande fiende, varvid förutsättningen för ett framgångsrikt försvar skulle vara, att de kunde tillgodogöra sig de fördelar, som vissa kustformationer, exempelvis skärgårdarna, erbjuda. Ett sådant försvar kan möjligen bliva effektivt, därest landets kuststräcka är mycket kort och särskilt lämplig för ändamålet. Dylika geografiska förhållanden förefinnas emellertid ej hos oss.

28 Längs våra kuster finnas visserligen flera skärgårdsklädda sträckor,, som skulle lämpa sig för att stödja ett dylikt lokalförsvar av kusten, meen de sjö stridskrafter, som Sverige — även med en vidare ekonomisk ram föir sjöförsvaret, än vad 1925 års försvarsbeslut får anses innebära — skulle komna därvid disponera, bleve tillräckliga allenast för försvaret av vissa deliar av dessa kuststräckor. Övriga skärgårdsområden, liksom också den öppna kuisten, skulle komma att, vad sjöstridskrafter angår, ligga oskyddade mot fiemtliga företag, och det värde, som en försvarad skärgård innebär för det egna landet, skulle beträffande en oförsvarad sådan lätt kunna tillfalla fiendlen. E t t efter dessa grundlinjer uppbyggt sjöförsvar torde således vara. föga effektivt, då det gäller uppgiften att förhindra mot oss riktade fientliga föiretag över havet. De sakkunniga anse därför, att planen för sjöstyrkornas organisatiom bör inriktas på att flottan, i den mån dess styrka det medgiver, skall v a r a i stånd att på det ena eller andra sättet ingripa mot alla de företag, som under ett sjökrig riktas mot landet. Detta kan endast ske, därest flo>ttans sammansättning dels tryggar flottans rörelsefrihet, d. v. s. omöjliggör fcörsök från fiendens sida att instänga densamma i dess basområde, dels även slätter flottan i stånd att kunna uppträda till sjöss för att där söka avvärjja de faror, som hota landet. En dylik sjökrigföring åsyftar sålunda, att flo'ttans krafter, så långt de därtill räcka, skola inriktas till skydd för landets kust i dess helhet och icke blott för vissa lokala områden av densamma. Otvivelaktigt är, att ett för sådant ändamål uppbyggt sjöförsvar icke* kan hindra en fientlig makts alla anfall mot vårt land. Med tillhjälp av mö rkret och genom utnyttjande av de geografiska förhållanden, som utmärka våra kusthav, kan exempelvis en initiativrik fiende medelst lätta fartyg amsätta raider mot vår kust, vilka icke kunna av oss mötas, huru snabba och sitarka fartyg vi än disponera. Men besitter vår flotta möjlighet att operera i öppna sjön, har den — särskilt i betraktande av de i sådant hänseende föir oss gynnsamma geografiska förhållandena — goda utsikter att kunna angripa dessa styrkor på deras återväg samt bliva i tillfälle att straffa dylika a.nfall och på så sätt avskräcka från deras återupprepande. Beaktas bör också, att sådana raider visserligen hava en stark moralisk inverkan men sällan H i v a av avgörande betydelse för krigets utgång. Visserligen kunna även sådana förhållanden uppstå, att en mycket överlägsen fiende genom stora insatser mot oss kan tilltvinga sig mera betydande fördelar; men utvecklingen under senare år av sjökrigets stridsmedel har obestridligt ökat möjligheterna för en operationsduglig flotta att, om den ock är sin motståndare betydligt underlägsen, avvärja även allvarligare anfall, och helt säkert bliver en till sjöss opererande underlägsen flotta bättre i stånd därtill än en till samma kostnad uppbyggd flotta, endast avsedd för försvar av vissa lokala områden. Ur synpunkten av flottans uppgift att förhindra mot oss riktade fientliga företag över havet sätta därför de sakkunniga — i likhet med vad som skett

29 i försvarsrevisionens betänkande och i 1925 års försvarsproposition — vid organisationsplanens uppgörande såsom mål: en operationsduglig kustflotta. Föir att underlätta kustflottans operationer och åtminstone delvis befria densamma från den direkta omsorgen om basområdenas skydd böra flottans sjöstridskrafter dessutom, såsom ävenledes i försvarsbeslutet 1925 förutsattes, innefatta lokalstyrkor för vissa områden längs våra kuster. Deras sammansättning bör dock icke menligt inkräkta på kustflottans styrka. I avseende på den allmänna uppgift, som flottan vid inträffande konflikt mellan andra stater enligt det föregående bör kunna fylla, nämligen hävdandet av rikets neutralitet, vilja de sakkunniga anföra följande. Erfarenheten från världskriget har visat, att neutralitetsskyddet kan komma att ställa stora och mångskiftande krav på sjöstridskrafterna. Dessa hava i första hand att avvisa neutralitetskränkningar inom våra territorialvatten, för vilket ändamål en så gott som ständig bevakning av detta sjöområde måste upprätthållas. Denna bevakning kombinerades under världskriget med en omfattande eskortering samt i vissa fall konvojering av handelsfartyg. Minfaran ställde också betydande krav på de för kampen mot denna särskilt avsedda delarna av sjöstridskrafterna. Därjämte togos örlogsfartygen i anspråk för hjälp även i andra avseenden åt sjöfarande och kustbefolkningen. För fyllandet av de med neutralitetsskyddet förenade bevaknings- och andra uppgifterna lämpa sig bäst snabbgående, sjödugliga fartyg, ävensom i vissa fall flygplan, och på grund av våra kusters stora utsträckning kräves ett jämförelsevis stort antal bevakande enheter. För dessa uppgifter togos under världskriget huvudsakligen vår flottas lätta övervattensfartyg i anspråk. Så till exempel patrullerade under sommaren 1917 en torpedbåtsflottilj, en kanonbåt, fyra jagare och en del vedettbåtar utanför Norrlandskusten, varjämte en s. k. mineringsdivision (ett flertal mindre fartyg) ombesörjde bevakningen av Öregrunds skärgård och Ålands hav. Söder om Stockholms skärgård patrullerade fyra jagare jämte torpedbåtar längs sträckan Landsort—Kalmarsund samt utanför Gotlandskusten. I Öresund och utanför Västkusten kommo fartyg av samma slag till användning vid neutralitetsskyddet. Hur omfattande och krävande denna neutralitetstjänst under världskriget var; belyses i den inom dåvarande sjöförsvarsdepartementet utarbetade redogörelsen för flottans neutralitetsvakt. Exempelvis kan anföras, att var och en av flottans 8 äldsta jagare under tiden augusti 1914 t. o. m. 1917 års utgång tillryggalade i genomsnitt en sträcka av 40 000 nautiska mil, motsvarande en våglängd av närmare 2 gånger jordens omkrets. För torpedbåtarna var motsvarande sträcka i medeltal omkring 26 000 nautiska mil eller omkring l 1 /* gång jorden runt vid ekvatorn. För bevakning av Blekingekusten, en sträcka av 75 nautiska mil, tillryggalade till Karlskrona förlagda torpedbåtar sammanlagt en sträcka av minst 125 000 sjömil, vilket motsvarar en våglängd av nära 6 gånger jordens omkrets. Omfattningen av de lätta stridskrafternas insatser i neutralitetstjänsten bekräftar vad ovan sagts, nämligen att det kräves ett betydande antal en-

30 heter för tjänstens utförande. I detta avseende torde böra påpekas, aitt för neutralitets tjänsten kunna flottans fartyg tagas i anspråk oberoende aiv om de tillhöra kustflottan, lokalstyrkorna eller materielreserven. Dessutom Ikunna i många fall bevarade handelsfartyg användas. Ovannämnda redogörel.se för flottans neutralitetsvakt visar emellertid, att stor vikt även måste fästas vid sjödugligheten, särskilt hos de fartyg, som tilldelas de mera krävande) uppgifterna. Vid inträffande konflikt mellan andra stater kunna dessutom förhållanden inträffa, som nödga oss att medelst konvojer söka skyddla vår handelssjöfart jämväl utanför eget territorialvatten. För utförande av dylik konvojtjänst fordras sjödugliga fartyg även av större slag. Då det gäller avvisandet av neutralitetskränkning, måste de bevalkande enheternas stridsegenskaper också tagas i beaktande, och om vapenmakt måste användas för att avvisa de till kränkning framgående styrkorna, erfordras tillgång jämväl på stödjande starkare styrkor, varförutan de bevakande enheterna kunna vid strid fullständigt upprivas. Skulle mot oss riktas en neutralitetskränkning av allvarligare slag, kan till och med frän vår sida komma att krävas insatser av samma art, som erfordras för avvärjandet av ett mot oss riktat fientligt företag över havet. Själva hävdandet av rikets neutralitet skulle alltså under vissa förhållanden kunna komma att fordra insatser av en operationsduglig kustflotta.

B, F a r t y g s s l a g och fartygstyper. 1. Pansarskepp. Sedan lång tid tillbaka hava pansarskepp ingått i den svenska flottan. Enligt 1925 års försvarsbeslut avses för kustflottan fyra pansarskepp, av vilka för närvarande tre äro av den s. k. Sverige-typen och ett av äldre typ. De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, särskilt fått sig förelagt att undersöka, huruvida pansarskeppen framdeles böra ersättas med fartyg av samma slag, eller om annan ersättning (och i så fall av vad slag) bör beräknas. Av den redogörelse för de olika fartygsslagens uppgift och användbarhet, som framlagts i kap. 2, torde hava framgått, att pansarskeppen enligt erfarenheterna från världskriget dels utgöra ett stöd för de lättare fartygen vid fullgörandet av de olikartade uppgifter, som tillkomma dessa i och för förhindrande av fientliga försök till instängning av flottan i dess basområde, dels ock vid flottans operationer till sjöss bilda det förband, kring vilket övriga fartygsslag i operativt avseende gruppera sig, och med vars tillhjälp flottans olika stridsmedel ernå möjlighet att komma till verkan mot motståndarens flotta. E n av grundbetingelserna för att en flotta skall kunna bibehålla sin rörelsefrihet och bliva i stånd att med utsikt till framgång operera till sjöss är alltså, att pansarskepp ingå i densamma. De erfarenheter, på vilka ovan lämnade karaktäristik av pansarskeppens huvuduppgifter grunda sig, äro, såsom förut nämnts, hämtade från den verksamhet, som de stora marinernas slagfartyg (slagskepp och slagkryssare) ut-

?>\ vecklaide under världskriget. Skulle man utan vidare förutsätta, att de pansarskepp), som för samma ändamål borde ingå i svenska flottan, måste för att kunnai fylla sin uppgift vara av samma storleksordning som ifrågavarande slagfairtyg, skulle en högst betydande utveckling av vår senaste pansarskeppstyp — Sverige-typen — behöva äga rum. En dylik utveckling torde emellertid rtedan av ekonomiska skäl vara utesluten, och däremot tala för övrigt jämväil åtskilliga andra omständigheter, såsom djupförhållandena i Öresund och i våra basområden, dockningsmöjligheterna inom landet m. m. De>. sakkunniga hava därför funnit sig böra undersöka, huruvida pansarskepp) av en mera begränsad storlek kunna anses vara i stånd att för vår kustfhottas vidkommande fylla de uppgifter, som, enligt vad förut nämnts, i de sköra marinernas flottor tillkomma slagfartygen. I första hand har denna undersökning inriktats på Sverige-typen med de förbättringar, som oundgängligen betingas av den senaste tekniska utvecklingen. Men därjämte har tagits under omprövning, i vad mån en billigare fartygstyp än Sverigetypen skulle kunna anses motsvara de fordringar, varom här är fråga. I och f(*ör denna omprövning hava de sakkunniga låtit uppgöra förslag till ett pansarfartyg, som närmast är att betrakta såsom en utveckling av den pansarbåtst}vp, vilken marinberedningen på sin tid föreslog till nybyggnad, med andråt ord en typ, som skulle kunna sägas komma närmast efter Sverigetypeni i avseende å bestyckning och skydd, men som i fråga om fart är överläigsen denna. Det torde böra påpekas, att enligt den terminologi, som komnait till användning i kap. 2, ifrågavarande fartygstyp visserligen skulle vara att hänföra till kategorien kryssare, men med hänsyn till syftet med den undersökning, det här gäller att verkställa, torde typen i fråga lämpligen böra :i detta sammanhang betraktas såsom tillhörande kategorien pansarskepp. I nedanstående sammanställning hava angivits de huvudsakligaste egenskaperna hos de båda ifrågavarande fartygstyperna ävensom den ungefärliga kostnaden för desamma. Beträffande Sverige-typen hava därvid beaktats de förbättringar, som, enligt vad i det följande närmare omförmäles, ansetts böra vidtagas, därest nya fartyg av denna typ komma att byggas. Sverige-typ Deplacement, ton 1 )

7 650

Artille^ribestyckning utom luftvärnsartil--\ J4 st 28 cm kanoner leri J \6 st 15 cm kanoner

Pansarkryssare-typ 6 200 4 st 21 cm k a n o n e r 6 st 12 cm kanoner

Projektil vikt av en salva med ovanstående artilleri, kg

638 Torpedbestyckning

—

4 st 53 cm t u b e r

Pansar m m ' Fart, k n o p Kostnad, inklusive ningar, kr

l \

Sverige-typen b ä t t r e skyddad än p a n s a r kryssare-typen 24 315

ammunitionsutred27300000

c:a 23 800 000

*) I samtliga förslag till nya fartygstyper äro deplacementen angivna med halva bränsleförråd men i övrigt fulla förråd. I motsats härtill beteckna deplacementssiffror för utländska fartyg ofta fartygen ntan bränsle- och ammunitionsförråd m. m.

32 För bedömandet av den fråga, till vilken det här gäller att taga ståndpunkt, torde det vara av vikt att till en början söka bilda sig en uppfattning om vilka fartygsslag och fartygstyper, som kunna tänkas bliva de starkaste motståndarna till våra pansarskepp. Härvid har den i Washington år 1922 mellan Nordamerikas Förenta Stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan ingångna konventionen beträffande rustningsbegränsningar till sjöss en viss betydelse. Detta avtal — gällande närmast till utgången av år 1936 — innebär bland annat dels en begränsning i det sammanlagda tontal av vissa fartygsslag, som var och en av ovannämnda makter får innehava, dels ock en begränsning av vissa fartygsslags storlek och bestyckning. Slagfartygens deplacement får sålunda enligt konventionen icke överstiga 35 000 ton, och deras kanoner få ej hava större kaliber än 40'6 cm. Inga andra fartyg än slagfartygen få föra grövre kanoner än av 20'3 cm kaliber och ej heller, med undantag för hangarfartygen, innehava större deplacement än 10 000 ton. Konventionen har inverkat på den marina utvecklingen utomlands på så sätt, att inom de ovannämnda staternas mariner slagfartygen bibehållits vid sin storlek och styrka, men deras antal har i mycket hög grad reducerats. Slagkryssare nybyggas ej vidare inom dessa mariner. Därjämte har det fartygsslag, som — om hangarfartyget undantages — i storleksordning står närmast efter pansarskeppet, kommit att bliva en kryssartyp, som i fråga om storlek och artilleribestyckning når ända upp till den i konventionen fastslagna maximigränsen. Inom samtliga dessa makters mariner pågår ett betydande nybygge av dylika kryssare, s. k. Washingtonkryssare, vilka kunna karaktäriseras såsom relativt oskyddade fartyg om 10 000 tons deplacement (utan förråd av bränsle och ammunition m. m.), med en fart av omkring 34 knop, med stark torpedbestyckning samt med en huvudartilleribestyckning, bestående av 8—10 st. 20'3 cm kanoner. Här skall icke ingås på frågan, huruvida sannolikhet förefinnes, för att en utombaltisk makt vid en krigisk konflikt kommer att låta sina sjöstridskrafter uppträda i Östersjön, eller huruvida ett sådant uppträdande i olika tänkta krigsfall överhuvud taget är möjligt med hänsyn till den förefintliga lättheten att hindra slagfartygs tillträde till nämnda innanhav. Här må endast konstateras, att den reducering av antalet slagfartyg, som på grund av Washingtonkonventionen ägt rum, kan komma att verka avhållande för en dylik stat att låta dessa sina fåtaliga och värdefullaste fartyg operera i Östersjön, vilket i varje fall måste anses vara förenat med ansenliga svårigheter i fråga om dockningsmöjligheter och risker vid navigeringen i de grunduppfyllda farvattnen samt beträffande vidmakthållandet av förbindelserna med eget land. Närmare skulle ligga till hands att antaga, att Washingtonkryssare komme att ingå såsom kärna i de sjöstridskrafter, som skulle komma att avses för eventuella operationer i Östersjön. De makter, vilkas områden gränsa till Östersjön, äro icke inbegripna i det i Washington ingångna avtalet. Deras flottor inrymma icke för närvarande slagfartyg av den storlek, som utmärker de i världens starkaste

33 flottor- ingående fartygen av detta slag, utan endast slagskepp av vad man skulle kunna kalla andra storleksordningen; ej heller finnas i dessa mariner några kryssare av den utanför Östersjön alltmera vanliga Washingtontypen, i Det tcorde vara ytterst vanskligt att söka förutsäga något om den framtida marima utvecklingen i Östersjön. Möjligen skulle beträffande vid detta hav belägma stormakter härvid en viss vägledning kunna erhållas i den allmänna utveckding, som enligt vad ovan nämnts ägt rum inom övriga stormakters marinier, särskilt med avseende på införandet av den s. k. Washingtonkry ssairen. På grund av vad nu anförts torde man kunna antaga, att de kraftigaste motståndare, varmed de svenska pansarskeppen behöva i första hand räkna, utgöras av slagskepp av andra storleksordningen samt kryssare av olika slag, däribliand även Washingtonkryssare. I sitort sett kunna pansarskeppen av Sverige-typ sägas vara i artilleristisk styrkai överlägsna de till nybyggnad numera ifrågakommande kryssarna (jämväl i viss mån Washingtonkryssarna) men betydligt underlägsna slagskeppen. I fart äro däremot Sverige-skeppen väl jämställda med eller överlägsna de i Östersjön förefintliga slagskeppen men betydligt underlägsna kryssarna. Därest fartyg av Sverige-typ ingå såsom pansarskepp i den svenska kustflottan, måste en fientlig makt, som mot oss vill rikta ett avgörande företag över lliavet, låta slagfartyg stödja ett sådant företag. Enbart stöd av Washingtonkryssare torde näppeligen vara tillräckligt. Beträffande Sverige-typens möjlighet att bringa sitt artilleri till verkan har i och med centralsiktets införande inträtt en betydande förbättring i jämförelse med vad dessförinnan var fallet. Biktas kanonerna med centralsiktsa.nordning, vinnes nämligen visshet, att de äro inriktade mot samma mål, och i varje salva kunna i regel samtliga bärande kanoner tillhörande det använda pjässlaget deltaga. Härigenom erhålles tillräckligt antal nedslag, för att en fullt tillfredsställande eldledning skall kunna äga rum även vid skjutning på de största stridsavstånd. Därtill kommer, att, då centralsiktet är placerat på betydande höjd, de olägenheter bortfalla, som förefinnas vid riktning från relativt lågt uppställda kanoner, såsom vattenstänk, mindre synvidd m. m. Centralsiktets införande har därjämte öppnat möjlighet att på effektivare sätt använda artilleriet jämväl under mörker och dålig sikt. Införandet av centralsikte ävensom den utveckling, som ägt ram inom eldledningsinstrumenteringens område, hava åstadkommit, att pansarskepp av Sverige-typ kunna, trots det ringa antal svåra kanoner, som de föra, effektivt utveckla sin eldkraft på praktiskt taget största stridsavstånd, varvid medverkan av nedslagsobserverande flygplan är av stort värde. De svåra kanonerna hava dessutom så stor kaliber, att träffar från desamma kunna beräknas göra verkan jämväl å slagfartyg. Oaktat sin underlägsenhet äro sålunda pansarskeppen av Sverige-typ motståndare, till vilka även slagfartyg måste taga hänsyn, och vilka torde kunna hämmande och bindande inverka på slagfartygens rörelser och operationer. Och utsikten för Sverige-skeppen att gentemot en överlägsen flotta överhuvud taget uppträda i öppna sjön 2269 26

har ökats med undervattensbåtarnas och flygvapnets tillkomst, varigenom en närblockad av våra sjö stridskrafter medelst slagfartyg i hög grad försvårats. Därigenom uppstår för vår flotta möjlighet att, även om den är fiendens sjöstridskrafter underlägsen, till försvar mot ett fientligt företag föra fram tillgängliga övriga fartygsslag och stridsmedel till verkan mot fiendens värde- ^ fullaste fartyg. Ett insättande av Sverige-skeppen i strid mot fientliga slagfartyg innebär 1 visserligen allvarliga risker för de förstnämnda, men de vinster, som på sätt J förut nämnts därmed stå att ernå, kunna dock — i synnerhet då det gäller I avvisande av fientliga företag, som äro av vital betydelse för vårt land — i | många fall uppväga dessa risker. Och erinras må, att, såsom förut nämnts, i slagfartyg av de i Östersjön nu befintliga typerna ej hava större fart, än att 1 Sverige-skeppen hava möjlighet att i alltför brydsamma lägen undandraga i sig slagfartygens eld. Vid en sådan strid inverkar givetvis även det antal I fartyg, som uppträda på ömse sidor. Med hänsyn härtill torde det icke j vara tillrådligt att minska det antal av fyra pansarskepp, som enligt grunderna för 1925 års försvarsbeslut skola ingå i kustflottan. Därest kustflottan alltjämt kommer att inrymma fyra pansarskepp, äro dessa även i stånd att operera i två grupper, varigenom omfattningsmanövrer kunna verkställas. Vid en försvarsframstöt mot ett invasionsföretag är en sådan uppdelning, såsom redan förut antytts, av största betydelse. Vetskapen om de betydande insatser, som, därest pansarskepp av Sverigetyp ingå i vår flotta, krävas för utförandet av ett mot oss riktat anfall över havet, samt kännedomen om de allvarliga risker, som den anfallandes värdefullaste fartyg därvid måste löpa, torde väga starkt emot de fördelar, som en främmande makt eventuellt anser sig kunna vinna genom att bryta vår fred. De sakkunniga övergå härefter till att undersöka, huruvida fartyg av den i det föregående omförmälda pansarkryssartypen skulle kunna fylla samma uppgifter i vår flotta som pansarskepp av Sverige-typ. Ifrågavarande pansarkryssare är i artilleristisk styrka betydligt underlägsen icke blott slagfartyget utan även kryssaren av Washington-typ. I fart är den avsevärt överlägsen det förra men underlägsen den senare. Om vår flotta icke skulle hava starkare artillerifartyg än dylika pansarkryssare, behöver ett mot oss riktat fientligt företag över havet icke stödjas av den anfallandes slagfartyg, utan det är tillräckligt att såsom stöd härför taga i anspråk enbart kryssare av Washington-typ eller till och med av svagare typ. De motiv, som för motståndaren äro ägnade att verka avhållande från anfallets igångsättande, försvagas givetvis i hög grad, då han sålunda har utsikt att genomföra sitt anfallsföretag utan att behöva riskera sina värdefullaste fartyg. Insätter icke desto mindre den anfallande sina slagfartyg för att ytterligare säkerställa framgången av ett avgörande företag mot oss, äro pansarkryssare av ifrågasatt typ på grund av sina relativt svaga skyddsanordningar och den jämförelsevis ringa effekt, som deras artilleri kan prestera på de stora stridsavstånden, icke lämpade att föra fram vår fottas

35 övriga, stridsmedel till verkan mot fiendens huvudstyrka eller av densamma direkt skyddade föremål. I jiämförelse med Sverige-skeppen besitta pansarkryssarna visserligen en röverläjgsen egenskap, nämligen den högre farten. På grund av den ringa bredd,, som utmärker de oss omgivande kusthaven, är emellertid denna överlägsenhet icke av avgörande betydelse för de större artillerifartygen, och från den synpunkt, ur vilken det här gäller att värdesätta pansarkryssarens egenskaper, kunna för övrigt fordringarna beträffande farten i huvudsak inskrämkas därtill, att fartyget skall vara i stånd att undandraga sig en alltför ojämn kamp med en övermäktig motståndare. Det är härvid att märka,, att, enligt vad förut nämnts, Sverige-typens fart är i sådant avseende tillräcklig i förhållande till dess nu sannolika motståndare. Och vad slutligen beträffar det i och för sig befogade argumentet, att den överlägsna farten medför fördelen av att välja plats och tid för stridens utkämpande, torde det vara uppenbart, att värdet av berörda fördel avsevärt förringas på grund av pansarkryssarens underlägsenhet i artilleristiskt avseende. Med hänsyn till uppehållandet av vår flottas fulla operationsduglighet till sjöss gent emot en överlägsen motståndare anse sig de sakkunniga böra bestämt avråda från ett utbytande av pansarskeppen av Sverige-typ mot pansarkryssare av här avhandlad typ. Då pansarskeppen av Sverige-typ icke synas beträffande bestyckning, fart och skyddsanordningar besitta något överskott i avseende på de egenskaper, som erfordras, för att de skola kunna fylla sdn uppgift, torde detta avrådande böra gälla icke blott pansarkryssaren utan även varje pansarskeppstyp, som är svagare än Sverige-typen. Vid bedömandet av frågan om vilken pansarskeppstyp, som för vår flotta är dem lämpligaste, bör hänsyn även tagas till att Sverige-typen redan hos oss är tillfinnandes, och att ett övergående från denna typ till en pansarkryssartyp med helt andra egenskaper skulle under en mycket lång tid framåt medföra bristande enhetlighet inom vårt förband av pansrade fartyg. Obestridligt torde även vara, att särskilt de senaste årens övningar med vår flotta och därunder med Sverige-skeppen på största stridsavstånd utförda skjutningar medfört, att Sverige-skeppen tillvunnit sig ökat förtroende från våra fackmäns sida, en omständighet som måste tillmätas stor betydelse. På grund av vad nu anförts hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att pansarskepp av Sverige-typ fortfarande böra ingå i vår flotta. Vid ifrågavarande ersättningsbyggnad böra, såsom förut antytts, vissa mindre förändringar vidtagas å den nuvarande typen (som konstruerats före världskriget), varigenom dels erhållna skadors inverkan på flytbarheten minskas, dels även den marina teknikens utveckling i vissa avseenden kan utnyttjas. På de sakkunnigas föranstaltande har marinöverdirektören och chefen för marinförvaltningens ingenjöravdelning enligt av de sakkunniga givna direktiv uppgjort förslag till en dylik förbättrad pansarskeppstyp. Denna typ har avsetts att erhålla följande huvudsakliga egenskaper: deplacement: 7 650 ton; artilleribestyckning: 4 st 28 cm kanoner, 6 st 15 cm kanoner, 4 st 10'5 cm luftvärnskanoner, 2 st 40 mm automatkanoner;

36 torpedbestyckning: 6 st 53 cm torpedtuber; gott pansarskydd; fart 25 knop. Kostnaden för ett fartyg av denna typ har beräknats till 29 000 000 kronor. Då emellertid den stegring i kostnaderna för typen ifråga, som de föreslagna förbättringarna skulle medföra, synts vara alltför betydande, h å v a d e sakkunniga funnit sig böra taga i övervägande, huruvida icke någon förändring skulle kunna vidtagas i avseende å den förbättrade typen i avsikt att därigenom nedbringa kostnaderna. De sakkunniga hava därvid kommit till det resultatet, att fartökningen kan något begränsas, varjämte torpedbestyckningen torde kunna utan alltför stora olägenheter uteslutas, så mycket hellre som Kungl. Maj:t, på av marinförvaltningen gjord framställning, medgivit torpedbestyckningens borttagande ä de nuvarande Sverige-fartygen. De sakkunniga hava därför stannat vid att förorda en pansarskeppstyp, vars egenskaper framgå av nedanstående sammanställning, som även för jämförelse upptager motsvarande uppgifter beträffande den nuvarande Sverigetypen. J L

Deplacement, ton Fart, knop Artilleribestvckning

Nuvarande SverigetyP7 550 22-23 4 st 28 cm kanoner. 8 » 15 » » 6 » 75 m m »

Av de sakkunniga foro r d a d panSarskeppstyp. 7 650 24 4 st 28 cm kanor.er. 6 » 15 » » 4 » 75 mm » 2 » 40 » automatkanoner.

Torpedbestyckning

2 st 45 cm tuber.

Centralsikte

Finnes (installerat efter Finnes. fartygets byggande). Å den föreslagna typen b ä t t r e tillgodosett än å nuvarande typ.

Undervattensskydd Pansardäck, antal Bränsle Anskaffningskostnad, inklusive ammunitionsutredningar, nuvarande priser kr.

Ingen.

1¶Kol + olja delvis.

Olja.

24 800 000

27 300 000

Den nya typens närmare egenskaper framgå av särskild hemlig skrivelse. Såsom av sammanställningen framgår, beröra de av de sakkunniga förordade förbättringarna huvudsakligen följande områden. Den förordade typen är försedd med modernt luftvärnsartilleri, vilket ännu icke blivit infört å de nuvarande pansarskeppen. Behovet av slyddsanordningar såväl mot flygbomber och brant nedslående projektiler som mot torped- och minträffar är tillgodosett i högre grad än å nyssnimnda pansarskepp. Endast oljeeldning användes. Farten har ökats till 24 knop.

2. Kryssare. Frågan om kryssares användbarhet för våra förhållanden har redan lelvis av de sakkunniga behandlats, i det undersökning verkställts, huruvila en

37 jämförelsevis stark kryssartyp skulle kunna ersätta den i vår flotta förefintliga pmnsarskeppstypen. Undersökningen har emellertid givit vid handen, att etit sådant utbyte icke är att förorda. De sakkunniga övergå nu till att under den förutsättningen, att inom vår flotta fortfarande komma att finnas pansarskepp, undersöka, huruvida det kan amses erforderligt, att kryssare dessutom ingå i vår flotta, och vilken kryssairtyp som i så fall bör väljas. I iflera av de olika faser av sjökriget, som behandlats i kap. 2, har kryssairen framträtt, i främsta rummet såsom en viktig länk mellan de största och die mindre fartygsslagen i en opererande flotta. Särskilt såsom spanande enheter hava därvid kryssarna, samverkande med jagare, visat sig kunna göra betydelsefulla insatser genom att utsträcka en flottas spaning över betyd;ande områden av havet, något som givetvis är ägnat att främja flottans möjligheter att utföra framgångsrika operationer. Och även såsom stridande enhet har kryssaren visat sig vara ett värdefullt fartygsslag, framför allt såsonu stöd för jagarna och motståndare till fiendens lätta stridskrafter av skilda slag. Vad först angår kryssarnas betydelse för spaningstjänsten må framhållas, att flygplanen under senare år visat sig vid många tillfällen kunna utgöra högst värdefulla spaningsorgan för en flotta, särskilt vid dager och god sikt, och de svårigheter, som förr på grund av flygplanens ringa aktionsradie förefumnos att under vidsträcktare operationer till sjöss kontinuerligt kunna utnyttja flygstridskrafter för detta ändamål, hava väsentligt förminskats i och rmed tillkomsten av lämpliga hangarfartyg. Kryssarens betydelse såsom spanande enhet har därigenom förminskats, och så synes framdeles i ännu högre grad bliva fallet, därest, såsom torde vara att förvänta, flygstridskrafternas användbarhet i detta avseende än ytterligare ökas. Detta förhållande har delvis kommit till uttryck i kryssartypens utveckling utomlands. Den för utförandet av spaning åt en opererande flotta mest lämpade kryssartypen —• en lätt kryssare bestyckad med 15 cm kanoner — har så gott som alldeles försvunnit från nutida nybyggnadsprogram. I stället pågår i cle stora marinerna — delvis, såsom förut nämnts, beroende på Washingtonavtalets tillkomst — byggandet av ett flertal stora kryssare, bestyckade med 20'3 cm kanoner, huvudsakligen lämpade för operationer å de stora världshaven. För samverkan med jagare har ett nytt fartygsslag tillkommit, den s. k. flottiljledaren, vilken praktiskt taget endast är en förstorad jagare, och vilken typ i främsta rummet är ägnad att förstärka jagarflottiljerna och leda dessas rörelser. Med hänsyn till de oss omgivande kusthavens ringa bredd torde den vidsträcktare spaning, som erfordras kring en opererande svensk flotta, åtminstone i de flesta fall någorlunda tillfredsställande kunna utföras med användande av flygstridskrafter, förutsatt att tillräckligt antal flygplan står till förfogande, och att åtminstone en del av dem kunna baseras på hangarfartyg, i stånd att åtfölja flottan till sjöss. Givetvis erfordrar en opererande svensk flotta dessutom stridskrafter,

38 vilka i anslutning till huvudstyrkan huva till uppgift att utföra spaning, men de fartyg, som deltaga häri, kunna vid påträffande av överlägsna fientliga stridskrafter hastigt falla tillbaka på egna starkare fartyg. Denna spanings uppgift, i vad den ankommer på fartyg, torde därför och med hänsyn till de oss omgivande kusthavens ringa bredd kunna inom vår flotta överlämnas åt jagare. Vad vidare angår kryssarnas värde såsom stridande fartyg, torde detta framför allt ligga däri, att de äro jagarna betydligt överlägsna med avseende på artilleribestyckning och dem jämbördiga med avseende på fart och torpedbestyckning. Deras mindre sårbarhet höjer också deras stridsvärde i jämförelse med jagarnas. På grund av nämnda egenskaper skulle kryssarna kunna verka återhållande på och eventuellt även avslå fientliga jagar-raider mot vår kust. Kryssarna kunna vidare, särskilt nattetid, ensamma eller i samverkan med jagare användas till framstötar av skilda slag. Vad själva sjöstriden beträffar, skulle våra jagare säkerligen hava större möjlighet att komma fram till anfall mot fiendens huvudstridskrafter, därest de kunde stödjas av kryssare. Vid fiendens jagaranfall åter skulle kryssare givetvis genom anfallens mötande kunna bilda ett gott skydd för våra pansarskepp. Vidare skulle kryssare kunna bliva av värde, när det gäller anfall mot en fientlig transportflotta. Beträffande handelsskydd och handelsförstöring hava kryssarna även viktiga uppgifter att fylla, vilka dock delvis skulle kunna överflyttas på jagare, undervattensbåtar och flygstridskrafter. Då vid de sakkunnigas överläggningar önskvärdheten av att kryssare ingå i vår flotta starkt betonats, hava de sakkunniga låtit verkställa utredning angående de olika kryssartyper, som skulle kunna ifrågakomma. Därvid hava ett flertal typer skisserats, vilka kunna hänföras till tre olika grupper, nedan betecknade med A, B och O. Följande tabell angiver några av deras huvudegenskaper ävensom kostnaden för desamma. Typ A. Typ B. Deplacement, ton 6 200 5 400 Artilleribestyckning \ . , 0 1 , & , 4 st 21 cm kanoner •> utom luitvärnsar-J g g t l g c m k a n o n e r \ 6 st 15 cm kanoner tilleri j ' Projektilvikt av enl salva med ovanstå-i 638 270 ende artilleri, kg.) Torpedbestyckning.... 4 st 53 cm tuber 4 st 53 cm tuber P a n s a r m. m i P™d \ ™*»nPansrad i vattenl linje ocn däck linje ock däck Fart, knop 31-6 33-0 Kostnad inklusive am-1 munitionsutrednin- \ 23 800 000 19 500 000 gar, kr. c:a J

Typ C. 3 750

6 st 15 cm kanoner

270 4 st 53 cm tuber ^ pangrad . 34-0 16 000 000

Typ A. är i stort sett den kryssartyp, vars värde såsom pansarskepp redan i det föregående varit föremål för granskning, och är givetvis den i fråga om stridsegenskaper mest värdefulla typen.

39 Typ O är på grund av sitt svaga skydd och sin därmed sammanhängande sårbarhet den minst värdefulla såsom stridande enhet. Att märka är, att — om man bortser från ett fåtal undantagsfall, som äro beroende på speciella förhållanden — varken typ B eller typ C för närvarande är föremål för nybyggnad inom utländska mariner. Typ A däremot kan betecknas såsom en förminskad Washingtonkryssare och är sålunda att hänföra till samma kategori som utomlands under byggnad varande stora kryssare. De sakkunniga hava även haft under omprövning en typ, som i huvudsak ansluter sig till ovannämnda typ C, men som skulle kunna medtaga tre flygplan, avsedda att startas medelst katapult. Kostnaden för en dylik kryssare (utvecklad typ C) är beräknad till 17 300 000 kronor. Det resultat, vartill de sakkunniga kommit i fråga om kryssares användbarhet och behövlighet i den svenska flottan, kan i korthet angivas sålunda. Kryssaren intager, såsom framgår av vad i det föregående anförts, i fråga om bestyckning och skydd ett slags mellanställning mellan pansarfartyget och jagaren, och dess operativa uppträdande får i främsta rummet sin prägel av fartygsslagets med fullgod sjöduglighet förenade stora fart och aktionsradie. Dessa egenskaper komma bäst till sin rätt vid operationer på de stora haven, och en flotta, som i likhet med den svenska opererar på jämförelsevis trånga farvatten, kan därför icke draga samma nytta av detta fartygsslag, som en flotta vars operationsfält ligger på världshaven. De uppgifter, som kryssaren såsom fartygsslag avses att fylla i de stora marinerna, skulle hos oss vid avsaknad av kryssare komma att huvudsakligen fördelas på pansarskeppen, jagarna och flygstridskrafterna. Sålunda finge pansarskeppen övertaga de uppgifter i fråga om understödjandet av jagarna, som i vissa fall skulle hava tillkommit kryssare, och andra kryssarens uppgifter (vid spaning samt vid handelsskydd och handelsförstöring) skulle, såsom förut antytts, komma att överflyttas på flygplan, undervattensbåtar och jagare. E t t sådant förhållande innebär visserligen åtskilliga nackdelar men kan dock icke anses äventyra vare sig flottans rörelsefrihet eller dess operationsduglighet. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga, såsom i det följande kommer att ytterligare utvecklas, kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska hänsyn och för att kunna i betryggande grad tillgodose behovet av de fartygsslag, som ur synpunkten av flottans allmänna operationsduglighet måste anses viktigast, kryssare icke böra ingå i planen för sjöstyrkornas organisation.

3. Jagare. Enligt vad som framgår av den i kap. 2 lämnade redogörelsen för de olika fartygsslagens uppgift och användbarhet, är jagarens medverkan erforderlig vid utförandet av så gott som varje i ett nutida sjökrig förekommande operation. Jagaren betecknas också i nämnda kapitel såsom det i sjökriget mångsidigast användbara fartygsslaget, och att detta är allmänt erkänt, torde

40 framgå av det betydande antal jagare, som numera ingår i främmande mariner. Såsom av det föregående framgår, togs under världskriget jagaren starkt i anspråk även för neutralitetsvakten. Under och efter världskriget har jagartypen utvecklats i styrka och storlek, och de jagare, som numera byggas, synas så gott som undantagslöst uppnå ett deplacement av 1 000 ton eller därutöver. Jämlikt beslut av 1924 års riksdag byggas för närvarande även i Sverige två jagare av ny typ (Nordenskjöld), vilka komma att erhålla betydligt kraftigare stridsegenskaper än närmast förut byggda jagare (av typ Wrangel). I nedanstående sammanställning angivas några av de viktigaste egenskaperna hos nämnda båda svenska typer. Typ Wrangel. Deplacement, ton Artilleribestyckning

4 st 75 m m kanoner

Torpedbestyckning

6 st 45 cm tuber

Fart, knop c:a

Typ Nordenskjöld.

1050 ) l

3 sfc 1 2

cm

kanoner

2 st 40 mm a u t o m a t k a n o n e r 6 st 53 cm t u b e r 35

P å uppdrag av Kungl. Maj:t hava marinmyndigheterna år 1923 verkställt utredning angående jagartypen och i avgivet yttrande utförligt motiverat de ökade krav, som enligt deras uppfattning måste ställas på jagarens stridsegenskaper, samt klarlagt den därav betingade ökningen i storlek och kostnad hos den nu under byggnad varande jagartypen. I detta yttrande, som i huvudsakliga delar återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 20 till 1924 års riksdag (sid. 376—380), hava marinmyndigheterna framhållit, att jagarna för att kunna fylla dem anvisade uppgifter i sjökriget borde beträffande stridsegenskaper i stort sett vara jämställda med utomlands allmännast förekommande jagartyper. En granskning av stridsegenskaperna hos nutida jagare och av de särskilda krav, som numera måste ställas på våra fartygav detta slag, gåve vid handen bland annat följande. Jagarnas fart hade i regel ökats från den omkring 1914 vanliga farten av 30 knop till omkring 35 knop, vilket delvis berodde på att farten hos stridsfartygen i allmänhet undergått en höjning. En underlägsenhet i fart i förhållande till motståndaren skulle för våra jagare medföra stora nackdelar, varför en fart understigande 35 knop icke vore att tillråda. Denna höga fart kunde erhållas delvis genom införande av oljeeldning, som även medförde andra fördelar, bland annat en väsentlig ökning i aktionsradien, vilken å våra nuvarande jagare befunnits vara otillräcklig. Jagarnas artilleribestyckning hade under senaste åren undergått en kraftig utveckling. Jagare med endast lätta kanoner byggdes numera icke. utan omfattade huvudbestyckningen medelsvåra kanoner, varjämte fullständiga eldledningsinstallationer införts. Det syntes uppenbart, att utvecklingen i detta hänseende måste även för vårt vidkommande följas, varför fordran på våra jagares artilleri icke kunde sättas lägre än vad som skett å den nya typen.

41¶Jagrarnas torpedbestyckning hade undergått en liknande utveckling och bestodle i så gott som alla mariner av torpeder med 53 cm kaliber, varigenom sådanai egenskaper kunde erhållas hos torpeden, att utsikt till framgång förefumnes vid ett torpedanfall. Antalet torpedtuber hade även ökats å jagarnia för att bereda större möjlighet till träffs erhållande. Jagfarens kostnad komme att bestämmas i •huvudsak av dess deplacement, vilket åter berodde av erforderlig sjöduglighet, av den fart och aktionsradie, som Iborde givas åt fartyget, samt av de anfalls- och försvarsmedel, som borde uppställas å detsamma. För att kunna tillfredsställa förut uppställda fordrimgar å jagarens egenskaper samt erhålla god sjöduglighet bleve det nödvämdigt att öka deplacementet till det föreslagna. E t t minskande av kravem skulle äventyra typens brukbarhet. I a.nledning av det direktiv, de sakkunniga erhållit, att ägna särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om billigare fartygstyper, ävensom på grund av de betänkligheter, som upprepade gånger uttalats inom riksdagen gentemot den ovannämnda större jagartypens införande i vår flotta, hava de sakkunniga umderkastat frågan om den för oss erforderliga jagartypen en ingående prövning. Häirvid hava de sakkunniga utgått ifrån, att våra jagare böra vara i stånd att fydla de uppgifter, som de kunna tänkas få sig tilldelade såväl under operationer, vari jagarna samverka med andra stridskrafter, särskilt med kustflottans huvudstyrka, som även vid de tillfällen, då jagarna operera utan stöd av andra fartygsslag. I förra fallet bliva jagarnas huvuduppgifter dels spaning, som bör utsträckas så långt som möjligt från egen huvudstyrka, dels bevakning och torpedanfall. Därest våra jagare besitta avsevärt sämre stridsegenskaper än motståndarens jagare, måste de vid så gott som varje möte med fientliga övervattensstridskrafter genast söka stöd och skydd hos egna starkare fartyg, och först med dessas hjälp kunna de eventuellt fortsätta operationerna eller föras fram till torpedanfall. Kunna kryssare ej därvid avses såsom stöd åt jagarna, måste dessa senare repliera på egen styrkas pansarskepp. Understundom kunna de för övrigt så oförmodat komma i kontakt med motståndarens framskjutna jagare, att tiden icke medgiver sökandet av stöd hos egna större fartyg, och då utgången av en därvid uppstående strid blir helt beroende på jagarnas fart och styrka, är det av vikt, att våra jagare besitta sådana egenskaper, att de ej komma till korta gentemot en motståndare, vars jagare äro av den numera allmänt förekommande typen. Innehava våra jagare sämre stridsegenskaper än motståndarens, blir sålunda följden, icke blott att de enbart av de sistnämnda kunna sättas ur stånd att, såsom deras uppgift är, sekundera egen huvudstyrka, utan även att de vid många tillfällen komma att verka hämmande och bindande på dennas operationer. Under mörker uppträda jagarna i allmänhet utan stöd av starkare fartyg och hava i regel till uppgift att söka upptäcka till sjöss varande fientliga

42 fartyg samt anfalla dem, de större med torped, de mindre med artillerield. Under dylika operationer bliva jagarna alltså vid möte med motståndare hänvisade uteslutande till sin egen styrka. Vid varje utförande av torpedanfall spelar jagarnas fart ävensom torpedernas fart och räckvidd en betydande roll, och på dessa faktorer beror oftast, särskilt vid dager, huruvida anfallet kan genomföras. Lyckas ett torpedanfall, blir dess verkan beroende av torpedernas sprängkraft, vilken bör vara tillräckligt skadegörande även gent emot moderna bottenkonstruktioner. Därest nutida krav i berörda avseende skola tillgodoses, kunna icke torpederna vara av mindre kaliber än 53 cm. Med stöd av vad ovan anförts vilja de sakkunniga beträffande den för vår flotta lämpligaste jagartypen göra följande uttalande. En minskning i den storlek, som våra nyaste jagare (av typ Nordenskjöld) innehava, kan ej ske, utan att värdet av någon eller några av de stridsegenskaper, som denna typ besitter, därav blir lidande. Med hänsyn till de egenskaper, som för närvarande utmärka utomlands allmänt förekommande jagartyper, skulle en dylik åtgärd medföra betydligt försämrade utsikter för våra jagare att vid sjökrigsoperationer kunna fylla de uppgifter, som tillkomma dem. Då kryssare icke kunna inrymmas i planen för sjöstyrkornas organisation, måste det anses vara av desto större vikt, att jagarnas egenskaper icke försämras. De sakkunniga hava, på ovan anförda skäl, i planen för kustflottans sammansättning ansett sig böra fortfarande räkna med jagare av typ Nordenskjöld. Enligt verkställda beräkningar drager denna typ jämte erforderliga torped- och andra ammunitionsutredningar för närvarande en anskaffningskostnad av 6 940 000 kronor per fartyg. 4. Undervattensbåtar. Såsom redan i kap. 2 framhållits, är undervattensbåten av mycket stort värde såsom torpedskjutande och minutläggande fartyg samt för utförande av observationstjänst m. m. De motmedel, som under och efter världskriget hava konstruerats för bekämpande av undervattensbåtar, och vilka alltmera fulländats, hava emellertid skapat betydande möjligheter för såväl upptäckandet som förstörandet av undervattensbåtar, även då dessa befinna sig under vattnet. Undervattensbåtarna måste på grund härav räkna med att allvarliga, ofta synnerligen effektiva motåtgärder kunna från motståndarens sida vidtagas för att hindra deras operationer. Det hot mot övervattensfartygen, som undervattensbåtarna alltjämt utöva, framkallar likväl ett osäkerhetstillstånd, som tvingar en opererande flotta till omfattande skyddsåtgärder. Bland annat måste i flottan ingå för undervattensbåtsjakt lämpade och med ovannämnda motmedel försedda fartyg. Då berörda motmedel helt naturligt koncentreras kring en flottas större fartyg, röna undervattensbåtarna i allmänhet det största motståndet vid utförandet av torpedanfall mot dessa. Anfallet kan underlättas, därest under-

43 vattensbåtarna samverka med egna övervattensstridskrafter, vilka förmå störa motståndarens undervattensbåtsjagande fartyg, samtidigt som motståndarens större fartyg engageras och hindras i sina rörelser. En dylik samverkan mellan undervattensbåtar och övervattensfartyg kan lättare åvägabringas, ifall undervattensbåtarna i övervattensläge besitta sådan fart, att de något så när kunna medfölja egen huvudstyrka på dess framstötar. Om sålunda ökade svårigheter uppstått för undervattensbåtarna att komma till torpedanfall mot motståndarens bevakade större fartyg, har å andra sidan undervattensbåtarnas användbarhet såsom minutläggare alltmera uppmärksammats. Då det gäller utförande av mineringsföretag, kan fordran på undervattensbåtarnas fart något minskas. Vid bedömandet av frågan om den för vår flotta lämpligaste undervattensbåtstypen bör hänsyn tagas till ovannämnda synpunkter. Därjämte bör beaktas, att undervattensbåten nästan alltid opererar ensam, och att densamma, en gång detacherad, sällan kan erhålla understöd från egen styrka, utan helt blir beroende av sina egna egenskaper. Med ökade krav på undervattensbåtens olika egenskaper följer ökning av dess storlek och av kostnaden för densamma. Hos oss måste man emellertid även beakta djupförhållandena i vårt land omgivande kusthav, vilka inom vissa havsområden inverka begränsande på våra undervattensbåtars storlek. P å grund av vad ovan framhållits, anse de sakkunniga, att våra undervattensbåtar böra vara av två typer, vilka i det följande benämnas typ A och typ B. Typ A — i stort sett samma typ som våra nu under byggnad varande 1. klass undervattensbåtar — bör i första hand vara en torpedundervattensbåt med den fart och övriga egenskaper, som göra den lämpad såväl att under vissa omständigheter mera omedelbart samverka med kustflottans huvudstyrka, som även att vid detacheringar med önskvärd snabbhet inställa sig på den plats, där dess ingripande påkallas. Typ B bör vara en kombinerad torped- och minundervattensbåt. Typens närmare egenskaper framgå av särskild hemlig skrivelse. Undervattensbåt av typ A beräknas för närvarande kosta 4 390 000 kronor, undervattensbåt av typ B 3 280 000 kronor. I nämnda kostnader ingå även anskaffandet av för båtarna erforderliga torped- och andra ammunitionsutredningar.

5. Vedettbåtar. I det föregående har redan påvisats, hurusom undervattensbåtarnas tillkomst och utveckling åstadkommit framställandet av en mångfald för undervattensbåtsjakt användbara motmedel. De fartyg, som skola användas för undervattensbåtsjakt, böra framför allt vara snabbgående och sjödugliga. Särskilt gör sig detta krav på fart och sjöduglighet gällande beträffande dem bland dessa fartyg, som äro avsedda att skydda en till sjöss opererande flotta, enär de böra vara i stånd att i så gott som alla väder följa flottan, även då dennas förflyttningar — såsom nu i regel sker — äga rum med hög fart.

44 Minvapnets alltmera vidsträckta användning tvingar en krigförande makt till omfattande skyddsåtgärder i form av ständigt pågående minsvepning. Denna utföres bäst av för ändamålet avsedda, snabbgående och grundgående fartyg. Då det gäller att skydda en till sjöss opererande flotta, kräves av de minsvepande fartygen — förutom tillräcklig fart och maskinstyrka, för att de skola kunna medelst bogserande av svep utföra minrekognoscering framför den oftast med hög fart gående huvudstyrkan — jämväl god sjöduglighet. I de stora marinerna hava i regel de båda ovannämnda uppgifterna — åtminstone i vad de avse skyddandet av en till sjöss opererande flotta — anförtrotts åt jagarna, och så har lämpligen kunnat ske, eftersom jagare i allmänhet funnits till förfogande i stort antal. Med hänsyn till den begränsning i fråga om antalet jagare, varmed man för den svenska flottans vidkommande under alla förhållanden måste räkna, lärer det få anses uteslutet, att enbart på våra jagare skulle kunna läggas uppgifterna att trygga kustflottan för minor och undervattensbåtar. De sakkunniga anse därför erforderligt, att i sjöstyrkorna jämväl ingår ett antal snabbgående mindre fartyg, förslagsvis benämnda vedettbåtar, vilka böra vara särskilt lämpade för dessa två viktiga hjälpuppgifter. Den undersökning, som verkställts rörande lämplig typ av ifrågavarande fartygsslag, har givit vid handen, att dessa vedettbåtar böra hava följande huvudegenskaper: deplacement: 200 ton; längd: 52*0 m; bredd: 5'3 m; djupgående: 1'6 m; fart: 27 knop; bestyckning m. m.: 2 st 75 mm kanoner, 2 st 25 mm kulsprutor, 4 st minkastare och minfällare; samt utrustning med olika slags minsvep. Ett fartyg av denna typ, vars egenskaper göra den väl lämpad för mera krävande uppgifter under en neutralitetsvakt, beräknas för närvarande draga en kostnad av 1300 000 kronor, inklusive erforderliga ammunitionsutredningar. Typens närmare egenskaper framgå av särskild hemlig skrivelse. Det begränsade antal fartyg av detta slag, som kan avses att ingå i sjöstyrkorna, fyller emellertid icke hela det förefintliga behovet av undervattensbåtsjagande och minsvepande enheter. Hänsyn måste nämligen tagas jämväl till det erforderliga skyddet av våra basområden och våra handelsvägar. För sådant ändamål måste, liksom nu är fallet, även framdeles avses en organisation av hjälpfartyg.

6. Motortorpedbåtar. Såsom i kap. 2 framhållits, måste torpedbåten såsom fartygsslag numera anses innehava alltför otillfredsställande egenskaper för att lämpligen kunna ingå i en till sjöss opererande flotta. Under världskriget uppträdde en variant av torpedbåten, nämligen motortorpedbåten, och fartyg av denna typ lyckades — visserligen under säregna förhållanden — utföra ett fåtal framgångsrika anfall. Under senaste år hava från utlandet fyra dylika motortorpedbåtar inköpts för vår flotta och därefter underkastats vissa prov. I en till chefen för kungl. försvarsdepartementet den 30 september 1926 avgiven rapport har

45 högste; befälhavaren över kustflottan sammanfattat sitt omdöme rörande motoritorpedbåtarnas användbarliet för våra förhållanden. Härvid framhåller nämnde befälhavare, att motortorpedbåtarna sakna sjögående egenskaper, och a,tt deras obetydliga deplacement och lätta byggnadssätt medföra, att deras höga fart endasi kan utnyttjas vid synnerligen gynnsam väderlek. Då farten redan vid måttlig bris och mycket ringa sjögång måste nedsättas, bliva båtarna vid dylika tillfällen i fart underlägsna andra sjö värdigare fartyg och för dem ett lätt byte. Kedan i måttlig sjögång måste farten nedsättas så låntgt, att torpedskjutning icke längre kan utföras. Motortorpedbåtarnas aktionsradie anser högste befälhavaren icke medgiva operationer med dem av längre varaktighet eller på längre avstånd från kusten. Båtarnas användning bliver vidare omöjliggjord av issörja och även av gles drivis, och de torde därför under c:a 4 a 5 månader av året icke vara användbara i våra farvatten. Båtarnas maskinerier (motorer) äro av ömtålig beskaffenhet och fordra särskilt omsorgsfull skötsel av personal, som ingående känner desamma och är van vid deras handhavande. Högste befälhavaren anser, att motortorpedbåtarna alls icke äro lämpade att ingå i vår kustflotta, och skulle de tänkas få någon användning, borde det vara i förbindelse med lokalstyrkorna. Enligt högste befälhavarens mening böra motortorpedbåtar icke inrymmas i en svensk flottplan; de böra endast till något mindre antal förefinnas som mönster, för den händelse det under ett krig, då alla resurser måste tillgripas, kan befinnas möjligt och lämpligt att tillverka dylika jämförelsevis snabbt byggda båtar, för vilkas bemannande då tillfälliga utvägar måste sökas. De sakkunniga anse visserligen, att motortorpedbåtar under gynnsamma omständigheter kunna vara av värde för vårt sjöförsvar, men fartygsslagets egenskaper synas icke göra dem lämpade för att ingå i vår kustflotta. I likhet med vad som förutsattes i 1925 års försvarsbeslut, torde ett fåtal dylika båtar böra ingå i lokalstyrkorna såsom mönsterbåtar och för att möjliggöra, att åtminstone någon personal erhåller förtrogenhet med denna materiels handhavande.

7. Hangarkryssare. Av den i kap. 2 lämnade redogörelsen för sjökrigföringens olika faser torde framgå, hurusom flygvapnets medverkan tages i anspråk vid utförande av flertalet sjökrigsoperationer. De flygstridskrafter, som tilldelas en opererande sjöstyrka, framstå också numera såsom en oumbärlig, fullt integrerande del av sjöstyrkan, och talrika erfarenhetsrön från vår flottas årligen återkommande övningar visa, att flygvapnets medverkan vid sjökrigsoperationerna icke kan inskränkas till sporadiska insatser, utan måste vara perm a n e n t och o m e d e l b a r . I samband med frågan om kryssares behövlighet för vår flotta hava de sakkunniga även framhållit såsom sin åsikt, att flygstridskrafter i flera fall kunna utföra den fjärrspaningstjänst, som erfordras kring en opererande flotta.

46 För närvarande saknar emellertid vår flotta varje möjlighet att vid (Operationer i öppna sjön ombord å fartygen medföra flygplan, avsedda att starta från och åter ombordtagas å fartygen. Man är därför för närvarande nödsakad att vid dylika tillfällen för flygplanens basering uteslutande anlita antingen flygstationer i land eller ock vid kusten förlagda flygdepåfartyg samt att bygga flygplanens samarbete med de opererande fartygen på ett avlösningssystem, så ordnat, att de till sjöss befintliga flygplanen på förat bestämda tider avlösas av andra från kusten kommande flygförband. E t t dylikt system innebär dock avsevärda osäkerhetsmoment i fråga om kontinuiteten hos flygtjänsten till sjöss och fordrar dessutom ett betydande antal flygplan med därav följande kostnader, för att nämnda tjänst skall bliva fullt tillgodosedd. Avlösningssystemets olägenheter framträda särskilt vid ett oförmodat sammanträffande med fienden, då flygvapnets fulla medverkan under uppkommande strid omedelbart påkallas. Mycket stora svårigheter uppstå även därvid för nytillkomna flygstridskrafter att erhålla en klar uppfattning om stridsläget och egen sjöstyrkas avsikter. I de större marinerna har den erforderliga samverkan mellan sjö- och luftstridskrafter betryggats, genom att dels hangarfartyg ingå i flottorna, dels åtminstone de större stridsfartygen själva kunna medföra ett fåtal flygplan, vilka från dem kunna startas medelst katapultanordning. Hangarfartygen äro i allmänhet av betydande storlek och försedda med start- och landningsdäck. Dylika större hangarfartyg skulle emellertid ställa sig alltför dyrbara för våra förhållanden. Då möjligheten att medföra flygplan å våra relativt små pansarskepp alltid måste bliva starkt begränsad, anse de sakkunniga dock, att med kustflottan omedelbart samverkande flygplan i så stor utsträckning som möjligt böra baseras på hangarfartyg, som visserligen måste bliva av en mindre typ men dock i stånd att medfölja kustflottan till sjöss och där uppsläppa flygplan, särskilt avsedda att vidmakthålla flygtjänsten vid sådana tillfällen, då de till flygstationerna i land eller till flygdepåfartygen hörande flygplanen icke förmå ombesörja densamma i tillräcklig utsträckning. Givetvis bor om möjligt sörjas för att de från ett dylikt hangarfartyg uppsända sjöflygrjlanen, sedan de nedgått på vattnet i närheten av fartyget, kunna ombordtagas å detta, även om någon sjöhävning är rådande. Om detta på grund av kraftigare sjöhävning eller av andra orsaker icke låter sig göra, bliva flygplanen hänvisade till att söka uppnå den egna kusten. Enligt av de sakkunniga föranstaltad utredning har ett för våra förhållanden lämpat hangarfartyg befunnits böra innehava ungefär följande egenskaper: deplacement: 4 500 ton; längd: 140 m; bredd: 20'4 m; djupgående: 4*5 m; fart: 27 knop; bestyckning: 6 st 15 cm kanoner, 4 st 75 mm kanoner, 8 st 40 mm automatkanoner; två katapulter; plats för 12 flygplan; möjlighet att medtaga och fälla minor. E t t fartyg av dylik typ, inklusive erforderliga ammunitionsutredningar, beräknas för närvarande draga en kostnad av 16 500 000 kronor. Typens närmare egenskaper framgå av särskild hemlig skrivelse.

47 De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att ovannämnda fartygstyp är synnerligem lämpad, förutom att tjäna såsom rörlig bas för flygplan, jämväl för minutliäggning, och fartyget är den av de i detta kap. behandlade typerna, pom kcan medtaga det största antalet minor. Hangarfartyget kan sålunda i vår fflotta även fylla en av de uppgifter, som eljest påvila kryssare. M e d hänsyn härtill har det synts befogat att giva ifrågavarande fartygstyp bemämningen hangarkryssare.

C. Sjöstyrkornas sammansättning- och därmed sammanhängande årskvot. I d e t föregående hava de sakkunniga uttalat sig om det värde, som de särskilda fartygsslagen kunna anses hava för vår flotta, då hänsyn tages till flottarns uppgift att förhindra mot oss riktade fientliga företag över havet. Därvid hava de sakkunniga även fattat ståndpunkt till frågan om den typ inom respektive fartygsslag, som synes mest ändamålsenlig för våra förhållanden . De sakkunniga övergå nu till att med stöd av förut dragna slutsatser undersöka den lämpligaste sammansättningen av sjöstyrkorna under den i kap. 1 angivna förutsättningen, att flottan skall vidmakthållas vid den totala styrka och effektivitet, densamma enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla. Då, såsom av det följande framgår, de sakkunniga icke ansett erforderligt att föreslå någon nybyggnad för lokalstyrkorna, kommer undersökningen att huvudsakligen inriktas på kustflottans sammansättning. Härvid bortses från de för kustflottan erforderliga depåfartygen. För dessas vidkommande kräves nämligen icke någon ersättningsbyggnad i egentlig bemärkelse, utan behovet av sådana fartyg anses kunna tillgodoses genom användande av äldre fartyg, å vilka för ändamålet nödvändiga omändringar blivit vidtagna. Då, på sätt inledningsvis framhållits, 1925 års beslut rörande sjöförsvarets ordnande måste betraktas såsom normerande i avseende å omfattningen av det uppdrag, som tilldelats de sakkunniga, har det synts de sakkunniga angeläget att i möjligaste mån taga hänsyn till de krav på kostnadsbegränsningar, som nämnda beslut från statsmakternas sida får anses innebära. Det har därför också synts 'de sakkunniga vara av vikt att välja en sådan metod för sin undersökning, att de ekonomiska konsekvenserna av en viss angiven sammansättning av kustflottan, i vad de beröra ersättningsbyggnaden, komma att framstå så tydligt som möjligt. Grundvalen för sjövapnets hela organisation utgöres av flottans fartygsbestånd. Förutsättningen för att denna grundval skall bliva så fast som möjligt är, att en planmässigt ordnad, kontinuerlig förnyelse av fartygsmaterielen kommer till stånd. Härigenom vinnes önskvärd stabilitet i fråga om sjöförsvarets utgifter ävensom i personalorganisationen och i arbetsförhållandena på varven samt möjlighet att genom praktisk tillämpning ständigt tillgodogöra sig fartygsbyggnadsteknikens framsteg. Därtill kommer, att be-

48 sparingar i fartygsbyggnadskostnaderna kunna ernås, genom att omfattningen av fartygsbyggandet i god tid preciseras. Kostnaden för fartygsbeståndets förnyelse bör beräknas efter vissa livslängder för de olika fartygstyperna och så långt möjligt utgå med jämntj fördelade årsanslag. Särskilda omständigheter, såsom av den rådande marin-j politiska situationen eller andra orsaker betingat påskyndande av byggnadsverksamheten, ävensom teknikens utveckling eller inträffande prisfluktuationer kunna visserligen föranleda variationer i det årliga anslaget, men så länge| organisationen i sin helhet äger statsmakternas godkännande, bör ett med hänsyn till hela kostnaden för fartygsbeståndets förnyelse fixerat genomsnittsbelopp — flottans totala årskvot — vara att med säkerhet påräkna för flottans ersättningsbyggnad. För beräknandet av den totala årskvoten bliver det nödvändigt att fixera huvuddragen av den sammansättning av flottan, som man avser att slutligen vinna och uppehålla. Visserligen måste man räkna med att en sådan plan för sammansättningen av flottan på grund av ändrade förhållanden behöver tid efter annan revideras, men genom uppgörandet av en dylik plan erhålles otvivelaktigt en betydligt fastare utgångspunkt för ett till viss tid begränsat nybyggnadsprogram, än vad fallet skulle bliva, därest man inskränkte sig till att undersöka, vilka fartyg som i första hand borde ersättas, och lämnade frågan om ersättandet av de övriga befintliga fartygen helt öppen. Den totala årskvoten utgör därför det tillförlitligaste måttet på de ekonomiska konsekvenser, som en viss sammansättning av flottan medför beträffande ersättningsbyggnaden. I Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets ordnande antydde också dåvarande chefen för försvarsdepartementet medelst angivande av den totala årskvoten kostnaderna för kustflottans vidmakthållande vid viss angiven sammansättning. Förnyelsen av den kustflotta, varmed man, utgående från det då befintliga fartygsbeståndet, i nämnda proposition räknade, skulle sålunda, med tillämpning av dittills vedertagna principer i fråga om fartygens livslängder, fordra ett årligt anslag (årskvot) av 11 060 000 kronor, under förutsättning att ersättningsbyggnaden skedde fartyg för fartyg efter varje fartygs då innehavande typ. Toge man emellertid hänsyn till att ersättningsbyggnaden i stället borde avse fartyg, som mera än de dittillsvarande vore anpassade efter utvecklingen på ifrågavarande område, skulle årskvoten uppgå till 13 425 000 kronor. Ökades livslängderna med ett visst antal år, komme årskvoten att uppgå till 11160 000 kronor. Den del av totala årskvoten, som belöper sig på ett visst i sammansättningsplanen ingående fartyg, blir, såsom förut nämnts, beroende, förutom av nybyggnadskostnaden, även av det antal år (den livslängd), varunder fartyget beräknas kunna kvarstå såsom fullt tjänstdugligt i flottan. Livslängden hos fartygen inverkar sålunda högst betydligt på årskvotens storlek. I enlighet med erhållna direktiv hava de sakkunniga därför underkastat frågan om fartygens livslängd en ingående prövning. P å de sakkunnigas föranstaltande har marinöverdirektören och chefen för

49 jmarinftörvaltningens ingenjöravdelning i detta ämne verkställt utredning och till de sakkunniga inkommit med yttrande, vilket såsom bilaga 2 fogats vid detta Ibetänkande. Marinöverdirektören har därvid skärskådat ifrågavarande 'problemi dels ur synpunkten av skeppsbyggnads- och vapenteknikens ständigt skeendle utveckling (fartygens modernitet), dels ock i avseende å fartygens förslitming (materielens uthållighet). Helt naturligt måste, framhåller marinöverdhrektören, livslängden, sedd ur den förra synpunkten, sättas betydligt kortar(e än sedd ur den senare. Ingen marin torde heller bestämma livslängderna å sina fartyg enbart med hänsyn till fartygens modernitet.* Vad angår materielens uthållighet, finner marinöverdirektören de tekniska erfarenheterma visa, att materielen — även om densamma underhålles på ett fullt tillfredsställande sätt — vad beträffar pansarskepp och kryssare förlorat sin ursprumgliga motståndskraft, då fartygen nått en ålder av 20—25 år, och att 25 år måste anses såsom en mycket hög ålder. Med den hållfasthetssäkerhet, for vilken dessa fartyg konstruerats, skulle man ej kunna anse dem vara älgnade för sin krävande tjänst längre än 20—22 år. Beträffande övervatten; storpedfarty gen har erfarenheten givit vid handen, att redan 10—15 år toirde få anses vara en betydande livslängd, samt att 18 år måste anses såsom den längsta tid, ett sådant fartyg kan beräknas vara på ett betryggande sätt motståndskraftigt nog att fullfölja förekommande tjänst i kustflottan. Undervattensbåtarnas livslängd bör enligt marinöverdirektörens mening sättas något kortare än jagarnas. F ö r egen del vilja de sakkunniga beträffande fartygens livslängd göra följande uttalande. Med hänsyn till utvecklingen av den militära tekniken under världskriget torde man kunna antaga, att därest ej nya krigiska konflikter eller oväntade nya förhållanden inträffa, den närmaste framtiden ej skall komina att uppvisa samma hastiga utveckling på ifrågavarande område, som ägt rum under den senast gångna tiden. Beaktas bör också, att ett i övrigt gott fartyg i många fall kan, trots jämförelsevis hög ålder, i viss mån modei-niseras genom förändringsarbeten eller införandet av nykonstruktioner i dess utrustning. Därtill kommer, att det av ekonomiska hänsyn torde vara nödvändigt att beträffande vår flotta avstå från att såsom grund för fartygens livslängd uppställa fordran på beständigt förefintlig full modernitet hos våra fartyg. D e sakkunniga anse därför, att vid bestämmandet av de livslängder, som böra tillmätas våra fartyg, huvudvikten måste läggas på materielens uthållighet. Därvid böra givetvis de av marinöverdirektören framhållna synpunkterna beaktas, men hänsyn bör även tagas till den uthållighet, som vår nuvarande fartygsmateriel visat sig i verkligheten besitta, trots att densamma varit utsatt för en kraftig påfrestning och förslitning under den fleråriga neutralitetsvakten under världskriget. Med stöd av dessa erfarenheter hava de sakkunniga funnit fog för att beträffande vissa fartygsslag räkna med en något större livslängd än som hittills ansetts lämpligt. Därvid förutsattes emellertid, dels att för materielens underhåll nödiga anslag stå till förfogande, dels ock att materielen icke kommer att utsättas för en hårdare påfrestning, än vad som orsakas av ordinära fredsrustningar. 22G9

2G

50 Nedanstående sammanställning visar de livslängder, vilka de sakkunniga ansett sig kunna räkna med, samt såsom jämförelse de livslängder, som, efter marinmyndigheternas hörande, i 1924 års försvarsproposition angåvos såsom de normala. N o r m a l Fartygs slag

Pansarskepp Kryssare Jagare Vedettbåtar Undervattensbåtar Hangarkryssare ...

l i v s l ä n g d

enligt 1924 års proposition

enligt de sakkunnigas förslag

I kustii ,, nötta

I lokal, , styrkor

bumnia

1 kustilotta

I lokalstyrkor

Summa

20 20 16

10 10 8

30 30 24

24 20 20 16 14 30

12 10 5

36 30 25 24 18 30

18¶Hangarkryssaren har på grund av sina speciella uppgifter och egenskaper ansetts böra tillhöra kustflottan under hela sin livslängd. Någon livslängd har icke angivits för motortorpedbåtar eller för depåfartyg, då nämligen för dessa fartyg stora variationer kunna inträffa, beroende på respektive fartygs tillstånd. Tillämpas vid årskvotens uträknande de av de sakkunniga för kustflottans fartyg förutsatta livslängderna, ävensom för varje typ i det föregående omnämnd anskaffningskostnad, skulle de olika under de sakkunnigas överläggningar diskuterade fartygstyperna betinga en årskvot, som framgår av nedanstående sammanställning. F ar

t y g s t y p

Pansarskepp Kryssare typ A c:a » a B » Jagare Vedettbåt Undervattensbåt typ A »> B Hangarkryssare

Anskaffningskostnad

Livslängd i kustflottan

Årskvot (avrundad)

kr.rj

år

kr.

24 20

1138 000 1190 000 975 000 800 000 865 000 347 000 81000 314 000 234 000 550 000

27 300 000 23 800 000 19 500 000 i 16 000 000 1 17 300 000 6 940 000 1 300 000 4 390 000 3 280 000 16 500 000

20 20

20 20 16 14 14 30

Med hänsyn till de krav på kostnadsbegränsning, som 1925 års försvarsbeslut från statsmakternas sida får anses innebära, har det vid bedömandet av frågan om den sammansättning av kustflottan, som bör ligga till grund för ersättningsbyggnaden, varit erforderligt att inom en begränsad kostnads*) Häri ingår jämväl den jämförel se vis betydande kostnad, som anskaffandet av till respektive fartygs bestyckning hörande utredningar av artilleri-, torped- och minammtinition medför.

53 ram s»öka åstadkomma en styrka och effektivitet hos flottan, motsvarande den, worn flottan enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla. Olika alternaitiv hava därvid varit under övervägande. Samtliga dessa hava upptagit pansarskepp, jagare, vedettbåtar, undervattensbåtar och hangarkryssare. Såsomi av det föregående framgår, hava de sakkunniga varit ense därom, att nämnda fartygsslag borde ingå i kustflottan. De sakkunniga hava också ingående prövat förslag, enligt vilka jämväl med 15 cm kanoner bestyckade kryssare (av utvecklad typ C) skulle ingå i kustflottan. Bland annat har under de sakkunnigas överläggningar förordats, att 2 dylika kryssare skulle upptagas i sammansättningsplanen, varvid, särskilt 3iv kostnadshänsyn, antalet pansarskepp skulle beräknas till allenast 3 och am talet jagare till 6. Beträffande antalet pansarskepp i kustflottan hava de sakkunniga redan i det föregående antytt vådan av att minska detta undter det antal av 4, som enligt grunderna för 1925 års försvarsbeslut avsetts skola däri ingå, ävensom framhållit, hurusom ett antal av 4 pansarskepp möjliggjorde operationer i två grupper med därav följande fördelar. Antalet jagare har inom varje division sedan lång tid tillbaka, liksom ock enligt 1925 års försvarsbeslut, förutsatts lämpligen böra vara 4. Ovannämnda förslag skulle medföra att i kustflottan komme att ingå två divisioner jagare med vardera endast 3 fartyg. Divisionens ofta förekommande uppträdande i två grupper skulle därigenom omöjliggöras. Visserligen skulle de 2 kryssarna kunna vara av värde såsom stöd för jagarna, men de kunna icke avses att operera i division med dessa. Vidare har framhållits vikten av att inom den ovannämnda ramen för kustflottans sammansättning icke splittra flottans styrka på för många olika fartygsslag, varigenom fullständiga divisionsförband icke skulle erhållas av de olika slagen. Genom ett färre antal fartygsslag men med fulltaliga divisioner skulle kustflottan vinna uti enhetlighet och erhålla större fasthet uti organisationen, omständigheter som äro av stor betydelse för flottans effektivitet. Det tillskott i stridsvärde, som de två kryssarna skulle medföra, skulle därför icke kunna uppväga den förminskning i stridsvärde, som uteslutandet av ett pansarskepp och två jagare skulle innebära. Med hänsyn till dessa skäl, och sedan de sakkunnigas militära ledamöter förklarat sig bestämt avråda ovannämnda förslag, har detsamma icke vidhållits. De sakkunniga hava därefter enat sig om att förorda, att en division pansarskepp, bestående av 4 fartyg, och två divisioner jagare, vardera bestående av 4 fartyg, böra ingå i kustflottan. Däremot hava de sakkunniga från sitt förslag uteslutit kryssare. Detta har kunnat ske även av den anledningen, att den hangarkryssare, som i det följande föreslås skola ingå i kustflottan, bör kunna åtminstone delvis övertaga vissa av kryssarnas uppgifter, dels beträffande spaningstjänsten genom att underlätta flygstridskrafternas samverkan med kustflottan, dels ock vad angår minutläggning. Antalet vedettbåtar i kustflottan föreslås till 8, fördelade på två divisioner.

52 I fråga om antalet undervattensbåtar hava de sakkunniga enat sig om att föreslå 9, varav en division om 3 båtar skulle vara av typ A och två divisioner, vardera om 3 båtar, av typ B. I ett par av de av de sakkunniga prövade alternativen har ett något större antal undervattensbåtar upptagits. De sakkunniga hava emellertid med hänsyn till kravet på begränsning av kostnaderna ansett sig böra förorda endast ovannämnda antal. Av kostnadshänsyn har även ett inom de sakkunniga framställt förslag om upptagande i planen av 2 hangarkryssare frånfallits, och de sakkunniga föreslå, att i kustflottan bör beräknas ingå endast ett sådant fartyg. I kustflottan böra dessutom ingå 2 depåfartyg (för ändamålet omändrade äldre fartyg), av vilka det ena bör avses för kustflottans undervattensbåtar och det andra för de kustflottan tilldelade flygplan, vilka icke kunna baseras på hangarkryssaren. De sakkunniga finna sig sålunda böra föreslå, att följande organisationsplan för kustflottan, i vad avser de egentliga stridsfartygen, lägges till grund för ersättningsbyggnaden: Livslängd i kustflotta

Pansarskepp Jagare Vedettbåtar Undervattensbåtar, typ A » » B Hangarkryssare

24 20 16 14 14 30

Kostnad per fartyg

Årskvot

milj. kr.

milj. kr.

27-so

—

6-94 1-80 4 - 39 328 16'50

4-550 2'77G 0650 0-941 1-406 0550

Summa

årskvot

lokalstyrkor

12 5 8 4 4

De sakkunniga övergå härefter till att undersöka, huru de lokalstijrkor, vilka enligt vad förut framhållits böra avses för vissa områden längs våra kuster, lämpligen böra vara sammansatta. Till en början torde böra fastslås, att lokalstyrkornas uppgift är av utpräglad sekundär natur i jämförelse med den roll, som tillkommer kustflottan. Deras huvudsakliga uppgift bliver att övervaka vissa viktiga skärgårdsområden samt att ombesörja den för sjötrafiken behövliga minsvepningen. Härtill kommer uppgiften att, i den mån krafterna det medgiva, samarbeta med i närheten opererande delar av kustflottan i syfte att från denna avlasta en del omsorger för bevakningen av basområdet, skyddandet av medförda trängfartyg, anordnandet av belysning och utprickning av farleder, minsvepning m. m. Lokalstyrkorna kunna på detta sätt ofta u:göra en värdefull förstärkning åt kustflottan i vad angår tjänsten invid den egna kusten. I det stora hela måste man på grund av nödvändigheten av att i första hand tillgodose kustflottan vid ersättningsbyggnaden avstå från att anskaffa särskilt för lokalstyrkorna avsedda stridsfartyg. Lokalstyrkorna böra dltså

53 framdceles, liksom för närvarande är fallet, huvudsakligen bestå av fartyg, som (dit överförts från kustflottan samt i övrigt utfyllas med bestyckade handelsfartyg. I lokalstyrkorna avses örlogsfartygen att kvarstå, så länge de ärco skickade för de begränsade uppgifter, som tillkomma dessa sjöstyrkor. De saikkunniga hava i det föregående yttrat sig beträffande den tid, de olika jfartygsslagen anses kunna tjänstgöra i respektive kustflotta och lokalstyrkon. Me«d den sammansättning, som kustflottan skulle innehava enligt de sakkunnigas förslag, och med tillämpning av föreslagna livslängder, skulle i lokalsityrkorna, sedan organisationen varit gällande erforderlig tid, komma att injgå följande från kustflottan överförda stridsfartyg, nämligen 2 puinsarskepp, 2 j;agare, 4 vedettbåtar, 1 mndervattensbåt, typ A, och 2 umdervattensbåtar, typ B. Enligt vad de sakkunniga framhållit i samband med undersökningen av de olika fartygsslagens värde för vår flotta, borde ett fåtal motortorpedbåtar ingå i lokalstyrkorna såsom mönsterbåtar. Detta antal föreslås till 2. Dan-jämte bör 1 depåfartyg (för ändamålet omändrat äldre fartyg) tilldelas lokalstyrkornas undervattensbåtar, vilket i likhet med kustflottans depåfartyg bör hiänföras till de i det följande omförmälda reservfartygen.

Såsom av kap. 3 framgår, skulle den enligt 1925 års försvarsbeslut förefintliga materielreserven omfatta dels vissa äldre från sjö styrkorna överförda stridsfartyg, dels även övnings- och logementsfartyg, vilka icke äro hänförliga till kategorien stridsfartyg. Materielreservens fartyg skulle i regel vara upplagda. Emellertid erfordras det för övningarnas rätta bedrivande, att ett icke ringa antal av materielreservens fartyg årligen hållas rustade, varför dessa fartyg icke ständigt kunna vara upplagda. De sakkunniga anse för den skull, att fartyg, som enligt nuvarande bestämmelser hänföras till materielreserven, lämpligen böra erhålla den gemensamma benämningen reservfartyg, samt att dessa fartyg böra indelas i två grupper, nämligen sådana, som avses för övningar, och ständigt upplagda fartyg. Till den förstnämnda av dessa grupper böra hänföras skeppsgossefartygen, fartyg för militär sjömätning, vissa vedettbåtar, avsedda att tjänstgöra såsom kustflottans trängfartyg m. m., logementsfartyg, ävensom de depåfartyg, vilka avses att ingå i kustflottan och lokalstyrkorna. Nu nämnda fartyg böra underhållas för övningsändamål och rustas för övningar enligt rustningsplanerna. Ständigt upplagda böra — i likhet med vad i 1925 års försvarsbeslut förutsatts — sådana äldre stridsfartyg vara, vilka befunnits böra avföras ur sjöstyrkorna men dock icke ansetts böra utrangeras, emedan de vid behov skulle, eventuellt efter ganska omfattande iståndsättningsarbeten, kunna an-

54 tingen ersätta skadade eller förlorade fartyg eller ock eljest bliva av ett visst värde för försvaret. Dylika fartyg böra endast nödtorftigt underhållas. Vad beträffar undervattensbåtar, bör dock underhållet vara tillfredsställande, så länge ackumulatorbatterierna befinna sig i användbart skick. Beservfartygens uppdelning, på sätt som ovan föreslagits, giver en fastare utgångspunkt för beräkning av den del av underhållsanslaget, som avses för dessa fartyg. Utrangering av fartyg torde liksom hittills i varje särskilt fall böra beslutas av Kungl. Maj:t och bero på varje fartygs tillstånd. Vid mobilisering böra sjöstyrkorna, i likhet med vad som förutsatts i 192'5 års försvarsbeslut,, tillföras ett flertal s. k. hjälpfartyg, vilka tillhandahållas från handelsflottan och frivilliga motorbåtskåren. Nämnda kår deltager jämväl i vissa av flottans fredsövningar. I det föregående hava de sakkunniga behandlat frågan om sjöstyrkornas sammansättning med hänsyn tagen till flottans uppgift att förhindra mot oss riktade fientliga företag över havet. Det gäller härefter att undersöka, huruvida flottan, sammansatt på sätt de sakkunniga föreslagit, kan fylla de krav, vilka må komma att ställas på densamma i och för upprätthållandet av neutralitetsvakt. Såsom förut framhållits, kunna för denna uppgift flottans fartyg tagas i anspråk, oberoende av om de tillhöra kustflottan, lokalstyrkorna eller materielreserven. Under världskriget användes, som i det föregående ävenledes nämnts, för erforderliga patrullerings-, konvojerings- och eskorteringsuppdrag i främsta rummet flottans mindre fartyg. E t t stort antal av dem voro dock, på grund av ringa deplacement och fåtalig besättning, åtminstone i hårt väder och vintertid, föga lämpade att utföra denna tjänst, en olägenhet som man i någon mån sökte avhjälpa genom att avse flera fartyg för ett och samma uppdrag. Den sammansättning av sjöstyrkorna, som de sakkunniga i det föregående förordat, innebär visserligen efter genomförd organisation en betydande minskning av antalet torpedfartyg och vedettbåtar i jämförelse med det antal sådana fartyg, som under världskriget stodo till vårt förfogande, men de föreslagna fartygen äro betydligt mera sjödugliga och försedda med större besättningar än de dåvarande, vadan de i regel torde kunna uppträda vart för sig. Härtill kommer, att vårt flygväsende, som under världskriget var alltför litet utvecklat för att kunna i avsevärd mån bidraga till en kontinuerlig bevakning av våra kustvatten, numera torde i stor utsträckning kunna samverka med flottans fartyg för upprätthållandet av neutralitetsvakt. Flygplanen torde sålunda kunna utföra ständiga rekognosceringar längs kusten och vid behov tillkalla sjöstridskrafter, vilka böra finnas i beredskap å vissa centrala punkter längs våra kuster. Därest handelssjöfarten ordnas på lämpligt sätt i avseende å tid och vägar, torde det antal lätta fartyg, som enligt de sak-

55 kunnifgas förslag avses att ingå i sjöstyrkorna, vara tillräckligt att motsvara rimligra anspråk även med avseende på sjöfartens direkta skydd. För speciella ändamål torde jämväl bevarade handelsfartyg kunna användas. Metd stöd av vad sålunda framhållits anse de sakkunniga, att den sammansättniing av våra sjöstyrkor, som i det föregående föreslagits, gör flottan väl lämpaid att jämväl fylla de uppgifter, som neutralitetsskyddet ställer på densannma. KAP. 5.

Ersättningsbyggnadsprogram. I diet föregående kapitlet hava de sakkunniga framlagt förslag till plan för sjöstyrkornas organisation, avsedd att ligga till grund för det ersättningsbyggnadsprogram, som de sakkunniga erhållit i uppdrag att utarbeta. Såsom redan i kap. 1 framhållits, förutsattes, att ersättningsbyggnaden i första hand bör gälla kustflottan, och de sakkunniga hava i anslutning härtill intagit den principiella ståndpunkten, att någon nybyggnad av fartyg ej bör ske enbart för lokalstyrkornas räkning. Härvid är dock att märka, att då motortorpedbåtar icke ansetts böra ingå i kustflottan, de såsom mönsterbåtar i lokalstyrkornas sammansättning upptagna båtarna av ifrågavarande typ icke framdeles kunna ersättas genom överföring av dylika båtar från kustflottan, utan böra de vid framdeles skeende utrangering eventuellt ersättas genom nybyggnad. Med hänsyn till den tveksamhet, som synes råda beträffande motortorpedbåtars värde för våra förhållanden, ävensom till den hastiga utveckling, som äger rum inom motortekniken, anse emellertid de sakkunniga, att frågan om ersättningsbyggnad för dessa båtar, vilka draga en relativt ringa anskaffningskostnad, icke nu bör avgöras utan upptagas till prövning, först då de för närvarande befintliga båtarna skola utrangeras. De sakkunniga anse alltså, att det program för ersättningsbyggnad för flottan, som det här gäller att uppgöra, helt bör inriktas på att giva kustflottan den sammansättning, som denna sjöstyrka enligt de sakkunnigas mening bör äga. Vid uppgörandet av ett ersättningsbyggnadsprogram, som avses att förverkligas under en viss tidsperiod, bör vid bestämmandet av denna periods längd en lämplig avvägning ske. A ena sidan bör nybyggnaden icke planeras för så lång tid, att man på grund av den tekniska utvecklingen å här ifrågavarande område riskerar, att planen under utförandet kommer att visa sig icke vara ändamålsenlig. A andra sidan måste emellertid beaktas, att perioden bör omfatta så lång tid, att nybyggnaden kan planmässigt ordnas och därmed förenade, ytterst betydande såväl organisatoriska som ekonomiska och tekniska fördelar vinnas. Ett övervägande av dessa synpunkter har givit vid handen, att det program, som de sakkunniga hava att framlägga för ersättningsbyggnaden, lämpligen bör omfatta en tidsperiod av 10 år.

56 Vid uppgörandet av ifrågavarande program är den ekonomiska ramen — såsom i kap. 4 redan framhållits — bestämd av den genomsnittliga årskvot, som bör utgå, för att flottans förnyelse skall kontinuerligt kunna äga rum och vapnets effektivitet därigenom upprätthållas. Emellertid torde den minskning i totala kostnader för försvaret, som avsetts att vinnas med 1925 års försvarsbeslut, först så småningom under loppet av några år kunna ernås. Statsfinansiella hänsyn mana därför till särskild återhållsamhet i fråga om utgifterna för fartygsbyggande under de närmaste åren. Med utgångspunkt från att anslaget till ersättningsbyggnad för flottan bör under den 10-årsperiod, som ersättningsbyggnadsprogrammet avses att omfatta, i medeltal utgå med den av de sakkunniga beräknade årskvoten, anse därför de sakkunniga, att periodens första del bör belastas förhållandevis mindre än periodens senare del. Indelas perioden i två lika långa skeden, skulle sålunda under periodens första hälft årligen utgå ett anslag, något understigande årskvoten, under det att periodens andra hälft i stället årligen skulle belastas med ett i motsvarande mån ökat anslag. Vid en sådan uppdelning av byggnadsperioden har hänsyn även tagits till den tveksamhet — grundad på ovissheten i fråga om utvecklingen av sjöstridskrafterna inom oss närliggande stater — som utövade ett stort inflytande på försvarsrevisionens förslag, och åt vilken också under de sakkunnigas överläggningar givits uttryck, särskilt vid behandligen av frågan om pansarskeppen. Med utgångspunkt från den ovan antydda fördelningen av kostnaderna inom 10-årsperioden torde vid bestämmandet av vilka fartygsbyggnader, som böra verkställas under nämnda periods respektive skeden, hänsyn böra tagas, förutom till den önskvärda blivande sammansättningen av kustflottan, jämväl till åldern och tillståndet hos flottans nuvarande fartyg, så att nybyggnaden i första hand inriktas på de fartygsslag, med avseende å vilka föråldringen och förslitningen fortskridit längst. Nedanstående sammanställning giver en ledning vid bedömandet av vilka fartygsslag, som med hänsyn till hög ålder närmast iiro i behov av nybyggnader.

V artygss1 a;

Pansarskepp Kryssare Jagare Torpedbåtar Undervattensbåtar Vedettbåtar 1

Nuvarande antal i kustflottan

4 5 8 8 7 7

) Härav 2, som överskrida livslängden under 193S.

Antal av kustflottans nuvarande fartyg, som nedanstående år överskridit föreslagen livslängd (hänsyn tagen till nu pågående nybyggnader) 193c

1 4 4 8 1 7

1 5 61) 8 4 7

57 Detc framgår av denna sammanställning, att av de fartygsslag, som enligt de salkkunnigas förslag avses att även framdeles ingå i kustflottan, i första hand jjagare och vedettbåtar böra ifrågakomma vid ersättningsbyggnad. Därnäst Ikonima undervattensbåtarna i åtanke. Med hänsyn till önskvärdheten av attt snarast bereda kustflottan tillfälle till ett bättre utnyttjande av flygstridslkrafter hava de sakkunniga ansett, att även den nya hangarkryssaren bör färdigställas under byggnadsperiodens första hälft. De i kustflottans pansarskeppsdivision ingående fartygen av Sverige-typ äro förhållandevis nya. Kompletteringen av denna division hava de sakkunniga ansett kunna anstå till byggnadsperiodens andra skede. Intill dess ett piansarskepp av den av de sakkunniga förordade typen färdigställts, måste sålunda pansarskeppet Oscar II, trots sin höga ålder, alltjämt avses att ingå i kustflottan. Då ritnings- och förberedande konstruktionsarbetem för ett pansarskepp taga lång tid att utföra, hava dock de sakkunniga ansett, att medel till bestridande av kostnaderna för dessa arbetens verkställande böra stå till förfogande redan under periodens första skede. Härigenoim skulle pansarskeppets byggande kunna påbörjas omedelbart vid andra skedets början, och ytterligare uppskov med kompletterandet av pansarskeppsdivisionen undvikas. Med stöd av vad ovan framhållits och utgående från att den 10-årsperiod, vilken ersättningsbyggnadsprogrammet skulle omfatta, uppdelas i två skeden, vartdera om 5 år, få de sakkunniga föreslå följande ersättningsbyggnadsprogram : Under första skedet. V a r t y g s s 1a g i i Hangarkryssare i Jagare i Vedettbåtar i Undervattensbåt, typ A

Antal Kostnad per fartyg Summa kostnad kr. kr. 1 2 4

1 2

16 500 000 6 940 000 1 300 000 4 390 000 3 280 000 Summa

Utförande r

i

av ritnings- och l

16 500 000 13 880 000 5 200 000 4 390 000 6 560 000 46 530 000

förberedande konstr aktions (arbeten för ett 100 000

l

Summa

46 630 000

Under a n d r a skedet. F a r t y g s s 1a g

Pansarskepp Jagare Vedettbåtar Undervattensbåtar, t y p B

y

Antal Kostnad per fartyg Summa kostnad kr. kr. 1 2 4 4

27 200 C00 l ) 6 940 000 1 800 000 3 280 000

27 200 000 13 880 000 5 200 000 13 120 000

Summa

59 400 000

) Under första skedet fallande ritningskostnader in. m. (100 000 kronor) frånräknade.

58 Med utgångspunkt från att kustflottan skall innehava den sammansätttning, som de sakkunniga i föregående kapitel föreslagit, skulle ett genomförande av ovan preciserat ersättningsbyggnadsprogram medföra en successiv miinskning av det antal kustflottans fartvg, som överskridit livslängden. Nedanstående sammanställning avser att närmare belysa detta förhållande.

F a r t y g s s 1a g

Ja°are Vedettbåtar Undervattensbåtar

Antal fartyg i kustflottan enligt de sakkunnigas organisationsplan

t8 9 1

Antal fartyg i kustflottan, .som nedanstående år överskridlit livslängden 1933

1 2

a*D

z

Det ersättningsbyggnadsprogram, som av 1924 års riksdag godkändes, omfattade byggandet av 2 jagare, 2 torpedundervattensbåtar och 2 miotortorpedbåtar för en sammanlagd kostnad av 23 720 000 kronor. Av 1924—192G års riksdagar hava för ändamålet anvisats sammanlagt 16 200 000 kronor, vadan för programmets slutförande erfordras anvisandet av ytterligare 7 52;0 000 kronor. Programmet bör givetvis, såsom också synes hava avsetts vid beslutet om 1925 års försvarsordning, så snart som möjligt avslutas, varför dessa medel enligt de sakkunnigas mening böra utgå under budgetåret 1927—1928. Att härutöver belasta 1927—1928 års budget med hela eller ens någon större del av den beräknade årliga kostnaden för den ersättningsbyggnad, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma till stånd under första skedet av 10-årsperioden, torde av statsfinansiella skäl icke böra ifrågasättas. Emellertid synas starka skäl tala för att realiserandet av det av de sakkunniga föreslagna ersättningsbj-ggnadsprogrammet åtminstone i viss mindre omfattning borde taga sin början redan under nästkommande budgetår. För att arbetarstammen å flottans varv i Karlskrona skall kunna bibehållas vid nuvarande antal erfordras bland annat, att nybyggnad av fartyg därstädes kontinuerligt pågår. Enligt från marinförvaltningen inhämtad nppgift kommer arbetet å de under byggnad varande undervattensbåtarna icke att helt täcka varvets behov av nybygge för budgetåret 1927—1928, utan erfordras igångsättandet av nytt bygge av fartyg redan under loppet av nämnda budgetår. Efter att hava inhämtat marinförvaltningens åsikt i ärendet anse de sakkunniga, att detta bygge lämpligast bör bestå i påbörjandet av en undervattensbåt av typ A, till vilken i huvudsak samma ritningar som för de under byggnad å Karlskrona varv varande undervattensbåtarna Draken och Gripen kunna komma till användning. Enligt vad marin förvaltningen Överskrida 193S.

59 meddedat, erfordras för ändamålet en medelsanvisning å riksstaten för budgetåret 11927—1928 av 300000 kronor. Metd nybyggnadsverksamheten i allmänhet sammanhänger ock möjligheten att ujpprätthålla driften vid torpeddepartementet å Karlskrona örlogsvarv, i det aitt de torpeder, som ingå i nybyggda fartygs torpedutredningar, tillverkas; vid departementets torpedverkstad. En ekonomisk drift av denna verkstfcad fordrar enligt uppgift från marinförvaltningen en årlig nybeställning aiv minst 30 st 53 cm torpeder, och har marinförvaltningen i sin underdåniga! skrivelse den 27 augusti 1926 angående regleringen av sjöförsvarets utgifter för budgetåret 1927—1928 hemställt om anvisande av ett särskilt extra anslag av 300 000 kronor, för att under sagda budgetår må kunna igångsättas tillverkning av nämnda antal torpeder. Ermellertid torde något sådant särskilt extra anslag icke behöva ifrågakommta, därest av de medel, som erfordras för genomförandet av de sakkunnigas ersättningsbyggnadsprogram, för budgetåret 1927—1928 anvisas — förutom nyssnämnda belopp, 300 000 kronor, för påbörjandet av byggandet av en undervattensbåt av typ A — ytterligare 300 000 kronor för påbörjandet av 30 st torpeder, avsedda att ingå i utredningarna till icke blott den nämnda undervattensbåten utan jämväl till övriga fartyg, som äro föreslagna till nybyggnad under första byggnadsskedet. De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att de torpedutredningar, som beräknats ingå i nybyggnadskostnaderna för nu nämnda fartyg icke omfatta ett så stort antal torpeder, som svarar mot en årlig nybeställning av 30 torpeder under tiden intill utgången av nyss nämnda skede. Med hänsyn till angelägenheten av att snarast möjligt få till stånd ett nöjaktigt minimiförråd av 53 cm torpeder, anse de sakkunniga, att, h u r än torpedtillverkningen framdeles må komma att anordnas, denna tillverkning dock till en början bör bedrivas i nyss angiven omfattning. Härigenom kan även den nuvarande arbetsstyrkan bibehållas. De sakkunniga anse därför, att medel för påbörjandet av 30 st torpeder avsedda att ingå i torpedutredningarna för de under första byggnadsskedet till nybyggnad föreslagna fartygen böra inberäknas i nybyggnadsanslaget för budgetåret 1927—1928. Slutligen böra ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten redan under nästkommande budgetår utföras beträffande de nya fartygstyper, som de sakkunniga föreslagit till nybyggnad under det första 5-årsskedet. Då dessa arbeten taga rätt lång tid att utföra, skulle nämligen ett uppskjutande av desamma betyda ett försenande av flottans förnyelse, som icke kan anses tillrådligt. För ifrågavarande arbetens utförande erfordras enligt marinöverdirektörens uppgift omkring 40 000 kronor. Do sakkunniga anse alltså, att de medelsanvisningar, som krävas dels för avslutande av 1924 års nybyggnadsprogram, dels för genomförande av de sakkunnigas ersättningsbyggnadsprogram, böra fördelas sålunda: å budgetåret 1927—1928, för slutförande av 1924 års program 7 520000 kronor saint för påbörjande av de sakkunnigas program (300000 -f- 300 000 + 40 0 0 0 = ) 640 000 kronor eller tillsammans 8160 000 kronor;

60 å budgetåren 1928—1933, kostnaderna för fullföljande och slutförande av de sakkunnigas program, i vad avser första byggnadsskedet, sammanlagt 45 990 000 kronor, fördelade med en femtedel å varje år eller med 9 198 000 kronor per år; samt å budgetåren 1933—1938 kostnaderna för utförandet av de sakkunnigas program, i vad avser andra byggnadsskedet, sammanlagt 59 400 000 kronor, fördelade med en femtedel å varje år eller med 11 880 000 kronor per år. Under budgetåren 1928—1938 skulle sålunda för flottans ersättningsbyggnad komma att utgå ett belopp av (45 990 000 + 59 400 000 = ) 105 390 OOOkronor eller således i genomsnitt per budgetår 10 539 000 kronor. Då de sakkunniga ansett det vara av stor vikt, att föreslagna ersättningsbyggnader skola kunna utföras å flottans varv åtminstone i den utsträckning, som erfordras för att arbetarstammen å varven skall kunna bibehållas, hava de sakkunniga av marinförvaltningen begärt uppgift om varvens möjligheter i nu berört avseende. Marinförvaltningen har efter verkställd utredning meddelat, att å flottans varv i Stockholm lämpligen skulle kunna byggas fartyg av den av de sakkunniga föreslagna vedettbåts-typen. Några mindre förarbeten å varvet vore visserligen erforderliga för utförandet av dylik nybyggnad, men skulle härför behövliga medel kunna inräknas i blivande nybyggnadsanslag, i all synnerhet om mer än ett fartyg konime att byggas å detta varv. A flottans varv i Karlskrona skulle med nu befintliga anordningar kunna byggas såväl undervattensbåtar som vedettbåtar av de utav de sakkunniga föreslagna typerna. Dessutom kunde å varvet byggas jagare av den föreslagna typen, därest några mindre förarbeten i fråga om varvsutrustningen komme till utförande, för vilkas vidtagande dock ej någon extra medelsanvisning erfordrades. Ersättningsbygget torde i största möjliga utsträckning böra utföras av kronans varv för att möjliggöra vidmakthållandet av en med hänsyn till såväl mobiliseringsbehovet som fredsbehovet tillräcklig arbetarstam. Genom utförande av dylika nybyggnadsarbeten uppehälles också den tekniska färdigheten. Omfattningen av ersättningsbyggnaden medger ändock, att den privata skeppsbyggnadsindustrien och mekaniska verkstadsindustrien tillföras arbeten, som kunna bidraga till uppehållandet av deras drift och verksamhet.

KAP. 6.

Personal-, övnings- ocli underhållskostnader. De sakkunniga hava verkställt beräkningar angående vissa av de årliga kostnader å de ordinarie anslagen, som skulle, därest de sakkunnigas förslag förverkligas, komma att uppstå dels vid utgången av den av de sakkunniga föreslagna 10-åriga ersättningsbyggnadsperioden (30 juni 1938), dels,

(il då så lång tid förflutit, att kustflottan, depå- och hjälpfartygen frånräknade, uteslutande består av fartyg av de typer, som av de sakkunniga föreslagits till anskaffning (d. v. s. efter genomförd nyorganisation). Dessa beräkningar, vilka endast äro avsedda att giva ett ungefärligt begrepp om de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas förslag,, hava inskränkts till de viktigaste av de utgiftsposter, som direkt beröras av nämnda förslag, nämligen utgifterna för personalens avlöning och naturaunderhåll (beklädnad och bespisning), för flottans krigsberedskap och övningar samt för fartygsmaterielens underhåll. Till grund för dessa beräkningar hava lagts av de sakkunnigas militära ledamöter uppgjorda organisations- och rustningsplaner (bil. 3).

A. Personalens avlöning- och naturaimderhåll. Då 1925 års försvarsordning bestämdes, utgick man från, att en närmare utredning snarast komme att verkställas, om vilka fartygstyper, som framdeles borde ingå i sjöstyrkorna. Det torde därför även hava förutsatts såsom en självklar sak, att i den mån fartygstypernas förändring det påkallade, en kompletterande beräkning av sjöstyrkornas personalbehov skulle komma till utförande i samband med den kommande prövningen av ersättningsbyggnadsf rågan. Emellertid är ej heller det för landtjänsten nödvändiga framtida personalbehovet ännu fullt klarlagt, och denna fråga torde erfordra en ytterligare prövning i samband med behandlingen av de förslag, vilka nyligen avgivits av de till förenkling av organisationen och förvaltningen å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg tillkallade sakkunniga. Bestämmandet av flottans personalstater kan näppeligen slutgiltigt äga rum, förrän denna behandling slutförts. Sedan detta skett, torde summan av stationernas och den efter genomförd nyorganisation av sjöstyrkorna förefintliga fartygsmaterielens personalbehov bliva vägledande för bestämmandet av personalstaterna under loppet av den av de sakkunniga föreslagna 10-åriga ersättningsbyggnadsperioden. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör härvid i fråga om stampersonalen tillses, att icke inom någon personalgrupp utan tvingande skäl företages en ökning, som sedermera måste efterföljas av en minskning och tvärtom. Detta för att undvika ryckningar i personalorganisationen med därav följande olägenheter såväl i fråga om personalens rekrytering och fördelning till olika specialtjänster som även beträffande utbildningsarbetets ordnande.^ Under nu angivna förutsättningar torde det på grundval av organisationsplanen B (bil. 3) för sjöstyrkorna beräknade personalbehovet vara tillräckligt tor bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas organisations- och nybyggnadsprogram i vad angår personalens avlöning och uatuiaunderhåll. Den skillnad mellan tillgång på och behov av personal för fredsijänstens bestridande, som må uppkomma under byggnadstiden, kan i

62 viss män utjämnas med anlitande av övergångsstatens personal, och det minskade behovet av värnpliktiga bör i sinom tid föranleda ändrade bestämmelser i värnpliktslagen angående det antal värnpliktiga, som skola i fredstid tilldelas marinen. I anslutning till vad som ovan anförts, hava de sakkunniga låtit verkställa en beräkning av fartygens personalbehov vid mobilisering efter genomförd nyorganisation av sjöstyrkorna, och överlämnas denna beräkning med särskild hemlig skrivelse. I avseende å dessa beräkningar bör bemärkas, dels att vissa av de sakkunniga föreslagna fartygstyper äro större än förutvarande typer av samma fartygsslag, dels att vissa tekniska förbättringar, såsom centralsikte, utökad luftvärnsbestyckning och oljeeldning inverka på personalbehovet. För bemannandet av de i organisationsplan B (bil. 3) upptagna fartygen skulle, med tillämpande av de i propositionen nr 50 till 1925 års riksdaganvända generella grunderna för beräknandet av personalbehovet för kustflottans och lokalstyrkornas fartyg och med vederbörlig hänsyn tagen till den inverkan, som förändringar i typerna och den tekniska utrustningen utöva, erfordras en anslagsökning av omkring 270 000 kronor. Då emellertid de sakkunniga finna det vara av vikt, att så långt sig göra låter begränsa kostnaderna för den nya marinorganisationen, hava de undersökt möjligheterna att nedbringa bemanningskostnaderna och i detta syfte förutsatt vissa begränsningar, som närmare framgå av nyssnämnda hemliga skrivelse. P å detta sätt har det visat sig möjligt att nedbringa den efter fullbordad organisation av sjöstyrkorna uppkommande merkostnaden för personalens avlöning och naturaunderhåll från omkring 270 000 kronor till i runt tal 160 000 kronor. Skillnaden mellan personalbehovet för bemanning vid mobilisering av sjöstyrkorna, sammansatta och bemannade enligt organisationsplan B, och det behov, som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition n r 50 till 1925 års riksdag ävensom den ändring i kostnader, som betingas av denna skillnad, framgå av nedanstående jämförelsetabeller.

63¶Jämförelsetabeller. a* H*ersoiialbehovet vid mobilisering av sjöstyrkorna, sammansatta och bjemaimade enligt 1925 års organisationsplan och enligt organisationsplan B (d. v. s. efter genomförd nyorganisation). Efter genomförd nyorganisation

1925 års organisation

Ökning efter genomförd nyorganisation

Minskning efter genomförd nyorganisation

i reserv1 reserv reserv 1 reserv stam eller värn- stam ! el ler värn- stam eller värn- stam eller värn1 pliktiga pliktiga pliktiga | pliktiga 1

Officerare. Flaggrmän och regementsoflie-.erare Kaptemer och subalternofiic-erare

1 20 1

—

—

, ^

Civilmilitära. i Märkningen i örer Mariniintendenter Mariniläkarc Underofficerare och flaggkorpraler

12 13 18

2 4 6

18 11 15

10 8 16

833 i

323 2 384

Yrke?sutbildat manskap... 2 230 i Stam.rekryter och värnpliktiga

2 252

—

8 4 10

l3

—

o

— _

— —

—

—

-

301 Summa

I

b.

Ökning och minskning i kostnaderna för personalens avlöning och naturaimderhåll efter genomförd nyorganisation.

Kostnadsökning i Kostnadsminskning

Officerare

Mariningenjörer

39 600

Marinintendenter

UnderofficeYrkesutMarin- rare och Stambildat 1äkarc flagg- manskap rekryter korpraler —

9 000

| Kostnadsökning enligt organisationsplan Ii

9 000

17 000 261 800 —

33 350

Värnpliktiga*)

Summa kronor

373 350 193 900 211900 161 450

:;: ) Antalet stamrekryter, ävensom antalet värnpliktiga, inkallade till fredstjänstgöring, beräknat enligt närslutna bilaga 4.

Anm. Ovanstående kostnader grunda sig på samma medelårskostnader, som de i K u n g l . Ma.j:ts proposition nr 50 till 1925 års riksdag använda.

64¶B. Flottans krigsberedskap och övningar. Den rustningsplan, som år 1925 låg till grund för beräknandet av anslaget till flottans krigsberedskap ocli övningar, torde i det stora hela väl lämpa sig för våra förhållanden även med den sammansättning av sjöstyrkorna, som av de sakkunniga föreslagits. Kostnaden för de i rustningsplanerna A och B (bil. 3) upptagna sjöexpeditionerna skulle enligt de beräkningar, som de sakkunniga låtit verkställa, ställa sig, på sätt nedanstående tabell utvisar. Tabell utvisande kostnaderna för flottans krigsberedskap och övningar enligt proposition nr 50/1925 och med tillämpande av rustningsplanerna A och B. *)

Kostnader

Enligt bil. 1:60 ,, .. . rust, -,, . ,Mav.ts ,till. . Enligt Is. ungl. . , A J A ° ... 1 nmgsplau proposition nr 50 år 1925 |

ombord

Kronor

Kronor

Enligt rustningsplan B Kronor ;

Kustflottan, långresefartyget samt fartyg för kadetternas övningar.. F a r t y g för skeppsgossarnas övningar F a r t y g för militärsjömätningar Undervattensbåtar, ingående i undervattensbåtdepå Övningar med Sveriges frivilliga m o t o r b å t s k å r . . . Summa

3 277 500 1 76 800 25 700 5 000 15 000

3 257 000 85 000 25 000 7 000 15 000

3 321000 85 000 25 000 1 7 000 15 000

3 400 000

.3 389 000

3 453 000

835 000

835 000

4 224 000

4 288 000

835 000 i Summa summarum

4 235 000

C. Fartygsmaterielens underhåll. I Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1925 beräknades under anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. ett belopp av 3 700000 kronor för fartygens underhåll. Å denna summa gjordes ett avdrag av 10 %, sålunda 370 000 kronor, för fallande priser, vadan underhållet av fartygen beräknades till 3 330 000 kronor. Då därtill lades utgifter dels för underhåll av byggnader, dels för avlöning av varvens driftspersonal ni. fl., dels för »åtskilliga behov», dels ock för marinförvaltningens disposition med respektive 550 000, 639 000, 155 000 och 250 000 kronor, erhölls en summa av 4 924 000 kronor, å vilken summa beräknades 20 % dyrtidstillägg, varigenom anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. slutade å ett belopp av 5 908 800 kronor. Såsom i propositionen närmare omförmäles, beräknades anslaget efter fullt genomförd organisation kunna — utöver förut *) I delar, som beröras av sagda rustningsplaner.

(35 angivet avdrag — genom vissa åtgärder ytterligare minskas med 550 000 kronor till 5 358 800 kronor, vadan ifrågavarande anslag i sammanställningen över anslagen under fjärde huvudtiteln (sid. 423) är upptaget med ett till 5 360 000 kronor avrundat belopp. Emellertid torde man, såsom framgår av uttalande i 1926 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, sid. 261, åtminstone för närvarande ej kunna räkna med förenämnda 10 % minskning för fartygens underhåll, varför förut omnämnda belopp av 370 000 kronor jämte 20 % dyrtidstillägg därå, 74 000 kronor, eller sammanlagt 444 000 kronor böra läggas till ovanstående 5 358 800 kronor, då man erhåller en summa av 5 802 800 kronor, såsom även framgår av bifogade av marinöverdirektören upprättade tablå (bil. 5) kolumn 2. Av marinförvaltningens underdåniga skrivelse den 27 augusti 1926 angående reglering av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, avd. I I I , sjöförsvaret, bil. 12, framgår, att enligt nu gällande bestämmelser skola dels kostnaderna för underhåll av förutvarande »allmänna inventarier», dels dyrtidstillägg bestridas av samma medel som övriga kostnader för respektive fartygs underhåll. Vidare har anförts i marinförvaltningens förenämnda skrivelse (sid. 59). att de av chefen för försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning om förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv (organisationssakkunniga), i fråga om minskning av kostnaden för avlöning (till administrativ personal) uti sitt betänkande föreslagit, att samtliga kostnader för avlöning till sådan administrativ personal, som icke avlönades från anslaget för avlöning till personal vid kårer och stater m. fl. eller åtnjöte däremot svarande förmåner från anslagen till förplägnad, beklädnad m. m. — dock med undantag för personal, tjänstgörande inom varvsledningen — skulle påföras varvens omkostnadstitlar för att därefter procentuellt fördelas å de titlar, för vilkas räkning arbeten utfördes, eller inräknas i utlämningspriset å förrådsvarorna. Då i överensstämmelse härmed det erforderliga avlöningsbeloppet endast delvis skulle belasta underhållsanslaget, borde under »avlöning» upptagas endast det till personal i varvschefens expeditioner, varvskontoret och besiktningsförrättningen samt till gratifikationer avsedda beloppet. I kolumn 3 av nämnda tablå äro de i proposition nr 50 angivna kostnaderna å underhållsanslaget omräknade med iakttagande av att på de olika, fartygsslagen, hus och byggnader m. m. fördelats dels underhåll av allmänna inventarier, dels avlöning av administrativ personal, dels slutligen dyrtidstillägg. I kolumn 4 upptages marinförvaltningens i dess förenämnda skrivelse den 27 augusti 1926 beräknade anslagsbehov för underhåll av fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1927—1928, I kolumn 5 har införts beräknat medelsbeliov å förevarande anslag vid slutet av den 10-åriga byggnadsperioden enligt de sakkunnigas förslag. I kolumn 6 återfinnes motsvarande medelsbeliov under förutsättning av fullt genomförd organisation av sjöstyrkorna enligt samma förslag. Beräkningarna •> 2 6 9 2 0

O

äro utförda enligt samma grunder, sotn av marinförvaltningen använts for beräkningen av 1927—1928 års underhållsanslag, och slutar — frånsett eventuell kostnad för användande av civil personal i stället för militär, varom! mera nedan — på ett belopp av 6 413 600 kronor, respektive 6 281 000 kronor, sedan avdrag gjorts för beräknad minskning i varvens administrationskost-j nåder med respektive 260 000 och 270 000 kronor. Beträffande nyssnämnda avdrag må anföras följande. Bland de resultat, som framgått av det utredningsarbete, vilket verkställts av förenämnda organisationssakkunniga, är i detta sammanhang att anteckna, att nämnda sakkunniga i avgivet utlåtande ansett sig genom de förenklingar i varvens administration och drift, som av dem föreslagits, samt administrationskostnadernas fördelning på nybyggnads- och övriga driftsanslag kunna räkna med att vid fullt genomförd organisation en minskning å underhållsanslaget av i runt tal 800 000 kronor skulle uppkomma. Då marinmyndigheterna i avgivet yttrande, av vilket de sakkunniga tagit del, visserligen anfört, att varvscheferna vid flottans båda stationer i avgivna yttranden uttalat starka betänkligheter mot den kraftiga beskärning av varvens administrativa och tekniska personal, som av organisationssakkunniga föreslagits, men myndigheterna ej heller avstyrkt förslaget, hava undertecknade sakkunniga ansett det böra räknas med detta avdrag. H ä r tarvas emellertid en närmare förklaring av huru denna kostnadsminskning bör anses inverka på underhållsanslagets storlek, särskilt i jämförelse med beräkningarna enligt proposition nr 50, och har marinöverdirektören i detta avseende anfört följande. »I 1925—1926 års stat utgör posten avlöning i runt tal 1 117 400 kronor. Enligt bil. 63 till Kungl. Maj:ts proposition 50/1925 är för avlöning upptaget ett belopp av 639 000 kronor, som, evalverat med hänsyn till 20 % dyrtidstillägg, utgör 766 800 kronor. Till grund för beräkningarna i nämnda bilaga ligger sålunda en förutsatt minskning av den administrativa personalens avlöning med 1117 400—766 800 = 350 600 kronor. Yidare har i samma proposition en ytterligare reducering av underhållsanslaget förutsatts med 550 000 kronor eller tillhopa i runt tal 900 000 kronor. Organisationssakkunniga hava i sitt betänkande och förslag till förenkling m. m. å flottans stationer och varv, del I, föreslagit åtgärder, som beräknas medföra en minskning av de administrativa kostnaderna, jämfört med samma kostnader enligt 1925— 1926 års stat, av i runt tal 800 000 kronor. Denna reducering av underhållsanslaget skulle enligt de sakkunniga vinnas dels genom förenklingar i organisation och förvaltning, dels genom ändrade grunder för administrationskostnadernas fördelning, varigenom nybyggnads- och andra extra anslag skulle bidraga till nämnda kostnaders bestridande. Till grund för marinförvaltningens beräkningar till underhållsanslagets storlek den 27 augusti 1926 ligga bland annat de av varvscheferna uppgivna erforderliga beloppen för avlöning, tillhopa 868 500 kronor. Häri ligger en genom indragning av administrationspersonal redan skedd reducering, jämfört med avlöningsbeloppets storlek enligt 1925—1926 års stat, av 1 117 400 — 868 500 = 248 900 kronor.

67 I u u föreliggande beräkningar är hänsyn tagen till denna utförda minskning av avlöningsbeloppet. Å posten för avlöning till administrativ personal m. m. har upptagits ett belopp av 110 000 kronor för avlöning till personal i varvschefernas expeditioner, varvskontoren och besiktningsförrättningarna m. fl., och av återstående belopp 868 500—110 000 = 758 500 kronor hava 8 % å den del av underhållsanslaget, å vilket driftomkostnader utgå (nämligen å alla i tabellen upptagna poster utom till avlöning, sjukvård, till byggnader i Marstrand och till marinförvaltningens disposition ställda medel, sålunda beträffande kolumn 5: 8 % å 6 673 600—110 000 — 25 000—10 000 — 300 000 = 0'os x 6 228 600 = 498 288 kronor och enligt kolumn 6: 8 % å 6 551 000 — 110 000 — 25 000 — 10 000 — 300000 = 0'08 x 6 106000 = 488 480 kronor) proportionsvis tillagts de olika posterna på grund av det av organisationssakkunniga gjorda förslaget att fördela administrationskostnaderna på respektive titlar. F ö r att erhålla den av nämnda sakkunniga beräknade minskningen i underhållsanslaget (800 000 kronor) bör därför kunna påräknas en ytterligare reducering, fortfarande jämfört med 1925—1926 års stat, av enligt kolumn 5: 1 117 400 - 248 900 — 498 288 — 110 000 = 260 212 eller i runt tal 260 000 kronor; och enligt kolumn 6:. 1 117 400 — 248 900 — 488 480 — 110 000 = 270020 eller i runt tal 270 000 kronor.» Underhållsanslaget skulle alltså, såsom förut nämnts, sluta på en summa av 6 413 600 respektive 6 281 000 kronor eller 610 800 respektive 478 200 kronor mera än det belopp, 5 802 800 kronor, som erhållits vid omräkning enligt ovanstående av det i proposition nr 50 angivna beloppet för samma ändamål. Den av de sakkunniga förordade ökningen av fartygens livslängder föranleder enligt marinöverdirektörens beräkningar en årlig underhållskostnad av omkring 100 000 kronor, vilket belopp ingår i ovan angivna summor. Då emellertid de sakkunniga anse sig hava att taga under övervägande underhållsanslagets storlek allenast ur synpunkten av de konsekvenser i avseende på detta belopp, som kunna vara att hänföra till förslaget om sjöstyrkornas organisation och i sådant syfte göra jämförelse med det i proposition nr 50 beräknade medelsbehovet för den flytande materielen, böra härvid vissa anslagsökningar frånses. Sålunda förekommer en post »sjukvård», 25 000 kronor, som är beroende på att från och med innevarande budgetår vissa utgifter överflyttats till underhållsanslaget från anslaget till sjukvård för marinen. Vidare falla på underhåll av hus och byggnader ävensom byggnader i Marstrand samt »åtskilliga behov» ökning med respektive 55 040, 10 000 och 14 000 eller sammanlagt 79 040 kronor. Från detta belopp torde dock av förut omnämnd generell kostnadsminskning 260 000 respektive 270 000 kronor, cirka 13 % eller cirka 35 000 kronor böra fördelas på hus och byggnader samt cirka 3'5 % eller cirka 9 000 kronor på »åtskilliga behov». Sålunda böra från förenämnda kostnadsökning dragas 44 000 kronor, varigenom denna reduceras till cirka 35 000 kronor. Den kostnadsökning, som icke berör fartygens underhåll, belöper sig alltså till 35 000 kronor plus förut angivna belopp för sjukvård, 25 000 kronor, alltså tillsammans 60 000

68 kronor. Kostnadsökningen för den flytande materielen reduceras alltså enligt A-planen till 610 800 - 60 000 = 550 800 kronor och enligt B-planen till 478 200 — 60 000 = 418 200 kronor. Vid beräkning av underhållsanslaget förutsattes i proposition nr 50/1925, att avlöningsbeloppen skulle kunna nedbringas med sammanlagt 350 000 kronor och att genom fortgående förenklingar i varvens drift m. m. anslaget, oavsett minskningen för själva underhållet m. m. på grund av materielens minskade omfattning och förändrad linjeindelning, skulle kunna minskas med ytterligare 550 000 kronor eller inalles 900 000 kronor. Organisationssakkunniga hava ej ansett sig kunna beräkna minskningen uti ifrågavarande hänseende till mer än 800 000 kronor, vadan här uppstår en skillnad av 100 000 kronor. Vidare är att märka, att avlöningsnivån å Karlskrona varv blivit höjd, efter det att de beräkningar gjordes, som legat till grund för i proposition nr 50/1925 angivet behov av medel för fartygens underhåll. I skrivelse till marinförvaltningen den 7 februari 1925 har nämligen varvschefen vid flottans station i Karlskrona meddelat, att den uppgörelse beträffande lönerna till varvets arbetare, som under medverkan av statens förlikningsman verkställdes i början av nämnda år, skulle medföra en ökad kostnad av cirka 100 000 kronor å underhållsanslaget beträffande Karlskrona varv. Detta belopp, 100 000 kronor, måste alltså fråndragas skillnaden, då det gäller att jämföra anslagsbehovet enligt organisationsplan A och B med motsvarande anslag, sådant det är beräknat i proposition nr 50/1925. Skillnaden skulle alltså i verkligheten beträffande organisationsplan B reduceras till 218 200 kronor. Därjämte är att märka, att i beräkningen av fartygens underhåll ett betydande belopp ingår för vissa periodvis återkommande större arbeten å pansarskepp, kryssare, jagare och vedettbåtar, såsom genomgående reparation av skrovet, omtubning av kanoner, pannlyftning m. m., ävensom för omsättning av undervattensbåtarnas ackumulatorbatterier. Den förra av dessa poster beräknas av marinöverdirektören till 505 000 kronor och den senare till 272 000 kronor. Genom fondering av dessa sålunda beräknade medel bör man enligt marinöverdirektörens åsikt kunna försäkra sig om att inom underhållsanslagets ram kunna bestrida periodvis erforderliga större underhållsarbeten på fartygen, utan att andra arbeten, för vilka underhållsanslaget är avsett, behöva eftersättas. Underhållsanslaget, sådant det ovan beräknats efter genomförd nyorganisation till 6 281 000 kronor, utvisar, jämfört med det av marinförvalt ningen för budgetåret 1927—1928 beräknade beloppet, 7 156 970 kronor, en minskning med 875 970 kronor och jämfört med de i proposition nr 50 beräknade och här justerade kostnaderna en ökning av 218 200 kronor. Vid undersökningen av underhållsanslaget hava de sakkunniga emellertid särskilt bemärkt de relativt höga kostnaderna för fartygs ut- och avrustningar. E n prövning synes böra företagas för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder i avseende på fartygens rustning vissa sådana besparingar å under-

69 hållsanslaget kunna göras, att ovan angivna kostnadsökning ytterligare reduceras. De sakkunniga hålla dessutom före, att underhållskostnaden för hangarkryssaren torde, sedan erfarenhet vunnits beträffande denna nya fartygstyp, kunna nedbringas under det beräknade beloppet. Det liar härovan nämnts om eventuell kostnad för ersättning av förlorade militära dagsverken å varven, och de sakkunniga få beträffande denna fråga anföra följande. De härovan omförmälda sakkunniga för utredning av bland annat förenklad organisation och förvaltning å flottans varv erinra (sakkunnigas betänkande sid. 32), hurusom hittills till varvens förfogande stått ett icke obetydligt antal mariningenjörer, underofficerare av maskin- och hantverksavdelningarna samt militärt manskap, vilkas avlöning bestritts av anslaget till avlöning till personal vid kårer och stater m. fl. Samma organisationssakkunniga finna det uppenbart, att i den nya organisationen varvens behov av nämnd personal för fartygsmaterielens underhåll och vård icke kan tillgodoses i tillnärmelsevis samma utsträckning som hittills. Även varvens behov av däcksavdelningen tillhörande underofficerare såsom inventarieuppbördsmän anse de bliva svårt att tillgodose. Organisationssakkunniga ange, hur de tänkt sig, att den befarade bristen å maskinister och eldare särskilt under vissa tider av året skulle fyllas, men anföra under »kostnadsfrågor», att de icke tagit hänsyn härtill vid kostnadsberäkningarna. De omnämna emellertid, att enligt av varvscheferna verkställda överslagsberäkningar fyllandet av en eventuell dylik brist komme att medföra en ökad utgift av icke mindre än omkring 500 000 kronor. Marinförvaltningen nämner också om detta förhållande i sin ovannämnda skrivelse och upptager vid beräknande av underhållsanslaget för budgetåret 1927 — 1928 halva detta belopp, 250 000 kronor, för »civil personal i ersättning för militär». Marinöverdirektören har i sin beräkning upptagit ett belopp av 500 000 kronor såsom eventuell kostnad för användning å varven av civil personal i viss utsträckning för att ersätta sådan militär personal, vara tillgången för varven enligt den ändrade personalorganisationen blivit minskad. Den här avhandlade personalkostnaden är icke en konsekvens av de sakkunnigas förslag. Därest de av densamma representerade anspråken skulle visa sig välgrundade, komma de att göra sig gällande såväl nu som framdeles, oberoende av ersättningsbyggnaden, och under de närmaste åren reducerade endast på grund av tillgången på personal å övergångsstat. Då de sålunda skulle komma att påverka även 1925 års beräkningar, inverka de icke på de av de sakkunniga här ovan gjorda jämförelserna ifråga om underhållskostnaderna. Med hänsyn härtill, och då fullständig utredning rörande behovet icke föreligger, hava de sakkunniga icke kunnat vid sina beräkningar taga hänsyn till omförmälda anspråk utan hava endast velat omnämna desamma.

70¶De sakkunnigas hemställan. Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställa de sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte, med framläggande för 1927 års riksdag av den utav de sakkunniga uppgjorda planen för sjöstyrkornas organisation ävensom av det av de sakkunniga utarbetade ersättningsbyggnadsprogrammet, föreslå riksdagen att dels besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad av en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattensbåtar, skall äga rum under budgetåren 1927—1933, samt att under samma tid skola utföras ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett pansarskepp, dels ock för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag av 8 160 000 kronor.

•

71¶Bilaga 1. Sjökrigets vapen. Före världskriget utgjordes sjökrigets vapen av kanonen och torpeden, vilka såsom ingående i fartygens bestyckning kunde framföras till anfall mot fienden och på den grund kunde betecknas såsom aktiva vapen, samt minan, vilken var avsedd a t t utplaceras i vattnet för att därefter antingen med hjälp av särskilda anordningar avfyras från land eller ock för att på egen h a n d verka såsom försåt för fienden och på den grund kunde betecknas såsom ett passivt vapen. Under världskriget ökades antalet aktiva vapen med två, nämligen flygbomben och sjunkbomben. Flygbomben utgöres, såsom namnet angiver, av en i ett skal innesluten sprängladdning, avsedd a t t fällas från flygplan och a t t bringas till explosion p å för ändamålet lämpligt sätt. Bland vapnets varianter må nämnas lysbomben, avsedd att sprängas på viss höjd över marken och därvid frigöra en under fallskärm hängande ljuskälla. Vidare må nämnas dimbomben, brandbomben, giftgasbomben m. fl. Sjunkbomben är avsedd för förstöring av undervattensbåtar i nedsänkt läge. Bomben fälles från relingen eller kastas ett begränsat antal meter från fartyget medelst härför särskilt konstruerade bombkastare och bringas till explosion då den n å t t det vattendjup (högst omkring 80 m), för vilket tändinrättningen på förhand inställts. En variant av vapnet är släpbomben, som bogseras på visst djup och är avsedd a t t bringas till explosion vid kontakt med i vattnet påträffad undervattensbåt. Sjökrigets vapen utgöras alltså numera av kanonen, sjunkbomben och torpeden, minan. flygbomben, Med avseende å dessa vapens värde för sjökrigföringen må anföras följande:

A. Tekniska synpunkter. 1. Användbarhet o c h verkan. a) Räckvidd. Kanonen når längst, ända upp till över 35,000 m. Torpeden åter når omkring 18,000 m. Och flygbomben kan på grund av flygplanens begränsade stigförmåga ej fällas från större höjd än omkring 5,000 m. En med artilleri beväpnad farkost kan alltså under vissa omständigheter bekämpa en med endast torpeder eller flygbomber utrustad på" avstånd, där denne senare ej förmår skada artillerifarkosten. Sjunkbombens kastvidd är starkt begränsad. Minans räckvidd är minst, ty den kan endast skada fartyg, som befinna sig i dess omedelbara närhet. b) Precision. Kanonens överlägsenhet över de andra vapnen är i detta hänseende odisputabel. Detta beror främst på a t t kanonen medgiver inskjutning, vilket innebär, att siktets inställande för ett efterföljande skott korrigeras med ledning av de omedelbart föregående skottens nedslag. En liknande inskjutning k a n icke äga

rum med de övriga aktiva vapnen. Vid bomskott ined torpeden eller sjunk- I bomben kan man nämligen från det skjutande fartyget i allmänhet icke ens fast- I ställa, på vilken sida torpeden eller sjunkbomben passerat målet. Och å ett I bombflygplan kan man mot mål av ringa utsträckning icke i ett och samma I anfall draga nytta av sina nedslagsobservationer, enär nedslaget av den först I fällda bomben i regel icke äger rum, förr än det luftområde redan passerats, inom vilket bomber över huvud taget k u n n a fällas med utsikt att träffa målet. Torpedens precision gynnas emellertid därav, att den alltid framgår ungefär på det vattendjup, för vilket den inställts, och a t t dess väg jämväl i sidled är ostörd av andra yttre inflytelser än strömförhållandena. Flygbombens träffsäkerhet är vida underlägsen torpedens. Detta beror främst av att dess bana ej kan, såsom fallet är med torpedens, dirigeras, varför träff endast kan erhållas, om flygplanet befinner sig i visst läge i förhållande till det anfallna föremålet. För erhållande av bombträff i en viss punkt fordras nam-1 ligen ej blott att vid bombsiktets inställande rätt tillämpa korrektionerna för sådana vid anfallet rådande atmosfäriska förhållanden, som inverka på flygbombens bana, sedan den lossgjorts från flygplanet, utan även att manövrera detta på sådant sätt, att det inträffar j u s t på den enda punkt i luften, från vilken träff är möjlig att erhålla på den flyghöjd samt med den kurs och fart flygplanet i fällningsögonblicket innehar. A t t en dylik manöver är svår att utföra, då det gäller anfall mot fartyg under gång, därest detta genom girar och fartförändringar söker minska träffsannolikheten, torde ligga i öppen dag. Sjunkbombens precision är oftast ännu mindre än flygbombens, ty det anfallna fartyget kan i regel ej urskiljas. För att öka torpedens, flygbombens och sjunkbombens träffsäkerhet finnes, utöver förbättringar i de för siktfaktörernas bestämmande erforderliga instrumenten m. m. samt trägen övning, för närvarande intet a n n a t medel än att avskjuta eller fälla ett stort antal torpeder eller bomber, men detta förfaringssätt tömmer jämförelsevis snabbt det medförda begränsade ammunitionsförrådet. Precisionen hos det slag av minor, som på elektrisk väg bringas till explosion från i land befintlig tändstation, sedan genom insyftning fastställts, a t t det fientliga fartyg, som avses att sprängas, befinner sig i härför erforderligt läge, bliver beroende av syftstationernas belägenhet och instrumentering. I regel torde dock härvid nöjaktig precision k u n n a erhållas. I fråga om de minor åter, som tändas dä de påseglas, kan det ej bliva tal om annan precision än den, som beror av tändinrättningens sätt att verka. c) Triiffverkau. Torpedens och minans genomsnittliga träffverkan måste otvivelaktigt ställas främst. Kanonen åter äger en viss överlägsenhet över flygbomben i den större hastighet, med vilken artilleriprojektilen träffar målet. Härigenom erhåller artilleriprojektilen en genomträngningsförmåga, som vida överträffar flygbombens. Såsom jämförelse må anföras, att en modern 28 cm projektil på 15,000 m avstånd träffar målet med en hastighet av omkring 560 m i sekunden, under det en flygbomb av samma vikt uppnår en anslagshastighet av endast omkring 230 m i sekunden, om den fälles på 3,000 ni höjd. Mot opansrade mål är däremot flygbombens träffverkan i det närmaste likvärdig med en artilleriprojektils med motsvarande laddningsvikt, och en tung flygbomb, som kreverar under v a t t n e t i omedelbar närhet av en fartygssida, har en träffverkan som är jämförbar med torpedens och minans. Sjunkbomben har vid krevad i omedelbar närhet av en nedsänkt undervattensbåt en förstörande verkan. Det skydd mot vapnens träffverkan, som kan åstadkommas genom dispositioner vid fartygens konstruerande, bliver givetvis växlande för olika fartygstyper. Såsom en allmän regel gäller härvid beträffande övervattensfartygen, att möjlig-

T:; heterna för åstadkommande av skydd mot såväl över- som undervattensvapnen ökas med fartygens storlek. Det skydd åter, som kan beredas fartygen genom a n b r i n g a n d e utom desamma av föremål, som minska eller omintetgöra vapnens träff verkan, inskränker sig i stort sett till skyddandet mot torpedträffar av fartyg till ankars genom torpednät eller invid fartygen förtöjda andra, mindervärdiga fartyg e. d. Dessutom kan skydd mot minträffar beredas såväl genom minsvepning som genom vid fartygen fastade s. k. paravaner. d) Stridsutliållig-het (i den mån denna beror av ammunitionsmängden). Torpedernas och sjunkbombernas skrymmande storlek i förening med fartygens begränsade u t r y m m e giver kanonen en avgjord överlägsenhet över torpeden och sjunkbomben i fråga om stridsuthållighet. Flygbomben kommer i detta hänseende, då fråga är om tunga bomber, efter torpeden, dock ej då denna föres å flygplan. Sjunkbombens stridsuthållighet kan anses vara något överlägsen såväl torpedens som flygbombens. Minans stridsuthållighet kan knappast jämföras med de aktiva vapnens, ty ombord eventuellt befintliga minor k u n n a i en mellan fartyg pågående strid endast undantagsvis utläggas för att skada fienden eller tvinga honom till kringgående rörelser för undvikande av visst vattenområde. II.

Sammanställning.

Av ovanstående torde i fråga om kanonen, torpeden och flygbomben framgå följande. Kanonen är överlägsen såväl torpeden som flygbomben i fråga om räckvidd, precision och stridsuthållighet. 1 fråga om träffverkan är den underlägsen torpeden, under det alla dess kalibrar äro överlägsna flygbomber med motsvarande projektilvikt vid träff i pansar men vid andra träffar i det närmaste jämställda med flygbomber med samma laddningsvikt. Torpeden är i fråga om träffverkan överlägsen kanonen men är i övriga avseenden underlägsen denne. Över flygbomben besitter torpeden överlägsenhet i fråga om räckvidd och precision samt i allmänhet jämväl i fråga om stridsuthållighet. Vid lika laddningsvikt är torpeden jämställd med den tunga flygbomben, då denna kreverar under v a t t n e t i omedelbar närhet av en fartygssida. I övrigt är torpeden överlägsen flygbomben i fråga om träffverkan. Flygbomben är vid lika laddningsvikt i fråga om träffverkan i det närmaste jämställd med artilleriprojektilen vid annan träff än i pansar samt är vid lika laddningsvikt jämställd med torpeden vid krevad under vattnet i omedelbar närhet av en fartygssida. I alla övriga avseenden är flygbomben underlägsen såväl kanonen som torpeden. Sjunkbomben är avsedd uteslutande för kamp mot undervattensbåtar, och är för detta speciella ändamål överlägsen de andra aktiva vapnen, då undervattensbåten befinner sig under vattnet. Minan besitter samma överlägsenhet i fråga om träff verkan som torpeden. I fråga om övriga egenskaper kan någon jämförelse med de andra vapnen svårligen göras. III. Slutsatser. Den inbördes ordningen mellan kanonen, torpeden och flygbomben bör, med hänsyn till vad ovan anförts, ur teknisk synpunkt bliva följande: kanonen, torpeden och flygbomben. Sjunkbomben och minan böra vardera ställas i en klass för sig.

74¶B. Taktiska synpunkter. Vid en jämförelse mellan sjökrigets olika vapen bliva de taktiska möjligheter, dessa erbjuda för anfall mot fienden och för försvar av de fartyg, å vilka vapnen föras, av minst lika stor betydelse som vapnens tekniska egenskaper. De taktiska möjligheterna bliva emellertid i hög grad beroende av beskaffenheten hos de fartyg, å vilka vapnen äro installerade; detta dock ej i vad angår minvapnet, vars förande numera endast undantagsvis utgör en huvuduppgift för något särskilt fartygsslag, samt sjunkbomben, vars speciella uppgift påkallar dess apterande å fartyg av flera olika slag. Fartygens och därmed även vapnens verkningsförmåga är emellertid i hög grad beroende av vissa naturförhållanden, särskilt isförhållandena, väderleksförhållandena, siktförhållandena och terrängförhållandena. Det torde därför vara lämpligt a t t efter den allmänna översikten av vapnens taktiska anfalls- och försvarsmöjligheter även lämna en översikt av naturförhållandenas inflytande på de olika vapnen, i den mån detta inflytande icke berörts i samband med undersökningen av de tekniska och taktiska möjligheterna. I. Taktiska anfalls- och försvarsmöjligheter. a) Kanonen. Kanonens användbarhet för anfallsföretag är mera omfattande än torpedens dels på grund av dess större räckvidd och övriga tekniska företräden, dels på grund av att den kan användas såväl mot farkoster på vattnet och i luften, som mot föremål i land invid kusten. Mot undervattensbåtar i nedsänkt läge är kanonen dock för närvarande praktiskt taget verkningslös. Här måste dess roll övertagas av sjunk- eller flygbomben. I fråga om möjligheten a t t försvara det fartyg, å vilket vapnet föres, står kanonen avgjort främst bland sjökrigets vapen. Den kan för detta ändamål tagas i bruk mot anfall av alla slag utom av undervattensbåtar i nedsänkt läge, och detta såväl då fartyget är under gång som till ankars. Och lättheten att klargöra vapnet för strid, gör det till ett gott skydd mot överraskande anfall. b) Torpeden. Torpedvapnets taktiska utnyttjande beror i hög grad av den fart, som kan uppnås med de olika torpedtyperna. F a r t e n regleras för varje skott, och den distans, torpeden förmår tillryggalägga, bliver beroende av den fart, för vilken den inställts. Sålunda kan exempelvis en 53 cm modern torped, som har en maximifart av 50 knop, endast tillryggalägga omkring 3,000 m med denna fart, under det den med 26 knops fart når en skottvidd av omkring 15,000 m. Denna relativt låga fart gör, a t t vid anfall mot fartyg under gång det anfallna fartyget, om det i tid upptäcker anfallet eller den avskjutna torpedens bana i vattnet, ofta har möjlighet a t t genom girar och fartändringar undgå att träffas av torpeden, även om denna vid utskjutningen varit rätt inriktad. P å grund av nu nämnda omständigheter är vapnets träffsannolikhet mot enstaka fartyg under gång ringa på större avstånd än omkring 2,000 m. Vid strid mot fartyg, som äro under gång i samlad formering, kan visserligen torpedskjutning mot formeringen såsom helhet betraktad äga r u m på större avstånd med utsikt till framgång, men träffsannolikheten bliver i dylika fall beroende bland a n n a t av storleken hos de luckor, som förefinnas mellan formeringens fartyg,

75 varjämte, om anfallet k u n n a t av motståndaren observeras, tid för honom förefinnes att m e d samtliga fartyg i formeringen gira undan för torpederna. En avsevärd inskränkning i torpedens taktiska användbarhet vållas vidare av i den omständigheten, att det skjutande fartyget vid skottlossningen bör befinna sig i ett sådant läge, att det från det anfallna fartyget pejlas inom en viss sektor från sistnämnda fartygs kursriktning räknat. Detta för att torpeden må erhålla god träffmöjlighet, genom att det fientliga fartyget erbjuder en något så när stor målyta och icke kan, om det är under gång, endast genom en obetydlig gir u n d v i k a torpeden. Den lämpliga anfallssektorn bliver olika för olika typer av torpedfarkoster. Övervattenstorpedfartygens och torpedflygplanens anfall kan nämligen lättare upptäckas än undervattenstorpedfartygens och på den grund även lättare oskadliggöras genom artillerield eller genom manövrer för undvikande av de avskjutna torpederna. Övervattensfartygens och torpedflygplanens anfall mot fartyg under gång böra därför i allmänhet igångsättas från ett mycket förligt läge, helst inom sektorn 30.°—50°, enär den anfallande farkosten härigenom bliver jämförelsevis kort tid utsatt för beskjutning. För undervattensbåten åter, som är mera oberörd av det anfallna fartygets artillerield, kan anfallssektorn, beroende på avståndet, utsträckas så att den omfattar ungefär 30°—120°. Nu angivna omständigheter föranleda, att den anfallande farkosten ofta tvingas till en kringgående rörelse för att uppnå ett för anfallet g y n n s a m t utgångsläge, vilket dock icke alltid låter sig göra, om endast ringa fartöverlägsenhet förefinnes hos den anfallande, eller om det anfallna fartyget ändrar kursriktning. Torpedanfall vid dager och god sikt. Möjligheterna att vid dager och god sikt med övervattensfartyg föra fram torpeden inom verksamt skotthåll mot ett i artilleristiskt hänseende överlägset och i sin manöver obundet fartyg äro synnerligen små. Med under vattensfartyg bliva dessa möjligheter betydligt större men begränsas dock genom att undervattensfartygets ringa fart och aktionsradie under v a t t n e t ofta vid anfall mot fartyg under gång omöjliggöra intagandet av ett a n v ä n d b a r t anfallsläge. Vid anfall av såväl över- som undervattensfartyg kan i övrigt de anfallande fartygens framkomlighet, i synnerhet vid anfall mot fartyg till ankars, hindras av eventuellt förefintliga mineringar (särskilt om dessa för att hindra undervattensbåtars framförande äro utförda i »våningar» d. v. s. på olika vattendjup), undervattensbåtsnät och andra spärranordningar samt i farvattnet möjligen befintliga grund och öar m. m., som kunna inskränka valet av anfallsriktning. Vidare kan ett visst skydd mot undervattensbåtsanfall beredas genom med sjunkbomber och lyssnarapparater utrustade, för torpedträff föga u t s a t t a mindre bevakningsfartyg. Innanför befästningar kunna fartygen i regel anses fullt skyddade mot undervattensbåtsanfall. Undervattensbåtens taktiska anfallsmöjligheter äro dock, tack vare dess oåtkomlighet för kanonen, så stora, att de påkalla den största försiktighet och omfattande skyddsåtgärder från en fiendes sida. Sjökriget har härigenom kommit att i stor utsträckning antaga karaktären av ett nötningskrig, med huvudstridskrafterna förlagda å från sjösidan svåråtkomliga ankarplatser, från vilka de verkställa framstötar mot fienden eller hans sjöförbindelser samt ingripa för mötande av fientliga företag. De anfallsmöjligheter, som vid dylika tillfällen erbjuda sig för de fientliga undervattensbåtarna, äro emellertid, såsom förut påvisats, starkt begränsade, därest behöriga försiktighetsmått vidtagas av den utlöpande styrkan. De anfallsmöjligheter, torpeden besitter vid dager och god sikt, äro, då vapnet

76 framföres av flygplan, ofta större, än då det framföres av övervattensfartyg. Detta på grund av den överraskande karaktär flyganfallet besitter tack vare flygplanets snabbhet och ringa synbarhet. Torpedens träffsannolikhet bliver dock vid dylika tillfällen i viss mån begränsad på grund av de svårigheter, som kunna uppstå vid manövern för torpedens fällande, vilket, på det vapnet ej må skadas, måste ske på låg höjd. Om flygplanet vid fällningsmanöverns utförande bliver utsatt för fiendens eld, försvåras ytterligare torpedens inriktande, och faran för flygplanet ökas genom att på den låga höjd, varom h ä r är fråga, vattenuppkasten från de nedslående projektilerna kunna komma flygplanet att förolyckas, även om det ej erhållit träffar. I fråga om den träffsannolikhet, som är att räkna med vid torpedskjutning frän flygplan, saknas emellertid ännu den för bildandet av ett tillförlitligt omdöme önskvärda erfarenheten. Samverkan vid dager och god sikt mellan kanonen och torpeden. Vid framförande av torpedanfall under dager och god sikt med övervattenstorpedfartyg är ett understöd av artilleristarka fartyg ofta synnerligen värdefullt. Det gäller därvid n ä r m a s t att övervinna det motstånd, som reses av sådana lätta kryssare och jagare, som framgå till motanfall mot de anfallande torpedfartygen. Även för understödjande av undervattensbåtarnas operationer, då det för dem gäller att framtränga till eller hålla sig kvar inom ett vattenområde, där tillfälle till torpedanfall kan förväntas yppa sig, kan ett understöd av kanonen påkallas för a t t hindra u n d e r v a t t e n s b å t a r n a s sänkande genom angrepp av fientliga undervattensbåtsförstörare och a n d r a lättare fartyg. Artillerifartygen k u n n a även i övrigt öka undervattensbåtarnas anfallsmöjligheter, därest de under en pågående artilleristrid eller vid andra tillfällen genom sin manöver föranleda, a t t fiendens fartyg passera nära u n d e r v a t t e n s b å t a r n a s uppehållsplatser. Om alltså å ena sidan kanonen vid många tillfällen kan giva torpeden ett värdefullt stöd, kan å andra sidan även ett ingripande av torpeden öka kanonens utsikter att fylla sin uppgift. Under en vid dager och god sikt pågående artilleristrid mellan större fartyg kan nämligen torpeden komma till stor n y t t a genom av torpedfartyg (vare sig över- eller undervattens) eller torpedflygplan mot fienden riktade anfall, ägnade a t t å dennes sida för torpedernas undvikande framkalla manövrer, som äro otjänliga för artilleristriden eller giva motståndaren tillfälle a t t draga sig ur en ojämn strid. Man torde med fog kunna påstå, att det var tack vare dylika ingripanden från torpedvapnets sida, som världskrigets största sjöslag, det s. k. Jutlandsslaget, icke fick en för tyska flottan ödesdiger utgång. Torpedanfallet underlättas å sin sida vid ett dylikt tillfälle, dels genom a t t artilleristriden verkar bindande på det anfallna fartygets manöver, varigenom detta hindras att genom girar och fartförändringar undvika torpederna, dels genom att den pågående artilleristriden försvårar det lätta artilleriets samtidiga användande för avslående av torpedanfallet. Torpedanfall under mörker eller dålig sikt. Det behov av bistånd från kanonens sida, av vilket torpeden mången gång är i behov under dager och god sikt, bortfaller då torpedanfallet utföres under mörker eller dålig sikt. Här är det på överraskningsmomentet vapnet bygger sin framgång, och utsikterna att lyckas bliva därmed även betydligt större. Möjligheten att r ä t t beräkna det fientliga fartygets kurs och fart för att med ledning därav bestämma siktfaktorerna bliva visserligen då betydligt inskränkta, men dessa nackdelar uppvägas av möjligheten a t t oupptäckt komma fienden in på livet och avlossa torpeden innan fiendens artilleri h u n n i t öppna verksam eld. Möjligheten att från fiendens sida upptäcka det anfallande torpedfartyget spelar härvid en viktig roll, och av torpedfartygets snabbhet beror dess förmåga

77 att h a s t i g t komma i anfallsläge och att efter utfört anfall undandraga sig såväl den anfallna styrkans eld som dess till motanfall eventuellt framgående bevakningsfartyg. U n d e r v a t t e n s b å t e n kan under mörker ej draga n y t t a av sin förmåga a t t gå till anfall i nedsänkt läge, t y erforderliga periskopsobservationer k u n n a då ej göras, och lika litet torde periskopet vid dålig sikt under dager k u n n a tagas i bruk. Undervattensbåten kan dock under mörker och dålig sikt ofta utföra torpedanfall i övervattensläge och vid ringa sjögång även i s. k. mellanläge (d. v. s. med däcket i vattenytan). Undervattensbåtens även i övervattensläge jämförelsevis ringa fart (i allmänhet högst omkring 16 knop) motväges härvid, särskilt i mellanläget, i viss mån av fartygets ringa synbarhet. Undervattensbåten utsattes dock genom en dylik a n v ä n d n i n g för a t t genom en i och för sig obetydlig artilleriträff mista sin förnämsta egenskap, nämligen förmågan att intaga undervattensläge. Denna omständighet måste beaktas vid bedömandet av undervattensfartygens lämplighet för torpedanfall nattetid. Såväl över- som under vattenstorpedfarty get besitter emellertid både vid mörker och dålig sikt en avgjord överlägsenhet över flygplanet, enär de förra, såsom befinnande sig på vattnet, hava mera tid på sig att iakttaga fienden före anfallet och på grund härav säkrare k u n n a bedöma siktfaktorerna samt intaga ett lämpligt utgångsläge och välja ett för anfallet g y n n s a m t ögonblick. Under fullt mörker torde för övrigt flygplanets för torpedens fällande erforderliga närmande till v a t t e n y t a n endast kunna utföras med stor risk för a t t torpedens inriktande måste åsidosättas. Manövern bliver outförbar, om flygplanet belyses med strålkastare. Under mycket dålig sikt torde anfall med torpedflygplan ofta icke vara möjliga att utföra på grund av de svårigheter, som då möta för att över huvud taget navigera i luften. Torpeden såsom försvarsvapen. Såsom försvarsmedel mot anfall, vilka riktas mot eget fartyg, kan torpeden* endast undantagsvis komma till användning. Ett fartyg, som anfaller ett torpedbestyckat fartyg, kan nämligen icke antagas manövrera så att det självt utsätter sig för någon större risk för torpedträff. Särskilt å fartyg till ankars framstår därför torpeden såsom en bunden kraft, vilken i regel icke kan lösgöras på annat sätt än genom att med fartyget självt framgå till anfall. c) Flygbomben. I fråga om anfallsmöjligheter har flygbomben det företrädet framför sjökrigets övriga vapen, att dess framförande icke påverkas varken av grund och andra terränghinder eller av förefintliga minfält. Den säkerhet för anfall i hamn- eller i svårframkomlig skärgårdsterräng, som örlogsfartygen hittills ägt, förefinnes alltså icke längre i samma utsträckning som förut. Detta förhållande framtvingar från fartygens sida en omfattande och oavlåtligt verksam bevaknings- och säkerhetstjänst, vid vilken kanonen och kulsprutan, uppställda å fartyg eller å i närheten befintligt land eller framförda å flygplan, träda i främsta ledet genom sin förmåga a t t avvisa anfallet eller att tvinga flygplanen upp på en höjd, där flygbombens precision bliver i önskvärd mån reducerad. Intet av sjökrigets övriga vapen kan här komma till n y t t a för ett avvärjande av flyganfallet eller minskande av dess verkan. Om alltså flygbomben är överlägsen kanonen i fråga om anfallsmöjligheternas antal, motväges denna fördel av kanonens förmåga a t t på grund av sin överlägsna räckvidd, precision och stridsuthållighet möta bombanfallen från luften. Där kanonen eller kulsprutan ej möter i tillräckligt antal, bliver dock flygbomben ett för fartygen mycket farligt vapen.

78 Särskilt mot en under gång varande transportflotta kan den utöva ett verksamt hot och åstadkomma spridning av fartygen, vilka vid flyganfall hava behov av stort u t r y m m e för att manövrera sig undan bomberna. Genom en dylik spridning försvåras de konvojerande örlogsfartygens förmåga a t t skydda transporten mot anfall av i närheten eventuellt befintliga artilleri- och torpedfartyg. En dylik samverkan mellan kanonen, torpeden och flygbomben ökar sålunda utsikterna för transportflottans förstöring. Även under en strid vid dager mellan artillerifartyg kan en samverkan mellan kanonen och flygbomben åstadkomma en för striden gynnsam verkan, därest fiendens artillerifartyg, på sätt förut n ä m n t s i fråga om torpedanfall under artilleristrid, genom bombanfall tvingas att vidtaga manövrer, som äro otjänliga för artilleri striden eller giva motståndaren en möjlighet att draga sig ur en ojämn strid. Flygbombens uppgift underlättas å sin sida vid ett dylikt tillfälle, dels därav att artilleristriden verkar bindande på det anfallna fartygets manöver, dels genom a t t den pågående artilleristriden försvårar luftvärnsartilleriets samtidiga användande. För försvaret av bombflygplan mot andra flygplan är flygbomben praktiskt taget värdelös. Härför lämpa sig bättre bombplanens lätta kanoner och kulsprutor. Och mot å marken eller å fartyg befintligt luftvärnsartilleri torde i de flesta fall bästa försvaret för bombflygplanet ligga uti att öka avståndet till det eldgivande artilleriet. Slutligen bör framhållas, att flygbomben tack vare sin obundenhet av terränghinder utgör en mycket allvarlig fara för örlogsstationerna, vilkas belägenhet i motsats till fartygens ju alltid är känd av de fientliga flygarna. Denna omständighet i förening med stationernas omfång och sårbarhet gör, att de nattetid med fördel kunna anfallas från luften. Betydelsen av den skada, som härvid kan tillfogas dessa för sjökrigföringen viktiga anläggningar, torde här ej behöva närmare klargöras. d) Sjunkbomben. Sjunkbombens anfallsmöjligheter inskränka sig till de fall, då en undervattensbåt i nedsänkt läge blivit upptäckt med hjälp av lyssnarapparater eller på a n n a t sätt, och det anfallande fartyget bringats i ett sådant läge, att sjunkbomber kunna med utsikt till verkan fällas eller kastas i undervattensbåtens närhet. Sannolikheten att lyckas i anfallet bj^gges härvid i stor utsträckning på den omständigheten, att undervattensbåten, då han ej har periskopstopparna ovan vattnet, vilket är nödvändigt för att i närheten av med sjunkbomber försedda fartyg undvika en säker förstöring, är oförmögen att iakttaga det anfallande fartygets rörelser annorledes än genom lyssnarapparater. Trots sin begränsade användbarhet spelade sjunkbomben en mycket viktig roll under världskriget, ty det var i hög grad tack vare detta vapen, som det lyckades ententemakterna a t t hejda den handelsförstöring genom undervattensbåtar, som under senare delen av kriget var nära att giva motståndarna övertaget i kraftmätningen. Sjunkbombens förmåga att försvara det fartyg, å vilket den föres, sammanfaller på grund av vapnets n a t u r med dess förmåga att genom förstöring av undervattensbåtar i nedsänkt läge hindra dessa att mot fartyget använda sina torpeder. Mot varje a n n a t slag av anfall är sjunkbomben praktiskt taget värdelös. e) Minan. Före värdskriget hystes ganska allmänt den uppfattningen, att man i krigstid icke hade a t t i någon nämnvärd utsträckning räkna med minvapnets användning utanför de krigförande makternas territorialvatten. Numera äro emellertid i detta hänseende förhållandena ändrade. De minerade vattenområdena, de s. k. minfälten, fingo under världskriget en förut oanad omfattning och förekommo ej blott inom de krigförande makternas

79 t e r r i t o r i a l v a t t e n utan även i öppna sjön. Särskilt utanför de krigförandes örlogsh a m n a r exhöllo minfälten stor betydelse för de på dessa hamnar baserade fartygens rörelsefrihet, och minor utlades där ofta av båda parterna. Utanför W i l h e l m s h a v e n sträckte sig sålunda i vissa riktningar det minerade området mera än 300 km från kusten. Detta bidrog i sin mån kraftigt till a t t giva sjökriget »den karaktär av nötningskrig, som det enligt vad förut framhållits r e d a n erhållit genom tillkomsten av undervattensbåten. Kampen om minfälten eller det ®. k. minkriget, omfattande å ena sidan säkerställandet genom minsvepning av egna fartygs passage genom dessa fält och å andra sidan förhindrandet av fiendens minsvepningsarbete, intager därför en framskjuten plats i nutida sjökrigsoperationer. Minsvepningsarbetet pågår under ett nutida krig så gott som oavbrutet, ty man måste ä båda de kämpande sidorna ständigt äga möjlighet a t t , n ä r helst så påfordras, låta de innanför minfälten befintliga, i beredskap liggande stridskrafterna gå till sjöss, vare sig för att själva utföra anfallsföretag eller för a t t avvisa fientliga framstötar. I minkxiget spela för de fartyg, som för minsvepningsarbetets utförande eller dess s k y d d a n d e befinna sig inuti minfälten, kanonen samt flygbomben och den å flygplan förda torpeden de främsta rollerna. Det innebär nämligen en stor risk att g å utanför de rännor, som de egna minsveparna öppnat, varför den frihet i manövern, som torpedfartygen enligt vad förut framhållits kräva för i n t a g a n d e t av lämpligt torpedutskjutningsläge, här icke står dessa fartyg till buds. Emellertid tvingas de artillerifartyg, som från öppna sjön söka hindra minsvepningsarbetet att, redan då de kommit i minfältets närhet, på grund av ovissheten om fältets utsträckning vara relativt stillaliggande och bliva då starkt u t s a t t a för torped- och bombanfall från i öppna sjön sig uppehållande, med den minsvepande styrkan samverkande torpedfartyg och flygplan. Enär en fiende ogärna u t s ä t t e r sina starkaste artillerifartyg för en dylik risk, och enär de för torped- och bombanfall mindre utsatta lättare fartyg, som eventuellt k u n n a avses för minsvepningsarbetets förhindrande, med lätthet undandrivas av något så när s t a r k a artillerifartyg, underlättas minsvepningsarbetet i hög grad, om den försvarande förfogar över dylika fartyg. Nu n ä m n d a omständigheter äro ägnade att bidraga till säkerställandet av även en underlägsen flottas rörelsefrihet. . Vid h ä r ovan omförmäld samverkan mellan kanonen, torpeden, flygbomben och m i n a n spelar vart och ett av dessa vapen en lika viktig roll som något av de andra. Att ett gott resultat är att förvänta, om de fyra vapnen förefinnas i lämpliga proportioner, visar erfarenheten från världskriget, under vilket ett innestängande medelst blockad av övervattensfartyg icke ens på allvar försöktes vare sig mot den ryska östersjöflottans eller mot den tyska eller österrikiska flottans å operationsbaserna förlagda sjöstridskrafter. II.

Sammanställning'.

En sammanställning av ovan anförda taktiska synpunkter giver vid handen följande. a) Kanonen är det enda av sjökrigets vapen, som är lika användbart för anfall som för försvaret av det fartyg, å vilket vapnet föres. De övriga vapnens användbarhet för sistnämnda ändamål är antingen mycket ringa eller ingen alls. Kanonens defensiva förmåga är särskilt värdefull gent emot flygplanen, mot vilka intet a n n a t av sjökrigets vapen är användbart. b) Torpedens anfallsmöjligheter äro på grund av kanonens stora försvarsförmåga i hög grad beroende av möjligheten dels att genom artillerield neutralisera kanonens motstånd, dels att överraska fienden. Vid dager och god sikt låter sig det sistnämnda bäst utföras med undervattensbåtar och torpedflygplan, under mörker och dålig sikt med övervattenstorpedfartyg.

80 Skyddsmedlen mot torpedanfall liro av mångahanda slag och ofta svåra att övervinna. c) Flygbombens anfallsmöjligheter äro i mindre grad än något av de andra vapnens begränsade av terränghinder. Snabbheten vid anfallet medgiver även betydande utsikt att draga n y t t a av överraskningsmomentet. Utsikterna att nå ett tillfredsställande träffresultat vid strid mot örlogsfartyg, som äro försedda med effektiv luftvärnsbestyckning, äro dock ganska små. d) Sjunkbombens speciella taktiska a n v ä n d n i n g utesluter jämförelser med de övriga vapnen. e) Minans taktiska betydelse beror i stor utsträckning av sjöstridskrafternas operationer och av vapnets samverkan med de övriga vapnen. f) De aktiva vapnens trliffmöjligheter gent emot fartyg under gång minskas i hög grad, därest det anfallna fartyget genom girar eller fartförändringar försvårar siktfaktorernas beräknande. De härav för vapnen uppkommande olägenheterna minskas i s a m m a mån, som den avskjutna projektilens (torpedens o. s. v.) fart ökas. Kanonen är därför det vapen, som minst påverkas av dylika manövrer. g) Den stora vikt, som bör tillmätas den taktiska samverkan mellan sjökrigets olika vapen, framstår tydligt vid en jämförelse mellan de skilda vapnens anfallsoch försvarsmöjligheter. Denna samverkan får sin största betydelse: dels vid strid mellan artillerifartyg, då torpeden och flygbomben kunna giva kanonen ett värdefullt stöd; dels vid torped- och flygbombanfall under dager och god sikt, då kanonen kan göra torpeden och flygbomben samma tjänst; dels vid anfall på en under gång varande transportflotta, då flygbomben kan giva kanonen och torpeden ökade anfallsmöjligheter; dels ock i det s. k. minkriget, där kanonen, torpeden, flygbomben och minan komplettera och stödja varandra. III. S l u t s a t s e r . Ur taktisk synpunkt framstår kanonen såsom sjökrigets viktigaste vapen, huvudsakligen på grund av dess mångsidiga och ständigt påräkneliga användbarhet. Huruvida närmaste platsen efter kanonen bör tillkomma torpeden eller flygbomben är svårt att avgöra. Det torde därför vara lämpligast att beteckna dessa båda vapen såsom likställda ur taktisk synpunkt. Minan och sjunkbomben böra vardera ställas i en klass för sig.

C.

Naturförhållandena.

I. Översikt av vissa naturförhållandens inverkan på v a p n e n s användbarhet. De naturförhållanden, som i främsta r u m m e t hos oss inverka på användbarheten av sjökrigets olika vapen, äro, såsom redan förut n ä m n t s : a) isförhållandena; b) väderleksförhållandena; c) siktförhållandena; och d) terrängförhållandena. Den inverkan på minvapnet, som utövas av tidvattnet, kan i våra farvatten ej tillmätas någon betydelse. I vissa farvatten, särskilt Kattegatt och Öresund, inverka däremot strömförhållandena r ä t t ofta avsevärt såväl på torped- och minvapnen som på u n d e r v a t t e n s b å t a r n a s navigeringsmöjligheter i undervattensläge. Den huvudsakliga inverkan, övriga ovan n ä m n d a naturförhållanden föranleda, framgår av nedanstående.

81 a) Isförkållandena. D e t inflytande, årstidernas växlingar utöva på sjökrigföringen, får hos oss i främsta r u m m e t sin prägel av det inflytande, isbildningen utövar på fartygens framkomlighet och därmed även på vapnens verkningsförmåga. Dar fast is helt hindrar framförandet av fartyg, vilket årligen förekommer inom stora delar av de oss omgivande haven, särskilt Östersjöns större och mindre vikar, upphöra j u i krigstid sjökrigsoperationerna helt och hållet. Inom de vatten åter, där ingen eller endast svagare fast is förefinnes, k u n n a vintertid sjökrigsoperationer visserligen utföras, men möjligheterna för fartygen att upprätthålla förbindelsen med sina operationsbaser påverkas dock i hög grad av den vid n ä m n d a baser eventuellt förefintliga fasta isen. Det är emellertid ej blott den fasta isen, som verkar h i n d r a n d e på sjökrigsoperationerna. Även den drivande isen måste man härvid räkna med. Och d e n n a kan, då den sammanpackar sig, ofta bliva mera hinderlig än den fasta, vilken sistnämnda åtminstone inom våra söder om Ålands hav och å västkusten befintliga farvatten i regel kan forceras av isbrytare. En forcering av packis är däremot ofta mycket svår att utföra. Med avseende å den inverkan, isförhållandena utöva på själva vapnen, må anföras följande. Kanonens användbarhet i isbelagda farvatten kan givetvis icke hindras i a n n a n mån än som betingas av framkomligheten hos de farkoster, å vilka vapnet föres. Den ringa fart, med vilken båda sidornas fartyg röra sig i isen, ökar träffsannolikheten vid artilleristrid. Torpedens användande är däremot så gott som helt uteslutet i isbelagda farvatten. Skjutning från övervattenstuber eller från flygplan kan där ej äga rum. Från undervattenstuber kan visserligen, därest packis ej hindrar, skjutning försiggå, men dylika tuber förekomma numera n ä s t a n endast å undervattensbåtar, och dessa kunna icke manövrera i vare sig fast is eller drivis på grund av periskopens bräcklighet. Även i fråga om de i öppet vatten opererande torpedfartygens möjlighet att upprätthålla förbindelsen med av is besvärade operationsbaser är torpedvapnet ogynnsamt ställt, enär dessa jämförelsevis små och svagt byggda fartygs framkomlighet i is är avsevärt begränsad. För motortorpedbåtar är dylik förbindelse ofta utesluten, även om isbrytarhjälp står till buds, ty dessa fartyg kunna icke u t a n risk att skadas framföras i en isränna. Flygbombens framförande mot fienden kan endast påverkas av isförhållandena i den mån start- och landningsmöjligheterna för flygplanen röna inverkan av desamma. Under de perioder, då isen varken bär eller brister, k u n n a flygplanen bliva tvingade till tillfällig o verksamhet eller ombyte av operationsbas. För själva utförandet av bombanfall erbjuda sig däremot vintertid ofta gynnsamma tillfällen på grund av de svårigheter, som förefinnas för fartygen a t t vid gång i is genom sina manövrer undgå bombträffar. Sjunkbombens användbarhet är givetvis ringa i isbelagda farvatten, men då såsom förut framhållits, undervattensbåtarna icke k u n n a förväntas uppträda i dylika farvatten, röner sjunkbombens a n v ä n d b a r h e t ingen n ä m n v ä r d inverkan av isförhållandena. Minan röner, därest den ej bortslitits av drivis, lika litet inflytande av n ä m n d a förhållanden, men dess utläggande i isbelagda farvatten är i stort sett utesluten. Vapnets verkningsförmåga skulle i vissa fall k u n n a sägas vara större efter än före isläggningen, ty minsvepningsarbetet försvåras i hög grad eller omöjliggöres av förefintlig is. Och stängande genom minering av en isränna eller dess mynning kräver endast ett relativt ringa antal minor.

22G9 26

82 En sammanställning av ovan anförda synpunkter giver vid handen, att flygbomben för närvarande kan anses vara mera berörd av isförhållandena än kanonen, under det torpeden och minan äro de vapen, som röna den största inverkan därav. b) Väderleksförhållandena. Den rådande väderlekens, i första hand vindens, inverkan på de olika vapnens användbarhet är dels direkt, dels indirekt. Den förra hänför sig till vapnet självt, den senare till det fartyg, å vilket vapnet föres. Väderlekens direkta inverkan är givetvis minst i fråga om undervattensvapnen, d. v. s. torpeden, sjunkbomben och minan. Flygbombens rörelse i sin bana röner större inverkan av vind och andra väderleksförhållanden än artilleriprojektilens, enär den förra rör sig betydligt långsammare än den senare. Den indirekta inverkan åter, som träffsannolikheten hos en å fartyg uppställd kanon röner av den genom vinden uppkomna sjöhävningen, bliver vid operationer utomskärs beroende av fartygens storlek och sjöegenskaper. En å flygplan installerad artilleripjäs torde i fråga om träffsannolikhet röna ungefär lika stor inverkan av sitt underlags genom vinden och de s. k. luftgroparna uppkomna rörelser som den å fartyg uppställda röner av sjöhävningen. Flygbombens träffsannolikhet röner likaledes en betydlig inverkan av flygplanets nyssnämnda rörelser. Därjämte bliver flygplanets manöver, därest hård vind blåser från sidan eller akterifrån, avsevärt försvårad vid intagandet av bombfällningsläget. Den inverkan på torpedens effektivitet, som utövas av vind och sjö, bliver varierande. Då vapnet skjutes från en undervattenstub, bliver n ä m n d a inverkan föga märkbar. Vid utskjutning från övervattenstub åter bliver den utomskärs uppkommande inverkan beroende av fartygets sjöegenskaper. Vid torpedskjutning från flygplan torde, därest frisk eller byig vind blåser från sidan eller akterifrån, flygplanets manöver, då det för torpedens avskjutande närmar sig vattenytan, bliva försvårad. På sjunkbomben torde ingen a n n a n avsevärdare inverkan kunna uppstå genom olika vind- och andra väderleksförhållanden än den som betingas av sjöegenskaperna hos det fartyg, å vilket vapnet föres. Precisionen vid bombkastningen spelar emellertid en ganska underordnad roll, efter som i regel kännedom saknas om målets exakta läge. Minan röner, sedan den kommit på sin plats, föga inverkan av sjöhävningen. Minutläggningen kan av denna visserligen utomskärs försvåras men knappast helt omöjliggöras å något så när sjödugliga fartyg. Däremot kan minsvepningsarbetet avsevärt hindras genom hård vind och sjö. På grund av ovanstående torde kunna fastslås, att väderleksförhållandenas inverkan på de olika vapnen är beroende av så många faktorer, att någon bestämd gradskillnad vapnen emellan knappast kan påvisas. Så mycket torde emellertid kunna sägas beträffande de aktiva vapnen, att sjöegenskaperna hos de fartyg, å vilka vapnen föras, äro av den största betydelse för neutraliserande av väderleksförhållandenas ogynnsamma inverkan. c) Siktförbållandena. Den inverkan, siktförhållandena utöva på vapnens förmåga att fylla sina uppgifter, sammanhänger med deras användbarhet i såväl tekniskt som taktiskt hänseende och har, i vad rör det sistnämnda, redan delvis behandlats i det föregående. Minan röner på grund av vapnets natur ingen annan inverkan av siktförhållandena, än att dessa k u n n a påverka minutläggningen, och att ruinsvepningen kan försvåras av rådande dålig sikt. Vapnet inbegripes därför icke i nedanstående jämförelser.

83 Sikiförhållandenas inverkan i tekniskt hänseende. Mörker och mindre god sikt minska möjligheten att utnyttja räckvidden och precisionen hos såväl kanonen som torpeden och flygbomben. Visserligen k u n n a dessa olägenheter, i vad rör kanonen och flygbomben, delvis motvägas genom belysning med strålkastare och lysprojektiler respektive lysbomber. Men kvar står alltid det faktum, att olikheterna mellan de tre viktigaste offensiva vapnen i fråga om räckvidd och precision avsevärt utjämnas under mörker och dålig sikt. Sjunkbombens användbarhet kan i tekniskt hänseende knappast anses röna någon inverkan av siktförhållandena. Sikt förhållandenas inverkan i taktiskt hänseende. I detta hänseende har redan framhållits, a t t den av övervattensfartyg förda torpedens värde ökas under mörker och dålig sikt, huvudsakligen tack vare de tillfällen, som då erbjuda sig för n ä m n d a fartyg att draga n y t t a av överraskningsmomentet. Här må endast tilläggas, a t t den av flygplan förda torpeden kan under tjocka anses så gott som u r s t å n d s a t t att göra någon insats i sjökrigföringen, och starkt snöfall torde ofta hava samma hindrande inverkan som tjocka. Detta gäller även flygbomben, vars användbarhet dessutom kan begränsas av låg molnhöjd. En sammanställning av ovan anförda synpunkter giver vid handen, att kanonens och den av undervattensbåt i undervattensläge eller av flygplan förda torpedens värde minskas vid mörker och dålig sikt, under det vid samma tillfällen den av övervattensfartyg eller av undervattensbåt i övervattensläge förda torpedens värde ökas. d) Terräugförhållandena. Bland de terrängförhållanden, som, frånsett krigsskådeplatsens geografiska beskaffenhet, inverka på sjökrigföringen, torde i detta sammanhang endast följande böra avhandlas nämligen vattendjupet i öppna sjön och skärgårdsterrängen. Vattendjupet i öppna sjön. Detta djup är av betydelse för användningen av samtliga undervattens vapen. För torpeden är det av betydelse på grund därav, att undervattensbåtarna behöva ett visst djup dels för att hastigt k u n n a intaga undervattensläge utan risk att få bottenkänning, dels för att i nedsänkt läge undgå upptäckt från luften, dels ock för att vid sammanträffande med fienden kunna om behövligt manövrera på ett djup, som ökar sannolikheten a t t undgå sjunkbomberna. Det för undervattensbåten önskvärda djupet står i direkt förhållande till fartygets storlek och kan för våra största undervattensbåtar anses vara omkring 50 m. Enär inom stora delar av de oss omgivande haven, särskilt i södra Östersjön och i Kattegatt, detta djup ej står till buds, bliver torpedvapnets användbarhet inom dessa vattenområden i viss mån begränsad. Liknande svårighet för undervattensbåtarnas a n v ä n d n i n g förefinnes jämväl i viss del av Bottenviken, i inre delen av Finska viken, i Rigaviken samt i de farvatten, som omgiva de danska öarna. Sjunkbombens verkningsförmåga tilltager i samma mån som vattendjupet avtager, dels genom att man då erhåller större säkerhet, för att djupinställningen för krevaden motsvarar det djup, på vilket den anfallna undervattensbåten i verkligheten befinner sig, dels genom att sannolikheten då ökas för att kunna från det bombfällande fartyget eller flygplanet upptäcka den neddykta undervattensbåten och följa hans rörelser.

84 Minan fordrar även ett visst vattendjup för att komma till sin fulla rätt. Detta bör, för undvikande av t u n g a och dyrbara förankringsanordningar, helst icke överstiga 150 m. Och för a t t vid minering enligt den n u m e r a allmänt brukliga självankringsmetoden de vid fällningen verkande organen skola vid fällning från fartyg under gång k u n n a fungera på ett tillfredsställande sätt, fordras ett djup av minst omkring 20 m. Sedda ur dessa synpunkter, kunna de oss omgivande haven, om m a n undantager vissa delar av Bottenhavet och norra Östersjön samt Skagerack, i det stora hela anses väl lämpade för minering. Detta förhållande innebär både en fördel och en nackdel, ty om mineringar äro lätt utförbara för oss själva, bliva de det även för en eventuell fiende. Under alla omständigheter torde det kunna anses oomtvistligt, a t t de i våra farvatten förefintliga djupförhållandena äro ägnade a t t förläna minvapnet en betydande vikt. Skärgårdsterrängen. Den vid våra och vissa av våra grannländers kuster förefintliga skärgårdsterrängen utövar i såväl strategiskt som taktiskt hänseende ett betydligt inflytande på sjökrigföringen. I sistnämnda hänseende har redan förut antj^tts, hurusom i skärgården förefintliga öar och grund k u n n a inskränka torpedvapnets a n v ä n d n i n g genom att minska antalet till buds stående anfallsriktningar. Härtill kan läggas, a t t undervattensbåtarnas manövrering i undervattensläge inomskärs erbjuder vissa svårigheter, som i sin ordning minska möjligheterna för torpedvapnets användning i skärgård. Vidare har framhållits, att flygbombens anfallsmöjligheter icke inskränkas av förefintlig skärgårdsterräng. De kunna snarare anses ökade dels genom de tillfällen, som yppas för flygplanen att vid n ä r m a n d e t till anfallsföremålet söka betäckning av höga öar eller stränder och på så sätt delvis undandraga sig upptäckt och beskjutning, dels genom den svårighet att genom manöver undvika bomberna, som skärgårdsterrängen ofta bereder det anfallna fartyget. Beträffande de övriga vapnen må i detta sammanhang anföras följande. Kanonens användbarhet röner på det hela endast ringa inverkan av skärgårdsterrängen. Förefintliga öar k u n n a visserligen någon gång bereda fartygen möjlighet att undgå direkt eld eller förläna ett visst skydd mot träffar i vattenlinjen. Men denna begränsning av vapnets användbarhet motväges av den fördel, skärgården skänker vapnet genom den där rådande frånvaron av störande sjöhävning. Sjunkbomben kan anses besitta större verkningsförmåga i skärgårdsterräng än i öppna sjön, ty den frihet i valet av väg, som en i undervattensläge varande undervattensbåt besitter utomskärs, förefinnes icke, då fartyget navigerar i skärgård. Minan får i skärgårdsterräng en vidsträckt användning, och det torde n u m e r a få anses uteslutet, att större fartyg framgå i ett fientligt skärgårdsområde u t a n föregående minsvepning. Det härvid uppkommande »minkriget» påverkas i avsevärd mån av terrängens beskaffenhet samt av de möjligheter, som förefinnas att genom beskjutning från land h i n d r a minsvepningsarbetet. II.

Sammanställning.

Av vad ovan anförts, torde i huvudsak framgå följande. Kanonens verkningsförmåga röner avsevärd inverkan av siktförhållandena och av fartygens genom sjöhävning uppkomna rörelser. Av is- och terrängförhållandena röner vapnet föga inverkan. Torpedens användning är så gott som utesluten i isbelagda farvatten och påverkas i viss grad av siktförhållandena. Terrängförhållandena utöva en avse-

85 värd inverkan på vapnets användbarhet, under det väderleksförhållandena äro av m i n d r e vikt för detsamma. Flygbombens användbarhet röner stor inverkan av siktförhållandena och påverkas delvis av väderleken. Isförhållandena k u n n a bliva hinderliga i den mån de i n s k r ä n k a flygplanens start- och landningsmöjligheter. Sjunkbombens a n v ä n d n i n g i isbelagda farvatten är i det närmaste utesluten, men vapnets uppträdande därstädes är ej heller av behovet påkallat. Av terrängförhållandena röner vapnet ett avsevärt inflytande, men är jämförelsevis oberoende av sikt- och väderleksförhållandena. Minan röner en betydande inverkan av is- och terrängförhållandena. Väderleks- och siktförhållandena inverka mindre på vapnet. III.

Slutsatser.

Ovan angivna olika slag av inverkan på vapnens verkningsförmåga är dels av teknisk, dels av taktisk natur. Inverkan går ofta i både gynnsam och ogynnsam riktning, och förhållanden, som äro gynnsamma för det ena vapnet, äro mången gång ogynnsamma för det andra. Att bestämma nägon rangordning vapnen emellan med hänsyn tagen till deras okänslighet för naturförhållandenas inverkan låter sig därför knappast göras. Lika litet torde det vara möjligt att konstatera någon ordning dem emellan, byggd på i vad mån deras verkningsförmåga kan anses t genomsnitt röna ett gynnsamt eller ogynnsamt inflytande av sagda förhållanden. Endast så mycket torde böra sägas, att av de tre viktigaste aktiva vapnen, nämligen kanonen, torpeden och flygbomben, torpeden måste anses vara på det hela taget mest påverkad av naturförhållandena. Däremot har såsom ett särskilt viktigt moment framstått, att mörker och dålig sikt giva torpeden, då den föres av övervattenstorpedfartyg eller såsom sådana uppträdande undervattensbåtar, avsevärt ökade anfallsmöjligheter.

D.

Sammanfattning.

I det föregående har i fråga om det värde för sjökrigföringen, som bör tillmätas kanonen, torpeden och flygbomben, kanonen såväl ur teknisk som taktisk synpunkt ställts framför de båda andra vapnen. Vidare har torpeden betecknats såsom överlägsen flygbomben i tekniskt hänseende, under det svårighet ansetts föreligga att avgöra, vilketdera av dem bör ställas främst ur taktisk synpunkt. Sjunkbomben och minan hava, en var på grund av sin speciella natur, ansetts böra ur teknisk och taktisk synpunkt ställas i en klass för sig. Det inflytande på de skilda vapnens verkningsförmåga, som utövas av hos oss förekommande naturförhållanden, har vidare i den här ovan gjorda utredningen befunnits vara i så hög grad svårvärderligt, att någon rangordning mellan vapnen, uppgjord med h ä n s y n tagen till deras okänslighet för n ä m n d a inflytande, icke lämpligen kan bestämmas. Lika litet har det visat sig möjligt a t t konstatera någon ordning vapnen emellan, byggd på i vad mån deras verkningsförmåga kan anses i genomsnitt röna ett gynnsamt eller ogynnsamt inflytande av sagda förhållanden. Det har endast kunnat fastslås, a t t av de tre viktigaste aktiva vapnen, nämligen kanonen, torpeden och flygbomben, torpeden måste anses vara på det hela taget mest påverkad av naturförhållandena. Däremot har såsom ett särskilt viktigt moment framstått, att mörker och dålig sikt giva torpeden, då den föres av övervattenstorpedfartyg eller såsom sådana uppträdande undervattensbåtar, avsevärt ökade anfallsmöjligheter.

86 Resultatet av den gjorda utredningen beträffande sjökrigets vapen torde alltså k u n n a i korthet angivas vara: a t t kanonen alltjämt är sjökrigets i olika lägen mest användbara vapen; a t t torpeden och flygbomben äro kraftiga anfallsvapen, vilkas framgång dock är i avsevärd grad beroende av för anfallet särskilt gynnsamma omständigheter; a t t minan är ett vapen, som oaktat sin passiva natur har ett stort inflytande på sjökrigföringen i dess helhet och särskilt på sjöstridskrafternas rörelsefrihet; samt a t t sjunkbomben är ett för bekämpande av undervattensbåtar erforderligt vapen. För samtliga vapen gäller, att en väl avpassad samverkan dem emellan är av utslagsgivande betydelse för sjökrigsoperationernas framgång.

Bilaga 2.

Krigsfartygs livslängder med hänsyn till modernitet och materielens uthållighet. E t t krigsfartygs livslängd beror huvudsakligen dels av fartygets föråldring med hänsyn till skeppsbyggnadsteknikens utveckling (fartj-gets modernitet) och dels av dess förslitning (materielens uthållighet). E t t krigsfartygs modernitet är givetvis ett relativbegrepp och därmed förstås, a t t fartygets allmänna inredning, bepansring, maskineri, bestyckning och utrustning fullt motsvarar teknikens momentana ståndpunkt. Ett fullt modernt krigsfartyg skall, populärt uttryckt, utgöra teknikens sista ord. Så modernt kan ett krigsfartyg dock aldrig bli, ty redan under byggnadstiden hinner det att åldras — d. v. s. de planer och motiv, som ligga till grund för konstruktionen, bliva föråldrade. Det torde nämligen vara ett obestridligt faktum, a t t tekniken utvecklas och utvecklas oemotståndligt. Det tekniska tänkandet söker och trevar i otaliga riktningar, finner en väg här, en där, bygger vidare på samlad erfaren het och förskjuter sin s t å n d p u n k t mot större fulländning. För alla torde det vara bekant, a t t för framställandet av en så komplicerad byggnad som ett fartygs erfordras ej endast skeppsbyggaren och maskinkonstruktören. För sina konstruktioner behöva de material, framställda av andra vetenskapens representanter såsom metallurger, elektrotekniker, kemiker m. fl. Gör ej den ena vetenskapen för tillfället framsteg, så gör den andra det. Ett allmänt avstannande i utvecklingen torde ej k u n n a tänkas. Yttersta konsekvensen av allt detta blir, att ett krigsfartyg — likaväl som vilken annan som helst konstruktion — är endast fullt modernt i det ögonblick det tankes ut. Om m a n således jämför ett fartyg med teknikens ögonblickliga ståndpunkt och finner det efterblivet i vissa avseenden, kan man göra sig den frågan: hur omodernt är fartyget? Denna fråga skulle givetvis kunna besvaras på så sätt, att fartyget noga genomgås med avseende på sin anordning och utrustning. För varje detalj, som saknas å fartyget — men finnes å andra moderna fartyg — anmärker man den tid fartyget varit utan densamma. På så sätt erhålles en uppfattning om hur efterblivet och omodernt fartyget är. Ett a n n a t sätt — indirekt — att bedöma fartygets läge i utvecklingen, är att betrakta denna under en viss tidsperiod. Detta senare sätt är tillämpat i det följande. Krigsfartygen av de i huvudsak för närvarande rådande typerna började utvecklas omkring år 1890. Till närvarande stund finnes således en tidsperiod

87 av cirka 36 är att överblicka för a t t få ett begrepp om utvecklingens förlopp. I det följande gives en kort översikt av de olika typernas omvandlingar inom de ledande marinerna under sagda period. 189 0 Slagskepp. Deplacement Svårt artilleri Skottvidd

Pansar.

Fart Maskinstvrka

10—12 000 ton 35—40 000 ton 28/cm el. 34/cm 40'6/cm 10 000 m 35 000 m 300 å 400 mm, visar en tendens att nedgå i tjocklek men till följd av särskild behandling har dess motståndskraft ökats mer än 3 gånger. Vattenlinjen, vid periodens början endast partiellt bepansrad, är numera pansrad i hela sin längd. Pansardäcken ha ökats i såväl tjocklek som antal. 15—17 knop 23—25 knop 9—10 000 IHK 40—70 000 turbin-AHK

Pansarkryssare ha utvecklats till 5—10 000 ton Deplacement 15—23/cm Artilleri 19—21-5 knop Fart 120—150 mm Vattenlinjepansar 10—14 000 IHK Maskinstyrka Pansardäckskryssare Deplacement Artilleri Fart Vattenlinjepansar Maskinstyrka

ha utvecklats till 1 500—3 500 ton 10'5—15/cm 17—20 knop 4 500—9 000 IHK

Slagkryssare 35—45 000 ton 35'6—38/cm 30—33 knop 300 mm 150 000 turbin-AHK Washingtonkryssare 10 000 ton 20'3/cm 33—35 knop 50—75/mm 100—120 000 turbin-AHK

Jagare. Funnos ej vid periodens början. Typen uppstod i England omkring sekelskiftet och har sedan ständigt vuxit i storlek från 250—350 ton med 25—30 knops fart till 2,650 ton och 35—40 knops fart. Artilleriet har vuxit från 3'7 cm till nuvarande normala bestyckning av 12—13— och 14 cm, i enstaka fall till 15 cm kanoner. Torpedbestyckningen har ökats från 35 cm till 53 cm torpeder. Inom jagareklassen börja numera de större typerna — över 2 000 tons deplacement — avskiljas som en särskild typ, benämnd flottiljledare. De egentliga jagarnas deplacement är för närvarande 1 000—1 500 ton. Torpedbåtar. Om 100—200 ton, sådana de förekommo i början av perioden, synas ej mera byggas i de ledande marinerna. Deras uppgifter torde nu hava övertagits av nyuppfunna typer sådana som motortorpedbåtar och vedettbåtar. XJ-båtarna.

Dessa började omkring sekelskiftet bli praktiskt användbara för arbete i närheten av kusterna, Deplacementet var 100—200 ton. Numera hava U-båtarna erhållit veritabla kryssaregenskaper med förmåga att under veckor hålla sjön, långt från sina respektive baser. Deplacementet har under perioden stigit till över 2 000 ton. De hava i regel en fart över vatten upp till 16 knop. Enstaka U-båtar finnas med en fart av 22—23'5 knop. Från början var U-båtarnas

88 huvudvapen torpeden. Torpedbestyckningen har ökats såväl till antal som kaliber och har på det stora hela utvecklats i takt med jagarnas torpedbestyckning. Sedermera försågos U-båtarna med artilleribestyckning, som vuxit från 3'7 cm till 15 cm. I England hava till och med U-båtsmonitorer konstruerats med en 30'6 cm kanon. Under kriget uppstod slutligen en fullkomligt ny Ubåtstyp, min-U-båten, som har till huvudsaklig uppgift att utlägga minor. Hangarfartyg är en fartygstyp, tillkommen i samband med kriget. Den utgör förmedlingslänken mellan sjöstridskrafterna och luftflottorna, som under tiden utvecklats i en allt hastigare takt. Hangarfartygen möjliggöra, att sjöstridskrafterna k u n n a draga direkt n y t t a av luftfartygens spaningsegenskaper m. m. Även andra speciella fartygstyper skapades under kriget för fyllandet av särskilda uppgifter. Med nu lämnade kortfattade översikt av fartygens förändringar under förflutna 36 år torde utvecklingens framåtskridande vara påvisad. Nästa fråga, som osökt inställer sig, blir då: med vilken hastighet sker utvecklingen, d. v. s. h u r fort blir ett fartyg omodernt? Att med siffror matematiskt uppställa en formel härför synes vara omöjligt. Många försök till att teoretiskt bestämma ett fartygs värde hava under tidernas lopp framkommit, men samtliga uppställda formler lida av en gemensam brist: de inrymma ej alla de faktorer, som härvid spela in. Undantagslöst har varje författare till dylika arbeten gjort inskränkande förbehåll beträffande beräkningsmetodens giltighet vare sig det rör maskineri, bestj^ckning, bepansring eller ålder. Såsom nämnts har m a n ej blott att räkna med en ständigt fortgående fullkomning av nu befintliga fartygsslag utan även med att nya typer komma att framväxa, dels i den mån stridssättet förändras och dels i den mån nya vapen komma till. Att förutsätta a t t dessa båda vetenskaper — taktik och vapenteknik — skulle stanna i sin utveckling vore orimligt, i stället upptaga de omedelbart varje minsta vetenskapens landvinning, som synes ägnad a t t gagna deras ändamål. Ett alltför påtagligt bevis härför utgör det sista kriget, där kemien framställde vapen av sådan effektivitet, att den nation som ej av alla krafter följt utvecklingen i detta avseende, omedelbart skulle dukat under. Man behöver ej läsa många blad i världskrigets historia för att finna hur gaskriget influerade på stridssättet, på fästningarnas skyddande och ej minst på fältartilleriets arbete. Visserligen kom ej gaskriget till användning i sjöoperationerna mer än en gång — enligt vad hittills blivit känt — men i facklitteraturen förekomma uppgifter, som fullt tydligt giva vid handen, att gas anses utgöra ett värdefullt hjälpmedel även till sjöss. Av de under eller i omedelbar anslutning till kriget nytillkomna fartygstyperna må särskilt framhållas min-U-båten samt hangarfartyget. Dessa typer torde med säkerhet under en lång tid komma att ingå i flottorna. De övriga slagen av fartyg för olika ändamål nybyggas åtminstone ej för närvarande. Härmed åsyftas närmast monitorer med det svåraste artilleri för kustfästningarnas nedkämpande, och »U-båtsfällor» av en mängd olika typer och egenskaper, alla tillkomna som en direkt följd av de lokala förhållanden, under vilka de hade a t t operera på de växlande sjöfronterna. Särskilt krigsföretagen i Engelska Kanalen utanför franska och flandriska kusterna krävde en massa speciella anordningar och ställde svåra krav på skepps byggnadstekniken. Min-U-båten utgör ett värdefullt komplement till de redan befintliga minutläggande över vattensfartygen. Hangarfartyget är ä n n u under utveckling. De ledande marinerna ägna detsamma livligt intresse, och stora summor nedläggas på a t t genom försök finna en tillfredsställande lösning på de mycket svåra problem, som uppställa sig vid deras konstruktion.

89 Den andra av de på livslängden inverkande faktorerna är materielens uthållighet. ] det föregående hade man att hålla sig till huvudsakligen relativa jämförelser av förhandenvarande materiel. Beträffande materielens uthållighet kan man stödja sig direkt på teknisk erfarenhet, samlad under fartygens drift och skötsel. Generellt sett inverkar materielens uthållighet på livslängden enligt följande, som närmast kunde benämnas en »tillståndshistorisk» framställning av fartygets liv. Vid leveransen av ett nybyggt fartyg underkastas detta de av beställaren stipulerade proven. Äro dessa godkända mottages fartyget i ett skick som vad materielen beträffar får anses komplett och felfritt. Skötseln övertages av beställarens representanter: fartygsbesättningen eller ett varv, där fartyget ligger den tid det ej är påmönstrat och ute på expedition. Besättningen har a t t snarast s ä t t a sig in i det nya fartygets handhavande. Speciellt fordrar maskineriet stor vippmärksamhet innan vederbörande k ä n n a till detsamma och dess egenskaper — för att ej säga egenheter. Redan under denna tid finnes således anledning till a t t oriktig behandling och skötsel kan förekomma, medförande större eller mindre haverier, som tarva reparation. E t t modernt krigsfartyg h a r ett otal hjälpmaskiner för olika ändamål, och är det i allmänhet dessa som först vålla besvärligheter. Enär besättningarna ofta utbytas kan man ej heller r ä k n a med a t t i en följd av år ha tillgång på personal, som väl känner fartyget u t a n blir det vid varje besättningsbyte ny risk för felaktig skötsel och felgrepp vid handhavandet. Redan efter ett par år erfordra en mängd lager i hjälpmaskinerna justering, n y lagermetall, uppriktning eller dylikt. Kolvringar börja bliva ojämnt slitna, på grund av ojämnheter i materialet, som ej k u n n a t iakttagas vid besiktningen, en och annan cylinder kan redan erfordra omborming, en kolvstång som fått gå i en illa ansatt tätningsbox kan börja visa tecken på a t t den blir oval etc. Ett krigsfartyg forceras emellanåt för övning av personalen och för a t t kontrollera att det ännu förmår hålla den bestämda farten — eller för att konstatera fartnedsättningen på grund av slitning. Härunder ansträngas maskinerna till sin yttersta gräns, alla lager u t s ä t t a s för de största tryck och för kraftig slitning, som erfordrar översyn och justeringar. Vid kolvmaskiner tillkomma även kannringarnas och cylindrarnas nötning. Vid turbiner äro skovlarna utsatta för ständig nötning av den genomströmmande ångan. Efter 8—10 år h a r det i allmänhet gått så långt, att större iståndsättningsarbeten erfordras. Man kan emellertid ej förutsätta, att maskineriet skall vara fullt så effektivt som från början efter en dylik översyn. Kolvmaskiners cylindrar hava blivit omborrade, slider planade, mellanlägg lagts här och var i vev- och slidrörelser för att kompensera dels lagrens slitning och dels de förändringar, som i maskinbädden långsamt men ständigt pågå. Alla dessa faktorer medverka till a t t spelrum etc. ej äro desamma som från början, maskinens effektivitet försämras och måste ansträngas mera för en viss önskad kraftutveckling, vilket har en ökad slitning till följd. Samtidigt börja en del tuber i pannorna att visa frätor och måste ersättas. Då detta arbete fordrar pannornas utlyftande ur fartyget, vilket är mycket kostsamt, dröjer man i det längsta med detta och pluggar igen de skadade tuberna till dess m a n samlat många nog för att anse det lönande a t t lyfta ur pannorna. Under denna tid ha de felfria tuberna fått ansträngas så mycket mera, vilket påskyndat deras försvagande. Efter 10—15 år har innerbotten blivit så angripen, att den helt eller delvis måste förses med nya plåtar. Det hjälper ej att den skrapas och mönjas: små fräthål k u n n a ej undvikas. Den rost, som finnes i dessa hål, blir aldrig borttagen, utan målas därovanpå, vilket ej hindrar frätningens fortgång, snarare befordrar densamma, Fuktslagning och vatten i kölen bidraga kraftigt till innerbottens förrostning, särskilt inom pann- och maskinområdena, där värme råder. Våra fartyg synas

90 i allmänhet efter i medeltal 15 år ha fått en fullständig översyn och omjustering av hela sin maskinanläggning. Man skulle då k u n n a förmoda, a t t maskineriet borde vara lika effektivt som då det var nytt. Men enligt vad ovan sagts om spelrum m. m. är detta ej fallet. Maskineriet, såväl propeller- som hjälpmaskiner, ha förlorat i effektivitet. De måste ansträngas alltmer och detta medför allt starkare slitage. Nu behöver endast cirka 8—10 år förflyta till dess att maskineriet erfordrar ny genomgripande översyn. Under tiden börja allt flera detaljer att visa svaghetstecken. De årliga underhållskostnaderna bliva allt större, om fartyget skall kunna hållas i ett någorlunda tillfredsställande skick. Fartygets ålder är då cirka 25 år. En genomgripande reparation vid denna ålder kommer ej blott a t t omfatta maskinanläggningen och hjälmaskiner för fartyget, artilleriet m. na. utan vid denna tid har även bordläggningen kommit i ett tillstånd av större eller mindre förrostning och förslitning. Under föregående år ha enstaka plåtar ersatts på grund av grundkänningar, slitning vid gång i is eller andra orsaker. Nithålen i spant och bottenstockar bliva vid plåtutbytena ofta uppbrotschade till större diameter. Men man kan ej byta ut plåtar hur många gånger som helst, efter t v å ombyten ha i allmänhet nithålen blivit så utvidgade att tredje gången måste nya spantvinklar anbringas. Detta är generellt gången av ett fartygs materiella föråldring. E t t stort antal verkliga exempel ur fartygens maskin- och skrovliggare skulle k u n n a anföras från de av våra fartyg, som k v a r s t å t t lång tid i tjänst. Ovanstående korta tillståndshistoria avser n ä r m a s t ett pansarskepp eller en kryssare under förutsättning a t t fullt tillräckliga underhållsmedel stått till förfogande. Man ser, att tillståndet så småningom leder till växande underhållskostnader, och att man kommer till en tidpunkt, då man kan fråga sig, om det är lönt a t t kosta på mera underhåll för att hålla fartyget i ett sådant skick, a t t det kan tjänstgöra i kustflottan. Man får ej heller frånse det synnerligen viktiga förhållandet, att ett fartyg, såväl som varje a n n a n konstruktion, är utfört med en viss säkerhetsfaktor i alla sina detaljer. Denna faktor sjunker avsevärt vid reparationer, som upprepas för många gånger. Det är även av häns y n till de ombord tjänstgörande, som ett fartyg ej bör tillåtas att kvarstå i en tjänst, som det egentligen ej längre är starkt nog att uthärda. En grupp av hjälpmaskineriet för fartyg har hittills ej blivit n ä m n d : den elektriska detaljen. Mer än något a n n a t ombord är det elektriska systemet känsligt för den fukt, som är ett oundvikligt ont i ett fartyg. Fukten slår an på motorlindningar och ledningar, minskar deras isoleringsförmåga, varigenom överledningar och stora strömförluster uppstå. Utbyte av skadade ledningar och omlindning av genombrända motorankaren måste ofta äga rum. Hur viktigt det ä r att det elektriska systemet hålles i bästa skick förstår man, då man betänker a t t artilleriet numera så gott som uteslutande driver hela sin verksamhet med tillhjälp av elektriska apparater: ammunitionshissar, tornvridning, kanonriktning i höjdled, eldledningsapparater, artilleritelefoner m. m. samt laddapparater. Skulle e t t torn bli strömlöst under strid, är det så gott som värdelöst. De reservanordningar för handkraft, som finnas, medgiva nämligen endast en ytterst långsam och osäker betjäning av tornet. Den tekniska erfarenheten visar således, att materielen vad beträffar pansarskepp och kryssare förlorat sin ursprungliga motståndskraft, då fartyget n å t t en ålder av 20—25 år. 25 år måste anses som en mycket hög ålder. Med den hållfasthetssäkerhet, som dessa fartyg konstrueras för, kan man ej anse dem vara ägnade för sin krävande tjänst längre än 20—22 år. Torpedkryssare, jagare och torpedbåtar äro byggda med den allra största omsorg lagd vid viktbesparingen, betingad av kostnads- och fartskäl. Alla delar i såväl skrov som maskineri äro därför tillverkade av det bästa möjliga material, varigenom dimensioner och vikt kunna hållas till minsta möjliga. Men härav

91 följer att så gott som ingen slitmån förefinnes. Genomgås samma program för materielens föråldring som för pansarskeppen, finner man att efter den första perioden av fullständig översyn och ersättning av förslitna delar har m a n intet mera kvar a t t slita på. Vid dessa fartygstyper är skrovet en svag punkt. Fartygen äro små, h a v a stort längdförhållande och ansträngas således synnerligen kraftigt i skrovförbanden. Fartygen arbeta h å r t även i relativt ringa sjögång, bordläggning och långskeppsförband leda sig t. o. m. synligt för blotta ögat, och propellerarbetet orsakar kraftiga vibrationer. De t u n n a plåtarna giva sig i växlarna och bliva otäta. Vid slipupptagningarna nitas de till, för att en följande expedition åter arbetas upp. Torpedfartygens skrov ha således en kortare livslängd än pansarfartygens. Därtill äro spanten förhållandevis klenare och kan m a n ej räkna med att mer än en gång lägga nya plåtar på en torpedfartygsspantning. Nästa gång måste även n y a spant insättas d. v. s. det blir e t t n y t t skrov. Det är lätt att i detta fall giva ett f. ö. ganska k ä n t bevis för detta påstående. Våra nuvarande l:a klass torpedbåtar sjösattes under åren 1905— 1910. De tjänstgjorde under neutralitetsvakten i alla väder, även under svåra stormar, och vintertid följde de konvojerna utefter kusterna. 1915—1917 anmäldes, att b å t a r n a blivit brutna i däcket och att spant i förskeppet sprungit av påfrestningar i den höga sjön samt a t t naglar ofta sprungo i bordläggningen. D e t t a var således efter endast cirka 10 års tjänst. Brott på propelleraxlar, haverier på hjälpmaskiner inträffade. Även här skulle en rikhaltig samling exempel på materialets hastiga u t m a t t n i n g k u n n a uppställas på grund av verkligen inträffade haverier av allehanda slag. Som slutresultat beträffande torpedfartygen kan anföras, att erfarenheten giver vid h a n d e n att redan 10—15 år är en lång livslängd samt a t t 18 år måste anses som den längsta tid ett dylikt fartyg kan anses vara på ett betryggande sätt motståndskraftigt nog att fullfölja förekommande tjänst i kustflottan. För U-båtar torde i huvudsak s a m m a resonemang k u n n a tillämpas som för övervattenstorpedfartygen. Här är dock ej skrovet så svagt, det är ju konstruerat med h ä n s y n till tryckfasthet. Men U-båtens maskineri inklusive alla rörledningar för olika ändamål får med h ä n s y n till de särskilt krävande driftförhållandena ej förlora många procent av sin ursprungliga motståndskraft och säkerhet. Ett fel å en enstaka utblåsningsventil t. ex. kan utgöra orsaken till allvarliga olyckstillbud och i värsta fall förorsaka förlust av hela båten. Ä U-båtar har den elektriska detaljen utvecklats längre än å andra fartygstyper i det att vid undervattensgång alla maskiner drivas elektriskt och därvid erhålla sin ström från ackumulatorbatterier. Med h ä n s y n härtill och till att även på U-båtarna alla medel till viktbesparing måste iakttagas, och alltså de minsta möjliga dimensioner tillgripas, bör U b å t e n s livslängd sättas något mindre än jagarens.

Av tillgängliga uppgifter rörande utländska mariners fartygsbestånd framgår, att utvecklingen av resp. fartygstyper g å t t hastigt. Man behöver blott anställa en jämförelse mellan fartyg just färdiga vid krigsutbrottet och nu färdigställda — eller, för att eliminera den påskyndande inverkan krigsförhållandena hade på utvecklingen, exempelvis under tidsperioden 1900—1913. Med ledning av ett dylikt studium samt med stöd av vad ovan anförts rörande materielens uthållighet finner man, att fartygen bliva omoderna långt innan de förslitits, ett förhållande som dessutom tillfullo bekräftas av erfarenheten. Moderniteten kan därför knappast läggas till grund för någon flottplan och synes ej heller blivit a n v ä n d vid antagandet av livslängder, avsedda att tjäna som utgångspunkt för byggnadsprogram. De allmänt antagna livslängderna synas mera bygga på uthålligheten hos materialet. Det är därför för dem, som ej ha råd att hålla sig med

92 en stor flotta, fullgott skick.

av utomordentlig vikt att det fartygsmaterial, som finnes, är i

S a m m a n s t ä l l n i n g a v materiellivslängder i kustflottan. År Enligt förestående

Pansarskepp Kryssare Övervattenstorpedfartyg Undervattensfartyg Motortorpedbåtar

20—22 20—22 10—18 10—16 —

Enligt K. M:ts prop, nr 50/1925

20 20 16 12 12 (i kustflotta och lokalstyrka). J. Lindbeck

Bilaga 3. Organisations- och rustningsplaner. Organisationsplan A. Vid 10-årsperiodens slut. Kustflottan. 4 st. Sverige-skepp. 1 » hangarkryssare. 6 » jagare (ny typ). 2 » » (äldre t y p : Wrangel, Wachtmeister). 8 » vedettbåtar (ny typ). 2 » depåfartyg för undervattensbåtar: äldre pansarskepp (reservfartyg) ( + ett hjälpfartyg). 3 st. undervattensbåtar (typ A). 6 » undervattensbåtar (typ B). Kustflottans flygstation: äldre pansarskepp (reservfartyg) ( + hjälpfartyg). Lokalstyrkorna. Oscar II, Manligheten, Tapperheten. 3 st. jagare (Munin, Hugin, Sigurd). 2 » motortorpedbåtar. 6 » vedettbåtar (nuvarande 1. klass torpedbåtar). 4 » undervattensbåtar (typ Bävern och undervattensbåten Valen). 1 » depåfartyg för undervattensbåtar: äldre pansarskepp (reservfartyg). Reservfartyg m. fl. Dristigheten l), Äran 1 ), Oden, Wasa, Thor, Svea, Fylgia 1), Clas Fleming, två torpedkryssare x). 2 st. jagare, (Vidar, Ragnar). 10 st. vedettbåtar (6 st. n u v a r a n d e 1. klass torpedbåtar -f vedettbåten nr 1 9 1 ) + Sökaren *), Sveparen ] ), Sprängaren 1 )). 5 st. undervattensbåtar (Abborren, Braken, Hajen J ), Salen *), Valrossen 1 )). Svensksund '). 3 st. logementsfartyg (Niord 1 ), Göta 1 ), Freja 1 )) (därav ett för måldepån). 4 » skeppsgossefartj^g 1 ). J ) Underhålles för övningsändamål (beträffande undervattensbåtar till dess batterierna erfordra omsättning.

93 Rustningsplan A. F r å n och m e d å r 1 9 3 8 . Under tiden 21A—!0/io. <•> st. Sverige-skepp (därav ett som kadettfartyg). 1 » h a n g a r k r y s s a r e ( 2 I / 4 — 2 %). 4 » jjagare (ny typ). 4 vedettbåtar (ny typ). 8 » v e d e t t b å t a r (typ Sökaren). 6 » undervattensbåtar. I » depåfartyg för undervattensbåtar (Äran). 1 depåfartyg för kustflottans flygstation (Dristigheten). 2 » ttorpedkryssare 1 .... . . . , , , . , , . 4 » torped- eller vedettbåtar/ sjokngsskole- och reservkadettavdelning. 1 » fartyg för måldepån. 4 » skeppsgossefartyg (4 månader). S v e n s k s u n d (för militärledsarbeten) (3 månader). Under tiden 21/io—20 *. 2 st. Sverige-skepp. 1 » Ihangarkryssare x) (långresa — 5 månader). 2 » Jagare (ny typ). 2 » v e d e t t b å t a r (ny typ). 4 » Mndervattensbåtar. 1 » depåfartyg för undervattensbåtar (Äran). Svensksund (för övervakande av fisket) (3 månader). Statsisbrytaren.

Organisationsplan B. Efter g e n o m f ö r d n y o r g a n i s a t i o n . Kustflottan. 4 st. Sverige-skepp. 1 » hangarkryssare. 8 » jagare. 8 » vedettbåtar. 2 > depåfartyg för undervattensbåtar: äldre pansarskepp (reservfartyg) ( + ett hjälpfartyg). 3 st. undervattensbåtar (typ A). 6 » undervattensbåtar (typ B). Kustflottans flygstation: äldre pansarskepp (reservfartyg) (4- hjälpfartyg).

Lokalstyrkorna. 2 st. Sverige-skepp (Gustaf V, Drottning Victoria). 2 » jagare. 2 » motortorpedbåtar. 4 » vedettbåtar. 1 » undervattensbåt (typ A). 2 » undervattensbåtar (typ B). 1 » depåfartyg för undervattensbåtar: äldre pansarskepp (reservfartyg). l

) Vart tredje år ett Sverige-skepp.

94 Reservfartyg 111. fl. 4 st. pansarskepp (Sverige, Oscar II 1 ), Manligheten 1 ), Tapperheten). 2 » jagare (äldre typ). 3 » vedettbåtar (typ Sökaren x). 4 » nu befintliga eller nu under byggnad varande undervattensbåtar 1 ). 1 » fartyg för militärsjömätning 1 ). 3 » logementsfartyg 1 ) (därav ett för måldepån). 4 » skeppsgossefartyg 1 ).

Bustningsplan B. Efter genomförd nyorganisation. Under tiden "/*—"Vio. 3 st. Sverige-skepp (därav ett såsom kadettfartyg). 1 » hangarkryssare ( 21 / 4 — 2 %)4 » jagare. 4 » vedettbåtar. 3 » vedettbåtar (typ Sökaren). 6 » undervattensbåtar. 1 » depåfartyg för undervattensbåtar (äldre pansarskepp). 1 » depåfartyg för kustflottans flygstation (äldre pansarskepp). 1 » logementsfartyg (äldre pansarskepp)}J sjökrigsskole- och reservkadettav4 » vedettbåtar \\ delning. 1 » fartyg för måldepån. I » skeppsgossefartyg (4 månader). 1 » fartyg för militärledsarbeten (3 månader). Under tiden 21/io—20U. 2 st. Sverige-skepp. 1 » hangarkryssare*) (långresa — 5 månader). 2 » jagare. 2 » vedettbåtar. 4 » undervattensbåtar. 1 » depåfartyg för undervattensbåtar (äldre pansarskepp). 1 » fartyg för övervakandet av fisket (3 månader). Statsisbrvtaren. *) Underhålles för övningsändamål (beträffande undervattensbåtar til) dess batterierna erfordra omsättning). ') Vart tredje år ett Sverige-skepp.

95 Bilaga 4. Beräkning ay fredsbehoyet av stamrekryter och värnpliktiga för sjötjänstgöring efter genomförd nyorganisation. (Se rustningsplan B). Vinter- Sommarbehov. behov. 2 st. Sverige-skepp • 344 344 1 » Sverige-skepp — 172 1 » hangarkryssare 121 121 2 » jagare 60 60 2 » jagare — 60 2 » vedettbåtar (ny typ) 12 12 2 » vedettbåtar (ny typ) — 12 3 » vedettbåtar (typ Sökaren) — 18 4 » undervattensbåtar 16 16 2 » undervattensbåtar — 8 1 » depåfartyg för undervattensbåtar 71 71f(proposi1 » depåfartyg för kustflottans flygstation — 36< tion 50/25 1 » depåfartyg I . _ . . , '..". J 711 sid. 228). L „ x 4 » vedettbåtar|s3okriSsskole-ochreservkadettavdemmg\ — 24 1 » fartyg för måldepån — 52 1 » fartyg för militärledsarbeten (övervakandet av fisket) 20 20 4 » skeppsgossefartyg — 12 Befälhavare och staber 8 8 Statsisbrytaren 14 — Sjömätningsfartyg • — 117 Undervattensbåtsdepåerna 5 5 Summa 671 1 239 Fartyg

-

Ersättningspersonal

124¶Summa sjöstyrkorna

1363 Summa vinter och sommar Medeltal vinter och sommar Proposition! , , , , 50/2 F (Medeltal vinter och sommar Minskning i förhållande till proposition 50/25

2101 1050 _ _ Art 1 268 218 värnpliktiga 1 )

För möjliggörande av en ökning av y r k e s u t b i l d a t manskap med 159 man erfordras en ökning av antalet stamrekryter med 29, vadan motsvarande minskning kan göras på antalet värnpliktiga med

29¶Summa minskning av värnpliktiga i förhållande tion 50/25 ...'. '

l

till proposi-

) Antalet stamrekryter kan ej minskas, enär antalet yrkesutbildat manskap ej minskats, utan tvärtom ökats.

96 Bilaga 5. Av marinöverdirektören upprättad tablå över anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. beräknat enligt olika förutsättningar. Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 50/1925

Underhåll in. ni. av

Allmänna underhåll m. Pansarskepp Kryssare Jag-are Torpedbåtar Motortorpedbåtar . Undervattensbåtar Specialfartyg Vedettbåtar Skeppsgossefartyg Logementsfartv"-...

Mindre fartyg, båtar, transportmedel .. Torpedmateriel Radiomateriel . Minmateriel ....

Avdrag på grund av fallande priser

Enligt av Av kungl. Enligt av marinförvalt- do sakkunniga de sakkunniga föreslagen Kolumn 2 om- ningen den 27 föreslagen Belopp enligt i räknad enligt augusti 1926 organisations- organisationsbil. 63, med ! vissa .ändrade äskade medel plan A (vid plan B (efter nedan angivet grunder för för underhåll 10-årsperio- genomförd nyorganisation) dcns slut) kostnadernas tillägg fördelning Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor 160,000 1,146,000 382,000 729,000

300,000 855,000 316,500 368,000 270,000 8,800 564,500 190.200 153,000 100,000 64,000

160,000 1,230,472 456,290 530,345 389,457 12,661 812,598 273,440 219,844 143,687 91,966

162.546 1,471,461 505,770 502,785 405,925 20,347 969,095 328,558 289,368 180,909 193,840

160,000 1,105,000 505,000 659,000 9,600 1.123,000 267,000!) 387,000 l ) 195,000 98,000

976,000 185,000x) 478,000 l ) 195,000 100,000

3,190,000

4.320,760

5,030,604

4,508,600

4,351,000

285,000 145,000 35,000 45,000

386,024 196,398 47,406 60,952

384,222 17f),711 80,194 42,917

385,000 200,000 85,000 50,000

385,000 225,000 90,000 55.000

3,700,000

5,011,540

5,713,648

5,228,600

5,106,000

744,960 110,300

798,397 110,300 25,025 200,000 9,600

800,000 110,000 25,000 200,000 10,000

800,000 110,000 25,000 200.000 10,000

300,000

300,000

300,000

7.156,970

6,673,600

6,551,000

370,000 3,330,000

H u s och byggnader Avlöning Sjukvård Åtskilliga behov Byggnader i Marstrand Kungl. marinförvaltningens disposition Dj^rtidstillägg

550,000 639,000 155,000 250,000 984,800

186,000 300,000

5,908,800 Tillkommer på grund av ej fallna priser j ä m t e dyrtidstillägg h ä r å

Avdrag för minskade driftomkostnader Summa kronor

444,0002) 6,352,800

6,352,800

550,000

550,000

5,802,800 I 5,802,800

270,000

260,000 8

j 7,156,970 )

6,413,600 ) i 6,281,0004)

*) För vedettbåt nr 19, avsedd för flygvapnet, liar här intet underhåll medräknats. För det för samma vapen avsedda flygdepåfartyget har här endast halva kostnader för underhåll m. m. upptagits. ) Detta belopp är utlagt i enlighet med förklaring, som återfinnes i de sakkunnigas betänkande. ) Till denna summa skall eventuellt läggas 250,000 kronor för anställande å varven av civil personal i stället för militär. 4 ) Till denna summa skall eventuellt läggas 500,000 kronor för anställande å varven av civil personal i stället för militär.

Statens offentliga utredningar 1926 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning:. Rättskipning-. Fångvård. P. M. ang. tätare tingssammanträden. [6] Betänkande ang, ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden ni. m, [20] Processkommissionens betänkande. Första delen Domstolsförfattningen, [31] Andra delen. Rättegången i brottmål. [32] Tredje delen. Rättegången i tvistemål. [33] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. [2] 1921 års pensionskommittés betänkande. 7. Nytt förslag till militär tjänstepensionslag. [31

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. [29]

Industri. Cement- och betongbestämmelser. Andra upplagan med tilläggsbestämmelser. [13] Tillägg nr 1 till cementbestämmelser. Särtryck ur 1926: 13. 114]

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas flnansväsen. Betänkande ang. beskattning av inländska juridiska personer. [18]

Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang, ordnandet av bangårdsförhållandena i Göteborg. [16]

Politi. Betänkande med förslag till lag ang. åtgärder mot dryckenskåp och fylleri. [17]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik. Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder in. ni. [1] Postverket, [i] Förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. m. [9]

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. [23] 6. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. [24] 7. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. [25] 8. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. [26] 9. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Älvsborgs län. [27] 10. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs län. [28] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Förslag till ändrad lydelse av vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. [8] Förslag till lag ang. uppsikt å vissa jordbruk. [15] Utlåtande med förslag ang. statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. [21]

Försäkringsväseii.

Kyrkoviisen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Det svenska skolväsendets organisation. [5] Betänkande ang. gymnastiska centralinstitutet. [10] Förslag till handbok för svenska kyrkan. [12]

Försvarsväsen. Betänkande ang. förenkling av förvaltningsorganisationen vid arméns truppförband. [7] Förenkling av organisationen, å flottans stationer m. m. Del 1. Flottans varv. [11] ' Del 2. Flottans stationer utom varven. [19] Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens organisation. [22] Betänkande och förslag ang. värdering och disposition av kronan tillhörig mark i Vaxholm. [30] Betänkande och förslag i fråga om ersättningsbyggnad för flottan. [34] Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

«^J> !

. S t o c k h o l m . K. L. B e c k m a n s Boktr.. 1926. 2269 26

r