Betänkande angående omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926:36 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OMORGANISATION AV D E T S T A T S U N D E R S T Ö D D A SJUKKASSEVÄSENDET M. M. AVGIVET AV

INOM KUNGL.

SOCIALDEPARTEMENTET

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1926 K r o 11 o 1 o g i s k f ö r t e

Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande länder :iv J o h n Kordin j ä m t e uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetetidens begränsning; Bammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till socialstyrelsens den-2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Norstedt. (4), 211 s. S. Betänkande angående do icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Norstedt. 82 s. J u . , •• , 1921 års pensionskommittés b e t ä n k a n d e . 7. Betankande med n y t t förslag till militär tjänstepensionslag. I d u n . 51 s. FÖ. Bostverket. K o r t översikt av dess historia, rörelse och organisation. Av M. Marcus. Tiden. (8), G8 s. F l . U t r e d n i n g angående d e t svenska skolväsendets organisat i o n . Norstedt, x i j , 462, 151 s. E . P . M. angåonde t ä t a r e t i n g s s a m m a n t r ä d e n i h ä r a d s r ä t t e r n a . Norstedt. 28 s. J u . Betänkande och förslag, avgivet d e n 12 maj 1926 av de jämlikt knngl. brev d e n 18 j u n i 1925 tillkallade sakkunniga för förenkling av förvaltningsorganisationen vid arméns högro och lägre truppförband. Norstedt, v j , 222 s. F ö . Betänkande med förslag till lag om ä n d r a d lydelse av vissa delar av lagen don 14 j u n i 1907 om n y t t j a n d e r ä t t till fast egendom. Norstedt. 346 s. J u . Betänkande med förslag till lag om behandling av_vissa arbetsovilliga och samhällsvädliga m . fl. författningar. Norstedt, x, 184 s. S. Betänkande med förslag angående gymnastiska centralinstitutets v e r k s a m h e t o c h därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Norstedt, v j , 141 s. E . Betänkande o c h förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans s t a t i o n e r och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Del 1. F l o t t a n s varv. Beckman. 143 s. F ö . Föl-slag till handbok för svenska k y r k a n . Uppsala, Almqvist & Wiksell. xij, 4<>2 s. E . Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelserj s a m t för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser), a n d r a u p p lagan j ä m t e tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 s. K . Tilläggsbestämmelser (tillägg n r 1) till de den 27 mars 1924 fastställda normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbcstämmelser). Särtryck n r 1926: 1». Norstedt. 2 s. K . Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å vissa j o r d b r u k . Norstedt. (2), 72 s. J u . Betänkande och förslag angående o r d n a n d e t av bangårdsförhållandena i Göteborg. Göteborg, Handelstidningen. vj, 90 s. 15 pl. K. ' B e t ä n k a n d e med förslag till l a g angående å t g ä r d e r m o t dryckenskap och fylleri. I d u n . i v , 155 s. J u .

c k n i n g

18. Betänkande angående b e s k a t t n i n g av inländska juridiska personers i n k o m s t och förmögenhet. Marcris, 186 s. F i . 19. Betänkande och förslag till förenkling.av organisation och förvaltning å flottans s t a t i o n e r och v a r v s a m t ö r l i depån i Göteborg. Del 2. Flottans stationer utom varven. Beckman. 116 s. 1 p a t . - t a b . F ö . 20. Betänkande angående lindringar i h o v r ä t t e r n a s organisation, arbetssätt och löneförhållanden m . m . Marcus. 203 s. J u . 21. U t l å t a n d e med förslag angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga j o r d b r u k . T h u l e . 95 s. J o . 22. r.etänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens organisation. Beckman. 39 s. F ö . 23. Ingenjör N . Kkwalls u t r e d n i n g a r . •>. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. Beckman^ 29 s. 2 kart. J o . 24. Ingenjör Nils Kkwalls u t r e d n i n g a r 6. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering BV landsbygden inom Uppsala län. Beckman. 21 B. 2 k a r t . J o . 25. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 7. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. Beck,m«n. 24 s. 2 k a r t . J o . 26. ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 8. Utredning b e t r ä P fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom orgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 kart. J o . 27. Ingenjör N . Kkwalls u t r e d n i n g a r . 9. U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Älvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. J o . 28. Ingenjör N. Ekwalls u t r e d n i n g a r . 10; U t r e d n i n g beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs l ä n . Beckman. 37 s. 2 k a r t . J o . 29. Betänkande a n g . statsbidrag för torrläggning av mark i •ml av skogsbörd m . m . Marcus. 80 s. 2 k a r t . J o . 30. Betänkande och förslag a n g . v ä r d e r i n g och disposition av k r o n a n tillhörig mark i Vaxholm. Beckman. 75 s. 1 karta. Fö. 31. Processkommissionens b e t ä n k a n d e angående rättegångsväsendets o m b i l d n i n g . Första delen. DomstoléförfattninNörstedt. (2), x v , 239 s. J u . 32. Processkommissioncns b e t ä n k a n d e angående r ä t * väsendets o m b i l d n i n g . A n d r a delen. Rättegången i b r o t t mål. Norstedt. 312 s. J u . 88. Procésskommissionens b e t ä n k a n d e angående rättegångsväsendets o m b i l d n i n g . Tredje delen. RättegS tvistemål. N o r s t e d t . 246 s. J u . 84. Betänkande och förslag i fråga om ersättningsbyggnad för flottan. Beckman, v j , 96 s. F ö . 35. Sveriges a l l m ä n n a skogar, deras tillkomst, t i l l s t å n d , förv a l t n i n g och a v k a s t n i n g . Av C. Andersson. Tiden, x i j , 268 s. F i . 36. Betänkande angående omorganisation av d e t s t a t s u n d e r stödda sjukkasseväsendet in. in. Norstedt. 21S s. S.

iuill Om särskild t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till de d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket utredningen avgivits, t . ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , ^ . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt knngöVelsen d e n 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a . omslag "med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1926: 36

SOCIALDEPA B T E M M T BT

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OMORGANISATION AV DET STATSUNDERSTÖDDA SJUKKASSEVÄSENDET M. M. AVGIVET AV

INOM KVNGL.

SOCIALDEPARTEMENTET

TILLKA LLA DE

SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM 1926 KUHGL. BOKTBTCKEB1ET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

•2 03318

tan

Till Herr

Statsrådet

och chefen

för kungl.

socialdepartementet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 5 juni 1926, nr 348, bland annat, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, i vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde ske enligt riktlinjer, som angivits i andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 3, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor samt i grunderna för fördelningen av anslaget till sjukkasseväsendets främjande, vartill utredningen kunde föranleda, bemyndigade Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 herr Statsrådet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att inom Socialdepartementet biträda med verkställande av den av riksdagen begärda utredningen samt med avgivande av förslag i de i berörda riksdagsskrivelse avsedda hänseenden ävensom att utse sekreterare hos de sakkunniga. Den 21 juni 1926 tillkallade Herr Statsrådet med stöd av nämnda bemyndigande undertecknade von Sydow, Andersson, Berglund, Eriksson, Lindhagen, von Post, Strindlund samt Östlund att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning. Tillika förordnade Herr Statsrådet undertecknad von Sydow att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbeten samt undertecknad Sandberg att vara sekreterare hos de sakkunniga. ^ A t t vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag tagas under övervägande har till de sakkunniga överlämnats: 1) en av Skånes sjukkassors centralförening den 27 juni 1926 dagtecknad, till Konungen ställd framställning rörande omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet; 2) ett av Socialstyrelsen den 28 augusti 1926 avgivet, genom remiss den 18 juni 1926 infordrat utlåtande angående ändringar och tillägg till lagen den 4

4 juli 1910 om sjukkassor, vid vilket utlåtande fogats yttranden från Sveriges allmänna sjukkasseförbund. Rikssjukkassornas centralorganisation (med tvenne reservationer), Göteborgs registrerade sjukkassors centralförsamling, Malmö sjukkassors centralfortsättningskassa, Trälleborgs sjukkassors centralfortsättningskassa, Uppsala sjukkassors centralförsamling, Mellersta Skånes fortsättningssjukkassa, Örebro sjukkassors centralkommitté, Karlskrona sjukkassors centralförsamling, Hälsingborgs sjukkassors centralfortsättningskassa, Oskarshamns sjukkassors centralförsamling samt Nordöstra Skånes fortsättningssjukkassa.: 3) en av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund den 12 oktober 1926 dagtecknad, till Konungen ställd framställning rörande önskemål beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet. De sakkunniga hava sammanträtt den 14 juli, den 11—21 oktober samt den 29 november—10 december. Under den tid de sakkunniga ej varit samlade, hava deras arbeten ombesörjts av ett arbetsutskott bestående av ordföranden och ledamoten Andersson med biträde av sekreteraren. Vid uppgörande av erforderliga ekonomiska beräkningar samt av förslag till indelning av riket i sjukkasseområden hava de sakkunniga såsom biträde anlitat amanuensen i socialstyrelsen fil. kand. Ragnar Engström. Till fullgörande av sitt uppdrag få de sakkunniga härmed överlämna betänkande innefattande: 1) förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar; 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 80 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar; 3) förslag till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor; jämte motiv till nämnda författningsförslag ävensom en ungefärlig uppskattning av utgifterna för statsbidrag enligt förslaget (bil. A.), beräkningar rörande storleken av sjukkassemedlemmars avgifter (bil. B.) samt preliminärt förslag till indelning av riket i distriktssjukkasseområden (bil. C ) . Vid betänkandet äro såsom bil. D—Cl fogade dels särskilt yttrande av undertecknad Eriksson, dels ock reservationer av undertecknade Lindhagen, von Post och Strindlund. Stockholm den 15 december 1926. H J A L M A R VON SYDOW. THEOFIL ANDERSSON. J. E. BERGLUND. BERNH. ERIKSSON. A. L. LINDHAGEN. R. v. POST. GERH. STRINDLUND. AGDA ÖSTLUND. Evert

Sandberg.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar. Härigenom förordnas, att 1, 9, 44, 45, 68, 76 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem eller barn; bereda sjukhjälp, moderskapshjälp eller understöd vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); eller idka annan till personförsäkring hänförlig verksamhet. Understödsförening, som avser att bereda pension, kallas i denna lag pensionskassa. 9§Understödsförenings firma — — — understödsförenings firma. Understödsförening, vilken avser att bereda sjukhjälp, må dock i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat erhålla tillstånd att i stället för ordet »understödsförening» i sin firma intaga ordet »sjukkassa». Utan sådant tillstånd må understödsförening ej i firman intaga ordet »sjukkassa». 44 §. Beslut om-— — — till efterrättelse. Har understödsförening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit erkännande som sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall beslut om ändring i stadgarna beträffande ämne, därom allenast på grund av de för sådant erkännande gällande villkor bestämmelse skall finnas intagen i stadgarna, så ock i annat hänseende, då ändringen erfordras för bibehållande av erkännandet eller för åtnjutande av statsbidrag, vara giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Vad i andra,

tredje och fjärde styckena stadgas, skall dock för där angivna fall lända till efterrättelse. Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet fattades å det sista sammanträdet. 45 §. För giltighet — • stadgade villkor. Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. Har understödsförening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit erkännande som sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall beslut om överlåtelse av viss del av föreningens rörelse, då överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet eller för åtnjutande av statsbidrag, vara. giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Vad i 44 § andra och fjärde styckena stadgas skall dock äga tillämpning jämväl i sådant fall. Måste beslut sista sammanträdet. 68 §. Väckes i annat — • träda i likvidation. Innefattar överlåtelsen samtliga den överlåtande föreningens tillgångar och skulder, må tillsynsmyndigheten medgiva, att föreningen anses upplöst utan iakttagande av vad i 50—63 §§ finnes stadgat. Anteckning om att föreningen upplösts på sätt nu sagts skall göras i registret. Varder efter — gillandet skedde. 76 §.

Företer understödsförenings registrerade firma likhet med en i föreningsrcgister, understödsföreningsregistret eller försäkringsregister tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda föreningen att efter viss tid använda förstnämnda firma ävensom ålägga föreningen det skadestånd, som prövas skäligt. Menar någon vid domstol. 89 §. Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp och moderskapshjälp ävensom till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension i utsökningslagen.

i

Denna lag skall utom såvitt angår 7(1 § träda i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; dock att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa, vid nämnda tid är registrerad enligt sistnämnda lag, densamma skall fortfara att gälla för kassan, intill dess kassan blivit registrerad enligt lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar i dess lydelse enligt denna lag, likväl ej längre än till den 1 januari 1930. Såvitt angår 76 § skall lagen träda i kraft sistnämnda dag. Rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit innan denna lag blivit gällande för föreningen skola bedömas efter äldre lag, varvid dock skall gälla, att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar, icke må hos domstol eller annan myndighet göra rättighet, som ovan nämnts, gällande, sedan denna lag vunnit tillämplighet i föreningen.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse ar 80 § i lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar. Härigenom förordnas, att 80 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, sådan densamma lyder enligt lag den 29 juni 1912 (nr 187), skall erhålla följande ändrade lydelse: Företer ekonomisk förenings registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregister eller understödsföreningsregistret tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda föreningen att efter viss tid använda förstnämnda firma ävensom ilägga föreningen det skadestånd, som prövas skäligt. Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930.

8 Förslag till

Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor. Om erkännande av sjukkassor och distriktssjukkassor. 1 §• Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må på sätt i förordningen sägs vinna erkännande som sjukkassa. Sådan förening, vilken meddelar sjukhjälp i den form och under den tid därför i denna förordning särskilt finnes stadgat ävensom moderskapshjälp, må på enahanda sätt vinna erkännande som distriktssjukkassa. Vad i denna förordning stadgas om sjukkassa äger tillämpning jämväl å distriktssjukkassa, där ej annat finnes särskilt stadgat för sådan kassa.

2§. Sjukkassa äger, i fråga om annan inrättning för social verksamhet, att mot skäligt vederlag för inrättningens räkning åtaga sig verksamhet inom sitt verksamhetsområde; där verksamheten medför ekonomiska förpliktelser för kassan dock allenast med begivande av den i 3 § omförmälda tillsynsmyndighet. Sådan verksamhet må avse även andra än kassans medlemmar. Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas av sjukkassa. 3 §.

Erkännande meddelas av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet. Med erkännande följer rätt till statsbidrag, i den mån anslag för sådant ändamål av riksdagen beviljas, ävensom rätt att i firman använda ordet »sjukkassa» i stället för ordet »understödsförening».

4§. Understödsförening skall för att kunna vinna erkännande som sjukkassa bestå av minst etthundra medlemmar. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må erkännande beviljas jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå utan att erkännandet återkallas.

9 Beträffande förening, som avser att utöva verksamhet som distriktssjukkassa, har tillsynsmyndigheten vid ansökan om erkännande att pröva, huruvida föreningens medlemsantal med hänsyn till omfattningen av och grunderna för dess verksamhet är tillräckligt för att föreningen må antagas kunna fullgöra sina förbindelser. Vid meddelande av beslut om erkännande som distriktssjukkassa skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå utan att erkännandet återkallas. 5 §. Kan ändamålet med understödsförenings verksamhet helt eller till huvudsaklig del fyllas av redan erkänd sjukkassa, må erkännande såsom sjukkassa av förstnämnda förening icke meddelas. Finnas ej stadgarnas bestämmelser om avgifter och fondbildning betryggande för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla eljest stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet och dess sociala uppgift prövas vara obehöriga, skall ock erkännande vägras. 6 §.

Ansökan om erkännande skall göras av föreningens styrelse. Vid ansökningen skola fogas förteckning över medlemmarna med angivande av deras kön, ålder och yrken samt uppgift angående av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.

7§. Sjukkassas stadgar skola utöver vad för understödsförening finnes stadgat angiva: 1) vilket område kassans verksamhet skall omfatta; 2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 30 § icke skola avsättas till fond eller skola från fonden avskiljas; 5) huru i händelse av kassans upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras. Distriktssjukkassas stadgar skola därjämte angiva grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å sammanträde med kassan.

8§. Sjukkassas firma skall innehålla ordet »sjukkassa». Distriktssjukkassas firma skall innehålla ordet »distriktssjukkassa». Annan sjukkassas än distriktssjukkassa firma må ej innehålla ordet »distrikt» i omedelbart samband med ordet »sjukkassa».

10 Om medlemskap. 9 §• I sjukkassas stadgar må icke föreskrivas, att kassans medlemsantal ej får överstiga visst tal. 10 §. I sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av moderskapshjälp. 11 §• Sjukkassas verksamhetsområde skall, där kassan ej uteslutande eller huvudsakligen är avsedd för anställda vid visst eller vissa företag, vara begränsat till sådant lokalt område, att ledningen av kassans verksamhet må kunna utövas omedelbart av kassans styrelse. Sjukkassa, till vilken anslutningen ej är begränsad till vissa anställda på sätt i första stycket sägs, må ej till medlemmar antaga personer, som ej äro bosatta inom kassans verksamhetsområde, därvid den, som saknar fast bostad, skall anses vara bosatt å sin mantalsskrivningsort. Vad nu stadgats gäller ej beträffande den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga boningsplatser. 12 §. Rätt till inträde i sjukkassa må icke tillkomma den, vilken lider av sjukdom eller är behäftad med lyte eller åkomma, som medför eller kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning, och ej heller 'den, som icke fyllt femton år eller, där ej fråga är om inträde i distriktssjukkassa genom kollektiv anslutning från annan sjukkassa på sätt i 13 § sägs, den som överskridit femtio års ålder. Vad nu stadgats äge dock ej tillämpning i fråga om den, som i samband med flyttning från en sjukkassas verksamhetsområde utträder eller uteslutes ur kassan och söker inträde i kassa å sin nya bosättningsort (överflyttning).. 13 §. Rätt till inträde i di strikts sjukkassa skall med de inskränkningar som i 11, 12 och 16 §§ stadgas tillkomma medlem av sjukkassa, vilken såsom villkor för medlemskap stadgar medlemskap i distriktssjukkassa (kollektivt ansluten sjukkassa), så ock annan person, som ej överskridit fyrtio års ålder (individuellt ansluten medlem). Beträffande individuell anslutning från personer tillhörande den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga boningsplatser, äger dock distriktssjukkassa uppställa särskilda betingelser för inträde. 14 §• I rätten att utträda ur sjukkassa må ej begränsning vara föreskriven i kassans stadgar.

11 15 §. Sjukkassas stadgar må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund, att han överskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats, eller att lian redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp eller moderska.pshjälp. Ändock att sjukkassa såsom villkor för inträde uppställer personliga betingelser i annat hänseende än som i 11 § sägs, må ej heller i stadgarna finnas upptagen bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken tillhört kassan fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år, på grund därav att han ej längre uppfyller sådana betingelser. Annan sjukkassa än distriktssjukkassa må dock i sina stadgar såsom grund för uteslutning upptaga att medlem upphört att vara medlem i distriktssjukkassa, till vilken sjukkassan är ansluten. Har omständighet, som berättigar kassa att utesluta medlem, inträffat, skall det åligga kassans styrelse, där kassan vill utöva rätten till uteslutning, att i rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid dock skälig tid må medgivas medlemmen för vidtagande av rättelse. Beslut om uteslutning må ej medföra inskränkning i rätten till sjukhjälp vid sjukdomsfall, som inträffat före det underrättelse om beslutet som nu sagts kommit eller bort komma medlemmen tillhanda. IG §. På en gång må icke någon för erhållande av understöd under samma tid och i samma form vara medlem av mer än en sjukkassa. Har distriktssjukkassa på sätt i 19 § andra stycket sägs erhållit medgivande att i stället för där föreskriven sjukhjälp utgiva understöd i penningar, skall dock ej den omständigheten, att medlem tillförsäkrats sådant understöd, utgöra hinder för honom att för beredande av sjukpenning under samma tid vara medlem av annan sjukkassa. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en sjukkassa, skall han äga kvarstå allenast i den kassa, i vilken han först inträtt, och skall förty uteslutas ur kassa, däri han senare vunnit inträde. Har medlemmen genom att lämna oriktig uppgift beträffande sin tillhörighet till annan sjukkassa vunnit inträde i den senare kassan, skall han ock vara pliktig att på an fordran till denna återbetala understöd, som från kassan till honom utgivits för lid. varunder han obehörigen tillhört densamma. 17 §. Rätt till andel i sjukkassas tillgångar vid avgång ur kassan må ej tillkomma medlem i vidare mån än att i stadgarna må kunna föreskrivas, att vid medlems överflyttning till annan sjukkassa visst belopp skall för hans räkning till denna utbetalas. 18 §. Det skall åligga medlem, som avflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma område ombyter boningsort eller återflyttar till ort inom

12 nämnda område, att om den nya boningsorten ofördröjligen göra skriftlig anmälan, vid äventyr att varda förlustig rätt till understöd från kassan för den tid, som förflyter, intill dess sådan anmälan skett. Om understöd. 19 §. Sjukhjälp, som meddelas av annan sjukkassa än distriktssjukkassa skall omfatta visst belopp i penningar för varje dag (sjukpenning), vilket belopp för tid, då sjukdom medför förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, ej må understiga en krona. ^ Sjukhjälp, som meddelas av distriktssjukkassa, skall minst omfatta ersättning med två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, kostnaden i förekommande fall för läkares resa häri inräknad, uppgått eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, med två tredjedelar av sistnämnda belopp eller ock vård å sjukhus. Tillsynsmyndigheten må dock, där hinder för beredande av sjukhjälp som nu sagts åt samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar kan anses föreligga, medgiva, att i stället därför annat understöd skäligen motsvarande densamma må utgå åt sådana medlemmar. Distriktssjukkassa skall därjämte åt medlem av kollektivt ansluten sjukkassa så ock åt individuellt ansluten medlem, som önskar tillförsäkra sig sådant understöd, bereda sjukpenning, som för annan sjukkassa finnes stadgad. Den, som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård eller sjukhusvård, må för beredande allenast av sjukpenning vara medlem i distriktssjukkassa. Sjukkassa skall äga som villkor för sjukpennings utbetalande föreskriva, att om det enligt läkares intyg för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstidens förkortande är av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, den sjuke skall underkasta sig sådan vård, som kan av kassan beredas, så ock att den sjuke skall underkasta sig vård och föreskrift av läkare. Ä r ej den sjuke tillförsäkrad ersättning för vård som nu sagts, skall kassan ändock vara pliktig bekosta vården, men äger förbehålla sig rätt att, där vård å sjukvårdsanstalt beredes, minska sjukpenningen med belopp motsvarande kassans kostnader för vården. Har den sjuke familj eller andra, som för sitt uppehälle äro av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen på detta sätt avdragas. 20 §.

Sjukpenning må icke utgivas åt annan än den, som för erhållande av sådant understöd är medlem av kassan. 21 §. Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till läkarvård eller vård å sjukhus, skall meddelas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver dylik vård.

13 Sjukpenning skall, där ej annorlunda i denna förordning stadgas, utgivas vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Sjukpenning må ej utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig och ej heller i anledning av ålderdomssvaghet eller av sådan sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en fjärdedel. 22 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inberäknad, och ej heller för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart att hinder mött för anmälans verkställande. I vidare mån än som nu sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt. I annan sjukkassa än distriktssjukkassa skall sjukhjälpstiden utgöra ett hundra dagar för ett sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter det sjukpenning sist utgivits av kassan eller från distriktssjukkassa, till vilken kassan är ansluten, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. I distriktssjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad, än att där sjukpenning från distriktssjukkassan eller från annan sjukkassa samt distriktssjukkassan på grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått två år, vidare sjukpenning ej utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter det sjukpenning sist utgivits av kassan, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. 23 §.

Distriktssjukkassal skall åt kvinnlig medlem vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp. Sådant understöd må dock meddelas allenast åt kvinna, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar. Moderskapshjälpen skall minst omfatta antingen visst belopp i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad eller, där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd, utgörande en krona eller ock vård å förlossningshem samt utgå under minst tjuguen dagar. Moderskapshjälp må ej utgivas för längre tid än femtiosex dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden, och ej heller för tid, då barnaföderskan icke avhåller sig från förvärvsarbete eller för tid, då hon är berättigad till sjukhjälp från kassan. 24 §.

I sjukkassa skall tillfälle finnas att tillförsäkra sig sjukpenning till ett belopp av en krona. Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre.

II 25 §. Medlem av sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffat under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från lägre till högre sjukpenning skall under enahanda förutsättning sjukpenning vid sjukdom, som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå med det lägre beloppet. Vad sålunda stadgats gälle dock icke, där sjukdomen orsakats av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan, eller i fråga om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan. Väntetid må ej vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar och ej tillämpas vid överflyttning. 26 §.

I sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, i anledning av vilket den sjuke jämlikt lag eller annan författning eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill skall vara på visst sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp under den i 22 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Har sjukdom förorsakats av olycksfall, därför den sjuke är berättigad erhålla ersättning jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, eller är den sjuke berättigad att av allmänna medel erhålla sjukhjälp eller annan ersättning. må sjukhjälp utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig- från kassan överstiger den sjukhjälp eller den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad, samt där understöd som nu sagts ej omfattar sjukvård eller ersättning därför, med den ersättning i sådant hänseende den sjuke tillförsäkrat sig i kassan. Vad sålunda stadgats gäller ock i tillämpliga delar i fråga om moderskapshjälp. Om avgifter. 27 §.

Sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av kostnaderna för sin verksamhet. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster må antagas förslå till täckande av kassans löpande utgifter samt till bildande av en sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdomsrisk eller oek betingas av stadgandet i 28 §.

15 Uttaxering å medlemmarna må beslutas allenast i den händelse kassans inkomster finnas otillräckliga för de ändamål, vartill de skola användas. 28 §.

Utgår till sjukkassa bidrag från staten eller från kommun, eller liar arbetsgivare eller annan till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller av kassan meddelat understöds storlek, skall för medlemmar, för vilka av staten eller kommun beviljat bidrag eller viss del därav enligt fastställda bestämmelser icke må beräknas, eller vilka enligt vid gåva eller utfästelse knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara, vad å envar av de senare belöper av bidraget eller av förmånen av gåvan eller utfästelsen. 29 §. Sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar jämte de särskilda föreskrifter, som tillsyningsmyndigheten därutöver meddelar. 30 §.

Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av kassans inkomster ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond (sjukhjälpsfond), vars kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av dess löpande utgifter. Motsvarar sjukhjälpsfonden en och en halv gånger beloppet av do, till kassan i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta avgifterna eller det högre belopp, som i stadgarna må vara angivet, må tillsynsmyndigheten på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tillsvidare upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stadgarna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nämnda belopp, må ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål. Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas: 1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank; 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 5 ) - i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industri2—26331S

16 fastighet eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller med tillsynsmyndighetens medgivande inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket; 6) i sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade obligationer och andra värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de vid 1)—5) nämnda; eller 7) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas. Om statsbidrag. 31 §. Statsbidrag utgår till erkänd sjukkassa, som för samtliga medlemmar utom sådana, för vilka på grund, som av tillsynsmyndigheten prövas giltig, sådan anslutning ej kan vinnas, är ansluten till distriktssjukkassa, samt till erkänd distriktssjukkassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp. Statsbidraget beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan, dock att där synnerliga skäl därtill visas, förskott å statsbidrag må utbetalas under loppet av det år, för vilket detsamma beräknas. 32 §.

Statsbidrag må ej beräknas för medlem, som ej ägt rätt till antingen sjukpenning om minst en krona under den i 22 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid eller ock sjukvård i minst den omfattning som i 19 § andra stycket sägs, eller som under någon del av den tid statsbidraget avser ägt uppbära högre sjukpenning än sex kronor. Ej heller må statsbidrag beräknas för medlem, bosatt utanför kassans verksamhetsområde å ort, där verksamhet bedrives av annan sjukkassa, i vidare mån än att statsbidrag utgår i förhållande till sjukhjälp för sjukdomsfall, vilket inträffat före kassans erkännande eller därefter före avflyttning från verksamhetsområdet. Vad i detta stycke stadgats äge dock ej tillämpning beträffande sjukkassa, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd för anställda vid visst eller vissa företag, eller beträffande medlem, som vid tiden för kassans erkännande varit bosatt utanför dess verksamhetsområde och uppnått trettionio års ålder. 33 §. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar utgår a) till annan sjukkassa än distriktssjukkassa med två kronor för varje medlem; dock att för medlem som jämlikt 44 § tillhör mer än en sjukkassa bidraget skall utgå med allenast en krona;

17 b) till distriktssjukkassa med en krona för varje medlem, som tillika är medlem av kollektivt ansluten sjukkassa; två kronor för individuellt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt tre kronor för annan individuellt ansluten medlem; dock att för sådan medlem, som jämlikt 44 § tillhör jämväl annan sjukkassa, bidraget utgår med allenast två kronor. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december. Har kassan ej varit erkänd hela det år bidraget avser, utgår bidraget i förhållande till det antal hela kalendermånader kassan under samma år varit erkänd, och skall, därest erkännandet under året återkallats, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden före den varunder återkallandet skett. 34 §.

För varje dag sjukkassa, under den tid densamma varit erkänd, utgivit sjukpenning eller moderskapspenning om minst en krona eller bekostat vård å sjukhus eller förlossningsanstalt, utgår statsbidrag med 50 öre; dock för dag, då sjukpenning eller moderskapspenning utgått jämväl från annan sjukkassa, allenast med 25 öre. Statsbidrag som nu sagts må dock ej beräknas för dag, då medlem uppburit sjukpenning eller moderskapspenning, nedsatt på sätt i 26 § andra och tredje styckena sägs. Statsbidrag i förhållande till utgiven sjukpenning må ej heller beräknas för sjukpenning, som utgivits för sjukhjälpstid överstigande den i 22 § sista stycket angivna. 35 §. För understöd, som av distnktssjukkassa under den tid densamma varit erkänd meddelats i form av ersättning för medlems utgifter för läkarvård, som i 19 § andra stycket sägs, så ock för annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder med högst två tredjedelar av dessa utgifter, utgår statsbidrag med hälften av vad kassan i sådant hänseende utgivit. Tillsynsmyndigheten äger, där sådant finnes skäligt, medgiva att statsbidrag må utgå för sjukvård, som av kassa bekostats med ntörre andel än två tredjedelar, därvid statsbidraget skall utgå med en tredjedel av kassans utgifter. Statsbidrag som nu sagts må utgå högst med ett belopp motsvarande tre kronor för varje medlem, som ägt rätt till understöd av angivet slag. Meddelar kassa i den omfattning som ovan sägs ersättning för utgifter för sådan vård jämväl åt medlems barn under femton års ålder, utgår statsbidrag med enahanda andel till kassans utgifter i sådant hänseende, och må statsbidraget i så fall motsvara ett belopp av fyra kronor för varje dylik medlem. Har tillsynsmyndigheten på sätt i 19 § sägs medgivit distriktssjukkassa att i stället för där angiven ersättning för läkarvård och vård å sjukhus meddela, annan

18 sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äge tillsynsmyndigheten bestämma, om och till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp må utgå, dock att sådant statsbidrag ej må motsvara mer än en krona 50 öre för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december. Har kassa ej varit erkänd under hela det år statsbidraget avser, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu sagts må högst utgå, vad i 33 § för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning. 36 §.

Meddelar distriktssjuJckassa vid barnsbörd ersättning för barnmorskehjälp enligt av vederbörande barnmorskestyrelse fastställd taxa, utgår statsbidrag med hälften av vad kassan under tid, då densamma varit erkänd, i sådant hänseende utgivit. Om tillsyn å sjukkassor så ock om återkallande av erkännande. 37 §. -

Hos tillsynsmyndigheten skall föras en förteckning över erkända sjukkassor och distriktssjukkassor, vilken skall innehålla hänvisning till inskrivningar rörande sjukkassan i understödsföreningsregistret, uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress, villkoren för rätt till inträde i kassan samt, där visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, blivit av tillsynsmyndigheten bestämt, uppgift om nämnda tal. 38 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att ej mindre i fråga om för vinnande av erkännande erforderliga åtgärder än även beträffande det lämpliga inrättandet av sjukkassas verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar. Tillsynsmyndigheten äger förordna en revisor, att med de av sjukkassa utsedda revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sjukkassans räkenskaper. Sålunda förordnad revisor äge av kassan uppbära arvode till belopp, som enligt av Konungen fastställda grunder bestämmes av tillsynsmyndigheten. 39 §. Har medlemsantalet i sjukkassa, vilken vunnit erkännande utan att något tal, varunder dess medlemsantal ej må nedgå, blivit bestämt, nedgått under etthundra eller har medlemsantalet i sjukkassa, för vilken sådant tal blivit bestämt, nedgått under det bestämda talet, åligger det styrelsen att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

L9 I anledning av anmälan, som avser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten att, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara sjukkassan medgivet att med mindre medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet som erkänd sjukkassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsynsmyndigheten tilllika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå utan att erkännandet återkallas. Därest medlemsantalet sedermera nedgår under det bestämda talet, skall anmälan därom av styrelsen ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten. Har medgivande som i förra stycket sägs ej lämnats och uppnås ej medlemsantalet etthundra åter inom tre månader, eller har medlemsantalet nedgått under det minsta tal, som bestämts av tillsynsmyndigheten och uppnås ej detta tal åter inom tre månader, skall erkännandet återkallas. 40 §.

Vidtager sjukkassa sådan ändring i sina stadgar, att dess verksamhet i vidare mån än som vid tiden för erkännandets meddelande var fallet kommer att avse ändamål, som kan anses helt eller till huvudsaklig del uppfyllt genom någon redan erkänd sjukkassa, må erkännandet återkallas. 41 §. Mnner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot kassans verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Har sådan anvisning meddelats och finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må erkännandet återkallas. Plar anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats sjukkassa och finnes kassan icka tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, återkalla erkännandet. Återkallande av erkännande må ej ske utan att kassan lämnats tillfälle att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning. 42 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen om understödsföreningar finnes stadgat. 43 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjukkassenämnd, bestående av beträffande sjukkasseväsendet sakkunniga personer, vilken nämnd äger att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myndighet i sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

20 Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. 44 §.

Understödsförening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, äger, därest den i övrigt uppfyller betingelserna i denna förordning, utan hinder av bestämmelsen i 5 § första stycket vinna erkännande som sjukkassa enligt denna förordning, där ansökan om sådant erkännande ingives före den 1 januari 1930. Vid ansökan om erkännande som distriktssjukkassa skall dock vad i nämnda lagrum sägs äga tillämpning jämväl å sådan förening. Icke heller utgöra de omständigheterna, att bestämmelsen i 16 § ej äger tilllämpning å medlem, som vid tiden för utfärdande av ovannämnda lag var medlem av föreningen, eller att sådan förening på grund av utfästelser meddelade före ansökans ingivande enligt lag är pliktig utgiva begravningshjälp eller sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs, hinder för att föreningen må vinna erkännande som sjukkassa. Är förening som nu sagts pliktig utgiva begravningshjälp, åligge det föreningen att vid ansökan om erkännande foga försäkringsteknisk utredning rörande föreningens förpliktelser i sådant hänseende. Utredningen skall vara upprättad av person, vilken innehar behörighet att utöva befattning som aktuarie vid livförsäkringsbolag eller av tillsynsmyndigheten förklarats behörig att upprätta utredningen. Föreningen äger att anlita tillsynsmyndigheten för utredningens upprättande och skall i sådant fall ersätta kostnaden därför med belopp, som bestämmes av nämnda myndighet. I utredningen skall såsom skuld upptagas en fond (premiereserven), motsvarande skillnaden mellan kapitalvärdet av föreningens förbindelser på grund av löpande begravningshjälpsutfästelser och kapitalvärdet av de nettoavgifter, medlemmarna må hava att erlägga för nämnda utfästelser, dock med avdrag för belopp, för vilket utfästelserna återförsäkrats hos svenskt försäkringsbolag eller återförsäkringskassa. Kan ej föreningen redovisa tillgångar motsvarande premiereserven, äge tillsynsmyndigheten, därest erkännande såsom sjukkassa meddelas, förelägga kassan att inom viss tid hava täckt bristen, vid äventyr att erkännandet återkallas. Tillsynsmyndigheten äge ock, så ofta den finner sådant nödigt, förelägga kassan att avgiva dylik utredning samt, där brist föreligger, meddela föreläggande som ovan sagts. Tillgångar motsvarande premiereserven skola redovisas på sätt i 30 § andra stycket sägs. 45 §. Har förening, som registrerats enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, ej sitt verksamhetsområde begränsat på sätt i 11 § av denna förordning sägs, må föreningen utan hinder av bestämmelsen i nämnda § vinna erkännande som sjuk-

21 kassa. För sådan kassa, som benämnes rikssjukkassa, skola gälla följande betämmelser: 1. Rikssjukkassas firma skall innehålla ordet »rikssjukkassa». 2. Rikssjukkassa skall, där densamma ej är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för personer tillhörande visst yrke, vara uppdelad i lokalavdelningar, vilka skola angivas i kassans stadgar med uppgift tillika om deras verksamhetsområden. Lokalavdelning skall bestå av minst tjugufem inom dess verksamhetsområde bosatta medlemmar och hava verksamhetsområdet begränsat på sätt i 11 § sägs. Rikssjukkassa må ej till medlemmar antaga personer, som ej äro bosatta inom någon lokalavdelnings verksamhetsområde. 3. Rikssjukkassa, uppdelad på sätt här ovan sägs, må i sina stadgar upptaga bestämmelser om olikhet mellan särskilda lokalavdelningars medlemmar såväl i fråga om understöds beskaffenhet och storlek som i fråga om avgifternas storlek ävensom om skyldighet för medlem att vid flyttning från en lokalavdelnings verksamhetsområde till en annan lokalavdelnings verksamhetsområde vara underkastad de förändringar, som må påkallas av sådana olikheter. Innehålla rikssjukkassas stadgar bestämmelser av nu angiven beskaffenhet, skall däri tillika finnas föreskrivet, till vilken lokalavdelning medlemmar, vilka vid tiden för ikraftträdandet av dessa bestämmelser ej äro bosatta inom någon lokalavdelnings verksamhetsområde, i nu ifrågavarande hänseenden skola räknas. 4. I den vid ansökan om erkännande fogade förteckningen över medlemmarna skall rikssjukkassa uppgiva, vilken lokalavdelning medlemmarna tillhöra. Nedgår antalet medlemmar i lokalavdelning under tjugufem, åligger det rikssjukkassans styrelse att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmj^ndigheten. Uppnås ej nämnda tal åter inom tre månader, äger tillsynsmyndigheten på sätt i 41 § sägs anvisa kassan att vidtaga sådan ändring i sina stadgar, att nya medlemmar ej må antagas inom lokalavdelningens verksamhetsområde. 5. Den i 32 § stadgade inskränkning i rätten till statsbidrag för medlem, bosatt utom sjukkassas verksamhetsområde, skall ifråga om rikssjukkassa avse medlem, som ej är bosatt inom någon av kassans lokalavdelningars verksamhetsområden. 6. I den i 37 § föreskrivna förteckning skall anteckning göras om rikssjukkassas lokalavdelningar och deras verksamhetsområden samt postadresser. 46 §. Förening, som registrerats enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och som sedan tid före utfärdandet av denna förordning åt sina medlemmar bereder sjukpenning under sjukhjälpstid som för distriktssjukkassa är stadgad, må utan hinder av stadgandet i 22 § andra stycket vinna erkännande som sjukkassa. Lag samma vare beträffande förening, som registrerats enligt nämnda lag och som åt medlemmar, för vilka anslutning till distriktssjukkassa för beredande av sjukpenning på grund, som av tillsynsmyndigheten prövas giltig, ej kan vinnas, bereder sjukpenning under tid som i förra stycket sägs. Sjukkassa som

22 vunnit erkännande enligt bestämmelsen i detta stycke, vare skyldig att efter anvisning av tillsynsmyndigheten överlåta sin verksamhet beträffande beredande av sjukpenning för sjukhjälpstid, överstigande den i 22 § andra stycket föreskrivna, å distriktssjukkassa, vid äventyr att erkännandet eljest återkallas. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla även då anslutning till distriktssjukkassa för beredande av moderskapshjälp ej kan vinnas. Straffbestämmelser. 47 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om erkännande eller om statsbidrag mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Lag samma vare, där försäkringsteknisk utredning, som jämlikt 44 § ingivits till tillsynsmyndigheten, är oriktig, beträffande den, som mot bättre vetande upprättat utredningen eller med vetskap om dess oriktighet ingivit densamma. Försummas anmälan, som är föreskriven i 39 § eller i 45 § 4 mom., straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor. 48 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 39 § eller i 45 § 4 mom., skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928 och skola samtidigt kungörelserna den 11 oktober 1920 (nr 689) angående statsbidrag åt sjukkassor och den 30 juni 1913 (nr 136) angående statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, upphöra att gälla. Statsbidrag enligt nämnda kungörelser må dock utgå åt registrerad sjukkassa och registrerad fortsättningskassa, vara lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor äger tillämpning, till och med året efter det, under vilket lagen upphörde att äga tillämpning å kassan. Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning å sådan kassa, må densamma tilldelas statsbidrag enligt ovannämnda kungörelser beräknat efter tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden före den, lagen upphörde att äga tillämpning å kassan.

MOTIV.

Inledning. Den 19 februari 1925 avgav statens besparingskommitté betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Sedan yttranden över detta betänkande avgivits av vissa myndigheter och korporationer samt däri berörda frågor underkastats ytterligare behandling inom socialdepartementet, framlades vid innevarande års riksdag bl. a. förslag till omorganisation av det frivilliga, statsunderstödda sjukkasseväsendet, innefattade i två Kungl. Maj:ts propositioner n:ris 113 och 117. 1 Beträffande den nu befintliga sjukkasserörelsens organisation och verksamhet ävensom de reformsträvanden, som lågo till grund för förslaget, samt förslagets innebörd hänvisas till dessa propositioner, särskilt nr 117 sid. 2—31 samt Bil. A och C. Här må allenast erinras, att beträffande rörelsens organisation avsåg förslaget genomförandet av ett enhetskassesystem d. v. s. att å varje ort inom riket statsunderstödd sjukförsäkring skulle få bedrivas allenast av en sjukkassa. Därjämte innehöll förslaget bestämmelser av materiell natur rörande den> statsunderstödda sjukförsäkringens beskaffenhet, avseende att öka dess sociala värde, samt slutligen regler om statsbidragets storlek, innebärande en betydlig ökning av hittills utgående bidrag. Förslaget vann ej riksdagens bifall. I stället hemställde riksdagen i skri- Direktiven velse den 5 juni 1926, nr 348, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, f°r de saki vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde ^rbåT ske enligt riktlinjer, som angivits i andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 3. I detta utlåtande, som sålunda ligger till grund för de sakkunnigas uppdrag, anföres bland annat: »De fördelar man avsett vinna med enhetskassesystemet skulle vara, dels att man därigenom erhölle kassor tillräckligt stora att kunna meddela de föreslagna störro prestationerna, dels att man därmed undveke en skadlig konkurrens exempelvis genom underhud i fråga om avgifter m. m., en konkurren,s varigenom verksamheten skulle kunna i olika hänseenden försvagas, dels att enhetskassorna skulle vara bättre lämpade såsom organ för annan socialförsäkring, samt dels att de i en framtid skulle kunna bliva bärare av en obligatorisk sjukförsäkring. Det vill emellertid synas utskottet som om dessa önskemål i huvudsak skulle kunna vinnas utan en så starkt ingripande omgestaltning av den bestående sjukkasserörelsen, som i propositionen föreslagits, vilket måste anses vara ett synnerligen viktigt önskemål då det gäller att i fortsättningen bygga på denna frivilliga sjukhjälpsverksamhet. För att under alla förhållanden förbereda en utveckling till ökad enhetlighet av sjukhjälpsverksamheten synas i första rummet åtgärder böra vidtagas mot att splittringen ytterligare ökas genom tillkomsten av nya sjukkasseorganisationer, där sådana redan finnas. För detta ändamål torde sjukkasse1

Vid hänvisningar i det följande betecknas dessa propositioner allenast med sina nummer.

lagens villkor för registrering av sjukkassa böra ändras därhän, att allenast sjukkassa med lokalt begränsat verksamhetsområde — i allmänhet anslutande sig till kommungränserna — finge registreras, samt att registrering skulle kunna vägras ny kassa, vars sociala uppgift kunde anses fylld av redan befintlig sådan. För att de nu existerande rikssjukkassorna ej genom bildande av nya lokalavdelningar skulle motverka detta syfte, synas bestämmelser be- 1 hövliga, varigenom även dessa kassors lokalavdelningars verksamhetsområden bestämdes samt tillsynsmyndigheten erhölle rätt att förhindra bildande av nya ] sådana avdelningar inom område, där förut sjukkasseverksamhet bedrives. Enligt vad utskottet inhämtat grundas det i propositionen föreslagna enhetskassesystemet på en tänkt indelning av riket i sjukkasseområden, i huvudsak baserad på det nuvarande sjukkasseväsendet. Vid tillämpningen av i det föregående föreslagna bestämmelser bör tillsynsmyndigheten givetvis tillse att denna indelning i möjligaste grad upprätthålles och i erforderlig mån kompletteras. Bestämmelser av antytt innehåll skulle i regel förhindra splittring av sjukkasserörelsen inom alla sjukkasseområden, där ej redan flera sjukkassor äro verksamma. Men även där nu flera organisationer arbeta synes det möjligt att vinna ökad koncentration utan tvångssammanslagning av dessa. Såsom i propositionen framhållits är det allenast en ringa del av befintliga sjukkassor, som lämna sjukhjälp i den omfattning propositionen förutsätter såsom villkor för statsbidrag. Möjligt borde då vara att låta sjukkassorna i sin nuvarande organisation lämna -—• i stort sett — samma prestationer som förut och överlämna tillgodoseendet av de ökade prestationskraven — helt eller delvis — åt nya lokalt begränsade organisationer, grundade på anslutning av de befintliga kassorna. En fullständig nyhet för det svenska sjukkasseväsendet skulle dylika sammanslutningar ej bliva. Redan nu finnas på flera platser s. k. centralförsamlingar, bildade av sjukkassor inom visst område med uppgift att tillvarataga kassornas gemensamma intressen och i allmänhet verka för sjukförsäkringens främjande. Jämväl för olika sjukkassor gemensamma fortsättningskassor fylla understundom samma uppgift. Utskottet har tänkt sig en anknytning till och legalisering av denna organisationsform. Där två eller flera sjukkassor vore verksamma inom samma sjukkasseområde, skulle såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag gälla, att de skulle ingå i en dylik sammanslutning. En betydelsefull uppgift för denna organisation — utom de mera allmänna för sjukförsäkringens främjande som redan omhänderhavas av centralförsamlingarna — synes vara meddelande av sjukvårdsförsäkring. I propositionen har framhållits, i vilken ringa omfattning denna sjukhjälpsform upptagits av de svenska sjukkassorna och önskvärdheten av en förändring härutinnan. Skulle en särskild organisation för meddelande av denna sjukhjälpsform komma till stånd, synes det utskottet böra övervägas, huruvida sjukvården •— åtminstone i viss omfattning — skulle kunna göras till en obligatorisk prestation för den statsunderstödda sjukförsäkringen. I dylikt fall bör på grund av svårigheterna, att på vissa orter anordna denna sjukhjälpsform tillsynsmyndigheten äga medge undantag från skyldighet därutinnan. Vidare skulle denna organisation kunna efter tillsynsmyndighetens anvisningar utöva en viss kontroll över de anslutna kassorna och i övrigt tillhandagå tillsynsmjmdigheten. En sammanslutning av nu angiven art bör för att fylla sitt syftemål — enhetlighet inom sjukförsäkringen — tydligen äga så vidsträckta uppgifter som möjligt. Utskottet har därför även tänkt sig att dess verksamhet skulle kunna omfatta jämväl utgivande av kontant sjukhjälp i viss omfattning. En av besparingskommittén verkställd utredning rörande sjukhjälpstiden i de svenska

sjukkassorna visar att denna — inklusive i förekommande fall sjukhjälpstiden från fortsättningskassa — år 1921 utgjort för 40.6 % av alla sjukhjälpsförsäkrade 90—91 dagar per år och för 43.4 % 92—180 dagar per år. Efter vad utskottet inhämtat torde man kunna påstå, att omkring två tredjedelar av samtliga sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade sjukhjälp under högst 100 dagar per år. Enligt propositionen skulle någon annan begränsning i sjukhjälpstiden än till tre år för samma sjukdom ej få göras. Även utskottet finner önskvärt, att en reform av den svenska sjukkasserörelsen inriktas på att åvägabringa en väsentlig förlängning av nuvarande sjukhjälpstid. Det synes därvid lämpligt att de föreslagna lokala sammanslutningarna utöver förut angivna uppgifter övertoge sjukförsäkringen i övrigt under den del av sjukhjälpstiden som överskjuter 90 eller 100 dagar för år. Härigenom komme organisationen att fylla jämväl den uppgift, som fortsättningskassorna för närvarande utöva, nämligen att bereda sjukhjälp 'åt medlemmar av andra sjukkassor och uteslutande eller huvudsakligen för tid, för vilken dessa medlemmar på grund av redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade att för inträffad sjukdom bekomma dylikt understöd från de särskilda kassorna'. Sammanslutningen skulle i så fall få karaktären av en verklig sjukkassa, med exempelvis benämningen distriktssjukkassa. Möjligen skulle sådan kassa kunna få en blandad karaktär på så sätt att den finge mottaga direkt anslutna medlemmar och åt dessa meddela understöd under hela sjukhjälpstiden.- Härigenom skulle bl. a. möjliggöras att sjukkassor som redan infört tillräckligt lång sjukhjälpstid skulle kunna bibehålla denna och därjämte fungera som distriktskassor för övriga sjukkassor. Organisationer av den föreslagna beskaffenheten skola tydligen oavsett omfattningen av deras uppgifter registreras. Då blott en sådan organisation skulle kunna bildas inom varje distrikt, bör densamma tydligen i princip vara öppen. Utskottet anser sig ej behöva ingå närmare på frågan om distriktssjukkassornas organisation. Lämpligt synes vara att — såsom redan nu vanligen är fallet inom centralförsamlingar och fortsättningskassor — beslutanderätten utövas av en församling av ombud från de anslutna kassorna. Utskottet anser sig kunna förvänta att, därest organisationer av nu angiven beskaffenhet komma till stånd detta skall leda till ett förtroendefullt samarbete mellan de anslutna kassorna samt efter hand medföra ett ökat samgående. Den föreslagna anordningen skulle sålunda förmedla en smidigare övergång till ett enhetskassesystem, där ändock kassor med mera speciella uppgifter kunna fortsätta sin verksamhet. I varje fall torde man genom en dylik ^ anordning hava gått fram mot de mål propositionen på annan väg velat uppnå. En sammanslutning av nu skisserade typ bör nämligen lika väl som en lokal enhetskassa kunna bliva organ för olycksfalls- och pensionsförsäkringen. Och skulle i en framtid införande av en obligatorisk sjukförsäkring, baserad på lokala, öppna sjukkassor, befinnas önskvärt och möjligt, funnes i dessa sammanslutningar organ, lämpliga att bliva bärare av försäkringen. Med den av utskottet föreslagna anordningen synes jämväl en annan fördel för sjukkasserörelsen kunna ernås. Det har visat sig, att man från kommunalt håll i fråga om sjukförsäkringen främst intresserat sig för en lång sjukhjälpstid, varigenom försäkringen ansetts kunna nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader. E n organisation — uteslutande eller huvudsakligen — inriktad på att ombesörja sjukvård och att bringa hjälp vid långvariga sjukdomsfall skulle sannolikt äga större möjlighet än andra att erhålla kommunala bidrag till sin verksamhet. Den föregående framställningen giver vid handen, att en dylik nyorganisation komme att kräva ändringar i såväl lagen om sjukkassor som i villkoren för åtnjutande av statsbidrag. Även i andra hänseenden torde nya bestämmelser behöva utarbetas. Särskild uppmärksamhet kräver därvid frågan om den föreslagna organisationens försäkringsmässiga soliditet. Det i propositionen

28 föreslagna utjämningsförfarandet torde även behöva underkastas viss omarbetning. Erforderliga lagändringar komma alltså att bliva ganska omfattande. Det torde också vara nödvändigt att över så ingripande ändringsförslag höra sakkunniga myndigheter, främst socialstyrelsen, ävensom olika sjukkasseorganisationer. _ Utskottet anser sig därför ej kunna förelägga riksdagen ett utarbetat organisationsförslag utan anser utskottet att förslag, anslutande sig så långt det kan befinnas lämpligt till ovanangivna principer böra genom Kungl. Majrts försorg utarbetas och såvitt möjligt föreläggas 1927 års riksdag. Utskottet håller före att en övergång till den av utskottet förordade organisationen skulle kunna försiggå på kortare tid än en övergång till den av Kungl. Maj:t föreslagna, mer ingripande förändringen i kassornas verksamhetsformer. Även med det av utskottet föreslagna förfaringssättet torde, trots att avgörandet uppskjutes, övergången kunna vara slutförd till den 1 januari 1930. I samband med den ifrågasatta överarbetningen av sjukkasselagen torde hänsyn böra tagas till de önskemål socialstyrelsen uttalat rörande en mera allmän omarbetning av nämnda lag. P å grund av det resultat, vartill utskottet sålunda kommit beträffande sjukförsäkringens organisation, har utskottet ansett sig icke böra ingå på närmare prövning av frågan om de bidragsberättigande prestationerna och statsbidragets storlek. Uppenbart är dock, att en omorganisation i enlighet med av utskottet ifrågasatta grunder ej kan genomföras utan en ökning av statsanslaget till sjukkasseväsendets främjande.» De riktlinjer, som sålunda uppdragits för de sakkunnigas utredningsarbete, avse alltså huvudsakligen sjukkasserörelsens organisation och ej den materiella beskaffenheten av den sociala sjukförsäkringen. Emellertid råder, såsom torde^ framgå av historiken i prop, nr 117, tämligen stor enighet beträffande önskemålen för en reform i detta hänseende. Dessa kunna sammanfattas i fyra huvudpunkter: utvidgning av kassornas sjukvårdande 2)restationer, förlängning av sjukhjätystiden, moderskajjshjälp åt alla kvinnliga sjukkassemedlemmar samt en rationell avgränsning mot andra socialförsäkrings grenar. I förstnämnda hänseende har ju ock riksdagen uttalat sig för att sjukvårdande verksamhet borde i princip bli obligatorisk för den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Till de angivna önskemålen ha även de .sakkunniga kunnat giva sin anslutning, och deras förslag, i vad avser försäkringens prestationer, syftar till desammas tillgodoseende. Vad slutligen angår statsbidragsfrågan, är det såsom ock i utskottsutlåtandet framhållits uppenbart, att en frivillig försäkring ej kan belastas med i högre grad ökade prestationer utan att samtidigt statsbidraget ökas. I annat fall kunde man befara, att anslutningen på grund av de ökade avgifterna komme att nedgå. De i regeringsförslaget upptagna bidragen ha i stort sett synts de sakkunniga lämpligt avvägda och kunna fördenskull med allenast vissa jämkningar förordas. Vid nu angivna förhållanden har det .synts de sakkunniga opåkallat att giva en allmän motivering för förslagets huvudprinciper. I vilken mån och på vilket sätt det funnits möjligt och lämpligt att tillgodose de av riksdagen och i övngt uttalade önskemålen angives vid de särskilda bestämmelserna. Ej heller ha de sakkunniga under utredningsarbetets gång ansett sig böra ingå på från olika håll uttalade önskemål, som stå i mera bestämd strid mot riksdagsdirektiven. Sålunda ha de sakkunniga ej ansett sig kunna upptaga ett från rikssjukkassornas centralorganisation framställt förslag, att de i riksdagsdirektiven förordade samorganisationernas verksamhet skulle väsentligt inskränkas och att anslutningen till desamma skulle vara frivillig. Ej heller ha de sakkunniga ingått på ett av styrelsen för Svenska folkets sjukkassa framfört förslag, att samorganisationernas verksamhetsområden skulle sammanfalla med

29 landstingsområdena eller på ett av Skånes sjukkassors centralförening uttalat önskemål, att statsbidrag måtte utgå till allenast en sjukkassa inom varje verksamhetsområde. Innan de sakkunniga ingå på detaljbestämmelserna må dock en redogörelse givas för bestämmelsernas legislativa anordning. Redan den i regeringsförslaget till 1926 års riksdag upptagna organisations- Formen fö n planen för det frivilliga sjukkasseväsendet kan anses innefatta ett koncessions^T9^ system. Detta avsåg väl ej rätten att överhuvud meddela sjukförsäkring vid genom.' sidan av den affärsmässiga försäkringsverksamheten. I sådant hänseende förande skulle fortfarande gälla friheten att efter — i stort sett — samma regler som ditintills bilda föreningar för meddelande av sjukhjälp. Men rätten att för denna försäkringsverksamhet erhålla statsbidrag skulle göras beroende, ej blott av att dessa föreningar beträffande sin organisation och sina prestationer uppfyllde de villkor, man ansett sig kunna ställa på en tillfredsställande social sjukförsäkring, utan även av ett av tillsynsmyndigheten meddelat antagande till statsunderstödd sjukkassa. Genom detta koncessionssystem avsågs att vinna en såsom önskvärd ansedd koncentration av den statsunderstödda sjukkasserörelsen. n Riksdagen, som delade uppfattningen, att en koncentration av sjukkasserörelsen vore önskvärd, ansåg emellertid förslaget innebära ett allt för starkt^ingripande mot de redan befintliga sjukkassorna. Därest dessa allenast i fråga om organisation och prestationer uppfyllde villkoren för åtnjutande av statsbidrag, borde de, utan att något urval bland dem gjordes, fortfarande tilldelas sådant. För framtiden däremot borde nya sjukkassor ej få registreras, såvida deras sociala uppgift kunde anses fylld av en redan befintlig kassa. I förhållande till regeringsförslaget kan detta anses innebära å ena sidan en skärpning: koncessionen skulle avse ej blott, såsom i regeringens proposition föreslagits, rätten till statsunderstöd utan även bildandet överhuvudtaget av sjukkassor med erkänd rättsförmåga; men å andra sidan en lindring: redan registrerade sjukkassor skulle ej vara underkastade koncessionssystemet. Vid övervägande av spörsmålet om koncessionssystemets lämpliga anordnande ha de sakkunniga funnit, att ett förbud mot bildande av sjukförsäkringsorgan vid sidan av den allmänna lagen om försäkringsrörelse, utan att dessa funnes socialt sett behövliga, möjligen skulle vara onödigt strängt. Det ka,n nämligen tänkas och har även hänt, att vissa medborgargrupper, vilkas sjukförsäkring ej kan anses utgöra ett samhällsbehov i egentlig < mening, vilja ordna densamma i den mera enkla formen av en sjukkassa. De sakkunniga hava därför tänkt sig en organisationsform, som skulle tillfredsställa detta intresse och ändå i realiteten motsvara riksdagens avsikter. Före redogörelsen och motiveringen för förslaget i denna del må i korthet erinras om hittills gällande villkor för bildande av föreningar för inbördes understöd vid sjukdom. Vår första lag om sjukkassor — av den 30 oktober 1891 — innehöll såsom villkor för registrering och därmed följande rättskapacitet — förutom fordran på ett visst minimiantal medlemmar — väsentligen allenast bestämmelser av föreningsrättslig natur rörande stadgar, styrelse, revision o. d. Detsamma var förhållandet i ett 1905 av tillkallade sakkunniga avgivet förslag till lag om understödsföreningar, vilket förslag omfattade föreningar för såväl sjukhjälp som annan understödsverksamhet. Bestämmelserna i detta förslag voro emellertid mera detaljerade och stadgade även närmare tillsyn över föreningarnas verksamhet. Bestämmelser av materiellträttslig art för sjukkassorna infördes däremot i ganska stor utsträckning genom 1910 års lag. I sammanhang med antagandet

30 av nämnda lag ökades statsbidraget till sjukkassorna i avsevärd grad, och under förarbetena till lagstiftningen sattes nu ifrågavarande bestämmelser i samband med detta ökade statsbidrag (Se härom prop. n:r 113 sid. 19). Dessa bestämmelser, som avse såväl medlemmarnas rättsställning till kassan som storleken av försäkringsprestationer och avgifter, kunna således anses som kassorna ålagda skyldigheter, vilka ej motsvaras av några dem i lagen tillerkända rättigheter _ utan av de bestämmelser om statsbidrag, som föranledas av riksdagens beviljande av anslag för dylikt ändamål. 1912 års lag om understödsföreningar, vilken avser föreningar, som meddela annat till personförsäkring hänförligt understöd än sjukhjälp, står i nu förevarande hänseende på samma ståndpunkt som 1905 års förslag. Dock finnas även vissa materiella bestämmelser, bl. a. om medlems rättsställning gentemot föreningen. _ Reformsträvandena beträffande den sociala sjukförsäkringen hava gått i riktning bl. a. mot ökande av de prestationer, som föreskrivas i 1910 års lag. Då förslag i sådant hänseende förelades 1926 års riksdag, hade dessa ökade krav satts i direkt samband med statsbidragsbestämmelserna på sådant sätt, att sjukkassa visserligen skulle få registreras på samma villkor som förut men allenast erhålla statsbidrag, därest den meddelade de föreslagna större försäkringsförmånerna. Att man ej — såsom av socialstyrelsen i yttrande över de förberedande utkasten förordades — fullt utdrog konsekvensen av denna ståndpunkt och helt upphävde de materiellträttsliga bestämmelserna som registreringsvillkor, motiverades huvudsakligen med risken för den statsunderstödda sjukkasserörelsen av konkurrens från de icke statsunderstödda sjukkassornas sida; därest dessa ej vore underkastade några som helst tvingande bestämmelser i fråga om understödens storlek och beskaffenhet, skulle de genom lägre avgifter kunna locka medlemmar från de statsunderstödda (prop. n:r 113 sid. 20—21). Det principiellt _ riktiga är otvivelaktigt en uppdelning, så att mot olika rättigheter svara olika skyldigheter. Villkoren för registrering d. v. s. för rätten att med lagligt^ bindande verkan meddela sjukförsäkring böra vara, att sammanslutningen i sina stadgar, som utgöra försäkringsavtalet, tydligt angiver medlemmarnas rättigheter och skyldigheter, äger tillräcklig organisatorisk stadga samt är underkastad offentlig tillsyn över att stadgarna efterlevas. Att härutinnan ställa strängare krav på föreningar för meddelande av sjukhjälp än på pensionskassor eller livförsäkringsföreningar kan ej vara erforderligt. Vilken hjälp medborgare i allmänhet anse sig behöva vid sjukdom, och huru de sinsemellan vilja fördela kostnaderna därför, är uppenbarligen en sak som ej vidkommer det allmänna. Förutsatt dock att hjälpverksamheten utövas på sätt, som kan anses tillfredsställa det allmänna rättsmedvetandet. Men då fråga blir om sjukhjälpsverksamhet, som skall åtnjuta ekonomiskt stöd av det allmänna, kräves ovillkorligen att densamma motsvarar behovet inom de befolkningslager, för vilka en social sjukförsäkring är påkallad, att prestationerna vid sjukdom äro sådana att de lämna medel till såväl livsuppehälle som till hälsans återställande, samt att försäkringen vilar på finansiellt betryggande grunder. Ej blott teoretiska skäl tala emellertid för att olika kvalifikationer uppställas för rätten att överhuvudtaget meddela sjukförsäkring och för rätten till statsbidrag för dylik försäkring. Såsom redan nämnts ha sjukkassor bildats även inom befolkningslager, för vilka en social försäkring icke kan anses såsom i egentlig mening påkallad. Såsom exempel på dylika sjukkassebildnmgar kunna anföras Svenska läkames sjukkassa, Marinbefälets sjukkassa m. fl. Det ligger i sakens natur, att sjukförsäkringen i sådana kassor ej med nödvändighet behöver ordnas efter precis samma grunder som i de sjukkassor.

31 vilka avse att fylla ett verkligt samhällsbehov. Emellertid ha förstnämnda kassor för att kunna vinna registrering och därmed en rättsligt tryggad ställning måst inrätta sig även efter sjnkkasselagens materiellträttsliga bestämmelser. Redan med nuvarande lagstiftning har detta mött vissa svårigheter. Och skulle de materiellträttsliga bestämmelserna ytterligare skärpas i den grad, som nu torde bliva nödvändigt, komme svårigheterna ytterligare att ökas. Ett konsekvent genomfört koncessionssystem skulle förresten rent av omöjliggöra bildandet av sådana kassor. Ty något egentligt socialt behov kunna de näppeligen anses fylla, då medlemmarnas sjukförsäkring lika väl kan tillgodoses av den affärsmässiga försäkringsverksamheten. Men å andra sidan synes intet förnuftigt skäl föreligga att förbjuda ifrågavarande medborgargrupper att, om de så finna, lämpligt, ordna sin sjukförsäkring i de enklare — och väl även i allmänhet billigare •— former, som understödsföreningslagen stadgar, och ej heller att förmena dem draga fördel av den tillsyn och rådgivande verksamhet, som tillsynsmyndigheten utövar gentemot dylika föreningar. Ett medgivande att meddela sjukförsäkring enligt understödsföreningslagen skulle medföra även en annan fördel. För sjukkassor föreligger f. n. registreringstvång allenast om de meddela högre begravningshjälp än 300 kronor och därjämte bestå av mer än 100 medlemmar. Vid sidan av den registrerade sjukkasseverksamheten har också utvecklat sig en oregistrerad sådan av en sannolikt icke obetydlig omfattning. Denna senare verksamhet är helt undandragen statlig kontroll och arbetar ofta efter synnerligen otillfredsställande metoder. Genom låga avgifter verka dessa kassor lockande och draga till sig inånga medlemmar. Då sjukdomsfall inträffa, visar det sig emellertid ofta, att kassan på grund av otillräckliga tillgångar icke förmår fullgöra sina förpliktelser. Visserligen äro en sådan kassas ställföreträdare personligen ansvariga för dess förbindelser, men det möter ofta stora svårigheter att utkräva denna ansvarighet eller ens att få reda på vilken eller vilka som företräda kassan. Exempel på ren svindel saknas ej och hava stundom relaterats i dagspressen. Även i de fall, där den oregistrerade sjukkasserörelsen ej företer sådana missförhållanden, kan densamma vålla de registrerade sjukkassorna svårt avbräck. En oregistrerad sjukkassa kan hava samma — eller mycket liknande — namn som en registrerad, varav kan följa förväxlingar och därmed sammanhängande svårigheter. < Enligt understödsföreningslagen föreligger ett vida längre gående registreringstvång. Genom en innevarande år genomförd lagändring har detsamma utsträckts att omfatta alla pensionskassor med minst 5 och andra föreningar med minst 50 inedlemmar. _ På grund av att registreringsskyldighet på sätt ovan anförts icke föreligger i fråga om sammanslutningar, som avse meddelandet av sjukhjälp, öppnar emellertid lagstiftningen en utväg för de understödsföreningar, som av en eller annan anledning önska undandraga sig registrering, att göra detta. De behöva ju för detta ändamål endast i stadgarna utfästa en om än så obetydlig sjukhjälp. Härigenom erhålla de nämligen karaktären av sjukkassor och äro därigenom undantagna från understödsföreningslagen, förutsatt dock att de icke samtidigt meddela högre begravningshjälp än 300 kronor eller meddela annat, under understödsföreningslagen uppenbarligen fallande understöd. Sammanhanget mellan sjukkasselagens materiellträttsliga bestämmelser och nu berörda skiljaktighet mellan sjukkassor och understödsföreningar är påtagligt. Så länge för rätten till registrering huvudsakligen gälla bestämmelser av mera formell natur, kunna betänkligheter ej möta att göra densamma även till en plikt. Men sådana betänkligheter inställa sig då jämte de formella betingelserna för registrering även stadgas sådana rörande verksamhetens rent materiella beskaffenhet. Och skulle ett koncessionssystem för all sjukkasseverk3—263318

-J i

samhet införas, skulle detta innebära ett förbud mot att utan offentligt tillstånd bilda föreningar för sjukhjälp. Ett sådant förbud må väl anses lämpligt för en affärsmässig försäkringsverksamhet men knappast för ett — kanske huvudsakligen på ömsesidigt förtroende baserat —• avtal om inbördes bistånd vid sjukdom. Kunna däremot vid sidan av de koncessionerade socialförsäkringskassorna bildas understödsföreningar för sjukhjälp, kommer understödsföreningslagens bestämmelser om registrering att gälla för dem. Det kan visserligen invändas, att den kontroll man vinner genom en registrering enligt nämnda lag ej är av så synnerligen stor betydelse. Tillsynsmyndigheten äger varken fordra, att prestationerna skola vara rationellt avvägda eller att finansieringen av verksamheten är ändamålsenlig. Men man erhåller åtminstone kännedom om alla befintliga sjukhjälpsorganisationer, beskaffenheten av deras verksamhet och de ansvariga styrelseledamöterna. Vidare kan det förhindras, att någon sådan organisation antager en annans namn och därigenom vållar denna avbräck. Mot en anordning av nu antytt slag talar visserligen risken för den konkurrens, de koncessionerade sjukkassorna kunna utsättas för från de under friare former arbetande kassornas sida. De sakkunniga kunna dock ej finna denna risk vara av avgörande betydelse. Meningen är att koncessionen skulle avse ej blott rätten att åtnjuta statsbidrag utan även rätten att i firman hava namnet sjukkassa. Härigenom skulle utåt tydligt markeras den särställning de koncessionerade kassorna intaga; de som vilja tillförsäkra sig sjukhjälp veta omedelbart, att en sådan kassa står under särskild statlig kontroll och åtnjuter statsbidrag, vadan densamma kan erbjuda de största garantierna för en god sjukförsäkring. Vidare komma med de statsbidrag som ifrågasättas dessa sjukkassor att kunna erbjuda en i förhållande till de lämnade förmånerna så billig sjukförsäkring, att de för varje något så när omdömesgill person måste vara att föredraga. Härtill kommer, att risken för en dylik konkurrens med de koncessionerade sjukkassorna ju skulle bliva vida större, om cle sjukkassor, som icke bliva statsunderstödda, kunna driva denna konkurrens såsom oregistrerade och därmed fritagas från all rättslig reglering och offentlig kontroll. Redan själva den publicitet, som följer med en offentlig registrering är, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ägnad att verka hindrande och hämmande i fråga om understödsverksamhet av mera tvivelaktig karaktär eller mindre bärkraftig natur. Organisationen av den icke affärsmässiga sjukförsäkringen hava de sakkunniga sålunda tänkt sig på följande sätt. Sjukförsäkring på allenast i stadgarna fastställda villkor får meddelas av registrerad understödsförening. Rätten att begagna namnet sjukkassa och att för försäkringen åtnjuta statsbidrag tillkommer dels redan nu registrerad sjukkassa, vilken beträffande organisation och prestationer fyller de för en statsunderstödd sjukförsäkring såsom erforderliga ansedda villkoren, dels ock nya sjukkassor, vilka vid särskild prövning finnas vara ur social synpunkt behövliga och fylla nämnda villkor. Nu registrerade sjukkassor, vilka ej vilja underkasta sig angivna villkor — vilka ju komma att innebära en skärpning i för dem f. n. gällande bestämmelser — äga fortsätta sin verksamhet enligt understödsföreningslagens regler. Härigenom skulle även undvikas det stötande i åtgärden, att för sjukhjälpsorganisationer, vilka redan genom registreringen vunnit _ rättskapacitet, borttaga densamma, med mindre de högst avsevärt omlade sin verksamhet. Nu berörda båda typer av sjukförsäkringsorgan komma att hava den ur civilrättslig synpunkt viktigaste egenskapen, rätten att med lagligt bindande verkan, meddela försäkring, gemensam. Följaktligen böra de även hava gemensamma mot nämnda rätt svarande förpliktelser beträffande organisation, registrering och kontroll eller praktiskt taget hela understödsföreningslagens innehåll. Un-

33 der sådana omständigheter synes det ur lagteknisk synpunkt vara mest tillfredsställande att dessa bestämmelser äro gemensamma för båda typerna. Samtliga sjukförsäkringsorgan böra sålunda vara registrerade efter understödsföreningslagen och underkastade dess bestämmelser. De bland dessa organ, som vilja åtnjuta statsunderstöd, få efter erhållen registrering söka koncession. Då de särskilda koncessionsvillkoren för sjukkassor i huvudsak motsvaras av rätten till statsbidrag, kunna de knappast anses vara av civillags karaktär. Det är emellertid uppenbart att kassornas skyldigheter enligt desamma böra vara av bindande karaktär ej allenast mot staten såsom anslagsbeviljande utan även mot medlemmarna. Denna bindande karaktär erhålla de genom att intagas i kassornas stadgar. Förutsättningen för koncession blir sålunda, att kassorna i sina stadgar upptaga bestämmelser i överensstämmelse med koncessionsvillkoren. De kunna visserligen i enlighet med understödsföreningslagens regler ändra sina stadgar Men sker detta i strid mot de fastställda koncessionsvillkoren återkallas koncessionen. Sedan koncession meddelats, bliva kassorna vidare underkastade en skärpt kontroll. Vilja de ej underkasta sig densamma, eller finnas de eljest olämpliga som socialförsäkringsorgan, kan jämväl koncessionen återkallas Men registreringen gäller fortfarande, så länge understödsföreningslagens bestämmelser efterlevas, och den förening, för vilken koncessionen återkallas, förlorar sålunda icke heller sin rättsförmåga. Genom en sådan anordning skulle bestämmelserna av föreningsrättslig natur bortfalla ur den för sjukkassor speciella lagstiftningen och där ersättas med de tor understödsföreningar gällande. Dessa äro i stort sett lika med såväl sjukkasselagens som annan svensk föreningsrätts regler i sådant hänseende En redogörelse ma emellertid här lämnas för de ändringar för sjukkassornas del som detta ersättande skulle medföra. Härvid upptagas naturligtvis ej de skiljaktigheter, vilka enbart innefatta skärpningar för sjukkassornas del i förhållande tf 11understödsföreningarna, vilka skärpningar i den mån de äro lämpliga bora inga i koncessionsvillkoren. Det finnes emellertid ett registreringsvillkor, särskilt för sjukkassor och ej for andra understödsföreningar, vilket möjligen skulle kunna anses såsom något ±or sjukl orsakringen speciellt, oberoende av dess rätt till statsbidrag Detta är minimiantalet medlemmar. En sjukkassa må ej registreras med mindre än 100 — eller etter särskild dispens 25 — medlemmar, och nedgår medlemsantalet härunder, skall kassan träda i likvidation. Annan understödsförening åter må registreras med allenast 5 medlemmar, och först då detta medlemsantal underskriden, inträder enligt lagen likvidationsskyldighet. Det är tydligt, att för en torsak tin gsmassig utjämning av sjukdomsrisken ett visst medlemsantal är ertorderJigt. Men detta är ej något för sjukförsäkringen egenartat, detsamma galler lör all iorsäkrmgsverksamhet och följaktligen även för alla understödsföreningar. Det medlemsantal, som kan anses såsom i varje fall erforderligt eller åtminstone lämpligt, är i hög grad beroende icke blott på verksamhetens natur utan även pa det sätt, varpå verksamheten är ordnad. En sjukkassa med ringa medlemsantal kan skydda sig mot oberäkneliga risker genom att stadga exempelvis, att sjukhjälpen för medlem ej får överstiga visst belopp, att sjuknjalp endast utbetalas i den mån dess tillgångar medgiva o. s. v. Sådana inskränkningar i understödsrätten få givetvis ej komma ifråga för de koncessionerade sjukkassornas del. Men medgiver man vid sidan av dessa sjukförsäkringsorgan med frihet att själva fullständigt bestämma sina försäkringsvillkor tinnes ej något hinder för dem att avpassa verksamheten efter ett ganska lågt medlemsantal. Något skäl att för understödsföreningar, som meddela sjuknjalp, utsatta ett särskilt medlemsantal såsom registreringsvillkor synes följaktligen ^ej föreligga. Allenast för erhållande av koncession som sjukkassa bor ett sådant villkor uppställas.

34 SkiljaktigUnderstödsförenings stadgar skola bl. a. innehålla föremålet för föreningens heter mellan verksamhet (UL 8 § 2) 1 samt, därest föreningen skall avsätta fond, grunderna sjukkasse- f ö r f on abildningen (UL 8 § 9). För sjukkassa gives i dessa hänseenden i sjukunderltöds- kasselagen tvingande bestämmelser: föremålet för dess verksamhet skall vara förenings- meddelande av sjukhjälp och eventuellt begravningshjälp och till fond skall avtalens för- sättas allt överskott, som kassan ej får tillstånd att använda för annat ändaeningsrätts- m y Bestämmelser av angivet innehåll böra enligt vad ovan sagts finnas i meUer. stadgarna hos den koncessionssökande kassan. Vidare skall understödsförenings stadgar angiva »påföljden av försummelse att till föreningen erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp» (8 § 8). Motsvarande bestämmelse finnes ej i lagen om sjukkassor men dess lämplighet även för sådana kassor är påtaglig. Sjukkassas styrelse skall bestå av minst tre ledamöter (SL 27 §) under det att understödsförenings styrelse kan bestå av allenast en ledamot (UL 15 §). Något behov av att för sjukkassa kräva denna större styrelse kan ej anses föreligga. Styrelseledamot i sjukkassa skall vara i riket bosatt svensk medborgare (SL 28 §)j för understödsförening äger Konungen medgiva undantag från denna regel (UL 16 §). Något behov av en sådan undantagsmöjlighet även för sjukkassornas del lärer väl ej föreligga, men att medgiva densamma kan ej väcka några betänkligheter. Sjukkassas styrelse eller firmatecknare äga ej utan sammanträdes bemyndigande föryttra kassans fasta egendom (SL 39 §). För understödsförening gäller samma inskränkning beträffande tagande av inteckning i egendomen (UL 26 §). Denna ytterligare inskränkning, som kan anses såsom en nödvändig konsekvens av den förstnämnda, bör tydligen gälla även för sjukkassa. Revisor för sjukkassa må ej utses, för längre tid än två år (SL 45 §), för understödsförening är maximitiden fyra år (UL 32 §). Några betänkligheter mot att även i detta hänseende införa likformighet synas ej böra möta. I fråga om föreningssammanträde äro understödsföreningslagens bestämmelser något utförligare än sjukkasselagens. Förstnämnda lag medger (UL 35 §) vissa undantag från regeln att å sammanträde allenast må förekomma i kallelsen till sammanträdet angivna ärenden, vilka undantag ej återfinnas i sjukkasselagen. Angår ärendet ej stadgeändring eller likvidation, må de närvarande med tre fjärdedelars majoritet besluta upptaga detsamma till behandling; har ärendet vederbörligen delgivits medlemmarna ehuru ej i samband med kallelsen må det likaledes upptagas till behandling. Samma paragraf i understödsföreningslagen innehåller därjämte utöver motsvarande paragraf i sjukkasselagen (48 §) regeln, att där för giltigheten av beslut erfordras att det fattas å två på varandra följande sammanträden, kallelse till det senare sammanträdet ej må ske innan det första hållits. Understödsföreningslagen stadgar vidare (37 §) att ordinarie årssammanträde skall hållas före den 1 augusti. För sjukkassor finnes ej någon dylik bestämmelse, men hålla de i regel av praktiska skäl — önskvärdheten att snarast möjligt kunna rekvirera och utfå statsbidrag — årssammanträde avse' värt tidigare. För understödsförening må därjämte Konungen medge att sammanträde hålles allenast vart annat eller vart tredje år (UL 37 §). Slutligen gives för dylik förening (UL 38 §) bestämmelse om utlysande av stämma med bolag, å vilket föreningens rörelse överlåtits. Utom sistnämnda bestämmelse, vilken knappast torde komma att tillämpas beträffande sjukkassa — varom mera i det följande —, äro tydligen samtliga dessa regler av beskaffenhet att likformighet mellan sjukkassor och andra understödsföreningar kan anses önskvärd. . Beträffande villkoren för stadgeändringar hänvisas till specialmotivermgen. Beträffande likvidation och konkurs äro först att märka några smärre skiljaktigheter mellan sjukkasselagen och understödsföreningslagen, där en över1

UL = lagen 29/6 1912 om understödsföreningar, SL = lagen */* 1910 om sjukkassor.

35 gång från den förras till den senares bestämmelser ej torde kräva närmare motivering. Hit höra den för understödsförening (UL 54 §) men ej för sjukkassa (SL 67 §) medgivna möjligheten att med Konungens tillstånd hava annan än här i riket bosatt svensk medborgare till likvidator, den för understödsförening (UL 55 §) givna bestämmelsen om hur likvidationsbeslutet skall styrkas vid registrering därav (jfr SL 68 §) samt den för sjukkassa (SL 70 §) givna — i sakens natur liggande — regeln att vid likvidation egendomen i erforderlig mån skall förvandlas i penningar, vilken regel saknar motsvarighet i understödsföreningslagen. Den viktigaste skillnaden mellan de båda lagarna är emellertid den för understödsföreningar (UL 50, 61 §§) givna bestämmelsen att i händelse av likvidation tillsynsmyndigheten skall utse god man, som skall söka åvägabringa överlåtelse av föreningens rörelse å annan förening eller försäkringsbolag. Först sedan det visat sig, att sådan överlåtelse ej kommer till stånd, få tillgångarna fördelas. För sjukkassa åter gäller, att i dess stadgar skall finnas bestämmelse, hur med tillgångarna skall förfaras vid upplösning, och dessa bestämmelser skola tillämpas vid likvidation. Även om regier sådana som understödsföreningslagens ej skulle få så stor praktisk betydelse för sjukkassorna, kan det ej förnekas, att de äro i princip riktiga och att, därest sådan överlåtelse verkligen skulle kunna åstadkommas, detta torde få anses innebära det bästa tillgodoseendet av medlemmarnas rätt. Då överlåtelsen sker under tillsynsmyndighetens medverkan, kan det förutsättas, att önskemålet beträffande sjukkasserörelsens koncentration därigenom skulle befrämjas och att för koncessionerad kassas del överlåtelsen komme att ske till en kassa, som redan hade eller kunde väntas erhålla koncession. Slutligen må erinras om understödsföreningslagens speciella bestämmelser för pensionskassor. Vid likvidation av sådan kassa må under likvidationstiden, i den mån tillgångar därför finnas tillgängliga, pensionsbelopp, som förfallit till betalning efter likvidationens början, i motsats till annat understöd liksom ock till sjukhjälp utbetalas om pensionsfallet inträffat dessförinnan (UL 60 §) och efter likvidationens slut skall, om stadgarna ej föreskriva annat, tillgångarna i första hand användas till att inköpa livräntor till pensionstagare, för vilka pensionsfallet inträffat före likvidationens början (UL 61 § ) . Liknande regler skulle möjligen anses böra tillämpas jämväl för sjukkassor beträffande sjukdomsfall, som inträffat före likvidationens början. Så är emellertid ej f. n. fallet. Visserligen torde med den utsträckta sjukhjälpstid, som nu anses böra införas skäl tala för en ändring härutinnan. men med den ringa fondbildningen inom don svenska sjukkasserörelsen torde bestämmelserna bli utan nämnvärd praktisk betydelse, och cle sakkunniga hava därför ej ansett sig böra föreslå några sådana. Beträffande det för understödsföreningar stadgade överlåtelseförfarandet utan samband med likvidation (UL 68 §) och dess tillämplighet å sjukkassor hänvisas till specialmotiveringen. I fråga om meddelande av registrering innehåller sjukkasselagen (83 §) vissa villkor för meddelandet, som ej återfinnas i motsvarande stadgande i understödsföreningslagen (72 §). Hit hör det förut berörda villkoret om tillräckligt medlemsantal samt därjämte, att stadgarnas bestämmelser om medelförvaltningen skola vara betryggande. Även i sistnämnda fall är det tydligen allenast för koncessionerade sjukkassor befogat att upprätthålla en skillnad mot andra understödsföreningar. Beträffande anteckningar i registret föreskriver sjukkasselagen (SL 84 §) att två omständigheter utöver vad för understödsförening (UL 73 §) finnes stadgat skola antecknas i registret, nämligen om rätten till uttaxering och om sättet för kallelse till sjukkassesammanträde. Med den ringa betydelse ifrågavarande register faktiskt har för vinnande av upplysningar om en registrerad organisation, kan det knappast anses lämpligt att

36 för sjukkassornas del upprätthålla dessa särbestämmelser. Vidare gäller för sjukkassorna strängare kontrollbestämmelser än för understödsföreningar. Utom kontrollen över att medlemsantalet är tillräckligt — sammanhängande med förut Berörda bestämmelser —• har tillsynsmyndigheten rätt att för dessa kassor utse revisor (SL 91 §, sådan denna lyder enligt lagen den 9 oktober 1923, nr 365), samt att tillse ej blott att kassan följer lag och stadgar utan även att dess verksamhet utövas på ändamålsenligt sätt (SL 93 §), bestämmelser vilka sakna motsvarighet i understödsföreningslagen. Att dessa bestämmelser böra gälla allenast för koncessionerade sjukkassor torde vara uppenbart. Slutligen må nämnas att enligt båda lagarna (UL 85 §, SL 96 §) skall finnas en nämnd, understödsföreningsnämnden och sjukkassenämnden, för samråd med tillsynsmyndigheten. Efter den nya anordningen kommer sjukkassenämnden tydligen att representera allenast den sociala, koncessionerade sjukkasserörelsen under det att andra föreningar för sjukhjälp, i den mån detta kan finnas erforderligt, bliva representerade i understödsföreningsnämnden. Om bestämmelserna angående frihet från utmätning talas i specialmotiveringen. Straffbestämmelserna äro i tillämpliga delar lika i båda lagarna. Allenast förekomma i understödsföreningslagen stadgande om ansvar för medvetet oriktig uppgift i handling som ingives till tillsynsmyndigheten (UL 94 § 2) och om att forum för åtal beträffande underlåtna eller oriktiga uppgifter till tillsynsmyndigheten skall vara den ort, där föreningens styrelse har sitt säte (UL 97 §), bestämmelser vilka tydligen äro lämpliga jämväl för sjukkassor. T)e Kunna således sjukkasselagens föreningsrättsliga bestämmelser ersättas av watfericJW- understödsföreningslagen — med de ändringar i densamma som i det följande regierna för komma att föreslås — återstå således de materiellträttsliga bestämmelser om den stats- sjukkassornas verksamhet, vilka utgöra villkor för koncession som statsunderunderstödda stödda sjukkassor och reglerna för meddelande av denna koncession samt för sjiikförsäk- ^ e n särskilda tillsynen å dessa kassor. Dessa bestämmelser komma att i huvudiingen. g a ^ motsvara den nuvarande sjukkasselagens regler om sjukkassas bildande -— dock allenast vissa delar —, om medlems inträde i och avgång ur sjukkassa, om understöd, om avgifter och uttaxering samt om räkenskapers förande och fondbildning ävensom vissa av bestämmelserna om tillsyn. Men hänsyn till dessa bestämmelsers nära sammanhang med statsbidragsreglerna hava de sakkunniga sammanfört dem med dessa till en särskild författning. Såsom lagteknisk term för koncessionen hava de sakkunniga efter förebild från den danska lagstiftningens »Anerkendelse» upptagit uttrycket »erkännande», vadan författningens benämning skulle bli »Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor». Till sin form och sina verkningar kommer detta erkännande att ungefärligen sammanfalla med det i 1926 års regeringsförslag använda institutet »antagande till statsunderstödd sjukkassa». De sakkunniga Övergå efter dessa inledande anmärkningar till att paragrafvis redogöra för och motivera de olika författningsförslagen.

Lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar. Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse uteslutas sjukkassor från lagens giltighetsområde. Till understödsförening hänföres nämligen ej förening, som meddelar sjukhjälp. Enbart genom borttagande av denna begränsning ur definitionen skulle även sjukkassorna falla under lagen, då denna avser föreningar, som utöva — utom en del mera som exempel angivna verksamhetsgrenar — annan till personförsäkring hänförlig verksamhet. Då emellertid sjukkassorna, därest de inordnas under understödsföreningslagen, komma att utgöra den mest betydande gruppen av genom lagen reglerade föreningar, har det synts de sakkunniga lämpligt, att föremålet för deras verksamhet uttryckligen angives bland de anförda exemplen på understödsförenings verksamhet. Bland de i paragrafen anförda exemplen finnes bl. a. att »bereda medlem understöd vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan». Sjukdom innebär väl i allmänhet förlust eller nedsättning i arbetsförmågan, och sjukkassorna skulle sålunda falla under denna definition, därest allenast ordet »bestående» borttoges. Dock är det såsom av det följande framgår, meningen, att sjukkassorna skola lämna lakar- och annan sjukvård vid sjukdom, som kräver sådan vård, även om nedsättning i arbetsförmågan ej föreligger. Då det vidare avses, att sjukkassorna skola äga lämna sådan hjälp jämväl åt medlems anhöriga, har ordet »medlem» borttagits. Slutligen har även moderskapshjälp införts såsom en utryckligen angiven uppgift för understödsföreningar. Bland bestämningarna på understödsföreningar •—• vilka sålunda skulle bli tillämpliga jämväl å sjukkassor — förekommer även, att de ej få utöva affärsmässig försäkringsrörelse. Rörande samma uttryck i sjukkasselagen har socialstyrelsen i sitt yttrande anfört: »Det i första stycket även förekommande uttrycket 'affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse' är till sin innebörd erkänt synnerligen obestämt och har därför vid många tillfällen givit anledning till tvistigheter. Styrelsen inser väl, att mycket stora svårigheter möta, att på ett mera uttömmande eller för den praktiska tillämpningen tillfyllestgörande sätt precisera dess betydelse. Icke desto mindre kan styrelsen icke underlåta att uttala önskvärdheten av, att i samband med en omarbetning av lagen uttryckets mening måtte på ett eller annat sätt närmare fastslås, om också icke i själva lagen så åtminstone genom ett auktoritativt uttalande, beledsagande den nya lagen vid dess framförande. I den så att säga officiella kommentaren till understödsföreningslagen förekommer visserligen en närmare utläggning av begreppet affärsmässig försäkringsrörelse. Denna anknyter sig dock, enligt sakens natur, framförallt till förhållandena på understödsföreningsverksamhetens område. Önskvärt och lämpligt synes emellertid, att nyssnämnda begrepp utförligare klarlägges med särskild hänsyn tagen till förhållandena inom sjukkasseväsendet.»

38 I anledning härav vilja de sakkunniga anföra följande. I ett år 1905.framlagt förslag till lag om understödsföreningar heter det i 1 § 2 mom.: »Förening för understöd, varom i 1 mom. härovan förmäles, skall anses driva affärsmässig försäkringsrörelse, då föreningen för anskaffande av försäkringar eller för inkassering av försäkringsavgifter använder agenter, som erhålla provision, eller föreningen utfäst sig att till någon, som förskjutit garantikapital, utgiva ränta eller andel i vinst eller annan gottgörelse.» I gällande lag om understödsföreningar definieras understödsförening som en förening, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse och utan att meddela sjukhjälp bereda medlem vissa förmåner. Någon beskrivning på vad som avses med »affärsmässigt drivande» finnes i likhet med i sjukkasselagen men i motsats mot i 1905 års förslag ej i denna lag. I motiven till det sakkunnigförslag, som ligger till grund för lagen, har såsom skäl härför anförts, att teoretiskt ,sett någon fullt bestämd gräns icke kunde dragas mellan understödsverksamhet och försäkringsverksamhet. Vidare har därstädes, efter en redogörelse för nyss återgivna bestämmelse i 1905 års förslag, framhållits, att denna icke kunde anses innefatta en uttömmande definition av begreppet affärsmässig rörelse, samt ytterligare anförts: _ »Tydligt är också, att ehuru de angivna kännetecknen äro synnerligen viktiga såsom _ exempel å de omständigheter, som äro ägnade att karakterisera en försäkringsverksamhet såsom affärsmässig, även andra omständigheter kunna vara av betydelse härutinnan. Så kan t. ex. numera otvivelaktigt en affärsmässig propaganda drivas genom annonsering, utan anlitande av agenter. Å andra sidan lärer ej kunna förnekas, att en förening kan till hela sin natur vara en understödsförening, ehuru inom dess verksamhet den, som uppbär avgifterna, i form av provision erhåller någon ersättning för sitt besvär. Icke heller torde det böra förhindras, att en person, som, törhända av socialt intresse, underlättat startandet av en understödsförening genom att giva den ett lån, uppbär någon ränta å de utlånta medlen, ehuru lånevillkoren möjligen äro sådana, att berörda medel kunna falla under begreppet garantikapital. Av stor betydelse för frågan om en rörelses affärsmässighet är givetvis rörelsens omfattning. En rörelse, som i början av föreningens tillvaro varit typisk understödsverksamhet, blir ofta, allt efter det föreningen växer, mer och mer affärsmässig. Och inom försäkringsrörelsen såsom inom annan affärsverksamhet växla affärsmetoderna under tidernas lopp och därmed även kännetecknen å en affärsmässig rörelse. Vid sådant förhållande har ansetts lämpligt att i förevarande lagförslag — liksom i den nya lagen om sjukkassor — icke vidare utveckla begreppet affärsmässig försäkringsrörelse. De olägenheter, som kunde tänkas uppkomma genom lagens obestämdhet härutinnan, äro enligt sakkunnigas mening undanröjda dels genom bestämmelsen i förslagets 3 § om maximibelopp för kapitalunderstöd, dels och huvudsakligen genom det elastiska .sätt, varpå kontrollen över understödsföreningarnas verksamhet enligt 82 § är anordnad. Jämlikt sistnämnda paragraf torde kunna utövas en kontroll, som är tillräckligt stark även i fråga om en förening, vilken måhända rätteligen borde anses hava överskridit gränsen till försäkringslagens giltighetsområde. Av förevarande lags egenskap att vara ett mildrande undantag i förhållande till försäkringslagen lärer å andra sidan följa, att om en association, som enligt förevarande lag är att anse såsom en understödsförening, frivilligt underkastar sig försäkringslagens bestämmelser, den är oförhindrad att vinna koncession såsom ömsesidigt försäkringsbolag.» Till de synpunkter, vilka anförts i detta uttalande, kunna de sakkunniga ansluta sig. Någon definition å begreppet »affärsmässig försäkringsrörelse» har sålunda ej införts i lagtexten. I allmänhet torde väl en försäkringsverk-

;}9

samhet kunna anses såsom' affärsmässig, därest den avser att vid sidan av de försäkrades intressen i någon större grad tillgodose förvärvsintresset hos förlagsmän eller funktionärer. Enligt understödsföreningslagen gälla vissa särskilda bestämmelser för för- Sjukkaseningar, som bereda pension, pensionskassor. Enligt grunderna för de sakkun- somas förnigas förslag skall sjukkassornas sjukhjälpstid högst väsentligt utsträckas, och „!f[«^Lf*^ något hinder skall ej finnas för att lämna sjukpenning under obegränsad tid. pensionskassor. I dessa fall kommer understödet visserligen att stå begreppet pension ganska nära. Den allmänna regeln blir dock, att understödet efter viss tid skall upphöra att utgå, varefter rätt till sjukhjälp för annan sjukdom ånyo kan inträda. En granskning av de särskilda bestämmelserna rörande pensionskassor giver ock vid handen att alla näppeligen ens kunna tillämpas å föreningar för sjukhjälp — exempelvis 11 § tredje stycket och 61 § tredje stycket. Bestämmelserna rörande pensionskassor synas sålunda ej bliva tillämpliga å sjukkassor.

Enligt denna paragraf .skall understödsförenings firma innehålla ordet »understödsförening». Då det emellertid är avsett, att de erkända sjukkassorna skola i sin firma tydligt skilja sig från andra understödsföreningar, även sådana som meddela sjukhjälp, bör för dem denna benämning ersättas med ordet »sjukkassa». De närmare reglerna härom givas i förordningen om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor. I understödsföreningslagen medgives allenast möjligheten till denna avvikelse. Teoretiskt sett skall visserligen registrering som understödsförening eller av stadgeändring som möjliggör erkännandet föregå själva erkännandet. Men i praktiken komma dessa beslut väl att _ fattas i ett sammanhang. Tillsynsmyndigheten kan sålunda redan vid registrcringsbeslutet taga ställning till, huruvida erkännande skall meddelas och sålunda avgöra, huruvida registrering av firma innehållande ordet »sjukkassa» skall beviljas. Återkallas erkännandet, bör även medgivandet att begagna firma med ordet »sjukkassa» återkallas. Den förening, som efter sådant återkallande fortfarande begagnar denna firma, handlar i strid mot understödsföreningslagen och kan tvingas till likvidation. Naturligtvis måste emellertid föreningen erhålla erforderlig tid för att genom stadgeändring vidtaga ändringen i firman, något som torde framgå av bestämmelserna om anvisning i 82 §. 44 §.

Medlemskapet i en sjukkassa eller understödsförening innebär ett försäk- Förhållanringsavtal, varigenom föreningen åtager sig att vid i stadgarna angivna för- det mellan säkringsfall och på där angivna villkor utgiva understöd. Men det är till- understödsföreningslika ett föreningsavtal, vari ligger att försäkringsavtalet ej är för all fram- lagens och tid ovillkorligt bindande för föreningen — dennas majoritet kan besluta änd- sjukkasseringar i stadgarna, d. v. s. i försäkringsavtalet. Nödvändigheten av en så- lagens bedan möjlighet för dessa föreningar ligger i öppen dag. En dylik förenings stämmelser om stadgerisker kunna ju variera avsevärt på grund av ändringar i medlemsbeståndet, ändring. i sjukligheten eller dödligheten inom verksamhetsområdet o. s. v. Och då dessa organisationer i motsats till den affärsmässiga försäkringsverksamheten icke äga ett ursprungligt rörelsekapital utan äro för rörelsens finansiering hänvisade till medlemsavgifter — jämte i förekommande fall bidrag från staten e. d. — kunna sådana förändringar omöjliggöra fullgörandet av deras förpliktelser. Såväl sjukkasselagen som understödsföreningslagen medgiva visserligen att i stället för avgifternas storlek i stadgarna allenast angivas grun-

derna för deras beräknande. Härigenom skulle avgifterna kunna modifieras efter uppkomna förändringar i riskerna. Men för sjukkassornas del användes detta, medgivande i ytterst ringa utsträckning. En korrekt tillämpning av detsamma torde ock i allmänhet medföra oöverstigliga svårigheter för kassornas ledning. Det kan då ej anses tillfredsställande, att en minoritet eller rentav en enda medlem under sålunda ändrade förhållanden skulle kunna hävda sina egna rättigheter, vilket skulle kunna medföra föreningens likvidation. Därför få föreningarna genom ändringar i stadgarna såväl öka medlemmarnas skyldigheter som minska deras rättigheter. Ur allmän sjmpunkt måste det allenast tillses, dels att dessa ändringar utgöra ett korrekt uttryck för uppfattningen hos en verklig majoritet inom föreningen, dels ock att ej vissa medlemmars rätt kränkes, d. v. s. att ändringarna drabba alla lika. Huvudregeln om stadgeändringar, vilken utgår från förstnämnda synpunkt, är lika i sjukkasselagen (57 § tredje stycket, första punkten) och understödsföreningslagen (44 § första stycket). Beslut om stadgeändring skall, där det ej biträtts av alla medlemmar (SL) eller av alla röstberättigade ( U L ) , fattas å två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, och ä det sista biträdas av minst två tredjedelar av de röstande. Ur den andra synpunkten finnas för vissa ändringar i stadgarna särskilda kvalifikationer uppställda. Den strängaste av dem avser upptagande av ny grund för medlems uteslutning, därest densamma skall avse jämväl dem, som vid frågans avgörande äro medlemmar i föreningen. Enligt båda lagarna (SL 57 § första stycket och UL 44 § tredje stycket) kräver en sådan stadgeändring samtliga medlemmars godkännande. Socialstyrelsen har i sitt yttrande satt i fråga lämpligheten av denna bestämmelse och till stöd härför anfört önskvärdheten av ett överflyttningssystem mellan sjukkassorna å olika orter. E t t sådant system hade föreslagits i 1926 års regeringsförslag men hade på grund av nämnda bestämmelse ej ansetts kunna bliva av tvingande natur mot redan befintliga sjukkassemedlemmar. Styrelsen har framhållit att härigenom systemets effektivitet för avsevärd tid väsentligen skulle gå om intet. Såsom framdeles närmare skall utvecklas hava de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå ett tvingande överflyttningssystem av samma beskaffenhet som i 1926 års regeringsförslag. Emellertid har det ansetts önskvärt, att ett sådant genom frivillig överenskommelse kunde komma till stånd och de sakkunniga hava föreslagit lagändringar till underlättande av genomförandet därav. I ett sådant system finge tydligen ingå att medlem, som flyttade från en kassas verksamhetsområde till en annans, finge uteslutas ur den förstnämnda. Och då sjukkassorna hittills ej ägt rätt att utesluta medlem, som tillhört kassan viss tid, på grund av hans avflyttning från verksamhetsområdet, komme systemet ej att få tvingande kraft mot redan nu befintliga medlemmar. Emellertid synes bestämmelsen i fråga trots dessa praktiska olägenheter böra bibehållas. Om ock införandet av en ny uteslutningsgrund, teoretiskt sett, drabbar alla föreningsmedlemmar lika, kan den i praktiken dock få högst olika betydelse för olika medlemsgrupper. Och även om försäkringsvillkoren för medlemmarna kunna ändras genom majoritetsbeslut, torde det dock ur rättssäkerhetens synpunkt vara önskvärt att den som en gång vunnit inträde i en kassa får kvarstå därest han uppfyller de vid inträdet därför gällande villkoren. Så uttryckligt som denna rätt för närvarande är fastslagen, synes det ock möta betänkligheter att giva en lagändring retroaktiv kraft mot redan befintliga medlemmar. Och kan man ej göra det, skulle de praktiska olägenheterna väsentligen kvarstå. Beträffande vissa andra stadgeändringar innehåller understödsföreningslagen (44 § andra stycket) den bestämmelsen, att de kräva tillsynsmyndighetens

41 gillande, därvid nämnda myndighet särskilt skall tillse, att icke genom ändringen vissa medlemmar eller andra understödsberättigade otillbörligt gynnas på övriga medlemmars eller understödsberättigades bekostnad. Dessa stadgeändringar äro — frånsett upptagande av ny grund för upphörande av verksamheten, varom mera nedan — sådana som avse rätt till understöd, skyldighet att erlägga bidrag samt rätt till medel, som ej erfordras för föreningens verksamhet, vare sig under tid, då denna verksamhet ännu bedrives, eller vid dess upplösning. För de båda förstnämnda kategorierna av stadgeändringar finnes ej någon särskild kvalifikation i sjukkasselagen. Härvid är emellertid att märka, att enligt nämnda lag avgifterna få variera allenast efter kassans olika utbetalningsrisk jämte i förekommande fall olikhet beträffande arbetsgivarbidrag. En stadgeändring i strid häremot blir alltså enligt nu gällande bestämmelser ogiltig. Nyssnämnda regel synes böra upprätthållas för de erkända sjukkassornas del. Men ett eftersättande av bestämmelserna härom, vilka allenast skola ingå i förordningen om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor, skulle enligt de sakkunnigas förslag allenast medföra ett återkallande av erkännandet. Då emellertid en stadgeändring av nu antytt slag synes böra bliva även rent civilrättsligt ogiltig, därest den obehörigt gynnar vissa medlemsgrupper, blir även i dessa fall understödsföreningslagens bestämmelse lämplig för sjukkassor. Beträffande åter medlems rätt till tillgångar innehåller sjukkasselagen (57 § andra stycket) en särskild kvalifikation för stadgeändringar i inskränkande riktning. Dessa skola beslutas å två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sista biträdas av samtliga röstande. Mot denna bestämmelse har socialstyrelsen anfört, att densamma ej kan anses äga större fog för sig, samt att den kan lägga hinder i vägen för en avveckling av sjukkassas verksamhet på ett tillfredsställande sätt. Särskilt ur synpunkten, att sammanslagning av sjukkassor i regel torde kräva att den kassa, som uppgår i en annan, till den senare överlämnar sina tillgångar, samt att enstaka medlemmar ej böra få hindra sådana sammanslagningar, där de i övrigt anses önskvärda, finna även de sakkunniga på denna punkt understödsföreningslagens bestämmelser vara att föredraga. Slutligen stadgar sjukkasselagen (57 § tredje stycket, andra punkten) särskilda villkor för nedsättning av redan utfäst begravningshjälps belopp; sådan nedsättning får, om ej alla berättigade samtyckt därtill, ske allenast om tillsynsmyndigheten funnit densamma nödvändig för bevarande av kassans solvens. En medlems begravningshjälpsanspråk har nämligen ansetts skola vara från början fixerat och ej vidare få rubbas; till hela sin karaktär står denna försäkring närmare ett vanligt försäkringsavtal än sjukförsäkringen. Meningen är nu, att de erkända sjukkassorna ej vidare skola få meddela begravningshjälp. Med hänsyn till detta understöds karaktär kan emellertid någon inskränkning i skyldigheten gentemot redan begravningshjälpsförsäkrade medlemmar ej ske. Emellertid kunna understödsföreningslagens ovan refererade bestämmelser om ändring i rätten till understöd anses giva de begravningshjälpsförsäkrade samma rättsskydd. En nedsättning av begravningshjälpsutfästelserna i en förening, vars ekonomi möjliggör deras fullgörande, lär nämligen ej kunna ske utan att de yngre medlemmarna gynnas på de äldres bekostnad. Och i anledning härav torde tillsynsmyndigheten ej komma att gilla beslutet. Enligt såväl sjukkasselagen som understödsföreningslagen äga vidare föreningarna i sina stadgar upptaga särskilda strängare villkor beträffande beslut om stadgeändring. Av vad nu anförts framgår, att understödsföreningslagens bestämmelser om villkoren för stadgeändringar kunna tillämpas jämväl å sjukkassor. Emellertid ha dessa bestämmelser understundom ansetts väl stränga. Detta väl ej i

och för sig men på grund av kassornas bristande förmåga att tillämpa dem. Sjukkasserörelsen är ju hänvisad till rekrytering bland de breda lagren, och särskilt på landsbygden kan det ofta vara förenat med svårighet att få kvalificerat folk till deras ledning. Det lär också ej vara ovanligt att, då stadgeändringar anmälas för registrering hos tillsynsmyndigheten, dessa på grund av missuppfattningar, formella oegentligheter o. d. ej kunnat registreras. Tillsynsmyndigheten har då att giva erforderliga råd beträffande ändringens lämpliga^ beskaffenhet och avfattning. Men härigenom förspilles tid, särskilt för rikssjukkassorna, vilkas sammanträden äro en vidlyftig och kostsam affär. Och en för kassans verksamhet eller rentav för dess bestånd lämplig eller erforderlig stadgeändring kan sålunda ofta ej träda i kraft förrän ett par år efter det behovet därav yppats. I de till de sakkunniga avgivna yttrandena ha ock vissa lättnader påkallats. Socialstyrelsen anför sålunda: »I sjukkassestadgar förekomma ofta nog jämsides med bestämmelser av avgjort konstitutiv karaktär även stadganden, som helt och hållet avse att vara ordningsföreskrifter. Dylika föreskrifter böra måhända rätteligen icke upptagas i stadgarna. Praktiska skäl torde dock tala för att så må ske. Att beträffande ändring av sådana bestämmelser uppställa samma jämförelsevis stränga föreskrifter, som i fråga om stadgebestämmelser av förstnämnda slag, torde emellertid vara mindre nödvändigt men väl kunna vålla omak och tidsspillan. En viss uppmjukning av lagens bestämmelser i här berörda hänseenden vore måhända för den skull önskvärd.» Och sjukkasseförbundets styrelse yttrar: »Där en sjukkassa blott håller ett ordinarie kassasammanträde om året, har detta förhållande ofta varit till hinder för ett snabbt beslut till åstadkommande av en hastigt behövlig gagnerik stadgeändring. De flesta kassor kunna sålunda få vänta framemot ett helt år. innan ändringen kan definitivt beslutas. För ernåendet av ett beslut snarast möjligt bruka därför en del kassor antaga stadgeändringen på två omedelbart intill varandra (samma dag) hållna sammanträden, varav ett ordinarie, som i förevarande stadgerum föreskrives. Förfarandet ifråga, som icke hindras av lagen, blir givetvis liktydigt med att beslutet tillkommer å allenast ett sammanträde. Hittills har någon olägenhet därav icke försports, vilket närmast får tillskrivas, att beslutet ju faktiskt måste gillas av tillsynsmyndigheten för att registreras. Några större betänkligheter synas därför måhända icke behöva hysas för att förevarande stadgerum ändras därhän, att beslut, varom här är fråga, kunde få tillkomma å allenast ett kassasammanträde. Likaledes synes utan större risk sådant beslut kunna tillkomma så, att beslutet må fattas å två följande kassasammanträden, utan fordran på att något av dem behöver vara av ordinarie natur. Om det också ligger nära till hands att söka få lagen ändrad i någon av de nj^ss antydda riktningarna, vill styrelsen för sin del emellertid icke förorda en sådan lösning av frågan till åstadkommande av ett snabbare beslutsförfarande, som här avses. Enär ett dylikt krav dock ofta gör sig mer eller mindre starkt gällande, får styrelsen föreslå sådan ändring av lagen, att sjukkassas stadgar skola föreskriva minst två ordinarie sammanträden årligen, där sådant, som icke är av natur, som avses under nästföregående rubrik (det nu ordinarie årssammanträdet), ju icke behövde hållas, om intet ärende förefunnes till behandling. För att emellertid upprätthålla kravet på två sammanträden bör i lagen föreskrivas, ^att kallelse till det senare sammanträdet icke må ske, innan det första hållits. Även om stadgandet i övrigt bibehålles oförändrat, bör tydligen en dylik föreskrift om uppskov med kallelseåtgärds vidtagande rörande sista sammanträdet inflyta i §.»

43 Beträffande s.jukkasseförbundets uttalande, vilja de sakkunniga först erinra, De aakkunatt därest understödsföreningslagen göres tillämplig å sjukkassorna, det ej viniga. dare kommer att finnas någon möjlighet att å två sammanträden samma dag, eller sålunda faktiskt a ett sammanträde, besluta stadgeändring. Ett sådant förfaringssätt, som innebär ett kringgående av lagen, bör tydligen ej tillåtas. Men den av förbundet föreslagna ändringen kunna de sakkunniga .ej förorda. En bestämmelse av innehåll att två ordinarie sjukkassesammanträden skulle hållas årligen, det ena dock blott, därest särskilda ärenden att behandla förefunnes, skulle ju i realiteten innebära, att kassan finge rätt att påsätta ett extra sammanträde under året etiketten ordinarie och sålunda skillnaden mellan ordinarie och extra sammanträden utplånades. De sakkunniga vilja emellertid erinra om, att för sjukkassa, som så finner lämpligt något hinder ej möter och hålla mer än ett ordinarie sammanträde om året — se UL 8 § 13) •— för ändamål, som kunna finnas erforderliga. I den av socialstyrelsen antydda riktningen synes däremot en jämkning kunna företagas. Det är nämligen påtagligt, att sjukkassas stadgar kunna innehålla bestämmelser, vilka ej äro av den avgörande betydelse att särskilda garantier.mot förhastade ändringar däri äro erforderliga. Till bestämmelser av konstitutiv karaktär få naturligtvis räknas de, som enligt understödsföreningslagen måste finnas i en sådan förenings stadgar. Intagas i stadgarna bestämmelser i andra ämnen, får detta väl anses innebära, att föreningen betraktar dessa bestämmelser som så viktiga, att de få rubbas allenast i den för stadgeändring föreskrivna ordningen. I fråga om de erkända sjukkassorna finnes dock en ytterligare kategori av stadgebestämmelser, nämligen sådana som allenast såsom villkor för erkännande måste finnas. Dessa bestämmelser kunna ej anses nödvändiga för skapande av en rättskraftig organisation eller för fastställande av ett bindande försäkringsavtal. Ej heller kan deras tillvaro betraktas som bevis för att de av kassans medlemmar tillerkännas särskild betydelse. De äro snarast avsedda att för staten skapa en garanti för att kassans verksamhet bedrives efter linjer, som ur allmän synpunkt _ anses önskvärda. Beträffande vissa av dessa bestämmelser — se förslaget till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor 7 § — kan det under den övergångstid, som får anses förestå för sjukkasserörelsen, innan densamma blivit organiserad efter de nu uppdragna riktlinjerna, befinnas lämpligt att tid efter annan göra vissa jämkningar. Detta gäller framför allt bestämmelser om sjukkassas verksamhetsområde. Till en början torde man nämligen med hänsyn till sjuk kasserörelsens svaga utveckling inom vissa landsdelar för att erhålla bärkraftiga sjukkassor få medgiva större sjukkasseområden än vad eljest är lämpligt. Efter hand som förhållandena förbättras, böra ändringar härvidlag komma till stånd. Och det synes önskvärt, att dessa ändringar kunna ske utan allt för stor tidsutdräkt. Samma synpunkter göra sig gällande beträffande vissa andra stadgeändringar, som direkt sammanhänga med den av de sakkunniga föreslagna organisationen av den sociala sjukförsäkringen. Denna innebär ju att understödsförening för sjukhjälp skall kunna vinna erkännande som sjukkassa och det därmed följande statsbidraget på villkor, att den i sina stadgar ordnat sin understödsverksamhet på ett socialt sett tillf redsställande _ sätt. ^ Anspråken på en socialt tillfredsställande sjukkasserörelse kunna ju tid från annan växla utan att den civilrättsliga grunden därför — understödsföreningslagen •— behöver ändras. Särskilt må märkas att jämväl andra grenar av socialförsäkringen för närvarande äro föremål för statsmakternas övervägande. Det kan ju tänkas, att det därvid befinnes lämpligt att söka sjukkassornas medverkan i högre grad än i de sakkunnigas förslag förutsatts. Därjämte kunna även med oförändrade bestämmelser rörande sjukförsäkringen ändrade faktiska förhål-

44 ] anden påkalla en omläggning av en sjukkassas verksamhet för vinnande eller bibehållande av dess ställning som erkänd d. v. s. statsunderstödd. Enligt de sakkunnigas mening skall såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag gälla att sjukkassa, där så kan ske, skall vara ansluten till distriktssjukkassa. Och anslutningen tankes få formen av en stadgebestämmelse. Har en sjukkassa sålunda vunnit erkännande för verksamhet inom ett område, där ingen distriktssjukkassa finnes, och en sådan kassa sedan bildas där, måste förstnämnda kassa sålunda för att bibehålla statsbidraget vidtaga en stadgeändring. Vidare kan en distriktssjukkassa enligt de sakkunnigas förslag av tillsynsmyndigheten erhålla dispens från den i princip obligatoriska läkarvårdsförsäkringen. Men denna dispens kan naturligtvis på grund av ändring i de faktiska förhållandena återkallas — läkare öppnar exempelvis praktik å plats, där förut så ej varit förhållandet. Kassan blir då skyldig att omlägga sina prestationer och i konsekvens därmed sina avgifter. Det får visserligen förutsättas, att såväl vid lagändringar som vid andra här ovan berörda förändringar kassorna erhålla erforderlig tid att vidtaga stadgeändringar. Men å andra sidan är det önskvärt att erforderliga ändringar kunna vinnas utan allt för stor tidsutdräkt. Och som förut påpekats kan denna med nuvarande bestämmelser om stadgeändring bli ganska betydande. De sakkunniga ha därför för de erkända sjukkassorna och distriktssjukkassorna föreslagit den undantagsbestämmelsen, att stadgeändringar i nu angivna hänseenden få beslutas på allenast ett sammanträde. Så kan visserligen redan med de allmänna bestämmelserna ske, men allenast om beslutet biträdes av samtliga röstberättigade. Det synes dock mindre tilltalande, att en enda sådan skulle kunna förhindra tillkomsten av ett dylikt beslut. Det må ock anmärkas, att därest stadgeändringen är av den beskaffenhet, att tillsynsmyndighetens godkännande är erforderligt, denna kvalifikation skall gälla även i nu berörda fall. Denna undantagsbestämmelse kan möjligen anses stå i strid med förslagets grundprincip, att det tillkommer vederbörande understödsföreningar själva att avgöra, huruvida de vilja underkasta sig villkoren för erhållande av erkännande och statsbidrag eller ej. Genom bestämmelsen, kan man säga, har inom ett betydelsefullt område borttagits den av de allmänna stadgeändringsreglerna skapade garantien för att ändringen utgör ett riktigt uttryck för föreningens vilja. Det synes dock de sakkunniga som om detta vore att utdraga konsekvenserna av principen alltför långt. De erkända sjukkassorna få en i viss mån oiientlig karaktär. Och statsbidraget blir av största betydelse för deras förmåga att fullgöra sina förbindelser. Ett bortfallande därav skulle för dem ?.?V*ftdiggöra en fullständig omläggning av deras verksamhet. Under sådana förhållanden kan det ej anses betänkligt att hos majoriteten inom sjukkassan presumera en villighet att ställa sig även ändrade villkor för statsbidragets åtnjutande till efterrättelse. InskränkI sista stycket av nu förevarande paragraf föreskrives en inskränkning i ning i giltig- giltigheten av beslut om nedsättning av understöd. Ändringen äger ej tillämpslTomnelnmg..gT^moi P e n s i . o n . s t a g a r e > för vilken pensionsfallet inträffat innan beslutet sättning av ° m a n c ™ g e n slutgiltigt fattades. Bestämmelsen har motiverats med att såunderstöd. dan pensionstagares rätt måste anses så nära besläktad med vanliga tredje mans fordringar, att den skäligen icke bör kunna inskränkas genom föreningsbeslut, bamma synpunkt gör sig tydligen gällande beträffande sjukhjälp för sjukdomstall, som inträffat före besluts om nedsättning däri fattande. I sjukkasselagens 59 § sista stycket finnes ock ett motsvarande stadgande. Mot bibehållandet av detta stadgande ha emellertid socialstyrelsen och sjukkasseförbundets styrelse uttalat sig.

45 Socialstyrelsen anför: Socialstyrel»Beträffande bestämmelsen i §:s tredje stycke torde vara att anmärka, att SCD. begreppet sjukdom i här förevarande sammanhang knappast är fullt klart. Tvekan torde sålunda kunna råda, huru bestämmelsen skall tillämpas i fråga om ett sammanhängande sjukdomstillstånd, vållat av olikartade i omedelbar följd efter varandra uppträdande sjukdomar. Ovisst är ock huru rätteligen bör förfaras i det fall, då enligt sjukkassas stadgar sjukhjälp för ett och samma oavbrutet fortgående sjukdomstillstånd skall utgå i skilda perioder med mellanliggande intervall, under vilka intet sjukunderstöd lämnas: om alltså efter utgången av en vid tiden för beslutets fattande pågående sjukhjälpsperiod av angivna slag sjukhjälpen under en senare period skall utgå med samma belopp per dag, som under den föregående perioden, eller med det beslutade lägre beloppet. Även andra i tillämpningen tveksamma fall torde kunna angivas. Ett förtydligande av bestämmelsens innebörd i här berörda hänseende synes därför påkallat. Enligt styrelsens mening kan dessutom ifrågasättas, om bestämmelsen sakligt sett under alla omständigheter är berättigad och lämplig. Åtminstone under nuvarande förhållanden, särskilt i händelse den i stadgarna bestämda sjukhjälp stiden för en och samma sjukdom är lång, torde väl kunna inträffa, att sjukkassa råkar i den belägenhet, att därest en nedsättning i sjukhjälpen även för de pågående sjukdomsfallen icke kan vidtagas, kassans ekonomiska ställning därigenom äventyras. I betraktande härav håller styrelsen före, att bestämmelsen i fråga bör utgå och att i stället i 57 §, tredje stycket, göres ett tillägg av innebörd, att beslut om nedsättning av sjukhjälpens belopp icke skall äga tillämpning i fråga om sjukhjälp för sjukdom, på grund av vilken rätt till erhållande av sådant understöd redan inträtt, med mindre tillsyningsmyndigheten prövat nedsättningen nödvändig för bevarande av kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser. Analoga bestämmelser skulle då i förevarande hänseende komma att gälla beträffande sjukhjälp och begravningshjälp.» Förbundsstyrelsen yttrar: Sjukkassc»Styrelsen har velat fästa uppmärksamheten på, att detta stadgande sällan förbundet, följes av sjukkassorna. Har exempelvis inom en liten, mindre bärkraftig kassa sjukhjälpen varit så tillvida obegränsad, att den för en och samma sjukdom utgått årligen under 90 dagar, och inskränkes sedermera genom en stadgeändring sjukhjälpen för den sjukdomen till sammanlagt t. ex. 90 dagar, skulle, om stadgandet konsekvent följdes, sjukhjälp fortfarande utgå för 90 dagar om året för en före stadgeändringen i fråga inträdd sjukdom av långvarig natur. Även om en en gång redan vunnen rättighet i allmänhet icke anses kunna förminskas, står i alla fall ett upprätthållande av rättigheten på sätt stadgandet föreskriver näppeligen i full samklang med sjukförsäkringens nuvarande organisation. Det medlemmarna i en registrerad sjukkassa åvilande 'inbördes understöd' sträcker sig åtminstone inom en sjukkassa av mera begränsad omfattning icke i deras medvetande längre än de själva vilja åtaga sig. ^ Att låta ett begränsat antal redan sjuka medlemmar på angivet sätt tära på kassans ekonomi och äventyra dess bestånd samtidigt som sjukhjälpen inskränkes för dem, som sedan kunna komma i samma behov, ha sjukkassornas medlemmar oftast ställt sig »förstående» för. Anses stadgandet icke kunna borttagas ur lagen eller vinna en modifierad form och vill kassan icke för framtiden bära en dylik börda, återstår för henne tydligen intet annat än att genom likvidation och upplösning befria sig därifrån.

46 Det synes emellertid styrelsen, som om en dylik eventualitet vore särskilt hård emot kassans övriga medlemmar, enär de, som fått sin sålunda redan påbörjade sjukhjälp begränsad, i alla fall undfått minst lika mycket i sjukhjälp, som därefter i liknande fall komme att meddelas andra.» De sakkunTill de anförda synpunkterna ha de sakkunniga ej kunnat ansluta sig. Det torde ej kunna förnekas att ur principiell synpunkt ett bibehållande av stadgandet är mest tilltalande. Under sådana omständigheter måste de praktiska olägenheterna av detsamma vara synnerligen starka för att kunna motivera dess borttagande. Det förefaller emellertid som om såväl socialstyrelsen som förbundsstyrelsen överskattat dessa olägenheter. • Visserligen är det riktigt, att med den av de sakkunniga föreslagna förlängda sjukhjälpstiden stadgandet' får större betydelse för kassornas ekonomi. Men detta gäller i än högre grad beträffande motsvarande stadgande för pensionskassorna. Beträffande särskilt de erkända sjukkassorna skulle ju vissa minimiprestationer komma att gälla. Vilja dessa kassor meddela sjukhjälp i större omfattning, har tillsynsmyndigheten att pröva, huruvida kassans ekonomi kan tillåta detta. Härvid komma tydligen förhållandena att bedömas på ganska lång sikt. Inträder en försämring i ställningen, lärer tillsynsmyndigheten föreskriva erforderliga rättelser i så pass god tid, att kassan ännu äger möjlighet att betala redan löpande sjukhjälp fullt ut. Beträffande åter understödsföreningar för sjukhjälp, vilka ej avse att vinna erkännande som sjukkassor, torde dessa huvudsakligen bliva dels sådana som rekryteras ur befolkningslager, för vilka den sociala sjukförsäkringen ej är avsedd, och dels sådana som beträffande sina prestationer, särskilt sjukhjälpstiden, i väsentlig grad gå under vad för erkända sjukkassor är stadgat. För de sistnämnda kommer tydligen stadgandet att bli av mindre betydelse. Och av de förstnämnda, vilkas verksamhet kommer att stå den afarsmassiga försäkringsverksamheten ganska nära, lärer man, därest de överhuvudtaget skola äga något existensberättigande, kunna fordra en så pass tillfredsställande finansiering, att de även med nu ifrågavarande bestämmelse kunna fullgöra sina förbindelser. De sakkunniga föreslå alltså, att till sista stycket i nu förevarande paragraf gores ett tillägg, motsvarande sista stycket i 59 § sjukkasselagen. Beträffande de av socialstyrelsen anmärkta tolkningssvårigheterna vilja de sakkunniga erinra: I det av de sakkunniga föreslagna tillägget har ordet »sjukdom» utbytts mot »sjukdomsfall». Härigenom är klargjort, att stadgandet ej äger tillämpning å till tiden skilda fall av samma sjukdomsform T övrigt torde bestämmelsen böra tolkas i analogi med 15 § 8 mom. i sjukkasselagen d v. s. att sjukhjälp skall utgå med de vid tiden för sjukdomsfallet — sjuklijalpsrättens inträde — gällande förmåner, så länge det sjukhjälpsberättigande tillståndet oavbrutet fortvarar, oavsett huruvida sjukdomens karaktär i viss mån förskjutes och utan hinder av att intervaller förekomma i understödstiden. 45 §. Med beslut om stadgeändring äro beslut om frivillig likvidation att jämställa Reglerna därom äro ock desamma i såväl sjukkasselagen som understodsforenmgslagen. Enligt den sistnämnda kräves dock för beslutet — liksom ior beslut om stadgeändring, varigenom ny grund för trädande i likvidation upptages — tillsynsmyndighetens godkännande, därvid särskilt skall tillses, att ej vissa medlemmar eller andra understödsberättigade otillbörligen gynnas pa övrigas bekostnad. Att denna bestämmelse är lämplig även för sjukkassor, torde utan vidare motivering vara klart. Andra stycket i denna § innehåller reglerna för fattande av beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav. Beslutet skall fat-

47 tas i samma ordning som beslut om stadgeändring och underställas tillsynsmyndighetens gillande på sätt i 44 § andra stycket är stadgat. I överensstämmelse med riksdagsdirektiven ha de sakkunniga föreslagit, att sjukkassa för att få åtnjuta statsbidrag skall vara ansluten till en lokal samorganisation, distriktssjukkassa med vissa angivna, för densamma förbehållna uppgifter. Då det emellertid kan förutsättas, att sådana distriktssjukkassor ej omedelbart skulle kunna bildas överallt, där sjukkasserörelse bedrives, har möjlighet till dispens från stadgandet medgivits. De kassor, som erhållit sådan dispens, få då i viss utsträckning själva fylla distriktssjukkassans uppgifter. Dispensen gäller dock allenast så länge hinder för bildande av distriktssjukkassan fortfar. Sedan skall en sådan bildas och de övriga kassorna bli skyldiga att å densamma överlåta de uppgifter, som enligt författningen tillkommer sådan kassa. Verkställandet av denna överlåtelse blir ett villkor för bibehållande av erkännandet. Och sådan överlåtelse bör sålunda kunna beslutas i samma ordning som stadgeändring, vilken är villkor för bibehållande av erkännandet. 68 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om frivillig överlåtelse av understödsförenings rörelse eller del därav å annan sådan förening eller å försäkringsbolag. Sådan överlåtelse skall beslutas i samma ordning som stadgeändring och för beslutets giltighet kräves tillsynsmyndighetens gillande. Vid ärendets behandling skola villkoren för överlåtelsen samt, där överlåtelsen skall ske å nybildad förening eller bolag, stadgar eller bolagsordning därför föreligga. Sedan beslutet blivit gillat av tillsynsmyndigheten, anses den övertagande föreningen eller bolaget hava inträtt i den överlåtandes rättigheter och skyldigheter mot medlemmar och andra understödsberättigade. Avser överlåtelsen hela rörelsen, d. v. s. den överlåtande föreningen skall upphöra att existera, skall denna träda i likvidation. I sjukkasselagen saknas motsvarande bestämmelse. Emellertid har sedan länge en starkare koncentration av sjukkasseväsendet ansetts såsom ett av de viktigaste önskemålen beträffande dess utveckling. Härför ha sammanslagningar av sjukkassor, liktydiga med att den enas rörelse överlåtes på den undra, varit erforderliga. I brist på särskilda bestämmelser därom får nu en dylik överlåtelse, rättsligt sett, anses sönderfalla i två särskilda åtgärder: den överlåtande kassan upplöses, därvid dess tillgångar överflyttas på den övertagande, samt medlemmarna i den förstnämnda ingå i den sistnämnda. Möjligheten härav betingas av kassornas stadgebestämmelser: i den överlåtande om användningen av behållna medel vid upplösning och i den övertagande om rätten till inträde, varvid särskilt bör observeras svårigheten att verkställa stadgeändring i förstnämnda hänseende. I de av socialstyrelsen utarbetade normalstadgarna föreskrives, att behållna tillgångar skola användas till välgörande, med kassans uppgift närbesläktade ändamål, varom medlemmarna å sammanträde besluta. Vidare har styrelsen för underlättande av sammanslagningar uppmuntrat kassorna att i stadgarna hava bestämmelser om rätt till kollektiv anslutning, avvikande från de vanliga reglerna om rätt till inträde. Genom sådana stadgebestämmelser torde väl de absoluta hindren mot sammanslagningar vara undanröjda. Men bestämmelserna finnas långt ifrån i alla kassors stadgar. Än svårare är det att verkställa utbrytning av en del av en kassas verksamhet, något som för en önskvärd omreglering av kassornas verksamhetsområden ofta kan vara påkallat. Frånsett att detta kan ske allenast med bifall från alla medlemmar, som skulle lämna kassan, torde förbudet att till avgående medlem utbetala något av kassans tillgångar omöjliggöra överförandet av erforderlig andel i den överlåtande kassans tillgångar. 4—2033 is

48 Redan i sitt utlåtande den 19 november 1925 över de förberedande utkasten till 1926 års regeringsiorslag förordade ock socialstyrelsen ändring i sjukkasselagens regler i detta hänseende. I sitt nu avgivna yttrande har styrelsen vidhållit denna sin ståndpunkt, därvid styrelsen särskilt framhållit, att med den ringa utsträckning, i vilken sjukkassorna i allmänhet häfta i förbindelser till tredje man, en lättnad i likvidationsförfarandet borde kunna medgivas. Samma sjmpunkter göras gällande i sjukkasseförbundets styrelses yttrande. Därigenom att understödsföreningslagen blir tillämplig å sjukkassorna ha regler för en enhetlig överlåtelse av deras verksamhet blivit givna. Rörande de av socialstyrelsen förordade lättnaderna i dessa regler vilja de sakkunniga anföra följande. Då en förening eller ett bolag upplöses, måste dess rättigheter och skyldigheter avvecklas. För vinnande av kännedom om dess förpliktelser skall årsstämning å dess okända borgenärer utfärdas. Avvecklingen kan väl ske i form av att tillgångar och skulder övertagas av ett annat rättssubjekt. Men detta kan ej ske mot borgenärernas bestridande; den som fordrar att omedelbart utfå sin rätt är berättigad därtill. Och kan det övertagande rättssubjektet ej fullgöra sina åtagna förpliktelser, kunna de, som verkställt överlåtelsen bliva personligen ansvariga för den skada borgenärerna lidit genom överlåtelsen. Vid överlåtandet av en sjukkassas rörelse enligt nu förevarande § kunna ijn del rättsförhållanden gent emot tredje man, som ej direkt sammanhänga med rörelsen, kvarstå att reglera. Blir detta förhållandet kräves tydligen ett verkligt likvidationsförfarande. Men även om så ej skulle vara fallet utan den övertagande kassan åtager sig alla den överlåtandes förpliktelser kan överlåtelsen medföra rättsförlust för borgenärer. Den övertagande kassans ekonomiska ställning kan bliva sämre än den överlåtandes, endera därigenom att den överlåtande ej ger full valuta i tillgångar för förpliktelserna, exempelvis utdelar vissa av sina tillgångar till medlemmar, eller ock därigenom att den övertagande från början har skulder, överstigande tillgångarna. Även om en sådan överlåtelse kan medföra skadeståndsskyldighet för dem, som verkställt densamma, böra dock tydligen borgenärerna äga möjlighet att innan kass&a upphör att existera, bevaka sin rätt. Allenast därest garantier förefinnas att borgenärernas rätt ej trades för nära anse de sakkunniga sig kunna föreslå eftergivande av likvidationsförfarandet med årsstämning och betalning av all veterlig gäld. Första förutsättningen för ett sådant eftergivande är enligt förslaget att en överlåtelse av samtliga såväl tillgångar som skulder äger rum. Och den andra att tillsynsmyndigheten lämnar sitt medgivande, därvid myndigheten naturligtvis får tillse, att överlåtelsen leder till en tillfredsställande ekonomisk ställning för den övertagande kassan. Med dessa garantier och med de ringa förpliktelser kassorna i allmänhet äga . gentemot tredje man, synas ej några betänkligheter möta mot medgivandet av de föreslagna lättnaderna. En annan sak är, att den övertagande kassan, om ej årsstämningsförfarande erfordras, kan utsättas för krav, vilka den ej tagit med i beräkningen. Men detta blir ju denna kassas ensak, då den naturligtvis äger såsom villkor för övertagandet uppställa det villkor att årsstämning skall ske. iVidare kommer väl ock tillsynsmyndigheten vid medgivandet att efterse, huruvida riskerna härutinnan äro så betydande, att de kunna menligt inverka på kassans solvens. 76 §. I vissa lagar och författningar nämnas sjukkassor och understödsföreningar vid sidan av varandra. Sedan sjukkassorna blivit en art av understödsföreningar, kan detta väl anses mindre egentligt. Då de antagligen i den allmänna

49 uppfattningen fortfarande komma att vara sinsemellan jämställda, hava de sakkunniga emellertid ej ansett sig böra föreslå någon omredigering av ifrågavarande bestämmelser. Annorlunda förhåller det sig med det i nu förevarande § använda uttrycket »sjukkasseregistret». Något sådant register kommer ej enligt de sakkunnigas förslag att finnas. I paragrafen har därför föreslagits den ändring, att ordet »sjukkasseregistret» utgår. Motsvarande ändring har ock föreslagits i 80 § av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. 89 §. 100 § i sjukkasselagen stadgar, att rätt till understöd från sjukkassa icke kan överlåtas och förty ej må tagas i mät för gäld. Denna frihet bör tydligen gälla även sedan kassorna registrerats enligt understödsföreningslagen. För att bringa denna bestämmelse i överensstämmelse med reglerna för andra understödsföreningar erfordras emellertid en ändring i dessa. Då 1910 års sjukkasselag antogs, fastställdes den högsta begravningshjälpen till 200 kronor. I konsekvens därmed fastställdes i understödsföreningslagen det kapitalunderstöd, som undantogs från överlåtelse och utmätning, till samma belopp. Genom en 1921 vidtagen lagändring höjdes emellertid sjukkassornas högsta medgivna begravningshjälp till 500 kronor, varigenom sjukkassorna i detta hänseende ställdes i en gynnsammare situation än understödsföreningarna. Då begravningshjälpsverksamheten ej hör till socialförsäkringen i egentlig mening utan allenast är en form av livförsäkring, synas några skäl för upprätthållande av denna åtskillnad ej föreligga. Då det ej torde möta några betänkligheter att jämväl för andra understödsföreningars del höja beloppet av utmätningsfritt kapitalunderstöd till 500 kronor, hava de sakkunniga föreslagit, att understödsföreningslagens bestämmelse på denna punkt ändras till likhet med sjukkasselagens. I detta sammanhang vilja de sakkunniga beröra vissa önskemål rörande sjuk- Andra kassornas föreningsrättsliga reglering som uttalats av socialstyrelsen och sjuk- framförda kasseförbundets styrelse, och vilkas tillgodoseende inom den av de sakkunniga träffande föreslagna ramen skulle föranleda ändringar i understödsföreningslagen. Nämn- sjukkassorda lag tillkom året efter lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, och nas föredess bestämmelser äro i tillämpliga delar redigerade efter förebild av denna lag. ning8rätt8Då en viss enhetlighet inom föreningslagstiftningen tydligen bör upprätthål- gar^eqg las, hava de sakkunniga vid bedömande av hithörande frågor intagit den ståndpunkten, att ändringar ej böra vidtagas, utan att verkligt vägande skäl därför förebragts. (Jfr prop, nr 2 vid 1912 års riksdag sid. 55—56). Beträffande bildandet av sjukkassa anför sjukkasseförbundets styrelse: Bildande av »5 § mom. 2 punkt 2 sjukkasselagen. Denna punkt är så avfattad, att den sjukkassa. synes förutsätta, att en sjukkassa kan bildas allenast vid 'sammanträde med Sjukkassekassans medlemmar'. förbundet. Som bekant tillkommer emellertid en sjukkassa ofta genom beslut av ett företags styrelse eller eljest utan deras medverkan, som äro avsedda att bliva medlemmar i kassan. Orden 'vid sammanträde med kassans medlemmar' synas kunna utgå ur förevarande punkt. Jfr i detta sammanhang O. H. Arsell: utkast till lag angående ideella föreningar 19 § andra stycket att vid ansökan om registreringskola bl. a. fogas 'bevis, att stadgarna tillkommit i vederbörlig ordning'. Slutligen vill styrelsen i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att, därest handlingarna varom i § är fråga, icke äro av notarius publicus bestyrkta, bestyrkandet ytterst sällan sker så, som stadgandet eljest föreskriver och så

'

50 som tillsynsmyndigheten i utsänt cirkulär tolkat detta nämligen genom samtliga styrelseledamöters namnunderskrifter, vilka i sin tur skola vara styrkta av vittnen. Bestämmelsen ifråga efterleves icke. Samma anmärkning gäller bestyrkandet av handlingar, som omförmälas i 59 § sjukkasselagen. I 38 § lagen fordras för där avsedda fall, allenast 'styrkt avskrift av protokoll etc.', något som i praktiken jämväl fått vara tillfyllest i ovan angivna fall.» De sakkunBildandet av en sjukkassa — enligt de sakkunnigas förslag en understödsni a Sförening — innebär rättsligt sett slutandet av ett avtal om inbördes understöd, vilket avtals innehåll fixeras i stadgarna. Detta avtal kan ej komma till stånd utan de enligt detsamma berättigades och förpliktigades medverkan. Allenast om i fall, som av förbundsstyrelsen anförts, företaget självt helt bekostar understöden, kan dess styrelse ensidigt reglera Aallkoren; men då blir understödsinrättningen ej någon förening. Det är ju påtagligt, att även om så ej är fallet, ett företag, som i större eller mindre grad understöder föreningen, anser sig berättigad till ett visst inflytande på stadgarnas beskaffenhet. E n så långt gående självrådighet som styrelsen omförmäler ligger emellertid utanför de sakkunnigas erfarenhet och synes i varje fall ej böra uppmuntras med laglig sanktion. Även om stadgar i förväg äro uppgjorda av företaget, få Väl medlemmarna alltid något tillfälle att — uttryckligt eller tyst — godkänna dem. I och med exempelvis utseendet av styrelseledamöter, vilket väl i regel sker på sammanträde, få medlemmarna anses ha godkänt stadgarna. Har ej ens ett sådant tyst godkännande givits, torde varken lagens eller stadgarnas bestämmelser om medlemmarnas skyldigheter kunna göras gällande mot dem. Ej heller torde stadgarna kunna sägas ha »tillkommit i vederbörlig ordning». En konsekvens av godkännandet av stadgar tillkomna i sådan ordning skulle för övrigt bli, att ändringar i stadgarna skulle kunna göras av arbetsgivaren utan beslut å sammanträde. Vad styrelsen påpekat beträffande bestyrkande av handlingar synes ej de sakkunniga vara av den betydelse, att en undantagsställning för sjukkassor — understödsföreningar — därutinnan skulle vara påkallad. 29 § SL, Beträffande 29 § i sjukkasselagen — 17 § i understödsföreningslagen •— 17 § TJL. ]iar sjukkasseförbundets styrelse anmärkt, att den där föreskrivna maximitiden för styrelseledamots funktionstid, fem år, ej behövde gälla för den, vilken på grund av anställning hos ett företag, till vilket kassan vore ansluten, fungerade som styrelseledamot. Att en sådan styrelseledamots uppdrag mer eller mindre automatiskt förnyas, synes dock ej utgöra tillräckligt skäl för att för dessa ledamöter giva särskilda bestämmelser. 30 och 45 §§ Vid 30 och 45 §§ sjukkasselagen — 18 och 32 §§ understödsföreningslagen SL, 18 och .—. ] i a r sjukkasseförbundets styrelse anmärkt: 32 $ UL. »Dessa §§ giva regler för det fall, att av sjukkassan vald styrelseledamot Sjukkasse- eller revisor avgår, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända. förbundet, Enligt 28 § första stycket och 45 § andra stycket lagen kan, där så i stadgarna föreskrives, hela styrelsen eller styrelseledamot likasom ock alla revisorerna eller viss av dem utses 'på annat sätt' än å kassasammanträde. Avgår nu en eller flera av dem som sålunda 'på annat sätt' utsetts, synes lagen sakna bestämmelser för det fall, att de, som hava att så utse nya ledamöter i de avgåendes ställe, icke företaga berörda åtgärd, vartill de ju näppeligen kunna tvingas. Lagen synes böra innehålla en föreskrift, som vid sådan underlåtenhet ger kassan rätt att utan vidare komplettera styrelsen eller ock bör stadgarna angiva, huru i dylikt fall skall förfaras, så framt icke åtgärden i fråga kunde tilläggas tillsynsmyndigheten, varigenom kassan sluppe sammankallas. Oavsett en dylik brist i lagen synes styrelsen böra så sammansättas, att den alltid skall vara beslutför med de av kassan utsedda ledamöterna, och

51 torde bestämmelserna i 35 § lagen modifieras i överensstämmelse härmed. D. v. s. att av kassan själv alltid måste utses minst så många ledamöter som erfordras för att styrelsen skall vara beslutför.» Allenast beträffande av kassan utsedda ledamöter lämnar lagen föreskrift 1-)e Bakkunmga om hur de skola utses. Finnes på annat sätt valda ledamöter, skall detta an' givas i stadgarna, där även sättet för deras utseende skall vara bestämt. I konsekvens härmed få stadgarna även avgöra frågan om dessa styrelseledamöters ersättande vid avgång. Har exempelvis en arbetsgivare såsom villkor för sin medverkan till bildande av en sjukkassa uppställt — och kassan bifallit — en stadgebestämmelse, att styrelsen ej är beslutför utan medverkan av en eller flera av arbetsgivaren utsedda ledamöter, innebär detta faktiskt en möjlighet för honom att genom underlåtenhet att utse sådan ledamot framtvinga kassans likvidation — SL 61 § och UL 48 §. Men även i annan ordning kan han förbehålla sig denna rätt — SL 62 § vid 3) och UL 49 § vid 2). Detta kan visserligen synas hårt. Men att lagstifta däremot torde knappast vara görligt. Så länge arbetsgivare ej äro lagligen skyldiga att medverka till sina arbetares sjukförsäkring, kan man ej hindra dem att för sin frivilliga medverkan uppställa villkor. Då de sakkunniga såsom redan nämnts ej ansett betänkligheter möta mot att Firmateckmedgiva, att en sjukkassas styrelse får bestå av allenast en person, kunna de nmfftydligen ej ansluta sig till ett av sjukkasseförbundets styrelse framfört önskemål, att sjukkassas firma skulle få tecknas allenast av minst två personer i förening. Beträffande bestämmelserna om sjukkassesammanträde har socialstyrelsen 53 # SL, n~ i .

40 6

UL.

s aniort: »Enligt stadgandet i 2:dra punkten av 53 § äger i det fall, då sjukkasse- Sociaistyreisen sammanträdes befogenhet skall utövas av därtill särskilt utsedda personer, den som blivit till sådan funktion utsedd •— s. k. ombud — icke att överlåta sin rösträtt å sammanträde på annan. Denna bestämmelse har medfört vissa praktiska olägenheter. Med hänsyn till de avsevärda kostnader, vilka äro förenade med avhållande av sjukkassesammanträde inom rikssjukkassa, därest kassans lokalavdelningar mera allmänt skola vara representerade å sammanträdet, har under senare tid den praxis vunnit tillämpning inom åtskilliga hithörande kassor, att sjukkassesammanträden med mera fulltalig representation från de olika avdelningarna avhålles endast i vissa fall med längre mellantider, medan vid dessemellan ifrågakommande sammanträden endast en jämförelsevis fåtalig, för sådant ändamål särskilt vald representation sammankommer. Ursprungligen hade från rikssjukkassehåll ifrågasatts, att representationen vid dessa senare sammanträden skulle utses av representanterna vid sammanträdena av förstnämnda slag, en anordning, som torde vara förenad med icke oväsentliga praktiska fördelar. Emellertid har ansetts, att här förevarande stadgande lägger hinder i vägen för en dylik anordning. Anoivna tillvägagångssätt, varigenom alltså det ena slaget representanter utse representanter av det andra slaget, skulle sålunda, har man menat, kunna betraktas såsom ett överlåtande av de förras rösträtt vid sjukkassesammanträde på de senare. P å den grund har man inom kassorna i fråga sett sig hänvisad att för utseende av representanter vid de mindre sammanträdena tillgripa en särskild jämförelsevis invecklad procedur. Då det enklare förfaringssätt, som här ovan först angivits, i sak näppeligen torde innebära något oegentligt och lagens mening knapast heller varit att lägga hinder i vägen därför, vill styrelsen förorda, att genom lämplig modifikation av förevarande bestämmelse möjlighet beredes att använda berörda förfaringssätt.»

52 De sakkanAngivna stadgande — som motsvaras av 40 § andra punkten understödsförni a £eningslagen — medgiver tydligen ej för en delegeradförsamling att utan vidare överlåta sin rätt att utöva sjukkassesammanträdes befogenhet å av församlingen utsedda personer. En sådan anordning kan ej heller anses förenlig med god ordning. Men å andra sidan innebär den intet hinder för att de personer, vilka skola utöva befogenheten i fråga, väljas medelbart, blott reglerna härför äro upptagna i stadgarna. Socialstyrelsen har ej angivit beskaffenheten av den procedur, man tillgripit för att undgå den anmärkta svårigheten. De sakkunniga anse ej att den behöver vara så invecklad, att dess tillämpning i det helt visst begränsade antal fall, varom det kan vara fråga, skulle motivera en undantagsbestämmelse. 86 § SL, Beträffande 86 § i sjukkasselagen — motsvarande 75 § i understödsför75 § UL. eningslagen — har sjukkasseförbundets styrelse anmärkt, att den däri föreSjukkasse- skrivna samlingens utgivande från trycket saknar praktisk betydelse och borde förbundet.

k u n n a

un(lvaras.

De sakknn- _ I den svenska associationsrätten ingår såsom villkor för rätts subjektivitet en nigaviss publicitet. Till denna publicitet hör genomgående utgivande av i vederbörande bolags- och föreningsregister gjorda inskrivningar. De sakkunniga ha ansett sig sakna skäl att i detta sammanhang ingå på frågan om dessa bestämmelsers ändamålsenlighet, och hava fördenskull ej framlagt något förslag i den. av förbundsstyrelsen angivna riktningen. Övergångsbestämmelser. Såsom förut sagts kommer 1910 års sjukasselag att upphöra att gälla därest den av de sakkunniga förslagna omorganisationen genomföres. Då sjukkassornas civilrättsliga ställning hädanefter skulle regleras av understödsföreningslagen, torde bestämmelsen om sjukkasselagens upphävande böra göras i samband med de föreslagna ändringarna i förstnämnda lag. Ett inordnande under understödsföreningslagen kommer •— om ock skiljaktigheterna mot sjukkasselagen i huvudsak innebära lättnader för föreningarna — att kräva vissa ändringar i deras stadgar. Ytterligare sådana ändringar komina att krävas för de föreningar, vilka vilja vinna erkännande som sjukkassor. Och det är tydligen en fördel, om samtliga ändringar kunna företagas i ett sammanhang. Med hänsyn härtill kräves en viss övergångstid. I riksdagsdirektiven har uttalats önskvärdheten av att denna skulle kunna begränsas till två år. Denna tidrymd synes^ ock de sakkunniga tillräcklig. Det är nämligen att märka, att denna övergångstid avser allenast de befintliga sjukkassornas övergång till understödsföreningar eller till erkända sjukkassor. Ombildning av befintliga sjukkassor till distriktssjukkassor kommer väl endast att äga rum i ett fåtal fall och då av kassor med en sådan styrka i organisationen, att övergången ej möter alltför stora svårigheter. Nybildandet av distriktssjukkassor, vilket torde bli det svåraste arbetet vid övergången till nyorganisationen, kan däremot ske även efter övergångstidens slut. En möjlighet lämnas tillsynsmyndigheten att tillerkänna erkända sjukkassor statsbidrag, innan distriktssjukkassa till vilken de kunna vinna anslutning bildats. Det ankommer sålunda på tillsynsmyndigheten att pröva, huruvida onödigt dröjsmål med bildandet av sådan kassa förekommer. Enligt de sakkunnigas förslag skulle alltså de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1928. Därefter skulle registrering av föreningar för sjukhjälp enligt understödsföreningslagen kunna ske. För sjukkassor registrerade enligt 1910 års lag skulle denna gälla intill dess nyregistrering skett, dock längst till den 1 januari 1930. Vid nämnda tid träder alltså lagändringen

53 ovillkorligen i kraft; de kassor som då ej verkställt omregistrering förlora sin rätts subjektivitet och bli skyldiga träda i likvidation. Hava de minst 50 medlemmar kunna de ej fortsätta sin verksamhet såsom oregistrerade, utan registreringsskyldighet föreligger enligt understödsföreningslagen vid kriminell påföljd för underlåtenhet. För befintliga icke registrerade sjukkassor inträder denna skyldighet redan den 1 januari 1928. Intill den 1 januari 1930 kommer sålunda sjukkasseregistret att bibehålla sin rättsliga betydelse. Under övergångstiden böra de kassor, som fortfarande kvarstå i detsamma, äga rättsskydd mot inskrivningar i andra register, av vilka inskrivningar de kunna lida förfång. Ändringen i 76 § •— liksom i 80 § av lagen om ekonomiska föreningar — bör sålunda träda i kraft först den 1 januari 1930. Den nya registreringen skapar ej något nytt rättssubjekt utan är att jämställa med registrering av en stadgeändring. Under sådana förhållanden framgår av allmäna grundsatser, att lagändringen ej får inverka på inom kassorna bestående rättigheter och skyldigheter. Men såsom vid 44 § framhållits äro dessa i huvudsak grundade på stadgarnas bestämmelser och kunna i för stadgeändring föreskrivna former ändras, övergångsbestämmelserna utgöra sålunda ej något hinder för kassorna att vidtaga sådana ändringar i medlemmarnas rättsställning, som kan ske genom stadgeändring.

Förordningen om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor. i §. Såsom förut nämnts skola de föreningar, vilka kunna vinna erkännande såsom statsunderstödda sjukförsäkringsorgan, sjukkassor, vara registrerade understödsföreningar. I likhet med nu gällande sjukkasselag angiver detta förslag i sin 1 § sjukkassornas uppgifter, varefter i 2 § deras rätt att driva annan verksamhet begränsas. Huvuduppgiften för sjukkassorna är tydligen att meddela sjukhjälp. Den närmare beskaffenheten av den sjukhjälp som skall meddelas angives i förordningens följande paragrafer. o Socialstyrelsen har i sitt underdåniga utlåtande den 19 november 1925 framhållit, att, därest sjukhjälpstiden utsträcktes på sätt som då ifrågasatts, sjukkassornas verksamhet komme att gå utöver vad sjukkasselagen torde avse. Genom en dylik bestämmelse komme nämligen sjukkassornas verksamhet att delvis bliva av samma natur, som jämlikt första paragrafen i lagen om understödsföreningar konstituerar en sammanslutning såsom understödsförening. Anmärkningen i fråga har i delvis annan form återupptagits i styrelsens underdåniga utlåtande den 28 sistlidna augusti, därvid styrelsen förordat att förhållandet mellan begreppen sjukhjälp och invalidpension i lagen tillrättalades. Därest emellertid, såsom nu ifrågasattes, även sjukkasseverksamheten kommer att i princip likställas med all annan inbördes understödsverksamhet på personförsäkringens område och sålunda jämväl sjukkassorna skola registreras som understödsföreningar, kommer givetvis denna invändning att väsentligen förlora sin betydelse. Beträffande förhållandet mellan sjuk- och pensionskassor hänvisas till uttalande vid förslag till ändring i 1 § av understödsföreningslagen. I övrigt förefinnes, såsom i det följande skall närmare beröras, knappast någon möjlighet att utforma en för praktiskt bruk fullt användbar definition av begreppet sjukdom. Det för invaliditeten karaktäristiska, förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, är även utmärkande för de flesta sjukdomsfall. Skillnaden, dem emellan uppfattas i allmänhet som en skillnad i fråga om varaktigheten. Visserligen skulle den distinktionen kunna uppställas, att sjukdom är ett tillstånd, då utsikt ännu förefinnes till arbetsförmågans återvinnande, en skiljaktighet, som ju också markeras av att i sjukförsäkringens i motsats till i invalidförsäkringens prestationer anses böra ingå även läkarvård och andra sjukvårdande åtgärder. En dylik distinkton torde dock vara alltför osäker och beroende på subjektiva uppfattningar för att gälla som en legaliserad definition. Härtill kommer att sjukhjälp i form av läkarvård och andra sjukvårdande åtgärder påtagligen kan ifrågakomma vid fall av akut sjukdom även efter det invaliditet i egentlig mening inträtt. Under sådana omständigheter synas hinder icke möta, att lagstiftningen genom bestämmelserna om sjukhjälpstiden själv uppdrager en, låt vara något godtycklig tidsgräns mellan sjuk-

55 försäkringen i vad densamma avser kontant understöd och pensionsförsäkringen, även om denna uppdelning ej helt skulle sammanfalla med den medicinska uppfattningen. Av dessa skäl har begreppet sjukhjälp utan närmare definition än som framgår av bestämmelserna om dess beskaffenhet bibehållits i förslaget. Vid sidan av sjukhjälpen har nu gällande lag såsom en — dock allenast Begravfakultativ — uppgift för sjukkassorna upptagit meddelande av begravnings- ningahjälp. hjälp. Rörande omfattningen av denna understödsform och dess sammanhang med sjukförsäkringen hänvisas till prop, nr 113 sid. 37—42. Socialstyrelsen har i sitt ovan åberonade utlåtande den 28 augusti 1926 — liksom sjukkasseförbundets styrelse — givit sin anslutning till den i nämnda proposition föreslagna uppdelningen mellan sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten. Emellertid förklarar styrelsen vidare, att fog torde finnas för att söka få till stånd en boskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna, varigenom bl. a. den ekonomiska gemenskap skulle upplösas, som hittills mindre egentligt förefunnits dem emellan. Till stöd härför åberopar styrelsen dels skillnaden i social betydelse och dels de olika grunder för preinieberäkning och fondbildning, som betingas av verksamhetsgrenarnas olika natur. Under det att sjukförsäkringen enligt styrelsens förmenande av flera skäl manar till vissa eftergifter i fråga om verksamhetens anordnande efter försäkringstekniska grunder, föreligga icke samma skäl beträffande begravningshjälpsverksamheten, för vilken tvärtom en på försäkringstekniska grunder fotad ekonomi är en oundgänglig förutsättning. Såsom i prop, nr 113 anförts, måste det ovillkorligen tillses, att begravningshjälpsverksamheten ej på något sätt får verka rubbande på sjukförsäkringen. Det sätt, varpå propositionen löst uppgiften, att från denna utgångspunkt bibehålla sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet, kan anses innebära en såväl ekonomisk som rättslig uppdelning av kassorna i två av varandra oberoende organisationer — visserligen med samma medlemmar och samma styrelser. Det synes under sådana omständigheter de sakkunniga befogat att taga steget fullt ut och helt avskilja kassornas begravningshjälpsverksamhet. Denna kan ju utövas av en parallellt med sjukkassan verkande understödsförening. Intet hinder möter att styrelsen i sjukkassan och i understödsföreningen består av samma personer, att sammanträdena hållas i samband med varandra och att avgifter för båda upptagas samtidigt. Det kan förtjäna framhållas, att i Danmark, där de erkända sjukkassorna icke heller få meddela begravningshjälp, denna senare verksamhet på liknande sätt övertagits av med sjukkassorna sidoordnade begravningskassor. Jämväl ur lagteknisk synpunkt torde en verklig uppdelning på två skilda rättssubjekt vara att föredraga framför den föreslagna uppdelningen av ansvarigheten. Även om det ej skulle möta något principiellt hinder, får det dock anses mindre tilltalande, om en sjukkassa med kanske betydande tillgångar för den ena verksamhetsgrenen skulle kunna sättas i konkurs på grund av den andras insolvens. Det kan även anses tvivelaktigt, huruvida uppdelningen överensstämmer med understödsföreningslagens bestämmelse (4 §) om ansvarighet för förenings förbindelser. Denna torde knappast medgiva rätt att — åtminstone mot en godtroende tredjeman —- inskränka föreningens ansvarighet till viss dess egendom. A t t införa en dylik rått för understödsföreningar i allmänhet torde ej kunna komma i I råga. Och skola sjukkassorna till sin rättsliga konstruktion huvudsakligen lyda under understödsföreningslagen, synes det knappast lämpligt att på en sa central punkt skapa en undantagsställning för dem. Uppenbart är att den sålunda föreslagna förändringen ej får inverka på redan åtagna förpliktelser att utgiva begravningshjälp. Enligt vad socialstyrelsen i sitt yttrande uppgivit äga kassorna i allmänhet tillräcklig fondbildning tor denna verksamhet. Under sådana omständigheter bör det ej möta nå-

56 gon svårighet för dem att, även om nya begravningshjälpsförsäkrade medlemmar ej tillkomma, fullgöra sina förpliktelser mot de redan befintliga. Önska nytillträdande medlemmar även begravningshjälpsförsäkring få de bilda en understödsförening för detta ändamål. I så fall torde det visa sig lämpligt, att på denna jämlikt 68 § understödsföreningslagen överlåtes redan befintlig sådan verksamhet. Av skäl, som nu anförts, upptager ej förslaget begravningshjälp bland sjukkassas uppgifter. DistriktsI andra stycket av paragrafen angives den nya organisationsform, som i sjukkassor, riksdagens direktiv förordas, och som i överensstämmelse med nämnda direktiv givits benämningen distriktssjukkassa. Syftet med införandet av denna nya organisationsform skulle enligt direktiven vara att utan alltför ingripande förändringar i de nu befintliga sjukkassornas organisation och verksamhet vinna ej blott den utvidgning av sjukförsäkringens prestationer, som anses erforderlig, utan även en önskad koncentration och enhetlighet inom sjukförsäkringen samt samarbete mellan densamma och andra socialförsakringsgrenar. För att motsvara detta syftemål skulle distriktssjukkassan vara en lokalt begränsad samorganisation av alla inom dess verksamhetsområde befintliga sjukkasseorganisationer — vare sig till området begränsade kassor eller avdelningar av större kassor — med uppgift att 1) meddela sjukvårdsförsäkring; 2) utgiva sjukpenning för sjukhjälpstid, överstigande den nu inom sjukkasserörelsen allmänt förekommande; samt 3) förmedla samarbetet med annan socialförsäkring. Vidare ansågos dessa kassor kunna utöva den verksamhet av mera ideell beskaffenhet till sjukförsäkringens fromma, som f. n. omhänderhaves av s. k. centralförsamlingar, och även efter tillsynsmyndighetens anvisningar utöva viss kontroll över de anslutna kassorna. Vid fastställande av distriktssjukkassans karaktär torde man böra inskränka sig till dess verksamhet som rent sjukförsäkringsorgan, de uppgifter som konstituera dess egenskap av sjukkassa d. v. s. de under 1) och 2) upptagna. Särskild betydelse har visserligen fästats vid verksamheten för annan socialförsäkring. Men — såsom under 2 § kommer att närmare beröras — blir denna verksamhet till sin karaktär och omfattning reglerad i annan lagstiftning, vadan sjukkasselagen ej kan närmare bestämma densamma. Och vad beträffar de uppgifter, som nu utövas av centralförsamlingar — att insamla statistik, att med råd och anvisningar bistå anslutna kassor, att verka för kommunala bidrag, att väcka intresse för sjukförsäkring och sjukvård m. m. •—• äro dessa uppenbarligen av allt för allmän karaktär för att läggas till grund för en legal definition. Vad slutligen angår kontrollerande verksamhet för tillsynsmyndighetens räkning, får det naturligtvis ankomma på nämnda myndighet, i vad mån den vill begagna sig därav, och denna verksamhet blir sålunda ej alltid något för dessa kassor karaktäristiskt. Om man sålunda håller sig till allenast kassornas rena sjukförsäkringsuppgifter, blir den under 2) upptagna lika med de nuvarande fortsättningskassornas, vilkas uppgift i nu gällande lag angives vara att »bereda sjukhjälp endast åt medlemmar av andra sjukkassor och uteslutande eller huvudsakligen för tid, för vilken dessa medlemmar på grund av redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade att för inträffad sjukdom bekomma dylikt understöd från de särskilda kassorna». I denna definition skulle sjukvårdsförsäkringen såsom uppgift kunna införas genom ett tillägg »eller i form som ej av de särskilda kassorna meddelas» e. d. Emellertid kan knappast detta dubbla medlemskap sättas som ett särskilt kännemärke på distriktssjukkassorna. Det finnes redan nu sjukkassor, vilka utsträckt sjukhjälpstiden t. o. m. utöver vad i detta förslag förut-

57 sättes. Det kan då knappast anses rimligt —- frånsett att det näppeligen kan rättsligcn genomföras mot alla medlemmar — att dessa kassor •— de som hittills bäst tillfredsställt den sociala sjukförsäkringens behov — av hänsyn till de andra skulle få omlägga sin verksamhet till en mera inskränkt försäkring. Tvärtom synes det lämpligt, att dessa kassor eller åtminstone de av dem, som på sin ort intaga en mera central ställning — t. ex. Centralsjukkassan Vänfast Stockholm, Eskilstuna sjuk- och begravningskassa —• bleve distriktssjukkassor med anslutning för sjukvård och längre sjukhjälpstid från övriga i orten verkande kassor. En sådan möjlighet har också antytts i riksdagsdirektiven. Vidare har riksdagen uttalat den förhoppningen, att samarbetet mellan de olika organisationerna inom distriktssjukkassorna så småningom skulle medföra ett ytterligare samgående mellan de organisationer, som ej hade mera speciella uppgifter att fjdla. Skulle fullständig sammanslagning på vissa orter komma till stånd är det — liksom på orter där redan nu allenast en organisation finnes — naturligtvis meningslöst att ha försäkringen uppdelad i två olika stadier. Här bör allenast en kassa finnas. Det kan möjligen anses tveksamt, huruvida ej benämningen distriktssjukkassa bör förbehållas åt en verklig samorganisation, och verkliga enhetskassor sålunda böra benämnas sjukkassor. De sakkunniga hålla dock före att verksamhetens omfattning härvid bör vara det avgörande. Det synes önskvärt att redan av namnet framgår, i vilken omfattning en sjukkassa meddelar sjukförsäkring. Härtill kommer att även kassor, som i princip äro byggda på anslutning, måste kunna mottaga direkt anslutna medlemmar. Sjukvårdsförsäkringen har ju avsetts skola omhändertagas av distriktssjukkassorna. Och för vissa kategorier av personer — s. k. självständiga, hustrur, m. fl. — kan enbart en sådan försäkring utan någon sjukpenning vara av betydelse. Såsom minimiprestation av distriktssjukkassa godkänner även förslaget (19 §) dylik försäkring. Det måste sålunda inom en distriktssjukkassa finnas möjlighet till direkt anslutning — se härom vidare vid 12, 13 och 19 §§. Under sådana omständigheter ha de sakkunniga funnit definitionen på distriktssjukkassa böra inskränkas till vad i författningsförslaget finnes angivet. Uttrycket »sjukhjälpsform» förekommer visserligen ej i nu gällande lag. I övrigt användes det emellertid allmänt beträffande de i lagen angivna särskilda arterna av sjukhjälp: kontant sjukhjälp, vård å sjukvårdsanstalt samt läkarvård med läkemedel, vadan det lämpligen ansetts kunna införas i den nya förordningen. Såsom uppgift för distriktssjukkassa har vidare upptagits meddelande av Moderskaps moderskapshjälp. Sådan hjälp, d. v. s. understöd åt kvinna under den tid vid hjälp. barnsbörd, då hennes förvärvsförmåga är nedsatt och hon kan anses vara i behov av särskild vård eller ledighet för att ägna barnet nödiga omsorger, är visserligen principiellt ej att likställa med sjukhjälp. Det förutsattes nämligen i vår civillagstiftning, att barnafadern under nämnda tid skall bära kostnaden för moderns underhåll och vård. Men dels kan denna hans skyldighet ej alltid utkrävas åtminstone ej så snabbt, som kan vara önskvärt, och dels kan det vara ett intresse för barnafadern att genom en försäkring få kostnaderna utjämnade och fördelade på en längre tid. På grund härav och med hänsyn till den stora sociala betydelsen av att barnsängskvinna får åtnjuta erforderlig vila samt att hon och barnet erhålla lämplig vård har anordnandet av en dylik försäkring ansetts vara ett allmänt intresse och densamma ingår regelbundet i ett genomfört socialförsäkringssystem, därvid den av praktiska skäl allmänt anförtros åt sjukkassorna. 1910 års sjukkasselag innehåller visserligen inga bestämmelser om moderskapsförsäkring. Emellertid har sådan verksamhet ansetts vara sjukförsäkringen så närstående, att kassorna utan hinder av lagens förbud mot att utöva för deras ändamål främmande verksamhet tillåtits meddela moderskapsförsäk-

58 ring. Sedan från år 1913 ett förhållandevis rikligt statsbidrag till denna verksamhetsgren börjat utgå, har densamma kraftigt utvecklats, så att vid 1924 års slut ejmindre än 213,944 kvinnor eller 82.7 procent av samtliga sjukförsäkrade kvinnliga sjukkassemedlemmar voro tillförsäkrade dylikt understöd. I regeringsförslaget till 1926 års riksdag gjordes moderskapshjälp åt kvinnliga medlemmar till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda sjukkassorna. Till denna ståndpunkt — vilken delats av samtliga under förarbetena till nämnda förslag hörda — ansluta sig även de sakkunniga. I förslaget har sålunda såsom villkor för erkännande som distriktssjukkassa upptagits meddelande av både sjukhjälp och moderskapshjälp. Med hänsyn_ till den omfattning, vari moderskapshjälp redan meddelas av de befintliga sjukkassorna, och till den relativt korta tid, varunder moderskapshjälp anses behövlig, kunde det väl förefalla naturligast, att denna understödsverksamhet tillkomme primärkassorna. Andra skäl tala emellertid däremot. I anledning av en Kungl. proposition (nr 112) med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete samt två motioner ( I : 300 av herr von Koch m. fl. och I I : 427 av herr Bäckström m. fl.) har 1926 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning av frågan om hjälp åt barnaföderskor. Nämnda proposition avsåg allenast hjälp åt de kvinnor, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser under viss tid vid barnsbörd voro hindrade att utöva sitt vanliga yrke. Motionerna däremot avsågo att bereda hjälp åt alla barnaföderskor, som kunde anses vara i behov därav. Bidrag till barnets underhåll skulle därjämte enligt motionerna utgå under väsentligt längre tid än moderns förvärvsförmåga kunde anses nedsatt av barnsbörden. Enligt såväl propositionen som motionerna skulle hjälpen hava karaktären av rent understöd, som skulle bekostas, enligt propositionen av staten och enligt motionerna av kommunerna. I riksdagens skrivelse har ej givits några närmare direktiv för utredningen; emellertid kan det väl antagas att den huvudsakligen kommer att läggas inom ramen för de sålunda framförda förslagen. I varje fall torde alltså en understödsverksamhet, gående utöver sjukkassornas moderskanshjälpsförsäkring, kunna väntas komma till stånd. A andra sidan torde sjukkassorna kunna anses såsom de lokala organ, som måhända bäst lämpa sig för verksamhetens handhavande, något som ock förutsatts i propositionen. Det kan sålunda antagas, att bland de uppgifter utöver själva sjukhjälpsverksamheten, som riksdagen ansett distriktssjukkassorna böra omhänderhava, kommer att ingå beredande av understöd åt barnaföderskor. Även till den allmänna hälsovården synes sjukkassornas moderskapshjälpsförsäkring kunna vinna anknytning. Frågan om beredande av förbättrad vård åt barnsängskvinnor genom upprättande av vårdanstalter har på senare tid framträtt som ett aktuellt socialhygieniskt spörsmål. I sitt yttrande till socialstyrelsen har också styrelsen för sjukkasseförbundet ifrågasatt skyldighet för sjukkassorna att bereda barnaföderskor vård å sådana anstalter. De sakkunniga anse väl, att det självständiga lösandet av denna fråga —• åtminstone för närvarande — får betraktas ligga utanför sjukkasserörelsens prestationsförmåga —• jfr härom vid 23 §. Emellertid bör möjligheten till ett samarbete iakttagas. Redan befintligheten av organisationer, vilka äro villiga att i viss mån svara för vårdkostnaden, kan verka stimulerande på landstings och kommuners intresse för spörsmålet. Förutsättningen härför får dock antagas vara att dessa organisationer omfatta ett så stort antal som möjligt av de vårdbehövande samt att ej vissa sjukkasseorganisationer inom det område, för vilket en ifrågasatt anstalt är avsedd, fortfarande vilja inskränka sig till meddelande av kontant moderskapshjälp. Detta, kan emellertid befaras bliva fallet, därest moderskapshjälpsförsäkringen anförtros åt primärkassorna;

59 särskilt rikssjukkassorna kunna tänkas vara ovilliga att ordna försäkringen olika inom olika delar av verksamhetsområdena. De sakkunniga hava väl förutsatt, att rikssjukkassorna skulle kunna differentiera sina prestationer inom de olika lokalavdelningarna, men det är dock troligt, att dessa kassor på grund av den splittrande verkan en sådan differentiering kan medföra ej skola visa sig benägna att begagna möjligheten därtill i större utsträckning. I den mån fondöverskott uppstå för sjukkassorna, skulle de vidare direkt kunna bidraga till upprättande av anstalter av nu ifrågasatt slag. Även härvidlag torde man kunna antaga, att distriktssjukkassorna på grund av sin genom den sjukvårdande verksamheten närmare beröring med den allmänna hälsovården skulle vara mera intresserade av positiva insatser än primärkassorna. Även ur riskutjämningens synpunkt synes moderskapsförsäkringens övertagande av distriktssjukkassorna vara avgjort att föredraga. Med den organisation, som de vanliga sjukkassorna alltjämt torde komma att i stor utsträckning behålla, och då sålunda inånga av dessa kassor fortfarande torde komma att förbli slutna, lärer det icke kunna undvikas, att moderskapsunderstöden komma att belasta dessa kassor synnerligen ojämnt. Det är i detta hänseende tillräckligt att erinra om, att åtskilliga lokala sjukkassor f. n. stå öppna endast för kvinnor. Att olägenheterna av den ojämna belastningen icke gjort sig mera kännbar torde förnämligast bero på, att moderskapsunderstödet f. n. utgår för jämförelsevis kort tid och med i allmänhet endast en krona per dag, av vilket belopp dessutom 60 öre bestridas av statsmedel. Enligt de sakkunnigas förslag blir emellertid moderskapsunderstödsverksamheten relativt mera betungande för sjukkassorna. Härtill kominer önskvärdheten av att denna verksamhet utvidgas över den obligatoriskt fastställda genom bereolande^ av barnmorskehjälp m. m. Även ur denna senare synpunkt erbjuda givetvis de som regel större och mera bärkraftiga distriktssjukkassorna större fördelar. Benämningen distriktssjukkassa synes böra fastslås i erkännandebeslutet och Förhållaverkännande såsom distriktssjukkassa sålunda bliva en med erkännande såsom (l^s^f^n sjukkassa jämställd åtgärd. , ^ sjukkassor De för fortsättningskassor — distriktssjukkassornas närmaste^ motsvarighet öch andra i nu gällande lag — stadgade särskilda bestämmelser äro i 1910 års sjukkasse- kassor. lag upptagna i ett särskilt kapitel, det tredje. Denna anordning medför en dubbel hänvisning, först från 1 § till detta kapitel och därifrån — 115 § g— till bestämmelserna om registrerade sjukkassor i allmänhet. Större öyerskådlighet torde kunna vinnas, om man för distriktssjukkassorna blott inför — i 1 § — en hänvisning till erkända sjukkassor i allmänhet och vid varje paragraf, där särskilda regler för distriktssjukkassor äro erforderliga, inför dessa. En sådan anordning användes exempelvis i lagen om understödsföreningar för pensionskassor. Slutligen må i detta sammanhang göras några antydningar om, i vilken omfattning sådana särbestämmelser ansetts erforderliga. I första hand finnas de naturligtvis beträffande kassornas prestationer, på vilka ju skiljaktigheten mellan vanliga kassor och distriktssjukkassor är grundad. Då enligt riksdagens direktiv allenast en distriktssjukkassa bör få finnas å varje ort, följer härav att dessa kassor med nödvändighet måste vara öppna. Bestämmelse härom har givits i 13 §. Samma paragraf anger formen för annan sjukkassas anslutning till 'distriktssjukkassa. Däremot har det ej ansetts nödigt att giva regler av tvingande natur beträffande dessa kassors inre organisation. Vissa av dem —• de som ombesörja sjukhjälp under hela sjukhjälpstiden samt moderskapshjälp — bli ju helt lika en vanlig sjukkassa. För dem, som däremot mottaga anslutning från andra sjukkassor, skulle möjligen bestämmelser rörande förhållandet mellan distriktssjukkassan och de anslutna kassorna anses önskvärda. Detta har gjorts gällande av sjukkasseförbundets styrelse, som anser det nöd-

60 vändigt, att samarbetet mellan de båda organisationsformerna icke får ordnas efter kassornas godtycke utan skall vara lagligen reglerat. Några antydningar om hur detta samarbete bör ordnas gives emellertid ej med undantag av ett uttalande om att sjukkontrollen bör vara förlagd till distriktssjukkassan. Vissa bestämmelser om ett dylikt samarbete finnas f. n. beträffande fortsättnmgskassor. t Enligt 107 § i 1910 års sjukkasselag är sjukkassa pliktig att för fortsättningskassa utöva sjukkontroll, uppbära avgifter och även i övrigt tillhandagå densamma. Beträffande sjukkontrollen blir det väl i regel såsom ock sjukkasseförbundet förordat — lämpligast att denna omhänderhaves av distriktssjukkassan, då denna kassa genom sin befattning- med läkarvården, vari tydligen kommer att ingå granskning av läkarbetyg, läkares räkningar o. d., torde vara bäst skickad därför. Emellertid kan, särskilt som det kan komma att visa sig nödvändigt att på sina håll göra distriktssjukkassornas områden ganska stora, det motsatta förfaringssättet i vissa fall vara att föredraga. Även beträffande avgiftsuppbörden kunna på grund av lokala förhållanden olika förfaringssätt anses lämpliga på olika orter. Att kassorna i allmänhet skola inbördes bistå varandra är tydligen en regel, som man får hoppas skola gälla även utan något lagbud, då ett sådant på grund av sin allmänna karaktär näppeligen kan få större effekt. Vidare innehåller 1910 års lag i 109 § förbud för sjukkassa att åtaga sig ansvaret för medlemsavgifterna till fortsättningskassa. Detsamma bör tydligen gälla beträffande distriktssjukkassa men torde regeln följa direkt av förbudet i 2 § för sjukkassa att driva annan verksamhet än sin egen försäkring. o A v vad sålunda anförts framgår att de sakkunniga ej finna skäl föreslå några tvingande bestämmelser i det av förbundsstyrelsen föreslagna avseendet. Socialstyrelsen har i sitt utlåtande den 28 sistlidne augusti bl. a. ifrågasatt, huruvida icke distriktssjukkassan skulle kunna fungera endast som en »återförsäkrmgsinstitution» och sålunda de till dessa kassor anslutna primärkassorna själva direkt uppbära medlemsavgifter till täckande jämväl av de återförsäkrade riskerna och svara för de på dessa risker belöpande understöden. Med avseende på detta styrelsens uttalande vilja de sakkunniga framhålla, att riksdagsdirektiven otvetydigt giva vid handen, att distriktssjukkassorna böra hava karaktären av verkliga sjukkassor med den organisation och de uppgifter, som i allmänhet tillkomma dessa. Hela naturen av deras verksamhet och särskilt sjukvårdsverksamheten hänvisar dem härtill. I anslutning till vad redan riksdagen för sin del antytt, hava ju de sakkunniga också utgått från, att distriktssjukkassorna skulle kunna vid sidan av de kollektivt anslutna sjukkassornas medlemmar som medlemmar direkt upptaga personer, som så önska — se närmare härom vid 12, 13 och 19 §§. Moderskapshjälpsverksamheten skulle ju likaledes omhänderhavas av distriktssjukkassorna såsom direkt försäkring och icke som återförsäkring. Övertagandet för de båda andra sociala försäkringsgrenarna av deras lokala uppgifter förutsätter givetvis också att distriktssjukkassorna själva utöva direkt understödsverksamhet. 2 §.

Såsom skäl för en omorganisation av det svenska sjukkasseväsendet har bl. a. anförts det från flera håll framförda, kravet på större enhetlighet inom socialförsäkringen. En enhetlig, rationell och ekonomisk organisation av socialförsäkringen i sin helhet torde man ej kunna ernå utan lämpliga lokala organ för kontroll^ och verksamhet för botande eller mildrande av sjukdom och invaliditet. Såsom .sådana hava sjukkassorna i allmänhet ansetts skickade. Den svaga utvecklingen av och den starka splittringen inom det svenska sjukkasseväsendet har emellertid gjort att sjukkassorna här ej i mera nämnvärd grad

61 kunnat fylla denna uppgift. De övriga, mera utvecklade socialförsäkringsgrenarna, pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen, hava därför erhållit en starkt centraliserad förvaltning med särskilda lokala organ verkande var för sig allenast för sina speciella uppgifter. Bland fördelarna av enhetskassesystemet framhölls även, att härigenom skulle skapas förutsättningar för en mera enhetlig socialförsäkring med decentraliserad organisation. Reglerna för sjukkassornas medverkan härvidlag komma givetvis att meddelas i lagarna om pensions- och olycksfallsförsäkring. Sjukkasselagstiftningen har allenast att bestämma vilka dylika uppgifter sjukkassorna kunna åtaga sig. Beträffande verksamhet vid sidan av sjukkassas egentliga i 1 § angivna ändamål innehåller sjukkasselagen i 2 § förbud mot att utöva verksamhet, som uppenbarligen är främmande för nämnda ändamål. I det till grund för lagstiftningen liggande kommittéförslaget avsåg förbudet verksamhet som i förhållande till kassans verksamhet enligt 1 § är att anse som särskild rörelse. P å lagrådets hemställan utbyttes emellertid detta uttryck mot det i lagen intagna. I kommittébetänkandet framhölls, att sjukkassorna ej borde få driva exempelvis fabriks- eller handelsverksamhet eller meddela pensions- eller arbetslöshetsförsäkring. Att helt förbjuda dem varje annan verksamhet syntes dock icke lämpligt. Bland verksamhet som kunde anses tillåten angavs såsom exempel att anordna en serie föreläsningar i ämnen berörande deras verksamhet; att anslå medel till deltagande i överläggningar och kurser av vikt för sjukkasseverksamheten; att anordna utredning av något hygienen berörande förhållande av särskild vikt för kassornas verksamhet; att föranstalta utgivande av huvudsakligen för deras verksamhet avsedda publikationer, även om desamma till en del skulle vara beräknade för regelmässigt förmedlande av tillkännagivanden från utomstående; att i viss omfattning föranstalta samkväm, till vilka jämväl andra än sjukkassornas egna medlemmar ägde tillträde, o. s. v. Såsom förut nämnts har meddelande av moderskapsförsäkring ansetts vara en sjukkassorna tillåten verksamhet. Vissa sjukkassor ha också såsom ombud för riksförsäkringsanstalten verkställt utbetalningar av ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och utövat erforderlig kontroll över de ersättningsberättigade. Vid 1926 års riksdag framlades förslag till ny l a g om försäkring för olycksfall i arbete enligt vilket den för nämnda försäkring nu gällande s. k. karenstiden av 35 dagar närmast efter olycksfallet skulle borttagas. För att från riksförsäkringsanstalten, till vilken hela försäkringen skulle centraliseras, avlasta det betungande arbetet med alla kortvariga olycksfallsskador hade vidare föreslagits, att anstalten skulle äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan skulle inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva t. o. m. den 63 :e dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad arbetare, med undantag dock av livräntor och ersättning för vissa särskilda hjälpmedel. Vid samma riksdag framlades även förutnämnda förslag till förordning om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete, enligt _ vilket till kvinnor, som på grund av stadgande i arbetarskyddslagen äro förhindrade att under viss tid i sammanhang med barnsbörd utföra industriellt arbete, skulle utgå understöd av allmänna medel, beräknat efter samma grunder som avsetts att gälla för bestämmande av olycksfallsersättning. Understödet skulle ^bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten, vilken emellertid skulle äga att på samma sätt som i fråga om olycksfallsersättningar överdraga sin skyldighet på registrerad sjukkassa. Då särskilt med hänsyn därtill att sådan verksamhet som nu nämnts tydligen skulle avse även andra än sjukkassans medlemmar, samt enligt gällande

lag sjukkassa äger utgiva understöd allenast till medlemmar, det ansetts tvivelaktigt, huruvida verksamheten kunde anses tillåten för kassorna, hade föreslagits ett tillägg till 2 § i sjukkasselagen, enligt vilket kassorna uttryckligen medgåves rätt att utöva sådan verksamhet, dock endast med tillsynsmyndighetens begivande. Såväl förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete i ovan angivna delar som förslaget till förordning om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete blevo visserligen förkastade av riksdagen. Men riksdagen anhöll tillika i skrivelser om utredning och förslag ej mindre rörande borttagande av karenstiden vid utgivande av ersättning för olycksfall i arbete än även rörande de i förslaget om moderskapsunderstöd samt i sammanhang därmed väckta motioner berörda ämnen. Det torde vara antagligt att en tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål ej står att vinna utan sjukkassornas medverkan i en eller annan form. Ehuru arten av denna medverkan ej f. n. kan angivas, synes därför vara lämpligt att genom ett stadgande av mera allmän innebörd giva sjukkassorna befogenhet att lämna densamma. Stadgandet som upptagits i första stycket av nu förevarande § har formulerats efter förebild av 58 § i 1920 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Nämnda förslag gav åt de enligt detsamma organiserade allmänna sjukkassorna rätt att mot gottgörelse åtaga sig verksamhet inom sitt område i fråga om annan allmän inrättning för social verksamhet. Härunder faller tydligen riksförsäkringsanstalten samt organ för pensionsförsäkringen, fattigvården och den allmänna hälsovården. Däremot synes det tvivelaktigt om de ömsesidiga försäkringsbolag, i vilka enligt gällande lag försäkring för olycksfall i arbete kan ske, äro hänförliga till allmänna anstalter. Spörsmålet om den sociala olycksfallsförsäkringens centralisering till en anstalt av mer eller mindre offentlig karaktär har visserligen länge varit aktuellt och förslag därom framlades, såsom ovan framhållits, vid 1926 års riksdag, men enighet om formen för en sådan centralisering synes f. n. ej kunna ernås. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida ett samarbete med sjukkassorna i den omfattning som föreslagitsvid nämnda riksdag kan anordnas av ett flertal försäkringsinrättningar. Men hinder böra tydligen ej möta för att sjukkassorna gentemot dessa ömsesidiga bolag åtaga sig de mera begränsade uppgifter som kunna befinnas lämpliga. Av denna anledning har bestämningen »allmän» för de institutioner, med vilka sjukkassa äger samarbeta, borttagits i nu förevarande förslag. Enligt 1926 o års förslag krävdes tillsynsmyndighetens begivande för att kassorna skulle få utöva verksamhet av där angivet slag. Såsom skäl därför anfördes, att denna verksamhet alltid medförde en viss ekonomisk risk för kassorna och att det kunde befaras att kassastyrelsen på grund av oerfarenhet eller av annan anledning åtoge kassan förpliktelser som komme att verka rubbande på dess förmåga att fullfölja sin huvudsakliga uppgift, den att lämna sjukhjälp. Beträffande verksamhet, som kan medföra ekonomiska förpliktelser för kassorna äga dessa skäl uppenbarligen giltighet. Annan verksamhet för övriga spcialförsäkringsgrenar såsom utövande av kontroll eller förmedling av utbetalningar synas däremot sjukkassorna kunna åtaga sig utan att tillsynsmyndighetens samtycke behöver inhämtas, såvida ej verksamheten är av den beskaffenhet att enligt 3 § understödsföreningslagen sådant samtycke är erforderligt. Enligt 1920 års förslag skulle de allmänna sjukkassorna vara skyldiga att efter Konungens förordnande åtaga sig annan social verksamhet. I yttrande över de förberedande utkasten till 1926 års förslag har socialstyrelsen även förordat, att sjukkassorna skulle vara skyldiga att efter tillsynsmyndighetens prövning övertaga den i förslaget upptagna nu berörda verksamheten. I förslaget upptogs emellertid ej någon sådan bestämmelse. Såsom skäl härför an-

63 fördes, att detta syntes vara en för långt gående inskränkning i kassornas självbestämningsrätt, och att någon risk ej ansågs föreligga för att kassa, som ägde den stadga och omslutning att den rimligen borde bliva organ för sådan verksamhet, skulle undandraga sig att på skäliga villkor åtaga sig uppgifter i dylikt hänseende. Nu föreliggande förslag ansluter sig till denna ståndpunkt. Här ovan angivna uppgifter äro i huvudsak avsedda för distriktssjukkassorna. Det är ock tydligt, att en institution för social verksamhet, som vill söka samarbete med sjukkasserörelsen, i första hand kommer att vända sig till dessa kassor, vilka ju komma att ha den största tillslutningen. Emellertid synas ej tillräckliga skäl föreligga för att förbjuda andra kassor sådan verksamhet, i de fall sådan kan komma att erbjudas dem. Det skulle exempelvis vara orimligt att förbjuda en s. k. arbetsgivarkassa att utöva verksamhet för det ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, vari arbetsgivaren är delägare. _ Beträffande sjukkassas rätt till annan verksamhet innebär förslaget en skärpning av nu gällande förbud. Detta avser allenast verksamhet som upvenbarligen är främmande för dess ändamål. Förslaget däremot avser att förbjuda all verksamhet, som ej direkt sammanhänger med sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamheten. Det synes nämligen önskvärt att i lagen erhålla ett uttryck, som ej giver rum för olika tolkningar. De sakkunniga vilja emellertid tillika framhålla, att avsikten med skärpningen icke varit att på något sätt begränsa sjukkassornas i och för sig berättigade verksamhet. Att sålunda sjukkassa fortfarande skall vara berättigad att lämna anslag exempelvis för anordnande av eller deltagande i kurser eller överläggningar rörande för sjukkasseverksamheten betydelsefulla frågor eller för utredningar av hygienisk eller sanitär natur och av betydelse för sjukkassans verksamhet torde få anses såsom självklart. Dessa och andra dylika åtgärder äro ju i verkligheten att betrakta endast som ett naturligt komplement till sjukförsäkringsverksamheten. 3 §.

I sin egenskap av registrerade understödsföreningar komma sjukkassorna att vara underkastade registrering och tillsyn av den i 69 § av nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten. Denna myndighet är enligt Kungl. kungörelse den 8 nov. 1912 ang.^ tillsyn å understödsföreningar socialstyrelsen. Samma myndighet är f. n. tillsynsmyndighet jämväl för sjukkassorna enligt kungl. kungörelse den 28 nov. 1912. Med hänsyn till sjukkasserörelsens betydelse för det allmänna och till de (härför utgående statsbidrag är det uppenbart, att densamma bör underkastas en längre gående kontroll än understödsföreningsverksamheten i allmänhet. Emellertid är det påtagligt, att denna kontroll bör utövas av samma myndighet, till vilken ju i alla fall ett flertal uppgifter för registreringen m. m. måste ingivas. Ej blott för undvikande av dubbelarbete utan även för ernående av enhetlighet i lagtillämpningen synes denna anordning erforderlig. Och förhållandet torde böra fastslås i förordningen. e Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida ej en för vederbörande förening så viktig åtgärd som erkännande såsom sjukkassa — samt återkallande av sådant erkännande — borde utövas av Kungl. Maj :t — i Danmark fattas sådana beslut av inrikesministern (socialministern). Emellertid anse de sakkunniga att åtgärden — liksom antagandet till statsunderstödd sjukkassa enligt 1926 års regeringsförslag — med fullt förtroende kan överlämnas till tillsynsmyndigheten. Detta synes så mycket lämpligare som det enligt 82 § i understödsföreningslagen ankommer på nämnda, myndighet att vidtaga åtgärder för att få kassan satt i likvidation, alltså ett vidare gående inskridande. I varje fall kommer ju rätt till besvär över tillsynsmyndighetens beslut att finnas. 5—263318

(54 Besparingskommittén hade föreslagit, att tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet skulle överflyttas från socialstyrelsen till pensionsstyrelsen, ett förslag som emellertid i propositionen nr 117 på anförda skäl avvisats. Och i sjukkasseförbundets styrelses ingivna framställning göres gällande, att sjukkasseväsendet tarvade en tillsynsmyndighet så organiserad samt utrustad med en .självständighet, makt och befogenhet, som tillkommer motsvarande myndighet i exempelvis Danmark. Det framgår icke fullt tydligt, vilka önskemål förbundsstyrelsen härmed velat framhålla. Möjligt är, att styrelsen velat ge uttryck åt den tanken att tillsynsmyndigheten borde erhålla en fullt fristående^ ställning inom administrationen på samma sätt som exempelvis försäkringsinspektionen. _ Sannolikt syftar dock uttalandet icke så långt. Förbundsstyrelsen har antagligen endast velat ge uttryck åt samma åsikt som kom till synes i socialstyrelsens utlåtande den 14 maj 1925 över besparingskommitténs betänkande med förslag angående socialförsäkringens organisation. Efter att hava redogjort för den organisation, som till en början gavs åt tillsynsmyndigheten, framhöll sålunda styrelsen i detta sammanhang, att det låg i sakens natur, att om tillsynsmyndigheten inginge som en funktion i ett för flera uppgifter avsett ämbetsverk den befattningshavare, till vars ämbetsuppgift sjukkassefrågorna hörde, måste åtnjuta en betydande grad av självständighet och handlingsfrihet. (Se Bil. till Kungl. Maj:ts prop, nr 109 vid 1920 års riksdag sid. 186—187.) De sakkunniga hava visserligen icke ansett sig böra på frågans nuvarande ståndpunkt ingå närmare på frågan vare sig om tillsynsmyndighetens förläggning eller dess organisation. Men de sakkunniga vilja dock såsom sin mening framhålla, att den säregna karaktären av de uppgifter som åligga tillsynsmyndigheten och den möjlighet till omedelbart handlande, som tillsynens utövande ofta förutsätter, måste åt tillsynsmyndigheten giva en organisation, som i vissa hänseenden avviker från den för centralförvaltningen i allmänhet normala. I sin framställning har centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttalat önskemålet, att i tillsynsmyndigheten en av Kungl. Maj:t tillsatt läkare borde ha säte och stämma. De sakkunnigas förslag avser att i betydande grad utvidga den svenska sjukkasserörelsens sjukvårdande verksamhet. Det är tydligt, att tillsynsmyndigheten för ledandet av denna verksamhet å lämpliga banor kan hava behov av att rådföra sig med den medicinska sakkunskapen. Om i fall, där ett anlitande av medicinsk .sakkunskap kan finnas erforderligt, detta bör ske i form av ett samrådande med medicinalstyrelsen eller därigenom att hos tillsynsmyndigheten anställes en rådgivande — eventuellt i besluten deltagande — läkare, anse de sakkunniga sig ej böra ingå på. Närmast torde det väl ankomma på tillsynsmyndigheten själv att, därest de sakkunnigas förslag vinner statsmakternas bifall, göra framställning om den anordning, som synes densamma mest ändamålsenlig. De förmåner som följa med erkännandet äro såsom redan framhållits rätten till statsbidrag och att genom ordet »sjukkassa» i firman särskiljas från andra sjukhjälpsföreningar. Den närmare beskaffenheten av dessa förmåner _ framgår av följande paragrafer i förordningen. Emellertid synes det lämpligt att redan i denna § ett uttalande därom göres. Beträffande särskilt rätten till statsbidrag har det ansetts lämpligt utsäga, att denna är beroende av att anslag därtill beviljas av riksdagen. 4§. Såsom förut framhållits är ett visst minimiantal medlemmar en förutsättning för att sjukförsäkring skall kunna meddelas i de tillfredsställande for-

65 mer, som måste krävas av en statsunderstödd sjukkassa. Regler härom givas i denna paragraf. Andra kassor än distriktssjukkassor komma ju att meddela sjukhjälp i ungefär samma omfattning som för närvarande är den minst tilllåtna. På dem kunna alltså den nuvarande sjukkasselagens (4 §) bestämmelser vara tillämpliga med den förändring, som föreslogs vid 1926 års riksdag (se prop, nr 113 sid. 26—27). Generella regler av denna beskaffenhet bli däremot svårare att uppställa för distriktssjukkassorna. Deras risker komma att bli betydligt mera varierande än de andra sjukkassornas. Enligt den officiella sjukassestatistiken för åren 1922—1924 utgjorde antalet sjukdomsfall på 100 medlemmar inom hela sjukkasserörelsen nämnda år resp. 36.1, 29.6 och 32.4 med ett genomsnittligt antal sjukdagar per fall av 24.2, 27.3 och 26.3. Av samtliga sjukdomsfall beräknas emellertid allenast cirka 3 % vara längre än 3 månader. På 100 sjukkassemedlemmar skulle sålunda genomsnittligen allenast en om året komma att erhålla sjuknenning från distriktssjukkassa. Vid en så ringa frekvens finnes naturligtvis betydligt större möjligheter till tillfälliga fluktuationer. Och dessa bliva av så mycket större betydelse som genomsnittslängden för ett dylikt sjukdomsfall efter 90:de dagen är ganska avsevärd. Enligt regeringsförslaget 1926 beräknades med en 3-årig sjukhjälpstid årligen 10.17 sjukdagar för medlem (prop, nr 117 sid. 247). Av dessa sjukdagar skulle nära 3 komma på sjukhjälpstid efter 90:de dagen. Under sådana omständigheter är det påtagligt, att kravet på medlemsantalet under i övrigt likartade förhållanden måste ställas högre än i annan sjukkassa. Detta förhållande har ock iakttagits i 1910 års sjukkasselags bestämmelser om fortsättningskassor. För registrering av en sådan kassa kräves ett medlemsantal av 500, dock att dispens kan meddelas ned till 200 medlemmar. Enligt 1919 års förslag till allmän obligatorisk sjukförsäkring, enligt vilket sjukhjälnstiden var obegränsad — dock med undantag för invaliditets fallen •— skulle de allmänna sjukkassorna hava minst 500 medlemmar. Härvid är att märka, att dessa kassor, därigenom att de omhänderhade samtliga sjukdomsfall, kunde påräkna en betydligt store utjämning än de nu föreslagna distriktssjukkassorna, varjämte de på grund av den obligatoriska anslutningen kunde påräkna en betydligt jämnare nyrekrytering. Ändock ansågs erforderligt, att viss o andel av statsbidraget avsattes till en regleringsfond för understöd eller lån åt kassor, som utsattes för särskilda påfrestningar. Enligt 1926 års regeringsförslag, i vilket sjukhjälpstiden föreslagits till tre år inberäknat invaliditetsfall, skulle för de däri förordade enhetskassorna gälla i huvudsak samma bestämmelser om medlemsantalet som hittills. För att möta de ökade riskerna hade föreslagits ett utjämningsförfarande kassorna emellan, avseende tre fjärdedelar av de utgifter för sjukpenningar efter 63 :dje dagen för varje sjukdomsfall, som ej täcktes av statsbidrag (prop, nr 117 sid. 167—187). Försäkringsinspektionen hade i sitt yttrande över förslagen förklarat sig anse denna utjämning ej vara tillräcklig och förordat en utjämning av nämnda utgifter i deras helhet. Socialstyrelsen ansåg, att någon utjämning ej var erforderlig lör kassor med minst 1,000 medlemmar. t Oavsett detta utjämningsförfarandes lämplighet för enhetskassorna •— socialstyrelsen hade uttalat betänkligheter mot detsamma — torde detsamma ej kunna användas för distriktssjukkassorna. Utjämningen skulle verkställas ined tillhjälp av statsbidraget. För enhetskassorna, vilka ju själva skulle uppbära allt på deras medlemmar belöpande statsbidrag, beräknades detta förslå till utjämning av variationerna kassorna emellan. (Se prop, nr 117 bil. H.) För distriktssjukkassorna åter, vilka hava att uppbära — frånsett sjukvårdsbidraget — mindre än en tredjedel av statsbidraget för deras medlemmai och vilkas verksamhet omfattar ungefärligen just de risker, som skulle utjäm-

66 nas, torde detta långt ifrån alltid bliva fallet. Av samma skäl blir det omöjligt att med tillhjälp allenast av dessa kassors statsbidrag bilda en effektiv regleringsfond. Om sålunda ett generellt utjämningsförfarande ej kan anordnas — de sakkunniga anse sig ej kunna förorda något annat system, då detsamma torde bli mera invecklat än det nämnda, som av socialstyrelsen betraktades såsom ior svårförståeligt — kunde det anses nödvändigt att för distriktssjukkassorna fastställa högre medlemsantal än för andra sjukkassor. Emellertid kunna anspråken därutinnan ej drivas alltför långt. Även om man i vissa fall får medgiva distriktssjukkassorna något större verksamhetsområden än andra kassor, måste dock, därest de skola kunna fylla sina uppgifter beträffande sjukvården, såsom organ för annan socialförsäkring ochsåsom centralpunkter för sjukförsäkringen inom området, den lokala begränsningen upprätthållas. Vad ovan sagts gäller endast distriktssjukkassornas sjukpenningförsäkring. Men jämte denna skola de ju även handhava sjukvård och moderskapshjälpsförsäkring. Då dessa verksamhetsgrenar omfatta samtliga sjukdomsfall resp. barnsbörder, ställa sig förhållandena här gynnsammare. Särskilt må framhållas att för sjukkassorna f. n. är läkarvård jämte läkemedel en medgiven sjukhjälpsprestation. Någon erfarenhet rörande enbart sådan försäkring lärer val ej föreligga från den svenska sjukkasserörelsen. Men det finnes ej någon anledning antaga, att densamma ej skulle kunnat anordnas med nu gällande bestämmelser om.kassornas storlek. Den i förslaget upptagna minimiprestationen beträffande sjukvård, två tredjedelar av kostnaden för den vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, är avsevärt lägre och kommer därjämte att till hälften bekostas av statsbidrag. Någon risk av att medgiva kassor med 100 — eller möjligen ännu färre — medlemmar att såsom distriktssjukkassor meddela sjukvårds- och moderskapshjälpsförsäkring torde sålunda ej kunna anses föreligga. Distriktssjukkassor av denna storlek torde också i allmänhet kunna bildas. Av en verkställd utredning (se Bil. C) framgår att inom 917 distrikt omfattande tillhopa 749,253 sjukkassemedlemmar distriktssjukkassorna omedelbart skulle erhålla minst 100 medlemmar. Överhuvudtaget kan det nog sägas att allenast inom de landsdelar, där sjukkasserörelsen är särskilt svagt utvecklad — Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs och Skaraborgs län — hinder att bilda tillräckligt stora sjukvårdskassor i större omfattning skulle förefinnas. Emellertid är det påtagligt, att reformen ej skulle få sin fulla effekt därest ej därjämte sjukpenningsförsäkring för den längre sjukhjälpstiden kunde meddelas. Även härutinnan anse emellertid de sakkunniga svårigheterna ejQ vara så stora. Det må först märkas, att enligt förslaget statsbidrag skall utgå med 50 öre för varje sjukdag, då kassa utbetalt sjukpenning med minst en krona. Begränsa distriktssjukkassorna sina sjukpenningsprestationer till sistnämnda belopp och iakttaga de därjämte en försiktig premieberäkning, synes kravet pa deras medlemsantal ej behöva ställas alltför högt. De sakkunniga hålla lore, att det med särskild försiktighet i fråga om avgiftsberäkningen ej skulle behöva bestämmas högre än för enbart sjukvårdsförsäkring. Om det emellertid skulle anses erforderligt att bestämma medlemsantalet för sådan sjukpenmngforsakring till 200 skulle denna kvalifikation redan nu fyllas av 638 distriktssjukkassor med 708,032 medlemmar. Av de sjukkassemedlemmar som skulle ställas utanför en sådan försäkring tillhöra emellertid 40,538 rikssjukkassor, vilka själva på sätt vid 45 § kommer att angivas kunna ordna den längre sjukpenningförsäkringen. ,. Från dessa synpunkter utgår stadgandet i nu förevarande paragrais andra stycke. Minimiantalet medlemmar får bestämmas efter de av kassan meddelade prestationerna. Högre sjukpenning än en krona får ej meddelas av kassa

67 utan att medlemsantalet kan anses betryggande för den högre försäkringen. Det kan visserligen göras gällande, att en sjukpenning av en krona ej är en tillfredsställande försäkring. Men häremot kan invändas, att denna låga försäkring i allmänhet endast behöver förekomma inom rena landsortsdistrikt, där levnadskostnaderna äro låga. Även om ett dylikt understöd understiger medelkostnaden för fattigvårdsförsörjning å landsbygden — enligt 1922 års statistik 449 kronor för år — överstiger detsamma betydligt pensionstillägget från pensionsförsäkringen, där barntillägg ej utgår. Framhållas må ock, att sjukhjälpen redan nu i relativt många fall särskilt å landsbygden icke uppgår till högre belopp än en krona om dagen. År 1924 voro 146,699 sjukkassemedlemmar eller 19.7 procent av samtliga försäkrade för högst nämnda belopp. Härtill kommer att enligt förslaget utom sjukpenning sjukkassorna även skola bereda sjukvård med två tredjedelar av kostnaderna därför. Sjukpenningen kan i följd härav sättas lägre än vad nu äf förhållandet, utan att försäkringens effektivitet minskas. Det är därför att antaga, att åtskilliga sjukkassemedlemmar, som nu anse sig behöva högre sjukpenning för att kompensera utgifterna för sjukvård, för framtiden skola åtnöjas med en relativt låg sjukpenning. Men även i fråga om verksamhetens anordning i övrigt kunna 'skiljaktigheter förekomma, som kunna motivera olika minimiantal. E t t lägre medlemsantal kan sålunda medgivas kassa, som upptager ur försäkringssynpunkt betryggande premier och har tillräcklig sjukhjälpsfond eller har sina risker — helt eller delvis — återförsäkrade. Å andra sidan kunna faktorer tänkas förekomma, vilka motivera ett högre minimiantal än det normala, då i främsta rummet utsträckningen av sjukhjälpstiden t. ex. till obegränsad. På grund härav ha de sakkunniga ej ansett lämpligt föreslå något bestämt minsta medlemsantal. Skulle ett sådant gälla för alla kassor, oavsett omfattningen eller anordningen av deras verksamhet, måste detsamma sättas så högt, att fordringarna ej kunde fyllas av ett stort antal kassor. Äger däremot tillsynsmyndigheten rätt att i varje fall bestämma det minsta medlemsantalet, kommer detta att för nämnda myndighet medföra möjlighet att för de mindre distriktssjukkassorna föreskriva de säkerhetsanordningar, återförsäkring el. d., som kunna anses erforderliga. Vid fastställandet av detta minsta medlemsantal behöver tillsynsmyndigheten ej utgå allenast från försäkringsmässiga synpunkter. Om en distriktssjukkassa genom vanskötsel kommer att gå tillbaka, kan det befinnas önskvärt, att rörelsen övertages av en ny organisation. En sådan kan dock ej på grund av de bestämmelser som i det följande omförmälas bildas, så länge erkännandet gäller för den gamla kassan. Det minsta medlemsantalet kan sålunda bestämmas även från synpunkten av den storlek en väl skött distriktssjukkassa inom vederbörande verksamhetsområde bör kunna upprätthållas vid. Ett sådant villkor för erkännandets bibehållande skulle verka sporrande på kassan att bibehålla och om möjligt öka sitt medlemsantal. I sitt utlåtande den 28 sistlidne augusti har socialstyrelsen på tal om villkoren för registrering — i sak här motsvarande de sakkunnigas »erkännande» — framhållit, att avseende härvid borde fästas bl. a. vid storleken och omfattningen av de understöd, som av kassan utfästes, och att detta borde gälla ej blott då fråga är om sjukkassa med mindre medlemsantal än 100 utan även i fråga om sjukkassa med högre medlemsantal. Att beträffande sjukkassor av sistnämnda slag för erkännande uppställa andra villkor än det redan nu för registrering gällande bör av skäl, som ovan anförts, icke ifrågakomma. Vad åter beträffar sjukkassor med lägre medlemsantal liksom också, då fråga är om erkännande för distriktssjukkassa, torde vad i denna § stadgas få anses innebära ett tillmötesgående i allt väsentligt av de av styrelsen här framförda synpunkterna.

08 5 §. Denna paragraf innehåller huvudregeln om koncessionssystemet. Syftemålet med detta angives i riksdagsdirektiven vara att förhindra ökad splittring inom Sjukkasserörelsen. För ernående av detta mål skulle nya sjukkassor ej få registreras — enligt de sakkunnigas förslag erkännas — där sjukkassa av'tillfredsställande _ beskaffenhet redan funnes. Ett koncessionssystem av denna beskaffenhet finnes i den danska sjukkasselagstiftningen. De danska sjukkassorna skola vara begränsade antingen till ett visst fack eller ock till ett lokalt område, i allmänhet anslutande sig till kommungränserna. Finnes inom ett fack eller ett sådant område en »anerkendt» sjukkassa, kan »Anerkendelse» vägras andra kassor inom facket eller området. En så långt gående regel synes ej kunna uppställas i den svenska lagen. De danska sjukkassorna skola inom sitt verksamhetsområde vara öppna; ink r ä n k n i n g a r härutinnan medgivas allenast beträffande ålder, hälsotillstånd samt förmögenhetsförhållanden, och även dessa inskränkningar äro reglerade i lagen. Finnes en sådan sjukkassa, kan alltså den sociala sjukförsäkringen inom området anses vara ordnad. Annorlunda förhåller det sig inom den •svenska sjukkasserörelsen. Kassorna hava varit berättigade att begränsa rätten till inträde på sätt de funnit för gott. Av denna rättighet hava även kassorna i stor utsträckning begagnat sig. Ar 1921 tillhörde ej mindre än 225,342 sjukkassemedlemmar, eller cirka 30 procent av hela antalet, kassor, vilka kunna betecknas såsom slutna. (Om den närmare fördelningen av dessa kassor se socialstyrelsens utlåtande över besparingskommitténs förslag; Bil. till prop, nr 109 vid 1926 års riksdag sid. 177.) Enligt riksdagens direktiv skulle koncessionssystemet ej beröra redan befintliga sjukkassor — se härom 44 och 45 §§ med motivering — och följaktligen skulle även de slutna sjukkassorna kunna vinna erkännande. Men befintligheten inom ett område av en sjukkassa exempelvis allenast för anställda vid en viss fabrik eller allenast för helnyktra fyller tydligen ej sjukförsäkringsbehovet inom området. Med anledning härav har koncessionsbestämmelsen — i anslutning till riksdagsdirektiven — givits formen, att erkännande skall vägras om »ändamålet med verksamheten kan helt eller till huvudsaklig del fyllas av redan erkänd sjukkassa». Med denna formulering synes även ett av rikssjukkassornas centralorganisation framställt önskemål, att tillämpningen av koncessionssystemet ej skulle göras onödigt sträng, vara tillgodosett. _ E t t stadgande av detta innehåll ger tydligen tillsynsmyndigheten en ganska vidsträckt diskretionär prövningsrätt. Detta synes emellertid ej möta några betänkligheter. Däremot skulle mera detaljerade bestämmelser kunna befinnas allt för stela för den mångfald olikartade förhållanden, varmed man har att räkna. ^ Huvudregeln torde böra vara, att där en öppen kassa redan är verksam, någon ny kassa ej skall vinna erkännande. Men det kan tänkas, att denna kassas ledning ej är tillfredsställande, utan att den dock gör sig skyldig till sådana försummelser, som anses böra medföra erkännandets återkallande. Skulle under sådana omständigheter en opinion inom verksamhetsområdet påkalla bildandet av en ny kassa, synes möjligheten härtill ej böra vara utesluten. Vidare kan det tänkas att en sluten kassa skulle kunna ha vissa uppgifter att fylla vid sidan av en öppen. I riksdagsdirektiven angives också såsom mål för den föreslagna organisationen »ett enhetskassesystem, där ändock kassor med mera speciella uppgifter kunna fortsätta sin verksamhet». Beträffande de flesta av de speciella inskränkningar i inträdesrätten, som konstituera begreppet slutna kassor, torde väl ej några skäl föreligga för medgivande av nybildningar med bibehållande av desamma. (Jfr prop, nr 117 sid. 68—70.)

69 Men skulle en arbetsgivare vilja stödja sina arbetares sjukförsäkring, och som villkor härför sätta, att han erhölle ett större inflytande på försäkringsvillkoren, medlens förvaltning o. d., än vad lämpligen kunde medgivas i en öppen kassa, synes det böra finnas möjlighet att medgiva bildandet av en sluten kassa. Huruvida understödets storlek och förmånerna för de försäkrade i övrigt äro så stora, att ett avsteg från den önskade enhetligheten bör medgivas, är naturligtvis en fråga, som ej kan lösas generellt, utan får överlämnas till tillsynsmyndighetens prövning. Såsom vid 4 § framhållits ger redan denna paragraf tillsynsmyndigheten en viss möjlighet att genom fordran på minimiantal medlemmar tvinga kassorna att hava en i förhållande till omfattningen av deras verksamhet betryggande avgiftsberäkning och fondbildning. Denna möjlighet gäller dock allenast distriktssjukkassorna, samt vad de primära sjukkassorna beträffar, dem som hava mindre medlemsantal än 100. I 27 § finnes ytterligare föreskrivet att avgifterna skola vara tillräckliga även för nödig fondbildning. Brister det härutinnan komma alltså stadgarna i strid mot denna lag och erkännande kan ej vinnas. Det har emellertid synts de sakkunniga lämpligt, att i detta sammanhang en erinran göres om denna tillsynsmyndighetens prövningsrätt och om påföljden av otillfredsställande stadgebestämmelser i nämnda hänseende. I sammanhang därmed har upptagits ett —• ur nu gällande kungörelse om statsbidrag hämtat — förbud mot ur sjukförsäkringssjmpunkt obehöriga stadgebestämmelser. 6 §. I allmänhet torde väl ansökan om erkännande såsom sjukkassa ingivas i samband med ansökan om registrering såsom understödsförening. Såsom förut nämnts måste nämligen alla nu existerande sjukkassor underkasta sig en omregistrering enligt understödsföreningslagen. Det synes under sådana förhållanden lämpligt, att ansökan göres av samma personer, d. v. s. styrelsen. Det är visserligen klart, att en för föreningen så betydelsefull åtgärd som ansökan om erkännande ej bör få göras av styrelsen mot föreningsmedlemmarnas vilja. Men föreningens avsikt härvidlag kommer med tillräcklig tydlighet att framgå av stadgarna, vilka ju skola fastställas å föreningssammanträde. Bl. a. måste dessa innehålla uppgift om en i händelse av att erkännande meddelas användbar firma, innehållande ordet sjukkassa. Lämpligt torde nog vara, att föreningens stadgar omförmäla avsikten att söka erkännande. Något uttryckligt stadgande härom synes dock med hänsyn till det anförda ej erforderligt. De för sjukkassor hittills gällande bestämmelserna om vilka handlingar och uppgifter, som skola medfölja ansökan om registrering, skilja sig från motsvarande stadganden i understödsföreningslagen huvudsakligen därutinnan, att utförligare uppgifter skola lämnas om medlemsbeståndet. För understödsförening behöver allenast uppgivas medlemmarnas antal. För sjukkassa skall därjämte lämnas uppgift om deras fördelning efter kön, åldersklasser och yrkesgrupper, vilka uppgifter äro erforderliga för att tillsynsmyndigheten skall kunna bedöma, huruvida avgifterna äro lämpligt avvägda. Vidare skall sjukkassa lämna uppgift om utfästa donationer eller bidrag. Dessa för sjukkassor speciella villkor böra givetvis uppfyllas vid ansökan om erkännande. Bestämmelse härom har lämnats i denna paragraf. Uppgiftsskyldigheten har även utvidgats till att omfatta nominativa uppgifter om medlemmarna. Detta kan visserligen vara betungande särskilt för de större sjukkassorna men synes ur kontrollsynpunkt synnerligen önskvärt. Det må anmärkas, att de danska sjukkassorna äro skyldiga att i och för beräkning av statsbidraget och kontroll av de härför meddelade uppgifterna årligen lämna sådana uppgifter.

70 7 §.

8 § i understödsföreningslagen innehåller bestämmelser om vad en sådan förenings stadgar skola angiva. Ämnena härför kunna indelas i två grupper. Dels beröra de föreningens organisation, i den mån densamma ej regleras av tvingande bestämmelser i lagen, dels gälla de medlemmarnas rättigheter och skyldigheter d. v. s. det materiella innehållet i det försäkringsavtal, som medlemskapet innebär. Efterlevandet av stadgarna är underkastat tillsynsmyndighetens kontroll. Vad stadgarna enligt lagen skola innehålla, utgör det minimum av bestämmelser, som anses erforderligt, för att ett rättsligt bindande försäkringsavtal mellan föreningen och dess medlemmar skall kunna komma till stånd. Men naturligtvis står det föreningen fritt att cenom utförligare bestämmelser ytterligare stärka såväl organisationens fasthet som medlemmarnas rättsställning gentemot föreningen ävensom att i flera hänseenden än lagen ovillkorligen föreskriver underordna sig tillsynsmyndighetens kontroll. På grund av sjukkasserörelsens sociala betydelse har också — utom att såsom nämnts beträffande vissa förhållanden, vilka understödsföreningarna medgivits att reglera i sina stadgar, tvingande föreskrifter meddelats i sjukkasselagen — för sjukkassorna stadgats, att vissa regler utöver de för understödsföreningar bestämda skola finnas i stadgarna. Dessa regler synas böra upptagas i koncessionsvillkoren d. v. s. en understödsförening som söker erkännande skall i sina stadgar utöver de för registrering erforderliga hava jämväl de för sjukkassorna speciella bestämmelserna. Bland de särskilda bestämmelser sjukkassors stadgar skola innehålla märkas först om verksamhetsområdet. Inom praktiskt taget hela världens sociala sjukförsäkring är lokal begränsning av sjukkassornas verksamhet regel; undantag medgives i allmänhet endast för anställda i visst yrke eller visst företag. Socialstyrelsen har också uttalat, att verksamhetens lokala begränsning kunde anses »såsom ett postulat, grundat på verksamhetens egenart och bekräftat genom erfarenheten, samt att endast genom en dylik organisation möjliggjordes den inbördes kontroll och känsla av gemensamt ansvar, som utgjorde själva förutsättningen för all sund sjukkasseverksamhet.» Såväl regeringsförslaget som riksdagen hava ock förordat en så långt omständigheterna medgiva gående lokal begränsning av sjukkassornas verksamhet och de sakkunniga ansluta sig till denna ståndpunkt. Beträffande reglerna härför hänvisas till 11 § och beträffande undantagen till 45 §. Med den betydelse denna fråga äger är det klart, att den lokala omfattningen av rörelsen bör vara fastslagen i stadgarna. Nödvändigheten härav framgår bl. a. av den omständigheten, att rätten till inträde, som skall angivas i stadgarna (UL 8 § 4 ) ) , göres beroende av tillhörighet till verksamhetsområdet (11 §). Jämkningar ifråga om verksamhetsområdet få ej vidtagas av sjukkassesammanträde — i annan ordning än för stadgeändring föreskrives •—• och än mindre av styrelsen. Beslutas åter ändring i form av stadgeändring kommer denna ju vid registrering till tillsynsmyndighetens kännedom, och denna kan vidtaga de åtgärder, som må anses påkallade. Därest sjukkassa vill hålla möjligheten öppen för sig, att vid behov verkställa uttaxering å medlemmarna, skola stadgarna (SL 6 § 8) innehålla ut rycklig föreskrift därom liksom också angående, i vilken ordning beslut om uttaxering må fattas samt efter vilka grunder uttaxeringen skall verkställas. Enahanda bestämmelser återfinnas i understödsföreningslagen (8 § 7). Socialstyrelsen har i sitt nu avgivna utlåtande uttalat sig för, att möjlighet att verkställa uttaxering borde stå till buds inom varje sjukkassa, enär erfarenheten visat, att allvarlig olägenhet skulle vållas, därest denna utväg för mötande av en oförut-

sedd ekonomisk påfrestning saknades. Den omständighet, att en bestämmelse i stadgarna möjliggör uttaxering, innebär självklart icke i och för sig någon garanti för, att uttaxering också verkligen kommer till stånd, när detta blir behövligt. Så länge fråga är om frivilliga sammanslutningar måste ju uttaxeringsförfarandet förbli en gärd av frivillighet. Å andra sidan kunna otvivelaktigt fall tänkas särskilt under en sjukkassas lorsta verksamhetsår innan fondbildningen nått erforderlig styrka, då verkställandet av uttaxering kan betraktas som den närmast till hands liggande lösningen. _ Saknas härpå syftande bestämmelse i stadgarna kan emellertid uttaxering icke verkställas utan kassan blir nödsakad att vidtaga andra mindre ändamålsenliga åtgärder (upptagande av tillfälligt lån e. d.) Väsentligen på grund härav har såsom tvingande bestämmelse upptagits, att stadgarna skola innehålla föreskrift om, huru och efter vilka grunder uttaxering skall ske. Lämna understödsförenings inkomster överskott äger föreningen efter gottfinnande förfoga däröver. Sjukkassa, som åtnjuter statsbidrag, bör ej äga sådan rättighet. Enligt nu gällande lag skall överskottet avsättas till fond, och allenast om tillsynsmyndigheten lämnar medgivande att sådan avsättning'upphör ma överskottet användas till ändamål, som i stadgarna angivas. Dessa regler synas böra bibehållas. Beträffande en däri vidtagen jämkning hänvisas till 30 §. Enligt nu gällande sjukkasselag skola i stadgarna finnas bestämmelse om hur i händelse av kassans upplösning med behållna tillgångar skall förfaras (SL 6 § 15). Motsvarande stadgande saknas i understödsföreningslagen. Denna innehåller nämligen en subsidiär regel för nämnda händelse. Sakna stadgarna_ bestämmelse därom skola tillgångarna fördelas mellan medlemmarna samt övriga understödsberättigade efter av tillsynsmyndigheten godkända grunder. I sitt underdåniga utlåtande den 19 november 1925 föreslog socialstyrelsen en sådan omformulering av här berörda bestämmelse i sjukkasselagen, att vid sjukkassas upplösning tillgångarna skulle användas för något allmännyttigt, sjukkasseverksamheten närstående ändamål. Till samma uppfattning ansluter sig även Sveriges allmänna sjukkasseförbunds styrelse i sitt yttrande. I sitt nu avgivna utlåtande ställer sig emellertid socialstyrelsen på den ståndpunkten, att stadgandet i fråga är obehövligt och därför bör utgå. Såsom skäl härför anför styrelsen, att sjukkassas upplösning sker som regel, därför att verksamheten visat sig icke längre hållbar, samt att de tillgångar, varöver kassan förfogar, böra användas till möjliggörande för medlemmarna att inträda i annan sjukkassa. I själva verket torde emellertid de olika åsikter som styrelsen sålunda anfört, syfta till i sak samma mål. Även i det tidigare utlåtandet torde nämligen förutsättningen hava varit, att tillgångarna först och främst, såsom förbundsstyrelsen också framhåller, användas för att så långt ske kan skydda de vid upplösningen kvarstående medlemmarna. De tillgångar, varöver kassan i dylika fall kan tänkas disponera, utgöras sålunda endast av de överskott, som därutöver eventuellt förefinnas. Enligt understödsföreningslagens 50 och 61 §§ — vilka enligt de sakkunnigas förslag skola bli tillämpliga a sjukkassorna — skall vid likvidation försök göras att få rörelsen överhaten på annan organisation. Skulle mot förmodan några mera betydande tillgångar då förefinnas, synes alla utsikter föreligga att försöket lyckas. Och tillgångarna skulle i så fall vara räddade åt sjukkasseverksamheten. Genom dessa bestämmelser synes sålunda faran för några verkliga praktiska ölägenheter av kassornas självbestämningsrätt vara undanröjd. De sakkunniga hava sålunda upptagit den nu gällande regeln allenast med den jämkning som föranledes av att understödsföreningslagens förutnämnda stadganden blivit tilllämpliga å sjukkassorna. Slutligen har för de erkända sjukkassorna föreslagits en stadgebestämmelse,

72 som ej återfinnes i den nu gällande sjukkasselagen, nämligen om medlems uteslutning. Enligt understödsföreningslagen får medlem uteslutas allenast på i stagarna angiven grund (UL 11 §). Men sjukkasselagen har en tvingande bestämmelse om uteslutning, nämligen för den som är medlem av mer än en sjukkassa. Nämnda bestämmelse synes böra upprätthållas — se härom 16 §. För att densamma skall kunna tillämpas på en registrerad understödsförening blir det alltså nödvändigt att den upptages i dess stadgar. Tillsynsmyndigheten får tillse, att förening, som söker erkännande, har sådan stadgebestämmelse. Det har synts de sakkunniga lämpligt, att i detta sammanhang en erinran göres om nödvändigheten härav, så att ej ett förbiseende kan medföra onödigt dröjsmål med erkännandet. Särskilt för distriktssjukkassa har föreslagits, att stadgarna skola innehålla föreskrift om grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å sammanträde med kassan. För understödsförening — och enligt de sakkunnigas förslag alltså även för erkänd sjukkassa — gäller eljest, därest sådana stadgebestämmelser ej finnas, 36 § i understödsföreningslagen, vars bestämmelser äro avpassade efter ett vanligt föreningssammanträde. Beslutanderätten i distriktssjukkassa torde i allmänhet komma att utövas av en ombudsförsamling, och det synes därför lämpligt, att regler om dennas sammansättning m. m. obligatoriskt finnas i stadgarna. 8§. I denna paragraf kompletteras den i 9 § understödsföreningslagen och i 3 § av denna förordning för erkända sjukkassor medgivna rätten att använda ordet sjukkassa i sin firma med en skyldighet i sådant hänseende. Med hänsyn till de vidsträcktare uppgifter, som tillkomma distriktssjukkassa, synes det lämpligt, att egenskapen av sådan kassa omedelbart framgår av firman. 9 §. Denna paragraf är likalydande med första stycket av 8 § i 1910 års sjukkasselag. Någon motsvarighet till andra stycket av nämnda paragraf har ej upptagits i förslaget. Den däri förbjudna bestämmelsen i sjukkassas stadgar, att medlemskap skall vara obligatoriskt för tillträde av viss anställning eller inträde i viss förening, kan tydligen ej i och för sig hava någon tvingande verkan. Den kan blott giva uttryck åt ett av vederbörande arbetsgivare eller förening uppställt villkor för erhållande av anställning eller inträde i föreningen. Och man kan givetvis ej i sjukkasselagen föreskriva någon inskränkning i arbetsgivarens eller föreningens rätt att uppställa sådana villkor. 10 §. Det skulle möjligen kunna tänkas, att kvinna eller i varje fall sjukhjälpsförsäkrad mans hustru skulle vara berättigad att allenast för erhållande av moderskapshjälp vara medlem av sjukkassa. De sakkunniga anse dock ej skäl föreligga att medgiva en utvidgning på detta sätt av de moderskapshjälpsförsäkrades krets. Anser sig en kvinna ej i behov av försäkring för sjukpenning eller ens sjukvård vid sjukdom, kan knappast heller något behov av försäkring för moderskapspenning eller vård vid barnsbörd föreligga. De särskilda hjälp- och skyddsåtgärder, som kunna påkallas av barnets intressen, äga ej ett sådant samband med sjukförsäkringen, att det kan vara skäl att tillerkänna denna försäkring en undantagsställning. Samhällets intresse i detta hänseende och därav föranledda åtgärder lära ock bliva föremål för behandling i annat sammanhang.

73 Om sålunda något mera betydande behov av en enbär moderskapsförsäkring knappast kan anses föreligga, skulle å andra sidan en sådan medföra vissa ölägenheter. De avgifter, som särskilt skulle upptagas och bokföras därför bleve synnerligen små. En moderskapspenning om en krona om dagen även under den längsta medgivna understödstiden 56 dagar vid varje barnsbörd beräknas (prop, nr 117 sid. 258—260) draga en genomsnittskostnad av en krona 1 ore för år och medlem, därav statsbidrag skulle utgå med hälften. A.ven om de kvinnor, som vore enbart moderskapsförsäkrade, i allmänhet tillförsäkrade sig högre moderskapspenning, bleve uppbörden av deras avgifter — vilken i regel sker månadsvis — onödigt betungande. Då de särskilt moderskapsförsäkrade väl endast komme att kvarstå såsom medlemmar under fruktsamhetsåldern, skulle rättvisan kräva att en särskild högre avgift beräknades :ör dem, en avgift som väl endast komme till användning i ett fåtal fall. Det har synts de sakkunniga önskvärt, att såsom hittills varit brukligt någon särskild ^avgift ej upptages på grund av barnbördsrisk — se härom vid 27 §. Ett sådant förfaringssätt bleve omöjligt, därest enbart moderskapshjälpsförsäkring medgåves.

Såsom redan vid 7 § anmärkts ingår i de sakkunnigas direktiv, att nybillade sjukkasseorganisationer skola vara lokalt begränsade. Beträffande "skäen for denna ståndpunkt hänvisas till prop, nr 117 sid. 35—49. Bestämmelsen •härom är given i denna paragraf, närmast efter förebild av 1926 års regemgsförslags bestämmelse för statsunderstödda sjukkassor. I anslutning till nämnda prop. (sid. 76—77) har även den rättsliga betydelsen av verksamhetsamrådet bestämts — sjukkassorna få ej mottaga nya medlemmar, som ej tillhöra detsamma. Emellertid har en ändring gjorts beträffande den samhörighet med området, som skall konstituera inträdesrätten. I propositionen föreskrevs såsom villkor för inträde, att vederbörande skulle vara mantalsskriven mom området, därifrån undantag dock medgavs vid överflyttning 1 enlighet med riksdagens direktiv åsyfta de sakkunniga med sitt förslag en utvidgning av kassornas sjukvårdande verksamhet, Sådan verksamhet betingar naturligtvis, i vida högre grad än utbetalande av sjukpenning ett omhändertagande av den sjuke. Under sådana omständigheter kommer bosättningsorten att spela den avgörande rollen beträffande vilken kassa som viss person lämpligast bör tillhöra. De sakkunniga förbise ej, att införandet av bosättningen såsom grund för tillhörigheten i sjukkassa kan medföra vissa tolkningssvårigheter. Emellertid användes i den danska lagen ett motsvarande uttryck, »fast Bopasl», utan att några olägenheter, de sakkunniga veterligen, försports därav. Här må allenast erinras, att ett rent tillfälligt vistande på en ort för utförande av visst arbete eller dylikt naturligtvis ej är att räkna som bosättning. För personer utan fast bostad har mantalsskrivningsorten ansetts Dora bli gällande. I fråga om den nomadiserande lappbefolkningen ha de sakkunniga ej ansett sig kunna uppställa bestämda regler utan medgivit kassorna ttt efter de föreliggande omständigheterna själva reglera inträdesrätten — jfr Lo s andra stycket. Undautag från dessa regler har ansetts böra medgivas kassor, vilka uteslutande eller huvudsakligen äro avsedda för anställda vid visst eller vissa företag d. v. s. de som hava sin medlemsrekrytering begränsad efter andra grunder, badana kassor finnas ju f. n. i stor utsträckning, och såsom av det föregående tramgar, har man — även om en allmännare övergång till lokala, öppna sjukkassor anses önskvärd — ej heller för framtiden velat absolut förhindra tillkomsten av dylika. Särskilt mom städerna är det ganska vanligt att industriarbe-

74 tare äro bosatta inom förorter. Men deras sjukförsäkring är dock knuten till arbetsplatsen, där upptagas avgifter, därifrån utbetalas understöd och sjukvården ombesörjes ofta av en företagets läkare. För dem kan sålunda knappast bosättningsorten vara den lämpliga normen för tillhörighet till sjukkassa. Man skulle visserligen kunna tänka sig, att verksamhetsområdet för en sådan kassa utsträcktes till att omfatta alla kommuner, där någon av de anställda kunde vara bosatta. Men dels är detta tämligen onödigt, och dels bleve det ej alltid så lätt att genomföra. Det finnes exempelvis sjukkassor för anställda vid viss järnväg och dessas medlemmar kunna tydligen vara bosatta på de mest skilda orter. 12 och 13 §§. I dessa §§ givas de bestämmelser om inträdesrätten i sjukkassa, vilka ej sammanhänga med verksamhetsområdet eller det i 16 § givna förbudet mot flermedlemskap. 1926 års regeringsförslag, som byggde på enhetskassor, måste tydligen låta dessa vara i princip öppna, och förslaget innehöll även detaljerade bestämmelser, om vilka inskränkningar i inträdesrätten de statsunderstödda sjukkassorna finge uppställa (prop, nr 117 sid. 67—83). Nu föreliggande förslag medgiver bildande av slutna kassor och kan följaktligen ej uppställa generella regler av denna beskaffenhet. Visserligen är bildandet av öppna sjukkassor inom alla sjukkasseområden ett önskemål, men dess uppfyllande kan ej alltid framtvingas. En särställning i detta hänseende intaga emellertid distriktssjukkassorna. De uppgifter, som regeringsförslaget tillade enhetskassorna, skola enligt nu föreliggande förslag tillkomma dem. Liksom för enhetskassorna bör för dem gälla att allenast en sådan får finnas inom varje sjukkasseområde. Den rätt till erkännande, som enligt riksdagsdirektiven bör tillkomma redan befintliga sjukkassor, avser sålunda ej verksamhet som distriktssjukkassor — se närmare härom 44 §. Mot den monopolställning, som distriktssjukkassorna sålunda komma att åtnjuta, bör svara skyldigheten att vara öppna. Även till i princip öppna kassor får emellertid inträdes rätten vara i viss mån begränsad. Och vissa av dessa begränsningar äro av den beskaffenhet att de böra göras tvingande. De sammanhänga nämligen med den sociala sjukförsäkringens uppgift att för personer, vilka äro helt beroende av sin arbetsförmåga vid sjukdom bereda medel till uppehället och till hälsans återställande; personer som ej tillhöra nämnda kategori böra ej vinna inträde. Med sjukkasserörelsens karaktär av en verksamhet till inbördes bistånd följer även, att densamma ej lämpligen bör belastas med risker, som äro särskilt betungande och därför lätt skulle kunna äventyra rörelsens hela existens. Från dessa synpunkter utgående förud mot antagande av medlemmar äro införda i 12 §. Till de uteslutna höra i första rummet invalider. Dessa äga ju ej någon arbetsinkomst och deras försörjning är ordnad genom pensionsförsäkringen. De äro också allestädes uteslutna från sjukförsäkringen. Att sjukkassorna frivilligt skulle intaga invalider som medlemmar torde väl ej förekomma eller för framtiden vara att befara, vadan förbudet närmast kan anses vara av principiell betydelse. Detsamma kan sägas om förbudet att antaga sjuka personer som medlemmar. Detta förbud avser ej blott fall, då sjukdomen vid inträdesansökningen är aktuell, utan även då den inträdessökande genom allmän sjuklighet måste anses som en alltför betungande risk för kassan. Regeln härom ansluter sig tämligen nära till den i 1926 års regeringsförslag — visserligen endast som en inskränkning i kassornas skyldighet att vara öppna — givna bestämmelsen (prop, nr 117 sid. 196, 4 punkten), vilken i sin ordning ansluter sig till den danska lagen och i de svenska normalstadgarna upptagna inträdesvillkor. En ändring har emellertid gjorts

75 med hänsyn till en av de sakkunniga föreslagen ändring i bestämmelserna om det sjukhjälpsberättigande tillståndet. Hittills har rätten till sjukhjälp varit knuten till nedsättning i arbetsförmågan. De sakkunniga föreslå nu — 21 § — att läkarvård skall utgå då sådan är erforderlig, oavsett huruvida nedsättning i arbetsförmågan föreligger. I anslutning härtill föreslås här, att större risk beträffande jämväl denna prestation skall utgöra hinder för inträde. Genom här anförda bestämmelse äro bl. a. kroniskt sjuka personer ovillkorligen utestängda från rätten att inträda i den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Vad beträffar dylika sjuka, som på samma gång äro invalider och sålunda principiellt höra hemma under pensionsförsäkringen, torde en dylik ståndpunkt få anses som naturlig. I fråga om sådana kroniskt sjuka, för vilka sjukdomen visserligen medför en större eller mindre inskränkning i arbetsförmågan, men vilka dock äro att betrakta som arbetsföra, blir förhållandet ett annat. Det vore naturligtvis önskvärdt om dessa kunde genom sjukkasseverksamheten beredas ett för dem mer än för de flesta andra behövligt skydd och stöd. Då emellertid dylika medlemmar givetvis skulle i väsentlig grad öka sjukkassornas understödsplikt, skulle detta sannolikt verka oförmånligt på rekryteringen av verkligt friska personer. _ Av särskild betydelse äro åldersbestämmelserna. Barn äga ju i allmänhet ej någon arbetsinkomst. Men inom vissa sjukkassor förekomma barnklasser. Detta förhållande torde sammanhänga med nu gällande sjukkasselags förbud mot att utgiva sjukhjälp till annan än sjukhjälpsförsäkrad medlem. Även om ett barn ej genom sitt arbete bidrager till familjens underhåll, medför dock dess sjukdoin utgifter för lakar- och annan sjukvård. För dessa utgifter kan familjeförsörjaren vilja försäkra barnen särskilt. I detta hänseende avse de sakkunniga att föreslå den ändring — varom mera i det följande — att sjukförsäkringen åt medlem skall kunna omfatta jämväl sjukvård åt hans minderåriga barn. Under sådana omständigheter kommer intagandet av barnen såsom medlemmar i sjukkassorna att sakna förnuftig mening och bör sålunda förbjudas. Även socialstyrelsen har givit uttryck åt en liknande uppfattning. I sitt nu avgivna utlåtande har sålunda styrelsen bestämt vänt sig mot den nuvarande delvis av lagstiftningen själv framtvungna praxis, att minderåriga barn intagas som självständiga medlemmar med rätt till kontant sjukhjälp. Slutligen har efter 1926 års förslag stadgats en viss maximiålder, efter vilken inträde i erkänd sjukkassa icke må beviljas. Det berättigade i en dylik begränsning lärer icke kunna bestridas. Tvekan kan däremot råda om, huru denna begränsning lämpligen bör bestämmas. De sakkunniga hava emellertid ansett att denna gräns, som ju icke är bindande för sjukkassorna i vidare mån än att den tillåtna högsta inträdesåldern icke må överstiga men väl understiga den här stadgade, borde göras åtminstone till en början och särskilt med hänsyn till sjukvårdsförsäkringen så vid som möjligt. E t t annat spörsmål, som i detta sammanhang föreligger till övervägande, är frågan om förmögenhetsgräns för rätten till inträde i sjukkassa (jfr prop, nr 117 sid. 71—73). Detta spörsmål har särskilt framhållits av socialstyrelsen i dess förutnämnda utlåtande den 19 november 1925. »Förefunnes», heter det däri efter en utredning om kostnaderna för en försäkring omfattande en sjukpenning av en krona, »garanti, att denna möjlighet till billig sjukförsäkring utnyttjades endast av de ekonomiskt sämst ställda, behövde detta förhållande icke i och för sig ingiva några större betänkligheter. Styrelsen vill i sådant hänseende erinra om, att enligt den engelska lagen om försäkring för sjukdom och invaliditet (National Insurance Act) försäkringen är helt och hållet kostnadsfri för de lägsta inkomstklasserna, i det att premierna för dessa i sin helhet betalas av arbetsgivare och statsverket.

7(5 Utan reglerande bestämmelser härutinnan skulle man möjligen komma därhän, att denna billiga sjukförsäkring i stor utsträckning utnyttjades av de jämförelsevis bättre ställda samhällsgrupperna och bland dem särskilt av gifta kvinnor utan eget förvärvsarbete, för vilka en sjukpenning av en krona om dagen dock kunde äga sin betydelse. Om sjukkassorna bliva skyldiga att utom kontant sjukhjälp lämna ersättning även för sjukvård, kommer det här påpekade förhållandet visserligen icke att bli lika starkt framträdande. Men å andra sidan kan det antagas, att sjukkassorna just härigenom komma att verka mera lockande.» I intetdera av ovan anförda hänseenden kan emellertid någon verklig garanti skapas, så länge sjukförsäkringen ännu är frivillig. I en dylik försäkring kan man givetvis icke såsom då försäkringen är obligatorisk ordna saken så, att understöden svara exakt mot behovet. Överhuvud taget låter detta sig väl knappast göra annat än då fråga är om en ren lönarbetareförsäkring. Skall försäkringen gälla även för andra och särskilt sådana i oberoende ställning torde man aldrig kunna komina längre än till en viss genomsnittlig rättvisa. Med den fullständigt obegränsade rätt att ansluta sig till den statsunderstödda sjukkasserörelsen, som förefinnes här i Sverige, är det åtminstone tänkbart, att denna rörelse skulle med hänsyn särskilt till sjukvården komma att vinna en relativt stor tillslutning från de ekonomiskt bättre ställdas sida. Farhågorna för en dylik utveckling äro dock säkerligen i hög grad överdrivna. De ekonomiskt bättre ställda samhällsklasserna komma säkerligen att även i framtiden föredraga att själva sörja för sin sjukvård utan inblandning av en utanför stående, för deras hela föreställningssätt främmande organisation. Det^ gäller _ enligt de sakkunnigas åsikt att på denna punkt mot varandra väga å ena sidan de utgifter, som genom den fullständigt fria anslutningsrätten kan komma att tillskyndas det allmänna i och för element, för vilka en statsunderstödd sjukkasseverksamhet kan anses principiellt obehövlig, och de kostnader och olägenheter, som med nödvändighet skulle följa med införande i detta hänseende av i lag fastställda restriktioner. Det synes visserligen jämförelsevis enkelt att_ genom ett stadgande i statsbidragsbestämmelserna begränsa rätten till statsbidrag överhuvudtaget eller till viss del därav till personer i en viss ekonomisk ställning. Men svårigheten är att kontrollera, att denna bestämmelse verkligen efterleves och icke blir endast en död bokstav. Huru man än vill ordna denna kontroll — vare sig den skall ligga i huvudsak hos kassorna själva eller handhavas väsentligen av tillsynsmyndigheten — kommer den säkerligen att bliva i betydande grad ineffektiv. För att icke även jämförelsevis mindre förändringar i de ekonomiska förhållandena skulle inverka rubbande på försäkrings villkoren, skulle vidare gränserna behöva göras så vida, att den ekonomiska effekten ur besparingssynpunkt torde kunna starkt ifrågasättas. Hänsynen till sambandet och den önskvärda samverkan mellan sjukkasseverksamheten och övriga grenar av socialförsäkringen och i första rummet allmänna pensionsförsäkringen gör det också till ett önskemål, att tillträdet till sjukkassorna icke onödigtvis begränsas. I sådant hänseende vilja de sakkunniga erinra om, att tillhörigheten till denna senare försäkringen och skyldigheten att till densamma erlägga avgifter icke är begränsad med hänsyn till yederbörandes ekonomiska villkor. Vad åter olycksfallsförsäkringen beträffar, för vars tillämplighet tidigare hade fastställts en inkomstgräns av 9,000 kr., gäller denna numera för envar arbetare i annans tjänst utan hänsyn till arbetsinkomsten (jmfr. lagen den 18 juni 1926 n:r 215). _ Väsentligen på grund av här anförda skäl hava de sakkunniga funnit sig icke böra uppställa några förbehåll med hänsyn till inkomst eller förmögenhet för rätten att tillgodoräkna statsbidrag och givetvis än mindre för rätten att

77 överhuvudtaget ansluta sig till och tillhöra den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Reglerna om distriktssjukkassas öppenhet givas i 13 §. Såsom redan förut framhållits kunna medlemmarna i distriktssjukkassa vara av två slag, dels medlemmar i anslutna kassor dels ock direkt anslutna medlemmar. För dessa båda kategorier komma i viss mån olika inträdesvillkor att gälla. Beträffande först medlemmar i anslutna kassor vilja de sakkunniga anföra följande rörande anslutningens karaktär. Medlemskapet i distriktssjukkassa tillkommer den försäkrade personligen. Det är han — och ej den andra kassan — som är direkt berättigad och förpliktigad gentemot distriktssjukkassan. Detta skulle, därest annat ej uttryckligen stadgades, innebära, att han själv ägde bestämma, huruvida han vill vara medlem jämväl av distriktssjukkassan. Det är emellertid i riksdagsdirektiven förutsatt, att samtliga sjukkassemedlemmar tillika skola vara medlemmar i distriktssjukkassor. För framtvingande av detta förhållande skall statsbidrag utgå allenast åt sjukkassor som med alla sina medlemmar äro anlutna till distriktssjukkassa. För att nu ej medlemmarna genom att utgå ur distriktssjukkassan — vartill de naturligtvis i en frivillig försäkring måste äga rätt — skola kunna äventyra den andra kassans rätt tiil statsbidrag, får sistnämnda kassa i sina stadgar såsom utelutningsgrund upptaga att medlemmen utträder eller uteslutes ur distriktssjukkassan. Har kassan sådana bestämmelser i sina stadgar, är varje dess medlem berättigad till inträde i distriktssjukkassan på orten. Distriktssjukkassan kan sålunda ej uppställa några särskilda förbehåll t. ex. beträffande ålder och hälsotillstånd såsom villkor för inträde utan blir i sådant hänseende beroende på de anslutna kassornas bestämmelser. Med hänsyn bl. a. härtill är det, som de i 12 § upptagna bestämmelserna ansetts böra göras tvingande gentemot samtliga sjukkassor. I övrigt må framhållas, att den obligatoriska anslutningen i och för sig utgör ett visst skydd för distriktssjukkassan; medlemmen skall samtidigt med sitt inträde i den anslutna kassan ingå i distriktssjukkassan och får ej vänta därmed till vid högre ålder eller försämrat hälsotillstånd. Den rätt till inträde i distriktssjukkassan, som sålunda tillförsäkrats medlem av kollektivt ansluten sjukkassa, innebär emellertid, såsom av det föregående framgår, å andra sidan också en skyldighet för medlemmarna, som dessa icke kunna undandraga sig på annat sätt än genom att utgå även ur den primära kassan. Emellertid förekomma ju icke så sällan fall, då personer exempelvis på grund av anställning i offentlig eller enskild tjänst redan äro tillförsäkrade sjukvård i större eller mindre omfattning. För att icke utstänga dylika personer från möjligheten att överhuvudtaget tillhöra den statsunderstödda sjukkasserörelsen, har (se härom vid 19 §) stadgats, att skyldighet för sjukkassemedlem att för erhållande av sjukvård tillhöra distriktssjukkassa icke må göras gällande gentemot den, som styrker sig redan förut vara tillförsäkrad sjukvård i den omfattning, vari dylik vård minst skall lämnas av distriktssjukkassorna. Denna anslutningsrätt får emellertid ej anses utgöra något hinder för distriktssjukkkassan att i samarbetet med den anslutna kassan av denna kräva viss medverkan för distriktssjukkassans uppgifter, där sådant kan befinnas lämpligt. Såsom under 1 § framhållits, kunna några generellt tillämpliga regler beträffande vardera kassans skyldigheter mot den andra emellertid icke givas. _ Vare sig distriktssjukkassan bildas av de övriga kassorna eller en redan befintlig kassa får erkännande såsom distriktssjukkassa, lära väl dess stadgar fastställas i samförstånd med övriga kassor. Skulle en redan befintlig kassa.

78 som söker erkännande såsom distriktssjukkassa, i strid mot önskemålen inom de kassor, vilkas anslutning kan väntas, vilja pålägga dem för stora skyldigheter eller otillbörligt inskränka deras rätt att deltaga i förvaltningen, riskerar den naturligtvis att erkännandet vägras eller, där det meddelats, återkallas. Bestämmelserna i 12 § gälla även för distriktssjukkassor. Sedan den föreslagna omorganisationen av sjukkasserörelsen blivit genomförd, skulle detta även utan uttryckligt stadgande bliva fallet för de genom andra kassor anslutna medlemmar. Dessa kunna nämligen allenast på de i nämnda § angivna betingelser komma in i primärkassorna. Men det får antagas, att under en tämligen lång övergångstid kassor, som efter hand vinna erkännade, komma att ansluta sig till distriktssjukkassorna med hela sitt medlemsbestånd, vilket kan innehålla flera personer, som ej uppfylla nämnda betingelser. Det är visserligen ett önskemål, att alla dessa kunde bli delaktiga av distriktssjukkassans prestationer. Men man måste observera, att dessa nystartade kassor, som ännu ej hunnit skapa någon sjukhjälpsfond, ej kunna betungas med svårare risker. _ Särskilt böra ej invalider eller kroniskt sjuka direkt kunna bli delaktiga i den längre sjukhjälpstiden. Ej heller finnes något skäl att låta barn under 15 år, vilka tilläventyrs redan äro medlemmar av en ansluten kassa, före nämnda ålder ingå i distriktssjukkassan. För invalider, sjuka och barn böra alltså bestämmelserna i 12 § gälla jämväl vid kollektiv anslutning till distriktssjukkassa. Beträffande de vid tiden för anslutningen akut sjuka är det att märka, att de efter hälsans återvinnande äro berättigade •— och skyldiga _— att ingå i distriktssjukkassan, såvida ej någon särskild återfallsrisk föreligger. Ett undantag från de allmänna reglerna har emellertid ansetts påkallat vid dylik kollektiv anslutning. Det är nämligen i hög grad önskvärt, att även äldre sjukkassemedlemmar, vars hälsotillstånd kan anses tillfredsställande, kunna bliva delaktiga av distriktssjukkassans prestationer. Detta kan väl med hänsyn till den större sjukligheten bland äldre personer anses förenat med en viss risk för distriktssjukkassorna. Det är emellertid att märka, att den ovillkorliga rätten till inträde avser allenast kassans minimiprestationer. Sjukvårdsprestationerna komma väl i regel att bli enhetliga för alla en distriktssjukkassas medlemmar. Men sjukpenning kan bestämmas till olika belopp lägst en krona. Det står i kassans fria val att bestämma om och på vilka villkor den meddelar högre sjukpenning. En distriktssjukkassa kan visserligen överlåta detta bestämmande på de anslutna kassorna d. v. s. antingen meddela samma sjukpenning som de fastställa för varje medlem eller viss andel därav •— det torde nämligen ej bli ovanligt att de försäkrade själva nöja sig med en lägre sjukpenning under den längre sjukhjälpstiden. Men distriktssjukkassan kan ock förbehålla sig prövningsrätt för varje särskilt fall. Det kan då vara lämpligt att för medlemmar över 50 års ålder medgiva allenast den lägsta sjukpenningen^ Av denna bekostas hälften av statsbidrag och kassans egen belastning blir sålunda jämförelsevis mindre betydande. _ Beträffande den individuella anslutningen till distriktssjukkassa, synes riksdagen närmast hava tänkt sig densamma allenast som en möjlighet för de distriktssjukkassor, vilka kunde finnas särskilt lämpade därför. Ett närmare utförande av det i direktiven skisserade programmet leder emellertid till, att sådan anslutning åtminstone i ett hänseende alltid måste stå till buds. E t t stort antal ^ personer, särskilt hustrur utan eget förvärvsarbete, behöva nämligen sjukvårdsförsäkring, under det att sjukpenningförsäkring ej kan anses för dem ovillkorligen erforderlig. Det måste då vara orimligt att de i primärkassa skola taga sistnämnda för dem onödiga försäkring för att i distriktskassan kunna komma i åtnjutande av sjukvårdsförsäkringen. Distriktssjukkassa bör sålunda vara öppen för individuell anslutning för sjukvårdsförsäkring. Under

79 sådana omständigheter synes det de sakkunniga befogat att taga steget fullt ut och göra dessa kassor fullständigt öppna för individuell anslutning •— se härom vidare vid bestämmelserna rörande kassornas prestationer 19 §. öppenheten synes kunna bestämmas så att kassa ej får göra andra inskränkningar i inträdesrätten än de som tvingande i 11, 12 och 16 §§ föreskrivna; dock bör högsta inträdesåldern få sättas till 40 år. Denna gräns är visserligen något lägre än den som nu vanligen förekommer i de svenska sjukkassorna (45 å r ) , men synes fullt berättigad med hänsyn till, att bestämmelsen är tvingande gentemot kassan men däremot icke mot den enskilde. I övrigt medgiver förslaget en fakultativ rätt till inträde i åldern 40—50 år. 1926 års regeringsförslag hade till fullständigande av enhetskassesystemet upptagit en tvingande överflyttningsanordning vid ombyte av mantalsskrivningsorten (se prop. nr. 117 sid. 84—94). Med nämnda förslags organisationsplan kunde också en dylik anordning — om ock ej utan svårigheter •— genomföras. Tydligt är att även med nu föreslagna organisation ett överflyttningsförfarande är i hög grad önskvärt. Med den frihet för kassorna och den splittring som ändock tills vidare torde komma att råda synes det dock knappast möjligt att göra detsamma tvingande. Slutna kassor kunna näppeligen åläggas ansluta sig till detsamma. Och där flera kassor med i övrigt lika inträdesvillkor äro verksamma, möter det svårigheter att bestämma, till vilken av dem överflyttningsrätt skall finnas. Möjligen skulle skyldighet att mottaga flyttande kunna åläggas distriktssjukkassor; dessa skola ju vara såväl öppna som ensamma inom området. Det kan dock möta betänkligheter att ålägga dessa kassor en skyldighet gentemot övriga sjukkassor utan någon reciprocitet. De sakkunniga hava fördenskull stannat vid att genom en bestämmelse om att statsbidrag med vissa undantag ej får åtnjutas för utom verksamhetsområdet bosatta medlemmar söka framkalla frivilliga överenskommelser om överflyttning mellan kassorna, på sätt redan skett inom Sveriges allmänna sjukkasseförbund, samt att genom erforderliga lagändringar underlätta dess genomförande. Emellertid måste det tillses, att lagbestämmelserna ej lägga något hinder i vägen för genomförande av systemet. Då överflyttningen ej är ett särskilt reglerat institut, får den betraktas bestå i ett utträde ur en kassa och inträde i en annan. För detta inträde kunna emellertid ej gälla samma stränga villkor som för annat inträde. Därför har i 12 § andra stycket föreskrivits att de i första stycket^ av samma § stadgade förbud för inträde ej skola gälla vid överflyttning. Då överflyttningen blir beroende på frivillig överenskommelse, blir det tydligen kassornas egen sak i vad mån de vilja begagna sig av den sålunda medgivna friheten. Åldersgränsen torde väl ej kunna upprätthållas för flyttande inedlemmar. Enligt s.iukkasseförbundets förutnämnda överflyttningsregler (se prop, nr 117 sid 84) medgives överflyttning jämväl av sjuka medlemmar. Huruvida kassorna med den enligt förslaget utsträckta sjukhjälpstiden vilja eller böra åtaga sig sådana förbindelser kan väl ifrågasättas •— enligt 1926 års regeringsförslag skulle gälla, att den kassa från vars verksamhetsområde sjuk medlem flyttade skulle bibehålla honom under löpande sjukhjälpstid. I anledning av en från sjukkassehåll gjord framställning hade i 1926 års regeringsförslag intagits särskilda bestämmelser för möjliggörande av internationella överenskommelser om överflyttning av sjukkassemedlemmar (se prop, nr 117 sid.^ 80_—83). Då detta förslag baserade inträdesrätten i sjukkassa på mantalsskrivning inom verksamhetsområdet, och då de utlänningar varom här kunde bliva fråga mera sällan äro mantalsskrivna i Sverige, var detta tydligen även erforderligt. De sakkunniga ha däremot föreslagit bosättningsorten såsom grund för tillhörigheten till viss sjukkassa. Vid sådant förhållande synas bestämmelserna om överflyttning möjliggöra överenskommelse även med ut6—263318

80 ländska sjukkasseorganisationer om ett överflyttningsförfarande, vadan sär- j skilda regler härom torde vara överflödiga. Reglerna om inträdesrätten i distriktssjukkassorna synas sålunda — om man frånser bestämmelserna om bosättning inom verksamhetsområdet och förbudet mot flermedlemskap — kunna angivas sålunda: A) obligatorisk rätt: 1) friska personer 15—40 år; 2) därutöver medlemmar i anslutna sjukkassor, som äro friska och över 40 år; B) fakultativ rätt: 1) icke-medlemmar i anslutna kassor, som äro friska och 40—50 år; 2) flyttande; C) utan rätt: 1) sjuka och invalider; 2) personer under 15 år; 3) icke-medlemmar i anslutna kassor över 50 år; allt dock med undantag för flyttande. 14 §. I 11 § första stycket i understödsföreningslagen är medlems rätt att utträda ur sådan förening fastslagen; dock äger föreningen i stadgarna föreskriva vissa inskränkningar i rätten. Enligt nu gällande sjukkasselag (10 §) kan sjukkassa ej föreskriva sådana inskränkningar. Denna regel synes böra upprätthållas; och gäller sålunda enligt nu förevarande § såsorn villkor för erkännande, att den sökande understödsföreningen ej begagnat sig av den i understödsföreningslagen medgivna rätten. 15 §. Denna paragraf motsvarar 11 § i 1910 års sjukkasselag, vilken behandlar frågan om medlems uteslutning. Första stycket i nämnda paragraf stadgar, att medlem ej må uteslutas av andra grunder än i stadgarna eller lagen^ best ämts. Enligt 11 § i understödsföreningslagen, vilken ju blir tillämplig å de erkända sjukkassorna, får medlem ej uteslutas av annan grund än stadgarna angiva. Den för sjukkassorna speciella tvingande uteslutningsgrunden •— flermedlemskap — 12 § i 1910 års sjukkasselag, 16 § i detta_ förslag — måste såsom förut nämnts upptagas i stadgarna för de erkända sjukkassorna. Vid sådant förhållande är en motsvarighet till detta stycke överflödig för nämnda kassor. Andra stycket av 11 § i 1910 års sjukkasselag angiver vissa omständigheter, vilka kassorna ej få upptaga såsom uteslutningsgrunder. I motiven till lagen förklaras det påkallat dels att förhindra, att stadgarna bland grunderna för uteslutning upptaga vissa särskilda omständigheter, vilka alldeles icke böra medföra sådan påföljd, dels ock att tillbörligen begränsa sjukkassornas rätt att med hänsyn till sin slutenhet till visst yrke, anställning eller boningsort tillämpa den till synes nära liggande konsekvensen därav, att medlem, som lämnade yrket eller anställningen eller avflyttade till annan ort också skulle uteslutas. I förra avseendet gäller, att såsom uteslutningsanledningar ej må upptagas överskridande av viss ålder, försämrat hälsotillstånd eller bekommen sjukhjälp. Detta förbud, som nästan kan sägas ligga i den sociala sjukförsäkringens natur, har bibehållits i nu föreliggande förslag. I det senare avseendet gäller förbud att utesluta medlem, vilken tillhört kas-

81 san ett år, på grund av att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket eller medlem, vilken tillhört kassan fem år eller där han uppnått fyrtiofem års ålder två år på grund därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning. Såsom redan nämnts åsyftar nu föreliggande förslag att i största görliga mån åstadkomma en lokal begränsning av kassornas verksamhet. För vinnande av detta mål synes genomförande av ett överflyttningssystem önskvärt. Skall ett sådant system kunna göras tvingande mot medlemmarna, måste de kunna uteslutas vid avflyttning från verksamhetsområdet. På grund härav synes förbudet mot avflyttning såsom uteslutningsgrund böra utgå (se närmare härom prop, nr 113 sid. 29—30). Vad åter angår övriga uteslutningsförbud synas de böra upprätthållas och även i viss mån skärpas. De särskilda inträdesvillkor, som konstituera begreppet slutna kassor, äro ej begränsade blott till de i lagen angivna fallen: medlemskap i viss förening eller viss anställning. Det finnes även kassor endast för exempelvis »helnyktra» eller »kristligt sinnade» m. m. Fasthåller man vid grundsatsen, att slutenheten ej bör vara gällande gentemot den som viss tid varit medlem av sjukkassan, synes konsekvensen vara den att en person, som ej längre uppfyller dessa betingelser, ej på denna grund bör få uteslutas. Överhuvudtaget synes ej några uteslutningsgrunder som ej bottna i vederbörandes förhållande till kassan få medgivas. Eller med andra ord uttryckt: allenast ett brytande från medlemmens sida av själva sjukförsäkringsavtalet bör medföra rätt för kassan att för sin del häva detsamma. En bestämmelse av detta slag synes ock kunna förebygga en hel del tvister rörande befogenheten av företagna uteslutningar. I förhållande till nu gällande sjukkasselag har den ändring föreslagits, att åldersgränsen fyrtiofem år utbytts mot trettionio. Detta sammanhänger med att rätten till inträde i de principiellt öppna distriktssjukkassorna begränsats till personer ej över fyrtio år. _ Det har ansetts lämpligt, att den som på angivna grunder uteslutes får en viss tid att ordna ny sjukförsäkring. Kassornas rätt att utesluta medlemmar skulle alltså vara inskränkt till de fall. då_ medlemmen försummade sina skyldigheter mot kassan. Hit hör naturligtvis i första rummet försummelse med avgiftsbetalningen. Enligt samtliga kassors stadgar lärer sådan försummelse medföra rätt till uteslutning. Därjämte förekommer emellertid även sådan rätt vid underlåtenhet att ställa sig givna föreskrifter beträffande sjukkontroll o. d. till efterrättelse. Den kassorna tillkommande uteslutningsrätten i dessa fall utövas ej alltid omedelbart. Understundom — exempelvis vid arbetslöshet — kunna ju skäl föreligga att medgiva vidare anstånd med avgiftsbetalningen. Enligt allmänna rättsgrundsatser lärer emellertid rätten till uteslutning fortfara, så länge dröjsmålet med betalningen varar. När man anser dröjsmålet varat tillräckligt länge, stryks medlemmen helt enkelt från medlemsförteckningen, utan att tidpunkten precis kan konstateras. Härigenom skapas en viss osäkerhet för medlemmarna. För beräknande av statsbidraget är det vidare av vikt, att tidpunkten, då uteslutning skett, kan fastställas. Här har därför föreslagits, att kassan skall underrätta medlemmen om uteslutningsbeslut. Påföljden för underlåtenhet därutinnan blir att kassan får utgiva all sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffat före det medlemmen underrättats. Med den föreslagna längre sjukhjälpstiden kan denna påföljd bliva påkostande för kassorna och risken därav bör kunna bidraga att skapa ordning i kassornas behandling av dylika frågor. 16 §. Denna paragraf motsvarar 12 § i 1910 års sjukkasselag med allenast vissa smärre ändringar.

82 På grund därav, att sjukhjälpsverksamheten kan förutsättas komma att bliva i betydande utsträckning fördelad på tvenne delvis parallella organisationer, nämligen de vanliga sjukkassorna och distriktssjukkassorna, har förbudet mot medlemskap i mer än en sjukkassa måst givas den form, att medlemskapet icke må avse understöd under samma tid och under samma form från mer än en sjukkassa. Emellertid förutsattes, såsom nedan kommer att angivas (19 §), att distriktssjukkassa, som ej lämpligen kan meddela sjukvårdsförsäkring, skulle kunna i stället få lämna bl. a. kontant understöd, närmast avseende att för medlemmen möjliggöra att själv ordna sin sjukvård. Åtnjutande av sådan förmån bör, även om den i vissa fall räknas för dag på samma sätt som sjukpenning, ej utgöra hinder för att medlemmen från annan kassa erhåller sjukpenning, avseende att täcka hans genom, sjukdomen förlorade arbetsförtjänst. För att_ kunna tillämpa förbudet mot flermedlemskap måste tydligen kassorna av inträdessökande fordra uppgift, huruvida han tillhör annan sjukkassa. I normalstadgarna finnes även upptagna bestämmelse om sådan skyldighet för inträdessökande. Kassan är naturligtvis även berättigad att stadga särskilda påföljder för avgivande av oriktiga uppgifter. Uteslutningshotet kan här ej alltid anses vara tillfyllest. Det har därför ansetts lämpligt att såsom påföljd föreskriva jämväl att bekommen sjukhjälp skall återbetalas. Då ett trädande i likvidation eller konkurs -— enligt understödsföreningslagen •— i allmänhet torde ha föregåtts av och i varje fall alltid torde medföra återkallande av erkännandet, bli de nu i sjukkasselagen befintliga undantagsbestämmelserna rörande medlemskap i kassa i likvidation eller konkurs överflödiga. 17 §. Denna paragraf överensstämmer med andra stycket av 13 § i 1910 års sjukkasselag sådan densamma föreslagits i 1926 års regeringsförslag. De skäl för ändringen — se prop, nr 113 sid. 30—31 — som anförts i nämnda förslag, äga visserligen ej giltighet, därest begravningshjälpsverksamheten fråntages sjukkassorna. Men det kan dock vara lämpligt, att möjlighet finnes att överföra även andel i sjukhjälpsfond. Särskilt om i samband med omreglering av verksamhetsområden ett mera betydande antal medlemmar överföres från en sjukkassa till en annan synes billigheten fordra, att sådan överföring sker. En ändring i denna riktning har ock förordats av sjukkasseförbundets styrelse. Socialstyrelsen har på anförda skäl förordat, att andel i sjukhjälpsfond bör överföras vid överflyttning. De sakkunniga hava såsom redan nämnts ej ansett sig böra föreslå tvingande bestämmelser om överflyttning, men förutsätta dock att frivillig överenskommelse därom kommer att träffas åtminstone mellan flertalet erkända sjukkassor. De närmare villkoren i denna överenskommelse torde komma att fastställas i samråd med tillsynsmyndigheten. Den nu föreslagna ändringen giver då möjlighet att få de önskade bestämmelserna om fondöverföring intagna i överenskommelsen. Första stycket i 13 § i sjukkasselagen, som reglerar sjukkassas rättigheter mot medlem, vilken utgår eller uteslutes, har ej erhållit någon motsvarighet i förslaget. Första punkten motsvaras av 12 § första stycket i understödsföreningslagen och blir sålunda ändock gällande för sjukkassorna. Vad andra punkten beträffar lärer densamma sakna praktisk betydelse. Något försök att hos avgående medlem indriva en före avgången besluten uttaxering torde ej vara att befara. Under sådana omständigheter synes saken kunna överlämnas åt kassornas eget avgörande.

.sa 18 §. Denna paragraf är lika med tredje stycket av 14 § i 1910 års sjukkasselag-. De båda första styckena i nämnda paragraf, vilka handla om skyldighet för sjukkassorna att inbördes biträda varandra med nödig sjukkontroll, skulle alltså utgå ur lagen. Dessa bestämmelser lära redan f. n. sakna praktisk betydelse. Och med den skärpta lokala begränsning av kassornas verksamhet, som nu förevarande förslag avser att ernå, skulle detta tydligen bli fallet i än högre grad. 19 §• 19—22 §§, som motsvara 15 § i nu gällande sjukkasselag, innehålla bestämmelserna om det minimum av sjukhjälp, som anses oundgängligen nödvändigt för att kunna godkännas som en social sjukförsäkring. Något maximum för sjukkassornas prestationer finnes ej utom i vissa hänseenden bestämt — de begränsas allenast av att de skola falla under begreppet sjukhjälp. E t t maximum för vad som ur social synpunkt uppfattas som ändamålsenligt och önskvärt kan dock anses fastställt genom bestämmelserna om för vilka prestationer statsbidrag utgår, varom mera i dét följande. 19 § motsvarar 3 mom. i förutnämnda § och handlar om sjukhjälpens beskaffenhet. För annan sjukkassa än distriktssjukkassa skall den i enlighet med riksdagsdirektiven utgöra sjukhjälp i penningar. I fråga om nämnda understöd, hava de sakkunniga härvid efter mönstret av olycksfallsförsäkringslagen upptagit termen »sjukpenning» såsom betecknande den för varje dag utgående kontanta sjukhjälpen. För detta understöd uppställer som bekant sjukkasselagen en viss minimigräns i vad det gäller understöd till »självförsörjande» medlem. Mot bibehållande i lagtexten av denna bestämning gjordes emellertid under förarbetena till 1926 års regeringsförslag åtskilliga invändningar och tanken på en avgränsning mellan olika grupper av sjukkassemedlemmar i förevarande hänseende blev därför uppgiven. På i huvudsak de skäl, som anförts i propositionen nr 117 (sid. 126—127) hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att i annan man fixera sjukpenningens storlek än att denna i fall, då det ovillkorligen sjukhjälpsberättigande tillståndet föreligger •— härom mera i det följande —- skall utgå med minst en krona. Bestämmelsen innebär givetvis bl. a., att i_ fråga om sjukdomsfall av lindrigare beskaffenhet än som nu sagts sjukpenning skall kunna utgivas med lägre belopp än en krona. Beviljandet av dylik lägre sjukpenning är emellertid en helt och hållet frivillig prestation från sjukkassornas sida. Vad därefter särskilt beträffar distriktssjukkassorna, har redan i det föregående framhållits, att dessa kassors understödsverksamhet väsentligen skall hava tvenne olika uppgifter, nämligen å ena sidan att meddela sjukvårdsförsäkring och å andra sidan att omhändertaga de särskilt långvariga sjukdomsfaller. I likhet med vad i riksdagens direktiv ifrågasattes, har meddelandet av sjnkvårdsförsäkring nu ansetts böra göras till en i princip obligatorisk prestation för alla distriktssjukkassor. Visserligen kan det antagas att genomförandet av denna grundsats på åtskilliga orter kommer att stöta på icke ringa svårigheter och att det mera allmänna upprättandet av distriktssjukkassor härigenom kommer att försvåras eller åtminstone fördröjas. Men upptagandet av här berörda sjukhjälpsform 'éx k andra icke blott av behovet starkt påkallat utan över huvud taget oeftergivligt, om sjukförsäkringen skall kunna göras verkLgt effektiv. Endast om och i den mån sjukvårdsfrågan vinner sin lösning blir sjukförsäkringen i stånd att fylla de uppgifter, som samhället med rätta uppställer på densamma, och blir det jämförelsevis kraftiga ekonomiska stöd som nu ifrågasattes för sjukkasseverksamheten sakligt berättigat. Jämväl

84 med hänsyn till den ur alla synpunkter önskvärda samverkan mellan sjukkasseverksamheten och övriga grenar av socialförsäkringen kan sjukvårdsverksamheten icke undvaras. Utom de uttalanden i denna riktning som gjorts under _ förarbetena till regeringsförslaget (prop, nr 117 sid. S mt l»^~~j~^ ^ * riksdagsdirektiven kunna de sakkunniga såsom stöd för denna sin mening åberopa framställningen från centralstyrelsen för »Sveriges Läkarförbund, däri sjukvården betecknats som sjukförsäkringens viktigaste uppgift. De svårigheter, som på åtskilliga håll otvivelaktigt skulle möta för ett allmänt genomförande av sjukvårdsförsäkringen, synas de sakkunniga i allt fall icke böra utgöra hinder för dess genomförande överallt, där så lämpligen kan ske. Införandet i sjukkasselagstiftningen av denna grundsats torde för övrigt redan i och för sig medverka till svårigheternas mildrande. Utsikterna till den praktik, som distriktssjukkassorna på har angivet sätt kunde väntas komma att garantera, skulle med all sannolikhet locka särskilt yngre läkare att bosätta sig och öppna praktik på orter, där detta under andra förhållanden torde vara uteslutet. Förhållandena exempelvis i Norge, där den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen kunnat genomföras även i de mest avlägsna och ur samfärdselns synpunkt minst gynnade delarna av landet, visa dessutom att svårigheterna icke äro oövervinneliga. ( E t t stöd för denna åsikt finna de sakkunniga i det förslag till indelning av riket i sjukkassedistrikt, vilket såsom Bil. C finnes bilagt betänkandet. Enligt detta förslag, som tillkommit närmast som ett försök att klarlägga problemet, skulle^ ju _ läkarvårdsförsäkring om ock i många fall med betydande svårigheter åtminstone teoretiskt vara möjlig inom samtliga sjukkasseområden. Och även om _ den här gjorda indelningen vid ett eventuellt genomförande måste av praktiska skäl undergå åtskilliga justeringar, så visar den dock att sådan försäkring låter sig genomföra i alla de trakter av landet, där sjukkasseverksamheten överhuvudtaget nått någon mera nämnvärd utbredning. De sakkunniga utgå för övrigt ifrån att reformen i fråga kommer att genomföras med nödig varsamhet och med skäligt hänsynstagande till förhållandena på de olika orterna. Den förtroendefulla samverkan mellan tillsynsmyndigheten och sjukkasseverksamheten, som utgör själva förutsättningen för lagstiftningens framgång, torde utgöra tillräcklig garanti för, att den dispensationsrätt, som härvid skulle tillkomma tillsynsmyndigheten, kommer att handhavas med klokhet och till sjukförsäkringens bästa. Ett motsatt förfaringssätt torde få anses uteslutet redan därav, att sjukkasseverksamheten fortfarande skulle vara frivillig och att därför tillsynsmyndigheten genom onödig stränghet skulle motverka sitt eget ändamål. Uppenbart är emellertid å andra sidan, att dispensationsrätten icke får begagnas på sådant sätt, att hela reformen på denna punkt stannar väsentligen endast på papperet. Distriktssjukkassa, som erhållit befrielse från sjukvårdsplikten, skulle ju vara i avgiftshänseende väsentligt gynnsammare ställd än den som fullgjorde nämnda skyldighet, och det är därför att befara, att många sjukkassor för att få så låga avgifter som möjligt sökte så mycket som möjligt framhäva och förstora svårigheterna att på denna punkt efterleva lagen. Möjligheten för tillsynsmyndigheten att under sådana förhållanden motstå obehöriga anspråk på dispens skulle också på detta sätt bliva avsevärt mindre. För att i möjligaste måtto undgå dessa och andra därmed sammanhängande olagenheter hava de sakkunniga tänkt sig, att i de fall, då undantag från sjukvardsskyldigheten beviljades, sjukkassan i stället skulle bereda medlemmarna annat understöd, skäligen motsvarande den sjukvård, som kassan eljest skolat lämna. Med avseende på arten av denna ersättning hava sakkunniga närmast tänkt sig, att den borde i främsta rummet bestå i sjukvården direkt berörande prestationer, såsom exempelvis läkemedel, sjukvård i hemmet e. d., och endast

85 i. sista hand i form av förhöjd sjukpenning. Ordnas saken på detta sätt, finnes ju icke någon rimlig anledning, varför distriktssjukkassa, inom vars område läkarvården skäligen kan ordnas, skulle söka undandraga sig denna skyldighet. Å andra sidan utgör anordningen icke heller hinder för att undantag från läkarvårdsskyldigheten meddelas i varje fall, där detta kan anses av verkliga sakskäl påkallat. En ytterligare anledning för distriktssjukkassorna att icke utan giltig anledning undandraga sig sjukvårdsskyldigheten skulle i övrigt ligga däri, att statsbidraget härigenom minskades. Såsom närmare beröres i samband med bestämmelserna om nämnda bidrag, hava sålunda de sakkunniga ifrågasatt att statsbidraget skulle utgå med väsentligt lägre andel av kostnaderna för här ifrågasatta ersättningsprestationer än för läkarvård. Då de ovan anförda prestationerna äro minimiprestationer, uppstår den frågan, huruvida även annan sjukkassa än distriktssjukkassa skall vara berättigad att meddela läkarvård eller annan sjukvård. Då de sakkunniga, såsom förut framhållits, förutsätta, att erkännande kan komma att meddelas även en sluten kassa, avsedd exempelvis för personalen vid ett visst företag, är det givetvis icke otänkbart, att en sådan kassa skulle vilja bereda medlemmarna även läkarvård eller annan sjukvårdshjälp. Saken kan visserligen ordnas på det sätt, att kassan ansluter sig till ortens distriktssjukkassa, vilken ju skall stå öppen för alla erkända sjukkassor på platsen. Men det är ju tänkbart att exempelvis arbetsgivaren vill bereda de hos honom anställda särskilda eller större förmåner än dem, som distriktssjukkassan lämnar, och för detta ändamål önskar anförtro uppgiften åt företagets speciella sjukkassa. Något direkt hinder härför synes icke böra uppställas. Emellertid vilja de sakkunniga erinra därom att enligt bestämmelserna om statsbidrag (se 31 och 35 §§) å ena sidan anslutning till distriktssjukkassa utgör förutsättning för statsbidrags utgående till andra sjukkassor och å andra sidan att dylikt bidrag för sjukvårdsverksamhet likaledes förutsattes skola tillkomma allenast distriktssjukkassorna. För att överhuvudtaget komma i åtnjutande av statsbidrag torde sålunda de vanliga sjukkassorna bli nödsakade att avstå från sjukvårdsverksamheten och överlämna denna helt och hållet åt distriktssjukkassorna. Nu gällande lags minimiprestation beträffande sjukvård utan att sjukpenning därjämte utgår — frånsett sjukhusvård — är läkarvård, varmed torde avses all erforderlig sådan vård, jämte läkemedel. Förslagets fordringar härvidlag äro betydligt inskränktare. Minimiprestation är allenast »ersättning med två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, kostnaden i förekommande fall för läkares resa häri inräknad, uppgått eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, med två tredjedelar av sistnämnda belopp.» Beträffande dessa bestämmelser är först att märka, att initiativet till läkarvårds anskaffande tillkommer den sjuke, ej kassan. Detta sammanhänger med att kassan ej betalar hela kostnaden utan endast två tredjedelar därav. Men bestämmelsen har ock en annan betydelse. Från läkarhåll har städse gjorts gällande — senast i läkarförbundets styrelses framställning — att valet av läkare bör vara fritt för medlemmar av sjukkassa. Med här angivna regel är också denna princip fastslagen. Kassan är pliktig ersätta medlemmens utgifter för läkarvård, oavsett till vilken ]äkare han vänt sig. Att med läkare förstås allenast legitimerad sådan torde vara klart utan att det utsäges i författningstexten. En viss inskränkning i det fria läkarvalet kan visserligen anses ligga i bestämmelsen att, därest medlem vänder sig till läkare, som ej vill tillämpa den föreskrivna taxan, han själv får betala den högre kostnaden. Men mot denna bestämmelse har läkarförbundets styrelse ej haft något att erinra. En huvudinvändning mot införande av läkarvård som prestation för sjuk-

86 kassorna har varit, att den fria läkarvården skulle föranleda missbruk med därav följande onödiga kostnader. I anledning av denna invändning infördes i socialförsäkringskommitténs överarbetade förslag till lag om allmän sjukförsäkring bestämmelsen, att den sjuke själv skulle bekosta en tredjedel av vården. Denna regel upptogs även i 1926 års regeringsförslag. Och läkarförbundets styrelse har funnit bestämmelsen ur ekonomisk och sjukvårdspsykologisk synpunkt klok. Farhågorna för missbruk av den fullständigt fria läkarvården kunna möjligen anses överdrivna. De hava icke hindrat att den tillämpas i praktiskt taget alla länder, där en effektiv sjukförsäkring genomförts och bl. a. även inom den frivilliga danska sjukförsäkringen. Ej heller giva erfarenheterna från Sverige stöd för dylika farhågor. Inom vissa sjukkassor, där fri _ läkarvård införts, har kostnaden därför kunnat hållas ganska låg och väsentligt under vad socialförsäkringskommittén beräknat. (Jfr härom _ Bil. A. sid. 157.) De sakkunniga anse emellertid, att man vid det obligatoriska o införandet av en i det stora hela taget ny understödsform, som från flera håll även inom sjukkasserörelsen kan förväntas bliva mött med misstro, bör gå fram med en viss försiktighet. I princip ha de sakkunniga sålunda upptagit regeringsförslagets bestämmelse, att läkarvård, därför statsbidrag utgår, skall till en tredjedel bekostas av den sjuke själv. (Se härom vidare vid statsbidragsbestämmelserna 35 §.) En konsekvens härav blir tydligen, att kassorna äga begränsa läkarvårdsförsäkringen till två tredjedelar av utgifterna därför. Ur huvudsakligen samma synpunkter har den likaledes från regeringsförslaget hämtade begränsningen av sjukkassornas läkarvårdsprestationer genom en enhetlig taxa upptagits. Under förarbetena till nämnda förslag möttes denna begränsning av gensagor såväl från medicinalstyrelsen som stvrelsen för läkarförbundet^(se prop, nr 117 sid. 157—159). Emellertid har förbundsstyrelsen i sin nu ingivna framställning ej haft något att erinra mot begränsningen. De sakkunniga vilja erinra om vad redan i propositionen framhållits, nämligen att en dylik taxa principiellt icke blir bindande för läkarna utan endast för sjukkassorna i så måtto, att kassorna icke äro förpliktade att ersätta medlemmarna läkarvård annat än efter högst denna taxa. Vägrar läkaren att tillämpa denna taxa eller har den sjuke eljest för sin läkarvård utgivit mera än enligt taxan, faller överskottet helt och hållet medlemmen själv till last. Emellertid kan det antagas att taxan kommer att bli vägledande för överenskommelser mellan sjukkassor och läkare å de olika platserna. Till undvikande av missförstånd vilja de sakkunniga tillika framhålla, att taxan ej bör baseras på för avlönade tjänsteläkare fastställda taxor utan vara så avvägd att den medgiver skälig ersättning även åt fritt praktiserande läkare. Anlitar den sjuke läkare, som på grund av sin tjänsteställning eller avtal är skyldig tilllämpa lägre taxa, utgår kassans bidrag efter det faktiskt utbetalade beloppet. I regenngsförslagets bestämmelser har vidtagits den ändringen, att taxan skall fastställas av Konungen i stället för av tillsynsmyndigheten i samråd med medicinalstyrelsen. En sådan ordning förordades av socialstyrelsen i dess förutnämnda utlåtande den 19 november 1925. Det synes ju ock ej kunna förnekas, att då tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen hava att vid taxans lastställande bevaka i viss mån motsatta intressen, det kan möta betänkligheter att tillerkänna den ena myndigheten avgörandet. Om det också får förutsättas, att tillsynsmyndigheten vid taxans fastställande skulle lämna alla intresserade tillfälle att yttra sig, kan det dock åtminstone för allmänheten anses innebära en starkare garanti i sådant hänseende, därest avgörandet lägges i Kungl. Maj:ts hand. För att icke åtminstone till en början, innan mera ingående erfarenhet på området vunnits, göra uppgiften allt för betungande, har efter mönster av den en-

87 gelska allmänna försäkringslagen införts den begränsningen, att skyldigheten gäller allenast i fråga om sådan vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare. Vård av specialläkare skulle sålunda icke ingå bland de sjukvårdskostnader, för vilka distriktssjukkassa ovillkorligen skall svara, liksom icke keller utgifter för operationer och dylikt. Emellertid synes införandet av jämväl dylik vård i hög grad önskvärt och bör uppmuntras genom statsbidrag, vartill de sakkunniga i det följande återkomma. I läkarvårdsprestationen bör enligt de sakkunnigas mening även ingå kostnaden, i förekommande fall, för läkarens resa till den sjuke. De farhågor, som från vissa håll uttalats, rörande de stora kostnader en dylik utvidgning av läkarvårdsprestationen skulle medföra synes vara i viss grad överdrivna. I Norge, där väl förhållandena med hänsyn till befolkningstäthet och andra härvid inverkande faktorer torde vara tämligen likartade med dem i Sverige, uppgingo kretssjukkassornas utgifter (1924) för läkarskjuts och transport av de sjuka till kr. 2: 38 i medeltal per medlem, motsvarande 3,8 % av kassornas totala utgifter. Tidigare innan den norska valutans starka fall, voro dessa kostnader emellertid vida lägre. År 1917 uppgingo sålunda transportkostnaderna till endast c:a 0: 90 kr. och 1918 till kr. 1: 44 per år och försäkrad. Med avseende på dessa siffror må emellertid framhållas, dels att i Norge sjukkassornas sjukvårdsprestationer gälla icke blott den försäkrade själv utan även familjen (hustru och barn under 15 å r ) , dels ock, att i dessa belopp ingå jämväl kostnaderna, i förekommande fall, för den sjukes transport till läkaren. Räknar man endast med kostnaderna för själva läkarskjutsen, blir medelkostnaden (1924) endast kr. 1: 36 per försäkrad. Även för de allra nordligaste delarna av Norge, där man ju kunde vänta sig särskilt höga transportkostnader, ställa sig siffrorna jämförelsevis ganska låga. Medelkostnaden per försäkrad för läkarskjuts utgjorde sålunda (1924) för kretssjukkassorna i Nordlands fylke kr. 1:87, för sjukkassorna i Troms fylke kr. 2:32 och för kretssjukkassorna i Finnmarks fylke kr. 1: 37. Någon skyldighet att jämte läkarvård tillhandahålla läkemedel föreligger icke enligt föreliggande förslag. Frånsett frågan, huruvida det är lämpligt att genom sjukkassorna överhuvudtaget lämna även läkemedel, varom meningarna torde vara ganska delade, hava de sakkunniga ansett det tillrådligt att icke göra sjukyårdsprestationen mera betungande än vad som kan anses oundgängligen nödigt. I övrigt må framhållas, att de i föreliggande lagrum anförda prestationerna ju endast äro minimiprestationer, vilka varje sjukkassa måste lämna. Därutöver står det givetvis sjukkassorna fritt att frivilligt åtaga sig även andra utfästelser och däribland även utgivandet av läkemedel helt eller endast till viss del. Jämväl för dylika frivilliga sjukvårdsprestationer är kassan, såsom i annat .sammanhang skall visas, berättigad att inom de för dylikt bidrag uppdragna gränser erhålla bidrag av statsmedel. Läkarvård — eventuellt vid behov ersatt med sjukhusvård — är den enda prestation distriktssjukkassorna skola tillhandahålla alla sina medlemmar. Emellertid ingår ju även i deras uppgift att meddela sjukpenning under den förlängda sjukhjälpstid (22 §) som avses skola införas. Enligt 1926 års regeringsförslag var det ett villkor för statsbidrag åt sjukpenningförsäkring att sjukpenningen utgick under den tid, som ur social synpunkt ansågs erforderlig — enligt förslaget tre år. Till denna ståndpunkt kunna de sakkunniga ansluta sig, dock med den ändring att sjukhjälpstiden nedsatts till två år •— se härom vid 22 §. Ett konsekvent genomförande därav med den av riksdagen angivna organisationen skulle möjligen föranleda, att erkännande meddelades allenast åt sjukkassa, som för beredande av sjukpenning under den föreskrivna sjukhjälpstiden vore ansluten till distriktssjukkassa. Då det emellertid möjligen kan vara lämpligt att primärkassorna bildas först, och med hänsyn till

88 vissa lättnader, som ansetts böra medgivas redan nu befintliga sjukkassor — se härom vid 45 och 46 §§ — ha de sakkunniga ansett att den längre sjukhjälpstiden genom anslutning till distriktssjukkassa allenast bör vara villkor för åtnjutande av statsbidrag. Distriktssjukkassas skyldighet att meddela sjukpenningförsäkring synes emellertid böra vara uttryckligen fastslagen. Den skall i främsta rummet omfatta alla medlemmar i anslutna sjukkassor. Dessa kassor skola ju endast lämna sjukpenningförsäkring under den nuvarande sjukhjälpstiden. Och kunna de ej få anslutning till kassan för den enligt förslaget förlängda sjukhjälpstiden skulle de ej heller kunna erhålla statsbidrag för sin försäkring. Såsom redan vid 12 och 13 §§ framhållits anse emellertid de sakkunniga, att distriktssjukkassorna böra vara öppna även för individuell anslutning beträffande sjukpenningförsäkring. Härigenom skulle man vinna, att inom varje område, där distriktssjukkassa funnes, fri anslutning till sjukkasserörelsen skulle kunna ernås. Vidare torde ett förbilligande av medlemsavgifterna kunna ernås genom att förvaltningskostnader behövde beräknas allenast på ett håll. Vid 12 och 13 §§ har framhållits, att vissa personer kunna vara i annan ordning tillförsäkrade läkarvård men dock vilja vara anslutna till sjukkasserörelsen för beredande av sjukpenning. Detta kan ju ej — åtminstone med åtnjutande av statsbidrag — ske utan att de äro medlemmar jämväl i distriktssjukkassor. För sådana personer har undantag från den obligatoriska läkarvårdsförsäkringen medgivits. I sista stycket av förevarande paragraf hava efter 1926 års regeringsförslag intagits vissa bestämmelser angående förpliktelse för sjukkassemedlem att under vissa förutsättningar underkasta sig sjukhus- eller annan sjukvård ävensom angående skyldighet för den sjuke att, då vård beredes å sjukhus, vara underkastad minskning i sjukpenningens belopp, motsvarande kassans kostnader för vården. Dessa bestämmelser, vilkas ändamål ligger i öppen dag, torde icke tarva någon särskild motivering. Med hänsyn till att enligt de sakkunnigas förslag flertalet sjukkassemedlemmar torde komma att vara tillförsäkrade i stadgandet angiven sjukvård har regeringsförslagets bestämmelse underkastats en viss omredigering. Det är ock uppenbart att densamma enligt de sakkunnigas förslag kommer att erhålla en betydligt minskad räckvidd. Därest ej ren tredska föreligger, torde den nämligen allenast äga betydelse för enbart sjukpenningförsäkrade. 20 §. En bestämmelse i nuvarande sjukkasselag, mot vilken vägande invändningar kunna riktas, är 15 § mom. 1. Genom denna bestämmelse är sjukkassa förhindrad meddela sjukhjälp i någon som helst form åt annan än medlem av kassan. Bl. a. är sjukkassa härigenom hindrad meddela sjukhjälp exempelvis i form av läkarvård åt medlemmarnas minderåriga barn, med mindre dessa direkt inskrivas som medlemmar i kassan. I sitt utlåtande den 28 sistlidne augusti har socialstyrelsen utförligt ingått på denna punkt. »De utvägar», heter det sålunda bl. a. i utlåtandet, »som med lagens nuvarande bestämmelser stå till buds, därest sjukkassa vill taga sig an denna uppgift (d. v. s. bereda sjukvård åt familjemedlemmar), äro dock knappast de bästa. Vill kassan bereda de minderåriga barnen enbart läkarvård — den i sådant fall kanske naturligaste formen för sjukkasseunderstöd — låter detta sig sålunda icke göra, åtminstone om de upptagas som medlemmar i kassan, alldenstund enbart läkarvård enligt förevarande §:s mom. 3 icke gäller såsom sjukhjälp i lagens mening. Nödvändigt är därför, att barnen jämte läkarvården även tillförsäkras annan förmån t. ex. läkemedel eller kontant sjukhjälp. I förra fallet måste kassan alltså utvidga sin verksamhet till beredande även av läkemedel — något som

89 kassan kanske finner i och för sig mindre lämpligt. I senare fallet skulle barnen tillförsäkras en annan extra förmån, kontant sjukhjälp, vilken i fråga om minderåriga av lätt insedda skäl måste anses i allmänhet obehövlig eller t. o. m. mindre lämplig. I båda fallen finge barnens föräldrar vidkännas en högre avgift, än som skulle erfordrats, om det endast gällt att tillförsäkra barnen läkarvård — för ett ändamål alltså, som ej avsetts». Styrelsen har vidare påpekat, hurusom staten genom denna anordning kommer att utgiva statsbidrag till vida högre belopp än vad eljest behövde bliva fallet och därtill för en förmån, som kan anses såsom helt onödig eller obehövlig. De sakkunnigas ställning till spörsmålet har angivits redan vid 12 §. Det mål, som man här_ framför allt vill vinna, nämligen att möjliggöra för sjukkassorna att utan onödig omgång och utan att i alltför hög grad betunga statsverket meddela särskilt läkarvård även åt medlemmarnas minderåriga barn, ernås enligt sakkunnigas mening enklast genom den formulering, som givits åt förevarande paragraf. Härigenom har nämligen den i och för sig riktiga regeln, att understöd utgår endast till den, som genom erlägp-ande av medlemsavgift förvärvat en häremot svarande rätt, begränsats att gälla endast i fråga om understöd i form av sjukpenning. Understöd i form av sjukhusvård eller lakar- och annan sjukvård står det sålunda erkänd sjukkassa fritt att meddela även åt andra än inedlemmarna. Att det i sådant hänseende skulle kunna bli fråga om andra än medlems^ familjemedlemmar torde få anses uteslutet och har därför icke ansetts nödigt att särskilt föreskriva, En understödsverksamhet liggande utanför de försäkrades egna intressen skulle ju stå i strid med 2 § (jmfr. också statsbidragsbestämmelserna). 21 §. Jämlikt 15 § mom. 5 sjukkasselagen är registrerad sjukkassa icke pliktig meddela sjukhjälp, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan, en bestämmelse som gäller, frånsett i vilken form sjukhjälpen utgår. Icke minst ur sjukkasseverksamhetens egen synpunkt är det som bekant ofta av största vikt att läkare anlitas så snart ske kan och icke först senare, då sjukdomen kanske nått ett stadium, då ett återställande till hälsan är uteslutet eller i varje fall blir avsevärt fördröjt. För att sjukkasseverksamheten skall kunna på denna punkt bliva till avsett gagn kräves därför enligt de sakkunnigas åsikt, att läkarvården liksom i övrigt andra sjukvårdande åtgärder lämnas så snart ske kan och utan hänsyn till sjukdomens eventuella inverkan på den sjukes arbetsförmåga. Det kräves emellertid vidare också, att vården kan erhållas vid varje sjukdomsfall under hela medlemstiden, förutsatt dock att sjukdomen enligt läkares föreskrift kräver dylik vård. I enlighet härmed hava bestämmelserna om sjukhusvård och annan sjukvård i första stycket av förevarande paragraf formulerats. I fråga åter om understöd i form av sjukpenning hava de sakkunniga ansett, att den nu i sjukkasselagen förekommande definitionen »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» borde utbytas mot en annan mera pregnant bestämmelse. I sitt underdåniga utlåtande den 19 november 1925 avstyrkte socialstyrelsen bestämt, att uttrycket i fråga bibehölles i lagen, då detsamma i tillämpningen visat sig medföra avsevärda olägenheter. Samma uppfattning förklarar sig styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 28 augusti 1926 alltjämt vidhålla. I sitt den 26 juli 1926 till socialstyrelsen avgivna yttrande ifrågasätter visserligen Sveriges allmänna sjukkasseförbunds styrelse lämpligheten av att 'atbyta förevarande uttryck mot något annat. Den omständigheten, att de vid nyorganisationens genomförande registrerade sjukkassorna skola bibehållas vid sin en gång givna organisation anses fastmera påkalla dess kvarstående.

90 Denna förbundsstyrelsens ståndpunkt torde emellertid bero på ett förbiseende. Ty visserligen torde det stora flertalet av de nuvarande sjukkassorna komma att alltjämt fortleva. Men för att komma i åtnjutande av statsbidrag, måste de ju vara kollektivt anslutna till resp. distriktssjukkassor, varigenom den kontanta sjukhjälpen — f. n. deras som regel enda understöd — erhåller en väsentligt annan karaktär. J u s t den omständigheten, att sjukpenning icke längre blir det enda understöd, som genom sjukkasseverksamheten meddelas, synes de sakkunniga motivera en sådan anordning att sjukpenningen dels förbehålles för sådana sjukdomsfall, där sjukdomen verkligen påverkar i större eller ^ mindre grad arbetsförmågan, dels ock graderas med hänsyn till om arbetsförmågan är fullständigt eller endast delvis förlorad. Den formulering, som de sakkunniga här föreslå kan anses innebära å ena sidan en lindring och å andra sidan en skärpning av de sjukhjälpsförpliktelser, som den nuvarande sjukkasselagen stadgar. Vad som skall förstås med »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» kan visserligen vara i vissa hänseenden tveksamt. Såsom bl. a. framgår av det cirkulär för underlättande av tolkningen av uttrycket som socialstyrelsen på sin tid utfärdat till sjukkassorna (se prop, nr 117 sid. 112) måste emellertid däri inbegripas även åtskilliga fall då arbetsförmågan icke är helt förlorad. Å andra sidan hava de sakkunniga såsom ovillkorligen berättigande till sjukpenning i enlighet med_ regeringsförslaget upptagit även sjukdomsfall, för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete; alltså oberoende av om sjukdomsfallet inverkat nedsättande på arbetsförmågan eller ej. Med avseende på den bestämning av det sjukpenningberättigande tillståndet, som de sakkunnigas förslag innebär, må utöver det ovan anförda ytterligare framhållas följande. Föreliggande förslag till omorganisation av sjukkasseverksamheten utgår ju principiellt från den förutsättningen, att genom denna verksamhet beredes utom sjukpenning även sjukvård. Det är då_ enligt de sakkunnigas mening fullt på sin plats, att det förra understödet i princip förbehålles för sådana fall, där sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan och därmed som regel även av arbetsförtjänsten. Tillämpningen av här anförda grundsats leder emellertid å andra sidan även till den fordran, att sjukpenning utgår jämväl för sådana fall, där sjukdomen visserligen icke i och för sig medför oförmåga till arbete, men dock är av den natur, att den sjuke icke utan att äventyra sitt tillfrisknande kan återtaga sitt arbete. Såsom av formuleringen framgår, avser förevarande stycke att fastställa det minimum, sjukhjälpverksamheten i förevarande hänseende måste fylla. För sjukkassor, som så önska, skulle sålunda hinder icke föreligga att meddela sjukpenning även vid sjukdom av lindrigare grad än den här angivna. Det finnes visserligen knappast någon anledning antaga, att sjukkassorna i någon mera betydande grad skola komma att lämna sjukpenning vid lindrigare sjukdomsfall än dem lagen föreskriver. En sjukhjälpsverksamhet av denna art skulle nämligen i stor utsträckning få uppbäras av sjukkassorna själva, eftersom statsbidrag icke skulle utgå för andra sjukdagar än dem, för vilka sjukpenning utgivits med minst en krona. Men å andra sidan finnes ju icke heller någon rimlig anledning, varför icke de sjukkassor, som så önska, skulle få utbetala sjukpenning även för andra fall än dem, då dylikt understöd måste utgivas. Härtill kommer, att sjukhjälpsverksamheten otvivelaktigt skulle bliva i tillämpningen smidigare, om sjukpenning kunde utgivas i olika grader, och sålunda i viss utsträckning anpassas efter de ofta synnerligen skiftande förhållanden, under vilka sjukkassemedlemmarna leva. Om ock i den mån sjukkassorna skulle komma att syssla även med understödsfall, som hänföra sig till olycksfallsförsäkringslagen, skulle de ju också ofta ställas inför analoga fall med endast partiell oförmåga till arbete.

91 Medan begränsningen i andra stycket av paragrafen, såsom redan framhållits, är fakultativ, hava däremot de inskränkningar i fråga om sjukhjälpsrätten, som föreskrivas i paragrafens sista stycke ansetts böra göras tvingande. Den sist i stycket upptagna inskränkningen har berörts redan i det föregående och torde icke tarva någon ytterligare motivering. Att medgiva sjukkassa meddela sjukpenning vid sjukdom, där arbetsförmågan blivit nedsatt med mindre än en fjärdedel, synes varken lämpligt eller ens behövligt. Vad åter beträffar övriga här stadgade inskränkningar äro de i stort sett desamma som upptagits i 15 § mom. 2 sjukkasselagen, med den väsentliga skillnad likväl, att stadganclena i sistnämnda lagrum äro endast deklaratoriska. Har sjukkassa icke i sina stadgar upptagit sådant förbehåll, äro sålunda f. n. medlemmarna berättigade till sjukhjälp jämväl vid sjukdom, som ådragits avsiktligt eller vid förövande av brottslig handling. Den begränsning av sjukhjälpsskyldigheten, som de sakkunniga här föreslå, är emellertid i verkligheten endast skenbar. Först och främst hava samtliga registrerade sjukkassor redan nu genom sina stadgar infört här berörda förbehåll. Stadgandet i 15 § mom. 2 sjukkasselagen äger vidare tillämpning i fråga om varje form av sjukhjälp, som sjukkassa meddelar, medan det av sakkunniga föreslagna, tvingande stadgandet skulle gälla endast beträffande den kontanta sjukhjälpen. I fråga om sjukhjälp i form av sjukhus- eller läkarvård skulle däremot gälla den redan förut berörda grundsatsen, att sådant understöd skall utgivas, när helst behov därav föreligger. Det synes t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida icke den föreslagna begränsningen går mindre långt än vad som kan anses skäligt. Ur samhällets synpunkt torde emellertid den ståndpunkt, som förslaget här intager, vara fullt försvarlig. Då behov av sjukvård föreligger, kräver ju samhällsintresset att vården meddelas, frånsett orsaken till sjukdomsfallet. Sker detta i förekommande fall icke genom förmedling av sjukkassan, kommer vårduppgiften kanske att i stället falla direkt på det allmänna. En särskild svårighet bereder i en frivillig sjukkasserörelse som den svenska med tonvikten lagd på den kontanta understödsverksamheten den s. k. ålderdomssjukligheten. Bestämmelsen i 15 § mom. 2 sjukkasselagen, att såsom sjukdom icke anses »sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror av hög ålder» har ansetts innebära, att s. k. ålderdomssvaghet ej är att betrakta såsom sjukdom i lagens mening och sålunda icke heller konstituerar någon skyldighet för sjukkassa att meddela sjukhjälp. Tveksamt har däremot ansetts vara, huruvida stadgandet därjämte konstituerar hinder för sjukkassa, som så önskar, att för dylika fall lämna understöd. Vad som ytterligare försvårar tillämpningen av här berörda stadgande är den redan vid upprepade tillfällen anförda omständigheten, att sjukpenning är som regel den enda form av understöd, som sjukkassorna meddela. Då ju emellertid även den, som på grund av hög ålder är oförmögen till arbete, kan drabbas av sjukdom, som kräver exempelvis läkarvård eller annan sjukvårdande åtgärd, uppstår här en motsättning mellan å ena sidan sjukkassan, som i enlighet med lag och stadgar vill begränsa sjukhjälpen till sjukdomsfall, som i verkligheten medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan, och å andra sidan den sjuke åldringen, som anser att han dock bör hava något gagn av sitt sjukkassemedlemskap. Praxis inom sjukkasserörelsen torde på denna punkt vara mycket vacklande. I sitt meranämnda yttrande till socialstyrelsen den 26 juli 1926 har Sveriges allmänna sjukkasseförbunds styrelse sålunda i fråga om förevarande stadgande i sjukkasselagen framhållit, att detsamma vållat en massa besvärligheter »enär det icke givit någon verklig ledning till bedömande av, när sjukhjälp bör eller icke bör utgå vid hög ålder». Även socialstyrelsen har i sitt utlåtande den 28 augusti 1926 betygat, att förevarande uttryck i tillämpningen visat sig ägnat att föranleda tvister, och ifrågasatt dess ersättande med ut-

92 trycket ålderdomssvaghet. Samma uttryck har också föreslagits uti en vid årets riksdag i första kammaren av herr Holmgren väckt motion (nr 289). Såvitt de sakkunniga kunnat finna, motsvarar detta uttryck närmast vad lagstiftaren avsett. Vid sådant förhållande och då uttrycket i fråga med hänsyn till tydlighet och pregnans vida överträffar den nu i lagen använda formuleringen hava de sakkunniga utan tvekan ansett sig böra ersätta densamma med termen ålderdomssvaghet. I sitt nyssnämnda yttrande har sjukkasseförbundets styrelse tagit avstånd även från denna senare formulering och i stället påyrkat, att nu ifrågavarande inskränkning i sjukhjälpsrätten måtte helt utgå ur sjukkasselagen. Av ovannämnda motion framgick nämligen enligt förbundsstyrelsens åsikt, att ålderdomssvaghet icke vore att fatta såsom något annat än »ett komplex av under årens lopp uppkomna sjukliga förändringar, som kunna börja uppstå under ett relativt tidigt ålderdomsstadium», och förbundsstyrelsen ifrågasatte, om icke ett dylikt tillstånd borde i sjukkasselagen jämställas med sjukdom i allmänhet. Jämväl styrelsen för läkarförbundet har uttalat sig för borttagandet av ifrågavarande inskränkning i rätten till sjukhjälp och till stöd härför anfört: till att kommitterade önska »ålderdomssvaghet» likställd med > »Orsaken sjukdom har varit, att läkarna själva ofta ej kunna skilja de sjukdomstillstånd, som bero på ålderdom från dem som bero på andra orsaker. De s. k. ålderssjukdomarna ha i själva verket ingen nedre gräns fixerad i ett bestämt årtal. Vad det för läkaren gäller är att avgöra, om den höga åldern är orsaken till sjukdomstillståndet eller det sjukdomsliknande tillståndet, vilketdera man nu vill kalla det. Men detta avgörande är i en stor mängd fall en mycket subjektiv sak. Strängt taget är det aldrig den höga åldern i och för sig, som är anledningen. Så småningom uppstå under livets gång och på grund av dess skadligheter kroniska förändringar i de inre organen och särskilt i blodkärlen, så kallad åderförkalkning. Sådana förändringar finnas därför mer och mindre hos alla gamla och tilltaga naturligen i stort sett med stigande ålder. De utgöra det materiella substratet för ålderdomsskröpligheten, ålderdomssvagheten, som man sammanfattande brukar kalla den karakteristiska symptombild. som småningom utvecklar sig, och som vi alla känna. Det vore icke samhället värdigt, att de gamla efter ett helt livs arbete skulle under sjukdom vara sämre situerade än de yngre.» De sålunda uttalade åsikterna kunna de sakkunniga icke för sin del biträda. Ett borttagande ur sjukkasselagen av här berörda inskränkning i fråga om sjukhjälpsplikten skulle i verkligheten betyda, att gränslinjen mellan sjukförsäkringen och ålderdomsförsäkringen bleve i väsentliga delar utplånad. Ä_ven om det som vi benämna ålderdomssvaghet fysiologiskt sett utgör resultatat av ett antal, efter hand timande sjukliga förändringar i den mänskliga organismen, så tillhör ju dock ålderdomen och med den sammanhängande bräckligheter och svagheter den naturliga och normala utvecklingsgången. Sjukförsäkringens uppgift har emellertid städse ansetts böra begränsas att gälla fall, som utgöra icke-naturliga rubbningar i hälsotillståndet eller arbetsförmågan. Fpr vårt lands vidkommande finnes så mycket mindre anledning till att på angivet sätt vidga sjukhjälpsverksamheten utöver dess naturliga gränser som ålderdomsförsäkringen ju redan blivit ordnad i och genom allnänna pensionsförsäkringen. Ej heller det ofta framförda påståendet, att undantagsbestämmelsen skulle innebära en obillighet mot de äldre sjukkassemedlemmarna, synes de sakkunniga befogat. Varje form av försäkring avser ju ett bestämt fall. Och Irabbas försäkringstagaren av förlust i något annat hänseende än försäkringen avser, kan det ej anses vara någon obillighet, att försäkringen ej utfaller.

98 Slutligen må anmärkas, att ett borttagande av bestämmelsen för kassorna torde medföra ekonomiska konsekvenser, vilka ej kunna helt överblickas. De sakkunniga förbise ingalunda, att tillämpningen av bestämmelsen kan vålla vissa svårigheter och möjligen variera efter olika läkares och sjukkassestyrelsers uppfattning. De sakkunniga kunna dock ej antaga, att begreppet ålderdomssvaghet ej skulle kunna användas såsom bestämning för det avsedda tillståndet. De kunna i detta hänseende åberopa sig på professor Israel Holmgrens auktoritet, då han i sin nämnda motion yttrar, att ålderdomssvagheten är »en väl karakteriserad sjukdomsbild, som man känner till» (motion 1:289 sid. 3). I motsats till vad nu är förhållandet innehåller sålunda förslaget på förevarande punkt ett direkt förbud för erkänd sjukkassa att utgiva sjukpenning i anledning av ålderdomssvaghet. Däremot gäller bestämmelsen icke i fråga om sjukhjälp i form av läkarvård eller andra sjukvårdande åtgärder. För dessa senare understöd gälla tvärtom även då fråga är om åldringar den ovan anförda regeln, att understödet skall utgå så snart behov därav föreligger. Denna förslagets ståndpunkt till frågan om ålderdomssjukligheten medför även vissa konsekvenser med hänsyn till medlemmarnas skyldighet att erlägga avgifter till kassan. Till denna fråga återkomma de sakkunniga i det följande. 22 §.

Medan i 19 § bestämmelser meddelas angående sjukhjälpens beskaffenhet och i 21 § angående det sjukhjälpsberättigande tillståndet innehåller 22 § föreskrifter rörande sjukhjälpstidens längd m. m. Vad först beträffar understöd vid sjukdoms början är det regel, att understöd i penningar överhuvudtaget icke utgives för de allra första dagarna av ett sjukdomsfall eller i varje fall icke för sjukdomsfall, som äro endast av en viss kortare varaktighet (s. k. karenstid). Enligt sjukkasselagen (15 § mom. 7) får sålunda sjukhjälp, som utgår i penningar, utgivas allenast om sjukdomen varat minst tre dagar men får i sådan händelse utgivas redan från sjukdomens början. Karenstiden kan å andra sidan utsträckas till sex dagar räknade från och med den dag väsentlig nedsättning av arbetsförmågan inträtt. Då sjukkassorna allmänt begagnat sig av förutnämnda medgivande och sålunda som regel utgiva sjukhjälp redan från första dagen — förutsatt naturligtvis att sjukdomsfallet varat minst tre dagar — ligger härutinnan en påtaglig frestelse för medlemmarna att vid sjukdomsfall av kortare varaktighet så vitt möjligt laga så, att sjukdomen varar åtminstone utöver nämnda karenstid. I så fall érhålles nämligen sjukhjälp för fyra dagar, medan däremot sjukhjälpen helt uteblir om sjukdomstiden är exempelvis endast tre dagar. För att undgå de olägenheter, som den nuvarande bestämmelsen visat sig i åtskilliga hänseenden innebära, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå en obligatorisk karenstid av tre dagar vid varje sjukdomsfall, varvid sålunda sjukpenning icke kommer att utgå vare sig vid sjukdomsfall, som varar högst tre dagar, eller för de tre första dagarna vid sjukdomsfall av längre varaktighet. Genom införandet av en dylik karenstid vinnes också en avsevärd besparing såväl för sjukkasserörelsen såsom sådan som för statsverket. Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle införandet av en dylik karenstid medföra en reducering av sjukdagstalet med 0.90 sjukdagar. Med 800,000 sjukförsäkrade personer och en genomsnittlig sjukpenning av 2 kronor betyder detta en minskning i kostnaderna för sjukförsäkringen av inalles kr. 1,440,000 per år. Utgår statsbidraget med 50 öre per sjukdag blir besparingen för statsverket 360,000 kr. per år. Idén med en karenstia i början av varje sjukdomsfall är visserligen föga populär inom sjukkasserörelsen och på

94 åtskilliga håll, där en dylik bestämmelse tidigare funnits, har den sedermera åter upphävts. Såsom av det ovanstående framgår är emellertid den obligatoriska karenstiden av den ekonomiska räckvidd för såväl sjukkassorna själva som det allmänna, att de sakkunniga icke tvekat att för sin del föreslå dess införande. För den enskilde sjukkassemedlemmen torde icke heller bestämmelsen bli alltför kännbar särskilt i betraktande därav, att sjukvårdsförsäkringen likaledes förutsattes bliva obligatorisk för alla och gälla redan från sjukdomens början. I den mån sjukkassorna komma att övertaga uppgifter även för olycksfallsförsäkringen kan det visserligen betraktas som en olägenhet, att bestämmelserna på denna punkt i sjukkasselagstiftningen icke stå i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt denna senare lag finnes som bekant endast en karensdag — olycksfallsdagen — och sjukkassorna skulle därför nödgas att redan från första stund taga ståndpunkt till frågan om olycksfall i arbete förelåge eller icke. Att helt undvika detta blir dock knappast möjligt. Bestämmelserna angående understöd äro även i övrigt så olika i de båda lagarna, att sjukkassorna i sin verksamhet städse måste taga dessa olikheter i betraktande. Med avseende på innebörden i förevarande stadgande (första stycket) må i övrigt anföras följande. I 21 § andra stycket har angivits förutsättningarna för sjukpennings utgående, nämligen att dylikt understöd skall utgivas vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Härav följer, att stadgandet i 22 § första stycket är så att förstå, att sjukpenning endast behöver utgivas, därest det sålunda bestämda sjukpenningberättigande tillståndet verkligen är för handen, då de tre karensdagarna gått till ända. Är detta icke förhållandet, föreligger icke heller då någon rätt till dylikt understöd utan inträder denna först, om ock när detta tillstånd sedermera verkligen inträder. Å andra sidan bör observeras, att karenstiden skall räknas från sjukdomsfallets början. För det fall att oförmåga till arbete eller nödvändigheten att avhålla sig från sådant icke börjat samtidigt med sjukdomen utan inträder först senare gäller därför, att sjukpenning skall utgå redan fr. o. m. den dag arbetsoförmågan eller det eljest sjukpenningberättigande tillståndet inträdde, förutsatt givetvis alltid att sjukdomen då varat minst tre dagar. Utöver de fall, där ovillkorlig skyldighet föreligger för sjukkassa att utgiva sjukpenning, kan sjukkassa, såsom vid 21 § framhållits, åtaga sig att på villkor, som den äger själv uppställa, utgiva sjukpenning även vid lindrigare sjukdomsfall. Att även för dylika fall en karenstid av tre dagar är obligatorisk, framgår av den givna formuleringen. Däremot gäller den sista punkten i här berörda lagrum (22 § första stycket) endast i fråga om den i lagen stadgade sjukpenningen. I fråga om sjukpenning, som utgives på grund av frivilligt åtagande från sjukkassans sida, kan sjukkassan även i föreliggande hänseende göra de begränsningar den själv finner lämpliga. I anslutning till den praxis som är så gott som undantagslös regel inom den svenska sjukkasserörelsen, har vidare sjukpennings utgående gjorts beroende av att anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos kassan. För att förebygga obillighet vid tillämpningen härav har dock undantag uttryckligen gjorts för fall då uppenbara hinder mött för anmälans verkställande. Såsom dylika hinder, till vilka hänsyn påtagligen bör tagas, må exempelvis anföras hastigt påk>mmande sjukdomsfall särskilt för ensamstående personer, sjukdomsfall ur.der resa, sjukdomsfall som medfört fullständig medvetslöshet eller eljest oförmåga att själv göra eller ombesörja anmälan o. s. v. Såsom redan av ordalagen i här berörda stadgande framgår, gälla de o/an

9» anförda karenstidsbestämmelserna endast understöd i form av sjukpenning. De sakkunniga hava icke funnit nödigt, att i lagen intaga en bestämmelse, motsvarande 15 § mom. 6 i nu gällande lag. Att sjukhjälp i form av sjukhusvård eller läkarvård skall meddelas så snart ske kan och utan någon karenstid har ansetts ligga i sakens egen natur och framgår i övrigt e contrario av de här ovan åberopade stadgandena i fråga om sjukpenning. Det sätt, varpå särskilt läkarvården förutsattes komma att som regel ordnas, gör ju också, att en dylik bestämmelse skulle sakna reell betydelse. Initiativet i fråga om anlitande av läkare förutsattes ju komma att tagas av medlemmarna själva, medan kassans uppgift blir att till en viss grad hålla dem skadeslösa för utgifterna därför. Det torde i allmänhet kunna antagas, att medlemmarna i sitt eget intresse taga sjukvårdsprestationen i anspråk, så snart detta behöves. Bestämmelsen i 21 § första stycket torde likaledes giva vid handen, att i fråga om såväl sjukhusvård som läkarvård någon karenstid icke är ifrågasatt. I gällande sjukkasselag (15 § mom. 8) har som bekant sjukhjälpstiden normalt hänförts till en tidsperiod av tolv månader. Denna bestämning har vid tillämpningen av sjukkassorna tolkats på mycket varierande sätt. I huvudsak hava härvid tre olika tillämpningar kommit till användning. Sålunda har den nu ifrågavarande tidsperioden, ehuru mera sällan tolkats såsom liktydig med ett kalenderår. Andra sjukkassor hava i stället räknat med s. k. sjukår, varmed brukat förstås tidslängden ett år fr. o. m. den första dag, för vilken sjukhjälp utgått från kassan. Vanligast är dock, att bestämningen hänföres till en tidsperiod av tolv på varandra följande månader, räknade tillbaka från den dag, för vilken meddelande av sjukhjälp i varje särskilt fall ifrågakommer. Det är vid sådant förhållande icke att förvåna sig över, att stadgandet medfört en viss osäkerhet och givit upphov till talrika sjukhjälpstvister. I sitt yttrande till socialstyrelsen den 26 juli 1926 har sjukkasseförbundets styrelse i fråga om förevarande uttryck i lagen uttalat det önskemål, att det borde andras på sådant sätt, att det »blir entydigt i stället för mångtydigt». För att undvika olägenheterna med den nuvarande metoden för bestämmande av sjukhjälpstiden hava de sakkunniga föreslagit att denna tid skall hänföras icke som nu till en viss tidsperiod utan till varje sjukdomsfall såsom sådant, stadgandet innebär sålunda, att sjukhjälp skall meddelas för varje särskilt ^ k d o m s i a l l sa länge det varar, intill dess den fastställda sjukhjälpstiden gått till anda En dylik bestämning av sjukhjälpstiden är otvivelaktigt den redigaste och den som är lättast att tillämpa. Man kan nämligen på detta sätt lämna helt och hållet ur räkningen den sjukhjälp, den sjuke eventuellt tidigare under året uppburit och behöver taga hänsyn endast till det löpande sjukdomsfallet. Även i ett annat hänseende möjliggör denna beräkningsgrund en avsevärd förenkling i jämförelse med nu gällande lagbestämmelser. Redan i sitt underdåniga utlåtande den 14 maj 1925 över besparingskommittens betänkande angående socialförsäkringens organisation avstyrkte socialstyrelsen, att sjukhjälpstiden såsom nu är förhållandet hänfördes till bestämningen »en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i toijd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns». (ö L 15 § mom. 8.) Denna sin ståndpunkt har styrelsen vidhållit såväl i sitt utlåtande den 19 november 1925 som i sitt nu avgivna yttrande, däri styrelsen bl. a. framhåller, att den praxis, som på denna punkt utvecklat sig visserligen icke kan anses stå i strid mot lagen men att lagens mening dock näppeligen v a n t att uttrycket skulle tolkas på sätt som skett. Även sjukkasseförbundets styrelse påyrkar att uttrycket i fråga utbytes mot något annat eller att åt detsamma gives en fullt nöjaktig förklaring. Sty7—263318

96 relsen anser för sin del att begränsningen i fråga bör fastslås att gälla allenast det förhandenvarande sjukdomsfallet (sjukdomstillståndet) men däremot icke såsom nu vanligen vore förhållandet, sjukdoms/ormew. Genom att sjukhjälpstiden icke som nu är fallet hänföres till en viss tidsperiod utan till sjukdomsfallet såsom sådant kan den nu anförda bestämmelsen borttagas ur lagen. Då sjukdomstiden hänföres till sjukdomsfallet (sjukdomstillståndet) såsom sådant är det nämligen likgiltigt för sjukkassan, huruvida det därvid gäller en och samma sjukdom eller eventuellt flera efter hand tillstötande sjukdomar. Sjukkassans understödsplikt bestämmes härvid helt och hållet efter sjukdomstidens längd och oberoende av sjukdomens art. Man kommer likaledes ifrån den olikformighet, som under nuvarande förhållanden på denna punkt råder inom sjukkasserörelsen, då somliga sjukkassor tillämpa bestämmelsen i fråga på ett, andra på ett annat sätt. Vidkommande därefter de ekonomiska konsekvenserna för sjukkassorna av den föreslagna ändringen må anföras följande. Sjukhjälpstidens hänförande till sjukdomsfallet såsom sådant innebär otvivelaktigt en skärpning av sjukhjälpsförpliktelserna i så måtto, att sjukdomsfall, som vid nu gällande sjuktidsbestämmelser falla utom understödstiden, för framtiden skulle bli understödsberättigande. Skillnaden på denna punkt torde dock vara jämförelsevis ringa. Antalet återfall i sjukdom under en viss tidsperiod äro nämligen såsom erfarenheten visat jämförelsevis fåtaliga. Detta har ock bekräftats genom en på de sakkunnigas föranstaltande verkställd undersökning. Förutsatt att det icke är fråga om en alltför kort understödstid har det nämligen visat sig, att det är av jämförelsevis underordnad betydelse, vilkendera beräkningsgrunden som väljes. I all synnerhet måste detta anses vara förhållandet, då det gäller en så lång sjukhjälpstid som 100 dagar i följd. Den ökade belastning som med den av de sakkunniga föreslagna sjukhjälpstidsbestämmelsen i viss mån torde uppstå för primärkassorna, skulle i övrigt till fullo uppvägas genom en motsvarande minskning av distriktssjukkassornas understödsplikt. Förutsättningen är nämligen att sjukhjälpsrätten alltid skall föreligga och sjukhjälp i varje förekommande fall utgå vare sig från sjukkassa eller från distriktssjukkassa. Då förutsättningen vidare är att samtliga sjukkassemedlemmar skola vara tillförsäkrade — vare sig i sjukkassa och distriktssjukkassa tillhopa eller i distriktssjukassa ensamt — sjukhjälp under minst två år i följd, är det uppenbarligen för dem utan betydelse, om den härför behövliga avgiften erlägges, där sjukhjälpstiden är uppdelad på sjukkassa och distriktssjukkassa, med större eller mindre del till den ena eller den andra kassan. Å andra sidan innebär emellertid förslaget på denna punkt en faktisk lindring i jämförelse med de nuvarande förhållandena. Med nu gällande bestämning av sjukhjälpstiden är sjukkassa pliktig att vid sjukdomsfall av längre, oavbruten varaktighet eller med titt och ofta inträffande recidiv meddela sjukhjälp gång på gång, så snart en ny sjukhjälpsperiod om tolv månader börjar. För att förebygga att sjukkassorna på detta sätt obehörigen utnyttjas även vid fall, då ren invaliditet föreligger, har visserligen i sjukkasselagen intagits det ovan åberopade stadgandet om rätt för sjukkassa att begränsa sjukhjälpstiden i fråga om en sjukdom ensam etc. till ett visst tidsmått (minst 90 dagar). E t t betydande antal sjukkassor hava dock icke upptagit denna bestämmelse i sina stadgar och äro därför förpliktade att, i förekommande fall, meddela en från år till år fortsatt sjukhjälp. Då sjukhjälpstiden på sätt de sakkunniga här föreslagit hänföres till sjukdomsfallet såsom sådant, öppnas härigenom otvivelaktigt möjligheter till missbruk på sådant sätt, att den sjuke, utan att vara fullt återställd, avbryter understödstiden strax före sjukhjälpstidens slut för att inom en jämförelsevis kort

ii 7

tid återkomma och börja en ny sjukhjälpsperiod. Faran härför är så mycket större, då det gäller en frivillig sjukförsäkring som den svenska, där medlemsstocken till en betydande del utgöres av hustrur och andra utan egentligt förvärvsarbete ävensom av självständiga, i fråga om vilka samtliga gäller, att arbetsoförmåga överhuvudtaget är svår att exakt kontrollera. Härtill kommer vad särskilt föreliggande förslag beträffar, att den relativt långt utsträckta sjukhjälpstiden kan antagas komma att verka i samma riktning. För att få en på samma gång effektiv och billig sjukförsäkring, kan det nämligen antagas, att många sjukkassemedlemmar välja att ha en jämförelsevis högsjukpenning i primärkassan men däremot åtnöjas, vad angår den längre sjukhjälpstiden i distriktssjukkassan, vilken ju kan antagas komma att mera sällan anlitas, med en väsentligt lägre ersättning. Det blir givetvis då ett påtagligt intresse för dessa medlemmar att få sjukhjälpen så långt ske kan utbetald av sjukkassan med dess högre understöd och att så litet som möjligt i detta hänseende anlita distriktssjukkassan. För att förebygga, att sjukförsäkringen på här antytt sätt obehörigen utnyttjas, varför risken dock är vida mindre i länder med obligatorisk sjukförsäkring, har man i den utländska lagstiftningen anlitat olika utvägar. Den tyska nksförsäkringslagen tillerkänner sålunda sjukkassorna rätt att genom sina stadgar föreskriva, att för försäkrad, som inom loppet av 12 månader redan uppburit sjukpenning under 26 veckor i följd eller tillhopa, sjukhjälpen vid nytt sjukdomsfall under loppet av nästföljande 12 månader skall inskränkas till de i lagen föreskrivna normalunderstöden och till en tid av högst 13 veckor. I den norska sjukkasselagen, som föreskriver en normal sjukhjälpstid av 26 veckor, stadgas i detta hänseende att, om en sjukkassemedlem, som redan uppburit sjukpenning, sedermera får ett eller flera anfall av samma sjukdom, dessa senare skola räknas såsom en fortsättning på det förra fallet. Sjukpenning utgår under tid intill 39 veckor tillhopa för det första och eventuellt senare anfall, dock icke för mer än 26 veckor under ett år, räknat från början av det första understödet, eller för ett och samma anfall. Anfall som inträffa ett år eller mera efter upphörandet av ett föregående anfall av samma sjukdom och innan för denna utgått sjukpenning för tillhopa 39 veckor, räknas dock som en ny sjukdom. I den danska sjukkasselagen, där dock understödstiden, som även här utgör 26 veckor, hänföres till en tidrymd av tolv på varandra följande månader och icke till varje sjukdomsfall som sådant, har frågan lösts på det sätt, att lagen uppställer ett maximum för sjukhjälpens utgående, vid vars uppnående sålunda all rätt till vidare sjukhjälp från kassan upphör. Detta maximum har uppnåtts, då en medlem under loppet av tre på varandra följande kalenderår uppburit sjukhjälp under sammanlagt 60 veckor. För att i görligaste måtto förebygga ett obehörigt utnyttjande av sjukhjälpstiden i här berört avseende synas väsentligen tvenne olika utvägar stå öppna. Man kan sålunda antingen som i den danska lagen stadga ett visst maximum, som sjukhjälpstiden oavsett hur den i övrigt är fördelad icke får överstiga. Eller också kan man införa en bestämmelse, varigenom sjukdomsiall, som inträffa inom viss tid efter det sjukhjälp senast utgått, betraktas såsom en direkt fortsättning av detta senare fall, alldeles frånsett om återfall i vanlig bemärkelse föreligger eller icke. En kombination av båda dessa metoder är givetvis också möjlig. De sakkunniga hava för sin del ansett den senare av de båda här nämnda utvägarna vara att föredraga. Enligt andra och tredje styckena av förevarande § skola sålunda sjukdomsfall, som inträffa inom nittio dagar efter det sjukpenning sist utgivits från sjukkassa eller distriktssjukkassa, med hänsyn till understödsrätten betraktas såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare

98 fallet. Har en person i primärkassan för ett och samma sjukdomsfall uppburit sjukpenning för exempelvis 75 dagar, kan han, därest han åter blir sjuk inom tre månader därefter, sålunda icke göra anspråk på dylikt understöd från kassan för mer än 25 dagar. Varar sjukdomen längre, upphör understödsrätten i primärkassan men övertages i stället av distriktssjukkassan. Inträffar åter det nya sjukdomsfallet först efter tremånadersperiodens utgång åvilar understödsplikten primärkassan. Vad sålunda anförts gäller i samma ordning även för understöd, som utgår från distriktssjukkassa. Insjuknar sålunda den som uppburit sjukpenning från dylik sjukkassa ånyo inom nittio dagar, skall understödet även för detta nya fall utgå, så länge det varar, från distriktssjukkassan. Inträffar däremot det nya sjukdomsfallet först efter de nittio dagarna, återgår understödsskyldigheten till primärkassan. Det bör emellertid observeras, att då sjukhjälpstiden såsom enligt föreliggande förslag hänföres till sjukdomsfallet såsom sådant och icke till viss tidsperiod, det åligger den som ansöker om sjukhjälp att, i förekommande fall, styrka, att det är frågan om ett nytt sjukdomsfall och att han sålunda under mellantiden varit frisk och arbetsför. Ty visserligen kan ingen förpliktas att uttaga sjukhjälp, vartill han möjligen är berättigad. Men a andra sidan bör sjukkassan icke heller vara skyldig att låta medlemmarna efter eget gottfinnande och utan hänsyn till det verkliga tillståndet själva välja sina sjukhjälpsperioder. Ovan berörda bestämmelser, enligt vilka varje sjukdomsfall, som inträffar inom tre månader efter ett tidigare, betraktas såsom på sätt och vis ett återfall, skulle möjligen kunna anses innebära en obillighet, då fråga är om exempelvis ett olycksfall eller annat sjukdomsfall utan något som helst samband med det tidigare, och där ett försök till obehörigt utnyttjande av understödsrätten sålunda måste anses helt uteslutet. Denna invändning förlorar dock i huvudsak sin betydelse vid det förhållandet, att ju sjukhjälp ändock kommer att utgå, nämligen från distriktssjukkassan. Vad därefter beträffar sjukhjälpstidens längd innebär de sakkunnigas förslag en ändring i förhållande till regeringsförslaget. Sjukhjälpstiden för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd föreslås nämligen till två i stället för tre år. De sakkunniga vilja härvid i korthet erinra om den tidigare behandlingen av detta spörsmål. I 1919 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring var sjukhjälpstiden obegränsad, därvid emellertid till arbete varaktigt oförmögna personer voro undantagna från försäkringen. Övergången från sjuktill pensionsförsäkringen skulle sålunda ej ske efter viss tid utan bero på en prövning, huruvida sjukdomen övergått till varaktig arbetsoförmåga. I det överarbetade förslaget av år 1920 hade emellertid sjukhjälpstiden för samma sjukdom inskränkts till 2 år. Såsom skäl härför anfördes, att en prövning som förut nämnts kunde, särskilt som sjukförsäkringens prestationer vore betydligt större än pensionsförsäkringens, medföra svåra slitningar mellan de försäkrade och kassorna samt ställa läkare och myndigheter inför synnerligen Ömtåliga avgöranden. I motiven uttalades vidare, att en sjukdom, som under två år oavbrutet medfört arbetsoförmåga, i allmänhet finge antagas hava övergått till eller under den närmaste framtiden kunde väntas övergå till varaktig arbetsoförmåga, samt att i de relativt få fall, där så ej vore fallet, en jämkning i pensionsförsäkringslagens regler kunde äga rum. Den treåriga sjukhjälpstiden föreslogs av besparingskornmittén, som emellertid ej lämnade någon närmare motivering för detta förslag. Det lämnades emellertid i allmänhet utan anmärkning av över kommitténs betänkande hörda myndigheter och korporationer samt upptogs i regeringsförslaget. I sitt till socialstyrelsen ingivna yttrande har rikssjukkassornas centralorganisation — med reservation på denna punkt av sjuk- och begravningskassan Ålderdomsförbundet — för-

99 ordat en tvåårig sjukhjälpstid särskilt av hänsyn till kostnaderna för såväl statsverket som de försäkrade. De sakkunniga förbise väl ej, att sjukhjälpstiden s utsträckning från två till tre år skulle såväl medföra en ökad garanti för att allenast pensionsberättigade personer ställdes utan understöd från sjukförsäkringen som ock innebära en avsevärd förmån för jämväl dem, som redan efter två år kunde förklaras berättigade till pension. Emellertid må framhållas, att även en tvåårig sjukhjälpstid medför en väsentlig förbättring i förhållande till nu i allmänhet gällande sjukhjälpstider. Vid genomförande av en omorganisation på frivillighetens grund måste man tillse, att de bördor som i form av ökade avgifter läggas på de försäkrade ej bliva sådana att de äventyra anslutningen till sjukkasserörelsen. Även nödvändigheten att i största möjliga mån begränsa statsverkets utgifter för reformen har medverkat till de sakkunnigas beslut. Sjukhjälpstiden i annan sjukkassa än distriktssjukkassa har med hänsyn till den faktiska sjukhjälpstiden inom särskilt flertalet större rikssjukkassor fastställts till 100 dagar för varje sjukdomsfall. I förhållande till den nu gällande minimisjukhjälpstiden, 90 dagar, är dock denna utsträckning utan större praktisk betydelse. En verkställd undersökning har sålunda visat att denna höjning motsvaras av en höjning av allenast 2 ä 3 % i sjuktalet. I anslutning till de allmänna förutsättningar, på vilka föreliggande förslag vilar, och särskilt med hänsyn därtill att medlemmarna i de vanliga sjukkassorna förutsättas vara obligatoriskt anslutna till distriktssjukkassorna, har vidare sjukhjälpstiden i dessa senare kassor reglerats endast så att säga subsidiärt. Den allmänna grundsats, åt vilken förslaget på denna punkt velat giva uttryck, är sålunda, att den tid, för vilken rätt till sjukhjälp skall vara tryggad genom medlemskap i sjukkassa och distriktssjukkassa tillhopa eller, i förekommande fall, i distriktssjukkassa ensamt, skall utgöra i fråga om varje sjukdomsfall minst två hela år och att denna tid, i den mån den icke utfylles genom de vanliga sjukkassorna, skall övertagas av distriktssjukkassorna. I motsats till vad förhållandet är med bestämmelsen angående sjukhjälpstiden i de vanliga sjukkassorna är motsvarande bestämmelse för distriktssjukkassorna endast en minimibestämmelse. Det skall sålunda stå dessa senare kassor fritt att utvidga sjukhjälpen utöver den här stadgade och lämna understöd för exempelvis obegränsad sjuktid. Sympatierna för en utvidgning i denna riktning av sjukhjälpsverksamheten hava otvivelaktigt varit ganska stora under den senare tiden. Sålunda har den obegränsade sjukhjälpstiden utom i Eskilstuna sjukkassa samt vissa sjukkassor i Norrköping, där detta system sedan länge tillämpats, under de senaste åren genomförts av centralsjukkassan Vänfast i Stockholm (50 a 60,000 medlemmar), Svenska typograf förbundets sjukkassa, (3,500 medlemmar), Malmö centralfortsättningskassa (21,000 medlemmar) samt delvis inom fortsättningskassan Central i Göteborg. Och även på åtskilliga andra håll torde frågan f. n. vara under övervägande. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att förbjuda de sjukkassor, vilkas storlek och ekonomiska ställning det medgiva, att på angivet sätt utvidga sin verksamhet utöver de eljest fastställda gränserna. Å andra sidan ingriper emellertid otvivelaktigt sjukkasserörelsen genom att på detta sätt utvidga understödsrätten på områden, som höra samman med invaliditetsförsäkringen och vilka ju för vårt lands del redan äro ordnade genom lagen om allmän pensionsförsäkring. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare motiveras, hava de sakkunniga därför icke funnit skäl föreligga för det allmänna att genom beviljandet aV statsbidrag befrämja denna sida av sjukkasseverksamheten. Sjukdagsbidraget skall sålunda — jfr 34 §, tredje stycket —• utgå endast för den i förevarande § föreskrivna tvååriga sjukhjälpstiden men icke för sjukhjälpstid överstigande denna. De sjukkassor, som icke

100 desto mindre för sin del vilja utvidga understödsrätten till obegränsad sjuktid, få sålunda själva med egna medel med eller utan bidrag av vederbörande kommuner bestrida kostnaderna härför. Vad i övrigt beträffar sambandet på här berörda punkt mellan sjukkasseväsendet och den allmänna pensionsförsäkringen vilja de sakkunniga uttala det önskemålet, att det tages i övervägande, huruvida man ej kunde i lagen om allmän pensionsförsäkring införa ett tillägg av den innebörd, att medlem av erkänd sjukkassa som efter utgången av den tvååriga sjukhjälpstiden fortfarande är oförmögen till arbete, utan vidare blir berättigad till pension för den tid arbetsoförmågan varar. Och detta oavsett om hans tillstånd är att betrakta såsom varaktigt eller icke. Det ligger emellertid utanför de sakkunnigas uppdrag att yttra sig i frågor rörande allmänna pensionsförsäkringen och de jämkningar, som förevarande förslag framdeles kan komma att påkalla i fråga om sistnämnda lagstiftning. Såsom redan framhållits är sjukhjälpstidsbestämmelsen i 22 § andra stycket av tvingande karaktär. I sjukkassa av i detta stycke berörd art får sålunda sjukhjälpstiden icke blott icke vara kortare än ett hundra dagar. Den får icke heller vara längre. Då emellertid denna bestämmelse skulle komma att verka i vissa hänseenden som en obillighet gentemot vissa nu existerande sjukkassor, som av olika anledningar icke kunna vinna erkännande som distriktssjukkassor, liksom också i fråga om sådana medlemmar av de nuvarande kassorna vilka på av tillsynsmyndigheten godkända skäl icke kunna vinna anslutning till någon distriktssjukkassa hava i 46 § intagits vissa bestämmelser i ändamål att i olika hänseenden mildra nu ifrågavarande stadgande. I första stycket av sistnämnda § har sålunda stadgats att erkännande som sjukkassa må kunna vinnas av förening, som bereder och före utfärdandet av förordningen åt sina medlemmar berett sjukpenning under sjukhjälpstid som nu föreskrivits för distriktssjukkassa. Undantaget gäller sålunda endast för dem bland de nuvarande sjukkassorna som meddela sjukhjälp under minst två år i följd för samma sjukdom men däremot icke för alla andra sjukkassor, som f. n. lämna sjukhjälp för tid, överstigande 100 dagar. Alla dessa senare kassor måste därför ovillkorligen för att erhålla erkännande som sjukkassor reducera sjukhjälpstiden till den för dylika kassor gällande normen. Undantaget i 46 § andra stycket har i motsats härtill sin giltighet i fråga om samtliga nuvarande sjukkassor, vilka kunna komma att erhålla erkännande. Envar sådan sjukkassa äger sålunda att bereda sjukhjälp för tid, som eljest gäller för distriktssjukkassa, åt sådana medlemmar av kassan, för vilka anslutning till distriktssjukkassa icke kunnat vinnas. Medgivandet skall dock gälla endast tillsvidare och sjukkassorna vara pliktiga att, så snart anslutning till distriktssjukkassa lämpligen kan vinnas, överlåta verksamheten i vad det gäller sjukhjälp utöver ett hundra dagar, åt denna senare kassa. Ehuru detta fullt tydligt torde framgå av formuleringen vilja de sakkunniga ändock ytterligare understryka, att den begränsning i fråga om sjukhjälpstiden, som distriktssjukkassa må i sina stadgar föreskriva, gäller endast understöd i form av sjukpenning. Däremot är någon dylik begränsning icke medgiven i fråga om understöd i form av sjukhus- eller läkarvård. I fråga om dessa understöd gäller nämligen bestämmelsen i 21 §, första stycket utan någon som helst begränsning under hela den tid medlemskapet i distrikssjukkassan varar. Den som på grund av kronisk eller eljest långvarig sjukdom till fullo tagit i anspråk hela den understödstid med sjukpenning, som stadgarna medgiva, har därför icke någon anledning att lämna kassan. Hans rätt till läkarvård och eventuellt andra sjukvårdande åtgärder äger alltjämt bestånd, förutsatt att han kvarstår som medlem, och kan vid behov anlitas ända till livets slut. Med den metod för sjukhjälpstidens beräkning, som förslaget uppställer,

101 följer som en given konsekvens, att understödet för sjukdomsfall, som efter förloppet av de ett hundra första dagarna övergått från sjukkassan till distriktssjukkassan, sedermera under hela den tid sjukdomen därutöver varar och för vilken rätt till understöd stadgeenligt förefinnes, skall utgivas av distriktssjukkassan. Man kommer sålunda ifrån den ur flera synpunkter mindre lämpliga anordning, som f. n. som regel tillämpas i fråga om sjukhjälp från fortsättningskassorna, nämligen att understödsplikten, sedan fortsättningskassans sjukhjälp för löpande sjukhjälpsperiod utnyttjats, återgår till primärkassan, och på detta sätt kan alternera gång på gång mellan de båda kassorna till föga båtnad för vare sig den sjuke eller kassorna. 23 §.

Såsom redan i inledningen framhållits, ha de sakkunniga anslutit sig till det allmänt uttalade önskemålet, att moderskapshjälp skulle bli en obligatorisk prestation för sjukkassorna, och enligt vad vid 1 § anförts, ha de ansett denna verksamhet böra anförtros åt distriktssjukkassorna. Bestämmelser härom samt om understödets beskaffenhet ha meddelats i denna §. Enligt första stj^cket i paragrafen skall moderskapshjälp meddelas endast åt medlem av kassan. De sakkunniga hava visserligen övervägt en sådan anordning, att moderskapshjälp skulle på grund av mannens medlemskap i kassan utgivas även utan att hustrun själv behövde vara medlem av kassan. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten därav att jämväl gifta kvinnor måtte mera allmänt ingå i sjukkassorna för erhållande av sjukhjälp och särskilt sjukvård samt då dessutom avgiftsberäkningen skulle i någon mån försvåras, hava de sakkunniga dock uppgivit tanken. Bestämmelsen om en »väntetid» av 270 dagar har tillkommit i avsikt att förebygga missbruk. Utan att en dylik väntetid stadgades skulle ju eljest medlemskap i sjukkassan kunna förvärvas först under graviditeten för att efter försäkringsfallets inträffande och sedan moderskapshjälpen uppburits omedelbart åter uppgivas, ett förfaringssätt som skulle kunna upprepas vid varje förekommande barnsängsfall. I paragrafens andra stycke angives moderskapshjälpens beskaffenhet och föreslås i sådant hänseende, att densamma skall bestå av antingen kontant understöd, beräknat för dag (moderskapspenning) eller vård å förlossningshem. I sitt meranämnda yttrande den 26 sistlidne juli har styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund visserligen uttalat önskvärdheten _ av, att moderskapsförsäkringen måtte göras så effektiv som möjligt, och i sådant hänseende särskilt framhållit betydelsen av att förlossningen äger rum å vårdanstalt, och att modern och barnet få vistas en tid å sådan (ev. upptagningshem). Styrelsen ifrågasätter en uttrycklig skyldighet för sjukkassorna att svara för kostnaderna för dylik vård. Att gå så långt, som här ifrågasattes, synes de sakkunniga icke tillrådligt. Frånsett att för ändamålet lämpliga vårdanstalter endast mera undantagsvis torde finnas, lärer det icke kunna ifrågasättas att mot kvinnans egen vilja föranstalta om hennes vård å dylik anstalt. Endast för den händelse, att hennes hem och förhållanden i övrigt äro sådana, att hon uppenbarligen icke där kan erhålla den vård och den skötsel, som hennes tillstånd kräver, synes ett dylikt ingripande överhuvud kunna försvaras. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett, att lagstiftningen icke för närvarande borde gå längre än att lämna valet fritt mellan antingen vård å anstalt eller kontant understöd. Upprättandet av förlossningshem och andra liknande vårdanstalter synes lämpligen kunna överlämnas åt vederbörande kommuner, vilket givetvis icke hindrar att även sjukkassorna härvid kunna medverka. Uteslutet är ju ej

102 heller, att införandet av moderskapshjälpen som en tvungen prestation för samtliga sjukkassor kan komma att stimulera intresset för dylika anstalter. I sådant hänseende torde även vara av betydelse, att statsbidraget för moderskapshjälp förutsattes skola komma att utgå med samma belopp (50 öre per dag), oavsett i vilkendera formen moderskapshjälpen utgivits. Jfr vidare härom vid 1 §. I fråga om moderskapspenningens storlek föreslå de sakkunniga, att densamma skall motsvara den barnaföderskan tillförsäkrade sjukpenningen. Stadgandet avser, att skapa en garanti för att understödet bereder en effektiv ersättning för förlusten av arbetsinkomst. I detta hänseende hava förhållandena hittills varit mindre tillfredsställande, i det att moderskapshjälpen vanligen icke utgått med högre belopp än en krona. (Medelbeloppet utgjorde år 1924 endast kr. 1: 13). Någon absolut garanti för att moderskapshjälpen blir fullt effektiv vinnes visserligen icke genom den föreslagna bestämmelsen. Men man vinner dock så mycket, att barnaföderskan erhåller understöd till samma belopp som hon själv anser sig behöva vid sjukdom och därmed följande arbetsoförmåga. Ehuru detta visserligen torde vara av sammanhanget klart, vilja de sakkunniga i allt fall framhålla, att med sjukpenning i föreliggande fall givetvis är att förstå den sjukpenning, som enligt stadgarna skall utgå vid oförmåga till arbete, samt där kvinnan är tillförsäkrad olika sjukpenning i primärkassa och distriktskassa, den som skall utgå från den senare. Anser sig kvinnan ej i behov av kontant understöd vid sjukdom utan allenast av sjukvård, kan tydligen en moderskapspenning av en krona anses tillräcklig. Med avseende på den tid, för vilken moderskapshjälp skulle utgå, hade i 1926 års regeringsförslag föreslagits, att denna tid skulle utgöra minst 42 och högst 56 dagar, därav högst 14 dagar före barnsbörden. De sakkunniga hava ansett, att maximum av understödstiden bör bibehållas vid vad sålunda föreslagits. Vad åter beträffar den kortaste tid, för vilken dylikt understöd bör utgå, synes det de sakkunniga kunna ifrågasättas, huruvida denna behöver för alla fall sättas så högt som 42 dagar. De svenska sjukkassorna räkna redan nu och torde med all säkerhet även framgent komina att räkna ett mycket betydande antal kvinnliga medlemmar utan eget förvärvsarbete (hustrur m. fl.). Att för alla dessas vidkommande kräva en ovillkorlig barnsängsvila av minst 42 dagar torde icke kunna anses av behovet påkallat. Till belysning härav må framhållas, att enligt den danska sjukkasselagen understöd vid barnsbörd utgår endast så länge sängliggandet varar och högst 10 dagar. De sakkunniga anse sig böra stanna vid en minsta understödstid av 21 dagar — tre veckor. Att tiden satts så lång beror bl. a. därpå, att denna regel skulle gälla icke blott kvinnor utan eget förvärvsarbete utan även arbeterskor. Bland de sakkunniga har det varit föremål för övervägande, huruvida icke en särskild understödstid borde bestämmas för kvinnor, vilka jämlikt 19 § i lagen om arbetarskydd hindras att utföra sitt vanliga arbete under viss med barnsbörden sammanhängande tid. Såsom redan nämnts framlades vid innevarande års riksdag (prop, nr 112) förslag om att med statsmedel bereda sådana kvinnor understöd under tid, som omfattas av nämnda förbud. Förslaget föll visserligen men riksdagen anhöll, att frågan om moderskapsunderstöcl åt barnaföderskor måtte upptagas till förnyad utredning. Då frågan sålunda torde komma att underkastas prövning i annat sammanhang, hava de sakkunniga ej ansett sig böra ingå på detta spörsmål. I samband med det ovannämnda förslaget om moderskapsunderstöd åt arbeterskor gjorde sig olika meningar gällande, huruvida den avhållsamhet från arbete under barnsängsvilan, som ansågs böra stadgas, borde gälla endast i

103 fråga om industriellt arbete eller avse förvärvsarbete överhuvudtaget. I detta hänseende må framhållas, att den nu gällande kungörelsen om statsbidrag för moderskapshjälp intager denna senare ståndpunkt, och att även ovannämnda proposition utgick från samma förutsättning. Skall samhället nå det mål, som den tvungna barnsängsvilan åsyftar, bör det uppenbarligen tillses, att den blir så effektiv som möjligt. Att förbjuda en arbeterska att utföra sitt vanliga yrkesarbete men medgiva henne rätt att utföra annat, måhända lika eller t. o. m. mera ansträngande arbete, vore ju allt annat än konsekvent. På grund härav hava de sakkunniga icke tvekat att som villkor för moderskapshjälps utgående föreskriva, att barnaföderskan avhåller sig från förvärvsarbete. Då havandeskap och normalt förlöpande förlossning är en naturlig process, ligger det i sakens natur, att sjukhjälp härvid icke skall utgivas. Det är för övrigt just denna omständighet som gjort särskilda anordningar för beredande av moderskapshjälp nödvändiga. Lika klart är emellertid å andra sidan att, om i samband med havandeskapet eller förlossningen sjukliga komplikationer tillstöta, tillståndet är att betrakta som sjukdom och att vid sådant förhållande sjukhjälp och icke moderskapshjälp skall utgivas. Att på samma gång uppbära båda slagen av understöd är sålunda aldrig tillåtet. Detta är innebörden i stadgandet i sista meningen i förevarande paragraf. Den här berörda distinktionen är av särskild betydelse, därest såsom nu är förhållandet icke blott moderskapshjälpen ofta utgår med lägre belopp än sjukhjälpen utan även statsbidraget för förstnämnda understöd utgår med avsevärt högre belopp än för det senare. Men även om, såsom de sakkunniga nu föreslå, sjukhjälp och moderskapshjälp utgå med samma belopp och med samma bidrag av statsmedel föreligger ju ändock den skillnaden mellan sjukdom och normalt förlöpande barnsbörd, att vid den förra läkarvård och eventuellt andra sjukvårdande åtgärder förutsattes komma att meddelas. En viss betydelse får slutligen denna distinktion även med hänsyn till bestämmelserna i 19 § sista stycket (jfr prop, nr 117 sid. 138). Då anslutning till distriktssjukkassa ej kan vinnas, kan moderskapshjälpsförsäkringen omhänderhavas jämväl av annan sjukkassa — se härom vid 46 §. 24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf torde icke kräva någon närmare motivering. För att göra tillträdet till sjukkasserörelsen i görligaste mån tillgängligt även för de ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupperna har i första stycket i enlighet med 1926 års regeringsförslag stadgats skyldighet för varje sjukkassa och distriktssjukkassa att mottaga medlemmar till försäkring för det lägsta i lagen stadgade understödsbeloppet, en krona om dagen. Föreskriften torde visserligen vara i stort sett obehövlig. Vid sidan av sjukvård kommer sannolikt en sjukpenning av en krona åtminstone vad landsbygden beträffar att i stor utsträckning bliva det normala. Å andra sidan skulle ju de erkända sjukkassorna bliva innehavare av ett slags monopol på statsunderstödd sjukkasseverksamhet inom orten, varför en bestämmelse av denna art kan anses såsom helt naturlig. I överensstämmelse likaledes med regeringsförslaget har i paragrafens andra stycke intagits en föreskrift i ändamål att framtvinga ett slags normaliserad klassbildning inom de erkända sjukkassorna. En sådan standardisering har ock förordats av såväl socialstyrelsen i dess underdåniga utlåtande den 28 augusti 1926 som sjukkasseförbundets styrelse såsom ägnad att befrämja en önskvärd inbördes likformighet i sjukkassornas verksamhet. Vad särskilt sjukhjälpens storlek uppåt angår hava de sakkunniga ansett, att denna

104 angelägenhet icke borde eller kunde regleras direkt genom lagstiftning. Det skulle därför fortfarande liksom hittills ankomma på sjukkassorna själva att av egen vilja på denna punkt anpassa sin verksamhet efter de föreliggande behoven. Den stora risk, som särskilt en högre sjukpenning pålägger sjukkassorna, torde erbjuda en tillräcklig garanti mot missbruk på denna punkt, I övrigt kommer denna sida av sjukkassornas verksamhet att regleras av den säkerhet de med hänsyn till storlek, avgiftsberäkning och fondbildning kunna erbjuda för de utfästa prestationernas fullgörande (jfr 4 och 5 §§). Rörande denna fråga få de sakkunniga tillfälle att ytterligare uttala sig i samband med förslaget till bestämmelser angående statsbidrag. I nu gällande sjukkasselag meclgives (15 § 4 mom.) att sjukpenning får utgå i visst förhållande till medlems inkomst. För sålunda bestämd sjukpenning voro vid 1924 års utgång 4,414 sjukkassemedlemmar eller 0.6 % av hela antalet försäkrade. Samtliga dessa tillhörde sjukkassor för visst företags personal. Enligt nu förevarande paragraf skulle sjukpenning ej vidare kunna bestämmas på sådant sätt. Detta synes ej möta några betänkligheter. Tidigare kunde väl en sådan bestämning äga visst fog för sig, då allenast därigenom likformighet med olycksfallsförsäkringen kunde ernås. Vid innevarande års riksdag har emellertid genomförts en ändring i olycksfallsförsäkringslagen, varigenom sjukpenning enligt nämnda lag visserligen graderas efter inkomsten men ej i bestämt förhållande till denna utan efter ett intervallsystem, där intervallet mellan sjukpenningsbeloppen utgör 50 öre. Under sådana förhållanden synes det ej vara skäl att medgiva den avvikelse från den standardiserade klassindelningen, som bibehållandet av nämnda bestämmelse i sjukkasselagen skulle medföra. 25 §. I denna paragraf, som motsvarar 17 § i gällande sjukkasselag, meddelas de för en frivillig sjukkasseverksamhet så betydelsefulla bestämmelserna om den s. k. väntetiden, d. v. s. den tid omedelbart efter inträdet, under vilken den inträdande icke är berättigad till understöd från kassan. Meningen med en dylik väntetid är givetvis att förebygga att sjukkasserörelsen obehörigen utnyttjas av personer, som först då inträda i en sjukkassa, då de finna sjukdom yppa sig eller vara att förvänta. Behovet av ett dylikt förbehåll blir givetvis så_ mycket större i samma mån som sjukkassornas prestationer utökas och särskilt understödstiden utsträckes. Men om sålunda en väntetid kan anses väl behövlig^ så böra å andra sidan väntetidsbestämmelserna icke göras så rigorösa, att förmånen av att vara sjukförsäkrad i kassan därigenom i avsevärd grad förringas. Enligt nu gällande bestämmelser (17 §, första stycket) är sjukkassa på vissa undantag när, varom mera här nedan, förhindrad att meddela sjukhjälp i anledning av sjukdom, som inträffar under de första 60 dagarna efter inträdet. Därest »sjukdom» här skall anses vara liktydigt med en viss sjukdomsform, vill det synas de sakkunniga som om lagen här vore strängare än nödigt är. Tillräcklig garanti beredes enligt de sakkunnigas mening, om väntetidsbestämmelserna hänföra sig till sjukdomsfall, som inträffa under de första sextio dagarna efter inträdet. Med en dylik formulering kan det ju möjligen inträffa, att den, som under väntetiden insjuknar i exempelvis lungtuberkulos, visserligen icke kan erhålla sjukhjälp för detta sjukdomsfall, men väl, därest han tillfrisknar, för senare inträffande fall av samma sjukdom. Risken för att sjukkassorna skulle i mera nämnvärd grad betungas härigenom synes dock vara ganska ringa. För att under här gjorda antagande ett nytt sjukdomsfall skall anses föreligga, fordras givetvis att den sjuke blivit fullt återställd från det förra fallet och under tiden därefter varit fullt arbetsför. Betyder däremot mellan-

105 tiden endast en relativ tillbakagång i sjukdomen eller att sjukdomen för en viss tid stagnerat, är det förnyade uppblossandet av sjukdomen uppenbarligen icke att betrakta såsom ett nytt sjukdomsfall. Att den här ifrågasatta regleringen av väntetiden skulle utsätta sjukkassorna för nämnvärt ökade risker är även ur en annan synpunkt mindre antagligt. I 12 § har ju förbud stadgats för sjukkassa att som medlemmar mottaga personer, som lida av sjukdom, nedsättning av arbetsförmågan eller eljest av dåligt hälsotillstånd. Vad särskilt beträffar distriktssjukkassor, som mottaga medlemmar direkt utan förmedling av annan sjukkassa, har vidare stadgats skyldighet att som medlem mottaga envar, som bl. a. icke faller under förbudet. Att distriktssjukkassorna och än mindre övriga sjukkassor i allmänhet skulle underlåta att övervaka, att endast personer med gott hälsotillstånd inkomma i rörelsen torde väl få anses uteslutet, redan av den grund, att sjukkassorna ju var för sig skulle utgöra egna riskgrupper och sålunda själva ytterst få bära den ökade belastning, som ett mindre gott urval bland de inträdande skulle betyda. . I sitt underdåniga utlåtande den 28 augusti 1926 har socialstyrelsen i traga om motsvarande stadgande i nu gällande lag (17 §) anfört, att befrielse från att vara underkastad väntetid borde kunna medgivas bl. a. den, som till sin inträdesansökan fogat nöjaktigt läkarintyg, även om kassans stadgar i och för sig icke föreskriva avlämnandet av sådant intyg. Det är svårt att inse, vilka fördelar härigenom skulle vinnas. Avsikten är uppenbarligen, att för sådana inträdandes vidkommande väntetidsbestämmelsen icke skulle vara tvingande. Rätten för sjukkassa att frivilligt även för dessa fall stadga en väntetid skulle ju alltjämt bestå och det synes föga antagligt, att en sjukkassa, vilken som regel tillämpade väntetid, skulle göra undantag härifrån för den, som utan att därtill vara tvungen vid ansökan om inträde ingav läkarbetyg. Vad styrelsen egentligen torde hava velat, nämligen att företeende av läkarintyg skall kunna fritaga från skyldighet att tillämpa väntetidsbestämmelsen även utan att dylikt intyg kräves genom stadgeföreskrift, torde i huvudsak vinnas genom den formulering, som stadgandet i fråga nu erhållit. Genom denna har nämligen utsagts, att, då läkarintyg angående hälsotillståndet fordrats vid inträdet, frånsett om detta skett på grund av bestämmelse i stadgarna eller exempelvis genom styrelsens beslut, väntetidsbestämmelsen för sådan inträdandes vidkommande icke är obligatorisk. Föreskriften i andra punkten i första stycket av paragrafen utgör ju endast en logisk konsekvens av den ovan anförda väntetidsbestämmelsen. Vad ovan anförts om väntetiden gäller (därför i tillämpliga delar även i fall då medlem av sjukkassa övergår från en lägre till en högre försäkring. Bestämmelse härom finnes f. n. given i samband med reglerna om klassindelning. Då de sakkunniga på skäl, som nedan skola anföras, föreslå upphävande av dessa regler i övrigt, har bestämmelsen synts böra införas i denna §. För vissa fall medger förslaget i överensstämmelse med nu gällande lagkassorna frihet, att genom stadgarna reglera sin ersättningsskyldighet, d. v. s. föreskriva eller icke föreskriva väntetid. Då de farhågor för missbruk, som framkallat bestämmelserna om väntetid, ju icke kunna åberopas i fråga om sjukdom till följd av olycksfall, har det visserligen kunnat ifrågasättas, huruvida väntetid för dylika sjukdomsfall överhuvudtaget är befogad. Vad beträffar olycksfall i arbete, som träffa arbetare, har emellertid ett tillräckligt skydd härför redan skapats genom det allmänna, vadan ett undantag här kan anses mindre behövligt. Vad äter beträffar olycksfall i övrigt, synes lagstiftningen icke böra gå längre i sin strävan att härvid skydda medlemmarna än som här skett. Det ligger i sakens natur, att i fall, då inträdet i sjukkassan framtvungits som en följd

106 av anställningen, en föreskrift om väntetid saknar berättigande. A andra sidan har det icke ansetts tillrådligt att för dylika kassor direkt förbjuda tillämpningen av en väntetid. Även i detta fall synes man icke böra gå längre än att lämna dessa kassor, i den mån de komma att kvarleva, frihet att härutmnan ordna sig med hänsyn till de för dem lämpligaste villkoren. I andra stycket ha kassorna förbjudits dels — i överensstämmelse med nu gällande lag — att utsträcka väntetiden längre än som kan anses skäligt — 120 dagar —• dels ock att tillämpa densamma vid överflyttning. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang framhållit, har i föreliggande förslag icke upptagits föreskrifter om obligatorisk överflyttning av medlemmar samtliga; sjukkassor emellan, då ju de vanliga sjukkassornas organisation kommer att i stor utsträckning lägga hinder i vägen därför. Men även om sålunda överflyttning icke blir obligatorisk, är det ändock att antaga, att på frivilhghetens väg överenskommelse härom träffas mellan det stora flertalet, om icke alla sjukkassor. I Kungl. Maj:ts proposition nr 113 angående ändring i vissa delar av sjukkasselagen hade föreskrivits, att den i här berörda paragraf (17 §) givna tvingande väntetidsbestämmelsen icke skulle äga tillämpning i fråga om medlem, som varit berättigad att i sammanhang med utträde eller uteslutning ur sjukkassa inträda i annan kassa. I det för de statsunderstödda kassorna såsom tvingande föreskrivna överflyttningssystemet ingick även, att väntetid vid o överflyttning ej fick tillämpas i vidare mån än att sjukhjälp ej skulle utgå från den nya kassan för sjukdomsfall, som inträffat redan vid överflyttningen (prop, nr 117 sid. 88). För att överflyttningsinstitutet skall få någon som helst betydelse fordras ock enligt de sakkunnigas mening, att vid sådan övergång från en sjukkassa till en annan väntetid är icke blott icke påbjuden utan direkt förbjuden. E t t av de önskemål, som framtvungit överflyttnmgsförfarandet, är nämligen just att man härigenom undgår avbrott i understödsrätten. Tack vare överflyttningen blir den som en gång förvärvat understödsrätt inom sjukkasserörelsen i stånd att utnyttja denna rätt, oavsett mom vilken sjukkassas område han Bosätter sig, på samma sätt som om han hela tiden tillhört en och samma kassa. I överensstämmelse med denna grundsats har i förevarande lagrum stadgats uttrycklig föreskrift att vid övergång i samband med flyttning från en sjukkassa till annan väntetid icke må tillämpas i fråga om medlem, som redan var understödsberättigad i förstnämnda kassa. Ehuru detta tydligt framgår av paragrafens formulering, vilja de sakkunniga särskilt understryka, att väntetidsbestämmelserna skola tillämpas i fråga om sjukhjälp, i vilken form den än utgår, och sålunda icke allenast beträffande sjukpenning. Även i fråga om sådant sjukunderstöd, som ligger utanför det i författningen föreskrivna och som beror helt och hållet på frivilligt åtagande från sjukkassans sida, skall väntetid i förekommande fall alltid tilllämpas. Slutligen vilja de sakkunniga beröra väntetidsbestämmelsernas betydelse för distriktssjukkassorna. Beträffande individuellt anslutna medlemmar gäller tydligen vad förut sagts i full utsträckning. Sedan den nya organisationen fullt genomförts, och inträdet i distriktssjukkassa för medlem av kollektivt ansluten sjukkassa alltid sker i samband med inträdet i den anslutna kassan, blir detsamma förhållandet med dessa medlemmar. De böra ej få sjukhjälp, vare sig i form av sjukvård eller sjukpenning för sjukdom, som inträffar under den för den anslutna kassan gällande väntetid. Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet under en viss övergångstid, då endera distriktssjukkassor bildas av befintliga primärkassor eller efter hand erkända primärkassor ingå i befintliga distriktssjukkassor, d. v. s. då inträdet i distriktssjukkassan sker på

107 en senare tidpunkt än inträdet i primärkassan. Skulle nu väntetid tillämpas av distriktssjukkassan, kunna fall förekomma, då medlemmen väl är berättigad till sjukhjälp från primärkassan men ej från distriktssjukkassan. De skäl som tala för väntetidsbestämmelser synas ej tillämpliga i dessa fall. Medlemmen har ju redan en gång underkastats väntetiden. Och han äger ej någon möjlighet att själv välja tidpunkten för sitt inträde, så att någon fara för att han först inför hotande sjukdomssymtom skulle ansluta sig till kassan föreligger ej. Emellertid har väntetidsbestämmelsen ansetts böra upprätthållas även i dessa fall, särskilt av hänsyn till distriktssjukkassornas ekonomi. Man måste nämligen hålla för ögonen, att dessa kassor komma att starta i allmänhet utan något rörelsekapital och ofta nog med ett medlemsbestånd, som har en ofördelaktig sammansättning. E t t korrektiv mot vådorna härav ligger i det i 12 § meddelade förbudet mot att som medlemmar intaga personer av sämre hälsotillstånd, vilket förbud gäller även beträffande kollektiv anslutning till distriktssjukkassa, Det kan anses allenast som en vidsträcktare tillämpning av grunderna för detta förbud att även vid sådan anslutning tillämpa väntetidsbestämmelser. För distriktssjukkassorna skulle tydligen dessa bestämmelser, varigenom de befriades från att under de två —- efter deras eget gottfinnande t. o. m. fyra — första månaderna av sin existens utgiva någon som helst sjukhjälp och under nära ett halvår från att utgiva_ sjukpenning, möjliggöra uppsamlandet av ett — om än ringa — rörelsekapital. Någon större obillighet mot medlemmarna kunna ej heller bestämmelserna innebära. Man må ihågkomma, att anslutningen till distriktssjukkassan för medlemmarna medför en avsevärd ökning av sjukhjälpen. Det kan då ej anses orimligt, att en person, som under en längre tid betalt avgifter, beräknade efter de mindre förmånerna, under någon kortare tid får betala de högre avgifterna, innan rätten till jämväl de ökade förmånerna inträder. Det skulle möjligen kunna anses tillräckligt, att väntetid i nu ifrågavarande fall gjordes beroende av kassornas eget bestämmande. Tillsynsmyndigheten har ju att tillse, att kassorna ej åtaga sig förpliktelser, vilka de ej kunna väntas rätteligen fullgöra. Emellertid har erfarenheten visat, att inom sjukkasserörelsen finnes en stark motvilja mot inskränkningar i rätten till sjukhjälp. Slitningar mellan tillsynsmyndigheten och kassorna på detta område synas lämpligast undvikas genom att väntetidsbestämmelserna även i dessa fall göras obligatoriska inom de i övrigt gällande latituderna. 26 §.

En viktig punkt, då det gäller socialförsäkring och icke minst en social sjukförsäkring är att i görligaste måtto undvika s. k. överförsäkring och därmed följande lockelser till simulation och annat obehörigt utnyttjande av försäkringen. Ifråga om en på frivillighet grundad verksamhet kan man dock icke i detta hänseende gå allt för rigoröst tillväga, då man eljest riskerar att motverka verksamhetens ändamål. Med avseende på de fall i allmänhet, då sjukkassemedlern i anledning av timat sjukdomsfall är berättigad att av annan erhålla ersättning eller sjukvård, intager de sakkunnigas förslag i princip samma ståndpunkt som den nuvarande sjukkasselagen (18 § andra stycket). Det skall sålunda fortfarande vara överlämnat åt sjukkassorna själva att genom stadgarna reglera dessa förhållanden. Det skall sålunda stå sjukkassa fritt att liksom nu som regel sker meddela sjukhjälp utan inskränkning oberoende av från andra håll utgående understöd. I fråga om rätten att för fall, som här sägs begränsa understödsplikten göres emellertid ett viktigt undantag.

108 Såsom redan besparingskommittén framhållit, har reformen av sjukkasseverksamheten och den i samband därmed ifrågasatta väsentliga utsträckningen av sjukhjälpstiden bl. a. till uppgift att i någon mån minska kostnaderna för allmänna pensionsförsäkringen, i det att det torde kunna förutsättas, att pensionsrätten i flertalet fall kommer att i motsvarande grad framflyttas. Genom detta framflyttande skulle ock en säkrare grund vinnas för bedömande av frågan huruvida rätt till pension förelåge. Dessa förmåner skulle emellertid äventyras, därest sjukkassorna med begagnande av den ovannämnda rätten att begränsa sina utfästelser mera allmänt upphävde understödsplikten för de fall och i den utsträckning pension eller understöd erhölles på grund av allmänna pensionsförsäkringen. För att förebygga detta har i första stycket av förevarande paragraf intagits förbud för sjukkassa att stadga inskränkning i rätten till sjukhjälp under den i förordningen stadgade sjukhjälpstiden på grund av att medlemmen är berättigad till pension eller understöd enligt nämnda försäkring. Med avseende på förhållandet i detta hänseende mellan pensionsförsäkringen och sjukkasseverksamheten vilja de sakkunniga i övrigt anföra följande. Pension som sådan kan bestå av två element, avgiftspension och tilläggspension. Av dessa utgör den förra en efter försäkringstekniska grunder beräknad livränta, vars belopp bestämmes av storleken av de för den försäkrade under olika åldrar erlagda pensionsavgifterna. Rätten till avgiftspension inträder i och med att det pensionsberättigande tillståndet —- ålder eller invaliditet — föreligger utan hänsjm till inkomster eller understöd från annat håll. Avgiftspension kan sålunda komma att utgå samtidigt med sjukhjälp. Emellertid utgår denna pension särskilt för yngre personer med ganska ringa belopp. Pensionstillägget, som bekostas av allmänna medel, utgår allenast, därest den pensionsberättigades inkomst understiger 425 (för man) eller 400 (för kvinna) kronor med tillägg i förekommande fall till minderåriga barn. Såsom inkomst räknas jämväl understöd från sjukkassa. Pensionstillägg — liksom understöd enligt pensionsförsäkringslagen — utgår sålunda efter prövning av vederbörandes behov. Någon sådan prövning är sjukkassa ej berättigad att göra. Det torde sålunda ligga i sakens natur att sjukkassa ej äger inskränka rätten till sjukhjälp på den grund att, därest hjälpen ej utbetalades, rätt till pensionstillägg eller understöd — liksom ock till fattigvård -— skulle komma att föreligga. Vidkommande slutligen pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet så föreligger ej någon laglig rätt till sådan hjälp, vadan sjukkassorna ej äga att för medlem, som kommer i åtnjutande därav, inskränka sjukhjälpen i vidare mån än att utfäst sjukvård på grund av sakens egen natur kan komma att bortfalla. De sakkunniga vilja begagna förevarande tillfälle att såsom sin bestämda mening uttala att den sjukvårdande verksamhet, som sjukkassorna skola övertaga för samtliga sina medlemmar, på intet sätt får anses skola motverka eller göra överflödig nyssnämnda av pensionsstyrelsen i pensionsförsäkringens intresse utövade sjukvårdsverksamhet. De sakkunniga anse fastmera att dessa båda verksamheter böra söka i görligaste måtto stödja och komplettera varandra. Distriktssjukkassornas styrelser böra sålunda städse hava sin uppmärksamhet riktad på sjukdomsfall av den art, som kunna bliva föremål för den särskilda form av sjukvård, som pensionsstyrelsen utövar, och genom hänvändelse i förekommande fall, till pensionsförsäkringens lokala organ (pensionsnämnder eller ombud) söka anslutning till denna senare verksamhet. I den mån pensionsstyrelsen för meddelande av dylik speciell sjukvård finner sig behöva kräva, att distriktssjukkassan för sin del övertager en del av kostnaden, bör kassan vara icke blott icke förhindrad utan snarare förbunden att lämna dylik medverkan. Utgifter, som kassan haft för dylikt ändamål, äro

109 självklart att betrakta som utgifter för sjukvårdande åtgärder och berättiga sålunda kassan till ett häremot svarande statsbidrag. Efter den lagstadgade tvååriga sjukhjälpstidens utgång torde som regel pensionsförsäkringen ensam komma att svara för den ekonomiska hjälpen. Men härmed är förbindelsen mellan de pensionerade resp. understödda och sjukkasseverksamheten icke avbruten. Såsom ovan närmare utvecklats hava nämligen de sakkunniga tänkt sig, att medlemmarna skulle kunna även efter sjukpenningperiodens utgång kvarstå i sina resp. distriktssjukkassor för erhållande av sjukvård. Föreliggande förslag medgiver visserligen i likhet med regeringsförslaget, att sjukpenning utgives för längre tid än den lagstadgade tvåårsperioden och eventuellt för obegränsad sjuktid. De sakkunniga hålla dock för sannolikt att detta medgivande icke kommer att utnyttjas i synnerligen stor utsträckning. Den ökade börda, som genom sjukvårdsförsäkringen skulle påläggas sjukkassorna, kommer otvivelaktigt att nödga dem att koncentrera sina krafter på de närmast till hands liggande och omedelbara uppgifterna i stället för att vidga sin verksamhet till områden, som måste anses ligga i stort sett utanför deras naturliga uppgifter. Beträffande sjukförsäkringens förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen hänvisas i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition nr 117 sid. 100—103 och 119—124. Om sålunda de sakkunniga funnit sig böra på denna punkt i allmänhet ansluta sig till nu gällande bestämmelser är detta dock icke förhållandet då det gäller fall, då den sjuke är berätigad till ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen eller sjukhjälp eller annat understöd av allmänna medel till honom utgår. I fråga om dylika fall anse nämligen de sakkunniga, att lagstiftningen bör intaga en annan ståndpunkt än 1910 års lag, vars bestämmelser tillkommit under väsentligt olika förhållanden mot de nu rådande. Vad då först beträffar sjukdomsfall till följd av olycksfall må framhållas, att den nuvarande ordningen, då understöd härvid som regel utgår på en gång enligt både olycksfallsförsäkringslagen och från sjukkasseverksamheten är föga rationell och ändamålsenlig. Härtill kommer ytterligare, att statsbidrag utgår jämväl för sjukdomsfall av denna beskaffenhet och sålunda även det allmänna direkt bidrager till möjliggörande av en dubbelförsäkring som i många fall torde vara liktydig även med överförsäkring. Den nuvarande ordningen på denna punkt står i den mest påtagliga motsättning till de krav på enhetlighet och reda inom socialförsäkringen, som på senare tiden gjort sig allt starkare gällande och som icke kunna utan äventyrande av socialförsäkringens hela existens och vidare utveckling i längden undanskjutas. För avvägningen på här berörda punkt mellan olycksfallsförsäkringens och sjukkasseverksamhetens uppgifter diskuterades flera olika alternativ i samband med förarbetena till regeringsförslaget till årets riksdag (prop, nr 117 sid. 103—109). Å ena sidan ifrågasattes sålunda, att sjukkassorna skulle vara förbjudna att överhuvudtaget meddela sjukhjälp för sjukdom, för vilken ersättning utgick enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Å andra sidan tänkte man sig en sådan lösning av frågan, att sjukhjälp visserligen skulle kunna i dylika fall utgivas, men att sjukhjälpen antingen icke finge utgivas för längre tid än 63 dagar eller ock endast med belopp svarande mot skillnaden mellan den sjukpenning medlemmen tillförsäkrat sig från sjukkassan och den ersättning, för dag räknat, som han åtnjöte jämlikt olycksfallsförsäkringslagen. Propositionen anslöt sig till denna senare ståndpunkt. För sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning skulle utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle sålunda få utgivas sjukhjälp med högst det belopp, varmed sjukhjälpen överstege ersättningen enligt nämnda lag. Vidare hade i samband med före-

i

skrifterna angående statsbidrag stadgats, att dylikt bidrag icke utgick bl. a. för dagar, för vilka kassan icke varit pliktig att meddela sjukhjälp. Till denna ståndpunkt ansluter sig även de sakkunnigas förslag. Visserligen kunna mot denna lösning åtskilliga erinringar göras. Om sjukhjälp icke längre kommer att utgå eller i allt fall att utgå med avsevärt lägre belopp vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete, minskas ju härigenom särskilt vad beträffar arbetare, som äro utsatta för jämförelsevis hög olycksfallsrisk, åtminstone delvis fördelen av att tillhöra den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Med den ganska utbredda opinion mot alla olikheter medlemmarna emellan i understödshänseende, som obestridligen är rådande inom sjukkasserörelsen, kan det dessutom befaras, att den sålunda ifrågasatta begränsningen skulle komma att giva anledning till missnöje och ovilja mot hela rörelsen. Men å andra sidan vilar denna grundsats på så riktiga förutsättningar och står i så uppenbar överensstämmelse med socialförsäkringens ändamål och uppgifter, att den icke synes böra uppgivas. De försök som tid efter annan gjorts att med tillhjälp av bestämmelserna i 18 §, andra stycket sjukkasselagen på fri villighetens väg genomföra en viss begränsning i fråga om sjukhjälpsrätten vid olycksfall i arbete hava i allmänhet fullständigt misslyckats. Tvärtom har man kunnat iakttaga, att sjukkassor, som efter utfärdandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag genomfört en sådan begränsning, sedermera upphävt densamma. Vill man på denna punkt införa en bestämd avgränsning mellan olycksfallsförsäkringens och sjukkasseverksamhetens uppgifter synes detta därför med den lagstiftning, som nu gäller och så länge man icke anser sig kunna övergå till obligatorisk sjukförsäkring, överhuvudtaget endast kunna ske genom införande i sjukkasselagstiftningen av härpå syftande, tvingande bestämmelser. Till ytterligare belysning av förslagets ståndpunkt i föreliggande hänseende må i övrigt erinras om, att bestämmelsen i första 'stycket av förevarande paragraf ger kassan ovillkorlig rätt, att i fråga om sjukdom till följd av olycksfall föreskriva att sjukhjälp för dylika fall överhuvudtaget icke utgives. Förslagets allmänna ställning till frågan om sjukhjälp vid olycksfall i arbete kan därför sammanfattas på följande sätt: förslaget ger sjukkassorna rätt att i fråga om olycksfallssjukdomar indraga eller minska de eljest föreskrivna utfästelserna. Begagnar sig kassan icke av denna utväg, får den i allt fall icke vid olycksfall i arbete utgiva sjukpenning, med mindre den överstiger ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen och endast i den mån så sker. Med avseende på det praktiska genomförandet av här stadgade bestämmelser vilja de sakkunniga erinra om, att det i dessa fall icke kan vara fråga om annat än utgivande av sjukpenning, något som ock torde framgå av formuleringen. Läkarvård och läkemedel skola ju utgå på grund av olycksfallsförsäkringslagen och något understöd i denna form kan sålunda icke ifrågakomma för sjukkassornas del. Utgiver en sjukkassa jämlikt medgivande enligt 19 § i stället för ersättning för sjukvårdskostnader annat kontant understöd, skall sådant ej utgå, där den sjuke i nu angiven ordning är tillförsäkrad sjukvård. Vidare må vad beträffar de kontanta understöden framhållas, att enligt 'den vid innevarande års riksdag genomförda och den 18 juni 1926 utfärdade lagen om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersättningarna efter den 35:te dagen efter olycksfallet skola utgå med tillämpning av en viss klassindelning med belopp växlande med intervaller av 50 öre mellan kr. 1: 00 och kr. 5: 50. Såsom redan anförts innefattar de sakkunnigas förslag, att på samma sätt sjukpenning alltid skall vara bestämd till hela krontal eller till hela krontal ökade med 50 öre. I den mån sjukkassereformen hinner genomföras, skulle sålunda såväl sjukpenning enligt sjukkasselagen som olycksfallsersättning utgå med vissa standardiserade belopp, något som uppen-

Ill barligen kommer att underlätta för sjukkassorna tillämpningen av förevarande bestämmelser. Vad nu sagts gäller emellertid endast i fråga om den i lagen påbjudna obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Samma skäl kunna däremot icke åberopas, då det gäller olycksfallsförsäkring, som av arbetsgivare jämlikt 35 § olycksfallsförsäkringslagen tagits för olycksfall utom arbetet eller för arbetare, som icke beröras av försäkringsplikten. Principiellt är en dylik frivillig olycksfallsförsäkring av annan natur än den obligatoriska och närmast att jämställa med vilken som helst annan försäkring till skydd för medlemmens hälsa vare sig av medlemmen själv eller av annan för hans räkning. Även därutinnan skiljer sig den här berörda frivilliga olycksfallsförsäkringen från den obligatoriska, att bördan av försäkringen icke — eller åtminstone icke författningsmassigt — åvilar arbetsgivaren. Den begränsning av kassornas rätt att meddela sjukhjalp, om vilken här är frågan, bör sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning äga tillämpning endast i fråga om ersättning, som utgår på grund av den lagstadgade försäkringen för olycksfall i arbete, ersättningen under de första trettiofem dagarna inräknad. Med ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen hava de sakkunniga jämställt annat understöd eller ersättning som bekostas av allmänna medel. Hit hör i första rummet det egentligen enda fall, då sjukkassorna f. n. i någon större utsträckning brukat begagna sig av den i 18 §, andra stycket i sjukkasselagen anvisade utvägen att undvika understöd vid sjukdom från mer än ett håll samtidigt, nämligen ersättningsfall enligt k. kungörelsen den 18 juni 1909 (nr 89) angående ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring. Begränsningen i sjukhjalpsrätten motsvaras av befrielse från skyldighet att till kassan erlägga avgift för den tid militärtjänstgöringen varar och är oftast endast villkorlig på det sätt, att befrielsen från avgiftsskyldigheten är betingad av anmälan om förhållandet från vederbörande medlems sida. Sker ej sådan anmälan erläggas sålunda avgifter och utbetalas sjukhjalp på vanligt sätt även under militärtjänstgöringen. Det torde icke råda någon tvekan därom, att ett dylikt sakernas tillstånd är mindre lämpligt och att sjukkassorna icke böra lämna full sjukhjalp vid sidan av den ersättning, som statsmakterna vid prövning funnit ur andra synpunkter skälig. Härtill synes så mycket mindre skäl föreligga som förslag föreligger angående en väsentlig förhöjning av ersättningen för militärskador ävensom författningens omläggning i övrigt till överensstämmelse med 1916 års olycksfallsförsäkringslagstiftning. Som bekant utgår avlöningen till statens ordinarie och i stor utsträckning även till extra ordinarie befattningshavare om ock med vissa avdrag även under sjukdom. Då det sjukunderstöd, som sålunda tillerkänts dessa befattningshavare, måste anses hava utmätts efter normer, som befunnits med hänsyn till förhållandena skäliga, vore det enligt de sakkunnigas mening mindre lämpligt, om full ersättning skulle få utgå jämväl från sjukkassa. m Vad här anförts torde få anses gälla i stort sett även beträffande anställda i kommunens tjänst, då dessa under sjukdom uppbära oavkortad eller i viss mån nedsatt avlöning. Utgår av allmänna medel kontant understöd men ej sjukvård eller därför beräknad ersättning, får sjukkassa tydligen fullgöra utfästa prestationer i sådant hänseende. I första stycket av 18 § i nuvarande sjukkasselag har intagits en bestämmelse av innehåll, att sjukkassa, därest sjukhjälpstiden i kassan är längre än den enligt sjukkasselagen kortast tillåtna, äger att genom stadgarna bestämma, att rätten till sjukhjalp för den sålunda överskjutande tiden skall vara på visst sätt inskränkt. De sakkunniga hava funnit så mycket mindre skäl före8—263318

112 ligga, att intaga en häremot svarande bestämmelse i den nya lagen, som densamma synes kunna giva anledning till missförstånd. Då lagstiftningen på sätt som nu skett pålägger sjukkassorna vissa utfästelser, torde någon tvekan icke kunna råda därom att det i fråga om utfästelser, som överstiga de i lagen såsom minimum föreskrivna, föreligger full frihet för sjukkassorna att där icke motsatsen uttryckligen stadgats, göra de begränsningar och inskränkningar, som de själva finna för gott. Liksom sålunda distriktssjukkasa, som beträffande sjukvårdsprestationen uppfyller lagens fordringar, har full frihet att i fråga om sjukvård, som därutöver meddelas, göra huru stora förbehåll som helst, så måste givetvis också den kassa, vars sjukhjälpstid överstiger de stadgade två åren, vara berättigad att i fråga om sjukhjälpstid därutöver föreskriva, att sjukpenningen skall utgå exempelvis endast för söckendagar, med lägre belopp än en krona även vid oförmåga till arbete o. s. v. I sista stycket av 18 § i sjukkasselagen finnes intaget stadgande om rätt för sjukkassa att vid sig yppande större sjuklighet inom kassans verksamhetsområde genom beslut å sammanträde föreskriva att sjukhjälp ej skall meddelas eller att den skall på visst sätt inskränkas. Förutsättningar för dylikt besluts giltighet äro emellertid att fråga är om sjuklighet i viss spikdom ävensom att beslutet avser endast viss bestämd tid och att beslutet gillas av tillsynsmyndigheten. De sakkunniga hava icke för sin del funnit det behövligt att i lagstiftningen behålla denna bestämmelse. Med den organisation av sjukkasserörelsen som direktiven förutsätta och med en uppdelning av sjukhjälpsriskerna på som regel tvenne olika bärare torde tillräcklig säkerhetsmarginal föreligga för tillfälliga stegringar i sjukligheten. E t t ytterligare säkerhetsmoment kommer ju också att ligga däri, att varje sjukkassa i sina stadgar måste hava föreskrift om uttaxering och att sålunda denna åtgärd alltid kan, vid förefallande behov, tillgripas. Såsom belysande för den ringa betydelse, som tillmätes föreliggande bestämmelse i sjukkasselagen, kan framhållas, att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, under åren 1911—26 endast en enda sjukkassa begärt och erhållit medgivande att på angivet sätt för en kortare tid begränsa sina sjukhjälpsutfästelser. Särskilt kan förtjäna framhållas, att denna utväg icke av någon kassa behövde tillgripas under den för sjukkassornas ekonomi så betungande influensaepidemien (spanska sjukan) 1918—19. I 19 § i 1910 års sjukkasselag har meddelats bestämmelser för sjukkassor, som äro indelade i klasser d. v. s. åt olika medlemmar bereda understöd i olika omfattning. Det är ju påtagligt att såväl behovet av sjukhjälp som den ekonomiska möjligheten att tillförsäkra sig densamma är väsentligt olika för d i k a personer, även inom de befolkningslager, för vilka den sociala sjukförsäkringen är avsedd. Sjukkassorna ha också i den mån det varit möjligt sökt tillgodose dessa olika behov. Enligt nämnda paragraf skola medlemmar med samma sjukhjälp och begravningshjälp hänföras till en särskild sjukhjälps- resp. begravningshjälpsklass. Den viktigaste bestämmelsen för dessa klasser är att de skola hava visst minimiantal medlemmar — sjukhjälpsklass 25. Denna bestämmelse har motiverats med att, ehuru klassindelningen icke medför någon uppdelning av rättigheterna till kassans tillgångar eller eljest någon minskning av kassans i dess helhet förpliktelser gent emot de särskilda klassernas medlemmar, en klass dock i viss mån utgjorde en särskild enhet, vars medlemmar i riskhänseende bildade ett helt för sig, skilt från andra klasser. Det borde då tillses, att den särskilda grad av risk, en klass motsvarade, alltid komme att uppbäras av ett visst underlag. De sakkunnigas förslag beträffande olikhet i sjukhjälpsprestationerna innebär — om man bortser från sjukvårdsprestationerna, vilka väl praktiskt taget

113 alltid komma att vara ensartade inom samma kassa — såsom redan nämnts följande. I varje kassa, som överhuvudtaget bereder sådant understöd, skall finnas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning och moderskapspenning av en krona. Kassan äger emellertid utfästa även högre sådant understöd, dock allenast med intervaller av 50 öre. Det är nu uppenbart, att för en kassa med ringa medlemsantal meddelande av högre sjukpenning — maximum av sjukpenning, till vilken statsbidrag utgår, har av de sakkunniga på skäl, som nedan vid 32 § skola anföras, föreslagits till 6 kronor —- kan vara förenat med avsevärda risker, därest ej ett tillräckligt antal medlemmar betala mot denna höga sjukpenning svarande avgifter. Emellertid kommer såsom förut påpekats en gräns för kassornas rätt att utfästa högre sjukpenning att sättas av deras förmåga att fullgöra sina förbindelser. Då tillsynsmyndigheten vid ansökan om erkännande prövar denna deras förmåga, kommer den tydligen att tillse, att högre sjukhjälp ej utfastes än som motsvaras av anslutningen. Socialstyrelsen, som på skäl, vilka i det följande skola beröras, avstyrkt borttagande av klassindelningen, har ock uttalat att, därest tillsynsmyndigheten finge ett avgörande inflytande på det högsta belopp, varmed kassorna finge utfästa sjukpenning, bestämmelserna om klassindelning ur försäkringssynpunht vore mindre behövliga, De sakkunniga, finna sålunda en bestämmelse om minimiantal försäkrade inom varje särskild understödsgrad ej erforderliga. Utom bestämmelsen om minimiantal medlemmar innehåller nu ifrågavarande paragraf vissa andra regler för klassindelade sjukkassor. Sådana kassor skola i sina stadgar angiva villkoren för inträde, förmånerna och avgifterna inom varje särskild klass. För de kassor, som enligt denna lag i princip skola vara öppna, gälla bestämmelserna härom, såsom redan anmärkts, allenast den lägsta understödsklassen. Kassorna äga själva bestämma villkor för rätt till högre understöd. Det synes dock ej nödvändigt, att dessa villkor intagas i stadgarna. Tvärtom kan det vara lämpligt, att kassans styrelse, vilken väl i regel får pröva om förutsättningar för inträde överhuvudtaget föreligga, äger en vi&s diskretionär prövningsrätt beträffande vilken sjukpenning, den inträdessökande må tillförsäkra sig. För undvikande av missbruk av rätten till sjukhjälp är det önskvärt, att sjukpenningen står i en lämplig relation till medlemmens arbetsförtjänst och ekonomiska ställning i övrigt. Vill kassan genom stadgebestämmelser giva styrelsen instruktioner härutinnan eller eljest sta"dga vissajillkor^för åtnjutande av högre sjukpenning, exempelvis beträffande hälsotillstånd, står det naturligtvis densamma fritt, men en tvingande regel om dylika bestämmelser synes ej vara erforderlig. Att stadgarna skola angiva de olika belopp, med vilka kassan tillhandahåller sjukhjälp, och de avgifter, som svara mot varje särskilt understöd, torde utan vidare framgå av understödsföreningslagens 8 § vid 5) och 6). Vidare gäller enligt ovannämnda paragraf (19 §) för klassindelade kassor, att nmdlem icke kan utan sitt eget medgivande flyttas från en klass till annan. Denna regel har enligt motiven ansetts självklar, men dock böra uttryckligen uttalas. Det synes även de sakkunniga ligga i sakens natur, att en kassa ej kan godtyckligt ändra utfäst understöd i annan ordning än genom stadgeändring, vilken ju kommer att kräva tillsynsmyndighetens gillande. Skulle en kassa vilja förbehålla sig en sådan rätt, blir det i varje fall en sådan obehörig stadgebestämmelse, som kan medföra vägran av erkännande. Borttager man i allmänhet bestämmelser om klassindelning blir tydligen den likaledes nu gällande regeln, att medlem ej må tillhöra mer än en klass för beredande av kontant sjukhjälp, utan betydelse. Den slutligen i paragrafen förekommande bestämmelsen om väntetid vid övergång till klass med högre sjukhjälp har införts i 25 §.

114 Socialstyrelsen har som skäl för bibehållande av bestämmelserna om klassindelning framhållit deras betydelse som ordningsföreskrifter. Särskilt syntes det vara av intresse att äga kännedom om antalet försäkrade för visst understöd samt om sjukligheten bland dessa för att beräkna den motsvarande avgiften. Vidare vore dylika uppgifter av intresse för statistiken över sjukkasserörelsen. Häremot må emellertid anföras, att även om bestämmelserna i 19 § sjukkasselagen bortfalla, tillsynsmyndigheten naturligtvis kan fordra, att i kassornas statistiska uppgifter medlemmarna uppdelas efter det utfästa understödet. De sakkunniga finna sålunda ej heller ur denna synpunkt erforderligt, att några bestämmelser om klassindelning upptagas i lagen. I detta sammanhang må med några ord beröras ett av sjukkasseförbundets styrelse framställt önskemål om standardiserad klassindelning i sjukkassorna. I viss mån kan detta önskemål, som väl allenast avser den kontanta sjukhjälpen, anses vara tillmötesgått i 24 §. Framställningen synes emellertid syfta längre. Till stöd för densamma anföres nämligen, att det för ett överflyttningsförfarande vore av vikt, att alla sjukkassor hade lika sjukhjälp. Allenast därest en flyttande sjukkassemedlem i kassan å sin nya boningsort kunde erhålla motsvarande sjukhjälpsförmåner, syntes det nämligen befogat att tvinga honom till överflyttning. Framställningen synes i denna del sammanfalla med ett yrkande, som vid årets riksdag framförts i motion nr 268 i första kammaren, att alla statsunderstödda sjukkassor skulle hava en viss i motionen angiven klassindelning. Såsom av det föregående lärer framgå, synes en sådan anordning ur försäkringssynpunkt ej vara genomförbar. Därjämte torde dess betydelse ur social synpunkt ej vara oomtvistlig — se härom prop, nr 117 sid. 87 samt socialstyrelsens i sak överensstämmande utlåtande över nämnda motion i andra särskilda utskottets utlåtande nr 3 sid. 21. 27 §. Den i 1910 års sjukkasselag fastslagna principen för sjukkasseverksamhetens finansiering är, att densamma skall vara grundad på fasta avgifter; uttaxering bör få förekomma allenast då dessa avgifter på grund av oförutsedda förhållanden ej förslå. Enligt det till grund för lagen liggande kommittébetänkandet skulle, därest sjukkassa meddelade högre begravningshjälp än 200 kronor, särskilda fasta avgifter upptagas för vardera verksamhetsgrenen och de olika avgifterna få användas allenast för den verksamhet, vartill de voro avsedda. Denna bestämmelse bortföll visserligen, men en viss begränsning av de fasta avgifternas användning kvarstår dock i lagen. Fasta avgifter måste nämligen upptagas allenast för sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten med därtill hörande förvaltning och fondbildning. Driver kassan sålunda vid sidan härav annan, enligt 2 § medgiven verksamhet må densamma vara finansierad på annat sätt. Då emellertid kassan ej är berättigad att för sådant ändamål verkställa uttaxering (20 § 3 mom.), kan detta allenast ske, därest kassan för sådant ändamål åtnjuter anslag eller understöd från annat håll. Meddelar däremot kassa exempelvis moderskapsförsäkring, måste vid fastställande av avgifterna hänsyn tagas till därav föranledda utgifter. Något särskiljande av denna verksamhetsgren förekommer ej inom sjukkassorna. De sakkunnigas förslag utgår från att begravningshjälpen skall frånskiljas sjukkasseverksamheten. Däremot avses en utvidgning av moderskapshjälpsverksamheten. A t t ekonomiskt särskilja denna sistnämnda verksamhet kan ej anses påkallat. Utgifterna därför uppgå för närvarande till ej fullt två procent av sjukkassornas samtliga utgifter. Även om denna andel skulle väsentligen stiga, kan den dock tydligen ej komma upp till en sådan betydenhet, att en särskild avgiftsberäkning och bokföring därav kan anses erforderlig. Vi-

115 dare skola kassorna få mot skälig gottgörelse åtaga sig annan social verksamhet. Denna gottgörelse bör tydligen vara så avvägd, att de fasta avgifterna i regel ej behöva tillgripas därför och hänsyn till densamma sålunda ej behöver tagas vid avgiftsberäkningen. Emellertid är det påtagligt att, därest kassorna skola kunna anförtros sådana uppgifter på eget ansvar, de måste äga tillgångar att möta förefallande utgifter, för den händelse gottgörelsen i ett eller annat fall ej skulle förslå. Någon inskränkning i fråga om användningen av de fasta avgifterna kan sålunda ej förekomma. De sakkunniga hava i enlighet härmed föreslagit, att de fasta avgifterna skola vara tillräckliga till tackande av kassans löpande utgifter — av vad slag de vara må — samt till bildande avsjukhjälpsfond, varom mera i det följande. Att märka är att sjukkassa enligt förslaget icke äger befogenhet att utöva annan verksamhet än som nu sagts och att sålunda kassan icke heller kan hava utgifter för annat än nu nämnda ändamål. De sakkunniga vilja emellertid än en gång framhålla, att verksamheten för beredande av understöd vid sjukdom i sig kan innefatta även andra uppgifter än den direkta sjukhjälpsverksamheten, såsom t. ex. upplysningsverksamhet i hälso- och sjukvårdsfrågor m. m. Socialstyrelsen har i sitt yttrande den 28 augusti 1926 vid denna punkt anfört: »Med avseende å förevarande bestämmelse i lagen (Kungl. Maj:ts förslag) vill styrelsen emellertid förorda ytterligare en ändring — till än närmare överensstämmelse med den danska sjukkasselagens motsvarande bestämmelse — bestående dan, att senare delen av bestämmelsen, börjande med orden må antagas forsla etc. erhåller ungefär följande lydelse: 'må antagas tillräckliga i or att kassan skall kunna fullgöra sina förbindelser i samband med den verksamhet för vilken avgifterna äro avsedda, samt till täckande av därå belöpande förvaltningskostnader, ävensom till fondbildning för ifrågavarande verksamhet i den utsträckning nedan säges'. I begreppet förbindelser' skulle då kunna inbegripas eventuell förbindelse att erlägga ifragakommande återförsäkringsavgifter till återförsäkringskassa eller distriktskassa.» Mted den formulering de sakkunniga här föreslagit, synes det uttalade önskemålet tillgodosett. De fasta avgifterna för medlemmarna skola vara avvägda efter kassans utbetalningsrisk. Denna konstitueras av medlemmens sjukdoms- och barnbordsnsk samt av hans understödsrätt. Nu gällande bestämmelser medgiva kassorna ratt att differentiera avgifterna med hänsyn till olika risker och olika underglödsrätt. Det är dock allenast i sistnämnda hänseende, som rätten begagnas i större utsträckning; allenast i ett fåtal fall graderas avgifterna efter inträdesålder och i undantagsfall även med hänsyn till sjuklighetsrisker. Om dessa bestämmelser har socialstyrelsen i sitt yttrande anfört: »Bestämmelsen i §:s första stycke har, enligt styrelsens mening, erhållit en mindre ändamålsenlig avfattning. Frågan huruledes medlemsavgifterna inom sjukkassan skola närmare bestämmas lämnas å ena sidan icke helt öppen. Å andra sidan äro de anvisningar, vilka meddelas i berörda hänseende icke i vidare mån ägnade till rättesnören i praktiken. De lägga t. o. m. vissa hinder i vägen för en ändamålsenlig praxis. Bestämmelsen torde vanligen uppfattas såsom innebärande, att avgifterna skola vara lika för sjukkassas alla medlemmar eller, där kassan är indelad i klasser, för alla medlemmar i samma klass. En dylik anordning, som i alla händelser icke kan anses i bestämmelsen i fråga förbjuden, har också, ehuru försäkringsmässigt sett oegentlig, blivit den mest allmänt förekommande. Emellertid lämnas rum även för en differentiering av avgifterna. Men i fråga om de grunder, enligt vilka avgifterna må kunna bestämmas olika för

116 olika medlemmar, angivas egentligen endast olikheter medlemmarna emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk såsom giltiga sådana. I enlighet härmed skulle strängt taget avgiften kunna för varje medlem växa år efter år med åldern, vilket näppeligen varit lagens mening. Däremot skulle olikheter beträffande inträdesålder eller försäkringstid och avgiftsbetalningstid knappast kunna få utgöra skäl för en differentiering av avgifterna, ehuru dylika bestämningsgrunder måste anses minst sagt fullt befogade. Bestämmelsen medgiver för övrigt icke, att den rätta hänsyn tages till sjukkassa tillkommande statsbidrag. En ändring i bestämmelsen torde därför få anses påkallad. A t t därvid söka närmare angiva de grunder för avgiftsbestämningen, som kunna eller böra ifrågakomma, torde knappast vara lämpligt, då bestämmelsen därigenom bleve alltför invecklad, om densamma skulle vara tillräckligt uttömmande. Enligt styrelsens mening vore tillfyllest, att andra stycket, första punkten (Kungl. Maj:ts förslag), utginge och att sålunda alla närmare bestämningsgrunder, utom de i andra punkten angivna, utelämnades. Bestämmelsen komme därigenom att bliva av ungefär samma innehåll, som motsvarande bestämmelse i den danska sjukkasselagen. Det skulle då väsentligen ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra om beräkningsgrunderna. Lämpligt vore dock, att till ledning därvid närmare anvisningar meddelades i en auktoritativ kommentar till lagen. Dylika anvisningar böra, enligt styrelsens mening, icke lägga hinder i vägen för att medlemsavgifterna bestämmas lika för sjukkassas alla medlemmar eller, där klassindelning förekommer, för alla inom samma klass, på sätt nu vanligen sker. Ehuru, såsom redan antytts, i princip felaktig erbjuder en dylik anordning stora praktiska fördelar. Med avseende å vad de nämnda anvisningarna lämpligen böra innehålla, vill styrelsen emellertid, med hänvisning i övrigt till de allmänna synpunkter eller principer, styrelsen redan i det föregående förordat i fråga om bestämmandet av medlemsavgifter av olika slag inom sjukkassa, här ytterligare endast anföra ett par synpunkter. Det har icke sällan inträffat, att sjukkassans medlemsbestånd på grund av sinande tillströmning av nya medlemmar efter hand erhållit en ogynnsam ålderssammansättning, resulterande i en jämförelsevis hög medelålder, ett förhållande som i sin ordning påkallat relativt höga medlemsavgifter. Och såsom en följd av de dryga medlemsavgifterna, som givetvis avskräckt utomstående att söka inträde i kassan, hava möjligheterna att förvärva nya medlemmar sedermera alltfort minskats. Föreskriften i förevarande §:s mom. 1 har nämligen ansetts lägga hinder i vägen för, att andra lägre avgifter upptagas av inträdande nya medlemmar, än av de före dem i kassan befintliga medlemmarna. Då åldern bland dessa senare medlemmar med åren ökas och i samband därmed även sjukligheten bland dem, har under dylika förhållanden ofta inträffat, att sjukkassans ställning småningom blivit ohållbar. Önskvärt är därför, att lagen medgiver, att medlemsavgifterna, där sådant av behovet påkallas, må kunna bestämmas olika för olika medlemmar på sätt, som en situation av antytt slag kan kräva.» En anordning av den av socialstyrelsen antydda art synes de sakkunniga knappast vara tillfredsställande. Den frihet att bestämma beräkningsgrunderna, som borttagandet av alla bestämmelser därom skulle medföra, komme i första hand icke tillsynsmyndigheten utan kassorna själva till godo. Allenast därest de av kassorna tillämpade beräkningsgrunderna komma i strid med en ändamålsenlig sjukkasseverksamhet, kan tillsynsmyndigheten påkalla rättelse. Och dess föreskrift därom får ändock alltid medgiva kassan en viss frihet. Ty att för varje kassa allenast ett beräkningssätt skulle kunna anses tillåtet kan

117 knappast antagas. Därjämte skulle ett framtvingande av det lämpliga beräkningssättet genom ett anvisningsförfarande kunna framkalla misstämning och konflikter. Även om olika beräkningssätt kunna anses lämpliga i olika fall, böra kassorna från början äga någon anvisning om huru långt deras frihet sträcker sig. Detta har ock socialstyrelsen beaktat, i det styrelsen förordat att de erforderliga reglerna skulle meddelas i en auktoritativ kommentar till lagen. Men en sådan kan tydligen ej ersätta uttryckliga lagbestämmelser; ingen som helst skyldighet att äga kännedom om en sådan kommentar kan åläggas kassorna. Att lagen medgiver kassorna frihet att endera upptaga helt enhetliga avgifter —• naturligtvis differentierade efter det tillförsäkrade understödets storlek — eller att gradera dem efter olika risker innebär naturligtvis ej att kassorna skulle äga att efter eget skön indela medlemmarna i riskklasser. Skulle en sådan indelning vara helt godtycklig eller rent av innebära ett gynnande av vissa medlemsgrupper, äger naturligtvis tillsynsmyndigheten påfordra rättelse. Men en försäkringsmässigt riktig differentiering av avgifterna — särskilt med hänsyn till inträdesåldern, vilket gällande bestämmelser enligt de sakkunnigas mening medgiva — bör tydligen vara tillåten. Särskilt, därest en kassa skulle behöva återförsäkra sina risker, vare sig i återförsäkringskassa eller försäkringsbolag, torde en sådan differentiering vara erforderlig. Ty en sådan återförsäkring förutsätter, att kassan antingen själv avsätter försäkringsteknisk premiereserv eller ock betalar återförsäkringsgivaren avgifter, som för denne möjliggöra att avsätta sådan. Å andra sidan medför, såsom socialstyrelsen ock anmärkt, det nu allmänt tillämpade systemet med enhetliga avgifter praktiska fördelar. Tala ej i visst fall särskilda skäl däremot, bör denna beräkningsgrund alltså stå kassorna öppen. Såsom skäl för sin ståndpunkt har socialstyrelsen huvudsakligen anfört, att en kassa, vars medlemsrekrytering avstannat, borde kunna söka avhjälpa detta genom att för nytillkomna medlemmar bestämma lägre avgifter. Häremot torde först kunna erinras, att vidmakthållandet av en stagnerande sjukkassa ej alltid är ett allmänt intresse. Finnes inom dess verksamhetsområde andra sjukkassor, är det rent av ett önskemål att densamma söker uppgå i någon av dem, varigenom önskad koncentration skulle vinnas. Det är visserligen riktigt, att därest kassan allt för länge dröjer med åtgärder i sådant hänseende och medlemsbeståndet alltså blir abnormt dåligt, svårigheter att vinna en sådan anslutning på villkor, som kassan kan uppfylla, torde förefinnas. Men det är en konsekvens av den frivilliga försäkringen, att en viss grad av ansvar alltid måste överlåtas åt kassorna själva; visa de ej den erforderliga omsikten, kommer detta att gå ut över medlemmarna. Är kassan åter ensam på sin ort, torde alltid den avstannande nyrekryteringen kunna hänföras till brister i fråga om kassans skötsel, som det gäller att få avhjälpta. Skulle emellertid ett verkligt önskemål i den av socialstyrelsen antydda riktningen föreligga, synes detta emellertid kunna tillgodoses inom de nuvarande och de därmed likartade, av de sakkunniga föreslagna bestämmelsernas ram. Kassan kan — naturligtvis i form av stadgeändring, vilket väl även socialstyrelsen avsett — bestämma avgifterna så mycket lägre för yngre medlemmar, som motsvaras av deras lägre sjukdomsrisk. Att tillåta kassan att för medlemmar bestämma lägre avgifter allenast på den grund att de äro nytillträdande utan att denna egenskap motsvaras av någon skillnad i riskhänseende kan knappast vara tillrådligt. Särskilt som den nu föreslagna organisationen kan betraktas som en övergångsform till ett mer eller mindre fullständigt genomfört enhetskassesystem, kan det tänkas att åtminstone till början en viss konkurrens om den ledande ställningen inom ett sjukkasseområde kommer att råda. Ägde kassorna frihet att medgiva nytillträdande medlemmar en särskilt gyn-

118 nad ställning i avgiftshänseende, kunde detta föranleda, att konkurrensen om sådana medlemmar toge olämpliga former. I den mån detta kunde vara riskabelt för kassornas ekonomi finge tydligen tillsynsmyndigheten ingripa däremot. Men det synes dock lämpligt att i lagen uttryckligen utsäges, att sådana metoder ej få användas. En begränsning i kassornas rätt att differentiera avgifterna efter riskerna kan anses ligga i de sakkunnigas förslag. Såsom grund för olikhet i avgifterna angives allenast sjukdomsrisk och ej barnsbördsrisk. Det har nämligen synts de sakkunniga lämpligt, att nu rådande praxis att ej av kvinnor upptaga någon särskild avgift för moderskapshjälpen fortfarande tillämpas. De sakkunniga vilja i detta sammanhang påpeka en viss konsekvens av sjukkassornas rätt att differentiera avgifterna. Enligt 22 § må rätten till sjukpenning begränsas till två år för samma sjuklighetstillstånd, under det att beträffande rätten till utfäst lakar- och annan sjukvård någon sådan inskränkning ej får göras. Har en medlem uppburit sjukpenning för hela sjukhjälpstiden och är han fortfarande sjuk, kan han sålunda hava intresse av att kvarstå i kassan för beredande av den sjukvård, som han kan behöva; sådan meddelas ju ej av pensionsförsäkringen. Formellt är väl hans understödsrätt oförändrad; blir han ånyo arbetsför, kan han ånyo erhålla sjukpenning för senare sjukdomsfall. Men i realiteten torde endast undantagsvis någon utsikt att erhålla sådant understöd förefinnas. För att nu en sådan medlem skall vilja kvarstå i kassan är det tydligen nödvändigt att hans avgift beräknas allenast efter kostnaden för sjukvårdsförsäkring. De sakkunniga ha väl ej föreslagit några tvingande bestämmelser i sådant hänseende men de vilja påpeka lämpligheten av att distriktssjukkassorna genom sina stadgebestämmelser rörande avgifterna underlätta kvarståendet av invalider •— sjukdoms- eller ålders för enbart sjukvårdsförsäkring. Såsom vid 7 § anmärkts hava de sakkunniga i likhet med socialstyrelsen ansett lämpligt, att varje sjukkassa bör äga möjlighet att genom uttaxering k medlemmarna fylla brist, som kan ha uppstått i dess tillgångar. Emellertid får uppenbarligen icke en sådan åtgärd tillgripas onödigtvis. Bestämmelse härom har meddelats i sista stycket av denna paragraf. Att uttaxering skall ske efter samma grunder som avgiftsberäkningen har ansetts falla av sig själv och följaktligen ej behöva direkt utsägas. De sakkunniga hava^ emellertid tilllika föreslagit den icke oviktiga ändringen, att uttaxering må ske så snart brist föreligger och ej allenast då brist finnes beträffande sjukhjälps- och begravningshjälps- (enligt förslaget moderskapshjälps-) verksamheten. 28 §. Överensstämmer med 21 § i 1910 års sjukkasselag enligt dess lydelse i 1926 års regeringsförslag (Se härom prop, nr 113 sid. 42). Den ändringen har dock vidtagits att, under det såväl 1910 års lag som 1926 års regeringsförslag allenast medgiva kassorna rättighet att till efterkommande av uppställda villkor differentiera avgifterna, de sakkunniga hava gjort regeln till tvingande. Detta kan anses innebära, att tillsynsmyndigheten åtager sig kontrollen över att kassorna iakttaga de förpliktelser, som de i sammanhang med mottagandet av bidrag från arbetsgivare eller kommun åtaga sig. En sådan kontroll kan anses ingå i tillsynens tillbörliga utövande. Särskilt en kommun, som meddelar bidrag till sjukkassa allenast för de medlemmar, som tillhöra kommunen, torde ha vissa svårigheter att kontrollera att bidraget allenast kommer dessa medlemmar till godo. Det ligger i sakens natur, att regeln ej får anses innebära, att en sjukkassa skulle vara pliktig att mottaga bidrag på villkor som kassan finner vara otillbörliga.

119 29 §. Överensstämmer med första stycket av 22 § i 1910 års sjukkasselag. I anledning av ett från sjukkassehåll framställt önskemål, att det med större tydlighet skulle angivas, att det ej är fråga om två slags bokföring, en efter 1855 års förordning och en efter tillsynsmyndighetens anvisningar, har bestämmelsen givits en ändrad formulering. Om anledningen till borttagandet av andra stycket se nedan under 30 §. 30 §.

Enligt 20 § i 1910 års sjukkasselag, varmed 27 § i detta förslag i sak överensstämmer, skola sjukkassans medlemsavgifter förslå, utom till löpande utgifter, till nödig fondbildning. Emellertid angives ej grunderna för denna nödiga fondbildning. Sådana grunder finnas däremot fastställda för den affärsmässiga försäkringsrörelsen. Bestämmelserna härom ha dock ej analogiskt tillämpats å sjukkassorna. Då sjukkassa ej kan ensidigt utesluta medlem d. v. s. uppsäga försäkringsavtalet är den meddelade sjukförsäkringen ur försäkringssynpunkt att betrakta såsom en livstidsförsäkring, om ock kassan äger att genom stadgeändringar modifiera försäkringsvillkoren. Men de i lagen om försäkringsrörelse givna bestämmelserna om fondbildning vid livförsäkring hava ej — frånsett begravningshjälpsverksamheten — tillämpats inom sjukkasserörelsen. Utöver erforderlig premiereserv för begravningshjälpsutfästelserna äga kassorna allenast i undantagsfall fonderade tillgångar utom vad för mötande av tillfälliga behov kan anses oundgängligen nödvändigt. Följden av detta förhållande är att en sjukkassa för fullgörande av sina förpliktelser utan alltför betungande höjningar av medlemsavgifterna är beroende av en allt fort pågående nyrekrytering av yngre medlemmar. Då väl en sådan i allmänhet kan påräknas — särskilt torde detta bliva fallet med den inskränkning i rätten att bilda nya sjukkassor, som detta förslag innehåller — synes väl en strängt försäkringsteknisk fondbildning ej behöva fordras. Men önskemålet att på detta område erhålla mera betryggande förhållanden har dock gjort sig gällande. Frågan har även upptagits av socialstyrelsen, som i sitt nu avgivna yttrande — i sammanhang med frågan om förhållandet mellan sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten — härom anför: »Beträffande båda de här ifrågavarande slagen av verksamhet gäller vidare, så länge verksamheten är frivillig och därtill så organiserad som den är i vårt land med ett ej sällan stort antal inbördes konkurrerande kassor, att en på försäkringstekniska grunder fotad ekonomi med rationell fondbildning är en strängt taget oundgänglig förutsättning för att verksamhetens ekonomiska soliditet skall kunna upprätthållas. Under en tidigare period var denna fordran naturligt nog allmänt eftersatt inom sjukkassorna, en omständighet som — till följd av att registreringstvång icke föreskrivits och ett strängare förmyndarskap över verksamheten i förevarande hänseende därigenom icke kunnat av tillsynsmyndigheten utövas — medfört, att förhållandena i detta avseende alltjämt lämna mycket att önska. I stor utsträckning hava våra sjukkassor haft och hava fortfarande betydande svårigheter att kämpa med i ekonomiskt avseende, och den egentliga orsaken härtill är utan tvivel att söka i den otillfredsställande fondbildningen. Önskvärt eller nödvändigt är därför, att bättre förhållanden i förevarande avseende komma till stånd. Av flera skäl manas man dock till eftergifter beträffande kravet på en enligt försäkringstekniska grunder genomförd fondbildning. En fondbildning till storleken motsvarande ett sådant krav förefinnes i regel icke inom de svenska

120 sjukkassorna, ofta icke ens närraelsevis, och att inom en någorlunda nära framtid få en sådan till stånd låter sig näppeligen göra. I anseende till sjukförsäkringens jämförelsevis komplicerade natur och den skiftande beskaffenheten hos den av våra sjukkassor utövade sjukförsäkringsverksamheten möta vidare avsevärda praktiska svårigheter att beträffande denna försäkring genomföra en försäkringsmässigt sett fullt rationell regim med avseende å fondbildningen. E t t skäl, betingat visserligen av andra än försäkringsmässiga synpunkter, som emellertid snarast direkt talar emot genomförandet av en fondbildning enligt antydda grunder, är dessutom, att i händelse en obligatorisk sjukförsäkring skulle komma till stånd i vårt land, en fondbildning enligt samma grunder icke vore av behovet påkallad. Även om införandet av en dylik försäkring kan dröja avsevärt länge, vill det synas, att genom det speciella allmänintresse, som är knutet till sjukhjälpsverksamheten, och den särskilda uppmärksamhet, varmed statsmakterna på grund härav torde komma att följa denna verksamhets utveckling, faran för en eventuell kris till följd av bristande fondbildning för dess vidkommande lättare kan avvändas. Under dylika förhållanden synes det styrelsen, att man för sjukhjälpsverksamhetens vidkommande lämpligen bör tänka sig, att kravet på en försäkringsteknisk fondbildning eftergives och att den fondbildning, som i alla händelser ändock måste äga rum även för denna verksamhet, inskränkes till åstadkommande av en enligt bestämda grunder bildad reserv- eller riskutjämningsfond, med vars tillhjälp rubbningar i verksamhetens ekonomi vid mötande tillfälliga påfrestningar må kunna undvikas. Förebilder för en sådan anordning finnes inom utländsk lagstiftning. De medlemsavgifter, som skola upptagas för verksamheten, skulle i enlighet härmed hava karaktären av riskpremier, avsedda närmast att täcka de löpande utgifterna. Beträffande begravningshjälpsverksamheten återigen bör, enligt styrelsens mening, fondbildningen äga rum enligt försäkringstekniska principer, i samband varmed medlemsavgifterna till verksamheten skulle böra försäkringstekniskt särskilt beräknas. De båda olika verksamhetsgrenarnas ekonomi skulle på detta sätt emellertid komma att ordnas enligt väsentligen olika grunder. E t t dylikt system skulle dock givetvis icke tillämpas så, att i händelse i verksamhet redan varande sjukkassas medel icke förslå till täckande av båda verksamhetsgrenarnas fondbehov, begravningshjälpsverksamheten i främsta rummet tillgodoseddes, utan finge i sådant fall förefintliga tillgångar fördelas mellan de båda grenarna i skälig proportion. Funnes mer än tillräckliga medel för fyllande av de i lagen stadgade fonderna, kunde överskjutande del få avsättas för särskilda ändamål. Med avseende å fondens lämpliga storlek under normala förhållanden föreskriver den danska lagen — att märka är därvid att de danska sjukkassorna icke meddela begravningshjälp — att sjukkassas 'reservfond' 'normalt skall motsvara det årliga genomsnittet av de tre sistförflutna räkenskapsårens utgifter för sjukkassan, minskade med kassan under resp. år tilldelat statsbidrag'. Den norska sjukförsäkringslagen -—• som påbjuder meddelande även av begravningshjälp, ehuru i tämligen ringa omfattning — är i förevarande avseende ungefär av det innehåll, att reservfonden normalt skall uppgå till ett belopp, motsvarande den genomsnittliga avgiftsintäkten under ett halvt år. Emellertid kommer i betraktande, att det danska sjukkasseväsendet, som visserligen är frivilligt, dock praktiskt taget är organiserat enligt ett s. k. enhetska ssesystem, och att den norska sjukförsäkringen är obligatorisk. Behovet av fondbildning inom sjukkassorna torde under dylika förhållanden få anses mindre, än vid en organisation av sjukkasseverksamheten, sådan som den i

121 vårt land nuvarande, och — efter en omorganisation i enlighet med riksdagens direktiv — för en sannolikt längre framtid förblivande. Styrelsen är i det hänseende, som här är i fråga, närmast av den uppfattning, att reservfonden för sjukkassas sjukhjälpsverksamhet normalt bör uppgå till ett belopp, minst motsvarande kassans genomsnittliga sjukhjälpsutgift under loppet av ett eller, än hellre, ett och ett halvt år.» Till de av socialstyrelsen uttalade synpunkterna kunna de sakkunniga i stort sett ansluta sig. Vid fastställande av sjukhjälpsfondens storlek synes emellertid — som ock skett i den danska lagen — hänsyn ej böra tagas till den del av utgifterna, som motsvaras av statsbidrag. Beloppet av de fasta avgifterna har i stället lagts till grund för beräkningen. Försiktigheten synes bjuda att fondens storlek sättes till avgiftsinkomsten under ett och ett halvt år. De flesta sjukkassorna torde ej för närvarande kunna prestera en sjukhjälpsfond av denna storlek. För dessa liksom för nytillkommande organisationer, särskilt distriktssjukkassorna, blir det tydligen erforderligt att genom högre avgifter tillskapa en dylik. På huru lång tid bildandet av fonden må fördelas, kan ej generellt avgöras. Olika hänsyn kunna härvidlag spela in. Övergången till det nya systemet kommer väl i allmänhet att föranleda en omräkning av kassornas avgiftssatser. I de nya avgifterna får då ingå det erforderliga tillskottet för fondbildning. Med den allmänna prövningsrätt beträffande kassornas ekonomiska struktur, som tillagts tillsynsmyndigheten vid meddelande av erkännande, äger denna tillse att avgifterna förslå till att inom en för varje särskilt fall avpassad tidrymd bringa sjukhjälpsfonden till erforderlig storlek. För vissa kassor — sådana med ringare medlemsantal eller med större prestationer — kan möjligen en starkare fondbildning anses erforderlig. Enligt understödsföreningslagen skall i förenings stadgar angivas grunderna för fondbildningen. Vid förutnämnda prövning kan tillsynsmyndigheten sålunda för viss kassa fordra, att den i sina stadgar skall upptaga andra bestämmelser om fondbildningen, antingen att den skall ske efter försäkringstekniska grunder eller att fonden skall motsvara avgifterna under längre tid. Sedan sjukhjälpsfonden uppbringats till erforderlig storlek, äger kassan tydligen göra en motsvarande nedsättning i avgifterna. Att göra fullt denna nedsättning kan dock ej i allmänhet anses försvarligt, då kassan, därest fonden på grund av oförutsedda utgifter måste tillgripas, blir skyldig att ånyo uppbringa densamma till erforderlig storlek. Finner kassan då önskvärt, att överskottsmedlen användas för andra sjukförsäkringen närstående ändamål, bör detta emellertid medgivas. En sådan användning synes dock ej få ske utan viss kontroll. I nu gällande lag stadgas, dels att ändamålet skall vara angivet i stadgarna, dels ock att tillsynsmyndighetens medgivande erfordras. Då tvingande bestämmelser om fondens storlek nu meddelas, synas dylika garantier måhända överflödiga, men de sakkunniga hava ändock ansett lämpligt bibehålla dem. Sjukkasseförbundets styrelse har på denna punkt föreslagit, att i lagen infördes bestämmelse om att användandet av dylika medel ej finge ske för ändamål, som vore för verksamheten främmande. Detta torde emellertid följa av 2 § och om tillsynsmyndighetens medgivande fortfarande kommer att krävas, torde häri ligga en garanti för att något missbruk ej kan förekomma. En ändring av gällande betämmelser har emellertid de sakkunniga ansett sig böra föreslå. För närvarande få, ej redan fonderade medel användas för ändamål, som nu sagts, överstiger emellertid sjukhjälpsfonden i betydlig mån vad som kan anses nödvändigt, synes, såsom ock socialstyrelsen framhållit, hinder ej böra möta för att överskottet eller viss del därav användes för exempelvis någon sjukvårdsverksamhet. Såsom socialstyrelsen framhållit äga kassorna i allmänhet försäkringsteknisk

122 fondbildning för sina begravningshjälpsutfästelser. Denna fond är dock ej upptagen såsom skuld i kassornas räkenskaper utan ingår i den i de för sjukkassorna fastställda räkenskapsformulären upptagna posten »tillgångar utöver skulderna». Större delen av dessa kassornas tillgångar -—- enligt 1924 års statistik 28,345,194 kronor 1 öre •—- torde emellertid motsvara premiereserven för denna verksamhet. Såsom redan påpekats kommer avvecklandet av denna verksamhet ej att leda till inskränkning i skyldigheten att utgiva redan utfäsi begravningshjälp. Premiereserven blir sålunda erforderlig därför och får ej inräknas i kassornas sjukhjälpsfond. Den lämpligaste utvägen för avvecklandet av verksamheten har redan antytts vara överlåtandet av densamma å särskilda understödsföreningar. Men dessa kunna naturligtvis ej åtaga sig kassornas förpliktelser utan att därjämte erhålla motsvarande tillgångar. Vill en kassa själv fullgöra redan åtagna förbindelser, få erforderliga medel avsättas till denna verksamhet •— varom mera vid 44 § — och dessa få ej inräknas i sjukhjälpsfonden. För närvarande finnas ej några tvingande regler givna om förvaltning av sjukkassas tillgångar. Emellertid skola i stadgarna angivas, huru medel som icke äro erforderliga för löpande utgifter skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras. Och äro bestämmelserna i sådant hänseende ej betryggande, skall registrering vägras. Dessa bestämmelser ha ej ansetts betryggande vare sig av socialstyrelsen eller sjukkasseförbundets styrelse. Socialstyrelsen anför: »Med avseende å förevarande kapitel i lagen vill styrelsen slutligen tillägga, att bestämmelse synes böra där inflyta angående på vad sätt sjukkassas medel skola placeras. Särskilt beträffande den del av tillgångarna, som motsvarar sjukkassas sjuk- och begravningshjälpsfonder, är av vikt, att placeringen blir tillräckligt betryggande. Lämplig förebild till bestämmelse av här avsett slag finnes i understödsföreningslagen.» Förbundsstyrelsen yttrar beträffande nuvarande 6 § 10) i sjukkasselagen: »Enligt denna punkt i förevarande § skola stadgarna angiva, »huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingarna förvaras». Här vill styrelsen fästa uppmärksamheten på, att kassas medel stundom befinnas insatta å bank i en styrelsefunktionärs namn, varvid intet tyder på, att de i själva verket äro kassans. Sådant bör givetvis förhindras, varjämte genom anteckning å kassa tillhöriga värdehandlingar över huvud bör framgå, att de äro kassans tillhörighet. Vad beträffar förvarandet av säkerhetshandlingar, vore lämpligt —- åtminstone i anseende till mera betydande kassor — om en föreskrift kunde intagas i lagen, att tillträde till förvaringsstället icke vore tillåtet annat än när minst två personer, som av kassan eller dess styrelse därtill särskilt utsetts, vore samtidigt personligen tillstädes. 'Är förvaringsstället förlagt till bankinrättning, bör garanti givas, att detsamma tages under kassans firma.» Så länge föreskrifter saknades om sjukhjälpsfondens storlek, hade det kanske varit mindre lämpligt att meddela bestämmelser om dess placering. Då föreskrifter om storleken nu föreslagits, synes det däremot påkallat, att regler om fondplaceringen, varigenom sjukhjälpsfonden hålles klart avskild från kassans övriga tillgångar givas. Reglerna ha -— i enlighet med vad socialstyrelsen förordat — givits efter förebild av understödsföreningslagens bestämmelser om föreningar med godkända stadgar. (UL 87 §, tredje stycket.) Emellertid ha de sakkunniga funnit vissa jämkningar i dessa bestämmelser påkallade. Bland upptagna objekt för fondplacering finnes — vid 5) —inteckning i fast egendom. Då reglerna härom knappast synas fullt betryggande hava de sak-

123 kunniga föreslagit deras utbytande mot i sparbankslagen — 25 § — upptagna bestämmelser. I 6) av nämnda § i understödsföreningslagen förekommer vidare såsom objekt för fondplacering jämte industriobligationer även utländska statsobligationer, vilka till sin säkerhet äro jämförliga med övriga i paragrafen angivna placeringar. De sakkunniga anse ej, att sjukkassorna böra befatta sig med utländska värdepapper. Slutligen finnes i 7) av paragrafen upptagen föreningen tillhörig fastighet, vilken dock får inräknas i fonden allenast till hälften eller med tillsynsmyndighetens medgivande till två tredjedelar av taxeringsvärdet. Vad beträffar för kassans verksamhet avsedd fastighet finna cle sakkunniga angivna begränsning för sträng. Med den vidgade verksamhet, som särskilt de större distriktssjukkassorna skulle komma att utöva, torde det ofta bliva önskvärt att härför disponera egen fastighet. Det synes då mindre egentligt, att kassan icke skulle kunna för ändamålet disponera egna tillgångar utan nödgas härför upptaga lån till väsentligt högre ränta. Tillräckligt betryggande garanti mot missbruk av rätten torde få anses ligga däri att för dylik placering kräves tillsynsmyndighetens medgivande. Denna myndighet lärer ej komma att tillåta fondplacering i fastigheten till högre belopp än vartill densamma enligt sakkunnig uppskattning kan värderas. I anledning av vad sjukkasseförbundet anfört må här anmärkas. Äro en kassas tillgångar insatta i bank i en funktionärs namn innebär detta, såvida ej något slags förbehåll gjorts, från kassans synpunkt, att de äro innestående hos denne funktionär; kassan har en rätt allenast mot honom och ej mot banken. E t t sådant förfaringssätt kommer sålunda att vara förbjudet enligt de föreslagna bestämmelserna. Övriga av förbundet föreslagna säkerhetsbestämmelser synas knappast med den understundom ännu ganska primitiva förvaltningen av kassornas ekonomi kunna förordas. Med de nu föreslagna bestämmelserna bör tydligare den i nuvarande 22 § andra stycket givna bestämmelsen, att av räkenskaperna skall framgå vilka kassans tillgångar utgöra fond, utgå. I förslaget saknas motsvarighet till 24 och 26 §§ i 1910 års sjukkasselag. te och 26 I den förstnämnda av dessa paragrafer stadgas skyldighet för sjukkassa §§ SLatt för tillsynsmyndigheten göra anmälan, om dess tillgångar ej förslå till de ändamål, vartill de skola användas, varefter tillsynsmyndigheten har att anbefalla erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande. Denna bestämmelse synes dock sakna praktiskt värde. Genom de till tillsynsmyndigheten årligen ingivna boksluten äger denna möjlighet att kontrollera kassans ställning. Och det lärer endast undantagsvis vara en sjukkassa möjligt att under pågående räkenskapsår bedöma sin ekonomiska ställning. Endast om tillgångar till gäldande av löpande utgifter komma att fattas skulle anmälningsskyldigheten kunna utkrävas. .Ett sådant förhållande synes man dock kunna hoppas ej behöva inträda. Är fondbildningen tillräcklig bör ej under ett räkenskapsår sådan brist kunna uppstå. Och pågår fondavsättning, få avgifterna vara så pass höga att ej heller då sådan brist bör kunna uppkomma. 26 § i 1910 års lag stadgar att inskränkningar i kassas ansvarighet ej få göras gällande mot godtroende tredjeman. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sådana inskränkningar ej förekomma, vadan stadgandet bör utgå. 31 §. Redan i 3 § har fastslagits att erkännande som sjukkassa medför en rätt till statsbidrag på de villkor som i övrigt finnas stadgade. Förslaget står i detta hänseende på samma ståndpunkt som 1926 års regeringsförslag, enligt vilket

124 »antagandet till statsunderstödd sjukkassa» ävenledes skulle medföra rätt till statsbidrag i den mån anslag därför beviljades av riksdagen. Detta innebär en skillnad mot nu gällande bestämmelser, enligt vilka rätten till statsbidrag endast är villkorlig d. v. s. i varje särskilt fall beroende på tillsynsmyndighetens prövning. Såsom socialstyrelsen anmärkt (se andra särskilda utskottets utlåtande nr 3 sid. 19) är emellertid denna skillnad av mer formell än reell art; ej heller nu vägras någonsin en kassa, som efterlever lag och stadgar, statsbidrag. En inskränkning förekommer dock i erkänd sjukkassas rätt till statsbidrag. I riksdagens direktiv har förutsatts, att anslutning från sjukkassornas sida till distriktssjukkassa skall vara obligatorisk i den meningen, att dylik anslutning skall utgöra förutsättning för statsbidrags erhållande. Även de sakkunniga finna för sin del en tvingande föreskrift av denna natur ofrånkomlig, därest, icke reformen i sin helhet skall gå i stycken. Emellertid kunna fall tänkas, särskilt under de första åren efter reformens genomförande, då anslutning till distriktssjukkassa även med bästa vilja icke kan vinnas, exempelvis därför att någon distriktssjukkassa, vars upprättande ju är en akt av frivillighet, icke kommer till stånd i orten. Särskilt kan det antagas, att rikssjukkassorna för ett betydande antal av sina lokalavdelningar komma att ställas inför en dylik situation. Det vore emellertid en uppenbar obillighet att dessa kassor av denna anledning skulle gå förlustiga statsbidraget, även om de själva ordnade en tillfredsställande sjukförsäkring. Med hänsyn härtill har bestämmelsen i första stycket av paragrafen formulerats. De sakkunniga vilja emellertid tillika bestämt framhålla, att det här måste vara fråga om fullt giltiga förhinder och att den felande anslutningen icke får bero allenast på likgiltighet eller bristande företagsamhet. Är sålunda en rikssjukkasseavdelning ensam eller intager den eljest en mera dominerande ställning på orten, och finnas inom området tillräckligt antal sjukkassemedlemmar för bildande av en distriktssjukkassa, får rikssjukkassan såsom sådan icke ställa sig blott passivt avvaktande. Det blir då dess uppgift att själv gå i författning om bildandet av en distriktssjukkassa på platsen. Det blir uppenbarligen tillsynsmyndighetens uppgift att tillse, att å ena sidan icke någon onödig stränghet härvidlag kommer till användning och å andra sidan icke heller lagstiftningen på denna punkt blir illusorisk. Det torde få anses ligga i sakens natur, att anslutningen till distriktssjukkassan måste i princip gälla sjukkassans samtliga medlemmar. Någon ovillkorlig skyldighet för distriktssjukkassa att som medlemmar med full försäkring mottaga envar av den primära kassans medlemmar har emellertid icke stadgats. Tvärtom har i 11 § stadgats uttryckligt förbud för sjukkassa frånsett fabriks- eller dylika sjukkassor med begränsad verksamhetskrets sålunda även för distriktssjukkassa att till medlem antaga den som icke är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Förbudet i 12 § att bevilja inträde för bl. a. den, som lider av sjukdom eller eljest är av otillfredsställande hälsotillstånd, gäller likaledes även för distriktssjukkassorna. Anslutningsbestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf kan därför icke göras tvingande i vidare mån än anslutning på grund av föreskrifterna i distriktssjukkassans stadgar är möjlig. Från nu gällande stadganden skiljer sig förslaget väsentligen med hänsyn till det år, för vilket statsbidraget skall räknas utgå. Sålunda utgår f. n. statsbidraget för det år, varunder ansökan om bidraget ingives (jfr exempelvis K. kungörelsen den 31 december 1921, nr 845, angående handläggningen av frågor om statsbidrag åt sjukkassor), ehuru dess storlek beräknas med hänsyn till verksamheten året därförut. 1926 års statsbidrag är sålunda det statsbidrag, som sökes och erhålles innevarande år, beräknat på grund av kassornas med-

125 lemsantal och verksamhet under år 1925. Enligt föreliggande förslag skulle däremot statsbidraget på samma sätt som i prop, nr 117 anses utgå för löpande kalenderår och sålunda så att säga successivt intjänas under loppet av året, ehuru det av praktiska skäl skulle förfalla till betalning först under nästkommande år. 1928 års statsbidrag —• förutsatt att den nya lagstiftningen då vore genomförd — blir enligt denna bestämmelse alltså det statsbidrag, varpå sjukkassorna genom sin verksamhet under samma år förvärva anspråk och som till dem skall utbetalas under loppet av 1929. Grundsatsen blir av betydelse väsentligen för fall, då sjukkassa förlorar sin karaktär som erkänd sjukkassa, överlåter sin verksamhet på annan sjukkassa eller eljest träder i likvidation. Med den nu föreslagna bestämningen av statsbidragsåret är det nämligen utan vidare klart, att rätten till statsbidrag för nästföregående år, vilket bidrag kassan ju intjänat genom sin verksamhet samma år, alltjämt består och sålunda övergår till den upptagande kassan. I praktiken tillämpas emellertid redan nu samma tillvägagångssätt. Vid »sammanslagning» av sjukkassor har det sålunda alltid ansetts som en självklar sak, att där statsbidraget icke lyfts före sammanslagningens verkställande, den »upptagande» kassan varit berättigad att erhålla det statsbidrag, som enligt fastställda regler skolat belöpa sig på envar av de »upptagna» sjukkassorna. 'Även den omständigheten att kassan, innan ansökan om statsbidrag ingivits till tillsynsmyndigheten, beslutat träda i likvidation utgör icke något hinder för kassan att erhålla statsbidrag för tiden innan beslutet om likvidationen blivit slutligen gällande (se K. Maj:ts utslag den 27 maj 1926 på besvär av sjukoch begravningskassan Kedjan i likvidation i fråga om statsbidrag för år 1922 och 1923 m. m.). Det ligger för övrigt i sakens natur, att vägran av statsbidrag även med nuvarande bestämmelser är en åtgärd, som tillgripes endast i enstaka undantagsfall, då rättelse icke i annan ordning står att vinna. I detta hänseende blir emellertid enligt de sakkunnigas förslag tillsynsmyndighetens ställning avsevärt starkare. I stället för att tillgripa statsbidragsvägran har nämligen tillsynsmyndigheten den utvägen att, om omständigheterna det påkalla, återkalla erkännandet. Effekten blir sannolikt i stort sett densamma. Åtgärden påverkar dock icke den rätt till statsbidrag, vilken tillkommer kassan på grund av dess före återkallandet utövade understödsverksamhet. För kassorna och deras medlemmar synes detta tillvägagångssätt vara att föredraga framför nuvarande förhållanden. Har en kassa gjort sig skyldig till försummelse av beskaffenhet att föranleda indragande av statsbidraget, får kassan genom återkallandebeslutet klarhet över situationens allvar och kan vidtaga de rättelser, som krävas för nytl erkännande. Härigenom vinnes att den tid, för vilken statsbidrag ej utgår, kan bliva ganska kort. För närvarande åter kommer den officiella bekräftelsen på att kassan ej fyller måttet först i samband med prövning av bidragsansökan och föranleder förlust av bidraget för ett helt år. Av beräkningsgrunderna för statsbidraget följer med nödvändighet, att detsamma måste utbetalas i efterskott. Först sedan en sjukkassas bokslut är uppgjort, kan bidragets storlek beräknas. Emellertid kan detta medföra vissa svårigheter, särskilt för nybildade sjukkassor. Det har redan — vid 25 § •— framhållits, att distriktssjukkassorna under sin första verksamhetstid innan erforderlig sjukhjälpsfond hunnit uppsamlas komma att befinna sig i en svag ekonomisk ställning. Man har väl sökt bereda dem någon lättnad genom de tvingande väntetidsbestämmelserna. Men det är ej säkert, att det rörelsekapital de under väntetiden kunna uppsamla blir tillräckligt, särskilt som de naturligtvis måste räkna med vissa organisationskostnader. De sakkunniga hava väl föreslagit, att alla sjukkassor skola äga möjlighet till uttaxering. Det är dock ett önskemål, att en sådan åtgärd ej onödigtvis företages, då en allmännare till-

126 lämpning därav kunde redan från början bringa den nya organisationen i misskredit. De sakkunniga hava därför efter förebild av den danska sjukkassela- • gen föreslagit, att förskott å statsbidrag må kunna utbetalas under loppet av det år, för vilket detsamma beräknas. Av stadgandets formulering framgår, att sådan förskottsbetalning avsetts skola bliva undantagsfall. Sedan i 30 § föreskriven sjukhjälpsfond uppnått erforderlig styrka, synes stadgandet ej behöva komma till tillämpning. I förordningen upptagas visserligen ej bestämmelser om handläggningen av statsbidragsfrågor utan anses densamma såsom hittills böra regleras av en särskild författning. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att handläggningen av dessa frågor liksom nu kommer att anförtros åt tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet. Genom sin intima beröring med kassorna torde denna myndighet äga de bästa förutsättningar för att bedöma, huruvida förskott å statsbidraget bör meddelas. Första villkoret är tydligen, att ett trängande behov av hjälp föreligger; förskott bör ej meddelas för mötande av längre fram i tiden liggande behov. Vidare bör det tillses, att hjälpen genom förskottet verkligen blir effektiv. Bereder detsamma blott en tillfällig lättnad och kan det antagas, att framdeles andra åtgärder såsom uttaxering måste tillgripas för att upphjälpa ställningen, torde det i allmänhet vara lämpligt att sådana åtgärder omedelbart anvisas. Vad storleken av förskottet beträffar får tillsynsmyndigheten naturligtvis tillse, att statsverket ej tillskyndas någon ökad utgift genom förskottsbetalningen. Finnes alltså någon som helst anledning att befara, att den sökande kassan kan komma att förverka erkännandet, bör sålunda förskott utgå allenast med belopp, som kassan kan antagas hava redan intjänat. Med avseende å bidragsbestämmelserna i övrigt hava, såsom de sakkunniga redan inledningsvis framhållit, de i årets regeringsförslag föreslagna bestämmelserna i stort sett följts. Detta gäller såväl grunderna för beräkningen: efter medlemsantal, efter sjukdagar och efter utgifter för sjukvård som ock i fråga om bidragsbeloppens storlek. I förstnämnda hänseende hava de sakkunniga icke för sin del funnit anledning föreligga att undersöka, huruvida icke möjligen andra grunder skulle kunna anses i lika eller t. o. m. än högre grad gynna och befrämja sjukkasseverksamheten. Dessa grunder, på vilka jämväl den nuvarande statsbidragskungörelsen vilar, hava synts de sakkunniga vara i stort sett lämpliga och väl avvägda. Därigenom att statsbidragen — frånsett sjukvårdsbidraget — utgå med fixa, på förhand bestämda belopp, oberoende av storleken av de understöd medlemmarna betingat sig, vin nes bl. a. den fördel, att statens stöd blir relativt mest betydande i fråga om sådana medlemmar, som äro tillförsäkrade de lägsta understöden och väl också som regel hava den minsta ekonomiska bärkraften, medan däremot de till högre understöd försäkrade och väl som regel också mera burgna själva få bära en relativt högre andel av kostnaderna. Att en omorganisation av sjukkasseväsendet efter de av de sakkunniga i enlighet med riksdagsdirektiven uppgjorda grundlinjer icke kan genomföras utan att det allmännas bidrag till verksamheten i samband därmed avsevärt förnöjes torde få anses såsom en självklar förutsättning och har också i princip erkänts i särskilda utskottets, av riksdagen godtagna utlåtande. De sakkunniga vilja för sin del särskilt framhålla, att nödvändighet av en dylik förhöjning måste anses ännu mera påtaglig, då det gäller föreliggande förslag, än i fråga om årets regeringsförslag. Den ekonomiska uppoffring för den enskilde, som sjukkassemedlemskapet betingar, blir nämligen enligt de sakkunnigas förslag i många fall högre, framför allt därför, att sjukvårdsförsäkringen blir i princip obligatorisk. Då det allmännas intresse av sjukförsäkringen i första hand får anses vara knutet till sjukvårdsförsäkringen, torde den valuta staten erhåller för sitt bidrag, i verkligheten vara åtskilligt högre än enligt årets

127 regeringsförslag. Bidraget torde ock väsentligt understiga, vad som i andra länder med en mera utvecklad social sjukförsäkring ansetts böra läggas på andras skuldror än de direkt försäkrades. Beträffande särskilt förhållandena i detta hänseende i våra grannländer hänvisas till prop, nr 117 sid. 148—150. 32 §. Vid 31 § har framhållits, att den omständigheten, att anslutning till distriktssjukkassa ej kunnat vinnas, icke utgör hinder för att statsbidrag må utgå till kassan. Detta gäller dock allenast under förutsättning, att medlemmarna ändock äro tillförsäkrade en något så när tillfredsställande sjukhjälp. För endast den sjukhjälp, som enligt 19 § första stycket skall meddelas av primärkassa bör ej statsbidrag utgå. Om man räknar minimiantalet medlemmar i distriktssjukkassa till 100, skulle enligt den preliminära indelningen av riket i distriktssjukkassor endast 18,787 sjukkassemedlemmar ej kunna vinna inträde i sådana kassor. Av dessa tillhöra emellertid 16,474 rikssjukkassor. Det har avsetts —• se härom 45 och 46 §§ — att rikssjukkassorna för sådana medlemmar skulle själva meddela sjukpenningförsäkring för hela den för distriktssjukkassor stadgade sjukhjälpstiden. Så skulle också möjligen kunna ske, där det väl finnes tillräckligt många sjukkassemedlemmar för bildande av distriktssjukkassa, men där svårigheter föreligga att anordna läkarvård. Detta dock naturligtvis ej å platser, där jämväl lokala kassor finnas, för vilka möjligheten att bilda en distriktssjukkassa för sjukpenningförsäkring härigenom skulle försämras. Svårare bli förhållandena för — de visserligen fåtaliga — medlemmarna i lokala kassor å områden, där distriktssjukkassa ej skulle kunna bildas. Även för deras del torde man emellertid genom en provisorisk anslutning till distriktssjukkassa i angränsande distrikt kunna ordna försäkringen åtminstone beträffande sjukpenning. < Såsom förut — vid 12 och 13 §§ — framhållits, ha de sakkunniga ej ansett sig böra_ föreslå någon inkomstgräns för rätten att tillhöra den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Även med denna ståndpunkt torde det utan vidare motivering vara klart, att till sjukhjälp över ett visst maximum statsbidrag ej bör utgå. Enligt nu gällande bestämmelser utgör detta maximum en daglig sjukpenning av 8 kronor. Beloppet fastställdes år 1920 och torde under då gällande dyrtid kunna anses hava varit skäligt. Emellertid har sedan dess den svenska kronans köpkraft stigit i väsentlig grad. De sakkunniga anse sig därför böra — i likhet med den under förarbetena till 1926 års regeringsförslag tillsatta granskningsnämnden — föreslå detta maximum nedsatt till 6 kronor. Saken torde väl ej hava större praktisk betydelse — enligt senaste tillgängliga statistik voro allenast 2,083 sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning över 6 t. o. m. 8 kronor — men ur principiell synpunkt synes nu gällande bestämmelse knappast vara tillfredsställande. Såsom förut anmärkts hava de sakkunniga ej ansett sig kunna föreskriva ett tvingande överflyttningssystem sjukkassorna emellan vid medlems ombyte av bosättningsort. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att sjukvården för sjukkassemedlemmarna blir tillfredsställande ordnad är det emellertid av största vikt att medlemmarna tillhöra kassan på sin bosättningsort. I syfte att framtvinga frivilliga överenskommelser kassorna emellan om sådan överflyttning stadgas i denna §, att statsbidrag ej får åtnjutas för medlem, bosatt utanför kassans verksamhetsområde. Enligt 28 § åligger det sådan medlem att själv betala den ökade kostnad, som hans försäkring beräknas härigenom medföra för kassan. Denna ökning i avgiften kan för den fullt försäkrade uppgå till nära 10 kronor för år. Under sådana förhållanden är det att antaga, 9—2 63318

128 att därest blott möjlighet därtill finnes flyttande medlem gärna underkastar sig överflyttningen. Emellertid kunna understundom svårigheter uppstå att ordna överflyttningen av den beskaffenhet, att regeln måste jämkas. Främst gäller detta naturligtvis om å den nya bosättningsorten ingen sjukkassa finnes._ Vidare torde man ej böra söka framtvinga ett så långt gående överflyttningssystem, _ att överflyttning skall medgivas även den som vid flyttningen är sjuk. För sjukdomsfall, som inträffat före flyttningen, får nog städse kassan å den gamla bosättningsorten betala sjukhjälpen och statsbidrag i förhållande till denna sjukhjälp bör sålunda utgå. Slutligen kan det sättas i fråga, huruvida man av sjukkassorna kan fordra införande av ett överflyttningssystem med retroaktiv kraft d. v. s. ett som äger tillämpning på dem, som redan före dess införande vistas å annan ort än sin kassas verksamhetsområde. Det har därför föreslagits, att kassorna skola åtnjuta statsbidrag för dem som redan vid tiden för kassas erkännande — då överenskommelser om överflyttning i största möjliga omfattning böra vara träffade — äro bosatta utom kassans verksamhetsområde och uppnått trettionio års ålder — d. v. s. kunna antagas hava svårigheter att utan särskild överenskommelse vinna inträde i annan kasssa. Förbudet att antaga medlemmar utanför verksamhetsområdet gäller ej för kassor, avsedda för personalen vid visst eller vissa företag — 11 § — och nu ifrågavarande inskränkning i rätten till statsbidrag bör i konsekvens härmed ej gälla för dem. 33 §. Det s k medlemsbidraget har av de sakkunniga föreslagits till samma belopp som i 1926 års regeringsförslag eller tre kronor för medlem. Med den organisationsform, förslaget innehåller, uppkommer emellertid spörsmålet, huru detta bidrag skall fördelas mellan primärkassorna och distriktssjukkassorna. Då efter reformens genomförande de egentliga sjukkassornas förvaltningsuppgifter tydligen måste komma att i viss grad förenklas, hade det visserligen kunnat ifrågasättas att till förmån för distriktssjukkassorna reducera det efter kassornas medlemsantal utgående bidraget — medlemsbidraget — vilket enligt gängse uppfattning betraktas som närmast ett förvaltningsbidrag. De sakkunniga hava dock ansett sig icke böra i vidare mån än som varit oundgängligen nödigt föreslå rubbningar i nu gällande bestämmelser. Härtill kommer att det ju ur sjukkassemedlemmarnas egen synpunkt kan anses tämligen likgiltigt, om ifrågavarande del av statsbidraget utgår till den egentliga sjukkassan eller till distriktssjukkassan, eftersom medlemmarna ju i princip forutsättas tillhöra båda och avgifterna till båda kassorna därför måste betraktas såsom en helhet. Särskilt påtagligt framträder detta förhallande vid en jämförelse med distriktssjukkassor, som själva övertagit även de vanliga sjukkassornas funktioner liksom också i fråga om medlemmar, som äro anslutna endast till en distriktssjukkassa. En särställning har ansetts böra givas åt de medlemmar i distriktssjukkassor vilka allenast äro tillförsäkrade sjukvård. Kostnaden för denna försäkring är jämförelsevis låg (Bil. B sid. 166) och det kan ej anses erforderligt att för densamma beräkna så hög förvaltningskostnad som för fullständig sjukförsäkring. Med hänsyn till att distriktssjukkassan för medlem, som är tillförsäkrad såväl sjukvård som sjukpenning för viss del av sjukhjälpstiden, åtnjuter ett medlemsbidrag av allenast en krona, kunde det möjligen anses olämpligt att sätta bidraget för enbart sjukvårdsförsäkrade till högre belopp. Härvid är emellertid att märka, att som ovan sagts medlemsbidraget till båda_ typerna av kassor måste betraktas som en enhet; att bidraget till distnktssjuk-

129 kassan är så litet kompenseras för medlemmen av att bidraget till primärkassan är större än vad som betingas direkt av dess förvaltningskostnader. De sakkunniga hava fördenskull beträffande enbart sjukvårdsförsäkrade gått en medelväg och föreslagit medlemsbidraget till två kronor. Föreskrivna inskränkningar i rätten till statsbidrag för s. k. flermedlemmar behandlas i ett sammanhang vid nästa §. Från nu gällande stadganden har, med de ändringar, som föranledas av i övrigt ändrade bestämmelser upptagits regeln att, därest erkännandet allenast omfattar viss tid av det år statsbidraget avser, statsbidraget allenast utgår med en mot nämnda tid svarande kvotdel. 34 §. Det s. k. sjukdagsbidraget d. v. s. bidrag i förhållande till det antal dagar, under vilka sjukkassa utgivit sjukpenning eller bekostat sjukhusvård, har av de sakkunniga föreslagits till 50 öre d. v. s. samma belopp, som upptagits i 1926 års regeringsförslag, och hänvisas beträffande skälen till prop, -nr 117 sid. 153—155. Med sjukpenning har liksom i nämnda förslag moderskapspenning jämställts. En viss uppmärksamhet torde frågan om statsbidrag till av sjukkassorna meddelad sjukhusvård kräva. Det har nämligen gjorts gällande, att då med den nuvarande organisationen av den offentliga sjukvården sjukhusvården är en landstingens och städernas uppgift, bidrag från statens sida till sådan vård skulle innebära ett avsteg från en fastslagen princip samt möjliggöra ett övervältrande å staten av kommunala utgifter. Härtill vilja de sakkunniga erinra följande. Det är ingalunda de sakkunnigas avsikt, att sjukkassorna skola i nämnvärd grad bidraga till den offentliga sjukhusvården. Varken statens bidrag eller de försäkrades egna avgifter torde möjliggöra någon avsevärd medverkan därvidlag. De befolkningslager för vilka det statsunderstödda sjukkasseväsendet är avsett torde beträffande sjukhusvård så gott som uteslutande vara hänvisade till de av landsting och städer upprättade sjukhusen. Men möjligheten att erhålla värd å dessa är begränsad. Deras utrymme måste reserveras för de allvarligare fallen. Även om sjukkassorna tillhandahålla den erforderliga legosängsavgiften, kunna de sålunda ej garantera medlemmarna sjukhusvård. Denna understödsform har ock allenast i mycket begränsad omfattning kommit till användning inom den svenska sjukkasserörelsen. Av kassornas utgifter under åren 1922—1924 utgjorde sålunda meddelad sjukhusvård allenast 0,2 procent. Väl torde en ökad insikt beträffande sjukvårdens betydelse så småningom föranleda en större användning av rätten att i stället för utgivande av sjukpenning låta intaga den sjuke å sjukhus, där plats kan beredas honom. Och det får uven antagas att, därest läkare förordar sjukhusvård och sådan kan erhållas å offentlig sjukvårdsanstalt, distriktssjukkassorna komma att finna det med sin fördel förenligt att i stället för sjukvård i hemmet bekosta sjukhusvård. Men man kan dock utgå från att denna vårdform även i fortsättningen kommer att bli av allenast sekundär betydelse för kassorna. I den mån sjukkassornas bekostande av sjukhusvård föranleder att legosängsavgifter komma att erläggas av patienter, vilka ej själva ägt medel därtill, kan det visserligen sägas att statsbidraget användes till att minska kommunala utgifter. Men huvudparten av avgiften kommer dock att betalas av de försäkrade själva. Och skulle man indraga statsbidraget för denna vårdform kan det antagas, att kassornas intresse för beredande av densamma i de fall, där det vore erforderligt, minskades, något som ur allmän synpunkt vore att beklaga.

lao Beträffande inskränkningar i rätten till nu förevarande statsbidrag vilja de sakkunniga först beröra den för denna och föregående § gemensamma inskränkningen för s. k. flermedlemmar. Som bekant innehåller 1910 års lag ett principiellt förbud mot medlemskap på en gång i mer än' en registrerad sjukkassa. I övergångsbestämmelserna till lagen (116 § mom. 3, andra stycket) har emellertid undantag härutinnan stadgats för dem, som vid tiden för lagens utfärdande voro medlemmar av flera då registrerade sjukkassor, och rätt tillerkänts dem att fortfarande kvarstå i dessa samma kassor även sedan de registrerats enligt den nya lagen. Antalet av dylika s. k. flermedlemmar var till en början ganska betydande men har undan för undan minskats dels genom dödsfall dels ock genom sammanslagning av förut självständiga kassor. Antalet flermedlemskap uppgick vid 1924 års slut till c:a 54,000 och antalet på detta sätt sjukförsäkrade individer till c :a 26,000. Enligt 1926 års regeringsförslag skulle statsbidrag utgå allenast till en sjukkassa inom varje område och tillhörigheten till viss statsunderstödd kassa hade gjorts avhängig av mantalsskrivningsorten. Under sådana förhållanden kunde tydligen statsbidrag aldrig utgå till en sjukkassemedlem i mer än en kassa. I enlighet med riksdagsdirektiven hava de sakkunniga, vad de nuvarande sjukkassorna beträffar, uppgivit enhetskassesystemet. Då den jämväl i de sakkunnigas förslag (16 §) upptagna principen, att varje person allenast får tillhöra en sjukkassa för beredande av samma slags understöd, icke ansetts kunna göras tillämplig beträffande redan befintliga flermedlemmar (44 §, andra stycket) hava de sakkunniga sålunda måst räkna med att även framgent ett antal personer komma att äga rätt till statsbidrag i flera än en erkänd sjukkassa och hava därför intagit härpå syftande bestämmelser i författningsförslaget. Ända sedan tillkomsten av 1910 års sjukkasselag har statsbidrag för flermedlemmar, i vad detsamma beräknas med hänsyn till kassans medlemsantal, utgått med allenast hälften av eljest stadgade belopp. Däremot har någon motsvarande nedsättning icke gjorts i fråga om sjukdagsbidraget, utan har sådant bidrag utgått med fullt belopp till envar av de sjukkassor medlemmen tillhört. Som bekant beviljades för åren 1918—1922 av statsmedel ett s. k. extra statsbidrag såsom ett tillägg direkt till den av sjukkassorna stadgeenligt utgivna sjuk- och moderskapshjälpen. Vid utarbetandet av grunderna för detta bidrag hade emellertid observerats den gynnade ställning som flermedlemmarna härigenom skulle kunnat komma att intaga. Det stadgades därför att det extra statsbidraget, som normalt utgjorde 50 öre per dag, skulle utgå med allenast 25 öre för den, som var medlem av mer än en sjukkassa. De sakkunniga hava ansett, att lagstiftningen bör på denna punkt följa den här givna anvisningen. Det finnes nämligen enligt de sakkunnigas uppfattning icke någon rimlig anledning, varför det allmänna skulle särskilt understödja flermedlemmarnas sjukförsäkring, i all synnerhet icke efter genomförandet av den nu ifrågasatta reformen. Det torde visserligen i åtskilliga fall möta svårigheter för dessa medlemmar att på grund av deras i allmänhet framskridna ålder i en av de sjukkassor de tillhöra förskaffa sig sjukförsäkring till belopp, motsvarande deras hittillsvarande sammanlagda sjukhjälp. Genom inbördes tillmötesgående från vederbörande sjukkassors sida tordedock dessa svårigheter kunna i väsentlig grad övervinnas. En svårighet, som hittills ofta stått hindrande i vägen för en dylik överflyttning av sjukförsäkringen till en enda sjukkassa, nämligen hänsynen till den minskade begravningshjälpen är för övrigt i huvudsak borteliminerad genom den skilsmässa mellan sjukhjälpsoch begravningshjälpsverksamhet, som förslaget föreskriver.

131 De sakkunniga hava därför föreslagit att icke blott medlemsbidraget utan även sjukdagsbidraget skall utgå med allenast halva beloppet för den, vilken som medlem tillhör mer än en erkänd sjukkassa. De sakkunniga hava ingalunda förbisett att med denna grundsats full rättvisa allenast kan anses bliva skipad, i vad det gäller personer, som på en gång tillhöra två sjukkassor. Däremot skulle de, som på grund av före erkännandet förvärvad rätt äga befogenhet att samtidigt tillhöra tre eller flera erkända sjukkassor, fortfarande komma att intaga en mera gynnad ställning än övriga sjukkassemedlemmar. Med avseende härpå må emellertid till en början framhållas, att antalet dylika »mångmedlemmar» är synnerligen obetydligt. År 1924 beräknades sålunda antalet på detta sätt sjukförsäkrade utgöra inalles endast 1,607 och har sedan dess med all sannolikhet ytterligare minskats. Någon egentlig anledning för dylika personer att efter sjukkassereformens genomförande kvarstå i samtliga sina sjukkassor synes icke heller föreligga; i all synnerhet om man bortser från eventuell rätt till begravningshjälp. Tvärtom synes man kunna utgå ifrån, att de i stor utsträckning komma att koncentrera sin sjukförsäkring till den sjukkassa, som bäst motsvarar deras intressen, och uppgiva medlemskapet i de övriga. De sakkunniga hava därför icke funnit skäl föreligga att i författningsförslaget införa särskilda bestämmelser för här berörda synnerligen fåtaliga undantagsfall. Detta så mycket mindre som bestämmelserna i fråga skulle hava blivit tämligen invecklade och deras efterlevnad svår att kontrollera. Till undvikande av missförstånd vilja de sakkunniga erinra om att den i 28 § givna regeln, att medlem, för vilken statsbidrag ej alls eller allenast med nedsatt belopp utgår, ensam skall bära den härigenom ökade kostnaden för sin sjukförsäkring, gäller även i detta fall. Om sålunda en primärkassa — det blir väl huvudsakligen i sådana flermedlemmar förekomma — för sina avgifter räknar med ett sjukdagstal av 10, förlorar kassan för en flermedlem av medlemsbidraget en krona och kan beräknas av sjukdagsbidraget förlora 2 kronor 50 öre. Av flermedlemmen skall kassan alltså upptaga 3 kronor 50 öre mera i årsavgift än av övriga på lika villkor försäkrade medlemmar. I 26 § hava bestämmelser givits till förekommande av dubbelförsäkring. Helt har man väl ej ansett sig kunna förbjuda sådan, men det måste uppenbarligen tillses att bidrag från det allmänna ej genom sådan försäkring obehöngen ökas. Härvid har man sålunda ej att taga hänsyn till den sjukhjälp eller annan ersättning, som den sjuke genom försäkring hos icke statsunderstödd försäkringsinrättning eller som i sammanhang med anställning hos privat arbetsgivare kan vara honom enligt avtal tillförsäkrad. Om sålunda sjukkassa ej begagnat sin enligt nämnda § tillkommande rätt att för dylikt fail ej alls eller allenast till mindre del utbetala sjukhjälp är kassan berättigad till statsbidrag, om blott den utbetalda sjukpenningen uppgår till en krona. Samma synes förhållandet böra bliva vid försäkring, som delvis bekostas av de försäkrade själva. Utgår däremot ersättning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen eller helt av allmänna medel, har sjukkassa ansetts berättigad utbetala allenast skillnaden mellan den utfästa sjukpenningen och från annat håll utgående understöd. Har emellertid en person som sjukhjälp från sjukkassa tillförsäkrat sig högre sjukpenning än det understöd, som enligt tillämplig författning ansetts erforderligt, synes denna höjning böra utgå helt på hans egen bekostnad. Man må nämligen erinra sig, att statsbidraget är i första hand avsett att lindra kostnaderna för den lägsta sjukpenningförsäkringen. Även om den skillnad sjukkassa i nu ifrågavarande fall utbetalar uppgår till en krona om dagen, bör sålunda statsbidrag i förhållande till detta understöd ej utgå.

132 Slutligen upptager paragrafen den viktiga bestämmelsen, att sjukdagsbidrag ej utgår för sjukhjälp under tid, som överstiger den stadgade 2-åriga sjukhjälpstiden. Då förslaget härutinnan avviker från 1926 års regeringsförslag, må före motiveringen redogöras för vad i nämnda förslag (prop, nr 117 sid. 100—103, 116—1210 anförts i frågan. Först påpekades, att i ett genomfört socialförsäkringssystem de olika försäkringsgrenarna borde vara så avgränsade mot varandra, att inga luckor men ej heller några dubbelunderstöd förekomme. Beträffande sjuk- och pensionsförsäkringen vore gränsen principiellt att draga så, att då en sjukdom övergått till bestående arbetsoförmåga sjukförsäkringen upphörde att fungera och pensionsrätten inträdde. Denna tidpunkt vore emellertid ofta svår att fastställa, varför det skulle vara mera praktiskt att stadga en bestämd tidsgräns. Då sjukförsäkringen såsom innebärande ett större mått^av självhjälp syntes vara att föredraga, och då statens kostnader i de fall, då pensionstilllägg utginge, vilket finge antagas bliva det normala, vore ungefär lika för båda försäkringsformerna, borde gränsfallen hänföras till sjukförsäkringen. Från dessa synpunkter fastställdes den 3-åriga sjukhjälpstiden; hade en person varit sjuk i oavbrutet 3 år, och fortsatte arbetsoförmågan, torde han nästan undantagslöst kunna förklaras för invalid. Vidare erinrades, att för närvarande hinder ej ansågs föreligga för sjukkassorna att meddela sjukhjälp under t. o. m. obegränsad tid. P å senare tid hade ock en tendens till sådan utsträckning av sjukhjälpstiden förmärkts inom sjukkasserörelsen. I princip utginge sjukdagsbidrag även för sådan tid, men på grund av gällande maximering av sjukdagsbidraget till 2 kronor för år och medlem saknade detsamma dock betydelse för den längre sjukhjälpstiden. Härefter anförde föredragande departementschefen: »Jag har förut anfört de skäl på vilka jag ansett mig böra förorda, att gränsfall mellan pensions- och sjukförsäkringen skola hänföras till den senare. Att därutöver låta den statsunderstödda sjukförsäkringen övertaga understödsverksamhet i fall av tydlig invaliditet är visserligen en helt annan sak. ^ Emellertid må därutinnan märkas följande. Enligt de grunder, efter vilka vår pensionsförsäkring verkar, kan tydligen vid en under yngre år inträffad invaliditet avgiftspensionen ej bliva av nämnvärd betydelse för invalidens försörjning, utan huvudvikten måste falla på pensionstillägg eller understöd. De belopp varmed dessa utgå äro emellertid åtminstone i städerna och på dyrare orter å landsbygden otillräckliga för försörjning — jag hänvisar härutinnan till en sammanställning som lämnats i ett vid pensionsstyrelsens utlåtande över besparingskomitténs betänkande fogat yttrande av byråchefen hos styrelsen K. Dicknian (Bil. till prop, nr 109, sid. 151). Av besparingskommittén åberopade utredningar (sid. 53—54 samt bil. 15) giva också vid handen, att pensionsförsäkringen å dylika orter ej åstadkommit någon mera betydande avlastning för fattigvården. Nödvändigheten att hålla statens utgifter för detta ändamål inom rimliga gränser torde ock göra det svårt att i nuvarande former åstadkomma en mera betydande förbättring. Överhuvud taget lär det knappast vara möjligt att utan en kraftigare medverkan från de försäkrade själva åstadkomma en tillfredsställande ordning av invaliditetsförsäkringen. _ Lagen om pensionsförsäkring 34 § möjliggör visserligen en ökning av pensionen genom frivilliga avgifter. Men denna försäkringsform har vunnit endast ytterst obetydlig anslutning. Däremot torde erfarenheten från de sjukkassor, vilka arbeta med obegränsad sjukhjälpstid, hava gått i gynnsam riktning. J a g hänvisar härom till en utredning om den obegränsade sjukhjälpstidens i Eskilstunakassan inflytande på fattigvårdskostna derna, som återfinnas i Bilaga I. Inom sjukkassorna i städerna lär ock en tendens att utsträcka sjukhjälpstiden till obegränsad göra

133 sig gällande; jag behöver endast erinra om bildandet av sammanslagningskassan i Stockholm. Även från kommunernas sida uppmuntras, såsom av det föregående framgår, en dylik utsträckning av sjukhjälpstiden. Ur statsfinansiell synpunkt är det, såsom jag förut framhållit, i stort sett likgiltigt, huruvida pensionstillägg respektive understöd eller sjukdagsbidrag för obegränsad tid utgår. Ehuru denna invaliditetsförsäkring i viss mån kan anses falla utanför sjukkassornas naturliga verksamhetsområde, har jag på nu anförda skäl icke velat föreslå något förbud för kassorna att driva verksamhet under obegränsad tid. Sjukkassornas motvilja mot att begränsa sjukhjälpstiden till tid intill dess pension från pensionsförsäkringen kan komma att utgå, torde väsentligen grunda sig på uppfattning om folkpensionens otillräcklighet. Såsom av det föregående framgår, saknar denna uppfattning ej fog. Under sådana omständigheter kan det ej anses oberättigat att genom statsbidrag uppmuntra en frivillig försäkring utöver tre-årstiden, även om statsbidrag på detta sätt måhända skulle kunna komma att utgå i fall, där behovet av understöd ej vore absolut tvingande. Huvudsakligen på dessa skäl har i föreliggande förslag icke upptagits någon som helst maximering av sjukdagsbidraget, utan detta skall utgå med det fastställda beloppet för varje dag då sjukhjälp lämnats.» De sakkunniga kunna ej dela uppfattningen, att frågan skulle sakna finansiell betydelse. Med den obegränsade tillträdesrätten till den svenska sjukkasserörelsen torde densamma innesluta ett ganska stort antal personer, vilka vid invaliditet ej eller åtminstone allenast i mindre utsträckning skulle vara berättigade till pensionstillägg. Det är dock främst på principiella skäl som de sakkunniga ställa sig avvisande mot statsbidrag till den obegränsade sjukhjälpstiden. Såväl i regeringsförslaget som i riksdagsdirektiven har uttalats, att en omorganisation av den frivilliga sjukkasserörelsen ej finge verka hindrande på ett framtida genomförande av obligatorisk sjukförsäkring. Men vid genomförandet av en sådan måste tydligen gränsen mot pensionsförsäkringen klart fixeras, så att den obligatoriska sjukförsäkringen ej får meddela understöd undertid, som omfattas av pensionsförsäkringen. De sjukkassemedlemmar, som efter en på utsikten till statsbidrag baserad avgiftsberäkning tillförsäkrat sig sjukhjälp under obegränsad tid, skulle då ej utan skäl anse sig orättvist behandlade. Det kan ej vara riktigt att medgiva en förmån, som man förutser i visst fall, som förr eller senare kan beräknas inträffa, skola återkallas. Vidare ha de sakkunniga ansett, att vad som nu framför allt bör uppmuntras är en utvidgning och fördjupning av sjukkassornas hittills allt för mycket åsidosatta sjukvårdande verksamhet och ej en utsträckning av sjukpenningförsäkringen till tidsperoder som egentligen falla utanför sjukförsäkringens verksamhetsområde. Den möjligheten är väl ej utesluten, att efter utgången av den 2-åriga sjukhjälpstiden pension ej kan erhållas. De sakkunniga hava ock övervägt möjligheten att medgiva statsbidrag utöver nämnda tid, därest den sjuke visar att ansökan om pension avslagits av pensionsnämnd. Det kan dock knappast anses tillrådligt att bygga på ett sådant beslut, då det närmast kommer att ligga i den sökandes intresse att erhålla avslag å sin ansökan. Skulle det visa sig, att med cle föreslagna bestämmelserna luckor mellan sjuk- och pensionsförsäkringen i större omfattning komme att förefinnas, synes det naturligast, att detta såsom i annat sammanhang framhållits — vid 22 § — avhjälptes genom en ändring i pensionsförsäkringslagen. Med den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit till den obegränsade sjukhjälpstiden är det klart, att de ej kunna förorda det framförda förslaget att genom ett extra medlemsbidrag å 50 öre uppmuntra densamma (jfr prop, nr 117 sid. 165—167).

134 35 §. Beträffande statsbidraget till läkarvård och annan sjukvård överensstämmer de sakkunnigas förslag i stort sett med 1926 års regeringsförslag. Såsom redan vid 19 § angivits, har man vid införandet av den obligatoriska sjukvården ansett sig böra iakttaga en viss begränsning ifråga om sjukkassornas skyldigheter. Detta hindrar ej, att en utvidgning över minimum anses önskvärd och bör främjas med statsbidrag. Statsbidraget föreslås sålunda skola utgå ej blott till utgifterna för den obligatoriska läkarvården utan även till annan läkarvård — specialistvård — och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder. Med avseende på innebörden av uttrycket »sjukvårdande åtgärder», vilja de sakkunniga hänvisa till prop, nr 117 sid 161. Även de sakkunniga anse för sin del, att någon begränsning i förevarande hänseende icke lämpligen bör göras. Inom de gränser, som statsbidragets maximum uppställer, böra sjukkassorna äga full rätt att, utöver själva läkarvården, vilken givetvis utgör själva grundvalen för den sjukvårdande verksamheten överhuvudtaget, lämna bidrag, till vilken eller vilka åtgärder den själv finner med sina och medlemmarnas intressen bäst förenligt. Att tillhandahållandet efter läkares ordination av läkemedel måste anses såsom en sjukvårdande åtgärd ligger i sakens egen natur men har dock i anledning av uttalade tvivelsmål ansetts böra uttryckligt angivas. Såsom dylik åtgärd må vidare räknas — förutsatt att läkares föreskrift därom föreligger — all behandling, såsom massage, bad, sjukgymnastik, ljus- och luftkurer o. s. v., som kan anses tjäna till den sjukes återställande eller åtminstone förbättrande. Även behandling av tandläkare, såsom tandutdragning e. d„ kan här komma ifråga, förutsatt dock att den föreskrivits av läkare. Mot en så vidsträckt tillämpning av sjukvårdsverksamheten skulle visserligen kunna anmärkas, att den kan vara ägnad att locka sjukkassorna att åtaga sig prestationer, som i viss mån ligga utanför deras egentliga uppgifter eller överstiga deras förmåga. Statsbidragets begränsning till högst 3 resp. 4 kronor per år och medlem torde dock härvidlag komma att utgöra en tillräcklig hämsko. Med ett statsbidrag till detta belopp, torde sjukkassorna icke i allmänhet känna sig frestade att i mera nämnvärd grad överstiga det minimum av sjukvårdsprestationer, som lagen ålägger, önskar sjukkassa att gå därutöver, böra å andra sidan statsbidragsbestämmelserna icke heller lägga några hinder för kassan att utvälja den form av sjukvård, som den själv finner vara för sig mest passande. I ett par punkter ha dock de sakkunniga ansett sig böra avvika från regeringsförslagets bestämmelser. Den ena sammanhänger med den ställning, de sakkunniga intagit till frågan om de sjukhjälpsberättigades krets — se 20 §. I anslutning till 1910 års sjukkasselag, vilken ju enligt proposition nr 113 skulle förbliva i allt väsentligt gällande, hade i proposition nr 117 föreslagits, att här berörda del av statsbidraget skulle utgå allenast för sjukvård åt medlemmarna. I enlighet med hela den uppfattning av sjukvårdsverksamhetens fundamentala betydelse, åt vilken de sakkunniga givit uttryck, och i den övertygelsen, att den sjukvård, som ägnas det uppväxande släktet är en utgift, som samhället får mångfaldigt igen, hava de sakkunniga såsom redan i annat sammanhang framhållits, för sin del ansett att hinder så långt ifrån borde resas mot en dylik utvidgning av 'sjukkasseverksamheten att den tvärtom vore värd det allmännas kraftiga stöd och uppmuntran. Någon tvekan angående lämpligheten av att på detta sätt söka befrämja sjukvården även för medlemmarnas barn, torde knappast råda. Däremot torde

135 det kunna anses tvivelaktigt, huruvida det statsbidrag, — en krona per år och medlem —• som här bjudes kassorna som vederlag, kan anses tillräckligt. Med nuvarande lagstiftning utgår statsbidraget för minderåriga barn, förutsatt att de intagits som medlemmar i kassan, med samma belopp som för vuxna, vartill kommer att även sjukdagsbidraget utgår med samma belopp för barn som för övriga medlemmar. Enligt föreliggande förslag är emellertid inträde som medlem i sjukkassa uttryckligen förbjudet för den, som är minderårig — 12 § — och här berörda form är därför den enda, i vilken de minderåriga komma att direkt beröras av den sociala sjukförsäkringen. Med hänsyn till de svårigheter, som i allt fall torde komma att möta vid sjukvårdsverksamhetens organisering, och då sjukkassorna i allmänhet torde stå främmande inför denna uppgift, är de sakkunnigas förslag att anse närmast som ett försök för utrönande av möjligheterna överhuvudtaget av denna utvidgning av sjukkasseverksamheten. Utvecklingen får utvisa, huruvida den väg de sakkunniga här anvisat är den mest ändamålsenliga eller huruvida möjligen andra och mera lämpliga vägar kunna utfinnas. Såsom vid 19 § anförts har det ur kontrollsynpunkt ansetts erforderligt, att den sjuke själv får vidkännas en tredjedel av läkarvårdskostnaden. Samma synpunkt gäller tydligen beträffande andra sjukvårdande åtgärder. Särskilt ifråga om läkemedel är det en allmän uppfattning, att ett kostnadsfritt tillhandahållande därav ofta medför missbruk. Då sjukvårdande åtgärder utöver den allmänna läkarvården är en frivillig prestation av kassorna, kan ej någon gräns nedåt sättas för den andel med vilken kassorna få bidraga till medlemmarnas utgifter därför. Särskilt beträffande specialistvård kan det anses be fogat, att de — såsom nu ofta är fallet i kassor, vilka meddela sådan vård — begränsa sin ansvarighet till visst belopp för sjukdomsfall eller för år och medlem. Däremot synes gränsen uppåt, två tredjedelar av medlemmens utgifter, i princip böra upprätthållas. Emellertid kan ett strängt fasthållande vid principen i vissa fall föranleda praktiska olägenheter. Detta gäller framför allt, då kassan mera aktivt än genom ersättande av utgifter understödjer medlemmarna. Om en kassa exempelvis anställer sjuksköterska för lämnande av hemsjukvård, inrättar konvalescenthem eller anordnar bad och massage, kan det vara förenat med betydande svårigheter att uträkna den tredjedel av kostnaden, medlemmen för åtnjutande av dessa förmåner skulle ha att erlägga. I dessa och liknande fall äger också kassan tillräcklig möjlighet att kontrollera att förmånerna ej missbrukas. Vidare har från olika håll framhållits, att det kunde vara obilligt mot kassor, som redan på ett tillfredsställande sätt ordnat fullständig läkarvårdsförsäkring, att tvinga dem inskränka prestationen till två tredjedelar. I motsats till årets regeringsförslag ha sålunda de sakkunniga funnit lämpligt föreslå rätt för tillsynsmyndigheten att där sådant finnes skäligt tilldela kassa statsbidrag för sjukvårdande åtgärder som i sin helhet eller till större andel än två tredjedelar bekostas av kassan. Emellertid är det uppenbart att ett sådant medgivande ej bör föranleda en ökning av statsbidragets andel i totalkostnaden. Det har därför föreslagits, att statsbidraget i sådana fall skall utgå med allenast en tredjedel av kassans utgifter. 19 § medgiver dispens från distriktssjukkassas skyldighet att bereda läkarvård. Denna vård skall då ersättas med en i görligaste mån likvärdig prestation efter tillsynsmyndighetens prövning. I samband med fastställande av denna prestation har tillsynsmyndigheten enligt nu förevarande § att bestämma det statsbidrag, som kan anses skäligt därför. Då sådan prestation ur allmän synpunkt får anses mindre värdefull än själva läkarvården, har emellertid i författningen maximum begränsats till hälften av maximum för statsbidrag till läkarvård •— en krona 50 öre för år och medlem i stället för tre kronor.

136 36 I fråga om statsbidrag till utgifter för barnmorskehjälp — vilken ju är en frivillig prestation (se 23 §) — överensstämmer förslaget helt med 1926 års regeringsförslag och hänvisas härom till vad däri (prop, nr 117 sid. 164) anförts. 37 §. Enligt 73 § understödsföreningslagen skola i understödsföreningsregistret finnas vissa uppgifter om understödsföreningar och följaktligen även om erkända sjukkassor, vilka avse den för rättssubjektivitet såsom erforderlig ansedda publiciteten. Emellertid äro vissa andra uppgifter om sjukkassorna ehuru ur andra synpunkter av lika stort allmänt intresse. Hos tillsynsmyndigheten finnas visserligen kassornas stadgar, ur vilka dessa uppgifter kunna hämtas, men det kan dock för såväl tillsynsmyndigheten som allmänheten vara av betydelse att de utan omgång kunna återfinnas i något slags register. Att införa dessa i understödsföreningsregistret kan ej anses lämpligt med hänsyn till att ändringar i föreningens ställning såsom erkänd sjukkassa kunna förekomma utan att påverka dess ställning som understödsförening. Det har därför synts önskvärt, att vid sidan av understödsföreningsregistret föres en särskild förteckning över erkända sjukkassor innehållande dessa uppgifter. För att man ej skall behöva dubbeiföra uppgifterna i understödsföreningsregistret synes det lämpligt att denna förteckning beträffande sådana förhållanden allenast innehåller en hänvisning till understödsföreningsregistret. Då någon inskrivning sker i detta göres alltså en anteckning om dag och sida i den särskilda sjukkasseförteckningen. Med de i övrigt föreslagna bestämmelserna kommer sjukkassas verksamhetsområde att erhålla en ökad betydelse. I första hand på omständigheten, huruvida annan sjukkassa finnes erkänd för verksamhet inom området, kommer ansökan om erkännande att avgöras. Det är under sådana omständigheter av intresse ej blott för tillsynsmyndigheten utan även för dem, som vilja starta en ny sjukkassa att kunna erhålla uppgift härom utan att ett kanske stort antal kassors stadgar behöva genomgås. Även för avgörandet av överflyttningsfrågor kunna upplysningar om de olika kassornas verksamhetsområden vara av betydelse. För korrespondens i sådana och andra frågor kan det ock vara av intresse att utan omgång erhålla kännedom om sjukkassornas postadresser. Ur samma synpunkter böra uppgifter om rätten till inträde i sjukkassorna vara tillgängliga. Enligt 4 och 39 §§ skall tillsynsmyndigheten i vissa fall bestämma visst tal varunder kassans medlemsantal ej må nedgå. Uppgift om detta tal kommer i sådant fall att inflyta i det kassan delgivna beslutet och återfinnas i tillsynsmyndighetens registratur. Med den stora betydelse denna bestämmelse har för kassorna synes uppgift även därom böra inflyta i förteckningen. I detta sammanhang vilja de sakkunniga beröra ett av sjukkasseförbundets styrelse framfört önskemål, att kassorna regelbundet skulle erhålla uppgifter om befintliga sjukkassor, vem som ägde företräda dem, deras adresser m. m. dylikt. Ett liknande uppslag har framförts av socialstyrelsen i dess förutnämnda utlåtande den 19 november 1925. Däri förordades utgivandet av en sjukkasserörelsens årsbok, innefattande bl. a. uppgifter om förändringar under året inom sjukkasserörelsen. Förverkligandet av detta uppslag vilja de sakkunniga livligt förorda. Sådana publikationer hava inom andra verksamhetsområden mottagits med det största intresse. Emellertid torde det ej kunna komma ifråga att i denna förordning giva regler för beskaffenheten av en så-

137 dan publikation; den kan antingen tänkas få en helt officiell karaktär eller ock grundas på ett samarbete mellan tillsynsmyndigheten och sjukkassorna. 38 Denna paragraf innehåller de för sjukkassor — 91 och 93 §§ i 1910 års sjukkasselag — särskilda kontrollbestämmelser, som ej gälla för understödsföreningar i allmänhet. 39 §. 3 9 _ 4 1 §§ innehålla bestämmelser om återkallande av erkännandet. Det första fallet då sådant återkallande skall ske är då kassans medlemsantal nedgår under vad som kan anses erforderligt för att den skall kunna tillfredsställande fylla sin uppgift. Reglerna om storleken av detta medlemsantal finnas i 4 §. Behandlingen av det fall att medlemsantalet nedgår under det för kassan gällande ansluter sig till nu gällande regler — 62 och 92 §§ sjukkasselagen —med den av den föreslagna lagstiftningens form betingade ändringen att påföljden likvidation ersattes med återkallande av erkännandet. 40 §. Den i 5 § givna huvudregeln beträffande villkoren för erkännande kräver tydligen en'komplettering. Förbud kan ju ej givas för en sjukkassa att i ett eller annat hänseende ändra sina stadgar. E n kassa kan sålunda vid tiden tor erkännandets erhållande i sina stadgar hava sin verksamhet sa begränsad att den ej kommer i konflikt med andra redan erkända kassors. Men sedermera skulle den kunna ändra stadgarnas bestämmelser därhän att exempelvis verksamhetsområdet komme att omfatta ytterligare en kommun och en sådan dar redan en annan kassa vore verksam. Ett rent förbud mot en sådan stadgeandring lärer icke kunna givas. T y åtminstone teoretiskt sett äger kassan, sa länge den blott uppfyller understödsföreningslagens bestämmelser, en valrätt, huruvida den vill underkasta sig villkoren för erkännandet eller driva verksamhet efter andra grunder, i sistnämnda fall utan statsbidrag. Påföljden av en dylik stadgeändring bör sålunda bli erkännandets återkallande. Emellertid har i detta fall denna påföljd ej gjorts till ovillkorlig. Tillsynsmyndigheten har tillerkänts prövningsrätt, huruvida ingreppet i en annan kassas verksamhetsområde är av den betydelse att ett återkallande av erkännandet för kassan i dess helhet kan anses påkallat. En särskild betydelse kommer detta stadgande att fa för rikssjukkassorna. Såsom i det följande kommer att angivas skola dessa i sma stadgar angiva sina lokalavdelningar och deras verksamhetsområden. Nybildning av en lokalavdelning kommer sålunda att medföra stadgeändring. Och denna stadgeändring kommer därest verksamhetsområdet därigenom utsträckes till område där annan sjukkassa driver verksamhet att kunna medföra den i denna paragraf stadgade påföljd. Härigenom vinnes det av riksdagen uttalade önskemålet att rikssjukkassorna ej skulle kunna obegränsat utvidga sin verksamhet, 41 §. Enligt 82 § i understödsföreningslagen skall tillsynsmyndigheten tillse, att understödsförening efterlever lagen och sina stadgar. Förekommer avvikelse skall anvisning givas föreningen att vidtaga rättelse. Efterkommes ej denna anvisning äger tillsynsmyndigheten hos domstol påkalla åläggande för föreningen att träda i likvidation.

138 _ Enligt motsvarande stadgande i sjukkasselagen — 93 § — går tillsynsmyndighetens befogenhet längre. Den har att tillse ej blott att lag och stadgar efterleves utan även att verksamheten i övrigt utövas på ändamålsenligt sätt. försummelse även i sistnämnda hänseende kan medföra anvisning att vidtaga rättelse och därest anvisningen ej efterkommes åläggande att träda i likvidation. Mot ändamålsenligheten i dessa bestämmelser har sjukkasseförbundets styrelse i sitt yttrande anfört: »Vare sig en sjukkassa gjort sig skyldig till en mer eller mindre betydande förseelse av natur, som angives i 93 § första stycket sjukkasselagen, lämnar andra stycket av samma § tillsynsmyndigheten endast ett och samma medel att framtvinga rättelse, nämligen det anvisningen åtföljande hotet om likvidation. Det ankommer jämlikt tredje stycket sagda lag på tillsynsmyndigheten att sätta beslutet i verket genom att hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan att träda i likvidation. Domstolen prövar, om anvisningen hållits inom de i §:s första stycke uppdragna gränserna. Konstateras detta vara förhållandet och styrker ej kassan, att anvisningen behörigen efterkommits, åligger det domstolen att förklara, att kassan skall träda i likvidation. Det får icke anses, att domstolen kan korrigera tillsynsmyndigheten, därest angivna tvenne villkor äro uppfyllda. Likaså spelar det ingen 'roll för domstolen,, om förseelserna äro en eller flera. Domstolen har blott att pröva, om sagda faktorer äro tillfinnandes eller ej och att på basis därav fatta sitt beslut. Tillsynsmyndigheten däremot kan giva en och samma kassa en rad anvisningar, men den behöver icke genast göra bruk av likvidationshotet. Den kan dröja, till dess att kassan så att säga 'syndat en längre tid på nåden'. För domstolen saknar detta emellertid som sagt betydelse, ty domstolen håller sig uteslutande till saklig icke till diskretionär prövning. Skulle stadgandet icke tolkas på nu angivet sätt, funnes det i själva verket säkerligen icke någon möjlighet för tillsynsmyndigheten att få rättelse, där det galler mindre svåra förseelser. Ty det skulle givetvis bära emot att låta en stor kassa upphöra med sin verksamhet till tusentals medlemmars förfång, därför att dess styrelse t. ex. icke utbetalt en obetydlig summa i sjukhjälp. Den tolkning vi givit §, måste emellertid vara riktig, ty var eljest sätta gränsen, där likvidation först skulle tillgripas. Att vår mening är den rätta styrkes av det förhållandet, att tillsynsmyndigheten brukar, även om den sak, som föranlett anvisningen, är av ringa betydelse, vid anvisningsbeslutet erinra om, att kassan löper risk att få träda i likvidation, om anvisningen icke efterföljes. Förbundsstyrelsen förmenar att just för att tillsynsmyndigheten skall givas makt bakom ordet, även i fall där förseelsen är sådan att likvidation näppeligen begares, enär i fallet kassans upplösning vore en för sträng påföljd, man borde söka andra situationen mera motsvarande sanktioner till rättelse. Likvidationsäventyret skulle, förmenar styrelsen, föreskrivas såsom en yttersta paloljd, dar kassans likvidation och upplösning rent av kunde vara önskvärd men den skulle icke stå som ett spöke, där den aldrig blir något mera ±or mindre svara fall synes lämpligen andra påföljder kunna givas, såsom att tillsynsmyndigheten kunde få kassastyrelsen avlägsnad och interimistiskt erM 1 ? n 1 e n a l l a n 1 d e ' i n t l 1 1 d e s s rättelse vunnits, av statsbidraget m. m. dyl.» Med den ändrade lagtekniska anordningen av den sociala sjukförsäkringen kommer denna fråga i ett i viss mån förändrat läge. Likvidation d. v. s. uppnorande av den juridiska personligheten bör bliva påföljd allenast för förseelser mot de bestämmelser, som betingas av rättssubjektiviteten. Denna påföljd Kommer alltså att vara föreskriven allenast i understödsföreningslagen för brott mot nämnda Jag eller sjukkassans stadgar. Men att modifiera nämnda lags bestämmelser härom synes ej påkallat. Likvidationshotet bör kvarstå såsom

139 ett yttersta medel för tillsynsmyndigheten att framtvinga lagens efterlevnad, även om man naturligtvis får förutsätta att tillsynsmyndigheten ej utövar sin befogenhet därutinnan i oträngt mål. Emellertid är det uppenbart, att för de erkända sjukkassorna med de betydande statsbidrag, de förutsättas komma att åtnjuta, en strängare kontroll bör utövas än över understödsföreningar i allmänhet. En konsekvens av koncessionssystemet är, att därest koncessionsvillkoren eftersättas, koncessionen återkallas. Åsidosätter en erkänd sjukkassa de för erkännandet stadgade villkor d. v. s. denna förordnings bestämmelser kommer alltså erkännandet att återkallas. Visserligen skola kassans stadgar överensstämma med denna förordning för att erkännande skall kunna vinnas och förseelse mot stadgarna kan ju medföra likvidation. Stadgandet får sålunda sin egentliga tillämpning därest en erkänd kassa vidtager en ändring i sina stadgar, varigenom dessa komma i konflikt med denna förordning. Därjämte synes ett återkallande av erkännandet kunna ske i vissa andra fall. Förseelser mot understödsföreningslagen eller mot stadgarna kunna vara av en så ringa betydelse, att det kan förefalla hårt att fördenskull påkalla kassans trädande i likvidation. Under sådana förhållanden kan det vara lämpligt att tillgripa den mindre långt gående åtgärden att återkalla erkännandet. Den härmed följande förlusten av statsbidraget är visserligen en så kännbar påföljd för kassan, att det kan ifrågasättas, huruvida densamma äger möjlighet att dessförutan fullfölja sin verksamhet åtminstone någon längre tid. Men organisationen är dock bevarad och hinder möter naturligtvis ej att, därest föreningen vidtager erforderliga rättelser, den ånyo kan vinna erkännande. Slutligen har från nu gällande sjukkasselag upptagits bestämmelsen att rättelse får föreskrivas och eventuellt erkännandet återkallas, därest kassans verksamhet ger anledning till anmärkning. En sådan bestämmelse lämnar onekligen rum för ett visst godtycke. Men det skulle säkerligen visa sig omöjligt att i lagen angiva alla de fall, då en kassa utan att direkt bryta mot lag och stadgar ändock visar sig olämplig att omhänderhava den sociala sjukförsäkringen. Vådan av att en sjukkassa får fortsätta sin verksamhet även under mindre tillfredsställande former blir uppenbarligen större, om denna kassa i större eller mindre grad innehar en monopolställning. Då något missbruk från tillsynsmyndighetens sida av dess nuvarande befogenhet i detta hänseende ej försports, finna de sakkunniga nämnda betänklighet ej vara av avgörande betydelse. De sakkunniga hava ej funnit skäl att föreslå några andra tvångsmedel mot sjukkassorna, sådana som av förbundsstyrelsen förordats: suspension av kassas styrelse ordi innehållande av statsbidrag. Vad beträffar det förstnämnda, föreligger väl alltid den möjligheten att en kassastyrelse av missriktad självständighetskänsla eller annan dylik anledning kan sätta medlemmarnas intressen på spel. För att undgå denna risk föreslås, att erkännandet ej må återkallas utan att kassan å sammanträde tagit ställning till lämnad anvisning. Tillssaismyndigheten äger ju själv utlysa sådant sammanträde, och styrelsen kan när som helst av sammanträdet avsättas. Föreligger i frågan meningsskiljaktigheter mellan styrelsen och medlemmarna, kan alltså rättelse vinnas. Och skulle medlemmarna ställa sig på styrelsens sida, kommer en sådan åtgärd som en suspension av styrelsen att i längden visa sig verkningslös. I samband med den andra föreslagna tvångsåtgärden, innehållande av statsbidrag, må med några ord beröras den situation, som uppstår därest erkännande återkallas. Finnes ej annan sjukkassa på orten, bör tillsynsmyndigheten tydligen försöka få en sådan till stånd. Har den förseelse, som framkallat återkallandet, varit av jämförelsevis ringa betydelse, och kan det antagas att försummelsen att efterkomma anvisningen berott på oförstånd, är det ju

140 möjligt att kassan efter återkallandet faller till föga, och bör den i så fall åter kunna vinna erkännande, varigenom det besvärliga arbetet med organiserandet av en ny kassa kan undvikas. Återkallandet blir i så fall lika med en mistning av statsbidraget för viss tid eller ungefär jämställt med sjukkasseförbundets förslag. Finnes åter redan en lämplig sjukkassa på orten, ställer sig saken annorlunda. Handlar då den kassa, vars erkännande återkallats i medlemmarnas verkliga intresse, bör den träda i likvidation, varefter försök böra göras att få dess rörelse överlåten på annan kassa. Härigenom vinnes ökad koncentration. Framhärdar åter kassan — numera understödsföreningen — i sitt trots och söker med allenast egna krafter fortsätta verksamheten, är det att vänta, att dess tillgångar så småningom bli uttömda och den kommer att sakna möjlighet att fullgöra sina förbindelser, detta så mycket mer som nyrekryteringen troligen kommer att avstanna. Då föreningen sålunda får ett äldre medlemsbestånd och kommer att sakna tillgångar, blir naturligtvis möjligheten att få rörelsen överlåten avsevärt försämrad och medlemmarnas ställning ganska bekymmersam. Detta tillhör emellertid de olägenheter man aldrig helt kan undvika i en frivillig försäkring, där en viss grad av självbestämningsrätt alltid måste tillkomma de försäkrade, och man kan ej skapa garantier för att densamma ej missbrukas. 42 och 43 §§. Motsvara 94 och 96 §§ i 1910 års sjukkasselag. Vad särskilt den senareparagrafen beträffar finnas emellertid vissa olikheter. Enligt sjukkasselagen skall sjukkassenämnden, vilken f. n. ingår såsom en särskild sektion (sjukkassesektion) av det vid socialstyrelsens sida ställda, genom K. Kungörelsen den 31 december 1912 (nr 384) upprättade sociala rådet, bestå av medlemmar av sjukkassor eller ledamöter av deras eller fortsättningskassors styrelser. Det har synts de sakkunniga lämpligt att utbyta den på detta sätt begränsade personkretsen mot beträffande sjukkasseväsendet i allmänhet sakkunniga personer. Det torde nämligen kunna tänkas, att det vid något tillfälle skulle befinnas önskvärt att vid nämnden fästa personer, som icke äro direkt aktiva sjukkassemedlemmar men dock starkt intresserade av denna verksamhet. I likhet med vad förhållandet är med den i 85 § understödsföreningslagen omnämnda nämnd, har det vidare ansetts lämpligt att icke fordra, att sjukkassenämnden ovillkorligen skall sammankallas varje år. 44 §. _ Enligt riksdagsdirektiven skall koncessionssystemet ej avse redan befintliga sjukkassor. I nu förevarande paragraf har bestämmelse givits om att dessa kassor ej äro underkastade koncessionsbestämmelsen i 5 § första stycket. Denna de befintliga kassornas undantagsställning avser naturligtvis endast verksamhet i den omfattning, de redan bedriva. Den kompletterande bestämmelsen i 40 §, varigenom utvidgning av verksamheten förbjudes, kommer alltså att gälla även dessa kassor. Då distriktssjukkassorna i första hand av setts skola tillfredsställa kravet på enhetlighet, är det uppenbart att undantagsbestämmelsen ej galler erkännande som distriktssjukkassa. En redan befintlig sjukkassa kan visserligen vara lämplig som distriktssjukkassa, men mer än en sådan får ej finnas inom verksamhetsområdet. Skulle flera redan befintliga kassor konkurrera om ställningen som distriktssjukkassa, får naturligtvis tillsynsmyndigheten i första hand söka förmå dem till en sammanslagning eller annan förlikning. Men lyckas ej detta, måste ett val ske efter synpunkten, vilken som kan vara lämpligast (jfr härom prop, nr 117 sid. 60—62).

141 I övrigt skola även de befintliga kassorna — med de undantag som stadgas i 45 och 46 §§ — hava inrättat sig enligt den nya lagstiftningen för att vinna erkännande. Emellertid måste härvid vissa modifikationer göras med hänsyn till bestående rättsförhållanden. Såsom förut framhållits, kan den nyregistrering, som skall föregå erkännandet, ej betraktas såsom skapande av ett nytt rättssubjekt, utan allenast som en registrering av nya stadgar. _ I tidigare uppkomna rättsförhållanden kan den sålunda ej skapa annan ändring än som kan ske i formen av stadgeändring. De redan befintliga medlemmarnas rättigheter, vilka ej kunna inskränkas av sjukkassan — eller en kvalificerad majoritet inom denna — äro rätten att ej bliva utesluten av andra grunder än som gällde vid inträdet, rätten till utfäst begravningshjälp och rätten till sjukhjälp för sjukdom, på grund av vilken rätt till sjukhjälp redan inträtt. I förstnämnda hänseende överensstämmer den nya författningen med nu gällande. Den enda absolut tvingande bestämmelsen om uteslutning avser den som befinnes obehörigen tillhöra mer än en kassa. Emellertid är att observera, att enligt 116 § 3 mom. i 1910 års sjukkasselag denna bestämmelse ej gäller för dem, som vid tiden för nämnda lags utfärdande varit medlemmar av särskilda registrerade sjukkassor. Med stöd av denna bestämmelse funnos ännu 1924 cirka 26,000 s. k. flermedlemmar. I dessas rätt att kvarstå får den nya lagstiftningen ej verka inskränkning, och erkännande får sålunda meddelas även kassor, som beträffande dylika medlemmar ej hava den angivna uteslutningsgrunden. Beträffande åter begravningshjälpen skulle denna verksamhetsgren bortfalla för de erkända sjukkassorna. Redan befintliga kassor äro emellertid, som vid 1 § framhållits, skyldiga fullgöra meddelade utfästelser, och denna deras skyldighet får ej verka hindrande för erkännande. I tillämpliga delar gäller detsamma beträffande sjukhjälp på grund av sjukdomsfall, som inträffat före erkännandet. Beträffande nämnda spörsmål hänvisas vidare till prop. nr. 117 sid. 140—141. Redan vid 30 § har framhållits, att den huvudsakliga delen av sjukkassornas tillgångar kunna anses motsvara premiereserv för begravningshjälpsutfästelserna, samt att denna premiereserv ej till minskande av de begravningshjälpsförsäkrades rätt får tillgripas för utfyllande av kassornas sjukhjälp^sfond. I den mån kassorna själva vilja behålla redan meddelade utfästelser, får alltså en uppdelning av befintliga fonder ske. Bestämmelser härom hava meddelats i paragrafens tre sista stycken. Socialstyrelsen har förordat, att kassornas fondbildning för begravningshjälpsverksamheten skall ske efter försäkringstekniska grunder. Då de sakkunniga föreslagit, att vidare meddelande av sådana utfästelser ej skall äga rum, blir detta tydligen än mer av. behovet påkallat. I enlighet härmed äro bestämmelserna — efter förebild från understödsföreningslagen — avfattade. Någon avsättning till säkerhetsfond har ej ansetts nödigt att föreskriva; skulle premiereserven ej förslå, får risken bäras av kassan i dess helhet, såsom ock, därest efter verksamhetens avveckling överskott skulle finnas i premiereserven, detta tillfaller kassan. För denna på avskrivning ställda verksamhet synes det ej heller nödigt att föreskriva försäkringsteknisk utredning med vissa mellanrum; allenast då tillsynsmyndighet finner det erforderligt behöver sådan avgivas. Alla kassor torde ej äga den erforderliga premiereserven; dessa böra då anvisas skälig tid att fylla bristen. Skulle detta finnas allt för betungande, står ju möjligheten öppen att genom stadgeändring nedskriva utfästelserna med erforderliga belopp. Socialstyrelsen har framhållit, att de av densamma förordade bestämmelserna om fondbildning ej borde tillämpas så att begravningshjälpsverksamhetens behov ovillkorligen i första hand bleve helt täckta och sjukhjälpsverk-

142 samheten finge allenast vad som bleve över, utan att en viss fördelning finge äga rum. Detta kan även med nu föreslagna bestämmelser ske. I första hand får kassan själv fördela tillgångarna å erforderliga fonder. Emellertid kan den ej därvid kränka en minoritet begravningshjälpsförsäkrades rätt. Tvångsvis kunna medlemmarna ju ej överföras till en understödsförening för begravningshjälp utan att tillsynsmyndigheten funnit, att deras rätt ej kränkes därigenom — UL 45 § — och huruvida de frivilligt vi]ja övergå till en sådan, lärei väl komma att bero på om tillräckliga medel överföras till föreningen. Vilja de kvarstå i kassan för sin begravningshjälp blir förhållandet följande. Befinnes begravningshjälpsfonden otillräcklig, kommer tillsynsmyndigheten att förelägga kassan att fylla bristen, vid äventyr att erkännandet återkallas. Bristen kan emellertid •—• såvida ej medel överföres från sjukhjälpsfonden — fyllas endera genom höjning av avgifterna eller nedsättning av understöden. Sedan understödsföreningslagen vunnit tillämpning å kassan, erfordras tillsynsmyndighetens tillstånd för båda dessa åtgärder. Oeh ett dylikt tillstånd lärer ej meddelas, såvida ej begravningshjälpsverksamhetens anspråk vid fördelningen av tillgångarna blivit vederbörligen tillgodosedda. 45 §. Den i 11 § givna bestämmelsen om att kassans verksamhetsområde skall vara lokalt begränsat finnes ej i 1910 års sjukkasselag, ehuru lagens bestämmelser närmast synes hava tagit sikte på lokalt begränsade kassor. I landet har emellertid sedan åtskilliga år tillbaka utvecklat sig en ej lokalt begränsad sjukkasserörelse de s. k. rikssjukkassorna. Denna rörelse, som ofta stått i sammanhang med andra folkrörelser — nykterhetsordnar och fackorganisationer — har vunnit stor anslutning, och för närvarande tillhöra över 1/3 av alla sjukkassemedlemmar rikssjukkassor. Närmare uppgifter om rikssjukkassorna återfinnas i prop, nr 117: om deras organisation sid. 12—13, om deras verksamhet sid. 47-—49 samt statistiska uppgifter i bil. C, särskilt tab. 34. Såsom av nämnda framställning framgår, har från olika håll anmärkningar gjorts mot rikssjukkassornas lämplighet som organ för en social sjukförsäkring. Enligt besparingskommitténs förslag skulle också allenast lokalt begränsade sjukkassor få åtnjuta statsbidrag. Då det emellertid ej kunde förnekas, att rikssjukkassorna gjort den svenska sjukförsäkringen stora tjänster, och då ett befarat avståndstagande av dessa kassor från den statsunderstödda sjukkasserörelsen skulle innebära ett kännbart bakslag för densamma, hade i regeringsförslaget ett försök gjorts att inpassa rikssjukkassorna i den föreslagna organisationsformen, det s. k. enhetskassesystemet. Den allmänna opinionen inom rikssjukkassorna ansåg dock de gjorda medgivandena vara otillfredsställande. Såsom huvudskäl för riksdagens avvisande av de framlagda förslagen anfördes ock farhågor för att rikssjukkassorna komme att ställa sig utanför clen statsunderstödda sjukkasserörelsen. I riksdagsdirektiven har uttalats, att nya rikssjukkassor ej borde få bildas — se 11 § — men att nu befintliga sådana kassor skulle få fortsätta sin verksamhet i huvudsakligen samma former som för närvarande. En viktig inskränkning förordades dock. En av huvudanmärkningarna mot rikssjukkassorna är att de genom bildande av lokalavdelningar i nära nog obegränsad utsträckning i hög grad bidragit till splittringen inom den svenska sjukkasserörelsen med därav följande osund konkurrens. Lokalavdelningar bildas med ända ned till 5 medlemmar, ofta flera på samma ort och utan noggrannare bestämning av verksamhetsområdet. Till undvikande härav förordades att rikssjukkassornas verksamhet begränsades till sin nuvarande lokala omfattning, dock med möjlighet för rikssjukkassorna att upptaga ny verksamhet å orter,

143 där sjukkassor ej funnes. Bestämmelser i nämnda hänseende hava givits i nu förevarande paragraf, därvid även andra av rikssjukkassornas egenart betingade särskilda regler för dem givits. En grundprincip härvidlag har emellertid varit att ej i vidare mån än som kan anses erforderligt inskränka kassornas självbestämningsrätt. Först må nämnas, att det ansetts önskvärt, att då för rikssjukkassorna skola gälla särskilda regler, benämningen legaliseras och finnes intagen i kassans firma. En begränsning av rikssjukkassornas verksamhet till dess nuvarande lokala omfattning är liktydig med en begränsning av rätten att bilda lokalavdelningar. För genomförande av en sådan begränsning gäller det tydligen först att giva en bestämning av begreppet lokalavdelning. För närvarande kan det väl ej närmare definieras än en viss grupp av kassans medlemmar, sammanhållen av en viss — inom olika kassor olika inrättad — organisation. Det har nu ifrågasatts att denna organisation av lokalavdelningarna skulle fastställas i lag. Socialstyrelsen anför härom i sitt yttrande: »Den nuvarande sjukkasselagen gör knappast i något avseende skillnad emellan rikssjukkassor och lokalkassor. På samma gång torde man kunna säga, att lagen är utformad med hänsyn tagen huvudsakligen eller närmast till förhållandena inom lokalkassorna. Enligt styrelsens mening är detta icke tillfredsställande, utan vill det synas stj/relsen, att i vissa hänseenden särskilda bestämmelser böra intagas i lagen till reglerande av rikssjukkassornas verksamhet. Det torde föra för långt att mera ingående redogöra för de olika skäl, som styrelsen funnit tala härför. Endast några synpunkter må därför här anföras. _ Den _ omständigheten, att rikssjukkassas medlemmar äro kringspridda inom vitt skilda delar av riket, lägger givetvis praktiskt taget oöverstigliga hinder i vägen för den enskilda medlemmen att, på sätt inom lokalsjukkassa i allmänhet är möjligt, personligen å allmänt sjukkassesammanträde utöva den medbestämmanderätt beträffande rikssjukkassans angelägenheter, som honom tillkommer. Man är inom rikssjukkassa i förevarande avseende hänvisad att med utnyttjande av en i lagen öppnad utväg överlåta bevakandet av medlemmarnas intressen åt ett mer eller mindre talrikt för ändamålet sammanträdande representantskap, på ett eller annat sätt särskilt utsett. I vilken ordning eller enligt vilka grunder detta representantskap skall väljas, därom förekomma emellertid inga föreskrifter i lagen — en brist enligt styrelsens förmenande, som bör avhjälpas. Även med avseende å den speciella lokala administration, som, enligt vad nyss anförts, vanligen förekommer och även måste förekomma beträffande lokalavdelning — i anseende till att rikssjukkassas centralstyrelse enligt, sakens natur icke kan omedelbart övervaka verksamheten inom varje lokalavdelning — böra särskilda föreskrifter meddelas i lagen, i syfte bl. a. att tillförsäkra lokalavdelnings medlemmar viss medbestämmanderätt även i fråga om utseende av förtroendemän eller funktionärer. I betraktande av, att intressemotsatser torde kunna förekomma mellan rikssjukkassa såsom sådan och de särskilda lokalavdelningarna —• sammanhängande exempelvis med vissa av speciella lokala förhållanden betingade krav eller önskemål från lokavdelningens sida —• synes ytterligare kunna ifrågakomma att i lagen införa bestämmelser om viss handlingsfrihet och självbestämmanderätt för rikssjukkassans lokalavdelning samt angående de förutsättningar, under vilka av avdelningen i samband därmed företagen åtgärd skall vara giltig. _ Förebildliga bestämmelser i åtskilliga hithörande hänseenden förekomma i viss utsträckning bl. a. inom engelsk lagstiftning. Styrelsen, som senare i denna framställning vid olika tillfällen återkommer 10—263318

144 till nu berörda ämne, vill i detta sammanhang inskränka sig till dessa allmänna antydningar.» De sakkunniga ha dock ej ansett sig böra föreslå några bestämmelser i av styrelsen angivet hänseende. I lag givna regler om exempelvis beskaffenheten av styrelse för lokalavdelning måste, därest de skola ha en förnuftig mening, bottna i en befogenhet, som tillkommer denna styrelse i kraft av lagen. För närvarande äga emellertid ej organen för lokalavdelningar: lokalstyrelse, lokalkassör eller dylikt någon sådan befogenhet; deras göranden och låtanden hämta sin kraft allenast ur stadgarnas eller centralstyrelsens — uttryckliga eller tysta — bemyndiganden. Det kan visserligen tänkas, att lokalavdelningarna skulle, kunna tillerkännas en viss autonomi, gällande ej blott inåt utan även mot tredje man, något som förekommer inom andra grenar av svenskt föreningsliv. Men en sådan autonomi synes ej stå i samklang med rikssjukkassornas ekonomiska enhet. Man kan exempelvis tänka sig, att en lokalavdelning träffade avtal med riksförsäkringsanstalten om utgivande av vissa ersättningar. Den betingade gottgörelsen komme ej att förslå till utgifterna. Skulle kassan i sin helhet då vara ansvarig för åtagandets fullgörande? I så fall vore det att befara att lokalavdelningarna — i en lättförklarlig lust att utvidga sin verksamhet — ej komme att visa tillräcklig försiktighet vid slutande av sådana avtal. Eller skulle lokalavdelning få avsätta och^ själv förvalta viss andel av influtna avgifter för sina speciella utgifter? I så fall uppstår frågan om och i vilken form och omfattning dessa medel få tagas i anspråk för brist i kassans tillgångar. Det anförda exemplet torde klart visa svårigheten i att lagligen reglera en sådan autonomi. _ Härtill kommer, att från rikssjukkassehåll bestämt motstånd rests mot att införa en sådan. Komma sålunda de lokala organen fortfarande att hämta sin befogenhet allenast från stadgarna och centralstyrelsen, synes ock vara lämpligt att deras beskaffenhet bestämmes på samma sätt. Varje kassa torde välja den organisationsform, som dess egen erfarenhet visat såsom den bästa. Att vinna uniformitet härvidlag kan ej anses vara något särskilt önskemål. Men beror organisationen av lokalavdelningarna uteslutande på kassans eget fria bestämmande, lämpar den sig tydligen ej såsom definition på begreppet lokalavdelning. Man synes emellertid ej behöva gå längre än att begreppet lokalavdelning förbindes med ett lokalt begränsat verksamhetsområde; en lokalavdelning är kassans medlemmar inom ett bestämt område, begränsat på sätt som föresknves i 11 §. Om rikssjukkassan sedan inom den så bestämda lokalavdelningen vill hava ett flertal lokala organ: styrelser, kassörer och revisorer blir det dess ensak. I allmänhet torde den väl finna med sin fördel förenligt att låta den legala och den organisatoriska lokalavdelningen sammanfalla^, vilket skulle innebära att alla lokalavdelningar inom samma sjukkasseområde komme att sammanslås. För att få fastslagen den nuvarande lokala omfattningen av rikssjukkassas verksamhet föreslå de sakkunniga, att lokalavdelningarna och deras verksamhetsområden skola angivas i kassans stadgar och i konsekvens härmed angivas i den i 37 § föreskrivna förteckningen. Härigenom blir även hela kassans verksamhetsområde i viss mån begränsat; det kommer att omfatta summan av lokalavdelningarnas verksamhetsområden. Och regeln i 11 § andra stycket skall gälla jämväl för rikssjukkassa; den får ej antaga medlemmar utanför lokalavdelningarnas verksamhetsområden. _ E t t nybildande av lokalavdelning kommer sålunda att medföra stadgeändring, som skall anmälas för registrering. Härigenom kommer tillsynsmyndigheten i tillf alle ^ att kontrollera, att lokalavdelningar ej bildas, där behov ej föreligger. Såsom vid 40 § anmärkts medgiver denna paragraf tillsynsmyndigheten rätt att återkalla erkännandet för hela kassan, därest densamma utsträcker sin verksamhet till

145 andra kassors verksamhetsområden. Strängheten i denna påföljd torde föranleda kassorna att allenast i fall de på förhand tillförsäkrat sig tillsynsmyndighetens medgivande söka utsträcka sin verksamhet till sådant område. Å område, där sjukkasseverksamhet ej drives kan däremot kassan, om tillräckligt antal medlemmar kunna uppdrivas, efter stadgeändring bilda ny lokalavdelning. De sakkunniga vilja erinra om att enligt den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 44 § understödsföreningslagen stadgeändring som nu sagts kan beslutas på allenast ett sammanträde —• ordinarie eller extra — vadan föreskriften ej kan anses allt för betungande. Såsom redan nämnts böra kassorna själva få ordna lokalavdelningarnas organisation. Endast en bestämmelse i detta hänseende har ansetts erforderlig. Lokalavdelning skall bestå av minst 25 medlemmar. Att lokalavdelningarna på grund av den ställning som särskilda understöds- och avgiftsklasser de enligt vad nedan sägs böra kunna intaga ej få vara alltför små torde vara uppenbart. _ För närvarande hava visserligen ej mindre än 2,048 lokalavdelningar av rikssjukkassor eller 39,6 % av hela antalet mindre än 25 medlemmar (prop, nr 117 bil. C sid. 214). Men det kan antagas, att detta antal skall nedgå högst väsentligt genom sammanslagningar. De föreslagna bestämmelserna torde ju föranleda lokalavdelningar av samma kassa inom samma område att gå tillsammans. Därjämte pågår f. n. inom rikssjukkassornas centralorganisation — omfattande den övervägande delen av dessa kassor — en undersökning rörande möjligheten av en sammanslagning jämväl av huvudorganisationerna. Skulle en sådan komma till stånd bleve väl antalet lokalavdelningar med mindre än 25 medlemmar högst obetydligt. Och någon särskild hänsyn till de eventuellt kvarvarande kan knappast anses erforderlig. Verka de inom område, där även annan sjukkasseorganisation finnes, synas de knappast hava något existensberättigande. Och om så ej är fallet, bör förhållandet för dem utgöra en kraftig eggelse att söka anskaffa erforderligt antal medlemmar. Å andra sidan skulle friheten att bilda lokalavdelningar med hur ringa medlemsantal som helst göra nu ifrågavarande bestämmelser helt illusoriska. Man måste nämligen räkna med en viss övergångstid, under vilken rikssjukkassorna skulle kunna inrätta sig efter de nya bestämmelserna. Under denna skulle de då kunna upprätta lokalavdelningar inom alla sjukkasseområden, och den önskade begränsningen i deras verksamhet helt bortfalla. Det må i detta sammanhang påpekas, att den omständigheten^ att lokalavdelning i denna förordnings mening ej kan bildas inom visst område, icke såvida sådant ej föranledes av överenskommelse om överflyttning eller andra av kassan frivilligt antagna bestämmelser, medför skyldighet att utesluta redan befintliga medlemmar, vare sig de som vid lagens ikraftträdande bo utom lokalavdelningarnas verksamhetsområden eller de som senare avflytta därifrån. Tillämpningen av bestämmelsen om minsta medlemsantal inom lokalförening skulle ske på följande sätt. I den vid ansökan om erkännande fogade medlemsförteckningen skulle angivas vilken lokalavdelning medlem tillhörde. Härigenom kunde tillsynsmyndigheten konstatera, att förutsättningen var uppfylld. Nedgick senare medlemsantalet under det föreskrivna, skulle styrelsen vara pliktig göra anmälan därom. Uppnåddes ej åter medlemsantalet inom 3 månader ägde tillsynsmyndigheten påkalla sådan ändring i kassans stadgar, att lokalavdelningen upphörde att existera. Det är ju påtagligt att sådan ändring ej kunde ske förrän sammanträde med kassan hållits. Och då det ej kan begäras att dessa kassor, för vilka ett sammanträde är en synnerligen vidlyftig affär, skulle sammankalla extra sammanträde därför, bleve resultatet att kassan oftast finge en avsevärd tidsfrist att söka uppbringa medlemsantalet till det erforderliga, ett förhållande, som ju i någon mån förtager den hårdhet som eljest kan anses ligga i åtgärden.

146 Ej blott önskvärdheten att förhindra splittring inom sjukkasserörelsen gör bestämmelser om bestämd avgränsning av rikssjukkassas lokalavdelningar erforderlig. Även dessa kassors förhållande till distriktssjukkassorna kräva sådana bestämmelser. Ingen av de nu förefintliga rikssjukkassorna lämnar sjukhjälp i sådan omfattning, att den enligt de föreslagna nya bestämmelserna skulle kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Att de själva skulle vilja införa den längre sjukhjälpstiden synes väl att döma efter centralorganisationens uttalande vara antagligt •—• så är redan fallet med Svenska typografförbundets sjukkassa. Däremot äro de på grund av sin organisation föga lämpade för meddelande av sjukvårdsförsäkring, en försäkringsform, som ju kräver samarbete med läkare, sjukvårdsanstalter, eventuellt sjuksköterskor m. m. En ställning som distriktssjukkassa kan sålunda knappast övertagas av rikssjukkassa, och bestämmelerna om distriktssjukkassor medgiva därför ej heller möjligheten av en sådan ställning. Rikssjukkassorna skulle sålunda få behålla allenast den verksamhet, de för närvarande utöva, d. v. s. utgivande av sjukpenning under den första sjukhjälpstiden, och deras lokalavdelningar vara anslutna till distriktssjukkassornas inom vederbörande sjukkasseområde. Formen för denna anslutning torde lämpligen — i likhet med vad för andra kassor vid 13 § angivits •— bliva av kassan i sina stadgar som villkor för medlemskap angiver, att medlemmen tillika skall tillhöra distriktssjukkassa, som för varje lokalavdelning bestämmes av styrelsen. Under sådana omständigheter är det tydligen nödvändigt att tillhörigheten till de olika lokalavdelningarna är klart bestämd. För deltagande i distriktssjukkassornas förvaltning behöva ej lokalavdelningarna någon autonomi. Det är dess medlemmar och ej lokalavdelningen såsom sådan, som hava att besluta i sådana frågor. Att sådana beslut, exempelvis val av ombud till distriktssjukkassans ombudsförsamling, i regel kommer att fattas vid någon sammankomst inom lokalavdelningen spelar därvidlag ingen roll. Emellertid utövas för närvarande i 23 städer och 751 landskommuner sjukkasseverksamhet allenast av rikssjukkassor. Härtill kommer, att i 700 landskommuner någon sjukkasseverksamhet ej bedrives, och att sannolikheten talar för att i de flesta av dessa, där sådan verksamhet kommer till stånd, den kommer att upptagas av rikssjukkassor. Och inom dessa skulle såsom regel enligt 5 § lokala sjukkassor ej kunna bildas. Skulle nu en sammanslagning av rikssjukkassorna komma till stånd, skulle 'i varje av dessa finnas allenast en rikssjukkasseavdelning. Det kunde då visserligen anses onödigt att inom området funnes två organisationer: dels rikssjukkassans lokalavdelning och dels distriktssjukkassan, båda med samma medlemmar. Såsom redan nämnts, torde man emellertid ej kunna låta rikssjukkassan vara distriktssjukkassa å dessa orter och annan sjukkassa å de övriga, även om detta ur försäkringsmässig synpunkt skulle hava vissa fördelar. Medlemmarna i lokalavdelningen få alltså bilda en distriktssjukkassa. Huruvida detta med hänsyn till bestämmelsen i 4 § alltid låter sig göra är emellertid ovisst. Enligt bil. C torde inom sjukkasseområden med 18,787 medlemmar, av vilka det övervägande flertalet tillhöra rikssjukkassor, distriktssjukkassor av den förutsatta storleken — 100 medlemmar — ej kunna bildas. I de föreslagna statsbidragsbestämmelserna förutsattes även möjligheten, att anslutning till distriktssjukkassa ej kan ernås för alla en sjukkassas medlemmar. Det får emellertid tänkas, att rikssjukkassan inom sådana lokalavdelningar själv tillhandahåller — naturligtvis mot särskild avgift — sjukpenning under längre sjukhjälpstid än eljest, något som ock förutsatts som villkor för att statsbidrag överhuvud taget skulle utgå för dessa medlemmar (32 §). Detta skulle innebära att lokalavdelningen komme att utgöra en särskild understödsklass. Inom rikssjukkassorna har konstaterats ett högre sjuktal än inom de lokalt

147 begränsade kassorna. Det har gjorts gällande, att detta högre sjuktal skulle bero på bristande sjukkontroll inom rikssjukkassorna. Då den högre sjukligheten inom en lokalavdelning ej drabbar allenast denna utan kassan i dess helhet har — förmenar man — intresset för sjukkontrollen förslappats. För att råda bot på ett dylikt missförhållande hade i 1926 års regeringsförslag intagits bestämmelse om att statsunderstödd rikssjukkassa för medlemmar i lokalavdelningar med högre sjuktal skulle beräkna högre avgifter d. v. s. lokalavdelningen skulle utgöra en särskild riskklass. Även om man ej vill göra en sådan anordning till tvingande — det torde möta betydande svårigheter att fastställa allmängiltiga normer för variationernas storlek, något som man även i nämnda förslag avstått från att göra — är det tydligen en fördel fölen rikssjukkassa att genom dylika bestämmelser kunna skärpa kontrollen. Då medlemmarna i en rikssjukkassa vid flyttning från en lokalavdelnings verksamhetsområde till en annans automatiskt överföras till den senare, skulle bestämmelser av nu angiven art medföra, att ett ombyte av boningsort tvångsvis medförde en ändring av sjukförsäkringsvillkoren gentemot samme försäkringsgivare. I prop, nr 117 har uttalats, att bestämmelser av detta slag syntes vara förenliga med 1910 års sjukkasselag. I till riksdagens andra särskilda utskott avgivit utlåtande har emellertid socialstyrelsen uttalat en motsatt åsikt. Huru härmed än må förhålla sig synes det vara lämpligt att i nu förevarande paragraf _ uttryckligen utsäges att sådana skiljaktigheter och förändringar i försäkringsvillkoren äro medgivna för rikssjukkassorna. E t t undantag från bestämmelserna om uppdelning i lokalavdelningar har ansetts böra medgivas. Vissa rikssjukkassor äro avsedda för anställda inom visst yrke. Dessa som understundom äro anknutna till yrkets fackorganisation kunna på grund av inom yrket rådande enhetlighet ifråga om sjukdomsrisk och levnadsstandard anses vara lämpliga sjukförsäkringsorgan. Emellertid torde de ej alltid på alla orter, där de driva verksamhet, hava tillräckligt antal medlemmar för bildande av verkliga lokalavdelningar. Kunna dessa kassor ordna sitt samarbete med distriktssjukkassorna utan att bilda sådana avdelningar, synes det sålunda böra stå dem fritt. 46 §. I 22 § andra stycket är sjukhjälpstiden för primärkassorna bestämt fixerad till 100 dagar för varje sjukdomsfall. Detta för att få även distriktssjukkassornas prestationer ensartade; de skola ej behöva åt medlemmar av olika prunärkassor lämna sjukpenningförsäkring under olika tid. Vissa jämkningar i denna bestämmelse kunna emellertid synas påkallade. Jämkning bör emellertid med hänsyn till, vad ovan sagts allenast få ske, därest primärkassan själv meddelar sjukpenning under hela den för distriktssjukkassa föreskrivna sjukhjälpstiden^ någon annan uppdelning av sjukpenningförsäkringen mellan primär- och distriktssjukkassa än efter 100-dagarsgränsen får ej förekomma, o Den första jämkningen avser_ sjukkassor, som redan nu infört en tillräckligt lång sjukhjälpstid. Då man ej vill göra större rubbningar i kassornas nuvarande organisation än som absolut erfordras, och då dessa kassor redan nu uppbära avgifter beräknade efter den längre tiden, synes anslutning till distriktssjukkassorna för denna tid ej böra fordras. De flesta sådana kassor torde själva komma att söka ställningen som distriktssjukkassor och väl även i allmänhet kunna_ erhålla den. Ett undantag bildar emellertid Svenska typografförbundets sjukkassa. Denna kassa, som infört obegränsad sjukhjälpstid, kan i sin egenskap av rikssjukkassa ej erhålla ställningen om distriktssjukkassa. Det kan betraktas såsom obilligt mot denna kassas medlemmar, vilka i allmänhet

148 äro tillförsäkrade högre sjukpenning än inom sjukkasserörelsen är vanligt, om de skulle tvingas att för den längre sjukhjälpstiden tillhöra distriktssjukkassor, vilka endast kunde lämna sämre förmåner ifråga om såväl sjukhjälpstid som understödets storlek. Däremot böra de, där sådan anslutning kan vinnas, vara anslutna till distriktssjukkassorna för beredande av lakar- och annan sjukvård. Undantagsbestämmelsen i andra stycket avser den förut — vid 32 och 45 §§ — berörda anordningen, att rikssjukkassorna skulle för att kunna få statsbidrag åt medlemmar, för vilka anslutning till distriktssjukkassa ej kan vinnas, åt dessa bereda sjukpenning under hela den 2-åriga sjukhjälpstiden. Bestämmelsen kan tydligen ej få tillämpning å lokala kassor, då dessa, därest de överhuvudtaget kunna bereda sådant understöd, själva skola bli distriktssjukkassor. Åt medlemmar, som ej kunna vinna anslutning till distriktssjukkassa, böra rikssjukkassorna även meddela moderskapshjälp. Då denna obligatoriskt allenast utgör kontant understöd, synas ej några svårigheter för beredande därav möta. Det har redan •— vid 22 § •— framhållits, att den senare undantagsbestämmelsen gäller allenast så länge hindret mot bildande av distriktssjukkassa fortvarar. Blir medlemsantalet inom en lokalavdelning tillräckligt för bildande av distriktssjukkassa, skall sådan komma till stånd. Rikssjukkassan får då å denna överlåta sin enligt undantagsbestämmelsen bedrivna verksamhet. Av 45 och 68 §§ understödsföreningslagen följer, att vid sådan överlåtelse jämväl andel i sjukhjälpsfond, som kan anses motsvara de överlåtna förpliktelserna, skall medfölja. 47 och 48 §§. Dessa paragrafer innehålla blott en komplettering av understödsföreningslagens straffbestämmelser beträffande oriktiga resp. underlåtna uppgifter som skola avgivas enligt denna förordning. Övergångsbestämmelse. Enligt övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar träder förstnämnda lag i kraft den 1 januari 1928 och upphör lagen om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; dock att sistnämnda lag fortfarande skall gälla för sjukkassor och fortsättningskassor, som vid den angivna tidpunkten äro registrerade, intill dess kassan blivit registrerad enligt understödsföreningslagen i dess nya lydelse likväl icke längre än till den 1 januari 1930. Till dessa föreskrifter ansluter sig föreliggande övergångsbestämmelse till statsbidragsbestämmelserna. Innebörden av denna är att statsbidrag enligt bestämmelserna i k. kungörelserna den 11 oktober 1920 och den 30 juni 1913 skall fortfarande utgå även efter den 1 januari 1928, då även den nya förordningen träder i kraft, dock icke längre än till den 1 januari 1931 d. v. s. beräknat efter medlemsantalet den 31 december 1929 och verksamheten under sistnämnda^ år. Har åter kassan före nämnda tidpunkt sökt och erhållit erkännande^ som sjukkassa eller distriktssjukkassa blir den därmed berättigad till erhållande av statsbidrag enligt i förordningen angivna grunder, vilket statsbidrag dock, på sätt i 31 § stadgats, utbetalas först i efterskott efter årets utgång. Sker antagandet till erkänd sjukkassa först vid årets utgång och kassan sålunda icke under någon del av året varit verksam som erkänd sjukkassa äger kassan ansöka och erhålla statsbidrag enligt de båda äldre kungörelserna.

149 Sjukkassa som vinner erkännande den 31 december 1929 får sålunda under år 1930 till sig utbetalt statsbidrag med hänsyn till den verksamhet den utövat under 1929 i enlighet med 1910 års lag och enligt bestämmelserna i ovannämnda båda kungörelser. Vinnes åter registreringen och i samband därmed erkännandet under årets lopp utgår statsbidraget enligt såväl de gamla som de nya grunderna i förhållande till den tid under året vardera lagstiftningen varit för kassan gällande. För underlättande av tillämpningen skall härvid medlemsantalet efter vilket statsbidraget enligt de gamla grunderna skall beräknas hänföras till förhållandena vid det sista månadsskiftet, vid vilket samma lag ägde tillämpning å kassan. De sakkunniga hava ovan framhållit den formella olikhet emellan bestämmelserna angående statsbidrag enligt nu gällande författningar och de nu föreslagna i så måtto, att statsbidrag f. n. anses utgå för det år varunder ansökan därom ingives, medan statsbidrag enligt förslaget skall anses utgå för s. a. s. löpande år, ehuru detsamma av praktiska skäl kommer att utbetalas först under året efteråt. Statsbidrag för år 1928 betyder sålunda f. n. det statsbidrag, som sjukkassorna, komma att ansöka om och uppbära nämnda år, medan samma uttryck enligt föreliggande förslag skulle betyda det statsbidrag, som sjukkassorna successivt intjäna med sin verksamhet under år 1928 och vilket bidrag skall utbetalas till kassan år 1929. Med användning av denna terminologi kommer därför sjukkassorna att under det första året efter övergången nominellt uppbära statsbidrag två gånger för ett och samma kalenderår. Uppenbart är emellertid, att detta icke kommer att innebära någon verklig fördubbling av statsbidraget för ifrågavarande år. Anordningen innebär i verkligheten endast en bokföringsåtgärd och torde icke behöva vålla några praktiska olägenheter. För att förebygga allt missförstånd från sjukkassornas sida torde tillsynsmyndigheten vid bidragens utanordnande komma att erinra om de förändrade grunderna med avseende på det år, till vilket statsbidraget är att hänföra. En viss praktiskt betydelse får dock bestämmelsen för de sjukkassor, vilka ej erhålla erkännande enligt denna förordning. Vare sig de omregistrera sig som understödsföreningar och fortsätta verksamheten i friare former eller de träda i likvidation vid övergångstidens slut kan statsbidrag enligt 1920 och 1913 års kungörelser tilldelas understödsföreningen resp. likvidationsboet för tid, då verksamhet utövats enligt 1910 års lag, vilket ej skulle varit fallet med nu gällande bestämmelser. Detta står emellertid i överensstämmelse med grunderna för denna förordnings statsbidragsbestämmelser och kan ej anses olämpligt. Särskilt för ett likvidationsbo kan statsbidraget utgöra en värdefull tillgång, därest detsamma skulle söka bereda sina medlemmar inträde i erkänd sjukkassa. Emellertid må framhållas, att denna förmån icke gäller längre än för tiden till den 1 januari 1930. Sjukkassa, som vid nämnda tidpunkt övergått tillsatt utöva verksamhet endast som understödsförening eller trätt i likvidation, måste ansöka om statsbidraget i så god tid, att det kan utbetalas till kassan senast den 31 december 1930. Efter nämnda dag kunna nämligen anspråk på statsbidrag enligt de äldre bestämmelserna överhuvudtaget icke längre göras gällande.

BILAGOR.

Bil. A.

Ett försök till ungefärlig uppskattning- av utgifterna för statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag. Det ligger i sakens natur, att en beräkning av kostnaderna för statsverket vid genomförande av den nu ifrågasatta sjukkassereformen måste vara förenad med mycket stora vanskligheter. Frånsett att själva de faktorer, medlemsantal och sjuklighet, på vilka statsbidragets belopp väsentligen beror, icke låta sig med någon större grad av säkerhet på förhand beräkna, får i allt fall den verkställda beräkningen endast en momentan giltighet. Medlemsbeståndet i sjukkassorna befinner sig i stort sett i ständigt stigande men fluktuerar på samma gång med de ekonomiska konjunkturerna. Nedåtgående konjunkturer medföra sålunda en stagnation eller t. o. m. tillbakagång, medan däremot stigande konjunkturer stimulera anslutningen till sjukkasserörelsen. Även sjukligheten är underkastad starka växlingar icke blott under olika delar av året utan även från ett år till ett annat. Till dessa svårigheter kommer, då det gäller övergången till en delvis ny organisation av sjukkasseverksamheten med tillskapande i stor omfattning av nya sjukkasseorgan (distriktssjukkassorna), att man ju icke kan veta, i vilken omfattning å ena sidan dylika organ komma att uppstå och å andra sidan icke heller huru stor del av cle nuvarande sjukkassorna, som kommer att inordna sig under den nya lagstiftningen. I detta senare hänseende torde man dock enligt de sakkunnigas uppfattning kunna hysa goda förhoppningar. Det visade sig sålunda, att 1910 års sjukkassereform kunde genomföras utan att sjukkasseverksamheten härigenom led något egentligt intrång. Att ett antal oftast smärre sjukkassor ställde sig utanför berodde i flertalet fall på speciella förhållanden, som icke hade med reformen såsom sådan att göra. De inskränkningar i sjukkassornas fria självbestämningsrätt, som nu ifrågasättas, äro emellertid i vissa hänseenden mindre ingripande och å andra sidan de förmåner, som nu erbjudas kassorna, avsevärt större än vid den år 1910 genomförda sjukkassereformen. I det följande skall ett försök göras att uppskatta de sannolika totalkostnaderna för staten, förutsatt att reformen kunde genomföras på en gång och i hela dess omfattning och att sålunda samtliga nuvarande sjukkassor utan undantag gonast började sin verksamhet enligt de nya grunderna. Uppenbart är, att de sålunda framräknade kostnaderna äro för höga och avsevärt överträffa dem, som till en början torde vara att förvänta. Enligt cle av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle statsbidrag till erkända sjukkassor och distriktssjukkassor utgå för varje kalenderår i efterskott enligt följande grunder: 1) till sjukkassa: a) med 2 kronor per medlem och med 1 krona per medlem, som samtidigt är medlem av även annan erkänd sjukkassa; b) med 50 öre för varje dag kassan under den tid den varit erkänd utgivit

154 sjukpenning (om minst 1 krona); för sjukpenning, som utgivits för medlem, som tillika är medlem av även annan sjukkassa, dock allenast 25 öre. 2) till distriktssjukkassa: a) med 1 krona för varje medlem, som tillika är medlem av en vanlig sjukkassa, samt med 3 kronor för direkt ansluten medlem, vilken är tillförsäkrad såväl sjukvård som sjukpenning, och 2 kronor för dylik medlem, tillförsäkrad endast sjukvård; b) med 50 öre för varje dag kassan, under den tid den varit erkänd, utgivit sjukpenning eller moderskapspenning (om minst 1 krona) eller bekostat vård å sjukhus eller förlossningsanstalt; dock icke för sjukhjälpstid, överstigande två år; c) med ett belopp, motsvarande hälften av vad kassan under den tid densamma varit erkänd, utgivit i ersättning för medlemmarnas utgifter för läkarvård och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder; dock högst ett belopp, motsvarande 3 kronor, eller där kassan meddelar ersättning för utgifter för dylik vård åt medlems barn under 15 år, 4 kronor per år och medlem; d) med ett belopp av 1 krona 50 öre för medlem i sjukkassa, som erhållit medgivande att i stället för läkarvård och vård å sjukhus meddela annan sjukhjälp; e) hälften av kassans utgifter, i förekommande fall, för barnmorskevård enligt av vederbörande barnmorskestyrelse fastställd taxa. < Vid efterföljande beräkningar har icke någon hänsyn tagits till de modifikationer i statsbidragets belopp, vilka betingas av de i förslaget upptagna begränsningarna ifråga om bosättningsort, beträffande sjukkassemedlemmar, som äro eller varit tillförsäkrade högre sjuk- eller moderskapspenning än sex kronor, eller i andra hänseenden, där bestämmelserna i författningsförslaget i övrigt enligt sakens natur äro ägnade att i mindre, på förhand oberäknelig grad inverka på statsbidragets storlek.

A) Medlemsbidraget. I Kungl. Maj:ts proposition nr 117 hade beräkningarna angående statsbidragets belopp grundats på ett antaget medlemsantal i sjukkassorna — vid 1924 års slut — av 722,000. Redan då propositionen avläts, översteg emellertid den verkliga medlemssiffran, såsom sedermera visat sig, icke så obetydligt den, från vilken beräkningen sålunda utgått. Och detta torde ännu mera vara förhållandet, då det nya förslaget kan komma att föreläggas riksdagen. Enligt preliminära beräkningar hade antalet sjukförsäkrade personer — frånsett sålunda s. k. flermedlemmar och endast begravningshjälpsförsäkrade — vid 1925 års utgång stigit till c:a 756,000. Utgår man ifrån, att den sålunda konstaterade ökningen fortsatt under innevarande år och kommer att fortsätta även under år 1927, skulle antalet sjukförsäkrade personer kunna antagas komma att uppgå till c:a 825,000 vid ingången av år 1928, då den nya sjukkasselagstiftningen eventuellt skulle komma att träda i kraft. Huruvida detta antagande verkligen kommer att hålla streck, är naturligtvis icke möjligt att nu bedöma. Åtminstone vad innevarande år beträffar talar dock åtskilligt för att tillströmningen av nya medlemmar till sjukkassorna fortgått även under år 1926. Vid sådant förhållande synes man — såvitt det nu är möjligt att göra något antagande rörande denna punkt — icke kunna räkna med lägre medlemsantal än åtminstone 800,000 vid utgången av år 1927. En förutsättning för den föreslagna sjukkasseorganisationen är ju att medlemmar i samtliga sjukkassor, vilka icke själva vunnit erkännande som di-

155 striktssjukkassor, äro kollektivt anslutna till dessa senare kassor. I båda fallen utgör medlemsbidraget detsamma, nämligen 3 kr. Undantag härifrån har dock gjorts i fråga om sådana medlemmar av distriktssjukkassor, vilka äro tillförsäkrade endast sjukvård och för vilka medlemsbidraget skulle utgöra allenast 2 kr. Såsom längre fram visas har det ansetts att man till en början kunde räkna med c:a 100,000 enbart sjukvårdsförsäkrade. Det belopp, som erfordras såsom medlemsbidrag, kan därför beräknas utgöra 2,300,000 kr. (700,000 X 3 + 100,000X2). Till denna summa skulle egentligen läggas ett belopp, motsvarande den ökning av statsbidraget, som kan antagas uppkomma därigenom att ett antal personer torde komma att fortfarande tillhöra flera sjukkassor. För dem, som komma att tillhöra två sjukkassor, blir emellertid såväl medlems- som sjukdagsbidraget det normala. Endast för dem, som på en gång skulle kvarstå i tre eller flera erkända sjukkassor, skulle statsbidraget komma att bli högre än det ovan antagna. Antalet dylika personer utgjorde dock år 1924 endast 1,607 och minskas dessutom ganska hastigt. På grund härav har det icke ansetts behövligt, att vid dessa preliminära beräkningar taga någon hänsyn till flermedlemskapet varken här, eller då det gäller sjukdagsbidraget.

B) Sjukdagsbidraget. För beräkning av sjukdagsbidraget hava använts de sjuktal, som lagts till grund för kostnadsberäkningarna i proposition nr 117 (bilaga E sid. 247). Dessa sjuktal avse män och kvinnor tillhopa och omfatta även med sjukdom direkt sammanhängande invaliditet men däremot icke sjukdom till följd av olycksfall i arbete och icke heller insjuknandedagar. Vid en sjukhjälpstid av 2 år och utan begränsning med hänsyn till ålder eller i övrigt blir sjuktalet enligt dessa beräkningar 8.73 per år och sjukkassemedlem. Emellertid hava de sakkunniga föreslagit en obligatorisk karenstid av 3 dagar, insjuknandedagen inräknad, varunder visserligen läkare- och annan sjukvård men däremot icke sjukpenning skall utgivas. Med ledning av den utredning angående sjuklighetsförhållandena bland ett antal inom sjukkassorna försäkrade män och kvinnor, som återfinnes i del I I av socialförsäkringskommitténs betänkande (sid. 141 o. f.), finner man, att en karenstid av tre dagar motsvarar en minskning i sjuktalet av 0.90. (Detta under det jämväl i propositionen gjorda antagandet, att medlemsstocken inom sjukkassorna utgöres till 2 l3 av män och till 1la av kvinnor.) Det effektiva sjuktal, med vilket man har att räkna, blir därför 7.83 (8.73—0.90). Med 800,000 sjukförsäkrade personer blir antalet sjukdagar 6,264,000, motsvarande ett statsbidrag av 3,132,000 kr. Dessa siffror skola emellertid minskas med det antal sjukdagar, då medlemmarna av allmänna medel erhållit sjukpenning eller annan ersättning, och för vilka dagar statsbidrag ju icke skall beräknas. Med hänsyn tagen till antalet sjukkassemedlemmar, som torde vara anställda i offentlig tjänst, samt vissa andra härvid inverkande faktorer, har antalet dylika dagar, för vilka statsbidrag icke skulle beräknas, ansetts kunna uppskattas till c:a 400,000. Den härigenom uppstående minskningen i statsbidraget belöper sig sålunda till 200,000 kr. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang anfört är det emellertid allt annat än sannolikt, att samtliga sjukkassor skulle komma att lämna sjukhjälp i penningar till alla sina medlemmar. Den förhöjning av medlemsavgifterna, som sjuk-

156 kassereformen i många fall torde komma att kräva såsom en följd särskilt av sjukvårdsförsäkringens allmänna införande, gör det antagligt, att åtskilliga medlemmar — särskilt sådana, vilka såsom exempelvis gifta kvinnor, hemmavarande barn m. fl. icke utföra eget förvärvsarbete eller hava egna inkomster — komma att välja att försäkra sig endast för erhållande av sjukvård. För denna del av medlemsstocken kommer därför icke något sjukdagsbidrag att utgå. Försäkring för enbart sjukvård har visserligen icke annat än möjligen rent undantagsvis förekommit i Sverige. Förklaringen härtill ligger helt naturligt däri, att sjukkassorna endast mera sällan meddelat sjukvårdsförsäkring. Förhållandet blir emellertid ett helt annat, om sjukvården blir i prineip obligatorisk. På grund av de ökade avgifter, en fullständig sjukförsäkring, innefattande såväl sjukvårds- som sjukpenningförsäkring i regel kommer att pålägga de försäkrade, synes det antagligt, att anslutningen till enbart sjukvårdsförsäkringen redan från början blir icke obetydlig. De sakkunniga hava ansett sig kunna räkna med att åtminstone % av cle 800,000 sjukkassemedlemmarna skulle finna med sin fördel förenligt att utbyta sin dittillsvarande sjukpenningförsäkring mot sjukvårdsförsäkring. Effekten härav i fråga om sjukdagsbidraget skulle givetvis bliva, att nämnda bidrag i motsvarande grad reducerades. Denna nedgång kan beräknas till kr. 391,500. Med de ovan gjorda antagandena skulle sjukdagsbidraget, om den föreslagna lagstiftningen kunde på en gång genomföras för hela den nuvarande medlemsstocken i sjukkassorna, komma att belöpa sig till inalles 2.540.500 kronor (3,132,000 — 200,000 — 391,500).

C) Sjukvårdsbidraget. Alldeles särskilda svårigheter möta vid försöket att uppskatta statsverkets utgifter för sjukvårdsförsäkringen. Först och främst saknar man ju sålunda kännedom om den omfattning, i vilken dispens från skyldigheten att på stadgat sätt ersätta medlemmarnas läkarvårdskostnader kan komma att meddelas. Kännedom saknas likaledes angående den omfattning, i vilken sjukkassorna kunna antagas komma att utnyttja den möjlighet till sjukvård åt hemmavarande barn, som förslaget öppnar. Men även i fråga om själva sjukvårdskostnadernas belopp saknas bestämda hållpunkter för beräkningen. Vad särskilt själva läkarvårdskostnaderna beträffar uppskattades dessa av socialförsäkringskommittén till i genomsnitt åtta kronor per försäkrad, varvid emellertid förutsattes att läkarvård bereddes jämväl åt de försäkrades minderåriga barn. Under intrycket av den vid denna tid våldsamma prisstegringen gjordes visserligen erinringar mot denna beräkning. Men fråga är dock om icke den med hänsyn till det senare inträffade prisfallet kan betraktas såsom varande fullt på den säkra sidan. Då det gäller föreliggande förslag, kommer härtill, att det förutsätter, att V3 av kostnaderna för läkarvården skall bäras av sjukkassemedlemmarna själva, något som säkerligen kommer att hålla kostnaderna nere. I proposition nr 117 (bilaga E sid. 251) hava läkarvårdskostnaderna, inberäknat kostnaderna för skjuts till och hämtning av läkare, uppskattats till i genomsnitt kr. 7:50 per år och sjukkassemedlem. I denna summa synes emellertid även ingå kostnaderna för s. k. specialvård — kirurgisk behandling o. dyl. — medan förevarande förslag endast stadgar tillhandahållandet av s. a. s. normal läkarvård, som kan lämnas av envar legitimerad läkare. Enligt uppgifter, som inhämtats i socialstyrelsens sjukkassebyrå och vid vilkas sammanställande hänsyn tagits till bl. a. det förhållandet, att en' del av sjukkassornas medemmar vistas utanför kassans verksamhetsområde och där-

157 för som regel icke kommer i åtnjutande av läkarvård, kunna kostnaderna i medeltal per läkarvårdsförsäkrad medlem beräknas hava utgjort (1925): i Göteborg . . . kr. 6:04 i Landskrona » 6:00 i Trälleborg ., » 5:33 i Linköping » 4: 67 _ I siffran för Göteborg ingår icke kostnaden (kr. 0:38 per medlem) för specialvård. Huru härmed förhåller sig i fråga om övriga orter är icke bekant. Med avseende på de här anförda kostnadssiffrorna må till en början framhållas, att de gälla för större och medelstora städer, där läkartaxorna väl som regel_ äro högre än i mindre städer och framför allt på landsbygden. Ä andra sidan tillkommer, vad landsbygden beträffar, kostnaden för läkarens hämtning, en post som särskilt i de mera glest bebyggda delarna av landet torde bliva av en viss betydelse. Att beakta är vidare, att rätten till läkarvård enligt föreliggande förslag icke är begränsad till viss sjuktid utan alltjämt kvarstår så länge medlemskapet över huvud taget fortfar. Betydelsen härav^ ur kostnadssynpunkt torde dock icke böra överskattas. Behovet av sjukvård gör sig enligt vad erfarenheten visat mest gällande i början av ett sjukdomsfall^ men minskas successivt i mån som sjukdomen drar ut på längden eller övergår till ett mer eller mindre stationärt stadium. I fråga om sjukdomsfall, som inträffa efter sjukpenningperiodens utgång, spelar härvid särskilt den omständigheten in, att den sjuke i dessa fall icke har att lita till sjukpenningen för gäldande av sin andel av läkarvårdskostnaderna utan måste bestrida denna med egna medel. Läkarvårdsförsäkringen är icke blott en i stort sett ny uppgift för sjukkasserörelsen. Den skall ju också övertagas av som regel för detta ändamål nyskapade organisationer (distriktssjukkassorna). Med den stora varsamhet och försiktighet^ som hittills utmärkt den svenska sjukkasserörelsen, har man all anledning antaga, att sjukkassorna i gemen komma att särskilt i första början begränsa sin verksamhet på hithörande område till de minimiprestationer som förslaget stadgar. Endast så småningom och efter hand som större erfarenhet på området hunnit förvärvas, torde sjukkassorna komma att gripa sig an med även andra, därutöver liggande uppgifter. Utvecklingen i fråga om sjukhjälpstiden, där som bekant det stora flertalet sjukkassor alltjämt tillämpa det lagstadgade minimum av 90 dagar per år, utgör i detta hänseende en tillräckligt talande parallell. Med hänsyn tagen väsentligen till här anförda omständigheter hava de sakkunniga for sin del kommii till den uppfattningen, att den genomsnittliga kostnaden för sjukkassornas läkarvårdsförsäkring åtminstone för den närmaste framtiden icke kommer att överstiga den i proposition nr 117 beräknade eller Jer. 7: 50 yer år och medlem. Vad därefter beträffar kostnaderna för läkarvård för försäkrads minderåriga barn saknas säkra uppgifter för dess beräknande. Endast för Göteborg hava uppgifter härom stått till buds. Enligt dessa uppgick denna kostnad år 1925 till i genomsnitt kr. 2: 68 per försäkrad medlem. Även i detta fall skall ju Vs av kostnaden bestridas av medlemmen själv, varför kostnaden för sjukkassorna i gemen redan av denna grund torde kunna sättas lägre. Eör att icke heller i detta fall räkna med för låga siffror har dock genomsnittskostnaden uppskattats till kr. 3: 00 per år och på detta villkor sjukförsäkrad person. Med här gjorda antaganden skulle statens bidrag till läkarvårdsförsäkringen komma att uppgå till kr. 2: 50 per medlem i sjukkassa, som meddelar läkarvård endast åt medlem, och till kr. 3: 50 i sjukkassa, som därutöver bereder läkarvård även åt medlems minderåriga barn.

158 Vad slutligen beträffar de fall, då sjukkassa erhåller dispens från skyldigheten att meddela läkarvård och i dess ställe tillhandahåller medlemmarna andra sjukvårdande åtgärder, må framhållas att dylikt subsidiärt understöd i författningsförslaget förutsattes skola skäligen motsvara läkarvården. Med hänsyn härtill och då tillhandahållandet av förmåner, om vilka här kan bliva tal, sannolikt torde bliva förenat med åtskilliga svårigheter, har det ansetts att man för dylika fall borde räkna med det högsta bidrag förordningen medgiver eller kr 1: 50 per år och sjukkassemedlem. De sakkunniga hava utgått ifrån det antagandet, att sjukkassor med en medlemssiffra, motsvarande i stort sett 1I4 av sjukkassornas hela medlemsantal, åtminstone tillsvidare komma att erhålla här avsedd dispens. Som bekant förekommer det redan nu, att det allmänna (stat och kommun) liksom också enskilda arbetsgivare, vare sig på grund av arbetsavtalet eller icke, tillhandahålla de hos dem anställda läkarvård och som regel även läkemedel. De sjukkassemedlemmar, som på här angivet eller annat sätt redan äro tillförsäkrade sjukvård, skulle ju som i annat sammanhang framhållits, vara undantagna från skyldighet att tillhöra sjukvårdsförsäkringen. Antalet av dylika i annan ordning sjukvårdsberättigade har uppskattats till c:a 80,000' eller 10 % av kassornas sannolika medlemsantal. Sjukvårdsförsäkring även för hemmavarande barn har slutligen förutsatts skola komma att upptagas av sjukkassor med inalles 100,000 medlemmar, ett anta* gande som åtminstone vad beträffar den första tiden efter lagstiftningens genomförande torde få anses vara snarare för högt än för lågt. Med de här gjorda antagandena skulle bidraget till sjukvårdsverksamheten komma att uppgå till kr. 1,700,000 (200,000 X 1:50 + 420,000 X 2:50 + 100,000 X 3:50).

D) Moderskapsbidraget. För beräkning av moderskapsbidragets belopp har använts samma frekvenssiffra — 0.054 — som i proposition nr 117. Med ett antaget antal kvinnliga medlemmar av 267,000 — 1/3 av hela antalet — och med antagande vidare av en genomsnittlig understödstid av 30 dagar — en siffra som i det närmaste sammanfaller med det inom den nuvarande sjukkasserörelsen gällande medeltalet (29.1 dagar per barnbördsfall) — kommer man till en årlig kostnad för statsverket av kr. 216,300 (267,000 X 0.054 X 30 X 0.50). I likhet med propositionen har vidare kostnaden för beredande av barnmorskehjälp antagits komma att belöpa sig till i genomsnitt 20 kr. per understödsfall, varav alltså 10 kronor skulle utgå i form av statsbidrag. Meddelandet av barnmorskehjälp skulle ju i motsats till moderskapspenningförsäkringen vara en endast frivillig prestation. Antager man att halva antalet kassor redan från början skulle meddela även detta understöd, torde man vara på den fullt säkra sidan. Kostnaderna för det allmänna skulle under detta ,

j

,

4.4.1/1..

.-i, 1

«oiAA

/ 1 3 3 , 5 0 0 X 0 . 0 5 4 X 20)

antagande komma att belöpa sig till kr. 72,100. 2: /' Hela kostnaden för statsbidrag i och för moderskapsförsäkringen skulle följ aktligen komma att utgöra 288,400. Sammanfattning. Under de här gjorda antaganden skulle statsbidraget till sjukkasseverksamheten kunna beräknas till följande sammanlagda belopp.

159 a) medlemsbidraget b) sjukdagsbidraget c) sjukvårdsbidraget d) moderskapsbidraget

2,300,000 kr. 2,540,500 » 1,700,000 » . . 2*8,400 Summa 6,828,H00 kr.

Vid jämförelse mellan denna summa och den i proposition nr 117 beräknade — 7,280,000 kr. — är först och främst att märka, att förevarande beräkningar skett på grundval av ett åtskilligt högre medlemsantal (800,000 i stället för 722,000). Med detta senare medlemsantal skulle beloppet enligt de i propositionen angivna grunderna hava uppgått till c:a 8 milj. kr. Det kan vidare förtjäna framhållas, att ovanstående belopp beräknats under förutsättning, att hela den nuvarande sjukkasserörelsen på en gång komme att ansluta sig. till den nya organisationen samt att statsbidragsförordningens erbjudande om understöd komma att i flertalet fall till fullo utnyttjas, antaganden som var för sig synas mindre sannolika. A andra sidan må emellertid också framhållas, att de här beräknade beloppen grunda sig på sjukkasseverksamhetens nuvarande omfattning och att anslaget efter hand som rörelsen växer, också kommer att stiga. Anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande torde i riksstaten för budgetåret 1926—27 komma att upptagas med 3,200,000 och anslaget för moderskapshjälp till 170,000 kr., eller tillhopa 3,370,000 kr. Under förutsättning, att den för år 1925 konstaterade stegringen av sjukkassornas medlemsantal kommer att alltjämt fortgå, torde man böra räkna med en årlig ökning av anslaget med c:a 130,000 kr. För kalenderåret 1928 kan därför statsbidrag enligt nu gällande grunder antagas komma att belöpa sig till 3,500,000—3,600,000 kr. I genomsnitt per sjukkassemedlem skulle statsbidraget enligt här gjorda antaganden belöpa sig till kr. 8.54. Med avseende på denna siffra må anföras, att statens bidrag till den av socialförsäkringskommittén föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle utgöra kr. 12.50 per år och försäkrad samt enligt den sedermera verkställda överarbetningen av sagda förslag till kr. 13.20 per år och försäkrad. I Danmark uppgick statens bidrag till sjukkasseverksamheten (1924) till i genomsnitt kr. 8:78 per medlem. Härtill bör emellertid läggas de mycket betydande tillskott särskilt i form av nedsättning av sjukhustaxan samt den s. k. friskjutsen vid läkares hämtning eller den sjukes befordran till läkare ävensom understöd utan fattigvårds verkningar, som sjukkassorna äga uppbära av vederbörande kommuner. Anmärkas kan också, att i Danmark understödstiden är avsevärt kortare än den här ifrågasatta. I Norge, där sjukförsäkringen som bekant ur obligatorisk, erlägges försäkringspremien vid obligatorisk försäkring med 6/w av den försäkrade och återstående 4/10 av arbetsgivare, kommun och stat tillhopa; vid frivillig försäkring betalar den försäkrade även arbetsgivarens andel (Vio), alltså tillhopa 7 /i 0 . I kretssjukkassorna uppgick statens och kommunernas bidrag år 1924 till i medeltal kr. 18:12 per medlem och statens bidrag ensamt till kr. 11:65. Vad särskilt beträffar statsbidraget i förhållande till den kostnad för sjukförsäkringen, som skulle komma att bäras av "de försäkrade själva, må framhållas följande. Den grundsats för statsbidrags beräknande, som i likhet med vad redan nu är förhållandet även framgent skulle tillämpas, leder till den i och för sig fullt riktiga konsekvensen, att statsbidragets relativa betydelse är större i samma mån de kontanta understöden äro låga men sjunker i mån dessa understöd stiga. Sant är visserligen, att i en frivillig sjukförsäkring som den föreslagna någon 11—263.7/5

160 möjlighet icke förefinnes att med absolut säkerhet anpassa understöden efter de försäkrades ekonomiska ställning, och att det sålunda icke är helt uteslutet, att icke den relativt billiga försäkringen med låga understöd kan komma att utnyttjas jämväl av åtskilliga, för vilka det relativt höga statsunderstödet kan | anses såsom mindre behövligt. Det kan emellertid också förtjäna framhållas, att den frivilliga sjukkasseverksamheten å andra sidan ger möjligheter till en smidigare anpassning med hänsyn till de enskilda försäkrades verkliga behov exempelvis på grund av familjeförhållanden, försörjningsplikt o. s. v. än vad förhållandet i allmänhet är med den obligatoriska försäkringen, där arbetsförtjänsten utgör den som regel enda normen. Då det gäller, att med varandra jämföra å ena sidan statsbidraget och å andra sidan den börda som sjukförsäkringen lägger på den enskilde sjukkassemedlemmen, bör vidare ihågkommas, att sjukkassemedlemmarna hava att utom sjukkasseavgiften själva bestrida x/8 av läkarvårdskostnaderna. Avgifterna måste sålunda för att jämförelsen skall bliva rättvis utökas med nämnda andel. Verkställes beräkningen på detta sätt får man med ledning av de i Bil. B beräknade medlemsavgifterna följande sammanställning rörande fördelningen av kostnaderna mellan staten och de försäkrade. För en normal sjuk k as sa (genomsnitt för hela riket) med tvåårig sjukhjälpstid bliva siffrorna följande: Medlemmarnas andel abs. %

1) sjuk- och moderskapspenning 2) » » i 3) > , »

om 1 kr. » 2 » > 4 »

10.05 kr. 19 25 » 37.67 »

50.5 66.1 79.2

Statens andel abs. %

9.87 kr. 9.87 » 9.87 >

49.5 33.9 20.8

För lantsjukkassorna särskilt ställer sig under samma förutsättning fördelningen på följande sätt. Medlemmarnas andel abs. %

1) sjuk- och moderskapspenning 2) > > » 3) » » >

om 1 kr. » £ » »4 »

8.65 kr. 16.15 » 31.16 »

48.8 64.0 77.4

Statens andel abs. %

9.09 kr. 9.09 » 9.09 »

51.2 36.0 22.6

För normalsjukkassor med obegränsad sjukhjälpstid blir förhållandet mellan statsbidraget och medlemmarnas egen andel av försäkringskostnaderna följande:

1) sjuk- och moderskapspenning 2) » > » 3) » » »

om 1kr. > 2 * > 4 »

Medlemmarnas andel abs. %

Statens andel abs. %

15.28 kr. 29.73 » 58.61 »

9 87 kr. 9.87 » 9.87 »

60.8 75.1 85.6

39.2 24.9 14.4

Utgår till sjukkassor av denna typ ett kommunalt bidrag, motsvarande 3 kr. per år och medlem, stiger det allmännas (stat och kommun) andel av försäkringskostnaderna — allt eftersom sjukpenningen utgör 1, 2 eller 4 kr. — till resp. 51.2, 32.5 och 18.8 %, medan de försäkrades andel sjunker till resp. 48.8, 67.5 och 81.2 %. Vad slutligen beträffar de enbart sjukvår ds för säkrade må framhållas, att av kostnaderna för denna försäkring •— utgörande inkl. den tredjedel av läkarvårdskostnaden, som skall betalas av medlemmen själv, inalles kr. 10.70, — kr. 4.95 eller 46.3 % skulle utgå som statsbidrag och kr. 5.75 eller 53.7 % såsom medlemmarnas egen andel.

161 Bil

B.

P . M.

med beräkningar rörande storleken av sjnkkassemedlemmarnas avgifter. De nedan angivna avgifterna gälla under följande allmänna förutsättningar: 1) sjuklijälpstiden är 2 hela år (730 dagar i följd) för ett och samma sjukdomsfall; sjukhjälp utgår dock ej för insjuknandedagen samt de 2 därefter följande dagarna vid varje sjukdomsfall; vid olycksfall i arbete, som faller under olycksfallsförsäkringslagen, utgår icke sjukhjälp; 2) moclerslccqjspenning utgår under lägst 21 och högst 56 dagar och med samma belopp pr dag som sjukpenningen, samt, där sjukpenning icke utgår, med 1 kr; härtill kommer för fall, då dylikt understöd utgår, såsom barnmorskehjälp 20 kronor pr barnbördsfall; 3) läkarvård bestrides av sjukkassan med 2/s av läkarens arvode; då familjesjukvård beredes betalar kassan likaledes 8/a av kostnaden härför; kostnaden i sin helhet för läkarvården har antagits tilL kr. 7: 50 pr år och försäkrad, som står ensam, och till kr. 10: 50 för försäkrad med minderåriga barn; 4) förvaltningskostnaderna antagas komma att uppgå till kr. 2: 50 för medlem i lantsjukkassor; för hela riket räknas med en genomsnittlig förvaltningskostnad av 3 kr. pr år och medlem. 1 Dessa belopp äro möjligen något knappt beräknade, särskilt med hänsyn till stadssjukkassorna. Men å andra sidan torde övriga poster vara räknade avgjort i överkant. Särskilt har man anledning antaga, att sjuktalet såsom en följd bl. a. av den fria läkarvården kommer att något understiga det här antagna. 5) sjuktalen hava beräknats till: a) för normalkassa (riket i genomsnitt) 7.83 b) » lantkassor 6.28 (approx.) 6) statsbidrag utgår med: a) 3 kr. pr medlem, som är tillförsäkrad såväl sjukvård som sjukpenning, och med 2 kr. för endast sjukvårdsförsäkrad medlem, b) 50 öre pr sjukdag för sjukhjälp två år i följd; för överskjutande sjukhjälpstid utgår icke statsbidrag, c) 50 öre pr moderskapshjälpsdag, d) hälften av kassans utgifter för läkarvård, dock högst 3 kr. samt i sjukkassa, som meddelar läkarvård även åt iörsäkrads barn, högst 4 kr. pr medlem, e) hälften av kassans utgifter för barnmorskevård. 1 Förvaltningskostnaderna hava för enkelhetens skull ansetts bliva desamma oavsett om sjukförsäkringen förmedlas av en vanlig sjukkassa och en distriktssjukkassa eller endast av en kassa av denna senare typ. I verkligheten torde sannolikt kostnaderna bliva något högre i det förra och något lägre i det senare fallet.

162 A)

Normalsjukkassa

(genomsnitt för hela riket).

1) Sjuk- och moderskapspenning om 1 kr. Kostnad för: sjukpenning (1 X 7.83) moderskapspenning (0.054 X 30 X ' s X 1) läkarvård (2/s X 7.50) • barnmorskevård (0.054 X 20 X 1/s) förvaltning

Kr

- Pr medl 7: 83 —: 54 • 5: — —: 36 • • 3: — Kr. 16:73

Avgående statsbidrag: medlemsbidrag sjukdagsbidrag (0.50 X 7.83) läkarvärdsbidrag (Va X 5) för moderskapspenning (Va X 0.54) » barnmorskevård (Va X 0.36)

3-92 2: 50 —: 27 —: 18

9: 87

Återstående avgift 6: 86 10 % avgiftstillägg till sjukfond . . • —: 69 Beräknad årsavgift 7: 55 Resultat: avgift kr. 0.63 pr månad. 2) Sjuk- och moderskapspenning om 2 kr. Kr Kostnad för: - Pr medl sjukpenning (2 X 7.83) 15: 66 moderskapspenning (0.54 X 2) 1: 08 läkarvård, barnmorskevård och förvaltning enl. ber. 1) ovan 8: 36 Kr. 25:10 Avgående statsbidrag enl. ber. 1) ovan . . . . . . . .__. . • • 9: 87 Återstående avgift 15:23 10 % avgiftstillägg till sjukfond _. L_^_J : : • • • 1: 52 Beräknad årsavgift 16: 75 . Resultat: avgift kr. 1:40 pr månad. 3) Sjuk- och moderskapspenning om 4 kr. Kostnad för: **• Pr medL sjukpenning (4 X 7.83) 31: 32 moderskapspenning (0.54 X 4) 2: 16 läkarvård, barnmorskevård och förvaltning enl. ber. 1) ovan. . 8: 36 Kr. 41:84 Avgående statsbidrag enl. ber. 1) ovan . . __.

9: 87 Återstående avgift 31: 97

10 % avgiftstillägg till sjukfond

_.

3:20 Beräknad årsavgift 35: 17 o Resultat: avgift kr. 2:93 pr månad. J

163 B)

Lantsjulikassor.

4) Sjuk- och moderskapspenning om 1 kr. Kostnad för: sjukpenning (1 X 6.28) moderskapspenning sona ovan i ber. 1) läkarvård » » » » ») barnmorskevård » » » » >) förvaltning

Kr. Pr medl. 6 28 —: 54 5: — —: 36 . . 2: 50 Kr. 14: 68

Avgående statsbidrag: sjukdagsbidrag (0 50 X 6.28) övrigt bidrag som ovan i ber. 1)

3:14 o: 95

9. Q9

Återstående avgift

5 59 — 56 Beräknad årsavgift 6 15 Resultat: avgift kr. 0:51 pr månad.

10 % avgiftstillägg till sjukfond

5) Sjuk- och moderskapspenning om 2 kr. Kostnad för: Kr. pr medl. sjukpenning (2 X 6.28) 12: 56 moderskapspenning (0.54 X 2) 1:08 läkarvård, barnmorskevård och förvaltning enl. ber. 4) ovan . 7: 86 Kr. 21:50 Avgående statsbidrag enl. ber. 4) ovan 9: 09 Återstående avgift 12: 41 10 % avgiftstillägg till sjukfond 1:24 Beräknad årsavgift 13: 65 Resultat: avgift kr. 1: 14 pr månad. 6) Sjuk- och moderskapspenning om 4 kr. Kr Kostnad för: - Pr medl. sjukpenning (4 X 6.28) 25:12 moderskapspenning (0.54 X 4) 2: 16 läkarvård, barnmorskevård och förvaltning enl. ber. 4) ovan . 7: 86 Kr. 35:14 Avgående statsbidrag enl. ber. 4) ovan 9: 09 : ._ . . . . . Återstående avgift 26: 05 10 % avgiftstillägg till sjukfond 2: 61 Beräknad årsavgift 28: 66 Resultat: avgift kr. 2: 39 pr månad.

164 C) Normalsjukkassa med sjukhjälp under obegränsad sjuktid. Såsom redan framhållits har förutsatts, att statsbidrag icke utgår för sjukhjälpstid, överstigande två år i fölid för ett och samma sjukdomsfall. För sjukkassor, som önska bereda sjukhjälp för längre tid, måste därför avgifterna höjas med de härför beräknade kostnaderna i deras helhet. Med ett sjuktal av 12.59 erhåller man i fråga om normalsjukkassor (genomsnitt för hela riket) med obegränsad sjukhjälpstid följande avgifter. (Förutsättningarna äro, frånsett sjuktalet, de ovan under exemplen 1—3 angivna.) 7) Sjuk- och modersJcapspenning om 1 kr. Kostnad för: sjukpenning (1 X 12.59) moderskapspenning som ovan i ber. 1) läkarvård » » > > » barnmorskevård » » » » » förvaltning » » » » »

Kr

- Pr medl 12:59 —: 54 5: —: 36 • • • 3: — Kr. 21:49 Avgående statsbidrag som ovan i ber. 1) 9: 87 Återstående avgift 11: 62 10 % avgiftstillägg till sjukfond 1:16 Beräknad årsavgift 12: 78 Sannolik avgift kr. 1: 07 pr månad.

8) Sjuk- och moderskapspenning om 2 kr. Kr Kostnad för: - Pr medL sjukpenning (2 X 12.59) 25:18 moderskapspenning (0.54 X 2) 1: 08 läkarvård, barnmorskevård och förvaltning enl. ber. 7) ovan . &36 Kr. 34:62 Avgående statsbidrag enl. ber. 7) ovan 9: 87 Återstående avgift 24: 75 10 % avgiftstillägg till sjukfond 2: 48 Beräknad årsavgift 27: 23 Sannolik avgift kr. 2: 27 pr månad. 9) Sjuk- och moderskapspenning om 4 kr. Kr Kostnad för: - Pr medL sjukpenning (4 X 12.59) 50: 36 moderskapspenning (0.54 X 4) 2: 16 läkarvård, barnmorske\ård och förvaltning enl. ber. 7) ovan . 8: 36 Kr. 60:88 Avgående statsbidrag enl. ber. 7) ovan . ._. 9: 87 Återstående avgift 51: 01 10 % tillägg till sjukfond 5:10 Beräknad årsavgift 56:11 Sannolik avgift kr. 4: 68 pr månad.

165 Antager man, att de sjukkassor, som åtaga sig en dylik utsträckt understödsplikt, erhålla ett bidrag av resp. kommuner av samma storlek, som f. n. utgår i bl. a. Stockholm och Eskilstuna, d v. s. 3 kr. pr år och medlem, skulle ovanstående avgifter kunna miuskas med 25 öre per månad. 1 De sannolika månadsavgifterna skulle under detta antagande i stället bliva kr. 0: 82, 2: 02 och 4: 43, alltertersom sjuk- och moderskapspenningen utgick med resp. 1, 2 och 4 kr. pr dag. Med avseende på de i det föregående angivna avgifterna må emellertid framhållas, att det här förutsatts att sjukpenningen under hela understödstiden utgär med ett och samma belopp. Detta är emellertid, vad beträffar sjukpenning, överstigande 1 kr. icke nödvändigt, utan möjlighet förefinnes ju att inskränka den sjukhjälpstid, under vilken den högre sjukpenningen utgår, på lämpligt sätt, 'exempelvis så att sjukpenning, för den tid densamma skall utgivMS av primärkassau, d. v. s. 100 dagar, utgör 2 kr. oeh därefter för tid då understödet skall utgivas av distriktssjukkassan, intill understödstidens slut, 1 kr. Avgifterna kunna pä detta sätt sänkas och avpassas med hänsyn till olika förhållanden och behov.

D) Sjukkassor med sjukvård för försäkrads minderåriga barn. Kostnaderna i sin helhet för läkarvården hava för dvlika sjukkassor beräknats till kr. 10:50 pr ar och försäkrad. För kassan blir kostnaden (a/s) i detta fall 7 i stället for 5 kr. pr år såsom i toregående beräkningar. Då statsbidraget utgår med hälften av kassans utgifter för ändamålet, eller med kr. o: 50 pr år och medlem, blir den med barnsjukvården följande ökningen i kassans egna u gifVr endast kr. 1:— pr år och medlem. Härtill kommer emellertid 10 % såsom avgiftstillägg till sjukfonden, vadan ^hela den nödiga avgiftsökningen blir kr. i: 10 pr år, motsvarande 9 öre pr månad. För sjukkassor med, förutom de i ovan anförda exemplen 1—9 förutsatta förmåner, även barnsjukvärd bli därför avgifterna följande: Beräknad avgift pr år pr månad. K r o n o r

enl. ber. 1 (7:55 + 1:10 för barnsjukvård) » > 2 (16:75 + » » » ) > 3 (35: 17 + > » » )

8:05 17:85 36: 27

0:72 1:49 3:02

» » »

» » »

4 (6: 15 + 5 (13:65 + 6 (28:66 +

» » »

» » »

» » »

) ) )

7: 25 14:75 29:76

0: 60 1:23 2:48

» » »

» » »

7 (12:78 + 8 (27 23 + 9 (56:11 +

» » »

» » »

» > »

) ) )

13:88 28: 33 57:21

1:16 2: 36 4:/77

1 Från den minskning, som härigenom skulle kunna göras i fråga om avsättning till sjukfond har härvid bortsetts.

166 E) Medlemmar, som erhålla endast sjukyård och moderskapsunderstöd. Förslaget medgiver inträde direkt i distriktssjukkassa för försäkring endast för sjukvård och moderskapsunderstöd. För dylika, enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar bortfaller givetvis kostnaden tor sjukpenning, varjämte förvaltningskostnaderna såsom en följd av den förenklade försäkringen ansetts kunna beräknas till endast 2 kr. pr år och medlem. Man erhåller då följande avgift, gällande för normalsjukkassa: JO) Kostnad för: moderskapspenning (enl. ber. 1) barnmorskevård ( » » ») läkarvård ( » » ») förvaltningskostnad Avgående statsbidrag: medlemsbidrag för moderskapspenning (enl. ber. 1) » barnmorskehjälp ( > *) läkarvårdsbidrag

Kr

- pr medi. —: 54 —: 36 5: — 2: — Kr. 7: 90 2: — —: 27 —: 18 2 50

4: 95 Återstående avgift 2: 95 10 % avgiftstillägg för sjukfond _. —: 30 Beräknad årsavgift 3: 25 Sannolik avgift kr. 0: 27 pr månad.

F) Sjukförsäkring för familj. Förslaget erbjuder möjlighet för sjukförsäkring för en familj på sådana villkor, att munnen är i åtnjutande av fullständig försäkring (sjukvård och sjukpenning), hustrun sjukvårds- och moderskapsförsäkring och barnen sjukvårds försäkring. Kostnaderna för en dylik familjeförsäkring i en normalsjukkassa (genomsnitt för hela riket) med en sjuklijälpstid av 2 år kunna beräknas på följande sätt. , ,\

o-

•

//••

\ -* 7

Kr pr familj.

11) Sjukpenning {for mannen) 1 kr. p r år Mannens sjukförsäkring (se ovan under D) 8: 65 Hustruns > (» > » E) 3: 25 Beräknad avgift 11: 90

pr månad 0: 72 fl: 27 0: 99

12) Sjukpenning (för mannen) 2 ~kr. p r §,/ Mannens sjukförsäkring (se ovan under D) 17:85 Hustruns » (» » » E) 3:25 Beräknad avgift 21: 10

pr månad 1:49 fl: 27 1: 76

p 13) Sjukpenning (för mannen) 4 Ter. p r &/' Mannens sjukförsäkring (se ovan under D) . . . . . 36: 27 Hustruns > (» » » E) 3: 25 Beräknad avgift 39: 52

pr

Jånad 3: 02 0: 27 3: 29

167 Bilaga C.

Preliminärt förslag till indelning: i distriktssjukkasseområden. I besparingskommitténs betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation gjordes (sid. 68—76) ett första försök att mera i detalj åskådliggöra sjukkasserörelsens lokala utbredning. För detta ändamål uppdelades sjukkassornas medlemmar på städer och landsbygd i de olika länen, varvid uppdelningen för rikssjukkassornas vidkommande gjordes med hänsyn till de olika lokalavdelningarnas geografiska belägenhet. I fråga om de lokala sjukkassorna samt delvis även rikssjukkassorna gjordes vidare en undersökning väsentligen på grundval av stadgarnas föreskrifter angående verksamhetsområdet rörande förekomsten av sjukkasserörelse på olika orter, såväl städer som landskommuner. I samband med utredningarna i och för regeringens vid 1926 års riksdag framlagda förslag till ny sjukkasselagstiftning fullföljdes denna undersökning vidare och utsträcktes till att omfatta bl. a. även rikskassornas verksamhet i hela dess omfattning. I bilaga C till propositionen nr 117 (sid. 215—26) meddelades sålunda tabeller, utvisande sjukkasserörelsens, såväl de lokala sjukkassornas som rikssjukkassornas förekomst och utbredning inom olika delar av landet med angivande bl. a. av den utsträckning, i vilken vardera av dessa organisationer kunde anses intaga den dominerande ställningen. De sakkunnigas förslag går nu ut på en sammanslutning av den lokalt splittrade sjukkasserörelsen i en högre enhet, distriktssjukkassor, med uppgift att handhava bl. a. moderskaps- och läkarvårdsförsäkringen liksom också sjukpenningförsäkringen för tiden efter de 100 första dagarna. Det har därför ansetts önskvärt att ytterligare fullfölja de tidigare gjorda undersökningarna i ändamål att söka få klarlagt å ena sidan den ungefärliga gestaltning indelningen i distriktssjukkasseområden kan tänkas komma att få och å andra sidan möjligheten att över huvud taget genomföra läkarvårdsförsäkringen i olika trakter av landet. I förstnämnda hänseende har indelningen skett med hänsyn förnämligast till den gruppering, som redan delvis tagit form inom den nuvarande sjukkasserörelsen. Kommun eller kommuner, som redan nu utgöra att genom de faktiska förhållandena tillskapat sjukkassedistrikt, ha sålunda ansetts böra behålla denna sin karaktär. I fråga om trakter, där sjukkasserörelsen alldeles icke eller i endast obetydlig grad vunnit insteg, har däremot indelningen gjorts mera med hänsyn till geografiska och andra därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn till läkarvårdsförsäkringen åter har först och främst en undersökning verkställts angående den svenska läkarkårens s. a. s. geografiska fördelning. För detta ändamål har begagnats den av Kungl. Medicinalstyrelsen utgivna. »Förteckning på svenska läkare m. fl. år 1926». Resultatet är emellertid i så måtto missvisande, att härvid ofta måst medtagas samtliga i förteckningen upptagna legitimerade läkare, frånsett sålunda om de utöva någon praktik eller icke. Någon större betydelse torde detta förhållande dock icke äga. De läkare, som icke utöva någon praktik, torde nämligen dels vara tämligen fåtaliga, dels väsentligen vara bosatta i de större städerna, där tillräcklig tillgång till läkare i allt fall förefinnes. Då det_ givetvis måste anses vara av den största betydelse, att distriktssjukkasseindelningen särskilt i

168 sådana trakter av landet, där knappast andra läkare än tjänsteläkare äro stationerade, så långt ske kan avpassas efter indelningen i läkardistrikt, har vidare i K. Medicinalstyrelsen genomgåtts samtliga Kungl. brev fr. o. m. år 1911 angående nya indelningar i provinsialläkardistrikt och extra provinsialläkardistrikt samt angående skyldighet, i förekommande fall, för provinsialläkare att med enskild sjukvård tillhandagå invånarna i utanför hans distrikt varande kommun. Vid indelningen har slutligen också hänsyn måst tagas till såväl areal som folkmängd. För att anslutningen till de nya organisationerna icke skall bli allt för ringa ha sålunda distrikten å ena sidan icke kunnat göras allt för små. Å andra sidan har i detta hänseende hänsyn måst tagas även till arealförhållandena och allt för stora distrikt om möjligt undvikas. Särskilt i detta senare hänseende erbjuda som bekant förhållandena i vissa delar av vårt land utomordentliga svårigheter. Att fullt tillfredsställande ordna sjukförsäkringen i dessa trakter låter sig möjligen icke omedelbart göra. Detta bör dock icke utgöra något hinder för att de förbättringar som nu äro möjliga så långt ske kan komma till genomförande. Med avseende på det förslag till indelning i distriktssjukkasseområden, som framgått ur dessa olika utredningar, må till en början framhållas att detsamma, såsom ovan framhållits, tillkommit närmast i ändamål att åskådliggöra, huruvida och i vilken grad den av de sakkunniga framlagda planen till en reorganisation av den frivilliga sjukförsäkringen över huvud taget låter sig genomföra. Förslaget är sålunda på intet sätt att betrakta såsom definitivt, utan har snarast karaktären av ett första utkast, lämpligt att läggas till grund vid ett eventuellt framtida genomförande av reformen. Vad särskilt beträffar möjligheten för de olika distrikten att med läkarkårens nuvarande geografiska fördelning i praktiken genomföra läkarvårdsförsäkringen är det uppenbart, att i åtskilliga trakter av landet icke blott läkarna äro allt för fåtaliga utan även avstånden för stora för att sjukkassorna skulle kunna åtminstone till en början med framgång ordna denna angelägenhet. Man hade för övrigt snarare väntat att svårigheterna härutinnan skulle visat sig större än vad cle i verkligheten torde vara. Framhållas må dessutom, att man synes kunna hysa grundade förhoppningar på, att förslagets genomförande skulle medverka till en rimligare lokal gruppering av läkarkrafterna. Upprättandet av distriktssjukkassor runtom i landet och de utsikter till en någorlunda tryggad utkomst, som härigenom skulle skapas, skulle säkerligen komma att locka särskilt yngre läkare att slå sig ner och öppna praktik i landsorten i stället för att trängas i de i detta hänseende mer än väl tillgodosedda städerna. Den starka tillströmningen under de sista decennierna till läkarbanan, en tillströmning som beräknats komma att inom en jämförelsevis nära framtid i det närmaste fördubbla de legitimerade läkarnas antal, kommer säkerligen också att verka i samma riktning. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig kunna taga i betraktande dylika ovissa faktorer utan hava räknat endast med de bestående förhållandena. Förslaget uppställer sålunda visserligen grundsatsen om obligatorisk sjukvårdsförslikring men medgiver tillfälle till dispens i alla sådana fall, där giltiga skäl därför föreligga. Såsom i annat sammanhang framhållits (se bilaga :V sid. 158) har vid kostnadsberäkningarna utgåtts ifrån, att till en början en fjärdedel eller inalles 200,000 av de vid lagstiftningens genomförande befintliga sjukkassemedlemmarna skulle dispenseras från läkarvårdsförsäkrmgen. Med ett dylikt antagande torde man icke kunna anses hava räknat allt för optimistiskt särskilt i betraktande av de lättnader i förevarande hänseende, som de ökade kommunikationsmedlen även i mera avlägsna och glest befolkade trakter måste anses redan nu hava fört med sig.

169 Utredningarnas resultat hava sammanställts i efterföljande trenne tabeller (tab. 1—3). .. Av dessa innehåller <a&. i en nominativ förteckning över samtliga distnktssjukkasseområden, såväl stads- och lantdistrikt, med angivande för varje distrikt av den ort, där läkare f. n. är stationerad. I särskilda kol. i tabellen hava vidare intagits uppgifter om distriktets areal och folkmängd, om antalet läkare, om antalet kommuner och sjukkasseorgan (lokala sjukkassor och lokalavdelningar av rikssjukkassor) samt slutligen om antalet sjukkassemedlemmar med fördelning mellan de båda slagen av sjukkassor. Tab. 2 innehåller en sammanfattning länsvis av de i tab. 1 meddelade uppgifterna med angivande tillika av antalet distrikt (112 stadsdistrikt och 1,354 lantdistrikt). . Slutligen hava i tab. 3 samtliga distrikt länsvis uppdelats i grupper etter antalet sjukkassemedlemmar med angivande för varje grupp, huru medlemmarna fördela sig mellan lokala sjukkassor och rikssjukkassor. För fullstandighetens skull hava härvid medtagits även sådana områden, där sjukkasserorelsen f. n. överhuvudtaget icke är företrädd och vilka sålunda rätteligen kunnat lämnas utan avseende. . Slutsiffrorna i denna senare tabell återfinnas i följande sammanställning. Antal medlemmar Antal områden

Distriktssjukkasseområden utan

sjukkasserörelse

med intill 100 medl > 100-199 > >

200—499

> 500—

»

> Summa

Summa

Lokala sjukk.

Rikssjukk.

401 279 367 271

2,313 17,157 64,588 399,252

16,474 24.064 52,«'06 192,186

18,787 41,221 116,594 591,438

1,466

483,310

284,730

768,040| 100.0

Absolut

148 2.4 5.4 15.2 77.0

Såsom härav framgår skulle distriktssjukkasseorganisationen, därest man för dess vidkommande stannar vid en minimisiffra av 100 medlemmar, kunna omedelbart genomföras för 97.6 % av den nuvarande sjukkasserörelsen. Och även om man uppställer en fordran på 200 medlemmar såsom norm för bildandet av en distriktssjukkassa, skulle i allt fall 92.2 % av samtliga nuvarande sjukkasscmedlemmar kunna omedelbart upptagas i distriktssjukkasseorganisationen. I tab. 1 använda förkortningar: p . 1. = pensionerad tjänsteläkare. ländsk. = landskommun. kpg = köping. m:e = municipalsamhälle. s: = socken.

170 Tab. 1. Distriktssjukkasseområden (preliminärt förslag).

Nr

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

in u Medlemmar AnAn81 A reInAntal /is 1HSJ4 tal al tal sjuklä- kv.- kom- vånare 81 tillkasse /l2 ka- km. mu1925 orgnn lokala riks- sam- I ner kassor kassor inans

Stockholms stad och län.

2G

1 Stockholm 8 Stockholm3 Södertälje Södertälje Djursholm Djursholm Lidingö Lidingö Vaxholm Vaxholm Norrtälje Norrtälje Östhammar Östhammar Öregrund, Gräsö . . . Öregrund Sigtuna, S:t Olof o. S:tPec Sigtuna Forsmark, Börstil . . . Östhammar Valö, Hökhuvud . . . . Harg Edebo, Häverö . . . . Häverö Edsbro, Ununge . . . . Singö, Väddö Väddö el. Östhammai Björkö-Arholma, Vätö . Norrtälje Roslags-Bro. Lohärad, Söderby-Karl, Estuna Malsta, Husby- Lyhundra, Frötuna Rådmansö Blidö, Länna Bladåker, Faringe . . . Rimbo Almunge Knutby, Fasterna . . . Skederid, Rö, Rimbo . . Kår-ita, Närtuna, Lunda, Frösunda, Orkesta, Markim, Skånela . . . . Rimbo, Knivsta el. Ed Gottröra, Husby-Långhuudra, Vidbo, Skepptuna Rimbo el. Knivsta Östuna, Knivsta, Vassunda, Haga . . . . . Knivsta el. Sigtuna Norr*unda, Husby-Ärlinghundra, Odensala . Lägga, Alsike Knivsta Hammarby, Fresta, Ed . Ed Vallentuna. Ångarn . . Rimbo el. Österåker Riala, Roslags-Kulla . . Norrläjjeel. Österåker Ljusterö Österåker Österåker Vada, Össeby-Garu . . . Värnidö Värm dö

HB 115,936 17,243 133,17% 21 2,50i > 1,370 3,H7% 2 501 57 55i 3 161 161 5 131 146 271 9 400 287 681 6 43 180 22% 4 112 11% 2 181 181 3 254 51 303 4 147 U\ 3 291 144 433 11 1,017 1,01% 8 570 57m 4 187 187 2 132 13k

556 132 6 20 6 8 4 3d 2 6 6 10 2 1 1 126 1 40 293 271 189 279 182 176 108

442,528 14.818 5,708 10470 3.938 4,96* 1.043 2.342 1,494 4,327 3,112 2,634 7,907 3,046 4,197 2,461

— 331

5,563

158 93 189 153 162 233 163

2,446 1,766 4,<>4f> 1,609 2,362 2,929 3,597

4,591

3,018

3,268

124 82 86 81 123 95 138 130 167

2,931 1.505 4,041 2,297 1,774 1,743 3.028 1,461 3,238

111 73 89 54 49

111 73 89 54] 49\

99]

147 154 104 55 193

29S 154 104 543 193

23 I tiibellen begagnade förkortningar finnas angivna å sidan 169. Avser antalet läkare inom resp 'ktive distriktssjukkasseområden. F. d. tjänsteläkare (pensionerade) äro medtagna och inom parentes angivna i tabellen, endast då ingen annau läkare linnes bosatt inom distriktssjukkasseornrådet. Vakanta läkaretjänster äro, då i övrigt ingen läKare finnes bosattj inom distriktssjukkasseområdet, upptagna såsom besatta (ej uppförda inom parentes i tabellen). 3 Stadsnamn äro genomgående angivna med kursiv stil. 2

TAB. 1 (forts.).

Läkarens stationeringsort

Gustavsberg Möja, Djurö > Ingarö, Gnstavsberg, Bo Djursholm Östra Ryd, Täby . . . Solna Solna Stocksunds kpg Stocksunds kpg . . . . 2 > Danderyd P. 1. Sollentuna Järfälla, Spånga, HässelSpånga by villastads kpg . . Sundbybergs kpg Sundbybergs kpg . . . Skå, Sånga, Hilleshög, Sånga Färentuna Munsö, Ekerö, Adelsö, Sånga el. Stockholm Lovö Nacka Nacka Saltsjöbadens kpg Saltsjöbadens kpg . . . P. 1. Huddinge Botkyrka Botkyrka, Salem . . . . Grödinge . Västertälje, Östertälje, Södertälje Tveta Turinge Överjärna, Ytterjärna . P. 1. Vårdinge ösmo Sorunda Västerhaninge Västerhaninge Västerhaninge el. Österhaninge . • . • . Dalarö Tyresö, Dalarö, Nämdö, Stockholm, Dalarö el. Ornö Ornö Ösmo Ösmo Utö, Muskö, Torö, NynäsNynäshamns kpg hamns kpg Summa

1 I 10 Medlemmar »Via 1924

6 Distriktssj akkassans område

171 DISTRIKTSSJU KKASSEOMRÅDEN.

AnIn- A ntal An- Are- tal tal al kom- vånare sjuklä- kv.- mu- 3 1 / l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor 130 136 130 19 2 17 50

2.056 4,670 5.166 22,767 2,236 3,073 6,970

98 2

5 2 5

735 20 479

1 2

23 63

14.477 6,691

9 7

803 938

3,178

134 52 8 132 143 111

3,895 9,003 3,126 8,060 7,140 1,814

5 4 1 1 8 1

106 102 (1) 92 168 119 154

2,881 2,331 2,n26 1,815 2,841 2,650 2,738

1 3 2 1 2 2

198 144

2,130 2,315

125 621

450 398 92

726 94

22 182 47 45 177 10

62 51

136 112 71 26

5,079 122 704,531

323 124,846 27,562 152,408

Uppsala län. Uppsala Uppsala Enköping Enköping Stockholms-Näs, Västra Ed (Stockh. län) Pyd Yttergran Bro och Lossa Håbo-Til.ble, Håtuna, Häggcby, Skokloster, Övergran, Kalmar, YtYttergran el. Uppsala tergran Fröslunda, Giresta, Hjäl» > Enköping sta, Kulla, Holm,Fittja Hacksta, Löt, Villberga, Enköping Boglösa Husby-Sjutolft, Litslena, Harkeberga Lillkyrka, Vallby, Arno, Kungs-Husby . . . . Veckholm, Torsvi . . . Enköping-Näs, Teda, Svinnegarn 1

30,036 5,899

5,065 569

130 158

1,503 1,646

4,459

2,^73

2,824

2,043

95 62

1,661 1,248

1,627

57 Dessutom 5 inom parentes i tabellen upptagna pensionerade tjänsteläkare.

2,767 514

143 79

27 77 59 57

172 TAB. l (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMBADEN. 4

Nr

12 18 14 16 16 17 18 1!) 20 21 •22 23 24 25 26 27

28 20 80 31 o2 88 34 35 86 87 88 89 40

Distrikts-Sjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Tillinge Bred, ^parrsätra, Vårfru kyrka Långtora, Nysätra, Bis kopskulla Gryta, Balingsta . . . Västeråker, Dalby, Ram sta. Hagby . . . . Skogs-Tibble, Åland, Järlåsa Bondkyrka Uppsala-Näs, Vänge, Läby, Börje Jumkil, Åkerby, Bälinge Skuttunge, Björklinge . Gamla Uppsala . . . . Vaksala Danmark, Fundbo . . . Rasbo, Rasbokil . . . . Vi k sta, Ten sta Lena, Årentuna . . . . Stavby, Tuna Ekeby, Skäfthammar . . A lunda . . . . • . . . Morkaila. D annemora, Film Tegelsmora Österlövsta Hållnäs • . Vendel Tierp (s:n), Tierps kpg Tolfta Yästland Älvkarleby Söderfors . . . . . .

Enköping

1 &

6 Merllemmar 31 An- Are- AnIn- Antal /i2 1924 tal tal al kom- vånare sjuklä- kv.- mu- S 1 / i a kasselokala kare km. ner 1925 kassor

—

1,293

— 114

2,568

.

—

107 57

2,017 1,242

—

1,510

—

193 39

2.222 4,124

144 — 238 — 185 — 35 — 47 — 110 — 190 — 171 — 100 — 121 — 116 _ 146 1 276 — 104 1 252 — 229 _ 161 1 350 — 122 — 174 — 211 ] 70

2,637 3,061 2,896 1,695 1,612 2,329 2,660 2,569 2.150 2.046 2,658 2,870 4,991 2,030 3.426 2,983 2,852 7,639 1,689 2.890 9,746 2.330

80 —

88 139,954

163 12,295 7,321

Nyköping Nyköping 8 17 Katrineholm Katrineholm 3 9 Eskilstuna Eskilstuna 10 84 Torshälla Torshälla 1 5 Strängnäs Strängnäs 7 19 Maryfred Mariefred 1 15 Trosa, Trosa-Vagnhärad Trosa 1 109 Tuna, Bergshammar . . Nyköping — 80 Hälla, Nykyrka, Stigtomta, Barbo . . . . 136 Svärta. Helgona . . . . — 133 Råby-Rönö — 50 Husby-Oppunda . . . . — 53 Lunda, Kila Nyköping el. Björkvik! — 240 Vreua, hettna — 84 Björkvik Björkvik 1 195 Tunaberg S:t Nikolai — 110 S:t Nikolai 1 97

1 12,181 1 7,681 1 30.467 3 1,864 1 4,907 1 1.469 2 2,899 2 1,723

15 1,181 1,659 13 1,060 1.132 19 8,399 2,214 3 630 89 8 713 481 3 651 97 5 203 137 2 56 —

4 2 1 1 2 2 1 1 1

6 2 1 1 7 5 2 5 8

Uppsala

Dannemora

> Österlövsta

> Tierps kpg

Söderfors Summa

236 353 898 107 193 100 319 124 153 2,938 108

Södermanlands län.

10 11 12 18 14 15 10 17

3,653 2,339

993 1.044 4,293 2,696 3,385 1,996 5,218

122 280 281 204 312 161 297 369 463

189 49 — — 113 151 30 178 216

TAB. 1 (forts.). 1 |

2 Nr

Distriktssjukkassans område

18 Tystberga, Bälinge, Läst-

173 DISTRIKT8SJUKKASSE0MRÅDEN. 4 | 5

3 Läkarens stationeringsort

Nyköping el. Trosa 19 Torsåkcr, Västerljung Trosa el. Frustuna | 20 Trosa ! 21 Hölö > j 22 Runtuna, Lid, Ripsa . . Ludgo 1 23 Ludgo, Spelvik, Bogsta, i Sätersta Frustuna 24 Frustuna, Ivattnäs . . . Björnlunda i 25 | 26 Grvt » 27 Gåsingf, Dillnäs . . . . Björnlundael. Frustuna 28 Yttcreilhörna, Overen- Mariefred el. Södertälje Strängnäs 29 Toresund i 30 Yttersclö, Overselö . . . > 31 Aspö > I 32 Helgarö, Fogdö, Vansö . > Härad, Strängnäs ländsk. Strängnäs ländsk. Mariefred | 34 Åker > j 35 Taxinge, Kärnbo . . . | 36 » 37 Dunker Malmköpings kpg i 38 Maltnköpings kpg . . . > » I 39 Lilla 11 al ni a, Helgesta, Malmköpings kpg Forsa el. Flen Flen 40 Hyltinge 41 » 42 Flen 43 Lilla Mellösa 5> 44 Vadsbro, Blacksta . . . 1 45 Hnsoy-Rekarne . . . . Eskilstuna 46 Tumbo. Eåby-Rekarnc . » i 47 48 Gillberga, Lista . . . . > 49 50 51 s 52 Hammarby, Sundby, Vallby > 53 Torshälla ländsk. . . . Torshälla el. Eskilstuna Kungsörs kpg 54 Oja, Västermo (Västm. län) ! 55 Julita 56 Näshulta > 57 Flöda . Sköld inge 58 > J 59 60 Stora Malm > 61 Östra Vingåker Katrineholm el. . . . . Västra Vingåker 62 Västra Vingåker . . . . Västra Vingåker 63 Österåker > >

Us

Summa

11 Medlemmar An3 An- Are- tal In- Antal /.a 1924 tal al kom vånare sjukl tillS1 i /12 lä- kv.kasse" i samkare km. mu- 1925 organ lokala rikskassor kassor mans ner

— 213 — 128 — 56

3,213 1,620 1,224 1,744 2,556

3 2 3 3 2

84 157

3 2 1 1 3

1 185 1 109 1 98 — 95 — 123

4 2 1 1 2

2,340 3,171 2,119 1.829 1,910

2 4 2 2 1

115 462 75

— 76 — 72 — 102 _ 33

2 1 2 1 3 2 1 2 1 1 1

1.348 1,353 2,502 636 2.440 2,442 2,635 1,457 1,076 1,817 832

2 1 1 2 3 1 1 1 2 3 4

267 149 198 78

45 115 — 62 — 90 — 70 — 53 (1) 98 128 102 74

3 1 1 1 1 2 1 2 1 2 1 2 1

3,253 1,744 987 3,333 2,617 1,488 2,500 1,467 1.227 1.970 2,269 2,332 1,268

2 4 1 6 5 1 o 1 2 2 2 1 1

380 122 535 515 380

—

35 51 79 18 58

— 47 — 38

3 1

1.422 3,203

1 7

170 277

—

170 500

— 170

3,165

1 152

1 1

1 2 4 7 3 3 1

—

i i i

2,917 1,659 3,785 3.2H8 1,201 3,618 2,313

48 38 104 392 71 79 49

48 405 474 641 71 471 49

i i

8,495 1,462

9 1

878 289

100 2 116 117 85 — 94 — 127 1 2

— 168 — 66 — 58 3

— 120

(1) 250 1 81 _ 56 — 177 — 94 2 308 — 56 *4B

—

;

96 192,055

—

33 107 13 73

260 107 262 73 454

11 83 22 105 25

126 545 97 105 25

274 149 198 111 187 52 789 6 264 89 155

— —

— —

— —

33 187 52

— —

—

531 206

—

367 370 249

—

— 477 289

6 54 89 155 33 125

—

298 306 37 9

—

—

413 247 535 813 686 37 540 206 35 156 79 18 58

224 24,216 10,348 34,564

Dessntom 2 inom parentes i tabellen upptagna pensionerade tjänsteläkare.

174 TAB. 1 (forts.)

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 6

Nr

Distriktssjukkassans område

ii

Medlemmar 3l /i2 1924

An- Are- AnIn- Antal tal al tal vånare sjukkom3l lä- kv.kasse/l2 kare km. mu1925 organ lokala riksner kassor kassor

Läkarens stationeringsort

Östergötlands län.

8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 81 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49

Linköping . Norrköping . Söderköping Motala . . . Vadstena . . Skänninge . Mjölby . . . Godegård . . Tjällmo . . . Hällestad . . Vånga . . . Ribinge . . . Skedevi . . . Regna . . . . Simonstorp Kvillinge Kullerstad Kimstad Borg Fnringstad, Styrestad, Dagsberg Krokek, Kvarsebo . • . Tåby, Västra Husby . . Tingstad, Drothem . . . Skönberga Mogata Östra Ryd. Gårdeby . . Östra Stenby Östra Husby Häradshammar, J onsberg, Rönö A, Kuddby, Konungsuml Östra Ny Skällvik Börrum, S:t Anna . . . Ringarum Gryt Valdemarsviks kpg . . . Grebo, Värna Björsäter, Yxnerum . . Kättiistad Åi vid Skärkind, Gistad . . . Lillkyrka, Törnevalla Östra Skrukeby, Östra Harg. Rystad . . . . Vårdsberg, Askeby . . . Örtomta Banuekind Vist Landeryd Skeda, Slaka

Linköping Norrköping Söderköping Motala Vadstena Skänninge Mjölby Tjällmo Tjällmo el. Risinge Risinge Skedevi Skedevi el. Västra Vingåker (Södermani. län) Norrköping

Krokek el. Björkvik (Södermani. län) Söderköping

Söderköping el. Skällvik (Skällvik Börrum el. Skällvik Börrum Valdemarsviks kpg •»

Åtvid

Linköping

>

17 4.533 2,091 26 18,983 2,1931 52 3 491 9 348 1.289 j 5 148 212 177! 3 — 291 7 1,032 12! 2 99 26! 2 489 66! 5 683 1 145 804 12 1,417 7 442 194 52 2 —

Gl 99 5 8 6 9 59 210 190 300 141 318 253 179

29.110 60,132 2,797 5,666 2,982 1,789 6,114 2,38s 2,787 4,586 2,431 8,741 3,443 1,783

144 119 25 62 59

4.8-JO 2,576 1,933 3,646

1 7 3 2 1

147 805 — 142

—

258 424 56 21

— 66 2 159

2.296 3,046

4 8

150 360

53 190

81 111 54 78 151 37 70

1,572 2,196 1.004 1.260 2,185

3 2 1 2 3 2 1

548 985 154 142 364 288 355

234 95 47 68 161 284 175 9 99 183 139 145 88 36

3,784 2,137 1,337 2.239 4,854 2,423 2,160 1,691 2,223 1,512 5.058 2,274 1,093

1 406 1 326 1 206 3 — 2 404 6 588 3 308 4 542 2 277 2 56 1 383 1,108 9 2 70 1 181

91 53 56 55 81 31 105

2,236 1,496 1,251 1,072 1,621 1,188 2,485

1 3 1 1 1 4 3

867 1,662

180 215 429 172 536 376 123

95 23 95 49 134 48 8 301 14

154 40

TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

1 io . Nr

58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 "1

74 Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Kärna, Kaga Linköping Ledberg, Rappestad . . Sjögestad, Vikingstad . Vårdnäs Gammalkil, Nykil . . . Ljung,Flistad, Björkeberg Vreta kloster, Stjärnorp Linköping el.Tjällmo Normlösa, Västerlösa . . Linköping el. Skänningc Klockrike, Brunneliy . . P. 1. Ekeby borna, Lönsås.Fornåsa Motala Västra Ny Motala ländsk Västra Stenby, Hagcbyhöga Kristberg Motala el. Tjällmo Vinnerstad, Ask, Varv Motala el. Styra i Skänningc Älvestad, Skeppsås, Val- I lerstad •• Skänninge Fivelstad, Orlunda . . . | Svanshals, Kumla, Vä- ! dcrstad i Appuna, Hov i Bjälbo, Allhelgona . . . | Järstad, Härberga . . . Strå, S:t Per, Nässja, Ör- j berga ! Vadat ena Herrestad,Källstad, Rogs- j lösa, Väversunda . . . I Västra Tollstad, Ödeshög j Ödeshö? Stora Aby J Rök, Heda j Västra Harg I Mjölby Östra Tollstad, Sya . . i Veta, Viby I Högby, Hogstad . . . . | Blåvik, Malexander . . Mjölby el. Ekeby (Åsbo)2 Rinna, Trehörua . . . . j Ekeby (Åsbo)2 Ekeby, Åsbo j Ulrika i Kisa Tjärstad | Hägerstad, Oppeby . . Hycklinge Horn Västra Eneby . . . . Kisa Tidersrnm Sund, Norra Vi . . . Sund > Asby Västra Ryd, Svinhult Torpa Torj.a

11 Medlemmar An-iAre- AnIn- Antal •Vii 1924 tal tal al kom- vånare sjuk-i 31 i lä- kv.- mui / i 9 kassekare km. ner lokala riks1925 [kassor kassor 41 34! 58 97 181| 120* 146 53

2,308 1,131 1,920 1,943 3.110 2,670 3,788 1,777

267 318 575 175 885 524 453

72i

2,702

68 90: 77

2,154 1,488 7,431

51 1471

1,676 2,331

2,389

56 31

1,899 1,331

140 298

SO 36 55 22

2,471 1,210 1.650 859

2,221

57 132 104 73 117 63 45 59 218

2,446 3,984 1.887 1J46 2,454 1,587 i 1,001 1,912 1,504

306 542 264 259 201 277 361 237 131

170 227 123 116 131 114 164 114 211 134 215 116 256 1 87

2,010 5J999 1.231 2,297 1.968 1,501 2,454 1,429 3,842 1,217 2.603 1,563 2,081 1,347

150 725

O)

55 24 4U

69 113

169 SI

161 174

412 442 672 725 296 533 305 256

43 106

9 511 32 78 60

127 32 65

26oi

Summa | > 7Ö| —I 153|310,231| 282| 53,525| 11,230 64,755 1

Dessutom 1 inom parentes i tabellen upptagen pensionerad tjänsteläkare. Statioueringsort Boxholms m:e, beläget inom Ekeby och Åsbo kommuner (större delen inom Ekeby kommun). 2

12—203318

176 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 11 10 Medlemmar 31 /i2 1924

6_

Nr

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

AnIn- Antal An- Are- tal tal al kom- vånare sjuk81 lä- kv.- mu/l2 kare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Jönköpings län. Jönköping Jönköping Huskvarna Huskvarna Nässjö Nässjö Värnamo Värnamo Vetlanda Vetlanda Eksjö Eksjö Tranås Tranås Gränna Gränna Hässelby 9 Hässelby 10 Ingatorp 11 Karlstorp, Kråkshult . . Eksjö 12 Eksjö ländsk . . . . 13 Norra Solberga 14 Flisby 15 Bredestad, Askeryd . . . 16 Hult . . . . Eksjö el. Vetlanda 17 Mellby, Höreda •> » Tranås 18 Bälaryd, Lommaryd . . 19 Marbäck, Frinnaryd, Linderås Tranås Säby 20 Säby Gränna 21 Adelöv 22 Gränna ländsk 23 Visingsö 24 Ölmestad Huskvarna 25 Skärstad 26 Svarttorp, Lekeryd, Järsnäs 27 Hakarp 28 Rogberga Nässjö 29 Barkeryd 80 Bellö, Edshult il Nässjö ländsk 32 Ödestuga, Malmbäck . . Nässjö el. Jönköping 33 Almesåkra, Bringetofta, » > Vrigstad Hylletofta Jönköping 34 Forserum, Öggestorp . . 36 Barnarp 86 Månsarp 37 Sandseryd 38 Järstorp, Bankeryd . . . Gränna 89 Haurida, Vireda . . . . lönköpingel. Mulservd 40 Bottnaryd 41 Mulseryd, Angerdshestra 42 Bonstorp, Stengårdsbult, Norra Unnaryd . . . 43 Norra Hestra, Källeryd, Båraryd Öreryd, Valdshult . . 44 Asenhöga 45 Anderstorp 4 G Båraryd, Våthult, Bosebo Villstad 47 48 Bredaryd 49 Reftele

47 6 14 3 3 18 14 3 95 143 175 100 103 107 138 106 174 187

29,933 7,976 8,963 3,882 3,426 6,500 6,241 1,222 2,390 2,190 2,096 1,305 2,813 1,752 2,274 1,299 2,144 2,509

30 6 16 9 8 9 7 3 4 9

194 2 184 108 124 25 47 89

3,364 3,866 1,305 2,476 1,273 1.363

3 5 1 2 1 1

198 37 71 93 97 83 269

2,686 1,856 1,767 1.706 1,064 1,680 2,863

236 108 75 65 52 72 95 145 197

2,323 2,391 2,738 1,569 1,495 1,826 1,429 1,081 1,208

1,532

200 121 93 144 158 76 150

1,917 1,197 2,U06 2,455 2,729 1,663 2,058

2,182

2,062 3,443 2,024 495 234 840 641 314 880 304 837 313 955 553 117 84 282 48 226

o

1 8 o

2 3 2 1

631 201 181 184 413 479 343 293

81 93 48 86 81 107 213 539 163 172

TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Gnosjö, Kulltorp . . . . Burseryd, Sandvik . . .

Båraryd Bårarvd el. Torup (Hall. län) Båraryd el. Torup (Hall. län.) Södra Unnarvd

Gryteryd, Södra Hestra . Långaryd, Färgaryd . . Femsjö, Södra Unnarvd . Jälluntofta, Kållerstad, Ås Bolmsö, Tannåker,Dannäs

Södra Unnaryd

el. Värnamo

Torskinge, Forsheda . Värnamo Karda, Hänger . . . Värnamo ländsk. . . . Tånnö, Våxtorp . . . Bydaholm Gällaryd Fryele Hagshult, Kävsjö . . Värnamo el. Byarunij Åker Bvarum Tofteryd Byarum Svennarum Vrigstad, Nydala . . . Vrigstad Hjälmseryd Stockaryd > Kultsjö, Skepperstad, Hjärtlanda Vallsjö Norra Ljunga, Vallsjö . > Norra Sandsjö Fröryd Skirö, Nye Vetlanda Bäckseda, Näsby . . . . Myresjö, Latinaskede. Navels] ö , Björkö Vetlanda ländsk. . . Skede Alseda Ökna Bäckaby, Ramkvilla.Södra Solberga Korsberga Lemnhult, Näsbult, Sten Vetlanda el. Ås.da berga . . (Kronob. län) Summa

6 10 11 AnMedlemmar An- !Are31 InAntal /i2 1924 tal j al tal vånare sjuklä- ! kv.- kom- S 1 /ia kassetillkarej km. mu- 1925 organ lokala riks- samner kassor kassor mans

—

147 106

2 2,599 2 1,543

254 126

378 126

229 143 263 86

393 143 263 86

41 60

41 60

226 185 156 21 113 129 141 76 61 17 28 45

226 185 156 21 118 129 244 209] 129\ 17 28 45

37 55 214 21 145 132

37 285 436 21 207 224

69 66 166 59

69 175 166 123

129 28

129 107

2,215

—I

134 231,366

316 13,705

230 218 200 202 138 178 136 15

2,223 ,265 331 321 138 178 136 433

— 129

1,843

312 1 229 — 156 141

2 2 3 3

6,156 2,683 2,188 1,790

1A4

- I 149 - 184 - 117 - : 202 - i 95 - 121 - 170 - ! 156 - 123 1; 220 - 180 1 231

— 161 — 50

1,447 1,539 2,840 1,842 3,427 1,302 1,086 1,566 1,528 2,530 3,461 1,784 2,638 2,802 1,403

166 3 87 — 152 — 77 — 98 — 86

2,270 3,184 3,993 1,035 1,621| 1,579

175 86 105 75 133 79

2,590 1,424: 2,672| 1,290 2,195 1,172

- ! 207 — 115

2,715 1,431

164!

103: 1331 68

230 222 62 92

109 Kronobergs län. Växjö i Växjö Åseda i Aseda Nottebäck med Granhnlt | Sjösås, Hornaryd, Drev Dädesjö, Herråkra . . Aseda el. Ekeberga Lenhovda Ekeberga Hälleberga Ekeberga

13 9 1 253 197 118 235 266 170 171

1 1 1 3 2 1 1 1

9,624 3,660 2,563 2,085 2,049 2,344 2,171 2,0621

11 1,993 7 47 7 131 8 119 5 — 6 6 2, 418

TAB. 1 (forts.).

178 DISTRIKTSSJUKKASSfiOMRÅDBN.

Nr

Distriktssj akkassans område

Läkarens stationeringsort

Ekeberga el. Vissefjärda (Kalm. län) Vissefjärda (Kalm.län) Långasjö Kråksmåla (Kalm. län) Älghnlt Eringsboda (Blek. län) Äluieboda Hovmantorp Hovmantorp Hovmantorp el. Ljuder, Linneryd . . . Tingsryds kpg Tingsryds kpg Nöbbele, Väckelsång . . Tingsås, Tingsryds kpg Södra Sandsjö Tingsryds kpg Urshult el. Almundsryd Almundsryd Alniundsryd Västra Torsås Härlunda Kalvsvik, Tävelsås, DänVäxjö ningelanda, Vederslöv Öja. . . , Bergunda, Ojaby, Gårdsby Söraby, Tjureda . . . . Furuby, Hemmesjö, Tegnaby Växjö ländsk Växjö c\. TingsÖstra Torsås, Uråsa, Jät ryds kpg Växjö el.Aringsås Tolg, Berg > > » Skatelöv Aringsås Asa, Aneboda Ormesberga, Or, Härlöv, Moheda Slätthög, Mistelås . . . Kvenneberga,Hjortsberga Lekaryd, Aringsås, Blädlnge Vislanda Älmliults kpg Virestad Stenbrohult Älmhults kpg . Göteryd, Pjätteryd . . . Ljungby Agunnaryd, Södra Ljnnga Hamneda, Kanna . . . Ljungby Tutaryd, Ryssby . . . . Berga, Lörarp, Vittaryd Vrå, Torpa Annerstad, Nöttja . . . Angelstad Angelstad Södra Unnaryd Odcnsjö, Lidhult . . . . (Jönk. län) Markaryds kpg Hinneryd Traryd Halland Markaryd (s:n),Markaryds kp? Summa

Medlemmar »Via 1924

AnIn- Antal An- Are- tal tal al kom- vånare sjuki lä- kv.- mu- 31/l2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Alirulsboda 10 11 12 18 14 15 18 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

•29 80 81 32

aa 84 85 30 87 88 89 40 41 42 43 44 45 40 47 48 49 50 51 52 53

4,370

130 382 152 135 285

1,886 4,296 2,735 3,659 4,852

13 — 668 —

61 28 268 62

200 140 110 166

3,671 3,192 2,483 4,161

77 .— —

143 43 44 73

177 187 115

3,875 3,096 1,326

154 — —

145 34 74

167 41 178 95

3,189 1.188 2,851 1,929

214 102 76

14 — — 103

233 60 141

2,413 4,081 3,137

147 119 174

2.328 2,293 2,091

— —

76 12 59

141 176 136

3,619 2,276 1,592

145 119 268 98 2 284 232 180 53 199 268 250 187 90 188

4,744 2,688 3.442 3,281 1,554 4,415 2,881 2,164 4,172 2,977 3,902 2,198 1,726 1,419 2,047

227 112 105

2,091 3.298 1,472

4,485

-

SS; 158,1031 175|

90 102

45 192

125 5,2971 4,556|

TAB. 1 (forts.)-

DISTRIKTSSJUKKASSEOMEÅDEN.

179 10

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

11 Medlemmar 3l /ia 1924

AnIn- Antal An- Are- tal tal al kom- vånare sjukS1 i /i<s lä- kv.- mukassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Kalmar län. Kalmar . . Oskarshamn Västervik Vimmerby . Borgholm Gärdserum Hannäs . . . Tryserum . . Östra Ed . . Västra Ed . Loftahammar Lofta . . . . Gamleby . . Hallingeberg Odensvi . . . Dalhem . . . Ukna

Kalmar Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm Atvid Valdemarsviks kpg(Österg. län) Gamleby

Gamlebj- el. Äseda (Kronob. län) Gamleby el. Aseda (Kronob. län) Västervik el. Gamleby » > Hjorted

Törnsfall Gladhammar Västerrum Hjorted Hjorted Misterhult, Figeholms kpj Frödinge, Djursdala . . Vimmerby Locknevi, Blackstad . . Södra Vi Vimmerby ländsk. . . . Rumskulla, Pelarne . . Vimmerby el. Hässelby (Jönk. län) Tuna Vimmerby, Hjorted el. Vena Vena Vena Lönneberga . Vena el. Mali Ila Kristdaia Målilla

Mörlunda, Tveta . . . ,

Mali Ila, Gardveda . . . Järeda Virserum Fagerhult Kräksmåht Fågel fors Högsby Långeniåla Fliserj^d Döderhult Mönsterås (s:n), Mönsterås „ kpg Alem Hossmo, Ljungby . . . Ryssby Åby . , Förlösa Kluckeberga, Dörby

Virserum Kråksmåla Högsby > Oskarshamn Mönsterås kpg i

Ljungby Kalmar

>

9 24 3 21 12 25 1 23 2 1 — 140 — 113

1 18,435 1 8,785 1 12,298 1 3,111 1 1,273 1 1,900 1 1,322

366 956 768

170 — 107 — 166 — 115 — 129 1 107 — 148 — 132 — 152

1 1 1 1 1 1 1 1 1

—

87 — 121 — 145 1 241 — 391 — 210 — 232 — 238 — 150 — 214

2,055 1.178 3,112 1,899 3,050 3.208 2,855 1,686 1,450

208 95

401 258 610 246 522 201

943 397 1536 376 187 97 106 75 24 58 38 226 74 348

1 2,192

1 1 1 1 2 2 2 1 1 2

59 504 197 456 107 72 32 201 67 71

1,368 2,2J4 1,815 3,508 5.327 2,751 2,948 3,864 2,188 2,057

1 2,560

1 243 — 89 — 217 — 337 3 270 — 77 1 155 — 185 1 183 — 86 1 315 — 141 — 256 — 275

1 1 1 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1

5,225 1,485 2;905 4,824 3,297 1,037 3,385 2,447 1,997 1,337 5,744 1.685 3,077 4,986

199 213 41 126 70 721 188j

1 168 — 175 1 142 — 160 — 124 — 56 — 70

2 1 2 1 1 1 2

4,582 4,923 i 4,197 2,630 2,148 1,318 2,304

—

333 109 106 91 47 362! 724! —I 158! 801 471 492 466 268

103 146! 171! 180 231 364 229 131 68 9

268 68 87

180 Nr

TAB. 1 (forts.).

10 11 6 I Medlemmar AnAn- AreIn- Antal »Vi» 1924 tal tal al komvånare; sjukS1 tilllä- kv.- mu/l2 kassekare km. ner | 1925 organ lokala riks- samkassor kassor mans

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Glömminge, Algutsrum

Kalmar el. Mörbylånga kpg

-

2 Kalmar el. Mörbylånga kpg Kalmar el. Kråksmåla Kalmar el. Nybro kpg

—

3 2,637

— 219

1 1,945

119 — 332 — 172

1 1,152 2 6,375 2 2,569

2 2 — 87 1 246 — 139

1 1 1 1

(1) 123 56 — 38 — 53 1 105 — 228 — 187 — 118 — 89 — 83

Torslunda, Resmo

1,487

Vickleby,

Bäckebo Kristvalla S:t Sigfrid, Madesjö Oskar, Mortorp . . Nybro kpg Örsjö . . . Vissefjärda Gullabo . .

73 DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Karlslunda Arby Hagby, Våxtorp . . . . Halltorp Söderåkra Torsås Boda, Högby Källa, Persnäs, Föra . . Alböke, Köping . . . . Räpplinge, Högsrum . . Löt, Ekby, Bredsätra, Gärdslösa Långlöt, Runsten, Norra Möckleby, Gårdby, Sandby Mörbylånga (s:n), Mörbylånga kpg Stenåsa, Hulterstad, Kastlösa Smedby, Södra Möckleby Segerstad. Gräsgård, Ventlinge, Ås

>

»

>

>

144M 15

574 323

18 5

rm H2&

2,932 1,279 5,675 2,273

120 25 198 89

445 25 401

1 1 2 1 1 1 2 3 2 2

1.524 1,345 1,525 962 4,494 5,218 3,293 2,702 2,086 1,527

65 388 247 403 226 26 232

— 124

2,416

Borgholm el. Mörbylånga kpg

—

2,702 j

Mörbylånga kpg

1 29

2 1,513

—

151 62

3 2,185| 2 1,999|

88 362

88 404

—

134 IM

109 231,178!

289 13,153

9,644 22,797

10,024

2,011

427 Kalmar, Söderåkra el. Nybro kpg Nybro kpg Vissefjärda Vissefjärda el. Söderåkra P. 1. Söderåkra

Borgholm

Summa

m 77\ S99\ 26M 4151 2961 69* 232 45

52 Gotlands län. Visby Västkinde, Bro,Lokrume, Fole Ekeby, Barlingbo, Endre, Hejdeby, Visby ländsk. Follingbo Västerhejde, Träkumla, Stenkumla, Vall, Atlingbo, Hogrän . . . Vallstena, Källunge, Gothem Stenkyrka, Lummelunda, Martebo . . . . . . . . 1

Visby

24 123!

1,628 427

I

Visby el. Othem

2,270

2,250

59J

1,329

lo

1,502

Dessutom 1 inom parentes i tabellen upptagen pensionerad tjänsteläkare.

TAB.

Distriktssj ukkassans område

1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRADEN.

Läkarens stationeringsort

Sjonhem, Hälla, Ganthem, Dalhem, Hörsne med Bara Visby el. Othem Norrlanda, Angå, Kräklingbo, Ala, Älskog . Visby, Othem el. Ardre Tot'ta, Eskelhem, Västergarn Visby el. Klinte Viklau, Guldrupe, Buttle, Vänge, Akebäck, Roma, Björke . . . . . Visby, Klinte el. Ardre Ardre, Gammclgarn, Östergarn Ardre Othem Fårö Bungc, Rute, Flcringe . Hall, Hangvar Lärbro, Hellvi Othem, Boge Bäl, Hejnum, Tingstäde Sanda, Klinte, Fröjel Klinte Mästerby, Väte, Hej de . Eksta, Sproge, Levede, Gerum Klinte el. Hemse Linde, Lojsta, Etelhein, Fardhem Klinte, Hemse el. Ardre Hemse el. Ardre Lye, Stånga, Garde . . Lau, När. Burs . . . . Hemse, Alva, Rone . . Hemse Eke.Havdhem, Silte, Grötlingbo, Hablingbo . . Näs, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo, Sundre . . Summa

11 10 Medlemmar An31 An- Are- tal In- Antal /i2 1914 tal al kom- \ånare sjnki lä- kv.- mu- 2 1 / l 9 kasselokala kare km. ner 1925 organ kassor rikskassor

2,026

1,730

1,454

2,719|

1 105 138 157 117 141 106 112 120

1,6H| 1,111 1,925 1,0931 2,090; 2,196! 977 2,729 1,600

1,628

111 88 104 93

1,719 1,467 2,209 2,318

2,491

66 26 258 — 242 170

215' 57| 237!

2,499 93 56,981

16;

29J

20[

181 71

2,387 1,940 4,327

Blekinge län. Karlskrona Ronneby Karlshamn Sölvesborg, Sölvesborgs ländsk Kristianopel .Tämjö Torhamn Sturkö, Tjurkö . . . . Ramdala Lösen Augerum Rödeby Fridlevstad Nättraby Hasslö, Aspö Sillhövda Tving Erin»;sboda

Karlskrona Ronneby Karlshamn

10 1 6

27,716 3,500 7,544

2,842 1,732 1,001 604 732

Sölvesborg Karlskrona

25 92 88 66 26 82 41 112 124 102 43 16 91 138

4,784 2,825 2,646 2,718 2,731 2,752 2,424 6,085 3,824| 2,715 2,369i 2,469! 2,277! 3,031

1 121

1 2,232|

Sillhövda Sillhövda el. Eringsboda Eringsboda

51 30 187 5 107 27 168 63 31 76 13 100

182 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 4

Nr

20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 80 31 32 33 34

Distriktssjukkassans område

Förkärla, Listcrby, Edestad Hjortsberga Ronneby ländsk Backaryd Öljehult Bräkne-Hoby Aryd Hällaryd Itingamåla Asarum Mörrum, Elleholm . . . Kyrkhult Jämshög Gammalstorp Ysane Mjällby

Läkarens stationeringsort

6 7 8 1 io , 11 Medlemmar AnAn- Are- tal In- Antal »Vis 19-24 tal al kom- vånare sjuktilli 31/.0 lä- kv.kassekare km. mu- 1925 organ lokala riks- samkassor kassor mans ner

107 65 184 102 69 173 87 76 118 121 77 203 184 56 26 77

Ronneby

Karlshamn

Kyrkhult Jämshög Sölrcsborg

Summa

3,854 1,144 10,099 2,340 1,439 5,074 2,306 2,994 1,642 8,809 4,739 4,645 5,472 2,294 1,174 5.636 40 148.303

m

108 1,318

1,243 424

115 51 234 239 17 87 28 139 24 358 150 36 440 206 73 145

<;,J)2S 6,787

Kristianstads län.

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Kristianstad Kristianstad Simrishamn Simrishamn Ängelholm Ängelholm Hässleholm Hässleholm Glemminge, Tosterup, Övrahy Ystad Bollerup, Ullstorp . . . Östra Nöbbclöv . . , . Simrishamn Simris, Järrestad . . . Östra Tommarp . . . . Gladsax Östra Vemmerlöv, Stiby Östra Herrestad, SmedsSimrishamn el. torp Tomelilla kpg Borrby Vallby. Bolshög . . . . Östra Hoby Borrby Hörup, Lödernp . . . . Valleberga, Ingelstorp . Hannas, Hammenhög, Borrby el. Tomelilla Östra Ingelstad . . . kpg Kverrestad Tomelilla kpg Benestad, Tryde, Spjutstorp Tomelilla kpg Onslunda, Tranås . . . Fågeltofta, Eljaröd . . . srosarp S:t Olof, Rörum . . . . Södra Mellby, Vitaby Andrarum. Brösarp, Ravlunda Magiehem Degeberga, Vittskövle . Brösarp el. Västra Huaröd, Hörröd . . . . Vram

13,102 2,445 5,231 3,272

(1) —i

32 21

129 32 86 65

1,904 1,458 721 90 700 235 251 487

2,013 1,093 1.149 2,002 1,350 1,376 2,079

264 124 151 518 156 219 417

2,418 1,358 2.019 2,512 2,980 2,255

443 179 276 217 541 164

2,150 1,052

192 198

3,182 2,429 2,411 1,397 2,456 3,274

180 183 84 403 307

3,109 1,015 2,381 1,499

293 100

553 20

TAB. 1 (forts.).

183 DISTMKTS8JUKKASSE0MRÅDEN.

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Everöd, Östra Vram . .

Brösarp el. Västra Vram Västra Vram

il 10 Medlemmar An31 In- Antal An- Are- tal /ia 1924 tal al kom- vånare sjuktilli i lä- kv.- mu- 3 1 19 kassesamkare km. ner 1925 organ lokala : rikskassor ! kassor mans

1,948

_

56 Västra Vram Östra Sönnarslöv, Lyngsjö . • . 71 Linderöd, Asphult, Djurröd 110 Träne 44 Alms kpg Ahus (s:n) 71 Åhus kpg » 7, 1 Skepparslöv, Vä . . . . Kristianstad 60 Norra Asam 36 Köpinge 42 Rinkaby, Gustav Adolf . 30 Nosaby 32 Fjälkinge, Nymö . . . . 35 Trolle-Ljungby, Gnalöv . 68 38 Kiaby, Ivö 104 Vånga Oppmanua (1) 47 40 Österslöv Fjälkestad 53 Önncstad 38 64 Färlöv, Norra Strö . . . 57 Ivetofta Sölvesborg 98 Näsum 32 Kviinge Östra Brobv 72 Gryt, Knisslinge . . . . Hjärsås 79 Emislöv, Östra Broby . 96 Glimåkra 157 Hästveda 58 231 Orkened Orkened Loshult 104 iAlmhult (Kronob. län)! 169 Osby Osby Röke, Hölja 175 Finja Finja 53 > Farstorpo 75 Hässleholm 54 Norra Åkarp 64 Vankiva 86 Stoby Norra Sandby, Gam59 lösa 48 Sörby, Ignftberga . . . Vinslöv 73 Brönnestad. Matteröd, 172 Torup 112 Nävlinge. Norra Mellby r Verum, A isseltofta . . . 'Hässleholm, Osby el. 157 Markaryds kpg (Kronob. län) ; Vittsjö Hässleholm el. Mar150 karyds kpg (Kronob. län) 91 I Hässleholm el. Höör Tlägliii^e, Tjörnarp (Malmöh. län) 291 Östra Ljungby Gråmanstorp Perstorp . . . . > 51

—

1,516

2.584 1,337 3,081 1,270 2,739 4,281 1,899 1,861 2,037 1,797 2,150 1,285 1,728 1,652 1,242 1,603 1,887 2,810 3,007 2,083 1,157 2,207 2,230 3,485 3,468 1,949 4,644 2.104 4,670 2,400 3 010 1,418 2,610 2,079 3,695

93 130 123 245 87 156 149 320 105 324 159 390 134 143 300 68 296 146 243 49 73 620 95 296 264 65 — — 383 150 214 111 101 — —

23 13 15 194 — 22 34 17 — 34 40 — — 22 16 44 — 32 40 63 72 18 90 139 134 63 181 63 42 36 78 9 14 73 19

116 148 138 439 87 17S 183 337 105 358 199 390 134 165 316 112 296 178 283 112 145\ 638\ 185 435 398 128 181

1,528 1,438 3,475

137 114 169

108 29

137 222 198

2,810 3,124 2.257

69 242 260

60 17 7

129 259 267

2,487

—

2,183

142,

1,467 1,754

—

145 92

145\ 92\

63 375 186 292 120 115

73 19

184 TAB. 1 (forts.).

D1STRIKTSSJUKKASSE0MRÅDEN. 1 10 , 11 Medlemmar AnAn- AreIn- Antal 31 / l ä 1924 tal al tal vånare sjukkomi i till- 1 lä- kv.- mu- S 1 / » 2 kasse! kare km. ner 1925 organ lokala riks- samkassor i kassor; mans 5

Nr

.SI

85 86 87 88 89 90 91 92 98 94 95 96 97 98 99

Distriktssj ukkassans område

Läkarens stationeringsort

Gråmanstorp, Västra Sön narslöv, Stenestad . . Gråmanstorp Vedby » Färingtofta, Riseberga . Gråmanstorp cl. Röstånga (Malmöh. län) Oderljunga . Örkelljunga Rya . . . . Örkelljunga . Fagerhult . . Örkelljunga el. Markaryds kpg (Kronob. län) Kvidinge Björnekulla Starby, Björnekulla . . Västra Broby Barkåkra Barkåkra Tostarp, Munka-Ljungby Ängelholm Össjö, Kallna Höja, Rebbelberga . . . Hjärnarp Tosjö Ängelholm el. Örkelljunga Strövelstorp Ängelholm el. Björnekulla Ausås Förslöv Ängelholm el. Båstad Grevie Västra Karnp, Toreko v . Båstad, Hov Båstad fenmma

!

100 67 203

5,978 1,630 5,153

155! 391 288

108 61 147 75

1,903 1.211 4,416 1,500

114 147

316 47 125

2,463 4,031 2,591 2,136 3,111 1,624 2,493 1,933 1,442

492 203 183 119 436

1,966

33 32 46 63 33

1,395 2,055 1,921 3,130 3,065

126i —

—

149 244,5122

259 19,660 6,965 26,625

42 20 11 52 6 11 10 17 48 44 51 31 17 36 29 45 52 51

116,348 24,041 19,203 51,381 6,163 11,645 12,652 1,167 10,474 3,829 2,795 1,784 3,326 1,813 4,005 3,743 2.392 2,209

95 29,345 6,907 36,252 15 2,640 1,362 4,002 15 3,419 750 4,169 34 5,471 2,487 7,958 1,072 11 509 1,581 11 1,222 600 1,822 3.079 11 756 3,835 10 1 — 10 1,110 8 789 1,899 243 3 216 27 137 1 137 — 174 2 112 62 825 6 645 180 3 — 299 299 3 1,010 98 1,108 496 1 496 — 77 1 77 — 110 1 110 —

2,557j

—

45 7 31

3,249 1,035 1,719

4 1 2

339 259

49 — 60

388 259 233

17 755 49 6 20

139 176

Malmöhus län. Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Eslöv Ystad Trälleborg Skanör med Falsterbo 9 Brunnby, Höganäs . . . LO Väsby, Viken II Jonstorp, Farbult . . . 1-2 Välinge 13 Bjuv 14 Norra Vram 15 Södra Vram, Risekatslösa 16- Kattarp, Flenninge . . . 17 Allerum 18 Kropp, Mörarp 19 Hässlunda, Frillestad, Välluv, Bårslöv . . . 20 Fjärestad, Kvistofta, Glumslöv 21 S:t Ibb 22 Härslöv, Säby

län).

Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Eslöv Ystad Trälleborg Vällinge Höganäs > Ängelholm Välinge Bjuv Hälsingborg

Ijandskrona

173|

Dessutom 2 inom parentes i tabellen upptagna pensionerade tjänsteläkare. Häri ingå ej 235 invånare i den till Kristianstads län börande delen av Hishults kommun (Hallands:

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

DISTRIKTSSJU KKASSEOMRÅDEN.

Läkarens stationeringsort

An- Are- AnIntal vånare Antal tal al sjukkom31 lä- kv./ u kassemukare km. 1925 organ ner

Vadensjö, Örja, Tofta, Asmundtorp . Landskrona Billeberga, Tirup Annelöv, Saxtorp Svalöv . . . . Svalöv Ekeby, Kågeröd Halmstad, Ottarp, Sire köpinge Felestad, Källs-Nöbbelöv, Norra Skrävlinge, Norrvidinge Norra Skrävlinge Reslöv, Östra Karleby . •> » Torrlösa, Ask, Konga . . Norra Skrävlinge cl. Röstånga Röstånga, Billinge . . . Röstånga Trollenäs Eslöv Västra Strö, Bosarp . . Västra Sallerup, Remmarlöv Borrlunda, Skeglinge, Skarhult, Östra Strö, Eslöv el. Högseröd Hurva (Hammarlunda) 1 Örtofta, Hastad, Gårdstånga, Igelösa o. Odarslöv Eslöv el. Lund Flädie, Fjälie Lund Stångby, Vallkärra, Norra Nöbbelöv, Lunds ländsk. | Uppåkra, Flackarp . . . Hardeberga, Södra Sandby Kyrkheddinge, Brågarp, Nevishög, Mölleberga, Knästorp, Stora Råby, Bjällerup Hyby Lund el. Svedala kpg Bonderup, Gödelöv, Gen- Lund, Svedala kpg arp, Lyngby, Esarp . el. Veberöd Löddeköpingc, Borgeby . L/und cl. Kävlinge Lilla Harrie, Virke, Stora

Harric, Kävlingc, Hög

Se not sidan 186.

11 i 10 Medlemmar 3l /i2 19534 tillsammans

2,743 1,731 1,949 2,115 5,707

100 63 335 293 869

3,186

39 30 118

2,765 2,208 3,269

278 321

68 26 40

2,580 1,495 1,522

278 217 69

1,823

2,766

3,021 1,776

2,371 1,343 2,669

176 218 330

61 52

4,250 1,981

857 266

132 30

4,607 1,833

19 209 163

89 74 172 37 19

172 59

143 37

208 Kävlingc

Dagstorp, Södervidinge, Västra Karleby . . . Stävie, Lackalänga, Västra Hoby Hoftcrup, Barsebäck . . Dalby Veberöd Veberöd, Kverlöv . . . > Revinge, Hällestad, Silv- Veberöd el. Högseröd åkra I (Hammarlunda) 1 Tottarp, Burlöv . . . . | Burlöv Lomma | Malmö Görslöv, Särs!öv. Södra Sallerup, Bjärshög, Bara Bunkeflo i Husie Oxie, Fosie Malmö el. Anderslöv Skabersjö, Glostorp, Lock Malmö el. Svedala arp, Arrie, Törringe . kpg

4,707

911 708

2,320

30 27 26

2,889 1,356 1,750 2,144

599 496 292

2,085 6,336 3,629

1,371| 6691

368 264

1,739 933

305|

2,407 2,015 2,739 6,028 —i

438j

29 636|

294i

294.

2,367

186 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 1 10 | Medlemmar An31 An- Are- tal In- Antal /i2 1924 tal al kom- vånare sjuki lä- kv.- mu- s i / i a kassekare km. ner 1925 organ lokala- rikskassor kassor 6

Nr

Distriktssiukkassans J Ä , område

Läkarens stationeringsort

Västra Klagstorp, Tygelsjö Malmö el. Vällinge Gässie, Hököpinge . . . Vällinge Eskilstorp, Vällinge . . Södra Akarp, Mel la nGrevie, Östra Grevie, Västra Ingelstad, Västra A'allingc, Anderslöv Kärrstorp, Fuglie . . el. Svedala kpg Svedala (s:n), Svedala kpg Svedala kpg Gustav Fru Alstad, Västra Alstad, Bösarp, Lilla Slågarp, Stora Slågarp Trälleborg Hammar, Rang, G7 Stora Håslöv, Skcgrie, MaglTrälleborg el. arp, Västra Toinmarp Vällinge Hammarlöv, 68 Bodarp, Västra Vemmerlöv, Gyllo, Kyrkoköpinge . Dalköpinge, Gislöv, Sim- Trälleborg el. Anlinge, Lilla Isie . . . derslöv Östra Torp, Henimingsdynge, Södra Aby . . Östra Klagstorp, Äspö . Anderslöv Anderslöv, Grönby . . . Gärdslöv, Skurup (s:n), Anderslöv el. Skurups Skurups kpg, Svenstorp kpg Slimminge Skurups kpg Örsjö, Katslösa, Villie . Örsjö Västra Nöbbelöv, Sjörup Skårby, Balkåkra, Snårestad Örsjö el. Ystad Bjäresjö, Hedeskoga, Öja Ystad Stora Köpinge Stora Herrestad, Bromma Källstorp, Lilla Bedinge, Östra Vemmenhög, Västra Vemmenhög, Önnarp, Hassle-Bösarp, Solberga, Skivarp, Ystad, Anderslöv, Tullstorp Skurups kpg cl. Örsjö 8-> Borrie, Högestad, Baldringe, Ramsåsa, Sövestad . . . . . . . . Ystad el. Söodra Asum Björka, Våmb, Öved . . Södra Asum Östra Kärrstorp, Brandstad o Södra Asum To lån ga, Van stad . . . Lövestad Vollsjö Fränninge Röddinge, Sövde, Ilstorp, Södra Asum el. Bleutarp Yeberöd ill Östraby, Västerstad . . Södra Asum el. Högseröd (Hammarlunda)' Högseröd (HammarHarlösa lunda) 1 Hammarlunda, Högseröd, Holmby 1

23 18 24

2 2,584 2 1.418 2 1.943

4 l! 1

317 308 356

56 2 42 — 00

6 3,391 6 211 5,074 2 1 1,930

I 5 II

302! 456 221

—

GO

5 3,365

4|

555!

—

6 3,383

—

5 2,260

—

4 2,109

27 — 20 1 44

3 1,841 2 1,523 2 3,190

181 14S 280

— 1

1 — 1 —

72 32 50 25

4 1 3 2

5,464 1,475 2,916 1,638

523 263 793 87

— —

43 32 31 31

3 3 1 2

2,398 1,533 2,089 1,679

337 341 320 481

— 101

9 6,706

—

92 74

5 2,474 3 1,633

215 300

1 — — — —

43 28 68 55 20 57

2 2,022 1 2,533 2 3,064

89! 166 87 104 70

—

150 74

4 3,414 2 3,540

241 104

—

1,424

3 3,664

1 71

i! i!

i

2,497 1,593 2,303

_ 119

67 Stationeringsort Löberöds m:e, beläget inom Hammarlunda och Högseröds kommuner (större deleu i Högseröds kommun).

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

IL 10 Medlemmar 3l /i2 1924

In- Antal An- Are- Antal tal al kom- vånare sjuki lä- kv.- mu- 3 1 / l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Högseröd (Hammarlunda) 1

Gudmuntorp

187 DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Hörby (s:n), Hörby kpg, Hörby kpg Fulltofta, Lyby ,. . . Östra Sallerup, Östra Äspinge, Långaröd, Hörby kpg el. Västra Vram (Krist, län) Svensköp Bosjökloster, Munkar p, Norra Rörum . . . . Hörby kpg el. Höör s » » » Södra Rörum, Höör . . Höör Hallaröd, Stehag . . . . Summa

1,485

6,553

4,709

126 108 65

2,747 4,052 2,141

237 224 103

246J501,7(J9

3S9 73,817 19,139 92,956

Hallands län. Halmstad Laholm . . Falkenberg . Varberg . . Kungsbacka Hishult . . . Ysby, Laholms ländsk. Tjärby, Veinge . . . Knäred

Halmstad Laholm Falkenberg Varberg Kungsbacka Markaryds kpg (Kronob. län) Laholm

>

Laholm el. Markaryds! kpg (Kronob. län) I Våxtorp Laholm el. Skum- ! meslöv Hasslöv, Östra Karup . Skummeslöv Skummeslöv, Ränneslöv Tönnersjö, Eldsberga, Halmstad Trönningc Snöstorp Bredared . . . . . . . Kvibille, Holm, Övraby Vapnö. Söndrum . . . . Harplinge Steninge, Rävinge, Getinge Enslöv, Slättåkm . . . Enslöv (Slättåkra) 2 Kinnared, Torup . . . . Torup Drängsered, Krogsered . Torup el. Ullared Ullared, Gällared . . . Ullared Okome, Svartrå, Köinge Gunnarp, Fagerred, Källsjö Fagerred Falkenberg Ljungby, Alfshög . . . Vinberg, Stafsingc . . . Slöinge, Eftra, Skrea . . Arstad, Asige, Abild . . Vessige, Askome . . . . Falkenberg el. Ullared Morup, Sibbarp . . . . > el. Tvååker Tvååker Tvååker Hunnestad, Gödestad, Varberg Grimeton St;imnared, Valinge, Lindberg, Torpa As, Sällstorp, Vcddige .

14 2

1,498!

,666 39 294 827 55

15 10 7 11 2 103

18,381 2,384 5,308 8,094 1,699 2,128

110 214 197

3,007 4,033 2,543

104 28

2,294

83 96

1,891 3,335

180 74 157 81 60 62 75 318 240 186 133 120

3,057 6,645 1,587 2,055 2,503 2,972 2,469 6,883 3,513 1,649 1,595 1,989

94 66 36 19 119 76 19 263 217 10 73

188 70 81 95 171 87 93 52

2,525 2,232 4,326 3,932 2,902 1,447 3,404 2,63!

1,945

100 136

3,342 3,199

6671 255

1,398 273

78j

—j

202 I26i 15

126 15

6| 26

64 Se not. sidan 186. ) Stationeringsort Oskarströms m:e, beläget inom Enslövs och Slättåkra kommuner (större delen inom Enslövs kommun). 2

188 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 10

Nr

Distri ktssj ukkassans område

Läkarens stationeringsort

ii

Medlemmar An-i Are> AnIn- | Anal »Vis 1924 tal al tal vanare sjuklä- kv.- kom- 3 1 / l 9 kassetilli i kare km. mu- 1925 organ lokala j riks- samner kassor I kassor mans

Rolfstorp, Skällinge,Nösslinge Varberg el. Ullared 87 Dagsås, Spannarp, Träs löv > » Tvååker 38 Värö Kungsbacka .'39 Strå valla, Frillesås, Landa •10 Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda 41 Fjärås 4 2 Hanhals, Onsala . . . . 48 Valida, Släp 44 Tölö, Älvsåker . . . . 4 5 Lindome 3G

.^umma

38 Göteborg . . . . Göteborg Mölndal . . . . Mölndal Kungälv . . . . Kungälv Marstrand . . . Marstrand Lysekil Lysekil Uddevalla . . . Uddevalla Strömstad . . . Strömstad Råda, Kållered . Mölnda l Askim 10 Västra Frölunda Nva Varvet Göteborg 11 Härryda, Landvetter . . 12 Partilie 13 Tuve, Backa 14 Torslanda, Björlanda, Säve 15 Öckerö Öckerö 16 Styrsö Styrsö 17 Rödbo, Romelanda . . . Kungälv 18 Ytterby, Harestad . . . ii) Lycke, Halta, Torsby . 20 Solberga, Kareby .* . . Kungälv el. Jörlanda Jörlanda, Spekeröd, No21 rnm Jörlanda 22 Ödsmål, Ucklum . . . . Jörlanda el. Ucklum 28 Västerlanda Ucklum 24 Hjärtum Ljung 25 Griuneröd, Ljung, Restcröd 2ö Torp Långelanda 27 Långelanda, Myckleby . 28 Ståla, Tegneby . . . . 20 Morlanda, Röra . . . . Morlanda 30 Gullholmen, Käringön, Mollösund > 31 Valla, Klövedal . . . . Stenkyrka 32 Stenkyrka > 33 > Rönnäng, Klädesholmen 34 Lane-Ryr, Bäve . . . . Uddevalla

117 3 2 1 3 7 2

2,150

79 64 80

3,179 2.500 1,794

137 123 70 94 116 75

2,726 3,053 2,411 2,962 2,504 2,773 91 149,951

—!

19 14 75

122.

4,411 j 4,435i

Göteborgs och Bohus län.

70 51 6 7 2 21 4 54 35

231,007 16,634 2,131 1,770 4,195 14,100 3.018 2,381 1,979

108 34.074 5,532 31 1.197; 34 21 146 51 1 263 10; 317 270 13: 2.355 1,016 210! 120! 5 468! 1

33 165 71 31

2 12,368 2| 2,941 1 6,925 3.077

—: — 1,624

112 24 19 95 52 116 97

3,362 5,658 2,720 2,285 1,940 3,136 2,953

142 108 67 119

4,026 2,734 2,130 3,001

99 36

95 107 119

2 2 2

2,675 1,518 3,014 3,015 5,118

14 80 70 9 140

3 2 1 2 2

2,316 2,973 4,116 2,407 2,957i

119 29 57 179

-I

15|

145\

—; 244!

80! 291

80\ 27S\

-

72j 195

z z

—I

Därav 235 invåDare i den till Kristianstads län hörande delen av Hishults kommun.

TAB. 1 (forts.).

189 DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 10

8 Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Uddevalla Herrestad Skredsvik, Högas . . Forshälla Lysekil Bokenäs, Dragsmark . Lyse Skaftö, Fiskebäekskil, j Grundsund : Lysekil el. Morlanda Malmön > » Tossene Kungshamn j Tossene Smögen I » Askum | » Tossene . . . . . . . . > Tossene el. Håby Bärfendal, Svarteborg . Håby Brastad Bro Håby, Foss Hede. Sanne, Krokstad . Kville . Kville Bottna, Svenneby . . . Tanuni Tanum Naverstad, Mo Lur Strömstad Tjärnö Skee Näsinge, Högdal, Lommeland • Summa

Älvsborgs län. Vänersborg Vänersborg . . . . Trollhättan Trollhättan Alingsås Alingsås Borås Borås Ulricehamn Ulricehamn Åmål Åmål Edsleskog, Mo, Fröskog Åmåls ländsk., Tösse, . Tydje Åmål el. Melleruds Ånimskog, Skållerud, Holm kpg Laxarby Tisselskog, Steneby Backe, Ödskölt . . Laxarby Yårvik, Torrskog Benstsfors kpg Ärtemark, Bengtsfors kpg Dals-Ed Nössemark . . . . Håbol, Dals-Ed . . . Töftedal, Rölanda . . Gesäter, Lerdal, Ränne Dals-Ed el. Högsäter landa, Råggärd . . Högsäter Högsäter, Järbo . . . Färgelanda Odeborg, Torp. Valbo Ryr . . . . . . . . IHögsäter el. Uddevalla Gunnarsnäs Ör

ii

Medlemmar Ansl In- jAntal An- Are- tal /ia 1924 j sjuktal al kom- vanare 81 i /i2 ;kasselä- kv.- mukare km. ner 1925 -organ lokala rikskassor kassor 89 103 116 63 51

1,447 2,090 2,098 1,707 4,294

25 4 3 4 58 65 157 51 74 129 273 160 47 247 344 103 48 261

2,959 1,416 2,218 1,723 2,822 5,087 3,059 3.628 2^38 4,906 3,540 5,058 1,909 6,373 3,318 1,832 2,054 6,138;

— 146

3,7471

47 — |

256 42,690 11,132

14 12! 3 26 7 4 14 96 •1 9 2 13 — 197

9,108 15,923 6,865 32,317 3.756 6^74 2,769

372 1,194 1,608 1,220 1,110 243 3,803 1,905

— 167! _ 205 — 198 — 126 1 177 — 188 1 140 — 155 1 355 — 220 192 196 108 223 104

4y5

-i

203 117 364 465 20 471 351 414

78 26 176

41 29 16

i

— 882 164

227 128 26

2,746

—

5,801 4,613 1,911 2,050 2,381 3,754 1,433 3,446 2,153

50 294 — — 272 79 — —

298 234 32 28 10 114 14 32

2,703 2,870 2,979

175!

2,631! 1,858:

65' —

139 29

204 29

190 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Nr

Distriktssjukkassans område

Läkarens statioueringsort

23 24 25 26 27 28

Gunnarsnäs, Dalskog . . Mellernds kpg Järn, Grinstad Erikstad, Bolstad, Gestad Brålanda, Sundals-Ryr . Frändefors

Gunnarsnäs Mclleruds kpj

29 Väne-Ryr, Vassända-Naglum Västra Tuuhem . . . . Norra Björke, VäneAsaka Upphärad, Rommele . . Gärdhem Fors, Asbräcka . . . .

30 31 32 33 34 35 36 37 38 39

Fuxerna Tunge, S:t Peter . . . . Hålauda, Ale-Skövde . . Stora Mellby Magra. Erska, Lagmansercd 40 Skepplanda, Östad, Kilanda 41 Starrkärr 42 Nödinge 43 Angered i 44 Bergum, Lerum . . . . 45 Stora Lundby 46 Skogsbygden, Långarcd . 47 Lena, Bergstena, Fullestad, Hol, Horla, Siene 48 Skallsjö 49 Töllsjö 50 Hemsjö, Ödenäs . . . . | 51 Alingsås landsf. o. Rödene, Bälinge . . . . 52 Nårnnga, Ljur, Kvinnestad, Asklanda, Ornunga 53 Algutstorp, KalliugsSkövde, Södra Härene, Tumberg, Bråttensby och Landa, Eggvena . 54 Herrljunga, Eemmeue, Tarsled, Fölene . . . 55 Grude, Jällby,Södra Björke, Vesene, Hudcne,' Hov 56 Skölvene, Norra Säm, Källunga, Hällestad, Mjäldrunga, Eriksberg, Broddarp, Öra, x\lboga 57 Fänneslunda, Varnum, Tärby, Borgstena, Od, Molla 58 Gingri, Fristad . . . . 59 Tämta, Vänga, Bredared

An-; Are- AnIn- Antal tal tal i al komvånare sjuklä- I kv.- mu- 3 l / l 2 kasse karej km. ner 1925 organ

LO Medlemmar 81 /i2 1924

128 1 80 151 158 206

1,963 1,473 1,972 3,510 3,627 3,803

—| —I

126 78

5,430 3,654

—I 634

209 189

115 72 54 49

2.526 1,739 1.865 2,205

— —

97 54 73

23 36 138| 82

2,826 1,774 2,311 1,919

217i

—i

sii

2,918

199 74 32 47 121 92 111

3,530 3,390 2,(535 1,914 4,469 1.594 2,061

>

173 66 105 81

3,160 2,137 1,367 2,078

>

3,750

Alingsås el. Herrljunga

116 Herrljunga

3,501

2,696

85 Melleruds kpg el. Vänersborg Vänersborg Trollhättan

Trollhättan el. Fuxerna Fuxerna

» Fuxerna el. Erska Erska

Erska el. Göteborg 5

>

>

>

>

>

>

>

Alingsås

Alingsås

185 Fristad

174 70 130

20 50

336 286| 487!

232j 115;

1,900

2,843

2,919 2,843 2,314 1,924

ll

—;

6 G

44 210 8

44 210 8

TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 4

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Sandhult Borås Rångedala, Aspered . . Toarp, Brämhult . . . . Bollebygd Björketorp Ljushult, Hillared, Sexdrega Borås el. Svenljunga 66 Seglora > * Kinna 67 Kinna Kinna 68 Sätila Kinna el. Örby 69 Hyssna . . . . . . . . 70 Torestorp, Älekulla, Öxabäck 71 Haj om, Berghem, Fotskäl Örby 12 Örby '3 Tostared, Surteby-Kattunga, Öxnevalla . . . 74 Horred, Istorp Kungsäter, Grimmared, Karl Gustav, Gunnarsjö Örby el. Varberg Fritsla Fritsla Skepphult, Kinnarumma, Roasjö Redslared, Svenljunga, Ullasjö Svenljunga Örsås, Ambjörnarp,Revesjö, Holsljunga . . . Östra Frölunda, Håcksvik, Sjötofta . . . . Tranemo, Mossebo . . . Mjöbäck, Älvsered . . . Svenljunga el. Ullared (Hall. län) Mårdaklev, Kalv . . . . i Södra Åsarp, Månstad, Svenljunga el. UlriceLiinghem . . . . . . hamn 86 Nittorp, Ljungsarp, Ölsremma, Dalstorp, Hularcd Ulricehamn Dannike, Tvärred . . . Strängsered, Gullered, Hössna, Liared . . . Kölingared, Fivlered, Bone, Dalum, Blidsberg, 0 il -2 3 64 85

Knatte S!)

Kärråkra, Södra Vånga, Möne, Hällstad, Murum, Grovare . . . . Brunn, Vist, Timmele . Härna, Södra Ving. . . Humla, Kölaby, Solberga, Norra Åsarp, Smula . Marbäck, Finnekumla, Södra Säm, Gällstad, Grönahög

Ulricehamn

Marbäck Summa

5 |

11 1 10 Medlemmar An31 An- Are- tal In- Antal /i2 1924 tal al kom- vånare sjukS1 kasselä- kv.- mu/l2 kare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

109 67 106 165 73

2,199 1,497 3,778 3,686 2,430

164 115 38 125 76

2,677 2,279 3,391 2,630 1,725

185 116 121

3,181 2,957 5,618

— 106 85

2,449 2,449

153 35

2,542 2,558

1 2

27 236

3,324

3,024

3,247

245 216 114

2,589 3,124 1,687

4 6 1

1,671

2,788

254 94

2,703 1,852

—

2,236

—

122 96 7

1,965 2,098 1,682

— . —

2,128

3.816 201 57 — 225|'310,C0o|

el.

Falköping

— 3 3

—

596!

19 110

— 2 3 7

32 226 200

880^

— — — 4

1,084

259 89

108 98 45

38 31 13

-

215| 16,529! 8,530] 25,059l

Därav 99 invånare i den till Skaraborgs län hörande delen av Kölingareds kommun.

13—263318

192 Nr

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Läkarens stationeringsort

1 10 . 11 Medlemmar AnS1 In- Antal An- Are- tal /i2 1924 al kom- vånare sjuktal lä- kv.- mu- 8 1 / l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Skaraborgs län.

25 26 27 28 29 30 81 32

S3

Mariestad Mariestad Lidköping Lidköping Skara . . . . . . . Skara Skövde Skövde Hjo, Hjo ländsk., Grev Hjo bäck Tidaholm Tidaholm Falköping Falköping Vänersborg Vänersnäs, Flo . . . . Sal, As, Karaby, Tun, Grästorps kpg Friel Täng, Håle, Särestad, Bjärby, Flakeberg . . Tengene, Grästorps kpg Trökörna, Främmestad . Levene, Sparlösa, Slädene Levene Uvered, Järpås . . . . Hyringa, Malma, Längnum Vara kpg Naum, Södra Kedum . . Bäreberg, Essunga . . . Long, Hällum, Skärstad, Byda Vara kpg, Vara (s:n), Onnm Kyrkas, Fåglum, BarneLaske-Vedum Asaka, Lekåsa, Eling . Larv Södra Lundby, Längjuni, Travad Laske-Vedum, Västerbit- Laske-Vedum el. Herr ljunga (Älvsb. 1.) terna, Österbitterna Häggesled, Lavad, Tranum, Tådene, Norra Kedum, Väla, Gillstad, Lidköping Mellby o Kållands-A saka, Råda, Örslösa, Sone, Skalunda Rackeby, Gösslunda,Sunnersberg, Strö . . . . Otterstad Hovby, Norra Härenc . Hasslösa, Lindärva, Sävare Hangelösa, Skeby,Källby Lidköping el. Skara Broby, Ova, Skälvum, Husaby Västcrplana, Medelplana, Österplana, KinneKleva Skallmeja, Trässberg, Härjevad, Saleby . . Holmestad, Götene . . . Skara Vättlösa, Ledsjö . . . .

5,891 8,762 6,588 10,149

485 603 390 686 81 414 — 1,228

3 10 112

4,532 4,578 6,934 2,067

147 193 — 1,291 313 754 60 —

2,484

—

76 24 96 74 60

2,521 1,595 2,108 2,475 1,971

124 47

—

136 24

58 54 75

1,738 1,823

—

10 13

—

—

—

80 36

2,994 2,755

103 86

2,872 2,396 1,600

2,174

—

2,137

-

3,029

—

2,984

—

93 66 47

2,502 1,635 1,580

63 50

2,232 1,739

—

21 111

1,873

—

2,979

84 55 61

2,787 2,164 1,565

—

171 20

TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 4

Nr

36 Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Stenum, Skånings-Asaka, Händene, Skara ländsk. Härlunda, Marum . . Skara Vinköl, Västra Gerum, > Synnerby Istruni, Öglunda, Eggby, Skarke (Värnhem) . . Skara el. Skövde Frösve, Säter, Berg, Ler> ^ » dala Norra Lundby, Norra Ving, Skärv Norra Ving Häggum, Bolum, Broddetorp, Sjogerstad, Rådene Skövde el. Norra Ving Öttum, Jung, Fyrunga, Kvänum Skara el. Vara kpg Norra Vånga, Edsvära . 5 > > i Kestad, Sil, Kinne-Vedum, Fullösa Skara el. Mariestad Bjurum, Bjärka, Sätuna, Hornborga > » Falköping Ullene, Vilske-Kleva, Märka Falköping Gökhem, Sörby, Trävattna, Floby, Göteve . . Grolanda, Jäla, Brismene, Börstig Kinneved, Vårkumla, Luttra, Falköpings östra ländsk., Karleby, Slöta, Kälvene . . . Vartofta-Asaka, Vistorp, Yllestad Falköpings västra ländsk., Östra Tunhem, Gudhem, Ugglum Sandhem Nykyrka, Bjurbäck . . Habo

BorgundajDala, Högstena, Södra Kyrketorp . . . Falköping el. Skövde Stenstorp, Brunnhem, Segerstad, Håkantorp, Valtorp, Torbjörntorp, Falköping el. FriggerFriggeråker åker Brandstorp, Gustav Adolf Jönköping el. Hjo Näs, Hångsdala, Skörstorp, Östra Gerum, Falköping el. Mularp, Åslo . . . . Tidaholm Tiarp, Kungslena, Hömb, Varv Kymbo, Vättak, Härja, Utvängstorp Daretorp, Velinge . . . Tidaholm Baltak, Ack! inga . . . Dimbo, Ottravad, Suntak, Valstad Agnetorp

11 I 1» Medlemmar An31 An- AreIn- Antal /i2 1924 tal tal al kom' vånare sjukS1 i lä- kv.- mu/l2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

3,229

2,109

1,926

3,104

1,875

2,015

87 121

3,308 2,359

2,011

1,358

1,572

3,129

2,317

3,970

1,566

49 98 72 177

2,745 1,764 1,565 2,899

1,848

95 157

3,421 2,191

240 17

1,703

1,780

122 129 46

1,495 1,821 1,488

71 48

1,632 2,118

155 33

101 180

156 100

15 118 15

194 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 10

Nr

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

G5 Varola, Hagelberg, Öm, Ljunghem, Edåsa . . Tidaholm el. Skövde 66 Fröjered, Korsberga, Fridene Tidaholm el. Hjo 67 Södra Fågelås, Norra Fågelås Hjo 68 Bredvik, Ransberg . . . Hjo el. Karlsborg 69 Mofalla, Värsås . . . . Hjo el. Skövde 70 Norra Kyrketorp, Våmb, Skövde Ryd 71 Kyrkefalla 72 Forsby, Sventorp . . . . 73 Flistad, Götlunda . . . 74 Locketorp, Väring, Horn 75 Timmersdala, Böja, Lastad, Binneberg, Odensåker, Tidavad . . . . Skövde el. Mariestad Bällefors, Ekeskog, Beateberg Mariestad Trästena, Utby, Ekby, Ek, Ullervad . . . . Forshem Björsäter, Leksberg . . Bredsäter, Lugnas . . . Torso samt Hassle, Enåsa och Berga Lyrestad Mari estad el. Hova Färed, Bäck, Björkäng, Töreboda kpg, Freds- Mariestad el. Töreberg boda kpg Svenneby, Hjälstad, Mo, Mariestad el. Töreboda kpg Vad Töreboda kpg Halna, Fagre Karlsborg Mölltorp, Karlsborg . . Undenäs, Tived . . . . Karlsborg el. Askersund Hova Hova Algarås Finnerödja Amnehärad Hova el. Visnum (Värml. län) Summa

11 Medlemmar S1 An- Are- AnIn- Antal /i2 1924 tal tal al kom- vånare sjukS i lä- kv.- muVl2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

1,987

2,938

116 164 74

2,208 3,280 1,667

20 14 12

48 110 72 61 91

1,782 3,839 1,660 1,806 2,358

2,202

2,060

128 62 66 72

2,918 1.862 2;i74 1,497

— 183 —! 97

2,973 2,688

131 217

Ii 154

5,305j

51 92 72 407

1,961 2,535 4,645 5,028

169 101 195 106

3,417 1,450 2,329 2,955

—

269 246,05a2

207 5,022 8,865 13,887

21 29 22 6 290 222 235 425 200 217 168

1 19,862 1 11,745 1 4,934 1 7,641 1 3,275 1 1,188 1 1,959 1 3,945 1 1,179 1 4,259 1 1,915

18 1,790 1,209 2,999 11 1,084 478 1,562 349 6 — 349 709 11 172 537 777 7 339 438 222 5 — 222 154 3 — 154 448 10 91 357 157 4 — 157 825 6 161 664 118 4 118 —

260 10 12

82 44 15 200 39

39 79

Yärmlands län. Karlstad . . . Kristinehamn Filipstad . . . Arvika . . . . Ramen . . . . Gåsborn . . . . Nordmark . . . Färnebo . . . . Brattfors . . . Kroppa . . . . Lungsund . . . 1

Karlstad Kristinehamn Filipstad Arvika Filipstad

Kroppa

Dessutom 2 inom parentes i tabellen upptagna pensionerade tjänsteläkare. Häri ingå ej 99 invånare i den till Skaraborgs län hörande delen av Kölingareds kommun (Älvsborgs län). 2

TAB. 1 (forts.).

195 DISTBIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

10 Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Rudskoga, Södra Råda Visnum, Visnums-Kil Varnum Ölme

Visnum

yäse Östra Fågelvik . . . édster Hammarö Karlstads ländsk. . . Nor, Segerstad . . . . Grava Nedre Ullerud . . . . Övre Ullerud . . . .

Kristinehamn > Karlstad

Nedre Ullerud

>

»

Nedre Ullerund el. Ransäter Stora Kil

Stora Kil Frykerud Boda Grums, Ed . . . . . . Grums Borgvik Säffle kpg Bro, Södra Ny, Huggenäs By Säffle kpg, Tveta . . . Botilsäter, Ölserud . , . Millesvik, Eskilsäter . . Kila, Svanskog . . . . Gillberga Långserud > Gillberga Värmskog Gillberga el. Grums Glava Glava Sillerud Silbodal Silbodal Blomskog, Trankil . . . Västra Fågelvik, Holmedal . . . ... Töcksmark Töcksmark, Östervallskog Töcksmark el.Järnskog Karlanda Töcksmark el. Silbodal Järnskog Järnskog Skillingmark, Kola . . . Järnskog el. Eda Arvika el. Eda Eda, Ny Högcrud, Stavnäs . . . Arvika el. Gillberga Arvika Gunnarskog, Bogen . . . Älgå Arvika ländsk Mangskog Brunskog Sunne kpg Yästra Emtervik . . . . Östra Emtervik . . . . Sunne (s:n), Sunne kpg . Gräsmark Sunne kpg el. FryksLysvik ände Fryksände Fryksände ... Lekvattnet, Östmark . . Vitsand Nyskoga, Södra Finnskoga Dalby Norra Finnskoga . . . . Dalby

Medlemmar An81 In- Antal An- Are- tal i2 1924 tal al kom- vånare sjuktilli kasselä- kv.- mu1925 organ lokala riks- samkare km. ner kassor kassor mans 96 280 204 176 254 81 111 51 47 168 159 113 193

2,592 4,237 2,370 2,288 3,783 2,092 1,551 4.157 3,024 4,039 7,962 4,366 2,239

145 137 71 247 56 194 83 71 128 98 251 193 186 79 229 339 226 196

3,976 2,744 1,456 5,161 1.044 2,308 2,595 4,107 1,317 1,147 3,125 1,815 2,388 1,212 3,538 2,862 2,415 2,587

202 258 191

2,602 2.598 1,811

229! 325| 348 235 449 144 152 126 231 119 110 518 366 179

2,717 3,592 8,306 3,235 4,500 1,532 4,460 1.211 3,524 1,948 1,966 11,076 3,163 3,365

490 570 203 788 666 780

6,579 4,664 2,090 2,362 1,746 3,716

301 36 — — — — — — 48 — 132 —

98 330 57 26 84 140 98 450 140 336 398 669 92

98 631 93 26 84 140 98 450 14(Å 384t 398 801 92

—

193 13 54 61 347 62 32 139 52 44 34 32 12 43 42 48 43 82

193 13 54 489; 347 62\ 32 608: 52\ 44\ 34 32\ 12\ 43\ 658 48 43 82

203 23

203 23

231 40 395 113

20 86 365 184 57 66 196

251 126 760 297 57 66 196

-

195 34 85

521 34 85

44 25

170 25

196 Nr

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

Norra Ny . . . Ekshärad . . . Gustav Adolf . Norra Råda . . Sunnemo . . . Ransäter . . . Älvsbacka, Nyed

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Läkarens stationeringsort

11 1 10 Medlemmar 3l /i2 1924

An- Are- An- In- Antal tal al tal vånare sjuklä- kv.- kom- 3 l / l 9 kassekare km. mu- 1925 organ lokala riksner kassor kassor

Norra Ny Norra Råda

»

721 876 240 519 231 140 358

2,993 6,677 2.257 10,185 1.526 5,638 6,029

—

93 2704G7

18 22 2 10 2 5 2 12 2 144 1 128 — 49 — 56 — 36 — 49 — 48 — 92 — 104 — 29 — 85 — 85 — 155 — 101 1 154 — 105 — 102 1 172 — 58

36.246 2,107 2,613 3,102 1,892 2,447 1,750 2,022 4,289 6,648 1,4" 2,003 2,574 1,007 2,326 1,558 2,908 2,084 4,435 3,332 3,053 11,752 1,562

6 1 1 15 1

302 382 115 727 94

104 1 1 — 148 — 126

3,084 1,765 4,136 2,534

3 8 6 7

74 118 248

74 236 136 458

107 — 241 1 476

1,989 2,741 10,507

1 143 — 172 — 123

1,663 1,675 1,428

1 360 — 126 — 258

8,020 1,653 2,751

1 83 2 429 — 138 1 353 — 406

4,938 13,698 1,754 3,651 5,253

»

Norra Råda el.Ransäter Ransäter Nyed Summa

40] 716|

18 359 426 852 66 145 279

7,G54 12,720

Örebro län.

28 Örebro Örebro Askersund Askersund Nora Nora Lindesberg Lindesberg Kil Kil el. Örebro Gräve, Tysslinge . . . . Tysslinge Vintrosa > Täby, Mosjö Örebro Almby Ånsta, Längbro . . . . Eker, Hovsta Axberg Rinkaby, Glanshammar Norrbyås Gällersta, Ekeby . . . ^Örebro el. Kumla Ödeby, Lillkyrka . . . Örebro el. Fellingsbro Arboga > » Götlunda Asker Lännäs Asker Stora Mellösa Asker el. Kumla Sköllersta Kumla Kumla, Hardemo . . . . Kräklinge, Hackvad . . Kumla el. Hallsbergs kpg Hallsberg (s:n) . . . . Hallsbergs kpg Hallsbergs kpg . . . . Viby Hallsbergs kpg el. Ramundeboda Askersund Snavlunda Askersund > Askersunds ländsk. . . el. HamLerbäck, Hammar . . . Askersund mar Bo Bo > Svennevad Knista Skagershult Tångeråsa, Edsberg, Knista, Kvistbro . . . . Hidinge Degerfors el. Visnum Nysund (Värml. län) Degerfors . Degerfors Karlskoga . Karlskoga Bjurtjärn . > Grythyttan Grythyttan Hällefors .

2,442 601 64 163 211 221 15 18 95 34 45 421 47

3,446

47 30 2 3

42 207 110 512

67 119 170

178 98

590 730 1,267 18 185 384 116 302 1,173

TAB.

1 (forts.)-

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

197 10

Distriktssjukkassans område

Hjulsjö Järnboås, Nora ländsk. Viker Ervalla Näsby Fellingsbro Lindesbergs ländsk. . Ramsberg Ljusnarsberg . . . . Kopparbergs kpg . . .

Läkarens stationeringsort

Grythyttan el. Kopparbergs kpg Nora Nora el. Fellingsbro Fellingsbro > Lindesberg Ramsberg Kopparbergs kpg

>

! 1

Medlemmar AnS1 In- Antal An- Are- tal /i2 1924 tal al- kom- vånare sjuklä- kv.- mu- 3 1 / l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

>

2,489

477 134 68 57 335 459 468 602 2

6,249 1,541 1,716 2,432 7,064 8,878 4,098 9,970 1,628

—

65 222,503

309 10,117 13,822

226 120 442 180 444 54

Summa

41 Västerås Västerås Sala Sala Köping Köping Arboga Arboga Kungsörs kpg Torpa . . . . . . . . > > Kung Karl, Kungsörs kpg Kungsörs kpg el. Kungs-Barkarö, Björskog . . . . . . . . Arboga Säterbo, Arboga ländsk. Arboga Himmeta, Medåker . . . Arboga el. Köping Köping Berg, Odensvi > Munktorp Köping el. Malma Bro, Malma Malma Hed Västra Skedvi Skinnskatteberg Gunnilbo Skinnskatteberg . . . . > Västanfors Västanfors Västervåla > Norberg Norberg Karbenning > Raninäs Ramnäs Sura , , > Svedvi Kolbäck Kolbäck Säby, Rytterne . . . . Västerås-Barkarö, Dingtuna, Lillhärad . . . Västerås Skeriko, Skultuna . . . Romfartuna, Tillberga . Hubbo, Badelunda . . . Irsta . . Kärrbo, Kungsåra, Ängsö Bj örksta, Tortuna, Sevalla Västerås e\.Enköj)ing Kumla Sala Västerfärnebo Sala ländsk., Kila . . . Norrby Sala el. Västerlövsta Möklinta Tärna, Altuna Fläckebo, Haraker . . . ! Sala el. Ramnäs

11 5 3 2

63 82 58 20 — 60j 1 70

1 29,215 1 8,068 1 6,500 1 5,060 1 1,129 2 3,504

20 12 10 6 3 5

72 — 108 — 109 — 180 — 120 1 132 ,— 100 — 148 — 206 1 327 1 150 — 109 2 297 — 131 1 213 — 120 — 58 1 48 80

2 2 2 2 1 2 1 1 1

2,072 2,238 2,117 2,272 2,812 3,894 1,576 1,195 1,308 . 1 4,516 1 7,241 1 1,540 1 6,035 1 1,799 1 2,614 1 3,964 1 3,270 1 3,333 2 2,225

5 4 1 4 2 7 5 2 3 13 18 6 21 10 13 8 4

161 111 125 70 47 88 133 62 297 202 98 254 114 189

3 2,951 2 2,518 2 2,226 2 2,332 1 1,218

606 61 36 94 426 450 299 ,227 292

Västmanlands län.

>

>

T>

— — — — — — — — — — — — —

2,851 682 1,049 558 70 375 151

3,957 222 383 164

446 25 477 466 75

117 1,013 188

267 133 20

1 Afi9

2,626 1,748 4,211 3,071 1,618 2,757 1,860 2,350

117 97 26 139 41 333 170 104 303 606 1.616 '295 1,102 282 718 995 439 364 86

127 49

—

6 110 45 173 45 149 86 134

198 Nr

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

Enåker, Huddunge . . Vittinge 42 Västerlövsta , •13 Simtuna 44 Frösthult, Härnevi, Torstuna, Österunda . . , 4 5 Harbo , 46 Östervåla 47 Nora 40

DISTRIKTSSJUKKASSEOMKÅDEN.

Läkarens stationeringsort

Västerlövsta

•il

Enköping

11 1 10 Medlemmar AnS1 An- AreIn- Antal /i2 1924 tal al- tal vånare sjukkom81 lä- kv.kasse/l2 kare km. mu- 1925 organ lokala riksner kassor kassor

209 133 169 •I 114

2,562 2,523 3,836 2,168

60 274 383] 10

159 126 234 282

2,976 1,473 3,618 3,406

40 191 62

Östervåla

Summa

n 1G5,005

60\ 27É sm 10\

257 8,072 15,514 23,5861

Kopparbergs län. Falun Säter Sedemora . . . Avesta Ludvika . . . . By Folkärna . . . . Krylbo kpg . . • 9 Grytnäs 10 Garpenberg . • . 11 Hedemora ländsk. 12 Husby . . . . 13 Säters ländsk. . . 14 Stora Skedvi . . 15 Vika 16 Aspeboda . . . . 17 Sundborn . . . . 18 Bjursås 19 Svärdsjö . . . . 20 Enviken . . . . 21 Kopparberg . . . 22 Borlänge kpg . . 23 Stora Tuna . . . 24 Torsång 25 Gustav 26 Silvberg . . . . 27 28 29 30

Söderbärke . . . . Smedjebackens kpg Malingsbo Norrbärke

31 32 33 31 35 86 37 38 39 40 41

Ludvika ländsk. Grangärde . . . Säfsnäs . . . . Flöda Nås Järna Äppelbo . . . Malung . . . . Lima Transtrand . . Gagnef . . . .

Falun Säter Hedemora Avesta Ludvika By Krylbo kpg » > Krylbo kpg el. Avesta Hedemora t

Husby Säters ländsk. Säter Falun

Svärdsjö Kopparberg Borlänge kpg Stora Tuna Stora Tuna el. Borlänge kpg Smedjebackens kpg Smedjebackens kpg el. Ludvika Ludvika Grangärde Säfsnäs el. Järna Nås

» Nås el. Järna Järna Malung Lima j

Gagnef

13 12 11 12 8 304 190 2 100 135 309 368 106 203 1871 91 172 149 895| 348 244 0 601 49 109 129

13,491 2,088 3,410 5,060 4,761 6,030 5,194 1,826 3,037 2,319 6,338 6,904 1,852 3,386 3,538 947 2,309 3,114 5,750 2,306 6,952 1,987 23,712 1,421 2,500 1,589

21 3 11 11 14 17 11 6 1 8 8 14 2 3 3 5 4 3 11 2 12 8 29 2 3 5

4 126 441

4,195 2,437 654 6,179

7 3 1 13

184 705 583 372 492 718 363 1,739 1,366 1,026 '401

4,856 11,633 3,012 2,576 2,512 7,450 1,619 7,500 2,719 2,115 7,211

14 31 8 3 3 12 3 4 3 3 10

769 1,050 154 353 836 156

208 487 982 720 529 400 274

107 153 724 219

487 933

313 67 274 64 36 64 45 174 110

125 612 44 44 603 1,536 319 319

1,323 1,948 146 102 424

80 125 94

255 357 391 391 9 9 596 1,020

119 319 787 1,814 388 375

3,271 80 125 240

171 211 624 63 184 81 85 305

438 2,601 763 171 211 624 63 184 81 85 379

TAB. 1 (forts.).

Distriktssjukkassans område

Al . . • . . . . Leksaud . . . . Siljansnäs . . . . Rättvik, Boda . . Ore Orsa Våmhus Mora Morastrands kpg . Sollerön Venjan Älvdalen . . . . Särna Idre

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Läkarens stationeringsort

Leksand Rättvik Orsa Orsa el. Morastrands kpg Morastrands kpg

Älvdalen Särna Summa

11 10 Medlemmar An81 An- Are- tal In- Antal /i2 1924 tal al kom- vånare sjuklä- kv.- mu- » / i l kare km. ner 1935 organ lokala rikskassor kassor

140 860 262 111,033 891 1! 1,738 563

2,369 10,611 2,707 11,167 3,751 8,484 1,594

—1,202 8 1 — 409 — 658 1 2,476 1 2,184 — 2,185

10,007 1,568 2,087 2,056 5,801 1,879 1,322

319 50 130 155 244 24 36

56 253,892 386

8.367 16,423! 24.790

188 132 26 108 114 257 22

Gävleborgs län. Gävle . . Söderhamn Hudiksvall Ockelbo . . Hamrånge . Järbo . . . Ovansjö . . Storviks kpg Hofors . . Torsåker . Österfärnebo Hedesunda Årsunda Högbo . . Valbo . . . Hille . . . Söderala . Norrala . . Tröuö . . . Mo . . . . Rengsjö . . Segersta . . . Hanebo . . . , Skog Bollnäs (s:n) Björkhamre kpg Bollnäs kpg . . Alfta Ovanåker . . . Voxna . . . . Arbrå Undersvik . . . Järvsö . . . . Ljusdal (s:n) Ljusdals kpg . Ramsjö . . . .

Gävle Söderhamn Hudiksvall Ockelbo 3>

Storviks kpg Hofors

» Österfärnebo

> Högbo > Gävle Söderala Söderhamn Söderhamn el. Bollnäs kpg Hanebo Bollnäs kpg Alfta Ovanåker Arbrå Arbrå el. Järvsö Järvsö Ljusdals kpg

70 42 21 999 346 141 406 2 103 305 312 443 199 105 505 245 244 165 167 96 120

39,266 11,616 7,686 9,636 5,125 2,296 8,828 1,836 4,375 4,543 3,169 5,050 2,204 10,146 12,342 3,343 12,970 3,329 1,781 1,925 1,880

60 333 406 815 3 0 930 516 423 373 117 696 1,092 1 727

1,484 4.945 4.056 11,768 2,902 1,226 7,105 5,879 1,678 5,961 1,260 8,084 9,391 1,871 1.836

5,950 2.016 834 749 601 763 177| 367 660: 573 19 70] 387 47 703 1,182 500 131 104 209 110 123 680 2,175 525 2,467 185 1,525 1,451 1,441 35 107 24 56 370 134 189

709 801

40 54 123 272 539 608 130 114 593 52 400 615 241 172

200 TAB. 1 (forts.).

DIS TR1KTSSJUKKASSE0M RÅDEN. 5

Nr

Distriktssjukkassans område

Färila-Kårböle . . . Los Bjuråker Norrbo Delsbo Nianfors, Njutånger Enånger Forsa Hög, Ilsbo . . . . Hälsingtuna . . . . Idenor Rogsta Harmånger . . . . Jättendal Gnarp Bergsjö Hassela

Läkarens stationeringsort

11 10 Medlemmar S1 /i2 1924

An- Are- AnIntal vånare Antal tal al sjukkom31 i lä- kv./ia kassemukare kin. 1925 organ lokala riksner kassor kassor

Färila-Kårböle el. Los Los Delsbo

1,217 1,590 732 133 423 211 2H8 229 127 125 52 216 122 101 317 349 439

Nj utånger Hudiksvall

Bergsjö

Summa

5,679 3,726 4,217 1,195 5,796 4,380 2,873 4,671 1,342 2,455 1,456 2,188 3,178 1,449 3,663 4,413 2,198

31 507

262 113

206 90 489 5 124 732 181 144 95 46 130 156 55 163 74

55 277,671

365 21,086 16,256

43 22 6 6 974 977 1,109 645 211 145 209 357

1 11,635 1 16,958 1 2,690 1 4,551 1 2,993 1 7,166 1 9,950 1 5,634 1 2,125 1 3,246 1 5,160 1 3,321

355 992 742 1,049 47 215 101 832 108 1,175 275 783 347 39 304 593 152

47 297 69 154 101 461 292 921 96 221 197 246 265 52 205 102 215 106 181

1 13,424 1 11,123 1 6,440 1 4.383 1 7,740 1 2,761 1 2,712 2 4,230 1 1,094 1 4,529 1 2.166 1 1,251 2 4,865 1 1,338 1 13,305 1 1,336 1 6,864 1 1,259 1 1,721

436 1,915 447 927 1,351 771 1,352 54 135 7 262 213 240 76 783 73 193 1,715 144 334 979 75 95

139 199

1 1

— —

oo

Västernorrlands län. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Härnösand . . . . Sundsvall . . . . Sollefteå Örnsköldsvik . . . Haverö Borgsjö Torp Stöde Sättna Selånger Tuna Attmar

13 14 15 IG 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31

Skön Njurunda Alnö Hässjö Timrå Ljustorp Indal Indals-Liden, Holm Häggdånger . . . . Säbrå Stigsjö Viksjö Högsjö, Hemsö . . Tynderö Gudmundrå . . . . Torsåker Ytterlännäs . . . . Dal Boteå

32 33

Multrå Sollefteå ländsk. . .

Härnösand Sundsvall ..Sollefteå Örnsköldsvik Borgsjö Stöde Sundsvall Sundsvall el. Njurunda Sundsvall el. Timrå Njurunda Alnö Timrå Timrå el. Indals-Liden Indals-Liden Härnösand

Härnösand el. Alnö Gudmundrå Ytterlännäs Sollefteå el. Ytterlännäs

Sollefteå

1,211 3,052

96 29

TAB. 1 (forts.).

201 DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN. 10

Distriktssjukkassans område

Överlännäs, Sånga Långsele . . . . Graninge . . . . Helgum Resele Ed Edsele Ramsele . . . . A dals-Liden . . . Junsele Fjällsjö Bodum Tåsjö Nordingrå . . . . Ullånger . . . . Nora, Skog . . . Bjärtrå Styrnäs Vibyggerå . . . . Nätra Sideusjö . . . . Skorped Anundsjö . . . . Björna Trehömingsjö . . Gideå Arnäs Grundsunda . . . Mo Själevad . . . .

Läkarens stationeringsort

An- Are- AnIn- Antal tal tal al komvånare sjukS1 i i tilllä- kv.- mukasse/l2 kare km. ner 1925 organ lokala riks- samkassor kassor mans

Sollefteå

58 90 110 — 288 142 — — —

218 155 360 420 526 175 465 988 494 1,239 742 660 915 196 158 226 129 140 217 344 366 485 2,561 902 235 456 317 305 175 293

1,717 3,361 1,906 2,946 2,680 1,448 2,129 4,348 2,902 4,102 2,534 1,995 4,132 3,811 1,876 4,774 4,910 1,435 2,036 5,452 2,450 2,013 8,542 3,131 1,831 3,048 5,524 3,985 1,950 8,019

—

67 273,220

13 36 — 213 — 253 — 175 — 311 — 239 — 758 — 480 — 99 — 423 — 479 — 1,170 1 921

14,552 2,432 2,628 3,167 2,704 2,282 3,564 2,756 3,935 2,936 2,542 4,308 4,921

10 4 4 10 7 3 5 8 5 3 4 10 12

1 1,978 1 757 2 557 — 816 — 374 — 528 1 1,405 — 1,793

7,207 2,527 2,652 2,642 2,595 1,330 3,658 1,068

18 6 7

Ed Ramsele

> Junsele

> Fjällsjö Fjällsjö el. Tåsjö Tåsjö Skog

Skog el. Ytterlännäs Nätra Anundsjö

> Trehörningssjö » Örnsköldsvik

Summa

11 Medlemmar "Vis 1924

.—

— — — 198 — — 326 — — 191 — — — — — — .—

— — —

161 219 580 490 147 37 159 159 36 79 290 148 95 95 167 167 105 105 525 525 426 426 224 224 3H5 335 355 157 76 76 323 323 994 1,320 184 184 106 106 411 220 89 89 178 178 195 195 8 8 128 128 113 113 638 638 358 358 56 56 700 700

508 4,333 25,355 29,688

Jämtlands län. Östersund Lockne, Marieby . . . . Bruniio Rödön , : Näskott, Aspås . . . . Ås, Kyrkas Lit ; . Häggenås Frösön Hackas, Näs Fors Hällesjö, Håsjö . . . . Ragunda Borgvattnet, Hammerdal, Gåxsjö Stugun Bräcke Nyhem, Sundsjö . . . . Revsund Bodsjö Föllinge, Laxsjö . . . . Hotagen

Östersund

Östersund el. Åsarne Ragunda

Hammerdal Stugun Bräcke

Föllinge

— — — — 128 — — — — — — —

815 94 148 422 236 63 97 196 139 118 99 206 298

815 94 148 422 236 191 97 196 139 118 99 206 298

— — — — — — —

469 59 229 164 174 33 138 —

469 59 229 164 174 33 138

—

202 Nr

22 •23 24 •25 26 27 28 2!» 80 31 32 83

34 35 86 87 88 89 10 41 42 43 44 45 40 47

48 TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

Distriktssjukkassans område

Läkarens stationeringsort

Ström Alanäs Frostviken Åre Undersåker Mörsil Kall Offerdal , . Alsen Mattmar Sunne Norderön Hallen, Marby Oviken Myssjö Berg Asarne Storsjö Klövsjö Rätan Vemdalen, Hede . . . . Tännäs Lillhärdal Linsäll Sveg Alvros Överhogdal, Ytterhogdal, Ängersjö

Ström >

10 11 Medlemmar An31 An- AreIn- Antal /i2 1924 tal tal al komvånare sjuk31 i lä- kv.- mu/ l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

1 2,132 — 768 1 3,790 3 1,883 -12,162 2 247 — 2,225 i 1,960 453 203 132 60 827 971 297 748 174 - i 1,684 496 761 2,898 2,178 2,412 1,158 1,525 427

Sveg el. Rätan

— 1,354

3J

-

61136,300

29 7 1,272 289 1,287 482 2,793 538 1,090 42 753 47 892 384 519 1,851 289 1,342 1,077 1,734 1,718 1,667 5,131 4,010

9,766 3,526 9,010 4,022 4,920 1,248 9,182 7,038 13,336 4,839 3,509 431 7,932 3,797 4,621 9,955 5,552 21,041 10,837 5,777 6,725 3,603 10,395 5,739

Frostviken Are

> Mörsil

Sunne

» >

Asarne 3>

> Rätan

» Hede Sveg el. Orsa Sveg

>

Summa

7,203 1978 2,574 2,830 2,875 1,675 1,720 4,255 2,632 1,290 1,515 370 2,078 2.232 1,230 3,329 964 648 1,107 1,825 2,997 2,077 1,865 1,230 3,718 1,026

860 244 191 105 239 239 114 155 132 54 117 178 31 30 211 80 28 162 107 12 32 124 39

2,651

43 242

289 7,724

Västerbottens län.

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24

Umeå Skellefteå . . . Nordmaling . . . Hörnefors . . . . Bjurholm . . . . Örträsk Degerfors . . Vännäs Umeå ländsk. . . Holmsund . „ . . Sävar Holmön Bygdeå Nysätra Lövånger . . . . Burträsk . . . . Bureå Skellefteå ländsk. Byske Jörn Norsjö

Mala Lycksele Stensele

Umeå Skellefteå Nordmaling > Bjurholm

> Degerfors Vännäs Umeå

Nysätra Lövånger Burträsk Bureå

Skellefteå Byske Jörn Norsjö

Mala . . . .

Lycksele Stensele

225 458

902 697

831 685 1,084 74 247 32 479 774 1,338 379 437 6 849 211 569 917 202 1,631 1,401 457 442 26 287 295

8,0lå

TAB. 1 (forts.).

DISTRIKTSSJUKKASSEOMRÅDEN.

_6

j

Distriktssjukkassans område

Sorsele . . Tärna . . Vilhelmina Dorotea . . Asele . . . Fredrika .

Läkarens stationeringsort

11 AnIn- Antal An- Aretal vånare sjuk tal al kom- 3 1 i lä- kv.- mu/ l 2 kassekare km. ner 1925 organ lokala rikskassor kassor

Sorsele Tärna Vilhelmina Dorotea Åsele Summa

10 Medlemmar S1 /i2 1924

7,409 3,475 8,166 2,906 3,210 1.162

4,775 1,870 9,925 4,985 5,813 1,560

27 32 219 302 24

—

30195,729

2,462 14,257

36 36 8 3 292 2,241 482 1,106 1,246 1,584 1,726 5.679 12^67 18,144 15,996 2,022 2,779 833 884 427 448 704 1,675 1,499 1,665 3,513 1,220 13,181 6,266

10,971 3,129 6/?07 2,694 4,156 12,916 4,890 12,733 9,779 3,454 7,481 7,693 3,462 7,590 18,477 8,844 7,004 4,556 12.684 4^81 2,846 2,557 4.524 2,520 1,875 4,451 1,235 16,210 1,021

12 3 8 4

1,030 190 420 160 22 740 99 882 1,045 175 607 264 74 294 1,339 433 5 67 1,191 260 159 66 51

2,449

29|190,940

2,449; 10,610 13,059

Norrbottens län. Luleå . . . Piteå . . . . Boden . . . Haparanda . Hortlax . . . Piteå ländsk. Norrfjärden . Nederluleå Överluleå . . Edefors . . . Älvsby . . . Arvidsjaur . Arjeplog . . Jokkmokk . . Gällivare . . Råneå . . . Överkalix . . Tore . . . . Nederkalix Nedertorneå . Karl Gustav . Hietaniemi . Övertorneå . Korpilombolo Tärcndö . . . Pajala . . . Junosuando . Jukkasjärvi . Karesuando .

Luleå Piteå Boden Haparanda Piteå Piteå ländsk. P. 1. Nederluleå Boden Edefors Älvsby Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Gällivare Råneå Överkalix Nederkalix el. Råneå Nederkalix Haparanda

> Övertorneå

> Tärendö

> Pajala Jukkasjärvi Summa

88 Dessutom 1 inom parentes i tabellen upptagen pensionerad tjänsteläkare.

14 1 21

25 7 13 5 3 10 19 10 1 2 28 7 3 3

1,037

204 Tak 2.

DistriktssjukkassJ

Stadsdistrikt. Antal Antal Antal dikomstrikt läkare muner

Nr

Invånare 31 /i2 1925

Antal sjukkasse-

Medlemmar 31/i 2 1924

organ

i lokala kassor

i rikskassor

1 Stockholms stad och Iiin 1

».2 487,307

119,511

».7 19,737

2 Uppsala

län

35,935

5,634

3,281

3 Södermanlands

>

40 66

61,468

12,837

Östergötlands

»

7 Jönköpings

»

108,590 68,143

25,535 7,750

6,305 6,346

6 Kronobergs

»

9,624

1,993

230 3,439 774

7 Kalmar

>

2,090

»

5 1

43,902

Gotlands

10,024

9 Blekinge

»

57 Kristianstads

»

5 4

* 43,544

31 24

854 3,574

24,050

242,600 35,866

11 Malmöhus

»

12 Hallands

>

13 Göteb. och Bohus >

5 7

2 7

> i3P^S|

S,£Z5J 8

5,809

tillsammans 1

iS,&tö 3i,&#)| W,0öff| 2,223\ 5,529\ 1,628

3,587

7,161

3,576

2,270

46,248

13,381

5,846 59,629

2,420

2,881

5,301

272,855

38,562

7,023

45,585

74,243

67 60

8,597

4,095

12,692

47,434

1,416

5,169

6,585 5,619

14 Älvsborgs

»

15 Skaraborgs

>

16 Värmlands

»

7 4

44,182

3,046

2,573

17 Örebro

>

3,721

3,427

7,148

»

44,068 48,843

42 Västmanlands

24 21

4,726

5,140

9,866

19 Kopparbergs

>

1,276

3,447

4,723

Gävleborgs

»

28,810 58,568

7,385

3,528

10,913

21 Västernorrlands *

3 4

35,834

1,245

3,088

4,333

22 Jämtlands

»

14,552

—

23 Västerbottens

» .

13,292

815 1,741

24 Norrbottens

23,501

—

1,516 1,800

> .

4 Summa x

1,527

1,877,235 1,477" 302,221

109,661

1,800 9

411,882

Inkl. Lidingö, stad från och med den 1 januari 1926 (med 161 medlemmar, samtliga i rikssjuk kassor). 2 Därav 1,826 invånare i 2 i stadsdistrikten ingående landskommuner. 3 » 2,044 » > 1 > > s landskommun. 4

»

>

» 1 »

>

>

>

> 1,770 » » 2 > > » landskommuner. 6 * 6,485 » 6 > » 7 > 17 medlemmar > 2 » » > » 8 * 123 » >1 > » » landskommun. 9 » 140 > >6 5 > » landskommuner. 10 Exklusive pensionerade tjänsteläkare eller f. d. praktiserande läkare. 11 Dessutom 13 rikskasseavdelningar utan medlemmar.

205 »mråden.

Sammandrag. Lantdistrikt.

Län

Nr

Medlemmar 31 /i 2 1924 Antal sjukkassei rikstillorgan i lokala kassor sammans i kassor

Antal antal Antal di- läkare kommuner strikt

Invånare 31 /i2 1925

»." 217,224

5,335

104,019

6,661

130,587

11,379

1 Stockholms

län 1

2 Uppsala Södermanlands

» . . » .

111 86

l

.» 7,825

* . " 13,160 10,701

4,040 12

4,539

15,918

4 Östergötlands

» .

201,641

158 212

32,915

Jönköpings

» .

163,223

7,249

13,204

6 Kronobergs

» .

78 52

27,990 5,955

4,925

148,479

3,304

4,326

7,630

7 Kalmar

»

6,205

17,268

»

46,957

243 59

11,063

Gotlands

104 92

187,276

16 4

1,533

1,166

2,699

» >

104,759

3,354

3,200

6,554

5 21

10 Blekinge Kristianstads

220,462

16,084

4,695

20,779

11 Malmöhus

»

259,169

27,569

5,758

33,327

114,085

1,991

1,554

3,545

169,986

4,109

235,762

4,128 7,932

8,237 12,367

3,606

3,696

7,302

10,147

14,755 16,791

40 Hallands

12 13

Göteb. och Bohus »

14 Älvsborgs

87 84

16 12

8 9

Skaraborgs

15 16

Värmlands

17 Örebro Västmanlands

18 19

Kopparbergs

'20

Gävleborgs

•22

» >

68 47

» »

226,285

17 10

178,435

267 209

6,396

10,395

3,346

10,374

13,720

225,082

63 60

237,386

121,748

182,437 167,439

Västernorrlands » Jämtlands

•23

Västerbottens

•2-1

Norrbottens

Summa 1

116,162

66 51 52

, ,

4,435

4,608

50 50

>

. 198,621

1,354 |" 413 2,405

219,103

7,091

12,976

20,067

13,701

12,728

26,429

467 232

3,088

22,267

25,355

301 191

2,237 2,449

6,909 12,741

14,978

326 301

4,176,327 4,91515 181,089

7,198 11,259

8,810 13

175,069

356,158

Exkl. Lidingö, stad från och med den 1 januari 1926 (med 161 medlemmar, samtliga i rikssjukkassor). 2 Häri ingå ej 1,826 invånare i 2 till stadsdistrikten hörande landskommuner. 3 » > > 2,044 » » 1 > » > landskommun. * >• > > 845 > > 1 > > » B , > , ^J35 > > den till Kristianstads län hörande delen av Hishults kommun (Hallands län). 6 Därav 235 invånare i den till Kristianstads län hörande delen av Hishults kommun. 7 > 99 > » > » Skaraborgs län hörande delen av Kölingareds kommun. 8 Häri ingå ej 99 invånare i den till Skaraborgs län hörande delen av Kölingareds kommun (Älvsborgs län). 0 5 > > 1,770 •» > 2 till stadsdistrikten hörande landskommuner. 10 > » > 6,485 > » 6 » > > > 11 » > > 17 medlemmar > 2 » » > » 2 i > > » 123 » s 1 > > » landskommun. 13 >' > » 140 » » 6 » » » landskommuner. 14 Exkl. pensionerade tjänsteläkare eller f. d. praktiserande läkare. 16 Dessutom 29 rikskasseavdelningar utan medlemmar.

206 Tab. 3.

D i s t r i k t s sj u k k a s s e Distriktssjukintill 100 medlemmmar 1 0 0 - 199 medlemmar kasseområden Antal Antal Medlemsantal distrikts- Medlemsantal utan distriktssjuksjnkmedkasse- i lokala i rikskasse- i lokala i riksområden kassor kassor områden kassor kassor

Län

Nr

Distriktssjukkasseområden

1 Stockholms stad och län

2 Uppsala

län

3 Södermanlands

>

4 Östergötlands

>

6 Jönköpings

>

6 Kronobergs

»

. . .

_

733 !

718 404

7 10 19

2,909

5 5

1,040

2,404

1,310

13 304

•953

1,462

1,858

87 ;

35 171

5,047 1

1,175

617 184

2,100 !

17 4

80 i

530 358 i

733 582

8 9

Blekinge

»

13 14

Alvsborgs

>

1 15 ! 16

1,035

19 6

466 36

1,075 1,438

1,183

1,294

1,228 307 1,221

!17

Örebro

»

210 Västmanlands

»

7 2

—

»

— 3

10 11

13 14

— —

8 14

—

1,483 1,081

— —

677 221

110 128

2,525

—

—

—

—

— 684

2,313

16,474

17,157

24,064

1 20 Gävleborgs 21

Västernorrlands

»

22 Jämtlands

>

— 4

7 7

401 Samma

18, ?87

1,911

ö, 221

iorleksgriipper efter medlemsantal. m r å. d e n

m e d: o u m m a

200-—499 medlemmar Autal .istriktssjukkasseamråden 13 8 21

500 medlemmar eller mer Nr

i lokala kassor

i rikskassor

Antal distriktssjukj kasseområden

2,916 1,574

1,585

121,601

23,443

1,080

9,931

5,220

Medlemsantal

5,645 9,495

26 Medlemsantal i lokala kassor

i rikskassor

Antal distriktssjukkasseområden

Medlemsantal i lokala kassor ,

i rikskassor

124,846

27,562

12,295

7,321 10,348

2 8

1,203

17,681

7,778

24,216

40,995

9,320

53,525

11,230

4!

4,054

1,113 3,616

6,535

13,705

1,553

1,767

5,297

13,595 4,556

8,803 3,209

5,297

2,669

6,892

4,715

13,153

9,644

1,263

2,387

1,940

6 30

247 8,512

1,437

6,559

4,079

6,928

1,487

1,921

99 99

12,181

3,686 16,821

19,660

45 2

5,930 59,153

6,787 6,965

73,817

19,139

3,818

3,050

4,411 |

4,435

1,667

2,088

40,467

7,812

42,690

11,132

1,811 1,640

13 6

14,407

5,102 4,856

16.529 5,022

2,427

93 91

8,530

1,675 946

6,541

6,063

2,382

7,384

2,473

7,279

51 47

4,207

12 13

10,126 11,152

7,654 10,117

3,991 2,848

8,865 12,720

7,334

10,040

1,309

12,520 .

19 19

19,777

2,017 4,012

3,299

—

—

2,847 3,578

2,462

—

64,588

52,01)6

116, 594

14—26331S

8,072

13,822 15,514

17 18

16,423

8,367 21,086

16,256

18,564

4,333

1,675

7,724

30 29

2,462 2,449

14,257 10.610

10,458 7,871

399,252

192,186

1,466

483,310

2S4,730

591, 438

76S ,040

208 Bilaga

D.

Särskilt yttrande av herr Eriksson. Inom den allmänna pensionsförsäkringen utgår statens och kommunernas bidrag endast till pensionärer, som hava ingen eller endast en mindre inkomst från annat håll Till de statsunderstödda sjukkassorna utgår däremot statsbidrag efter samma grunder till alla medlemmar oavsett deras ekonomiska ställning Därest statsbidrag skulle utgå till sjukpenning under obegränsad tid skulle statsbidrag komma att utgå till varaktigt arbetsoförmogna sjukkassemedlemmar, som hade en sådan ekonomisk ställning, att de icke kunde erhålla pensionstillägg av allmänna medel från pensionsförsäkringen, b-enom de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till sjukpenning skall utgå endast under två års sammanhängande sjuklighetstillstånd, har en avgransnmg skett mellan sjukkasserörelsen och pensionsförsäkringen sa att de sjukkassemedlemmar, som äro invalider och falla under pensionsförsäkringen icke erhålla statsbidrag för sjukpenning. „ . , . , a «„: rt „o-„ a Med nu gällande grunder för pensionsförsäkringen aro invalidpensionerna, särskilt för personer som bliva invalider i unga år och äro bosatta pa dyrare orter, otillräckliga för deras försörjning. Den tendens som gor sig »aUande inom sjukkassorna att genomföra den obegränsade sjukhjalpstiden ar sålunda ett uttryck för en behjärtansvärd strävan hos sjukkassemedlemmarna att pa ett effektivare sätt skaffa sig understöd vid inträffad invaliditet. Under sådana förhållanden kan det icke anses oberättigat att staten genom lämnande av bidrag till obemedlade eller mindre bemedlades försäkring uppmuntrar verksamheten. Frågan är om en sådan organisationsform kan skapas som möjliggör att statsbidrag lämnas utan att socialförsäkringens enhetlighet motarbetas. ,1-T n.. • i En nära till hands liggande utväg härför vore att statsbidrag ior sjukpenning utginge till invalida sjukkassemedlemmar med en inkomstgräns som i stort sett sammanfölle med den inkomstgräns, som är stadgad i pensionsförsäkringslagen för erhållande av pensionstillägg. Emellertid skulle därigenom sjukkassorna åläggas en prövning av de invalida medlemmarnas ekonomiska ställning, som för många sjukkassemedlemmar ter sig mindre tilltalande och som kunde komma att vålla kassorna mycket besvär och giva anledning till irriterande tvister mellan medlemmarna och kassorna. En inkomstgrans, som skulle kunna tillämpas inom den frivilliga sjukkasserörelsen, torde dessutom knappast kunna avvägas efter samma grunder, som den mom pensionsförsäkringen stadgade, där behovsprövningen sker genom offentliga organ. En annan möjlighet till lösande av frågan kan måhända åvägabringas genom samverkan mellan pensionsförsäkringen och sjukkassorna Enligt min mening bör frågan om och på vad sätt staten bor bidraga till sjukkassornas invalidförsäkring upptagas till förnyad prövning i samband med en förestående och nödvändig revision av pensionsförsäkrmgslagen. Vid denna prövning bör i första hand undersökas om icke denna gren av sjukkassornas verksamhet kan, utan att enhetligheten äventyras, bringas i samverkan med pensionsförsäkringen och statens bidrag på detta satt lämnas de invalida sjukkassemedlemmarna,

209 Bilaga

E.

Reservation av herr Lindhagen. Mot det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till förordning för den frivilliga sjukförsäkringen får undertecknad avgiva reservation och därvid i huvudsak anföra följande: Då riksdagen innevarande år lämnade utan bifall k. maj:ts proposition rörande nyordning av sjukförsäkringen och beslutade ny utredning härav, lär till grund för detta beslut ha legat tanken att i görligaste mån kunna bevara den bestående sjukkasseorganisationen. I utskottsmotiveringen till beslutet uttalas tvivelsmål rörande möjligheten av att med framgång kunna införa ett enkassesystem. Ovisshet rörande utsikten att vinna sjukkassorna härför förmärkes också. Det framhålles därtill, att värdet av en frivillig försäkring i sista hand beror på den anslutning den är i stånd att vinna. De riktlinjer, som utskottet sedermera uppdrog och riksdagen beslöt lägga till grund för en ny utredning, skulle, enligt riksdagsbeslutet, beaktas i den mån så lämpligen kunde ske. Man hade sålunda väntat, att det nu föreliggande förslaget på ett bättre sätt än det föregående skulle ha tagit hänsyn till bestående förhållanden på området. Så är emellertid ingalunda fallet. Tvärtom är förhållandet det, att det nyuppgjorda förslaget efter några övergångsår skulle helt ödelägga'den nuvarande sjukkassebyggnaden. Enligt föregående förslag måste visserligen sjukkassorna underkasta sig beskärningar och även i viss utsträckning företaga omedelbar centralisation. Men det gav dem dock möjlighet att i sitt förändrade; skick alltjämt fortsätta med verksamheten. _ Enligt det nu upprättade förslaget skulle de existerande sjukkassorna tills vidare få fortsätta efter en i viktiga avseenden skärpt sjukkasselag som erkända sjukkassor. Deras befogenhet inskränkes dock högst väsentligt. Sjukhjälp få de ej meddela längre tid än i ett för allt högst 100 dagar för sjukdomsfall, moderskapshjälp icke alls och begravningshjälpen har ställts på avskrivning. Jämsides med de erkända sjukkassorna skulle inrättas helt nya sjukkassor, s. k. ^distriktssjukkassor. Dessa senare kassor skulle meddela obligatorisk sjukvårdsförsäkring för medlemmarna av erkända sjukkassor, fortsatt sjukhjälp för tid utöver den 100 :de dagen under två år samt även moderskapshjälp. Vidare skulle distriktssjukkassa äga att utöva verksamhet även genom att direkt intaga nya medlemmar för sjukförsäkring. Med de omfattande uppgifter, som sålunda tilldelats distriktssjukkassorna, har man redan från början velat göra dem till de förhärskande organen samtidigt som man ställt de nuvarande sjukkassorna på avskrivning. Och för att nå detta mål har man stadgat skyldighet för erkänd sjukkassa att med hela sitt medlemsantal vara ansluten till distriktssjukkassa för utfående av statsbidrag. De nuvarande sjukkassorna skulle alltså, för så vitt de önskade fortsatt understöd av statsmedel, tvingas att medverka till sin egen undergång.. Under senare år ha socialförsäkringsmän och även besparingskommittén framhållit olägenheten i de många sjukkassorna, varmed bland annat skulle

210 följa ökade kostnader för förvaltningen. Nu skulle emellertid genom legalisering framtvingas ett stort antal nya sjukkassor, i runt tal omkring 1,400. varigenom splittringen och omkostnaderna under den närmaste framtiden ytterligare ökades. I fråga om den frivilliga sjukförsäkringens organisation förekomma, kan man säga, två åsiktsriktningar. Den ena går ut på en reformering av rörelsen främst med tanke på en blivande obligatorisk sjukförsäkring. Man fäster härvid — med förbiseende av vikten utav rörelsefrihet för den frivilliga verksamheten — den största vikt uppå att nå fram till ett enkassesystem (en sjukkassa på varje ort), varigenom den organisatoriska grunden till en obligatorisk försäkring skulle erhållas. Denna åsiktsriktning, som ligger till grund för det utarbetade förslaget, lär också sätta som villkor för förbättrade materiella förhållanden i nuvarande sjukkasseverksamhet, att den inriktas härefter. Ä andra sidan göres gällande, att så länge staten icke intagit slutlig ståndpunkt till frågan om obligatorisk sjukförsäkring, det icke kan vara vare sig lämpligt eller riktigt, att staten vidtager några sådana organisatoriska anordningar beträffande den bestående sjukkasserörelsen, att fara för dess bestånd eller fortsatta utveckling kan uppstå. Det torde nämligen få anses vara ett statsintresse, att billig och effektiv sjukförsäkring alltjämt möjliggöres och att sådan försäkring, i vilken form den än förekommer, också kan få den största möjliga utbredning. I fråga om den frivilliga sjukkasserörelsens möjligheter i sin nuvarande organisation, torde här böra framhållas, att anslutningen till rörelsen efter kristidens avmattning nu åter synes vara god. Under treårsperioden 1923—1925 lär sålunda nettoökningen av medlemmar, enligt inhämtade uppgifter, uppgå till omkring 60,000. I överensstämmelse med uppfattningen hos de sakkunnigas flertal rörande sjukförsäkringens utveckling, föreslås redan nu obligatorisk försäkring i viss utsträckning, nämligen för den sjukvårdande verksamheten. Med undantag för särskilda fall skulle sjukkassornas alla medlemmar vara skyldiga att taga försäkring även för sjukvård. Det kan emellertid knappast vara lämpligt eller riktigt, att staten skulle tvinga dem, vilka redan i icke ringa grad sörjt för sig själva vid inträdande ohälsa, att utvidga sin försäkring, under det att det fortfarande skulle stå flertalet medborgare fritt att icke taga någon försäkring alls. Anordningen bleve så mycket mera olämplig som medlemsavgifterna genomgående komme att ökas, varmed följde att de, som ej orkade med dessa avgifter, finge avstå från sin försäkring. Tanken att införa helt nya sjukkasseorgan, med uppgivande av de nuvarande, torde komma att möta ett starkt motstånd hos sjukkassorna. Det torde ej heller kunna andragas avgörande skäl för, att de organ, som under ett halvt sekel med ringa allmänt understöd burit fram sjukkasserörelsen till sin nuvarande jämförelsevis höga ståndpunkt, skola underkännas vid fortsatt frivillig verksamhet. De brister, som möjligen vidlåda dessa organ, kunna avhjälpas. Sjukkassorna kunna reformeras utan att behöva spolieras. Näst organisationen torde kostnaden vara av större vikt. Enligt gjorda beräkningar torde statsbidraget med de utökade prestationerna komma att ökas med omkring fyra milj. kr. J a g hyser betänkligheter emot, att i dessa ekonomiskt tryckta tider begära en så pass stor förhöjning i detta bidrag, oaktat jag å andra sidan anser, att den behjärtansvärda saken nog är värd denna. Enligt till förslaget fogade avgiftstabeller skulle medlemsavgifterna, oaktat de utökade förmånerna, hålla sig vid ungefär de nu förekommande. Emellertid äi härvid följande att beakta. Förvaltningskostnaden har beräknats till 3 kr. för år och medlem. Då emellertid denna' skall avse två kassor, primär- och distriktskassan, blir beloppet uppenbarligen för lågt. Det torde böra sättas till

211 5 kr., == ökning av 2 kr. för år och medlem. I kassor med hög medelålder och där svårigheter^ att ordna läkarefrågan föreligga, torde ytterligare avgiftsökning vara att påräkna. Vidare skulle begravningshjälpsverksamheten frånskiljas sjukkasseverksamheten och därvid fondbehovet för förstnämnda verksamhet fyllas efter försäkringsteknisk beräkning. Detta torde komma att medföra en icke obetydlig avgiftsökning inom många sjukkassor. De sakkunniga ha utgått ifrån, att ungefär Vs av hela medlemsbeståndet eller c :a 100,000 medlemmar »skulle finna med sin fördel förenligt» att utbyta sin sjukpenningförsäkring mot sjukvårdsförsäkring (här lika med 2/s av läkarearvodet). J a g hyser betänkligheter mot den avgiftsökning, som sålunda ej kan undgås, men som för många medlemmar skulle bliva mycket kännbar. I fråga om ^försäkringens prestationer ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag om två års minimitid för sjukpennings utgående. Däremot kan jag icke förena mig med dem om en karenstid av tre dagar från anmälningsdagen för rätt till sjukhjälp och icke heller vara med om, att statsbidrag skall vägras för sjukhjälp å tid utöver två år för samma sjukhjälpsfall. Dessa begränsningar skulle nämligen i icke ringa grad komma att förtaga värdet av den eljest utsträckta sjukhjälpsrätten. Den sjukvårdande verksamheten bör, i den mån den skall utövas av frivillig sjukkassa, också vara frivillig. Flera skäl tala härför, såväl ekonomiska som organisatoriska. Med en frivillig sjukvårdsorganisation skulle också med före-iagna statsbidrag^ för medlemmar och sjukdagar, medlemsavgifterna i det stora hela kunna hållas vid nuvarande nivå och statsbidraget därtill kunna sänkas med omkring en milj. kr. efter de sakkunnigas beräkningar av detta bidrag. De sakkunnigas förslag upptager bestämmelser om, att verksamhetsområde även för en rikssjukkassas lokalavdelning skall angivas i kassans stadgar. Dylik kassa med exempelvis 800 avdelningar skulle ha verksamhetsområdena för alla dessa angivna i stadgarna. Nybildas eller nedlägges en avdelning, måste stadgeändring på grund härav också ske. Resultatet härav torde närmast bli det, att nybildningen av lokalavdelningar avstannar. Ty det är ej antagligt, att en kassa^ skulle underkasta sig så mycket besvär för ny avdelning som beslut härom å årsmöte, ansökan om registrering, ny- eller tilltryck av stadgarna m. m. I de 700 landskommuner, där sjukkasseverksamhet ännu ej bedrives, men där sådan kan komma till stånd, enligt de sakkunnigas uppfattning då sannolikt av rikssjukkassor, skulle vidare utsikter för dylik verksamhet ej längre förefinnas. Lokalavdelning av rikssjukkassa under 25 medlemmar skulle, enligt förslaget, ej längre få upprätthållas. Detta innebär i sak, att tillhopa 2,048 rikssjukkasseaydelningar med 10-tusentals medlemmar i landet skulle gå sin upplösning till mötes. Meningen i detta raseringsverk är svårt att förstå, då en avdelning, hur liten den än är, genom anslutning till den stora kassan har samma säkerhet för sina medlemmar som existerar för kassans alla medlemmar. Då emellertid medlemmarna härmed ej kunna uteslutas ur kassan, men lokala ledningar för dem likväl ej längre finge upprätthållas, bleve den omedelbara följden härav utebliven sjukkontroll, till skada för verksamheten. Härtill kommer, att sjukkassorna skulle göra avsevärda förluster på dessa sina medlemmar, då statsbidrag för flertalet av dem ej heller skulle få beräknas. Det här anförda torde i sin mån visa, hur svårt det är att söka framskapa lokalt begränsade, lör obligatorisk försäkring främst lämpade organ för en på fri verksamhet grundad försäkring. _ I anslutning till det anförda är jag av den uppfattningen, att hela beloppet sjukpenning, liksom hittills, bör lämnas av primärsjukkassan, samt att dylik kassa_ med mindre medlemsantal må vara skyldig återförsäkra sina risker, att den sjukvårdande verksamheten liksom hittills må vara frivillig, att distrikts-

212 sjukkassas uppgift må inskränkas till frivillig sjukvårdsförsäkring, frivillig fortsättningsförsäkring och till vissa tjänster åt andra grenar av social försäkring, samt att i den nya förordningen för sjukkassor ej må ingå några sådana bestämmelser som kunna verka hindrande eller upplösande för de nuvarande sjukkasseorganen. Skulle emellertid det föreliggande förslaget i allt väsentligt komma att godtagas och därmed läggas till grund för ett riksdagsbeslut, torde följande böra beaktas: att moderskapshjälp liksom nu må utgå från sjukkassa (sålunda ej från distriktssjukkassa), att distriktssjukkassa ej må äga rätt att meddela sjukpenning i annan ordning än i fortsättning från 100 :de dagen under 2 år, att statsbidrag för sjuklijälp utöver 2 år må i fortsättningen utgå, att statsbidrag må beräknas för de sjukhjälpsberättigade oberoende av deras bosättningsort. att rikssjukkassa ej skall vara skyldig att i stadgarna angiva verksamhetsområden för sina avdelningar, samt att sjukkassa i fortsättningen må äga meddela begravningshjälp åt nytillträdande medlemmar. Ett bifall till förslaget utan beaktande härav skulle kunna föranleda till, att stora delar av rörelsen komme att ställa sig utanför och fortsätta med verksamheten utan statsbidrag. Sjukkassorna i gemen torde svårligen kuna förmås att arbeta på sin egen upplösning eller att underordna sig sådana restriktiva bestämmelser, som äro oförenliga med en på frivillighet grundad verksamhet. J a g hyser vidare den uppfattningen, att det är bättre såväl för sjukkasserörelsen som för det allmänna, att ingenting alls åtgöres i saken, än att det av de sakkunniga utarbetade förslaget i oförändrat skick antages. Slutligen får jag framhålla, att, därest det nu uppgjorda förslaget ej heller skulle bli föremål för vidare åtgärd från statsmakternas sida, det synes mig vara lämpligt och riktigt att sjukkassorna tills vidare erhölle kompensation för penningvärdets fall även i fråga om sjukdagsbidraget, vilket ännu ej skett. Detta bidrag, 25 öre för dag, har utgått med oförändrat belopp allt sedan dess tillkomst år 1910. Vid full kompensation av bidraget ifråga blir beloppet nu 35 öre för sjukdag och skulle betyda en merutgift för staten av inemot 600,000 kr. för år. Det torde väl knappast kunna andragas avgörande skäl för, att en verksamhet för fattiga sjuka icke ens skulle kunna erhålla en eljest vanlig kompensation.

213 Bilaga F.

Reservation av herr von Post. Från de sakkkunnigas majoritet har undertecknad haft en i så måtto avvikande mening, att jag ansett att 21 § uti förslag till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor bort få en i vissa avseenden ändrad lydelse. Sista stycket uti nämnda § lyder enligt förslaget: »Sjukpenning — . ådragit sig, och ej heller i anledning av ålderdomssvaghet eller av sådan sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en fjärdedel.» Undertecknad håller före, att orden: »av ålderdomssvaghet eller» bort utgå och en bestämmelse tillfogats innehållande, att ålderdomssvaghet må räknas såsom sjukdom i lagens mening, och sålunda berättiga till sjukpenning i högst 2 år. De citerade orden innebära för den gamle arbetsoförmögne sjukkassemedlemmen följande alternativ: 1) Om hans arbetsoförmåga anses bero på ålderdomssvaghet, att han icke får sjukpenning. 2) Om hans arbetsoförmåga anses bero på sjukdom, att han får sjukpenning. Det synes undertecknad nödvändigt, att man tillser, att sådana uttryck eller benämningar, vilkas tolkande ha en avsevärd ekonomisk betydelse, må vara av den beskaffenheten, att man är enig om, vad man menar med uttrycket eller benämningen i fråga, och att man kan hysa förhoppningar om, att desamma överallt skola komma att tolkas någorlunda lika. Så är emellertid icke fallet med uttrycket ålderdomssvaghet. Allmänheten torde med detta uttryck mena den bild, som en gammal arbetsoförmögen människa i regel företer, utan något eller åtminstone med mycket ringa avseende fästat vid den eller de sjukdomar, som jämte åldern betinga arbetsoförmågan, och man kan befara, att sjukkassestyrelserna, som ju i första hand skola avgöra, om ålderdomssvaghet eller sjukdom föreligger, skola döma på samma sätt. Följden blir då den, att de gamla, arbetsoförmögna i regel bli nekade sjukpenning och vis ä vis denna komma i en sämre ställning än de yngre, oaktat de på grund av sin ålder sannolikt i de flesta fall mer än dessa bidragit till kassans tillgångar och fonder. Detta kan icke anses rättvist. I själva verket torde det förhålla sig så, att arbetsoförmåga hos gamla mycket sällan beror på endast normal med åldern inträdande kraftnedsättning, utan medverkan av verklig sjukdom. I de allra flesta fall, är det tillstånd man i dagligt tal benämner åldersdomssvaghet resultatet av en kombination av normal kraftförminskning och en eller flere sjukdomar, och det torde icke^vara allt för djärvt att påstå, att sjukdomarne i regel för åstadkommande av ålderdomssvagheten spela den förnämsta rollen. Det är i varje enskilt fall av arbetsoförmåga hos gamla synnerligen svårt att avgöra, om ålderdomssvaghet eller sjukdom är orsaken, eller vid kombination av bägge, vilkendera, som är den övervägande. Men på detta avgörande vilar enligt förslaget den gamlas rätt till sjukpenning.

214 Man torde utan att göra sjukkassestyrelserna någon orätt kunna påstå, att TV ?Lo J a s t s k a 1 1 v a r a m y c k e t svårt för att icke säga omöjligt att fälla ett rattvist sådant avgörande, samt att, om sjukkassestyrelserna ställas inför tvånget att i dylika faU taga ställning, så komma avgörandena på olika platser och vid skilda tillfällen helt säkert att utfalla mycket olika, och de gamla att i denna for dem sa viktiga angelägenhet, icke bliva behandlade efter enhetliga och rattvisa grunder. , ^ ™ å s t e o c k s å vilHgt erkännas, att svårigheterna för läkarne, att i dylika tall tralla avgöranden äro synnerligen stora, och att man med fog kan befara, att icke heller lakarnes avgöranden skola kunna visa önskvärd likformighet och ratt visa. m Det synes rätt så antagligt att sjukkassestyrelser och läkare i detta ärende icke skola komma att döma på samma sätt. De förra torde komma att visa en viss benagenhet att betrakta arbetsoförmåga hos gamla såsom ålderdomssvaghet de a senare aro antag igen mera böjda att beakta den roll, som sjukdomarna spela såsom orsak till arbetsoförmåga hos de gamla. Är detta antagande riktigt, så kan det omskrivna ordet »ålderdomssvaghet», leda till ledsamma meningsskiljaktigheter mellan sjukkassorna och läkarne. Om en gammal, arbetsoförmögen sjukkassemedlem vänder sig till sin sjukkassa och begär sjukpenning, och på grund av »ålderdomssvaghet», får avslag, sa kan det inträffa, och kominer helt säkert att hända ej så sällan, att den gamle vänder sig till en läkare och får intyg, om att han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom. En samvetsgrann läkare kan nämligen icke neka honom ett sådant intyg, om han anser, att en eller flere sjukdomar äro de förnämsta orsakerna till hans arbetsoförmåga. Det är att märka, att de sjukdomar, som oftast medföra arbetsoförmåga hos gamla, såsom åderförkalkning, hjärtfel, njurlidanden, kronisk muskel- och ledgångsreumatism, kroniska bröstkatarrer och annat, icke uteslutande förekomma hos gamla och icke kunna anses såsom normala ålderdomsföreteelser. Dessa sjukdomar måste anses såsom verkliga sjukdomar, vare sig de förekomma hos gamla eller yngre, och deras förekomst synes för både äldre och yngre böra medföra samma rätt till sjukpenning. Det kan icke vara rätt, att den gamle, som blivit sjuk, kanske till en viss del just därför att han arbetat hårt, tungt och länge, »utsliten», som man plägar kalla det, skall gå miste om sjukpenning under den i de flesta fall oriktiga föreställningen att det rör sig om ålderdomssvaghet och icke om sjukdom. Han får visserligen alltjämt rätt till läkarevård till reducerat pris, men denna är i detta tall en klen ersättning för sjukpenningen av det skälet, att läkaren vid de sjukdomar om vilka det här rör sig, i regel just icke kan uträtta så särdeles mycket. Huvudskälet varför man vill utesluta de »ålderdomssvaga» från sjukpenning synes vara ekonomiska hänsyn. Huru mycket man än bör respektera, dylika' kan jag dock ej finna dem i detta fall avgörande. Det förefaller motbjudande, att låta de ekonomiska hänsynen gå ut över de sämst ställda av alla en sjukkassas medlemmar, de som äro både gamla och sjuka. Måste inskränkningar göras, böra de läggas så, att de drabba alla lika — t. ex minskning av sjuktidens längd, eller sjukpenningens storlek, ökning av avgifterna eller dylikt. J a g ber också, att få påpeka, att det är ganska sannolikt, att man icke genom att Iran sjukpenning utesluta de »ålderdomssvaga», kommer att vinna ekonomisk lättnad för staten och sjukkassorna i den utsträckning, som man hoppas pa De gamla komma sannolikt snart att lära sig. att de i många fall kunna ernå sjukpenning genom att hos läkare anhålla om sjukbetyg. Sker så blir bespa-

215 ringen icke stor och den synes icke kunna uppväga de olägenheter och de orättvisor, som helt säkert bliva en följd för de gamla, om man bibehåller »ålderdomssvaghet» såsom medförande förlust av rätt till sjukpenning. Vid den affärsmässigt bedrivna sjukförsäkringen plägar man skydda sig mot förluster på grund av hög ålder, genom att utesluta personer som uppnått en viss ålder från försäkringen. Det synes mig, som om detta sätt, vore riktigare och mera humant, än det förslaget använder. Vid den affärsmässiga sjukförsäkringen mister den gamle vid viss ålder både skyldigheter och rättigheter, och denna lättfattliga bestämmelse vet han av på förhand och kan rätta sig därefter. Förslagets bestämmelse, att ålderdomssvaghet icke får medföra rätt till sjukpenning är dunkel, svår att rättvist tillämpa och medför för den arbetsoförmögne gamle, om han insjuknar på det sätt, som vid hans ålder är antagligast, nämligen uti någon eller några av de kroniska s. k. åldersjukdomarne. att han går miste om den, för en av dessa svårbotliga eller obotliga sjukdomar lidande, ojämförligt viktigaste rättigheten — den till sjukpenning. Skyldigheten att betala avgifter däremot kvarstår så länge han är medlem av kassan. Till sist anhåller jag få erinra om, att de ökade utgifter för det allmänna, som kunna tänkas uppkomma genom att rätt till sjukpenning tillerkännes de »ålderdomssvaga», i väsentlig grad komma att neutraliseras genom att statens och kommunernas utgifter för pensionering och fattigvård minskas. Hur man än ^lägger ^pensionering, fattigvård och sjukförsäkring så komma de alltid att i någon mån ingripa på varandras område och kunna icke betraktas var och en skild för sig. I övrigt ber jag att få hänvisa till den skrivelse om sjukförsäkringen, som ingått till chefen för socialdepartementet från styrelsen för Sveriges Läkareförbund, där denna styrelse beträffande rätten till sjukpenning vid »ålderdomssvaghet» hävdar i stort sett samma synpunkter, som jag här ovan tillåtit mig framställa.

216 Bilaga

G.

Reservation av herr Strindlund. Då jag dels anser det icke vara ådagalagt, att ej sjukkasserörelsen i sin nuvarande form skulle, efter vissa modifikationer, kunna bliva i stånd att pa ett någorlunda tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter, dels finner den föreslagna nyorganisationen alltför oviss till sina verkningar samt till sma ekonomiska konsekvenser för närvarande omöjlig att överblicka, har jag icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Såsom den nuvarande sjukkasserörelsens största svaghet har framhållits den ringa tillslutning densamma vunnit. Frånsett att en tämligen kraftig framryckning ägt rum de senaste åren, vilket — då tendensen synes ha varaktig I karaktär — i någon mån förringar betydelsen av denna anmärkning, torde kunna ifrågasättas, huruvida det av de sakkunniga föreslagna systemet skulle I vara ägnat att i detta avseende fylla på detsamma ställda förväntningar. I vissa fall kan möjligen t. o. m. en tillbakagång bliva följden, då tyngre och stelare former samt borteliminerandet i ej obetydlig utsträckning av medlemmarnas personliga intressegemenskap med kassorna ej torde kunna undvikas, I varvid den hittills för anslutningen så betydelsefulla personliga agitationen icke längre lär vara att påräkna. De sakkunnigas förslag torde vid sin tilllämpning praktiskt taget komma att resultera i ett enkassesystem, vilket måste I betraktas såsom mindre lyckligt för utvecklingen av den frivilliga sjukkasserörelsen, i synnerhet på landsbygden, där den procentuellt sett har den minsta I anslutningen. En av de mest betydande olägenheterna är, enligt min mening, I det tvångsvisa sammanförandet av olika befolkningskategorier inom samma or- I ganisationsenheter, som det måste medföra. Detta torde bl. a. få till följd, I att den hittills starkt framträdande skillnaden i förvaltningskostnader mellan kassor av olika typer kommer att mer eller mindre fullständigt utplånas till I skada för den speciella lantbefolkningen som hittills städse visat sig kunna I ordna sin sjukförsäkring billigare än andra befolkningsgrupper. I detta av- I seende synnerligen belysande siffror anföras i det betänkande med utredning I och förslag angående socialförsäkringens organisation, som avgivits av sta- I tens besparingskommitté. Om de olika sjukkassornas — utom fortsättnings- I kassorna — förvaltningskostnader meddelar kommittén (sid. 84), att de under åren 1919—1921 uppgingo till resp. 12.7, 14.6 och 15.1 % av samtliga utgifter samt till i genomsnitt resp. 2: 58, 2: 86 och 2: 94 kr. för varje medlem. För rikssjukkassorna belöpte sig ifrågavarande kostnader till resp. 14.9, 16.9 och 17.2 % av de totala utgifterna och resp. 3: 14, 3: 44 och 3 : 42 kr. per medlem, medan motsvarande utgiftsposter för stadskassorna voro resp. 12.9, 14.9 och 15 6 % och resp. 2: 87, 3: 19 och 3: 66 kr. per medlem samt för landsbygdens kassor resp. 7.9, 9.1 och 10.1 % och resp. 1: 30, 1: 43 och 1: 51 kr. per medlem. Såsom ett drastiskt exempel på hur ytterligt stor skillnaden kan vara i de enskilda fallen må anföras ett par siffror tagna på en höft ur sjukkassestatistiken för år 1924: Sjuk- och begravningshjälpskassan Svea i Härnösand med 71 medlemmar och kr. 325:75 i förvaltningskostnader, alltså kr. 4:59 per medlem, Gnarps sjuk- och begravningshjälpskassa i Gävleborgs län med 113

217 medlemmar och kr. 29: 80 i förvaltningskostnader, alltså kr. 0: 26 per medlem. Centraliseringen kan ej heller nedbringa förvaltningskostnaderna för stadskassorna till den för landskassorna genomsnittliga nivån. Sjukkassan Vänfast i Stockholm t. ex. med över 53,000 medlemmar måste enligt för år 1927 uppgjort statförslag räkna med 4 kr. per medlem i förvaltningskostnader, vilket är det högsta tillåtna för erhållande av bidrag från Stockholms stad. Denna iögonenfallande skillnad i förvaltningskostnader torde förklaras därav att på landsbygden en större del av förvaltningsarbetet utföres av oavlönade funktionärer. E n av de mera påtagliga följderna av den föreslagna organisationens införande skulle sålunda bliva betydligt höjda genomsnittliga förvaltningskostnader. En hastig och oavbruten ökning av dessa kostnader har visserligen ägt rum under de senare åren, men denna icke önskvärda tendens torde snarare böra stävjas än befordras. Då för landsbygdens vidkommande förvaltningskostnaderna inom de lokala sjukkassorna, enligt av besparingskommittén anförda siffror, dock ännu ej uppgå till mer än kr. 1: 30 å 1: 50 per medlem, kan jag redan av detta skäl ej biträda den avsevärda höjning av medlemsbidraget, som av de sakkunniga föreslagits. Staten bör ej ekonomiskt engagera sig så starkt i rörelsen, att denna förlorar sin karaktär av självhjälpsverksamhet, vilket skulle bliva fallet, om den av de sakkunnigas förslag till ökning av minimiprestationerna framtvingade väsentliga höjningen av statsbidraget vunne bifall. Begränsas kravet på den obligatoriska sjukhjälpstidens utsträckning till 180 dagar för varje period av 12 månader, bör besparingskommitténs förslag om ett statsbidrag av 33 öre per sjukdag vara tillräckligt. Medlemsbidraget torde kunna bibehållas vid nuvarande 2 kr. Villkoret för att detta statsbidrag skall kunna anses tillräckligt är även, att de sakkunnigas förslag om obligatorisk sjukvårdsförsäkring ej vinner bifall. Varken kungl. propositionen till 1926 års riksdag eller riksdagens skrivelse med anledning av denna förutsatte, att sjukvårdsförsäkringen skulle göras obligatorisk för kassorna. Visserligen måste denna verksamhet anses vara av en synnerligen stor betydelse, men därmed är icke sagt att lämpligaste lösningen erhålles genom den nu föreslagna dyrbara påbyggnaden, som flerstädes genom distriktskassornas införande måste leda till en viss dubbelorganisation. Ej heller torde denna påbyggnad vara erforderlig för handhavandet av moderskapsförsäkringen, som hädanefter liksom hittills bör kunna anförtros åt sjukkassorna. Enligt min uppfattning borde det ha tagits under övervägande, huruvida ej sjukvårdsförsäkringen kunde ordnas såväl billigare som lika effektivt genom att anförtro densamma åt någon redan befintlig institution, t. ex. allmänna pensionsförsäkringen, vilken redan äger tillräcklig organisation härför och redan nu i viss utsträckning bedriver liknande verksamhet. Såsom en med det nuvarande systemet förknippad väsentlig olägenhet har vidare framhållits, att kassorna ofta äro för små för att kunna meddela de prestationer, man anser sig böra kräva av dem, och för att uppnå önskvärd ekonomisk soliditet, vilken dessutom lätt äventyras av skadlig konkurrens i form av underbuol i fråga om avgifter. Erfarenheten visar dock att en viss konsolidering pågår inom sjukkasserörelsen, vilken flerstädes tagit sig uttryck i sammanslutning mellan förut inbördes konkurrerande kassor. Det torde vara av större värde, att denna tydligt skönjbara strävan beredes tillfälle till vidare utveckling, än att genom en alltför kraftig inskränkning i rörelsefriheten så gott som helt avklippa möjligheterna till ett fortskridande efter dessa friare linjer. Om kassorna åläggas att i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit hålla erforderlig reservfond, omöjliggöres ett för kassornas soliditet skadligt strävande att i konkurrenssyfte nedpressa avgifterna. Däremot kunna de av 1926 års riksdag uttalade farhågorna, att en stor del av sjukkassorna kunna komma att ställa sig utanför den statsunderstödda verksamheten icke

218 genom de sakkunnigas förslag anses undanröjda på grund av de höga avgifter, som trots statsbidraget måste bli följden av de väsentligt skärpta obligatoriska prestationerna, varför det kan befaras att dess genomförande äventyrar den frivilliga och framtvingar den obligatoriska sjukförsäkringen. Dessutom anser jag mig böra framhålla, att genomförandet av de sakkunnigas förslag i stället för att underlätta uppnåendet av den i flera avseenden önskvärda enhetlighet i socialförsäkringen, för vilken riksdagen år 1920 uttalade sig i skrivelse till Kungl. Maj:t, tvärtom skulle ytterligare bidraga till att öka den hittillsvarande bl. a. ur förvaltningssynpunkt mindre fördelaktiga splittringen. Då jag alltså icke anser den föreslagna organisationen vare sig lämplig eller av behovet påkallad, kan jag givetvis ej tillstyrka de stora ekonomiska krav på statsverket, uppgående till ej mindre än 6,828,900 kronor, som förslagets genomförande skulle innebära. Att i övrigt närmare ingå på den av de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningen torde icke vara av nöden, då jag icke kunnat ansluta mig till den föreslagna organisationen. Dock kan jag icke underlåta en erinran, att ingen som helst beräkning gjorts av de kostnader, som den väsentliga utökningen av den föreslagna tillsynsmyndighetens verksamhet kan väntas komma att medföra. De sakkunniga ha visserligen tänkt sig, att tillsynen fortfarande skulle utövas av socialstyrelsen, men då av förslaget framgår, att de nytillkomna uppgifterna för tillsynsms^ndigheten bliva av synnerligen omfattande och vidlyftig natur, förefaller det icke möjligt, att styrelsen skulle kunna utan vidare påtaga^ sig en så avsevärt ökad arbetsbörda. De sakkunniga ha helt och hållet underlåtit att taga i betraktande de ekonomiska konsekvenserna härav.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet .Författningsförslag: Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar Förslag till lag om ändrad lydelse av 80 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska ° föreningar . . Förslag till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor Motiv: Inledning L a g om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar Förordningen om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor Bilagor: A. Ett försök till ungefärlig uppskattning av utgifterna för statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag B. P. M. med beräkningar rörande storleken av s j u k k a s s e m e d l e m m a r n a s avgifter . . . C. Preliminärt förslag till indelning i distriktssjukkasseområden D. Särskilt yttrande av herr Eriksson E. Reservation av herr Lindhagen F. > > » von Post G. > » > Strindlund

3 . ° 7 o *25 37 54

-^ 161 167 -Ob *09 ^13 ^16

Statens offentliga utredningar 1926 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna ntredningnrnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

P . M. ang. t ä t a r e t i n g s s a m m a n t r ä d e n . [6] Betänkande a n g . ä n d r i n g a r i hovrätternas organisation, a r betssätt och löneförhållanden m. m. [20] Processkommissionens b e t ä n k a n d e . Första delen. Domstolsförfattningen. [81] A n d r a delen. Rättegången i brottmål. [32] Tredje delen. Rättegången i tvistemål. [38]

Statsförfattning.

Vatteiiväseii.

Fångvård.

Allmän statsförvaltning.

Betänkande ang. do icke r ä t t s b i l d a d e domsagobiträdenas a v löningsförhållanden och anställningsvillkor. [2] 1921 å r s pensionskommittés b e t ä n k a n d e . 7. N y t t förslag till militär tjänstepensiouslag. [3]

Skogsbruk.

Bergsbiuk.

Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning av n a r k i ä n damål av skogsbörd m . m. [29]

Industri. Cement- och b t etongbestämmelser. Andra upplagan med tillläggsbestämmelser. [13] Tillägg n r 1 till cementbestämmelser. Särtryck u- 1926: 13.

[H3 Handel o c h sjöfart.

K o m m u n a l för val tiling. Statens o c h kommunernas Botänkande a n g . b e s k a t t n i n g n e r . [18]

fiiiansväsen.

av inländska juridiska perso-

Kommunikations väsen. Betänkande och förslag a n g . o r d n a n d e t av bangirdsförhål landena i Göteborg. [16]

Politi. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g ang. å t g ä r d e r m o t dryckens k a p och fylleri. [17]

Bank-, kredit- o c h penningväsei. Socialpolitik. Utredning r ö r a n d e lagstiftningen om arbetstidens begränsn i n g i vissa f r ä m m a n d e länder ro. m . [1] Postverket. [4] Förslag till lag o m b e h a n d l i n g av vissa arbotsovilliga och samhällsvådliga m . m . [9] Sveriges a l l m ä n n a skogar. [33] Betänkande a n g å e n d e omorganisation a v d e t statsunder- ' stödda Bjukkasseväsendet m . m . [36]

H ä l s o - ocli s j u k v å r d .

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen,

A n d l i g odling i övrigt.

A l l m ä n t näringsväsen. Ingenjör N . Ekwalls u t r e d n i n g a r . 5. A n g . elektrifiering av landsbygden inom Stockholms l ä n . [23] 6. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. [24] 7. A n g . elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands l ä n . [26], 8. A n g . elektrifiering a v landabygden inom Göteborgs o c h Bohus l ä n . [26] 9. Ang. elektrifiering av l a n d s bygden i n o m Ålvsborgs l ä n . [27] 10. A n g . elektrifiering av landsbygden i n o m Skaraborgs l ä n . [28]

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Förslag till ä n d r a d lydelse av vissa delar av lagen om n y t t j a n d e r ä t t till fast egendom. [8] Förslag till l a g a n g . u p p s i k t å vissa jordbruk. [15] U t l å t a n d e m e d förslag a n g . statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. [21]

Det svenska skolväsendets organisation. [5] Betänkande a n g . gymnastiska c e n t r a l i n s t i t u t e t . [10] Förslag till handbok för svenska k y r k a n . [12]

Förs vars väsen. Betänkande a n g . förenkling a v förvaltningsorganisationen vid arméns truppförband. [7] Förenkling av organisationen å flottans stationer n . m . Del 1. Flottans v a r v . [11] Del 2. Flottans stationer itom varven. [19] Botänkande rörande den ekonomiska försvarsber<dskapens organisation. [22] Betiinkande och förslag a n g . v ä r d e r i n g och dispisition av kronan tillhörig mark i V a x h o l m . [30] Betänkande o c h förslag i fråga om orsättningsbyfgnad för flottan. [34]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1926. P . A. Norstedt & Söner

263318 I n t e r n a t i o n e l l rakt.