Sinnesslövårdssakkunnigas betänkande. 2,
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1927:18 SOCIALDEPAltTEMENTET
SINNESSLÖ V Å R D S S A K K U N N I G E S B E T Ä N K A N D E I I
BETÄNKANDE 3IED FÖRSLAG RÖRANDE
ORDNANDET AV VÅRDEN AV VUXNA VANARTADE SINNESSLÖA (ASOCIALA IMBECILLA) AVGIVET DEN 30 JULI 1927 AV
TILL
S
KALLAD
T
O
C
SAK K
K
1 9
H
O
7 UWNIG
L
M
Statens offentliga utredningar 1927 K r o n o l o g i s k
1. Betänkande angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. Marcus. 109 s. J o . 2. Utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Av N. Herlitz. Norstedt. (2), 28» s. Ju. 3. Betänkande med förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna sjukhus m. m. Norstedt. 89 s. S. 4. Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. Norstedt. 387 s. S. 6. Betänkande' och förslag rörande den andliga vården vid armén. Norstedt. 51 s. Fö. G. Supplement nr 3 till Sverges familjenamn 1920. Stat. repr. anst. 31 s. J u . 7. Betänkande angående sjöfartsavgifter. Idun. 376 s. H. 8. 1926 års pensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. Marcus. 165 s. Fi. 9. Hussvampen och konservering av trä mot röta. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 2. Tullberg. 68 s. 16 s. planscher. K. '10.Betänkande med förslag till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m. 1926 års sirmessjuksakknnuigas betänkande. 1. Norstedt. 128 s. 8.
f ö r t e c k n i n g
11. 1924 års bankkommitté. Betänkande med förslag till lag] om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m. Marcus. 228 s. Fi. 12. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten. Marcus. 269 s. J o . 13. Betänkande med förslag angående vidgad rätt ti.l utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor. Norstedt. 428 s. Ju. 14. Yttrande angående allmänna principer för en uv gruvlagstiftning. Tiden. 175 s. Fi. 15. Yttranden i anledning av processkommissionets betänkande angående rättegångsväsendets ombildnir.g. Norstedt m. fl. (4), 322 s. J u . 16. Betänkande med förslag till åtgärder gentemot missbruk av alkoholhaltiga apoteksvaror m. ni. samt av behörigheten att k recept utskriva spritdrycker m. m. från apoteksinrättning. Marcus. 154 s. Fi. 17. Järnvägs- och antomobiltrafikkonferenseu i Stockholm den 23—25 maj 1927. Norstedt. 169 s. K. 18. Sinuesslövårdssakkunniges betänkande. 2. Betänkande med förslag rörande ordnandet av vården ar vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). Norstedt. 71 s. S.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyanelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning mr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 7 : 18 SOCIALDEPARTEMENTET
SINNESSLÖVÅRDSSAKKUNNIGES BETÄNKANDE I I
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE
ORDNANDET AV VÅRDEN AV VUXNA VANARTADE SINNESSLÖA (ASOCIALA IMBECILLA) AVGIVET DEN 30 JULI 1927 AV
TILLKALLAD
SAKKUNNIG
STOCKHOLM 1927 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
. .
5 Inledning Behovet av åtgärder för omhändertagande av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) Huru vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) bör ordnas Redogörelse för de föreslagna särskilda anstalterna för vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) Organisationsfrågor m. m Kostnadsfrågor Sammanfattning
7 Betänkande: I. II. III. IV. V. VI. VII.
10 26 36 43 51 53
Bilagor: 1—5. 6. 7. 8.
Tablåer Förslag till formulär till läkarutlåtande angående sinnesslö, för vilken sökes vård å sluten anstalt för sinnesslöa Förslag till formulär till uppgifter angående sinnesslö, för vilken sökes vård å sluten anstalt för sinnesslöa Redogörelse för den danska öanstalten å Liv0 för vård av manliga sinnesslöa med antisociala tendenser
55 60 62 64
Till Herr
Statsrådet
och
Chefen
för
Kungh
Socialdepartementet.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1920 tillkallade chefen för dåvarande civildepartementet samma dag inom departementet fem sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet. Berörda sakkunniga (de s. k. sinnesslövårdssakkunniga), vilkas arbete enligt departementschefens anmodan leddes av undertecknad i egenskap av ordförande, avgåvo den 12 februari 1921 betänkande med förslag rörande upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa. De sakkunniga voro därefter sysselsatta med förberedande undersökningar dels rörande vården av vuxna vanartade sinnesslöa, dels ock beträffande epileptikervårdens ordnande. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24 november 1922 förordnat, att de sakkunnigas arbete skulle från och med den 1 januari 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas, avgåvo de sakkunniga ett den 7 februari 1923 dagtecknat utlåtande över en till dem remitterad framställning angående statens övertagande av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka vid Jönköping samt om anordnande därstädes av en statlig centralanstalt för fallandesjuka. De sakkunnigas arbete avbröts därefter. Genom beslut den 20 juni 1924 förordnade Kungl. Maj:t sedermera, med återkallande av det åt sinnesslövårdssakkunniga lämnade uppdraget, att de sakkunnigas arbete skulle upphöra. I samband därmed bemyndigade emellertid Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande upprättandet av anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa ävensom i fråga om ordnandet av anstaltsvården för fallandesjuka.. P å grund av nämnda bemyndigande blev undertecknad samma dag av departementschefen tillkallad att såsom sakkunnig biträda med ifrågavarande arbete.
(i
Genom beslut den 13 november 1924 har Kungl. Maj:t förordnat amanuensen i socialdepartementet E. A. Westling att tillsvidare såsom sekreterare biträda mig vid utförande av arbetet i fråga. Utredningsarbetet inriktades till en början på ordnandet av vården av fallandesjuka, i vilket avseende vissa förberedande arbeten utfördes. Sedan emellertid med anledning av 1925 års riksdags beslut om revision av försvarsorganisationen fråga uppstått om användande av ledigblivande kasernetablissement för olika slag av sinnessjukvård och abnormvård, måste planen för utredningsarbetet såväl i denna del som i fråga om vården av vuxna vanartade sinnesslöa omläggas med hänsyn till möjligheten av att för ifrågavarande vårdändamål taga i anspråk ledigblivande kaserner. Sedan den inom försvarsdepartementet enligt bemyndigande den 6 november 1925 tillsatta s. k. kasernkommittén, av vilken jag utav chefen för försvarsdepartementet förordnats till medlem, funnit trängkårens kasernetablissement i Sala och Örebro lämpligen kunna omändras till slutna anstalter för sinnesslöa och med vederbörande städer träffat avtal rörande dessa etablissements användning m. m., har jag närmast inriktat arbetet på utredningen om vården av vuxna vanartade sinnesslöa. Min utredning rörande vårdbehovet för asociala imbecilla samt i fråga om sättet för tillgodoseende av detta behov har härefter pågått parallellt med kasernkommitténs utredning beträffande omändring av nyssnämnda kasernetablissement till anstalter av angiven art, varvid erforderligt samarbete mellan de båda sakkunnigberedningarna ägt rum. Detaljförslag, ritningar och kostnadsberäkningar hava uppgjorts genom kasernkommitténs försorg. Enligt medgivande av Kungl. Maj:t har jag i och för ifrågavarande utredning jämte sekreteraren företagit resor för besök dels vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa vid Salbohed och i Vänersborg och dels vid trängens kasernetablissement i Sala och Örebro. Såsom resultat av mitt arbete med här ifrågavarande del av den åt mig uppdragna utredningen får jag härmed till Herr Statsrådet vördsamt överlämna betänkande och förslag rörande ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). Stockholm den 30 juli 1927. ALFRED PETRÉN. Acke
Westling.
I. Inledning. Alltsedan ingången av år 1898 — från och med vilket år statsunderstöd utgått ej blott, som fallet varit redan dessförinnan, till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn utan även till arbetshem för vuxna sinnesslöa — har gällt, att i sådana anstalter ej må intagas sinnesslö, som av anstaltens läkare eller inspektör förklarats vara olämplig för samlivet i anstalten och deltagande i arbetet därstädes. Bestämmelse härom intogs nämligen i den kungörelse, som — efter det 1897 års riksdag fattat beslut om statsunderstödets utsträckande till arbetshem för sinnesslöa m. m. — den 28 maj 1897 blev utfärdad angående anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och arbetshem för sinnesslöa (Sv. förf. saml. nr 50, sid. 14), och även i allaföljande kungörelser i ämnet, utfärdade den 13 juni 1902 (nr 65, sid. 1), den 10 juni 1904 (nr 33, sid. 1), den 13 juni 1908 (nr 78, sid. 6), den 8 oktober 1915 (nr 391) och den 24 oktober 1919 (nr 659), har samma bestämmelse varit intagen. Skadliga för samlivet å en anstalt för bildbara sinnesslöa — denna må vara en uppfostringsanstalt för barn eller ett arbetshem för äldre — äro först och främst sådana sinnesslöa, som äro behäftade med vanart av något slag, såsom tjuvaktighet (den vanligast förekommande vanarten hos sinnesslöa gossar), sexuell opålitlighet (den vanligast förekommande vanarten hos sinnesslöa flickor) o. s. v. Detsamma gäller emellertid även i större eller mindre grad om sinnesslöa med stark lynnesretlighet (affektlabilitet). P å grund av sina häftighetsutbrott, vilka för övrigt icke sällan övergå till direkt våldsamhet mot omgivningen, äro dessa nämligen störande för ordningen och disciplinen å anstalten och bliva därför till skada för anstaltens uppfostringsarbete.^ Då sålunda såväl de vanartade som de affektlabila sinnesslöa, till förekommande av skadlig inverkan å övriga elever, icke få vårdas å de i regel av landsting, respektive städer, som ej deltaga i landsting, upprättade anstalterna för bildbara sinnesslöa, voro dessa, de mest svårskötta av de sinnesslöa, så länge icke särskilda åtgärder vidtagits för beredande av anstaltsvård åt dem, i allmänhet hänvisade antingen till fattigvårdsanstalterna, vilka helt naturligt icke äro rustade för uppgiften att omhändertaga dem, eller ock till hemmen, vilka i regel hava ännu mindre förutsättningar härför. I syfte att avhjälpa den stora brist i sinnesslövårdens organisation, som saknaden av anstalter för asociala och indisciplinerbara sinnesslöa innebar, väcktes emellertid vid 1916 års riksdag i båda kamrarna motioner ( I : 83 och I I : 210), däri — under framhållande av att det borde åligga staten att omhändertaga de vanartade sinnesslöa, då det ej syntes rimligt att härmed betunga landstingen, på vilkas lott det i övrigt kommit att ordna sinnesslövården — hemställdes, att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran bland annat om utredning, på vad sätt vård lämpligen borde anordnas för sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunde intagas eller behållas å de vanliga
8 sinnesslöanstalterna. Dessa motioner biföllos även av riksdagen, som i sin skrivelse gjorde det uttalandet, att det icke minst med hänsyn till de krav i fråga om läkarvård och tillsyn m. m., som måste ställas på för vanartade sinnesslöa avsedda anstalter, knappast kunde tänkas andra möjligheter än särskilda sådana anstalter, upprättade av staten. Sedan de den 28 maj 1920 inom dåvarande civildepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet (sinnesslövårdssakkunniga) den 12 februari 1921 avgivit betänkande med förslag rörande upprättande av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa, en för vartdera könet, framlades för samma års riksdag proposition i ärendet (nr 280). Denna anslöt sig till de sakkunnigas förslag, enligt vilket en dylik anstalt för gossar skulle förläggas till Salbohed (dit under några år provisoriskt varit förlagd en statlig alkoholistanstalt, som emellertid skulle återflytta till sin ursprungliga plats), medan en uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor skulle förläggas till det i Vänersborg då befintliga skolhemmet för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, vilket skolhem skulle upphöra i samband med öppnandet av en till annan plats förlagd statsanstalt för blinda med komplicerat lyte. Efter tillstyrkan av statsutskottet (uti. nr 165) biföll riksdagen i huvudsak propositionen och beviljade medel för anstalternas iordningställande och drift. Därpå utfärdade Kungl. Maj:t den 9 november 1922 reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (Sv. förf. saml. nr 525). Enligt detta reglemente hava ifrågavarande anstalter till ändamål att meddela uppfostran, undervisning och vård åt sådana sinnesslöa minderåriga, vilka äro eller varit intagna i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka men av vederbörande läkare eller inspektör förklarats vara olämpliga för samlivet i sådan anstalt på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak. Därjämte må mottagas sinnesslö minderårig, vilken är eller varit intagen i skyddshem, som avses i gällande barnavårdslagstiftning, eller i allmän uppfostringsanstalt, som avses i 5 kap. 3 § strafflagen (reglementets § 1 mom. 1). Reglementet innehåller vidare den bestämmelsen, att tillsvidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, jämväl må intagas icke sinnesslö minderårig, som är eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för fallandesjuka, men av vederbörande läkare eller inspektör förklarats vara av anledning, som i mom. 1 sägs, olämplig för samlivet i sådan anstalt. Sistnämnda bestämmelse har föranletts av att det, så länge staten ännu icke anordnat särskild epileptikeranstalt, icke finnes någon annan anstalt än uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa, dit en i epileptikerskola intagen icke sinnesslö elev, som befunnits vanartad, kan hänvisas. Slutligen har genom en särskild bestämmelse i reglementet (§ 1 mom. 3) medgivits, att sinnesslö eller fallandesjuk, som ej längre är minderårig men eljest enligt mom. 1 eller 2 av § 1 skulle kunna intagas i en statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa, må, när särskilda skäl därtill äro, intagas i dylik anstalt ävensom tillåtas att där kvarstanna. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit med hänsyn till att särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa ännu icke finnas. Samtidigt med det att detta för båda uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa gällande reglemente blev utfärdat, förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 9 november 1922 att utan hinder av bestämmelserna i reglementet finge i uppfostringsanstalten för sinnesslöa flickor i Vänersborg, där så utan skada för verksamheten vid anstalten kunde ske, tillsvidare intagas till vuxen ålder kommen kvinnlig sinnesslö, som visserligen icke vore eller varit intagen i an-
9 stalt, som i § 1 mom. 1 i nämnda reglemente omförmäles, men som till följd av vanart icke lämpligen kunde omhändertagas annorstädes än å anstalt för vanartade sinnesslöa. Denna undantagsbestämmelse tillkom på_ grund av en utav sinnesslövårdssakkunniga i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 augusti 1922 gjord framställning. I nämnda skrivelse erinrade de sakkunniga, att de vid uppgörandet av det framlagda och sedermera i huvudsak godkända förslaget till reglemente — vilket byggde på den grundsatsen, att intagning i anstalterna endast skulle få ske av elever, vilka förut varit intagna å vissa slag av anstalter — utgått från, att anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa skulle kunna komma till stånd inom kort tid efter uppfostringsanstalternas upprättande. Sedan det på grund av särskilda omständigheter visat sig, att frågan om anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa icke kunde komma att avgöras förrän betydligt senare än som beräknats och att bristen på möjligheter för omhändertagande av ifrågavarande sinnesslöa alltså fortfarande under avsevärd tid komme att göra sig gällande, hade de sakkunniga i fråga om uppfostringsanstalten för flickor ansett sig böra föreslå ett provisoriskt medgivande till intagning därstädes även av sinnesslöa, som icke förut varit vårdade å anstalt. De sakkunniga förklarade sig därvid förutsätta att, sedan anstalt för vuxna vanartade kvinnliga sinnesslöa tillkommit, dit skulle överflyttas sådana i uppfostringsanstalten intagna, vilka lämpligare vårdades i särskilt arbetshem. Vidare må här nämnas, att i samband med utfärdandet av reglementet för uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa genom en särskild författning den 9 november 1922 (nr 526) vidtogos vissa ändringar i förenämnda kungörelse den 24 oktober 1919 (nr 659) angående understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter. Därvid stadgades bland annat (§ 4 av kungörelsen), att den, som av anstaltens läkare eller överinspektören för sinnessjukvården förklarats vara olämplig för samlivet i anstalten, finge där kvarstanna under förutsättning, att åtgärder ofördröjligen vidtoges för hans intagande å en statens anstalt för sinnesslöa. Denna bestämmelse tillkom i syfte att förebygga, att en i statsunderstödd sinnesslö- eller epileptikeranstalt intagen skol- eller arbetshemselev, som befunnits vanartad eller indisciplinär, skulle behöva omedelbart hemsändas, därest det skulle dröja någon tid, innan plats kunde beredas honom i anstalt för vanartade sinnesslöa. Av de vid 1921 års riksdag beslutade statliga uppfostringsanstalterna för sinnesslöa blev den för gossar å Salbohed, som rymmer 55 platser, tagen i bruk i november 1922. Anstalten för flickor i Vänersborg, vars platsantal är 40, kunde däremot öppnas först i juli 1924. I ovannämnda motion vid 1916 års riksdag, däri kravet på särskilda anstalter för vanartade sinnesslöa frambärs, anfördes huvudsakligast synpunkter, som hade avseende å vuxna vanartade sinnesslöa. Anledningen till att sinnesslövårdssakkunniga dock i första hand föreslogo anordnandet av anstalter för vanartade sinnesslöa barn var emellertid den, att upprättandet av dylika uppfostringsanstalter vore den första förutsättningen för genomförandet av en lagstiftning om obligatorisk undervisning av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka, varom de sakkunniga fått i uppdrag att verkställa utredning. Emellertid framhölls i det betänkande, däri förslaget om anordnande av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa framlades, att dessa anstalter borde efterföljas av särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, något som också betonades i Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 280 till 1921 års riksdag. Sinnesslövårdssakkunniga blevo emellertid aldrig i tillfälle att framlägga förslag i sistnämnda ämne.
II. Behovet av åtgärder för omhändertagande av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). I sinnesslövårdssakkunnigas förenämnda betänkande rörande upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa har framhållits (sid. 49), att en fullständig och något så när tillförlitlig utredning om antalet vanartade sinnesslöa i vårt land skulle stöta på mycket stora svårigheter, samt att icke ens en mera approximativ beräkning av antalet dylika skulle kunna åstadkommas utan alltför dryga kostnader. Med hänsyn härtill och i övrigt av skäl, som framgå av betänkandet, ansågo sig de sakkunniga icke böra i samband med uppgörande av förslag rörande anstalter för vanartade sinnesslöa barn ingå på en dylik utredning. Då det nu gällt att söka utreda behovet av åtgärder för omhändertagande av vuxna vanartade sinnesslöa, har jag av motsvarande skäl ansett mig böra inskränka mig till att söka inhämta den erfarenhet, som härutinnan vunnits vid de anstalter, vilka närmast berörts av bristen på en organiserad anstaltsvård för ifrågavarande kategori av sinnesslöa. De uppgifter, vilka på detta sätt kunnat erhållas, giva i främsta rummet belysning av dessa sinnesslöas beskaffenhet samt av de olägenheter och missförhållanden av olika slag,o som frånvaron av ett ordnat anstaltsväsen för dem medfört, men de kunna också giva en viss ledning vid bedömande av antalet vårdbehövande sinnesslöa av nämnda kategori. De anstalter, vilka hava någon större erfarenhet av de vuxna vanartade sinnesslöa, äro — frånsett statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa — framför allt dels fattigvårdsanstalter, dels statsunderstödda anstalter för bildbara sinnesslöa (de vanartade sinnesslöa tillhöra nämligen i allmänhet deoi intellektuellt hänseende relativt högre stående sinnesslöa, på medicinskt språk benämnda imbecilla). Även fångvårdsanstalterna komma emellertid i betraktande härvidlag, enär de för närvarande nödgas i avsevärd utsträckning omhändertaga efter begånget brott otillräkneligförklarade sinnesslöa, _ Beaktas bör slutligen, att vanartade sinnesslöa stundom förekomma även a de jämlikt barnavårdslagstiftningen anordnade skyddshemmen samt å allmänna uppfostringsanstalter, som avses i 5 kap. 3 § strafflagen. Vad först angår de statsunderstödda sinnesslöanstaltema gäller visserligen, på sätt ovan erinrats, såsom villkor för statsbidrag till anstalt för bildbara sinnesslöa, att vanartad sinnesslö icke får intagas i sådan anstalt, vare sig uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn eller arbetshem för till vuxen ålder komna sinnesslöa. Emellertid kan — utan att det brutits mot nämnda villkor — å bådadera slagen av anstalter förekomma vanartad elev, emedan vanarten hos en sinnesslö ofta framträder först framemot pubertetsåldern eller därefter. _ Sinnesslövårdssakkunniga hava i sitt nyssnämnda betänkande redogjort för vissa från statsunderstödda sinnesslöanstalter inhämtade uppgifter angående dels antalet under tiden Vi 1913— 30 / 6 1920 på grund av vanart, häftigt lynne,
11 våldsamhet eller upprepade rymningar utskrivna skolelever, dels antalet vid sistnämnda tidpunkt å sinnesslöanstalterna befintliga skolelever, vilka såsom olämpliga för samlivet därstädes bort utskrivas (sid. 51—53; jfr vid betänkandet fogade bilagor 6—9, sid. 119—123). Emellertid infordrade de sakkunniga motsvarande uppgifter även rörande arbetshemselever å sinnesslöanstalterna. Resultaten av sistnämnda uppgifter hava sammanställts i tablåer, vilka äro fogade till detta betänkande såsom bilagor 1—3. På sätt av bilaga 2 framgår, hade under tiden 1\x 1913— 30 / 6 1920 från sinnesslöanstalterna såsom olämpliga för samlivet därstädes utskrivits sammanlagt 46 arbetshemselever, därav 29 manliga och 17 kvinnliga. Bortser man från dem, som därvid överflyttats till andra anstalter, reduceras antalet till 23 manliga och 13 kvinnliga eller tillhopa 36. Av dessa hade — enligt vad bilaga 3 utvisar — 10 män och 3 kvinnor utskrivits till det egna hemmet, 9 män och 7 kvinnor till fattigvårdsanstalt samt 4 män och 3 kvinnor till tjänst eller inackordering i enskilt hem. Enligt vad jag vid besök å uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa å Salbohed och i Vänersborg den 21 november 1926, respektive den 8 januari 1927 inhämtat, hava av samtliga dessa 36 vanartade respektive indisciplinära sinnesslöa endast 2 intagits å sådan anstalt, båda gossar. Då man väl torde kunna utgå ifrån, att även de vanartade sinnesslöa, för vilka vid utskrivningen tjänst eller inackordering i enskilt hem anskaffats, icke på längden utan olägenhet kunna vistas ute i samhället, kan man sålunda av sinnesslövårdssakkunnigas ifrågavarande utredning draga den slutsatsen, att bland de vanartade och indisciplinära, till vuxen ålder komna sinnesslöa, som under tiden Vi 1913—30/e 1920 utskrivits från de statsunderstödda sinnesslöanstalterna, finnas — i den mån de äro kvar i livet — 34, därav 21 män och 13 kvinnor, vilka äro i behov av vård å anstalt för asociala imbecilla. En ny undersökning, motsvarande den av sinnesslövårdssakkunniga år 1920 företagna, för vilken nu redogjorts, har av mig verkställts beträffande tiden därefter. För sådant ändamål har jag tillskrivit samtliga statsunderstödda anstalter för bildbara sinnesslöa med begäran om uppgifter i följande_ hänseenden, nämligen: 1) huruvida några arbetshemselever sedan den 30 juni 1920 blivit såsom olämpliga för samlivet å anstalten utskrivna utan att plats kunnat beredas dem å uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa, 2) huruvida några arbetshemselever funnes å anstalten, vilka såsom olämpliga för samlivet borde överflyttas till anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa, samt 3) angående antalet sinnesslöa över 12 år av vartdera könet, vilka ej kunnat mottagas av den anledning att deras intagande å anstalten, med hänsyn till de om dem lämnde uppgifterna, kunnat befaras bliva till skada för arbetshemmets övriga elever. En sammanställning av de sålunda införskaffade uppgifterna har givit till resultat den tablå, vilken såsom bilaga 4 är fogad till detta betänkande. Av denna framgår, att under tiden 30/e 1920—15/o 1926 sammanlagt 38 arbetshemselever, därav 28 manliga och 10 kvinnliga, utskrivits från de statsunderstödda sinnesslöanstalterna såsom olämpliga för samlivet därstädes, medan vid sistnämnda tidpunkt å de statsunderstödda sinnesslöanstalterna funnos intagna icke mindre än 36 arbetshemselever, därav 24 manliga och 12 kvinnliga, vilka av samma anledning borde utskrivas. Dessa 36 vanartade, respektive indisciplinära, till vuxen ålder komna sinnesslöa hava sålunda, trots de därmed förenade olägenheterna, fått kvarstanna å de statsunderstödda sinnesslöanstalterna, enär det ännu icke finnes någon anstalt för asociala imbecilla, dit överflyttning kunnat ske. Vad åter beträffar de sinnesslöa, vilka under tiden 30 juni 1920—15 september 1926 blivit från de statsunderstödda sinnesslöanstalternas arbetshem utskrivna såsom olämpliga för samlivet därstädes, hava — en-
12 hgt vad jag vid besök å uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa inh ä m t a t — e n d a s t tre av dem, samtliga gossar, blivit intagna å dylik anstalt, vadan de övriga 35 fortfarande äro i saknad av vård å för sådana sinnesslöa organiserad anstalt. Slutligen framgår av här ifrågavarande tablå, att det bland a e t i l l statsunderstödda smnesslöanstalter anmälda, som överskridit maximialdern for inträde i uppfostringsanstalt för sinnesslöa och sålunda äro hänvisade till arbetshem för sådana, finnas 30, därav 20 manliga och 10 kvinnliga, vilka ej kunnat mottagas på grund av ansökningshandlingarnas upn<nft om vanart. ** & Vid en sammanställning av båda de nu avhandlade utredningarna framgår det sålunda av de frän de statsunderstödda sinnesslöanstalterna erhållna uppgifterna, att bland a dessa anstalter under senare år intagna eller dit anmälda iinnas135 därav 90 män och 45 kvinnor, för vilka erfordras plats å anstalt för asociala imbecilla: nämligen 24 män och 12 kvinnor, som den 15 september 19^!b ännu voro intagna i statsunderstödd sinnesslöanstalt, 21 män och 13 kvinnor som under tiden Vi 1913— 3 % 1920 utskrivits från sådan anstalt 25 man och 10 kvinnor, som under tiden 30/6 1920—15/9 1926 utskrivits från statsunderstödd sinnesslöanstalt samt 20 män och 10 kvinnor, som äro anmälda till sådan anstalt. Beträffande dessa siffror måste givetvis den reservationen göras, att någon minskning kan föranledas av inträffade dödsfall. Även å de anstalter, som äro särskilt avsedda för vanartad och kriminell ungdom nämligen dels de i lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924 omlormaida skyddshemmen och dels de allmänna uppfostringsanstalter som avses i strafflagens 5 kap. 3 §, inkomma understundom elever, som befinnas smnessloa basom ovan nämnts, medger reglementet för statens uppfostringsanstalter for vanartade sinnesslöa barn, att överflyttning till anstalt av sistnämnda slag sker i dylika fall. Av dem, som hittills intagits å uppfostringsanstalten tor vanartade sinnesslöa gossar, hava också 4 överflyttats från skyddshem, medan 6 iorut varit intagna å allmän uppfostringsanstalt. Till uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor har någon överflyttning från har avhandlade anstalter icke ägt rum. I cirkulär till samtliga skyddshem har jag begärt uppgift dels huruvida någon elev funnes a skyddshemmet, vilken såsom befunnen sinnesslö icke lämpligen borde där kvarstanna, dels ock huruvida någon elev blivit sedan den 1 september 1922 utskriven på grund av sinnesslöhet utan att plats å anstalt for vanartade sinnesslöa kunnat för den utskrivne erhållas. En sammanställning av de sålunda erhållna uppgifterna (bilaga 5) utvisar, att det för närvarande å skyddshem finnes sammanlagt 12, därav 10 gossar och 2 flickor, som äro sinnessloa, samt att efter ovannämnda tidpunkt från samtliga skyddshem utskrivits 5 elever därav 2 manliga och 3 kvinnliga, utan att plats för dessa å *pecialanstalt erhållits. Man torde kunna utgå ifrån att sistnämnda sinnesbloa, vilka alla synas hava överskridit 18-årsåldern, äro i behov av omhändertagande a anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa, Till belysande härav må nämnas att, enligt vad som meddelats i de lämnade uppgifterna, en av de ifrågavarande manliga smnessloa, vilken utskrevs från skyddshem år 1923, redan avtjänat straff for stöld och numera är »en vagabond utan förutsättning att lorsorja sig» att en _ annan av ifrågavarande sinnesslöa vid utskrivningen blivit överlämnad till sin undermåliga moder o. s. v. Vad beträffar de å skyddshemmen för närvarande befintliga sinnesslöa eleverna, torde dessa med hänsyn till sin ålder i allmänhet böra intagas å anstalt for vanartade smnessloa barn. Då emellertid, enligt den nämnda nya barnavardslagen, som trädde i kraft med 1926 års ingång, skyddshemselev, vilkens uppförande vant opålitligt — något som ofta torde vara fallet med sinnes-
13 slöa vanartade — må kvarhållas å skyddshemmet ända till dess eleven fyllt 21 år, kan det givetvis numera förekomma, att utskrivning från skyddshem av där intagen elev, som befunnits sinnesslö, understundom lämpligen bör ske icke till uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa barn utan i stället till anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa. Vad åter beträffar uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare, torde där intagen elev, som befunnits så imbecill, att han icke lämpligen kan taga någon anställning, i allmänhet icke bliva utskriven förrän han fyllt 21 år, då slutlig utskrivning från sådan anstalt senast skall äga rum. Ä r i dylikt fall överflyttning till sinnesslöanstalt behövlig, torde överflyttningen därför böra ske till anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa. I brist på sådan anstalt hava emellertid, efter tillkomsten av uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa barn, sådana å statens uppfostringsanstalt å Bona intagna, vilka befunnits vara i behov av vård å sinnesslöanstalt, vid utskrivningen blivit överflyttade till uppfostringsanstalten för gossar å Salbohed. Som nämnts har detta skett i tre fall; dock hade i ett av dessa fall eleven utskrivits från Bona till hemorten och senare, efter att hava blivit otillräkneligförklarad för ånyo begånget brott, intagits å Salbohed. Det har redan i det föregående framhållits, att man vid beslutet om upprättande av de statliga uppfostringsanstalterna för sinnesslöa utgick från den förutsättningen, att dessa anstalter inom kort skulle följas av motsvarande anstalter för vuxna. Med hänsyn till den tid, som numera förflutit från uppfostringsanstalternas tillkomst, har redan länge förelegat ett synnerligen stort behov av evakuering från uppfostringsanstalterna till anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa. Detta gäller beträffande anstalten å Salbohed särskilt med hänsyn till att anstalten numera är i det närmaste fullbelagd och alltså icke vidare kan utan sådan evakuering mottaga något nämnvärt antal nya elever, varigenom anstalten i själva verket kan sägas hava blivit urståndsatt att vidare fylla sin uppgift. Om båda anstalterna gäller emellertid — och särskilt om Vänersborgsanstalten — att under beläggningstiden intagits icke endast barn i skolåldern utan även ganska många överåriga. Å båda anstalterna finnas också för närvarande en hel del äldre elever, vilka på grund av sitt psykiska tillstånd borde snarast möjligt överflyttas till annan anstalt. Till ytterligare belysande av nu angivna förhållanden må meddelas följande uppgifter rörande åldersförhållandena vid de båda uppfostringsanstalterna. Av de vid mitt besök å Salbohedsanstalten den 21 november 1926 intagna 49 eleverna voro endast 7 under 15 år, 22 mellan 15 och 18 år samt 20 över 18 år, därav 15 över 20 år. Av de i Vänersborgsanstalten intagna 24 eleverna var vid besök den 8 januari 1927 endast 1 under 15 år (14 år gammal). Mellan 15 och 18 år voro 8, över 18 år voro 15, därav 14 över 20 år. Lägsta åldern var å Salbohed 10 år och vid Vänersborgsanstalten, såsom nyss nämnts, 14 år. Högsta åldern var å Salbohed 30 år och vid Vänersborgsanstalten 39 år. Av de lämnade uppgifterna framgår, att vid uppfostringsanstalten för gossar inemot hälften och vid anstalten för flickor omkring två tredjedelar av hela antalet elever överskridit 18 års ålder. Man torde kunna uttala den meningen, att dessa elever i regel borde omhändertagas å anstalt för vuxna. Vid nyssnämnda besök å Vänersborgsanstalten antecknades vid en genomgång av elevmaterialet beträffande 12 intagna, att snar överflyttning till anstalt för vuxna asociala imbecilla vore påkallad. _ Emellertid hava ingalunda alla överåriga, som blivit anmälda till uppfostringsanstalterna och som med hänsyn till reglementets bestämmelser varit berättigade till inträde därstädes, kunnat mottagas. Vad angår anstalten vid Salbohed, måste nämligen numera, sedan det endast återstår några få platser
14 obelagda, dessa reserveras för m i n d e r å r i g a , som k u n n a k o m m a a t t bliva anm ä l d a från de s t a t s u n d e r s t ö d d a u p p f o s t r i n g s a n s t a l t e r n a för sinnesslöa barn och från s k y d d s h e m m e n s a m t vilkas i n t a g n i n g är av t r ä n g a n d e behov p å k a l l a t . Å t s k i l l i g a a n s ö k n i n g a r rörande från sinnesslöanstalt, respektive skyddshem u t s k r i v n a , till vuxen ålder k o m n a sinnesslöa hava därför p å g r u n d a v bristande p l a t s f ö r k l a r a t s vilande. A n t a l e t sådana ansökningar utgjorde vid n y s s n ä m n d a besök den 21 november 1926 å Salbohed ett tiotal. B l a n d de äldre sinnesslöa, som sålunda voro e x s p e k t a n t e r till Salbohedsanstalten, funnos även sådana, som visat sig nog så s a m h ä l l s f ä r l i g a . N å g r a exempel h ä r p å må anföras: 1) H. L. född 1907. Intogs å åkerbrukskolonien Hall med följande förhistoria: Hade försökts i skola men måst sluta på grund av svårighet att följa med och på grund av konflikter med lärare och kamrater för sitt lynnes skull; blev uppbrusande och våldsam, då han retades av kamraterna; har onaniserat mycket, ibland påträffats i ladugården under misstänkta manipulationer med djuren och även försökt närma sig småflickor. Sedan han utskrivits från Hall, gjordes ansökan för honom till Salbohed. Därvid upplystes om honom följande: »Tidvis är han ganska lugn och går då tyst och sluten samt förefaller nästan normal, men så komma perioder, då han är mycket bråkig och måste vaktas för att ej åstadkomma någon skada. Han blir stundom vild och blir då farlig för sin omgivning. Det har förekommit att han begivit sig ut nästan naken försedd med tändstickor, med hot om att tända på gården. Då han dessutom är i sedligt avseende djupt sjunken, är han farlig såväl för kreatur som för småflickor, vilka ej kunna försvara sig för hans angrepp. H a n är dessutom höggradig onanist och utövar ofta denna last öppet. Vid de ofta återkommande vredesutbrotten skriker han och svär mycket, så att man ryser vid att höra honom. H a n är sålunda ett mycket dåligt föredöme för andra barn, varför det är oförsvarligt att han får vistas i hemmet. Hans mor, vilken måste försörja sig med arbete utomhus, kan ej ägna honom den tillsyn han behöver. Såväl för hans egen skull som fastmer för härvarande ungdom och för den allmänna säkerheten är det absolut nödvändigt att han omhändertages av någon anstalt.» 2) K. K. A., född 1897. H a r åtnjutit undervisning i Östergötlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, men ej kunnat lära sig läsa och skriva, varemot han visat sig duglig till praktiskt arbete, blev år 1914 överflyttad till anstaltens arbetshem. Därifrån gjordes i februari 1923 anmälan till Salbohed, därvid följande upplysningar lämnades: »K. har presterat ett gott arbete, när det varit fråga om något, som intresserat honom, men han har varit mycket beroende av sitt lynne, vilket med åren blivit alltmera lättretligt, så att han numera icke tål den ringaste tillsägelse, utan därvid brusar ut och kastar sig över den förste, som kommer i hans väg. Vid måltiderna har det hänt, att han kastat servis och mat omkring sig och sprungit från bordet. H a n överfaller såväl kamrater som sköterskan på arbetshemmet, vilken han nyligen hotat slå ihjäl under ett omotiverat vredesutbrott, under vilket han slet sönder hennes kläder; har t. o. m. överfallit en manlig trädgårdsarbetare vid anstalten.» — Då han icke kunnat mottagas å Salbohed, men på grund av sin farlighet icke kunde få kvarstanna å sinnesslöanstalten i fråga, har han översänts till hemkommunens fattigvårdsanstalt. 3) M. G., född 1895. H a r åtnjutit undervisning i Södermanlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn men ej kunnat lära sig läsa eller skriva; han var emellertid mycket rörlig och livlig och kunde lära sig en del praktiskt arbete; blev år 1914 överflyttad till anstaltens arbetshem. Därifrån har i ansökan till Salbohed meddelats följande: »Han deltager i alla vid ett lantbruk förefallande göromål och kan sköta de vid lantbruk förekommande handredskapen, spade, grep, högaffel m. m. Kan ej köra, men brukar göra rent i stallet hos hästarna. Han tycker mycket om trädgårdsskötsel, men det går ej att släppa honom lös i trädgården, utan ha vi avsatt ett stycke mark åt honom, där han får plantera efter behag. Sommartiden
15 vistas han också i denna sin plantering både bittida och sent. Han är ej alls kinkig om h a n planterar växten med toppen i marken och rötterna upp eller tvärt om. H a n h a r sin egen vilja och man måste, för att få något effektivt arbete av honom, göra arbetet intressant för honom och gå mycket försiktigt fram. Med stränghet kommer man ingen vart med honom, ty då gör han inte ett handtag. Mildhet och beröm måste det vara. H a n tycker mycket om att biträda körkarlarna och hjälpa dessa a t t lassa. Kan såga och hugga ved, men av allt arbete så tycker han det är trevligast att lassa gödsel. H a n har sin egen gödselgrep och denna har han under tio års tid alltid haft väl förvarad, då han ej använt densamma. H a n tuggar snus, dock mycket måttligt, men han är alldeles omöjlig att handhava, om han ej har snus i dosan. Utan snus har han ett alldeles rysligt svårt lynne, man får honom ej att arbeta ett dugg och vill han vid sådana tillfällen gärna kivas med sina kamrater. För fridens skull har han därför fått fortsätta med snuset.» Vidare är upplyst, att han under de senare åren tidtals varit ganska bråkig och orolig, så att han kommit i delo med sina kamrater, därvid han understundom tillgripit stenkastning. Även visar han numera en del oarter, vilka skildras på följande sätt: »Han har under senare årets sommar och under fritider börjat uppehålla sig i en nära trafikerad väg belägen skogsbacke, där avtagit kläderna och samtidigt utövat onani. Detta hans tilltag har framkallat stor anstöt. Kvinnor hava flera gånger blivit skrämda av honom. Så snart han sett sig observerad, har han skyndsamt påtagit kläderna. Vi hava försökt både genom stränghet och mildhet förmå honom att sluta med sitt tilltag, men utan något resultat. En något strängare isolering av honom än vad här kan bestås synes därför vara ganska nödvändig.» Ä v e n till V ä n e r s b o r g s a n s t a l t e n finnas a n m ä l d a å t s k i l l i g a till vuxen ålder komna sinnesslöa, vilka med h ä n s y n till g ä l l a n d e i n t a g n i n g s b e s t ä m m e l s e r varit b e r ä t t i g a d e till i n t r ä d e men likväl ansetts icke k u n n a i n t a g a s och v i l k a s a n s ö k n i n g a r på g r u n d h ä r a v a v s l a g i t s . A n t a l e t a n m ä l d a av denna k a t e g o r i utgjorde i början av å r 1927 ett 10-tal. Bland dessa överåriga k v i n n l i g a exspektanter finnas de, vilkas i n t a g n i n g i en anstalt av förevarande s l a g vore välbehövlig med h ä n s y n till sexuell v a n a r t och d ä r a v följande risk för a t t de s ä t t a barn till världen. J a g anser m i g böra även h ä r å a n f ö r a ett exempel: A. S. H., född 1897. Fadern okänd; modern undermålig och lösaktig, i saknad av moraliska begrepp och svårt hemfallen till dryckenskap, har fått 4 barn, av vilka ett är intaget å sinnesslöanstalt. H . har gått i skola och är konfirmerad men med mycket dåliga kunskaper. Hennes moraliska omdöme undermåligt i högsta grad. Onaniserat sedan barndomen; från 19 års åldern ideligen idkat könsumgänge med olika »pojkar». Vid ansökningens ingivande gravid i femte månaden. E m e l l e r t i d finnas bland e x s p e k t a n t e r n a vid Salbohed även ett p a r minderå r i g a , vilka, fastän de enligt reglementet äro b e r ä t t i g a d e till i n t r ä d e , icke blivit i n t a g n a med h ä n s y n till anstaltens bristande resurser. Dessa ä r o : 1) K. F., född 1912. Började i vanlig skola vid 7 års ålder, men visade sig efterbliven, led av ett oroligt och häftigt lynne och hade svårt för att lyda; särskilt i hemmet råkade han i raseri, när han ej fick sin vilja fram, visade sig i övrigt ohyfsad och oanständig i sitt tal samt lät av sina jämnåriga lätt locka sig till »pojkstreck» utan tanke på risken av bestraffning härför. Intogs den 1 juli 1924 i Södermanlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa. H a n har där befunnits vara endast i lindrigare grad sinnesslö, men visat höggradig vanart. Denna skildras på följande sätt: »Han är ytterst fräck mot sin omgivning. H a n har även ett mycket häftigt lynne och är våldsam mot sina kamrater. Vidare onaniserar han mycket och söker komma i sexuell beröring med gossarna. P å grund av det skadliga inflytande han utövar har han på senaste tiden måst skiljas från de Övriga barnen, men detta faller sig mycket svårt, då utrymmet ej medger det.»
16 A n l e d n i n g e n till a t t denne med h ö g g r a d i g v a n a r t och affektlabilitet behäftade imbecille pojke icke blivit intagen å Salbohed, torde n ä r m a s t v a r a anstaltens brist p å nödigt a n t a l enkelrum, vilken brist alltför mycket b e g r ä n s a t möjligheten a t t m o t t a g a s å d a n a sinnesslöa, vilka p å g r u n d av homosexuella böjelser eller våldsamhetstendenser måste n a t t e t i d ligga a v s k i l d a i enkelrum. 2) K. D. A., född 1911. Efter influensa 1918 sömnlös och orolig, hade ingen håg för ordnad sysselsättning utan ville endast leka, var olydig och visade häftigt lynne. H a n intogs i mars 1919 i Hallands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa. Där visade han sig lida av sjuklig misstänksamhet, trodde att en del av det som sades i skolan angick honom, varför han blev ond, skrek, slogs och sparkades, så att han på allt sätt störde undervisningen. Då han blev allt besvärligare, måste han utskrivas såsom skadlig för samlivet å anstalten och hemsändes i juni 1920. I hemmet var han emellertid så besvärlig, att de ej kunde behålla honom, varför man försökte att åter få in honom på länets sinnesslöanstalt. Då detta ju icke kunde ske, blev han i augusti 1921 mottagen å länets upptagningsanstalt för sinnessjuka, i avvaktan på att statens sinnesslöanstalt för gossar d Salbohed skulle bliva färdig att öppnas. Å sinnessjukhuset har han även varit mycket besvärlig och svårskött, såsom framgår av den därstädes förda sjukjournalen, vilken var bifogad den i september 1925 till Salbohedsanstalten ingivna ansökningen och vilken innehåller följande: »1921 x/9. Okynnig, bryr sig ej om någon tillrättavisning mer än för ögonblicket. Kastar sig på golvet och rullar sig. Springer upp om nätterna och lägger sig hos de andra patienterna. Vill ej gärna svara på frågor, men upprepar vad man säger. Väter någon gång, för övrigt ganska renlig. God matlust. 1 / 10 . Fortfarande bråkig och besvärlig. Gör allt möjligt ofog för de andra patienterna. Ligger ej stilla i sin säng på natten, utan lägger sig än på golvet, än i någon annans säng. De sista nätterna något lugnare. Glömmer nästan genast tillsägelser. H a r ej något minne av vad som hänt honom innan han kom hit. Svarar osammanhängande på frågor. Vanligtvis säger han, 'det vet jag inte'. Gräver stora hål invid väggarna på promenadgården för att komma ut. 4 / i r Tillståndet som förut. Ligger nu i ensamt rum, då han ej låter de andra patienterna vara i fred. Springer fortfarande upp om nätterna. Orolig även på dagarna, springer från det ena stället till det andra. Vill gärna se på tidningar och böcker samt rita, men river sönder böcker och papper nästan genast. God matlust. Ibland osnygg, även grovt. 5 /i2- Tillståndet ungefär detsamma. Något lugnare om nätterna. 1922. 17 / 1 . Vissa dagar mera stillsam än förr och kan då sysselsättas med böcker och leksaker. Tycker mycket om sång och musik. Lugnare om nätterna. Någorlunda snygg. 2 3 / r Sista tiden mycket bråkig, slår och knuffar vem han vågar sig på, mera orolig om nätterna. Bryr sig vanligtvis ej om någon tillrättavisning. Ibland något lugnare och kan då sysselsättas med böcker o. d. 20/4. Mer och mer besvärlig. Retar de övriga patienterna på alla sätt och lyder sällan tillsägelser. Mycket häftig. God matlust. Ganska snygg. llj8. På sista tiden mera lugn och snäll. Talar och svarar ibland ganska förståndigt och frågar om allting. Lugnare om nätterna. Väter ibland. 16/8. Rymde i går kväll. Återfanns efter en timmes sökande. Sade då att han skulle gå hem. 2 0 / i r H a r sedan ej gjort något försök att rymma, men talar ibland, då han blir ond, om att springa sin väg. För övrigt mycket lugnare. Lyder vanligen genast tillsägelser. Hjälper ibland till med något arbete. H a r börjat lära sig läsa. Ganska gott minne. Ger ofta förståndiga svar på frågor, och man märker att han ger akt på och reflekterar över vad han ser. Ganska snygg och ordentlig. God sömn. 20 / 11 . Sista veckan något oroligare. Gör ofta ofog och är besvärlig mot de andra patienterna särskilt mot sådana, som ej kunna försvara sig. Försökte att lära en annan patient att öppna porten för att komma ut. Ibland häftigt ond vid tillsägelser. Stundtals lugn och snäll som förut. 1923. 1 0 / r Tillståndet oförändrat. Ibland ganska häftig, ibland lugn och foglig. Ingen reda i
hans läsning. Den ena gången kan han bokstäverna, en annan gång inte alls. Hjälper till med en del småhandräckningar. Lyder vanligtvis tillsägelser för ögonblicket, men glömmer snart, vad man sagt till honom. Ganska snygg och ordentlig. IU /Ö. Ingen förändring. 21/7. Vanligtvis lugn och snäll. Svarar ibland ganska redigt på frågor men talar hastigt, otydligt och ofta osammanhängande. Är ganska duktig att hjälpa till med varjehanda arbeten. 26/9. Ingen förändring sedan sista anteckningen.» Att icke intagning av denne vid ansökningens ingivande endast 12-årige sinnesslöe ägt rum, beror uppenbarligen på att en anstalt, som är avsedd för uppfostran och undervisning av sinnesslöa barn — må vara vanartade och affektlabila sådana — icke lämpligen kan för vård omhändertaga ens en minderårig sinnesslö, som tillika lider av sinnessjukdom med stark notorisk oro och svår förstörelsedrift. Härför behöves helt naturligt en fullständigt sluten anstalt med alla för en orolig sinnessjuks vård erforderliga resurser. Även vid Vänersborgsanstalten har det i ett par fall förekommit, att minderårig sinnesslö med periodiskt framträdande sinnessjukdom, visande sig i skadegörelse eller våld mot kamrater, på grund av bristande resurser vid anstalten ej kunnat intagas. E t t exempel på ett dylikt fall må här anföras: A. 0. M., född 15 april 1913. Sent utvecklad; började gå vid 2 års ålder och tala vid 3 års ålder. Sattes höstterminen 1922 i småskola men utan märkbart resultat. Intogs i september 1925 i Johannesbergs sinnesslöskola men gjorde även där klena framsteg. Visade retligt och uppbrusande lynne samt var i allo opålitlig och oberäknelig. Som exempel härpå anför föreståndaren för sinnesslöanstalten: »En dag tog hon en glasbit och skar därmed en annan flicka. En natt steg hon upp och stjälpte ett nattkärl i en misshaglig kamrats bädd, medan denna sov. Utan anledning kan hon kasta stenar mitt i kamrathopen och nästa ögonblick stå stillsam som om ingenting hänt.» Lärarinnan vid anstalten karakteriserar M. på följande sätt: »Under timmarna förefaller hon slö och frånvarande. Hon kan helt plötsligt springa upp och rycka till sig eller vilja förstöra något. Under rasterna händer det ofta att hon sparkar till kamraterna eller örfilar upp dem. Hon brukar också kasta stenar på kamraterna och är på så sätt farlig för omgivningen. Tillsägelser och aga ha hitintills ej hjälpt. Under kvällar och nätter är hon ej att lita på, utan oroar även då kamraterna.» Av de ansökningar, som ingivits till Salbohedsanstalten, hade i övrigt ett ej ringa antal — över 10-talet — blivit avslagna av det skälet, att de sinnesslöa, som ansökningarna avsett, enligt reglementets bestämmelser icke varit berättigade till inträde, enär de ej förut varit intagna å något slag av uppfostringsanstalt. Anledningen till att ett sådant villkor föreskrivits iör intagning å statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa, är — såsom i sinnesslövårdssakkunnigas betänkande, sid. 34, närmare utvecklats — den, att erfarenheten tillfullo ådagalagt, att man icke enbart på grundvalen av från hemorten lämnade upplysningar om de sinnesslöa barnens karaktärsegenskaper och om deras uppförande i hemmet kan bilda sig en tillförlitlig uppfattning om, huruvida de äro att hänföra till de vanartades kategori. Icke sällan inträffar det nämligen, att sinnesslöa barn, vilka att döma av de till sinnesslöanstalten ingivna handlingarna skulle vara vanartade, i anstalten snart nog låta disciplinera sig. Annorlunda förhåller det sig däremot i regel med de till vuxen ålder komna sinnesslöa. Har en sinnesslö, som företett vanart, nått över den egentliga barnaåldern, torde vanarten i allmänhet vara så rotfast, att densamma icke låter sig övervinna. För intagning i anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) bör därför icke fordras, att vanarten först blivit konsta2—.272764
18 t e r a d å a n n a n anstalt, u t a n i n t a g n i n g bör, även u t a n föregående a n s t a l t s v å r d , k u n n a få ske direkt från hemorten. E n l i g t v a d j a g vid besök å Salbohed i n h ä m t a t , m o t s v a r a r emellertid antalet a v s l a g n a a n s ö k n i n g a r rörande ö v e r å r i g a sinnesslöa, som ej t i d i g a r e v a r i t int a g n a å någon slags u p p f o s t r i n g s a n s t a l t , i n g a l u n d a hela det a n t a l d y l i k a sinnesslöa, som man ö n s k a t få in p å Salbohedsanstalten. A l l t e m e l l a n å t hade det nämligen förekommit telefonförfrågan angående överårig sinnesslö, för vilken ansökan sedermera icke ingivits, enär besked erhållits, a t t den sinnesslöe ej vore b e r ä t t i g a d till i n t r ä d e . E n l i g t u p p g i f t från a n s t a l t e n torde s a m m a n l a g d a antalet av icke i n t r ä d e s b e r ä t t i g a d e överåriga sinnesslöa, för v i l k a ansökan ingivits eller för vilka endast förfrågan gjorts, u p p g å till åtminstone ett 40-tal. S a m m a n f a t t a s de u p p g i f t e r , som i det föregående lämnats angående å u p p f o s t r i n g s a n s t a l t e r n a för v a n a r t a d e sinnesslöa i n t a g n a , för v i l k a behov av omh ä n d e r t a g a n d e å a n s t a l t för v u x n a föreligger, s a m t dit a n m ä l d a men ej i n t a g n a , vilka böra i n t a g a s å a n s t a l t för asociala imbecilla, erhållas följande approxim a t i v a siffror, nämligen Manliga sinnesslöa: å Salbohed befintliga över 18 år å Salbohed inträdesberättigade överåriga exspektanter minderåriga inträdesberättigade, vilka ej intagits på grund av bristande resurser . ej inträdesberättigade, för vilka ansökan eller förfrågan gjorts Summa Kvinnliga sinnesslöa: å Vänersborgsanstalten befintliga över 18 år, vilka i första hand böra överflyttas till anstalt för asociala imbecilla överåriga inträdesberättigade, vilka ej intagits minderåriga inträdesberättigade, vilka ej intagits på grund av bristande resurser . Summa
12 10 2 24
U n d e r n u v a r a n d e b r i s t p å organiserad v å r d för vuxna v a n a r t a d e sinnesslöa är det i f r ä m s t a r u m m e t fattigvårdsanstalterna, som bliva nödsakade att t a g a h a n d om dessa asociala individer. Med h ä n s y n h ä r t i l l h a r j a g i c i r k u l ä r s k r i velse till statens f a t t i g v å r d s k o n s u l e n t e r gjort förfrågan om förekomsten av v u x n a v a n a r t a d e sinnesslöa å f a t t i g v å r d s a n s t a l t e r n a och rörande de olägenheter, som sådana sinnesslöas vistelse å dessa a n s t a l t e r visat sig medföra. U r do svar, som h ä r å erhållits, m å följande a n f ö r a s : Konsulenten i första distriktet skriver: »Tyvärr kan jag icke med siffror uppgiva, huru många sinnesslöa personer, som vårdas i de kommunala ålderdomshemmen eller äro utackorderade i enskild familjevård. Där dylika vårdtagare finnas, kan man säga, att de i ett eller annat avseende vålla vårdpersonalen stora svårigheter och störa trevnaden för sin omgivning. Om de sinnesslöa, som äro intagna i ålderdomshemmen, lägga sig till med en eller annan vanart, så är den saken lätt förklarlig och svår att förebygga. Att i ålderdomshemmen ställa dem under ständig tillsyn eller övervakning låter sig icke göra, då personalen har att ägna sin tid och uppmärksamhet åt hela hemmets skötsel. Vad de sexuellt opålitliga levinnorna beträffar får man icke sällan höra, att en dylik kvinna fött barn till världen. Att förhindra sinnesslöa kvinnor att föda barn torde ej vara möjligt med mindre än att de interneras eller steriliseras.» Konsulenten i andra distriktet meddelar följande: »Svårigheterna att å våra vanliga ålderdomshem mottaga och vårda sinnesslöa äro av flera slag. Tyvärr är jag icke i tillfälle att med siffror åskådliggöra nu rådande
10 missförhållanden, men varje med fattigvårdsarbete i någon mån förtrogen person bör kunna bestyrka de nu förefintliga svårigheterna. För närvarande är det så olyckligt ställt på detta område, att det knappast finns en fattigvårdsanstalt utan att å densamma befinnas intagna en eller flera sinnesslöa. I de fall, att dessa vuxna sinnesslöa dessutom äro på ett eller annat sätt vanartade, försvåras ytterligare missförhållandena. Ifråga om i sexuellt avseende opålitliga sinnesslöa kvinnor, är det otänkbart, att kommunerna skulle kunna hålla så talrik tjänstepersonal vid sina fattigvårdsanstalter, att bevakningen över dylika kvinnor bleve fullt effektiv. Rörande sist åsyftade kategori skall jag anföra endast ett exempel: E n ej höggradig sinnesslö kvinna intogs å ett ålderdomshem, sedan hon ej lämpligen kunde inneha tjänarinneplats på landet. Mindre hänsynsfulla anförvanter narrade, under olika förevändningar, emellanåt kvinnan bort från ålderdomshemmet. Hennes bortovaro gällde blott för några få timmar. Slutligen — fast för sent — upptäcktes det, att kvinnan n a r r a t s bort från anstalten i osedligt syfte och att hon nu väntar sitt första barn. Möjligen kommer fallet att följas av åtal, vilket dock torde bliva beroende av, huruvida vederbörande i kommunen vilja riskera därmed förenade obehag. Sedan omkring femton år tillbaka finnes i vårt land ett rätt stort antal ganska bra ordnade ålderdomshem. Detta antal har för varje år ytterligare ökats genom 1918 års lag om fattigvården. Emellertid komma dessa ålderdomshem till stånd närmast för våra fattiga sjuka och gamla, vilka icke på annat sätt kunna beredas en tillfredsställande vård. I många fall har 'skräcken för fattighuset' t. o. m. börjat övervinnas, sedan åldringarna själva fått erfara, att ålderdomshemmen (inrättade i överensstämmelse med nya fattigvårdslagens anda och mening) visat sig vara verkliga hem för de gamla, fattiga, skröpliga och vårdbehövande. Dessa vackra resultat, som kommunerna oftast genom stora uppoffringar åstadkommit för sina vårdbehövande gamla, bland vilka många oförvitliga, hederliga män och kvinnor finnas, bliva ej sällan på ett beklämmande sätt lidande genom de sinnessjuka och sinnesslöa, som man i brist av vårdplatser å annat håll nödgats intaga i ålderdomshemmen. Då ålderdomshemmen icke äro inredda eller avsedda för dessa abnorma individer, finnes sällan eller aldrig tillräcklig eller lämplig personal anställd för dessas vård. Att ålderdomshemmet dessutom förlorar allt av trevnad genom därstädes intagna abnorma och sinnesslöa personer, torde väl knappast behöva påpekas. Det torde därför vara av största vikt för att icke säga alldeles nödvändigt, att särskilda anstalter för de vuxna sinnesslöa snarast möjligt inrättas genom statens försorg.» Konsulenten i tredje distriktet n ä m n e r , a t t h a n e r i n r a r sig 6 fall, d ä r sinnesslöa kvinnor s a t t avkomma till världen, och a t t h a n i flera fall funnit faran h ä r f ö r så ö v e r h ä n g a n d e för d y l i k a kvinnor, a t t h a n omedelbart anmodat vederbörande f a t t i g v å r d s s t y r e l s e a t t om möjligt söka få dem i n t a g n a å sinnesslöanstalt. 1 H a n a v s l u t a r sin skrivelse med a t t f r a m h å l l a , a t t o m h ä n d e r t a g a n d e t av sexuellt opålitliga k v i n n o r och a n d r a v a n a r t a d e sinnesslöa å f a t t i g v å r d s a n s t a l t e r n a eller i enskilda hem är förenat med både stora och s v å r a olägenheter för såväl dem själva som omgivningen. Konsulenten i fjärde distriktet anför tvenne exempel p å svårigheten för fatt i g v å r d s a n s t a l t e r n a a t t o m h ä n d e r h a v a sexuellt opålitliga sinnesslöa kvinnor: Vid ett ålderdomshem upptäcktes, att en 35-årig sinnesslö kvinna under längre tid stått i sedeslöst förhållande till en 80-årig, jämväl å ålderdomshemmet intagen gubbe. — Vid ett annat ålderdomshem i distriktet fanns en 20-årig flicka, som genom sitt cyniska tal var mycket störande för ordningen i hemmet och som ibland rymde fullständigt naken och cyklade till den närbelägna köpingen, där hon på torget lade sig till beskådande för allmänheten. 1 Å de statsunderstödda arbetshemmen för sinnesslöa mottagas emellertid icke sådana, som äro sexuellt opålitliga.
20 Konsulenten i femte distriktet meddelar följande: »Angående kvinnliga sinnesslöa så är det rent omöjligt att i vissa fall bevaka dessa på ålderdomshemmen, där båda könen äro intagna och otillräcklig personal finnes. På ett ålderdomshem födde en sinnesslö kvinna ett barn och fadern till barnet var även sinnesslö. Barnet blev en fullkomlig idiot och har sedermera avlidit. I ett annat fall har en sinnesslö kvinna, intagen på ålderdomshem, fött tre barn utan att kunna angiva fäderna, och ha barnen i varje fall fått utackorderas i enskilda hem. I ett tredje fall har en sinnesslö kvinna likaledes fött ett barn, vilket ännu icke visat tecken till sinnesslöhet. I en kommun, där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka förökade sig till elva stycken, alla idioter. Av dessa elva ha emellertid åtta erhållit plats på sinnesslöanstalter. Förutom nämnda kategori finnas sinnesslöa i mer eller mindre grad på nästan varje ålderdomshem.» Konsulenten i sjätte distriktet skriver: »Beträffande svårigheterna att förhindra sexuellt opålitliga sinnesslöa kvinnor att inom anstalterna sätta barn till världen torde böra nämnas ett par exempel: Vid en större fattiggård finnes en friliggande paviljong för sinnessjuka med tvenne avdelningar, en för män och en för kvinnor. I den kvinnliga avdelningen var intagen en sinnesslö kvinna. Vid ett obevakat ögonblick lyckades hon komma ut och fick se att ett fönster i den manliga avdelningen stod öppet. Hon förpassade sig då in genom fönstret och utövade samlag med en sinnessjuk man. Hon nedkom sedermera med ett barn, vilket en tid efter födelsen avled. På ett ålderdomshem är intagen en 28-årig kvinna, som torde kunna betecknas som sinnesslö. Sedan hon intogs, har hon nedkommit med ett barn, till vilket en 79-årig gubbe på hemmet erkänt sig vara fader. I detta fall torde mannen vara lika farlig för det sedliga tillståndet på hemmet som kvinnan. De olägenheter, som äro förenade med att ha de vuxna vanartade sinnesslöa på fattigvårdsanstalterna, kunna ibland vara mycket allvarliga och det torde knappast behöva särskilt framhållas, att något bör göras för att befria fattigvårdsanstalterna från dessa abnorma.» Konsulenten i sjunde distriktet medelår följande: »Behovet av anstalter för vård av vanartade sinnesslöa äldre personer gör sig starkt gällande, särskilt med hänsyn till de sinnesslöa kvinnorna, som i de flesta fall ha mycket stora sexuella anlag, då det är mycket svårt att kunna öva tillräcklig tillsyn över de kvinnor, som äro intagna å fattigvårdsanstalterna, så att de ej föda några barn, varvid fäderna till dessa barn i de allra flesta fall äro sinnesslöa och ofta intagna å samma anstalt. Att utan specialanstalter förhindra sexuellt opålitliga, sinnesslöa kvinnor att inom eller utom fattigvårdsanstalterna sätta avkomma till världen anser jag vara en omöjlighet, såvida de icke äro helt isolerade eller vårdade i en sluten avdelning, där inga manliga personer kunna erhålla tillträde. Även förekomma fall av sinnesslöa, såväl män som kvinnor, med rymningsmani och härigenom förorsakas r ä t t stora kostnader för en kommun vid deras efterspanande och återförande till anstalten. Häftigt lynne och våldsamhet hos de sinnesslöa förorsaka ofta mycket tråkigheter och obehag för anstaltsledningen och de intagna pensionärerna, så att trevnaden och samlivet bliva allt annat än goda, då man hittills ej har annan möjlighet till vård för här angivna kategori sinnesslöa än å en fattigvårdsanstalt med begränsad möjlighet till lämplig fördelning av pensionärerna. De kommuner, som sakna egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan, ha mycket svårt att skaffa lämpliga vårdhem för vanartade sinnesslöa personer och få därför betala r ä t t höga vårdkostnader och få ofta taga ett hem som ej är så lämpligt för den vårdbehövande på grund av att ingen, som har egna barn, vill hava en sådan person i sitt hem.»
2L Konsulenten i åttonde distriktet l ä m n a r följande meddelande: »Ett av de största hindren för att tillfredsställande ordna den kommunala anstaltsvården är förekomsten av vuxna sinnesslöa och i synnerhet vanartade sådana. Vid de försörjningsinrättningar, som funnos före 1919, voro visserligen här och var anordningar vidtagna för vård av sinnesslöa. Anordningarna voro dock mera till för att befria sig från det dagliga umgänget med de abnorma än för att bereda dem vård. Dylika arrangemang äro nu bortarbetade och de sinnesslöa röra sig fritt i anstalterna bland övriga pensionärer. Principen med renodlade ålderdomshem har teoretiskt slagit igenom, vilket gör att de nutida ålderdomshemmen icke alls äro rustade för vården av abnorma. Det oaktat nödgas de flesta ålderdomshem mottaga kommunens vårdbehövande sinnesslöa, vilkas antal med varje år synes öka, antagligen beroende dels därpå, att man mera än förut ömmar för de sinnesslöas vård, dels ock därpå att de enskilda hemmen visat sig mindre benägna att, sedan kommuner iordningställt försörjningshem, mottaga dessa abnorma. Tillströmningen av sinnesslöa vid ålderdomshemmen har på många håll gjort förhållandena för andligt friska vid hemmet olidliga. Den sinnesslöe uppträder bullersamt, tröttar med sitt tal och gör ålderdomshemmets dagrum till — såsom en pensionär uttryckte sig — ett pinorum. Ett stort antal vuxna sinnesslöa äro tillika vanartade och svårigheten att behålla dessa vid ålderdomshemmen belyses av följande exempel, stickprov tagna under mina resor: Vid ett större ålderdomshem i Medelpad vistades under föregående år en 23-årig sinnesslö kvinna, bråkig, lögnaktig och sexuellt opålitlig. Vid hemmet råder mönstergill ordning och disciplin. Kvinnan hade trots noggrann övervakning inlett förbindelse med någon vid hemmet intagen eller för tillfället besökande man, vilket resulterade i havandeskap, som dock utlöstes i missfall. Kvinnan har därefter intagits på Härnösands hospital. F r å n ett annat ålderdomshem i Medelpad berättas om en sexuellt abnorm kvinna, vilken även trots bevakning haft sexuella förbindelser med vid hemmet intagna sinnesslöa män. Kvinnan uppgives vara steril. E n sinnesslö kvinna vid ett ålderdomshem i Jämtland har satt mer eller mindre abnorma barn till världen och är nu åter i grossess. E t t ålderdomshem i Jämtland klagar över en sexuellt abnorm sinnesslö man, som utan ringaste hänsyn till andra personer exponerar sin last. Han uppgives utgöra en fasa för hela sin omgivning. F r å n ett annat försörjningshem i Jämtland nödgades man inackordera i enskilt hem en av samma last lidande sinnesslö man. Utackorderingen nödvändiggjordes av att ett barnhem i närheten av ålderdomshemmet stördes av mannen. I dagarna har jag fått meddelande om att mannen utgör samma fara för barn i den omgivning han nu vistas. Vid ett försörjningshem i Jämtland vårdades en 25-års sinnesslö man, som led av rymningsmani. Trots den bevakning, som ett välskött ålderdomshem är i stånd att utöva, rymde mannen sistlidne vår. Vid igångsatt skallgång återfanns mannen död i skogen. Exemplen belysa tillräckligt, huru svårt det är att hysa sinnesslöa och i synnerhet vanartade sådana vid ålderdomshem och huru nödvändigt det är att särskilda anstalter inrättas för dessa.» Konsulenten i nionde distriktet n ä m n e r i korthet, a t t h a n av erfarenhet vet, att å f a t t i g v å r d s a n s t a l t e r n a i n t a g n a kvinnor stundom d ä r satt a v k o m m a till världen, e h u r u han icke kan a n g i v a vissa, s ä r s k i l d a fall. I årsberättelsen för å r 1920 från sistnämnda d i s t r i k t meddelade d å v a r a n d e fattigvårdskonsulenten i distriktet sina erfarenheter i förevarande avseende p å följande s ä t t : »Någon minskning av t. ex. sinnesslöa i olika grader synes tyvärr icke kunna väntas, ty de sätta avkomma i världen inom eller utom äktenskap och samhället har sedan att taga vara på dem. E n degenererad blind man, vars far och syster voro blinda, gifte sig med en tidtals svagsint kvinna och fem pojkar föddes inom det äktenskapet. Tre av dem äro blinda, en har hjärtfel och är mindre för sig och den yngste är helt sinnesslö. En mer än till hälften sinnesslö ogift kvinna vaggade sitt
22 några månader gamla barn, där hon bodde i socknens fattigstuga. Jag tittade ner på den lille och förskräcktes åt det stora huvudet och det likbleka utseendet och sade åt modern: 'Den lille har visst engelska sjukan.' 'Nej', svarade modern, 'den är så duktig, så duktig.' Stackars moder och barn! Utkommen ur rummet upplyste ordföranden mig om att det var den kvinnans andra barn. På en anstalt är on liknande moder med tre barn, på en tredje en liknande med sju barn, så nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter.» Här må vidare erinras om de fall av liknande art, som omnämndes i ovannämnda vid 1916 års riksdag väckta motioner, i vilka påyrkades, att staten måtte anordna särskilda anstalter för vanartade sinnesslöa. Dessa fall hava återgivits i sinnesslövårdssakkunnigas meranämnda betänkande, sid. 10—11. Bland dessa fall voro följande: »I en kommun hyste fattiggården en sinnesslö 'hustru' med 4 barn i ålder 13, 7, 5 och 1 */2 år. Barnen voro allesamman mer eller mindre sinnesslöa. — I en större fattigvårdsanstalt i en annan kommun vistades en sinnesslö kvinna, som även led av fallandesot. Under 4 års tid födde hon på anstalten 3 barn; redan förut hade hon 2 barn, båda kroppsligt och psykiskt undermåliga. Av de sist födda barnen var det äldsta friskt, ehuru behäftat med ett retligt lynne; det andra barnet var vid födelsen ofullgånget; det tredje var svårt sjukt, led av syfilis och var synnerligen svårskött. — I en tredje fattiggård åter funnos sammanlagt icke mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller brottsliga personer; barnen voro i allmänhet mer eller mindre undermåliga i fysiskt och psykiskt avseende.» I detta sammanhang må erinras om fattigvårdslagens stadgande, att i fråga om anordningarna å fattigvårdsanstalt skall iakttagas bland annat, att sinnesslöa, som måste där omhändertagas på grund av brist på plats å specialanstalter för sådana, skola vårdas i särskilda rum eller avdelningar, »så vida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare» (32 § första stycket). Att detta icke utan men kan ske i fråga om vanartade sinnesslöa, är ju tämligen självklart och framgår i övrigt med all tydlighet av de ovan refererade meddelandena från fattigvårdskonsulenterna. Skola vanartade sinnesslöa vistas å fattigvårdsanstalterna, måste de sålunda, för att ej åstadkomma skada och vantrevnad, bo i särskilda rum eller å särskilda avdelningar. Att begära att kommunerna i allmänhet skola anordna särskilda avdelningar för sinnesslöa är emellertid tydligen en orimlighet. Vid sådant förhållande är det av den största vikt, att särskilda statsanstalter för asociala imbecilla med tillräckligt antal platser komma till stånd, innan ovanberörda bestämmelse i fattigvårdslagen träder i kraft. Enligt beslut av 1926 års riksdag skall detta ske med 1930 års utgång. Gällande stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901 medgiver (§ 28 sista stycket), att å statens asyler 1 för sinnessjuka få intagas sådana sinnesslöa, vilka såsom våldsamma eller opålitliga icke kunna annorledes erhålla ändamålsenlig vård. Då emellertid i nämnda författningsrum särskilt stadgas, att intagning av dessa sinnesslöa å statens sinnessjukanstalter får ifrågakomma endast därest utrymmet det medgiver, d. v. s. när ledig plats icke med nödvändighet behöves för sinnessjuk, ligger det i sakens natur, att det endast är mera undantagsvis som en sinnesslö blir mottagen å ett hospital. Detta framgår också av årsberättelserna rörande hospitalen. Ur de senast till medicinalstyrelsen ingivna berättelserna inhämtas, att av de under år 1926 å samtliga statens sinnessjukanstalter intagna (från annat hospital icke överflyttade), 1 De facto är skillnaden mellan hospital och asyl upphävd med införandet av upptagningsområden för statens sinnessjukanstalter.
23 till antalet 2 265, endast 42 voro sinnesslöa, därav 30 imbecilla och 12 idioter (— obildbara och alls icke arbetsföra sinnesslöa). Av de anförda siffrorna torde framgå, att det endast är i ytterst trängande fall, som en asocial imbecill vinner inträde å hospital. Helt naturligt är också, att t. ex. opålitlighet i sexuellt avseende icke kan betraktas som tillräcklig anledning att med företrädesrätt framför en vårdbehövande sinnessjuk mottaga en sinnesslö kvinna å hospital. Först sedan en särskild anstalt för vuxna vanartade kvinnliga sinnesslöa kommit till stånd, kunna sålunda fattigvårdsanstalterna befrias från de svåra olägenheter, som sexuellt opålitliga sinnesslöa kvinnors vistelse å dessa medför, och om vilka fattigvårdskonsulenterna lämnat nya vältaliga vittnesbörd. Vad de vanartade manliga sinnesslöa beträffar, förekommer det ofta att dessa, när de icke kunna bliva omhändertagna på ett tillfredsställande sätt, begå brottsliga gärningar, som leda till att de bliva åtalade och häktade. Härom har jag erhållit riklig erfarenhet från min mångåriga verksamhet inom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, vilken icke sällan har att avgiva utlåtande om för brott tilltalade personer, vilka vid av domstol begärd rättspsykiatrisk undersökning befunnits sinnesslöa. P å grund av den stora platsbristen å hospitalen har det i allmänhet icke varit möjligt att å hospitalen bereda plats för dessa sinnesslöa, sedan de av domstolen förklarats i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke kunna till ansvar fällas. För att otillräkneligförklarade icke på grund av återsändande till sina hemorter skola komma att ånyo begå brott har därför fångvårdsstyrelsen sett sig nödsakad att —- i avvaktan på att hospitalsplatser för ifrågavarande sinnesslöa skola bliva lediga — tillsvidare omhändertaga deras vård. För sådant ändamål har fångvårdsstyrelsen måst både utnyttja en ursprungligen för sinnessjuka straffångar av mankön avsedd sinnessjukavdelning inom fångvården och därtill vid ytterligare två fångvårdsanstalter inrätta särskild sinnessjukavdelning, att fungera som upptagningsanstalt för manliga otillräkneligförklarade. Efter att från dessa fångvårdens sinnessjukavdelningar hava inhämtat uppgift å vilka otillräkneligförklarade som där vårdades den 1 juli 1926, har jag vid inhämtande av närmare upplysningar om dessa ur medicinalstyrelsens diarier över rättspsykiatriska ärenden funnit, att antalet imbecilla bland dem utgjorde 30. En sammanställning beträffande av dem begångna brott och tidpunkten för deras otillräkneligförklarande ger till resultat följande rörande å fångvårdens
Tablå sinnessjukavdelningar vårdade straffriförklarade
„ Brottart
Mordbrand Sedlighetsbrott Våldtäktsförsök Hemfridsbrott Misshandel Stöld Summa
manliga imbecilla.
1917 Ar, då otillräkneligförklaringen ägt rum 1921 1922 1923 1924 1925 1926
S:a
1 — — — — — 1
— 2 — — — 1 3
4 11 1 1 2 11 30
1 2 — . — — 1 4
— — — — — 1 1
— 3 — — — 3 6
2 4 1 1 2 1 11
— — — — — 4 4
Såsom av denna tablå framgår, är det icke endast lindrigare brott, som begås av imbecilla, utan även mera samhällsfärliga förbrytelser förekomma. Vid sidan av stöld dominera sålunda sedlighetsbrotten. Räknas till dessa även våldtäktsförsök, bliva sedlighetsbrotten t. o. m. flera än tjuvnadsbrotten, vilka eljest äro långt talrikare än andra brott. Och i allmänhet har det i här avsedda fall varit fråga om mycket svåra sedlighetsbrott, såsom otukt med
24 minderåriga flickor eller med minderåriga pojkar. Som synes finnas även bland de manliga sinnesslöa sådana, vilka äro i sexuellt hänseende synnerligen opålitliga, och det är givetvis ett samhällsintresse av synnerlig vikt, att dylika av sitt driftliv behärskade sinnesslöa bliva omhändertagna på ett för samhället betryggande sätt, innan de åstadkomma skada. Ur denna synpunkt är det sålunda av den största betydelse, att det kommer till stånd även särskild anstalt för vuxna vanartade manliga sinnesslöa. Såsom redan i det föregående anmärkts, är det icke möjligt att göra ens några approximativa beräkningar angående behovet av anstaltsplatser för asociala imbecilla av de olika könen. De ovan anförda erfarenheterna från de olika slag av anstalter, som under nuvarande förhållanden få taga befattning med dylika individer, hava dock givit några siffror, som kunna vara i viss mån vägledande för en preliminär uppskattning av platsbehovet. Vad först de manliga sinnesslöa beträffar, hava de statsunderstödda sinnesslöanstalterna lämnat uppgift om 90 sådana, för vilka plats å anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa visat sig behövlig. Antalet av till statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar anmälda men ej intagna ävensom där befintliga överåriga, för vilka behov av överflyttning till anstalt för vuxna föreligger, uppgår till sammanlagt omkring 70. Läggas så härtill de 30 kriminella sinnesslöa, som efter otillräknelighetsförklaring måst provisoriskt omhändertagas av fångvården, fås ett antal av omkring 190. Denna siffra giver emellertid endast en svag föreställning om verkliga behovet. Antalet asociala imbecilla ute i kommunerna, vilka icke varit intagna i eller anmälda till statsunderstödd sinnesslöanstalt och för vilka icke förfrågan gjorts till Salbohedsanstalten, undandrager sig visserligen varje beräkning, men deras antal är säkerligen högst betydande. Vad kvinnliga sinnesslöa beträffar, utgör enligt från de statsunderstödda sinnesslöanstalterna erhållna uppgifter antalet där intagna eller dit anmälda vuxna vanartade flickor 45. Antalet till uppfostringsanstalten för sinnesslöa flickor i Vänersborg anmälda men där ej intagna ävensom där befintliga överåriga, vilka böra överföras till anstalt för vuxna, utgör omkring 25. Sammanläggas nämnda båda siffror, erhålles ett antal av omkring 70. Denna siffra ger emellertid, såsom torde framgå bland annat av de utav fattigvårdskonsulenterna meddelade upplysningarna, ingen som helst antydan om det verkliga behovet av anstaltsplatser för vuxna vanartade sinnesslöa av kvinnkön. Antalet särskilt av de sinnesslöa kvinnor, som på grund av sexuell vanart äro i behov av att bliva omhändertagna å anstalt för vuxna vanartade kvinnliga sinnesslöa, är säkerligen att räkna i hundratal. När man går att anordna särskilda anstalter för asociala imbecilla, bör man emellertid räkna med att till dessa anstalter böra i största möjliga utsträckning överflyttas även de imbecilla, som nu vårdas å statens hospital. Medicinalstyrelsen synes också vid uppgörandet av sin i september 1925 till Kungl. Maj :t ingivna plan för sinnessjukvårdens ordnande hava utgått ifrån, att samtliga å hospitalen vårdade sinnesslöa skulle omhändertagas å särskilda anstalter. Å ena sidan beräknas nämligen i denna plan behovet av anstaltsplatser för sinnessjuka till 3 pro mille av befolkningen, å andra sidan går medicinalstyrelsens förslag ut på att nya hospitalsplatser skola anskaffas i sådan utsträckning, att hela antalet dylika platser komma att motsvara just 3 pro mille av befolkningen. Medicinalstyrelsen har alltså i sina beräkningar rörande behovet av hospitalsplatser endast tagit hänsyn till antalet sinnessjuka, som behöva anstaltsvård, och sålunda uppenbarligen räknat med att några hospitalsplatser
25 framdeles icke — såsom nu är förhållandet — skola vara upptagna av sinnesslöa. . . Som i det föregående antytts, är det visserligen ett mycket ringa antal imbecilla, som årligen intagas å statens sinnessjukanstalter, men under årens lopp hava dock icke så alldeles få hospitalsplatser blivit upptagna av imbecilla. Enligt de till medicinalstyrelsen senast ingivna årsberättelserna rörande hospitalen funnos sålunda den 31 december 1926 å dessa anstalter intagna nedanstående antal imbecilla av de olika könen: å Stockholms hospital > Uppsala > » Nyköpings » » Strängnäs » > Vadstena » » Växjö > » Växjö kriminalasyl » Västerviks hospital
7 manliga och 1 kvinnliga 41 » » 17 » 6 1(> * ' * ** » * 7 > 13 » > 9 » 1 » » — * 37 > » ;> 25 » 7 >
j Visby
^
>
» Malmö asyl » Lunds hospital » Göteborgs > > Vänersborgs » > Kristinehamns > > Säters > » Härnösands > > Östersunds » » Piteå >
»
s
»
s
. .
10 * ° * 38 » > 9 » 3 » » — > *1 » » l o » 7 > » 7 36 » »21 9 * * " * 5 1 * 1 ' 10 » » 7 > Summa imbecilla 302 manliga och 124 kvinnliga
Läggas dessa siffror till de ovan anförda från sinnesslöanstalterna och fångvårdsanstalterna erhållna uppgifterna om behovet av anstaltsplatser för asociala och kriminella sinnesslöa, erhålles det resultatet, att cirka 500 anstaltsplatser för manliga imbecilla och cirka 200 anstaltsplatser för kvinnliga imbecilla av här ifrågavarande slag äro behövliga, Då emellertid, såsom nyss antytts, i dessa beräkningar icke kunnat medtagas alla de å fattigvårdsanstalterna och eljest ute i kommunerna befintliga asociala imbecilla, för vilka plats å specialanstalt icke sökts, är behovet av anstaltsplatser för asociala imbecilla i själva verket vida större än vad här anförda siffror angiva.
III. Huru vården ay yuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) bör ordnas. Beträffande till en början frågan, vem det bör tillkomma att omhändertaga vuxna vanartade sinnesslöa, torde icke mer än en mening kunna vara rådande därom att, sedan staten upprättat uppfostringsanstalter för vanartade och indisciplinära sinnesslöa barn, det även bör tillkomma staten att åtaga sig vården av de till vuxen ålder komna vanartade och indisciplinära sinnesslöa (asociala imbecilla). Såsom sinnesslövårdssakkunniga i sitt ovan berörda betänkande framhållit (sid. 23), talar i övrigt för en sådan lösning av frågan redan den omständigheten, att de vanartade sinnesslöas omhändertagande från såväl rashygienisk som kriminalpolitisk synpunkt måste anses vara ett betydande samhällsintresse. Till den av de sakkunniga angivna uppfattningen anslöt sig även riksdagen i den skrivelse (nr 277 år 1921), däri beslutet om beviljande av anslag till upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa barn anmäldes. Vad därnäst beträffar sättet för de vuxna vanartade sinnesslöas omhändertagande, berördes även denna fråga i sinnesslövårdssakkunnigas meromnämnda betänkande. De sakkunniga uttalade därvid den meningen (sid. 24—27), att alla sinnesslöa, för vilka, med hänsyn till deras våldsamhet eller mera utpräglat antisociala tendenser, erfordrades vård å sluten avdelning, borde omhändertagas inom den allmänna sinnessjukvårdens ram, medan övriga här ifrågavarande sinnesslöa i regel borde intagas i särskilda anstalter (arbetshem). Dessa sistnämnda, vilka skulle anordnas särskilt för manliga och särskilt för kvinnliga sinnesslöa, borde enligt sinnesslövårdssakkunnigas mening vara öppna anstalter liksom de befintliga statsunderstödda arbetshemmen för sinnesslöa. Av skäl, som i det följande skola återgivas, funno de sakkunniga önskvärt, att de särskilda arbetshemmen för vuxna vanartade sinnesslöa kunde anordnas i form av öanstalter efter mönster av den danska anstalten för vanartade manliga sinnesslöa å Livo i Limfjorden. Emellertid framhöllo de sakkunniga i annat sammanhang (betänkande sid. 40), att fall otvivelaktigt kunde förekomma, då sinnesslöa, som vore att hänföra till de vanartades kategori, likväl med hänsyn till vanartens eller den psykiska abnormitetens beskaffenhet icke nödvändigt behövde vårdas å vare sig sluten anstalt eller öanstalt. Det borde därför icke vara uteslutet, att vissa elever även såsom äldre kunde kvarstanna i skolhem för vanartade sinnesslöa barn, möjligen i en såsom annex till skolhemmet anordnad arbetshemsavdelning, i all synnerhet om denna kunde förläggas på något avstånd från skolhemmet. Vad beträffade det av de sakkunniga föreslagna skolhemmet för vanartade gossar, kunde det med hänsyn till denna anstalts behov av arbetskrafter för jordbruksarbete till och med vara önskligt, att hemmet förenades
27 med en sådan arbetshemsavdelning. Vad åter anginge kvinnliga sinnesslöa av här avhandlade kategori, i fråga om vilka vanarten ofta bestode i opålitlighet i sexuellt avseende, syntes bland dessa finnas åtskilliga, vilka även såsom vuxna utan olägenhet kunde vistas tillsammans med i skolhemmet intagna sinnesslöa flickor, fastän de icke lämpade sig för anstalter som vore avsedda jämväl för sinnesslöa av mankön. Dylika kvinnliga sinnesslöa syntes därför icke behöva omhändertagas i särskilt annex utan kunde kvarstanna i själva skolhemmet, blott detta kunde tillräckligt effektivt isoleras från yttervärlden. Vad de sakkunniga sålunda uttalat angående vissa vuxna vanartade sinnesslöas kvarstannande vid uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn av samma^kategori lärer böra beaktas, då det nu gäller ordnandet av vården om ifrågavarande vuxna sinnesslöa. Såsom framgår av det i föregående kapitel anförda^ finnes för närvarande ett stort antal till vuxen ålder komna sinnesslöa såväl å uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar som å anstalten för vanartade sinnesslöa flickor. I den mån det härvid är fråga om sådana sinnesslöa, som genom anstaltsvistelsen låtit sig disciplineras, så att de icke äro till skada för uppfostringsanstaltens verksamhet, anser jag, i anslutning till den mening, som uttalats av sinnesslövårdssakkunniga, att det icke heller framdeles bör vara något hinder för att platser, som icke äro upptagna av skolelever, sålunda tagas i anspråk för arbetshemselever. Vad den till Salbohed förlagda uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar beträffar, torde det, på sätt de sakkunniga också antytt, vara önskvärt, att det vid denna anstalt alltjämt kommer att finnas ett avsevärt antal till vuxen ålder komna imbecilla. Det jordbruk, som här finnes, ger nämligen sysselsättning åt åtskilliga sinnesslöa. Då vidare anstaltens olika byggnader ligga tämligen spridda från varandra, är behovet av arbetskraft för handräckningsarbeten tämligen stort. Lämpligast är dock, att barnen (skoleleverna) och de äldre (arbetshemseleverna) skiljas till helt olika avdelningar. Början till en sådan ordning finnes också redan vid Salbohedsanstalten. Sedan den 40 platser rymmande barackbyggnaden, vilken vid anstaltens upprättande apterades till skolhem och därför först togs i bruk, blivit fylld, började nämligen även den gamla sjukhusbyggnaden (den s. k. övre anstalten) att beläggas, varvid dit överflyttades en del av de äldre sinnesslöa, vilka avslutat sin skolgång (arbetshemselever). Det är säkerligen endast en tidsfråga, när alla 40 platserna i baracken behövas för skolelever och alla äldre elever sålunda måste flytta därifrån. Alla de äldre elever, som lämpligen kunna kvarstanna vid Salbohed, kunna emellertid icke under nuvarande förhållanden inrymmas i övre anstaltsbyggnaden. För närvarande finnas nämligen i denna endast 15 platser för sinnesslöa, då byggnadens nedre våning nu är^ upptagen dels av kök med bilokaler, dels av verkstadslokaler samt byggnaden i övrigt innehåller åtskilliga bostadsrum för personal. Skall anstalten fortfarande vara förlagd till Salbohed, torde det emellertid vara nödvändigt, att nya ekonomilokaler bliva uppförda. Det nuvarande köket, förlagt till övre anstalten, är nämligen otillräckligt och otillfredsställande, varjämte det stora avståndet mellan köket och själva skolhemmet, till vilket de sinnesslöas matsal är förlagd, i hög grad försvårar anstaltens drift. Anstaltens tvättstuga är vidare synnerligen primitiv och i övrigt belägen på alltför långt avstånd från anstaltsbyggnaderna. I och med det att en ny köksbyggnad, till vilken även bostadsrum för all kvinnlig personal kunde förläggas, bleve uppförd, skulle emellertid åtskilligt utrymme vinnas i övre anstalten, så att här kunde anordnas en arbetshemsavdelning med omkring 35 platser. Å denna avdelning böra sålunda de mera pålitliga och fogliga samt mera arbetsföra vuxna sinnesslöa stanna för att deltaga i jordbruks- och trädgårdsarbetet samt i de många handräckningsarbeten, för vilka deras arbetskraft är behövlig.
28 Ifrågavarande byggnads tämligen stora avstånd från barackbyggnaden, omkring 350 meter, möjliggör arbetshemsavdelningens avskiljande från skolhemmet i erforderlig utsträckning. Den till Vänersborg förlagda uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor har däremot icke någon arbetshemsavdelning som annex. Icke heller synes med hänsyn till områdets ringa storlek sådan avdelning där lämpligen kunna anordnas. I den mån som platserna å denna anstalt behövas för nya skolelever, böra sålunda även de mera lättskötta bland där befintliga vuxna sinnesslöa flyttas till för sådana sinnesslöa anordnad särskild anstalt. Såsom förut nämnts, borde enligt sinnesslövårdssakkunnigas mening de fristående arbetshemmen för vanartade sinnesslöa anordnas i form av öanstalter efter mönstret av den danska anstalten för vanartade manliga sinnesslöa å, Livo i Limfjorden. Härmed skulle nämligen — framhöllo de sakkunniga — vinnas, att antalet av dem, som skulle behöva omhändertagas av den offentliga sinnessjukvården, kunde väsentligen nedbringas, då till dylik öanstalt skulle kunna hänvisas även många av de sinnesslöa, som eljest på grund av rymningsbegär skulle behöva vårdas å sluten anstalt. Den danska anstalten å Livo, vilken som nämnts är avsedd för manliga asociala imbecilla, är anordnad såsom annex till den stora sinnesslöanstalten Brejning å Jylland. Sedan ett par år har denna anstalt som särskilt annex fått även en öanstalt för asociala och särskilt för sexuellt opålitliga imbecilla kvinnor, vilken anstalt är förlagd till Sprogo i Stora Balt. En ö, som skall tagas i anspråk som förläggningsplats för en anstalt för asociala imbecilla, måste emellertid hava ett härför lämpligt läge ävensom lämplig storlek och lämplig beskaffenhet i övrigt. Sin uppfattning om betingelserna i dessa avseenden har nämnda sinnesslöanstalts chef, professor Chr. Keller, skaparen av de danska öanstalterna, utvecklat i ett flertal uppsatser, ur vilka följande sammanfattning här må anföras. Vad först läget beträffar, måste den fordran ställas, att det ön omgivande vattnet är så brett, att de å densamma anbragta sinnesslöa äro utestängda från yttervärlden, på samma gång nödiga förbindelser med denna utan svårighet kunna ernås av anstaltens personal. Vidare erfordras, att ön är belägen på en ort med sådana klimatiska förhållanden, att vattnet omkring densamma i allmänhet icke fryser till om vintrarna. I fråga om storleken av ön måste åter gälla, att den ej får vara så liten, att dess arbetsfält icke erbjuda tillräcklig sysselsättning eller att det icke finnes utrymme för tillfredsställande av den hos ifrågavarande sinnesslöa då och då uppvaknande driften till vagabonderande, men att den å andra sidan ej heller får vara så stor, att icke anstalten kan ensam råda över hela ön, det vill med andra ord säga: ön får icke hysa andra normala människor än dem, som äro i anstaltens tjänst. Vad vidare öns beskaffenhet beträffar, bör den kunna erbjuda nödig omväxling i arbetet: å densamma bör fördenskull finnas såväl åker och trädgård som skog och äng. Det är också i hög grad önskvärt, att den har en vacker natur. Slutligen böra alla bostäder vara koncentrerade till ett ställe, så att de här anställda vid behov kunna komma varandra till hjälp. Till närmare belysande av öanstaltens betydelse för sinnesslövården fogas vid detta betänkande såsom bilaga en av sekreteraren avfattad redogörelse för Livoanstaltens uppkomst och utveckling samt för verksamheten vid densamma (bilaga 8). Vad angår möjligheterna att i Sverige anordna öanstalter för sinnesslöa, har det vid de undersökningar, som sinnesslövårdssakkunniga i detta avseende företagit, visat sig att vissa svårigheter äro för handen. Den första förutsättnin-
gen för en öanstalt, nämligen den att det ön omgivande vattnet i regel icke eller åtminstone icke för längre perioder fryser till under vintertiden, är i allmänhet icke uppfylld inom Sveriges gränser. Endast å västkusten äro de klimatiska förhållandena i detta hänseende någorlunda jämförliga med de i Danmark rådande. Sinnesslövårdssakkunniga, som med hänsyn härtill vid sina efterforskningar rörande öar, som lämpade sig för ifrågavarande ändamål, till en början gjorde sig närmare underrättade, huruvida på västkusten funnes några öar av lämplig beskaffenhet, kommo därvid till det resultat, att två öar å västkusten skulle kunna ifrågakomma för ändamålet. Dessa äro öarna Balgö och Vendelsö, båda i Hallands län. Balgön, som innehåller en areal av ungefär 190 hektar skoglös mark, omfattar ecklesiastika lönebostället 1 mantal Balgö nr 1 i Lindbergs socken av nämnda län. Bostället, som är i författningsenlig ordning utarrenderat till den 14 mars 1935, har varit änkesäte för kyrkoherden i Träslövs pastorat. Enligt den år 1915 genomförda löneregleringen för pastoratet ingår avkomsten av bostället till kyrkofonden. öns åkerjord, som tidigare delvis brukats, har under senare år igenlagts till betesmark. Å egendomen drives schäferi och annan boskapsskötsel. Kortaste avståndet mellan ön och fastlandet är omkring 2 km. Vattnets djup i sundet är jämförelsevis obetydligt. Vattnet brukar vintertiden vara isbelagt under omkring 2 månader, dock sällan så starkt att isen kan befaras. Ifrågavarande ö synes lämplig för anordnande av en anstalt för sådana kvinnliga asociala imbecilla, vilka kunna vårdas å öanstalt. Då å ön icke behöver drivas egentligt jordbruk utan verksamheten kan huvudsakligen inriktas på fåravel och annan lämplig boskapsskötsel samt på trädgårdsodling, skulle de kvinnliga imbecilla här kunna erhålla ett för dem väl avpassat utomhusarbete. I övrigt kunde givetvis anordnas olika slag av kvinnlig slöjd och liknande inomhusarbeten. . Ön, som endast omfattar en brukningsdel, synes ock vara för ändamålet jämförelsevis lätt åtkomlig. I detta avseende må nämnas, att, sedan sinnesslövårdssakkunniga år 1922 hos länsstyrelsen i Hallands län gjort framställning, huruvida hinder från vederbörande myndigheters sida mötte för överlåtelse till statsverket av nyttjanderätten till prästänkesätet för det av de sakkunniga ifrågasatta ändamålet, länsstyrelsen, efter hörande av indelningshavaren a bostället, vederbörande kontraktsprost och landsfiskal samt domkapitlet ] Göteborgs stift, för egen del förklarade sig under vissa villkor icke hava något att erinra mot berörda arrendeupplåtelse. De sakkunniga förde jämväl i syfte att bereda statsverket möjlighet att redan under löpande arrendeperiod komma i besittning av ön, underhandlingar med boställets arrendator, som därvid forklarade sig villig att på vissa villkor överlåta arrenderätten till statsverket. Yendelsön, som är belägen i Värö socken av Hallands län, består av 1 mantal i fyra brukningsdelar. Arealen för hela hemmanet utgör omkring 250 hektar, men häri ingår arealen av en del kringliggande mindre öar. Själva Vendelsön innehåller enligt uppgift omkring 150 hektar, varav omkring 35 hektar öppen jord. Närmaste avståndet till fastlandet är omkring 3 kilometer. Sundet är vintertiden besvärat av is omkring 2 månader. Isen är någon gång så stark, att den kan befaras med hästskjuts. Vendelsön synes måhända vara möjlig att aptera till anstalt för manliga asociala imbecilla, varvid verksamheten huvudsakligen skulle inriktas pa jordbruk och boskapsskötsel. Den omständigheten, att ön bebos av fyra familjer, skulle emellertid föranleda vissa svårigheter och avsevärda kostnader tor ett förvärv av densamma, vartill kommer, att dess apterande för ändamålet på grund av särskilda omständigheter sannolikt skulle medföra jämförelsevis
30 betydande engångskostnader. Med hänsyn härtill ansågo sig sinnes slövårdssakkunniga icke böra vidtaga eller föreslå åtgärder för förvärv av ön. De sakkunniga riktade i stället vid undersökningarna rörande en för manliga asociala lämpad öanstalt sin uppmärksamhet på ön St. Röknen i Vättern. Denna ö, utgörande en kameral enhet under benämning St. Röknen nr 1, ett fiske, är belägen i Hammars socken av Örebro län. ön innehåller omkring 200 hektar! varav cirka 4 hektar äro uppodlade till åker, medan resten av marken är bevuxen med' väl skött skog. ön äges av Göta kanalbolag, som där driver skogsskötsel, och bebos endast av en skogvaktare och dennes familj. Kortaste avståndet till land österut (nära Medevi) är ungefär 7 kilometer. Västerut ligger ön Lilla Röknen på ett avstånd av 3 å 4 kilometer. Vattnet kring ön är tillfruset varje år någon tid, men fast is plägar i allmänhet ej ligga mer än någon eller några veckor. Särskilt i sunden mellan St. Röknen och Lilla Röknen samt mellan denna senare ö och västra fastlandet gå så starka strömmar, att vattnet nästan ständigt går öppet. Då ön St. Röknen syntes sinnesslövårdssakkunniga kunna användas till öanstalt för manliga asociala imbecilla, inledde de sakkunniga underhandlingar med ägaren rörande möjligheten för statsverket att förvärva ön i utbyte mot någon kronoegendom av motsvarande värde. Sedan dessa underhandlingar fortskridit så långt, att kanalbolaget förklarat sig villigt att upplåta ön i vederlag mot å viss kronopark belägen mark till sådan omfattning, att densamma jämte därå växande skog motsvarade ön med vad därtill hörde, begärde och erhöllo de sakkunniga Kungl. Maj:ts medgivande att en statens skogstjänsteman finge förordnas att biträda de sakkunniga vid de värderingar, vilka måste föregå avslutandet av det ifrågasatta bytesavtalet. Berörda värderingar voro slutförda och de sakkunniga samt kanalbolaget hade enats om riktlinjer för underhandlingarnas fortsatta bedrivande, då de sakkunnigas arbete enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 upphörde. Sedan de sakkunnigas ifrågavarande utredningsarbete upphört, har frågan om öanstalter för asociala imbecilla fått vila. Med hänsyn till det förändrade läge, vari på grund av omständigheter, för vilka i det följande skall redogöras, frågan om anstalter för berörda kategori av abnorma numera kommit, har jag ej heller ansett mig böra vid fullgörande av det mig lämnade utredningsuppdraget till fortsatt undersökning upptaga detta spörsmål. Denna ståndpunkt innebär emellertid icke, att tanken på öanstalter för vård av vissa asociala imbecilla enligt min mening bör övergivas. Då nämligen denna vårdform skulle dels i någon mån minska antalet av dem, som måste vårdas å sluten anstalt, dels ock möjliggöra en friare och i vissa avseenden mera tillfredsställande vård för vissa sinnesslöa och alltså — såsom ock erfarenheten från den danska anstalten å Live visat — utgöra ett värdefullt led i sinnesslövården, är det enligt mitt förmenande önskvärt, att tanken på dylika anstalter må kunna, när omständigheterna det medgiva, återupptagas och realiseras. Det är ock med hänsyn härtill som jag ansett mig böra med den utförlighet, som här skett, redogöra för de förberedande undersökningar, vilka av sinnesslövårdssakkunniga på sin tid blevo verkställda i ämnet. Dessa undersökningar synas mig hava visat, att till öanstalt för kvinnliga asociala finnes att tillgå en ö, som väl skulle lämpa sig för ändamålet. Beträffande sådan anstalt för manliga asociala imbecilla torde visserligen den enda ö, som med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter lärer kunna ifrågakomma, eller St. Röknen, vara användbar för ändamålet. Vissa olägenheter skulle dock vara förbundna med denna ös användande härför, dels med hänsyn till att de starka stormar, vilka ofta hemsöka Vättern, i viss mån skulle försvåra öns för anstaltsdriften nödvändiga förbindelse med fastlandet, dels ock i betraktande av att öns be-
31 skaffenhet ej synes möjliggöra en så omväxlande arbetsterapi för å anstalten intagna, som kunde vara önsklig och som Livoanstalten har förmånen av. Frågan om anordnandet av särskilda anstalter för asociala imbecilla har emellertid, såsom nyss antytts, kommit i ett annat läge, sedan sinnesslövårdssakkunnigas arbete år 1922 på grund av Kungl. Maj:ts beslut upphörde. Först och främst är härvid att nämna att, sedan uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa barn börjat sin verksamhet, det snart befunnits, att behov förelåge av att få åtskilliga av de här intagna, till vuxen ålder komna sinnesslöa överflyttade till sluten anstalt på grund av att de företedde stark förstörelsedrift och svåra våldsamhetstendenser. Från båda dessa uppfostringsanstalter hava också under de gångna åren några av de intagna blivit överflyttade till hospital, om också först efter en exspektanstid, under vilken uppfostringsanstalterna i fråga, vilka sakna resurser för vården av dylika sinnesslöa, haft stora svårigheter med dessas omhändertagande. Med en sådan erfarenhet för ögonen torde det vara uppenbart, att det är nödvändigt att först se till, att tillräckligt antal platser anordnas för de mera opålitliga och för omgivningen vådliga sinnesslöa, innan arbetshem i form av öanstalter planläggas. Efter 1925 års riksdags beslut i försvarsfrågan, har också yppat sig möjlighet att för jämförelsevis ringa kostnad erhålla särskilda anstalter för asociala imbecilla, för vilka vård å sluten avdelning är erforderlig. Enligt vad jag under mitt arbete såsom en av de utav chefen för försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för undersökning av ersättningsfrågor i anledning av regementsindragningar och för avgivande av förslag rörande det lämpligaste förfaringssättet med ledigblivande kasernetablissement (kasernkommittén) snart nog erfarit, finnas bland ifrågavarande kasernetablissement tvenne, som efter vissa tillbyggnader synnerligen väl skulle lämpa sig för här förevarande ändamål, medan de däremot med hänsyn till läge och lokala förhållanden inomhus icke passa för vård av sinnessjuka. De här åsyftade kasernetablissementen äro trängkårens kaserner i Sala och Örebro. Beträffande dessa har jag — av skäl, som i nästa kapitel äro närmare angivna — inom kasernkommittén föreslagit, att etablissementet i Sala skulle apteras till anstalt för manliga asociala imbecilla och etablissementet i Örebro till anstalt för kvinnliga asociala imbecilla. Kasernkommittén har ock i skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 9 juli 1927 framlagt förslag härom. Inom kasernkommittén har jag haft i uppdrag att uppgöra program beträffande de omändringar och tillbyggnader, som kunde vara erforderliga för nämnda kaserners tagande i anspråk som anstalter för manliga asociala imbecilla respektive kvinnliga asociala imbecilla. Det inom kommittén uppgjorda förslaget har ock grundats på det av mig föreslagna programmet. Såsom framgår av den närmare redogörelse för förslaget, vilken återfinnes i följande kapitel, kommer vardera av de sålunda föreslagna anstalterna att rymma 323 platser. Beträffande frågan, i vad mån detta platsantal motsvarar behovet^ må först med avseende å kvinnliga sinnesslöa framhållas, att även sedan alla å hospital nu vårdade kvinnliga imbecilla samt alla å statsunderstödda sinnesslöanstalter nu befintliga och därifrån utskrivna, till vuxen ålder komna asociala imbecilla av kvinnkön intagits å den föreslagna anstalten för kvinnliga asociala i Örebro, skulle —• såsom av de ovan i kap. I I lämnade uppgifterna framgår — dock över ett 100-tal platser bliva disponibla för i sexuellt hänseende opålitliga sinnesslöa kvinnor, vilka nu vistas å fattigvårdsanstalter eller i hemmen och för vilka plats å specialanstalt hittills icke sökts. Vad åter beträffar den föreslagna anstalten i Sala för manliga asociala imbecilla, kommer platsantalet
Q -)
vid denna anstalt icke på långt när att motsvara behovet. Såsom i det föregående (kap. I I ) är nämnt, äro redan nu imbecilla till ett antal, ungefär motsvarande den nya anstaltens platsantal, intagna å hospital, och i övrigt äro asociala imbecilla för närvarande till icke obetydligt antal omhändertagna dels i sinnesslöanstalter och dels å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Härtill komma alla de ute i kommunerna befintliga asociala imbecilla, som äro i behov av vård å specialanstalt och för vilka sådan vård bör beredas, innan fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem med 1930 års utgång träder i kraft. Ytterligare byggnader bliva därför behövliga för vård av manliga asociala imbecilla. Med hänsyn till Salaanstaltens begränsade område torde en utvidgning av denna anstalt till större omfattning än den i det föregående föreslagna knappast kunna ifrågakomma. Det synes mig därför böra undersökas, huruvida icke någon ledig kasern på annan plats lämpligen skulle kunna tagas i anspråk för ändamålet. Något förslag härom kan jag dock i detta sammanhang icke framställa, enär kasernkommitténs utredningar rörande återstående ledigblivande kasernetablissement ännu icke fortskridit så långt, att en bestämd uppfattning kan uttalas om lämpligaste sättet för deras användning. I detta sammanhang torde beträffande Örebroanstalten —• vilken, såsom av det förut anförda framgår, ej omedelbart synes komma att bliva fullbelagd med asociala imbecilla — böra framhållas, att jag vid uppgörande av program för densammas användning utgått från, att där skulle intagas även svårskötta obildbara sinnesslöa (idioter) av kvinnkön. Härigenom skulle en ersättning kunna erhållas för de platser för kvinnliga idioter, vilka ursprungligen avsetts vid Hälsingborgs hospital men vilka numera icke torde komma till utförande (jfr femte huvudtiteln av statsverkspropositionen till 1927 års riksdag, punkten 49). Skall Örebroanstalten mottaga såväl asociala imbecilla som svårskötta idioter — vilket ur driftkostnadssynpunkt åtminstone tillsvidare torde vara lämpligt — lärer den emellertid framdeles komma att bliva i behov av utvidgning för att kunna fylla sitt huvudsakliga ändamål: att hysa asociala imbecilla. Huru stort det framtida behovet av en ökning utav platsantalet å anstalter för kvinnliga asociala sinnesslöa kommer att bliva, synes emellertid delvis vara beroende av, huruvida frågan om sterilisering av vissa sinnesslöa kan inom en ej alltför avlägsen framtid vinna en lösning. I detta avseende vill jag erinra, att 1922 års riksdag, i anledning av en inom första kammaren väckt motion (nr 38), hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka kunde företagas, samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda (riksdagens skrivelse nr 250). I ett den 24 oktober 1924 avgivet utlåtande över riksdagens skrivelse har medicinalstyrelsen hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt särskilt tillkallade representanter för juridik, psykiatri och kirurgi att verkställa utredning av frågan om sterilisering på humanitära skäl av vissa sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka samt att avgiva förslag till lagbestämmelser härom. Enligt vad jag har mig bekant, har denna hemställan ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Därest emellertid sterilisering av sinnesslöa skulle kunna komma till stånd, där denna åtgärd efter prövning befunnes lämpligen böra vidtagas, skulle detta sannolikt med avseende å kvinnliga imbecilla till en viss grad minska platsbehovet. I varje fall synes emellertid, innan utvidgning av anstalten i Örebro företages, böra övervägas lämpligheten av att realisera den av sinnesslövårdssakkunniga framförda och i det föregående återgivna tanken på inrättande av ett arbetshem i form avöanstalt. Såsom av det föregående framgår, synes en dylik för kvinnliga sinnesslöa avsedd anstalt lämpligen kunna komma till stånd å
33 Balgön inom Lindbergs socken av Hallands län. Dit borde då, i den män arbetshemmet kan mottaga dem, överflyttas alla sådana i örebroanstalten intagna imbecilla, som icke behöva kvarstanna i sluten anstalt, därest en öanstalt bleve tillgänglig. Frånsett att härigenom en mera fri vård skulle kunna beredas ifrågavarande imbecilla, skulle en dylik överflyttning sannolikt i betydande omfattning minska behovet av nya, mera dyrbara vårdplatser i sluten anstalt. En öanstalt för kvinnliga sinnesslöa lärer nämligen utan nämnvärd olägenhet kunna givas rätt stort omfång, medan däremot — enligt vad erfarenheten i Danmark synes hava visat — en dylik anstalt för manliga, med hänsyn till risken för attentat mot personalen o. s. v., ej kan göras alltför omfattande; större antal än ett 100-tal manliga asociala imbecilla torde knappast kunna samlas på ett ställe. Härefter torde något böra beröras frågan om omhändertagandet av sådana asociala imbecilla, vilka tillika äro behäftade med annan abnormitet, lyte eller sjukdom. Vad därvid först angår fallandesjuka, kommer jag, enligt det mig meddelade utredningsuppdraget, att i ett följande betänkande ingå på spörsmålet om epileptikervårdens ordnande i allmänhet. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att under alla förhållanden fallandesjuka, som behöva vård å sluten avdelning, måste omhändertagas genom statens försorg. Huruvida för sådant ändamål kan komma att användas ledigblivande kasernetablissement eller om en statlig epileptikervård får ordnas på annat sätt, kan likväl för närvarande ej bedömas. I varje fall lärer man böra räkna med, att en sluten anstalt för fallandesjuka icke kan komma till stånd inom samma tid. som sinnesslöanstalterna i Sala och Örebro. Det torde därför bliva erforderligt att dessa för imbecilla avsedda anstalter under sin första verksamhetstid mottaga även sådana till nämnda kategori hörande, vilka äro behäftade med epilepsi. Dessa individer äro nämligen på grund av den stora lynnesretlighet, som för dem är utmärkande, ofta synnerligen samhällsvådliga och därför i stort behov av vård å sluten anstalt. Om emellertid sedermera kommer till stånd en epileptikeranstalt, där jämväl kunde mottagas fallandesjuka, vilka äro i behov av vård å sluten avdelning, torde det — icke minst ur behandlingssynpunkt — vara lämpligast att dit överflytta alla med epilepsi behäftade imbecilla, för vilka dittills måst beredas plats å Sala- och Örebroanstalterna, samt att dessa anstalter därefter icke behöva vårda några fallandesjuka. Till stöd för en dylik anordning kan även anföras, att anstalterna i Sala och Örebro enligt den uppgjorda planen för omändringsarbetena inom kasernerna av kostnadsskäl icke skulle utrustas med de resurser för en noggrannare övervakning o. s. v., som skulle erfordras för att i längden vårda fallandesjuka i större utsträckning, vartill kommer att vården av dylika sjuka för dessa anstalter med hänsyn till det större antalet erforderliga nattvakter m. m. måste medföra högre driftkostnader. En grupp av vanartade imbecilla, som ifrågavarande anstalter icke heller komma att behöva omhändertaga, äro de, som jämväl äro blinda. Den år 1922 öppnade, till Lund förlagda statliga anstalten för blinda med komplicerat lyte är nämligen avsedd för alla blinda, beträffande vilka lytet är komplicerat med någon annan defekt, och sålunda även för blinda, som förete sinnesslöhet i högre eller mindre grad. Vad däremot beträffar vanartade imbecilla, som äro dövstumma, torde det för framtiden lika litet som nu vara att räkna med att sådana abnorma efter uppnådd vuxen ålder kunna bliva omhändertagna å något till dövstumväsendet hörande arbetshem, utan torde det givetvis bliva den statliga sinnesslövårdens uppgift att ombesörja vården även av denna grupp av asociala imbecilla. Detsamma gäller om imbecilla överhuvud taget, som lida av någon smittsam sjukdom, såsom syfilis eller lungtuberkulos — de må hava visat asociala tendenser eller icke. I sakens natur ligger nämligen, att å 3 — 272764
34 statens anstalter för asociala imbecilla böra vårdas alla sådana till vuxen ålder komna sinnesslöa, som på grund av de för statsbidrags utgående fastställda villkoren icke få mottagas eller kvarstanna å de statsunderstödda arbetshemmen för sinnesslöa. Att vårda ett under alla förhållanden jämförelsevis litet antal med smittsam sjukdom behäftade personer å de föreslagna sinnesslöa nstalterna i Örebro och vid Sala bör med hänsyn till det stora antal enkelrum, varmed dessa anstalter bliva utrustade, icke bereda några olägenheter. Vad vidare beträffar av g ränsning en mellan statens sinnessjukvård och statens sinnes slövård, kan helt naturligt någon skarp gräns mellan dessa båda vårdgrenar icke dragas. Imbecilla bliva nämligen icke så alldeles sällan sinnessjuka. Är därvid fråga om en kronisk, för hela livet varande sinnessjukdom, såsom dementia prsecox, bör den sinnessjuke, även om han ursprungligen varit imbecill, intagas å hospital, enär han ju är i behov av samma slags vård som andra av dementia prsecox lidande, vilka före denna sjukdoms utbrott varit psykiskt normala. Hans plats är sålunda icke å en imbecillanstalt, vilken — såsom varande ett mellanting mellan arbetshem och sjukvårdsanstalt — måste vara organiserad på ett annat sätt än ett hospital, i det att den bland annat icke i sådan utsträckning som ett dylikt är utrustad med vaksalar jämte därtill hörande enkelrum. Där återigen är fråga om en imbecill, som periodiskt företer orostillstånd, vilka kunna betecknas som sinnessjukdom, såsom då hallucinationer förekomma, men vilken dessemellan kanske under långa tider icke kräver annan vård än övriga imbecilla, torde det, till undvikande av förflyttningar fram och tillbaka mellan de olika hospitalen och sinnesslöanstalterna, vara mest praktiskt att den imbecille kvarstannar å sistnämnda slag av anstalt. Med det avsevärda antal enkelrum för separation nattetid av affektlabila och opålitliga patienter, som Sala- och Örebroanstalterna enligt det uppgjorda förslaget skulle erhålla, bör det nämligen icke vara något hinder att här vårda imbecilla, huru oroliga de än för längre eller kortare tider kunna vara. Endast imbecilla, som äro så farliga, att vård å säkerhetspaviljong är indicerad, böra icke mottagas å här ifrågavarande sinnesslöanstalter utan i stället intagas, respektive kvarstanna å sådan paviljong. Däremot har jag vid uppgörande av program till Salaanstalten utgått ifrån, att å denna i övrigt skulle kunna vårdas alla kriminella imbecilla, alltså även alla sådana imbecilla, som nu vårdas å Växjö kriminalasyl. För att i någon mån belysa det gagn, de här föreslagna sinnesslöanstalterna enligt nu angivna grunder för avgränsningen mellan sinnessjukvård och sinnesslövård komma att medföra för den statliga sinnessjukvården, har jag från statens hospital och asyler införskaffat uppgift på antalet kriminalpatienter bland de där intagna imbecilla. Av dessa uppgifter framgår,' att av sådana patienter finnas å Stockholms hospital > Uppsala > » Nyköpings > » Strängnäs > > Vadstena > > Växjö > » Växjö kriminalasyl » Västerviks hospital > Visby > J Malmö asyl . . . . 1
Därav 3 å säkerhetspaviljong.
3 manliga och 1 kvinnliga 14 » > 5
3 9 8 1 34 10 »
2 3
> — —» — » — > — > 1 » 1 > 3 j
>
35 å Lunds hospital » Hälsingborgs » > Göteborgs » > Vänersborgs » » Kristinehamns » i Säters > » Härnösands » » Östersunds » » Piteå >
17 manliga och
& kvinnliga
Summa 155 manliga och 19 kvinnliga
Såsom av denna tablå framgår, skulle hospitalen — om man bortser från kriminalasylen och säkerhetspaviljongerna — vid de här föreslagna sinnesslöanstalternas tillkomst kunna bliva befriade från icke mindre än 136 kriminalpatienter, därav 117 manliga och 19 kvinnliga. Härmed bör en icke ringa lättnad vinnas för hospitalens verksamhet. Härtill kommer den fördelen, att hospitalsplatser, som nu äro upptagna av imbecilla, bliva disponibla för sinnessjuka ute i de olika orterna. Genom att mer än ett 30-tal platser å Växjö kriminalasyl efter Salaanstaltens öppnande kunna med ens evakueras, vinnes ytterligare den stora fördelen, att den offentliga sinnessjukyården får möjlighet att i motsvarande grad mottaga strå f fri förklarade sinnessjuka, vilken kategori av sinnessjuka under senare år i ständigt stigande antal måst omhändertagas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, då plats ej kunnat beredas vare sig å själva hospitalen eller å specialavdelningarna inom den offentliga sinnessjukvården. Vad åter beträffar de straf fri förklarade imbecilla, som under nuvarande förhållanden måst omhändertagas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, böra de, såsom förut framhållits, efter öppnandet av sinnesslöanstalterna i Sala och Örebro överflyttas till dessa anstalter. J a g anser mig här slutligen böra med några ord beröra det här framlagda förslagets inverkan beträffande de nyligen träffade överenskommelserna rörande sinnessjukvården inom vissa storstäder. Enligt beslut av 1925 års riksdag har staten med envar av städerna Stockholm och Göteborg ingått avtal rörande dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård. Dessa avtal, som trätt i kraft den 1 januari 1926, innebära, att städerna förbundit sig att — utom beträffande vissa i avtalen undantagna kategorier, t. ex. kriminalpatienter — efter en åttaårig övergångsperiod mot viss ersättning av statsmedel helt övertaga vården av i städerna hemortsberättigade sinnessjuka. Ersättningen till städerna skall enligt avtalen ökas, i den mån staten har utgifter för utvecklingen av sin sinnessjukvård. Förslag till liknande avtal med Malmö stad har prövats av 1927 års riksdag, som bemyndigat Kungl. Majrt att ingå dylikt avtal. Då de ifrågavarande avtalen icke avse några^ sinnesslöa, bliva nämnda städer givetvis berättigade att, i mån av platstillgång, få asociala imbecilla med hemortsrätt i städerna intagna å de här ifrågasatta anstalterna. Skulle emellertid någon i sådan stad hemmahörande, å statsanstalt för sinnesslöa intagen imbecill bliva sinnessjuk, blir staden däremot efter övergångsperiodens utgång skyldig att, såvida det icke är fråga om en patientkategori, som undantagits i avtalen, själv övertaga hans vård. Med hänsyn till avtalens lydelse kommer emellertid — det må här uttryckligen betonas — upprättandet av statliga sinnesslöanstalter icke att, såsom fallet blir med varje nyanläggning av hospital, utöva någon inverkan på den ersättning av statsmedel, som utgår till ifrågavarande storstäder. 1
Därav 1 å säkerhetspaviljong.
IV. Kedogörelse för de föreslagna särskilda anstalterna för yuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). Såsom av föregående kapitel framgår, innebär mitt förslag angående ordnandet av vården om de asociala imbecilla, att det nuvarande trängkårsetablissementet i Sala apteras till anstalt för manliga asociala imbecilla samt att trängkårsetablissementet i Örebro apteras till anstalt för kvinnliga asociala imbecilla, dock att sistnämnda anstalt åtminstone till en början jämväl skulle mottaga svårskötta obildbara sinnesslöa (idioter) av kvinnkön. Detta förslag har jag ursprungligen framlagt i en promemoria till kasernkommittén, vilken promemoria är bifogad en av kommittén till chefen för försvarsdepartementet den 12 februari 1927 ingiven skrivelse med förslag, att de av Västmanlands trängkår i Sala, Svea trängkår i Örebro, Västgöta regemente i Vänersborg och Jönköpings regemente i Jönköping disponerade kasernetablissenienten skulle, sedan indragningen av nämnda truppförband med ingången av år 1928 ägt rum, tagas i anspråk för sinnessjukvårds- och sinnesslövårdsändamål. I denna promemoria framhöll jag, att det icke vore möjligt att aptera ett kasernetablissement till fristående hospital, avsett för vård av alla olika slag av sinnessjuka, då härför behövdes en vida längre gående uppdelning i ett flertal smärre avdelningar, än vad som inom ett kasernetablissement med dess stora lokaler läte sig för rimliga kostnader genomföra, medan avsevärt mindre ändringar skulle behöva vidtagas för kasernernas tagande i anspråk för sinnesslöa. Så långt de ledigblivna kasernerna behövdes för den statliga sinnesslövården, till vilken enligt riksdagens vid olika tillfällen uttalade mening borde höra såväl vården om asociala och indisciplinära imbecilla som vården om svårskötta och våldsamma idioter, borde de därför tagas i anspråk för dessa ändamål. Att av de ledigblivna kasernerna trängkårsetablissementen föreslagits att i första hand användas för vård av asociala imbecilla har föranletts därav, att en anstalt för dylikt ändamål i följd av klientelets beskaffenhet närmast blir ett mellanting mellan sjukvårdsanstalt och arbetshem och att anstalten alltså, med hänsyn till vikten av tillräckliga resurser för att bereda de intagna sysselsättning, icke bör hava ett alltför stort platsantal. I betraktande härav lämpa sig trängkårsetablissementen bäst för ifrågavarande ändamål, då de icke såsom infanteriregementena hava flera stora kaserner utan endast en enda kasernbyggnad. Vid bedömande av frågan, vilketdera av trängkårsetablissementen, som borde användas för manliga och vilket som borde användas för kvinnliga imbecilla, har hänsyn tagits till etablissementens belägenhet och storleken av det område, som kan erhållas för de olika anstalterna i fråga. Då manliga asociala imbecilla, så långt möjligt är, böra sysselsättas med arbete utomhus, och en anstalt för sådana sinnesslöa alltså ej bör vara förlagd till bebyggda delar av stad samt icke bör hava ett alltför ringa jordområde, har trängkårsetablissementet
i Sala föreslagits för detta ändamål. Detta kasernetablissement är nämligen beläget på något mer än en kilometers avstånd från stadens bebyggda område, och det jordområde, som anstalten enligt det av kasernkommittén ingångna avtalet med Sala stad får disponera, utgöres av inemot 18 hektar samt lämpar sig väl för trädgårdsskötsel. Kasernetablissementet i Örebro är däremot beläget alldeles invid staden och gränsar intill bebyggda stadsdelar, varför det icke lämpar sig som anstalt för manliga asociala imbecilla. Däremot synes det icke vara något hinder att utnyttja detta kasernetablissement såsom anstalt för kvinnliga asociala imbecilla, enär dessa huvudsakligen få sin sysselsättning inomhus å arbetssalar och inom ekonomiavdelningarna (kök, tvätt och bageri). Enligt det av kasernkommittén ingångna avtalet med Örebro stad erhåller anstalten emellertid en mindre del av det nuvarande övningsfältet, beläget närmast själva kasernområdet, varigenom möjlighet till trädgårdsarbete kan beredas en del av de här intagna kvinnliga, imbecilla. Förutsättningen h ä r f ö r ä r dock med hänsyn till det nära grannskapet till staden, att även detta område inhägnas; själva kasernområdet är här redan i sin helhet inhägnat. Då båda de här ifrågavarande trängkårskasernerna hava enahanda inredning och då även det uppgjorda programmet för deras omändring och tillbyggnad är i stort sett lika, kan jag här samtidigt lämna en redogörelse för de två anstalter, vilkas förläggning till kasernetablissementen vid Sala och Örebro alltså föreslagits. Kasernbyggnaderna, vilka äro uppförda i tre våningar förutom källarvåning och vindsvåning och i alla tre våningarna innehålla en rad av stora salar längs en 3.6 meter bred korridor, sakna helt naturligt en hel del lokaler, som äro nödvändiga vid en anstalt för asociala imbecilla. Åtskilliga bland dessa, såväl manliga som kvinnliga, äro synnerligen affektlabila och måste på grund av sin opålitlighet nattetid ligga isolerade. Särskilt med hänsyn härtill erfordras det å en anstalt av ifrågavarande art ett större antal enkelrum. Av kostnadshänsyn har emellertid den grundsatsen ansetts böra tillämpas, att omändringarna inom de nuvarande kasernbyggnaderna inskränkas till det minsta möjliga och att de i dessa byggnader befintliga lokalerna, såvitt möjligt, bibehållas oförändrade. J a g har därför vid uppgörande av program för de ifrågavarande nya anstalterna utgått ifrån, att såväl det erforderliga antalet enkelrum som övriga för en sinnesslöanstalt nödiga bilokaler (badrum, sköljrum, diskrum, W. C. m. m.) skola inrymmas i tvenne flygelbyggnader, som nyuppföras vid båda gavlarna i rät vinkel mot kasernbyggnaden. I enlighet med dessa principer och efter av kasernkommittén lämnade närmare anvisningar hava ritningar till de nya anstalterna i fråga blivit genom dess försorg utförda av byggnadsingenjören Hj. Cederström och' arkitekten A. Borg. Förslaget har sedermera av kasernkommittén medelst förenämnda skrivelse den 9 juli 1927 ingivits till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. De inom kasernetablissementet i Sala nu befintliga byggnader, som enligt om förmälda förslag skulle användas för den där ifrågasatta anstaltens ändamål, äro följande: kasernbyggnaden, vilken efter tillbyggnad med två flyglar skulle användas som egentlig anstaltsbyggnad, sjukhusbyggnaden, föreslagen till öppen-dörr-paviljong för vissa lugna och lättskötta patienter, kanslihuset, avsett till förvaltningsbyggnad med läkarexpeditioner och sysslomanskontor samt vissa personalbostäder, matinrättningen, avsedd till köksbyggnad, innehållande jämväl vissa personalbostäder,
38 badhuset, vilket efter tillbyggnad skulle apteras till tvättinrättning, innehållande jämväl vissa personalbostäder (den invid byggnaden liggande proviantboden skulle användas till kökskällare), marketenteriet, avsett till matsalar för personal samt festsal för patienterna ävensom vissa personalbostäder, smedjan med verkstadshus, avsedd att fortfarande användas för samma ändamål, förvaltarbostaden, i vilken skulle inrymmas personalbostäder, trängkärens chefsbostad vid Väsby kungsgård, föreslagen till bostad för överläkaren vid anstalten, gamla mangårdsbyggnaden vid Väsby kungsgård, avsedd till personalbostäder, samt mangårdsby g gnadens flygel vid Väsby kungsgård, jämväl föreslagen till personalbostäder. De inom kasernetablissementet i Örebro nu befintliga byggnader, som enligt förslaget skulle användas för den där ifrågasatta anstaltens ändamål, äro följande: kasernbyggnaden, vilken efter tillbyggnad med två flyglar skulle användas som anstaltsbyggnad, kanslihuset, avsett till förvaltningsbyggnad med läkarexpeditioner och sysslomanskontor samt vissa personalbostäder, matinrättningen, avsedd till köksbyggnad, innehållande jämväl vissa personalbostäder, bad- och tvätthus, avsett till tvättinrättning, innehållande jämväl vissa personalbostäder, marketenteriet, avsett till matsalar för personal samt festsal för patienterna ävensom vissa personalbostäder, sjukhusby g gnaden, avsedd för vissa personalbostäder, en byggnad med underofficersbostäder, avsedd till sköterskebostäder, samt verkstadshus, vilket kan användas till verkstadsrum för personal samt eventuellt delvis även till arbetssalar för de intagna. Enligt förslaget skulle vidare vid vardera anstalten en ny portvaktsstuga uppföras. Med avseende å förslagets innehåll rörande de särskilda byggnaderna må vidare, under hänvisning i övrigt till de genom kasernkommitténs försorg uppgjorda ritningarna, anföras följande beträffande de båda här ifrågavarande anstalterna. Den stora anstaltsbyggnaden får vid vardera anstalten åtta olika avdelningar, nämligen två i en var av den nuvarande kasernbyggnadens tre våningar samt en i vardera av de två tillbyggda flyglarna. De två sistnämnda avdelningarna äro avsedda för oroliga och opålitliga patienter, som nattetid behöva ligga i enkelrum. En var av de sex avdelningarna i själva kasernbyggnaden innehåller tre stora sovsalar, var och en med 12 sovplatser (i en sovsal dock endast 10 platser), ett förrådsrum, en stor matsal och ett dagrum, vartill användes den breda korridoren. Dessutom finnes ett för de båda avdelningarna i varje våning gemensamt serverings- och diskrum, upptagande byggnadens mittersta lokal. På grund av kasernbyggnadens och köksbyggnadens något olika inbördes läge vid Salaetablissementet och vid Örebroetablissementet har man tänkt sig matens intagning i anstaltsbyggnaden ske på något olika sätt vid de båda anstalterna. Vad Salaanstalten beträffar, upptaga sålunda ritningarna en mindre tillbyggnad mitt på fasaden åt kaserngården med en för matintagningen
39 avsedd förstuga å nedre botten, ledande till ett mellan de två dagrummen beläget mindre förrum till disk- och serveringsrummet. Detta skulle förses med elektrisk hiss för matens transport från nedre våningen till de båda övre våningarna. Även i Örebroanstalten göres samma anordning, men på grund av köksbyggnadens läge upptages här för matens intagning på mitten av den motsatta fasaden en ingång till källarvåningen, därifrån elektrisk transport skulle ske jämväl till bottenvåningen. Vid Salaanstalten göres den nämnda tillbyggnaden genom alla tre våningarna och innehåller i varje våning å ömse sidor om förstugan, respektive utrymmet över densamma, ett expeditions- och undersökningsrum samt ett vaktrum, avsett att utgöra sovplats för en eller ett par skötare med uppgift att nattetid vara till hands, därest nattvakterna skulle behöva hjälp. Motsvarande anordning har icke ansetts behövlig vid kvinnoanstalten i Örebro, där någon sådan tillbyggnad därför ej ingår i förslaget utan där endast ingång till källarvåningen för matintagning anordnas expeditions- och undersökningsrum inredes här i varje våning genom avskiljande av ett mindre rum mellan dagrummen, vilket rum vid denna anstalt icke behöver användas för mattransporter. o g Avdelningarna i den ena hälften av kasernbyggnadens tre våningar torses med utgång direkt i det fria och äro avsedda för de bättre och mera arbetsföra patienterna, särskilt sådana, som kunna sysselsättas utomhus eller i det fristående verkstadshuset. Dessa tre avdelningar hava icke särskilt badrum, utan på gaveln har i stället i källarvåningen inretts, förutom kapprum och ett större tvättrum för utearbetarna, ett större badrum med rymligt avklädningsrum, avsett för samtliga patienter i denna hälft av byggnaden. Vad åter beträffar avdelningarna i den andra hälften av kasernbyggnadens tre våningar, vilka delvis äro avsedda för patienter, som behöva direkt tillsyn nattetid, har intill den närmast gaveln belägna sovsalen — där nattvakt beräknas skola vara stationerad — i varje våning anordnats tvenne enkelrum, ett mindre badrum och ett litet W. C. Då dessa avdelningar även äro avsedda för de klenare patienterna, bland vilka även kunna finnas sådana, som väta i sängen, anordnas på denna gavel i källarvåningen, förutom kapprum, även skölj- och torkrum. I övrigt inredes här en badavdelning för personalen. Utgången å denna gavel kommer icke att leda ut i det fria utan genom en inhägnad gång till de tre med trådnätsstängsel omgärdade promenadgårdar, som anordnas i j a d vid sidan av kasernbyggnaden och av vilka en är avsedd för vardera våningens patienter. Patienterna å avdelningarna i byggnadens motsatta hälft måste sålunda för att komma ut å promenadgårdarna passera genom den andra avdelningen i samma våning. Då klientelet å ifrågavarande anstalter blir av mera ensartad beskaffenhet än å ett sinnessjukhus, torde av denna anordning icke behöva befaras någon olägenhet. . I det föregående ej omnämnda bilokaler tillhörande avdelningarna i själva kasernbyggnaden, nämligen patienternas klosettrum, dessas tvättrum, personalens W . C. samt sköljrum, hava — av skäl som i det föregående berörts -— förlagts till flygelbyggnaderna i deras närmast själva kasernbyggnaden belägna del. Här finnes vidare i ena flygeln i varje våning ett sovrum med 4 platser samt i andra flygeln i de två övre våningarna likaledes ett mindre sovrum, medan motsvarande utrymme å nedre botten inredes till behandlingsrum, laboratorium och apotek. I övrigt upptages vardera flygelbyggnaden, som redan nämnts, av en avdelning för mera opålitliga eller oroliga patienter. För dessa finnes rymligt dagrum ävensom särskild matsal å nedre våningen, vilken dessutom innehåller kapprum, disk- och serveringsrum, tvättrum och klosettrum för patienterna, förrådsrum och ett större badrum med plats för tre badkar, avsett att vid behov kunna användas för långbad, samt några enkelrum (i Sala respektive 4
40 och 5, i Örebro respektive 6 och 7). Enkelrummen äro avsedda för sådana oroliga patienter, vilka på dagen eventuellt behöva hållas isolerade och vilka häl kunna få tillsyn av den i våningen i fråga tjänstgörande personalen. Dessa enkelrum hava emellertid ett sådant läge, att de även med fördel kunna användas för den närbelägna avdelningen i själva kasernbyggnaden, därest bland dess patienter skulle finnas några mera ömtåliga, som behöva särskilt sovrum. Vad flygelbyggnadernas två övre våningar beträffar, förefinnes en mindre olikhet mellan Salaanstalten och örebroanstalten. I den*'sistnämnda — vilken, som i det föregående är närmare omnämnt, planlagts med hänsyn till att den skall kunna mottaga icke endast asociala imbecilla utan även svårskötta idioter — anordnas i den ena flygeln i vardera av de två övre våningarna en vaksal med direkt kommunikation till fyra intilliggande enkelrum. Anledningen härtill är den, att bland de svårskötta idioterna finnas många, som stå så lågt att de äro helt hjälplösa och grovt osnygga samt därför behöva noggrann tillsyn dag och natt. I Salaanstalten, vilken är avsedd uteslutande för imbecilla, finnas däremot i övre våningarna av flygelbyggnaderna inga andra till dessa avdelningar hörande sovlokaler än enkelrum. För den händelse emellertid några patienter här skulle behöva ligga isolerade på dagen, anordnas i den ena flygeln, förutom de för en sovavdelning behövliga bilokalerna (badrum, tvättrum, sköljrum och klosettrum samt förråd), i våningen en trappa upp även ett serveringsrum, som genom en handdriven mathiss står i förbindelse med det rakt under belägna serveringsrummet i nedre våningen. Motsvarande anordning vidtages i Orebroanstalten i de båda övre våningarna av den flygel, som erhåller vaksal. I vardera flygelbyggnaden finnes endast en förstuga, vilken emellertid har två utgångar, av vilka den ena leder ut i det fria och även skall användas för matintagningen, den andra åter till den promenadgård. som anordnas invid och framför vardera flygelbyggnaden. På grund av de olika lokala förhållandena är ingången till flygelbyggnaderna olika förlagd vid de olika anstalterna. Även de till flygelbyggnaderna hörande promenadgårdarna beräknas bliva inhägnade med ståltrådsstängsel, frånsett att en sida blir begränsad med tegelstensmur. Flygelbyggnaderna erhålla, varken källarvåning eller vindsvåning och deras olika våningar få en något mindre höjd än kasernbyggnadens våningar, vadan flygelbyggnadens övre våningar komma att ligga något lägre än själva kasernbyggnadens. Vad^ beträffar själva kasernbyggnadens vindsvåning, äro bostadsrum nu inredda å gavlarna. Vardera våningen i övrigt innehåller ett flertal stora förråd. I dessas ställe inredas stora arbetssalar, som få belysning genom upptagande av takfönster. Fyra sådana större arbetssalar erhållas för patienternas sysselsättning, å anstalten för manliga imbecilla med skomakeri, skrädderi, borstbinderi, korgmakeri och bastarbeten av olika slag samt vävnad och bokbinderi, i anstalten för kvinnliga imbecilla med sömnad, stickning, vävnad m. fl. olika slag av kvinnlig^ slöjd. Å en övre vind finnes utrymme för inredning av de stora klädesförråden. På gavlarna anordnas personalrum med plats för 14 personer. I Örebro bliva alla rummen disponibla för sköterskor, i Sala däremot behövas 3 rum för eldare, vadan här alltså blir plats endast för 11 ogifta vårdare. Vid Salaanstalten blir antalet platser i kasernbyggnaden med tillbyggda flyglar 302, därav 74 enkelrum, alltså cirka 25 % av platsantalet. I Örebrokasernen, vars flyglar bliva något längre, blir platsantalet 323, därav 79 enkelrum, alltså ävenledes cirka 25 % av platsantalet. Vid Salaanstalten kommer emellertid anstaltens totala platsantal jämväl att uppgå till 323, enär här tillkomma 21 platser i det nuvarande sjukhuset, som föreslås till öppen-
41 dörr-avdelning för de pålitligaste patienterna. Att samma användning icke föreslagits beträffande sjukhuset i Örebro beror på flera omständigheter. Dels och framförallt torde det vara vanskligt att anordna en öppen-dörr-avdelning för kvinnliga imbecilla av här ifrågavarande slag i en byggnad, vilken såsom denna är belägen alldeles invid en gata, må vara att området är inhägnat med ett järnstaket. Dels är denna sjukhusbyggnad vida mindre än den i Sala. vadan dess användning som förläggning för patienter från synpunkten av därmed vunnet platsantal har mindre betydelse, vartill kommer att en dylik mindre avdelning skulle bliva förhållandevis kostsam i driften. Den nuvarande sjukhusbyggnaden vid Örebro föreslås därför i stället till bostäder dels för en andre läkare, som skulle erhålla en större dublett (då denna befattningshavare väl kan beräknas bliva kvinnlig, har familjebostad icke ansetts erforderlig), dels för en förestånderska av lägre klass, en arbetsförestånderska, en kassör samt, i vindsvåningen, 3 sköterskor och 1 städerska. Dessutom anordnas här, liksom i den nuvarande sjukhusbyggnaden i Sala, ett sjukrum för personalen. Vad kanslihuset beträffar, skulle i våningen en trappa upp vid båda anstalterna anordnas direktionsrum, läkarexpeditioner och sysslomanskontor, varjämte här blir ett reservrum (gästrum). Våningen två trappor upp skulle användas till läkarbostad, i Sala — där det nuvarande chefsbostället kan bliva lämplig överläkarbostad — för andre läkaren (frånsett ett rum, som blir bostad för kassören) men i Örebro för överläkaren, till vilkens lägenhet även skulle tagas ett rum i vindsvåningen. Rummen i vindsvåningen avses vid Örebroanstalten till bostäder för översköterskorna och för 1 arbetsförestånderska, medan i vindsvåningen av kanslihuset vid Salaetablissementet inredes boställsvåning för sysslomannen jämte bostadsrum för översköterskan. Inom örebroanstalten anordnas däremot ingen bostad för sysslomannen, då denne tjänsteman med hänsyn till anstaltens läge alldeles invid staden här lämpligen torde kunna hyra bostad. I kanslihusets bottenvåning anordnas telefonväxelrum, bostäder för telefonist och städerskor samt bostad med expeditionsrum för uppsyningsman (Sala), respektive förestånderska och en arbetsförestånderska (Örebro). Även marketenteribyggnaden skulle vid båda anstalterna erhålla en ungefär ensartad användning. I nedre våningen anordnas matsalar för de olika personalgrupperna. I de andra båda våningarna anordnas bostäder. Vid Salaanstalten tagas båda dessa våningar i anspråk för kvinnlig ekonomipersonal. Vid örebroanstalten, där denna personal med hänsyn till de kvinnliga patienternas arbete inom ekonomiavdelningen bör kunna hållas vid ett något mindre antal, anordnas bostäder för ekonomipersonal endast i den ena av dessa våningar (1 trappa upp), medan våningen 2 trappor upp användes till sköterskebostäder. Här kunna beredas bostadsrum för 7 sköterskor, medan 36 sådana befattningshavare erhålla bostäder i den nuvarande underofficersbyggnaden, vilken såsom förut nämnts skulle tagas i anspråk för bostadsändamål. Då härtill komma bostadsrum för 3 sköterskor i den nuvarande sjukhusbyggnaden och för 14 sköterskor på gavlarna av den stora anstaltsbyggnadens vindsvåning, skulle bostäder alltså bliva anordnade för sammanlagt ett 60-tal befattningshavare tillhörande den kvinnliga vårdpersonalen. Vid såväl Sala- som örebroanstalten anordnas vidare några bostäder i köksbyggnadens och tvättbyggnadens vindsvåningar. Antalet av dessa bostäder blir större vid Örebroanstalten, där köksbyggnadens vindsvåning lämnar utrymme för bostäder åt såväl köks-, bageri- och tyättförestånderskor som biträden i arbetssalarna. I tvättbyggnadens vindsvåning föreslås i Örebro tre familjebostäder för gift manlig ekonomipersonal (maskinist, eldare och gårdskarl) samt dessutom 3 bostadsrum för ogifta eldare. Vid Salaanstalten däremot lämnar köksbyggnadens vindsvåning utrymme endast till två familjebostäder, avsedda för maskinmästaren och 1 eldare, samt till bostadsrum för köksföreståndarinnan, medan tvätthusets vinds-
42 våning rymmer endast en familjebostad, avsedd för en gift maskinist, samt bostad för tvättförestånderskan. För den ogifta eldarpersonalen, som bör bo på anstalten, måste alltså, såsom förut nämnts, några av bostadsrummen i kasernbyggnadens vindsvåning tagas i anspråk. Den nya portvaktsstuga, som vardera anstalten skulle erhålla, uppföres i två våningar, t den nedre våningen anordnas portvaktsrum och bostad för portvakten och i den övre en bostadslägenhet, i Sala avsedd för befallningsmannen, i Örebro för maskinmästaren. I den till Salaetablissementet hörande förvaltarbostaden inredas bostadslägenheter för trädgårdsmästaren och för chauffören samt bostadsrum för ogifta trädgårdsdrängar. Vid Örebroanstalten torde det, såsom i det följande skall beröras, vara lämpligast att anställa kvinnlig trädgårdsmästare. I mangårdsbyggnaden vid Väsby kungsgård och i dennas flygel inredas bostadslägenheter för gift skötarpersonal. Vid Örebroanstalten beräknas all personal, utom sysslomannen och tva manliga ekonomister (post- och stadsbud samt köksdräng), erhålla bostäder å själva anstalten. Vid Salaanstalten åter få hantverkarna och en del skötare hyra i staden, då de bostäder för ogifta skötare, som bliva tillgängliga i kasernbyggnadens vindsvåning, samt nyssnämnda bostadslägenheten för gift skötarpersonal tillsammans icke på långt när motsvara det erforderliga antalet sjukvårdspersonal.
Y. Organisationsfrågor m. ni. I sitt betänkande med förslag om upprättande av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa barn anförde sinnesslövårdssakkunniga beträffande överinseendet över dessa anstalter, att desamma, såsom inrättningar av övervägande pedagogisk karaktär, borde — liksom fallet vore med statens dittillsvarande anstalter för abnormundervisningen — helt ställas under inseende av skolöverstyrelsen. Däremot föreslogo de sakkunniga, att dessa uppfostringsanstalter icke, såsom statens abnormundervisningsanstalter och överhuvud taget det stora flertalet av allmänna och enskilda uppfostringsanstalter, skulle lyda under ecklesiastikdepartementet utan under socialdepartementet. Som skäl härför anfördes, att en sådan anordning syntes mera ändamålsenlig för främjande av en i möjligaste mån enhetlig behandling av ärenden rörande sinnesslövården, vilka i övrigt handlades inom socialdepartementet, och att det av praktiska skäl syntes vara lämpligt, att de för anstalternas verksamhet erforderliga anslagen i riksstaten uppfördes under samma huvudtitel som övriga anslag för sinnesslövården. Härtill komme det förhållandet, att de arbetshem för äldre vanartade sinnesslöa, som senare borde upprättas och vilka givetvis borde stå icke under skolöverstyrelsens utan under medicinalstyrelsens uppsikt, på grund härav komme att lyda under socialdepartementet (betänkandet sid. 32). I överensstämmelse med vad sinnesslövårdssakkunniga sålunda föreslagit blev organisationen av de ifrågavarande uppfostringsanstalterna ordnad. Som av det anförda framgår, hade sinnesslövårdssakkunniga alltså ifrågasatt, att de av dem i form av öanstalter förordade arbetshemmen för vuxna vanartade sinnesslöa skulle stå under medicinalstyrelsens uppsikt. Att detta bör vara fallet med slutna anstalter för asociala imbecilla ligger i sakens natur. Vad angår den föreslagna arbetshemsavdelningen vid Salbohed för vissa vuxna sinnesslöa, som anses kunna kvarstanna i ett annex till uppfostringsanstalten, torde denna avdelning givetvis böra lyda under styrelsen för uppfostringsanstalten och alltså även stå under skolöverstyrelsens överinseende. För avdelningen böra ock i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. Beträffande åter de föreslagna slutna anstalterna, äro dessa avsedda endast för sådana patienter, vilka redan enligt gällande sinnessjukstadga äro berättigade till intagning å hospital och som i viss utsträckning redan för närvarande vårdas å sådan anstalt. Under sådana förhållanden böra givetvis för dessa anstalter sinnessjukstadgans bestämmelser i tillämpliga delar bliva gällande. Anstalterna synas alltså böra organiseras på samma sätt som gäller beträffande statens sinnessjukhus i allmänhet. Vardera av de föreslagna anstalterna i Sala och Örebro bör sålunda stå under närmaste förvaltning av en under medicinalstyrelsen såsom överstyrelse lydande lokal direktion med enahanda sammansättning och samma funktioner som stadgats beträffande hospitalsdirektionerna. I spetsen för anstalten bör stå en överläkare med den befogenhet och de åligganden, som gälla beträffande hospi-
44 talsöverläkare. I fråga om anstaltspersonal i övrigt böra jämväl tillämpas de bestämmelser, som gälla för personal vid hospitalen. Liksom förhållandet är vid dessa, synes ävenledes huvuddelen av anstaltens personal böra uppföras å ordinarie stat. Beträffande storleken av den personal, som kan bliva erforderlig vid de båda ifrågavarande anstalterna, synes det icke vara möjligt att för närvarande framlägga något förslag. J a g har dock ansett mig böra uppgöra en beräkning härutinnan, vilken dock naturligen endast är av rent approximativ karaktär. Vid beräkningen hava beträffande ordinarie personal angivits lönegrader för motsvarande ordinarie befattningshavare vid nuvarande sinnessjukanstalter. Beräknad personal för anstalten i Sala för manliga asociala imbecilla. Ordinarie
befattningshavare:
Lä k a r p e r s o n a l : 1 överläkare av 2 :a klass 1 hospitalsläkare av 2 :a klass Kontorspersonal: 1 syssloman av 3 :e klass 1 kassör
B 28 B 26 B 21 B 11
Sjukvårdspersonal: 1 uppsyningsman av 2 :a klass 5 överskötare 48 skötare 1 översköterska
B 10 B 8 B 6 B 6
Ekonomipersonal: 1 maskinmästare av 2 :a klass 1 befallningsman 1 trädgårdsmästare 3 hantverksföreståndare av 2:a klass (skräddare, skomakare, snickare) 1 maskinist av 2 :a klass 1 1 arbetsförestånderska 1 bageriförestånderska 1 chaufför (även post- och stadsbud) 1 eldare av 1 :a klass (jämväl reparatör) 3 hantverkare (målare, sadelmakare, smed) 1 köksförestånderska av 2 :a klass 1 eldare av 2 :a klass 1 tvättf örestånderska av 2 :a klass
B 12 B 10 B 10 B 8 B 8 B 6 B 6 B 6 B 6 B 6 B 6 B 5 B 3
I eke-ordinarie befattningshavare: (här upptagna under benämningar, som angiva befattningshavarnas arbetsuppgifter) 8 skötare, 2 eldare, 1 gårdskarl, 1 köksdräng, 2 trädgårdsdrängar, 1 yttre nattvakt, 4 köksbiträden,
45 2 servererskor, 2 bageribiträden, 3 tvättbiträden, 2 städerskor, 1 telefonist, 1 portvakt. Såsom av denna beräkning framgår, har jag utgått ifrån att all sjukvårdspersonal vid denna anstalt — frånsett en översköterska för skötseln av de sängliggande sjuka, handhayande av apoteket o. d. — skall vara manlig. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att det vid vården av manliga asociala imbecilla icke är lämpligt med kvinnlig vårdpersonal. Behandlingen vid en dylik anstalt är nämligen ej så sjukhusbetonad som på en anstalt för sinnessjuka, utan med hänsyn till klientelets beskaffenhet måste den, förutom att den har en vårdande karaktär, jämväl vara av disciplinerande art, och av denna grund är manlig vårdpersonal här den lämpligaste. Då emellertid en del av de här intagna lämpligen kunna sysselsättas med vävning samt, särskilt de klenare, med bandväv och annan kvinnlig slöjd, beräknas för ledandet och övervakandet av sådant < arbete en arbetsförestånderska. Av de 5 överskötarna beräknas en för varje våning i själva kasernbyggnaden — en var av dessa alltså för två avdelningar — och en för vardera flygelns avdelning. Beräknad personal för anstalten i Örebro för kvinnliga asociala imbecilla och. svårskötta idioter. Ordinarie
befattningshavare:
Läkarpersonal: 1 överläkare av 2 :a klass 1 hospitalsläkare av 2 :a klass
B 28 B 26
Kontorspersonal: 1 syssloman av 3 :e klass 1 kassör
B 21 B n
Sjukvårdspersonal: 1 förestånderska av 1 :a klass 1 förestånderska av 2 :a klass 5 översköterskor 48 sköterskor
B 12 B 7 B g B 3
Ekonomipersonal: 1 maskinmästare av 2 :a klass 1 maskinist av 2 :a klass 3 arbetsförestånderskor 1 bageriförestånderska 1 eldare av 1 :a klass (jämväl reparatör) 3 hantverkare (skomakare, snickare, målare) 1 köksf örestånderska av 2 :a klass 1 post- och stadsbud 1 eldare av 2:a klass 1 tvättförestånderska av 2 :a klass
B 12 B 8 B 6 B 6 B 6 B 6 B 6 B 6 B 5 B 3
46 I eke-ordinarie befattningshavare: (upptagna under benämningar, som angiva befattningshavarnas arbetsuppgifter) 8 sköterskor, 4 kvinnliga elever, 2 eldare, 1 gårdskarl, 1 köksdräng, 1 yttre nattvakt, 3 biträden å arbetssalarna, 3 köksbiträden, 1 servererska, 1 bageribiträde, 2 tvättbiträden, 2 städerskor, 1 telefonist, 1 portvakt. I fråga om denna anstalt bör naturligtvis den manliga personalen inskränkas till det minsta möjliga. Med hänsyn härtill har t. ex. icke upptagits någon trädgårdsmästare för skötseln av de trädgårdsodlingar, som komma att finnas vid anstalten, utan i stället beräknas en av de tre arbetsförestånderskorna vara trädgårdskunnig, så att de med trädgårdsarbete sysselsatta patienterna i arbetet få stå under kvinnlig ledning. Även förutsattes, att en av arbetsförestånderskorna är sadelmakerikunnig. Av manliga hantverkare hava därför endast skomakare, snickare och målare ansetts behövliga. Antalet översköterskor har för denna anstalt upptagits till samma antal som överskötare vid Salaanstalten eller 5, av vilka en översköterska beräknas för en var av själva kasernbyggnadens våningar och en för vardera flygelns avdelning. Vad kvinnliga ekonomister beträffar, har jag räknat med att dessas antal — med hänsyn till att de kvinnliga imbecilla beräknas vara till åtskillig hjälp vid en del göromål — här icke skulle behöva vara fullt lika stort som vid Salaanstalten. Av vad förut i detta kapitel föreslagits beträffande den ställning i organisatoriskt hänseende, som skulle tillkomma de ifrågasatta anstalterna för asociala imbecilla, bör givetvis följa, att kostnaderna för anstalternas verksamhet få bestridas' från under riksstatens femte huvudtitel uppfört ordinarie anslag. Härvidlag kunna olika utvägar tänkas ifrågakomma: antingen kunna kostnaderna bestridas i samma ordning, som gäller beträffande hittillsvarande statliga sinnessjukanstalter, d. v. s. från det ordinarie förslagsanslaget till hospital och asyler, eller ock kan för ifrågavarande ändamål under nämnda huvudtitel uppföras särskilt eller särskilda anslag. Den förstnämnda utvägen synes mig ur flera synpunkter vara att föredraga. Personalen vid ifrågavarande anstalter skulle då anses tillhöra befattningshavare vid hospital och asyler, och särskilt beslut angående det civila avlöningsreglementets tillämpning på förevarande befattningshavargrupper jämte därmed sammanhängande förhållanden skulle ej behöva fattas. , . , Med avseende å vårdavgifter vid anstalterna för asociala imbecilla synas i anslutning till vad förut föreslagits, böra tillämpas de bestämmelser, som gälla i fråga om hospital och asyler. Man bör sålunda icke, såsom fallet är vid statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa, tillämpa olika vårdavgifter för fallandesjuka och icke fallandesjuka, utan yårdaygiften bör utgå med samma belopp för alla å anstalterna för asociala imbecilla intagna.
47 I detta sammanhang må vidare erinras, hurusom bestämmelser för närvarande saknas rörande formulär till särskilda intagningshandlingar för intagning av sinnesslö å sinnessjukvårdsanstalt. För läkarutlåtande, avseende sådan intagning, har därför hittills måst användas det formulär till utlåtande (bilaga A ) , som finnes fogat vid gällande sinnessjukstadga, därvid dock i själva intygsmeningen ordet »sinnessjuk» utbytts mot ordet »sinnesslö». Såsom framhållits i det av 1913 års sinnessjukstadgesakkunniga den 26 november 1923 avgivna betänkandet med förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar, äro emellertid de i berörda formulär upptagna frågorna angående »sjukdomens början och förlopp m. m.» icke lämpliga, när det gäller sinnesslöa. Därest staten nu upprättar särskilda anstalter för vård av asociala imbecilla, lärer därför särskilt formulär till läkarutlåtande för intagning av sinnesslö böra fastställas. Dylikt formulär torde delvis kunna grundas på det förslag, som uppgjorts av nyssnämnda sakkunniga (betänkandet sid. 67—68), men torde det i de sakkunnigas förslag upptagna slututlåtandet, som avser intagning å egentligt sinnessjukhus, böra ändras till att åsyfta intagning å sluten anstalt för sinnesslöa. Förslag till sålunda förordat formulär är som bilaga fogat vid detta betänkande (bilaga 6). Jämväl beträffande de uppgifter, vilka enligt Bilaga B vid gällande sinnessjukstadga skola fogas vid ansökning om intagning å sinnessjukanstalt, saknas formulär, som avser sinnesslö. Nyssnämnda sakkunniga hava även i fråga om dessa uppgifter (»uppgifter av trovärdiga personer») uppgjort förslag till nytt formulär. De sakkunniga framlade emellertid härvidlag ej förslag till särskilda formulär för sinnessjuka och för sinnesslöa. Detta befarades nämligen kunna giva anledning till förväxling, då kännedomen om skillnaden mellan begreppet sinnessjuk och begreppet sinnesslö icke torde vara allmän. De sakkunnigas förslag innehöll i stället ett gemensamt formulär för uppgifter angående sinnessjuk-eller sinnesslö, varvid emellertid å formuläret anmärktes, att beträffande sinnesslö frågorna skulle besvaras endast i tillämpliga delar. Då det nu gäller inrättandet av särskilda anstalter för vård av vissa imbecilla, har det emellertid synts mig lämpligt, att ett särskilt formulär fastställes att gälla i fråga om sinnesslö. P å grundvalen av de sakkunnigas nyssberörda förslag har jag upprättat ett förslag i ämnet, som jämväl är fogat som bilaga vid detta betänkande (bilaga 7). Slutligen må här även frågan om behovet av utskrivningsbestämmelser i korthet beröras. Att sådana bestämmelser icke lämpligen kunna i längden undvaras, när fråga är om anstalter för vuxna imbecilla, därom har jag en ganska riklig erfarenhet från min förutvarande verksamhet som inspektör för sinnesslövården. Vid mina besök å statsunderstödda sinnesslöanstalter rådfrågades jag allt emellanåt av vederbörande anstaltsledning, huru denna borde förfara, då utskrivning av en arbetshemselev från ett mindre gott hem begärdes av föräldrarna. Då författningsbestämmelser saknas, som giva uttrycklig rätt åt anstaltsledningen att avgöra, när utskrivning från sinnesslöanstalt bör äga rum eller icke, torde emellertid anstaltens styrelse icke utan vidare kunna neka föräldrarna till en sinnesslö att hemtaga denne. Där fattigvårdsstyrelsen ansvarar för vårdavgiften, kan möjligen frågan hänskjutas till denna myndighet, men skulle denna därvid förklara sig icke hava något att erinra mot föräldrarnas begäran, lärer anstaltens styrelse vara nödsakad att under alla omständigheter bifalla framställningen, huru olämpliga de förhållanden än äro, under vilka den vuxne sinnesslöe efter utskrivningen kommer. För övrigt förekommer det understundom, att även en fattigvårdsstyrelse kan begära utskrivning av en sinnesslö, för vilken den erlägger vårdavgift, där förhållandena äro sådana att utskrivning icke lämpligen borde ifrågakomma.
48 J a g tillåter m i g a t t återgiva ett exempel h ä r p å , som j a g a n f ö r d e i ett vid sinnesslövårdsmötet i Stockholm år 1915 hållet f ö r e d r a g : Vid en av de sista årens inspektioner av Sofielunds sinnesslöanstalt rådfrågades jag med anledning därav, att vederbörande kommunalnämnd begärt att få hemtaga en under dess målsmanskap stående flicka, då hennes hemtagande enligt anstaltsstyrelsens förmenande med hänsyn till arvsförhållandena och den plats, som för henne vore avsedd, vore förenat med stor risk för att hon komme att sedligt förfalla. I förstnämnda hänseende var nämligen att märka, att flickans mormoder i olika konkubinat fött ett flertal barn, däribland alltså ifrågavarande flickas mor, vilken, fastän själv sinnesslö, i sin tur fött 4 s. k. oäkta barn, därav det sista å kommunens fattiggård med en där för vård intagen krympling. Då kommunalnämnden sport, att flickan å anstalten, där hon då ett par år varit arbetselev, vore duktig både i vävning och varjehanda husliga sysslor, ville den ha hem henne till fattiggården, för att hennes arbetskraft måtte komma denna till godo. Jag tillrådde anstaltsstyrelsen att erbjuda kommunen, att flickan skulle få kvarstanna å anstalten utan någon avgift, men trots att erbjudande härom också gjordes och oaktat alla föreställningar om vådorna av flickans försättande i den tillärnade miljön, hemtogs hon dock. V i d mitt förenämnda besök å r 1927 å u p p f o s t r i n g s a n s t a l t e n för vanartade sinnesslöa flickor i V ä n e r s b o r g fick j a g k ä n n e d o m om ett fall, som ä r synnerligen belysande för h ä r avhandlade spörsmål, varför j a g t i l l å t e r m i g a t t i k o r t h e t redogöra även för detta. Det gäller en sinnesslö flicka, född 1904 och belastad med ärftlig syfilis, för vilken sjukdom hon först behandlades i hemmet (modern hade syfilis och lungsot). Som mindre hade flickan ett slags anfall, varvid hon förlorade minnet, led vidare av flytning ur ena örat och hade, innan hon år 1912 började skolan, lungtuberkulos, varför hon vårdades å Söderby sjukhus. Redan hösten 1913 blev hon överflyttad till hjälpklass, men då hon efter två år ännu endast nätt och jämt kunde läsa enklare ord samt skriva av bokstäver och ord men knappast alls räkna, intogs hon hösten 1915 å Slagsta sinnesslöskola. Flickans far — som egentligen var skomakeriarbetare men även idkat gatuhandel och agentur m. m. och vilken, sedan flickans moder avlidit i lungtuberkulos, fick en »hushållerska», som hade för vana att gå omkring och tigga vid dörrarna — begärde emellertid att få hem flickan, sedan denna blivit äldre. Flickan blev också utskriven från anstalten. Enligt vad som framgick av en undersökning, som år 1923 blev verkställd i anledning av att fattigunderstöd begärts av familjen, hade fadern tydligen framställt sin begäran om flickans utskrivning från sinnesslöanstalten i syfte att låta dottern förtjäna åt; sig genom skörlevnad. Vid nyssnämnda undersökning inhämtades vidare, att flickan — vilken hade så dåligt minne, att hon knappt kunde gå ett ärende utan att hava uppskrivet vad hon skulle uträtta — icke hade något arbete, men att hon brukade springa ute med pojkar och att hon hade vårdats å sjukhuset S :t Göran för könssjukdomar. Vid vederbörande fattigvårdstjänstemans besök var hon i allmänhet mitt på dagen så gott som oklädd, och vid ett sådant besök befanns hon en söndagsförmiddag ligga i en träsoffa tillsammans med en mansperson, båda avklädda. Manspersonen i fråga uppgavs av fadern vara flickans fästman. Enligt grannarnas uppgift missbrukade fadern spritdrycker, och bråk förekom ofta i hemmet. I ett den 5 augusti 1924 daterat läkarbetyg, som var bifogat ansökan om flickans intagande å statens anstalt för vanartade sinnesslöa flickor i Vänersborg, upplystes bl. a., att hon då åter nyligen blivit utskriven från S:t Görans sjukhus, där hon behandlats för såväl syfilis som gonorré, samt att hon företedde stor omdömeslöshet och öppet för vem som helst berättade om sina veneriska sjukdomar samt om de ruskigaste interiörer från hemmet.
49 H e l t nyligen h a r j a g vid inspektion av ett arbetshem för sinnesslöa flickor fått kännedom om ett alldeles liknande fall. Detta fall gäller en år 1904 född flicka, som i skolan visade sig i hög grad undermålig och därför snart nog överflyttades till särklass. Efter skoltidens slut bodde hon alltjämt hos modern, som är frånskild och till yrket byxsömmerska. Modern kunde emellertid ej förmå flickan till någon sysselsättning. I övrigt var flickan trotsig och olydig, försvann ofta från hemmet för dagar och veckor och sprang ute med pojkar; uppgav själv vid ett tillfälle, då hon återvänt till hemmet, att hon med sin fästman bott i en barack på Söder. Då modern sålunda icke alls kunde rå med flickan, vände hon sig slutligen till läkaren vid Slagsta sinnesslöskola, som ombesörjde flickans intagande å Karlslunds arbetshem. Detta skedde den 14 januari 1925. Eedan påsken samma år begärde modern att flickan skulle få komma hem på försök, vilket icke ansågs böra nekas. Efter några dagar kom modern emellertid tillbaka med henne, då hon ej kunnat hållas hemma utan ständigt sprungit ute på gatorna. Till julen samma år begärde modern att åter få taga hem flickan på försök och var mycket enträgen härom. Flickan försvann emellertid snart från hemmet och var borta i tre veckor, innan hon kom tillrätta. När hon då blev återförd till anstalten, var hon full av ohyra och hade stora sårnader, var alldeles förkommen. Under flickans fortsatta vistelse å anstalten framställde modern gång på gång begäran om att få taga hem flickan och slutligen bifölls detta, då anstaltsledningen icke ansåge sig äga någon laglig rätt att vägra modern själv taga hand om sin nu mer än 20-åriga dotter. Då flickan den 23 maj 1927 sålunda blev utskriven från arbetshemmet, fick modern emellertid det bestämda beskedet, att flickan icke vidare bleve mottagen å anstalten. Sedan har hon icke heller avhörts. Sannolikt lever väl denna sinnesslöa flicka, vilken stod ganska lågt — hon läste mycket dåligt innantill och skrivförmågan var ännu sämre men även arbetsförmågan var mycket dålig — nu åter som prostituerad i Stockholm. Det må nämnas, att modern som skäl för sin framställning om flickans utskrivning särskilt framhöll, att hon tyckte det var synd om flickan att sitta på anstalt hela sitt liv och »ej få någon glädje av livet». I n f ö r sådana fall som de nu återgivna inställer sig helt n a t u r l i g t den frågan, v a r t i l l det egentligen tjänar, a t t samhället bekostar a n s t a l t s v å r d och u p p fostran åt ett sinnesslött barn, n ä r dess livsöde efter utbildningstidens slut form a r sig så, som h ä r blev fallet. Konsekvensen av a t t särskilda a n s t a l t e r för sinnesslöa u p p r ä t t a s borde väl därför vara, a t t a n s t a l t e n s styrelse och u p p s i k t s myndigheten också finge något a t t bestämma beträffande frågan, om u t s k r i v n i n g m å medgivas eller ej. V a d statens sinnessjukanstalter beträffar, finnes i gällande s t a d g a angående sinnessjuka en bestämmelse, som i n s k r ä n k e r den enskildes och de k o m m u n a l a m y n d i g h e t e r n a s r ä t t a t t från s å d a n anstalt u t t a g a en sinnessjuk. I s t a d g a n s § 51 är nämligen föreskrivet, a t t den sjukes m å l s m a n eller annan, som gjort ansökan om sinnessjuks i n t a g a n d e å anstalt eller som i k l ä t t sig a n s v a r i g h e t för sjukvårdsavgiften, är b e r ä t t i g a d a t t från anstalten u t t a g a den sjuke, även innan denne blivit från sinnessjukdomen återställd, om överläkaren anser sådant kunna ske utan våda för allmänna säkerheten och det behörigen styrkes, att sådan vård, som den sjukes tillstånd kräver, kan för honom i hemmet eller annorstädes beredas. D e t synes mig tvivelaktigt, om denna bestämmelse u t a n vidare är t i l l ä m p l i g även å sinnesslöa; den omständigheten, a t t i § 74 s ä r s k i l t angivas vissa p a r a g r a f e r i sinnessjukstadgan ( s a m t l i g a avseende a n m ä l a n och t i l l s y n ) , vilka skola gälla även beträffande sinnesslöa, medan d y l i k t s t a d g a n d e icke finnes i f r å g a om tillämpligheten av n ä m n d a u t s k r i v n i n g s p a r a g r a f , synes n ä r m a s t t a l a för a t t bestämmelsen i f r å g a icke k a n tillämpas med avseende å sinnesslö. N å g o n p r a k t i s k erfarenhet h ä r v i d l a g torde ej finnas, då av n ä r a liggande skäl b e g ä r a n om u t s k r i v n i n g av imbecilla, som under n u v a r a n d e förhål4—272764
50 landen vårdas å sinnessjukanstalter, icke torde förekomma från föräldrar och målsmän. Därest en blivande ny sinnessjuklagstiftning komme att innehålla de föreskrifter om lagstiftningens tillämplighet, som upptagits i de båda framlagda förslagen på detta område (48 § 2 mom. i det lagförslag, som år 1923 framlagts av 1913 års sinnessjukstadgesakkunniga, och 7 § i det av 1926 års sinnessjuksakkunniga år 1927 avgivna lagförslaget), skulle däremot utskrivningsbestämmelserna beträffande sinnessjuka utan vidare bliva tillämpliga jämväl i fråga om sinnesslöa. Även om en ny sinnessjuklagstiftning med bestämmelser, enligt vilka lagstiftningens stadganden skulle i tillämpliga delar gälla jämväl för sinnesslöa, bleve genomförd, innan de här föreslagna anstalterna för asociala imbecilla bliva färdiga att öppnas, torde dock särskilda utskrivningsbestämmelser bliva nödvändiga för dessa anstalter till förhindrande av särskilt att sexuellt opålitliga kvinnliga imbecilla hemtagas till dåliga hem. Å ena sidan är nämligen att märka, att om statliga anstalter för asociala imbecilla enligt det nu framlagda förslaget komma till stånd, de olägenheter, som i det föregående påtalats beträffande utskrivning från statsunderstödda arbetshem för sinnesslöa, sannolikt torde komma att få motsvarighet beträffande utskrivning från dylika anstalter för imbecilla. Å andra sidan bör beaktas, att i de båda nyss omförmälda förslagen till ny sinnessjuklagstiftning den enskildes rätt att uttaga sinnessjuk från hospital betydligt vidgats. Enligt dessa förslag skulle nämligen sådan rätt vara medgiven i alla fall, där utskrivning anses kunna ske utan fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv (34 § i 1923 års förslag och 27 § i 1927 års förslag). Visserligen skulle enligt 1923 års förslag överläkaren äga att av den, som gjort framställning om utskrivningen, fordra förbindelse att på lämpligt sätt vårda och övervaka den sjuke ( § 5 5 mom. 2 i förslaget till förordning med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m.) och enligt 1927 års förslag skulle i vissa fall såsom villkor för utskrivningen gälla, att på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset (27 § i lagförslaget). De sålunda angivna utskrivningsvillkoren kunna emellertid icke anses tillfyllest, när fråga är om sinnesslöa. I sakens natur ligger, att icke alldeles samma avfattning av bestämmelserna passa i fråga om sinnessjuka, där den rena vårdsynpunkten blir den väsentliga, och beträffande imbecilla, där möjligheten till lämplig sysselsättning under tillsyn och i gynnsam miljö är huvudförutsättningen för utskrivning. Jämväl bland sådana sinnesslöa, vilkas uppförande å anstalt icke giver anledning till någon anmärkning, finnas nämligen åtskilliga — särskilt bland kvinnliga sinnesslöa — som snart skulle förfalla, därest de utskreves till en olämplig miljö. Även om det nu berörda spörsmålet möjligen skulle låta sig lösas i samband med sinnessjuklagstiftningen, vore det otvivelaktigt mest ändamålsenligt, att en särskild lagstiftning komme till stånd rörande sinnesslövården, omfattande såväl statsanstalter som statsunderstödda anstalter samt tillsynen utom anstalterna. För en sådan uppfattning talar •— frånsett behovet av utskrivningsbestämmelser, gällande för alla sinnesslöanstalter •— också den omständigheten, att i samband med en dylik lagstiftning rörande sinnesslövården skulle kunna tillgodoses även ett annat av sinnesslövårdens målsmän ofta uttalat önskemål, nämligen om obligatorisk undervisning i specialanstalter av bildbara sinnesslöa barn, ett önskemål, till vilket riksdagen även uttalat sin anslutning i en år 1918 avlåien skrivelse (nr 230) till Kungl. Maj:t. I det utredningsuppdrag, som lämnades de år 1920 tillsatta sinnesslövårdssakkunniga — vilkas arbete såsom nämnts, blev avbrutet med utgången av år 1922 och vilkas uppdrag år 1924 återkallades — ingick ock såsom en huvuduppgift uppgörandet av förslag till lagstiftning om såväl obligatorisk undervisning som obligatorisk vård — sålunda innefattande jämväl anstaltstvång — för sinnesslöa.
Yl. Kostnadsfrågor. Beträffande kostnaderna för omändring av kasernetablissementen i Sala och Örebro till anstalter för asociala imbecilla tillåter jag mig att hänvisa till de beräkningar, som uppgjorts genom kasernkommitténs försorg och som av kommittén med förenämnda skrivelse den 9 juli 1927 överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Ett sammandrag av dessa beräkningar utvisar följande engångsutgifter för anstalternas anordnande: A. Beträffande Salaanstalten. Nybyggnader: tillbyggnad av den stora anstaltsbyggnaden . . . 438,924 köks byggnadens tillbyggnad 42,400 badhusets tillbyggnad och omändring till tvätthus . 26,400 portvaktsstuga 25,000 kulvert 3,000: 535,724 Omändringsarbeten ^ AAA Värmeledning samt invändiga vatten- och avloppsledningar . . 379,000 Yttre vatten- och avloppsledningar 35,000 Elektriska installationer 77,500 Promenadgårdar 32,700 Diverse utgifter 100,226 Summa kr. 1.560,500 Då platsantalet vid ifrågavarande anstalt beräknats till 323, skulle anläggningskostnaden per plats sålunda utgöra 1,831 kronor. B. Beträffande Örebroanstalten. Nybyggnader: tillbyggnad av den stora anstaltsbyggnaden . . . 451,292: — nytt maskinhus och tillbyggnad av köket . . . . 90,400: — mindre tillbyggnad av tvätthuset 12,000: — portvaktsstuga 25,000: — kulvert 4,000: — 582,692 Omändringsarbeten 4ol,J00 Värmeledning samt invändiga vatten- och avloppsledningar . . . 371,000 Utvidgning av avloppsledning å tomten 15,000 Elektriska installationer 55,950 Promenadgårdar nA Inhägnad (av området utanför själva kasern tomten) 4,000 Diverse utgifter 100,758 Summa kr. 1,614,000
52 < Då platsantalet även vid denna anstalt beräknats till 323, skulle anläggningskostnaden per plats för anstalten sålunda uppgå till 4,996 kronor. Till de sålunda angivna engångskostnaderna komma vissa ytterligare dylika kostnader, nämligen för en första inventarieutrustning för anstalterna, Någon beräkning av sistnämnda kostnader kan icke lämpligen verkställas i detta sammanhang. Ifrågavarande kostnader synas, i den mån anstalterna färdigställas, kunna bestridas på sätt som vid utredning av nya hospital i allmänhet varit fallet, nämligen från förslagsanslaget till hospital och asyler enligt bestämmande av Kungl. Maj:t.
Vad härefter angår de årliga kostnaderna för anstalternas drift, har redan i det föregående framhållits, att dessa kostnader böra på samma sätt som beträffande sinnessjukvårdsanstalterna i allmänhet bestridas från anslaget till hospital och asyler. Några beräkningar av dessa kostnader lära i detta sammanhang icke vara erforderliga, utan det torde ankomma på medicinalstyrelsen att i sinom tid hemställa om de anslagshöjningar, som kunna föranledas av anstalternas beläggande. Med avseende å personalbehovet vid anstalterna i fråga hänvisar jag till den approximativa beräkning härutinnan, som framlagts i föregående kapitel. Beträffande andra driftkostnader än personalkostnader må framhållas, att dessa kostnader här liksom vid hospitalen kunna beräknas bliva täckta genom inflytande patientavgifter och andra inkomster, som ej utgöras av statsmedel. Vad slutligen angår de engångs- och driftkostnader, som kunna föranledas ay anordnandet vid uppfostringsanstalten å Salbohed av en arbetshemsavdelning f ö r j i s s a vuxna vanartade sinnesslöa, torde jag ej heller behöva ingå på denna fråga, som sammanhänger med nämnda anstalts framtida utveckling i övrigt och till vilken det torde ankomma på anstaltens styrelse samt på skolöverstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över anstalten att i första hand taga ståndpunkt.
VII.
Sammanfattning.
Det av mig i det föregående framlagda förslaget beträffande ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) innebär att vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar å Salbohed såsom annex anordnas en arbetshemsavdelning för vissa lättskötta manliga asociala imbecilla, att i Västmanlands trängkårs kasernetablissement i Sala anordnas en sluten anstalt för manliga asociala imbecilla, samt att i Svea trängkårs kasernetablissement i Örebro anordnas en sluten anstalt för kvinnliga asociala imbecilla, vilken sistnämnda anstalt åtminstone tillsvidare även får omhändertaga vissa svårskötta obildbara sinnesslöa (idioter) av kvinnkön. Till arbetshemsavdelningen vid Salbohedsanstalten överflyttas sådana i denna anstalt intagna sinnesslöa, vilka efter uppnådd vuxen ålder icke äro i behov av vård å sluten anstalt, och särskilt sådana, vilkas kvarstannande vid Salbohedsanstalten kan anses påkallat med hänsyn till behovet av arbetskraft vid anstalten. I den till Sala förlagda anstalten för manliga asociala imbecilla intagas 1) från statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar sådana där intagna, som efter slutad skolutbildning icke kunna försökspermitteras och icke heller lämpligen kvarstanna å nyssnämnda arbetshemsavdelning, 2) från de statsunderstödda sinnesslöanstalternas arbetshem för män där intagna, som befunnits på grund av vanart eller eljest till följd av indisciplinärt uppförande olämpliga för samlivet i sådan anstalt, 3) från skyddshem för gossar och från statens uppfostringsanstalt för minderåriga manliga lagöverträdare sådana där intagna, som befunnits vara sinnesslöa och i behov av vård å sluten anstalt, 4) från fångvårdens avdelningar för manliga sinnessjuka där intagna strafffriförklarade imbecilla, 5) från statens hospital och asyler alla straffriförklarade imbecilla och andra där intagna imbecilla, vilka äro till olägenhet för sinnessjukvården, med undantag av dem, som äro så farliga, att deras förvaring i säkerhetspaviljong är erforderlig, samt 6) direkt från kommunerna sådana imbecilla av mankön, vilka på grund av sin asocialitet icke lämpligen kunna omhänderhavas å fattigvårdsanstalter eller i hemmen, för vilket ändamål alla ansökningshandlingar å Salbohedsanstalten rörande överåriga exspektanter och alla intagningshandlingar å statens hospital rörande manliga sinnesslöa böra översändas till direktionen för den nya Salaanstalten vid dess öppnande. Då Salaanstalten icke kommer att lämna utrymme för alla för närvarande å statens hospital och asyler vårdade manliga imbecilla, böra, som antytts, därifrån till en början utgallras endast de mera svårskötta. För övriga å sinnessjukhus nu intagna imbecilla av mankön bör framdeles anordnas en särskild
54 anstalt, som jämväl bör i mån av behov mottaga asociala imbecilla av mankön direkt från kommunerna. Denna anstalt torde möjligen kunna samorganiseras med anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa av mankön. Förslag om anordnande av denna anstalt kan emellertid icke framställas, förrän kasernkommitténs utredning angående användandet av ledigblivande kaserner blivit slutförd. I den till Örebro förlagda anstalten för kvinnliga asociala imbecilla samt för svårskötta idioter av kvinnkön intagas 1) från statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor sådana där intagna, som efter slutad skolutbildning icke kunna försökspermitteras och icke heller lämpligen kvarstanna i uppfostringsanstalten, 2) från de statsunderstödda sinnesslöanstalternas arbetshem för kvinnor där intagna, som befunnits på grund av vanart eller eljest till följd av indisciplinärt uppförande olämpliga för samlivet i sådan anstalt, 3) från skyddshem för flickor och allmän uppfostringsanstalt för minderåriga kvinnliga lagöverträdare där intagna, som befunnits vara sinnesslöa oeh i behov av vård å sluten anstalt, 4) från centralfängelset i Växjö för kvinnor där förvarade straffriförklarade imbecilla, 5) från statens hospital och asyler alla där intagna imbecilla samt, i mån av. utrymme, idioter av kvinnkön, 6) direkt från kommunerna sådana kvinnliga imbecilla, vilka på grund av sexuell opålitlighet eller på annat sätt ådagalagd asocialitet icke lämpligen kunna omhändertagas å fattigvårdsanstalterna eller i hemmen, för vilket ändamål alla ansökningshandlingar å uppfostringsanstalten i Vänersborg rörande överåriga exspektanter och alla intagningshandlingar å statens hospital rörande kvinnliga sinnesslöa böra översändas till direktionen för den nya örebroanstalten vid dess öppnande, 7) från de statsunderstödda anstalterna för obildbara sinnesslöa, i mån av utrymme, där intagna, som äro våldsamma eller eljest så svårskötta, att de äro i behov av vård å sluten anstalt. Sedan Örebroanstalten blivit fylld, bör å Balgön anordnas en öanstalt för sådana asociala kvinnliga imbecilla, vilka icke med nödvändighet behöva vårdas å sluten anstalt, därest öanstalt finnes tillgänglig. Intagning på öanstalt bör dock ej ske direkt utan endast genom överflyttning från annan anstalt, huvudsakligast genom utgallring från Örebroanstalten. Först sedan öanstalten utvecklats så långt, att den ej kan mottaga flera sinnesslöa, bör utvidgning av Örebroanstalten övervägas. Härvid är dock att märka, att det definitiva behovet av platser för asociala imbecilla av kvinnkön torde kunna till en viss grad minskas, därest lagstiftning om sterilisering av sinnesslöa blir genomförd.
55 Bilaga 1.
Tablå utvisande antalet den 30 juni 1920 i statsunderstödda sinnesslöanstalter intagna arbetshemselever, vilka såsom olämpliga för samlivet i anstalterna lämpligen borde utskrivas. Orsak till olämpligheten Summa Egentlig vanart
A n s t a l t
M.
Häftigt lynne
Kv.
M.
Kv.
Rymningar M.
Kv.
M.
1 1
1 2 Skaraborgs och Älvsborgs läns
. . . .
—
—
2 4
1 6
3 1
1 Summa
Kv.
—
—
56 Bilaga 2.
Tablå utvisande antalet från statsunderstödda sinnesslö anstalter på grund av vanart m. m. utskrivna arbetshemselever under tiden l/i 1913—30/G 1920. Utskrivningsorsak Summa A n s t a l t
**»*? van art
M.
Kv.
Häftigt lynne M.
Kv.
Rymningar M.
Kv.
M.
Kv.
Föreningens för sinnesslöa barns vård anstalter: Slagsta Södertälje
1 Riekomberga
3 Rörstrand Stockholms läns
1 Uppsala läns arbetshem
4 Södermanlands läns
1 Östergötlands läns
1 Smålands
1 Blekinge och Gotlands läns
2 Kristianstads läns
1 Malmöhus läns
1 Hallands län
1 Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads
2 Betaniahemmet
2 Skaraborgs och Alvsborgs läns
. . . .
1 Värmlands läns
29 Örebro läns
2 Västmanlands läns Gävleborgs läns
1 Summa
2 17
57 Bilaga 3. Tablå utvisande varthän de på grund av vanart m. m. från statsunderstödda sinnes6 1920 utskrivna arbetshemseleverna slöanstalter under tiden \ i 1913efter utskrivningen kommit. U t s k r i v n a
Anstalt
t i l l
Hemmet
Fattigvårdsin rättning
Tjänst Anstalt Anstalt eller för bildj för o bildinackorbara Hospital i bara dering i sinnessinnesenskilt slöa slöa hem
M. Kv.
M. Kv.
M. Kv.
9 M. Kv
M. Kv.
M, Kv.
Föreningens för sinnesslöa barns vård anstalter: Slagsta Södertälje Rickomberga Rörstrand Stockholms läns Uppsala läns arbetshem . . Södermanlands läns
. . . .
Östergötlands läns
. . . .
Smålands
.
Blekinge och Gotlands läns . Kristianstads läns
. . . .
Malmöhus läns Hallands läns Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads . . Betaniahemmet Skaraborgs läns
och
Älvsborgs
Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns
. . . .
Gävleborgs läns Summa 1
7 Till arbetshem för enbart kvinnor. Senare i fängelse för stöld. Senare intagen i fattigvårdsinrättning. 4 Av dessa var vid uppgifternas avlämnande en elev ännu kvar, ehuru utskriven. 2 3
58 Bilaga 4.
Tablå utvisande dels antalet från statsunderstödda sinnesslöanstalter på grund av vanart na. m. sedan den 3 % 1920 utskrivna arbetshemselever dels ock å dylika anstalter befintliga arbetshemselever, vilka såsom, olämpliga för samlivet i anstalten lämpligen borde utskrivas, dels slutligen till dylika anstalter anmälda över 12 år, vilka på grund av vanart ej kunnat beviljas inträde. Arbetselever, Sedan den 3 vilka böra % 1920 utskrivna som utskrivas som olämpliga för olämpliga samlivet för samlivet
Anstalter för bildbara sinnesslöa
II.
Kv.
Bl.
Kv.
M.
Kv.
10 Rickomberga arbetshem Rörstrands
Anmälda över 12 år, vilka ej kunnat beviljas inträde på grund av vanart
>
Stockholms läns anstalt Södermanlands läns anstalt Östergötlands
>
>
Smålands anstalt Blekinge och Gotlands läns anstalt . . Malmöhus läns anstalt Malmö stads
»
Stretered Betaniahemmet Johannesberg Värmlands läns anstalt
'. .
Örebro läns anstalt Västmanlands läns anstalt Kopparbergs
>
»
Gävleborgs
>
>
Gävle stads anstalt Västerbottens läns arbetshem Norrbottens läns anstalt Nyhems arbetshem Summa
10 Summa
59 Bilaga 5.
Tablå utvisande dels från skyddshem sedan den 1 september 1922 på grund av sinnesslöhet utskrivna elever dels ock å skyddshem trots sinnesslöhet kvarvarande elever. Efter den lA> 1922 på grund av sinnesslöhet utskrivna
A n s t a l t
gossar
Stockholms länso skyddshem för flickor å Husby gård, Åkers-Runö Vita bandets skyddshem å Håkantorp, Baggetorp Wachenfeltska barnhemmet, Gullbärna . . Malmö stads skolhem för gossar å Östra Språng, Örkelljunga Malmö stads skolhem för flickor å Allarp, Skäralid Älvsborgs läns skyddshem å Forsane, Frändesfors Örebro läns skyddshem å Åkerby, Nora . Diakonissanstaltens skyddshem å Gälegården, Viskan Västerbottens läns skyddshem, Stenfors, Anäset Summa
flickor
Kvarvarande trots sinnesslöhet gossar
Summa
flickor
gossar
1 1 2
3 3
flickor
60 Bilaga
6.
Förslag till formulär till
Läkarutlåtande angående sinnesslö, för vilken sökes vård å sluten anstalt för sinnesslöa. Fullständigt namn: Födelseår och dag: Boningsort: Identiteten intygas antingen av (personernas namn angivas) eller genom prästbevis: Plats för undersökningen:
I. Hereditet och Ananmes. (Där uppgift ej är grundad på läkarens personliga kännedom, bör sagesman uppgivas): 1) Har sinnessjukdom, sinnesslöhet, epilepsi, chorea, hysteri eller annan neuros, dövstumhet, karaktärsegenbeter eller andra psykiska anomalier, alkoholism, kriminalitet eller självmord förekommit i den sinnesslöes släkt? 2) Förekom något ovanligt i utvecklingen under de spädare åren? Huru förhöllo sig under denna tid nutrition, digestion, dentition, intellektuell utveckling, tal, rörelseförmåga, sömn? Finnes tuberkulos eller skrofulos inom familjen? Har den sinnesslöe syskon? Äro dessa normala? 3) Genomgångna sjukdomar med angivande av tidsuppgifter (encephalit, meningit eller annan akut infektionssjukdom, rachitis, kronisk intestinalkatarr, m. m.)? Finnes hereditär lues? 4) Vid vilken ålder märktes först det abnorma tillståndet? Är abnormiteten i till- eller avtagande? Har den sinnesslöe förlorat någon förmåga, som den förut ägt, t. ex. att läsa, att kunna uträtta något, o. s. v.? 5) Förefinnes epilepsi (anfallens art och duration samt frekvens)?
61 II. Status prsesens. A. Somatiskt tillstånd. 1) Kroppens utvecklingsgrad i förhållande till ålder; kroppslängd, muskulatur, hull, hållning, matlust, se- och exkretioner? 2) Huvudets form och storlek, ansiktets bildning och uttryck, blicken? 3) Defekter och missbildningar (i gommen, tungan, tänderna, fingrar, tår, o. s. v.)? Lyten? Rachitiska förändringar? 4) Allmänna hälsotillståndet? Sömnen? 5) Inre organens tillstånd? 6) Sinnesorganens tillstånd? 7) Symtom från nervsystemet (reflexer, tremor, ataxi, kramp, automatiska rörelser, pareser eller förlamningar, atrofier, talrubbningar eller andra koordinationsrubbningar, anfall m. m.)? 8) Skabb, eksem eller annan hudsjukdom? B. Psykiskt tillstånd. 1) Uppträdande (sätt att skicka sig, förmåga att utföra tillsägelser, renlighet, oseder m. m.)? 2) Lynne (fogligt, envist, retligt, uppbrusande)? o) Psykomotilitet (agitation, stereotypier, impulsivitet, m. m.)? 4) Orientering (tid, rum, situation, omgivning, m. m.)? 5) Uppmärksamhet, minne, tankeverksamhet (förmåga att fästa uppmärksamheten, att besvara frågor med enstaka eller ett flertal ord, att utsäga satser, att redogöra för vad som hänt eller blivit sagt eller läst; att tillägna sig konkreta eller abstrakta begrepp, att bilda omdömen, att draga slutsatser, m. m.). C. Vårdbehov. Särskilda omständigheter av vikt vid bedömande av behovet utav vård i sluten anstalt (oljud, osnygghet, förstörelselusta, vagabondering, samhällsfarlighet m. m., samt i fråga om kvinnor: risken för graviditet)? Utlåtande. På grund av anförda uppgifter och iakttagelser, gjorda vid den av mig den 1 verkställda undersökningen, anser jag 2 .... från 3 vara sinnesslö 4 och i behov av vård å sluten anstalt för sinnesslöa; vilket härmed på heder och samvete intygas. den 19 Legitimerad läkare. 1
År och dag. 2 Den sinnesslöes fullständiga namn. 3 Boningsort. * Där behovet är trängande skall detta angivas.
62 Bilaga
7.
Förslag till formulär till Uppgifter angående sinnesslö, för vilken sökes vård å sluten anstalt för sinnesslöa. (Uppgifterna lämnas av den sinnesslöes närmaste anförvanter eller av dem, som har vårdnaden om den sinnesslöe.) 1) Fullständigt namn: „ Födelseår och -dag: Födelseort: Bostad och hemort: 2) Föräldrarnas namn: Föräldrarnas yrke och samhällsställning: Aro föräldrarna besläktade? 3) Fanns något anmärkningsvärt beträffande moderns havandeskap eller förlossningen? Huru uppföddes den sinnesslöe under första levnadsåret? 4) Vid vilken ålder lärde den sinnesslöe att gå och tala? 5) Har den sinnesslöe haft epileptiska anfall? Om så är, vid vilken ålder började de uppträda och huru ofta pläga de inträffa? 6) Har den sinnesslöe erhållit undervisning och i så fall var (i särklass eller i sinnesslöskola)? Vilket blev resultatet av undervisningen (förmåga att läsa, att skriva o. s. v.)? 7) Har den sinnesslöe lärt sig arbete av något slag? Kvarstår någon arbetsförmåga? 8) Kan den sinnesslöe hjälpa sig själv med klädseln, vid måltiderna O. S.
V.?
9) Iakttager den sinnesslöe renlighet? 10) Hurudant är den sinnesslöes lynne (stilla och fogligt eller oroligt och häftigt, lättretligt)? Har den sinnesslöe visat några våldsamhetstendenser eller någon förstörelselusta? 11) Har den sinnesslöe företett periodiska växlingar i stämningen? 12) Har den sinnesslöe visat sjukligt driftliv (onani, ökad eller förvänd könsdrift, grymhet mot svagare varelser, benägenhet för eldsanläggning o. s. v.)? 13) Har den sinnesslöe visat benägenhet för vagabondering?
63 14) Företer den sirmesslöe påfallande moralisk defekt (benägenhet att ljuga, att snatta o. s. v.)? 15) Har den sinnesslöe varit tilltalad för brott (dess art och tiden för detsamma)? . Om så är, har den sinnesslöe blivit dömd och avtjänat straff eller blev han straffriförklar ad? 16) Har den sinnesslöe tidigare varit omhändertagen å anstalt (sinnessjukhus, sinnesslöanstalt, skyddshem, uppfostringsanstalt, fångvårdsanstalt eller fattigvårdsanstalt) eller har han vistats i hemmet? I sistnämnda fall, hurudana äro förhållandena i hemmet? 17) Ifråga om kvinnor: Har den sinnesslöa fött barn? Om så är, huru många och å vilka tider? 18) Har den sinnesslöe förmyndare? I så fall vilken? 19) Är i övrigt något känt, som kan tjäna till ledning vid behandlingen? den
N. N.
N. N.
-
N. K
64 Bilaga 8.
Redogörelse för den danska öanstalten å Liv© för vård av manliga sinnesslöa med antisociala tendenser. (Redogörelsen är grundad dels på anteckningar vid besök å anstalten år 1920, dels på årsberättelser rörande anstaltens verksamhet, dels ock på ett i tryck utgivet, av biträdande läkaren vid anstalten H. O. Wildenshov hållet föredrag vid 7:e nordiska abnormkongressen i Trondhjem 1926, betitlad »15 Åars erfaring med de forbryderiske Aandssvage paa Live».) Den danska sinnesslövården kan såväl genom sitt i förhållande till vårdbehovet större antal vårdplatser som även genom sin organisation med koncentration av vårdplatserna till ett fåtal större anstalter, innefattande avdelningar för olika kategorier av sinnesslöa, anses hava nått en högre utveckling än vad fallet är med den svenska sinnesslövården. 1 Det är emellertid framför allt i fråga om vården av imbecilla med antisociala tendenser, som Danmark på sinnesslövårdens område är att betrakta såsom ett föregångsland. Danmark äger nämligen sedan 15 år tillbaka en specialanstalt för sådana sinnesslöa, vilka på grund av vanart i olika hänseenden, svårdisciplinerbarhet, rymningsbegär eller antisociala tendenser i övrigt icke kunna omhändertagas i vanliga anstalter för bildbara sinnesslöa men vilka likväl icke äro så farliga för sin omgivning, att de kräva vård inom sluten anstalt. Denna anstalt, vilken hittills, såvitt känt är, saknar motsvarighet annorstädes, är den å Live i Limfjorden belägna öanstalten för (vuxna) manliga sinnesslöa av nu nämnd kategori. Sedan år 1923 har även en öanstalt för kvinnliga sinnesslöa av motsvarande kategori varit i verksamhet, förlagd till Sproge i Stora
Balt. Livoanstalten, för vilken här skall lämnas en redogörelse, upprättades i april 1911 av chefen för den stora »Kellerske Aandsvageanstalt» i Brejning, professor Chr. Keller, och består fortfarande såsom ett direkt annex till sistnämnda anstalt. Om öanstaltens plats i organisationen av sinnesslövården och om de krav, som måste ställas på en sådan anstalt, har Keller uttalat sig bland annat i en uppsats: »Was bezweckt eine Inselanstalt fiir antisoziale geistesschwache Manner?», offentliggjord i »Monatschrift fiir Kriminalpsychologie und Strafrechtsform», årg. 1912—1913. Ur denna uppsats må här i översättning anföras följande : »Den brokiga samling människor, som efter hand omhändertagits av sinnesslövården, har så småningom inordnats i de olika avdelningar, som måste stå en tidsenlig och väl organiserad sinnesslövård till förfogande: hjälpskola, skolhem, lantbruks1 En redogörelse för sinnesslöväsendet i Danmark är lämnad i en av A. Petrén författad uppsats, betitlad »Sinnesslövården i Danmark och Sverige» och publicerad i Allm. Sv. Läkartidningen, 13:e årg., h. 36—37, 1916. Vad den svenska sinnesslövårdens utveckling beträffar finnes en utförlig skildring av densamma i berättelsen om förhandlingarna vid åttonde allmänna svenska sinnesslövårdsmötet i Mariestad 1916. I övrigt må här hänvisas till den kortfattade översikt, som lämnats i Sinnesslövårdssakkunnigas år 1921 avgivna Betänkande I, sid. 18—21.
05 och verkstadsanstalter (arbetshem), vårdanstalter (asyler) för barn och vuxna, familjevård. Emellertid finns det en grupp sinnesslöa män, för vilka man hittills blott med svårighet kunnat finna den lämpliga platsen inom organisationen, liksom också myndigheterna å sin sida funnit en svårighet i att förena samhällets rätt med de sinnesslöas. Man träffar denna grupp i den stora klassen av psykiskt oförmögna, vilkas mentala defekt berör såväl den intellektuella som den etiska sidan av deras väsen, den senare ofta i högre grad än den förra. En längtan efter frihet, som yttrar sig i vagabonderande, ett brottsligt anlag med utsikt till försyndelser mot äganderätten, mordbrandsanläggning, sedlighetsförbrytelser eller våldsverkan, giver deras uppträdande vid det ofta av alkohol påverkade, planlösa kringstrykandet en såväl asocial som antisocial prägel. I det sociala livet erkänner man deras andliga oförmåga att svara för sina handlingar och efterskänker dem straffet, men fordrar å andra sidan, att lämpliga säkerhetsåtgärder skola träffas, så att de hållas i säkert förvar, liksom uteslutas, »sekvestreras» från det stora fria livet. Denna uppgift hava anstalterna, i varje fall i detta land (Danmark), sökt lösa på det viset, att man spärrat in dem inom lås och bom, satt dem i celler eller i slutna avbalkningar. Och detta går till en tid. Men inom kort kom det dock ovillkorligen över var och en en tryckande känsla av att man, om denna ordning skulle få en fast permanent karaktär, trädde den sinnesslöes rätt för nära. Det visade, sig, att han i längden icke tålde ensamheten eller det knappa, enformiga arbetet i slutet rum. Han måste ha arbete och rörelse i det fria, om man ville bevara honom från att förslappas till ett ömkligt människovrak; genom ständig opposition skulle man hos honom utveckla en brutalitet, en förstörelselusta, varigenom ett samliv med honom skulle bliva ytterst besvärligt, ofta farligt. Ovillkorligen släppte den ansvarige ledaren för anstalten då och då efter något på gränserna för friheten, försökte att under noggrann uppsikt sysselsätta den internerade med arbete i trädgården eller på fältet. Men en vacker dag var han borta för att ströva omkring, uppfylld av glädje över sin frihet. Hungra behöver han ej. Föda får han, var han vill. Han klappar blott på i byn och man giver honom, vad han önskar. Man är rädd för honom. Hellre en liten uppoffring än möjligheten, att han, hämndgirig över ett nekande besked, ett bortvisande, skulle sticka byns hus i brand eller hämnas genom våldsdåd mot oskyldiga personer, som tillfälligtvis komma i hans väg. Han infångas och föres tillbaka till anstalten och denna får från myndigheterna en ny, av vrede präglad befallning, att en annan gång se bättre upp. Två streck dragas under »isolering». Så börjar på nytt den gamla striden mellan samhällets och den sinnesslöes rätt, vilken strid återigen slutar med ett upprepande av ;det tidigare händelseförloppet. Det har ju även förekommit, i varje fall vid danska försök, att anstalten, med kännedom om sin oförmåga att på rätt sätt lösa den föreliggande uppgiften, har måst avstå från och vägra att upptaga sinnesslöa av den här skildrade typen eller har fordrat att åter få avlägsna dem. De hamnade då i fängelser eller på hospital. Någonstädes måste de ju placeras. Men inte heller här funno de sin rätta plats. Även dessa institutioner måste begära, att dessa människor avlägsnades, och det kunde förekomma, att man så att säga »kastade boll» med dem från den ena anstalten till den andra. Alla voro eniga däruti, att i det stora fria samlivet kunde man icke tåla dem, ej heller fick man ådöma dem något straff, men omhändertaga dem ville ingen. 5—272764
tö Det fanns med andra ord en lucka i organisationen av den danska sinnesslövärden, som dock med sina cirka 2,000 anstaltsplatser och sina omkring 200 skyddslingar i familjer på en befolkning av ungefär 2 1j2 millioner människor kommit ett gott stycke fram mot målet; anstalterna saknade plats för en sinnesslö, som behövde den. Det led, som man sålunda saknade, var väl ett slags kriminalasyl, dock icke sådan, som denna i regeln gestaltar sig: ett fängelselikt inrättat, befästat hus avsett såsom permanent uppehållsort, utan en plats, som å ena sidan tillfredsställer det sociala kravet på isolering och å andra sidan skänker dessa män ett relativt fritt liv med arbete i fria luften, i trädgårdar, på ängar, i skogar eller på heden, ja, till och med kunde öppna möjligheten för dem till ett •— begränsat — kringströvande, om de tid efter annan skulle känna behov därav. Till ett sådant ställe måste man använda en ö, en ö med lämpligt läge, av lämplig storlek och av lämplig beskaffenhet. Vad läget beträffar, fordras det att ön omgives av ett så stort och brett vatten, att isoleringen vidmakthålles, och dock så, att den nödvändiga förbindelsen med den övriga världen, i synnerhet med moderanstalten, för den normala befolkningen kan försiggå utan för stor svårighet. Vad storleken angår får ön varken vara för liten eller för stor. Icke så liten, att den där placerade — såväl den normala som den abnorma befolkningen — kan betraktas såsom förflyttad till en djävulsö. Icke heller så liten, att icke tillräckligt utrymme och tillräcklig avskildhet finnes för att tillfredsställa den tid efter annan uppdykande åtrån efter vagabondlivet. Icke heller så liten, att arbetsfältet ej kan erbjuda önsklig utsträckning och omväxling. Men ej heller större än att anstalten ensam kan utöva herraväldet över ön i hela dess utsträckning. Vad beträffar normala människor, får ön ej hysa andra sådana än dem, vilka stå i anstaltens tjänst. Alla främmande måste avlägsnas. Med avseende på beskaffenheten är det nödvändigt, att ön erbjuder tillräcklig omväxling i arbetet; trädgård, äng, skog och hed måste i detta avseende stå till förfogande. Vacker natur är i hög grad önskvärd, så att livet där för samtliga invånare icke blir för ensligt. Alla bostäder måste vara samlade på ett ställe och utanför detta får ej inom öns område någon bostad finnas. Blott med denna ordning kunna invånarna känna sig någorlunda säkra och i förekommande fall vara varandra behjälpliga. Vid inträdande perioder av vagabondliv får — utom centralen — icke finnas något ställe, där den sinnesslöe kan begära föda. Hungern måste driva honom tillbaka, när han är befriad från lusten att ströva omkring. Slutligen måste markens beskaffenhet vara sådan, att arbetet kan giva ekonomisk avkastning, så att icke den börda, som för det allmänna uppkommer genom underhållandet av dessa människor, blir större än nödvändigt är.» Utöver vad i det nu anförda framhållits torde emellertid även böra unders t r y k a s ett villkor av synnerlig betydelse för en ös a n v ä n d b a r h e t till h ä r ifråg a v a r a n d e ä n d a m å l — ett villkor som givetvis i Sverige ä r svårare a t t uppfylla än i s y d l i g a r e belägna l ä n d e r : det ön omgivande v a t t n e t måste v a r a helt isfritt eller i varje fall isbelagt endast under så kort tid av året, a t t isoleringen k a n u p p r ä t t h å l l a s utan i n n e s p ä r r n i n g eller s t r ä n g a r e b e v a k n i n g under någon l ä n g r e tid i följd. Det ligger i öppen dag, att öanstalten eljest skulle förlora sin k a r a k t ä r av öppen anstalt, som likväl erbjuder effektiv isolering från yttervärlden. E n ö av h ä r angiven beskaffenhet lyckades det professor Keller år 1911 att förvärva i den ovan n ä m n d a ön Livo. Den är belägen mitt ute i Limfjorden och avståndet till n ä r m a s t e land är omkring 7 kilometer. Fjordens v a t t e n ä r
67 i regeln isfritt; endast under strängare vintrar liar det emellanåt under någon kortare tid varit tillfruset. Under den synnerligen kalla vintern 1917 inträffade det till och med att isen under flera veckors tid kunde befaras, vilket vållade vissa svårigheter för anstalten. Rymningsförsök uteblevo självfallet icke. • m Öns storlek och beskaffenhet gör den i hög grad lämplig för uppgiften att tjäna som uppehållsort för sinnesslöa individer av här ifrågavarande kategori. Arealen uppgår till omkring 350 hektar och med omväxlande, kuperad terräng av åkerjord, skogsmark och hedar erbjuder ön ett rikt arbetsfält för de i anstalten intagna. Den odlade jorden utgör cirka 125 hektar och jordbruket födde år 1920 12 hästar samt omkring 100 nötkreatur. Utom mark för trädgårdsskötsel och för skogsbruk finnes vidare torvmark, som möjliggör en ganska oinfattande torvindustri, lera för tegeltillverkning och silikat för cementberedning. Ön själv tillhandahåller sålunda i stor utsträckning det råmaterial, som erfordras för anstaltens upprätthållande och utvidgning, på samma gång som den möjliggör en önskvärd omväxling i arbetet för anstaltens invånare och en gruppering av desamma efter arbetsförmåga och färdighet. Förbindelserna med fastlandet uppehållas genom motorbåt, som vanligen 2 a 3 gånger i veckan gör sina turer till den omkring 15 kilometer från ön belägna staden Logstor, som är anstaltens handelsplats och postadress. Någon annan förbindelse med yttervärlden än den av motorbåten och posten förmedlade fanns vid anstaltens upprättande icke. Behovet av telefonförbindelse med fastlandet gjorde sig emellertid redan från början starkt gällande. Framför allt insågs nödvändigheten av en snabbare förbindelse med moderanstalten i Brejning, där läkaransvaret för anstalten vilade och fortfarande vilar, för att den lokala ledningen i förekommande fall skulle kunna erhålla instruktioner omgående. Även i händelse av fel på motorbåten eller då densamma på grund av ishinder icke kunde göra överfarten till fastlandet syntes telefonen oumbärlig. År 1913 anlades en telefonkabel till ön. Då anstalten övertog ön, funnos på densamma åtskilliga byggnader, som efter reparation eller ombyggnad kunde användas för anstaltens ändamål. Gårdens corps de logis blev administrationsbyggnad och bostad för anstaltens lokala chef, inspektören. E t t annat hus ombyggdes till den första paviljongen för »Livo-Mamd». Ytterligare en paviljong iordningställdes i en förutvarande arbetarbostad och var färdig på våren 1912. Den första funktionärsbostaden erhölls även genom reparation av en befintlig byggnad, och ett gammalt ishus på ön anordnades som cellavdelning, avsedd för tillfällig isolering i disciplinärt syfte. Sedermera har anstalten, i mån som tilloppet av nya alumner krävt och anstaltens ekonomi medgivit det, så småningom utvidgats och fullständigats genom nybyggnader för olika ändamål. Redan i början av år 1914 stod den tredje paviljongen färdig att tagas i bruk och samma år fullbordades vissa personal- och ekonomibyggnader. En fjärde anstaltspaviljong, som redan tidigare behövts men vilken på grund av kristidens inträdande ej kunnat uppföras, fullbordades 1918. Tid efter annan hava åtskilliga ytterligare byggnader uppförts, såsom skolhus för funktionärernas barn, personalbostäder, ekonomibyggnader, byggnad för gymnastik- och samlingssal, lokaler för olika slöjdarbeten o. s. v. Ända från anstaltens öppnande hava byggnadsarbetena utförts huvudsakligen av de på anstalten intagna. Av anstaltspaviljongerna voro de tre första avsedda var och en för 20 och 'den fjärde för 25 platser. Enligt professor Kellers mening är 20 det högsta antal av högre stående sinnesslöa, som lämpligen bör förläggas i samma byggnad. Av intellektuellt mera lågt stående kunna utan olägenhet större antal
68 förläggas i samma paviljong. Genom ökad beläggning av paviljongerna har platsantalet under senare år ökats, så att det år 192G uppgick till 95. Paviljongerna inrymma, förutom bostäder för vårdarpcrsonalen, en husfader (3 rum och kök) och en assistent (1 rum), matsal, dagrum och sovrum för alumnerna. Sovrummen äro små och hysa jämförelsevis få alumner; ett för stort antal i varje sovrum skulle vålla disciplinära svårigheter, särskilt med hänsyn till opålitlighet och abnormitet i sexuellt avseende hos åtskilliga av de i anstalten intagna. I paviljongerna finnas dessutom några enkelrum, vilka upplåtas både som belöning och straff, allt efter de sinnesslöas beskaffenhet och läggning. Endast i en av paviljongerna äro särskilda skyddsåtgärder vidtagna, i det att fönstren äro försedda med låsanordningar och eldstäder saknas i sovrummen. I de övriga paviljongerna saknas skyddsanordningar i enlighet med anstaltens allmänna karaktär av öppen anstalt. Särskilt sjukrum finnes anordnat i en av paviljongerna. Vad anstaltens organisation beträffar, är redan tidigare nämnt, att densamma utgör ett annex till den stora Kellerska sinnesslöanstalten i Brcjning på Jylland. Sistnämnda anstalts chef utövar själv högsta chefskapet över öanstalten och besörjer läkarvården vid densamma. Ledare på platsen är en inspektor, vilken har inseendet över såväl själva anstalten som jordbruket och övriga på ön bedrivna arbeten liksom över anstaltens förvaltning över huvud taget. Vid sin sida har inspektören en assistent för det expeditionella arbetet. Under inspektören tjänstgör en »husfader» i varje paviljong, som bär närmaste ansvar för tillsyn och vård av paviljongens invånare och vilken härvid biträdes av en assistent. Denne senare följer de i paviljongen boende sinnesslöa i det dagliga arbetet utom paviljongerna, medan husfadern däremot även om dagarna uppehåller sig i paviljongen. Till den egentliga anstaltspcrsonalen höra dessutom tre s. k. »avlösare», vilka tjänstgöra under förfall för övrig anstaltspersonal. I anstaltens tjänst står vidare en avsevärd ekonomi- och jordbrukspersonal, trädgårdsmästare, skeppare m. fl. Så gott som alla jordbruksarbeten liksom i övrigt förekommande göromål utföras under personalens ledning av de sinnesslöa. Personalens antal är relativt stort. Självfallet är, att anstaltens karaktär och det där vårdade elevmaterialets beskaffenhet kräva en avsevärt större personal än den vid en vanlig sinnesslöanstalt erforderliga. Hänsyn måste emellertid även tagas därtill, att anstalten såsom sådan bedriver ett omfattande och för anstalten inbringande jordbruk med därtill hörande binäringar: skogsbruk, boskapsskötsel, trädgårdsskötsel o. s. v. Förhållandet mellan antalet alumner och hela antalet anstaltspersonal (inräknat jordbrukspersonal samt lärarinna för personalens barn) utgjorde i början av år 1923 omkring 3,5: 1. Vad härefter beträffar de i anstalten intagna sinnesslöa, utgjorde dessa vid utgången av mars 1923 ett antal av 96 stycken. Anstalten var sålunda fullt belagd. Att detta oaktat ett flertal sinnesslöa väntade på inträde och i brist på utrymme måst uppföras på exspektanslista, utgör ett bevis så gott som något på behovet av en anstalt av ifrågavarande art. Enligt den ursprungliga planen för anstalten skulle i densamma intagas endast sådana sinnesslöa, vilka förut varit intagna i vanlig sinnesslöanstalt och beträffande vilka det härigenom fastställts, att indikation för överflyttning till öanstalt verkligen förelåge. Redan vid anstaltens öppnande blevo emellertid åtskilliga sinnesslöa av justitieministeriet direkt hänvisade hit från fängelse, där de i avvaktan på plats i anstalten hållits förvarade, sedan de på grund av
69 psykisk undermålighet förklarats straffria. Även sedermera hava åtskilliga dylika överflyttningar direkt från fängelserna företagits. Platsbristen å Brejninganstalten har ock vållat, att en del sinnesslöa, som enligt planen först bort intagas där för observation, måst direkt intagas å Live. Huvudparten av Lives invånare har emellertid, såsom av den följande redogörelsen framgår, överflyttats från sinnesslöanstalt och de flesta naturligen från moderanstalten i Brejning. En huvudprincip för intagningen har av naturliga skäl varit, att endast sinnesslöa mottagas. EpUeptiska intagas icke, även om epilepsin är komplicerad med sinnesslöhct. Med hänsyn till de i anstalten intagna elevernas beskaffenhet skulle det för densamma innebära alltför stora risker att i anstalten mottaga alumner, som i intellektuellt avseende stode så högt, att de kunde taga ledningen av de övriga där vårdade. För tillfredsställande vård av fallandesiuka saknar anstalten för övrigt erforderliga resurser. Av de sammanlagt 225 alumner, som under anstaltens verksamhet från den 1 april 1911 till mitten av år 1926 intagits i densamma, hava 132 överflyttats från sinnesslöanstalt — härav 93 från Brejning 1 och 39 från andra sinnesslöanstalter. De återstående 93 hava intagits direkt från andra håll, från fängelser, arrester, sinnessjukanstalter samt från den s. k. »Vicrgeraadsinstitutionen». Icke alla bland anstaltens alumner hava en kriminell förhistoria. Den vanligaste anledningen till överflyttning från sinnesslöanstalt är vagabonderingstondenser och härav följande upprepade rymningar från anstalterna. (Dr. Wildenshov angiver vagabonderingstendenser beträffande 176 intagna.) Åtskilliga av de till denna grupp hörande hava under sina strövtåg gjort sig skyldiga till förbrytelser, främst tjuvnadsbrott, även om de icke alltid blivit lagförda för dessa förbrytelser. Av dr. Wildenshov meddelade uppgifter utvisa följande fördelning av olika anledningar till intagning i anstalten: Tjuvnadsbrott Sedlighetsbrott Våldtäkt eller våldtäktsförsök Sedlighetsförbrytelse mot barn Exhibitionism Tidelagsbrott (crimen bestialitatis) Aktiv homosexualitet
124 9
23 26 7 9 1
66 Summa
35 225
Mordbrand
Av de intagna hava ett stort antal överförts till anstalten efter att hava blivit otillräkneligförklarade, andra åter utan att hava varit för brott tilltalade. I fråga om grupperingen av alumnerna efter olika utslag av deras antisociala tendenser är emellertid att märka, att densamma är gjord endast i stora drag. Gränserna mellan de olika grupperna kunna ofta icke hållas skarpt i sär: flera av de intagna kunde upptagas i en var av de ovan angivna grupperna. Sålunda uppträda vagabonderna synnerligen ofta på andra brottsområden, särskilt bland tjuvarna, liksom bland brandstiftarna ofta påträffas sedlighetsförbrytare o. s. v. Åtskilliga bland de intagna hava en rad av brott, av samma art eller av olika slag, på sitt samvete. Dr. Wildenshov omnämner, att 3 bland de intagna förövat järnvägsattentat. 1 Av dessa hava många endastjhelt kort tid vistats i Brejning, innan överflyttning till Liy0 ägde rum, dels emedan observationen krävde blott kort tid, dels emedan de ständigt rymde eller på grund av sexuell opålitlighet icke kunde vistas i en anstalt, där även det motsatta könet var representerat.
70 De antisociala individer, som sålunda intagits i anstalten — av vilka många hava bakom sig en kriminell förhistoria av synnerligen svårartad beskaffenhet och vilka så gott som alla visat sig omöjliga att omhändertaga i vanlig sinnesslöanstalt — hava i regeln funnit sig väl tillrätta i öanstalten. Den friare och individualiserande behandling, som präglar densamma, har i många fall utövat en välgörande inverkan, i det att sådana sinnesslöa, som tidigare varit dömda till tvångsarbete och under sträng behandling visat sig synnerligen svårhanterliga och stundom farliga, här vanligen icke varit svåra att komma till rätta med. Den väsentligaste betydelsen vid behandlingen av »Livo-Mamden» har givetvis anstaltspersonalens personliga uppträdande mot de sinnesslöa. Vid ett besök i anstalten får man av dess alumner intrycket av en samling skäligen fredliga och lätthanterliga individer och måste genomgå journalerna för att fullt klargöra för sig att man omkring sig har många personer, som begått förbrytelser av grövsta art. Men erfarenheten har visat, att det blott behoves ett olämpligt uppträdande från en funktionärs sida för att hos de sinnesslöa framkalla en opposition, som stundom kunnat taga sig uttryck av ganska hotande natur — liksom å andra sidan ett klokt och sansat uppträdande i rätta ögonblicket vanligen visat sig hastigt kunna avvärja ett hotande överfall. Då den sinnesslöe först anländer till ön, tages arbetstvånget vanligen ej så synnerligen allvarligt. Man ger honom tid att orientera sig på ön och fäster icke avseende vid, om han visar sig föga arbetsvillig och lämnar arbetsplatsen för att undersöka omgivningarna. Inom kort, i regeln samma dag, är han tillbaka, då han icke funnit annat att livnära sig av än skogens bär. Men efter någon tid kräver man av honom, att han under arbetstiden — kl. 7—9, if2 10— 72 1 och 2—6 — skall utföra det arbete, som uppdrages åt honom, att han skall lyda givna tillsägelser och följa de enkla instruktioner, som meddelas honom, att han skall iakttaga punktlighet vid måltiderna o. s. v. Det säger sig emellertid självt, att hänsyn tages till den enskilde individens såväl arbetsduglighet och arbetsvillighet som intellektuella ståndpunkt och psykiska beskaffenhet över huvud. Arbetet avpassas och fördelas sålunda, så långt det kan ske, efter de olika alumnernas duglighet och pålitlighet. De flesta sysselsättas huvudsakligen med jordbruks- eller skogsarbeten, andra hjälpa till i trädgården, bedriva torvupptagning, tjänstgöra som handräckning i paviljongerna, köket eller tvättstugan o. s. v. De dugligaste och pålitligaste få förtroendet att köra hästar eller att arbeta som djurskötare i ladugården. Efter arbetets slut och till sängdags — kl. 9 e. m. låsas dörrarna till sovrummen — har var och en frihet att disponera sin tid efter behag. Somliga ströva elå omkring på ön eller bedriva lekar och idrott, andra spela kort, en och annan läser en tidning eller en bok ur anstaltens bibliotek, andra åter arbeta i de trädgårdsland, som av anstalten upplåtits åt dem o. s. v. Tobaksrökning är under fritiden tillåten; intill en viss gräns får Livomannen även av anstalten tobak gratis. Vad han därutöver behöver, får han själv köpa för sina flitpenningar. Stundom anordnar anstalten ett extra nöje: utfärd med motorbåten (utan landning), dans eller någon gång till och med ett teaterstycke, uppfört av eleverna själva och under inövningstiden motsett med spänning av såväl de uppträdande som öns övriga invånare. Även om livet på ön sålunda gestaltas så drägligt som möjligt för de i anstalten intagna och dessa också i regeln finna sig relativt väl tillrätta, lever dock hos många av dem en ständig längtan ut till friheten. Planer på rymning från ön, mer eller mindre fantastiska, smidas därför ständigt. Somliga av dessa planer sättas i verket på ett mycket naivt och ofarligt sätt. men åtskilliga exempel på djärva och förslagna rymningsförsök finnas också. De flesta planerna röra sig naturligen kring båten, och för att förebygga dylika
71 rymningsförsök liar man måst vidtaga åtskilliga säkerhetsåtgärder: låsanordningar noggrann vakthållning o. s. v. De misslyckade rymningsförsökens antal är mycket stort, men även åtskilliga försök hava lyckats i båt, på timmerflottar eller vintertid på isen. Åtskilliga upprorsförsök och även torsok till sexuella attentat mot anstaltspersonal hava gjorts men kunnat avvärjas. JNagra gånger hava försök gjorts att anlägga eld. Självfallet kan man, då fråga är om sådant material, som här finnes samlat, icke helt undvara disciplinära åtgärder. De vanligaste disciplinära inedlen på Livo äro indragning av fickpenningar och sängläge i förening med enformig kost under ett visst antal dagar, i allmänhet växlande mellan 1 och 8, allt efter förseelsens art, förekomsten av recidiv o. s. v. Endast vid förseelser av svårare art tillgripes isolering i cellbyggnaden. På det hela taget har emellertid isoleringsavdelningen endast sällan behövt användas, med undantag av vissa kortare tider under den strängaste vinterkölden, då vattnet varit lsbelagt och rymningsmöjligheterna till följd härav större. Vid anstaltens öppnande hade man beräknat att de alumner, som en gång intagits, skulle komma att stanna där för alltid. Givetvis måste detta även gälla om' flertalet av de där vårdade sinnesslöa. I ett icke ringa antal fall har det emellertid förekommit, att den intagne under åratal visat ett så gott och oklanderligt uppförande och förvärvat så god arbetsfärdighet, att utskrivning till frihet billigtvis borde försökas. Möjligheten av utskrivning till friheten har också visat sig vara ett kraftigt medel att disciplinera de intagna, Klart är emellertid, att utskrivning måste ske under hänsynstagande såväl till vederbörandes föregåenden som till möjligheterna av kontroll och tillsyn efter utskrivningen; mot utskrivning av en sedlighetsförbrytare måste naturligen resa sig större betänkligheter än när fråga är t. ex. om en vagabond eller ^en tjuv. I varje fall söker Livoanstalten efter utskrivningen i möjligaste mån följa vederbörandes öden och ombesörja kontroll och tillsyn över honom. Där försöket med utskrivning ej slår väl ut, sker återintagning på öanstalten. I åtskilliga fall, där en verklig utskrivning till friheten icke ansetts kunna ske, har en återflyttning till vanlig sinnesslöanstalt funnits möjlig. I regeln har utskrivning företagits först efter minst 3 års vistelse på ön. Under tiden trän anstaltens öppnande till mitten av år 1926 hade sammanlagt 161 utskrivningar ägt rum. Av de utskrivna hade 54 överflyttats till Brejnmg-anstalten, av vilka 22 stannat där, 15 anbragts i familjevård och 82 utsknyits direkt i innet. Av de utskrivna hava emellertid 58 åter måst intagas pa Livo. Icke mindre än 103 hava sålunda stannat utanför anstalten. Experimentet med öanstalten synes, såsom av det anförda framgår, hava visat, att det varit möjligt att förena samhällets skydds- och säkerhetskrav med de 'sinnesslöas rätt genom omhändertagande under friare former än som kan ske å en sluten anstalt av en grupp av sinnesslöa, vilka icke äro möjliga att omhändertaga i en öppen sinnesslöanstalt.
Statens offentliga utredningar 1927 S y s t e m a t i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Vattenväsen.
Fångvård.
Statsförfattning.
Allmän
Skogsbruk.
Bergsbiuk..
Betänkande a n g . åtgärder för tryggande av skojsvårrdssty relsernas ekonomi m . m . [1]
Y t t r a n d e n i anledning a v processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. [15]
statsförvaltning.
Utredning med förslag till ändrade bestämmelser r ö r a n d e allmänna handlingars offentlighet. [2] 1920 års pensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslag m . m . [8]
Industri. j ; Hussvampen o c h konservering av t r ä mot röta. [']
Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas
Betänkande a n g . sjöfartsavgifter. [7]
Kommunikations väsen.
flnansväsen.
Järnvägs- oe.h automolnltrarikkonferensen i ; t o c : h o l r m d e n 23—26 maj 1927. [17]
Politi. förslag till åtgärder gentemot missbrak av alkoholhultiga apoteksvaror m. ni. [1] Mnnesslövärdssakkunnigcs b e t ä n k a n d e . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande o r d n a n d e t av vården av v u x n a vanartflde sinnesslöa (asociala imbecilla). [18]
B a n k - , k r e d i t - o c k p e i i n i n g v ä s e i. 192-1 års b a n k k o m m i t t é s b e t ä n k a n d e . [11]
Försäkrings väsen.
Socialpolitik. Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. [4] Allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. [14]
Kyrko väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.
H ä l s o - ocli s j u k v å r d . Betänkande med förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna sjukhus m . n i . [3] Betänkande med förslag till lag om sinnessjuka o c h om u n dersökning angående sinnesbeskaffenhet m . m . [10]
Betänkande och förslag rörande den andliga vår len " vid armén. [5] Supplement n r 3 till Sverges familjenamn 1120. [C] Betänkande med förslag a n g . vidgad r ä t t till u t t r r ä d e ur svenska k y r k a n . [13] Förs vars väsen.
Allmänt
näringsväsen.
Utrikes ärenden. Fast egendom.
Jordbruk
med binäringar.
Betänkande med förslag a n g . den statsunderstödda egnahemsverksamheten. [12]
holm 1927. P . A. Norstedt & Söner