Betänkande angående pensionering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201

?

A STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1927:33

FINANSDEPARTEMENTET

1926 ÅRS

PENSIONSUTREDNING

BETÄNKANDE ANGÅENDE

PENSIONERING AV ARBETARPERSONAL VID FÖRSVARSVÄSENDET OCH ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGEN AVGIVET DEN 25 NOVEMBER 1927 AV DE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 4 SEPTEMBER 1926 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S

H

O

7 T

O

C 1 9

K

L

M

G> /t«v

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1927 Kronologisk

förteckning

1. Betänkande a n g å e n d e åtgärder lör t r y g g a n d e av Sinnesslövårdssakkunniges b e t ä n k a n d e . 2. Betänsi skogsvårdsstyrelsernas e k o n o m i m. m. Marcus. 109 kände m e d förslag r ö r a n d e o r d n a n d e t av vården a\s s. J o . vuxna v a n a r t a d e sinnesslöa (asociala imbecilla).^ 2. Utredning m e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser Norstedt. 71 s. S. rörande a l l m ä n n a handlingars offentlighet. Av N. i Utlåtande angående t i l l v e r k n i n g av alkoholsvagaS Herlitz. Norstedt. (2), 28!) s. J u . e x t r a k t r i k a maltdrycker. Marcus. 35 s. F i . 3. Betänkande m e d förslag till lag om vissa av lands- ,i Betänkande m e d förslag till förordning m e d t u l l j ting eller k o m m u n e r drivna sjukhus m. m. Norstedt. taxa. Marcus. 516 s. F i . 89 s. S. 4. Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. Nor- 21. Betänkande m e d förslag till kungörelse angående! stedt. 387 s. S. anställande av kommissionärer hos statsdcparte4 5. Betänkande och förslag rörande den andliga vården raeiit och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter. Avi vid a r m é n . Norstedt. 51 s. F ö . K. A. Gislén. Beckman. 41 s. S. (i. Supplement n r 3 till Sverges familjenamn 1920. Stat. Utredning angående disposition av skogsavkast-l repr.-anst. 31 s. J u . ningen vid boställen anslagna till klockare och] 7. Betänkande a n g å e n d e sjöfartsavgifter. Idun. 37G s. H. lärare vid de a l l m ä n n a läroverken. Av Gr. T h u l i n ! 8. ]92ö års pensionsutredning. Betänkande m e d förslag Norstedt. 97 s. E . till ny civil pensionslag m. m. Marcus. 165 s. F i . 23. P r o m e m o r i o r rörande vissa beskattningsfrågor. Mar-J 9. Itussvampen och konservering av trä mot röta. Kungl. cus. 90 s. F i . Byggnadsstyrelsens m e d d e l a n d e nr 2. Tullberg. 68 s. 24. Tabeller r ö r a n d e taxeringen av jordbruksfastighet! 16 s. planscher. K. år 1922 i rikels l a n d s k o m m u n e r . Marcus. '2), 39 s. F i J 10. Betänkande m e d förslag till lag om sinnessjuka och 2; Förslag angående de svenska l a p p a r n a s rätt till ren-l om u n d e r s ö k n i n g angående sinnesbeskaffenhet m. m. bete i Sverige m. m. Beckman. 83 s. S. 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande. 1. Nor- 26. Betänkande och förslag angående ändrad organisa-J stedt. 128 s. S. tion av väg- och vattenbyggnadsväsendet. B e c k m a n ! 58 s. K. 11. 1924 års b a n k k o m m i t t é . Betänkande m e d förslag till lag o m ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 22 juni Utredning och förslag rörande inrättande av kom1911 (nr 74) o m bankrörelse m. m. Marcus. 228 s. F i . m u n a l a flickskolor. Norstedt. 144 s. E . 12. Betänkande m e d förslag angående den statsunder- 28. Betänkande och förslag angående t u r i s t r e k l a m - och stödda e g n a h e m s v e r k s a m h e t e n . Marcus. 269 s. J o . ] u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t e n i utlandet. Beckman. 151 s. K. 13. Betänkande m e d förslag angående vidgad rätt till u t t r ä d e u r svenska kyrkan j ä m t e d ä r m e d s a m m a n - j 29. Betänkande och förslag rörande den centrala förh ä n g a n d e frågor. Norstedt. 128 s. J u . svarsförvaltningen. Beckman, viij, 291 s F ö . 14. Yttrande angående allmänna principer för en ny 30. Förslag till riktlinjer för b e s t ä m m a n d e t av ersättgruvlagstiftning. Tiden. 175 s. F i . ning för tjänstebostad. Marcus. 58 s. F i . 15. Yttranden i a n l e d n i n g av processkommissioncns be- 31. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående avvecklingen av Aktiebolaget Kreditkassans av år 1922 engagemang. t ä n k a n d e angående rättegångsväsendets o m b i l d n i n g . Cedergren. 19 s. F i . Norstedt ni. fl. (4). 322 s. J u . 16. Betänkande m e d förslag till åtgärder gentemot miss- | 32. B e l ä n k a n d e m e d förslag till den h ö g r e l a n t b r u k s undervisningens ordnande. Norstedt. 367 s. 17 pl. bruk av alkoholhajtiga apoteksvaror ni, m. samt av Jo. behörigheten att å recept utskriva spritdrycker m. m. från a p o t e k s i n r ä t t n i n g . Marcus. 154 s. F i . I 33. 1926 års pensionsutredning. B e t ä n k a n d e angående 17. Järnvägs- och automobiltrafikkonferensen i Stockpensionering av arbelarpersonal vid försvarsväsendet holm den 23—25 m a j 1927. Norstedt. 169 s. K. och a l l m ä n n a civilförvaltningen. Marcus. 81 s. F i .

Antti. Om särskild tryckort ej ahgives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . == ecklesiastikdepartementet, J o . j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre ano r d n i n g (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1927:33

FINANSDEPARTEMENTET

1926 ÅRS

PENSIONSUTREDNING

BETÄNKANDE ANGÅENDE

PENSIONERING AV ARBETARPERSONAL VID FÖRSVARSVÄSENDET OCH ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGEN AVGIVET DEN 25 NOVEMBER 1927 AV DE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 4 SEPTEMBER 1926 TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1927 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

gT* ^

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse

till statsrådet

och chefen för kungl. finansdepartementet

5 Inledning

7 Allmän motivering

«

Frågan om pensioneringens grundande på avgiftsplikt

8 Pensioneringens omfattning.

18 Villkor för pensionsrätt

Sättet för pensioneringens anordnande

22 Pensionsunderlag

33 Pensionsavgifter

41 Statens bidrag till pensioneringen

43 Specialmotivering

44 Förslag till kungörelse angående rätt till tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen

44 L—23 §§

44 Övergångsbestämmelser

57 Förslag till kungörelse angående rätt till pension för viss arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen 58 1-12 §§

58 Vissa författningsändringar

66 Pensionering av efterlevande

66 D e n e k o n o m i s k a i n n e b ö r d e n a v de s a k k u n n i g a s p e n s i o n e r i n g s f ö r s l a g

67 Pörfattningsförslag

4 Sid.

Förslag till kungörelse angående rätt till tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen 69 Förslag till kungörelse angående rätt till pension för viss arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen 79 De sakkunnigas hemställan

83 Särskilt yttrande

8*

i

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Den 4 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för kungl. finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda vid överarbetning av uppgjort förslag till civil tjänstepensionslag samt av vissa andra pensionsfrågor ävensom att utse sekreterare åt de sakkunniga. På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet uppdrog departementschefen åt undertecknade att fullgöra ifrågavarande sakkunniguppdrag. Tilllika utsåg departementschefen sekreterare åt de sakkunniga. Den 29 mars 1927 hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1926 års pensionsutredning, avgivit betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. Sedermera hava de sakkunniga den 29 juni 1927 avgivit yttrande över ett av 1921 års pensionskommitté uppgjort förslag till ny pensionslag för kommunikationsverken m. m. och därvid framlagt förslag dels till lag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk dels ock till kungörelser angående rätt till tjänstepension för fast anställda arbetare samt angående rätt till pension för viss arbetarpersonal vid sagda verk. De sakkunniga få nu i anledning av det dem meddelade uppdraget att utarbeta slutgiltigt förslag beträffande pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen härmed överlämna betänkande med förslag i ämnet. Utdrag av vid betänkandets justering fört protokoll, innehållande därvid av undertecknad Eriksson avgivet särskilt yttrande, är bifogat.

(i

De genom Kungl. Maj:ts remiss den 17 juni 1927 till de sakkunniga överlämnade handlingar rörande, bland annat, pensionsreglering för stallpersonalen vid statens hingstdepåer och stuteri återställas härjämte. Stockholm den 25 november 1927. ELIS SIDENBLADH. ERNST ERIKSSON

K. J. GUSTAFSSON.

Alfred Carlsson.

Inledning. I ett den 30 november 1925 dagtecknat betänkande har 1921 års pensionskommitté framlagt förslag rörande pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. Förslaget i fråga, som berör mera fast anställd arbetarpersonal vid försvarsväsendet samt vid den civila statsförvaltningen med undantag av postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, innebär, att pensioneringen av ifrågavarande personal skulle ske genom personalens inordnande under reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., numera statens pensionsanstalt. Pensioneringen skulle sålunda grundas på avgiftsplikt för anställningshavarna. De speciella pensionsbestämmelser, som kommittén funnit erforderliga beträffande ifrågavarande arbetarpersonal, föreslog kommittén skola, i likhet med vad som skett i fråga om vissa andra hos anstalten pensionsberättigade grupper, införas i reglementet såsom ett särskilt kapitel. Nämnda kapitel (IX) skulle sålunda innehålla föreskrifter rörande pensionsunderlag och pensionsavgifter, beräkning av tjänstår, pensionsålder m. m. Den föreslagna pensioneringen skulle avse beredande av icke blott tjänstepension åt vederbörande anställningshavare utan även familjepension åt anställningshavares änka och efterlevande barn i huvudsaklig överensstämmelse med de i pensionanstaltens reglemente intagna föreskrifter rörande familjepension. För bestridande av pensioneringskostnaderna, i den mån desamma icke kunde täckas av anställningshavarnas avgifter, skulle enligt kommittéförslaget å riksstaten under elfte huvudtiteln uppföras särskilda anslag. Vid bifall till pensionskommitténs ifrågavarande förslag skulle de nu för daglönare vid marinen gällande pensionsföreskrifterna liksom även de för vissa icke-ordinarie befattningshavare vid statens hingstdepåer och stuteri utfärdade pensioneringsbestämmelser fortfarande äga tillämpning allenast beträffande sådana anställningshavare, som vid författningsförslagets ikraftträdande avgått från tjänsten. över pensionskommitténs ifrågavarande betänkande hava sedermera yttranden infordrats från ett flertal ämbetsverk och myndigheter.

8 Allmän motivering. F r å g a n o m p e n s i o n e r i n g e n s g r u n d a n d e på avgiftsplikt. Såsom framgår av vad i inledningen anförts, avser pensionskommitténs förevarande förslag, att såväl tjänste- som familjepensionering för ifrågavarande arbetarpersonal skulle grundas på avgiftsplikt. Emellertid hava inom pensionskommittén i nämnda hänseende anförts reservationer av två utav kommitténs ledamöter. Sålunda har ledamoten friherre Leijonhufvud icke kunnat instämma med kommittén i dess förslag att ålägga anställningshavarna avgiftsplikt för den av kommittén ifrågasatta pensioneringen. Reservanten har härvid uttalat, att vid avpassande av gällande lönesatser för ifrågavarande arbetarpersonal, vilka lönesatser i stor utsträckning vore fastställda genom avtal mellan vederbörande statsmyndighet, å ena, samt arbeta rpersonalen eller större arbetarsammanslutningar, å andra sidan, hänsyn icke behövt tagas därtill, att från löneinkomsten skulle ske avdrag till bestridande av pensioneringskostnad. Enligt reservantens mening måste följden av ett åläggande för ifrågavarande arbetarpersonal att vidkännas avdrag å avlöningen för avgifter till statens pensionsanstalt bliva en motsvarande avlöningsförhöjning. Reservanten har därför förordat, att staten skulle utan avdrag å avlöningen betala till pensionsanstalten de avgifter, som enligt de av kommittén föreslagna reglementsbestämmelserna och med bibehållande av de utav kommittén föreslagna pensionsunderlagen, skulle åligga anställningshavarna; reservanten förutsatte dock viss reduktion av tjänstepensionsunderlagen för den nu i tjänst varande personalen. Ledamoten friherre von Otter har anfört, att de för arbetarpersonalen rådande anställnings- och avlöningsförhållandena — särskilt denna personals rörlighet och avlöningarnas bestämmande efter konjunkturerna på arbetsmarknaden — enligt lians mening lade stora praktiska hinder i vägen för ett pensioneringssystem så beskaffat, som det av kommittén föreslagna. Reservanten har därför ansett, att det nuvarande för daglönare vid marinen gällande pensioneringssystemet utan obligatoriska avgifter allt fortfarande borde komma i tillämpning. I enlighet härmed har reservanten föreslagit en i anledning av pensionsavgifternas borttagande föranledd sänkning av de utav kommittén föreslagna tjänstepensionsunderlagen. Reservanten har tillika hänvisat till den möjlighet, som förefunnes för anställningshavarna att genom erläggande av avgifter till den frivilliga pensionsförsäkringen bereda sig sådan förbättring i pensionsförmånerna, som svarade mot de av kommittén föreslagna pensionsavgifterna. Nämnda försäkring borde i detta fall tillvaratagas och utnyttjas, exempelvis genom beredande av möjlighet för anställningshavaren att omedelbart i samband

9 med avlöningens erhållande efter råd och lägenhet verkställa dylik inbetalning till pensionsstyrelsen. Beträffande familjepensioneringen har reservanten tänkt sig, att det icke borde vara omöjligt att ordna denna i samverkan med de befintliga änkeoch pupillkassorna på så sätt, att tillfälle bereddes för ifrågavarande anställningshavare att på ansökan vinna inträde i dessa kassor. Icke heller för denna pensionering har reservanten ansett obligatoriska pensionsavgifter böra ifrågakomma. I fråga om pensioneringens grundande på avgiftsplikt hava vissa ämbets- Ämbetsverken verk och myndigheter framställt erinringar. Arméförvaltningen liar anfört, att ett åläggande för arbetarpersonalen att för tjänste- och familjepensionering av sin avlöning erlägga icke obetydliga avgifter skulle, enligt vad erfarenheten givit vid handen, för dessa anställningshavare själva framstå såsom något föga önskvärt. Det låge nämligen i sakens natur, att dessa i arbetsanställningen rörliga statstjänare icke kunde känna sig bundna vid tjänsten på samma sätt som vare sig ordinarie eller med längre tids uppsägning eller tillsvidare fast anställda extra ordinarie tjänstemän. Då de förra såsom i regeln yrkesarbetare företrädesvis sökte sin utkomst, där de bästa konjunkturerna beträffande avlöning och arbete förelåge, måste för dem den omständigheten, att de inom en kort framtid kunde komma att lämna statstjänsten, medföra, att innehållandet av pensionsavgifterna tedde sig såsom en mer eller mindre oberättigad reduktion av den anställningshavaren tillförsäkrade avlöningen. Att tvångsvis uttaga familjepensionsavgifter av alla anställningshavare, oberoende av civilstånd och oberoende av huruvida vederbörande hade försörjningsplikt mot barn eller ej, skulle enligt arméförvaltningens mening alldeles särskilt hos ifrågavarande till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare framkalla den uppfattningen, att det av kommittén ifrågasatta pensioneringssystemet innebure en dylik reduktion. E n sådan uppfattning skulle tvivelsutan komma att från personalens sida föranleda krav på löneökningar, som eljest ej skulle hava ifrågakommit. Även i betraktande av statsverkets intressen ansåge arméförvaltningen det kunna starkt ifrågasättas, om ett ordnande av statens till arbetarpersonal hän förliga anställningshavares pensionsförhållanden lämpligen borde ske enligt ett system, som grundades på obligatoriska avgifter av personalen och enligt vilket staten direkt tillsköte den del av pensioneringskostnaden, som överstege det försäkringstekniskt beräknade värdet av personalens avgiftsinbetalningar. Då systemet i fråga måste bibringa de därav berörda anställningshavarna den uppfattningen, att de obligatoriska pensionsavgifterna innefattade en reduktion av den dem tillförsäkrade avlöningen, skulle följden härav bliva, antingen att statsverket finge nöja sig med att erhålla den sämre delen av den på allmänna arbetsmarknaden tillgängliga arbetskraften, eller ock att detsamma genom medgivande av höjda avlöningar framkallade lönerörelser å arbetsmarknaden, som eljest kunnat undvikas. I realiteten komme säkerligen staten att i form av höjda arbetslöner få betala anställningshavarnas pensionsavgifter och måhända genom onödigtvis framkallade lönerörelser åtskilligt därutöver. Vad särskilt försvarsväsendet anginge, komme godtagandet av det föreslagna pensioneringssystemet med säkerhet att föranleda behov av ökningar i det flertal anslag under fjärde huvudtiteln, från vilka ifrågavarande personal avlönades.

to Det har synts arméförvaltningen otvivelaktigt, att ett genomförande av de föreslagna pensioneringsgrunderna komme att åtminstone hos de myndigheter, där ett större antal anställningshavare funnes, medföra så stor arbetsökning för förandet av matriklar rörande personalens anställningsoch arbetsförhållanden, för bokförande av pensionsavgifterna och för dessas redovisning och inleverering till pensionsanstalten, att ökat personalbehov med för dess tillgodoseende nödvändiga kostnader skulle uppkomma. Arméförvaltningen har därför ansett, att pensioneringsfrågan för ifrågavarande till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen borde lösas efter andra riktlinjer och så, att förvaltningen icke betungades med nya invecklade uppgifter och utan att avgiftssystem komme i tillämpning. Marinförvaltningen har framhållit, att de nu gällande pensioneringsgrunderna för daglönare vid marinen visat sig utgöra ett lämpligt och efter behovet väl avpassat pensioneringssystem. Genom en utvidgning och överarbetning av dessa grunder i reformerande syfte skulle pensionsfrågan för marinens del vinna en enkel och tilltalande lösning, så vitt anginge arbetarnas egen pensionering. Ämbetsverket har påpekat, att med dess nuvarande organisation detsamma knappast kunde fylla de krav, som ett handhavande av pensioneringsbestyren i enlighet med kommitténs förslag komme att ställa på detsamma. I varje fall skulle en personalökning bliva oavvislig. Vid lokalmyndigheterna komme förhållandena att i viss mån ställa sig annorlunda, men man kunde med visshet förutsäga, att uppbörden och redovisningen av arbetarnas pensionsavgifter måste föranleda en väsentlig ökning av administrationskostnaderna. Då ämbetsverket principiellt vore motståndare till systemet med obligatoriska avgifter, funne verket kommittéförslaget oantagligt. Med instämmande i det av friherre von Otter gjorda yrkandet om pensioneringens ordnande utan avgifter har marinförvaltningen i likhet med denne uttalat sig för tanken på ett tillvaratagande och effektivt utnyttjande av den frivilliga pensionsförsäkringen för de statsanställda arbetarnas räkning. Chefen för sjökarteverket har uttalat betänkligheter mot kommitténs förslag, enär detsamma vore grundat på obligatoriska avgifter. Enligt hans mening bleve dessa avgifter ganska kännbara och komme att föranleda krav på löneökningar. Riksräkenskapsverket har i likhet med reservanten friherre Leijonhufvud ansett det principiellt olämpligt och oriktigt att utsträcka det nuvarande avgiftssystemet för den statliga pensioneringen till att omfatta jämväl de i kommittéförslaget avsedda anställningshavare. Särskilt olämpligt syntes det vara att bygga pensionsrätten på avgiftsplikt, då det gällde personal med växlande och ovissa anställningsförhållanden. Statsverkets kostnader för övertagande av pensioneringen i sin helhet syntes icke bliva alltför betungande och kunde, därest av statsfinansiella skäl så befunnes oundgängligen nödvändigt, kompenseras av en mot den nya förmånen svarande löneminskning. Skolöverstyrelsen har i fråga om kommitténs förslag att pålägga hithörande arbetsanställda avgifter för den ifrågasatta pensioneringen uttalat, att överstyrelsen icke vore övertygad om lämpligheten av nämnda förslag. Ämbetsverket har i förevarande hänseende anslutit sig till den av friherre Leijonhufvud reservationsvis uttalade meningen. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har anfört, att för Ultuna egendoms vidkommande en tillämpning av det föreslagna pensioneringssystemet

II skulle för dess personal medföra det säkerligen icke avsedda missförhållandet, a t t pension skulle komma att utgå med högre belopp än avlöningen under tjänstetiden. Vid skötseln av en egendom måste, även om den tillhörde staten, samma grunder i fråga om arbetares anställning och avlöning tillämpas som vid enskilda egendomar, och till följd härav tillämpades för Ultuna egendoms personal det för provinsen gällande kollektivavtalet för lantarbetare, enligt vilket avlöningen för en vanlig lantarbetare utgjorde 1,500 kronor med inberäknande av samtliga naturaförmåner, ett belopp, som ej obetydligt understege den för icke-yrkesarbetare föreslagna pensionen jämte dyrtidstillägg. Styrelsen ville för övrigt ansluta sig till friherre Leijonhufvuds reservationsvis gjorda uttalande, att påläggande av ej obetydliga obligatoriska pensionsavgifter skulle leda till att avlöningen måste höjas i motsvarande grad. Besparingen i statens pensionsavgifter bleve då ingen, men kvar stode olägenheten av att det vanliga kollektiva avtalets grunder ej längre kunde tillämpas. Styrelsen har dock kraftigt betonat nödvändigheten av att arbetarna vid Ultuna institut och egendom garanterades statspension efter uppnående av viss ålder och tjänstetid. Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har likaledes givit sin anslutning åt friherre Leijonhufvuds reservation. Den vid institutet anställda personalen förmådde, enligt vad styrelsen anfört, icke bära en utgiftsökning uppgående till den föreslagna pensionsavgiften utan en motsvarande ökning i avlöning. Detta skulle medföra ökad belastning för institutets och egendomens utgiftsstater, och de höjda nominella lönerna skulle säkerligen bidraga till att framkalla krav på ökad avlöning inom motsvarande arbetsområden vid icke statliga företag. Stuteriöverstyrelsen har ej kunnat tillstyrka antagandet av pensionskommitténs förslag oförändrat, främst av det skälet, att enligt överstyrelsens uppfattning det vore omöjligt att under rådande avlöningsförhållanden ålägga anställningshavarna så betydande avgifter, som förslagets genomförande förutsatte. Domänstyrelsen har yttrat, att styrelsen ställde sig tveksam beträffande det föreslagna avgiftssystemet. Det syntes nämligen styrelsen med hänsyn till arbetarpersonalens relativa rörlighet kunna ifrågasättas, om det icke vore lämpligare, att staten i likhet med de enskilda företagen icke påfordrade något bidrag till pensioneringen från de anställda arbetarnas sida. Vid en dylik anordning borde givetvis anspråken på viss ålder och tjänstetid för åtnjutande av pensionsförmåner bliva andra än vad kommittén föreslagit. Försvarsväsendets lönenämnd har erinrat, hurusom det nuvarande pensioneringssystemet för daglönare vore ordnat utan obligatoriska pensionsavgifter. Särskilt för dem skulle enligt lönenämndens mening förslagets genomförande framstå såsom en kännbar lönereduktion. Lönenämnden har tillika uttalat, att det föreslagna pensioneringssystemet otvivelaktigt skulle komma att medföra — förutom den av kommittén förutsatta personalökningen hos statens pensionsanstalt — avsevärd arbetsökning för de myndigheter, under vilka ett större antal anställningshavare vore lydande. Direktionen för flottans pensionskassa har anfört, att kommittéförslagets genomförande otvivelaktigt komme att förorsaka avsevärt ökade administrationskostnader icke allenast för statens pensionsanstalt utan även för de

12 verk och myndigheter, som skulle få bestyret med att uträkna, innehålla och inleverera avgifterna samt insända pensionsansökningarna. Det föreslagna pensioneringssystemet komme enligt direktionens mening utan tvivel att omedelbart leda till icke avvisbara krav från arbetarpersonalens sida på löneförhöjning motsvarande pensionsavgifterna, varför staten i sista hand finge betala pensionsavgifterna till sig själv. Med hänsyn härtill har direktionen förklarat sig instämma i den av friherre Leijonhufvud avgivna reservationen. Direktionen har såsom ett särskilt skäl mot införandet av ett avgiftssystem åberopat, att för en stor del av nu omhandlade personal, nämligen daglönarna vid marinen, tjänstepensionering utan avgifter sedan lång tid tillbaka tillämpades. Slutligen må nämnas, att styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt statens provningsanstalt förklarat sig giva den av friherre Leijonhufvud avgivna reservationen sin anslutning. Av övriga ämbetsverk och myndigheter, vilka haft att yttra sig över pensionskommitténs förevarande betänkande har erinran icke framställts mot kommittéförslaget, i vad detsamma avser arbetarpensioneringens ordnande på grundval av avgiftsplikt för anställningshavarna. I detta sammanhang bör jämväl omförmälas, att statstjänarnas centralorganisation i en i anledning av kommitténs förslag till Kungl. Maj:t ingiven framställning, i nära anslutning till den av friherre Leijonhufvud inom kommittén anmälda särskilda meningen, förordat, att den personal, som i förslaget avsåges, icke måtte förpliktas att erlägga avgifter för sin pensionering. De »akkunniga.

Då de sakkunniga nu gå att yttra sig rörande den principiella och för omhandlade pensioneringsspörsmål så betydelsefulla frågan, huruvida pensioneringen för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens fast anställda arbetare bör grundas på avgiftsplikt för anställningshavarna, tillåta sig de sakkunniga till en början erinra om den ståndpunkt, statsmakterna tidigare intagit till spörsmålet om anställningshavares skyldighet att genom avgifter bidraga till sin pensionering, så vitt denna fråga angår kommunikationsverkens arbetarpersonal. I proposition till 1913 års riksdag, n r 228, framlade Kungl. Maj:t förslag till bestämmelser angående pensionering av, förutom extra ordinarie och därmed jämförliga tjänstemän, jämväl arbetarpersonal med mera fast anställning vid statens järnvägar. Den i nämnda proposition föreslagna pensioneringen var grundad uteslutande på statens bidrag, och var pensionen avsedd att utgå med ungefär 47 procent av avlöningen å billigaste ort. Detta förslag vann emellertid icke riksdagens bifall. I sin skrivelse i ämnet (nr 241) yttrade riksdagen, bland annat, att den ansåge, att till förnyad prövning borde upptagas frågan om skyldighet för ifrågavarande anställningshavare att, för rätt att erhålla pension, själva, i enlighet med de principer, som dåmera i sådant avseende gjort sig gällande, bidraga till pensioneringen och att pensionerna syntes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet kunde anses föranleda. Det förslag till bestämmelser angående rätt till pension för viss ickeordinarie personal vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk, som sedermera av Kungl. Maj:t framlades i proposition till 1917 års riksdag (nr 222), var grundat på avgiftsplikt. Detta förslag, som med vissa mindre ändringar godkändes av riksdagen, ligger till grund för de den 29 juni 1917 utfärdade reglementena för statens järnvägars pensions-

13 kassa för pensionering av icke-ordinarie personal, telegrafverkets pensionskassa för pensionering av verkstads-, förråds- och linjearbetare samt statens vattenfallsverks pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal (nr 441—443). Såsom av det anförda framgår hava statsmakterna beträffande de betydande grupper mera fast anställda arbetare, som tillhöra kommunikationsverken, ansett dessa anställningshavare böra genom avgifter bidraga till sin pensionering. Den sålunda av statsmakterna intagna ståndpunkten måste enligt de sakkunnigas mening vara grundad på den uppfattningen, att, då staten finner sig böra ålägga anställningshavarna att betala avgifter för egen pensionering, staten därmed avsett att medverka till att anställningshavarna skola genom avsättningar av en del av avlöningen bereda sig en ökning av de pensionsbelopp, som direkt utgå av statsmedel. Staten avser med andra ord att anordna en på anställningshavarnas avgifter grundad tjänstepensionsförsäkring i samband med den av staten helt bekostade pensioneringen. Det har nu såväl reservationsvis inom pensionskommittén som ock av vissa i ärendet hörda myndigheter framhållits, att man vid lösningen av förevarande pensioneringsfråga icke borde frångå det pensioneringssystem utan avgifter, som för närvarande tillämpas beträffande daglönare vid marinen, då mot detta system några erinringar icke blivit framställda. De sakkunniga vilja ingalunda förneka, att nämnda system för vederbörande verk medför mindre besvär än ett på pensionsavgifter grundat system, vilket ju förutsätter medverkan från verkets sida vid avgifternas insamlande och inleverering till den pensionsbeviljande myndigheten. Enligt de sakkunnigas mening måste dock vid lösningen av förevarande pensionsfråga huvudvikten läggas på att få till stånd en sådan tjänstepensionering, som bereder anställningshavaren skäligt underhåll efter avgång från tjänsten. För en daglönare, som under en lång följd av år ägnat hela sin arbetskraft åt statens tjänst, kan det för närvarande tillämpade pensioneringssystemet, vars ursprungliga tillkomst är att söka så långt tillbaka i tiden som i 1879 års reglemente för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap, knappast sägas vara tillfredsställande. Även om de för marinens daglönare gällande pensioneringsbestämmelserna skulle moderniseras i syfte bland annat att åstadkomma någon höjning av pensionsbeloppen, synes det dock de sakkunniga uppenbart, att dessa av statsmedel direkt utgående pensioner icke kunna sättas till sådana belopp, som må anses skäliga vid en rationellt ordnad tjänstepensionering. Nämnda förhållande synes ock hava stått klart för reservanten friherre von Otter, då denne anvisat den frivilliga pensionsförsäkringen såsom en lämplig utväg att åstadkomma förbättring i de uteslutande av statsmedel utgående pensioner, som enligt hans i reservationen framlagda förslag skulle tillkomma försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare. För att vid ett rationellt ordnande av tjänstepensioneringen för statens fast anställda arbetarpersonal kunna uppbringa pensionerna till sådana belopp, att dessa må motsvara kravet på ett skäligt underhåll efter anställningshavarens avgång u r tjänst på grund av ålder eller sjukdom, lärer väl någon annan möjlighet icke förefinnas än att, på sätt statsmakterna beslutat i fråga om kommunikationsverkens fast anställda arbetarpersonal, ålägga anställningshavarna att själva genom avgifter bidraga till sin pensionering. Visserligen har friherre Leijonhufvud i sin inom pensionskommittén avgivna reservation påyrkat, att de pensionsavgifter, som eljest skulle åligga anställningshavarna, måtte gäldas av statsverket och utgå från sär-

14 skilda anslag å riksstaten, utan att anställningshavarna finge vidkännas något avdrag å avlöningen. I själva verket innebär detta förslag, vad daglönarna vid marinen beträffar, ingenting annat än att de pensionsbelopp, som beviljas från tjänsten avgångna daglönare, skulle höjas till de av pensionskommittén föreslagna, medan anställningshavarna, i likhet med vad nu är fallet, skulle vara befriade från avgiftsplikt. En sådan direkt förhöjning av pensioneringskostnaderna kunna de sakkunniga särskilt under nuvarande statsekonomiska förhållanden icke förorda. De sakkunniga vilja i detta hänseende ej underlåta att framhålla, hurusom det nu är fråga om icke blott att definitivt ordna pensioneringen för daglönarna vid marinen utan även att bereda pensionsrätt åt motsvarande arbetarpersonal vid armén liksom även vid allmänna civilförvaltningen, vadan kostnaderna för statsverket även vid tillämpning av ett på avgifter grundat pensioneringssystem måste bliva ganska betydande. Ej heller kunna de sakkunniga dela den uppfattning, som såväl reservationsvis inom pensionskommittén som i vissa av de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena gjorts gällande, nämligen att anställnings- och löneförhållandena för här ifrågavarande arbetare skulle erbjuda så avsevärda svårigheter för genomförande av ett på avgiftsplikt grundat pensioneringssystem, att man jämväl av denna anledning vore hänvisad till ett system, som närmare anslöte sig till det vid marinen nu gällande. Det har härvid anmärkts, att rörligheten vore ett utmärkande drag beträffande anställningsförhållandena för arbetare över huvud taget och att denna rörlighet vore i hög grad tillfinnandes jämväl hos statens arbetare. Ett belägg för förefintligheten av denna rörlighet, vad angår arbetarpersonal vid vissa av arméns och marinens anläggningar, har ock friherre von Otter velat förete genom den statistik över avgångna och nyantagna anställningshavare vid vissa av arméns och marinens verkstäder, som intagits i dennes förberörda reservation. Av reservationen framgår dock ej fullt tydligt, huruvida de avgångna uteslutande tillhört de grupper arbetare, som innehaft den fastare anställning, att de, därest kommitténs förslag varit gällande, skulle varit inbegripna i den av kommittén förordade pensioneringen. För sin del vilja de sakkunniga framhålla, hurusom all sannolikhet talar för att, i den mån anställning med pensionsrätt förvärvas, den frivilliga avgången minskas. Ett bevis härför hava de sakkunniga trott sig kunna utläsa ur de uppgifter, som de sakkunniga införskaffat rörande avgången under åren 1924 och 1925 bland arbetare med pensionsrätt inom telegrafverket och statens järnvägar. Vid telegrafverket utgjorde antalet sådana arbetare, vilka avgått från tjänsten av annan anledning än entledigande med pension eller på grund av dödsfall, år 1924 38 personer samt å r 1925 45 personer. I dessa summor ingå jämväl sådana anställningshavare, som entledigats på grund av arbetsbrist, ävensom en del kvinnliga anställningshavare, som lämnat tjänsten för ingående av giftermål. Då hela antalet pensionsberättigade arbetare vid telegrafverket under nämnda å r utgjorde omkring 2,700, har den årliga avgångsprocenten icke varit större än cirka 1*5. Vid statens järnvägar voro motsvarande siffror ännu lägre eller för år 1924 16 och för år 1925 18 personer av hela antalet pensionsberättigade arbetare, omkring 3,400. H ä r har sålunda avgångsprocenten nämnda å r varit endast omkring 0*5. Inom de nämnda kommunikations verken lärer ock den uppfattningen vara rådande, att vid dessa verk någon väsentlig skillnad med avseende å rörligheten knappast förefinnes mellan den till tjänstepension berättigade arbetarpersonalen och den icke-ordinarie personal, som intager tjänstemannaställning.

15 Vidare har man sökt göra gällande, att ett åläggande av avgiftsplikt för anställninghavare, om vilka här är fråga, skulle för flertalet av dem framstå såsom en mer eller mindre oberättigad reduktion i de löneförmåner, vartill de för närvarande äro berättigade. I anledning härav vilja de sakkunniga såsom sin mening uttala, att en sådan uppfattning icke kan anses befogad i annat fall än att lönereduktionen icke uppväges av en däremot svarande förmån. I förevarande fall förhåller det sig dock så, att den utgift, som anställningshavaren skulle komma att vidkännas i form av pensionsavgift för egen pensionering, motsvaras av en betydande förbättring av den pension, staten må vara beredd att tillförsäkra honom oberoende av hans eget bidrag till pensioneringen. Eljest borde väl en omtänksam person genom frivillig försäkring hos pensionsstyrelsen eller i privat försäkringsanstalt söka bereda sig ett sådant tillskott till den av statsmedel utgående pensionen, att han därigenom tillförsäkrar sig en tillfredsställande försörjning på ålderdomen eller vid inträffande arbetsoförmåga på grund av olycksfall eller sjukdom. De av pensionskommittén för arbetarpersonalen vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen föreslagna tjänstepensionsavgifterna, vilka till beloppet nära sammanfalla med dem, de sakkunniga i det följande förorda, synas i och för sig ej större än att anställningshavarna skola jämväl under nuvarande löneförhållanden kunna utan nämnvärd uppoffring bära dem. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen tjänstepensionsavgiften för en manlig yrkesarbetare utgöra 51 kronor för år eller 4'2 5 kronor för månad. Påläggandet av en dylik avgift lärer fördenskull icke med fog kunna förebäras såsom motiv för nya lönekrav. Ej heller synes det de sakkunniga föreligga skäl till den förmodan, att införandet av pensionsavgifter skulle komma att förmå anställningshavaren till att söka sin utkomst på den enskilda arbetsmarknaden. Då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, inom den privata industrien med få undantag saknas ett ordnat pensionsväsende för arbetare, lärer det väl knappast finnas anledning antaga, att anställningshavarna skulle allenast på grund av avgiftsplikten lämna den med pensionsrätt förenade statsanställningen för att övergå till enskilda företag. Vad angår den nu i tjänst varande generationen av arbetare är härvid ock att märka, hurusom på grund av de övergångsbestämmelser, de sakkunniga föreslå, dessa arbetare skulle erhålla en gynnsammare ställning i pensionshänseende än som motsvarar de erlagda pensionsavgifterna. Då de sakkunniga ansett sig i likhet med pensionskommittén böra förorda, att den tjänstepensionering, som nu avses skola genomföras för försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningens arbetare, skall grundas på avgiftsplikt för anställningshavarna, har emellertid, såsom redan antytts, det avgörande skälet varit, att betydande grupper arbetare i statens tjänst, nämligen de vid kommunikationsverken anställda, på grund av riksdagens beslut för närvarande bidraga genom avgifter till sin pensionering, varigenom dessa kategorier anställningshavare kunnat tillförsäkras pensioner till större belopp än fallet skulle bliva, om pensionerna uteslutande bestredes av statsmedel. I det förslag till nya pensionsbestämmelser för kommunikationsverkens arbetarpersonal, som de sakkunniga framlagt i ett den 29 juni 1927 avgivet yttrande, hava de sakkunniga utgått från att avgiftsplikten för denna personal allt fortfarande skulle bibehållas. Uppenbart är, att, om vid ett definitivt ordnande av pensionsförhållandena för statens fast anställda arbetarpersonal skulle för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare med hänsyn till frånvaron av avgiftsplikt fastställas lägre pensioner

16 än som skulle tillkomma kommunikationsverkens arbetarpersonal, detta förhållande skulle förorsaka missnöje bland därav berörda arbetargrupper och förr eller senare framkalla krav på ändring i nämnda hänseende. Från försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens lönenämnder har uttalats önskvärdheten av att pensionsfrågan för den arbetarpersonal, varom nu är fråga, löses i samband med genomförandet av den ifrågasatta revisionen av pensionsbestämmelserna vid kommunikationsverken. Och sistnämnda lönenämnd har därjämte framhållit, hurusom det ur såväl verkens som personalens synpunkt måste anses vara av stor vikt att även i fråga om pensioneringen av olika personalgrupper söka åstadkomma största möjliga enhetlighet mellan olika förvaltningsområden. Samma uppfattning har ock kommit till uttryck i det av pensionsstyrelsen över kommittéförslaget avgivna yttrandet. Vad särskilt daglönarna vid marinen beträffar, må erinras, hurusom det förslag till nya pensionsbestämmelser, som i ett den 8 mars 1920 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande anställande, avlöning och pensionering av daglönare vid marinen framlades, nära anslöt sig till nu gällande pensionsreglementen vid kommunikationsverken. Även enligt dessa sakkunnigas mening borde alltså de nuvarande pensionsföreskrifterna för marinens daglönare utbytas mot ett på avgifter grundat pensioneringssystem. Vad de sakkunniga nu yttrat avser i huvudsak avgifter för tjänstepensionering. I fråga om avgiftsplikt för familjepensionering tillåta sig de sakkunniga anföra följande. Genom beslut den 9 juni 1927 hava de sakkunniga erhållit uppdrag att verkställa förberedande undersökning rörande det sätt, varpå familjepensionering av icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen samt vid försvarsväsendet bör ordnas, därest en dylik pensionering må befinnas böra komma till stånd. Med anledning härav komma de sakkunniga att inom den närmaste tiden avgiva yttrande i nämnda ärende. Redan i detta sammanhang må emellertid omförmälas, att en lösning av familjepensioneringsspörsmålet för arbetarpersonalens vidkommande synts de sakkunniga böra ske enhetligt för hela statsförvaltningen och efter särskilda, från statens pensionsanstalts reglemente avvikande grunder; och hava de sakkunniga utarbetat ett utkast till författning i ämnet. I detta sammanhang anse sig de sakkunniga även böra förutskicka, att, på sätt i det följande närmare kommer att omförmälas, även tjänstepensioneringen för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare synts de sakkunniga böra regleras genom en från statens pensionsanstalts reglemente helt fristående författning. Vid fullgörandet av förberörda uppdrag i fråga om familjepensioneringens ordnande hava de sakkunniga icke kunnat undgå att taga hänsyn till riksdagens vid upprepade tillfällen gjorda uttalanden därom, att kostnaderna för familjepensionering icke böra belasta statsverket utan bestridas av befattningshavarna själva. Ett genomförande av familjepensionering för statens arbetarpersonal synes de sakkunniga fördenskull icke kunna ske utan att anställningshavarna åläggas avgifter för sagda pensionering. Om också familjepensionsavgifterna måste sättas icke obetydligt högre än tjänstepensionsavgifterna, hava de sakkunniga i allt fall ansett den mycket avsevärda förmån, en rationellt ordnad såväl tjänste- som familjepensionering innebär för anställningshavaren, väl uppväga den ekonomiska uppoffring, han i form av pensionsavgifter måste vidkännas.

17 Da de sakkunniga alltså finna sig böra förorda, att tjänstepensioneringen av iorsvarsvasendets och allmänna civilförvaltningens mera fast anställda arbetare grundas på obligatoriska avgifter från anställningshavarnas sida hava de sakkunniga emellertid icke förbisett, hurusom inom vissa verk löneförhållandena för arbetarpersonalen kunna vara så ordnade, att en dylik pensionering icke lämpligen kan komma i fråga. Detta gäller exempelvis stall betjante vid statens hingstdepåer och stuteri samt arbetarpersonalen vid statens lantbruksinstitut. Ifrågavarande arbetargrupper äro avlönade till avsevärd del genom naturaförmåner, varigenom den kontanta lönen blir relativt lag. Såsom av vederbörande verksmyndigheter också framhållits torde det icke kunna ifrågasättas att ålägga dessa arbetare någon avgiftsskyldighet, utan synes det nödigt att för dem ordna pensioneringen efter andra och mera summariska grunder. Åt viss mindre stadigvarande arbetarpersonal vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk, nämligen förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, kan pension y a i o a 7 g a n g f r å n t J ä n s t e n beredas enligt vissa i kungörelsen den 8 november }narmare *yV\rr angivna regler. Den pensionering, som avses i nämnda torlattnmg, ar icke grundad på någon avgiftsplikt för anställningshavarna, vadan också pensionsbeloppen satts väsentligt lägre än som med avgiftsplikt skulle komma i fråga. Vid behandlingen av spörsmålet angående pensionering av kommunikationsverkens personal funno de sakkunniga de nu för nämnda byggnadsarbetare vid statens järnvägar och statens vattenfalls verk gällande pensionsbestämmelserna vara i behov av viss omarbetning, varför de sakkunniga med utgångspunkt från berörda kungörelse utarbetat ett särskilt författningstorslag, innefattande pensionsföreskrifter för sådan mindre stadigvarande anställd arbetarpersonal vid kommunikationsverken, som enligt de sakkunnigas mening icke lämpligen borde inordnas under en på avgiftsplikt grundad tjänstepensionering. Därest en motsvarande författning bleve gällande för försvarsväsendet och allmanna civilförvaltningen, komme härigenom frågan om den egna pensioneringen att kunna definitivt lösas beträffande den mera fast anställda arbetarpersonalen vid hingstdepåerna och lantbruksinstituten. Skulle inom andra förvaltningsgrenar tilläventyrs finnas anställningshavare med liknande anställnings- och avlöningsförhållanden, bör även för dem pensioneringen kunna ske enligt samma författning. Därjämte synes icke uteslutet, att även vid forsvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen det kan förekomma, att anställningshavare, utan att hava innehaft den mera fasta anställning, som enligt de sakkunnigas mening bör utgöra förutsättning för delaktighet i en på avgiftsplikt grundad tjänstepensionering, likväl under sa läng tid och i så stor omfattning ägnat sin arbetskraft åt statens tjänst, att han skahgen kan anses vara förtjänt av pension i en eller annan form, nar han pa grund av ålder eller sjukdom lämnar anställningen. J ä m v ä l å nu omnämnda anställningshavare skulle författningen i fråga kunna komma i tillämpning.

18 P e n s i o n e r i n g e n s omfattning.

V i l l k o r för p e n s i o n s r ä t t .

PensionsDen arbetarpersonal, som enligt pensionskommitténs förslag skulle erhålla kommittén, tjänstepensionsrätt, utgöres, vad försvarsväsendet beträffar, i huvudsak av daglönare vid marinen och motsvarande till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid arméns fabriker, verkstäder, truppförband, sjukhus m m x Vid allmänna civilförvaltningen skulle pensioneringen avse förmän och arbetare vid mynt- och justeringsverket, till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid statens uppfostringsanstalter, vissa statens läroanstalter samt statens blindinstitut, faktorer, tryckare och sättare m. fl. vid statens reproduktionsanstalt, rättare, förmän och arbetare vid statens lantbruksinstitut, vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, fodermarskar, körmästare och siallbetjänte vid statens hingatdepåer, hovslagare och djurvårdare vid statens veterinära institutioner, arbetare vid domänverket, varvsarbetare vid lotsverket, maskinister och eldare vid statens civila verk och inrättningar, kokerskor, tvätterskor och därmed jämställd kvinnlig ekonomipersonal vid vissa statens uppfostrings- och bildningsJ3T1*>i^f\ 1 tPT* TT1

ti.

För erhållande av pensionsrätt har pensionskommittén uppställt såsom allmänt villkor, att arbetaren skall hava vunnit fast anställning vid vederbörande verk och därom erhållit bevis genom särskild av verksmyndighet utfärdad skriftlig handling. Med nämnda villkor har kommittén åsyftat, att pensionsrätt icke skulle tillkomma den anställde, förrän han vunnit den fasta anställning vid verket, som betingas av ett vid verket förefintligt, mera stadigvarande behov av hans arbetskraft. Såsom ytterligare lorutsättning för erhållande av pensionsrätt har pensionskommittén ansett bora stadgas, att för anställningen i allmänhet gäller en arbetstid av normal omfattning. Härigenom skulle garanti vinnas för att tjänstepensionsratten förbehölles allenast sådan personal, som ägnade sin huvudsakliga verksamhet åt statens tjänst. Sådan fastare anställning har synts kommittén bora av vederbörande verksmyndighet konfirmeras genom utfärdande av särskilt skriftligt bevis. LnbetsverkeD

I de över kommittéförslaget avgivna utlåtanden hava åtskilliga erinringar framställts mot förslaget i förevarande hänseenden. Sålunda har mynt- och justeringsverket hemställt, att uti det i kommitténs författningsförslag förekommande villkoret om fast anställning, för vilken i allmänhet galler en arbetstid av normal omfattning, måtte uteslutas orden »fast» och »i allmänhet» samt att det bevis om sådan anställning, som vederbörande verk enligt förslaget skulle hava att utfärda, icke måtte behöva göras skriftligen. Härigenom vunnes enligt ämbetsverkets mening större klarhet och reda. Riksarkivet har påpekat, att bokbinderipersonalen vid riks- och landsarkiven icke särskilt angivits bland de anställningshavare, vilka enhet torslaget skulle komma i åtnjutande av pensionsrätt. Riksarkivet har emellertid förutsatt, att nämnda personal inbegripes i pensioneringsförslaget. Skolöverstyrelsen har yttrat, att kommitténs författningsförslag lämnade rum för olika tolkning angående de anställningshavare, å vilka pensionsbestämmelserna skulle äga tillämpning. Med hänsyn till vissa anställnmgsi EnliCt vad som framgår av specialmotiveringen till kommitténs författningsförslag i ämnet simile efter upprättandet av en särskild styrelse för flygvapnet, uti ifrågavarande pensionering inbegripas jämväl fast anställd arbetarpersonal vid nämnda vapenslag.

19 havares arbetsuppgifter, vilka dessutom för anställningshavare med samma benämning vore olika å skilda orter, kunde nämligen fall uppstå, då man hade svårt att avgöra, huruvida anställningshavaren borde hänföras till arbetarpersonal eller icke, t. ex. vaktmästare, å ena, och vaktmästare, som tillika vore eldare, gårdskarl eller städare, å andra sidan. Vidare har skolöverstyrelsen anmärkt, att, för såvitt kommittén avsett att bevis om fast anställning skulle förefinnas redan från tiden för den fasta anställningens erhållande, det torde för en smidigare tillämpning av författningsförslaget å de anställningshavare, som, ehuru fast anställda, sedan längre tid tillbaka likväl av förbiseende eller av annan anledning saknade sådant anställningsbevis, vara nödvändigt att genom en övergångsbestämmelse lämna vederbörande verksstyrelse eller Kungl. Maj:t frihet att besluta om pensionsbestämmelsernas tillämplighet å anställningshavaren utan hinder av att ifrågavarande föreskrift om antagningsbevis ej blivit uppfylld. Styrelsen för veterinärhögskolan, som icke haft något särskilt att erinra mot kommittéförslaget, har emellertid framhållit, att såsom förhållandena gestaltade sig vid högskolan gränsen mellan fast anställning och tillfällig anställning vore ganska vag. Den personal, varom här vore fråga, anställdes nämligen i mån av behov. I den mån behovet kunde beräknas, skedde anställningen på högst ett år i sänder, men även kortare anställningstid förekomme, såsom av extra eldare under vintermånaderna. Styrelsen föreställde sig, att endast sådan anställning, som skedde för minst ett år i sänder, kunde anses som fast. Det syntes styreisen kunna ifrågasättas, om ej en viss lägsta anställningstid borde fordras för att vederbörande överhuvudtaget skulle få åtnjuta de förmåner, förslaget avsåge att bereda. Den, som endast kortare tid kvarstannat i en anställning, hade, även om tjänsten i och för sig vore att anse såsom fast, så ringa gagn av att komma i åtnjutande av pensionsrätt, att denna förmån vägde lätt i örhållande till de olägenheter, det medförde för pensionsanstalten att f«! ra bok över dylika pensionsberättigade. Det kunde ju tänkas, att rätt till delaktighet i pensionsförmånerna ej borde få inträda, om ej vederbörande innehaft tjänsten så länge, att den intjänade pensionen uppginge till åtminstone ett visst minimibelopp. Lantmäteristyrelsen har såsom eget utlåtande åberopat direktörens för statens reproduktionsanstalt yttrande över kommittéförslaget, däruti denne förordat, att faktorerna vid reproduktionsanstalten måtte hänföras till den tjänstemannapersonal, å vilken civila tjänstepensionslagen skulle äga tilllämpning. Direktionen över flottans pensionskassa har framhållit, att marinens arbetare i regel vore anställda medelst kontrakt med jämförelsevis kort uppsägningstid — från åtta dagar till en månad — och således icke kunde sägas innehava fast anställning i dessa ords egentliga bemärkelse. Det låge i sakens natur, att arbetarantalet vid marinens varv och verkstäder måste rättas efter arbetstillgången och alltså ökas eller minskas, allteftersom den av anslagstilldelningen beroende tillgången på arbete ökades eller minskades. Samma vore ock förhållandet vid armén tillhöriga etablissement. Visserligen syntes flertalet av marinens arbetare kunna anses äga tämligen stadigvarande anställning, men det torde bliva ytterst svårt att draga gränsen mellan den personal, som kunde betraktas såsom stadigvarande, och den, som vore att anse såsom mera tillfälligt anställd. Försvarsväsendets lönenämnd har ansett, att vid förslagets tillämpning ett uppdragande av gränsen mellan icke-ordinarie tjänstemän och arbetare

skulle bereda svårigheter. Nämnden har till belysande härav erinrat, att fråga vore före om överflyttande av gruppen arbetsledande förmän vid flottans varv från daglönarstat till månadslönarstat. Olägenheterna av att gränsen mellan arbetarpersonal och icke-ordinarie tjänstemän ej kunde uppdragas med önskvärd tydlighet vore så mycket större, som vitt skilda pensioneringsgrunder för arbetarpersonal och nyssnämnda tjänstemän skulle gälla. Samma synpunkt som den nu anförda har ock gjorts gällande av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. De sakhmniga.

Beträffande omfattningen av den pensionering av mera fast anställd arbetarpersonal, varom i förevarande sammanhang är fråga, torde de sakkunniga till en början böra erinra, hurusom de sakkunniga i sitt den 29 mars 1927 avgivna betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag förordat, att åt faktor vid statens reproduktionsanstalt pensionsrätt bör beredas enligt civila tjänstepensionslagen. Tillika tillåta sig de sakkunniga bringa i erinran sitt i det föregående (sid. 17) gjorda uttalande, att vissa av pensionskommittén till tjänstepensionering föreslagna grupper arbetare, exempelvis stallbetjänte vid statens hingstdepåer och stuteri samt arbetarpersonal vid statens lantbruksinstitut, icke lämpligen synas böra inordnas under en på avgifter grundad arbetarpensionering utan i stället vid avgång från tjänsten på grund av ålder eller sjukdom erhålla pension enligt vissa mera summariska pensionsföreskrifter. Vad härefter angår de av skolöverstyrelsen omförmälda vaktmästares ställning i pensionshänseende, är först och främst att märka, att de allmänna läroverkens vaktmästare icke äro avlönade av statsmedel. Det torde därför, så länge nämnda förhållande är rådande, icke kunna ifrågakomma, att å dem tillämpa de pensioneringsgrunder, som de sakkunniga förorda beträffande statsanställda. Vaktmästarpersonalen vid de tekniska läroanstalterna, vilken däremot avlönas av statsmedel, är uppförd å ordinarie stat och åtnjuter alltså i denna egenskap pension enligt gällande civila pensionslag. Beträffande slutligen vaktmästare vid folkskoleseminarierna utgår avlöning till dem från de å seminariernas omkostnadsstater uppförda anslag till betjäning och renhållning m. m. I den mån sådana vaktmästare äro att anse såsom mera fast anställda, torde desamma närmast vara att hänföra till personal i tjänstemannaställning. Erinras må ock, att 1920 års lärarlönekommitté ifrågasatt, att i sammanhang med en blivande lönereglering för folkskoleseminariernas befattningshavare vissa av de där anställda vaktmästarna — bland dem även vaktmästare, som tillika utföra eldningsoch städningsarbete — skulle uppföras å ordinarie stat. Vid bifall härtill skulle å sådan befattningshavare de sakkunnigas förenämnda förslag till civil tjänstepensionslag utan vidare komma att tillämpas. Därjämte har nämnda lönekommitté avsett, att folkskoleseminariernas extra vaktmästarpersonal, i den mån sådan anställes, skulle avlönas i enlighet med grunderna för avlöning åt extra vaktpersonal vid nyreglerade verk. Vid sådant förhållande torde seminarievaktmästarnas pensionsfråga komma att lösas i sammanhang med löneregleringen. I avvaktan härå synes i förekommande fall fråga om pensionering av vaktmästare vid folkskoleseminarierna böra, i likhet med vad hittills skett, hänskjutas till riksdagens särskilda prövning. Jämväl beträffande pensionering av statsavlönad betjäning i ickeordinarie anställning vid andra statens läroanstalter torde i avvaktan på lönereglering enahanda förfarande böra tillämpas.

21 Förs vars väsendets och allmänna civilförvaltningens lönenämnder hava framhållit svårigheten att vid tillämpning av pensionskommitténs förslag uppdraga gränsen mellan den i förslaget avsedda arbetarpersonalen, å ena, och icke-ordinarie tjänstemän, å andra sidan. Såsom förhållandena särskilt vid försvarsväsendet för närvarande gestalta sig torde visst fog för en sådan anmärkning icke saknas. Emellertid hava, enligt vad de sakkunniga inhämtat, vissa förberedande åtgärder vidtagits i syfte att på ett mera rationellt sätt ordna avlöningsförhållandena för sådan icke-ordinarie personal inom försvarsväsendet, som ej är att hänföra till den egentliga arbetarpersonalen. Sålunda har försvarsväsendets lönenämnd den 29 juni 1926 avgivit betänkande med förslag rörande reglerande av avlöningsförhållandena för viss civil icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet. Detta förslag, som till sina allmänna grunder ansluter sig till de för extra ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsbestämmelser, är för närvarande under överarbetning inom lönenämnden. Vidare har marinförvaltningen den 30 maj 1927 till Kungl. Maj:t ingivit förslag till nya avlöningsbestämmelser för månadslönare och vissa arbetsledande förmän vid marinen, enligt vilket en del av dessa anställningshavare skulle uppföras å ordinarie stat och andra erhålla extra ordinarie anställning med löneförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med de för allmänna civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän gällande grunder. De sakkunniga föreställa sig, att sedan de löneregleringar för försvarsväsendets icke-ordinarie civila eller civilmilitära befattningshavare, som sålunda äro under förberedande, blivit genomförda, någon svårighet att i pensionshänseende differentiera anställningshavare i arbetarställning från icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet icke skall behöva förefinnas. I fråga om de allmänna villkoren för pensionsrätt framgår av det föregående, hurusom några myndigheter hyst viss tvekan med avseende å innebörden av det utav kommittén uppställda villkoret, att anställningshavaren skall innehava »fast anställning» hos vederbörande verk. Uppenbart är också, att med de olika sätt för anställande av arbetarpersonal, som tilllämpas inom statsförvaltningens skilda områden, vissa svårigheter skola göra sig gällande, när fråga uppkommer, huruvida vederbörande anställningshavare må anses uppfylla nämnda villkor. Till belysande av detta spörsmål må här omnämnas, huru i sådant hänseende förfares vid vissa kommunikationsverk. Vid statens järnvägar äger anställande av arbetarpersonal rum på det sätt, att vederbörande vid antagande i tillfällig tjänst såsom verkstads- eller förrådsarbetare erhåller skriftligt bevis om denna sin anställning. Vid sedermera inträffande övergång till fast anställning utfärdas nytt bevis, varav ock framgår, att anställningshavaren vunnit delaktighet i statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal. Vid telegrafverket tillämpas i förevarande hänseende ett i viss mån annat tillvägagångssätt. Sålunda utlämnas icke något bevis till linjearbetare eller verkstadsarbetare vid hans anställande i tillfällig tjänst. Först då han varit anställd så länge i verkets tjänst, att han av vederbörande myndighet prövas innehava stadigvarande anställning — för linjearbetare är denna prövotid fastställd till 15 månader — utfärdas bevis, som styrker, att han såsom innehavare av fast anställning vunnit delaktighet i telegrafverkets pensionskassa för pensionering av verkstads-, förråds- och linjearbetare. Inom de nämnda kommunikationsverken äger sålunda — på grund av en bestämmelse i gällande reglementen för pensionering av icke-ordinarie personal — prövning i varje

22 särskilt fall rum rörande den tidpunkt, då vederbörande må anses hava erhållit sådan mera stadigvarande anställning, att han bör erhålla pensionsrätt. Vad försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen beträffar, är givetvis en sådan prövning — så länge motsvarande pensionsföreskrifter där saknas — icke erforderlig. I stor utsträckning sker anställning av arbetare inom dessa förvaltningsområden genom kontrakt på viss tid eller med viss tids uppsägning, och antagningshandlingen lämnar i regel icke någon upplysning, huruvida anställningen är att betrakta såsom mera stadigvarande eller blott såsom mera tillfällig. Uppenbart är emellertid, att i och med genomförandet av en rationellt ordnad tjänstepensionering en sådan prövning blir nödvändig. E n prövning huruvida en arbetare må anses innehava mera fast anställning torde enligt de sakkunnigas mening ej heller behöva bereda vederbörande myndigheter några mera avsevärda svårigheter. I likhet med vad fallet är beträffande kommunikationsverken, är nämligen även vid försvarsväsendet en viss fast arbetarstam erforderlig för utförande av året om pågående arbeten. Sålunda äger exempelvis vid arméns ammunitionsfabriker och gevärsfaktori en avsevärd nytillverkning rum för arméns räkning, vilken givetvis kräver en konstant tillgång på arbetskraft. För fullgörande av de å flottans varv och verkstäder förekommande underhålls- och reparationsarbeten är likaledes en viss arbetarkontingent städse erforderlig. Av vad nu anförts framgår, att även inom försvarsväsendet förefinnes ett konstant behov av arbetarpersonal. I den mån vederbörande anställningshavare fyller ett sådant behov och han efter erforderlig prövotid befinnes lämplig för fortsatt anställning, synes någon tvekan icke behöva uppstå för verket att beteckna hans anställning såsom fast och därmed också bereda honom pensionsrätt. Det sagda gäller givevis inom varje område av statsförvaltningen, där arbete av mera permanent art utföres. Såsom redan antytts, stadgas i nuvarande pensionsreglementen för ickeordinarie personal vid kommunikationsverken, att vederbörande skall erhålla bevis om sin delaktighet i pensionskassan. En liknande^ bestämmelse finnes ock intagen i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående tjänstepensionering för kommunikations verkens arbetarpersonal. I likhet med pensionskommittén finna de sakkunniga en motsvarande anordning böra tillämpas beträffande dem, som skulle bliva delaktiga av den nu ifrågasatta tjänstepensioneringen, varvid beviset ur ordningssynpunkt givetvis bör erhålla skriftlig form. Jämväl nu i tjänst varande anställningshavare böra, i den mån de prövas falla under de nya pensionsbestämmelserna, tilldelas dylika bevis. Vid det övervägande, de sakkunniga alltså ägnat pensionskommitténs förslag, i vad detta avser pensioneringens omfattning och villkoren för pensionsrätt, hava de sakkunniga icke funnit sig böra ifrågasätta andra avvikelser från detsamma än att från tjänstepensioneringen för fast anställd arbetarpersonal uteslutas vissa mindre grupper av anställningshavare. Sättet för p e n s i o n e r i n g e n s a n o r d n a n d e . PensionsSåsom i det föregående omförmälts, har pensionskommittén funnit sig böra kommittén, föreslå en sådan lösning av pensionsfrågan för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare, att ifrågavarande personal skulle inordnas under reglementet för statens pensionsanstalt. Kommittén har nämligen an-

23 sett det utgöra en högst beaktansvärd fördel, att för ifrågavarande pensionering kunna anlita en redan befintlig statlig pensionsinrättning sådan som nyssnämnda pensionsanstalt, vars uppgift är att ombesörja tjänste- och familjepensionering huvudsakligen för i allmän tjänst anställda befattningshavare. E t t förläggande till nämnda pensionsanstalt av arbetarpensioneringen skulle enligt kommitténs mening kunna ske utan att detta nya bestyr behövde medföra mera betydande administrationskostnader. Vidare syntes de allmänna grunder för tjänstepensioneringen, som kommit till uttryck i omförmälda pensionsanstalts reglemente, i stort sett kunna med fördel tillämpas vid den pensionering, varom fråga vore. Genom den i reglementet förutsatta möjligheten att däri upptaga de för pensioneringen erforderliga särbestämmelser kunde ock nödig hänsyn tagas till de speciella krav, som kunde förefinnas. E t t särskilt skäl för anlitande av statens pensionsanstalt i förevarande fall låge enligt kommitténs mening däri, att härigenom på ett enkelt sätt kunde för denna personals vidkommande vinnas en lösning jämväl av frågan om beredande av familjepension åt efterlevande änkor och barn efter sådana statstjänare. E n reservant inom kommittén har emellertid, såsom förut är nämnt, föreslagit, att pensioneringen skulle, utan anlitande av statens pensionsanstalt, ordnas på det sätt, att tjänstepensionerna direkt utginge av statsmedel, varjämte han förordat, att för höjande av dessa pensioner den frivilliga pensionsförsäkringen skulle utnyttjas. Tillika har han tänkt sig familjepensionering kunna åstadkommas genom att tillfälle bereddes arbetarna att efter ansökan vinna inträde i befintliga änke- och pupillkassor. Beträffande sättet för pensioneringens anordnande har marinförvaltningen Ämbetsverken. förordat nyssberörda, reservationsvis framställda yrkande. Försvarsväsendets lönenämnd har ifrågasatt, om icke pensioneringen av arbetarpersonalen helt eller delvis skulle kunna ordnas genom pensionsstyrelsens försorg, och har lönenämnden uttalat sig för att till ytterligare behandling måtte upptagas frågan, huruvida icke staten i likhet med en del enskilda arbetsgivare kunde tillämpa den på frivilliga avgifter grundade försäkringspensioneringen beträffande den arbetarpersonal, som avses i pensionskommitténs förevarande förslag. Liknande uttalande har ock gjorts av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Vad angår frågan om utnyttjande av den frivilliga pensionsförsäkringen akk^°ni a unm a vid ordnandet av pensionering av statsanställd arbetarpersonal, må erinras, sa 9hurusom 1921 års pensionskommitté upptagit detta spörsmål till ytterligare behandling vid avgivande den 30 juni 1926 av yttrande och förslag till, bland annat, nya pensionsföreskrifter för kommunikationsverkens arbetare. I sådant hänseende har kommittén till en början anfört följande: »Enligt vad pensionskommittén erfarit har allmänna civilförvaltningens lönenämnd i sitt den 29 januari 1926 avgivna utlåtande över pensionskommitténs förberörda betänkande angående pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen uttalat, att i betraktande bland annat av de anordningar, som av staten vidtagits för ordnande av frivillig försäkring i anslutning till den allmänna pensionsförsäkringen, samt då förslag till betydelsefulla ändringar i den frivilliga pensionsförsäkringen, redan förelåge och därjämte fråga vore å bane att i anslutning till folkpensioneringen bereda understöd

åt efterlevande hustrur och barn, det ville förefalla lönenämnden som om det i första hand borde allsidigt undersökas, huruvida icke staten jämväl i fråga om den egna arbetarpersonalen borde kunna anlita den till synes naturligare utvägen att låta densammas pensionering omhändertagas av bemälda styrelse. Lönenämnden har härvid under hänvisning till den pågående utredningen av frågan om den ickeordinarie personalens vid kommunikationsverken pensionering påpekat vikten av att i fråga om pensionering av olika personalgrupper söka åstadkomma största möjliga enhetlighet mellan olika förvaltningsområden. Liknande synpunkter hava ock i utlåtande över ifrågavarande betänkande framförts av försvarsväsendets lönenämnd. I anledning härav har pensionskommittén ansett sig böra, utöver vad kommittén i sammanhang med utredning av pensionsfrågan för förs vars väsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare i sådant hänseende vidgjort, närmare undersöka, huruvida sådana förslag till ändrade bestämmelser rörande den allmänna pensionsförsäkringen numera utarbetats eller eljest äro under förberedande, som skulle kunna vara ägnade att, om de vinna statsmakternas godkännande, underlätta en anknytning till densamma av statens arbetarpensionering; och tillåter sig nu kommittén i anledning härav anföra följande. I skrivelse den 24 februari 1925 har pensionsstyrelsen till Kungl. Maj:t ingivit förslug till vissa ändringar rörande den frivilliga pensionsförsäkringen. Dessa ändringar avse i huvudsak, att ur bestämmelserna eliminera sådana olikheter mellan den enskilda försäkringen och gruppförsäkringen, att en enhetlig form för frivillig försäkring skulle kunna i deras ställe åvägabringas. Innebörden av förslaget är sålunda, att för enskild försäkringstagare skulle kunna medgivas valfrihet i fråga om pensionsålder. Frågan om den tidpunkt, då pension, oavsett arbetsoförmåga, skulle börja utgå, skulle ställas på framtiden och överlämnas åt den försäkrades avgörande med endast den inskränkningen, att rätten till dylik pension skulle inträda tidigast vid fyllda 55 år och senast vid fyllda 70 år. Vidare skulle vissa formella lättnader ske i sättet för den nuvarande gruppförsäkringens anordnande. Något skriftligt försäkringsavtal mellan pensionsstyrelsen enligt föreskrift i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående frivillig försäkring skulle icke längre erfordras, utan skulle sådan pensionering kunna ordnas direkt med närmaste postanstalt. Vissa med gruppförsäkringen sammanhängande svårigheter av formell art, avseende bland annat den årliga kontrollen av försäkringsavgifterna, skulle bortfalla och avgifterna, som enligt hittills ingångna försäkringsavtal ansetts böra inbetalas till pensionsstyrelsen under loppet av viss kortare tid vid årets slut, skulle komma att vid ett större eller mindre antal postanstalter erläggas å de olika tider, som i de särskilda fallen befunnes för vederbörande lägliga. Slutligen skulle den sammanslagna frivilliga försäkringen kunna i likhet med den nuvarande enskilda försäkringen ske både med och utan avgiftsåterbetalning. Däremot åsyftas, frånsett viss mindre jämkning i räntefoten, ingen ändring i de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen. Beträffande den antydda frågan om beredande genom den allmänna folkpensioneringen av pension eller understöd åt efterlevande hustrur och barn har i huvudsak hittills förekommit följande. Sedan riksdagen i skrivelse den 6 maj 1924, nr 134, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring pensionsberättigad man, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, anbefallde Kungl. Maj:t den 10 oktober 1924 pensionsstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med dylik utredning jämte det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelse den 31 maj 1924, nr 245, har riksdagen vidare med överlämnande

25 av andra lagutskottets i ärendet avgivna utlåtande, nr 27, hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning, på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan fattigvårds karaktär kunde beredas änkor, vilka vore i behov därav för sina barns uppfostran, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. I omförmälda utskottsutlåtande, vilket i hithörande delar av riksdagen godkänts, anfördes bland annat, att någon utredning angående möjligheterna att medelst en utvidgning av pensionsförsäkringen lösa frågan om understöd åt änkors barn icke förelåge men att utskottet ansåge önskvärt, att en dylik utredning komme till stånd, därvid jämväl övriga möjliga utvägar för spörsmålets lösande borde komma under övervägande. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 17 april 1925 pensionsstyrelsen att i samband med först omförmälda utredning verkställa utredning angående möjligheterna att medelst en utvidgning av pensionsförsäkringen bereda understöd utan fattigvårds karaktär åt änkor, vilka vore i behov därav för sina barns uppfostran. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t styrelsen att senast den 1 oktober 1925 inkomma med utredning i båda sålunda angivna hänseenden ävensom med de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda. I ärendet har därefter pensionsstyrelsen avgivit ett den 19 oktober 1925 dagtecknat utlåtande, däri anförts bland annat följande. Styrelsen ställde sig på anförda skäl synnerligen betänksam emot att en utvidgning av den med pensionsförsäkringen förenade understödsverksamheten anlitades som utväg för att på ifrågasatt sätt bereda understöd åt behövande men icke invalida änkor med barn. Styrelsen funne det emellertid synnerligen önskvärt, att hjälp bereddes sådana änkor, utan att denna hjälp finge fattigvårds karaktär.» I a n l e d n i n g a v r i k s d a g e n s n u o m f ö r m ä l d a s k r i v e l s e r och pensionsstyrelsens d ä r ö v e r a v g i v n a y t t r a n d e h a r K u n g l . Maj:t u p p d r a g i t å t pensionsstyrelsen a t t ^ v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g r ö r a n d e m ö j l i g h e t e n a t t bereda u n d e r s t ö d å t obem e d l a d e eller m i n d r e b e m e d l a d e personer, v i l k a h a v a m i n d e r å r i g a b a r n a t t försörja. E n l i g t v a d de s a k k u n n i g a i n h ä m t a t , h a v a visserligen p å g r u n d a v n ä m n d a u p p d r a g i n o m pensionsstyrelsen v e r k s t ä l l t s vissa u t r e d n i n g a r i ä m n e t , m e n h a r a v s ä r s k i l d a n l e d n i n g u p p d r a g e t s s l u t f ö r a n d e a n s e t t s böra tillsvidare anstå. P e n s i o n s k o m m i t t é n h a r i sitt f ö r e n ä m n d a y t t r a n d e a v den 30 j u n i 1926 r ö r a n d e det nu f ö r e v a r a n d e s p ö r s m å l e t v i d a r e a n f ö r t : »Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, åsyftar det framlagda förslaget till omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen att genom en sammanslagning av den enskilda frivilliga pensionsförsäkringen med gruppförsäkringen och en i samband därmed åstadkommen större valfrihet i fråga om försäkringsvillkoren åvägabringa en bättre anpassning av den frivilliga försäkringen efter den försäkringssökande allmänhetens krav. För det ändamål, som här åsyftas, nämligen att kunna taga den frivilliga pensionsförsäkringen i anspråk för pensionering av i statens tjänst anställd personal, synes den föreslagna nya formen för frivillig försäkring, såvitt pensionskommittén kan bedöma, icke erbjuda några mera betydande fördelar i jämförelse med den nuvarande gruppförsäkringen. Vad spörsmålet om ett ordnande av familjepensionering genom pensionsstyrelsens försorg vidkommer, giver den lämnade redogörelsen vid handen, att den nu pågående utredningen allenast har till syfte att i anslutning till den allmänna pensionsförsäkringen bereda familjeunderstöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt gentemot minderåriga, Att på grundval av den särskilda försäkringsform, som den frivilliga försäkringen innebär, söka ordna en mera generell pensionering av försäkringstagarens efterlevande, har däremot i sam-

26 band med ifrågavarande utredning icke varit föremål för övervägande inom pensionsstyrelsen. I sitt betänkande med förslag angående pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen anförde pensionskommittén (sid. 24) beträffande frågan om förläggande till pensionsstyrelsen av bestyret med nyssnämnda personals pensionering, att ifrågavarande ämbetsverk tillkommit för ombesörjande av en pensioneringsverksamhet av helt annat slag och med helt annat ändamål och att kommittén därför icke ansett lämpligt att dit förlägga de för detsamma främmande arbetsuppgifter, som innefattas i en tjänstepensionering, Vad pensionskommittén sålunda erfarit rörande de i och för sig betydelsefulla reformer på pensionsförsäkringens område, som i det föregående blivit berörda, har icke givit kommittén anledning att frångå den mening, kommittén i berörda betänkande sålunda uttalat. E t t förläggande till pensionsstyrelsen av den statliga arbetarpensioneringen skulle ej heller, åtminstone icke tillsvidare, bana väg för lösningen av denna personals familjepensionsfråga, ett spörsmål, som kommittén jämlikt sitt nppdrag jämväl har att taga under omprövning. Vad nu särskilt angår pensioneringen av kommunikationsverkens arbetare, skulle ett förläggande till pensionsstyrelsen av bestyret härmed förutsätta, att vederbörande verk såsom hittills lämnade bidrag till pensioneringen, då givetvis anställningshavaren icke torde kunna åläggas att inbetala så höga avgifter, att pensionstagaren enbart på grundval av dessa skulle komma i åtnjutande av skälig pension efter avskedstagandet. Exempelvis må nämnas, att en avgift av 50 kronor, erlagd från anställningshavarens 25:e levnadsår till dess han uppnår en pensionsålder av 65 år, skulle enligt nu gällande tariffer för gruppförsäkring bereda manlig anställningshavare vid avskedet en pension av 535-3 5 kronor, däri inberäknat det i 34 § av pensionsförsäkringslagen omförmälda bidrag av statsmedel. Verkets bidrag till pensioneringen kunde tänkas ske antingen så, att verket samtidigt med överförande till pensionsstyrelsen av anställningshavarens egna avgifter dit inbetalade verkets eget bidrag, i vilket fall den pensionstagaren tillkommande pensionen helt utginge från pensionsförsäkringsfonden, eller också, att den pensionstagaren från pensionsstyrelsen tillkommande, på grundval av anställningshavarens egna avgifter utgående pensionen ökades med tilläggspension av verkets medel. Vare sig det ena eller andra systemet väljes, måste enligt pensionskommitténs mening ett sådant ordnande av pensioneringen innebära omgång och ökat arbete vid pensioneringens handhavande i jämförelse med nuvarande förhållanden.» Ä v e n de s a k k u n n i g a h a v a haft a n l e d n i n g a t t vid a v g i v a n d e a v y t t r a n d e r ö r a n d e a r b e t a r p e n s i o n e r i n g e n v i d k o m m u n i k a t i o n s verken för sin del t a g a u n d e r ö v e r v ä g a n d e , h u r u v i d a den f r i v i l l i g a p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g e n l ä m p l i g e n k u n d e och borde t a g a s i a n s p r å k för s t a t e n s a r b e t a r p e n s i o n e r i n g , s å v i t t d e n n a p e n s i o n e r i n g avser k o m m u n i k a t i o n s v e r k e n s a r b e t a r p e r s o n a l ; och h a v a h ä r v i d de s a k k u n n i g a i l i k h e t m e d p e n s i o n s k o m m i t t é n k o m m i t till den uppfattn i n g e n , a t t n ä m n d a f ö r s ä k r i n g s f o r m icke l ä m p a r sig för sagda ä n d a m å l . I a n l e d n i n g a v f ö r s v a r s v ä s e n d e t s och a l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n s l ö n e n ä m n d e r s o v a n o m f ö r m ä l d a e r i n r i n g a r m o t p e n s i o n s k o m m i t t é n s förslag beträffande p e n s i o n e r i n g a v a r b e t a r e v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t och a l l m ä n n a civilförvaltn i n g e n t o r d e de s a k k u n n i g a j ä m v ä l i f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g b ö r a a n g i v a s i n s t å n d p u n k t till f r å g a n om den f r i v i l l i g a pensionsförsäkningens a n l i t a n d e för s t a t e n s t j ä n s t e p e n s i o n e r i n g s v e r k s a m h e t , v a r v i d de s a k k u n n i g a a n s e s i g k u n n a i h u v u d s a k följa den f r a m s t ä l l n i n g , som l ä m n a t s i de s a k k u n n i g a s o v a n b e r ö r d a y t t r a n d e . I n n a n de s a k k u n n i g a i n g å p å detta s p ö r s m å l torde

27 emellertid för belysande av hithörande förhållanden en kort redogörelse böra lämnas rörande de föreskrifter, som reglera den frivilliga pensionsförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna angående nyssnämnda försäkringsform äro meddelade i 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring, och är nämnda paragraf för närvarande av följande lydelse: »För att vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda femton år, och senast vid fyllda sextiosju år erhålla pension utöver vad ovan i denna lag stadgas vare det envar svensk man eller kvinna medgivet att erhålla försäkring genom erläggande av frivilliga avgifter. I fråga om gemensam försäkring av vissa grupper av personer må Konungen meddela de särskilda bestämmelser, som i avseende å levnadsålder finnas böra gälla för inträdande av rätten att erhålla pension. Beloppet" av de avgifter, som för envar försäkrad högst må erläggas, samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor. Det mot erlagda frivilliga avgifter enligt fastställda försäkringstekniska grunder svarande pensionsbeloppet ökas genom bidrag av statsmedel sålunda, att varje del därav, som motsvarar under ett kalenderår erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, höjes med ett åttondel. De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt, som gäller för den i 11 § omförmälda fonden. Beträffande avgifter och pensioner, som i denna paragraf avses, länder i tillämpliga delar till efterrättelse vad 12 § innehåller om verkställande av undersökning å vissa tider om pensionsvillkor och fond.» De närmare bestämmelserna i fråga om anordnande av den på frivilliga avgifter grundade försäkringen, som det jämlikt nämnda 34 § ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda, äro meddelade i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957). Enligt dessa bestämmelser kan frivillig pensionsförsäkring medgivas dels i form av enskild försäkring och dels i form av gruppförsäkring (försäkring av samtliga till viss grupp anslutna personer). I fråga om sistnämnda försäkringsform är i kungörelsen bland annat följande förordnat. Framställning om erhållande av gruppförsäkring göres skriftligen hos pensionsstyrelsen, som har att pröva framställningen. Därest densamma bifalles, ingås mellan pensionsstyrelsen och sökanden skriftligt avtal om försäkringsvillkoren, varjämte styrelsen utfärdar försäkringsböcker och meddelar föreskrift om sättet för avgifternas inbetalning (13 § i kungörelsen). Med avseende å den ålder, vid vilken rätt till pension inträder, erbjuder gruppförsäkringen fyra olika försäkringssätt sålunda, att rätt till pension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast, allt efter valt försäkringssätt, vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år (8 §). Avgift må erläggas för varje icke till arbete varaktigt oförmögen svensk person från och med det kalenderår, under vilket han fyller 16 år, till och med det kalenderår, under vilket han fyller resp. 54, 59, 64 eller 66 år (9 §)•

28 Det antal kronor, som för en person intill utgången av ett visst kalenderår högst må hava i avgifter erlagts, utgör 100 gånger det antal levnadsår, personen fyllt nämnda kalenderår, med avdrag av 1,500 kronor (10 §). Det pensionsbelopp, vartill varje erlagd avgift berättigar, och försäkringsvillkor i övrigt, framgå av tariffer, som utfärdas av pensionsstyrelsen (11 §). På Kungl. Maj:ts prövning ankommer, huruvida i särskilt fall försäkring må äga rum på andra än ovan angivna villkor i fråga om levnadsålder för pensionsrättens inträde och högsta beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad må erläggas (14 §). Emellertid framlade pensionsstyrelsen i förenämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1925 förslag om vissa ändringar i grunderna för den frivilliga pensionsförsäkringen. Förslaget innefattade i första hand ändring av nyssberörda 34 § i lagen om allmän pensionsförsäkring. Styrelsen hade i skrivelsen därjämte uppdragit vissa riktlinjer för den omarbetning av 1917 års kungörelse angående frivillig pensionsförsäkring, som vid ett bifall från statsmakternas sida till nyssnämnda förslag till lagändring borde åvägabringas. Sedan numera 1927 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts i enlighet med pensionsstyrelsens förslag avgivna proposition i ämnet, har den 18 juni 1927 utfärdats lag om ändring i vissa delar av lagen om allmän pensionsförsäkring (nr 207), varigenom 34 § av sistnämnda lag från och med den 1 januari 1928 erhåller följande ändrade lydelse: »Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga, från fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande av pension. Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från sålunda vald pensionsålder. Den ålder före fjdlda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt uppbära pension, beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må erläggas, samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor. Det mot — — — en åttondel. De frivilliga — — — omförmälda fonden. Beträffande avgifter — — — och fond.» Beträffande den omarbetning av 1917 års kungörelse (nr 957), som betingas av nämnda lagändring, tillåta sig de sakkunniga hänvisa till ovan (sid. 24) intagna, av pensionskommittén lämnade redogörelse. När det nu gäller att bedöma, om eller i vad mån den frivilliga pensionsförsäkringen, särskilt sedan bestämmelserna rörande densamma reviderats på sätt ovan antytts, kan befinnas lämplig att tagas i anspråk för ett definitivt ordnande av pensionsförhållandena för mera stadigvarande anställd arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, torde till en början böra erinras om de allmänna principer, som numera kommit till uttryck i den statliga, på avgifter grundade tjänstepensioneringen. Först och främst är att märka, att tjänstepensionen endast till en del svarar mot de pensionsavgifter, som under tjänstetiden erlagts av pensionstagarna. Så-

29 lunda äro avgifterna i allmänhet beräknade att täcka allenast en tredjedel av hela pensionen, medan återstoden är avsedd att bestridas av statsmedel Vidare må framhållas, hurusom särskilda föreskrifter gälla i fråga om pension till den, som på grund av olycksfall i tjänsten (invalidpension) eller på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga (sjukpension) nödgas avgå från tjänsten. Erinras må ock, hurusom den statliga tjänstepensioneringen förutsätter detaljerade bestämmelser rörande beräkning av tjänstår, angående minskning i pensionsrätten i vissa fall m. m. Enligt dessa allmänna principer äro icke blott nu gällande pensionslagar för ordinarie tjänstemän utan även nuvarande reglementen för pensionering av icke-ordinarie befattningshavare samt arbetare vid kommunikationsverken utformade. Därest den frivilliga pensionsförsäkringen skulle utnyttjas för statens arbetarpensionering, vilja de sakkunniga redan från början hava uttalat, att detta icke bör, såsom en reservant inom pensionskommittén avsett, få bliva beroende av huruvida anställningshavaren själv önskar genom avgifters inbetalning till pensionsstyrelsen bereda sig ökade pensionsförmåner eller ej. E t t pensioneringssystem, som överlämnar åt anställningshavarens eget skön att verkställa inbetalning av pensionsavgifter eller underlåta en dylik inbetalning, kan nämligen enligt de sakkunnigas mening ingalunda anses innebära en rationell lösning av ifrågavarande pensioneringsspörsmål. Vid en anknytning av arbetarpensioneringen till den frivilliga försäkringspensioneringen kunna uppenbarligen pensionsavgifterna icke sättas så höga, att den därpå grundade försäkringspensionen kan bliva tillfyllest för att bereda anställningshavaren skälig pension. Det statsbidrag, som jämlikt 34 § pensionsförsäkringslagen tillkommer frivilligt försäkrad person, är självfallet icke av den storlek, att det kan betraktas såsom svarande mot den andel i pensioneringskostnaden, som vid tjänstepensionering gäldas av statsmedel (statspensionen). Tydligen måste försäkringspensionen ökas genom särskilt bidrag av statsmedel, om pensionsbeloppen skola kunna uppbringas till tillfredsställande storlek. Då de militära ämbetsverken eller de civila verk, varom här är fråga, i regel icke förfoga över statsmedel för pensioneringsändamål, skulle det bliva nödigt att från särskilt i riksstaten för ändamålet upptaget anslag till pensionsstyrelsen överföra det årliga bidrag till pensioneringen, som jämte anställningshavarnas egna avgifter erfordrades för beredande av pension. För den nu i tjänst varande arbetargenerationen torde därjämte ett engångsbidrag av statsmedel bliva av behovet påkallat. Det nyss angivna systemet med avsättningar av statsmedel skulle emellertid, såsom ock pensionskommittén framhållit, med hänsyn till det stora antalet anställningshavare innebära en alltför stark belastning för närvarande av stadsbudgeten. För övrigt torde, så länge staten icke genom avsättningar fonderar medel för framtida kostnader för de ordinarie tjänstemännens pensionering, tillräckliga skäl knappast föreligga för att staten för sin ifrågavarande arbetarpersonals vidkommande skulle verkställa dylik fondering. Men även om statsmakterna funne sig böra godkänna ett sådant ordnande av arbetarpensioneringen, ligger det i öppen dag, att den frivilliga pensionsförsäkringens mera summariska föreskrifter icke äro tillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt och i den omfattning, som numera i allmänhet tilllämpas vid statlig tjänstepensionering och jämväl redan gäller i fråga om kommunikationsverkens arbetarpersonal, reglera hithörande personals pensionsförhållanden, exempelvis vid avgång på grund av sjukdom eller liknande anledning eller ock till följd av invaliditet, ådragen under tjänsteutövning.

30 Fastmer torde man vara hänvisad till att efter ett förläggande till pensionsstyrelsen av ifrågavarande pensionering tillämpa de för tjänstepensioneringen gängse normer och att följaktligen bestämmelserna om frivillig försäkring måste för denna personals vidkommande kompletteras med föreskrifter motsvarande dem, som gälla för statens tjänstepensionering i allmänhet. Det bestyr, som skulle tillkomma pensionsstyrelsen vid en på nu angivna sätt ordnad pensionering, skulle fördenskull icke kunna enbart inskränka sig till den verksamhet med avseende å den frivilliga pensionsförsäkringen, som det eljest ankommer på nämnda styrelse att utöva såsom centralmyndighet för den allmänna folkpensioneringen. I själva verket skulle pensionsstyrelsens bestyr med arbetarpensioneringen icke bliva av väsentligt annan karaktär än den, som i sådant hänseende för närvarande åligger exempelvis telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. För handhavande av den omfattande tjänstepensionering, som nu ifrågasattes, torde emellertid pensionsstyrelsen nu icke vara så organiserad, att densamma utan vidare kan utöva en sådan verksamhet. Man torde därför få utgå från att de nya arbetsuppgifter, varom fråga är, med nödvändighet skulle komma att kräva en ej obetydlig ökning av pensionsstyrelsens arbetskrafter. Visserligen kunde ett anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen för här ifrågavarande ändamål kunna ske enligt andra och i viss mån enklare normer än som i det föregående angivits. Sålunda skulle man kunna tänka sig, att statens bidrag till anställningshavarens pensionering utginge i form av tilläggspension vid sidan av den försäkringspension från pensionsstyrelsen, vartill anställningshavaren grundat rätt genom egna försäkringsavgifter. J ä m v ä l i dylikt fall torde det emellertid bliva erforderligt anvisa ett särskilt anslag å riksstaten för täckande av statsverkets kostnader för pensioneringen. Givetvis kunde bestyret med tilläggspensionernas beviljande och utbetalande anförtros åt pensionsstyrelsen, varvid dock helt naturligt måste förutsättas, att särskilda bestämmelser utfärdas rörande villkoren för dylika tilläggspensioners erhållande. Varje ansökning om pension från anställningshavare skulle vid sådant förhållande nödvändiggöra en dubbel prövning från pensionsstyrelsens sida av hans pensionsrätt. Dels skulle styrelsen hava att pröva ansökningen ur den frivilliga pensionsförsäkringens synpunkter i och för beviljande av försäkringspension, dels ock skulle det åligga styrelsen att taga ställning till vederbörandes rätt till tilläggspension enligt därför fastställda grunder. Även här gäller, att ett sådant ordnande av pensioneringen skulle tillföra nämnda ämbetsverk en uppgift, som hittills varit för detsamma helt främmande och för vilken det icke är organiserat. Att pensioneringen av anställningshavarna med tillämpning av två olika system därjämte skulle förorsaka omgång i arbetet med pensioneringens handhavande, synes de sakkunniga ligga i öppen dag. En uppdelning av pensioneringsbestyret sålunda, att anställningshavarens rätt till försäkringspension avgöres av pensionsstyrelsen, medan prövningen av hans rätt till tilläggspension överlämnas till annat för sådan uppgift lämpat ämbetsverk, exempelvis statskontoret eller statens pensionsanstalt, synes vara helt utesluten. Det torde ej heller kunna påvisas, att ett anlitande av den frivilliga försäkringen skulle för anställningshavaren medföra några fördelar i pensionshänseende. De motiv, som understundom anförts till förmån för denna pensioneringsform, nämligen att vederbörande skulle, därest han, utan att komma i åtnjutande av tjänstepension, lämnade tjänsten, alltid vara tillförsäkrad pension från pensionsstyrelsen för erlagda avgifter, kan icke till-

31 mätas betydelse, om, såsom de sakkunniga föreslå, föreskrift meddelas, att i dylikt fall kapitalvärdet av de utav anställningshavaren erlagda tjänstepensionsavgifter skola överföras till nämnda styrelse för beredande ät honom av frivillig pensionsförsäkring. Därjämte är att märka, hurusom, på sätt pensionskommittén påvisat, ett anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen för pensionering av statens arbetarpersonal icke skulle i och för sig underlätta lösningen av frågan om denna personals familjepensionering. De sakkunniga tillåta sig i detta sammanhang framhålla, att jämväl riksdagen synes vara av den meningen, att den frivilliga pensionsförsäkringen icke lämpligen kan användas för pensionering av mera fast anställd personal i statens tjänst. I skrivelse till Kungl. Maj:t (1924: 215) i anledning av väckt motion angående pensionering av stallbetjäning vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå har riksdagen, bland annat, uttalat, att riksdagen beträffande sättet för pensioneringens ordnande vore av den meningen, att den frivilliga pensionsförsäkringen icke syntes fullt tillfredsställande beträffande en personal med den jämförelsevis fasta anställning, varom fråga vore. Resultatet av den undersökning, de sakkunniga sålunda företagit beträffande förevarande spörsmål, vilja de sakkunniga sammanfatta sålunda, att bestämmelserna rörande den frivilliga pensionsförsäkringen icke äro av den beskaffenhet, att de i och för sig kunna läggas till grund för ett rationellt ordnande av tjänstepensionering för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens fast anställda arbetare; att fördenskull ett anlitande av denna försäkringsform med nödvändighet måste förutsätta utfärdande av speciella pensionsbestämmelser i närmare anslutning till de för statens tjänstepensionering i allmänhet gällande; att pensionsstyrelsen för närvarande icke är organiserad för utövande av den kombinerade försäkrings- och tjänstepensioneringsverksamhet, som en anknytning till den frivilliga pensionsförsäkringen måste förutsätta; att en uppdelning av pensionsbestyret på pensionsstyrelsen och något annat för tjänstepensioneringsverksamhet lämpat ämbetsverk skulle medföra onödig omgång vid pensionsärendenas behandling; samt att ett förläggande till pensionsstyrelsen av bestyret med arbetarpersonalens tjänstepensionering icke skulle på något sätt underlätta lösningen av denna personals familjepensionsfråga. Pensionskommittén har, såsom i det föregående är nämnt, för sin del ansett, att de i statens pensionsanstalts reglemente intagna allmänna pensionsbestämmelserna skulle kunna tillämpas å nu ifrågavarande arbetarpersonal, varvid kommittén dock förutsatt, att de speciella pensionsföreskrifter, som kunde befinnas erforderliga, skulle — i liket med vad som skett beträffande andra under reglementets tillämplighetsområde inordnade befattningshavargrupper — meddelas genom ett tillägg till reglementet. De sakkunniga hava emellertid, såsom i förbigående redan blivit antytt, ansett sig icke böra upptaga kommitténs förslag i detta hänseende och detta av följande skäl. I betraktande av de pensioneringsgrunder, som efter ikraftträdande av 1920 års pensionslag för ordinarie befattningshavare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk blivit godtagna för dessa verks vidkommande, hade pensionskommittén i sitt förberörda utlåtande den 30 juni 1926 med förslag, bland annat, till pensionsbestämmelser för kom-

32 munikationsverkens fast anställda arbetare närmare anslutit dessa bestämmelser till förberörda pensionslag. Särskilt gäller detta i fråga om pensions uppdelning i avgifts- och statspension. I de sakkunnigas den 29 juni 1927 över pensionskommitténs ifrågavarande utlåtande avgivna yttrande med däri framlagda förslag till, bland annat, kungörelse angående pensionering av fast anställda arbetare vid kommunikationsverken hava de sakkunniga än närmare följt de principer, som kommit till uttryck i 1920 års pensionslag. Vidare är att märka, hurusom de sakkunniga i enlighet med dem meddelade direktiv utarbetat ett förslag till ny pensionslag för befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen, som i princip nära överensstämmer med det för kommunikationsverkens ordinarie befattningshavare nu gällande pensioneringssystemet. Vid bifall till de sålunda av de sakkunniga redan framlagda förslagen skulle i förberörda hänseenden enhetliga grunder komma att tillämpas såväl för ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare samt fast anställda arbetare vid kommunikationsverken, som ock beträffande de ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare, som skulle falla under den civila tjänstepensionslagen. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga, i syfte att enhetliga pensioneringsprinciper må komma i tillämpning för så stora delar av statsförvaltningen som möjligt, funnit sig böra frångå pensionskommitténs förslag att inordna nu ifrågavarande arbetarpersonal under reglementet för statens pensionsanstalt, vilket ju är byggt på i viss mån andra pensioneringsgrunder. Erinras må i detta sammanhang, att kommunikationsverkens lönenämnd i sitt utlåtande över pensionskommitténs nu förevarande förslag i fråga om grunderna för tjänstepensions utgående m. m. hänvisat till vad nämnden tidigare yttrat över ett av samma kommitté utarbetat förslag till civil tjänstepensionslag. Då lönenämnden i sistnämnda yttrande förordat att en gemensam grundform för pensionsförmånens beräknande borde komma till användning inom den civila statsförvaltningen i övrigt, syntes det lönenämnden riktigast, att samma principer vunne tillämpning även i fråga om den statsanställda arbetarpersonalen. Lönenämnden har därför ansett, att de av pensionskommittén för arbetarpersonalen vid försvars väsendet och allmänna civilförvaltningen föreslagna pensionsbestämmelserna borde omarbetas enligt systemet med tjänstepensionens uppdelning i statspension och avgiftspension. Vad härefter beträffar frågan om bestyret med pensioneringens handhavande, synes det de sakkunniga naturligt, att detta bestyr förlägges till någon sådan statens myndighet, som redan nu har till uppgift att handlägga tjänstepensionsärenden. Närmast till hands skulle härvid givetvis ligga, att pensioneringens administrerande anförtroddes åt statskontoret, som ju redan handhar tjänstepensioneringen av den ordinarie personalen vid allmänna civilförvaltningen och som enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla motsvarande uppgift beträffande icke-ordinarie befattningshavare vid såväl allmänna civilförvaltningen som försvarsväsendet. Om också statskontoret ur flera synpunkter måste anses särskilt skickat för nu omhandlade uppgift, kan det dock med fog ifrågasättas, huruvida detta ämbetsverk med sin stora arbetsbörda i övrigt bör ytterligare belastas med detta bestyr. Det andra ämbetsverk, som i nu förevarande avseende skulle kunna komma i fråga, är statens pensionsanstalt, vilken inrättats för ombesörjande av pensionering utav personal i allmän tjänst. Såsom i det föregående är nämnt,

33 skulle också enligt pensionskommitténs förslag den pensionering, varom nu är fråga, handhavas av nämnda anstalt. Då, såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, ett förläggande till statens pensionsanstalt av bestyret med nu omhandlade pensionering torde kunna ske utan någon mera avsevärd utökning av anstaltens arbetskrafter, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att administrerandet av förevarande arbetarpensionering anförtros åt nämnda anstalt. Den omständigheten att pensioneringen enligt de sakkunnigas mening bör ordnas efter grunder, som i väsentliga hänseenden avvika från dem, som kommit till uttryck i anstaltens reglemente, synes icke behöva utgöra något hinder för att bestyret med sagda pensionering överlämnas till anstalten. I enlighet med de här ovan angivna synpunkter hava de sakkunniga alltså utarbetat ett särskilt förslag till kungörelse i ämnet. Pensionsunderlag. Enligt pensionskommitténs förslag skulle den manliga arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, som i förslaget avses, med avseende å bland annat pensionsunderlagens storlek fördelas på tre grupper; och skulle hänföras till den första gruppen arbetare, för vilka yrkesutbildning ej krävdes, till den andra gruppen arbetare, för vilka krävdes särskild yrkesutbildning, samt till den tredje gruppen arbetsledande förmän. Motsvarande uppdelning har kommittén avsett skola äga rum även beträffande kvinnliga anställningshavare. För de särskilda grupperna anställningshavare har kommittén föreslagit pensionsunderlag till nedan angivna belopp, nämligen : l:a gruppen 2:a » 3:e »

Man Kronor

Kvinna Kronor

1440 1620 1 836

1080 1224 1380.

Pensions kommittén,

Beträffande till en början den föreslagna gruppindelningen har arméför- Ämbetsverkei vattningen velat göra gällande, att densamma skulle komma att i tillämpningen erbjuda ganska stora svårigheter. Särskilt vid armén hade arbetsanställningarna en så skiftande natur, att i en mängd ifrågakommande gränsfall placeringen komme att bliva mycket vansklig, därest icke vederbörande myndighet hade en viss rörelsefrihet att på grund av i olika fall föreliggande omständigheter och särskilt med hänsynstagande till storleken av den avlöning, som tillkommit vederbörande anställningshavare under tjänstetiden, pröva pensionsbeloppets storlek. Mynt- och justeringsverket har yttrat, att redan indelningen i manliga och kvinnliga anställningshavare stötte verket; än mer funne verket indelningen av de egentliga arbetsanställda i två olika grupper förhatlig och förorsakande oenighet. Ämbetsverket ansåge denna indelning alldeles ohållbar såsom ledande till split och oenighet arbetarna emellan och till missnöje med arbetsbefälet. I stället har mynt- och justeringsverket föreslagit en fördelning av anställningshavarna på följande två grupper, nämligen a) arbetare och arbeterskor samt b) arbetsledande förmän och förestånderskor. Försvarsväsendets lönenämnd har ansett det uppenbart, att den ifrågasatta gruppindelningen skulle komma att vid tillämpningen erbjuda avsevärda svårigheter. Lönenämnden har emellertid icke 3 — 5300

haft tillfälle att bilda sig någon bestämd uppfattning, huruvida en mera lämplig indelning vore möjlig att genomföra. Slutligen har allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalat önskvärdheten om åstadkommande av en fullt rationell gruppindelning av ifrågavarande personal. Vad härefter angår de för de särskilda grupperna föreslagna pensionsunderlagens belopp har kommunikationsverkens lönenämnd verkställt en jämförelse mellan de av pensionskommittén ifrågasatta pensionsunderlagen samt de av kommunikationsverkens lönekommitté i betänkande den 6 november 1922 för kommunikationsverkens arbetarpersonal föreslagna pensionsunderlagen och funnit att de förra låge på en icke oväsentligt högre nivå än de senare, något som i än högre grad gällde i fråga om kvinnliga anställningshavare. Av de till arbetarpersonal hänförliga anställningshavarna i statens tjänst hade hittills endast ett fåtal grupper inom olika förvaltningsområden tillerkänts förmånen av tjänstepension, varvid sinsemellan skiftande system kommit till användning. Då lönenämnden emellertid funne sig böra biträda pensionskommitténs förslag om införande av en allmän tjänstepensionering efter enhetliga grunder för arbetarpersonal med mera fast anställning vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, ville lönenämnden dock samtidigt framhålla önskvärdheten av att en viss försiktighet iakttoges vid avvägandet av berörda förmån. Det rörde sig här icke om personal i tjänstemannaställning, vars arbetskraft tagits i anspråk för sådana speciella arbetsuppgifter, som i stort sett endast staten hade att erbjuda, utan gällde det i stället att bereda ifrågavarande förmån åt personalgrupper med full motsvarighet — i avseende å såväl yrkesutbildning som anställningsformer — inom enskilda verksamhetsgrenar. Ehuru det enligt lönenämndens mening helt visst finge anses rätt och billigt, att staten även på förevarande område företrädde en socialt önskvärd utveckling genom att ikläda sig vidgade förpliktelser i fråga om personalens omvårdnad, nödvändiggjorde förhållandena dock att jämväl tillse, det icke större skiljaktigheter åvägabragtes mellan förmånerna för arbetare i statens och enskild tjänst än som kunde anses ur olika synpunkter försvarliga. Det syntes icke kunna förbises, att i den mån staten ålade sig dylika större förpliktelser gent emot sin arbetarpersonal än idkare av enskild verksamhet å motsvarande områden, staten även för sig försvagade eller måhända rent av avhände sig möjligheterna att med fördel kunna bedriva verksamhet av den art, varom fråga vore. Ävenså borde hänsyn tagas till att på dessa arbetsområden förekomme ett ganska omfattande utbyte av personal mellan statstjänst och anställning hos enskilda arbetsgivare. Ett sådant utbyte syntes av många anledningar alltjämt befinnas nödvändigt och förmånligt,, varför det finge anses angeläget, att detsamma icke utan tvingande skäl försvårades eller omöjliggjordes. I betraktande av det anförda ville lönenämnden ifrågasätta, huruvida det finge anses tillrådligt att bestämma tjänstepensionsunderlagen för den statsanställda arbetarpersonalen till så höga belopp, som av pensionskommittén föreslagits. Det förefölle lönenämnden, som om försiktigheten bjöde att företaga någon sänkning av berörda belopp, men syntes det icke ankomma på lönenämnden att framlägga något närmare förslag i sådant häseende. Även domänstyrelsen och styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut hava uttalat såsom sin mening, att de föreslagna pensionsunderlagen voro väl högt tilltagna. x I motsats härtill har statskontoret förklarat sig godtaga kommitténs torslag, i vad detsamma avser de särskilda tjänstepensionsunderlagens belopp.

35 De sakkunniga tillåta sig till en början framhålla, hurusom ett avvägande av tjänstepensionsunderlagen för personal i arbetarställning måste erbjuda stora svårigheter, då avlöningarna till sådan personal icke — såsom fallet är beträffande befattningshavare i tjänstemannaställning — utgå efter enhetliga grunder. Det i stor utsträckning rådande systemet med ackordseller betingsarbete gör nu ifrågavarande spörsmål än mera komplicerat. I varje fall synes det de sakkunniga icke vara lämpligt, att pensionsunderlagen ställas i bestämd relation till de ej blott mellan de särskilda verken utan även mellan de olika anställningshavarna, individuellt taget, skiftande avlöningssatserna. Den väg, pensionskommittén anvisat — nämligen att sammanföra de olika arbetarkategorierna i grupper och för envar sådan grupp bestämma pensionsunderlaget på grundval av genomsnittslöner — synes vid nu angivna förhållande de sakkunniga vara en framkomlig och lämplig utväg till lösning av förevarande spörsmål. Om ock det sålunda föreslagna förfaringssättet i fråga om pensionsunderlagens bestämmande givetvis kan medföra ojämnheter, synes detsamma, icke minst med hänsyn till de jämförelsevis enkla föreskrifter i förevarande hänseende, som därigenom bliva möjliga, i alla händelser vara att föredraga framför en tillämpning av det system, sona för närvarande är gällande vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk och enligt vilket pensionsunderlaget bestämmes individuellt på grundval av beräknade timlöner. Vad särskilt angår den av pensionskommittén föreslagna gruppindelningen av den egentliga arbetarpersonalen — nämligen i yrkesutbildad och icke yrkesutbildad — vilja de sakkunniga i anledning av mynt- och justeringsverkets nyss återgivna yttrande erinra därom, att en dylik uppdelning visat sig av behovet påkallad för kommunikationsverkens vidkommande och att till och med från ett av dessa verk yrkande framställts om än ytterligare differentiering i förevarande hänseende. Det vill synas de sakkunniga som om pensionskommittén anfört goda skäl för den föreslagna tvådelningen av arbetare, yrkesarbetare och icke yrkesarbetare, även inom de områden av statsförvaltningen, som nu avses. Särskilt vid försvarsväsendet, där de ojämförligt största arbetargrupperna äro till finnandes, hava löneförhållandena i stor utsträckning fastställts genom avtal mellan vederbörande statsmyndighet, å ena, samt arbetarpersonalen eller större arbetarsammanslutningar, å andra sidan, varvid en motsvarande uppdelning lagts till grund vid lönesatsernas bestämmande. De sakkunniga kunna vid sådant förhållande svårligen föreställa sig att, såsom från arméförvaltningens och förenämnda lönenämnders sida framhållits, pensionskommitténs berörda förslag skall behöva förorsaka vederbörande ämbetsverk några större svårigheter. De sakkunniga hava sålunda i denna del icke funnit tillräcklig anledning föreligga att frångå pensionskommitténs förslag. Vidkommande härefter beloppen av de pensionsunderlag, som må böra bestämmas för de särskilda grupperna icke yrkesutbildade arbetare, yrkesarbetare och förmän (arbetsförestånderskor), anse sig de sakkunniga, i anledning av de från vissa myndigheter i detta hänseende framställda anmärkningarna, böra erinra om de allmänna synpunkter beträffande pensionering av statens arbetarpersonal, som av statskontoret framförts i ett den 23 december 1926 avgivet utlåtande i anledning av vissa framställningar angående pension åt förutvarande anställningshavare i statens tjänst och som finnas återgivna i proposition nr 135 till 1927 års riksdag. Statskontoret har härvid anfört, bland annat, följande. Vid avgivande av förslag till riksdagen om beviljande av pensioner åt arbetare och med dem jämförliga anställningshavare inom skilda grenar av statsförvaltningen

-D« *?*nmga.

ku

36 liksom vid riksdagens avgörande av dylika frågor hade givetvis vid skilda tider olika grunder kommit till tillämpning. Sedan genom 1901 års olycksfallsersättningslag bestämts, att vid fullständig invaliditet en årlig livränta å 300 kronor skulle utgå, hade detta belopp också i regel beviljats såsom pension från allmänna indragningsstaten åt arbetare, som efter långvarig anställning hos staten nödgades avgå på grund av framskriden ålder eller sjuklighet. När nämnda lag sedermera ersatts av 191G års olycksfallsförsäkringslag med dess friare prövning av ersättningsbeloppet vid full invaliditet, hade också i allmänhet inträtt en förhöjning vid beräknandet av de pensionsbelopp, som borde tillkomma arbetarpersonal; och i samma riktning hade även verkat den samtidigt inträffade avsevärda sänkningen av penningvärdet. Under årens lopp hade så kommit till utveckling en norm för bestämmande av dylika pensioner; och beviljades enligt denna norm pensioner till arbetare med 500—700 kronor och till förmän med 700—900 kronor, allt efter anställningstidens längd. Dessa pensioner utgjorde nu, reglerade enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, arbetarnas 900—1 116 kronor och förmännens 1 1 1 6 — 1 3 4 4 kronor. Vad särskilt beträffade arbetare vid försvarsväsendet hade efter tillkomsten av kungörelsen den 24 augusti 1920 (nr 645) angående pensionsförbättring åt vid marinen anställda daglönare, pensioner i ett stort antal fall blivit bestämda enligt grunderna i sagda kungörelse till belopp, som, reglerade enligt § 3 av kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), utgjort för arbetare 816—1 152 kronor och för förmän 924—1 260 kronor. I ett den 2 september 1925 avgivet utlåtande angående beredande av pension åt förre skomakeriförmannen J . E. Nydén hade statskontoret erinrat, att det i bestämmelserna om ny pension i nyssnämnda kungörelse den 18 juni 1925 förutsattes, att pensioner, som av riksdagen komme att beviljas efter år 1925, till beloppet så .avpassades, att de kunde betraktas som nyreglerade. När det alltså gällde att i det då förevarande fallet föreslå ett belopp, som kunde anses lämpligt som nyreglerad pension, hade statskontoret ansett ledning för beloppets avpassande kunna hämtas från de såsom nyreglerade betecknade pensioner, som jämlikt de i kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) fastställda grunder tillkomme viss icke-ordinarie personal vid statens hingstdepåer. Dessa pensioner utgjorde, för personal i arbetares ställning 600 — 900 kronor och för personal i förmans ställning 720—1 200 kronor allt efter tjänstetidens omfattning, Den av statskontoret i enlighet med berörda grunder beräknade pensionen för Nydén hade beviljats av riksdagen (skrivelse hr 148: 1926, p. 18), som tillika uttalat, att ifrågavarande grunder borde komma i tillämpning vid beviljande av pension till befattningshavare i liknande ställning. Emellertid hade vid 1925 års riksdag behandlats en fråga om pension åt en kategori av befattningshavare av nu ifrågavarande slag, nämligen övertaliga civila löntagare vid armén och marinen. De av riksdagen godtagna grunderna för beviljande av förtidspension åt berörda personal återfunnes i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10). Enligt dessa grunder utginge pensionerna, reglerade på sätt föreskreves i § 3 av kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) eller alltså med inberäkning av förhöjning I, med 816 — 1 152 kronor till arbetare och med 924— l 260 kronor till förmän. Under år 1926 hade statskontoret avgivit utlåtanden i ett antal ärenden angående beredande av pension åt sådan personal, som här avsåges, utan att ärendena i fråga dittills blivit underställda riksdagens prövning. I de flesta av dessa utlåtanden hade statskontoret vid beräknandet av pensionens belopp tillämpat de i förenämnda kungörelse den 24 augusti 1920 (hr 645) angivna grunderna för bestämmande av pension åt daglönare.

87 Emellertid hade beträffande vissa av dessa förslag erinrats, att sålunda föreslagna pensionsbelopp understege de belopp, som i förtidspension skulle tillkommit motsvarande personal enligt förenämnda kungörelse den 15 januari 1926 (nr 10); och det hade därvid framhållits, att för personal vid försvarsverken, som måste avgå på grund av hög ålder eller sjukdom och därvid föresloges till pension från allmänna indragningsstaten, det måste synas orättvist, om de bekomme lägre pensionsbelopp än som tillkomme likställd personal, som på grund av indragningarna vid försvarsväsendet bleve entledigad och kanske endast obetydligt överskridit 50 år och ännu vore i stånd att med arbete försörja sig. Då statskontoret icke kunde annat än erkänna riktigheten av vad sålunda anmärkts, hade statskontoret ansett sig böra till förnyad prövning upptaga frågan om storleken av de pensioner, som omhandlats i förenämnda utlåtanden; och hade statskontoret därvid i avseende å den princip, som skäligen borde komma i tilllämpming vid bestämmandet av pensioner av förevarande slag, ansett sig böra till en början närmare undersöka skiljaktigheterna mellan de grunder för pensioneringav likställd personal, som senast prövats och godkänts av riksdagen, eller sålunda de grunder, som återfunnes i kungörelserna den 8 april 1925 (nr 87) och den 15 januari 1926 (nr 10). Vid en jämförelse mellan sistnämnda två kungörelser framginge, att de pensioner, som finge utgå enligt den förra, vore avsevärt mindre än pensioner, beviljade enligt den senare; i själva verket vore de också — såsom framginge av en vid statskontorets utlåtande fogad tabell — till beloppet lägre än de pensioner, som av riksdagen tidigare beviljats. Vad sålunda framkommit föranledde statskontoret att ej längre vidhålla sitt förslag, att de i kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) intagna grunderna skulle tillämpas vid bestämmande av pensioner av nu ifrågavarande slag, utan ville statskontoret i stället föreslå, att föreskrifterna angående förtidspension i kungörelsen den 15 januari 192.6 (nr 10) skulle komma till användning. De enligt denna senare kungörelse utgående pensionerna stämde till beloppet bättre med de pensioner, som tidigare beviljats åt sådana befattningshavare, som nu vore i fråga. Härtill komme, att denna kungörelse avsåge pensionering av många olika och delvis mycket stora kårer av arbetare och att den alltså i motsats till kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) redan haft och komme att få en synnerligen omfattande tillämpning. I detta sammanhang ville statskontoret framhålla, att den avlöning, efter vilken pensionsbeloppen i kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) om pension åt viss ickeordinarie personal vid hingstdepåerna avpassats, visserligen betecknats såsom nyreglerad, men att denna avlöning numera befunnits alltför låg. Till följd därav hade förslag till ny lönereglering utarbetats, och vore detsamma avsett att föreläggas 1927 års riksdag, i sammanhang varmed det syntes vara ofrånkomligt att även bestämma högre pensionsbelopp för nämnda personal. Vad statskontoret hittills anfört gällde i främsta rummet pensioneringen av manlig personal. I fråga om kvinnliga arbetare hade pensionerna beräknats efter mera enhetliga grunder. De hade sedan åtskilliga år tillbaka bestämts efter en skala, uppgjord med stöd av föreskrifterna i kungörelsen den 24 augusti 1920 (nr 645). Enligt denna skala hade pensionerna beräknats till 300 kronor vid 15 års tjänstgöring med tillägg av 10 kronor för varje år därutöver, dock högst 500 kronor. Reglerade enligt § 3 av kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) hade dessa pensioner utgjort lägst 564 kronor och högst 816 kronor. Åven kvinnlig personal av nu ifrågavarande slag syntes statskontoret böra få sina pensioner beräknade efter de av riksdagen senast fastställda grunderna för pensionering av arbetare och likställda, d. v. s. efter föreskrifterna i kungörelsen

38 den 15 januari 1926 (nr 10); och skulle i så fall pensionsbeloppen komma att för arbeterskor bliva lägst 624 kronor och högst 876 kronor. Vad statskontoret sålunda anfört innebure emellertid ej, att statskontoret ansåge de föreslagna pensionsgrunderna böra undantagslöst tillämpas. Viss avvikelse syntes böra av skilda anledningar förekomma, såsom fallet ock varit i fråga ort tillämpningen av de dittills använda pensioneringsgrunderna. Vad beträffade icke yrkesutbildade arbetare, såsom fästningsbyggnadsarbetare och grovarbetare i allmänhet, hade vid dessas pensionering sedan ett antal år tillbaka föreskrifterna i kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av arbetare vid statens järnvägsbj^ggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning ansetts böra tillämpas. Dessa pensioner, reglerade enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), hade uppgått till lägst 852 kronor (vid 25 tjänstår) och högst 996 kronor. För denna personal syntes de för yrkesutbildade arbetare avsedda pensionsbeloppen i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) väl högt tilltagna. Dylika arbetare borde därför alltfort pensioneras i enlighet med dittills tillämpade grunder. Likaså syntes stallbetjänter vid andra institutioner än hingstdepåerna fortfarande tillsvidare böra pensioneras enligt kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87). För vissa arbeterskor med arbete, för vilket yrkesutbildning ej erfordrades, t. ex. städerskor, borde dittills tillämpade lägre pensioneringsgrunder komma till användning. Vidare borde givetvis vid bestämmande av pensioner åt ifrågavarande personal tillses, att pensionsbeloppet, bestämt enligt de ovan föreslagna grunderna, ej bleve högre än att det stode i rimligt förhållande till den under tjänstetiden uppburna avlöningen.

Den i statskontorets utlåtande åberopade tabellen är av följande utseende: Tabell utvisande de pensionsbelopp, som efter nedan angivna beräkningsgrunder skulle tillkomma pensionerad a r b e t a r p e r s o n a l . Samtliga pensioner nyreglerade enligt kungörelsen den 18 juni 1925, nr 280.

Tjänstår

Äldre pension (före 1920) 1

732 900 900 996 996 1116

15 20 25 30 35 40 15 20 25 30 35 40

1 Kung. Kung. Kung. 859/18 87/25 645/20 (järnvägs(hingst(daglönare arbetare vid marinen) depåerna) m. fl.)

600 750 900 900

816 924 1044 1152 1152 1152

720 870 1020 1200

924 1044 1152 1260 1260 1260

x

1116 1 116 1224 1344 1452

852 900 948 996

816 924 1044 1 152

— 852 900 948 996

924 1044 1152 1260

Kung. 10/26 (förtidspension)

I o m f ö r m ä l d a u t l å t a n d e den 23 december 1926 h a r s t a t s k o n t o r e t hemställt, a t t vissa a v ä m b e t s v e r k e t i dess t i d i g a r e u t l å t a n d e n över i f r å g a v a r a n d e f r a m s t ä l l n i n g a r föreslagna pensionsbelopp m å t t e o m r ä k n a s i enlighet m e d 1

Endast undantagsvis beviljad.

39 de av statskontoret sålunda angivna grunder, d. v. s. i allmänhet — dar ej särskilda skäl föranledde undantag — efter de grunder, som tillämpats beträffande förtidspension åt viss övertalig personal vid försvarsväsendet. Såsom framgår av förenämnda proposition nr 135 till 1927 års riksdag har departementschefen för sin del biträtt vad statskontoret i de särskilda fallen hemställt. I sin skrivelse i ämnet (nr 214) har riksdagen med avseende å den ståndpunkt, som statskontoret sålunda intagit och vilken departementschefen synes hava godkänt, erinrat, att frågan om generella bestämmelser rörande pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid sayal förs vars väsendet som allmänna civilförvaltningen vore föremål för utredning inom finansdepartementet och att framställning till riksdagen i detta ämne sålunda vore att förvänta inom en nära framtid. Vid sådant förhållande och då de i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) innefattade grunderna vore att betrakta såsom avvägda med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föranlett entledigande av den i kungörelsen avsedda personalen, hade riksdagen ansett det vara mindre lämpligt att såsom regel taga berörda grunder till utgångspunkt vid bestämmande av pensioner till de befattningshavare, som i propositionen avsåges. Intill dess en genom författningsbestämmelser reglerad pensionering på detta område kommit till stånd, syntes det vara riktigast att vid pensionsbeloppens bestämmande fortfarande tilllämpa en mera fri prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, detta så mycket mera, som de av statskontoret föreslagna nya beräkningsgrunderna stundom syntes leda till ojämnheter i förhållande till pensionsbestämmelser, vilka enligt författning gällde för vissa befattningshavargrupper, exempelvis för marinens daglönare. Emellertid hade en inom riksdagens vederbörande utskott verkställd utredning visat, att flertalet av de pensionsbelopp, som i enlighet med statskontorets förslag ifrågasatts för de i förevarande proposition avsedda anställningshavarna, endast i ringa mån avveke från vad som enligt dittills i allmänhet tillämpad praxis kunde anses böra beviljas. På grund härav hade riksdagen även med de utgångspunkter, från vilka riksdagen enligt vad nyss antytts bedömt de föreliggande frågorna, i det övervägande antalet fall anslutit sig till vad Kungl. Maj:t föreslagit. I vissa fall åter, dar de tillämpade beräkningsgrunderna lett till resultat, som enligt riksdagens mening alltför mycket skiljde sig från tidigare praxis, hade riksdagen funnit sig böra vidtaga jämkning i Kungl. Maj:ts förslag. Då de sakkunniga nu haft att taga under omprövning, huruvida de av pensionskommittén för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens fast anställda arbetarpersonal föreslagna pensionsunderlagen må anses lämpligt avvägda, hava de sakkunniga icke kunnat undgå att uppmärksamma de synpunkter beträffande hithörande spörsmål, vilka av statskontoret blivit framförda och åt vilka vederbörande departementschef, såsom redan ar nämnt, givit sin anslutning. Den omständigheten att statsmakterna så nyligen fattat ståndpunkt till spörsmålet om de pensioner, som skola tillkomma den till följd av 1925 års beslut i försvarsfrågan tvångspensionerade arbetarpersonalen vid försvarsväsendet, synes de sakkunniga vara av den betydelse, att man icke bör bortse från dessa pensioner, när det gäller att generellt fastställa pensionsunderlag för arbetarpersonal inom nämnda förvaltningsområden. Visserligen skulle det kunna invändas, att de vid forsvarsvasendet förtidspensionerade anställningshavarnas avgång från tjänsten vant beroende

40 av särskilda omständigheter, nämligen en genom försvarsväsendets omreglering uppkommen minskning i behovet av arbetskraft, Å andra sidan kan åt 1925 års riksdagsbeslut rörande förtidspensionering av vissa övertaliga civila löntagare vid försvarsväsendet icke rimligtvis givas den innebörden, att dessa anställningshavare borde i regeln bliva i pensionshänseende bättre tillgodosedda än sådana anställningshavare, som pensionerats i vanlig ordning. Enligt de sakkunnigas mening böra fördenskull de enligt förenämnda kungörelse den 15 januari 1926 utgående pensioner vara i viss mån normerande vid avvägande av de pensionsunderlag, som böra generellt gälla för försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens fast anställda arbetare. Ett stöd för denna sin uppfattning finna de sakkunniga även däri, att 1927 års riksdag vid beviljande på Kungl. Maj:ts särskilda framställningar av pensioner till vissa anställningshavare i arbetaranställning inom skilda områden av statsförvaltningen i ett flertal fall utgått från de i nyssnämnda kungörelse angivna grunder för pensionsbeloppens beräknande. Vid den omräkning av de utav pensionskommittén föreslagna pensionsunderlagen, som de sakkunniga sålunda ansett sig böra verkställa, hava de sakkunniga lagt till grund de pensionsbelopp, som vid en anställningstid av trettio år eller därutöver tillkomma förberörda tvångsavskedade arbetarpersonal vid försvarsväsendet. Då nu ifrågavarande tjänstepensionering för anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen ä r avsedd att grundas på avgiftsplikt samt då, såsom i specialmotiveringen närmare utvecklas, de sakkunniga ansett högsta pension böra kunna förvärvas efter en tjänste- och avgiftstid av 30 år, skulle alltså tjänstepensionsunderlagen för denna personal erhållas genom en mot pensionsavgifternas värde svarande ökning av de enligt kungörelsen den 15 januari 1926 vid en trettioårig tjänstetid utgående pensionsbeloppen. Emellertid hava de sakkunniga låtit sig angeläget vara att tillse, att lämplig relation i förevarande hänseende blir rådande mellan nu ifrågavarande anställningshavare, å ena, och allmänna civilförvaltningens extra ordinarie och därmed jämställda befattningshavare, å andra sidan. Såsom redan i det föregående är nämnt, skulle enligt det förslag till civil tjänstepensionslag, de sakkunniga framlagt, lagen äga tillämpning jämväl å extra ° o r d i . n a o r i e o c l 1 d ä r m e d Jämställda befattningshavare; och det torde icke böra få ifrågakomma, att pensionsunderlagen för de olika grupperna icke-yrkesarbetare, yrkesarbetare samt förmän överskjuta de pensionsunderlag, som föreslagits för de kategorier icke-ordinarie tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen, med vilka de särskilda grupperna av arbetarpersonal må anses i anställnings- och lönehänseenden närmast jämförliga. Det synes de sakkunniga som om en dylik jämförelse är påkallad jämväl av den anledning, att enligt marinförvaltningens i det föregående omnämnda förslag till reglering av avlöningsförhållandena för icke-ordinarie personal vid marinen vissa nu till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare, nämligen en del arbetsledande förmän, skulle erhålla extra ordinarie anställning. I anslutning till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga för manliga fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen förorda följande tjänstepensionsunderlag: arbetare i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ®3 k r ä v e s kronor 1 500 arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning » 1 704 arbetsledande förmän » 1908.

41 Vad angår kvinnliga anställningshavare, hava de sakkunniga icke funnit anledning till erinran mot den av pensionskommittén tillämpade principen, att tjänstepensionsunderlagen för de olika grupperna kvinnliga anställningshavare böra utgöra omkring 75 procent av underlagen för motsvarande manliga grupper. I enlighet härmed skulle en jämkning erfordras jämväl i de av pensionskommittén för kvinnor förordade beloppen, och vilja de sakkunniga därför för dem föreslå följande pensionsunderlag: arbetare i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej kräves kronor 1128 arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning » 1284 arbetsförestånderskor » 1440. Ovan angivna underlag hava ock i de sakkunnigas yttrande den 29 juni 1927 förordats för motsvarande personalgrupper vid kommunikationsverken. Slutligen torde de sakkunniga i anledning av de utav styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut och domänstyrelsen framställda erinringarna mot tjänstepensionsunderlagens belopp böra framhålla, att arbetarpersonalen vid lantbruksinstituten, såsom förut anförts, av särskild anledning synes böra undantagas från här ifrågavarande tjänstepensionering samt att arbetarpersonalen vid domänverket i allmänhet icke torde innehava sådan mera fast anställning, som skulle utgöra förutsättning för denna personals inbegripande under nämnda tjänstepensionering. Vid sådant förhållande synes man kunna i detta sammanhang bortse från vad i förevarande hänseende blivit anmärkt.

Pensionsavgifter. Enligt pensionskommitténs förslag skulle följande avgifter utgå för an- 1'onsionskon. ställningshavare i de särskilda grupperna: mitten.

Icke yrkesutbildade arbetare Yrkesutbildade arbetare Förmän (arbetsförestånderskor)

Man kronor

Kvinna kronor

42*20 46*60 58'40

47'20 51*80 61'60.

I överensstämmelse med grunderna i reglementet för statens pensionsanstalt skulle sagda pensionsavgifter erläggas under anställningshavarens hela tjänstetid. Statens pensionsanstalt har påpekat, att den av pensionskommittén före- statens penslagna tjänstepensionsavgiften för kvinnliga anställningshavare, motsvarande sionsanstait. 4Y2 procent av tjänstepensionsunderlaget, syntes väl hög. Vad till en början angår den tidsperiod, under vilken anställningshavaren ne sakkunskall vara skyldig erlägga pensionsavgift, hava de sakkunniga — i överensniga. stämmelse med sin i det föregående uttalade uppfattning att enhetliga pensioneringsprinciper böra komma i tillämpning för så stora delar av statsförvaltningen som möjligt — ansett sig böra föreslå, att avgiftstiden för här ifrågavarande arbetarpersonal begränsas till i regeln 30 år, såsom de sakkunniga ock förordat beträffande motsvarande anställningshavare vid

42 kommunikationsverken liksom även i fråga om personal i tjänstemannaställning vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen. Beträffande härefter de årliga avgiftsbeloppens storlek hava dessa i anledning av den u t a v de sakkunniga förordade höjningen av pensionsunderlagen omräknats efter de grunder, som tillämpats vid fastställandet av pensionsavgifter för närmast jämförliga extra ordinarie och därmed likställda befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. De sakkunniga hava nämligen utgått från att de pensionsavgifter, som föreslagits för extra ordinarie tjänstemän m. fl. med till beloppet närmast jämförliga pensionsunderlag, skola vara fullt tillräckliga jämväl för här ifrågavarande arbetarpersonals vidkommande. I enlighet härmed hava pensionsavgifterna för manliga anställningshavare i de särskilda grupperna icke-yrkesarbetare, yrkesarbetare och förmän beräknats till respektive 42 kronor, 51 kronor och 63 kronor. .. . , ,„ , I anledning av statens pensionsanstalts nyssberorda erinran och da de sakkunniga förordat, att pensionsavgift i regel skulle erläggas allenast under 30 år i stället för, såsom pensionskommittén avsett, under anställningshavarens hela tjänstetid, hava de sakkunniga — för bedömande av vilken pensionsavgift under nyss angivna förutsättning bör beräknas for kvinnlig anställningshavare — vid utarbetande av meranämnda förslag angående pensionering av kommunikationsverkens fast anställda arbetarpersonal funnit det erforderligt att erhålla kännedom om vid vilken levnadsålder den kvinnliga arbetarpersonalen inom statsförvaltningen kan genomsnittligt sett beräknas vinna sådan mera fast anställning, som enligt de sakkunnigas forslag borde medföra pensionsrätt. För sådant ändamål hava införskaffats vissa statistiska uppgifter rörande kvinnliga anställningshavare dels vid statens ammunitionsfabrik å Marieberg och dels vid telegrafverkets verkstad i Nynäshamn. Av dessa uppgifter, vilka beröra 110 kvinnliga arbetare vid statens ammunitionsfabrik å Marieberg samt 221 kvinnliga arbetare vid telegrafverkets verkstad vid Nynäshamn, har framgått, att den genomsnittliga levnadsåldern vid anställningstillfället utgjort 21*7 år. Vid beräkningen av denna medeltalssiffra har anstallningsåldern, där den understigit 18 år, för här avsedda ändamål antagits hava varit 18 år, då pensionsrätt i allt fall icke skulle vinnas före nämnda ålder och till följd härav pensionsavgifter icke tidigare börja erläggas. Om hansyn tages till att en viss lärlingstid förflutit, innan vederbörande vunnit sådan mera fast anställning, att avgiftsplikt inträtt, därest fore varande pensionsbestämmelser varit å henne tillämpliga, torde man av den erhållna medeltalssiffran kunna vara berättigad antaga, att den genomsnittliga levnadsåldern, då anställning med pensionsrätt skulle hava erhållits och sålunda avgiftsbetalning börjat, stannar vid omkring 23 år. Enligt vad de sakkunniga inhämtat från statens pensionsanstalt, är emellertid beträffande kvinna en avgift av 3*6 7 procent av pensionsunderlaget, erlagd under 30 år från det vederbörande fyllt 23 år, tillräcklig för att v i d en pensionsålder av 62 år täcka ungefär en tredjedel av pensioneringskostnaden, varvid emellertid icke tagits i betraktande kostnaden för förtidspensionering pa grund av sjukdom eller invaliditet. Med en ökning av denna procentsiffra med O-io för sjuk- och invalidpensionering skulle pensionsavgiften for kvinnlig anställningshavare i icke-yrkesarbetargruppen efter lämplig avrundnmg utgöra 42 kronor eller samma avgift som för manlig anställningshavare i motsvarande grupp. I enlighet med den princip för avgifternas beräkning, som tillämpats beträffande ordinarie tjänstemän enligt nu gällande pen-

43 sionslag vid kommunikationsverken och som av de sakkunniga även iakttagits i fråga om manliga arbetare, torde avgiftsprocenten för grupper med högre pensionsunderlag böra successivt något ökas. Med beaktande härav hava de sakkunniga ansett sig kunna — efter avrundning av avgiftssiffrorna j ä m v ä l för kvinnliga yrkesarbetare och arbetsförestånderskor — föreslå samma avgifter som för motsvarande manliga grupper. Avgifterna för de särskilda grupperna skulle alltså bliva följande: arbetare (manliga och kvinnliga) i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej kräves kronor 42 arbetare (manliga och kvinnliga) i anställning, för vilken kräves särskild yresutbildning » 51 arbetsledande förmän (arbetsförestånderskor) » 63. Statens bidrag till p e n s i o n e r i n g e n . Enligt pensionskommitténs förslag skulle statsverket bidraga till kostnaderna för pensionering av här ifrågavarande arbetarpersonal i samma ordning som nu tillämpas enligt 1907 års civila pensionslag. I enlighet härmed skulle dylikt bidrag utgå i den mån sådant för förekommande pensionsutgifters bestridande erfordrades utöver det belopp, varmed statens pensionsanstalt enligt försäkringsteknisk beräkning kunde bidraga. I fråga om sättet för täckande av statens andel i pensioneringskostnaderna må erinras, hurusom telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk beträffande den icke-ordinarie personalen, arbetarpersonalen däri inbegripen, genom årliga avsättningar tillföra pensionskassorna vid dessa verk de bidrag av vederbörande verks medel, som jämte anställningshavarnas egna avgifter erfordras för att kassorna skola kunna bestrida delägarnas framtida pensionering. Vid utarbetande av sitt förslag rörande pensionering av kommunikationsverkens fast anställda arbetare hava de sakkunniga beträffande nämnda arbetarpersonal icke ifrågasatt någon ändring i berörda hänseende. Då det nu här är fråga om arbetarpersonal vid den övriga civila statsförvaltningen och vid försvarsväsendet, där vederbörande ämbetsmyndigheter — med undantag av affärsdrivande verk, statens reproduktionsanstalt och domänverket — icke förfoga över medel för pensioneringsändamål och där sålunda eventuella avsättningar skulle kunna ske allenast genom anlitande av å riksstaten särskilt anvisade anslag, torde det enligt de sakkunnigas mening knappast böra ifrågakomma, att riksbudgeten sålunda belastas med utgifter, avsedda att täcka framtida pensioneringskostnader. I likhet med pensionskommittén förorda de sakkunniga alltså, att statsverkets bidrag till pensioneringen av nu ifrågavarande personal utgår allenast i den mån pensionerna förfalla till betalning; och torde på sätt pensionskommittén föreslagit de för detta ändamål erforderliga medel böra anvisas genom särskilda anslag under riksstatens elfte huvudtitel. Såsom i specialmotiveringen till de sakkunnigas förslag närmare kommer att angivas, torde emellertid beträffande affärsdrivande verk böra tillämpas ungefär samma förfaringssätt i förevarande hänseende som vid kommunikationsverken.

44 Specialmotivering. De sakkunniga övergå nu till att lämna en närmare motivering för de i detta betänkande framlagda förslag till kungörelser angående pensionering av arbetarpersonal inom försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. Inledningsvis må härvid nämnas, att de sakkunniga strävat efter att, såvitt möjligt, giva de särskilda bestämmelserna i de nu föreliggande författningsförslagen samma formulering som motsvarande bestämmelser erhållit i de sakkunnigas förslag till pensionsförfattningar för kommunikationsverkens arbetarpersonal. Förslag till kungörelse angående rätt till tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. 1 i Beträffande pensioneringens omfattning samt villkoren för erhållande av pensionsrätt tillåta sig de sakkunniga hänvisa till vad härom i det föregående blivit anfört (sid. 18 o, f.). Ehuru förevarande författningsförslag är avsett att generellt tillämpas å arbetare med mera fast anställning, kan dock i vissa fall anledning förefinnas att från dess tillämpning undantaga dylika anställningshavare, vare sig fråga är om arbetarpersonalen i sin helhet hos ett visst ämbetsverk eller en viss myndighet eller det gäller en enstaka arbetargrupp. Såsom de sakkunniga redan haft tillfälle framhålla, synes detta böra bliva fallet exempelvis beträffande stallbetjänte vid statens hingstdepåer och stuteri. Ett sådant undantagande synes böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Föreskrifter i nu berörda hänseenden hava intagits i förevarande moment. Det må i detta sammanhang framhållas, att avsikten icke är, att från kungörelsens tillämpning skall kunna undantagas en enskild anställningshavare. Uppmärksammas må emellertid, att frågan om den enskilde anställningshavarens delaktighet i tjänstepensioneringen eller ej skulle bliva beroende på vederbörande verks prövning på grund av den verket tillkommade rätten att avgöra, huruvida anställningshavaren uppfyller de villkor för pensionsrättens erhållande, som stadgas i 1 och 2 mom. av förevarando paragraf. 2§. Enligt 10 § i kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter ont verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pen-

45 sion åligger det varje ämbetsverk eller annan myndighet med tjänstinnehavare, som avses i lagen, att föra matrikel, i vilken för en v a r hos verket eller myndigheten anställd person skola införas vissa i sagda paragraf n ä r m a r e angivna uppgifter a v betydelse för bedömande av hans pensionsrätt. I det förslag till civil tjänstepensionslag, de sakkunniga framlagt i sitt den 29 m a r s 1927 i ämnet avgivna betänkande, hava de sakkunniga i själva lagen (1§ 6 mom.) intagit en föreskrift om skyldighet för ämbetsverk eller myndighet med befattningshavare, som i lagförslaget avses, a t t i tjänstematrikel föra erforderliga anteckningar, i syfte att kunna utröna vederbörandes pensionsrätt. Därjämte har uti ett i betänkandet intaget förslag till kungörelse angående tjänstepensionslagens tillämpning n ä r m a r e angivits de uppgifter i sådant hänseende, som borde i tjänstematrikeln införas. J ä m v ä l beträffande den personal, som avses i det nu förevarande författningsförslaget, torde böra stadgas skyldighet för vederbörande ämbetsverk eller myndighet a t t föra tjänstematrikel. Visserligen h a r i fråga om den fast anställda arbetarpersonalen vid kommunikationsverken någon motsvarande föreskrift icke intagits i det förslag till pensionsförfattning, de sakkunniga utarbetat för sistnämnda personals vidkommande, men h a r detta ej heller ansetts v a r a a v behovet påkallat, då enligt förslaget bestyret med pensioneringen skulle åligga vederbörande verks styrelse och denna självfallet äger bestämma om erforderliga anteckningars förande. Då beträffande nu ifrågavarande arbetarpersonal det, såsom förut är nämnt, skulle ankomma på statens pensionsanstalt att fatta beslut om vederbörandes pension, erfordras, a t t beträffande en v a r pensionssökande pensionsanstalten från vederbörande verk erhåller för sådant ändamål behövliga uppgifter. Föreskrift om förande av dylik tjänstematrikel meddelas i 2 § av förevarande kungörelseförslag. Med den lydelse, som givits n ä m n d a paragraf, skulle tjänstematrikeln beträffande arbetarpersonalen komma att innehålla i huvudsak uppgifter av enahanda slag, som beträffande personal i tjänstemannaställning avses u t i 10 § av kungörelseförslaget angående tillämpning av civila tjänstepensionslagen.

3 i Bestämmelserna i 3 § ansluta sig till föreskrifterna i 2 § av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag.

4 i Beträffande tjänstepensionsunderlag och pensionsavgifter för de anställningshavare, som avses i förevarande författningsförslag, tillåta sig de sakkunniga hänvisa till vad h ä r u t i n n a n anförts i allmänna motiveringen (sid. 33 o. f.).

i mom.

Enligt 91 § 2 mom. i pensionskommitténs förslag till kungörelse angående tillägg till reglementet för statens pensionsanstalt skulle Kungl. Maj:t äga besluta rörande de särskilda anställningshavarnas placering i de olika grupperna icke-yrkesarbetare, yrkesarbetare och förmän (arbetsförestånderskor). Sådant beslut skulle meddelas efter förslag, som avgivits av vederbörande verksstyrelse efter samråd, i fråga om försvarsväsendet, med försvarsväsendets lönenämnd och eljest med a l l m ä n n a civilförvaltningens lönenämnd.

2 mom.

46 Beträffande denna bestämmelse ifrågasätta de sakkunniga icke a n n a n saklig ändring än att d ä r u r uteslutes stadgandet om samråd med vederbörande lönenämnd — detta i anslutning till vad de sakkunniga förordat under 28 § 2 mom. i sitt förslag till civil tjänstepensionslag. Därest tvekan skulle uppkomma rörande en viss arbetargrupps r ä t t a inplacering, lärer Kungl. Maj:t i allt fall icke underlåta att, där så anses erforderligt, inhämta vederbörande lönenämnds yttrande i saken. 3 mom.

I anslutning till vad de sakkunniga i allmänna motiveringen anfört rörande pensions uppdelning i stats- och avgiftspension h a r i 3 mom. a v förevarande paragraf intagits ett stadgande därom, att av tjänstepensionsunderlaget två tredjedelar skola anses utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag.

i mom.

Under 5 § 1 mom. hava de sakkunniga upptagit bestämmelser rörande beräkning av tjänstår. P a r a g r a f e n i fråga svarar n ä r m a s t mot § 96 i pensionskommitténs författningsförslag. Enligt sistnämnda paragraf skulle tjänstår beräknas för tid, under vilken anställningshavare efter fyllda aderton å r i statens tjänst innehaft ordinarie eller extra ordinarie befattning eller a n n a n anställning med arbetstid av normal omfattning, så ock för tid, varunder han, utan a t t fullgöra värnpliktstjänstgöring, innehaft anställning såsom manskap vid försvarsväsendet. Bestämmelserna ansluta sig i väsentliga hänseenden till motsvarande föreskrifter i pensionskommitténs å r 1925 avgivna förslag till civil tjänstepensionslag, med nyssberörda tillägg i fråga om tillgodoräknande av militär anställning. Beträffande tillgodoräknande av tjänstetid för pension hava de sakkunniga i sitt förslag till civil tjänstepensionslag förordat en från pensionskommitténs förslag till sådan lag något avvikande formulering. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas omförmälda lagförslag tjänstår beräknas för tid, under vilken tjänsteman, efter fyllda aderton år, innehaft ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig befattning i statens tjänst eller bestritt förordnande å sådan befattning eller ock innehaft a n n a n statsanställning med tjänstgöring avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Nu angivna lydelse h a v a ock bestämmelserna om beräkning a v tjänstår erhållit såväl i de sakkunnigas förslag till ny pension slag för kommunikations verken som i deras förslag till kungörelse angående pensionering a v fast anställd arbetarpersonal* vid n ä m n d a verk. Enligt de sakkunnigas mening måste det framstå såsom en given fördel, a t t bestämmelserna angående beräkning av tjänstår för arbetarpersonal erhålla samma avfattning som för tjänstemannapersonal, helst som det icke sällan inträffar, a t t fast anställda a r b e t a r e övergå till tjänstemannaställning. Därest tjänstårsföreskrifter a v samma innehåll som de sakkunniga ifrågasatt för befattningshavare komme i tillämpning jäniA^äl för den fast anställda arbetarpersonalen — något som de sakkunniga alltså förorda — skulle i författningstexten ej särskilt behöva angivas, att såsom tjänstår i pensionshänseende j ä m v ä l m å tillgodoräknas tid, varunder anställningshavaren, u t a n a t t fullgöra värnpliktstjänstgöring, innehaft anställning vid försvarsväsendet. Vad de sakkunniga beträffande befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen förordat i fråga om a v d r a g för ledighet vid tjänstårsberäk-

5 i

47 ningr samt i avseende å tillgodoräknande av anställningstid hos företag, anstalt eller inrättning, som övertagits av staten, torde böra stadgas j ä m v ä l i fråga om den arbetarpersonal, som h ä r avses. Bestämmelserna i 2 mom. rörande beräkning av avgiftsår hava i tilllämpliga hänseenden anslutits till stadgandena i 18 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. 6*. I 6 § av förslaget innefattas detaljerade föreskrifter rörande anställningshavarnas avgiftsskyldighet. P å sätt i fråga om befattningshavare i allmänhet förordats i de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag, har även för nu omhandlade arbetarpersonal den tid, v a r u n d e r pensionsavgifter skola erläggas, begränsats till i regeln trettio år. Vidare m å nämnas, att i förevarande paragraf från nu gällande pensionsreglementen för icke-ordinarie personal vid telegrafverket, statens j ä r n v ä g a r och statens vattenfallsverk u p p tagits en föreskrift därom, a t t pensionsavgift icke skall erläggas för tid, som infaller före det vederbörande fyllt 18 år. Pensionskommittén h a r i 92 § 1 mom. a v sitt förslag till författning rörande pensionering av försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare förordat ett stadgande av innehåll, att pensionsavgift skall erläggas i efterskott genom a v d r a g å anställningshavarens avlöning med belopp, som svarar mot den tid, avlöningen avser. Chefen för sjökarteverket h a r i sitt utlåtande över pensionskommitténs ifrågavarande förslag a n m ä r k t , att anställningshavaren skulle enligt detta stadgande v a r a befriad från erläggande av pensionsavgift för den tid, avlöning ej utginge. Vid tillämpning av denna bestämmelse skulle till följd h ä r a v omräkning av de avgiftsbelopp, som borde innehållas, få göras för endast en dags frånvaro från arbetet, om avlöning därunder icke utgått. Det kunde, såsom chefen för sjökarteverket anfört, ifrågasättas, om detta vore lämpligt eller av praktiska skäl att förorda. D å avkortning av tjänstårsberäkning för pension inträdde först vid ledighet av minst 15 d a g a r i följd, syntes det v a r a följdriktigt, att samma tidsbestämmelse gällde även i fråga om avgiftsplikt. Med anledning a v berörda a n m ä r k n i n g må framhållas, att pensionskommittén med bestämmelsen i 92 § 1 mom. väl får anses hava i huvudsak åsyftat, att någon pensionsavgift icke skulle av anställningshavaren erläggas för sådan avgiftsperiod, under vilken h a n överhuvudtaget icke uppburit någon avlöning. Emellertid tillämpas vid telegrafverket och statens j ä r n v ä g a r för n ä r v a r a n d e det förfaringssättet, att, ehuru^ avlöningen utbetalas vid det förra verket en g å n g varje vecka och vid det senare verket en gång var fjortonde dag, den månatliga pensionsavgiften avdrages vid sista avlöningsutbetalningen i varje månad. I syfte att möjliggöra för vederbörade verk att även framgent bibehålla denna anordning har i de sakkunnigas förslag till kungörelse rörande pensionering av fast anställd arbetarpersonal vid kommunikationsverken intagits bestämmelse därom, att pensionsavgift skall erläggas i efterskott för månad eller, efter vederbörande verksmyndighets bestämmande, för kortare period genom a v d r a g å anställningshavarens avlöning; däremot h a r uteslutits föreskriften om a t t avdraget skall ske med belopp, som svar a r mot den tid avlöningen avser. F ö r försvarsväsendets och allmänna

2 mom.

civilförvaltningens arbetare förorda de sakkunniga en bestämmelse av motsvarande lydelse. I övrigt hava bestämmelserna under 6 § av nu förevarande förslag nära anslutits till motsvarande för icke-ordinarie befattningshavare avsedda föreskrifter i 3 § av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. Detta gäller särskilt de i förstnämnda 6 § intagna föreskrifterna, huru förfaras skall, därest avdrag av pensionsavgiften icke kan ske på grund därav, att anställningshavaren till följd av frånvaro från tjänsten icke äger uppbära någon avlöning för viss tid. Härvid hava de sakkunniga emellertid vid bestämmelsernas utformande tagit hänsyn till den eventualiteten, att avlöningen utbetalas exempelvis för vecka, under det att pensionsavgifterna beräknas för månad och avdragas vid den sista avlöningsutbetalningen i månaden. Därjämte hava de sakkunniga så avfattat bestämmelserna, att därigenom undvikes den av chefen för sjökarteverket anmärkta olägenheten med pensionsavgiftens omräkning för det fall, att en anställningshavare på grund av frånvaro från tjänsten icke är berättigad till avlöning för någon del av den tid, avgiftsperioden omfattar.

7 i Då pensioneringen av försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens fast anställda arbetare enligt de sakkunnigas förslag skulle regleras genom en särskild och från reglementet för statens pensionsanstalt helt fristående författning, synes det knappast lämpligt, att nu ifrågavarande anställningshavares pensionsavgifter inflyta till statens pensionsanstalts pensionsfond. Framhållas må ock, hurusom kommunikationsverkens lönenämnd i sitt utlåtande över pensionskommitténs förslag uttalat sig för att här ifrågavarande anställningshavares såväl pensionsavgifter som pensioner måtte i pensionsanstaltens räkenskaper bokföras och redovisas för sig. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att vid varje tidpunkt kunna överblicka nu omhandlade pensionerings ekonomiska innebörd ur synpunkten av såväl anställningshavarnas som statens bidrag till densamma anse sig de sakkunniga böra förorda, att en under statens pensionsanstalt ställd, särskild pensionsfond — förslagsvis benämnd »statens allmänna arbetarpensionskassa» — för ändamålet upprättas. De av anställningshavarna erlagda avgifterna skulle då inflyta till denna kassa. Vad angår förvaltningen av kassans medel må erinras, hurusom i 2 § av instruktionen den 31 december 1919 för styrelse och befattningshavare vid statens pensionsanstalt (nr 877) är stadgat, att vid förräntande av medel, tillhöriga under styrelsens förvaltning ställd särskild pensionsanstalt, tills vidare skola tillämpas föreskrifterna i reglementet den 31 juli 1917 (nr 526) angående utlåning av medel tillhöriga pensionsanstalter, som äro eller varda ställda under förvaltning av direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning, därvid vad i nämnda författning sägs om direktionen skall äga tillämpning på statsanstaltens styrelse. Vid sådant förhållande torde särskilda bestämmelser i berörda hänseende icke behöva meddelas i förevarande kungörelse. I enlighet med vad sålunda anförts har i 7 § 1 mom. upptagits en föreskrift av innehåll, att de i kungörelsen omförmälda pensionsavgifter skola ingå till statens allmänna arbetarpensionskassa, vilken skall förvaltas av statens pensionsanstalt.

49 Då förvaltningen av statens allmänna arbetarpensionskassa skulle omh ä n d e r h a v a s av en särskild myndighet, nämligen statens pensionsanstalt, men uppbörd och redovisning av pensionsavgifter ske vid det verk, anställningshavaren tillhör, har det ansetts erforderligt, att i 2 mom. av förevarande paragraf intaga en föreskrift om skyldighet för den, som vid vederbörande verk ombesörjer utbetalning av avlöningarna, a t t svara för uppbörden och redovisningen av anställningshavarnas tjänstepensionsavgifter. E n motsvarande bestämmelse återfinnes i de sakkunnigas förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpning av civila tjänstepensionslagen. Slutligen hava de sakkunniga i anslutning till ett liknande stadgande i sistnämnda kungörelseförslag under förevarande moment föreslagit, att de n ä r m a r e föreskrifter, som må befinnas erforderliga rörande n ä m n d a uppbörd och redovisning, skola meddelas av statens pensionsanstalt och riksräkenskapsverket gemensamt. 8 §. Såsom i allmänna motiveringen framhållits (sid. 43), skulle någon årlig avsättning av statsmedel för h ä r ifrågavarande pensionering — på sätt för n ä r v a r a n d e äger r u m beträffande icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken och av de sakkunniga förutsatts j ä m v ä l framgent skola ske i fråga om den fast anställda arbetarpersonalen vid n ä m n d a verk — icke i regeln förekomma, u t a n statens bidrag till pensioneringenlämnas allenast i den mån pensionerna förfalla till betalning. Emellertid synes en sådan anordning av principiella skäl knappast riktig med avseende å anställningshavare vid sådana verk (för närvarande domänverket och statens reproduktionsanstalt), vilka i budgethänseende äro att hänföra till affärsdrivande verk. Dylika verk torde nämligen böra bidraga till pensioneringen i n ä r m a r e överensstämmelse med vad som tillämpas vid kommunikationsverken. Då statens bidrag är beräknat att utgöra omkring två tredjedelar av pensioneringskostnaderna, hava de sakkunniga under 8 § av förevarande förslag intagit en föreskrift därom, att affärsdrivande verk med anställningshavare, som i kungörelsen avses, skola av verkets medel tillgodoföra statens allmänna arbetarpensionskassa, utöver de av anställningshavarna erlagda pensionsavgifter, ett belopp, som motsvarar två gånger summan a v n ä m n d a avgifter. Det kunde visserligen ifrågasättas, a t t dylikt verk skulle till arbetarpensionskassan även inbetala ett engångsbidrag motsvarande retroaktiva avgifter för den nu i tjänst varande arbetarpersonalen. Då emellertid ett sådant engångsbidrag säkerligen skulle alltför mycket belasta vederbörande verks, särskilt reproduktionsanstaltens budget under tiden närmast efter kungörelseförslagets ikraftträdande, h a v a de sakkunniga ansett sig icke böra i förslaget upptaga någon föreskrift härom. Merkostnaden för pensioner till nu i tjänst varande generation av arbetare vid nämnda verk torde i stället, i likhet med vad som skulle bliva fallet beträffande nuvarande arbetarstam vid övriga nu ifrågavarande verk, få bestridas av det anslag, från vilket pensionerna utbetalas. 1 9 §. Under 92 § 2 mom. av pensionskommitténs kungörelseförslag hade intagits en bestämmelse av innehåll, att vederbörande verksstyrelse skulle 4 — 5390

2 mom.

50 senast den 15 j a n u a r i varje å r — med bifogande av uppgift k antalet anställningshavare i de olika grupperna icke-yrkesarbetare, yrkesarbet a r e samt förmän (arbetsförestånderskor), som vid utgången av nästföregående månad innehade anställning vid verket — till statens pensionsanstalt inleverera summan av de för löpande budgetår för denna personal beräknade årsavgifter. I fråga om denna föreskrift har direktionen över flottans pensionskassa anmärkt, att, då vid angivna tidpunkt, den 15 j a n u a r i , anställningshavarnas pensionsavgifter ä n n u icke k u n n a t innehållas för hela det löpande budgetåret och dessutom det för arbetenas utförande under återstående del av budgetåret erforderliga antalet anställningshavare icke kunde vara känt, denna bestämmelse i verkligheten icke syntes kunna fullgöras. De sakkunniga, som u p p m ä r k s a m m a t den av förenämnda direktion framställda anmärkningen mot pensionskommitténs förslag, hava för sin del velat förorda, att vederbörande ämbetsverk eller myndighet i s l u t e t av varje budgetår till pensionsanstalten skall inleverera sammanlagda beloppet av de under budgetåret innehållna avgifterna, varvid affärsdrivande verk samtidigt skall till arbetarpensionskassan verkställa inbetaln i n g av verkets eget årliga bidrag till pensioneringen. Fördelen med nu angivna förfaringssätt skulle vara, att det belopp, som komme a t t överföras till arbetarpensionskassan, verkligen motsvarade de avdragna pensionsavgifterna, något som däremot icke skulle bliva fallet enligt det av pensionskommittén förordade systemet. Såsom en olägenhet med de sakkunnigas förslag skulle visserligen kunna anföras, att, då pensionsavgifterna inbetalades till pensionsanstalten först i slutet av räkenskapsåret, desamma komme att senare än enligt pensionskommitténs förslag göras i sin helhet räntebärande för arbetarpensionskassans räkning. Emellertid ä r härvid att märka, att, då pensionskostnaderna skola bestridas av statsmedel, i den mån de icke kunna gottgöras av arbetarpensionskassan, det förhållandet att de a v d r a g n a avgifterna så a t t säga bliva kvarliggande i statskassan till slutet av räkenskapsåret icke kan vara av någon n ä m n v ä r d betydelse. 10 i Uti 10 § av de sakkunnigas förevarande författningsförslag hava sammanförts vissa bestämmelser beträffande den myndighet, som skulle h a v a att pröva fråga om anställningshavares pensionsrätt, samt om de handlingar, som skulle åtfölja ansökan om pension, m. m. Föreskrifterna i förevarande hänseenden hava sin närmaste motsvarighet i bestämmelserna uti 4 och 5 §§ av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. 11 §. I 1 mom. av denna paragraf äro intagna föreskrifter rörande pensions utbetalning m. m. Bestämmelser i s å d a n t hänseende återfinnas i 9 § av cl c sakkunnigas förslag till kungörelse angående pensionering av fast anställda arbetare vid kommunikationsverken och i 5 respektive i 6 § av de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar för kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens befattningshavare. Enligt nämnda 9 § i kungörelseförslaget beträffande kommunikationsverkens arbetarpersonal skall pensionen utbetalas direkt från vederbörande arbetarpensionskassa. Denna a n o r d n i n g möjliggöres därigenom,

51 att kassan a v verkets medel skulle årligen erhålla det bidrag till pensioneringen, som tillsammans med anställningshavarnas pensionsavgifter b e r ä k n a s motsvara anställningshavarnas pensionsrätt. Då någon dylik å r l i g avsättning icke i regeln skulle förekomma med avseende å statens allmänna arbetarpensionskassa och denna kassa på grund av de föreslagn a övergångsbestämmelserna till en början ej ens skulle kunna bestrida de p å avgiftspensionerna belöpande kostnader, synes i stället den anordningen lämpligen böra väljas, som för n ä r v a r a n d e tillämpas i fråga om den a l l m ä n n a civilförvaltningens ordinarie befattningshavare, nämligen att pensionerna i första hand utbetalas från de för pensioneringen avsedda riksstatsanslagen och att dessa anslag sedermera årligen från pensionsfonden (pensionskassan) erhålla gottgörelse med så stor del av kostnaden för under året utbetalade pensioner, som fonden (kassan) enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning befinnes kunna gälda. Föreskrift i sistnämnda hänseende är intagen i 2 mom. av förevarande paragraf. 12 §. E n l i g t 10 § i gällande pensionslag för kommunikationsverken skall, därest en tjänsteman övergår från befattning vid ett av dessa verk till befattning vid ett annat sådant eller ock till befattning vid annat statens verk, kapitalvärdet av hans i den förra befattningen erlagda pensionsavgifter överföras från pensionsfonden vid det verk, han förut tillhörde, till den pensionsfond, till vilken han i den n y a befattningen har att erlägga pensionsavgift. Vid övergång till befattning vid verk, å vilken n ä m n d a lag icke äger tillämpning, skall dylik överföring dock ske allenast under förutsättning, att liknande överföring är föreskriven för det fall, att en befattningshavare övergår i motsatt riktning. Bestämmelser av nu nämnda innehåll hava upptagits såväl i de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar för kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens befattningshavare som ock i de sakkunnigas författningsförslag rörande pensionering av kommunikationsverkens fast anställda arbetare. I nu förevarande förslag till kungörelse rörande pensionering av försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare torde analogivis en motsvarande överföring av pensionsavgifter böra föreskrivas, och hava bestämmelserna h ä r u t i n n a n i 12 § av förslaget med avseende å formuleringen n ä r m a s t anknutits till de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslas'. 13 §. De i förevarande paragraf intagna bestämmelserna rörande inbetalning till pensionsstyrelsen av kapitalvärdet av från tjänsten avgången anställningshavares pensionsavgifter m. m. ansluta sig n ä r a till de i 10 § av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag upptagna föreskrifterna, i vad dessa föreskrifter avse icke-ordinarie befattningshavare. I likhet med vad som förordats i förslaget till civil tjänstepensionslag skulle sådan inbetalning till pensionsstyrelsen, som avses i 2 mom. av förevarande paragraf, böra, såsom ock föreslagits under paragrafens 3 mom., i regeln bestridas av det anslag, från vilket pension till anställningshavaren eljest skulle hava utgått. H a r den, för vilken överföring till pensionsstyrelsen sker, innehaft sin med pensionsrätt förenade anställning hos ett affärsdrivande verk, bör emellertid, i betraktande av de

52 u t a v s å d a n t verk till statens allmänna arbetarpensionskassa för honom gjorda inbetalningar, de för inbetalningen till pensionsstyrelsen erforderliga medlen utgå från nämnda kassa. 14 i Uti 14 § av föreliggande förslag meddelas föreskrifter rörande de allmänna förutsättningarna för anställningshavares r ä t t a t t vid a v g å n g komma i åtnjutande av tjänstepension. Föreskrifterna i fråga, vilka till innehållet äga sin motsvarighet i de av de sakkunniga framlagda förslagen till pensionslagar för personal i tjänstemannaställning vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen, äro likalydande ined bestämmelserna i 12 § av de sakkunnigas förslag till kungörelse angående pensionering av fast anställda arbetare vid kommunikationsverken. Pensionskommittén hade i sitt förslag angående pensionering av försvarsväsendets och allmänna civilförvaltningens arbetare förordat, att r ä t t att komma i åtnjutande av ålderspension skulle i n t r ä d a vid en levnadsålder av 65 år för manlig och 62 år för kvinnlig anställningshavare. Mot kommittéförslaget i denna del h a v a erinringar framställts av vissa ämbetsverk. Sålunda hava pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket, som ansett samma pensionsålder böra gälla för manlig och kvinnlig anställningshavare, anslutit sig till den av friherre Leijonhufvud inom kommittén reservationsvis hävdade uppfattningen, att pensionsåldern borde, oberoende av kön, inträda vid 65 års ålder. Mynt- och justeringsverket har beträffande pensionsåldern föreslagit en bestämmelse av följande lydelse: »Pensionsåldern är 65 år, kvinnlig anställningshavare obetaget att erhålla pension efter uppnådda 62 års ålder, i vilket fall henne tillkommande pension beräknas efter åldern vid avgången». Stuteriöverstyrelsen har hemställt, att pensionsåldern för stallbetjänte vid statens hingstdepåer och stuteri måtte bestämmas till 60 år. Det må ock nämnas, att statstjänarnas centralorganisation i sin i anledn i n g av kommittéförslaget ingivna framställning påyrkat, att pensionsåldern för manlig anställningshavare måtte fastställas till 60 å r och för kvinnlig anställningshavare till 57 år. Slutligen må framhållas, att, såsom framgår av det vid marinförvaltningens utlåtande fogade y t t r a n d e t från varvschefen vid flottans station i Karlskrona, representanter för v a r v s a r b e t a r n a därstädes, bland annat, uttalat, att den av pensionskommittén föreslagna pensionsåldern vore för hög. Vad till en början angår frågan om sänkning av den u t a v pensionskommittén för manliga anställningshavare föreslagna pensionsåldern, vilja de sakkunniga erinra därom, att pensionsåldern för pensionsberättigade manliga arbetare vid kommunikationsverken enligt nu gällande pensionsreglementen är bestämd till 65 år. Vid utarbetande av sitt meran ä m n d a förslag till bestämmelser angående tjänstepensionering för arbetare vid dessa verk hava de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta någon ä n d r i n g härutinnan. Vidkommande de manliga a r b e t a r n a vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen synes anledning icke heller föreligga att bestämma a n n a n pensionsålder, vadan de sakkunniga alltså föreslå, att pensionsåldern för ifrågavarande manliga arbetare skall i n t r ä d a vid uppnådda 65 levnadsår.

53 V a d härefter beträffar kvinnlig anställningshavares pensionsålder, må erinras därom, att de sakkunniga i sitt förslag till civil tjänstepensions-' lag avfattat bestämmelserna i fråga om kvinnliga befattningshavares pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse med de enligt kommunikationsverkens pensionslag numera gällande föreskrifterna i berörda hänseende. Enligt 20 § av sagda förslag inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken tjänstemannen uppnår 67 levnadsår eller beträffande innehavare av i särskild bilaga till lagen upptagen befattn i n g det lägre antal levnadsår, som i bilagan finnes angivet; i fråga om kvinnlig tjänsteman inträder dock pensionsåldern senast vid utgången av den månad, under vilken hon u p p n å r en levnadsålder av 64 år. Ä r sålunda exempelvis för viss befattning pensionsåldern bestämd till 65 år, skulle pensionsåldern för manlig innehavare av befattningen i n t r ä d a vid denna ålder samt för kvinnlig innehavare a v samma befattning vid 64 år. Enligt nu gällande reglementen för pensionering av icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken — arbetarpersonal däri inbegripen — utgör pensionsåldern för kvinna 60 år. Med direkt tillämpning av de i förslaget till civil tjänstepensionslag intagna bestämmelserna rörande pensionsålder skulle med utgångspunkt från en pensionsålder för m a n av 65 år, pensionsåldern för kvinna bliva 64 år. Emellertid h a r pensionskommittén i sitt betänkande angående pensionering: av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen (sid. 53—54) i fråga om pensionsåldern för kvinnlig arbetare anfört, bland annat, att man vid den under de senaste åren förda diskussionen rörande de kvinnliga statstjänarnas pensionsålder n ä r m a s t torde h a v a åsyftat de kvinnliga befattningshavare i statens tjänst, som sysselsattes med m e r a intellektuellt arbete. Beträffande de kvinnliga statsanställda, som enligt pensionskommitténs berörda förslag skulle erhålla pensionsrätt, ställde sig spörsmålet i fråga om pensionsåldern i viss m å n annorlunda, enär det därvid rörde sig om personal, som i regel hade a t t utföra kroppsarbete. I sådan sysselsättning vore arbetets resultat väsentligen betingat av den rent fysiska styrkan och uthålligheten hos den anställde, och kvinnans genomsnittliga underlägsenhet h ä r u t i n n a n i jämförelse med mannen bleve därför en faktor av betydelse vid bestämmande av den tidpunkt, intill vilken anställningshavaren lämpligen borde bibehållas i tjänst. Beträffande kvinnors pensionsålder erinrades, hurusom kommittén vid utarbetande av förslag till civil tjänstepensionslag, oaktat kommittén ansett den allmänna kvinnliga pensionsåldern böra sättas lika med den manliga, likväl i fråga om kvinnliga befattningshavare med m e r a ansträngande sysselsättning funnit sig böra förorda en lägre pensionsålder än den för m ä n normalt gällande. De skäl, som sålunda ansetts böra för nyssnämnda kvinnliga befattningshavargrupper föranleda till lägre pensionsålder, syntes kommittén i viss mån k u n n a anföras för ett liknande u n d a n t a g även beträffande den kvinnliga arbetarpersonalen. Av vissa verksrepresentanter hade också för kommittén framhållits nödvändigheten av att pensionsåldern för kvinnliga arbetare sattes lägre än för manliga. I anledning h ä r a v ansåg sig kommittén böra föreslå, att pensionsåldern för kvinnlig arbetarpersonal bestämdes till 62 år. P å de grunder, pensionskommittén sålunda anfört, vilja även de sakkunniga föreslå, att pensionsåldern för kvinnlig arbetarpersonal i regel

54 skall inträda vid uppnådda 62 år eller alltså tre å r tidigare än för manlig anställningshavare. Att såsom mynt- och justeringsverket ifrågasatt bestämma pensionsåldern lika för man och kvinna men medgiva den senare frivillig avgång med pension före n ä m n d a ålder, dock tidigast tre år före pensionsålderns inträde, hava de sakkunniga av principiella skäl ansett sig icke kunna tillstyrka. De sakkunniga hava i det föregående (sid. 17) haft tillfälle framhålla, hurusom enligt deras mening det knappast torde böra ifrågakomma att inordna stallpersonalen vid statens hingstdepåer och stuteri under förevarande tjänstepensionering, varför stuteriöverstyrelsens ovannämnda yrkande beträffande sänkning av pensionsåldern för stallbetjänte vid hingstdepåerna icke i förevarande sammanhang är av betydelse. Emellertid torde det icke v a r a uteslutet, att vid annat verk för en viss kategori av arbetare eller för arbetarpersonalen i sin helhet vid verket den förordade allmänna pensionsåldern må på grund av arbetets speciella beskaffenhet befinnas väl hög och att det därför kan ligga i statens intresse, a t t sådana anställningshavare kunna entledigas med pension något tidigare än vid nyss förordade pensionsålder. Dylikt u n d a n t a g från den allmänna pensionsåldern, vilket u n d a n t a g icke är att förväxla med den i 2 mom. av förevarande paragraf avsedda individuella förtidspensioneringen, synes böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts särskilda prövning; och har en föreskrift härom intagits i bestämmelserna under förevarande moment. Vidkommande de i 2 mom. intagna stadgandena rörande s. k. förtidspensionering av arbetare vilja de sakkunniga endast erinra därom, att föreskrifter av motsvarande innehåll intagits såväl i pensionskommitténs och de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar liksom ock i de sakkunnigas författningsförslag beträffande tjänstepension åt fast anställda arbetare vid kommunikationsverken. 15 i Uti 15 § hava angivits de regler, enligt vilka ålderspension skall beräknas. I följd av den i 4 § 3 mom. föreskrivna uppdelningen av tjänstepensionsunderlaget i istatspensionsunderlag och avgiftspensionsunderlag bör statspensionen och avgiftspensionen beräknas var för sig i förhållandet till antalet intjänade tjänstår respektive avgiftsår. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 13 § i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående tjänstepensionering av kommunikationsverkens arbetare och ansluter sig i övrigt n ä r a till motsvarande paragrafer i de sakkunnigas förut omförmälda förslag till tjänstepensionslagar. Sålunda skulle hel pension vid ålderspensionering utgå, då anställningshavaren kan räkna 30 tjänstår och 30 avgiftsår. Vidare skulle, om antalet tjänst- och avgiftsår icke uppgår till 30, avkortning av pensionen ske med belopp, motsvarande 1/120 av statspensionsunderlaget respektive avgiftspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår respektive avgiftsår understiger 30. Vid en jämförelse mellan beloppen av de statspensioner, som vid lägre antal tjänstår än 30 skulle utgå enligt de sakkunnigas föreliggande förslag, och beloppen av de pensioner, som jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 15 j a n u a r i 1926 (nr 10) vid förtidspensionering skulle tillkomm a löntagare vid för svars väsendet med motsvarande antal tjänstår, be-

55 finnes visserligen, att de förra pensionerna äro något lägre än förtidspensionerna beroende därpå, a t t reglerna för bestämmande av pensionsbeloppen i de särskilda fallen äro helt olika. De normer för bestämmande av avkortad pension, som förordas under förevarande paragraf, äro emellertid desamma, som föreslagits såväl i de sakkunnigas förslag till tjänstepension slagar för allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens befattningshavare som ock i förslaget till pensionsförfattning för kommunikationsverkens fast anställda arbetare. Den omständigheten att de sakkunniga ansett sig böra i fråga om statspensionsunderlagen för de arbetare, som avses i nu förevarande författningsförslag, förorda en viss överensstämmelse med de pensioner, som skola utgå till sådana förtidspensionerade löntagare vid försvarsväsendet, vilka innehava minst 30 tjänstår, bör enligt de sakkunnigas mening icke med nödvändighet medföra, att bestämmelserna om förtidspension skola i alla hänseenden tilllämpas. Det torde nämligen få anses tillfyllest, om de av statsmedel utgående pensionerna vid den vanligen förekommande pensioneringen av arbetarpersonalen, d. v. s. vid fullt a n t a l tjänstår, bliva ungefär lika med motsvarande förtidspensioner enligt förenämnda kungörelse den 15 jan u a r i 1926. 16 §. Föreskriften i 16 §, avseende bestämmandet av pension för den, som på grund av olycksfall i tjänsten entledigas, är i sak likalydande med motsvarande bestämmelse i 14 § av de sakkunnigas förslag till kungörelse, angående pensionering av kommunikationsverkens fast anställda arbetarpersonal och överensstämmer med de av de sakkunniga i sådant hänseende för personal i tjänstemannaställning vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen förordade bestämmelser. 17 §. Enligt såväl 1907 å r s civila pensionslag som ock enligt nu gällande pensionslag vid kommunikationsverken är i fråga om beloppet av den pension, som må tillkomma för sjukdom avskedad befattningshavare, den minimigränsen föreskriven, att sådan pension i regeln icke må beräknas till lägre belopp än som motsvarar sjuttiofem procent av hel pension. I det förslag till civil tjänstepensionslag, som år 1925 avgavs av pensionskommittén, utsträcktes denna regel att gälla jämväl i fråga om de icke-ordinarie befattningshavare, som avsågos skola inordnas under den nya lagens tillämplighetsområde. Förslaget i denna del blev emellertid föremål för anmärkning. Sålunda ansåg kommunikationsverkens lönenämnd, att minimibeloppet av sjukpension borde bestämmas till tjugufem procent av hel pension, därest antalet tjänstår icke uppginge till fem, till femtio procent, om antalet tjänstår uppginge till fem men ej till tio, samt med sjuttiofem procent, därest antalet tjänstår utgjorde minst tio. Vid utarbetande av förutnämnda förslag till pensionslagar för kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens befattningshavare hava de sakkunniga i likhet med sagda lönenämnd funnit den för ordinarie befattningshavare för n ä r v a r a n d e tillämpade regeln rörande _ sjukpensionens beräknande v a r a väl gynnsam, då fråga är om icke-ordinarie befattningshavare. De sakkunniga h a v a emellertid, i betraktande av de pensionsförmåner enligt pensionsförsäkringslagen, som kunna tillkomma

56 på grund av sjukdom till arbete oförmögen person, ansett sig icke böra helt ansluta sig till lönenämndens förslag u t a n h a v a för sin del förordat, a t t sjukpension skall, därest antalet tjänstår vid avgången understiger tio, utgå med lägst femtio procent och eljest med lägst sjuttiofem procent a v hel pension. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit i fråga om icke-ordinarie befattningshavare synes böra gälla även beträffande den statens arbetarpersonal, som skulle inbegripas i en blivande tjänstepensionering, och h a r alltså 17 § 1 mom. avfattats med hänsyn tagen härtill. Föreskriften i 17 § 2 mom. överensstämmer med stadgandet i 25 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. Stadgandet i fråga är h ä m t a t från 25 § 2 mom. i nu gällande pensionslag vid kommunikationsverken och avser att förhindra, a t t en anställningshavare, som relativt sent vunnit med pensionsrätt förenad anställning och därför vid ålderspensionering på grund a v det ringa antalet tjänstår och avgiftsår antingen icke alls skulle komma i åtnjutande av någon pen? sion eller ock bleve berättigad till allenast avkortad pension, vid sjukpensionering skulle bliva gynnsammare ställd i pensionshänseende än om han fått kvarstå i tjänst till pensionsålderns inträde. 18—20 §§. Innehållet i förevarande paragrafer är h ä m t a t från nu gällande pensionslag vid kommunikationsverken och återfinnes även i de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar för kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens befattningshavare liksom ock i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående r ä t t till tjänstepension för fast anställda arbetare vid förstnämnda verk. I detta sammanhang torde de sakkunniga böra erinra därom, att i nu gällande pensionslagar inom den civila statsförvaltningen liksom ock i gällande pensionsreglementen för icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken finnas intagna vissa föreskrifter rörande minskning av pensionens belopp vid förening a v pension med lön eller med pension för annan tjänst än som i vederbörande författning avses. Enligt kommunikationsverkens pensionslag är det avdragsfria, beloppet nu bestämt till femtusen kronor och enligt de förslag till tjänstepensionslagar, de sakkunniga avgivit, skulle berörda belopp utgöra femtusenfyra kronor. Vid avfattande av sitt förslag till kungörelse angående r ä t t till tjänstepension för fast anställda arbetare vid kommunikationsverken hava de sakkunniga ansett föreskrifter i nu berörda hänseende icke erforderliga, då det knappast är tänkbart, att en arbetare, som pensioneras enligt förslaget, kunde efter avgången erhålla en sammanlagd inkomst på grund av statsanställning till så högt belopp som 5 004 kronor. Av samma skäl hava de sakkunniga ej heller i föreliggande förslag upptagit n å g r a föreskrifter rörande reduktion av pensionens belopp vid förening av pension med lön, arvode eller ock pension för a n n a n statsanställning än som avses i förevarande författningsförslag. 21 §. Föreskrifterna i 21 § överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter i 40 § av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag, dock a t t bland anledningarna till indragning av statspension icke medtagits sådant straff, som ådömts pensionstagare jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen,

57 då dylikt straff icke torde komma i fråga beträffande personal, som i förevarande kungörelseförslag avses. P a r a g r a f e n ansluter sig med avseende å formuleringen n ä r a till 19 § i de sakkunnigas författningsförslag angående pensionering av kommunikationsverkens fast anställda arbetare. 22—23 § i F ö r e v a r a n d e paragrafer motsvara i sak föreskrifterna i 41 och 45 §§ av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag.

Övergångsbestämmelser. Enligt punkt 1 skall författningsförslaget icke äga tillämpning å den, som före kungörelsens ikraftträdande avgått från sin anställning. Liknande stadgande har ock intagits i de övriga förslag till pensionsförfattningar, de sakkunniga hittills framlagt.

Punkt i.

I punkt 2 av övergångsbestämmelserna till de sakkunnigas förslag till kungörelse angående r ä t t till tjänstepension för fast anställda arbetare vid kommunikationsverken h a v a — i anslutning till liknande övergångsstadganden i nu gällande pensionsreglementen för icke-ordinarie personal vid telegrafverket, statens j ä r n v ä g a r och statens vattenfallsverk — upptagits vissa bestämmelser avsedda att möjliggöra en något gynnsamm a r e beräkning a v avgiftspension åt nu i tjänst varande anställningshavare än som skulle följa av en tillämpning å dem av förslagets huvudgrunder. I sådant hänseende hava de sakkunniga i överensstämmelse med ett av järnvägsstyrelsen h ä r u t i n n a n framlagt förslag förordat, att anställningshavare, vilken omedelbart före sagda kungörelses ikraftträdande var innehavare av anställning, som i kungörelsen avses, skall för bestämmande av pensionens belopp äga såsom avgiftsår tillgodoräkna j ä m v ä l halva antalet av de tjänstår, han innan skyldighet för honom int r ä t t att erlägga avgift för egen pensionering må hava intjänat enligt bestämmelserna i kungörelsen. Då det synes de sakkunniga skäligt, att den arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, som vid nu förevarande kungörelseförslags ikraftträdande innehar mera fast anställning i statens tjänst, erhåller enahanda förmån i pensionshänseende, h a r under punkt 2 av övergångsstadgandena upptagits en föreskrift av samma innebörd som den ovan nämnda. I punkt 2 av övergångsstadgandena till det av pensionskommittén framlagda författningsförslaget rörande pensionering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen hade upptagits en föreskrift därom, att, därest anställningshavare skulle vid avgång från tjänsten hava enligt de pensionsbestämmelser, som för honom gällde omedelbart innan de n y a bestämmelserna bleve å honom tillämpliga, kommit i åtnjutande av högre pensionsbelopp för sin anställning än med tilllämpning av de u t a v kommittén föreslagna grunderna, pensionen skulle utgå med nämnda högre belopp. Med hänsyn till den a v de sakkunniga föreslagna höjningen av pensionsunderlagen skulle emellertid en dylik bestämmelse icke få någon praktisk betydelse för h ä r omhandlade arbe-

Punkt 2.

58 tarpersonal, vadan föreskrifter i nu berörda hänseende icke intagits i föreliggande förslag. Någon dylik bestämmelse förekommer ej heller i de sakkunnigas förslag beträffande kommunikationsverkens fast anställda arbetare. I 3:e punkten av de u t a v pensionskommittén föreslagna övergångsstadgandena innefattas föreskrift bland annat därom, att bestämmelserna om pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 j u n i 1922 (nr 360) och om ny pension enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) icke skulle äga tillämpning å den, som bleve berättigad till tjänstepension enligt kommittéförslaget. Visserligen äro de sakkunniga helt av samma uppfattning som pensionskommittén, att de nya pensionerna böra betraktas såsom nyreglerade och följaktligen bestämmelserna angående pensionstillägg och om ny pension icke skola tillämpas å anställningshavare, som pensioneras enligt den nya ordningen. Men då förevarande tjänstepensionering skulle regleras genom en från reglementet för statens pensionsanstalt helt fristående författning, synes ett undantagande från berörda bestämmelser lämpligen kunna ske genom ä n d r i n g av vederbörande författningar angående pensionstillägg och om ny pension i anslutning till de ändringar härutinnan, som skulle erfordras jämväl i anledning av de föreslagna pensionsförfattningarna för arbetarpersonal vid kommunikationsverken. Vissa kategorier av den arbetarpersonal, som avses skola inbegripas i förevarande arbetarpensionering, äga för n ä r v a r a n d e a t t vid a v g å n g från tjänsten komma i åtnjutande av pension enligt därom utfärdade bestämmelser. Detta är förhållandet beträffande de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare, vilkas pensionsförmåner äro n ä r m a r e bestämda i reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 samt i kungörelserna den 25 november 1910, nr 130, och den 24 augusti 1920, nr 645. Även för vissa icke-ordinarie anställningshavare vid statens hingstdepåer och stuteri äro pensionsförhållandena, om ock provisoriskt, ordnade genom, kungörelsen den 8 april 1925, nr 87. Sedan de förslag till pensionsbestämmelser för arbetarpersonal, som i detta betänkande framläggas, t r ä t t i kraft, torde ifrågavarande författningar icke böra tillämpas beträffande a n d r a anställningshavare än sådana, som dessförinnan a v g å t t från anställningen. Bestämmelser i berörda hänseende hava intagits i förevarande kungörelseförslag.

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e rätt till p e n s i o n för v i s s arbetarp e r s o n a l vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t o c h a l l m ä n n a civilförvaltningen.

i i Beträffande de grupper av arbetarpersonal, vilka skulle falla under nu ifrågavarande kungörelses tillämplighetsområde, må h ä r allenast erinras, hurusom kungörelsen är avsedd att tillämpas å icke blott arbetarpersonal med mindre fast anställning u t a n även å viss a n n a n personal, som med hänsyn till avlöningsförhållandena må anses icke böra åläggas avgiftsplikt. , ... , F ö r erhållande av pensionsrätt enligt kungörelseförslaget har, i likhet med vad som förordats beträffande motsvarande personal vid kommu-

59 nikationsverken, ansetts böra uppställas det villkoret, att vederbörande i n n e h a r anställning avsedd att utgöra hans huvudsakliga sysselsättning. Att såsom förutsättning för pensionsrätt k r ä v a en viss, daglig arbetstid har däremot synts icke v a r a lämpligt, då här är fråga om vitt skilda kategorier av arbetare och arbetstiden för dessa ej sällan kan v a r a beroende av särskilda omständigheter, såsom naturförhållanden eller dylikt. Med h ä n s y n till lämpligheten att i vissa fall kunna från pensionsrätt enligt kungörelseförslaget undantaga någon särskild kategori anställn i n g s h a v a r e , som enligt huvudbestämmelsen skulle falla under kungörelsen, har i 3 mom. av paragrafen intagits ett stadgande i sådant avseende.

2 i Denna p a r a g r a f motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående r ä t t till tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. 3 §.

Beträffande fast anställda arbetare vid såväl försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen som ock kommunikations verken hava de sakk u n n i g a förordat en differentiering i pensionshänseende mellan olika kategorier av arbetare, nämligen dels arbetare i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej kräves, dels arbetare i anställning, för vilken k r ä v e s sådan utbildning, och dels arbetsledande förmän respektive arbetsförestånderskor, varvid tjänstepensionsunderlagen föreslagits till olika belopp såväl för de särskilda grupperna som ock för manliga och kvinnliga anställningshavare. Såsom de sakkunniga i sitt yttrande med förslag till, bland annat, pensionsbestämmelser för mindre fast anställd arbetarpersonal vid kommunikationsverken anfört, skulle det kunna ifrågasättas, h u r u v i d a en så detaljerad gruppering i pensionshänseende av kommunikationsverkens nyssberörda arbetarpersonal, som förordats beträffande de fast anställda a r b e t a r n a vid dessa verk, kunde v a r a av behovet påkallad. De sakkunniga hade h ä r v i d uppmärksammat, att enligt kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning någon skillnad i fråga om pensions belopp icke göres mellan olika slag av anställningshavare med lika anställningstid. Under det att vid kommunikationsverken någon skarpt avgränsad uppdelning av nu omhandlade arbetarpersonal i kategorier motsvarande dem, som skulle gälla för fast anställd arbetarpersonal, måhända icke skulle v a r a oundgängligen av behovet påkallad, äro, å a n d r a sidan, åtminstone inom vissa grenar av allmänna civilförvaltningen förhållandena sådana, att man synes böra göra en åtskillnad i pensionshänseende mellan förmän, yrkesutbildade och icke yrkesutbildade arbetare. Detta skulle särskilt bliva av betydelse, därest, såsom de sakkunniga åsyftat, vissa kategorier av fast anställda arbetare skulle komma att pensioneras enligt förevarande kungörelseförslag. Härutöver må framhållas, att därest ett enhetligt pensionsunderlag skulle gälla för all arbetarpersonal av nu omhandlade slag, oberoende av tjänsteställning, sådant underlag måste bliva väl lågt för arbetare i förmansställning men däremot onödigt högt för arbetare u t a n

60 yrkesutbildning, något som de sakkunniga icke kunna finna med r ä t t v i s a och billighet överensstämmande. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, a t t beträffande den arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, som skulle falla under föreliggande kungörelseförslag, en uppdelning göres av den manliga och kvinnliga personalen, var för sig, i de tre grupperna icke-yrkesarbetare, yrkesarbetare och förmän (arbetsförestånderskor). Vad beträffar pensionsunderlagens belopp för nu ifrågavarande olika grupper av anställningshavare, hava de sakkunniga ansett sig böra u t g å från de i förslagen angående tjänstepensionering av fast anställd arbetarpersonal förordade tjänstepensionsunderlagen, dock med h ä n s y n tagen till det förhållandet, att de sistnämnda anställningshavarna skulle h a v a a t t erlägga pensionsavgifter. För fast anställd manlig arbetare u t a n särskild yrkesutbildning skulle enligt de sakkunnigas förslag tjänstepensionsunderlaget utgöra 1 500 kronor. Om härifrån avdrages en tredjedel eller den del av pensionen, som anses motsvara pensionsavgifterna, erhålles ett belopp av 1 000 kronor. Med iakttagande att pensionsbeloppet bör v a r a i helt krontal jämnt delbart med tolv torde pensionsunderlaget för icke-yrkesutbildad arbetare utan avgiftsplikt kunna sättas till 1008 kronor. Med utgångspunkt från de av de sakkunniga för fast anställda yrkesarbetare och förmän föreslagna tjänstepensionsunderlagen av 1704 kronor respektive 1908 kronor skulle motsvarande pensionsunderlag enligt förevarande kungörelse bliva 1140 respektive 1 272 kronor. För fast anställda kvinnliga arbetare u t a n särskild yrkesutbildning, yrkesarbetare och arbetsförestånderskor hava de sakkunniga föreslagit tjänstepensionsunderlag till belopp av respektive 1128, 1284 och 1440 kronor. F ö r kvinnliga arbetare, som avses i nu föreliggande förslag, torde pensionsunderlagen efter enahanda beräkningsgrund kunna sättas till respektive 756, 864 och 960 kronor. I detta s a m m a n h a n g vilja de sakkunniga något beröra frågan om den ställning i pensionshänseende, som må böra tillkomma stallpersonal vid statens hingstdepåer och stuteri. De sakkunniga hava föranletts härtill av de framställningar till Kungl. Maj:t rörande lönereglering för ifrågavarande stallpersonal, som stuteriöverstyrelsen den 30 juni och 5 november 1926 avgivit och som av Kungl. Maj:t genom remiss den 17 juni 1927 jämte vissa i anledning av sagda framställningar avgivna utlåtanden av bland a n d r a statskontoret överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid avgivande av förslag till bestämmelser rörande pensionering av vissa till arbetarpersonal hänförliga befattningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. Såsom i det föregående antytts, bör enligt de sakkunnigas mening för pensionering av sagda stallpersonal tillämpas de i nu omhandlade kungörelseförslag angivna grunder. H ä r v i d synas n a t t v a k t och kokerska lämpligen v a r a att hänföra till lägsta gruppen bland manliga respektive kvinnliga anställningshavare med pensionsunderlag av respektive 1008 och 756 kronor. Då för anställning såsom stallbetjänt lärer erfordras sådan skicklighet i ridkonsten, som endast kan förvärvas genom en långv a r i g utbildning, torde stallbetjänt böra inordnas i den grupp, som omfattar manliga yrkesutbildade arbetare och för vilken skulle gälla ett pensionsunderlag av 1140 kronor. Fodermarsk och körmästare ä r o själv-

61 fallet a t t anse såsom arbetsledande förmän, och skulle för dem sålunda gälla ett pensionsunderlag av 1 272 kronor. Visserligen h a r statskontoret föreslagit ett högsta pensionsbelopp av 1164 kronor för stallbetjänt och nattvakt samt av 1 356 kronor för fodermarsk och körmästare. De sakkunniga hava emellertid icke funnit tillräcklig anledning föreligga att för nu omhandlad personal vid hingstdepåerna föreslå pensionsunderlag till andra belopp än som av de sakkunniga förordats för sådana anställningshavare i allmänhet, vilka icke skulle hava att erlägga pensionsavgifter. Det må ock framhållas, att redan de av de sakkunniga för den manliga stallpersonalen ifrågasatta pensionsbelopp, som skulle utgå efter en anställningstid av 30 år, icke oväsentligt överstiga de pensionsbelopp, som efter nu gällande bestämmelser tillkomma anställningshavare först efter avsevärt längre anställningstid.

4§. Det i förevarande kungörelseförslag förekommande begreppet »anställningsår» för bestämmande av pension motsvarar närmast »tjänstår» enligt de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar och till tjänstepensionsbestämmelser för fast anställd arbetarpersonal. Anställningsår enligt det nu omhandlade förslaget skulle beräknas för tid, under vilken anställningshavaren efter fyllda 18 år innehaft statsanställning med tjänstgöring avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Med den avfattning paragrafen erhållit skulle sålunda såsom anställningsår kunna tillgodoräknas jämväl tid, varunder vederbörande, u t a n att fullgöra värnpliktstjänstgöring, må hava innehaft anställning såsom manskap vid försvarsväsendet. 5 §. I likhet med vad som föreslagits i kungörelseförslaget beträffande fast anställd arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen torde ansökning om pension enligt nu förevarande kungörelse böra ingivas till det ämbetsverk eller den myndighet, v a r u n d e r anställninf-vshavaren lyder; och skulle detta ämbetsverk eller denna myndighet hava att med eget utlåtande överlämna ansökningen till statens pensionsanstalt, å vilken det skulle ankomma att pröva ansökningen. E n ä r sistnämnda anstalt icke skulle hava att föra n å g r a som helst anteckningar om anställningshavarna under deras tjänstetid, erfordras givetvis, a t t vissa uppgifter åtfölja ansökningen till pensionsanstalten. I en del fall, särskilt då det gäller förhållanden, som ligga längre tillbaka i tiden, k a n det emellertid vara svårt, för att icke säga omöjligt, a t t genom utdrag av rulla eller motsvarande anteckningar eller ock i n t y g av arbetsbefäl styrka den anställningstid, som vederbörande vill tillgodoräkna. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett billigheten k r ä v a att, såsom ock medgives enligt § 3 i förenämnda kungörelse den 8 november 1918 (nr 859), även anställningstid, som icke kunnat på nyss angivet sätt styrkas, må efter prövning tillgodoräknas i pensionshänseende. Härför kräves dock, att förenämnda utlåtande innefattar yttrande, h u r u v i d a och i vilken m å n den anställningstid, som icke k u n n a t vederbörligen styrkas, likväl m å böra beräknas såsom anställningsår. I 5 § 1 mom. av före-

62 liggande kungörelseförslag hava intagits bestämmelser i omförmälda hänseenden. P å sätt de sakkunniga föreslagit i 10 § 4 mom. av författningsförslaget rörande tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen torde den, som förklarats berättigad till pension enligt nu förevarande kungörelseförslag, böra därom erhålla skriftligt bevis.

6 i Pensioner enligt föreliggande kungörelseförslag synas lämpligen böra i första hand u t g å av ett för ändamålet å riksstatens elfte huvudtitel uppfört ordinarie förslagsanslag. Detta anslag torde emellertid böra erhålla gottgörelse för vissa från anslaget bestridda pensioner. Sådan gottgörelse torde sålunda böra beredas för pensioner till förutvarande anställningshavare vid affärsdrivande verk. Då nämligen dessa verk skola bära samtliga kostnader, som äro förenade med deras verksamhet, böra de givetvis också i sista hand bestrida kostnaderna för pensioner till sina förutvarande anställningshavare. Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava intagits i 6 § 2 mom. av författningsförslaget. Det må i detta sammanhang erinras, hurusom riksdagen enligt skrivelse nr 67 år 1925 medgivit, att för bestridande av kostnaderna för pensionering av stallpersonal vid statens hingstdepåer och stuteri må användas det årliga överskott, som må uppstå å avkastningen av den hos pensionskassan för tjänstemännen vid Strömsholms hingstdepå samt deras änkor och b a r n samlade pensionsfond, sedan de årliga pensionsbeloppen till kassans pensionärer guldits, samt a t t i den mån detta överskott icke förslår för ändamålet, må tagas i anspråk det under elfte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten. F ö r den händelse sagda personal inordnas under förevarande kungörelse, torde såsom en konsekvens a v riksdagens nyssberörda medgivande böra i särskild ordning föreskrivas, att det anslag, varifrån pensioner till nämnda personal utgå, skall i m å n av tillgång erhålla gottgörelse från avkastningen av sagda kassas pensionsfond. 7 §.

Enligt kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensioner i n g av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning fordras för r ä t t att komma i åtnjutande av pension, att vederbörande v a r i t anställd vid statens järnvägsbyggnader, statens vattenfallsverks byggnadsavdelning eller liknande statens arbetsföretag under minst 25 å r och tillika uppnått 55 levnadsår. Pensionering enligt sagda kungörelse är sålunda n ä r m a s t att betrakta såsom allenast ålderspensionering. Vid avfattande av sitt förslag till kungörelse angående pensionering av mindre fast anställd arbetarpersonal vid kommunikationsverken ansågo de sakkunniga emellertid lämpligt, a t t pensionsbestämmelserna gåves sådan avfattning, att vederbörande verk kunde u t a n hänsyn till levnadsålder pensionera en anställningshavare, som på grund av för framtiden bestående arbetsoförmåga — vare sig denna förorsakats av olycksfall i tjänsten eller eljest av sjukdom eller liknande anledning — icke längre vore tjänsteduglig. A t t h ä r v i d en sjukpensionering skulle ske på

68 statens bekostnad, syntes dock i varje fall med hänsyn till anställningens mer eller mindre tillfälliga beskaffenhet icke rimligen kunna ifrågasättas', med mindre anställningshavaren under någon mera avsevärd tid utfört arbete åt staten. Därest sålunda föreskreves en viss minsta anställningstid, vilken skäligen syntes k u n n a begränsas till 15 år, ansågo de sakkunniga, att man vid pensionering på grund av sjukdom kunde eftergiva kravet på viss minimiålder. D ä r fråga vore om en anställningshavare vid kommunikationsverken, vilken entledigades på g r u n d därav, att han till följd av sjukdom eller liknande anledning vore mindre tjänlig till arbete, utan att för framtiden bestående arbetsoförmåga vore för handen, syntes det de sakkunniga, att, i anslutning till vad som förordats i kungörelseförslaget angående fast anställda arbetare vid samma verk, förtidspensionering borde kunna ske, om anställningshavaren uppnått en levnadsålder, som med högst 7 år understege pensionsåldern, och han tillika kunde r ä k n a minst 15 anställningsår. Beträffande den egentliga ålderspensioneringen ansågo de sakkunniga med hänsyn till införandet av sjukpensionering anledning saknas att för den mindre fast anställda arbetarpersonalen föreslå lägre pensionsålder än för den fast anställda arbetarpersonalen; och skulle följaktligen ålderspensionering kunna i n t r ä d a för man vid fyllda 65 år och för kvinna vid fyllda 62 år, där ej undantagsvis för viss grupp av anställningsh a v a r e lägre pensionsålder ansåges böra fastställas. Bestämmelser i nu angivna hänseenden intogos i 7 § av de sakkunnigas ovanberörda kungörelseförslag rörande pensionering av mindre fast anställd arbetarpersonal vid kommunikationsverken. De sakkunniga hava i sitt nu föreliggande förslag angående pensionering av motsvarande personal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen (7 §) avfattat bestämmelserna rörande villkoren för r ä t t att komma i åtnjutande av pension i full överensstämmelse med föreskrifterna i 7 § av förberörda kungörelseförslag beträffande kommunikationsverken. Enligt kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skall till dylik arbetare, därest han skadats till följd av olycksfall i arbete, av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i förberörda lag, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i samma lag må avdragas från ersättningen enligt densamma. Därest sjukpension, som beviljats på grund av olycksfall i tjänsten och som beräknats på sätt de sakkunniga förordat, skulle till beloppet understiga den ersättning, som u t g å r jämlikt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen, bör dylik ersättning beredas vederbörande, i den m å n densamma icke täckes av pensionen. Skulle åter pensionen uppgå till högre belopp än ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen, kommer givetvis ersättningen enligt n ä m n d a lag icke alls att utgå. 8 §.

I likhet med vad som gäller enligt n u v a r a n d e för befattningshavare avsedda pensionslagar och även enligt förenämnda kungörelse av år 1918 synes vid bestämmande av pensionens belopp för sådana anställnings-

64 havare, som avses i förevarande kungörelseförslag, hänsyn böra tagas till tjänstetidens längd. I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit beträffande såväl befattningshavare som fast anställda arbetare torde sålunda böra stadgas, a t t hel pension utgår, därest anställningshavaren innehar minst 30 anställningsår. Vid mindre antal anställningsår bör pensionen u t g å med reducerat belopp, och torde avkortningen lämpligen kunna ske så, att hel pension avkortas med Vso för varje fullt år, varmed antalet anställningsä r understiger 30. Då sålunda beträffande nu omhandlade arbetare förordats en mera summarisk beräkningsgrund för avkortning än som föreslagits i fråga om befattningshavare och fast anställda arbetare, h a r detta skett med hänsyn till svårigheten att för förstnämnda arbetarkategori kunna, särskilt för längre tid tillbaka, i detalj utröna de tider, varunder vederbörande tjänstgjort. Därest n ä m n d a beräkningsgrund tillämpas, skulle sjukpension kunna utgå med lägst 50 procent av hel pension. Enligt de sakkunnigas förslag till tjänstepensionslagar samt till pensionsbestämmelser för fast anställda arbetare skulle likaledes lägsta beloppet av sjukpension motsvara 50 procent av hel pension. Även beträffande pensioner till h ä r ifrågavarande arbetare torde böra stadgas, att pensionsbeloppen böra bestämmas så, att de äro i helt krontal j ä m n t delbara med tolv. 9§. I 9 § h a r intagits ett stadgande om viss reduktion av pension enligt n u förevarande författningsförslag, för den händelse vederbörande tillika ä r berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt 10 § 1 och 2 mom. av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag eller däremot svarande stadganden i annan pensionsförfattning. Enligt de åsyftade stadgandena i sagda lagförslag skall för icke-ordinarie befattningshavare, som upphör att v a r a innehavare av icke-ordinarie befattning, under vissa förhållanden för beredande av pension från pensionsförsäkringsfonden inbetalning ske till pensionsstyrelsen av dels kapitalvärdet av de utav befattningshavaren erlagda pensionsavgifterna och dels ett däremot svarande belopp. Då sådan till arbetarpersonal hörande anställningshavare, om vilken nu är fråga, icke skulle erlägga pensionsavgifter och sålunda icke erhålla någon avgiftspension, bör uppenbarligen icke något avdrag å pensionen enligt nu förevarande författningsförslag komma i fråga för den del av pensionen från pensionsförsäkringsfonden, som motsvarar pensionsavgifter, eller pensionens halva belopp. Däremot bör reduktion ske med ett belopp, svarande mot den andra hälften av samma pension, vilken hälft ju bestrides uteslutande av statsmedel. I detta s a m m a n h a n g må erinras, hurusom enligt § 5 a v förberörda kungörelse den 8 november 1918 (nr 859) pension skall upphöra att utgå, om pensionären sedermera erhåller anställning i statstjänst mot avlön i n g uppgående till ett beräknat å r l i g t medelinkomstbelopp av minst 1 750 kronor för förman och yrkesarbetare samt 1 500 kronor för vanlig arbetare eller ock pensionen reduceras, så a t t densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp än n ä m n d a medelinkomst. Enligt de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag skulle reducering av tjänstepensionen ske, därest pensionen jämte avlöningen upp-

65 går till minst 5 004 kronor. Då emellertid a v anledning, som i det föregående anförts i motiveringen till 18—20 §§ av förslaget till pensionsbestämmelser för fast anställda arbetare, de sakkunniga ansett sig icke böra beträffande dylika anställningshavare föreslå motsvarande reduktionsbestämmelser, har icke heller i n u förevarande författningsförslag intagits n å g r a föreskrifter i sådant hänseende. E r i n r a s må, hurusom i för ber orda kungörelse den 8 april 1925 (nr 87) icke heller förekommer något dylikt stadgande. 10 §. Bestämmelserna i denna paragraf ä g a sin närmaste motsvarighet i 21 § av de sakkunnigas i detta betänkande innefattade förslag till pensionsbestämmelser för fast anställda arbetare. Då för r ä t t till pension enligt nu föreliggande författningsförslag anställningshavarna icke skulle hava a t t erlägga pensionsavgifter, är sådan pension att i sin helhet betrakta såsom statspension. Vid sådant förhållande bör huvudregeln vara, a t t u t i de i 10 § 1 mom. omhandlade fall pensionen helt indrages. Under vissa i 2 mom. angivna förhållanden torde dock utbetalning av pension, varom nu är fråga, eller del d ä r a v böra kunna medgivas till anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av pensionstagaren. 11$. Denna paragraf motsvarar 23 § i de sakkunnigas kungörelseförslag angående fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. 12 §. Den föreslagna kungörelsen bör icke äga tillämpning å den, som före kungörelsens ikraftträdande avgått från sin anställning. Bestämmelse härom h a r införts i 12 §. Det må i detta sammanhang erinras, hurusom, enligt vad i det föregående (sid. 58) blivit anfört, de sakkunniga avsett, att med ikraftträdandet av de pensionsförfattningar, som innefattas i förevarande betänkande, vissa nu gällande pensionsförfattningar icke skulle tillämpas beträffande andra anställningshavare än sådana, som dessförinnan avgått från anställningen. De arbetare, som åtnjuta pensioner på g r u n d av hittills gällande bestämmelser eller som uppbära av riksdagen icke senare än år 1925 beviljade pensioner, äro berättigade till dels pensionstillägg och dels pensionsförhöjningar enligt fastställda grunder. Då de pensioner, vilka skulle u t g å enligt föreliggande kungörelseförslag, äro a t t anse såsom nyreglerade, k u n n a givetvis dylika tillägg eller förhöjningar icke beträffande dem komma ifråga.

66 V i s s a författningsändringar. Såsom framgår av vad i det föregående (sid. 58 och 65) anförts, böra vid bifall till de nu framlagda förslagen till pensionsförfattningar för arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen vidtagas vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1922 angående pensionstillägg ät vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer (nr 360) och i kungörelsen den 18 juni 1925 med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer (nr 280). Pensionskommittén har i sitt meranämnda betänkande den 30 november 1925 föreslagit visst tillägg i andra stycket av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring i syfte att den arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, som avses i kommitténs betänkande, skulle befrias från avgiftsplikt till den allmänna folkpensioneringen. Förslaget i fråga torde böra ställas i samband med ett utav pensionskommittén i annat sammanhang framställt yrkande om befrielse från erläggande av obligatoriska avgifter till allmänna pensionsförsäkringen för all till anstalten ansluten personal. Då enligt de sakkunnigas mening något inordnande av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen under pensionsanstaltens reglemente icke bör äga rum och då i fråga om nämnda personals undantagande från avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen det jämlikt 5 § sista stycket av nämnda lag ankommer på Kungl. Maj:t att meddela beslut i sådant hänseende, lärer vid bifall till de sakkunnigas förslag någon författningsändring i den av pensionskommittén angivna riktningen icke bliva prf orciGrlisr» Genom Kungl. Maj:ts brev den 30 november 1917 har förklarats, att den icke ordinarie personal — viss arbetarpersonal däri inbegripen — å vilken nu gällande pensionsreglementen vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk äro tillämpliga, skall vara befriad från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen. Under förutsättning att de sakkunnigas förslag till tjänstepensionering av fast anställd arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen vinner godkännande, torde Kungl. Maj:t böra från dylik avgiftsplikt undantaga jämväl den personal, som avses i de sakkunnigas ifrågavarande förslag. I detta sammanhang må erinras därom, att de sakkunniga i samband med framläggande av förslag till civil tjänstepensionslag föreslagit dels vissa följdförfattningar dels ock vissa ändringar och kompletteringar av en del nu gällande författningar. Då vad sålunda föreslagits i tillämpliga delar skulle hava avseende jämväl å arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, erfordras nu icke framläggande av ytterligare förslag i antydda hänseenden.

P e n s i o n e r i n g av efterlevande. Enligt pensionskommitténs förslag skulle den fast anställda arbetarpersonalen vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen genom densammas inordnande under reglementet för statens pensionsanstalt bliva delaktig av familjepensionering.

67 Beträffande frågan om familjepensionering för här omhandlade arbetarpersonal komma de sakkunniga, såsom förut är nämnt (sid. 16), att i annat sammanhang yttra sig.

Den ekonomiska innebörden av de sakkunnigas pensioneringsförslag. Pensionskommittén har i sitt merberörda betänkande den 30 november 1925 (sid. 61—62) meddelat, att kommittén ansett sig icke böra verkställa några mera ingående beräkningar rörande de kostnader, som för statsverkets del skulle för framtiden föranledas av ett antagande av kommitténs förslag beträffande pensionering av mera fast anställd arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. Dylika beräkningar skulle nämligen, även om de vore aldrig så detaljerade, av vissa av kommittén angivna anledningar bliva synnerligen approximativa. Kommittén har under sådana förhållanden ansett det tillfyllest att verkställa en mera summarisk beräkning i syfte att erhålla någon ledning för bedömande av det anslagsbehov, som för de närmaste budgetåren skulle uppstå, därest kommitténs förslag vunne godkännande. Enligt sagda beräkning skulle statsverkets sammanlagda kostnader under budgetåret 1926—1927 för arbetarnas egen pensionering uppgå till ungefär 200 000 kronor, varav 175 000 kronor skulle komma på försvarsväsendet och 25 000 på allmänna civilförvaltningen. Vid ett bedömande av kostnaderna för genomförande av de sakkunnigas förslag rörande tjänstepensionering av fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen är att märka, hurusom en viss höjning vidtagits av de utav pensionskommittén förordade pensionsunderlagen, något som givetvis skulle medföra en kostnadsökning. Då emellertid de sakkunnigas författningsförslag skulle kunna komma i tillämpning tidigast den 1 juli 1928 och sålunda åtskilliga bland dem, som enligt kommitténs beräkning skulle pensioneras under budgetåret 1926—1927, kunna antagas hava före den 1 juli 1928 avgått eller avlidit eller ock förtidspensionerats jämlikt kungörelsen den 15 januari 1926, n r 10, hava de sakkunniga ansett sig hava anledning antaga, att de av kommittén för budgetåret 1926—1927 beräknade beloppen av 175 000 kronor för försvarsväsendet och 25 000 kronor för allmänna civilförvaltningen skola vara tillräckliga för bestridande av pensioneringskostnaderna under budgetåret 1928—1929. Vad härefter beträffar kostnaderna för genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande pensionering av sådan arbetarpersonal, som icke skulle bidraga till sin egen pensionering, är det givetvis än vanskligare att verkställa en någorlunda tillförlitlig beräkning. E n approximativ uppskattning av berörda kostnader torde emellertid kunna göras med ledning av antalet av de pensioner, som under senare tid av riksdagen beviljats åt sådana ur tjänst avgångna arbetare, om vilka nu är fråga. För femårsperioden 1923 —1927 har detta antal uppgått till omkring 30 för år. Under antagande att samtliga dessa pensionärer kommit i åtnjutande av det för manliga arbetare utan yrkesutbildning föreslagna högsta pensionsbeloppet 1 008 kronor, skulle den årliga sammanlagda kostnaden hava utgjort i runt tal 30 000 kronor. Om också en del av dessa pensionärer på grund av yrkesutbildning eller förmansställning skulle enligt de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava bekommit något högre pensioner, bör å andra sidan bemärkas,

68 att i förenämnda antal pensionärer ingå åtskiliga kvinnor, för vilka skulle gälla lägre pensionsunderlag än för män, samt att vissa av pensionärerna måhända icke skulle varit berättigade till oavkortad pension. Erinras må tillika, att i nämnda summa icke ingå pensioner till stallpersonal vid statens hingstdepåer och stuteri, vilka nu pensioneras enligt särskilda, år 1925 fastställda grunder. Då enligt de sakkunnigas förslag pensioner till nämnda personal skulle i sista hand bestridas av avkastningen av den hos pensionskassan för tjänstemännen vid Strömsholms hingstdepå samlade pensionsfonden, i den mån nämnda avkastning därtill lämnar tillgång, torde i detta sammanhang hänsyn icke behöva tagas till kostnaderna för pensioner till nämnda anställningshavare. Vid nu angivna förhållanden torde man kunna antaga, att förenämnda summa av 30 000 kronor skall vara tillräcklig för bestridande av årskostnaden för ifrågavarande pensionering, utom vad avser pensioner till stallpersonal vid hingstdepåerna. Vidkommande anslagsbehovet för pensionering av såväl fast anställda som andra arbetare inom nu omhandlade förvaltningsområden må bringas i erinran, att enligt de sakkunnigas föreliggande särskilda förslag affärsdrivande verk skulle av egna medel bestrida kostnaderna för de av statsmedel utgående pensionerna till förutvarande anställningshavare vid dessa verk antingen genom tillskott till anställningshavarnas pensionsavgifter eller genom gottgörelse åt det anslag, varifrån sådana pensioner utgått. Att av denna anledning beräkna anslagen lägre än vad ovan angivits, torde dock icke vara tillrådligt på grund av det ringa antalet dylika anställningshavare, som kunna antagas bliva pensionerade under den närmaste tiden. Vid bifall till de sakkunnigas nu föreliggande särskilda förslag böra under riksstatens elfte huvudtitel för budgetåret 1928—1929 uppföras dels till tjänstepensionering av fast anställda arbetare vid försvarsväsendet ett ordinarie förslagsanslag av 175 000 kronor, dels till tjänstepensionering av fast anställda arbetare vid allmänna civilförvaltningen ett ordinarie förslagsanslag av 25 000 kronor och dels till pensionering av viss arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen ett ordinarie förslagsanslag av 30 000 kronor. Det skulle givetvis beträffande sistberörda anslag kunna ifrågasättas, att detsamma uppdelades på två anslag, avseende det ena försvarsväsendet och det andra allmänna civilförvaltningen. Med hänsyn till de jämförelsevis låga kostnaderna för nu avsedda pensionering synes dock någon dylik uppdelning knappast vara av praktisk betydelse. Det må slutligen framhållas, hurusom anvisandet av ovan ifrågasatta olika anslag för bestridande av pensionskostnader enligt de sakkunnigas förslag skulle medföra en minskning i utgifterna från vissa andra anslag. Sålunda skulle ordinarie förslagsanslaget för pensionering av flottans gemenskap icke behöva tagas i anspråk för pensioner till sådana daglönare vid marinen, som skulle pensioneras enligt de av de sakkunniga förordade pensionsbestämmelserna. Därjämte skulle anslaget å allmänna indragningsstaten bliva mindre belastat med hänsyn därtill, att någon pensionering genom riksdagens särskilda beslut i regeln icke skulle behöva komma i fråga beträffande vare sig fast anställda eller andra arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen.

69 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e rätt till t j ä n s t e p e n s i o n för fast a n s t ä l l d a a r b e t a r e v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t o c h a l l m ä n n a civilförvaltningen. 1 §. 1. Rätt till tjänstepension enligt bestämmelserna i denna kungörelse tillkommer, under i 2 mom. angiven förutsättning, till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet ävensom vid den civila statsförvaltningen med undantag av postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. 2. Såsom förutsättning för erhållande av pensionsrätt gäller, att anställningshavaren hos vederbörande ämbetsverk eller myndighet vunnit fast anställning, för vilken är fastställd en arbetstid av i allmänhet normal omfattning. Då vederbörande vunnit anställning med pensionsrätt, skall han därom erhålla skriftligt bevis. 3. F r å n tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse kan genom Kungl. Maj:ts i särskild ordning meddelade beslut undantagas den hos ett visst ämbetsverk eller en viss myndighet anställda arbetarpersonalen i sin helhet eller ock någon del därav. 2 §. Hos varje ämbetsverk eller myndighet med anställningshavare, som avses i denna kungörelse, skola för utrönande av vederbörandes pensionsrätt föras erforderliga anteckningar (tjänstematrikel). Dylik matrikel skall så föras, att av densamma kunna beträffande anställningshavaren inhämtas uppgifter i följande hänseenden, nämligen: a) ålder, b) tiden för första inträdet i statens tjänst samt för anställnings vinnande hos verket eller myndigheten ävensom arten av sådan anställning, c) den tidpunkt, då vederbörande vunnit sådan anställning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt denna kungörelse, eller den tidigare tidpunkt, från vilken han enligt bestämmelserna i kungörelsen må äga räkna avgiftsår,

70 d) för anställningshavaren gällande pensionsålder, där densamma jämlikt 14 § 1 mom. a) blivit av Kungl. Maj:t i särskild ordning fastställd, e) för anställningshavaren gällande pensionsunderlag och pensionsavgift, f) den tidpunkt, då förändring med avseende å anställningshavarens pensionsunderlag eller pensionsavgift må hava uppstått på grund av befordran, förflyttning eller annan anledning, g) de tider, under vilka anställningshavaren med stöd av 6 § 2 mom. varit befriad från erläggande av pensionsavgift, h) tidpunkten, då skyldighet att erlägga pensionsavgift enligt 6 § 1 mom. upphört eller återinträtt, samt i) de tider utöver semester eller därmed jämförlig ledighet, under vilka anställningshavaren icke tjänstgjort, jämte anledningen därtill. Övergår den, som innehar med pensionsrätt enligt denna kungörelse förenad anställning, till sådan anställning hos annat ämbetsverk eller hos annan myndighet, skall det verk eller den myndighet, varifrån övergången skett, låta tillställa det andra verket eller den andra myndigheten ett utdrag ur sin tjänstematrikel, i vad den rör anställningshavaren. 3 §.

Tjänstepension må ej åtnjutas av den, som till följd av fel eller försummelse blivit skild från anställningen, och ej heller av den, som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare. 4 §.

1. Anställningshavarna skola i pensionshänseende tillhöra någon av nedanstående grupper; och skola för de särskilda grupperna gälla nedan angivna tjänstepensionsunderlag och pensionsavgifter. Tjänstepensionsunderlag

Pensionsavgift för år

Kronor

Kronor

1 500

1704 1908

51 63

d) Arbetare i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej kräves

e) Arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning

f) Arbetsförestånderskor

63 Anställningshavare

Manliga

anställningshavare:

a) Arbetare i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej; kräves b) Arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning c) Arbetsledande förmän Kvinnliga

• anställningshavare:

71 2. Beträffande de särskilda anställningarnas placering i de uti 1 mom. angivna grupper beslutar Kungl. Maj:t på förslag, som avgives av vederbörande ämbetsverk eller myndighet. 3. Av tjänstepensionsunderlaget anses två tredjedelar utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag. 5 §. 1. Tjänstår beräknas för tid, under vilken anställningshavare, efter fyllda aderton år, innehaft ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig befattning i statens tjänst eller bestritt förordnande å sådan befattning eller ock innehaft annan statsanställning med tjänstgöring avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Vid sådan tjänstårsberäkning skall avdrag göras för tid, omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från tjänsten ägt rum, dock icke för tid, varunder vederbörande utan att tjänstgöra ägt uppbära oavkortad avlöning eller eljest åtnjutit ledighet på grund av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning. H a r företag, anstalt eller inrättning övertagits av staten, må, där ej Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, anställningshavare, som vid sådant övertagande övergått i statstjänst, såsom tjänstår för erhållande av tjänstepension tillgodoräkna jämväl tid, varunder han prövas hava innehaft fast anställning vid företaget, anstalten eller inrättningen. 2. Avgiftsår beräknas för tid, under vilken anställningshavaren erlagt honom i egenskap av innehavare av statsanställning åliggande avgift för egen pensionering. Likaledes beräknas avgiftsår för tid, under vilken anställningshavare utan att vara innehavare av statsanställning må hava erlagt avgift för egen pensionering i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, i den mån nämnda tid må jämlikt 1 mom. tillgodoräknas såsom tjänstår. 6 §. 1. Anställningshavare är skyldig att erlägga pensionsavgift från och med den dag, då vederbörande vunnit sådan anställning, som avses i 1 §, dock tidigast från och med dagen för denna kungörelses ikraftträdande, intill dess han kan räkna trettio avgiftsår, under iakttagande emellertid: att pensionsavgift icke skall erläggas för tid, som infaller före det vederbörande fyllt aderton år; att den, som på grund av befordran tillträtt anställning med högre tjänstepensionsunderlag, skall erlägga pensionsavgift under en tid av tre år från tillträdandet av denna anställning, även om han på grund av berörda bestämmelse eljest skolat vara befriad från erläggande av pensionsavgift; samt att pensionsavgift icke i något fall skall erläggas för längre tid än till

72 och med den dag, anställningshavaren avgår på grund av entledigande eller dödsfall. Pensionsavgiften erlägges i efterskott för månad eller, efter vederbörande ämbetsverks eller myndighets bestämmande, för kortare period genom avdrag å anställningshavarens avlöning. Är anställningshavaren, i annat fall än som avses i 2 mom., på grund av ledighet från arbetet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning, när pensionsavgiften skolat erläggas, eller förslår ej då utgående avlöningsbelopp, avdrages pensionsavgiften eller vad däri brister å hans därefter utfallande avlöning eller pension. 2. Därest anställningshavare på grund av sjukledighet eller avstängning från arbetet till följd av arbetsbrist icke äger uppbära någon avlöning, när avdrag för pensionsavgiften skolat äga rum, är han ej skyldig erlägga sådan avgift för den tid, avgiftsperioden omfattar. 3. Återbetalning av erlagda pensionsavgifter medgives ej i annan ordning än i denna kungörelse sägs. 7 §. 1. De i denna kungörelse omförmälda pensionsavgifter ingå till statens allmänna arbetarpensionskassa, vilken förvaltas av statens pensionsanstalt. 2. För uppbörd och redovisning av pensionsavgift svarar i egenskap av redogörare den, som har att ombesörja utbetalning av anställningshavare tillkommande avlöning. De närmare föreskrifter, som må befinnas erforderliga rörande nämnda uppbörd och redovisning, meddelas av statens pensionsanstalt och riksräkenskapsverket gemensamt. 8 §.

Affärsdrivande verk med anställningshavare, som avses i denna kungörelse, har att till godoföra statens allmänna arbetarpensionskassa, utöver de av anställningshavarna erlagda pensionsavgifter, av verkets medel ett belopp, som motsvarar två gånger summan av nämnda avgifter. 9 §. Det åligger vederbörande ämbetsverk eller myndighet att vid varje räkenskapsårs utgång till statens pensionsanstalt inleverera de av anställningshavarna under räkenskapsåret erlagda pensionsavgifter ävensom i förekommande fall vad enligt 8 § därutöver skall tillgodoföras statens allmänna arbetarpensionskassa. 10 §. 1. Fråga om rätt att vid avgång från anställningen komma i åtnjutande av tjänstepension prövas av statens pensionsanstalt. 2. Ansökning om tjänstepension skall, ställd till statens pensionsanstalt,

73 ingivas till det ämbetsverk eller den myndighet, varunder anställningshavaren lyder; skolande ämbetsverket eller myndigheten med eget utlåtande överlämna ansökningen till pensionsanstalten. 3. Ansökning om pension skall vara åtföljd av a) åldersbetyg för sökanden; b) styrkt utdrag av tjänstematrikel, innefattande uppgifter rörande sökanden i de uti 2 § angivna hänseenden; c) därest pension sökes av anledning, som angives i 14 § 1 mom. b) eller c) intyg av vederbörande verksläkare eller, om sådan icke finnes, av annan legitimerad läkare angående sökandens otjänstbarhet samt i fall, som avses i 14 § 1 mom. b), (olycksfall i arbetet) tillika utredning om de närmare omständigheter, varunder olycksfallet inträffat. 4. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade därom erhålla skriftligt bevis. 11 §. 1. Tjänstepension till belopp för år räknat, som angives i denna kungörelse, utgår, där ej annorlunda i kungörelsen stadgas, från och med dagen näst efter den, då avgång från anställningen ägt rum, till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller pensionsrätten eljest upphör. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott av statens pensionsanstalt från vederbörande i riksstaten för ändamålet anvisade anslag. 2. Vederbörande i 1 mom. avsedda anslag skall för varje budgetår från statens allmänna arbetarpensionskassa erhålla gottgörelse med så stor del av kostnaden för de från anslaget under året utbetalda pensioner, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes kunna av kassan gäldas. Sådan beräkning skall äga rum minst en gång vart tionde år och verkställas enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. 12 §. Därest anställningshavare, å vilken denna kungörelse äger tillämpning, avgår från sin anställning utan att för densamma komma i åtnjutande av tjänstepension samt i sammanhang därmed övergår till statsanställning, med vilken följer skyldighet att till annan pensionskassa än statens allmänna arbetarpensionskassa eller till särskild pensionsfond eller pensionsanstalt erlägga avgift för egen pensionering, skall kapitalvärdet av de utav honom före övergången erlagda pensionsavgifter överföras från statens allmänna arbetarpensionskassa till vederbörande pensionskassa, pensionsfond eller pensionsanstalt, dock endast under förutsättning att dylik överföring skall på grund av gällande föreskrifter äga rum till statens allmänna arbetarpensionskassa i det fall, att en anställningshavare övergår i motsatt riktning.

74 13 §. 1. Upphör anställningshavare i annat fall än i 12 § sägs att innehava med pensionsrätt enligt denna kungörelse förenad anställning utan att för densamma komma i åtnjutande av tjänstepension, skall, på därom av den avgångne gjord framställning, vare sig han innehar annan statsanställning eller ej, för beredande åt honom av pension jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring från statens allmänna arbetarpensionskassa till pensionsstyrelsen inbetalas kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifter, i den mån desamma kommit arbetarpensionskassan tillgodo och de icke på grund av bestämmelserna i 12 § blivit tagna i anspråk. Inbetalning, som nu är sagd, skall dock icke äga rum i det fall, att vederbörande vid avgången innehar eller i sammanhang därmed övergår till annan med pensionsrätt enligt denna kungörelse förenad anställning, att vederbörande i sammanhang med avgången övergår till sådan anställning i eller utom statens tjänst, med vilken är förenad rätt till tjänstepension i av staten upprättad eller understödd pensionsfond, pensionsanstalt eller pensionskassa, under förutsättning att han har rätt att vid avgång från den senare anställningen för pension räkna sig till godo tid, för vilken pensionsavgift erlagts enligt denna kungörelse, eller att vederbörande vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare. 2. Då på grund av stadgandet i 1 mom. till pensionsstyrelsen överföres kapitalvärdet av de av anställningshavaren erlagda avgifter, skall, för det i 1 mom. angivna ändamål, till pensionsstyrelsen ytterligare inbetalas ett nämnda kapitalvärde motsvarande belopp, under förutsättning att anställningshavaren kan räkna sammanlagt minst tio tjänstår samt att anställningshavaren icke entledigats på egen ansökan eller till följd av fel eller försummelse blivit skild från anställningen. 3. Sådan inbetalning, varom i 2 mom. är fråga, skall ske från det anslag, från vilket pensionen eljest utbetalas; dock att i fråga om förutvarande anställningshavare vid affärsdrivande verk dylik inbetalning skall ske från statens allmänna arbetarpensionskassa. 4. F r å g a om sådan inbetalning till pensionsstyrelsen, som i denna paragraf avses, prövas av statens pensionsanstalt. Ansökning i sådant hänseende skall ingivas till det ämbetsverk eller den myndighet, varunder den avgångne senast lytt; och skall ansökningen av ämbetsverket eller myndigheten med eget utlåtande överlämnas till pensionsanstalten. Sådan ansökning skall vara åtföljd av a) åldersbetyg för sökanden; b) styrkt utdrag av tjänstematrikel, innefattande uppgifter rörande sökanden i de uti 2 § angivna hänseenden; samt c) uppgift huruvida sökanden innehar eller övergått till annan sådan an-

75 ställning i eller utom statens tjänst, med vilken är förenad rätt till tjänstepension i av staten upprättad eller understödd pensionsfond, pensionsanstalt eller pensionskassa. 14 §. 1. Eätt att vid avgång från anställningen komma i åtnjutande av tjänstepension tillkommer: a) den, som uppnått pensionsåldern, vilken inträder vid utgången av den månad, varunder manlig anställningshavare uppnår 65 levnadsår och kvinnlig anställningshavare 62 levnadsår eller ock den lägre levnadsålder, som för anställningen må vara av Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämd såsom pensionsålder, allt under förutsättning att vederbörande kan räkna minst tio tjänstår; b) den, som träffats av olycksfall i tjänsten, därest olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för anställningshavaren att behörigen utföra honom åliggande arbete; c) den, som före uppnådd pensionsålder befinnes till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga vara ur stånd för framtiden att behörigen utföra honom åliggande arbete. 2. Eätt till tjänstepension inträder jämväl, därest anställningshavaren, efter att hava uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger pensionsåldern, befinnes av annan anledning än som i 1 mom. b) eller c) sägs urståndsatt att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete och i följd härav entledigas. 3. Anställningshavare, vilken vid uppnående av pensionsåldern icke kan räkna tio tjänstår och alltså då icke är berättigad till tjänstepension enligt 1 mom. a), må icke heller sedermera komma i åtnjutande av sådan, även om han filiates kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde. 15 §. Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 14 § 1 mom. a), (ålderspension) bestämmes enligt följande grunder: a) Innehar anställningshavaren minst trettio tjänstår och har han tillika minst trettio avgiftsår, utgår hel pension. Denna utgör samma belopp som det för anställningshavaren vid tiden för hans avgång gällande tjänstepensionsunderlaget. För anställningshavare, som under kortare tid än tre år innehaft den anställning, från vilken avgång äger rum, skall emellertid beloppet av hel pension utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka under vart och ett av de senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom; och skall, därest sådan anställningshavare under någon del av nämnda tid, utan att tillika innehava anställning, som i denna kungörelse avses, innehaft annan statsanställning, med vilken rätt till pension är förenad, pensionsunderlag beräknas jämväl för den tid, sådan anställning inne-

76 hafts, varvid, om för sådan anställning icke gäller något pensionsunderlag, i sådant avseende skall beräknas det belopp, som bestämts såsom pension för anställningen. b) Uppgår antalet av tjänstår eller av avgiftsår icke till trettio, utgår avkortad pension, vilken beräknas så, att densamma motsvarar beloppet av hel pension minskat med 7iao a v statspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio, och med likaledes 1/l20 av avgiftspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet avgiftsår understiger trettio. 16 §. Tjänstepension i fall, som avses i 14 § 1 mom. b), (invalidpension) utgår med samma belopp som det för anställningshavaren vid tiden för olycksfallet gällande tjänstepensionsunderlaget. 17 §. 1. Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 14 § 1 mom. c) och 2 mom., (sjukpension) bestämmes enligt de i 15 § angivna grunder; dock utgår sådan pension, där antalet tjänstår vid avgången understiger tio, med lägst femtio procent av hel pension och eljest med lägst sjuttiofem procent av hel pension. 2. Vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 mom. gäller den inskränkningen, att tjänstepensionen icke må överstiga den pension, som skulle hava utgått, därest anställningshavaren med för honom gällande pensionsunderlag kvarstått i anställningen till pensionsålderns inträde. 18 §. Av tjänstepension jämlikt denna kungörelse anses såsom avgiftspension vad som enligt de i 15 § angivna grunder skulle utgå, därest hänsyn toges allenast till avgiftspensionsunderlaget och antalet avgiftsår; återstoden av samma tjänstepension anses såsom statspension. 19 §. Därest vid beräkning av tjänstepensions belopp enligt grunderna i denna kungörelse beloppet icke är i helt krontal jämt delbart med tolv, skall detsamma avrundas till närmast högre sålunda delbara tal. 20 §.

Om den, som är berättigad till tjänstepension enligt denna kungörelse, tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt 13 § i denna kungörelse eller däremot svarande stadgande i annan författning rörande pensionering av i

77 statens tjänst anställd personal, skall pensionen från pensionsförsäkringsfonden räknas såsom del av den honom enligt denna kungörelse tillkommande tjänstepension, vilken alltså för den tid, pensionen från pensionsförsäkringsfonden åtnjutes, skall minskas med sistnämnda pensions belopp. 21 §. 1. Därest pensionstagare undergår frihetsstraff, som omfattar minst en månad, eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt, må han under tiden åtnjuta allenast avgiftspensionen. Om pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast avgiftspensionen. 2. Har pensionstagare, som avses i 1 mom., anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må statens pensionsanstalt kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära statspensionen eller del därav, dock endast för tid, varunder pensionstagaren undergår frihetsstraff eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt. 22 §. Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det förfallit till betalning, är förverkat och tillfaller statens allmänna arbetarpensionskassa, dock med rätt för statens pensionsanstalt att, på därom gjord framställning, medgiva beloppets utbetalning. 23 §.

De närmare föreskrifter, som utöver vad denna kungörelse innehåller kunna finnas erforderliga för kungörelsens tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t i särskild ordning. Övergångsbestämmelser. 1. Denna kungörelse äger icke tillämpning å den, som före kungörelsens ikraftträdande avgått från sin anställning. 2. För bestämmande av pensions belopp må sådan anställningshavare med pensionsrätt enligt denna kungörelse, som omedelbart före den var innehavare av i 1 § 1 mom. avsedd anställning, äga såsom avgiftsår jämväl tillgodoräkna halva antalet av de tjänstår, han innan skyldighet för honom inträtt att erlägga avgift för egen pensionering må hava intjänat jämlikt bestämmelserna i 5 §.

78 Denna kungörelse träder i kraft den , från och med vilken dag de i reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 samt i kungörelsen den 25 november 1910 (nr 130) meddelade bestämmelserna angående pensionering av de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare samt kungörelsen den 24 augusti 1920 (nr 645) angående pensionsförbättring åt vid marinen anställda daglönare ävensom kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) med grunder för pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå äga tillämpning allenast beträffande sådana anställningshavare, som före den avgått från anställningen.

79 Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e rätt till p e n s i o n för v i s s a r b e t a r p e r s o n a l v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t o c h a l l m ä n n a civilförvaltningen. 1 §• 1. Rätt till pension enligt bestämmelserna i denna kungörelse tillkommer under i 2 mom. angiven förutsättning sådana till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet ävensom vid den civila statsförvaltningen med undantag av postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilka icke enligt annan författning eller eljest meddelade bestämmelser äga rätt till pension på grund av innehavande anställning i statens tjänst. 2. Såsom förutsättning för erhållande av pensionsrätt gäller, att vederbörande innehar anställning avsedd att utgöra hans huvudsakliga sysselsättning. 3. Från tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse kan genom beslut av Kungl. Maj:t undantagas innehavare av viss sådan anställning, som i 1 mom. avses. 2 §• Pension enligt denna kungörelse må ej åtnjutas av den, som till följd av fel eller försummelse blivit skild från anställningen, och ej heller av den, som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare. 3 §.

Anställningshavarna skola i pensionshänseende hänföras till någon av nedanstående grupper; och skola för de särskilda grupperna gälla nedan angivna pensionsunderlag. G

Manliga

r

u

p

p

anställningshavare:

Pensionsunderlag Kronor 1008 1140 1272

Kvinnliga

anställningshavare: 756 864 960

80 4 §.

Anställningsår för bestämmande av pension enligt denna kungörelse beräknas för tid, under vilken anställningshavaren efter fyllda aderton år innehaft statsanställning med tjänstgöring avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. 5 $. 1. Fråga om anställningshavares rätt att vid avgång från anställningen komma i åtnjutande av pension prövas av statens pensionsanstalt. 2. Ansökning om pension skall, ställd till statens pensionsanstalt, ingivas till det ämbetsverk eller den myndighet, varunder anställningshavaren lyder; skolande ämbetsverket eller myndigheten med eget utlåtande överlämna ansökningen till pensionsanstalten. Ansökningen skall vara åtföljd av a) åldersbevis för sökanden och b) styrkt utdrag av rulla eller motsvarande anteckningar eller ock intyg av arbetsbefäl rörande den anställningstid, sökanden önskar beräkna såsom anställningsår. Där sökanden icke kan på nu angivna sätt styrka anställningstiden, skall ovan omförmälda utlåtande innefatta yttrande, huruvida och i vilken mån åberopad anställningstid likväl må böra beräknas såsom anställningsår. 3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade därom erhålla skriftligt bevis. 6 §. 1. Pension till belopp för år räknat, som angives i denna kungörelse, utgår, där ej annorlunda i kungörelsen stadgas, från och med dagen näst efter den, då avgång från anställningen ägt rum, till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller pensionsrätten eljest upphör. 2. Pension utbetalas månadsvis i efterskott från statens pensionsanstalt och utgår av för ändamålet i riksstaten uppfört anslag. Åt nämnda anslag skall emellertid för sådana pensioner, som utgått till förutvarande anställningshavare vid affärsdrivande verk, beredas gottgörelse från dessa verks medel. För detta ändamål åligger det sådant verk att, på rekvisition av statens pensionsanstalt, vid räkenskapsårets slut till anstalten inbetala det belopp, som motsvarar vad i pensioner må hava under året utgått till förutvarande anställningshavare vid verket. 7 §. 1. Rätt att vid avgång från anställningen komma i åtnjutande av pension tillkommer: a) den, som uppnått pensionsåldern, vilken inträder vid utgången av den månad, varunder manlig anställningshavare uppnår 65 levnadsår och kvinnlig anställningshavare 62 levnadsår eller ock den lägre levnadsålder, som för anställningen må vara av Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämd såsom

81 pensionsålder, allt under förutsättning att vederbörande kan räkna minst tjugufem anställningsår; b) den, som före uppnådd pensionsålder entledigas på grund därav, att han befinnes till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga vara ur stånd för framtiden att behörigen utföra honom åliggande arbete, under förutsättning att vederbörande vid avgången kan räkna minst femton anställningsår; c) den, som i annat fall än under b) sägs entledigas på grund därav, att vederbörande befinnes till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga mindre tjänlig till arbete, under förutsättning att han vid avgången uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger pensionsåldern, och tillika kan räkna minst femton anställningsår. 8 §. 1. Beloppet av pension bestämmes enligt följande grunder: Innehar anställningshavaren minst trettio anställningsår, utgår hel pension, vilken utgör samma belopp som det för vederbörande vid tiden för avgången gällande pensionsunderlaget. Uppgår antalet anställningsår icke till trettio, utgår avkortad pension, vilken beräknas så, att densamma motsvarar beloppet av hel pension minskat med '/so i 0 r varje fullt år, varmed antalet anställningsår understiger trettio. 2. Därest vid beräkning av pensions belopp enligt 1 mom. beloppet icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma avrundas till närmast högre sålunda delbara tal. 9 §. Om den, som är berättigad till pension enligt denna kungörelse, tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt 10 § 1 och 2 mom. av civila tjänstepensionslagen eller däremot svarande stadganden i annan lag eller författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal, skall pensionen enligt denna kungörelse för den tid, pensionen från pensions försäkringsfonden åtnjutes, minskas med halva beloppet av sistnämnda pension. 10 §. 1. Därest pensionstagare undergår frihetsstraff, som omfattar minst en månad, eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt, må han under tiden ej åtnjuta pensionen. Om pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, m å han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, ej åtnjuta pensionen. 2. Har pensionstagare, som avses i 1 mom., anhörig, vilken för sitt uppe6

— 5390

82 hälle är beroende av honom, må statens pensionsanstalt kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära pensionen eller del därav, dock endast för tid, varunder pensionstagaren undergår frihetsstraff eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt. 11 §. De närmare föreskrifter, som utöver vad denna kungörelse innehåller kunna finnas erforderliga för kungörelsens tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t i särskild ordning. 12 §. Denna kungörelse äger icke tillämpning å den, som före kungörelsens ikraftträdande avgått från sin anställning. Denna kungörelse träder i kraft den

83 De sakkunnigas hemställan. Under åberopande av vad de sakkunniga i det föregående i skilda hänseenden anfört och föreslagit få de sakkunniga hemställa, att herr statsrådet måtte utverka framläggande till 1928 års riksdag av förslag därom, att riksdagen må ej mindre bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser angående dels rätt till tjänstepension för fast anställda arbetare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen, dels ock rätt till pension för viss arbetarpersonal inom nämnda förvaltningsområden, i huvudsaklig överensstämmelse med av de sakkunniga härutinnan utarbetade förslag; än även i riksstaten för budgetåret 1928—1929 under elfte huvudtiteln uppföra dels till tjänstepensionering av fast anställda arbetare vid försvarsväsendet ett ordinarie förslagsanslag av 175 000 kronor, dels till tjänstepensionering av fast anställda arbetare vid allmänna civilförvaltningen ett ordinarie förslagsanslag av 25 000 kronor och dels till pensionering av viss arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen ett ordinarie förslagsanslag av 30 000 kronor.

84 Utdrag av protokoll, hållet vid 1926 års pensionsutrednings träde den 25 november 1927. Närvarande:

samman-

Herr ordföranden samt ledamöterna herrar ERIKSSON och

GUSTAFSSON.

Företogs till slutlig behandling och justering betänkande angående pensionering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen och beslöts att med skrivelse överlämna detsamma till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet. Ledamoten Eriksson avgav därvid följande särskilda yttrande: »Såsom ledamot av kommunikations verkens lönekommitté samt av 1921 års pensionskommitté har jag uttalat, att jag ansett den allmänna pensionsåldern vara alltför hög, särskilt beträffande de lägre tjänstemännen, för att de må kunna vara i stånd att under hela sin tjänstetid fullgöra en arbetsprestation, som motsvarar statens behov. Denna uppfattning vidhåller jag fortfarande och anser jag denna synpunkt vara av betydelse även då det gäller att bestämma pensionsåldern för statens arbetarpersonal. Med hänsyn emellertid till att statsmakterna vid upprepade tillfällen under den senaste tiden tagit ställning till frågan om tjänstemännens pensionsålder och därvid underkänt nyssberörda, av mig framförda synpunkt har jag i samband med den nu företagna utredningen icke framställt något yrkande i förevarande avseende.»

In fidem Alfred Carlsson.

Statens offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Yttranden i anledning av processkommissionens betän- Betan kände ang. åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. [1] kande ang. rättegångsväsendets orabildriing. [löj Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. Utredning med förslag till ändrade bestämmelser rö- Hussvampen och konservering av trä mot röta. [9| rande allmänna handlingars offentlighet. [2] 1926 års pensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. [8j Betänkande ang. pensionering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. [33] Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till kungörelse ang. anställande av kommissionärer hos ståtsdepartément och vissa Betänkande ang. sjöfartsavgifter. [7[ ämbetsverk m. fl. myndigheter. [21] Förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjånstebostad. [30] Kommunikations väsen. Kommunalförvaltning. Järnvägs- och automobiltrafikkonferensen i Stockholm den 23—25 maj 1927. [17] Omorganisation av väg- och vnttenbyggnadsväseiidet. [26] Betänkande och förslag ang. Uiristreklam- och upplysStatens och kommunernas finansväsen. ningsverksamheten i utlandet. [28] Betänkande med förslag till förordning med tulltaxa. [20] Promemorior rörande vissa beskattningsfrågor. [23] Tabeller rörande taxeringen av jordbruksfastighet år Bank-, kredit- och penningväsen. 1922 i rikets landskommuner. [211 Politi. Förslag till åtgärder gentemot missbruk av alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. [10| Sinnesslövårdssakkunniges betänkande. 2. Betänkande med förslag rörande ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). [18] Utlåtande ang. tillverkning av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker. [19]

1924 års bankkommittés betänkande. [11] Betänkande ined förslag ang. avvecklingen av Aktiebolaget Kreditkassans av år 1922 engagemang. [31] Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande ocb förslag rörande den andliga vården Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. [4] vid armén. [5] Allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. [14] Supplement nr 3 till Sverges familjenamn 1920. [6] Betänkande med förslag ang. vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan. [13] Hälso- och sjukvård. Utredning ang. disposition av skogsavkastningen vid boställen anslagna till klockare och lärare vid de allBetänkande med förslag till lag om vissa av landsting männa läroverken. [22] eller kommuner drivna sjukhus m. m. [3] Utredning och förslag rörande inrättande av kommuBetänkande med förslag till lag om sinnessjuka och om nala flickskolor. [27] undersökning ang. sinnesbeskaffenhet in. m. [10] Betänkande med förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande. [32] Socialpolitik.

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Betänkande och förslag rörande den centrala försvarsFörslag ang. de svenska lapparnas rätt till renbete i förvaltningen. [29] Sverige m. m. [25] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda egna- I hemsverksamheten. [12]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus' Boktr.-A.-B., Stockholm 1927