Betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande

National Library of Sweden

)enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR HANDELSDE

1928:6

PARTEMENTET

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G

ANGÅENDE

ÅTGÄRDER TILL HANDELSJÄRNHANTERINGENS STÖDJANDE AVGIVET AV SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

2 8 .«1BU

&

*Ä>

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1928 Kronologisk 1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. 2. Yttrande och förslag angående revisionav gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. in. Almqvist & Wiksell, Uppsala. 160 s.S. 3. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Marcus. 73 s. Fi. 4. Monopolkonhollutredningens betänkande angående

förteckning anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. iMarcus. 183 sid. Fi. Betan kände med förslag till stadsbyggnadshag med författningar som därmed hava samband. Niorstedt. 504 s. J u . Betänkande med förslag angående åtgärtder till handelsjärnhanteringens stödjande. Marcus. 1139 s. H.

Anm. Om sårskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse*, bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Joo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre annordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1928:6

HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

Å.TGÄRDER TILL HANDELSJÄRN HANTERINGENS STÖDJANDE A V G I V E T AV S Ä R S K I L T

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1928 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG .^8t/r

#,

Vlov*

Innehållsförteckning. Sid.

Skirivrelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet ....

5¶Kaip. 1. Handelsjärn och kvalitetsjärn

9¶Kaip. 2. Handelsjärnindustriens nuvarande läge

13¶Kvalitetsjårnindustrien, sid. 13. — Handelsjärnindustrien, sid. 15. — Produktionen, siid. 15. — Konsumtionen, sid. 17. — Dumping, sid. 19. — Priser å svenskt järn, siid. 23. — Produktionskostnader, sid. 26. — Försäljningspriser och produktionskostnader, sid. 28. — Ekonomisk ställning och räntabilitet, sid. 29.

Kaip. 3. Orsakerna till handelsjärnindustriens betryckta läge

34¶A llmänna orsaker, sid. 34. — Speciella orsaker, sid. 36. — Naturliga och tekniska pjroduktionsförutsättningar, sid. 36. — Arbetslöner, sid. 39. — Levnadskostnader, siid. 42. — Arbetstid, sid. 44. — Följder av penningvärdets förändringar, sid. 46. — Teknisk utrustning, produktionens och försäljningens organisation, sid. 47.

Kaip. 4. Åtgärder till handelsjärnindustriens upphjälpande

50¶Åtgärder från järnhanteringens egen sida, sid. 52. — Industriens förflyttning, sid. 5 2. — Koncentration, sid. 53. — Statsåtgärder, sid. 53. — Subvention, sid. 54. — Statslån, sid. 54. — Ökat företräde för svenskt järn vid statsupphandling, sid. 54. — Fraktlindringar, sid. 55. — Förenklade tullrestitutionsbestämmelser, sid. 56. — Tullåtgärder, sid. 56.

SäirsEkilda yttranden och reservationer

73¶Billagor 1. Järnkontorets framställning den 18 mars 1925 ang. viss höjning av tullsatserna för gjutna rör

2. Järnkontorets framställning den 18 mars 1925 ang. höjning av viktgränsen för tullfritt varmvalsat järn

3. Järnkontorets framställning den 20 mars 1925 ang. viss höjning av järn tullarna

4. Järnkontorets framställning den 7 april 1927 ang. höjning av vissa järntullar

5. Sveriges maskinindustriförenings skrivelse den 20 januari 1928 ang. vissa ifrågasatta tullförhöjningar för järn 100 6. Den tyska järnindustriens reorganisation

7. Den internationella stålkartellen

4 Sid.

S. Översikt av tillverkningen, ut- och införseln samt förbrukningen (i ton) av vissa järn- och stålvaror åren 1913 samt 1922—26 113 9. Preliminär uppgift å Sveriges införsel av vissa järnvaror med fördelning å inköpsländer under år 1927 118 10. Inlandspriser och exportpriser per eng. ton för utländskt järn av handelskvalitet för tiden januari 1926 —februari 1928 120 11. Priser å diverse järnmaterialier i Tjeckoslovakien för den inhemska marknadens behov och för export under januari —november 1927 126 12.

Inlands- och exportpriser november 1927

för järn i Polen,

gällande i början

av 127

13. Priser å engelska järnmaterialier januari 1928 11. Världsproduktionen

av tackjärn

och stål under år 1926 och 1927 128

15. Försäljningspriser (grundpriser) vid de svenska järnverken u n d e r t i d e n januari 1927—januari 1928 för vissa materialier av handelsjärnkvalitet 129 15. Importvärden per ton för vissa järnbruksprodukter i kronor år 1927 130 17. Exportpriser

år

1913 för järn i svenska

kronor per ton f. o. b.

Anl werpen

131 IS. Antalet arbetare inom vissa industrigrenar

1). Lönestegringen för Tysklands järn- och metallarbetare

21. Arbetslöner (dagslöner) inom den belgiska järnindustrien 133 21. Tullsatser för vissa viktigare varmvalsade produkter av handelsjärnkvalitet i en del järnproducerande länder åren 1913 och 1927 135 22. Sammandrag av handelsjärnverkens balansräkningar för åren 1913 och 1 9 2 3 - 1 9 2 6 136

5¶Till Herr Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Handelsdepartementet.

(Genom beslut den 27 maj 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för hamdelsdepartementet att tillkalla högst fem personer för att såsom sakkumniga inom nämnda departement verkställa utredning angående den svenska järnhanteringens läge och produktionsförutsättningar. 31 det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda beslut, eriinrade departementschefen om, hurusom järnkontoret vid flera tillfällen, semast den 7 april 1927, gjort framställning om förstärkt tullskydd för den svtenska järnhanteringens produkter, enkannerligen handelsjärnhanteringens moDt övermäktig utländsk konkurrens. Det framginge av de utav järnkontoret i ssamband därmed lämnade uppgifterna och av vad som i övrigt vore känt attt den svenska järnindustrien befunne sig i ett kritiskt läge och att de förhoppningar, man tidigare hyst att densamma skulle bliva delaktig av dett uppsving, som relativt taget kommit övriga industrier till del, icke bliivit uppfyllda. {Såsom motiv och riktlinjer för en undersökning av järnhanteringens för hålllanden anförde departementschefen följande: >»Åven om man har fullt klart för sig, att de ekonomiska omvälvningar, sonn kännetecknat det senaste årtiondet, måste medföra vittgående konsekvenser f ö r produktionen i olika länder och föranleda industriella rubbningar, vilka dett icke står i statens makt att förebygga, synes dock frågan om den svenska järrntill verkningens framtida bestånd äga en så genomgripande betydelse för våirt lands ekonomiska liv, att staten icke kan ställa sig likgiltig inför de svåårigheter, varunder denna tillverkning lider. Det torde finnas vissa skäl förr ett antagande, att de nuvarande svårigheterna åtminstone delvis äro av tilllfällig natur, vilket icke förhindrar, att de kunna bliva ödesdigra för indlustrien. Vid sådant förhållande finner jag det för min del vara nödvämdigt att grundligt undersöka den frågan, huruvida något kan åtgöras för? att stärka järnhanteringens ställning. Att, såsom från järnkontorets sida ifrragasatts, för riksdagen omedelbart framlägga förslag om betydande höjnimgar av åtskilliga tullrubriker torde, alldeles frånsett det sakliga ställnimgstagandet till denna tanke, av flera orsaker vara uteslutet. Däremot

6 torde starka skäl föreligga att igångsätta en utredning, som kan ligga till grund för eventuella framtida åtgärder. Då i järnkontorets senaste framställning frågan om utländsk dumping av järnvaror på den svenska marknaden ställts i förgrunden såsom orsak till industriens betryck, torde en sådan utredning i främsta rummet böra taga sikte på att undersöka de faktiska förhållandena i detta avseende. I samband härmed böra de olika utvägar, som kunna tänkas från svensk sida ifrågakomma för att möta en eventuell dumping, upptagas till prövning. Det lärer icke kunna undgås, att man därvid även sysselsätter sig med frågan om den svenska järnindustriens konkurrensförmåga under olika förutsättningar och vid olika prislägen, med hänsyn tagen till denna industris speciella produktionsbetingelser. Även den inverkan, som vidtagande av eventuella åtgärder i nu ifrågavarande syfte kan få på vårt lands allmänna handels- och traktatpolitiska läge, bör underkastas prövning». För att såsom sakkunniga inom handelsdepartementet verkställa den ifrågavarande utredningen tillkallade chefen för handelsdepartementet den 27 juni 1927, jämlikt Kungl. Majrts ovan omförmälda bemyndigande, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören A. Vennersten, direktören L. Blume, kassören i landsorganisationen J. O. Johansson, bruksdisponenten E. Lundqvist och t. f. kommerserådet fil. dr K. Åmark, varjämte departementschefen uppdrog åt direktören Vennersten att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Såsom sekreterare förordnades av departementschefen andre kanslisekreteraren i handelsdepartementet, fil. lic. O. Edström. De sakkunniga, som antagit namnet järnbrukssakkunniga, hava företrädesvis inriktat sitt arbete på undersökningar rörande den svenska handelsjärnindustrien. Givetvis hava de ingalunda förbisett, att även kvalitetsjärnindustrien sedan åtskilliga år kämpar med stora svårigheter. Då emellertid från statsmakternas sida — utöver vad som redan åtgjorts — föga torde kunna göras för denna hanterings upphjälpande, och då vidare från järnindustriens målsmän inga krav i denna riktning framförts, hava de sakkunniga i huvudsak ej funnit anledning att vid den företagna undersöikningen närmare ingå på kvalitets järnindustriens förhållanden. Beträffande handelsjärnindustrien hava de sakkunniga till en börjsan sökt klarlägga det nuvarande läget samt orsakerna till detsamma; sedjan detta skett, hava de undersökt, vilka åtgärder från såväl järnindustriens egen som statens sida skulle kunna vidtagas till nämnda hanterinigs stärkande. Eesultaten av de företagna utredningarna och övervägandena hava frannlagts i föreliggande betänkande, vilket utmynnar i ett förslag till vis?sa provisoriska tullåtgärder. Ifrågavarande betänkande få de sakkunniga häirmed överlämna. Mot viss del av det framställda förslaget har en härtill fogad reservation

7 avgivits av herrar Vennersten och Åmark, varjämte nyssnämnda båda ledamöten* samt herr Lundqvist var för sig avgivit särskilda yttranden, vilka ävenledes fogats till betänkandet. Stockholm den 15 mars 1928. A X E L VENNERSTEN. LARS BLUME.

JOHAN-OLOV JOHANSSON.

E. LUNDQVIST.

KARL ÅMARK. Olof

Edström.

9¶FÖRSTA KAPITLET.

Handelsjärn och kvalitetsjärn. Med hänsyn till kvaliteten äro den svenska järnhanteringens produkter sinsemellan mycket olika. Man skiljer mellan hårt och mjukt järn, mellan järn med ytterst ringa fosfor- och svavelhalt och sådant järn, där dessa ämnen förekomma i mera påvisbara kvantiteter. Järnets olika kvalitet är beroende på såväl järnets framställningssätt som de råmaterialier, vilka användas vid framställningen. På grund av kvalitetsolikheten plägar man i dagligt tal skilja mellan kvalitetsjärn samt ordinärt järn eller handelsjärn. Gränserna dem emellan äro emellertid flytande. Till kvalitetsjärn hänför man i allmänhet allt välljärn och degelstål samt sådant järn, som framställes i elektriska ugnar och i bessemer- och martinugnar enligt den sura metoden, därvid i samtliga fallen förutsattes, att ugnsbeskickningarna utgöras av svavel- och fosforfattigt material. Till handelsjärn torde däremot få räknas sådant järn, som framställes enligt thomasmetoden och den basiska martinmetoden med användande av råvaror av enklare kvalitet, t. ex. kokstackjärn och skrot av varjehanda slag. Man kan även och i nära anslutning till nyssnämnda indelningsgrund verkställa gränsdragningen på så sätt, att man till kvalitetsjärn hänför allt järn, däri den sammanlagda svavel- och fosforhalten icke överstiger 0*0 4 %, och till handels järn sådant järn, som innehåller svavel och fosfor av tillhopa mer än 0'0 4 %. Dessa tekniska indelningsgrunder äro dock icke helt tillfredsställande, enär halten av svavel och fosfor i en del fall icke är utslagsgivande för järnets kvalitet. Det är nämligen så, att järnets behandling under framställningsstadiet och under den därpå skeende vidare bearbetningen spelar en stor roll för den slutliga kvaliteten, även om den kemiska sammansättningen är på förhand given. I ett fall kan en fullgod slutprodukt erhållas, under det att i ett annat fall, vid mindre omsorgsfull behandling under framställning och bearbetning, kvaliteten hos materialet icke motsvarar anspråken, trots att enligt analys halten av föroreningar i båda fallen är densamma. En dylik charge kan då endast användas till framställning av sådana produkter, för vilka fordringarna i kvalitativt avseende äro mindre. Man brukar stundom jämväl använda en annan måttstock vid särskiljandet av de båda huvudslagen av järn, nämligen priset. Överstiger det svenska marknadspriset vid nuvarande prisläge icke 180 kronor per ton för vals-

10 järn (ej plåt), hänföres järnet till handelskvalitet. Som kvalitetsjärn räknas alltså sådant järn, vars pris utgör mer än 180 kronor per ton. Det är emellertid att märka, att handelsjärnet — liksom även kvalitets järnet — förekommer i en mängd kvaliteter, beroende på utgångsmaterialens beskaffenhet och den på järnet nedlagda omsorgen vid framställningen, och betingar följaktligen olika priser inom de fastställda gränserna. Det till Sverige importerade valsjärnet är däremot mera ensartat men i regel av enklaste beskaffenhet, framställt av kokstackjärn enligt thomasmetoden eller av kokstackjärn och lågvärdigt skrot enligt martinmetoden. Dess pris är följaktligen lågt. Liksom man indelar det svenska järnet i kvalitets- och handelsjärn, kan man indela järnverken i kvalitets- och handels järn verk. 1 Det ligger dock i sakens natur, att gränsdragningen även på detta område är vansklig att företaga. Vissa järnverk tillverka enbart eller så gott som enbart endera av de båda slagen, medan andra ha en mera blandad tillverkning. Denna omständighet försvårar visserligen men omöjliggör på intet vis en uppdelning av järnverken i olika kategorier, låt vara att meningarna kunna på en eller annan punkt vara delade beträffande vilka järnverk skola hänföras till den ena eller andra kategorien. Kvalitets Björneborg Bofors Fagersta Forsbacka Gullöfors Hagfors Hellefors Hofors Iggesund Kohlsva Lesjörors Långshyttan Munkfors Sandviken Skogstorp Stjernsund Storfors' Surahammar Söderfors Vikmanshyttan... österby

järnverk.

ägare Björneborgs Jernverks Nya Aktiebolag » Aktiebolaget Bofors » Fagersta Bruks Aktiebolag » Forsbacka Bruks Aktiebolag » Aktiebolaget Stridsberg & Biörck » Uddeholms Aktiebolag » Hellefors Bruks Aktiebolag » Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken » Aktiebolaget Iggesunds Bruk » Kohlsva Jernverks Aktiebolag » Lesjöfors Aktiebolag » Klosters Aktiebolag » Uddeholms Aktiebolag » Sandvikens Jernverks Aktiebolag » Skogstorps Bruks Aktiebolag » Klosters Aktiebolag » Uddeholms Aktiebolag » Surahammars Bruks Aktiebolag (Asea) » Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag » Wikmanshytte Bruks Aktiebolag » Gimo-österby Bruks Aktiebolag

1 I den efterföljande järnbruksförteckningen ha icke medtagits självständiga hyttor och lancashirejärnbruk (bruk som tillverka välljärn). Den sistnämnda bruksrörelsen, som omfattar ett stort antal smärre bruk, har efter götjärnmetodens uppkomst småningom trängts tillbaka och t o r d e numera sakna större betydelse för svensk järnhantering. 2 Uteslutande rörverk.

1 11 Handels Boxholm Domnar vet Halmstad Horn dal Kallinge Motala Nyby Nykroppa Smedjebacken

järnverk.

ägare Boxholms Aktiebolag » Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag » Halmstads Järnverks Aktiebolag » Horndals Jernverks Aktiebolag » Kockums Jernverks Aktiebolag » Aktiebolaget Lindholmen-Motala » Bruksägaren Gunnar Liberg » Uddeholms Aktiebolag .... » Smedjebackens Valsverks Aktiebolag

Såväl handels- som kvalitetsjärnverk. Avesta ägare Avesta Jernverks Aktiebolag Degeriförs » Strömsnäs Jernverks Aktiebolag Hallstahammar... » Hallstahammars Aktiebolag Såsom framgår av förteckningen äro de flesta av våra järnverk inställda på kvalitetsproduktion. Endast 9 av de redovisade 33 järnverken äro sysselsatta med så gott som uteslutande handelsjärntillverkning, medan 3 järnverk b ä v a en blandad tillverkning. Det bör emellertid observeras, att flera av kvalitetsjärnverken tidigare brukat utvalsa vissa kvantiteter handels j ä r n ; under de senaste åren har denna utvalsning likväl avsevärt minskats på grund av det ogynnsamma prisläget för handels järn. I allmänhet är det misslyckade charger, som därvid kommit till användning, men stundom har man vid orderbrist på kvalitetsjärn nödgats slå sig på handelsjärntillverkning för att hålla bruken i gång. Fortfarande tillverka Bofors, Forsbacka, Kohlsva, Hellefors och Lesjöfors vissa mängder handelsjärn. Deras handelsjärntillverkning är för närvarande tämligen obetydlig, under det att den de närmast föregående åren hållit sig uppskattningsvis vid omkring 10 a 15 000 ton per år för samtliga ifrågavarande verk. Å andra sidan bör heller icke lämnas ur sikte, att de rena handelsjärnverken även tillverka kvalitetsjärn, låt vara icke av högsta kvalitet. Såväl Domnarvet som Nykroppa med flera verk tillverka bl. a. hårt stål av god kvalitet samt diverse produkter därav. De blandade verken, Degerfors, Avesta och Hallstahammar, torde för närvarande tillverka ungefärligen hälften av vartdera järnslaget, dock måhända med någon övervikt för handelsjärnet. Det tryckta läget på handelsjärnmarknaden synes för de svenska järnbruken ha medfört två till synes motsatta verkningar. Å ena sidan har man på sina håll sökt förbättra järnets kvalitet, t. ex. genom att nedbringa svavel- och fosforhalten, för att bliva i tillfälle att leverera det till sådan förädlingsindustri, som kräver järn av högre kvalitet. Å andra sidan har man för att kunna möta den oerhört hårda konkurrensen från de utländska järnverken blivit nödsakad att till ugnsbeskickningarna använda kokstackjärn i stället för träkolstackjärn i större utsträckning än förut samt skrot

12 av allt enklare beskaffenhet. För nedbringande av tillverkningskostnaden för göt ha skrotbeskickningarna dessutom gjorts allt större, ända till 85 % av chargens sammanlagda vikt. Det järn man på detta sätt framställt har till kvaliteten närmast motsvarat utlandets exportjärn och har givetvis icke kunnat säljas till något avsevärt högre pris än utlandets järn inklusive tull och frakt. Det nu sagda har avseende på handelsjärnverken. Beträffande kvalitetsjärnverken gäller, vad som redan anmärkts, att den nuvarande situationen bidragit till att inskränka den handelsjärntillverkning dessa tidigare bedrivit vid sidan av den övriga tillverkningen.

13¶ANDRA K A P I T L E T .

Handelsjärnindustriens nuvarande läge. Det nödläge, vari den svenska järnhanteringen för närvarande befinner Kyalitetsjärnsig, sträcker sig icke endast till handelsjärnindustrien utan jämväl till industrien kvalitetsjärnindustrien, inbegripet tackjärn- ocb välljärntillverkningen. Produktionen av tackjärn, företrädesvis exporttackjärn, har de senaste åren i jämförelse med år 1913 gått ansenligt tillbaka. År 1926 utgjorde den omkring 453 000 ton mot 716 000 ton år 1913, vilket innebär en minskning med 263 000 ton. Till väsentlig del är denna minskning att hänföra till den minskade tackjärnexporten men även till den minskade produktionen och exporten av kvalitetsjärn. Exporten av tackjärn var år 1926 118 000 ton mindre än år 1913, medan exportminskningen för valsat och smitt järn under motsvarande tid utgjorde omkring 90 000 ton. Totalexporten av svenskt järn (tackjärn, göt, välljärn, ämnen samt valsat och smitt järn) var år 1926 267 000 ton mindre än år 1913. Då den svenska järnexporten nästan uteslutande utgöres av kvalitetsprodukter, har exportminskningen företrädesvis drabbat kvalitets järnindustrien. Produktionen och exporten av järn för vissa år framgå närmare av efterföljande tabell. l P r o d u k t i o n o c h e x p o r t av j ä r n å r e n 1913 o c h 1925/26Export

Produktion

195 230 15 308 39 630

74 195 I 77 297

575 695 462 244 158 47^ 42 862

452 690 483 599 30 485

4 586 14 597

4 746 11 699

505 106

514 084

54 938

19 183

16 445

Smidda och pressade ämnen, billets, 377 680 400 050 tubämnen m. m 395 759 Smitt verktygsstål, smitt och pressat 9 623 10 203 35 789 stångjärn m. m 258 2 570 236 Järnvägsskenor 32 492 56 705 31 548 Grovjärn 214 149 168 182 156 752 Medium- och finjärn 52 504 72 127 44 628 Valstråd 17 900 30 655 17 089 Grov- och mediumplåt 41408 24 484 35 733 Tunnplåt Draget och kallvalsat järn och stål 19 525 12 025 21058 (utom tråd och rör) 15 6-i!0 18 479 16 283 Gjutgods, smidbart 7 545 6 757 11391 Rör av smidbart järn och stål

18 794

20 955

19 013 88 9 380 96 105 39 851 837 15 900

4 497

4 487

10 545 46 155 20 662 1037 4 210

10 457 41283 24 864 1125 5 904

7 633 1539 2 704

7 338 1651 7 470

6 652 j 17H9! 5 808 I

354 207

193 050

104 399

1913 Tackjärn Göt .Smältstycken och råskenor

716 359 422 993

Summa göt, smältstycken o. råskenor 734 167

Summa smitt och valsat järn, m. m.| 478 374 351137 1

103 075

För noggrannare kännedom om produktionens och utrikeshandelns utveckling kriget hänvisas till en bland bilagorna intagen översikt häröver (sid. 113 ff.).

efter

14 Den svenska järnhanteringens tillbakagång efter kriget, som för år 1!26 grovt taget belöpte sig till 30 % av 1913 års produktion, borde, tycker mm, ha medfört en väsentlig inskränkning av det inom järnindustrien sys:elsatta arbetarantalet. Så är dock icke fallet. Visserligen är den absohta minskningen av antalet arbetare sedan år 1913 betydelsefull nog, i det ten år 1926 uppgick till något över 3 000 personer, men procentuellt taget ltgör minskningen icke fullt 15 %. Denna omständighet är uppenbarligen att hänföra till åtta-timmarsdagens införande, vilken för järnindustrien medfört större konsekvenser än för flertalet andra industrigrenar. Antal arbetare inom järnhanteringen (exkl. gruvor) enligt kommerskollegii industristatistik. 1913

22 263 ; 22 348

22 207 i 16 278

i

15 653

18 707

19 984 | 19 728 1 19 3rd

1926 Kvalitetsjärnhanteringens tillbakagång är som nämnts huvudsakligen en följd av den minskade exporten. Exportminskningen åter är att hänfcra till en mångfald omständigheter. Sålunda ha en del länder, som tidigare köpte stora partier kvalitetsjärn från Sverige, numera i stor utsträckning gjort sig oberoende av det svenska järnet genom att själva bedriva kvalitetsjärntillverkning. Vidare ha de i åtskilliga länder ansenligt höjda järntullarna i hög grad bidragit till att försvåra den svenska avsättningen. Men även den minskade förbrukningen av kvalitetsjärn för rustningsändamål, särskilt pansarbåtsbyggen, har givetvis i sin mån medverkat till vår järnexports tillbakagång. Ett återvinnande av de i utlandet förlorade positionerna förutsätter, förutom ett friare varuutbyte i världen, framför allt ett stärkande av konkurrensförutsättningarna, i första hand genom produktionskostnadernas nedbringande. Härpå har mycket arbete nedlagts alltsedan fredskrisen, men det förefaller som om åtskilligt ännu återstode att göra, framför allt i avseende å produktionens koncentration och försäljningens rationaliserande. Vad som mer än något annat kräves, är emellertid att få till stånd billigare metoder för järnets framställning. På detta område arbetas intensivt överallt i världen och icke minst i Sverige. Hos oss har Järnkontoret med bidrag från de svenska järnbruken satt sig i spetsen för en omfattande teknisk forskningsverksamhet, och enskilda bruksföretag ha sökt tillvarataga och föra vidare de uppfinningar på hithörande område, som gjorts efter kriget. Några av dessa, såsom den Flodin-Gustafssonska metoden att framställa stålgöt direkt ur malm samt den Wibergska att reducera järnmalmen till järnsvamp i syfte att därmed ersätta skrot vid stålugnarnas beskickning, torde måhända få stor betydelse för kvalitetsindustrien, mindre likväl för handelsjärntillverkningen. Från statens sida torde svårligen mycket kunna göras för kvalitets järn-

15 industriens stödjande. De åtgärder i sådant syfte, som redan vidtagits, ha huvudsakligen hänfört sig till fraktlindringar vid transport med statsbanorna av för järnbruken erforderliga råmaterialier samt till bevakande av järnindustriens intressen vid slutandet av handelsavtal med främmande länder. Det är tvivelsutan känslan av statens begränsade möjligheter till kvalitetsjärnhanteringens upphjälpande, som föranlett järnindustriens målsmän att i sina vid flera tillfällen gjorda framställningar om statligt stöd åt järnhanteringen huvudsakligen begränsa sina önskemål till att gälla handelsjärnindustrien. Produktionen av sådant järn, som numera inbegripes under benämningen Handelsjärnhandelsjärn, uppstod på 1880-talet i samband med den basiska martinmeto- p^Zltionen. dens exploaterande i Sverige. Den har efter införandet år 1888 av de ännu i stort sett gällande tullarna för varmvalsade produkter varit förhållandevis väl skyddad mot konkurrens utifrån; och i tullskyddets hägn har den småningom utvecklats och växt sig stark. Produktionen nådde sin höjdpunkt under de första krigsåren, då den i fråga om basisk bessemer- och martingötmetall torde ha utgjort över 300 000 ton. 1 Efter kriget har den gått betydligt tillbaka. Under åren 1921 och 1922, då lågpunkten uppnåddes, synes produktionsminskningen i stort sett ha hängt samman med den allmänna depressionen, men sedan denna givit vika och ett relativt uppsving uppstått för flertalet svenska industrigrenar, har järnhanteringen i allmänhet och handelsjärntillverkningen i synnerhet blivit mycket litet delaktig härav. Det möter stora vanskligheter att siffermässigt fastställa den svenska handelsjärnproduktionens storlek. Svårigheterna bero icke blott på de flytande gränserna mellan kvalitets- och handelsjärn utan även och måhända mest på det statistiska materialets bristfällighet. Visserligen redovisar den officiella industristatistiken under särskilda rubriker tillverkningen av götmetall framställd i såväl basiskt som surt infodrade ugnar ävensom dylik metall framställd i elektriska stålugnar, men den redovisade tillverkningen av basisk götmetall, varom här närmast är fråga, är icke till kvaliteten ensartad, även om man utan vidare torde kunna utgå ifrån, att den ojämförligt största delen härav utgöres av handelsjärngöt. De i statistiken angivna siffrorna för basisk götmetall, vilka äro sammanställda i efterföljande tabell, möjliggöra följaktligen ej heller ett bestämmande av mängden därav utvalsade produkter, vilket eljest skulle kunna gjorts genom fråndragande av en viss avskrotningsprocent.

1¶En del härav utgjordes emellertid av kvalitetsjärn.

16¶P r o d u k t i o n av v i s s a s l a g av g ö t å r e n 1913 o c h 1919—1926 i t o n . [ bessemer Basisk martin

Total

1913.

70 770

276 983

347 753

40 755

267 796

308 551

1920.

36 080

217 146

253 226

1921.

20 789

88 347

109 136

158 701

179 137

A r

1922.

20 436

1923.

20 508

132 795

153 303

1924.

43 732

230 977

274 709

1925.

32 897

191 073

223 970

192S."

63 913

197 245

2(il 158

En något bättre hållpunkt erbjuder en undersökning, som verkställts av Järnkontoret i fråga om förhållandet mellan handelsjärn- och kvalitetsjärntillverkningens storlek i vårt land. Efterföljande siffror, angivande göttillverkningen vissa år, ha av Järnkontoret sammanställts på grundval av tillverkningssiffror från de svenska järnverken; som utgångspunkt för bestämmandet av vad som bör hänföras till den ena eller andra gruppen har valts den i föregående kapitel angivna tekniska indelningsgrunden. Å r

Han Handelsjärngöt ton

Kvalitetsgöt ton

i

Summa lon

Härav handelsjärngöt i %

297 046

254 776

46-2

268 274

209 383

477 657

43-9

296 447

166 832

463 279

275 587

209 132

484 719

43-1

1Ö95

1926 ..

Men även om dessa siffror gäller, att de äga blott relativ giltighet. Av dem framgår dessutom icke de valsade produkternas kvantitet, även om man genom att därifrån fråndraga en viss avskrotningsprocent kan räkna sig härtill. Det är emellertid av vikt att äga en något så när säker kännedom icke blott om handelsgötproduktionens storlek utan även om storleken av valsjärnproduktionen. För ernående av en sådan kunskap har en sammanställning av de nio handelsjärnverkens och de tre blandade järnverkens för år 1926 redovisade tillverkning av valsade produkter av götjärn verkställts. J I sammandrag ter sig denna sammanställning sålunda: 1

De i dessa järnverk sysselsatta arbetarna uppgingo n ä m n d a år till ett antal av 5 935, varav 4 625 personer arbetade vid ugnarna och i valsverken, medan återstoden sysslade med valsverksprodukternas vidare bearbetning. Härutöver tillkommer ett icke närmare känt antal arbetare, som sysslat med brytning av malm och träkolning samt framställning av sådant tackjärn, som inköpts från främmande hyttor. Samtliga uti de ifrågavarande järnverken sysselsatta arbetares löneinkomster torde med nuvarande arbetslöner utgöra något över 13 milj- kr. per år.

17 Ton.

Grovjärn Mediumjärn Finjärn Valstråd Grov- och mediumplåt Tunnplåt

16 519 34 728 41609 21484 12 873 29 743 Täral^56~956

Det bör anmärkas, att en mindre del av nämnda produkter utgöres av kvalitetsjärn; i stort sett torde denna del få anses svara mot de kvantiteter handelsjärn, som framställas vid kvalitetsjärnverken. De anförda siffrorna utvisa en produktion av valsat handelsjärn för år 1926 av omkring 157 000 ton. Denna summa stämmer någorlunda väl överens med en på järnbrukshåll gjord uppskattning av handelsjärntillverkningen nämnda år, vilken i själva verket slutar på just samma siffra. Produktionen under år 1927 torde till sitt omfång ungefär ha motsvarat 1926 års, även om dess fördelning på olika produkter haft att uppvisa en del avvikelser. Beträffande de olika varuslagen har produktionen av grovjärn varit relativt obetydlig, inalles blott 16 519 ton. Detta beror dels därpå, att de svenska järnverken på ett och annat undantag när sakna anordningar för utvalsning av de grövsta produkterna, t. ex. balkjärn av grövre dimensioner, och dels på, att det grövre valsjärnet (över 60 kg. per löpmeter) är tullfritt, vadan en produktion av dylikt järn hittills varit utsatt för en särskilt stark utländsk konkurrens. Tillverkningen av medium- och särskilt fmjärn, till vilket bör hänföras valstråd, spelar en avgjort större roll; av det förra slaget tillverkades omkring 35 000 ton och av det senare omkring 63 000 ton. Vad beträffar plåtproduktionen, dominerar finplåten helt över grov- och mediumplåten. Den svenska grovplåtförbrukningen har visserligen under de sista åren varit mycket ansenlig, men då de största förbrukarna av grovplåt, skeppsvarven, åtnjuta tullrestitution för importplåt, oavsett om deras fartygsbyggen utföras för svensk eller utländsk räkning, blir följden den, att de inköpa relativt litet plåt liksom järn i övrigt från svenska verk. Det ovan anförda siffermaterialet, hur bristfälligt det än är, ger ganska Konsumtionen. tydligt vid handen, att handelsjärnproduktionen efter kriget varit av mindre omfång än året närmast före kriget. Orsakerna härtill skola i detta sammanhang icke utvecklas; de bliva föremål för utförligare framställning i nästa kapitel. Vad som nu närmast åsyftas är att få utrönt den svenska handelsjärnkonsumtionens omfattning och i vad mån konsumtionen täckes från inhemska verk. Det bör då till en början påpekas, att hela den svenska handelsjärnproduktionen praktiskt taget går till inhemsk förbrukning. Importen av valsverksprodukter åter utgöres så gott som uteslutande av handelsjärn. 2 — 643 0.

18 Genom att addera samman produktion och import får man sålunda en siffra, som ungefärligen utvisar konsumtionens storlek. Importen av här ifrågakommande j ä r n fördelade sig under åren 1913 samt åren 1919— 1926 i fråga om de viktigare järnslagen på följande sätt: I m p o r t e n a v v a l s v e r k s p r o d u k t e r å r e n 1913 o c h 1919—1927 i t o n . 1 Plåt exkl. förtent järnplåt

Smidesjärnsrör

Totat

58 000

16 600

10 400

134 600

33 500

24 500

8 300

88 500

66 600

58 900

48 700

13 400

187 600

33 700

42 400

24 300

6 600

107 000

26 600

14 400

12 200

60 700

39 700

13 900

126 400

79 200

37 200

16 400

222 900

97 500

36 200

37 400

19 500

190 600

115 300

36 700

42 200

17 800

212 000

132 700

20 700

19 900

254 400

Valsat stångoch fasonjärn

Järnvägsskenor

49 600

22 200

A r

1922 Fränsett året 1920 har, såsom framgår av ovanstående siffror, importen efter kriget ända till 1924 hållit sig under 1913 års nivå. F r å n och med 1924 begynner den att kraftigt ökas, och under år 1927 närmar den sig det dubbla av 1913 års import. Den totala konsumtionen av valsverksprodukter av handelsjärnkvalitet kan under åren 1913 och 1926—1927 beräknas ha uppgått till följande kvantiteter, i ton räknat: A r

Svenskt järn

Utländskt järn

Total 310 å 335 000

1913.

175 ä 200 000

135 000

1926.

158 000

212 000

370 000

160 000

254 000

414 000

1927.

Utvecklingen är särdeles anmärkningsvärd. År 1913 utgjorde den inhemska produktionens andel av konsumtionen långt över hälften, år 1927 däremot uppgick den till föga mer än en tredjedel. 3 Konsumtionen av handelsjärn har ökats icke så litet, samtidigt som produktionen gått tillbaka. Med andra ord: utlandet har icke endast tillgodosett den under de senaste åren uppkomna konsumtionsökningen utan har även förmått tränga tillbaka den svenska produktionen. 1

Efter järnverksföreningens statistik. Approximativ beräkning. & Det b ö r framhållas, ä t t e n stor del av importökningen är att hänföra till tullfritt material, såsom grövre valsjärn för byggnadsändamål, plåt för skeppsvarven m. m. 2

19 E n dylik utveckling har givetvis icke kunnat fortlöpa utan konkurrenskam p. Denna har också åren efter kriget varit synnerligen hård. Utlandet har g å t t i spetsen för prissänkningarna och de svenska järnverken ha måst följa efter. För åtskilliga valsverksprodukter ligga nu priserna under 1913 års nivå, för andra blott obetydligt över. 1 Den omständigheten, att utlandet till Sverige exporterar handelsjärn till priser som ligga långt under de svenska produktionskostnaderna, har vid flera tillfällen lett till det mer eller mindre fast grundade antagandet, att utländsk dumping av järn förekommer. Då den svenska handelsjärnindustriens män synas hysa den åsikten, att industriens nuvarande nödläge är att tillskriva försäljning till underpriser från kontinentens järnexporterande länder och även Järnkontoret synes vara av samma uppfattning, torde det vara nödvändigt att ingå på en granskning av de förhållanden i prishänseende, som kunna ligga till grund för en dylik uppfattning. Genom Järnkontorets försorg har för de sakkunnigas räkning insamlats ett tämligen vidlyftigt prismaterial, som i form av ett antal tabeller intagits bland bilagorna (sid. 120 ff.). I dessa ha sammanförts såväl inlandspriserna som exportpriserna för järn, reducerade till kronor, i några av kontinentens viktigaste järnproducerande länder. Priserna äro emellertid icke fullt jämförbara, enär inlandspriserna avse järn levererat fritt eller i närheten av järnverket, under det att exportpriserna äro priser fob exporthamnen. En granskning av de ifrågavarande tabellerna, som för överskådlighetens skull sammandragits i nedanstående siffersammanställning, ger en ganska god inblick i den europeiska järnindustriens nuvarande prispolitik. Riktas först uppmärksamheten på exportpriserna, får man bekräftat, vad som redan på förhand kunnat antagas, nämligen att dessa i stort sett äro ganska enhetliga. Tyvärr har det ej varit möjligt att för Tysklands vidkommande erhålla mera tillförlitliga exportnoteringar för de varuslag som här mest intressera, men man kan dock våga utgå ifrån, att de priser, till vilka den tyska stålkartellen säljer sitt järn på utlandsmarknaden, icke i någon avsevärdare mån överstiga de övriga ländernas exportpriser. Vad som nu sagts om Tyskland rörande svårigheterna att erhålla exportnoteringar, gäller även Polen och Tjeckoslovakien. Däremot ha dylika uppgifter kunnat införskaffas för Frankrike och Belgien, vilket är av stor vikt, enär dessa länder jämte Luxemburg till följd av där gällande arbetslöner i närvarande stund synas kunna framställa handelsjärn billigare än något annat land i världen. Av det hopbragta siffermaterialet framgår, att de olika ländernas exportpriser i stort sett stämma tämligen väl överens. Det vill dock synas, som om Frankrikes exportpriser, såsom framgår av tabellsammandraget härnedan, delvis låge obetydligt under Belgiens motsvarande priser. För järnbalkar och stångjärn utgjorde de båda ländernas exportpriser vid slutet av år 1927 1

Jfr tabellen rörande exportpriserna år 1913 sid. 131 f. med

tabellerna sid. 120 ff.

80 å 85 kr., för valstråd omkring 100 kr., för bandjärn 95 å 105 kr., för grovplåt 105 å 110 kr., för mediumplåt omkring 112 kr. och för tunnplåt omkring 155 kr., allt per ton fob utskeppningshamn. E x p o r t p r i s e r o c h i n l a n d s p r i s e r f ö r j ä r n i v i s s a l ä n d e r a n d r a h a l v å r e t 1927 s a m t l a n u a r i - f e b r u a r i 1928, i k r . p e r e n g . t o n . Exportpriser

1ulandspriser

Frankrike

Belgi-n

Frankrike

Belgien

82-06 81-52 80-6 5 79-GO 79-64 78-7 4 79-ÖS

82-97 81-52 81-— 79-14 79-19 78-7 4 78-95

76-18 76.18 75-46 76-is 74-72 74-7 2 79-40

90-48 91-— 88-23 87-02 88-23 88-2 3 88-40

Stångjärn. 1927 J u l i A u g u s t i • •• September O k t o b e r • •• November December 1928 J a n u a r i ... Februari • •

83-87 83-33 84-17 83-6 7 86-88 86-ö8 88-95

84-33 84-69 84-17 84-12 86-43 87-79 88-05

80-58 82-04 82-04 80-58 80-58 80-58 85-25

91-52 91-— 89-37 89-10 89-2 7 90-31 89-25

Bandjärn. 1927 J u l i A u g u s t i ... September O k t o b e r ... November December 1928 J a n u a r i ... Februari •

102-46 99-63 95-9 3 93-16 98-1!) 104-08 106-20

104-28 102-35 95-03 92-71 98-6 5 104-os 106-65

Valstråd. 1927 J u l i A u g u s t i ... September O k t o b e r ... November December 1928 J a n u a r i ... Februari • • •

99-7 4 99-74 99-5 5 99-60 97-29 97-29 97-55

99-7 4 99-67 99-55 99-50 97-29 97-29 97-55

117-2 0 106-21 106-21 10621 106-21 106-21 106-60

Grovplåt. 1927 J u l i A u g u s t i ••• September O k t o b e r ••• November December 1928 J a n u a r i ... Februari.. •

104-2 8 108-29 108-60 108-09 106-7 9 106-79 107-10

108-81 109-6 0 108-60 107-64 10770 107-7 0 107-io

105-48 104-02 102-5 5 101-09 101-09 102-5 5 101-45

Balkar. li>27 J u l i A u g u s t i ••• September O k t o b e r ... November December 1928 J a n u a r i ••• Februari • • •

104-— 102-96 103-80 102-56 105-88 108-99 114-40

111-80 111-28 111-59 111-37 111-59 112-62 112-85

|

TyskUnd

21 i„ 1 a n d a p r i 3 e r

Exportpi iser i

Frankrike j

Belgien

Mediumpldt1927 Juli Augusti • • September Oktober •• November December 1928 J a n u a r i •• Februari •.

108-81 111-4 1 111-77 112-16 112-2 2 111-32 112-55

Tunnplåt. 1927 Juli Augusti • • September Oktober ... November December 1928 J a n u a r i ... Februari..

145-0 5 145-05 145-7 0 14480 149-3 0 153-85 154-30

Frankrike

Belgien

Tyskland

112-li 112-31 113-13 111-71 11222 112-22 112-55

120-13 1098 8 117-20 109-88 108-41 108-41 114-65

119-60 119-08 121-97 12173 119-37 119-37 119-60

137-64 137-49 128-47 128-62 128-62 132-83 137-65

145*05 145-0 5 146-60 144-80 149-30 15611 152 —

140-65 134-so 131-85 13185 131-85 13185 135-25

130-127-40 152-90 145-0 5 134-9 4 150-5 1 148-20

15985 159-6 5 148-60 148-60 148-60 152-7 5 155*4 0 150-9 5

•

Vid en jämförelse mellan exportpriser och inlandspriser faller främst i ögonen, att Frankrikes exportpriser i allmännhet ligga över dess inlandspriser. Detta torde dock åtminstone delvis finna sin förklaring däri, att exportpriserna inbegripa fraktkostnader m. m. till utskeppningshamnarna. Emellertid ha exportpriserna icke undantagslöst varit lägre än inlandspriserna. I fråga om valstråd ligga sålunda exportpriserna 5 å 15 %' under inlandspriserna, under det att exportpriserna för mediumplåt ibland befinna sig över och ibland under inlandspriserna. Exportpriserna ha under andra halvåret 1927 legat över inlandspriserna i fråga om följande järnsorter: för balkar 3 a 6 kr., för stångjärn 1 å 6 kr., för grovplåt 4 å 7 kr. och för tunnplåt 5 å 20 kr., allt per eng. ton. Vad Belgien beträffar inhämtas av de ovan återgivna siffrorna, att inlandspriserna så gott som genomgående legat över exportpriserna, i regel dock tämligen obetydligt — från några kronor upp till omkring 10 kr. per ton. Enda undantaget utgör tunnplåt, för vilken exportnoteringen merendels legat över inlandsnoteringen. I avseende å Tyskland ligga inlandspriserna högst väsentligt över de kontinentala exportpriserna, i den mån dessa komma till uttryck i de franska och belgiska exportnoteringarna. För balkar, stångjärn och bandjärn äro inlandspriserna 30 å 40 kr. per ton högre än exportpriserna. För valstråd är prisskillnaden omkring 23 kr., för grovplåt omkring 25 kr., för mediumplåt 15 å 25 kr. och för tunnplåt 5 å 10 kr., allt per eng. ton. Vad slutligen angår Polen och Tjeckoslovakien, äro de införskaffade prisnoteringarna mycket knapphändiga. Det lider emellertid intet tvivel, att de inlandspriser, som dessa båda länder hålla, äro väsentligt högre än exportpriserna. Det uppgives, att i Tjeckoslovakien skulle inlandsnoteringarna

22 ligga 30 å 40 % över exportnoteringarna, och i Polen lärer skillnaden vara ännu större 1 . Av det anförda prismaterialet torde vissa betydelsefulla slutsatser kunna dragas. Det är sålunda obestridligt, att flertalet av de angivna länderna hålla högre järnpriser på inlandsmarknaden än på exportmarknaden. I spetsen synes därvid Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien befinna sig. I fråga om Belgien föreligger visserligen en prisdifferentiering, men det lägre pris som begäres på utlandsmarknaden förefaller icke vara särdeles anmärkningsvärt och bör måhända ses i samband med den omständigheten, att exportpriser i allmänhet bruka ligga något under hemmarknadsnoteringarna. Frankrike åter har ett omvänt prisläge, med något högre exportpriser än inlandspriser. Då det näppeligen kan förutsättas, att Frankrike under de senaste åren konsekvent avyttrat sin stora järnproduktion till priser, som legat under framställningskostnaderna, även om dessa priser sannolikt ej legat mycket över nämnda kostnader, så torde man kunna våga utgå ifrån, att de franska och sannolikt även de belgiska produktionskostnaderna för järn varit i stort sett normerande för exportpriserna, sådana de angivits i det föregående. Efter dessa priser synas övriga exporterande länder vid export ha måst anpassa sig. Då nu emellertid sistnämnda länder på sina hemmarknader hållit avsevärt högre priser, synes detta antingen ha berott på sämre produktionsbetingelser eller därpå, att nämnda länder, i skydd av tullar och med stöd av en monopolistisk försäljningsorganisation, varit i stånd att inom eget land uttaga ett visst överpris, eller ock på bägge dessa omständigheter i förening. I huvudsak torde det förhålla sig så, att de olika produktionsförutsättningarna varit orsaken till den prispolitik som förts i de olika länderna. Dessa producera för närvarande med vitt skilda produktionskostnader, av orsaker som i nästa kapitel skola beröras. Därest de länders järnindustrier, som ha genomfört en mera avsevärd prisdifferentiering, vid försäljning på den egna marknaden tillämpade samma priser som vid export, skulle järnproduktionen därstädes antagligen bli synnerligen förlustbringande. Är nu den i det föregående påvisade prisdifferentieringen liktydig med dumping! För frågans besvarande måste man först göra sig reda för, vad man bör förstå med dumping. Ansluter man sig till den gängse uppfattningen, att dumping är liktydig med export till priser, som antingen äro lägre än de inhemska eller ej fullt täcka produktionskostnaderna, så föreligger otvivelaktigt dumping från bland annat den tyska, polska och tjeckoslovakiska järnindustriens sida men icke från franskt och knappast heller från belgiskt håll. Vill man neutralisera de olägenheter dumpingen medför genom speciella åtgärder däremot, så böra dessa riktas mot den tyska järnindustrien ävensom mot den polska och tjeckoslovakiska, men ej mot den franska eller belgiska. Emellertid är den från dessa senare länders järn1

Se vidare bilagan sid. 126.

industrier utgående konkurrensen minst lika hård som den från t. ex. Tysklands järnindustri, och exportpriserna äro ungefärligen desamma som sistnämnda lands; följden av en ensidig åtgärd, bortsett från den handelspolitiska sidan, bleve endast den, att den svenska efterfrågan å järn överflyttades från ett land till ett annat. Att tillgripa skyddsåtgärder mot samtliga länder, vore givetvis det i förevarande fall effektivaste, men sådana åtgärder kunna knappast motiveras med att de gälla skydd mot dumping. Det centrala i järnindustriens prisproblem synes för närvarande emellertid icke vara dumpingfrågan utan produktionskostnadsfrågan. De länder, som producera handelsjärn till det lägsta priset, få avgörandet om prisbildningen på världsmarknaden i sin hand. De övriga järnexporterande länderna, däribland Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien, måste i huvudsak anpassa sina exportförsäljningspriser härefter samt söka stärka sina konkurrensförutsättningar genom förbättrad teknik och produktionens koncentration samt i övrigt skydda sina marknader mot utifrån kommande export järn genom kartellöverenskommelser, därest bestående tullskydd icke skulle härför räcka till. Efter den i det föregående lämnade summariska redogörelsen för utlandets järnpriser torde det vara lämpligt att övergå till de svenska prisförhållandena. I syfte att erhålla fullt tillförlitligt prismaterial ha genom Järnkontorets försorg från samtliga handels järn ver k införskaffats och sammanställts priser över viktigare handelsjärnprodukter och specifikationer därav. Priserna äro grundpriser och avse svenskt järn levererat fritt bruk; de hänföra sig till samtliga månader av år 1927 och januari 1928 samt äro intagna i tabellbilagan sid. 129. Priserna för januari månad 1927 och 1928 äro därjämte återgivna i efterföljande tabell. Priserna hava under år 1927 uppvisat en svagt fallande tendens för flertalet varuslag. För vals järn av olika slag (se bilagan) ha de lägsta priserna under året hållit sig mellan 130 och 165 kr. per ton, medan de högsta priserna i allmänhet legat från 10 till 40 kr. högre per ton. Prisskillnaden är huvudsakligen en kvalitetsfråga l. Det valsjärn, som framställts av träkolstackjärn och relativt gott skrot, har på grund av sin bättre kvalitet betingat ett högre pris än valsjärn, som tillverkats av en blandning av träkols- och kokstackjärn samt skrot eller av enbart kokstackjärn och skrot. De upptagna lägsta priserna avse järnkvaliteter, som närmast motsvara importjärnet. Vad som sagts i fråga om valsjärnets kvalitet gäller även plåt. Grovplåt, varav som tidigare nämnts just inga avsevärdare kvantiteter framställas i Sverige, betingar ett pris av omkring 200 kr. per ton, lägsta notering, medan motsvarande priser för medium- och tunnplåt ligga 20 till 50 kr. per ton däröver. De högsta priserna ligga från 10 till 50 kr. över de lägsta noteringarna. 1 Det högre priset betingas också ranserna ofta bestå.

delvis av den mångfald specifikationer, varav leve-

24¶Priser å viktigare svenska järnbruksprodukter i kr. Lägsta p r i s per 100 kg.

Högsta pris per 100 kg.

Medelpris (o vägt) per 100 kg.

Stångjärn. J a n u a r i 1927» 1928

16-61 15-40

18-50 18-50

17-41 16-41

Betongjärn. Januari »

1927. 1928-

14-64 14-25

16-60 14-2 5

15-47 14-2 5

Valstråd, mjuk. J a n u a r i 1927. * 1928.

13-25 12-50

17-75 17-75

15-56 14-80

Bandjärn. Januari »

19271928.

15-21

17-66

16-38

19271928.

17-35 15 —

18-50 18-50

17-8 2 16-7 5

1927. 1928

17-25 16-25

I S IS--

17-53 1713

21'50 19-ao

26-94 22-8 5

24-2 2 21-33

23-5 0 21-80

26-9 4 23-50

25-2-. 22-i:

24-6 0 22 —

24-50 22-—

24-50 22'—

2523-

28-7 5 26-30

26-98 24-86

27-— 25-3 0

28-75 25-50

27-8 7 25-40

Balkar. Januari Vinkeljärn. Januari »

Grovplåt 4—5 m m . tjocklek och J a n u a r i 1927 » 1928 Mediumplåt Januari »

3—4'5 m m . 1927 1928

tjocklek.

Tunnplåt 2 mm. J a n u a r i 1927 » 1928

tjocklek.

Tunnplåt 1 mm. J a n u a r i 1927 » 1928

tjocklek.

Tunnplåt 0'5 m m . J a n u a r i 1927 » 1928

däröver.

tjocklek.

Hur ställa sig de anförda priserna till utlandets hemmarknads- och exportpriser? Svaret härpå lämnas i efterföljande tabell.

25¶Priser å vissa j ä r n s o r t e r

i o l i k a l ä n d e r i kr. p e r t o n .

Sverige

Tyskland

Svenskt järn lägsta priser

Inlandspriser

Frankrike Inlandspriser

Belgien

Exportpriser

Inlandspriser

Exportpriser i

1¶Balkar. 1927 Oktober .. November December 1928 J a n u a r i ..

159-50 164.0 0 161-00

116-2 0 116-20 116-—

76-is 74-7 2 74-72

79-60 79-64 78-74

87-02 j 88-2 3 | 88-2 3 i i

79-14 79-19 78-74

159-2! o 145-00 147-()io 154*00

118-86 118-86 118-06

80-ÖS

80-5 8

83-67 86-8 8

80-6 8

86-ss

89-10 89-2 7 i 90-31

84-12 86-4 3 87-79

128-5.0 129-5:0 128-5,0 125-00

123'56 123-56

106.21 106-21 106-2 1

99-5 0 97-29 97-29

._ —

i

99-50 97-2 9 97-2 9

217-5 0

128-6 2 128-62 132-63

109-8 8 108-41 108-41

112-16 112-22 111-32

121-73 11937 119-37

j

111-71 112-22 112-22

150'oo

Stångjärn. 1927 Oktober .. November December 1928 Januari

Valstråd' 1927 Oktober ... November December 1928 Januari ... Mediumplåt1927 Oktober •• November December 1928 Januari .. Tunnplåt 1 mm1927 Oktober •• November December 1928 Januari .

220-oo 217-50 218-oo

— i

236-7 0 233-5 0 233-5 0 230-—

148-60 148-60 152-7 5

131-85 131-85 13185

144-so

145'0 5 ! 134'94 | 150-51 |

149-3 0 153-S5

144-80 149-HO

156-u

i

Tabellen upptar icke järnnoteringarna för Polen och Tjeckoslovakien, därför att tillgängliga siffror för dessa länder icke omspänna någon längre tid. De noteringar, som införskaffats, återfinnas emellertid i tabellbilagan (sid. 126 ff.). För Tjeckoslova Mens del ligga inlandsnoteringarna till och med över de svenska noteringarna. Som regel för båda länderna gäller, att inlandspriserna ligga vida över noteringarna i kontinentens stora järnproducerande länder. 1 Anställer man en jämförelse mellan de svenska priserna och inlandsnoteringarna för de i tabellen härovan upptagna länderna, blir man slagen av den stora olikhet som råder. Olikheten är beträffande de franska och belgiska noteringarna å ena sidan och de svenska å den andra så stor, att man har svårt att nöjaktigt förklara den, särskilt om man håller i minnet, att de svenska priserna uppgivas v a r a i regel direkt förlustbringande för producenterna. Att skillnaden mellan de nämnda kontinentala ländernas priser och de svenska järnverkens är så betydande förklaras emellertid, förutom av rådande tullskydd, bland annat därav, att de utländska priserna gälla stora partier av varje specifikation, de svenska däremot i regel mycket små Jämför

även

Storbritanniens

inlands- och exportnoteringar

i tabellbilagan sid. 127 ff.

26 partier; och man skulle i anslutning härtill kunna säga, att de utländska noteringarna avse grosshandel i detta ords egentliga betydelse, medan de svenska mera erinra om detaljhandel. Det är just den svenska försäljningens ringa omfattning och den delvis till följd härav splittrade tillverkningen, som fördyrar såväl framställnings- som försäljningskostnader. De svenska verken ha, åtminstone efter kriget, i stort sett fått nöja sig med kompletteringsorder, d. v. s. med beställningar å specifikationer och kvantiteter, som utlandet icke velat eller kunnat effektuera, därför att de varit alltför obetydliga eller av brådskande natur. De ovan angivna svenska noteringarna gälla som nämnt svenskt handelsjärn för inhemsk konsumtion. Emellertid är avsättningen av utländskt järn i Sverige mycket ansenlig, och de svenska noteringarna för sistnämnda järn med tillägg av tull och fraktkostnader m. m. borde därför vara normgivande för priserna på det svenska järnet. Så är dock icke helt förhållandet; de svenska priserna fritt verk ligga i allmänhet 20 a 30 kr., ibland mera, över de utländska fritt importhamn, tullen inbegripen. Sålunda varierade i slutet av januari 1928 grundpriset för tyskt thomasstångjärn fritt svenska hamnar, inklusive tull, mellan 132 och 138 kr. per ton, medan motsvarande noteringar för likartat svenskt järn utgjorde 160 å 170 kr., fritt verk. Att de svenska järnverken kunnat utfå högre priser, beror till en del på, att det svenska järnet är av bättre kvalitet än det utländska, men framför allt på, att, såsom ovan framhållits, de svenska leveranserna gälla mindre kvantiteter och fullgöras snabbare. Produktions- De priser, som en lång följd av år betalts för det svenska handelsjärnet, kostnader. ^& emellertid icke varit tillräckliga för att järnverken skulle kunnat drivas med vinst; i själva verket ha de nästan undantagslöst inneburit förlust för järnverken. Produktionskostnaderna ha, trots allt framgångsrikt arbete till deras nedbringande, oftast legat över försäljningspriserna. För att komma till en uppfattning om hur framställningskostnaderna för närvarande gestalta sig, ha uppgifter härom begärts och beredvilligt lämnats av samtliga tillsporda handelsjärnverk, till antalet tio. De inkomna uppgifterna ha därvid utvisat, att de svenska järnverken producera med vitt skilda produktionskostnader och detta på nästan alla punkter. I och för sig är nu detta ingenting märkvärdigt, eftersom det handelsjärn, som järnverken tillverka, är av skiftande kvalitet, såväl högre som lägre, beroende på de dyrare eller billigare råmaterialier som därtill användas. Vidare äro de svenska handelsjärnverken av olika storlek och teknisk utrustning samt ur transportsynpunkt mer eller mindre gynnsamt belägna. Av nämnda skäl måste produktionskostnaderna bli olika, samtidigt som det blir nära nog ogörligt att motsägelselöst avgöra, huruvida det ena eller andra järnverket producerar för dyrt eller under ogynnsamma naturliga eller andra betingelser. Det förefaller därför riktigast att blott framlägga det

27¶Produktionskostnader för olika slag av järn i kr. per ton.

Martingöt

1¶Exklusive skuldräntor ocli avskrivningar samt ränta å eget kapital

Inklusive skuldräntor och avskrivningHi- men ej ränta å eget kapital

lägsta , högsta

lägsta

vägt medeltal

högsta

vägt medeltal

86-97 ! 121-73 ; 9850 (10 järnverk) 100-52 | 123-09»! 110-97 (5 järnverk):

Stångjärn

i 133-01 i 197-7 5 j 15264 ( 9

147-01 | 215-92

172-40 (5

»

)

Valstråd

j 128-19

176*40 152*41 ( 4

142*19 | 208-4 2 163-54 (4

»

)

Mediumplåt

!

258*48 212*87 ( 3

)! 187-2 5 i 280-7 8 [229*47 (3

Tunnplåt 1 f

184**0

19232 : 274-78 ! 206-98 ( 6

) 210-51

288-78 223-23

Uppgifterna hänföra sig till januari 1928. I siffran ingå icke avskrivningar.

införskaffade materialet sådant det är jämte vederbörliga kommentarer. Materialets strängt konfidentiella natur förhindrar emellertid dess framläggande i detalj; endast huvudresultaten kunna därför återgivas. De största kostnadsposterna vid järntillverkning hänföra sig till råmaterialier och bränsle; därnäst komma arbetskostnaderna. Emellertid är att märka, att ett sådant råmaterial som träkolstackjärn nära nog helt låter sig uppdela i arbetslöner samt fraktkostnader för malm och träkol. Vid götframställning utgöres den största utgiftsposten av tackjärn och skrot samt kol- och träbränsle för smältningsändamål. Utgifterna för tackjärn (koks-) och skrot utgjorde för det järnverk, som uppvisade de lägsta produktionskostnaderna, 58-8 0 kr., medan det järnverk, som producerade med de högsta kostnaderna och därvid använde träkolstackjärn och bättre skrot, hade en motsvarande utgift av 84*0 5 kr. per ton. Bränslekostnaderna vid martingötframställning varierade mellan 5*75 kr. och 15*84 kr. per ton; medeltalet torde ha legat mellan 8 och 9 kr. Arbetskostnaderna varierade mellan 5*8 6 och 15*5 9 kr. per ton; medeltalet torde ha utgjort omkring 9 kr. per ton. Emellertid är att märka, att do olika kostnadselementen, sådana de redovisas i en kalkyl, i mycket äro beroende på företagens sätt att bokföra de olika utgifterna. Framställes tackjärnet vid egna hyttor, av egen malm och av träkol från egna skogar, kan råmaterialkostnaden, om den bokföres till självkostnadspris, bli en annan — på vissa håll högre, på andra lägre — än för de järnverk som inköpa tackjärn från främmande hyttor. Faller mycket skrot vid den egna järnframställningen, kan detta bokföras till vad pris som helst; vanligen bokföres det till gällande marknadspris. Härmed må nu vara hur som helst. Av de nyss anförda siffrorna framgår med stor tydlighet, att råvaru- (tackjärns- och skrot-) och bränslekostnaderna vid götframställningen (martingöt) äro de ojämförligt största utgiftsposterna, i det de tillhopa uppgå till 65 å 75 % av götenas produktionskostnad. Då nu götmetallen utgör råvaran i valsningsprocessen, så följer därav, att dess andel i valsverksproduktens totalkostnad måste bli betydande. Vid stång-

28 järntillverkningen varierar för närvarande götkostnaden mellan 105 och 154 kr. per ton, varvid hänsyn emellertid icke tagits till avskrotningen, som på grund av skrotets handelsvärde torde minska nämnda siffror med från 5 till 15 %. Bränslekostnaderna för götenas uppvärmning till valsningstemperatur (vällningskostnaderna) äro i allmänhet något mindre än motsvarande kostnader vid martingötframställningen (se ovan), men arbetskostnaderna äro däremot högre och varierade mellan 14*5 4 och 32*0 6 kr. per ton stångjärn. Vid framställning av plåt bli götkostnaderna högre på grund av större avskrotning, samtidigt som bränsle- och arbetskostnaderna ökas, de senare rätt mycket till följd av den omständligare valsningsproceduren. Försäljnings- Det återstår nu att göra en jämförelse mellan försäljningspriser och profZduktions- duktionskostnader för att utröna, hur de gestalta sig inbördes. I tabellen kostnader, härnedan ha sammanförts uppgifter dels rörande högsta, lägsta och medelförsäljningspriser för vissa viktigare svenska handelsjärnsorter, dels rörande motsvarande produktionskostnader såväl inklusive som exklusive skuldräntor och avskrivningar. Det bör förutskickas, att de anförda uppgifterna äro i så måtto heterogena, att lägsta försäljningspris icke alltid hänför sig till det företag som representerar lägsta produktionskostnad. Vidare är a t t märka, att de produktionskostnadsuppgifter, som inbegripa avskrivningar, i regel torde vara för låga, eftersom den förlustbringande verksamheten ofta icke möjliggjort erforderliga avskrivningar. Över huvud taget måste försiktiga slutsatser dragas av varje på dylikt sätt sammanställt material.

Försäljningspriser o c h p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r för vissa slag av s v e n s k t järn i kronor per ton. Förs iljningspriser

lägsta

högsta

medeltal (ovägt)

Produktioi skosi n å d e r ' Exkl. skuldräntor och Inkl. skuldräntor och avskrivningar samt avskrivningar men ej ränta å eget kapital ränta å eget kapital latrsta | höysta

ii edeltal

lägsta j högsta

medeltal

172-40

133-01

197-75

152-0. |

i

Stångjärn

1540 0

185-0 0

164-10

147-01

215-92

V a l s t r å d (mjuk) •••

125-oo

177-50

148-00

142-19 •. 208-4 2

163-5 4

128-19

176-40

152-4 1 !

Mediumplåt2

218-00

235-0 0

221-00

187-25

280-7 s

229-47

184*20

258-4 8

212*87 i

1210-61 : 288-7 8

223-2 3

192»2

274-7 8

206-9 8

263-0 0

248-6 0

Gälla januari månad 1928. Priserna gälla plåt av 3—4*5 mm. tjocklek; de lägsta produktionskostnaderna 4—6 m m . och de högsta 4—1"5 mm.

däremot

T u n n p l å t 2 m m . . . 220-00 T u n n p l å t 1 m m . . . 230-0 0 1 2

Beträffande stångjärn ligger det lägsta försäljningspriset över den lägsta produktionskostnaden inklusive skuldräntor och avskrivningar med omkring 7 kr. per ton; hänsyn har dock icke tagits till förräntningen av

29 eget kapital. I fråga om det högsta och medelförsäljningspriset överväga däremot motsvarande produktionskostnader, i det förra fallet med omkring 31 kr. och i det senare fallet med omkring 8 kr., allt per ton. I avseende å vals tråden är läget ännu sämre. För denna vara ligga försäljningspriserna på alla punkter under produktionskostnaderna med respektive 17, 31 och 15 kr. per ton. Frånräknas skuldräntor och avskrivningar, motsvara försäljningspriser och fabrikationskostnader i stort sett varandra. Vad beträffar mediumplåt, äro försäljningspriser och produktionskostnader icke jämförbara, i det försäljningspriserna gälla tjocklekar av 3—4*5 mm., medan produktionskostnaderna avse plåt från 6 mm. ned till 1 '/a mm. Även siffrorna för tunnplåt äro sinsemellan icke fullt jämförbara. Produktionskostnadssiffrorna gälla plåt av olika tjockleksgrader från 2 mm. till 0*5 4 mm., företrädesvis dock plåt under 1 mm.; den lägsta produktionskostnadssiffran avser plåt av 0*7 mm. tjocklek och den högsta plåt av 1*5—0*7 mm. tjocklek; medeltalet åter gäller samtliga tjockleksgrader. Försäljningspriserna avse plåt av 1 och 2 mm. tjocklek. En noggrannare jämförelse är således på grund av de synnerligen växlande tjockleksgraderna icke möjlig att åstadkomma. Resultatet av en granskning blir emellertid i stort sett det, att tillverkningen av stångjärn och valstråd, de för järnbruksrörelsen ojämförligt viktigaste produkterna, är direkt förlustbringande. Däremot synes tunnplåttillverkningen icke ha varit direkt förlustbringande, utan i vissa fall t. o. m. givit vinst. Emellertid får man icke förbise den ovan anmärkta omständigheten, att järnbrukens avskrivningar synas vara otillräckliga och ej heller att i de uppgjorda kalkylerna hänsyn icke tagits till förräntning av företagens egna kapital. Hade vederbörlig hänsyn tagits till dessa båda faktorer, skulle produktionskostnaderna sannolikt ha ökats med icke obetydliga belopp, givetvis olika för olika företag, men antagligen i genomsnitt med minst 10 kr. per ton. Av anförda skäl låter det sig på denna väg icke med någon större exakthet avgöra, med huru många kronor produktionskostnaderna skulle behöva minskas eller försäljningspriserna ökas för att järnindustrien skulle bli ekonomiskt bärkraftig. För såväl valsjärn som plåt synes en förändring i endera riktningen vara nödvändig; och det förefaller som om behovet av en dylik förändring vore störst för valsjärn av klenare dimensioner. I de ovan angivna siffersammanställningarna kan man, låt vara föga Ekonomisk exakt, utläsa handelsjärnindustriens svårigheter att upprätthålla en lönande stallmy oc; tillverkning. Det har påvisats, att produktionskostnaderna i ett flertal fall, kanske de flesta, överstiga försäljningspriserna. Med nödvändighet måste detta, om det icke varit att tillskriva blott tillfälliga orsaker, leda till att järnbruksföretagen i sina bokslut redovisa förlust, ja, en ganska ansenlig sådan, därest vederbörliga avskrivningar verkställts.

30 För att erhålla en föreställning om dessa förhållanden och om de svenska handelsjärnbrukens ekonomiska utveckling under senare år i jämförelse med förhållandena före kriget ha balans- samt vinst- och förlusträkningarna för nio av de tolv existerande handels järn verken genomgåtts och sammanställts efter såvitt möjligt enhetliga grunder. Domnarvets, Nykroppa och Motala järnverk ha måst utelämnas, då desamma ingå som delar i företag, där andra verksamhetsgrenar äro dominerande, och då balans- samt vinst- och förlusträkningar för dessa järnverk enbart ej finnas tillgängliga. Såvitt bekant har järnverksrörelsen gått med förlust på dessa tre ställen. De gjorda sammanställningarna ha sammanförts i en tabell, som intagits bland bilagorna sid. 136 ff. Vid Boxholms Aktiebolag och Kockums Jernverks Aktiebolag spela andra verksamhetsgrenar än järnframställningen en betydande roll. I det senare fallet redovisas tillgångarna separat för de olika grenarna, ehuru de i den nyssnämnda tabellen måst sammanföras för vinnande av enhetlighet. För samtliga medtagna järnverk (utom Halmstads) har omslutningen ökats från 41 093 000 kr. år 1913 till 82 370 000 kr. 1926, d. v. s. till det dubbla. Denna ökning fördelar sig emellertid högst olika på de olika företagen. Den proportionellt största stegringen visar Avesta Jernverks Aktiebolag (från 4 230 000 kr. år 1913 till 16 535 000 år 1926). Därnäst kommer Boxholms Aktiebolag, vars omslutningssiffra stigit från 6 725 000 kronor år 1913 till 18 992 000 kronor år 1926. Huruvida denna ökning uppkommit genom en utökning av järntillverkningen eller genom en utvidgning av andra verksamhetsgrenar, kan ej angivas på grundval av officiellt tillgängliga uppgifter. Den minsta relativa stegringen visa Horndals Jernverks Aktiebolag, Kockums Jernverks Aktiebolag och Hallstahammars Aktiebolag. I samtliga dessa fall är stegringen mindre än proportionell mot penningvärdets fall. Finansieringen har för alla järnverken sammantagna förbättrats sedan tiden före kriget. Tendensen är emellertid ingalunda enhetlig. För Boxholms Aktiebolag, Nyby Bruks Aktiebolag, Horndals Jernverks Aktiebolag och Avesta Jernverks Aktiebolag har finansieringen försämrats: för de två förstnämnda dock ej i högre grad. För de övriga har den avsevärt förbättrats. Kockums Jernverks Aktiebolag, Nyby Bruks Aktiebolag, Strömsnäs Jernverks Aktiebolag och Hallstahammars Aktiebolag utvisa efter kriget en synnerligen god finansiering. Horndals Jernverks Aktiebolag och Halmstads Järnverks Aktiebolag kunna däremot anses efter kriget ha arbetat praktiskt taget utan eget kapital. Förändringarna i fråga om finansieringen framgå närmare av efterföljande sammanställning.

31 Eget k a p i t a l (med t i l l ä g g av v i n s t m e d e l o c h e f t e r a v d r a g av f ö r l u s t e r ) i p r o c e n t av h e l a o m s l u t n i n g e n .

Boxholm Horndal Kockum Nyby Smedjebacken Strömsnäs Avesta Hallstahammar Samtliga

55*4 18*6 46*i 92*o 36*7 69*2 62*3 50*5 46*8

48*o 6*7 75*o 79*2 52*4 83*o 26*6 78*2 48*0

Motsvarande siffror för Halmstads Järnverks Aktiebolag för åren 1923, 1924 och 1925 äro 18*6, 10*8 och 11*3. Vad räntabiliteten beträffar kan på grundval av de officiellt tillgängliga siffrorna ingen verkligt tillförlitlig föreställning härom erhållas, bl. a. därför att avskrivningar och avskrivningsnormer ej eller i varje fall ej genomgående redovisats. Så gott som samtliga järnverk driva dessutom vid sidan av järnframställningen annan verksamhet. Blott i två fall spela emellertid dessa andra verksamhetsgrenar en sådan roll, att hänsyn härtill behöver tagas vid bedömningen av driftsresultatet. Då det vid en jämförelse mellan de olika verkens och de olika årens räntabilitet är nödvändigt att så långt möjligt borteliminera den verkan, som finansieringens olikhet medför, kvarstår endast möjligheten att belasta vinstredovisningen även med ränta å det egna kapitalet (eftersom utbetalade räntor ej genomgående redovisas separat). Som eget kapital har därvid räknats aktiekapital och reservfond med tillägg av balanserade vinstmedel resp. med avdrag av balanserade förluster. Det är omöjligt att taga hänsyn till penningvärdets växlingar under den tidrymd, inom vilken investeringarna skett, liksom även till den eventuella förefintligheten av dolda reserver. Resultatet av denna omräkning återfinnes i tabellerna å efterföljande sida.* Förlustsiffrorna ha i tabellerna angivits med kursiverad stil. Såsom vinst- och förlustsiffrorna enligt ovan berörda princip beräknats, äro dessa intet uttryck för det bokföringsmässiga resultatet av rörelsen, men väl för rörelsens räntabilitet. Den första tabellens kursiverade siffror angiva de belopp, varmed nettointäkten behövde ökas för att en normal förräntning (med 6 %) av det egna kapitalet skulle ha ägt rum. Den andra tabellen utvisar vinst- och förlustsiffrorna i procent av totalomslutningen, d. v. s. i procent av eget och främmande kapital. En förlustsiffra där på 6 % betyder, att verksamheten ej kunnat förränta vare sig det främmande eller egna kapitalet. 1

De bokföringsmässiga resultaten återfinnas i tabellbilagan sid. 136 ff.

32 Å r e t s vinst e l l e r förlust m e d a v d r a g a v 6 % å eget k a p i t a l (efter tillägg cl ii rå av b a l a n s e r a d e v i n s t m e d e l r e s p . a v d r a g av b a l a n s e r a d e förluster)» 1913

1926 !

i

Hallstahammars Aktiebolag

78¶Strömsnäs Jernverks Aktiebolag

317 727 234 41 178 234 331 38 623

2647 Boxholms Aktiebolag

303 Horndals Jernverks Aktiebolag

258 Halmstads Järnverks Aktiebolag 64 57

190 Smedjebackens Valsverks Aktiebolag

285 Avesta Jernverks Aktiebolag

428 Kockums Jernverks Aktiebolag

\

Nyby Bruks Aktiebolag

Samtliga

järnverk

i

226 575

31 171 83 322 37 594

Å r e t s vinst e l l e r förlust e f t e r a v d r a g av 6 % r ä n t a å e g e t k a p i t a l i p r o c e n t av omslutningen, sedan förluster fråndragits å passivsidan. 1913

1925 Boxholms Aktiebolag

2-7

1-3

l'S

1-6

ls»

Horndals Jernverks Aktiebolag

1-2

Is

0-2

5-7

7-4

7-o

2-1

l-o

OS

5 4

Halmstads Järnverks Aktiebolag

1926 Kockums Jernverks Aktiebolag

0*9

Nyby Bruks Aktiebolag

3-9

3-9

Öl

6-o

Smedjebackens Valsverks Aktiebolag.

le

6i

5-9

4-G

Avesta Jernverks Aktiebolag

3 6

2s

2-i

Hallstahammars Aktiebolag

3-2

2o

2 6

11¶Te lo lo

Strömsnäs Jernverks Aktiebolag

9-7

4 8

4 7

4-6

-

2o

3i

24¶Samtliga

järnverk

\

\

År 1913 erhölls en synnerligen god förräntning. Under åren efter krisen har i intet fall genomsnittet utvisat normal räntabilitet. Av de tre företag som visa det bästa resultatet, Boxholms Aktiebolag, Kockums Jernverks Aktiebolag och Hallstahammars Aktiebolag, har det förstnämnda sina andra verksamhetsgrenar att tacka för sin ur denna synpunkt gynnsammare ställning; det kan i detta fall med full visshet sägas, att järntillverkningen medfört förlust under de sista fyra åren, om den nämligen belastas med en proportionell andel av bolagets administrativa omkostnader, ränteutgifter o. s. v. För frågan hur de olika verksamhetsgrenarna bidragit till Kockums Jernverks Aktiebolags resultat hänvisas till tabellen sid. 138. Bortser man från dessa tre bolag, blir genomsnittsresultatet väsentligt sämre och anger

33 riktigare handelsjärnframställningens räntabilitet under de ifrågavarande åren. De i tabellen å föregående sida upptagna åtta järnverken (Halmstads järnverk ej medtaget) redovisa för år 1926 enligt tillämpade beräkningsgrunder en förlust av tillhopa 1,965,000 kr. Ställer man denna förlustsiffra i relation till verkens sammanlagda tillverkning av valsjärn och icke utvalsade ämnen, vilken år 1926 utgjorde omkring 95,000 ton, finner man att förlusten å varje ton i medeltal utgjort 20* i o kr. Denna siffra ger emellertid endast ett grovt uttryck för förlusten per ton. Man måste nämligen hålla i minnet, att två av de redovisade företagen jämväl bedriva annan tillverkning av betydenhet, vars ekonomiska resultat varit ägnat att förbättra företagens räntabilitet. Den anförda siffran torde därför rätteligen böra något höjas.

3 — 6430.

34¶TREDJE KAPITLET.

Orsakerna till handelsjärnindustriens betryckta läge. Allmänna orsaker.

Det ligger i sakens natur, att de omvälvningar på näringslivets område, medförde, måste få följder sträckande sig åtskilliga år fram i tiden. För själva krigföringen var järnindustrien i alla de krigförande och även i de neutrala länderna av största betydelse. Dess produktionsapparat utvidgades till följd härav tämligen ansenligt, särskilt i England och Amerikas Förenta Stater men även i andra länder och ej minst i vårt land. Enbart för Englands del beräknas produktionskapaciteten ha ökats från 9 till 12 miljoner ton per år. Efter kriget vidtog så en moderniseringsoch utbyggnadsprocess i de flesta järnproducerande länder, som ytterligare bragte upp världens sammanlagda tillverkningskapacitet i fråga om järn högst väsentligt. Av de europeiska länderna synes därvid Tyskland efter kriget ha gått i spetsen. H u r stor den totala ökningen av kapaciteten varit i ton räknat, är vanskligt att säga, men det förefaller sannolikt, att den uppgått till flera tiotal miljoner ton. Hand i hand med de företagna utvidgningarna ha — åtminstone under senare år — följt en väsentlig produktionsökning. Enligt uppskattningar, som i januari månad 1928 gjorts av direktören för »Verein deutscher Eisenindustrieller», dr Reichert, skulle världsproduktionen av råstål (götmetall) år 1927 ha utgjort något över 100 miljoner t o n 1 mot omkring 93 miljoner ton år 1926 och 76*5 miljoner ton år 1913 2. Trots den under år 1927 stora järnproduktionen var dock produktionskapaciteten hos världens samtliga järnverk icke på långt när utnyttjad; denna kunde enligt dr Reicherts mening anslås till 120 å 125 miljoner ton. Produktionsapparaten för järn synes sålunda efter kriget ha varit alltför stor i förhållande till behovet av järn under rådande förhållanden. J ä m v ä l produktionen förefaller att ha varit väl rikligt tilltagen. Det har under sådana omständigheter synts nödvändigt att vidtaga åtgärder till dess begränsning; för dessa åtgärder, i vad de avse tillkomsten av den europeiska stålkartellen, redogöres närmare i bil. 7, sid. 105 ff. till vilken hänvisas.

g()m v ä r l d s k r i g e t

Den förhållandevis stora järnproduktionen i världen har lett till ökat utbud av järn, särskilt på exportmarknaden, och under den allmänna konkurrenskampen ha exportpriserna drivits ned till en nivå, vilken av skäl som anförts i föregående kapitel torde få anses motsvara nivån för de på 1

Den totala svenska järnproduktionen torde sålunda utgöra mindre än V» % och handelsjärnproduktionen omkring Ve % av världsproduktionen. 2 Jfr tabellen sid. 128.

35 järnhanteringens område för närvarande gynnsammast ställda ländernas tillverkningskostnader. » För åtskilliga länder torde efter allt att döma exportmarknadspriserna ligga under produktionskostnaderna, däri då inbegripet avskrivningar samt förräntning av det i produktionen bundna kapitalet. De på järnindustriens område dominerande länderna ha på ett eller annat undantag när en järnproduktion, som överstiger inlandets absorptionsförmåga, i varje fall till de priser som begäras på inlandsmarknaden; överskottet måste därför exporteras. De priser, som därvid kunna erhållas, äro beroende av utbudets och efterfrågans förhållande till varandra. Resultatet av dessa krafters fria spel har emellertid blivit, att priserna pressats alltmera nedåt, särskilt under det senaste året. Härav har följt, att de järnproducerande länder, som icke genom kartellöverenskommelser eller högt tullskydd eller bådadera kunnat för inlands, marknadens vidkommande göra sig oberoende av exportmarknadens växlingar, kommit att hårt pressas av utländsk konkurrens, för så vitt som de icke kunna tillverka sitt järn till exportmarknadens priser. Bäst skyddade mot den utländska konkurrensen äro Frankrike, Belgien och Luxemburg — själva stora järnexportörer —, enär de, såsom flera gånger framhållits, torde få anses i stort sett kunna framställa järn till exportmarknadspris. Tyskland däremot, som i avseende å teknik och naturliga resurser för järntillverkning intar måhända den mest framskjutna positionen i Europa, men som beträffande arbetslönernas höjd är oförmånligare ställt än flertalet kontinentala konkurrenter, har, då dess tullskydd icke synes räcka till, funnit | sig nödsakat att ingå särskilda överenskommelser i syfte att bland annat begränsa järnimporten västerifrån och därmed pristrycket på den inhemska marknaden. 2 Storbritannien, som varken har tullar eller kartellöverenskommelser, har trots sina utmärkta naturliga produktionsbetingelser drabbats mycket hårt av den utländska konkurrensen, och dess järnindustri har efter kriget trängts tillbaka, samtidigt som importen av utländskt järn kraftigt ökats. Den svenska handels järnindustrien slutligen, vars naturliga betingelser och tekniska utrustning icke kunna mäta sig med de stora järnproducerande ländernas, har visserligen ett under normala förhållanden tämligen effektivt men i nuvarande produktionskostnadsläge otillräckligt tullskydd och har därför sedan flera år tillbaka fört en tynande tillvaro. Härmed äro de mera allmänna orsakerna till den svenska handelsjärn1

Det möter naturligtvis intet hinder, att exportpriserna i framtiden kunna, åtminstone tidvis, komma att ligga under även de bäst ställda ländernas produktionskostnader. Genom tullar och med tillhjälp av nationella och internationella kartellöverenskommelser kan m a n alltid bevara den inhemska marknaden för den egna produktionen, vilken där avsattes till lönande priser, medan produktionsöverskottet försäljes till de priser, som överhuvud kunna utfås, oavsett produktionskostnaderna. 2 Enligt en författare, A. Heinrichsbauer från Essen, beräknas produktionskostnaderna i de lothringska järnverken ligga åtminstone 30 % under de tyska verkens. Stahl und Eisen 1928, haft. 4.

36 industriens nuvarande betryck angivna. I vissa avseenden sammanhänga dessa orsaker med den utländska järnindustriens kommersiella metoder, i andra avseenden med en del länders speciella betingelser för järnproduktion. De förra ha den svenska järnindustriens utövare icke kunnat bemästra, och de senare ha icke stått till att vinna. Det är emellertid ifråga om dessa senare som den svenska handelsjärnindustrien alltid varit mer eller mindre underlägsen, men underlägsenheten har efter kriget blivit särskilt markerad på grund av omständigheter, över vilka järnindustrien endast delvis kan råda. Dessa omständigheter äro så att säga de inre orsakerna till industriens underlägsenhet. De sammanhänga med de av naturen givna förutsättningarna för handels järnproduktion och med industriens tekniska, kommersiella och finansiella organisation, vidare med de svenska arbetarnas över huvud taget relativt höga levnadsstandard och den i förhållande till vissa järnproducerande länders höga levnadskostnadsnivån, varpå arbetarnas löner äro baserade, samt slutligen med förhållanden på sociallagstiftningens och penningväsendets område. I tur och ordning skola nu de ovannämnda omständigheterna bliva föremål för granskning. Speciella Den svenska järnindustrien har av ålder arbetat under i åtskilliga avorsaker. s e e n ( i e r i gynnsamma naturliga förutsättningar. De högvärdiga och lätt tillNat teklis\åCh g a p i g a malmerna, de vidsträckta skogarna och de litet varstädes befintliga produktions- forsarna ha i förening med en nedärvd arbetsskicklighet på järnhanteringens förutsätt- o m r å ( j e utgjort de bästa betingelser för en bärkaftig järnbruksdrift. Dessa betingelser äga till stor del sin giltighet än i dag, men de ha sin egentliga tillämpning blott på tillverkning av järn och stål av yppersta kvalitet. I fråga om ordinärt järn — och användningen av sådant i världen är mångdubbelt större än av kvalitetsjärn — är läget för oss ett helt annat. Alltifrån det fossilt bränsle började användas som reduktionsmedel vid järnframställning, har den svenska järnhanteringen mist sin forna betydelse i världshushållningen. x Koksjärnet har kommit till användning icke endast för sådana ändamål, där kvaliteten icke spelar någon roll, utan även och i allt större utsträckning för sådana ändamål, där man förut använt kvalitetsjärn. Den svenska järnförbrukningen utgöres numera till övervägande del av ordinärt järn framställt av kokstackjärn, huvudsakligen enligt thomas- och den basiska martinmetoden. Dessa båda metoder äro de över allt i världen förhärskande, och det är knappast något tvivel underkastat, att åtminstone på kontinenten minst 90 % av allt handelsjärn framställes enligt dessa metoder. Även i Sverige tillverkas handelsjärn på nämnda sätt, men medan man i utlandet betjänar sig av kokstackjärn och skrot som utgångsmaterialier, använda vi såväl träkolstackjärn som kokstackjärn och ibland båda i förening 1

Jfr den första noten å sid. 34.

jämte skrot (vid martinjärntillverkningen och jämväl vid elektrojärnframställningen). Den frågan uppställer sig nu, huruvida vi i avseende å naturliga och tekniska produktionsförutsättningar kunna tävla med utlandet vid framställning av handelsjärn. Därvid torde man utan vidare kunna från jämförelsen utesluta sådant handelsjärn, som tillverkas helt eller delvis av träkolstackjärn. Sådant järn måste med nödvändighet bli dyrare på grund av det vid tackjärnets framställning använda mycket dyra träkolet. För dylikt handelsjärn torde också utfås ett högre pris än för koksjärn, låt vara att det förras pris är i hög grad beroende av det senares. Det blir sålunda nödvändigt att begränsa jämförelsen till produktionsbetingelserna för svenskt och utländskt handelsjärn av kokstackjärn och skrot. I fråga om koksjärn har därvid flertalet järnproducerande länder den fördelen framför oss, att de äga riklig tillgång på billigt kolbränsle samt i allmänhet goda om ock ej tillräckliga tillgångar på malm. Utlandets mera betydande järnverk ligga i närheten av kolgruvor, i en del fall alldeles bredvid dem, vilket är förhållandet i Ruhrdistriktet och i vissa delar av England och Belgien, och tillverkningen av koks, tackjärn och valsverksprodukter sker så att säga kontinuerligt. Det är en ingalunda ovanlig företeelse, att kolet transporteras medelst linbanor eller andra transportanordningar från gruvan direkt in i koksugnarna, varefter den färdiga koksen jämte malmen föres, likaledes direkt, in i masugnarna; det flytande tackjärnet föres sedan omedelbart in i bessemerkonvertrarna för att efter ett antal minuters färskning i egenskap av götmetall tappas på kokiller, som nedsättas i värmegropar, varefter järnet (götena) utan att kallna utvalsas till handelsjärn av olika slag och dimensioner. De svenska handelsjärnverken ha icke samma goda produktionsbetingelser och tekniska anordningar. Det kokstackjärn, som användes, antingen importeras eller inköpes från Oxelösund; endast Domnarvets järnverk framställer ! för närvarande kokstackjärn för eget behov. Därigenom att kolbränslet måste importeras, blir det svenska kokstackjärnet dyrare i framställning än det tackjärn de utländska järnverken tillverka och använda, och härtill kommer, att Oxelösundsjärnet, som de mellansvenska handelsjärnbruken för närvarande företrädesvis använda, fördyras geuom icke obetydliga frakter till bruken. Nu är det emellertid så, att man vid järnframställning enligt den basiska martinmetoden kan undvara tackjärn i mycket hög grad; martinugnarnas beskickning utgöres från 15 till 30 % av tackjärn och i övrigt av skrot, som till största delen inköpes företrädesvis inom landet men även från utlandet. Skrotpriserna här hemma fritt järnverken ha sista året ställt sig något högre än utlandets på grund av den relativt ringa skrottillgången i förening med de höga fraktkostnaderna — en följd av vårt lands avskilda läge och de långa transportavstånden inom landet. De svenska järnbruken

38 ha därför, åtminstone för närvarande, att räkna med något högre skrotkostnader än utlandet på ett och annat undantag när. Handelsjärnbruken äro vidare till storleken avsevärt mindre än kontinentens järnverk. De nu existerande 12 handelsjärnverkens sammanlagda produktion av ordinärt järn (c:a 160 000 ton) är för närvarande icke större än produktionen vid ett av kontinentens medelstora järnverk; och åtskilliga kontinentala verk ha en kapacitet, som överstiger kapaciteten hos våra handelsjärnverk sammantagna, vilken beräknas till omkring 400 000 ton. Av de svenska järnverken är det blott ett, Domnarvets järnverk med en valsjärnskapacitet av omkring 100 000 ton, som i storlek och teknisk utrustning kan tåla en jämförelse med utlandets järnverk, givetvis ej med de största. De övriga järnverken äro av växlande storlek och teknisk utrustning. De utländska järnverken äro avsedda för produktion i stor skala med en möjligast långt driven specialisering. Härutinnan skilja de sig från de svenska, vilka på grund av den inhemska marknadens obetydlighet och den inbördes konkurrensen verken emellan samt verkstadsindustriens behov av en mångfald dimensioner icke kunnat genomföra någon mera påtaglig specialisering. De svenska bruken ha därför i allmänhet icke kunnat konkurrera med de utländska ifråga om sådant profiljärn av grövre dimensioner, som är föremål för massframställning, utan ha till stor del måst inrikta sig på sådana dimensioner, som utlandet icke velat utvalsa i de begränsade kvantiteter som av svenska köpare önskas; i övrigt ha de fått åtnöja sig med kompletteringsorder. Förutom det ogynnsamma läge, som är en följd av den mindre driften, ha de svenska järnverken att dragas med högre kostnad för det kolbränsle, som åtgår till nedsmältning av chargerna i martinugnarna och för uppvärmning av götena i vällugnarna. För förstnämnda ändamål torde åtgå minst 250 kg. 1 och för sistnämnda ändamål 225 kg. stenkol, alltså sammanlagt 475 kg. per ton järn. Stenkolsbränslet torde betinga ett pris av minst 25 kr. per ton, fritt mellansvenskt bruk. Detta är det dubbla mot vad kolen beräknas kosta vid gruvorna, vilkas priser de stora tyska, engelska och belgiska järnverken i stort sett ha att räkna med. Endast denna omständighet gör att järnverk, som ligga i närheten av gruvor, ha att räkna med åtminstone 6 kr. lägre bränslekostnader per ton, detta under förutsättning att götena uppvärmas före utvalsningen, vilket, såsom i det föregående anmärkts, icke äger rum vid kontinuerlig drift. Nu anförda omständigheter äro emellertid icke av i går utan ha varit rådande, så länge svensk handelsjärntillverkning bedrivits, även om de måhända skärpts något efter kriget. De ha emellertid före kriget kompensenserats av rådande tullskydd för varmvalsat järn. Det är möjligt, a t t de även nu utjämnas av tullskyddet. Men förutom dessa mera permanenta 1

Vid en del handelsjärnverk charger.

användes träbränsle för nedsmältning av martinugnarnas

39 och efter allt att döma ofrånkomliga faktorer ha efter kriget tillkommit andra, företrädesvis på arbetskostnadernas område, som varit ägnade att göra den redan före kriget förefintliga skillnaden i produktionskostnaderna större och därigenom framskapa och tillspetsa de nuvarande svårigheterna. Därmed är man inne på det för närvarande centrala problemet ifråga om Arbetslöner. järnindustriens produktionskostnader efter kriget, nämligen arbetslönerna och arbetstiden. Arbetslönerna spela som känt är en stor roll inom järnhanteringen. Enligt en av kommerskollegium verkställd undersökning i slutet av år 1927 utgjorde arbetskostnaderna vid järnverken år 1926 icke mindre än 28 % av produktionens försäljningsvärde. Nu är det visserligen så, att de svenska järnverkens arbetare icke åtnjuta några anmärkningsvärt höga löner. Deras löner ligga i nära nivå med sågverksarbetarnas men under såväl verkstadsarbetarnas som pappermasseoch pappersarbetarnas löner. De äro vidare betydligt lägre än de löner, som betalas inom flertalet av de för hemmarknaden arbetande industrierna. Till klargörande av löneställningen har på grundval av socialstyrelsens lönestatistik uppgjorts en tabell, som intagits härnedan. Löneinkomster för män inom vissa industrigrenar år 1926. G e n o m

s n i t t

1 (i n e i n k o m s t P e r

per dag inkl. övertid, naturaförmåner

kr.

l i g

indextal, J1913 = 100

t i m m e inkl. övertid, naturaförmåner o. d.

ordinarie ticL tidlön kr.

ackord kr.

i genomsnitt kr.

kr.

indextal, 1913 = 100 244

kopparverk1

7 - 62

0-78

Toe

0-97

1'00

J ä r n - o. s t å l m a n u f a k t u r . •

8-66

0-93

1-20

1-07

1-09

248 Mekaniska verkstäder

9-54

1*00

1-28

1-18

1-19

7-84

0-74

0-96

0-91

0-97

8-si

0-85

1-11

1-03

1-09

8-97

0-91

1-08

loo

1-05

11-19

1-31

1-28

1-31

1-34

12-38

1-27

2-35

1*30

1-49

7-81

0-90

1-03

0-94

0-9 7

8-94

1-11

1-24

1-19

1-20

1-28

2-12

1-58

1-59

—

larn-,

stål- o.

...

S å g v e r k o. h y v l e r i e r Pappersmassefabriker Pappersbruk

o.

...

pappfa-

B r y g g e r i e r o- l ä s k e d r y c k s Textilfabriker

Byggnadsverksamhet 1

12-54

Uppgifterna gälla ungefär 50 % av arbetarantalet.

40 Under år 1927 torde de svenska järnbruksarbetarnas medelförtjänst per timme ha utgjort l*oo kr. mot omkring 40 öre före kriget. Medeltimförtjänsten inklusive naturaförmåner var enligt av järnbruksförbundet lämnade uppgifter för samtliga järnverk åren 1923—1927 följande: år 1923 » 1924 » 1925 » 1926 » 1927

92*7 öre 95*o » 97*2 » 98*3 » 100*1 »

Beträffande medeltiminkomsterna vid ackordsarbete för viktigare yrkesgrenar under nämnda period hänvisas till efterföljande tabell. Medelinkomsten

å a c k o r d p e r a r b e t s t i m m e i ö r e (inkl. n a t u r a f ö r m å n e r o c h d y r tidstillägg). 1913

1925 J 39-0

95-8

96-3

101-aj

67-2

137-6

135-9

47-3

110-4

Götvalsverk: valsare

51-2

Stång- och mediumverk : förvalsare

101-4

110-6

113-2

139-2

140-4

143-9

108-6

110-9

111-8

115-5

105-2

111-2

109*6

48-5

103-8

99l

103-8

105-1

103-4

|52- 8 {

116-9

114-5

108-0

117-5

118-9

112-5

107-1

110-7

109-5

110-1

Grovplåtvalsverk: förste valsare

51-7

108-6

106-2

110*6

113-6

111-8

Tunnplåtvalsverk: valsare

54-4

113-6

114-3

116-7

122-7

120-G

Masugnar: hyttdräng, blaster »

elektr

Martinverk: smältare skänkskötare

Tråd- och finverk: ovalvalsare trådvalsare finvalsare

Hur ställa sig nu arbetslönerna inom järnindustrien i de länder, från vilka den hårdaste konkurrensen utgår? De sakkunniga ha för att erhålla kännedom härom hänvänt sig till olika organisationer på området, vilka från utländska sammanslutningar såväl på arbetar- som arbetsgivarsidan införskaffat och tillhandahållit ett lönestatistiskt material, vars viktigaste detaljer skola framläggas i det följande. Det undandrager sig givetvis de sakkunnigas kompetens att avgöra, i vad mån de erhållna uppgifterna ge en exakt bild av läget; men det finnes enligt de sakkunnigas mening fog för antagandet, att uppgifterna i de flesta fall äro att betrakta som särdeles tillförlitliga. Vad Tyskland beträffar, äro uppgifterna härifrån tämligen knapphändiga och dessutom icke så litet motsägande. Enligt en uppgift skulle den tariffmässiga timlönen inom metallindustrien hösten 1927 ha utgjort i genomsnitt 97*4 pfennige, alltså i svenskt mynt 86*7 öre; ackordförtjänsten omkring 20 % mera. Det bör emellertid observeras, att ackordsarbete förekommer

i långt mindre utsträckning än hos oss, vadan den genomsnittliga timlönen torde stå den verkliga medelförtjänsten närmare. Enligt en annan uppgift, som anförts i samband med den avkunnade skiljedomen för den tyska järnindustrien i december månad 1927, skulle timlönen för de järnbruksarbetare, som berördes av skiljedomen, ha uppgått till genomsnittligt 76 pfennige per timme. Tydligt är att de olika uppgifterna avse olika arbetarkategorier. Beträffande Frankrike föreligger ett fylligare material, som tillhandahållits i januari månad innevarande år. Lönerna variera i olika delar av Frankrike; men dagsmedelinkomsterna, exklusive Parisdistriktet, ha angivits sålunda:

francs

Hantlangare Ugnsarbetare Ugnsarbetare i masugnar Verkmästare Rengörare Koks- och malmlastare Skrotlastare l:e valsare 2:e » l:e tråddragare 2:e » l:e eldare 2:e » l:e gasarbetare 2:e » Klippare

12*70 16*8 0 17'oo—18*90 16*50 15*2 5 16*oo 14*65 25*65—25*85 20*50—21*85 19*50—20*oo 18*50 21*80—24*25 17-35—19*65 18*4o 16*80 18*19—19*7 5

kronor efter en kurs av 14-6 5 per 100 francs 1*86 2*46 2 * 4 9 - -2*77 2*42 2*23 2*34 2*15 3 * 7 6 - -3*79 3 * 0 0 - -3*20 2 * 8 6 - -2*93 2*71 3 * 1 9 - -3*55 2 * 5 4 - -2*88 2*70 2*46 2 * 6 6 - -2*89

Till de nämnda lönerna torde böra läggas en dyrtidsförhöjning, som varierar mellan 2 och 3 francs om dagen. Vid vissa verk utgår även ett s. k. familjetillägg av 1 franc om dagen per barn. De angivna lönerna äro såsom synes synnerligen låga. Anmärkas bör emellertid, att arbetstiden är 8 timmar per dag men för vissa arbetarkategorier 56 timmar per vecka och att veckoinkomsten för dessa följaktligen är 7 gånger dagslönen. För Belgien äro de införskaffade löneuppgifterna mycket utförliga. Medelinkomsten (den ovägda) per dag inom Charleroidistriktet har för september 1927 angivits beträffande vissa kategorier arbetare till 33*6o belgiska francs plus 2*5 % och för andra kategorier till 50*7 3 francs plus 2*5 ,%; omräknade till svenskt mynt bliva dessa belopp 3*5 7 kr. resp. 5*3 9 kr. Den ordinarie arbetstiden är här liksom i Frankrike 8 timmar per dag, men vid avdelningar med ständig drift 56 timmar per vecka. I Liégedistriktet voro dagslönerna (den 1 januari 1928) något högre.

42 Beträffande löneutgifterna för de olika arbetarkategorierna hänvisas till bilaga 20 sid. 133. I fråga om Polen ha de sakkunniga varit i tillfälle att taga del av löneuppgifter, som tillhandahållits såväl från arbetsgivare- som arbetaresidan. Enligt arbetsgivaresidans uppgifter utgjorde medelförtjänsten för samtliga polska järnbruksarbetare 8*6 9 zloty per skift (8 timmar), eller i svenskt mynt efter en kurs av 41*9 o per 100 zloty 3*6 4 kr. per skift eller per timme räknat 45*5 öre. Arbetarsidans uppgifter hänföra sig till olika distrikt och äro sammanställda härnedan. De avse löneinkomsten per dag. Stålverk

Valsverk

ugnsarbetare

l:e valsare

Masugnar l:e

Oberschlesien

kr.

zloty

8-83

3-70

8'83

3-70 i

9-83

4-12

9-72

4-07 |

12-97

5-48

11*56

4.84 1

kr.

zloty

9-20

3-85

8-0 7

3-38

14-49

6-07

kr.

j zloty

4-66

1-95

7*44

3ll

11-96

5-oi

zloty

!

Stålgjuteri kr.

De två förstnämnda distriktens löner avvika såsom synes väsentligt från det tredje distriktets. Till en del förklaras detta av den längre arbetstiden i Oberschlesien, varom mera längre fram. Möjligen äro de högre arbetslönerna även att hänföra till en högre levnadsstandard i Oberschlesien från den tid denna landsända tillhörde Tyska riket. Levnadskostnader.

De i det föregående anförda uppgifterna giva alla vid handen, att lönenivån för järnverksarbetarna i de länder det här gäller undantagslöst ligger under motsvarande lönenivå i Sverige. För Tysklands del är väl skillnaden icke alltför betydande; rent uppskattningsvis skulle man kunna säga, att de tyska lönerna utgöra 80 å 90 % av de svenska. I fråga om Frankrike, Belgien och Polen föreligger däremot en högst avsevärd skillnad, i det att dessa länders löner med grovt taget 40 å 60 % understiga de svenska. Den omständigheten att de ifrågavarande ländernas arbetslöner blott utgöra omkring hälften av motsvarande svenska kan givetvis icke förklaras enbart därav, att de svenska järnverksarbetarnas levnadsstandard ligger på ett högre plan, vilket otvivelaktigt är fallet, utan förklaringen får fastmera sökas i den olikhet som råder i avseende å levnadskostnadsnivåerna i de här berörda länderna. I länder med deprecierad valuta har stegringen av levnadskostnaderna icke hållit jämna steg med penningvärdets fall utan blivit betydligt efter. Detta konstateras bäst genom en omräkning av indextalen för levnadskostnaderna, så att de uttryckas i guldvaluta. E n dylik omräkning har företagits i den officiella tyska tidskriften Wirtschaft und Statistik i första oktoberhäftet 1927 och återges kompletterad härnedan för de viktigare järnproducerande länderna. Indextalet för förkrigstiden är satt till 100.

43¶Sverige England Förenta Staterna Tyskland Frankrike (Paris) Belgien Polen Tjeckoslovakien Luxemburg

171 169 173 151 107 120 1 117 107 115

januari 1928 december 1927 juni 1927 december 1927 » 1927 » 1927 augusti 1927 » 1927 december 1927

Sammanställningen ger vid handen, att den procentuella levnadskostnadsstegringen i Sverige, England och Förenta Staterna i stort sett är ensartad och att denna stegring sedan förkrigstiden utgjort omkring 70 %. Tyskland, vars prisnivå befunnit sig i nära nog oavbruten uppgång efter övergången till guld valuta, har att uppvisa en motsvarande stegring på något över 50 % . Att stegringsprocenten ännu ej nått upp till de förstnämnda ländernas, torde i väsentlig mån bero på den abnormt låga hyresnivån i Tyskland — en följd av lagstiftningsåtgärder. De övriga härovan angivna länderna ha däremot att uppvisa stegringstal som ligga på ett helt annat plan. Stegringen i levnadskostnaderna är anmärkningsvärt låg, i det den varierar mellan 7 och 20 %. Här skall emellertid icke göras några försök till att utreda orsakerna till nämnda förhållande utan endast själva faktum konstateras. Detta är dock betydelsefullt nog. De ifrågavarande ländernas industrier befinna sig ur produktionskostnadssynpunkt i den belägenheten, att utgifterna för arbetslöner sannolikt icke äro avsevärt större än de voro tiden närmast före kriget, under förutsättning att någon överkompensation i lönehänseende icke förekommit, vilket att döma av de nyss återgivna lönesatserna knappast kan ha ägt rum i någon större omfattning. I denna omständighet ligger måhända den innersta förklaringsgrunden till det egenartade konkurrensläget på järnmarknaden. Arbetskostnaderna spela såsom tidigare påvisats en stor roll inom järnindustrien; länder som producera med de lägsta arbetslönerna och därtill bedriva produktionen i stor skala samt i fråga om utskeppningsmöjligheter äga de bästa förutsättningarna äro de farligaste konkurrenterna på exportmarknaden. För närvarande sitta Frankrike, Belgien och Luxemburg i större eller mindre grad inne med samtliga dessa förutsättningar. Konsekvenserna härav äro för övriga järnproducerande länder påvisade i föregående kapitel och förbigås därför här. Det återstår att undersöka, huruvida de förhållanden, som ytterst utgöra grundvalen för de låga lönerna, nämligen de låga levnadskostnaderna, kunna tänkas bli bestående. Därest så skulle vara fallet, synes det nödvändigt att antingen om justera de svenska lönerna, så att de komma närmare de franska och belgiska, eller också att lägga ned handelsjärnindustrien, såvida icke 1

Avser grosshandelspriserna.

44 skillnaden kan utjämnas genom högre tullskydd eller genom annat understöd, t. ex. statssubvention. Emellertid finnes en viss presumtion för, att lönenivån i länder med låg valuta småningom skall stiga. Man kan svårligen tro, att lönernas grundval, levnadskostnaderna, skola förbliva på den nuvarande nivån, sedan valutaförhållandena en gång varaktigt stabiliserats, även om det tager lång tid, innan en anpassning efter den mera allmänna stegringsnivån kommit till stånd. 1 E n sådan presumtion vinner för övrigt stöd i utvecklingen i Tyskland och Polen, efter det guldvalutor där införts. Sedan Tysklands penningväsen stabiliserats, inställde sig levnadskostnadsnivån i ett läge, som kunde betecknas med ett indextal på omkring 122 för att sedan kontinuerligt stiga till det nuvarande läget (indextal 151). En viss likhet företedde utvecklingen i Polen efter den nya myntenhetens införande för omkring 4 år sedan; index för levnadskostnadsnivån gick upp från 124 (juni 1924) till 152 (juli 1925). Därefter inträdde en stark depreciering av valutan, som bragte ned indextalet, omräknat efter guldvärde, till något över 100 (juni 1926), varifrån det nu håller på att arbeta sig upp. Även Belgien har efter valutastabiliseringen fått sin levnadskostnadsnivå något höjd. E n annan utveckling har emellertid ägt rum i Tjeckoslovakien, vars levnadskostnadsnivå, trots valutans stabilisering för åtskilliga år sedan, tidvis något stigit och fallit, men efter fem ä r är i det närmaste oförändrad (levnadskostnadsindex var 1923 705 och i november 1927 735). Utgår man från förutsättningen, att en successiv stegring av levnadskostnaderna inom här ifrågavarande kontinentala länder är sannolik, såvida de företagna valutastabiliseringarna få äga bestånd, och att denna stegring åtföljes av en motsvarande uppgång i arbetslöner, torde jämväl produktionskostnaderna för de länder det här gäller, komma att stiga. Detta är givetvis av stor betydelse för den svenska handelsjärnindustrien, på samma gång som det onekligen utgör ett verkligt motiv för åtgärder av mera tillfällig art från det allmännas sida till utjämnande i viss utsträckning av den n u rådande underlägsenheten i produktionskostnadshänseende. De låga arbetslönerna, per timme räknat, i flertalet järnproducerande länder torde förutom de låga levnadskostnaderna jämväl i någon m å n vara att tillskriva den längre arbetstid som där råder. Därigenom att arbetstiden överstiger 8 timmar per dag eller rättare 48 timmar per vecka, h a r nämligen till större eller mindre del den lönekompensation för minskad arbetstid Det bör till undvikande av missförstånd framhållas, att anpassningen icke kan tänkas sa fortskrida, alt levnadskostnaderna bli desamma överallt i världen. Liksom levnadskostnaderna i olika länder före världskriget starkt varierade, komma de tvivelsutan att göra det i framtiden, men det förefaller antagligt, att stegringen i de olika ländernas levnadskostnadsnivåer i förhållande till förkrigsläget efter ett allmänt införande av guldmyntfot blir mera enhetlig än nu är fallet, varmed dock icke är sagt att stegringen kan förväntas bli densamma i procent uttryckt.

45 uteblivit, vilken för den svenska järnindustriens del var så betydande vid åttatimmarsdagens införande. Hade arbetstiden inom samtliga länders järnindustrier efter kriget reducerats med lika många timmar per dag eller vecka och samtidigt den lägre arbetstiden i lönehänseende kompenserats i lika mån överallt, skulle givetvis den svenska järnindustrien i fråga om arbetskostnaderna icke kommit i sämre läge till utlandet än förut, under den ytterligare förutsättningen likväl att arbetsuppoffringen per ton järn varit ensartad. Ingendera av dessa förutsättningar har emellertid avseende på den svenska järnindustrien. Det finnes fog för antagandet, att de svenska järnverken under tvåskiftssystemets tid, då arbetstiden för vissa arbetarkategorier uppgick ända till 84 timmar per vecka, tillämpade den högsta arbetstid, som över Imvud taget förekom inom Europas järnindustri. Genom övergång till 48-timmarsveckan blev arbetstidsreduktionen våldsammare och lönekompensationen större i Sverige än i åtskilliga andra länder, framför allt de länder som ännu icke tillämpa 48-timmarsveckan. Men härtill kom vidare, att eftersom de svenska järnverken på grund av sin storleksordning och tekniska utrustning sysselsätta mera folk per ton tillverkat järn än de stora utländska järnverken, blev arbetskostnadsfördyringen per ton större för svenskt än för utländskt järn, alldeles oavsett den större lönekompensationen. I princip tillämpas inom de med oss konkurrerande ländernas järnverk åtta-timmarsdagen, fast med åtskilliga och betydelsefulla undantag. Det land, som i arbetstidshänseende mest torde vara jämförbart med Sverige, är England. I varje fall synes arbetstiden inom den engelska järnindustrien icke överstiga den i vårt land tillämpade utan snarare ligga något under. I Tyskland däremot har arbetstiden inom järnindustrien ändrats flera gånger efter världskriget. I november månad 1918 infördes sålunda genom en förordning åtta-timmarsdagen för alla yrkesarbetare i riket. Denna förordning modifierades i december 1923 i så måtto, att arbetstiden fick förlängas med högst två timmar per dag, med undantag för hälsovådliga yrken. Inom järnindustrien ökades på grund härav arbetstiden; närmare uppgifter saknas emellertid om ökningens storlek. Man får icke desto mindre en viss uppfattning härom genom de undersökningar rörande arbetstidens längd, som företogos av tyska landsorganisationen under loppet av år 1924. Enligt de undersökningar, som gällde metallindustrien, hade 46*9 % av arbetareantalet inom nämnda industri en arbetstid av 48 timmar per vecka eller därunder och 53*1 % en arbetstid av över 48 timmar; för omkring 9 % var arbetstiden 54 timmar och däröver. Arbetstiden har sedermera vid ett par tillfällen modifierats, sista gången i december 1927 genom statlig skiljedom; men åtta-timmarsdagen har ännu ej på långt när uppnåtts för alla kategorier järnarbetare. Vad Frankrike beträffar, tillämpas inom järnindustrien alltsedan 1919 åtta-timmarsdagen, fastän med det viktiga undantaget, att i fråga om de metalllurgiska avdelningarna, hyttor och ugnar, däri möjligen inräknat martinugnar (les usines de sidérurgie), jämväl söndagen räknas som ordinarie arbets-

46 dag. Arbetstiden blir på så sätt i genomsnitt 56 timmar i veckan; för att bereda arbetarna viss helgdagsledighet är arbetet så anordnat, att under två på varandra följande veckor är arbetstiden bestämd till 8 timmar per dag under 6 dagar (3-skift) samt till 12 timmar (2-skift) den sjunde dagen, varefter under den tredje veckan infaller en hel dags ledighet. P å det sättet upprätthålles en medelarbetstid av 56 timmar i veckan, varjämte åt arbetarna beredes en fridag var tredje vecka. Inom den belgiska järnindustrien är arbetstiden 48 timmar per vecka, med undantag för verk eller avdelningar med kontinuerlig drift (des usines effectuant des travaux dont 1'éxecution ne peut, en raison de leur nature, étre interrompue), vilka hava en genomsnittlig arbetstid av 56 timmar per vecka, ungefärligen fördelad på samma sätt som inom den franska järnindustrien. Den längre arbetstiden synes gälla hyttor och bessemerverk, däremot icke martinugnar och valsverk. Vad den polska järnindustrien angår, är arbetstiden olika inom olika distrikt. I det egentliga Polen är arbetstiden sedan år 1919 åtta timmar per dag, men innefattar även söndagen, vilket arbete dock räknas och betalas som övertidsarbete. I Oberschlesien äro emellertid förhållandena annorlunda. Efter införandet av den längre arbetstiden i Tyskland från och med ingången av år 1924 infördes också i Oberschlesien en till 12 t i m m a r förlängd arbetstid med särskilda bestämmelser för hyttindustrien. Efter en misslyckad strejk fastslogs 12- resp. 10-timmarstiden för samtliga järnverk i nämnda distrikt. Liksom i Tyskland har arbetstiden sedermera modifierats, sista gången i december 1927, då för åtskilliga arbetarkategorier åtta-timmarsdagen återställdes. Vid ingången av år 1928 utgjorde arbetstiden inom den oberschlesiska järnindustrien 8 timmar vid hyttorna och martinverken, sannolikt även bessemerverken, och 12 timmar i valsverken. Av det anförda framgår sålunda, att flera järnproducerande länder på sociallagstiftningens område ha mindre stränga arbetstidsbestämmelser än Sverige. Att detta innebär en olägenhet för svensk järnindustri är uppenbart, även om det icke är möjligt att siffermässigt bestämma dess inverkan på produktionskostnaderna. Den underlägsenhet, som härigenom uppstår, synes emellertid för Sveriges del icke gå att undanröja, då det förefaller otänkbart att den svenska åtta-timmarsdagen skulle speciellt för järnindustriens del uppgivas. Omvänt kan det dock tänkas — och utvecklingen synes peka i den riktningen — att en utjämning av arbetstiderna småningom kommer till stånd, därigenom att kontinentens järnindustrier införa åtta-timmarsdagen utan undantagsbestämmelser. Följder av Från arbetstidsfrågan skall nu uppmärksamheten inriktas på en fråga på l^Tföränd- P e n n m g v ä s e i i d e t s område, nämligen verkningarna av penningvärdets förråar, ändringar på järnindustriens kapitalkostnader. För järnindustrien måste med nödvändighet kapitalkostnaderna bliva betydande. Detta hänger samman därmed, att anläggningar och produktionsanordningar över huvud äro

47 mycket omfattande och dyrbara. För den svenska järnindustrien innebar penningvärdets fall åren 1914—1920 ned till en tredjedel av värdet före kriget givetvis stora fördelar. I själva verket betydde penningvärdeförsämringen, att järnhanteringen, liksom övrig industri, befriades från de före kriget påtagna fasta skulderna med ända till två tredjedelar. Denna vinst skulle varit behållen, därest en stabilisering på basis av 1920 års penningvärde ägt rum. Så skedde som bekant icke, utan penningvärdet har sedan 1920 höjts till mer än det dubbla. De tidigare på nämnda sätt inhöstade kapitalvinsterna gingo därigenom till största delen förlorade; men härtill kom som en verklig börda, att de under inflationstiden åsamkade nya skulderna (för utvidgningar, moderniseringar m. m.) måste förräntas och återbetalas i penningar av avsevärt mycket högre värde än vid lånetillfället. För kontinentens järnindustri har utvecklingen till stor del varit en annan. Såväl Tysklands, Frankrikes, Belgiens m. fl. länders järnindustrier ha fått sina fasta skulder på grund av penningvärdeförsämringen starkt reducerade, Tyskland måhända nära nog helt utplånade, i den mån ej uppskrivning av förkrigstidens skulder ägt rum; och de hava hittills undgått den olägenhet, som yttrar sig i en stark höjning av penningvärdet. De ha vidare under den tid penningvärdeförsämringen fortskred kunnat genomföra utvidgningar och moderniseringar med förhållandevis små reala penninguppoffringar, därigenom att härför upptagna lån successive minskats i reellt värde. Det är sålunda obestridligt, att de nämnda ländernas järnhantering för närvarande har att dragas med väsentligt lägre kapitalkostnader än den svenska järnhanteringen. Önskvärt hade varit, att siffermässigt, om också blott ungefärligen, kunna fastställa den fördel utlandets industri härigenom tillskyndats; tyvärr är detta fullständigt ogörligt på grund av ämnets komplicerade natur och avsaknaden av statistiskt material. Det enda som kan sägas är, att de svenska handelsjärnverkens kapitalförräntningskostnader inklusive vederbörliga avskrivningar, vilka sammantagna snarare överstiga än understiga 30 kronor per ton för valsverksprodukter, ligga betydligt över de kontinentala järnverkens motsvarande kostnader. De hittills skildrade förhållandena av n a t u r att konstituera underlägsen- Teknisk ut-

.

,

,

,, rustning,

pro

het för svensk handelsjärntillverkning gentemot utlandet aro i stort sett dvMionens sådana, över vilka den svenska järnindustrien under givna förhållanden OCÄ %£*$£ icke alls eller endast i mycket begränsad omfattning kan råda. Däremot ganisation. torde andra omständigheter av dylik natur kunna påvisas, som mera ligga inom området för industriens bestämmanderätt. Hit höra framför allt frågor som beröra industriens tekniska utrustning samt dess kommersiella organisation. Det har i den offentliga diskussionen ofta anmärkts, att den svenska järnhanteringen i tekniskt avseende ej är fullt modern, att dess produktion är

48 mer än lovligt splittrad och att ett enhetligt uppträdande i försäljningshänseende saknas. Det kan tyvärr icke förnekas, att de svenska järnverken i åtskilliga avseenden äro i behov av moderniseringar. Visserligen har järnindustrien under de i ekonomiskt hänseende goda tiderna under kriget vidtagit en hel del moderniseringar och jämväl efter kriget så långt dess ekonomiska bärkraft det tillåtit fortsatt samma arbete. Teknikens utveckling på järnhanteringens område har emellertid fortskridit mycket hastigt efter kriget, särskilt i Tyskland och Förenta Staterna, och det lider därför intet tvivel att det ännu återstår mycket att modernisera. Härom synes ingen meningsskiljaktighet råda, och det finnes för övrigt ingen anledning att tro, att den svenska järnindustrien, så snart den kan erhålla erforderligt kapital, skall underlåta att företaga de tekniska rationaliseringsåtgärder, som befinnas påkallade. Men det är givetvis mycket svårt att i järnindustriens nuvarande läge erhålla det kapital som härför kräves. Beträffande den andra frågan, den splittrade produktionen, torde det finnas större utrymme för berättigad kritik. Av t. ex. den tyska järnindustrien, vars jättearbete till järnproduktionens koncentration och förenhetligande framgår av en som bilaga intagen redogörelse i frågan sid. 102 ff., har den svenska järnindustrien hittills föga lärt. Någon samverkan på produktionens område mellan våra 12 handels järn verk existerar veterligen icke. Varje verk har sitt valsningsprogram och utvalsar de dimensioner, som möjliggöras av förefintlig teknisk utrustning. När orderna på en dimension äro klara, omställas valsarna med mycken tidsuppoffring, och utvalsningen av en annan dimension tager vid. Den oupphörliga omställningen fördyrar givetvis valsningskostnaderna i hög grad. Det ligger i sakens natur, att därest en lämplig fördelning av orderna mellan de olika verken kunde åstadkommas, skulle en större specialisering av tillverkningen möjliggöras, varigenom valsningskostnaderna betydligt nedbringades. P å kvalitetsjärntillverkningens område har en dylik specialisering i viss mindre utsträckning redan genomförts, nämligen av Uddeholms- och Fagerstakoncernerna, men även på detta område återstår ofantligt mycket att göra. Handelsjärnindustrien har emellertid ännu icke beträtt dessa vägar. Den tredje punkten hänför sig till försäljningens organisation. Även här saknas ett enhetligt uppträdande utom i fråga om stålgjutgods och valsade rör. Varje verk har sin egen försäljningsapparat, och konkurrensen verken emellan är med undantag för nyssnämnda järnprodukter fullständigt oreglerad. E n gemensam försäljningsorganisation skulle kunna medföra en hel del besparingar, bl. a. därigenom att försäljningar under importpriserna, som nu emellanåt förekomma på grund av hård konkurrens verken emellan, skulle kunna undvikas; inflytande order kunde vidare så fördelas mellan verken, att fraktkostnaderna nedbragtes i möjligaste mån. Den största vinsten skulle emellertid inhöstas därigenom att kostnaderna för en enda försäljningsorganisation bleve lägre än för de nuvarande tolv sammantagna.

49 Det är såsom framgår av den i förevarande kapitel verkställda undersökningen en mångfald orsaker, som göra den svenska handelsjärnhanteringen underlägsen den utländska på produktionskostnadernas område. P å nära nog alla punkter befinner sig kontinentens järnindustri, den farligaste konkurrenten, i ett bättre produktionskostnadsläge än vi. I vissa fall är den gynnsammare ställningen en följd av bättre naturliga produktionsförutsättningar och drift i stor skala, som medger utnyttjande av ändamålsenligare tekniska hjälpmedel, i andra fall är den att tillskriva förhållanden på sociallagstiftningens och penningväsendets område, åt vilka den svenska järnindustrien för sin del svårligen kan någonting göra. Åtskilliga av dessa förhållanden äro av mera permanent natur, andra åter av mera tillfällig. De naturliga förutsättningarna komma efter allt att döma att bli bestående, såvida icke någon omvälvning i järnframställningsmetoderna skulle inträffa; de förhållanden åter, som utgöra grundvalen för de nuvarande arbetskostnaderna, kunna med tiden förväntas förskjuta sig i riktning mot större överensstämmelse med de svenska. Från statens eller den svenska järnhanteringens egen sida torde för närvarande icke mycket kunna åtgöras till undanröjande av den rådande underlägsenheten i produktionskostnadsavseende. I fråga om arbetslöner och arbetstid står praktiskt taget ingenting att vinna; olägenheterna av deflationen äro ett nödvändigt ont, som järnindustriens liksom all annan industris utövare måst bära. Däremot torde en del vara att vinna genom vissa rationaliseringsåtgärder, som taga sikte på en koncentration av produktionen med genomförd specialisering och standardisering av produkterna samt uppdelning av inflytande order på olika verk, så långt detta är möjligt. Vad som från statens sida skulle kunna göras, vore närmast att skapa förutsättningar för dessa åtgärders genomförande. Hithörande frågor skola emellertid avhandlas i nästa kapitel.

4 — 6430.

50¶FJÄRDE KAPITLET.

Åtgärder till handelsjärnindustriens upphjälpande. Det återstår att taga under övervägande, huruvida genom åtgärder av ena eller andra slaget den nu bestående skillnaden i exportmarknadspriser och svenska produktionskostnader för handelsjärn kan så utjämnas, att den svenska handelsjärnhanteringen åter blir lönande. Till en del är denna skillnad redan utjämnad genom rådande tullskydd, vilket för valsjärn under 60 kg. per löpmeter varierar mellan 15 och 25 kr. per ton och för varmvalsad plåt mellan 30 och 50 kr. per ton, vartill kommer att sjöfrakter och andra kostnader bidraga med ett utjämningsbelopp av 10 å 15 kr. per ton. (Härvid förutsattes, att fraktkostnaderna för importjärnet från importhamnen till förbrukaren motsvaras av fraktkostnaderna för det svenska järnet från järnbruken till konsumenterna.) Men även tullskydd och fraktskydd sammantagna äro, såsom framgår av det i ett föregående kapitel framlagda materialet, icke på långt när tillräckliga att täcka den förefintliga skillnaden. Vad som återstår att utjämna torde grovt taget kunna uppskattas till 30 å 40 kr. per ton för valsjärn, mindre för plåt, särskilt tunnplåt, varvid dock är att märka, att hela den ifrågavarande skillnaden icke torde behöva utjämnas, eftersom ett något högre pris i allmänhet kan utfås för svenskt järn. Det erforderliga utjämningsbeloppet torde rent uppskattningsvis röra sig omkring 20 kr. per ton, vilket ungefärligen motsvarar den förlust per ton, som den svenska handelsjärnhanteringen i stort sett har att dragas med. Enligt de sakkunnigas mening bör det givetvis i första hand ankomma på järnhanteringen själv att genom åtgärder i syfte att förbilliga produktionen, exempelvis genom en reorganisation, söka minska eller borteliminera den förlustmariginal, som förefinnes. De sakkunniga ha därvid ingalunda förbisett, att stora svårigheter möta, då det gäller vidtagande av dylika åtgärder. Varje omorganisation eller modernisering kräver kapital, och i järnhanteringens nuvarande läge står sådant icke utan vidare att uppbringa. Just den omständigheten, att produktionen under en följd av år varit och allt fortfarande är förlustbringande, stimulerar på intet vis vare sig enskilda kapitalägare eller bankinstitut till att försträcka erforderligt kapital, detta så mycket mindre som det knappast kan göras sannolikt, att industrien under nuvarande konjunktur skulle bli bärkraftig genom en aldrig så radikal omorganisation. De sakkunniga äro emellertid övertygade om, att en koncentration och modernisering av handelsjärnindustrien är en

51 viktig förutsättning för att industrien åter skall uppnå räntabilitet, men de ha därjämte kommit till den uppfattningen, att en erforderlig reorganisation icke låter sig genomföra med industriens egna resurser eller genom annan på enskild väg åstadkommen hjälp, såvida icke konjunkturläget blir avgjort gynnsammare eller staten på något sätt träder emellan. Om konjunkturläget är ytterst vanskligt att göra några mera bestämda förutsägelser. Mycket tyder likväl på, att världsmarknadens nuvarande priser skola undergå en förändring uppåt, men när en förändring av mera varaktig n a t u r kan komma att inträffa, undandrager sig närmare bedömande 1 ; ytterst torde de nuvarande förhållandena sammanhänga med kontinentens låga produktionskostnader, vilka man har anledning tro skola förskjuta sig uppåt, när de för närvarande onormala arbetslönerna i vissa länder uppnått bättre överensstämmelse med övriga länders arbetslöner. En hjälp från statens sida under den tid de abnorma prisförhållandena på världsmarknaden råda skulle däremot, i den mån den lättade på det nuvarande trycket, kunna effektivt medverka till handelsjärnhanteringens självhjälp. Det torde därför böra tagas under allvarligt övervägande, huruvida och i vilken form en dylik hjälp skulle kunna lämnas. Järnindustriens egna representanter ha för egen del ansett, att den effektivaste hjälpen vore en förstärkning av tullskyddet. Härigenom skulle enligt deras förmenande en del av importen kunna utestängas och den egna produktionen ökas, varigenom produktionskostnaderna kunde nedbringas; det skulle därefter bli lättare för industrien att genomföra nödiga tekniska förbättringar, eftersom man kunde antaga, att kapitalägare åter komme att intressera sig för industrien. I n n a n emellertid en tullåtgärd upptages till granskning, torde det vara nödvändigt att undersöka, huruvida icke andra åtgärder (från industriens egen och från statens sida) kunna leda till samma resultat samt på vad sätt statliga stödåtgärder överhuvud kunna tänkas komma att inverka på industrien. Vad den senare frågan angår, kan man nog icke utan vidare avvisa den tanken, att en utjämning av nu rådande förlustmarginaler genom höjda tullar eller andra åtgärder skulle vara ägnad att konservera det nuvarande läget inom järnindustrien och därigenom hindra den reorganisation, varav handelsjärnhanteringen är i behov. Av detta skäl skulle statliga åtgärder av den omfattning att de helt eliminerade förlustmarginalerna knappast vara tillrådliga. Men även en statshjälp, som täckte en del av det merpris järnindustrien behöver för att åter bli lönande, kunde möjligen befaras bidraga till den nuvarande ställningens bibehållande; det synes därför de Sedan mitten av januari 1928 ha exportmarknadspriserna visat en uppåtgående rörelse. För stångjärn har därvid prisstegringen varit störst, 10 å 15 sh. per ton, medan den för övriga valsverksprodukter varit mindre utpräglad. Huruvida den högre prisnivån kommer att bli mera varaktig är för närvarande (början av mars 1928) omöjligt att förutsäga.

52 sakkunniga riktigast, att en eventuell dylik hjälp gives allenast tillfällig natur och helst i förening med energiska åtgärder från järnindustriens egen sida till produktionskostnadernas nedbringande. Vad därefter beträffar de åtgärder, som från industriens egen och från det allmännas sida skulle kunna vidtagas till järnhanteringens stödjande, skola dessa var för sig nu upptagas till prövning. Åtgärder från Det torde därvid vara lämpligt att först dröja vid frågan om handelsjärnhanterin- järnindustriens lokalitets förhållanden. De flesta handelsjärnverk ligga som fle stda9e" bekant i mellersta Sverige på betydande avstånd från kusten. Råvaror och industriens hjälpmaterialier, såsom stenkol, träkol, malm, tackjärn, skrot m. in., förflyttning. m å s t e ^ r e g e i transporteras långa sträckor, i de flesta fall järnvägsledes, innan de nå sin bestämmelseort, varjämte de färdiga produkterna i sin ordning draga stora transportkostnader. E n förflyttning av järnverken antingen närmare råvarorna eller till de större avsättnings- och importcentra kan därför vid första påseendet förefalla tilltalande. I det förra fallet skulle förflyttningen kunna tänkas äga rum till det nordligaste Sverige, där järnmalm, träkol och billig elektrisk kraft förefinnas eller kunna åstadkommas i betydande kvantiteter, i det senare fallet till kusten, där tackjärn och importkol samt skrot stå att erhålla till förhållandevis billiga priser. Intetdera av dessa alternativ synes emellertid vid närmare undersökning erbjuda verkliga fördelar. En förflyttning norrut skulle medföra i hög grad ökade arbetslöner, nödvändiggöra solidare byggnader för såväl själva driften som arbetarna och dessutom draga med sig andra utgifter härrörande av de klimatiska förhållandena 1 . Härtill komme ytterligare, att det bleve mycket svårt, att icke säga omöjligt, att erhålla dugliga arbetare, eftersom det får antagas, att järnarbetarna från Bergslagen under inga förhållanden vore hågade att flytta så långt norrut. Ej heller synes en förflyttning till de större kuststäderna vara att obetingat förorda, ehuru en sådan för handelsjärnhanteringens del synes ha mera fog för sig än en förflyttning norrut. Visserligen komme åtskilliga råmaterialier, såsom tackjärn, skrot, kolbränsle, att ställa sig billigare, men arbetskostnaderna och kostnaderna för elektrisk kraft skulle fördyras på grund av det högre löneläget och andra omständigheter, varjämte svårigheterna att förflytta de föga mobila järnarbetarna kvarstode. Det vore fara värt, att de besparingar som i vissa avseenden kunde göras, uppvägdes av ökade utgifter på andra punkter, och att de stora anläggningskapital, som komme att krävas, icke alls kunde förräntas. Frågan om anläggning av ett stort handelsjärnverk vid Göteborg var under kriget föremål för grundliga undersökningar. Av Järnkontoret i samband därmed verkställda utredningar gåvo vid handen, att produktionsförutsättningarna för ett dylikt järnverk voro större i Bergslagen än vid kusten. 1

Jfr utredningarna härom i Malmkommissionens betänkande.

53 Om sålunda intetdera av de nämnda projekten för närvarande är att för- Koncentra orda, alldeles bortsett från de ekonomiska svårigheterna för deras genomförande, så synas dock andra åtgärder till handelsjärnindustriens stärkande i konkurrenshänseende vara tillrådliga och väl även genomförbara. Härmed syftas då på en koncentration av nämnda hantering, som tar sikte icke blott på försäljningens anordnande utan även på själva produktionens organisation. Sammanslutningstendenser inom järnindustrien ha icke saknats under de senaste årtiondena, men dessa ha icke genomförts i den omfattning, att de lämnat nämnvärda resultat. Sålunda var järnverksföreningen till en början avsedd att bliva en försäljningssammanslutning mellan järnverken, men dess verksamhet har sedermera blivit av huvudsakligen statistisk natur. I början av 1900-talet gjordes försök att sammansluta ett antal järnverk till ett enda företag, men detta försök kröntes icke med framgång. Sedermera ha vissa sammanslutningar kommit till stånd, såsom valsjärnsgruppen, stål gjutgodsgruppen och rörgruppen m. fl., men dessa ha haft en mycket begränsad omfattning och äro utan större betydelse för järnhanteringen i det hela. Det senaste större sammanslutningsförsöket gjordes för några år sedan, då efter vidlyftiga utredningar tvenne på varandra följande förslag till sammanslutning av vissa järnverk framlades år 1926 för dåvarande chefen för handelsdepartementet, av vilka det senaste förslaget, berörande 7 järnverk företrädesvis kvalitets järnverk, bl. a. gick ut på statens medverkan i lånehänseende till sammanslutningens åstadkommande. Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. E n mindre sammanslutning kom dock senare till stånd (den s. k. Fagerstakoncernen), vari ingick ett handelsjärnbruk, Horndals järnverk. De sakkunniga äro emellertid av den uppfattningen, att en koncentration av den svenska handelsjärntillverkningen betingas i alldeles särskild grad av utvecklingen i världen efter kriget på järnhanteringens område; men de anse tillika, att det är järnhanteringens egen sak att taga initiativ till en dylik åtgärd. Givetvis skulle genomförandet av en koncentration kunna underlättas, därest en större andel av den svenska marknaden kunde förbehållas industrien än nu är fallet, samtidigt som konsekvenserna i arbetslöshetshänseende av en reorganisation bleve mindre. Å andra sidan vilja de sakkunniga understryka, vad de på ett föregående ställe uttalat, att en koncentration av handelsjärnhanteringen, även i de gynnsammast tänkbara former, icke är tillfyllest att lösa järnhanteringens nuvarande produktionskostnadsproblem. Det synes därför som om särskilda åtgärder från statsmakternas sida vore oundgängliga såsom ett komplement till industriens egna ansträngningar, därest industrien åter skall kunna bli bärkraftig. Nu förhåller det sig förvisso så, att statsmakterna icke äro i besittning av något medel, varigenom en icke bärkraftig industri kan göras lönande

Statsåtgärder.

54 utan att detta går ut över andra industrier eller grupper av medborgare. Vid varje stödaktion av pekuniär eller ekonomisk innebörd måste man självfallet ställa uppoffringens storlek mot de fördelar den är avsedd att framskapa samt dessas betydelse för framtiden. Skulle det visa sig, vilket man har viss anledning att antaga, att järnindustriens nuvarande svårigheter kunna förväntas till stor del upphöra efter ett antal år, sedan ett naturligare produktionskostnadsläge för en del länders järnindustri inträtt, då synes det de sakkunniga, att, principiellt sett, fog förefinnes för beredande åt järnhanteringen av en tillfällig hjälp under övergångstiden. Subvention.

Emellertid kunna meningarna givetvis vara delade om, varuti denna hjälp skall bestå. Ett sätt vore, att staten genom direkt subvention, alltså med tillhjälp av skattemedel, hölle järnhanteringen under armarna vissa år. Alla medborgare finge härigenom bidraga till att under tillfälliga men oförvållade svårigheter uppehålla en för landet ur sociala, industriella och krigsberedskapssynpunkter synnerligen viktig industri. Subventionen kunde, såsom fallet var inom den engelska kolindustrien för några år sedan, utgå antingen i form av en del av arbetslönerna, på vilket område just den största underlägsenheten är tillfinnandes, eller med ett visst belopp för varje ton tillverkat järn. Vid ett närmare övervägande av en dylik understödsform inställa sig emellertid starka betänkligheter. Genom dess accepterande vore man inne på metoder, som i statsekonomiskt hänseende kunde komma att medföra de mest äventyrliga konsekvenser. Det kan för övrigt med fog antagas, att järnindustrien ogärna skulle se att den erhölle erforderligt stöd i denna form. De sakkunniga finna sig därför icke kunna anbefalla en dylik åtgärd.

statslån.

E n annan form av statligt stöd åt järnindustrien vore ekonomisk medverkan till koncentration av handelsjärnhanteringen, t. ex. genom lån. De sakkunniga ha haft denna fråga under allvarligt övervägande, men de ha av flera orsaker icke funnit sig kunna förorda något förslag av dylik innebörd. Dels synas järnhanteringens män för närvarande icke hysa någon åstundan om statligt stöd i detta avseende, och dels skulle erforderliga utredningar och värderingar samt underhandlingar med sinsemellan stridiga intressen, såväl bankintressen som andra, taga så lång tid, att frågan om en statlig hjälpaktion i varje fall icke skulle kunna bringas inför 1928 års riksdag. De förslag, som underställdes dåvarande chefen för handelsdepartementet år 1926, i vad de avsågo statens medverkan till järnhanteringens stödjande, voro vidare av den art, att de sakkunniga icke ha ansett sig böra skjuta en liknande fråga i förgrunden.

ökat företräde De sakkunniga ha vidare tagit under övervägande, huruvida icke järnför svenskt industriens ställning skulle kunna stärkas, genom att ökat företräde vid järn vid stats-

, ,

...

,

i

i— •

i J.

upphandling, statsupphandlmg gåves for svenskt järn och svenska varor, d a n svensk

55 j ä r n inginge. Sedan år 1921 förefinnas emellertid dylika bestämmelser av mera generell innebörd, och det förefaller som om en utvidgning eller skärpning av desamma enbart för järnindustriens del icke skulle vara tillrådig under nuvarande förhållanden. De sakkunniga finna sig därför icke kunna föreslå ytterligare åtgärder i detta hänseende, men de vilja i detta sammanhang vitsorda den stora betydelsen för järnindustrien av de nuvarande bestämmelserna samt tillstyrka att de, när tidpunkten för deras giltighet upphör, måtte förlänas fortsatt giltighet. Med hänsyn till järnvägsfrakternas betydande andel i järnhanteringens produktionskostnader ha de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida icke en viss lättnad skulle kunna beredas järnhanteringen genom fraktlindringar. De ha emellertid funnit, att fraktnedsättningar redan i stor utsträckning beviljas för flertalet vid järnframställning erforderliga råvaror och hjälpmaterialier och jämväl för färdigvalsat järn vid transport inom vissa rayoner. Vid transport på statsbanorna och i viss utsträckning även på de enskilda banorna beviljas sålunda fraktnedsättningar i en del fall generellt, i andra fall under vissa förutsättningar, för järnmalm, träkol, järnskrot, kalksten m. m., och dessa nedsättningar äro av den storleksordning, att fraktnivåns höjd för hithörande varutransporter snarare torde ligga något under än över den allmänna prisnivån. Från statsjärnvägarnas och väl även från de enskilda banförvaltningarnas sida torde under sådana förhållanden ha åtgjorts vad som över huvud taget kan göras från synpunkten av en sund transportekonomi; ytterligare krav på nedsättningar torde på grund härav och med hänsyn till en ekonomisk järnvägsdrift enligt de sakkunnigas åsikt icke med fog kunna framställas. Trots fraktnivåns nedpressning till ett indextal, som torde ligga mellan 140 och 150, är detta indextal likväl betydligt högre än prisindextalet för järnhanteringens produkter. Detta senare torde i medeltal utgöra omkring 115, och följaktligen ha frakterna sedan kriget stigit avsevärt mera än järnpriserna. Med hänsyn till fraktkostnadernas betydelse för järnhanteringen hade det givetvis varit önskvärt att kunna nedbringa frakterna till en nivå, som mera motsvarade prisnivån för järnbruksprodukterna; då emellertid järnvägarnas driftsekonomi icke medger detta, skulle enligt de sakkunnigas mening en ytterligare fraktlindring icke kunna åstadkommas på annat sätt än genom anvisande av medel på riksstaten i dylikt syfte, i likhet med vad som äger rum beträffande kalktransporterna för jordbruksändamål. De sakkunniga känna sig emellertid tveksamma om utförbarheten av ett dylikt förslag, men de ha icke velat underlåta att till beaktande föra fram varje uppslag, som kan vara ägnat att bereda lättnad för järnhanteringen. I varje fall torde den nu berörda frågan kräva ytterligare utredning, bl. a. u r fraktteknisk synpunkt, innan ett ställningstagande till densamma k a n äga rum.

56 Förenklade De sakkunniga ha vidare övervägt en fråga, som efter allt att döma tullrestxtu- s k u i } e kunna befordra avsättningen av svenskt järn, nämligen en sådan Honsbestäm-

melser.

förenkling av tullrestitutionsbestämmelserna för valsjärn och plåt, att kravet på identitet i fråga om importerat råmaterial och exporterad färdigvara mildrades. Det förhåller sig nämligen så, att den exporterande järnförädlingsindustrien, bortsett från skeppsvarven, endast i begränsad utsträckning är i tillfälle att begagna sig av medgiven tullrestitutionsrätt, därför att det i många fall vid fabrikattillverkningen icke är möjligt att hålla svenskt och utländskt järn åtskilt. Om åtnjutande av rätt till tullrestitution är ett oeftergivligt villkor för exportens upprätthållande, måste tillverkare ofta inrikta sig på att använda utländskt järn även där eljest svenskt järn skulle kunna användas. Om från statens sida identitetskravet mildrades, så att en tillverkare under vissa förutsättningar erhölle rätt till tullrestitution för de i en exportvara ingående halvfabrikaten till en kvantitet, som motsvarade av honom importerat järn (av vilket ju i de flesta fall en del användes till fabrikat för den inhemska marknaden), även om kontroll icke kunde upprätthållas över det i exportvaran ingående järnets ursprung, skulle detta innebära en lättnad för järnförädlingsindustrien men skulle även för järnhanteringen medföra gagn. Frågan om lättnader i tullrestitutionsrätten är emellertid föremål för utredning av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet, och i syfte att få de spörsmål, varom ovan talats, beaktade och närmare undersökta vid nämnda sakkunnigutredning ha de järnbrukssakkunniga i denna fråga samrått med vederbörande. Det är att förvänta, att dessa i sitt blivande betänkande komma attt upptaga jämväl den nu framförda frågan i den omfattning, som förhand envarande omständigheter kunna giva anledning till.

Tullåtgärder. Samtliga nu berörda åtgärder äro av den art, att de antingen icke äro tillrådliga under nu rådande omständigheter eller också icke kunna omedelbart genomföras. Av dessa skäl synes man ej kunna komma ifrån att taga ställning till frågan om förstärkt tullskydd för järnhan teringen. I)@ av järnkontoret gjorda framställningarna i dylikt syfte torde följaktligen böra göras till föremål för allvarligt övervägande. De till de sakkunniga överlämnade framställningarna, i vad de avse förhöjning i gällande tullar, äro till antalet fyra och datera sig från åren 1925 och 1927; de ha på grund av sin i vissa avseenden utförliga motivering intagits bland bilagornas sid. De första två framställningarna, som båda äro dagtecknade den 18 mars 1925, utmynna, den ena i en höjning av tullsatserna för gjutna rör och rördelar enligt tulltaxerubrikerna 711, 712 och 713, den andra i en höjning av viktgränsen för tullfritt varm valsat järn enligt tulltaxerubrikerna 725 och 726 från nuvarande 60 kg. till 70 kg. Beträffande tullkravens precisering och motiveringen härför tillåta sig de sakkunniga att hänvisa till bilagorna (sid. 79 ff).

57 Den tredje framställningen är dagtecknad den 20 mars 1925 och är långt mera vittgående än de båda föregående. I densamma hemställes om en allmän tullförhöjning för järn och stål med 60 %. Framställningen motiveras med dels det sänkta penningvärdet, varigenom effektiviteten av redan bestående tullsatser avsevärt minskats, dels den svenska järnhanteringens relativt till utlandets järnindustri höga tillverkningskostnader. I den fjärde framställningen slutligen, som är dagtecknad den 7 april 1927, hemställer Järnkontoret om skyddsåtgärder för den svenska järnhanteringen i form av höjda tullar för vissa järnprodukter. I den utförliga motiveringen, som blott i några huvudpunkter härnedan återgives, erinras bl. a. om, hurusom efterfrågan på järn till följd av kristiden på många håll betydligt nedgått. I utlandet vore denna nedgång starkt markerad, och järnverken såväl i Tyskland som i andra massproducerande länder arbetade med kvantiteter, som låge långt under de respektive verkens kapacitet. Detta gåve anledning till dumping på exportmarknaden. E n minskad produktion måste nämligen alltid medföra högre tillverkningskostnader på grund av förefintliga anläggningars sämre utnyttjande. Det låge därför nära till hands att trots minskad efterfrågan hålla tillverkningskvantiteten så hög som möjligt och försälja den kvantitet, som icke kunde placeras inom det egna landet, till lägre priser på därför lämpliga marknader. Så skedde även från olika länder, och särskilt Sverige hade blivit en dumpingplats för utländska järntillverkare. Härvid syntes vissa valutasvaga länder ha gått i spetsen för prissänkningarna. I vårt land hade förhållandena direkt gynnat en dylik dumping, enär våra järntullar numera icke på långt när erbjöde samma relativa skydd som då de infördes eller ens före kriget. Då den sedan år 1913 inträffade sänkningen i penningvärdet enligt Järnkontorets mening belöpte sig till i genomsnitt 70 %, utan att tullsatserna justerats i överensstämmelse därmed, vore det tydligt, att importen av järn därigenom skulle underlättas. Efter att ha påvisat de verkningar, som ett med 70 % förstärkt tullskydd enligt genom järnkontoret verkställda undersökningar skulle få för byggnads- och maskinindustriens del, uttalar Järnkontoret, att det icke kunde finna, att de olägenheter, som för andra industrier skulle uppstå genom ett öka: tillskydd för viktigare järn produkter, kunde tillmätas någon betydelse i jämrorelse med de risker, som ett nedläggande av den svenska handelsjärnhanteringen innebure. Järrkontorets framställning utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att bereda den svenska järnhanteringen skydd mot försäljning "ill underpriser från utlandet, till 1927 års riksdag avlåta proposition om höjning av följande tullsatser på sätt som framgår av efterföljande uppstälning:

58 Nr i tulltaxan

V a r u s l a g

722 Göten, smältstycken m. m 100 kg. Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, ej särskilt n ä m n t : vägande mindre än 60 men ej mindre än 20 kg. per löpande meter 100 kg. av mindre vikt per löpande meter, s. k. valstråd härunder inbegripen 100 kg. Plåtar, klippta eller oklippta: utan slipning eller polering e t c : av 3 mm. tjocklek eller däröver 100 kg. av mindre än 3 mm. men icke under 0-6 mm. tjocklek 100 kg. av mindre än 0 c mm. men icke mindre än 0 3 mm. tjocklek; ävensom plåtar alla slag, med olika hårdhetsgrader i tvärsektion (compoundstålplåtar) 100 kg. Rör, valsade eller varmdragna, e t c : icke bearbetade; även lednings- och lyktstolpar av rör 100 kg. bearbetade, såsom böjda, formade till spiraler, försedda med flänsar, r ö r med ökad godstjocklek på ändarna samt rör med ändarna hopvällda 100 kg. Rör, kall dragna, av r u n d eller annan än r u n d form å tvärsektionen, även bearbetade: av 2 mm. eller däröver i godstjocklek ... 100 kg. av mindre godstjocklek 100 kg. Fackverk och andra dylika järnkonstruktioner, såsom broar (även av plåt), takstolar och stolpar; ävensom nitade master 100 kg. Smidbart gjutgods och andra varor av smidbart järn (valsade, smidda, pressade, klippta eller hejade), ej särskilt n ä m n d a : icke bearbetade: vägande per stycke netto 1 000 kg. eller däröver 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 1 000 kg. men icke mindre än 100 kg. 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 100 kg. men icke mindre än 25 kg. 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 25 kg. men icke mindre än 3 kg 1 kg vägande per stycke netto mindre än 3 kg. men icke mindre än 0 5 kg 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 0-5 kg 1 kg. bearbetade: vägande per stycke netto 1 000 kg. eller däröver 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 1 000 kg. men icke mindre än 100 kg. 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 100 kg. men icke mindre än 25 kg. 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 25 kg. men icke mindre än 3 kg 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 3 kg. men icke mindre än 0'5 kg. 1 kg. vägande per stycke netto mindre än 0*5 kg. 1 kg.

734 735 f36

757 758 "97

893 Nuvarande tull

2 -

kr.

1 5 0 kr. - > •

kr.

3" — kr. 4- öo kr.

o'— kr. 4 — kr.

5É— kr.

6 — kr. 8-— kr. 4-5 0 kr.

4 öre o öre 6 öre 8 öre 10 öre 12 öre 5 öre 6 öre 10 öre 12 öre 15 öre 20 öre

59 Vid behandlingen av de ifrågavarande framställningarna ha de sakkunniga utgått ifrån, att framställningen av år 1927 varit avsedd att ersätta framställningen av den 20 mars 1925, enär tullkravet i den förstnämnda väsentligt skärpts. De framställningar, som sålunda skulle bli föremål för realprövning, gälla förhöjning i nu utgående tullar för huvudsakligen varmvalsat järn och plåt, gjutna, varmdragna och kalldragna rör samt stålgjutgods. Innan de emellertid upptagas till granskning, torde några allm ä n n a anmärkningar vara på sin plats. Enligt de sakkunnigas förmenande bör varje förslag till förstärkt tullskydd upptagas med stor kritik och först sedan det utrönts, att inga andra framkomliga vägar stå till buds för undanröjande av de olägenheter, mot vilka en förhöjd tull är avsedd att vara botemedel. Varje tullförhöjning måste verka prisstegrande, om med densamma avsedd prisutjämning skall ernås, låt vara att prisstegringen ofta nog ej är identisk med tullförhöjningens storlek. För järnindustrien synes i nuvarande produktionskostnadsläge behövas ett högre pris av åtminstone 20 kr. per ton för de olika valsverksprodukterna, under förutsättning av en till storleken oförändrad järnproduktion. Därest järntullarna höjdes med nämnda belopp och tullökningen komme att verka därhän, att en del av det utländska järnet utestängdes, vilken del täcktes genom ökad inhemsk produktion, skulle prisstegringen otvivelaktigt kunna hållas under 20 kr. per ton, eftersom man kunde räkna med något sänkta produktionskostnader. Under alla förhållanden torde prisstegringen icke komma att uppgå till tullförhöjningens hela belopp, då med nuvarande läge på järnmarknaden de utländska leverantörerna, åtminstone till en början, finge antagas komma att sänka sina priser för bevarande i möjligaste mån av sin andel av den svenska marknaden. Men en på grund av tullförhöjning åstadkommen prisstegring för järn måste komma att återverka på någon, i detta fall närmast på de järnkonsumerande industrierna samt övriga direkta förbrukare. Frågan blir då, om dessa äro villiga eller utan olägenhet kunna bära det högre pris, som en tullförhöjning av nyss berörda storlek kan tänkas medföra. Även de äro delvis utsatta för hård utländsk konkurrens, och varje höjning av ett materialpris, som icke samtidigt drabbar deras utländska konkurrenter, nedsätter givetvis deras konkurrensförmåga, såvida de icke själva genom ett högre tullskydd för egna produkter kunna få sina ökade kostnader kompenserade. Men även detta antaget, så står i allt fall den exporterande järnförädlingsindustrien utan dylik möjlighet, i den mån den icke kan skydda sig tullrestitutionsvägen. Nu torde emellertid en allmännare tullhöjning för verkstads- och järnmanufakturindustriens produkter i närvarande situation icke vara genom-. förbar och väl knappast heller önskvärd på grund av dess konsekvenser för olika konsumtionsgrupper, icke minst lantbruket. Under sådana för hallan den skulle en tullhöjning för järn, i den av Järnkontoret föresl agna om

60 fattningen, ofelbart leda till, att de nuvarande svårigheterna för järnindustrien allenast överflyttades på järnförädlingsindustrien; men då denna senare industri är järnindustriens största avnämare, så följer därav, att dess försvagande är ägnat att försvaga även järnindustrien. För den exporterande järnförädlingsindustrien slutligen, som jämväl förbrukar svenskt järn i stor utsträckning, skulle en avsevärdare tullförhöjning blott medföra, att den i ännu större utsträckning än nu är fallet använde utländskt j ä r n med utnyttjande av tullrestitutionsrätten. En tullpolitik, som icke tar vederbörlig hänsyn till vad de järnkonsumerande industrierna förmå bära, synes därför kunna leda till, icke blott att sistnämnda industrier bli därpå lidande, utan även att den hjälp järnindustrien genom en tullförhöjning är avsedd att få blir illusorisk eller rent av förbytes i skada. På grund av företagna undersökningar och egna överväganden ha de sakkunniga funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till en tullförhöjning av den storleksordning, som Järnkontoret ifrågasatt. Då emellertid handelsjärnindustrien otvivelaktigt är i behov av hjälp och därtill snar sådan, och då vidare den hjälp, som tullvägen kan lämnas, är ägnad att verka snabbast och tillika effektivast, ha de sakkunniga funnit sig böra undersöka, huruvida man icke genom mera modifierade och på kort sikt vidtagna tullåtgärder utan de vittgående verkningar i avseende å de järn för adlande industrierna, varom ovan är talat, skulle kunna bringa järnindustrien sådant stöd i dess nuvarande och som man får hoppas tillfälliga nödläge, att industrien därigenom och genom egna ansträngningar åter skulle kunna bli bärkraftig. Detta innebure påtagligen, att man avstode från att tullvägen söka helt utjämna den bestående skillnaden mellan utländska försäljningspriser och de svenska produktionskostnaderna, samtidigt som man framtvingade, att järnindustrien själv genom koncentrationsåtgärder finge söka komma tillrätta med återstoden. De sakkunniga ha därför inriktat sitt arbete på att söka utröna, på vilka punkter ett högre tullskydd mest är av nöden, samtidigt som de sökt åstadkomma sådana jämkningar i tullarna, att dessa av järnkonsumenterna kunna godkännas. I dylikt syfte ha de underkastat Järnkontorets framställningar en ingående granskning och därvid funnit, att — från de angivna utgångspunkterna — de framställda kraven kunna väsentligt beskäras. Till en bcirjan ha de sakkunniga ansett sig böra utmönstra kraven på tullförhöjning; för gjutna, varmvalsade samt kalldragna rör (tullrubrikerna 711—13, 755—58) samt stålgjutgods (tullrubrikerna 885—96). De ha beträffande gjutna, rör visserligen konstaterat, att importen härav är rätt betydande, och a t t den svenska tillverkningen icke för närvarande är lönande, men då denna tillverkning huvudsakligen är en efterkrigsföreteelse och därtill är g r u n d a d på till stor del importerat kokstackjärn, ha de i förevarande situation icke kunnat förorda förstärkt tullskydd för en så relativt ny industri. Vad åter angår varmvalsade och kalldragna rör, är importen särskilt av de varmvalsade rören mycket avsevärd, men, enligt vad de sakkunniga förvissat sig

61 om, utgöres den till största delen av s. k. vällda rör, varav någon svensk tillverkning veterligen icke finnes. De importerade rören äro vidare s. k. koksrör, d. v. s. framställda av järn med kokstackjärn som utgångsmaterial samt till kvaliteten vida underlägsna de svenska varmvalsade järnrören. För de senare erhålles också i regel ett pris, som ligger betydligt över de utländska rörens. Då det i stort sett sålunda icke är fråga om samma vara, torde en förhöjd tull näppeligen kunna få någon avsevärdare verkan för den svenska rörproduktionen. Någon inhemsk tillverkning av vällda rör torde även i händelse av förstärkt tullskydd knappast vara att motse. De sakkunniga finna sig därför icke kunna tillstyrka de ifrågasatta skyddsåtgärderna, i vad de avse varmvalsade rör, men därav följer också, att de icke kunna biträda förslaget om en tullförhöjning för kallvalsade rör, då något egentligt behov av ökat tullskydd för ifrågavarande kvalitetsprodukt knappast torde förefinnas, utan framställningen härom huvudsakligen synes föranledd av önskan att bringa tullarna å de kallvalsade rören i ett lämpligt förhållande till de föreslagna tullförhöjningarna för varmvalsade rör. Beträffande slutligen stålgjutgodset, ha de sakkunniga konstaterat, att det nuvarande prisläget för dylika järnvaror av svensk tillverkning är sådant, att någon tullförhöjning icke synes av behovet påkallad. Efter utmönstring av de nu nämnda tullkraven skulle det återstå att taga ställning huvudsakligen till frågan om tullskyddets förstärkning för varmvalsat järn och plåt; beträffande göten etc. (rubriken 722) äro den föreslagna tullförhöjningen att betrakta såsom konsekvens av en tullförhöjning för valsjärn. Valsjärnet och plåten äro emellertid huvudtillverkningarna för den svenska handelsjärnhanteringen, samtidigt som nämnda varuslag äro föremål för den största importen. Av varmvalsat järn och plåt av handelskvalitet torde förbrukningen uppgå till omkring 320 000 ton per år, varav den svenska tillverkningens andel utgör ungefär 160 000 ton; ett förstärkt tullskydd för dessa produkter skulle följaktligen vara av allra största betydelse för handelsjärnhanteringen. För valsjärn har Järnkontoret föreslagit en genomgående tullförhöjning av 20 kr. per ton och för plåt en tullförhöjning, varierande mellan 20 och 40 kr. per ton. Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att de föreslagna tullförhöjningarna äro alltför avsevärda, för att de av de järnförädlande industrierna, som äro de huvudsakliga konsumenterna, skola kunna bäras utan motsvarande tullkompensation för egna produkter. På grund härav ha de sakkunniga sökt åstadkomma sådana jämkningar i de föreslagna tullarna, att dessa efter jämkningen fortfarande äro ägnade att bereda järnindustrien en efter omständigheterna god hjälp men icke förorsaka järnkonsumenterna några olägenheter av större betydenhet. I dylikt syfte ha de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå en större tullökning än 10 kr. per ton för valsjärn, vägande minst 5 kg. men icke över 60 kg. per löpmeter, samt 20 kr. per ton för järn, vägande under 5 kg. per löpmeter. För profilvalsat järn har den tullfria gränsen höjts från 60 till 70 kg. per löpmeter, under det att för annat

62 varmvalsat järn över 60 kg., som nu är tullfritt, en tull skulle utgå av 2*5 0 kr. per 100 kg. För plåt har föreslagits en genomgående tullförhöjning av endast 10 kr. per ton, alldenstund tillverkningen av plåt, i synnerhet tunnplåt, icke förefaller att vara så förlustbringande som valsjärntillverkningen. För järnvägs- och spårvägsskenor, som för närvarande äro tullfria, har föreslagits en tull av 2*5o kr. per 100 kg., då dessa järnprodukter sedan årtionden kunnat tillverkas i Sverige men på grund av den rådande tullfriheten och den europeiska rälskartellens prispolitik långa tider måst ligga nere samt någon anledning till undantagsställning i tullavseende icke föreligger. De tullförändringar, som de sakkunniga föreslå för handels järnhanteringens produkter, framgå närmare av efterföljande tabell, i vilken upptagits jämväl nu utgående tullar till jämförelse. Nr i tulltaxan

R u b r i k

Kvantitets- Nuvarande Föreslagen grund tull tull

722 Göten, smältstycken, råstänger och råskenor, alla slag, samt ämnen, ovällda eller vällda, över 70 mm. i fyrkant med runda hörn, av götmetall eller annat järn; ävensom plåtämnen

100 kg.

2 — kr.

723 Järnvägs- och spårvägsskenor

100 kg.

fria

2-50 kr. 2-50 kr.

Balk-, vinkel- och annat varmvalsat profiljärn, vägande per löpmeter: 70 kg. eller däröver mindre än 70 kg. men ej mindre än 20 kg. mindre än 20 kg. men ej mindre än 5 kg. mindre än 5 kg

100 kg. 100 kg. 100 kg.

fria 1-5 0 kr. 2-50 kr. 2-50 kr.

fria 2-50 kr. 3-50 kr. 4-50 kr.

Varmvalsat järu, ej särskilt nämnt, vägande per löpmeter: 70 kg. eller däröver mindre än 70 kg. men ej mindre än 20 kg. mindre än 20 kg. men ej mindre än 5 kg. mindre än 5 kg. ...

100 kg. 100 kg. 100 kg. 100 kg.

fria 1*50 kr. 2-50 kr. 2-5 0 kr.

2-50 2-50 3-50 4-50

100 kg.

3 - - kr.

4 — kr.

100 kg.

4-50 kr.

5-50 kr.

100 kg.

5 — kr.

6-— kr.

725-727

734 735 736

Plåtar, klippta eller oklippta: utan slipning eller polering och utan överdrag av annan metall eller annan ytbetäckning, andra än kallvalsade, även om de äro korrugerade eller hava å ena sidan invalsade mönster: av 3 mm. tjocklek eller däröver av mindre än 3 mm. men icke mindre än 0 o mm. tjocklek av mindre än 0"6 mm. men icke mindre än 0'3 mm. tjocklek; ävensom plåtar, alla slag, med olika hårdhetsgrader i tvärsektion (compoundstålplåtar)

kr. kr. kr. kr.

Rörande här upptagna tullrubriker och för dem föreslagna förhöjningar av tullsatserna må ytterligare anmärkas följande. Av varor hörande under rubr. 722 förekommer för närvarande ingen nämnvärd import. Så kunde dock komma att bli fallet, därest tullsattsen 1

Dimensioner mellan 60—70 kg. fria.

63 för mycket understege tullen å valsjäm. Tullförhöjningen för denna rubrik har sålunda föreslagits för att förhindra, att valsjärn genom att givas en sådan form, att det skulle kunna förtullas som ämnen, bleve lägre tullbeskattat än förslaget avser. Beträffande den föreslagna uppdelningen av valsprodukter på profiljärn och annat varmvalsat järn hänvisas till den av 1925 års tulltaxerevision i dess betänkande å sid. 372—375 lämnade redogörelsen. Av skäl som där anföras bör tullfriheten för den grövsta dimensionen ej avse annat än profiljärn. Anledningen till tullfriheten för dylikt grovt profilvalsat järn är, att sådant ej med fördel kunnat framställas inom landet. Då emellertid på senare tid en förskjutning skett härutinnan, i det att vissa järnverk inrättat sig för valsning även av grövre profiler, har det synts berättigat att, överensstämmelse med därom framställda önskemål, höja den undre viktgränsen för det tullfria materialet från 60 till 70 kg. per löpande meter. Förslaget att beträffande det varmvalsade järnet införa en ny viktklass — järn vägande per löpmeter mindre än 5 kg. —, för vilken ifrågasatts en tullförhöjning av 2 kr. per 100 kg., har mindre sin grund i någon väsentlig olikhet i tillverkningskostnader och prisläge för sådant järn i jämförelse med järn av något grövre dimension än i det förhållandet, att ifråga om förstnämnda järnsort den utländska konkurrensen varit särskilt pressande, vilket visar sig däri, att importen sedan tiden före kriget starkt stegrats. Detta torde bl. a. bero på, att det här i högre grad än vad fallet är med grövre vals- och profiljärn gäller en massprodukt, där stordriftens fördelar först komma till sin rätt genom en mera kontinuerlig produktion, vars upprätthållande emellertid förutsätter en oavbruten tillförsel av beställningar, som i allmänhet blott kunna erhållas på bekostnad av exportmarknadspriset. Då frågan här varit att enklast men effektivast genom en tillfällig åtgärd vinna en mera avsevärt ökad marknad för svensk produktion, ha de sakkunniga icke dragit sig för att föreslå en större tullförhöjning för valsjärn av klenare dimension, trots att därigenom konsekvenserna för förädlingsindustrien i viss män skärpas. Att erhålla tillförlitliga uppgifter om huru förbrukningen av de järnprodukter, för vilka de sakkunniga sålunda föreslå tullförhöjningar, fördelar sig på skilda grupper av förbrukare stöter på mycket stora svårigheter, och de sakkunniga ha härutinnan, trots gjorda försök, icke kommit till några mera bestämda resultat. Blott några försök till uppskattning, som åsyftar att angiva fördelningen i stora drag, skola anföras. Av förut meddelade tabeller framgår, att den inhemska förbrukningen av de järnsorter, det här är fråga om (frånsett järnvägsskenor), år 1926 kan anses ha uppgått till i efterföljande tablå anförda kvantiteter med där angiven fördelning på importerad och inom landet producerad vara av handelskvalitet.

64¶Förbrukning

Import

ton 52 000 finjärn » 128 000 » 51000 » 41000 » 47 000 Summa ton 319 000

35 000 52 000 30 000 28 000 17 000 162 000

1 nl e Sk 4., , ' f'

tillverkning

Grovjärn Medium- och Valstråd Grov- och mediumplåt Tunnplåt

17 000 76 000 21000 13 000 30 000 157 000

Grovjärnet (balkar m. m.) förbrukas till övervägande del inom byggnadsfacket samt av tillverkare av broar, takkonstruktioner m. m. Inom byggnadsindustrien förbrukas även en del medium- och finjärn (betongjärn etc.) samt tunnplåt, medan skeppsvarven använda större delen av grov- och mediumplåten, i synnerhet den importerade, för vilken åtnjutes tullrestitution. Det mesta av medium- ochfinjärn samt valstråd och tunnplåt går till varjehanda andra verkstäder och hänt verkerier. Användningen därvid är emellertid så skiftande inom olika branscher, a t t vinnandet av en även blott ungefärlig kännedom om fördelningen skulle krävt en mera detaljerad statistik än de sakkunniga kunnat åvägabringa. E n tullförhöjning a v 20 kr. per ton å samtliga härovan upptagna järnvaror med undantag för dem, som antingen äro tullfria (c:a 15 000 ton) eller för vilka tullrestitution åtnjutits (c:a 40 000 ton), torde — under förutsättning av tullförhöjningens fulla utnyttjande av de inhemska tillverkarna — för importerat och inhemskt material tillsammans kunna anses representera ett belopp av c:a 5*3 milj. kr. E n sänkning av tullförhöjningen till hälften, d. v. s. till 10 kr. per ton, med undantag för valsjärn vägande under 5 kg. per löpmeter i enlighet med de sakkunnigas ovan framställda förslag, skulle under de angivna förutsättningarna nedbringa den totala varufördyringen till c:a 3*7 milj. kr., sannolikt till ä n mindre belopp, då troligen krav på tullrestitution i ökad omfattning skulle uppkomma. Sistnämnda summa skulle sålunda beteckna den maximibelastning, som de sakkunnigas förslag skulle komma att pålägga de inhemska järnförbrukarna. H ä r a v skulle omkring hälften komma statsverket till godo i form a v ökade tullintäkter, under förutsättning givetvis att importen förbleve oförändrad. Den ökade tullbelastningen torde i huvudsak komma att drabba de järnförädlande industrierna (skeppsbyggnads-, verkstads- och järnmanufakturindustrierna), byggnadsindustrien och lantbruket. A v dessa tre kategorier påverkas självsagt den förstnämnda ojämförligt mycket mer än de båda övriga. Skeppsbyggnadsindustrien intager i viss mån en undantagsställning på grund av .dess vidsträckta och väl utnyttjade tullrestitutionsrätt och torde därför drabbas relativt litet av de föreslagna förhöjningarna. Däremot torde verkstads- och järnmanufakturindustrierna få bära huvudparten av tullförhöjningen, i synnerhet som dessa industrier på grund av den h å r d a utländska konkurrensen svårligen kunna i någon större utsträckning höja priserna på sina egna produkter. Byggnadsindustrien beröres jämförelsevis

65 obetydligt av de föreslagna tullhöjningarna. De grövsta balkarna skulle fortfarande vara tullfria, och för värmelednings- och avloppsrör äro inga höjningar föreslagna; verkningarna skulle sålunda inskränka sig företrädesvis till takplåt, armeringsjärn och övrigt järn av klenare dimensioner. Även för lantbruket synas verkningarna bli tämligen begränsade. Maskiner och redskap torde, av skäl som nyss anförts, icke komma att kännbart fördyras i pris. Däremot torde jordbrukarna få räkna med något högre pris för det stångjärn m. m., som de själva använda till förfärdigande av bruksföremål och till reparationer. Denna direkta förbrukning har emellertid gått tillbaka, i samma mån som järnvarufabrikerna och reparationsverkstäderna ökats i antal. I sin framställning den 7 april 1927 har Järnkontoret meddelat resultaten av vissa på dess föranstaltande gjorda undersökningar, vilka åsyftat att visa huru stor inverkan en förhöjning av järntullarna av ungefär den storlek Järnkontorets förslag innebär, under förutsättning av motsvarande prisförhöjning, skulle få på tillverkningskostnaden för diverse typiska industriprodukter, byggnader m. m. (se bilaga 4). I ett fall, där materialkostnaden är särskilt stor, nämligen i fråga om en sulfitkokare, uppgår fördyringen till 4-2 %. För en järnvägsgodsvagn uppgives fördyringen till 3*2 3 %, för vissa lantbruksredskap (hästräfsa, plog) till 3*1 .%', för järnöverbyggnaden till järnvägsbroar till 3*5 å 4 % ; för övriga angivna fabrikat varierar fördyringen mellan 1*6 % (elektrisk motor om 100 hkr) och 0*2 7 % (pappersmaskin). Tullökningen för byggnadsjärn uppgives resultera i en kostnadsökning för hyreshus av olika typ på 0*13 å 0*2 7 %. De sakkunniga ha genom hänvändelse till tillverkare inom verkstads- och järnmanufakturbranscherna införskaffat liknande uppgifter rörande en stor mängd fabrikat. Då emellertid dessa uppgifter äro konfidentiellt lämnade, kan deras innehåll här blott i allmänna drag beröras. Ett mindre antal verkstäder uppgiva som följd av de av Järnkontoret föreslagna tullförhöjningarna en kostnadsökning på 2 å 3 upp till 5 %. De tillverkningar, som härvid åsyftas, äro bl. a. brobyggnader samt andra järnoch plåtkonstruktioner, transportanordningar samt olika slags plåtarbeten, dragen tråd, bultar, muttrar m. m. I det stora flertalet fall angives fördyringen dock med avsevärt lägre tal. Vanligast är för verkstadsprodukter av olika slag en ökningsprocent liggande mellan Va o c n 2 UPP till 3 %. Sådana verkstäder som för sin tillverkning använda huvudsakligen stål av högre kvalitet torde bliva väsentligen oberörda av en tullförhöjning å varmvalsat järn och plåt. Såväl de på Järnkontorets initiativ gjorda undersökningarna som de av de sakkunniga införskaffade uppgifterna utgå som nämnt från tull förhöjningar av den storleksordning, som avses i Järnkontorets framställning den 7 april 1927. Med de väsentliga beskärningar däri, som de sakkunniga vidtagit i sitt förslag, komma givetvis verkningarna för järnförädlingsindustrierna att i hög grad försvagas. 5 — S480.

66 De sakkunniga ha, för att erhålla underlag för ett omdöme om hur det sålunda modifierade tullförslaget skulle komma att påverka särskilt verkstadsindustrien i dess helhet och viktigare branscher därav, genom sin ledamot Blume hänvänt sig till Sveriges maskinindustriförening med anhållan om ett uttalande rörande de eventuella verkningarna av sistnämnda förslag samt rörande förädlingsindustriens ställning till detsamma. Från nämnda förenings styrelse ha de sakkunniga mottagit ett svar, daterat den 20 januari 1928, vilket innehåller i huvudsak följande *. Styrelsen säger sig först ha låtit verkställa undersökningar huru en tullförhöjning överlag av 20 kr. per ton för varmvalsat järn och plåt skulle komma att verka i avseende på såväl maskinindustrien som sådan järnmanufakturindustri, vilken i stor utsträckning använder dylikt material för sin tillverkning. Styrelsen har därvid funnit, att olägenheterna för dessa förädlingsindustrier skulle komma att bliva så stora, att den föreslagna tullökningen icke kunde tänkas genomförd utan att motsvarande ökat tullskydd samtidigt infördes för ett flertal av förädlingsindustriens produkter. En preliminär undersökning hade givit vid handen, att åtminstone vid ett fyrtiotal tullrubriker kompensation sålunda skulle behöva beredas för tullförhöjningen, allt under antagande att en tullhöjning på materialet komme att åtföljas av en motsvarande höjning av priserna på de järnmaterial, för vilka tullhöjningen skulle införas. Styrelsen framhåller vidare att, även om en del förädlingsindustrier skulle erhålla kompensation för ökad tull å omnämnda järnprodukter, den del av maskinindustrien, vars tillverkningar vore avsedda för export, dock alltid komme att så hårt drabbas av ifrågavarande tullökning på järnmaterial, att styrelsen ansett sig bestämt böra avstyrka förslaget i nyssnämnda form. Beträffande det av de sakkunniga formulerade förslaget om en tullhöjning av 10 kr. per ton för valsjärn vägande 5 kg. och däröver per löpmeter ävensom för plåt samt 20 kr. per ton för valsjärn vägande mindre än 5 kg. per löpmeter anser styrelsen, att även denna mindre tullökning skulle komma att medföra vissa olägenheter för förädlingsindustrierna. Då emellertid sannolikt endast en del av tullförhöjningen torde kunna utnyttjas i form av höjda järnpriser, anser dock styrelsen, att förslaget till den del det avser en tull förhöj ning av 10 kr. per ton borde kunna genomföras utan att — med ett par undantag — krav på motsvarande tullförhöjning å färdigfabrikat skulle bli en tvingande nödvändighet. Beträffande däremot tullhöjningen för valsjärn, vägande mindre än 5 kg. per löpmeter, måste den kompenseras genom tullhöjningar å en del av de färdigfabrikat, till vilka nämnda material användes. Såvitt styrelsen kunnat finna, inskränkte sig emellertid den erforderliga kompensationen av tullförhöjning för färdigfabrikat i detta fall endast till några få rubriker. Styrelsen framhåller till sist, att ett stort antal maskinindustriella företag bestämt avstyrkt varje tullförhöjning å järnmaterial, då detta komme att 1

Maskinindustriföreningens skrivelse är intagen som bilaga sid. 100-

67 medföra olägenheter för den svenska maskinindustrien. För att för exportindustrien så mycket som möjligt minska olägenheten av den föreslagna tullförhöjningen anser sig styrelsen böra bestämt påyrka, att, i händelse en tullförhöjning å järnmaterial införes, samtidigt lättnader vidtagas i gällande tullrestitutionsbestämmelser, ungefär av den art, som de sakkunniga i sitt härovan i detta ämne gjorda uttalande ansett sig böra tillstyrka. De sakkunniga anse, i likhet med Sveriges maskinindustriförening, att även det modifierade förslag till tullförhöjningar, som ovan framlagts, icke bör genomföras, utan att samtidigt vissa höjningar vidtagas i tullskyddet för en del järnförädlingsindustrier, vilka i större utsträckning använda handelsjärn som råvara och för vilka råvarukostnaden är av mera väsentlig betydelse. Skulle dessa tullförhöjningar utsträckas till att omfatta alla fabrikat, som i någon mån kunde tänkas få känning av den föreslagna ökningen i järntullarna, måste ett mycket stort antal tullrubriker bli berörda. Detta finna de sakkunniga av praktiska skäl uteslutet. Det vore icke heller särdeles påkallat, då i flertalet fall fördyringen för fabrikaten bevisligen måste bli synnerligen obetydlig. Av Sveriges maskinindustriförenings yttrande framgår ock, att styrelsen för denna förening, vilken får anses fullt representativ för de flesta hithörande förädlingsindustrier, ansett järnindustriens stödjande i dess nuvarande svåra läge vara av så utomordentlig betydelse, att styrelsen, för att ej försvåra eller omöjliggöra åvägabringandet av ett sådant stöd, inskränkt sin fordran på tullkompensation till blott ett fåtal rubriker. De undersökningar, de sakkunniga i samråd med byråchefen i generaltullstyrelsen T. Alsén låtit verkställa, ha givit vid handen, att, i händelse en förhöjning i tullskyddet för valsat järn och plåt vidtages i enlighet med här ovan framställt förslag, detta borde som en konsekvens medföra förhöjning jämväl för de tulltaxerubriker, som angivas i nedanstående förteckning. I avseende på tullförhöjningens storlek för de särskilda rubrikerna ha de sakkunniga ansett, att denna som regel borde bliva lika med tullförhöjningen a den järnsort, som för fabrikationen ifråga väsentligen kommer till användning. En noggrannare avvägning av tullökningen för varje särskild rubrik skulle krävt mera ingående undersökningar än som nu lämpligen kunnat ifrågakomma. Och då dessa i kompensationssyfte föreslagna tullhöjningar i likhet med höjningen i järntullarna givetvis måste tänkas få allenast provisorisk giltighet, synes en sålunda mera summariskt tillmätt tullökning böra vara för ändamålet tillfyllest.

68¶Nr i tulltaxan 724 742

743 744

750 751

761 762 763 764 765 766

777 779 797

R u b r i k

Stänger, bearbetade, etc

Kvantitets- Nuvarande tull grund

Föreslagen tull

3-5 0 kr.

4'5 o kr.

j 100 kg.

Plåtar, klippta eller oklippta: med oädla metaller, andra än i n:r 738—741 nämnda, eller deras legeringar överdragna, etc: 8-— kr. 7 — kr. 100 kg. b. andra ••• böjda och med kanterna hopsvetsade; ävensom perforerade: 7 — kr. 6-— kr. 100 kg. av B mm. tjocklek eller däröver av mindre än 3 m m . men ej mindre än 1*6 100 kg. 7'5 0 kr. 8" 5 o kr. mm. tjocklek • • • Plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda: andra slag: vägande per stycke netto 20 kg. eller däröver: 1 kg. 8 öre 9 öre pressade, svetsade eller förzinkade 1 kg. 6 öre 7 öre andra slag Tråd, kallvalsad eller dragen, e t c : andra slag: platt (med två motstående sidor större än de två övriga): kr. kr. 100 kg. av 0*6 mm. tjocklek eller däröver av mindre än 0*6 mm. men icke under 100 kg. I 6*— kr. 8-— kr. 0'8 mm. tjocklek 10-— kr. 100 kg. I 8— kr. av mindre än 0*8 mm. tjocklek av annan form än platt, såsom rund, U-formad o- s. v.; ävensom s. k. solvtråd: av 1*6 mm. eller däröver i största dimen- 100 kg. 4.50 kr. 6"60 kr. sion av tvärsektion av mindre än L'ö mm. men icke under 0'B 100 kg. 7'— kr. 9 — kr. mm. i största dimension av tvärsektion av mindre än 0'6 mm. i största dimen- 100 kg. 9 - kr. 1 1 — kr. sion av tvärsektion Spik och stift, ej särskilt nämnda, etc. 8-50 kr. 100 kg. 6-50 kr. av 45 mm. längd eller däröver Träskruvar e t c : av 12 mm. eller däröver i diameter, e t c Fackverk och andra dylika järnkonstruktioner, etc.

100 kg.

6 — kr.

8' — kr.

100 kg.

4" 5 0 kr.

6 — kr.

I avseende på här upptagna tullrubriker må följande anmärkas. Nr 724. Importen av under denna rubrik fallande artiklar är tämligen obetydlig. Tullförhöjningen får praktisk betydelse huvudsakligen blott för det först angivna varuslaget, nämligen stänger, bearbetade, synbarligen avsedda till betongarbeten, och endast såtillvida att, därest tullsatsen härå icke vore av minst samma höjd som tullen å varmvalsat järn vägande mindre än 5 kg. per löpmeter, detta skulle kunna föranleda, att tullförhöjningen för sistnämnda varuslag i vissa fall bleve illusorisk. Nr 742 b. Denna rubrik avser huvudsakligen galvaniserad plåt. Tullförhöjningen är nödvändig med hänsyn till galvaniseringsverken, därest höjning sker av tullarna för rubr. 734—736.

69 Nr 743—744. Här föreslagna tullförhöjning är likaledes påkallad av den föreslagna höjningen för rubr. 734—736. Nr 750—751. Tullskyddet vid dessa rubriker är redan nu mycket knappt. Den föreslagna förhöjningen av tullen å tunnplåt skulle göra det befintliga skyddet nästan verkningslöst. Nr 761—766. Tråddragerierna, vilka i stor utsträckning bearbeta importerat material, skulle mycket kännbart träffas av en tullförhöjning å valstråd. Då de sakkunniga för denna artikel föreslagit en höjning av tullen med 2 kr. per 100 kg., har samma höjning ansetts böra ske jämväl för kallvalsad och dragen tråd. Nr 777. Tullen å spik måste följa tullarna å finjärn och dragen tråd. Marginalen mellan tullarna för rubr. 776 och 777 är dock så pass stor, att tullförhöjningen synts kunna begränsas till den senare. Nr 779. Tullförhöjning har funnits behövlig för grövre dimensioner av skruvar, bultar och muttrar, då här konkurrensen redan nu är mycket stark. De minsta dimensionerna, vilka äro relativt bättre skyddade, torde vara mindre i behov av kompensation för tullförhöjningen å finjärn. Nr 797. Tullförhöjning för denna rubrik kräves för att göra höjningen av tullarna för rubr. 726 och 727 effektiv. Här har föreslagits en ökning med 1 kr. 50 öre per 100 kg. utgörande medeltalet av de föreslagna tullförhöjningarna för vals- och profiljärn över och under 5 kg. per löpmeter. Ett genomförande av de sakkunnigas tullförslag torde medföra, att tulltaxan, i vad den avser de av förslaget berörda rubrikerna, gives följande ändrade lydelse: Nr i tulltaxan

XII. A. 722

Kvantitet för tull beräkningen

V a r u s l a g

Kronor

Metaller.

Järn och järnlcgcringar

samt arbeten

Tullsats öre

därav.

Göten, smältstycken, råstänger och råskenor, alla slag, samt ämnen, ovällda eller vällda, över 70 mm. i fyrkant med runda hörn, av götmetall eller annat järn; ävensom plåtämnen Anm. Med plåtämnen — — — tjocklek.

723 Järnvägs- och spårvägsskenor

724 Stänger, bearbetade, synbarligen avsedda till betongarbeten; stänger med olika hårdhetsgrader i tvärsektion compoundstål), härunder inbegripna även vridna eller på annat sätt fasonerade (s. k. pansarskenor för kassavalv); ävensom varmvalsat järn i stänger med invalsade mönster eller eljest genom yarmvalsning åstadkommen olika storlek eller form å tvärsektion Anm. Stämplar — — — rubrik.

100 kg.

2 50

100 kg.

2 50

100 kg.

4 50

70 Nr i tulltaxan

V a r u s l a g

Kvantitet för tullberäkningen Kronor

725 726 727 a 727 b

725 »/t 726 V» 727 V« a 727 Vi b

734 735 736

742 Balk-, vinkel- och annat varmvalsat profiljärn, vägande per löpmeter: 7U kg. eller däröver mindre än 70 kg. men ej mindre än 20 kg | mindre än 20 kg. men ej mindre än 5 kg. i mindre än 5 kg. .-. I Anm. till nr 727 a och b. Ar till dessa rubrike^ hänförligt järn överdraget med tenn, zink eller' bly eller med legeringar av dessa metaller, för-: höjes tullen med 15 procent. Varmvalsat järn, ej särskilt nämnt, vägande per löpmeter : 70 kg. eller däröver mindre än 70 kg. men ej mindre än 20 kg mindre än 20 kg. men ej mindre än 5 kg. mindre än 5 kg., s. k. valstråd härunder inbegripen Anm. till nr 727 l/t a och b. Är till dessa rubriker hänförligt järn överdraget med tenn, zink eller bly eller med legeringar av dessa metaller, förnöjes tullen med 15 procent. Plåtar, klippta eller oklippta: utan slipning eller polering och utan överdrag avannan metall eller annan ytbetäckning, andra än kallvalsade, även om de äro korrugerade eller hava å ena sidan invalsade mönster: av 3 mm. tjocklek eller däröver av mindre än B mm. men icke under 0'6 mm. tjocklek av mindre än 0*6 mm. men icke mindre än 0'8 mm. tjocklek; ävensom plåtar, alla slag, med olika hårdhetsgrader i tvärsektion (compoundstålplåtar)

100 kg. 100 kg. 100 kg. 100 kg.

100 kg. l0

° k g-

l()0

kg.

med oädla metaller, andra än i nr 738 —7 ! i nämnda, eller deras legeringar överdragna, även om de äro korrugerade: b. andra Anmärkningar till n:r 734 — 742 1. Ej rätvinklig — — — procent. 2. Ur plåt — tull.

743 744

fria 100 kg. 100 kg. 100 kg.

böjda och med kanterna hopsvetsade; ävensom perforerade: av 3 mm. tjocklek eller däröver av mindre än 3 mm. men ej mindre än 1*6 mm. tjocklek i

100 kg.

100 kg. 100 kg.

Plåt- och bleckvaror, ej särskilt nämnda:

750 751

andra slag: vägande per stycke netto 20 kg. eller däröver: pressade, svetsade eller förzinkade andra slag

J kg. kg.

l

2 5< 3 51 4 5l

71 Nr i tulltaxan

V a r u a 1a g

Kvantitet för tullberäkningen

Tullsats Kronor

öre

Tråd, kallvalsad 1 eller dragen, kallvalsat eller kalldraget band- och fasonjärn härunder inbegripet, allt i stänger eller ringar, LO mm. eller därunder i största dimension av tvärsektion:

761 762 763 764

andra slag: platt (med två motstående sidor större än de två övriga): av mindre än 0*6 mm. men icke under 0.) mm. tjocklek av mindre än 0'8 mm. tjocklek av annan form än platt, såsom rund, U-formad o. s. v.; ävensom s. k. solvtråd: av l'ä mm. eller däröver i största dimen-

av mindre än 1 '6 min. men icke under 0'5 mm. i största dimension av tvär-

av mindre än 0*6 mm. i största dimension

100 kg.

100 kg. 100 kg.

8 10

100 kg.

6 50

100 kg.

100 kg.

100 kg.

8 50

100 kg.

100 kg.

6¶Anmärkningar till n:r 760—766. 1. Tråd — — — överdrag. 2. Beträffande — — — tullbehandlingen. 3. Kallvalsad — — — stänger. 4. Linor — — — förfärdigade. Ang. valstråd — — — Avd. XII A. Spik och stift, ej särskilt nämnda, även med huvud helt eller delvis av annan metall än järn: 777

797 Träskruvar; ävensom andra gängade eller ogängade skruvar, bultar och muttrar, vägande per stycke netto högst 5 kg., samt mutterbrickor och nitar (naglar): av 12 mm. eller däröver i diameter; ävensom, oavsett dimensionen, för järnvägs- och spårvägsskenor avsedda skarv- och syllbultar med

Fackverk och andra dylika järnkonstruktioner, såsom broar (även av plåt), takstolar och stolpar; ävenAnm.

Hit hänföras — — — hål.

Det tullförslag, varom de sakkunniga enats, synes dem vara ägnat att bereda handelsjärnindustrien en förhållandevis god hjälp utan att samtidigt medföra alltför betydande konsekvenser. Från de sakkunnigas synpunkt bör denna hjälp emellertid betraktas som blott tillfällig och upphöra så snart de efter allt att döma mera tillfälliga omständigheter, som framkallat det nuvarande trångmålet, helt eller till större delen upphört. De sakkunniga finna sig därför böra föreslå, att de ifrågavarande tullförhöjningarnas giltighet begränsas till att gälla viss tid, högst 5 år, samt att åt lämpligt organ

72 uppdrages att under tiden följa utvecklingen på hithörande område för att, därest det skulle visa sig av förhållandena påkallat, redan före utgången av nämnda tid kunna lägga fram förslag om tullförhöjningarnas modifierande eller upphävande. Beträffande tullförslagets traktatpolitiska sida ha de sakkunniga funnit, att nu gällande handelstraktater med främmande länder icke torde lägga hinder i vägen för de ifrågasatta tullförhöjningarna. De sakkunniga tillstyrka slutligen, att det ifrågavarande förslaget förelägges innevarande års riksdag.

73¶Särskilda yttranden och reservationer: av herrar Vennersten och Åmark, vilka anfört: »I fråga om majoritetens förslag att åsätta järnvägs- och spårvägsskenor en tull av 2 kr. 50 öre per 100 kg. hava vi ansett oss böra anmäla en avvikande mening. För upprätthållandet av en svensk rälstillverkning har staten uppenbarligen möjlighet att i stället för tullskydd bereda densamma stöd genom att föranleda inköp från statens järnvägars sida av svensk vara med frångående av strängt ekonomiska principer. Anledning att på samma sätt stödja denna tillverkning torde även kunna föreligga för några av de större enskilda järnvägsförvaltningarna och framför allt för dem, vilka hava ett starkt eget intresse av att en livskraftig järnhantering vidmakthålles, av det skälet att en sådan tillför dem betydande frakter. Beträffande flertalet av de enskilda järnvägarna och särskilt de mindre är läget däremot ett annat, så tillvida som de i allmänhet icke torde hava någon direkt påvisbar fördel av en utvidgad järnhantering och å andra sidan av nödtvungen omtanke om sin ekonomi nog merendels ej kunna underlåta att köpa varan, där den står att få för billigaste pris. Då många av dessa järnvägars ekonomiska ställning för närvarande är ganska svag, måste varje extra belastning för dem vara synnerligen ovälkommen. Vi äro fördenskull av den mening, att ett önskvärt stöd åt järnindustrien för upprätthållande av rälstillverkning helst bör givas på annan väg än genom tullskydd.» av herr Vennersten, som anfört: »Ehuru jag är fullt ense med de sakkunniga rörande de föreslagna tullåtgärderna — med det undantag varom ovan nämnts — har jag likväl icke till alla delar kunnat giva min anslutning till de framförda mera allmänna synpunkterna rörande frågan om tullåtgärder till järnindustriens upphjälpande. Emellertid har jag icke ansett omständigheterna påkalla en särskild motivering från min sida i detta avseende. J a g vill därför inskränka mig till att uttala, att man enligt min mening i allmänhet synes böjd för att i hög grad överskatta de eventuellt ogynnsamma verkningarna av tullåtgärder men däremot ej alls eller alldeles för litet uppmärksamma de gynnsamma. I nu föreliggande fall, då en hel näringsgren hotas att lamslås av en konkurrens, som huvudsakligen härleder sig antingen av en prisdifferentieringspolitik eller av speciella produktionsförutsättningar på grund av abnormt

74 låga arbetslöner och relativt lång arbetstid, synes det mig vara en blott naturlig självhävdelse att genom lämpliga åtgärder söka bevara denna betydelsefulla gren av svenskt näringsliv samt därmed förhindra, att talrika arbetare överföras till den redan alltför stora skaran av dem, som av olika orsaker sett sig berövade sitt arbete och sitt levebröd. Då härtill kommer, att det ju allenast är fråga om en tillfällig hjälp, och då vidare den part, som till huvudsaklig del torde få vidkännas de eventuella ogynnsamma verkningarna av ett förstärkt tullskydd, funnit sig kunna tillstyrka ett dylikt skydd, synes enligt min mening knappast någon tvekan böra råda om lämpligheten av den föreslagna hjälpen.» av herr Lundqvist,

som anfört:

»Den av Järnkontoret begärda tullförhöjningen av 20 kronor per ton för samtliga de viktigaste sortimenten borde rätteligen läggas till grund för en medverkan från statens sida till järnhanteringens hjälp. Denna siffra svarar i stort sett mot den fördyring, som åtgärder från det allmännas sida förorsakat densamma. Det är möjligt, att en utjämning av dylika prisfördyrande faktorer kommer att äga rum länderna emellan i framtiden, men det är icke uteslutet, att vi i Sverige komma att bibehålla ett visst försprång i avseende å de nämnda faktorerna. Beträffande möjligheten att minska kostnaderna genom rationalisering av tillverkning och koncentration av försäljning, så har man i allmänhet en något överdriven föreställning om dess storlek. Järnbruken hava sedan gammalt inrättat sig efter den svenska marknadens skiftande behov och just därigenom varit av så stor nytta för landet. Kundkretsen har ställt upp önskemål, och hava bruken smidigt anpassat sig därefter. Givetvis har detta medfört fördyrad tillverkning, men icke av den storleksordning;, att den enbart kunde berättiga stora kapitalutlägg på vitt omfattande iändringar. För att tekniskt och kommersiellt lägga om tillverkningen efter utlandets mönster saknas i Sverige varken kunskaper eller praktisk erfarenhet, men har det ansetts oriktigt att offra kapital på anläggningar, som ej svarat mot industriens bästa ekonomiska intressen.» av herr Åmark, som anfört: »Den verkställda utredningen har synts mig visa, att handels järnindustrien för närvarande arbetar under sådana förhållanden, att, därest det nu rådande läget på den internationella järnmarknaden skulle komma att någon längre tid fortfara, denna hantering knappast har utsikter att kunna vidmakthållas, såframt ej åtgärder vidtagas som försätta densamma i en annan och gynnsammare konkurrensställning. Det förefaller mig uppenbart, att dessa åtgärder böra gå ut på en sådan omorganisation av själva industrien, som möjliggör en större koncentration av tillverkningen, i förening med införandet av ett sådant mera enhetligt försäljningssystem, som upphäver den nuvarande ändamålslösa splittringen mellan handelsjärnverken inbördes. Att

75 h ä r u t i n n a n giva direkta anvisningar kan dock icke vara statsmakternas uppgift. Vad dessa här kunna åtgöra kan knappast vara annat än att så tillvida tillmötesgå den hithörande industriens ansökningar om bistånd, att det beredes densamma ett tillfälligt andrum för genomförande av det behövliga konsolideringsarbetet samt den omläggning av produktionen, som synes påkrävd för att med de givna förutsättningarna uppnå bästa möjliga resultat. Det ä r ur sådan synpunkt jag betraktar det av de sakkunniga framlagda förslaget till förhöjning av vissa av de för handelsjärnindustrien betydelsefullare tullarna. J a g har kunnat giva detta förslag min tillslutning — med det undantag som framgår av min med de sakkunnigas ordförande gemensamt avgivna reservation — emedan jag ansett, att dessa tullförhöjningar, vilka icke äro av den storlek, att de kunna förväntas nämnvärt hämma avsättningen a v handelsjärn, skulle kunna i viss mån bidraga till att göra de svenska järnverkens tillverkning på detta område mindre förlustbringande, måhända — därest den på sista tiden skönjbara förbättringen i prisläget på världsmarknaden skulle bliva av mera varaktig natur — t. o. m. vinstgivande och därigenom underlätta industriens egna ansträngningar att bringa upp sin produktion på ett mera ekonomiskt plan. Samtidigt har jag trott mig finna övervägande skäl tala för att, med den föreslagna skyddsförstärkningen jämväl för ett mindre antal av tullförhöjningarna särskilt berörda verkstadsprodukter, några verkligt betydande olägenheter icke komma att drabba förädlingsindustrierna och än mindre förbrukarna av de ifrågavarande järnvarorna i andra och tredje hand. Det spörsmålet skulle ju kunna väckas, huruvida Sverige, så som konkurrensläget nu är, över huvud borde söka att upprätthålla en handelsjärntillverkning, och om det icke vore bättre att resolut inrikta sig på en avveckling av densamma och en koncentration i möjligaste mån på kvalitetstillverkning. Det har emellertid synts mig som vore förhållandena för närvarande på hithörande område så föga stabiliserade, att risken för ett förhastat avgörande vore mycket stor. En bättre politik förefaller det vara att vänta och se huru situationen utvecklar sig och under tiden giva järnindustrien en chance att, såvitt det låter sig göra, arbeta sig upp ur det otillfredsställande läge, vari den med hänsyn till handelsjärnet nu befinner sig. J a g kan för övrigt icke se någon olägenhet i och för sig i att beträffande regleringen av tullsatserna tillämpas en viss rörlighet, så att man, mer än i vårt land hittills skett, söker avpassa tulltaxans i skyddssyfte givna bestämmelser efter de skiftande förhållandena på världsmarknaden.»

BILAGOR

79¶Bilaga 1.

J ä r n k o n t o r e t s framställning den 18 m a r s 1925 ang. v i s s höjning av tullsatserna för gjutna rör.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet. I skrivelse txii Jernkontoret den 5 januari 1925 hava aktiebolaget Ankarsrums bruk, Åkers styckebruk, Norrahammars bruk, Aug. Hansons gjuteriaktiebolag och aktiebolaget Alingsås verkstäder anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för förhöjning av tullsatserna för rör och rördelar (tulltaxerubrikerna 711, 712 och 713). Över berörda framställning har Jernkontorets tull- och traktatkommitté avgivit ett den 3 februari dagtecknat yttrande och däri framlagt förslag till ändringar i tulltaxan i överensstämmelse med sökandenas hemställan. Fullmäktige, som i likhet med kommittén anser den av de ovannämnda firmorna gjorda framställningen väl grundad, tillåta sig härmed översända avskrift av såväl ifrågavarande framställning som kommitténs däröver avgivna yttrande och svenska kommunaltekniska föreningens tillverkningsbestämmelser och normalier för rör och rördelar av gjutjärn för avloppsledningar 1918, och få fullmäktige, med åberopande av vad sökandena och kommittén anfört, anhålla, att herr statsrådet ville föranstalta om de av kommittén föreslagna ändringarna i tulltaxan. Stockholm den 18 mars 1925. På fullmäktiges i Jernkontoret EMIL KLNANDER.

vägnar:

Axel

Koraen.

Till Jernkontoret, Stockholm. Sedan det kommit till vår kännedom att i vissa fall, då fullgiltiga skäl kunna förebringas, revision kan erhållas i nu gällande tulltaxa, bedja vi få anföra följande: Vid tiden för utfärdandet av nu gällande tulltaxa, tillämpad från och med den 1 december 1911, fylldes landets behov av avloppsrör och rördelar till största delen genom import, enär någon nämnvärd fabrikation icke då ägde rum inom landet, och torde detta förhållande hava varit bestämmande vid fastställande av tullsatsen, som utgör för: Rör och rördelar av icke smidbart gjutgods, icke bearbetade: Rubr. 711 av 145 m/m invändig diam. eller därutöver, fria. Rubr. 712 av mindre än 145 m/m inv. diam., 1 kr. 50 öre per 100 kg. På grund av svårigheten att under krigsåren kunna fylla behovet genom

80 import animerades flera gjuterier att upptaga tillverkning av avloppsrör, och kan landets behov numera väl fyllas från dessa gjuterier. Den svåra konkurrensen från utlandet, speciellt Tyskland, England, Frankrike och Belgien, har under senare åren emellertid gjort, att avsättning icke kunnat vinnas till priser, som möjliggöra en lönande tillverkning, utan har marknadens behov till mycket stor del fyllts genom import, varigenom en icke obetydlig arbetarstam blivit utan arbete. Härtill kommer ytterligare ränteförlust för i industrien nedlagt kapital. Då det från nationell synpunkt väl icke kan vara önskvärt att en inhemsk industri måste nedläggas tillfölje övermäktig konkurrens från utlandet, få undertecknade, tillverkare av avloppsrör och rördelar, vördsammast hemställa om åtgärders vidtagande i syfte att tull måtte införas för rör enligt rubr. 711 i likhet med rubr. 712, att tullsatsen å rör enligt rubr. 712 måtte höjas till 5 öre per kg. I likhet med vad som gäller för gjutgods rubr. 716, såsom varande närmast jämförligt. Den 5 januari 1925. Aktiebolaget Ankarsrums bruk Sven Spånberg. gm (oläsligt namn) Norrahammars bruk (oläsligt namn)

p. p. Å k e r s s t y c k e b r u k Ernst Jundell. Aug. Hansons Gjuteri Aktiebolag Fritz Gyllensvärd.

Aktiebolaget Alingsås Verkstäder Sigfrid Mark.

Till Herrar Fullmäktige i Jernkontoret. I skrivelse till Jernkontoret, dagtecknad den 5 innevarande januari, hava A.-B. Ankarsrums Bruk, Åkers Styckebruk, Norrahammars Bruk, Aug. Hansons Gjuteri A.-B. samt A.-B. Alingsås Verkstäder, såsom tillverkare a v rör och rördelar av icke smidbart gjutgods, anhållit, att Jernkontoret måtte till vederbörande myndigheter ingå med en framställning om förhöjning av tullsatserna för nämnda produkter (tulltaxans rubriker 711—713). Sedan Herrar Fullmäktige remitterat detta ärende till Jernkontorets tulloch traktatkommitté för yttrande, få kommitterade härmed vördsamt anföra följande. I den ovannämnda skrivelsen anföres, att vid tiden för utfärdandet av nu gällande tulltaxa fylldes landets behov av rör och rördelar av icke smidbart gjutgods till största delen genom import, enär någon nämnvärd fabrikation då icke ägde rum inom landet. Möjligen har detta förhållande varit bestämmande vid fastställandet av tullsatserna, som för närvarande utgöra: Rör och rördelar av icke smidbart gjutgods: icke bearbetade: 711. av 145 mm invändig diameter eller däröver, fria;

81 712.

av mindre än 145 mm invändig diameter, härunder inbegripna utan avseende å diametern alla ogängade och i övrigt oarbetade muffar, flänsar, proppar och huvar, 100 kilogram 1 kr. 50 öre. bearbetade: 713. härunder även inbegripna gängade rördelar; ävensom brandposter, tackjärnsbrunnar och sifoner samt slussventiler till rör, hänförliga till nr 711, 100 kg 2 kr. 50 öre. Under de senare åren hava emellertid flera gjuterier upptagit tillverkning av hithörande varuslag, och särskilt för gjutna avloppsrör samt rördelar ä r den inhemska tillverkningskapaciteten för närvarande så stor, att hela landets behov väl kan fyllas från dessa gjuterier. - rS G \ f r å £avarande verkens årliga tillverkningskapacitet uppgår sålunda till o 000 å 7 000 ton (beroende på vilka dimensioner, som tillverkas) och det har beräknats, att landets behov av sådana avloppsrör och rördelar, av vilka inhemsk produktion förekommer, icke överstiger 4 000 a 5 000 ton. Den svåra konkurrensen från utlandet, speciellt Tyskland, England, Frankrike och Belgien, gör emellertid, att avsättning numera icke kan vinnas till priser, som möjliggöra en icke förlustbringande tillverkning, utan har marknadens behov till mycket stor del fyllts genom import, varigenom en icke obetydlig arbetarstam blivit utan arbete. Det har sålunda beräknats, att gjuterierna ifråga vid »normal drift» sysselsatta 200 a 250 man för sin rörtillverkning. Av dessa äro på grund av den utländska svåra konkurrensen för närvarande endast 50 å 60 man sysselsatta, och den nuvarande produktionen motsvarar en årstillverkning av endast c:a 1 500 ton. Slutligen framhålla de ovannämnda bolagen, att en förhöjning av tullsatserna till 5 kr. per 100 kg eller det belopp, som för närvarande är gällande för andra i tillverknings- och prishänseende jämställda produkter (tulltaxerubrik 716), skulle medföra högst avsevärt ökade möjligheter för den inhemska tillverkningens vidmakthållande och utveckling. I 1906 års tullkommittés betänkande har för de till nuvarande tulltaxerubrik 711 hänförliga varuslagen föreslagits en tullsats av 3 kr. per 100 kg, för rubrik 712 4 kr. per 100 kg samt för rubrik 713 5 kr. per 100 kg. Kommittén motiverade detta sitt förslag med att utsikterna för upptagandet av en inhemsk tillverkning av ifrågavarande produkter voro goda vid dåvarande tidpunkt, men att det med hänsyn till de erforderliga anläggningarnas dyrbarhet vore nödvändigt bestämma tullen till ett sådant belopp, att den på detta område mäktiga utländska konkurrensen kunde mötas. De av kommittén föreslagna tullsatserna blevo emellertid icke genomförda. Under krigsåren föranleddes emellertid en del gjuterier, på grund av de då rådande svårigheterna att genom import fylla landets behov, att inreda sma verkstäder för samt upptaga en tillverkning av gjutna avloppsrör och gjutna rördelar. Efter krigets slut har emellertid denna tillverkning haft att kampa med en hård utländsk konkurrens, som givetvis i hög grad skärpts på grund av det förhållandet, att dessa produkter äro belagda med en betydligt lägre tull, än den som gäller för andra i tillverknings- och prishänseende likställda varuslag. Av 1906 års tullkommittés ovan relaterade uttalande framgår, att det redan vid tidpunkten för betänkandets avgivande förefanns goda förutsättningar för den ifrågavarande tillverkningens upptagande inom landet. Härav 6 — 648).

82 framgår att denna fabrikation, oaktat tillverkningen på grund av rådande omständigheter kom att upptagas under krigsåren, icke är att anse såsom en kristidsindustri dömd att nedläggas efter de speciellt gynnsamma konjunkturernas upphörande, utan torde industrien ifråga om de orsaker, som av 1906 års tullkommitté framhållits, vara väl värd att komma i åtnjutande av ett rättvist avvägt tullskydd, och detta desto mer som ett icke obetydligt antal arbetare skulle bliva arbetslösa, i den händelse tillverkningen nu måste nedläggas på grund av den övermäktiga utländska konkurrensen. Sveriges import av rör och rördelar av icke smidbart gjutgods har under åren 1912—1924 uppgått till nedanstående kvantiteter: Import i t o n av rör och rördelar av icke smidbart gjutgods hänförliga till tulltaxerubrik:

i

År

713 Å

1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

8 049 10 805 8 088 7 399 7 058 5 343 4 601 2 499 7 868 4 082 9 071

6 483 5 793 4 207 4 944 5 408 3 837 2 092 2 588 5 897 2 362 6 047

1 — 1 2 1 9 1 4 2 2

— —

— —

713 B

Summa

332 339 331 777 959 581 663 633

14 864 16 937 12 626 13122 13 427 9 761 7 364 5 722 14 882 6 740 15 350 17 096 14 300

295 229

— —

Förutom avloppsrör och rördelar ingå i ovanstående siffror även gjutna vattenledningsrör och gasrör. Av de båda sistnämnda varuslagen, somi tillverkas i betydligt större längder än avloppsrören, förekommer icke för närvarande någon fabrikation inom landet. E n eventuell tullförhöjning synes därför närmast böra omfatta endast avloppsrör samt rördelar \ varför dessa i tulltaxan böra särskiljas från övriga till ifrågavarande rubriker hänförliga varuslag. Av Svenska Kommunaltekniska Föreningens handlingar 1918 nr 9 (nrarav 1 exemplar här bifogas) 2 rörande tillverkningsbestämmelser och nornnaher för rör och rördelar av gjutjärn för avloppsledningar framgår, att avloppsrörens invändiga diameter varierar mellan 50 och 152 mm (2"—6"). Grövre diametrar förekomma i regel icke för detta ändamål. Avloppsrörens längd torde i allmänhet icke överstiga 3 meter, nnedan gjutna vattenlednings- och gasrör utföras i större längder. Bearbetade avloppsrör förekomma i regel icke. E n ä r en avsevärd del av de gjutna avloppsrören hava en m v a n d i g diameter av 6" ( = 152 mm), synes den i rubrikerna 711 och 712 a n g i v n a diametergränsen böra höjas från 145 till 160 mm, varigenom även 6 -rören komma att falla under rubrik 712. Gränsen bör icke sättas under 160 mm, enär diametern å gjutna rör kan variera med en och annan millimeter, beroende på ofullkomligheter i gjutningen. E n viss marginal är därför: nod1

Med avloppsrör förstås här sådana, som äro avsedda att installeras i hus och byggnader för hushålls- och renhållningsändamål. 3 Ej medtaget här.

83 yändig för att icke samma rördimension skall kunna komma att falla än över och än under gränsen ifråga. I syfte att särskilja avloppsrör från vattenlednings- och gasrör blir det nödvändigt företaga en uppdelning av rubrik 712 i tvenne underrubriker, exempelvis på följande sätt: »Rör och rördelar av icke smidbart gjutgods: icke bearbetade: 712 A 712 B

av mindre än 160 mm invändig diameter och med en längd av 3 meter eller däröver. av mindre än 160 mm invändig diameter och med en längd understigande 3 meter, härunder inbegripna utan avseende å diametern alla ogängade och i övrigt oarbetade muffar, flänsar, proppar och huvar.»

Enligt denna uppdelning skulle sådana rör med mindre än 160 mm inre diameter, som icke äro föremål för inhemsk tillverkning, komma att falla under rubrik 712 A, medan övriga rör, d. v. s. avloppsrör och rördelar, som äro föremål för inhemsk tillverkning, komma att falla under rubrik 712 B. För rubrik 712 A synes tullsatsen kr. 1: 50 per 100 kg böra oförändrad bibehållas, medan tullsatsen för 712 B bör sättas lika hög som den för rubrik 716 gällande, d. v. s. 5 kr. per 100 kg. För ernående av likformighet och till förebyggande av ett kringgående av den föreslagna högre tullen för rubrik 712 B synes det dessutom vara nödvändigt att till rubrik 713 foga en anmärkning, så lydande: »I obearbetat tillstånd till rubrik 712 hänförliga rördelar tullbeläggas, även om de äro bearbetade, med en tullsats av 5 kr. per 100 kg.» Med stöd av det ovan anförda få kommitterade härmed hemställa, att Herrar Fullmäktige behagade till vederbörande myndigheter ingå med en framställning, att tulltaxans rubriker 711—713 måtte givas följande ändrade lydelse: »Rör och rördelar av icke smidbart gjutgods: icke bearbetade: 711 av 160 mm invändig diameter eller däröver, fria. 712 A av mindre än 160 mm invändig diameter och med en längd av 3 meter eller däröver, 100 kilogram, 1 kr. 50 öre. 713 B av mindre än 160 mm invändig diameter och med en längd understigande 3 meter, härunder inbegripna utan avseende å diametern alla ogängade och i övrigt oarbetade muffar, flänsar, proppar och huvar, 100 kilogram, 5 kr. 713 bearbetade: härunder inbegripna gängade rördelar; ävensom brandposter, tackjärnsbrunnar och sifoner samt slussventiler till rör, hänförliga till nr 711, 100 kg. 2 kr. 50 öre. Anmärkning till nr 713. I obearbetat tillstånd till rubrik 712 B hänförliga r ö r och rördelar tullbeläggas, även om de äro bearbetade, med en tullsats av 5 kr. per 100 kilogram.

84 I detta ärendes behandling hava inom kommittén förutom ordföranden deltagit herrar Göransson, Jansson, Johnsson, Wigelius och Wahlberg. Stockholm den 3 februari 1925. För J e r n k o n t o r e t s Tull- och T r a k t a t k o m m i t t é KRISTOFFER HULDT. H. Dahlerus.

85 Bilaga

J ä r n k o n t o r e t s framställning den 18 m a r s 1925 ang. v i k t g r ä n s e n för tullfritt v a r m v a l s a t järn.

2.

höjning

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet. I skrivelse till fullmäktige i Jernkontoret den 28 januari 1925 har Jernkontorets tull- och traktatkommitté på anförda skäl hemställt, att fullmäktige ville hos vederbörande myndighet göra framställning om ändring i viktgränsen mellan tulltaxerubrikerna 725 och 726 från 60 till 70 kg per löpande meter. Med anledning därav tillåta sig fullmäktige, som dela kommitterades uppfattning av ifrågavarande angelägenhet, att härmed överlämna avskrift av berörda skrivelse samt med åberopande av vad däri anförts anhålla, att herr statsrådet benäget ville föranstalta om den utav kommittén föreslagna ändringen i tulltaxan. Stockholm den 18 mars 1925. P å fullmäktiges i Jernkontoret vägnar: EMIL KINANDER. Axel

Koraen.

Till Herrar Fullmäktige i Jernkontoret. I nu gällande tulltaxa hänföres »Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, ej särskilt nämnt», vägande 60 kg eller däröver per löpande meter till rubrik 725 och är tullfritt. Ovannämnda järn med en vikt av mindre än 60 men ej mindre än 20 kg per löpande meter hänföres till rubrik 726 och är åsätt en tull av kr. 1: 50 per 100 kg. Vid tiden för utfärdandet av nu gällande tulltaxa fylldes landets behov av balkar vägande över 60 kg per löpande meter genom import. Möjligen kan detta förhållande hava varit bestämmande vid fastställandet av den ovan angivna viktgränsen för tullfritt material. Enligt vad kommitterade erfarit hava emellertid ett par järnverk upptagit tillverkning av balkar vagande över 60 kg per löpande meter, och anse kommitterade det rimligt, att en ändring i rubrikerna 725 och 726 företages i sådan riktning, att tullskyddet kommer att omfatta även balkar av de grövsta dimensioner, som kunna tillverkas inom landet. Enligt införskaffade uppgifter tillverkas i nu befintliga verk balkar av ända till 68. i kg:s vikt per löpande meter. På grund härav anse kommitterade, att gränsen för tullpliktiga balkar enligt rubrik 726 höjes till 70 kg per löpande meter.

86 Med stöd av det ovan anförda få kommitterade hemställa, att Herrar Fullmäktige behagade till vederbörande myndigheter ingå med en framställning, att tulltaxans rubriker 725—726 måtte givas följande ändrade lydelse: Balk-, hörn- och annat varm valsat järn, ej särskilt nämnt: 725 vägande 70 kg eller däröver per löpande meter, fria. 726 vägande mindre än 70 men ej mindre än 20 kg per löpande meter, 100 kg 1 kr. 50 öre. I detta ärendes behandling inom kommittén hava förutom ordföranden deltagit herrar Göransson, Jansson, Johnsson, Wigelius och Wahlberg. Stockholm den 28 januari 1925. För J e r n k o n t o r e t s Tull- och t r a k t a t k o m m i t t é : KRISTOFFER HULDT. H. Dahlerns.

87 Bilaga

3.

J ä r n k o n t o r e t s framställning den 20 m a r s 1925 a n g å e n d e v i s s höjning av järntullarna. Till Konungen. Fullmäktige i Jernkontoret hava i skrivelse av den 13 november 1919 för den av Kungl. Maj:t tillsatta tull- och traktatkommittén påvisat och framhållit, att tullarna för järn och stål redan före kriget ej erbjödo ett tillräckligt skydd mot den utländska konkurrensen. Vid skrivelsen var fogat ett av Jernkontorets tull- och traktatkommitté upprättat förslag till reglering av gällande tulltaxa beträffande järn och stål, vilket förslag upptog tullsatser, avmätta med hänsyn till det före kriget rådande penningvärdet. Med underdånig skrivelse av den 19 november 1920 hava fullmäktige översänt och såsom eget yttrande åberopat innehållet i en skrivelse från Jernkontorets tull- och traktatkommitté dagtecknad den 9 november 1920. I denna framhålles ytterligare, att järnhanteringen genom penningvärdets förändringar kommit i en mycket svår ställning. Alla de farhågor, som framkastades i denna skrivelse, hava besannats, och järnhanteringen befinner sig nu i ett ännu mera prekärt läge än år 1920. Den allmänna depressionen å näringslivets område torde visserligen i någon mån hava förbättrats, men beträffande järn- och stålhanteringen kan detta i stort sett näppeligen sägas vara fallet. De stora driftsinskränkningar, som företogos åren 1918 och 1919, hava endast i rena undantagsfall kunnat upphävas. I avsikt att bibringa en ungefärlig uppfattning om den nuvarande produktionens storlek jämförd med föregående års bifogas grafiska tabeller över tackjärnsproduktionen (bil. 1) och över tillverkningen av smidbara mellanprodukter (göten och smältstycken), (bil. 2), båda tabellerna omfattande halvårssiffror för åren 1912—1924 l . Såsom av bilaga 1 framgår, sjönk tackjärnsproduktionen kontinuerligt från och med 1918 och nådde sitt minimum under slutet av 1921 och början av 1922. Produktionen under första halvåret 1923 var onormalt låg på grund av detta års arbetskonflikt. Till följd av denna ingick år 1924 med stor orderstock för järnbruken, och produktionen kunde under första halvåret upprätthållas i ganska stor omfattning med cirka 48 % av masugnarna i drift under januari—april. Sedermera sjönk emellertid tillverkningen och vid årsskiftet voro endast 29 % av masugnarna i verksamhet. Hela tackjärnstillverkningen under år 1924 utgjorde allenast 69 % av 1913 års tillverkning, trots vad som ovan nämnts om 1923 års arbetsinställelse och dess följder. Vad som sagts om tackjärnsproduktionen gäller även för tillverkningen a v smidbara mellanprodukter (se bil. 2). De båda tillverkningskurvorna hava i stort sett haft ett likformigt förlopp. För att ytterligare belysa denna tillverkningsgrens omfattning under år 1924 må anföras, att medan under årets första kvartal cirka 58 % av martinugnarna voro i gång, 1

Av utrymmesskäl ej medtagna.

minskades produktionen under årets senare hälft, så att vid årsskiftet endast 41 % av befintliga martinugnar voro i verksamhet. Den ökning i produktionen, som år 1924 visar i jämförelse med de närmast föregående åren, har således sin huvudsakliga grund i den större ordertillgången för valsverken under första halvåret. Men årets produktion har dock icke på långt när kommit i nivå med tillverkningen före kriget. Förklaringen till denna minskning i produktionen, som förefunnits alltsedan år 1920, torde kunna sökas i det förhållandet, att utländskt och speciellt tyskt järn utbjudits och ännu utbjudes i marknaden till priser, som vida understiga de svenska tillverkningskostnaderna, och att de svenska förbrukarna i följd härav i betydligt större utsträckning än förut inköpt sitt behov av järn från utlandet. Variationen i importens storlek framgår av nedanstående tablå 1.

Tablå 1. Importens storlek i ton per år för vissa varuslag inom järn och stålgruppem under åren 1912—1924.1 1912

1913 | 1914 | 1915 ! 1916 | 1917 | 1918 | 1919

1922 j 1923 !

84 500 94(500 103 200 111400 92 500 42 800 16 800 26 700 35 100 10 900 20 700 33 600 41 Valsat stångjärn och fasongjärn 42 400 49 600' 46 300! 59 50088 500 20 900 30 800 22 200 66 600 33 700 41900 60 700 90 Tunnplåt och grovplåt, annan än förtent plåt 14 200 16 60o! 16 700! 26 90041300 15 900 16 400 24 500 48 700 24 300! 14 40039 700 37

Tablå 2. Jämförelse mellan totala Järnimporten och totala Järnexporten under åren 1912—1! Summa

1912 | 1913

1915 | 1916

1917 i 1918 ! 1919

1923 Ii

Import 234 600254 700 248 600 250 900 292 70097 900' 99 000J128 000 245 300 128 000138 400 185 000 28 174 4001232 900 26 487 600 388 0001246 100 273 000 147 600 Export|492 600 502 600 382 800 588 900 560 100

Av tablå 1, som utgör en sammanställning av den årliga importen under åren 1912—1924 för trenne för järnhanteringen viktiga varuslag, framgår, att importen, som för vissa rubriker nådde sitt maximum under högkonjunkturåret 1920, avsevärt minskades under åren 1921—1922. E h u r u någon konjunktur förbättring knappast ägde rum under åren 1923 och 1924, uppvisa importsiffrorna för dessa år betydliga stegringar jämfört med de två föregående åren. Enligt tablå 2 uppgick vår totala import av järn under år 1924 till icke mindre än 287 000 ton mot 185 000 år 1923. Det är icke blott en av de största kvantiteter, som importerats något år, utan det är sannolikt första gången i Sveriges järnverks historia, som importen av utländskt j ä r n och stål överstigit exporten. Denna utgjorde nämligen blott 262 600 ton. Huvudorsaken till den stora importen av utländskt material ligger, såsom redan nämnts, däri, att utländskt och framför allt tyskt järn för närvarande säljes på den svenska marknaden till priser, som väsentligt understiga de inhemska järnverkens tillverkningskostnader. Resultatet av en av Jernkontorets överingenjör under november månad 1

Siffrorna äro hämtade ur Järnverksföreningens statistik, vilken, upplagd efter delvis andra grunder än den officiella, i någon mån skiljer sig från denna.

89 1924 verkställd utredning beträffande prisförhållandena i Sverige på produkter av järn och stål framgår av tablå 3. Tablå 3. Sammanställning av diverse noteringar på Järn och stål under år 1924.

Stångjärn 1 och 2 kvartalen 3 och 4 » Valstråd 1 och 2 kvartalen 3 och 4 » Grovplåt 1 och 2 kvartalen 3 och 4 » Strips december 1924 Valsjärn ordinärt januari 1925

Importnotering förtullat material kr. pr 100 kg.

Svensk notering fritt verk kr. pr 100 kg.

15: — 14: 70

18: — 16: 75

16:50 14: 50

18: — 16: 75

17:20 16: —

22:65 21: 65

14:—

18: —

10:50

17:75

Då de svenska noteringarna gälla priser fritt å vagn vid bruket, under det att importnoteringen avser förtullat material cif svensk hamn, kommer alltså järnvägsfrakten att i många fall ytterligare öka skillnaden mellan priserna till nackdel för de svenska noteringarna. Skillnaden i priset å svenskt och utländskt material torde, då hänsyn tages till vad ovan nämnts, för närvarande utgöra: för stångjärn ca. 20 kr. pr ton » valstråd » 22 » » » » grovplåt » 55 » » » » strips » 40 » » » » valsjärn » 12 » » » Fullmäktige vilja särskilt framhålla, att ovanstående på inhemska marknaden noterade priser ligga avsevärt under brukens nuvarande självkostnadspriser. Den svenska järnhanteringen måste nämligen alltid räkna med högre tillverkningskostnader än utlandets järnindustri, åtminstone då det icke gäller tillverkningen av hög kvalitet. Anledningen härtill är särskilt att söka i följande förhållanden: 1. Tillverkningen sker i betydligt mindre skala än i utlandet, där driften kunnat läggas mera rationellt, och arbetsbesparande metoder kunnat införas. 2. Höga träkolspriser beroende på i många fall långa transporter. 3. Avsevärda malmkostnader, vilka stegrats på grund av höga arbetslöner och frakter samt minskad produktion. 4. Brist på fullgoda fossila bränslen. De importerade stenkolen ställa sig på grund av långa transporter avsevärt dyrare för våra järnverk än för utländska verk, som därtill ofta hava egna kolgruvor. 5. Direkt höjda arbetslöner på grund av bl. a. 8-timmarsdagens genomförande. Det svenska järnets svårigheter i konkurrensen på hemmamarknaden har ökats ännu mera på grund av den fördel i konkurrensen, som vissa länder haft och ännu hava av en deprecierad valuta.

90 Tullskyddet, som väl avsetts att utgöra ett effektivt skydd för det svenska arbetet, har i jämförelse med år 1914 undergått en väsentlig minskning i effektivitet icke endast på grund av den allmänna prisnivåns uppgång utan även på grund därav att arbetskostnaderna, såsom förut nämnts, nu ingå med proportionsvis större del i de färdiga varornas tillverkningsvärde, alldenstund råvarornas pris icke ökat i samma grad som arbetslönerna. Då valutaförhållandena emellertid nu stabiliserats i de flesta länder och några mera vittgående förändringar i penningvärdet knappast torde komma att äga rum, kan man räkna med, att den nu rådande prisskillnaden mellan utlandets och våra järn- och stålprodukter kommer att bliva bestående. Denna prisdifferens är, såsom förut visats, i många fall så betydande, att de nu gällande tullsatserna icke förmå skydda den svenska järnhanteringens produkter på den inhemska marknaden såsom varit avsett. I ovan omförmälda yttrande från Jernkontorets tull- och traktatkommitté, vilket med skrivelse den 13 november 1919 av fullmäktige överlämnats till den av Kungl. Maj:t tillsatta tull- och traktatkommittén, påvisade Jernkontorets kommitterade, att tullarna för järn och stål redan före kriget i ett flertal fall icke erbjöde tillräckligt skydd mot den utländska konkurrensen. På grund härav och med hänsyn till vad ovan framhållits beträffande järnhanteringens nuvarande prekära ställning synes det fullmäktige med rättvisa och billighet överensstämmande, likasom det ock är av behovet påkallat för den svenska järnhanteringens fortbestånd och utveckling att en tull förhöjning genomföres i enlighet med de principer, som av Jernkontorets tull- och traktatkommitté angivits dels i nyss nämnda yttrande och dels i förut åberopat yttrande av den 9 november 1920, så att de nya tullsatserna komma att giva samma skydd för vår järnindustri som före kriget. Den erforderliga höjningen i tullsatserna skulle, oavsett den på grund av 8-timmarsdagens införande skedda extra förhöjningen i produktionskostnader, som drabbat järnhanteringen, alltså vara minst lika med nu rådande partiprisindex för varor av järn och stål. Visserligen är detta index något olika för olika varuslag, men i stort sett motsvaras det av det svenska partiprisindextalet för »samtliga varor», vilket enligt kommerskollegiums statistik för januari 1925 är 169. Fullmäktige vilja därför föreslå, att tullen för järn- och stålvaror höjes till 160 procent av nuvarande tullsats belopp. Någon efter index varierande tull hava fullmäktige icke avsett med detta förslag, emedan förhållandena på penningmarknaden stabiliserats så mycket, att en variabel tullsats knappast bör ifrågakomma. Oaktat den föreslagna tullförhöjningen icke kan förhindra, att utländskt järn och stål i viss utsträckning införes och försäljes på den svenska marknaden, kommer den dock att kraftigt bidraga till att utjämna den befintliga prisskillnaden mellan svenskt och utländskt material. E n följd h ä r a v blir givetvis, att brukens avsättning kommer att ökas, och att den vid järnbruken och gruvorna nu rådande stora arbetslösheten kommer a t t minskas. Vid järnbruken voro vid årsskiftet cirka 29 % eller omkring 6 500 arbetare och vid gruvor, som producera malmer, huvudsakligen avsedda att vidare förädlas inom landet, cirka 50 % eller omkring 2 100 arbetare utan arbete, enligt uppgifter, som införskaffats av Jernkontorets överingenjör. E n i föreslagen utsträckning genomförd tullförhöjning kunde bereda flertalet av dessa arbete och även avsevärt bidraga till att förbättra järnhanteringens för närvarande prekära ställning. Jernkontorets fullmäktige, som med tillfredsställelse erfarit att sakkunniga blivit av Eders Kungl. Maj:t tillkallade med uppdrag att verkställa en

91 revision av gällande tulltaxa, våga uttala den förhoppningen, att vid denna revision hänsyn må tagas till de framställningar, vilka blivit av fullmäktige avgivna till Eders Kungl. Maj:t, samt till fullmäktiges skrivelse av den 13 november 1919 till Kungl. Maj:ts tull- och traktatkommitté. I samband med denna framställning vilja fullmäktige påpeka, att en reglering av tullarna med hänsyn till penningvärdets fall redan har vidtagits i ett stort antal länder. Sålunda tillämpas i Frankrike sedan år 1920 ett system, som möjliggör förändringar i tullsatsernas belopp allt efter förändrade valutaförhållanden. De gamla tullsatserna multipliceras nämligen med majorationskoefficienter, varierande mellan 1*3 och 8 för varor av järn och stål. Dessa koefficienter underkastas regelbunden revision av en särskild kommitté. Förslag till helt ny tul.taxa är även under utarbetande. Spaniens tullar äro väsentligt höjda efter 1915. Den nuvarande spanska tulltariffen innehåller två tariffer, men »mest gynnad nations »-klausulen tillämpas icke längre. Om en jämförelse göres mellan tullsatserna år 1915 och gällande tulltaxas lägre tariff, framgår, att de nya tullarna äro väsentligt hcgre än de före kriget gällande, även enligt valutans guldvärde. 1924 års tull utgör i pesetas 178—469 % av 1915 års tull för skilda slag av järn om stål. I Italien har ny tulltaxa fastställts, som upptager tullsatserna i guldlire, och enligt vilken guldlire omräknas till papperslire enligt vissa periodvis faststä.lda guldkoefficienter. De nya tullsatserna äro betydligt högre än de före k:iget gällande. I Amerikas förenta stater utgingo järn- och ståltullarna år 1915 med vissa procent av varans värde. Enligt 1922 års tariff har emellertid U. S. A. övergått till ett system med kombinerade vikt- och värdetullar. En jämförelse mellan tullsatsernas belopp före och efter ikraftträdandet av den nya tulltaxan kan endast giva ett ungefärligt begrepp om storleken av den företagna förhöjningen. Framhållas må, att alla tullsatser ökats högst väsentligt, samt att de nu i ett par fall utgå med ända till 5—8 dubbla beloppen jämfört med 1915. Japan har övergått från vikttullar till värdetullar. För att göra en jämförelse mellan de olika tullarnas effektivitet möjlig, måste vissa antaganden om resp. varuslags värde göras. Denna jämförelse giver vid handen, att tullsatserna i de flesta fall ökats. För några av för järnhanteringen viktigare rubriker utgår 1924 års tull, räknat i svenska kronor (guldvärde), med 134—323 procent av 1915 års tull. Även i Tjeckoslovakien, Finland, Portugal, Brittiska Indien, Australien, m. fl. länder hava åtgärder vidtagits för att reglera tulltarifferna i enlighet med det försämrade penningvärdet, i syfte att bereda de inhemska industrierra skydd mot konkurrens från länder med starkt deprecierad valuta. I Nederländerna har ny tulltariff antagits den 20 december 1924, varigenom tullsatserna i allmänhet höjts från 5 % till 8 % ad valorem (enlig: uppgift i Industrie- und Handelszeitung). Nye tulltaxor trädde under 1924 i kraft även i Belgien, Ryssland, Rumänien, Polen, Estland och Litauen. I Österrike och Ungern hava nya tulltaxor trätt i kraft den 1 januari 1925, medan i Grekland den nya tulltaxans ikraftträdande framflyttats till den 1 mars 1925. Ny& tulltaxeförslag, mera eller mindre färdiga, föreligga i Norge, Finland, Schwåz, Tyskland, Jugoslavien och Lettland. Shrligen må framhållas betydelsen av de åtgärder, som föreslagits i

92 England i avsikt att skydda den engelska industrien. Om detta förslag genomföres, äro dessa följder för närvarande omöjliga att överskåda, då tullskydd av regeringen skulle komma att beviljas från fall till fall efter av särskild kommitté företagen utredning, och alltså mycket beror på, huru dessa prövningskommittéer komma att verka. Under åberopande av vad som ovan anförts tillåta sig fullmäktige i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att tullsatserna å järn och stål snarast möjligt höjes, så att de komma att utgå med 160 % å nuvarande tullsats belopp. Stockholm den 20 mars 1925. Underdånigst J. C:SON KJELLBERG. EMIL KINANDER.

GÖSTA VON ROSEN. Axel

Koraen.

93¶Bilaga 4.

J ä r n k o n t o r e t s framställning den 7 april 1927 ang, h ö j n i n g av vissa järntullar.

Till Konungen. Det är Eders Maj:t väl bekant, att under de krisår, som följt efter det stora världskriget, den svenska järnindustrien lidit oerhört på grund av konkurrens från utlandet. Jernkontoret har vid upprepade tillfällen framhållit detta och begärt statsmakternas skydd och stöd, utan att detta hittills medfört någon åtgärd. Situationens allvar framträder dock otvetydigt genom den inskränkta driften vid järnverken och av dem beroende gruvor m. m. samt den inom hanteringen fortfarande stora arbetslösheten. Det är för att söka förebygga en verklig katastrof för betydande delar av vår järnhantering, som Jernkontoret nu tillåter sig underdånigst fästa Eders Maj:ts uppmärksamhet vid dessa frågor samt ånyo begära statsmakternas stöd i den hårda och ojämna kamp, som järnhanteringen under de senaste åren fört för sin existens. Den svenska järnhanteringen arbetar i stort sett efter tvenne olika linjer, den ena med tillverkning av specialkvaliteter, såsom verktygsstål och högklassiga konstruktionsstål, och den andra med mera ordinära järnprodukter för byggnadsindustrien och järnvägarna samt för maskinkonstruktioner i allmänhet, vanliga smiden m. m. De förra produkterna avsättas till en mindre del inom landet, men till huvudsaklig del på utlandet; de senare avsättas så gott som uteslutande inom landet. Man må emellertid icke föreställa sig, att dessa båda arter av tillverkning äro strängt skilda åt så, att vissa verk framställa endast den ena och vissa verk endast den andra kvaliteten. Visserligen finnas järnverk, som så gott som uteslutande ägna sig åt specialkvaliteternas framställning och andra, som ägna sig åt de mera ordinära kvaliteterna, men dessa äro att betrakta såsom undantag. Ett kvalitotsstålvork måste nämligen i allmänhet av rent tekniska skäl även ägna sig åt framställning av mera ordinära kvaliteter för hemmamarknaden. Vid tillverkning av kvalitetsstål erhålles alltid en del stålcharger, som av en eller annan anledning icke passa för det avsedda ändamålet. Man har då att välja emellan omsmältning, varigenom stålet reduceras till skrotvärde, eller utvalsning för mindre fordrande ändamål. Vilketdera som bör ske, blir i varje särskilt fall en lämplighetsfråga, beroende av avsättningsmöjligheter, pris m. m., men de flesta järnverk tvingas härav in på handelsjärnsmarknaden i större eller mindre omfattning, i all synnerhet som avsättningsmöjligheterna för kvalitetsstål äro begränsade och tämligen varierande. Tydligt är även, att om man av dessa skäl önskar avsätta en del stål för ordinära ändamål, så kan detta icke ske, utan att man parallellt med kvalitetsståltillverkning även driver en viss handelsjärnstillverkning, ty att endast försälja sådant järn, som utfallit olämpligt för vissa kvalitetsändamål, är givetvis ej möjligt. Slutligen behöver ock i allmänhet ett kvalitetsstålverk på grund av variation i order-

94 tillgång för sin ekonomi hava möjlighet att variera kvantiteten kvalitetsstål, utan att därföre den regelbundna driften i verket behöver ändras. Beträffande kvalitetsståltillverkningen är läget f. n. sådant, att det, tack vare Sveriges tillgång på rena råmaterialier och sekellång erfarenhet, lyckats att inom landet till största delen utestänga importen, även om detta i icke ringa mån måst ske på prisernas bekostnad, och likaledes uppehålla en avsevärd export. Vad den senare beträffar är att märka, att densamma består dels av mycket långt förädlade produkter såsom kallvalsade band, ofta härdade och polerade, färdiga finare fjädrar m. m., dels av vanliga varmvalsade produkter såsom ämnen, stänger, valstråd etc. För de förra produkterna synas åtminstone vid de verk, som av gammalt haft dessa såsom specialitet, priserna givit en skälig vinstmarginal, för de senare återigen hava priserna i det hela lämnat mycket övrigt att önska. Handelsjärnstillverkningen återigen befinner sig i ett annat läge. Visserligen är utan tvivel här den svenska produkten överlägsen den utländska i kvalitativt avseende, men denna överlägsenhet spelar i detta fall en mindre roll, i det att utlandets kvaliteter ofta äro för det avsedda ändamålet tillräckligt goda. Några mera nämnvärda överpris kunna sålunda icke beräknas för den svenska varan. Det är ock denna del av den svenska järntillverkningen, som för närvarande är så starkt hotad, att Jernkontoret n u finner sig nödsakat ånyo begära ökat skydd för densamma. Efterfrågan på järn har till följd av kristidens inverkan på andra områden på många håll betydligt nedgått. I utlandet är denna nedgång starkt markerad, och järnverken såväl i Tyskland som i andra massproducerande länder arbeta för närvarande med kvantiteter, som ligga långt under de respektive verkens kapacitet. Detta återigen giver anledning till dumping på exportmarknaden. En minskad produktion måste nämligen alltid medföra högre tillverkningspriser på grund av förefintliga anläggningars sämre utnyttjande. Räntor, amorteringar och allmänna omkostnader m. m. bliva i det närmaste konstanta och komma sålunda att med högre belopp drabba tillverkningspriset per ton. Det ligger därföre nära till hands att trots minskad efterfrågan hålla tillverkningskvantiteten så hög som möjligt, något som även inom den internationella kartellen är tillåtet under vissa villkor, och att försälja den kvantitet, som icke kan placeras inom eget land, till lägre priser på därför lämpliga marknader. Så sker även från olika länder, och särskilt har vårt land i stor utsträckning blivit en dumpingplats för utländska järntillverkare. Härvid synas de valutasvaga länderna, speciellt Frankrike och Belgien, hava gått i spetsen med prissänkningarna. I vårt land hava förhållandena direkt gynnat en dylik dumping, enär våra järntullar numera icke på långt när erbjuda samma relativa skydd som då de infördes eller ens som före kriget, under det att andra länder redan vidtagit tullförhöjningar i avsikt att skydda ömtåligare delar a v sin järnindustri. De nuvarande svenska tullarna fastställdes i stort sett år 1889. Visserligen reviderades de i viss mån år 1911, men någon genomsnittlig höjning vidtogs då e j ; tvärtom borttogos, till synes genom förbiseende, därigenom vissa ej oviktiga tullsatser å grövre valsade produkter. D å den sedan 1913 inträffade sänkningen i penningvärdet belöper sig på i genomsnitt 70 %, utan att tullsatserna justerats i överensstämmelse därmed, ä r det tydligt, att importen av järn därigenom skall underlättas. Sveriges förbrukning av järn har enligt statistiken under de senare åren, jämfört med åren närmast före kriget, snarare stegrats än minskats, siannolikt till följd av den livliga byggnadsverksamheten. År 1913 kan Sveriges

95 förbrukning av handelsfärdigt smidbart järn uppskattas till c:a 444 000 ton, varav importerades c:a 149 000 ton och tillverkades inom landet c:a 295 000 ton. Å r 1925 var förbrukningen c:a 438 000 ton, varav importerades c:a 206 000 ton och tillverkades inom landet c:a 232 000 ton. Importen har sålunda stegrats med 57 000 ton eller c:a 40 %. Sveriges totala tillverkning av smidbart järn var år 1913 749 400 ton och år 1925 518 000 ton, motsvarande en minskning av c:a 45 %. En mera detaljerad redogörelse för tillverkning, import och export under olika år av olika slag av smidbart j ä r n återfinnes i bil. 1. * De anförda siffrorna tala sitt tydliga språk om den svenska järnhanteringens tillbakagång och utlandets erövringar på vår marknad. En viktig anledning till att en dylik betydande förändring kunnat ske ligger, såsom förut antytts, uti utlandets överproduktion på järn med ty åtföljande försäljning till underpris i Sverige. U t i den tyska tidskriften Stahl und Eisen publiceras varje månad de tyska noteringarna å hemmamarknaden, ab Oberhausen, ävensom priser för export. Uti bil. I I 1 är angivet förhållandet mellan dessa priser, varvid exportpriserna genom frånräkning av frakt från Oberhausen till närmaste hamn och lastningskostnader, gjorts jämförbara med de noterade inlandspriserna. Av den erhållna kurvan framgår, att under 1924 de tyska verken för exportjärn vid verk erhöllo i genomsnitt 10 % lägre pris än vid försäljning på hemmamarknaden. Denna prisdifferens visar därefter stegring och uppnådde i juli 1926 ej mindre än 37 %. Kort därefter bildades den internationella stålkartellen med mål att genom produktionens reglering hålla priserna uppe. Verkan härav kan avläsas i kurvan, och differensen mellan export- och inlandspris sjönk hastigt till 17*5 %, varest den enligt noteringarna sedan hållit sig konstant. Emellertid äro dessa siffror, såsom grundande sig på officiella noteringar, endast nominella, och i verkligheten ligga förhållandena än ogynnsammare, enär de tyska verken på export faktiskt sålt vida billigare än noteringarna utvisa. Att häröver erhålla någon mera omfattande statistik är givetvis förenat med stora svårigheter, enär härför erfordras samtidiga offerter å liknande varor i Tyskland och Sverige. Jernkontoret har emellertid tid efter annan lyckats införskaffa dylika uppgifter, varvid bestyrkts, att de verkliga noteringarna ligga vida lägre än de officiella exportnoteringarna, under det att priserna i Tyskland praktiskt taget följt inlandsnoteringen. I verkligheten har alltså i november och december 1926 prisdifferensen ökats. Den streckade linjen å diagrammet i bil. I I visar den av Jernkontoret konstaterade faktiska prisdifferensen, vilken i dec. 1926 uppgår till 32 % mot de officiella noteringarnas 17*5 % . För närvarande torde differensen vara högre. I det ovanstående har Jernkontoret särskilt behandlat förhållandena i Tyskland. Detta har skett av det skälet, att det varit lättast att härifrån erhålla tillförlitliga siffror. De priser, som offereras från Belgien och Frankrike, ligga emellertid under de tyska, vilket givetvis har sin grund i de deprecierade valutorna. Man har uti den offentliga diskussionen rörande den svenska järnhanteringens ställning velat göra gällande, att eftersom den svenska handelsjärnstillverkningen icke är ekonomiskt bärkraftig, bör densamma läggas ned. Jernkontoret tillåter sig anföra, att det ingalunda är bevisat, att under normala förhållanden den svenska handels järnstill verkningen är så svagt grundad, att ett dylikt yttrande är motiverat. Visserligen har denna tillverkning 1

Av utrymmesskäl ej medtagen.

96 alltid varit hårdarbetad, men åtminstone under decenniet före kriget lämnade den dock en skälig vinst. E t t nedläggande av handelsjärnstillverkningen, som belöper sig till c:a 45 ^ av Sveriges totala järnproduktion, kan dessutom i de flesta fall icke ske utan en ogynnsam inverkan på kvalitetsståltillverkningen, enär dessa tillverkningar, såsom ovan visats, äro av varandra beroende. Ej heller är det möjligt att uti ett handelsjärnsverk kasta om tillverkningen till kvalitetsstål, ty, oberäknat att förutsättningarna i form av lämpliga råvaror saknas, och att den tekniska utrustningen icke är passande, så skulle detta för verket i fråga betyda skapandet av en helt ny försäljningsorganisation och inarbetandet av nya märken på exportmarknaden, en uppgift, som torde i regel överstiga företagens bärkraft. Dessutom måste ihågkommas, att kvalitetsstålförbrukningen i världen är så strängt begränsad, att nya kvantiteter överhuvud taget ej kunna avsättas eller åtminstone endast till underpriser, varigenom samtliga kvalitetsverk bleve lidande. I denna fråga tillåter sig Jernkontoret dessutom hänvisa till bilagda yttrande av professor Arvid Johansson (bil. III, sid. 29 och följande). * E t t bibehållande av Sveriges handelsjärnstillverkning är sålunda även för kvalitetstillverkningen av synnerlig vikt. Den svenska järnhanteringen är en för landet naturlig industri. Den bygger på användningen av inhemska råmaterial, tillgodogörandet av våra järnmalmstillgångar, skogarnes ej för andra ändamål användbara produkter och vattenfallens krafttillgångar samt icke minst på den sedan sekler nedärvda skickligheten hos en framstående arbetarstam. Järnhanteringens betydelse för kulturen och odlingen i de bygder, där densamma har sitt säte, kan icke överskattas. Den giver arbete och uppehälle åt hela samhällen, och andra industrier äro beroende av och baserade på densamma såsom exempelvis stora delar av gruvindustrien, den mekaniska verkstadsindustrien och Eskilstunaindustrien. Även för samfärdsmedlen spelar järnhanteringen en betydande roll, såsom av alla industrier varande den, som i förhållande till tillverkningskvantiteten har det största behovet av transporter, i det att för varje ton färdigt järn, som lämnar järnverket, till detsamma måst fraktas mångdubbla kvantiteter råmaterialier. Järnhanteringen bidrager därigenom i hög grad till förräntning av det i järnvägarna nedlagda kapitalet. E t t land utan egen järnindustri är utan industriell ryggrad, och vi se i dessa dagar talande exempel på att länder, som förut ej haft järnindustri, med stora uppoffringar söka skapa en sådan, och Norge, som tidigare ägt järntillverkning, söker nu genom statsunderstöd och andra förmåner med all makt återuppliva denna. Det bör även vara i färskt minne, hurusom under krigsåren Sveriges industri i stor utsträckning kunde vidmakthållas endast tack vare den inhemska järnhanteringen. Då nu, såsom ovan visats, utländska järntillverkare i Sverige sälja järn till priser, som, räknade vid det utländska verket, med f. n. c:a 30 % understiga dem, som för samma produkter erhållas inom eget land, och sålunda ett abnormt tillstånd kan sägas vara rådande, kan man med skäl fråga sig, huruvida detta förhållande kan komma att bestå under längre tid, eller om det är en tillfällig företeelse. Att härpå lämna ett tillförlitligt svar är givetvis omöjligt. Den internationella stålkartellen har, som ovan nämnts, bildats i syfte att genom begränsning av kvantiteten hålla järnpriserna uppe, men, såsom framgår av kurvan å bil. II, har effekten därav hittills endast blivit av kort varaktighet, och tendensen till försäljning till underpris har under 1

Av utrymmesskäl ej medtagen.

97 senare tiden kraftigt ökats. De i kartellen deltagande länderna hava icke heller förbundit sig att hålla gemensamma priser, utan endast överenskommit om vissa kvotandelar i den beräknade totalproduktionen. Priskonkurrensen mellan utländska järntillverkare är därföre ännu bestående. Det har visserligen försports, att kartellen skulle utvidgas att även omfatta prisreglering, men om så kan bliva fallet är ännu tvivelaktigt, och en sådan utvidgning kan i varje fall sannolikt endast ske efter långvariga förhandlingar. Slutligen ä r det ock ovisst, vilket inflytande en dylik eventuell prisöverenskommelse skulle få för Sverige. En fast kartellbildning har givetvis alltid större möjligheter än fristående järnverk att genom dumping ruinera ett mindre lands järnhantering, om detta skulle vara med dess fördel förenligt. En bestående förbättring i prispolitiken kan sannolikt förväntas först, då järnförbrukningen i Europa vuxit så, att den kommit i nivå med järnverkens tillverkningskapacitet, men, såvitt nu kan bedömas, kommer detta ännu att dröja en ansenlig tid. Men den svenska järnhanteringens ställning försämras med varje dag, och snara åtgärder äro av nöden. Såsom skäl mot en tullförhöjning å järn i Sverige har anförts, att råvarorna för andra industrier, speciellt verkstads- och byggnadsindustrierna, skulle fördyras så, att resp. industriers existens därigenom bleve hotad. Till belysning a v denna fråga har Jernkontoret år 1926 uppdragit åt tvenne tekniska sakkunnige, professorn vid Tekniska Högskolan Karl Ljungberg och t. f. professorn Anders Rosborg, att verkställa en utredning, avsedd att visa huru stor inverkan en förhöjning av järntullarna med 70 % av nuvarande belopp under förutsättning av motsvarande prisförhöjning skulle få på tillverkningskostnaden för diverse typiska industriprodukter, byggnader m. m. Ur denna utredning, vilken i sin helhet finnes tillgänglig å Jernkontoret, må följande siffror anföras: P ö t- e m å 1

Prisökning genom tullförhöjning av 70 * " °/ /o

Hyreshus 5-rums lägenheter * 3- » » Järnöverbyggnaden till järnvägsbroar 4 st Överbyggnad till bro av armerad betong Elektrisk motor om 50 hkr. » » » 100 » Avancemotor, stationär, om 10 hkr. » » » 30 » » marinmotor, » 230 » Sulfitkokare med underställ 190 m8 bruttovolym Pappersmaskin »Yankee» med 3 050 mm arbetsbredd » mångcylindrig » 4 065 » » Vattenturbin i betongspiral om 11 500 hkr 1 i tryckskåp av plåt om 1 200 hkr » om 1500 hkr Ångturbingenerator om 2 500 kw Järnvägsvagn, 2 axlig III klass personvagn » » » öppen godsvagn med plåtlämmar Tröskverk, transportabelt Traktor 30 hkr., utan plog Hästräfsa med 30 pinnar Plog, enskärig 7 — 6480.

0-13 — 0'20 /« 0-27 % 3-5—4-0 % T30 % 1-20 % 1'60 % 0'29 % 0-52 % 0*65 % 4-20 % 0-27 % 0-4 7 % 0-74 % 1-20 % 0-78 % 0*39 % 1-26 % 3*2 3 % 0'76 % 0*63 % 3*10 % 3-10 %

98 Att här icke skeppsbyggnadsindustrien medtagits beror därpå, att denna industri enligt gällande tulltaxa åtnjuter rätt till tullrestitution för så gott som allt av densamma förbrukat järn, vare sig fartygen äro avsedda att stanna i hemlandet eller försäljas till utlandet. Denna industri är sålunda praktiskt sett oberoende av tullsatserna på järn. Den anförda utredningen utvisar sålunda, att tullförhöjning å järnhanteringens produkter har en mycket obetydlig inverkan på tillverkningspriset för färdiga konstruktioner och maskiner och givetvis mindre i samma mån som varan är längre förädlad. För de industrier, som arbeta med utländska råmaterial för framställning av exportvaror, kan liksom hittills, då så prövas berättigat, beviljas tullrestitutionsrätt, och deras konkurrenskraft på utländska marknader kommer sålunda icke att beröras. Om ökat skydd icke lämnas järnindustrien, och utlandets dumping får fortsätta ännu någon tid, så är det visserligen sant, att byggnadsindustrien och maskinindustrien för ögonblicket kunna erhålla sina råvaror billigare än eljest, men om den svenska järnhanteringen därigenom går under, upphör för utlandet skälet att tillämpa dumpingpriser. E n höjning av priserna skulle då ej låta vänta på sig, och man torde med visshet kunna räkna med, att denna höjning bleve så kraftig, att ovannämnda svenska industrier snart nog finge dyrt betala tidigare fördelar. Och att åter igångsätta en nedlagd järnindustri är icke detsamma som att återupptaga en a n n a n industri. Arbetarna skingras, gruvorna nedläggas, krafttillgångarna disponeras för andra ändamål m. m. E n en gång nedlagd järnhantering kommer, såsom erfarenheten lärt, sällan att återupptagas. Att vägra järnhanteringen ökat skydd under nuvarande svåra tider med den motiveringen, att ett sådant skulle medföra högre järnpris, är sålunda en kortsynt politik, enär, för den händelse underprisförsäljningarna få ostört fortsätta, de nuvarande lägre järnprisen med visshet komma att följas av vida högre, så snart den inhemska hanteringen upphört. Jernkontoret kan sålunda icke finna, att de olägenheter, som för andra industrier skulle uppstå genom ett ökat tullskydd för viktigare järnprodukter, kunna tillmätas någon betydelse i jämförelse med de risker, som ett nedläggande av den svenska handelsjärnstillverkningen innebär. I följande förslag till höjda tullsatser har Jernkontoret endast upptagit sådana produkter, vilka äro av fundamental betydelse för den svenska hanteringen, och, ehuru det måste anses tvivelaktigt om därigenom tillräckligt skydd vinnes mot en fortgående dumping, har Jernkontoret nu begränsat sig till att beräkna tullförhöjningarna så, att de i intet fall överstiga 20 % av de priser, som i utlandet erhållas på respektive hemmamarknader. Då såsom ovan anförts exportprisen för närvarande ligga c:a 30 % under dessa priser, måste de föreslagna förhöjningarna anses synnerligen blygsamma. Slutligen tillåter sig Jernkontoret framhålla, att särskild anledning till skyndsam hjälp för järnhanteringen förefinnes på grund av den segaste tidens oerhört hastiga importökning. År 1926 var ett rekordår för järrnimporten, men detta års siffror synas innevarande år komma att i hög grad stegras, vilket framgår av nedanstående statistiska siffror för j a n u a r i och februari 1926 och 1927.

99 Sveriges import i ton av diverse smidbart järn under januari och februari månader 1926 och 1927. Balk-, hörn- och annat Plåtar utan slipning varmvalsat järn, alla slag eller polering 1926 1927 °J,n" 1926 1927 °J"* /o

januari 8 835 februari 7 410 S:a för januari o. februari .... 16 245

13 582 11 579 25 161

/o

53-8 56-2 55-Ö

1798 4 144 5 942

4 665 7 371 12 036

159*5 78-o 102*6

Rör, valsade eller varmdragna, icke bearbetade 1926 1927 °^" /o

januari 893 februari 584 S:a för januari o. februari .... 1 477

833 1093 1 926

—6-7 87-1 305

Under åberopande av ovanstående motivering tillåter sig Jernkontoret härmed underdånigst anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i ändamål att bereda den svenska järnhanteringen skydd mot försäljning till underpriser från utlandet, till innevarande års riksdag avlåta proposition om höjning av nedanstående tullsatser å järnprodukter på sätt här nedan angives: Tulltaxerubrik Nr 722 » 726 *

» » » »

734 735 736 755

» 756 » 797

Gröten, smältstycken, ämnen etc Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, vägande 60—20 kg. pr löpmeter Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, av mindre vikt per löpmeter Plåtar, av 3 mm tjocklek eller däröver » , » 3—0*6 mm tjocklek » , » 0-6 — 0-s mm tjocklek Rör, valsade eller varmdragna, icke bearbetade Rör, valsade eller varmdragna, bearbetade Packverk och andra dylika järnkonstruktioner etc

Tullsats Föreslagen 100 kg. kr. 3: 50

Nuvarande 2: —

100 kg. kr. 3: 50

1: 50

100 kg. kr. 4 : 5 0 100 kg. kr. 5: — 100 kg. kr. 7: 50 100 kg. kr. 9 : —

2:50 3: — 4: 50 5: —

100 kg. kr. 6 : 5 0 100 kg. kr. 8 : —

4: — 5: —

100 k g . kr. 6: 50

4: 50

Utom beträffande ovanstående varor, som för järnhanteringen äro av vitalt intresse, har Jernkontoret konstaterat, att försäljning till underpriser från utlandet i stor utsträckning äger rum även av till följande rubriker hänförliga produkter, nämligen N:ris 757 — 758 » 885 — 896

Kalldragna rör, även bearbetade Smidbart gjutgods och andra varor av smidbart järn etc.

Jernkontoret får därför, med hänsyn därtill att även dessa artiklar för järnhanteringen äro av stor betydelse, underdånigst hemställa, att tullsatserna å dessa rubriker, för vilka några noteringar på grund av varornas skiftande karaktär icke finnas, måtte höjas med 60 %. Stockholm den 7 april 1927. Underdånigst EMIL KINANDER. GÖSTA YON ROSEN. HERMAN FLEMING. A. SJÖGREN.

100 Bilaga

S.

S v e r i g e s m a s k i n i n d u s t r i f ö r e n i n g s s k r i v e l s e den 20 januari a n g å e n d e v i s s a ifrågasatta tullförhöjningar för järn.

1&8

Till Kommitterade för behandling av Jernkontorets framställning om ökat tullskydd å valsjärn. Genom Direktör Lars Blume, medlem i såväl Eder ärade kommitté som av vår Förenings Styrelse, har Maskinindustriföreningen satts i tillfälle taga del av det av Jernkontoret framlagda förslaget om höjning av tullsatserna å diverse järnvaror. Direktör Blume har anhållit om ett uttalande av Föreningens Styrelse rörande ifrågavarande förslag till tulltaxeändringar. Då nämnda angelägenhet är av allra största betydelse för den industrigrupp Maskinindustriföreningen företräder, har Styrelsen diskuterat sagda ärende med representanter för olika tillverkningsbranscher i akt och mening att söka få utrönt, vilken verkan ett ökat tullskydd å omnämnda material anses komma att få för olika svenska maskinindustriella tillverkningar. Jernkontorets senaste modifierade förslag om ökning av vissa tullsatser innebär en höjning över lag av 20: — kr. per ton för varmvalsat järn samt plåt, varjämte en ny tullsats införts för järnvägs- och spårvägsskenor med kr. 3:5 0 per 100 kg. För göten och smältstycken är dessutom föreslaget en tullhöjning av kr. 1: 5 0 per 100 kg. Efter de undersökningar och utredningar, som Styrelsen låtit verkställa rörande den verkan ifrågavarande tullhöjning skulle medföra såväl för maskinindustrien som för sådan järnmanufakturindusti, vilken i stor utsträckning använder omnämnt material för sina tillverkningar, har Styrelsen funnit, att olägenheterna för dessa förädlingsindustrier skulle komma att bliva så stora, att den föreslagna tullökningen icke kan tänkas genomford utan att ett motsvarande ökat tullskydd samtidigt införes för ett flertal av förädlingsindustriens produkter. E n preliminär undersökning har givit vid handen, att åtminstone ett 40-tal tullrubriker sålunda skulle behöva kompenseras. Ifrågavarande utredningar vila på det antagandet, att en tullhöjning på materialet kommer att åtföljas av en motsvarande höjning av jpriserna på de järnmaterial, för vilka tullhöjningen skulle införas. Styrelsen vill emellertid framhålla, att även om en del förädlingsindustrier skulle erhålla kompensation för ökad tull å omnämnda järnprodukter komimer dock alltid den del av maskinindustrien, vars tillverkningar äro avsedda för export, att så hårt drabbas av ifrågavarande tullökning på järnmaterual, •att Styrelsen ansett sig bestämt böra avstyrka förslaget om tullhöjnimgen även i den av Jernkontoret modifierade formen. Beträffande det inom kommittén väckta förslaget om en tullhöjning av 10?: — kr. per ton för valsjärn 1 vägande 5 kg. och därutöver per löpande nueter samt 20: — kr. per ton för samma material vägande mindre än 5 kg. per löp1 Innefattar även varmvalsad plåt, vilket, enligt vad som u n d e r hand inhämtats, genom i förbiseende icke angivits i ovanstående skrivelse.

101 meter, anser Styrelsen att även denna mindre tullökning skulle komma att medföra en hel del olägenheter för förädlingsindustrierna. Då emellertid sannolikt endast en del av tullförhöjningen torde kunna utnyttjas i form av höjda järnpriser, anser dock Styrelsen att nämnda förhöjning av 10: — kr. borde med ett par undantag kunna genomföras, utan att krav på motsvarande tullförhöjning å färdigfabrikat skulle bliva en tvingande nödvändighet. Beträffande däremot tullhöjningen för sådant järn, som väger mindre än 5 kg. per löpande meter, måste den kompenseras genom tullhöjningar å en del av de färdigfabrikat, till vilka nämnda material användes. Såvitt Styrelsen kunnat finna inskränker sig emellertid den erforderliga kompensationen av tullförhöjning för färdigfabrikatet i detta fall endast till några få rubriker. Styrelsen ber få framhålla, att ett stort antal maskinindustriella företag bestämt avstyrka varje tullförhöjning å järnmaterial, då detta komme att medföra synnerligen stora olägenheter för den svenska maskinindustrien. För att för exportindustrien så mycket som möjligt minska olägenheten av den föreslagna tullförhöjningen anser sig Styrelsen böra bestämt påyrka, att i händelse en tullförhöjning å järnmaterial införes samtidigt sådana omändringar företagas beträffande nuvarande tullrestitutionsbestämmelser, att utländska järnmaterial lättare än hittills kunna användas för färdigställandet av exporttillverkningar. Detta syftemål kan uppnås bl. a. därigenom, att den fordran på absolut identitet, som nu uppställes för i färdigfabrikat ingående tullrestitutionsberättigade material eftergives och att sålunda möjlighet beredes för exportindustrierna att mot viss angiven kvantitet importerat material äga rätt att ur landet utföra en lika stor kvantitet motsvarande material ingående i exportgodset. Då alla frågor som beröra förhöjning av tullsatser på järnmaterial äro av vital betydelse såväl för vårt lands maskinindustri som för dess järnmanufakturindustri, är Styrelsen utomordentligt intresserad av att sättas i tillfälle att uttala sig om de nya förslag i föreliggande ärende, vilka eventuellt komma att framläggas av Kommitterade för behandling av Jernkontorets framställning om ökat tullskydd å valsjärn. Stockholm den 20 januari 1928. Sveriges

Maskinindustriförening G. JACOBSSON / /

/

Amos

Kruse.

102 Bilaga

6.

Den tyska järnindustriens reorganisation.1 Produktionens rationalisering inom det tyska Stålförbundet försiggick på det sättet, att vissa större produktionskomplex tillskapades, varjämte tillverkningen inom de särskilda företagen och verken specialiserades. Största möjliga mekanisering, organisk sammanfattning av anläggningarna och omorganisation av de enskilda brukskomplexen var därvid utgångspunkten. Stålförbundets viktigaste masugnar och järnverk äro förlagda till trakten av Dortmund och Hörde (f. d. Deutsch-Lux och Phönix), i och vid Bochum (Bochumer Verein), i Gelsenkirchen-Schalke (f. d. Gelsenkirchen), i DuisburgRuhrort och Meiderich (Phönix' och de rhenska stålverkens anläggningar) samt i Mulheim, Hamborn och Sterkrade, vilka omfatta f. d. Thyssen-anläggningarna. Så långt Stålförbundets redogörelser föreligga, har omläggningen nästan undantagslöst försiggått efter de uppdragna riktlinjerna. Modernast inrättade och fulländade äro f. d. Thyssen-anläggningarna i trakten av Hamborn. Dessa hava geografiskt sett allehanda fördelar. De i omedelbar närhet av verken liggande Rhenhamnarna möjliggöra en gynnsam dittransport av malm och borttransport av färdiga produkter. Thyssen-verken voro redan tidigare de modernast inrättade verken i sitt slag. De äro så belägna, att produktionen kan försiggå kontinuerligt från råvaran till färdigfabrikatet. E n fullständig automatisering av driften bidrager därjämte väsentligt till fulländningen. De i närheten liggande kolgruvorna möjliggöra beskickning av de olika ugnarna utan omlastning av kolet. Den framställda koksen befordras omedelbart till masugnarna medelst linbanor och hissanordningar. Till Thyssen-verken förlade Stålförbundet massproduktionen av halvfabrikat, stång- och profiljärn. Exporten av dylika produkter äger rum därifrån. Verken i Dortmund och Hörde ha huvudsakligen tilldelats inlandsbeställningar. Halvfabrikat- och profiljärnleveranserna utföras till övervägande del av Hörde-verken, medan Dortmund-verken företrädesvis utvalsa konstruktionsmaterial, universaljärn och stångjärn för inlandet. Därjämte äro Dortmund-verken liksom förut mycket sysselsatta med framställning av såväl verkstadsprodukter av olika slag som bro- och andra järnkonstruktioner. F. d. Bochumer-förbundets järnverk, i vilka de westfaliska järnverken uppgått, framställa kvalitetsmaterial och ha på grund härav ytterligare utvidgats. Verken i Ruhrort-Meiderich äro till stor del sysselsatta med exportorder, särskilt i fråga om stång- och profiljärn. Därjämte är deras halvfabrikatsproduktion speciellt inställd på leveranser av dels plåtämnen till Stålförbundets olika tunnplåtverk och dels rörämnen. Liksom de stora järnverken sammanfördes jämväl förädlingsverken under enhetlig ledning i och för deras möjligast rationella utnyttjande, varvid vart och ett verk inriktades på tillverkning av specialprodukter. Sålunda utvalsas grov- och mediumplåt huvudsakligen i Charlottenhyttornas i Niederschelden f. d. verk, i Thyssen-anläggningarna i Mulheim, i de förra Phönixverken i Hörde och Dusseldorf och i det nederrhenska verket i Duisburg. Rörproduktionen är 1 Denna redogörelse är hämtad ur ett nyligen utkommet arbete av Paul Ufermann, betitlat Der deutsche Stahltrust, Berlin 1927.

103 sammanförd i en särgrupp, som omfattar samtliga rörverk. Sådana finnas i Dortmund-Hörde, i Bochum, Mulheim, Ruhrort och Dusseldorf. Valstrådoch trådproduktverken utgöra en särskild grupp med huvudanläggning i H a m m i Westfalen. Tunnplåt utvalsas i följande valsverk: Hästen, Meggen, Nachrodt, Duisburg, Hamborn, Siegen, Weidenau och Attendorn. De övriga förädlingsverken ha infogats i det noggrant specialiserade produktionsprogrammet. Det torde av dessa uppgifter framgå, att en både tekniskt och kommersiellt lika verksam produktionsorganism kunnat uppnås. E n specialisering har åstadkommits, som möjliggjort en särskild omvårdnad om varje produktionsgren men samtidigt åstadkommit en effektiv total verkan. Eftersom kolgruvor finnas överallt vid de stora hyttorna, har en dyrbar bränsletransport kunnat undvikas. Redan i Stålförbundets första prospekt framhölls denna fördel med följande ord: »Genom att utnyttja de till de hittills skilda koncernerna hörande bergverkens geografiska läge i förhållande till hyttorna har man möjliggjort betydande fraktbesparingar.» Även i a n d r a fall tog man under övervägande, huru man i möjligaste mån skulle k u n n a minska transportkostnaderna och uppnå fraktbesparingar. Detta får sin kanske tydligaste förklaring i den omständigheten, att den totala framoch bortforslingen av gods till de till Stålförbundet i Ruhrområdet anslutna företagen år 1925 uppgick till omkring 88 miljoner ton. Vilka rationaliseringsresultat äro nu att anteckna under Stålförbundets första år? I avseende å tiden från början av april till slutet av september 1926 innehåller Stålförbundets första verksamhetsberättelse vissa uppgifter. Under nämnda halvår, som kännetecknades av en svårartad ekonomisk kris, kunde koluppfordringen i Stålförbundets gruvor likväl ökas med omkring 31 %. Koksproduktionen stegrades med omkring 11 %\ Tack järnproduktionen uppvisade en stegring på 48 %, och för göttillverkningen kunde antecknas en liknande på 51 %. Resultaten framträda än tydligare, om man jämför Stålförbundets produktionsökning med ökningen av den övriga tillverkningen av likartade produkter i Tyskland. E n sådan jämförelse uppvisar för halvåret april—september 1926 följande siffror: Produktionsstegring i procent StålÖvriga förbundet stålverk

Koluppfordring Kokstillverkning Tackjärntillverkning Göttillverkning

31 11 48 51

28 11 18 19

Vid jämförelsen måste dessutom hänsyn tagas till, att den utomordentligt gynnsamma konjunktur, som inföll år 1926 på grund av den engelska strejken, ännu föga hunnit göra sig gällande nämnda halvår. Vidare är att märka, att Stålförbundet ägt bestånd endast en kort tid, och att resultaten av den företagna genomgripande omorganisationen givetvis först senare kunna visa sig. Först vid slutet av det löpande affärsåret (1926—27) kunna rationaliseringsresultaten i hela sin utsträckning överblickas. För tillfället är ett omdöme icke möjligt beträffande de samlade resultaten av den organisatoriska fulländningen och tekniska omläggningen. Men följande exempel är beaktansvärt. I början av april 1927 rapporterades beträffande Hörde-förbundet, att man i mars månad med en arbetsstyrka av omkring 6 000 man framställt ungefär 74 000 ton halv- och helfabrikat,

104 medan tidigare 9 000 arbetare varit erforderliga för en tillverkning av omkring 58 000 ton. P å Förenade stålverkens bolagsstämma den 30 mars 1927 meddelade dr Vögler, att omläggningen medfört tillfredsställande resultat. Tackjärntillverkningen kunde ytterligare ökas. Den uppgick under löpande affärsåret (oktober 1926—september 1927) i genomsnitt per månad till 500 000 ton mot 379 000 ton under tiden den 1 april—den 30 september 1926. Liknande voro siffrorna för göttillverkningen, vilken stigit i genomsnitt per månad till 550 000 ton mot tidigare 424 000 ton. I mars månad 1927 uppgick göttillverkningen till 610 000 ton. De resultat, som trastens grundläggare förutsett, hade alltså gått i uppfyllelse, kanske i högre grad än man vågat hoppas. Vilken inverkan har nu denna rationalisering haft på produktpriserna? Härpå kan svaras: helt enkelt ingen. Till de personer, som ansågo, att rationaliseringen borde resultera i prissänkning, hörde också dr Vögler. Han yttrade en gång hösten 1926 i ett tal följande: »Prissänkning är erforderlig på alla områden och bör med alla medel eftersträvas för att undanröja arbetslösheten.» På den ovan berörda bolagsstämman hos Förenade stålverken omnämnde herr Vögler, att den tyska järnindustriens belastningsförmåga tagits i anspråk till yttersta gränsen, och att varje ytterligare belastning genom högre produktionskostnader måste medföra en prisförhöjning. Trots de exempellösa resultaten av rationaliseringen såg man sig alltså icke i stånd att åstadkomma en prissänkning; järnindustrien räknade sig tvärtom till förtjänst att ha kunnat hålla de hittillsvarande priserna. Prisförhöjningar ha flerfaldiga gånger diskuterats och ställts i utsikt. Framtiden får utvisa, om icke en så radikal omläggning och förbättring av produktionsmetoderna verkligen kan ha prissänkningar till följd. H u r har nu rationaliseringen verkat i avseende å arbetsmarknaden och arbetslönerna? Stålförbundet nedlade i början av sin verksamhet talrika anläggningar, vilket ansågs nödvändigt för rationaliseringens genomförande. I affärsberättelsen för första halvåret lade man märke till följande rörande frågan om rationalisering och lönestegring: »De bättre konjunkturerna och resultatet av våra rationaliseringsåtgärder ha kommit våra verk till godo i stor utsträckning. Under det att arbetarantalet stegrades med omkring 9 %, ökades hela den månatliga lönesumman med inemot 30 % och genomsnittsinkomsten per månad för den enskilde arbetaren med omkring 20 %. Dessutom har denna totala inkomststegring ägt rum utan ändring av tarifflönerna. Endast inom stenkolsgruvdriften har genom bindande skiljedom företagits en löneförhöjning av i medeltal 4 % att träda i kraft från den 1 september.» Då tarifflönerna icke samtidigt höjdes, får man antaga, a t t denna inkomststegring helt och hållet beror på övertidsarbete eller förhöjd ackordsprestation. Därmed må vara hur som helst. Stegringen av produktionsresultatet har i alla fall varit väsentligt större än den till arbetarna utgående merförtjänsten. E n framgång i den riktningen, att driftomläggningen inverkat gynnsamt på såväl prisbildningen som löneutvecklingen, har man i alla fall hittills icke kunnat anteckna.

105 Bilaga

?.

Den internationella stålkartellen. Underhandlingarna mellan de tyska och franska järnindustrierna uppges Underhandla börjat redan 1920, då på initiativ av Millerand en sammankomst ägde ljn9arn<^ me[ r u m i Paris. Emellertid strandade dessa underhandlingar, då fransmännen Zantkf^rt uppges ha fordrat avträdandet av en betydande del av aktierna i den tyska industrierna. järnindustrien som avbetalning å krigsskadeståndet. Härefter gjordes 1922 ett försök att till en början skapa en enhetlig allierad front genom uppgörelse mellan de franska, belgiska och engelska järnindustrierna, men även detta försök misslyckades. Några månader senare följde i januari 1923 Ruhrockupationen. Genom Versaillesfreden hade Tyskland förpliktats medge tullfrihet under fem år vid import av vissa kontingenter järn och stål från Elsass-Lothringen och Luxemburg, varjämte ingen tullgräns skulle upprätthållas mot Saarområdet. När den 10 januari 1925 nalkades, då Tyskland skulle återvinna sin handelspolitiska självbestämmanderätt och följaktligen de nyssnämnda lättnaderna väntades komina att bortfalla, möttes i oktober 1924 i Paris i samband med handelsavtalsunderhandlingarna såsom sakkunniga tillkallade ombud för de tyska och franska järnindustrierna. Härvid sökte man från fransk sida spela ut den av tullfrihet vid import från Lothringen-Luxemburg intresserade sydtyska verkstadsindustrien mot järnverken i RheinlandWestfalen. Emellertid ernåddes enligt ett i december 1924 i Paris undertecknat protokoll principiell enighet mellan de nämnda tyska industrierna. Sålunda skulle Roheisen-Verband och Rohstahlgemeinschaft, i den mån verkstadsindustrien tillverkade för export, tillhandahålla erforderligt järn och stål till världsmarknadspris. Roheisen-Verband och Rohstahlgemeinschaft skulle å andra sidan i syfte att tillfredsställa Frankrike inköpa en viss kontingent järn och stål från Lothringen till inom Tyskland rådande marknadspris samt därvid bära halva tullen. I utbyte hoppades man ernå tullnedsättningar i Frankrike å tillverkningar av den tyska verkstadsindustrien. Sistnämnda industri skulle i så fall uppge sitt motstånd mot tullfrihetens bortfallande i förhållande till Lothringen-Luxemburg. Saarområdet skulle även i fortsättningen åtnjuta tullfrihet. Emellertid kunde någon uppgörelse med Frankrike enligt de i protokollet angivna riktlinjerna icke ernås, innan nyssnämnda enligt Versaillesfreden stadgade tullfrihet i Tyskland bortföll. Slutligen undertecknades likväl i Luxemburg i juni 1925 ett avtal mellan de tyska och franska järnindustrierna. En viss kontingent tackjärn, ämnen av järn och stål samt valsjärn skulle årligen importeras till Tyskland, vilken, när den inhemska förbrukningen motsvarade Rohstahlgemeinschaft's grundtillverkning, skulle utgöra 1*7 5 milj. ton. Steg eller sjönk förbrukningen, skulle kontingenten ändras i motsvarande grad. En relativt stor del eller av nyssnämnda grundkontingent 0*7 4 milj. ton skulle importeras från Saarområdet, 0*5 3 milj. ton från Lothringen samt 0*4 8 milj. ton från Luxemburg. Närmaste anledningen till att även den luxemburgska järnindustrien skulle åtnjuta andel Föreliggande redogörelse är utarbetad för de sakkunnigas räkning av e. o. hovrättsnotarien N. Sehlberg.

106 i kontingenten torde å ena sidan varit, att någon import utöver denna icke torde avsetts samt å den andra det betydande i nämnda industri investerade franska kapitalet. Halva kontingenten, närmast den från Saarområdet importerade delen därav, skulle åtnjuta tullfrihet. E n lättnad av sistnämnda slag måste för att icke kunna åberopas av de mest-gynnade-nationerna regleras genom avtal mellan enskilda. Motsvarande gällde däremot icke i förhållande till Saarområdet, som i statsrättsligt avseende tillhörde Tyskland. I enlighet därmed stadgades om importen från nämnda område i ett särskilt i juli 1925 mellan tyska och franska regeringarna avslutat Saaravtal. I utbyte mot dessa medgivanden begärdes den franska minimitariffen för tillverkningar av den tyska verkstadsindustrien. Sistnämnda begäran visade emellertid Frankrike ingen benägenhet att tillmötesgå. Härtill kom, att Frankrike som villkor för sitt godkännande fordrade en utfästelse av järnindustrien i Saarområdet att för varje ton till Tyskland tullfritt importerat järn eller stål till järnindustrien i Lothringen erlägga en viss avgift, uppgående till enligt uppgift o*25 RM. Härigenom skulle de tyska tullättnaderna mera jämnt fördelas mellan Saarområdet och Lothringen, medan Luxemburg synbarligen gynnades i mindre grad. Slutet blev, att varken Luxemburg- eller Saaravtalet av Tyskland godkändes. Emellertid sökte tyska regeringen på annat sätt undanröja svårigheterna för järnindustrien i Saarområdet. Givetvis måste tullarna upprätthållas, men anstånd beviljades med deras erläggande. Saaravtalets strandande hindrade heller icke, att Saarområdets järnindustri inträdde i Rohstahlgemeinschaft. Början gjordes i december 1925 av Röchlingverken, vilka förblivit i tysk hand. Sedermera följde den Arbed tillhörande Burbacher Hutte samt slutligen Stummverken etc. Härigenom förbereddes internationella stålkartellen. Om de uppgörelser, som sedermera ingingos om importen av järn och stål från Lothringen-Luxemburg och Saarområdet skola närmare uppgifter lämnas i samband med redogörelsen för internationella stålkartellens bildande. internatioEmellertid hade under trycket av prisfallet — världsmarknadspriset å nella stålkar- stångjärn hade i juli 1926 fob tysk hamn nedgått till endast 96 R M . telhns bil- p e r ton — underhandlingarna fortsatts mellan de tyska och franska järndande. industrierna. Grundvalen hade så tillvida blivit bredare, som den belgiska järnindustrien på grund av dess betydelse ur exportsynpunkt inbjudits deltaga i underhandlingarna. Närmaste målet blev nu bildandet av en kartell enligt förebild av Rohstahlgemeinschaft. Sedan svårigheterna att komma till en uppgörelse om kvoterna — särskilt hade i detta avseende invändningar gjorts från belgisk sida — övervunnits, kunde den 30 september 1926 ett kartellavtal undertecknas. Så bildades FEntente Internationale pour 1'Acier (Internationale Rohstahlgemeinschaft) med säte i Luxemburg. Som delägare inträdde de tyska, franska, belgiska, luxemburgska och Saiarindustrierna. Liksom Rohstahlgemeinschaft avser internationella stålkartellen närmast endast ett reglerande av tillverkningskvantiteterna. Grundläggande blev i detta avseende tillverkningen under första kvartalet 1926. Sammanlagda årliga grundtillverkningen kom därigenom att bestämmas till 25*3 m i l j . ton råstål. Emellertid skulle den verkliga tillverkningen kvartalsvis regleras med hänsyn till marknadsläget. Exempelvis under sista kvartalet 11926

107 skulle; sålunda i samband med engelska kolstrejken sammanlagt tillverkas fjärdedelen av 29*3 milj. ton. E n avsevärd nackdel ur tysk synpunkt var, att grundtillverkningen anknöts till första kvartalet 1926, då på grund av de franska och belgiska valutornas depreciering jämviktsläget var rubbat. E n följd därav blev följande kvotfördelning: Tyskland 40 %, Frankrike 32 %, Belgien 13 %, L u x e m b u r g 9 % och Saarområdet 7 %. Som vederlag för denna nackdel bestämdes, att i den mån sammanlagda tillverkningen steg, Tysklands kvot intill en viss gräns skulle successivt stiga. Uppnådde eller översteg sammanlagda tillverkningen 29*3 milj. ton, skulle sålunda kvotfördelningen bli: Tyskland 43 %, Frankrike 31 %, Belgien 12 %, Luxemburg 8 % och Saarområdet 6 %. Emellertid var icke heller denna kvotfördelning ur tysk synpunkt tillfredsställande. Enligt en beräkning utgöra nämligen de sistn ä m n d a kvoterna i förhållande till järnindustriens till verkningsförmåga: Tysklands 78 %, Frankrikes 95 %, Belgiens 85 ,%, Luxemburgs 90 % samt Saarområdets 83 %. E n l i g t statuterna skall kartellstämman med 3 / t majoritet kvartalsvis besluta den sammanlagda tillverkningens storlek. Härvid beräknas röstantalet i förhållande till kvoterna, men skall tillfyllestgörande majoritet i varje fall anses föreligga, så snart mot ett förslag röstat endast ett land, även om detta lands röstantal skulle överstiga l/v Saarområdet deltar icke självständigt i besluten, utan dess röster uppdelas i förhållandet 2 : 1 mellan Tyskland och Frankrike. Någon ändring i kvoterna är icke medgiven utan enhälligt beslut. Närmaste ledningen utövas av en styrelse bestående av ett tyskt, ett franskt, ett belgiskt och ett luxemburgskt ombud med röstantal likaledes i förhållande till kvoterna. E n avgift uppgående till 1 dollar för varje tillverkat ton råstål skall inbetalas till kartellens gemensamma kassa. Som denna avgift av respektive verk torde inräknas i självkostnaderna, torde den verka indirekt prisstegrande. Skulle något land överskrida sin kontingent, skola för varje överskjutande ton 4 dollar inbetalas. Utnyttjas kontingenten icke, är landet i fråga berättigat att intill en viss gräns ur den gemensamma kassan för varje underskjutande ton utbekomma 2 dollar. Halvårsvis likvideras kassan, varvid kvarstående medel enligt vissa grunder fördelas mellan de anslutna järnindustrierna. Enligt avtalet skall internationella stålkartellen äga bestånd till april 1931, men under vissa förutsättningar är uppsägning till en tidigare tidpunkt medgiven. Genom att Saarindustrien, som till avsevärd del äges av den franska järn- Spedalindustrien och är belägen inom Frankrikes tullgräns, inträdde i Rohstahlge- uppgörelsen meinschaft, A-Produkte-Verband, Stabeisen-Verband etc. skapades, såsom i 'JJjJ^jJJjJJ det föregående angivits, en utgångspunkt till samgående mellan Tyskland °järninduoch Frankrike. E n slutgiltig uppgörelse kom till stånd i samband med striema. internationella stålkartellens bildande, ehuru undertecknandet skedde först i november 1926. Uppgörelsen bestod av ett andra mellan järnindustrierna avslutat Luxemburgavtal samt av ett andra mellan regeringarna avslutat Saaravtal. Enligt det slutliga Luxemburgavtalet skola de till Rohstahlgemeinschaft anknutna sammanslutningarna vara förpliktade att till inom Tyskland rådande marknadspris årligen inköpa en viss kontingent ämnen av järn och stål samt

108 valsjärn, nämligen från Frankrike 3*7 5 % och från Luxemburg 2*7 5 % av förbrukningen inom det tyska tullområdet. Grundläggande vid beräknandet av denna kontingent var avsättningen under första kvartalet 1926. Sålunda blev grundkontingenten 0*5 milj. ton, varav ämnen av j ä r n och stål 0*1 milj., fasonjärn 0*1 milj., stångjärn 0*2 milj. etc. Någon d<el av tullen skall därvid icke — såsom enligt det ursprungliga Luxemburgavtalet — bäras av den tyska järnindustrien. Sambandet mellan Luxemburgavtalet och internationella stålkartellen kommer till synes bland annat däri, att giltighetstiden skall vara densamma, nämligen tillsvidare till april 1931. Inköp utöver kontingenterna förutsattes som regel icke komma att ske. Skulle emellertid Tyskland exportera till det franska tullområdet j ä r n och stål av samma slag som i kontingenterna, skola dessa i motsvarande grad utökas. Systemet utmynnar sålunda i att de tyska och franska järnindustrierna i förhållande till varandra uppdela avsättningen på hemmamarknaderna. I detta samband må tilläggas, att Luxemburgavtalet även avsåg tackjärn. Roheisen-Verband skall vara förpliktat att årligen inköpa en kontingent motsvarande 10*5 % av den tyska tackjärnsförbrukningen, varav från Frankrike skola inköpas 7*5 % och från Luxemburg 3 %. Slutligen uppdelade de tyska och franska järnindustrierna sinsemellan tillförseln av visst specialtackjärn till Saarområdet, vars behov därav till 55 % skall tillgodoses från Frankrike och till 45 % från Tyskland. Samtidigt med Luxemburgavtalet undertecknades, såsom nyss nämnts, ett andra Saaravtal, i vilket nackdelarna u r tysk synpunkt enligt det ursprungliga Saaravtalet delvis avlägsnats. Sålunda innehöll avtalet exempelvis avsevärda tullnedsättningar för tillverkningar av den tyska verkstadsindustrien. En kontingent järn och stål uppgående till 1*5 5 milj. ton — därav ämnen och vals järn 1*81 milj. — skall vid import från Saarområdet till Tyskland åtnjuta tullfrihet. En uppgörelse om hemmamarknaderna liknande den mellan F r a n k r i k e och Tyskland torde senare hava ernåtts mellan Tyskland och Belgien. I detta samband må erinras om att de luxemburgska bolagen Hadir och Arbed, vilka med sina Saarverk äro anslutna till Rohstahlgemeinschaft, å a n d r a sidan delvis ägas av den belgiska järnindustrien samt att särskilt H a d i r uppgivits underhandla med de belgiska verken Cockerill, Providence, Angleur etc. om inträde i en av dessa bildad försäljningskartell. Saarindustrien synes sålunda vara en bro även till Belgien. MellanEtt kartellavtal om uppdelning av avsättningsmarknaderna hade tillkommit europeiska i januari 1924 mellan de huvudsakliga tjeckoslovakiska verken och diet sttkn™dan l e d a n d e österrikiska Alpine-Montan-Gesellschaft. Enligt avtalet i dess niu S llntning~ varande reviderade lydelse skola av Österrikes förbrukning av vals järn 9 :%, av samma lands förbrukning av tackjärn 50 % importeras från Tjeckoslovakien. Som vederlag skall Alpine-Montan åtnjuta viss kvot av exportien i övrigt, vilken delvis skall säljas gemensamt. Sedan även de ungerska verken medtagits i kartellen, ernådde denna i juni 1927 viss avsättningskontingent även i Jugoslavien genom uppgörelse med detta lands järnindustri. En uppdelning av Balkanmarknaderna torde sålunda kommit till stånid. Slutligen enades de tjeckoslovakiska och polska verken i september 1926 o m att icke konkurrera med varandra på de resp. hemmamarknaderna. N ä r denna överenskommelse från april 1927 förlängdes, utvidgades den till aitt

109 avse ö msesidigt skydd för hemmamarknaderna även i förhållande till Österrike och U n g e r n . Eln förbindelselänk med den tyska järnindustrien utgör Alpine-Montan, v a r i aiktiemajoriteten äges av Vereinigte Stahlwerke A.-G., medan de tjeckoslovakiska verken ha anknytning särskilt till Schneider & Cie (Le Creusot). I december 1926 inträdde den tjeckoslovakisk-österrikisk-ungerska järnindustrien i internationella stålkartellen. Emellertid anslöts ungerska järnindnstrien icke i sin helhet utan endast de ledande Rimamurany-Salgotarjanverkeu. Inom internationella stålkartellen bilda de tjeckoslovakisk-österrikiskungerska verken en särskild grupp med en kontingent av 2*1 milj. ton vid en sammanlagd tillverkning inom kartellen i övrigt av 27*3 milj. ton eller 7 % a v det hela. Sinsemellan uppdelade de nämnda industrierna sin kontingent på följande sätt: Tjeckoslovakien 1*4 milj. ton, Österrike 0*4 milj. ton, U n g e r n 0*3 milj. Samtidigt underhandlades med Polen. Huvudsvårigheten därvid var, att Polen icke åtnöjdes med att tillverkningen under första kvartalet 1926 — vilken stannat vid 0* 16 milj. ton — lades till grund för dess kvot. I stället begärde Polen en kontingent av c:a 1*9 milj. ton motsvarande 1913 års tillverkning med tillägg av 11 %, vilket av stålkartellen ansågs överdrivet. Syftet med den större kontingenten torde varit att stödja den polska industrien på hemmamarknaden. Samma mål skulle även kunna nås genom att den polska kontingenten uppdelades i en hemmamarknads- och en exportkontingent, i det att överskridandet av förstnämnda kontingent icke skulle medföra betalningsskyldighet till kartellens gemensamma kassa. Enligt ett annat förslag skall Polen anknytas till stålkartellen medelst ett specialavtal, enligt vilket järnindustrien vid tillverkning för hemmamarknaden skall vara fullständigt fri, men bunden vid en viss kontingent vid export. I princip anses kartellen benägen för detta förslag, men den polska järnindustrien uppges ha fordrat — utom en relativt hög exportkontingent (0*3 milj. ton) — särskild importkontingent till Tyskland samt en särskilt gynnad ställning i förhållande till de tjeckoslovakisk-österrikisk-ungerska järnindustrierna vid export till Balkan. Såsom redan nämnts, bestämdes tillverkningens storlek inom internationella internatiostålkartellen för sista kvartalet 1926 med hänsyn till den på grund av kol- netta stålstrejken väsentligt inskränkta driften inom den brittiska järnindustrien till kartellens 29*3 milj. ton. Sedan strejken bilagts, nedsattes tillverkningen till 27'8 'ors a milj. ton — den mellaneuropeiska kartellens tillverkning icke medräknad — under 1927 års första kvartal. Huvudsakligen hade denna nedsättning genomdrivits av de franska och belgiska järnindustrierna, vilka börjat känna verkningarna av valutornas stabilisering. Mot nedsättningen var den tyska järnindustrien, som hade en särdeles gynnsam konjunktur på hemmamarknaden. E n följd av sistnämnda förhållande blev, att Tyskland överskred sin kontingent med 0*5 8 milj. ton under sista kvartalet 1926 och med 0*9 6 milj. ton under första kvartalet 1927. Tyskland måste följaktligen i böter till den gemensamma kassan inbetala 2*3 resp. 3'8 milj. dollar. Härtill kom avgiften av 1 dollar per varje tillverkat ton råstål. Frankrike däremot underskred under sista kvartalet 1926 sin kontingent med 0*0 9 milj. ton, vilket medförde rätt att ur kassan utbekomma 0*17 milj. dollar. Emellertid blev Frankrikes vinst i själva verket avsevärt större, enär varje land vid kassans likvidation är berättigat till andel av behållningen. Sålunda måste

110 för sista kvartalet 1926 Tyskland inbetala 1*5 milj. dollar mera än detta land erhöll tillbaka, medan Frankrikes andel vid likvidationen blev 1*3 milj. dollar mera än vad som inbetalats. Utom Tyskland överskredo Belgien om Saarområdet under ifrågavarande kvartal sina kontingenter med 0*n resp. 0*0 3 milj. ton, medan Luxemburg med 0*oi milj. ton underskred sin kontingent. Genom den avgiftsbörda, som sålunda åvilade Tyskland, stegrades enligt beräkning självkostnaderna i detta land med 1*2 2 RM. per ton råstål sista kvartalet 1926 och med 2* 12 RM. första kvartalet 1927. Genom de höga priserna på hemmamarknaden torde denna börda likväl icke känts så tung r som den eljest skulle varit. Givetvis var Tyskland i varje fall icke tillfredsställt och begärde i mars 1927, att sammanlagda tillverkningens storlek skulle för andra kvartalet s. å. stegras till åter 29*3 milj. ton, vilket för Tysklands del skulle innebära c:a 1*1 milj. tons ökning. Sitt medgivande därtill lämnade Frankrike —Belgien, som alltjämt hade att lida av avsättningskris på hemmamarknaderna, endast under förutsättning, att Tyskland till deras förmån minskade sin export. Så skedde även. Sistnämnda land, som i februari i syfte att stödja världsmarknaden under tio dagar inskränkt sin export, förpliktade sig nu som vederlag att tillsvidare under andra kvartalet 1927 exportera 0*0 7 5 milj. ton mindre per månad än i medeltal under senare halvåret 1926. Under andra kvartalet fortsatte emellertid de gynnsamma konjunkturerna inom Tyskland. Ett nytt tillverkningsöverskott av 0*8 3 milj. ton uppstod. Med anledning därav begärde Tyskland nedsättning i böterna för överskottet. Stålkartellen visade även denna gång tillmötesgående. Sålunda beslöts i juni, att med verkan från andra kvartalets början uppdela den Tyskland medgivna tillverkningen i en hemmamarknads- och en exportkontingent i förhållandet 72 % resp. 28 %. Samtidigt bestämdes, att i den mån hemmamarknadskontingenten överskreds, böterna skulle stanna vid 2 dollar per ton. Härigenom nedbringades avgiftsbördan å den tyska järnindustrien under andra kvartalet till 1 RM. per ton tillverkat råstål. Sammanlagda tillverkningens storlek bestämdes för tredje kvartalet 1927 till oförändrat 29*3 milj. ton, vilken tillverkningsmängd skulle bibehållas även för fjärde kvartalet. I september ernådde Tyskland ytterligare det medgivandet, att böterna för överskridande av hemmamarknadskontingenten sänktes till endast 1 dollar per ton. Ehuru kvotfördelningen inom internationella stålkartellen givetvis givit anledning till missnöje, ha likväl, såsom ovanstående översikt torde visa, underhandlingarna inom kartellen präglats av ömsesidigt tillmötesgående. Samtliga de anslutna järnindustrierna synas trots slitningarna vara av den uppfattningen att de i längden vinna mest på samgående. I varje fall kan enligt kartellavtalet uppsägning ske tidigast till oktober 1929. Internationella stålkartellens utbyggande medelst exportkarteller.

Erfarenheten visade snart, att ett enbart reglerande av tillverkningens storlek icke var tillfyllest för att ernå den eftersträvade prisstegringen på världsmarknaden. Som exempel må nämnas, att i varje fall världsmarknadspriset å stångjärn i maj 1927 enligt beräkning utgjorde i medeltal endast 93 RM. mot 112 RM. i december 1926. Ett mål för internationella stålkartellens strävanden blev därför att skapa ett system av exportkarteller med uppgift att reglera exportens storlek och exportpriserna samt uppdela avsättningsmarknaderna.

Ill U n d e r förkrigstiden hade särskilt järnvägsräls varit föremål för internationell kartellbildning. Sålunda hade 1904 tillkommit International Rail Manufacturers' Association (Irma), vari ingått huvudsakligen tyska, franska, belgiska, brittiska och amerikanska verk. Enligt kartellavtalet var exempelvis den skandinaviska marknaden tilldelad Tyskland. Genom ett så kallat gentlemens' agreement (utan skriftligt avtal) återupplivades den internationella rälskartellen i mars 1926. Härvid uteblevo visserligen enligt uppgift på grund av antitrustlagstiftningen Förenta Staterna, varför den nya kartellen bildades som en European Rail Manufacturers' Association (Erma) av brittiska, tyska, franska, belgiska och luxemburgska verk. I december 1926 sammanslöts kartellen fastare medelst undertecknandet av ett kartellavtal. Enligt detta bestämdes kvoterna på följande sätt: Storbritannien 43 % (grundexport 0'4 3 milj. ton), Tyskland och F r a n k r i k e vardera 19*5 % (grundexport 0*19 5 milj. ton), Belgien 11 % och Luxemburg 7 %. Samtidigt med anslutningen till internationella stålkartellen inträdde även Tjeckoslovakien-Österrike-Ungern i Erma, vari denna särskilda grupp tilldelades en exportkvot motsvarande 4 %. Hemmamarknaderna skola vara förbehållna de inhemska industrierna samt ha icke medräknats i kvoterna. Exportens storlek skall däremot gemensamt regleras, varjämte de anslutna järnindustrierna icke skola i prisavseende konkurrera med varandra på exportmarknaderna. En särskild förmån är medgiven Storbritannien, i det att dominions — en viktig avsättningsmarknad — förbehållits den brittiska järnindustrien. Själva försäljningsverksamheten handhas icke av den internationella kartellen, utan är överlämnad till de nationella sammanslutningarna eller verken själva. E n efter förebild av Erma bildad internationell rörkartell trädde i juli 1926 i verksamhet. Denna kartell hade tillkommit på så sätt att den tjeckoslovakisk-tyska rörkartellen sammanslagits med den fransk-belgiska. Exportkvoterna utgöra enligt avtalet: Tyskland-Tjeckoslovakien (jämte det polska Bismarckhiitte) 74 %, Frankrike-Belgien (jämte Saarområdet) 24 % och ett ungerskt verk 1 %. Närmare bestämt avser kartellen rör av stål och smidesjärn med en yttre diameter av högst 318 mm. Utom det att hemmamarknaderna förbehållits de inhemska industrierna ha exempelvis Österrike och Jugoslavien tilldelats Tjeckoslovakien. I samband med kartellen har av den fransk-belgiska gruppen för gemensam försäljning i Paris inrättats ett Comptoir Franco-Belge-Sarrois pour la Vente des Tubes d'Acier å 1'Exportation. Särskilt vad angår den skandinaviska marknaden uppges den internationella rörkartellen ha igångsatt en av prissänkningar åtföljd konkurrens med de icke anslutna polska verken i syfte att förmå dessa att inträda i kartellen. E t t avtal om bildande av en internationell valstrådskartell undertecknades i juni 1927 samt trädde i november i verkställighet. Så tillvida var utgångsläget därvid gynnsamt, att både i Tyskland och Belgien nationella valstrådskarteller dessförinnan tillkommit, medan i Luxemburg endast Arbed tillverkade valstråd. Hemmamarknaderna skola enligt kartellavtalet vara förbehållna de inhemska industrierna, medan exportmängderna och exportpriserna skola regleras. Enligt avtalet är kvotindelningen följande: Tyskland 55 %, Frankrike 22 %, Belgien 16 % och Luxemburg 7 %. Slutligen må i detta samband tilläggas, att med verkan från februari 1927 en internationell kartell bildades inom de på valstråd som material byggda industrierna, vari inträdde Tyskland, Belgien, Tjeckoslovakien och Nederländerna, medan Frankrike stannade utanför.

112 Så långt har systemet med speciella exportkarteller hittills färdigbyggts. I början gick denna utveckling jämsides med internationella stålkartellens bildande, men numera torde stålkartellen inneha ledningen. Närmaste målet är bildandet av exportkarteller för ämnen av järn och stål samt balkar. Under underhandlingarna därom hade från fransk sida föreslagits, att kvotindelningen skulle vara samma som inom stålkartellen, men den tyska ståndpunkten, enligt vilken den verkliga exporten skall vara grundläggande, segrade. I september 1927 beslöt sålunda internationella stålkartellens stämma, att kvoterna skola beräknas enligt exporten under tiden januari 1926— mars 1927. Har denna viktiga fråga sålunda lösts, torde det svåraste hindret för exportkartellernas tillkomst vara övervunnet. Slutligen må tilläggas, att underhandlingar uppges pågått i syfte att efter förebild av internationella stålkartellen skapa även en internationell tackjärnskartell. Storbritanniens stånd, punkt till internationella stålkartellen.

En betydelsefull fråga för internationella stålkartellen är givetvis förhållandet till Storbritannien. Som belysande i detta samband må nämnas, att Storbritanniens export av järn- och ståltillverkningar under första halvåret 1927 — året 1926 stod ju i kolstrejkens tecken — i engelska ton räknat uppnådde 1*9 5 milj. samtidigt med att 2*19 milj. exporterades från Tyskland, 2*7 5 milj. från Frankrike, 2*2 3 milj. från Belgien-Luxemburg och 1*0 3 milj. från Förenta Staterna. Storbritanniens anslutning är sålunda ur internationella stålkartellens synpunkt viktigare än Förenta Staternas. Ehuru den brittiska järnindustrien saknar kartellväsen av samma typ som det tyska, äger den likväl i National Federation of Iron & Steel Manufacturers en sammanslutning jämförlig med den franska Comité des Forges. En viss tendens till koncernbildning torde även vara att anteckna, så a t t för närvarande inemot 75 % av råståltillverkningen uppges stå under inflytande av ett trettiotal ledande verk. En särskild omständighet att beakta i detta samband är vidare, att Storbritannien äger ett relativt stort antal »rena» valsverk, vilka väsentligen inköpa sitt behov av råmaterial från Belgien. Genom motsatsförhållandet mellan dessa »rena» valsverk och de på egen tillverkning av råstål byggda verken är ett gemensamt uppträdande av den brittiska järnindustrien svårare att ernå. Skulle i samband med inträde i stålkartellen den brittiska marknaden komma att förbehållas den inhemska råståltillverkningen, skulle de »rena» valsverken därigenom komma i ett mindre gynnsamt läge. Underhandlingar ha i varje fall pågått mellan brittiska järnindustrien och stålkartellen. Huvudsvårigheten därvid torde givetvis varit kvotfrågan. Stålkartellens erbjudande av 8*5 milj. ton grundtillverkning ansåg brittiska järnindustrien icke tillfredsställande, utan uppges i stället ha fordrat 9*5 milj., vilket åter stålkartellen avböjt. Storbritanniens anslutning torde uteslutande betingas av huru länge den brittiska järnindustrien skall anse det ur affärssynpunkt mest fördelaktigt att icke antaga det erbjudande, som stålkartellen ur sin synpunkt anser det fördelaktigt att ge.

113 Bilaga 8. Översikt av tillverkningen, ut- och införseln samt förbrukningen (i ton) av vissa järn- och stålvaror åren 1913 samt 1922—26. * Stat. nr

Varuslag och år

: Tillverkning

Utförsel

Införsel

Förbrukning

707 A

Tackjärn

1913 1922 1923 1924 1925 1926

716 359 259 567 277 794 502 239 422 993 452 690

195 230 46 246 103 612 89 564 74195 77 297

707 E

' Järnsvamp

1913 1922 1933 1924 1925 1926

6 073

3 610 2 610

1631 57 170 175 884 783

1913 1922 1923 1924 1925 1926

575 695 300 772 262 250 488 045 462 244 483 599

15 308 4 664 5138 6 877 4 586 4 746

och rå- 1913

158 472 39 324 38 970 48 976 42 862 30 485

39 630 10 936 14 363 14 575 14 597 11699

27 763 10 360 6 872 13 475 12 579 15 788

11677 4 437 2 883 6 817 6 876 9 565

— — — —

23 675 8 331 8105 18 254 13 715 13 362

20 032 1472 1459 10 298 4 947 4 139

— — — — —

344 321 235 148 186 344 345 659 3B1 386 370 900 i

10 009 3 771 5 402 5 646 6 971 7 251

261 2 5 36 43 11

334 573 231379 180 947 340 049 344 458 363 660

6 542 j 2 632 ! 2 200 3 521 ! 3186 ! 3 245 !

1529 1 194 1140 1685 1380 1520

128 39 33 46 106 71

5141 1477 1093 1882 1912 1796

722A

722 B, C

!

Göten

Smältstycken skenor

1922 1923 1924 19^5 1926

|

755A

Tnbämnen,

ihåliga

1913 1922 1923 1924 1925 1926

725A) 726 A

Tnbämnen,

722 D, E

Smidda och pressade 1913 ämnen, billels o.s.v. 1922

massiva

1913 1922 1923 1924 1925 1926

1923 1924 1925 1926

728 A, B, C Smitt verktygsstål etc. 1913 1922 1923 1924 1925 1926

— 2193

94 675 20 655 33 564 41495 50 980 61067

615 804 233 976 207 746 464170 ! 399 778 436 460 4442 2 023

_ —

414 2 726 1827

— 4 1 2

560 391 296 109 257 114 481 168 457 658 ! 478 853

14 2

118 856 1 28 390 ; 24 607 34 429 28 265 18 786

— — —

— 28 — —

16 086 | 5 923 3 989 !

6 658 j 5 703 6 223 3 643 6 859 6 646 7 956 8 768 9 223

Utarbetad lör de 'sakkunnigas räkning av förste amanuensen, fil. lic. V. Källström. 8 — 0480.

114 Stat. nr

Tillverkning

Varuslag och år

Utförsel

Införsel

719, 728 D, E, Smitt o.pressat stång- 1913 1922 755F,798,799 ; järn etc. 1923 885/887 1924 (25 %), 1925 891 Bl 1926 892 B} (50%) 893 BJ 1913 Järnvägsskenor 723 1922 1923 1924 1925 1926

29 247 5 499 6 247 8 005 6 437 6 958

17 484 2 564 3 725 2 703 3117 2 967

442 332 487 541 662 626

2 570 342 125 188 236 258

510 1716 818 834 726

58 715 26 612 12115 79 067 37 132 36 415

725 B, C, 726 Grovjärn, IB, C,789,793. s. n. ! 794, 795 B

ej 1913 1922 1923 1924 1925 1926

56 705 25 081 24 612 35 875 31548 32 492

9 380 5 300 5 766 11195 10 545 10 457

29 921 14 778 18 577 29 590 33 926 35 626

Valstråd

1913 1922 1923 1924 1925 1926

72127 38 357 36 560 53 020 44 628 52 504

39 851 12 405 14 259 20 861 20 662 24 864

3 894 16 058 15 428 25 869 27 851 29 848

724 A, B, C, Medium- och finjärn, 727 A, B valsat, ej s. n.

1913 1922 1923 1924 1925 1926

214 149 114 129 106 119 165 006 168 182 156 752

96 105 39 435 33 123 49 875 46 155 41283

20 827 14 710 30 832 40 292 38 989 52 306

Grov- o. mediumplåt

1913 1922 1923 1924 1925 1926

30 655 11937 10 066 13 795 17 089 17 900

837 873 838 828 1037 1125

12 161 8 433 23 309 27 065 27 736 27 5K8

1913 1922 1923 1924 1925 1926

24 484 19 545 15514 32 006 35 733 41408

15 900 1496 1524 2 438 4 210 5 904

6 427 12 683 22 142 14 512 11937 16 966

1913 1922 1923 1924 1925 1926

25 514 33 501 27 640 54 973 60 005 60 722

8 615 1337 1612 1808 2 641 1239

727 C, D

734 A, B, 738, 743

valsat,

735 A, B, 736 Tunnplåt A, B, 737 A, B, 739 A, B, 740, 741 \ 742 A1, B, C, D, 744, 745 733 l /s

Stångjärnsavhugg

69 746 8 000 Järnskrot 1913 15 919 21 645 (Förbrukningssiff1922 18 266 12 345 rorna äro hämtade 1923 37 574 4115 urKommerskoUegii 1924 11585 8716 berättelse om Bergs- 1925 19 972 5 448 hantering) 1926 1 I importsiffrorna äro ej rubr. 741 och 742 A medräknade (jfr sid, 38). 874

Förbrukning

115 iStatt. nr

Varuslag och år

759iA,885/887 Gjutgods, smidbart (75 %),888A, 889) A, 890 A, 891 B ) «92!B M50%) 893! B I 89-4 C (C), E (E), 89fiC(C), E(E),8:96C,E 760i A, B, 764 Dragen tråd A, B, 765 A, B, 76(3 A, B

Tillverkning

Utförsel

Införsel

Förbrukning

1913 1922 1923 1924 1925 1926

18 479 11 156 10 658 15 854 16 28 i 15 620

1539 832 1259 1240 1651 1769

1251 1779 2 550 2 665 2 700 2 574

18 1M1 12 103 11949 17 279 17 332 16 425

1913 1922 1923 1924 1925 1926 755 B/E, 756, Rör av smidbart järn 1913 757 B, 758 B, och stål 1922 759B 1923 1924 1925 1926 729/733, Draget och kallvalsat 1913 761/763 järn och stål, annat 1922 än plåt, tråd o. rör 1923 1924 1925 1926

17 263 32 668 34 663 46 843 43 575 46 095

2 092 1363 894 1448 1778 1801

2 852 1005 1629 1253 678 1214

18 023 32 310 35 398 46 648 42 475 45 508

11391 6 245 4 899 7 113 6 757 7 545

2 704 3187 2 437 4 822 7 470 5 808

11672 13 557 15 888 18 303 21922 20 262

20 359 16615 18 350 20 594 21209 21 999

12 025 9 960 10 994 18127 21058 19 525

7 633 3 761 3 088 5 988 7 338 6 652 !

1018 738 1579 1505 2103 2 640

5 410 6 937 9 485 13 644 15 823 15 513

Förklaring till tabellrubrikerna. Kubriknamn

Stat. nr

Iieteckning i Handelsstatistiken

Tackjärn

707 A

Järnsvamp

707 E

»

Göten

722 A

Göten

Tackjärn ni. in., tackjärn

Grupp

22 a

, järnsvamp

Smältstycken

och råskenor

722 13 Smältstycken 722 C Råstänger och råskenor

Tubäninen,

ihåliga

755 A

Rör, valsade e t c , tubämnen

23 a

Tubämnen,

massiva

725 A 726 A

Balk- etc. järn, tubämnen » » » »

22 a

Smidda och pressade ämnen, billets och biooms samt annat ämnesjärn för inanufakturering, ej\ s. n.

722 D 722 E

Ämnen av götmetall etc. Plåtämnen

Smitt verktygsstål, stål etc.

728 A Verktygsstål m. m., s. k. silverstål 728 B » » , annat 728 C I » , snahbsvarvstål

borr-

116 Rubriknamn

Stat. nr

Smitt och pressat stångjärn och -stål samt andra smidda och pressade grövre fabrikat, ej s. n.

719 728 D 728 E 755 F 798 799 885 886 887 891 B 892 B 893 B

Beteckning i Handelsstatistiken

23 a Kulor, särskilt utgående, blanka, härdade Verktygsstål m. m., annat smitt järn-, av götmetall 22 a » » , annat smitt järn-, av vällmetall Rör e t c , lednings- och lyktstolpar 23 a Ankare m. m. Gjutgods, smidbart, etc. icke bearb. Obs. 1 000 kg Endast 25 Gjutgods, smidbart, etc. icke bearb. av det hela 1 0 0 0 - 1 0 0 kg. medtages Gjutgods, smidbart, etc. icke bearb. här 100—25 kg. Obs. Gjutg.. smidb., e t c bearb. minst 1000kg. Endast 50% » » 1 0 0 0 - 1 0 0 kg. av det hela » •» 100—25 kg. medtages här Järnvägs- och spårvägsskenor

Järnvägsskenor

723 Grovjärn, valsat, ej s. n., såsom stångjärn, fasonjärn, axlar, hjulband, skarvjärn m. m.

725 B Balk- etc. järn-, annat, av götmetall » » » » , » vällmetall 725 C » » » » , » götmetall 726 B » » » » , » vällmetall 726 C Bottenplåtar etc. 789 Järnvägsmaterial, axlar, raka, icke bearbetade 793 » » » bearbetade 794 I » , hjulringar 795 B | 727 C I Balk- etc. järn. valstråd av götmetall » » » , » » vällmetall 727 D

Valstråd Mediumjärn och finjärn, valsat, ej s. n., såsom stångjärn, fasonjärn, bandjärn, strips m. m. Grov- och

mediumplåt

Tunnplåt

724 A i Stänger, bearbetade etc. 724 B Stänger med olika hårdhetsgrader etc. 724 C i Varmvalsat järn i stänger

727 Balk- etc. järn, av mindre vikt 727 B/ 734 A Plåtar, oslipade e t c , rätvinkliga » » » , andra 734 B > , slipade m. m., e t c 738 » , böjda m. m., etc. 743 735 A Plåtar, oslipade e t c , rätvinkliga » » andra 735 B » » * rätvinkliga 736 A » » » andra 736 B » > » rätvinkliga 737 A » » » andra 737 B » slipade etc. av 0.25 m/m o. s. v. 739 A » » kallvalsad plåt e t c 739 B » » av mindre tjocklek o. s. v. 740 _ j {Obs. dessa två rubr741 • med tenn överdragna J m e d t ej j import. 742 A » » bly » I •« J 742 B ^siffrorna 742 C Plåtar, med zink överdragna, plana 742 D » , » > » , korrugerade 744 » , » > » , andra 745 » , böjda m. m., av 3—1*6 m/m etc.

Stångjärnsavhugg

7331/»

Järnskrot

874 Grupp

» , » » , av mindre tjocklek | Stångjärnsavhugg Tackjärnsskrot e t c

22 a

23 a

22 a

117 Rubriknamn

Stat,

Gjmtgiods, smidbart (stål{gjutgods och aducerat ttackjärnsgjutgods)

759 885

Beteckning i Handelsstatistiken

Grupp

Muffar etc. av smidb. gjutgods 23 Gjutgods, smidhart etc, icke bearb., Obs. 1 000 kg. 886 Gjutgods, smidbart etc, icke bearb Endast 75% | av det hela 1 0 0 0 - 1 0 0 kg. medtages 887 Gjutgods, smidbart e t c , icke bearb här 1 0 0 - 2 5 kg. 888 A Gjutgods, smidbart e t c , icke bearb., 25—3 av smidb. gjutgods 889 A Gjutgods, smidbart etc icke bearb., 3—0'5 kg. av smidb. gjutgods 890 A Gjutgods, smidbart e t c , icke bearb. mindre än 0'ö kg., av smidb. gjutgods 891 B Gjutgods, smidbart, bearbetat, minst Obs. 1 000 kg., annat 892 I! Gjutgods, smidbart, bearbetat, 1 000 Endast 50% av det hela — 100 kg., annat 893 B Gjutgods, smidbart, bearbetat, 100 — medtages här 25 kg., annat 894 CC Gjutgods, smidbart, bearbetat, 25—3 kg., polerade e t c , annat 894 EE Gjutgods, smidbart, bearbetat, 25—3 kg., andra, annat 895 CC Gjutgods, smidbart, bearbetat, 3—0"5 kg., polerade e t c , annat 895 EE Gjutgods, smidbart, bearbetat, 3—0'ö kg., andra, annat 896 C Gjutgods, smidbart, bearbetat, mindre än 0 5 kg., polerade, annat 896 E Gjutgods, smidbart, bearbetat, mindre än 0 5 kg., andra, annat Gjutna rör (ej medtagna! 711 Rör av icke smidb. gjutgods, icke bearb., minst i tabellen) 145 m/m 712 Rör av icke smidb. gjutgods, icke bearb., mindre diam. 713 Rör av icke smidb. gjutgods, bearb., emaljerade 713 Rör av icke smidb. gjutgods, bearb., andra 760 Dragen tråd Tråd, kallvalsad e t c , polerad m. m. 764 ;> * , » , a. slag, lörzinkad etc. 764 Ä , » , » , annan 765 ; • » , >' , förzinkad e t c 7H5 * , * , » , annan 766 * » * » , » , lörzinkad e t c 766 » , » , annan Rör av smidbart järn och 755 Rör, valsade etc. icke bearb., ej tubämnen, för stål zinkade 755 Rör, valsade etc, icke bearb., ej tubämnen, överdragna med svart färg 755 Rör, valsade e t c , icke bearb., ej tubämnen, överdragna med annan färg 755 Rör, valsade etc, icke bearb., ej tubämnen, andra 756 » , » » , bearbetade 757 » , kalldragna, av minst 2 m/m, andra 758 » , av mindre godstjocklek, andra 759 Muffar e t c , smidda Draget och kallvalsat järn 729 Kallvalsat järn e t c , platt, av minst 0'9 m / m 22 och stål, annat än plåt, 730 » * » , » , av 0'9—0'4 m/m 731 tråd och rör » » , » , av mindre tjocklek 732 » » , r u n t etc. 733 > , av annan form 761 Tråd, kallvalsad e t c , andra slag, platt, minst 0'6 23 m/m 762 Tråd, kallvalsad e t c , andra slag, platt, 0'6—0"3 m/m 763 Tråd, kallvalsad e t c , andra slag, platt, av mindre tjocklek

118 Preliminär å Sveriges införsel av vissa järnvaror med Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, ej s. n. väg. 60 kg. väg. 60 till eller däröver 20 kg. per löp. av mindre vikt per löp. m. per löp. m. m. annat annat Stat. nr Stat. nr Stat. nr 727 AjB 726 B/C 725 B/C

I n k ö p s l ä n d e r

Norge

kg. kr.

1390 252

45 350 5 751

78 561 12257

Danmark

kg. kr. kg. kr. kg. kr. kg. kr.

717 174 97 844

557 647 94410

1 056 422 154 800

Finland Tyskland Nederländerna Belgien Storbritannien Frankrike Tjeckoslovakien Polen Danzig Lux emburg Förenta Staterna

s. k. valstråd Stat. nr. 727 C11)

8 412 1072

126 45 4 337 407 604 463

18 811067 2341660

27 210 573 3259 337

18 724 923 2106 403

246 904 41170

94 399 11971

328 928 45298

532 776 67045

kg. kr kg. kr.

1 591 517 254 712

1,203,632 132627

4 858 238 625 758

7 606 058 822087

404 57 5 863

1,683,631 200 245

665 270 86 943

454 74

kg kr. kg. kr.

2 736 223 305 420

3 403 851 359 726

6 900 144 724 886

865 795 105 207

2 192 186 5 360 700

84 243 10 672

kg. kr. ••• kg. kr. kg, kr.

5,854,645 673343

5 701 132 656 662

14 124 845 1 660 823

kg kr

6 900 650

14 276 1365

4 306 2664

Summa kg kr

15 532 617 1883 717

31 522 537 3 805 303

55 387 366 6 592283

75 710 8800 2 666 367 296 076

30 404 785 3 387964

119 Bilaga 9. uppgift fördelning å inköpsländer under år 1927. Plåtar klippta eller oklippta: utan slip ning etc. av 3 mm. till 0-G mm. tjocklok

av 3 mm. tjocklek el. däröver rätvinkliga Stt.at, nr 734 A

andra Stat. nr 734 B

1 217310 152003

—

776 391 111 052

rätvinkliga Staf. nr 735 A 106 45 90 514 18386

828 605

andra Stat nr 735 B

rätvinkliga Stat. nr 736 A

andra Stat. nr 736 B

— —

140 52

5170 899

—

— —

1 558 159 331 786

296 655 112432

12 617 2530

—

51 886 921 6 741055

2 854 891 412248

4 253 286 778287

85410 11653

450 50

58 875 10214

1 462 241 181535

28 255 3370

999 951 162 784

825 200

16 726 3636

4 612 454 584 242

61202 7920

112 396 20 773

50 729 19607

8 941 2 700

338 358 130422

1 291 876 156 418

—

390 902 93082

—

4512 2082

—

1 624 279 325 661

133 982 50946

2 326 338 499372

—

—

—

153 80

482 452 64 278

—

'

av 0*6 mm. till 0-3 mm. tjocklek

— —

96 263 31442

30 11

—

1 645 998 221 741

8 295 1363

892 813 142612

—

940 190

387 618 62970

195 234 52277

19 471 6 672

—

11535 7044

63 848 671 8286 947

3 149 308 477913

8 442 763 1558479

281 799 102195

3 944 938 860 239

j

589 843 219263

__

1 224 856 462117

!

120 Inlandspriser och exportpriser per engelsk ton för utländskt (Priserna äro o m r ä k n a d e till svenska k r o n o r Anm.

1.

Anm.

2.

efter

Prisuppgifterna äro hämtade ur de i "Stalil und Eisen" förekommande redogörelserna för marknads-i ligga mellan vissa värden, liar alltid det lägre priset för både inlands- och exportnoteringen upptagits Det bör bemärkas, att de i tabellen angivna priserna icke äro direkt jämförbara. F ö r den inhemska land) eller vid verket (Frankrike och Belgien), under det alt exportpriset avser järnet fritt levererat Oberhausen för Tysklands och från resp. järnverk för Frankrikes och Belgiens vidkommande till exportJan. 1926

Febr. 1926

Mars i April 1926 i 1926

Maj 1926

Juni 1926

Juli 1926

Aug. 1926

Sept. 1926

Okt. 1926

Nov. 1926

Dec. 1926

Balkar (normalprofiler). Tyskland. Inlandspris, ab Oberhausen 116-81 116-81 116G8 116-59 116-59 116-59 116-59 1 1 6 5 9 116-72 116-72 116-59 116-72 E x p o r t p r i s , fob ex102-65 porthamn 93-02 90-7 5 86.21 Frankrike. Inlandspris, ab verk Osten E x p o r t p r i s , fob A n t werpen Kurs å Parisfrancs

85-2

88-40

79-80

77-26

73-13

80-73

95-4 8

9374 10417

108-72)

8803 14-30

88-io 13-75

87-67 13-60

85-3 3 12-95

84-04 11-40

83-18 10-40

9-75

89-39 10-35

92-59 10-85

97-5S 100-90 10-90 12-55

98-94| 15-ioi

95-20

97-19

99-20

92-30

88-48 17

88-10 17-05

87-57

86-24 14-20

Belgien. Inlandspris, ab verk E x p o r t p r i s , fob A n t werpen K u r s å b e l g i s k a francs

16-

95-74 106-50 104-co 101-79

82-50 83-58 11-40

83-13 10-6

91-78 8-85

89-39 10-20

91-68 102-12 101-81 10-35 10-65 10-46

98-94 10-44

Stångjärn. Tyskland. Inlandspris, ab Ober119-53 119-53 119-39 119-26 119-2G 119-26 119-26 119-26 119-39 119-39 119-26 119-39 hausen E x p o r t p r i s , f o b ex107-5 7 107-72 2 107-57 97-10 96-27 84-94 84-01 porthamn 94-38

Frankrike. Inlandspris ab verk Osten E x p o r t p r i s fob A n t werpen Kurs å Parisfrancs

92-48

94-54

88-9 2

86-40

80-93

94-38

86-31 11-40

85-40 10-40

9-75

96-20 14-30

96-2 7 13-75

13-GO

91-68 12-95

99-4 5

99-74 100-80

90-17

96-65

96-27 17-05

9347 16-—

90-7 8 14-20

87-98

Belgien. Inlandspris ab verk E x p o r t p r i s fob A n t werpen K u r s å belgiska francs

17-—

99-82

90-75 10-35

82-50 86-31 11-40

85-40 10-65

84-oi 8-85

90-75 10-20

98-10 110-44 120-8 0

95-31 100-31 101-35 10-85 10-90 12-65

98-97 15-10

99-8S 111-88 107-22

94-41 104-3 9 101-81 10-35 10-65 10-46

98-97 10-44

1 P r i s u p p g i f t e r n a i d e n n a t a b e l l l i k s o m i t a b e l l e r n a e n l i g t b i l a g o r n a 1 1 — 1 3 , 15 o c h 17 ä r o vilken i fortsättningen bibehållits oförändrad, m e n s o m i a l l m ä n h e t u n d e r s k r i d i t s vid avslut.

sannman-

121 Bilaga 10. järn av handelskvalitet för tiden januari 1926—februari 1928. * v\å varje t i d p u n k t gällande riksbankskurs). läget i resp. länder. Trots detta kan tillförlitligheten i en del fall ifrågasättas. I de fall, där priserna angivits i tabellen. marknadens behov avse de nämligen järnet levererat viss järnvägsstation i närheten av produktionsorten (Tyskombord ångaire i Antwerpen (eller annan exporthamn). Från exportpriset bör således avdragas järnvägsfrakten från hamnen samt lastnings- och andra omkostnader i hamnen för att detsamma skall bliva jämförbart med inlandspriset. Febr.

Jan. 1927

F ebr. 1927

Mars 1927

April 1927

Maj 1927

Juli 1927

Aug. 1927

Sept.

Okt.

Nov. 1 Dec.

1927 i 1927

116-46

116-3 9

116-2 6

116-

115-94

116-33

116-20

116-20 116-20 116— 119 — 119 —

98-6 7

81-40

82-15

83-56

76-18

76-18

75-45

76-18

74-72

74-7 2

79-40

90-88 14-96

88-17

14-so

865 9 14-67

85-21 14-G7

83-54 14-70

85-21 14-66

82-06 14-66

81-52 14-65

80-5 5 14-65

79-60 14-65

79-64 14-65

78-74 14-65

79.8 5 14-70

99-09

91-85

97-83

91-43

91-60

90-3 9

90-48

91-

88-2 3

87-02

88-23

88-23

88-40

—

92-69 10-43

88-63 10-44

88-40 lOll

85-6G 10-39

85-3 5 10-41

84-30 10-39

82-97 10-40

81-52 10-40

81-— 10-38

79-14 10-36

79-19 10-38

78-74 10-38

78-95 10-40

— -

' 1 1 9 1 3 119-OG

118-93

118-GG

118-79

118-59

118-99

118-86

118-72

118-86 118-86 118-66 121-65 121-66

Juni

Jan. 1928

— "

i

107-G9

' 10316

82-88

88-02

85-09

83-79

82-10

80-68

82-04

82-04

80-58

80-58

80-58

85-25

92-69 14-95

88-17 14-80

90-6 8 14'67

87-02 14-6 7

8354 14-70

84-30 14-GG

83-8 7 14-65

8333 14.6 5

84-17 14-65

83-6 7 146 5

86-88 14-66

86-88 14-65

88-9 5 14-7 0

—

91-35

97-33

93-51

92-6 5

90-91

91-52

91 —

89-10

89-27

90-31

89-95

—

93-60 10-43

88-63 10-44

88-86 10-41

85-66 10-39

862 6 10-41

85-21 1039

84-33 10-40

84-69 10-40

8417 10-38

84-12 1036

86-48 10-38

87-7 9 10-38

88-05 10-40

—

—

—

ställda inom Järnkontoret av bergsingenjören H. Dahlérus. — 2 Stabeisenverbands officiella exportnotering

122 Jan. 1926

Febr. 1926

Mars 1926

April 1926

Maj 1926

Juni 1926

Juli 1926

Aug. 1926

Sept. 1926

Okt 1926

Nov. 1926

Dec. 1926

Bandjärn. Tyskland. Inlandspris, ab Ober1 3 7 2 4 137-20 137-08 1 3 7 0 6 137-06 137-06 137-06 137-06 137-21 137.21 137-oe 137-21 Exportpris,

fob

ex-

Frankrike. Inlandspris, ab verk 112-67

161-66 E x p o r t p r i s , fob A n t 13-75

13-60

120-28 12-96

I n l a n d s p r i s a b v e r k 127-50 127-88 E x p o r t p r i s , fob A n t -

128-

16 —

1 2 0 2 8 110-84 110-88 108-64 122-51 115-28 124-82! 124-53 122-65 14-20 11-40 10-65 8-85 10-20 10-3 5 10-65J 10-46 10-44

Kurs

å

Parisfrancs

14-30

11-40

10-40

9-76

10-3 5

119-82 10-85

10-90,

12-55

15io

Belgien.

K u r s å belgiska francs

17-—

17-05

144-9 0 159-75! 1 6 2 1 3 151-88

Valstråd. Tyskland. Inlandspris, ab Ober123-98 123-98 123-84 123-98 123-98 1 2 3 9 8 123-98 123-98 1 2 4 1 2 1 2 4 1 2 123-98 1 2 4 1 2 Exportpris,

fob

ex1

_

Frankrike. Inlandspris, ab verk 104-3 9 103-13 103-3G E x p o r t p r i s , fob A n t 106-18 1 0 7 1 7 105-27 werpen K u r s å P a r i s f r a n c s 14-30 13-75 13-60

99-7 2

946 2

96-12

85-80

12-95

11-40

10-40

9-75

9 7 5 6 1 0 0 3 1 103-48 •110-90 110-75 10-85 10-85 10-90 12-55 15-io

97-66 11-40

95-89 10-66

95-8 7 8-85

97-56 10-20

119-85

Belgien. I n l a n d s p r i s , a b v e r k 102 — 102-30 97-60 E x p o r t p r i s , fob A n t 104-36 104-4 5 1 0 4 3 6 K u r s å b e l g i s k a f r a n c s 17-— 17-06 16 —

97-98 99-85 14*20

99-85 1 0 4 3 9 '111-35 111-20 10-35 10-65 10-46 10-44

G r o v p l å t (5 m m : s plåt och däröver) Tyskland. I n l a n d s p r i s , a b E s s e n 132-83 1 3 2 8 3 132-68 132-62 1 3 2 6 2 1 3 2 5 2 132-6 2 132-62 132-6 7 1 3 2 6 7 132-62 132-6 7 E x p o r t p r i s , fob ex-

Frankrike. Inlandspris, ab verk 107-25

99-69

99-28

91-20

88-66

79-96

9 3 1 6 108-5 0

98-92 14-30

99-—

98-01 13-60

96-22 12-95

11-40

10-40

10-35

109-— 122-36 1 3 2 1 3

E x p o r t p r i s , fob A n t Kurs 1

å

Parisfrancs

13-75

Prisöverenskommelse mellan tyska, franska

1 0 4 3 9 110-74 111-81 114-38 10-85 10*90 12-55 15-10

och belgiska verk i november 1926. —

2¶Syndikats-

123 Febr. 1927 j

Mars 1927

April 1927

Maj • 1927 |

Juni Juli 1927 1 1927

136-91

1366c

136-37

136-52

136-29

1367 5

136-60

117-23 14-9 5

116-81

115-61 110-59 14-67 14-6 7

105-331 104-7 0 14-66 14-70

102-46 14-65

9963 14-66

14-so

Nov.

136-60

136-60 1 3 6 3 7 140*80 140-30

95-93 14-65

98-19 1 0 4 0 h 106-2 0 14-7 0

14-65

14-65

119-95

103-9(>

106-7 0 103-90

104—

103-80

118-14

115-44 1044

115-61 10-41

111-06 10-39

106-69 10-41

106-51

104-2 8 10-40

10235 10-40

95-03

10-43

99-74 14-65

99-7 4 14-66

99-55 14-66

99-50 14-66

97-29 14-6 5

97-29 14-6 5

97-56 14-70

98-06 10-41

97-—

9974 10-4 0

99-67 10-4 0

99-55

99-50 10-36

97-29 10-38

97-29 10-88

97-55

109-06 14-95

1027 2 14-80

97-93 14-6 7

9292 14-6 7

109-05 10-43

95-21 10-41

92-92 1039

111-7 i 14-9 j

109-08 14-8C

110-62 1467

priset 109-08 (se not 1).

108-7 8 14-6 7

104-42 14-7C

135-86

104-02

102-55

101-08

101-09 102-55 101-4E

— —

104-2 8 108-69 14-6E 14-66

108-60 14-65

108-os

106-7 G 106-79 107-lc 14-7 c 14-6E 14-6E

— —

107-0 2 105-48 106-9 14-66

13207 13185

135-85

131-93

131-78

r

10-40 13207

132-2 2 132-0 7

132-

108-7?

—

106-21 106-21 106-60 123-56

10-38

10-3 9

108-56

96-09 14-6 6

105-84

117-36

10-36

94-4 3 14-70

102-09

109-52

105.88 108-99 106-66 10-40 98-65 104-08 10-38

12342 106-21 106-21 12356

110-03

119-6( )

92-71

102-66

106-21

118-40

131-86

114-40

117-20

127-08

132-15

12328 117-28

132-30

Jan. 1928

123-35

132-3?

Dec. 1927

123-70

102-72 10-44

10-38

10-39 12377

Febr. 1928

Okt. 1927

Aug. ! Sept. 1927 | 1927

Jan. 1927 j

14-6f

124 Jan 1926

Febr. 1926

Mars 1926

April 1926

I n l a n d s p r i s , a b v e r k 106-2 5 109-12 107-20 E x p o r t p r i s , fob A n t 98-46 99-91 98-46 K u r s å b e l g i s k a francs 17 — 1 7 0 5 16 —

97-98

Maj 1926

Juni 1926

Okt. j Nov. Dec.

Juli 1926

Aug. 1926

83-19

99-45 1 1 9 0 3 122-48 120-2 c 120-01

8-85

99-83 10-20

Sept. 1926

1926 Belgien.

9622 14-20

90-85 11-40

10-65

10-35

113-47 113-6? 115-74 10-65 10-46 10-44

Mediumplåt. T y s k l a n d (3 t. o. m . 5 m m : s plåt). I n l a n d s p r i s , a b v e r k 127-27 122-38 115-57 115-70 113-92 113-92 111-25 1 2 0 1 5 120-29 1 2 4 7 4 129-05 1 3 8 - n E x p o r t p r i s , fob e x porthamn Frankrike. (Mediumplåt.) Inlandspris, ab verk

143 — 132-— 1 3 3 2 8

114 — 108-— 107-35 124-20 146-48 144-43 1 6 3 1 5 169-88

E x p o r t p r i s , fob A n t Kurs

å

Parisfrancs

108-90 108-99 107-09 104.-S9 1430 13-75; 13-60 12-95

B e l g i e n . (3 m m : s plåt.)

11-40

10-40

1 1

I n l a n d s p r i s , a b v e r k 114-75 117-65 121-60; 110-70 Exportpris, fob Ant1 0 7 5 4 108-08: 107-54 102-52 K u r s å b e l g i s k a francs 17 — 17-05' 16-— 14-20

—

99-94 11-40

138-89 147-06 145-44 140-7 0 10-85 10-90 1 2 5 6 15-io

9-75

10-35

*)

*)

*)

8-85

108-90 io-2o:

10-35

•)

*)

*)

i 92-9 3 109-65 129-38 149-io 143-83 140-94

!

10-05

122-55 1 2 2 7 2 123-91 10-65 10-46 1 0 4 4

Jan. 1927

Febr. 1927

Mars 1927

April 1927

Maj 1927

160-

160 —

159-75

159-40

159-60

164-46 186-80

140-60 166-80

154-05

146-70 15410 / mm:s

139-65 148-90 1 mm.s

135-60 163-55

130-50 15910

130-50 159-10

132-00 151-S5

134-30 147-65

Tunnplåt. Tyskland.

Tunnplåt under 1 m m .

Inlandspris, ab verk Exportpris, fob Antwerpen eller tj-sk h a m n Frankrike.

Tunnplåt.

Inlandspris, ab verk Osten Exportpris, fob Antwerpen

Belgien.

1 mm:s tunnplåt.

Inlandspris, ab verk Exportpris, fob Antwerpen *) De med ") försedda priserna avse 2 mm:s plåt.

125 Jan. 1927

Febr. Mars 1927 j 1927

April j M a j Juni 1927 j 1927 | 1927

Sept. | Okt. 1927 ; 1927

Juli | Aug. 1927 j 1927

Dec. 1927

Nov. 1927

Jan. Febr. 1928 1 1928

114-2 9 111*80

111-28

1 i 111-59 111-37! H I 59 112-62 112-85

108-78 108-81 10-40 10-39

109-60 10-40

108-60 10764 107-70 107-7 0 107-10 10-38 10-38 10-40 10-38 10-36

117-34

114-84 119-72 114-29

112-43

111-32 10-43

109-08 110-62 107-87 10-44 10-41 10-39

108-96 10-41

—

i

137-80

137-25

137-41

137-18

137-64

137-4 9 128-4 7 128-62 128-62 132-83 137*65 137-65

144-27

124-32 13203

115-89

116-8 7 124-01

120-13

109-88

117-20

109-88 108-41 108-41 114-65

125-86 14-95

111-81 114-25 11518 110-78 14-70 14-8 0 14-6 7 14-67

108-81 111-41 14-6 5 14-65

111-77 14-65

11216 112-22 111-32 11256 14-6 5 14-66 14-6:. 14-70

—

110-59 14-66

*) 132-98 125-2 8 132-7 3 119-49 126-48

122-08 119-60

121-97

119-37 119-37 119-60

—

119-99 10-43

113-31 112-44 10-3 9 10-40

112-31 10-4U

11313! 111-71 1038 1036

112-22 112-22 112-55 10-38 10-3 8 10-40

—

115-90 117-88 10-44 10-41

Juni 1927

Juli 1927

114-2 2 113-50 10-41 10-39

Aug. 1927

Sept. 1927

Okt. 1927

Nov. 1927

Dec

Jan. 1928

1927 i

Febr. 1928 I

159-3 0

159-85

148-40

148-60

148-00

155-40

150-95

146-60 148-90

140-66 145-05

134-80

13185 145-70

131-85

145-0 5

13185 149-30

131-85 153-85

135-2 5 154-30

—

1 mm:s

1 mm:s

1 mm:s

1 mm.s

1 mm:s

1 mm:s

1 mm-.s

119-46 1'5 m m : s

122-18 1*5 m m ' s

123-40 1-5 m m : s

13494 149-30

150-51 156-u

148-2 0

132-50 149-60

ISOHö-05

127-4 0 145-05

152-90 146-6 0

144-so 1 mm:s

145' 0 5 144-8 0

152-

—

126 Bilaga 11. Priser å diverse järnmaterialier i Tjeckoslovakien för den inhemska marknadens behov och för export under januari—november 1927. Pris i svenska k r o n o r per ton om 1 000 kg. De anförda priserna voro gällande vid börjm av innevarande år och hava sedermera icke förändrats (100 Kc = l l ' i o sv. kronor). Omsättningsskatten (se nedan) uppgår till 2 %. Inlandspriser. Priser ab AU Kladno Priser, ab verk, exkl. (för nr 1—7), KönigsPriser ab verk. hof (för nr 8 — 11) Grundpris vid köj omsättningsskatt. Uppgifterna från en exkl. omsättningsav minst 10 ton. mekanisk verkstad i skatt. Uppgifterna Uppgifterna lämnade lämnade av en Prag (avnämare). av en järngrossör. enerrosfirma. 1. Stångjärn: rundjärn 10 mm. diam. plattjärn 40 x 10 mm. 2. Valstråd

163-7 0(8 »

D:o. Bandjärn: 15 x 2'5 m m 30 X 1 » Balkar (I-profiler 100) 70 X 70 5. Vinkel järn 10 80 X 120 9 7. Grovplåt 8. Mediumplåt, 3—5 mm. tjock .. 9. Tunnplåt: a) 2 mm- tjock b) 1

165-95 160-95 169-85 (5mm.diam.)

»

»

c) 0'5 »

»

»

197-60 200-90 162-35

160-95

159 —

179-90 18315 —6 mm. diam.) (5—6-5 mm. diam. 159-— 160-95 (6'5—20 mm. diam. (6-5—20 mm. diam.) 199-8 0

196-30

160-95

159 —

160-95 160-9; 164- s 5 196-20 (5 mm.) 188-70 (10 » ) 199-8 0

\ 188-7 0 (5 mm. o. \ däröver) 199-80

185-80 (5 mm. o. däröver) 199-30

240-10 268-0 5 371-85

222-— 222-— 233-10

) 219-80(1—3 mm. plåt)

Exportpriserna växla för olika länder och följa världsmarknadsprisen; vid försäljningar från tjeckoslovakiska verk på Hamburg understiga desamma loco verket i stort sett inlandspriserna med 30 ä 40 % enligt vad den källa, som lämnat ovanstående priser för den tjeckoslovakiska hemmamarknaden, kunnat inhämta.

127 Bilaga 12. Inlands- och exportpriser för järn i Polen, gällande i början av november 1927. Pris i svenska kronor per ton.

(100 Zloty = 4195 sv. kronor.)

Priser å hemmamarknaden, fritt vagn vid järnverket V a r u s l a g

Priser vid exportförsäljningar fob Danzig

Ett större järnverks noteringar

En engrosfirmas noteringar

Ett större järnverks noteringar

En engrosfirmas noteringar

149-75 167-20 180-80

146*8 0 167-20 177-25

101-35 108-60 108-0 0

99-55

146-so

146-80 163-60 146-80

99-55 9955 101-35 124-— 117-65 126-70

Stångjärn Valstråd, mjuk Bandjärn, varmvalsat Balkar, normalprofiler t. o. m. nr 24 n r 26 och högre 5. V inkel järn i 6. Fartygsplåt i 7- Grovplåt 5 mm. o. däröver i 8. Mediumplåt 3—5 mm. i 9. T u n n p l å t a) 2 mm. tjock b) 1 » » c) 0'5 » »

163-60 146-80 181-45 181-45 220-2 5

181-45

275-30 275-30 330-3 5

135-75

142-55 156-10 205-65

Bilaga 13. Priser å engelska järnmaterialier januari 1928. Uppgifterna h ä m t a d e dels ur L'Usine för den 14 och 21 januari 1928, dels ur Stahl und Eisen.

(Ur L'Usine):

14 och 21 januari.

Profiljärn, L- och I-järn » T-järn Räls, 60 Ib och däröver Valstråd, mjuk Tunnplåt, 0*6 mm » 0*5 » » 0*4 » Anm.

o , , t a b verk per ton om 2 240 lbs

Svenska kronor per

7*12*6 8*12*6 8*2*6—8*7*6 9*5*— 10*2*6 10*12*6 11-7*6

138*40 156*50 147-so—152 — 167*90 183*so 192*85 206*45

t

om

x Q16

ab

^

k

Sedan 1 september kunna rabatter från 5 sh. till 12 sh. 6 d. under vissa villkor erhållas för profiler och plåtar för inhemsk förbrukning.

128 (Ur Stahl und

Eisen). Brittiskt pris

Valstråd, mjuk (thomas) Stångjärn (Handelsjärnskvalitet)

£

13 januari Fastlandspris

9*5*— 8*-*—

20 januari Brittiskt Fastlancspris pris

5*10*— 4*17*—

9*2*6 '•17*6

Brittiskt pris

Balkar, grövre, normalprofiler . Profiljärn, klenare dimensioner. Vinkeljärn Profiljärn (T-järn) Plåt, 1/8" » 3/16"

£

5*10*4*17-f

Fastlandspris

7*12*6 8*10*— 7*12*6 8*7*6

£ 4*9*- till

4*76

6*4*— till 6*5*5*19*— » 6*—•-

Bilaga 14. Världsproduktionen av tackjärn och stål under åren 1926 och 1927. (Enligt en av chefen för Deutscher Eisen- und Stahl-Industrieller, dr Reichert, gjord sammanställning.) Tackjärn

Tyskland Saarområdet Frankrike England Belgien Luxemburg Ryssland Tjeckoslovakien Italien Polen Österrike Spanien Sverige Ungern Amerikas Förenta Stater Kanada Brittiska Indien Japan Kina Australien Övriga länder Hela världen

Råstål

i 10 00

ton

9 644 1625 9 432 2 481 3 399 2 512 2 650 1088

13 000 1790 9 300 7 400 3 750 2 700 2 800 1300

513 327 333 488 456 188

500 560 430 500 500 200

12 342 1 737 8 386 3 728 3 374 2 244 2 940 i 575 1779

16 300 1900 8 250 9 500 3 680 2 450 3 000 1700 1600 1 160

39 727

36 500

49 075

45 300

808 900 625 500 445 360

750 900 700 300 450 270

794 300

850 300

200 500 220

200 500 560

790 474 578 519 325

550 600 500 300

78 501 | 84 600 I 93 100 I 100 500

129 Bilaga

IS.

F ö r s ä l j n i n g s p r i s e r ( g r u n d p r i s e r ) erhållna vid de svenska Järnverken u n d e r tiden januari 1927 - j a n u a r i 1928 för vissa m a t e r i a l i e r av handelsjärnkvalitet. P r i s e r i k r o n o r p e r 100 kg. fritt b a n v a g n

Stångjärn Var aslag

1927 Januari • Februari • Mars .... April • •

Betongjäni

T •• i a - i Med-'!- , Lägst Högst Lägst ftal o1

Valsträd, mjuk

Bandjä' a

Högst

MedelLägst tal

14-04 16-50 14-55 15-2 5 15-2 5 15-25 15-2ö! 15-2 5 14-17 15-10 14-48 15-io 14-43 15-25 14-04 15-25 14-50 14-04 14-25 14-25 14*26 14-25 14*25 14-2 5

15*41 13-2 5 14-90! 14-49 15*26 14-49 15-2 5 13-30 14-6311 13-55 14-76: 14-49 14*89 14-06 14-94j| 13-95 14-57 1 3 - — 14*26 | 12-85 14*26 12-95 14-2 5 12-85

17-75 17-75 17-75 17-75 17-75 17-7 5 17-75 17-75 17-7 5 17-75 17-75 17-75

15-50 15-91 16-2 6 15-80 15-50 16-33, 15-S2I 15-07) 15-6 2: 15-37 15-10 15-07

14*25

17-76

14-80! 15-21

Medel ! tal

Högst

MedelI tal

Lägst

Högst

17-41 16-98

19-7 5 18-58. 19-14 18-oc

1¶Ma] Juni Juli A u g u s t i .. September O k t o b e r •• November Deeember

16-51 16-00 15-57 16-5 c 16-41 16-50 14-31 15-05 16-65 15-9 2 14-5 0 14-70

1928 J a n u a r i •.

15-40! 18-50] 16-4l| 14-26! 14-25

1S-50 18-50 1850 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50

17-41 17-86 I7-lb 17*49 17-17 17-29 16-90 16-8 2 17-20 16-90 16-34 16-44

Balkar Varuslag

MedelLägst tal

1927 J a n u a r i ... F e b r u a r i • •. Mars April Maj Juni Juli A u g u s t i ... September O k t o b e r ... November December

17-35 16-60 16-4 0 16-50 16-50 16-50 16-90 16-90 16'Oä 15-9 5 16-40 16-10

18-5 0 18-5 0 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-50 18-5 0 18-50 18-50 18-50

17-82 17-55 17-45 17-5 0 17-50 17-50 17-7 0 17-70 17-57 17-22 17-45 17-30

1928 J a n u a r i • •.

15-

18-50 16-76! 16-25

Högst

21- 60 26-9 4 24-22 19- 7 0 j 24-9 5; 22-33 20- SO 24-6 2 22-71 20- 75 26-15 23-45 20- :f 5 2 3 6 9 22-0 2 20- 50 23-82^ 22-10 19- 70! 23-91 1 21-80

18-—

17-13

I9- 8 0

50J 18 90j 18 66 18 05: 18 951 18

oo 18

—

16-98

—

19-50 16-21

16-98

16-98

19-50 18-35

19-50 17-28

20-— 20-— 2 0 - 1 8 - - 18* — 18-— 1 8 - - 1 8 - 18-— 17-05

17-65

17-65

17*6ö! 16-38

Mediumplåt, 3 — 4-5 mm. tjocklek

MedelMedelMedelLägst Högst 1 Lägst Högst 1 tal tal a tal 2

17-53 17-28 17-30 17-3* 17-17 17-17 17-30 17-10 17-13 16-86 16-9 5 17-13

251 18 60 18 40 18 501 18 50 18

12-50

Grovplåt, 4 - 5 mm. tjocklek o. däröver

Vinkeljäni

Lägst : Högst

järnverket.

23-50 21-70, 22-8 0 22-7 5 22-3 5 22-50 21-70 17-80 24-79 1 21-30 19-80 20- 7 6 22-85 1 21-3 0 22-75 19- 7 5 23-64? 21-68 21-75 20- — 22-86 21-4 3 22-— 19- 76 22-85; 21-30 21-75

26-94 25-22 24-9 6' 23-32 24-0 2 23-71 26-15 24-4 5 23-0 9 23-0 2 23-8 2 2 3 - i e 23-91 22-8 0 24-7 9 22-30 22-85 22-8 0 23-64 22-7 0 23-5 0 22-7 5 23-50 22-13

I 22-85

:

21-83'! 21-80 1 2B-50 : 22-15

D e s s a p r i s e r i n n e f a t t a ä v e n fason- o c h s. k. ö v e r p r i s p l å t . I m e d e l t a l e t i n g å r j ä m v ä l de i k o l u m n e n »högst» a n g i v n a p r i s e r n a , v i l k a i n k l u d e r a fasono c h s. k. ö v e r p r i s p l å t .

130 V a r u s l a g

Tunnplåt, 0 - 5 i m , tjocklek

Tunnplåt, 1 mm. tjocklek

Tunnplåt, 2 mm. tjocklek

Lägst | Högst Medeltal Lägst I Högst I Medeltal Lägst I Högst

Medeltal,

28-7 5 27-35 26-75 27-4 5 26-75 26-8 5 26-50 26-50

27-87 27-4 2 26*25 27-10 26'5 5 26-67 24-9 2 26-2 5 25-50 25-7 5 27— 26-53

1927 Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

24-5 0 24-60 24-25 24-2 5 24-26

21— 24— 22-75 23-75 22-7 5 23— 22.7 5

...

24-50 23-60 24-02

24— 23-77 23-7 5 23-35 21-77 23-2 6 22-75 22-5 0 22-38

22-— i 22-—

Januari

26-so

24-8 0

25-30 i 25-50 !

28-7 5 27-85

24-7 5 24-7 5 21-7 5 24-5 0 23-35

27—

24.24— 23-67 23-3 5 23-3 5

23-—

22-

27— 27—

27-05

26-92 26-62 25-83 2617 25-8 0 25-88 24-7 2 25-0 0 25-io 25-16 25-88 25-56

25— 25—

27-45 26-85 26-85 26-30 26-50 26-30 26-30

28—

25-7 6 26-75 26-35 26-50 23-35

26— 25— 25-50

26— 26—

26— 26— 28— 27-05

25-40

Bilaga 16. Importvärden per ton för vissa järnbruksprodukter år 1927, i kronor. Plåtar, klippta eller oklippta: utan slipning etc. av 3 mm. tjockl. av 3 mm. till lav 0-6 mm. till v äg. 60 kg. väg. 60 el. däröver |0'6 mm. tjockl. 0'3mm. tjockl. av mindre el. därs. k. valstill 20 kg. rät- | räträtvikt per över per tråd per löp. vink- andra vink- andra vink- 1 andra löp. m. löp. m. m. annat liga liga liga annat Stat. nr Stat. nr Stat. nr Stat. n r Stat. nr Stat. nr Stat. nr Stat. n r Stat. nr Stat. nr 725 B/C 726 B/C 7 27 A/B 727 C/D 7 3 4 A 734 B 735 A 7 35 B 736 A i 736 B Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn, ej s. n.

Inköpsländer

1 D a n m a r k • •• Finland T y s k l a n d ... Nederländerna Belgien Storbritannien F r a n k r i k e ••• Tjeckoslovakien

112-49

137-71 128-80

107-0 7 108-0 8

136-44 l l l - l i 1 173-47 — 200-4b | 124-16: 119-26; 162-79 240-96 217-3*!

130-69 105-05

164-44 121-51

126-6 71129-41 ! 1 8 4 - s i ; 386-1»; 302-oii 385-4 0 121-08! — 238-12 — 461-64: —

_

533-33! 200-43 380-25 214-661 371-73 133-23 — — — — — — — : 366-66 — — — 1 134-72 164-22 159-73 — 202-13 —

126-81 169-30

116-31

124-4 8

156-02 146-53 316-16 119-78

166-75 160-04

126-31 110-19

144-91 111-62

118-94 105-71 84-93 130-60

— 409-09 — 124-87 — 173-89; — 143-041728-92 203-14 371-43 — — — 129-9 2' 144-4 0 182-98 326-64 212-93! 378-99

181-29 136-43

127-47

— —

1150 1

115-18

126-09 116-23 117-58

94-20

95-59

618-10

—

Samtl. länder

121-27

120-75

119-02

111-43

129-791 151-75 184-59' 362-65 215-581 377-28

Tullsats per ton

fria

15-

25—

25-

3 0 - - ' 30—i 45--I 4B-— 50—j 50—

12-4

21-o

22-4

Danzig Luxemburg.. Förenta Staterna

Tullen i p r o cent av i m portvärdena

111-04

162-iöj 267-77, 342-681

|

23-1

19-8

24-4

,610-571

12-4

23-2

L3-3

131 Bilaga 17.

Exportpriser år 1913 för järn, i svenska kronor per ton f. o. b. Antwerpen. S t å ng j ä r n

Gr< ) v p l å t

3 m ni.

plåt

1'5 m m. p l å t

Balkar

i J a n u a r i ... Februari Mars April Maj Juni Juli A u g u s t i ••• September Oktober... November December

112-2 2 till 114-03 111-32 till 111-68 112.04 till 93-76 » 108-60 110-59 110-77 111-32 » 93-03 » 93-40 123-08 » 110-41 110-59 > 93-40 123-08 » 110-41 110-59 » 93-03 » 103-17 » 104- 9 s 93-94 » 108-6 0 112-22 » 92-6 7 93.03 » 75-12 > 75*4 8 92-31 » 75-48 92-31 » 92-6 7 93-03 » 75*12 » 75 - 4S 101-36 » 104-98 104-9 8 » 75-so » 74-5 7 97-74 » 99-55 103-17 » 74-2 1 » 74-6 7 97-74 » 74-21 » 99-5 5 103-17 » 94-12 94-12 ;> 74-21 » 74-5 7 90-60 » 88-6 9 75-48 » 75-84 92-31 » 86-ss »

128-51! 133.94 till 111-50| 1 2 6 7 0 » 110-95J 111-50 » 110-95 111-50 » 115-84 121-27 » 93-40 93-40 » 93-40 93-40 » 92-31) 92-85 » 106-79 92-49 » 106-7 9, 92-4 9 :> 97-74; 104-98 > 95-93J 101*»6 »

137-50 93-22 130-32 93-2 2 111*86 93-2 2 111*86 9 3 2 2 124-8 9 93-2 2 93-7 6 93-22 93-7 6 9 3 2 2 93-0 3! 92*4 9 92-8öl 92-49 9 2 8 5 92-49 92-31, 92-49 104-98 92-49

Bilaga 18. Antalet arbetare inom vissa industrigrenar.

Industrigrupper

Antal arbetare 1913

Antal arbetare 1919

Antal arbetare 1920

Antal arbetare 1921

Antal arbetare 1922

Antal arbetare 1923

Antal arbetare 1924

Antal arbetare 1925

Antal arbetare 1926

Järnmalmsgruvor och anrikningsverk 12141 10 825 9 891 8 984 7 544 7 772 7 739 8120 7 488 Verk för framställning av 22 263 22 348 22 207 16 278 15 653 18 707 19 984 19 728 19 371 järn och stål J ä r n - och stålmanufaktur . • • 13571 15 500 16156 11 472 10 661 13 261 14 470 14 951 15 783 39 661 51532 50 598 35 543 28 538 34 438 37 934 42 114 46 391 Mekaniska verkstäder Skeppsvarv och båtbyggerier 6 840 13 683 14 733 9 670 7 138 7 810 9111 9 577 9133 Fabriker för elektriska maskiner 2 698J 4 835 5 036 3 265 2 508 2 819J 3 249 3 847 4142 Fabriker för elektriska apparater och ledningar 3 140 4 255 4 489 3 316 2 766 31031 3 860 4 532 5 445

132 Bilaga

19.

Lönestegringen för Tysklands järn- och m e t a l l a r b e t a r e l . Enligt Statistiscbes Jahrbuch des Deutschen Reichs för år 1927 utgjorde de tariff mässiga timlönerna för grov- och yrkesarbetare inom 5 bergverksdistrikt samt på 20 buvudoirter lör järn- och metallindustrien i genomsnitt följande: Löner Bergverk Januari 1924 April Juli » Oktober » Januari 1925 April » Juli » Oktober » Januari 1926 April » Juli » Oktober > Januari 1927 April » 1

Uppgifterna hämtade ur Stahl

71-o 72-0 83-0 83-0 90-4 92-1 95-5 95-9 102-1 102-1 102-1 106-1 106-3 106-0 und

Eisen.

pfennige Järn- och kostnadsindex j metallindustri 58'3 69l 74-1 75-5 77-8 84-3 89-i 92l 92-2 92-2 92-1 91-4 91-4 96-2

12 5-;. 12 5-3 126-4 134-9 135 G 136-7 143-3 143-5 139-8 139-6 142-4 142-2 144-6 146-4

133 Bilaga

20.

Arbetslöner (dagsiöner) inom den belgiska järnindustrien. Charleroi-distriktet

(september 1927). Belgiska francs

Electriciens au blooming (Elektriker för maskiner som driva valsverket) » » » » » » » » » Ajusteur lére catégorie (Justerare l:a klass) (järnverk) Pontonnier » Machiniste grue (Maskinist för lyftkran) » CouLeur (Gjutare) » 4éme convertisseur 3éme » ler » Mélangeur (Bländare) Basculeur (Vagare) Machiniste (Maskinist) Ajusteur (Justerare) Gazi<er (Generatorskötare) Ajusteur 2:e catégorie (Justerare 2:a klass) Dres;seur (Riktare) Fraisenr (Fräsare) ler lamineur (l:e valsare) 2éme » (2:e » ) 3éme » (3:e » ) 4éme » (4:e » ) ler scieur (l:e sågare) 2éme » (2:e » ) Aide-scieur (Hjälpsågare) l e r imonteur (l:e montör) Crocheteur (Öppnare av ugnarna) ler chauffeur (l:e eldare) „ Faiseur d'avancement (Framskjutare) 2éme chauffeur (2:e eldare) Boulotteur Gazier (Generatorskötare) l e r eisailleur (l:e klippare) Aide-cisailleur (Hjälpklippare) Anm.

40*3 3 39*0 7 42*90 43*17 47*2 5 53*oo 37*o 8 42* 18 53*2 4 39*5 0 26*9 3 27*4 8 31*5 8 36*oo 39*31 46*3 0 33*0 8 65*6 3 52*oo 47*61 47*61 49*42 43*54 35*4 3 43*54 46*48 65*40 57*73 49*42 48*2o 45*2 5 47*06 39*5 3

Samtliga löner utgå med 2'5 % tillägg.

Marchienne

(september 1927).

Manoeuvres parachévement (Förman) » aciéries (Arbetare i stålverket) » train 900 (Arbetare i valsverket) » hauts-fourneaux (Arbetare vid masugn) Medeltal 29'90 frcs + 2*5 % tillägg.

36*90 30*80 32*17 29*75

134 Belgiska francs

ler lamineur (l:e valsare) 2éme » (2:e » ) 3éme » (3:e » ) 4éme » (4:e » ) Homme rechange (Reservman) Passeur de fer (Handräckningsman) Tireur chaines Crocheteur (öppnare av ugnarna) Boulotteur Monteur train (Montör) Canon (Arbetare vid pumpverket) Anm.

65"63 52-oo 47*71 47*61 47*61 46*48 43*2 5 46*48 48*2o 43*54 43*5 4

Samtliga löner utgå med 2'5 % tillägg.

Aciéries. ler fondeur 2éme » Enfourneurs ler au bassin 2éme » » ler pocheur 2éme »

Liége-distriktet (januari 1928). Järnverk. (l:e gjutare) (2:e » ) (Insättare) (l:e man vid skänken) (2:e » » » ) (l:e gjutare) (2:e » )

Laminoirs. Valsverk. Maitre lamineur (Valsmästare) ler lamineur (l:e valsare) 2éme » (2:e » ) l e r rechauffeur (l:e vällare) ler cisailleur (l:e klippare)

55 å 65 45 å 58 45 å 57 52 a 61 40 å 56 56 å 64 44 a 58 60 a 75 40 a 60 38 å 56 45 å 63 33 å 53

135 <o -a e 12

<U

P-l

s

S3

I

,Ti

J CM £ :b *"!

?. S

f«

a> o

T . 'Ö

M

«» C

g*

_

ej

« o^

p, 3 o«*a

o

o

b.

C

—. On 10

•o o s-

w

ft)

fe

.3

o

&.

*J3 S

-

«j

iS a

'*•'

CJ

^

a o

.5

S too

a

gg

•o

a

:c3

S

a^

O IM

lO TH

(1 to i H > M _. t> :^J

•a

Ö

.-3

d

P—I °C*3

I

g~

B

CA

p 03 Ä

> CO

.

ort

:C3 U0

CO

CJ

^ :c3 0) In fl,:C5

CO

g

S

«

»3

3 ~

rt

TS

> s

cb cb CM © .^

»a »o CD >b

2 -ö3 ©

:rt (M

B

° Js a V -a C3

°

s

oK r4

g

a

""•

• rt

to-ai

g

c"0 .2 *^3 I-H T3 CN

'O

a G

a

*> ^

a,

3 "

. r

^»

S

ej HJ . b nn — i; « ' C -H

**

O I-H

ft! .

- m ö

SB

H Ö

-rf

CJ

«g" .a&

a

> •-

"H

TH

CJ

^ i

g*

§>«

^

o a

H-

r-l

ii

ä S 2

a

0 CJ

-Ö -H :c3 >

1 «

05 «-< 4> _ ^

*H

-I?

T3 -fl cs •H CJ

*-" e .fS"9

O

.H

"2 *-

A

00 h TH O OS

c3 -^1

PH

<H

«5

"J?

!=S j j :rt J» P >

I

2¶CJ -ö t-, >3

5c

^ 5b

i?

a H^ cs c

rÖ ftp

3 3 •O

4> .

*s ss

CJ

roa

g

a &

32¶O. fl" *H" o ti CJ

h 03

B

aa

# *2p

.2*ö

•ab"f3 " 3

-M H«<

G

fl

3 Cd :c3

>

^2

(A

5S

S' R 'fä S3

5a

s

CD

S

(H C3

u CCi

"2 « > r *q 3

• M N

t* O CJ - H

c « .5 S* - • 3 _, o 3 S *c H C ._ tac a a s ^ ca CJ . 2 2 0 9 -2 ~ co r - t-- ' „ CJ . 3 C fl o -~ * S 5 ¥ 5 -- c • Si <-H CJ CN " i a ». IO H H Ö ^ - J C ^ O B O ^ jO H C3> C5 Q? t, t; a, c^

1 i> 3 3

1) T-I

fl

*G a

ir tea i 0

>

0 PH

0 •—'

5* SH <1 SH

'IT a O

3 >a -AS

B* Vi

v.

>c •C UD o-A •a fl o •J-.

<0 fl

136 Sammandrag av handelsjärnverkens Jjalms(I 1 000 kronor; kursiverade Boxholms Aktiebolag

Avesta Jernverks Aktiebolag 1913! 1923 ! 1924 ; 1925

1926 1913! 1923 j 1924 ! 1925

1)26

Tillgångar Anläggningar Förråd Aktier Kassa och fordringar

V 0 - o - 8 719 9 609 f 1385 1630 902 2 974 2 974 541 938 1044

9 788 1644 2 8S3 1746

9 924 5 088 13 304 13 609 13 568 15620 1959 1 172 2 607 2 653 2 357 2 884i 19 2 262 2 263 2 263 2 257 1768 446 1099 1109 1284 1115

Summa 4 230 14 016 15 257 16 061 16 53H 6 725 19 272 19 634 19 472 18 992 Skulder Främmande kapital Välgörenhetsfonder Eget kapital Aktiekapital Reservfond Diverse reserver Arets vinst S u m m a eget kapital

1453 9 046 10 435 11 300 11 829|j2 828 10 039 10 418 10 245 9 601 300 300 300 300!! 166 220 220 130 220 280 750 3 000 3 000 3 000 3 000} 13 000 8 000 8 000 755 100 2 100 2100 1 600 1600 i 300 725 18 L 791 375 18 430 78 140, 45 223 6 148 270! 55 61 54 388 2 647 4 670' 4 522 4 461 4 406 3 731 9 013 8 996

000 8 000 778 S00 18 1 211 301 007 9 111

Summa 4 230 14 016115 257 16 061 16 535 6 725 19 272 19 634 19 472 18 992 Inkomster Järntillverkningen Verkstadsrörelsen Emaljerverk Kraftstation Skogsbruk Träindustri Diverse

100 — — — —

362 — — — —

387"

283,

79:

665 164

i

—

607 204 6

857 105 1

941 226 4

Summa

416 1 112 1079 1042 1 439

Administrativa omkostnader Räntor Skatter Avskrivningar Diverse

— 108 — 2 —

— 403 — 15 —

— 431

— —

4¶Summa

61¶Utgifter

Årets vinst 1

=}

—

—

831 1 135

54 386

304 Uppgifterna ha sammanställts för de sakkunnigas räkning av sekreterare G. Engforss.

137 Bilaga 22.

räkningar för åren 1913 och 1923—1926. siffror angiva förlust.) Hallstabammars Aktiebolag

Halmstads Järnverks Aktiebolag

Horndals Jernverks Aktiel olag

1913 1923 1924!1925 1926 1913

1923 1924

1634 1 765 1772 1744 1915 514 701 721 587 686 60 124 110 54 55 278 745 564 1088 874

2 900 2 97C 2 952 298 483 348

2 486 3 335 3 1 6 7 3 473 3 530

3 218 3 47213 313

— 10 728 13188 12 564 12 756 13 451

1209 7

556 205

2 620 3 096 2 938

—

i 800 1600 1600 1600 1600 180: 600 600 600 600 144; 266 282' 266 377 146! 80 47| 291 192 1270 2 546 2 529:2 757 2 769

1000 1000 1000

2 486 3 335 316713 473 3 530

3 218 3 472 3 313

658 131

503 135

578 138

83 116 176 161

—

—

—

302 100 598

1925 !1926

12 4 143 53 95 112 319 214

19 5

32 23

80!

__

402 414 2221 2 l 1 376

«

1923 i 1924: 1925 1926

8 153 1748 308 519

9 343 2 284 1246 315

9 198 9 489 2 029; 1 8 1 7 1 161 1071 176 379

9 616 1031 2 804

! 8 725 11296 10 564 11 363 12 550

2 000

2 000

2 000 2 000

2 000

_

232 2 003

—

i

—

173 68

241 133

182 J19

187 67

194 102

—

23 781

3 584

— 302

36 98

35 681

614 48

629 50 21 5

705 42 426;

607 607 492 108 1892 2 000 1393 901| 10 728 13 188 12 564 12 756 13 451 j

-

16 216

—

—

—

—

153 5

185 4

—

9 4 71 1

—

1 173

48: 291' 192

—

10 3

138 I

Nyby Bruks Aktiebol ag

Kockums Jernverks Aktiebolag 1913

1923 J 1924 1925

U26

1¶Tillgångar Anläggningar Förråd Kassa och fordringar

1 (4 890) / (186) 1574

6 570

6 650

9 466

Summa

7 595! 6 870 6 772 1091 1169 1304,

952 1944 i

982 1 039 649 700 16 16 5 15 324 139: 122 15 1425 1866; 1810 374 2 408 2 433 1 339 1426 9 344!8 875 8 704 1 470 3 593 3 753 2 985 3180!

Skulder 3 443 2 368 144 244

Främmande kapital Välgörenhetsfonder Eget kapital Aktiekapital

Summa eget kapital Summa

2 497 2 148 1910 245 254 259

33 90

913 1114 83 75

379 67

604! 51j

2 000 4 000 4 000 4 000 4 000 600 600 600 600 600; 200 2 000 2 000 2 000: 2 000 120 1700 1700 1700 1700 139! 146! 194 497 281 297 263 244' 636 273 16 34 464! 328! 341 130 24 234 580 19\ 3 064 6 853 6 603 6 474 6 535 1347 2 597 2 563 2 539 2 525 6 651 9 465 9 345:8875 8 704 1470 3 593 3 752 2 985 3 180:

Inkomster

Kraftstation Skogsbruk

Summa

37 180

87 387

195 161!

297 66

277 110

96 27

11 3

30 15

12 23

5, 30

_

~5

12!

_

— 154

163 Utgifter Administrativa omkostna-

— 21

l)iverse Summa

19 j

—

— 154

—

—

—

139 Sme Ijebackens Valsverks Aktiebolag

i

Strömnäs Jernverks Aktiebolag

1913 1923 1924 1925J 1926 1913

1925 1 1926

2 767! 4 354 4547 4 655 4 742 4 307j 10 073' 10 853 11161! 11038

Samtliga järnverk utom Halmstads ; Järnverks Aktiebolag 1913

tai151: 62 27465 520 65 311 64 011

2 468 8 742: 8116 7 584 7 514 4 473 9 651 7 907! 8 909 10 845 2 905 4 737 4 870 5 0615106 5 898^ 13 060!12 954 13 121!12 872 41 092| 80 667;81 543181 804;82 370 138

97 226

102 304

100 264

988! 1168 1 171 1057 1050 603; 1819 930 903: 784

1838 1931 2181 2 44512 417 1772 1862 1998 2135 2 018 21301 38 11339 710|40 593:41485! 132 133 54 41 135 135 578 1164 1114 1 112! 1230 6 800 2 000 2 000 2 000 2 000 1800 9 000 9 000 9 000 9 000 11750 30 200! 30 200130 200'30 200 : 80 800 800 689 616 1200 1500 1500 1500 1500 2180 9 425 9 455 8 867 8 816 296 874 494 939 247 69 315 369 172 3 276 83 324 73 74 770 27 890 570' 92' 392 197 46 2 008 104 117 117 27 1067 2 752 2 683 2 616:2 690 4 085 11066 10 823 10 851 10 718 19 214 41389 40 719 40 098 39 655 2 905 4 737 4 870 5 0 6 1 5 107 5 898 13 060 12 954 13 121 12 871 41 093 80 666!81543!81 804|82 370

51 4

99 1

63 2 —

—

—

88 1 •

—

— —

—

—770

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1928 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Betänkande ined förslag till stadsbyggnadslag. [6]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. 192(i års pensionsutredning. Betänkande ang. familje- Betänkande med förslag ang. åtgärder till handelsjärnpensionering för viss icke-ordinarie personal i statens hanteringens stödjande. [<ij tjänst. [3] Kommunalförvaltning. Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad in. m. [2|

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Politi. .Monopolkontrollutredningens betänkande ang. anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. [4]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik.

Föl-säkrings väsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig; odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Utrikesdepartementets organisation. [1]

Isaac Marcus' Boktr.-A.-B., Stockholm 1928