Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen

= tdCjFE National Library of Sweden

)enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1928:8

SOCIALDEPARTEMENTET

BETANKANDE MED FÖRSLAG TILL

V I S S A ÅTGÄRDER BETRÄFFANDE EMIGRATIONEN AVGIVET AV KUNGL. SOCIALSTYRELSEN DEN 14 JANUARI 1928

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1928 K r o n o l o g i s k

1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. 2. Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Almqvist & Wiksell, Uppsala. 160 s. S. 3. 1926 års pensionsiitredning. Betänkande angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, Jlarcus. 73 s. Fi. 4. ilonopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhot. Marcus. 183 s. Fi.

f ö r t e c k n i n g

5. Betänkande med förslag till stadsbyggnadsl.ag nmed författningar som därmed hava samband. Norstedt. 5G04 s. Ju. 6. Betänkande med förslag angående åtgärder till Ihandelsjärnshanteringens stödjande. Marcus. 139 s. H. , 7. Ämbetsbrotten. Förberedande utkast till strufflaag. Speciella delen. 7. Av J. C. \V. Thyrén. Lund, Berrling. vj, 235 s. J u . 8. Betänkande med förslag till vissa åtgärder betiräffande emigrationen. Norstedt. 75 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseboksttäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (ur 98) utgivas utreduingarnia i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1928:

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

VISSA ÅTGÄRDER BETRÄFFANDE EMIGRATIONEN Avgivet av Kungl. Socialstyrelsen den 14 januari 1928

STOCKHOLM 1928 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. Underdånig skrivelse Förslag till lag angående utvandrares befordran m. m Inledning och allmän motivering Motivering till lagförslaget Förslag till förbättrad upplysningstjänst beträffande utvandring Förslag till anordnande eller stödjande av hjälpverksamhet bland svenska invand-

° 6 12 23

rare i främmande länder Bilaga: Anteckningar rörande lagstiftning samt administrativa och andra anordningar beträffande emigrationen från ett flertal främmande länder Norge Danmark Estland, Finland och Lettland Belgien Frankrike Italien TM.I . . . . Lithauen Nederländerna Polen Schweiz o • . . . Spanien Storbritannien Tjeckoslovakien Tyskland Österrike

51 53 5o 55 57 57

60 63

65 w

Stockholm den 14 januari 1928.

TILL

KONUNGEN.

Genom remiss den 5 december 1914 uppdrog Kungl. Maj:t, under hänvisning till bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för civilärenden av samma dag, åt socialstyrelsen att inkomma med utredning och förslag till förändrad lag-

4 stiftning rörande emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande) åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas påkallade. Styrelsen igångsatte med anledning härav en del utredningar i olika avseenden samt tillkallade för överläggningar ett flertal på området sakknnmiga. Med hänsyn till i viss mån gemensamma intressen beträffande kontrollen (över utvandringen m. m. inleddes efter nådigt bemyndigande samarbete med vederbörande myndigheter i Norge och Danmark. Samarbetet med nämnda länder resulterade i vissa för Sverige, särskilt under den då rådande krigsticden, icke oviktiga anordningar till förhindrande av olovlig utvandring av vrärnpliktiga. Emellertid minskades under kriget utvandringen högst väsentligt — det sista krigsåret och de två därpå följande åren visade t. o. m. större in-- än utvandring. Under sådana förhållanden och till följd av de många och tirängande andra uppgifter, som krigstiden pålade styrelsen och dess tjänstennän. kom styrelsens uppdrag beträffande emigrationen att skjutas undan. Niågot avsevärt intresse att få uppdraget fullgjort förefanns knappast heller, sååvitt styrelsen kunde utröna, hos statsmakterna. Vissa förslag till lagstiftnimgsåtgärder ha emellertid under hand överlämnats till vederbörande departementschef, och i infordrade yttranden eller andra framställningar har styrelsen därjämte för Kungl. Maj:t eller departementschefen i åtskilliga fall givit till känna sin mening i särskilda frågor berörande emigrationsproblemet. Den genom Versaillesfördraget upprättade internationella arbetsorganiisationen beslöt redan på sin första konferens i Washington år 1919 att äigna uppmärksamhet åt emigrationen, och har denna avsikt även i viss mån förverkligats. Vidare må nämnas, att på inbjudan av italienska regeringem år 1924 i Rom sammanträdde en konferens, vid vilken även vårt lands regeiring var representerad, för dryftande av allehanda frågor rörande emigratiojnen. Jämväl det sålunda inledda internationella samarbetet är avsett att fullfölljas. Förväntan på resultaten av nu berörda initiativ har föranlett ytterligare mppskov med fullgörandet av ovan angivna uppdrag. Med anledning av motion av herr Lindhagen vid 1923 års riksdag, cöver vilken motion styrelsen den 28 mars avgav ett mer omfattande yttrande, beslöt emellertid riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta närmare unidersöka, på vad sätt staten lämpligen bör stödja de emigrerande medborgairna och medverka till att minska deras risker för sin framtida utkomst i det främmande landet. Genom remiss den 15 juni samma år har Kungl. Maj:t ambefallt socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva förslag i det av r i k s dagen sålunda angivna avseendet. Emigrationen från vårt land har i all huvudsak varit inriktad på Amierikas förenta stater. Genom den s. k. kvotlagstiftningen har emellertid möjjligheten till invandring i nämnda land i mycket betydande mån inskränkts, och är ytterligare inskränkning ställd i utsikt. Till följd av berörda anordniing liar den svenska utvandringen åtminstone för tillfället till stor del uppdännts, och låter det sig knappast bedöma, huru den för framtiden kan kcmma att gestalta sig.

5 Ett mer definitivt ställningstagande till emigrationsfrågan måste givetvis under sådana förhållanden möta svårighet. Å andra sidan talar bl. a. önskvärdheten att få den nu gällande, i mycket föråldrade förordningen om utvandrares befordran ersatt med en ny författning i ämnet mot ytterligare uppskov. Till fullgörande av de styrelsen genom omförmälda remisser givna uppdrag får styrelsen härmed överlämna förslag till lag angående utvandrares befordran m. m. jämte motivering ävensom förslag till förbättrad upplysningstjänst beträffande utvandring och till anordnande eller stödjande av hjälpverksamhet bland svenska invandrare i främmande länder. Såsom bilaga till nämnda förslag överlämnas därjämte en samling anteckningar rörande lagstiftning samt administrativa och andra anordningar beträffande emigrationen från ett flertal främmande länder. En av t. f. chefen för socialdepartementet den 18 juli 1922 till styrelsen avlåten remiss rörande önskvärdheten av att i vissa fall för passökande personer, som ämna utrikes söka arbetsutkomst, måtte framhållas vådan därav, tillåter sig styrelsen anse besvarad med förevarande betänkande, och närlägges remissakten. Av Kungl. Maj:t har styrelsen den 1 april 1927 blivit anbefalld att vid fullgörande av de genom ovannämnda nådiga beslut den 5 december 1914 och den 15 juni 1923 givna uppdrag behörigen beakta den av internationella arbetskonferensen år 1926 antagna rekommendationen angående skydd för emigrerande kvinnor och unga flickor ombord å fartyg. På sätt i motiveringen till 6 § av lagförslaget angives, har styrelsen sökt att ställa sig omförmälda befallning till efterrättelse. I detta ärendes slutliga handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit byråchefen Bergsten och t. f. byråchefen Bergström. Underdånigst GUNNAR HUSS. A. MOLIN.

Förslag till lag angående utyandrares befordran m. m. 1 §• Med utvandrare förstås i denna lag svensk medborgare, som lämnar riket under sådana omständigheter, att han skäligen kan antagas hava för avsikt att på ett mer stadigvarande sätt söka sin utkomst i främmande världsdel, ävensom sådan persons familjemedlem, vilken åtföljer honom eller lämnar riket i antaglig avsikt att ansluta sig till honom. Såsom utvandrare skall dock allenast anses den, som under tiden närmast före utflyttningen varit kyrkoskriven inom riket. 2 §. ' Ej må någon yrkesmässigt åtaga sig befordran av utvandrare till främmande världsdel, utan att han är därtill bemyndigad av socialstyrelsen genom tillstånd att bedriva verksamhet såsom utvandraragent; ej heller må någon genom biljettförsäljning eller eljest yrkesmässigt förmedla dylikt åtagande, utan att han är utvandraragents ombud och gör det på uppdrag av agenten. 3 §• Tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent må ej meddelas annan än här i riket bosatt svensk medborgare, som gjort sig känd för ordentlighet och redbarhet samt jämväl i övrigt kan anses lämplig. 4§. Ansökan om tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent skall avse viss eller vissa befordringsvägar, utgående från angiven hamn- eller gränsort i Sverige och slutande i angiven hamn- eller gränsort i främmande världsdel, samt lämna upplysning, i den mån och på det sätt socialstyrelsen föreskriver, ej mindre om beskaffenheten av de fartyg eller andra transportmedel, varmed befordringen skall äga rum, befordringslägenheternas antal för år eller annan lämplig tidrymd, resans tidslängd samt de bekvämligheter och förmåner, som under resan skola beredas utvandraren, än även om det pris och de övriga villkor, som sökanden ämnar uppställa för befordringen.

( I ansökningen skall jämväl uppgivas sökandens fullständiga namn samt yrke och postadress ävensom den ort, varifrån han ämnar bedriva sin verksamhet. 5§. Finnes sökande motsvara de fordringar, som angivas i 3 §, samt giva de i 4 § åsyftade uppgifter vid handen, att den tillämnade verksamheten måste anses erbjuda tillfredsställande befordringsmöjligheter och skäliga befordringsvillkor, må socialstyrelsen, därest ansökningen jämväl med hänsyn till förhållandena i övrigt prövas lämpligen kunna bifallas, med underrättelse om prövningens resultat förelägga sökanden att inom viss, angiven tid ställa säkerhet för fullgörande av de ekonomiska förpliktelser, vartill den tillämnade verksamheten i förhållande till utvandrare eller staten kan giva upphov. Sådan säkerhets värde och beskaffenhet samt sättet för dess nedsättande och anlitande bestämmas av socialstyrelsen; dock skall dess värde, där ej särskilda skäl tala för lägre belopp, uppgå till minst 40 000 kronor. Är för sökanden säkerhet redan ställd med hänsyn till honom tidigare meddelat tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent, ankommer det på socialstyrelsen att pröva, huruvida nämnda säkerhet kan utan eller med visst tillägg godtagas jämväl med hänsyn till det sökta tillståndet. 6§. Tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent meddelas, sedan den föreskrivna säkerheten är ställd, och skall, med uppgift å den ort, varifrån verksamheten må utövas, angivas avse viss eller vissa befordringsvägar mellan Sverige och främmande världsdel jämte det eller de fortskaffningsmedel, varmed befordringen skall verkställas; i tillståndsbeviset skola därjämte intagas de villkor beträffande befordringen, den ställda säkerheten eller annat förhållande, vilka socialstyrelsen finner skäl uppställa för tillståndets tillgodonjuttnde. Tillstånd beviljas för högst två år åt gången, men äger socialstyrelsen, där anledning därtill finnes föreligga, när som helst helt eller delvis återkallfc tillståndet, föreskriva höjning av säkerhetens värde eller eljest göra ändring i de för tillståndets tillgodonjutande uppställda villkoren. On meddelande eller återkallande av tillstånd, varom här är fråga, eller om indring av villkor därför bör socialstyrelsen, i den mån så för övervakandet av lagens iakttagande kan anses påkallat, underrätta länsstyrelserna.

7§. Emottagen säkerhet må icke återlämnas förrän två år efter tillståndstidens utgång. Är då för socialstyrelsen bekant, att påstående framställts om sådan ersältning eller sådant ansvar, som säkerheten är avsedd att trygga, skall av säkerheten innehållas så mycket, som skäligen kan erfordras för att tillgodose nämida syfte. Har talan ej väckts inom ett år efter nämnda tidpunkt, må dock påståendet ej vidare utgöra hinder för säkerhetens utlämnande.

8 8§. Önskar utvandraragent att vid utövandet av sin verksamhet begagna biträde av ombud, har han att söka medgivande därtill av socialstyrelsen och därvid uppgiva det tillämnade ombudets fullständiga namn samt yrke och postadress jämte det eller de län, ombudets verksamhet är avsedd att omfatta. E j må annan godkännas såsom ombud än person, som fyller de fordringar, som i 3 § äro angivna beträffande utvandraragent. Medgivande, varom här är fråga, kan när som helst återkallas. Om medgivande och sådant besluts återkallande skola vederbörande länsstyrelser underrättas. För samtliga de förpliktelser, som ett ombud i denna sin egenskap kan ikläda eller ådraga sig, svarar vederbörande utvandraragent. 9 §. Till varje utvandrare, vars befordran utvandraragent åtager sig, eller beträffande omyndig hans förmyndare skall agenten enligt formulär, som godkänts av socialstyrelsen, utfärda kontrakt eller annan skriftlig transportförbindelse, varigenom han tillförsäkrar utvandraren befordran med tillgodonjutande av vissa förmåner och rättigheter från viss uppgiven svensk ort till avsedd ort i den främmande världsdelen. Dylik förbindelse skall jämväl avse sådan av åtagandet omfattad färdsträcka, som ej inbegripes i agenten meddelat tillstånd. Ej må utvandraragent åtaga sig befordran av utvandrare, med mindre utvandraren företett behörigt, till främmande land ställt utflyttningsbetyg. 10 §. Innan transportförbindelse, varom i 9 § stadgas, av utvandraragenten överlämnas till utvandraren, skall densamma jämte utvandrarens utflyttningsbetyg uppvisas för polismyndigheten i den ort, varifrån agenten utövar sin verksamhet. Tillika skall å särskild förteckning, som i två exemplar avlämnas till polismyndigheten, uppgivas utvandrarens fullständiga namn samt födelsedag, födelseort, kön och yrke, församling, som utvandraren enligt utflyttningsbetyget senast tillhört, ävensom hans bestämmelseort. Polismyndigheten åligger att granska de särskilda handlingarna samt, där hinder ej möter för utvandraren att lämna riket och granskningen icke eljest giver anledning till anmärkning, därom göra anteckning å transportförbindelsen och utflyttningsbetyget jämte det ena exemplaret av förteckningen. Nu nämnda handlingar skola därefter tillhandahållas utvandraragenten; det andra exemplaret av förteckningen stannar i polismyndighetens förvar. Utvandrare må ej genom utvandraragents försorg befordras från riket, med mindre hans transportförbindelse och utflyttningsbetyg äro försedda med sådan anteckning, varom härovan sägs. För varje med anledning av ovanstående föreskrift gjord anteckning å transportförbindelse åligger det utvandraragenten att till polismyndighetens kassa erlägga femtio öre, men skall i övrigt för här föreskrivna anteckningar ej utgå någon avgift.

9 11 §. Förmenar utvandrare, att han i något avseende icke kommit i åtnjutande av de honom av utvandraragenten tillförsäkrade förmåner och rättigheter eller anser han sig eljest hava anledning till ersättningsanspråk eller klagomål mot agenten med hänsyn till befordringen, äger han hänvända sig till svensk konsul, som har att efter verkställd utredning lämna utvandraren det bistånd, han skäligen kan finna påkallat. Rörande framställda ersättningsanspråk och klagomål samt de åtgärder, som med ailedning därav vidtagits, åligger det konsuln att, därest de kunna anses vara av någon betydenhet, ofördröjligen meddela socialstyrelsen underrättelse. Har fordrad ersättning icke vunnits och önskar utvandraren överlämna åt socialstyrelsen att tillvarataga hans rätt, skall konsuln tillika såvitt möjligt översända alla därför erforderliga handlingar. Finner socialstyrelsen de framställda anspråken befogade, bör styrelsen, där godvillig uppgörelse ej kan åvägabringas, hänskjuta tvisten till avgörande av allmän domstol eller, där avtal därom träffats eller parterna eljest äro därom ense, genom skiljedom. Hai svensk konsul i fall, som härovan avses, fått vidkännas kostnad för bistånd åt utvandrare, äger socialstyrelsen ålägga utvandraragenten gälda kostnaden. 12 §. Det åligger utvandraragenter och deras ombud att efter anmodan av socialstyrelsen för utvandrare och andra, med vilka de i nämnda egenskap träda i förbindelse, bekantgöra varningar och andra upplysningar. 13 §. Utvmdraragenter och deras ombud äro pliktiga att, när helst så påkallas, lämna socialstyrelsen och vederbörande polismyndighet tillgång till samtliga böckei, cirkulär och andra handlingar, som avse deras befattning med befordran av utvandrare, ävensom att tillhandagå nämnda myndigheter med upplysningar i alla avseenden beträffande berörda verksamhet. Broschyr eller annan publikation, som kan anses ägnad att främja utvandring, 3iå icke av utvandraragent eller hans ombud spridas, utan att ett exemplar därav tillställts socialstyrelsen. Vad sålunda stadgas skall dock icke, med mindre socialstyrelsen därom lämnat föreskrift, gälla i fråga om meddelande, vilket införes såsom annons i periodisk skrift. 14 §. Ej nå någon utan tillstånd av Konungen yrkesmässigt bedriva värvning till utvanlring. 15 §. Up}går det antal utvandrare, som rederi- eller annat transportföretag åtager sig a t med transportmedel, varöver företaget förfogar, befordra till främmande väddsdel, icke under något kalenderkvartal till tjugufem, skall vad i 2 §

10 stadgas ej äga tillämpning å verksamheten, med mindre socialstyrelsen finner skäl därom förordna. Lag samma vare, där nyssnämnda begränsning icke överskrides, i fråga om utvandraragents åtaganden av befordran av utvandrare annan väg eller med annat transportmedel, än för agenten gällande tillstånd avser. Inträdd skyldighet att efterkomma bestämmelserna i nämnda lagrum fortvarar, till dess socialstyrelsen meddelar befrielse därifrån. Beträffande verksamhet, som bedrives av resebyrå, äger socialstyrelsen, efter därom gjord ansökan, i större eller mindre utsträckning bevilja eftergift från iakttagandet av bestämmelserna i denna lag. 16 §. Bryter någon mot förbud, som är stadgat i 2 §, straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor. Försummar utvandraragent att iakttaga, vad som stadgas i 9 § första stycket, eller åsidosätter han bestämmelse, som är förbunden med tillståndet eller intagen i transportförbindelse, som föreskrives i nämnda lagrum, vare straffet böter från och med etthundra till och med ettusen kronor. 17 §. Begagnar utvandraragent biträde av ombud, som icke är godkänt av socialstyrelsen, eller bryter sådan agent mot bestämmelse i 9 § andra stycket eller i 10 §, vare förfallen till böter från och med femtio till och med femhundra kronor. Lag samma vare, där utvandraragent eller sådan agents ombud icke ställer sig till efterrättelse bestämmelse i 12 eller 13 §. Lämnar utvandraragent eller sådan agents ombud vid meddelande av upplysning, som i 13 § avses, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. 18 §. Lockar någon till utvandring genom vilseledande uppgifter eller bedriver någon olovligen värvning till utvandring, straffes med böter från och med etthundra till och med tvåtusen kronor. 19 §. Förseelse, varom sägs i 16, 17 eller 18 §, åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. I fall, där socialstyrelsen icke anmält förseelsen till åtal, åligger det åklagaren att, innan sådant väckes, inhämta socialstyrelsens yttrande, om åtal bör anställas. Fortsätter någon under den tid, han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

il 20 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag. 21 §. 1 mom. I fall, där särskilda omständigheter så finnas påkalla, må Konungen förordna, att vad i denna lag stadgas i större eller mindre omfattning skall äga tillämpning jämväl i avseende å utflyttning till visst annat land inom Europa. 2 mom. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att lagen i viss omfattning skall äga tillämpning å befordran från riket av medborgare i viss främmande stat. Denna lag träder i kraft den och upphör samtidigt därmed förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör att gälla.

12 Inledning och allmän motivering. EmigraEmigrationen från Europa, som förnämligast varit inriktad på Amerikas komat och förenta stater, tog praktiskt sett sin början vid mitten av 1800-talet, då ett utveckling} flertal ekonomiska och demografiska förhållanden framkallade behov av eller benägenhet för en mer omfattande utflyttning och samtidigt därmed uppkomsten av de transatlantiska ångbåtsförbindelserna medförde väsentliga lättnader för förflyttningen. Vad vårt land angår, tog dock ej emigrationen på mer stadigvarande sätt några större dimensioner förrän mot slutet av nämnda sekel. Från att, enligt uppgifterna i Sveriges officiella statistik, under årtiondet 1851—1860 ha uppgått till allenast 1 690 i genomsnitt för år och de näst därpå följande tioårsperioderna till resp. 12 245 och 15 027, steg det genomsnittliga årsantalet emigranter under 1881—1890 till 37 640 och under 1891—1900 till 24 677. Det första årtiondet av innevarande sekel belöpte sig det årliga medeltalet emigranter till 25 767. Under kriget nedgick antalet emigranter högst betydligt och utgjorde sålunda år 1918 endast 4 853 — av dessa utvandrade för övrigt det stora flertalet till andra europeiska länder. Efter krigets slut stego emigrationssiffrorna igen, till dess den nya invandringslagstiftningen (kvotlagstiftningen) i Förenta staterna började göra sig gällande. För åren 1919—1926 uppgick den årliga utvandringen till resp. 7 337, 10 242, 8 950, 11 797, 29 238, 10 671, 11 948 och 13 043. Berörda kvotlagstiftning inleddes med en lag av den 19 maj 1921, som med vissa undantag begränsade invandringen för (fiskal-) året den 1 juli 1921—30 juni 1922 till 3 % av det antal, vartill de i resp. land födda uppgingo vid 1910 års folkräkning i Förenta staterna. Enligt denna beräkningsgrund fick den årliga invandringen av svenskar omfatta 20 042 personer. Giltigheten av nämnda lag, vari dock vidtogos några mindre ändringar, förlängdes sedermera med två år. Från och med den 1 juli 1924 ersattes nu åsyftade reglering med en lag av den 26 maj 1924, som bestämde invandringskvoten till 2 % av utomlands födda, inom Förenta staterna bosatta personer av resp. nationalitet enligt folkräkningen år 1890. För svenskarna medförde den ändrade regleringen en ned1 För en något mer utförlig redogörelse för den svenska emigrationens uppkomst och utveckling samt orsaker får styrelsen hänvisa till sitt förut omnämnda den 28 mars 1923 till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott avgivna och till utskottets utlåtande n:r 15 såsom bilaga fogade yttrande.

L3 sätning av antalet »kvotimmigranter» till 9 561. Från kvotbegränsningen äro emdlertid undantagna vissa kategorier av inresande, och torde bland dem i förevaande sammanhang måhända böra nämnas barn under 18 år till i Förenta staterna bosatta amerikanska medborgare ävensom sådana personers hustrur. Jr. o. m. den 1 juli 1927 skulle enligt sistnämnda lag sammanlagda antalet kvtimmigranter för år inskränkas till 150 000, och skulle detta antal fördelas påolilka nationaliteter efter"det tal, varmed Förenta staternas kontinentala befokning år 1920 till sin härstamning fördelade sig på de skilda nationaliteterna Efter denna nya beräkningsgrund skulle antalet svenska kvotimmigranter konma att uppgå till allenast 3 259. Med anledning av det motstånd, som mött hä berörda omläggning av immigrationsbegränsningen, har emellertid den nu tilampade begränsningens giltighet förlängts med ett år eller till den 1 juli 19'8. vvotlagstiftningen och särskilt den senare av de båda ovannämnda lagarna, viken utfärdades, sedan fredskrisens verkningar hunnit göra sig mer allmänt gälande, medförde givetvis en mycket kraftig minskning av emigrationen till Förenta staterna. För Sveriges del sjönk sålunda denna utvandring, som år 19'3 omfattat 24 948 1 personer, till 7 036 personer år 1924, 8 63,7 personer år 195 och 9 693 år 1926. Tärnnas bör måhända här även, att Amerikas förenta stater, oavsett kvotla<sti£tningen, kringgärdat immigrationen med allehanda betingelser, ägnade at1 förhindra invandring av fysiskt eller psykiskt undermåliga individer eller pesoner, som eljest kunna anses mindre önskvärda. .^åpekas må i detta sammanhang också, att ett stort antal andra stater, såäl europeiska som utomeuropeiska, vidtagit åtgärder till hämmande eller åtiiinstone reglerande av invandringen. Dessa åtgärder, som på sina håll äro av mycket restriktiv natur, torde i regel förnämligast ha till ändamål att sk'dda den inhemska arbetsmarknaden mot invasion av utländsk arbetskraft ma kunna tillika tjäna andra syften, såsom att förekomma skärpning av rådande bostadsbrist eller förhindra från rassynpunkt icke önskvärd invadring. 5åsom redan förut berörts, har emigrationen och därmed sammanhängande Intersprsmål på flerfaldigt sätt uppmärksammats under det internationella social- nationella poitiska samarbetet. Oavsett ett antal fristående överenskommelser rörande träffande iirandrings- och arbetsförhållanden m. m. för en stats medborgare i förhål- emigralaide till en annan stat, har internationella arbetsorganisationen alltifrån sitt fösta konferenssammanträde i Washington år 1919 ägnat intresse åt här åsyftade frågor. Ä nämnda sammanträde antogos sålunda ett förslag till konve.tion, vilket av Sverige ratificerats, och en rekommendation angående arbetslösieten samt en rekommendation angående ömsesidighet i fråga om behandling Att detta tal kan överskjuta den förut angivna kvotsiffran för svenska immigranter, torde väsentlige finna sin förklaring däri, att här angivna antal avser kalenderår, under det kvotsiffran är faststäd för fiskalår. Med hänsyn till att de båda efterföljande talen understiga kvotsiffran, må anmälas, att under denna skall ingå svensk immigration jämväl från andra länder än Sverige, sålunda bl. i. från Canada.

14 av utländska arbetare, vilka samtliga beslut i viss mån beröra emigrationsproblemet, Enligt beslut å samma konferenssammanträde tillsattes sedermera inom internationella arbetsbyrån en särskild kommission för frågor rörande emigrationen, i vilken en svensk arbetarrepresentant, ledamoten av riksdagens andra kammare och arbetsrådet K. W . Holmström, blev insatt. P å förslag av denna kommission, som sammanträdde år 1921 och beslöt ett flertal uttalanden rörande frågor inom sitt uppgiftsområde, antog internationella arbetskonferensen år 1922 en rekommendation angående avgivande till internationella arbetsbyrån av statistiska och andra upplysningar rörande emigration, immigration samt repatriering och genomfart av emigranter. Vidare har internationella arbetskonferensen år 1926 antagit ett förslag till konvention angående förenkling av inspektionen av emigranter ombord å fartyg samt en rekommendation angående skydd för emigrerande kvinnor och unga flickor ombord å fartyg. Tilläggas må, att internationella arbetsbyrån i sina publikationer ägnat och fortfarande ägnar emigrationsfrågorna en betydande uppmärksamhet. Den rapporteringsskyldighet, som den förstnämnda rekommendationen åsyftar, fullgöres i allt väsentligt för Sveriges vidkommande. Några åtgärder för förverkligande av det senare konventionsförslaget eller den senare rekommendationen ha däremot icke vidtagits av vårt land. En annan, i viss mån med den nu avhandlade parallell internationell samverkan beträffande emigrationen har, såsom likaledes förut berörts, igångsatts från italiensk sida. På inbjudan av italienska regeringen avhölls sålunda i Rom år 1924 en talrikt besökt konferens för behandling av frågor rörande emigration och immigration, vid vilken även vårt lands regering var representerad. Konferensen behandlade ett stort antal överläggningsämnen och fattade talrika resolutioner. Den sålunda inledda samverkan är avsedd att fullföljas, och skall för sådant ändamål en ny konferens hållas i Havanna under våren 1928. Åtgärder Utflyttningen till främmande land har sedan långt tillbaka varit föremål från de för s v e n s k lagstiftning, som under äldre tider väsentligen gick ut på att geS 'statsa nom hot om i vissa fall mycket stränga straff eller andra påföljder försvåra makternas e }i e r förhindra densamma. Emigrationen i nutida mening, varmed man här träffande i Sverige väsentligen förstått utvandringen till Nordamerika, hade ej heller nått emigra- n a g o n större omfattning, förrän Kungl. Maj:t fann sig föranlåten ingripa honen. ^^ n u m e r a till förmån för utvandrarna. Sålunda utfärdades den 6 augusti 1864 en förordning om vad med avseende på utvandrares fortskaffande till främmande världsdelar iakttagas bör, vari meddelades ganska utförliga bestämmelser till, såsom i ingressen angives, betryggande av utvandrarnas vård och underhåll å fartyget samt fortskaffande till bestämmelseorten. Denna författning avlöstes av en den 5 februari 1869 utfärdad förordning med nära nog oförändrad rubrik, vilken förordnings väsentliga nyhet var, att i densamma även upptagits bestämmelser rörande utvandraragenter och deras ombud. Slutligen utfärdades den 4 juni 1884 den ännu gällande förordningen om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel

15 iakttagas bör. Denna författning (utvandrarförordningen) överensstämmer i all huvudsak med den närmast förut gällande författningen i ämnet men företer en hel del detaljändringar. Bland de mer betydelsefulla ändringarna må nämnas tillfogandet av bestämmelsen om företeende av behörigt utflyttningsbetyg såsom betingelse för upprättande av utvandrarkontrakt, I den nu gällande förordningen ha sedermera genom ett par kungörelser, av den 28 september 1893 och den 8 juli 1904, vidtagits vissa dock ej mer betydelsefulla ändringar. Därjämte ha genom ett cirkulär av sistnämnda dag överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande erinrats om sitt åliggande att övervaka utvandraragenternas och deras ombuds verksamhet. Detta cirkulär avslutas med en anbefallning att tillse, att utvandrarn genterna och deras ombud icke genom vilseledande uppgifter eller eljest locka till utvandring. Genom en kungörelse den 28 november 1912 har handhavandet av utvandrarförordningens tillämpning överflyttats från kommerskollegium till socialstyrelsen. Slutligen har Kungl. Maj:t den 22 januari 1915 funnit anledning förnya nyss berörda erinran, varvid nämnda myndigheter särskilt ålagts övervaka, att icke värnpliktiga utan tillstånd avflytta från riket. Jämväl inom riksdagen blev emigrationen, när den började framträda i nutida gestaltning, tidigt föremål för uppmärksamhet. Sålunda väcktes redan under ståndsriksdagen 1862—63 en motion om åtgärder till förekommande av utvandring till Amerika, och vid riksdagen år 1867 framställdes av en motionär förslag i enahanda syfte. I en av C. A. Lindhagen år 1869 väckt riksdagsmotion påkallades i såväl emigranternas som den svenska nationens intresse åtgärder till åvägabringandet av en mer rationellt ordnad utvandring till Nordamerika, Ingen av nu nämnda motioner vann emellertid riksdagens bifall. E t t flertal andra under 1800-talets senare hälft väckta motioner, mer eller mindre berörande emigrationen, rönte samtliga samma öde. Även under det innevarande seklets första 10-årsperiod väcktes åtskilliga motioner i ämnet. Särskilt betydelsefulla blevo två av resp. herrar C. J . Jakobson och E . Beckman år 1904 väckta motioner, i vilka båda påkallades utredning av emigrationsfrågan och vilka sedermera gåvo upphov åt den stora av Kungl. Maj :t den 30 januari 1907 anbefallda och åt Gustav Sundbärg anförtrodda emigrationsutredningen, som, oavsett ett 20-tal såsom särskilda publikationer utgivna bilagor, resulterade i ett den 27 september 1913 avgivet slutligt betänkande i ämnet. Innan nämnda betänkande avgivits, väcktes emellertid vid 1912 års riksdag av herr Bellinder m. fl. i första kammaren en motion (nr 53), vari hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att, med beaktande av de grundsatser, som under senaste tiden gjort sig gällande i utvandringslagstiftningen i andra europeiska länder, förslag till utvandringslag för Sverige måtte utarbetas och föreläggas riksdagen. Med anledning av motionen beslöt riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida *och i vilken omfattning behov förefunnes av en utvandringslag, samt för riksdagen framlägga det förslag till dylik lagstiftning, vartill nämnda övervägande

16 kunde giva anledning. Såsom belysande för syftet med nu angivna beslut anförde riksdagen bl. a,, att det härvid gällde att närmare reglera verksamheten för utvandrares fortskaffning, så att, utan att en berättigad utvandringsfrihet hindrades, utvandrarnas säkerhet och bästa tillgodosåges och sådan utvandring, som måste betecknas såsom illojal, om möjligt förekommes. Vidare syntes enligt riksdagens mening en dylik lagstiftning böra, i den mån det läte sig göra, söka trygga emigranternas ställning i det främmande landet och hindra, att de obehörigen exploaterades eller ginge under. Den 5 december 1914 uppdrog Kungl. Maj:t, såsom förut angivits, under hänvisning till bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för civilärenden åt socialstyrelsen att inkomma med utredning och förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas påkallade. I nämnda protokollsutdrag, vari chefen för civildepartementet hänför sig dels till det av Gustav Sundbärg den 27 september 1913 avgivna betänkandet i emigrationsfrågan och dels till sistberörda riksdagsskrivelse, framhålles, förutom härovan återgivna uttalande i riksdagsskrivelsen, bl. a. följande: Under den tid, som förflutit efter utfärdandet av 1884 års förordning, hade den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att lagstiftningen icke borde stanna vid en kontroll över den med utvandrarnas befordran förbundna verksamheten. Man hade sålunda gjort gällande, att lagstiftaren borde söka reglera utvandringen även med hänsyn tagen till nationella synpunkter och särskilt motverka en för den enskilde skadlig eller gent emot hemlandet illojal utvandring. Några yttringar av sådan emigrantvärvning, som avses i cirkulärskrivelsen den 8 juli 1904, vari överståthållarämbetet och länsstyrelserna åläggas tillse bl. a., att utvandraragenterna och deras ombud icke genom vilseledainde uppgifter eller eljest locka till utvandring, hade visserligen endast undamtagsvis framträtt, men man hade åtskilliga exempel på en från andra håll amordnad skadlig emigrantvärvning, som icke med stöd av vår nuvarande lagstiftning kunnat vederbörligen kontrolleras. Det syntes vara obestridligt, att härutinnan förelåge en brist, som såvitt möjligt borde avhjälpas. Erfarenheten hade likaledes visat, att den nuvarande emigrationslagstiftningen icke erbjöde tillräckliga medel för att förhindra utvandring av personer, vilka önskade undandraga sig fullgörande av dem åliggande värnplikt. Det förekom en ingalunda obetydlig utvandring av försörjningspliktiga män, som på sådant sätt undandrogo sig fullgörandet av de skyldigheter, som ålåge dem enligt gällande fattigvårdslagstiftning. För övrigt hade väsentliga delar av 1884 års utvandrarförordninig blivit ersatta av den nya sjösäkerhetslagstiftningens längre gående föreskrifter, vilket förhållande i och för sig påkallade revision av emigrationslagstiiftningen. Med anledning av en interpellation av herr C. G. Magnusson lämnade chefen för civildepartementet den 17 april 1917 i riksdagens andra kammare en ganska utförlig översikt över de åtgärder, som vidtagits för åvägabringandet av förbättrad lagstiftning och kontroll beträffande emigrationen.

17 Genom motion, nr 131 i A. K., har slutligen herr Lindhagen år 1923 hemställt, att riksdagen ville hos regeringen anhålla 1) att riksdagens framställning år 1912 i emigrationsfrågan i vad den angår den av riksdagen begärda men av regeringen från dagordningen avförda tanken »att söka trygga emigranternas ställning i det främmande landet och hindra, att de obehörigen exploaterades eller gingo under» måtte upptagas till bedömande, 2) att därutöver ett övervägande måtte från regeringens sida äga rum, i vad mån de svenska undersåtar, som i brist på utrymme, framtid eller god vilja inom det egna landet nödgas i kolonialländer söka sig en löftesrikare utkomst, kunna genom svenska statsmaktens medverkan vägledas till lämpliga boningsplatser och beredas utvägar för givande kolonisation därstädes, helst i samlade jordbrukskolonier. Första kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisats, begärde socialstyrelsens hörande i ärendet, och avgav styrelsen med anledning härav ett utlåtande (se not å sid. 12), vari lämnades en ganska utförlig redogörelse för den svenska emigrationens uppkomst, utveckling och orsaker samt de åtgärder från det allmännas sida, vilka vidtagits eller syntes kunna ifrågasättas beträffande densamma. I riksdagens med anledning av motionen avlåtna skrivelse, nr 203, framhålles väsentligen behovet av tillförlitlig upplysande vägledning för dem, som ämna emigrera, och avslutas skrivelsen med att riksdagen, under instämmande i syftet med motionen och under åberopande av vad förut i skrivelsen anförts och av socialstyrelsen i dess utlåtande yttrats, anhåller, att Kungl. Maj :t täcktes låta närmare undefsöka, på vad sätt staten lämpligen borde stödja de emigrerande medborgarna och medverka till att minska riskerna för deras framtida utkomst i det främmande landet. Därefter har Kungl. Maj:t den 15 juni 1923 anbefallt socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva förslag i det av riksdagen sålunda angivna avseendet. I detta sammanhang bör måhända även några ord ägnas Nationalföreningen ftationalmot emigrationen. Denna förening, som bildades år 1907, satte till sin upp- föreningen gift att genom upplysning och praktiskt-ekonomiskt arbete motverka emigra- ^ S T * tionen. Föreningen har genom periodiska och tillfälliga publikationer samt ett antal upplysnings- och förmedlingsbyråer sökt att till förekommande av utvandring och till främjande av återinflyttning bereda upplysning om utkomstmöjligheterna här i landet och lämna medverkan till deras utnyttjande. Särskilt har föreningen inriktat sin verksamhet på utveckling av egnahemsrörelsen och har för sådant ändamål organiserat åtskilliga egnahemsbolag, som med stöd av allmänna medel uppköpt jordegendomar för styckning. Föreningen har åtnjutit anslag av staten, landsting och hushållningssällskap m. fl. Med hänsyn till det förändrade läge för emigrationen, som följde på fredskrisen och den därmed inträdande arbetslösheten samt Förenta staternas kvotbegränsning av invandringen, har föreningen, vars namn ändrats till »Säll2—231097

18 skåpet Hem i Sverige», numera i väsentlig mån nedlagt sin direkt mot emigrationen riktade verksamhet och i övervägande mån ägnat sig åt att underlätta återinflyttning av utvandrade svenskar samt att främja nybildning av mindre jordbruk och egna hem. EmigraInnan man ingår på något övervägande av vilka åtgärder från det allmäntionens n a s s ida böra vidtagas beträffande emigrationen, torde man givetvis böra föromfattning. söka bilda sig en uppfattning, hur den svenska emigrationen under den närmare framtiden kan förväntas komma att gestalta sig. Det årligen här i landet uppkommande befolkningsöverskottet inom de årsklasser, från vilka emigranterna i huvudsak rekryteras eller 20—40-åringarna, uppgår f. n. till c:a 20 000 personer. Huruvida detta överskott i regel kan påräkna att finna sysselsättning inom näringarna, synes med utgång från nuvarande förhållanden och med hänsyn tagen till produktionens på snart sagt alla områden fortgående mekanisering och rationalisering vara ganska osäkert. Antalet till statens arbetslöshetskommission under december månad inrapporterade hjälpsökande arbetslösa uppgick åren 1925, 1926 och 1927 till resp. 20 300, 24 700 och 24 200. Då ett stort antal arbetslösa underlåta att anmäla sig, torde antalet faktiskt arbetslösa vid nämnda tidpunkter ha varit avsevärt större. Enligt den i maj 1927 företagna arbetslöshetsräkningen synes också hela antalet arbetslösa inom riket kunna beräknas till omkring 70 000. Antalet f. n. arbetslösa torde för övrigt i viss mån motsvara ett sedan flera år ackumulerat befolkningsöverskott. Emellertid lär enligt beräkningar, som gjorts över befolkningsförhållandenas utveckling, befolkningsöverskottet, särskilt inom de yngre ålderklasserna, småningom komma att reduceras. Om än sålunda det mer permanenta, av folkökningen föranledda behovet av emigration skulle småningom avtaga och kanske helt upphöra, kvarstår dock ett tidvis inträdande dylikt behov, som sammanhänger med krisföreteelserna inom näringslivet. Sålunda torde exempelvis den s. k. fredskrisen, som enligt den officiella industristatistiken bl. a, medförde en sänkning av arbetarantalet inom den svenska industrien från 417 381 år 1920 till 328 416 år 1921 och 326 221 år 1922, icke varit utan inverkan på 1923 års särdeles höga emigrantantal, 29 238. För förekomsten, i större eller mindre omfattning, av emigration är emellertid ej blott behovet därav utan givetvis även möjligheten av detta behovs tillfredsställande av avgörande betydelse. Av vad ovan anförts rörande kvotlagstiftningen i Amerikas förenta stater framgår, att berörda möjlighet blivit i betydande mån inskränkt och måhända kan förväntas bliva ytterligare förminskad. Huruvida ersättning för den sålunda förlorade möjligheten k a n vinnas på annat eller andra håll, synes osäkert. Närmast skulle i sådant avseende ifrågakomma Canada. Åtskilliga ansträngningar för att leda den svenska emigrationen dit ha även gjorts under de senaste åren. Sålunda har bl. a. Svenska Amerikalinjen upprättat en platsförmedlingsbyrå i Winnipeg, och såväl Canadian National Railway Co. som Canadian Pacific Railway Co. håller sedan hösten 1926 resp. våren 1927 en byrå i Göteborg för tillhanda-

19 gående med upplysningar åt personer, som ämna utvandra till Canada. Onekligen har även denna emigration ökats högst betydligt på senare tid — från att under 1901—1910 ha i medeltal uppgått till 315 personer för år, steg motsvarande siffra för 1921—1926 till 845. Ehuru förhållandena i Canada i många avseenden kunna betecknas såsom lämpliga för svensk invandring, torde dock detta land icke erbjuda sådana utkomstmöjligheter, att detsamma kan anses bereda mer väsentlig ersättning för inskränkningen av emigrationsmöjligheten till Förenta staterna, Någon avsevärd emigration till andra länder med tempererat klimat synes knappast kunna förväntas, då dessa länder i regel, såsom i viss mån förut berörts, äro mer eller mindre obenägna att mottaga invandrare eller ock icke erbjuda sådana arbetstillfällen, som kunna locka till invandring. Vad därefter länder med tropiskt eller subtropiskt klimat angår, uppställa de visserligen i allmänhet mindre hinder för immigration, men torde de icke kunna förväntas bli mål för svensk emigration i någon större omfattning, då nordbor icke i längden lära uthärda kroppsarbete i dylika klimat. Utvandringen till andra länder än Förenta staterna och Canada samt våra grannländer har även under de senaste åren varit helt obetydlig. Såsom en sammanfattning av vad här anförts beträffande emigrationens framtida förekomst torde man kunna säga, att ett fortvarande ehuru avtagande behov därav sannolikt tillsvidare kommer att kvarstå, varjämte tidvis vid konjunkturförsämringar kommer att framträda skärpning av detta behov. Fullt tillfredsställt kommer detsamma, särskilt i sina skärpta yttringar, icke, såvitt man nu kan döma, kunna bliva. Emigrationen, som tidigare och icke utan skäl ansetts innebära en förödande blodavtappning, som hotade vår nations framtid och bestånd, har numera förlorat denna sin allvarliga karaktär och torde framdeles antagligen i övervägande mån komma att betraktas som en behövlig men icke tillfyllestgörande säkerhetsventil för vår arbetsmarknad. Någon anledning till att genom restriktiv lagstiftning söka begränsa emigrationen, synes sålunda icke längre förefinnas. Övergår man så till att se till, hur emigrationen eller kanske rättare sagt Förändrat emigranternas befordran försiggår, finner man, att jämväl i detta avseende sätt/ör ut~ mycket stora förändringar med tiden ägt rum. Även med bortseende från den befordran. givetvis mycket påfrestande månadslånga överfärden till Amerika med segelfartyg, torde masstransporten av emigranter med utländska rederibolags fart y g i många fall och även rätt långt fram i tiden ha försiggått under förhållanden, som måste betecknas såsom otillfredsställande och med skäl påkallat ingripande från statsmakternas sida till emigranternas skyddande. Den fortgående utvecklingen fram emot ökad sjösäkerhet och förbättrade bekvämligheter å kommunikationsmedlen samt icke minst den särskilt efter införandet av Förenta staternas kvotbegränsning skärpta konkurrensen mellan de olika rederibolagen för atlantertrafiken ha kommit även emigrantbefordringen till gode, så att densamma numera, åtminstone i vad angår de av svenska utvandrare i någon större omfattning frekventerade linjerna, i stort sett torde kunna

20 anses väl motsvara skäliga anspråk. Tillkomsten av Svenska Amerikalinjen, som dragit till sig största delen av den svenska emigrationen till Förenta staterna och Canada, torde också i hög grad ha bidragit till att förbättra emigrantbefordringen från vårt land. De gällande, ganska utförliga och detaljerade bestämmelserna rörande utvandrarfartygs beskaffenhet och utrustning m. m. förefalla också numera till övervägande del skäligen omotiverade. Nämnas kan för övrigt, att icke så få utvandrare och däribland en del tillhörande de lägst avlönade arbetarkategorierna bekosta sig överresa med nämnda linjes båtar å 2:dra klass. E t t moment i utvandringen till Förenta staterna, som ofta medförde obehag och stundom ledde till utvandrarens avvisande, var undersökningen i den amerikanska invandringshamnen, vanligen å Ellis Island. Av de på senare tiden skärpta villkoren för utvandrare att erhålla passvisering föranleddes rederibolagen att redan i avgångshamnen åvägabringa en utgallring av sådana personer, som icke an sågos ha utsikt att bestå den amerikanska undersökningen. Härigenom torde beskaffenheten av berörda undersökning eller åtminstone de med densamma förbundna riskerna av avvisning ha lindrats, och fr. o. m. den 1 september 1926 lära nu åsyftade olägenheter kunna anses i allt väsentligt undanröjda. Nämnda dag trädde nämligen tvenne av Förenta staternas regering här i Sverige upprättade byråer för undersökning av emigranter i verksamhet. Dessa byråer, av vilka den ena är anknuten till generalkonsulatet i Stockholm och den andra till konsulatet i Göteborg, ha till uppgift att, innan visering meddelas, undersöka, huruvida vederbörande motsvara den amerikanska immigrantlagstiftningens fordringar, och har med hänsyn till denna anordning kontrollen vid landstigningen i Amerika numera fått en mer summarisk karaktär och väsentligen inskränkts till en lindrig läkarbesiktning för utrönande, om utvandraren efter berörda undersökning i Sverige träffats av sjukdom. Av socialAv vad ovan anförts rörande emigrationens nuvarande och sannolika framföres^aqna ^ a förekomst samt det förbättrade sättet för emigranternas befordran, skulle åtgärder man möjligen vara benägen draga den slutsatsen, att staten numera saknar 6 % em fqra- & s ^ ^ a ^ m e delst lagstiftning eller på annat sätt ingripa beträffande emigrationen. tionen. En dylik slutledning torde dock, om man än kan ha anledning att nu betrakta emigrationen med andra ögon än förr, icke kunna godtagas. Sedan långt tillbaka eller från år 1864 har vårt land haft särskild lagstiftning angående emigrationen, vilken lagstiftning genom den kontrollerande befogenhet densamma förlänat staten och det skydd densamma berett utvandrarna otvivelaktigt varit till nytta. Att helt avskaffa denna lagstiftning och därmed också berörda befogenhet för staten synes icke tillrådligt, då man icke med någon säkerhet vet, hur förhållandena kunna komma att utveckla sig. E n sådan åtgärd skulle också illa stämma med de vidgade förpliktelser till social omvårdnad, som nu för tiden anses åligga staten, samt strävandena att upprätthålla ett visst samband mellan utvandrarna och moderlandet. Åtgärden skulle slutligen vara tämligen opåkallad, då, såvitt styrelsen har sig

21 bekant, ifrågavarande lagstiftning icke givit anledning till några allvarligare klagomål. Emellertid ha de förändrade och ovissa förhållandena beträffande emigrationen synts styrelsen motivera en betydande förenkling av den lagstiftning i ämnet, som att döma av uttalanden från ledande håll tidigare varit ifrågasatt. A t t i denna lagstiftning giva uttryck åt någon viss emigrationspolitik har icke ansetts böra ifrågakomma. Ej heller har det synts påkallat att i berörda lagstiftning sammanföra och eventuellt komplettera de regler, som under vissa förutsättningar förbjuda utvandring, t. ex. för värnpliktiga och försörjningsskyldiga. Enligt styrelsens mening skulle man sålunda väsentligen begränsa sig till en lagstiftning rörande utvandrares befordran och vissa i samband därmed stående omständigheter, men skulle denna lagstiftning i åtskilliga avseenden förenklas och anpassas efter nutida förhållanden. Styrelsen anser sig emellertid icke kunna inskränka sig till att föreslå nu antydda lagstiftningsåtgärd. Av vad ovan anförts rörande emigrationsförhållandenas ovissa utveckling och de knappa eller bristande möjligheterna för emigrationsbehovets tillfredsställande torde framgå, att behovet av upplysning och vägledning för utvandrarna med all sannolikhet kommer att göra sig ganska starkt gällande. Hittills och särskilt givetvis på senare tider ha utvandrarna i stort sett endast så att säga följt de gamla, upptrampade spåren till Amerika och till stor del begivit sig till platser, där de kunnat förvänta bli omhändertagna eller hjälpta till rätta av anförvanter eller bekanta eller där de åtminstone kunnat påräkna att träffa landsmän. Efter kvotbegränsningens införande i Förenta staterna måste, synnerligast om denna begränsning skulle såsom avsett varit än ytterligare skärpas, utvandrarna i helt annan omfattning än förut se sig om efter nya och i många fall för dem alldeles främmande mål för sin utflyttning. Uppenbarligen komma de då att vara i stort behov av opartiska och tillförlitliga upplysningar rörande arbetstillgång, möjlighet till jordförvärv, gällande restriktioner beträffande invandring m. m. i olika länder. Med anledning av herr Lindhagens motion till 1923 års riksdag betonades även, såsom förut omnämnts, från riksdagens sida önskvärdheten av någon anordning, som beredde utvandrarna tillgång till upplysningar av nu antydda art. Med den förändring av förhållandena för emigrationen, som ovan framhållits, måste givetvis behovet av en dylik upplysningsanordning framträda med ökad styrka. Nästlidna år har visserligen här i landet på enskilt initiativ och bekostnad upprättats en byrå för upplysningstjänst beträffande utvandring, men är denna byrås uppgift begränsad till att avse utvandring av fackutbilclad, högre kvalificerad arbetskraft. Framhållas må i detta sammanhang även, att man i flertalet emigrationsländer, såsom bilagda anteckningar utvisa, och jämväl i länder med avsevärt mindre emigration än den svenska funnit anledning vidtaga stundom rätt omfattande anordningar i förevarande syfte. Alldeles omotiverad torde ej heller

22 den farhågan vara, att emigranter från länder, där det erbjudes ingen eller otillfredsställande vägledning för utvandrare, kunna komma att i viss mån ligga under i konkurrensen på immigrationens område. I riksdagens förut omförmälda skrivelse av den 28 maj 1912 med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en svensk utvandringslag angives såsom en av uppgifterna för nämnda lagstiftning att, »i den mån det låter sig göra, söka trygga emigranternas ställning i det främmande landet och hindra, att de obehörigen exploateras eller gå under». Tydligtvis ligger en uppgift av nu angivna innebörd utom ramen för ovannämnda lagstiftning angående utvandrares befordran, och fråga är, huruvida en dylik uppgift över huvud taget kan tillgodoses genom lagstiftning. Oavsett den förebyggande verkan en välordnad upplysningsverksamhet kan utöva, lär det nämligen härvidlag väsentligen vara fråga om hjälp eller andra skyddsåtgärder i främmande land. Emellertid kan svenska staten givetvis, om den vill offra därför erforderliga penningmedel, verksamt ingripa i förevarande avseende på andra sätt. Att den obemedlade invandrarens ställning i ett främmande land, vars språk och förhållanden äro honom obekanta, ofta måste vara svår och väl motivera bistånd från det gamla hemlandets sida, torde ligga i öppen dag. Jämväl i förevarande avseende ha, såsom härovan omförmälda bilagor utvisa, en del andra länder vidtagit ganska omfattande anordningar. En från svenska statens sida utövad eller stödd hjälpverksamhet av ifrågavarande art skulle väl också vara ägnad att hos immigranterna stärka känslan av samhörighet med det gamla hemlandet, en verkan som från ej blott ideell utan även ekonomisk synpunkt måste anses betydelsefull, önskvärdheten av en dylik inverkan har för övrigt kommit till uttryck i de motioner, som ligga till grund för det förevarande uppdraget. I överensstämmele med vad sålunda anförts, har styrelsen, såsom redan i den underdåniga skrivelsen angivits, funnit sig böra med anledning av förevarande uppdrag framlägga 1) förslag till lag angående utvandrares befordan m. m. jämte motivering, 2) förslag till förbättrad upplysningstjänst beträffande utvandring och 3) förslag till anordnande eller stödjande av hjälpverksamhet bland svenska invandrare i främmande länder. Slutligen skola lämnas några antydningar rörande de administrativa och finansiella konsekvenserna av förslagens genomförande.

23 Motivering till lagförslaget. Det föreliggande förslaget till lag angående utvandrares befordran m. m. är, såsom redan förut antytts, väsentligen avsett att bereda en efter nutida förhållanden avpassad ersättning för den hittills gällande, i åtskilliga avseenden föråldrade förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör. Med lagförslaget åsyftas sålunda i huvudsak att fortfarande tillförsäkra de svenska utvandrarna ett visst skydd i avseende å deras transport till invandringslandet. Med hänsyn ej mindre till ett flertal på senare tid tillkomna författningar rörande sjöfarten, såsom lagen angående tillsyn å fartyg samt förordningarna angående fartygs byggnad och utrustning och angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjandet av fartyg än även till den av konkurrensen främjade förbättrade bekvämligheten ombord har emellertid den tillämnade lagen ansetts lämpligen kunna i avsevärd mån förenklas genom uteslutande av ett icke obetydligt antal bestämmelser rörande utvandrarfartygs inredning och utrustning m. m. Därtill kommer att man, på samma gång som man sökt åt lagförslaget i flera avseenden giva ökad fasthet och pregnans, trott sig böra överlåta åt socialstyrelsen att meddela efter omständigheterna lämpade regler i en del fall, beträffande vilka utvandrarförordningen innehåller bestämmelser. Å andra sidan ha i lagförslaget upptagits ett par bestämmelser, som väsentligen ha till ändamål att tillgodose tanken på upplysningstjänst beträffande emigrationen. Vidare har till lagförslaget fogats ett stadgande, som ersätter den i nådiga cirkuläret den 8 juli 1904 till länsstyrelserna riktade anmaningen att tillse, att utvandraragenterna eller deras ombud icke genom vilseledande uppgifter eller eljest locka till utvandring. Slutligen bör måhända här framhållas, att man vid lagförslagets avfattande i åtskilligt utgått från den uppfattningen, att det väsentligen gällde att meddela regler för en massföreteelse, som med hänsyn tagen allenast till de enskilda, däri deltagande personerna måhända i många fall icke skulle anses påkalla något ingripande från statens sida. Man har sålunda — oavsett svårigheten i vissa fall att på fullt tillfredsställande sätt juridiskt reglera förhållandena — icke i alla avseenden ansett sig nödgad söka finna sådana formuleringar, som skulle säkerställa de föreslagna bestämmelsernas tillämpning i var-

24 je individuellt utvandringsfall, utan har även en endast i stort sett genomförd tillämpning synts kunna vara tillfredsställande. Beträffande lagförslagets särskilda bestämmelser må framhållas följande. 1 §• Den nu gällande utvandrarförordningen företer en åtminstone från teoretisk synpunkt betänklig brist, i det den saknar varje definition av det grundläggande begreppet »utvandrare». En fullt tillfredsställande dylik definition torde emellertid vara svår att finna, och olika länders lagstiftning och lagtillämpning visa även exempel på en mångfald varierande uppfattningar i ämnet. Med hänsyn till det internationella sociala samarbetet beträffande emigrationen har internationella arbetsbyrån vid skilda tillfällen sökt att få till stånd en internationellt godtagen, gemensam definition av ifrågavarande begrepp. Sålunda uppmanas i en av internationella arbetskonferensen år 1922 antagen rekommendation de olika staterna att såvitt möjligt sins emellan träffa överenskommelser till fastställande av en identisk definition av uttrycket »emigrant». Denna uppmaning synes emellertid icke ha lett till avsevärt resultat, och i en av arbetskonferensen år 1926 antagen konvention stadgas också bl. a., att med hänsyn till konventionens tillämpning begreppet »emigrant» definieras av vederbörande myndighet i varje särskilt land. Den av socialstyrelsen här föreslagna definitionen gör icke heller anspråk på att generellt och adekvat angiva utvandrarbegreppet, men torde den enligt styrelsens förmenande någorlunda väl motsvara här i Sverige rådande uppfattning och behov. Att densamma i en del fall torde föranleda tvekan, är visserligen sannolikt, men måste det likväl anses värdefullt att ha tillgång till en norm i förevarande för lagens tillämpning så viktiga avseende. Erinras må för övrigt om förut gjorda påpekande, att en bristande tillämpning av lagen i enstaka fall ej behöver tillmätas alltför stor betydelse. Skulle å andra sidan såsom utvandrare kunna komma att räknas resande, som strängt taget icke äro att anse såsom sådana, är därmed ingen skada skedd. Den första här uppställda betingelsen begränsar utvandrarbegreppet till svenska medborgare. Skälet härför är huvudsakligen, att det icke ansetts tillkomma svenska staten att föreskriva skyddsåtgärder beträffande främlingar, som kanske redan genom sitt eget lands lagstiftning äro föremål för reglering i sådant avseende. Tydligen kan ej heller en utlänning tillerkännas rätt att anlita svensk konsul m. m. för att göra gällande ersättningsanspråk e. d. gentemot utvandraragent. Enligt 21 § 2 mom. skulle emellertid Kungl. Maj:t under förutsättning av ömsesidighet kunna förordna om lagens tillämpning i viss omfattning å utländska medborgare. Den andra bestämningen — eller att utvandraren skall lämna riket under sådana omständigheter, att han skäligen kan antagas ha för avsikt att på ett mer stadigvarande sätt söka sin utkomst i främmande världsdel — innefattar det väsentliga och rätt allmänt godtagna kännetecknet på utvandring. A t t avsikten med resan angives vara att på stadigvarande sätt söka sin utkomst —

25 och ej blott bosätta sig — i främmande världsdel, har sin grund däri, att man tillika velat betona utvandrarens i regel mindre bemedlade ställning. Den i förevarande bestämning ingående betingelsen, att utflyttningen skall ske till främmande världsdel, motsvarar visserligen icke den allmänna så att säga internationella uppfattningen i ämnet men torde ha ett visst stöd i det svenska språkbruket. Gällande utvandrarförordning avser också endast befordran till främmande världsdel, och överhuvud taget torde, vad Sverige angår, något avsevärdare behov ej gjort sig gällande av motsvarande reglering beträffande utflyttning till länder inom Europa. I 21 § 1 mom. har emellertid beretts möjlighet för utsträckning i administrativ väg av lagens tillämpning, så att även dylik utflyttning skulle kunna i större eller mindre omfattning bli föremål för lagens tillämpning. Att medlemmar av utvandrarens familj, vilka åtfölja honom, även böra räknas såsom utvandrare, torde ligga i öppen dag. Familjefadern reser emellertid ofta ut ensam och låter familjen följa efter, när han vunnit en något så när tryggad ställning. Någon gång händer också, att han skickar ut sin familj först och själv följer efter. Jämväl i dessa fall ha hans familjemedlemmar ansetts böra räknas såsom utvandrare. Till sist har i paragrafen upptagits den betingelsen, att den avresande under tiden närmast före utflyttningen skall ha varit kyrkoskriven inom riket. Denna betingelse har ansetts påkallad väsentligen för att från utvandrarbegreppet avskilja tidigare utvandrare, som, med bibehållet svenskt medborgarskap, varit på besök i det gamla hemlandet och återresa till den främmande världsdelen. Ifrågavarande betingelse utgör för övrigt i regel en nödvändig förutsättning för det i 9 § senare stycket uppställda kravet på företeende av utflyttningsbetyg såsom villkor för utfärdande av den i samma paragrafs förra stycke föreskrivna transportförbindelsen.

2§. Bestämmelserna i förevarande paragraf förutsätta, att statsmakterna finna sig böra upprätthålla den nuvarande ordningen, varigenom befordringen av utvandrare förbehålles vissa av staten licensierade företagare, vilka å andra sidan äro förpliktade att sköta befordringen på visst, av staten reglerat sätt. Det låter visserligen tänka sig, att staten endast skulle bereda utvandrarna tillfälle att begagna sig av vissa av staten till deras skydd vidtagna anordningar samt avhålla sig från alla tvångsåtgärder i sådant avseende. Då det emellertid synes osäkert, huruvida utvandrarna i allmänhet skulle vilja och kunna gentemot transportföretagen på tillbörligt sätt tillvarataga sina intressen, har det ansetts rådligast att bibehålla den på tvång grundade tillämpningen av skyddsanordningarna. Enligt den gällande utvandrarförordningen får en person icke »uppträda såsom utvandraragent», förrän han hos vederbörande länsstyrelse styrkt, sig ha erhållit föreskrivet tillstånd därtill. Denna anordning har, med hänsyn till därmed följande omgång och besvär, icke bibehållits. Erforderlig kännedom om, vilka som äga utöva verksamhet såsom utvandraragent synes lämpligare

'26 kunna beredas länsstyrelserna genom meddelanden från den myndighet, som skull bevilja tillstånden till dylik verksamhet, d. v. s. socialstyrelsen, och har bestämmelse härom meddelats i 6 § senare stycket. Förbudet mot åtagande utan vederbörligt tillstånd av befordran av utvandrare har modifierats på det sätt, att det endast skulle gälla dylik verksamhet, i den mån den bedrives yrkesmässigt, Eljest förekommande dylika åtaganden, exempelvis för att bereda hjälp åt någon viss grupp av personer, ha icke synts påkalla lagens tillämpning. Orden »till främmande världsdel» kunna möjligen med hänsyn till den i 1 § givna definitionen av utvandrare anses i viss mån överflödiga men utmärka, att här endast åsyftas sådan befordran, som sträcker sig till främmande världsdel — vare sig den åtagna befordringen utgår ifrån vårt land eller ej. E t t åtagande av utvandrares befordran, som endast avser transport inom riket eller till annat europeiskt land, inbegripes sålunda ej under det här meddelade förbudet. Genom orden »därtill bemyndigad» riktas förbudet ej blott mot åtagande utan tillstånd av utvandrarbefordran utan jämväl mot dylikt åtagande i de fall, då tillstånd visserligen är utfärdat för agenten men icke omfattar befordringen ifråga. Den senare delen av paragrafen eller förbudet mot att genom biljettförsäljning eller eljest yrkesmässigt förmedla åtagande av utvandrarbefordran innebär en nyhet. Enligt den nu gällande utvandrarförordningen är det ifråga om befordran av utvandrare allenast förbjudet att utan tillstånd för egen räkning eller såsom kommissionär för utländsk man åtaga sig sådan befordran eller att vid utövandet av dylik verksamhet olovligen begagna biträde av ombud ävensom att under sådant förhållande verka såsom ombud. Andra former av befattning med åtagande av befordran av utvandrare — som praktiskt taget kunna stå nu nämnda slag av verksamhet nära — lämnas ohindrade av förordningen. Sålunda torde det exempelvis f. n. stå envar fritt att för ett utländskt trafikföretag, som ju åtager sig befordringen, åt utvandrare sälja biljetter för resa till främmande världsdel, d. v. s. en åtgärd, som ingår i resebyråernas vanliga verksamhet. Såsom även erfarenheten visat, erbjudes genom berörda brist en möjlighet till lagstiftningens kringgående, som skulle kunna medföra avsevärda, verkningar i avseende å dess effektivitet. Genom den här föreslagna bestämmelsen, som förbehåller biljettförsäljning m. m. åt utvandraragenternas ombud, återför man så att säga all lovlig befattning med åtagande av utvandrarbefordran till främmande världsdel till det sådan agent meddelade tillståndet. Förevarande förbud inkräktar givetvis ej på utvandraragentens rätt att sälja biljetter e. d. i den mån, det kan anses ingå i hans åtagande av utvandrares befordran. Ohindrade av paragrafens bestämmelser böra givetvis också utvandraragenter och deras ombud äga rätt att använda kontors- och dylika biträden, som arbeta under deras tillsyn och på deras ansvar. Önskar en resebyrå åt utvandrare försälja biljetter för färd till främmande världsdel, får antingen dess innehavare eller annan dess befattningshavare åt sig utverka lämpligt tillstånd att utöva verksamhet som utvandraragent eller ock se till, att han blir antagen till ombud för dylik agent med lämp-

ligt tillstånd. Påpekas må dock därjämte, att man, såsom framgår av 15 § senare stycket, även tänkt sig, att eftergift från lagens tillämpning skulle kunna beviljas resebyrå. 3 §. Under den förberedande behandlingen av frågan om reviderad utvandrarlagstiftning har man i regel utgått från, att den hittills svenska medborgare förbehållna möjligheten att bli erkända såsom utvandraragenter skulle ersättas med någon anordning, varigenom rätten till åtagande av utvandrarbefordran i regel skulle överflyttas på vederbörande rederiföretag. Genom en sådan anordning, som i stort sett motsvarade utvecklingen på den utländska emigrationslagstiftningens område, skulle man, ansågs det, komma i önskvärd, närmare förbindelse med de företag, som egentligen ombesörjde utvandrartrafiken. Dessa företag skulle därigenom få större intresse för emigrantbefordringen och lättare kunna förmås att vidtaga av myndigheterna påkallade åtgärder. Särskilt skulle man genom den åsyftade omläggningen vinna en betydligt ökad möjlighet att utfå skadestånd. Under den nuvarande regimen torde nämligen berörda möjlighet i många fall få anses begränsad till ett belopp, motsvarande den ställda säkerheten, under det de stora rederibolagens betalningsförmåga i regel vore ojämförligt mycket större. Enligt styrelsens förmenande torde de berörda fördelarna icke med säkerhet vara så värdefulla och motvägas av vissa nackdelar. I de fall där rederibolaget vore utländskt, bleve det nämligen nödvändigt att fordra, att bolaget här i riket skulle företrädas av ett befullmäktigat ombud, och därigenom skulle tydligtvis i avsevärd mån omintetgöras den åsyftade närmare förbindelsen med den egentliga utvandrarbefordraren. Det torde även kunna möta svårigheter att i nu berörda fall få till stånd en fullt betryggande och jämväl i övrigt tillfredsställande representation för rederibolaget. Tydligtvis ha också de svenska myndigheterna lättare att komma tillrätta med en svensk utvandraragent än med ett mäktigt rederibolag, som tilläventyrs kunde påräkna diplomatiskt bistånd. Några svårigheter att genom förmedling av vederbörande agent få till stånd åtgärder från rederibolagens sida ha för resten ej mött. Ej heller har i övrigt den mångåriga anordningen med inhemska utvandraragenter givit ai.ledr.ing till avsevärda klagomål eller erinringar. Med hänsyn till vad sålunda anförts, har styrelsen icke funnit skäl frångå det hittillsvarande systemet med utvandraragenter. Beträffande de kompetensfordringar, som böra ställas på en person, för att han skall kunna godtagas såsom utvandraragent, har det i utvandrarförordningen upptagna kravet på besittning av medborgerligt förtroende måst uppgivas mid hänsyn till avskaffandet av påföljden förlust av dylikt förtroende. Att pä något sätt ersätta nu berörda kompetensvillkor har synts opåkallat, då kraven pä ordentlighet och den av styrelsen tillfogade förutsättningen redbarhet torde onödiggöra ett dylikt ersättande. Med tillfogandet av kravet på redbarhet har styrelsen velat tydliggöra, att på utvandraragenten bör ställas relativt höga aispräk på en oklanderlig vandel. Personer, som i nu berörda avseende kunna giva anledning till tvekan, böra icke anses »lämpliga».

28 I § 2 mom. 1 utvandrarförordningen föreskrives bl. a., att utvandraragent endast får bedriva verksamhet i eget namn och ej med begagnande av firma. Någon motsvarande bestämmelse har ej upptagits i lagförslaget, men är dmna underlåtenhet ej att tyda såsom något ogillande av berörda föreskrift, utan har man ansett, att lagtextens avfattning gör en dylik föreskrift överflödig. 4 §.

Bestämmelserna i denna paragrafs första stycke äro nya. Hittills har nian nämligen vid prövning av ansökningar om tillstånd att bedriva verksamhet såsom utvandraragent icke haft någon skyldighet att beakta, vilken eller vilka befordringsvägar, -medel eller -villkor den tillämnade verksamheten skulle avse. Endast den sökandes personliga kompetens i vissa avseenden har undersökts, och när tillstånd beviljats, har detta inneburit ett generellt medgivande att utöva verksamhet såsom utvandraragent •—- sålunda utan begränsning till befordran till visst eller vissa främmande länder eller med begagnande av viss eller vissa ångbåtslinjer eller i övrigt under vissa angivna förhållanden. Det enda man i fråga om befordringen enligt utvandrarförordningen har att uppmärksamma är, om sökanden ämnar åtaga sig befordran längre än till hamn i främmande världsdel — i detta fall skarpes nämligen i viss mån kravet pä den föreskrivna säkerhetens belopp. Berörda tillvägagående, varvid man ej fäster något avseende vid befordringens väg eller omfattning eller sättet för densamma, har synts mindre tillfredsställande. Utelämnandet i det föreliggande lagförslaget av alla bestämmelser rörande utvandrarfartygs beskaffenhet o. d. talar i viss mån även för en ändring. I den förevarande paragrafen har styrelsen uppställt krav på åtskilliga upplysningar i nu berörda avseende, och skall vederbörande myndighet sålunda vid ansökningens prövning granska ej blott sökandens personliga förutsättningar utan även den eller de tillämnade befordringslägenheternas beskaffenhet och detta med hänsyn till såväl erbjudna förmåner som betingade motprestationer. Omfattningen av de upplysningar, som här föreskrivas, kan möjligen synas omotiverat stor och besvärande — i själva verket är den givetvis obegränsad — men genom bestämningen »i den mån och på det sätt socialstyrelsen föreskriver» har man avsett att inskränka densamma till vad som kan anses praktiskt taget nödvändigt. Beträffande befordringens omfattning har tillståndet ansetts böra begränsas till att gälla allenast resa från svensk hamn- eller gränsort till hamn- eller gränsort i den främmande världsdelen. Den mångfald olika vägar till o>rten för avresan härifrån landet, resp. från orten för ankomsten till den frrämmande världsdelen, som utvandraren kan ha att tillryggalägga, kunna tydligtvis icke gärna inbegripas i tillståndet. Härmed har emellertid, såsom frramgår av 9 § 1 stycket senare punkten, icke åsyftats att utesluta dessa delar av resan från utvandraragentens lagligen reglerade befordringsåtagande.

2!)

5 §• Utöver vad i 3 och 4 §§ stadgas beträffande sökandens personliga kompetens och de tillämnade befordringslägenheternas beskaffenhet och betingelser upplages här såsom en ytterligare förutsättning, att »ansökningen jämväl med hänsyn till förhållandena i övrigt prövas lämpligen kunna bifallas». Med denna förutsättning har man — i olikhet med utvandrarförordningens bestämmelse att föreläggande om säkerhets ställande skall givas, där anledning ej förekommer att vägra det sökta tillståndet — velat markera, att vederbörande myndighet har rätt och plikt att pröva lämpligheten av ansökningens beviljande, d. v. s. att i viss mån föra en emigrationspolitik. Bestämmelsen om säkerhets ställande har omformulerats i syfte att bereda vidgad möjlighet till rationell reglering uti ifrågavarande avseende. Säkerhetens belopp är i utvandrarförordningen satt till minst 10 000 och högst 60 000 kr., men föreskrives därjämte, att beloppet, om sökanden anmält sig vilja besörja utvandrares fortskaffande längre än till hamn i annan världsdel, skall uppgä till minst 20 000 kr. Oftast har under senare år beloppet varit bestämt till 40 000 kr. Någon gradering av säkerhetens belopp med hänsyn till olika risker är, med undantag för nyss omförmälda utsträckning av befordringen, icke föreskriven i utvandrarförordningen och har ej heller i vidare mån genomförts i praktiken. En dylik gradering har även under nuvarande förhållanden, då tillståndet icke hänfört sig till viss omfattning eller beskaffenhet av rörelsen, varit mindre motiverad. Med den omläggning, som nu, på sätt redan berörts, föreslås i avseende å tillståndets innebörd, kan det möjligen komma att finnas större skäl för att iakttaga en gradering av omförmälda slag. Tilliyllestgörande anledning att bibehålla föreskriften om beloppets höjning i de fall, då befordringen skulle sträcka sig längre än till hamn i annan världsdel, äar icke synts föreligga — andra omständigheter kunna tydligtvis i förevarande avseende förtjäna större beaktande. Med hänsyn till penningvärdets fak och nuvarande praxis har säkerhetens så att säga normala minimivärde satts till 40 000 kr. Påpekas bör måhända, att med uttrycket »de ekonomiska förpliktelser, vartill d?n tillämnade verksamheten i förhållande till utvandrare eller staten kan giva upphov», åsyftas jämväl sådana förpliktelser, som, uppkomna ur förhållandet mekan utvandraragent och utvandrare resp. staten, gälla gent emot andra, t. ex. avliden utvandrares familjemedlemmar. Här ifrågavarande säkerhet utgjordes tidigare vanligen av olika slags värdepapper. Under de senaste åren har man i ett flertal fall godtagit en av bank utfärlad garantiförbindelse. Möjligt torde även vara, att den föreskrivna säkerheten kan åvägabringas genom någon form av försäkring. Till öppethållande av möjligheten till olika anordningar i förevarande avseende har det synts lämpligt uppdraga åt socialstyrelsen att träffa närmare avgöranden i fråga om säkerheten. Paragrafens senare stycke utgör i främsta rummet ersättning för § 3 mom. 4 utvandrarförordningen, vari sökande av förnyat tillstånd medgives att åberopa len fcrut ställda säkerheten. Detta stycke avser därjämte det fall, att en

30 person, som erhållit visst tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent, söker tillstånd, avseende en eller flera andra befordringslägenheter. 1 sådant fall torde det mången gång vara oskäligt att avfordra sökanden ny säkerhet — möjligen kan den redan ställda säkerheten behöva ökas. Givetvis lör i fall, då en säkerhet skall gälla för mer än ett tillstånd, tillses att handlingarna rörande densamma i fall av behov ändras så, att de ostridigt medgiva säkerhetens utnyttjande jämväl med hänsyn till det senare tillståndet, 6§. I överensstämmelse med vad förut anförts, meddelas här vissa bestämmelser, varigenom tillstånden skulle närmare specialiseras. Härvidlag, ävensom i fråga om tillstånds återkallande eller ändring, har det ansetts lämpligt att förhehålla socialstyrelsen fria händer. Onekligen innebär tillståndets begränsning till viss eller vissa befordringsvägar, särskilt i förening med 2 §:ns inskränkning beträffande biljettförsäljning o. d., en skärpning, som i en del fall möjligen skulle kunna medföra olägenheter. Åt tillståndsbevisen torde emellertid kunna givas en lämpligen avvägd, ej alltför snäv avfaktning, och därtill kommer, att i 15 och 19 §§ meddelas vissa bestämmelser, som äro ägnade att förekomma eller lindra dylika olägenheter av lagens tillämpning. Anmärkas må även, att man ej funnit skäl bibehålla utvandrarförordningens bestämmelse, varigenom tillståndet begränsas till att gälla visst eller vissa län., Genom den föreslagna generella befogenheten för socialstyrelsen att för tillståndets tillgodonjutande up>pställa villkor har bl. a. beretts möjlighet för tillämpning, där så kan finnas påkallat eller önskvärt, av den av internationella arbetskonferensen år 1926 antagna rekommendationen angående skydd för emigrerande kvinnor och unga flickor ombord å fartyg. Till ersättning för den utvandraragenterna nu åliggande skyldigheten att för vederbörande länsstyrelse styrka sin befogenhet har, såsom redarn i motiveringen till 2 § berörts, intagits ett åläggande för socialstyrelsen att, i den mån det finnes vara påkallat för övervakande av lagens iakttagande, hålla länsstyrelserna underrättade om sina beslut beträffande tillstånd för utvandraragenter. 7 §. Denna paragraf motsvarar § 14 i utvandrarförordningen men h a r i viss mån omredigerats till vinnande av en mer generell tillämplighet, Med hänsyn till nu gällande förbud att återlämna ställd säkerhet förrän två åir efter utgången av det år, för vilket den är avsedd, har man vid överlåtelse av utvandraragentur ej vågat godtaga den av den förre agenten ställda säkerheten såsom gällande för den nytillträdande utan låtit denne ställa ny säkerhet.. Då en dylik förändring icke i och för sig medför ökad risk och bestämmelserna om säkerhets ställande icke förbjuda gemensam säkerhet, torde socialstyrelsen få anses oförhindrad låta den nya agenten åberopa sig på den för agentturen tidigare ställda säkerheten. Efter ett förlopp av två år från överlåtelsee synes

31 emellertid säkerheten, om ej dessförinnan fråga uppstått om dess tagande i anspråk därför, böra upphöra att stå till förfogande för gäldande av den förre agentens förpliktelser.

8§. Den väsentliga nyheten i förevarande lagrum är, att den hittills länsstyrelserna tillkommande befogenheten att handlägga ansökningar om rätt för utvandraragent att begagna biträde av ombud föreslås centraliserad till socialstyrelsen. Anledningen till nu berörda ändring har varit, att styrelsen trott sig finna länsstyrelsernas praxis i förevarande avseende oenhetlig och i några fall mindre lämplig. Tydligtvis borde också en central myndighet med särskild sakkunskap och erfarenhet på emigrationsfrågornas område ha större möjligheter att bedöma behovet och den lämpliga fördelningen av ombuden. Då det väl oftast skulle vara önskvärt för socialstyrelsen att tillgodogöra sig resp. länsstyrelses förefintliga eller för ändamålet inhämtade kännedom om de person- och andra förhållanden, som kunde vara av betydelse vid ifrågavarande ärendens prövning, skulle emellertid antagligen ansökningarna i regel komma att remitteras till länsstyrelserna i det eller de län, ombudets verksamhet skulle avse. För att bereda polismyndigheterna tillfälle övervaka ombudens verksamhet har föreskrivits skyldighet för socialstyrelsen att underrätta vederbörande länsstyrelser om sina beslut i förevarande avseende. Genom hänvisningen i fråga om kompetensfordringar till de för utvandraragent föreskrivna kraven, som ju i viss mån skärpts, skulle jämväl på ombuden kunna ställas högre anspråk. Enligt 6 § skall tillstånd att utöva verksamhet såsom utvandraragent avse viss eller vissa befordringslägenheter, och kan till följd härav en utvandraragent komma att bedriva sin verksamhet med stöd av flera tillstånd. Det låter med hänsyn härtill tänka sig, att ett ombuds verksamhet skulle kunna hänföra sig till allenast något eller några av agentens tillstånd. Givetvis skulle medgivandet att begagna visst ombud kunna begränsas i nu berörda liksom i andra avseenden, men skäl till en dylik begränsning skulle väl endast undantagsvis förekomma. Utvandraragents ansvarighet för sina ombud, varom stadgas i utvandrarförordningens § 4 mom. 2, är där begränsad till de förpliktelser, som kunna uppkomma genom ombudets överträdelse av förordningen. Då agenten väl alltid, och sålunda ej blott i fråga om överträdelser, bör vara ansvarig för de förpliktelser, ombudet i denna sin egenskap kan ikläda eller ådraga sig, och det måhända eljest i en del fall skulle möta svårighet att göra denna ansvarighet gällande, har åt bestämmelsen rörande ifrågavarande ansvarighet givits en mer allmängiltig innebörd. 9 §. Enligt § 5 mom. 1 utvandrarförordningen åligger det utvandraragent att med varje utvandrare resp. utvandrarens målsman upprätta kontrakt i två exemplar rörande befordringen. Nämnda förpliktelse lär numera rätt allmänt

32 icke tillfullo iakttagas, utan nöja sig parterna med en ensidig, av utvandraragenten utfärdad förbindelse. För agenten har införskaffandet och omhändertagandet av det av utvandraren undertecknade kontraktsexemplaret medfört besvär utan motsvarande i nytta, och för utvandraren har berörda exemplar i regel saknat värde. Man har sålunda i förhållandet mellan utvandrare och utvandraragent kommit till ungefär samma prestanda, som i regel förekomma vid personbefordran — den resande betalar ett visst belopp och transportföretaget lämnar i utbyte en handling (biljett), som berättigar den resande till viss befordran under vissa, bestämda förhållanden. Då från synpunkten av utvandrarens skyddande ej synes förefinnas skäl för upprätthållande av kravet på att befordringsavtalet upptages i dubbla handlingar, har man i lagförslaget föreskrivit kontrakt eller annan förbindelse rörande den åtagna befordringen. Då det synts önskvärt,att för sådan förbindelse äga en i praktiken användbar beteckning, har densamma förslagsvis kallats »transportfförbindelse». Utvandrarförordningen meddelar, i § 5 mom. 2—7, en mångfald bestäunmelser rörande utvandrarkontraktets innehåll. Med hänsyn till att detta kan behöva ändras för att motsvara kommunikationsmedlens utveckling och andra ändrade förhållanden och jämväl till att olika befordringslägenheter kunna påkalla olika bestämmelser, har det synts lämpligast att inskränka lagens föreskrifter i ämnet till att avse allenast de huvudsakligaste momenten i utvandraragentens åtagande och överlåta åt socialstyrelsen att bestämma beträffamde utformningen i övrigt av utvandraragentens ifrågavarande förbindelse. I sistberörda syfte påbjudes i förevarande paragraf, att förbindelsen skall vara utfärdad enligt formulär, som godkänts av socialstyrelsen. Denna myndighet har att vid sin granskning av formulären tillse bl. a., att bestämmelser,, i den mån så kan anses påkallat eller lämpligt, däri intagas, vilka ersätta ej blott nyssnämnda moment utan även §§ 7 och 8 samt möjligen § 9 mom. 2 och '3 i utvandrarförordningen. Med hänsyn till att tillståndet att utöva verksamhet såsom utvandraragent enligt lagförslaget skall avse viss eller vissa befordringslägenheter, h;ar det ansetts lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse, i paragrafens andra stycke, tydliggöra, att påbudet om utvandrarkontrakt eller transportförbkndelse skall gälla jämväl i avseende å befordran, som ej inbegripes i agenteni meddelat tillstånd, d. v. s. avser väg till ort för avresa från Sverige eller v ä g från ort för ankomst till den främmande världsdelen. 10 §. I denna paragraf ha sammanförts vissa bestämmelser av väsentligen formell innebörd, avsedda att förhindra olovlig utvandring eller att trygga, iakttagandet av föreskrifterna rörande utvandring. I jämförelse med de n u gällande kontrollföreskrifterna på området innebära lagförslagets bestämmelser en betydande förenkling, som ansetts motiverad av de förändrade förhållanden, vilka under utvandrarförordningens långa tillämpningstid inträtt p)å sjöfartens m. fl. områden.

33 Den största förändringen består däri, att man helt avstått från den kontroll, som hittills varit förbunden med »utvandrarfartygets» avgång. Vid avfattandet av utvandrarförordningen utgick man tydligtvis från den förutsättningen, a t t utvandrarna skola lämna riket sjöledes och i regel med för emigranttrafik särskilt avsedda fartyg. Emellertid har sättet för utvandrarnas befordran från riket med tiden delvis förändrats. Sålunda avresa numera ett icke obetydligt antal svenska utvandrare med järnväg till Norge för att där gå ombord på oceanångaren, och andra dylika utvandrare anlita färjleden Trälleborg-Sassnitz, i vilket senare fall ej heller någon mer omständlig »avgångs»-kontroil lämpligen kan ifrågakomma. Någon fullt genomförd dylik kontroll enligt utvandrarförordningen torde också numera knappast förekomma annat än i Göteborg. Av de på andra håll, t. ex. i Stockholm, bosatta utvandraragenterna lär i allmänhet tillämpas det förfarandet, att de inlämna föreskrivna utvandrarkontrakt jämte utflyttningsbetyg och två förteckningar a utvandrarna till polismyndigheten på platsen, varefter denna myndighet förfar med de inlämnade handlingarna enligt §§ 6 och 42 i utvandrarförordningen — och några vidare svenska officiella kontrollåtgärder bli, oaktat bl. a. bestämmelserna i utvandringsförordningens § 45, icke vidtagna med hänsyn till ifrågavarande utvandrare. Givetvis innebär ett sådant förfarande, som nu angivits, en betydligt svagare kontroll än den med utvandrarförorclningens bestämmelser åsyftade, vilken med sina föreskrifter om bl. a. upprop ombord med utvandrarna och polismyndighetens bevis om de stadgade formaliteternas fullgörande så att säga tillknyter kedjan av kontrollåtgärder. Att strikt på alla håll upprätthålla en dylik kontrollapparat torde emellertid ställa sig praktiskt taget nära nog omöjligt, och att allenast göra det på viss eller vissa platser måste anses medföra sådan orättvisa, att man ej gärna kan godtaga en dylik anordning. Därtill kommer, att hela utvandrarkontrollen, såsom förut berörts, numera icke kan tillmätas samma behövlighet som tidigare. I betraktande härav har styrelsen ansett sig kunna föreslå, att de lagstadgade kontrollåtgärderna i samband med utvandrares avresa inskränkas och gestaltas ungefär som de, vilka nu för tiden förekomma i avseende å sådana utvandrare, som avresa från landet över annan ort än Göteborg. 11 §• Utvandrarförordningen innehåller flera rätt omständliga bestämmelser rörande de fall, då en utvandrare anser sig ha anledning till klagomål eller ersättningsyrkande mot utvandraragenten. Nu åsyftade bestämmelser, som åtminstone under senare tid ytterligt sällan kommit till tillämpning, har man i förevarande paragraf sökt ersätta med några förenklade men mer allmängiltiga stadganden. Sålunda avser klagomålsproceduren ej blott bristande fullgörande av transportförbindelsen utan även andra omständigheter i fråga om befordringen, vilka för utvandraren kunna grunda ersättningsanspråk mot agenten, och är konsuls skyldighet att bistå utvandrare avsedd att även inbe3—281097

gripa beredandet åt utvandrare av härbärge och underhåll i sådana fak av underlåtenhet, som omtalas i förordningens 9 § mom. 1. Enligt utvandrarförordningen har konsul att beträffande hos honom anförda klagomål över bristande fullgörande av utvandrarkontrakt avgiva berättelse till vederbörande centrala myndighet i de fall, då uppgörelse ej kan åvägabringas. Med hänsyn till att klagomålen ofta skulle vara ägnade att bereda upplysning rörande utvandrarnas befordringsförhållanden, har det synts lämpligt att utsträcka den konsul sålunda åliggande rapporteringsskyldigheten till att, oberoende om uppgörelse åvägabringats eller ej, avse alla i förevarande lagrum åsyftade tvistigheter av någon betydenhet. Möjligheten för utvandraren att överlämna åt svensk myndighet, d. v. s. socialstyrelsen, att tillvarataga hans rätt skulle i konsekvens med paragrafens mer allmängiltiga tillämplighet komma att omfatta alla ersättningsyrkanden av utvandrare mot utvandraragent beträffande befordringen. Jämväl paragrafens sista stycke innebär en viss utvidgning. Enligt § 10 utvandrarförordningen tillkommer det socialstyrelsen att, med anlitande av den ställda säkerheten, bereda konsul ersättning för kostnader, som han enligt förordningens § 9 fått vidkännas till följd av utvandraragents försumlighet att draga försorg om utvandrare vid avbrott i resan. I lagförslaget har berörda befogenhet utsträckts till att gälla konsuls kostnader i alla de fall, som paragrafen avser. Emellertid har tillika befogenheten, som i förordningen har form av ett åliggande, i lagförslaget förvandlats till ett bemsmdigande, d. v. s. socialstyrelsen skulle ej bli pliktig indriva varje krav på ersättning för kostnader, som konsul funnit anledning göra i här åsyftade fall, utan ha möjlighet och därmed väl även skyldighet att underkasta dem prövning. Med hänsyn till de föreslagna ändringarna beträffande säkerheten har det ansetts tillfyllestgörande och riktigast att begränsa ifrågavarande bemyndigande till rätt för socialstyrelsen att ålägga utvandraragenten gälda kostnaden — att säkerheten i fall av behov får anlitas torde ändock vara uppenbart. Några särskilda bestämmelser rörande de kostnader, socialstyrelsen eventuellt skulle kunna få vidkännas vid tillvaratagande i förevarande fall av utvandrares rätt, ha icke synts motiverade, då betalningsanspråk för dessa kostnader väl i regel skulle komma att prövas av domstol i samband med utvandrarens ersättningskrav. 12 §. Förevarande bestämmelse, som är ny, har tillkommit i syfte att underlätta fullgörandet i vissa avseenden ej blott av den förut ifrågasatta, vidgade upplysningstjänsten beträffande emigrationen utan även av den likaledes omnämnda eventuella förpliktelsen att ägna utvandrarna omvårdnad jämväl efter deras framkomst till det främmande landet. Bl. a. skulle denna bestämmelse kunna förväntas bliva till nytta vid fullgörandet av de förpliktelser, som enligt de internationella avtalen rörande den s. k. vita slavhandeln kunna komma att åligga vårt land beträffande befordringen av kvinnliga och minderåriga emigranter.

53 13 §. Bestämmelserna i paragrafens första stycke — om tillgång för socialstyrelsen och polismyndigheterna till utvandraragenters och deras ombuds böcker, cirkulär och andra handlingar samt om nämnda personers skyldighet att tillhandagå med upplysningar — ha ansetts påkallade för att bereda vederbörande myndighet möjlighet till effektiv kontroll. Paragrafens andra stycke har i främsta rummet till ändamål att möjliggöra kontroll beträffande de genom 14 resp. 18 § åvägabragta förbuden mot värvning till utvandring resp. vilseledande reklam för utvandring. Därjämte har man med förevarande lagrum åsyftat att förskaffa den tillämnade upplysningstjänsten beträffande emigrationen en del data av betydelse för fullgörandet av dess uppgifter. 14 §. I denna paragraf föreslås ett stadgande, som saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning. Närmast eletsamma kommer en bestämmelse i Kungl. Maj:ts cirkulär den 8 juli 1904 till överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga län angående övervakande av utvandraragenternas och deras ombuds verksamhet, vari nämnda myndigheter åläggas att noga tillse bl. a., att utvandraragenterna och deras ombud icke genom vilseledande uppgifter eller eljest locka till utvandring.- Denna bestämmelse är sålunda inskränkt till att gälla utvandraragenterna och deras ombud, under det alla andra lämnas oförhindrade att utöva dylik verksamhet. Anmärkas kan för övrigt, att bestämmelsen ifråga icke lämnar möjlighet till undantag och ej heller är straff garanterad, vilket senare ju också torde vara mindre påkallat, då tidstånden för dylika agenter och ombud när som helst kunna återkallas. Såsom i viss mån ägnade att verka i samma riktning som stadgandet i förevarande paragraf må här även erinras om de bestämmelser i Kungl. Majrts kungörelse den 5 maj 1916 angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, vilka avse anskaffande av dylik anställning å utrikes ort. Dessa bestämmelser, som i åtskilliga avseenden likna utvandrarförordningens, innetära emellertid lika litet som sistnämnda författning något förbud mot värvning, utan är deras restriktiva verkan allenast att tillskriva det tvång till varsamhet, som känslan av kontroll och ansvar i regel torde medföra. Härovan återgivna förbud att genom vilseledande uppgifter eller eljest locka till utvandring har icke ansetts lämpligen kunna upptagas i lagförslaget. Å ena ddan måste det anses för strängt och praktiskt taget ogenomförbart att söka hindra utvandraragenterna och deras ombud från varje åtgärd, som innetär ett lockande till utvandring. E t t noggrant iakttagande av förbudet skulh hos nämnda yrkesutövare förutsätta en passivitet, som knappast kan begäras eller förväntas. Exempelvis skulle varje vanlig annons om bekväma ångbitslägenheter till Nordamerika strängt taget kunna anses innebära en lodtelse till utvandring. Genom det föreslagna uttrycket »värvning till utvandring» har man velat begränsa, förbudet till att avse ett mer positivt upp-

36 trädande. Vidare har genom bestämningen »yrkesmässigt» förbudets tilllämpning i regel inskränkts till verksamhet av en viss omfattning och varaktighet, Särskilt skulle tj^dligtvis fall av värvning anses föreligga, då aktionen för utvandring grundar sig på en strävan att för visst företag eller särskilt ändamål tillgodose behovet av invandrare till visst land. Någon avsevärd förändring till större frihet för utvandraragenterna och deras ombud skulle den nya bestämmelsen i verkligheten dock knappast medföra. Genom hotet i lagförslagets 18 § om straff för lockande till utvandring genom vilseledande uppgifter lägges en hämsko på propagandan, och dessutom äventyra agenterna och deras ombud att, om deras verksamhet befinnes olämplig, socialstyrelsen kan finna anledning att återkalla deras tillstånd. Å andra sidan måste den berörda nu gällande restriktionen anses otillräcklig, då, såsom ovan redan framhållits, dess tillämpning är begränsad till utvandraragenterna och deras ombud, och ett bedrägligt eller eljest olämpligt lockande till utvandring givetvis även kan utövas av andra. Det föreslagna förbudet mot värvning har sålunda, ehuru såsom förut nämnts begränsat till yrkesmässigt utövad dylik verksamhet, gjorts tillämpligt i avseende å alla. Tydligen kan det emellertid förekomma fall, då värvning till utvandring måste anses berättigad. Med hänsjoi härtill har det föreslagits, att Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att medgiva undantag från ifrågavarande förbud. Socialstyrelsen har icke förbisett, att uttrycket »värvning till utvandring» lämnar en del övrigt att önska i fråga om tydlighet och pregnans, men erfarenheten har visat behovet av en bestämmelse av ungefärligen här föreslagna innebörd. Tid efter annan ha nämligen mer eller mindre betänkliga värvningsaktioner förekommit, och har man, oaktat pressens medverkan i regel kunnat påräknas, ej alltid lyckats förhindra ödesdigra verkningar därav. Erinras må för övrigt därom, att internationella arbetskonferensens år 1919 antagna rekommendation angående arbetslösheten bl. a, hemställer, att kollektiv rekrytering av arbetare i ett land för användande i ett annat icke måtte få äga rum annat än efter överenskommelse mellan de båda länderna och hörande av deras vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Anmärkas bör måhända slutligen, att ordet »utvandring» i förevarande lagrum med hänsyn till den i 1 § givna definitionen å »utvandrare» måste anses avse utflyttning till främmande världsdel. Icke önskvärd värvning till utvandring kan emellertid även förekomma beträffande europeiska länder. För sådant fall giver 21 § 1 mom. möjlighet till ingripande. 15 §. Enligt § 53 mom. 1 utvandrarförordningen äga redare för och befälhavare å utvandrarfartyg att utan särskilt tillstånd men med iakttagande av viss anmälningsskyldighet och förpliktelse att ställa säkerhet åtaga sig befordran av utvandrare med sina fartyg; i fråga om fullgörandet av dylikt åtagande, såsom exempelvis beträffande utvandrarkontrakt, äro de underkastade sannma skyldigheter som utvandraragenter. Vidare, och denna möjlighet att umdgå lagens tillämpning är måhända mer betydelsefull, stadgar förordningens § 15

37 mom. 1, att dylika redare och befälhavare i det fall, då passagerarantalet å det fartyg, varmed utvandrarna överföras till främmande världsdel, icke överstiger trettio, skola vara helt befriade från de förpliktelser, som enligt förordningens bestämmelser åligga utvandraragenter — föreskrifterna angående utvandrarfartygs beskaffenhet och utrustning och utvandrares befordran med dem gälla jämväl i nu åsyftade fall. Av det nu anförda torde framgå, att utvandrarförordningen medgiver icke betyelelselösa undantag från förordningens tillämpning. Därjämte synes förordningen genom sin läggning eller avfattning i vissa avseenden bereda möjlighet till en viss frihet i tolkningen. Enligt de förut behandlade bestämmelserna i föreliggande lagförslag ställer sig detta förslag avsevärt strängare. Såsom förut berörts, har man vid detsammas utarbetande sökt att åt dess text giva en mer fast och koncis avfattning, som torde kunna förväntas främja en noggrannare tillämpning. Vidare har man icke ansett sig böra från utvandrarförordningens § 53 mom. 1 upptaga undantagen till förmån för utvandrarfartygs redare och befälhavare, utan är enligt lagförslagets föregående stadganden all verksamhet, som går ut på åtagande av utvandrarbefordran, förbehållen utvandraragenterna; även förmedlingen genom biljettförsäljning av dylikt åtagande är gjord beroende av nämnda förbehåll genom villkoret, i 2 §, att försäljningen skall äga rum på uppdrag av utvandraragent och genom sådan agents ombud. Erinras må i detta sammanhang även om, att utvandraragenternas tillstånd enligt lagförslaget endast skulle avse viss eller vissa befordringsvägar och -medel, och ej såsom hittills gälla utan inskränkning i dessa avseenden. Inledningsvis har framhållits, att emigrationen är av intresse för staten väsentligen såsom en massföreteelse — beträffande den enstaka emigranten, som ju ofta icke kan anses påkalla mer skydd än resanele i allmänhet, torde staten praktiskt taget ej ha skäl eller möjlighet att vidtaga eller påbjuda särskilda anordningar. En viss rörelse- och handlingsfrihet måste också många gånger anses önskvärd och berättigad i avseende å emigranttrafiken. En person kan exempelvis för att tillträda en honom utlovad anställning vilja skyndsamt avresa till en i främmande världsdel belägen ort, dit ingen licensierad befordringsväg går. Möjligen kan också en utvandrare ha särskild anledning att välja en väg, som avviker från den vanliga licensierade. I vilket fall som helst är det tydligen önskvärt, att utvandraren ändock för befordringen kan anlita en utvandraragent, som är pliktig lämna honom kontrakt eller motsvarande förbindelse enligt 9 §. Tveksamt synes också, om det kan anses skäligt, att ett transportföretag skall vara förhindrat att mer tillfälligtvis och i obetydlig omfattning försälja biljetter åt utvandrare. Anmärkas må slutligen, att för utvandrarna besvärande bestämmelser givetvis komme att främja utvandringen över grannländerna. Med hänssm till vad nu anförts, ha i förevarande paragrafs första stycke föreslagits ett par undantagsbestämmelser, genom vilka sådan befattning med utvandrares befordran, som, ehuru »yrkesmässig» såsom ingående i en yrkesmässigt bedriven verksamhet, likväl icke kan anses vara av avsevärd betyden-

38 het, i regel skulle fritagas från villkoret i 2 § om särskilt tillstånd. Här åsyftade betingelse för fritagande har ansetts tarva närmare bestämmande, och har det därvid synts riktigast att taga hänsyn till det antal utvandrare, verksamheten under viss tidrymd omfattar. Det föreslagna antalet tjugufem och den ifrågasatta tidrymden av ett kalenderkvartal äro godtyckligt valda och kunna måhända bestämmas annorlunda. Emellertid torde ej blott verksamhetens ringa omfattning utan, såsom ovan berörts, även dess mer eller mindre tillfälliga beskaffenhet vara av betydelse i förevarande avseende. Utövas verksamheten, om än i ringa omfattning, på ett mer stadigvarande sätt, föreligga tydligtvis ej samma skäl för dess fritagande, som då vederbörande träda i verksamhet endast tillfälligt och då ofta saknat anledning eller tillfälle att ordna sig enligt lagen. Behovet av möjlighet att vid verksamhetens övergång till större permanens låta de suspenderade bestämmelserna träda i tillämpning har tillgodosetts genom stadgandet om socialstyrelsens befogenhet att förordna därom. Givetvis kan det också förekomma andra fall, då styrelsen kan finna anledning påkalla lagens tillämpning. Till främjande av stabiliteten har föreslagits, att den en gång inträdda skyldigheten av tillämpning skall fortfara, till dess socialstyrelsen meddelar befrielse därifrån. Framhållas bör måhända i detta sammanhang, att befrielsen från tillämpning av 2 § i den föreslagna lagen medför avsevärt olika rättsverkningar för de företagare, som avses i den förra och den senare undantagsbestämmelsen. För transportföretagen skulle nämligen förevarande lagrum innebära undantag ej blott från regeln, att endast utvandraragenter få åtaga sig utvandrarbefordran, utan även, då de efterföljande bestämmelserna i lagen t. o. m. 11 § endast hänföra sig till sådana agenter, från däri stadgade åligganden, t. ex. beträffande utfärdandet av transportförbindelse. Vad åter angår utvandraragenterna, befrias de endast från den begränsning, som bestämmes genom innebörden av det eller de för agenten utfärdade tillstånden. Vad ovan anförts till förmån för fritagande i viss mån av den mer obetydliga utvandrarbefordringen från lagens tillämpning har synts i många fall äga giltighet jämväl beträffande resebyråernas verksamhet. Då denna emellertid under olika förhållanden och på skilda orter torde vara ganska skiftande, har man ansett det vara lämpligast att helt lägga i socialstyrelsens hand att bestämma om undantag för ifrågavarande företag. 16 §. I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser om straff för överträdelse av de mer huvudsakliga stadgandena rörande utvandrares befordran. Bestämmelserna motsvara, ehuru mer summariskt avfattade, till övervägande del stadganden i utvandrarförordningens § 56 mom. 1 och § 57 första stycket. Beträffande åsidosättandet av bestämmelse i utvandrarkontrakt eller annan motsvarande förbindelse kan det vara tveksamt, om skäl finnas för upprätthållandet av dess kriminalisering. Då denna anordning emellertid är ägnad medföra ökat skydd för utvandrarens rätt, har styrelsen icke ansett sig böra frångå densamma. Straffsatserna ha med hänsyn till penningvärdets fall fördubblats.

39 17 §. De i paragrafens första stycke angivna förseelserna, som överhuvud taget torde vara av mer lindrig beskaffenhet, motsvara dels vad som åsyftas i utvandrarförordningens § 56 mom. 2 och ett par fall, som avses i § 57 första stycket men äro dels, såsom överträdelser av nya bestämmelser, främmande för nämnda förordning. I andra stycket meddelas en mot stadganden i lagarna om arbetarskydd och om arbetstidens begränsning m. fl. svarande bestämmelse om straff för svikligt förfarande vid fullgörande av uppgiftsskjddighet. 18 §. Såsom förut, bl. a. beträffande 14 §, omförmälts, ålägger ett Kungl. Maj:ts cirkulär den 8 juli 1904 länsstyrelserna att bl. a. noga tillse, att utvandraragenterna och deras ombud icke genom vilseledande uppgifter locka till utvandring. I förevarande paragraf har antydda förbud i generaliserad form straffgaranterats, och har under samma ansvarsbestämmelse inbegripits förseelser mot förbudet i 14 § mot värvning till utvandring. 19 §. Emigrationen har, som tidigare flera gånger betonats, för staten väsentligen intresse såsom en massföreteelse, och ett bristande iakttagande av här föreslagna reglering behöver ej i varje enstaka fall nödvändigtvis anses påkalla ett korrektivt ingripande från det allmännas sida. Därtill kommer, att lagförslagets avfattning i flera avseenden är ganska vag, vilket torde göra en viss osäkerhet i tillämpningen ursäktlig. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har det synts tillrådligt att låta frågan om anhängiggörande av åtal för överträdelser av lagen alltid bli föremål för en prövning av socialstyrelsen. Något starkare intrång på åklagarnas befogenhet skulle för övrigt nu berörda anordning antagligen icke komma att göra, då åtal för dylika Överträdelser, av hittills vunnen erfarenhet beträffande utvandrarförordningen att döma, sannolikt endast sällan skulle ifrågakomma. Bestämmelserna i denna paragraf rörande forum och till möjliggörande att ett fortsatt brottsligt förfarande kan straffas såsom skilda brott sakna motsvarighet i utvandrarförordningen men överensstämma med anordningar i ett flertal lagar på det sociala lagstiftningsområdet. 21 §. Med »utvandring» har hos oss, såsom förut berörts, väsentligen avsetts utflyttning till främmande världsdel, i främsta rummet Nordamerika, och de hittills gällande författningarna i ämnet ha även varit begränsade till att gälla sådan utvandring. Det föreliggande lagförslaget har i första hand upptagit samma begränsning. Emellertid låter det tydligtvis tänka sig, att en utflyttning till något europeiskt land kan taga sådan omfattning eller försiggå under sådana förhållanden, att tillämpning i större eller mindre omfattning av lag-

40 förslagets bestämmelser kan visa sig påkallad eller önskvärd. Paragrafens första moment avser att bereda möjlighet därtill. I utvandrarförordningen angives ej direkt, att förordningens tillämpning är begränsad till svenska medborgare. Av vissa bestämmelser däri, såsom beträffande bistånd åt utvandrare i vissa fall av svensk konsul och socialstyrelsen, synes dock framgå, att en dylik begränsning varit åsyftad. Lagförslaget är uttryckligen, genom definitionen å utvandrare i 1 §, inskränkt till att gälla utvandring av svenska medborgare. Med hänsyn till transitotrafiken av emigranter från våra grannländer och den svenska utvandringen över dessa har i paragrafens andra moment under den vanliga förutsättningen av reciprocitet upptagits ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om utsträckning i viss omfattning — mera torde icke kunna ifrågakomma — av lagens tillämpning till att avse jämväl viss annan stats medborgare.

41 Förslag till förbättrad upplysningstjänst beträffande utvandring. Söker man göra sig reda för, var de, som i vårt land överväga eller beslutit att emigrera, hämta upplysning i frågor rörande utvandringen, torde måhända breven från redan emigrerade anförvanter och vänner i första rummet förtjäna beaktande. En av socialstyrelsen beträffande Svenska Amerikalinjens emigranter för tiden den 1 juli 1922—30 juni 1923 företagen undersökning utvisar också, att en stor del av dessa emigranter begåvo sig till Amerika för att där förena sig med tidigare emigrerade personer. En icke oviktig källa för upplysningar av här åsyftad art lär även utgöras av vissa svenskspråkiga, amerikanska resp. canadensiska tidningar, som på bekostnad av svenska anhöriga eller bekanta eller för invandring intresserade företag i ganska stor omfattning gratis tillsändas personer här i landet. Vidare har man givetvis att uppmärksamma den upplysningsverksamhet, som utövas av alla dem, vilka mer eller mindre ha till uppgift att förmedla eller främja emigration, såsom utvandraragenter jämte ombud, rederibolag med utvandrartrafik, enskilda emigrantvärvare ävensom förut omförmälda, av de canadensiska järnvägsbolagen upprättade upplysningsbyråer. Beträffande samtliga härovan nämnda uppgiftskällor torde emellertid kunna sägas, att man knappast av dem i regel kan förvänta fullt objektiva, omdömesgilla och allsidiga upplysningar. En mer kritiskt betonad upplysningsverksamhet på ifrågavarande område utövades tidigare av Nationalföreningen mot emigrationen, men har, såsom förut omnämnts, denna förening numera ombildats och väsentligen upphört med berörda verksamhet. I den för socialstyrelsen gällande instruktionen uppräknas såsom tillhörande styrelsens ämbetsområde bl. a. frågor rörande utvandring, och överflyttades i överensstämmelse härmed på styrelsen vid dess upprättande den förut komrnerskollegium åliggande befattningen med utvandrarförordningens tillämpning. Under fullgörandet av sina tjänsteuppgifter med hänsyn till berörda frågor har styrelsen småningom, tack vare bl. a. rapporter från beskickningar och konsulat, förskaffat sig en viss kännedom och ett icke obetydligt uppgiftsmaterial rörande förhållanden av intresse för utvandrare. Styrelsen har även i växande mån blivit anlitad för upplysningar i nu angivna avseende. Handläggningen av frågor rörande emigrationen utgör emellertid endast en

detalj i den arbetsuppgift, som åvilar styrelsens första byrå, och har man ej från styrelsens sida kunnat ägna något avsevärt arbete åt berörda uppgiftsmaterials uppläggande, komplettering eller bearbetning. Skulle statsmakterna nu, såsom socialstyrelsen på förut anförda skäl förordat, anse sig böra tillgodose kravet på en förbättrad upplysningstjänst till vägledning för utvandrare, vill det synas, som om detta lämpligast kunde ske genom utveckling av styrelsens härovan antydda verksamhet i förevarande avseende. Förutom med tillämpningen av utvandrarlagstiftningen har styrelsen att taga befattning med arbetsförmedling och andra ärenden rörande arbetsmarknaden, d. v. s. frågor som stå i nära samband med utvandringen. Framhållas må också, att styrelsen på flera vägar står i livlig förbindelse med utländska myndigheter för frågor rörande emigration, arbetsmarknaden m. m. Betäffande det material, som skulle läggas till grund för den förordade, förbättrade upplysningstjänsten, och det sätt, varpå detsamma skulle erhållas, må anföras följande. Den kännedom och erfarenhet rörande de skilda invandringsländernas förhållanden, som vårt lands diplomatiska och konsulära representanter förvärva, skulle för här ifrågavarande ändamål tagas i vidgad användning. Genom en utsträckt rapporteringskyldighet rörande allehanda förhållanden av betydelse för invandringen synes man kunna förvänta att erhålla tillgång till ett tillförlitligt och jämväl i övrigt värdefullt upplysningsmaterial. Enligt vad socialstyrelsen under hand erfarit, lär för övrigt här berörda tanke vunnit beaktande i det nu utarbetade förslaget till nya bestämmelser rörande beskickningars och konsulats verksamhet, Den åsyftade rapporteringen skulle lämna upplysning, huruvida och i vilken omfattning samt under vilka villkor olika länder vore villiga mottaga svenska emigranter ävensom om utsikterna och betingelserna för olika kategorier av utvandrare — män och kvinnor, vissa yrkesutövare etc. — att finna arbetsförtjänst och nå en tryggad utkomst i resp. invandringsland. Med hänsyn härtill borde i rapporterna uppmärksammas bl. a. invandrings- och passbestämmelser, förhållanden å arbetsmarknaden av intresse för invandrare i allmänhet och för specialutbildade sådana, förvärvsmöjligheter och levnadsvillkor för invandrare, förekomsten av fri eller billig jord, den inhemska befolkningens ställning till invandrarna, välfärdsanordningar för invandrarnas omhändertagande, klimatiska och sanitära förhållanden m. m., som kunde vara ägnat att belysa landets invandringspolitik och de förhållanden, svenska invandrare där gå till mötes. Rapporternas uppgifter borde, i den mån så lämpligen läte sig göra, bekräftas och kompletteras medelst bifogade officiella publikationer, tidningsklipp och dylikt. Vidare torde upplysningar av i viss mån med de här ovan åsyftade likartad karaktär kunna erhållas ur det informationsmaterial, som en del främmande länders, för här ifrågavarande verksamhet i många fall väl utrustade emigrationsmyndigheter publicera. Möjligen skulle också i en del fall nu berörda material kunna även på ett mer direkt sätt tillgodogöras. Såsom förut omnämnts, ägnar internationella arbetsbyrån ett stadigvarande

intresse åt emigrationen i dess olika faser och utgiver bl. a. en månadspublikation i ämnet. Penna samt immigrationsländernas sociala och statistiska m. fl. tidskrifter kunna givetvis också erbjuda upplysningar av värde i föreva rande avseende. En informationskälla, som man i några andra länder icke utan framgång tagit i bruk, utgöres av de erfarenheter, som samlats av landsmän, vilka såsom emigranter redan under någon tid prövat på förhållandena i det främmande landet. För utnyttjande av denna källa skulle man söka knyta och upprätthålla förbindelse med enskilda emigranter, som vore lämpliga och hågade härför. Med tiden kunde man på sådant sätt möjligen få till stånd ett nät av frivilliga, för saken intresserade iakttagare, vilkas brev till socialstyrelsen rörande förhållandena å olika orter och rörande de egna ödena sannolikt skulle erbjuda ett ganska användbart material för bedömande av svenska emigranters utkomstmöjligheter. Ännu en väg, varpå landsmäns erfarenheter och insikter beträffande förhållanden av intresse för emigrationen kunde utnyttjas, vore konferenser med hemvändande svenskar, vilka med hänsyn till längre tids vistelse i resp. land samt ställning och personliga kvalifikationer skäligen kunde förväntas vara i tillfälle att meddela värdefulla upplysningar. Redan nu ha upprepade gånger dylika konferenser ägt rum i socialstyrelsen. I fråga om tillgodogörandet av det hopbragta upplysningsmaterialet är det tydligtvis i många fall av vikt, att åt upplysning i något visst avseende kan givas vidsträckt spridning, och torde man för sådant ändamål finna sig föranlåten anlita pressens medverkan. I Sociala Meddelanden kunna exempelvis publiceras kortfattade översikter rörande vissa förhållanden av intresse för invandringen till en del mera betydelsefulla immigrationsländer. Med hänsyn till den begränsade spridningen och den officiella karaktären av nämnda publikation torde det emellertid därjämte vara lämpligt att upprätthålla en intim kontakt med den dagliga tidningspressen. Vidare skulle givetvis socialstyrelsen stå till tjänst med upplysningar, skriftliga eller muntliga, i förevarande avseende åt såelana personer, som hänvände sig till styrelsen med begäran därom. Vid personliga besök kunde publikationer och annat skriftligt material företes. Vid saknad av upplysningsmaterial kunde man möjligen stundom söka anskaffa sådant eller meddela anvisning, var det finnes att tillgå. Beträffande arten av de upplysningar, som skulle komma att lämnas, må framhållas, att en statlig upplysningsverksamhet å förevarande område givetvis måste begränsa sig till att avse allenast upplysningar rörande faktiska förhållanden. Direkta råd till utvandring eller rörande målet för utvandring skulle undvikas — oavsett svårigheten att bedöma individens utsikter att lyckas torde man nämligen böra undvika att ikläda staten något ansvar för utvandrarens åtgöranden. Snarare borde för de frågande framhållas, att utvandringen företages helt på utvandrarens egen risk.

44 Förslag till anordnande eller stödjande av hjälpverksamhet bland svenska invandrare i främmande länder. Den möjlighet till bistånd från svenska statens sida, som för närvarande erbjudes svenska invandrare i främmande länder, är mycket snävt begränsad. Bemyndigandet för svensk konsul att lämna försträckning åt svensk medborgare, annan än sjöman, som råkat i nödställd belägenhet, är sålunda enligt § 58 i gällande konsulatförordning inskränkt till att i fall, »då tvingande omständigheter äro för handen» lämna »nödtorftigt understöd till avhjälpande av de mest trängande behoven». De förpliktelser, som utvandrarförordningen i utvandrarnas intresse ålägger konsul, ha endast till ändamål att tillförsäkra utvandrarna tillgång till hjälp och skydd under själva utvandringen eller till bistånd att utfå ersättning för någon rättskränkning, som står i samband med befordringen. En möjlighet för svensk immigrant att påkalla svensk konsuls bistånd lämnar visserligen även kungörelsen den 5 maj 1916 angående kornmissionärer för anskaffande av arbetsanställning, men tillkommer nu åsyftade befogenhet endast tjänare, arbetare eller andra, som erhållit anställning i det främmande landet genom kommissionärs försorg, och kan biståndet blott gå ut på att förskaffa arbetstagaren ifråga gottgörelse för honom ej tillgodokomna rättigheter eller förmåner, som enligt kontraktet med kommissionären varit honom tillförsäkrade, eller ock hans hemsändande. De svenska sjömansprästerna, till vilkas avlönande i vissa utländska hamnstäder svenska kyrkans missionsstyrelse uppbär statsbidrag, ägna sig i främsta rummet åt sjömännens andliga omvårdnad men torde i länder, där svenska immigranter förekomma, även utöva hjälpverksamhet bland dessa. Tillfälle till dylik verksamhet lär emellertid för närvarande endast kunna ifrågakomma för sjömansprästerna i Buenos Aires, Johannesburg i Sydafrika samt i Melbourne, d. v. s. i trakter där den svenska invandringen är ganska obetydlig. Bland föreningar, vilkas verksamhet möjligen kan vara av betydelse för svenska immigranter, må nämnas Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Denna förening, som år 1926 av Kungl. Maj:t tilldelades 170 000 kr. av lotterimedel, utövar som bekant en omfattande verksamhet, vilken väl i viss mån även lär komma svenska immigranter till godo. För det bistånd och understöd, varav svenska immigranter hittills kommit i åtnjutande, torde de väsentligen ha att tacka kyrkliga eller andra samman-

45 slutningar bland sina landsmän eller skandinaverna i det främmande landet. Förutom de olika kyrkosamfunden finnes ett stort antal dylika sammanslutningar och några av dem, såsom Vasa Orden och Svenska kulturförbundet i Förenta staterna samt Skandinaviska centralkommittén i Canada, torde bedriva en såväl omfattande som betydelsefull humanitär verksamhet. Såsom av betydelse i förevarande avsende må slutligen nämnas, att Svenska Amerikalinjen i Winnipeg upprättat ett särskilt kontor, som har till uppgift att skaffa arbetsanställning åt linjens passagerare till Canada. Av det ovan anförda torde framgå, att de svenska immigranterna i fall av trångmål i regel ej ha annan utväg än att anlita den enskilda hjälpsamheten och offervilligheten, vare sig sammanslutningars eller individers — från svenska statens sida är endast i sällsynta undantagsfall någon hjälp att påräkna. Berörda möjlighet till enskilt bistånd är emellertid tydligtvis i många fall utesluten eller föga tillfredsställande, såsom för immigranter i trakter, där inga eller få landsmän finnas. Med hänsyn till den omläggning av emigrationen, som invandringsbegränsningen i Förenta staterna torde medföra, lär för övrigt sistberörda förhållande icke sällan komma att vara för handen. För tillgodoseende av det i inledningen till förevarande betänkande framhållna och motiverade kravet på åtgärder från statens sida för att i fall av behov bereda svenska invandrare i främmande länder tillgång till bistånd sjmas bl. a. följande anordningar lämpligen kunna ifrågakomma. Vid beskickningar eller konsulat i länder, som äro mål för svensk invandring i större skala, avdelas lämplig befattningshavare att särskilt ägna sig åt frågor rörande den svenska invandringen. Utöver de vanliga i sådant avseende förekommande tjänstegöromålen skulle han ej mindre stå svenska invandrare till tjänst med upplysningar och råd och möjligen annat bistånd, som han eventuellt kunde lämna, än även verka för åvägabringandet resp. stärkandet av förenings- och annan kollektiv verksamhet med enahanda uppgifter. Genom bidrag av statsmedel skulle nu åsyftade kollektiva hjälpverksamhet tydligen kunna avsevärt stimuleras. Såsom förut berörts, förekomma i främmande länder talrika sammanslutningar mellan svenskarna, och skulle det sannolikt ej möta större svårigheter att finna lämpliga sådana föreningar eller samfund, som mot erhållande av statsbidrag kunde vara villiga att till förmån för svenska invandrare upptaga hjälpverksamhet eller utvidga redan bedriven dylik. På sådant sätt torde till förmån för nämnda invandrare, förutom upplysnings-, rådgivnings- och understödsverksamhet, lämpligen kunna åvägabringas platsförmedling samt under vissa förhållanden måhända även jordförmedling och förmedling av lån för upptagande av yrkesverksamhet. Omöjligt skulle kanske ej heller vara — särskilt i fall där man, såsom förut berörts, lyckats åvägabringa skriftväxling mellan den svenska emigrationsmyndigheten och utvandraren — att direkt från det gamla hemlandet i viss mån tillhandagå utvandraren med råd och stöd, jämväl av ekonomisk natur. Av vad nu anförts beträffande olika former för bistånd från statens sida

46 åt svenska invandrare i främmande länder torde framgå, att beredandet av tillgång till dylikt bistånd och sättet därför väsentligen är en penningfråga, Möjligheter att tillgodose ifrågavarande ändamål saknas icke, men i vilken omfattning och efter vilken eller vilka linjer det skall ske, torele framför allt bero på beloppet av därför tillgängliga medel. Här framlagda förslag till förändrad lagstiftning och förbättrad upplysningstjänst beträffande emigrationen och till hjälpverksamhet bland svenska invandrare i främmande länder skulle givetvis för sitt förverkligande stilla vissa anspråk på statsverket. Den föreslagna lagen, som i flera avseenden förutsätter en mer ingående prövning och kontroll, måste sålunda för den myndighet, som förnämligast skulle taga befattnting med dess tillämpning, d. v. s. socialstyrelsen, medföra ökat och med krävande arbete. I fråga om den förbättrade upplysningstjänsten, som skulle innebära en väsentligen ny arbetsuppgift, gäller tydligtvis detsamma. Jämväl den förordade hjälpverksamheten skulle väl i viss mån föranleda ökat arbete för styrelsen. Med hänsyn till den stora arbetsbörda, som reelan påvilar styrelsens första byrå, till vilken ärendena rörande emigrationen på grund av sitt nära samband med arbetsmarknadsfrågorna böra höra, komme genomförandet av ifrågavarande förslag sålunda, såsom styrelsen också redan påpekat i sitt den 25 sistlidne oktober avgivna förslag rörande användningen för innevarande halva budgetår av det extra anslaget för socialstyrelsens verksamhet in. m., att nödvändiggöra'vissa om också ej synnerligen omfattande organisatoriska förändringar inom nämnda byrå. Någon närmare plan härför synes emellertid icke lämpligen kunna angivas, förrän statsmakterna fattat ståndpunkt till förslagen. Förutom kostnaden för nu antydda förändringar i avseende å styrelsen skulle givetvis, såsom förut framhållits, genomförandet av förslaget beträffande hjälpverksamhet medföra utgifter för statsverket. Beloppet härav är tydligen beroende på vilken grad av intresse och offervillighet man vill visa. men synes, med hänsyn till vad förut anförts i ämnet, detsamma knappast kunna sättas lägre än till 20 000 kronor. Seelan Kungl. Maj:t bestämt, vilket belopp för ändamålet bör äskas, torde socialstyrelsen få inkomma med förslagtill det eventuella anslagets användning. Med hänsyn till att ett anslag för nu ifrågavarande ändamål möjligen skulle kunna väcka betänkligheter från statsfinansiell synpunkt, anser sig styrelsen, ehuru för egen del icke tveksam i fråga om anslagets behövlighet och berättigande, böra omnämna en utväg till berörda betänkligheters motverkande. I många länder få de företag, som besörja emigranternas befordran, genom avgifter av ett eller annat slag till större eller mindre del bestrida statens kostnader för kontroll och andra anordningar beträffande emigrationen. Jämväl här i landet är så i någon mån förhållandet. Oavsett den avgift för besiktningav utvandrarfartyg, varom stadgas i § 24 utvandrarförordningen, är nämligen

i § 6 mom. 2 av samma förordning föreskrivet, att för varje i paragrafen påbjuden anteckning å utvandrarkontrakt skall av utvandraragenten till polismyndighetens resp. magistratens kassa erläggas 50 öre. Genom höjning av nämnda avgift till exempelvis 3 kronor •— i Norge utgår den med 5 kronor — och meddelande av föreskrift, att 2 kronor 50 öre därav skulle inlevereras till statsverket, skulle tydligtvis statens kostnader för den föreslagna hjälpverksamheten väsentligen täckas.

Bilaga.

ANTECKNINGAR RÖRANDE LAGSTIFTNING SAMT ADMINISTRATIVA OCH ANDRA ANORDNINGAR BETRÄFFANDE EMIGRATIONEN FRÅN ETT FLERTAL FRÄMMANDE LÄNDER

i—281097

Norge. Utvandringen, som nära nog fullständigt var inriktad på Amerikas förenta stater, blev uncler 1880-talets senare del betydande och uppgick under innevarande århundrades första årtionde till i medeltal omkring 19 000 personer för år. Under de senaste åren har den transoceana utvandringen från Norge gestaltat sig på följande sätt: 1920 1921 1922 1923

5 581 4 627 6 456 18 287

1924 1925 1926

8 492 6 975 9 326

Givetvis har emigrationen till Amerikas förenta stater blivit betydligt förhindrad genom den amerikanska immigrationslagstiftningen. Den norska invandringskvoten, som enligt nämnda lagstiftning för år 1926—1927 uppgick till 6 453, har varit fylld och överfylld. De norska utvandrarna ha därför måst söka sig till andra länder och ha under de senaste åren i betydande antal rest till Canada. Redan tidigt blev utvandringen föremål för statsmakternas uppmärksamhet — det första av en år 1843 tillsatt kungl. kommission utarbetade lagförslaget i ämnet förelades stortinget år 1845 — och den ännu^ gällande lagen om kontroll å befordran av utvandrare till främmande världsdelar är utfärdad den 22 maj 1869. I denna lag har därefter endast vidtagits ett par mindre betydande ändringar. Med stöd av nämnda lag har den 18 december 1899 i ett av departementet för det inre givet reglemente meddelats närmare föreskrifter rörande lagens tillämpning. Lagen om kontroll å befordran av utvandrare till främmande världsdelar överensstämmer i sina huvuddrag rätt väl med den svenska utvandrarförordningen men är betydligt mer kortfattad. Den innehåller ej heller några bestämmelser rörande utvandrarfartygs beskaffenhet och utrustning, utan tilllämpas i dessa avseenden de författningar, som gälla beträffande passagerarbefordran. Olika är också, att utvandraragenter enligt den norska lagen endast i vissa av Konungen bestämda orter få upprätta huvudkontor och att det tillkommer polismästarna i resp. dylika orter att bevilja utvandraragenterna tillstånd till deras verksamhet, Anmärkas må vidare, att i tillståndsbeviset skall enligt ovannämnda reglemente angivas den ångfartygslinje och det distrikt tillståndet avser, och skall vid tillståndets utfärdande tillses, att ingen del av landet kommer att höra under mer än en agent för samma ångfartygslinje. Om beviljande, resp. vägran av tillstånd åt utvandraragent har den beslutande polismästaren att underrätta polismästarna i övriga orter, där huvudkontor för utvandraragenter kunna upprättas; dessutom skall han om beviljande eller återkallande av dylikt tillstånd göra anmälan till vederbörande regerings-

i>2 departement. Den svenska förordningens bestämmelser rörande sådana fak, då resan utan utvandrarens förvållande fördröjes eller avbrytes, sakna motsvarighet i den norska lagen, men angiver denna, att bestämmelser i berörda avseenden kunna intagas i utvandrarkontraktet. Beträffande detta må för övrigt anmärkas, att lagen ej försöker angiva alla de förhållanden, som kontraktet bör reglera, utan överlåter åt Konungen att bestämma härom. Utvandraragenterna äro genom en bestämmelse i lagen ålagda att för varje av dem befordrad utvandrare betala ett visst belopp — till en början 50 öre men fr. o. m. maj 1924 5 kr. — till vederbörande polismästare, som haT att redovisa för de sålunda influtna medlen till socialdepartementet. A v dessa medel, som för budgetterminerna 1923—24, 1924—25 och 1925—26 uppgivas ha uppgått till resp. kr. 39 925: 37, 53 655: 68 och 42 878: 95, gottgöras poliskamrarna för kontrollen å utvandringen samt bekostas statens upplysningsverksamhet rörande emigrationen. Beträffande användandet av »fullmäktige», vilka motsvara de svenska agenternas ombud, kan anmärkas, att därför ej erfordras särskild tillåtelse, utan torde en utvandraragent kunna skaffa sig hur många fullmäktige som helst. De skola emellertid vara försedda med en av agenten utfärdad och av vederbörande polismästare påtecknad fullmakt. Begreppet »fullmäktig» är för övrigt mycket vidsträckt, i det omförmälda tillämpningsreglemente förklarar, att såsom fullmäktig skall anses envar, som efter uppdrag av en agent arbetar för att skaffa en linje utvandrare, vare sig han är fast avlönad eller icke. Meromnämnda reglemente stadgar förbud för agenter, deras fullmäktige eller tjänare att genom trakterande med starka drycker, genom oriktiga upplysningar om förhållandena i främmande världsdelar eller genom annan otillbörlig påverkan söka övertala någon att utvandra. Vidare få de ej genom påträngande eller på annat sätt otillbörligt uppträdande erbjuda någon sina tjänster. Ehuru, såsom förut omnämnts, den gamla lagen av år 1869 om kontroll å befordran av utvandrare till främmande världsdelar ännu gäller, ha krav på förbättrad lagstiftning i ämnet icke saknats. Av justitiedepartementet tillsattes även år 1912 en kommitté med uppgift att utarbeta förslag till en tidsenlig och fullständig lag angående utvandringsväsendet. Kommittén avgav åir 1913 ett förberedande betänkande samt år 1915 dels ett slutgiltigt betänkande med förslag till lag om utvandring och dels ett betänkande rörande åtgärder till underlättande av norrmäns återflyttning till Norge. Kommitténs två första betänkanden jämte däröver avgivna yttranden framlades i samband med förslag till en mindre ändring i 1869 års lag för stortinget år 1921 men torde i övrigt ej hittills lett till något direkt resultat. Handläggningen av frågor rörande emigrationen är förlagd till Departementet for Sociale Saker, vilket genom Statens Inspektorat for Arbeidsformidling og Arbeidsledighetsforsikring organiserat en upplysningsverksamhet till förmån för emigranter. Från inspektoratet besvaras på grundval av beskickningars och konsulats rapporter och officiellt utländskt tryck m. m. muntliga och skriftliga förfrågningar rörande invandringsbestämmelser, arbetsförhållanden och andra omständigheter av betydelse för norska emigranter. I dylika frågor utsändas även meddelanden till pressen samt rundskrivelser till landets arbetsförmedlingskontor. I april 1927 hemställde stortinget till regeringen 1) att företaga nödiga undersökningar för att skaffa personer, siom till följd av arbetslöshet äro nödgade att utvandra, säkra och pålitliga uppdysningar om arbetsförhållanden m. m. i Canada; 2) att inleda förhandlingar med Canadas regering angående frågor, som stå i samband med utvandringen, bl. a. om upprättande av ett statskontrollerat upplysnings- och vägledningskontor i Canada för norska utvandrare.

53 Av Nordmans-Förbundet i Canada har därefter i Winnipeg öppnats ett dylikt kontor, som åtnjuter ett statsunderstöd å 20 000 kronor, utgående av de medel, som erhållas genom fullgörande av den ovan omnämnda, utvandraragenterna åliggande förpliktelsen att erlägga viss avgift för varje befordrad utvandrare. Ekonomiskt stöd lämnas ej av staten till emigranterna. En del kommuner ha däremot vidtagit åtgärder i sådant avseende — i de flesta fall i form av lån eller borgen för lån. Dessa åtgärder, som i en del fall avsett betydande belopp, ha emellertid ej alltid givit lyckliga resultat.

Danmark. Den transoceana utvandringen uppgives under 1870-, 1880- och 1890-talen ha för år genomsnittligt uppgått till resp. 3 600, 7 700 och 5 600 personer. Under åren 1901—05 var motsvarande tal 7 400, och för åren 1906—1907 och 1908 uppgives ifrågavarande utvandrares antal till resp. 8 516, 7 890 och 4 558. Genomsnittstalet för 1909—1913 var 8 291, men nedgick emigrationen givetvis mycket under krigsåren. För åren efter kriget visar den danska transoceana emigrationen följande siffror: 1920 1921 1922 1923

6 300 5 309 4 094 7 601

1924 1925 1926

6 319 4 578 5 804

Närmast med anledning av klagomål från emigranter över bedrägligt förfarande av personer, vilka uppträdde såsom agenter för rederiföretag med emigranttrafik, framlades för riksdagen 1867—68 ett förslag till lag om tillsyn å utvandrares befordran, vilket förslag den 1 maj 1868 upphöjdes till lag och fortfarande gäller. Den kompletteras genom en lag av den 25 mars 1872, innehållande vissa tillägg, samt ett av justitieministeriet den 28 mars 1870 utfärdat reglemente för tillsynen å den direkta befordringen av utvandrare. Dessutom har av olika myndigheter, särskilt Köpenhamns poliskammare, under årens lopp utfärdats ett icke obetydligt antal tillämpningsförfattningar. Lagarna äro ganska kortfattade samt avse huvudsakligen att, i stort sett tämligen överensstämmande med den svenska lagstiftningen, förbehålla befordringen av utvandrare åt auktoriserade utvandraragenter och att reglera dessas godkännande, verksamhet och ansvar. Tillstånd att utöva, verksamhet såsom utvandraragent meddelas i fråga om direkt utvandring av justitieministern och beträffande indirekt, d. v. s. som förmedlas över utländsk europeisk hamn, av polismästaren i den ort, där agenten är bosatt. I olikhet med vad som gäller i Sverige, torde tillstånden för de danska agenterna — åtminstone i fråga om direkt utvandring — vara begränsade till att avse visst eller vissa rederibolag, befordringsvägar och fartyg. För den säkerhet, som skall ställas av agent, äro minimi- och maximivärdena satta till 3 000 och 14 000 kr., alltså avsevärt lägre än enligt den svenska utvandrarförordningen. Omförmälda reglemente för tillsynen å den direkta befordringen av utvandrare är synnerligen utförligt och meddelar bestämmelser ej blott rörande utvandrarfartygs byggnadssätt, inredning, utrustning och proviantering utan jämväl i flera andra avseenden. Sålunda föreskrives bl. a. läkarbesiktnmg av såväl besättning som passagerare före fartygets avgång. Uppgår antalet personer ombord, besättningen inberäknad, till 50 eller flera, skall med fartyget

54 följa en av polismyndigheten antagen läkare. Honom åligger ej blott att, på sätt i reglementet närmare angives, vaka över allt, som angår hälso- och sjukvården ombord, utan även att öva tillsyn å reglementets och utvandrarkontraktens iakttagande under resan. Förekommer överträdelse i sådant avseende, har han att hålla undersökning och göra anteckning därom i en av honom förd journal m. m. I denna skola även antecknas födelser, dödsfall m. m. Journalen med bilagor skall vid fartygets hemkomst föreläggas polismästaren. Å fartyg, som ej behöva medföra läkare, skola passagerarna före fartygets avgång uppmanas att bland sig utse en »tillitsman», som är villig att åtaga sig kontrollen å reglementets och kontraktens iakttagande enligt ovan antydda regler för läkaren. Äro kapten och besättning icke mäktiga danska eller svenska språket, skall ombord finnas tolk, som talar något av dessa språk samt kaptenens och besättningens. För varje 100-tal passagerare skall finnas anställd en sjövan man, dock högst 4, kallad »hovmästare», vilken har till åliggande att utdela maten, förestå anrättningen av densamma, sköta de sjuka och hjälpa till med upprätthållande av renlighet, ordning och god disciplin bland passagerarna. _ Nämnas må slutligen, att reglementet i samband med bestämmelserna om skilda rum i fartyget för manfolk och fruntimmer föreskriver, att på fruntimmersavdelningen skall finnas anställd ett pålitligt, sjövant äldre fruntimmer, »oldfru», som skall svara för ordning, renlighet m. ni. i denna avdelning och som skall stadigt uppehålla sig därstädes om natten. I Danmark förekommer förutom ombuden (Fuldmsegtige) en annan kategori av biträden åt utvandraragenterna, Udvandrebude, vilkas anställande och verksamhet är officiellt reglerad. De synas ha till uppgift att taga hand om och hjälpa utvandrare vid järnvägs- och ångbåtsstationer m. m. Då den danska transoceana utvandringen huvudsakligen varit inriktad! på Amerikas förenta stater, har den amerikanska immigrationslagstiftningen betytt en avsevärd nedskärning av de danska utvandringsmöjligheterna. Den danska kvoten för invandring i Amerikas förenta stater, vilken för närvarande endast lär utgöra 2 789, blir sålunda hastigt fylld, och många av dem som önska utvandra måste följaktligen söka sig till andra immigrationsländer. I Danmark har man även under de senaste åren haft uppmärksamheten starkt inriktad på emigrationen, vilken alltmera kommit att betraktas sona en social nödvändighet för landet. I enlighet med lag n:r 257 av den 6 maj 1921 om Udenrigstjensten samt K g l . Instruks for de af Staten lönnede Tjenstemaend i Udenrigstjensten av dem 1 juni 1921 bedriver Udenrigsministeriet genom sin Oplysningsbureau for Erhyerverne bl. a, upplysningsverksamhet till tjänst för utvandrare. På basis av dit inkomna rapporter från beskickningar och konsulat m. m. besvaras nnuntliga och skriftliga förfrågningar rörande förhållanden av intresse för utvaandrare. Oplysningsbureauet uppgives under de senaste åren ha årligen mothagit ungefär 1 000 skriftliga och lika många personliga hänvändelser med biegäran om upplysningar rörande dylika förhållanden. Genom Udenrigsminiisteriets Tidsskrift bringas även understundom inkomna meddelanden till allrmänhetens kännedom. En privat upplysningsbyrå, vilken lämnar upplysningar åt danskar i hiemlandet om arbetsförhållandena i utlandet liksom åt danskar utomlands om motsvarande förhållanden i Danmark, har upprättats av föreningen Damsk Samvirke. Av K. F . U. M. och K. F . U. K. utövas genom en särskild ermigrantavdelning en icke obetydlig upplysningsverksamhet bland personer, ;som ämna emigrera. På privat initiativ har år 1927 tillkommit en särskild skola för utvandirare i Villa Stella Maris vid Svendborg. Sex månaders undervisning meddelas där i språk och ett flertal för emigranter viktiga praktiska ämnen. Jämväl amdra

55 undervisningsanstalter lära söka lägga sin undervisning på sådant sätt, att den särskilt kan komma elever, vilka ämna utvandra, till godo. E t t betänkande rörande utvandringsväsendet har i oktober 1927 avgivits av en av Indenrigsministeriet tillsatt kommitté, och har därefter den 15 februari 1928 för Folketinget framlagts ett förslag till lag rörande utvandring, vilket väsentligen överensstämmer med ett i kommittébetänkandet intaget lagförslag. Nämnda för Folketinget framlagda lagförslag företer, i vad angår huvuddragen av utvandringens statliga reglering, ej några större avvikelser från den nu gällande lagstiftningen. Bestämmelserna i de hittillsvarande tvenne lagarna på området ha sammanförts, och i samband därmed ha genomförts en del detaljförändringar. De väsentliga nyheterna bestå i starkare administrativ centralisering och förbättrad upplysningstjänst. Ärenden rörande utvandringen ha hittills handlagts inom tre skilda ministerier, varjämte även polismyndigheten i Köpenhamn synes ha utövat en ganska betydelsefull reglerande inverkan. Enligt lagförslaget skall det upprättas en särskild myndighet för utvandringsväsenelet, Udvandringskommissariatet, under chefsskap av UdvandringskommissaeTen. Honom åligger, utöver de förrättningar lagen direkt uppdrager åt honom, att, under ständigt hänsynstagande till önskvärdheten av de utvandringslystnas anbringande inom rikets gränser, på varje efter hans bedömande ändamålsenligt och med hänsyn till omständigheterna möjligt sätt giva danska utvandrare nödigt bistånd. De ganska utförliga bestämmelserna rörande utvandringskommissariens allmänna uppgifter uppmärksamma i främsta rummet upplysningstjänsten. Anmärkas må för övrigt, att lagförslaget i överensstämmelse med nuvarande praxis som utvandrare räknar alla, som sjöledes begiva sig till främmande världsdel; dock äger regeringen att för bestämda kategorier av resande dispensera från iakttagandet av bestämmelsen om utvandrarkontrakt. Enligt lagförslaget åligger det utvandraragenterna att till utvandringskommissariets kassa inbetala en koncessionsavgift, uppgående till 1 % av befordringsavgiften för alla genom deras försorg befordrade passagerare, med undantag likväl för dem, beträffande vilka dispens i nyss berörda avseende beviljats.

Estland, Finland och Lettland. Utvandringen från dessa länder, vilken före kriget var avsevärd, har även under åren efter detsamma haft betydande dimensioner. Några åtgärder till dess främjande ha dock ej vidtagits, då statsmakterna i dessa länder snarast betrakta emigrationen som av ondo. I Estland har man t. o. m. diskuterat åtgärder till dess motverkande. I Lettland har man ifrågasatt dylika åtgärder mot emigration till vissa sydamerikanska länder, beträffande vilka lettiska utvandrare haft en mindre god erfarenhet.

Belgien. Utvandringen från Belgien är huvudsakligast inriktad på europeiska länder och främst på Frankrike. Under åren 1920—1926 har densamma gestaltat sig på följande sätt:

:>6

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Utvandring till transoceana till Frankrike länder 9 384 25 921 2 200 15110 927 18 897 2.256 16 899 2 922 15 034 2 498 16 039 3 672 —

Total ntvandring 36 906 20104 24 032 20 854 19 070 21092 —

Då alltså den ojämförligt största delen av den belgiska emigrationen går till Frankrike, vars hela sociala struktur och allmänna förhållanden i hög grad påminna om Belgiens, ha de belgiska statsmakterna ej haft tvingande skäl att vidtaga mera omfattande åtgärder till utvandrarnas fromma. Den belgiska lagstiftningen på förevarande område har också väsentligen begränsats till reglerandet av utvandrarnas transport och uppställandet av vissa sanitära villkor för tillstånd att emigrera. Genom lag av den 14 december 1876, kompletterad genom lag av den 7 januari 1890, samt genom kungl. förordning av den 25 februari 1924 ha upprättats trenne statliga organ, vilkas roll är att å statens vägnar ingripa reglerande beträffande utvandringen. Dessa tre organ äro: 1) en inspektionskommission, 2) en regeringskommissarie samt 3) en läkare. Inspektionskommissionens uppgift är att medla i tvister rörande värvning eller transport av emigranter, att avgiva yttrande till utrikesministeriet i frågor om beviljande eller återkallande av tillstånd till transportbolags agenter att taga befattning med befordran av emigranter samt att övervaka iakttagandet av bestämmelserna rörande den försäkring, som utvandraragenterna äro skyldig uttaga för emigranterna. Regeringskommissarien har att kontrollera iakttagandet av förordningarna rörande utvandrarnas transport och härbärgerande men skall därjämte i allmänhet bereda dem stöd och hjälp. Läkaren åligger att vaka över tillgodoseendet av hälsovårdens krav med hänsyn till de utvandrande individerna. Han verkställer undersökning av emigranterna, innan de erhålla tillstånd att emigrera samt av de hotell, vari emigranterna inlogeras i avbidan på embarkering. I landsortens residensstäder lämna guvernörsmyndigheterna upplysningar rörande emigrationslagen och de auktoriserade utvandraragenterna samt tillhandagå även med sådana upplysningar rörande invandringsförhållanden, som de erhålla från generalstyrelsen för handeln med utlandet, vilken sorterar under utrikesministeriet. Ovan nämnda lagar meddela detaljbestämmelser bl. a. om de villkor beträffande hälsotillstånd, som emigrant måste uppfylla för att erhålla tillstånd att utvandra, rörande utvandrarnas transport, utvandraragenternas verksamhet, utvandrarkontrakt, fall av försening och kontraktets kassering, viss försäkring och rättsgaranti, som emigranten skall tillförsäkras, embarkering och debarkering, läkarundersökning av emigranter, deras härbärgerande under resan, konsulärt bistånd åt emigranterna, deras hemsändande o. s. v. Några särskilda fonder för understöd av utvandrare finnas ej i Belgien.

57 Frankrike. Frankrike, som efter kriget blev det i Europa betydelsefullaste immigrationslandet, har särskilt under de senare åren haft en synnerligen obetydlig utvandring. I stort sett har denna emigration utgjorts av utlänningar, vilka lämnat landet för att återvända till sina respektive hemländer. Några åtgärder till emigrationens reglerande ha följaktligen ej funnits påkallade. Blott beträffande utvandringen till de franska kolonierna och protektoraten ha vissa bestämmelser meddelats.

Italien. Under innevarande århundrades första tiotal år nådde den italienska utvandringen emellanåt en sådan omfattning, att största delen av landets stora befolkningsökning absorberades på detta sätt. Dess allmänna gestaltning framgår av följande tabell: Utvandring från Italien under åren 1920—1926. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Transocean

Kontinental

211227 198 891 128 529 186 192 137 517 104 421 119 055

153 717 88 295 170 155 229 854 271 089 159 737 126 297

Av dessa siffror framgår dels att emigrationen från Italien betydligt minskats efter kriget, dels att dess inriktning radikalt ändrats, i det clen transoceana utvandringen sjunkit avsevärt mera än den kontinentala. Förklaringen härtill är framför allt att söka i Amerikas förenta staters skärpta invandringsbestämmelser. På grund av den italienska emigrationens stor betydelse för landet ha dettas myndigheter redan sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad därpå, och den serie lagar och förordningar, som utfärdats i ämnet, bära vittnesbörd härom. Dm principiella grund, varpå detta omfattande lagstiftningsarbete är byggt, är utvandringens frihet inom vissa uppdragna gränser. Den italienska regeringen har sålunda enligt lagen befogenhet att förbjuda utvandringen, då densanma skulle medföra fara för den allmänna säkerheten eller innebära allvarlig risk för emigranternas liv och frihet, eller då hiinsyn till dessas ekonomiska eller moraliska intresse nödvändiggöra en dylik åtgärd. För att genomföra ett dylikt förbud har regeringen blott att vägra bevilja pass, varmed emigrant måste vara försedd för att kunna lämna landet. Pass vägras förutom >j de fall, som ovan nämnts, även då det skäligen kan befaras, att en emigrant skulle bli avvisad av immigrationslandets myndigheter. Enligt nu gällande lagar och förordningar handläggas frågor rörande utvandringen hos generalkommissariatet för emigrationen, vilken myndighet sorterar under utrikesministeriet. Vid dess sida står det s. k. högsta rådet för utvandringen, vilket är sammansatt av 30 medlemmar, varibland representanter för arbetarsammanslutningar och ekonomiska föreningar.

58 Vid sidan av dessa officiella organ för reglerandet och kontrollerande; av emigrationen arbeta ett antal olika privata sammanslutningar för främjande av utvandrarnas intressen. Dessa sammanslutningar stå alla under överinseende av generalkommissariatet och erhålla understundom på dess förslag statsunderstöd. _ Generalkommissariatets kompetens omfattar alla spörsmål rörande emigrationen. Dessa vidsträckta arbetsuppgifter äro fördelade på följande sätt Mellan dess olika organ. 1. Centralbyrån i Rom. Denna har att som centralmyndighet övervaka emigrationslagarnas tillämpning och genomföra den politik på området, som av regeringen beslutats. Bland dess uppgifter upptagas: att främja och samordna de privata föreningarnas verksamhet; att övervaka utfärdandet av utvandrarpass; att handhava arbetsförmedling till utlandet; att öva kontroll å utvandraragenterna och de sjöfartsbolag som befordra emigranter; att kontrollera emigrationsinspektörernas arbete; att fastställa biljettprisen för emigranter; att bereda emigranterna juridiskt stöd och beskydd; att förvalta den speciella fonden för utvandringen; att utarbeta nödig statistik rörande utvandringen; att redigera och utge »Tidskrift för emigrationen», i vilken publiceras studier och undersökningar rörande utvandrings- och arbetsfrågor, främmande länders immigrationslagstiftning, meddelanden rörande arbetsmarknaden m. m.; att distribuera handböcker, handledningar och dylika publikationer, avsedda att upplysa emigranterna om främmande länders förhållanden m. m.; att ombesörja statistik över de italienska immigranterna i utlandet och öva uppsikt över dem samt att i allmänhet verka till utvandrarnas gagn. 2. Lokalkontor i olika delar av landet. Dessa skola stå emigranterna till tjänst med upplysningar, råd och stöd. De insända till centralbyrån meddelanden angående den lokala arbetsmarknaden och omhänderha å nämnda byrås vägnar värvning av emigranter, i den mån detta betingas av generalkommissariatets arbetsförmedlande verksamhet. De utöva den lokala kontrollen över alla organisationer, som äro verksamma i avseende å emigrationen. 3. Ett antal byråer i utlandet. Dessa ha att hjälpa och stödja de italienska immigranterna i utlandet. De skola tillse, att immigranterna riktigt utbekomma sina löner, samt tillvarataga deras intressen i allt som rör socialförsäkringen. De öva kontroll, över arbetsavtalens tillämpning och uppsikt över italienska föreningar i utlandet för immigranternas stödjande. Dem åligger vidare att hålla generalkommissariatet underrättat om arbetsmarknadens läge och de allmänna arbetsförhållandena i de viktigaste italienska immigrationsländerna. 4. Emigrationsinspektörer, vilka äro placerade i Genua, Neapel, Messina, Palermo och Triest, omhänderha å kommissariatets vägnar allehanda praktiska åtgärder i samband med emigranternas befordran, såsom inkvartering, bespisning, transport m. m. Inspektörerna utöva juridiska funktioner beträffande överträdelser av utvandringslagarna och -reglementena. De ha vidare att genom urval bland emigranterna i möjligaste mån förhindra, att dessa avvisas av immigrationslandets myndigheter. 5. Resande utvandringskommissarier, som medfölja emigrantångarna och övervaka de sanitära och hygieniska förhållandena ombord, där de även utöva viss politimyndighet. Tillika ha de överinseende över de speciella emigranthotell, som inrättats i ett antal hamnstäder. 6. Distrikts- och kommunalkommittéer, som stå under ordförandeskap av prefekten, i de fall då de inrättats i residensstäderna, men eljest av fredsdomaren eller borgmästaren. De ha till uppgift att skydda emigranterna samt att lämna upplysningar rörande formaliteterna för erhållande av pass, de allmänna förhållandena i det land, dit emigranten tänker utvandra, transport- och

59 reseförhållanden, de vägar, som stå emigranten öppna för reklamationer rörande överträdelse av emigrationslagarna och -förordningarna o. s. v. 7. Provinsdelegationer för utvandringen, vilka ha att motverka olovlig värvning av arbetare för utlandet ävensom att främja emigranternas utbildning och undervisning. I detta sammanhang må nämnas, att under senare år för emigranter organiserats dels allmänna kurser, avsedda att höja emigranternas kulturella och moraliska nivå och dels speciella kurser i olika yrken. Avsikten med detta omfattande arbete, vilket synes giva goda resultat, har varit att öka värdet av den italienska emigrationen, såväl för invandringsländerna som för Italien självt. En viktig sida av den italienska emigrationspolitiken representeras även av det arbete, som nedlagts på avslutandet av konventioner med främmande makter i ämnen rörande emigrationen. Dessa konventioners huvudsyfte har varit att åt de italienska immigranterna garantera likställighet med de infödda arbetarna i fråga om arbete, löneförhållanden, försäkringar o. s. v. Tillgodoseendet av samma syfte avses även med de arbetskontrakt, som införts för italienska emigranter till vissa länder och vilkas innehåll bestämts eller godkänts av generalkommissariatet. * Under den senaste tiden har den italienska emigrationspolitiken undergått högst betydande förändringar. Om, såsom ovan framhållits, de italienska myndigheternas ställning till utvandringen tidigare varit principiellt välvillig, kan densamma under det senaste året sägas ha svängt om i en nästan rakt motsatt riktning. Redan vid behandlingen av budgeten för den italienska utrikesrepresentationen i deputeradekammaren den 30—31 mars 1927 avgav understatssekreteraren i utrikesministeriet, M. Grandi, i Mussolinis namn en förklaring rörande denna fråga, vari planer på en omläggning av emigrationspolitiken kommo till tydligt uttryck. I ett stort anförande inför samma kammare den 26 maj angav Mussolini sedan själv densammas huvuddrag. Av berörda uttalanden framgår, att den italienska regeringen avser att för framtiden genom stränga restriktiva åtgärder begränsa utvandringen. De allmänna principer, som sålunda kommit till uttryck, hava sedermera erhållit en närmare utformning i tre cirkulär, nr 75—77, som den 20 juni 1927 utsänts till de italienska myndigheterna såväl inom som utom landet. Häri gåvos vissa nya bestämmelser rörande utvandringen, vilka trätt i kraft den 1 september 1927. Enligt dessa bestämmelser måste en italienare för att erhålla emigrantpass •— ett sådant är obligatoriskt för italienska medborgare, som önska bosätta sig utom landet •— förete antingen ett med hans blivande utländske arbetsgivare avslutet arbetskontrakt eller ock ett brev från släktingar, bosatta utomlands, varuti han anmodas förena sig med dem. Cirkulären bestämma även, att bägge dessa handlingar, för att godtagas av de passutställande myndigheterna, måste vara viserade av italiensk konsul i den trakt, dit emigranten ämnar begiva sig. Innan konsul meddelar dylik visering, har han att granska arbetskontraktet eller brevet samt verkställa undersökning, om vissa uppställda v llkor äro uppfyllda. Beträffande arbetskontrakten är föreskrivet, att de måste i detalj reglera innehavarens arbetsvillkor, och skall konsuln vid sin granskning av kontraktet förvissa sig om, att samtliga dess bestämmelser motsvara de allmänna arbetslörkållandena å orten. I vissa fall må konsuln även fordra, att särskild säkerhet av arbetsgivaren skall ställas för avtalets uppfyllande. Arbetsavtal

60 berörande mindre än fem personer må tillställas dessa direkt, varemot kollektiva arbetsavtal dessförinnan skola underställas generalkommissariatets godkännande. Detaljerade föreskrifter äro även givna rörande ovan omförmälda brev från utomlands boende anhöriga med anmodan till italiensk medborgare att förena sig med dem. Emigranten måste stå i visst nära släktskapsförhållande med dem, för att ett dylikt brev skall kunna tillmätas vitsord. Vidare måste båda slagen av ifrågavarande handlingar för att bli godtagna av de passutställande myndigheterna vara åtföljda av ett dokument, utvisande emigrantens möjligheter att komma in i det främmande landet. Som sådant dokument kan godtagas antingen ett av vederbörade italienske konsul viserat inrese- och uppehållstillstånd, som meddelats av det främmande landets myndigheter, eller ock — beträffande de länder, varest dylikt tillstånd ej meddelas — ett av behörig italiensk konsul utställt intyg, att emigranten har alla utsikter att erhålla inresetillstånd. Endast efter uppfyllande av nu angivna villkor kan en italiensk medborgare erhålla pass för resa till annat land å europeiska kontinenten eller inskeppningstillstånd för resa till transoceant land. Undantag är dock gjort för de s. k. passaporti di classe, d. v. s. för vanliga resande, för italienare, bosatta utomlands men på tillfälligt besök i hemlandet, samt för utländska medborgare.

Lithauen. På grund av emigrationsproblemets stora vikt för landet ha betydelsefulla statliga och enskilda initiativ tagits beträffande nämnda problem. Det lithauiska inrikesministeriet lämnar kostnadsfria upplysningar och råd till eventuella emigranter. Vid dess sida arbetar en privat s. k. hjälpförening för emigranter. Någon speciell anstalt för yrkesutbildning eller platsförmedling för utvandrare existerar ej. Planer för utsändande av en studiekommission till Sydamerika för undersökning av förhållanden av intresse för lithauiska emigranter lära ha varit å bane. Den sista tidens massartade emigration har emellertid vänt bort uppmärksamheten från åtgärder av detta slag och snarare inriktat densamma på frågan om åtgärder mot emigrationen.

Nederländerna. Utvandringen från Nederländerna till transoceana länder har gestaltat sig på följande sätt under de senaste åren: 1920 1921 1922 1923

5 978 3 286 2158 5 648

1924 1925 1926

3 137 2 987 3 059

Den för holländsk immigration i Amerikas förenta stater bestämda kvoten var för året 1926—1927 1 658 och utgjorde följaktligen endast något över hälften av den sammanlagda utvandringen från Nederländerna. En betydande del därav har sålunda tvungits söka sig till andra länder bortom haven. En avsevärd utvandring torde ock äga rum från Nederländerna till andra europeiska länder. Några statistiska uppgifter härom ha emellertid ej fun-

61 nits tillgängliga. Då denna del av emigrationen fått en allt större betydelse, är det naturligt, att de åtgärder, som på initiativ av de holländska statsmakterna eller av privata organisationer vidtagits beträffande emigrationen, under den senaste tiden huvudsakligen kommit att beröra den kontinentala utvandringen. Syftet med dessa åtgärder har varit dubbelt: dels att genom ökad emigration minska arbetslösheten inom landet och dels att i allmänhet främja de holländska emigranternas välfärd. Nämnda syfte har man sökt tillgodose genom att tillhandagå emigranterna med råd och upplysningar, genom att ombesörja platsförmedling för dem till utlandet samt i vissa fall genom att giva dem resebidrag. Ledningen av denna verksamhet är förlagd till arbetsministeriets avdelning för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. För fullgörandet av sin uppgift på förevarande område har arbetsministeriet att tillgå en särskild organisation, som är byggd på medverkan av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna inom landet samt i utlandet verksamma nederländska informationsbyråer eller, där sådana ej finnas, på direkt samarbete med vederbörande arbetsförmedlingsanstalter. Organisationen har emellertid, vad utlandet angår, ännu icke antagit fastare former i fråga om andra än de närliggande staterna, d. v. s. Tyskland, Frankrike och Belgien. I förstnämnda land har i Oberhausen i Rhenområdet en nederländsk s. k. arbetsbörs upprättats, som främst har till uppdrag att införskaffa upplysningar rörande arbetsmarknaden men, tack vare de tyska myndigheternas tillmötesgående, kunnat utvidga sin verksamhet till att även omfatta självständig arbetsförmedling för nederländska arbetare i Tyskland och därmed sammanhängande uppgifter, såsom utverkande av arbetstillstånd etc. Nederländska arbetsministeriet underhåller därjämte direkta förbindelser med riks- och lantanstalterna för arbetsförmedling i Tyskland. I Frankrike finnes en nederländsk informationsbyrå, förlagd till Paris. Denna har icke, såsom motsvarande institution i Oberhausen, erhållit tillstånd att utöva självständig arbetsförmedling, utan inskränka sig dess uppgifter till att bistå i Frankrike sig uppehållande nederländska arbetare med upplysningar och råd samt att utgöra förbindelselänken mellan det nederländska arbetsministeriet och vederbörande centrala statliga arbetsförmedlingsanstalter i Frankrike. Det holländska arbetsministeriet upprätthåller dessutom direkta förbindelser med ett antal lokala statliga immigrationsbyråer i norra Frankrike och emottager genom dem arbetsansökningar från franska arbetsgivare. Kostnaderna för såväl arbetsbörsen i Oberhausen som informationsbyrån^ i Paris bestridas av föreningen för den nederländska arbetsbörsen, vilken i sin tur subventioneras av nederländska regeringen. Vad slutligen Belgien angår har såväl informationsverksamhet som arbetsförmedling kunnat ordnas genom direkt samverkan mellan nederländska arbetsministeriet och vederbörande belgiska arbetsförmedlingsbyråer. Nästan dagligen erhåller ministeriet från sistnämnda byråer meddelanden rörande arbetsr marknadens förhållanden samt uppgifter om lediga platser av intresse för nederländska undersåtar. De till arbetsministeriet från olika länder inkomna uppgifterna rörande arbetsmarknaden bearbetas och sammanställas till kortfattade rapporter, vilka på regelbundna tider översändas till de lokala arbetsförmedlingsbyråerna inom Nederländerna. Omvänt befordras till arbetsförmedlingsanstalterna inkomna ansökningar om arbete i utlandet genom arbetsministeriets förmedling till vederbörande utländska myndigheters kännedom. Som inledningsvis omnämnts, inskränka sig emellertid statsmakterna icke till att blott stå emigranterna till tjänst med upplysningar och råd eller med

62 anvisning av arbetstillfällen i utlandet, utan lämna de även ekonomiskt stöd. Sålunda kunna arbetare, som hava för avsikt att begiva sig till andra europeiska länder, erhålla gottgörelse av statsmedel för en del av resekostnaderna. E t t villkor härför är emellertid, att vederbörande hemortskommun förbinder sig att bidraga med samma belopp som staten. För bestridande av de utgifter, staten ådrager sig, anlitas ett anslag i budgeten »för bekämpande av arbetslösheten genom beredande av möjlighet för arbetare att åtaga sig arbete utom hemorten». Detta anslag uppgår för budgetåret 1927—1928 till en summa av 90 000 floriner. Vid utvandring till utomeuropeiska länder kunna vidare emigranter, som sakna tillräckliga medel till resan, om särskilda omständigheter anses föreligga, erhålla förskott av statsmedel. Liksom i föregående fall är förutsättningen härför, att jämväl kommunen förskjuter en del av kostnaden (vanligen lämnar staten 2/s och kommunen Vs). Förskotten lära oftast ställas till emigranternas förfogande genom förmedling av den enskilda sammanslutningen Nederländernas centralförening för emigration. Tvenne dylika enskilda sammanslutningar med uppgift att understödja och främja emigrationen hava bildats i Nederländerna, nämligen Nederländska föreningen för utvandring och Nederländernas centralförening för emigration. I olikhet med^ den statliga institutionen på området hava dessa uteslutande inriktat sig på att stödja emigrationen till utomeuropeiska länder. Nederländska föreningen för utvandring, som bildades den 12 december 1913, har till uppgift att införskaffa uppgifter rörande förutsättningarna för emigration^till olika länder, att stå utvandrare till tjänst med skriftliga och muntliga råd samt att bekämpa skadliga tendenser inom emigrationsrörelsen. Någon propaganda för emigrationen bedriver föreningen icke, och ej heller lämnar den ekonomiskt bistånd därtill. I föreningens styrelse har ett av regeringen utsett ombud säte och stämma. Den egentliga verksamheten omhänderhaves av en i Haag upprättad »informationsbyrå», som står under ledning av en direktör och en biträdande direktör. Dessa tillsättas i likhet med byråns övriga tjänstemän av styrelsen. Föreningen åtnjuter ett årligt understöd av staten, vilket f. n. uppgår till 13 300 fl. I övrigt bestridas administrationskostnaderna av influtna medlemsavgifter och tillfälliga gåvor. Nederländernas centralförening för emigration grundades den 1 november 1923 m e d s ä t e i Haag. Föreningens strävanden hava hitintills huvudsakligen gått ut på att understödja utvandringen till Canada. I sådant syfte har den inlett ett intimt samarbete med canadensiska regeringens ombud i Nederländerna för immigrationsangelägenheter. I likhet med förenämnda sammanslutning tillhanclagår centralföreningen för emigration emigranterna med upplysningar och råd. Den skiljer sig emellertid från föreningen för utvandring däri, att den jämväl bereder emigranterna någon ekonomisk hjälp, bland annat, såsom ovan berörts, genom förmedling av förskott å resekostnader, samt vidare i det hänseendet, att den, ehuru i försiktiga former, bedriver propaganda för utvandring. Ledningen av verksamheten skall enligt stadgarna utövas av en eller flera direktörer, vilka tillsättas och jämväl stå under överinseende av ett s. k. kuratorskollegium. En av kuratorerna förordnas av jordbruksministern, under det att de övriga hava utsetts av stiftarna redan vid föreningens tillkomst. > Uppgifter ägnade att belysa resultaten av de åtgärder, som i Nederländeirna vidtagits ^för emigrationens främjande, föreligga endast sparsamt. Följande siffror må emellertid anföras. Under åren 1920—1925 förmedlades genom nederländska arbetsministeriet och underlydande organ anställningar i Frankrike (utom Elsass-Lothringem) för cirka 2 700 lantarbetare. År 1925 anskaffades genom samma ämbetsverks

63 försorg platser, likaledes i Frankrike (Elsass-Lothringen inbegripet), för 600 nederländska arbetare inom olika yrkesgrenar, av vilka arbetare dock mer än hälften fingo anställning inom jordbruksnäringen. I Belgien erhöllo under sistnämnda år genom samverkan mellan nederländska arbetsministeriet och vederbörande belgiska offentliga arbetsförmedlingsanstalter omkring 2 000 nederländska undersåtar arbetsanställning inom olika verksamhetsområden. Genom centralföreningen för emigration anskaffades år 1926 platser i Canada för 214 och i Sydafrika för 4 nederländska undersåtar. Antalet besökande hos föreningen för utvandring för inhämtande av upplysningar etc. uppgick år 1924 till 1 297, år 1925 till 769 samt år 1926 till 645.

Polen. Den polska folkökningen, vilken är bland de starkaste i Europa, har på grund av landets svåra ekonomiska läge nödvändiggjort en betydande emigration. Under åren 1920—1926 har den polska transoceana och kontinentala utvandringen gestaltat sig på följande sätt: Utvandringen från Polen till europeiska utomeuropeiska länder länder

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

26 846 12129 31373 72 058 52 082 42 769 117136

74121 87 334 38 516 55 401 22 511 38 649 49 457

Det är följaktligen tydligt, att emigrationsproblemet är av stor betydelse för landet. Av ovan anförda siffror framgår, att utvandringsströmmen, efter att tidigare ha varit huvudsakligen inriktad på transoceana länder, under senare år övervägancle gått till europeiska länder — i främsta rummet har den upptagits av Frankrike. Då en sådan inriktning ej i längden torde kunna uppehållas, är det naturligt, att frågan om ökade möjligheter för den transoceana emigrationen påkallat uppmärksamhet. De polska statsmakterna ha också tidigt beaktat eletta problem. Någon allmän lag rörande utvandringen finnes ej ännu men är under utarbetande och väntas snart bli antagen. Genom en förordning av den 22 april 1920 inrättades emellertid under arbets- och socialministeriet ett särskilt ämbetsverk, emigrationsstyrelsen, för handläggande av frågor rörande emigrationen. Enligt förordningar av den 20 oktober 1924 och den 11 oktober 1927 är denna styrelses kompetens mycket vid och omfattar i stort sett alla frågor rörande utvandringen, från utarbetande av lagtexter, förberedande av internationella avtal, kontroll av emigrantvärvning och emigrationspropaganda, upplysningstjänst o. s. v. till hjälp och skydd åt utvandrarna i främmande land, stöd åt hjälp föreningar bland dessa samt utarbetande av emigrationsstatistik. Under denna styrelse sortera en serie olika institutioner: ett utvandringskontor i Zwow, arbetsförmedlingsbyråer för emigranter, utvandrarläger i Wejherowo med avdelningar i Gdynia och Tezen, en gränspost för emigrationen i Zbaszyn samt inspektörer för emigrationen i Nystowice och i Wejherowo. Dessutom lyda under styrelsen en attaché för emigrationsärenden i Danzig, tvenne

64 emigrationsråd vid beskickningarna i Paris, resp. Berlin samt ett emigrationsombud i Sao Paulo (enligt ett den 19 februari 1927 ingånget avtal). Såsom rådgivande organ fungerar vid styrelsens sida ett nationellt emigrationsråd. Detta, vilket upprättades år '1925, är sammansatt av 8 medlemmar utsedda av arbetsministern, 3 delegerade för fackorganisationerna samt 3 representanter för de mest betydande föreningar, som lämna hjälp åt utvandrarna. Rådet avgiver yttranden i frågor rörande ut- och invandringspolitik samt även förslag till lagar eller traktater på nämnda områden. Det äger jämväl att självt taga initiativ beträffande dylika frågor. Genom avtal, som slutits med Frankrike, Tyskland, Österrike samt den brasilianska staten Sao Paulo har åstadkommits en internationell normering av emigrantens rättsliga ställning. Därjämte innehålla avtalen bestämmelser rörande utvandringsströmmens reglering, villkoren för kollektiv emigrantvärvning och varest sådan får äga rum samt vart i invandringslandet emigrationen skall ledas. Genom årliga konferenser med immigrationslandets myndigheter deltager emigrationsstyrelsen i planerandet av emigrationsströmmens inriktning, varvid styrelsen skall tillse, att utvandringen ordnas så, att den åstadkommer minsta möjliga olägenheter. För att möjliggöra kontroll av den individuella emigrationen har införts plikt för utvandraren att underställa styrelsen sitt arbetsavtal till granskning. Först efter gillande därav meddelar styrelsen nödigt certifikat för kostnadsfritt utfående av utvandrarpass. Anställning hos utländsk arbetsgivare i utlandet får endast förmedlas av en statens arbetsförmedlingsanstalt, som därvid har att följa styrelsens anvisningar. Arbetskontrakt beträffande anställning i utlandet skall vara avfattat på såväl arbetsgivarens som arbetarens språk. Emigrationsstyrelsen har vidare att övervaka emigrantvärvningen i landet. E t t system med kontroll av transportbolagens agenter lämnar styrelsen möjlighet att undertrycka falska upplysningars spridande, och äro dessa agenter f. ö. underkastade straffrättsligt ansvar för dylik verksamhet. Såsom förut berörts, omfattar emigrationsstyrelsens verksamhet även en utvecklad informationstjänst. Genom densamma kunna emigranterna beträffande resp. immigrationsländer få upplysning om invandringslagstiftning, arbetsmarknadens läge, löneförhållanden, sociallagstiftning, de polska immigranternas ställning o. s. v. Dylika upplysningar meddelas i kommunikéer till pressen, i speciella broschyrer eller införas i styrelsens organ »Przeglad Emigracyjny». För utvandrarnas utbildning ha ett flertal privata sammanslutningar ordnat kurser i främmande språk, vilka ofta erhållit statsunderstöd. Särskilda kurser för emigrerande jordbruksarbetare ha blivit ifrågasatta. Privata föreningar, som lämna stöd eller råd åt emigranterna, stå under emigrationsstyrelsens kontroll, och vissa av dem erhålla statsunderstöd. På styrelsens initiativ har tillkommit ett särskilt vetenskapligt institut för forskning rörande utvandring och kolonisation. Under den allra senaste tiden har uppmärksamheten i allt högre grad inriktats på frågan om en utvecklad kolonisation, och en särskild förening har bildats för att främja denna frågas lösning. Föreningen har privat karaktär men erhåller statsunderstöd, och i dess styrelse sitter en representant för regeringen.

65 Schweiz. Utvandringen från Schweiz till transoceana länder har under åren efter kriget visat en nedgående tendens. Dess storlek framgår av följande tabell: 1920 1921 1922 1923

9 276 7 129 5 787 8006

1924 1925 1926

4140 4 334 4 947

En betydande utvandring torde emellertid även ha ägt rum till europeiska länder, men saknas härför statistik. De schweiziska statsmyndigheterna ha sedan länge haft sin uppmärksamhet inriktad på emigrationsfrågan, vilken enligt den schweiziska grundlagen av den 29 maj 1874 är en edsförbundets angelägenhet. Genom lag av den 22 mars 1888, reglemente av den 10 juli 1888, cirkulär av den 12 februari 1889 samt en instruktion av den 31 december 1900 regleras statsmyndigheternas verksamhet på detta område. Ärenden rörande emigrationen handläggas av en särskild byrå, vilken har att utöva kontroll över utvandraragenturer och kolonisationsföretag samt bistå utvandrarna med råd och upplysningar. För erhållande av informationsmaterial anlitar byrån Schweiz' konsulära representanter utomlands och håller därjämte egna ombud i vissa betydande invandringshamnar (Montreal, New York, Santos, Bremen). Vidare vänder sig byrån till utomlands bosatta schweizare samt till schweiziska föreningar i utlandet för att genom dem förskaffa sig upplysningar av värde för emigranterna. Några speciella studiekommissioner ha ej hittills utsänts. Byråns informationstjänst har under senare år betydligt utvecklats och torde vara den viktigaste av byråns olika verksamhetsgrenar. Något direkt ekonomiskt stöd åt emigranterna har ej givits av den schweiziska staten. Statsunderstöd utgår emellertid till vissa föreningar, vilka upprätthålla platsförmedling till utlandet.

Spanien. Den spanska utvandringen har sedan gammalt varit betydande. Huvudsakligen av transocean natur koncentrerar den sig i främsta rummet på den sydamerikanska kontinenten. Kontinental utvandring förekommer, ehuru i mindre utsträckning, bl. a. till Frankrike. Hit må även räknas utvandring till Nordafrika. Den transoceana utvandringens omfång under åren 1920—1926 framgår av följande siffror: 1920 1921 1922 1923

150 566 62 527 64119 93 246

1924 1925 1926

86 920 55 544 45 299

Såsom ovanstående siffror utvisa, har under de senaste åren en avsevärd minskning ägt rum i den transoceana utvandringen, i synnerhet efter år 1924. Detta uppgives bl. a. bero på ökad kontroll från de spanska myndigheternas sida ävensom på ett flertal restriktiva bestämmelser, exempelvis föreskriften 5—281097

att unga män för att erhålla utvandringstillstånd måste nedsätta viss garantisumma. En annan orsak till nedgången i utvandringssiffrorna är otvivelaktigt att söka i de restriktiva åtgärder, som beträffande invandringen nyligen vidtagits i ett flertal amerikanska stater. Den spanska emigrationspolitiken, sådan den tager sig uttryck i nu gällande k g av år 1924, är inriktad på att motverka emigration utan att likväl förbjuda densamma. I stället söker man främja kolonisationen av glest befolkade områden inom landets gränser. Redan i förut gällande lag av 1907 förbjöclos utvandraragenter vid äventyr av höga böter att bedriva verksamhet i landet. Regeringen hade rätt att inskrida mot kollektiv utvandring, som hotade att medföra ett områdes eller, ett samhälles avfolkning. Den kunde dessutom förbjuda utvandring till länder, som ej uppfyllde vissa fordringar beträffande hygieniska förhållanden, säkerhet o. s. v. Flera av dessa restriktiva bestämmelser hava i 1924 års lag ytterligare skärpts. _ Bestämmelser hava även meddelats beträffande emigrantfartyg. Vissa fordringar hava uppställts rörande hygieniska m. fl. förhållanden ombord å fartygen, rörande ersättning vid fartygs försening m. m. Ombord å varje emigrantfartyg skall — på rederiets bekostnad — finnas en spansk läkare. Därest ej särskild inspektör medföljer fartyget, har läkaren att efter varje resa avlägga rapport inför vederbörande emigrationsmyndighet rörande tillståndet och förhållandena ombord under resan. Den nya lagen har infört skärpt kontroll av de resebyråer och transportbolag, vilka tillhandagå emigranter med upplysningar och förmedla inköp av biljetter m. m. åt dem. Ytterligare bestämmelser meddelas i en kungl. förordning av år 1925. Dylik byrås verksamhet är underkastad vederbörande emigrationsmyndighets kontroll, och dess föreståndare skall vara särskilt kvalificerad. Denne är skyldig tillse, att utvandrarna äro försedda med pass och nödiga dokument för resan. Han skall vidare hava nedsatt visst belopp till säkerhet för att han fullgör sina förbindelser. Slutligen är han förbjuden att utanför byråns lokaler utöva någon verksamhet, som har avseende å emigrationen. Lagen innehåller därjämte ett flertal bestämmelser rörande emigrants försäkring. Försäkringen skall omfatta olycka, inträffad under och i samband med resan, sjukdom, ådragen inom en månad efter ankomsten till destinationsorten och medförande arbetsoförmåga, samt naturlig död, vilken inträffat inom samma tid. En särskild fond har inrättats för vissa ändamål, som stå i samband med emigrationen. Medel härtill erhållas genom vissa skatter och stämpelavgifter, böter för brott mot emigrationsbestämmelserna m. m. De för handläggande av emigrationsärenden tillsatta organen hava vid olika tillfällen blivit föremål för omorganisation. De senaste bestämmelserna i detta avseende äro givna uti en kungl. förordning av den 6 september 1927. Genom denna ha de högsta organen för emigrationsärenden och sociala frågor i allmänhet sammanförts i en gemensam generalstyrelse, av vilken styrelses tre avdelningar en handhar emigrationsärenden. Vid sidan av detta administrativa organ står ett konsultativt organ, emigrationsrådet. Den nuvarande organisationen kan i viss mån sägas vara ett uttryck för det under de senare åren alltmer framträdande strävandet att åt det egna landet bevara en så stor del som möjligt av den arbetsdugliga befolkningen. Man lär även häri kunna utläsa en ökad förståelse för det intima sambandet mellan emigrationen och de sociala förhållandena i hemlandet. Den nya politikern på området avser, såsom ovan framhållits, att utveckla och befrämja den inre kolonisationen. I motiven till 1927 års förordning påpekas, att enär den spamska utvandringens orsaker snarare äro att söka i vissa sociala förhållanden än radande överbefolkning, den inre kolonisationen bäst främjas genom åtgärder,

som bereda ökat ekonomiskt bistånd åt jordbruket och andra näringsgrenar eller innebära genomgripande samhällsreformer. Vidare framhålles, hurusom man vill skydda och på ett verksamt sätt reglera utvandringen med hänsyn tagen till sociala och andra faktorer ävensom gynna den successiva åtennflyttningen av tidigare utvandrare.

Storbritannien. Den brittiska utvandringen, som under tiden före kriget var betydande och vilken efter att under åren 1915—1917 ha helt upphört nu åter antagit stora dimensioner, har en alldeles särskild karaktär. Utmärkande för densamma är nämligen, att den i stor utsträckning utgöres av emigration inom det brittiska imperiet. Dess gestaltning framgår av följande tabell:

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

E m i g r a t i o n f r å n S t o r br i t a n n i e n t i 11: Brittiska Andra ™rpnta Övriga Norddelar av staterna dämmande Summa Amerika imperiet länder 118 837 79 757 77151 9 357 285102 67 907 68 870 56 393 6 307 199 477 45 818 72 592 49 902 5 784 174 096 88 290 68 772 93 076 6146 256 281 63 016 69 201 17 315 5 842 155 374 38 662 66563 29 549 5 820 140 594 49 632 82 674 28 740 5 555 166 601

Av denna tabell framgår bl. a., att den. brittiska emigrationen under tiden efter den amerikanska invandringslagens antagande 1924 blivit huvudsakligen inriktad på transoceana delar av imperiet. Det är därför naturligt, att de brittiska statsmakterna haft sin uppmärksamhet framför allt riktad på denna del av emigrationen, och att deras åtgärder beträffande utvandringen väsentligen begränsats till reglerandet av med den interimperiska emigrationen sammanhängande spörsmål. Frågor rörande utvandringen från Storbritannien handläggas av ett särskilt ämbetsverk, styrelsen för kolonisation i transoceana länder, som är en avdelning inom kolonialministeriet. Denna avdelning står under ledning av en särskild härför utsedd kommitté. Denna kommitté, som är sammansatt av parlamentariker ur olika läger, har till ordförande understatssekreteraren för dominions. Kommittén har huvudsakligen att undersöka möjligheterna för utvandring till brittiska dominions och kolonier. Till grund för kommitténs arbete härutinnan ligger 1922 års kolonisationslag. Denna lag, som tillkom efter samarbete med dominions, bemyndigar den brittiska regeringen att tillsammans med regeringarna i dominions på grundval av gemensamt uppgjorda planer vidtaga åtgärder till underlättande av utflyttning av lämpliga personer från de Förenade konungarikena till clominions. Dylika åtgärder kunna avse såväl främjande av jordbrukskolonisation och den allmänna ekonomiska utvecklingen som anordningar till underlättande av bosättning genom resehjälp, engångsunderstöd vid arbetets början, utbildning eller på annat sätt. Lagen föreskriver vidare, att regeringens bidrag i intet fall må överstiga hälften av kostnaderna samt att sådant bidrag må lämnas under de närmaste 15 åren efter lagens antagande, d. v. s. intill 1937. Styrelsen för kolonisation i transoceana länder redigerar en månatlig pubhka5f— 281097

68 tion, »Utvandraren», samt utgiver »Handbok för personer som ämna utvandra». Genom dessa publikationer bedriver ämbetsverket en omfattande upplysningsverksamhet, vilken visserligen är huvudsakligen inriktad på förhållandena mom det brittiska väldet men dock vid sidan därav berör även främmande länders förhållanden. I handboken riktas en uppmaning till alla, vilka överväga, att utflytta från Storbritannien, att före avresan inhämta råd och upplysningar hos ämbetsverket. Detta står vidare i nära kontakt med landets lärarkår. Vid den årskonferens, som i december 1926 avhölls av bildningsförbunden, ägnades ett särskilt sammanträde åt överläggningar rörande spridandet av upplysningar bland utvandringshågade. Närmast på initiativ, framkommet vid dessa överläggningar, påbörjades utgivandet av den ovannämnda tidskriften, vilken vänder sig speciellt till föreläsare och författare med intresse för hithörande spörsmål. Enligt kommitténs rapport har tidskriften haft stor framgång och fyllt ett viktigt behov. Spörsmålet om vidtagande av åtgärder för underlättande av utvandring till dominions och kolonier har även yid olika tillfällen behandlats av de efter kriget sammanträdande imperiekonferenserna. Även vid den senaste, i december 1926 avslutade konferensen agnades denna fråga uppmärksamhet. Bland de åtgärder, som därvid diskuterades och sedermera omsatts i praktiken, må följande något närmare omtalas. Reshjälp. För underlättande av utvandring till Australien har vidtagits den anordningen att personer, som blivit av den i London stationerade australiska immigrationsmyndigheten granskade och godkända eller som nominerats av i Australien bosatta personer, erhålla fri resp. billigare överresa. Sålunda få exempelvis tjänstefolk samt barn under 12 år fri resa till Australien, dit det eljest kostar £ 37—40 på 3:dje klass. För gifta personer med minst ett barn under 19 år samt för 17- och 18-åringar är biljettpriset nedsatt till £ 11. Emigranter till Nya Zeeland åtnjuta ännu fördelaktigare villkor — sålunda få tjänare ej blott fri resa utan även £ 2 i fickpengar. Till främjande av emigration till. Canada bevilja de båda ländernas regeringar gemensamt ett belopp av $ 80 till minderåriga över 14 men under 17 år, vilka utflytta under godkänd sammanslutnings auspicier. Särskilt har frälsningsarmen inriktat sig på att omhändertaga och organisera utvandringen av barn. För barn, som resa såsom familjemedlemmar eller till redan utflyttade föräldrar eller godkända förmyndare eller uppfostare, beviljas fri överresa i de fall, där dessa senare äro bosatta på landet. e Reducerade biljettpris beviljas personer, som nominerats av brittiska undersåtar i Canada,, av den canadensiska förbundsregeringen eller dess agenter, av en canadensisk provinsregering eller av vissa organisationer och vilka ämna ägna sig åt jordbruksarbete eller, i fråga om kvinnor, åt hushållsarbete. Prisreduktionen belyses av att kostnaden för resa från hamn i de Förenade konungarikena till Halifax, vilken vanligen uppgår till omkr. £ 18 sh. 15 nedbringas till £ 2. Kolonisation. Den brittiska regeringen har förklarat sig beredd att för främjande av utflyttningen till Australien inom ramen av australiska anslag för kolonisations- och invandringsändamål om högst £ 34 000 000 bidraga med ett belopp, motsvarande £ 130 000 på £ 750 000. De anvisade medlen skola användas för att träffa anordningar för 450 000 brittiska invandrares bosättning i Australien. För varje £ 130 000, som engelska regeringen lämnar i bidrag, skola garanteras 10 000 invandrares bosättning under de därpå följande 10 åren. Ätgärder ha vidare träffats för upprättande av mottagningsbyråer för invandrarna, och har engelska regeringen åtagit sig att betala % av kostnaderna därför. Enligt en av styrelsen för kolonisation i transoceana länder år 1926 avgiven rapport ha hittills bidrag intill £ 3 000 000 beviljats i enlighet med denna plan.

69 Till främjande av kolonisation av Canada ha de brittiska och canadensiska regeringarna bl. a. träffat avtal om 3 000 familjers installerande på den canadensiska landsbygden. Farmer ställas till förfogande av den canadensiska regeringen, och lån intill £ 300 givas familjerna för deras utrustning. Villkor för erhållande av sådan hjälp vid starten är att invandrarfamiljerna själva ha £ 25 disponibla vid ankomsten samt att de äga tidigare erfarenhet^ av lantbruk. Den engelska regeringens bidrag härtill, vilket lämnas som lån, får i intet fall överstiga £ 300 per bebyggare eller 37 V2 % av kostnaderna för bosättning. Till uppmuntrande av bosättning i vissa trakter av västra Canada ha brittiska och canadensiska regeringarna förbundit sig att lämna lån för uppförande av 100 trähus. Brittiska regeringen har vidare förbundit sig att på visst sätt understödja, en plan till bebyggelse av Vermiliondistriktet i norra Alberta, vilken plan vilar på ett avtal mellan Canadian Pacific Railway Company samt skotska hjälpföreningen för emigranter angående inflyttningen dit av 100 familjer samt upplåtande av jord åt dem. Beträffande Sydafrika har brittiska regeringen åtagit sig att med en maximisumma av £ 9 000 understödja upprättandet av tre mönsterfarmer, på vilka omkring 250 jordbrukare skulle årligen erhålla sin utbildning. Övriga härför erforderliga medel skulle lämnas av en enskild sammanslutning. I samarbete med nämnda organisation samt med the Standard Bank^of South Africa lämnar brittiska regeringen hjälp åt personer, vilka önska slå sig ned på landet i Sydafrika. , Enligt ett avtal med Syd-Rhodesias regering skall brittiska regeringen intill ett maximibelopp av £ 30 000 per år för en period av tre år främja utflyttning till Syd-Rodhesia genom reseunderstöd, bestridande av kostnader för utbildning samt lämnande av lån åt nybyggare. Vid sidan av dessa statliga åtgärder till underlättande av utflyttning från Storbritannien till andra delar av imperiet ha åtskilliga enskilda föreningar vidtagit åtgärder i samma syfte. Särskilt är så fallet med olika religiösa sammanslutningar såsom frälsningsarmen, en del kyrkliga föreningar och sällskap m. fl. Den hjälp dessa lämna varierar från reseunderstöd och upprätthållande av mottagningshem i hamnarna till finansiellt understöd för jordinköp och för bosättning på landet. En form för detta arbete, som måhända äger sitt speciella intresse för vårt land, är den s. k. big brother-rörelsen. Genom dess förmedling kan en engelsman så att säga sättas under broderligt förmynderskap av en äldre landsman i en dominion och av denne erhålla råd och handledning. Anmärkningsvärt är, att denna hjälp i stor utsträckning inriktas på att främja utflyttning till dominions dels av pojkar, dels av ensamma kvinnor. Omnämnas må även imperiekonferensens resolution om anställande på ångbåtslinjerna till Australien av husmödrar, vilka skulle omhändertaga grupper av ensamma kvinnor på väg till Australien — dylika befattningshavare finnas redan på linjerna till Canada och Nya Zeeland — ävensom om upprättande, med understöd av australiska regeringen, av hushållsskolor 1 England för utbildning av tjänstefolk, som ämnar utvandra till Australien. Det är sålunda uppenbart, att Storbritannien, även om finansiella förhållanden lagt hinder i vägen därför, på det kraftigaste och mest energiska_ sätt sökt få till stånd en lämplig omfördelning av imperiets vita befolkning inom dess egna gränser.

70 Tjeckoslovakien. Utvandringen från de länder, vilka nu tillhöra republiken Tjeckoslovakien, var redan under slutet av förra århundradet synnerligen betydande. Under tiden närmast före kriget uppgick den i medeltal till 55 000 personer per år. Under kriget nedgick den till en obetydlighet för att under åren närmast efter den tjeckoslovakiska republikens grundande helt kompenseras av en stor reimmigration. Som följande tabell visar, har landets totala utvandring under åren 1922—25 haft stor omfattning. Härvid bör dock anmärkas, att emigrationen till Amerikas förenta stater starkt nedgått. 1922 1923 1924 1925 . . . . • 1926

Transocean utvandring

Kontinental utvandring

14 343 18 313 5 627 7 379 12063

17 935 16 369 19 050 14 509 8524

Då den tjeckoslovakiska utvandringen lär vara att anse som en social nödvändighet, har minskningen i landets transoceana emigration, vilken förorsakats av den nordamerikanska invandringspolitiken, berett detsamma stora svårigheter. Ansträngningar ha också gjorts att på andra håll öppna möjligheter för tjeckoslovakisk immigration. De transoceana länder, som då främst kommit i fråga, ha varit Canada och Argentina. Men även inom Europa har man sökt finna utlopp för landets befolkningsöverskott, och att dessa ansträngningar icke gjorts förgäves, framgår därav, att, under det landets totala emigration nedgått jämfört med förhållandena före kriget, den kontinentala utvandringen hållit sig på ungefär samma nivå som före 1914. Genom lag av den 15 februari 1922 regleras statens verksamhet på förevarande område, och ålägges socialministeriet att vaka över emigranternas skyddande. För detta ändamål skall det stå dem till tjänst med råd och upplysningar, insamlade genom den tjeckoslovakiska utrikesrepresentationen, och gemensamt med inrikesministeriet har socialministeriet att ordna utställandet^ av pass för emigranterna. Bland ministeriets övriga åligganden på detta område må nämnas, att det utövar kontroll över rederier, som transportera emigranter, och genom särskilda kontor i Winnipeg, Buenos Aires och Paris tillhandagår emigranterna med upplysningar och stöd i immigrationslandet. Vidare lämnar ministeriet understöd åt tjeckoslovakiska medborgare, bosatta utomlands, och representerar landet vid internationella emigrationskonferenser etc. Genom ett intimt samarbete mellan utrikesministeriet och socialministeriet tillförsäkras emigranterna allmänt diplomatiskt skydd och bistånd. E t t liknande samarbete, som etablerats mellan socialministeriet och andra ministerier, såsom undervisnings- och hälsovårdsministerierna, bereder emigranterna lämplig undervisning och skydd i hygieniskt avseende m. m. Socialministeriet har vidare tillsammans med jordbruksministeriet hand _ om platsförmedlingen för emigranter, vilken ombesörjes genom platsförmedlingsbyråer i enlighet med särskilda fördrag, som slutits med vissa främmande makter. Studier och undersökningar rörande emigrationen göras av _ institutet för emigration och kolonisation, vilket är underordnat arbetsakademien (Masarykakademien). Detta institut bedriver föreläsningsverksamhet och publicerar en tidskrift, »Tjeckoslovakisk emigration», speciellt ägnad åt emigrationsfrågor. Att märka är vidare, att en livlig kontakt upprätthålles med de tjeckoslovakiska utvandrarna utomlands genom det »tjeckoslovakiska nationalrådet»..

71 Slutligen må omnämnas, att en hel del privata organisationer, såsom Röda korset, K.F.U.M. och International Migration Service, äro verksamma för att bereda emigranterna hjälp i olika former. Med hänsyn till den splittring, som sålunda rådde på förevarande område, framkommo emellertid krav på ett enhetligt organ, som kunde koordinera de olika organisationernas arbeten i avseende å emigrationen. I början av 1926 tillsattes också en statlig kommission för utvandring och kolonisation med representanter för alla direkt intresserade parter: jordbruks-, undervisnings-, hälsovårds-, handels- och inrikesministerierna ävensom centralbyrån för statistik och arbetsakademien. Kommissionen har att ägna emigrationsfrågorna ett allmänt och ingående studium samt att förbereda deras praktiska lösning^ Under den tid kommissionen varit verksam har den inriktat sina arbeten på huvudsakligen följande frågor: Huru kan utvandringen nedbringas till ett minimum? Huru bör utvandringen organiseras? Till vilka länder bör utvandringen ledas? Vid den första frågans behandling har kommissionen diskuterat planer pa ökad inre kolonisation, på utvecklande av jordbruket och industrien, särskilt i republikens mer tätt befolkade trakter, på placerande utomlands av ett större antal säsongarbetare etc. Kommissionen har dock varit av den meningen, att alla dylika åtgärder till trots en ej obetydlig utvandring vore en social nödvändighet för Tjeckoslovakien. Den har sålunda förts över till att diskutera frågan om en allmän emigrationsplan och har då haft att studera problemen om emigrationens allmänna organisation och inriktning. I sådant syfte har kommissionen ägnat särskilt Italiens och Storbritanniens organisation på detta område sitt studium. För att lämpligen kunna inrikta emigrationen har kommissionen sökt inhämta material för bedömande av de olika lmmigrationslandernas lämplighet för tjeckoslovakiska invandrare. Härför har kommissionen dels använt sig av den tjeckoslovakiska utrikesrepresentationens tjänster, dels utsänt särskilda studiedelegationer för att på ort och ställe införskaffa nödiga upplysningar. En dylik delegation har sålunda besökt Canada. Därefter har kommissionen ägnat uppmärksamhet åt förhållandena i Brasilien för att utröna, huruvida tjeckoslovakiska emigranter kunna med utsikt till framgång söka För att åt landets utvandrare bereda så förmånliga villkor som möjligt har den tjeckoslovakiska staten fört förhandlingar med en serie främmande lander. Dessa förhandlingar ha i flera fall lett till avslutande av särskilda fördrag rörande emigrationen från Tjeckoslovakien till respektive fördragsslutande länder. P å detta sätt har man reglerat en hel del med emigrationen sammanhängande spörsmål, såsom platsförmedling, socialförsäkring arbetsavtal för immigranter o. s. v. En ständig kontakt upprätthalles också med främmande arbetsmarknader, särskilt Tysklands, Österrikes och Frankrikes. I vissa fall har man gått än längre. Sålunda lät kommissionen for emigration och kolonisation förra året genom en särskild studiedelegation pa ort och ställe undersöka en plan för etablerande av tjeckoslovakiska emigranter såsom ett slags torpare i Frankrike. Planen har sedermera förverkligats. För att inom landet sprida upplysning om sin verksamhet anordnade kommissionen bl a. en betydande utställning av fotografier, statistik, tidningar, tidskrifter o s. v. vid Donaumässan i Bratislawa 1926. Denna propagandaverksamhet kommer att fortsättas efter tvenne linjer: dels ämnar man till tjänst för de myndigheter och organisationer, som ha att göra med denna i råga, insamla vetenskapligt material rörande utvandringen, och dels kommer man att sammanställa åtskilliga populära och praktiska upplysningar, som kunna vara till direkt gagn för emigranterna.

72 Tyskland. Emigrationen från Tyskland, som före kriget var mycket betydande, reducerades under kriget och åren närmast därefter till obetydliga proportioner. Under de senaste åren har den emellertid åter vuxit avsevärt och visar en tendens att stadigt ökas. Följande siffror torde ge en bild av dessa förhållanden. 1920 1921 1922 1923

Transocean utvandring från Tyskland: 9194 1924 24 135 1925 36 527 1926 115 416

58 328 62 705 65 280

Genom en serie lagar och förordningar har den tyska staten ingripit reglerande på detta område. En utvandrarlag av den 9 juni 1897, ändrad genom lag av den 23 augusti 1903, gives sålunda allmänna bestämmelser rörande utvandraragenters verksamhet, utvandrares befordran, uppsikten över emigrationen o. s. v. Beträffande utvandrarfartygen ha en serie författningar utfärdats, vilka alla vila på en förordning av den 14 mars 1898. För att skapa ett skydd för utvandrare, svarande mot efterkrigstidens ändrade förhållanden, utfärdades den 14 februari 1924 en förordning mot »missförhållanden i samband med emigrationen», vilken närmast avsåg att genom kontroll å upplysningsverksamhet och kolonisationsprojekt i samband med utvandring skapa garantier mot huvudlös eller svindelaktig emigrantvärvning. I samma syfte hade den 4 oktober 1923 utfärdats en förordning rörande arbetsförmedling och värvning till utlandet. Enligt dessa lagar och förordningar äga såväl utrikes- som inrikesministerierna kompetens i frågor rörande utvandringen. Det förra har att införskaffa upplysningar rörande de tyska emigranternas öden utomlands, att avgöra olika länders lämplighet för tysk immigration, att hjälpa emigranterna i immigrationslandet samt att i dessa frågor föra förhandlingar med främmande myndigheter. Inrikesministeriet åter har att övervaka emigrationens så att säga inre sidor, att leda den inom landet och utöva tillsyn över emigrantfartygen. För handhavandet av alla dessa spörsmål har upprättats en gemensam riksmyndighet för utvandring, vilken samarbetar med åtskilliga av staten som »allmännyttiga» erkända föreningar. Vid dess sida står ett råd, vilket enligt 1924 års förordning ersätter de tvenne tidigare råden för dessa ärenden. För övervakande av utvandrarnas embarkering, av utvandrarfartygen etc. finnas i hamnstäderna särskilda regeringskommissarier för utvandringsväsendet. Egendomligt nog äro dessa ej underställda ovannämnda riksmyndighet utan rikskanslern. Förutom dessa organ äga även de resp. särstaternas myndigheter kompetens i vissa frågor rörande utvandringen. Enligt ovannämnda förordning av 1924 ha dessa sålunda att lämna tillstånd för bedrivande av upplysningsverksamhet för emigranter samt att övervaka verksamhet, åsyftande kolonisation och grupputvandring. Slutligen finnas i enlighet med 1897 års lag, § 40, särskilda emigrationsmyndigheter i de städer, varest utvandraragenterna få bedriva verksamhet, d. v. s. för närvarande i Hamburg och Bremen. För ovannämnda riksmyndighets för utvandringen verksamhet gäller som grundprincip, att emigrationen från Tyskland är fri. Några åtgärder i syfte att främja utvandringen har den ej vidtagit, men den understödjer och hjälper

dem, som beslutat sig att utvandra, samt söker att förhindra sådana emigrationsföretag, som kunna anses dömda att misslyckas. För att fullgöra sin mission har myndigheten inriktat sin verksamhet efter huvudsakligen följande tre linjer: 1) Insamling av upplysningar rörande immigrationsländernas förhållanden samt publicering därav. I detta syfte utges dels en publikationsserie, »Underrättelser», dels en serie »Meddelanden». Vidare står styrelsen i nära kontakt ined den stora dagspressen. 2) Meddelande av råd och upplysningar till så vitt möjligt alla personer, vilka önska utvandra, rörande förhållandena i det land, som utvalts som mål för flyttningen. 3) Skydd för utvandraren mot exploatering samt bekämpande av all svindelverksamhet från utvandraragenters, upplysningsbyråers, kolonisationsföretags och utvandrarföreningars sida. Den nuvarande riksmyndighetens föregångare på detta område, emigrationsstyrelsen, hade för fullgörandet av sin uppgift som rådgivande och upplysande organ dels upprättat en serie lokalkontor i de större städerna och dels etablerat ett intimt samarbete med ett stort antal olikartade föreningar. Av hela denna informationsapparat återstår nu endast samarbetet med föreningarna, vilka genom ett nät av lokalkontor stå allmänheten till tjänst med de informationer, som insamlats av den tyska utrikesrepresentationen och bearbetats genom riksmyndighetens försorg. Om en sammanslutning skall kunna erhålla rätt att meddela råd och upplysningar till emigranter, får den emellertid icke hava tillkommit i vinstsyfte och måste dessutom ha blivit förklarad för allmännyttig. En annan uppgift, som tillkommer myndigheten, är att i enlighet med förut omnämnda förordning av den 4 oktober 1923 ha överinseende över de institutioner, som beviljats tillstånd att utöva platsförmedling till utlandet. Med den utvandringsfeber, som under inflationsåren blev alltmera hotande, visade sig här ovan berörda säkerhetsåtgärder till förmån för utvandrarna otillräckliga. E t t flertal rena svindelföretag startades på förevarande område, och kraftigare medel måste tillgripas för att få bukt med dem. Genom förordningen av den 14 februari 1924 mot missförhållanden i samband med emigrationen hava statsmyndigheterna erhållit ökad befogenhet att ingripa. Denna förordning meddelar absolut förbud mot upplysningsverksamhet i förvärvssj^fte, och har dessutom all sådan verksamhet gjorts beroende av särskild koncession. Dylikt tillstånd lämnas endast fackligt utbildade personer, och blott i den mån ett verkligt behov föreligger. Beträffande kolonisationsföretag föreskriver förordningen, att dessa skola anmälas till särstaternas myneligheter, vilka äga att i avseenele å dem vidtaga de åtgärder, som finnas påkallade med hänsyn till samhällets och utvandrarens intressen. Nämnda myndigheter kunna sålunda begära upplysningar i alla avseenden angående dylika företag, sända representanter till sammankomster, där kolonisationsplaner diskuteras, begära deponerandet av en garantisumma för alla gentemot statsmyndigheter eller emigranter ingångna förbindelser, förbjuda spridandet av upplysningar rörande visst sådant företag samt, därest de ovan nämnda åtgärderna skulle visa sig otillräckliga, förbjuda fortsättandet av ett kolonisationsföretags verksamhet. I Tyskland liksom i andra länder har ett antal privata föreningar varit mycket verksamma på detta område. Främst bland dylika föreningar märkes en del religiösa samfund såsom Raphaelsföreningen, Tyska Caritasförbundet, Tyska nationalförbunelet, Katolska skyddsföreningen för flickor, etc. I de flesta fall lämna dessa föreningar råd och upplysningar till emigranter. Dessutom ha flera av dem egna härbärgen för utvandrare samt särskilda vägvisare

74 å stationerna i Hamburg och Bremen. För att bispringa emigranten vid hans ankomst till immigrationslandet stå de till tjänst med introduktionsskrivelser till där verkande avdelningar e. d. I stort sett torde deras verksamhet hava varit utvandrarna till stort gagn.

Österrike. Den österrikiska emigrationen till transoceana länder visar för åren efter kriget följande siffror: 1920 1921 1922 1923

5 200 5176 10 579 15 497

1924 1925 1926

2 650 4 627 3 895

Såsom av tabellen framgår, har berörda utvandring mycket starkt påverkats av den amerikanska kvotlagstiftningen, och torde frågan om beredande av ökade utvandringsmöjligheter för österrikiska medborgare bliva av stor betydelse för detta land. Enligt förbundsförfattningen av den 1 oktober 1920, St.C. Bl. 450, förklaras alla ärenden rörande utvandringen för förbundsangelägenheter. För dessas handläggande har genom lag av den 21 juli 1925 inom ramen för förbundskanslersämbetet upprättats en särskild avdelning, emigrationsstyrelsen. Endast i frågor av mer allmän principiell innebörd äger socialministeriet kompetens. Enligt nämnda lag åligger det emigrationsstyrelsen att hjälpa och bistå emigranterna ävensom upprätthålla förbindelse med främmande länders motsvarande myndigheter. För fullgörandet av dessa uppgifter har emigrationsstyrelsen att stå i kontakt med intresserade föreningar, att förhandla med främmande makter i emigrationsfrågor, att övervaka transportbolagens emigrationsagenter, att kontrollera emigranttransiteringen, att granska framlagda kolonisationsprojekt samt att genom individuella råd och anvisningar söka giva emigrationen en lämplig inriktning. Densamma åligger vidare att reglera invandringen till Österrike genom beviljande av arbetstillstånd för utlänningar. För att säkerställa, att varje emigrant erhåller erforderlig information, har utfåendet av pass för utvandring gjorts beroende av att vederbörande insänt ett vederbörligen ifyllt frågeformulär till emigrationsstyrelsen, vilken på grundval därav är i stånd att lämna värdefulla råd och upplysningar. I Wien kan allmänheten på emigrationsstyrelsens ämbetslokaler gratis erhålla alla nödiga uppgifter rörande förhållandena i främmande länder. Statistiska tabeller över läget på arbetsmarknaden och löneförhållandena m. m. i utlandet stå där till allmänhetens förfogande. Nödiga informationer erhåller nämnda ämbetsverk från landets beskickningar och konsulat samt av främmande makters representanter i Österrike. Genom utländska tidskrifter och tidningar söker det också hålla sig ä jour med förhållandena utomlands. Slutligen bemödar sig ämbetsverket att upprätthålla kontakt med tidigare utflyttade österrikare för att genom dem erhålla nyttiga upplysningar. I de österrikiska utvandrarpassen har även införts en uppmaning till passets innehavare att bibehålla kontakten med ämbetsverket. Av ämbetsverket har anordnats en internationell platsförmedling till förmån för österrikiska medborgare. I detta sammanhang må nämnas, att på senaste tiden bildats en sammanslutning, Österrikiska utlandsförbundet, vilket har till uppgift att söka sam-

75 organisera redan existerande österrikiska föreningar i utlandet, Förbundet står i nära förbindelse med emigrationsstyrelsen, i vars lokaler det har sitt centrala kontor. Direkt ekonomiskt stöd har staten åtminstone vid ett tillfälle lämnat för underlättande av emigration. Resultatet blev emellertid ej det väntade, varför åtgärden icke upprepats.

Statens offentliga utredningar 1928 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inorn klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättskipning.

Fångvård

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag. [6] Förberedande ntkast till strafflag. Ämbetsbrotten. [7]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

11)26 års pensionsutredning. Betänkande ang. familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. ['•<]

Industri. Betänkande med förslag ang. åtgärder till bandelsjiärnsbi teringens stödjande. [G]

Kommunalförvaltning. Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. [2]

Handel och sjöfart.

Statens ooli kommunernas iinansväscn. Kommunikations vase ii.

Politi. Monopoikontrollutredningens betänkande ang. anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. [4]

Bank-, kredit- ocb penningväsen.

Socialpolitik. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. [8]

Försäkrings väsen.

Ilälso- och sjukvård.

Kyrko väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt, Utrikesdepartementets organisation. [1]

Stockholm 1928. P. A. Norstedt & Söner 28109T