Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1928:9

S O C I A L 1) E P A R T E M E N T E T

1926 ÅRS ARBETSLÖSHETSSAKKITJVNIGA

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING, ARBETSFÖRMEDLING OCH RESERVARBETEN

S

T

O

C

K

1 9

H

O

-

8 I

J

M

Statens offentliga utredningar 1928 Kronologisk

1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. 2. Yttrande och förslag angående revieion av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Almqvist & Wiksell, Uppsala. 160 s. S. 3. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående familjepensionering för viss i eke-ordinarie personal i statens tjänst. Marcus. 73 s. Fi. 4. Monopolkontrollntredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. Marcus. 183 s. Fi. 5. Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag med författningar som därmed hava samband. Norstedt. 504 s. Ju.

förteckning

Betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnshanteringens stödjande. Marcus. 139 s. H. Ämbetsbrotten. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 7. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 235 s. J u . Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. Norstedt. 75 s. S. 1926 års arbetslöshetssakknnnigas betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. Norstedt. 618 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet Enligt kungörelsen den 3 febr. 3922 ang. Btatens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1928:9

SOCIALDEPARTEMENTET

1926 ÅRS ARBETSLÖSHETSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

ARBETSLÖSRL

ARBETSFÖRMEDLING OCH RESERVARBETEN

STOCKHOLM 1928 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT k

1 vy i

SÖNER

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet Lagtexter t i l l de sakkunnigas A-förslag: Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Sid. 7 . . . 13

Förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring Förslag till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter Förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten Lagtexter t i l l de sakkunnigas B-förslag: F r i v i l l i g arbetslöshetsförsäkring Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor Förslag till lag om offentlig arbetsförmedling Förslag till förordning angående anordnande av reservarbet.cn . .

15 27 31 35 A

* 39 50 54

BETÄNKANDE

59 Arbetslöshetsfrågans tidigare behandling i Sverige

öl

1. 2.

3.

Utlandet 1. Länder med obligatorisk T» ,_ . Bulgarien England

70 87 94

arbetslöshetsförsäkring .

96 '

gg

: ; : ; : : . : : : loo

Polen

Queensland Tyskland Österrike Länder med frivillig „ , . Belgien Danmark _,. , , Finland Frankrike Holland Norge Schweiz Spanien Tjeckoslovakien

^iien

2.

6 * 65

Fackförbundens arbetslöshetskassor Statliga och kommunala åtgärder till arbetslöshetens bekämpande a) Åtgärder före 1914 b) Hjälpåtgärder från det allmännas sida under och efter år 1914 c) Utredningar rörande arbetslöshetsförsäkring m. m Hjälpåtgärder från arbetsgivarnas sida

101 1Q3

„ «» loo

arbetslöshetsförsäkring

1Q6

'

ma lUo . . . . 109 109 ....Q .111 -.* + j^2

4 Arbetslöshetspolitikens grundläggande principer Inledning De sakkunnigas principståndpunkter Herrar Ordföranden. Hagman och Odelstierna Herr von Koch Herrar Bernström, Heckscher och Johansson Herr Carlström Herrar Bcrnström, Carlström, Heckscher och Johansson Olika försäkringsformer Försäkringens finansiering

Sid. 113 U3 115 115 ^20 131 ^39 143 144 149

l>e sakkunnigas A-förslag: Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 155 Vissa huvudfrågor rörande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 157 A. Försäkringens omfattning I57 B. Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens organisation 170 1. Vissa tidigare förslag till organisation av samhällets hjälpverksamhet för arbetslösa och kritiken härav 170 2. De sakkunnigas förslag till organisation av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen . . : I74 a) Den centrala organisationen 174 b) Den lokala organisationen 179 C. De försäkrades indelning i inkomstklasser, understödens storlek samt understödstidens längd 191 D. Kostnaderna för försäkringen 202 E. Försäkringskort och märkessystem 226 F. Förfaringssättet vid bestämmande och utgivande av understöd 241 G. Fondförvaltningen 243 H. Arbetslöshetsstatistiken vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 243 Speciell motivering 251 Förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring 251 Förslag till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter 315 Förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten 324 Be sakkunnigas B-förslag: F r i v i l l i g arbetslöshetsförsäkring Allmänna synpunkter Speciell motivering Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor . Förslag till lag om offentlig arbetsförmedling Förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten

349 351 362 362 365 388 390

BILAGOR

391 Bil. 1.

Den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar av E l i F. H e c k s c h e r 393 Arbetslöshetspolitikens uppgifter 393 1! • • Arbetslöshetspolitikens olika medel 403 '"'Bil. 2. P. M. angående lokal försäkring 414 Bil- 3. Erforderligt utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 420 Uil. 4. Undersökning av arbetslösheten under år 1925 inom Svenska Metallindustriarbetareförbundet samt Svenska Grov- och fabriksarbetareförbundet . . . . 427

5 Sid. Bil. 5. Redogörelse för arbetslöshetsförsäkringen m. m. i länder, besökta av de sakkunnigas studiedelegation 447 Länder med obligatorisk försäkring 449 England 449 Tyskland 502 Österrike 523 Länder med frivillig försäkring 544 Belgien 544 Danmark 557 Holland 56S Schweiz 582 Bil. 6. Tabeller 595 Tab. A. Arbetsförmedlingsanstalternas inkomster och utgifter åren 1902—1926 . . 597 Tab. B. Ansökningar om arbete, lediga och tillsatta platser åren 1902—1927 . . 598 Tab. C. Antal tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1902—1927 . . . . 599 Tab. D. Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande, fördelade på olika hjälpformer. samt storleken av härtill utgående statsbidrag m. m. under perioden 1 augusti 1914—30 juni 1924 . 600 Tab. E. Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande för olika år under perioden 1 augusti 1914—30 juni 1924 . . 602 Tab. F. Kostnadsfördelning för statliga nödhjälpsarbeten åren 1918—30 juni 1927 607 Tab. G. Uppgifter rörande fackförbund med arbetslöshetsunderstöd åren 1910— 1927 614

Till Herr Statsrådet

och Chefen

för KungL

Socialdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 april 1926 uppdrog dåvarande chefen för kungl. socialdepartementet den 13 i samma månad åt undertecknade Lindqvist, Bernström, Hagman, Johansson och Odelstierna ävensom ledamoten av riksdagens andra kammare direktören Felix Teodor Hamrin, ledamoten av riksdagen första kammare rådmannen Ernst Lyberg och professorn vid universitetet i Lund fil. doktorn Ernst Frithiof Knut Sommarin att inom departementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Å t undertecknad Lindqvist uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan herrar Hamrin och Lyberg efter att hava utnämnts till statsråd entledigats från sakkunniguppdraget den 21 juni 1926, tillkallades samma dag såsom sakkunniga undertecknade Carlström och von Koch ävensom ledamoten av riksdagens första kammare professorn Martin Nikolaus Fehr. P å därom gjord ansökning entledigades Fehr den 16 augusti 1926 från uppdraget, varvid undertecknad Heckscher tillkallades såsom sakkunnig. Den 27 november 1926 entledigades Sommarin på därom gjord framställning från sakkunniguppdraget. Den 21 maj 1926 uppdrogs åt assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge Sture Fredrik Benjamin Petersson och förste aktuarien i riksförsäkringsanstalten fil. doktorn Olof André Åkesson att vara sekreterare hos de sakkunniga. Riktlinjerna för de sakkunnigas arbete framgå av dåvarande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då bemyndigande till de sakkunnigas utseende gavs. Detta anförande var i hithörande delar av följande lydelse: »Vid föredragningen av den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 mars 1926 till innevarande års riksdag avlåtna propositionen nr 212 angående anslag till den offentliga arbetsförmedlingen i riket m. m. anförde jag till statsrådsprotokollet, att jag hade för avsikt att inom den närmaste framtiden underställa

8 Kungl. Maj:t förslag om anordnande av fortsatt utredning angående frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. J a g anhåller nu att få till behandling upptaga detta spörsmål och vill då till en början i korthet erinra om de utredningar, som tillförene blivit utförda i detta ämne. Jämlikt av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag avgav socialförsäkringskoinmittén den 30 december 1922 betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor. Sedan yttranden över ifrågavarande kommittéförslag inhämtats från vederbörande mjoidigheter och korporationer, uppdrog min företrädare i ämbetet, jämlikt Kungl. Maj:ts den 6 juni 1924 givna bemyndigande, åt särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Efter slutförd utredning avlämnade nämnda sakkunniga den 9 september 1925 ett den 24 juli 1925 dagtecknat förslag i sagda ämne. Jämväl över detta förslag inhämtades yttranden från vederbörande. Härefter tillkallade jag, i enlighet med Kungl. Majrts den 16 oktober 192T» givna bemyndigande, två sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Avsikten med sistberörda utredning var, enligt vad som framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet i ärendet, i första hand att undersöka möjligheten att kombinera de båda system för bekämpande av arbetslöshetens verkningar, vilka kommit till uttryck i de bägge förut omnämnda förslagen. Härjämte avsåg utredningen en överarbetning av det av socialförsäkringskommittén avgivna förslaget till arbetslöshetsförsäkring . Sedan den sålunda anordnade fortsatta utredningen framskridit så långt, att de tillkallade sakkunniga utarbetat preliminära förslag i ämnet, erhöll jag den 4 december 1925 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en utvidgad krets av sakkunniga, representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, ined uppdrag att granska de förenämnda inom socialdepartementet utarbetade preliminära förslagen. De i enlighet härmed tillkallade sakkunniga avgåvo efter slutförd granskning den 30 januari 1926 yttranden i ämnet. Över de inom departementet utarbetade förslagen jämte de över desamma avgivna yttrandena hava sedermera utlåtanden infordrats från socialstyrelsen, försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission. Det hade varit min förhoppning att på grundval av den sålunda verkställda utredningen förslag i ämnet skulle kunna föreläggas innevarande års riksdag. Emellertid hava under utredningens sista skede framhållits vissa synpunkter, som torde böra föranleda ytterligare undersökning av vissa delar av den föreliggande frågan. Några av de sakkunniga, som tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts nyssberörda bemyndigande den 4 december 1925, hava sålunda i sina yttranden över de förslag, som underställts deras granskning, uttalat, att den arbetslöshetshjälp, staten enligt nämnda förslag skulle lämna, sannolikt icke skulle tillgodokomma vissa arbetargrupper, däribland de ekonomiskt sva-

9 gast ställda arbetarna inom .jordbruket och skogshushållningen. Socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission hava framhållit samma synpunkt. Här järnte har under granskningen av nu ifrågavarande förslag från en del håll påpekats, att industriens arbetsgivare rimligen borde kunna åläggas att dellaga i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Mot de önskemål, som nämnda, yttranden få anses innesluta, har jag i piincip icke något att erinra. Jag finner mig därför böra förorda anordnandet av en utredning angående räckvidden och den praktiska genomförbarheten av önskemålen i fråga. Det synes emellertid knappast sannolikt, att de kunna förverkligas med mindre arbetslöshetsförsäkringen göres obligatorisk. Följaktligen torde under den av mig nu förordade utredningen böra prövas frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring lika väl som möjligheterna att inom ramen av systemet för frivillig arbetslöshetsförsäkring tillgodose sagda önskemål. Oavsett vilket försäkringssystem som vid den slutliga prövningen befinnes lämpligast för vårt land böra självfallet vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen anordnas reservarbeten, vid vilka arbetslösa personer kunna beredas sysselsättning. Utredningen bör alltså även avse spörsmålet, i vilken mån och på vad sätt försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen lämpligen böra bringas att samverka med varandra. Utredningen i fråga, som bör bedrivas med den skyndsamhet att möjlighet beredes att till 1927 års riksdag framlägga förslag i ämnet, synes böra utföras av särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Antalet av de sakkunniga torde icke behöva överstiga nio. De sakkunniga torde böra äga att från verk och myndigheter erhålla de uppgifter, som för utredningsarbetet finnas erforderliga och av de sakkunniga begäras. Ersättning till de sakkunniga torde böra utgå i form av dagarvode jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser angående kommittéer samt gäldas av det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. I samband med anordnandet av den sakkunnigutredning jag i det föregående föreslagit lärer det utredningsuppdrag, som meddelats åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1925 tillkallade sakkunniga, böra upphöra. Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga mig att tillkalla högst nio sakkunniga för att på sätt jag i det föregående angivit inom socialdepartementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Härjämte hemställer jag. att Kungl. Maj:t måtte föreskriva, att de sakkunniga, som i enlighet härmed må komma att tillkallas, skola äga att från verk och myndigheter erhålla de uppgifter, som för utredningsarbetet finnas erforderliga och av de sakkunniga begäras.» Med hänsyn till de sålunda givna anvisningarna hava de sakkunniga, vilka

10 antagit benämningen 1926 års arbetslöshetssakkunniga, funnit sig böra inrikta utredningsarbetet på framläggandet av alternativa förslag, avseende det ena obligatoriskt och det andra frivilligt försäkringssystem. I utarbetandet av sådana förslag hava samtliga sakkunniga deltagit, oberoende av sin ståndpunkt till spörsmålen, huruvida en arbetslöshetsförsäkring över huvud bör komma till stånd i vårt land och vilket försäkringssystem som i så fall lämpligen bör komma till användning. De sakkunniga hava därjämte utarbetat förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen samt angående anordnande av allmänna arbeten för beredande av sysselsättning åt de arbetslösa. Beträffande dessa ämnen framläggas alternativa förslag i anslutning till de olika försäkringssystemen. Vid utformningen av samtliga förslag hava i sådana fall, där meningsskiljaktighet uppstått bland de sakkunniga, de olika meningarna kommit till uttryck i såvitt möjligt fullt utarbetat skick. De sakkunnigas betänkande innefattar sålunda intet majoritetsförslag med åtföljande reservationer. I en den 29 januari 1927 till departementschefen avlåten skrivelse framhöllo de sakkunniga, att det under arbetets gång visat sig önskvärt, att frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande bleve föremål för närmare utredning men att en sådan undersökning icke med fördel kunde överlämnas till dem utan, därest den skulle komma till stånd, syntes böra ske genom särskilt förordnade personer. Med anledning av denna skrivelse tillsattes den 11 mars 1927 en särskild kommitté för utredning av nämnda i skrivelsen berörda spörsmål. De sakkunniga hava under sitt arbete samrått med denna kommitté. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande hava vissa av de sakkunniga och de båda sekreterarna för studier rörande organisation och verkningarna av i utlandet genomförd arbetslöshetsförsäkring företagit resor dels under 1926 i Belgien, England, Holland, Schweiz och Österrike och dels under 1927 i Danmark och Tyskland. På grundval av vid dessa resor inhämtade upplysningar hava utarbetats särskilda redogörelser för försäkringslagstiftning och därmed sammanhängande förhållanden i nämnda länder. Dessa redogörelser äro fogade såsom bilagor till de sakkunnigas betänkande. Efter hemställan från de sakkunniga har chefen för arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen i Danmark, direktör Väter lämnat en muntlig framställning av arbetslöshetsförsäkringen i detta land. Därjämte hava de sakkunniga, för att taga kännedom om genom statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbeten, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande besökt vissa platser inom landet, där sådana arbeten pågått. För att tagas under övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag ha till dem överlämnats: 1 :o) en av professorn vid universitetet i Uppsala, juris doktorn V. Lundstedt utarbetad redogörelse för studier rörande vissa drag av den engelska arbetslöshetsförsäkringen ; 2:o) en från Carl Aug. Olofsson i Karlstad till socialdepartementet inkommen skrivelse rörande arbetslöshetsfrågan, dagtecknad i mars 1926:

11 3:o) en av landssekretariatet ingiven, till Konungen ställd skrivelse den 25 november 1926 med hemställan om åtgärders vidtagande för genomförande av en arbetslöshetsförsäkring; 4:o) riksdagens skrivelse den 29 maj 1912 angående sådan planläggning av statens och kommunernas arbete att största möjliga antal arbetare beredes arbete under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder, ävensom vissa i anledning av denna skrivelse avgivna yttranden; 5:o) riksdagens skrivelse den 18 juni 1920 rörande utredning, huruvida och på vilket sätt en lagstiftning eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, ävensom vissa i anledning av denna skrivelse avgivna yttranden; G:o) av åtskilliga fackliga organisationer avlåtna, till socialdepartementet inkomna skrivelser rörande arbetslöshetsfrågan ävensom av statens arbetslöshetskommission avgivet yttrande över en av dessa skrivelser. Ifrågavarande handlingar återställas härmed. Sedan de sakkunnigas arbete numera avslutats, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 25 april 1928. HERM. LINDQVIST ERIK BERNSTRÖM

O. L. CARLSTRÖM

E L I F. HECKSCHER

J. JOHANSSON

OSKAR HAGMAN G-. H.

VON KOCH

ERIK ODELSTIERNA

Sture Petersson

O. A.

Åkesson

L A Cl T E X T E R TILL

DE S A K K U N N I G A S OBLIGATORISK

A-FÖRSLAG

ARBETSLÖSHETS-

FÖRSÄKRING

\h

Förslag till

Lag om arbetslöshetsförsäkring.1 Allmänna bestämmelser. 1 §Envar arbetare, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, skall, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkras till erhållande av ersättning vid arbetslöshet. Såsom arbetare enligt denna lag anses icke verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning samt ej heller butiksbiträde, bokhållare, ritare eller därmed jämställd person. 2 §•

Vad i 1 § första stycket är stadgat skall icke äga tillämpning: 1. å arbetsgivares make, hemmavarande barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptivföräldrar i den mån de användas till arbete för hans räkning; 2. å den som utför arbetet i sitt hem; 3. i den mån arbetare användes till a) arbete i jordbruk med därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag; b) skogs- eller flottningsarbete; c) fiske; d) reservarbete i enlighet med vad därom särskilt är stadgat; 4. å den som innehar ordinarie befattning i statens tjänst. I övrigt äger Konungen att från försäkringsplikt undantaga arbetare, som användas till arbete för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning och vilkas anställningsvillkor äro sådana, att försäkring enligt denna lag må anses icke erforderlig. 3 §.

Kostnaderna för försäkringen bestridas genom avgifter av arbetare och arbetsgivare (försäkringsavgifter) samt bidrag av statsmedel. 1

KursivBtil i lagtexten utmärker skilda meningar bland de sakkunniga.

16 4 §.

Försäkringen handhaves av socialstyrelsen under medverkan av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Det åligger arbetsförmedlingsanstalt att i sin verksamhet enligt denna lag ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av socialstyrelsen. Om ersättning. 5 §. H r r Bernström,

Carlström,

Heckscher,

Johansson

och von Koch:

För att arbetare, som försäkrats enligt denna lag, i anledning av iråkad arbetslöshet skall äga rätt till ersättning på grund av försäkringen erfordras vid varje tidpunkt: 1) att han är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete; 2) att han hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande på sätt i denna lag stadgas och i övrigt gjort skäliga ansträngningar att finna arbete men likväl icke erhållit lämpligt sådant; samt 3) att försäkringsavgifter för honom erlagts för en sammanlagd tidrymd under nästföregående fyra försäkringskvartal av minst tjugosex veckor. Har den arbetslöse jämlikt 14 § hänvisats till deltagande i reservarbete, skall dock vid prövning av frågan, i vad mån ersättningsrätt kvarstår efter reservarbetstidens slut, hänsyn tagas till avgiftsbetalningen för de försäkringskvartal, som med bortseende från reservarbetstiden skulle utgöra de fyra närmast föregående. Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter och är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. H r r Ordföranden,

Hagman och

Odelstierna:

För att arbetare, som försäkrats enligt denna lag, i anledning av iråkad arbetslöshet skall äga rätt till ersättning på grund av försäkringen erfordras vid varje tidpunkt: l:o) att han är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete; 2:o) att han hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande på sätt i denna lag stadgas men likväl icke erhållit lämpligt arbete; samt 3:o) att försäkringsavgifter för honom erlagts för en sammanlagd tidrymd under nästföregående fyra försäkringskvartal av minst tjugosex veckor. Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, samt icke hänför sig till arbetsplats, där arb et skon f likt pågår.

17 6§. Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller utan giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, utgives icke ersättning enligt denna lag under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. 7 §. H r r Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Under tiden för arb et skon f likt utgives icke ersättning enligt denna lag: 1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); 2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, utgives icke ersättning enligt denna lag under den tid konflikten varar. H r Bernström:

Under tiden för arb et skon f likt utgives icke ersättning enligt denna lag till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout), eller till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område eller hela riket, må ersättning icke utgivas till någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket; vad sålunda stadgas i fråga om konflikt av allmännare omfattning gäller ock i fråga om konflikt av mindre omfattning, dock icke i de fall, där densamma icke skäligen kan antagas i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och anställningsvillkoren för yrket inom området eller riket. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen, som ock äger att, där tillämpningen av samma regler i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva undantag från desamma. 8 §. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson, von Koch och Odelstierna:

Hava undervisnings- eller utbildningskurser under offentlig uppsikt anordnats för arbetslösa och vägrar någon utan giltig anledning att deltaga i sådan kurs, må ersättning enligt denna lag icke till honom utgivas under en tid av fyra veckor därefter. H r r Ordföranden och Hagman:

Hava undervisnings- eller 2—271089

en tid av två veckor därefter.

IS

9§. Ej må någon tillgodonjuta ersättning enligt denna lag för någon dag, med mindre han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och dessa dagar hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande på sätt i 25 § sägs. Vid beräkning av karenstid må hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under tid, då av annan orsak än i denna paragraf sägs ersättning ej kunnat utgå. Vad sålunda om iakttagande av karenstid föreskrivits skall ej äga tillämpning, då arbetslös, som uppbär ersättning enligt denna lag, erhåller arbete för kortare tid än 18 dagar eller på grund av sjukdom avstänges från ersättning samt omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande ånyo ansöker om ersättning. I fråga om arbetare tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet regelbundet förekommer under någon del av året, äger socialstyrelsen föreskriva, att ersättning ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs eller att under viss med hänsyn till sådan arbetslöshet bestämd tid av året ersättning över huvud icke må utgå eller att den i 15 § angivna längsta ersättningstiden skall lika fördelas å två perioder om vardera två försäkringskvartal, därvid den ena perioden skall omfatta den tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. 1.0 §. 1 mom. Ersättning enligt denna lag på grund av erlagda försäkringsavgifter utgår med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp. Därjämte utgår till vissa familjeförsörjare, enligt vad nedan sägs, ett likaledes för dag beräknat tillägg till daghjälpen, benämnt familjetillägg, vilket bestrides av statsmedel. 2 mom. Familjetillägg utgår: 1) till daghjälpsberättigad man: a) för hustru eller, där han är ogift, änkling eller frånskild samt har hemmavarande barn under 16 år, för husföreståndarinna; dock att om hustrun eller husföreståndarinnan har regelbundet arbete för annans räkning och därav har en daglig inkomst, uppgående till mer än hälften av daghjälpen i den löneklass, mannen tillhör, eller om hon själv uppbär daghjälp, intet tillägg för henne må beräknas; b) för barn eller adoptivbarn under 16 år; 2) till daghjälpsberättigad kvinna: för barn eller adoptivbarn under 16 år, dock ej där hon är gift eller sammanlever med barnets fader samt denne uppbär daghjälp; 3) till daghjälpsberättigad man eller kvinna: för föräldrar, såframt den daghjälpsberättigade lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller sådan anhörig samt denne ej själv uppbär daghjälp. Har den daghjälpsberättigade i fall, som avses i punkterna 1 och 2, veterligen icke, medan han var i arbete, väsentligen bidragit till underhållet av den,

19 för vilken familjetillägg yrkas, må sådant tillägg icke beviljas, med mindre fråga är om försörjningsförhållande, som uppstått efter arbetslöshetens inträde. 11 §. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson, von Koch och Odelstierna:

Daghjälp och familjetillägg utgå i var och en av de i 18 § omförmälda löneklasser med följande belopp:

Löneklass

Daghjälp i kronor

Familjetillägg i kronor för den som har att försörja en eller två tre eller fyra fem eller flere

0.25 0.30

1.00 1.20

1.50 1.80

1-95

1.25 Vid ersättningens bestämmande hänföres arbetslös, därest mer än hälften av de för nästföregående fyra försäkringskvartal för honom erlagda försäkringsavgifterna guldits i viss löneklass, till denna samt i annat fall till den löneklass, som enligt 18 § närmast motsvarar genomsnittsbeloppet av de för nyssnämnda tid erlagda avgifterna eller, där detta belopp ligger mitt emellan två löneklasser, till den högre av dessa. Åtnjuter arbetare i anledning av iråkad arbetslöshet fattigvårdsunderstöd eller regelbundet utgående understöd från annat håll, skall ersättning enligt denna lag till honom utgivas allenast i den mån understödet icke uppgår till vad som enligt första stycket må utgå. Vad nu sagts skall ock äga tillämpning, där någon, för vilken arbetaren jämlikt 10 § äger tillgodonjuta familjetillägg, på grund av den sistnämndes arbetslöshet åtnjuter fattigvårdsunderstöd. Utgående ersättningsbelopp fördelas, såvitt fråga är om arbetslös, som äger rätt till familjetillägg, å daghjälp och familjetillägg efter förhållandet dem emellan vid fullt utgående ersättning. H r r Ordföranden och Hagman:

Daghjälp och

av dessa.

12 §. Ersättning enligt denna lag utgår icke till någon för söndag, ej heller för annan helgdag, med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för vilken han åtnjuter avlöning. Har arbetslös någon dag utan giltig anledning underlåtit fullgöra honom enligt 25 § åliggande anmälningsskyldighet, utgives icke ersättning till honom för nämnda dag. Familjetillägg utgår allenast för dag, för vilken daghjälp utgives.

13 §, H r r Ordföranden, Carlström, Hagman och Odelstierna:

Har arbetare på grund av driftinskränkning vid företag, där han är anställd, arbete ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, vare han berättigad till ersättning enligt denna lag för de dagar han är utan arbete, dock allenast om och i den omfattning, arbetsförtjänsten för vecka understiger vad han skulle uppburit i ersättning för veckan, därest han varit fullständigt arbetslös. Utgår ersättning med nedsatt belopp, fördelas detta ä daghjälp och familjetillägg efter förhållandet dem emellan vid fullt utgående ersättning. H r r Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch yrka, att denna paragraf måtte utgå. 14 §. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Daghjälpsberättigad arbetslös, vilken under den av löpande och sistförflutna tre försäkringskvartal innefattade tidrymd uppburit ersättning enligt denna lag för sammanlagt minst trettiosex dagar, må av offentlig arbetsförmedlingsanstalt hänvisas till deltagande i reservarbete under viss tid, som bestämmes av socialstyrelsen och högst må uppgå till tolv veckor. Den tid, varunder arbetslös i anledning av sådan hänvisning deltager i reservarbete, skall avräknas å ersättningstiden, därvid två dagars reservarbete skall anses motsvara en dags ersättning. Vägrar arbetslös utan giltig anledning att ställa sig hänvisning, som nu sagts, till efterrättelse, må ersättning enligt denna lag icke till honom utgivas under en tid av fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Hrr Ordföranden, Hagman och Odelstierna yrka, att denna paragraf måtte utgå. 15 §. H r r Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Ersättning enligt denna lag utgives icke till någon för mer än sammanlagt nittio dagar under loppet av fyra på varandra följande försäkringsavtal. Deltager arbetslös, som uppbär ersättning, i kurs, varom i 8 § förmäles, äger socialstyrelsen, där så befinnes nödigt för beredande av möjlighet för den arbetslöse att fullfölja kursen, medgiva, att ersättning må utgå utöver den i första stycket stadgade tid. H r Carlström: Ersättning enligt denna lag utgives icke till någon för mer än sammanlagt nittio dagar under loppet av fyra på varandra följande försäkringskvartal, dock att där på grund av stadgande i 13 § ersättning för någon dag utgått med nedsatt belopp, ersättning må kunna tillgodonjutas intill dess de under fyra på varandra följande försäkringskvartal uppburna belopp sammanlagt motsvara full ersättning för den arbetslöse under nittio dagar. Deltager arbetslös stadgade tid.

21 H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

Ersättning enligt denna lag utgives icke till någon för mer än sammanlagt etthundratjugu dagar under loppet av fyra på varandra följande försäkringskvartal, dock att där på grund av stadgande i 13 § ersättning för någon dag utgått med nedsatt belopp, ersättning må kunna titt godonjutas intill dess de under fyra på varandra följande försäkringskvartal uppburna belopp sammanlagt motsvara full ersättning för den arbetslöse under etthundratjugu dagar. Deltager arbetslös — — — stadgade tid. Om försäkringsavgifter och fond. 16 §. H r r Ordföranden, Bernström, Hagman, Heckscher, Johansson, von Koch och Odelstierna:

1 mom. För varje vecka, under vilken arbetare hela veckan eller en del därav använts till arbete under omständigheter, som medföra försäkringsplikt enligt denna lag, skall erläggas viss för arbetaren och hans arbetsgivare gemensamt beräknad försäkringsavgift. 2 mom. Försäkringsavgift erlägges av arbetsgivaren, vilken äger att vid avlöningstillfälle å arbetaren tillkommande kontant avlöning göra avdrag för hälften av de avgifter, som belöpa å avlöningsperioden. Användes arbetare under samma vecka till arbete såsom i första stycket sägs av olika arbetsgivare, svare den förste arbetsgivaren för försäkringsavgiftens erläggande. Hr

Carlström:

1 mom. För varje beräknad försäkringsavgift. Styrker arbetare, att han årligen innehar anställning, som medför försäkringsplikt enligt denna lag, under kortare tid än 26 veckor och att han under återstoden av året antingen innehar anställning, som ej medför försäkringsplikt, eller utövar självständig förvärvsverksamhet, äge dock socialstyrelsen på ansökan medgiva, att försäkringsavgift för honom tillsvidare icke skall erläggas. 2 mom. Försäkringsavgift erlägges — försäkringsavgiftens erläggande. 17 §. Försäkringsavgiftens storlek är beroende av arbetarens dagliga arbetsförtjänst hos den arbetsgivare, som har att svara för avgiftens erläggande. Är arbetare tillkommande avlöning bestämd till visst belopp för vecka, för månad eller för år, skall såsom daglig arbetsförtjänst beräknas 1\& av veckolönen, V25 av månadslönen och Vsoo av årslönen. Åtnjuter arbetaren naturaförmåner, skola jämväl dessa, uppskattade efter i arbetsorten gällande priser, tagas i beräkning vid bestämmandet av den dagliga arbetsförtjänsten.

18 §. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Efter den dagliga arbetsförtjänsten indelas de försäkrade, på sätt nedan sägs, i sex olika löneklasser och uppgår i varje klass den för arbetaren och arbetsgivaren gemensamma avgiften för vecka till följande belopp: Löneklass I II III IV V VI

Daglig arbetsförtjänst i kronor t. o. m. 2.49 2.50—3.49 3.50—4.49 4.50—5.49 5.50—6.49 6.50 och däröver

Avgift för vecka i öre 28 32 44 54 64 70

Konungen må, där så prövas erforderligt, höja ovan stadgade avgifter, dock med högst femtio procent, eller, där så prövas kunna ske utan olägenhet, sänka desamma. Ändring som nu sagts må icke träda i kraft förrän med ingången av det efter beslutet närmast följande försäkringsåret. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

Efter den Löneklass I II III IV V VI

Konungen må

följande belopp: Daglig arbetsförtjänst i kronor t. o. m. 2.49 2.50—3.49 3.50—4.49 4.50—5.49 5.50—6.49 6.50 och däröver

Avgift för vecka i öre 32 38 52 64 78 84

följande försäkringsåret.

19 §. Avgifterna erläggas på det sätt, att arbetsgivaren å ett för arbetaren personligen utfärdat kort (försäkringskort) för varje vecka anbringar och makulerar ett mot arbetarens och arbetsgivarens gemensamma avgift svarande märke (försäkringsmärke). Anbringande av försäkringsmärke för viss vecka skall äga rum före utgången av den kalendermånad, som följer närmast efter nämnda vecka. Märke, som senare anbringas å försäkringskortet, må ej tillgodoräknas arbetaren, där ej socialstyrelsen för särskilt fall medgiver, att så må ske. Ej må märke anbringas å arbetares försäkringskort för vecka, under vilken han icke använts till arbete under omständigheter, som medföra försäkringsplikt enligt denna lag. Där så likväl skett, må märket icke tillgodoräknas arbetaren. 20 §.

Försäkringskort, varom i 19 § förmäles, utfärdas på begäran av arbetare, för vilken försäkringsavgift skall erläggas, och utan kostnad för honom av

kontor eller ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Kortet skall av arbetaren överlämnas till arbetsgivaren, som har att förvara det så länge han är pliktig att erlägga försäkringsavgift för arbetaren. Underlåter arbetare att avlämna försäkringskort, åligger arbetsgivaren att avfordra honom sådant. Kortet gäller för försäkringsår och skall vid dettas utgång utbytas mot nytt. Det åligger arbetsgivare att minst en gång i månaden å därför lämplig tid, som han själv äger bestämma, hålla arbetaren kortet tillgängligt för granskning. 21 §. Försäkringsmärken tillhandahållas arbetsgivare genom postverkets försorg mot erläggande av belopp, som motsvarar märkesvalörerna. 22 §.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av statskontoret i samråd med socialstyrelsen enligt grunder, som fastställas av Konungen. Av fondens medel utbetalas all ersättning, som beviljats enligt denna lag. Till den del utgående ersättning avsett familjetillägg erhåller fonden, i den ordning Konungen närmare bestämmer, gottgörelse av statsmedel. Om sökande av ersättning samt dess utbetalande. 23 §. H r r Ordföranden, Carlström, Hagman och Odelstierna:

Arbetslös, som önskar erhålla ersättning enligt denna lag, har att personligen ingiva skriftlig ansökan därom å kontor eller hos ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Vid ansökningen skola fogas försäkringskort, intyg från siste arbetsgivaren, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om ersättning på grund av minskad arbetstid, antalet arbetsdagar och arbetsförtjänst för vecka, ävensom sådana uppgifter angående familjeförhållanden, som äro erforderliga för prövning av frågan, om familjetillägg skall utgå. H r r Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Arbetslös, som att den upphört ävensom sådana uppgifter angående familjeförhållanden, som äro erforderliga för prövning av frågan, om familjetillägg skall utgå. 24 §. Ansökan om ersättning prövas av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor. Ingives ansökan till anstalts avdelningskontor eller ombud, skall kontoret eller ombudet till huvudkontoret översända ansökningen med därvid fogade handlingar tillika med eget yttrande i. ärendet. 25 §. Arbetslös, som ansökt om ersättning, är pliktig att varje söckendag a kontor eller hos ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt personligen anmäla sig

såsom arbetssökande. Är den arbetslöse avlägset boende eller föreligger annan omständighet, som skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten särskilt betungande för honom, äge arbetsförmedlingsanstalt för viss eller vissa dagar befria den arbetslöse från skyldigheten att personligen anmäla sig samt föreskriva, vad han i stället har att iakttaga, för att anmälningsskyldigheten må anses fullgjord. 26 §. Ersättning utbetalas veckovis i efterskott genom det kontor eller ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt, hos vilket den arbetslöse ingivit ansökan enligt 23 §. På begäran av den ersättningsberättigade må dock arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor, när särskilda skäl föreligga, medgiva, att utbetalning sker genom annat kontor eller ombud för sådan anstalt än nu sagts. Arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skall månadsvis till socialstyrelsen ingiva uppgift angående det belopp, som beräknas komma att under nästföljande månad åtgå för utbetalning av ersättning genom anstaltens kontor och ombud. Socialstyrelsen har att med ledning av denna uppgift hos statskontoret göra framställning om utbetalning till huvudkontoret av nödiga medel. Vid fall av behov må särskilda förskott i enahanda ordning lämnas. 27 §. Har ersättning tillerkänts arbetslös och finner arbetsförmedlingsanstalts avdelningskontor eller ombud, genom vilket utbetalning av ersättningen äger rum, att på grund av sedermera inträffad omständighet ersättning icke bör utgå i enlighet med det meddelade beslutet, skall kontoret eller ombudet omedelbart göra anmälan därom till huvudkontoret, som har att pröva frågan. Vad nu sagts skall dock icke äga tillämpning, där fråga är allenast om underlåtenhet från den arbetslöses sida att fullgöra i 25 § föreskriven anmälningsskyldighet. 28 §.

Socialstyrelsen äger efter framställning av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor tillerkänna visst eller vissa av anstaltens avdelningskontor befogenhet att på egen hand pröva och avgöra frågor, som enligt 24 eller 27 § skola avgöras av anstalts huvudkontor. Särskilda bestämmelser. 29 §. Med försäkringsår förstås enligt denna lag tiden från och med första måndagen i juli månad till första måndagen i samma månad nästföljande år. Försäkringsår indelas i fyra försäkringskvartal, vart och ett om 13 veckor, dock att i fall, där försäkringsår kommer att omfatta 53 veckor, sista försäkringskvartalet skall omfatta 14 veckor. 30 §. • H r r Ordföranden, Carlström, Hagman och Odelstierna:

Arbetsgivare vare pliktig att när någon hos honom anställd arbetare, som med hänsyn till antalet erlagda försäkringsavgifter kan vara berättigad till

25 ersättning enligt denna lag, lämnar sin anställning, på begäran till denne överlämna intyg enligt formulär, som fastställes av socialstyrelsen, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört. Tillämpar arbetsgivare vid sitt företag inskränkt drift sålunda att denna pågår ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, åligger honom att till arbetare, som ämnar å nu angiven grund anhålla om ersättning, på begäran utfärda intyg, utvisande det antal dagar i veckan, arbetaren har sysselsättning, samt hans arbetsförtjänst. H r r Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Arbetsgivare vare

•—• den upphört.

31 §. Arbetsgivare åligger att på begäran låta ombud för socialstyrelsen eller arbetsförmedlingsanstalt granska hos arbetsgivaren förvarade försäkringskort och taga del av avlöningslistor och andra förteckningar över anställda arbetare ävensom att i övrigt lämna ombud eller myndighet, som nu sagts, sådana uppgifter angående arbetares anställningstid, arbetsförtjänst och avgång från anställning, som kunna erfordras med hänsyn till bestämmelserna i denna lag. 32 §.

Den, som på grund av tjänsteåliggande för socialstyrelsens eller arbetsförmedlingsanstalts räkning tager befattning med handling eller uppgift, som i 31 § sägs, eller med uppgift, handling eller undersökning i övrigt rörande försäkrad arbetares förhållande i fråga om anställning och avgång därifrån, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning, eller yppa vad han om försäkrad arbetares förhållande sålunda erfarit. 33 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty icke tagas i mät för gäld. 34 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, som avses i denna lag. 35 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för försäkringens genomförande, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av socialstyrelsen. Om besvär. 36 §.

över beslut av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor rörande tillämpningen av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras hos socialstyrelsen

26 genom besvär, vilka skola ingivas till huvudkontoret eller i betalt brev med allmänna posten vara till kontoret inkomna senast å femtonde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Huvudkontoret skall skyndsamt till socialstyrelsen översända besvären tillika med eget yttrande över desamma. Har avdelningskontor tillerkänts befogenhet, som i 28 § sägs, gälle i fråga om klagan över dess med stöd av sådan befogenhet meddelade beslut vad i första stycket stadgas om klagan över beslut av huvudkontor. Socialstyrelsen äge, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga beslut, som i första och andra stycket sägs. Socialstyrelsens beslut meddelas kostnadsfritt. över socialstyrelsens beslut må klagan icke föras. Straffbestämmelser. 37 §. Underlåter arbetsgivare att fullgöra vad honom enligt denna lag åligger med avseende å försäkringsavgifters erläggande eller gör han vid utbetalning av avlöning till arbetare, för vilken han har att erlägga försäkringsavgift, större avdrag än i 16 § medgives eller vägrar han att utfärda intyg, varom i 30 § förmäles, eller att ställa sig föreskrifterna i 31 § till efterrättelse, straffes med böter. Lämnar arbetsgivare i intyg enligt 30 § eller i uppgift enligt 31 § veterligen oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor, där ej straff å förseelsen är i allmänna strafflagen utsatt. Arbetare, vilken i fall, där han enligt denna lag är pliktig att avlämna försäkringskort till sin arbetsgivare, trots anmaning från dennes sida underlåter att fullgöra sin skyldighet i angivna hänseende, straffes med böter. Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 32 § avses, straffes med böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet eller om försäkrad arbetares förhållanden till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet eller om den försäkrades förhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med handling eller uppgift, som i 31 § sägs, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället, eller att yppandet av den försäkrades förhållanden ej kunnat medföra skada för denne, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom i detta stycke är sagt, må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla den i 22 § omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

27 Förslag till

Lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter. 1 §• För varje landstingsområde samt för varje stad, som icke deltager i landsting, skall genom landstingets eller stadsfullmäktiges försorg upprättas en arbetsförmedlingsanstalt. Under de villkor, Konungen bestämmer, må för landstingsområde och stad, som nu nämnts, kunna upprättas gemensam anstalt. Arbetsförmedlingsanstalt har till uppgift att bedriva förmedling av arbetsanställning samt att, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, medverka vid arbetslöshetsförsäkringens handhavande. Anstalt skall för sin verksamhet hava huvudkontor samt erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. 2 §•

över arbetsförmedlingsanstalts verksamhet har socialstyrelsen att utöva tillsyn. 3§. Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte suppleanter. Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola för en tid av fyra år i sänder utses av Konungen bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen. övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas: att ett jämnt antal ledamöter och suppleanter utses; att halva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen; samt att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda. 4§. Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut.

28 Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den, vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga om ordförande av Konungen och i fråga om annan ledamot av vederbörande valkorporation. Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom. Avgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden. 5§. Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt utfärdas av landstinget eller, i fråga om stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige och skall för att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Ändring i reglemente skall jämväl godkännas av socialstyrelsen. Arbetsförmedlingsanstalts reglemente skall angiva: 1) anstaltens benämning; 2) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte; 3) styrelseledamöternas antal och grunderna för styrelsens beslutförhet; 4) tid för styrelsens sammanträden; 5) det sätt, på vilket kallelse till styrelsesammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 6) huru protokoll vid styrelsesammanträde skall föras; 7) huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras; 8) huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; samt 9) huru den för anstaltens verksamhet erforderliga personalen skall antagas och entledigas.

6§. Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skall ledas av en föreståndare, som utses av socialstyrelsen. Till befattningen må allenast ifrågakomma person, som är väl förtrogen med arbetsmarknaden och dess frågor samt gjort sig känd för praktisk duglighet och oväld. Föreståndares avlöningsförmåner skola fastställas av socialstyrelsen. Då befattning såsom föreståndare skall tillsättas, åligger det anstaltens styrelse att göra anmälan därom till socialstyrelsen, som har att kungöra befattningen ledig med tillkännagivande av den tid, inom vilken befattningen senast skall sökas, samt de med densamma förenade avlöningsförmåner. Sedan ansökningshandlingarna inkommit, skola dessa översändas till anstaltens styrelse, som äger att avgiva yttrande i ärendet. Befattningen tillsättes tillsvidare.

29 7 §.

Anstalts verksamhet för förmedling av arbetsanställning skall avse alla slag av arbete samt ske kostnadsfritt. Har anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd, må dock kostnaden härför uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Förmedlingsverksamheten skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare; dock må anstalt, i den mån den därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats, dit arbetsanvisning sker. De olika anstalterna skola i sin förmedlingsverksamhet, på sätt Konungen bestämmer, samverka med varandra. 8 §.

I fråga om arbetsförmedlingsanstalts befattning med arbetslöshetsförsäkringens handhavande gälle vad i lagen om arbetslöshetsförsäkring och med stöd av denna utfärdade författningar, instruktioner och anvisningar är eller kan bliva föreskrivet. 9 §. Arbetsförmedlingsanstalt äger att för sina utgifter, i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av utgivna beloppet. Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning, må dock anstalten för sådan utgift åtnjuta ersättning enligt första stycket allenast under villkor: a) att vid resans anträdande överenskommelse om anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd; b) att resan företagits å plats med lägsta biljettpris; c) att kontanta medel icke, med mindre särskilt förhållande påkallat det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande, utan biljett tillhandahållits honom genom anstaltens försorg; samt d) att resekostnaden icke understigit en krona. Framgår i något fall av omständigheterna, att anstalten skäligen kunnat erhålla ersättning för resekostnaden av arbetsgivaren eller arbetaren men försummat det, bör ersättning av statsmedel icke utgivas. 10 §. Statsbidrag, som avses i 9 §, utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt, som av Konungen bestämmes.

30 11 §. Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig till efterrättelse vad i lag och för anstalterna gällande reglementen finnes föreskrivet med avseende å deras verksamhet samt att denna i övrigt utövas på ett lämpligt sätt. På socialstyrelsen ankommer att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper. Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. 12 §. Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt i lag eller i anstaltens reglemente meddelad bestämmelse angående dess verksamhet eller giver denna eljest anledning till anmärkning, har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan, har socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande helt eller delvis av statsbidrag, som eljest skolat komma anstalten till godo, hos Kungl. Maj:t anhålla om förklaring, att anstaltens rätt till statsbidrag skall för viss tid eller tillsvidare anses helt eller delvis förverkad.

I

31 Förslag till

Förordning angående anordnande av reservarbeten. 1 §• För att bereda sysselsättning åt arbetslösa må staten och kommunerna, i den mån det med hänsyn till förhållandena anses påkallat, kunna anordna allmänt arbete i enlighet med vad här nedan stadgas. Sådant arbete kallas i denna förordning reservarbete. Kommun, som anordnar reservarbete, äger under de villkor, som nedan angivas, för ändamålet åtnjuta bidrag av statsmedel. 2 §. Statens verksamhet för anordnande av reservarbeten omhänderhaves av socialstyrelsen. 3 §. Kommun skall uppdraga åt lämpligt organ att i den utsträckning, sådant påkallas av förhållandena inom kommunen, samt under samarbete med offentlig arbetsförmedlingsanstalt och andra organ för hjälpverksamheten verka för vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna av uppkommen arbetslöshet. Där omständigheterna därtill föranleda, skall det sålunda utsedda organet vidtaga åtgärder för att bereda arbetslösa anställning vid reservarbeten. Under sin verksamhet i angivna hänseenden har organ, som nu sagts, att ställa sig till noggrann efterrättelse de instruktioner, som meddelas av socialstyrelsen.

4§. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

Till reservarbete må endast hänvisas den, som l:o) fyllt 18 år och är arbetsför; 2:o) på grund av oförvållad arbetslöshet är i behov av understöd; och 3:o) hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt sökt men icke erhållit lämpligt arbete. På socialstyrelsen ankommer att, där så prövas lämpligt, bestämma, att endast sådana arbetslösa, som tillhöra vissa yrken, skola hänvisas till reservarbete, så ock att uppställa de ytterligare villkor, som prövas böra gälla för hänvisning till dylikt arbete.

32 H r r Carlström, Heckscher och von Koch:

1 mom. Till reservarbete dylikt arbete. Socialstyrelsen äger jämväl medgiva, att arbetslösa, vilka fyllt 16 men icke 18 år, må hänvisas till reservarbete, där så med hänsyn till arbetets beskaffenhet prövas kunna ske utan olägenhet. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må arbetslös, vilken är berättigad till ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring och under den av löpande och sistförflutna tre försäkringskvartal innefattade tidrymd uppburit ersättning för sammanlagt minst trettiosex dagar, av offentlig arbetsförmedling sanstalt hänvisas till deltagande i reservarbete under viss tid, som bestämmes av socialstyrelsen och högst må uppgå till tolv veckor. I och för sådan hänvisning skall socialstyrelsen i mån av tillgång och under beaktande av övriga arbetslösas hjälpbehov ställa platser vid reservarbete till förfogande för de olika arbetsförmedlingsanstalterna. H r r Bernström och Johansson:

1 mom. Till reservarbete — — — dylikt arbete. 2 mom. Utan hinder (se hrr Carlströms m. fl. förslag) — olika arbetsförmedlingsanstalterna. 5 §. H r r Carl ström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas: 1) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); 2) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

I reservarbete må ej sysselsättas den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout. Hr Bernström: Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout), eller den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område eller hela riket, må ej i reservarbete sysselsättas någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket; vad sålunda stadgas i fråga om konflikt av allmännare omfattning gäller ock i fråga om konflikt av mindre omfattning, dock icke i de fall, där densamma icke skäligen kan antagas i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och anställningsvillkoren för yrket inom området eller riket. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen, som ock äger att, där tillämpningen av samma regler i

visst fall uppenbarligen från desamma.

skutte innebära en obillig hårdhet, medgiva

undantag

6§. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

1 mom. Lön till den, som är sysselsatt i reservarbete, skall understiga den arbetslön, som på den öppna arbetsmarknaden i orten är gällande för icke yrkesutbildade arbetare. Närmare bestämmelser angående de grunder, som skola lända till efterrättelse vid lönens fastställande, meddelas av Konungen. 2 mom. Kommun, som hänvisar arbetslös familjeförsörjare till deltagande i reservarbete å ort, där lägre arbetslöner tillämpas än de, som äro gällande inom kommunen, äger, där den arbetslöses familj finnes vara i behov av understöd, bestämma, att ett särskilt ortstillägg till lönen skall genom socialstyrelsens försorg utbetalas. Sådant ortstillägg får icke överstiga skillnaden mellan den lön, som enligt de av Konungen fastställda grunder skulle gällt, därest arbetsplatsen varit belägen inom den hänvisande kommunen, och den lön, som är enligt samma grunder fastställd å den plats, där arbetet utföres. Av socialstyrelsen utbetalat ortstillägg skall månadsvis återgäldas av hänvisningskommunen. Skulle för hårt skattetyngd kommun med omfattande arbetslöshet synnerlig svårighet möta att återgälda ortstillägg, äger socialstyrelsen på ansökan av kommunen helt eller delvis befria denna från återbetalningsskyldighet. Närmare bestämmelser angående vilka som skola vara att anse såsom familjeförsörjare meddelas av socialstyrelsen. 3 mom. Vad i 2 mom. är föreskrivet rörande ortstillägg skatt äga motsvarande tillämpning, då arbetslös familjeförsörjare, som är berättigad till ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring, av offentlig arbetsförmedlingsanstalt hänvisas till deltagande i reservarbete; dock att utbetalat ortstillägg i sådant fall skall stanna å statsverket. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

1 mom. Lön till den 2 mom. Kommun, som

— av Konungen. av socialstyrelsen.

7 §• Nödig kostnad för den arbetslöses resa till plats, där arbete anvisats honom, ersattes av statsverket. Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må ersättning av statsmedel utgå jämväl för den arbetslöses hemresa. 8§. Kommun, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag till anordnande av reservarbete, har att, innan verksamheten begynnes, inhämta socialstyrelsens medgivande därtill samt att ställa sig till efterrättelse de närmare föreskrifter, socialstyrelsen lämnar rörande arbetsföretagets anordnande och bedrivande, de arbetslösas anvisande till arbete och arbetslönens storlek. 3 — 271089.

9§. Statsbidrag till kommun, som på sätt i 8 § sägs anordnat reservarbete, utbetalas av socialstyrelsen och må kunna utgå med högst hälften av det belopp, som kommunen i enlighet med de av socialstyrelsen meddelade föreskrifter ägt utbetala såsom arbetslön till de arbetslösa. Vid prövning av frågan, huruvida och i vilken omfattning statsbidrag skall utgå, skall hänsyn tagas till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen, till de övriga åtgärder, som inom densamma må vara vidtagna i anledning av arbetslösheten, samt till arbetsföretagets lämplighet såsom reservarbete och till kommunens ekonomiska bärkraft. Ej må statsbidrag beviljas till arbetsföretag, som här avses, med mindre företagets anordnande prövas i hög grad påkallat med hänsyn till arbetslösheten inom kommunen. 10 §. Underlåter kommun att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, socialstyrelsen jämlikt 8 § meddelat, må statsbidraget till kommunen helt eller delvis indragas. 11 §• H r r Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Socialstyrelsen äger på ansökan medgiva, att landstingsområde, vägdistrikt eller annat sådant kommunalsamfund må anordna visst arbetsföretag såsom reservarbete och för ändamålet åtnjuta statsbidrag enligt de i 9 § angivna grunder. Vad i 8 och 10 §§ är stadgat skall därvid äga motsvarande tillämpning. H r r Ordföranden, Bernström, Hagman och Odelstierna yrka, att denna paragraf måtte utgå.

12 §. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att denna förordning skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten.

L AGTKXTEK TILL

DE S A K K U N N I G A S

B-FÖRSLAG

FRIVILLIG ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

37 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar. 1§. Med understödsförening eller barn; bereda medlem understöd vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) eller vid arbetslöshet; eller idka — —- hänförlig verksamhet. Understödsförening, som — -—• — lag pensionskassa. 9 §• Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Är sådan förening i enlighet med vacl därom finnes särskilt stadgat erkänd såsom arbetslöshetskassa, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »arbetslöshetskassa» . I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. En heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring». Utom i fall, som i första stycket sägs, må understödsförening icke i firman hava ordet »arbetslöshetskassa». Firman skall •— understödsförenings firma. 44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd arbetslöshetskassas stadgar, som må erfordras för bibehållande av erkännandet eller för åtnjutande av bidrag från det allmänna, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändring sista sammanträdet.

38 45 §. För giltigheten av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor. Lag samma • sista sammanträdet. 89 §. Rätt till understöd vid arbetslöshet ävensom till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger tvåhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension i utsökningslagen.

;','.»

Förslag till

Förordning om erkända arbetslöshetskassor. 1 1 §• Hrr

Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odel-

stierna:

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må på sätt nedan sägs vinna erkännade som arbetslöshetskassa. Erkännande meddelas av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet. Med erkännande följer rätt till statsbidrag enligt i denna förordning angiva grunder ävensom skyldighet att i firman intaga ordet »arbetslöshetskassa» . H r von Koch:

Registrerad understödsförening omförmälda tillsynsmyndighet. Med erkännande följer rätt till stats- och kommunbidrag enligt i denna förordning angivna grunder ävensom skyldighet att i firman intaga ordet »arbetslöshetskassa». 2 §.

Ansökan om erkännande skall göras av föreningens styrelse. Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Tillförsäkras medlem, som är familjeförsörjare, högre understöd än annan medlem, skall uppgift ock lämnas angående medlemmarnas fördelning efter kön och civilstånd. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter. 3§. Understödsförening skall för att kunna vinna erkännande som arbetslöshetskassa bestå av minst 500 medlemmar. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må erkännande beviljas jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts. 1

Rörande hr von Kochs principiella särmening med avseende å denna författning se sid. 860.

40 4§. H r r Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Vid prövning av ansökan om erkännade skall tillsynsmyndigheten tillse, att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter, medelförvaltning och användning av uppkommande överskott samt jämväl i övrigt äro betryggande för medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i nämnda hänseenden eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall erkännande vägras. H r r Ordföranden, Haiman och Odelstierna:

Vid prövning erkännande vägras. Kan det avsedda ändamålet med viss understödsförenings verksamhet eller till huvudsaklig del anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa, tillsynsmyndigheten vägra erkännande av förstnämnda förening.

helt ägc

5 §• Understödsförening skall för att kunna vinna erkännande hava i sina stadgar angivet: 1) under vilka villkor medlem må uteslutas; 2) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 3) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras. 6 §. Arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål, som är främmande för dylik understödsverksamhet. 7 §.

Från rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa och att där kvarstå såsom medlem må allenast kunna uteslutas: 1) utländsk medborgare, såvida han icke tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om denna förordnings tillämpning; 2) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven minimiålder eller vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna; 3) den som i fall, då enligt stadgarna medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställd vid visst arbetsföretag eller vara bosatt inom visst område, ej uppfyller sålunda föreskrivet villkor; 4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen; 5) den som ej i rätt tid till kassan erlägger förfallen avgift; 6) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd;

41 7) den som är medlem av annan arbetslöshetskassa. Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 4) omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten. 8 §.

Å samma tid må icke någon vara medlem av mer än en arbetslöshetskassa. Dock utgör medlemskap i arbetslöshetskassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd, ej hinder för inträde i annan kassa. Varder, efter det arbetslöshetskassas konkurs befunnits lämna överskott, enligt 66 § i lagen om understödsföreningar beslutat, att kassans verksamhet skall fortsättas, vare medlem av kassan, vilken på grund av konkursen inträtt i annan kassa, skyldig att utan uppskov utträda ur endera av kassorna. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en arbetslöshetskassa, skall han äga kvarstå allenast i den kassa, i vilken han först inträtt, och skall han förty uteslutas ur kassa, däri han senare vunnit inträde. 9 §• H r r Bernström,

Carlström,

Heckscher,

Johansson och von Koch:

Understöd från arbetslöshetskassa må endast utgå till medlem, som: 1) är svensk medborgare och fyllt 16 år; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete; 3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande på sätt i denna förordning föreskrives och i övrigt gjort skäliga ansträngningar att finna arbete men likväl icke erhållit lämpligt sådant; samt 4) uppfyller de i 16 § stadgade villkor med avseende å medlemskap i kassan och avgiftsbetalning. Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter samt är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. H r r Ordföranden,

Hagman och

Odelstierna:

Understöd från arbetslöshetskassa må endast utgå till medlem, som: 1) är svensk medborgare och fyllt 16 år; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete; 3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande på sätt i denna förordning föreskrives men icke erhållit lämpligt arbete; samt 4) uppfyller de i 16 § stadgade villkor med avseende å medlemskap i kassan och avgiftsbetalning. Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, samt icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår.

10 §. Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller utan giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, må understöd icke utgivas under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. 11 §• H r r Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas: 1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); 2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av tillsynsmyndigheten. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

Titt den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må ej utgå under den tid konflikten varar. Hr

understöd

Bernström:

Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout), eller till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område etter hela riket, må understöd ej utgivas till någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket; vad sålunda stadgas i fråga om konflikt av allmännare omfattning gäller ock i fråga om konflikt av mindre omfattning, dock icke i de fall, där densamma icke skäligen kan antagas i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och anstälhiingsvillkoren för yrket inom området eller riket. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av tillsynsmyndigheten, som ock äger att, där tillämpningen av samma regler i visst fall uppenbarligen skidle innebära en obillig hårdhet, medgiva undantag från densamma. 12 §. Understöd från arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än såsom ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader. Daghjälp må, där omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaförmåner. 13 §. Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helgdag, med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för vilken han åtnjuter avlöning.

14 §. E j må daghjälp för någon dag utgivas till medlem, med mindre han företer intyg om att han den dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete samt om det besked, som därvid lämnats honom. Är den arbetslöse avlägset boende eller föreligger annan omständighet, som skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten särskilt betungande för honom, äge arbetsförrnedlingsanstalt för viss eller vissa dagar befria den arbetslöse från skyldigheten att personligen inställa sig samt föreskriva, vad han i stället har att iakttaga för att kunna erhålla intyg, som här avses. Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans handlingar för att på begäran av tillsynsmyndigheten kunna hållas denna tillhanda. 15 §. H r r Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch:

1 mom. Såsom daghjälp får ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse; dock må vad sålunda utgår icke i något fall överstiga, för medlem som är familjeförsörjare, fem kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Närmare bestämmelser angående vilka som skola vara att anse såsom familjeförsörjare meddelas av tillsynsmyndigheten. 2 mom. Åtnjuter medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet fattigvårdsunderstöd eller regelbundet utgående understöd från annat håll, må daghjälp Ull honom utgivas allenast i den mån understödet icke uppgår till vad som enligt 1 mom. må utgå. Vad nu sagts skall ock äga tilllämpning, där någon, i förhållande till vilken medlemmen är att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den sistnämndes arbetslöshet åtnjuter fattigvårdsunderstöd. H r r Ordföranden och Hagman:

1 mom. Såsom daghjälp — — av tillsynsmyndigheten. 2 mom. Medgiva kassas stadgar, att daghjälp må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, har arbete ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, skall iakttagas, att sammanlagda beloppet av daghjälp och arbetsförtjänst för vecka för sådan medlem icke får överstiga vad han skulle erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. H r r Car/st öm och Odelstierna:

1 mom. Såsom daghjälp av tillsynsmyndigheten. 2 mom. Åtnjuter medlem " (se hrr Bernströms m. fl. förslag) åtnjuter fattigvårdsunderstöd. 3 mom. Medgiva kassas (se hrr Ordförandens och Hagmans förslag) — — fullständigt arbetslös.

44 16 §. Arbetslöshetskassa må icke utgiva understöd för någon dag till annan än den, som varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader och erlagt avgifter för minst halva denna tid; har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan kassa, må dock, såframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse, som av tillsynsmyndigheten godkännes, den tid han redan varit medlem av annan kassa kunna helt eller delvis räknas honom tillgodo. Tillsynsmyndigheten må ock, där omständigheterna därtill föranleda, medgiva, att såsom medlemstid må räknas tillgodo tid, under vilken medlem i arbetslöshetskassa omedelbart före inträdet i kassan må hava tillhört sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke vunnit erkännande såsom arbetslöshetskassa. 17 §. Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa dagar företett intyg, som i 14 § sägs. Vid beräkning av karenstid må hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under tid, då av annan orsak än i denna, paragraf sägs understöd ej kunnat utgå. Vad sålunda om iakttagande av karenstid föreskrivits skall icke äga tilllämpning, då medlem, som uppbär daghjälp, erhåller arbete för kortare tid än 18 dagar eller på grund av sjukdom avstänges från daghjälp samt omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Innesluter understödsförening, som söker eller vunnit erkännande såsom arbetslöshetskassa, medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet regelbundet förekommer under någon del av året, äge tillsynsmyndigheten såsom villkor för vinnande eller bibehållande av erkännande uppställa, att daghjälp till sådan medlem ej må utbetalas förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs eller att under viss med hänsyn till sådan arbetslöshet bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden för år räknat skall uppdelas å två halvår, därvid det ena skall omfatta tiden, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. 18 §. Hrr Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch: Daghjälpsberättigad medlem av arbetslöshetskassa, vilken under sistförflutna tolv månader uppburit daghjälp för sammanlagt minst trettiosex dagar, må av organ för den offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till deltagande i reservarbete under viss tid, som bestämmes av tillsynsmyndigheten och högst må uppgå till tolv veckor. Den tid, varunder medlem i anledning av sådan hänvisning deltager i reservarbete, skall avräknas å understödstiden, därvid två dagars reservarbete skall anses motsvara en dags understöd. Vägrar medlem utan giltig anledning att ställa sig hänvisning, som nu sagts, till efterrättelse, må understöd icke till honom utgivas under en tid av fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat.

15 H r r Ordföranden,

Hagman och

Odelstierna:

Uppstår inom riket eller någon del därav eller inom visst yrke särskilt omfattande arbetslöshet och hava reservarbeten anordnats, äge tillsynsmyndigheten såsom villkor för vinnande etter bibehållande av erkännande såsom arbetslöshetskassa uppställa, att till medlem, som är bosatt inom sådant område eller tillhör sådant yrke, som nu sagts, och vilken utan giltig anledning vägrar etter underlåter att åtaga sitt reservarbete, icke utgives daghjälp under en tid av fyra veckor därefter. 19 §. H r r Bernström,

Heckscher, Johansson och von Koch:

Daghjälp får icke utgå till någon för mer än sammanlagt nittio dagar under loppet av tolv på varandra följande månader. Hrr

Ordföranden

och

Hagman:

Daghjälp får icke utgå till någon för mer än sammanlagt etthundratjugu dagar under loppet av tolv på varandra följande månader; dock att där på grund av stadgande i 15 § 2 mom. daghjälp för någon dag utgått med nedsatt belopp, daghjälp må kunna utgivas intill dess de under tolv på varandra följande månader utbetalade belopp sammanlagt motsvara full daghjälp för den arbetslöse under etthundratjugu dagar. Hr

Carlström:

Daghjälp får icke utgå till någon för mer än sammanlagt nittio dagar under loppet av tolv på varandra följande månader; dock att där på grund av stadgande i 15 § 3 mom. daghjälp för någon dag utgått med nedsatt belopp, daghjälp må kunna utgivas intill dess de under tolv på varandra följande månader utbetalade belopp sammanlagt motsvara full daghjälp för den arbetslöse under nittio dagar. Hr

Ode/st/erna:

Daghjälp får icke utgå till någon för mer än sammanlagt etthundratjugu dagar under loppet av tolv på varandra följande månader; dock att där på grund av stadgande i 15 § 3 mom. daghjälp för någon dag utgått med nedsatt belopp, daghjälp må kunna utgivas intill dess de under tolv på varandra följande månader utbetalade belopp sammanlagt motsvara full daghjälp för den arbetslöse under etthundratjugu dagar. 20 §. H r r Ordföranden,

Carlström,

Hagman och

Odelstierna:

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall för kassan förete intyg från sin siste arbetsgivare, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskad arbetstid, antalet arbetsdagar och arbetsförtjänst för vecka. Intyg, som nu sagts, skall bevaras bland kassans handlingar för att på begäran av tillsynsmyndigheten kunna hållas denna tillhanda. H r r Bernström,

Heckscher,

Johansson och von Koch:

Medlem som den upphört. Intyg, som nu sagts, skall bevaras bland kassans handlingar för att på begäran av tillsynsmyndigheten kunna hållas denna tillhanda.

46 21 §. H r r Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna:

Arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av kostnaderna för sin verksamhet. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till bestridande av arbetslöshetshjälp, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter. Nämnda fasta avgifter må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å rätt till arbetslöshetshjälp eller å arbetslöshetsrisk. Uttaxering å medlemmarna må kunna äga rum allenast i den händelse kassans inkomster finnas otillräckliga för de ändamål, vartill de skola användas. H r von Koch:

Arbetslöshetskassa skall —• arbetslöshetshjälp, erforderlig bildning — —- skola anvä.ndas.

fond-

22 §. H r r Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna:

I arbetslöshetskassas balansräkning skall såsom skuld upptagas en fond, motsvarande i fråga om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och gottskrivet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder fyra gånger nämnda belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer. Såsom tillgång må upptagas statsbidrag, som gottskrivits kassan på sätt i 23 § sägs. Hr von Koch yrkar, att denna paragraf måtte utgå. 23 §. H r r Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna:

Till bestridande av utgifterna för arbetslöshetskassas verksamhet lämnas av staten bidrag, motsvarande de av medlemmarna erlagda fasta avgifterna. Har uttaxering å medlemmarna ägt rum enligt beslut, som godkänts av tillsynsmyndigheten, utgår statsbidrag jämväl med belopp, motsvarande de erlagda uttaxerade avgifterna. Arbetslöshetskassa skall månadsvis till tillsynsmyndigheten ingiva uppgift angående de under föregående månad influtna avgifter, för vilka statsbidrag må beräknas. Tillsynsmyndigheten skall med ledning härav gotiskriva kassan det statsbidrag, som. för månaden tillkommer kassan.

47 Statsbidrag, som gottskrivits arbetslöshetskassa, utbetalas månadsvis genom tillsynsmyndighetens försorg, dock allenast om och i den mån det erfordras för bestridande av kassans utgifter. H r von Koch:

Arbetslöshetskassa äger att av allmänna medel åtnjuta bidrag, motsvarande hälften av det belopp kassan under ett år, räknat från viss i stadgarna angiven dag, utbetalat i understöd till sina medlemmar. Kostnaderna för detta bidrag bestridas till hälften av staten och till hälften av de understödda medlemmarnas hemkommuner. Bidraget från det allmänna utbetalas halvårsvis i efterskott av tillsynsmyndigheten, som därefter har att av vederbörande hemkommuner uttaga dem åvilande belopp. Närmare bestämmelser i dessa hänseenden meddelas av Ko nungen. Såsom understödd medlems hemkommun anses den kommun, inom vars område han haft arbete längsta tiden under de tolv månader, som förflutit närmast före understödsperiodens början, eller där detta ej kan utrönas, den kommun, inom vars område han hade sin sista anställning före understödsperioden. 24 §. H r Hagman:

Finnas arbetslöshetskassas tillgångar vid någon tid av tillfällig anledning icke förslå till täckande av kassans utgifter, äge Konungen efter ansökan och under de villkor, som efter omständigheterna prövas vara lämpliga, bevilja kassan lån av statsmedel. Övriga sakkunniga anse, att denna paragraf bör utgå. 25 §. H r r Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna:

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att Övervaka, att arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder, som må erfordras för vinnande av erkännande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av arbetslöshetskassas verksamhet. Arbetslöshetskassa vare pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till styrelse- och föreningssammanträden. Arbetslöshetskassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. Närmare bestämmelser om kontrollen över arbetslöshetskassorna meddelas av Konungen. H r von Koch:

25 a §. 1 mom. Arbetslöshetskassa åligger att inom en vecka efter det beslut fattats, varigenom understöd titterkänts medlem, giva dennes hemkommun

18 del av beslutet. Kassa vare ock pliktig att bereda ombud för hemkommun tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar, i den mån dessa äro av betydelse för bedömande av beslutets laglighet. 2 mom. Finner hemkommun, att understöd rätteligen icke bör utgå i enlighet med delgivet beslut, äger den att inom femton dagar efter del fåendet ar beslutet i skrivelse till kassans styrelse göra invändning därom. Kassans styrelse må, där den anser fog för hemkommunens invändning icke föreligga, inom femton dagar efter del fåendet av kommunens skrivelse hos tillsynsmyndigheten påkalla prövning av den gjorda invändningen. Ej må kassa, med mindre tillsynsmyndigheten efter sålunda påkallad prövning helt eller delvis underkänt kommunens invändning, åtnjuta bidrag av allmänna medel för vad som mot den gjorda invändningen utbetalats eller kommer att utbetalas. 3 mom. Finner kommun efter erhållen del av kassas understödsbeslut, att den rätteligen icke är att anse såsom hemkommun för den medlem, som tillerkänts understöd, äger kommunen att inom femton dagar efter del fåendet göra anmälan därom till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten bestämmer efter hörande av kassans styrelse samt den etter de övriga kommuner, som kunna hava del i saken, vilken kommun som är att anse såsom hemkommun. Över tillsynsmyndighetens beslut i sådant hänseende må klagan icke föras. 25 b §. Det tillkommer tillsynsmyndigheten att i övrigt övervaka, att • (de övriga sakkunnigas 25 §) • myndighet äskas. Närmare bestämmelser angående tillsynsmjmdighetens och hemkommunernas kontroll över arbetslöshetskassorna meddelas av Konungen. 26 §. H r r Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna:

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot arbetslöshetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt 82 § i lagen om understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Finnes arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må erkännandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Har erkännandet återkallats eller förklaring, som nu sagts, meddelats, vare kassan likväl berättigad utbekomma statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits kassan. Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tilllämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.

49 H r von Koch:

Finner tillsynsmyndigheten bidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Har anvisning • — här ovan.

rätten till stats- och kommun-

27 §. Hrr

Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odel-

stierna:

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen om understödsföreningar finnes stadgat. H r von Koch:

Om delgivning ning föreskrives, vad i

beslut gälle, där ej annorledes i denna förordfinnes stadgat. 28 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av förevarande förordning likställas med svensk medborgare.

4 — 271089.

50 Förslag till

Lag om offentlig arbetsförmedling.

Offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, äga rum inom varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för landstingsområde och stad, som här avses, kunna anordnas gemensam anstalt. De olika arbetsförmedlingsanstalterna skola, på sätt Konungen bestämmer, samverka med varandra. 2 §.

över den offentliga arbetsförmedlingen har socialstyrelsen att, på sätt i denna lag föreskrives, utöva tillsyn. 3 §.

Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte suppleanter. Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola för en tid av fyra år i sänder utses av länsstyrelsen bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen; och skall underrättelse om deras fullständiga namn och bostad, så fort ske kan, meddelas socialstyrelsen. Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas: att ett jämnt antal ledamöter och suppleanter utses; att halva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen; samt att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda. 4 §.

Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut.

51 E j må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den, vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga om ordförande av länsstyrelsen och i fråga om annan ledamot av vederbörande valkorporation. Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom. Avgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden. 5 §. Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt utfärdas av landstinget eller, i fråga om stad som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige och skall för att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Ändring i reglemente skall jämväl godkännas av socialstyrelsen. Arbetsförmedlingsanstalts reglemente skall angiva: 1) anstaltens benämning; 2) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte; 3) styrelseledamöternas antal och grunderna för styrelsens beslutförhet; 4) tid för styrelsens sammanträden; 5) det sätt, på vilket kallelse till styrelsesammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 6) huru protokoll vid styrelsesammanträde skall föras; 7) huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras; 8) huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; samt 9) huru den för anstaltens verksamhet erforderliga personal skall antagas och entledigas. 6§. Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor må icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen. 7§. Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt; dock att om anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare; dock må anstalten, i den mån den därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

8§. Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig denna lag och för anstalterna gällande reglementen till efterrättelse samt att deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. P å socialstyrelsen ankommer att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper. Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. 9 §. 1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter, som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma, samt för post-, telegraf- och telefonavgifter. 2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning, är anstalten berättigad att därför av statsmedel erhålla ersättning med tre fjärdedelar, under villkor: a) att vid resans anträdande överenskommelse om anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd; b) att resan företagits å plats med lägsta biljettpris; c) att kontanta medel icke, med mindre särskilt förhållande påkallat det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande, utan biljett tillhandahållits honom genom anstaltens försorg; samt d) att resekostnaden icke understigit en krona. Framgår i något fall av omständigheterna, att anstalten skäligen kunnat erhålla ersättning för resekostnaden av arbetsgivaren eller arbetaren men försummat det, bör ersättning av statsmedel icke utgivas. 3 mom. För andra utgifter än sådana, som i 1 och 2 mom. avses, äger arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta ersättning med en fjärdedel av det utgivna beloppet. Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt, må Konungen, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att de med anordningen förenade kostnader skola till mer än en fjärdedel ersättas av statsmedel. Lag samma vare beträffande kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan. 10 §. Statsbidrag, som i 9 § avses, utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt, som av Konungen bestämmes.

53 11 §. Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i denna lag eller i anstaltens reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning, har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skola komma anstalten till godo, hos Kungl. Maj:t anhålla om förklaring, att anstaltens rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller delvis förverkad.

54 Förslag till

Förordning angående anordnande av reservarbeten. 1 §• För att bereda sysselsättning åt arbetslösa må staten och kommunerna, i den mån det med hänsyn till förhållandena anses påkallat, kunna anordna allmänt arbete i enlighet med vad här nedan stadgas. Sådant arbete kallas i denna förordning reservarbete. Kommun, som anordnar reservarbete, äger under de villkor, som nedan angivas, för ändamålet åtnjuta bidrag av statsmedel. 2 §.

Statens verksamhet för anordnande av reservarbeten omhänderhaves av socialstyrelsen. 3 §.

Kommun skall uppdraga åt lämpligt organ att i den utsträckning, sådant påkallas av förhållandena inom kommunen, samt under samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen och andra organ för hjälpverksamheten verka för vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna av uppkommen arbetslöshet. Där omständigheterna därtill föranleda, skall det sålunda utsedda organet vidtaga åtgärder för att bereda arbetslösa anställning vid reservarbeten. Under sin verksamhet i angivna hänseenden har organ, som nu sagts, att ställa sig till noggrann efterrättelse de instruktioner, som meddelas av socialstyrelsen.

4§. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

1 mom. Till reservarbete må endast hänvisas den, som: l:o) fyllt 18 år och är arbetsför; 2:o) på grund av oförvållad arbetslöshet är i behov av understöd; och 3:o) hos organ för offentlig arbetsförmedling sökt men icke erhållit lämpligt arbete. P å socialstyrelsen ankomme att, där så prövas lämpligt, bestämma, att endast sådana arbetslösa, som tillhöra vissa yrken, skola hänvisas till reservarbete, så ock att uppställa de ytterligare villkor, som prövas böra gälla för hänvisning till dylikt arbete.

55 2 mom. Har jämlikt 18 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor beträffande viss sådan kassa uppställts villkor, som i nämnda paragraf sägs, äge organ för den offentliga arbetsförmedlingen hänvisa arbetslös, som är berättigad till daghjälp från dylik kassa, till deltagande i reservarbete oberoende därav, huruvida behov av understöd jämlikt 1 mom. föreligger. I och för hänvisning, varom i första stycket förmäles, skall socialstyrelsen i mån av tillgång och under beaktande av övriga arbetslösas behov av hjälp ställa platser vid reservarbete till förfogande för de olika arbetsförmedlingsanstalterna. H r r Carlström, Heckscher och von Koch:

1 mom. Till reservarbete dylikt arbete. Socialstyrelsen äger jämväl medgiva, att arbetslösa, vilka fyllt 16 men icke 18 år, må hänvisas till reservarbete, där så med hänsyn till arbetets beskaffenhet prövas kunna ske kitan olägenhet. 2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må arbetslös, vilken är berättigad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa och under sistförflutna tolv månader uppburit sådan hjälp för sammanlagt minst trettiosex dagar, av organ för den offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till deltagande i reservarbete under viss tid, högst tolv veckor. I och för sådan hänvisning skall socialstyrelsen i mån av tillgång och under beaktande av övriga arbetslösas behov av hjälp ställa platser vid reservarbete till förfogande för de olika arbetsförmedlingsanstalterna. H r r Bernström och Johansson:

1 mom. Till reservarbete dylikt arbete. 2 mom. Utan hinder (se hrr Carlströms m. fl. förslag) olika arbetsförmedlingsanstalterna. 5 §. H r r Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas: 1) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); 2) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen. H r r Ordföranden, Hagman och Odelstierna:

I reservarbete må ej sysselsättas för lockout. Hr

den, som deltager i strejk eller är föremål

Bernström:

Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout), eller den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Om-

56 fattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område eller hela riket, må ej i reservarbete sysselsättas någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket; vad sålunda stadgas i fråga om konflikt av allmännare omfattning gäller ock i fråga om konflikt av mindre omfattning, dock icke i de fall, där densamma icke skäligen kan antagas i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och anställningsvillkoren för yrket inom området eller riket. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av socialstyrelsen, som ock äger att, där tillämpningen av samma regler i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva undantag från desamma.

6§. 1 mom. Lön till den, som är sysselsatt i reservarbete, skall understiga den arbetslön, som på den öppna arbetsmarknaden i orten är gällande för icke yrkesutbildade arbetare. Närmare bestämmelser angående de grunder, som skola lända till efterrättelse vid lönens fastställande, meddelas av Konungen. 2 mom. Kommun, som hänvisar arbetslös familjeförsörjare till deltagande i reservarbete å ort, där lägre arbetslöner tillämpas än de, som äro gällande inom kommunen, äger, där den arbetslöses familj finnes vara i behov av understöd, bestämma, att ett särskilt ortstillägg till lönen skall genom socialstyrelsens försorg utbetalas. Sådant ortstillägg får icke överstiga skillnaden mellan den lön, som enligt de av Konungen fastställda grunder skulle gällt, därest arbetsplatsen varit belägen inom den hänvisande kommunen, och den lön, som är enligt samma grunder fastställd å den plats, där arbetet utföres. Av socialstyrelsen utbetalat ortstillägg skall månadsvis återgäldas av hänvisningskommunen. Skulle för hårt skattetyngd kommun med omfattande arbetslöshet synnerlig svårighet möta att återgälda ortstillägg, äger socialstyrelsen på ansökan av kommunen helt eller delvis befria denna från återbetalningsskyldighet. Närmare bestämmelser angående vilka som skola vara att avse såsom familjeförsörjare meddelas av socialstyrelsen. 3 mom. Vad i 2 mom. är föreskrivet rörande ortstillägg skall äga motsvarande tillämpning, då arbetslös familjeförsörjare, som är berättigad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, av organ för den offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till deltagande i reservarbete; dock att utbetalat ortstillägg i sådant fall skall stanna å statsverket. 7 §. Nödig kostnad för den arbetslöses resa till plats, där arbete anvisats honom, ersattes av statsverket. Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må ersättning av statsmedel utgå jämväl för den arbetslöses hemresa.

8§. Kommun, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag till anordnande av reservarbete, har att, innan verksamheten begynnes, inhämta socialstyrelsens medgivande därtill samt att ställa sig till efterrättelse de närmare föreskrifter, socialstyrelsen lämnar rörande arbetsföretagets anordnande och bedrivande, de arbetslösas anvisande till arbete och arbetslönens storlek. 9 §. Statsbidrag till kommun, som på sätt i 8 § sägs anordnat reservarbete, utbetalas av socialstyrelsen och må kunna utgå med högst hälften av det belopp, som kommunen i enlighet med de av socialstyrelsen meddelade föreskrifter ägt utbetala såsom arbetslön till de arbetslösa. Vid prövning av frågan, huruvida och i vilken omfattning statsbidrag skall utgå, skall hänsyn tagas till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen, till de övriga åtgärder, som inom densamma må vara.vidtagna i anledning av arbetslösheten, samt till arbetsföretagets lämplighet såsom reservarbete och till kommunens ekonomiska bärkraft. Ej må statsbidrag beviljas till arbetsföretag, som här avses, med mindre företagets anordnande prövas i hög grad påkallat med hänsyn till arbetslösheten inom kommunen. 10 §. Underlåter kommun att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, socialstyrelsen jämlikt 8 § meddelat, må statsbidraget till kommunen helt eller delvis indragas. 11 §. H r r Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch:

Socialstyrelsen äger på ansökan medgiva, att landstingsområde, vägdistrikt eller annat sådant kommunalsamfund må anordna visst arbetsföretag såsom reservarbete och för ändamålet åtnjuta statsbidrag enligt de i 9 § angivna grunder. Vad i 8 och 10 §§ är stadgat skall därvid äga motsvarande tillämpning. H r r Ordföranden, Bernström, Hagman och Odelstierna yrka, att denna paragraf måtte utgå.

12 §. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att denna förordning skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten.

BETÄNKANDE

61 Arfoetslöshetsfrågans tidigare behandling i Sverige. Behandlingen av arbetslöshetsfrågan har i vårt land gestaltat sig synnerligen olika under tiden före och efter världskrigets utbrott. Före denna tidpunkt inskränkte sig sålunda det allmännas åtgärder för lindring av arbetslöshetens verkningar till vad som i detta hänseende ankom på den allmänna fattigvården. Den i samband med världskrigets utbrott befarade arbetslösheten, som först i samband med den s. k. fredskrisen antog en mera allvarlig omfattning, föranledde ett ingripande även från statens sida såväl i form av kontant understödsverksamhet som genom anordnande av nödhjälpsarbeten. Under denna av krigsförhållandena föranledda arbetslöshet hava även ett betydande antal kommuner bedrivit kontant understödsverksamhet åt arbetslösa med och utan bidrag av statsmedel samt även anordnat nödhjälpsarbeten. Under krisåren ha i en del fall även arbetsgivarna trätt hjälpande emellan. Slutligen har såväl före som efter världskrigets utbrott en omfattande understödsverksamhet utövats av olika fackförbunds arbetslöshetskassor. I det följande skall lämnas en kortfattad översikt över dessa olika åtgärder på arbetslöshetens område, varvid början göres med den av arbetarnas egna kassor bedrivna understödsverksamheten.

1. Fackförbundens arbetslöshetskassor. I likhet med vad fallet varit i flera andra länder har även i vårt land en omfattande understödsverksamhet bedrivits av de av arbetarna och deras organisationer startade arbetslöshetskassorna. Härvid togs initiativet av typograferna, som redan år 1884 började en mera ordnad verksamhet i förevarande avseende. Till en början var det huvudsakligen lokala fackföreningar, som utdelade understöd, ofta utan att bestämda regler för verksamheten voro givna. Det var dock först sedan de lokala föreningarna inom olika fack sammanslutit sig till fackförbund och framför allt sedan flera av dessa förbund år 1898 sammanslutit sig till en gemensam organisation, landsorganisationen, som en mera målmedveten verksamhet började. För närvarande bedriva 21 fackförbund understödsverksamhet vid arbetslöshet. Som allmän regel gäller, att de till förbunden knutna arbetslöshetskassorna omfatta samtliga medlemmar inom de olika förbunden. Det är sålunda uteslutet, att någon kan tillhöra förbundet, som ej samtidigt tillhör kassan, liksom det ej heller kan inträffa, att någon kan vinna inträde i arbetslöshetskas-

62 Översikt av vissa bestämmelser i stadgarna för fackförbund med arbetslöshetsunderstöd. Villkor för un derstöd Arbetslöshets- Underunderstödets stödstidens storlek längd i Medlems- Erlagda (kronor per veckodagar Karenstid ') tid dag) avgifter

Fackförbund (Nrenligt tab. G sid. 614.)

Avgift per vecka

Antal veckoavgifter per år

40 öre

2-— 3—

1 år 3 »

7 dagar

2 Ingen särskild avgift

1-— 1-50

1 >

30 Ingen karenstid

20—50 öre

1-25—4-50

30-60

1 - 1 0 år

12 månadsavgifter

3— 4— 1 75 2 2 25 2 50 2 75

60 öro pr månad 30 öre

25 »

2 00 3 00

30 »

1 75 2 50

15 >

i i

10 11 12 13

10 » 52 15 » 20 » Ingen sär- 12 månadsskild avgift avgifter Ingen sär52 skild avgift 52 50 öre 25 >

1 krona

50 öre

5 10 15 20

» » » »

52—520

D:o

12 mån.avgifter 50

7 dagar

1 > 3 >

52 156

6 veckor

1 > 5 >

2 2 50 3 50 4 50

1 2 4 8

> > » >

Ingen karenstid 6 dagar

1 2— 3—

36 42 54

1 5 10

» » »

50 200 52 78 156 260 52

3— 2 50 3— 3 33 4 50 1 50 2 25 3

1 3 1 3 5 7 9

> > » > » » >

6 dagar

6 dagar

36 mån.- Ingen karenstid avgifter 6 dagar 75 2 > 36 5 > 44 175 Ingen karens26 15 min. 26 veckor 120 max. 166 156 tid 12 arbetsdagar 1 år 50 70 45

»

5 10

> >

40 52

2— 1 50 2 2 50 3 3 50

>

12 arbetsdagar

1 2 3 4

» > » >

52 min.

7 dagar

»

0 50

6 dagar

0-75—1-40

110—2'— 1-50 —2-75

1 . 1-5 > 1-5 > 1-5 >

1 Inom flera kassor, där karenstid i verklig mening icke förekommer, tillämpas bestämmelser om att understöd endast utgår, därest arbetslösheten räckt ett visst antal dagar, i regel 6 eller 7. Då detta är fallet utgår understöd från och med första anmälningsdagen. Som regel utgår hälften av angivna understödsbelopp till halvbetalande medlemmar.

63 Fackförbund (Nr enligt tab. G sid. 614.)

Avgift per vecka

Antal veckoavgifter per år

15 öre

150 2-— 2-50 3—

1 3 5 10

år » > >

7 dagar

19 Ingen särskild avgift

1 2 3 4 5

» > » » »

50 min.

Ingen karenstid

20 Ingen särskild avgift

1-76» 2-50 3-25 4-— 4-75 2-iO 2-70 3-75

1 3 5

> > >

14 dagar

1 2

» »

50 100 150 250

12 dagar

ArbetslöshetsVillkor för understöd Underunderstödets stödstidens storlek längd i (kronor per Medlems- Erlagda dagar veckoKarenstid *) dag) tid avgifter

18 2

50 1-50 2-— 2-50

20 öre 22

52 40 >

3 » 5 >

4'— icke fa- 10 olika 1 år min. 52 och där- Ingen karensmiljeförsör- klasger motöver tid jare svarande an4'50 familje- talet erlagda försörjare veckoavgifter

san, som ej tillhör förbundet. Medlemsavgifterna i förbundet och arbetslöshetskassan inbetalas som en enhetlig avgift, varefter de influtna avgifterna uppdelas mellan förbundskassan och arbetslöshetskassan. Såsom framgår ur den här ovan återgivna översikten av vissa bestämmelser i stadgarna för fackförbund med arbetslöshetskassor tillämpa flertalet förbund en viss karenstid, oftast uppgående till en vecka. För rätt till understöd kräves för övrigt att vederbörande medlem skall hava erlagt ett visst i stadgarna angivet antal veckoavgifter; i regel fordras ett års medlemstid med avgiftsbetalning för hela året. Understödstiden under loppet av ett år har dessutom begränsats till en viss tid, i regel växlande mellan cirka 35 och .70 dagar. Arbetslöshetsunderstödets storlek per dag är olika inom olika kassor och är i en del fall beroende även av medlemstiden. I regel växlar det mellan 2 och 4 kronor per dag men kan i en del fall utgå även med lägre och i något fall med högre belopp. Den enda kassa, där understödet utgår med olika belopp för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare, är typograf förbundets. Skillnaden är dock relativt obetydlig eller 4.50 kronor per dag för den förra och 4 kronor 1 Inom flera kassor, där karenstid i verklig mening icke förekommer, tillämpas bestämmelser om att understöd endast utgår, därest arbetslösheten räckt ett visst antal dagar, i regel 6 eller 7. Då detta är fallet utgår understöd från och med första anmälningsdagen. Som regel utgår hälften av angivna understödsbelopp till halvbetalande medlemmar. 2 Detta fackförbund har upplösts och medlemmarna övergått till nr 1. 3 Avser män. Lägre belopp utgå till kvinnor. Härutöver 20 öre om dagen till varje barn under 14 år.

64 för den senare gruppen. Vad villkoren i övrigt beträffar må nämnas, att det ej alltid i stadgarna klart angivits, att understöd endast utgår vid oförvållad arbetslöshet. För understöds utbekommande är det i regel tillräckligt med en förklaring, att vederbörande är arbetslös och ej kan få arbete. Därest i dylikt fall lokalavdelningens styrelse ej kan erbjuda arbete, utbetalas understöd, såvida villkoren rörande karenstid, medlemstid och avgifter äro uppfyllda. Något krav att använda den offentliga arbetsförmedlingen förefinnes ej. Vissa kassor anse dock anmälan å offentlig arbetsförmedlingsanstalt likvärdig med anmälan hos kassan själv. Till klarläggande av den omfattning, som förevarande understödsverksamhet erhållit, ha i tab. G sid. 614 för varje fackförbund, som utbetalar arbetslöshetsunderstöd, sammanställts såväl antalet medlemmar som utbetalt understöd och understöd per medlem under vart och ett av åren 1910—1927. För varje fackförbund har dessutom angivits vilket år stadgeenlig understödsverksamhet tog sin början. För verksamheten i dess helhet framgår omfattningen under den angivna tidsperioden av följande översikt. Omfattningen av arbetslöshetskassornas verksamhet åren 1910—1927. År

Antal kassor

Antal medlemmar

Utbetalt understöd

Understöd per medlem

Kr.

Kr.

49 392

280 629

1911 1912

t

46 766

240 684

14 » 15 16 17

233 935

59 854

212 006

60 831

285 319

70 299

303 595

210 589

121 942

279 703

144 556

428 985

2.29 2.97

20 22 > 21

170 084

635 671 690 417

190 939 174 570

7 946 755

161 394

45.52 23.77

1913 1914 1915 1916 1917

1920 1921

• ...

165 761

3 835 989 1 593 062

186 269

1 675 829

201 355

2 344 490

9.00 11.64

216 624

2 924 617

228 966

2 683 133

9.61 Det är särskilt under åren efter krigets avslutande som kassornas understödsverksamhet tagit större proportioner. Under 10-årsperioden 1918—1927 har sålunda utbetalats i det närmaste 25 milj. eller 13.45 kronor per med-

65 lem och år. Härvid företer år 1921 den högsta siffran, 7 946 755 kronor. I genomsnitt på samtliga medlemmar har för den angivna 10-årsperioden understöd utgått med lägst kronor 2.97 under år 1918 och med högst kronor 45.52 under år 1921. Den omständigheten, att det högsta understödsbeloppet utgivits under år 1921, synes hava föranlett, att kassorna under år 1922 — det år då arbetslösheten nådde sin största omfattning — på grund av finansiella svårigheter delvis varit urståndsatta att utbetala understöd till sina arbetslösa medlemmar efter samma grunder som under år 1921. Utom de i tabell G sid. 614 upptagna fackförbunden, som bildat särskilda arbetslöshetskassor, hava även vissa andra förbund utbetalat arbetslöshetsunderstöd särskilt under de år, då arbetslösheten vara mera omfattande. Under åren 1922—1924 uppgingo ifrågavarande understöd till sammanlagt cirka 186 000 kronor. Dessa förbund driva emellertid ingen stadgeenligt ordnad understödsverksamhet.

2. Statliga och kommunala åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. a) Åtgärder före 1914. Frågan om åtgärder från det allmännas sida mot arbetslöshetens verkningar kommer av naturliga skäl att aktualiseras särskilt under depressionsperioder, då antalet arbetslösa är större, och då arbetslösheten i de individuella fallen i regel företer större varaktighet än under normala förhållanden. Av de båda sista mera omfattande depressionsperioder, som drabbade vårt näringsliv innan den stora lågkonjunkturen efter världskriget satte in, inträffade den ena i slutet av 1880- och början av 1890-talet och den andra huvudsakligen under åren 1908—1909. Under båda de nämnda depressionsperioderna blevo kommunerna nödsakade att i en del fall ingripa hjälpande, vilket i regel skedde genom fattigvårdsmyndigheternas försorg. Härvid anordnades av olika städer och även av andra kommuner nödhjälpsarbeten i ej obetydlig utsträckning. Föranledd av den aktualisering arbetslöshetsfrågan erhöll under depressions- Kommittéperioden i början av 1890-talet uppdrog överståthållaren åt av honom i " re1^ februari 1894 tillkallade kommitterade under ordförandeskap av dåvarande chefen för patentbyrån, sedermera talmannen i riksdagens första kammare Hugo Hamilton att undersöka, huruvida kommunen kunda anses böra genom lämnade arbetstillfällen bereda understöd åt sådana huvudstadens medlemmar, som därav voro i tillfälligt behov, samt huru dylika arbeten lämpligast borde anordnas. Det betänkande, som denna kommitté avgav under år 1895, återfinnes såsom bihang nr 27 till beredningsutskottets utlåtanden och memorial för nämnda år. Under kommitténs utredningsarbete hade uppgifter införskaffats från åtta större städer inom landet rörande arbetslöshetens omfattning samt vilka åtgärder som i anledning därav vidtagits av kommunalmyndigheterna. Ur de 5—271089

66 inkomna uppgifterna framgick, att det av dessa städer i regel anordnats nödhjälpsarbeten av större eller mindre omfattning, vilka oftast utgjordes av makadamslagning men även av schaktnings- och planeringsarbeten för gator och allmänna platser. Genom överståthållarämbetets medverkan införskaffades dessutom uppgifter från samtliga Konungens befallningshavande dels huruvida och på vilka tider av året under femårsperioden 1889—1893 å landsbygden inom länen förekommit vare sig brist å arbetskrafter eller rikligare tillgång därå eller sådant överflöd att arbetslöshet uppstått, dels huru under samma tid dagsverkspriset för grovarbetare ställt sig, dels slutligen huruvida det under nämnda år pågått några större arbeten, när dessa börjat och slutat, samt huru många arbetare som ungefärligen varit sysselsatta därvid. På grundval av de inkomna uppgifterna utarbetade kommitterade en översikt över förhållandena på landsbygden i nu berörda avseende. Slutligen införskaffade kommittén uppgifter från Kristiania och Köpenhamn av samma art som från de ovan nämnda svenska städerna. Av de inkomna uppgifterna framgick att det i Kristiania under vintermånaderna hade anordnats makadamslagning samt vissa vägarbeten till hjälp för de arbetslösa, medan däremot i Köpenhamn inga åtgärder i sådant syfte vidtagits, oaktat arbetsförhållandena varit tryckta särskilt under strängare och långvarigare vintrar. Till belysning av den omfattning, vari makadamslagningsarbete utfördes under denna tid, kan nämnas att, då föreningen för välgörenhetens ordnande i en skrivelse till överståthållarämbetet i slutet av år 1892 anhöll om platser för ytterligare 150 man vid dylikt arbete, drätselnämnden framhöll i ett infordrat yttrande, att det visserligen kunde ställas platser till förfogande, men att väsentliga betänkligheter mötte mot ett framställt förslag att staden skulle inköpa den tillverkade makadamen. Staden hade nämligen redan ett förråd av mer än 100 000 kbm., vilket enligt beräkning motsvarade behovet för 12 ä 15 år. Det torde hava varit med hänsyn bl. a. till dylika omständigheter som Stockholms stad, särskilt under sista delen av lågkonjunkturen i början av 1890-talet, i större utsträckning började tillgripa andra arbetsobjekt och anvisade ganska betydande anslag för sådana extra arbeten som gaturegleringar, planeringsarbeten, kajbyggnader m. m. I det av kommittén avgivna betänkandet fastslogs såsom grundläggande med avseende å kommunens ställning till arbetslösheten bl. a., att någon »rätt till arbete» med däremot svarande skyldighet för kommun att anordna arbeten för arbetslösa icke fanns enligt gällande lagstiftning. På grund härav borde enligt de kommitterades uppfattning kommun i möjligaste mån fasthålla, att understöd, som omedelbart av kommun lämnas till den, som saknar medel att själv försörja sig och de sina, vare sig detta beror på arbetslöshet eller andra orsaker, är fattigvård. Utgående från denna uppfattning ansågo de kommitterade bl. a., att fattigvårdsnämnden vore den myndighet, som i första hand borde med uppmärksamhet följa arbetsförhållandena och till stadsfullmäktige göra de framställningar, som kunde befinnas nödvändiga till arbetslöshetens förekommande eller avhjälpande. Kommitterade framhöllo även, att kommun borde sträva där-

67 hän, att endast undantagsvis själv anordna nödhjälpsarbeten men däremot kraftigt understödja den enskilda välgörenhetens strävan att anordna dylika arbeten, dock under förbehåll av nödig kontroll. Beträffande nödhjälpsarbeten framhölls, att dylika arbeten aldrig borde få förekomma utan i samband med en noggrann och omsorgsfull registrering och undersökning av de arbetslösas förhållanden, samt att dessa arbeten i övrigt borde ordnas enligt bestämda grunder i avseende å arbetstid, avlöning och arbetares antagande, så att de erhölle en bestämd karaktär av nödhjälp och icke kunde locka arbetare från andra arbetstillfällen eller minska de vid dem sj-sselsattas strävan att så snart som möjligt skaffa sig annat arbete. Vid mitten av 90-talet började en förbättring i det allmänna läget att visa sig, som därefter fortsatte med en alltmera stegrad produktion och växande arbetslöner, tills kulmen nåddes under åren 1906 och början av år 1907, varefter avsättningsmöjligheterna började minska. Den mängd nya företag, som vuxit upp under de närmast föregående åren och den utvidgning av äldre företag, sm ständigt pågick, hade börjat medföra en allmän stramhet på penningmarknaden med betydligt höjda räntesatser, vilket i sin mån bidrog till den minskade livaktighet inom näringslivet, som inträdde år 1907. Den i Amerika under samma år inträffade penningkrisen påskyndade den allmänna ekonomiska krisen såväl i Europa som Amerika. Enligt vid denna tid tillgängliga uppgifter skulle antalet arbetslösa i Förenta staterna hava uppgått till bortåt 5 Vi miljon, i England till cirka 1 Vi miljon, i Tyskland till 2 å 300 000. Även i vårt land hade antalet arbetslösa ökat i oroväckande grad. Under denna depressionsperiod, som torde ha nått sin höjdpunkt under vintern 1908—09, inriktade kommunerna sina hjälpåtgärder i stort sett efter samma linjer, som kommit till användning under den förra depressionsperioden, och i ungefärlig överensstämmelse med de synpunkter, som kommit till uttryck i den ovannämnda kommitténs betänkande. Den stigande arbetslösheten föranledde emellertid vid detta tillfälle ett ingripande även från regeringens sida, i det statsrådet och chefen för civildepartementet den 30 oktober 1908 uppdrog åt t. f. föreståndaren för kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik, sedermera generaldirektören Gunnar Huss att skyndsamt utarbeta en promemoria om arbetslösheten i Sverige samt om kommunala åtgärder i anledning av denna arbetslöshet. I promemorian, som befordrades till trycket redan under november månad samma år i den av kommerskollegium utgivna serien Arbetsstatistik, lämnades en redogörelse för de åtgärder från kommunalt håll, som redan vidtagits eller voro under förberedande i syfte att bispringa de arbetslösa. Ur undersökningen framgick vidare, att man icke på någon ort ägde någon verkligt ingående kännedom om arbetslöshetens omfattning, en kännedom som enligt författarens mening vore nödvändig för att man skulle kunna överblicka vad som borde göras mot arbetslösheten samt planlägga, på vad sätt detta borde utföras. Varken arbetsförmedlingsanstalternas uppgifter eller de försök, som av arbetarorganisationerna gjorts för utrönande av arbetslöshetens omfattning, hade visat sig tillräckliga. Det framhölls i anledning härav, att för vinnande av nödig kännedom i frågan ingen annan utväg torde

68 givas än anordnandet av arbetslöshetsräkningar, varvid även framlades ett utkast härtill. Arö&tsfÖsfiBts-

räkningen den Redan några dagar efter undersökningens slutförande — eller den 4 de12 J™]"ar/ cember 1908 — utfärdade, efter föredragning av dåvarande civilministern Hugo Hamilton, Kungl. Maj:t ett cirkulär till länsstyrelserna angående genomförandet av en arbetslöshetsräkning, avsedd att äga rum den 12 januari 1909. Förevarande arbetslöshetsräkning var den första, som utförts i vårt land. De av Kungl. Maj:t anbefallda åtgärderna vunno också genast allmän uppmärksamhet. Såväl inom arbetarklassen som inom övriga kretsar syntes man med intresse omfatta den påbjudna räkningen. Vid arbetslöshetsräkningen, som omfattade 77 städer, 13 köpingar och 195 landsortskommuner, motsvarande 40.5 % av rikets folkmängd, anmälde sig 21 423 personer. Efter frånskiljande av personer, som vid räknetillfället antingen voro inblandade i pågående konflikt eller oförmögna till arbete på grund av sjukdom, kvarstod ett antal av 20 106. I vad mån nämnda antal var ett uttryck för den samlade arbetslösheten inom landet vid tiden för räkningen torde icke vara möjligt att angiva. Under våren 1909 syntes konjunkturerna visa tecken till förbättring, som fortsatte under den återstående delen av 1909. De omfattande lockouterna samt storstrejken under sensommaren nämnda år inverkade emellertid i hög grad störande. Efter storstrejkens och lockouternas avslutande kom ett betydande antal arbetare att stå utan sysselsättning. A ro&ts/osh&ts-

räkningen den I syfte att erhålla kännedom om arbetslöshetens omfattning även under vin31 tern tv!)0" " " " ^ — ^ påbjöds genom ett av Kungl. Maj:t till länsstyrelserna den 10 december 1909 utfärdat cirkulär en ny arbetslöshetsräkning, som skulle äga rum den 31 januari 1910. Ifrågavarande räkning, som utfördes efter i stort sett samma linjer som den närmast föregående, kom att omfatta 70 städer, 18 köpingar och 222 landskommuner med ett invånarantal motsvarande 44.2 % av rikets hela folkmängd. Antalet anmälda personer understeg dock rätt avsevärt antalet vid förra räkningen anmälda och uppgick till endast 15 209. Härifrån avskildes liksom vid den tidigare räkningen personer, som voro indragna i arbetskonflikt eller oförmögna till arbete. Efter detta avskiljande kvarstodo 14 412 mot 20 106 personer vid den ett år tidigare företagna räkningen. Huruvida minskningen i antalet anmälda personer skall kunna tolkas såsom ett uttryck för att den verkliga arbetslösheten var i genomsnitt mindre vid räkningen i januari 1910 än under samma månad 1909 torde få anses såsom synnerligen osäkert. Det har nämligen bl. a. gjorts gällande, att en del av de personer, som anmälde sig vid den första räkningen, voro av den uppfattningen, att de vid räkningen anmälda skulle komma i åtnjutande av understöd. Då detta visade sig icke bli fallet, kan detta ha varit en bidragande orsak till minskad anmälningsfrekvens vid det senare räknetillfället. Arbetsförmed- Frågan om införande av en offentlig arbetsförmedling i vårt land upptogs komst och första gången av E. Wavrinsky i en motion vid 1900 års riksdag, där vederutveckling. börande motionär hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

69 anhålla om utredning beträffande förevarande spörsmål. Riksdagen avslog emellertid framställningen. Förslaget återkom vid följande riksdag men rönte även ilå samma öde. Samtidigt togs initiativ i frågan från kommunalt håll med bättre framgång. Den 1 oktober 1902 öppnades i Hälsingborg den första arbetsförmedlingsanstalten i landet. Stadgarna hade utfärdats av stadsfullmäktige. Redan några veckor senare, eller den 11 november 1902, öppnades i Göteborg en liknande anstalt. År 1905 tillkommo anstalter i Stockholm, Lund, Malmö och Sundsvall, år 1906 i Karlstad, Norrköping och Karlskrona, år 1907 i Gävle. Vid utgången av sistnämnda år funnos sålunda i tio städer arbetsförmedlingsanstalter, vilka samtliga voro kommunala institutioner och tillkomna genom beslut av vederbörande stadsfullmäktige. År 1905 riktade representanterna inom andra kammaren för de fem städer, som vid denna tid beslutat anordna offentlig arbetsförmedling — Hälsingborg, Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund — en skrivelse till chefen för civildepartementet, vari anhölls, att uppmärksamhet måtte ägnas frågan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida. I skrivelsen erinrades bl. a. om de goda erfarenheter, som vunnits, varjämte framhölls att den offentliga arbetsförmedlingen kunde bliva till största möjliga gagn, först sedan kontor inrättats på tillräckligt många orter i olika landsdelar och mellan dessa kontor en rationell samverkan anordnats. Härför krävdes emellertid en enhetlig organisation av samtliga kontor, vilket icke kunde åstadkommas utan statens hjälp. Efter att kommerskollegii yttrande inhämtats avläts proposition till 1906 års riksdag om anslag av 15 000 kronor till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket. Propositionen, som även innehöll plan för arbetsförmedlingens organisation, vann riksdagens bifall. Arbetsförmedlingen i vårt land har sedan denna tid alltjämt varit föremål för såväl kommunernas som statens intresse. Statens bidrag, som vid flera tillfällen höjts, utgör för närvarande 240 000 kronor per år. Till en början omhänderhades den centrala ledningen av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik men övertogs fr. o. m. årsskiftet 1912—13 av den nyupprättade socialstyrelsen. Omfattningen av arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet har företett en i stort sett ständigt fortgående ökning. Sålunda har anstaltsnätet knutits allt tätare över landet. Under krisårens svåra arbetslöshet hade arbetsförmedlingen att tjänstgöra som den allmänna understödsverksamhetens registrerings-, kontroll- och arbetsanvisningsorgan. Samtidigt med anstaltsnätets utbyggande har även pågått en strävan att göra de olika anstalterna allt mera skickade för fyllande av sin viktiga uppgift, bl. a. genom skapande av särskilda fackarbetsanvisningar på en del platser. Av icke ringa betydelse har arbetsförmedlingen varit för jordbruket. Genom att mottaga och offentliggöra de arbetstillfällen jordbruket erbjuder har det ofta varit möjligt att till jordbruket återföra arbetskrafter, som tidigare lämnat detsamma. Fr. o. m. år 1920 har arbetsförmedlingen även börjat omhänderhava sjömansförhyrningen och för närvarande försiggår praktiskt taget

70 all förmedling av arbetskraft till sjömansyrket genom den offentliga arbetsförmedlingen. I det av socialförsäkringskommittén år 1922 avgivna betänkandet rörande offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor föreslogs en viss utbyggnad av arbetsförmedlingsnätet i syfte att göra förmedlingen mera lämpad såsom kontrollorgan i den av kommittén föreslagna arbetslöshetsförsäkringen. Till belysning av arbetsförmedlingens utveckling ha i tabellerna A, B och C sid. 597 ff. meddelats vissa data såväl rörande anstalternas inkomster och utgifter som rörande själva förmedlingsverksamhetens omfattning under olika år. I övrigt torde få hänvisas till såväl socialstyrelsens publikationer och socialförsäkringskonunitténs betänkande som ock till olika ställen i det följande betänkandet, där frågor angående arbetsförmedlingen behandlas. b) Hjälpåtgärder från det allmännas sida under och efter år 1914. Frågan om anslag av statsmedel för arbetslöshetens bekämpande uppkom första gången vid 1914 års lagtima riksdag. I statsverkspropositionen till nämnda riksdag hemställdes nämligen, att riksdagen i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas angående denna fråga, tills vidare för ändamålet måtte beräkna ett anslag på extra stat för år 1915 av 300 000 kronor. Med hänsyn till riksdagens upplösning kom emellertid någon dylik proposition icke att avlåtas. Innan den urtima riksdagen 1914 sammanträdde, hade förhållandena i nu förevarande avseende undergått betydande förändringar. Inför den befarade arbetslösheten vid världskrigets utbrott tillsatte Kungl. Maj:t den 10 augusti 1914 statens arbetslöshetskommission med uppgift att i samråd med socialstyrelsen upprätta och inkomma med förslag till åtgärder, ägnade att motverka denna arbetslöshet och att mildra verkningarna av densamma. P å förslag av kommissionen anbefallde Kungl. Maj:t genom cirkulärbrev den 18 augusti 1914 samtliga länsstyrelser att anmoda vederbörande kommunala myndigheter att tillsätta kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéer, avsedda att ena och sammanhålla alla de strävanden för arbetslöshetens bekämpande och nödens avhjälpande, vilka å varje ort kunde ifrågakomma. I kommun, där läget icke ansågs påkalla tillsättandet av särskild kommitté, skulle kommunalnämnden handlägga hithörande frågor. Genom samma cirkulär anbefallde Kungl. Maj:t vidare länsstyrelserna att utse länshjälpskommittéer. Dessa skulle hava att i samråd med Konungens befallningshavande övervaka och sammanhålla de kommunala kommittéernas verksamhet samt att tillhandagå centrala myndigheter med råd och upplysningar angående förhållandena inom länet. Arbetslöshetskommissionen hade redan från början principiellt förordat, att hjälp skulle beredas de arbetslösa genom arbete och hade på grund härav först

71 begränsat sina åtgärder i sådant syfte till att försöka bereda arbete å den öppna" marknaden. På våren 1916 vidtog kommissionen för första gången vissa åtgärder, som avsågo att direkt främja anordnandet av arbetstillfällen för ändamålet. Dessa åtgärder gällde i huvudsak stenarbetarna i kusttrakterna av Bohuslän, Halland och Blekinge. Under vintermånaderna utfördes sålunda stenbeställningar för statens och kommunernas räkning. För ifrågavarande och närliggande ändamål inrättades ett särskilt organ, Statens stenleveranscentral. Under sommaren 1916 utfördes skogsarbeten, främst åt skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt för skogssällskapet. Sedan råvarubrist framkallat arbetslöshet inom textilindustrien, utarbetade arbetslöshetskommissionen i samråd med skogssällskapet en plan för bedrivande av skogsarbete i större omfattning, vilken plan godkändes av Kungl. Maj:t den 8 mars 1918. De sålunda planlagda arbetena ställdes under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd särskild arbetsdirektion, Skogssällskapets statsarbeten. Efter en stark högkonjunktur under 1920 tog arbetslösheten under våren 1921 särskilt i Norrland på grund av rådande stagnation inom trävarurörelsen allt större omfattning. P å grund härav hemställde arbetslöshetskommissionen hos Kungl. Maj:t om upprättande av ett särskilt organ för statliga nödhjälpsarbetens igångsättande och bedrivande i Norrland. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 juni 1921 kom ett nytt verkställande organ, Norrlands statsarbeten, till stånd, med direktionen förlagd till Umeå och med verksamhetsområde i huvudsak norr om Dalälven. Vad Skogssällskapets statsarbeten beträffar förändrades dess namn genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 oktober 1921 till Södra Sveriges statsarbeten. Förhållandet mellan arbetslöshetskommissionen och direktionerna blev slutgiltigt reglerat genom vissa av Kungl. Maj :t den 10 mars 1922 utfärdade föreskrifter. Enligt dessa skulle det tillkomma kommissionen att besluta vilka nödhjälpsarbeten som skulle komma till utförande ävensom bestämma villkoren för deras verkställande. Kommissionen hade att åt direktionerna uppdraga anordnandet och utförandet av beslutade arbeten samt med avseende därå meddela de föreskrifter, som kommissionen funne påkallade för vinnande av de med arbetena avsedda syften, särskilt beträffande urvalet av de arbetslösa, som skulle sysselsättas vid arbetena, samt angående storleken av de löner, som skulle utbetalas. Kommissionen ägde vidare att utöva erforderlig kontroll över arbetena. Med hänsyn till det sedermera förbättrade läget på arbetsmarknaden blev vid 1923 års utgång direktionen för Norrlands statsarbeten indragen. Sedan enahanda åtgärd den 1 april 1924 vidtagits beträffande direktionen för Södra Sveriges statsarbeten, ankommer det numera på kommissionen att själv handhava den verkställande ledningen för arbetena i de särskilda orterna. Den 29 augusti 1914 gjorde arbetslöshetskommissionen hos Kungl. Maj:t framställning om anordnande av en särskild hjälpverksamhet för de i anledning av krigsutbrottet arbetslösa,

72 Kommissionen betonade därvid inledningsvis, att den främst tagit under omprövning, huruvida förebyggande åtgärder skulle kunna vidtagas i sådan omfattning, att därigenom arbetslösheten och den därmed följande nöden kunde verksamt bekämpas. Kommissionen vore fast övertygad om, att det ur alla synpunkter vore såväl för det allmänna som de arbetslösa fördelaktigast att tillfälle bereddes dessa att försörja sig genom eget produktivt arbete. Men trots allt vad som i sådant syfte kunde uträttas, finge det allmänna icke undandraga sig bördan av att anordna särskild direkt understödsverksamhet. Kommissionen funne nämligen självfallet, att den inträffade krisens offer icke borde hänvisas till fattigvården och underkastas därmed förknippade påföljder, utan a t t annan och lämpligare form för deras hjälpande måste sökas. Då ej heller någon form av arbetslöshetsförsäkring kunde ifrågakomma, måste särskild understödsverksamhet anordnas. Därvid borde visserligen kommunen framträda såsom närmast ansvarig för anordningarna, detta med hänsyn dels till dess allmänna ansvar för dess medlemmars skyddande mot nöd, dels till dess tillgång till lämpliga organ, dels ock till att behoven samt formerna för deras tillgodoseende mycket växlade i olika kommuner. Men å andra sidan vore krisens och arbetslöshetens ursprung sådant, att staten hade särskild anledning att bära åtminstone viss del av bördan. Därmed vunnes ock den fördelen, att en viss utjämning av understödsbördan de olika kommunerna emellan kunde åvägabringas. P å grund av denna framställning och med stöd av vissa av socialstyrelsen verkställda undersökningar rörande arbetslöshetens omfattning efter världskrigets utbrott framlade Kungl. Maj:t den 1 september 1914 för urtima riksdagen proposition (nr 279) med förslag att såsom bidrag till understödjande av arbetslösa använda ett belopp av 5 miljoner kronor. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdade Kungl. Maj:ts den 28 september 1914 kungörelse (nr 237) angående understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtill. Däri meddelade bestämmelser hava på vissa punkter undergått modifikationer genom ett antal senare utfärdade kungörelser nämligen den 19 maj 1916 (nr 139), den 7 december 1917 (nr 865), den 16 augusti 1918 (nr 748), den 22 oktober 1920 (nr 696), den 22 juni 1921 (nr 366) samt slutligen den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp. De gällande bestämmelserna i ämnet, vilka återfinnas i sistnämnda kungörelse, äro av huvudsakligen följande innehåll. Arbetslöshetsunderstöd kan utgå dels till svensk medborgare, som fyllt femton år, är arbetsför inom sitt yrke samt hos organ för offentlig arbetsförmedling sökt men ej erhållit arbete, dels ock till sådan persons familj, allt under förutsättning, att han under minst sex månader före det ansökan gjorts icke åtnjutit understöd av fattigvården; hänsyn skall dock icke tagas till sådant fattigvårdsunderstöd, som varit tillfälligt eller utgått i anledning av sökandens eller hans familjemedlemmars sjukdom eller tilldelats sökande, som uppenbarligen efter bästa förmåga sökt försörja sig och de sina, men till följd av särskilt betungande försörjningsplikt nödgas för familjens uppehälle mottaga sådant

73 understöd. Förrän arbetslöshetsunderstöd kan beviljas, skall undersökas, huruvida icke lämpligt tillfälle till utkomst genom eget arbete kan beredas den arbetslöse. Statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd utgår, där ej omständigheterna prövas medföra lägre belopp, med samma belopp som i sådant hänseende tilldelats den arbetslöse av kommunala eller landstingsmedel, dock med högst 1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre per dag för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt 30 öre för varje inom eller utom äktenskapet fött barn. Förevarande understödssatser uppgingo enligt den ursprungliga kungörelsen av den 28 september 1914 till resp. 60, 4X), 25 och 12V2 öre men hava sedan så småningom ökats till nu gällande belopp. Där synnerligen vägande omständigheter påkalla, att statsbidrag utgår, ehuru motsvarande belopp ej kan ställas till förfogande av kommun eller landstinget, må framställning om statsbidrag göras hos Konungen. Utom vad ovan nämnts kan statsbidrag utgå även till betalning av hyra eller bestridande av vissa andra för familjens sammanhållande nödiga utgifter. Erhåller den arbetslöse bidrag av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa, får understöd utbetalas till honom med högst så stort belopp, att detsamma jämte nämnda bidrag uppgår till 2/3 av den å orten vanliga avlöningen för jämförlig arbetare. Understödets storlek bestämmes efter den arbetslöses större eller mindre behov och kan av omständigheterna utgå i kontanta medel eller, helt eller delvis, i naturaförmåner. Understödstagare är vid risk av understödets indragande skyldig föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt, att regelbundet anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga lämpligt arbete, som anvisas honom. Understödet skall icke äga fattigvårds karaktär. Vid den förevarande understödsverksamheten har genomgående uppställts kravet, att densamma skall vara neutral i förhållande till striderna på arbetsmarknaden. De s. k. konfliktdirektiv, som härvid tillämpats, hava så småningom utformats under hjälpverksamhetens bedrivande, och därefter med vissa ändringar och tillägg antagits av riksdagen. Riktlinjerna i förevarande avseende finnas närmast angivna i statsutskottets memorial nr 118 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1922 års riksdag angående anslag för bekämpande av arbetslösheten m. m. Nämnda memorial, som ligger till grund för riksdagens beslut i frågan, innehåller bland annat följande uttalanden, som till en början närmast avse att referera det förfaringssätt, som tillämpats av arbetslöshetskommissionen : »I detta hänseende har man skilt på de fall, där en allmän konflikt råder, d. v. s. en konflikt, som omfattar det övervägande antalet arbetare inom visst fack antingen på en särskild ort eller inom landet i dess helhet, och dem, där en partiell konflikt föreligger.» »Så snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart alla fackets arbetare på orten respektive i landet från hjälpverksamheten. Såsom berörd av allmän konflikt betraktas därvid varje sådan person, som haft sin sista, mera stadigvarande sysselsättning inom facket i fråga.» —•

74 »Var åter frågan om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning endast av de arbetare, som direkt berördes av konflikten.» —• •—• •— »I fråga om dessa spörsmål vill utskottet för sin del uttala, att den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande parter å arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga om arbeslöshetspolitiken. Så skulle dock icke vara fallet, därest vid arbetskonflikt understöd utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten deltagande kunna anses solidariska med dem. När arbetslöshetskommissionen också enat sig om — och Kungl. Maj:t härutinnan icke gjort ändring •—• att vid konflikt av allmän karaktär låta avstängningsåtgärder drabba icke blott arbetare vid de direkt berörda arbetsställena utan även andra arbetare inom samma industrigren, innebär detta just en tillämpning av ifrågavarande princip; och skälet härför är uppenbarligen, att konfliktens utgång berör icke blott de förras utan även de senares intressen.» »Såvitt utskottet kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon principiell skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många gånger torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella konfliktens form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd att förändra löneoch arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier. Där detta är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänseende böra tillämpas samma principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet från det allmännas sida upphör. Utskottet förbiser dock icke, att undantagsfall kunna inträffa, då en partiell konflikt har annan anledning och innebörd än de nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella konflikter, vilka icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive landet. Vid dessa bör avstängning enHast gälla de i konflikten direkt deltagande.» • »Med sammanfattande av vad nu anförts, vill utskottet, på samma gång utskottet fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa grunders tillämpning i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva, att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten; att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt, dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten, respektive landet.» Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta tillämpningen av de ovan anförda direktiven beslöt 1926 års riksdag att i förtydligande syfte framhålla: att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten, avstängas från statlig arbetslöshetshjälp; att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan »partiell» konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom yrkesområdet ifråga; samt att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å orten för arbetet

75 gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga, I det fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser. Den hjälpverksamhet med bidrag av statsmedel, som ägt rum alltsedan krigsutbrottet 1914, har bedrivits i huvudsak på två skilda linjer, nämligen dels i form av kontantunderstöd, dels genom anordnandet av nödhjälpsarbeten av olika slag. Medlen för verksamhetens bedrivande har åstadkommits såväl genom anslag från kommuner och landsting som genom statsanslag. Nödhjälpsarbetena ha utgjorts dels av rent kommunala arbeten utan statsbidrag, dels av kommunala arbeten med statsbidrag, s. k. statskommunala arbeten, dels slutligen av rent statliga nödhjälpsarbeten. Kommun eller landsting, som ämnar börja verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd och önskar komma i åtnjutande av statsbidrag, har att innan verksamheten begynner inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt göra ansökan om statsbidrag hos kommissionen. Kommissionen äger härvid, då anledning därtill föreligger, besluta att sådant bi'drag ej vidare skall utgå. Skulle kommun sakna ekonomisk bärkraft för bestridande av den del av kostnaderna för anordnad understödsverksamhet, som belöper på kommunen, har kommunen efter framställning till Kungl. Maj:t kunnat erhålla statsbidrag till högre belopp än den fastställda kvoten av 50 procent. Sådant högre statsbidrag har vid olika tillfällen under åren 1914—1923 utgått till sammanlagt ett sjuttiotal kommuner, varvid högsta medgivna statsbidrag utgått med 90 % av understödsbeloppen. I april 1922 utövade 236 kommuner kontant understödsverksamhet för arbetslösa •— det högsta antal kommuner som samtidigt bedrivit dylik verksamhet. Under sommarmånaderna 1923 förekom kontant understöd endast i några få fall och på hösten samma år upphörde den kontanta understödsverksamheten med bidrag av statsmedel helt och hållet. Denna verksamhet har dock senare återupptagits, fast i ganska obetydlig omfattning. Beträffande den av kommunerna finansierade hjälpverksamheten är det icke möjligt att närmare angiva dess omfattning under hela den tid verksamheten pågått. Genom arbetslöshetskommissionens försorg ha emellertid införskaffats uppgifter från de olika kommunerna avseende hjälpverksamheten från dess början år 1914 fram till den 30 juni 1924. Av dessa uppgifter, som ställts till de sakkunnigas förfogande, lämnas ett sammandrag i följande översikt. Av kommunernas sammanlagda kostnader för hjälpverksamheten för de arbetslösa under perioden augusti 1914—juni 1924, vilka sålunda uppgingo till omkring 98.6 milj. kronor, utgjorde statens bidrag cirka 22.5 milj. kronor. Dessutom hade landstingen lämnat ett bidrag av omkring 4.3 milj. kronor, varav cirka 1.7 milj. kronor i form av lån. Ur den lämnade översikten framgår, att de dominerande posterna utgöras av kontantunderstöd. rent kommunala un-

76 Kommunernas kostnader för hjälpverksamheten för arbetslösa m. m. under perioden 1 augusti 1914—30 jnni 1924.

Anslagets art

Bidrag till nödhjälpsarbeten . . . . Kommunala nödhjälpsarbeten . . . . Statskommunala arbeten Kontantunderstöd och resebidrag . . Kursbidrag m. m Förvaltningskostnader Summa

Av kommunerna utbetalt

Därav statsbidrag

Kr.

Kr.

12 945 453 36 512 475 1 804 656 41 757 589 2 324 678 949 251 2 319 028 j

255 351 20 972 970 1 090 454 204 908

98 613130

22 523683

Kommunernas kostnader (inkl. statsbidrag) för hjälpverksamheten för de arbetslösa under perioden 1 augusti 1914—30 j u n i 1924, fördelade på landsbygd och städer inom olika län. Landsbygd

Län

Städer

Summa

13 771180

13 771180

2 336 822

1 220 083

3 556 905

Stockholms stad Uppsala

>

385 590

900 213

1 285 803

Södermanlands

>

662 768

2 800 725

3 463 493

Östergötlands

>

1 435 046

7 160 351

8 595 397

Jönköpings

>

584 921

2 460767

3 045 688

Kronobergs

>

399 290

297 579

696 869

Kalmar Gotlands

> >

769 806

2 084 450

2 854 256

8 017

309 218

317 235

Blekinge

>

563 264

868 098

1431 362

Kristianstads

>

588 042

802 749

1 390 791

Malmöhus Hallands

> >

961 545

9 784 003

10 745 548

176 658

996 298

1172 956

Gröteborgs o. Bohus >

802 788

12 162 277

12 965 065

Älvsborgs

>

956 440

2 405 966

3 362 406

Skaraborgs

>

673 433

734 944

Värmlands

>

1 854 342

2 156 691

4 011033

Örebro

>

1 479 179

1 419 323

2 895 502

Västmanlands

>

1 423 958

5 157 512

6 581 470

Kopparbergs

>

3 037 162

1 290 354

4 327 516

Gävleborgs

>

2 213 835

2 444 226

4 658 061

Västernorrlands

>

2 343 076

902 280

3 245 356

Jämtlands

>

283 589

305 027

588 616

Västerbottens

>

272 873

36 740

309 613

Norrbottens

>

1 918 320

687 745

2 606 065

25 515842

73097 288

98 613130

Summa

77 derstödsarbeten samt bidrag till vissa nödhjälpsarbeten, de senare till större delen avseende arbeten, som utförts genom vägstyrelsernas försorg. En mera detaljerad redovisning har lämnats i tab. D sid. 600, där de olika kostnaderna uppdelats på län och inom varje särskilt län även på städer och landsbygd. I föregående tablå har lämnats ett sammandrag av tabellen i fråga, ämnat att belysa kostnadernas fördelning på olika delar av landet. Ur sammanställningen framgår, att den kommunala hjälpverksamheten med bidrag från staten erhållit betydligt större omfattning i städerna än på landsbygden. Sammanlagt har under den nu ifrågavarande perioden kostnaderna uppgått till 73.1 milj. kronor för städerna mot 25.5 milj. kronor för landsbygden. Tages hänsyn även till folkmängdens fördelning mellan landsbygd och städer, kommer kostnaden per invånare att bli nära 7 gånger så stor för städernas som för landsbygdens del. Vad statsbidraget beträffar uppgick det för landsbygden till 5.2 milj. kronor och för städerna till 17.3 milj. kronor, motsvarande cirka 20 resp. 24 % av samtliga kostnader. Till belysning av den nu ifrågavarande hjälpverksamhetens utveckling under perioden 1914—1924 har i följande översikt lämnats en sammanställning av kostnadernas fördelning på olika år. Kommunernas kostnader för hjälpverksamheten för de arbetslösa för vart och ett av åren § \ under perioden"augusti"1914—juni 1924.] ZL

År

Vs—31/i2 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 30

Vi- /6 1924

S u m m a

S t ä d e r

L a n d s b y g d e n Kommu- Därav bidrag från Kommunernas nernas lands- samtliga samtliga staten kostnader ting kostnader Kr. Kr. Kr. Kr.

Därav bidrag från Kommu- Därav bidrag från nernas landslands- samtliga staten staten ting kostnader ting Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

231 955

247 111

. 832

347 312

2 318 1 426 143

374 673

64 983!

20 655

62 665 1 235 517 259 630 77 634

406 065

77 634

6 266

6 021

99 525

523 209

18 596 4 202 609 1 806 164 11994 4 213 068 1345 132

29 283

190 626

27 361

146 435 46 659 597 015

351 929

354 929

217 092

476 550

10 687 3 605 594 1 454 235 13 307 3 858 139 1128 040

25 301 !

18 190 148 844 8148 2 278 695 350 017 18 621 10 042 1 928 678 130 223 6 629 838 942 094 579 498 22 861 855 4 846 622 276 979 29 491 693 5 788 716 856 477 11 524 736 3 262 047 1 434 080 24 284 756 7 507 236 672 713 35 809 492 10 769 283 2 106 793 4 250 300 368 826 495 967 11134 413 1 601 593 495 501 15 384 713 1 970 419 991 468' 162 022 150 712 65 736 4 630 332 127 768 1 410131 34 254 84 976 3 220 201

Hela perioden 25 515 842 5 249263 2 777 002 73097 288 17 274420 1552100 98613130 22 523683 4329102

De i tablån anförda kostnadssiffrorna ge en tydlig bild av den kommunala hjälpverksamhetens betydande omfattning, framför allt under de båda krisåren 1921 och 1922. vilka föranledde en sammanlagd kostnad av icke mindre

78 än 29.5 och 35.8 milj. kronor, vartill statsbidrag utgått med resp. 5.8 och 10.8 milj. kronor. Då det synts vara av intresse att kunna följa hjälpverksamhetens utveckling även inom de olika länen har i tab. E (sid. 602) lämnats mera detaljerade uppgifter härom. Utom den av kommunerna med statsbidrag bedrivna hjälpverksamheten, för vars omfattning här ovan lämnats en kortfattad redogörelse, har staten bedrivit en omfattande hjälpverksamhet genom anordnande av nödhjälpsarbeten. Efter hand som arbetslösheten tilltog trängde den tanken alltmer igenom, att man icke lämpligen kunde möta det ökade hjälpbehovet enbart med kontantunderstöd. De arbetstillfällen, som genom kommunernas åtgärder öppnades för de arbetslösa, voro icke heller av tillräcklig omfattning. Man övergick därför till att i stor utsträckning anordna särskilda statliga nödhjälpsarbeten. Dessa arbeten som, enligt vad tidigare framhållits i redogörelsen för hjälpverksamhetens organisation, till en början huvudsakligen utgjordes av skogsarbeten, utvecklades senare under den stora arbetslösheten åren 1921—1923 att omfatta helt andra arbetsobjekt, företrädesvis vägarbeten. Senare hava emellertid skogsarbeten, ehuru nu av annan karaktär, åter börjat träda i förgrunden. Arbeten av denna art bedrivas numera uteslutande på statens egna skogar under samarbete med domänstyrelsen och bestå huvudsakligen i utdikningar samt anläggande av skogsvägar och flottleder. Till belysning av i vilken omfattning de statliga nödhjälpsarbetena bedrivits har i följande tablå sammanförts antalet vid dylika arbeten sysselsatta arbetslösa för varje månad fr. o. m. år 1921, då arbetena började öka i omfattning, till utgången av år 1927. Antalet arbetare i statliga nödhjälpsarbeten sista dagen i varje månad åren 1921—1927. 1 Månad

1927 Januari

24 491

14 781

2 329

3 433

3 646

Februari .

3 366

28 932

14 346

2 696

3 047

Mars

. .

5 652

13 693

2 998

3 576

4 335 4 496

3 969

April

. .

14 229

2 525

3 094

3 836

3 499

. . .

8 835 10 640

24 021

Maj

17 450

13 964

2 389

3 015

Juni . . .

9 422

17 423

15 084

1901 1391

2 015

2 350

2 624

Juli . . .

18 624

13 263

1833 Augusti

13 649 13 914

20 493

2101 1819

2 354

20 283

9 918 6 911

2 088

4 820

1685 1699

1722 1991

2 085

November

18 037 19154

16 462

3 300

2 872

December

13 816

666 490 373 467 675 782

2 576

2 860

.

September Oktober .

2166 2 321

4-410

2 603

79 Såsom synes av tablån nådde arbetena sin största omfattning under mars månad år 1922, då antalet arbetare översteg 31 000. Under det att den direkta understödsverksamheten, såsom redan tidigare framhållits, närmare reglerats genom särskilda författningsföreskrifter, ha för nödhjälpsarbetenas vidkommande föreskrifter av sådan art aldrig lämnats. Detta utesluter emellertid ej, att vissa allmänna grundsatser, särskilt i fråga om lönerna, blivit följda, vilka varit föremål för granskning av Kungl. Maj:t och riksdagen. Beträffande arbetslönen har grundprincipen varit, att densamma vid varje tillfälle och på varje särskild ort skulle understiga den på den öppna marknaden gällande. Beträffande det sätt, varpå denna princip praktiskt genomförts och huru de vid nödhjälpsarbetena tillämpade lönesatserna fastställts, hänvisas till den å sid. 338 lämnade redogörelsen härför. Utom den rena penninglönen ha även vissa andra förmåner kommit nödhjälpsarbetarna tillgodo. Av dessa förmåner ha en del numera bortfallit, medan andra fortfarande utgå. Såsom exempel på förmåner av nu nämnd art må bl. a. nämnas familjetillägg, ortstillägg, regndagsersättning, sjukersättning, fritt logi vid förläggning utom hemorten, förbilligad utspisning vilken senare ersatts av s. k. portionsersättning för de av nödhjälpsarbetarna själva kooperativt ordnade matlagen. Familjetilläggen, som utgingo till familjeförsörjare, indrogos vid utgången av april månad 1922, varefter i stället de s. k. ortstilläggen infördes. Dessa tillägg utgingo till familjeförsörjare med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan gällande högre nödhjälpslön i hemorten och lägre nödhjälpslön å den ort, där vederbörande erhöll arbete. Skulle en arbetslös från billigare ort placeras i nödhjälpsarbete å dyrare ort, gjordes dock icke något motsvarande avdrag å lönen. Sådana placeringar ha dock undvikits, då det visade sig, att arbetarna i dylika fall ogärna återvände till hemorten med dess lägre arbetslöner. Utspisningsfrågan var ursprungligen ordnad så, att mat tillhandahölls vid förläggningarna i särskilt inrättade marketenterier till ett pris, som tidigare understeg självkostnaderna med cirka 1 krona per utfört effektivt dagsverke. Genom vidtagande av vissa ändringar vid mitten av år 1922 sjönk nämnda underskott till i runt tal 50 öre per man och dag. Numera har utspisningsfrågan omlagts i så måtto, att arbetarna å samtliga förläggningsorter bildat kooperativa matlag, varvid de av statsmedel fått uppbära en mindre portionsersättning av 30 öre per man och dag. I övrigt bestrida arbetarna själva kostnaderna för maten ävensom för dess tillredning. Nu nämnda anordning har visat sig funktionera väl. Kostnaderna för de statliga nödhjälpsarbetena, fördelade på ledning och arbetslöner m. m., samt antalet under olika år utförda effektiva dagsverken framgå ur följande sammanställning. De i tablån å sid. 80 anförda siffrorna avse för åren 1918—20 enbart Skogssällskapets (Södra Sveriges) statsarbeten. Uppgifterna för åren 1921 —23 omfatta såväl nämnda arbeten som Norrlands statsarbeten. Vid slutet av 1923 och under loppet av år 1924 övertog arbetslöshetskommissionen själv den direkta ledningen av nödhjälpsarbetena; sistnämnda år är sålunda det sista.

80 Antal rid statliga nödhjälpsarbetcn utförda effektiva dagsrerken samt bruttokostnaderna härför. Antal Bruttokostnader för utförda effektiva arbetsplatserna dagsverken central- och (= dagsverdistriktsken om 8 kontoren Material och Arbetarnas ledning m. m. förmåner timmar) Kr. Kr. Kr.

Period

Samtliga bruttokostnader Kr.

1918 1919

287 116

102 622

423 398

2 001177

2 527 197

401 285

167 634

560 615

4096 801

4 825 050

308 712

134 267

807 324

3 449 834

4 391 425

2 880 705

933 679

4 799 641

22 048 768

27 782 088

5 520 618

2118 953

10 952 069

32 848 098

45 919 120

3 019 940

1114 338

7 806 236

17 593 902

26 514 476

333 359

592 790

756 260

2 267 737

495 751

268 172

399 068

2 803 159

3 616 787 3 470 399

422 370

137 164

166 866

2 148 005

2 452 035

3 531 241

4 232 728

V i — s % 1926 3

< »/» 1926— % 1927 . . . .

695 825

301 706

399 781

Summa

14365 681

5 871325

27 071258

92 788 722 125 731305

varunder olika arbetsdirektioner tillämpades för de olika arbetsområdena. Det må i detta sammanhang framhållas, att icke hela den samlade kostnaden, som för åren 1918— 30 / 6 1927 uppgått till cirka 125.7 milj. kronor, finansierats genom de av riksdagen beviljade anslagen för arbetslöshetens bekämpande. För utförda nödhjälpsarbeten har under den ifrågavarande perioden debiterats ett sammanlagt belopp av 24.1 milj. kronor, som till väsentlig del bestritts bl. a. av domänstyrelsen, vadan alltså återstå cirka 101.6 milj. kronor som statsverkets nettokostnader. En mera detaljerad redogörelse för kostnadernas uppdelning på olika konton har lämnats i tab. F sid. 607, varest närmare upplysning kan erhållas exempelvis rörande det sätt, varpå arbetsplatsernas kostnader fördela sig dels å ledningens löner och resekostnader, materialkostnader, transportkostnader och frakter, m. m., dels å arbetarnas löner, familjeunderstöd resp. ortstillägg, proviantkostnader, förläggningskostnader m. m. För att lättare kunna överblicka kostnadsfördelningen har i följande tablå för varje särskilt år angivits dels huru stor del av den sammanlagda kostnaden per dagsverke som belastar olika grupper av omkostnadskonton, dels kostnadernas procentuella fördelning på ifrågavarande konton. Det otvivelaktigt största intresset knyter sig till siffrorna för arbetarnas förmåner och dessa siffrors relation till totalkostnaden. Den låga siffran för arbetslöner per dagsverke under 1918 eller 3.77 kronor är delvis beroende på att övervägande antalet sysselsatta personer, eller cirka 60 procent, voro kvinnor, för vilka arbetslönen var väsentligt lägre än för män. Härtill kom, att

81 Kostnad per dagsverke m. m. vid statliga nödhjälpsarbeten. Bruttokostnad per dagsverke samt kostnadernas procentuella Central- och Arbetsleddistriktsningens kontorens kostnader kostnader

Period

100-0

loo.o

14.7 9.7

1.29 1.39

4.1 3.1

i %

per dagsverke Kr

per dagsverke Kr.

i %

i %

i %

per dagsverke Kr.

4-5

1924 1925 Vi— 3 % 1926

. .

3 VT 1926— % 1927

4.82 Samtliga kostnader per dagsverke Kr.

per dagsverke Kr.

i %

1920 Arbetarnas övriga förmåner

per dagsverke Kr.

1919 Material- o. Arbetarnas transportlöner kostnader

fördelning

den starka lönestegringen ägde rum först mot slutet av 1918 och i början av 1919. Under år 1919 sjönk antalet kvinnor, som voro sysselsatta i nödhjälpsarbeten, till cirka 11 % av hela arbetarantalet, för att under år 1921 sjunka än ytterligare till i genomsnitt endast 1.5 %. Efter september 1921 hava inga arbeten för kvinnliga arbetslösa förekommit. Såsom synes av ovanstående tablå hava arbetarnas sammanlagda förmåner, alltså löner jämte andra förmåner, uppgått till följande procenttal av samtliga kostnader för nödhjälpsarbetena: 1918

79-2 % 84-9 % 78-6 % 79'6 % 69-6 % 63-6 % 64-2 % 80-7 %

Vi—=»% 1926

VT 1926—SO/8 1927

87-7 %

83-4 %

De senare åren ha i så måtto uppvisat större effektivitet i förevarande avseende som en relativt större del av kostnaderna kommit arbetarna till godo än under de föregående åren. Den i tab. F (sid. 607) återgivna kostnadsspecifikationen torde för en fullständig förståelse möjligen erfordra en närmare redogörelse på vissa punkter. Med hänsyn till att arbetslöshetskommissionen i den redogörelse för verksamheten under den första 10-årsperioden, som för närvarande är under utarbetande, torde komma att ingående redogöra för nödhjälpsarbetenas organisation och ekonomi, har det ej synts erforderligt att i detta sammanhang närmare ingå på förevarande frågor. Utom den hjälpverksamhet med bidrag av statsmedel, som kommunerna be- Fattigvård. drivit för arbetslöshetens bekämpande och till lindring av dess ekonomiska 6—271089.

82 följder, hava kommunerna även genom fattigvården understött de arbetslösa och deras familjer. Uppgifter saknas dock angående storleken av de kostnader, som denna understödsverksamhet medfört. Icke heller är det möjligt att för någon längre följd av år angiva antalet av fattigvården understödda, där hjälpbehovet förorsakats av arbetslöshet. I fattigvårdsstatistiken upplyses nämligen först fr. o. m. år 1923 om orsakerna till att understöd meddelats. Nämnda statistik föreligger publicerad t. o. m. för år 1925. Materialet för år 1926 har emellertid bearbetats i sådan utsträckning, att de sakkunniga från statistiska centralbyrån kunnat erhålla uppgifter även för nämnda år. I det följande skola sammanställas vissa uppgifter från nämnda statistik, som äro ägnade att närmare belysa den föreliggande frågan. Uppgifterna avse dels under olika år nytillkomna, varaktiga understödstagare, dels tillfälligt understödda. I följande översikt ha sammanställts antalen härav för de i statistiken angivna fattigvårdsorsakerna. Fattigvårdsklientelets fördelning efter orsaken till hjälpbehovet. 1923

O r s a k

Otillräcklig arbetsförmåga . . Arbetslöshet Lättja och liknöjdhet Talrik familj

. . . .

Den försörjningspliktiges död Den försörjningspliktiges vikande

1926 NytillNytillkomna Till- komna Tillvarak- fälligt varak- fälligt tigt undertigt underunder- stödda under- stödda stödda stödda

NytillNytillkomna Till- komna Tillvarak- fälligt varak- fälligt tigt tigt underunderunder- stödda under- stödda stödda stödda

24 431

7 020

7 304

3 059

3 337

14 023 27 530 13 030 29 947 8 822 9 039 9 662 10 502 1596 11390 1362 15 267 137 181 261 252 530 665 582 546 681 985 3 086 2 980 392 981 374 261

867 2 893

7 097

2 970

8 051

851 3 489

8 735

471 2 062

415 7 370

26 238

27 793

67 540

12 203 26 379 8 464 9 053 7 811

av-

Andra orsaker Samtliga

469 Bortsett från blandningsgruppen »andra orsaker» utgör arbetslöshet jämte sjukdom och otillräcklig arbetsförmåga den dominerande orsaken till hjälpbehovet. Av naturliga skäl är frekvensen av arbetslösa bland tillfälligt understödda betydligt större än bland varaktigt understödda. Sammanlagda antalet av dem, som uppburit understöd på grund av arbetslöshet för åren 1923— 1926, utgör resp. 11 421, 8 778, 12 986 och 16 629. Fördelningen av förevarande understödstagare mellan landsbygd och städer samt på barn, män och kvinnor framgår ur följande sammanställning. Härvid hava icke de personer medräknats, som på grund av arbetslöshet började uppbära varaktigt fat-

83 tigvårdsunderstöd redan före år 1923, och som alltjämt uppbära dylikt understöd under kortare eller längre tid av perioden 1923—26. Antal personer med understöd frän fattigvården, där orsaken varit arbetslöshet. L a n d

S t .i d

s b y g d

er

A r

1923 Barn

Män

3 475

2 203 2 976 3 597

Kvinnor Summa

Barn

Män

Kvinnor

Summa

2 509

2 616

4 902

4 392

3 084

7 969

5 859

4 202

10 599

2 574

3 876

6 030

2 200

Under de fyra år uppgifterna avse ha städernas nu ifrågavarande understödstagare kommit att utgöra en relativt allt större del av de personer, som på grund av arbetslöshet uppburit understöd från fattigvården, och uppgått till icke mindre än resp. 45, 56, 61 och 64 % av dessa. Till belysning av utvecklingen i detta avseende för de större städerna må tjäna följande översikt. Antal nytillkomna varaktigt understödda samt personer med tillfälligt understöd från fattigvården på grund av arbetslöshet under år

Stad

Hälsingborg

. . . .

2 840

171 Förhållandena gestalta sig som synes ganska olika inom de olika städerna. Särskilt framträdande är den betydande ökningen av antalet understödstagare i Göteborg. Vad denna stad beträffar ger den av staden själv utarbetade fattigvårdsstatistiken, som redan tidigare hållit de olika orsakerna till hjälpbehovet i sär, ett starkt intryck av de ökade anspråk som från de arbetslösas sida ställts på fattigvården. Siffrorna äro icke direkt jämförbara med ovanstående från den officiella fattigvårdsstatistiken hämtade, då de i stället angiva antalet fall, där den omedelbara anledningen till medellöshet vid beviljande av understöd uppgivits vara arbetslöshet. Ifrågavarande siffror, som tyda på en fullständig omläggning av fattigvårdsklientelet i avseende på orsakerna till hjälpbehovet, utgöra: 1906—1910 1911—1915 1916—1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 9 8 9 54 187 258 409 2 018 4 902 (Siffrorna för de tre femårsperioderna avse det årliga medeltalet under dessa olika perioder).

84 Såsom redan tidigare omnämnts finnas i den officiella fattigvårdsstatistiken icke kostnaderna angivna utan endast antalet understödda, uppdelade på de olika orsakerna till hjälpbehovet. Med ledning av sistnämnda fördelning, och under iakttagande av att de arbetslösa huvudsakligen återfinnas bland de tillfälligt understödda, har verkställts en approximativ uppskattning av den del av fattigvårdskostnaderna, som hänför sig till nu ifrågavarande understödstagare. Uppskattningen i fråga grundar sig på förutsättningen att kostnaderna inom var och en av de båda grupperna varaktigt och tillfälligt understödda fördela sig på olika orsaksgrupper på samma sätt som antalet nytillkomna varaktigt understödda och antalet tillfälligt understödda. Uppskattad kostnad för arbetslösa understödstagare. Ar

Varaktigt understödda

Tillfälligt understödda

Summa

2.7 milj. kr.

0.8 milj. kr.

3.5 milj. kr.

»

>

y »

>

>

3.9 Med hänsyn till det sätt, varpå uppskattningen måst ske, torde de erhållna kostnadssiffrorna för de varaktigt understödda ligga i överkant. Kommunernas Förevarande uppgifter rörande fattigvårdsunderstöd på grund av arbetspolitik. S" löshet a v s e även all av olika kommuner anordnad kontant understödsverksamhet, så snart dylik verksamhet bedrivits utan att statsbidrag kunnat erhållas. Sedan bidrag av statsmedel till kontant understödsverksamhet praktiskt taget upphört efter augusti månad 1923 hava nämligen ett flertal kommuner ansett påkallat att även utan dylikt bidrag bedriva kontant understödsverksamhet för kommunens arbetslösa. Då emellertid enligt utslag av regeringsrätten nämnda år understöd av kommuns medel icke finge givas i annan ordning än fattigvårdslagen stadgade eller eljest enligt särskild lag och författning vore medgivet, måste varje kommun, som önskar fortsätta att utan statsbidrag kontant understödja arbetslösa kommunmedlemmar, anknyta denna understödsverksamhet till fattigvårdslagens föreskrifter. Kontant understödsverksamhet för arbetslösa utan bidrag av statsmedel förekom under januari månad 1928 i ett tjugutal städer och dessutom även i ett antal landskommuner. Beträffande planen för denna verksamhets bedrivande ha olika förfaringssätt tillämpats i olika städer och vid olika tider. Medan på vissa platser understödsverksamheten bedrivits med anlitande av medel, som anvisats för fattigvården utan några särskilda villkor, ha på andra platser särskilda anslag beviljats för hjälp åt arbetslösa. Härvid ha i en del fall inga särskilda bestämmelser utfärdats utan det har överlämnats till fattigvårdsstyrelserna att i vanlig ordning pröva dessa frågor. I andra fall hava särskilda bestämmelser utfärdats, varvid villkor uppställts för utdelande av kontantunderstöden eller mera utförliga direktiv lämnats för verksamhetens bedrivande. Lagligheten

85 av ett dylikt förfaringssätt har emellertid blivit ifrågasatt, varför stadsfullmäktiges beslut i en del fall överklagats. Så har exempelvis skett i Stockholm och Malmö. Något utslag från regeringsrätten i anledning av förda besvär föreligger dock ännu icke. Såsom exempel på bestämmelser och vidtagna anordningar för nu berörda understödsverksamhet må anföras följande. I Stockholm har de senaste årens arbetslöshet haft till följd att från fattigvårdens sida vidtagits även andra åtgärder än sådana som tillämpas under normala förhållanden. I januari månad 1927 upprättade sålunda fattigvårdsnämnden en särskild hjälpbyrå, som skulle behandla sådana understödsfall, där arbetslösa sökte fattigvård i avvaktan på att erhålla nödhjälpsarbete eller på grund av kroppslig svaghet ej kunde mottaga sådant. Till följd av den vid denna tid goda tillgången på nödhjälpsarbete fick denna hjälpbyrås verksamhet en mycket obetydlig omfattning, varför den nedlades redan under mars månad samma år. Då arbetslösheten ännu på hösten 1927 var betydande och dessutom kunde antagas bli ännu större under vintern, beslöt fattigvårdsnämnden att, sedan arbetslöshetskommissionen avslagit en framställning om anordnande av kontant understödsverksamhet bland de arbetslösa i Stockholm, ingå till stadsfullmäktige med begäran om fastställande av vissa grunder för understödjande av arbetslösa genom fattigvården. Dessa grunder blevo visserligen fastställda av stadsfullmäktige, men då beslutet upphävdes av överståthållarämbetet, har det ännu ej blivit tillämpat. Efter förnyad framställning från staden medgav arbetslöshetskommissionen i början av år 1928, att understödsverksamhet med bidrag av statsmedel finge öppnas i Stockholm för upptill 300 familjeförsörjare, vilka varit sysselsatta i nödhjälpsarbete från den 1 november 1927 eller tidigare. Härigenom bereddes nya platser vid nödhjälpsarbetena för ett lika stort antal personer som överfördes till den kontanta understödsverksamheten. Den av kommissionen medgivna rätten gällde till den 1 april 1928 och har sedermera förnyats för ytterligare en månad. Vad Göteborg angår ha stadsfullmäktige icke fattat några direkta beslut i förevarande frågor, utan understödsverksamheten bedrives i enlighet med riktlinjer, som i slutet av februari 1927 utarbetades av särskilda för ändamålet tillkallade kommitterade. Enligt dessa riktlinjer bör understöd i regel beviljas utan återbetalningsskyldighet. Arbetslös, som söker understöd, skall först anmäla sig å arbetsförmedlingen för erhållande av arbete. Kan arbete icke beredas i öppna marknaden, har den arbetssökande att vända sig till arbetslöshetskommittén för erhållande av nödhjälpsarbete. Är han berättigad erhålla nödhjälpsarbete och kan lämpligt sådant ej beredas, överlämnas framställningen till fattigvården, därest den arbetslöse förklarat sig vara i omedelbart behov av hjälp. Fattigvårdens assistentkontor undersöker hjälpbehovet och föreslår såväl formen för understödet som dess storlek, varvid hänsyn skall tagas såväl till sökandens längre eller kortare arbetslöshet, hyresutgiftens storlek, antalet familjemedlemmar, övriga familjemedlemmars inkomst etc. Om den arbetslöse är hemortsberättigad i Göteborg och anses böra er-

86 hålla hjälp enligt de för arbetslösa gällande bestämmelser skall ärendet överlämnas till en särskild delegation, som har att fastställa det belopp, som skall utgå. Vid återupptagande av kontant understödsverksamhet under vintermånaderna beslöto stadsfullmäktige i Malmö i september 1927 dels att uppdraga åt fattigvårdsstyrelsen att med biträde av arbetslöshetskommittén bedriva sådan verksamhet för nödlidande arbetslösa jämlikt 2 § i fattigvårdslagen, och dels att återbetalningsskyldighet för dessa understöd icke skulle äga rum, samt antogo därjämte vissa bestämmelser angående understödsverksamheten. I samband med statbehandlingen för år 1928 beslöto stadsfullmäktige i december 1927 att anvisa medel för nu ifrågavarande ändamål, varvid skulle tillämpas samma villkor som tidigare gällt; bl. a. skulle återbetalningsskyldighet för understöden ej äga rum. Då detta beslut överklagats, hava stadsfullmäktige under januari 1928 beslutat att tillsvidare ej verkställa det fattigvårdsstyrelsen tidigare givna uppdraget att utdela arbetslöshetsunderstöd till nödlidande arbetslösa. I stället beslöts att ställa ett visst belopp (130 000 kronor) till fattigvårdsstyrelsens förfogande att i den mån styrelsen funne det nödvändigt utdelas såsom understöd, hyres- eller bränslehjälp till nödlidande arbetslösa inom samhället. Samtidigt uppdrogs åt arbetslöshets- och hjälpkommittén att enligt fattigvårdsstyrelsens anvisning biträda vid prövning av behovet och utdelning av understöden. Fattigvårdsstyrelsen är sålunda numera icke bunden av några stadsfullmäktiges särskilda föreskrifter. Stadsfullmäktige i Norrköping hava vid olika tillfällen ställt medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande att användas till lindrande av nöden bland de ofrivilligt arbetslösa med hemortsrätt i staden. Samtidigt har bestämts, att ersättningsskyldighet eller annan därmed jämförlig påföljd för understöd, som utlämnades av dessa medel, icke skulle äga rum. I Gävle ha stadsfullmäktige beslutat, att där arbete ej kan beredas ofrivilligt arbetslösa, dessa må erhålla understöd från fattigvården efter samma grunder, som tillämpas i fattigvårdsstyrelsens understödsbestämmelser i den öppna fattigvården med det tillägg, att även den arbetslöse själv liksom ungkarlar och med dem likställda må kunna efter särskild prövning komma i åtnjutande därav; dock skall sådant understöd begränsas till högst 25 kr. per vecka och familj samt icke vara åtföljt av bestämmelse om återbetalningsskyldighet. De relaterade förhållandena innebära givetvis en uppluckring av de riktlinjer för arbetslöshetens bekämpande, som av statsmakterna fastställts för denna hjälpverksamhet. I och med att olika kommuner bedriva hjälpverksamheten efter olika linjer och efter växlande villkor har arbetslöshetsfrågan undandragits från den enhetliga behandling, som de av riksdagen antagna bestämmelserna härom åsyftat.

87 c) Utredningar rörande arbetslöshetsförsäkring m. m. Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land första gången föremål J ^ * ' ^ ? ^ för offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en dagar. av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i landet samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motionen tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kamrarna. Samma motionär förnyade sin framställning åren 1909 och 1910 genom motioner i andra kammaren. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos av andra kammaren men avslogs av första. Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén Socialförsäknn att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna ^ti°én' skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas. I kommitténs behandling av dessa frågor deltogo presidenten And. Lindstedt, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens första kammare C. Johansson, S. H. Kvarnzelius och Hjalmar von Sydow, ledamöterna av riksdagens andra kammare Oskar Hagman och P . Nilsson, generaldirektören Gunnar Huss, byråchefen Otto Järte samt tjänstemannen i arbetslöshetskommissionen Eduard Wiberg. Efter att under år 1919 hava avgivit sitt betänkande om allmän sjukförsäkring, avgav kommittén den 30 december 1922 betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, för vars innehåll, i vad avser arbetslöshetsförsäkringen, här i korthet skall redogöras. Efter att hava redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring, som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och frivillig arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna själva. Utöver bestämmelser, som avse den rent legislativa anordningen av arbetslöshetskassorna, innehåller socialförsäkringskommitténs förslag åtskilliga föreskrifter, som närmare reglera de grunder, efter vilka en arbetslöshetskassas verksamhet skall bedrivas för att statsbidrag till verksamheten skall kunna utgå. För att komma i åtnjutande av statsbidrag måste enligt förslaget en arbetslöshetskassa bedriva sin försäkringsverksamhet i enlighet med vissa närmare angivna grunder. Understöd från arbetslöshetskassa får sålunda ej utgå i annan form än såsom ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader. Vad som utgives såsom daghjälp får ej överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den försäkrade samt skall i varje fall vara begränsat till högst fem kronor om dagen. För den, som har att försörja annan, kan daghjälpen dock ökas med

88 en fjärdedel. Är arbetslös ekonomiskt så väl ställd, att han uppenbarligen ej är i behov av arbetslöshetshjälp, kan daghjälpen nedsättas till halva beloppet. Daghjälp utgives ej för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa fall även för helgdag. Daghjälp utgår icke till arbetslös, med mindre han varit medlem, av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Dessutom finnas särskilda föreskrifter om karenstid samt om begränsning av den tid, för vilken arbetslöshetshjälp får utgivas. Vad medlemmarnas avgifter angår, betecknas såsom fasta avgifter de belopp, vilka erfordras för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter. Äro de fasta avgifterna ej tillräckliga, kunna stadgarna innehålla, att uttaxering skall äga rum. Kommittén antager, att vid extraordinär arbetslöshet en kassa ofta ej skall kunna utgiva daghjälp till fulla beloppet. Med hänsyn härtill föreskrives, att i sådant fall daghjälpen skall nedsättas enligt grunder, som angivas av socialstyrelsen, vilken jämväl har att bestämma, huruvida sådan arbetslöshet är för handen. Därjämte kan i stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd under tider av extraordinär arbetslöshet kan ålägga medlemmarna att betala s. k. särskilda avgifter. Enligt förslaget skall staten till bestridande av kassans utgifter lämna bidrag motsvarande de fasta avgifter, som erlagts av medlemmarna, dock skall ej för någon avgift, för år räknat, beräknas högre bidrag än femton kronor. Statsbidrag kan dessutom utgå även för särskilda avgifter. Vissa ytterligare bestämmelser i förslaget söka förebygga, att de försäkrades intresse att söka arbete försvagas, och att understöden utgivas annat än vid oförvållad arbetslöshet. Sålunda föreskrives, att medlem, som önskar erhålla daghjälp, har att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen, samt vidare, att han ej under någon dag anses såsom arbetslös, om han ej erhållit intyg därom, att han den dagen ej sålunda kunnat erhålla arbete. I huvudsaklig överensstämmelse med utländska lagar stadgas vidare, att understöd ej förrän viss tid förflutit får utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Detsamma skall gälla om den, som utan giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet arbete, vilket motsvarar hans krafter och färdigheter, och för vilket avlöningen ej understiger den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete eller, i fråga om offentligt nödhjälpsarbete, den avlöning, som må vara bestämd för sådant arbete. Särskilda föreskrifter lämnas därom huru förfaras skall med dem, som kunna anses berörda av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare. För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet har kommittén ansett sig böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skall representera det allmänna. Denna representant, som skall vara ordförande i styrelsen, skall utses av socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans verksamhet föreslås, att styrelsen ej skall vara beslutför, med mindre ordföranden deltager i beslutet. Förmenar ordföranden, att styrelsen beslutat utbetala för

89 stort understöd, skall han genast föra klagan hos socialstyrelsen, och gäller i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt åligger socialstyrelsen övervakandet av kassornas verksamhet, och har denna myndighet i sådant hänseende erhållit en vittgående befogenhet. Beslut av arbetslöshetskassa kan överklagas hos socialstyrelsen. I behandling av besvär hos socialstyrelsen skola deltaga två representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, vilka utses på sätt särskilt förordnas, över beslutet av socialstyrelsen kunna besvär anföras hos Konungen. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring ordnad efter dessa grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad för staten av 3 ä 4 miljoner kronor om året. Vid kommitténs betänkande voro fogade tre reservationer, en av herrar Hagman och Wiberg, vilka hemställde, att vissa garantibestämmelser i förslaget ändrades i mildrande riktning, en av herrar Huss, Järte och Kvarnzelius vilka, i princip anslutande sig till kommitténs förslag, förordade någon tids uppskov med förslagets förverkligande samt en av herrar von Sydow och Nilsson, vilka avstyrkte förslaget. Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Vissa skiljaktigheter förekommo emellertid i avseende å villkoren för erhållande av understöd, understödets art, statsbidragets storlek samt kontrollen över kassornas verksamhet. Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt yttrande över motionerna bl. a. att utskottet icke fann det tillrådligt att riksdagen skulle fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga, innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna yttrandena över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t och granskats av lagrådet. Såsom en brist i det av motionärerna framlagda förslaget framhöll utskottet den omständigheten vara att motionärerna icke upptagit socialförsäkringskommitténs krav på en lagfäst effektiv arbetsförmedling såsom en förutsättning för införande av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring. I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskottet ansåg sig böra framställa, vilket yrkande även blev av riksdagen bifallet, uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för samhället i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmässiga åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänseende så snart som möjligt kunde ernås.

1924 års " s °9'

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdeparteJ92t.å£s mentet åt direktören Allan Cederborg, byråchefen i väg- och vattenbyggnads- sakkunniga. styrelsen, överstelöjtnanten Fredrik Enblom, ledamoten av riksdagens andra

90 kammare, byråassistenten Oskar Hagman, direktören i Sveriges textilindustriförbund, juris och filosofie kandidaten Erik Valdemar Paues samt ledamoten av riksdagens andra kammare, ledamoten av arbetsrådet Karl Wiktor Holmström att, på sätt i statsrådsprotokollet över sociala ärenden för samma dag närmare angives, i egenskap av sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Tillika anmodades direktören Cederborg att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Den 24 juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. I betänkandet redogjordes för den hittills bedrivna understödsverksamheten och särskilt de av statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbeten och de principer, som härvid kommit till användning. De sakkunnigas förslag gick ut på att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till bekämpande av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna arbeten i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som hittills tillämpats vid anordnande av nödhjälpsarbetena. Beträffande den närmare innebörden av förslaget hänvisas till de sakkunnigas betänkande och till vad som i annat sammanhang anförts härom. 1925 års Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt besakkunniga. myndigande, revisionssekreteraren, numera justitierådet Rudolf Eklund och (1925 års de- ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten Oskar Hagman att P utkast) " såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa — som kommit till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs erbjuda betydande fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte på endera av de båda linjerna: försäkringslinjen eller arbetslinjen. Oavsett de ändringar i den av socialförsäkringskommittén föreslagna lagtexten, som genomförandet av en sådan ordning måste medföra, ansågs det med anledning av den kritik, som i de över förslaget avgivna yttrandena riktats mot vissa punkter i densamma, erforderligt att jämväl ur andra synpunkter verkställa en överarbetning av detta förslag. Därvid befanns det lämpligt att uppdela bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsutkast, nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till förordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämnda betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verksamhet efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet. Enligt utkastet till lag om arbetslöshetskassor skulle bestämmelserna i la-

91 gen om understödsföreningar äga tillämpning å arbetslöshetskassor med vissa närmare angivna avvikelser. De ifrågasatta avvikelserna voro icke av någon större omfattning; deras innebörd var i huvudsak densamma som vad socialförsäkringskommittén i förevarande hänseende föreslagit. Den viktigaste skillnaden mellan de i utkastet till förordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor uppställda villkoren för åtnjutande av statsbidrag och socialförsäkringskommitténs förslag i denna del framträdde i de olika system, som tillämpats för beräkning av statsanslaget. Enligt kommittéförslaget skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgifterna. I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt innehöll däremot utkastet, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas kapitaltillgångar utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetald arbetslöshetshjälp. Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidragets rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontrahenterna själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De villkor för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet, skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakttagande utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av bristande överenskommelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kassan bleve helt eller delvis indraget. I utkastet hade upptagits åtskilliga bestämmelser, som voro avsedda att erbjuda garantier mot missbruk av försäkringen. Endast oförvållat arbetslösa, som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit arbete mot en lön, som svarade mot den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete, kunde sålunda erhålla understöd från arbetslöshetskassa. Understöd skulle ej få utbetalas till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout. För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader. Dessutom föreskrevs iakttagande av en viss karenstid, innebärande att den enskilde hade att på egen hand sörja för sitt uppehälle under de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Under därefter följande tolv dagar skulle kassan vara skyldig att av egna medel utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst aderton dagar, kunde statsbidrag utgå till understöd som därefter utbetalades. Såsom daghjälp skulle ej få utgivas mer än som svarade mot två tredjedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Daghjälpen skulle ej heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå med hälften av det belopp kassan utbetalt såsom daghjälp och skulle under ett år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt sjuttioåtta dagar. Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att komma till till-

92 lämpning under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordinär arbetslöshet skulle socialstyrelsen äga att såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts enligt den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten. Gransknings- De sålunda utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas gransknamnden. n j n g a y e n g-^pj-g grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, representerande olika verksamhetsfält och åskådningar. I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 4 december 1925 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med granskning av ifrågavarande utkast. På grund av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 december 1925 för sådant ändamål följande personer, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, socialfullmäktigen August Herman Lindqvist, tillika ordförande, kassören i svenska metallindustriarbetarförbundet Knut Andrée, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Karl Bergström, kassören i svenska måleriarbetarförbundet Abr. Bergvall, ledamöterna av riksdagens andra kammare direktören Felix Teodor Hamrin, lektorn Otto Samuel Holmdahl, kvarnarbetaren Ola Isacsson och landsorganisationens sekreterare Karl Edvard Johanson, ledamoten av riksdagens första kammare direktören V. Edvard Larson i Lerdala, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lokomotiveldaren Henning Vilhelm Leo och bruksägaren Lorentz Ludvig Lorichs, direktören i Sveriges textilindustriförbund, juris och fil. kandidaten Erik Valdemar Paues, ledamöterna av riksdagens första kammare, direktören för svenska arbetsgivareföreningen, v. häradshövdingen Hjalmar von Sydow och landsorganisationens ordförande Arvid Thorberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Karl Allan Westman. Dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas granskningsnämnden, inkommo den 30 januari 1926 med utlåtande över utkasten. Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följder borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att få sin största betydelse vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, dels en försäkringslinje, vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under tider av normal arbetslöshet. I granskningsnämndens yttrande uttalades vidare, att nämnden icke haft något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan författning sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för verksamhetens bedrivande. Två av granskningsnämndens ledamöter, nämligen herrar Hamrin och Lar-

93 son, förklarade, att de vore förhindrade att uttala sin definitiva anslutning till den form för frågans lösning, som upptagits i de inom departementet utarbetade utkasten. I ett särskilt yttrande sammanfattade de emellertid vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelsernas innebörd och avfattning. De påpekade, att hela läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i realiteten komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna. I yttrandet anfördes bland annat: »Anses det emellertid lämpligt och ändamålsenligt att en arbetslöshetsförsäkring anordnas så, att densamma i verkligheten eller i varje fall företrädesvis blir tillgänglig väsentligen endast för industriens organiserade arbetare, inställer sig osökt den frågan, huruvida utöver de försäkrades egna avgifter staten ensam skall åläggas bidragsskyldighet. Vi hava icke under arbetet inom de sakkunniga blivit övertygade om att t. ex. frågan om industriens och eventuellt kommunens bidragsskyldighet eller riktigare uttryckt befrielse från sådan blivit genom vad som hittills förekommit slutgiltigt prövad.» Herr Westman förklarade sig icke kunna biträda förslaget att genom en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finna ett hjälpmedel mot arbetslöshet. Han anförde till stöd för sin ståndpunkt bland annat följande: »Utanför arbetslöshetsförsäkringen komma att i praktiken stå — det torde från alla håll erkännas •—• arbetarna i jordbruket och därmed sammanhängande näringsgrenar, såsom skogshushållning m. m. Orsaken härtill angives vara dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de tekniska svårigheter, som beträffande dem äro förenade med avgifternas insamling och med vederbörlig kontroll över arbetsmarknadens läge, ävensom vidare svårigheter att skilja mellan lönearbetarna i jordbruket och sådana som •—• eventuellt i förening med lönearbete — odla en jordlott för egen räkning och därigenom alltid hava tillgång till arbete, även då avlönat sådant icke står att erhålla. Dessa svårigheter anses var av sådan natur, att jordbrukets arbetare måste ställas utanför varje slag av arbetslöshetsförsäkring, även en obligatorisk sådan. Det framgår alltså, att de föreliggande förslagen lämna en högst betydande del av vårt lands arbetare och just dem, som genomsnittligt sett leva under trängre ekonomiska förhållanden, utanför försäkringen — ja, till och med kunna komma att ålägga dessa arbetaregrupper ytterligare skattebördor till förmån för en del i regel bättre ställda yrkesgrupper inom industrien. Om jag sålunda har skäl utgå från att de statligt understödda arbetslöshetskassorna skulle få sin egentliga betydelse för industriens fackligt organiserade arbetare, följer härav att en representant för den jordbrukande befolkningen särskilt måste fästa sig vid de framlagda förslagens ekonomiska återverkningar på andra samhällslager och bland dessa icke minst jordbrukarna och deras arbetare. Mot den föreslagna anordningen med försäkring mot arbetslöshet samt statsbidrag till arbetslöshetskassor kan då med visst fog anföras, att denna försäkringsverksamhet och i anslutning därtill statsbidragets storlek i framtiden kan komma att antaga nu ej förutsedd omfattning. Systemet med statsbidrag till arbetslöshetskassor kan ock befaras medföra en viss icke önskvärd konservering av arbetslösheten. Den arbetslöses strävan

94 att med alla till buds stående medel söka skaffa sig arbete av annat slag, vilken i många fall är ett så naturligt och viktigt medel mot arbetslösheten, torde genom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen komma att försvagas. Inom vårt land med dess blandade jordbruks- och industribefolkning har under perioder av arbetslöshet iakttagits en viss rörlighet bland de arbetslösa, möjliggjord genom att många av dem lyckas finna uppehälle i hemorten antingen på anförvanters jordbruk eller eljest inom lantbruket eller på andra landsbygdens förvärvsområden. Det nu föreslagna systemet lärer icke främja en sådan rörlighet utan kan tänkas komma att i viss grad fastlåsa arbetslösheten inom de industrigrenar, där den arbetslöse varit anställd. Fyra av granskningsnämndens ledamöter, nämligen herrar Holmdahl, Lorichs, Paues och von Sydow, ställde sig i avgiven reservation avvisande mot de ifrågasatta bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring. Härvid anförde dessa reservanter bland annat följande: »Då vi sålunda för vår del bestämt avråda varje tanke på Gentsystemets omplanterande i svensk mark, bedja vi emellertid få bemärka, att vi icke intaga en rent negativ ståndpunkt i fråga om statens åtgärder för bekämpande av arbetslösheten även i den form, som i större eller mindre grad förefinnes under normala förhållanden. Vi anse, att staten bör vidtaga särskilda åtgärder mot denna arbetslöshet utöver vad som innefattas i statsbidraget till arbetsförmedlingens upprätthållande. Vi anse emellertid, att detta bör ske genom det s. k. svenska systemet, d. v. s. att den arbetslöse genom statens förmedling erbjudes arbete i stället för kontant understöd. Från alla håll har vitsordats, att det ur moralisk och social synpunkt är långt fördelaktigare, att den arbetslöse beredes arbete, än att han sysslolös underhålles av det allmänna. Man har anmärkt, att det svenska systemet är vida kostsammare än Gentsystemet. Men det är mycket svårt att med nu föreliggande material bilda sig ett bestämt omdöme härom. Kostnaderna för statens nödhjälpsarbete per dag och arbetare ha numera bringats ned till ett belopp, som med hänsyn till värdet av det utförda arbetet kan anses skäligt. Vi tro också, att det under normala förhållanden skall bliva möjligt att kunna bereda de arbetslösa i tillräcklig omfattning nödhjälpsarbete genom statens försorg. I varje fall synes det oss, att man bör först pröva detta system, som väckt mycket uppmärksamhet i utlandet, innan man lämnar det och övergår till något annat. Vi anse därför, att förslaget bort upptaga den bestämmelsen, att understöd från arbetslöshetskassa icke får utgivas till någon, som vägrar åtaga sig honom anvisat reservarbete.» De inom departementet utarbetade utkasten blevo den 1 februari 1926 tillika med granskningsnämndens utlåtande för yttrande remitterade till socialstyrelsen, försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission. Då de sakkunniga bliva i tillfälle att senare behandla vissa av de synpunkter, som framställts i utlåtandet och de nämnda myndigheternas yttranden, har det icke ansetts erforderligt att i detta sammanhang närmare redogöra härför.

3. Hjälpåtgärder från arbetsgivarnas sida. Under den arbetslöshet, som uppstod i samband med världskriget, hava, utom den understödsverksamhet, som bedrivits av arbetarnas egna kassor, och den

95 omfattande hjälpverksamheten från statens och kommunernas sida, vissa hjälpåtgärder vidtagits även av arbetsgivarna. Detta torde särskilt hava varit fallet inom textilindustrien, där den hämmade råvaruimporten föranledde en betydande arbetslöshet. Delvis på grund av intresset att hålla arbetarstammen samlad hade redan under åren närmast efter krigsutbrottet enskilda arbetsgivare inom denna industri trätt hjälpande emellan och utbetalat understöd till arbetare, som ej kunde beredas sysselsättning. Vid början av den mera omfattande arbetslöshet, som inträdde under år 1917 och nådde sin kulmen sommaren 1918, upptogs frågan av textilindustriförbundet, som i avvaktan på de handelspolitiska förhållandenas utveckling uppmanade sina medlemmar att sörja för sina arbetare antingen genom att bereda dem tillfälligt arbete av ett eller annat slag eller, i den mån detta icke visade sig möjligt, genom att utbetala kontantunderstöd. Senare erhöllo ett antal av de arbetslösa textilarbetarna under somrarna 1918 och 1919 sysselsättning med skogsplantering vid de statliga nödhjälpsarbetena. Kostnaderna för den av textilindustriens arbetsgivare bedrivna understödsverksamheten under krisåren ha enligt från textilindustriförbundet erhållen uppgift uppskattats till cirka 7 milj. kronor. För övrigt har såväl inom den nämnda som inom andra industrier, ej sällan på grund av arbetarnas begäran, driften inskränkts till tre, fyra eller fem dagar i veckan med bibehållen arbetarstam. En dylik anordning innebär givetvis en viss ekonomisk uppoffring från företagens sida, i det att korttidsdrift med övertalig arbetsstyrka är kostsammare än en över hela veckan fördelad drift. I samband med korttidsarbetet, särskilt vid starkare inskränkning av arbetstiden, har i en del fall inom olika industrier understöd utdelats till upphjälpande av arbetsförtjänsten. Inom vissa industrier, där korttidsarbete icke kunnat tillgripas, såsom fallet varit i bruksindustri av olika slag på landsbygden, hava andra medel kommit till användning. I en del fall har arbete på lager utförts, i andra fall har övertalig arbetskraft kunnat erhålla sysselsättning vid mindre brådskande anläggnings- och reparationsarbeten. Där permittering eller avsked icke kunnat undvikas, ha vid en del tillfällen de arbetslösa alltjämt erhållit vissa naturaförmåner såsom billiga bostäder med potatisland, bränsle m. m. Att närmare angiva i vilken utsträckning understödsverksamhet bedrivits från arbetsgivarnas sida eller att uppskatta värdet av de förmåner, som genom arbetsgivarnas åtgöranden beretts de arbetslösa, har i andra fall än ovan angivits icke varit möjligt.

96 Utlandet. I det följande skall lämnas en kortfattad översikt av försäkring och annan hjälpverksamhet för de arbetslösa i olika länder. Beträffande de länder, som besökts av de sakkunnigas studiedelegation, ha utarbetats mera fullständiga redogörelser, vilka sammanförts i Bil. 5 (sid. 447). Penningbelopp äro i det följande angivna i vederbörande länders myntslag. Deras betydelse har starkt växlat under den period framställningen omfattar, men för närvarande gälla ungefärligen följande värden i svenska kronor: Belgien: 1 franc (J/5 belga) = 0.10 kr. Bulgarien: 1 lewa = 0.027 kr. England: 1 pund = 18.16 kr. 1 shilling = 12 pence = 0.91 kr. Finland: 1 mark = 0.094 kr. Frankrike: 1 franc = 0.15 kr. Holland: 1 gulden = 1.50 kr.

Italien: 1 lira = 0.20 kr. Polen: 1 zloty = 0.42 kr. Schweiz: 1 franc = 0.72 kr. Spanien: 1 peseta = 0.63 kr. Tjeckoslovakien: 1 kr. = 0.11 kr. Tyskland: 1 mark = 0.89 kr. Österrike: 1 schilling = 0.53.

1. Länder med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Bulgarien.

Enligt lag av den 12 april 1925 har obligatoriskt försäkringssystem genomförts i Bulgarien. Under försäkringen inbegripas arbetare och tjänstemän, som äro anställda i industriella eller andra offentliga eller privata näringsföretag, däri inbegripet jämväl sjöfart. Husliga tjänare och lantarbetare äro principiellt uteslutna. Ersättning utgår till försäkrad, som är ofrivilligt arbetslös samt under loppet av två år haft arbete minst 52 veckor och härunder erlagt stadgade avgifter. Det dagliga ersättningsbeloppet uppgår för familjeförsörjare till 16 lewa och för icke familjeförsörjare till 10 lewa. Under loppet av ett år får ersättning ej utbetalas för mer än 12 veckor. Under vissa omständigheter må dock vederbörande minister, som har uppsikten över försäkringen, höja ersättningsbeloppen och utsträcka den maximala ersättningstiden. Till arbetare inom säsongyrken får ersättning ej utgivas under den döda säsongen. Kostnaderna för försäkringen bestridas till lika del av de försäkrade, deras arbetsgivare samt staten. För varje försäkrad erlägges en veckoavgift å en lewa av envar av nämnda tre parter. Avgifterna ingå till den s. k. socialförsäkringsfonden och föras där å ett särskilt konto för arbetslösheten. Även kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen gäldas av nämnda avgifter. Arbetsförmedlingsanstalterna fungera nämligen såsom organ för försäkringen. Lagen innehåller jämväl bestämmelser om att offentliga arbeten kunna anordnas i tider av omfattande arbetslöshet.

97 England är det enda land, som redan före världskriget infört obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, vilket skedde genom den stora försäkringslagen av år 1911. Den ursprungliga försäkringen, som omfattade cirka 2 1\2 milj. arbetare och trädde i kraft vid mitten av år 1912, utvidgades år 1916 att omfatta sammanlagt 3 3/4 milj. och år 1920 att omfatta nära 12 milj. arbetare. Undantagna från försäkringen äro huvudsakligen länt- och skogsarbetare, tjänare i hushåll, järnvägspersonal samt tjänstemän i allmän tjänst. Försäkringen administreras lokalt av arbetsförmedlingsanstalterna, som i England äro statliga institutioner i motsats till vad fallet är i andra länder, där arbetsförmedlingen utvecklats som en kommunal institution. Kostnaderna för försäkringen ha delats mellan de försäkrade, deras arbetsgivare och staten i en proportion, som något växlat under olika tider. I stort sett har statsbidraget tidigare uppgått till */< ä 7B av försäkringens inkomster men har sedan början av år 1926 utgjort en relativt större del härav. Avgifterna äro lika för alla yrken utan hänsyn till den olika arbetslöshetsrisken. För närvarande utgör för vuxna män arbetarens avgift 7 pence, arbetsgivarens avgift 8 pence och statens bidrag 6 pence i veckan. Uppbörden av arbetarnas och arbetsgivarnas avgifter sker medelst det s. k. märkessystemet. Varje försäkrad arbetare skall för detta ändamål vara försedd med ett försäkringskort, å vilket vederbörande arbetsgivare har att för varje vecka anbringa ett försäkringsmärke, vars valör svarar mot arbetarens och arbetsgivarens sammanlagda avgift. För arbetarens andel göres därefter avdrag å avlöningen. Märkena tillhandahållas genom postverkets försorg. Över samtliga försäkrade föres ett centralregister, där erlagda avgifter och uppburet understöd antecknas. Denna anordning har visat sig erforderlig bl. a. med hänsyn till en av de grundläggande bestämmelserna rörande rätt till understöd, enligt vilken en försäkrad icke äger uppbära understöd för flera dagar än som svarar mot antalet erlagda veckoavgifter. Ifrågavarande bestämmelser, som med vissa inskränkningar gällt allt sedan den engelska arbetslöshetsförsäkringens införande, ha dock avförts från den nya lagen, som träder i kraft den 19 april 1928. Rätten till understöd har i nämnda lag gjorts beroende av huruvida 30 veckoavgifter erlagts under de två senaste åren. Den tidigare maximeringen av understödstiden till 26 veckor under loppet av ett år har likaledes borttagits. Någon annan maximering av understödstiden än som framgår ur villkoret om 30 veckoavgifter finnes icke. Karenstiden utgör för närvarande 6 dagar, fastän dessa dagar kunna under vissa förutsättningar fördela sig över en period av icke mindre än 12 veckor. Under den katastrofartade arbetslöshet, som inträffade kort efter försäkringens sista stora utvidgning i november 1920, blev försäkringen utsatt för mycket starka påfrestningar. Genom den nämnda s. k. sjättedelsregeln blevo dock de arbetslösa rätt snart diskvalificerade för understöd. Det ansågs då nödvändigt att uppmjuka understödsvillkoren samtidigt med att avgifterna så småningom höjdes ända till det fyrdubbla. Behövande arbetslösa, som icke heller uppfyllde de sålunda uppmjukade villkoren för rätt till understöd, kunde dock under vissa förutsättningar komma i åtnjutande av s. k. utsträckt understöd, 7—271089.

9.S

vilket ej motsvarades av erlagda avgifter utan var att betrakta såsom i förskott uppburet understöd. Även detta utsträckta understöd finansierades av försäkringens medel, fastän fonden i viss utsträckning måste upptaga lån. Frågan huruvida utsträckt understöd skulle utgå avgjordes av ministern, utom beträffande en kortare period, då detsamma tillkom den försäkrade såsom en rätt. Genom den nya lagen om arbetslöshetsförsäkring har det utsträckta understödet avskaffats. Understöd från försäkring har hittills utgått med ett bestämt belopp per vecka, olika för män och kvinnor över och under 18 år men i övrigt oberoende av vederbörandes arbetsförtjänst. Sedan augusti 1924 har understödet utgjort 18 resp. 7 % sh. i veckan för män över resp. under 18 år, samt 15 resp. 6 sh. för kvinnor i motsvarande åldrar. Dessutom utgå familjetillägg för vissa personer med 5 sh. i veckan för äldre och med 2 sh. i veckan för barn. Då i en del yrken full arbetsförtjänst icke uppnås förrän vid cirka 21 års ålder, har det ej sällan förekommit, att understöden från försäkringen till personer i åldrarna 18—20 år allt för mycket närmat sig storleken av arbetsförtjänsten. Med anledning härav ha i den nya lagen lägre understödssatser införts för nämnda åldrar. Till belysning av försäkringsverksamhetens omfattning må nämnas, att försäkringens inkomster under år 1925 uppgingo till 51.1 milj. pund, varav arbetarnas och arbetsgivarnas försäkringsavgifter utgjorde 37.6 milj., statsbidraget 13.2 milj. samt övriga inkomster 0.3 milj. pund. Samma år utbetalades i understöd 45.8 milj. pund. Förvaltningskostnaderna, vilka under de sista åren helt bestritts av försäkringens medel, uppgingo till 4.9 milj. pund ellei 9.6 % av inkomsterna. Utom de betydande belopp, som från försäkringen utbetalts till arbetslösa personer har även från fattigvårdens sida en omfattande understödsverksamhet ägt rum. Hjälpen från fattigvården har i betydande utsträckning utgått samtidigt med understöden från försäkringen, vilket otvivelaktigt bidragit till att för de försäkrade utplåna olikheten i karaktär mellan dessa båda hjälpformer. vilket i sin ordning torde hava varit en bidragande orsak till de ökade anspråk, som från de arbetslösas sida ställts på fattigvården. Särskilt stark var påfrestningen under den stora kolkonflikten år 1926, då mer än 1 milj. personer bland de försäkrade och deras familjemedlemmar åtnjöto understöd från fattigvården. Numera hava dock förhållandena väsentligt förbättrats. Enligt uppgift från hälsovårdsministeriet har under perioden december 1918 —december 1927 utbetalats cirka 56 milj. pund från fattigvården till personer, som i vanliga fall inneha regelbunden anställning ävensom åt deras hustrur och barn. Den angivna siffran torde i stort sett motsvara fattigvårdens kostnader på grund av arbetslöshet. Från försäkringen har under samma tid utbetalts cirka 317 milj. pund. Därjämte utbetalades under demobiliseringstiden av särskilda anslag cirka 63 milj. pund. ^ Även nödhjälpsarbeten ha anordnats i betydande utsträckning. På senare tid har dock regeringen visat stor återhållsamhet beträffande anslag till dylika arbeten. Under åren 1920—1926 hava kostnaderna för nödhjälpsarbetena uppgått till över 100 milj. pund, varav statens bidrag utgjort över 40 milj.

99 pund. Beträffande lönerna var det ursprungligen avsett, att de skulle understiga den öppna marknadens löner. Numera har tanken att kräva lägre lön vid dessa arbeten övergivits. Dock tillämpas i regel lägre löner vid nödhjälpsarbeten, som anordnas av olika fattigvårdsmyndigheter. I Italien genomfördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring år 1919. För närvarande gäller i ämnet en år 1923 utfärdad lag, vilken sedermera kompletterats med en tillämpningsförfattning år 1924. Försäkringen omfattar principiellt alla, vilka fyllt 15 men icke 65 år och användas till arbete för annans räkning, oberoende av om de äro att anse såsom arbetare eller tjänstemän. Uteslutna äro tjänstemän, vilka hava en månatlig lön överstigande 800 lire, lantarbetare, hemarbetare, husliga tjänare, de som äro fast anställda i allmän tjänst o. s. v. Anmärkas må, att lantarbetarna ursprungligen omfattades av försäkringen; de uteslötos först år 1924. Lagen giver emellertid möjlighet att i administrativ ordning genomföra försäkringstvång för särskilda grupper av lantarbetare. Försäkringen handhaves av riksanstalten för socialförsäkring samt denna underlydande provinsiella eller interprovinsiella arbetslöshetskassor. Dessa kassor administrera försäkringen var inom sitt område, besluta angående ersättnings utbetalande o. s. v. Vid riksanstalten finnes upprättad en statens arbetslöshetsfond, till vilken viss andel av försäkringsavgifterna skall inflyta. Ändamålet med fonden är att bistå provinskassor, vilka icke med egna medel kunna bära försäkringsutgifterna. Rätt till ersättning på grund av försäkringen tillkommer envar, som är ofrivilligt arbetslös och för vilken under de sista två åren erlagts försäkringsavgifter för minst 24 fjortondagarsperioder. Säsongarbetslöshet skapar principiellt icke ersättningrätt. De försäkrade indelas efter den dagliga arbetsförtjänsten i tre löneklasser (t. o. m. 4 lire, 4—8 lire, över 8 lire). Ersättning utgår i de tre klasserna med resp. 1.25, 2.50 och 3.75 lire per dag. Längsta ersättningstiden under loppet av ett år är 90 dagar; dock kan denna tid förlängas till 120 dagar, därest under sistförflutna två åren erlagts avgifter för minst 36 fjortondagarsperioder. Har ersättning under ett år åtnjutits för 120 dagar, inträder rätt till ersättning först sedan avgifter för minst 12 dylika perioder erlagts och övriga förutsättningar äro för handen. Kostnaderna för försäkringen bestridas genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare till lika del. För inbetalningen av avgifterna användes märkessystem. Avgifterna beräknas per f jortondagarsperiod och uppgå för arbetsgivare och arbetare gemensamt i envar av de förut omnämnda tre löneklasserna till resp. 0.70, 1.40 och 2.10 lire. Skulle vissa kassas verksamhet på grund av särskilda omständigheter gå med förlust under en längre tid (3 år av 5), kan förhöjning av avgifterna inom kassans verksamhetsområde äga rum. Slutligen må anmärkas, att riksanstalten för socialförsäkring äger att från arbetslöshetsfonden utlämna förskott till igångsättandet av allmänna arbeten, avsedda för bekämpande av arbetslöshet. Dylika förskott skola återgäldas inom två år. Försäkringen omfattar enligt uppgift omkring 3 lL milj. arbetare. I oktober

100 1927 uppgick antalet helt arbetslösa i landet till i runt tal 330 000. Ersättning på grund av försäkringen utgick till något över 108 000 arbetslösa. I fråga om hjälp åt övriga arbetslösa kunna uppgifter ej meddelas. Polen har obligatorisk arbetslöshetsförsäkring sedan år 1924. Försäkringsplikt är stadgad för arbetare över 18 år, vilka inneha va anställning vid industriella företag, gruvor, hyttor, handels- samt kommunikations- och transportföretag eller andra icke i förvärvssyfte men dock industrimässigt drivna företag, därest vid företaget sysselsättas flera än fem arbetare. Beträffande företag, som drivas av stat eller kommun, gälla särskilda föreskrifter. Enligt en författning av år 1925 hava jämväl tjänstemän, vilkas månadslön icke överstiger 500 zloty, inbegripits under försäkringen, tillsvidare dock allenast provisoriskt. Utanför försäkringen stå bl. a, lantarbetare och husliga tjänare. Ersättning enligt försäkringen tillkommer ofrivilligt arbetslös, som under de senaste 12 månaderna innehaft försäkringspliktig anställning under minst 20 veckor. Korttidsarbetare, vilkas arbetsförtjänst för vecka icke överstiger den avtalade lönen för tre arbetsdagar, kunna under vissa villkor komma i åtnjutande av ersättning. Däremot äga säsongarbetare, vilkas arbete i regel pågår mindre än 10 månader om året, icke rätt till ersättning under den döda säsongen. Ersättning utgår med viss procent av den arbetsförtjänst, som legat till grund för beräkning av den försäkrades avgifter, varvid emellertid skall iakttagas, att högre förtjänst än 5 zloty om dagen för arbetare och 8 zloty om dagen för tjänstemän icke kommer i betraktande. Procentsatsen växlar med hänsyn till försörjningsskyldigheten mellan 30 % för ensamstående samt 50 % för den, som har familj med flera än fem medlemmar att försörja. Under loppet av ett år må ersättning utgå under högst 13 veckor, dock att arbetsministern på framställning av den centrala försäkringsmyndigheten äger att utsträcka tiden till 17 veckor. I bestridandet av kostnaderna för försäkringen deltaga de försäkrade, deras arbetsgivare, staten samt eventuellt kommunerna. För varje försäkrad skall av dennes arbetsgivare erläggas en avgift uppgående till, i fråga om arbetare 2 % och i fråga om tjänstemän 2.5 % av lönen, dock att lön, i vad den överstiger 5 zloty om dagen i fråga om arbetare och 8 zloty om dagen i fråga om tjänstemän, icke tages i beräkning. Av berörda avgift äger arbetsgivaren å den försäkrades lön avdraga för arbetare % och för tjänstemän 2/s, vadan alltså arbetsgivaren själv har att bära 3/4 resp. 3/5. Staten bidrager med belopp motsvarande 50 % av inbetalda avgifter. Ministerrådet äger vidare förplikta stadskommuner ävensom andra kommuner, inom vilka större gruv- eller industriföretag finnas, att bidraga med viss andel, högst hälften av statsbidraget. Avgifter och offentligt bidrag tillföras en arbetslöshetsfond, vilken bestrider alla ersättningar på grund av försäkringen. Berörda arbetslöshetsfond betraktas såsom ett särskilt rättssubjekt och står under ledning av en styrelse, som fungerar såsom centralorgan för försäkringen. Styrelsen är sammansatt av representanter för arbets- och finansministerierna, arbetare och arbetsgivare samt kommunerna. Lokala försäkringsorgan

101 äro särskilda, till arbetsförmedlingsanstalterna knutna kretsstyrelser bestående av föreståndaren för arbetsförmedlingsanstalten såsom ordförande samt representanter för arbetare, arbetsgivare och kommunerna. Dessa styrelser ombesörja indrivning av avgifter, besluta angående ersättning samt sköta utbetalningen härav. De kunna i viss omfattning anlita kommunala organ ävensom andra offentliga inrättningar av social natur såsom biträden vid verksamhetens utövande. Enligt särskilt meddelade bestämmelser kunna arbetslösa, vilka uttagit dem tillkommande försäkringsersättning för året och fortfarande äro i behov av hjälp erhålla understöd med belopp, som med hänsyn till försörjningsskyldigheten växla från 1 till 19 zloty per vecka. Dessa understöd bestridas helt av statsmedel. I september 1925, således innan tjänstemännen förts in under försäkringen, omfattade denna omkring 670 000 personer. Bland utomeuropeiska stater har Queensland genom en lag av den 18 oktober Queensland. 1922 anslutit sig till det obligatoriska försäkringssystemet. Av försäkringen omfattas principiellt arbetare och tjänstemän, vilkas lön är bestämd genom dom eller överenskommelse i enlighet med lagen år 1916 angående industriell skiljedom (the Industrial Arbitration Act of 1916). Särskilt undantagna äro bl. a. vissa yrkesutövare med högre utbildning. I bestridandet av försäkringskostnaderna deltaga de försäkrade, arbetsgivarna samt staten med lika andelar. Arbetarna och arbetsgivarnas avgifter inbetalas enligt märkessystem. Med avseende å ersättningsbeloppen är landet indelat i tre distrikt. För ensamstående växla beloppen mellan 15 och 20 sh. i veckan, för familjeförsörjare mellan 25 och 35 sh. Särskilda barntillägg utgå. Ersättningen får dock aldrig överstiga hälften av den i yrket eller på platsen vanliga lönen. Maximala ersättningstiden under loppet av ett år är 15 veckor. Såsom bärare av försäkringen fungerar den s. k. arbetslöshetsfonden. Denna förvaltas av arbetsdirektören, vilken vid sin sida har ett arbetsråd. Lokala organ äro arbetsförmedlingsanstalterna. Vid sitt ikraftträdande omfattade försäkringen omkring 120 000 arbetare. Lagen innehåller utförliga bestämmelser angående åtgärder till motverkande av arbetslöshet. De offentliga myndigheterna äga sålunda ingripa mot arbetsgivare, som utan giltigt skäl nedlägga sin rörelse. Statliga och kommunala nödhjälpsarbeten kunna ingångsättas. Särskilda arbetsfarmar kunna inrättas å kronoegendomar o. s. v. Åtgärderna till lindrande av arbetslöshetens följder ha i Tyskland före Tyskland. världskriget i stort sett inskränkt sig till den av arbetarnas kassor bedrivna understödsverksamheten. Bidrag till kassorna lämnades av kommuner ävensom av vissa stater men dock endast i mindre utsträckning. I samband med den krisartade arbetslöshet av relativt kort varaktighet, som inträdde omedelbart efter krigsutbrottet, vidtogos särskilda anordningar för att hjälpa de arbetslösa, vilka anordningar emellertid inskränktes till fall där behov förelåg och där arbetslösheten framkallats av kriget. Denna grundsats har sedan alltjämt bibehållits i den ts^ska hjälpverksamheten på förevarande områ-

102 de. Omvårdnaden om de arbetslösa åvilade kommunerna, fast understödsverksamheten till en början i stor utsträckning finansierades av statsverket. Vid demobiliseringen infördes en allmän understödsverksamhet utan fattigvårdskaraktär, vilken finansierades till 3/G av riket, till 2/6 av vederbörande stat samt till Ve av kommunen. Varje arbetslös, som gjorde anspråk på understöd var skyldig att antaga anvisat arbete, även utanför det egna yrket, såvida för arbetet betalades i orten vanlig lön och denna var tillräcklig för familjens försörjning. Till en början kommo huvudsakligen kontantunderstöd till användning, men snart trängde den tanken alltmera igenom att understöden om möjligt borde ersättas med arbete. Redan genom en förordning av oktober 1919 hade grunddragen av den s. k. produktiva arbetslöshetsförsörjningen utformats. Denna har också utvecklats till en väsentlig del av åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande. Nödhjälpsarbeten, delvis finansierade av arbetslöshetsförsörjningens medel, hava anordnats i en betydande utsträckning, huvudsakligen avseende jordförbättringar, dikningsföretag samt väg- och kanalbyggnader. Vad angår lönen vid nödhjälpsarbetena ha växlande system tillämpats. För närvarande fastställes nödhjälpslönen i regel i överensstämmelse med gällande kollektivavtal; möjlighet finnes dock att fastställa lönen på annat sätt. Genom en förordning av den 15 oktober 1923 blevo grunderna för understödsverksamheten helt omändrade, i det bidragsplikt infördes för arbetare och arbetsgivare. Rätten till understöd inskränktes till arbetare, som omfattades av den obligatoriska sjukförsäkringen. Härigenom hade ett försäkringsmässigt moment införts i understödsverksamheten. Behovsprövning tillämpades dock alltjämt. Under tiden V? 1925—30/e 1926 utbetalades av arbetslöshetsförsörjningens medel cirka 740 milj. mark i understöd m. m. till omkring 1 112 000 arbetslösa. Sedan den 1 oktober 1927 finnes i Tyskland obligatorisk arbetslöshetsförsäkring omfattande cirka 16 400 000 arbetare (lag om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring den 16 juli 1927). Försäkringen finansieras till lika delar av arbetare och arbetsgivare utan bidrag av statsmedel. För försäkringen har uppbyggts en helt ny organisation, vars olika organ stå under ledning av paritetiskt sammansatta styrelser, varigenom arbetare och arbetsgivare — i konsekvens med deras lika stora bidrag •—• tillförsäkras lika stort inflytande på försäkringens förvaltning. Bärare av försäkringen är riksanstalten för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring, vilken sönderfaller i en för hela riket gemensam centralanstalt, landsarbetsanstalter, vilkas områden i regel motsvara de olika staterna, samt slutligen lokala arbetsanstalter. Personalen i denna organisation, till vilken även arbetsförmedlingen överflyttats, är ej statsanställd utan anställes efter samma principer som tillämpas vid privata företag. Försäkringskostnaderna för såväl försäkringen som arbetsförmedlingen bestridas helt av försäkringens medel. Uppbörden av försäkringsavgifterna verkställes genom sjukkassorna. Bestämmandet av försäkringsavgifternas storlek har överlåtits till försäkringens

103 organ, som ha att avväga avgifterna med hänsyn till riskförhållandena, varvid dock måste iakttagas att arbetarens och arbetsgivarens sammanlagda avgift icke får överstiga 3 % av arbetsförtjänsten. Möjlighet finnes att tillämpa olika försäkringsavgifter i olika delar av landet. För rätt till understöd kräves att den arbetslöse skall ha varit anställd i försäkringspliktigt yrke 26 veckor under en period av 12 månader. Karenstiden är fastställd till 7 dygn. Understödstiden är begränsad till 26 veckor under loppet av ett år, men kan vid särskilt ogynnsamma förhållanden på arbetsmarknaden av riksanstaltens förvaltningsråd förlängas till 39 veckor. För säsongyrken äger nämnda förvaltningsråd att fastställa annan understödstid. För understödens bestämmande äro de försäkrade indelade i 11 inkomstklasser. I den lägsta klassen med en veckoinkomst t. o. m. 10 mark utgöra understödet 6 mark, och i högsta klassen med en veckoinkomst över 60 mark utgör understödet 22 mark i veckan. Härtill komma vissa tillägg för familjeförsörjare. De principer, som inom den tidigare arbetslöshetsförsörjningen tillämpats vid anordnandet av nödhjälpsarbeten och vid fastställandet av löner vid dylika arbeten skola även i fortsättningen komma till användning. Hava nödhjälpsarbeten anordnats, äro de arbetslösa skyldiga att mottaga anvisning till dylikt arbete. I lagen ha även införts bestämmelser rörande s. k pliktarbete. Härmed förstås arbete, som vissa arbetslösa äro skyldiga utföra för erhållande av vanligt understöd. Särskild lön för arbetet utbetalas icke. Skyldiga att mottaga hänvisning till pliktarbete äro endast arbetslösa under 21 år samt arbetslösa, vilka uppbära krisunderstöd. Krisunderstöden, som finansieras till */5 av riket och till 7B av vederbörande kommun, kunna dock endast komma till användning, därest förhållandena på arbetsmarknaden under en längre tid gestaltat sig särdeles ogynnsamma, och utgå blott till behövande arbetslösa, som antingen uttcmt sin rätt till understöd från försäkringen eller ej hava varit anställda i försäkringspliktigt yrke tillräckligt länge för att ha hunnit förvärva dylik rätt Genom en lag av den 24 mars 1920 infördes i Österrike obligatorisk arbetslös- Österrike. hetsförsäkring. Nämnda lag har under årens lopp undergått väsentliga ändringar. Av försäkringen omfattas principiellt alla arbetare och tjänstemän, som äro obligatoriskt sjukförsäkrade. Undantagna äro bl. a. länt- och skogsarbetare, husliga tjänare och lärlingar. För understödsrätt förutsattes, att vederbörande är oförvållat arbetslös och haft försäkringspliktig anställning åtminstone 20 veckor under de senaste 12 månaderna. Är vederbörande i nödläge, kan dock understöd medgivas, såvitt han under de senaste 24 månaderna haf; 20 veckors anställning. Även från sistnämnda regel gälla för närvarande vittgående undantag, vilka motiverats av det rådande ogynnsamma läget å arbetsmarknaden och äro avsedda att gälla allenast så länge detta läge fortfar. Å andra sidan äro personer, vilkas levnadsuppehälle icke sättes i fara genom arbetdösheten, tillsvidare uteslutna från understöd. leträffande understöd och avgifter äro de försäkrade, i huvudsaklig överensitänmelse med sjukförsäkringslagens bestämmelser, indelade i 10 olika löne-

104 klasser, av vilka den lägsta omfattar en daglig arbetsförtqänst av intill 0.77 schilling och den högsta sådan arbetsförtjänst över 4.20 schilling. Understödsbeloppen äro olika för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare, varjämte särskilda barntillägg utgå. Högsta understödet, inklusive barntillägg, är 3.10 schilling om dagen. I intet fall får emellertid understödet överstiga 80 % av lönen i sista anställningen. Längsta understödstiden är principiellt 12 veckor under loppet av ett år; vid varaktigt ogynnsamt läge å arbetsmarknaden (såsom för närvarande) kan den utsträckas till 30 veckor, såvitt angår arbetslösa som befinna sig i nödläge. P å grund av provisoriska bestämmelser har alltsedan 1922 härutöver särskild hjälp lämnats åt behövande arbetslösa. Intill 1926 hade denna hjälp karaktär av fortsatt försäkringsunderstöd. Numera är den såtillvida skild från försäkringen, som kostnaderna för densamma skola täckas i särskild ordning. För erhållande av sådan hjälp förutsattes, att vederbörande uttömt sin rätt till understöd från försäkringen och att han befinner sig i särskilt nödläge. Hjälpen kan uppgå till samma belopp som nyssnämnda understöd och någon tidsgräns för uppbärandet finnes ej stadgad i lagen. Kostnaderna för såväl försäkringen som den extraordinära hjälpen bestridas förskottsvis av staten. Såvitt angår själva försäkringen skola emellertid kostnaderna numera helt täckas genom avgifter till lika storlek av de försäkrade och deras arbetsgivare. Den extraordinära hjälpen däremot finansieras enligt nu gällande regler sålunda, att hälften av kostnaderna slås ut på de försäkrade och deras arbetsgivare samt täckas genom särskilda tilläggsavgifter till försäkringspremierna, medan andra hälften gäldas till lika del av riket, vederbörande land samt kommunerna. Försäkringsavgifterna beräknas i procent av sjukförsäkringspremierna och uttagas i samband med dessa. Sjukkassorna redovisa avgifterna till vederbörande landsregering. Själva försäkringsavgiften får icke överstiga 80 % och tilläggsavgiften för den extraordinära hjälpen icke 50 % av den normala sjukförsäkringspremien. Ansökningar om understöd ingivas till och prövas av vissa såsom arbetslöshetskontor utsedda arbetsförmedlingsanstalter. Dessa stå under ledning av de s. k. industriella kretskommissionerna (11 st.), vilka äro paritetiskt sammansatta av arbetare och arbetsgivare samt tjänstgöra såsom besvärsinstanser men jämväl pröva åtskilliga frågor i första hand. Högsta ledningen utövas av socialministeriet. Försäkringens medel kunna jämväl användas för s. k. produktiv arbetslöshetshjälp. Allmännyttiga arbeten, som eljest ej skolat komma till stånd, kunna understödjas genom direkta bidrag eller lån. Hjälpen får icke överstiga, i fråga om direkt bidrag det belopp, som inbesparas i försäkringsunderstöd genom arbetslösas anställande, och i fråga om lån tre gånger nämnda belopp. Denna hjälpform har emellertid icke kommit att spela någon större roll. Försäkringen omfattar ungefär 1 milj. arbetare och tjänstemän. Sammanlagda utgifterna (inklusive extraordinär hjälp och förvaltningskostnader) uppgingo för år 1926 till 152.6 milj. schilling.

2. Länder med frivillig arbetslöshetsförsäkring. Belgien kan anses som föregångslandet på den frivilliga arbetslöshetsförsäk- Belgien. ringens område i så måtto att systemet med offentligt understöd till den av arbetarnas egna kassor bedrivna understödsverksamheten tillämpades med större framgång först i detta land. Arbetslöshetskassor hade bildats redan på 1860-talet, men det var först sedan olika kommuner och provinser och senare även staten började understödja verksamheten som denna nådde en större omfattning. För närvarande finnas cirka 130 kassor med ett medlemsantal av över 600 000. — (Beträffande det s. k. Gentsystemets uppkomst och den följande utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen i Belgien hänvisas till den mera fullständiga redogörelsen härför å sid. 544). Försäkringen i Belgien finansieras från tre håll, nämligen från de försäkrade, från kommuner och provinser (frivilligt) samt från staten. För att bidrag från det allmänna skall utgå kräves, att vederbörande kassa skall vara ansluten till en s. k. kommunal eller interkommunal arbetslöshetsfond, som har att i första hand utöva det allmännas kontroll över kassornas verksamhet. Statens bidrag, som för närvarande utgår med 2/;! av de försäkrades egna avgifter, inlevereras till och förvaltas av den nationella krisfonden, vilken tillkom genom ett kungl. dekret av den 30 december 1920. Genom nämnda dekret ha även arbetslöshetskassornas och de kommunala arbetslöshetsfondernas verksamhet reglerats. Vid mitten av år 1926 funnos 83 kommunala och interkommunala arbetslöshetsfonder, omfattande 1 131 av landets 2 638 kommuner. Vid fördelningen av statsbidraget mellan kassorna tillämpas ett system, enligt vilket fonden krediterar de olika kassorna deras andelar i nämnda bidrag. Ifrågavarande medel, vilka äro att anse såsom en kassornas tillgång, utbetalas däremot icke till kassorna utom i mån av behov. Den nationella krisfonden har utom sin uppgift att fördela de statliga arbetslöshetsanslagen att i sista hand utöva kontroll över arbetslöshetsförsäkringen i landet. Man skulle sålunda kunna säga, att den belgiska arbetslöshetsförsäkringen är uppbyggd i tre skikt, nämligen arbetslöshetskassorna, de kommunala arbetslöshetsfonderna och den nationella krisfonden. Statens hjälpverksamhet för de arbetslösa är emellertid icke inskränkt till det mot 2/;; av de försäkrades avgifter svarande bidraget. Krisfonden utövar nämligen även en ren understödsverksamhet med tillhjälp av vissa andra inkomster, varöver fonden förfogar. Denna hjälpverksamhet är dock praktiskt taget inskränkt till behövande medlemmar i arbetslöshetskassor och deras familjer. Som allmän regel gäller, att rätt till understöd från godkänd arbetslöshetskassa utgår endast vid oförvållad arbetslöshet och endast till den, som minst ett år varit medlem i kassan och under denna tid betalt stadgeenliga avgifter. Till styrkande av att arbetslösheten är oförvållad måste arbetaren förete intyg från sin arbetsgivare. För att understöd skall utgå fordras dessutom bl. a., att

106 arbetslösheten varat minst tre dygn, varvid ersättning dock utgår redan fr. o. m. andra dagen. Sammanlagda beloppet av den ersättning, som utbetalas till arbetslös, får ej överstiga 2/3 av lönen. Arbetslöshetsunderstöd från arbetsgivare skall härvid avräknas från det understöd, som kassan har att utbetala. I den mån utbetalning från den nationella krisfonden är beroende av den arbetslöses behov, vilket så gott som alltid är fallet, sker behovsprövningen i enlighet med bestämmelserna i en särskild ministeriell förordning. Vid denna prövning tilllämpas i regel ett ganska schematiskt förfaringssätt. Under år 1926 uppgingo kassornas samtliga inkomster till 23 843 000 francs, varav medlemsavgifterna utgjorde 13 611 000 francs, statsbidraget 8 114 000 francs samt kommun- och provinsbidragen 1 192 000 francs. Samma år uppgingo utgifterna till 17 140 000 francs, varav 2 296 000 motsvarade förvaltningskostnader och 14 844 000 francs understöd. Därjämte utbetalades från nationella krigsfonden 3 805 000 francs i daghjälp och 5 491 000 francs såsom familjetillägg. Oaktat den nationella krisfonden enligt bestämmelserna i gällande förordning har befogenhet att bevilja lån till nödhjälpsarbeten, har fonden dock aldrig begagnat sig av denna rätt. Nödhjälpsarbeten synas för övrigt hava anordnats endast av vissa kommuner och ha överhuvud kommit till användning i mycket ringa utsträckning. De ökade anspråk på fattigvården, som arbetslösheten i andra länder medfört, synas icke ha gjort sig gällande i Belgien, vilket i huvudsak torde bero därpå att i detta land fattigvården som regel har att skaffa med ett helt annat klientel än det som omfattas av försäkringen. I Danmark infördes redan genom 1907 års lag om erkända arbetslöshetskassor bidrag från det allmänna till sådana sammanslutningar av arbetare som meddelade understöd vid arbetslöshet åt sina medlemmar. Lagstiftningen har senare vid olika tillfällen reviderats, bl. a. åren 1914, 1921, 1924 och 1927. Dessutom ha ett flertal förordningar utkommit särskilt rörande understöd under kristiden. Nu gällande lag om arbetsanvisning och arbetslöshetsförsäkring av den 1 juli 1927, vilken trädde i kraft den 1 oktober samma år, består av fyra olika avdelningar, nämligen: 1) arbetsanvisningen, 2) erkända arbetslöshetskassor, 3) arbetslöshetsfonden (motsvarades i tidigare lagar av »extraordinär arbetslöshet») och 4) tillsynen över arbetsanvisningen och arbetslöshetsförsäkringen. Lagen föreskriver att det i varje län skall upprättas en offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Därjämte må under vissa i lagen angivna villkor vid sidan av länsanstalterna upprättas kommunala arbetsförmedlingskontor. Rätt till understöd kan endast förvärvas av sådana medlemmar i arbetslöshetskassorna, som icke hava en förmögenhet överstigande 5 000 kronor, om vederbörande är ogift och 10 000 kronor om han är gift. Dessa gränser kunna dock under vissa villkor höjas till 8 000 resp. 15 000 kronor. Daghjälpens maximistorlek för icke-familjeförsörjare, som tidigare utgjort 3.50 kronor, är i den nya lagen nedsatt till 3 kronor. För familjeförsörjare är högsta daghjälpsbe-

107 loppet liksom tidigare 4 kronor. Inrikesministern kan under vissa villkor nedsätta dessa maximibelopp. För samtliga medlemmar är lägsta daghjälpsbeloppet fastställt till 1 krona. Beträffande understödstidens längd må nämnas, att kassans stadgar skola innehålla bestämmelse rörande den maximala understödstiden under loppet av 12 på varandra följande månader. Denna maxmitid får ej bestämmas kortare än till 70 dagar. I lagen ha införts vissa skärpningar i tidigare gällande bestämmelser rörande understöd. Sålunda är en medlem, som under en viss vecka haft arbete fyra eller flera dagar, icke berättigad till understöd under denna vecka. Medlemmar, som åtnjuta understöd från fattigvården eller som under de tre sista månaderna upprepade gånger uppburit sådant understöd, äro icke berättigade till arbetslöshetsunderstöd från kassan. Utom kassan själv eller ett arbetsförmedlingskontor kunna även kommunala myndigheter anvisa en arbetslös medlem arbete med den verkan, att han förlorar understödsrätten, därest han utan giltig grund vägrar mottaga det anvisade arbetet. Kassornas inkomster utgöras dels av medlemmarnas egna avgifter, dels av statens och kommunernas bidrag. Statsbidraget har tidigare utgått med 35 % av medlemsavgifterna under året och kommunbidraget med 30 % av avgifterna, som erlagts av de medlemmar, vilka den 31 mars bodde i kommunen. För båda dessa bidrag har i den nya lagen en ny princip införts, enligt vilken bidragens storlek gjorts beroende av den genomsnittliga arbetsförtjänsten för medlemmarna inom varje särskild kassa. J u större genomsnittslönen är ju mindre äro bidragen i förhållande till medlemsavgifterna. Tidigare har genom kommunernas försorg utanordnats s. k. extraordinärt arbetslöshetsunderstöd till personer tillhörande fack, som voro utsatta för extraordinär arbetslöshet, oavsett huruvida vederbörande personer voro medlemmar i en arbetslöshetskassa eller icke. Meddelanden om de yrken, där dylik arbetslöshet ansågs vara för handen, utsändes varje månad från socialministeriet. I den mån kommunerna utbetalade nu ifrågavarande understöd i överensstämmelse med lagens föreskrifter härom, ägde kommunerna återbekomma det utbetalade beloppet från arbetslöshetsfonden, i annat fall hade kommunerna själva att bära kostnaderna. Arbetslöshetsfondens inkomster utgjordes dels av bidrag från arbetsgivare, i stort sett uppgående till 5 kronor för varje helårsarbetare, som omfattas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, utom beträffande länt- och skogsarbetare, där bidraget utgick med 2 kronor, dels av bidrag från staten, dels slutligen av viss vid nödhjälpsarbeten innehållen lön. Nödhjälpsarbetena hava dock haft en ganska obetydlig omfattning. Statsbidraget motsvarade dels 10 % av de erkända arbetslöshetskassornas medlemsavgifter och dels 7a av fondens utgifter för understöd, nödhjälpsarbeten och kurser för arbetslösa. Med den nya lagens ikraftträdande bortföll det extraordinära understödet. Till gengäld stadgas, att kassor, som upprätta en särskild krisfond för utökande av understödstiden under tider av extraordinär arbetslöshet, kunna erhålla bidrag härtill såväl från stat och kommuner som från arbetslöshetsfonden. Arbetslöshetsfondens inkomster hava genom den nya lagen inskränkts till arbets-

108 givarnas bidrag, vilka emellertid bl. a. minskats från 5 till 3 kronor per årsarbetare, och till vid nödhjälpsarbeten innehållen lön. Däremot lämnar staten icke vidare något bidrag. Tillsynen över arbetsanvisningen och arbetslöshetsförsäkringen utövas av ett under inrikesministeriet lydande direktorat, vars chef utses av Konungen. Till belysning av omfattningen av understödsverksamheten må tjäna följande siffror: period 1921—22 1922—23 1923—24 1924—25 1925—26

Antal medlemmar i kassorna vid periodens slut 262 473 252129 255 641 265 334 . 270 299 Summa

Arbetslöshetskassornas utgifter för understöd Kr. 30 764 000 19 751000 17 333 000 14115 000 24 824 000 106 787 000

Extraordinärt arbetslöshetsunderstöd Kr. 15 997 000 15 731000 5 305 000 1780 000 10 340 000 49153000

Av det belopp, motsvarande 49 153 000 kronor, som genom olika kommuners försorg utanordnats som extraordinärt arbetslöshetsunderstöd, godkändes vid arbetslöshetsfondens revision 47 216 000 kronor, vilken summa sålunda ersatts kommunerna. Jämväl i Finland åtnjuta arbetslöshetskassor under vissa villkor bidrag av statsmedel. Härom gäller en förordning av år 1917 (ändrad 1920 och 1921). Statsbidraget beräknas i förhållande till utbetalt understöd och utgår med 2/3 av belopp, som utbetalats till medlemmar med ett eller flera minderåriga eller eljest arbetsoförmögna barn, samt med hälften av belopp, som utbetalats till övriga medlemmar. Ursprungligen voro jämväl kommunerna bidragspliktiga, i det understödd medlems hemortskommun skulle till statsverket erlägga hälften av det bidrag, som därifrån utgått. Denna skyldighet borttogs emellertid 1921. Kassornas stadgar skola godkännas av socialministeriet. Något krav att kassorna skola vara öppna uppställes icke. Understöd får icke bestämmas till lägre belopp än 1 mark eller högre belopp än 10 mark om dagen och får ej utgå för längre tid än 90 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader. Försäkringen har varit nära nog betydelselös, vilket delvis sammanhänger med den ringa arbetslösheten i landet, Under de fem åren 1921—1925 utbetalades sålunda genom kassorna understöd till sammanlagt belopp av allenast 1 188 000 mark; statens andel i understöden belöpte sig till 583 000 mark (det erinras att 1 mark är endast 9.4 öre). Statsmakterna ha å andra sidan nödgats vidtaga andra åtgärder för arbetslöshetens lindrande. Dessa åtgärder ha huvudsakligen bestått i anordnande av nödhjälpsarbeten. För detta ändamål användes under år 1926 statsmedel till ett belopp av omkring 11 milj. mark. Ar 1926 begärde riksdagen utredning angående genomförandet av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

109 I Frankrike gäller ett år 1905 utfärdat dekret om statsbidrag till förenin- Frankrike. gar. som upprättat arbetslöshetskassa för sina medlemmar. Åtskilliga ändringar ä denna författning ha dock sedermera vidtagits. För rätt till statsbidrag förutsattes, att kassans penningförvaltning är helt skild från föreningens förvaltning i övrigt, att kassan har minst 100 medlemmar (försåvitt kassan ej får bidrag jämväl från kommun eller departement, i vilket fall det räcker med 50 medlemmar) samt att medlemsavgifterna täcka minst 1j3 av kassans utgifter. För understödsrätt kräves minst 6 månaders medlemskap i kassan. Statsbidraget beviljas av handelsministern. Han skall därvid tillse, att bidraget icke överstiger, i fråga om mindre kassor 20 % och i fråga om kassor, som sträcka sig över minst tre departement, 30 % av utbetalda ersättningar. Statsbidrag utgå r icke för understöd till den del detta överstiger 4 francs om dagen eller för mer än 60 dagar under loppet av ett år. De arbetslösa äro pliktiga att antaga anställning inom sitt yrke, som anvisas av kassans styrelse. Statsbidraget har tagits i anspråk i förhållandevis mycket ringa utsträckning. Emellertid har arbetslösheten intill senaste tid varit obetydlig. Åtskilliga departement och kommuner lämna jämväl bidrag till kassorna. I Holland lämnas enligt en förordning av 1916 (sedermera flera gånger and- Holland. rad) bidrag av allmänna medel till organisationer, som hava upprättat en arbetslöshetskassa, Stadgarna för kassan skola godkännas av vederbörande minister, men kassan behöver icke vara öppen; i regel äro kassorna sålunda direkt anslutna till vederbörande fackorganisationer. Det allmänna bidraget utgår med belopp, motsvarande de influtna medlemsavgifterna, men kan för särskilda fall höjas. Bidraget bestrides till hälften av staten och till hälften av de kommuner, vari kassas medlemmar äro bosatta. Dock är kommunernas medverkan ej obligatorisk. Har viss kommun vägrat betala bidrag, får till kassamedlemmar, som äro där bosatta, allenast utbetalas ett understöd, som motsvarar hälften av understödet för övriga medlemmar. I stort sett lämna emellertid samtliga kommuner av betydelse i förevarande sammanhang bidrag. Medlemsavgifterna i kassa skola vara så bestämda, att de jämte det allmänna bidraget förslå till understöd och avsättande av reservfond. Understöden få icke överstiga 70 % av den genomsnittliga arbetsförtjänsten. Någon maximal linderstödstid föreskrives icke i författningen, men de olika kassorna ha i praktiken en förhållandevis kort sådan tid stadgad. Av väsentlig betydelse är den starka kontroll, som från kommunernas sida utövas över kassornas verksamhet, Varje understödsbeslut skall sålunda anmälas till styrelsen för den kommun, där understödstagaren är bosatt. Kommunen äger nedlägga veto mot beslutet och kräva, att vad som eventuellt utbetalats skall återgäldas till kassan. Är kassa missnöjd, äger den anföra klagomål hos vederbörande minister. Även en statlig tillsynsmyndighet existerar, som äger göra invändningar mot en kassas understödsbelut på samma sätt som kommunerna. Medlemsantalet i de med allmänna medel understödda kassorna uppgår till omkring 280 000. Under år 1925 utbetalades i understöd ungefär 5 milj. gulden; det allmänna bidraget belöpte sig till något över 3 milj. gulden. Vid si-

110 dan av försäkringssystemet lämnas i icke obetydlig omfattning hjälp åt de arbetslösa genom anordnande av nödhjälpsarbeten. Dessa anordnas i regel av kommunerna, som emellertid erhålla bidrag av staten. De statliga utgifterna för detta ändamål ha under senare år hållit sig vid omkring 3 milj. gulden för år. Flera större städer bevilja jämväl kontant understöd åt arbetslösa, vilka uttömt sin rätt till understöd från kassorna eller icke tillhöra några sådana. Kostnaderna för denna hjälpverksamhet uppgå till betydande belopp. I Norge antogs redan 1906 en lag, enligt vilken bidrag av allmänna medel utfästes för frivilligt bildade arbetslöshetskassor. Numera gäller en lag av 1915, vilken dock sedermera på vissa punkter ändrats. Det allmänna bidraget utgår med belopp motsvarande hälften eller i särskilda fall efter Konungens medgivande högst två tredjedelar av utbetalt understöd. Kassorna få utgiva understöd allenast vid oförvållad arbetslöshet, som varat över tre dagar. Vederbörande måste vidare ha varit medlem i kassan under samt betalt avgifter för åtminstone 26 veckor. Understöden få icke överstiga hälften av den genomsnittliga daglönen i vederbörandes yrkesgren. Maximala understödstiden under loppet av ett år är 90 dagar. Är kassa anknuten till en fackorganisation måste den medgiva medlemskap för samtliga arbetare i facket, oavsett om de äro medlemmar i fackorganisationen eller icke. Det offentliga bidraget utbetalas av statsmedel. Emellertid återkräver staten två tredjedelar från de kommuner, i vilka understödstagarna senast haft hemvist sex månader i följd, över kassornas verksamhet utövas tillsyn från kommunernas sida. För varje månad skola kassorna till de kommuner, inom vilka understöd utbetalats, lämna uppgifter härom enligt vissa formulär. Finnes vid granskning av dessa uppgifter anledning till anmärkning mot någon utbetalning och godkännes ej anmärkningen av kassan, skall frågan hänskjutas till avgörade i vederbörande departement. Under år 1925 funnos 18 erkända kassor i verksamhet med sammanlagt 41 247 medlemmar. I understöd utbetalade dessa under samma år 1 900 000 kr. Det offentliga bidraget belöpte sig till 740 000 kr. Försäkringsverksamheten har under senare år gått betydligt tillbaka. Under 1920 exempelvis funnos 27 erkända kassor med ett medlemsantal av 116 000. Särskilda åtgärder ha också måst vidtagas för att på annat sätt bespringa de arbetslösa. E t t viktigt led i denna hjälpverksamhet har varit anordnandet av nödhjälpsarbeten. Under budgetåret 1924—1925 uppgingo kostnaderna för dylika arbeten för statens del till omkring 5 milj. kr. och för kommunernas del till omkring 5 7a milj. kr. Jämväl genom fattigvården lämnas i betydande utsträckning hjälp till de arbetslösa och deras familjer. Enligt inkomna uppgifter kan beräknas, att kommunernas utgifter i detta hänseende under år 1925 uppgått till mellan 5 och 6 milj. kr. Å r 1926 framlade den då sittande regeringen för stortinget ett förslag angående införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Sedan regeringsskifte ägt rum, återkallades propositionen.

Ill Det schweiziska edsförbundet antog 1924 en lag om bidrag till arbetslös- Schweiz. hetskassor. Enligt denna lämnas av förbundets medel bidrag, motsvarande i fråga om offentliga kassor (som upprättats av kanton eller kommun) och privata paritetiska kassor (av arbetsgivare och arbetare gemensamt förvaltade) 40 %, och i fråga om andra privata kassor 30 % av utbetald daghjälp. Under särskilda omständigheter kan förbundsbidraget höjas med 10 %. Kassorna få ej utöva annan verksamhet än meddelande av arbetslöshetshjälp, men de behöva icke vara öppna. Utgående daghjälp får icke överstiga, i fråga om familjeförsörjare 60 % och i fråga om annan 50 % av vederbörandes normala arbetsförtjänst. Jämväl vid korttidsarbete kan understöd utgå, därvid skall iakttagas, att arbetsförtjänst och understöd sammanlagt icke få överstiga, för familjeförsörjare 80 % och för annan 70 % av normal arbetsförtjänst. Understöd får icke utgå för mer än 90 dagar under loppet av ett år; dock kan denna tid under varaktiga kriser förlängas. För understödsrätt kräves, att vederbörande varit medlem i kassan minst 180 dagar och betalt avgifter för denna tid. Vid sidan av förbundet ha de olika kantonerna inom sina respektive områden vidtagit åtgärder till främjande av arbetslöshetsförsäkringen. Särskild subvention från kantons sida är sålunda mycket vanlig. Vissa kantoner ha genomfört obligatorisk försäkring på det sättet, att vissa angivna grupper av arbetare och därmed jämställda underkastats försäkringstvång, men frihet lämnats för dem att taga sin försäkring i en privat eller en offentlig kassa. Andra kantoner ha överlämnat åt kommunerna att inom sina områden stadga obligatorium ; understundom har skjddighet stadgats för kommunerna att var för sig eller gemensamt upprätta offentliga kassor. Vid utgången av år 1926 funnos i Schweiz sammanlagt 98 arbetslöshetskassor, vilka åtnjöto bidrag av förbundsmedel; sammanlagda medlemsantalet uppgick till omkring 180 000. Anslutningen till olika slag av kassor var följande: på 48 offentliga kassor kommo 25 400 medlemmar, på 16 privata paritetiska kassor 11 200 medlemmar och på 34 privata, av arbetarna själva förvaltade kassor 143 000 medlemmar. Sammanlagda subventionen från det allmännas sida uppgick för år 1925 till 1 800 000 francs, därav från förbundet 887 000 francs, från kantonerna 847 000 francs och från kommunerna 86 000 francs. Spanien anslöt sig 1919 till det frivilliga försäkringssystemet. Enligt en Spanien. författning av nämnda år tillförsäkrades arbetslöshetskassorna ett statsbidrag, motsvarande de influtna medlemsavgifterna. År 1923 genomfördes den ändringen, att statsbidraget skulle utgå med 7* av utbetalt understöd. Kassorna skola uteslutande ägna sig åt meddelande av arbetslöshetsunderstöd, dock att annan försäkringsverksamhet jämväl må utövas. Medlemmarna i viss kassa skola tillhöra samma eller i allt fall närbesläktade yrken. I regel skall kassa ha minst 100 medlemmar. Såsom medlemmar få ej upptagas personer, vilkas årsinkomst överstiger 4 000 pesetas. Understöd får utgå allenast vid ofrivillig arbetslöshet. Vidare kräves, att vederbörande fyllt 18 men icke 65 år, att han tillhört kassan minst tre månader samt att han inbetalat stadgade avgifter intill dess han blev arbetslös. Understödet får icke överstiga 60 % av lönen i

112 yrket och ej heller utgå för längre tid än 90 dagar under loppet av ett kalenderår. En ingående kontroll över kassornas verksamhet utövas från statens sida, I Tjeckoslovakien antogs 1921 en lag om statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd, vilken emellertid icke trädde i kraft förrän i april 1925. Enligt denna äga personer, vilka omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, rätt att av staten utbekomma bidrag till arbetslöshetsunderstöd under förutsättning att de äro medlemmar i en fackorganisation, som enligt sina stadgar utbetalar sådant understöd. Rätt till statsbidrag tillkommer sålunda icke organisationen såsom sådan utan dess medlemmar. Emellertid skall organisationen förskottera statsbidraget. Medlemskap får icke vägras person, som arbetar i vederbörande fack och ordentligt inbetalar stadgade avgifter. Statsbidraget utgår såsom tillskott till det av organisationen av egna medel utbetalade understödet; det beviljas följaktligen allenast sådana personer, som stadgeenligt ha rätt till understöd från organisationen. Statsbidrag uppgår till samma belopp som organisationens eget understöd. Det senare jämte statsbidrag får icke överstiga 2/3 av den lön, som den arbetslöse senast åtnjutit; överskjutande belopp avdrages å statsbidraget. Dessutom gälla enligt en särskild förordning tillsvidare vissa absoluta maximigränser för statsbidraget per understödsdag. Statsbidrag kan utgå för högst fyra månader eller, då bidrag utgår i en följd, högst tre månader under loppet av ett år. Sommaren 1926 utgick statsbidrag enligt sålunda gällande regler till omkring 45 000 arbetslösa. Hela antalet anmälda arbetslösa uppgick vid samma tid till 72 000. Till vad ovan anförts må även framhållas att det, innan lagen om statsbidrag till arbetslöshetskassor trädde i kraft år 1925, bedrivits en omfattande understödsverksamhet för arbetslösa. Enligt uppgift har härvid under åren 1921—1924 utbetalats respå 78, 214, 395 och 142 milj. tjeckoslovakiska kronor, motsvarande i svenskt mynt cirka 4, 20, 44 och 16 milj. kronor. (Vid reduktionen ha tillämpats de för dessa olika år gällande genomsnittskurser.) Åren 1925 och 1926 utbetalades i statsbidrag till arbetslöshetsunderstäd resp. 39 och 20 milj. tjeckoslovakiska kronor, motsvarande cirka 4 och 2 milj. kronor i svenskt mynt. Även reservarbeten synas ha kommit till användning i ej ringa utsträckning. Sålunda uppgick under första kvartalet år 1925 genomsnittliga antalet arbetare vid nödhjälpsarbeten till icke mindre än cirka 23 000 och statsbidraget till ifrågavarande arbeten under nämnda period till nära 12 milj. tjeckoslovakiska kronor. Någon komplettering från fattigvården av de från arbetslöshetskassorna utgående understöden kan ej komma i fråga av det skälet, att understöd från fattigvården utgår endast, därest vederbörande är oförmögen till arbete.

113 Arbetslbshetspolitikens grundläggande principer. Inledning. Arbetslösheten har i alla industriländer blivit en fråga av största betydelse. Före världskriget gällde frågan i första rummet begränsade krisperioder och lågkonjunkturer, och under själva krigstiden fick den mindre omfattning än den haft på länge. Men från och med år 1920 har arbetslösheten i vårt land, liksom i många därmed likställda länder, fått större omfattning än någonsin, och dess behandling har blivit en av socialpolitikens största och svåraste uppgifter. A t t arbetslöshetsfrågan erhållit denna dominerande ställning beror icke endast av arbetslösheten själv och dess ökade omfattning utan även på den starkare sociala ansvarskänsla, som utmärker vår tid. Samtidigt med att förhållandena förändrats har också vår uppfattning därom förskjutits. De sakkunniga anse sig emellertid icke närmare böra ingå på anledningarna till de förändringar i både kvalitativt och kvantitativt avseende, som arbetslösheten undergått, alldenstund frågan om arbetslöshetens karaktär och orsaker gjorts till föremål för särskild utredning av andra för detta ändamål tillkallade personer. De många mot varandra stridande uppfattningar, som gjort sig gällande vid arbetslöshetsfrågans behandling, den skärpa diskussionen erhållit och den aktivitet, som olika intressegrupper utvecklat, vittna på ett oförtydbart sätt om frågans betydelse. Härvid är emellertid att märka, att huru än de olika meningarna gått i sär, då det gällt spörsmålet om arbetslöshetens orsaker eller de lämpligaste medlen för minskning av arbetslöshetens omfattning eller för lindring av dess följder, så råder dock full enighet därom, att arbetslösheten i sig själv är ett ont, som är ägnat att medföra skadliga och nedbrytande verkningar av olika slag för såväl den arbetslöse själv som hans familj och samhället. För den arbetslöse själv måste arbetslösheten, särskilt om denna ar av något större varaktighet, verka demoraliserande. Förvärvad yrkesskicklighet går i viss mån förlorad; känslan av ekonomisk otrygghet och oron för hotande misär verkar deprimerande på sinnet; då eventuellt förefintliga sparmedel tagit slut, står nöden för dörren. Den arbetslöse är därmed hänvisad till sina medmänniskors välvilja, ansvarskänslan undergräves och risken för socialt sammanbrott växer. 8—271089.

114 H a r den arbetslöse familj att försörja tillkomma även andra verkningar. Då familjeförsörjarens inkomster börja tryta, medför detta ej sällan risk för allvarliga slitningar inom familjen. För den arbetslöse själv måste den tvungna overksamheten kännas dubbelt svår, då han ser sina närmaste börja sakna det nödvändigaste. Barnens uppfostran försvåras, hemmet förfaller och risken för ett socialt sammanbrott går ut även över familjen. E t t ekonomiskt och socialt förfall för olika samhällsmedlemmar medför uppenbarligen skadeverkningar även för samhället såsom helhet. För samhället innebär arbetslösheten dessutom en ständig källa till oro, särskilt då arbetslösheten är mera omfattande. De arbetslösas skaror erbjuda av lätt: förklarliga skäl ofta en fruktbar jordmån för mot samhället och dess institutioner riktad agitation, så mycket mer som det ur den arbetslöses synpunkt kan te sig orättfärdigt, att just han skall utsättas för det starkaste trycket och de mest svårartade följderna av det onda arbetslösheten innebär. Det är sålunda ett uppenbart samhällsintresse, att den arbetslöse hjälpes över arbetslöshetsperioden, så att han om möjligt kan befrias från risken att sjunka alltför djupt i ekonomiskt och socialt avseende. Då därjämte samhällets möjligheter att hjälpa äro vida större nu än de varit tidigare, framstår numera också frågan om hjälpåtgärder såsom mera naturlig än tidigare varit fallet. Denna samhällets ökade hjälpförmåga har även tagit sig uttryck genom stegrad verksamhet från samhällets sida i syfte att — bland annat genom ett mera fullständigt utbyggande av socialförsäkringen —- skapa ökad trygghet för dess medlemmar gentemot risker av allehanda slag, såsom olycksfall, sjukdom, invaliditet m. m., vilka risker visserligen till en del kunna reduceras men aldrig helt förebyggas. Vad hjälpbehovet vid iråkad arbetslöshet beträffar, må erinras om de åtgärder, som vidtagits från såväl skilda samhällsgrupper som samhället självt i syfte att lindra verkningarna härav. Från olika fackförbunds sida har en omfattande understödsverksamhet bedrivits genom de till fackförbunden knutna arbetslöshetskassorna, vilkas verksamhet helt finansierats genom medlemmarnas egna avgifter. Under den omfattande arbetslöshet, som uppkom på grund av krigsförhållandena, har därjämte från vissa arbetsgivarorganisationers sida bedrivits en hjälpverksamhet av icke obetydlig omfattning. Slutligen har staten i anledning av den genom kriget uppkomna arbetslösheten utövat en betydande hjälpverksamhet såväl i form av kontantunderstöd som genom anordnande av nödhjälpsarbeten. Även från en del kommuners sida har en liknande verksamhet bedrivits. Även om alltså full enighet råder om arbetslöshetens skadliga verkningar för individ och samhälle och att hjälpåtgärder behövas, gå meningarna dock isär beträffande frågan om det lämpligaste sättet att åstadkomma erforderlig hjälp. Denna divergens mellan olika meningsriktningar avser icke endast sättet för arbetslöshetshjälpens finansiering utan framför allt vilka hjälpformer som äro att föredraga — fattigvård, statlig understödsverksamhet med kontanta medel, nödhjälpsarbeten eller arbetslöshetsförsäkring i en eller annan form.

115 Under sina överläggningar hava de sakkunniga funnit, att det skulle vara i hög grad gagneligt för arbetslöshetsfrågans behandling, om densamma underkastades belysning även ur rent ekonomiska synpunkter. I sådant syfte har en av de sakkunniga, professor Heckscher, efter anmodan från övriga sakkunniga, utarbetat den framställning rörande »Den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar», vilken såsom Bil. 1 fogats vid betänkandet. Till de synpunkter, som återfinnas i nämnda framställning, hava de sakkunniga dock icke tagit ståndpunkt, varför ifrågavarande synpunkter stå helt för författarens räkning. I enlighet med det erhållna uppdraget hava de sakkunniga utarbetat förslag till såväl frivillig som obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I detta arbete hava samtliga ledamöter deltagit, oberoende av sin principiella uppfattning rörande frågan om arbetslöshetsförsäkringens lämplighet eller olämplighet. Innan en redogörelse för de utarbetade förslagen lämnas, har det därför synts lämpligt att till en början och i ett sammanhang redogöra för de sakkunnigas principståndpunkter i den föreliggande frågan.

De sakkunnigas principståndpunkter. Herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna tillstyrka för sin del införandet av arbetslöshetsförsäkring i vårt land och hava såsom skäl härför velat anföra bl. a. följande: Till motverkande av de skadliga följderna av oförvållad arbetslöshet kunna olika åtgärder tänkas komma till användning. De närmast till hands liggande samt förvisso även de bästa vore sådana, som ledde till att själva arbetslösheten avskaffades. Då emellertid frågan om förebyggande åtgärder på detta område är föremål för utredning av en särskild kommitté i samband med spörsmålet om arbetslöshetens karaktär och orsaker, föreligger icke anledning att här ingå på denna fråga. Den arbetslöshet av växlande omfattning, som sedan flera decennier tillbaka karakteriserat vår arbetsmarknad, torde hava utvecklats jämsides med att landets näringsliv övergått från hantverksmässiga till mera storindustriella produktionsformer. Man synes på grund härav vara berättigad att draga den slutsatsen, att någon genomgripande förändring i avseende på arbetslöshetens omfattning knappast är att förvänta, även om läget av i dag skulle komma att i någon mån förbättras. Allt framgent torde därför arbetslösheten få räknas som en ofrånkomlig företeelse, och frågan om åtgärder mot denna samhällssjukdoms härjningar kommer förvisso alltjämt att bliva aktuell och levande. Det läge, som härigenom skapats för de arbetslösa, har redan i det föregående enhälligt framhållits av de sakkunniga. För de nu ifrågavarande sakkunniga är det emellertid av särskild vikt att betona det allvarliga i dessa följder av arbetslösheten. På grund av skäl, som här icke torde behöva närmare utvecklas, är 'det framför allt lönearbetarna och över huvud taget de mindre bemedlade sam-

116 hällsklasserna, som drabbas av arbetslösheten och dess verkningar. Under det att företagare, tjänstemän och liknande grupper visserligen i sin verksamhet kunna utsättas för motgångar och svårigheter av olika slag, så torde dock risken för att personer inom dessa grupper skola komma i en situation, där de sakna vad som erfordras för de elementära behovens tillfredsställande, vara förhållandevis obetydlig. Helt annorlunda te sig dessa problem för den kroppsarbetande klassen och särskilt för industriens arbetare. På grund av arbetsanställning under former, vilka möjliggöra omedelbart entledigande, föreligger för flertalet av dessa arbetare en betydande arbetslöshetsrisk som en ständighotelse. Sålunda behöver inom den egentliga storindustrien endast en svag konjunkturförsämring inträda för vissa enskilda företag, eller endast en större beställning, som vederbörande hoppats på, gå om intet, för att detta skall medföra att arbetare avskedas från sina sysselsättningar och överlämnas att själva reda upp de problem, som härigenom uppkomma. Då härtill kommer, att de inkomster, vilka kunna förvärvas under den tid arbete står att uppbringa, i allmänhet ej äro större än vad som erfordras för tillfredsställande av de enklaste behoven i fråga om bostad, kläder och föda m. m., så framträder i ett mycket stort antal fall ett omedelbart hjälpbehov, så snart arbetslöshet föreligger. De verkningar, som ett dylikt sakernas tillstånd medför, äro av många slag och i flera avseenden synnerligen betydelsefulla. De drabba såväl den arbetslöse själv och hans familj som arbetsmarknaden och i sista hand även samhället som sådant. För familjen betyder familjeförsörjarens utkastande i oförvållad arbetslöshet stora svårigheter och bekymmer. J u större familjen är, ju större bliva dessa svårigheter. Arbetslöshetens skadeverkningar på familjelivet kunna givetvis icke belysas med siffror. Ej heller föreligga några uppgifter om i vilken utsträckning sjukdom, undernäring och härigenom förstörd hälsa för framtiden räkna arbetslösheten som sin förnämsta orsak, men alla veta att detta gäller ett betydande antal fall. Härtill kan läggas den allmänna deprimerande inverkan, som arbetslösheten medför, och som på sitt särskilda sätt åstadkommer svårigheter av olika slag. Vad verkningarna på arbetsmarknaden av ett dylikt osäkerhetstillstånd beträffar, yppa sig dessa först och främst genom ett allmänt orostillstånd, som torde vara välbekant för alla, som i någon mån haft anledning att syssla med arbetsmarknadens problem. Då, såsom förut anförts, lönearbetarna icke ha säkerhet för att arbete finnes tillgängligt ens under de närmaste månaderna, blir den omedelbara följden den, att för det arbete, som för tillfället utföres, den högsta möjliga inkomst måste utvinnas för att i någon mån användas som reserv under de alltid hotande, oväntade och med ängslan emotsedda arbetslöshetsperioderna. Men om det vore möjligt att här åstadkomma ett bättre tillstånd i form av varaktigare anställning eller inkomst i någon form under arbetslöshetsperioderna, så skulle förvisso högst värdefulla och för många oväntade resultat komma att erhållas. Lönearbetarna skulle härigenom säkerligen komma att visa större intresse för produktionsresultatet, och de bättre och lugnare förhållanden, som kunna väntas bli följden härav, medföra en av-

117 spänning i den ständiga dragkampen mellan arbetare och arbetsgivare. Vilka värdefulla fördelar som härigenom skulle vinnas för produktionen på skilda områden ligger i öppen dag. Tyvärr äro emellertid möjligheterna för åstadkommande av en sådan garanterad anställning och utkomst inom produktionen, så vitt man för närvarande kan bedöma, ytterst små. A t t ett dylikt tillstånd av otrygghet för såväl den enskilde arbetaren och hans familj som arbetsmarknaden måste komma att medföra högst ogynnsamma verkningar för hela samhället ligger i sakens egen natur. Arbetslösheten skapar ett ständigt irritationsmoment, och all erfarenhet giver vid handen, att bland de orsaker, som kunna vara ägnade att störa samhällslivets lugna och jämna utveckling, arbetslösheten intager ett mycket framträdande rum. Alla dessa svårigheter, som den oförvållade arbetslösheten för med sig, ha ju också nödvändiggjort, att från samhällets sida genomförts mer eller mindre genomgripande åtgärder för lindrande av arbetslöshetens ofördelaktiga verkningar. Vad vårt eget land beträffar, hava dessa åtgärder tidigare uteslutande bestått uti den hjälp, som den allmänna fattigvården ansåg sig böra medgiva vid fall av utomordentligt nödläge. Sedan staten emellertid från och med hösten 1914 medgivit, att statsbidrag efter särskilda grunder kunde erhållas av kommuner, som i viss ordning utbetalade arbetslöshetsunderstöd, kontant eller in natura, fick denna understödsverksamhet med statsbidrag en relativt stor omfattning under åren 1914—1923, ehuru växlande under olika år med hänsyn till läget på landets arbetsmarknad. Med början 1916 infördes därjämte en »arbetslinje», som från och med sommaren 1923 i stort sett har utgjort den enda form, varunder hjälp av statsmedel kunnat erhållas av behövande kommuner. Liksom fallet var före 1914 beträffande kommunernas arbetslöshetshjälp, gällde även efter 1914 för arbetslöshetshjälpen med bidrag av statsmedel, att behovsprövning skulle företagas av de kommunala myndigheterna, och endast där konstaterat behov av hjälp förelåg, fick sådan utgå, Även med erkännande av att den brytning med tidigare betraktelsesätt rörande dessa frågor, som ägde rum i vårt land under år 1914, innebar ett stort framsteg, kan emellertid det nuvarande systemet ingalunda anses tillfredsställande, då det nu gäller att söka komma fram till en mera enhetlig och planmässig behandling av dessa problem. Ingen torde numera på allvar vilja göra gällande, att arbetslösheten är en tillfällig företeelse, som kommer att försvinna av sig själv, och att därför inga andra åtgärder än de som hittills vidtagits från statens och kommunernas sida behöva företagas. Man torde tvärtom vara berättigad till det omdömet, att den sammanblandning av stats- och kommuningripande, som för närvarande förekommer, har åstadkommit ett verkligt kaos på området. Statens restriktiva hjälppolitik, som principiellt gått ut på att genom en skärpning av hjälpvillkoren tvinga de arbetslösa att i största möjliga omfattning söka sig ut till de arbetstillfällen, som den öppna arbetsmarknaden anses kunna erbjuda, har i stället medfört, att de hjälpbehövande arbetslösa pressats över på kommunernas fattigvård. Detta har i sin ordning medfört, att under det att samhällets allmänna hjälpmöjligheter måste anses vara betydligt större

118 än tidigare, åtskilliga kommuner digna under trycket av de uppgifter, som på detta område blivit dem pålagda, På grund av ovan anförda synpunkter ha nu angivna sakkunniga, herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna, ansett den enda principiellt riktiga vägen vara att nu vidtaga sådana åtgärder av mera bestående karaktär, som äro ägnade att mera jämnt fördela det tryck arbetslösheten åstadkommer och därigenom mildra dess verkningar för såväl den enskilde som för olika kommuner. Riktigheten och lämpligheten av denna slutsats har under de sakkunnigas överläggningar i vissa avseenden bestritts av andra ledamöter. Från deras sida har under överläggningarna framför andra synpunkter framförts, att arbetslöshetens problem i stort sett vore att betrakta som en lönefråga. Om lönerna vore för höga, minskades efterfrågan på arbetskraft och arbetslöshet inträdde. Vore lönerna återigen för låga, skulle detta medföra ökad efterfrågan på arbetskraft med den verkan, att lönerna stege upp till jämviktsläget. Understöd till arbetslösa personer från det allmännas sida, antingen efter behovsprövriing, efter vissa på förhand uppgjorda grunder till av arbetarna själva upprättade frivilliga arbetslöshetskassor, eller från arbetsgivare och det allmänna till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, skulle enligt sistnämnda sakkunnigas mening komma att motverka de arbetslösas intresse av att åtaga sig även mindre väl lönat arbete och därför komma att, tvärtemot vad som ursprungligen avsetts, verka »arbetslöshetsskapande». Till dessa meningar kunna nu ifrågavarande sakkunniga icke giva sin anslutning. Visserligen förklara de sig icke vilja bestrida, att det existerar ett samband mellan lönenivå och arbetslöshet. Men detta förhållande innebär enligt dessa sakkunniga endast att lönerna i det långa loppet icke kunna väsentligt över- eller understiga ett visst jämviktsläge. Då vidare numera lönerna inom flertalet arbetsområden fastställas i kollektivavtal efter överläggningar mellan representanter för arbetare och arbetsgivare, bliva dessa synpunkter rillsammans med alla övriga intressefrågor och på dessa inverkande faktorer föremål för ingående behandling, innan överenskommelse om löne- och arbetsvillkor träffas. Sedan arbetsvillkoren inom olika arbetsområden sålunda ordnats för längre eller kortare tid, innebär detta både principiellt och praktiskt, att desamma varken kunna eller böra förändras med hänsyn till tillfälliga förhållanden. Den jämviktslön, som av andra sakkunniga förordats, synes därför allenast hava teoretiskt intresse. Det torde för övrigt mycket väl kunna tänkas, att icke ens den lägsta lön bereder några arbetstillfällen, för att ej nämna sådana fall då den s. k. jämviktslönen kan bli negativ, d. v. s. vederbörande arbetare skulle behöva betala för att erhålla arbete. Redan på grund härav synes jämviktslönen knappast kunna tjänstgöra som grund för praktisk lönepolitik. Det torde för övrigt icke vara möjligt att åstadkomma något organ, utrustat med den ekonomiska allvetenhet, som fordras för att i ett givet fall fixera jämviktslönens storlek, och i varje fall skulle förvisso arbetsmarknadens båda parter, arbetare och arbetsgivare, komma att med misstro bedöma varje sådant försök. Då det gäller att taga ställning till under vilka former det allmänna bör

119 inträda för att medverka till lindring av den oförvållade arbetslöshetens följder, hava förevarande sakkunniga förklarat sig icke kunna biträda någon hjälpform, som innebär, att hjälpen vid oförvållad arbetslöshet skall utgå enbart efter behovsprövning. Behovsprövningen kommer nämligen alltid att utgöra ett irritationsmoment hos de arbetslösa bland annat därför, att den i många fall verkar så, att sparsamma och skötsamma personer anses icke vara i behov av hjälp, medan däremot mindre sparsamma och mindre skötsamma personer erhålla hjälp, oaktat arbetsmöjligheter och därav följande arbetsförtjänster kunna hava varit likartade. Den grundläggande regeln för samhällets hjälpverksamhet bör i stället vara »hjälp till självhjälp». Men en hjälpverksamhet, som uteslutande lägger behovsprövningen som måttstock, förfar i strid mot denna regel, i varje fall så länge icke någon prövning av huru behovet uppkommit äger rum, något som emellertid torde vara omöjligt att verkställa. Det naturliga sättet att realisera principen om hjälp till självhjälp torde utan tvivel vara under försäkringens form. Från försäkringens synpunkt kommer arbetslösheten att betraktas som en risk, vidlådande nutidens produktionssystem på samma sätt som fallet är med t. ex. olycksfallsrisken. Visserligen företer arbetslöshetsrisken vissa särdrag, som ej återfinnas hos andra risker, men ifrågavarande särdrag äro enligt dessa sakkunnigas mening icke av den art, att de utgöra något hinder för försäkring. En arbetslöshetsförsäkring, vars kostnader i viss omfattning bäras av andra än arbetarna själva, synes även vara synnerligen starkt motiverad. Det kan sålunda icke anses vara någon obillig fordran, att arbetsgivarna, vilka i regel när som helst kunna avskeda hos dem sysselsatta arbetare, principiellt i viss omfattning skola bidraga till underhåll av den mänskliga arbetskraften, när den ställes utan användning. Man torde svårligen kunna förklara, varför arbetsgivarnas förpliktelser med avseende på den mänskliga produktionsfaktorn skola vara mindre än beträffande maskiner, byggnader etc, vilka förhyras eller ägas av arbetsgivaren och för vilka han vid stillestånd eller inskränkning i driften städse måste vidkännas ränteförluster och underhållskostnader m. m. I själva verket torde denna arbetsgivarnas bidragsskyldighet till de arbetslösa vara en ofrånkomlig konsekvens av det kapitalistiska produktionssättet. — Starka skäl torde även tala för bidrag från staten till arbetslöshetsförsäkringen. Det måste givetvis anses vara ett statligt intresse, att de stora samhällsgrupper, varom här är fråga, på förhand tillförsäkras åtminstone en nödtorftig bärgning vid oförvållad arbetslöshet. Kostnaderna härför synas även, liksom de flesta andra utgifter för den sociala omvårdnaden, lämpligen böra till en del uttagas av staten i skatteväg, varigenom vederbörlig fördelning av kostnaderna efter förmåga kommer till stånd. Utvecklingen i andra länder har även överallt följt just dessa vägar. Försäkring mot oförvållad arbetslöshet är numera genomförd i flertalet europeiska länder, antingen i form av frivillig försäkring med bidrag från det allmänna, eller i form av obligatorisk försäkring, till vilken kostnaderna efter olika grunder fördelas å arbetare, arbetsgivare och det allmänna. Vårt land torde numera vara ett bland de få, som ännu ej sökt att komma fram till en lösning efter för-

120 säkringslinjen. Trots att även i vårt land arbetarna sedan ett 30-tal år tillbaka bildat arbetslöshetskassor, utvisande att ett faktiskt behov av ekonomisk hjälp vid arbetslöshet föreligger, och dessa kassor under tiden 1918—1927 utbetalat cirka 25 miljoner kronor som hjälp till sina oförvållat arbetslösa medlemmar, har något erkännande i form av bidrag från det allmännas sida icke lämnats, utan hava dessa ofantliga belopp sammanskjutits av kassornas egna medlemmar. En av de sakkunniga, herr von Koch, har ej ställt sig avvisande gentemot tanken på en arbetslöshetsförsäkring, men ansett att densamma bör realiseras endast under den bestämda förutsättning, att reservarbeten inkopplas i försäkringssystemet på sätt, som föreslagits av fem av de sakkunniga. Utöver vad i denna sak anförs i betänkandet (sid. 294) har denne sakkunnige velat anföra följande synpunkter. För varje normal människa är arbete ett livsbehov, och få äro cle som i längden ej taga skada av en tvungen sysslolöshet. Det är att se arbetslöshetsproblemet ur en alltför enkel synpunkt, när man tror detsamma löst genom ett än så förmånligt försäkrings- eller understödssystem, som endast meddelar kontanthjälp. Det fel, som vidlåder de flesta av utlandets system för arbetslöshetsförsäkringen, härleder sig av att man ej räknat med de hos varje normal individ tillfinnandes starka produktionsskapande krafter, som måste tillgodoses, om individen skall känna sig tillfredsställd och kunna bibehålla sin arbetsförmåga. Sett från denna individens synpunkt är det första och viktigaste kravet att söka bereda de arbetslösa arbete. Om detta icke kan erhållas å den öppna arbetsmarknaden, måste man i möjligaste utsträckning använda sig av genom samhället tillskapade arbeten, s. k. nödhjälps- eller, som de sakkunniga benämna dem, reservarbeten. Från samhällets synpunkt är det också av största betydelse, att dessa arbeten träda fram i främsta planet i all hjälpverksamhet för de arbetslösa, sålunda även försäkringen. I flertalet länder, även i England och Tyskland som infört obligatorisk försäkring, har arbetslinjen i en eller annan form genomförts; men i vårt land är på grund av de klimatiska förhållandena behovet av reservarbeten större än i andra länder. Förutom de produktiva värden, som härigenom skapas, erhålles ett oumbärligt medel att från hjälpverksamheten avskilja sådana individer, som icke vilja med egna krafter försörja sig och de sina. Alla hittillsvarande former av socialförsäkring ha stark påkänning av dylika individer, som misskreditera försäkringen; men långt större faror hota i detta avseende den nya form av försäkring, som nu är föremål för behandling. I Sverige, där staten med övervägande gott resultat i stort sett gått in för arbetslinjen, borde det väl icke ifrågakomma att nu övergiva densamma för en ren försäkringslinje. Däremot torde ur såväl de arbetslösas som samhällets intresse kunna förordas, att om en ändring skall ske, en kombination av arbets- och understödslinjen kommer till stånd på så sätt, att reservarbetet ingår som en del av de försäkrades förmåner.

121 För en sådan komplettering av det »svenska systemet» med understöd från en arbetslöshetsförsäkring torde åtskilliga skäl tala. I en del fall torde det sålunda vara rimligt, att understöd meddelas i stället för att hänvisning till reservarbete äger rum, t. ex. då anställning i öppna arbetsmarknaden snart kan förväntas, eller när det är fråga om familjeförsörjare och tillgång ej finnes å statskommunalt arbete i hemorten. Med hänsyn till lämpligheten att den arbetslöse får bevaka sina intressen å hemortens arbetsmarknad bör reservarbete å statliga förläggningar omväxla med understöd i hemorten. Och slutligen torde en kombinerad arbets- och försäkringslinje bliva mindre kostsam för det allmänna än om hjälpen helt och hållet lämnas genom reservarbete. Mot en anordning av detta slag har främst invänts, att det skulle vara svårt att anskaffa reservarbetsplatser i tillräcklig utsträckning. För belysning av denna fråga har inom de arbetslöshetssakkunnigas sekretariat företagits en undersökning i syfte att uppskatta det genomsnittliga antalet reservarbetsplatser, som under vissa förutsättningar erfordras. Härvid har antagits att antalet arbetslösa uppgår till i medeltal 40 000, och att dessa arbetslösa fördela sig efter arbetslöshetens varaktighet på sätt, som framgår ur undersökningen av tvenne fackförbunds material (Bil. 4). Dessa antaganden innebära, att det varje vecka tillkommer i genomsnitt cirka 1 600 arbetslösa, som uppburit understöd under sex veckor och fortfarande äro understödsberättigade. Under förutsättning att hälften av dessa arbetslösa komma att hänvisas till reservarbete och att reservarbetstiden kommer att uppgå till i medeltal 8 veckor, skulle alltså erfordras 6 400 arbetsplatser. Antages reservarbetstiden utgöra i medeltal resp. 5, 6 eller 7 veckor, skulle antalet erforderliga platser i stället komma att uppgå till cirka 4 000, 4 800 och 5 600 resp. Förevarande siffror äro att uppfatta såsom årliga genomsnitt. Under vintermånaderna skulle sålunda ett större och under sommarmånaderna ett mindre antal platser vara erforderliga. Vid denna beräkning av antalet erforderliga reservarbetsplatser har hänsyn endast tagits till arbetslösa, som efter en understödstid av 6 veckor alltjämt äro berättigade till understöd, men icke till arbetslösa, som uttömt sin understödsrätt eller tillhöra yrkesgrupper, som ej omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Till jämförelse härmed meddelas, att i slutet av januari månad 1928 voro i statliga nödhjälpsarbeten sysselsatta 4 620 personer, i statskommunala arbeten 1 372 och i rent kommunala arbeten 2 380, sålunda tillsammans 8 372 personer. Tidigare h a r inom arbetslöshetskommissionen beräknats, att under innevarande vinter skulle kunna beredas plats för 5 500 personer å statliga arbeten. Om det av sakkunniga förordade förslaget angående statskommunala arbeten realiseras, torde antalet platser vid dessa arbeten väsentligen komma att ökas. Sammanlagt torde utan svårighet kunna beredas cirka 8 000 arbetsplatser, som icke torde stå till förfogande annat än för nödhjälpsarbeten. Även om hänsyn tages till behovet av reservarbetsplatser för oförsäkrade, torde därför med en lämpligt avvägd reservarbetstid möjlighet forefinnas att under försäkringstiden ställa behövligt antal platser till de arbetslösas förfogande. Till jämförelse må meddelas, att i Holland vintern 1924—25 anordnades nödhjälpsarbeten för 10 000 personer och vintern 1925—26 för 6 000. I Norge

122 uppgick nödhjälpsarbetarnas antal under månaderna januari—mars till 7 000 år 1925, 10 100 ä 12 500 år 1926 och 6 800 ä 8 000 år 1927. Kontantunderstöd utbetalades av fattigvården. Mot den ifrågasatta kombineringen har även anförts, att vissa svårigheter skulle föreligga att verkställa fördelningen av de arbetslösa å olika arbetsplatser. Under hänvisning till vad därom anförts å annan plats (sid. 295) må här endast nämnas, att med den stora erfarenhet som förvärvats angående reservarbetenas ordnande denna jämförelsevis enkla detalj ej torde erbjuda större svårigheter. Om sålunda hjälpverksamheten för de arbetslösa bör och kan grundas på arbetslinjen, kombinerad med understöd i kortvariga tidsperioder, uppstår frågan hur denna kombination bör i praktiken utformas. Vad angår reservarbetena böra de ordnas i enlighet med sakkunnigas förslag och hänvisas till detta. Understödet torde kunna lämnas genom en arbetslöshetsförsäkring enligt sakkunnigas A-förslag eller, om en sådan ej skulle komma att införas, genom ett understödssystem, för vilket nedan skall redogöras. Vad arbetslöshetsförsäkringen angår, innebär den många olägenheter och faror, och det är lätt att förstå de skäl, som förmått åtskilliga av de sakkunniga att avstyrka den helt och hållet. Den värdefulla undersökning om den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar (Bil. 1), som på sakkunnigas uppdrag utarbetats av professor Heckscher, innehåller synpunkter, som noga måste beaktas, när fråga uppstår om införande av arbetslöshetsförsäkring. Särskild fara synes föreligga, att försäkringen kan minska den arbetslöses strävan att med alla till buds stående medel söka skaffa sig arbete, att lönenivån påverkas i sådant avseende, att försäkringen verkar arbetslöshetsskapande, och att säsongarbetare obehörigt utnyttja försäkringen. Att dessa och andra olägenheter till trots den nu ifrågavarande sakkunnige ansett sig kunna tillstyrka sakkunnigas A-förslag beror dels därpå, att en sådan obligatorisk försäkring onekligen erbjuder en fördelaktig lösning av problemet att bereda den arbetslöse verklig hjälp under en kortvarig arbetslöshetsperiod, dels därpå, att han trott, att olägenheterna av försäkringen skulle åtminstone väsentligt förminskas genom den av honom och fyra andra sakkunniga förordade kombineringen med reservarbeten. Skulle denna kombinering ej komma till stånd eller bleve densamma av allenast formell natur och sålunda i saknad av verkligt värde ur de synpunkter denne sakkunnige företräder, avstyrker han försäkringens införande. Alternativt Om en arbetslöshetsförsäkring av olika skäl ej anses böra komma till stånd, hlrTwn KoZh. t o r d e d e t t a e m e l l e r t i d ej böra leda till att tanken på en enhetlig arbetslöshetspolitik övergives. Det är tvärtom synnerligen angeläget, att man snabbt och beslutsamt griper sig verket an för att komma ifrån det kaos, som efterhand uppstått på detta område i vårt land. I. Vid övervägande av de olika vägar man därvid kan beträda, bör det först erinras om de möjligheter, som föreligga att enligt nu gällande bestämmelser meddela arbetslöshetshjälp. Kungörelsen av den 7 juli 1922 medger anordnande

123 av nödhjälpsarbeten och meddelande av kontantunderstöd enligt behovsprincipen, ehuru under senare år den sistnämnda hjälpformen endast undantagsvis av arbetslöshetskommissionen medgivits. Arbetslinjen har sålunda i stort sett varit den enda hjälpform, som stått till buds. Med vissa modifikationer skulle de i kungörelsen gällande bestämmelserna samt sakkunnigas förslag till förordning om reservarbeten kunna lagfästas. Alltjämt skulle då hjälpen bestå i nödhjälpsarbete, som i sakkunnigas betänkande benämnes reservarbete, utbildningskurser och kontantunderstöd. Företräde skulle ges åt den förra hjälpformen, i mån av tillgång, under första arbetslöshetstiden. Centralmyndigheten (se nedan) skulle i övrigt äga att bestämma längden av de tidsperioder, under vilka de olika hjälpformerna skulle användas, samt när dispensering från skyldigheten att mottaga reservarbete kunde äga rum. Villkoren för erhållande av hjälp skulle i lagen fastställas i enlighet med gällande bestämmelser, eventuellt med modifikationer, hämtade från de sakkunnigas förslag. Understödet skulle sålunda ej få överstiga viss del av vederbörandes normala inkomst och alltid understiga lägsta förekommande reservarbetslön. Nu gällande bestämmelser angående behovsprincipens tillämpning, som synas rimligt avfattade från de arbetslösas synpunkt, skulle alltjämt gälla (se 9 § i kungörelsen om arbetslöshetshjälp). Möjligheten för respektive kommuner att för en veckas kontantunderstöd kräva två dagars hjälparbete skulle, på grund av de gynnsamma erfarenheter, som vunnits av denna bestämmelse å vissa platser, alltjämt bibehållas. Understöd skulle utgå med olika belopp för ensamstående och för familjeförsörjare. Arbetsförmedlingen skulle i största möjliga utsträckning tagas i anspråk och de i de sakkunnigas B-förslag angivna bestämmelser härom lagfästas. Reservarbetena skulle anordnas såväl av staten ensam som av kommunerna med bidrag av staten i enlighet med det av de sakkunniga utarbetade förslaget till förordning om reservarbeten, vilket bland annat upptager ökade statsbidrag för kommunala reservarbeten, varigenom avses att dylika skola komma till större användning än för närvarande. Utbildningskurser i ökad utsträckning, särskilt för ungdom, och med ökade bidrag av staten böra anordnas av kommunerna. Understödsverksamheten skulle efter medgivande av centralmyndigheten anordnas av kommunerna eller sammanslutningar av dessa (se nedan) med rätt för dessa att, om stadgade villkor uppfyllas, erhålla hälften av kostnaden åter av staten. Kommuner, som äro svårt hemsökta av arbetslöshet, skulle liksom hittills i undantagsfall erhålla högre statsbidrag. Den centrala myndigheten skulle även kunna (såsom i Stockholm för närvarande är fallet) som villkor för kontant understöd i viss begränsad omfattning kräva, att statskommunala arbeten i tillräcklig utsträckning anordnades. Ledningen av arbetslöshetspolitiken skulle alltjämt förläggas till en central myndighet — arbetslöshetskommissionen eller socialstyrelsen. För att ledningen skulle hava nödig kontakt med kommunernas önskemål borde en representant för det kommunala intresset deltaga i besluten. De väsentliga bestämmelserna skulle meddelas i en lag med innehåll hämtat såväl från nu gällande för-

124 fattning om arbetslöshetshjälp som från de sakkunnigas förslag till förordning om reservarbeten. Den centrala myndigheten skulle givas viss befogenhet att på grund av lokala förhållanden eller särskilda omständigheter handla efter lägligheten. De erfarenheter, som under senare år vunnits på området, skulle givetvis tillgodogöras vid lagens utarbetande, exempelvis borde bestämmelserna om hyreshjälp och länshjälpkommitté bortfalla. De svårigheter, som mött arbetslösa, vilka ha hemortsrätt i ett samhälle men bo i ett annat, att erhålla behövlig hjälp, borde undanröjas. Emellertid kunde arbetslöshetshjälpen alternativt även ordnas enligt samma grunder som hjälpen åt sjuka, ålderstigna m. fl. Den nuvarande lagen om fattigvården skulle i så fall omarbetas till en lag om allmän hjälpverksamhet, omfattande hittillsvarande olika grenar av hjälpverksamhet, jämte arbetslöshetshjälpen. Benämningarna fattigvård, fattigvårdssamhälle, fattigvårdsstyrelse m. fl. skulle helt bortfalla. Arbetslöshetshjälpen skulle liksom all annan allmän hjälpverksamhet vara av obligatorisk karaktär och utgå efter behovsprincipen. Huruvida för de arbetslösa skulle gälla samma regler, som enligt fattigvårdslagen stadgas ifråga om ersättningsskyldighet för understödstagare, om ersättning mellan kommunerna o. s. v., eller om särskilda bestämmelser böra gälla vid meddelande av arbetslöshetshjälp, skulle i så fall bli föremål för närmare övervägande. Skulle samma bestämmelser gälla för all allmän hjälpverksamhet, torde den nu gällande lagen om fattigvården böra i rätt väsentlig grad omarbetas. Vilket av de båda antydda alternativen som skulle realiseras måste utredas med hänsyn till möjligheterna att på fördelaktigaste sätt ordna hjälpverksamheten i sin helhet. I samband med en omläggning enligt något av de båda antydda alternativen måste även frågan om statens bidrag till hjälpverksamheten överhuvud bli föremål för omprövning. Såsom ovan framhållits, skulle staten liksom hittills lämna bidrag till arbetslöshetshjälpen. Men även till vissa grenar av annan hjälpverksamhet kan ifrågasättas statsbidrag. Sådant utgår redan nu direkt eller indirekt till vissa kategorier fattiga och sjuka, som vårdas å anstalt, i vissa fall jämväl för hemunderstödda, och det ligger nära till hands att utsträcka statens hjälp åtminstone till all sluten anstaltsvård. Härigenom komme den statliga kontrollen över hjälpverksamheten i ett annat och bättre läge. Hittills har kontrollen över fattigvården i stort sett inskränkt sig till att tillse att lagens bestämmelser nöjaktigt uppfjdlas. Däremot ha de ekonomiska synpunkterna i hjälparbetet ej beaktats, enär det ansetts, att kommunen hade anledning själv bevaka sina intressen i detta avseende. Erfarenheten visar dock, att de kommunala myndigheterna på sina håll ej kunnat motstå ett otillbörligt tryck från de hjälpsökandes sida. I och med att staten bidrager till kostnaderna, uppstår det en naturlig skyldighet för det statliga kontrollorganet att inskrida mot en ansvarslös hjälpverksamhet och befrämja sunda understödsprinciper. Att detta skulle medföra ett värdefullt stöd för strävandena att hålla understödsverksamheten inom rimliga gränser faller av sig självt. Med hänsyn till de stora avstånden och de härav förorsakade dryga inspektionskostnaderna bör kontrollen över all allmän hjälpverksamhet — även pen-

125 sionsförsäkringen — uppdragas åt ett kontrollorgan. Härigenom skulle ej allenast kontrollen bli effektivare utan även kostnaderna lägre än de nuvarande. I I . Ovan antydda förslag grundar sig sålunda på kommunernas medverkan, vilket torde innebära vissa fördelar framför en rent statlig arbetslöshetsförsäkring. Kommunerna känna nämligen i regel de hjälpbehövande och kunna undvika misstag, som i en uteslutande statlig hjälpverksamhet äro oundvikliga. All erfarenhet har emellertid bekräftat, att en kommunal kontroll över hjälpverksamheten är illusorisk, såvida ej vederbörande kommun själv måste bidraga till kostnaderna. Därför ingår också som ett bärande moment i de båda alternativa förslagen, att kommunerna skola ordna understödsverksamheten, förskottera de behövliga medlen och först senare av staten kunna återkräva hälften av de utbetalade understöden, såvida de uppställda villkoren iakttagits. E t t betydande antal av vårt lands kommuner torde vara så stora, att de äga tillräcklig ekonomisk bärkraft och fullt kompetenta krafter för en verksamhet av detta slag. I vissa delar av landet äro emellertid kommunerna ganska växlande i fråga om invånarantal och ekonomisk bärkraft. Mest sönderskurna i småkommuner äro Västgöta- och Skånelänen, Gotland samt vissa trakter av Uppland och Östergötland. Enligt senaste folkräkning finnas 25 kommuner med högst 200 invånare, 371 med ett invånarantal av mellan 200 och 500 och 665 med ett antal invånare växlande mellan 500 och 1 000. Det faller av sig självt, att kommuner med så ringa folkmängd som 500 ej kunna förväntas utföra nu ifrågavarande arbete på tillfredsställande sätt, och detsamma torde i de flesta fall kunna sägas om dem, som endast nå upp till 1 000 invånare. Först vid ett invånarantal om 2- a 3 000 torde förutsättningar finnas för ett tillfredsställande handhavande av arbetslöshetshjälpen. En jämförelse med våra grannländer på denna punkt visar hur ofördelaktigt vi äro ställda. Medan i Sverige finnas, som ovan angivits, 396 kommuner med intill 500 invånare, är motsvarande antal i Norge och Finland respektive 6 och 4. Under det vi i Sverige i allt räkna 1 061 kommuner med ett invånarantal av högst 1 000 invånare, är motsvarande antal i Norge och Finland resp. 75 och 21. De olägenheter vi lida av genom för små fattigvårdssamhällen har man i andra länder undanröjt genom att sammanslå mindre primärkommuner till större fattigvårdssamhällen. Så t. ex. har i England redan för många år sedan i stället för förutvarande 15 500 fattigvårdssamhällen bildats 643 s. k. unions. Dessa nya samhällen ha erhållit större ekonomisk bärkraft och större möjlighet såväl att åstadkomma erforderliga fattigvårdsanstalter och större likformighet i understödsarbetet som att jämnt fördela fattigvårdstungan. Det ligger då nära att undersöka om man ej kunde finna något större område, som bättre än primärkommunen är rustat att fylla uppgiften. Tyvärr möta vissa svårigheter härför. Av andra enheter synes allenast landstingsområdet kunna ifrågasättas för ändamålet, men det är återigen för stort. Enda möjligheten synes vara att småkommunerna sluta sig samman i lämpliga områden. Möjligheten av dylik sammanslutning i fattigvårdshänseende gives en-

126 ligt fattigvårdslagen genom bildningen av gemensamma fattigvårdssamhällen, avseende all fattigvård. I fråga om allenast själva ålderdomshemmens anordnande kunna dessutom bildas kommunalförbund i och för åstadkommande av för flera kommuner gemensamma sådana hem. Den senare metoden har i stor utsträckning använts, i det hittills omkring 400 kommuner bildat eller stå i begrepp att bilda sådana kommunalförbund, och ungefär lika många torde sannolikt följa exemplet. Bildandet av gemensamma fattigvårdssamhällen •— en ur många synpunkter lämplig organisation — har hittills i mycket ringa utsträckning kommit till stånd, beroende på att den är så gott som helt grundad på frivillighet. Allenast när »fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten», kan Kungl. Maj:t mot kommunernas vilja förordna om gemensamt fattigvårdssamhälle. Emellertid är kommunalförbundet en etapp på vägen mot det gemensamma fattigvårdssamhället, och intresset synes alltmer mogna för denna form av sammanslutning, varför man torde ha gott hopp om att på denna väg nå fram till en lämplig administrativ indelning. Man synes böra gå vidare på den sålunda redan av lagstiftningen inslagna vägen. Möjlighet borde sålunda öppnas att bilda gemensamma »under stödsoch pensionssamhällen», om detta ur fattigvårdens, arbetslöshetshjälpens eller pensionsförsäkringens synpunkt bleve ansett påkallat. Om primärkommunerna ej äro tillräckligt stora och bärkraftiga för sitt ändamål, borde Kungl. Maj:t på förslag av vederbörande länsstyrelse och efter kommunernas hörande äga förordna om sammanslutning. Någon bestämd minimigräns för invånarantalet borde ej uppställas, dock kunde som regel krävas, att kommuner med mindre än 1 000 invånare ej skulle utgöra eget understödssamhälle, och att sammanslutningar om 2 a 3 000 invånare skulle anses vara eftersträvansvärda. Utan större svårighet skulle man på detta sätt kunna nå fram till ett antal samhällen som med 1 000 eller 1 500 understege det nuvarande antalet. Exempelvis må nämnas, att det förslag till förening av kommuner i och för bildande av distriktssjukkassor, som av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga framlades år 1926, upptog 112 stadsdistrikt och 1 345 lantdistrikt eller sammanlagt 1 457 distrikt. Då primärkommunernas sammanlagda antal är 2 523, innebär detta en minskning av distriktens antal med över 1 000. Emellertid är denna uppdelning verkställd på grund av de synpunkter, som böra läggas på sjukförsäkringen. På fattigvårdens område förefinnes rik erfarenhet om kommunernas möjligheter till sammanslutning. Kommunernas egna önskningar och länsstyrelsernas ingående erfarenhet om förhållandena borde givetvis utnyttjas i största möjliga utsträckning. Då det ju här gäller att skapa ej allenast lämpliga fattigvårdssamhällen utan även väl avvägda områden för pensionsverksamheten och arbetslöshetshjälpen, kan ifrågasättas, om ej de nu gällande bestämmelserna i 2 kap. av lagen om fattigvården böra omarbetas med hänsyn härtill och eventuellt ingå i en särskild lag om understöds- och pensionsområden. Att i övrigt vissa jämkningar i såväl fattigvårds- som pensionslagen äro erforderliga, för den händelse här antydda förslag genomföres, är tydligt.

127 Den nu antydda lösningen skulle givetvis ej kunna förordas, om den kunde antagas komma att verka menligt på kommunernas övriga understöds- och vårdverksamhet. Detta torde emellertid så långt ifrån vara fallet, att man tvärtom kan säga, att en nyorganisation av den kommunala hjälpverksamheten från nästan alla håll sedan lång tid varit ett ivrigt eftertraktat önskemål. Så har exempelvis 1923 års besparingskommitté med instämmande av pensionsstyrelsen föreslagit en tvångssammanslutning till större pensionsdistrikt, dock ej sträckande sig utöver pastoratsgränserna. Från fattigvårdshåll har, som redan nämnts, sedan lång tid tillbaka påvisats det oavvisliga behovet av större fattigvårdssamhällen, ej endast ur synpunkten av anstaltsvårdens ordnande utan ock med hänsyn tagen till den öppna fattigvården. Det har sålunda konstaterats, att det i de små fattigvårdssamhällena är svårt att förvärva dugliga ledamöter för alla de olika nämnder, som numera skola tillsättas. Vidare vinnas i dessa samhällen endast obetydliga erfarenheter rörande fattigvårdens handhavande, varför hjälpverksamheten som regel är mycket ineffektiv. Slutligen förekomma ett otal fattigvårdsprocesser mellan dessa kommuner, ett missförhållande, som i hög grad skulle avhjälpas, om större fattigvårdssamhällen bildades. Att småkommunerna i regel sakna tillräcklig ekonomisk bärkraft för att bestrida fattigvården, är vidare en så väl känd sak, att den knappast behöver framhållas. Följden härav är att i sådana kommuner allt göres för att undvika även fullt berättigade hjälpåtgärder från fattigvårdens sida. Att detta ej kan vara ett tillfredsställande förhållande ligger i öppen dag; men än betänkligare blir det, om staten lämnar hjälp till andra kommuner, som vilja och utan sådan hjälp kunna bisträcka de arbetslösa. För de hjälpbehövande i småkommunerna blir situationen härigenom ytterligare prekär, och det vore ej att förvåna sig över, om småkommunernas invånare sökte sig till andra trakter, vilka bättre fullgöra sina skyldigheter mot dem, som behöva hjälp. Redan under nuvarande förhållanden sker en beklaglig överflyttning av befolkningen från de små och svaga lantkommunerna till städerna med dessas rikare möjligheter, ej minst i fråga om understöd av olika slag. Erfarenheten härom har hos allt flera öppnat ögonen för kravet att skapa tillräckligt bärkraftiga understödssamhällen. Hur den ekonomiska situationen är i en småkommun framgår av följande exempel. Om antalet bevillningskronor uppgår till 600 och den samlade inkomsten till 60 000 kr., medför en årlig amortering av en skolhusbyggnad om 2 000 kr. en uttaxering av över 3 kr. pr 100 kr. inkomst. Och en utgift till en enda understödstagare om 700 kr» per år åsamkar en uttaxering av över 1 kr. Att under sådana förhållanden en utvidgning av fattigvårdssamhället är nödvändig, om det skall bli tal om någon effektiv hjälpverksamhet, ligger i öppen dag. Vad slutligen angår barnavården, har den korta tid den nya barnavårdslagen varit i kraft påvisat ett trängande önskemål av större områden för barnavården, ett önskemål, som i händelse större fattigvårdssamhällen komme till stånd, automatiskt skulle tillgodoses. Man kan sålunda säga, att för såväl fattigvården och pensionsförsäkringen som den samhälleliga barnavården förefinnes ett trängande behov av större administrativa områden. Kunde sådana komma till stånd på det ovan antydda

128 sättet, skulle lämpliga verksamhetsområden erhållas för såväl fattigvården och pensionsförsäkringen som arbetslöshetshjälpen, och möjligen skulle jämväl samma områden befinnas lämpliga för distriktssjukkassor, nykterhetsnämnder m. m. På grund av bestämmelserna i lagen om samhällets barnavård skulle dessa nya områden även och med fördel gälla för den offentliga barnavårdens handhavande. I I I . Det i det föregående ifrågasatta skapandet av områden, tillräckligt stora och bärkraftiga för handhavande av den samhälleliga understödsverksamheten, är den viktigaste åtgärden för åstadkommande av en tillfredsställande offentlig understödsverksamhet. Emellertid torde man för vinnande av största möjliga enhetlighet och effektivitet böra gå ett steg längre i centralisation. De organ, som nu handhava ifrågavarande olika verksamheter, borde sammanslås till en enda, för varje område gemensam nämnd. Visserligen vore det enklare och lättare att allenast föreskriva, att i varje hjälporgan — fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, arbetslöshetskommitté — skulle finnas representanter för de övriga. I fråga om arbetslöshetshjälpen har i gällande förordning också stadgats, att för den händelse särskilda arbetslöshetskommittéer tillsättas, desamma skola inrymma bl. a. representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, dels för den frivilliga hjälpverksamheten i orten. Emellertid tord.' det på sina håll vara ganska illa ställt med samarbetet i fråga, varjämte ovisshet förefinnes för de hjälpsökande angående vilket organ de skola vända sig till. Under den tid kontanthjälp meddelades till de arbetslösa, uppstod ej sällan en olämplig dubblering av understödet, i det två understödsmyndigheter arbetade jämsides och efter olika principer. Att olägenheterna för närvarande ej äro så stora beror på att de nu existerande kommittéerna ej lämna kontanthjälp utan blott anordna reservarbete eller hänvisa arbetslösa till dessa. Skulle nu emellertid kommunerna upptaga understödsverksamhet för arbetslösa, synes en annan ordning böra komma till stånd för undvikande av dubbelarbete och slöseri med offentliga medel. Detta syfte torde bäst vinnas, om fattigvården och arbetslöshetshjälpen förlades under en och samma kommunalmyndighet, förslagsvis benämnd understödsnämnd eller socialnämnd. Om arbetslöshetshjälpen inginge som en del av den allmänna hjälpverksamheten, följde av sig själv, att den ifrågavarande nämnden meddelade båda slagen av hjälp. Då staten lämnade bidrag borde följa, att staten på ett eller annat sätt hade möjlighet att övervaka att medlen rätt användes, t. ex. genom att länsstyrelsen utsåge en ledamot i nämnden eller att ett statens ombud bereddes tillfälle deltaga i nämndens sammanträden. Otvivelaktigt vore härigenom en rationell grund funnen för organisationen av nu nämnda grenar av den samhälleliga understödsverksamheten. Ifrågasättas kan emellertid, om man ej borde gå ännu ett steg längre och till detta organ förlägga även pensionsverksamheten, i vilket fall organet lämpligen kunde erhålla benämningen understöds- och pensionsnämnd. Säkerligen skulle härigenom väsentliga besparingar vinnas liksom stora fördelar för dem,

129 som behövde understöd eller pension. En organisation sådan som den nu antydda skulle icke alls leda till någon sammanblandning av de olika hjälpformcrna, Möjligen kunde föreskrivas, att för var och en av dem skulle finnas en särskild föredragande. Då emellertid frågan om pensionsförsäkringens omläggning i vissa delar blivit aktuell genom riksdagens skrivelse om revision av pensionsförsäkringslagen, torde frågan om pensionsnämndernas uppgående i en eventuell understöds- och pensionsnämnd eller socialnämnd böra bli föremål för närmare utredning i samband med pensionsförsäkringens omläggning. Det nu förordade sammanförandet av samhällets hjälpåtgärder till en enda kommunal myndighet är ett bland praktiskt verksamma kommunalmän länge närt önskemål. Vad man avsett att vinna är besparing i såväl understöd som administrationskostnad och samtidigt en ökad effektivitet i hjälparbetet. Liksom det obestridligen varit lyckligt att till en enda kommunal myndighet förlägga de tidigare på tre olika nämnder fördelade uppgifterna i fråga om samhällelig barnavård, torde säkerligen även en centralisation av understödsväsendet komma att visa sig innebära stora fördelar. Ett starkt stöd härför torde framgå av de lokalundersökningar angående arbetslösheten, som utförts men ännu ej publicerats av »arbetslöshetsutredningen», liksom av en av Stockholms stad utförd undersökning av antalet i nödhjälpsarbete sysselsatta, som samtidigt erhållit fattigvård. I förvånande stor utsträckning har det visat sig, först och främst att arbetslösa personer erhållit hjälp genom både arbetslöshetskommittén och fattigvården, varigenom den sammanlagda hjälpen ej sällan torde ha överstigit lönen i den öppna arbetsmarknaden; vidare har framgått att särskilt i storstäderna en mycket stor del av de genom arbetslöshetskommittéerna hjälpta arbetslösa varit fysiskt eller moraliskt belastade och därför borde, åtminstone i många fall, ha erhållit hjälp av annat slag; och slutligen att olika, ofta mot varandra stridande principer tillämpats av de myndigheter, som haft att meddela understöd. Dessa olägenheter skulle i väsentlig mån undanröjas, om en och samma myndighet handhade såväl fattigvårds- som arbetslöshetsfallen, ty först härigenom skulle förutsättningar skapas för en efter enhetliga grunder gjord uppdelning av hjälpfallen. I syfte att förekomma att kommunerna obehörigt utnyttja den av staten understödda arbetslöshetshjälpen borde centralorganet utfärda noggranna regler för beviljandet av sådan hjälp. Såväl den av statsmyndigheten utsedda ledamoten eller ombudet i nämnden som statsinspektionen över hjälpverksamheten skulle sedan övervaka att reglerna följdes. Kommuner, som missbrukade den av staten lämnade hjälpen, kunde i sista hand frånkännas rätt till vidare hjälp. Genom alla dessa åtgärder torde i stort sett befarade missbruk av statens hjälp kunna förekommas. Även förhållandet mellan fattigvården och pensionsförsäkringen skulle kunna regleras och kostnaderna för båda förminskas genom den föreslagna centraliseringen. Den i årets statsverksproposition behandlade bekymmersamma stegringen av statens kostnader för pensionstilläggen, som för budgetåret 1928—29 nu stigit till 39 miljoner och väntas stiga för budgetåret 1950—51 till 63 a 64 9— 271089.

130 miljoner, torde mana till åtgärder att i tid söka ernå en mer betryggande handläggning och kontroll av dessa understödsärenden. Då pensionstilläggen stigit mer än vad tidigare beräknats såväl i avseende å de sammanlagda beloppen som beträffande antalet ansökningar, samtidigt som fattigvårdens utgifter alltjämt stegrats och antalet understödstagare ökats, torde åtminstone en av orsakerna till detta förhållande böra sökas i den dubblering, som förefinnes på detta område och som skulle försvinna, om en och samma myndighet handhade pensionsoch fattigvårdsärenden. I detta sammanhang må erinras om ett uttalande i 1928 års statsverksproposion (V huvudtiteln sid. 59). Departementschefen framhåller, att ökningen av nybeviljade pensionstillägg — som för statsverket, landstingen och primärkommunerna medföra högst avsevärda kostnader — till viss del är beroende på brister beträffande prövningen av pensionsansökningarna ute i orterna. Efter hänvisning till pensionsstyrelsens framställning om anslag till upplysningsarbete bland pensionsnämnderna framhåller departementschefen angelägenheten av en förbättrad lokal behandling av pensionsansökningarna. »En genomgripande förändring därutinnan synes emellertid icke kunna vinnas, med mindre en omläggning sker beträffande hela den lokala organisationen.» Sammanfattningsvis må sålunda framhållas, att för den händelse en fristående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke kommer till stånd, följande åtgärder synas böra vidtagas för skapandet av en effektiv och enhetlig arbetslöshetspolitik : I. Principerna för den offentliga arbetslöshetshjälpen fastställas antingen i en särskild lag, grundad i huvudsak på nu gällande förordning om arbetslöshetshjälp och de sakkunnigas förslag till förordning om reservarbeten, eller ock inarbetas nu gällande bestämmelser om arbetslöshetshjälp i en lag om allmän hjälpverksamhet. Arbetslöshetshjälpen meddelas — förutom genom utbildnmgskurser — i form av kontantunderstöd och reservarbeten i omväxlande perioder enligt närmare anvisningar av centralmyndigheten. Under förutsättning att gällande villkor uppfyllas, äger kommunen att av staten återkräva hälften, i vissa fall större delen av de utdelade understöden till arbetslösa, eventuellt även till vissa grenar av fattigvården. Reservarbeten anordnas liksom hittills dels av staten dels av kommunerna, och erhålles i senare fallet ökat statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag. Arbetsförmedlingen lagfästes i nära anslutning till sakkunnigas B-förslag. I I . För att möjliggöra en effektiv arbetslöshets- och annan hjälpverksamhet skola de kommuner, som äro för små för att ensamma utöva verksamheten, utan att i andra hänseenden förlora sin självständighet, sammanslutas med andra kommuner till gemensamma understöds- och pensionssamhällen, sammansatta med hänsyn till de geografiska förhållandena samt av lämplig storlek och erforderlig bärkraft. Beslut om bildande av sådana samhällen fattas av Kungl. Maj:t på förslag av länsstyrelserna och efter kommunernas hörande. I I I . Inom vart och ett av de gemensamma understöds- och pensionssamhällena utses en nämnd, förslagsvis kallad understödsnämnd eller socialnämnd, som har att meddela understöd till såväl arbetslösa som dem, vilka äro berät-

131 tigade till hjälp enligt nuvarande fattigvårdslag. Av statsmyndigheten utses ledamot eller ombud i nämnden. På senare verkställd undersökning angående pensionsförsäkringens omläggning må bero, huruvida till nämnden bör förläggas även pensionsförsäkringsärenden, i vilket fall den erhåller benämningen understöds- och pensionsnämnd. Kontrollen över all samhällelig hjälpverksamhet utövas av ett gemensamt inspektionsorgan. I motsats till de hittills nämnda fyra sakkunniga ha herrar Bernström, Carlström, Heckscher och Johansson ansett sig böra avstyrka införande av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Herrar Bernström, Heckscher och Johansson ha till stöd för denna ståndpunkt anfört följande: Såsom närmare utvecklas här nedan i herr Carlströms motivering till samma yrkande, är det uteslutet, att arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna vara en lösning av arbetslöshetsproblemet som helhet betraktat. Till en början råder bland de sakkunniga och väl överhuvud taget enighet om att arbetslösheten bättre bekämpas genom förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana som hindra den att komma till stånd, än genom avhjälpande, som enbart bota följderna av en redan uppkommen arbetslöshet. Den förra av dessa frågor är hänvisad till särskild utredning av andra sakkunniga och skall därför ej här beröras, men det är oundgängligt att denna andra utrednings resultat måste få betydelse även för frågan om åtgärder till avhjälpande av en redan uppkommen arbetslöshets verkningar. Därnäst är det emellertid långt ifrån att arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna räcka till som enda medel för lättnad i de arbetslösas ställning, vilket också framgår av herr Carlströms motivering. Från försäkringens område äro nämligen ofrånkomligt uteslutna alla självständiga yrkesutövare, även om deras ställning icke i något hänseende är bättre än löntagarnas; och även i fråga om de senare har det befunnits omöjligt att indraga alla i försäkringen. Därtill kommer, såsom kanske ännu viktigare, att försäkringen icke kan väntas hjälpa ens de försäkrade själva under tillnärmelsevis hela tiden för deras arbetslöshet. Såsom visas i herr Carlströms motivering, skulle sannolikt högst en tredjedel av de vid fjolårets arbetslöshetsräkning redovisade arbetslösa ha kommit att få understöd från en obligatorisk försäkring av det slag som utarbetats av de sakkunniga, om en sådan försäkring då hade varit genomförd. Orsaken härtill är att en stor del av de vid räkningen arbetslösa redan skulle ha gjort slut på sin rätt till understöd och en annan stor del från början skulle ha varit utesluten från försäkringen. Även om man håller sig till grupper, som äro avsedda att försäkras, och bortser från att individer därinom kunna gå miste om sin understödsrätt genom otillräckliga inbetalningar, visar det sig, att högst två tredjedelar av arbetslösheten komme att bli försäkrad enligt det mest omfattande av de föreliggande förslagen, om förhållandena inom metallindustri- och grovarbetareförbunden få anses som typiska, Det kunde ligga nära till hands att med utgångspunkt i detta förhållande påyrka en utsträckning av försäkringen därhän, att den omfattade all arbetslöshet. En sådan konsekvens har emellertid knappast något land tagit, och än

132 mindre har det varit fallet med den försäkring, som arbetarorganisationerna på egen hand inrättat. Förklaringen är för det första, att försäkringen, för att på något sätt kunna göra skäl för sitt namn, måste innefatta åtminstone ett väsentligt inslag av medverkan från de understödda själva; därförutan blir försäkringen intet annat än en ren understödsverksamhet utan de garantier, som en sådan i andra former erbjuder. Förr eller senare når man därför den punkt, då arbetslösheten varat allt för länge för att den försäkrades egna bidrag på något sätt skall kunna motivera vidare understöd. För det andra måste det finnas något så när starka garantier för att de arbetslösa göra ansträngningar att söka hjälpa sig ur det tillstånd, vari de råkat; men dessa garantier måste oundgängligen starkt minskas, om de arbetslösa kunna räkna på understöd obegränsad tid framåt. Därtill kommer, för det tredje, den mycket stora börda, som genom en till tiden obegränsad understödsrätt skulle falla på dem, som ha att bekosta försäkringen, vare sig det blir stat och kommun, arbetsgivarna eller de arbetslösas egna klassbröder. Denna kostnad skulle så till vida komma att växa genom en obegränsad försäkring, som den icke blott skulle förlänga arbetslösheten utan också skulle låta understödet utgå oavsett behov av hjälp och sålunda till större eller mindre del också till dem, som kunna hjälpa sig själva. Begränsning av arbetslöshetsförsäkringens omfång i såväl tid som rum måste därför anses oavvislig och följaktligen även dess egenskap att icke lösa mer än en strängt begränsad och sannolikt mindre del av arbetslöshetens problem. Emellertid är det givet, att man icke bör söka något avgörande skäl emot en arbetslöshetsförsäkring däri, att den endast löser en del av det föreliggande problemet; den enda slutsats, som detta förhållande ger anledning till, är en varning mot att överskatta dess betydelse. Vill man från arbetslöshetsförsäkringens egenskap av ofullständig lösning komma till en ståndpunkt i fråga om dess lämplighet, så måste man fråga, vilken del av arbetslösheten som tillgodoses genom försäkringen. Det visar sig då, att de delar av arbetslöshetsrisken, som sättas i en särställning genom att tillgodoses genom försäkring, äro sådana som i flertalet fall äro minst i behov av omvårdnad, nämligen de första veckorna eller månaderna av en arbetslöshetsperiod. Om arbetarna ha någon möjlighet att hjälpa sig själva vid arbetslöshet, måste det gälla de korta arbetslöshetsperioderna och början av de långa, d. v. s. just dem, som försäkringen nu är avsedd att sörja för. Långvarig arbetslöshet ställer däremot anspråk, som ej ens förut väl situerade arbetare som regel kunna bemästra, och det är följaktligen för sådana situationer som det allmännas hjälp framför allt måste tagas i anspråk; men för dem uträttar försäkringen ingenting. Man får alltså vid en arbetslöshetsförsäkring den egendomliga situationen, att den organiserade hjälpen sättes in där den är minst behövlig. Förklaringen torde få sökas i den oklarhet, som vidlåder själva försäkringsnamnet i föreliggande sammanhang. I den mån en verklig försäkring föreligger, d. v. s. inbetalningar av individen själv för att möta en risk som han förutser, är det nämligen helt naturligt, att han begränsar sig till de mer gripbara och närliggande riskerna. När försäkringen åter närmast blivit ett namn för hjälp från utomstående, stal-

133 ler sig förhållandet helt annorlunda, och det låter sig ej gärna förnekas, att arbetslöshetsförsäkringen i mycket hög grad bär denna senare prägel. E n med den nu berörda likartad svårighet erbjuder säsongarbetslösheten. Även utan försäkring är det vanligen så till vida sörjt för perioder av arbetslöshet i säsongyrkena, att säsongarbetarnas löner under den tid de ha sysselsättning äro högre än med dem likställda arbetares i andra yrken; det borde därför ej i flertalet fall vara alltför svårt för dem att genom avsättningar draga sig fram under de mer eller mindre regelbundet återkommande arbetslöshetsperioderna. Svårligen kan det därför anses försvarligt att därutöver tilldela samtliga säsongarbetslösa ett understöd, väl att märka utan behovsprövning. Det av de sakkunniga utarbetade förslaget har visserligen icke givit föreskrifter, som framtvinga understöd av detta slag, men å andra sidan ha säsongarbetarnas förhållanden lika litet ordnats på annat sätt i förslaget, utan ansvaret för en lösning av dessa svårigheter har helt och hållet lagts på socialstyrelsen. Även om ingen annan lösning kan föreslås, för den händelse en försäkring överhuvud taget skall komma till stånd, kan detta omöjligt undgå att vara en svaghet hos försäkringen. Och denna betänklighet väger mycket tyngre i Sverige än i nära nog alla länder, som infört försäkring, därför att säsongväxlingarna av klimatiska skäl här äro större än annorstädes. Säsongarbetslöshetens olösta problem inom en försäkring har också varit en huvudanledning till att viktiga grupper av lönearbetare, nämligen länt- och skogsarbetare, måst uteslutas ur försäkringssystemet; men tydligen innebär denna olika behandling av olika arbetargrupper i sig själv en svaghet hos försäkringen. Med arbetslöshetsförsäkringens tendens att understödja just sådana delar av arbetslösheten, där understödsbehovet kan väntas bli minst, sammanhänger också en annan sannolik, viktig verkan. Den verksamhet till hjälp åt de arbetslösa, som hittills bedrivits, kommer givetvis till någon del att bli överflödig genom försäkring, men inskränkningen i den redan befintliga verksamheten kommer efter all sannolikhet att bli väsentligt mindre än den utvidgning, som försäkringen kommer att skapa; den totala understödsverksamheten kommer med andra ord att växa. Detta följer redan av att understöd från försäkringen icke bygger på prövning av behovet i de särskilda fallen, utan låter blotta tillvaron av s. k. ofrivillig arbetslöshet vara ett tillräckligt skäl för understöd, om blott de formella försäkringsvillkoren äro uppfyllda, Även detta får sin stora betydelse genom det förut framhållna, att man givit försäkringens namn åt vad som i det väsentliga innebär hjälp från utomstående. Men verkan sträcker sig sannolikt betydligt längre än till att gälla hjälp i onödigt många fall under själva den tid understöd utgår från försäkringen; till följd av försäkringen kan man befara en ändrad syn på rätten till understöd från de arbetslösas egen sida också när försäkringsunderstödet tagit slut. Genom att försäkringen skapar en rätt till understöd för de arbetslösa måste man nämligen räkna med sannolikheten av att de känna sig äga en sådan rätt icke enbart under den arbetslöshetsperiod, som försäkringen är avsedd att tillgodose, utan därutöver, nämligen så länge arbetslösheten överhuvud taget va-

134 rar. Det kan icke nekas, att tidsbegränsningen för understöd från försäkringen alltid måste bli jämförelsevis godtycklig, så snart de försäkrade ej själva bekosta sin hjälp-; och det vore orimligt att av den arbetslöse vänta något sinne för att han vid denna godtyckligt valda tidpunkt skall ställas utan understöd, trots att han fortfarande är utan arbete och rent av sämre ställd än han var under den tid, då understödet utgick. Efter all rimlig beräkning komma de arbetslösa därför att göra gällande samma anspråk på understöd efter den försäkrade understödstidens slut som dessförinnan, och följden blir då en starkt ökad påfrestning på fattigvården under denna senare arbetslöshetsperiod till följd av försäkringen. De hållhakar i form av begränsad understödstid och avstängning från understöd, varmed själva försäkringssystemet utrustats, bli därigenom illusoriska, och långt ifrån att leda till självhjälp leder försäkringen därigenom till motsatsen. Ånyo står man inför det faktum, att det gäller en understödsverksamhet, som utan inre berättigande framträder under försäkringens namn. Arbetslöshetsförsäkringen skulle sannolikt trots detta ha möjlighet att hävda sin ställning som någonting skilt från rent understöd, närmast i form av vanlig fattigvård, för den händelse det varit möjligt att låta försäkringsunderstöden väsentligt överstiga kontantunderstöden från fattigvården. I våra större städer gälla emellertid redan nu sådana bestämmelser om den senare, att detta i många fall är uteslutet, och följden blir, att de försäkrade icke komma att anse sig ha uppnått några väsentliga fördelar genom försäkringen och å andra sidan icke komma att draga sig för att taga fattigvården i anspråk, när understödet från försäkringen upphör. Dessa slutsatser, som man kunde komma till på inre grunder, få starkt stöd genom erfarenheterna från England, det enda land där den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen varit i verksamhet tillräckligt länge för att dess verkningar med någon säkerhet skola kunna bedömas. Fattigvårdsproblemet har nämligen där just under tiden för den obligatoriska försäkringens existens blivit mer brännande än någonsin; och även om detta delvis berott på en vana att utöka arbetslöshetshjälpen med fattigunderstöd — något som det av några bland de sakkunniga tillstyrkta förslaget sökt förhindra — så har vanan hos de försäkrade att utan vidare vända sig till fattigvården, så snart understödet från försäkringen tagit slut, samtidigt framträtt i största utsträckning. Fylligare upplysningar härom föreligga såväl i den tidigare här i betänkandet lämnade redogörelsen för arbetslöshetens behandling i England som även av de yttranden från ledande personer på olika områden, vilken meddelas längre fram i betänkandet (sid. 487). För att nämna blott ett enda exempel yttrade Mr. Philip Snowden, finansminister i den enda arbetarregering England hittills haft, att det på senare tider — sålunda sedan arbetslöshetsförsäkringen hade pågått ganska länge — förekommit, att fattighjälp urskillningslöst lämnats utan tanke på att bereda en yttersta resurs. Kanske viktigare än något av allt detta är dock försäkringens inverkan på själva arbetsmarknaden, nämligen dels på lönenivån i och för sig, dels på för-

135 hållandet mellan näringarna, dels slutligen på den individuella arbetsvilligheten. N ä r det talas om »ofrivillig» arbetslöshet som förutsättning för understöd, så kan detta uttryck lätt uppfattas som om arbetslösheten vore ett slags naturfenomen, undandraget mänskligt inflytande. Att sådana fall kunna tänkas är grvet, också om man fattar uttrycket arbetslös såsom gällande endast arbetsföra personer; men den stora mängden av de fall, som enligt de föreslagna författningarnas mening skulle betraktas som ofrivillig arbetslöshet, är av helt annat slag. Dit höra främst sådana fall, där arbetslösheten visserligen är ofrivillig ur den enskilde arbetslöses synpunkt, därför att han ej med några medel kan skaffa sig arbete, men där denna hans oförmåga beror på att en lönenivå kommit till stånd, som hindrar hela arbetskraften att finna sysselsättning. Sambandet mellan lönenivå och arbetslöshet förefaller nu så allmänt erkänt, att en närmare utveckling därav på denna plats knappast är behövlig, så mycket mer som frågan beröres i en till betänkandet fogad promemoria om den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar (Bil. 1). Men då det förhåller sig på detta sätt, inses det utan vidare, att ett visst slags arbetslöshetspolitik kan komma att inverka på omfattningen av vad som ur den enskilda individens synpunkt med ett visst fog kan kallas ofrivillig arbetslöshet. Därtill kommer emellertid vidare, att en tekniskt taget ofrivillig arbetslöshet i verkligheten också kan bero på åtgöranden, och än mer på frånvaro av åtgöranden, från de arbetslösa själva. Man kan nämligen svårligen finna något område, där inträdandet av ett riskfall i sådan grad som här beror av den försäkrade själv, i det att skadan, d. v. s. arbetslösheten, gör sig gällande icke blott på grund av åtgärder, som han vidtar, utan redan genom att han icke uppbjuder alla sina krafter för att undgå den. Det behövs därför endast att understödsväsendet försvagar den arbetslöses positiva ansträngningar att söka sig arbete, för att det skall komma att öka arbetslösheten, även om han icke alls gör något för att undandraga sig arbete. Dessa frågor skola nu upptagas i tur och ordning. A t t en arbetslöshetsförsäkring har utsikt att hålla lönenivån över jämviktsläget och följaktligen att skapa arbetslöshet har motiverats i den nyss åberopade promemorian och behöver därför ej utvecklas här. Promemorian avser emellertid icke att lämna svar på frågan, om detta kan anses lämpligt eller icke. På grundval av den däri framställda tankegången skulle man likväl kunna ha rätt till omdömet, att löner över jämviktsläget, uppehållna tack vare arbetslöshetspolitiken, skulle kräva ett slag av statlig prövning, vartill förutsättningar i nutiden hittills icke visat sig föreligga. Är detta riktigt, så kan jämviktslönen svårligen undgå att bli det mål arbetslöshetspolitiken i stort sett har att uppställa för sig, d. v. s. arbetslösheten bör normalt taget icke utvidgas genom det allmännas åtgöranden. Den i herr Carlströms motivering påpekade tendensen hos arbetslöshetsförsäkringen att i verkligheten innebära försäkring mot en för låg lön innebär i så fall ofta en olycklig verkan. Vad herr Ordföranden m. fl. i det föregående framhållit om arbetslöshetens verkningar för de ar-

136 betslösa — vilket de sakkunniga för övrigt också enhälligt uttalat — bestyrker tydligen denna slutsats. Samtidigt skulle en arbetslöshetspolitik, som låste fast lönen ovanför jämviktsläget, leda till en ovälkommen rubbning i förhållandet mellan olika näringar, därför att politiken icke i verkligheten kan höja lönenivån ens för alla anställda kroppsarbetare och än mindre för alla med dem i ekonomiskt hänseende likställda, Den tendens till ansvällning av industrien, som behärskat flertalet länder och icke minst vårt eget under de senaste mansåldrarna, har utan tvivel haft ett djupt berättigande däri, att landets produktiva krafter på den vägen fått sin bästa användning och folket därmed sin bästa försörjning. Men förutsättningen har då också tydligen varit, att det funnits lönande sysselsättning för befolkningen inom industrien och över huvud taget i städer och stadsliknande samhällen. Om nu emellertid en extra dragningskraft på befolkningen utvecklats därhän, att den söker sig in till städer och industriella näringar, utöver de ökade försörjningsmöjligheter, som där föreligga, detta därigenom att lönerna där höjts med hjälp av en statsunderstödd arbetslöshet, så förändras omdömet fullständigt. Landet som helhet och, får man väl säga, även arbetarna själva förlora på att arbetskraft i denna utsträckning lockas bort från andra näringar med mindre möjlighet att betala högre löner, d. v. s. närmast från jordbruket. Nu låter det sig emellertid svårligen förnekas, att en arbetslöshetsförsäkring skulle ha denna ovälkomna verkan, och man har därför häri ett skäl emot dess införande. Övergår man därnäst till frågan om prövning av den individuella arbetsvilligheten hos de understödssökande, så visar det sig också, att arbetslöshetsförsäkringen erbjuder stora svårigheter. Arbetsförmedlingen, den enda institution, som står till förfogande för ändamålet, har till uppgift att erbjuda arbetsgivarna den för deras ändamål i varje särskilt fall lämpligaste arbetskraften, och måste göra detta utan några sidoblickar, om dess ursprungliga syfte ej skall förfelas. Men denna uppgift är ofta oförenlig med den att pröva arbetsvilligheten hos de understödssökande; ty det är långt ifrån att de, som främst behövde prövas ur denna synpunkt, också äro sådana som arbetsgivaren är bäst betjänt med. Men om arbetsförmedlingsanstalten på grund härav, sin plikt likmätigt, hänvisar sådana till arbete, om vilkas arbetsvillighet det ej kan råda något tvivel, så blir följden i en mängd fall, att anstalten kommer att sakna möjlighet att pröva arbetsvilligheten i de övriga fallen, där försäkringens 'rätta tillämpning i verkligheten nödvändigt skulle kräva det. Svårigheten skulle komma att inställa sig t. o. m. vid tillvaron av en mycket effektiv arbetsförmedling. Nu tillkommer emellertid, att den svenska offentliga arbetsförmedlingen har sin tyngdpunkt avgjort förlagd till områden av ringa eller ingen betydelse ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt, nämligen till det husliga arbetet och jordbruket, medan förmedlingens roll inom försäkringens huvudområde, industrien, stått långt tillbaka och under de senaste åren med deras starka industriella depression nedgått till en obetydlighet; under den offentliga arbetsförmedlingens 25-åriga existens ha mindre än 14 % av tillsatta platser tillhört industri och hantverk, och under 1925 och 1920

137 sjönk procentsiffran till ungefär hälften härav (jfr. nedan sid. 183). I vad mån detta läge skulle komma att förbättras eller tvärtom rent av försämras, om arbetsförmedlingen bleve organ för en försäkring, är en svåravgjord fråga, som diskuteras längre fram i betänkandet; men att någon större förbättring skulle komma till stånd anse dessa sakkunniga i varje fall osannolikt. Och därtill kommer vidare, att ej ens arbetstillfällena på landsbygden kunna väntas komma under arbetsförmedlingens kontroll i den utsträckning, som vore behövligt, Ty enligt upplysningar, som meddelats de sakkunniga av särskilt initierade personer, försiggår ännu i dag under tider av arbetslöshet en stark återströmning av stadsarbetare till de landsbygdsområden, varifrån de härstamma och med vilka de ännu stå i förbindelse; och det måste anses alldeles uteslutet, att arbetsförmedlingsanstalterna skulle kunna uppspåra detta slags sysselsättningar på landsbygden, vilka säkerligen ofta först komma till stånd, när arbetarna där inställa sig. Följden av en försäkring skulle därför ganska säkert bli, att de arbetslösa toge hela sin understödsrätt i anspråk, innan de sökte sig ut till arbetstillfällen på landsbygden. Också härtill finnas redan motsvarigheter i England, varifrån det nyligen klagats, att ej en man kunnat fås till landsbygden för att bygga en mur, lägga på ett tak eller ens rensa ut ett dike, att det saknats fårklippare, och att hästarna gått sysslolösa — allt samtidigt med 11A miljon arbetslösa i städerna. (Britain's Industrial Future, being the Report of the Liberal Industrial Inquiry, 1928, sid. 325 f.) Det som nu sagts utgår närmast från att hjälpen åt arbetslösa genom försäkringen helt och hållet skulle bestå i understöd utan motprestation. Emellertid har en av de sakkunniga, herr von Koch, på sätt som redan tidigare motiverats i detta betänkande, förordat bestämmelser om normal skyldighet för de försäkrade arbetslösa att efter en viss, kortare tids understöd åtaga sig reservarbete, om det erbjödes dem. De förstnämnda tre sakkunniga anse också för sin del, att riskerna för ökning av arbetslösheten genom försäkring skulle minskas avsevärt, om hänvisning till reservarbete kunde ske, och de ha därför också givit sin anslutning till dess infogande i försäkringssystemet, om ett sådant mot deras avstyrkande skulle komma till stånd. Man finge i så fall ett som regel utmärkt medel att pröva arbetsvilligheten, varvid dock visserligen kräves den viktiga reservationen, att medlet skulle göra sig långt starkare gällande mot gifta än mot ogifta och mot yrkesarbetare än mot grovarbetare. Medan de goda resultaten emellertid så till vida kunde nås redan genom själva anbudet om reservarbete, även om det ej bleve accepterat, så skulle verklig sysselsättning med sådant arbete innebära ett skydd mot de faror, som en längre tids sysslolöshet med understöd alltid måste erbjuda. Att de nu ifrågavarande sakkunniga likväl icke ansett nyttan av denna utväg vara tillräcklig att motivera tillkomsten av en försäkring, beror närmast på att de icke räkna med den praktiska möjligheten av en så stark ökning av reservarbetena som skulle krävas för att göra dessa till ett normalt led i systemet och icke heller skulle finna en dylik utvidgning av arbetena i och för sig önskvärd. Visserligen vore det kanske tänkbart att bevara reservarbetenas be-

138 tydelse som garanti för arbetsvilligheten utan att likväl låta dem svälla väsentligt, om reservarbetslönerna starkt sänktes. Men det behöver ej närmare utvecklas, att detta icke blott vore ur många synpunkter pinsamt utan också utan tvivel skulle minska nyttan av arbetena. Skulle reservarbetena kunna ha den avsedda effekten som rensningsmedel inom ett försäkringssystem, kunde man därför knappast komma ifrån att inrätta dem i ganska stor skala. Men därtill kommer då att dylika arbeten, även under förutsättning av försäkring, åtminstone under den närmaste framtiden måste väntas bli nödvändiga för två stora grupper utanför försäkringen, nämligen dels för dem, som uttömt sin rätt till understöd, och dels för dem, som aldrig förvärvat en sådan rätt. Om de reservarbeten man ansåge sig ha råd och möjlighet att inrätta då av lätt förklarliga skäl ej bleve tillräckliga för alla dessa uppgifter, skulle det i praktiken ej låta sig göra att i någon större utsträckning dit hänvisa försäkrade med bevarad understödsrätt, och sådana skulle då sannolikt i en mängd fall komma att draga understöd samt därmed kvarstå som arbetslösa under ett försäkringssystem, medan de utan ett sådant system i sitt eget intresse skulle ha skaffat sig arbete. Även om det vore praktiskt utförbart att ordna reservarbeten i tillräcklig utsträckning för att fylla de nu antydda uppgifterna, kunde man för övrigt, enligt de nu ifrågavarande sakkunnigas mening, ha anledning till betänksamhet däremot, därför att reservarbetenas verkningar äro allt annat än odelat nyttiga. Deras tendens att taga kapital i anspråk kan icke undgå att i någon mån minska arbetstillfällena på den öppna arbetsmarknaden, och de relativt billiga, av staten ensam ordnade arbetena måste draga de arbetslösa bort till obygderna från deras normala arbetsmarknader samt äro därigenom, alla strävanden i motsatt riktning till trots, ägnade att försvåra arbetarnas återgång till normal sysselsättning. Därtill komma de många svårigheter reservarbetena ha att räkna med från de org-aniserade arbetarnas sida, Under dessa förhållanden synes det de nämnda sakkunniga som en minst sagt tvivelaktig utväg att först införa en försäkring och sedan, till skydd emot dess skadliga verkningar, framskapa reservarbeten i större omfattning än som därförutan skulle vara behövligt. Under förutsättning att en arbetslöshetsförsäkring kommer till stånd ha de nu nämnda sakkunniga emellertid över huvud taget för sin del velat giva sin anslutning åt en sådan utformning, att dess skadliga verkningar bli så små och dess nyttiga verkningar så stora som möjligt. De ha likväl därvid icke alldeles kunnat sluta ögonen för den särskilt i England synliga tendensen att vid påfrestningar av försäkringen låta garantiåtgärder och begränsningar falla, tills det hela för många av de försäkrade övergått till ett rent understödssystem utan motprestation från deras sida, icke väsentligt skilt från fattigvården i annan måtto än att understödet utgår som en rätt, oberoende av om det varit av behovet påkallat eller icke. Tydligen ligger häri en ytterligare anledning till betänksamhet emot att inlåta sig på en väg, som kan leda i en så litet lycklig riktning. När fördelarna äro till den grad kringskurna och tvivelaktiga, men olägenheterna så påtagliga och allvarliga, ha dessa sakkunniga

139 efter en långvarig omprövning funnit sig ur stånd att tillstyrka försäkringens införande. E n av de sakkunniga, herr Carlström, har med instämmande i vissa av de ovan angivna synpunkterna dessutom för sin del till stöd för samma ståndpunkt som de tre nu nämnda anfört följande: Då det gäller att taga ställning till frågan, arbetslöshetsförsäkring eller icke arbetslöshetsförsäkring, uppstår givetvis främst det spörsmålet, i vad mån en försäkring kommer att ingripa i hela arbetslöshetsproblemet. För den, som ej närmare sökt tränga in i frågan, ligger det nära till hands att tro, att i och med en försäkrings införande är problemet löst och massan av arbetslösa säkrad för de risker arbetslösheten medför. I själva verket är det emellertid inte alls så. E n s. k. försäkring, även om den är obligatorisk, kan aldrig komma att omfatta all arbetslöshet, ty även om den inrymde alla yrkesarbetare och alla som över huvud taget mera regelbundet ha tjänst hos andra, så återstår ändå en r ä t t stor kategori av arbetare i »egen tjänst»: torpare, småbrukare, hantverkare m. fl., som endast under viss del av året ha bärgning av sitt egentliga yrke, och som därutöver äro nödsakade att söka arbete utom detta för att kunna uppehålla livet. Umbärandena för dessa kunna i tider av brist på arbete bli lika stora som för någon annan arbetslös, men att inrangera dem i en försäkring torde stöta på oövervinneliga svårigheter. Vidare kan en försäkring ej utsträckas till tiden hur långt som helst. I alla de europeiska länder, där en sådan införts, är understödstiden mycket begränsad, med hänsyn bl. a. till att kostnaderna annars skulle bliva allt för höga. I regel omspänner den endast tre till fyra månaders arbetslöshet under loppet av ett år, och under den tid, som faller utom denna ram, är den arbetslöse nödsakad att erhålla hjälp från annat håll, för så vitt hans egna tillgångar äro uttömda. Under mera. krisartade arbetslöshetstider måste sålunda kommun och stat alltid vara beredda på att bredvid försäkringen uppehålla en hjälpverksamhet, som u r social synpunkt måste anses vara ännu mera påkallad än försäkring. Ty en mera kortvarig arbetslöshet under några månaders tid ett eller annat år torde en arbetare kunna vara förtänksam nog att på egen hand möta, men den längre arbetslösheten har han givetvis svårare att genomlida, och under denna måste samhällets skyldighet att ingripa stödjande vara påtagligare. Såsom en illustration till huru en försäkring enligt de sakkunnigas A-förslag skulle verkat under nuvarande arbetslöshetsförhållanden kan påpekas, att av de omkring 60 000 arbetslösa, som inregistrerades vid 1927 års arbetslöshetsräkning, på sin höjd omkring en tredjedel vicl tiden för räkningen skulle ha åtnjutit hjälp från försäkringen. De övriga skulle antingen redan ha uttömt sin understödsrätt eller också ej hört till de grupper, som omfattats av densamma. Arbetslöshetsförsäkringen är sålunda endast en lösning till dels av problemet, och därtill en lösning på den minst vitala punkten. Men detta är bara en sida av saken. Icke mindre viktig är en annan fråga, nämligen följande: hur ställer sig arbetslöshetsförsäkringen till den lönenivå, som kan anses ge uttryck för jämviktsläget näringarna emellan? Även om

140 en försäkring i stort sett kan sägas vara framför allt ett industriens spörsmål, enär växlingarna på arbetsmarknaden där göra sig starkast och tydligast gällande, så hindrar ej detta, att denna fråga dock måste skärskådas ur hela landets synpunkt, d. v. s. man måste även fråga sig, hur den kommer att verka för även andra näringar och företag och dessas arbetare. En obligatorisk försäkring kan visserligen tänkas omfatta alla företag, där arbetare äro anställda, således även länt- och skogsarbetare, affärsanställda m. fl., men på grund av såväl väsensskillnaden mellan industrien i egentlig bemärkelse och andra näringar som de svårigheter i organisatoriskt hänseende en försäkring av de senares arbetare skulle medföra, ha dessa grupper undantagits i de sakkunnigas förslag och måste frågan om deras medtagande i varje fall ställas på framtiden. ( I de länder, där obligatorisk försäkring genomförts, har också i regel jordoch skogsbruk ej medtagits.) Och i den mån dessa näringars arbete har karaktären av säsongarbete, blir givetvis försäkringsfrågan än mer komplicerad, ty säsongarbetslöshet torde höra till den sorts arbetslöshet, som är allra svårast att inordna under ett försäkringssystem. Det är emellertid inte ur den synpunkten att vissa yrken måste ställas utanför försäkringen som en arbetslöshetsförsäkring kan ha betänkliga verkningar för dessa och landet som helhet. Det är en helt annan synpunkt, som här skall framhållas. Genom arbetarnas fackorganisationer pågår nästan oavbrutet en rörelse, som söker hålla lönenivån inom respektive fack så hög som möjligt. Härom är i och för sig intet ont att säga, så länge ej arbetsprodukten blir dyrare än att de olika företagens produkter kunna bytas något så när rättvist, och så länge de kunna avyttras i marknaden och sålunda företagen hållas i gång. Men om lönenivån pressas avsevärt upp över den s. k. jämviktslönen, kan detta leda till dels sådana företags avmattning som ej kunna hålla jämna steg i fråga om lönehöjning, på grund av att arbetskraften dragés från dessa, dels ock till nedläggande av företag, som ej kunna avyttra sina varor till det pris lönenivån framskapat. Arbetarorganisationerna kunna således själva i dylika fall åstadkomma brist på arbetare å ena sidan och brist på arbete å andra. Det är också att lägga märke till, att en arbetslöshetsförsäkring inte bara syftar till att stödja den, som blivit arbetslös. Den går också indirekt ut på att försäkra mot lägre lön. Ty enligt sakkunnigförslaget är den försäkrade, då han blivit arbetslös, visserligen skyldig att söka arbete, men han är enligt det av herrar Ordföranden m. fl. framlagda förslaget ej pliktig antaga detsamma, för så vitt lönen som erbjudes understiger den i orten vanliga. Herrar Bernström m. fl. hava visserligen givit denna bestämmelse en något annan formulering, men hur man än formulerar densamma kommer den troligen att i flertalet fall betyda detsamma som kollektivavtalslönen. Detta kan t. ex. leda till att om den »vanliga» lönen på en ort är beräknad till 1 kr. i timmen, så behöver den arbetslöse ej ta ett arbete, som erbjudes till 90 öre i timmen, i stället erhåller han daghjälp från försäkringen med, låt oss säga, 45 öre i timmen. Arbetslösheten får sålunda på inga villkor leda till lönenedsättning, även om detta vore den enda naturliga vägen för att arbetet åter kunde komma i gång. Att arbetareorganisationerna själva med egna bidrag söka ordna en sådan

141 försäkring kan icke förtänkas dem, men så snart det blir fråga om andra parters ingripande ställer sig frågan något annorlunda. Så länge det finnes tusen och åter tusen människor i detta land, som få nöja sig med den arbetsinkomst som varje tillfälle ger, utan att fråga sig om lönen är »vanlig» eller ej, så länge kan det knappast vara rimligt att staten bidrager till att stödja en försäkring, där den »vanliga» lönen är hörnstenen. En sådan åtgärd skulle kunna leda till, att t. ex. en småbrukare, som hela sitt liv i realiteten fått nöja sig med lägre inkomst än »vanlig» lön, finge bidraga till den »vanliga» lönens uppehållande på skattevägen. I detta sammanhang kommer man osökt in på väsensskillnaden mellan industrien och jordbruket med binäringar. Den omständigheten, att jordbruket i de flesta stater, där obligatorisk försäkring genomförts, ej medtagits, och att dess arbetare i stater med frivillig försäkring endast i ringa mån anslutit sig till densamma, skulle ju kunna tyda på att jordbruksnäringen vore att anse såsom en framför industrien lyckligt lottad näring, där konjunkturväxlingar och andra ekonomiska faktorer ej vållade någon rubbning i fråga om arbetsmarknaden. Så är emellertid ej förhållandet. Ty även om jordbruksnäringens företagare ej, i likhet med industriens, kunna lägga ned driften, då den ej längre bär sig, så är det ändå påtagligt, att de under kristider ofta nödgas inskränka densamma och sålunda minska på arbetskraften. Men då, såsom nedan antytts, ett jordbruksföretag aldrig i egentlig mening kan läggas ned — lagstiftningen förbjuder det till och med •—• blir den arbetslöshet, som uppstår vid jordbruket, mindre våldsam än vid industrien. Därtill kommer att jordbrukets företagare i regel ej räkna på samma affärsmässiga sätt med arbetskraften som industriens. Ofta torde det nog vara så, att en jordbrukare behåller arbetaren även under vintermånaderna, fastän han då strängt taget ej skulle behöva honom eller i varje fall ej kan utnyttja honom med förtjänst. På så sätt kan man säga att — åtminstone vad det gäller de mindre och medelstora jordbrukarna — jordbruket självt löser försäkringsfrågan. Men skillnaden i uppfattningar och tänkesätt mellan industriens och jordbrukets utövare .uppenbarar sig inte endast på företagaresidan. Även arbetarna ha en annan syn på förhållandena, åtminstone de ej organiserade. Jordbruksarbetaren och daglönaren har ej sällan en stark självkänsla, som gör att han, så långt det är möjligt, söker draga sig fram i en svår tid utan andras hjälp. Och han skyr därvid inte att åtaga sig det arbete, som kan stå till buds, även om lönen under viss tid är lägre än »vanligt». Han inser tillika, att denna lägre lön inte framkonstruerats av arbetsgivaren i avsikt att pressa arbetaren, utan att den härleder sig ur det ekonomiska läge, vari näringen befinner sig. Ty han förstår, att en arbetsgivare ej gärna kan låta utföra ett arbete, som drager högre produktionskostnader än marknaden kan betala. Och han vet, att särskilt de extra arbeten, som kunna förekomma vid ett jordbruk i form av grundförbättringar, såsom dikning, stenröjning, skogsvård m. m., endast betalar sig på lång sikt och sålunda ej medgiva allt för stora kapitalutlägg för företagaren. Dessa arbeten bli därför ofta under svåra tider för honom en sorts frivilliga reservarbeten till lägre lön. Men ingen torde kunna

142 förneka, att dessa äro ur både social och nationalekonomisk synpunkt vida att föredraga framför kommunala eller statliga reservarbeten. Alltså löses vid jordbruket även reservarbetslinjen i viss mån utan det allmännas ingripande. I den mån arbetarrörelsen tränger ut på landsbygden och omspänner även jordbrukets arbetare, hotar emellertid den här skisserade anpassningsförmågan mellan företagare och arbetare att upphöra. Läran om rätt till arbete till avtalsbestämda priser har ej ohörd förklingat ens ute på landsbygden. Men det finnes i denna tid vissa tecken, som tyda på att det kan bli svårt att omsätta läran i levande livet, Det uppsving, som industrien under de senare årtiondena haft här i landet, har väl haft till följd en allmän ekonomisk framryckning för alla befolkningslager, men det har också medfört vissa mindre önskvärda förskjutningar i samhällets fysionomi. I stället för att människorna förr hade sin rot fästad i jorden, hava de nu sin blick fästad vid maskinerna. Industrien har dragit dem samman i städer och samhällen och, som sagt, under flera årtionden givit dem högre inkomst än vad jorden kunnat ge. I stort sett. Men då maskinerna understundom stannat av har brödet tagit slut, och då — ha ej sällan blickarna åter riktats till jorden. Sedan ett tjugutal år tillbaka har man också genom egnahemsrörelsen sökt motverka den ständiga sugningen av arbetskraften från jorden till industrien, ty man har liksom haft på känn, att det industriella övertaget i längden kunde sluta illa för landet. Industrien visar nu också vissa tecken på avmattning, åtminstone så till vida att den ej längre behöver manuell arbetskraft i samma grad som förr; och frågan om att återgå till jorden är alltså för närvarande mera aktuell än någonsin. Även från industriarbetarhåll synes man nu hysa den uppfattningen, att en fortsatt tillströmning av arbetskraft till industrien är utesluten, och att nya levebröd måste framskapas vid jordbruket för att ge rum åt nytillträdande arbetskraft och för att om möjligt också bereda sysselsättning åt redan arbetslösa. Men om man tänker sig en sådan utveckling av förhållandena, så torde man inte få kräva en »vanlig» lön i den bemärkelse, som nu på industriarbetarhåll är gängse. Ty —• såsom förut framhållits -— jordbruksnäringens folk måste anpassa sig efter de ekonomiska förhållanden, vari näringen befinner sig, och detta gör, att både företagare och arbetare ej sällan få arbeta för en lön, som är mer än vanligt låg. Om man vill se frågan ur hela folkets synpunkt, så kan det sålunda knappast vara riktigt att å ena sidan kräva, att industriens arbetare skola genom det allmännas ingripande skyddas för såväl arbetslöshetens risker som även arbete till lägre lön än vanligt, under det att man å andra sidan synes anse, att vid jordbruket bör arbetaren söka anpassa sig efter förhållandena och taga den onda dagen med den goda. Ty vad är egnahems- och småbrukaren annat än en arbetare — som visserligen mist sin strejk- och anspråksrätt — men som i övrigt har att kämpa med svårigheter, som säkerligen mäta sig med den anställdes, även om denne tidvis hotas av arbetslöshet. Alltså, vill man arbetskraftens rörlighet, och hoppas man på den ena näringens förmåga att assimilera folk från annan näring, när denna ej längre

143 förmår upptaga den tillgängliga arbetskraften, så måste den fria prisbildningen på arbetskraft få göra sig gällande över hela linjen, utan ingrepp från det allmänna. Svalget emellan industri och jordbruk i fråga om lönemöjligheter är redan nu så stort att någon ytterligare förskjutning i detta avseende ej är tillrådlig. Och även om en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring komme att omfatta alla anställda arbetare i landet — sålunda även lantbruksarbetarna —• så, skulle ändå jordbruksnäringens expansion, särskilt i fråga om småbrukarrörelsen, därigenom kunna komma att avmattas. Ty varför skulle en arbetare söka sig ett arbete där han förlorar både strejkrätten och rätten till arbetslöshetshjälp, emedan han alltid tvingas att arbeta till den lön han får utan att fråga sig, om han är utsatt för »lönenedpressning»? F ö r denne sakkunnige ha här ovan utvecklade synpunkter varit avgörande, då han nödgats avstyrka arbetslöshetsförsäkring med bidrag från det allmänna. Samtliga de fyra sakkunniga, som avstyrkt införandet av en arbetslöshets- Herrar Bern ström, Carl försäkring, herrar Bernström, Carlström, Heckscher och Johansson, ha slutligen ström, Heck varit eniga om att det allmännas ingripande på arbetslöshetens område måste scher och regleras enligt behovsprincipen, och att de arbetslösa alltså måste behandlas Johansson. enligt i grund och botten samma regler som samhällets övriga hjälpbehövande medlemmar. Denna ståndpunkt innebär icke ett principiellt underkännande av herrar Ordförandens m. fl., här ovan framlagda yrkande på »hjälp till självhjälp» såsom bärande grundsats för socialpolitiken, men väl ett starkt tvivel om dess användbarhet just inom arbetslöshetspolitiken. Orsaken till denna betänksamhet är den redan utförligt framhållna och i verkligheten även av herrar Ordföranden m. fl. indirekt erkända möjligheten av att arbetarnas egna åtgärder, såväl individuellt som kanske än mer kollektivt, komma att utöva stort inflytande på arbetslöshetens omfattning. Då detta är fallet och då man dessutom — såsom herrar Ordföranden m. fl. likaledes framhålla — saknar möjlighet att pröva, när en taktik som på detta sätt skapar arbetslöshet bör anses förtjänt av uppmuntran, så förefaller den enda praktiskt framkomliga vägen bestå i att hålla omsorgsfullt åtskilda två slag av åtgärder: å ena sidan garanti för hjälp vid arbetslöshet, vare sig behov föreligger eller icke, och å andra sidan hjälp åt hjälpbehövande, behovet må bero på arbetslöshet eller på annat. Det förra måste då överlämnas åt arbetarnas egna omsorger och tillgodoses i det sammanhang, vartill det i främsta rummet hör, nämligen med de lönepolitiska aktionerna; arbetslöshetskassorna få i sä fall behålla det samband med fackorganisationerna som betingas av att fackförbundens åtgärder alltid komma att få stor betydelse för arbetslöshetens omfattning. Det senare, hjälp åt de behövande, följer åter av den i alla nutida kulturstater vedertagna grundsatsen, att ingen bör få gå under genom umbäranden som är villig att underkasta sig de krav det allmänna ställer på dem som begära hjälp. Men här intaga de arbetslösa ingen särställning, utan här måste de allmänna grundsatserna för offentlig hjälpverksamhet komma till användning, efter prövning av behovet och endast när detta föreligger.

144 En tillämpning av denna grundsats också på arbetslöshetens område förefaller desto mer ofrånkomlig av den anledningen, att dess alternativ, den s. k. arbetslöshetsförsäkringen, i stor utsträckning icke förmår bli den »hjälp till självhjälp» som därmed åsyftas utan i stället riskerar att bliva en förklädnad för ren hjälpverksamhet från det allmännas sida, väl att märka utan de garantier denna hjälpverksamhet i sina vanliga former erbjuder. En behandling av alla samhällets hjälpbehövande medlemmar ur enhetliga synpunkter synes därför vara den rätta utvecklingslinjen för denna sida av socialpolitiken, ty endast på den vägen synes det finnas någon möjlighet att motverka den uppluckring av den offentliga hjälpverksamheten, som mer än något annat är ägnad att undergräva medborgarnas känsla av ansvar för försörjning genom egna ansträngningar, så långt det överhuvud taget låter sig göra, I detta ligger emellertid på intet sätt, att de nu ifrågavarande sakkunniga skulle anse den nuvarande svenska arbetslöshetspolitiken tillfredsställande. Tvärtom anse de särskilt den utveckling, som på senaste tid har uppstått genom vissa stora stadskommuners urskillningslösa användning av fattigvården på arbetslöshetens område, förenad med lika allvarliga faror som nära nog någon annan form av arbetslöshetspolitik. I likhet med samtliga de övriga sakkunniga anse de alltså ett trängande behov av reform på detta område föreligga. I fråga om den praktiska utformningen av ett reformprogram ha emellertid de nämnda sakkunniga ansett sig förhindrade att här meddela någon utförlig plan, och detta av två skäl. För det första synes nämligen den särskilda arbetslöshetsutredningens resultat behöva avvaktas, därför att åtgärder mot arbetslöshetens tillkomst böra ha företräda framför åtgärder mot verkningarna av en redan uppkommen arbetslöshet. För det andra måste åtgärder i riktning av en enhetlig nyreglering av den offentliga hjälpverksamheten komma att leda över på områden, som ligga utanför arbetslöshetssakkunnigas uppdrag. De nu nämnda sakkunniga inskränka sig därför, i fråga om den positiva sidan av sitt program, till att ge sitt stöd åt grundtankarna i den plan, som en av de sakkunniga, herr von Koch, här ovan framlagt för en alternativ lösning av arbetslöshetspolitiken, för den händelse en arbetslöshetsförsäkring icke blir införd, i den mån ifrågavarande plan åsyftar en enhetlig behandling av det allmännas hjälpverksamhet, varjämte de föreslå, att en utredning efter sådana linjer kommer till stånd. Förevarande sakkunniga, som sålunda ställt sig avvisande till tanken på en arbetslöshetsförsäkring, ha emellertid icke ansett sig böra underlåta att deltaga i utarbetande av de olika förslagen till försäkring, då det synts åligga de sakkunniga att utarbeta sådana förslag, oavsett om de kunnat tillstyrka deras antagande eller icke.

Olika försäkringsformer. Om man utgår från att en arbetslöshetsförsäkring bör komma till stånd — i vilken fråga de olika ståndpunkterna bland de sakkunniga redan äro an-

145 givna — gäller det närmast vilka former den lämpligast bör taga. Många möjligheter och kombinationer mellan möjligheter äro därvid tänkbara, men i detta sammanhang torde det vara tillräckligt att diskutera sådana synpunkter som kunna tänkas få praktisk betydelse. Därvid möter först frågan om försäkringens frivillighet. En frivillig försäkring kommer till stånd på initiativ av de närmast berörda, d. v. s. arbetarna, i den omfattning de finna lämplig, och måste i stort sett handhas av dem. Det allmännas insats inskränkes i första hand till pekuniära bidrag, som möjliggöra större utbredning av försäkringen än den eljest skulle få. Men härur följer ytterligare en viss nödvändighet att reglera beskaffenheten av sådana sammanslutningar som taga det allmännas bidrag i anspråk, så att de bli ett verktyg för den arbetslöshetspolitik, som anses vara den rätta. I motsats härtill bestämmer det allmänna i en obligatorisk försäkring vilka områden som skola försäkras och det sätt, varpå försäkringen bör komma till stånd. Det allmänna tänker man sig i detta fall vanligen företrätt av staten, men det är också möjligt att tilldela andra offentliga bildningar, närmast kommuner, större eller mindre inflytande på försäkringen. Skillnaden mellan vad som kallas å ena sidan frivillig och å andra sidan obligatorisk försäkring kan likväl överskattas, så snart det blir fråga om det allmännas medverkan till försäkringens tillkomst. Ty då försäkringen i båda fallen kommer att uppfattas som ett medel för samma av det allmänna uppställda mål, måste många av bestämmelserna för de två systemen bli identiska eller nära likartade. Därtill kommer vidare, att enligt några sakkunnigas mening frivilligheten icke ens i ett system, som uppstått genom arbetarnas initiativ, kan väntas bli fullständig i fråga om de särskilda medlemmarna. De hittills existerande, icke understödda arbetslöshetskassorna ha sålunda till omfattning sammanfallit med respektive fackförbund, d. v. s. fått den anslutning, som betingats av förbunden; och sannolikheten talar för att även understödda, frivilliga kassor utan allt samband med fackorganisationerna i allt väsentligt skulle komma att utsträckas till alla organiserade arbetare på respektive områden, utan att de särskilda medlemmarna i något nämnvärt antal fall individuellt skulle komma att pröva, om de hade något intresse av medlemskapet eller icke. Andra bland de sakkunniga ha emellertid ansett detta sammanhang icke föreligga. I alla händelser bevarar karaktären av frivillighet eller tvång i försäkringen en stor betydelse. Ty i stort sett kan man taga för givet, att arbetare, som sammansluta sig till en frivillig försäkringsorganisation, anse sig få full valuta för sina avgifter i den trygghet, som försäkringen erbjuder, och naturligtvis i särskilt hög grad, om deras avgifter få ett tillskott genom det allmännas bidrag. I en obligatorisk försäkring måste däremot oundgängligen både grupper och individer komma att medtagas, som ej anse sig ha något intresse i försäkringen, och därför känna avgiftsbetalningen närmast eller enbart som en ovälkommen beskattning. Utan tvivel har den frivilliga försäkringen ytterligare ett företräde genom den större möjlighet, som den skulle erbjuda att taga deltagarnas självverksamhet, personalkännedom och kännedom om arbetsmarknaden i anspråk 10—271089-

146 för försäkringens praktiska skötsel, liksom de utan tvivel goda traditionerna från redan befintliga arbetslöshetskassor skulle underlätta en på samma gång smidig och effektiv förvaltning. Men emot dessa oförnekliga fördelar hos den frivilliga försäkringen svara också lika obestridliga olägenheter. Försäkringsområdet blir svårt att på förhand överblicka och mer eller mindre godtyckligt avgränsat. Efter all sannolikhet kommer det företrädesvis att omfatta arbetargrupper, som äro i det bästa ekonomiska läget, och det allmännas bidrag till försäkringen kommer därför främst att bereda hjälp på en punkt, där det borde vara lättast att reda sig på egen hand. Därav följer i sin ordning den slutsatsen i fråga om samhällets övriga hjälpverksamhet på arbetslöshetens område, att den frivilliga försäkringen har mindre möjlighet att inskränka behovet därav än fallet är med den obligatoriska försäkringen, och detta icke blott absolut taget utan möjligen rent av i jämförelse med de kostnader, som de två försäkringsformerna var för sig skulle åsamka det allmänna. Dessutom måste en splittrad och oregelbundet fördelad försäkring sådan som den frivilliga ur synpunkten av riskutjämning vara underlägsen ett enhetligt ordnat försäkringssystem sådant som det obligatoriska. Slutligen kan det senare möjligen anses äga ett företräde genom att tillåta arbetsgivarbidrag till kostnaderna, vilket är nära nog uteslutet vid frivillig försäkring av skäl, som senare skola angivas. Det slutliga avgörandet i valet mellan de två försäkringssystemen kan emellertid svårligen träffas, utan att man samtidigt tar hänsyn till de olika försäkringssystemens omfång. Denna synpunkt har många beröringspunkter med den om frivillighet eller tvång men sammanfaller ej därmed. I fråga om frivillig försäkring ligger det nästan i sakens natur att den organiseras för begränsade grupper med gemensamma intressen på arbetslöshetens område. Lämnar man full frihet åt de intresserade att därvid själva välja sina organisationsformer, torde den frivilliga försäkringen av påtagliga skäl nästan alltid komma att ordnas efter yrken. Med den vana de svenska arbetarna förvärvat att sammansluta sig i hela landet omfattande organisationer, kan man utan större risk för misstag rent av gå ett steg längre och förutsäga, att en frivillig, subventionerad arbetslöshetsförsäkring skulle, om ej positiva hinder lades i vägen, komma att i allt väsentligt bestå i ett system av riksyrkeskassor. Sådana kassor skulle sannolikt i särskild grad kunna draga nytta av den erfarenhet och de goda traditioner, som redan utbildats inom de självstyrande, helt och hållet på medlemmarnas bidrag grundade arbetslöshetskassorna, och däri så till vida ha ett stort företräde. Å andra sidan kan det, enligt några bland de sakkunnigas mening, icke förbises, att just detta i inånga hänseenden välkomna samband svårligen kan undgå att i någon mån faktiskt, och kanske i ännu högre grad skenbart, bevara ett annat samband, nämligen det som för närvarande råder mellan arbetslöshetskassorna och de för striderna på arbetsmarknaden organiserade fackförbunden. Det är visserligen givet, att allt formellt samband mellan fackförbunden och statsunderstödda arbetslöshetkassor bör vara uteslutet, men det förhållandet att medlemmarna sannolikt med mycket få undantag bleve desamma i båda

147 organisationerna kunde svårligen undgå att ofta bereda dem samma ledning och låta den äldre och starkare av de två trycka sin prägel på den yngre och svagare. Och även i den mån så icke i verkligheten bleve fallet, kunde det -— enligt samma sakkunnigas uppfattning — komma att förefalla så; och de visserligen för närvarande fåtaliga, fackligt oorganiserade arbetarna kunde därigenom avskräckas från att ingå i kassorna, trots att deras arbetslöshetsrisk måste antagas genomgående vara större än de organiserades inom samma yrke och behov av försäkring för dem så till vida uppenbart skulle föreligga. Andra bland de sakkunniga ha emellertid ansett dessa farhågor ogrundade, dels därför att författningsbestämmelserna borde kunna utgöra tillräcklig garanti emot sammanblandning, dels också därför, att de fåtaliga oorganiserades svårigheter på arbetsmarknaden spela mycket större roll för deras ställning än de möjliga svårigheter, som här kunde finnas, och som vore mycket lättare att övervinna. Delvis av hänsyn till de nu berörda synpunkterna ha de sakkunniga också haft under ingående prövning ett i någon mån frivilligt försäkringssystem som icke skulle ansluta sig till yrkena utan i stället erhålla lokal avgränsning, i det att de särskilda försäkringsorganisationerna borde omfatta alla försäkrade yrken inom särskilda geografiska områden. Just därför att detta system icke skulle komma att utan vidare förverkligas vid ren frivillighet, bleve det emellertid nödvändigt att i så fall införa ett visst moment av tvång, så att försäkringen följaktligen skulle komma att bli halvt frivillig och halvt obligatorisk. De lokala myndigheterna skulle därigenom samtidigt få ett nyttigt inflytande på försäkringen, vilket också kunde anses tala för en dylik lösning. De sakkunniga ha dock kommit till det resultatet, att denna väg icke kan anses framkomlig, framför allt av den anledningen att rörligheten mellan olika delar av landet — som måste antagas vara långt större än den, som råder mellan olika yrken — skulle skapa stora komplikationer för alla försäkrade, som hade att uppbära understöd utanför sitt lokala försäkringsområde. För att i detalj visa utformningen av ett sådant system ha emellertid de sakkunniga i en särskild promemoria (Bil. 2) ägnat det en något fylligare redogörelse och granskning. Ser man därnäst på den rent obligatoriska försäkringen ur samma synpunkt, försäkringens omfattning, så inses det lätt, att också denna försäkringsform kan ordnas såväl yrkesmässigt som lokalt. Men den erbjuder dessutom en möjlighet, som den frivilliga försäkringen nästan alltid måste sakna, nämligen att skapa en allmän riks för säkring, omfattande inom en gemensam organisation hela landet och alla yrken, som överhuvud taget anses böra tillhöra försäkringen. Det ligger i sakens natur, att försäkringen genom en dylik organisation skulle komma att undgå de svårigheter, som följa av så gott som all i någon mån frivillig försäkring, nämligen att man har sins emellan oberoende försäkringsorganisationer och därför ej kan låta alla försäkrade utan omgång draga nytta av sina avgifter oberoende av yrke och uppehållsort. Dessutom kan man därigenom uppnå en bättre riskutjämning, därför att tillfälligheterna i fråga om arbetslöshetens växlingar inom särskilda yrken och

148 lokala områden skulle i större grad taga ut varandra. Häremot svarar å andra sidan, att sambandet mellan den för ett visst yrke antagna riskens storlek å ena sidan och den för genomsnitts risken inom hela försäkringsstocken fastställda försäkringsavgiften å den andra skulle komma att försvagas och avgifternas karaktär av beskattning därigenom framträda starkare än fallet behövde bli om försäkringen gjordes frivillig. Det förutsattes nämligen, att i en obligatorisk försäkring enhetliga, för hela försäkringsstocken gemensamma försäkringsavgifter komma att tillämpas, växlande endast efter den inkomstklass, som den försäkrade tillhör. De sakkun- De sakkunniga ha nu, av skäl som tillräckligt torde framgå ur det sagda, "'punkte™ ' a n s e t t att valet — alltid förutsatt att arbetslöshetsförsäkring genom det allmännas medverkan överhuvud taget kommer till stånd — bör stå mellan en obligatorisk allmän riksförsäkring, gemensam för alla av försäkringen berörda arbetare, å ena sidan, och en statsunderstödd frivillig försäkring å den andra. De sakkunniga ha vidare ansett det åligga dem att, oavsett sin mening om någotdera eller båda förslagens lämplighet, utarbeta detaljerade förslag till båda dessa lösningar och ha kallat de lagkomplex, som gälla den ena och den andra, resp. A-förslag och B-för slag. Vid valet mellan de två förslagen ha de sakkunniga varit eniga om att på de anförda skälen tillerkänna det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Herr Hagman har dock •— närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra — ansett, att början bör göras med en frivillig. Om denna försäkringsform icke befinnes tillfredsställande, skulle enligt denne sakkunniges mening, efter härom vunnen erfarenhet, övergång utan större svårighet kunna ske till obligatorisk försäkring. Dessutom har den omständigheten, att upptagandet av länt- och skogsarbetarna i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle bereda betydande svårigheter, föranlett herr Johansson, oaktat han i likhet med övriga sakkunniga ger principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, att i likhet med herr Hagman för närvarande förorda det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring nu skulle komma till stånd. Då herrar Bernström, Carlström, Heckscher och Johansson velat avstyrka införandet av statlig arbetslöshetsförsäkring, har den anslutning, som från dessa herrars sida givits till det ena eller andra förslaget, skett enbart under den förutsättningen, att en arbetslöshetsförsäkring genom det allmännas medverkan kommer till stånd. Frågan om de olika försäkringstyperna måste skiljas från den om de källor varifrån bidragen till försäkringen skola hämtas, ehuru de två frågorna icke sakna beröringspunkter. Till den senare frågan, de allmänna grunderna för försäkringens finansiering, övergå de sakkunniga nu.

149 Försäkringens finansiering. Frågan om försäkringens finansiering genom fördelning på olika grupper av bidragande torde i allmänhet icke ha fullt så stor betydelse som lätteligen tillmätes den. Det säger sig självt, att kostnaderna måste utgå ur samhällets totala, löpande inkomst; och det är ingalunda givet, att de individer eller grupper, som närmast komma att få erlägga avgifterna, också i sista hand komma att bära deras börda, lika litet som en skatt alltid i sista hand betungar den, som närmast har att inbetala densamma till statskassan. Vad närmast arbetare och arbetsgivare beträffar, måste man räkna med, att bådas bidrag i sista hand komma att bliva en del av produktionskostnaderna. I den mån arbetsgivaren har att åtaga sig en ny börda, som växer i förhållande till det antal arbetare han sysselsätter, utgör hans bidrag en del av hans arbetskostnad och kommer att utöva samma inflytande som alla andra ökningar i denna. Kan arbetsgivaren överflytta kostnaden på konsumenten, utgör detta sannolikt den bekvämaste utvägen; hans varor fördyras i så fall ungefärligen med det honom ålagda bidraget. Om detta icke låter sig göra eller om det erbjuder större svårigheter än andra lösningar, får arbetsgivaren anledning att söka genomdriva lägre lön än eljest vore fallet, och om det lyckas, blir det alltså arbetaren, som i sista hand får betala den avgift, som närmast pålagts arbetsgivaren. Äro lönerna åter bundna genom kollektivavtal och arbetsgivarna sakna förmåga att vid en revision av avtalen få dem ändrade i önskad riktning, blir verkan under dessa förutsättningar i stället ökad arbetslöshet. Till sist är det emellertid givetvis också möjligt att, för den händelse båda de nämnda lösningarna stöta på svårigheter, bidraget kommer att betalas ur arbetsgivarens vinst, förutsatt att denna tillåter något sådant. Frågan kan alltså icke allmängiltigt lösas, men det torde med en viss sannolikhet kunna påstås, att de olika utvägarna komma att tillgripas i nu nämnd ordning. Särskilt måste betonas, att man åtminstone icke kan vara säker om att arbetsgivarna i sista hand komma att bära de dem ålagda bidragen till försäkringen. I fråga om arbetarnas bidrag gäller delvis detsamma som sagts om arbetsgivarnas. Gäller det varor, på vilka efterfrågan icke sjunker avsevärt genom en prisstegring, finns det all anledning att antaga, att konsumenten i sista hand kommer att betala även arbetarnas bidrag, d. v. s. arbetslönerna och varupriserna komma att höjas med avgiftens belopp. Har efterfrågan på varorna icke denna okänslighet för prisförändringar, kan det hända att arbetarna icke desto mindre framtvinga en ökad betalning i förhållande till sina bidrag, men i så fall med påföljd att efterfrågan på varan minskas och därmed indirekt även efterfrågan på arbetskraft, d. v. s. att ökad arbetslöshet blir följden. För det tredje kan det emellertid också tänkas, att arbetarna verkligen i sista hand betala den på dem lagda avgiften, och detta torde få anses sannolikare än i fråga om arbetsgivarna, därför att arbetarna sakna möjlighet att upphöra med sin verksamhet, vilket åter är fallet med en arbetsgivare, på vilken läggas så stora bördor att hans verksamhet ej längre förblir lönande.

150 Då de ifrågasatta avgifterna icke innebära någon mycket betungande börda, har man sannolikt att räkna med jämförelsevis små förändringar i det ekonomiska livets struktur till följd av dem. Förmodligen ökar detta utsikten till att såväl arbetares som arbetsgivares bidrag överföras på konsumenterna. Tydligen innebär detta, att deras fördelning mellan arbetare och arbetsgivare ur nu ifrågavarande synpunkt blir av sekundär vikt. Härvid har emellertid förutsatts mer eller mindre fullständig allmängiltighet hos försäkringen. Om denna åter begränsas till vissa näringar eller yrken eller, än mer, till vissa arbetare inom samma yrke, inträder en förskjutning mellan de försäkrade och de oförsäkrade områdena, som kan bliva ganska allvarlig, även om avgifterna i sig själva icke äro betydande. Särskilt skulle detta gälla vid arbetsgivarbidrag till en i egentlig mening frivillig försäkring, emedan arbetsgivarens kostnader ökades genom anställning av försäkrade arbetare. Då lönesatserna numera knappast som regel differentieras mellan olika individer, kunde arbetsgivaren då icke göra sig ersatt härför genom lägre löner åt de försäkrade och komme därför att beflita sig om att uteslutande eller företrädesvis anställa oförsäkrade arbetare. Denna verkan synes utesluta tanken på att i en frivillig försäkring intaga arbetsgivarbidrag i förhållande till antalet av arbetsgivaren sysselsatta, försäkrade arbetare; och som förut angivits, har detta ansetts utgöra en svaghet hos den frivilliga försäkringen. I vad mån åter dessa spänningar skulle få någon väsentlig betydelse i förhållandet mellan försäkrade och oförsäkrade yrken och näringar, resp. lokala områden, är svårare att avgöra. Alldeles kan den tanken icke avvisas, att försäkrade yrken liksom försäkrade områden skulle komma att draga till sig arbetare och stöta bort arbetsgivare, därför att de förra ansåge sig hava större nytta av försäkringen än i förhållande till vad den kostade dem, de senare åter motsatsen. Det har sålunda anförts som skäl för att indraga länt- och skogsarbetare i försäkringen, att dessa näringar i Norrland eljest bleve lidande på konkurrensen om arbetskraften från industrien. Av större betydelse såsom vägledning vid fördelningen av försäkringskostnaderna på olika grupper synes vara i vad mån dessa gruppers åtgöranden i fråga om tillkomsten av arbetslöshet skulle komina att påverkas genom att de hava att bära de kostnader, som denna vållar försäkringen. Ej heller i detta hänseende är det möjligt att yttra sig med bestämdhet, men vissa synpunkter förtjäna dock att framhållas. De gälla närmast möjligheten att genom arbetsgivarbidrag förmå arbetsgivarna till att göra vad på dem ankommer för att öka jämnheten i de anställdas sysselsättning och därigenom minska den genomsnittliga arbetslösheten. Att arbetsgivarna under vissa förhållanden ha rätt stora möjligheter i detta hänseende kan knappast med framgång bestridas. Genom växlingar i prissättning mellan tider, då företagen äro överhopade av order, å ena sidan, och å andra sidan tider, när orderna inflyta långsamt, kunna de i någon mån reglera tillflödet; och även oavsett detta äro de i stånd att i något högre grad än eljest arbeta på lager, när ordertillgången minskas. Då arbetslöshetsförsäkring

151 saknas, hava arbetsgivarna själva så till vida ett ganska starkt intresse i denna riktning som dylika åtgärder göra det lättare för dem att behålla arbetsstyrkan samlad, vilket enligt nästan alla arbetsgivares mening torde vara en viktig förutsättning för framgångsrik verksamhet. Arbetslöshetsförsäkringen avlyfter emellertid en del av denna svårighet från arbetsgivaren, i det att den som regel är ägnad att i större utsträckning hålla arbetarstammen samlad, och det är därför tänkbart att den skulle göra arbetsgivaren mindre böjd för åtgärder som utjämna arbetstillgången. Det vore därför i och för sig önskvärt, att själva försäkringen kunde så ordnas, att den utgjorde en lockelse för arbetsgivarna till utjämning av arbetstillgången i tiden. Det har icke heller saknats försök att finna en sådan lösning. Om arbetsgivarens bidrag kunde varieras med föränderligheten i de anställdas antal, borde i och för sig häri ligga en anledning för dem att icke onödigtvis skapa arbetslöshet, Man finge då lägga något slags anställningsindex till grund för arbetsgivarbidragens storlek. Närmast till hands låge då att bygga på antal avskedanden i procent av antalet anställda vid någon viss tidpunkt under året och att öka arbetsgivarnas betalningsskyldighet i förhållande till avskedandenas relativa storlek. Emellertid uppstår då den stora svårigheten, att ej blott tillfällig utan också varaktig minskning i antalet anställda komme att föranleda ökade bidrag, och det är tydligen en förvänd tanke, att företag skulle åläggas högre avgifter, om deras verksamhet varaktigt måste inskränkas. Detta om man tänker sig att det ökade antalet avskedanden ej motsvarades av nyanställningar. Om motsatsen åter bleve fallet, så skulle index komma att gälla arbetskraftens rörlighet och en ökning däri öka arbetsgivarnas bidrag, vilket också vore förfelat. Ville man med anledning härav supplera index med siffror också för anställningar, bleve olägenheterna på nästan alla punkter ökade, såsom lätt kan visas. Även om det icke vore uteslutet att genom mer förfinande statistiska metoder till någon del övervinna dessa svårigheter, bleve det hela i så fall sannolikt alltför invecklat att med någon egentlig framgång kunna försökas. Det ligger också i sakens natur, att alla försök med växlande arbetsgivarbidrag i hög grad måste komplicera finansieringen av en försäkring, då det icke finns någon visshet om att de normer, enligt vilka de enskilda arbetsgivarnas bidrag stiga och falla, stå i omedelbart och direkt förhållande till de krav, som vid olika tidpunkter måste ställas på försäkringen. Om man då bleve tvungen att variera de övriga bidragen i omvänt förhållande till arbetsgivarnas för att kunna kompensera de senare bidragens växlingar, så erhölles nämligen ett system, som vore alldeles för invecklat och skulle stöta på alldeles för mycket motstånd, icke minst hos de bidragsskyldiga arbetarna, för att kunna genomföras. Hur närliggande tanken på ett variabelt bidrag från arbetsgivarna i syfte att påverka deras handlingssätt i gynnsam riktning än kan förefalla, torde det därför få avvisas från de praktiska möjligheternas område. Övergår man då till att fråga sig, i vad mån fasta arbetsgivarbidrag skulle vara ägnade att verka i den nu antydda riktningen, säger det sig självt, att

152 en dylik verkan oundgängligen bleve ganska svag. Visserligen kunde det principiellt sett sägas, att om arbetslösheten till följd av arbetsgivarnas oförståndiga åtgöranden komme att stiga, så skulle detta framtvinga en höjning av avgifterna och så till vida i längden vålla arbetsgivaren olägenhet. Men sambandet mellan orsak och verkan vore dock här alldeles för avlägset att kunna väntas utöva något väsentligt inflytande på arbetsgivarnas handlingssätt, i synnerhet vid en försäkring med enhetliga bidrag över näringslivets hela område. En enstaka, klokt handlande arbetsgivare riskerade alltid att gå miste om fördelarna av sina omsorger genom mindre lyckliga åtgärder från yrkesbröder inom helt andra näringar. Slutligen tillkommer också som en viktig synpunkt på hela frågan om de ifrågavarande arbetsgivarbidragen, att de icke som regel torde vara tillräckligt stora att medföra något väsentligt inflytande på arbetsgivarnas lust att utjämna arbetstillgången. Arbetsgivarna ha i sitt eget intresse så pass många anledningar att arbeta i denna riktning, att den ifrågavarande nya faktorn knappast kan väntas erbjuda något väsentligt tillskott till dem. Under dessa förhållanden blir uppenbarligen frågan om arbetsgivarbidrag icke av avgörande betydelse; efter någon övergångstid skulle läget sannolikt icke bli väsentligt olika i händelse av enbart arbetarbidrag än vid en fördelning av bidragen mellan arbetare och arbetsgivare. Avgörandet blir därför ganska konventionellt, men just av denna anledning torde den närmast till hands liggande lösningen vara att tillämpa den paritetiska princip, varåt staten i nutiden vanligen ger uttryck i sitt förhållande till de stridande parterna på arbetsmarknaden. Av dessa skäl ha de sakkunniga stannat vid att i fråga om obligatorisk försäkring föreslå lika stora avgifter av arbetare och arbetsgivare. Detta är också i överensstämmelse med vad som vanligen tillämpas på den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens område i utlandet. Betydligt svårare att avgöra är vilken roll i fråga om försäkringens finansiering som bör tilldelas det allmänna. De utländska systemen lösa denna fråga på mycket olika sätt, och exempelvis den just nu genomförda tyska arbetslöshetsförsäkringens finansiering vilar helt och hållet på arbetare och arbetsgivare utan bidrag från det allmänna. Det är också klart att, i den mån arbetslösheten betraktas som en kostnad för produktionen såsom helhet, jämvikten blir förryckt genom bidrag från det allmänna, i det att sådana verka som subvention till olika näringar i förhållande till den där förekommande arbetslösheten och därför hindra de särskilda näringarna från att betala alla kostnader, som av dem föranledas. Då man icke desto mindre vanligen ansett sig ha anledning att indraga det allmänna i försäkringens finansiering, så beror detta principiellt taget i första rummet på att man önskat premiera den självhjälp, som all verklig försäkring i sista hand måste utgöra. Tydligen motiverar detta emellertid endast ganska obetydliga bidrag från det allmännas sida. Därtill komma likväl också vissa andra moment. En del av arbetslöshetens orsaker ligger utan tvivel på ett område, som undandrager sig icke blott de särskilda arbetar- och arbetsgivargruppernas utan också alla arbetares och arbetsgivares gemensamma in-

153 flytande. Såväl förhållanden, som falla utanför hela det ifrågavarande samhällets räckvidd, som även andra, vilka föranledas av statens allmänna åtgöranden, kunna nämligen medföra arbetslöshet. Till den förra av dessa grupper höra icke blott inflytande från väderleken och andra naturförhållanden utan också exempelvis konjunkturförändringar, som sammanhänga med ändringar i det internationella penningvärdet och överföras på det egna landets näringsliv, liksom också ändrad efterfrågan på ett lands exportvaror. Statens åtgöranden kunna åter ofta, såväl i fråga om tullpolitiken som på penning- och kreditväsendets områden, utöva viktiga återverkningar på landets näringsliv och därmed på arbetslöshetens omfattning. Under dessa förhållanden synes knappast något vara att vinna genom att lägga följderna av åtgärderna speciellt på arbetare och arbetsgivare, i större utsträckning än som nödvändigt måste bli fallet vid en på privatekonomisk grund byggd samhällsordning. Tvärtom förefaller det naturligare att så långt som möjligt fördela verkningarna av dylika händelser eller åtgöranden över hela samhället, vilket sker genom att göra det allmänna delaktigt i finansieringen. Därtill kommer såsom ett visserligen icke tungt vägande men dock ur det nutida lägets synpunkt ganska ofrånkomligt skäl till medverkan från det allmänna, att den senaste svåra arbetslösheten i vårt land liksom i andra länder till alldeles övervägande del finansierats av stat och kommuner. En plötslig överflyttning av bördan till arbetare och arbetsgivare kan då icke undgå att medföra vissa ovälkomna rubbningar. Å andra sidan borde det vara en av fördelarna med arbetslöshetsförsäkring, att den återför arbetslöshetens kostnader till själva produktionen, och det måste därför tillses, att det allmännas bidrag hållas inom ganska trånga gränser. E t t särdeles viktigt, ytterligare skäl därtill utgör också den synnerligen stora ökningen i såväl stats- som kommunalbeskattningen och den ökade svårigheten att med nuvarande skattestysem bära upp de stora finansiella bördor, som de två senaste mansåldrarnas utveckling lagt på det allmänna. Vid försöken att finna en lösning av motsatsen mellan dessa olika synpunkter ha de sakkunniga stannat vid att taga hänsyn till bidragens betydelse för den anordning av försäkringen, som de i de olika fallen ansett vara den bästa. Vid statlig och obligatorisk försäkring åsyftas, såsom framgår av en senare avdelning, att familjeförsörjare skola erhålla ett efter familjemedlemmarnas antal växlande tillskott till sin daghjälp. Att på motsvarande sätt variera de försäkrades bidrag skulle stöta på stora praktiska svårigheter, eftersom inbetalningarna av bidragen enligt förslagen skola ske genom arbetsgivarna och det bleve alltför besvärdigt för dem att i varje särskilt fall undersöka de anställdas familjeförhållanden; om man dessutom ansåge sig böra fasthålla vid paritetiska bidrag från arbetare och arbetsgivare, skulle följden därutöver bli, att familjeförsörjare ställde större anspråk på arbetsgivarna än ungkarlar och därför distanserades i konkurrensen om anställning. Fasthåller man av dessa skäl vid lika stora bidrag från de närmast berörda parterna, oberoende av arbetarnas familjeförhållanden, så måste det framstå som ett önskemål att arbetarna också känna sig få full ersättning för sina egna och sina arbetsgiva-

154 res prestationer, så att ungkarlarna icke bidraga till familjeförsörjarnas underhåll. I den mån familjetillägg icke desto mindre skapa en olikhet mellan de olika försäkrade, blir det då en naturlig utväg att lägga familjetilläggen på staten. Detta utgör också de sakkunnigas enhälliga förslag i fråga om den statliga obligatoriska försäkringen. Nästa fråga blir, om staten bör sträcka sig längre. De sakkunnigas förslag går ut på att lägga också de allmänna förvaltningskostnaderna på staten. Någon nödvändighet härför kan icke sägas föreligga, men man torde ha rätt att betrakta denna förvaltning som en del av den allmänna förvaltningen, vilket särskilt måste anses bli fallet enligt de sakkunnigas förslag, som gör den offentliga arbetsförmedlingen till försäkringens lokala organ. Möjligen kan man i förvaltningskostnadernas finansiering också se en premie från dess sida till de ansträngningar, som de närmast berörda parterna genom försäkringen skulle komma att göra för att bära produktionens totala kostnader. I verkligheten skulle staten få eller rättare sagt behålla en börda av långt större betydelse än förvaltningskostnaderna för försäkringen genom den fortsatta förekomst av reservarbeten, som enligt samtliga sakkunnigas mening skulle bli nödvändig, fastän meningarna, såsom förut angivits, gå i sär bland de sakkunniga om den uppgift, som skulle tillkomma reservarbetena i sammanhang med försäkringen. Då reservarbetena i enlighet med detta sitt namn alltid skulle få en supplementär uppgift i det allmännas åtgärder till följd av arbetslösheten, är det givet att några bestämda belopp för deras kostnad icke kunna fastställas. Men det förefaller vara all sannolikhet för, att statens sammanlagda kostnader för familjetillägg, förvaltning och reservarbeten icke skulle bliva mindre än arbetarnas och arbetsgivarnas bidrag var för sig vid en obligatorisk försäkring. Tillämpningen på den frivilliga försäkringen av i det föregående utvecklade synpunkter skulle följdriktigt leda till att tilldela staten samma uppgift som beträffande den obligatoriska försäkringen, nämligen att täcka familjetilläggen och de jämförelsevis obetydliga kostnaderna för tillsynen över arbetslöshetskassornas verksamhet samt att bekosta reservarbetena. Då emellertid arbetsgivarna icke komma att bidraga till den frivilliga försäkringen, och då ett statsbidrag till arbetslöshetskassorna, motsvarande endast familjetilläggens belopp, skulle bliva alltför obetydligt, har flertalet av de sakkunniga beträffande denna försäkring, i huvudsaklig överensstämmelse med socialförsäkringskommitténs förslag, förordat ett statsbidrag motsvarande medlemmarnas egna avgifter. En av de sakkunniga, herr von Koch, har förordat en anordning, varigenom bidraget från det allmänna, till sin storlek motsvarande hälften av de utbetalda understöden, skulle komma att uppdelas mellan staten och kommunerna på sätt som närmare klarlägges å sid. 382. Den ytterligare utformningen av försäkringens finansiering med beräkning av de kostnader, vartill den belöper såväl i sin helhet som i fråga om de olika bidragande, meddelas i det följande under varje särskilt försäkringssystem för sig.

DE S A K K U N N I G A S A - F Ö R S L A G OBLIGATORISK

ARBETSLÖSHETS

FÖRSÄKRING

157 Vissa huvudfrågor rörande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. A. Försäkringens omfattning. E t t av de första spörsmål, som framställer sig vid utformandet av bestämmelser rörande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, är frågan om försäkringens omfattning. Det må härvid till en början erinras om att det ligger i denna försäkrings natur att avse uteslutande lönearbetare. Huruvida ytterligare begränsningar böra ifrågakomma, varigenom alltså vissa grupper av lönearbetare skulle komma att uteslutas från försäkringen, bör enligt de sakkunnigas mening i huvudsak bedömas dels med hänsyn till det behov av en arbetslöshetsförsäkring, som kan anses föreligga inom olika yrkesgrupper, dels med hänsyn till organisationstekniska synpunkter. Då frågan om försäkringens omfattning varit föremål för prövning inom utlandet alla länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införts, skall en kortfattad redogörelse lämnas rörande de synpunkter i förevarande avseende, som kommit till uttryck i de olika ländernas lagstiftning. Begränsningar i avseende på yrke. Bland de grupper av lönearbetare, som i regel uteslutits från försäkringen, märkas i första rummet lantarbetarna, motsvarande i Sverige huvudsakligen arbetare i jordbruk och skogsbruk. Lantarbetarnas uteslutande från försäkringen motiveras i allmänhet med dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de svårigheter i organisatoriskt avseende, som erbjuda sig såväl beträffande uppbörden av försäkringsavgifterna som vad angår genomförandet av en betryggande kontroll över arbetslösheten. Beträffande lantarbetarna gäller det dessutom ofta,, att de endast delvis äro beroende av lönearbete, särskilt i sådana fall, då de odla egen jord, vars avkastning i viss utsträckning kan bereda dem ett nödtorftigt uppehälle. E t t av de länder, som infört obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, nämligen Italien, hade ursprungligen (år 1919) medtagit lantarbetarna. De vunna erfarenheterna föranledde emellertid en ändring i lagstiftningen, varigenom ifrågavarande arbetare sedan början av år 1924 ånyo uteslutits från försäkringen. I den arbetslöshets försörjning (Erwerbslosenfiirsorge), som genomfördes i Tyskland efter kriget, medtogos till en början även lantarbetarna. I mars månad 1924 medgavs emellertid rätt till utträde för sådana arbetare, som

158 jämte sitt lönearbete hade egen jord av viss omfattning (1—2 hektar). Denna rätt utsträcktes i november månad samma år att gälla även lantarbetare, som bodde hos arbetsgivaren eller voro anställda genom helårskontrakt med tre månaders uppsägning. Såsom skäl anfördes dels svårigheter beträffande premieuppbörden dels svårigheter att kontrollera arbetslösheten och dels den omständigheten, att läget på arbetsmarknaden hade börjat te sig mera gynnsamt för lantarbetarna. Från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkring, som den 1 oktober 1927 avlöste den tidigare försörjningen, hava sådana grupper av lantarbetare uteslutits som i regel utföra lönearbete under kortare tid än hälften av året, och som i huvudsak kunna livnära sig och sin familj ur den egna eller arrenderade egendomens avkastning. Dessutom äro bl. a. uteslutna anställningar i jordbruk och skogsbruk av längre tids varaktighet och minst sex månaders uppsägning samt tjänstefolk (ländliches Gesinde). I England, där den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen är synnerligen omfattande, äro alltjämt lantarbetarna uteslutna. Det förtjänar framhållas, att en särskild kommission, som tillsattes år 1920 för undersökning av frågan, huruvida lantarbetarna borde medtagas i försäkringen, efter en omfattande enquéte bland såväl arbetare som arbetsgivare i jordbruket kom till den uppfattningen att så icke borde ske. Det visade sig nämligen föreligga ett allmänt motstånd från båda dessa grupper mot en utvidgning av försäkringen att omfatta även jordbrukets arbetare. Frågan har även senare varit föremål för uppmärksamhet. I maj månad 1925 tillsattes en ny kommitté för förnyad prövning av frågan. Det resultat, vartill denna kommitté kom, skiljer sig i vissa avseenden från den tidigare kommitténs resultat. Sålunda framhölls, att i Skottland såväl arbetare som arbetsgivare inom jordbruket alltjämt vore motståndare till försäkringen. I England och Wales däremot syntes den allmänna meningen bland arbetarna vilja förorda försäkringens utsträckande, dock med lägre premier än inom industrien, varemot arbetsgivarna alltjämt motsatte sig en utsträckning, huvudsakligen på grund av den relativt låga arbetslöshetsrisken inom jordbruket, Skulle försäkring emellertid införas, borde den enligt arbetsgivarnas mening fullständigt skiljas från industriarbetarnas försäkring. Beträffande kommitténs förslag, som dock icke föranlett någon ändring i den engelska försäkringens omfattning, hänvisas till redogörelsen å sid. 480. Beträffande länder med frivillig arbetslöshetsförsäkring avgöra de olika yrkenas arbetare själva, huruvida försäkring skall införas eller icke. Frivillig försäkringsverksamhet, organiserad av lantarbetare eller deras organisationer, är dock mycket sällsynt. Det torde endast vara i de typiska jordbruksländerna Danmark och Holland som försäkringen fått någon betydelse för jordbrukets arbetare. En annan yrkesgrupp, som genomgående uteslutits från den obligatoriska försäkringen, är hushålls personal. I Tyskland utsträcktes visserligen arbetslöshetsförsörjningen i början av år 1924 att omfatta även denna grupp, men redan i november samma år uteslöts den. Härvid synes huvudskälet hava varit, att avgifterna blevo alltför betungande med hänsyn till att en betydande del av

159 vederbörande personers löneförmåner utgingo in natura och endast en mindre del i kontanter. Bland begränsningar i avseende på yrke må även erinras om den ställning, som de i allmän tjänst anställda intaga i förhållande till den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. I regel äro dessa uteslutna från försäkringen, huvudsakligen på grund av den relativt obetydliga arbetslöshetsrisken. På detta område har dock en hel mängd gränsfall uppstått, som blivit föremål för olika lösningar i olika länder. Sålunda äro i England exempelvis järnvägsmän uteslutna. Begränsningar, som sammanhänga med anställningens natur. Personer, som utföra arbetet i sitt hem, eller s. k. hemarbetare, äro i regel uteslutna från försäkringen. Orsaken härtill är att söka i den svårighet, som arbetslöshetskontrollen i dylika fall innebär. I vissa länder hava även säsongindustrierna uteslutits, vilka icke äro att förväxla med säsongjrrkena. Medan verksamheten inom säsongindustrierna pågår endast viss, ofta mycket begränsad tid av året, pågår verksamheten inom säsongyrkena däremot i regel hela året men med växlande omfattning. Säsongyrkena omfattas också i allmänhet av de olika försäkringssystemen, fastän bestämmelserna rörande rätt till ersättning m. m. i regel fått en annan utformning än då fråga är om övriga grupper av försäkrade. Såsom exempel på uteslutning av säsong-industrier må nämnas den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i Italien, som utesluter samtliga arbetare i säsongföretag, vilkas varaktighet understiger sex månader om året. Det kan synas som en bestämmelse av denna art skulle ha en betydande räckvidd. Så är dock ej förhållandet. Personer, som under en tid av året äro anställda i en säsongindustri av kort varaktighet, måste givetvis som regel under den övriga delen av året hava annan anställning. Därest denna anställning tillhör försäkringspliktigt yrke, komma ifrågavarande personer härigenom att omfattas av försäkringen. Endast i det fall, att de inom kortvariga säsongindustrier sysselsatta arbetarna hava en huvudsysselsättning, som faller inom icke försäkringspliktiga yrken, kan bestämmelsen om säsongindustriernas uteslutning få någon nämnvärd betydelse. Andra begränsningar av försäkringen. Då arbetslöshetsförsäkringen på grund av sakens natur förutsätter arbetsförmåga hos de personer, som omfattas av försäkringen, ha i de flesta försäkringssystem införts vissa åldersgränser såväl uppåt som nedåt för anslutning till försäkringen. Ifrågavarande gränser växla något inom olika länders lagstiftning. Sålunda växlar den undre gränsen i regel mellan 15 och 18 år och den övre mellan 50 och 65 år. I den engelska försäkringen, där undre gränsen är 16, har ingen övre gräns fixerats. Däremot har en bestämmelse införts av innehåll, att den, som åtnjuter ålderdomspension, är utesluten från arbetslöshetsförsäkringen. En annan begränsning av försäkringens omfattning, som förekommer i några länders lagstiftning, bygger på vederbörandes inkomstförhållanden. Som exempel må nämnas, att den italienska lagen utesluter alla icke kroppsarbetare, vilkas arbetsförtjänst överstiger 800 lire i månaden. I den engelska försäk-

160 ringen har införts en gräns av 250 pund om året, vilken likaledes gäller endast för personer, som icke äro kroppsarbetare. E n särskild avgränsning har arbetslöshetsförsäkringen i vissa länder erhållit därigenom, att den ur lämplighetsskäl fått samma räckvidd som någon viss annan social försäkring, vilken redan tidigare införts. Sålunda erhöll exempelvis den i Tyskland tidigare införda arbetslöshetsförsörjningen samma omfattning som sjukförsäkringen. Samma är även förhållandet med den nuvarande tyska obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, som infördes den 1 oktober 1927, fastän densamma på vissa punkter har erhållit en vidare och på andra punkter en trängre räckvidd än som svarar mot sjukförsäkringens omfattning. Vad beträffar omfattningen av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land ligger det, såsom redan framhållits, i denna försäkrings natur att avse uteslutande lönearbetare. Försäkringen i fråga skulle alltså erhålla största möjliga omfattning, om den i likhet med den obligatoriska olycksfallsförsäkringen utbyggdes så, att alla lönearbetare omfattades av densamma. En dylik räckvidd åt försäkringen torde emellertid icke kunna anses motiverad. För belysning härav är det tillräckligt att erinra om sådana grupper av lönearbetare som exempelvis tjänstemän med fast anställning, beträffande vilka praktiskt taget ingen risk för arbetslöshet föreligger, och som därför icke heller hava något behov av en arbetslöshetsförsäkring. En annan synpunkt, närmast hänförande sig till frågan om försäkringens administration, som enligt de sakkunnigas mening är av särskild betydelse, då det gäller att avgöra spörsmålet om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens omfattning, är den omständigheten, att en försäkring av denna art icke kan administreras såsom en kollektiv försäkring. Sålunda har i alla länder, där arbetslöshetsförsäkring i en eller annan form införts, rätten till understöd från försäkringen i varje särskilt fall gjorts beroende bl. a. av den utsträckning, i vilken den försäkrade erlagt avgifter till försäkringen. Denna princip har även genomförts i de sakkunnigas förslag. Härigenom har arbetslöshetsförsäkringen erhållit karaktären av en individuell försäkring i motsats till exempelvis den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, som är en typisk kollektiv försäkring. Denna karaktär hos arbetslöshetsförsäkringen medför en helt annan och mera invecklad teknik vid premieuppbörden, vilken måste anordnas så, att varje erlagd försäkringsavgift skall kunna redovisas individuellt. Blott härigenom är det möjligt att avgöra, huruvida den arbetslöse uppfyller sådana i lagen föreskrivna villkor för rätt till understöd från försäkringen som hänföra sig till antalet under viss tid erlagda försäkringsavgifter. Men icke nog härmed. I en arbetslöshetsförsäkring måste organisationen vara utbyggd så, att den arbetslöse i regel skall kunna inställa sig varje dag hos försäkringens organ, den offentliga arbetsförmedlingen, för sökande av arbete. Rätt till understöd föreligger nämligen endast för dagar, under vilka lämpligt arbete ej kan erbjudas. Detta förhållande nödvändiggör en starkare

161 utbyggnad av kontrollen inom arbetslöshetsförsäkringen än som är erforderligt inom andra grenar av socialförsäkringen, varest kontrollen, som hänför sig till frågan, huruvida arbetsoförmåga föreligger, i allmänhet fullgöres genom intyg av läkare och ofta kan avse en längre tidsperiod. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena inom arbetslöshetsförsäkringen, där kontrollens huvudsakliga uppgift är att pröva arbetsvilligheten genom att vid varje tillfälle bringa den arbetslöse i beröring med existerande arbetstillfällen. Till följd härav komma möjligheterna att åstadkomma en effektiv kontroll att i stor utsträckning bli beroende av det sätt, varpå försäkringsstocken fördelar sig geografiskt. J u mera försäkringsstocken företer koncentrationer till bestämda orter, ju enklare gestaltar sig kontrollapparatens utbyggande; ju mera spridd försäkringsstocken är, desto större svårigheter kommer kontrollen att erbjuda, samtidigt med att kostnaderna för försäkringens administration komma att bliva icke oväsentligt större. Med utgångspunkt från ovan anförda synpunkter övergå de sakkunniga nu till en diskussion av frågan om den omfattning, som lämpligen bör givas åt en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Här skall dock endast behandlas frågan om försäkringens omfattning i avseende på yrke, varvid diskussionen inskränkes till följande yrkesgrupper: 1) personer anställda i industri, hantverk och liknande arbete, 2) sjömän, 3) länt- och skogsarbetare, 4) kontorsanställda, 5) butiksbiträden, 6) hotell- och restaurangpersonal samt 7) hushållspersonal. Beträffande frågan om eventuell begränsning av försäkringen i avseende på andra förhållanden, såsom anställningens natur, ålder m. m., hänvisas till specialmotiveringen sid. 251 och följande. Vad den första av de angivna grupperna beträffar, så är det just förhållandena inom det industriella arbetet, som inom olika länder varit en av de närmaste orsakerna till införande av en arbetslöshetsförsäkring. Det ekonomiska livets svängningar med ty åtföljande växlingar i arbetslöshetens omfattning hava sålunda särskilt gjort sig gällande inom industrien. Då industriens arbetare i regel icke hava andra hjälpmöjligheter att falla tillbaka på, när en arbetslöshetsperiod av kortare eller längre varaktighet sätter in, medför arbetslösheten för dessa arbetare i allmänhet ett svårt nödläge. Härom synes även det förhållandet vittna, att förevarande arbetargrupper hava i betydande omfattning själva vidtagit åtgärder för att i den utsträckning detta varit möjligt skydda sig mot arbetslöshetens nedrivande verkningar. De första spåren av en arbetslöshetsförsäkring inom olika länder föra sålunda alltid tillbaka till de sammanslutningar av arbetare inom olika industrier, som bildats för att bereda medlemmarna någon tids understöd vid iråkad arbetslöshet. Dessa förhållanden synas giva vid handen, att behovet av en arbetslöshetsförsäkring särskilt gjort sig gällande bland industriens arbetare. Då industrien dessutom i stor 11—271089.

162 utsträckning är koncentrerad till städerna och andra lokalt avgränsade områden, kommer den organisatoriska utformningen av försäkringen och dess kontrollorgan att ställa sig relativt enkel i förevarande fall. De sakkunniga hava därför ansett, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring svårligen kan undgå att i främsta rummet omfatta industriarbetarna. Beträffande den andra av de ovan angivna grupperna, eller sjöfarten, har till en början inom de sakkunniga en viss tvekan gjort sig gällande, huruvida även denna grupp borde indragas under en försäkring av nu ifrågavarande art. Denna tvekan har dock icke föranletts därav, att behovet av en arbetslöshetsförsäkring för sjöfolket skulle vara nämnvärt mindre än för industriarbetarna, utan i stället av svårigheterna för åstadkommande av tillfredsställande kontrollåtgärder, därest understöden från försäkringen skulle utgå till arbetslös sjöman även i det fall, att han upphölle sig i främmande hamn. Dessa svårigheter skulle emellertid för försäkringens del komma att avlägsnas, om för sjömän tillämpades samma villkor för rätt till understöd som för andra arbetare och understöd sålunda endast utginge, därest vederbörande hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej kunnat erhålla arbete. Förevarande krav skulle innebära, att understöd endast komme att utgå, försåvitt vederbörande uppehölle sig inom landet. Då emellertid risken för att sjöman skall bliva oförvållat arbetslös på utländsk botten torde få anses såsom ganska oväsentlig, synes kravet i fråga icke kunna betraktas såsom någon inskränkning av nämnvärd betydelse i sjömännens möjligheter att vid oförvållad arbetslöshet erhålla un-' derstöd från försäkringen. Härtill kommer, att såväl sjömanslagen som förordningen angående konsulatväsendet innehålla vissa bestämmelser till skyddande av sjömän, som blivit arbetslösa i utlandet. Med hänsyn till de anförda synpunkterna synas enligt de sakkunnigas mening även sjömännen böra omfattas av den föreslagna försäkringen, varvid dock understöd bör utgå, endast försåvitt vederbörande uppehåller sig inom landet, De sakkunniga övergå nu till frågan om länt- och skogsarbetarnas ställning i förhållande till en försäkring av nu föreslagen art, vilken fråga även berörts i det statsrådsprotokoll, där de sakkunnigas uppdrag närmare angivits. Av vad chefen för socialdepartementet härvid anförde framgår, att förevarande spörsmål varit en av orsakerna till att arbetslöshetsförsäkringen hänvisats till förnj^ad prövning. För bedömande av frågan i vad mån behov av en arbetslöshetsförsäkring kan anses föreligga för länt- och skogsarbetarnas del, skulle givetvis en undersökning av arbetslöshetens karaktär bland dessa arbetare vara av värde. Med hänsyn till att frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker hänskjutits till särskild kommitté, skola endast några allmänna drag framhållas. Det torde icke råda något tvivel därom, att jordbruket i stort sett är mindre utsatt för de konjunktursvängningar med ty åtföljande växlingar i arbetslöshetens omfattning, som exempelvis industrien företer. Bortsett från säsongväxlingarna företer jordbrukets arbetsmarknad otvivelaktigt större stabilitet än industriens. Då arbete inom jordbruket ej står till buds, ha lantarbetarna ofta tillgång till arbete å annat håll, såsom inom någon binäring till jordbruket, i skogsbruk eller i

163 någon mindre lantindustri. Härtill kommer, att dylika arbetare ofta ha eget hem med ett mindre stycke jord och några husdjur, vilkas avkastning kan bidraga till utfyllande av den inkomst de förvärva sig genom lönearbete. Någon tids arbetslöshet medför under sådana förhållanden icke samma svåra följder som för en industriarbetare i staden. Anställningsförhållandena inom jordbruket förete även betydande olikheter med industrien framför allt därigenom, att en icke ringa del av den arbetskraft, som kräves för jordbruket, är årsanställd. Den tendens, som särskilt under senare tid alltmer gjort sig gällande, nämligen att i mindre utsträckning tillämpa systemet med årsanställning och i stället låta arbetskraften variera med hänsyn till variationen i arbetstillgång, torde nämligen i huvudsak hava kommit till synes inom det större och endast i relativt obetydlig grad inom det mindre jordbruket. I den mån förevarande tendens gör sig gällande, är den åter uppenbarligen ägnad att ytterligare skärpa den redan förut utpräglade säsongkaraktären hos jordbrukets arbetsmarknad, en omständighet, som kan vara av viss betydelse för frågan om lämpligheten att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen till nu ifrågavarande yrkesgrupper. I detta sammanhang må i förbigående påpekas, att vissa övriga arbetsområden, vilkas säsongkaraktär tidigare varit starkt utpräglad, numera visa tendens till utjämning av den årliga perioden, såsom fallet exempelvis är med byggnadsindustrien. Vad åter beträffar skogsarbetarna kommer även för deras del behovet av en arbetslöshetsförsäkring att till väsentlig del bli beroende av de möjligheter till utkomst, som finnas, då arbetet i skogarna upphör eller reduceras. E t t bedömande av denna fråga förutsätter en närmare kännedom om de befolkningsgrupper, varifrån skogsarbetarna i huvudsak rekryteras. De sakkunniga inskränka sig på denna punkt till att erinra om vissa för frågan belysande resultat, som erhöllos vid den undersökning av skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden, som i anledning av riksdagens skrivelse den 24 maj 1912 utfördes av socialstyrelsen på grundval av material, som i huvudsak insamlades under år 1913 och förra delen av 1914. Med hänsyn till tiden för materialets insamling åskådliggör undersökningen väsentligen de förhållanden, som rådde närmast före världskriget, och tager sålunda icke hänsyn till de ändringar, som krigsåren medfört för skogsarbetarnas arbetsförhållanden. Trots detta torde vissa av de erhållna resultaten i stort sett representera även de nuvarande förhållandena på detta arbetsområde. Undersökningen omfattade 8,360 arbetare på 183 arbetsplatser, fördelade över de sju nordligaste länen. Av särskilt intresse för nu ifrågavarande spörsmål är att se, huru dessa arbetare fördelade sig på olika befolkningsgrupper. Det visar sig ur de genomförda undersökningarna, att förhållandena gestaltade sig ganska olika inom olika län, såsom också närmare framgår ur följande tablå. Tabellen visar, att 58 % av de skogsarbetare, beträffande vilka uppgifter införskaffats, utgjordes av jordägare eller arrendatorer och deras familjemedlemmar, medan återstoden eller 42 % utgjordes av arbetare utan jord och deras familjemedlemmar. Av den sistnämnda gruppen voro det övervägande flertalet (cirka 6j7) sysselsatta antingen med skogsarbete året om eller med

164 Av hela antalet arbetare voro nedanstående procent L

ä

j ordägare arbetare utan jord och deras arbetande Antal eller arrenfamiljemedlemmar arbetare datorer och deras med jordarbetande med skogs- bruksar- med induarbete Summa familjebete vissa striarbete vissa tider medlemmar året om tider

n

Värmlands

län

. . . .

36 Kopparbergs

»

. . . .

4 Gävleborgs

>

. . . .

39 54

20 61

46 54

Västernorrlands

»

. . . .

2 336 531

15 30

Jämtlands

>

. . . .

31 Västerbottens

»

. . . .

5 0

Norrbottens

»

. . . .

25 31

Samtliga

8 360

jordbruksarbete och återstoden eller */?, motsvarande 6 % av samtliga skogsarbetare, sysselsatta med industriarbete vissa tider. Länen företedde betydande olikheter. Särskilt uppvisade Gävleborgs län en från de övriga länen avvikande sammansättning av skogsarbetarna, i det här endast 39 % utgjordes av jordägare eller arrendatorer jämte familjemedlemmar och återstoden eller 61 % av arbetare utan jord. Det visar sig också att i detta län en relativt betydligt större del av skogsarbetarna var sysselsatt med skogsarbete hela året. Här var även för arbetare, som saknade jord, cirkulationen mellan industrien och skogsarbetet större, medan växlingen mellan jordbruksarbete och skogsarbete var mindre än i alla övriga län med undantag för Kopparbergs, varest den stora huvudmassan eller 80 % av skogsarbetarna utgjordes av jordägare eller arrendatorer och deras familjemedlemmar. De anförda siffrorna, som avse tiden närmast före världskriget, kunna givetvis sedan dess ha undergått vissa förskjutningar, vilka emellertid till icke ringa del torde bestå i minskad cirkulation mellan industrien och skogsarbetet. Trots detta torde de anförda siffrorna giva vid handen, att Norrlands skogsarbetare till övervägande del utgöras av personer, som under tider då skogsarbetet ej pågår, hava andra utkomstmöjligheter, till en del å egen eller arrenderad jord. Till ytterligare belysning av denna fråga må nämnas, att av de 7 717 arbetare, tillhörande skogsbruket, som anmälde sig såsom arbetslösa vid arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927, uppgåvo 4 390, att de bodde å fastigheter, som ägdes eller brukades antingen av dem själva eller av deras föräldrar. Under förutsättning att länt- och skogsarbetarna skola medtagas i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring uppstå vissa spörsmål, som påkalla särskild uppmärksamhet. De mera betydelsefulla bland dessa äro frågorna om arbetsförmedlingens utbyggande, uppbörden av försäkringsavgifter och säsong arbetslöshetens behandling.

165 Beträffande den första av de här berörda frågorna eller arbetsförmedlingens utbyggande äro samtliga sakkunniga utom en (herr Johansson) av den uppfattningen, att medtagandet av länt- och skogsarbetarna i en arbetslöshetsförsäkring skulle förutsätta en högst väsentlig utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen och kräva ett betydligt tätare nät av filialkontor och ombud över större delen av landet än som vore erforderligt, om dessa arbetargrupper icke medtoges. Den i följande avdelning företagna utredningen rörande erforderlig utbyggnad av arbetsförmedlingen för det fall, att länt- och skogsarbetarna icke skulle komma att medtagas, har givit vid handen, att omkring 7/s av försäkringsstocken skulle vara koncentrerad till endast 1/8 av landets yta. Tack vare en dylik koncentration kommer den administrativa apparaten för försäkringens genomförande att ställa sig relativt enkel. Varje filialkontor eller ombud kan under dylika omständigheter upptaga ett betydligt större antal försäkrade än som vore möjligt, därest försäkringsstocken vore mera jämnt fördelad över landet, vilket skulle bli fallet, om även länt- och skogsarbetarna medtoges. Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck hos det övervägande flertalet bland de sakkunniga, skulle därför en arbetslöshetsförsäkring, som omfattade även länt- och skogsarbetare, erbjuda mycket stora vanskligheter ur administrativ synpunkt, just med hänsyn till svårigheten att utan alltför stor omgång bringa de försäkrade i kontakt med försäkringens organ och därigenom möjliggöra en tillfredsställande kontroll. Den andra av de ovan omnämnda frågor, som enligt de sakkunnigas mening synes kräva särskild uppmärksamhet i detta sammanhang, är frågan om uppbörden av arbetsgivarnas och de försäkrades avgifter till försäkringen. För denna uppbörd hava de sakkunniga på grund av skäl, för vilka redogöras i annat sammanhang (sid. 226), föreslagit ett system med s. k. försäkringskort. Varje försäkrad skall vara innehavare av ett dylikt kort. A kortet har vederbörande arbetsgivare att varje vecka klistra ett märke, vars valör svarar mot arbetsgivarens och den försäkrades sammanlagda avgift per vecka. Halva kostnaden för de inklistrade märkena äger arbetsgivaren avdraga å arbetarnas avlöning. Märkena, som tillhandahållas genom postverkets försorg, kunna av arbetsgivaren inköpas å närmaste postanstalt. E t t uppbördssystem av förevarande art kommer självfallet att ställa vissa krav på arbetsgivarna, som skola omhänderhava märkesklistringen. Enligt de sakkunnigas mening torde inga särskilda svårigheter möta vid tillämpningen av ett dylikt uppbördssystem inom industrien. Däremot hyser flertalet av de sakkunniga tvekan att använda ifrågavarande uppbördssystem, om försäkringen utsträckes att omfatta även jordbruket och skogsbruket, bl. a. av den grund att betydande svårigheter helt säkert komina att uppstå för arbetsgivarna inom jordbruket att angiva den inkomstklass, till vilken den försäkrade i varje särskilt fall hör, då i regel en större eller mindre del av lönen utgöres in natura. Härtill kommer även, att kontrollen över att klistringen av märken sker på ett tillfredsställande sätt, som redan beträffande industriens arbetsgivare kan vara svår att verkställa, kommer att erbjuda ännu mer betydande svårigheter, om klistringen av försäkringsmärken skall handhavas även av det stora antalet mindre arbetsgivare

166 inom jordbruket. Den kontroll över klistringen, som för industrien kan väntas komma att ombesörjas av de försäkrade själva, torde icke heller vara något att lita till för jordbrukets del. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att den kommitté, som tillsattes i England år 1925 för att undersöka frågan om lantarbetarnas medtagande i den engelska försäkringen, kom till det resultatet, att om den engelska arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att utvidgas att omfatta även denna arbetargrupp, skulle det bliva erforderligt att finna ut något annat system för uppbörden av försäkringsavgifterna än det system med försäkringskort, som tillämpas inom den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen i England. Då en dylik uppfattning gjort sig gällande i England, som är betydligt tätare befolkat än vårt land och där administrationen sålunda borde gestalta sig enklare än hos oss, synes detta vara ägnat att motivera en ännu större tvekan beträffande lämpligheten av märkessystemet för uppbörd av försäkringsavgifter inom motsvarande yrkesgrupp i vårt land. Att däremot för jordbrukets del skapa ett annat uppbördssystem, som möjliggör en individuell bokföring av erlagda avgifter, så att det i varje särskilt fall med lätthet kan avgöras i vilken utsträckning avgifter erlagts, skulle otvivelaktigt medföra avsevärda kostnader. Vad slutligen beträffar frågan om säsongarbetslösheten bland länt- och skogsarbetarna må framhållas, att för yrken, vilkas arbetslöshet i stor utsträckning antager säsongkaraktär, erbjuder en arbetslöshetsförsäkring speciella svårigheter, som ej göra sig gällande för yrken, elär säsongkaraktären är mindre utpräglad eller icke alls förekommer. A t t bestämma generella regler för säsongarbetslöshetens behandling hava de sakkunniga icke funnit möjligt. I stället ha, såsom framgår ur motiveringen till 9 § i förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring, angivits de olika vägar, som härvid över huvud böra komma till användning, såsom förlängning av karenstiden, inhiberande av understöden från försäkringen under viss tid och uppdelande av den maximala understödstiden på olika delar av året. Vilket av dessa alternativ som i visst fall bör komma till användning och i vilken omfattning detta bör ske, skulle enligt de sakkunnigas förslag socialstyrelsen avgöra. Det synes nämligen de sakkunniga uppenbart, att kännedom om det lämpligaste förfaringssättet för säsongarbetslöshetens behandling kan vinnas först genom den erfarenhet, som förvärvas under försäkringens handhavande. Ur denna synpunkt vore det enligt de sakkunnigas mening till fördel, om försäkringen till en början, innan ännu en mera omfattande erfarenhet vunnits i detta avseende, icke omfattade säsongyrken i alltför stor utsträckning. Eör bedömandet av frågan om arbetslöshetsförsäkringen bör omfatta lantoch skogsarbetarna eller icke är det givetvis även av betydelse, huruvida dessa arbetargrupper verkligen önska en dylik försäkring. I England ha, såsom redan framhållits, jordbrukets arbetare tidigare motsatt sig försäkringen, fastän visserligen på senare tid en annan synpunkt börjat göra sig gällande. Orsaken till detta bristande intresse för försäkringen torde huvudsakligen vara att söka däri, att jordbrukets arbetare betrakta avgiftsbetalningen som en tunga, en syn-

167 punkt som är lätt att förstå, då jordbruksarbetarnas kontanta löneförmåner äro relativt små, bl. a. till följd av att lönen delvis utgår i naturaförmåner. Härigenom kommer lantarbetaren att avstå en relativt större del av sin kontanta lön än exempelvis industriarbetaren. Huruvida samma synpunkt på denna fråga anlägges även av länt- och skogsarbetarna inom vårt land kan ej med säkerhet avgöras. Sannolikt är väl att uppfattningarna härom gestalta sig något olika i olika delar av landet, så att intresset för en arbetslöshetsförsäkring bland länt- och skogsarbetarna huvudsakligen förefinnes i norra delarna av landet men icke eller endast i mindre grad i landets södra delar. En dylik olikhet synes helt naturlig och torde kunna förklaras genom olikheter i avseende på arbetsförhållandena. Denna omständighet har föranlett de sakkunniga att undersöka möjligheterna för en differentiering av försäkringen med hänsyn till omfattningen, i så måtto att försäkringen exempelvis norr om Dalälven eller eventuellt norr om Mälaren skulle kunna omfatta även länt- och skogsarbetarna^ vilket däremot icke skulle vara fallet söder om dessa (såsom exempel angivna) gränser. Verkningarna av en sådan anordning torde emellertid icke bliva fördelaktiga. Det är sålunda oförnekligt, att ojämnheter måste komma att uppstå genom att utövaren av ett visst yrke tillhör de försäkringspliktigas kategori i en del av landet men icke i en annan, vilket otvivelaktigt kommer att i viss utsträckning medföra ökade försäkringstekniska svårigheter, framför allt i gränstrakterna mellan de olika försäkringsområdena. De sakkunniga ha därför heller icke ansett sig kunna förorda en anordning av förevarande art. På grundval av de ovan anförda synpunkterna hava samtliga sakkunniga utom herr Johansson såsom sin uppfattning beträffande frågan om länt- och skogsarbetarnas ställning i förhållande till en arbetslöshetsförsäkring velat framhålla följande. Otvivelaktigt föreligger bland dessa grupper särskilt i vissa delar av landet ett behov av arbetslöshetsförsäkring. Även om detta behov enligt flertalet sakkunniga är vida mindre utpräglat än beträffande industriens arbetare, hade det enligt dessa sakkunnigas mening otvivelaktigt varit att föredraga, om nu ifrågavarande arbetargrupper kunnat indragas under försäkringen. De svårigheter härför, som i det föregående närmare utvecklats, äro emellertid av den art, att det enligt de sakkunnigas flertal icke kan anses tillrådligt att omedelbart utsträcka försäkringen även till länt- och skogsarbetarna. Dessa sakkunniga hava i stället velat förorda en anordning, varigenom försäkringen till en början erhåller en något mindre omfattning, motsvarande arbetargrupper, inom vilka behovet av en försäkring är mest utpräglat, och som samtidigt möjliggöra en relativt enkel försäkringsadministration. Förevarande villkor uppfylles i stort sett av industriens lönearbetare. Genom att på detta sätt till en början inskränka försäkringen till grupper, som äro lättare att administrera, särskilt med hänsyn till erforderliga kontrollanordningar, erhålles större trygghet för att försäkringen redan från starten skall komma att funktionera på ett tillfredsställande sätt. Sedan erfarenhet vunnits dels rörande olika organisatoriska frågor, såsom beträffande arbetsförmedlingsanstalternas

168 kontrollanordningar, utdelande av försäkringskort till försäkrade arbetare, utbyte av gamla försäkringskort mot nya, arbetsgivarnas anbringande av försäkringsmärken å dessa kort m. m., dels rörande verkningarna av olika bestämmelser, varibland behandlingen av säsongarbetslösheten torde få anses särskilt betydelsefull, bör enligt de sakkunnigas mening frågan om länt- och skogsarbetarna ånyo upptagas till prövning. Detta synes böra ske så snart som möjligt och i varje fall icke senare än fem år efter försäkringens ikraftträdande. I fråga om kontors- och butikspersonal och dess ställning till en arbetslöshetsförsäkring synas bl. a. följande synpunkter förtjäna beaktas. Arbetslösheten inom nämnda arbetarkategorier torde i stort sett karakteriseras därav, att arbetslöshetsfallen inträffa mera sällan, samtidigt med att arbetslösheten i varje individuellt fall företer längre varaktighet än arbetslöshetsfallen bland industriens arbetare, vilket för övrigt är helt naturligt, med hänsyn till de mera fasta anställningsförhållanden, som i regel tillämpas inom de nämnda arbetarkategorierna. Även om, såsom är fallet inom försäkringsväsendet, arbetslöshetsrisken för den där anställda kontorspersonalen är synnerligen ringa, är det dock ovedersägligt, att under senare år förefunnits en arbetslöshet av ganska allvarlig art bland personer, som tillhöra kontorsarbetets område. Det är emellertid att märka, att en arbetslöshet av denna art, som i regel drabbar den enskilde individen under en relativt lång tid, skulle föga vinna på en arbetslöshetsförsäkring. Rätten till understöd från försäkringen har nämligen enligt de sakkunnigas förslag maximerats till en viss kortare tid av året och är dessutom knuten till villkoret att vederbörande haft anställning inom försäkringspliktigt yrke minst 26 veckor under de närmast föregående fyra försäkringskvartalen och därunder erlagt försäkringsavgifter. J u mera arbetslösheten karakteriseras av långvariga men relativt sällsynta perioder, desto mindre betydelse kommer en arbetslöshetsförsäkring att få. Flertalet av de sakkunniga hava också ansett, att bärande skäl för kontors- och butikspersonalens medtagande i en arbetslöshetsförsäkring icke föreligga. Då emellertid även en motsatt uppfattning gjort sig gällande, hava de sakkunniga enat sig om att förorda, att frågan ånyo upptages till prövning i samband med frågan om länt- och skogsarbetarnas ställning i förevarande avseende. Sedan arbetslöshetsförsäkringen varit i funktion någon tid och erfarenhet vunnits, föreligger större möjlighet för en ingående prövning av frågan. Medan de sakkunniga ansett sig böra förorda hotell- och restaurantpersonalens medtagande i försäkringen, har hushållspersonalen, i likhet med vad fallet är i den utländska lagstiftningen, icke medtagits. Att så skett beror bl. a. därpå, att försäkringen ansetts endast böra omfatta arbetare, anställda i affärsmässigt driven rörelse eller verksamhet. E t t medtagande av hushållspersonalen skulle för övrigt kräva en högst betydande utbyggnad av försäkringens kontrollapparat och medföra organisatoriska svårigheter av mycket stor omfattning. Härtill kommer även att, då en väsentlig del av lönen för tjänare i hushåll utgår in natura, och kontantlönen sålunda är relativt obetydlig, avgiftsbetalningen säkerligen i flera fall skulle komma att bli ganska betungande. Så snart en försäkring av denna art begränsas, så att den ej omfattar samtli-

169 ga lönearbetare, komma alltid svårigheter att uppstå vid avgörandet, huruvida vissa arbetare eller grupper av arbetare skola anses tillhöra försäkringens område eller icke. Det är därför av stor betydelse, att gränserna mellan försäkrade och icke försäkrade yrken dragas så, att dessa svårigheter i görligaste mån reduceras. Av betydelse är även att cirkulationen mellan försäkrade och oförsäkrade yrken blir så liten som möjligt. Såsom exempel kan nämnas, att betydande svårigheter skulle komma att uppstå vid avgörande av försäkringsförhållandena för tjänare i lanthushåll, därest jordbruksarbetarna skulle omfattas av försäkringen men hushållspersonalen vara utesluten. Av samma skäl torde det få anses uteslutet, att begränsa försäkringen på sådant sätt, att skogsarbetarna inordnades under försäkringen, medan jordbruksarbetarna holies utanför, oaktat vissa skäl kunna anses tala härför, eller att låta butikspersonalen ingå i försäkringen medan kontorspersonalen utestänges eller tvärtom. Även med de sakkunnigas förslag förekommer en viss cirkulation mellan försäkrade och oförsäkrade yrken, och det är önskvärt att olägenheten härav icke utsträckes ytterligare. Den största olägenheten härav uppstår i sådana fall, där den försäkrade arbetar i försäkringspliktigt yrke så kort tid varje år, att han aldrig blir i tillfälle att erlägga det antal veckoavgifter, som kräves för rätt till understöd från försäkringen. För att råda bot mot denna olägenhet har en av de sakkunniga, herr Carlström, föreslagit en särskild anordning, för vilken närmare redogöres å sid. 269. Beträffande frågan om länt- och skogsarbetarnas ställning har en av de sakkunniga, herr Johansson, ansett en obligatorisk försäkring, som uteslöte dessa m3'cket viktiga grupper, såsom en olämplig lösning av arbetslöshetsförsäkringens problem. Enligt hans erfarenhet voro dessa arbetargrupper i väsentliga delar av landet utsatta för arbetslöshetsrisk i minst lika hög grad som industriens arbetare. Den arbetslöshetsräkning, som ägde rum i början av maj månad 1927, hade också givit stöd för riktigheten härav. Den omständigheten, att på dessa arbetsområden säsongperioder återkomma mera regelbundet, borde ej medföra, att förevarande arbetargrupper ställdes utanför en arbetslöshetsförsäkring, som i övrigt komme att omsluta säsongyrken. Det vore vidare en mycket avsevärd del av den svenska arbetarklassen, som genom den av de övriga sakkunniga föreslagna lösningen skulle komma att uteslutas från försäkringen. Enligt en inom de sakkunniga uppgjord preliminär beräkning hava de i jordbruk, skogsbruk och flottning anställda arbetarna uppskattats till cirka 235 000 årsarbetare, under det att antalet årsarbetare i de av den föreslagna försäkringen omfattade yrkena angives till omkring 625 000. Redan en jämförelse mellan dessa siffror visar, huru ofullständig en så genomförd arbetslöshetsförsäkring skulle bli. Kommer så härtill att av de uteslutna, åtminstone i vissa delar av landet, ett rätt stort antal tidvis arbetar i försäkringspliktiga yrken, exempelvis vid sockerbruk, tegelbruk, vägarbeten, byggnadsarbeten m. m., och därunder för såväl dem själva som för deras arbetsgivare förelåge skyldighet att erlägga vecko-

170 avgifter till försäkringen, men utan att detta skedde under så lång tid, att arbetslöshetshjälp vid arbetslöshet finge uppbäras, så måste man förstå, att detta kommer att medföra oreda och missnöje. Att förebygga dessa olägenheter på sätt en annan sakkunnig föreslagit, genom att i 16 § medgiva socialstyrelsen rätt att befria från avgifters erläggande, har denne sakkunnige ej ansett framkomligt. I fråga om möjligheten att utsträcka den obligatoriska försäkringen till lantoch skogsarbetare har denne sakkunnige icke velat bestrida hållbarheten av åtskilliga bland de skäl, som övriga sakkunniga därvid anfört, även om han ansett dem icke böra överskattas. Redan nu hör särskilt jordbruket till de yrken, som i ganska betydande omfattning anlita arbetsförmedlingen för platsanskaffning, och genom den utbyggnad, som arbetsförmedlingen måste få vid en arbetslöshetsförsäkring av obligatorisk karaktär, är det ganska sannolikt, att anlitandet av denna kommer att ökas. Redan detta måste medföra ett intimt samarbete mellan arbetsförmedlingens organ å ena och såväl arbetare som arbetsgivare inom jordbruksnäringen å andra sidan. Icke desto mindre är även denne sakkunnige av den uppfattningen, att svårigheterna vid att nu infoga de nu ifrågavarande arbetargrupperna i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring äro stora, och detta har varit en medverkande orsak för honom till att avstyrka arbetslöshetsförsäkringens införande över huvud taget.

B. Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens organisation. 1.

Vissa tidigare förslag till organisation av samhällets hjälpverksamhet för arbetslösa och kritiken härav.

För närmare belysning av de sakkunnigas förslag till organisation av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har det synts lämpligt att till en början redogöra för vissa tidigare förslag till organisation av samhällets hjälpverksamhet för arbetslösa och den kritik, som föranletts härav. Förevarande kritik avser visserligen närmast det förhållandet, att ledningen av reservarbetena organiserats skild från den myndighet, som skulle hava att utöva tillsynen över den föreslagna frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, men då detta spörsmål nära sammanhänger även med organisationen av arbetslöshetsförsäkringen, har det synts lämpligt att i ett sammanhang redogöra för kritiken ifråga. I det betänkande, som den 24 juli 1925 avgavs av de sakkunniga, som den 6 juni 1924 tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning och avgivande av förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten, föreslogs, att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till bekämpande av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna arbeten, i huvudsaklig överensstämmelse med de grundsatser, som tillämpats vid anordnandet av nödhjälpsarbeten. I betänkandet upptogs även till behandling frågan om huru denna verksamhet lämpligen bor-

171 de vara organiserad. Det framhölls bl. a., att en dylik verksamhet skulle komma att äga nära anknytningspunkter företrädesvis till den verksamhet, som för närvarande faller inom socialstyrelsens arbetsområde. Härvid erinrades särskilt om den offentliga arbetsförmedlingen samt den statistiskt-ekonomiska observationstjänsten ifråga om arbetsmarknaden. I anslutning härtill framhölls i betänkandet, att det hade synts böra tagas under övervägande, i vad mån man kunde låta dessa beröringspunkter komma till uttryck i själva organisationen av den myndighet, som skulle handhava hithörande arbetsuppgifter. De åtgärder, som enligt de sakkunnigas mening i sådant hänseende främst kunde komma i betraktande, vore att låta det statliga organet uppgå i socialstyrelsen. Det framhölls emellertid, att en dylik anordning icke lämpligen borde ifrågakomma redan av den grund, att arbetslöshetsorganet behövde utrustas med arbetskraft av olika omfattning, allt eftersom läget på arbetsmarknaden växlade. Att antaga och avskeda tjänstemän allt efter de växlande behoven ansågs icke stå i överensstämmelse med de ordinarie ämbetsverkens organisation. P å grund av dessa förhållanden sågo sig de sakkunniga nödsakade att "bortse från de fördelar, som en samorganisation med tillsynsmyndigheten för arbetsförmedlingen skulle innebära, och föreslogo, att den statliga ledningen av den ifrågavarande verksamheten för anordnande av offentliga arbeten skulle liksom hittills förläggas till ett fristående provisoriskt organ av den struktur, som den nuvarande arbetslöshetskommissionen äger. Ett dylikt organ ansågs även på ett smidigare sätt kunna anpassa sig efter arbetsmarknadens växlingar än som vore möjligt för ett statligt ämbetsverk. E t t uppslag, att till detta organ överföra bl. a. ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen, ansågs efter närmare prövning icke vara att förorda. Överflyttandet av uppgifter, som voro av stadigvarande natur, från ett ordinarie ämbetsverk till ett provisoriskt inrättat organ kunde nämligen icke anses lämpligt. De sakkunnigas förslag till organisation av det statliga arbetslöshetsorga- yttranden i net föranledde icke någon erinran från flertalet av de hörda myndigheterna och 1924 ars korporationerna. Statskontoret uttalade, att ett förläggande av denna verksam- arbetslöshetshet till ett statligt ämbetsverk icke syntes vara ägnat att befordra en ända- förslag. målsenlig handläggning av hithörande frågor. För ett organ som arbetslös- statskontoret, hetskommissionen kunde enligt statskontorets mening personalbehovet lättare än hos ett ämbetsverk avpassas efter omfattningen av de för tillfället föreliggande arbetsobjekten. Dock hade tvenne av statskontorets ledamöter anmält avvikande mening och ansett, att arbetslöshetskommissionens verksamhet, i vad den vore av rent administrativ art, lämpligen kunde anförtros åt socialstyrelsen, vars uppgifter i vissa avseenden nära berörde denna del av kommissionens verksamhet. Statens fattigvårdsinspektör framhöll bl. a., att den omständigheten, att so- Statens cialstyrelsen hade ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen och hade sig fnSp^tör9 ålagt att övervaka arbetsmarknadens växlingar, borde föranleda ett övervägande, om ej arbetslöshetskommissionens verksamhet borde överflyttas på socialstyrelsen.

172 Från socialstyrelsens sida blev förslaget, i vad det avsåg ledningen av den förevarande hjälpverksamheten, föremål för en ingående kritik. I sitt utlåtande anförde nämnda ämbetsverk bland annat följande: »De sakkunniga hava i sitt organisationsförslag endast beaktat den direkta nödhjälpsverksamheten för de arbetslösa, sålunda vad som till arbetslöshetens bekämpande med stöd av arbetslöshetsanslaget utföres i form av arbetslöshetsunderstöd, hyreshjälp och statliga eller statskommunala nödhjälpsarbeten. De hava däremot icke tagit hänsyn till andra i det föregående berörda hjälpmedel i kampen mot arbetslöshet, såsom arbetsförmedlingen och offentliga arbeten i öppna arbetsmarknaden — hjälpmedel av lika stor betydelse och principiellt att föredraga framför de direkta hjälpåtgärderna. Än mindre har erinrats om att arbetslösheten är en funktion hos arbetsmarknaden och att densamma sålunda står i det närmaste sammanhang med de faktorer, som konstituera arbetsmarknadens läge och utveckling, d. v. s. arbetslöner, avtalsväsen samt arbetsgivar- och arbetarorganisationernas politik och mellanhavanden. Det är detta sammanhang som föranlett, att hithörande olika spörsmål principiellt sammanhållits hos socialstyrelsen, som enligt sin instruktion har att handlägga ärenden rörande hela detta komplex av arbetsmarknadsfrågor. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle på detta område nu fastslås följande uppdelning: arbetsmarknadsspörsmål i allmänhet arbetsförmedling understödsverksamhet statliga nödhjälpsarbeten statskommunala nödhjälpsarbeten

socialstyrelsen » arbetslöshetskommissionen » >

Därjämte torde det förutsättas, att kommissionen blir regeringens rådgivande organ i fråga om andra förekommande arbetslöshetsspörsmål, exempelvis dirigerandet ur arbetslöshetssynpunkt av olika statsmyndigheters företagarverksamhet o. dyl. Vad som i denna organisationsplan särskilt faller i ögonen är, att ledningen av arbetsförmedlingen icke organisativt sammanhålles med arbetslöshetsverksamheten i övrigt. Olägenheterna härav hava måhända icke hittills så mycket framträtt av den anledningen, att vederbörande ledande tjänstemän hos socialstyrelsen medverkat i arbetslöshetskommissionens ledning och till följd härav svårare friktioner kunnat undvikas. Dessa gynnsamma omständigheter äro emellertid av tillfällig natur och kunna ej utan vidare förutsättas bliva bestående. Därmed inträder uppenbarligen risk för att det oundgängliga men icke så lätt genomförda samarbetet mellan de olika grenarna av det allmännas bekämpande av arbetslösheten kan bliva allvarligt lidande på en synnerligen viktig punkt. Än skarpare lära dessa olägenheter framträda, därest något system av arbetslöshetsförsäkring anordnades under statens medverkan. Behovet av omedelbar samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen är för den offentliga arbetslöshetsförsäkringen oavvisligt, och å andra sidan vore det onekligen egendomligt om försäkringsverksamhet på området åtskildes från andra former av arbetslöshetshjälp. Än mera kompliceras frågan därav, att statens befattning med s. k. arbetslöshetsförsäkring (liksom med arbetsförmedlingen) uppenbarligen medför sådana mera permanenta arbetsuppgifter, som de sakkunniga förutsatt skola tillhöra de ordinarie ämbetsverken. Nu anförda och andra omständigheter synes göra det oavvisligt, att, särskilt med hänsyn till den vidare omfattning, i vilken arbetslöshetsfrågan nu-

173 mera upptagits till lösning, låta frågan om den centrala ledningen på förevarande område underkastas ett förnyat övervägande.» I det förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet, som under senare hälften av år 1925 utarbetades av nya inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga (1925 års departementsutkast), upptogs det förslag, för vilket ovan redogjorts, nämligen att denna verksamhet skulle omhänderhavas av arbetslöshetskommissionen. Kommissionen skulle vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymde representanter till lika antal för arbetarnas och arbetsgivarnas intressen. I det av samma sakkunniga utarbetare förslaget till lag om offentlig arbetsförmedling och till förordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor förutsattes, att socialstyrelsen skulle utöva tillsyn såväl över förmedlings- som försäkringsverksamheten. Uppdelandet av ledningen av de samhälleliga åtgärderna mot arbetslösheten mellan soicalstyrelsen och arbetslöshetskommissionen kvarstod sålunda även i sistnämnda förslag. Detta föranledde socialstyrelsen att i sitt den 11 februari 1926 avgivna utlåtande över förslaget ånyo upptaga frågan om den centrala ledningens organisation. Styrelsen framhöll härvid, att om man vid bekämpande av arbetslösheten och dess verkningar framginge efter en kombinerad försäkrings- och arbetslinje, komme de båda linjernas uppgifter för såväl de lokala som de centrala organen att ligga varandra synnerligen nära och till och med delvis täcka varandra. Behovet av reda och klarhet i organisationshänseende vore därför trängande. Socialstyrelsen anförde vidare: »Att detta behov icke blivit vederbörligen tillgodosett i de båda tidigare avgivna kommittéförslagen berodde närmast på, att de båda sakkunnigberedningarna var för sig haft att som isolerat spörsmål behandla olika sidor av frågan i dess helhet, nämligen socialförsäkringskommittén försäkringslinjen och arbetslöshetssakkunniga arbetslinjen. När nu en ny beredning haft att behandla båda dessa linjer, borde en av dess viktigaste uppgifter ha varit att söka åstadkomma ej mindre en rationell kombination av de båda linjerna än även en praktisk och redig uppdelning mellan de olika myndigheternas uppgifter. Enligt styrelsens mening ha dessa synpunkter icke blivit på tillfredsställande sätt beaktade.» Härefter framhöll socialstyrelsen exempel på fall, där de båda myndigheterna kunde komma att fatta beslut rörande samma fråga, varvid det icke vore uteslutet att besluten kunde komma att strida mot varandra.

I925 °rs utkast.

Vid granskning av 1925 års departementsutkast av de av statsrådet och 1925 års chefen för socialdepartementet den 11 december 1925 tillkallade sakkunniga s a unn'9aföranledde organisationsfrågan ett särskilt uttalande i det yttrande, som avgavs av tvenne av de sakkunniga, herrar Hamrin och Larsson, vilka såsom en brist hos förslaget anförde den omständigheten, att dels arbetslöshetskommissionen dels socialstyrelsen skulle fungera som överledning.

174 2.

De sakkunnigas förslag till organisation av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen. a) Den centrala organisationen.

Betydelsen av Ur den ovan lämnade redogörelsen torde med styrka hava framgått den stora enhetlig or- betydelsen av att de olika samhälleliga åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande samordnas med varandra i en enhetlig organisation. Arbetsförmedlingens betydelse såsom kontrollorgan för försäkringen utesluter sålunda, att försäkringen organiseras skild från förmedlingen. Men även frågor om anordnandet av reservarbeten, den erforderliga omfattningen av dylika arbeten såväl som härvid uppkommande avlöningsfrågor kunna enligt de sakkunnigas mening lösas på ett tillfredsställande sätt endast genom en ingående kännedom om de möjligheter, som den öppna arbetsmarknaden vid varje särskilt tillfälle och på skilda orter erbjuder. Den centrala ledningen av reservarbetena bör därför organiseras i omedelbar anslutning till arbetsförmedlingens centrala organisation. Olika alter- De olika möjligheter för en lösning av organisationsfrågan, som under dyna^ för lös- jj]^a förhållanden erbjuda sig, synas vara ning av or. . ^ . . . 0 ganisations- a) att i socialstyrelsen inordna ledningen såväl av arbetslöshets! örsäkrinfragan. g e n s o m a v reservarbetena, b) att från socialstyrelsen utbryta handläggningen av ärenden, som direkt beröra arbetsmarknadens problem — i första rummet arbetsförmedlingen — och i en organisation sammanföra såväl dessa ärenden som ärenden rörande försäkring och reservarbeten. Båda lösningarna medföra den fördelen, att samtliga ärenden rörande arbetsmarknaden komma att omhänderhavas av en och samma myndighet. I båda fallen skulle arbetslöshetskommissionen komma att upphöra såsom självständig organisation. Medan det första alternativet möjliggör en enhetlig ledning av åtgärderna på förevarande område med tillhjälp av redan existerande institutioner, kräver det andra alternativet bildande av en ny sådan. Redan denna omständighet talar till förmån för en lösning av organisationsfrågan i överensstämmelse med det första av de nämnda alternativen. De sakkunniga hava även på olika grunder ansett sig böra förorda detta alternativ. Det må emellertid framhållas, att en dylik anordning som nödvändig förutsättning kräver väsentligt smidigare personalanställningsförhållanden än som i regel tillämpas vid statliga ämbetsverk. Allteftersom reservarbetenas omfattning växlar, kommer nämligen även personalbehovet att växla å den byrå, som skulle komma att omhänderhava ledningen av ifrågavarande arbeten. SocialJ?ör närvarande är socialstyrelsens verksamhet uppdelad på sex byråer med varande or- l stort sett följande arbetsuppgifter: ganisation. 1 : a byrån: arbetsmarknadens speciella frågor, inseende över arbetsförmedlingsanstalter samt över statens förlikningsmän för medling i arbetstvister, in- och utvandringsfrågor m. m.; 2 :a byrån: arbetarskyddsärenden, yrkesinspektionen;

175 3:e byrån sjukkasseväsendet och understödsföreningar; 4:e byrån: allmän socialstatistik, levnadskostnadsindex m. m.; 5 :e byrån: socialstatistiska specialundersökningar; 6:e byrån: lag- och administrativa ärenden. Med hänsyn till det intima samband, som måste finnas mellan arbetsförmedlingens och försäkringens lokala organisation, böra vid arbetslöshetsförsäkringens förläggande till socialstyrelsen förmedlingen och försäkringen omhänderhavas av samma byrå. För närvarande är tillsynen över arbetsförmedlingen förlagd till första byrån. På grund av denna byrås omfattning och de uppgifter i övrigt, som äro förlagda hit, är det knappast möjligt att ytterligare utöka byråns verksamhet i den utsträckning, som skulle bli erforderlig, därest byrån även skulle komma att omhänderhava arbetslöshetsförsäkringen. Det synes därför lämpligare överflytta handläggningen av förmedlingsfrågorna från första byrån till en särskild byrå för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. För att den verksamhet, som för närvarande bedrives av arbetslöshetskommissionen, skall kunna inordnas i socialstyrelsen, kräves ytterligare en byrå för reservarbeten, som skulle få i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande åligga nämnda kommission. En blick på de olika arbetsuppgifter, som socialstyrelsen för närvarande omhänderhar, ger vid handen, att — även om man bortser från arbetsförmedlingen — en betydande del av styrelsens verksamhet faller inom arbetsmarknadens område. Detta förhållande innebär enligt de sakkunnigas samstämmiga mening en naturlig grund för arbetslöshetsförsäkringens och reservarbetenas förläggande till socialstyrelsen. Härigenom skulle socialstyrelsens omfattande erfarenhet rörande arbetsmarknadens olika problem kunna nyttiggöras för försäkringen i större utsträckning än om denna organiserades skild från socialstyrelsen. A andra sidan skulle, genom att försäkringens ledning förlägges till socialstyrelsen, styrelsens verksamhet, som redan nu omspänner ett betydande antal olika arbetsområden, komma att högst väsentligt utökas. Enbart byrån för reservarbeten skulle få en omfattning, ungefär motsvarande den nuvarande arbetslöshetskommissionens. Häri ligger givetvis en stor fara för att den enhetliga ledningen av och samverkan mellan de olika åtgärderna på arbetslöshetens område kunna komma att försvagas. Det bör nämligen ej förbises, att den här avsedda verksamheten kommer att ställa ledningen inför ständigt nya skiftande och betydelsefulla uppgifter av mycket stor ekonomisk räckvidd. Med hänsyn till nu anförda omständigheter uppstår frågan, huruvida icke Erforderlig någon eller några av de arbetsuppgifter, som för närvarande handläggas inom andrin9 av socialstyrelsen, men som icke hava något direkt samband med den verksamhet, styrelsens som enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva styrelsens blivande huvudupp- nuvaran</? ~-ci

- T

,,

, •..

, ..

o

, ,

„

gitt — nämligen att tjänstgöra såsom statens organ för handhavande av arbetsmarknadens olika frågor — kunde överflyttas från socialstyrelsen till annat ämbetsverk. Härvid föres tanken i första hand på de byråer inom socialstyrelsen, som handhava frågor rörande yrkesinspektionen och sjukkasseväsen-

organisatio!

176 det. Dessa byråer torde reellt sett redan nu intaga en i viss mån fristående ställning inom styrelsen och torde också utan men för de uppgifter, som åligga förevarande byråer, kunna överflyttas till annat ämbetsverk, vars verksamhet sammanhänger med nämnda byråers uppgifter. För yrkesinspektionen erbjuder sig en naturlig anknytning till riksförsäkringsanstalten, medan för sjukkassebyråns vidkommande pensionsstyrelsen väl närmast torde böra komma ifråga. De ytterligare anordningar, som böra träffas i samband med yrkes- och sjukkasseinspektionens överflyttande till de nämnda ämbetsverken, synas icke i detta sammanhang behöva upptagas till närmare prövning. Här må endast framhållas, att överflyttningen icke behöver föranleda någon som helst ändring i de former för verksamhetens bedrivande, som under byråernas nuvarande organisation befunnits vara de mest ändamålsenliga. Enligt de sakkunnigas organisationsförslag skulle sålunda socialstyrelsen efter omorganisationens genomförande komma att omfatta följande byråer: l:a byrån: arbetsmarknaden m. m.; 2:a byrån: arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring; 3:e byrån: reservarbeten; 4:e byrån: allmän socialstatistik; 5:e byrån: socialstatistiska specialundersökningar; 6:e byrån: lag- och administrativa ärenden. Byråernas antal skulle alltså bliva detsamma som för närvarande. I stället för arbetarskyddsbyrån och sjukkassebyrån, som föreslagits skola överföras till annat ämbetsverk, skulle komma tvenne andra, nämligen en byrå för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring och en för planläggning och ledning av reservarbeten. Behandling av De sakkunniga övergå nu till frågan om behandlingen av de ärenden inom vissa ärenden socialstyrelsen, som avse försäkring och reservarbeten, d. v. s. ärenden tillmom social-

°

'

e

„

styrelsen, hörande 2 :a och 3:e byråerna enligt ovanstående schema. Socialstyrelsen tillhör de ämbetsverk, där generaldirektören, efter föredragning av vederbörande byråchef, i regel är ensam beslutande, och det har ansetts böra prövas, om detta behandlingssätt lämpar sig för här ifrågavarande ärenden. Vad först beträffar ärenden, som enligt förslaget skulle komma att tillhöra 2:a byråns verksamhetsområde, ha de sakkunniga haft under omprövning en lösning, enligt vilken beslut i försäkringsfrågorna skulle fattas av ett kollegium, där socialstyrelsens chef vore ordförande, och som för övrigt skulle bestå av vissa byråchefer i socialstyrelsen samt av representanter för arbetsgivare och arbetare. Härigenom skulle de olika parter, som bidroge till försäkringens finansiering, komma att bliva representerade i försäkringens centrala ledning. Det är emellertid att befara, att en dylik anordning skulle komma att verka tyngande på arbetet och därigenom fördröja de olika frågornas handläggning. Klart synes nämligen vara, att icke alla frågor, som tillhöra försäkringens område, skulle ha något att vinna på att hänskjutas till ett dylikt

177 kollegium. Att på förhand uppdela ärendena i olika grupper, varav vissa skulle för behandling hänskjutas till den nämnda partrepresentationen, medan andra skulle handläggas efter samma principer som nu sker inom socialstyrelsen, torde å andra sidan bliva förenat med så stora svårigheter, att en dylik lösning ej synes kunna förordas. Härtill kommer även att socialstyrelsen, såsom inspektionsmyndighet över arbetsförmedlingsanstalterna, skall genom utsända tjänstemän kontrollera anstalternas verksamhet såväl inom arbetsförmedlingens som inom försäkringens område. Det är givetvis av vikt, att socialstyrelsen härvid äger möjlighet att genom sina utsända tjänstemän omedelbart lämna de råd och anvisningar, som dylika inspektioner kunna föranleda, utan att frågor av denna art först skola behöva underkastas en central handläggning av ett forum, där även representanter för arbetare och arbetsgivare deltaga. En lösning av den centrala ledningens organisation i enlighet med dessa linjer har därför icke kunnat förordas av de sakkunniga. Under prövningen av organisationsfrågan hava de sakkunniga enhälligt samlat sig kring den uppfattningen, att det förfaringssätt, som nu tillämpas vid ärendens handläggning inom socialstyrelsen, med fördel synes kunna tillämpas vid handläggningen av de frågor, som tillhöra 2 :a byråns verksamhetsområde. De här anförda synpunkterna avse dock icke besvärsfrågorna, för vilka, såsom senare skall visas, ett särskilt handläggningsförfarande föreslagits. Annorlunda gestalta sig förhållandena, då det gäller frågor, som enligt förslaget skulle tillhöra 3:e byråns eller reservarbetsbyråns verksamhetsområde. Här gäller det exempelvis principerna för reservarbetslönens fastställande, bestämmande av ackordsatser, utväljande av lämpliga arbetsobjekt för reservarbeten m. m., frågor, beträffande vilkas handläggning medverkan från personer med praktisk insikt på områden, som ha betydelse för reservarbetenas ordnande, skulle vara av synnerligt värde. Det skulle sålunda otvivelaktigt innebära ökad säkerhet för en tillfredsställande handläggning av dessa spörsmål, om för detta ändamål kunde förvärvas personer, som genom sitt tidigare arbete visat sig väl förtrogna med praktisk ekonomisk verksamhet. Men å andra sidan torde det även få anses vara av gagn, om praktisk kännedom om arbetarnas och arbetsgivarnas förhållanden bleve representerad. Dessutom skulle det, med hänsyn till att reservarbetena äro att anse såsom ett led i den allmänna hjälpverksamheten, enligt de sakkunnigas mening vara värdefullt, om vid dessa ärendens handläggning deltoge någon person, som vore praktiskt förtrogen särskilt med den kommunala hjälpverksamheten. Efter övervägande av olika alternativ för tillgodoseende av de nu anförda synpunkterna hava de sakkunniga för sin del funnit den lämpligaste anordningen vara att vid behandlingen av ärenden rörande reservarbeten socialstyrelsens chef, chefen för reservarbetsbyrån samt dessutom trenne av Konungen utsedda personer deltaga. Av dessa personer böra två vara väl förtrogna, den ene med arbetarnas, den andre med arbetsgivarnas förhållanden och intressen och den tredje praktiskt förtrogen med den kommunala hjälpverksamheten. Dessutom böra åtminstone de två förstnämnda uppfylla de krav beträffande förtrogenhet med praktisk ekonomisk verksamhet, som ovan berörts. Givetvis bör social12—271089.

178 styrelsens chef äga tillkalla den sakkunskap, som kan finnas inom styrelsen. Sålunda tillkallade personer skola dock icke äga deltaga i besluten. Enligt de sakkunnigas förslag skola beslut om ersättning vid inträffad arbetslöshet i första hand avgöras av de olika länens arbetsförmedlingsanstalter. Därest vederbörande icke åtnöjes med anstalternas beslut, kan enligt förslaget klagan föras hos socialstyrelsen. Möjligen skulle mot en dylik anordning kunna riktas den mera formella anmärkningen, att, då socialstyrelsen skall utöva den direkta ledningen av såväl förmedlings- och försäkringsverksamheten som reservarbetena, det skulle kunna anses vara mindre tillfredsställande, om detta ämbetsverk även skulle komina att tjänstgöra som besvärsinstans. Enligt de sakkunnigas mening är det emellertid av största vikt att avgörandet av besvärsfrågor hänskjutes till en institution, där den erforderliga sakkunskapen på området finnes att tillgå. Härvid bör åt den beslutande myndigheten givas en sådan sammansättning, att verklig sakkunskap på olika av besvärsfrågorna berörda områden blir representerad. Detta syfte synes på bästa sätt kunna tillgodoses därigenom, att i besvärsfrågors avgörande deltaga socialstyrelsens chef, cheferna för 2:a och 6:e byråerna (arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring samt lag- och administrativa ärenden), samt två personer med praktisk insikt i respektive arbetarnas och arbetsgivarnas förhållanden, vilka personer böra utses av Konungen för en tid, som lämpligen synes kunna bestämmas till tre år. Det har däremot icke synts erforderligt att övriga byråchefer inom socialstyrelsen skola behöva deltaga i besvärsfrågornas avgörande. I och för sig möter icke hinder att låta sakkunskapen i fråga om arbetarnas och arbetsgivarnas förhållanden i den föreslagna besvärsmyndigheten företrädas av socialfullmäktige. Beträffande frågan, huruvida socialstyrelsen även skall vara högsta instans för frågor av här förekommande art eller möjlighet för ett överklagande av socialstyrelsens beslut skall finnas, kunna givetvis olika meningar råda. Den som anser, att en ytterligare instans är erforderlig, synes hava att välja mellan Konungen i statsrådet, regeringsrätten, försäkringsrådet och arbetsrådet eller någon särskild för ändamålet inrättad nämnd. Konungen i statsrådet och regeringsrätten synas emellertid icke böra betungas med frågor av denna art. Lämpligheten av att hänskjuta dylika frågor, som ofta avse intressemotsatser mellan olika parter på arbetsmarknaden, till Konungens avgörande torde för övrigt kunna starkt ifrågasättas. Vad angår arbetsrådet är först att märka, att det ej är uppfört på ordinarie stat; för övrigt torde varken arbetsrådet eller försäkringsrådet, även om dessa institutioner hava att syssla med frågor, som angå både arbetare och arbetsgivare, kunna övertaga uppgiften som besvärsinstans på förevarande område utan en utökning av arbetskrafterna med personer, som äro speciellt förtrogna med arbetsmarknadens olika spörsmål. Att såsom besvärsinstans över socialstyrelsen inrätta en ny nämnd torde knappast böra ifrågasättas, såvida icke avgörande skäl föreligga härför, vilket enligt de sakkunnigas mening icke är fallet. Huvudsaken är att den myndighet, som skall slutligt handlägga besvärsfrågorna, är utrustad med

179 verklig sakkunskap rörande de frågor, som sammanhänga med arbetsmarknadens skiftande problem. På grund av de här anförda synpunkterna hava de sakkunniga ansett, att det icke föreligger tillräckliga skäl för medgivande av rätt att överklaga socialstyrelsens utslag. Med de förutsättningar socialstyrelsen kan väntas komma att besitta synas några allvarliga konsekvenser icke vara att befara av en anordning, varigenom styrelsen göres till högsta instans i besvärsfrågor på förevarande område. Besvär över beslut, som ej föranletts av överklaganden, behandlas i vanlig ordning. b) Den lokaln organisationen. Blott en mening torde råda därom, att utan en väl organiserad arbetsförmed- Arbetsförmedling är en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke möjlig att genomföra. Den organ för för. förra är med andra ord en nödvändig förutsättning för den senare. Rätt till säkringen. ersättning från försäkringen kan ej uppstå, med mindre den arbetslöse hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke kunnat erhålla arbete. Sålunda kan först genom arbetsförmedlingens bistånd avgöras, huruvida försäkringsfallet inträffat eller icke. För övrigt torde handhavandet av de speciella frågor, som äro förenade med en försäkring av denna art, kräva ingående kännedom om arbetsmarknadens läge på olika platser. Det säger sig självt, att en dylik kännedom i första hand är att finna hos arbetsförmedlingens målsmän. Under sådana förhållanden torde utan tvivel den lämpligaste vägen vara att låta samma organ, som omhänderhava arbetsförmedlingen, även utöva arbetslöshetsförsäkringens funktioner. Den frågan uppstår nu, huruvida den offentliga arbetsförmedlingen, som Frågan om hittills utvecklat sig som en kommunal institution med bidrag från staten, " ^ g ^ r a r - " fortfarande bör bibehålla sin kommunala karaktär eller omvandlas till en stat- statligande. lig institution. Förevarande spörsmål har varit föremål för ingående överväganden från de sakkunnigas sida. Det har härunder framgått, att ett förstatligande av arbetsförmedlingen onekligen skulle komina att för försäkringen innebära vissa fördelar, huvudsakligen av organisatorisk art. Sålunda har gjorts gällande, att man härigenom skulle vinna ökad trygghet för en enhetlig ti.lllämpning av försäkringslagstiftningen. Fara för konflikter mellan å ena sidan socialstyrelsen, som har att leda hela försäkringen, och å andra sidan styrelserna för de olika länens arbetsförmedlingsanstalter, vilka hava att administrera försäkringen lokalt, skulle icke förefinnas vid en statlig arbetsförmedling. Från socialstyrelsen givna direktiv skulle lättare och smidigare kunna genomföras, därest samtliga vid arbetsförmedlingen anställda tjänstemän uteslutande vore underordnade socialstyrelsen, än om de, såsom kommunalt anställda, i första rummet måste vara underordnade vederbörande kommunala myndighet. Det har även framhållits, att i den mån arbetslöshetsfrågan betraktas såsom en fråga, vilken rör hela landet, det måste betraktas såsom en statens uppgift att sörja för vidtagande av erforderliga åtgärder till arbets-

180 löshetens bekämpande, och bland dessa åtgärder intager en väl ordnad arbetsförmedling främsta rummet. Slutligen har hänvisats till erfarenheterna från länder med genomförd obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, exempelvis England, där arbetsförmedlingen uppbyggts såsom en statlig institution. I samband med genomförande av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i Tyskland, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1927, har såsom framgår ur redogörelsen å sid. 507 arbetsförmedlingen i detta land, vilken tidigare varit uppbyggd såsom en kommunal institution, underkastats en genomgripande omorganisation. A andra sidan kunna vägande skäl anföras även för ett bibehållande av den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande karaktär av kommunal institution. Det torde sålunda icke kunna förnekas, att den utveckling arbetsförmedlingen i vårt land erhållit till stor del är att tillskriva det kommunala intresset. En omvandling av arbetsförmedlingen till en statsinstitution kan befaras avklippa det intresse, som för närvarande kommer denna förmedlingsverksamhet till del såväl från landstingens sida som från flera större städer och även från andra kommuner. Dessutom bör ihågkommas, att den offentliga arbetsförmedlingen, även efter genomförande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, alltjämt kommer att avse ett betydande klientel, som icke omfattas av försäkringen. Mer än hälften av de platser, som hittills tillsatts genom arbetsförmedlingens medverkan, tillhöra sålunda jordbruk, skogsavverkning och husligt arbete, vilka grupper försäkringen icke ens till någon del skulle komma att omfatta. Beträffande sistnämnda förmedlingsverksamhet, som alltså avser arbetare, vilka stå utanför försäkringen, föreligger enligt de sakkunnigas mening icke något direkt skäl för en omändring av här angiven art. Vad slutligen beträffar de fördelar i organisatoriskt avseende, som skulle kunna vinnas för försäkringen genom en här ifrågasatt omändring av arbetsförmedlingen, hava sakkunniga ansett, att nämnda fördelar även skulle kunna vinnas genom införande av lämpliga anordningar men med bibehållande i stort sett av arbetsförmedlingens nuvarande karaktär. I sådant syfte hava de sakkunniga utarbetat ett förslag till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter, avsedd att tillämpas under förutsättning att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, kommer att införas i vårt land. Förslaget ifråga, för vilket närmare redogöres å sid. 315, innebär väsentligen ett lagfästande av nu gällande organisationsform. För varje landstingsområde och för varje stad. som icke deltager i landsting, skall genom landstingets eller stadsfullmäktiges försorg upprättas en arbetsförmedlingsanstalt. Dessa anstalter skola för sin verksamhet hava huvudkontor samt erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Bredvid sin uppgift att förmedla arbete skola ifrågavarande anstalter hava att i första hand besluta om understöd från försäkringen och även utgiva dylikt. Anstalterna skola dock ej bliva medelförvaltande institutioner. En anordning av här föreslagen art innebär, att arbetsförmedlingsanstalterna, som upprättas av landsting eller i vissa fall av stadsfullmäktige, skulle ep-

181 hålla befogenhet att i viss utsträckning besluta över användningen av försäkringens medel. Denna omständighet S3*nes dock icke böra utgöra hinder för genomförande av anordningen ifråga. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen de för försäkringen erforderliga medlen tillskjutas från arbetarna, arbetsgivarna och staten, varav de båda förstnämnda parterna komma att i lika stor utsträckning bliva representerade i arbetsförmedlingsanstalternas styrelse. I syfte att utöver socialstyrelsens tillsyn över arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet stärka det statliga inflytandet hava de sakkunniga föreslagit, att ordföranden i arbetsförmedlingsanstalts styrelse såväl som suppleant för honom skall utses av Konungen. I samma syfte har även förelagits, att föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skall utses av socialstyrelsen, som även skall äga att bestämma avlöningens storlek. För att i möjligaste mån förebygga eventuella tendenser till slentrian i arbetet hava de sakkunniga föreslagit, att befattningen som föreståndare tillsättes endast tillsvidare. Genom dessa anordningar synes möjlighet hava skapats för att den offentliga arbetsförmedlingen, med bibehållande av sin nuvarande karaktär av kommunal institution, skall bliva väl skickad att omhänderhava arbetslöshetsförsäkringens lokala administration. Då arbetsförmedlingen, i enlighet med vad ovan anförts, skall tjänstgöra som lokalt organ för arbetslöshetsförsäkringen, måste förmedlingsapparaten utbyggas i sådan omfattning, att den kan fullgöra denna sin nya uppgift. Detta spörsmål har gjorts till föremål för en särskild undersökning, vilken såsom Bil. 3 (sid. 420) fogats vid detta betänkande. Undersökningen ifråga bygger på antagandet, att om antalet försäkrade på en viss plats och den närmast omgivande trakten uppgår till 500 eller flera skulle på denna plats avdelningskontor behöva inrättas. Skulle däremot antalet försäkrade icke uppgå till denna siffra har antagits, att ombud i allmänhet vore tillfyllest. Med denna utgångspunkt har undersökningen givit vid handen, att den nuvarande arbetslörmedlingsorganisationen, som under år 1927 hade arbetsförmedlingsanstalter och filialkontor å 138 platser, skulle behöva utökas med i runt tal 150 nya kontor (147 enligt undersökningen). Härvid har även förutsatts, att varje kontor skall i regel kunna sköta den lokala administrationen inom ett område, sträckande sig till ett avstånd av 3/4 mil från kontoret. En sålunda utbyggd arbetsförmedlingsorganisation skulle i sig kunna upptaga omkring 7/s av hela försäkringsstocken. Den återstående delen, eller 1j8 av försäkringsstocken, är så glest fördelad inom olika trakter av landet, att upprättande av avdelningskontor för denna del skulle ställa sig alltför oekonomiskt, då på varje dylikt kontor endast skulle komma ett mindre antal försäkrade personer. För denna grupp synes därför administrationen lämpligen kunna handhavas av ombud, vilkas antal icke torde behöva överstiga 1 000. Med hänsyn till de resultat, som framgått ur förevarande undersökning, anse de sakkunniga, att det icke föreligger några särskilda svårigheter att utbygga den offentliga arbetsförmedlingen i sådan omfattning, att den skall kun-

182 na tjänstgöra såsom lokalorgan för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av här avsedd omfattning. Arbetsförmed- Vad tidigare föreslagits rörande den offentliga arbetsförmedlingens utbyggeffektivitet. lia( ^ n a r n ärmast haft till uppgift att skapa de yttre förutsättningarna för att arbetsförmedlingen skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de krav. som komma att ställas från försäkringens sida, och som i första rummet avse en effektiv kontroll å arbetsvilligheten. Fullt effektiv blir denna kontroll först i den mån arbetsförmedlingen kan anvisa varje arbetslös lämpligt arbete. Det ligger i sakens natur, att detta icke alltid är möjligt, och om så vore fallet, skulle ersättning vid arbetslöshet aldrig behöva utgå. Arbetsförmedlingens effektivitet såsom kontrollorgan kommer emellertid att bliva större ju bättre arbetsförmedlingen är rustad att fylla sin ursprungliga uppgift, nämligen att skaffa arbetsgivaren bästa möjliga arbetare och arbetaren det arbete, som närmast motsvarar hans krafter och färdigheter. Det må därför redan från början uttryckligt framhållas, att arbetsförmedlingen bör utbyggas och organiseras med tanke på denna arbetsförmedlingens primära uppgift, ty endast härigenom kan den bliva skickad att tjänstgöra som organ för en arbetslöshetsförsäkring. I samma mån som försäkringsuppgifterna, såsom handhavandet av försäkringskorten, vissa registreringsarbeten och utbetalandet av arbetslöshetsunderstöd m. m. dylikt, skulle bliva det primära och förmedlingsarbetet något sekundärt, skulle arbetsförmedlingen hava förfelat sin huvuduppgift inom försäkringen. Det är sålunda av grundläggande betydelse att arbetsförmedlingen utvecklas till en arbetsbörs i verklig mening, vilket torde vara en nödvändig förutsättning för att hindra att förmedlingen sjunker ned till en institution, vars huvudsakliga arbete vore att utfärda intyg om att arbete icke kunnat beredas och att verkställa utbetalning av arbetslöshetsunderstöd. En sådan utveckling skulle däremot kunna väntas, om huvudmassan av lediga platser tillsattes utan arbetsförmedlingens medverkan. I anslutning till här uttalade synpunkter synes det vara av intresse att till en början undersöka, vilken roll arbetsförmedlingen för närvarande spelar för platstillsättningen inom olika yrken och särskilt för de yrkesgrupper, som den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att omfatta. För detta ändamål har i följande tablå gjorts en sammanställning dels av hela antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser under vart och ett av åren 1910—1926, dels av ifrågavarande platsers procentuella fördelning på olika grupper av yrken. Ur tablån framgår att, bortsett från åren 1921 och 1922, mer än hälften av alla platser, som varje år tillsättas genom den offentliga arbetsförmedlingen, tillhör grupperna jordbruk och skogshushållning samt husligt arbete, vilka grupper icke skulle komma att omfattas av den föreslagna försäkringen. Beträffande gruppen handel, samfärdsel och sjöfart tillhöra omkring 30 % av de tillsatta platserna yrken, som komma att stå utanför försäkringen. Antager man, att cirka en femtedel av de tillsatta platser, som hänförts under rubriken annat arbete, skulle tillhöra försäkringen, kommer man enligt de sista årens

183 Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser åren 1910—192(>.

Samtliga tillsatta platser

1910 1911 1912 1913

67 010 84 802 105 032 117 931

Procentuell fördelning av de tillsatta platserna pä olika yrkesgrupper Jordbruk, skogshushållning 23.1 24.4 24.5 23.9

Handel, Industri, samfärdsel, hantverk sjöfart

Husligt arbete

Annat arbete

13.5 19.0

138 162

15. f.

18.8 20.9

181 902

184 510

189 563

14.2 16.6

1919 1920

175 030 170 185

25.1 25.6

14.7 12.4

205 131

238 122

222 340

16.4 9.0

215 271

201 420

202 738

erfarenhet till det resultatet, att de tillsatta platser, som tillhöra försäkringens område, endast utgöra omkring en fjärdedel av alla tillsatta platser. tVad särskilt industrien beträffar spelar den offentliga arbetsförmedlingen för närvarande en ganska oväsentlig roll för platstillsättningen. Sålunda tillsattes inom industrien under vart och ett av åren 1925 och 1926 endast cirka 14 000 platser genom den offentliga arbetsförmedlingen. Att närmare angiva huru stor del av samtliga inom industrien tillsatta platser som detta antal utgör är icke möjligt, då man ej känner hela antalet tillsatta platser. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena inom sjöfarten, där platstillsättningen för närvarande till huvudsaklig del synes gå genom den offentliga arbetsförmedlingen, som förmedlar cirka 20 000 platser per år. Erfarenheterna från den nuvarande omfattningen av arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet äro sålunda ur en blivande arbetslöshetsförsäkrings synpunkt i viss mån nedslående, särskilt med hänsyn till arbetsförmedlingens ringa betydelse för industriens arbetsmarknad. På denna punkt bör enligt de sakkunnigas mening en förändring åvägabringas, så att arbetsförmedlingen i vida större utsträckning än hittills kommer att omsluta även det industriella arbetet. En sådan utveckling av arbetsförmedlingen skulle ej endast komma försäkringen till godo i form av ökade kontrollmöjligheter utan även gagna de båda parter på arbetsmarknaden, som arbetsförmedlingen har att tjäna.

184 Den frågan uppstår därför, huruvida förmedlingen av anställningar inom industrien i större utsträckning än hittills kan väntas ske genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, och vilken verkan en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan väntas få för arbetsförmedlingens utveckling till större effektivitet i förevarande avseende. Beträffande denna fråga hava tvenne motsatta uppfattningar gjort sig gällande bland de sakkunniga. Vissa av de sakkunniga anse sålunda, att genomförande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land enligt av de sakkunniga framlagt förslag kommer att utveckla och stärka arbetsförmedlingen, medan andra av de sakkunniga äro av den meningen, att förmedlingen snarare kommer att försvagas genom försäkringens införande, och i varje fall icke vinna den allmänna anslutning, som är nödvändig för att förmedlingen skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin funktion som försäkringens kontrollorgan. I det följande skola de båda meningsriktningarnas synpunkter på den nu föreliggande frågan i korthet angivas. Enligt deras mening, som göra gällande, att införandet av en arbetslöshetsförsäkring skall komma att stärka den offentliga arbetsförmedlingens ställning, torde det få anses såsom ytterst sannolikt, att industriens arbetsgivare komma att i större utsträckning vända sig till arbetsförmedlingen för erhållande av erforderliga arbetskrafter, om dessa arbetsgivare veta, att arbetsförmedlingen har kännedom om huvudmassan av den lediga arbetskraften. I och med införande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer detta att bliva fallet. För rätt till ersättning från försäkringen vid iråkad arbetslöshet måste nämligen varje arbetslös vända sig till vederbörande arbetsförmedlingsanstalt och där anmäla sig för erhållande av arbete. Det är först, om lämpligt sådant icke finnes att tillgå som den arbetslöse kan bliva berättigad till ersättning. P å så sätt kommer arbetsförmedlingen automatiskt att tillföras ledig arbetskraft inom de yrken, som omfattas av försäkringen. Det förutsattes härvid, att arbetsförmedlingsanstalternas ledning och tjänstemän tillse, att verksamheten utövas på ett sätt, som vinner arbetarnas och arbetsgivarnas förtroende, vilket självfallet är en nödvändig förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För detta ändamål är det enligt samtliga sakkunnigas mening av största betydelse, att förmedlingsverksamheten handhaves av personer, som äro väl förtrogna med de olika yrkenas förhållanden. Särskilt gäller detta sedan industriens mera kvalificerade arbetare indragits under den offentliga arbetsförmedlingen. I överensstämmelse härmed äro samtliga sakkunniga av den uppfattningen, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt en allt större utveckling av fackarbetsanvisningen vid alla arbetsförmedlingskontor, där verksamheten är av en sådan omfattning, att specialisering med fördel kan genomföras. Det må i detta sammanhang framhållas, att en av de ledande synpunkterna bl. a. inom den tyska arbetsförmedlingen, vars tyngdpunkt just ligger inom det industriella arbetet, varit, att tjänstemännen vid fackarbetsanvisningen utsetts bland personer, som tidigare arbetat inom motsvarande fack. Detta förfaringssätt har visat sig synnerligen värdefullt för skapande av förtroende och tillit till förmedlingen

185 från såväl arbetarnas som arbetsgivarnas sida. Samma erfarenhet har gjorts även i Belgien. Vid arbetsförmedlingskonferensen i Stockholm under tiden 8—10 december 1927 uttalades från olika håll, att utvecklingen av arbetsförmedlingen till större effektivitet genom utbyggande av fackarbetsanvisningen och vidtagande av andra härför lämpliga åtgärder vore till stor del en fråga av ekonomisk art. Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle komma att införas, skulle även frågan om finansieringen av behövliga åtgärder för arbetsförmedlingens stärkande komma i ett annat läge, alldenstund de erforderliga kostnaderna för arbetsförmedlingen skulle komma att till icke mindre än tre fjärdedelar täckas av statsmedel. Det är härvid av vikt att vid en mera detaljerad planläggning av arbetsförmedlingens organisation särskild uppmärksamhet riktas därpå, att de nya arbetsuppgifter, som försäkringen medför, icke inkräkta på förmedlingsarbetet. De ökade anspråken på arbetsförmedlingsanstalterna från försäkringens sida böra därför motsvaras av erforderlig utökning av anstalternas arbetskrafter. D å arbetsförmedlingens klientel efter genomförande av en arbetslöshetsförsäkring skulle komma att väsentligt utökas, kunde man möjligen befara, att genomsnittsnivån hos detta klientel skulle komma att sjunka, vilket i sin ordning kunde väntas medföra, att arbetsgivarna i mindre utsträckning vände sig till arbetsförmedlingen för att få sitt behov av arbetskraft tillgodosett. Dessa farhågor synas dock enligt vissa bland de sakkunniga få betraktas såsom ogrundade. Vad beträffar genomsnittsdugligheten hos arbetsförmedlingens klientel torde denna enligt samma sakkunnigas mening snarare bliva förbättrad än försämrad, därigenom att praktiskt taget alla arbetslösa inom de försäkrade yrkena komma att anmäla sig hos arbetsförmedlingen. För närvarande torde, särskilt inom industrien, det övervägande flertalet lediga platser fyllas därigenom, att den arbetssökande genom besök hos olika arbetsgivare förhör sig rörande möjligheten att erhålla anställning. Efter införande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan man vänta, att det övervägande flertalet arbetssökande kommer att tillföras arbetsförmedlingsanstalternas klientel. Det torde emellertid icke finnas någon som helst anledning att antaga, att dessa personer, som tidigare genom egna ansträngningar sökt erhålla arbete, skulle i genomsnitt vara mindre goda arbetare än de, som tidigare begagnat sig av arbetsförmedlingsanstalternas medverkan. För ytterligare belysning av denna fråga hava förevarande sakkunniga ansett även följande synpunkt vara förtjänt av beaktande. De personer, som på grund av en blivande arbetslöshetsförsäkring komma att tillföras arbetsförmedlingen såsom arbetssökande, komma i främsta rummet att utgöras av alla dem, vilka, om arbete icke kan beredas, äro berättigade till arbetslöshetsunderstöd. Dessa personer måste emellertid vid tidpunkten för arbetslöshetens början hava erlagt 26 veckoavgifter under de fyra närmast föregående, försäkringskvartalen och dessutom ännu icke uttömt sin understödsrätt. Däremot torde man möjligen kunna vänta, att sådana personer, som vid inträdande arbetslöshet icke erlagt föreskrivet antal veckoavgifter och på denna grund icke kunna erhålla

186 understöd, i en del fall underlåta att vända sig till arbetsförmedlingen. Samma torde förhållandet bliva även för vissa av personer, som redan uttömt sin understödsrätt, därigenom att de uppburit understöd för hela den tid, för vilken de varit berättigade. Det lider emellertid intet tvivel, att de personer, som rekrytera de båda sistnämnda grupperna, äro i genomsnitt mindre goda arbetare än de, som haft arbete i den utsträckning, som fordras för att kunna erlägga det erforderliga antalet veckoavgifter, och dessutom icke varit arbetslösa så länge, att understödsrätten förbrukats. På grund av dessa förhållanden är det att förvänta, att försäkringen kommer att verka i sådan riktning, att av de arbetslösa de bättre arbetarna komma att tillföras förmedlingen i större utsträckning än de mindre goda. Denna inverkan på sammansättningen av arbetsförmedlingsanstalternas klientel torde, i den mån den kommer att göra sig gällande, bliva av betydelse just för stärkande av anstalternas förtroende hos arbetsgivarna och därigenom bidraga till förmedlingens utveckling. Härtill komma även andra synpunkter. Då kostnaden för daghjälp till hälften bestrides av arbetsgivaren, måste det självfallet ligga i arbetsgivarnas intresse, att understöd från försäkringen icke utbetalas i fall, där i stället arbete kunde hava erbjudits. J u mera effektiv arbetsförmedlingen kan göras, ju flera arbetstillfällen som stå förmedlingsapparaten till buds, desto större möjlighet har förmedlingen att bereda lämpligt arbete och därigenom minska försäkringens utgifter. Dessa sakkunniga finna det därför naturligt, att arbetsgivarnas organisationer, efter genomförande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, komma att vidtaga åtgärder i syfte att rikta medlemmarnas uppmärksamhet på betydelsen av att dessa i största möjliga utsträckning utnyttja arbetsförmedlingen för fyllande av sitt behov av arbetskraft. Beträffande spörsmålet om arbetsförmedlingens effektivitet i samband med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring vilja dessa sakkunniga även framhålla, att en viss dualism kan komma att göra sig gällande mellan å ena sidan arbetsförmedlingens ursprungliga uppgifter och å andra sidan dess uppgifter såsom kontrollorgan i en arbetslöshetsförsäkring. Arbetsförmedlingen har sålunda i första hand att tillse, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft, men såsom kontrollorgan i en arbetslöshetsförsäkring har arbetsförmedlingen även att pröva arbetsvilligheten hos de personer, vilka framställt krav på erhållande av understöd från försäkringen. I den mån motvilja mot arbete förekommer, är det givetvis att förmoda, att dylik motvilja uppträder i större utsträckning bland de mindre goda än bland de dugliga arbetarna. Då den grundläggande principen bjuder att i första rummet hänvisa den bästa arbetaren, föreligger en viss möjlighet för att just denna grundläggande princip, som arbetsförmedlingen icke under några förhållanden bör eftersätta, kan komma att utgöra ett hinder för en betryggande kontroll. Det är otvivelaktigt, att fall kunna inträffa, där denna dualism kommer att göra sig gällande, men räckvidden härav begränsas därigenom, att de arbetslösa i regel tillhöra en mängd olika yrken och yrkesspecialiteter, varvid jämförelsen mellan olika arbetssökande i första hand kommer att ske inom varje särskilt yrke för sig.

187 Det vore givetvis av intresse att undersöka, huruvida förhållandena exempelvis i England, som har en snart 20-årig erfarenhet av dessa spörsmål, gestalta sig i förevarande avseende. Såsom framgår ur engelska uttalanden till de sakkunnigas studiedelegation vill det synas som om arbetsförmedlingen i England snarare skulle ha försvagats än stärkts genom den i detta land införda arbetslöshetsförsäkringen. För att erhålla en föreställning om förmedlingsverksamhetens omfattning i detta land har i följande översikt gjorts en sammanställning av antalet anmälda lediga platser samt förmedlade anställningar under vart och ett av åren 1911—1926. De första statliga arbetsförmedlingsanstalterna trädde i verksamhet i februari 1910 och den första arbetslöshetsförsäkringen vid mitten av år 1911. Antal lediga platser och förmedlade anställningar rid de engelska arbetsförmedlingsanstalterna åren 1911—1926. ^r 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

. . . . .

Lediga platser 770 000 1034 000 1183 000 1437 000 1761000 2017000 1974 000 2 040000 1909 000 1286 000 986 000 840000 1057 000 1345 000 1481000 1247 000

Förmedlade anställningar 608 000 810 000 895 000 1087 000 1280000 1535000 1536 000 1496 000 1259 000 921000 807 000 697 000 894 000 1144 000 1279 000 1083 000

Ur översikten framgår bl. a., att antalet förmedlade anställningar företer en jämn stegring till och med år 1916. E t t par år senare börjar regressen, som fortsätter till 1922. varefter ökning ånyo inträder. Under åren 1924— 1926 tillsattes i genomsnitt endast något mer än 1.1 miljoner lediga platser, vilket med hänsyn till antalet arbetare i England måste betraktas som en låg siffra. Det är uppenbart, att huvudmassan av de lediga platserna tillsättes utan arbetsförmedlingens medverkan, och att arbetsgivarna i betydande utsträckning avhålla sig från att hos arbetsförmedlingsanstalterna anmäla lediga platser, således en utveckling, som ej överensstämmer med vad vissa av de sakkunniga ovan framställt såsom den sannolika utvecklingen i vårt land, därest en arbetslöshetsförsäkring skulle komma att införas. Det ligger givetvis under sådana förhållanden nära till hands att undersöka, huruvida arbetslöshetsförsäkringen i England företer några särdrag, som

188 kunna utgöra en • plausibel förklaringsgrund till utvecklingen i detta land. Först må då framhållas en omständighet, som blivit närmare belyst i det föregående. Det framhölls där, att den dubbla begränsningen av understödsrätten dels i avseende på erlagda avgifter och dels i avseende på uppburet understöd skulle komina att i viss grad medföra en utsöndring från arbetsförmedlingsanstalternas klientel av den mindervärdiga arbetskraften. Genom det utsträckta understödets införande i den engelska försäkringen har den nämnda dubbla säkerhetsanordningen delvis bragts ur funktion. Arbetsförmedlingen, som har att utbetala arbetslöshetsunderstöd utan motsvarande prestationer från de understöddas sida, kommer härigenom att få en i viss mån filantropisk karaktär, som knappast kan undgå att verka neddragande på institutionen och på så sätt rubba arbetsgivarnas förtroende härför, vilket i sin ordning kan medföra, att dessa i större utsträckning uraktlåta att till arbetsförmedlingen anmäla sitt behov av arbetskraft. Härtill kommer även en annan omständighet, som torde böra tillmätas en ännu större betydelse i förevarande avseende. Enligt bestämmelserna i den engelska arbetslöshetsförsäkringen är det icke tillräckligt för rätt till understöd att den arbetslöse dagligen inställer sig å en arbetsförmedlingsanstalt för att där söka arbete. Det föreskrives även, att den arbetslöse skall allvarligt bemöda sig om att skaffa arbete. Detta innebär, att den arbetslöse, med risk att förlora rätten till understöd från försäkringen, även måste hos olika arbetsgivare och företag efterhöra, huruvida arbete finnes att tillgå. Ifrågavarande bestämmelse i den engelska arbetslöshetsförsäkringen tillmätes stor vikt, vilket framgår därav, att besvären över försäkringsmyndigheternas beslut att indraga understödet i betydande utsträckning underkännas just på den grund, att vederbörande icke gjort skälig ansträngning att erhålla arbete. Som exempel kan anföras, att av de cirka 442 000 ansökningar om understöd från försäkringen, som under år 1925 avslogos av försäkringsinspektören, icke mindre än omkring 141 000 eller cirka 32 procent motiverades med att den arbetslöse icke gjort tillräckliga ansträngningar att skaffa arbete. En bestämmelse av denna art är givetvis ägnad att avtrubba arbetsgivarnas intresse att använda arbetsförmedlingen, i all synnerhet om deras behov av arbetskraft kan fyllas med tillhjälp av dem, som inställa sig vid fabriksporten för att söka arbete. Om arbetsförmedlingen skall kontrollera arbetsvilligheten genom att tillse, att de arbetslösa uppsöka arbetsgivarna för erhållande av arbete, i stället för att söka ordna det så, att arbetsgivarna få ett direkt intresse av att hos arbetsförmedlingen anmäla sitt behov av arbetskraft, är arbetsförmedlingen inne på en väg, som måste bidraga till att försvaga i stället för att stärka dess ställning. I syfte att förebygga en sådan utveckling av arbetsförmedlingen i vårt land efter införande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring hava herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna avstyrkt den av herrar Bernström m. fl. föreslagna formuleringen av 5 § första stycket mom. 2. Denna formulering innebär nämligen, såsom närmare framgår ur redogörelsen sid. 258, att den arbetslöse skall för att äga "ätt till ersättning på grund av försäkringen icke endast varje dag anmäla

189 sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen utan även i övrigt göra skäliga ansträngningar för att finna arbete. Även om det sålunda kan påvisas, att den engelska arbetslöshetsförsäkringen icke bidragit till att utveckla och stärka arbetsförmedlingen såsom sådan, synes detta med hänsyn till vissa avgörande olikheter mellan den engelska försäkringen och vissa av de sakkunnigas förslag icke kunna åberopas såsom grund för antagandet att utvecklingen kan väntas bliva likartad i vårt land. Skulle den av herrar Bernström m. fl. föreslagna bestämmelsen komma till stånd, är det däremot enligt de nu ifrågavarande sakkunnigas mening att förvänta, att förhållandet kommer att gestalta sig annorlunda. I motsats till de synpunkter, som ovan utvecklats, och som närmast företrädas av vissa sakkunniga, har såsom också tidigare framhållits bland andra sakkunniga en helt annan uppfattning gjort sig gällande. De ledamöter, som företräda denna senare uppfattning, anse att, även om arbetsförmedlingen är den enda och bästa institution, som står till förfogande för ändamålet, den dock aldrig kan bli i tillfälle att effektivt sörja för prövningen av arbetsvilligheten hos de understödssökande. Vad beträffar frågan om försäkringens betydelse för arbetsförmedlingen vilja dessa sakkunniga till en början erinra därom, att arbetsförmedlingsanstalterna efter genomförandet av en försäkring få sig pålagda ett flertal för själva förmedlingsarbetet främmande uppgifter, såsom bestyret med försäkringskorten, prövning av understödsärenden, utbetalning av understöd och därmed följande räkenskapsföring m. m. Att härigenom skapas en fara för att själva förmedlingsarbetet kan komma att sjunka ned till en uppgift av mera sekundär art synes uppenbart. Vad övriga sakkunniga anfört, att särskild uppmärksamhet bör riktas därpå, att de nya arbetsuppgifter, som försäkringen medför, icke inkräkta på förmedlingsarbetet, och att de ökade anspråken på arbetsförmedlingsanstalterna från försäkringens sida böra mötas med en motsvarande utökning av anstalternas arbetskrafter, är förvisso beaktansvärt och bör om möjligt även realiseras. Det torde dock vara tvivel underkastat, huruvida åtgärder av denna art skola visa sig tillräckliga att åstadkomma önskad verkan och förebygga en minskning av förmedlingens redan nu ringa effektivitet särskilt för platstillsättningen inom industrien. Den utvidgning av anstaltsnätet, som ingår i det här föreliggande förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land, skulle visserligen i någon mån komma att öka förmedlingens räckvidd, men sannolikt minst på industriens område, där kontorens lokalisering redan nu torde få anses ganska tillfredsställande. Även om industrien ålades skyldighet att låta alla lediga platser tillsättas genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, torde en dylik åtgärd få prövas i praktiken innan det kan avgöras, om anstalterna ens på detta sätt skulle kunna nå någon väsentlig ökning i sina möjligheter att pröva arbetsvilligheten hos de understödssökande. Att lika stora resultat skulle kunna uppnås som i de fall, då de arbetslösa äro hänvisade till sin förmåga att på

190 egen hand finna arbete, anse dessa sakkunniga på förhand uteslutet. Skulle, såsom den tidigare omtalade meningsgruppen bland de sakkunniga påyrkat, inga krav ställas på de arbetslösa i fråga om egna ansträngningar att skaffa sig arbete, är det väl möjligt, att arbetsförmedlingens effektivitet i någon liten mån skulle förbättras; men samtidigt skulle möjligheten att placera de arbetslösa efter all sannolikhet i långt högre grad försämras, och resultatet bleve då icke desto mindre det resultat man framför allt ville undvika. Beträffande erfarenheterna från England, vilket land redan år 1911 införde obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, giva desamma oförtydbart vid handen, att arbetsförmedlingen i detta land icke slagit igenom. Även om de å sid. anförda siffrorna för antalet tillsatta platser icke giva något direkt stöd för uppfattningen, att den engelska arbetslöshetsförsäkringen försvagat förmedlingen, framgår dock tydligt av dessa för ett industriland som England relativt obetydliga siffror, att endast en mycket ringa del av platstillsättningen sker genom arbetsförmedlingsanstalterna, 'Det har även från olika håll gjorts gällande, att förmedlingen efter försäkringens införande förlorat i betydelse. I varje fall synes den engelska arbetsförmedlingen icke kunnat utnyttja de möjligheter, som landsbygdens arbetstillfällen erbjuda, vilket framgår ur klagomålen över svårigheterna att erhålla erforderliga arbetskrafter till landsbygden samtidigt med att det i städerna finnes 1 1/4 miljon arbetslösa. Härtill komma även andra förhållanden, som innebära betydande svårigheter att i arbetsförmedlingen erhålla en effektiv kontroll över arbetsvilligheten. Som exempel härpå må framhållas dualismen mellan arbetsförmedlingens uppgift såsom kontrollorgan för en arbetslöshetsförsäkring och dess ursprungliga uppgift att erbjuda arbetsgivarna den för deras ändamål i varje särskilt fall lämpligaste arbetskraften, arbetsförmedlingens hittillsvarande begränsning till områden av ingen eller ringa betydelse ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt samt svårigheterna för arbetsförmedlingen i ett land som Sverige att komma i förbindelse med de arbetstillfällen, som landsbygden erbjuder, och som för närvarande i betydande utsträckning utnyttjas av stadsarbetare, som själva härstamma från jordbruksområden. Då dessa synpunkter närmare utvecklats i det av herrar Bernström m. fl. avgivna principuttalandet sid. 136, har det ansetts tillräckligt att här i korthet erinra om förhållandena i fråga.

Frågan om De sakkunniga hava vid behandling av frågan om arbetsförmedlingens efanmälnTnqs- fektivitet även diskuterat möjligheten att ålägga arbetsgivarna, särskilt de skyldighet av större, skyldighet att till arbetsförmedlingen anmäla lediga platser. En dy' lik obligatorisk anmälningssksddighet har införts i Italien år 1919 och i vissa provinser av Polen år 1923. Även i Tyskland har frågan varit föremål för omprövning, men denna omprövning har resulterat i att tanken förkastats på grund av de svårigheter och komplikationer av olika slag, som en sådan anordning otvivelaktigt kan väntas medföra, Dock har i den nya lagen om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring av år 1927 införts en bestämmelse, som berättigar riksarbetsministern att efter hörande av riksanstaltens

191 förvaltningsråd ålägga arbetsgivare att anmäla lediga platser hos vederbörande arbetsansta.lt. Denna anmälningsskyldighet kan dock icke utsträckas till lantoch hushållsarbete och icke heller till arbetsplatser med mindre än fem arbetare. Vidare gäller, att dylik anmälningsskyldighet kan inskränkas att avse arbetsgivare inom vissa bestämda yrken eller områden. Såsom framgår av ett uttalande, som gjordes till de sakkunnigas studiedelegation i England (sid. 487), ansåg vederbörande, att arbetsgivarna borde vara skyldiga anmäla lediga platser. Det sammanlagda arbetet för platsanskaffningen bleve mindre, om arbetare och arbetsgivare på detta sättet möttes. Härigenom skulle enligt samma uttalande vinnas ökad klarhet rörande frågan om eventuellt överskott å arbetskraft inom vissa yrken, vilket överskott icke borde underhållas genom försäkring. Vad anmälningsskyldigheten angår hava de sakkunniga för sin del v a n t eniga därom, att ett dylikt åläggande icke under nuvarande förhållanden bör införas. Enligt vad ovan anförts hysa nämligen vissa av de sakkunniga den uppfattningen, att arbetsgivarna efter genomförande av en arbetslöshetsförsäkring skulle äga ett så uppenbart intresse av att arbetsförmedlingen erhölle en stark ställning, att de skulle komma att i betydande utsträckning bidraga härtill genom att utnyttja arbetsförmedlingen för tillgodoseende av sitt behov av arbetskrafter. Mot en obligatorisk anmälningsskyldighet talar enligt andra sakkunnigas mening den omständigheten, att ett dylikt stadgande sannolikt komme att bliva utan betydelse, så länge arbetsgivarna ej äro skyldiga antaga den arbetskraft, som hänvisas av arbetsförmedlingen. Att å andra sidan beröva arbetsgivarna rätten att själva välja sin arbetskraft anse de sakkunniga uteslutet.

C. De försäkrades indelning i inkomstklasser, understödens storlek samt understödstidens längd. Det kontanta understöd, som vid försäkringsfallets inträffande skall utgå Olika aiternafrån arbetslöshetsförsäkringen, kan bestämmas antingen till ett visst konstant s'låi°arnde a'v belopp per dag, eventuellt olika för män och kvinnor, vuxna och minderåriga, understöden. eller också sättas i relation till arbetsförtjänsten. Båda alternativen kunna kombineras med särskilda tillägg för familjeförsörjare. Familjetilläggen kunna i sin ordning bestämmas antingen till ett visst för alla familjeförsörjare lika belopp, eller också i relation till familjeförsörjarens arbetsförtjänst och det antal personer, för vilka försörjningsskyldighet föreligger. Av största vikt är att det vid bestämmande av daghjälpens belopp tages hänsyn till dess inverkan på den arbetslöses intresse att söka arbete. Det låter sig därför svårligen göra att bestämma daghjälpen till samma belopp för alla, ty detta medför, att en dylik konstant daghjälp skulle för lägre arbetsförtjänster bliva alltför stor i förhållande till arbetsförtjänsten för att icke menligt påverka detta intresse. Givetvis kunna verkningarna av ett dylikt förhållande i någon ringa mån kompenseras, om, såsom skett i den engelska ar-

192 betslöshetsförsäkringen, daghjälpen bestämmes till olika belopp, beroende på huruvida den arbetslöse är man eller kvinna samt över eller under 18 år. E t t dylikt system lider dock i stort sett av samma olägenheter som ett system med konstant för alla lika stor daghjälp. I England har det sålunda förekommit att arbetslösa, som tillhöra yrken, där full lön först uppnås vid en ålder av omkring 21 år, kunna vid arbetslöshet under åldern 18—20 år erhålla ett arbetslöshetsunderstöd, som är av ungefär samma storlek som lönen. Det säger sig självt, att intresset att söka arbete knappast kan uppehållas under dylika förhållanden. Genom de ändringar i den engelska arbetslöshetsförsäkringen, vilka äro avsedda att träda i kraft under april 1928, hava därför också lägre daghjälpsbelopp införts för åldrarna 18—20 år. Understöd i Med hänsyn till de anförda synpunkterna synes den enda rationella vägen tfll "arbets- v a r a a t t bestämma daghjälpen i relation till vederbörandes arbetsförtjänst. För förtjänsten, att ett dylikt avvägande av daghjälpen i förhållande till arbetsförtjänsten skall kla°sser~ kunna genomföras, kräves en indelning av de försäkrade i ett lämpligt antal inkomstklasser. Samma klassindelning bör då även tillämpas vid bestämmandet av de försäkrades avgifter. För varje inkomstklass fixeras såväl en bestämd daghjälp som en bestämd försäkringsavgift. Frågan om försäkringsavgifterna och deras storlek skall dock icke upptagas här utan behandlas i annat sammanhang. Det säger sig självt, att ju större antal klasser som kommer till användning eller ju mindre omfattning varje klass har, desto noggrannare kan daghjälpen anpassas efter den verkliga arbetsförtjänsten i varje enskilt fall. A andra sidan kommer med ett ökat klassantal även förvaltningsbesväret att ej obetydligt ökas. Detta kommer framför allt att bliva fallet beträffande uppbörden av försäkringsavgifterna, vilket skall närmare belysas vid behandlingen av nämnda fråga. Vid uppgörande av en klassindelning av här förevarande art ha sålunda bl. a. följande synpunkter ansetts böra beaktas: 1) klasserna böra ej göras så vida, att förhållandet mellan understödet och arbetsförtjänsten undergår alltför stora växlingar inom en och samma klass; 2) klasserna böra ej göras alltför trånga, så att antalet klasser blir så stort, att praktiska svårigheter komma att uppstå vid tillämpningen. Till dessa synpunkter har ansetts böra komma ytterligare en, nämligen att daghjälpen inom den högsta inkomstklassen icke skall överstiga den lägsta förekommande lönen vid statliga nödhjälpsarbeten. Enligt arbetslöshetskommissionens beslut i december 1926 skall avlöningen vid ackordsarbete avvägas så, att den lägsta nödhjälpslönen från och med ingången av år 1927 beräknas utgöra 3.45 kronor per dag. Efter prövning av ett flertal olika alternativ hava de sakkunniga, i enlighet med de ovan framhållna synpunkterna, stannat för en indelning av de försäkrade i sex inkomstklasser på sätt som framgår ur följande schema. För varje klass har bestämts en s. k. grundlön, som för klasserna I I — V motsvarar arbetsförtjänsten i klassens mittpunkt. Sålunda utgör exempelvis för klass I I I , som omfattar arbetsförtjänster från och med 3.50 till 4.50 kronor

193 Daglig arbetsförtjänst och grundlön för olika inkomstklasser. Inkomstklass

Daglig arbetsförtjänst i kronor

Grundlön i kronor

I

Under 2.50

2.50—3.49

3 III

3.50 -4.49

4 IV

4.50—5.49

5 V

5.50—6.49 6.50 och däröver

6 6.50

vi

per dag, grundlönen 4 kronor. För den lägsta klassen, som omfattar dagliga arbetsförtjänster upp till 2.50 kronor, har som grundlön antagits just nämnda belopp. För den högsta inkomstklassen har som grundlön däremot antagits den lägsta arbetsförtjänsten inom klassen eller 6.50 kronor. Även i de fall, där arbetsförtjänsten utgår med visst belopp per vecka eller månad, bestämmes inkomstklassen ur motsvarande dagliga arbetsförtjänst. Härvid beräknas den dagliga arbetsförtjänsten till en sjättedel av arbetsförtjänsten per vecka och till en tjugufemtedel av arbetsförtjänsten per månad. Detta sätt för beräkning av den dagliga arbetsförtjänsten ur arbetsförtjänsten per vecka har valts med hänsyn till att enligt de sakkunnigas förslag daghjälp kommer att utgå endast för sex av veckans dagar. Daghjälpen inom de olika inkomstklasserna kan nu avvägas till viss procent Daghjälp och av grundlönen, i^ngående det procenttal, som härvid bör tillämpas, kunna gi- ^J^ 0n^a vetvis olika meningar råda. Denna fråga har även varit föremål för ingående inkomstövervägande från de sakkunnigas sida. Det har härvid visat sig, att frågan om den lämpliga procentsatsen intimt sammanhänger med frågan huruvida familjetillägg skola utgå eller icke. Under förutsättning att det samlade understödet från försäkringen skulle utgå med ett för alla inom samma inkomstklass lika belopp, oberoende av huruvida vederbörande har annan att försörja eller icke, bör daghjälpen utgöra en större del av arbetsförtjänsten än om densamma skulle komma att kompletteras med särskilda tillägg för familjeförsörjare. Nu hava emellertid samtliga sakkunniga ansett, att särskilda familjetillägg böra utgå. I överensstämmelse härmed har bland de sakkunniga enighet rått därom, att daghjälpen lämpligen bör fastställas till 50 % av grundlönen. Med ett sålunda avvägt daghjälpsbelopp för den, som icke har annan att försörja, torde så länge denna daghjälp utgår möjlighet hava skapats för tillgodoseende av de nödvändigare behoven under tider av påtvungen arbetslöshet, samtidigt med att de försäkrades villighet att söka arbete så långt som möjligt bevaras oförsvagad. Även vid familjetilläggens bestämmande har för de sakkunniga den ledande synpunkten varit att skapa möjlighet för den försäkrade att nödtorftigt kunna uppehålla sig och sin familj under tider, då han är hänvisad till understöd från försäkringen. Med denna utgångspunkt har enighet vunnits därom, att 13— 271089.

194 familjetilläggen böra fastställas i relation såväl till arbetsinkomsten som till det antal personer, för vilka försörjningsskyldighet föreligger. Det kunde möjligen anses såsom en naturligare lösning att bestämma familjetillägget till ett visst av arbetsförtjänsten oberoende belopp för varje person, som den försäkrade har att försörja. En dylik lösning innebär emellertid den bestämda svagheten, att daghjälpen tillsammans med familjetilläggen i de lägre inkomstklasserna kommer att alltför mycket närma sig storleken av arbetsförtjänsten, därest familjetilläggen över huvud skola så avvägas till sin storlek, att de komma att bliva av någon betydelse för arbetslösa inom de högre inkomstklasserna. På grund härav hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en sådan lösning. Med hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån förenkla understödsschemat synes det tillräckligt att indela familjeförsörjarna i trenne kategorier, nämligen familjeförsörjare med en eller två, tre eller fyra samt fem eller flera att försörja. För den första kategorien föreslås familjetillägget till 10 %, för den andra kategorien till 20 % och för den tredje kategorien till 30 % av grundlönen. I följande tablå gives en sammanfattning av de sakkunnigas förslag beträffande såväl indelningen i inkomstklasser som daghjälpens och familjetillläggens storlek. Daghjälp och familjetillägg för olika inkomstklasser.

Inkomstklass

Daglig arbetsförtjänst i Grundlön i Daghjälp kronor Kr. kronor

Familjetillägg för den, som har att försörja 1 eller 2 3 eller 4 5 eller flera K, Kr. Kr.

Under 2.50

2.50—3.49

3.-

0.25 0.30

0.50 0.60

3.50-4.49

4.—

2.—

4.50—5.49

5.—

5.50—6.49

6.—

3.-

1.— 1.20

1.50 1.80

6.50 och mera

0.75 0.90

För personer utan försörjningsskyldighet skulle, såsom framgår av tablån, daghjälpen komma att uppgå till högst 3.25 kronor, och sålunda uppfylla det ovan anförda kravet att ej överstiga den lägsta lönen vid statliga nödhjälpsarbeten, som för närvarande utgör 3.45 kronor. Denna gräns kommer emellertid att överskridas för personer, som hava annan att försörja, en anordning, som står i överensstämmelse med det förfaringssätt, som hittills tillämpats vid den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Då en familjeförsörjare för närvarande hänvisas till nödhjälpsarbete, utgår nämligen utöver själva arbetslönen ett särskilt ortstillägg, motsvarande skillnaden mellan hemortens och

195 arbetsortens nödhjälpslöner. Enligt de föreslagna bestämmelserna rörande understödens storlek skulle daghjälp jämte familjetillägg komma att uppgå till högst 5.20 kronor, vilket inträffar för personer, som tillhöra högsta inkomstklassen och hava fem eller flera att försörja. Vid ersättningsbeloppens avvägande var det till en början med viss tvekan som de sakkunniga ansågo sig böra föreslå, att det sammanlagda understödet vid inträffad arbetslöshet skulle kunna uppgå ända till 80 % av grundlönen. Det må emellertid erinras om att nära 60 % av de försäkrade, kvinnorna inräknade, komma att tillhöra den högsta inkomstklassen, inom vilken grundlönen fastställts till 6.50 kronor, men där den verkliga arbetsförtjänsten genomgående är högre. Till följd härav kommer inom denna inkomstklass understödet att utgöra en relativt mindre del av arbetsförtjänsten. Tager man uteslutande hänsyn till försäkrade, som hava fem eller flera personer att försörja, är det sannolikt, att dessa i ännu större utsträckning tillhöra denna högsta inkomstklass. På grund härav torde det endast i mera sällsynta undantagsfall komma att inträffa, att daghjälpen och familjetilläggens sammanlagda belopp uppgår till 80 % av arbetsförtjänsten, och där detta inträffar är arbetsförtjänsten så låg, att det icke torde vara möjligt att nödtorftigt uppehålla familjen på understöd från försäkringen, därest dessa understöd skulle sänkas under de föreslagna beloppen. Beträffande familjetilläggens avvägande i övrigt tillkomma även andra synpunkter. Det har sålunda för de sakkunniga framstått såsom synnerligen angeläget, att understöden från försäkringen avpassas så, att komplettering av dessa understöd från fattigvården skall kunna undvikas. Det gäller med andra ord att så vitt möjligt draga en gräns mellan försäkring och' fattigvård. Alldenstund fattigvården måste ingripa, där nödiga existensmedel saknas, framgår härav, att om man vill vinna det angivna syftet och skilja försäkringen och fattigvården, måste försäkringens prestationer avvägas så, att de tillåta en nödtorftig bärgning utan fattigvårdens ingripande. Beträffande förevarande spörsmål hava de sakkunniga särskilt uppmärksammat erfarenheterna från England, där förhållandena i detta avseende utvecklat sig i ogynnsam riktning, närmast på grund av den stora utsträckning, i vilken fattigvården kompletterar försäkringen. Härigenom hava ökade anspråk ställts på fattigvården, som i stället för att bilda en yttersta resurs kommit att bliva en tillgång, som i stor utsträckning utnyttjats utan att tvingande skäl varit för handen. Särskilt betydande voro de anspråk, som ställdes på fattigvården under den stora kolstrejken år 1926. Efter dennas biläggande synes dock en icke oväsentlig förbättring hava inträtt, i det antalet personer med understöd från fattigvården minskats i betydande utsträckning. Såsom framgår ur flera av de i Bil. 5 återgivna uttalanden till de sakkunnigas studiedelegation i England var sammanblandningen mellan försäkring och fattigvård föremål för skarp kritik såväl från nationalekonomers sida som från representanter för skilda politiska partier. Sålunda framhölls exempelvis av Sir William Beveridge att försäkring och fattigvård borde ömsesidigt utesluta varandra; den, som

196 uppbar ersättning från försäkringen, borde ej äga rätt till fattigvårdsunderstöd och tvärtom. Denna tanke har även varit föremål för ingående prövning från de sakkunnigas sida. Härunder hava de sakkunniga även haft tillfälle att rådgöra med flera representanter för fattigvården. Det framgick emellertid ur dessa överläggningar, att förbud för fattigvården att lämna hjälp i sådana fall, där den hjälpbehövande eller hans familj uppbar ersättning från försäkringen, icke lämpligen kunde genomföras. Förelåg verkligt hjälpbehov måste fattigvården kunna ingripa. De sakkunniga ha icke kunnat undgå att böja sig för denna uppfattning. Däremot hava meningarna gått i sär beträffande en lösning av frågan efter den andra linjen, nämligen att beröva den, som uppbär fattigvårdsunderstöd, rätt till ersättning från försäkringen. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson, von Koch och Odelstierna hava förordat en lösning, som funnit uttryck i en bestämmelse i 11 §, och som innebär, att ersättningen från försäkringen minskas i samma mån som fattigvårdsunderstöd uppbäres. Det är att märka, att en dylik bestämmelse icke kommer att i något fall medföra lägre understöd vid arbetslöshet än det, som utgår från försäkringen. Däremot finnes intet som hindrar, att om ersättningen från försäkringen i något enstaka fall kan befinnas för låg för en nödtorftig försörjning, exempelvis för större familjer, fattigvården kan ingripa och utanordna det belopp, som anses erforderligt, och i övrigt vidtaga de hjälpåtgärder, som kunna befinnas lämpliga. För att emellertid fattigvårdens hjälpåtgärder skola medföra någon förbättring i den försäkrades och hans familjs ställning, måste understödet från fattigvården vara större än ersättningen från försäkringen, alldenstund den senare skulle komma att indragas. En dylik anordning kommer därför otvivelaktigt att medföra den verkan, att fattigvårdens ingripande till förmån för arbetslösa samt deras familjer under den tid de åtnjuta daghjälp från försäkringen inskränkes till sådana fall, där verkligt behov föreligger. Med hänsyn till storleken av daghjälpen och familjetilläggen är det emellertid att förvänta, att ersättningen från försäkringen i det stora övervägande antalet fall skall visa sig tillräcklig för täckande av de viktigaste behoven. Genom den föreslagna anordningen har vunnits den fördelen, att en avgränsning mellan försäkring och fattigvård erhållits, vilket särskilt med hänsyn till de engelska erfarenheterna torde få betraktas såsom synnerligen önskvärt. Herrar Ordföranden och Hagman hava för sin del ansett, att farhågorna för ett opåkallat ingripande från fattigvårdens sida i syfte att komplettera försäkringens prestationer äro så ytterst små, att den föreslagna bestämmelsen kommer att sakna betydelse vid lagens tillämpning. På denna grund hava ifrågavarande ledamöter icke ansett sig böra förorda en bestämmelse av ovan angiven lydelse. I samband med den föreslagna indelningen i inkomstklasser skola även framhållas vissa andra synpunkter, som varit föremål för de sakkunnigas uppmärksamhet. Sålunda har bl. a. övervägts förslag, enligt vilka daghjälpen skulle

197 komma att utgöra en större del av arbetsförtjänsten inom de lägre inkomstklasserna än inom de högre. E t t dylikt system tillämpas i den tyska obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, som opererar med icke mindre än 11 inkomstklasser, där daghjälpen utgår med 75 % av grundlönen inom den lägsta men med endast 35 % inom de högsta inkomstklasserna. Det ligger i sakens natur, att en person med högre inkomst kan i händelse av nödläge avstå från en relativt större del av inkomsten än som är möjligt för en person, vars normala inkomst endast räcker till för täckande av de mera nödvändiga behoven. Denna tanke har också på olika sätt indirekt kommit till uttryck genom det sätt, varpå daghjälpen bestämmes enligt de sakkunnigas förslag. Sålunda har grundlönen i den lägsta klassen fastställts till högre belopp och i den högsta klassen till lägre belopp än som svarar mot den genomsnittliga arbetsförtjänsten inom vederbörande klasser. Härtill kommer att högsta inkomstklassen är obegränsad uppåt, vilket medför att, då daghjälpen inom klassen är konstant, densamma kommer att utgå med lägre procent av arbetsförtjänsten ju högre denna är. Sålunda kommer daghjälpen för en person med exempelvis 10 kronors daglig arbetsförtjänst att uppgå till endast 32.5 % av lönen. Inom den lägsta klassen uppträder ett liknande förhållande, fastän där i motsatt riktning. För en person med en daglig arbetsförtjänst av endast 1.75 kronor kommer daghjälpen, som i lägsta klassen är 1.25 kronor, att uppgå till cirka 71 % av lönen. Då högsta inkomstklassen omfattar samtliga försäkrade med en daglig arbetsförtjänst av 6.50 kronor och däröver, torde, såsom förut framhållits, nära 60 % av försäkringsstocken komma att tillhöra denna klass — ett förhållande, som givetvis icke kan betraktas såsom fullt tillfredsställande. I den mån som lönerna inom denna inkomstklass äro uttryck för olika orters växlande levnadskostnader, kommer nämligen en konstant daghjälp för hela denna inkomstklass att innebära ett gynnande av de å billigare orter bosatta arbetarna och ett missgynnande av de å dyrorter bosatta. Detta missförhållande är emellertid en oundgänglig följd av principen att daghjälpen icke får överstiga lägsta nödhjälpslön eller nödhjälpslönen å billigaste ort och kan icke undgås, så länge nämnda princip uppehälles. Huvudsyftet med klassindelningen — att förhindra att understöden alltför mycket närma sig storleken av arbetsförtjänsten — har emellertid trots detta likväl uppnåtts. Härvid torde utan vidare kunna bortses från de sällsynta undantagsfall, där daghjälpen inom den lägsta inkomstklassen kan uppnå samma storlek som arbetsförtjänsten och till och med överstiga denna. Alldenstund daghjälpen inom varje klass är bestämd till ett visst belopp, medan däremot arbetsförtjänstens storlek växlar inom klassen, kommer förhållandet mellan daghjälp och arbetsförtjänst att undergå vissa växlingar inom de olika klasserna. Till belysning av dessa växlingar hava en del räkningar genomförts, som hänföra sig dels till det fall, att endast daghjälp utgår, dels till daghjälp jämte familjetillägg, det senare dels under förutsättning att den försäkrade har 1 eller 2 att försörja, dels under förutsättning att försörjnings-

198 skyldighet föreligger för 5 eller flera. Resultatet av räkningarna har sammanförts i följande tablå. Jämförelse mellan ersättningarna och arbetsförtjänsten inom olika inkomstklasser. Ersättningarna i procent av arbetsförtjänsten växla mellan nedan angivna gränser Inkomstklass

Daghjälp jämte familjetillägg Endast daghjälp 1 eller 2 att försörja

5 eller flera att försörja

I

50.2 % och däröver

60.2 % och däröver

80.3 % och däröver

II

43.0—60.0 %

51.5—72.0 %

68.8—96.0 %

III

44.5—57.1 »

53.4—68.6 >

71.3—91.4 >

45.5—55.6 »

54.6-66.7 »

72.9--88.9 »

V

46.2—54.5 »

55.5—65.4 >

74.0-87.3 »

VI

50.0 % och därunder

60.0 % och därunder

SO.O % och därunder

IV

. . .

•

Ur tablån framgår, att daghjälpen exempelvis inom andra klassen kan växla mellan -13 och 60 % av arbetsförtjänsten, medan variationen inom klass V är begränsad av procentsatserna 46.2 och 54.5. Som allmän regel gäller beträffande den föreslagna klassindelningen, att variationerna äro relativt större inom de lägre klasserna än inom de högre. Det erbjuder givetvis icke någon svårighet att konstruera en klassindelning, för vilken variationerna i förhållandet mellan daghjälp och arbetsförtjänst äro lika stora inom samtliga klasser med undantag för den lägsta och högsta. För en klassindelning av denna art kommer emellertid bredden av de olika klasserna att växla, en omständighet, som jämte vissa andra förhållanden föranlett de sakkunniga att icke förorda en klassindelning av förevarande art. Ur tablån framgår även, att daghjälpen tillsammans med högsta familjetillägg kan, exempelvis inom andra klassen, uppgå till icke mindre än 96 % av arbetsförtjänsten. Denna höga procentsats motsvarar emellertid en arbetsförtjänst av 2.50 kronor per dag för en person, som har minst fem personer att försörja. Det ligger i öppen dag, att dylika fall äro ytterst sällsynta, om de över huvud ens förekomma bland de personer, som äro avsedda att omfattas av försäkringen. Jämförelse Såsom framgår ur redogörelsen för den utländska lagstiftningen har i de ninqarna /" länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införts, understöden fastställts övriga län- i relation till arbetsförtjänsten i Italien, Tyskland och Österrike, medan be^yslland träffande England fasta understödsbelopp tillämpas, vilka dock fastställts olika för män och kvinnor samt för personer över och under 18 år. I den i slutet av år 1927 antagna nya lagen, vilken träder i kraft den 19 april 1928, hava särskilda understödsbelopp införts för personer i åldern 18—21 år. En-

199 ligt de tre förstnämnda ländernas lagstiftning tillämpas en indelning av de försäkrade i inkomstklasser. Klassernas antal utgör för Italien 3, Tyskland 11 och Österrike 10. Det vore givetvis av intresse att kunna jämföra de olika ländernas ersättningar för vissa bestämda arbetsförtjänster. Med hänsyn till att valutaförhållandena lägga betydande hinder i vägen för en direkt jämförelse mellan den ekonomiska innebörden av understödsbestämmelserna i den italienska lagstiftningen å ena sidan och de sakkunnigas förslag å den andra, och då understödsbeloppen enligt den österrikiska lagstiftningen undergått ett flertal olika ändringar, skall här endast en jämförelse med det tyska ersättningsschemat verkställas. Resultatet av jämförelsen, som verkställts för de olika arbetsförtjänsterna 2, 3, etc. till 12 kr., framgår ur följande tablå. Jämförelsen avser dels enbart daghjälp, dels daghjälp tillsammans med högsta förekommande familjetillägg. Då jämförelsen hänför sig till arbetsförtjänster uttryckta i kronor, har vid reduktionen 1 mark antagits motsvara 0.89 kronor. Jämförelse mellan ersättningarna enligt de sakkunnigas förslag och den tyska arbetslöshetsförsäkringen.

Daglig arbetsförtjänst i kronor

Daghjälp i % av arbetsförtjänsten enligt de sakkunnigas förslag

den tyska försäkringen

Daghjälp jämte högsta familjetilläggi i % av arbetsförtjänsten enligt de sakkunigas förslag

den tyska försäkringen

46.7 Den något oregelbundna gången i siffrorna för den tyska försäkringen är delvis att tillskriva klassindelningen, som medför, att de arbetsförtjänster, för vilka ersättningarna jämförts, ibland kunna ligga i överkant och ibland i underkant av en inkomstklass. De anförda siffrorna torde dock i stora drag giva en god bild av ersättningarnas inbördes storlek. Om hänsyn tages till enbart daghjälp, äro de tyska ersättningarna för de i tablån angivna dagliga arbetsförtjänsterna i stort sett lägre än motsvarande ersättningar enligt de sakkunnigas förslag. Skillnaden är mest utpräglad vid dagliga arbetsförtjänster mellan 4 och 8 kronor. För högre arbetsförtjänster däremot uppnå er-

200 sättningarna ungefär samma storlek. Tages hänsyn även till familjetilläggen komma för högre arbetsförtjänster de sammanlagda ersättningsbeloppen enligt den tyska försäkringen att överstiga motsvarande ersättningar enligt sakkunnigförslaget, medan för lägre arbetsförtjänster ett motsatt förhållande äger rum. Understöds- I så gott som all lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring ha införts beang . s t ä m m e l s e r av innehåll att ersättning från försäkringen icke utgår för mer än visst antal dagar under en viss angiven tidsperid. Dessutom gäller allmänt, att ersättning icke utbetalas under en viss kortare eller längre tid (karenstiden) vid början av en arbetslöshetsperiod. Orsaken till att en karenstid införts är först och främst en önskan att avlasta försäkringsorganisationen de kortvariga arbetslöshetsfallen. I regel torde icke heller föreligga något verkligt hjälpbehov, därest arbetslösheten sträcker sig endast över några dagar. Beträffande motiven till de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande karenstidens längd hänvisas till specialmotiveringen (sid. 282). Vad åter angår frågan om begränsning av antalet understödsdagar under en viss tidsperiod må följande framhållas. I vissa länders lagstiftning har denna tidsperiod valts så, att den sammanfaller antingen med kalenderåret eller med försäkringsåret; ibland utgöres tidsperioden i fråga av det s. k. understödsåret, varmed man avser den period av ett år, som närmast föregår den dag, för vilken prövning av rätten till understöd skall ske. Av skäl, som sammanhänga med organisatoriska förhållanden, för vilka närmare redogjorts å sid. 237, hava de sakkunniga ansett lämpligast låta den tidsperiod, inom vilken understödstiden begränsats, utgöras av fyra på varandra följande försäkringskvartal. Beträffande de i olika länders lagstiftning tillämpade understödstiderna må följande meddelas. I den engelska försäkringen har tillämpats en maximal understödstid av 26 veckor, som dock enligt nyligen företagen ändring i lagstiftningen skall kunna ytterligare utsträckas. Den i Tyskland från 1 oktober 1927 införda obligatoriska försäkringen uppvisar även en understödstid av 26 veckor, som vid särskilt ogynnsamma förhållanden på arbetsmarknaden kan av riksanstaltens förvaltningsråd förlängas, dock icke utöver 39 veckor. I den italienska försäkringen, som även är obligatorisk, göres understödstiden beroende av antalet erlagda avgifter på så sätt, att 24 fjortondagars-avgifter under de närmast föregående månaderna berättiga till 90 dagars understöd och 36 fjortondagars-avgifter till 120 dagars understöd. Enligt den österrikiska lagstiftningen uppgår understödstiden i normala fall till 12 veckor under 12 på varandra följande månader, men kan dock under vissa förhållanden förlängas till högst 30 veckor. Beträffande understödstiden i länder med frivillig försäkring hänvisas till redogörelsen för försäkringen i utlandet. Motiven till att en begränsning av understödstiden införts i olika länders arbetslöshetsförsäkring äro dels av ekonomisk dels av mera social art. Vad först de ekonomiska synpunkterna beträffar, så kommer självfallet stabiliteten hos försäkringsverksamhetens ekonomiska förlopp att bliva större, ju mera maximirisken för varje försäkringsfall begränsas. Dessutom medför en be-

201 gränsad understödstid mindre försäkringsavgifter, en synpunkt, som måste tillmätas en icke ringa betydelse särskilt i sådana fall, där arbetarna ensamma eller till någon väsentligare del bestrida kostnaderna för försäkringen. För övrigt medför redan kravet på ett visst antal erlagda veckoavgifter under en viss period en direkt begränsning av understödstiden. Om vid varje tidpunkt rätten till understöd är, såsom förutsattes i de sakkunnigas förslag, beroende på huruvida minst 26 veckoavgifter erlagts under de fyra närmast föregående försäkringskvartalen, innebär detta, att understöd kan utgå högst 38 och i något enstaka undantagsfall 39 veckor i följd, om inga andra begränsningar samtidigt införas. För att detta fall skall kunna inträffa kräves, att arbetslösheten tagit sin början första dagen i ett kvartal, och att avgifter erlagts i oavbruten följd under de båda närmast föregående kvartalen. Under dessa förutsättningar kommer villkoret att 26 veckoavgifter skola vara erlagda under de fyra närmast föregående kvartalen att vara uppfyllt under de tre första kvartalen efter arbetslöshetens inträdande. Då varje kvartal innehåller 13 veckor, och då karenstiden motsvarar 1 vecka, finnes sålunda i detta fall möjlighet för understöd under 38 veckor, givetvis under förutsättning att lämpligt arbete icke kunnat erbjudas. Skulle något av dessa tre försäkringskvartal komma att omfatta 14 veckor, vilket under vissa förutsättningar kan inträffa, kommer den sammanlagda understödstiden att uppnå sin största möjliga längd eller 39 veckor. Ur social synpunkt är det olämpligt att utan vidare möta en utsträckning av arbetslösheten med en motsvarande utsträckning av understödstiden. Om arbetslösheten i olika individuella fall visar tendens att bliva alltför långvarig, torde detta i det stora flertalet fall få anses innebära antingen att det råder ett kroniskt överskott på arbetskraft eller att vederbörande äro mindervärdiga arbetare. Enligt sakens natur faller den kroniska arbetslösheten icke inom området för en arbetslöshetsförsäkring utan måste utskiljas från denna, vilket kan ske antingen genom kravet på att ett visst antal veckoavgifter skola vara erlagda eller genom begränsning av understödstiden eller genom att samtidigt använda båda dessa avgränsningsmetoder. I den mån den mera långvariga arbetslösheten återigen beror därpå, att vederbörande äro att anse som mindervärdiga arbetare, böra så vitt möjligt anlitas andra åtgärder än försäkring. Nu är det tydligt, att ju mindre antal veckoavgifter som kräves för rätt till understöd, eller ju mera understödstiden förlänges, i desto större utsträckning kommer försäkringen att i sig upptaga såväl den kroniska arbetslösheten som de mindervärdiga arbetarna. Var gränsen lämpligen bör dragas måste därför bedömas genom skälig hänsyn till såväl nu nämnda som till andra förhållanden, som kunna vara av betydelse härför. Bestämmes understödstiden alltför kort, göres härigenom arbetslöshetsförsäkringen betydelselös såsom ett medel att lindra de ekonomiska följderna av iråkad arbetslöshet. Genom en sådan åtgärd skulle även fattigvården komma att behöva ingripa i vida större utsträckning än som vore erforderligt vid längre understödstid — en konsekvens, som enligt de sakkunnigas mening i görligaste mån bör undvikas. En synpunkt, som även bör beaktas vid bedömande av frågan om under-

202 stödstidens längd, är spörsmålet om huru stor del av arbetslösheten som i genomsnitt kan väntas bliva understödd från försäkringen under förutsättning av olika maximala understödstider. Enligt den undersökning av arbetslösheten inom Metallindustri- samt Grov- och fabriksarbetareförbunden, som de sakkunniga verkställt, och för vilken redogöres i annat sammanhang (sid. 427), skulle en maximal understödstid av 15 veckor eller 90 dagar innebära att cirka 55 % av de arbetslösa dagarna komme att understödjas från försäkringen, under förutsättning att de individuella arbetslöshetsperioderna inom det blivande försäkringsklientelet komma att förete i stort sett samma fördelning i avseende på varaktigheten som karaktäriserat arbetslösheten inom de båda fackförbunden. En utsträckning av den maximala understödstiden till 20 veckor skulle under samma förutsättningar medföra, att omkring 65 % av den samlade arbetslösheten skulle komma att understödjas från försäkringen. Vid valet mellan olika understödstider hava meningarna bland de sakkunniga gått i sär. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch hava för sin del förordat en understödstid. av 15 veckor, medan herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna, efter avvägande av de fördelar och ölägenheter, som, enligt vad ovan anförts, vidlåda varje understödstid, förordat 20 veckor.

D. Kostnaderna för försäkringen. Inledning.

För att kunna utföra en verklig beräkning av storleken av den försäkringsavgift, som svarar mot en daghjälp av viss storlek, fordras kännedom dels om den genomsnittliga arbetslöshetsrisken bland de arbetargrupper, som komma att omfattas av försäkringen, dels om fördelningen av de individuella arbetslöshetsperioderna efter deras varaktighet. Dessutom kräves för beräkning av den sammanlagda årliga kostnaden även kännedom om försäkringsstockens omfattning och det sätt, varpå den fördelar sig på de olika inkomstklasserna. Det torde utan vidare inses, att en säker kännedom om dessa faktorer icke är möjlig att erhålla. Det är sålunda — för att anföra ett exempel — icke görligt att draga några tillförlitliga slutsatser beträffande framtiden, även om arbetslöshetens nuvarande omfattning vore känd. De resultat, som framgå ur kostnadsräkningen, måste därför bliva behäftade med en icke ringa osäkerhet — ett förhållande, som för övrigt ligger i sakens natur, och vartill vederbörlig hänsyn måste tagas vid utformandet av bestämmelserna rörande försäkringens ekonomi. I det följande skola till en början några anmärkningar göras beträffande de båda första av de tre ovannämnda faktorerna. Vad först arbetslöshetsrisken angår, angives densamma i regel genom den s. k. arbetslöshetsprocenten eller det genomsnittliga antalet arbetslösa, uttryckt i procent av samtliga arbetare. Så snart arbetslöshetsprocenten är känd, kan antalet arbetslöshetsdagar omedelbart beräknas. Om exempelvis en grupp av 1 000 arbetare är utsatt för en genomsnittlig arbetslöshet av 5 %, innebär detta, att i medeltal 50 av ifrågavarande arbetare äro arbetslösa, vilket svarar mot 15 000 arbetslöshets-

203 dagar per år. Om varje arbetslöshetsdag medförde rätt till daghjälp av viss storlek, vore därmed kostnadsfrågan klar för den ifrågavarande arbetargruppen. Så enkla gestalta sig emellertid icke förhållandena i verkligheten. I all lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring återfinnas nämligen bestämmelser, sona i större eller mindre omfattning inskränka rätten till understöd. Bland dylika bestämmelser märkas bl. a. dels sådana, som avse karenstidens längd, dels sådana, som angiva en viss maximigräns för det antal dagar, under vilka arbetslöshetsunderstöd kan erhållas under loppet av ett år. För att kunna beräkna den ekonomiska effekten av dylika bestämmelser är det emellertid icke tillräckligt att känna storleken av arbetslöshetsprocenten för den eller de arbetargrupper, som avses — härför fordras även kännedom om huru de olika arbetslöshets fallen fördela sig efter arbetslöshetsperiodens längd, d. v. s. kännedom om den andra av de ovan omnämnda faktorerna. Därest exempelvis arbetslösheten icke i något fall sträckte sig utöver karenstiden, skulle något understöd icke alls komma att utgå. Enligt de sakkunnigas förslag skulle karenstiden komma att utgöra en vecka. Vidare skulle, enligt vissa av de sakkunniga, understöd icke utgå mer än sammanlagt 90 dagar eller 15 veckor under fyra på varandra följande försäkringskvartal. Andra hava återigen ansett, att understöd bör utgå under 120 dagar eller 20 veckor. För kostnadsräkningarnas genomförande är det således av betydelse att veta, bl. a. huru stor del av den samlade arbetslösheten som faller inom perioden 2 :a till och med 16 :e resp. 21 :a veckan efter arbetslöshetens början. I vårt land tillgänglig arbetslöshetsstatistik grundar sig på de uppgifter rörande antal arbetslösa medlemmar m. m., som från olika fackförbunds lokalavdelningar lämnas till socialstyrelsen. Uppgifterna i fråga, som hänföra §ig till sista dagen i varje månad, omfatta dels hela antalet medlemmar i de avdelningar, som uppgifterna avse, dels antalet arbetslösa medlemmar, fördelade på män och kvinnor. Härvid räknas en medlem såsom arbetslös för varje vecka, för vilken han på grund av uppgiven arbetslöshet är befriad från erläggande av avgift till förbundet (är fristämplad). För närvarande avse uppgifterna cirka 275,000 arbetare, fördelade på 31 fackförbund, vilkas sammanlagda medlemsantal uppgår till omkring 375,000. Varje månad publiceras i Sociala Meddelanden ett sammandrag av dessa uppgifter för varje särskilt förbund, varvid angives antal redovisade avdelningar, redovisade medlemmar och antal arbetslösa dels för män och dels för kvinnor samt härur beräknad arbetslöshetsprocent. Uppgifterna i fråga lämna sålunda visserligen upplysning om arbetslöshetsprocentens storlek för vederbörande fackförbund, men däremot icke om det sätt, varpå arbetslöshetsfallen fördela sig efter sin varaktighet. Då sistnämnda fråga ansetts vara av särskild betydelse för kostnadsräkningarna hava de sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande förevarande spörsmål på grundval av material, som ställts till förfogande av tvenne fackförbund, nämligen dels Svenska Metallindustriarbetareförbundet, dels Svenska Grov- och

204 fabriksarbetareförbundet. De nämnda förbunden ha ansetts särskilt lämpade för en undersökning av denna art såväl på grund av deras betydande omfattning som på grund av att de torde få anses i stort sett representera förhållandena i nu ifrågavarande avseende bland de yrkesgrupper, som äro avsedda att omfattas av försäkringen. Medan sålunda Metallindustriarbetareförbundets medlemmar i ej ringa utsträckning utgöras av kvalificerade arbetare inom fack, som ej nämnvärt beröras av säsongväxlingar, rekryteras medlemmarna i det andra förbundet i större utsträckning av icke-fackarbetare, fördelade på ett flertal olika industrier, av vilka flera hava utpräglad säsongkaraktär. En redogörelse för undersökningen i fråga återfinnes såsom Bil. 4 till detta betänkande (sid. 427). Beräkning av Vid undersökningen beträffande försäkringens lokala organisation, för vars arbetare "sim £ e n o m f öramde en ungefärlig föreställning om försäkringsstockens storlek och komma att fördelning inom landet var erforderlig, hava siffrorna från 1920 års yrkesfätäriligen r ä k n i n S k o m m i t till direkt användning. Såsom grund för en kostnadsberäkning äro emellertid dessa siffror av olika skäl mindre lämpade. För det första skulle enligt de sakkunnigas förslag s. k. hemarbetare icke omfattas av försäkringen. Yrkesräkningens siffror omfatta emellertid även denna grupp av arbetare, vilka visserligen för flertalet yrkesgrupper icke torde uppgå till något större antal, utom i textil- och beklädnadsbranschen, där antalet dylika arbetare är ganska betydande. För det andra avser yrkesräkningens siffror antalet individer och icke antalet årsarbetare (årsarbetare = 300 dagsverken). Då det gäller att fördela de erforderliga försäkringskostnaderna mellan de försäkrade, är det emellertid närmast antalet årsarbetare som är av betydelse och icke antalet individer. Skillnaden mellan antalet olika arbetare och antalet årsarbetare är tydligen störst inom säsongyrkena. 'Det gäller därför att söka bestämma det antal årsarbetare, som kommer att omfattas av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen. Den lämpligaste källa, som härvid står till buds, är otvivelaktigt den av riksförsäkringsanstalten utgivna årliga publikationen »Olycksfall i arbete». I denna publikation finnes för varje särskild yrkesgrupp bl. a. uppgift om antalet årsarbetare, anställda hos s. k. större arbetsgivare, d. v. s. arbetsgivare med i regel fem eller flera arbetare. Ifrågavarande årsarbetareantal har erhållits på grundval av de dagsverks- och löneuppgifter, som de större arbetsgivarna hava att lämna varje år. Vad de mindre arbetsgivarna beträffar, som till största delen representera de båda yrkesgrupperna jordbruk och hushåll och på den grund äro av mindre intresse för den nu föreliggande frågan, finnes ingen dylik uppgiftsskyldighet. Beträffande dessa arbetsgivare verkställde riksförsäkringsanstalten emellertid en ingående undersökning för åren 1922 och 1923. ur vilken undersökning även framgick det ungefärliga antalet årsarbetare inom olika yrkesgrupper, och som torde vara fullt tillräcklig för nu ifrågavarande ändamål. För att erhålla en jämförelse mellan yrkesräkningens och olycksfallsstatistikens siffror angives i följande tabell för olika industri- och yrkesgrupper

205 såväl antalet arbetare enligt 1920 års yrkesräkning som antalet årsarbetare enligt 1920 års olycksfallsstatistik. Då, såsom nämnts, uppgift om antalet årsarbetare hos mindre arbetsgivare icke föreligger för år 1920 men väl för 1922, har till antalet årsarbetare hos större arbetsgivare år 1920 adderats antalet årsarbetare hos mindre arbetsgivare år 1922, Denna förskjutning i tiden saknar varje betydelse för föreliggande fråga. Siffrorna hava avrundats till hela 100-tal. Jämförelse mellan antalet arbetare enligt yrkesräkuingen och antalet årsarbetare enligt olycksfallsstatistiken.

Y r k e s g r u p p

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

Antal årsarbetare enligt Antal Antal arbetare enligt 1920 års olycksfallsårs1920 års yrkesräkning statistik med tillägg för arbetare mindre arbetsgivare i % av hela Kvin- Summa Män Kvinantalet Män nor arbetare

Malmbrytning och metallindustri 157 800 6 300 164 100! 125 700 5 700 131 400 Jord- och stenindustri 44100 1900 46 000 32 200 2 400 34 600 Trävaruindustri 94100 900 95 000 67 600 2 800 70 400 Pappers- och grafisk industri . . 47 300 9 000 56 300 46 300 9 400 55 700 Närings- och njutningamedelstillverkning 34 800 15 300 50100 27 600 16'300 43 900 Textil- och beklädnadsindustri . 27 400 86 200 113 600 20 300 35 600 55 900 Läder-, hår- och gummiiudustri . 32 000 8 200 40 200 16 100 6 700 22 800 Kemisk-teknisk industri . . . . 12 800 4 500 17 300 4^00 17 700 12 800 Byggnadsverksamhet, kraft, be- 101 400 200 101 600 41 800 500 42 300 lysning m. m Ej specificerad industri . . . . 1000 2 3001 3 300 Handels- och lagerarbetare . . . 24 300! 4 400 28 700 24 700 3 500| 28 200 Hotell- och restaurangpersonal 4 3001 19100 23 400 4 400 18 5001 22 900 Kuskar, chaufförer 12 900! 12 900 5 500 100! 5 600 Stuveri- och transportarbetare 10 300 10 300 5 400 5 400 Sjöfolk 25 300! 500 25 800 18100 1100| 19 200

80.1 75.2 74.1 98.9

Summa 631100 157 900 789 000 448 500 107 100| 555 600

87.6 49.2 56.7 97.7 41.6 98.3 97.9 43.4 52.4 74.4

Skiljaktigheterna mellan yrkesräkningens och olycksfallsstatistikens siffror beträffande vissa av cle föreliggande yrkesgrupperna äro, såsom framgår ur tabellen, ganska betydande. Medan slutsumman enligt yrkesräkningen uppgår till 789 000, utgör motsvarande siffra enligt olycksfallsstatistiken 555 600 eller endast omkring 70 % härav. Vid jämförelsen må till en början ihågkommas, att den yrkesgruppering, som tillämpats vid 1920 års yrkesräkning, är baserad på de olika individernas huvudsakliga sysselsättning, varemot olycksfallsstatistiken bygger på en yrkesgruppering efter beskaffenheten av de företag, där de olika arbetarna äro sysselsatta. En målare, som är anställd vid en mekanisk verkstad, räknas sålunda i olycksfallsstatistikens yrkesgruppering till metallindustri men upptages vid yrkesräkningen såsom målare, vilken grupp hänförts till byggnadsverksamhet m. m. En annan olikhet består däri, att yrkesräkningen räknar med individer, medan olycksfallsstatistiken är baserad på årsarbetarbegreppet. En person, som är anställd exempelvis 8 månader i ett yrke och 4 månader i ett annat, hänföres i yrkesräkningen

206 endast till det yrke, där han har sin huvudsakliga sysselsättning, medan han inom olycksfallsstatistiken kan komma att räknas såsom 8/12 årsarbetare inom det ena och som 4/12 årsarbetare inom det andra yrket. En ytterligare skillnad mellan de båda källorna ligger såsom tidigare nämnts däri, att yrkesräkningen omfattar även de s. k. hemarbetarna. Då denna grupp icke omfattas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, komma hemarbetarna icke att ingå i olycksfallsstatistikens siffror. Till underlättande av jämförelsen för de olika yrkesgrupperna har i tabellens sista kolumn antecknats antalet årsarbetare enligt olycksfallsstatistiken i % av antalet olika individer enligt yrkesräkningen. Väljer man sådana grupper, där hemarbetare icke förekomma, och som icke förete någon säsongkaraktär, finner man i stort sett ganska god överensstämmelse mellan de olika källornas siffror. Pappers- och grafisk industri räknar sålunda 56 300 arbetare enligt yrkesräkningen och 55 700 årsarbetare enligt olycksfallsstatistiken. För den kemisk-tekniska industrien äro siffrorna 17 700 och 17 300, för handels- och lagerarbetare 28 700 och 28 200 etc. Ser man däremot på trävaruindustrien, beträffande vilken säsongkaraktären framträder, gestalta sig förhållandena annorlunda. Här uppvisar yrkes räkningen 95 000 arbetare medan antalet årsarbetare enligt olycksfallsstatistiken endast uppgår till 70 400. För jord- och stenindustrien äro siffrorna 46 000 och 34 600. Ännu mera utpräglad är denna motsats mellan antalet arbetare och antalet årsarbetare för gruppen byggnadsverksamhet m. m., där antalet arbetare uppgår till 101 600, medan årsarbetarantalet endast utgör 42 300, vilken stora skillnad till väsentlig del torde kunna förklaras av denna grupps utpräglade säsongkaraktär. Även beträffande textil- och beklädnadsindustrien förefinnes en anmärkningsvärd olikhet mellan yrkesräkningens och olycksfallsstatistikens siffror. Sålunda uppvisar yrkesräkningen 86 200 kvinnliga arbetare, medan olycksfallsstatistiken endast uppvisar 35 600. Den stora skillnaden mellan dessa båda siffror är otvivelaktigt att söka i det stora antalet hemarbetare, som ingå i yrkesräkningens siffror men icke i olycksfallsstatistikens. För de manliga arbetarna är denna vida mindre utpräglad. A t t yrkesräkningens siffra för antalet kuskar och chaufförer, som är 12 900, betydligt överstiger olycksfallsstatistikens siffra 5 600, beror otvivelaktigt därpå, att den förstnämnda siffran även omfattar kuskar och chaufförer vid andra företag än transportföretag, medan olycksfallsstatistikens siffra i huvudsak avser rena transportföretag. Kuskar och chaufförer vid andra företag, exempelvis bagerier och bryggerier, hänföras i olycksfallsstatistiken till de yrkesgrupper, till vilka ifrågavarande företag höra. Härtill kommer även, att olycksfallsstatistikens siffror icke omfatta i statens tjänst anställda arbetare, vilka emellertid ingå i yrkesräkningens resultat. Vad ovan anförts torde hava givit vid handen, att de förefintliga avvikelserna mellan yrkesräkningens och olycksfallsstatistikens siffror äro huvudsakligen skenbara och närmast beroende därpå, att siffrorna avse olika ting. Om det gäller att avgöra, huru många individer, som komma att omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag, torde när-

207 mast yrkesräkningens siffror böra läggas till grund, vederbörligen korrigerade för det antal hemarbetare, som ingå häri. Gäller det åter att beräkna storleken av de veckoavgifter, som krävas för att försäkringens utgifter skola kunna bestridas, måste man känna det antal veckor, varunder de försäkrade äro i arbete. För detta ändamål kommer antalet årsarbetare, som framgår ur olycksfallsstatistiken, till användning. De i ovanstående tabell anförda siffrorna avse år 1920. Nämnda år uppgick antalet årsarbetare inom de anförda yrkesgrupperna till 555 600. Av detta antal kommo 525 700 på de större arbetsgivarna. Återstoden eller 29 900 motsvarar antalet årsarbetare hos mindre arbetsgivare år 1922 för de yrkesgrupper, som tabellen upptager. För att erhålla en uppfattning om huruvida åren efter 1920 medfört en ökning eller minskning av antalet årsarbetare, har med ledning av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsstatistik i följande tablå gjorts en sammanställning av antalet årsarbetare hos större arbetsgivare för vart och ett av åren 1920—1924. Definitiva siffror föreligga icke för senare år. De mindre arbetsgivarna hava härvid icke medtagits av den grund, att kännedom saknas rörande förändringarna i årsarbetarantalet för dessa. Antal årsarbetare hos större arbetsgivare inom olika yrkesgrupper åren 1920—1924. Y r k e s g r u p p 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Trävaruindustri Pappers- och grafisk industri Närings- och njutningsmedelstillverkning . Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummiindustri Kemisk-teknisk industri Byggnadsverksamhet, kraft, belysning m. m. Ej specificerad industri Handels- och lagerarbetare Hotell- och restaurangpersonal Kuskar, chaufförer Stuveri- och transportarbetare Sjöfolk Summa Relativa tal

127 100 34 200 68 600 54 800 39100 52 000 19 200 17 300 40 600

87 300 24 200 43 600 43 200 38 500 45 300 15 000 11800 45 400

78 800 26 500 46 600 46 600 36 600 53 600 16 400 11000 45 500

85 800 31100 54 700 48 800 37 400 59 300 18 200 12 500 51100

102 300 32 600 57 800 51700 37 500 60 700 18 500 13 200 54 600

25 800 18 600 3 900 5 300 19 200

23 300 19 200 3 300 3 000 13 300

23 200 19 200 3 200 4 500 16 700

24100 19 600 3 400 5 000 19 400

25 600 20100 3 600 5 500 20 000

525 700 416 400 428 400 470400 895 1000 792 815

503 700 958

Såsom synes av de erhållna summorna och de härav härledda relativtalen hade ännu under år 1924 antalet årsarbetare icke uppnått 1920 års nivå. Den svåra krisen under 1921 framträder tydligt, då årsarbetarantalet reducerades till 79.2 % av antalet för 1920. Då olycksfallsstatistikens siffror ännu icke föreligga för 1925 och senare år, kan med ledning av denna statistik icke angivas, hur utvecklingen gestaltat sig efter 1924. Då emellertid kommerskollegii industristatistik föreligger publicerad även för år 1925, torde det vara av intresse att se, huruvida densamma kan giva någon ytterligare ledning för bedömande av de sista årens utveckling. Nämnda statistik avser närmast den rena industrien och omfattar sålunda endast grupperna 1—8 i ovanstående

208 tabell. Jämförelsen mellan kommerskollegii industristatistik och riksförsäkringsanstaltens olycksfallsstatistik skall därför verkställas endast för dessa grupper. Resultatet har sammanställts i följande tablå. Jämförelse mellan antalet årsarbetare enligt industristatistiken och olycksfallsstatistiken. Antal årsarbetare inom rena industrigrupper enligt

Relativa tal enligt

A r

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

industristatistiken

olycksfallsstatistiken

industristatistiken

olycksfallsstatistiken

410 500 322 400 320 300 352 100 373 400 385 400 400 300

412 300 308 900 316 100 347 800 374 300

1000 785 780 858 910 939 975

1000 749 767 844 908

•

Såsom synes är överensstämmelsen mellan industri- och olycksfallsstatistikens siffror synerligen god. De relativa talen enligt industristatistiken för antalet årsarbetare under åren 1924, 1925 och 1926 utgöra resp. 910, 939 och 975. Därest samma relativa ökning skulle förekomma även för yrkesgrupperna utanför den rena industrien, vilket här skall antagas, skulle indexsiffran för samtliga yrkesgrupper, som för 1924 utgjorde 958, för år 1925 uppgå till 989 och för år 1926 till 1 026. För år 1927 föreligga icke några sifferuppgifter rörande antalet årsarbetare. Vederbörande inom kommerskollegium, som omhänderhava utarbetandet av industristatistiken, hava emellertid efter framställd förfrågan såsom sin uppfattning uttalat, att 1927 års siffror torde komma att innebära en ytterligare ökning i förhållande till siffrorna för år 1926. I riksförsäkringsanstalten hyser man, bl. a. på grund av den icke obetydliga ökningen av antalet olycksfall i arbete, som anmälts under 1926 och 1927, den uppfattningen, att även antalet årsarbetare något ökat under dessa båda år. Till följd härav synes man kunna hava grundad anledning antaga, att indexsiffran för antalet årsarbetare inom de grupper, varom här är fråga, och som för år 1926 beräknats till 1 026, sannolikt kommer att uppgå till åtminstone 1 050 för år 1927. Under sådana förhållanden skulle relativa antalet årsarbetare inom de yrkesgrupper, som enligt förslaget komma att omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, utgöra år 1920 1000

1921 792

1922 815

1923 895

1924 958

1925 989

1926 1026

1927 1050

Då årsarbetarantalet uppgick till 555 600 år 1920, skulle sålunda motsvarande antal för år 1927 väntas uppgå till 583 000 eller — avrundat — till 585 000. Vid härledningen av denna siffra har hänsyn endast tagits till verkligen sysselsatta arbetare — 1 årsarbetare svarar nämligen mot 300 dagsverken — men icke till de arbetare, som äro arbetslösa. Det erhållna antalet 585 000

209 bör sålunda ökas med en siffra, svarande mot genomsnittliga antalet arbetslösa inom de grupper, försäkringen är avsedd att omfatta. Det ligger i öppen dag, att en beräkning i verklig mening av arbetslöshetens Uppskattning sannolika omfattning inom den närmaste framtiden icke är möjlig att genom- åréefs/Ssa. föra. Den enda utväg, som härvid står till buds, synes vara att med ledning av förefintliga uppgifter söka erhålla en uppfattning av det nuvarande antalet arbetslösa inom de yrkesgrupper, som äro avsedda att omfattas av den föreslagna obligatoriska försäkringen. Då det icke torde finnas tillräckliga hållpunkter för ett antagande om någon väsentlig förskjutning av arbetslösheten under de närmaste åren, synes det vara nödvändigt att lägga den nu rådande arbetslösheten till grund för beräkningarna. Redan uppskattningen av arbetslöshetens nuvarande omfattning är emeller- Arbetslöshetstid förenad med betydande svårigheter och måste bli synnerligen grov, såsom rMningem också kommer att framgå ur den följande framställningen. Den källa, som härvid närmast står till buds, är den arbetslöshetsräkning, som företogs den 5 maj 1927. Enligt en preliminär översikt av arbetslöshetsräkningens resultat uppgick hela antalet vid räkningen anmälda arbetslösa till 64 075. Vid den första granskningen av materialet visade det sig, att en del anmälningar måste utrangeras såsom avseende personer, vilka ej kunde anses vara i egentlig mening arbetslösa. De sålunda utrangerade, vilkas antal uppgick till 4153, bestodo till största delen dels av personer, vilkas arbetslöshet kunde antagas bero på arbetsoförmåga, och dels av sådana, som vid räknetillfället haft sysselsättning av mer eller mindre tillfällig beskaffenhet. Efter utrangeringen kvarstodo sålunda 59 922 personer. Av dessa tillhörde 4 030 jordbruk, 7 717 skogshushållning, 1 291 kontorspersonal, 966 butikspersonal och 392 husligt arbete, vilka grupper icke äro avsedda att omfattas av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen. På övriga yrkesgrupper kommo alltså 45 526 personer. Bland dessa märkes en grupp, omfattande 3 466 personer, som ännu icke haft anställning inom något yrke, och som på grund härav icke skulle komma att beröras av någon arbetslöshetsförsäkring. Avskiljes även denna grupp, kvarstå 42 060 personer. Denna siffra kan emellertid ingalunda anses såsom den slutliga. Det är nämligen först och främst att märka, att räkningen icke omfattat hela landet utan varit inskränkt till rikets städer och köpingskommuner, de 499 landskommuner, som enligt den i jordbruks- och socialstatistiken vedertagna uppdelningen betecknas såsom industrikommuner, samt 219 jordbrukskommuner, fördelade över hela landet. Då de kommuner, som ej omfattats av arbetslöshetsräkningen, sålunda uteslutande äro jordbrukskommuner, torde ett medtagande av dessa kommuner icke medföra någon mera avsevärd ökning av det ovan erhållna antalet, varav nära 80 % utgöras av rena industriarbetare. Av större betydelse synes den omständigheten vara att en del arbetslösa Jämförelse fackkan ha uteblivit från räkningen. Antalet dylika personer är givetvis mycket med förbundens svårt att ens tillnärmelsevis uppskatta. En jämförelse mellan antalet anmälda uppgifter. arbetslösa, som uppgivit sig tillhöra visst fackförbund, och det antal arbets14—271089.

210 lösa, som av motsvarande fackförbund redovisats den 30 april — alltså omkring en vecka före arbetslöshetsräkningen — ger vid handen, att ifrågavarande antal kan vara mycket betydande. Som exempel må nämnas, att Metallindustriarbetarförbundet i sina uppgifter till socialstyrelsen redovisade 7 398 arbetslösa medlemmar den 30 april 1927, medan endast 3 967 av de vid räkningen den 5 maj anmälda arbetslösa uppgåvo sig tillhöra nämnda förbund. Motsvarande siffror för Grov- och fabriksarbetareförbundet voro 5 682 och 3 734. Även för andra förbund uppträda liknande motsättningar, ibland större och ibland mindre än i de nu nämnda exemplen, och motsatserna skärpas ytterligare därigenom, att icke alla till de olika förbunden hörande avdelningar lämna uppgifter rörande arbetslösheten inom avdelningen. Redan beträffande arbetslöshetens nuvarande omfattning föreligga sålunda betydande skiljaktigheter mellan olika källor, vilket gör en ytterligare belysning av dessa sprösmål önskvärd. De sakkunniga nödgas dock härvid inskränka sig till följande erinringar. De fackförbund, som lämna uppgifter till socialstyrelsen rörande arbetslösheten inom vissa till förbunden hörande avdelningar, räknade vid utgången av år 1926 sammanlagt omkring 373 000 medlemmar. Antalet medlemmar, som redovisats i socialstyrelsens statistik, uppgick den 30 april 1927 till cirka 274 000 och den 31 maj samma år till 277 000 med ett antal arbetslösa av cirka 33 800 resp. 27 500. Vid räknetillfället den 5 maj synes med ledning härav motsvarande antal arbetslösa kunna uppskattas till omkring 32 500 bland i runt tal 275 000 medlemmar. Antager man, för att erhålla en ungefärlig uppfattning om hela antalet arbetslösa bland de nu ifrågavarande fackförbundens 373 000 medlemmar, att arbetslösheten är i genomsnitt lika stor i de icke redovisande avdelningarna som i de avdelningar, från vilka uppgifter föreligga, erhålles som resultat för dessa förbund ett uppskattat antal arbetslösa av omkring 44 000. Till jämförelse med denna siffra skall nu angivas arbetslöshetsräkningens resultat för samma fackförbund. Av 59 922 arbetslösa, som räkningen omfattade, uppgåvo 23 817 eller 39.7 %. att de voro organiserade, medan 36 019 eller 60.2 % antingen uppgåvo att de voro oorganiserade eller avstodo från att lämna några uppgifter på denna punkt. (Dessutom förekommo 56 personer — motsvarande 0.1 % — som nekade att lämna uppgift rörande organisationsförhållandena.) Av de 23 817, som förklarat sig vara organiserade, hade 22 195 lämnat uppgift även rörande organisationen, medan 1 622 uraktlåtit att lämna uppgift härom. Det visade sig då, att av de nämnda 22 195 personerna 16 789 tillhörde de ovan omnämnda förbund, som till socialstyrelsen lämnat uppgifter rörande arbetslösa medlemmar?» Under förutsättning att de 1 622 personer, för vilka uppgift om organisation saknas, fördela sig mellan de uppgiftslämnande och icke uppgiftslämnande förbunden på samma sätt som de arbetslösa, vilkas organisation är känd, kan man uppskatta antalet av de vid räkningen anmälda arbetslösa, som tillhöra förstnämnda förbund, till i runt tal 18 000. Denn siffra bör ytterligare korrigeras med hänsyn till att arbetslöshetsräkningen, såsom ovan framhållits, icke omfattade hela landet. Med ledning av för-

211 hållandet mellan antalet vid räkningen anmälda arbetslösa industriarbetare och hela folkmängden i de jordbrukskommuner, som omfattats av försäkringen, har en ungefärlig uppskattning kunnat erhållas rörande antalet industriarbetare i övriga jordbrukskommuner. Denna uppskattning har lett till att den erhållna siffran 18 000 synes böra ökas till cirka 20 000. Ur det anförda har framgått, att medan antalet arbetslösa inom de fackförbund, som lämna uppgift rörande arbetslösa medlemmar, skulle enligt dessa förbunds egna uppgifter uppgå till cirka 44 000 vid tiden för räkningen, uppgick motsvarande antal enligt arbetslöshetsräkningen till endast omkring 20 000. En kontrast av denna art visar tydligt huru osäkra förutsättningarna äro till och med för en uppskattning av den nuvarande arbetslöshetens omfattning. Olikheten mellan de anförda siffrorna är otvivelaktigt att tillskriva olika or- Orsaker till oöverenssaker. Till en del torde skillnaden bero därpå, att en del av fackförbundens stämmelsen. medlemmar uraktlåtit att anmäla sig vid arbetslöshetsräkningen. Undersökningar, som utförts genom socialstyrelsens försorg, bekräfta detta. Men å andra sidan synas utförda undersökningar också visa, att det sätt, varpå fackförbundens arbetslöshetssiffror erhållas, medför, att medlemmar i viss utsträckning komma att redovisas såsom arbetslösa utan att arbetslöshet i verklig mening föreligger. Till belysning härav må till en början nämnas, att det för ifrågavarande upp- Fackförbungifter från fackförbunden ej göres någon åtskillnad mellan frivillig och oförvål- dens fristämpling. lad arbetslöshet. Uppgifterna grundas på avdelningsfunktionärernas rapporter rörande antalet fall, där på grund av uppgiven arbetslöshet medlemmar fristämplats, d. v. s. erhållit befrielse från erläggande av veckoavgift till förbundet. Tillförlitligheten av uppgifterna rörande arbetslöshetens omfattning måste därför bli beroende av de principer, som tillämpas och den noggrannhet, som iakttages vid fristämplingen av vederbörande avdelningsfunktionär. A^id en undersökning som företagits rörande de 511 medlemmar i Grov- och fabriksarbetareförbundet, vilka antecknats såsom arbetslösa under hela år 1925 (tab. 2 sid. 438) och på grund därav fristämplats, har det framgått, att denna fristämpling ofta icke motsvarats av arbetslöshet i detta ords verkliga mening. Det visade sig sålunda, att fristämplingen i en del fall avsåg kvinnor, som slutat sin anställning antingen på grund av hög ålder eller för att sköta hemmet. I några av sistnämnda fall uppgavs, att vederbörande bett att få stå kvar i förbundet, därest hon skulle behöva arbeta igen. Fall förekommo även, där arbetslöshet angivits såsom orsak till fristämplingen, oaktat den verkliga orsaken var sjukdom. För en del personer hade inkommit uppgifter att de bedrevo eget jordbruk eller arrenderade sådant. Uppgifterna rörande dessa personer visade, att flertalet av dem definitivt slagit ur hågen tanken på fast anställning inom industrien. De önskade dock behålla kontakten med fackföreningen för att därigenom lättare kunna erhålla tillfälligt arbete inom industrien till komplettering av inkomsten från jordbruket. Fristämpling syntes därvid hava tillämpats under tiden för jordbruksarbetet, således för tid, varunder arbetslöshet icke kunde sägas föreligga. Förevarande undersökning gav även vid han-

212 den, att fristämpling förekommit i ett betydande antal fall, där vederbörande visserligen varit arbetslösa inom det egna yrket men haft lönearbete kortare eller längre tider i andra yrken. Det observerades även fall, där fristämpling på grund av arbetslöshet förekommit i oavbruten följd under flera år. Den medlemsgrupp, beträffande vilken fristämplingen i ej ringa grad visade sig behäftad med felaktigheter av ovan angiven art, utgjordes såsom nämnts av personer, som på grund av uppgiven arbetslöshet varit befriade från medlemsavgift under hela år 1925. Det är givetvis icke möjligt att härav draga några bestämda slutsatser rörande den utsträckning, i vilken felaktigheter av denna art förekomma för den övriga medlemsstocken. Det förtjänar påpekas, att det ej finns någon arbetslöshetskassa inom det förbund, som förevarande undersökning avsåg, varför det för förbundets del icke föreligger så utpräglat intresse att kontrollera fristämplingen som skulle förelegat, därest förbundet utbetalat understöd till arbetslösa medlemmar. En liknande undersökning, avseende de 936 medlemmar i Metallindustriarbetareförbundet, som antecknats såsom arbetslösa under hela år 1925 (tab. 3 sid. 439), har visat, att felkällor föreligga även här, fastän i mindre utsträckning. Med hänsyn till att Metallindustriarbetareförbundet utbetalar understöd vid arbetslöshet, är det naturligt, att kontrollen här måste vara strängare än om dylikt understöd ej utbetalats. Behovet av denna skärpta kontroll framträder dock huvudsakligen, så länge medlemmen är berättigad till understöd, vilket är så mycket naturligare som avdelningskassören är personligen ansvarig för oriktigt utbetalande. Har understödsrätt ännu ej förvärvats, eller har understödsrätten uttömts, har vederbörande avdelningskassör mindre intresse av på vilken grund fristämpling sker. Förbunden ha dock alltid ett visst intresse av att fristämpling ej äger rum i onödan eller att medlemskap i ett förbund ej uppehälles, sedan övergång till annan verksamhet skett, alldenstund förbunden måste för personer, som ej erlägga sin veckoavgift, likväl erlägga stadgad kontingent till landsorganisationen. De ovan omnämnda undersökningarna, som på grund av erhållna uppgifter utförts för den pågående arbetslöshetsutredningen, hava närmast avsett tvenne förbund och en mindre grupp medlemmar inom vartdera förbundet. Undersökningarna hava givit vid handen, att fristämpling på grund av arbetslöshet förekommer i ej ringa utsträckning, utan att arbetslöshet i verklig mening föreligger. I en del fall synes fristämplingen endast ha inneburit, att vederbörande ej haft arbete inom det egna facket medan han samtidigt haft lönearbete på annat håll. I andra fall har fristämplingen motiverats med arbetslöshet, oaktat den verkliga orsaken varit sjukdom. Att härur draga några bestämda slutsatser rörande de principer, som tillämpas för fristämplingen inom andra förbund, är givetvis icke möjligt. Sannolikt är väl dock, att samma felkällor, som här iakttagits vid de båda undersökta förbunden, uppträda även på annat håll. De här påpekade förhållandena torde ådagalägga, att siffran 44 000, som erhållits med ledning av fackförbundens uppgifter rörande fristämpling, är för hög. Ä andra sidan har det framgått av undersökningar, som socialstyrelsen utfört, att arbetslösa fackföreningsmedlemmar i viss utsträckning uraktlåtit

213 att anmäla sig vid arbetslöshetsräkningen, varför siffran för antalet arbetslösa inom motsvarande fackförbund — eller 20 000 — är för låg. Några tillförlitliga hållpunkter av annat slag för bedömande av arbetslöshetens sannolika omfattning inom förevarande fackförbund torde emellertid icke föreligga, och detta medför det beklagliga resultatet, att uppskattningen av kostnaderna för försäkringen måste genomföras med ett bristfälligt statistiskt underlag. I detta sammanhang torde ytterligare ett spörsmål vara förtjänt att påpekas, nämligen frågan huruvida en korrigering av det vid arbetslöshetsräkningen erhållna antalet arbetslösa kan vara påkallad med hänsyn till tiden för läkningen. Det är tydligt, att om arbetslöshetsräkningen förlagts till någon av vintermånaderna, skulle antalet arbetslösa blivit större än om räkningen förlagts till sommaren. En jämförelse mellan fackförbundens arbetslöshetssiffror ger emellertid vid handen, att arbetslösheten i slutet av april eller början av maj har en omfattning, som i stort sett motsvarar genomsnittet för året. Under sådana förhållanden synes det saknas anledning att på grund härav söka anbringa någon korrektion till det vid räkningen erhållna antalet. Utom vad ovan anförts tillkomma emellertid ytterligare vissa omständighe- Arbetslöshetater som äro av särskild betydelse, då det gäller att få ett begrepp om omfatt- J JJJ veanligt' ningen av den arbetslöshet, som är av intresse för bedömande av kostnaderna arbetslöshetsför en arbetslöshetsförsäkring. För rätt till ersättning från försäkringen skul- ra nm3enle nämligen enligt de sakkunnigas förslag krävas dels att den arbetslöse under de närmast föregående fyra försäkringskvartalen haft anställning i försäkringspliktigt yrke minst 26 veckor och därunder erlagt föreskrivna försäkringsavgifter, och dels att han under loppet av fyra på varandra följande försäkringskvartal icke redan uppburit understöd under viss föreskriven tid, som av några sakkunniga föreslagits till 15, av andra till 20 veckor. Det är under sådana förhållanden givetvis av vikt att känna huru stor del av de anmälda arbetslösa som kunna antagas komma att bli diskvalificerade för understöd på grund av de båda anförda villkoren. Att genomföra en verklig beräkning härav är dock icke möjlig. Till ledning för bedömande av frågan må tjäna nedan angivna siffror, vilka erhållits från de vid arbetslöshetsräkningen meddelade uppgifterna. Å del vid räkningarna använda formuläret funnos bland annat följande frågor: »När förlorade Ni Eder senaste fastare anställning?» — »Har Ni, sedan Ni förlorade Eder senaste fastare anställning, haft något tillfälligt arbete? I så fall av vad slag? Hur lång tid?» Den första frågan hade besvarats av 48 522 personer men lämnats obesvarad av 11 400. Nu är att märka att begreppet »fastare anställning» uppfattats ytterst olika av olika personer, vadan de angivna svaren äro av ringa värde för bedömning av frågan om arbetslöshetens varaktighet i de olika fallen. I flertalet fall har emellertid även den andra frågan besvarats. Med ledning av dessa svar hava frånräknats de tider av tillfällig anställning, som förekommit efter den tidpunkt, som angivits i första frågan. På så sätt har beträffande dessa personer erhållits den sammanlagda längden av de arbetslöshetsperioder, som förekommit efter tidpunkten för den fastare anställningens upphörande.

214 Det lider intet tvivel, att icke även dessa uppgifter måste vara behäftade med en synnerligen stor osäkerhet, då det är att förvänta, att de tillfälliga arbetsanställningarna blivit ofullständigt redovisade. Till belysning av i vilken riktning de angivna svaren gå har i följande tablå angivits fördelningen dels efter den tid, som förflutit efter den sista fastare anställningen (bruttoarbetslöshet), dels efter längden av samma period med avdrag för de tider, varunder vederbörande haft tillfällig anställning (nettoarbetslöshet). De arbetslösas fördelning efter arbetslöshetens varaktighet. Arbetslöshetens varaktighet

Under

1 mån 1-2 » 2—3 > 3—4 > 4—5 > 5—6 > 6—7 > 7—8 » 8—9 > 9-10 » 10—11 » 11—12 » 1—2 år 2—3 » över 3 >

. . . . . . . samma

Brattoarbetslöshet

Nettoarbetslöshet

Antal

%

Antal

%

4 790 4119 1680 1572 3 259 3 065 4152 3 067 1297 808 758 870 7 064 3 853 8168

9.9 8.5 3.5 3.21 6.7 6.3 8.61 6.3 }

5 322 4 223 2 068

11.4 9.0 4.4

9 159

7 369

1.7] 1.5 1.8 14.6 7.9 16.8

2 538 6 800 3 503 5 865

5.4 14.5 7.5 12.5

48 522 100.0

46 847

100.0 Enligt ovanstående siffror skulle av de arbetslösa endast 20 ä 25 % förete en kortare arbetslöshet än 3 månader, en siffra som vida skiljer sig från det resultat, som erhölls ur den på tvenne fackförbundes material grundade undersökningen, för vilken närmare redogjorts i Bil. 4. Visserligen äro arbetslöshetsräkningens siffror rörande arbetslöshetens fördelning efter dess varaktighet icke direkt jämförbara med siffrorna enligt fackförbundens material. De förra avse nämligen den tid, som förflutit från arbetslöshetens början till tidpunkten för arbetslöshetsräkningen, då arbetslöshet sålunda ännu alltjämt var för handen, de senare hela arbetslöshetsperioden från början, till slutet. Även om dylika fördelningssiffror under viss förutsättning kunna vara direkt jämförbara, föreligger dock icke denna förutsättning här. De arbetslöshetsperioder, som kommit till uttryck i de angivna fördelningssiffrorna, ha för övrigt till stor del uppstått helt enkelt genom att arbetslöshetsräkningen förlagts just till den tidpunkt, då den ägde rum. Hade arbetslöshetsräkningen utförts någon kortare tid efter säsongarbetslöshetens inträdande, hade de kortvariga arbetslöshetsperioderna tydligen blivit mera dominerande. Nu dominera i stället arbetslöshetsfall av 4—8 månaders varaktighet, medan exempelvis fall av 9— 12 månaders längd, vilka i huvudsak härröra från personer, som blevo arbetslösa under sommarmånaderna 1926, äro relativt sällsynta.

215 De angivna fördelningssiffrorna för arbetslöshetsförsäkringens klientel tor- Fördelningens de dock ge vid handen, att huvudmassan av de arbetslösa, som anmälde sig vid fol^dsrifc arbetslöshetsräkningen, skulle, därest en arbetslöshetsförsäkring enligt de sak- ningen. kunnigas förslag då varit genomförd, varit diskvalificerade för understöd, beroende antingen därpå, att de redan uttömt sin understödsrätt eller därpå, att de icke erlagt tillräckligt antal avgifter och sålunda redan vid arbetslöshetens början varit berövade denna rätt. Den betydande frekvensen av långvariga arbetslöshetsfall beror uppenbarligen därpå, att en icke oväsentlig del av arbetslöshetsräkningens klientel utgjordes av kroniskt arbetslösa personer, vilket för övrigt även bekräftas av de intensivundersökningar, som genom socialstyrelsens försorg utförts inom flera kommuner. Båda dessa omständigheter och särskilt den sistnämnda medföra, att uppskattningen av kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring bör baseras på ett icke oväsentligt mindre antal arbetslösa än det, som enligt föreliggande källor kan anses såsom det sannolika antalet arbetslösa personer inom de yrken försäkringen är avsedd att omfatta. Såsom redan tidigare framhållits skulle enligt arbetslöshetsräkningen antalet arbetslösa inom de försäkringspliktiga yrkena uppgå till cirka 42 000 personer. Ur vad tidigare anförts framgår, att denna siffra bör, för att motsvara den samlade arbetslösheten, ökas, dels på grund därav, att arbetslöshetsräkningen icke omfattat hela landet, dels på grund av att en del personer underlåtit att anmäla sig. Ökningen på grund av förstnämnda orsak torde, så som tidigare visats, icke uppgå till något avsevärdare antal. Huru stor ökning som föranledes av den sistnämnda orsaken är däremot vanskligt att siffermässigt angiva. För beräkningen av kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag är det icke hela antalet arbetslösa som är av intresse utan det genomsnittliga antalet av sådana arbetslösa personer, som vid arbetslöshetens början varit anställda i försäkringspliktig verksamhet tillräckligt länge och erlagt erforderligt antal avgifter för att vara berättigade till understöd från försäkringen. Såsom ovan visats måste antalet arbetslösa personer, som uppfylla detta villkor, vara väsentligt mindre än hela antalet arbetslösa inom de lörsäkringspliktiga yrkena. Då det föreliggande materialet icke erbjuder några fasta hållpunkter för genomförandet av en verklig beräkning på denna punkt, hava de sakkunniga måst avstå härifrån och i stället inskränkt sig till att med ledning av de anförda sifferuppgifterna verkställa en ungefärlig uppskattning av antalet arbetslösa personer, som kunna antagas komma att bli berättigade till ersättning från en arbetslöshetsförsäkring av föreslagen art. De sakkunniga hava härvid kommit till den uppfattningen, att kostnadsAntaJ beräkningen torde med tillbörlig trygghet kunna baseras på ett genomsnitt- arbetslösa. ligt antal av 40 000 arbetslösa, varvid då avses endast sådana personer, som vid arbetslöshetens inträdande erlagt erforderligt antal veckoavgifter för att vara berättigade till ersättning från försäkringen. Härvid har då icke kunnat tagas särskild hänsyn till möjligheten av att försäkringen skulle komma att

216 medföra ökad arbetslöshet, varom delade meningar rått bland de sakkunniga. Skulle mot förmodan de på grundval av detta antal beräknade försäkringsavgifterna bliva otillräckliga, medgiver en i 18 § i de sakkunnigas förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring intagen bestämmelse höjning av avgifterna. Skulle återigen de beräknade försäkringsavgifterna komma att systematiskt överstiga de erforderliga, bör i överensstämmelse med den nämnda bestämmelsen avgifterna i fråga sänkas. En av de sakkunniga, herr Heckscher, har förklarat sig ur stånd att finna något stöd för det här ovan gjorda antagandet om 40 000 av försäkringen omfattade arbetslösa. De tidigare meddelade jämförelserna mellan fackförbundens och arbetslöshetsräkningens uppgifter ha visat mer än dubbelt så höga resultat i ena fallet mot dem som fås i det andra, och inga hållpunkter för utjämnig av en så våldsam differens ha kunnat erhållas. Under dessa förhållanden synes det denne sakkunnige omöjligt att avgöra ens om den nästan på fri hand valda siffran 40 000 är riktig eller för hög eller för låg, fastän det förstnämnda antagandet skulle innebära det — visserligen icke omöjliga men dock alldeles obevisade — förhållandet, att den på fackförbundens material byggda, officiella arbetslöshetsstatistiken skulle visa åtminstone halvannan gång så höga tal som de verkliga. Enligt denne sakkunniges uppfattning måste man därför vara medveten om, att en nu införd arbetslöshetsförsäkring skulle sakna grundval i kännedom om den inom försäkringen fallande arbetslöshetens omfattning. Fackförbun- För att på grund av den antagna siffran för antalet arbetslösa, eller 40 000, ningsiffror' kunna verkställa en kostnadsberäkning kräves kännedom om huru arbetslössom grund för hetsperioderna inom försäkringsstocken komma att fördela sig efter sin längd. ningen. ' Även beträffande denna fråga är vårt vetande bristfälligt. Den tidigare omnämnda undersökning, som verkställts av Metallindustri- samt Grov- och fabriksarbetareförbundens material har givit till resultat en fördelning, som givetvis närmast svarar mot förhållandena inom dessa förbund. Arbetslöshetens varaktighet i ett visst fall antogs vid denna undersökning motsvara den tid vederbörande var fristämplad från erläggande av avgift. Det är under sådana förhållanden naturligt, att det förfaringssätt, som tillämpats vid fristämplingen, kan ha inverkat även på fördelningen efter arbetslöshetsperiodens längd, fastän denna inverkan torde vara avgjort mindre än inverkan på den absoluta arbetslösheten. Arbetslöshetsräkningens klientel företedde däremot en fördelning efter arbetslöshetens varaktighet av helt annan typ än som motsvarade de båda fackförbundens material i så måtto, att frekvensen av kortare arbetslöshetsperioder var vida mindre än för fackförbunden. Nu torde man emellertid ha grundad anledning antaga, att det arbetslöshetsklientel, som kommer att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring, skall i avseende på fördelningen efter arbetslöshetsperiodernas längd förete en större likhet med fackförbundsmaterialet än med arbetslöshetsräkningens material. Såsom ett visst stöd för tillämpligheten av den fördelning efter arbetslöshetens

217 varaktighet, som framgick av undersökningen av de tvenne fackförbundens material, må framhållas, att enligt erfarenheterna från de danska arbetslöshetskassorna, som i regel tillämpa en maximal understödsperiod av i genomsnitt cirka 100 dagar, utgöra de understödda dagarna närmare 60 % av de arbetslösa dagarna — en siffra, som nära överensstämmer med de ur fackförbundens material för motsvarande understödstid erhållna procentsatserna. För ett arbetslöshetsklientel, där fördelningen efter arbetslöshetens varaktighet vore av den art, som uppgivits för de vid arbetslöshetsräkningen anmälda, skulle däremot en vida mindre del av den sammanlagda arbetslösheten falla inom motsvarande understödstid. Med hänsyn till de anförda synpunkterna har kostnadsräkningen baserats på den fördelning efter arbetslöshetsperiodernas längd, som framgått ur undersökningen av fackförbundens material. Det må i detta sammanhang framhållas, att förevarande fördelning ger till resultat en betydligt högre kostnad än som motsvarar den ur arbetslöshetsräkningens klientel erhållna fördelningen. Slutligen må nämnas, att vid uppskattningen av kostnaderna hänsyn icke tagits till säsongarbetslösheten på annat sätt, än att den antagna siffran för antalet arbetslösa betraktas som en genomsnittssiffra för hela året. Medan nämnda antal sålunda väntas komma att överskridas under vintermånaderna, förutsattes arbetslösheten under sommaren komma att erhålla mindre omfattning. För övrigt hava de sakkunniga vid specialmotiveringen till 9 §, som innehåller bestämmelser rörande säsongarbetslöshetens behandling i försäkringen, framhållit, att vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör såsom vägledande princip uppställas, att försäkringen så vitt möjligt icke skall på grund av säsongarbetslösheten belastas hårdare än om arbetslösheten varit i stort sett jämnt fördelad över hela året. Under de gjorda förutsättningarna skulle sålunda det genomsnittliga antalet arbetare som komma att omfattas av försäkringen kunna beräknas till 625 000, varav i genomsnitt 585 000 antages vara i arbete och 40 000 arbetslösa. Dessa siffror svara mot en genomsnittlig arbetslöshet av 6.4 %. Det är emellertid att märka att en på detta sätt bestämd arbetslöshetsprocent icke är direkt jämförbar med de uppgifter rörande arbetslöshetsprocentens storlek inom olika fackförbund, som varje månad publiceras i Sociala Meddelanden. Sistnämnda siffror äro nämligen avsedda att omfatta all arbetslöshet bland de arbetargrupper uppgifterna avse, medan den här erhållna arbetslösheten — 6.4 % — antages icke omfatta arbetslösa personer, som redan vid tidpunkten för arbetslöshetens inträdande äro diskvalificerade från rätten till understöd på grund av att erforderligt antal veckoavgifter icke erlagts. I 2 § i förslaget till lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har införts en bestämmelse av innehåll att Konungen äger från försäkringsplikt undantaga arbetare, som användas till arbete för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning, och vilkas anställningsvillkor äro sådana, att försäkring enligt denna lag må anses icke erforderlig. Med hänsyn härtill hava i den ovan anförda siffran 585 000 icke medräknats några i statens tjänst an-

218 ställda. Icke heller ingå i denna siffra andra i kommuners, järnvägsbolags eller spårvägsbolags tjänst anställda arbetare än sådana som tillhöra de i tabellen å sid. 205 upptagna yrkesgrupperna. Då någon motsvarande inskränkning icke genomförts beträffande det antagna antalet arbetslösa, har härigenom en viss säkerhetsmarginal skapats. Under antagande att antalet arbetslösa inom försäkringsstocken kommer att uppgå till 40 000, skulle på varje år komma 12 miljoner arbetslösa dagar. Det gäller då att söka bestämma, huru många av dessa arbetslösa dagar som kunna väntas falla inom den maximala understödstiden. Ur de i Bil. 4 sid. 439 f. återgivna tabellerna erhållas följande siffror för arbetslöshetens procentuella fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början. Arbetslöshetens procentuella fördelning på olika veckor efter arbetslöshetsperiodens början. Procentuell fördelning av arbetslösheten på olika veckor enligt material från

Arbetslöshetsvecka

i

Metallindustriarbetareförbundet I

1 2—16 17—21 22—50

j Grov- och fabriks- i arbetareförbundet I

! ! j

9.17 59.72 8.93 22.18

7.63 60.04 10.59 21.74

Summa !

!

Den del av arbetslösheten, som faller på 1 :a veckan, utgörande för det ena förbundet omkring 9, för det andra förbundet omkring 8 %, kommer med hänsyn till de föreslagna karensbestämmelserna icke att medföra ersättning från försäkringen. Enligt de sakkunnigas förslag behöva de sex arbetslösa dagarna visserligen icke komma i följd utan kunna vara fördelade under en tid av 14 dagar. P å grund av beskaffenheten av det primärmaterial, som legat till grund för beräkningen av de i tabellen anförda fördelningssiffrorna, har särskild hänsyn icke tagits till den nämnda spridningen av karensdagarna. Beträffande den maximala understödstidens längd hava de sakkunniga framställt två olika förslag. Det ena förslaget innebär en maximal understödstid av 15, det andra av 20 veckor. Enligt ovanstående tabell skulle en understödstid av 15 veckor komma att omfatta cirka 60 % av arbetslösheten såväl enligt Metallindustri- som enligt Grov- och fabriksarbetareförbundets erfarenhet. En understödstid av 20 veckor skulle däremot motsvara omkring 69 % av arbetslösheten enligt det förra och omkring 71 % enligt det senare förbundet, eller i runt tal 70 %, om hänsyn tages till båda förbundens erfarenhet. Vid genomförandet av undersökningen rörande fackförbundens material har, såsom närmare framgår ur redogörelsen härför, antagits, att den arbetslöshet, som inträffar under ett år, utgör en enda sammanhängande arbetslöshetsperiod, vilket skulle medföra, att karenstid icke komme att räknas mer än en gång om

219 året. Skulle ny karenstid räknas vid varje ny arbetslöshetsperiod, skulle med hänsyn till det sätt, varpå arbetslöshetsfallen fördela sig efter antalet perioder inom de båda nämnda förbunden, en mindre del av den sammanlagda arbetslösheten komma att understödjas från försäkringen än som framgår ur de ovan nämnda siffrorna, varigenom antalet understödda dagar beräknats komma att utgöra cirka 55 % av samtliga arbetslösa dagar, därest understödstiden begränsas till högst 15 veckor under fyra på varandra följande försäkringskvartal, och cirka 65 % vid en maximal understödstid av 20 veckor. De personer bland de sakkunniga, som — under förutsättning att obligatorisk arbetslöshetsförsäkring överhuvud taget kominer till stånd — förordat, att understödstiden begränsas till 15 veckor, hava dessutom föreslagit, att den arbetslöse efter 6 veckors understöd skall vara skyldig mottaga hänvisning till reservarbete under viss tid, som bestämmes av socialstyrelsen, dock högst 12 veckor. Härvid skall vid två dagars reservarbete avräknas en dag på understödstiden. En arbetslös, som varit hänvisad till reservarbete under 12 veckor, skall sålunda icke äga rätt till daghjälp för mer än 9 veckor under loppet av fyra försäkringskvartal. Då kostnaden för reservarbetena äro avsedda att helt bestridas av statsmedel, kommer en inkoppling av reservarbeten på nu nämnt sätt att förväntas medföra en viss minskning i försäkringens utgifter för daghjälp. Denna minskning är emellertid beroende av flera olika omständigheter, först och främst i vilken utsträckning reservarbeten komma att anordnas, men även av möjligheterna för de i reservarbeten sysselsatta att skaffa sig sysselsättning i öppna arbetsmarknaden. Att dessa tillfällen äro större för dem, som sysselsättas i statskommunala arbeten än vid statliga arbeten, är tydligt, enär de i förra fallet ha bättre tillfälle att bevaka sina intressen på hemortens arbetsmarknad; men reservarbetenas inkoppling i försäkringssystemet torde enligt vissa bland de sakkunniga även på annat sätt kunna inverka på försäkringskostnaderna, bl. a. genom att de arbetslösa väsentligt stegra sina ansträngningar att skaffa sig arbete å öppna arbetsmarknaden på grund av det kontanta understödets upphörande redan efter 6:e veckans slut, vilket skulle väntas åstadkomma en minskning i de arbetslösas antal. Då det är svårt att angiva, i vad mån dessa nu nämnda faktorer skulle komma att inverka på arbetslöshetens omfattning, ha de sakkunniga icke ansett sig kunna verkställa någon uppskattning av den minskning i kostnaderna för försäkringen, som reservarbetenas inkoppling i försäkringssystemet skulle komma att medföra. Den följande beräkningen är därför gjord under förutsättning att understöd ges under hela försäkringstiden. Av de 12 milj. arbetslösa dagar, som enligt vad ovan framhållits skulle falla på varje år, skulle vid en understödstid av 15 veckor daghjälp komma att utgå för 55 % härav eller för 6.6 milj. dagar. Vid en understödstid av 20 veckor skulle återigen understöd komma att utgå i 65 % eller för 7.8 milj. dagar. För beräkning av kostnaderna härför kräves dessutom kännedom om daghjälpens genomsnittliga storlek, som kominer att bliva beroende av det sätt, varpå de arbetslösa komma att fördela sig på de olika inkomstklasserna. Under förutsättning att de arbetslösa förekomma i relativt samma utsträckning i förhål-

220 lande till antalet försäkrade inom samtliga inkomstklasser, vilket här antages bliva fallet, kommer daghjälpens genomsnittliga belopp att bliva beroende av försäkringsstockens fördelning på inkomstklasserna. I brist på en allmän lönestatistik har beräkningen av denna fördelning baserats på vissa undersökningar rörande fördelningen på olika inkomstklasser inom skilda yrkesgrupper av de arbetare, som omfattas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härvid har erhållits det resultat, som framgår ur följande tablå. Försäkringsstocken fördelning på de olika inkomstklasserna. Inkomstklass

I II III IV V VI Summa

Försäkringsstockens procentuella fördelning

Produkt

1.25 1.50 2.— 2.50 3.— 3.25

2 6 7 15 12 58

2.50 9.— 14.— 37.50 36.— 188.50

—

287.50 Daghjälp Kr.

Såsom synes härav skulle daghjälpen uppgå i genomsnitt till cirka 2.88 kronor. Härigenom skulle den sammanlagda kostnaden för daghjälp komma att uppgå till 19.0 milj. kronor för en understödstid av 15 veckor och till 22.5 milj. kronor för en understödstid av 20 veckor. Av dessa kostnader skulle arbetarna och arbetsgivarna bestrida vardera hälften. De båda parternas andelar skulle alltså vid 15 veckors understöd uppgå till 9.» milj. kronor vardera och vid en understödstid av 20 veckor till 11.25 milj. kronor.

Kostnaden för Det förutsattes i de sakkunnigas förslag till obligatorisk arbetslöshetsför amije i agg. g^kring, att familjetilläggen inom varje särskild inkomstklass skola utgå med respektive 10, 20 och 30 % av grundlönen, därest den arbetslöse har resp. 1 eller 2, 3 eller 4 samt 5 eller flera att försörja. För beräkning av kostnaderna för dessa tillägg kräves sålunda kännedom om det sätt, varpå familjerna äro sammansatta. Någon allmän statistik härom föreligger ej. Till ledning för bedömande av frågan om försörjningsskyldighetens omfattning är man därför hänvisad till specialstatistiska undersökningar. Härvid synes kunna användas dels de uppgifter rörande familjernas storlek, som införskaffades i samband med arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927, dels uppgifter rörande efterlevande hustru och barn efter arbetare, som träffats av olycksfall i arbete med dödlig utgång, vilka senare uppgifter för åren 1918—-1923 erhållits från riksförsäkringsanstalten. I båda fallen skola endast siffrorna för män användas. Vad arbetslöshetsräkningens material beträffar hade bland männen 31 083 uppgivit sig icke hava någon försörjningsskyldighet; 3 792 hade uppgivit sig endast hava försörjningsskyldighet mot andra än hustru och barn; slutligen hade 23 191 uppgivit sig äga försörjningsskyldighet gent emot hustru och barn. Enligt de från riksförsäkringsanstalten erhållna uppgifterna framgår, att under

221 åren 1918—1923 hade 2 966 män förolyckats på grund av olycksfall i arbete. Av dessa hade 1 570 hustru och barn att försörja medan de återstående 1 396 icke haft dylik försörjningsskyldighet. I följande tablå hava de personer, som haft familj att försörja, fördelats efter antal personer, för vilka försörjningsskyldighet förelegat. Familjeförsörjarnas fördelning efter försörjningsskyldighetens omfattning. Familjeförsörjare Antal att förBÖrja

Ingen att försöria 1 2 3 4 5 > > 6 7 8 ^ > 9 10 och flera »

arbetslöshetsräkningen

enligt

olycksfallsstatistiken

Antal

%

Antal

%

. . . . 1

34875 1 7 363 ; 5 619 | 4 149 2 573 ! 1588 i 945 541 260 108 45

60.1 12.7 9.7 7.2 4.4 2.7 l.fi 0.9 0.4 0.2 0.!

1396 5S7 336 239 183 102 74 26 13 9 1

47.1 19.8 11.8 8.1 6.2 3.4 2.5 0.9 0.4 0.3 0.0

Summa

100.0 För de tre grupper av familjeförsörjare, för vilka olika familjetillägg skulle utgå gestalta sig siffrorna alltså på följande sätt. Familjeförsörjarnas fördelning på de tre antagna grupperna. Antal familjeförsörjare i % av samtliga arbetslösa enligt Grupp

1 eller 2 att försörja . . 3 » 4 » . . 5 > flera » . .

arbetslöshetsräkningen

olycksfallsstatistiken

22.4 11.6 5.9

81.1 14.3 7.5

Så,som synes skulle enligt olycksfallsstatistikens siffror familjetillägg komma d t utgå i ett relativt större antal fall än enligt siffrorna från arbetslöshetsutredningen. Antalet att försörja utgör nämligen enligt den förstnämnda källan i genomsnitt 1.36 per arbetslös, medan motsvarande siffra enligt arbetslöshetsräkningen uppgår till endast 1.07. Till jämförelse må även erinras om erfarenheterna från Tyskland på denna punkt. På de 1 112 000 arbetslösa, som under tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 uppburo det s. k. huvudunderstödet från

222 den tyska arbetslöshetsförsörjningen, kommo 1 237 OOO personer, för vilka familjetillägg skulle utgå, vilket innebar att dylikt tillägg utgick i genomsnitt till 1.11 personer för varje arbetslös. För vinnande av tillbörlig trygghet skall dock olycksfallsstatistikens erfarenhet på denna punkt läggas till grund för beräkningen. Det må även erinras om, att de föreliggande ur svensk erfarenhet härledda siffrorna endast avse män, för vilka frekvensen av familjeförsörjare är vida större än för kvinnorna. Då dessa siffror komma att tillämpas även på den kvinnliga delen av försäkringsstocken har härigenom ytterligare säkerhet åstadkommits. Under sådana förhållanden synes det icke vara erforderligt att införa några särskilda tillägg för de relativt få fall, där familjetillägg skulle komma att utgå för andra personer än den arbetslöses hustru och barn. Däremot skall, på grund av att frekvensen av familjeförsörjare otvivelaktigt är större i de högre inkomstklasserna än i de lägre, hänsyn härtill tagas på så sätt, att den genomsnittliga arbetsförtjänsten, som för försäkringsstocken i dess helhet visat sig utgöra 5.75 kronor, höjes till 6 kronor. Denna höjning synes fullt tillräcklig, i betraktande av att arbetsförtjänsten icke i något fall räknas högre än 6.50 kronor. Med en genomsnittlig daglig arbetsförtjänst eller grundlön av 6 kronor komma familjetilläggen att utgöra i genomsnitt 60 öre, 1.20 kronor och 1.80 kronor per dag, beroende på huruvida den arbetslöse har 1 eller 2, 3 eller 4 samt 5 eller flera att försörja. Då enligt vad tidigare anförts sammanlagda antalet understödsdagar beräknats till 6.6 milj., om understödstiden fastställes till 15 veckor, och till 7.8 milj. vid en maximal understödstid av 20 veckor, erhållas med tillhjälp av de i ovanstående tablå angivna procentsiffrorna de siffror för kostnader m. m., som sammanställts i följande översikt. Kostnader för familjetillägg för olika grupper av familjeförsörjare.

Antal att försörja

1 eller 2 3 > 4 5 » flera Summa

Genomsnittl. familjetillägg per dag Kr.

Beräknat antal dagar med familjetillägg

Familjetillägg

0.60 1.20 1.80

_

Understödstid = 15 veekor Understödstid = 20 veckor ( Familj ctillägg

Kr.

Beräknat antal dagar med familjetillägg

2 050 000 940 000 500 000

1 230 000 1130 000 900 000

2 430 000 1120 000 590 000

1 460 000 1 340 000 1 060 000

3 260000

4140 000

3S60000

Kr.

Under de förutsättningar, som här tillämpats, skulle alltså kostnaderna för familjetillägg en uppgå till 3.3 milj. kronor vid en understödstid av 15 veckor och till 3.9 milj. kronor vid en understödstid av 20 veckor. Det återstår att under de givna förutsättningarna beräkna storleken av försäkringsavgifterna för varje särskild inkomstklass. För detta ändamål har följande formel härletts:

223 p

0.240 pr u

100 - p ' där P = arbetarens resp. arbetsgivarens andel i veckoavgiften, uttryckt i procent av grundlönen per vecka inom motsvarande inkomstklass, p = arbetslöshetsprocenten och u = antalet understödsdagar i procent av hela antalet arbetslösa dagar. Vid härledningen av formeln har antagits, att försäkringsavgift endast erlägges för tid, varunder den försäkrade befinner sig i arbete. Ur formeln framgår, att arbetarens andel i försäkringsavgiften kommer att utgöra 0.90 % av arbetsförtjänsten vid en understödstid av 15 veckor och 1.07 % vid en understödstid av 20 veckor. I följande tablå ha sammanställts de på grund härav beräknade försäkringsavgifterna för varje särskild inkomstklass. Försäkringsavgifter för olika in k o in st k lassor.

Inkomstklass

I II Hl IV V VI

Arbetarnas och arbetsgivarnas sammanlagda försäkringsavgift i ören per vecka vid en maximal unnerstödstid av 15 veckor

20 veckor

28 32 44 54 64 70

32 38 52 64 78 84

Med hänsyn till att arbetaren och arbetsgivaren skola betala hälften vardera, hava de angivna avgiftsbeloppen avrundats till jämna tal. Såsom synes av tablån skulle arbetarens avgifter komma att växla mellan lägst 14 och högst 35 öre per vecka vid en understödstid av 15 veckor och mellan lägst 16 och högst 42 öre vid 20 veckors understödstid. I anslutning till det ovan återgivna uttrycket för beräkning av P torde följande synpunkt vara förtjänt av beaktande. Såsom framgår ur formeln kommer, om hänsyn endast tages till arbetslöshetsprocenten, försäkringsavgiften att ökas med växande arbetslöshetsprocent. Men försäkringsavgiften beror även av u, eller antalet understödda dagar i % av hela antalet arbetslösa dagar. Enligt erfarenhet, som vunnits ur olika undersökningar, avtager vid några av de viktigaste slagen av arbetslöshet u eftersom p växer, vilket kommer att få till följd att försäkringsavgifterna icke behöva ökas i lika stark proportion som arbetslöshetsprocenten. Härtill kommer även en annan faktor av betydelse. I den mån arbetslösheten växer, kommer även antalet fall att ökas, där den arbetslöse redan vid arbetslöshetens inträdande är diskvalificerad för understöd på grund av att han icke erlagt erforderligt antal veckoavgifter. Under förutsättning att bestämmelserna rörande villkoren för ersättning icke ändras, komma dessa båda förhållanden var för sig att bidraga till att stabiEsera försäkringen, då tack vare ifrågavarande omständigheter svängningarna i försäkringens ekonomiska förlopp icke komma att bliva så stora som

224 svängningarna i arbetslösheten själv. Detta innebär emellertid i grund och botten icke något annat än att försäkringen täcker en relativt mindre del av den samlade arbetslösheten ju större denna arbetslöshet är.

Förvaltnings- Enligt de sakkunnigas förslag skola arbetslöshetsförsäkringens förvaltningskostnaderna. k o s tnader bestridas av statsmedel. Att verkställa en beräkning av dessa kostnader på grundval av uppskattningen av erforderlig personal, lokalhyror, trycksaker m. m. synes knappast görligt, alldenstund samtliga element, som ingå i en sådan beräkning, måste bliva synnerligen osäkra. För att emellertid erhålla en ungefärlig uppfattning av storleken av det belopp, vartill förvaltningskostnaderna kunna väntas komma att uppgå, synes enligt de sakkunnigas mening erfarenheterna från den engelska arbetslöshetsförsäkringen kunna läggas till grund. Såsom framgår av redogörelsen härför, är den engelska arbetslöshetsförsäkringen i stort organiserad på samma sätt som försäkringen enligt de sakkunnigas förslag. Uppbörden av försäkringsavgifterna verkställes sålunda medelst märkessystem; försäkringens lokala organisation är i båda fallen överlämnad till arbetsförmedlingsanstalterna, som i England visserligen äro statsinstitutioner, medan de i vårt land alltjämt skulle bibehålla sin kommunala karaktär. Den centrala ledningen av den engelska försäkringen, som är förlagd till arbetsministeriet, har i de sakkunnigas förslag sin motsvarighet i socialstyrelsen. Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader bestridas i England så gott som uteslutande (till omkring 90 %) av försäkringens medel. Enligt det föreliggande förslaget skulle, huvudsakligen på grund av det arbete, som arbetsförmedlingen utför för försäkringens räkning, 3/4 av förmedlingens kostnader bestridas av statsmedel. Under de fyra sista åren hava förvaltningskostnaderna för den engelska arbetslöshetsförsäkringen växlat mellan cirka 8 och 12 % av försäkringens inkomster i form av avgifter från arbetare och arbetsgivare och bidrag från staten samt utgjort i genomsnitt 9.7 % härav. Under antagande av en omkostnadsprocent av samma storlek för en försäkring enligt de sakkunnigas förslag, skulle förvaltningskostnaderna komma att uppgå till 2.4 milj. kronor, om understödstiden bestämmes till 15 veckor, och till 2.8 milj. kronor för en understödstid av 20 veckor. Det torde få anses såsom sannolikt, att en dylik ändring i understödstidens längd icke kommer att medföra en så betydande ändring i förvaltningskostnadernas sammanlagda belopp. Båda alternativen hava dock anförts. Det föreligger emellertid en viss skillnad mellan den engelska arbetslöshetsförsäkringen och en försäkring enligt de sakkunnigas förslag, som i detta samhang förtjänar framhållas, nämligen att den engelska försäkringen bygger på ett centralregister över samtliga försäkrade, där löpande anteckningar ske såväl rörande erlagda avgifter som uppburet understöd. Något dylikt register har på grund av vissa anordningar icke visat sig erforderligt enligt det föreliggande förslaget. På grund härav torde man vara berättigad till antagandet att den föreslagna försäkringen skall komma att ställa sig relativt billigare än den engelska. För att dock även på denna punkt erhålla erforderlig säkerhetsmarginal, hava de sakkunniga ansett sig böra uppskatta statsverkets kost-

225 nåder för försäkringens administration och arbetsförmedlingen till 2.3 milj. kronor per år. För denna summa skulle bestridas tre fjärdedelar av arbetsförmedlingsanstalternas kostnader, postverkets kostnader för tryckning av försäkringsmärken och uppbörd av försäkringsavgifter, kostnader för erforderliga formulär och blanketter, varvid särskilt märkas försäkringskorten, som varje år skola utbytas mot nya, samt kostnaderna för den centrala förvaltningen. Med hänsyn till att liksom hittills ett visst statsbidrag till arbetsförmedlingen skulle hava utgått även utan en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, bör icke Hela den angivna förvaltningskostnaden påföras försäkringen. För närvarande åtnjuter den offentliga arbetsförmedlingen årligen cirka 240 000 kronor i statsbidrag. Då förmedlingsverksamheten skulle komma att i ej ringa utsträckningutbyggas, synes skäligt att av den beräknade förvaltningskostnaden påföra arbetsförmedlingen ett belopp av åtminstone 300 000 kronor. P å grund av den osäkerhet, som vidlåder den uppskattade förvaltningskostnaden, har det ej synts påkallat att söka angiva olika kostnadssiffror för vart och ett av de båda förslagen om 15 respektive 20 veckors understödstid. För arbetslöshetsförsäkringens del upptages därför i båda fallen en beräknad förvaltningskostnad av 2.0 milj. kronor. Den sammanlagda kostnaden för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring en- Sammandrag. ligt de sakkunnigas förslag skulle sålunda komma att uppgå till följande belopp. Kostnad vid en maximal understödstid av 15 veckor 20 veckor Daghjälp Familj etill ägg Förvaltningskostnad

19.0 milj. kr. 3.3 > » 2.0 > >

22.5 milj kr. 3.9 > > 2.0 > »

Snmma 24.3 milj. kr.

28.4 milj. kr.

Då kostnaderna för daghjälp skulle delas lika mellan arbetare och arbetsgivare, och kostnaderna för familjetilläggen och förvaltningen äro avsedda att bäras av staten ensam, skulle de sammanlagda kostnaderna komma att fördela sig mellan arbetare, arbetsgivare och staten på sätt, som framgår ur följande översikt. Kostnader vid en maximal understödstid av 15 veckor 20 veckor Arbetare . . Arbetsgivare Staten . . .

. . . . . . . . . . . .

9.5 milj. kr. 9.5 > > 5.3 > »

Summa 24.3 milj. kr.

11.25 milj. kr. 11.25 > » 5.9 > > 28.4

milj. kr.

Härtill kommer ett belopp av 0.3 milj. kronor, som beräknas avse den offentliga arbetsförmedlingen såsom sådan, oberoende av försäkringens existens. Herr Heckscher har här önskat framhålla, att beräkningen av arbetslöshetens omfattning till stor del saknar statistiskt underlag, och att enligt hans uppfatt15—271089.

226 ning kostnadsberäkningen som helhet därför är uppgjord med en felmarginal, vars storlek överhuvud taget icke kan angivas. Utöver ovan angivna belopp skulle staten komma att bestrida kostnaderna för erforderliga reservarbeten. Då storleken av dessa kostnader komma att bli helt beroende av den omfattning reservarbetena anses böra erhålla, har det ej ansetts påkallat att här söka angiva några belopp. De sakkunniga inskränka sig på denna punkt till att framhålla följande. För under år 1925 utförda statliga nödhjälpsarbeten, omfattande cirka 0.5 milj. dagsverken eller omkring 1 700 årsarbetare, uppgick bruttokostnaden per dagsverke till 7.00 kronor. Motsvarande siffra för perioden x/i 1926—30/6 1927, där det genomsnittliga arbetarantalet utgjorde cirka 2 500 personer, uppgick till 5.98 eller i runt tal 6 kronor. Närmare upplysningar rörande dessa kostnadsfrågor framgå av tab. F sid. 607. Under förutsättning att bruttokostnaden per dagsverke även för den närmaste framtiden kan beräknas till 6 kronor, skulle således kostnaden för statliga reservarbeten komma att uppgå till cirka 1 800 kronor per årsarbetare. Härvid har dock ingen hänsyn tagits till värdet av arbetsprodukten.

E. Försäkringskort och märkessystem. Grunddragen För uppbörden av de försäkringsavgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skola erläggas av de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare, hava olika system varit föremål för omprövning. De sakkunniga hava härvid stannat för det i flera länder såväl inom arbetslöshetsförsäkringen som inom andra socialförsäkringsgrenar tillämpade systemet med försäkringsmärken. Systemet består helt enkelt däri, att varje arbetare, som omfattas av försäkringen, erhåller ett försäkringskort. A detta försäkringskort har arbetsgivaren att varje vecka inklistra ett försäkringsmärke, vars valör motsvarar arbetarens och arbetsgivarens sammanlagda försäkringsavgift per vecka för den inkomstklass arbetaren tillhör. Märkena tillhandahållas genom postverkets försorg. Då arbetaren och arbetsgivaren skola bidraga med lika stora belopp till försäkringens finansiering, äger arbetsgivaren att å arbetarens avlöning avdraga ett belopp, motsvarande hälften av märkets valör.

Tidigare för- Något system med försäkringsmärken har hittills icke kommit till användmfrkessyéiem n * n g * n o m v a r t *anc** Dock n a r tanken härpå tidigare framförts vid olika till/ vårt land. fallen. Första gången torde detta ha skett i det förslag till ålderdomsförsäkring, som år 1889 framlades av arbetar ef ör säkringskommittén. Enligt detta förslag hade emellertid varje försäkrad att själv bestrida försäkringsavgifterna, även om dessa avgifter i regel skulle inbetalas genom vederbörande arbetsgivare. Även den s. k. nya arbetareförsäkringskommittén föreslog ett system med försäkringsmärken för uppbörd av avgifter för beredande av pension vid varaktig oförmåga till arbete. I detta förslag förutsattes, att arbetarna och ar-

227 betsgivarna skulle till hälften vardera bestrida kostnaderna för pensioneringen. Varje försäkrad skulle erhålla en pensionsbok med plats för 260 märken, vartdera motsvarande en veckoavgift. Pensionsboken kunde sålunda användas under en tid av fem år. Arbetsgivarna hade att inköpa erforderliga pensionsmärken, som voro avsedda att tillhandahållas genom postverkets försorg. Hälften av kostnaderna härför ägde arbetsgivaren avdraga å arbetarens avlöning. Kommittén framhöll, att genom pensionsmärkets infästande bleve förhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren samt mellan den senare och vederbörande försäkringsmyndighet klargjort, utan att några kvitton eller någon särskild bokföring fordrades. Den försäkrades pensionsrätt kunde på ett enkelt och tydligt sätt och när som helst av såväl den försäkrade själv som vederbörande myndigheter med lätthet bestämmas. Vidare framhöll kommittén, att därest märkessystemet användes, någon särskild kontroll å arbetsgivarna icke vore erforderlig. Den egentliga kontrollen skulle nämligen komma att utövas av arbetarna själva. Det missnöje, som hade försports i Tyskland med det inom den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen tillämpade märkessystemet, ansåg kommittén icke vara att söka i själva systemet utan i det sätt, varpå det genomförts. I Tyskland utgåvo nämligen 31 olika försäkringsanstalter vardera sina fyra slag av märken. På så sätt kommo en mängd märken att cirkulera i riket. Denna omständighet jämte de invecklade lagbestämmelserna hade gjort det svårt att avgöra, vilket märke som i varje särskilt fall skulle användas. Kommittéförslaget opererade däremot med märken av endast tre olika slag. Ålderdomsförsäkringen kom emellertid icke att lösas i enlighet med de linjer, som uppdrogos av de båda nämnda arbetareförsäkringskommittéerna, och som en följd härav kom icke heller det föreslagna märkessystemet till användning. Senare har tanken att införa ett märkessystem för uppbörd av avgifter inom den allmänna pensionsförsäkringen framförts av chefen för försäkringsinspektionen överdirektören Laurin. Såsom exempel från utlandet, där märkessystem kommit till användning och alltjämt användes, må bl. a. nämnas invaliditets- och ålderdomsförsäkringen i Holland, Italien och Tyskland, sjukförsäkringen i England samt arbetslöshetsförsäkringen i England och Italien. I stort sett äro märkessystemen i de olika länderna likartat uppbyggda, varför det icke torde vara av behovet påkallat att här lämna någon närmare redogörelse för de mindre skiljaktigheter, som förekomma i ett eller annat avseende, så mycket mer som i framställningen av den engelska arbetslöshetsförsäkringen redogjorts för det i England tillämpade systemet (sid. 456 och 473). E t t par olikheter av mera principiell natur mellan de sätt, varpå märkessystemet tillämpas i den holländska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen och den engelska arbetslöshetsförsäkringen, skola dock här framhållas. Det må då till en början erinras om att den holländska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen i huvudsak är en lönarbetareförsäkring, där arbetsgivarna betala premierna. Försäkringsstocken indelas efter ålder och yrke i fem

22$ olika klasser. För varje klass gäller en viss veckopremie och för delaktighet i försäkringen vissa lönegränser. Varje försäkrad har ett försäkringskort, å vilket arbetsgivaren varje vecka har att inklistra ett märke, svarande mot vederbörandes försäkringsklass. Dessa märken hava valörer av resp. 25, 30, 40, 50 och 60 cents. Arbetsgivarna hava emellertid rätt att under vissa förutsättningar klistra märken även för längre perioder. För detta ändamål tillhandahållas för varje försäkringsklass märken svarande även mot fyra, nio och tretton veckors avgifter. På så sätt erhållas märken av 20 olika valörer, växlande mellan 25 cents och 7.80 floriner. För personer, som icke hava varaktig anställning utan växla arbetsgivare dag från dag, ha därjämte införts särskilda dagsmärken av tre olika valörer om 7 1j2, 10 och 12 x\2 cents. Det antal valörer, som arbetsgivarna hava att välja emellan, uppgår sålunda till 23. Till detta antal kommer ytterligare märken av 2 olika valörer för den frivilliga försäkringen samt dessutom 16 olika typer av märken, vilka dock icke tillhandahållas allmänheten utan klistras av vederbörande myndighet direkt å försäkringskortet, dels i sådana fall, där inbetalning fullgöres direkt hos försäkringsmyndigheten, dels i fall, där den försäkrade föranleder myndigheten särskilda kostnader, som han har att lämna ersättning för. De märken, som användas för sistnämnda ändamål äro givetvis icke att anse såsom försäkringsmärken i vanlig mening och medtagas icke vid bestämmandet av invalid- eller ålderslivräntans storlek. Ur det anförda framgår, att å försäkringskorten märken av 41 olika typer och valörer kunna komma till användning. De holländska korten utbytas en gång årligen mot nya. Utbytet sker genom de 36 arbetsråd, som finnas å olika platser i landet. Härifrån sändas de gamla korten till riksförsäkringsbanken, där de tjänstgöra som centralregister över de försäkrade, i motsats till vad fallet är i England, där särskilda registerkort upplagts, till vilka behövliga data överföras från försäkringskorten. Varje person, som omfattas av den holländska ålderdomsförsäkringen, har alltså lika många kort i centralregistret som antal år, under vilka han omfattats av försäkringen. Då antalet försäkrade uppgår till omkring 2 miljoner, kommer antalet kort i det centrala kortregistret att varje år ökas med detta antal. För identifieringen av de försäkrade hava införts särskilda försäkringsnummer. Det är emellertid att märka, att vart och ett av de 36 olika arbetsråden har sin särskilda nummerserie, bestående av namnet å vederbörande råd samt ett löpande nummer. I det holländska systemet tillämpas den anordningen, att om en person flyttar från ett arbetsråds verksamhetsområde till ett annat, erhåller han ett nytt nummer. I den engelska arbetslöshetsförsäkringen behåller däremot varje försäkrad sitt ursprungliga nummer, oberoende av alla flyttningar. I den holländska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen bestämmes åldersoch invalidlivräntans belopp efter antalet inklistrade försäkringsmärken samt efter summan av dessa märkens valörer. Då pensionsåldern uppnås, måste sålunda vederbörandes försäkringskort framtagas. De till riksförsäkringsbanken insända försäkringskorten äro emellertid ordnade i 36 olika serier, en för varje särskilt arbetsråd. Har sålunda en försäkrad under den tid, varunder avgif-

229 ter erlagts, varit bosatt inom området för exempelvis 10 olika arbetsråd, förekommer hans försäkringskort på 10 olika platser i det centrala kortregistret. För att det över huvud skall vara möjligt finna de olika korten, har å varje försäkringskort införts även numret för det kort, som gällde närmast föregående försäkringsår. E n annan olikhet mellan det engelska och holländska systemet består däri att i England samtliga försäkringskort (cirka 12 miljoner) bytas vid samma tid — omkring den 1 juli — varje år, medan i Holland utväxlingen av gamla försäkringskort mot nya (cirka 2 miljoner) är jämnt fördelad över året. Denna jämna fördelning har åstadkommits på så sätt, att första gången försäkringskort utsläpptes, erhöllo x/i2 av försäkringskorten en löptid av endast 1 månad, V12 av korten en löptid av 2 månader etc. Vid utbytet av dessa först utsläppta kort erhöllo de nya korten samtliga en löptid av ett år. Båda systemen hava givetvis sina fördelar och olägenheter. Det holländska systemet medför å ena sidan en jämnare arbetsfördelning för försäkringsorganisationen, medan det å andra sidan, med hänsyn till att olika försäkrade hava att byta sina kort olika tider av året, medför den olägenheten, att en väsentligt större del av försäkringsstocken underlåter att i rätt tid utbyta de gamla korten mot nya. Detta åstadkommer i sin ordning ökat arbete för vederbörande myndigheter. Vid studiedelegationens besök i England framhölls den stora betydelsen för arbetsgivarna att samtliga kort utbyttes på samma tid. Olika förfallotider för olika arbetares försäkringskort skulle, anfördes det, medföra väsentligt ökade svårigheter för arbetsgivarna. Med hänsyn till det sätt, varpå den engelska arbetslöshetsförsäkringen var uppbyggd, var det dessutom av särskild betydelse att de olika försäkringskorten motsvarade just ett försäkringsår. Vid övervägande av frågan om lämpligaste system för uppbörd av försäkringsavgifter inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring uppstår först spörsmålet, huruvida en dylik försäkring kan anordnas såsom en kollektiv försäkring i likhet med den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Skulle så vara fallet, torde premieuppbörden enklast kunna verkställas genom olycksfallsförsäkringens organ riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga arbetsgivarbolagen eller genom riksförsäkringsanstalten ensam, som varje år erhåller uppgift om antalet årsarbetare hos varje särskild arbetsgivare. Denna tanke måste emellertid uppgivas av den grund, att en arbetslöshetsförsäkring av lätt insedda skäl icke bör ordnas såsom en kollektiv utan såsom en individuell försäkring. Rätten till understöd från försäkringen bör nämligen enligt de sakkunnigas mening i varje särskilt fall göras beroende av den försäkrades prestationer. Härtill kommer, att understödstiden begränsats till ett visst antal dagar under loppet av ett år. Dessa omständigheter nödvändiggöra en individuell bokföring av såväl erlagda avgifter som uppburet understöd, som ej kan realiseras i samband med en kollektivt ordnad premieuppbörd. Här medför nu införande av försäkringskort och märkessystem stora fördelar i olika avseenden, såsom torde framgå ur den följande redogörelsen.

230 Redogörelse Då försäkringskortet enligt de sakkunnigas förslag kommer att bliva av för de sak- grundläggande betydelse för försäkringen, bl. a. på den grund att den förslag till för- säkrades rätt till daghjälp skall styrkas härmed, har utarbetats ett detaljerat säkringskort förslag till dylikt kort, som finnes återgivet å sid. 231. Försäkringskortet, som bör bestå av kartong av lämplig kvalitet, är avsett att gälla uteslutande för ett visst försäkringsår. De data rörande giltighetstid m. m., som införts å det föreliggande kortet, hava valts så, att kortet tankes motsvara försäkringsåret 1930—1931. De å kortet införda märkesvalörerna för olika inkomstklasser motsvara enligt verkställda beräkningar, en maximal understödstid av 15 veckor per år. Under förutsättning att det i arbetslöshetsstatistiken kommer att skiljas på män och kvinnor, vilket synes böra ske, böra försäkringskorten erhålla olika beteckningar för de båda könen. Det förutsattes därför, att kortets framsida i övre vänstra hörnet markeras med ett M för män och ett K för kvinnor. Om så befinnes lämpligt kunna även olika färgade kort användas. I övre högra hörnet skall av det arbetsförmedlingskontor, som utlämnar kortet, angivas den försäkrades yrkesbeteckning med tillhjälp av en siffercode. Denna beteckning synes icke böra göras alltför differentierad. Dessutom förekomma å kortets första sida vissa uppgifter rörande den försäkrade, varvid först märkes den försäkrades namn. Då det är av betydelse att ingen oklarhet råder rörande vilken person som ett visst försäkringskort avser, bör den försäkrades fullständiga namn angivas. Med hänsyn till den förbistring, som ofta förekommer beträffande olika personers namn, synes varje försäkrad för erhållande av det första försäkringskortet böra uppvisa åldersbetyg, inskrivningsbok eller annan handling, varigenom en viss garanti erhålles för att såväl namn som åldersuppgifter bliva riktigt angivna. . . .. ' På kortets första sida har även reserverats plats för den försäkrades nummer. Detta nummer bör omfatta dels namnet å det arbetsförmedlingskontor (huvudkontor eller filialkontor), som utlämnat det första försäkringskortet till den försäkrade, dels ett löpande nummer. Däremot torde de olika ombuden icke behöva ha skilda nummerserier. De försäkrade, som erhålla sina första kort genom ombud, synas lämpligen kunna tilldelas nummer antingen i huvudkontorets nummerserie eller i en särskild nummerserie, avseende samtliga ombud inom länet. Det första kort, som sålunda utlämnas vid exempelvis Mjölby filialkontor, erhåller numret Mjölby 1, det andra Mjölby 2 o. s. v. Det nummer, som en försäkrad person en gång erhållit, skall han alltid behålla, även om han flyttar från området för ett arbetsförmedlingskontor till ett annat. När kortet efter ett år utbytes mot ett nytt, överföres numret från det gamla kortet till det nya. Då enligt de sakkunnigas förslag avgifter icke skola erläggas längre än till och med den vecka, under vilken den försäkrade uppnår en ålder av 67 år, måste även den försäkrades födelsedag och födelseår vara införda å kortet. Dessa uppgifter torde under vissa förhållanden vara av värde även för identifieringen av den försäkrade. Dessutom har plats reserverats för den försäkrades adress samt för den försäkrades egenhändiga namnteckning. Genom att

Yrke:

M

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN.

Försäkringskort för tiden 7/T 1930—*/i 1931. Uppgifter rörande den försäkrade: Namn: Försäkringsnummer: (Arbetsförmedliiigskontori

Född:

Adress:

/

Försäkringsmärkenas valörer för olika inkomstklasser: Märkesvalör ören

In-

Arbetsförtjänst per

komstklass

dag kr.

vecka kr.

I

T.o.m. 2.49

T.o.m. 14.99

28 II

2.50—3.49

15.00—20.99

32 III

3.50—4.49

21.00—26.99

44 IV

4.50—5.49

27.00—32.99

54 V

5.50—6.49

33.00—38.99

64 VI

(Löpande nummer)

6.50 och däröver 39.00 och däröver

70 Deu försäkrades egenhändiga namnteckning:

Detta kort är utlämnat av: Se sista sidan!

Data för kortets inoch utlämning å arbetsförmedlingen : Inlämnat den

Utlämnat den

l:a veckan

2:a veckan

7I-»/I

»/t-»/i

6:e veckan

/:e veckan

8:e veckan

9:e veckan

10:e veckan

"A- /*

3:e veckan

4:e veckan 28

5:e veckan

/r-V« /v-V«

,8

8 A—"A

/8-10/8

/9-u/9

l l : e veckan

12:e veckan

13:e veckan

14:e veckan

15:e veckan

%o-12/io

,3

»/»-"A

/«—28/a

/io- 1 9 /io

16:e veckan

17:e veckan

18:e veckan

19:e veckan

20:e veckan

»/n_»/„

20/ 1 0 _26 / l o

/io-Vu

/n— s 7ii

21:a veckan

22:a veckan

23:e veckan

24:e veckan

25:e veckan

"/U_80/„

7 V»— /i2

26:e veckan | 27:e veckan

»/„_«/,

/lS—U/H

al

/u— /u

28:e veckan

29:e veckan

30:e veckan

»A-»/.

•Vi-Vi

6 A—"A

1930—31

31:a veckan

32:a veckan

33:e veckan

34:e veckan

35:e veckan

"/•-Vi 1931

Va-Va

•/.-»/• 1931

16 M

/l— /l

36:e veckan 9

/3-15/3

37:e veckan

38:e veckan

10 M

22 A- /3

/ 8 —"A

39 :e veckan S0

40:e veckan

/ 3 -V4

«A-»A

41:a veckan

42:a veckan

43:e veckan

44:e veckan

45:e veckan

l8

19 A— A

2 0

/4- %

3 A- A

46:e veckan

47:e veckan

48:e veckan

31 A- A

V«-Ve

51:a veckan

52:a veckan

22 A-"A

/c- A 1931

10 A- A 1931

49:e veckan

50:e veckan

14 A- A

A-"A 1931

1931 Utbetald daghjälp under löpande försäkringsår:

5 A- A

För tiden | Dagar | Belopp

=

— ~

Antal veckoavgifter och nnderstödsdagar närmast föregående försäkringsår: Kvartal

Antal veckoavgi 1 ter i klass UnderstödsI II III IV v VI dagar

:===1

Jnli-sept.

-

Okt.-dec. Jan.-mars

= = = —

April-juni

Hela antalet veckoavgifter:

—

—

~~7

.... i z =

Allmänna

upplysningar:

i) 2) 3)

Att iakttagas av arbetsgivaren: 1) 2) 3)

Att iakttagas av den försäkrade. i) 2) 3)

235 försäkringskortet är försett med innehavarens egenhändiga namnteckning underlättas en eventuellt erforderlig kontroll av den försäkrades identitet vid utbetalning av daghjälp. Såsom senare skall visas, skall nämligen arbetslös, som gör anspråk på daghjälp, inlämna sitt försäkringskort å närmaste arbetsförmedlingskontor. I Belgien tillämpas ett annat förfaringssätt för åstadkommande av kontroll i förevarande avseende. Här måste varje försäkrad uppvisa ett identitetskort, försett med den försäkrades fotografi och dennes egenhändiga namnteckning. I England verkställes återigen central kontroll genom stickprov, vilken kontroll utföres på så sätt, att namnteckningen å den försäkrades ansökan om försäkringskort och namnteckningen vid utkvitteringen av understöd jämföras. För vårt lands vidkommande synes det belgiska förfaringssättet knappast kunna förordas. Den engelska metoden förutsätter ett centralregister över samtliga försäkrade, som emellertid icke kommer att erfordras vid genomförande av en arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag. Å kortets framsida har även införts en tabell, som utvisar vilka märkesvalörer som skola tillämpas för olika inkomstklasser. Tabellen omfattar dels daglig arbetsförtjänst dels arbetsförtjänst per vecka. Skulle arbetsförtjänsten vara beräknad per månad eller år, vilket för ifrågavarande försäkringsstock sällan torde förekomma, beräknas motsvarande dagliga arbetsförtjänst såsom V25 av arbetsförtjänsten per månad och som ^300 av arbetsförtjänsten per år. En försäkrad, som har en lön av 125 kronor i månaden, antages sålunda hava en daglig arbetsförtjänst av 5 kronor. Den försäkrade tillhör då klass IV, för vilken klass skola användas märken av 54-öres valör. Med tillhjälp av förevarande tabell torde det icke komma att erbjuda arbetsgivaren några som helst svårigheter att avgöra vilka olika märkesvalörer som i olika fall skola tillämpas. Dessutom har på kortets första sida beretts plats för anteckning om kortets inlämnande till arbetsförmedlingskontor och utlämnande därifrån till den försäkrade. Det förutsattes nämligen att, då en försäkrad anmäler sig som arbetslös å ett arbetsförmedlingskontor, han har att där avlämna sitt försäkringskort, som förvaras å kontoret, intill dess den försäkrade åter erhållit arbete. A kortets första sida har slutligen även beretts plats för stämpel för det kontor, som verkställt utbytet av det gamla kortet mot ett nytt. Å kortets andra och tredje sidor finnes en ruta för varje vecka för klistring av försäkringsmärken. Med hänsyn till att försäkringsåret definierats såsom tiden från och med första måndagen i juli månad till första måndagen i samma månad nästföljande år, komma vissa försäkringsår att omfatta 52, andra 53 veckor. I själva verket kommer en 28-årsperiod att omfatta 23 försäkringsår om 52 och 5 år om 53 veckor. Därefter komma förhållandena att återupprepas på samma sätt som under den föregående 28-årsperioden. Kortet har därför upplagts med tanke på utrymme för 53 veckoavgifter. De erforderliga märkena har arbetsgivaren att köpa hos postverket. Hälften av märkets valör avdrages å den anställdes veckolön. Efter klistringen skall märket makuleras av arbetsgivaren genom att datum för makuleringen anbringas å märket.

236 Den å kortets tredje sida föreslagna anordningen för anteckning om antalet erlagda avgifter och antal understödsdagar under olika försäkringskvartal torde kräva en mera ingående redogörelse, så mycket mera som dessa uppgifter äro bestämmande för frågan om rätt till understöd föreligger eller ej. En genomgående princip för all arbetslöshetsförsäkring är att rätten till understöd bl. a. göres beroende av huruvida den arbetslöse under viss angiven period före arbetslöshetens inträdande haft anställning i försäkringspliktigt yrke en viss tid och därunder erlagt föreskrivna försäkringsavgifter. Dessutom kräves, att understöd icke får utgå för mer än ett visst antal dagar under loppet av en viss period, i regel ett år. Den period, under vilken det föreskrivna antalet veckoavgifter skall vara erlagt, kan bestämmas på olika sätt. E t t sätt är att låta ifrågavarande period sammanfalla med det närmast föregående försäkringsåret, varmed i de sakkunnigas förslag avses tiden fr. o. m. första måndagen i juli månad ena året till första måndagen i samma månad nästa år. I sådant fall kommer det antal veckoavgifter, som erlägges under ett visst försäkringsår, att vara bestämmande för frågan, huruvida den försäkrade överhuvud kan bliva berättigad till arbetslöshetsunderstöd under det närmast följande försäkringsåret. Att knyta nämnda period till försäkringsåret kan dock, såsom lätt inses, medföra vissa olägenheter. Om det för rätt till understöd kräves, att minst 26 veckoavgifter skola vara erlagda, kan en arbetare, som exempelvis erlagt endast 25 veckoavgifter under ett försäkringsår, icke bliva berättigad till understöd under hela det följande försäkringsåret, även om han erlagt avgifter under större delen av detta år. Svagheten i en anordning av denna art ligger uppenbarligen däri, att rätten till understöd vid en viss tidpunkt göres beroende av förhållanden, som inträffat för längre tid tillbaka, utan att avseende fästes vid den försäkrades prestationer under den tid, som närmast föregått arbetslöshetens inträdande. Av det anförda exemplet torde hava framgått, att däri berörda missförhållanden kunna undgås, om i stället kräves, att de 26 veckoavgifterna skola vara erlagda under loppet av det år, som närmast föregår den tidpunkt, för vilken det gäller att avgöra huruvida understöd skall utgå eller icke. Härigenom vinnes den fördelen, att rätten till understöd kommer att bestämmas med hänsyn till den försäkrades förhållanden under den närmast föregående tidsperioden. Vad åter beträffar frågan om den maximala understödstiden, torde det vara ännu olämpligare att hänföra denna tid till försäkringsåret. En bestämmelse av innehåll, att arbetslöshetsunderstöd icke får utgå för mer än exempelvis 15 veckor under loppet av ett försäkringsår, utgör intet hinder för en sammanhängande understödsperiod av ända till 30 veckor. Samma resultat erhålles även, om den maximala understödstiden knytes till kalenderåret. En dylik konsekvens kan emellertid undgås, om maximeringen av understödstiden hänföres till det s. k. understödsåret. Denna tidsperiod sammanfaller varken med försäkrings- eller kalenderåret utan räknas omedelbart föregå den dag, för vilken det gäller avgöra, huruvida understöd skall utgå eller icke. Tolkad på detta sätt innebär regeln om en maximalunderstödstid av 15 veckor under ett år,

237 att understöd för en viss dag icke får utgå, därest den arbetslöse redan uppburit understöd 15 veckor under den tid av ett år, som närmast föregått nämnda dag. Ur det anförda torde hava framgått, att det principiellt sett är att föredraga, om bestämmelsen såväl rörande antalet erlagda avgifter som rörande den maximala understödstiden hänföres till det år, som omedelbart föregår försäkringsfallet. E t t genomförande av denna princip stöter emellertid på stora svårigheter av teknisk art. Såsom förutsättning härför kräves nämligen, att bokföringen såväl av erlagda avgifter som av utbetald daghjälp måste vara ordnad så, att såväl antalet veckoavgifter som antalet understödsdagar kan erhållas för varje godtycklig period. Om man antager, att en person blir arbetslös, och att karenstiden slutar exempelvis den 13 mars 1930, så gäller det att avgöra, huruvida rätt till understöd föreligger den 14 mars. För detta ändamål måste vederbörande tjänsteman hava möjlighet att på ett enkelt sätt kunna förvissa sig om huru många veckoavgifter som den arbetslöse erlagt under tiden 14 mars 1929—13 mars 1930 samt för huru många dagar under denna tid som understöd utgått. I den engelska arbetslöshetsförsäkringen har motsvarande bokföringsfråga lösts genom införande av ett centralregister, som omfattar samtliga försäkrade eller cirka 12 miljoner arbetare. I detta register införas å vederbörande arbetares kort såväl erlagda avgifter som utbetalt understöd. Då en person anmäler sig som arbetslös å ett arbetsförmedlingskontor och önskar komma i åtnjutande av daghjälp, måste en förfrågan först göras hos centralregistret, som därvid lämnar upplysning om det antal dagar, för vilka den arbetslöse på grund av erlagda avgifter är berättigad till daghjälp. Införande av ett dylikt centralregister, varest såväl erlagda avgifter som utbetalt understöd skulle noteras för varje försäkrad, och vilket sålunda vid varje inträffat arbetslöshetsfall skulle kunna lämna uppgift om den ersättning, vartill den försäkrade vore berättigad, skulle emellertid medföra betydande förvaltningskostnader. Det har därför för de sakkunniga framstått som en fråga av stor vikt att söka erhålla en sådan lösning av föreliggande organisationsspörsmål som gör ett centralregister obehövligt men likväl är ägnad att möjliggöra ett snabbt och säkert bedömande av understödsrätten i varje särskilt fall såväl med hänsyn till erlagda avgifter som till redan uppburet understöd. Genom vidtagande av en särskild anordning i samband med det föreslagna systemet med försäkringskort har det visat sig möjligt att vinna detta syfte, under förutsättning att en mindre justering vidtages beträffande valet av den tidsperiod, till vilken antalet erlagda veckoavgifter och antalet understödsdagar skola hänföras. Anordningen ifråga består dels däri, att utbetald daghjälp antecknas på den arbetslöses försäkringskort, dels däri, att vid utbyte av det gamla försäkringskortet mot ett nytt införes på det nya kortet såväl antalet erlagda veckoavgifter som antalet dagar med daghjälp. Denna överföring skulle ställa sig synnerligen enkel, därest å det nya kortet endast antecknades antalet veckoavgifter och understödsdagar under det försäkringsår, som det gamla kortet avsåg, utan att närmare uppgivas, för vilka perioder avgifterna erlagts eller understöden uppburits. Dylika summariska uppgifter

238 kunna emellertid icke lämna någon ledning för bedömande av frågan huruvida rätt till understöd föreligger, därest denna rätt har gjorts beroende av antalet erlagda veckoavgifter och understödsdagar under det år, som närmast föregår försäkringsfallet. För detta ändamål kräves kännedom icke endast om hela antalet veckoavgifter och understödsdagar utan även om det sätt, varpå dessa avgifter och understödsdagar fördela sig över det år, under vilka de erlagts. En dylik individuell redovisning av varje särskild veckoavgift och understödsdag skulle emellertid kräva så omfattande anteckningar å det nya försäkringskortet, att systemet härigenom skulle bliva omöjliggjort. Med hänsyn till att samtliga försäkringskort skola bytas varje försäkringsår, böra de anteckningar, som skola göras å korten i samband med bytet, icke taga någon längre tid i anspråk. Detta önskemål kan realiseras, därest förevarande anteckningar inskränkas till att avse veckoavgifternas och understödsdagarnas fördelning på vissa större perioder av det föregående försäkringsåret. Det har härvid synts lämpligast att låta ifrågavarande uppgifter avse de olika försäkringskvartalen. Med tillhjälp av dessa uppgifter jämte de å det löpande kortet inklistrade märkena är det alltid möjligt att utan svårighet avgöra, huru många försäkringsavgifter som erlagts under de närmast föregående fyra försäkringskvartalen och huru inånga understödsdagar som infallit under motsvarande tid. Att antalet erlagda veckoavgifter och antalet understödsdagar knutits till de fyra närmast föregående försäkringskvartalen i stället för till det år, som närmast föregått försäkringsfallet, har, såsom torde hava framgått ur det anförda, betingats av rent praktiska hänsyn. Förfaringssättet vid införande av de omnämnda uppgifterna å försäkringskortet framgår tydligare vid en blick på försäkringskortets tredje sida (sid. 233). I tabellen längst till höger införes dels för vilken tid daghjälp utbetalats, dels antalet understödsdagar, dels ock utbetalt belopp. Införandet av dessa kvantiteter torde icke erbjuda några svårigheter, alldenstund försäkringskortet kommer att ligga kvar å arbetsförmedlingskontoret under den tid arbetslösheten varar. Då ett gammalt kort utbytes mot ett nytt, införes under rubriken »Antal veckoavgifter och understödsdagar under närmast föregående försäkringsår» för varje särskilt kvartal såväl antalet erlagda veckoavgifter som antalet understödsdagar. Dessa uppgifter hämtas direkt från det gamla försäkringskortet. Vad veckoavgifterna beträffar måste härvid även inkomstklassen angivas. I regel torde alla å samma försäkringskort inklistrade märken bliva av samma valör, varigenom dessa anteckningar väsentligt förenklas. Då arbetslöshet inträffar, är det möjligt att med ledning av dessa uppgifter och de märken, som finnas inklistrade å kortet för löpande försäkringsår, avgöra huruvida rätt till daghjälp är för handen. En viss svårighet kan dock på denna punkt komma att uppstå vid tillämpningen av det av herrar Bernström m. fl. framlagda förslaget, enligt vilket vid beräkningen av den period, varunder 26 veckoavgifter skola vara erlagda, hänsyn icke skall tagas till tid, varunder den arbetslöse utfört visst reservarbete. Detta medför nämligen, att det ej alltid är möjligt att enbart med tillhjälp av

239 löpande försäkringskort och de härå införda anteckningarna från det närmast föregående försäkringsåret avgöra, huruvida rätt till understöd föreligger. För att ej behöva komplicera bytet av försäkringskort genom att å det nya kortet införa anteckningar från två år, kan man tänka sig den anordningen, att det gamla kortet sammanhäftas med det nya, så snart den person, som kortet avser, utfört reservarbete under året. Då det kan ligga i den försäkrades intresse att företaga ändringar i de införda siffrorna, har föreslagits, att siffrorna skola införas på streckade fält. Härigenom torde raderingar få anses uteslutna. Däremot hindrar en sådan anordning icke att ytterligare siffror införas på tomma fält. Någon fara för att detta skall ske beträffande uppburen daghjälp torde icke föreligga, då den försäkrade icke har något intresse av att dessa siffror ökas. Däremot kan det ligga i den försäkrades intresse att själv införa uppgifter om erlagda veckoavgifter, om han därigenom kan komma i åtnjutande av daghjälp, som han annars icke skulle erhålla. För att hindra dylika kompletteringar bör vid kortets utskrivande även införas summan av samtliga erlagda avgifter på särskild därför avsedd plats. Skulle så anses erforderligt, kan denna summa utskrivas med bokstäver. P å försäkringskortets fjärde sida har det ansetts lämpligt att införa sådana upplysningar och anvisningar som äro av särskild betydelse för de försäkrade och arbetsgivarna. Dessa torde lämpligen kunna införas under tre skilda rubriker: A ) Allmänna upplysningar, B) Att iakttagas av arbetsgivaren, C) Att iakttagas av den försäkrade. Då utbytet av de gamla försäkringskorten mot nya, som skall företagas i början av juli månad varje år, måste verkställas på relativt kort tid, böra lämpliga anordningar träffas härför. Bytet verkställes alltid genom det kontor eller ombud, till vars verksamhetsområde den försäkrade hör. I regel torde väl utväxlingen av försäkringskorten komma att ske genom vederbörande arbetsgivares försorg, som på en gång till vederbörande arbetsförmedlingskontor inlämnar samtliga hos honom förvarade kort. Här utskrivas därefter nya kort på sätt som ovan angivits. P å en del kontor torde för utskrivning av de nya korten krävas en tillfällig utökning av personalen. Det ökade arbetet bör emellertid så vitt möjligt fördelas på längre tid. Sålunda synes intet hinder möta att på förhand utskriva nya kort för försäkrade arbetare, som äro anställda vid större företag. Vid övergången till det nya försäkringsåret kan på detta sätt en betydande del av arbetet redan vara utfört.

Utbyte av förs rin s ^ 9-

En fråga av särskild betydelse är spörsmålet, huru det skall förfaras, därest Förlust av en försäkrad förlorar sitt försäkringskort. Risken härför är givetvis icke försäkrin9sså stor, då kortet skall kvarligga hos arbetsgivaren, så länge anställningen varar, men dylika fall komma trots detta med säkerhet att inträffa. Det är uppenbart, att den försäkrade, sedan han styrkt att försäkringskortet förkommit, bör erhålla ett nytt kort, så att fortsatt klistring av märken skall kunna ske. Någon kännedom om de märken, som finnas inklistrade å det förlorade

240 kortet, torde i regel icke kunna vinnas, varför den rätt till daghjälp, som grundar sig på dessa märken, mestadels måste gå förlorad för den försäkrade. E n annan fråga är, huruvida även den rätt skall anses hava förlorats, som grundar sig på märken, vilka anbragts å det närmast föregående kortet, som redan tidigare inlämnats till vederbörande arbetsförmedlingskontor. Uppgift om dessa märken kan givetvis erhållas med ledning av nämnda kort. För detta ändamål torde emellertid krävas kännedom om den försäkrades nummer, då endast härigenom kortet utan allt för stor omgång kan återfinnas. R°qister över Även om man bortser från frågan huruvida den försäkrade vid förlust av sitt understöds- försäkringskort skall anses hava förlorat den rätt, som grundar sig på de å tagarna. ^ ^ k o r t anbragta märkena, är det emellertid av synnerligt stort intresse för försäkringens egen del att det nya kortet erhåller samma nummer som det förlorade. Enligt de sakkunnigas mening bör nämligen ett register föras över samtliga försäkrade, som uppburit daghjälp. A korten i detta register, som synes böra ordnas efter de försäkrades nummer, skulle för varje år eller kortare perioder införas bl. a. antalet understödsdagar och storleken av det uppburna understödet. Genom ett sådant register, som även bör förses med uppgift om de försäkrades yrke och födelseår, skulle erhållas en ytterst värdefull inblick i försäkringsklientelets beskaffenhet. Förutsättningen för ett dylikt register är emellertid, att den försäkrade, för att lätt kunna identifieras, ständigt bibehåller samma nummer. Här kunna givetvis svårigheter uppstå, därest ett försäkringskort förloras och den försäkrade icke kan uppgiva kortets nummer. Man torde emellertid i regel kunna förvänta, att en försäkrad, som förlorat sitt försäkringskort, skall veta, varest han erhöll det första kortet. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att varje kontor har ett efter namn ordnat kortregister över samtliga försäkrade, som tillhöra kontorets nummerserie. Dessa register skulle komma att få en relativt obetydlig omfattning, men bliva av värde bl. a. då det gäller lämna upplysning rörande numren å förkomna kort, i vilka fall den försäkrades namn alltid är känt. Särskilda I samband med den lämnade redogörelsen för försäkringskortet och dess anersättnings- vändning må även framhållas, att dylika kort kunna vara mindre lämpade i k0rt yr°ken'SSa v i s s a f a i 1 o c n särskilt för tillfällighetsarbetare av skilda kategorier, som växla arbetsgivare från dag till dag. Härvid skall enligt de sakkunnigas förslag den förste arbetsgivaren i veckan ombesörja klistringen av försäkringsmärket, en anordning, som icke torde behöva medföra några särskilda svårigheter. Då arbetaren emellertid ofta växlar arbetsgivare, kommer givetvis risken för att försäkringskortet kan gå förlorat att bliva betydligt större. Vid försäkringens praktiska genomförande bör därför övervägas, huruvida det icke beträffande tillfällighetsarbetare lämpligen kan ordnas så, att försäkringskortet alltid ligger kvar å arbetsförmedlingskontoret och den försäkrade erhåller ett annat kort med kortare löptid, å vilket försäkrigsmärkena klistras. Dessa kort kunna lämpligen bytas mot nya en gång i månaden, varvid arbetsförmedlingskontoret ombesörjer anteckning å försäkringskortet beträffande de erlagda

241 avgifterna. En dylik speciell anordning synes emellertid endast böra komma till användning i mycket begränsad omfattning. Möjligen skulle man kunna tänka sig anordningen i fråga tillämpad endast å vissa platser, såsom fallet är i England.

F. Förfaringssättet vid bestämmande och utgivande av understöd. Då en försäkrad arbetare blir arbetslös, har han att vända sig till närmaste Anmälan å arbetsförarbetsförmedlingskontor eller ombud för sökande av arbete. Han avlämnar medlingshärvid sitt försäkringskort, som kvarligger å kontoret eller hos ombudet så kontor. länge arbetslösheten varar. Ä försäkringskortets första sida antecknar kontoret såväl den dag. då kortet inlämnades, som dagen för utlämnandet. Genom denna anordning erhålles möjlighet till kontroll av att försäkringsmärken icke obehörigen inklistrats under tid, då arbetslöshet förelegat. Sedan försäkringskortet överlämnats, synes den arbetslöse böra erhålla ett kontrollkort, försett bl. a. med namn och försäkringsnummer, som han har att medtaga varje dag lian inställer sig för sökande av arbete. Kan lämpligt arbete ej anvisas, anbringar kontoret en stämpel å kontrollkortet, utvisande att den försäkrade den dagen sökt men ej kunnat erhålla lämpligt arbete. För att erhålla understöd måste den arbetslöse underteckna en ansökan här- Beslut om om enligt fastställt formulär och därjämte överlämna ett intyg från siste ar- understöd. betsgivaren, likaledes enligt fastställt formulär, utvisande bl. a. orsaken till att anställningen npphört. Föreligger försörjningsskyldighet, som berättigar till familjetillägg, skall detta styrkas. Ansökan om understöd synes i regel ej böra ingivas förrän å första dagen efter karenstidens utgång. Enligt de sakkunnigas förslag skola beslut i frågor, som avse understöd, fattas av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor. Vederbörande avdelningskontor eller ombud ha därvid att i regel samma dag som ansökan inkommit översända ansökan, försäkringskort och intyg till huvudkontoret jämte eget yttrande. Med ledning härav avgör huvudkontoret, huruvida rätt till understöd föreligger, under förutsättning att den arbetslöse på föreskrivet sätt alltjämt infinner sig å vederbörande arbetsförmedlingskontor för sökande av arbete. Frågan huruvida denna anmälningsskyldighet fullgöres på ett tillfredsställande sätt tillkommer däremot vederbörande filialkontor eller ombud att avgöra. För att filialkontoret skall äga kännedom om vilka försäkrade som kunna antagas vara berättigade till understöd, torde för kontorets egen räkning böra uppläggas dubbletter av de utlämnade kontrollkorten. Dessa dubblettkort förvaras ordnade efter försäkringsnummer. Samtidigt med att kontoret stämplar den arbetslöses kontrollkort såsom bevis för att han inställt sig för sökande av arbete, uttages dubblettkortet och förses med samma stämpel. Understödet är avsett att utbetalas i efterskott per vecka å en bestämd vecko- Utbetalning av understöd. dag. På grund av olika omständigheter synes som utbetalningsdag lämpligen kunna väljas torsdagen, å vilken dag allt understöd, som avser föregående kalendervecka, utbetalas. Genom en dylik anordning kan man alltid förvänta, 16—27/059.

242 att samtliga beslut rörande understöd även i sådana fall, där första understödsdagen inträffar på en lördag, kunna hinna expedieras från huvudkontoret i tillräcklig tid före utbetalningsdagen. Med ledning av sitt kontrollkortsregister beräknar filialkontoret varje lördag storleken av det belopp, som erfordras nästa utbetalningsdag, och rekvirerar beloppet ifråga från huvudkontoret. De för utbetalning av understöd erforderliga medlen synas lämpligen kunna ställas till förfogande på följande sätt. Varje länsanstalt beräknar för varje månad huru stort belopp som kan väntas bliva erforderligt inom anstaltens verksamhetsområde under loppet av den följande månaden samt anhåller hos socialstyrelsen, att det beräknade beloppet ställes till förfogande. Efter granskning av framställningen meddelar socialstyrelsen statskontoret vilket belopp som skall utbetalas från arbetslöshetsfonden till vederbörande länsanstalt. Enklast torde vara, att varje länsanstalt, filialkontor och ombud erhåller girokonto hos postverket. Statskontoret insätter då det belopp, som skall utbetalas till länsanstalterna, å vederbörande anstalts postgirokonto. Från sitt tillgodohavande å detta girokonto överför därefter länsanstalten erforderliga medel till de girokonton hos postverket, som öppnats för filialkontoren och ombuden. För genomförande av en effektiv kontroll av utbetalningsrörelsen synes varje länsanstalt böra upplägga konton för de olika filialkontoren och ombuden inom länet. Då länsanstalten på grund av ett filialkontors rekvisition insätter medel på kontorets girokonto, debiteras kontoret' för beloppet ifråga. Filialkontoret uttager på morgonen samma dag utbetalning skall verkställas, d. v. s. varje torsdag, det för utbetalning erforderliga beloppet, som genom postverkets försorg bör tillhandahållas i lämpliga myntvalörer. Efter slutad utbetalning skall kontoret så fort ske kan på sitt eget girokonto insätta återstoden. Kvittona å verkställda utbetalningar insändas samma dag till länsanstalten, som krediterar filialkontorets konto för det utkvitterade beloppet. På så sätt kan länsanstalten vid varje tillfälle se, huru mycket som bör innestå å de olika filialkontorens girokonton. För kontroll härav torde postverket antingen vid bestämda mellanrum eller vid varje girering kunna lämna besked till länsanstalten rörande ställningen av de olika filialkontorens och ombudens girokonton. Genom ett utbetalningsförfarande av den art som här skisserats blir det även möjligt för socialstyrelsen att utan svårighet utöva en effektiv kontroll i förevarande avseende. Då enligt de sakkunnigas förslag kostnaden för familjetilläggen skall bestridas av statsmedel, måste vid alla utbetalningar av understöd daghjälp och familj etillägg bokföras skilda från varandra. Länsanstalterna böra härvid med yissa mellanrum, exempelvis varje månad, lämna uppgift till socialstyrelsen huru de utbetalda understödsbeloppen fördelat sig på daghjälp och familjetillägg. Härigenom erhålles kännedom om storleken av det belopp, som från arbetslöshetsfonden förskotterats för statsverkets räkning, vilket belopp därefter täckes genom att ur statsmedel överföra motsvarande summa till fonden.

243 G. Fondförvaltningen. Vad beträffar frågan om fondförvaltningen må först erinras därom, att fonderingen i en arbetslöshetsförsäkring icke torde komma att få någon större omfattning. Skulle arbetslösheten hålla sig i stort sett konstant från det ena året till det andra, kommer även fonderingen att bliva obetydlig. Skulle däremot arbetslösheten, liksom under 1800-talets senare hälft fram till tiden före världskriget, komma att karakteriseras av periodiska växlingar förorsakade av näringslivets konjunkturer, torde däremot krävas en något större fondering. Under sistnämnda förutsättning har man att räkna med en ökning av fonden under högkonjunkturen, vilken ökning kommer att helt eller delvis absorberas under den följande lågkonjunkturen med dess större arbetslöshet. Enligt de sakkunnigas mening synes fondförvaltningen lämpligen kunna omhänderhavas av statskontoret. Då emellertid statskontoret saknar möjlighet att avgöra huru stor del av fondens medel som bör redovisas i likvid form, synes det böra åläggas socialstyrelsen, som känner försäkringens behov av likvida medel, att med lämpliga mellanrum lämna meddelande härom till statskontoret. Fondens inkomster komma enligt de sakkunnigas förslag att utgöras av arbetarnas och arbetsgivarnas avgifter. Såsom framgår ur den tidigare redogörelsen för det föreslagna märkessystemet komma dessa avgifter att inflyta till de olika postanstalterna i riket, vilka hava att till generalpoststyrelsen för varje kalendermånad redovisa antalet försålda märken samt härför influtna medel. Enligt uppgifter, som de sakkunniga under hand erhållit från generalpoststyrelsen, torde man kunna vänta, att styrelsen efter sammanställning och granskning av redovisningarna från de olika postanstalterna skall hava möjlighet att omkring den 20 i varje månad till socialstyrelsen uppgiva antalet under föregående månad försålda försäkringsmärken av olika valörer och samtidigt på statskontorets giroräkning i riksbanken insätta det härför influtna beloppet. Uppgiften rörande märkenas fördelning på olika valörer är av betydelse bl. a. såsom kontroll på storleken av det insatta beloppet. Dessutom erhålles härur en approximativ fördelning av försäkringsstocken på de olika inkomstklasserna. De från generalpoststyrelsen sålunda influtna medlen överföras av statskontoret till den nu ifrågavarande arbetslöshetsfonden. Några särskilda regler för fondmedlens förvaltning och placering hava de sakkunniga icke ansett sig behöva föreslå.

H. Arbetslöshetsstatistiken vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det är självfallet ur olika synpunkter av stort värde att kunna följa arbetslöshetens utveckling och förändringar. Vår nuvarande kunskap härom, som för vårt lands vidkommande är ganska begränsad, härflyter huvudsakligen ur tre olika källor, nämligen fackförbundens arbetslöshetssiffror, den offentliga arbetsförmedlingens uppgifter rörande bl. a. antalet ansökningar per 100 lediga platser samt slutligen de av arbetsgivare inom olika näringsgrenar till

244 socialstyrelsen lämnade uppgifterna rörande arbetstillgång m. m. Beträffande de sistnämnda uppgifterna må nämnas, att socialstyrelsen numera publicerar särskilda konjunktursiffror, byggda på industriidkarnas rapporter. Härvid betecknas mycket god arbetstillgång med poängsiffran 5, varefter siffrorna 4, 3, 2 och 1 i ordning beteckna god, medelgod, mindre god och dålig arbetstillgång. De ur förevarande källor härflytande siffrorna kunna emellertid knappast betraktas såsom representativa vare sig för någon särskild näringsgren eller för industrien i dess helhet. Fackförbundens arbetslöshetssiffror motsvara sålunda närmast förhållandena inom vissa arbetargrupper och lida bland annat av den svagheten, att de äro baserade på ett arbetslöshetsbegrepp, som kan förete skiftningar inom olika fackförbund. Härtill kommer, att det fristämplingsförfarande, som ligger till grund för nämnda uppgifter, är behäftat med vissa bristfälligheter, såsom också framgått ur tidigare lämnad redogörelse härför. Om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införes, omfattande så gott som alla industriarbetare och även vissa andra arbetargrupper, skulle härigenom erhållas ett värdefullt och tillförlitligt material för bedömande av arbetslöshetens omfattning och karaktär. Även för själva försäkringen skulle detta vara av betydelse. För varje slag av försäkring och framför allt för en arbetslöshetsförsäkring gäller det nämligen, att försäkringens utformning bör ske i ljuset av den erfarenhet, som vunnits under den tidigare försäkringsverksamheten. För att emellertid denna erfarenhet skall kunna nyttiggöras kräves en bearbetning av det insamlade materialet ur olika synpunkter, växlande efter arten av de spörsmål, som man önskar få klarlagda •—• det kräves med andra ord en väl planerad arbetslöshetsstatistik. En sådan statistik är icke endast gagnelig för en rationell avpassning av försäkringsavgifterna; den är även av grundläggande betydelse, då det gäller att klarlägga de faktorer, som inverkat på försäkringsverksamhetens ekonomiska förlopp. De sakkunniga hava därför även ansett sig böra upptaga frågan om arbetslöshetsstatistiken till prövning, så mycket mer som denna statistiks ordnande redan vid flera tillfällen varit föremål för behandling såväl från internationella arbetsbyråns sida som vid olika internationella konferenser, huvudsakligen i syfte att få till stånd en internationell likformighet inom förevarande gren av socialstatistiken. De första strävandena i denna riktning härleda sig från tiden närmast före världskriget. Arbetet härför avbröts emellertid genom kriget. Frågan upptogs på nytt redan vid internationella arbetskonferensen i Washington 1919, som hemställde till internationella arbetsbyrån i Geneve att tillsätta en kommission med uppgift att utarbeta bästa möjliga metoder för åstadkommande av internationellt jämförbara uppgifter rörande arbetslösheten i olika länder. I anledning härav utsåg arbetsbyråns styrelse en kommitté, som verkställde en utredning i frågan, vilken sedermera remitterats till olika länder för yttrande. Sedan yttrandena inkommit, företog arbetsbyrån med ledning härav en överarbetning av det ursprungliga förslaget. Såväl detta som de olika ländernas yttranden och de härur dragna slutsatserna utgavs år 1922 i arbetsbyråns

245 publikationsserie under t i t e l n : »Metoder för u p p r ä t t a n d e av arbetslöshetsstatistik». F r å g a n u p p t o g s sedermera p å p r o g r a m m e t för den a n d r a socialstatistiska konferensen i Geneve i a p r i l 1925, som efter prövning av frågan a n t o g en resolution i ämnet av följande l y d e l s e : 1 »1. I de länder, där en mera omfattande arbetslöshetsförsäkring finnes, bilda de uppgifter, som erhållas från denna försäkringsverksamhet, den bästa grundvalen för arbetslöshetsstatistiken. 2. Ifrågavarande statistik bör meddela åminstone följande uppgifter: a) årsvis hela antalet försäkrade arbetare, såvitt möjligt satt i relation till hela antalet lönarbetare; — b) månadsvis det absoluta antalet understödda arbetare och det absoluta antalet försäkrade arbetslösa (vare sig med eller utan understöd) vid en given t i d p u n k t ; — c) månadsvis antalet försäkrade arbetslösa å en viss dag (med eller utan understöd) i procent av det uppskattade antalet försäkrade arbetare; — d) årsvis hela beloppet av under året utbetalt arbetslöshetsunderstöd. E n metod värd att uppmärksamma är den i Nederländerna använda, enligt vilken antalet arbetslöshetsdagar under en vecka beräknas i procent av hela det antal dagar, under vilka arbete kunnat utföras. 3. I saknad av statistik grundad på obligatorisk eller frivillig arbetslöshetsförsäkring är det önskvärt att från arbetarorganisationerna erhålla följande uppgift e r : a) månadsvis antalet arbetslösa inom organisationerna på en viss dag, absolut och i procent av hela antalet medlemmar, som omfattas av undersökningen; — b) årsvis antalet fackligt organiserade, som omfattas av undersökningen, i genomsnittlig procent av hela det därmed svarande lönarbetarantalet. Även efter det statistik grundad på arbetslöshetsförsäkring blivit tillgänglig, är det önskvärt, för underlättandet av jämförelser, att fullfölja arbetarorganisationernas statistik, så länge den förbliver tillförlitlig. 4. Den statistik, som grundar sig på den offentliga arbetsförmedlingen, bör meddela följande uppgifter: a) antalet arbetare, som på en viss dag i varje månad äro anmälda såsom arbetssökande, och antalet'vid samma tidpunkt anmälda lediga platser; — b) antalet ansökningar om arbete, erbjudna anställningar och tillsatta platser under månadens lopp. 5. Arbetsförmedlingsstatistiken bör upprättas med särskiljande så långt möjligt av icke-yrkesskickliga arbetare från övriga kategorier av arbetare. 6. Upplysningar om arbetstillgångens storlek grundade på uppgifter från ett visst antal i representativ väg utvalda arbetsgivare bör publiceras med vissa mellanrum och om möjligt månadsvis. 7. I de länder, där tillfredsställande uppgifter om arbetslösheten icke kunna erhållas på ovan angiven väg, är det önskvärt, att man i samband med folkräkningar eller med särskilda industri- eller yrkesräkningar söker införskaffa upplysningar om arbetslöshetens omfattning, eller ock att specialundersökningar, sträckande sig över hela befolkningen eller grundade på lämpliga stickprov, anställas tid efter annan i syfte att utröna de arbetslösas antal och levnadsvillkor. 8. All i det föregående avsedd statistik bör skilja mellan män och kvinnor och meddela så långt möjligt skilda uppgifter för olika yrken, vad beträffar arbetsförmedlingsstatistiken, samt för olika yrken eller industrier, allteftersom det synes lämpligast, vad beträffar facklig och försäkringsstatistik ävensom vid specialundersökningar samt industri- och yrkesräkningar. Den använda klassifikationen bör grunda sig på den som antagits för folkräkningen, i den mån denna är tillämplig på arbetsförmedlingsverksamheten. 1

Resolutionen har återgivits från den i Sociala Meddelanden årg. 1925, sid. 527 publicerade översättningen.

246 9. För underlättandet av internationella jämförelser inom arbetslöshetsstatistiken är det önskvärt: a) att noggranna och detaljerade upplysningar om sättet för upprättandet av statistiken publiceras och städse hållas å jour samt särskilt att varje land lämnar meddelande om alla förändringar i lagstiftning eller administration, varigenom statistikens giltighetsområde påverkas; — b) att exemplar av alla blanketter och frågeformulär, som användas för statistikens upprättande, delgivas internationella arbetsbyrån; — c) att i varje land verkställes en undersökning i syfte att så noggrant som möjligt utröna statistikens värde ur representativ synpunkt i jämförelse med en idealstatistik, angivande vid varje tidpunkt antalet arbetslösa absolut och i procent av hela arbetarbefolkningen; — för detta ändamål skall anses gälla: 1) att det idealiska undersökningsområdet bör omfatta alla personer, som hava till normalt levnadsfång en syssla, för vilken vederlag utgår, ävensom alla vilka söka en sådan syssla utan att förut ha innehaft någon; — 2) att som arbetslöshet icke räknas sådan, som förorsakats av sjukdom, invaliditet, deltagande i arbetskonflikter eller frivillig bortovaro från arbetet, utan endast sådan, som härleder sig av brist på anställning eller av brist på arbete vid bibehållen anställning; — 3) att den nödvändiga och tillräckliga förutsättningen för att sådan arbetslöshet skall tagas i beräkning är att den sträcker sig över minst en dag. 10. I syfte att i olika länder erhålla en så tydlig och trogen bild som möjligt av växlingarna i arbetslösheten samt för att kunna samordna och inbördes kontrollera de olika statistiska uppgifterna om arbetslösheten (från försäkringsanstalter, arbetarorganisationer, arbetsförmedlingsanstalter m. m.), är det önskvärt att framställa dem samtidigt, företrädesvis under form av diagram. 11. Statistiken över partiell arbetslöshet bör om möjligt göras till föremål för en från statistiken över fullständig arbetslöshet skild behandling.» Det föreligger icke här anledning att närmare ingå på de olika synpunkter och förslag, som den återgivna resolutionen innehåller. Då emellertid de sakkunniga helt ansluta sig till den i första punkten av resolutionen uttalade uppfattningen, att den bästa grundvalen för arbetslöshetsstatistiken i länder med en mera omfattande arbetslöshetsförsäkring utgöres av de uppgifter, som erhållas från denna försäkringsverksamhet, har det ansetts lämpligt att i stora drag angiva, huru de sakkunniga förslagsvis tänkt sig åstadkommandet av primäruppgifterna för en dylik statistik, under förutsättning att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att införas i vårt land. Ur kostnadssynpunkt vore det givetvis en fördel, om för detta ändamål sådana uppgifter kunde utnyttjas som automatiskt erhölles direkt från försäkringsverksamheten, utan att några särskilda kostnader skulle fordras för uppgifternas anskaffande. För en siffermässig framställning av arbetslöshetens procentuella omfattning inom de olika yrkesgrupper, som omfattas av försäkringen, kräves kännedom om l:o) antalet försäkrade och deras fördelning på olika yrkesgrupper; 2:o) antalet arbetslösa och deras fördelning på samma yrkesgrupper. Det gäller sålunda att undersöka, huru dessa kvantiteter på enklaste sätt kunna erhållas från försäkringen. Vad till en början antalet försäkrade beträffar kan denna siffra erhållas genom en räkning av antalet försäkringskort. Vid inträdet i försäkringen skall varje arbetare erhålla ett dylikt kort, som förvaras hos vederbörande arbets-

247 givare antingen tills arbetaren blir arbetslös, i vilket fall kortet skall deponeras hos arbetsförmedlingsanstalten, eller till slutet av försäkringsåret, då kortet överlämnas till arbetsförmedlingsanstalten för utbyte mot ett nytt. Varje nytt kort skall förses med en sifferbeteckning för den yrkesgrupp, som den försäkrade tillhör. Vid utbytet av ett gammalt kort mot ett nytt uppstår frågan huruvida det gamla kortets yrkesbeteckning utan vidare skall överföras till det nya, eller huruvida en revision av yrkesbeteckningen skall vidtagas i samband med varje utbyte av kort. Härvid torde det i regel få anses vara mest praktiskt, att yrkesbeteckningen å det nya kortet bestämmes efter det företag, vid vilket den försäkrade var anställd vid tidpunkten för utbytet av försäkringskortet, eller — om han då var arbetslös — efter det företag, där han hade sin sista anställning. Genom en dylik anordning vinnes den fördelen, att yrkesbeteckningen å försäkringskortet alltid hålles ä jour med förskjutningar i arbetarnas yrkesfördelning. Några särskilda svårigheter att genomföra en anordning av nu nämnd art föreligger icke, så mycket mindre som försäkringskorten i regel torde komma att bytas genom vederbörande arbetsgivares försorg på en gång för samtliga anställda. Det bör åläggas de olika arbetsförmedlingsanstalterna att vid början av varje försäkringsår och därefter varje månad till socialstyrelsen uppgiva antalet försäkringskort, som utbytts mot nya genom anstaltens försorg, samt huru dessa kort fördela sig på män och kvinnor inom de olika yrkesgrupper, som finnas markerade å de nya försäkringskorten. Dessutom böra motsvarande uppgifter lämnas för försäkringskort, som första gången utlämnas till personer, som icke tidigare omfattats av försäkringen. Genom sammanställning av dessa uppgifter från samtliga arbetsförmedlingsanstalter erhålles en fördelning av hela försäkringsstocken på kön och yrken för hela landet. Härvid bör tagas under övervägande, huruvida de siffror, som erhållas för antalet utbytta försäkringskort vid början av ett försäkringsår, skola anses gälla för hela året, eller en justering av dessa siffror skall företagas med hänsyn till antalet utträdda och nytillträdande personer. Utan att närmare ingå på denna fråga vilja de sakkunniga framhålla, att den engelska arbetslöshetsstatistiken endast tager hänsyn till antalet vid ett försäkringsårs början utbytta försäkringskort men icke till under året nytillkommande försäkrade, som i stort sett torde komma att till antalet motsvara de på grund av dödsfall och överårighet utträdda. Det ligger i sakens natur, att den periodiska växlingen mellan yrken, som förekommer särskilt för vissa grupper av säsongarbetare, icke kommer till uttryck med användning av här föreslagna metod, alldenstund den försäkrade under hela försäkringsåret hänföres till en och samma yrkesgrupp. Då försäkringskorten bytas under sommaren, torde de arbetare, vilka under årets lopp arbeta inom olika yrken, i regel vara sysselsatta inom huvudyrket vid tiden för utbytet av det gamla kortet mot det nya. I detta sammanhang må även en annan fråga framhållas. De siffror, som enligt ovan angivet förfaringssätt erhållas genom räkning av antalet försäkringskort, avse givetvis olika individer, oberoende av huruvida dessa vid varje tidpunkt hava sysselsättning eller äro arbetslösa. Önskar man få kännedom

248 om huru många individer som i genomsnitt hava ständig anställning inom samtliga försäkringspliktiga yrken under olika månader, kunna vissa hållpunkter för beräkningen härav erhållas från generalpoststyrelsens månatliga uppgifter rörande antalet försålda försäkringsmärken. Dessa uppgifter tillåta emellertid icke någon uppdelning vare sig på olika yrken eller på män och kvinnor. Då däremot uppgifterna ifråga upplysa om antalet försålda märken av olika valörer, erhålles härigenom automatiskt en approximativ uppdelning av försäkringsstocken på olika inkomstklasser. De sakkunniga övergå nu till frågan om beräkning av antalet arbetslösa. Fastställandet av antalet arbetslösa möjliggöres därigenom, att arbetslös skall för att erhålla ersättning från försäkringen deponera sitt försäkringskort hos en arbetsförmedlingsanstalt, där det i regel torde komma att kvarstanna, tills vederbörande ånyo erhållit anställning i försäkringspliktigt yrke. Då skall nämligen försäkringskortet överlämnas till arbetsgivaren, så att denne skall bliva i tillfälle att ombesörja klistring av försäkringsmärken. De försäkringskort, som vid en viss tidpunkt äro förvarade å arbetsförmedlingsanstalterna, skulle sålunda kunna tjäna såsom ett mått på arbetslöshetens omfattning. Dessa kort kunna emellertid i stort sett hänföras till tre olika grupper. Till den första gruppen kunna räknas försäkringskort för personer, som uppbära understöd på grund av arbetslöshet. Den andra gruppen omfattar personer, som uttömt sin rätt till understöd, men likväl fortsätta att anmäla sig hos arbetsförmedlingsanstalten för sökande av arbete. Den tredje gruppen avser slutligen personer, som uttömt sin rätt till understöd och upphört att anmäla sig hos anstalten. Med dessa sistnämnda personer har anstalten förlorat kontakten. Den vet icke, om personerna ifråga alltjämt äro arbetslösa, eller om de möjligen erhållit anställning inom icke försäkringspliktigt yrke, i vilket fall de icke hava behov av sitt försäkringskort. Det framgår härav, att man skulle erhålla för stora arbetslöshetssiffror genom att antaga att samtliga kort, som kvarligga å arbetsförmedlingsanstalterna, representera arbetslösa personer. I stort sett torde man kunna räkna med, att varje kort tillhörande den första och andra av de tre ovannämnda grupperna motsvarar en arbetslös person. Detta kan däremot icke antagas beträffande den tredje gruppen. Här torde en del kort motsvara personer, som alltjämt äro arbetslösa, och en del, som erhållit anställning i icke försäkringspliktigt yrke. Huru många kort, som tillhöra det ena eller andra slaget, kan däremot icke med säkerhet angivas. Det gäller därför att söka finna någon enkel grund för uppskattning av det antal arbetslösa i denna tredje grupp, som kan anses böra medtagas i statistiken. I den engelska arbetslöshetsstatistiken tillämpades till mitten av år 1923 det förfaringssättet, att antalet arbetslösa antogs motsvara hela antalet försäkringskort, som funnos förvarade å de olika arbetsförmedlingskontoren. Från nämnda tidpunkt har ett annat förfaringssätt tillämpats just beträffande sådana försäkringskort, som motsvara den tredje av de ovannämnda grupperna. Då en arbetslös uttömt sin understödsrätt och icke vidare fortsätter att an-

249 mala sig hos arbetsförmedlingsanstalten för sökande av arbete, överföres hans kort, såvida detta ligger kvar hos anstalten, till ett särskilt register, som fått namnet 2-månaders registret. Hör arbetsförmedlingsanstalten icke vidare av den arbetslöse, får hans kort stå kvar i detta register intill två månader efter den tidpunkt, då kortet överfördes dit. Under dessa två månader räknas vederbörande som arbetslös, men icke längre. Därefter utmönstras kortet ur ifrågavarande register och överföres till ett annat register, som sålunda kommer att innehålla försäkringskort för personer, rörande vilkas förhållanden arbetsförmedlingsanstalten saknar kännedom. Den angivna perioden av två månader är givetvis i viss mån godtyckligt vald men anses dock ge ett resultat, som med hänsyn till de engelska förhållandena i stort sett motsvarar det verkliga antalet arbetslösa. P å grund av de synpunkter, som ovan framhållits, synas de försäkringskort, som vid arbetslöshetens inträdande inlämnats till en arbetsförmedlingsanstalt, lämpligen böra sammanföras till ett register, i vilket korten kvarstå antingen till dess vederbörande kortinnehavare erhållit anställning och på denna grund avhämtar sitt kort eller till dess han av en eller annan orsak uraktlåter att vidare inställa sig hos arbetsförmedlingsanstalten. I senare fallet överföres kortet till ett annat register, där det kvarstår tills det avhämtas, dock högst under en viss tid, exempelvis två månader. Arbetsförmedlingsanstalterna böra åläggas att varje månad till socialstyrelsen uppgiva huru många kort som befinna sig i de båda registren under en viss uppgiven dag i månaden, fördelade dels på män och kvinnor, dels på olika yrkesgrupper. Då antalet dylika kort kan betraktas såsom ett direkt uttryck för antalet arbetslösa personer, erhåller socialstyrelsen härigenom möjlighet att för varje månad angiva antalet arbetslösa inom de grupper av arbetare, som omfattas av försäkringen. Arbetsförmedlingsanstalterna hava även möjlighet att utan särskild omgång kunna angiva antalet personer, som å viss uppgiven dag i månaden uppburit arbetslöshetsunderstöd. Genom jämförelse mellan dessa båda uppgifter erhålles kännedom om huru stor del av den samlade arbetslösheten, som understödjes från försäkringen. Med ledning av de på ovan angivet sätt erhållna uppgifterna rörande antal försäkrade och antal arbetslösa har socialstyrelsen möjlighet att för varje månad bland annat angiva arbetslöshetsprocentens storlek inom samtliga försäkringspliktiga yrken. Det bör emellertid framhållas, att det förfaringssätt, för vilket ovan redogjorts, icke lämnar någon fullständig garanti för att alla arbetslösa inom de försäkringspliktiga yrkena komma att registreras såsom sådana. Man kan sålunda möjligen befara att personer, som icke hava erlagt erforderligt antal försäkringsavgifter för att vid inträdande arbetslöshet bliva berättigade till ersättning, i en del fall uraktlåta att vända sig till arbetsförmedlingen och därmed även underlåta att inlämna sitt försäkringskort. Dylika personer komma tydligen icke att räknas såsom arbetslösa vid statistikens upprättande. Man torde emellertid kunna förvänta, att dylika fall bliva mycket sällsynta. I den ovan sid. 245 återgivna resolutionen framhålles såsom önskvärt att fullfölja arbetarorganisationernas statistik även efter det statistik, grundad på

250 arbetslöshetsförsäkring, blivit tillgänglig. Härigenom skulle jämförelser med tidigare perioder, då endast arbetarorganisationernas statistik fanns, underlättas. De sakkuniga vilja för sin del förorda en dylik anordning. Vid planläggningen av en arbetslöshetsstatistik uppträder även ett flertal andra spörsmål. En dylik fråga är det för vårt lands vidkommande särskilt betydelsefulla spörsmålet om säsongarbetslösheten och dess omfattning inom olika yrkesgrupper samt de möjligheter, som stå till buds för ett klarläggande av detta särskilda slag av arbetslöshet. Ävenså torde övervägas, huruvida korttidsarbetslösheten bör göras till föremål för särskild behandling. De sakkunniga anse sig emellertid icke böra närmare ingå på dessa och liknande spörsmål av i huvudsak metodisk art, som synas böra prövas i omedelbar anslutning till försäkringens organisatoriska utformning.

251 Speciell motivering. Förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring. 1 §• Ändamålet med en arbetslöshetsförsäkring är att bereda ersättning för den förlust, som saknaden av arbetsanställning medför. För sådan förlust kan allenast den utsättas, som förvärvar sitt uppehälle genom arbete för annans räkning. Härav följer således omedelbart en begränsning i fråga om försäkringens omfattning: endast arbetare i vidsträckt bemärkelse d. v. s. personer, som användas till arbete för arbetsgivares räkning, böra hemfalla under försäkringen. Självständiga företagare kunna visserligen bliva utan arbete, men för den förlust, som därigenom åsamkas dem, kan ersättning icke beredas genom en arbetslöshetsförsäkring. För sådant ändamål måste andra åtgärder tillgripas. Ur ovannämnda utgångspunkt låter sig härleda även en annan begränsning i fråga om försäkringens omfattning. Då försäkringen skall bereda ersättning för förlust, böra personer, vilka utföra arbete åt andra utan att därför erhålla någon avlöning, principiellt stanna utanför. Under uttrycket avlöning måste emellertid härvid inbegripas ersättning, som utgår allenast in natura. Personal, som anställes utan kontant avlöning av arbetsgivaren men av denne erhåller kost eller logi eller bådadera, skall således icke principiellt utestängas från delaktighet i försäkringen. Emellertid bör icke all slags sysselsättning såsom arbetare grunda försäkringsplikt. Den måste hänföra sig till områden, där de ekonomiska konjunkturerna göra sig mera direkt gällande och föra med sig sådan risk för arbetslöshet, att behov av försäkringsskydd emot följderna därav verkligen är för handen. Ur denna synpunkt synes det näppeligen föreligga skäl att under försäkringen inbegripa den verksamhet, som utövas av staten för uppfyllandet av dess ändamål, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, eller motsvarande verksamhet från kommunernas sida. Väl kan förekomma, att en, som är anställd i dylik verksamhet, mister sin plats och sålunda blir arbetslös, men dels inskränker sig detta till enstaka fall, dels är det mestadels fråga om en arbetslöshet av helt annan art än den, som väsentligen avses med försäkringen. Enahanda är förhållandet beträffande rent ideell verksamhet, som bedrives exempelvis av religiösa samfund, fromma stiftelser, vetenskapliga sammanslutningar. Under sådana förhållanden har det synts de sakkunniga lämpligt att, i likhet med vad som är fallet med arbetarskydds- och arbetstidslagar-

252 na, vid uppdragandet av gränserna för lagens tillämpningsområde anknyta till begreppet rörelse. Härigenom skulle också viss lättnad vinnas vid lagens tilllämpning, i det man kunde bygga på den praxis, som utbildat sig beträffande de nämnda lagarna. I fråga om den närmare innebörden av begreppet rörelse må i detta sammanhang återgivas ett uttalande av lagrådet i dess yttrande över förslaget till arbetarskyddslag. Lagrådet anförde: »Under detta begrepp inrymmes först och främst all verksamhet, som utövas i och för ett näringsyrke, alltså icke blott den verksamhet som utan tvekan är att hänföra till fabrik, hantverk eller hantering, utan även näringsverksamhet av sådan art, att den väl icke fullt passar in på någon av de nämnda grupperna, men kan anses stå någon av dem nära — •— • och skulle vidare lagstiftningen genom att bygga upp på begreppet rörelse komma att omfatta handel av varje slag ävensom yrkesmässig drift avseende kommunikation, såväl egentlig transportverksamhet som annan hit hänförlig verksamhet t. ex. allmänhetens betjänande med telefon, likasom jämväl bank-, försäkrings- och annan dylik verksamhet. Och då rörelse icke är inskränkt till vad som förstås med näringsdrift, kommer att under lagen falla jämväl sådan på yrkesmässigt sätt bedriven verksamhet, som icke idkas såsom näring. Dylik verksamhet bedrives i rätt stor omfattning både av staten och av vissa kommuner.» Med rörelse torde, på sätt skett i arbetarskydds- och arbetstidslagarna, böra jämställas alla särskilda arbetsföretag, detta ord fattat i dess vanliga betydelse av företag, däri användas huvudsakligen kroppsarbetare, såsom hus-, väg- eller vattenbj-ggnad, vattenavledning eller annat dylikt arbetsföretag. I enlighet med vad vid tillkomsten av arbetarskyddslagen uttalades av vederbörande departementschef, lärer uttrycket arbetsföretag få anses innefatta fordran på en viss omfattning och varaktighet, så att dess bedrivande blir någorlunda jämförligt med samma slag av verksamhet, utövad såsom rörelse. Sysselsättning vid rent tillfälligt arbetsföretag av allenast kort varaktighet bör således ej grunda försäkringsplikt. Genom att principiellt begränsa försäkringspliktens inträdande till sådana fall, där det är fråga om arbetsanställning i rörelse eller vid särskilt arbetsföretag av nyss angiven beskaffenhet, kommer man att från försäkringen utesluta, förutom egentlig tjänstemannaverksamhet inom stat och kommun samt rent ideell verksamhet, jämväl det rent husliga arbetet. I sistnämnda avseende skulle emellertid lagstiftningen på detta sätt bringas i överensstämmelse med vad som gäller flerstädes i utlandet, där obligatorisk försäkring genomförts. Och några särskilda skäl för avvikelse från denna ståndpunkt, vad Sverige beträffar, torde icke föreligga. Jämväl hos oss är arbetsmarknadens läge för dem, som hava sin sysselsättning inom nu ifrågavarande arbetsområde, så pass gynnsamt, att något behov av arbetslöshetsförsäkring icke kan sägas vara för handen. Och ett eventuellt indragande av nämnda personer under försäkringen skulle säkerligen även här i landet stöta på allvarliga svårigheter ur administrationssynpunkt. I nyare svensk social lagstiftning har begreppet arbetare en synnerligen vidsträckt betydelse. Principiellt anses sålunda såsom arbetare envar, som användes till arbete för arbetsgivares räkning, oavsett den högre eller lägre

253 ställning han intager. Givet är, att för arbetslöshetsförsäkringens del en begränsning härutinnan måste vidtagas. Att i en sådan försäkring inbegripa jämväl högre tjänstemän, såsom företags- och avdelningschefer, vore ju uppenbart orimligt. Något behov av försäkringen föreligger icke för dessa grupper, den utgående ersättningen skulle för försäkringstagarna te sig löjligt liten, och sist men icke minst, arbetsförmedlingen står och måste givetvis alltid komma att stå utan kontakt med de ifrågavarande »arbetar»-grupperna, då tillsättningen av platser inom deras krets sker efter väsentligt andra synpunkter än i fråga om vanliga arbetare. Såsom redan tidigare anförts, hava de sakkunniga stannat för att tills vidare begränsa försäkringen till att avse allenast sådana grupper av arbetare, som äro att hänföra till eller väsentligen att jämställa med kroppsarbetare. Då emellertid stora svårigheter mött att åstadkomma en tillfredsställande definition å det sålunda avsedda arbetarbegreppet, hava de sakkunniga nöjt sig med en negativ formulering, vilken nära överensstämmer med arbetstidslagens bestämmelse i ämnet. Från arbetarbegreppet avskiljas överordnade samt vissa uppräknade befattningshavare, nämligen butiksbiträden, bokhållare, ritare och därmed jämställda personer. Angående den närmare innebörden av det av de sakkunniga föreslagna stadgandet kan åberopas vad arbetstidskommittén anförde i sin motivering på denna punkt: »Till förtydligande av kommitténs avsikt med förevarande bestämmelse skulle möjligen kunna sägas, att lagen skall äga tillämpning först och främst i avseende å alla, som enligt allmänna språkbruket äro att anse såsom 'arbetare'. Vidare, skola under dess tillämpning inbegripas underordnade befattningshavare på olika områden, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter och sålunda i regel även beträffande utbildning och social ställning äro att jämställa med arbetare. Leder en person andras arbete utan att själv annat än undantagsvis deltaga i detsamma eller är hans arbete av sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsattes en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i regel äga, är han åter icke att räkna till arbetare i här ifrågavarande bemärkelse. Till exemplifiering av det anförda skulle möjligen kunna sägas, att till arbetare äro att räkna förare och konduktörer å spårvagnar, maskinister och lokomotivförare, som utföra eldnings- eller dylikt arbete, förmän, som själva deltaga i arbetet, samt nattvakter. Såsom icke varande arbetare i lagens mening skulle åter enligt kommitténs mening kunna nämnas laboratoriebiträden, av vilka fordras teknisk fackutbildning, handelsresande och spårvägskontrollörer.» Någon definition på begreppet arbetsgivare har icke upptagits i lagförslaget. I denna del torde motsvarande bestämmelser i arbetarskydds- och olycksfallsförsäkringslagarna kunna giva tillräcklig vägledning. Att det visserigen understundom skall bliva svårt att i det särskilda fallet avgöra, vem som rätteligen bör anses såsom arbetsgivare eller huruvida viss person skall betraktas såsom självständig företagare eller arbetare, må icke förnekas. Men detta torde icke kunna undvikas ens med tämligen detaljerade regler. För övrigt föreligger på dessa punkter en ganska rikhaltig samling avgöranden, särskilt från försäkringsrådets sida. Även om dessa avgöranden icke i allo kunna tillmätas prejudicerande betydelse, när det gäller arbetslöshetsförsäkringen, erbjuda de dock ett gott stöd för ståndpunktstagandet även här.

254 I anslutning till utländsk lagstiftning å området ha stadgats vissa åldersgränser för försäkringspliktens inträde resp. upphörande. Såsom framgår av 5 § erfordras för vinnande av ersättningsrätt, att vederbörande dessförinnan varit i arbete en ganska avsevärd tid. Det har under sådana förhållanden icke ansetts föreligga skäl att sätta den undre åldersgränsen högre än till 16 år, vid vilken ålder ett icke ringa antal personer börja med regelbundet förvärvsarbete. I fråga om den övre åldersgränsen har ansetts naturligt, att denna ansluter sig till tidpunkten, då rätt till pension jämlikt pensionsförsäkringslagen inträder. Emellertid bör framhållas, att den avser allenast försäkringsplikten, icke ersättningsrätten. Jämväl efter fyllda 67 år äger således arbetaren rätt att uppbära ersättning på grundval av de dessförinnan erlagda försäkringsavgifterna. Sådan rätt kan dock, såsom av det följande framgår, kvarstå endast under en relativt kort tidrymd. Den föreslagna lagen har principiellt avseende allenast å arbetsförhållanden inom riket eller å svenskt fartyg. Däremot är för dess tillämpning likgiltigt, huruvida arbetsgivaren respektive arbetaren är svensk eller främmande undersåte. Beträffande särskilt utländska arbetare må framhållas, att utländsk lagstiftning å området nästan undantagslöst ansluter sig till samma ståndpunkt. Sverige har också den 12 september 1921 ratificerat en vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antagen konvention, enligt vilken förpliktelse föreligger för medlemmar av internationella arbetsorganisationen, som inrättat arbetslöshetsförsäkring, att vidtaga åtgärder i syfte att arbetare, som äro medborgare i en medlemsstat och arbeta inom en annan medlemsstats territorium, må beträffande sådan försäkring åtnjuta samma förmåner som arbetare, vilka äro medlemmar i den senare medlemsstaten. Det må även påpekas, att nu berörda princip vunnit uttryck i den svenska lagstiftningen angående olycksfallsförsäkring.

2§. I denna paragraf upptagas de undantag från den i 1 § angivna generella regeln angående lagens tillämpning, vilka ur olika synpunkter ansetts erforderliga. I första hand har sålunda undantag gjorts för sådana fall, där vissa närmare anhöriga till arbetsgivaren av honom användas till arbete. I dylika fall föreligger mestadels intet egentligt arbetsförhållande utan mera ett utslag av det inbördes bistånd, som bör känneteckna ett gott familjeförhållande. Därnäst uteslutas, i överensstämmelse med vad som gäller flerstädes utomlands, hemarbetarna från försäkringen. Sådana arbetare intaga ofta en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare; deras hänförande till den ena eller andra kategorien kan i många fall vara föremål för stark tvekan. Vidare lärer beträffande dem vara synnerligen svårt att genomföra en effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen är arbetslös. Daglig anmälan hos arbetsförmedlingens organ synes i detta fall vara ett tämligen värdelöst bevis. För övrigt utgöres hemarbetarkåren i icke ringa utsträckning av hemmavarande hustrur och barn, vilka äro bundna till platsen och icke

255 vilja eller kunna mottaga hänvisning till arbete å annan plats; försäkringens förmåner skulle sålunda ofta på grund av de för dess åtnjutande föreskrivna villkor icke kunna komma de försäkrade till godo. Beträffande undantagsbestämmelserna, som avse jordbruk med därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, skogs- och flottningsarbete samt fiske, må hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Någon tvekan angående omfattningen av dessa undantag torde i allmänhet icke behöva uppstå. Under jordbruk får inbegripas sådan bearbetning eller beredning av alster från det egna jordbruket som tröskning, målning, separering av mjölk, smör- och ostberedning ävensom arbete, som utföres av å lantegendomar anställda hantverkare, såsom hovslagare, timmermän, klensmeder o. s. v. Såsom binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, torde få anses exempelvis sådana mindre sågar, som drivas allenast under en kortare tid av året och huvudsakligen betjänas av från jordbruket ledig arbetskraft. Däremot bör ett andelsmejeri betraktas såsom ett självständigt företag, likaså i regel stärkelsefabriker, brännerier o. dyl. — Under skogsarbete får hänföras, förutom avverkning och framforsling av virke, dikning, gallring och markberedning för sådd. Även kolning i mila torde mestadels få anses såsom skogsarbete. Reservarbete utgör i sig självt en art av hjälpverksamhet, jämställd med försäkringen. Den, som deltager däri, bör följaktligen fortfarande betraktas såsom arbetslös. Åtnjutandet av hjälp i ena formen bör icke kunna grundlägga anspråk på senare hjälp i annan form; därigenom skulle ju kunna införas ett nära nog permanent hjälpsystem. Att den, som deltager i reservarbete, ehuru han visserligen är att anse som arbetslös, dock icke samtidigt därmed kan uppbära ersättning från försäkringen framgår av stadgande i 12 §. I den mån staten driver rörelse eller anordnar särskilda arbetsföretag, komma givetvis härvid i statens tjänst använda arbetare att hemfalla under stadgandet i 1 § och alltså omfattas av försäkringen. Med den bestämning, som givits åt begreppet arbetare, skulle på detta sätt åtskilliga innehavare av ordinarie statstjänst, särskilt inom kommunikationsverken, komma att upptagas i försäkringen. Då emellertid dylika befattningshavare i regel kunna entledigas från innehavd tjänst allenast på grund av fel eller försummelse i tjänsteutövningen, är uppenbart, att de måste ställas utanför försäkringen. Stadgande härom har upptagits i fjärde punkten av första stycket. Större delen av den inom statens affärsdrivande verk sysselsatta personal, som är att hänföra under begreppet arbetare i förut angiven betydelse, intager emellertid en mera osäker ställning. Man kan urskilja olika kategorier. Till en början märkas sålunda e. o. befattningshavare och aspiranter. Dessa anställas med uppsägningstid, växlande mellan tre och en månad, i syfte att efter hand befordras till ordinarie tjänst. Vidare finnas extra befattningshavare, anställda för mera tillfälliga behov och med uppsägningstid av en månad (i regel). Slutligen har man att räkna med den egentliga arbetarpersonalen, som kan anses stå industriens lönearbetare ganska nära. Anställningsvillkoren för denna personal bestämmas i regel av vederbörande verk. De i så-

256 dant avseende utfärdade bestämmelserna äro av växlande innehåll. I regel har skett viss uppdelning mellan arbetare med stadigvarande anställning samt tillfälliga arbetare. De förra åtnjuta vanligen en uppsägningstid av en månad. För vissa betydande grupper hava för övrigt anställningsvillkoren reglerats genom kollektivavtal. Behovet för nu ifrågavarande personal att bliva delaktig i en arbetslöshetsförsäkring torde vara ganska olika för olika grupper av densamma. För åtskilliga lärer sålunda behovet med hänsyn till anställningens fasthet och den ringa risken för arbetslöshet vara litet eller intet; för andra åter skulle det te sig såsom en orättvisa att bliva uteslutna. Med hänsyn till de växlande anställningsvillkoren och svårigheten att på ett rationellt sätt avgränsa vissa grupper hava de sakkunniga stannat för en anordning, enligt vilken ifrågavarande arbetargrupper principiellt medtagas i försäkringen men möjlighet gives för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse från försäkringsplikten, i den mån behov av försäkring för vissa kategorier prövas icke vara för handen. Beslut av Kungl. Maj:t i sådant hänseende får givetvis bero av initiativ från vederbörande arbetargrupper eller deras arbetsgivare samt föregås av ingående utredning ävensom förhandling med de berörda parterna. Enahanda förfaringssätt hava de sakkunniga förordat beträffande åtskilliga andra arbetargrupper, främst sådana som användas i kommuns tjänst. Bland kommunalarbetarna plägar finnas en del, som äro uppförda å respektive kommuns ordinarie lönestat, och dessa intaga då en ställning, som i det närmaste motsvarar en ordinarie statstjänstemans. Endast ett förhållandevis ringa fåtal intager dock en så fast ställning. De allra flesta torde numera hava sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal och äro sålunda i detta hänseende likställda med industriarbetarna. För vissa kategorier av kommunalarbetarna är säkerligen arbetslöshetsrisken väsentligt mindre än för arbetare vid privata företag. Man tanke exempelvis på dem, som äro anställda vid städernas gas- och elektricitetsverk, vattenverk, renhållningsverk etc. Här är behovet av arbetskraft i stort sett konstant och oberoende av de ekonomiska konjunkturerna. Annorlunda ställer det sig givetvis med arbeten av mera tillfällig natur, vilka äro beroende av årstiderna, såsom byggnadsföretag, gatuarbeten etc. Att för kommunalarbetarkåren i gemen arbetslöshetsrisken gör sig märkbart gällande, bevisas bäst därav, att kommunalarbetarnas fackförbund har upprättat en arbetslöshetskassa för sina medlemmar. — Med statsoch kommunalanställda hava de sakkunniga jämställt personal vid järnvägssamt spårvägsbolag. Spårvägarna äro i vissa städer rent kommunala företag, under det de i andra — exempelvis Stockholm — drivas av enskilda bolag, i vilka staden har det avgörande inflytandet. Även där sistnämnda driftform användes, intager emellertid personalen en ställning, som i fråga om fasthet är fullt jämförlig med de egentliga kommunalarbetarnas. Någon anledning att i försäkringshänseende ställa den på ett annat plan än de sistnämnda torde icke föreligga. I fråga om de enskilda järnvägarnas personal synes man likaledes böra utgå från, att densamma i förhållande till försäkringen bör intaga samma ställning som personalen vid statens järnvägar. Anställningsvillkoren torde, om man bortser från de ordinarie statstjänstemännen, om vilka ej längre är

257 fråga, i de hänseenden, som intressera ur försäkringssynpunkt, icke erbjuda några större olikheter. Ej heller lärer man kunna påstå, att de enskilda arbetsgivarna begagnat sig av möjligheterna till avskedande i större utsträckning än järnvägsstyrelsen och att arbetslöshetsrisken av sådan anledning är större i de enskilda järnvägsföretagen. 3 och 4 §§. Dessa torde icke erfordra någon särskild motivering utöver vad som i det föregående anförts. 5 §. I denna paragraf angivas de grundförutsättningar, som alltid måste vara för handen för att den, som är försäkrad, vid inträffande arbetslöshet skall äga rätt till ersättning på grund av försäkringen. Närmast följande paragrafer upptaga därefter vissa särskilda diskvalifikationsgrunder. Såsom första villkor gäller sålunda, att vederbörande skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete. Arbetslöshetsförsäkringen avser allenast att bereda vederbörande ersättning i viss mån för den arbetsförtjänst, han går förlustig i anledning av brist på arbetsanställning. Är vederbörande oförmögen till arbete eller av annan anledning hindrad att åtaga sig arbete, uteblir förtjänsten redan å denna grund och bristen på arbete inverkar icke. På grund av det ifrågavarande villkoret uteslutas från ersättningsrätt i första hand sådana arbetslösa, vilka på grund av lyte, invaliditet eller ålderdom äro varaktigt oförmögna till arbete, ävensom sådana, vilka i följd av sjukdom eller olycksfall tillfälligtvis äro ur stånd att utföra något arbete. Ä r arbetsförmågan allenast i visst avseende nedsatt, hindrar detta icke, att ersättning kan utgå. En person med betydande kroppsligt lyte kan ju sålunda mycket väl inom ett för honom lämpat yrke prestera fullt normalt arbetsresultat och vara att anse såsom fullgod arbetskraft. Å andra sidan kan nedsättningen av arbets fö rmågan vara så avsevärd, att möjligheten för vederbörande att ens vid ett gynnsamt läge å arbetsmarknaden erhålla någon anställning är så gott som utesluten. Är detta fallet, bör ersättning till honom från arbetslöhetsförsäkringen icke ifrågakomma. Det blir de tillämpande myndigheternas sak att i de särskilda fallen träffa sitt avgörande efter förhandenvarande omständigheter. Hinder att åtaga sig arbete kan emellertid föreligga, även om personen i fråga är fullt arbetsför, t. ex. på grund av värnpliktstjänstgöring eller emedan vederbörande intagits å fattigvårdsanstalt. Att försäkringsersättning ej bör kunna utgå under en sådan situation synes uppenbart. Hindret kan också vara av mera tillfällig natur; en person kan sålunda på grund av dödsfall, sjukdomsfall eller annan tilldragelse i hemmet vara bunden vid detta under kortare tid och härunder vara hindrad att åtaga sig arbete. Ej heller i dylikt fall bör enligt det föreslagna stadgandet ersättning utgå. Den principiella grunden saknas. Även om vederbörande haft arbetsanställning, skulle han för ifrågavarande tid gått förlustig sin arbetsinkomst; förlusten 17—271089.

258 härrör med andra ord icke från arbetslösheten och bör ej täckas genom arbetslöshetsförsäkringen. Inom all arbetslöshetsförsäkring gäller vidare såsom villkor för rätt till ersättning, att vederbörande skall vara arbetsvillig. Emellertid är det ingalunda lätt att skapa en anordning, varigenom man vinner en tillfredsställande garanti i förevarande avseende, och i den utländska lagstiftningen har man på denna punkt uppställt mer eller mindre långt gående krav. Genomgående gäller emellertid, att den väsentliga kontrollen utövas genom arbetsförmedlingen. Och ehuru bland de sakkunniga framträtt olika meningar i förevarande avseende, har dock enighet rått därom, att för rätt till ersättning i anledning av försäkringen bör förutsättas vissa prestanda av den arbetslöse i form av personliga inställelser hos arbetsförmedlingens organ. Sålunda bör enligt samtligas mening ersättning icke utgå förrän efter utgången av viss karenstid, varunder den arbetslöse dagligen anmält sig såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, samt det fortsatta åtnjutandet av ersättning likaledes vara beroende därav, att den arbetslöse dagligen inställer sig hos arbetsförmedlingen för att efterhöra, om arbete finnes. De närmare föreskrifterna i detta hänseende lämnas i följande paragrafer (se 9, 12 och 25 §§) och i förevarande paragraf har allenast upptagits en allmän bestämmelse därom, att den i lagen stadgade anmälningsskyldigheten skall vara fullgjord. Fem av de sakkunniga, herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch, hava ansett, att man härutöver måste uppställa kravet, att den arbetslöse på egen hand gör vissa ansträngningar att finna arbete. E t t dylikt enligt nämnda sakkunnigas mening i och för sig naturligt krav måste anses desto mera befogat, som man har anledning antaga, att den offentliga arbetsförmedlingen ingalunda kommer att förfoga över den samlade massan av lediga arbetsplatser eller tillgängliga arbetstillfällen. Det är ett obestridligt förhållande, att för närvarande största delen av platsförmedlingen inom industrien sker vid sidan av den offentliga arbetsförmedlingen. Detta sakläge har närmare utvecklats och belysts i tidigare delar av betänkandet. Måhända skall genomförandet av daglig anmälning hos arbetsförmedlingen såsom villkor för rätt till ersättning från försäkringen medföra i viss mån ändrade förhållanden i förevarande avseende. Men å andra sidan synes icke kunna undvikas, att de nya och betydande arbetsuppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skola läggas å arbetsförmedlingsanstalterna (prövning av ersättningsanspråk enligt försäkringen, utbetalning av ersättning m. m.), komma att i hög grad kringskära anstalternas möjligheter att i önskvärd utsträckning ägna sig åt den rena förmedlingsverksamheten. Man nödgas därför räkna med att även för framtiden ett avsevärt antal lediga platser kommer att tillsättas utan anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen. Det bör under sådana omständigheter åligga de arbetslösa att söka uppspana dylika arbetstillfällen, vilka icke inregistreras hos den offentliga förmedlingen, och denna grundsats bör vinna uttryck i lagen. Ifrågavarande fem sakkunniga föreslå därför ett stadgande av innehåll, att den arbetslöse själv skall göra skäliga ansträngningar att

259 finna arbete. E t t dylikt stadgande står i nära överensstämmelse med den engelska lagstiftningens bestämmelser rörande förevarande ämne. E t t av grundvillkoren för ersättningsrätt är nämligen enligt denna lagstiftning, att den arbetslöse »is genuinely seeking work» (allvarligt bemödar sig om att finna arbete). Detta villkor är också, såsom framgår av den vid de sakkunnigas betänkande fogade redogörelsen för den engelska försäkringen, av mycket stor betydelse vid den praktiska tillämpningen. Vad man skäligen bör kräva av den arbetslöse, får givetvis bedömas efter omständigheterna i de särskilda fallen. Merendels skola väl personliga besök hos olika arbetsgivare komma i fråga. Inom vissa yrken, där speciella förmedlingsbyråer upprätthållas av exempelvis arbetarnas fackorganisationer, lärer man böra kräva, att den arbetslöse hänvänder sig jämväl till dessa. I vissa fall kan noggrant följande av tidningsannonser om lediga platser vara av väsentlig betydelse o. s. v. Något strängare kontrollerande av riktigheten av den arbetslöses uppgifter angående de vidtagna åtgärderna för att erhålla arbete kan eller bör i det stora flertalet fall icke ifrågakomma. Allenast därest särskilda skäl föreligga att misstänka oriktiga uppgifter, synas efterforskningar böra anställas. Man torde kunna förvänta, att arbetsförmedlingens tjänstemän snart nog få en ingående kännedom om försäkringsklientelet och sålunda bliva i stånd att på ett omdömesgillt men likväl effektivt sätt tillämpa nu ifrågavarande bestämmelse. Herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna äro ense med förenämnda fem sakkunniga därom, att den arbetslöse bör vara skyldig att använda alla till buds stående möjligheter för att skaffa sig arbete, men hava icke ansett lämpligt, att man genom uttrycklig föreskrift i lagtexten gör ersättningsrätten beroende därav. En dylik föreskrift skulle enligt dessa sakunnigas mening vara onödig för det alldeles övervägande flertalet fall. Den skulle vara ytterligt svår att tillämpa och således ställa betydande krav på arbetsförmedlingens tjänstemän. Fråga vore för övrigt, om den annat än i rena undantagsfall kunde bliva mer än en död pappersbestämmelse med hänsyn till svårigheterna att kontrollera riktigheten av vederbörandes uppgifter. Sistberörda omständighet skulle vidare kunna medföra, att den, som lämnade sanningsenliga uppgifter, bleve förklarad icke ersättningsberättigad, medan den, som sanningslöst uppgåve sig hava gjort alla möjliga ansträngningar att skaffa sig arbete, bleve tillerkänd ersättning. Föreskriften skulle således försätta de moraliskt mindre nogräknade bland de arbetslösa i en bättre ställning i ersättningshänseende än de hederliga och samvetsömma. Slutligen skulle en bestämmelse av föreslagen natur föra med sig den icke önskvärda konsekvensen att i viss mån minska den offentliga arbetsförmedlingens effektivitet. Bleve det lagligen föreskrivet, att de arbetslösa för att få ersättning i anledning försäkringen skulle personligen besöka de olika arbetsgivarna och förhöra sig om lediga platser, skulle nämligen detta förhållande säkerligen i icke ringa utsträckning avhålla arbetsgivarna från att till arbetsförmedlingen anmäla sitt behov av arbetskraft; de kunde ju i allt fall räkna på att de arbetslösa skulle personligen inställa sig hos dem.

260 Uppenbarligen kan den arbetslöse icke vara pliktig antaga vilket erbjudet arbete som helst — här avses allenast arbete å öppna marknaden; beträffande reservarbete hänvisas till 14 §. Åtskilliga omständigheter kräva beaktande. I första hand arbetets beskaffenhet. I detta avseende innehöll såväl socialförsäkringskommitténs förslag som 1925 års departementsutkast ett stadgande, att arbetet skulle motsvara den arbetslöses krafter och färdigheter. Socialförsäkringskommittén erinrade i motiveringen till berörda stadgande, att det erbjudna arbetet icke alltid kunde vara sådant, att det motsvarade den arbetslöses yrke. Kommittén anförde vidare: »Självfallet bör man dock vid beredande av arbete söka att i möjligaste mån taga hänsyn till yrket, men då arbetstillfällena å arbetsmarknaden kunna vara begränsade och det ligger synnerlig vikt uppå, att den arbetslöse icke utan tvingande skäl går utan arbete, har man ansett sig kunna fordra, att den arbetslöse i förekommande fall skall vara skyldig åtaga sig arbete, som icke tillhör hans yrke, men vilket i allt fall kan anses motsvara hans krafter och färdigheter. Särskilt bör man, såsom vid all lagstiftning av ifrågavarande art tillämpas, utan att bestämmelser därom ansetts erforderliga, i fråga om yrkesutbildad arbetare tillse, att det erbjudna arbetet möjligast motsvarar hans utbildning och att genom övertagande av arbetet icke äventyras, att hans skicklighet i det egentliga yrket därigenom minskas. I fråga om arbetare utan särskild yrkesutbildning torde den ifrågavarande bestämmelsen, där så bliver nödvändigt, böra tillämpas mera vidsträckt och sålunda hänsyn mindre tagas till arten av yrket än till möjligheten att åtaga sig arbete inom annat mer eller mindre olikartat yrke.» I yttrande över 1925 års departementsutkast, vilket såsom redan nämnts upptog ett stadgande av enahanda innehåll som socialförsäkringskommitténs ovan angivna, anförde försäkringsinspektionen, att stadgandets innebörd syntes oklar, samt fortsatte: »Måhända avses endast, att arbetet ej skall kräva speciella färdigheter, som den försäkrade ej har. Sannolikare synes vara, att meningen är, att om den försäkrade har specialutbildning, hans yrkesfärdigheter skola kunna komma till användning i det erbjudna arbetet, att sålunda t. ex. en typograf skall äga rätt att avvisa arbete i jordbruket. Denna oklarhet i försäkringsvillkoren synes synnerligen betänklig såväl ur de försäkrades som ur försäkringsgivarens synpunkt, i synnerhet som även staten skall vara försäkringsgivare. Det gör, att villkoren kunna tolkas så, att försäkringens karaktär blir något väsentligt annat än arbetslöshetsförsäkring och närmar sig till vad man skulle kunna kalla en yrkesförsäkring, d. v. s. en försäkring, som giver ersättning vid förlust av anställning i det yrke, den försäkrade har, och som avser att underlätta för honom att utan att taga annat arbete vänta på ny anställning i samma eller närstående yrke med den avlöning, som yrkets arbetarorganisationer fordra.» Av vad förut anförts ur socialförsäkringskommitténs motiv framgår otvetydigt, att kommittén icke avsett att föreslå en försäkring av den art, som försäkringsinspektionen kallat yrkesförsäkring. Ordalagen i den av kommittén föreslagna lagtexten synas icke heller giva anledning till en sådan tolkning, som försäkringsinspektionen ansett kunna inläggas i densamma. Vad beträffar utländsk lagstiftning på detta område kan den frivilliga arbetslöshetsförsäkrin-

261 gen i Frankrike karaktäriseras såsom en slags yrkesförsäkring. Den franska lagstiftningen överlåter nämligen åt arbetslöshetskassorna att öva kontroll över de omständigheter, under vilka den arbetslöse kan vägra att taga anställning i annat yrke; i regel förutsattes härvid, att vägran att övergå till annat yrke icke utgör hinder för utbekommande av understöd. Den nya tyska lagstiftningen kan i viss mån sägas hävda samma synpunkter, i det den såsom giltig grund för vägran att åtaga sig erbjudet arbete upptager den omständigheten, att arbetet icke motsvarar den arbetslöses utbildning eller tidigare verksamhet. Denna grund gäller emellertid blott för de första nio veckorna av en arbetslöshetsperiod och får för övrigt ej heller åberopas under tid, då arbetslöshet vanligen råder inom yrket. Alltid äger dock den arbetslöse avböja arbete, som skulle åstadkomma avsevärt menliga följder för hans framtida fortkomst. Härvid har huvudsakligen tänkts på de fall, där särskild yrkesfärdighet skulle förloras eller minskas genom den nya sysselsättningen. Sistnämnda synpunkt har kommit till uttryck jämväl i österrikisk, italiensk, polsk och tjeckoslovakisk lagstiftning. Stadganden av dylik innebörd kunna dock icke sägas giva stöd för vägran från den arbetslöses sida att taga arbete utanför det egna yrket. I flertalet länder har man ej heller ansett sig behöva i lagstiftningen omnämna detta fall. Vanligen stadgas sålunda blott, att den arbetslöse är pliktig åtaga sig sådant arbete, som svarar mot hans förmåga eller färdigheter, och detta anses icke innebära något ovillkorligt krav på att arbete erbjudes inom samma yrke. Då den av socialförsäkringskommittén föreslagna och i departementsutkastet upptagna formuleringen nära ansluter sig till de ordalag, som sålunda flerstädes kommit till användning utan att, såvitt kan synas, hava medfört några ölägenheter i det avseende, försäkringsinspektionen berört, hava de sakkunniga ansett sig på denna punkt kunna ansluta sig till de tidigare svenska förslagen. En annan omständighet, som för den arbetslöse måste vara av utomordentlig betydelse, då han ställes inför ett arbetserbjudande, är den lön, som kommer att betalas för arbetet i fråga. I detta avseende gäller utomlands genomgående, att den arbetslöse äger avböja anställning, som är förenad med lägre avlöning än den, som å orten vanligen betalas för liknande arbete. Ofta utsäges direkt, att den arbetslöse äger vägra arbeta för lägre lön än gällande kollektivavtal stadgar. De tidigare svenska förslagen hava båda på denna punkt upptagit ett stadgande, att lönen ej får understiga den i orten vanliga avlöningen för arbete av ifrågavarande art. Socialförsäkringskommittén anförde i motiveringen till detta stadgande, att därest kollektivavtal gällde för företaget, hänsyn borde tagas till bestämmelserna i sådant avtal. I sitt yttrande över 1925 års departementsutkast ifrågasatte socialstyrelsen, om man icke borde något kraftigare understryka skyldigheten att åtaga sig arbete genom att låta denna gälla för alla fall, där avlöningen ej avsevärt understege den i orten vanliga avlöningen för liknande arbete. Bland de sakkunniga hava skilda meningar gjort sig gällande. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch förorda ett stadgande, enligt vilket den arbetslöse skall vara pliktig antaga erbjudet

262 arbete, för den händelse detta är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Vad 8om härmed åsyftas är i första rummet, att icke genom arbetslöshetsförsäkringen skall komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verka arbetslöshetsskapande. Det rådande läget på arbetsmarknaden bör giva utslaget för den lönenivå, som skall upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, så är det icke meningen, att en sådan lönenivå skall erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke funnes, skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre avpassad lön, om icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i lönestriderna utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd att utgöra försäkring emot. Enligt dessa sakkunnigas mening bör därför vid hänvisning till arbete hänsyn alltid tagas till den lönenivå, som motsvarar det verkliga läget på arbetsmarknaden. Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, har det förefallit lämpligast att i någon mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen för det arbete, varom fråga är; men det har icke ansetts möjligt att låta de därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet innefattar givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet med eventuellt förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som är gängse i orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komma att bli utslagsgivande, böra de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete, där en dylik avlöning icke fullt står att vinna. Det är fullt möjligt, att en mindre ofta men dock stundom förekommande lönesats utgör enda förutsättningen för att överhuvud bereda sysselsättning åt de arbetslösa; och understundom skulle nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under förutsättning, att en något lägre lön än som för tillfället existerade finge betalas. Om kollektivavtal råda, äro dessa möjligheter visserligen som regel obefintliga; men särskilt i fråga om den stora del av Sveriges befolkning, som står i förbindelse med jordbruket utan att tillhöra detta, har man att räkna med att frågan kan äga större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från vanlig avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt, men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikelser, ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna marknaden är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom såsom arbetslös. Herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger •— utan att

263 förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant arbete. E t t dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de arbetslösa. Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstiftningen å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle innebära ett äventyrande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden, som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett. Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning antaga, att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken understiger den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång uppställas, såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande arbetsområden, inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt igenom. Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stadgande sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Avgörandet, huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara en mycket ömtålig och grannlaga sak och utfölle det i jakande riktning, skulle säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för arbetsgivarna. För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet, varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta intressen å arbetsmarknaden. Är det erbjudna arbetet föremål för arbetskonflikt, uppstår frågan, huruvida denna omständighet bör anses utgöra giltig anledning för den arbetslöse att vägra antaga erbjudandet. De flesta utländska lagar besvara denna fråga i jakade riktning, och även där uttryckliga bestämmelser saknas, synes tilllämpningen vara densamma. Jämväl i den för närvarande bedrivna hjälpverksamheten i vårt land tillämpas i fråga om konflikter av mera allmän karaktär (allmänna konflikter samt partiella konflikter med allmänna verkningar) enahanda grundsats; allenast i fråga om rent partiella konflikter, d. v. s. sådana vilka icke kunna antagas komma att i avsevärd mån påverka de allmänna löneoch arbetsvillkoren inom det berörda facket för orten eller för landet, anses hänvisning till konfliktberört arbetsställe kunna ifrågakomma och konflikten

264 således i och för sig icke utgöra giltig anledning för den arbetslöse att vägra mottaga arbetet. Socialförsäkringskommitténs förslag innehöll intet uttryckligt stadgande i ämnet. I sin motivering anförde emellertid kommittén, att enligt dess mening giltig anledning för vägran att mottaga arbete i allmänhet finge anses vara för handen, då arbetet i fråga omfattades av strejk eller lockout samt konflikten vore allmän. Dock gällde även för detta fall liksom i övrigt om arbetskonflikter av varje slag, såsom partiell konflikt, blockad, obstruktion, sabotage m. m.. att det på grund av de växlande förhållandena ofta krävdes en ingående prövning av det särskilda fallet för att kunna bedöma lämpligheten av en arbetsanvisning. Ej heller 1925 års departementsutkast upptog i lagtexten någon bestämmelse i förevarande avseende. Det överlämnades följaktligen även här åt de tillämpande organen att efter eget omdöme taga ställning till frågan. Bland de sakkunniga hava herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch intagit samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i socialförsäkringskommitténs förslag liksom också i departementsutkastet. De förorda alltså, att lagen icke meddelar några bestämmelser i ämnet. Anledningen härtill är följande. Även om hänvisning till plats, där arbetskonflikt råder, som regel kommer att underlåtas, kan det allmänna icke f rånsäga sig rätten att ur sin synpunkt pröva de stridande parternas anspråk och det därigenom skapade läget; men en dylik maktlöshet bleve följden av en allmän förpliktelse att aldrig hänvisa till arbete vid konfliktberörda arbetsplatser. Redan under den nuvarande ordningen har detta intill senaste tid erkänts från alla håll, och tillkomsten av en arbetslöshetsförsäkring skulle göra det allmännas handlingsfrihet på denna punkt ännu viktigare än förut. Ty försäkringen skulle skapa en hittills obefintlig, individuell rätt till understöd för den arbetslöse, så snart det erbjudna arbetet vore av ett slag, som han ej vore skyldig att antaga; och vid förbud för prövning av konflikternas beskaffenhet kunde det därför inträffa, att alldeles oberättigade arbetstvister automatiskt komme att utgöra lika oberättigade anledningar till understöd. Denna svårighet synes icke kunna undvikas genom att begränsa sig till konflikter, vilka godkänts enligt principer, som tillämpas av fackförbund, tillhörande Landsorganisationen, ty privata korporationer äro icke rätt forum för avgörande av vad som kräves i det helas intresse. Å andra sidan synas de förhållanden, som det gäller att taga hänsyn till vid frågan öm arbetshänvisning i sammanhang med konflikt, vara alltför mångskiftande för att bekvämligen kunna bringas in under någon allmän rättsregel; och dessa sakkunniga ha därför ansett det nödvändigt att, på samma sätt som gjorts i de tidigare förslagen, överlämna avgörandet åt de myndigheter, som vården om arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att åligga. Herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna kräva däremot uttryckligt stadgande i lagen därom, att arbetslös, som vägrar mottaga arbete vid arbetsplats, där konflikt pågår, icke på sådan grund skall mista sin rätt till försäkringsersättning. Bland de grupper av samhällsmedlemmar, som närmast komma

265 att beröras av försäkringen, är det en genomgående och stadgad uppfattning, att antagandet av arbete, som är ledigt på grund av arbetskonflikt, är en otilllåten handling, en handling som strider mot hederns och solidaritetens bud. Till denna uppfattning måste enligt nu nämnda sakkunnigas mening en lagstiftning av förevarande art taga hänsyn. Och även om enligt samtliga sakkunnigas mening skyldighet att antaga arbete vid konfliktberörd arbetsplats i regel icke skulle vara för handen, kan den av flertalet förordade ordningen icke erbjuda tillräcklig säkerhet för beaktande av de arbetslösas rättmätiga intressen. Det får icke bero på de tillämpande myndigheternas godtycke, om den arbetslöse skall ställas i valet mellan att utföra en enligt hans egen uppfattning skamlig gärning eller att avstå från sin ersättning. En klar bestämmelse, som förklarar vägran att antaga arbete vid plats, där arbetskonflikt pågår, vara utan betydelse i fråga om ersättningsrätten, är därför av nöden, och en sådan står också i överensstämmelse med vad som överallt i utlandet är gällande. Uttrycket »där arbetskonflikt pågår» har utan tvivel en mycket vid omfattning. A t t i själva lagtexten utforma någon begränsning har emellertid ansetts medföra hart när oöverkomliga svårigheter, varför de ifrågavarande sakkunniga ansett sig böra framhålla, att de härmed avsett allenast sådana arbetskonflikter, som beslutats eller godkänts enligt de principer, som tillämpas av fackförbund, tillhörande Landsorganisationen i Sverige. Det är givet, att åtskilliga andra omständigheter än de hittills berörda kunna påkalla uppmärksamhet, när det gäller att avgöra, huruvida visst arbete skall anses lämpligt. Att sålunda arbetslös äger vägra antaga ett arbete, som strider mot goda seder eller som skulle utsätta hans hälsa för allvarlig fara, är utan vidare tydligt. Hänvisas han till arbete å annan plats, bör han väl i regel vara pliktig finna sig däri, men de föreliggande omständigheterna kunna understundom berättiga honom att avböja sådant arbete såsom icke lämpligt. Härvid få beaktas tiden, för vilken den erbjudna anställningen skulle gälla, den arbetslösas familje- och bostadsförhållanden, utsikten för honom att inom den närmaste framtiden erhålla antällning å hemorten o. s. v. över huvud måste hänsyn i vidsträckt omfattning tagas till omständigheterna i varje särskilt fall. Det blir de tillämpande myndigheternas sak att under ständigt beaktande av lagstiftningens principiella krav å att alla förefintliga arbetstillfällen bliva utnyttjade medgiva det avkall därå, som skälig hänsjoi till den arbetslöses särskilda förhållanden kräver. Slutligen gäller enligt ifrågavarande paragraf såsom en allmän förutsättning för rätt till ersättning från försäkringen, att försäkringsavgifter för den arbetslöse skola hava erlagts för minst 26 veckor under nästföregående fyra försäkringskvartal. En dylik bestämmelse, vilken i en eller annan form hai sin motsvarighet inom all lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring, är nödvändig för tryggande av försäkringens finansiella bärkraft. Tillika innebär den en utomordentligt värdefull garanti emot att försäkringen belastas med element, som böra vara främmande för densamma, nämligen arbetsodugliga och

266 arbetsovilliga individer. Huru den tidsperiod lämpligen bör bestämmas, för vilken avgiftsbetalning kräves, kan givetvis vara föremål för olika meningar. Man har att taga hänsyn till såväl försäkringens som de arbetslösas intressen. Enligt det av de sakkunniga förordade systemet för uppbörd av försäkringsavgifterna — märkens anbringande å för de försäkrade personligen utfärdade s. k. försäkringskort — komma avgifterna icke att bokföras individuellt i vidare mån, än som sker genom märkenas anbringande å korten. Dessa senare skola utbytas varje år, därvid till de nya korten skola överföras bl. a. för försäkringskvartal sammanförda uppgifter rörande de under föregående försäkringsår erlagda avgifterna (innebörden av uttrycken försäkringsår och försäkringskvartal framgår av 29 §). Detta gör, att man vid lösandet av den här diskuterade frågan icke kan räkna med andra avgifter än dem, som avse de närmast föregående fyra kvartalen. Då de sakkunniga föreslagit, att för ersättningsrätt skall krävas avgiftsbetalning för minst hälften av sistnämnda tidrymd, synes detta å ena sidan medföra ett skäligt tillgodoseende av försäkringens intresse och å andra sidan icke innefatta någon orimlig fordran, sett från den arbetslöses synpunkt. Såsom framgår av 14 § förorda vissa av de sakkunniga, nämligen herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch, att arbetslös efter uppbärande av ersättning under viss tid skall kunna hänvisas till deltagande i reservarbete under ett antal veckor, varefter han skall vara berättigad att ånyo komma i åtnjutande av ersättning. Därvid skulle emellertid kunna inträffa, att på grund av ovan angivna regel om avgiftsbetalning ersättningsrätten efter reservarbetstidens slut vore förfallen. Med hänsyn härtill hava nämnda sakkunniga förordat viss jämkning i samma regel för det fall, att vederbörande efter deltagande i reservarbete under omständigheter, som nu berörts, ånyo gör gällande ersättningsrätt. Den i fråga om avgiftsbetalning relevanta tidsperioden skall då utgöras av de försäkringskvartal, som med bortseende från reservarbetstiden skulle utgöra de fyra närmast föregående. Emellertid förbise de sakkunniga icke, att kravet å avgiftsbetalning i den utsträckning, som föreslås, i vissa fall kan leda till icke önskvärda konsekvenser. Det kan sålunda inträffa, att personer regelbundet varje år hava sysselsättning i försäkringspliktigt yrke under viss tid, som emellertid understiger 26 veckor; under mellantiden arbeta de i icke försäkringspliktigt yrke eller driva självständig förvärvsverksamhet. Så länge de hava försäkringspliktig anställning, måste de och arbetsgivaren erlägga försäkringsavgifter, men dessa förslå icke att bereda rätt till ersättning vid inträffande arbetslöshet. Givetvis måste detta för dem det gäller te sig såsom en orättvisa. De sakkunniga hava också haft under övervägande olika anordningar i syfte att undvika nu antydda olägenhet eller att minska möjligheterna för dess inträffande. De fall, där situationen kan bliva aktuell, hänföra sig i främsta rummet till försäkringspliktig verksamhet av utpräglad säsongkaraktär, närmare bestämt företag vilka uppehålla driften under kortare tid än 6 månader om året. Såsom exempel må nämnas tegelbruk, företag för torvtillverkning, sockerbruk.

267 brännerier och stärkelsefabriker. En icke ringa del av vid dessa företag anställda arbetare torde nog utgöras av personer, vilka under mellantiden icke arbeta i försäkringspliktiga yrken: lösa lantarbetare, smärre lägenhetsägare och jordbrukare o. s. v. A andra sidan taga emellertid många av arbetarna säkerligen under mellantiden anställning i andra försäkringspliktiga yrken och det lärer nog också inträffa, att växling sker mellan olika av ovannämnda säsongföretag. Det är sålunda icke ovanligt, att tegelbruksarbetare i södra delarna av landet efter säsongens slut söka sig till sockerfabrikerna, när kampanjen därstädes tager sin början. För övrigt får man i detta sammanhang icke förglömma, att exempelvis vissa tegelbruk, som syssla med specialtillverkning, uppehålla driften hela året om. Samma är förhållandet med vissa för förädlingsverksamhet avsedda företag inom sockerindustrien och sprittillverkningen. -— Emellertid behöver den ifrågavarande situationen icke nödvändigt vara förknippad med anställning vid företag av nyss angivna karaktär. Det kan naturligen inträffa, att personer regelbundet varje år taga en kortare tids anställning vid företag, vilka uppehålla driften hela året om men vid vissa tillfällen av en eller annan anledning hava behov av större arbetsstyrka. Av det anförda torde med tillräcklig tydlighet framgå, att de arbetare, som utsättas för den ifrågavarande situationen •— att nödgas erlägga försäkringsavgifter trots att de på grund av den regelbundet korta varaktigheten av anställning i försäkringspliktig sysselsättning icke kunna räkna med att uppnå det stadgade minimiantalet veckoavgifter under fyra på varandra följande försäkringskvartal — icke utgöra några enhetliga grupper, som man lätt kan avskilja från andra genom deras hänförande till vissa slag av företag eller på annat sätt. Detta faktum är av grundläggande betydelse, när man vill söka genomföra någon anordning, som förhindrar nämnda situations inträffande. Det måste nämligen leda till, att man från början får avstå från tanken att lösa frågan genom generella föreskrifter i lagen. Uppenbarligen blir det nödvändigt att bygga på en prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall. Man kan sålunda icke vinna åsyftat resultat genom att enbart utesluta vissa arbetargrupper från försäkringen eller, rättare uttryckt, genom att förklara anställning vid vissa arter av företag icke medföra försäkringsplikt. Meddelades exempelvis sådan föreskrift beträffande anställning vid tegelbruk eller sockerbruk, skulle man väl avlägsna det orättvisa förhållandet, att arbetare, vilka efter säsongens slut vid dessa företag överginge till icke försäkringspliktig sysselsättning, nödgades erlägga försäkringsavgifter utan utsikt att erhålla något utbyte av försäkringen, men man skulle å andra sidan skapa en ny orättvisa gentemot dem bland arbetarna, vilka pläga övergå till annat försäkringspliktigt arbete. Dessa skulle ju berövas möjligheten att under det de arbetade vid tegel- resp. sockerbruken få genom avgiftserläggande kvalificera sig för rätt till ersättning från försäkringen. För övrigt skulle en dylik föreskrift från försäkringen helt utesluta alla arbetare vid företag av nyssnämnda art, vilka uppehålla driften hela året; såsom förut påpekats finnas dylika företag. — På liknande sätt skulle en generell lindring av kravet å 26 veckoavgifter under senaste fyra försäkringskvartal, exempelvis så att man för arbetare.

268 anställda vid tegelbruk eller sockerbruk, nöjde sig med 26 veckoavgifter under senaste åtta försäkringskvartal eller 13 veckoavgifter under senaste fyra försäkringskvartal, komma att medföra icke åsyftade konsekvenser. För tegelbruks- eller sockerbruksarbetare, vilka regelbundet dessutom brukade arbeta i annat försäkringspliktigt yrke, skulle bestämmelsen innebära en omotiverad förmån; likaledes för samtliga arbetare vid tegelbruk och sockerbruk med drift året om. Måste man således gå in för en linje, som bygger på individuell prövning, må till en början skärskådas, huru en eventuell lindring av kravet å 26 veckoavgifter skulle kunna tänkas genomförd. Uppenbarligen måste man tänka sig en särskild ansökan om åtnjutande av nämnda förmån. Vederbörande skulle därvid styrka, att han regelbundet varje år plägade arbeta i försäkringspliktigt yrke under kortare tid än 26 veckor. Sannolikt finge man tänka sig, att prövningen av ansökningarna förbehölles högsta försäkringsorganet, socialstyrelsen. Dels skulle nämligen denna prövning bliva en mycket grannlaga och svår uppgift och dels skulle man, därest de lokala försäkringsorganen finge uppgiften sig anförtrodd, lätt sätta i fara den enhetlighet, som är en nödvändig förutsättning för uppehållandet av förtroendet för försäkringens handhavande. Man torde vidare böra förutsätta, att prövningen skulle ske först i samband med försäkringsfallets inträffande. E t t fastslående- i förväg, att vederbörande arbetare skulle äga åtnjuta den ifrågavarande förmånen, vore uppenbarligen irrationellt; förutsättningarna för förmånens åtnjutande kunde ju sedermera helt och hållet bortfalla för hans del. Mot en anordning av nu skisserade karaktär kunna emellertid enligt de sakkunnigas mening resas allvarliga invändningar. Säkerligen skulle den föranleda en högst betj^dande ökning i socialstyrelsens arbete. Prövningen bleve, såsom förut påpekats, i och för sig en mycket grannlaga och svår uppgift. 1 det fall, att undersökning skulle företagas om vederbörandes avgiftsbetalning under så lång tidrymd som de åtta närmast föregående försäkringskvartalen, måste alldeles särskilda svårigheter yppa sig. Då skulle nämligen det löpande försäkringskortet ofta icke innehålla tillräckliga uppgifter, utan man måste framskaffa kort från tidigare försäkringsår. Ej heller skulle det inskränka sig till prövning en gång för alla för varje individ; prövningen skulle upprepas för varje särskilt arbetslöshetsfall. Man har anledning antaga, att dessa komme att dugga ganska tätt; det är ju fråga uteslutande om personer med växlande sysselsättning, för vilka arbetslöshet en eller annan tid nog är en ganska vanlig sak. Vidare lärer man få räkna med att möjligheten till en betydande eftergift i fråga om förutsättningarna för rätten till ersättning skulle komma att locka en mängd personer att söka komma i åtnjutande av nämnda förmån, ehuru förutsättningarna därför egentligen icke vore förhanden beträffande dem. Redan med hänsyn till vad nu anförts synes man böra ställa sig synnerligen tveksam inför den ifrågasatta anordningen. Härtill kommer emellertid, att densamma icke skulle leda till åsyftat resultat för mer än en del av de fall, för vilka den är avsedd. Samtliga arbetare, vilka hava försäkringspliktig anställning varje år under kortare tid än 2 månader, skulle sålunda icke bliva

269 hjälpta. För sådant ändamål skulle eftergiften behöva göras ännu mer betydande, men därmed skulle också olägenheterna ökas. De sakkunniga hava således av skäl, som här i korthet angivits, funnit en anordning av nu diskuterade karaktär icke böra förordas. Emellertid kan tänkas ännu en annan väg: man skulle möjligen kunna efter individuell prövning temporärt utesluta sådana personer, varom här är fråga, från försäkringen. Tekniskt skulle detta kunna ordnas så, att den, som styrkte, att han regelbundet varje år hade sysselsättning i försäkringspliktigt yrke under kortare tid än 6 månader och dessemellan arbetade i icke försäkringspliktigt yrke, skulle kunna få sitt försäkringskort utbytt mot ett särskilt kort (frikort), som berättigade till befrielse tills vidare från deltagande i försäkringen. Kortet skulle på vanligt sätt avlämnas till arbetsgivaren samt vid försäkringsårets utgång utbytas mot nytt. Huruvida förnyad prövning då skulle vara erforderlig, synes tveksamt och må tillsvidare lämnas oavgjort. Ansökningar om frikort borde förmodligen prövas av socialstyrelsen. I fråga om en dylik anordning kunna till en början delvis åberopas samma invändningar, som framförts emot systemet med individuell eftergift å kravet om visst antal veckoavgifter under senaste fyra försäkringskvartal. Därtill kommer, att anordningen skulle leda till ett gynnande av de frikortsförsedda arbetarna i konkurrensen om arbetsplatserna. Då nämligen frikortet måste medföra, att jämväl arbetsgivaren sluppe erlägga försäkringsavgifter för kortets innehavare, skulle det för den förstnämnda innebära ekonomisk fördel att i sin tjänst anställa arbetare med dylika kort. Att arbetsgivarna skulle underlåta att taga denna fördel i beräkning vid anställandet av arbetskraft, har man ingen anledning antaga. En anordning med dylika konsekvenser måste emellertid framstå såsom ytterst betänklig. Ännu en anmärkning kan framställas. Frikortet skulle gälla, även om vederbörande innehavare under året överginge till stadigvarande arbete i försäkringspliktigt yrke och funne ined sin fördel förenligt att stanna utanför försäkringen. Skulle i samband med utbyte av kort vid försäkringsårets utgång ny prövning icke verkställas, huruvida förutsättningarna för beviljande av frikort fortfarande vore för handen, kunde en person sålunda efter egen önskan för framtiden få slippa ifrån försäkringstvång, ehuru de lagliga grunderna därför icke längre kunde åberopas. En omprövning vid varje utbyte av kort skulle åter medföra en utomordentlig belastning av den administrativa apparaten. Flertalet av de sakkunniga eller samtliga utom herr Carlström hava således funnit sig icke heller kunna tillstyrka den sist diskuterade anordningen. Någon annan utväg har icke synts framkomlig. Måhända skall en sådan yppa sig, sedan försäkringen kommit i tillämpning och man blir i tillfälle att erfarenhetsmässigt bedöma särskilt den administrativa apparatens sätt att fungera. Tillsvidare bör sålunda enligt flertalets av de sakkunniga mening kravet å 26 veckoavgifter under senaste fyra försäkringskvartal konsekvent uppehållas. Det torde för övrigt åtminstone vid försäkringens start vara klokt att inte göra systemet alltför invecklat eller att taga för stor hänsyn till rent individuella förhållanden. Ihågkommas bör också, att avgifterna stanna vid relativt låga

270 belopp och att de sålunda icke kunna bliva av någon större ekonomisk betydelse för vederbörande. Herr Carlström har ansett, att det särskilt för den rena landsbygden, dit försäkringen endast undantagsvis komme att sträcka sina verkningar, skulle vara av stor vikt, om frikortsystemet kunde tillämpas, enär därstädes förekommande mindre arbetsföretag av försäkringspliktig karaktär oftast hållas i gång endast under kortare tid och med nästan uteslutande tillfällig arbetskraft från icke försäkringspliktiga yrken. Hit kunna räknas en del smärre byggnadsföretag, sågverksrörelse där driften endast uppehälles ett par månader om året, vattenavlednings- och grundläggningsarbeten, där arbetsgivaren huvudsakligen själv utför arbetet med endast tillfällig hjälp då och då. I dessa fall är det i regel ortens folk, daglönare, småbrukare, hemmasöner vid jordbruket och dylika, som äro anställda, och sålunda personer som aldrig kunna påräkna 26 veckors inbetalda avgifter under loppet av fyra på varandra följande kvartal. För dessa skall det säkerligen framstå som en tämligen obegriplig anordning att år efter år tvingas erlägga försäkringsavgifter under en eller annan månad utan någon som helst utsikt att, vid iråkad arbetslöshet, få en enda dags hjälp från försäkringen. Denna komme för dessa arbetare såväl som för här åsyftade arbetsgivare endast att väcka förargelse och obehag, vilket i sin tur komme att göra hela försäkringen illa tåld även där den är berättigad. Att arbetsgivarna i här åsyftade fall skulle draga sig för att anställa arbetare från försäkringspliktiga yrken för att därigenom undgå att erlägga försäkringsavgifter, torde ej behöva befaras, då, såsom förut påpekats, i regel den arbetskraft, varom här är fråga, finnes tillgänglig på orten, och till följd därav arbetstillfällen endast i undantagsfall kunna stå till buds för andra arbetare från försäkringspliktiga yrken. Ej heller skulle i dessa fall kunna befaras någon oegentlighet genom att arbetarna under året överginge till stadigvarande arbete i försäkringspliktigt yrke, ty denna kategori av arbetare har ringa möjlighet att erhålla sådant, då de äro bofasta å orten och där hava sitt egentliga levebröd. En omprövning vid varje utbyte av kort behöver, för dessa arbetares vidkommande, ej vålla någon större belastning av den administrativa apparaten. Det torde t. o. m. kunna ifrågasättas, om ej avdelningskontoren (och ombuden) på egen hand kunde bestämma i denna sak, så att omgången med prövning i högre instans undvekes. Om t. ex. arbetaren vid antagandet av sådant tillfälligt arbete skaffade sig ett intyg från kommunalordföranden eller ledamot i nämnden, att han vore känd för att endast under kort tid av året ha försäkringspliktigt arbete, eller att det arbete, han erhållit, vore av rent tillfällig karaktär, borde detta vara tillräckligt för att avdelningskontoret skulle få bevilja frikort. Ty det kan förutsättas, att ordföranden eller ledamot av kommunalnämnd i de allra flesta fall känner förhållandet både i fråga om arbetaren och arbetsföretaget. Svårare blir det givetvis att lösa frågan för de mera rörliga tillfällighetsarbetarna, som söka arbete utom hemorten och vid företag med längre drift. Det kan ju tänkas, att dessa skulle utnyttja frikorten för att undgå försäk-

271 ringen, ehuru de vore pliktiga deltaga i denna, då det bleve svårt att kontrollera, om de på skilda platser haft försäkringspliktig eller icke försäkringspliktig anställning. Emellertid kunde den frågan, åtminstone i vad det gäller kontrollen över arbetsanställningen från föregående året, ordnas på det sättet, att arbetsgivaren i försäkringspliktigt företag ålades att å frikortet anteckna den tid, innehavaren haft anställning i hans företag. Det kunde även tänkas, att å frikortet gjordes anteckningar om summan å försäkringspliktiga arbetsveckor för exempelvis tre år tillbaka, för att på så sätt avdelningskontoren skulle få en tämligen god vägledning vid bedömandet av frågan, om arbetaren vore att hänföra till tillfällighetsarbetarnas grupp. Den förut berörda betänkligheten i fråga om arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja systemet för utestängande av arbetare, som icke deltaga i försäkringen, torde ej heller i dessa fall få tillmätas alltför stor betydelse. Företag såsom t. ex. tegelbruk, råsockerfabriker, torvindustrier m. fl. ha i regel en större arbetsstyrka, som till ej ringa del består av organiserade arbetare, och de få sålunda en mera industribetonad karaktär, artskild från de mindre med landsbygdens näringsliv sammanhängande försäkringspliktiga företagen. Arbetsgivarna vid de förstnämnda ha säkerligen att räkna med, att arbetarna skola tillse, att frikortsförsedda arbetare icke tillerkännas någon företrädesrätt att få anställning. I enlighet med det anförda har ifrågavarande sakkunnige förordat upptagande i lagen av föreskrifter, varigenom en tillämpning av frikortssystemet möjliggöres. De närmare bestämmelser, som i sådant avseende ansetts erforderliga, hava emellertid synts böra meddelas i samband med reglerna om försäkringsavgifter och återfinnas i 16 §. Någon definition på begreppen arbetslös och arbetslöshet har icke givits i lagen. Det har synts de sakkunniga vara utan praktisk betydelse att på detta område söka utforma mer eller mindre subtila begreppsbestämningar. Vad som kräves är, att lagstiftningen angiver de förutsättningar, under vilka ersättning skall utgå på grund av försäkringen. Så har skett i förslaget genom bestämmelserna i förevarande paragraf och vissa av de följande. Emellertid må vissa synpunkter härutöver i detta sammanhang framföras. Av de principiella grunderna för lagförslaget torde följa, att den, som helt ägnar sig åt självständig företagsverksamhet, icke kan bliva att anse såsom arbetslös i förslagets mening. Han kan väl under vissa tider bliva utan sysselsättning, men detta beror icke av något ogynnsamt läge å arbetsmarknaden. Även om han på grund av tidigare verksamhet såsom arbetare i egentlig mening kan prestera det för vinnande av ersättningsrätt stadgade antalet veckoavgifter, lärer sålunda ersättning från försäkringen icke böra utgå till honom under sådan tid. Ägnar sig någon delvis åt självständig verksamhet och delvis åt sysselsättning såsom arbetare i egentlig mening, har man att taga hänsyn till omständigheterna i de föreliggande fallen. Är situationen exempelvis den, att vederbörande under tiden mellan arbetsanställningarna normalt plägar reda sig å ett innehavt jordbruk, synes man icke av den anledning, att han vid

272 något tillfälle under denna tid icke har full sysselsättning vid jordbruket eller därför att han lejer arbetskraft för detta, böra anse honom såsom arbetslös. Gäller det däremot en liten lägenhetsägare, som endast vid vissa kortare tillfällen behöver ägna sig åt skötseln av sin jordlott, torde den omständigheten, att han omedelbart efter en arbetsanställnings upphörande arbetat för egen räkning under några dagar, icke böra medföra, att han ej är att räkna såsom arbetslös enligt lagens mening. Håller man sig härefter till de vid försäkringens tillämpning vanligen förekommande fallen, där vederbörande helt har sitt uppehälle av anställning såsom arbetare i egentlig mening, torde utan vidare vara klart, att det för avgörandet av frågan, om arbetslöshet verkligen föreligger, är likgiltigt, huruvida sista anställningen innehades i försäkringspliktigt eller icke försäkringspliktigt yrke. Däremot må framhållas, att man principiellt synes böra kräva, att arbetsanställningen verkligen upphört. Gäller denna fortfarande, men är vederbörande av en eller annan anledning för viss tid ledig från arbetet, bör han icke anses såsom arbetslös under denna tid. Av sådan grund bör ersättning från försäkringen icke utgå till den, som åtnjuter semester eller t. ex. av familjeskäl beviljats permission för kortare tid. Ej heller bör ersättning ifrågakomma i sådana fall, där, såsom är vanligt inom vissa industrier, uppehåll göres i driften mellan jul och nyår för rengöring eller tillsyn av maskiner m. m. Såsom framgår av det följande, förorda emellertid vissa av de sakkunniga, att i ett särskilt angivet fall, nämligen vid s. k. korttidsarbete, arbetslöshet i lagens mening skall anses vara för handen och ersättning kunna" utgå, ehuru arbetsanställningen fortfar. Naturligen skall det många gånger inträffa, att den, som mist sin arbetsanställning och genom inställelse hos arbetsförmedlingen samt annorledes ådagalägger sin önskan att erhålla ny sådan, under tiden sysslar med arbete för egen räkning. Sker detta allenast i mindre omfattning eller är något direkt förvärvssyfte icke för handen — det är t. ex. fråga om reparation av eget hus eller bohag eller om arbete i egen trädgård — måste vederbörande i trots härav anses såsom arbetslös. Men har han för att förvärva sitt uppehälle på allvar upptagit en självständig verksamhet, som ger honom full sysselsättning, ehuru den ej är avsedd att bliva annat än tillfällig, synes förhållandet bliva ett motsatt.

6§. I begreppet försäkring ligger, att den händelse, som ger upphov till ersättningsrätten — försäkringsfallet — måste vara oberoende av dens vilja, som är berättigad till ersättning. Också har överallt i den utländska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring den grundsatsen kommit till uttryck, att allenast den oförvållade arbetslösheten medför rätt till ersättning från försäkringen. Den, som genom bristande arbetsvillighet eller annat av honom själv beroende förhållande har sig själv att skylla för att han blivit arbetslös, har intet giltigt anspråk på ersättning i anledning av försäkringen; något försäkringsfall föreligger icke. Emellertid möta stora svårigheter att i lagstiftningen i detalj upp-

273 draga en fullständig gränslinje mellan arbetslöshet av det ena och av det andra slaget. Man måste inskränka sig till att angiva vissa allmänna riktlinjer för frågans bedömande. I överensstämmelse med socialförsäkringskommitténs förslag samt 1925 års departementsutkast hava de sakkunniga upptagit ett stadgande, enligt vilket arbetslösheten icke kan anses oförvållad först och främst i sådana fall, där vederbörande frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Liknande stadgande förekommer också i nästan varje utländsk lagstiftning på området. Frågan, huruvida »giltig anledning» eller »otillbörligt uppförande» skall anses föreligga, får prövas i varje särskilt fall med huvudsaklig ledning av civilrättens regler angående arbetsavtalet. Såsom giltig anledning för arbetaren att lämna arbetet lärer sålunda för förevarande lagstiftnings del vara att anse varje omständighet, som enligt nämnda regler berättigar arbetaren att omedelbart häva ett ingånget arbetsavtal. Sådan omständighet utgör exempelvis, att arbetsgivaren i väsentlig grad eftersätter sina skyldigheter enligt avtalet, att arbetsgivare eller arbetsledare misshandlar, grovt missfirmar eller eljest svårare förgår sig mot arbetaren eller någon av hans husfolk, att arbetsgivaren utsätter arbetaren för synnerlig fara till liv eller hälsa, att arbetsgivaren söker förleda arbetaren till lagstridiga eller oredliga handlingar, att arbetsgivaren vid avtalets ingående misslett arbetaren genom falska uppgifter o. s. v. Har däremot en arbetare, som tagit anställning tills vidare med viss tids uppsägning, i laga ordning uppsagt avtalet av den anledning, att han finner avlöningen för låg eller arbetsvillkoren i övrigt otillfredsställande, kan han icke sägas hava lämnat arbetet av giltig anledning, med mindre han varit garanterad annan anställning, över huvud torde man, såsom socialförsäkringskommittén framhöll, vid tolkningen av begreppet giltig anledning hellre böra uppställa stränga krav än taga hänsyn till vad som någon gång kunde anses billigt. Såsom nyss framhållits, få motsvarande synpunkter anläggas vid prövning av frågan, vad som skall anses såsom otillbörligt uppförande från arbetarens sida. Har arbetsgivaren sålunda entledigat arbetaren på den grund, att denne vid avtalets ingående vilselett arbetsgivaren genom falska uppgifter eller att arbetaren misshandlat eller grovt missfirmat arbetsgivaren eller någon av hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgivarens ställe, eller att arbetaren trots erhållen varning åsidosatt de skyldigheter, som i eller för arbetet ålegat honom, eller att arbetaren genom lagakraftägande utslag dömts att undergå urbota bestraffning, som han ej avtjänat, eller att arbetaren yppat yrkeshemlighet beträffande arbetsgivarens rörelse eller dylikt, måste arbetslösheten anses självförvållad och ersättning från försäkringen följaktligen vara utesluten. Likgiltigt är naturligtvis, huruvida arbetsgivaren med begagnande av sin rätt i sådant avseende omedelbart hävt avtalet eller låtit detta upphöra efter uppsägning i överenskommen ordning. Emellertid bör, såsom socialförsäkringskommittén betonade, i alla dylika fall noga tillses, att arbetsgivarens åtgärd att avskeda arbetaren varit fullt berättigad. Den omständigheten, att någon vid ett tillfälle frivilligt utan giltig anled1H—271089.

274 ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, synes emellertid rimligen icke böra medföra, att han skall för all framtid vara förlustig rätt till ersättning vid arbetslöshet. I utländsk lagstiftning på området har också avstängningen i regel begränsats till viss tid, växlande i olika länder från 4 till 8 veckor. Allenast i vissa länder med frivilligt försäkringssystem (Danmark, Finland och Schweiz) synes diskvalifikationen sträcka sig över hela den ifrågavarande arbetslöshetsperioden. De sakkunniga hava i överensstämmelse med socialförsäkringskommittén och 1925 års departementsutkast funnit lämpligt bestämma den tid, under vilken vederbörande skall vara avstängd från ersättning, till 4 veckor. På sätt framgår av bestämmelserna om karenstid i 9 §, kan den arbetslöse emellertid erhålla ersättning först sedan ytterligare en vecka förflutit. Likasom arbetslöshetens inträde kan också tidpunkten för dess upphörande och sålunda dess varaktighet vara beroende av den arbetslöse själv. Erbjudes honom sålunda arbete, vilket enligt bestämmelsen i 5 § är att anse såsom lämpligt, och vägrar eller underlåter han att åtaga sig detta arbete, bör uppenbarligen den fortsatta arbetslösheten anses såsom självförvållad och den arbetslöse ställas i samma rättsläge som den, vilken frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete. Dock kan naturligen i vissa fall giltig anledning för vägran att åtaga sig erbjudet arbete föreligga, även om detta i och för sig är att anse som lämpligt för vederbörande. Om exempelvis den arbetslöse förklarar sig hindrad att antaga en erbjuden anställning av den grund, att han till följd av sjukdoms- eller dödsfall i familjen är för viss kortare tid framåt bunden vid hemmet, bör visserligen ersättning till honom icke utgivas för nämnda tid, men diskvalifikation fyra veckor framåt bör rimligen icke ifrågakomma. Likaledes måste arbetslös, vilken deltager i kurs, varom förmäles i 8 §, anses hava giltig anledning att under denna tid vägra åtaga sig tillfälligt arbete. Under annan förutsättning skulle ju syftet med anordnandet av dylika kurser kunna helt och hållet illuderas. 7 §•

En fråga av synnerlig vikt vid ordnandet av arbetslöshetsförsäkringen är den, i vad mån ersättning skall utgå vid kollektiva arbetskonflikter. Bestämmelserna i föregående paragraf hänföra sig uteslutande till den enskilde arbetarens förhållande med avseende å arbetslöshetens uppkomst. Vid de kollektiva konflikterna är det emellertid organisationernas beslut och handlande, som helt dominera; individen träder tillbaka för kollektiviteten och hans åtgöranden bliva beroende av dennas. Med hänsyn härtill kan ej heller den enskildes förhållande i dessa fall bliva bestämmande för hans rätt till arbetslöshetshjälp under konflikten. De olika utländska lagarna angående arbetslöshetsförsäkring innnehålla också alla särskilda stadganden rörande det ämne, som här är i fråga. Sinsemellan äro de emellertid av mycket skiftande beskaffenhet. I det följande skall lämnas en kortfattad översikt över dessa bestämmelser, därvid början göres med länder, som hava obligatoriskt försäkringssystem.

275 I England gäller såsom grundregel, att understöd på grund av försäkringen icke får utgå till den, som förlorat sin anställning i följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout vid samma fabrik, verkstad eller företag, där han var anställd. I följd härav uteslutas från understöd alla, som direkt deltaga i strejk eller äro föremål för lockout, samt därutöver alla vid det konfliktberörda företaget anställda, som i anledning av konflikten bliva arbetslösa. De, som redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, beröras däremot icke i sin understödsrätt av denna. Uttrycket »samma företag» har för övrigt en begränsad räckvidd. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i särskilda avdelningar av samma lokal, skall nämligen varje avdelning anses såsom särskilt företag. Avstängningen från understöd gäller, så länge konflikten pågår, med undantag för det fall att den arbetslöse under denna tid bona fide erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller fått varaktig anställning i annat yrke. — Emellertid gives det ett undantag från angivna grundregel. Styrker den arbetslöse, att han själv icke deltager i, ekonomiskt understödjer eller är direkt intresserad av konflikten samt att han icke heller tillhör någon grad eller klass av arbetare vid det konfliktberörda företaget, vars medlemmar deltaga i, ekonomiskt understödja eller äro direkt intresserade av konflikten, är hans understödsrätt oberoende av denna. Angående tolkningen av detta stadgande, vilket före den sista lagändringen hade en något strängare formulering, må hänvisas till den utförliga framställning rörande den engelska arbetslöshetsförsäkringen, som återfinnes såsom bilaga till de sakkunnigas bé*tänkande (sid. 461). Det må slutligen anmärkas, att genom nyss anmärkta lagändring uteslutits en förut befintlig bestämmelse, enligt vilken huvudregeln icke skulle vara tillämplig, därest den arbetslöse styrkte, att konflikten orsakats av att arbetsgivaren handlat i strid mot gällande kollektivavtal. Enligt den nya tyska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring uteslutas från understödsrätt alla, vilkas arbetslöshet orsakats av en inländsk strejk eller lockout; avstängningen gäller så länge konflikten pågår. Detta stadgande avser såväl i konflikt direkt indragna arbetare som alla, vilkas arbetslöshet är en indirekt följd av inländsk arbetskonflikt. Vid dylik indirekt konfliktskapad arbetslöshet och särskilt då det är fråga om en konflikt vid annat företag eller inom annat yrkesområde än det, den arbetslöse tillhör, eller det gäller konflikt utanför dennes arbets- eller bostadsort, skall emellertid understöd utgå, därest förvägrandet av understöd skulle framstå såsom en obillig hårdhet. Närmare riktlinjer för avgörandet, huruvida obillig hårdhet skall anses vara för handen, skola meddelas av Riksanstaltens förvaltningsråd. Prövning av de enskilda fallen har överlämnats åt landsanstalternas förvaltningsutskott, förstärkt på visst sätt; de lägre försäkringsorganen ha således här skjutits åt sidan. Det bör bemärkas, att jämväl enligt tysk lagstiftning arbetskonflikt icke utövar något inflytande å understödsrätten för dem, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa. Den österrikiska lagen stadgar helt kort, att understöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout.

276 Fråga, huruvida sådant orsakssammanhang är för handen, skall prövas av skiljenämnden vid det lokala arbetslöshetskontoret, vars beslut omedelbart skall underställas vederbörande industriella kretskommission. Jämväl den italienska lagen av 1923 innehåller ett liknande stadgande: arbetslöshet, som orsakats av konflikt mellan arbetare och arbetsgivare, medför icke rätt till understöd, så länge driften vid företaget av sådan anledning helt eller delvis ligger nere. Från nu behandlade lagar skiljer sig den i Polen år 1924 antagna såtillvida, som den allenast uttalar, att understöd icke får utgå till den, som är utan arbete i följd av strejk; förbudet gäller så länge strejken varar. Av lagens tystnad beträffande lockout måste dragas den slutsatsen, att sådan konflikt icke inverkar å understödsrätten. Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt. I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas. I Danmark gäller såsom huvudregel, att under strejk eller lockout understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikten. Härigenom uteslutas givetvis från understödsrätt alla, som äro att räkna till direkta deltagare i konflikten. Men regeln har en betydligt större räckvidd. Den utlägges i själva lagtexten därhän, att understöd icke får, så länge konflikten varar, utbetalas till arbetare, som tillhöra något i konflikten indraget fack och haft sin senaste mera varaktiga anställning vid av konflikten berört företag, samt ej heller till arbetare, som voro anställda vid sådant konfliktberört företag och vilkas arbetslöshet är en direkt följd av konflikten. För övrigt stadgas, att kassa, inom vars fackliga område utbrutit strejk eller lockout, icke får utbetala något understöd, förrän tillsynsmyndigheten prövat, i vad mån konflikten har betydelse i fråga om möjligheterna att finna arbete inom facket. Närmare regler för kassornas fortsättande med rörelsen skola meddelas av inrikesministeriet. Enligt för närvarande gällande regler i sådant avseende äger tillsynsmyndigheten att på förhand meddela tillstånd för kassorna att fortsätta med utbetalning av understöd till medlemmar i sådana avdelningar, inom vilkas område ingen arbetsinställelse råder och vilka ej heller gränsa till konfliktberörd avdelnings område. I övrigt skall tillstånd alltid inhämtas för varje konflikt. Såsom vägledande princip för tillsynsmyndigheten skall därvid gälla, att tillstånd må meddelas allenast därest kassamedlemmarnas möjligheter att vinna anställning icke kunna antagas i avgörande mån påverkas av konflikten. Enligt ministeriets föreskrifter äger tillsynsmyndigheten vidare medgiva, att understöd utbetalas till medlemmar, vilkas senaste anställning vid konfliktberört företag ligger mer än 3 månader tillbaka; särskilt i fråga om säsongfack kan dock tiden av 3 månader utsträckas. — Det må anmärkas, att ifrågavarande regler om arbetskonflikts inverkan å understödsverksamheten, vilka gälla sedan senare hälften av år 1927, på åtskilliga punkter innebära skärpning av tidigare gällande bestämmelser. Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oförvållad och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa.

277 I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Understöd vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation, som han tillhör, är implicerad i konflikten. Den finska författningen om arbetslöshetskassor föreskriver, att understöd icke må under strejk eller lockout utgivas till delägare, som är däri inbegripen. Liknande bestämmelse återfinnes i den tjeckoslovakiska lagstiftningen: statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd utgår icke för personer, som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att tillfälligt avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halvfabrikat eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats av strejk eller lockout. I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk. Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå till dem. Samma regel gäller även för det fall, att strejken har till ändamål att genomdriva ett krav, som ej har facklig karaktär, samt de på grund av strejken arbetslösa själva understödja eller tillhöra en organisation som understödjer de strejkande, så att konflikten härigenom förlänges eller dess utvidgning underlättas. — Beträffande understöd från nationella krisfonden (avseende familjetillägg till sådana, som uppbära understöd från sina kassor, eller fortsatt understöd till personer, som uttömt sin rätt till understöd från kassan och äro i behov av hjälp) gälla i viss mån avvikande regler. De holländska arbetslöshetskassorna måste för att komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna, i sina stadgar hava intagit en bestämmelse, att understöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lockout. Beträffande den tolkning, som givits åt denna bestämmelse, hänvisas till den mera utförliga redogörelse för holländsk arbetslöshetsförsäkring, som åtföljer de sakkunnigas betänkande (sid. 571). Den schweiziska lagstiftningen innehåller en i viss mån egenartad bestämmelse. Enligt denna får understöd icke utgivas till den, vars arbetslöshet är en följd av kollektiv arbetskonflikt, och förbudet gäller icke blott den tid, konflikten varar, utan även de 30 närmast följande dagarna. Vad slutligen spansk lagstiftning beträffar så kan enligt denna arbetslöshet, som är en följd av strejk eller av en genom straffbar handling från arbetarnas sida framkallad lockout, icke anses såsom oförvållad och därför icke grunda anspråk på understöd. För de grundsatser rörande arbetskonflikters inverkan å arbetslöshetshjälpen, som vunnit tillämpning vid den hittills i vårt land bedrivna offentliga hjälpverksamheten, har redogörelse lämnats i en tidigare avdelning av de sakkunnigas betänkande. Socialförsäkringskommittén förordade i sitt förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, att nyssnämnda grund-

278 satser måtte vinna stadfästelse i försäkringslagstiftningen. En minoritet inom kommittén föreslog dock viss uppmjukning av reglerna. I 1925 års departementsutkast rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslogs, att understöd från arbetslöshetskassa icke skulle utgå till medlem, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, under den tid konflikten varade. Vid de sakkunnigas prövning av förevarande fråga har till en början den tanken varit under övervägande, huruvida icke den principiellt riktigaste lösningen vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt, d. v. s. med hänsyn till det av statsmakterna uppställda målet för arbetslöshetspolitiken, och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan, i vilken utsträckning försäkringsersättning skulle utgå till de arbetslösa under konflikten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt, skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv hållning iakttagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kunna tala för ett sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av praktiska skäl omöjligt att genomföra. Dessa skäl finnas närmare utvecklade i den särskilda P. M. angående den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar, som åtföljer de sakkunnigas betänkande (sid. 403), och torde ej här behöva upprepas. Samtliga sakkunniga anse sålunda ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och i vilken utsträckning ersättning på grund av försäkringen skall utgå under tid, då arbetskonflikt pågår. När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga rått därom, att försäkringsersättning icke bör, så länge arbetskonflikten varar, utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas ersättning följer redan därav, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet. Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste stridstaktik, huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout. Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i så gott som all utländsk lagstiftning på området. Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna, anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkringsersättning. För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sakkunnigas mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så

279 beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare, komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela linjen. Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara, huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar, som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regelmässigt utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler, som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda fallens avgörande. Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan intressegemenskap kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är taktiska synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss återhållsamhet. Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalunda nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast såvitt angår deltagarna, i konflikten. Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytterligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande. Herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch hava i detta läge velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryckning på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än motparten.

280 Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättningsrätt skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka blivit arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning förutsattes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälpverksamheten. Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstiftningen i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där begränsar man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstängningen till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begränsning gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av konflikten. Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang. Förutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företaget, i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v. Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna. Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika situationers krav. Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till deras förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning men kan antagas i avsevärd mån påverka de allmänna löne- och anställningsvillkoren för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sakkunniges mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande sammanhang är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna. Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbetsgivarnas rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den ut-

281 bredning fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tillämpad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuvarande hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densamma genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöverskott. Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestämmelserna i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav. 8 §• Flerstädes utomlands intager anordnandet av särskilda undervisnings- eller utbildningskurser för arbetslösa ett icke oviktigt rum bland åtgärderna för bekämpande av arbetslösheten och dess verkningar. Genom deltagandet i dylika kurser erbjudes den arbetslöse skydd i viss mån för de faror av olika slag, som sysslolösheten i och för sig medför. Vidare erhåller han tillfälle att teoretiskt och praktiskt förkovra sig i sitt yrke eller, i fall där detta är överfyllt och icke synes kunna absorbera ytterligare arbetskraft, vinna utbildning i annat lämpligt yrke. Härigenom underlättar man möjligheterna för honom att förskaffa sig ny anställning. Särskilt den yngre arbetskraften omhändertages på detta sätt. Ofta understödjas dylika kurser genom direkta anslag av försäkringens medel och genomgående uppställes den regeln, att arbetslös, vilken hänvisas till deltagande i dylik kurs, skall vara pliktig efterkomma hänvisningen vid äventyr att eljest förlora sin rätt till ersättning från försäkringen under viss tid. Av naturliga skäl hava åtgärder av ifrågavarande art kommit till användning mest inom de av kriget direkt berörda länderna, där efter fredssluten en överflyttning av stora befolkningslager från deras gamla yrken till nya måst äga rum. Men även inom vårt land har man under senare år i viss utsträckning anordnat sådana kurser, varom här är fråga, och staten har också lämnat ekonomiskt bidrag därtill. Man torde få räkna med, att denna verksamhet för framtiden kan få en större omfattning än hittills. Anordnandet av kurser kommer väl närmast bliva en kommunal angelägenhet. Emellertid har det synts de sakkunniga lämpligt att vid försäkringens genomförande i så måtto jämna vägen för åtgärder av nu berörd natur, att skyldighet stadgas för arbetslös, som vill åtnjuta ersättning från försäkringen, att efterkomma hänvisning till deltagande i undervisnings- eller utbildningskurs, som under offentlig uppsikt anordnats särskilt för arbetslösa. Vägran utan giltig anledning att efterkomma sådan hänvisning bör enligt flertalets av de sakkunniga mening likställas med vägran att antaga erbjudet arbete. Vad som skall anses såsom giltig anledning får avgöras i huvudsak på samma sätt som i fråga om arbetsvägran. Nu berörda bestämmelser förutsätta, att den arbetslöse, under tiden han deltar i kursen, skall äga uppbära ersättning från försäkringen. Sådant deltagande bör i regel utgöra giltig anledning för vederbörande att under-

282 låta den dagliga anmälningen hos arbetsförmedlingen. Av 15 § andra stycket framgår, att de sakkunniga velat ytterligare underlätta strävandena att igångsätta kurser, varom nu varit tal, genom att medgiva försäkringens handhavare att i vissa fall för kursdeltagare utsträcka den maximala ersättningstiden. Herrar Ordföranden och Hagman hava ansett, att diskvalifikationen vid vägran att efterkomma hänvisning till deltagande i kurs, varom i denna paragraf är fråga, bör sättas till allenast två veckor. 9 §• Såsom i allmänna delen av de sakkunnigas betänkande framhållits, hava stadganden angående viss karenstid upptagits i all lagstiftning utomlands angående arbetslöshetsförsäkring. I den mån arbetslösheten är av allenast kortare varaktighet -—• och detta är såsom statistiken utvisar utomordentligt ofta fallet -—• anses den böra stå utanför försäkringen. Det skulle nämligen medföra en alltför stark belastning av den administrativa apparaten, om denna skulle sättas i gång för varje särskilt fall av arbetslöshet, huru kortvarigt detta än vore. För övrigt anser man sig kunna utgå från att den arbetslöse under den närmaste tiden, efter det han mist sin anställning, har tillgångar till förfogande för sitt eget och familjens uppehälle. Mestadels har han samtidigt med entledigandet utbekommit avlöning för sista avlöningsperioden. De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående karenstidens längd och beräkning överensstämmer i sina grundläggande delar med motsvarande stadganden i socialförsäkringskommitténs förslag samt departementsutkastet. Till belysning av grunden för desamma må återgivas följande uttalande av socialförsäkringskommittén : »För sin del har kommittén tänkt sig en karenstid av 6 arbetsdagar. Emellertid skulle tillämpning utan modifikation av en dylik bestämmelse kunna medföra hårda konsekvenser, särskilt där arbetslösheten avbrytes av tillfälligt arbete av kortare varaktighet, i vilka fall karenstiden vid den stränga tillämpningen ånyo skulle börja räknas från upphörandet av sådant arbete. Även kan, såsom erfarenheten i våra grannländer visat, bestämmelsen motverka antagande under karenstid av tillfälligt arbete av några få dagars varaktighet, då efter upphörandet av sådant arbete ny karenstid måste beräknas. Av dessa anledningar har man ock i den nya danska lagen intagit vissa bestämmelser till undvikande av dylika missförhållanden. Kommittén har för sin del trott sig kunna förebygga de mest framträdande olägenheterna genom att, i stället för en sammanhängande karenstid av 6 dagar, såsom huvudregel föreslå en karenstid av 6 arbetsdagar under loppet av 14 dagar. Vid bestämmande av rätt till daghjälp för viss dag har man alltså att tillse, att den arbetslöse under de näst föregående 14 dagarna varit arbetslös under 6 dagar.» Enligt socialförsäkringskommitténs förslag samt departementsutkastet skulle vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under tid, då på grund av de särskilda diskvalifikationsbestämmelserna understöd ej kunnat utgå. De sakkunniga hava ansett, att samtliga förutsättningar för ersättningsrätt — med undantag naturligen för själva karenstidens iakttagande — böra vara för handen, för att karenstid skall få anses löpa och hava avfattat sin bestämmelse i ämnet i enlighet med denna uppfattning. Skillnaden mellan

283 denna ståndpunkt och den, som kom till uttryck i de nyssnämnda förslagen, torde emellertid icke vara av någon större praktisk betydelse. I andra stycket av förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit vissa undantagsbestämmelser med avseende å regeln i första stycket, första punkten. Enligt dessa skall till en början arbetslös, som beviljats ersättning och därefter erhåller arbete för kortare tid än 18 dagar, icke behöva iakttaga ny karenstid efter arbetets upphörande. Bestämmelse i detta avseende återfinnes redan i de ovan nämnda, tidigare förslagen. Det andra undantaget avser fall, där arbetslös under ersättningstiden drabbas av sjukdom. Jämlikt stadgande i 5 § får han icke uppbära ersättning, så länge han är ur stånd att förrätta arbete. Redan detta kan förefalla hårt, särskilt om vederbörande icke är sjukförsäkrad. Men en sådan regel är ofrånkomlig med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla fasta gränser mellan de olika grenarna av socialförsäkringen. Då emellertid den arbetslöse under sjukdomstiden i regel måste vara förhindrad att fullgöra den i 25 § föreskrivna anmälningsskyldigheten, skulle han, för den händelse sjukdomen varade över en vecka, på grund av bestämmelserna i första stycket nödgas iakttaga ny karenstid efter tillfrisknandet. Denna konsekvens har synts cle sakkunniga vara av beskaffenhet att böra genom ett särskilt undantagsstadgande bortelimineras. Det må anmärkas, att dansk lagstiftning innehåller en bestämmelse av liknande innehåll. Sista stycket i förevarande paragraf avhandlar den synnerligen svårlösta frågan om försäkringens ställning till säsongarbetslösheten. Denna art av arbetslöshet härleder sig huvudsakligen ur klimatiska förhållanden. Under vissa tider av året lägga dessa hinder i vägen för utövande av åtskilliga verksamhetsgrenar. Särskilt är detta fallet i vårt nordligt belägna land. Såsom exempel må — med bortseende från icke försäkringspliktiga yrken — nämnas sjöfart, tegel- och torvindustri samt byggnadsverksamhet, ehuru denna senare numera tillfölje teknikens utveckling i viss mån gjort sig oberoende av årstidernas växling. I vissa fall har säsongkaraktären hos viss verksamhet sin grund däri, att råämnen, som äro föremål för bearbetning, allenast under viss tid av året äro tillgängliga; så i fråga om brännerirörelse samt stärkelse- och råsockerfabrikation. Det må för övrigt påpekas, att man i ett stort antal industrier och andra verksamhetsgrenar har att räkna med visserligen icke ett fullständigt avstannande men dock kännbar inskränkning i driftens omfattning under viss del av året, beroende på minskad efterfrågan å de produkter, rörelsen avser. Här kan man dock icke tala om egentliga säsongyrken. Vid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring har man att taga ställning till frågan, huruvida den arbetslöshet, som är en följd av vissa yrkens karaktär av säsongyrken och som alltså icke blott kan utan med säkerhet kan väntas drabba de i yrket anställda, är en risk, som skall täckas av försäkringen, samt i så fall huruvida icke särskilda bestämmelser äro erforderliga med avseende å denna särskilda art av arbetslöshet. Den utländska lagstiftningen å området har intagit olika ståndpunkter till denna fråga. Även där försäkringssystemet är obligatoriskt, saknas understundom särskilda bestämmelser beträffande säsongarbetslösheten. Detta inne-

284 bär, att nämnda slag av arbetslöshet likställes med den vanligen förekommande och under enahanda villkor som denna grundlägger ersättningsanspråk. Så är fallet i England och Österrike. Den italienska lagen av 1923 föreskriver däremot, att arbetslöshet under den döda delen av året vid företag, som äro utsatta för säsongarbetslöshet, överhuvud icke medför rätt till ersättning från försäkringen. Förteckning över dylika företag upprättas genom vederbörande ministers försorg. Från försäkringen uteslutas vidare helt och hållet personer, som äro anställda vid företag, där driften uppehälles under mindre än 6 månader om året. En liknande ståndpunkt intages av den polska lagstiftningen. Enligt denna äger säsongarbetare, vars arbete i regel varar mindre än 10 månader om året, icke rätt till ersättning från försäkringen under den döda säsongen. Jämväl här bestämmer vederbörande minister i viss ordning, vilka kategorier av arbetare, som skola anses såsom säsongarbetare, samt början och slutet av den döda säsongen. Under tid, då särskild brist på arbete råder, äger ministern medgiva, att nämnda inskränkningar i ersättningsrätten icke skola gälla för vissa grupper av säsongarbetare eller för vissa arbeten; dock må ersättning under döda säsongen icke utgivas för längre tid än som motsvarar hälften av maximala understödstiden. Den nya tyska lagstiftningen utgår principiellt från att säsongarbetslösheten grundlägger rätt till ersättning såsom annan arbetslöshet. Emellertid meddelas vissa speciella föreskrifter i ämnet. Sålunda äger riksanstaltens förvaltningsråd föreskriva förlängd karenstid i de fall, där fråga är om arbetslöshet, som är sedvanlig inom yrket. Rådet äger ock efter samtycke av riksarbetsministern att för arbetare tillhörande yrken eller företag, som äro utsatta för regelbundet återkommande arbetslöshet, fastställa annan maximal ersättningstid än den, som eljest enligt lagen är gällande. Givetvis är, såsom ock av motiven framgår, här fråga uteslutande om att stadga en kortare ersättningstid än den för övriga arbetslösa föreskrivna. I de länder, där systemet med frivillig försäkring kommit till användning, förekommer mera sällan i själva lagstiftningen någon reglering av försäkringens ställning till säsongarbetslösheten. Det överlåtes i allmänhet åt kassorna själva att ordna denna sak. Vanligen hava också kassor, vilka innesluta arbetare tillhörande utpräglade säsongyrken, i sina stadgar föreskrifter, varigenom dylika arbetares ersättningsrätt på ett eller annat sätt inskränkes. I Belgien använder man sålunda i avsevärd utsträckning ett system, enligt vilket den maximala ersättningstiden uppdelas lika å två perioder, därav den ena omfattar tiden, då arbetslöshet i yrket vanligen råder. I Holland gå föreskrifterna vanligen ut på längre karenstid eller förbud mot utbetalning av ersättning under viss tid av året. — Mera undantagsvis hava särskilda bestämmelser i fråga om säsongarbetslösheten upptagits i själva försäkringslagarna. Så är fallet i Danmark, Tjeckoslovakien och Spanien. Enligt den danska lagen skall sålunda i fråga om kassor, som i större omfattning räkna säsongarbetare bland sina s. k. »nydende» medlemmar, inrikesministern föreskriva, antingen att ersättning icke får utgivas under viss tid av året, då arbetslöshet vanligen råder, eller att viss längre karenstid än den vanliga skall iakttagas. Den tjeckoslovakiska lagen utesluter principiellt säsongarbetarna från rätten att komma i åtnjutande

285 av statsbidrag till de från kassan utgående ersättningarna; dock kan undantag medgivas genom särskild förordning. I Spanien slutligen föreskrives, att i yrken, där man vanligen arbetar allenast under viss bestämd tid av året, ersättningsrätt icke kan grundläggas av arbetslöshet, som inträffar under den döda säsongen. Socialförsäkringskommittén upptog i sitt förslag till frivillig försäkring föreskrift om längre karenstid för säsongarbetare. För dessa erfordrades 12 arbetslösa dagar under nästföregående 28 dagar mot eljest 6 arbetslösa dagar under nästföregående 14 dagar. Det i socialdepartementet år 1925 utarbetade utkastet överlämnade åt socialstyrelsen att i fråga om säsongarbetare föreskriva längre karenstid eller bestämma, att ersättning överhuvud icke skulle utgå under den inom yrket vanliga arbetslöshetsperioden. Enligt de sakkunnigas uppfattning lärer det icke kunna komma i fråga att principiellt vägra ersättning från försäkringen vid säsongarbetslöshet. Väl må erkännas, att denna risk ej särskilt väl lämpar sig för försäkring, då i stor utsträckning kan förutses både att och när den omständighet inträffar, som grundlägger ersättningsanspråket. Frånses bör ej heller, att åtskilliga grupper av säsongarbetare erhålla en lön, som åtminstone i viss omfattning kan sägas inkludera ersättning även för den döda säsongen. Emellertid är, såsom socialstyrelsen framhöll i sitt yttrande över socialförsäkringskommitténs förslag, säsongföreteelsen av mycket växlande varaktighet och omfattning inom olika verksamhetsgrenar och det låter sig därför näppeligen göra att beträffande densamma uppställa några allmänna regler. Lämpligast synes vara att angripa problemet på olika vägar och sålunda till en början söka vinna erfarenhet angående vad som kan anses vara mest ändamålsenligt. I sådant syfte hava de sakkunniga, med utgångspunkt från att säsongarbetslösheten är en risk, som principiellt omfattas av försäkringen, överlämnat åt socialstyrelsen såsom högsta handhavare av försäkringen att på skilda sätt begränsa ersättningsrätten i fall av dylik arbetslöshet. Från 1925 års departementsutkast ha sålunda upptagits möjligheterna att föreskriva strängare villkor i fråga om karenstiden och att helt förbjuda utbetalning av ersättning till säsongarbetare under den döda säsongen. Härutöver har i lagförslaget givits rätt för socialstyrelsen att uppdela den maximala ersättningstiden å två lika långa perioder, därav den ena skall omfatta tiden, då arbetslöshet vanligen råder inom yrket. Hinder föreligger givetvis icke för socialstyrelsen att kombinera de olika linjerna med varandra. Vid tillämpningen bör såsom vägledande princip uppställas, att försäkringen såvitt möjligt icke skall på grund av säsongarbetslösheten belastas hårdare än om arbetslösheten inom de ifrågavarande yrkena varit i stort sett jämnt fördelad över hela året. Någon svårighet att särskilja de olika grupperna av arbetare lärer icke behöva förekomma. Såsom angivits i den tidigare lämnade redogörelsen för försäkringskort och försäkringsmärken, skall å det försäkrmgskort, varmed varje försäkringen tillhörande arbetare skall vara försedd, med en särskild beteckning angivas det yrke, han tillhör. Denna beteckning justeras vid det årligen förekommande utbytet av kort. Allenast i det fall, att en arbetare påstår sig hava under löpande försäkringsår lämnat det säsongyrke,

286 som är i fråga, behöver sålunda särskild undersökning angående vilket yrke kan tillhör äga rum. 10 §. Ersättning på grund av försäkringen skall enligt förevarande paragraf alltid utgå i form av ett för dag beräknat kontant belopp. Naturaprestationer ha ansetts icke lämpligen böra komma i fråga vid obligatorisk försäkring. Förutsättningen för att en dylik ersättningsform skall kunna med fördel användas är, att de organ, som hava att bestämma angående ersättningarna, äga en noggrann kännedom om de försäkrades personliga förhållanden och förfoga över möjligheter att utöva en ingående individuell kontroll. I dessa avseenden är läget ett annat vid en obligatorisk än vid en frivillig försäkring. Och även om berörda betingelser kunde väntas vara förhanden i den tänkta försäkringsorganisationen, skulle i allt fall en anordning med ersättnings utgående in natura komma att tynga försäkringens administration på ett sätt, som icke motsvarades av de eventuella fördelarna. P å sätt i den allmänna motiveringen utvecklats, hava de sakkunniga enat sig om att förorda ett system med visst för alla ersättningstagare inom respektive löneklasser lika grundbelopp (daghjälp) samt särskilda tillägg för familjeförsörjare. Kostnaderna för daghjälpen föreslås skola helt täckas genom försäkringsavgifterna, medan familjetilläggen ansetts böra gäldas uteslutande av statsmedel. Angående grunderna för de sakkunnigas ståndpunkt i dessa hänseenden må hänvisas till det föregående. Här skola allenast med några ord beröras de föreslagna bestämmelserna angående den krets av anhöriga eller närstående, för vilka familjetillägg må kunna utgå. Såsom framgår har denna krets begränsats ganska snävt. Till densamma hänföras hustru, minderåriga barn samt föräldrar. Under vissa omständigheter tages jämväl husföreståndarinna med i beräkningen, nämligen för man som är ogift, änkling eller frånskild och har hemmavarande minderåriga barn. För sammanboende kvinna kan således tillägg ej utan vidare utgå. Såsom husföreståndarinna kan naturligen syster eller annan anhörig fungera. Av bestämmelserna framgår, att tillägg aldrig får utgå för någon, som själv uppbär daghjälp. I regel kan ej heller tillägg samtidigt utgå för samma person till flera daghjälpsberättigade. För visst fall, nämligen där fråga är om barn, vars föräldrar ej äro gifta eller sammanboende, kan dock så komma att ske. Att denna möjlighet ej uteslutits, beror därpå, att det i flertalet fall skulle visa sig praktiskt ogörligt att kontrollera ifrågavarande förhållande. Herr Hagman har ifrågasatt, huruvida man icke, såsom sker i den för närvarande bedrivna hjälpverksamheten beträffande de arbetslösa, borde i det hänseende, varom här är fråga, utan vidare med hustru likställa kvinna, vilken såsom hustru sammanlever med en man utan att vara gift med denne. Med hänsyn till den utvidgning av familjeförsörjarbegreppet, som de sakkunnigas förslag på andra punkter företer i förhållande till vad som hittills gällt i hjälpverksamheten, och då kvinna, som nu sagts, i allt fall så fort mannen har min-

287 deråriga barn, likställes med hustru, har nämnda sakkunnige emellertid icke ansett sig böra bestämt hävda någon särmening på denna punkt. Det har icke ansetts påkallat att uppställa något allmänt krav därå, att vederbörande daghjälpsberättigade skall styrka sig hava före arbetslöshetens inträde dragit försorg om den person, för vilken tillägg yrkas. E t t sådant krav måste föra med sig åtskilligt besvär både för den arbetslöse och de tillämpande organen. De senares arbete skulle säkerligen i hög grad tyngas av den prövning, som under sådana förhållanden skulle behöva ägnas åt förekommande frågor om familjetillägg. För de vanligen förekommande fallen, där det är fråga om tillägg för hustru och minderåriga barn, synes man också i regel kunna utgå ifrån, att ett faktiskt försörjningsförhållande föreligger. Emellertid hava de sakkunniga velat i viss utsträckning tillgodose den synpunkt, som ligger bakom ett krav av nyss angiven art. Enligt de föreslagna bestämmelserna skola de tillämpande organen äga rätt att, där de hava sig bekant, att den daghjälpsberättigade icke väsentligen bidragit till underhållet av den, för vilken tillägg yrkas, vägra sådant. För föräldrar skall dessutom tillägg utgå allenast därest den daghjälpsberättigade huvudsakligen underhåller sådan anhörig. 11 §• Beträffande frågan om ersättningsbeloppens storlek hänvisas till vad i allmänna motiveringen anförts. Erforderliga regler för bestämmandet, till vilken löneklass arbetslös skall hänföras, meddelas i andra stycket. Man torde kunna utgå från att den i första hand uppställda regeln i flertalet fall skall kunna komma till användning. Denna har fördelen att i tillämpningen vara ytterst enkel. I motsats härtill måste den supplementära regeln föranleda åtskilliga räkneoperationer. Med hänsyn till önskvärdheten att icke uppställa alltför många alternativa regler och då, såsom påpekats, den supplementära regeln icke alltför ofta torde behöva komma i tillämpning, hava de sakkunniga icke hyst några betänkligheter i anledning av nämnda besvärligheter vid användningen. I de fall, där arbetslös, som är berättigad till ersättning från försäkringen, uppbär understöd i anledning av arbetslösheten från annat håll, exempelvis från en privat arbetslöshetskassa, däri han är medlem, från arbetsgivaren, anförvanter eller fattigvården, uppstår frågan, huruvida ersättning på grund av försäkringen skall utgå oberoende därav. För ett svar i nekande riktning kan åberopas, att ändamålet med försäkringen i ett dylikt fall redan är helt eller delvis fyllt och att en av huvudprinciperna för hela försäkringssystemet är, att hjälpen icke får bliva större än att det för den arbetslöse ständigt framstår såsom ekonomiskt fördelaktigare att söka arbete än att gå arbetslös. Å andra sidan kan göras gällande, att det likaledes är en grundtanke i försäkringen, att någon behovsprövning icke skall förekomma i de individuella fallen. Såsom redan i en tidigare del av de sakkunnigas betänkande anförts, förorda herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson, von Koch och Odelstierna i och för reglering av försäkringens förhållande till fattigvården, att i försäkringslagen införes en bestämmelse av innebörd, att ersättning på grund

288 av försäkringen skall minskas i samma mån som fattigvårdsunderstöd uppbäres. Den sålunda förordade bestämmelsen återfinnes i tredje stycket av förevarande paragraf. Såsom framgår, skall enligt de förevarande sakkunnigas mening avdrag komina i fråga, allenast när fattigvårdsunderstöd utgår i anledning av den daghjälpsberättigades arbetslöshet. Har understöd beviljats av denna anledning, skall å andra sidan avdrag äga rum icke blott för understöd, som utgår till den daghjälpsberättigade själv, utan även för sådant understöd, som beviljats någon, för vilken han äger åtnjuta familjetilllägg. Föreskreves ej detta, skulle nämligen anordningen bliva föga effektiv. Då fattigvårdsmyndigheterna torde vara pliktiga att i varje särskilt fall göra klart för sig, på vilken grund fattigvårdsunderstöd beviljas — de skola numera jämväl lämna statistiska uppgifter därom — torde de föreslagna reglerna icke föranleda några särskilda svårigheter vid tillämpningen. De ifrågavarande sakkunniga förorda vidare, att avdrag å försäkringsersättning verkställes jämväl för regelbundet utgående understöd från annat håll. Härvid bör emellertid enligt deras mening hänsyn tagas allenast till understöd, som den arbetslöse själv åtnjuter. Förutsättning för avdrag skall här, liksom i fråga om fattigvårdsunderstöd, vara, att hjälpen utgår i anledning av vederbörandes arbetslöshet. Sålunda skall exempelvis ersättning i anledning av inträffat olycksfall icke komma i betraktande. Slutligen bortses helt och hållet från understöd av rent tillfällig karaktär. Detta är nödvändigt redan med hänsyn till de tillämpningssvårigheter, som skulle följa av ett motsatt förfarande. Då enligt de sakkunnigas förslag kostnaderna för bestridande av daghjälp och familjetillägg skola gäldas från olika håll, erfordras för det fall, att ersättning skall utgå med nedsatt belopp och fråga är om arbetslös, som är berättigad till familjetillägg, en regel angående hur den utgående ersättningen skall fördela sig å daghjälp och familjetillägg. Det synes i sådant avseende naturligt, att fördelningen sker efter förhållandet mellan de båda ersättningsformerna vid fullt utgående ersättning. Herrar Ordföranden och Hagman hava ansett, att en anordning med avdrag, på sätt av majoriteten bland de sakkunniga föreslagits, skulle innebära införande i försäkringssystemet av ett moment av behovsprövning, som ej har hemortsrätt där. Försäkringstagaren bör, när försäkringsfallet inträffar, vara berättigad uppbära den stadgade ersättningen, oavsett om han åtnjuter understöd från annat håll eller är i besittning av egna medel, som förslå till hans uppehälle. Det föreslagna avdragssystemet skulle också föranleda åtskilliga besvärligheter vid tillämpningen samt lätt leda till trakasserier mot de arbetslösa. 12 §. Försäkringen avser att bereda viss ersättning för den på grund av arbetslösheten uteblivna inkomsten. Det synes då principiellt riktigt, att ersättning ej bör utgå för dagar, under vilka arbete regelmässigt icke förrättas och någon arbetsförtjänst således icke kan påräknas. Socialförsäkringskommitténs för-

289 slag innefattade också ett stadgande därom, att ersättning icke fick utgå under söndagar och vissa andra uppräknade dagar. Socialstyrelsen framhöll i sitt utlåtande över kommitténs förslag bl. a., att berörda stadganden förefölle något komplicerade och jämväl i övrigt ej vore fullt tillfredsställande med hänsyn till olika förhållanden inom olika yrken. Anmärkas kunde sålunda, att förbud mot utgivande av ersättning för sön- och helgdagar syntes omotiverat i avseende å sådana fall, där arbete normalt fortginge jämväl dessa dagar. Med anledning av vad socialstyrelsen sålunda anfört upptogs i 1925 års departementsutkast ett mera allmänt formulerat stadgande, enligt vilket ersättning skulle utgå allenast för dag, för vilken den arbetslöse icke åtnjöt avlöning men för vilken han, därest han haft arbetsanställning inom sitt yrke, i regel bort kunna påräkna sådan. De sakkunniga hava funnit sistnämnda stadgande alltför dunkelt och obestämt för att lämpligen böra upptagas i en lag om obligatorisk försäkring. Då det därtill utesluter möjligheten att ge ersättning vid s. k. korttidsarbete samt åtminstone vissa bland de sakkunniga önska lämna rum för sådan möjlighet, förorda de sakkunniga återgång i stort sett till socialförsäkringskommitténs förslag å förevarande punkt. Lika med denna kommitté föreslå sålunda de sakkunniga, att ersättning ej skall utgå för söndag och ej heller för annan helgdag, med mindre vederbörande var arbetslös nästföregående vardag. Den omständigheten, att arbetet i yrket måhända normalt fortgår även nämnda dagar, lärer föga betyda. Den, som arbetar å söndagen, torde i stället ha ledigt en annan dag i veckan. Att ersättning må kunna utgå för annan helgdag, om vederbörande var arbetslös nästföregående vardag, motiveras av rena billighetsskäl. Den, som går arbetslös och uppbär ersättning, lärer i allmänhet hava så knappt om medel för sitt eget och familjens uppehälle, att ett avdrag för de extra ^helgdagarna skulle för honom bliva ytterst kännbart och desto mera ovälkommet, som det skulle inträffa huvudsakligen vid de större högtiderna. Ersättning bör vidare enligt de sakkunnigas mening icke utgå för dag, för vilken avlöning åtnjutes. Med denna bestämmelse avses först och främst sådana fall, där arbetsgivare, som av en eller annan anledning ser sig nödsakad att avskeda arbetare, antingen på grund av lag är pliktig att till arbetaren utbetala (jfr vissa bestämmelser i sjömanslagen) eller på grund av fri vilja till arbetaren utbetalar lön för viss tid framåt. Bestämmelsen är vidare tillämplig på fall, där arbetaren tillerkänts och uppbär skadestånd på grund av obehörigt avskedande från arbetsgivarens sida. Dylikt skadestånd beräknas merendels med hänsyn till den lön, arbetaren skulle åtnjutit, därest anställningen fortfarit, vadan någon svårighet att fastslå för huru lång tid skadeståndet gäller, i allmänhet icke torde föreligga. Innefattar skadeståndet ersättning för annat än den uteblivna arbetsförtjänsten, skall det icke, i vad angår sådan särskild ersättning, tagas i beräkning i förevarande avseende. Stadgandet utesluter slutligen också möjligheten för den, som deltager i reservarbete och vilken enligt vad förut anförts principiellt är att anse såsom arbetslös, att samtidigt göra anspråk på ersättning från försäkringen. 19—271089.

290 Socialförsäkringskommitténs förslag innehöll härutöver stadganden, att ersättning ej skulle utgå för fridag, som av arbetsgivaren medgivits, och ej heller i fråga om den, vilkens arbete på grund av särskilda förhållanden ej påginge under veckans alla arbetsdagar, för den eller de dagar, han sålunda vore utan arbete. Den förstnämnda bestämmelsen hade enligt kommitténs motivering avseende å bl. a. de tider vid jul och nyår av en eller annan vecka, under vilka vid vissa företag det egentliga arbetet helt elleridelvis inställes för verkställande av rengöring, reparationer och dylikt. Enligt ordalydelsen torde bestämmelsen ägt tillämplighet jämväl å semesterledighet. Såsom i det föregående anförts lärer emellertid i intet av nu angivna fall arbetslöshet i egentlig mening kunna anses vara för handen, vadan ersättning från försäkringen redan å denna grund icke bör kunna komma i fråga. För övrigt torde man enligt de sakkunnigas mening knappast behöva räkna med att en arbetare, som åtnjuter ledighet under nyssberörda omständigheter, kommer att anmäla sig för erhållande av ersättning från försäkringen. Han riskerar ju att erhålla arbetsanvisning under för honom okända villkor. Av nu angivna skäl hava de sakkunniga ansett särskilt förbud mot utgivande av ersättning för av arbetsgivaren medgivna fridagar icke vara erforderligt. — Det andra av socialförsäkringskommitténs förenämnda stadganden avsåg enligt motiveringen huvudsakligen förhållanden vid arbete av intermittent natur, exempelvis med lastning och lossning av varor m. m. Att det tillika utesluter möjligheten av ersättning vid s. k. korttidsarbete, framgår otvetydigt av formuleringen. Såsom förut anförts, hava åtskilliga bland de sakkunniga velat öppna sådan möjlighet och frågan härom behandlas i nästföljande paragraf. Beträffande de i socialförsäkringskommitténs motivering särskilt utpekade arbetargrupperna är det oklart, huru den föreslagna bestämmelsen var avsedd att tillämpas. Närmast synes den föranleda, att så fort exempelvis en hamnarbetare haft sysselsättning någon dag i veckan, han vore utesluten från rätt till ersättning för övriga dagar, även om förutsättningarna därför med avseende ,å avgiftsbetalning och i övrigt vore fyllda. Detta förefaller hårt och måste för övrigt komma att i icke ringa mån avhålla vederbörande från att uppsöka och begagna eventuellt förefintliga arbetstillfällen. Möjligen skulle för övrigt även i det fall, att vederbörande vore utan arbete en längre tid, ersättning dock förvägras honom för vissa dagar, eftersom dylikt arbete vanligen icke pågår samtliga arbetsdagar i veckan. Men huru då bestämma de dagar, för vilka ersättning ej skulle utgå? Nu påpekade oklarhet angående bestämmelsens innebörd har föranlett sakkunniga att icke upptaga densamma i sitt förslag. För övrigt vilja de sakkunniga såsom sin mening framhålla, att några särbestämmelser angående de ifrågavarande arbetargrupperna åtminstone tillsvidare ej böra uppställas. Man synes kunna åtnöja sig med de garantier, som kravet å 26 veckoavgifter under närmast föregående fyra försäkringskvartal samt karenstidsbestämmelserna innebära. Såsom i allmänna delen av motiveringen anförts, måste under tiden, då ersättning uppbäres från försäkringen, en i möjligaste mån noggrann kontroll utövas därå, att förutsättningarna för rätt till ersättning alltjämt äro för han-

291 den. Denna kontroll skall huvudsakligen ske därigenom, att vederbörande är pliktig att dagligen inställa sig hos arbetsförmedlingens organ. Bestämmelse härom har upptagits i 25 §. I förevarande paragraf stadgas i anslutning därtill, att om vederbörande någon dag underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet ersättning till honom icke skall utgivas för nämnda dag. Slutligen har för fullständighetens skull medtagits en föreskrift, att familjetillägg icke får utgå särskilt för sig utan allenast i samband med daghjälp. 13 §. Såväl under tidigare ekonomiska kriser som under den stora fredskrisen 1921—1922 har i stor omfattning förekommit, att den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen blivit föremål för ransonering (inskränkt arbetstid). Härigenom har det blivit möjligt att vid vissa företag hålla en större arbetsstyrka än som erfordrats för driftens upprätthållande samt att sålunda undvika en mängd annars nödvändiga entlediganden av arbetskraft. Ransonering av arbetstiden ordnas i allmänhet antingen genom att arbetet inskränkes till allenast vissa av veckans arbetsdagar eller genom att arbetet bedrives endast ett mindre antal timmar varje dag. Understundom förekommer ock skiftgång, varvid endast delar av den totala arbetsstyrkan på en gång äro i arbete, men dessa delar omväxla med varandra. Huruvida en person, som har arbete med ransonerad arbetstid, skall efter genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring äga rätt till ersättning från denna för dagar, då ingen sysselsättning kan erbjudas, är ett problem, varom mycket delade meningar göra sig gällande. Den utländska lagstiftningen tilllämpar ock växlande principer. Flerstädes vägras ersättning under nämnda omständigheter. Åtskilliga länder hava dock öppnat möjlighet därtill. Bland länder med frivilligt försäkringssystem är detta fallet med Schweiz, Belgien och Danmark. I Schweiz gäller sålunda, att ersättning för den genom arbetsransoneringen mistade förtjänsten kan utgå med 50 eller för familjeförsörjare 60 % av förlusten, dock att arbetsförtjänsten jämte utgående ersättning icke får överstiga 70 resp. 80 % av den normala lönen. Den belgiska lagen stadgar, att ersättning under de första fjorton dagarna ej får utgå med mindre arbetslösheten omfattar mer än två dagar i veckan. F r . o. m. tredje veckan må ersättning utgå, därest arbetslösheten omfattar mer än en dag i veckan, men denna utvidgning förfaller, då vederbörande haft full arbetsvecka under mer än tre månader i följd. Danska lagen slutligen medger rätt för de frivilliga kassorna att, därest arbetstiden är nedsatt med mer än x\z, bevilja ersättning för de dagar eller timmar, varmed nedsättningen äger rum; vid ersättningens bestämmande skall dock tillses, att vederbörande alltid blir ekonomiskt intresserad av att hava arbete framför att uppbära ersättning., Enligt utfärdade anvisningar skola bestämmelserna tillämpas sålunda, att när arbetstiden är nedsatt med 3/G, 4/6 eller 5/6 av den normala veckoarbetstiden i facket, ersättning må utgivas för 3, 4 och 5 dagar i veckan efter de gällande ersättningssatserna. — Lagstiftningen i de länder, där obligatoriskt försäkrings-

292 system genomförts, utgår merendels från att ersättning icke medgives vid korttidsarbete. I den nya tyska lagstiftningen infördes dock vid riksdagsbehandlingen ett stadgande, enligt vilket riksanstaltens förvaltningsråd äger föreskriva eller medgiva, att sådan ersättning må utgå av anstaltens medel. Ersättningen får dock icke vara högre än vid fullständig arbetslöshet och ersättning jämte arbetsförtjänst får icke överstiga % av full arbetsförtjänst. De tidigare svenska förslagen angående frivillig arbetslöshetsförsäkring utgingo båda från den ståndpunkten, att ersättning ej skulle utgå i fall av nu berörda natur. Den s. k. granskningsnämnden av 1926 hemställde emellertid, att möjlighet i begränsad omfattning måtte beredas kassorna att utbetala dylik ersättning. Bland de sakkunniga hava delade meningar gjort sig gällande beträffande förevarande fråga. Herrar Ordföranden, Carlström, Hagman och Odelstierna hava ansett den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av arbetstiden, till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga dessa att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden. Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa, torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt att sålunda lämna förstnämnda slag av arbetsransonering utanför, men. man lärer kunna räkna med att, därest ersättning kan utgå till arbetarna vid visst slag av ransonering, arbetsgivarna i alla de fall, där möjligheter finnas för användande av denna ransoneringsform, skola begagna sig av densamma och att således den andra formen skall mera sällan tagas i bruk. Vid bestämmandet av ersättningens storlek måste emellertid uppenbarligen hänsjm tagas till att ifrågavarande arbetare dock hava viss arbetsförtjänst i veckan att taga i anspråk för sitt uppehälle. Enligt ovannämnda sakkunnigas mening bör man begränsa ersättningen sålunda, att densamma jämte arbetsförtjänst för vecka icke överstiger vad vederbörande arbetare, därest han varit fullständigt arbetslös, skulle erhållit i ersättning från försäkringen. För övrigt böra samma förutsättningar gälla som i fråga om ersättning vid fullständig arbetslöshet. Bl. a. skola sålunda karenstidsbestämmelserna lända till efterrättelse. Detta medför, att ersättning ej kan utgå, med mindre tre dagar i veckan äro arbetslösa. Vidare skall vederbörande arbetare under de arbetslösa dagarna inställa sig hos arbetsförmedlingens organ och söka arbete. Det är ju nämligen möjligt, att arbetsanställning finnes att tillgå, vid vilken full sysselsättning kan beredas honom.

293 • Ä r detta fallet, måste ur försäkringens synpunkt fasthållas vid kra.vet, att sådant arbetstillfälle begagnas och försäkringen således avlastas från ersättningsskyldighet. Givetvis bör emellertid vid bedömande av frågan, om hänvisning till annat arbete skall äga rum, hänsyn tagas till den omständigheten, att vederbörande dock innehar en anställning, som ger honom viss inkomst. Ä r det fråga om rent tillfälligt arbete under någon dag, då vederbörande är ledig i sin anställning, möta ju inga betänkligheter. Men gäller det en kortvarig anställning, som skulle nödga honom att lämna den plats, han innehar, synes hänvisning icke böra äga rum. Man skulle då riskera, att vederbörande efter kort tid vore helt utan anställning och försörjningsmöjligheter. Utsikterna för att ransonering av arbetstiden vid det företag, där vederbörande är anställd, skall upphöra måste ock beaktas. Herrar Bernström, Heckscher, Johansson och von Koch finna principiella och praktiska skäl tala emot att försäkringsersättning utgår vid korttidsarbete. En dylik anordning skulle innebära en premiering av arbetsgivare, vilka hölle ett större antal arbetare anställda vid sitt företag än som vore ekonomiskt riktigt. Den skulle sålunda motverka näringslivets anpassning efter rådande ekonomiska förhållanden. För samhället är det emellertid lyckligast, om denna anpassning genomföres snarast möjligt. Systemet skulle också införa i viss mån osunda förhållanden å lönemarknaden, vilka under givna omständigheter skulle kunna vända sig till skada för arbetarna. Härtill kommer, att ersättnings utgivande till arbetare, vilka allenast delvis vore arbetslösa, måste bliva en ganska invecklad och besvärlig sak. En ständig kontakt mellan arbetsförmedlingen och respektive arbetsgivare måste krävas och det bleve säkerligen många gånger svårt att utöva någon verklig kontroll. Beträffande de av herrar Ordföranden m. fl. föreslagna bestämmelserna kan för övrigt ifrågasättas, om de, ens från förslagsställarnas egna utgångspunkter sett, hava något större värde. Med hänsyn till deras starkt begränsade räckvidd torde det praktiska resultatet bliva ringa eller intet. 14 §. Redan i en tidigare del av de sakkunnigas betänkande hava åtskilliga bland de sakkunniga — herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch — uttalat sig för att, därest en arbetslöshetsförsäkring skulle komma till stånd, möjlighet hålles öppen att under vissa villkor hänvisa ersättningsberättigade arbetslösa till deltagande i reservarbete. Med en sådan anordning skulle nämligen fördelar enligt de nämnda sakkunnigas åsikt kunna vinnas. Först och främst skulle skapas ökad möjlighet till prövning av vederbörandes arbetsvillighet. Detta måste värdesättas desto högre, som man har grundad anledning befara, att den offentliga arbetsförmedlingens förmåga att utöva en effektiv sådan prövning icke blir särdeles stor. Vidare skulle man i viss utsträckning undgå de vådor i mångahanda avseenden, särskilt för individen själv, som måste följa med ett oavbrutet uppbärande under längre tid av kontant hjälp samtidigt med det att vederbörande går sysslolös. Och slutligen skulle

294 risken att kunna bli hänvisad till reservarbete otvivelaktigt kraftigt sporra den arbetslöse i hans bemödanden att finna arbete å den öppna marknaden. Ifrågavarande ståndpunkt har vunnit närmare utformning i förevarande paragraf. Enligt denna skall arbetslös, sedan han under den av löpande och sistförflutna tre försäkringskvartal innefattade tidrymd uppburit ersättning för sammanlagt 36 dagar, vara pliktig antaga, icke blott såsom förut lämpligt arbete å den öppna marknaden, utan även reservarbete, dock allenast för viss tid, som skall bestämmas av socialstyrelsen och högst må uppgå till 12 veckor. Under den första tiden av en arbetslöshetsperiod skall sålunda hänvisning till reservarbete icke komma i fråga. Dels kan det synas naturligt att medgiva den arbetslöse rätt till kontant ersättning i en utsträckning, som kan anses motsvara hans egna inbetalda avgifter, dels och framför allt är det av vikt att viss frist lämnas honom, under vilken han med utnyttjande av den närmare kontakt med arbetstillfällena, som kvarstånnande å hemorten kan skänka, har att söka skaffa sig ny anställning. Har detta ej lyckats efter 6 veckor, bör han icke kunna vägra att deltaga i reservarbete under viss tid. Denna bör å ena sidan icke bestämmas alltför kort. Någon tid åtgår ju alltid, innan han hunnit vänja sig vid förhållandena och kan prestera ett någorlunda fullgott arbete. Och de avsevärda kostnader, som äro förenade med anordnande av reservarbeten, göra det önskligt, att varje där anställd person genom utfört arbete gör rätt för sig. Men å andra sidan bör reservarbetstiden ej heller göras alltför lång. Häremot tala bl. a. kostnadshänsyn och nödvändigheten att lämna rum för arbetslösa, som ej äga rätt till försäkringsersättning. De ifrågavarande sakkunniga ha stannat för att förorda en maximitid av 12 veckor; inom denna gräns skulle socialstyrelsen äga att efter närmare prövning av förhållandena bestämma tidslängden. Efter reservarbetstidens slut skall den arbetslöse vara berättigad att ånyo uppbära ersättning, i den mån rätt till sådan kvarstår. Då emellertid reservarbete i sig självt är en hjälpform, har det ansetts befogat och lämpligt, att reservarbetstiden på visst sätt avräknas på den maximala ersättningstiden; det föreslås, att två dagars reservarbete skall anses motsvara en dags ersättning. Såsom av nästföljande paragraf framgår, förorda de ovan nämnda sakkunniga en maximal ersättningstid av 90 dagar under loppet av fyra på varandra följande försäkringskvartal. Den, som efter att ha uppburit ersättning under 6 veckor hänvisas till reservarbete och där kvarstannar under 12 veckor, skulle sålunda därefter ha tillgodo ersättning under ytterligare 3 veckor. På detta sätt skulle den arbetslöse erhålla hjälp under sammanlagt 21 veckor. Tidigare har påpekats, att de ifrågavarande sakkunniga förorda sådan formulering av bestämmelserna angående visst minimiantal veckoavgifter såsom förutsättning för rätt till ersättning, att den vid hänvisningen till reservarbete kvarstående ersättningsrätten icke går tillspillo i följd av deltagande i reservarbete. Emellertid är tydligt, att hänvisning till reservarbete icke kan genomföras i alla fall, där vederbörande uppburit ersättning för 6 veckor under den enligt bestämmelserna relevanta tiden. Första förutsättningen härför är, att tillgång på platser vid reservarbete är för handen. Huru det i detta avseende

295 skall komma att ställa sig efter försäkringens genomförande är omöjligt att för närvarande uttala sig om. Åtskilliga bland de sakkunniga, vilka förorda de nu berörda bestämmelserna, hålla före, att då det allmänna efter försäkringens genomförande måste genom anordnande av reservarbeten sörja dels för alla, som komma att principiellt stå utanför försäkringen, och dels alla, vilka väl kommit inom försäkringens ram men av en eller annan anledning icke äga rätt till ersättning, det är föga sannolikt, att reservarbetsplatser i någon större utsträckning skola bli tillgängliga för de ersättningsberättigade. Från annat håll har däremot gjorts gällande, att man i detta avseende har rätt att hysa stora förhoppningar, särskilt på grund av de föreliggande möjligheterna att anordna skogs- och vägarbeten såsom reservarbeten; dessutom torde ökat statsbidrag till kommunerna för anordnande av reservarbeten kunna medföra en betydlig ökning av s. k. statskommunala reservarbeten. Även om reservarbetsplatser finnas tillgängliga, måste vidare här liksom vid hänvisning till arbete i öppna marknaden vissa rent personliga faktorer beaktas. Sålunda böra naturligen icke till reservarbete hänvisas personer, vilka med hänsyn till sin fysik äro olämpliga för det arbete, som kommer i fråga. Är den arbetslöse familjeförsörjare, torde denna omständighet många gånger utgöra giltig anledning att icke ifrågasätta hänvisning, i synnerhet om reservarbetsplatsen är belägen på långt avstånd från hemorten. Enahanda bör vara förhållandet, om det förefinnes en någorlunda säker utsikt för den arbetslöse att inom kort vinna ny anställning på den öppna arbetsmarknaden o. s. v. Vägrar den arbetslöse utan giltig anledning att ställa sig meddelad hänvisning till efterrättelse, bör detta bedömas på samma sätt, som om han vägrar mottaga anvisat lämpligt arbete å den öppna marknaden, d. v. s. han bör vara förlustig rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Samma påföljd bör inträda, om han väl börjar deltaga i reservarbete men före den fastställda tidens slut utan giltig anledning nedlägger arbetet. Herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna motsätta sig bestämt det av övriga sakkunniga framförda förslaget, att de försäkrade skulle under ersättningstiden vara pliktiga att mottaga hänvisning till reservarbete. Även efter genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring kommer det att ständigt finnas ett betydligt antal arbetslösa, vilka icke äro berättigade till försäkringsersättning men dock i behov av hjälp från det allmänna. Stora arbetargrupper komma att helt och hållet stå utanför försäkringen. Andra kategorier, särskilt de långvarigt arbetslösa, skola snart nog hava uttömt sin ersättningsrätt eller redan från början vara ur stånd att förskaffa sig tillräckligt antal märken å sina försäkringskort för att bli kvalificerade till ersättning. För alla dessa arbetslösa måste reservarbete bliva den huvudsakliga hjälpformen. Men möjligheten att anordna reservarbeten utan att inkräkta på den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen är redan för närvarande ganska begränsad och det torde med tämligen stor säkerhet kunna förutsägas, att alla tillgängliga platser skola behöva tagas i anspråk, om man vill bereda hjälp för de nu nämnda kategorierna av arbetslösa. Vid sådant förhållande förefaller det meningslöst att påyrka hänvisning till reservarbete av sådana, som äro berättigade att uppbära

296 försäkringsersättning. Detta skulle innebära, att man ville utestänga de icke ersättningsberättigade från hjälp bara för att tvinga deras bättre ställda kamrater att under någon tid deltaga i reservarbete. Men även om man för ett ögonblick antoge, att platser vid reservarbete funnes tillgängliga i sådan utsträckning, att samtliga ersättningsberättigade kunde hänvisas till reservarbete enligt de föreslagna reglerna, synes ett sådant hänvisningssystem i allt fall vara orimligt. Det skulle först och främst åsamka det allmänna mycket stora utgifter. Kostnaderna för hjälp i form av reservarbete, pr individ och dag räknat, måste alltid avsevärt överstiga vederbörande tillförsäkrad ersättning i anledning av försäkringen. Därtill kommer, att arbetarna själva samt arbetsgivarna bära huvudparten av kostnaderna för försäkringen. Vidare skulle krävas en utomordentlig administrativ apparat för handhavandet av reservarbetena; det torde för övrigt med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke de rent tekniska svårigheterna vid genomförandet av en successiv hänvisning i nu angivna omfattning skulle visa sig oöverkomliga. Slutligen komme anordnandet av reservarbeten i den stora utsträckning, som här diskuterats, antagligen att medföra sådana återverkningar på löneförhållandena å den öppna arbetsmarknaden, att arbetarklassen för att skydda sina intressen skulle tvingas till direkta stridsåtgärder mot nämnda arbeten. Avses åter, att hänvisning av ersättningsberättigade till deltagande i reservarbete icke skall bli obligatorisk (om man frånser fall, där särskilda omständigheter, såsom bristande kroppskrafter, familjeförhållanden el. dyl. givetvis måste utesluta hänvisning) utan företagas allenast i särskilda fall efter myndigheternas fria prövning, måste invändas, att en sådan anordning skulle göra de arbetslösas rättsanspråk på grund av försäkringen alltför obestämda och svävande samt lätt kunna leda till rena trakasserier. För arbetarklassen skulle genomförandet av ett försäkringssystem av föreslagen beskaffenhet te sig såsom en mycket tvivelaktig vinning. Då de arbetslösa äro skyldiga att varje dag inställa sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga varje av sådant organ anvisaf lämpligt arbete å den öppna marknaden, synes kravet på prövning av arbetsvilligheten vara väl tillgodosett och något behov av hänvisning till reservarbete ur denna synpunkt icke vara för handen. Herr Odelstierna har i detta sammanhang velat ytterligare anföra följande: Till motverkande av ett obehörigt utnyttjande av försäkringens förmåner från de försäkrades sida har i förslaget upptagits ett flertal bestämmelser, vilkas behövlighet närmare motiverats under respektive paragrafer. Trots dessa bestämmelser kan det dock vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke anses vara helt uteslutet, att försäkringens förmåner kunna komma att utnyttjas på ett sätt, som icke varit avsett med försäkringen. Faran härför torde emellertid i stort sett komma att inskränka sig till tider av mera omfattande arbetslöshet. Under dylika perioder, då antalet arbetssökande är stort i förhållande till arbetstillgången, hava nämligen arbetsförmedlingsanstalterna icke alltid möjlighet att pröva arbetsvilligheten hos alla de arbetslösa, beträffande vilka anledning föreligger att misstänka bristande arbetsvillighet.

297 U r denna synpunkt kan det därför bliva erforderligt att giva den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens organ en möjlighet att på andra vägar kontrollera arbetsvilligheten i dylika fall, exempelvis genom hänvisning till för detta ändarnål särskilt anordnade reservarbeten. A v skäl, som tidigare anförts, har denne sakkunnige icke kunnat ansluta sig till den uppfattning, som några av de sakkunniga givit uttryck för, nämligen att med försäkringen obligatoriskt förbinda reservarbeten, där samma löne- och arbetsvillkor tillämpas som för icke försäkrade personer. E t t prövande i vissa särskilda fall av arbetsvilligheten på ovan antydda sätt, anser han dock, trots de skäl, som eljest tala emot en kombination av reservarbeten och försäkring, icke böra vara helt uteslutet. Men då arbetsvilligheten i normala fall prövas genom hänvisning till arbete å öppna arbetsmarknaden, där i orten bruklig lön tillännpas, bör hänvisning i här berörda fall endast äga rum, om samma lön betalas den hänvisade som för arbete i öppna arbetsmarknaden. Huru härvid bör förfaras har varit under diskussion vid flera tillfällen bland de sakkunniga. Någon annan lösning har emellertid ännu icke framkommit än att det allmänna skulle anordna särskilda arbeten, där ifrågavarande arbetslösa kunde emottagas och där den öppna arbetsmarknadens löner tillämpades. Ehuru ifrågavarande sakkunnige sålunda kommit till den slutsatsen, att särskilda åtgärder utöver de i lagförslaget upptagna möjligen kunna bliva av behovet påkallade för att förhindra ett obehörigt utnyttjande av försäkringens förmåner, vill han dock såsom sin mening framhålla, att eventuella möjligheter till missbruk endast i undantagsfall torde kunna utnyttjas. Icke heller torde sådana missbruk — åtminstone i nämnvärd omfattning — kunna tänkas förekomma, förrän försäkringen varit i kraft under så lång tid, att detaljbestämmelserna för densamma blivit allmänt bekanta. Med anledning härav har denne sakkunnige icke ansett sig böra påyrka, att några åtgärder i här antydd riktning vidtagas omedelbart vid försäkringens ikraftträdande. Skulle däremot, sedan försäkringen varit i kraft någon tid, erfarenheten visa, att dylika åtgärder erfordras, torde tidpunkten vara inne att vidtaga sådana. Härför synes emellertid någon särskild bestämmelse i lagen icke erfordras, utan torde föreskrifter om åtgärder av ifrågavarande slag kunna utfärdas på administrativ väg. 15 §. I fråga om grunderna för den i förevarande paragraf stadgade begränsningen av ersättningstidens längd hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Medgives, på sätt vissa bland de sakkunniga föreslå, rätt till ersättning i anledning av försäkringen vid s. k. korttidsarbete, kommer den i dylika fall utgående ersättningen att i fråga om beloppet för dag understiga, vad vid full arbetslöshet skulle utgått. Detta innebär med andra ord, att vederbörande icke tager i anspråk hela den hjälp, vartill de erlagda avgifterna skulle berättiga honom. Under sådana förhållanden skulle det verka orättvist gent emot honom, om varje dag, för vilken han åtnjutit ersättning med ett nedsatt belopp, skulle

298 räknas såsom full ersättningsdag. För undvikande härav har föreskrift meddelats, att i dylikt fall ersättning må utgå, intill dess sammanlagda ersättningsbeloppen motsvara full ersättning för den maximalt bestämda tiden. Givetvis måste dock alltid tillses, att i lagen stadgade förutsättningar för rätt till ersättning äro för handen, exempelvis i fråga om erlagda försäkringsavgifter. Vad en gång presterats i sistnämnda avseende, kan sålunda icke grunda ersättningsrätt för obegränsad tid framåt. En situation liknande den, som nu berörts, inträffar jämväl i de fall, då jämlikt tredje stycket i 11 § (enligt den av majoriteten bland de sakkunniga föreslagna lydelsen) avdrag å regelmässigt utgående ersättningsbelopp göres för understöd, som den arbetslöse erhåller från annat håll. Här grundar sig emellertid avdraget å ersättningsbeloppen icke å någon arbetsprestation eller dylikt från den arbetslöses egen sida, och medgåves i detta fall ersättning under längre tid än eljest, skulle ändamålet med avdraget i viss mån illuderas. Under sådana förhållanden har särskild undantagsbestämmelse icke ansetts böra meddelas för ifrågavarande fall; varje dag, för vilken ersättning från försäkringen utgår, ehuru med nedsatt belopp, bör således räknas för full ersättningsdag. Däremot har i andra stycket av paragrafen i fråga om arbetslös, som deltager i undervisnings- eller utbildningskurs, möjlighet till viss eftergift i fråga om den maximala ersättningstiden öppnats. Här är fråga om en reell förlängning av nämnda tid. Det måste anses synnerligen önskligt, att arbetslös, som börjat deltaga i sådan kurs, såvitt möjligt är, blir i tillfälle att fullfölja denna. Reses hinder häremot av den anledning, att den arbetslöse på grund av bestämmelserna om begränsning av ersättningstiden avskäres från den möjlighet till uppehälle, som ersättningen ger, bör detta hinder enligt de sakkunnigas mening kunna undanröjas. Det har därför lagts i socialstyrelsens hand att i dylikt fall bevilja ersättning under utsträckt tid. 16 §. De sakkunniga äro ense därom, att kostnaderna för försäkringen till väsentligaste delen skola bestridas genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare. I fråga om uppbörden av dessa avgifter hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå tillämpning av det s. k. märkessystemet, vilket å flera håll i utlandet kommit till användning inom olika grenar av socialförsäkringen. En utförlig redogörelse för huru detta system tänkts fungera beträffande arbetslöshetsförsäkringen har i det föregående blivit lämnad, vadan här skola beröras allenast vissa specialfrågor. Såsom tidsenhet i fråga om avgiftsbetalningen har föreslagits kalendervecka. Detta medför, att om en arbetare sysselsattes i försäkringspliktigt yrke under allenast en del av veckan, avgift för honom skall erläggas såsom om han varit i arbete hela veckan. Teoretiskt taget innebär sålunda bestämmelsen om 26 veckoavgifter under nästföregående fyra försäkringskvartal såsom betingelse för rätt till ersättning icke någon garanti för att vederbörande haft arbete under hela nämnda tid — praktiskt blir det väl dock så. Emeller-

299 tid har det av lätt insedda skäl varit omöjligt att genomföra en anordning med avgiftsbetalning för kortare tid, exempelvis för dag. Längre tidsperioder än vecka synas heller icke vara att förorda. Utbetalning av lön sker ju i allmänhet för vecka och avgiftsbetalningen synes lämpligast böra anknyta härtill. Såsom av 19 § framgår, kan för övrigt själva klistringen av märken ske för längre tidsperioder än vecka i sådana fall, där så finnes bekvämligare för arbetsgivaren. Märkessystemet förutsätter, att själva avgiftsbetalningen omhänderhaves av arbetsgivaren, vilken äger att av arbetaren uttaga den andel, som enligt lagen bör falla å denne. Sådant avdrag skall enligt förevarande paragraf verkställas vid varje avlöningstillfälle för den period, som avses med löneutbetalningen. Det har nämligen ansetts icke böra förekomma, att arbetsgivaren på en gång gör större avdrag för långa tidsperioder. Från arbetarens synpunkt är det fördelaktigast, om avdragen fördela sig jämnt å avlöningsperioderna. Begagnar sig arbetsgivaren av den i 19 § medgivna rätten att klistra märken å arbetarens försäkringskort för längre tid på en gång, måste således observeras, att nämnda rätt icke har någon motsvarighet i fråga om avdragen för arbetarens egen andel i avgifterna. Enligt ordalydelsen av andra momentet i förevarande paragraf får avdrag blott ske å arbetaren tillkommande kontant avlöning. I sådana fall, där arbetaren får avlöning helt och hållet in natura, gives följaktligen intet tillfälle till avdrag, utan arbetsgivaren får slutligen svara för hela avgiften. Denna avvikelse från eljest gängse regel har sin grund uteslutande i praktiska hänsyn. Om nämligen arbetsgivaren skulle vecko- eller månadsvis av arbetaren inkassera de obetydliga belopp, varom här är fråga, skulle detta enligt de sakkunnigas mening föranleda besvärligheter och trassel, som icke motsvarade den ekonomiska fördelen för arbetsgivaren. För övrigt torde situationen allenast undantagsvis bliva aktuell. E t t avlöningssystem grundat enbart å naturaprestationer lärer numera icke praktiseras annorstädes än inom restaurangrörelsen, och även där synes utvecklingen tendera mot ett avskaffande av detsamma. Det förtjänar kanske påpekas, att det ifrågavarande undantaget har sin motsvarighet i den engelska lagstiftningen. För sådana fall, där en arbetare under samma vecka har sysselsättning hos flera arbetsgivare, uppkommer frågan, vilken av arbetsgivarna som skall ombesörja klistringen av märke och huruvida arbetsgivarandelen skall fördelas mellan de olika arbetsgivarna eller stanna å den, som sköter om klistringen. I 2 mom., andra stycket, löses denna fråga så, att den förste arbetsgivaren skall svara för avgiftens erläggande, således ombesörja anbringandet av märke å arbetarens försäkringskort. Då någon föreskrift icke meddelats om fördelning av arbetsgivarandelen, innebär detta, att förste arbetsgivaren icke äger rätt att av senare arbetsgivare återkräva något av nämnda andel. En uppdelning mellan de olika arbetsgivarna torde vara ytterligt svår att i praktiken genomföra och tanken härpå har redan av detta skäl övergivits. Någon orättvisa gent emot förste arbetsgivaren kan heller näppeligen anses vara begången genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen. Därest arbetaren icke kun-

300 nat beredas ytterligare sysselsättning under veckan, skulle ju nämnda arbetsgivare i allt fall haft att gälda samma belopp, varom är fråga; jfr. härom 17 §. Beträffande det av herr Carlström påyrkade tillägget till första momentet i förevarande paragraf hänvisas till vad som anförts under 5 §. 17 och 18 §§. I dessa paragrafer meddelas föreskrifter angående försäkringsavgifternas storlek och sättet för deras beräkning. Någon närmare motivering för dessa föreskrifter, utöver vad som anförts i den allmänna delen av de sakkunnigas betänkande, torde icke vara erforderlig. Emellertid må i detta sammanhang framhållas, att då löneklassystemet är baserat på den dagliga arbetsförtjänsten, vissa svårigheter kunna möta vid ackordsarbete att avgöra, vilken löneklass vederbörande arbetare skall anses tillhöra. Ofta är väl dock i dylika fall viss timlön garanterad såsom minimiförtjänst; härmed är alltid en viss minimigräns given. Ej sällan torde för övrigt den garanterade minimilönen vara tillräcklig för att vederbörande skall hänföras till den högsta löneklassen. Emellertid bör väl i regel vid varje avlöningsperiods slut en ungefärlig uppskattning kunna göras av den merförtjänst, som vederbörande har förvärvat. För övrigt komma ju avgifterna att stanna vid mycket blygsamma belopp. Man har sålunda anledning antaga, att arbetsgivarna för att vara på den säkra sidan i ovissa fall hellre taga den högre än den lägre klassen och att någon fara för lädering av arbetarens rätt icke skall vara för handen. Enligt formuleringen av 17 § skall vid beräkning av avgiftens storlek hänsyn tagas till arbetarens dagsförtjänst hos den arbetsgivare, som har att svara för avgiftens erläggande. För sådana fall, där arbetaren under samma vecka har sysselsättning hos flera arbetsgivare, kunde man visserligen ifrågasätta, om ej inkomst från annan anställning än den till tiden första borde komma i betraktande. Särskilt därest under samma dag arbete utföres hos flera arbetsgivare, leder ju den angivna regeln till att arbetaren kommer i en lägre löneklass, än som motsvarar hans faktiska arbetsförtjänst för dagen. Emellertid måste av det ifrågasatta förfaringssättet bliva en nödvändig konsekvens, att den förste arbetsgivaren tillerkändes regressrätt gentemot de andra arbetsgivarna, i den mån avgiften förhöjts på grund av arbetarens sysselsättning hos dem. Och en dylik anordning har synts de sakkunniga vara förenad med alltför stora praktiska svårigheter för att kunna tänkas genomförbar. Det torde väl ej heller vara några större arbetargrupper, som hava sina anställningsförhållanden ordnade på nyss antydda sätt. De praktiska olägenheter, som kunna följa lagförslagets regel, lära sålunda inskränka sig till ett fåtal individuella fall. 19 §. I fråga om den tekniska utformningen av märkessystemet kunna i lagen meddelas allenast vissa huvudbestämmelser; nödvändiga detaljföreskrifter få givas i administrativ väg och eventuellt kompletteras eller ändras med ledning av vunna praktiska erfarenheter.

301 Hela det egentliga besväret med avgiftsuppbörden lägges genom märkessystemet på arbetsgivaren. Det är då nödvändigt avfatta bestämmelserna så, att en effektiv kontroll å hans sätt att fullgöra de honom ålagda skyldigheterna blir möjlig. Första förutsättningen därför är, att viss tid blir föreskriven, inom vilken han har att anbringa märken å försäkringskortet. I regel torde väl sådant anbringande lämpligast äga rum i samband med utbetalning av avlöning. Emellertid kan tydligen, särskilt vid företag med ett stort antal arbetare, svårigheter möta att ombesörja anbringandet av märken å samtliga kort i detta sammanhang. Det har därför föreslagits, att märke skall anbringas före utgången av den kalendermånad, som följer närmast efter den vecka, för vilken avgift skall erläggas. Endast där särskilda skäl föreligga och då allenast efter medgivande av socialstyrelsen, kan senare klistrat märke få tillgodoräknas arbetaren. Såsom exempel på sådant särskilt skäl må nämnas, att hinder förelegat för anskaffande av märke eller försäkringskort (detta lärer nog stundom kunna inträffa inom sjöfarten), att såväl arbetare som arbetsgivare uppenbarligen hava svävat i okunnighet om skyldigheten att erlägga avgifter eller att arbetsgivaren obehörigen vägrat klistra märken. Likasom det bör tillses, att avgifter verkligen erläggas i fall, där skyldighet i sådant avseende lagligen föreligger, bör å andra sidan söka förhindras, att märken anbringas å försäkringskortet för tid, då arbetaren icke haft något arbete. Till grund för lagens krav å 26 erlagda veckoavgifter under senaste fyra försäkringskvartal såsom förutsättning för rätt till ersättning ligger nämligen den tanken, att vederbörande under dessa veckor verkligen varit i arbete. De permanent arbetslösa tillhöra icke försäkringens klientel. Funnes emellertid intet lagligt hinder för avgiftsbetalning under tid, då man vore arbetslös, skulle säkerligen vederbörande arbetare själv draga försorg om att kravet å erlagda avgifter bleve fyllt. 26 veckoavgifter i högsta löneklassen belöpa sig enligt flertalets av de sakkunniga förslag till 18 kr. 20 öre. Härmed skulle följa rätt till ersättning under 90 dagar med tillhopa 292 kronor 50 öre (för ensamstående), därest lämpligt arbete ej kunde anvisas. Vilka konsekvenser ett dylikt förfaringssätt skulle föra med sig i avsende å försäkringens finansiella bärkraft, ligger i öppen dag. En regel, som fastslår, att anbringande av märken ej får med gällande kraft äga rum för vecka, under vilken vederbörande arbetare icke haft försäkringspliktig sysselsättning, torde sålunda vara nödvändig och har upptagits i sista stycket av förevarande paragraf. Härigenom avskäres givetvis möjligheten till frivillig vidareförsäkring för en person, som övergår från försäkringspliktig till icke försäkringspliktig anställning. En dylik möjlighet lärer emellertid ur försäkringsteknisk synpunkt vara föga önskvärd. Det skulle nämligen sannolikt bliva uteslutande de sämre riskerna — vilka hade att räkna med arbetslöshet såsom något mycket sannolikt —• som skulle taga möjligheten i anspråk. Försäkringen skulle således tillföras uteslutande en del tärande element, medan de icke tärande hölle sig borta. En försämring av försäkringens ekonomiska status skulle uppenbarligen bliva följden.

302 20 §. Förpliktelsen att anskaffa försäkringskort har ansetts böra åligga arbetaren. Förutom rent principiella skäl talar härför bl. a. den omständigheten, att kortet nödvändigtvis måste förses med vissa data angående arbetarens person, eventuellt också med hans namnteckning. Man har uppenbarligen större garanti för ifrågavarande uppgifters riktighet, om arbetaren själv får inställa sig hos arbetsförmedlingens organ för att utfå kort. De i förevarande paragraf använda ordalag utesluta emellertid icke ett sådant förfaringssätt, att korten utskrivas med ledning av från arbetsgivaren lämnade förteckningar och uppgifter samt utlämnas genom honom; skulle arbetarens namnteckning förekomma å kortet, får man i så fall lita till arbetsgivarens kontroll i detta avseende. Det är att förmoda, att särskilt utbyte av försäkringskort vid försäkringsårets slut skall lämpligast ordnas på detta sätt. Försäkringskortet är av utomordentlig betydelse för arbetaren, enär det är så gott som enda bevismedlet för honom, när han skall styrka sin rätt till ersättning på grund av försäkringen. Han måste därför noga se till, att det icke förkommer. I syfte att skapa en viss garanti mot sistnämnda eventualitet har föreskrivits skyldighet för arbetaren att avlämna kortet till arbetsgivaren, som skall förvara detsamma. Vissa hänsyn till arbetsgivarens bekvämlighet med avseende å klistringen av märken tala jämväl för en sådan anordning. Skyldigheten gäller blott i arbetsförhållanden, som medföra försäkringsplikt. I samband härmed har stadgats, att därest arbetaren underlåter att avlämna kort, arbetsgivaren skall påminna honom om hans skyldighet. Vägrar ändock arbetaren, gör han sig förfallen till ansvar enligt 37 §. Huru förfaras skall, därest försäkringskortet trots allt förkommit, angives icke i lagen. Givet är, att nytt kort skall utfärdas, om arbetaren kan leda i bevis, att det gamla förstörts. Däremot synes ett enkelt påstående, att kortet förkommit, icke utan vidare böra föranleda utfärdande av nytt kort. Möjligheten till fusk bleve avsevärt större, därest vederbörande utan vidare kunde skaffa sig ett flertal försäkringskort och laborera därmed, eventuellt å olika ställen. Det torde därför böra ställas ganska stränga fordringar på den bevisning, vederbörande har att förebringa för att utfå nytt kort. Denna fråga sammanhänger emellertid på det närmaste med omfattningen av den registrering och bokföring, som kommer att äga rum å arbetsförmedlingsanstalterna. J u fullständigare denna blir och ju mera intimt de olika anstalterna komma att samverka med varandra, ju mindre stränga krav behöver man ställa på bevisningen i nyssnämnda hänseende. Utfärdas emellertid nytt kort, synes gottskrivning av förut erlagda avgifter obetingat kunna äga rum i viss omfattning, nämligen såvitt det är fråga om föregående försäkringsår och det gamla försäkringskortet finnes tillgängligt. Huruvida i övrigt någon rekonstruktion kan äga rum, vad angår avgifterna, synes ytterst tveksamt. Möjligen bör i vissa fall vitsord kunna skänkas åt intyg från arbetsgivaren, att han klistrat märken för arbetaren för viss angiven tid; förefintliga avlöningslistor kunna eventuellt ge stöd åt sådant intyg

genom att visa, att avdrag för arbetarens andel i avgifterna ägt rum vid löneutbetalningarna. Beträffande uppburen ersättning kan liksom beträffande avgifterna upplysning hämtas från det föregående årets kort, såvitt rör nämnda år; för det löpande försäkringsåret blir möjligheten att få fram en rekonstruktion beroende av i vilken utsträckning utbetalningarna av ersättning bokföras hos arbetsförmedlingsanstalterna. Ej heller i nu förevarande avseenden kunna således för närvarande några bestämda uttalanden göras. Genom stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf har möjlighet beretts för arbetarna att kontrollera arbetsgivarnas sätt att fullgöra sina skyldigheter med avseende å försäkringsavgifternas erläggande. Med det av de sakkunniga föreslagna systemet för uppbörd av avgifterna torde denna arbetarnas egen tillsyn bliva den praktiskt betydelsefullaste kontrollformen och man har säkerligen anledning antaga, att den i stort sett skall fungera fullt effektivt. Då det ansetts möjligen kunna föranleda alltför stora besvärligheter för arbetsgivarna att varje avlöningsdag tillhandahålla korten för granskning, har föreskrivits, att tillfälle till sådan granskning skall beredas arbetaren minst en gång i månaden å tid, som arbetsgivaren bestämmer. Måhända skall det visa sig praktiskt fördelaktigt, att arbetarna förena sig om att uppdraga åt viss representant att företaga granskning för samtliga på en gång. Finner arbetaren anledning till anmärkning, har han givetvis att i första hand påfordra rättelse hos arbetsgivaren. Skulle emellertid visa sig, att arbetsgivaren och arbetaren äro av olika mening i fråga om den förstnämndes skyldigheter i det föreliggande fallet, torde vara att förorda, att arbetaren gör hänvändelse till arbetsförmedlingens organ i orten. I sista hand blir det visserligen domstols sak att fastställa, huruvida arbetsgivarna eftersatt sina skyldigheter eller icke. Finnes det förstnämnda vara fallet och är den stadgade tiden, inom vilken märken skola vara anbragta å försäkringskortet, förliden, får hänvändelse göras till socialstyrelsen, som har att jämlikt 19 § andra stycket giva tillstånd, att märkena ändock må tillgodoräknas arbetaren. Utöver den kontroll, som sålunda kommer att utövas av arbetarna själva torde dock viss ytterligare tillsyn å avgiftserläggandet från arbetsförmedlingsanstalternas och socialstyrelsens sida vara erforderlig. Det kan nämligen i vissa fall tänkas vara ett gemensamt intresse för arbetsgivaren och arbetaren att underlåta betala avgifter, som lagligen borde utgå. E t t tillfälle till kontroll från vederbörande försäkringsorgans sida synes lämpligen erbjuda sig i samband med de utbyten av försäkringskort, som årligen skola äga rum. I 31 § lämnas vissa föreskrifter, avsedda att möjliggöra sådan kontroll, varom nu är fråga. 21 §. Försäkringsmärken måste vara lätt och bekvämt tillgängliga. Med hänsyn härtill har föreslagits, att de skola tillhandahållas genom postverkets försorg; märken skola sålunda vara tillgängliga å samtliga postanstalter. Då anbringandet av märken å försäkringskorten skall ske genom arbetsgivarens försorg, har i lagen angivits, att märken genom postanstalten tillhandahållas arbets-

304 givare. Föreskriften blir väl i sistnämnda hänseende närmast ett uttryck allenast för lagstiftarens egen ståndpunkt. Någon egentligt kontroll därå, att ej andra än arbetsgivarna erhålla märken, blir uppenbarligen icke möjlig att genomföra. Fall kunna emellertid tänkas, där misstankarna om ett försök att illudera lagens föreskrifter äro så starka, att legitimation kräves av den, som önskar inköpa märken, och att eventuellt även särskilda undersökningar verkställas; lämpligen bör väl då arbetsförmedlingens organ varskos och uppmanas att taga hand om saken. Några föreskrifter angående tiden och sättet för postverkets redovisning för influtna avgifter ( = sålda märken) hava icke upptagits i lagen. Dylika regler synas närmast hava sin plats i den överenskommelse mellan socialstyrelsen såsom försäkringens högste handhavare samt generalpoststyrelsen, vilken uppenbarligen blir en nödvändig följd av den av de sakkunniga föreslagna anordningen. Med hänsyn till det sätt, varpå postanstalternas redovisning till generalpoststyrelsen för närvarande är ordnad, torde man emellertid kunna utgå från att någon svårighet icke skall möta för nämnda styrelse att för de under viss månad influtna försäkringsavgifter avgiva redovisning under senare hälften av följande månad. 22 §. Enligt det förslag i fråga om försäkringens finansiering, varom de sakkunniga enat sig, skola de försäkrade och deras arbetsgivare helt och hållet svara för kostnaderna för all i form av daghjälp utgående ersättning, medan staten ensam skall bestrida kostnaderna för familjetilläggen ävensom samtliga förvaltningskostnader. Ifrågavarande ståndpunkt har, såvitt angår kostnaderna för den lokala förvaltningen, vunnit uttryck i 9 § av den föreslagna lagen om offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Där stadgas nämligen, att anstalterna skola äga rätt till statsbidrag, uppgående till 3/4 av de sammanlagda utgifterna. De sakkunniga hava utgått ifrån, att ett sålunda beräknat statsbidrag skall helt och hållet täcka samtliga de anstalternas utgifter, vilka orsakas av befattningen med arbetslöshetsförsäkringen, samt därutöver förslå till stödjande av verksamheten i övrigt i samma omfattning som för närvarande sker. Beträffande kostnaderna för den centrala förvaltningen innehålla de föreslagna författningarna ingen direkt bestämmelse. I 4 § av förevarande lagförslag stadgas emellertid, att försäkringen skall handhavas av socialstyrelsen under medverkan av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Då på intet ställe utsagts, att kostnaderna för socialstyrelsens verksamhet i detta avseende skola bestridas i annan ordning än kostnaderna för dess verksamhet i övrigt, lärer någon tveksamhet icke kunna uppstå därom, att statsverket har att anslå nödiga medel. Till de centrala förvaltningskostnaderna torde få räknas utgifter för tryckning av försäkringsböcker, blanketter för ansökningar och intyg, redovisnings journaler m. m. Det får nämligen förutsättas, att allt dylikt för försäkringens administration erforderligt tryck tillhandahållas arbetsförmedlingsanstalterna från det centrala organet. Jämväl den ersättning, som

305 postverket kan göra anspråk å för tryckning och distribution av försäkringsmärken, synes böra gäldas enligt samma regel och således utbetalas av socialstyrelsen ur det anslag, som blir ställt till dess förfogande för nu ifrågavarande ändamål. Rörande familjetilläggen stadgas i 10 § av förevarande lag, att desamma skola bestridas av statsmedel. Återstående kostnader, cl. v. s. de som avse utgående daghjälp, skola såsom nämnts täckas genom försäkringsavgifterna. I fråga om dessa avgifter föreskrives i förevarande paragraf, att de skola ingå till en fond, som förvaltas av statskontoret i samråd med socialstyrelsen. Närmare grunder för fondförvaltningen föreslås skola meddelas av Konungen. Angående skälen till de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden må hänvisas till det föregående. Ur flera synpunkter torde få anses önskvärt, att samtliga för utgående ersättningar erforderliga belopp i första hand ställas till förfogande av fonden och att sedermera i enlighet med inkommande redovisningar till denna överföres statsmedel i den utsträckning, som motsvarar de faktiskt utbetalade familjetilläggen. Då ett sådant överförande torde kunna ske med tämligen korta mellanrum och fondens ränteförlust således skulle bliva relativt obetydlig, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda en anordning i enlighet med det anförda samt i sista stycket av denna paragraf upptagit bestämmelse därom. 23 och 24 §§. Såsom i den allmänna motiveringen anförts, är det tänkt, att försäkringskortet skall innehålla alla de uppgifter i fråga om erlagda avgifter samt uppburen ersättning, som äro nödvändiga för bedömande av ersättningsanspråk på grund av försäkringen. Vid sådant förhållande blir det icke av något behov påkallat att med avseende å anspråkets framställande binda vederbörande vid någon viss anstalt. Den arbetslöse kan göra anspråket gällande hos arbetsförmedlingens organ på platsen, där han vistas. Givet är emellertid, att vid prövning av anspråket — denna prövning skall enligt 24 § alltid äga rum vid arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor — viss kommunikation bör äga rum mellan försäkringsorganen å olika orter. Särskilt i den mån register över ersättningstagarna kommer att föras, bör det icke möta någon svårighet att, därest det är fråga om en arbetslös, som flyttat från ett distrikt, till ett annat, införskaffa sådana upplysningar om tidigare uppburen ersättning m. m., som ur kontrollsynpunkt kunna anses erforderliga. Vid ansökan om ersättning bör den arbetslöse foga de handlingar, som äro av nöden för bedömande av hans rätt. Till sådana handlingar är i första hand att hänföra försäkringskortet. Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid också ingivas ett intyg från siste arbetsgivaren, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om ersättning på grund av korttidsarbete enligt 13 §, arbetstid och arbetsförtjänst för vecka. I fall av vanlig fullständig arbetslöshet blir ett dylikt intyg av särskild betydelse för bedömande av arbetslöshetens karaktär av oförvållad eller icke. Natur20—271089.

306 ligen göras härigenom icke vidare undersökningar i detta avseende överflödiga; där senaste anställningen varit av mycket kort varaktighet, är sålunda intyget självklart otillräckligt. Och även i övrigt torde nog många gånger den i intyget innefattade utredningen lämpligen böra kompletteras med närmare undersökningar från arbetsförmedlingens sida. Emellertid är även i dessa fall intyget av värde såsom en naturlig utgångspunkt för undersökningarna. Arbetsgivarintyget skall naturligen icke hava något avgörande vitsord vid prövning av frågan om arbetslöshetens upphov; arbetsförmedlingens tjänstemän hava att beakta samtliga föreliggande omständigheter och fälla sitt utslag efter bästa förstånd och samvete. Yrkar den arbetslöse att utfå även familjetillägg, måste utredning förebringas angående hans familjeförhållanden m. m. Jämväl på denna punkt bör den arbetslöse tillhandahålla visst material, ehuru icke ansetts lämpligt att i lagtexten angiva beskaffenheten därav; närmast bör väl ifrågakomma prästbetyg och eventuellt intyg från någon kommunal myndighet. Anmärkas bör i detta sammanhang, att man icke kan avkräva den arbetslöse full bevisning angående alla de fakta, som äro av betydelse för prövningen av hans anspråk. Har han medelst företeende av föreskrivna handlingar och i övrigt gjort anspråket sannolikt, måste det bliva de tillämpande myndigheternas sak att själva sörja för den ytterligare utredning, som kan vara av nöden. Härvid bör emellertid den arbetslöse vara pliktig att på allt sätt bistå. Prövningen av ansökningarna om ersättning har enligt 24 § förbehållits arbetsförmedlingsanstalternas huvudkontor. Närmast blir det föreståndaren för detta kontor, som får avgörandet i sin hand. Med hänsyn härtill har i förslaget till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter upptagits föreskrift, att föreståndare för sådan anstalts huvudkontor skall utses av socialstyrelsen. Genom omnämnda anordningar hava de sakkunniga sökt skapa garanti fölen i möjligaste mån insiktsfull, omdömesgill och enhetlig prövning av ersättningsanspråken redan i första hand. Detta är nämligen av yttersta vikt. därest man vill vinna förtroende för försäkringen hos de samhällsgrupper, som beröras av densamma. Anordningen innebär väl någon omgång. Dock torde den icke erbjuda några större praktiska svårigheter. I viss mån kan mot densamma invändas, att den torde medföra en schematisering i bedömandet. Till en del är dock en sådan både nödvändig och önsklig. Och den intimare kännedom om förhållandena i de särskilda fallen, som i allmänhet lärer förefinnas hos arbetsförmedlingens organ ute i orterna, tillvaratages och får vinna uttryck i det yttrande över ansökningen, som nämnda organ alltid har att avgiva i samband med insändandet av handlingarna i ärendet. För övrigt kommer naturligen att mellan de över- och underordnade organen äga rum en livlig kommunikation. 25 §. Enligt 9 § erfordras för att arbetslös skall hava rätt till ersättning, att han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och dessa dagar hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande.

307 Detta stadgande kompletteras i förevarande paragraf med föreskrift, att den arbetslöse jämväl sedermera, så länge han vill uppbära ersättning, har att dagligen fullgöra enahanda anmälningsskyldighet. Föreskriften har ett tvåfaldigt syfte: dels att möjliggöra den arbetslöses återinsättande snarast möjligt i arbete och dels att kontrollera, att förutsättningarna för ersättningsrätt fortfarande äro för handen. De närmare anordningarna för anmälningsskyldighetens fullgörande hava arbetsförmedlingsanstalterna att med ledning av instruktioner från socialstyrelsens sida bestämma. Givetvis bör anmälningen äga rum under sådan tid å dagen, då arbetet vanligen pågår. Med hänsyn härtill kan det stundom vara lämpligt att föreskriva olika anmälningstider för olika grupper av arbetslösa. En dylik anordning kan för övrigt vara påkallad även med hänsyn till önskvärdheten att undvika alltför stor anhopning på ett ställe av arbetslösa människor. Måhända skall ock under vissa förhållanden vara ändamålsenligt, att en viss omflyttning av anmälningstiderna från dag till annan äger rum. 1925 års departementsutkast beträffande frivillig försäkring upptog i fråga om anmälningsskyldighet under ersättningstiden allenast ett stadgande, enligt vilket understöd från arbetslöshetskassa icke fick utgå till medlem för någon dag, med mindre han företedde intyg om att han den dag hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete samt om det besked, som därvid lämnats honom. Med anledning härav anförde den s. k. granskningsnämnden, att fall kunde förekomma, där den arbetslöse ej kunde skaffa sig nödigt intyg, såsom då han på grund av någon tilldragelse, som fordrade hans närvaro i hemmet, eller dylikt vore hindrad att inställa sig, eller där han vistades på ort, å vilken kontor eller ombud för arbetsförmedlingen ej funnes och inställelsen hos arbetsförmedlingen skulle för honom medföra onödig omgång eller kostnad. Nämnden föreslog därför ett tillägg till nämnda stadgande av följande lydelse: »Arbetsförmedlingsanstalt äger bestämma vad den, som av giltig anledning är för någon dag förhindrad att personligen inställa sig hos anstaltens organ, har att iakttaga för att kunna erhålla intyg, som här avses.» De av granskningsnämnden angivna fall, där dispens från skyldigheten att personligen inställa sig hos arbetsförmedlingens organ kunde vara av behovet påkallad, kunna uppdelas å två olika grupper. Den ena omfattar sådana fall, där verkligt hinder för personlig inställelse föreligger; förutom de av nämnden i sådant avseende angivna fall av särskild tilldragelse i hemmet må nämnas ett annat, praktiskt mera betydelsefullt, nämligen att den arbetslöse själv blivit sjuk. Den andra gruppen omfattar fall, då hinder i egentlig mening ej är för handen, men inställelsen skulle förorsaka onödig omgång och kostnad. Beträffande den förstnämnda gruppen av fall må erinras, att enligt de sakkunnigas förslag (5 §) rätt till ersättning i anledning av försäkringen alltid är betingad därav, att vederbörande är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Förut har påpekats, att härigenom uteslutes ersättningsrätt bl. a. under tid, då vederbörande på grund av sjukdom eller olycksfall är u r stånd att förrätta arbete eller då vederbörande på grund av exempelvis sjukdoms- eller dödsfall i familjen är tillfälligtvis bunden vid hemmet och således

308 förhindrad att åtaga sig arbete. Det är tydligt, att en eventuell dispens i dylika fall från skyldigheten att i kontrollhänseende personligen inställa sig hos arbetsförmedlingens organ icke kan medföra, att ersättning får utgå under tid, då hinder att förrätta eller åtaga sig arbete föreligger. En sådan dispens lärer sålunda — såvitt angår anmälning under ersättningstiden, varom här närmast är fråga — i regel kunna motiveras allenast därmed, att det ifrågavarande hindret är av sådan varaktighet, att fara föreligger för att en redah intjänad karenstid skulle gå till spillo och vederbörande alltså efter hindrets bortfallande hava att iakttaga ny karenstid, innan ersättning åter kunde utgå. Detta, torde väl mera sällan vara händelsen i de av granskningsnämnden åberopade fall av särskild tilldragelse i hemmet, Och beträffande de praktiskt viktigaste fallen, nämligen sjukdom, hava de sakkunniga förordat en särskild undantagsbestämmelse i 9 §, varigenom den, som på grund av sjukdom avstänges från ersättning, fritages från skyldigheten att efter sjukdomens upphörande iakttaga ny karenstid. Under sådana förhållanden synes behov av dispensmöjlighet för här avsedda fall icke vara för handen. I fråga om de av granskningsnämnden påpekade fall, där egentligt hinder för personlig inställelse icke föreligger, men denna skulle föranleda onödig omgång eller kostnad för den arbetslöse, må framhållas, att genomförandet av en obligatorisk försäkring nödvändiggör en utbyggnad i betydande omfattning av den offentliga arbetsförmedlingen. Man har således anledning antaga, att avståndet mellan den arbetslöses bostad och arbetsförmedlingens organ för orten mera sällan skall bliva så långt, att daglig inställelse kan anses på sådan grund särskilt betungande eller kostsam. Emellertid låter sig ju dock icke förneka, att så undantagsvis kan bliva händelsen. Personlig inställelse varje dag kan för övrigt bliva särskilt betungande för vissa personer på grund av andra förhållanden än avståndet i och för sig; de kunna exempelvis i följd av lyte eller invaliditet hava svårt att förflytta sig, ehuru de dock äro att anse såsom arbetsföra i lagens mening. Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att möjlighet i viss utsträckning lämnas arbetsförmedlingsanstalterna att medgiva befrielse från skyldigheten till daglig personlig inställelse men att denna möjlighet begränsas till sådana fall, elär den arbetslöse är avlägset boende eller där annan anledning föreligger, som skulle göra den nämnda skyldigheten särskilt betungande för honom. Medgives dispens från skyldigheten till personlig inställelse, skall arbetsförmedlingsanstalten föreskriva annan åtgärd, som den arbetslöse har att vidtaga för att styrka sin arbetslöshet. Det lärer väl i sådant avseende närmast komma att röra sig om företeende av intyg från någon myndighetsperson eller eljest trovärdiga personer i orten. Försummas anmälningsskyldigheten — vare sig denna skall fullgöras genom personlig inställelse eller, efter särskilt tillstånd, på annat sätt — utan giltig anledning för någon dag, medför detta enligt 12 § förlust av ersättningsrätten för ifrågavarande dag. Vid bedömandet, huruvida giltig anledning föreligger, bör naturligen hänsyn icke tagas till hinder av beskaffenhet att i

309 och för sig utesluta ersättningsrätt (sjukdom, omständighet som utgör hinder för vederbörande att åtaga sig arbete o. s. v.). Bestämmelserna i förevarande paragraf angående sättet för anmälningsskyldighetens fullgörande, vilka närmast avse tiden, då ersättning utgår, skola enligt hänvisning i 9 § äga tillämpning även i fråga om den anmälningsskyldighet i förhållande till arbetsförmedlingens organ, som den arbetslöse har att iakttaga under karenstiden. Jämväl under denna tid skall han alltså i regel personligen inställa sig hos nämnda organ. Ifrågasättas kan emellertid, huruvida dispens från den personliga inställelsen då bör medgivas. Vissa omständigheter synas tala för att så icke bör vara fallet. Arbetsförmedlingens organ torde sålunda böra hava tillfälle att under någon tid göra personlig bekantskap med den arbetslöse och ställa erforderliga frågor till honom angående förhållanden, som äro av betydelse för frågan, om ersättning skall utgå eller ej. Själva ansökningen om ersättning måste i varje fall göras personligen. Å andra sidan är det för den arbetslöse av särskild betydelse, att ej någon dag under denna tid lämnas ur räkningen på grund av försummad anmälan, då det gäller att vinna ersättningsrätt snarast möjligt. De sakkunniga hava stannat för att lämna samma möjlighet till dispens öppen i förevarande fall som i fråga om anmälan under den tid, då ersättning utgår. Arbetsförmedlingens organ få således i varje särskilt fall pröva, om och under vilka villkor dispens må medgivas. 26 §.

I den allmänna motiveringen har lämnats en redogörelse för den ordning, i vilken utbetalning av ersättning skall äga rum. H ä r må allenast tilläggas, att utbetalning i regel kan ske allenast till den ersättningsberättigade personligen. En dylik fordran måste upprätthållas med hänsyn till den kontroll, som ständigt blir erforderlig. Då den ersättningsberättigade emellertid har att dagligen inställa sig hos arbetsförmedlingen för att fullgöra sin anmälningsskyldighet, torde berörda fordran icke förorsaka honom nämnvärt besvär, även om, såsom torde vara att förorda, särskilda tider och eventuellt särskilda lokaler anvisas för anmälningarna och utbetalningarna. 27 §.

Då enligt 24 § ansökan om ersättning på grund av försäkringen skall prövas av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor, måste konsekvensen fordra, att därest efter ansökningens beviljande inträffar någon omständighet av beskaffenhet att utesluta ersättningsrätt., exempelvis vägran från den arbetslöses sida att antaga erbjudet arbete, prövningen av berörda omständighet och dess inverkan å ersättningsrätten likaledes förbehålles huvudkontoret. Allenast i sådana fall, där försummelse att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet i och för sig utgör grund för ersättningsrättens bortfallande för viss eller vissa dagar och denna påföljd således kan omedelbart hänföras till ett faktum av fullt otvetydig karaktär, synes man utan att göra våld å den fastslagna principen kunna överlåta åt de underordnade organen att på egen hand pröva saken. Nu

310 berörda synpunkter utgöra grunden för de i förevarande paragraf upptagna bestämmelser. Ifrågasättas kunde, om ej även för sådana fall, där det underordnade organet finner ersättningsrätt vara utesluten på grund av omständighet, som inträffat tidigare än huvudkontorets beslut men som icke kunnat vara eller, efter vad det underordnade organet har anledning antaga, ej varit känd för huvudkontoret, enahanda anmälningsskyldighet borde föreskrivas som för den i paragrafen angivna situationen. Då emellertid detta av flera skäl icke synts lämpligt samt det underordnade organet naturligen oberoende av sådan föreskrift äger rätt att och lämpligen bör göra anmälan till huvudkontoret om vad som kommit till dess kännedom, hava de sakkunniga inskränkt sitt stadgande till att avse efter understödsbeslutets tillkomst inträffade omständigheter. 28 §.

Det har synts de sakkunniga önskvärt, att möjlighet beredes för större avdelningskontor att erhålla en självständig ställning med avseende å prövning av ersättningsanspråk. Man har nämligen anledning antaga, att i vissa större industrisamhällen skall komma till stånd dylika kontor med ett ganska omfattande försäkringsklientel och med en väl utbildad personal. Finge sådana kontor rätt att självständigt pröva ersättningsanspråken, skulle härigenom vinnas en avlastning i den många gånger säkerligen betydande arbetsbörda, som kommer att åvila huvudkontoren och dess föreståndare. Den speciella och ingående kännedom om försäkringsklientelet och ortsförhållandena, som förefinnes hos avdelningskontoren, skulle också få tillfälle att göra sig gällande på ett mera direkt och naturligt sätt och i större utsträckning än som är möjligt, då den skall taga sig uttryck i ett yttrande, som bifogas ansökningshandlingarna. Givetvis måste emellertid uppställas stränga krav i fråga om kvalifikationerna hos den vid avdelningskontoren anställda personalen, på det intet må äventyras av den erfarna och insiktsfulla prövning, som man avsett att vinna genom att göra huvudkontoren uteslutande behöriga i förevarande avseende. Det bör anmärkas, att den självständighet, som sålunda kan tillerkännas avdelningskontor, inskränker sig till frågor, som avses i 24 och 27 §§. Penningdistributionen skall fortfarande försiggå genom huvudkontoren. 29 §. Det av de sakkunniga! och för uppbörd av avgifterna föreslagna märkessystemet kräver anordnandet av ett från kalenderår skilt försäkringsår. Enligt förevarande paragraf skall försäkringsår löpa fr. o. m. första måndagen i juli samt omfatta tiden intill första måndagen i samma månad nästföljande år. Utgångspunkten har valts med hänsyn till att arbetslösheten i regel har sin minsta omfattning vid ifrågavarande tid. Vid försäkringsårets utgång skall ombyte av försäkringskort äga rum. I tider av utbredd arbetslöshet måste arbetsförmedlingsanstalternas arbete i anledning av dessa ombyten helt naturligt i hög grad forceras, då korten bilda underlag för ersättningsfrågornas bedö-

311 mande. Önskligt är att detta undvikes, i den mån möjligheter därför äro för handen. I samband med ombytena av försäkringskort skall å det nya kortet från det gamla överföras vissa uppgifter angående erlagda avgifter samt uppburen ersättning. Av utrymmeshänsyn måste denna överföring ske klumpvis, enligt de sakkunnigas förslag för perioder, benämnda försäkringskvartal och omfattande i regel 13 kalenderveckor. 30 §. Enligt 23 § skall arbetslös, då han ingiver ansökan om ersättning på grund av försäkringen, förete intyg från siste arbetsgivaren, utvisande den tid, anställningen varat, och anledningen till att den upphört eller, där fråga är om ersättning på grund av korttidsarbete, arbetstid och arbetsförtjänst för vecka. Detta stadgande förutsätter, att arbetsgivaren är skyldig utfärda dylikt intyg, och åläggande för honom i sådant avseende meddelas i förevarande paragraf. Skyldigheten gäller icke blott för arbetsgivare, som sysselsätta arbetare under omständigheter, vilka medföra försäkringsplikt enligt denna lag, utan även för andra. Intyget avser, närmast att lämna upplysning om de omständigheter, under vilka arbetslösheten inträtt, och då det är likgiltigt, huruvida arbetslösheten omedelbart anknyter sig till en försäkringspliktig sysselsättning eller icke, måste skyldigheten att utfärda intyg gälla oberoende av arten av arbetsgivarens verksamhet. Om således en industriarbetare, utrustad med försäkringskort, tager anställning såsom jordbruksarbetare och såsom sådan blir arbetslös, samt han vill på grund av tidigare erlagda avgifter söka ersättning, åligger det den lantbrukare, hos vilken han sist var i tjänst, att utfärda intyg, varom här är fråga. Däremot bör rimligen förutsättas, att, åtminstone vad angår erlagda avgifter, de i lagen uppställda förutsättningarna för rätt till ersättning äro för handen i det föreliggande fallet, Meningen är ju ej, att arbetaren skall förete en svit av intyg; 23 § talar allenast om intyg från siste arbetsgivaren. Med ledning av detta får arbetsförmedlingens organ, i fall, där så är erforderligt, själva förhöra sig hos tidigare arbetsgivare. Lämpligt synes vara, att socialstyrelsen fastställer formulär för intygen. Dessa böra nämligen icke begagnas för några längre, mer eller mindre subjektivt gjorda utläggningar. Självfallet föreligger ingen skyldighet för arbetaren att förete intyget för senare arbetsgivare. Någon fara för att anordningen skall kunna av mindre nogräknade arbetsgivare utnyttjas i syfte att förringa möjligheterna för arbetaren att erhålla ny anställning, torde således icke vara för handen. Av socialstyrelsen fastställda formulär böra finnas tillgängliga hos de lokala försäkringsorganen och möjligen även på andra ställen. 31 §. I det föregående har framhållits, att kontrollen å arbetsgivarnas sätt att fullgöra sina skyldigheter med avseende å försäkringsavgifternas erläggande väsentligen måste bliva en arbetarnas egen sak. Det påpekades emellertid i samband därmed, att man för vissa fall, där såväl arbetaren som arbetsgivaren

312 hade intresse av att avgift ej erlades, icke kunde nöja sig med enbart kontroll genom arbetarna utan måste se till att en sådan jämväl från försäkringsorganens sida kunde genomföras. För detta ändamål har i förevarande paragraf stadgats skyldighet för arbetsgivarna att på anmodan hålla vissa handlingar, som ansetts vara av betydelse för en sådan kontroll, tillgängliga för försäkringsorgan. I första hand är därvid tänkt på en kontroll utövad i samband med personliga besök hos arbetsgivarna. Naturligen kunna dylika besök ske allenast mera sporadiskt. I och för stickprovskontroll torde de emellertid hava en viktig uppgift att fylla. Möjligen bör tagas under övervägande, huruvida icke yrkesinspektionens tjänstemän kunna i viss utsträckning användas såsom ombud för försäkringsorganen i nu berörda hänseende. E t t lämpligt tillfälle för kontroll torde ock komma att erbjuda sig i samband med de årliga utbytena av försäkringskort. Det lärer nämligen visa sig praktiskt ur synpunkten av att genomföra dessa utbyten så snabbt och bekvämt som möjligt, att åtminstone större arbetsgivare i förväg till arbetsförmedlingsanstalternas organ insända hos dem förvarade försäkringskort jämte vissa förteckningar över anställda arbetare. Redan på grundval härav lärer viss kontroll kunna utövas å avgiftsbetalningen. Därest arbetsgivarna därutöver ville ställa sina avlöningslistor till förfogande, skulle kontrollen kunna göras ännu effektivare. Emellertid synes man icke lämpligen böra i lagen uppställa så stränga krav å arbetsgivarnas medverkan utan nöja sig med det frivilliga bistånd, som man har att påräkna. Bortsett från kontrollen å avgiftsbetalningen blir emellertid en samverkan mellan försäkringsorgan och arbetsgivarna av nöden i vissa andra avseenden, främst när det gäller att konstatera i föreliggande fall, huruvida den, som gör anspråk på ersättning på grund av försäkringen, verkligen är oförvållat arbetslös. Väl är föreskrivet, att intyg från siste arbetsgivaren angående bl. a, anledningen till anställningens upphörande skall bifogas ansökan om ersättning. Givet är emellertid, såsom fornt upprepade gånger framhållits, att detta intyg ofta icke kommer att innehålla tillfyllestgörande utredning utan måste kompletteras med egna undersökningar av försäkringsorganen. Sådana undersökningar komma naturligen i stor utsträckning att företagas genom hänvändelser till ersättningssökandens tidigare arbetsgivare och dess böra då vara pliktiga att stå till tjänst med erforderliga upplysningar. Att i lagtext närmare fixera denna skyldighet låter sig tydligen icke göra. I regel blir det väl så. att vederbörande representant för arbetsförmedlingen telefonledes sätter sig i förbindelse mecl arbetsgivaren och framställer vissa frågor och i de flesta fall torde det svar, arbetsgivaren omedelbart eller efter företagna undersökningar avgiver, vara tillfyllest. Undantagsvis kan måhända noggrannare utredning av fakta vara erforderlig och arbetsgivaren i så fall hava att lämna sitt bistånd till åstadkommandet av en sådan. Särskilt blir naturligen detta fallet i fråga om ärenden, som besvärsvägen dragits under socialstyrelsens prövning. Man torde hava rätt förutsätta, att arbetsgivarna skola finna det vara med sin fördel förenligt att lojalt skänka sin medverkan. Ändamålet är ju att skapa en garanti

313 mot ett obehörigt utnyttjande av en försäkring, till vilken de själva i avsevärd mån lämna bidrag. 32 §.

I denna paragraf hava upptagits vissa bestämmelser i avsikt att förhindra ett obehörigt utnyttjande från försäkringstjänstemännens sida av omständigheter, som kommit till deras kännedom i och för tjänsten. Bestämmelserna hava utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i olycksfallsförsäkringslagen och arbetarskj^ddslagen och torde icke erfordra någon närmare motivering. 33 §.

Den princip, som i förevarande paragraf kommit till uttryck, har vunnit burskap inom all socialförsäkringslagstiftning och har givetvis ett alldeles särskilt berättigande i fråga om en arbetslöshetsförsäkring. 34 §.

I motiveringen till 1 § har angivits, att lagen principiellt äger tillämplighet allenast å verksamhet inom landet men att det i fråga om sådan verksamhet är likgiltigt, huruvida arbetsgivaren respektive arbetaren är svensk eller främmande undersåte. Emellertid kunna fall inträffa, där det är tveksamt, huruvida det. sålunda anförda bör äga giltighet. Detta gäller dels då en arbetsgivare, som liar sin egentliga verksamhet i utlandet, använder arbetare, svensk eller utlänning, till arbete här i landet, och dels då en arbetsgivare, som har sin egentliga verksamhet här i landet, använder arbetare till arbete i utlandet. I sådana specialfall lärer avgörandet av frågan om lagens tillämplighet få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Det är emellertid möjligt, att man härvid kommer i strid med principer, som gälla i det främmande landet, och att det sålunda inträffar, antingen att vederbörande arbetare kommer att omfattas av försäkringen i båda länderna eller att han ej kommer in under försäkringen i något av länderna. Det synes önskvärt, att man vidtager anordningar för att om möjligt undvika dylika inadvertenser. Då emellertid dylika anordningar måste bliva beroende av motsvarande lagstiftnings innehåll i främmande länder, lärer enda framkomliga vägen vara, att det överlåtes åt Kungl. Maj:t att genom särskilda överenskommelser med vederbörande främmande makter och under förutsättning av ömsesidighet lösa de spörsmål, varom här är fråga. Det föreslagna stadgandet överensstämmer i huvudsak med motsvarande föreskrift i olycksfallsförsäkringslagen. 35 §. För försäkringens genomförande erfordras naturligen åtskilliga detaljföreskrifter av beskaffenhet att icke lämpligen böra upptagas i en författning av lags karaktär. I anslutning till vad som gäller enligt pensionsförsäkrings- och olycksfallsförsäkringslagarna har föreslagits, att Kungl. Maj:t skall äga att i

314 administrativ väg utfärda sådana föreskrifter eller giva bemyndigande därtill åt socialstyrelsen såsom det högsta försäkringsorganet. 36 §. Frågan om besvärsförfarandets gestaltning har berörts i en föregående del av betänkandet och där har i stora drag redogjorts för den ordning, de sakkunniga tänkt sig i detta avseende, och för de skäl, som därvid varit avgörande. I detta sammanhang skall därför beröras endast vissa detaljfrågor. Såsom framgår hava de föreslagna bestämmelserna avseende allenast a beslut av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor, som jämlikt 28 § erhållit en mera självständig ställning. Det kan nämligen blott undantagsvis förekomma, att annat avdelningskontor än nu sagts eller ombud har att på egen hand fatta beslut i frågor, som röra den arbetslöses rätt till ersättning. Och där så verkligen kan inträffa, gäller det frågor av underordnad betydelse och enkel beskaffenhet, förnämligast rörande anmälningsskyldighetens fullgörande (huruvida giltig anledning förefunnits för underlåtenhet att personligen inställa sig eller huruvida och i vilken utsträckning befrielse från personlig inställelse i visst fall bör medgivas). Det har synts överflödigt att för dessa fall anordna ett formligt besvärsförfarande. Efter en hänvändelse från den eventuellt missnöjde kan ju huvudkontoret, där så är erforderligt, åstadkomma rättelse. Över beslut av huvudkontor eller avdelningskontor, som erhållit en självständig ställning, skola besvär kunna fullföljas till socialstyrelsen. Besvärstiden har ansetts kunna begränsas till 15 dagar. Denna tid skall emellertid räknas först från dagen för beslutets delgivning med den arbetslöse. Det kan nämligen, när det gäller hos avdelningskontor eller ombud anhängiggjorda ersättningsfrågor, förflyta åtskilliga dagar, innan den arbetslöse erhåller kännedom om beslutet. Delgivningen synes lämpligast kunna ordnas så, att arbetsförmedlingens vederbörande organ företer beslutet — det lärer väl i regel föreligga i form av en resolution å ansökningshandlingen — för den arbetslöse och låter denne å handlingen teckna erkännande om delfåendet. Eventuellt synes intyg från arbetsförmedlingsorganet kunna vara tillräckligt bevis om delgivning. Föreskriften att besvären skola ingivas till huvudkontoret har sin grund i en önskan att vinna tid vid ärendets behandling. Det har nämligen ansetts önskvärt, att nämnda kontor får tillfälle att yttra sig i anledning av besvären, och under sådana förhållanden vore det onödig omgång att först låta handlingarna passera genom socialstyrelsen. Då det måste anses synnerligen angeläget, att största möjliga enhetlighet åstadkommes vid lagens tillämpning, har föreslagits, att socialstyrelsen skall äga att till prövning upptaga beslut, varom här är fråga, ändå att klagan ej föres. Med denna rätt följer ock befogenhet för socialstyrelsen att i fall, där besvär väl anförts men efter utgången av den i sådant avseende stadgade tid, till prövning upptaga dessa, därest omständigheterna anses böra föranleda, därtill.

315 37 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf mare motivering.

torde icke erfordra någon när-

Förslag till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter. All arbetslöshetsförsäkring förutsätter vid sitt genomförande en väl ordnad offentlig arbetsförmedling. Garantier måste finnas för att ett i erforderlig omfattning utbyggt förmedlingsnät är för handen, för att de olika anstalterna intimt samverka med varandra och för att verksamheten i övrigt bedrives efter rationella grunder och på ett tillfredsställande sätt. Ifrågavarande synpunkter erhålla alldeles särskild vikt, om man, såsom fallet är i fråga om de sakkunnigas förslag till lagstiftning angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, uppdrager åt arbetsförmedlingsanstalterna att vid sidan av sin verksamhet med avseende å det rena förmedlingsarbetet tjänstgöra såsom lokala organ för försäkringen. Den svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och upprätthålles alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunalsamfunds sida, närmast landstingsområden och större städer. Staten har hittills inskränkt sig till att lämna visst bidrag till verksamhetens bedrivande; i samband därmed hava lämnats vissa av statsbidraget betingade regler angående tillsyn från statlig myndighets sida. I socialförsäkringskommitténs år 1922 avgivna betänkande med förslag till lag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor lämnas en ingående redogörelse för förmedlingens utveckling i vårt land och den nuvarande organisationen. I dessa avseenden tillåta de sakkunniga sig att hänvisa till nämnda betänkande. Här må framställningen allenast kompletteras med vissa uppgifter angående det nuvarande läget. I samtliga rikets län med undantag för Malmöhus län finnas upprättade länsanstalter för offentlig arbetsförmedling, till vilka äro knutna avdelningskontor och ombud. I Malmöhus län finnes ingen gemensam länsanstalt; på kommunalt initiativ hava däremot upprättats självständiga anstalter såväl i Malmö stad som i åtta andra städer eller större samhällen inom länet och samtliga dessa åtnjuta anslag från landstinget. Särskilda kommunala anstalter finnas dessutom i Stockholm (med ett avdelningskontor) och i Göteborg. Sammanlagda antalet huvudkontor uppgick vid 1926 års slut till 36; antalet avdelningskontor var då 100 och antalet ombud omkring 50. De senaste årens utveckling kännetecknas av en strävan mot specialisering av verksamheten. Särskilt har denna strävan gjort sig gällande med avseende å förmedlingen inom sjömansyrket. För denna finnas sålunda för närvarande upprättade specialkontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg; särskilda sjömansförmedlingsombud finnas dessutom å 18 andra orter, varjämte å ytterligare 6 platser sjömansförmedling är anordnad i direkt samband med den övriga förmedlingen. I Stockholm, är härutöver

316 fackarbetsanvisning anordnad för åtskilliga yrken, nämligen för måleri- samt bleck- och plåtslageriarbetare ävensom för minderårig arbetskraft och lärlingar (den s. k. ungdomsförmedlingen). Finansiellt uppbäres den offentliga arbetsförmedlingen huvudsakligen genom anslag från respektive landsting och kommuner; till dessa anslag kommer emellertid statsbidrag enligt särskilt fastställda grunder samt i vissa fall anslag från hushållningssällskap. För år 1926 uppgingo samtliga utgifter för förmedlingsverksamheten till 1 000 703 kr.; inkomsterna för samma år belöpte sig till 1 017 159 kr., därav i statsbidrag 221 761 kr. Under samma, år gjordes hos förmedlingen 497 651 ansökningar om arbete och 247 286 anmälningar om lediga platser; de tillsatta platsernas antal uppgick till 202 738. I motiveringen till de sakkunnigas förslag i fråga om organisationen av arbetslöshetsförsäkringen har angivits, att de sakkunniga stannat för bibehållandet av den offentliga arbetsförmedlingen såsom en kommunal angelägenhet, Å denna principiella grundval är det förevarande lagförslaget uppbyggt. I allt väsentligt överensstämmer detta med det förslag i ämnet, som år 1925 utarbetades inom socialdepartementet i anledning av en ifrågasatt lagstiftning angående frivillig arbetslöshetsförsäkring. Sistnämnda förslag åter innebar i likhet med det av socialförsäkringskommittén år 1922 avgivna, i vad detta avsåg arbetsförmedlingen, väsentligen ett fastställande av den för närvarande gällande ordningen. Vissa jämkningar i departementsutkastet hava dock givetvis blivit nödvändiga med hänsyn särskilt till den tilltänkta nya uppgiften för arbetsförmedlingen: att tjänstgöra såsom lokalorgan för en obligatorisk-arbetslöshetsförsäkring. Vid sidan av den offentliga arbetsförmedlingen förekommer för närvarande privat förmedling av arbetsanställning, utövad såsom yrkesmässig verksamhet. Genom en kungörelse av den 5 maj 1916 har sådan kommissionärsverksamhet underkastats viss kontroll från det allmännas sida. Sålunda erfordras för verksamhetens bedrivande tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Tillstånd får icke meddelas annan än svensk medborgare, som gjort sig känd för ordentlighet och finnes vara lämplig för verksamheten i fråga. Särskild undersökning skall göras angående behovet i orten av den kommissionärsverksamhet, för vilken tillstånd sökes; finnes intet sådant behov, får ansökningen icke beviljas. Tillstånd kan återkallas, närhelst omständigheterna därtill föranleda. Kommissionär är skyldig föra förteckning över platssökande och anmälda lediga platser ävensom avgiva månatliga uppgifter angående sin verksamhet. Under år 1926 torde omkring 150 kommissionärer hava utövat verksamhet på grund av beviljat tillstånd. Enligt lämnade uppgifter hade genom dem förmedlats tillhopa 40 748 platser. Av dessa hade icke mindre än 36 724 avsett kvinnlig arbetskraft; den manliga arbetskraften använder således i ytterst ringa utsträckning den ifrågavarande förmedlingen. Största antalet förmedlingar avser husliga tjänare samt hotell- och restaurangpersonal. Det kan ifrågasättas, huruvida icke i samband med genomförandet av en lagstiftning angående offentlig arbetsförmedling samt arbetslöshetsförsäkring bor-

317 de stadgas förbud för verksamhet av nyss angiven art, i synnerhet som det särskilt för arbetslöshetsförsäkringens del är av yttersta vikt, att den offentliga förmedlingen når den högsta möjliga grad av effektivitet. I flera utländska stater har sådant förbud också genomförts och vid internationella arbetsorganisationens konferens i Washington 1919 antogs en rekommendation, däri hemställdes, att till organisationen anslutna stater måtte efterhand förbjuda all privat yrkesmässig verksamhet för arbetsförmedling. Denna rekommendation förelades av Kungl. Maj:t 1921 års riksdag, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig anse, att densamma icke borde föranleda någon åtgärd från Sveriges sida. Det framhölls, att den yrkesmässiga förmedlingsverksamheten i vårt land kunde sägas i realiteten vara ställd på avskrivning dels i följd av den offentliga arbetsförmedlingens alltjämt fortgående större utveckling och dels på grund av det sätt, varpå 1916 års kungörelse numera tillämpades. Riksdagen förklarade sig icke hava något att erinra mot vad Kungl. Maj:t anfört. Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då det lärer kunna antagas, att den betydande utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen, som blir nödvändig i samband med genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, skall ytterligare bidraga till att tränga den affärsmässiga förmedlingsverksamheten tillbaka, hava de sakkunniga icke ansett erforderligt att föreslå några särskilda åtgärder för förhindrandet av sådan verksamhet. I detta sammanhang må jämväl erinras därom, att arbetarnas fackliga organisationer i viss utsträckning ombesörja förmedling av arbetsanställning inom sina respektive yrkesområden. Denna verksamhet är olika ordnad inom olika fackförbund. En organisationsmässigt fullt genomförd, centralt ledd förmedlingsverksamhet förekommer inom Svenska Typografförbundet. Detta förbund har upprättat en central förmedlingsbyrå i Stockholm, och de olika avdelningsstyrelserna tjänstgöra såsom lokala byråer under denna. Enligt stadgarna för förbundets arbetslöshetskassa har medlem ej rätt att vare sig söka eller antaga anställning utan att först ha erhållit tillstånd av den centrala förmedlingsbyrån (i fråga om arbete å annan ort) eller av avdelningsstyrelsen (i fråga om arbete å hemorten). Vid förmedling av anställning iakttages, att vederbörande såvitt möjligt anvisas arbete i den tur, de anmält sig arbetslösa, under förutsättning att arbetsledig vid jämförelse med annan, som kan komma i fråga, uppfyller normala krav för platsen. Av förbundet förmedlades under 1926 tillhopa 1 164 anställningar, därav 85 genom den centrala byrån; under år 1927 voro motsvarande siffror 1 084 och 71. Praktiskt taget torde all arbetsanställning inom facket ske genom förbundets platsförmedling. Jämväl personer, vilka icke tillhöra förbundet, äga anlita dess förmedlingsbyråer och de erhålla arbetsanvisning i samma ordning som medlemmarna d. v. s. i tur efter inskrivningen såsom arbetssökande. Inom andra fackförbund, där ordnad förmedlingsverksamhet förekommer, utövas denna i regel av de olika lokalavdelningarna var för sig utan någon central ledning. Detta är exempelvis fallet inom Svenska Livsmedelsarbetareförbundet. De till detta förbund anslutna bageriarbetarna hava sålunda i de flesta större städerna upprättat särskilda byråer för ändamålet och dessa torde i stort sett behärska för-

318 medlingen av anställning inom facket å orten. Stockholmsavdelningen förmedlade sålunda år 1927 tillhopa 153 s. k. fasta arbeten samt 3 464 s. k. hjälparbeten (tillfälliga anställningar). Även de under samma förbund hörande slakteri- och charkuteriarbetarna hava i viss utsträckning ordnat egen platsförmedling, stundom gemensamt med övriga yrkesgrenar inom förbundet. Inom Svenska Metallindustriarbetarförbundet bedrives vid åtskilliga avdelningar under fullt ordnade former en icke obetydlig förmedlingsverksamhet. Den inom flertalet fackförbund stadgade skyldigheten för medlemmarna att vid tagande av ny anställning hänvända sig till avdelningsstyrelsen på platsen torde väl ock i och för sig föranleda utövandet av sådan verksamhet, i den mån förhållandena göra det möjligt. Slutligen må nämnas, att det inom de syndikalistiska organisationerna praktiserade registersystemet har såsom en av sina uppgifter att bilda underlag för arbetsförmedling åt organisationens medlemmar. Det torde icke kunna ifrågakomma att i detta sammanhang meddela några regler angående den förmedlingsverksamhet, som sålunda bedrives av arbetarna själva. För den händelse en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomföres och såsom förutsättning för rätt till ersättning föreskrives daglig inställelse hos den offentliga arbetsförmedlingen samt skyldighet att antaga av denna anvisat lämpligt arbete, måste emellertid självfallet dessa villkor gälla, även om fackorganisationerna anse sig fortfarande böra bedriva egen förmedlingsverksamhet. 1 §• I förevarande paragraf fastslås, i anslutning till vad som för närvarande gäller, att den offentliga arbetsförmedlingen är en kommunal angelägenhet, Landstingen ävensom stadsfullmäktige i städer, vilka icke deltaga i landsting, skola, var inom sitt område, sörja för upprättandet av en offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Denna regel föranleder icke i och för sig någon större ändring i den nuvarande ordningen, om man frånser Malmöhus län. För samtliga övriga landstingsområden samt de städer, som icke deltaga i landsting, finnas nämligen, såsom ovan framhållits, redan dylika anstalter upprättade. Då det måhända i vissa fall kan visa sig ändamålsenligt, att landstingsområde och stad, som icke deltager i landsting, förena sig om gemensam anstalt, har i lagtexten intagits en föreskrift, som ger möjlighet för sådan anordning. Ur skilda synpunkter har det ansetts lämpligt att i själva författningen angiva anstaltemas dubbla uppgift att förmedla arbetsanställning samt att tjänstgöra såsom lokala organ för arbetslöshetsförsäkringen. Bl. a. torde sålunda utbyggnaden av anstalterna genom avdelningskontor och ombud bliva i hög grad avhängig av den sistnämnda uppgiften. Beträffande denna utbyggnad lämnas icke i författningen några närmare riktlinjer; det stadgas allenast, att varje anstalt skall hava huvudkontor samt erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Emellertid hava de sakkunniga sökt bilda sig en uppfattning angående omfattningen av den utbyggnad, som skulle bliva nödvändig i anledning av de sakkunnigas förslag, samt låtit verkställa en särskild undersökning i detta avseende. En redogörelse för

319 denna undersökning ingår såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande och de sakkunniga inskränka sig i detta sammanhang till att hänvisa till denna. I den s. k. granskningsnämnden, som hade att avgiva yttrande över de inom socialdepartementet år 1925 utarbetade utkasten till lagstiftning angående frivillig arbetslöshetsförsäkring och i samband därmed stående frågor, föreslogs, att socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingen skulle äga att vid behov själv förordna, att avdelningskontor skulle inrättas eller ombud utses. E t t sådant bemyndigande skulle emellertid, såsom socialstyrelsen i sitt yttrande anmärkt, knappast lämpligen kunna utnyttjas och synes för övrigt icke heller stå rätt väl tillsammans med lagförslagets konstruktiva läggning. Enligt de sakkunnigas mening torde de i lagförslagets 11 och 12 §§ meddelade bestämmelser erbjuda fullt tillräckliga, garantier i ifrågavarande hänseende.

2§. Enligt de sakkunnigas förslag i fråga om organisationen av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall socialstyrelsen tjänstgöra såsom centralmyndighet för denna med arbetsförmedlingsanstalterna såsom underlydande lokala organ. Denna anordning bygger på att socialstyrelsen är tillsynsmyndighet i fråga om arbetsförmedlingen. I denna paragraf fastslås, att så skall vara fallet. Detta gäller för övrigt redan för närvarande. Närmare regler angående tillsynens utövande meddelas i 11 och 12 §§. 3—6 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser angående arbetsförmedlingsanstalternas organisation. För varje anstalt skall finnas en styrelse, utsedd, om man frånser ordföranden samt suppleant för denne, av vederbörande kommunala representation d. v. s. landsting eller stadsfullmäktige. Styrelsen skall vara paritetiskt sammansatt av representanter för arbetsgivare och arbetare. Denna princip finnes fastslagen redan i gällande kungörelse av den 30 juni 1916 angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av offentlig arbetsförmedling i riket och har genomgående vunnit tillämpning i utländsk lagstiftning å området. Dess stadfästande i lagstiftningen är i förevarande fall desto mera påkallat, som det ju är tänkt, att arbetsförmedlingsanstalterna skola bliva organ för en arbetslöshetsförsäkring, vilken till huvudsaklig del skall ekonomiskt uppbäras av arbetsgivare och arbetare. Å andra sidan har emellertid jämväl staten ett starkt intresse av att den offentliga arbetsförmedlingen handhaves med den största omsikt. Av statsmedel skall dessutom täckas en icke ringa andel av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, nämligen familjetilläggen och samtliga förvaltningskostnader, däri inberäknat de utgifter som åsamkas arbetsförmedlingsanstalterna på grund av deras befattning med försäkringens administrering. Med hänsyn härtill måste tillses, att åt staten inrymmes ett ganska starkt inflytande å ledningen av anstalternas verksamhet. Detta krav har av de sakkunniga beaktats i två avseenden. Dels skall sålunda enligt de sakkunnigas förslag ordförande i sty-

320 relse för arbetsförmedlingsanstalt jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj:t och dels skall socialstyrelsen tillsätta föreståndare för sådan anstalts huvudkontor samt bestämma storleken av de löneförmåner, denne skall åtnjuta. På båda dessa punkter bar statsinslaget accentuerats starkare än i de tidigare förslagen, d. v. s. socialförsäkringskommitténs samt 1925 års departementsutkast. Dessa gingo nämligen beträffande styrelsens sammansättning ut på att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle utse ordförande samt suppleant för denne. Den av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna anordningen är närmast motiverad av en önskan att söka ernå större enhetlighet vid tillsättningen samt en starkare garanti för tillgodoseendet av de rent sakliga kompetenskraven. I fråga om föreståndarbefattningen innehöllo de nyssnämnda förslagen allenast, att föreståndare skulle godkännas av socialstyrelsen. Vid genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med socialstyrelsen såsom centralorgan samt arbetsförmedlingsanstalterna såsom lokalorgan är emellertid uppenbarligen av nöden, att sambandet mellan nämnda organ knytes fastast möjligt och att de skilda lokalorganens löpande verksamhet ledes av fullt kompetenta, helst för ändamålet särskilt utbildade krafter. Enligt de sakkunnigas förslag skola samtliga ansökningar om ersättning på grund av försäkringen prövas av respektive anstalters huvudkontor. Dessa skola också handhava penningdistributionen ut till de olika avdelningskontoren och ombu den. Givetvis blir det i praktiken föreståndaren, som får den väsentliga delen av dessa utomordentligt viktiga och krävande arbetsuppgifter på sin lott. Det måste då ovillkorligen sörjas för att allenast de bästa krafter, som stå till buds, få det ansvarsfulla värvet sig anförtrott. Den tidigare föreslagna anordningen med avseende å föreståndarbefattningens tillsättande kan enligt de sakkunnigas förmenande icke anses erbjuda tillräcklig säkerhet härför. Emot de sakkunnigas förslag på denna punkt skall måhända åberopas, att detsamma alltför starkt inkräktar å respektive kommunalsamfunds fria självbestämningsrätt. Häremot må emellertid genmälas, att åtminstone i viss mån jämförbara anordningar redan för närvarande finnas genomförda på åtskilliga områden. De sakkunniga erinra i sådant avseende bl. a. om gällande bestämmelser angående polispersonals ävensom lasarettsläkares tillsättande och avlönande. För övrigt torde de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående statsbidrag till arbetsförmedlingsanstalterna tillfullo motivera den ståndpunkt, de sakkunniga intagit. Föreståndaren blir enligt de sakkunnigas förslag icke att anse såsom statstjänsteman. Avlöning till honom skall utbetalas av respektive kommunalsamfund, ehuru detta sedermera erhåller statsbidrag för ändamålet i enahanda ordning som för andra utgifter, och han är såsom övriga anstaltens tjänstemän underordnad i förhållande till styrelsen. Beträffande själva tillsättningen har ansetts självklart, att styrelsen skall äga avgiva yttrande i ärendet. Detta kommer väl i flertalet fall att resultera i något slags förord för någon av de sökande. Men socialstyrelsen skall, med fullt beaktande naturligtvis av de framförda synpunkterna, icke vara bunden av sådant förord utan hava. frihet tillsätta den enligt dess uppfattning mest lämplige. De i förevarande paragrafer i övrigt meddelade föreskrifterna

beträffande

321 kvalifikationerna för ledamotskap i styrelse, reglemente m. m. överensstämma i allt väsentligt med motsvarande stadganden i de tidigare förslagen och torde icke erfordra någon närmare motivering.

7§. I denna paragraf givas vissa allmänna regler angående arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet för förmedling av arbetsanställning. De viktigaste av dessa regler — att verksamheten skall avse alla slag av arbete och icke föranleda några kostnader för arbetsgivare eller arbetare samt att vid densamma skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig —- återfinnas redan i nu gällande kungörelse angående statsbidrag till den offentliga arbetsförmedlingen och giva uttryck åt principer, som behärska även den utländska, lagstiftningen å området. F r å n regeln, att förmedlingen skall vara kostnadsfri, göres visst undantag för sådana fall, där arbetsgivare eller arbetare påkalla särskilda åtgärder, såsom annonsering eller dylikt. I enlighet med hemställan från såväl granskningsnämnden som socialstyrelsen i yttranden över 1925 års departementsutkast har detta undantag formulerats så, att klart framgår, att allenast kostnaden för den särskilda åtgärden men icke någon ersättning för själva förmedlingen kan uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande. Granskningsnämnden påyrkade i sitt berörda yttrande jämväl, att vissa bestämmelser skulle meddelas angående förfaringssättet i sådana fall, där två eller flera arbetssökande vore att anse såsom lika lämpliga för en viss plats. Hänsyn borde då tagas till"särskilda omständigheter, såsom åliggande försörjningsplikt, kostnad för erforderlig resa till arbetsorten, tid under vilken arbetslöshet varit för handen eller annat dylikt. Socialstyrelsen uttalade emellertid vissa betänkligheter häremot. Man kunde, enligt vad styrelsen anförde, befara, att bestämmelser i angiven riktning skulle i viss mån avtrubba känslan för huvudregelns iakttagande och påtrycka arbetsförmedlingstjänsten en icke minst för de arbetssökande motbjudande stämpel av barmhärtighetsverksamhet samt måhända även i somliga fall bana väg för ovidkommande hänsynstaganden. De av socialstyrelsen anförda synpunkterna torde icke kunna frånkännas ett visst berättigande. Då härtill kommer, att arbetsförmedlingsanstalterna äro utan stöd av lagbestämmelse berättigade att i förekommande fall taga hänsyn till de av granskningsnämnden åberopade omständigheterna — så torde nu redan i stor utsträckning äga rum — hava de sakkunniga icke ansett påkallat att upptaga särskilt stadgande i förevarande avseende. I fråga om arbetsförmedlingsanstalts verksamhet vid arbetskonflikt föreslogs i departementsutskastet ett stadgande av innehåll, att verksamheten skulle fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare. Granskningsnämnden framhöll, att av detta stadgande icke framginge, om arbetsförmedlingsanstalt kunde anses vara berättigad att till den arbetssökande uppgiva, huruvida konflikt, rådde å plats, dit arbetslös hänvisades för erhållande av arbete. Det syntes nämnden uppenbart, att anstalten borde vara berättigad läm21—271089.

322 na sådan upplysning. Följden skulle annars bliva, att arbetaren erhölle kännedom om ifrågavarande förhållande, först sedan han anlänt till den plats, där arbete anvisats honom. Förmedlingsverksamheten skulle under sådana förhållanden icke medföra, att anställning komme till stånd, utan endast hava till följd en onödig omgång, som vore så mycket mera omotiverad, som den kunde vara ägnad att förorsaka onödiga kostnader för resa till och från arbetsorten, vilka kostnader i viss utsträckning komme att drabba även statsverket. Stadgandet borde därför fullständigas med en föreskrift, att anstalt skulle äga att, i den mån den därom ägde kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt rådde å arbetsplats, dit arbetsanvisning skedde. — F y r a reservanter motsatte sig införandet av ett sådant tillägg, då detta enligt vad erfarenheten utvisade komme att av arbetssökande tolkas såsom ett åläggande för arbetsförmedlingsanstalten att hålla reda på förekomsten av dylika konflikter och i varje fall lämna upplysning därom. En dylik uppfattning kunde medföra och hade faktiskt medfört stora svårigheter och obehag för arbetsförmedlingsanstalterna på vissa platser. Den ståndpunkten, att arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet skall fortgå oberoende av arbetskonflikt, har alltid hävdats från den svenska offentliga arbetsförmedlingens sida. Redan vid en konferens, som på kommerskollegii föranstaltande år 1909 hölls med representanter för de olika anstalterna, beslöts emellertid enhälligt det uttalandet, att det måste anses ligga i såväl arbetsgivares och arbetares som arbetsförmedlingens verkliga intresse, att vederbörande tjänsteman vid arbetsförmedlingen skulle äga att vid förfrågan eller eljest, då han funne förhållandena sådant påfordra, lämna upplysning om att vederbörande arbetsgivare resp. arbetare vore för tillfället indragen i konflikt, försåvitt man därom å arbetsförmedlingen ägde kännedom. Detta uttalande konfirmerades med en liknande konferens år 1919. Med hänsyn härtill och då sålunda det av granskningsnämnden påyrkade tillägget allenast ger uttryck för redan för närvarande tillämpad praxis, förorda de sakkunniga dess upptagande i lagstiftningen. För att den offentliga arbetsförmedlingen skall komina att väl fylla sin uppgift är det uppenbarligen av yttersta vikt, att en väl genomförd samverkan mellan de olika anstalterna äger rum. Det har också varit en oavlåtlig strävan från arbetsförmedlingens målsmän att få en sådan samverkan till stånd och att utveckla densamma till allt större fullständighet. Emellertid är tydligt, att några närmare föreskrifter i detta avseende icke lämpligen kunna uppställas i lagstiftningen. De sakkunniga föreslå därför, att Konungen skall äga meddela sådana föreskrifter. 8 §. För fullständighetens skull har i denna paragraf beträffande arbetsförmedlingsanstalternas befattning med arbetslöshetsförsäkringen upptagits en hänvisning till bestämmelserna i den föreslagna lagen angående arbetslöhetsförsäkring.

323 9 och 10 §§. Enligt gällande författningar utgår statsbidrag till den offentliga arbetsförmedlingen i första hand till bestridande av samtliga för arbetsförmedlingen nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram och interurbana telefonsamtal samt tryckning av formulär och blanketter. Dessutom kan efter prövning i varje särskilt fall understöd erhållas till bestridande av kostnaderna dels för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för de särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, för samarbetet mellan anstalterna samt för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring. Slutligen må anstalt, som förskotterat eller betalat medellös arbetssökandes resa å järnväg för tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom riket anvisad anställning, under vissa förutsättningar erhålla bidrag av statsmedel till täckande av hälften av berörda resekostnad. Att i samband med genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring pålägga arbetsförmedlingsanstalterna den betungande uppgiften att fungera såsom lokala försäkringsorgan låter sig uppenbarligen icke göra, utan att man i samband därmed på ett eller annat sätt bereder anstalterna gottgörelse för därav föranledda kostnader. Då staten enligt de sakkunnigas förslag skulle bära samtliga förvaltningskostnader för försäkringen, bör nämnda gottgörelse erbjudas i form av ökat statsbidrag. För närvarande är emellertid omöjligt att göra någon exakt beräkning angående den utgiftsökning för arbetsförmedlingsanstalterna, som blir en följd av befattningen med arbetslöshetsförsäkringen. Härutinnan måste man tillsvidare nöja sig med en approximativ uppskattning. I anslutning till förfaringssättet i andra länder, där en motsvarande kombinering av den offentliga arbetsförmedlingen med försäkringen vunnit tilllämpning, synes man därför lämpligen böra med utgångspunkt från en sådan uppskattning fixera statsbidraget till viss andel av arbetsförmedlingsanstalternas samtliga utgifter, enligt de sakkunnigas förslag till tre fjärdedelar därav. Härigenom skulle enligt de sakkunnigas uppfattning arbetsförmedlingsanstalterna tillförsäkras statsbidrag dels i samma omfattning som för närvarande är fallet och dels därutöver för samtliga av befattningen med arbetslöshetsförsäkringen härrörande utgifter. Någon differentiering av statsbidraget för olika grenar av verksamheten skall enligt de sakkunnigas förslag icke längre förekomma. Dock har ansettslämpligt att även i fortsättningen bibehålla vissa särregler med avseende å statsbidrag till täckande av resekostnader för vissa arbetslösa. De av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna bestämmelserna överensstämma i stort sett med de för närvarande gällande, om man frånser statsbidragets storlek. I detta sammanhang må anmärkas, att granskningsnämnden hemställde om sådan förändring av ifrågavarande bestämmelser, att statsbidrag jämväl kunde utgå till återresa från ort, dit arbetssökande begivit sig för tillträdande av arbetsanställning. Socialstyrelsen förklarade emellertid i sitt yttrande, att en

324 dylik förändring knappast kunde anses motiverad. Frågor om bekostande av återresa torde, anförde styrelsen, sällan förekomma och förutsättningarna för rätt till statsbidrag i dylika fall torde knappast lämpligen låta sig generellt fastställa. I regel borde arbetsgivaren bestrida kostnaden och den föreslagna ändringen skulle sannolikt försvaga hans ansvarskänsla gent emot den anlitade arbetsförmedlingsanstalten och den till honom hänvisade arbetaren. Enligt de sakkunnigas förmenande bör allenast undantagsvis kunna ifrågasättas statsbidrag till bekostande av återresa för arbetslös från ort, dit arbetsanvisning skett. För rätt till statsbidrag beträffande resan till arbetsplatsen förutsattes, att avtal om anställning redan var träffad eller med säkerhet kunde förväntas komma till stånd. Har anställning likväl icke vunnits, torde detta merendels berott av något förhållande från arbetsgivarens eller arbetarens sida, vilket bör utesluta, att staten lämnar bidrag till återresan. Skulle emellertid någon gång omständigheterna vara sådana, att anspråk på statsbidrag med fog kan framställas, torde den i departementsutkastet använda och av de sakkunniga upptagna formuleringen icke utesluta möjligheten att bifalla ett sådant anspråk. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga funnit den av granskningsnämnden förslagna ändringen icke vara av något behov påkallad, så mycket mindre som densamma lätt kunde föranleda åtskilligt missförstånd. 11 och 12 §§. Föreskrifterna i dessa paragrafer angående socialstyrelsens tillsyn över arbetsförmedlingsanstalterna överensstämma med de i departementsutskastet föreslagna och torde icke erfordra närmare motivering.

Förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten. I anslutning till vad som för närvarande gäller fastslås i denna paragraf, att allmänna arbeten för beredande av sysselsättning åt arbetslösa i mån av behov kunna anordnas genom statens försorg ävensom att kommun, som i sådant syfte anordnar arbetsföretag, under vissa villkor äger för ändamålet åtnjuta bidrag av statsmedel. Från det år 1925 inom socialdepartementet utarbetade utkastet till förordning angående anordnande av dylika arbeten har såsom lämplig beteckning för dessa införts termen »reservarbeten». Någon närmare definition å begreppet reservarbete har icke givits i författningstexten. Härutinnan var det nyssnämnda departementsutkastet fullständigare. I detta angavs såsom karaktäristiskt för reservarbete, att detsamma skulle vara genom statens eller kommuns försorg anordnat för motverkande av arbetslöshet samt att det skulle vara fråga om arbete, som eljest ej skolat komma till utförande inom den närmaste framtiden. Den sålunda lämnade karaktäristiken har emellertid synts de sakkunniga icke fullt träffande. Syftemålet med anordnande av reservarbete kan näppeligen sägas vara att motverka arbetslöshet. Det är snarare att lindra verkningarna av uppkommen arbetslöshet,

325 och beredande av sysselsättning vid reservarbete bör närmast betraktas såsom en form för samhällets hjälpverksamhet i anledning av arbetslösheten. Enligt de sakkunnigas förslag till lagstiftning angående arbetslöshetsförsäkring skall också den, som är anställd vid reservarbete, fortfarande anses såsom arbetslös. Beträffande kravet att det skall vara fråga om arbete, som eljest ej skolat inom den närmaste framtiden komma till utförande, så är detta krav utan tvivel riktigt. Det härledes ur den grundläggande principen, att man vid anordnande av reservarbeten bör söka undgå att inkräkta på den öppna marknadens arbetstillfällen; genom ett sådant inkräktande skulle arbetslöshet skapas å andra områden. Men detta kan ske även därigenom, att man sätter i gång arbetsföretag, som visserligen eljest ej skolat komma till utförande inom den närmaste framtiden men som kräva förhållandevis stora kapitalutlägg. Det erforderliga kapitalet måste uppbringas genom beskattning av det fria näringslivet; därmed minskas den mängd av kapital, som står till dettas förfogande, och härav följer ock en minskning i dess förmåga att giva sysselsättning åt förefintlig arbetskraft. Denna synpunkt har också ständigt beaktats av de myndigheter, som haft att göra med de hittillsvarande nödhjälpsarbetena. Vill man ge sig in på ett försök att i författningstext utforma en definition å begreppet reservarbete, torde sålunda böra åt densamma givas en större fullständighet än vad fallet var i departementsutkastet. Emellertid föreligger enligt de sakkunnigas mening intet behov av att inlåta sig på något sådant försök. Vi hava inom vårt land en mer än tioårig erfarenhet å ifrågavarande område att bygga på, och för närvarande torde i stort sett enighet kunna sägas råda om de rent principiella synpunkter, som måste vinna beaktande vid anordnandet av nödhjälps- eller reservarbeten. Under sådana förhållanden hava de sakkunniga funnit lämpligast, att man i själva författningstexten allenast utsäger, att ändamålet med reservarbete är att bereda sysselsättning åt arbetslösa, samt i övrigt överlåter åt den tillämpande myndigheten att med ledning av de gångna årens samlade erfarenhet avgöra, vilka slag av arbeten som böra komma i fråga. Emellertid må i detta sammanhang till belysning av frågan om beskaffenheten av de arbeten, som genom statens försorg lämpligen kunna anordnas för att bereda arbetslösa sysselsättning, återgivas vissa uttalanden i det av särskilt tillkallade sakkunniga år 1925 avgivna betänkandet med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. I detta betänkande anföres bl. a. följande: »Enligt gjorda erfarenheter har man så småningom kunnat uppställa vissa allmänna förutsättningar, vilka olika arbetsobjekt skola anses lämpade såsom nödhjälpsarbeten. Dessa förutsättningar kunna växla vid olika tillfällen. Sålunda måste man vid anordnande av arbeten, som äro avsedda för större kontingenter, sammandragna från skilda håll, ställa andra villkor, än då fråga ä r om arbete, berörande en lokal arbetslöshet av mera övergående art. Så som verksamheten utvecklat sig, hava de flesta arbetsplatserna kommit att tillhöra den förstnämnda kategorien, s. k. fasta förläggningar, med arbetsstyrkor om cirka 100 man från flera olika kommuner. I fråga om dylika nöd-

326 hjälpsarbetens lämplighet kan man uppställa i huvudsak följande förutsättningar: 1) Arbetet skall komma stat, kommun eller allmän institution till godo samt vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat, dock ej av den art, att det inom närmaste framtiden kan väntas komma till utförande på den öppna marknaden. Nödhjälpsarbetena få med andra ord icke rycka undan arbetstillfällen av så att säga ordinarie karaktär. 2) Arbetet bör vara av den beskaffenhet, att arbetslönen utgör en jämförelsevis stor kvot av totalkostnaden. Arbeten, som förutsätta relativt stora kostnader för materialier och förbrukningsartiklar, äro sålunda icke lämpliga. 3) Arbetet bör vara av sådan art, att varje arbetare med normal arbetsförmåga lämpligen kan hänvisas till detsamma. 4) Av särskilt värde äro arbeten, som kunna bedrivas även på vintern. 5) Arbetet bör kunna upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas i mån av arbetslöshetens omfattning. Genom brev den 17 oktober 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt vissa ämbetsverk att i huvudsaklig överensstämmelse med en plan, som angavs i en av de sakkunniga till statsrådet och chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse, verkställa undersökning rörande arten och omfattningen av sådana arbeten, vilka föllo inom området för vederbörande verks förvaltningsuppgifter, och vilka under de närmaste åren kunde komma till utförande, samt att ställa resultaten av den sålunda verkställda utredningen till sakkunnigas förfogande. Enligt planen skulle utredningarna avse sådana arbeten, som, ehuru i och för sig önskvärda, icke hade upptagits i arbetsplanerna för den kommande treårsperioden. I anledning härav inkommo dylika utredningar från de tillskrivna myndigheterna, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen. De arbetsmöjligheter av offentlig karaktär, vilka, enligt av ämbetsverken lämnade uppgifter, vid behov skulle kunna under det allmännas medverkan beredas de arbetslösa, synas vara synnerligen omfattande och i flertalet fall särskilt lämpade för arbetslösa utan tidigare nämnvärd förtrogenhet med liknande arbeten. I första hand komma härvid i betraktande vägbyggnads- och skogsarbeten, vilka, såsom nämnts, hittills varit de vanligaste nödhjälpsarbetena. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar, att styrelsen under ett flertal år framåt disponerar en vägbyggnadsreserv, som uppgår till en sammanlagd våglängd av omkring 5 700 km., beräknad att kräva över 5V2 milj. dagsverken. Denna vägbyggnadsreserv betraktas av styrelsen såsom i det närmaste konstant, beroende på att årliga ansökningar om statsbidrag till nya vägföretag inkomma i en utsträckning, som mer än väl motsvarar storleken av de vägbyggnader, som med statens medverkan årligen komma, till utförande. De största vägföretag, för vilkas utförande ansökningar om statsbidrag voro ingivna till styrelsen vid tiden för skrivelsens besvarande, återfunnos inom vissa Norrlandslän, men även övriga delar av riket voro företrädda i en utsträckning, som i en del fall gav intryck av en praktiskt taget obegränsad reserv av arbeten i förhållande till de resurser, man ägde för deras utförande. Styrelsen ansåg sig särskilt böra framhålla, att arbetena endast i ringa mån fordrade yrkesskicklighet. Beträffande omfattningen av de arbeten, som under det allmännas medverkan skulle kunna öppnas för arbetslösa å allmänna skogar, meddelade domänstyrelsen, att om uppmärksamheten endast ägnades Svea- och Götaland eller de delar av landet, där större delen av de genom södra Sveriges statsarbeten under de senare åren å allmänna skogar verkställda arbeten kommit till utförande, enbart under de närmaste tre åren inemot 800 000 dagsverken där skulle

327 kunna erbjudas, motsvarande en arbetsstyrka på 1 500 a 2 000 arbetslösa. De föreslagna arbetena avsåge väsentligen vägarbeten, dikningar samt anläggning av spårvägar och lastkajer samt jämsides härmed^även vissa beståndsvårdande arbeten å skogarna. Arbetena sades vara av sådan art, att de i huvudsak kunde bereda sysselsättning åt icke yrkeskunnig arbetskraft samt i allmänhet kunde igångsättas omedelbart eller efter allenast kort tids förberedelse och även, utan egentlig olägenhet, avbrytas. Jämförelsevis enkel maskinell utrustning torde i regel vara erforderlig. Järnvägsstyrelsen var i tillfälle ställa över 200 000 dagsverken till ioriogande, huvudsakligen för utförande av arbeten vid statens järnvägars trafikerade banor. , , Vattenfallsstyrelsen kunde erbjuda en del arbeten vid bota alv, i huvudsak omfattande fångdammsbyggnader, bergsprängning, jordschaktnmg och muddring, vilka arbeten till största delen kunde utföras av med dylikt arbete ej förtrogna arbetare. . . , ., Från lanlbruksstyrelsen erhölls uppgift om de torrläggningsföretag, vid vilkas utförande arbetstillfällen skulle kunna beredas arbetslösa och uppskattades antalet dagsverken enbart vid de företag, rörande vilka förslag redan nu förelåg inom styrelsen, till omkring 150 000. Dessutom hade till styrelsen genom lantbruksingenjörerna inom flertalet län inkommit vissa uppgifter med anvisning å för ändamålet ytterligare lämpliga arbetsföretag. Den korta tid, som stått dessa senare uppgiftslämnare till buds i och för svars avlämnande hade icke möjliggjort en uttömmande utredning om alla de företag, i statsbidragshänseende hänförliga till odlingslånefonden, allmänna avdiknmgsanslaget och norrländska avdikningsanslaget, vilkas igångsättande vore önskvärt, men som tillsvidare av olika skäl icke upptagits eller väntades bliva upptagna i arbetsplanerna för den kommande treårsperioden. I likhet med vad fallet yar mom övriga ämbetsverks förvaltningsområden, syntes emellertid även här föreligga en högst ansenlig reserv av önskvärda arbetsföretag.» I anslutning härtill framhöllo 1925 års sakkunniga, att de sålunda förebragta utredningarna ävensom andra inhämtade upplysningar utvisade, att vårt land för överskådlig tid erbjöde snart sagt outtömliga resurser för beredande av tillfällen till arbete, vilket motsvarade de angivna förutsättningarna och som utan att behöva inkräkta på den öppna arbetsmarknadens arbetsobjekt måste anses såsom produktivt och samhällsnyttigt. Ur dessa synpunkter och enligt vad vunnen praktisk erfarenhet bekräftade ansågo de sakkunniga, att skogsvårds- och vägarbeten i främsta rummet borde komma i fråga vid anordnande av nödhjälpsarbeten. Vid val av arbetsobjekt borde man, tillade de sakkunniga, i enlighet med grundsatsen om arbetskraftens tillvaratagande, givetvis tillse, att man valde sådana, som befunne sig i statens ägo (t. ex. skogar) eller som vore av det allmänna gagn, att arbeten av sådan art till någon mera väsentlig del bekostades av statsmedel (t. ex. vägarbeten). Men även andra arbetsobjekt syntes böra kunna komma i fråga, exempelvis sådana som ägdes eller stode under inseende eller förvaltning av kommuner och samf älligheter. ^ Utan att i detta sammanhang vilja uttala sig angående den omfattning, i vilken för reservarbeten lämpade arbetsobjekt i framtiden skola finnas till förfogande, kunna de sakkunniga i stort sett ansluta sig till de riktlinjer, som sålunda i 1925 års betänkande uppdragits för den statliga verksamheten å ifrågavarande område.

328 Vad beträffar rätt för kommun att erhålla bidrag av statsmedel till kommunala arbeten i kommunens egen regi, s. k. statskommunala arbeten, torde i korthet böra erinras om denna frågas tidigare behandling. Sedan några kommuner hos Kungl. Maj:t gjort framställningar i ämnet, infordrade Kungl. Maj:t yttrande från arbetslöshetskommissionen. Kommissionen fann sig emellertid icke kunna förorda de gjorda framställningarna. Det kunde nämligen, enligt kommissionens mening, icke anses förenligt med ratioHell arbetspolitik att under en tid av stora budgetsvårigheter för såväl staten som kommunerna giva det statliga bidraget till kommunernas bekämpande av arbetslösheten en sådan form, att dessa medelst statssubvention skulle kunna stimuleras till en kommunal företagarverksamhet i största skala. Vid sådant förhållande bleve det fara värt, att det kommunala arbetsintresset understundom komme att gå före det verkliga hjälpbehovet, vartill även med nu tillämpade system tendenser ingalunda saknats. Kommissionen ställde sig även på den grund avvisande mot det ifrågavarande förslaget, att dess förverkligande skulle kräva en ytterligare ökning av kommissionens arbete med teknisk prövning av dylika påtänkta kommunala arbeten med statssubvention samt en skärpt kontroll av deras utförande med hänsyn till de arbetslösas sysselsättande, den förda lönepolitiken m. m., vilket kommissionen med hänsyn till då uppkommande behov av nya funktionärers anställande i kommissionens och statsarbetenas tjänst ej kunde anse önskligt eller lämpligt. Enligt vad kommissionen inhämtat, delades också ovan anförda betänkligheter mot ifrågavarande projekt av ledande stadskommunala kretsar i vårt land. Mot kommissionens beslut hade tre av dess ledamöter reserverat sig. I en till 1922 års riksdag avlåten proposition (nr 11) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen, att statens arbetslöshetsmedel skulle få användas för ifrågavarande ändamål. Enligt det propositionen bilagda statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen bland annat följande: »Gent emot ifrågavarande förslag torde ur principiell synpunkt intet vara att invända, enär det innebär ett konsekvent fullföljande av grundregeln för vår arbetslöshetspolitik: att hellre förskaffa de arbetslösa sysselsättning med nyttigt arbete än att anlita den improduktiva understödsvägen. Emellertid har kommissionens majoritet anfört vissa praktiska skäl emot att biträda förslaget J a g förbiser ingalunda betydelsen av dessa skäl och vill icke bestrida, att svårigheter kunna uppkomma vid genomförande av en anordning, enligt vilken kommunerna få mottaga statsbidrag icke allenast till understödsverksamhet utan ock till nödhjälpsarbeten för de arbetslösa. Särskilt kan det vara ägnat att väcka betänkligheter, att staten härigenom skulle göra ett avsteg från regeln att icke subventionera rent kommunal verksamhet. Med avseende härå må dock erinras, att det nu tillämpade systemet, enligt vilket statsarbetena övertaga utförandet av kommunala arbeten och bestrida kostnaderna därför med dels statens och dels kommunala medel, i realiteten innebär ett subventionerande från statens sida. Den nu föreslagna nyheten skulle sålunda vara av mera formell än reell betydelse, och det föreliggande nödläget synes mig vara sådant, att det väl motiverar en dylik undantagsåtgärd, därest densamma befinnes ägnad att på ett mera verksamt sätt bidraga till arbetslöshetens bekämpande. I detta avseende finner jag reservanterna inom arbetslöshetskom-

329 missionen hava anfört ett bärande skäl för sin uppfattning genom påpekandet att statsarbetena redan tagit en omfattning, som icke utan allvarlig risk kan ytterligare utökas. Vill man sålunda fullfölja den linje för hjälpverksamheten, om vars företräden alla synas vara eniga, nämligen att i största möjliga utsträckning bringa hjälp genom beredande av tillfälle till arbete, så har man enligt min mening ingen annan väg att gå än den av reservanterna förordade. Även om härigenom statsbidragen skulle komma att uppgå till något större belopp, så vinner man å andra sidan den obestridliga fördelen, att dessa medel användas till företag, som äro ur kommunal synpunkt nödvändiga, i stället för att statens utgifter för nödhjälpsarbeten nu ofta komma till mindre direkt nytta. J a g förutsätter emellertid, att arbetslöshetskommissionen, enligt de närmare direktiv, som Kungl. Maj:t lärer komma, att giva, noggrant prövar från kommunerna inkommande förslag till arbeten, begränsar statsbidraget per anställd arbetslös till vad skäligen kan beräknas eljest utgå i statsbidrag till understöd, reglerar arbetsförhållandena i anslutning till de för jämförliga statsarbeten gällande grunderna och i allmänhet övervakar, att statsmedel icke användas i vidare mån än det oundgängliga hjälpbehovet kräver.» Förslaget bifölls av riksdagen. Närmare bestämmelser rörande de grunder, efter vilka statsbidrag kunde av arbetslöshetskommissionen utanordnas till dylika statskommunala arbeten, infördes i kungörelsen den 7 juli 1922 angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp. I 1925 års betänkande framhölls, att sådana arbeten, varom här är fråga, i vissa fall medförde praktiska fördelar och samtidigt föranledde proportionsvis små kostnader för staten. Det hemställdes därför, att denna hjälpform bibehölles och utvecklades. Enligt de sakkunnigas uppfattning hava av kommunerna själva anordnade reservarbeten en viktig uppgift att fylla vid sidan om de statliga. Särskilt kommer härvid i betraktande, att de förstnämnda erbjuda avsevärt större möjligheter för sysselsättande av familjeförsörjare. De statliga nödhjälpsarbetena hava hittills i allmänhet varit förlagda ute å landsbygden på stort avstånd från de egentliga industricentra, där den stora massan av arbetslösa är samlad. Givetvis har det under sådana omständigheter visat sig svårt att i önskvärd utsträckning använda dessa arbeten för att bereda hjälp åt familjeförsörjarna. Även i fråga om övriga arbetslösa är det av stor betydelse, om reservarbeten kunna förläggas i närheten av hemorten, då därigenom kontakten med den öppna arbetsmarknaden och dess arbetstillfällen kan bibehållas. De sakkunniga finna det därför uppenbart, att anordningen med statsbidrag till kommunala reservarbeten bör bibehållas; på sätt av det följande skall framgå, förorda de sakkunniga för övrigt, att det för närvarande utgående statsbidraget väsentligt höjes. Emellertid må framhållas, att här föreslagna bestämmelser naturligtvis icke innebära någon befogenhet för kommun att anordna andra arbeten än sådana, som äro att hänföra till kommunens »hushållningsangelägenheter». Reservarbeten skilja sig från andra kommunala arbeten huvudsakligen däri, att de med hänsyn till rådande arbetslöshet igångsatts vid en tidigare tidpunkt än eljest skulle varit fallet och att kommunen vid deras utförande har att ställa sig

330 till efterrättelse de föreskrifter i fråga om arbetslön m. m., som meddelas av det statliga centralorganet för reservarbeten. 2 §.

Frågan om den centrala organisationen av det allmännas verksamhet på ifrågavarande område har av de sakkunniga ingående dryftats i samband med spörsmålet om huru ledningen av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring lämpligen bör gestaltas. Därvid hava de sakkunniga stannat för att förorda, att ledningen av reservarbetena förlägges till en särskild byrå i socialstyrelsen. Beträffande motiven för de sakkunnigas förslag i detta avseende samt det närmare utförandet därav få de sakkunniga hänvisa till vad i nämnda sammanhang yttrats. 3 §.

Vad angår den lokala organisationen av understödsverksamheten föreslogo 1925 års sakkunniga bibehållande av de nuvarande kommunala arbetslöshetskommittéerna. För det fall, att en kommun icke tillsatte särskild kommitté, ansågo de sakkunniga, att det borde åligga kommunalnämnden att ombesörja hithörande arbetsuppgifter. I sitt yttrande över 1925 års betänkande erinrade statens fattigvårdsinspektör om att enligt § 4 i kungörelsen den 7 juli 1922 angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp kommun äger rätt att, i stället för att tillsätta särskild arbetslöshetskommitté, överlämna handhavandet av verksamheten åt lämplig ordinarie kommunal myndighet. Om de sakkunnigas förslag innebure, att kommunernas självbestämningsrätt i detta avseende skulle kringskäras, skulle detta vålla stora olägenheter. Det hade nämligen visat sig, att kommunalnämnden ej alltid vore det organ, som lämpligast kunde utföra detta uppdrag, och det funnes ej anledning, att staten skulle tvinga kommunen att överlåta arbetsuppgiften å en nämnd, som kommunen själv till äventyrs ej ansåge äga erforderliga kvalifikationer för uppgiften. I samband därmed erinrades om, att åtskilliga fattigvårdsstyrelser utövade en rätt så stor verksamhet för de arbetslösa antingen direkt eller genom en särskild delegation. Enligt det år 1925 inom socialdepartementet utarbetade utkastet till förordning av reservarbeten skulle inom varje kommun finnas ett särskilt organ för hjälpverksamheten på förevarande område. Då detta organ icke längre skulle vara av tillfällig natur, hade benämningen »arbetslöshetskommitté» utbytts mot »arbetslöshetsnämnd». Kommun, inom vilken förhållandena ej påfordrade, att särskild arbetslöshetsnämnd tillsattes, skulle emellertid äga att åt lämplig ordinarie kommunal myndighet uppdraga att vara arbetslöshetsnämnd. Därjämte meddelades utförliga bestämmelser angående arbetslöshetsnämnds åligganden och sammansättning. Socialstyrelsen föreslog i sitt utlåtande över utkastet, att skyldighet att tillsätta arbetslöshetsnämnd skulle begränsas till att gälla allenast vissa kommuner, förslagsvis städer med över 5,000 invånare och sådana andra kommuner som arbetslöshetskommissionen funne anledning ålägga göra det.

331 De sakkunniga hålla före, att man vid ordnandet av ifrågavarande angelägenhet bör lämna kommunerna möjligast fria händer. Skyldighet att inrätta nya kommunala nämnder till de många redan förefintliga bör sålunda icke utan nödtvång genomföras. Emellertid är nödvändigt tillse, att inom varje kommun finnes visst lämpligt organ för handhavandet av den hjälpverksamhet, varom här är fråga. Åläggande för kommunerna i sådant avseende bör alltså meddelas. Men härtill synes man kunna inskränka sig. Kommunerna hava då frihet att antingen utse en särskild nämnd för ändamålet, sammansatt på det sätt kommunerna själva finna önskvärt, eller att lämna uppdraget till någon redan förefintlig kommunal myndighet. Allenast i två avseenden synas bestämda föreskrifter böra meddelas. Sålunda torde böra stadgas skyldighet för vederbörande organ att i sin verksamhet upprätthålla en ständig kontakt med den offentliga arbetsförmedlingen samt andra organ för hjälpverksamheten. Vad särskilt arbetsförmedlingen angår, är ju dess uppgift vid bekämpandet av arbetslösheten och dess verkningar så ingripande och betydelsefull, att det bör vara en självklar sak för kommunernas arbetslöshetsorgan att på allt sätt utnyttja det bistånd, förmedlingen kan lämna. Dessutom bör uttryckligen framhävas, att de kommunala organen hava att rätta sig efter de instruktioner och anvisningar, som meddelas av den statliga centrala ledningen för hjälpverksamheten, d. v. s. — enligt de sakkunnigas förslag — socialstyrelsen. De sakkunniga, vilka avstyrka arbetslöshetsförsäkring, hava ansett, att den lösning av arbetslöshetsfrågan, som bör komma i dess ställe, skulle gå tillsammans med en djupgående ändring i organisationen, varom talats i den allmänna motiveringen (sid. 144). Den sakkunnige, som visserligen tillstyrkt arbetslöshetsförsäkring men även velat uttala sig om den alternativa lösning, som bör komma till användning, i händelse försäkring ej införes, har under denna förutsättning utförligt framställt och motiverat samma lösning, såsom också redan angivits (sid. 122). 4§. I denna paragraf angivas de allmänna villkoren för att hänvisning till deltagande i reservarbete skall kunna äga rum. I allt väsentligt överensstämma dessa med de grundsatser, som under utvecklingens gång utbildat sig beträffande de för närvarande bedrivna nödhjälpsarbetena. Viss jämkning i gällande regler till närmare överensstämmelse med de av de sakkunniga förordade bestämmelserna angående åtnjutande av ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkringen har dock företagits. Någon närmare utveckling av de ifrågavarande villkoren torde med hänsyn till det anförda icke vara erforderlig. Vissa erinringar må dock göras. För närvarande kräves beträffande hänvisning till nödhjälpsarbete, att vederbörande arbetslösa skola hava fyllt 18 år. Detta krav upptogs jämväl i det år 1925 inom socialdepartementet utarbetade utkastet till förordning om reservarbete. I sitt yttrande över utkastet uttalade emellertid arbetslöshetskommis-

332 sionen viss tvekan angående lämpligheten av att i fortsättningen fixera åldersgränsen på angivet sätt samt anförde: »Möjligen borde en höjning av åldern komma till stånd med hänsyn till att ynglingar rätt ofta visat sig brista i kroppskrafter för arbete å de statliga nödhjälpsföretagen. Å andra sidan bör beaktas, att de arbetslösa numera i relativt stor utsträckning utgöras av ungdomar i åldern under 18 år, och att av dessa åtminstone en hel del torde äga nödiga förutsättningar för att kunna åtaga sig reservarbete. I samband härmed vill kommissionen fästa uppmärksamheten på vikten av, att något åtgöres för att hindra ynglingar i åldern 16— 18 år från sysslolöshet. Skulle förslaget om arbetslöshetsförsäkring vinna, statsmakternas bifall, bleve resultatet härav, att ynglingar i åldern 16—18 år kunde erhålla försäkringsunderstöd men på grund av reglerna för reservarbete icke hänvisas till nödhjälpsarbete. För att undgå olägenheten härav vore den utvägen framkomlig, att minimiåldern både för åtnjutande av försäkringsunderstöd och rätten till anställning i nödhjälpsarbete höjdes till 18 år. Under alla förhållanden synes det nödvändigt, att en eventuell utredning i frågan tager sikte på vilka åtgärder, som böra genom kommunernas .försorg vidtagas för att inskrida till skydd för dessa arbetslösa ungdomar, vare sig härvid bör komma under omprövning spörsmålet om igångsättande av rent kommunala nödhjälpsarbeten, vid vilka till hemorten förlagda arbeten även yngre än 18-åringar böra kunna sysselsättas, åtminstone i många fall, eller anordnandet av utbildningskurser, i vilket sistnämnda fall rätten att få uppbära försäkringsunderstöd kunde tänkas bliva förknippad med skyldighet för den arbetslöse att deltaga i sådana kurser.» I de sakkunnigas förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring har den undre åldersgränsen för deltagande i försäkringen satts till 16 år. Då för rätt till ersättning på grund av försäkringen kräves, att vederbörande därförut varit i arbete^ och erlagt avgifter under viss tid, har det icke ansetts motiverat att sätta åldersgränsen högre. Detta förhållande bör emellertid enligt flertalets av de sakkunnigas mening icke föranleda någon ändring i den nu gällande åldersgränsen för hänvisning till reservarbete. Avgörande vikt torde nämligen i detta avseende böra fästas vid de erfarenheter, som vunnits under den hittillsvarande verksamheten å området. Herrar Carlström, Heckscher och von Koch hålla däremot före, att möjlighet bör öppnas att till reservarbete hänvisa jämväl arbetslösa, vilka fyllt 16 men icke 18 år. Det kan enligt dessa sakkunnigas uppfattning icke vara välbetänkt att beträffande dylika ungdomar medgiva kontant ersättning under avsevärd tid men avsäga sig rätten att hänvisa dem till reservarbete. Tvärtom synes särskilt påkallat att söka bereda dessa arbetslösa sysselsättning av ett eller annat slag. Måhända äro för sådant ändamål de statliga nödhjälpsarbetena, sådana de för närvarande bedrivas, icke synnerligen lämpliga. Men beträffande kommunala reservarbeten böra förhållandena ställa sig gynnsammare. Och i den mån brist på lämpliga arbetstillfällen är för handen, böra åtgärder vidtagas för skapandet av sådana. Härvid torde särskilt kommunerna kunna uträtta ganska mycket. Avgjort oriktigt synes vara att förbjuda hänvisning till reservarbete, oavsett huruvida detta med hänsyn till den arbetslöses personliga förutsättningar samt arbetets beskaffenhet kan anses motiverat eller icke.

333 Tanken att kommunerna skulle anordna utbildningskurser för arbetslösa ungdomar är enligt samtliga sakkunnigas uppfattning synnerligen beaktansvärd. De sakkunniga hava också vid utarbetandet av förslaget till försäkringslagstiftning uppmärksammat denna fråga samt förordat vissa bestämmelser, som hava till syfte att underlätta åvägabringandet och genomförandet av sådana kurser. Någon högsta åldersgräns finnes för närvarande icke uppställd för dem, som sysselsättas i nödhjälpsarbete. Behov av bestämmelser härutinnan lärer icke heller förefinnas. Det ligger i sakens natur, att den allmänna grundsatsen, att vederbörande skall vara arbetsför, kommer att medföra erforderlig begränsning härutinnan. Då det kan vara av intresse för belysning av ifrågavarande spörsmål, må i detta sammanhang återgivas några siffror från en av arbetslöshetskommissionen i mars 1926 företagen undersökning rörande bland annat nödhjälpsarbetenas åldersförhållanden. Resultatet av denna undersökning framgår av följande översikt: Antal arbetare 20 år och därunder 21—30 år

392 eller 1615

>

9.2 % 37.7 >

31—40 >

>

21.5 »

41-50

»

16.2 > 11.6 >

>

51—60 >

>

61 år och däröver

>

3.8 »

»

0.0 »

4 282 st.

100 %

ingen uppgift

Den åldersgrupp bland nödhjälpsarbetarna, som är talrikast företrädd, utgöres följaktligen av åldersgruppen 21-—30 år. Antalet inom densamma uppgår till mer än 1j3 av hela antalet nödhjälpsarbetare. Vid vissa tillfällen har arbetslöshetskommissionen ansett nödvändigt att uppställa särskilda strängare villkor för hänvisning till nödhjälpsarbete. Till utredning härom må ur 1925 års betänkande anföras följande: »På våren 1922 hade den statliga hjälpverksamheten nått en sådan omfattning, att omkring 65,000 personer uppburo kontant understöd och cirka 30,000 voro sysselsatta i nödhjälpsarbete. Dessa siffror överstego vida de i samma års proposition i ämnet gjorda beräkningarna angående hjälpbehovet. Om verksamheten fullföljts i oförändrad omfattning, skulle de anvisade medlen förbrukats och verksamheten måst avbrytas redan på hösten samma år. Med anledning härav måste särskilda avstängningsåtgärder vidtagas i syfte att reservera tillgängliga medel för de mest hjälpbehövande. Härvid utgick man från, att en begränsning av klientelet borde ske under den varmare årstiden. Vidare ansågs hjälpverksamheten böra i första hand reserveras för familjeförsörjare. Slutligen togs i betraktande, att arbetslösheten drabbade vissa yrken mindre hårt än andra, vilket ansågs medgiva avstängning av hela yrkesgrupper.

334 I enlighet härmed avstängdes vid olika tidpunkter under våren 1922 från hjälpverksamheten alla icke försörjningspliktiga, vidare fiskare, lantarbetare och andra grovarbetare på landsbygden, sommarsäsongarbetare samt kvinnor. Den 15 juli 1922 avstängdes ytterligare byggnadsarbetarna, den 15 november s. å. skogsarbetarna samt den 1 juni 1923 grupperna tegelbruks- samt hamn- och stuveriarbetare. Emellertid genomfördes ett dispenssystem, enligt vilket kommuner, vilka ledo under särskilt svårartad arbetslöshet, kunde erhålla visst antal s. k. friplatser till förfogande för arbetslösa, tillhörande avstängda yrkesgrupper. I detta sammanhang må nämnas, att kontant understöd från hösten 1922 förbehölls endast arbetslösa familjeförsörjare, tillhörande gruv-, bruks- och metallindustrien (inkl. varvsindustrien) samt affärsanställda. Härmed hade man i fråga om den kontanta understödsverksamheten beträtt den s. k. yrkeslinjen och denna blev sedermera sedan december 1923 vägledande jämväl i fråga om hänvisning till nödhjälpsarbete. Yrkeslinjen innebar, att man i stället för att, negativt, angiva de yrkesutövare, som skulle avskiljas från hjälpverksamheten, positivt angav de yrkesgrupper, som kunde ifrågakomma vid hänvisning till nödhjälpsarbete. Nämnas må, att man i vissa kommuner redan tidigare beträtt en liknande väg. Utgångspunkten härvid var, att kommissionen ansåg sig endast böra medverka till en hjälpverksamhet för arbetslösa, som drabbats av verklig kristidsarbetslöshet. Hit hänfördes vid denna tid arbetare inom gruv-, bruks-, verkstads- och varvsindustrierna samt gruppen affärsanställda. Dock kunde dispens i vissa fall medgivas. Sedan arbetslösheten numera gått tillbaka, har man kunnat lätta något i fråga om tillämpning av yrkeslinjen. Sålunda äger vederbörande arbetslöshetskommitté att avgiva förslag i sådant hänseende, med hänsyn tagen till speciella förhållanden inom orten. I sådant förslag skola de upptagna yrkena graderas i den ordning, som deras utövare anses böra komma i åtnjutande av statlig hjälp. Definitivt beslut i ämnet fattas av kommissionen. I regel anses dock allt fortfarande vissa yrken böra falla utanför området för den statliga hjälpverksamheten, nämligen skogs-, flottnings-, länt-, byggnads-, tegelbruks-, hamnoch stuveriarbetare, detta givetvis icke beroende på dessa yrkens speciella karaktär i och för sig utan på den för deras vidkommande för tillfället rådande relativt goda arbetskonjunkturen. Denna kan självfallet växla under olika tider, låt vara att god arbetstillgång inom vissa yrken, t. ex. för lantarbetare, kan betraktas som en mer eller mindre konstant företeelse på arbetsmarknaden. Därest av särskild anledning behov skulle anses föreligga att bereda arbetslösa jämväl inom nu nämnda grupper statlig arbetslöshetshjälp, ankommer det på vederbörande arbetslöshetskommitté att i ansökan därom förebringa särskild motivering i sådant hänseende.» Då det även för framtiden torde vara angeläget, att ledningen för reservarbetena äger befogenhet att vidtaga de anordningar av ifrågavarande art, som förhållandena kunna anses påkalla, har i anslutning till 1925 års departementsutkast i andra stycket av 1 mom. upptagits en bestämmelse, som tillägger socialstyrelsen dylik befogenhet. I detta sammanhang torde det vara lämpligt att beröra frågan om begränsning av den tid, under vilken sysselsättning beredes en person vid reservarbete. Rörande detta ämne anföres i 1925 års betänkande:

335 »Enligt vad i förslaget inledningsvis framhållits, är det en speciell fördel med den s. k. arbetslinjen, att den hjälp, som beredes, icke med nödvändighet behöver i tiden strängt begränsas. Emellertid utesluter detta givetvis icke tanken på att en begränsning överhuvud taget skulle kunna ifrågakomma. I stort sett torde dock löne- och arbetsvillkoren vid nödhjälpsarbetena vara sådana, att den enskilde självmant söker sig över till arbete på den öppna marknaden, så snart tillfälle därtill erbjuder sig. Och vidare må erinras om nödhjälpsarbetarens skyldighet att övergå till anvisat arbete av sådant slag, vid äventyr att han eljest tvångsvis entledigas från nödhjälpsarbetet. Emellertid kan det icke desto mindre tänkas fall, där den enskilde av en eller annan anledning, kanske blott av vanans makt, dröjer sig kvar år efter år vid nödhjälpsarbetet. Arbetslöshetskommissionen låter också f. n. undersöka, huruvida och i vilken utsträckning en mera stadigvarande nödhjälpsarbetarkår faktiskt kan anses ha uppkommit. Då syftet med de föreslagna åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande är att åt de arbetslösa bereda tillfällig sysselsättning under den tid, då de icke kunna finna arbete på den öppna marknaden, och detta syfte väsentligen skulle motverkas, därest platserna vid nödhjälpsarbetena år efter år komme att besättas av samma arbetslösa, vilja de sakkunniga framhålla nödvändigheten av att en av omständigheterna betingad rörlighet^ platsbesättningen äger rum. Särskilt torde uppmärksamhet böra riktas på, i vad mån nödhjälpsårbetena för kortare tid under sommarmånaderna kunde nedläggas. Även om de sakkunniga sakna underlag för bedömande av, huru förhållandena i nu berörda hänseende faktiskt gestalta sig, hava de ej velat underlåta framhålla, att frågan tarvar uppmärksamhet.» Den i betänkandet omnämnda av arbetslöshetskommissionen föranstaltade utredningen, vilken avsåg förhållandena i augusti 1925, kompletterades sedermera med ny undersökning i mars 1926, då ett betydligt större klientel fanns sysselsatt. Resultatet av sistnämnda undersökning med avseende å anställningstidens längd framgår av följande uppställning: Anställning mindre än 3 månader

2 039 eller 47.6 %

3_6

»

>

16.0 >

6—9

»

»

11.1 »

9_12

»

y

8.5 >

1_2 år

>

12.5 >

2—3 ,

»

3.2 »

»

1.0 »

>

0'1 >

4282 st.

100 %

3-4

>

över 4 år

• •

Dessa uppgifter avse den sammanlagda tid, under vilken de arbetslösa haft anställning vid de i arbetslöshetskommissionens regi bedrivna nödhjälpsarbetena, utan hänsyn till om sysselsättningen varit av intermittent eller kontinuerlig karaktär. I redogörelsen för undersökningen uppgives, att om man bortser från de mycket kortvarigt anställdas grupper (intill 6 månader) gäller i stort sett för övriga arbetare, att flertalet av dem icke haft hela sin anställningstid vid nödhjälpsarbetena i en följd. För en stor del av dessa arbetare upplöser sig den sammanlagda längden av anställningstiden i ett flertal, understundom ända till 6 a 10 perioder.

336 Uppställningen giver vid handen, att det övervägande flertalet eller cirka 83 % av samtliga arbetare varit sysselsatta vid nödhjälpsarbete under kortare tid än ett år. Endast cirka 17 % av hela antalet kunna således räknas till de relativt långvarigt anställda. De från olika håll uttalade farhågorna för att de statliga nödhjälpsarbetena skulle uppamma en fast kår av nödhjälpsarbetare hava sålunda visat sig vara överdrivna. Av synnerlig vikt är emellertid, att det även för framtiden sörjes för att de vid reservarbete sysselsatta arbetarna icke kvarbliva på arbetsplatsen längre tid än som betingas av förhållandena på arbetsmarknaden. Huru en sådan ordning bäst skall främjas, torde icke kunna genom lagstiftning närmare angivas. Det synes lämpligare böra överlämnas åt socialstyrelsen att härutinnan handla efter de föreliggande omständigheterna. Såsom framgår av det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring hava åtskilliga av de sakkunniga — herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch — förordat en sådan kombination av försäkringen med arbetslinjen, att försäkrad, vilken åtnjutit ersättning i viss utsträckning — för sammanlagt minst 36 dagar under den av löpande och sistförflutna tre försäkringskvartal innefattade tidrymd — skulle vara pliktig mottaga hänvisning till deltagande i reservarbete under viss kortare tid vid äventyr att eljest förlora sin ersättningsrätt för fyra veckor. Denna skyldighet bör enligt nämnda sakkunnigas mening gälla för alla försäkrade. Med hänsyn härtill har för sagda sakkunnigas del i 2 mom. av förevarande paragraf upptagits ett stadgande, varigenom undantag för nyssnämnda fall göres från de enligt 1 mom. gällande eller med stöd av detta mom. föreskrivna inskränkningarna i rätten att hänvisa till reservarbete. Jämväl i övrigt torde emellertid vissa särregler beträffande tillvägagångssättet vid hänvisning av arbetslösa, varom här är fråga, vara nödvändiga. Ifrågavarande författning utgår från att hänvisning till reservarbete skall ske genom respektive kommunala organ. Dessa sakna emellertid närmare kunskap om de arbetslösas förhållande till försäkringen. Vidare torde deras verksamhet närmast bliva inriktad på att hjälpa de egna kommunmedlemmarna och i första hand dem bland dessa, beträffande vilka ett verkligt behov av understöd är för handen. Med en sådan verksamhet lärer icke med fördel kunna förenas uppgiften att oberoende av behovsprövning till reservarbete hänvisa vissa på grund av lagen om arbetslöshetsförsäkring ersättningsberättigade arbetslösa. Försökte man sig härpå, skulle säkerligen avsikten med den omnämnda kombineringen av försäkring och arbetslinje till väsentlig del förfelas. Det torde därför böra förordas, att hänvisning av de på grund av försäkringen ersättningsberättigade arbetslösa sker genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, vilka ju tänkts fungera såsom lokala organ för försäkringen. Lämpligast synes saken kunna ordnas så, att arbetsförmedlingsanstalterna åläggas att till socialstyrelsen, som föreslagits såsom centralorgan för såväl försäkringen som reservarbetena, avgiva periodiska rapporter angående det antal ersättningsberättigade, som kan antagas inom den närmaste framtiden hava åtnjutit ersättning i sådan utsträckning, att

337 skyldighet enligt de fastställda reglerna föreligger att mottaga hänvisning till reservarbete. Härigenom blir socialstyrelsen i stånd att överblicka situationen samt vidtaga åtgärder med hänsyn härtill. Socialstyrelsen lärer därefter böra i mån av tillgång ställa platser vid reservarbete till förfogande för de olika arbetsförmedlingsanstalterna. För ett rationellt ordnande av reservarbetena å de olika arbetsplatserna är givetvis av vikt, att hänvisningen av de arbetslösa sker kontingentvis, så att man å arbetsplatserna icke nödgas mottaga nya individer varje dag. Å andra sidan är det ur försäkringens synpunkt önskvärt, att en någorlunda jämn hänvisning kan genomföras. För att i möjligaste mån tillgodose båda dessa i viss mån motsatta intressen torde man böra söka åvägabringa en sådan anordning, att hänvisning från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna sker veckovis. I och för det närmare genomförandet av den här förordade kombineringen torde åtskilliga detaljföreskrifter härutöver bliva erforderliga. Med hänsyn till den stora erfarenhet, som finnes samlad med avseende å de för närvarande bedrivna nödhjälpsarbetena, torde emellertid kunna förväntas, att den centrala arbetsledningen utan större svårighet skall komma till rätta med därvid uppkommande problem. Framhållas bör i detta sammanhang, att det naturligen låter sig göra att vid beviljandet av statsbidrag till kommunala reservarbeten uppställa såsom villkor, att sysselsättning vid dessa i viss utsträckning beredes för arbetslösa, tillhörande den kategori varom här varit tal.

5§. Beträffande dessa bestämmelser torde få hänvisas till vad som anförts i samband med motsvarande stadganden i förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring. Emellertid må. i detta sammanhang framhållas, att därest konflikt (strejk eller blockad) utbryter vid reservarbete, en sådan icke kan godtagas såsom tilllåten åtgärd. Denna princip har hävdats under hela den tid, systemet med statligt nödhjälpsarbete tillämpats, och det lärer icke kunna ifrågasättas att göra någon ändring med avseende därå. Det sagda bör naturligen icke utesluta, att, såsom hittills plägat ske, visst rådrum lämnas vederbörande genom föreläggande, att arbetet skall inom viss kortare tid återupptagas. Men om så ej sker, böra de anställda entledigas och andra arbetslösa hänvisas till arbetet, såvitt arbetsföretaget ej nedlägges. 6 §. Såsom i det föregående framhållits, har statens verksamhet för anordnande av nödhjälpsarbeten hittills icke varit genom särskild författning reglerad. Vissa allmänna grundsatser hava emellertid varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning och vunnit statsmakternas godkännande. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats åt frågan om arbetslönens storlek. Rörande detta ämne lämnas i 1925 års betänkande en ingående framställning (sid. 24—43), ur vilken här må anföras följande: 22 — 271089.

338 »Det svåraste, men på samma gång mest centrala spörsmålet i fråga om nödhjälpsarbetena rör arbetslönens storlek. Det ligger i sakens natur, att arbeten av denna art, som avse att erbjuda en ersättning för bristande arbetstillfällen på den öppna marknaden, ej få vara sådana, att de av den arbetslöse föredragas framför det arbete, som kan erbjuda sig på den öppna marknaden. Arbetsvillkoren, i första rummet arbetslönen, utgöra den förnämsta regulatorn i sådant hänseende. Redan då nödhjälpsarbeten först anordnades under statens medverkan, fastslogs i fråga om arbetslönen den grundläggande regeln, att densamma vid varje tillfälle och på varje särskild ort skulle understiga den på den öppna marknaden gällande. Det må härvidlag erinras, att ett nödhjälpsarbete bedrives kontinuerligt, under det att arbete på öppna marknaden ofta blir mer eller mindre intermittent. Under krisåren var det sålunda vanligt, att industriföretagen inställde driften under vissa dagar i veckan och dymedelst så att säga ransonerade arbetet och förtjänsten. Vid fastställande av arbetslönen vid de kontinuerligt bedrivna nödhjälpsarbetena måste vederbörlig hänsyn tagas till detta speciella förhållande, för att den verkliga förtjänsten — per vecka räknat — skulle komma att stå i en riktig relation till de veckoförtjänster, som kunde ernås på den öppna marknaden. Den uppställda allmänna grundregeln i fråga om arbetslönens relativa storlek har i princip oavbrutet följts och följes allt fortfarande. Då det gällt attomsätta den i regler, praktiskt tillämpliga ute på arbetsplatserna, hava emellertid olika metoder och beräkningssätt kommit till användning.» Efter ett angivande av de olika metoder och beräkningssätt, som tidigare använts för att i praktiken realisera den av Kungl. Maj:t och riksdagen fastslagna grundsatsen, lämnas i betänkandet följande redogörelse för de nu sedan år 1922 tillämpade löneprinciperna: »I proposition den 7 januari 1922 (nr 11) hade Kungl. Maj:t med hänsyn till den utomordentligt svåra arbetslösheten, för riksdagen framlagt synnerligen vittutseende förslag till åtgärder för bekämpande av densamma. I statsutskottets häröver avgivna utlåtande (nr 9) behandlas ingående frågan om lönesättningen vid de statliga nödhjälpsarbetena och gjorde statsutskottet bl a. följande principuttalande: 'Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena synes det utskottet, som om dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt anpassas efter nu rådande lönenivå, än som på sina håll hittills torde hava varit fallet, samt håller utskottet vidare före, att kommissionen för varje särskilt fall torde böra fastställa, med huru mycket en nödhjälpsarbetares löneförmåner skola understiga de löner, som äro gällande för grovarbetare på den öppna arbetsmarknaden, med skälig hänsyn därvid tagen till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle på den sålunda fastställda nödhjälpslönen.' Riksdagen godkände detta statsutskottets uttalande och arbetslöshetskommissionen erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning rörande grovarbetarlönerna på den öppna arbetsmarknaden inom de kommuner, där nödhjälpsarbeten bedrevos eller kunde väntas ifrågakomma. Efter det kommissionen verkställt denna utredning, för vars resultat närmare redogöres i det följande, blev lönepolitiken vid de statliga nödhjälpsarbetena ånyo föremål för riksdagens prövning i samband med behandlingen av statsutskottets sista utlåtande i ämnet, nämligen memorial nr 118, avgivet den 29 maj 1922. Häri förklarade sig utskottet icke ha något att erinra mot kommissionens förfaringssätt vid nödhjälpslönernas fastställande. Ut-

339 skottet ansåg tillika, att riksdagen för sin del borde godkänna det av kommissionen fastställda förhållandet mellan de sålunda konstaterade lönerna och nödhjälpslönerna med de mindre modifikationer, vilka, såsom strax skall omnämnas, blivit av Kungl. Maj :t vidtagna, samt tillade, 'att uppmärksamheten även framdeles, med beaktande av ovan anförda, skälighetssynpunkter, måste ägnas åt nödhjälpslönernas anpassning efter de alltjämt pågående löneändringarna på den öppna arbetsmarknaden.' Utskottets memorial godkändes av riksdagen. Såsom redan nämnts, företog arbetslöshetskommissionen på Kungl. Maj:ts uppdrag omedelbart efter det första riksdagsbeslutet i arbetslöshetsfrågan år 1922 en nygruppering av nödhjälpslönerna. För sådant ändamål upprättade kommissionen en skala för grovarbetarlönerna med 50-öres intervaller från lägst 3 och högst 8:50 kronor samt fastställde, att nödhjälpslönerna skulle understiga dessa löner med 15 procent i den lägsta gruppen och upp till 25 procent i den högsta. Med ledning av inhämtade uppgifter inordnades sedan i april 1922 cirka 1 100 av landets kommuner i den uppgjorda skalan, allt efter den grovarbetarlön, som av kommissionen ansågs gälla inom varje kommun. Nämnas må, att kommissionen samtidigt beslöt, att kontant understöd skulle stå i viss relation till den sålunda uppgjorda löneskalan. Högsta understödsbelopp per vecka skulle alltså utgöra två tredjedelar av den å vederbörande ort gällande grovarbetarlönen. Denna kvot nedsattes den 1 december 1922 till hälften av gällande grovarbetarlön.» Efter 1922 hava justeringar av nödhjälpsarbetarlönen ägt rum 1923 och 1926. Den för närvarande gällande löneskalan har följande utseende: Nödhjälpslön Fastställd grovarbetarlön per dag Kr.

Per dag vid ackordsarbete (ej garanterad)

Kr.

Per timme vid tidlönsarbete Kr.

0.35 I regel tillämpas vid arbetsplatserna ackordssystem. Arbetslöshetskommissionen övervakar, att ackordssättningen sker så, att en arbetare med normal arbetsprestation skall kunna komma upp till den för arbetsplatsen bestämda arbetslönen. Viss timlön garanteras icke vid ackordsarbete. Enligt vad er-

340 farenheten utvisat, plägar emellertid den faktiska förtjänsten i regel något överskrida den fastställda lönen. I dylika fall utbetalas under alla förhållanden den faktiska förtjänsten, så länge de satta ackorden gälla. 1925 års departementsutkast innehöll i fråga om lönebestämningen vid reservarbete en allmän bestämmelse av innehåll, att lön till den, som vore sysselsatt vid reservarbete, skulle understiga den arbetslön, som på öppna arbetsmarknaden vore gällande för icke yrkesutbildade arbetare. Inom den s. k. granskningsnämnden, som hade att avgiva yttrande över utkastet, anmärktes av vissa reservanter, att den ifrågavarande bestämmelsen syntes alltför knapphändig. På de flesta orter funnes, anförde reservanterna, inom den öppna arbetsmarknaden olika arbetslön gällande för icke yrkesutbildade arbetare, beroende på vilket yrke de hade, sålunda om de vore byggnadsarbetare, lantbruksarbetare o. s. v. I sådana fall gåve den föreslagna regeln icke något utslag. Det förefölle reservanterna, som om saken borde ordnas så, att arbetslöshetskommissionen för varje ort fastställde en viss normalgrovarbetarlön och att det sedermera skulle tillses, att nödhjälpslönen i varje fall understege den sålunda fastställda lönen. Därest man icke ville betro detta uppdrag till arbetslöshetskommissionen, kunde det lämnas till socialstyrelsen eller också hänskjutas omedelbart till Kungl. Maj :t. Även socialstyrelsen framhöll i sitt yttrande över utkastet önskvärdheten av att skillnaden mellan lönen för reservarbete och arbetslönen å den öppna marknaden närmare fixerades. Det sålunda framförda kravet syntes styrelsen lämpligen kunna tillgodoses genom en bestämmelse, som föreskreve, att fastställandet av arbetslönen vid reservarbete i relation till den öppna arbetsmarknadens löner skulle ske enligt grunder, som bestämdes av Kungl. Maj:t. Enligt de sakkunnigas åsikt bör den hittills hävdade grundsatsen, att nödhjälpsarbetarlönen skall understiga den på öppna arbetsmarknaden i orten gällande lönen för icke yrkesutbildade arbetare, även för framtiden lända till efterrättelse. De sakkunniga ansluta sig således till departementsutkastets stadgande i fråga om lönebestämningen. Med anledning av de erinringar, som framförts i granskningsnämnden och av socialstyrelsen, har emellertid detta stadgande kompletterats med en föreskrift därom, att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående grunderna för lönens fastställande. De sakkunniga förutsätta, att vid tillämpningen noggrann uppmärksamhet kommer att ägnas åt det faktiska löneläget på den öppna arbetsmarknaden — således icke blott åt de avtalade timlönerna utan även åt den faktiska arbetsförtjänsten vid ackord, där sådant förekommer — ävensom att i enlighet med riksdagens ovan återgivna uttalande år 1922 skälig hänsyn tages till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle å den fastställda lönen. Redan tidigt meddelades vissa bestämmelser i syfte att skydda nödhjälpsarbetarnas hemmavarande familjer. Till en början infördes sålunda vissa fasta familjetillägg till den fastställda nödhjälpslönen: varje i nödhjälpsarbete sysselsatt familjeförsörjare skulle vara berättigad att utöver den arbetsförtjänst, han kunde uppnå på grund av utfört arbete, tillgodoräkna sig ett belopp av en

341 krona per dag för hustru och 25 öre pr dag för varje barn. Då nödhjälpsarbetarlönen år 1922 fixerades i direkt anslutning till den å varje ort i öppna arbetsmarknaden gällande grovarbetarlönen, kunde tydligen sådana fasta tilllägg till lönen icke lämpligen infogas i systemet. Med hänsyn därtill, att nödhjälpsarbetena i regel förlades till orter med relativt låga grovarbetarlöner, förefanns emellertid behov av vissa andra bestämmelser, varigenom familjeförsörjare, bosatta i orter med dyrare levnadskostnader, kunde beredas något slags extra hjälp. Man genomförde därför en anordning med s. k. ortstillägg, vilken i korthet innebar, att en försörjningspliktig person kunde såsom bidrag till familjens uppehälle tillerkännas ett belopp, motsvarande skillnaden mellan nödhjälpsarbetarlönen i hemorten och nödhjälpsarbetarlönen å arbetsplatsen. Ortstilläggs utgående skulle vara beroende på prövning av hemortskommunen, huruvida behov av understöd vore för handen. Tilläggen utbetalades av arbetslöshet skomniissionen men icke till arbetaren själv utan direkt till hans familj. Intill utgången av 1926 bestredos kostnaderna för ortstilläggen helt och hållet av statsmedel. Då emellertid visat sig, att kommunerna alltmer underläto att företaga någon verklig behovsprövning samt många gånger tillstyrkte ortstilläggs utgående även där verkligt behov av sådan hjälp icke förefanns, genomfördes med 1927 års ingång den ändringen, att kommunerna själva hade att bestrida kostnaderna för nämnda tillägg. Härigenom framtvingas givetvis en noggrannare prövning av behovet i de föreliggande fallen. Numera hava alltså kommunerna att i samband med hänvisningen av de arbetslösa till arbetslöshetskommissionen anmäla, huruvida ortstillägg skall utgå. Kommissionen utbetalar i samma ordning som förut tilläggen till de hemmavarande familjerna samt återfordrar månadsvis de utlagda beloppen från respektive kommuner. Skulle särskilda svårigheter yppa sig för någon kommun att återgälda ortstillägg, kan befrielse från återbetalningsskyldighet helt eller delvis meddelas. Så har också i åtskilliga fall skett. Beträffande de föregående utredningarnas och förslagens ställning till frågan om ortstilläggen må framhållas, att i 1925 års betänkande föreslogs en anordning med rent kommunala ortstillägg. Såsom allmän grundsats skulle gälla, att kommunerna själva ägde fastställa tilläggets storlek med hänsyn tagen till föreliggande behov, dock inom vissa av det statliga arbetslöshetsorganet bestämda gränser; en uppdelning i visst belopp för hustru och visst belopp för barn förordades. Tillägget skulle icke äga fattigvårds karaktär utan vara ett slags kommunalt lönetillägg, vars mottagande ej medförde några som helst konsekvenser i fattigvårdshänseende. I departementsutkastet föreslogs, att ortstillägg skulle utgå enligt då gällande regler, dock att kostnaderna skulle bestridas till 3/4 av staten och 1ji av vederbörande kommun. Granskningsnämnden uttalade, att nämnden icke funnit anledning föreligga att tillstyrka ändring av de principer, som då tillämpades för bestridandet av kostnaderna för ortstillägg. Fyra reservanter ansågo, att ortstillägg icke boTde utgå av statsmedel men att kommunerna borde vara oförhindrade att efter föregående prövning besluta om sådana tillägg.

342 De sakkunniga finna sig böra förorda till stadfästande det system, som från och med föregående år tillämpas och vilket erfarenhetsmässigt fastslagits såsom det mest tillfredsställande. Bestämmelser därom hava upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf. De sakkunniga äro ense därom, att ortstillägget, även om det gäldas av kommunala medel, icke bör ha karaktären av fattigvårdsunderstöd. Uttrycklig bestämmelse härom torde dock icke vara erforderlig, då den hjälp, det är fråga om, utgår i form av tillägg till lön för utfört arbete. Erforderliga bestämmelser angående vilka som skola anses såsom familjeförsörjare föreslås skola utfärdas av socialstyrelsen. Härvid synas de i förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring upptagna bestämmelserna angående familjetilläggs utgående kunna utgöra lämplig vägledning. Av flertalet bland de sakkunniga förordas, att hänvisning till deltagande i reservarbete i vissa fall skall kunna ske jämväl genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, nämligen i fråga om arbetslösa, vilka äro berättigade till ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring samt redan åtnjutit sådan ersättning i viss utsträckning. Även i dylika fall bör uppenbarligen ortstillägg kunna utgå. Emellertid torde näppeligen någon återbetalningsskyldighet från kommunernas sida då böra komma i fråga. Hänvisningen motiveras i de ifrågavarande fallen av helt andra synpunkter än dem, som ligga till grund för kommunernas motsvarande åtgärder, och behovsprövningen skulle ske genom för kommunen främmande organ. De ifrågavarande sakkunniga föreslå därför, att vid hänvisning, som nyss nämnts, arbetsförmedlingsanstalt skall företaga prövning, huruvida ortstillägg bin utgå, samt att kostnaderna för utgående tillägg bestridas av statsmedel. Vid sidan av den egentliga arbetslönen och det till familjeförsörjare utgående ortstillägget komma för närvarande —• förutom reseersättning som skall beröras i följande paragraf —• vissa andra direkta eller indirekta förmåner dem tillgodo, vilka hava sysselsättning vid nödhjälpsarbete. Sålunda tillhandahållas dessa avgiftsfritt bostad med sängutrustning samt bränsle. Vid sjukdom erhålles fri läkarvård och medicin och i vissa fall sjukersättning; vid olycksfall utgår ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Tidigare var utspisning anordnad vid särskilda marketenterier för ett pris, som i regel understeg självkostnaderna, men numera tillämpas ett system, enligt vilket arbetarna själva kooperativt sörja för sitt kosthåll; dock tillhandahåller kommissionen matbestick samt nödiga större kokkärl. Någon reglering i lag av ifrågavarande förhållanden torde icke lämpligen böra genomföras. Det synes böra överlämnas åt ledningen för reservarbetena att fortfarande såsom hittills under hänsyn till de föreliggande omständigheterna träffa avgörande i hithörande spörsmål.

7§. Nödig kostnad för den arbetslöses resa från hemorten till den plats, där nödhjälpsarbete anvisats honom, betalas för närvarande av staten. I vissa fall,

343 exempelvis då arbetet på en plats slutförts eller då någon erhållit arbete på den öppna marknaden i sin hemort, utgår ersättning av statsmedel jämväl för återresa till hemorten. I 1925 års betänkande tillstyrktes, att staten fortfarande skulle i samma utsträckning påtaga sig ifrågavarande kostnad. Mot en sådan anordning gjordes i de över betänkandet avgivna yttranden icke någon erinran och bestämmelser till stadfästande av gällande praxis upptogos också i 1925 års departementsutkast till förordning angående reservarbeten. De sakkunniga anse sig vid angivna förhållanden likaledes böra förorda, att de för närvarande gällande bestämmelserna bibehållas. I förevarande paragraf ha upptagits föreskrifter i detta avseende; de överensstämma helt med motsvarande stadganden i departementsutkastet. I likhet med vad som nu gäller synes ersättning av statsmedel icke böra utgå för de resor till hemorten och åter, som pläga företagas vid julen och andra större helger. 8—10 §§. I §§ 22—27 av kungörelsen den 7 juli 1922 angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp angivas de grunder, efter vilka statsbidrag kan utgå till kommun, som anordnar arbetsföretag för beredande av arbete åt sådana arbetslösa, som i kungörelsen avses. Där givna föreskrifter rörande dylika statskommunala arbeten innebära i huvudsak följande: Innan dylikt arbete igångsattes, har kommunen att hos arbetslöshetskommissionen inhämta medgivande härtill. Vid framställningen skall fogas en redogörelse för arbetets beskaffenhet och omfattning, planen för dess bedrivande samt dess betydelse för orten. Kommunen skall vidare uppgiva det antal arbetslösa, som genom arbetet beräknas vinna anställning, samt tiden för anställningen. Till ansökan skall fogas redogörelse för kommunens ekonomi, plan för företagets finansiering samt vederbörande arbetslöshetskommittés yttrande över företagets ändamålsenlighet och betydelse för arbetslöshetens bekämpande. Arbetslönerna vid dylika arbeten få icke överstiga de för statens nödhjälpsarbeten i orten bestämda. Kommissionen äger att övervaka verksamheten samt besluta, huruvida och i vilken omfattning statsbidrag skall utgå. Statsbidraget utgår för det antal hela arbetsdagar, under vilka arbete vid företaget beredes arbetslösa, med högst det belopp för varje dag och arbetslös, som kan antagas hava tillkommit kommunen såsom statsbidrag, därest kontant understöd utgått åt de i företaget anställda arbetslösa. Dylikt kontant understöd är begränsat till högst hälften av den i orten gällande grovarbetarlönen och statsbidrag utgår i regel med hälften av lämnat understöd. Statsbidrag till statskommunala arbeten kan sålunda regelmässigt utgå med högst en fjärdedel av grovarbetarlönen i orten; för särskilda fall kan Konungen medgiva högre belopp. Såsom bidrag till kostnaderna för dylika arbeten hava av statsmedel utanordnats:

344 År 1923 . . , .. > 1924

kronor 147 103: 76 > 109 714: 62

> 1925

»

265170:67

> 1926 .

»

228 923: 46

» 1927

>

309 780:65

eller tillhopa kronor 1 060 693: 16

Statsbidraget till statskommunala arbetsföretag har växlat mellan cirka 18 och 30 procent av arbetskostnaderna. Variationen har berott på, i vad mån arbetsstyrkorna bestått av gifta eller ogifta personer. I anslutning till vad som förordats i 1925 års betänkande hade i det inom departementet utarbetade utkastet till förordning angående anordnande av reservarbeten åt bestämmelserna angående statskommunala arbeten givits ett innehåll, som nära överensstämde med nu gällande regler. På en punkt förelåg emellertid en olikhet, nämligen i fråga om sättet för beräkningen av statsbidragets storlek. Då bestämmelserna om statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd, som kontant utbetalas, avsågos skola upphöra att gälla, var det icke möjligt att likasom för närvarande sätta statsbidraget till statskommunala arbeten i relation till det belopp, som skulle kunna tillkomma kommunen, om kontant understöd lämnats. I stället föreslogs, att statsbidraget skulle kunna utgå med högst hälften av det belopp, som kommunen utbetalt såsom arbetslöner. Mot den sålunda föreslagna formuleringen anmärkte inom granskningsnämnden vissa reservanter, att man med densamma löpte den fara, att 50 % komme att anses såsom ett normalbelopp, å vilket kommunerna hade ett skäligt anspråk. Reservanterna ansåge det vara klokare, att bestämmelsen formulerades så, att ett lägre belopp, t. ex. 25 %, fastställdes såsom det vanligen utgående, med rätt för arbetslöshetskommissionen att, där särskilda omständigheter sådant påkallade, höja det upp till 50 %. Arbetslöshetskommissionen tillstyrkte, att de föreslagna bestämmelserna om att statsbidrag skulle utgå med Högst hälften av det belopp, som kommunen utbetalat till arbeslöner, måtte vinna statsmakternas godkännande. Skulle det bliva möjligt att i vårt land även i fortsättningen framgångsrikt bemästra arbetslöshetsproblemet genom ett effektivt anlitande av arbetslinjen, måste nämligen, framhöll kommissionen, stor vikt läggas vid den synpunkten, att kommunernas initiativ till igångsättande av arbetsföretag uppmuntrades. Särskilt då det brådskade med att få igång arbeten på en viss plats, kunde den lockelse, som ett statsbidrag av den föreslagna storleken innebure, vara av utomordentlig betydelse för det lyckosamma lösandet av ett lokalt arbetslöshetsproblem. Även enligt de sakkunnigas uppfattning är en ökning av statsbidraget till kommunerna för anordnande av reservarbeten att förorda. Såsom i det föregående framhållits, utgöra de kommunala reservarbetena ett synnerligen betydelsefullt komplement till de rent statliga. De nuvarande bidragsbestämmelserna synas emellertid knappast ha erbjudit tillräckliga förmåner för att i önskvärd utsträckning göra kommunerna intresserade för sådana arbeten. De sakkunniga ansluta sig därför till den i departementsutkastet föreslagna ändringen i

345 gällande regler. Med den formulering, som givits åt bestämmelserna, lämnas inom den fastställda maximigränsen fritt utrymme för variation av statsbidragets storlek alltefter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Det torde böra bliva den centrala ledningens sak att genom en förnuftig tilllämpning av bestämmelserna undanröja de yppade farhågorna, att kommunerna skulle komma att anse sig äga ett skäligt anspråk på statsbidrag till den maximalt medgivna gränsen. Den föreslagna anordningen behöver naturligen icke medföra, att man till grund för statsbidragets beräknande skall lägga en individuell undersökning av den lön per dag, som utbetalats till de anställda arbetarna. Av praktiska skäl torde man böra nöja sig med uppgifter angående den genomsnittliga lönen under viss tidsperiod samt grunda sina beräkningar härå. 11 §• I det yttrande, socialstyrelsen avgav över det år 1925 inom socialdepartementet utarbetade utkastet till förordning om reservarbeten, ifrågasatte styrelsen, om icke jämväl andra kommunala enheter än primärkommunerna, såsom väghållningsdistrikt och län, lämpligen kunde erhålla statsbidrag för anordnande av reservarbeten. Det läte sig enligt styrelsens mening väl tänka, t. ex. att ett landsting efter överenskommelse med olika primärkommuner åtoge sig att anordna ett större reservarbete, som mot ersättning från dessa kommuner stode öppet för deras arbetslösa. Beträffande detta spörsmål ha olika meningar gjort sig gällande bland de sakkunniga. Herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch ansluta sig till den av socialstyrelsen framförda tanken. Dessa sakkunniga ha redan i det föregående givit uttryck åt den åsikten, att primärkommunerna ofta med hänsyn till sin ringa folkmängd och bristande ekonomiska bärkraft äro föga lämpade att handhava samhällelig hjälpverksamhet överhuvud. Med denna uppfattning måste det i och för sig framstå såsom önskvärt, om man med avseende å den förevarande grenen av hjälpverksamheten kunde i viss omfattning anlita kommunala enheter av större omfattning och bärkraft, exempelvis landstingsområden och vägdistrikt. Detta synes även ur andra synpunkter motiverat. Vad särskilt vägclistrikten angår föreligger, såsom bekant, en mängd redan beslutade, planerade eller eljest behövliga vägarbeten, vilkas genomförande under nuvarande omständigheter måste uppskjutas till en oviss framtid. Kunde någon del av dessa utföras såsom reservarbeten med bistånd från statens sida under de villkor, som gälla för vanliga statskommunala arbeten, skulle detta otvivelaktigt vara till gagn för samfärdseln. Och man torde knappast kunna påstå, att därigenom något inkräktande på den öppna marknadens arbetstillfällen skulle äga rum. Av fördel vore också, om på detta sätt bygdens arbetslösa kunde i ökad utsträckning erhålla hjälp utan att nödgas underkasta sig förflyttning till avlägsna orter. Lämplig organisation finnes tillgänglig i vägstyrelserna, vilka åtminstone i många fall torde vara bättre kvalificerade för att leda ett reservarbete än primärkommunernas organ. I fråga om landstingen äro väl förhållandena icke fullt jämförbara, varken med avseende å förefintligheten av arbetsobjekt eller i organisatoriskt hänseende. Man lärer ej heller

346 kunna förutsätta, att dessa i någon större utsträckning komme att söka statsbidrag för anordnande av reservarbeten. Någon anledning att utesluta möjligheten för dem att erhålla sådant bidrag synes dock icke föreligga. Och då måhända även andra konimunalsamfund kunna komma i fråga, förorda de ovan nämnda sakkunniga ett allmänt hållet stadgande. Beträffande arbetets anordnande och bedrivande, de arbetslösas anvisande till arbete och arbetslönens storlek skulle socialstyrelsen, såsom i fråga om andra statskommunala reservarbeten, äga meddela föreskrifter. De ifrågavarande sakkunniga förbise icke, att därvid ganska svårlösta spörsmål kunna yppa sig, vilka kräva ett noggrant övervägande. Ävenledes måste särskild uppmärksamhet ägnas däråt, att de arbetslöshetspolitiska synpunkterna vinna skäligt beaktande. Nu berörda förhållanden ha dock icke ansetts böra föranleda, att man avvisar det här diskuterade uppslaget. Utländska erfarenheter, bl. a. från Holland, synas jämväl tala till förmån för detta. Herrar Ordföranden, Bernström, Hagman och Odelstierna ha ansett det icke vara tillrådligt att utvidga de statskommunala arbetena utöver den gräns, som nu är uppdragen och som omfattar primärkommunerna. Landstingen torde sakna organ, som äro lämpade för uppgiften att anordna reservarbeten, och hos vägstyrelserna skulle man väl kunna påräkna teknisk insikt och praktiskt omdöme rörande vägföretags utförande men däremot helt naturligt föga eller ingen förtrogenhet med arbetsmarknaden och dess problem; de ha ju den enda uppgiften att fylla att på bästa sätt handhava vägväsendet inom respektive distrikt. En anordning enligt socialstyrelsens förslag skulle uppenbarligen i hög grad äventyra den för närvarande så långt möjligt uppehållna principen, att icke så att säga ordinarie arbeten dragas in under reservarbetenas kategori. P å denna punkt måste emellertid den yttersta återhållsamhet iakttagas, om man vill bibehålla arbetslinjen såsom ett led i kampen mot arbetslösheten och dess verkningar. Slutligen måste stora svårigheter uppstå vid den praktiska tilllämpningen, exempelvis beträffande ordningen för hänvisning av arbetslösa till det ifrågakommande arbetsföretaget, lönebestämningen, ortstilläggen o. s. v. Enligt dessa sakkunnigas mening synes det därför vara lämpligt, att om ett landsting eller en vägstyrelse önskar få ett arbete utfört såsom reservarbete, detta fortfarande såsom hittills utföres för vederbörandes räkning av det statliga centralorganet för handha vande av reservarbetena. 12 §. Enligt de sakkunnigas förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring skulle utländska, här i landet sysselsatta arbetare i försäkringshänseende utan vidare likställas med svenska medborgare. Denna ståndpunkt synes näppeligen böra upprätthållas med avseende å den form av arbetslöshetshjälp, som reservarbetena utgöra. Dessa bekostas helt och hållet av det allmänna utan några bidrag från arbetarna själva — om man frånser arbetsprestationen, för vilken lön erhålles. Det torde med hänsyn härtill få anses befogat, att man principellt förbehåller den ifrågavarande hjälpformen för svenska medborgare men medgiver

347 möjlighet för främmande staters här i landet vistande medborgare att komma i åtnjutande av densamma, under förutsättning att respektive främmande stat medgivit motsvarande förmån för svenska medborgare, som vistas i den främmande staten. En sådan anordning gäller för närvarande och de sakkunniga förorda dess bibehållande.

DE S A K K U N N I G A S

B-FÖRSLAG

FRIVILLIG ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

351 Allmänna synpunkter. Då man vid diskussion av problemet om arbetslöshetsförsäkring talar om två skilda försäkringssystem, ett obligatoriskt och ett frivilligt, avses med det sistnämnda en anordning, där arbetarna själva bilda ömsesidiga föreningar eller kassor för meddelande av understöd vid arbetslöshet samt det allmänna lämnar bidrag till bestridande av kostnaderna för dessa sammanslutningars verksamhet. När systemet först började tillämpas, var det kommunerna och ensamt dessa, som trädde hjälpande till. Efterhand som arbetslöshetsproblemet började betraktas såsom en allmänt samhällelig angelägenhet, ansågs det naturligt, att även staten skulle lämna tillskott. För närvarande torde läget kunna karaktäriseras så, att bidragsskyldighet från statens sida ingår såsom ett givet led i systemet, medan frågan om kommunernas skyldighet i detta avseende betraktas som ett öppet problem. Arbetsgivarbidrag hava däremot ansetts principiellt främmande för den frivilliga försäkringen. Dock hava på senaste tid försök gjorts att även inom ramen av en sådan försäkring genomföra skyldighet för arbetsgivarna att deltaga i kostnaderna för bekämpande av arbetslöshetens följder. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse, hava de hittills hos oss utarbetade förslagen till lagstiftning angående arbetslöshetsförsäkring — socialförsäkringskommitténs år 1922 avgivna förslag samt det under år 1925 i socialdepartementet utarbetade utkastet — avsett en frivillig sådan. Sinsemellan voro dessa förslag, om man ser till det sakliga innehållet, ganska överensstämmande. Det förslag till lagstiftning rörande dylik försäkring, som från de sakkunnigas sida framlägges, står icke heller i någon väsentlig motsättning till de tidigare framkomna, även om vissa skiljaktigheter på olika punkter kunna konstateras. Innan de sakkunniga övergå till ett närmare motiverande av sitt förslag, må i korthet beröras vissa frågor av mera allmän räckvidd. En bland de vanligaste invändningarna mot ett frivilligt försäkringssystem är, att detta i stort sett icke bringar någon hjälp åt andra än de fackligt organiserade arbetarna och för övrigt icke ens åt alla dessa. Denna invändning framträder med särskild styrka, då sj^stemet är så anordnat, att för erhållande av bidrag från det allmänna icke uppställes något krav å att kassorna skola vara fristående från arbetarnas fackliga organisationer. Emellertid framföres invändningen även där ett sådant krav är genomfört och föreskrift lämnats, att kassorna skola vara öppna, d. v. s. att tillträde icke får vägras på andra än särskilt angivna omständigheter, vilka nära sammanhänga med själva försäk-

352 rings verksamheten. Man gör nämligen gällande, att föreskrifter av nu berörda art erhålla mera formell än reell betydelse. Redan vid det frivilliga försäkringssystemets första egentliga framträdande i staden Gent år 1901 sökte man också genomföra en anordning, varigenom ovannämnda invändning mot systemet skulle förlora sitt berättigande. Man beredde nämligen tillfälle för sådana arbetare, som ej tillhörde någon understödd kassa, att i viss ordning själva avsätta medel för mötande av en eventuell framtida arbetslöshetsperiod samt utfäste viss komplettering från det allmännas sida av sålunda gjorda avsättningar. Denna anordning kom emellertid icke att bliva av någon som helst praktisk betydelse. Tidigare hade man på andra håll, särskilt i Schweiz, slagit in på en annan väg, som visserligen icke från början var tänkt såsom någon komplettering till ett frivilligt försäkringssystem i modern mening men dock så småningom erhållit betydelse som sådan. Man lät nämligen upprätta särskilda offentliga arbetslöshetskassor, grundade visserligen på avgifter från de försäkrade men i sista hand ekonomiskt uppehållna genom subvention från det allmänna. I den mån en sådan anordning är genomförd samtidigt med det att man lämnar understöd jämväl åt de på arbetarnas eget initiativ bildade och av dem förvaltade kassorna, synes någon grundad anmärkning knappast kunna framställas, att det allmänna särskilt gynnar vissa grupper bland arbetarna. Erfarenheterna av en komplettering i nu angivna riktning av det frivilliga systemet hava dock icke varit uppmuntrande. I Schweiz hava de offentliga kassorna intill senaste tid spelat en mycket underordnad roll. För närvarande uppleva de väl en renässans i samband med genomförandet på vissa håll av tvångsförsäkring sålunda att vissa arbetargrupper måste vara försäkrade mot arbetslöshet men äga taga sin försäkring antingen i en privat eller en offentlig kassa. Men detta förhållande ådagalägger icke, att dylika kassor i ett rent frivilligt system hava någon verklig livskraft. Ej heller i Belgien, där offentliga kassor likaledes skapats vid sidan av de privata, hava de förstnämnda haft någon framgång. Enligt de sakkunnigas mening torde annat resultat knappast vara att förvänta, i vårt land av en anordning med offentliga kassor, anknuten till ett rent frivilligt försäkringssystem. De offentliga kassorna måste rimligtvis få en förhållandevis ringa anslutning. De organiserade arbetarna skulle säkerligen komma att i största utsträckning inträda i de privata kassorna, och den del av arbetarklassen, vilken kan påräknas såsom klientel i en frivillig försäkring, torde numera i stort sett vara enrollerad i de fackliga sammanslutningarna. Anslutningen skulle vidare så gott som uteslutande komma från kretsar, för vilka arbetslöshetsrisken vore förhållandevis stor. Härav måste bliva en nödvändig följd antingen oproportionerligt höga avgifter för de försäkrade eller en i förhållande till andra kassor avsevärt högre subvention från det offentliga. Emellertid synes det knappast befogat att beträffande rätten till subvention ställa de olika slagen av kassor i olika ställning. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga funnit sig icke böra förorda särskilda offentliga kassor vid sidan av de på arbetarnas eget initiativ bildade. Däremot hava de

353 sakkunniga genom olika regler, vilka komma att framgå av det följande, sökt att göra de kassor, vilka önska komma i åtnjutande av offentligt bidrag, till fullt neutrala sammanslutningar, öppna för envar kassans verksamhetsområde tillhörande arbetare. Att i trots härav åtskilliga betydande grupper av arbetare komma att stå utanför försäkringen, är troligt, men detta torde vara en oundviklig följd av det frivilliga försäkringssystemets natur och skulle föga hjälpas genom inrättandet av offentliga kassor. I en tidigare avdelning av de sakkunnigas betänkande har frågan om arbetslöshetsförsäkringens finansiering utförligt avhandlats med avseende å såväl ett obligatoriskt som ett frivilligt försäkringssystem. Det där anförda utmynnade såvitt sistnämnda system angick, i att de sakkunniga, med avstyrkande av länken på att ålägga arbetsgivarna särskild bidragsskyldighet,, förordade ett bidrag från det allmännas sida, motsvarande hälften av kostnaderna för kassornas verksamhet. Det angavs tillika, att i fråga om det allmännas bidrag olika meningar gjort sig gällande bland de sakkunniga, i det att flertalet tillstyrkte en anordning med allenast statsbidrag, medan en av de sakkunniga förordade medverkan även från kommunernas sida, närmare bestämt sålunda att kommunerna skulle åläggas svara för viss andel av kostnader för försäkringen, som föranletts av arbetslöshet inom vederbörande kommuner. Då de sakkunnigas ställningstagande i sistnämnda avseende icke förut närmare motiverats, skola i detta sammanhang angivas de synpunkter, som i huvudsak varit bestämmande för de sakkunniga. Dessförinnan bör emellertid anmärkas, att lagstiftningen i de länder, som anslutit sig till det frivilliga försäkringssystemet, ger uttryck för olika ståndpunkter i förevarande fråga. I en del länder stadgas sålunda skyldighet för kommunerna att deltaga i försäkringskostnaderna. Så är fallet i våra grannländer Danmark och Norge. På vissa andra håll föreligger väl icke juridisk skyldighet för kommunerna att bidraga, men staten gör i en eller annan form sin bidragsskyldighet beroende av medverkan från kommunernas sida; så i Holland och Belgien, i vilka systemet med kommunbidrag praktiskt taget kan sägas vara genomfört. I övriga länder har statssubventionen icke medfört någon motsvarande förpliktelse för kommunerna, men exempelvis i Schweiz har frivillig subvention från kommunernas sida i viss utsträckning anordnats. De tidigare svenska förslagen till lagstiftning angående frivillig försäkring förordade båda bidrag till kassorna allenast från statens sida. Då flertalet av de sakkunniga, nämligen alla utom herr von Koch, anslutit sig till sistnämnda ståndpunkt, vilja cle till en början framhålla, att erforderliga medel, vare sig de skola utgå helt från staten eller till en del även från kommunerna, måste anskaffas genom beskattning av medborgarna. Väl föreligger i avseende å statlig och kommunal beskattning en viss skillnad, i det att den förra är progressiv i helt annan utsträckning än den senare. Men denna skillnad synes icke vara tillräckligt stor för att giva utslag i vare sig den ena eller andra riktningen. Ej heller torde den omständigheten, att försäkringen kan förväntas medföra en viss lättnad i kommunernas fattigvårdskostnader, 23—27*0,50.

354 kunna åberopas till stöd för kommunbidrag till försäkringen. E t t av de viktigaste syftemålen med försäkringen måste nämligen vara att åstadkomma en avlastning i de bördor, som arbetslösheten lagt å kommunerna och för vilka de i många fall icke varit rustade. Däremot kan det synas, som om anordningen med kommunbidrag — här antages detta utgå efter utbetalt understöd — skulle innebära en fördel såtillvida, som den kunde förväntas göra kommunerna intresserade av att vidtaga åtgärder av olika slag till motverkande av arbetslöshet inom sina respektive områden. Enligt nyssnämnda sakkunnigas uppfattning är emellertid utsikten att genom försäkringens organisation därvid kunna påverka kommunerna mycket begränsad. I en del av fallen har sålunda arbetslösheten sin orsak i företeelser, som ligga helt utanför den enskilda kommunens räckvidd, vare sig de nu bestå i tillfälliga, tid efter annan återkommande växlingar i konjunkturerna eller i till sina resultat mera fortbestående och djupare grundade förändringar inom näringslivet. Det sagda framträder med särskild tydlighet, då en till ett visst samhälle lokaliserad näring av en eller annan anledning mister sina ekonomiska förutsättningar och antingen överflyttas till någon annan plats i landet eller överhuvud taget får vika för en annan inriktning av landets näringsliv. Under dessa förhållanden vore den rätta lösningen av det uppkomna arbetslöshetsproblemet att sörja för arbetskraftens överflyttning till de nya platser och områden, där den kunde finna sin nyttigaste sysselsättning. Men detta är uppenbarligen en uppgift, inför vilken den enskilda kommunen står tämligen maktlös. Vid sidan därav förekomma visserligen andra fall, där kommunerna äro i stånd att genom sina göranden och låtanden påverka arbetslöshetens förekomst inom sina områden. Men intresset för kommunerna av att så många av dess medlemmar som möjligt erhålla sysselsättning är i sig självt givet, och om de vilja sätta sig över det, kommer den förhållandevis ringa utgift för kommunerna, som ett bidrag till arbetslöshetskassorna med exempelvis 1j4 av de till kommunens medlemmar utbetalda understöden innebure, sannolikt icke att spela någon större roll i nu berörda avseende. E n kommunal bidragsskyldighet skulle uppenbarligen såsom konsekvens föra med sig anordnandet av en kommunal tillsyn över arbetslöshetskassornas verksamhet. Denna konsekvens har också åberopats såsom ett av de viktigaste skälen för systemet i fråga. Beträffande en dylik kontroll må väl medgivas, att man kunde hos de eventuella kontrollorganen förvänta en kännedom om de arbetslösa och deras förhållanden samt om det lokala läget å arbetsmarknaden, som det otvivelaktigt skulle vara en fördel att kunna utnyttja. Men å andra sidan måste beaktas, att det för kommunerna skulle föreligga ett direkt intresse av att understöd från kassorna utginge i största möjliga utsträckning. Härigenom skulle nämligen anspråken på hjälp från kommunens sida i motsvarande grad minskas, och det måste ställa sig ekonomiskt fördelaktigare för kommunerna att med ett relativt ringa belopp bidraga till de från kassorna utgående understöden än att fattigvårdsvägen övertaga de arbetslösas underhåll. Man har sålunda anledning att ställa sig ganska tveksam i

355 fråga om värdet och effektiviteten av en kommunal kontroll. Denna ståndpunkt vinner också stöd av erfarenheterna från pensionsförsäkringens område. Härtill kommer, att betydande svårigheter måste uppstå vid anordnandet av kommunal bidragsskyldighet. Dessa skulle klart framträda redan när det gällde att avgöra grunderna för bidragens utgående. Till vilka arbetslösas understöd skulle en kommun bidraga? Vilken norm man i detta avseende väljer —• hemortsrätt, mantalsskrivning, det faktiska vistandet, platsen för sista anställningen o. s. v. — synes ej kunna undvikas, att rikliga tillfällen givas till tvister mellan de olika kommunerna angående vem som i det föreliggande fallet vore betalningsskyldig. I detta avseende utgöra emellertid våra fattigvårdsprocesser ett avskräckande exempel. Att anordningen under alla förhållanden skulle högst väsentligt komplicera administrationen av försäkringen, är uppenbart. Systemet med kommunal kontroll skulle icke minst bidraga härtill. Vad slutligen angår den ekonomiska tunga, som en bidragsskyldighet för kommunerna skulle innebära, komme väl denna ej att för det stora flertalet bliva särskilt betydande. Men under vissa omständigheter skulle den säkerligen kunna, för åtskilliga kommuner bliva mycket kännbar, desto mera som den skulle drabba särskilt hårt under i övrigt brydsamma tider. Herr von Koch har, såsom ovan antytts, icke kunnat ansluta sig till den av övriga sakkunniga intagna ståndpunkten utan förordar, att kommunerna förpliktas deltaga i bestridandet av kostnaderna för det offentliga bidraget till arbetslöshetskassorna. Till förmån för en sådan anordning talar enligt nämnde sakkunniges mening redan den omständigheten, att systemet vunnit tillämpning i samtliga de länder, där den frivilliga försäkringen uppvisat de bästa resultaten. Vittnesbörden från dessa länder giva också vid handen, att man där tillmäter den kommunala medverkan i försäkringen en mycket stor betydelse. Nu berörda förhållanden ådagalägga jämväl, att talet om de betydande olägenheter, som skulle följa av en anordning enligt det nu anförda, icke bör tillmätas alltför stor vikt. Väl föreligga i geografiskt avseende stora skiljaktigheter mellan å ena sidan exempelvis Danmark, Holland och Belgien samt å andra sidan vårt land. Men dels kominer arbetslöshetskassornas verksamhet att i huvudsak vara koncentrerad till de tätare bebyggda samhällena och dels har genom den moderna samfärdseln avståndens betydelse i hög grad förringats. Avgörande för ifrågavarande sakkunnige vid hans ståndpunktstagande har varit den uppfattningen, att en tillförlitlig garanti för försäkringens handhavande i enlighet med de av statsmakterna fastställda riktlinjerna icke kan vinnas, med mindre kommunerna tagas i anspråk för utövande av kontroll. En kommunal kontroll måste emellertid, enligt vad all erfarenhet utvisar, för att bliva verkligt effektiv förutsätta kommunal bidragsskyldighet. Utmätes denna bidragsskyldighet sålunda, att en kommun får svara för fjärdedelen av understöden till de arbetslösa inom dess område, torde kunna förväntas, att kommunerna komma att iakttaga all nödig omsorg vid kontrollens utövande. Invändningen, att kommunerna skulle ha intresse av att understöd utginge i största möjliga utsträckning, torde icke förtjäna beaktande, då det ju ingalunda i flertalet fall kan förutsättas, att vägrat understöd från kassan betyder att kommunen nödgas utgiva fa-

356 tigvårdsunderstöd i stället. Beträffande de närmare detaljerna i ovannämnde sakkunniges förslag på ifrågavarande punkt torde få hänvisas till lagtexten samt vad i det följande anföres. Det allmänna I fråga om sättet för beräknande av bidraget från det allmännas sida ha be'rtknande. " 1 0 m u t l ä n d s k lagstiftning två skilda principer kommit till uttryck. Enligt den ena beräknas bidraget i förhållande till de av medlemmarna själva inbetalade avgifterna; så är fallet i Danmark, Holland och, såvitt angår statsbidraget. Belgien. Den andra principen innebär, att det allmännas bidrag beräknas i förhållande till det av kassorna utbetalade understödet; denna princip omfattas av lagstiftningarna i Norge, Finland, Frankrike, Spanien, Schweiz och Tjeckoslovakien. Av de tidigare utarbetade svenska förslagen till lagstiftning om frivillig försäkring anslöt sig socialförsäkringskommitténs till den förstnämnda principen, medan 1925 års departementsutkast var utarbetat på grundvalen av den senare. Båda principerna hava givetvis sina fördelar och sina olägenheter. Emot systemet att beräkna det allmännas bidrag i förhållande till utbetalt understöd sjmes sålunda kunna åberopas, att det medför en viss fara för åsidosättande i enskilda fall av de fastslagna reglerna för understödsverksamheten. Systemet kräver på grund härav en ingående kontroll å de särskilda utbetalningarna. Men en sådan är svår att genomföra, i synnerhet om kontrollen sker i efterhand. Principen föranleder vidare en betydande växling i det allmännas utgifter för ifrågavarande ändamål. Under normala tider med förhållandevis rmga arbetslöshet äro dessa utgifter ganska små, medan tider av dåliga konjunkturer och en omfattande arbetslöshet föra med sig en stark stegring av utgifterna, vilken naturligen måste vara särskilt ovälkommen just då. A andra sidan medför denna princip, att bidraget från det allmänna mera direkt kommer själva understödstagarna och icke kassan såsom sådan tillgodo, en sak som naturligen måste vara av särskild betydelse i sådana länder, där kassorna kunna vara direkt sammankopplade med arbetarnas respektive fackliga organisationer. I jämförelse härmed har den andra principen — allmänt bidrag i förhållande till inbetalda avgifter — onekligen en mera försäkringsmässig karaktär. Den uppmuntrar till finansiell förtänksamhet och ansträngningar att öka medlemsstocken. Den tillåter ock en betydligt jämnare fördelning av det allmännas bördor för arbetslösheten. Emellertid möta betänkligheter mot densamma med hänsyn därtill, att bidragen från det allmänna överlämnas helt till kassornas fria disposition. Garantier erfordras för att dessa bidrag verkligen användas för avsedda ändamål. I sådant syfte kunna mer eller mindre stränga villkor uppställas för rätten att erhålla bidrag, såsom att kassans medel ej få användas för ändamål, som äro främmande för dess verksamhet, att boksluten skola underkastas årlig granskning från någon myndighets sida o. s. v. Men särskilda kontrollåtgärder äro härutöver uppenbarligen av nöden. Socialförsäkringskommittén föreslog för sådant ändamål, att i varje statsunderstödd kassas styrelse skulle insättas en representant för det allmänna, vilken skulle vara styrelsens ordförande samt såsom sådan deltaga i prövningen av samtliga un-

357 derstödsfrågor ävensom vara pliktig att, där han funne understöd icke böra utgå enligt meddelat beslut, överklaga detta och därigenom tillsvidare hindra verkställighet av beslutet. Samtliga de sakkunniga, vilka enligt det föregående förordat bidrag till kassorna uteslutande från statens sida, nämligen alla utom herr von Koch, hava funnit övervägande skäl tala för ett system med statsbidrag utgående i förhållande till erlagda avgifter och ansluta sig således i detta avseende till den av socialförsäkringskommittén intagna ståndpunkten. Jämväl i avseende å statsbidragets storlek äro dessa sakkunniga ense med nämnda kommitté, i det de föreslå ett statsbidrag lika ined summorna av de inbetalda avgifterna. Däremot anse de icke lämpligt att, på sätt nämnda kommitté förordat, insätta representanter för det allmänna i styrelserna för kassorna. Detta förslag väckte på sin tid livligt motstånd från de kretsars sida, vilka närmast skulle komma att beröras av den ifrågavarande lagstiftningen, och skulle säkerligen införa ett irritationsmoment, som vore föga gynnsamt för en sund utveckling av försäkringsrörelsen. Nämnda sakkunniga hava därför sökt finna en annan utväg för att hindra statsmedlens användning för obehöriga ändamål. Därvid hava de särskilt fäst sig vid en i Belgien med framgång använd metod, vilken innebär, att statsbidraget visserligen omedelbart efter varje redovisningsperiods slut gottskrives de olika kassorna men utbetalas allenast i den mån verkligt behov av medlen är för handen. Denna metod kan enligt de ifrågavarande sakkunnigas mening med fördel bringas i tillämpning även hos oss och den har upptagits i deras förslag. Enligt detta skola kassorna månadsvis redovisa för influtna medlemsavgifter. I samband därmed gottskrives respektive kassor dem för månaden tillkommande statsbidrag. Detta innebär å ena sidan, att kassorna erhålla en ovillkorlig fordringsrätt mot staten å det gottskrivna beloppet, men å andra sidan att utbetalningen förutsätter ett klarläggande av kassans ställning med avseende å likvida tillgångar och att större belopp statsmedel ej behöva lämnas i kassornas vård. I den mån en kassa kan medelst influtna medlemsavgifter eller eventuellt andra tillgängliga inkomster, såsom räntor eller dylikt, täcka de utgifter, som för den närmaste framtiden kunna beräknas komma i fråga, står statsbidraget inne tillsvidare, och allenast därest kassan verkligen behöver taga statsbidrag i anspråk för att täcka utgifterna, sker utbetalning av detsamma. Ränteberäkning å de innestående medlen hava de sakkunniga likväl ansett kunna undvaras. Särskild fonclering av statsbidragen blir därigenom överflödig; utbetalning sker på vanligt sätt från det för ändamålet avsedda anslaget. I avseende på det genom systemet något minskade men fortfarande mycket avsevärda behovet av kontroll från statens sida över kassornas verksamhet hänvisas till specialmotiveringen. Herr von Koch har i motsats till övriga sakkunniga funnit den anordningen lämpligast, enligt vilken det allmännas bidrag utgår i förhållande till de av kassorna utbetalade understöden. Härvid har för nämnde sakkunnige närmast kommit i betraktande, att en sådan anordning otvivelaktigt medger ett bättre utnyttjande av fördelarna med det av honom förordade kommunala bidragssystemet. Den skulle ock högst väsentligt underlätta tillämpningen av sagda

358 system, i det att allenast understödslagarna och icke samtliga kassamedlemmar skulle behöva i enlighet med de därför fastställda reglerna fördelas å de olika kommunerna. Oavsett det anförda erbjuder emellertid enligt nyssnämnde sakkunniges uppfattning anordningen med bidrag i förhållande till utbetalt understöd större säkerhet för ett rätt användande av det allmänna bidraget. Denne sakkunnige föreslår därför, att kassorna skola äga rätt till bidrag från det allmänna, motsvarande hälften av utbetalt understöd, och att kostnaderna för detta bidrag bestridas till hälften av staten och till hälften av kommunerna. Vid avgörandet av frågan, för vilka, arbetslösas understöd viss kommun skall svara, synes den huvudregeln böra tillämpas, att arbetslös hänföres till den kommun, inom vars område han haft arbete längsta tiden under det sistförflutna året. Kan detta ej utrönas, torde han böra hänföras till den kommun, där han sist haft arbete. De sakkunniga övergå härefter att med några ord vidröra den formella sidan av ifrågavarande lagstiftningsproblem. Enligt gällande svensk lagstiftning äro sammanslutningar, vilka avse att på grundval av tillskott från medlemmarnas sida bereda dessa understöd vid arbetslöshet, att anse som understödsföreningar. Att de sammanslutningar med angivna ändamål, som för närvarande existera här i landet, likväl icke inregistrerats enligt lagen om understödsföreningar beror därpå, att de äro direkt anknutna till fackförbund och att genom ett särskilt stadgande i 98 § av nämnda lag denna förklarats icke äga tillämpning å fackförbund eller liknande sammanslutning av anledning att densamma lämnar understöd vid arbetslöshet. Emellertid torde enighet få anses råda därom, att offentligt bidrag till arbetslöshetskassor icke bör införas, med mindre dessa frigöras från det direkta beroendet av arbetarnas fackliga organisationer och ordnas såsom fullt självständiga sammanslutningar, vilka hava till enda uppgift att bereda medlemmarna hjälp vid inträffande arbetslöshet samt följaktligen intaga en med hänsyn till politiska, religiösa och andra för verksamheten främmande förhållanden strängt neutral ställning. Väl saknas icke exempel från utlandet därå, att subvention lämnas från det offentliga till existerande arbetslöshetskassor utan att någon boskillnad kriiVOS mollan dessa och fackföreningarna, men uppenbart är, att starka, principiella och praktiska skäl tala däremot, och för vårt lands del torde en sådan anordning varken vara politiskt genomförbar eller från ansvarigt håll ifrågasatt. De tidigare utarbetade svenska förslagen till lagstiftning i förevarande ämne hava också avböjt en sådan tanke. I fråga om sättet för reglerandet av arbetslöshetskassornas ställning hava emellertid nämnda förslag intagit en något olika ställning. Socialförsäkringskommitténs förslag innebar, att arbetslöshetskassor, vilka önskade komma i åtnjutande av statsbidrag till sin verksamhet, skulle vara inregistrerade enligt lagen om understödsföreningar och således underkastade bestämmelserna i nämnda lag. Därutöver skulle emellertid för kassorna gälla vissa i ett förslag till lag om arbetsförmedling och statsbidrag åt arbetslöshetskassor upptagna särskilda bestämmelser. Av dessa hade åtskilliga samma rent

359 föreningsrättsliga karaktär, som utmärker stadgandena i lagen om understödsföreningar. Till sin väsentliga del voro emellertid stadgandena i den föreslagna lagen av helt annan karaktär, i det desamma avsågo att direkt reglera medlemmarnas materiella rättsställning emot kassorna. Innehållet i det på medlemskap i kassan grundade försäkringsavtalet skulle således till väsentlig del bestämmas i lagen. I sammanhang därmed föreslog också kommittén, att ett särskilt besvärsförfarande skulle anordnas i tvister mellan kassorna och deras medlemmar, enligt vilket avgörandet av betydelsefulla frågor rörande medlemmarnas rätt skulle läggas i händerna på administrativa myndigheter. Kassorna, skulle således komma att intaga ställning såsom i viss mån officiella korporationer. I motsats häremot utgick det år 1925 i socialdepartementet utarbetade utkastet till lagstiftning angående frivillig arbetslöshetsförsäkring från att någon direkt reglering i lag av rättsförhållandet mellan arbetslöshetskassorna och deras medlemmar icke borde komma i fråga. E n arbetslöshetskassa skulle enligt nämnda utkast såtillvida vara likställd med en understödsförening och en sjukkassa, att medlemmarnas rättigheter och förpliktelser i egenskap av försäkringstagare vore att bedöma enligt vanliga privaträttsliga regler. I och för reglering av kassornas verksamhet i föreningsrättsligt avseende föreslogs en särskild lag om arbetslöshetskassor, vilken emellertid i allt väsentligt hänvisade till lagen om understödsföreningar; allenast på enstaka punkter meddelades från denna avvikande bestämmelser. Alla kassor, som ville komma i åtnjutande av statsbidrag, måste låta inregistrera sig enligt den föreslagna lagen. Rätten till statsbidrag skulle emellertid vara beroende av att kassorna härutöver i sin verksamhet rättade sig efter vissa i en särskild författning av förordnings karaktär meddelade föreskrifter, avseende huvudsakligen det materiella innehållet i försäkringsavtalet. Härvid uppställdes dock intet krav å att dessa bestämmelser skulle intagas i kassornas stadgar, utan ansågs tillräckligt, att de faktiskt efterlevdes av kassorna. De sakkunniga hava i sitt förslag i princip anslutit sig till den linje, som företrädes av 1925 års departementsutkast. Lagstiftningen synes på sådant sätt vinna i reda och klarhet och man tillvaratager i möjligaste mån de karaktäristiska momenten i den frivilliga försäkringen, nämligen kassornas självstyrelse och självansvar. I vissa avseenden skiljer sig emellertid de sakkunnigas förslag från departementsutkastet. Sålunda ha för den föreningsrättsliga regleringen av arbetslöshetskassorna de i lagen om understödsföreningar meddelade bestämmelser ansetts kunna direkt bringas i tillämpning. Såsom redan förut påpekats, äro arbetslöshetskassorna enligt gällande lagstiftning principiellt att anse såsom understödsföreningar. Departementsutkastet innehöll också ett förslag till ändring i lagen om understödsföreningar, varigenom denna icke skulle komma att äga tillämpning å föreningar, vilka registrerats enligt den föreslagna lagen om arbetslöshetskassor. I den sistnämnda hänvisades emellertid, enligt vad förut anmärkts, i allt väsentligt till lagen om understödsföreningar. Detta förfaringssätt synes innebära en onödig omgång. Då de särbestämmelser, utöver vad lagen om un-

360 derstödsföreningar innehåller, vilka enligt utkastet ansågos erforderliga för arbetslöshetskassorna inskränka sig till ett fåtal samt vissa av dem enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna upptagas i den särskilda författningen angående villkoren för bidrag från det allmänna, torde man enklast nå det åsyftade resultatet, genom att såsom villkor för rätt till sådant bidrag föreskriva, att kassorna skola vara inregistrerade enligt lagen om understödsföreningar, samt i samband därmed underkasta nämnda lag viss justering. De materiellträttsliga föreskrifter, som givetsvis bliva nödvändiga i fråga om kassor, vilka skola uppbära bidrag från det allmänna för sin verksamhet, hava sammanförts i en särskild författning. Enligt flertalets bland de sakkunniga förslag skall någon skyldighet för kommunerna att deltaga i kostnaderna för det allmänna bidraget icke föreskrivas. Innehållet i nämnda författning kommer i detta fall att i huvudsak betingas allenast av rätten till statsbidrag och^författningen torde då. såsom jämväl föreslogs i departementsiitkastet, böra erhålla karaktären av förordning. I förhållande till nämnda utkast företer de sakkunnigas förslag med avseende å ifrågavarande författning huvudsakligen den principiella olikheten, att de sakkunniga infört ett koncessionssystem, nära överensstämmande med det, som i ett kungl. förslag till 1927 års riksdag angående omorganisation av sjukförsäkringen förordades till genomförande för denna försäkrings vidkommande. För rätt till bidrag från det allmänna skall sålunda förutsättas, förutom att vederbörande förening registrerats enligt lagen om understödsföreningar, att densamma sökt och vunnit erkännande såsom arbetslöshetskassa. Sådant erkännande kan emellertid icke lämnas utan att man erhåller viss garanti för att kassornas verksamhet kommer att drivas i överensstämmelse med de av statsmakterna fastställda villkoren. I sådant syfte bör enligt de sakkunnigas mening krävas, att nämnda villkor upptagas i kassornas stadgar. Dessa kunna givetvis sedermera ändras i enlighet med de i understödsföreningslagen meddelade bestämmelser. Men sker detta i strid mot de fastställda koncessionsvillkoren, skall erkännandet återkallas. Intagas berörda villkor i stadgarna, medför detta jämväl, att villkoren bliva bindande i förhållandet mellan kassorna och deras medlemmar. Detta synes böra betraktas såsom en fördel såväl med hänsyn till medlemmarnas rättsställning som mecl hänsyn därtill, att det otvivelaktigt måste medföra ett ganska starkt tryck på kassans ledning att noggrant ställa sig koncessionsvillkoren till efterrättelse. Med koncession följer ock skyldighet att underkasta sig viss skärpt kontroll från det offentligas sida. Visar sig därvid, att kassas verksamhet icke drives enligt cle fastställda villkoren eller att kassan över huvud måste anses olämplig såsom socialförsäkringsorgan, bör erkännandet återkallas. Sådan återkallelse har icke i och för sig någon inverkan å registreringen såsom understödsförening. I den mån någon kollision med lagen om understödsföreningar icke ägt rum, äger således kassan i fortsättningen rättskapacitet och kan under rättsligen giltiga former fortfarande bedriva verksamhet, dock naturligen utan stöd av bidrag från det allmänna. Herr von Koch, vilken förordat, att kommunerna åläggas förpliktelse gälda bidrag till arbetslöshetskassorna, har med särskild hänsyn härtill ansett den

361 föreslagna författningen om erkända arbetslöshetskassor böra utfärdas i form av lag. Detta är för övrigt enligt nämnde sakkunniges mening motiverat jämväl därav, att bestämmelser av så stor vikt som de i författningen meddelade icke böra bliva föremål för opåkallade ändringar. Denne sakkunnige har slutligen funnit tveksamt, huruvida det föreslagna koncessionssystemet lämpligen bör komma till användning, därest på sätt av honom förordats det allmännas bidrag till kassorna bestämmes i förhållande till utbetalt understöd. Emellertid har han icke ansett erforderligt att på denna punkt framföra något särskilt yrkande utan inskränkt sig till att söka inom den av övriga sakkunniga föreslagna ramen för lagstiftningen inpassa stadganden, som giva uttryck för hans särskilda uppfattning.

i

362 Speciell motivering. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar. 1 §• Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse förstås med understödsförening sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse och utan att meddela sjukhjälp idka till personförsäkring hänförlig verksamhet: vissa slag av sådan verksamhet uppräknas i paragrafen, men denna uppräkning är icke avsedd att vara fullständig. Att verksamhet för beredande av understöd vid arbetslöshet faller under den uppställda definitionen är tydligt. Både i det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen, och i den kungl. proposition, varmed nämnda förslag i omarbetat skick förelades riksdagen, upptogs för övrigt en sådan verksamhet bland de i lagtexten omnämnda exemplen. Att så ej kom att ske vid den slutliga redigeringen torde närmast hava berott på en anmärkning från lagrådets sida, att det sannolikt icke skulle komma att finnas någon understödsförening med sådant ändamål, sedan genom stadgande i 98 § av lagen fackförbund, som meddelade arbetslöshetsunderstöd, förklarats icke vara av denna anledning underkastade lagens bestämmelser. Av det anförda framgår, att man mycket väl skulle kunna med bibehållande av nuvarande formulering av förevarande paragraf föreskriva skyldighet för arbetslöshetskassor, vilka önska komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna, att låta registrera sig såsom understödsföreningar. Emellertid har man anledning antaga, att arbetslöshetskassorna efter ett genomförande av en lagstiftning i enlighet med de sakkunnigas förslag komma att utgöra en betydande grupp bland de genom understödsföreningslagen reglerade sammanslutningarna. Vid sådant förhållande torde det få anses ur praktisk synpunkt lämpligt och ändamålsenligt att till paragrafen göra ett tillägg, som omedelbart utvisar, att meddelande av arbetslöshetsunderstöd kan utgöra föremålet för en understödsförenings verksamhet. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga ett sådant tilllägg. Till sin formulering överensstämmer detta med motsvarande bestämmelse i propositionen till 1912 års riksdag. Det torde vara tydligt, att uttrycket understöd vid arbetslöshet innefattar samtliga de former av sådant, som omförmälas i 11 § av förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor, således icke blott daghjälp, utgående kontant eller in natura, utan jämväl hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader.

363 Något skäl torde icke föreligga att i detta sammanhang företaga ändring av stadgandet i 98 §, varigenom lagen förklaras icke vara tillämplig å fackförening, fackförbund eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter av anledning att densamma meddelar understöd vid arbetslöshet. Det synes nämligen fortfarande som hittills böra, stå öppet för sådan förening att, därest den vill bereda sina medlemmar hjälp vid arbetslöshet och för sådant ändamål icke gör anspråk på bidrag av allmänna medel, kunna bedriva dylik verksamhet utan att därför nödgas underkasta sig bestämmelserna i understödsföreningslagen.

9 3. För närvarande gäller, att understödsförenings firma skall innehålla ordet understödsförening. De sakkunniga hava emellertid tänkt sig, att åt förening för meddelande av arbetslöshetsunderstöd, vilken åtnjuter bidrag från det allmänna, skulle i yttre måtto beredas en särställning därigenom, att i firman skulle intagas ordet arbetslöshetskassa i stället för ordet understödsförening. För genomförandet av en sådan anordning kräves en ändring i förevarande paragraf. Denna ändring synes emellertid böra inskränka sig till öppnande av möjlighet för en avvikelse från den allmänna föreskriften angående understödsförenings firma, under det den materiella föreskriften intages i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Teoretiskt taget skall visserligen registrering såsom understödsförening föregå själva erkännandet. Men i praktiken komma väl dessa beslut att fattas i ett sammanhang. Tillsynsmyndigheten kan sålunda redan vid registreringen taga ställning till frågan, om erkännande skall meddelas, och sålunda avgöra, huruvida registrering av firma innehållande ordet arbetslöshetskassa bör beviljas. Återkallas erkännandet, bör även medgivandet att i firman begagna ordet arbetslöshetskassa bortfalla. Begagnar förening efter återkallandet fortfarande den gamla firman, handlar den i strid mot understödsföreningslagens bestämmelser och kan tvingas träda i likvidation. 44 §. För giltigheten av beslut om ändring av understödsförenings stadgar uppställas i förevarande paragraf vissa strängare krav än de, som gälla för vanliga föreningsbeslut. Antingen skola samtliga röstberättigade hava förenat sig om beslutet eller ock skall detta fattas å två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, samt på det sista hava biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Beslut om upptagande i stadgarna av ny grund för uteslutning av medlem kan i visst fall icke fattas utan att samtliga medlemmar i föreningen lämnat sitt samtycke därtill. Härutöver gäller, att för vissa ändringsbeslut erfordras godkännande från tillsynsmyndighetens sida. Enligt de sakkunnigas förslag skola samtliga de villkor med avseende å verksamhetens bedrivande, som från statens sida uppställas för att en kassa skall komma i åtnjutande av allmänt bidrag, intagas i kassans stadgar. I

364 den mån dessa villkor ändras, måste således ändring ske av stadgarna. Sådan ändring torde vidare ganska ofta bliva nödvändig i anledning av anvisningar från tillsynsmyndighetens sida. Med hänsyn till arten av arbetslöshetskassornas verksamhet har man nämligen anledning antaga, att tillsynsmyndigheten icke sällan skall finna sig nödsakad påyrka, att en ändring vidtages med avseende å villkoren för understöd eller avgifter. Detta skall mestadels betyda ändring av stadgarna. Väl medgiver understödsföreningslagen, att i stället för understödens och avgifternas belopp må i stadgarna angivas grunderna för deras beräknande. Härigenom skulle såväl understöd som avgifter kunna modifieras med hänsyn till förändrade förhållanden utan att ändring av stadgarna vore nödvändig. Men erfarenheterna från sjukkasserörelsen tala för att berörda medgivande icke kommer att i större utsträckning begagnas. En ändring av stadgarna kan emellertid, såsom av det anförda framgår, vara en ganska besvärlig och tidsödande sak. Kan man ej räkna med instämmande från samtliga röstberättigade, måste två sammanträden hållas. I den mån föreningen innesluter medlemmar från olika delar av landet — och för de blivande arbetslöshetskassorna har man anledning antaga, att så blir fallet beträffande de allra flesta — måste olägenheterna därav framstå särskilt starka; till tidsutdräkten skulle komma ej obetydliga utgifter. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå viss lättnad i de gällande bestämmelserna, såvitt angår sådan ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar, som erfordras för erkännandets bibehållande eller för åtnjutande av allmänt bidrag. Beslut om sådan ändring skall vara giltigt, om det å ett sammanträde biträdes av tre fjärdedelar av de röstande. 45 §. Med beslut om ändring av stadgarna likställas enligt denna paragraf beslut om förenings trädande i likvidation (utom för vissa särskilt angivna fall) samt beslut om överlåtelse av föreningens rörelse eller del därav. Då de skäl, som åberopats för genomförandet av en viss lättnad i bestämmelserna om ändring av stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa, enligt de sakkunnigas mening icke hava samma giltighet i fråga om de i förevarande paragraf omförmälda beslut, hava de sakkunniga icke velat föreslå någon ändring beträffande de sistnämnda. Med hänsyn till ändringen i 44 § måste emellertid viss jämkning av uttryckssättet i den förevarande äga rum. 89 §. Enligt denna paragraf kan rätt till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger 200 kronor, ej överlåtas och sålunda ej heller tagas i mät för gäld. Beträffande pensionskassor äger Konungen med stöd av utsökningslagen förordna om utmätningsfrihet för från kassan utgående pensioner och sådant förordnande plägar ofta meddelas. De sociala hänsyn, som föranlett uppställandet av en dylik begränsning i borgenärernas rätt att tillgodogöra sig värdet av försäkring av nu nämnd natur, göra sig med särskild styrka, gällande,

365 då fråga är om arbetslöshetsförsäkring. I överensstämmelse med förslaget till obligatorisk försäkring samt med vad som redan gäller i fråga om rätt till understöd från sjukkassor har föreslagits, att rätt till understöd vid arbetslöshet icke i något fall skall kunna överlåtas eller tagas i mät för gäld. Någon anledning att begränsa denna regel till att avse allenast de erkända arbetslöshetskassorna har icke ansetts föreligga.

Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor. 1 §. I denna paragraf meddelas de inledande bestämmelserna angående det av de sakkunniga föreslagna koncessionssystemet. För att en sammanslutning skall komma i fråga såsom bärare av den med allmänna medel understödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erfordras i första hand, att sammanslutningen är registrerad såsom understödsförening och har till ändamål att bereda sina medlemmar understöd vid arbetslöshet. Det förstnämnda villkoret innebär bi. a., såsom förut påpekats, att det skall vara fråga om en verksamhet för inbördes bistånd, cl. v. s. understöd får icke utgå till annan än den, som är medlem av kassan och själv lämnat ekonomiskt bidrag till dess verksamhet. Hinder föreligger dock icke, att kassans verksamhet kan till en del vara grundad på utfästa bidrag från arbetsgivares sida och att denne av sådan anledning tillförsäkrats visst inflytande å kassans förvaltning. Bidraga arbetarna själva i avsevärd mån till kostnaderna för verksamheten, är det likafullt en understödsförening. I fråga om ändamålet med föreningens verksamhet framgår av 6 §, att annan verksamhet än för beredande av understöd åt medlemmarna vid arbetslöshet ej får ifrågakomma. Åtskilliga senare meddelade bestämmelser giva ytterligare vid handen, att verksamheten principiellt får avse allenast oförvållad arbetslöshet. Någon definition på uttrycket arbetslöshet lämnas ej i författningen. I detta avseende må hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid 5 § i lagförslaget angående obligatorisk försäkring. För erhållande av koncession erfordras vidare, att föreningens verksamhet enligt stadgarna skall vara anordnad i enlighet med de i det följande i förordningen meddelade bestämmelserna. Skälen för uppställandet, av detta krav ha i det föregående angivits. Nyssnämnda bestämmelser erhålla sålunda väsentligen betydelse såsom normer för kassornas stadgar. Koncessionen eller erkännandet bör uppenbarligen lämnas av samma myndighet, som handhar registreringen av och tillsynen över understödsföreningar, cl. v. s. för närvarande socialstyrelsen. I paragrafen ha slutligen angivits de förmåner, som medfölja erkännandet nämligen rätt till bidrag av allmänna medel samt att genom ordet arbetslöshetskassa i firman särskiljas från andra understödsföreningar. Den närmare beskaffenheten av dessa förmåner angivas i det följande.

366 2 §.

Ansökan om erkännande kommer naturligen så gott som alltid att göras i samband med sökandet av registrering såsom understödsförening. Detta sistnämnda skall jämlikt 7 § i lagen om understödsföreningar ombesörjas av föreningens styrelse och samma regel bör då lämpligen gälla för ansökan om erkännande. Vid registreringsansökan skola fogas vissa handlingar, bl. a. föreningens stadgar. För prövning av föreningens lämplighet såsom socialförsäkringsorgan torde tillsynsmyndigheten emellertid böra beredas tillgång till vissa ytterligare uppgifter rörande föreningens medlemsbestånd. Vissa bestämmelser härom hava upptagits i förevarande paragraf. Att, såsom är fallet i den danska lagstiftningen, kräva nominativa uppgifter rörande medlemsbeståndet har dock icke ansetts erforderligt. 3 §.

Enligt understödsföreningslagen förefinnes möjlighet för registrering av en understödsförening, så snart denna består av minst fem medlemmar. Det är uppenbart, att en förening med ett så ringa medlemsantal icke kan tänkas fylla de särskilda krav med hänsyn till stabilitet och bärkraft, som måste ställas på arbetslöshetskassor, vilka komma att åtnjuta statsbidrag. Vid försäkring mot arbetslöshet i en för sådant ändamål bildad sammanslutning kan erforderlig utjämning av försäkringsrisken vinnas endast därigenom att ett avsevärt antal personer äro medlemmar i sammanslutningen. Med hänsyn till vad sålunda anförts och i anslutning till vad såväl socialförsäkringskommittén som 1925 års departementsutkast på denna punkt förordat hava de sakkunniga ansett lämpligt att i vanliga fall såsom villkor för vinnande av erkännande såsom arbetslöshetskassa uppställa, att antalet medlemmar i kassan uppgår till minst femhundra. Undantagsvis kunna emellertid sådana förhållanden föreligga, att erkännande icke bör förvägras en kassa med lägre medlemsantal än nu sagts. Det kan exempelvis tänkas, att kassans ekonomi genom befintliga tillgångar eller utfästa bidrag är särskilt tryggad eller att en ökning av medlemsantalet inom kortare tid framstår såsom säkert påriiknelig. På grund härav har i förslaget beretts möjlighet för tillsynsmyndigheten att, därest särskilda omständigheter föreligga, frångå den uppställda huvudregeln. Av bestämmelsen i 49 § av lagen om understödsföreningar följer, att en arbetslöshetskassa är skyldig att träda i likvidation, då medlemsantalet nedgått under det antal, vartill medlemmarna enligt stadgarna minst skall uppgå och tillräckligt antal ej inträtt inom tre månader.

4§. E t t stadgande därom, att en arbetslöshetskassa skall räkna visst minimiantal medlemmar, utgör naturligen ensamt för sig ingen garanti för kassans finansiella bärkraft, Denna är beroende av många andra faktorer, såsom att avgifterna äro lämpligt avvägda med hänsyn till de utfästa understöden, att

367 under tider av ringa arbetslöshet avsättning av model äger rum för mötande av de vid förändring i konjunkturerna stegrade anspråken, att medelförvaltningen är ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt o. s. v. Angående dessa förhållanden meddelas i det följande särskilda föreskrifter. Emellertid har ansetts lämpligt att i samband med bestämmelserna om sökande av erkännande intages en erinran angående tillsynsmyndighetens prövningsrätt i förevarande avseende och påföljden av att tillfredsställande bestämmelser saknas. Härvid har tillfogats, att erkännande skall vägras jämväl då stadgarna innehålla bestämmelser, som prövas vara obehöriga med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet. E t t liknande stadgande återfinnes i gällande kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor. Såväl i socialförsäkringskommitténs förslag som i 1925 års departementsutkast förekom ett stadgande, enligt vilket registrering av en arbetslöshetskassa kunde vägras, om dess verksamhet skulle väsentligen motsvara redan befintlig kassas verksamhet och ny kassa av sådan anledning måste anses obehövlig. Inom den s. k. granskningsnämnden, som hade att yttra sig över departementsutkastet, uttalades från två ledamöters sida vissa betänkligheter mot det sålunda föreslagna stadgandet, och socialstyrelsen anmärkte i sitt yttrande över samma utkast, att stadgandet med hänsyn till den föreslagna formen för arbetslöshetsförsäkringen knappast syntes påkallat och att det med säkerhet skulle bereda avsevärda svårigheter vid tillämpningen. Bland de sakkunniga hava yppat sig olika meningar angående lämpligheten av ett stadgande sådant som det nu berörda. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch hava anslutit sig till den av socialstyrelsen hävdade åsikten, att ett dylikt stadgande varken är behövligt eller lämpligt. I förordningen uppställas i övrigt för vinnande av erkännande såsom arbetslöshetskassa en rad av förutsättningar, avsedda att garantera en för medlemmarna betryggande och ur samhällets synpunkt önskvärd reglering av kassornas verksamhet. Äro dessa förutsättningar beträffande en given sammanslutning för handen, synes det icke böra möta hinder för denna att komma i åtnjutande av offentligt bidrag. E t t förvägrande av erkännande i dylikt fall skulle stå föga väl tillsammans med den frivillighetsprincip, som kännetecknar den förevarande lagstiftningen. Det skulle snarare framstå såsom ett knappast sympatiskt monopoliserande av rätten att komina i åtnjutande av det allmännas stöd. Ej heller torde föreligga någon grundad anledning befara, att utvecklingen skall föra med sig en ur socialförsäkringssynpunkt icke önskvärd splittring av verksamheten å ett stort antal kassor av olika typer. Läget härutinnan är helt annorlunda än i fråga om sjukkasserörelsen. Såsom redan förut anförts, kräves vid arbetslöshetsförsäkringen för åstadkommande av erforderlig riskutjämning ett förhållandevis stort antal medlemmar i de olika kassorna. All erfarenhet talar också för att dessa komma att grundas å samhörighet i yrkeshänseende. Under sådana förhållanden och då kassorna jämlikt 7 § skola vara öppna, d. v. s. att tillträde till en kassa får vägras allenast å ett begränsat antal, särskilt uppräknade skäl, torde möj-

368 ligheterna för bildande av direkt konkurrerande kassor vara, om icke uteslutna, så dock mycket ringa. Herrar Ordföranden, Flagman och Odelstierna anse däremot en föreskrift i enlighet med socialförsäkringskommitténs och departementsutkastets förslag böra upptagas i lagstiftningen. Enligt dessa ledamöters mening tala erfarenheterna från den svenska sjukkasserörelsen ett alltför tydligt språk för att man vid startandet av en ny frivillig socialförsäkring skulle kunna undgå att taga hänsyn till dem. Väl har man icke anledning tro, att splittringstendenserna skola taga sig så starka uttryck i fråga om arbetslöshetsförsäkringen som fallet varit i fråga om sjukförsäkringen. Men det torde i allt fall vara klokt att redan från början lägga i tillsynsmyndighetens hand att vägra erkännande av kassa, vars ändamål kan sägas vara fyllt av en redan existerande kassa. Med hänsyn till de framställda anmärkningarna om otydlighet hos det tidigare föreslagna stadgandet har detta omarbetats i anslutning till motsvarande stadgande i det vid 1927 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av sjukkasserörelsen. Härigenom torde vinnas ett bättre och klarare uttryck för vad man avser. Betonas må för övrigt, att det endast är fråga om att giva tillsynsmyndigheten en rätt att på den ifrågavarande grunden vägra erkännande. Finnas i något fall särskilda omständigheter tala för att erkännande lämnas åt kassa, vars ändamål strängt taget redan kan anses fyllt, lägger stadgandet ej hinder i vägen för att så sker. 5 §. Såsom redan i det föregående påpekats, gäller enligt lagen om understödsföreningar, att då registrering sökes enligt nämnda lag de för föreningen gällande stadgar skola företes. Stadgarna skola enligt 8 § i samma lag ovillkorligen innehålla bestämmelser beträffande vissa där angivna frågor. Naturligen möter intet hinder att komplettera stadgarna med ytterligare bestämmelser. Några regler angående det materiella innehållet i de föreskrivna stadgebestämmelserna givas icke i lagen om understödsföreningar; detta skulle ju ligga utanför lagens ram. Härutinnan bliva emellertid de i förevarande förordning upptagna föreskrifterna av stor betydelse. Med hänsyn till innehållet i vissa av dessa föreskrifter ävensom till arten av de blivande arbetslöshetskassornas verksamhet torde det vara lämpligt att i vissa avseenden komplettera nyss berörda uppräkning i lagen om understödsföreningar. Enligt 11 § i sistnämnda lag får medlem icke uteslutas ur föreningen å annan än i stadgarna angiven grund. I samband med genomförande av rätt till bidrag av allmänna medel för erkända arbetslöshetskassor blir det nödvändigt att uppställa villkor därom, att ingen samtidigt får vara medlem av två kassor, till vilka sådant bidrag utgår (jfr 8 §). Medlemskap i annan erkänd kassa skall sålunda utgöra tvingande uteslutningsgrund. Härom måste då stadgarna innehålla bestämmelse, och tillsynsmyndigheten bör tillse, att så verkligen är fallet. Det har synts de sakkunniga lämpligt att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därå,

369 I fråga om uttaxering å medlemmarna gäller enligt understödsföreningslagen allenast, att därest sådan uttaxering skall kunna äga rum, stadgarna måste upptaga bestämmelser angående ordningen för fattande av beslut därom och för beslutets verkställande. Finnas inga dylika bestämmelser, kan således ingen uttaxering verkställas, i varje fall icke förrän stadgarna blivit kompletterade med bestämmelser i nyss angivna avseenden. För de blivande arbetslöshetskassornas del har man anledning antaga, att uttaxering å medlemmarna många gånger skall framstå såsom en nödvändig eller i varje fall lämplig åtgärd i anledning av oförutsedda ekonomiska påfrestningar. I brist på föreskrifter i stadgarna skulle man då antingen tvingas att för nödiga medels anskaffande söka andra, mindre lämpliga utvägar eller ock avvakta genomförandet av stadgeändring, vilket ju, såsom i det föregående antytts, kan betyda åtskillig tidsutdräkt. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga föreslagit, att erkänd arbetslöshetskassas stadgar alltid skola innehålla bestämmelser i nu berörda avseenden. Träder understödsförening i likvidation, skall jämlikt 50 § i understödsföreningslagen försök göras att överlåta den av föreningen bedrivna rörelsen å understödsförening eller försäkringsbolag, som förut finnes eller som skall bildas för ändamålet. Kan sådan överlåtelse ej genomföras och innehålla ej föreningens stadgar bestämmelser, huru behållna tillgångar skola fördelas, skall jämlikt 61 § i lagen fördelningen verkställas enligt grunder, som godkänts av tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till den sociala betydelse, som de erkända arbetslöshetskassorna komma att erhålla, och då det allmänna kommer att i väsentlig mån bidraga till skapandet av kassornas tillgångar, torde det vara lämpligt att redan vid kassas erkännande är klart, huru i nyss antydda, situation skall förfaras, och att således stadgarna innehålla bestämmelser därom. För sjukkassorna gäller också skyldighet att i stadgarna upptaga sådana bestämmelser. I anslutning därtill har i förevarande paragraf intagits ett stadgande om motsvarande skyldighet för de erkända arbetslöshetskassorna. 6 §

. Enligt 3 § i lagen om understödsföreningar gäller såsom regel, att registrerad understödsförening ej får utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens understödsverksamhet. Det står emellertid tillsynsmyndigheten öppet att beträffande viss förening medgiva undantag från denna regel, i den mån omständigheterna därtill föranleda. Vad erkända arbetslöshetskassor angår synes det emellertid nödvändigt att, på sätt som skett i de tidigare svenska förslagen samt i ett flertal utländska lagar, strängt upprätthålla grundsatsen, att kassa ej får utöva annan verksamhet än sådan, som avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål, som är främmande för dylik understödsverksamhet. Åt denna grundsats gives uttryck i förevarande paragraf. 24—-271089.

7 §.

Redan förut hava de sakkunniga såsom sin mening uttalat, att det för erhållande av rätt till offentligt bidrag bör såsom absolut förutsättning uppställas, att icke från kassornas sida för förvärvande eller bibehållande av medlemskap uppställas andra begränsningar än sådana, som kunna anses betingade av verksamhetens natur. Omständigheter, vilka sakna betydelse för själva försäkringsverksamheten, böra icke få åberopas såsom skäl för att utesluta någon från att bliva delaktig av det försäkringsskydd, som medlemskap i en arbetslöshetskassa innebär. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse att lägga hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt. Till sin formulering överensstämmer paragrafen i allt väsentligt med motsvarande stadgande i 1925 års departementsutkast. I förhållande till socialförsäkringskommitténs förslag på denna punkt föreligger huvudsakligen den olikheten, att någon skillnad icke göres mellan villkoren för förvärvande och bibehållande av medlemskap i arbetslöshetskassa. Enligt 28 § skall det överlämnas åt Konungen att, under förutsättning av omsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att den föreslagna förordningen skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten. Att en arbetslöshetskassa icke bör äga skyldighet att meddela försäkring åt medborgare i en stat, med vilken överenskommelse icke träffats, är uppenbart. Å andra sidan synes det emellertid icke påkallat att uppställa ett ovillkorligt förbud för arbetslöshetskassa att till medlem antaga en person, som är medborgare i en dylik stat. På grund av innehållet i 9 § får understöd ej utbetalas till medborgare i stat, med vilken överenskommelse enligt 28 § icke träffats. Detta utesluter naturligen i regel, att sådan medborgare söker inträde i en arbetslöshetskassa. Men om hindret enligt 9 § inom en snar framtid kan förväntas bortfalla — t. ex. om vederbörande gjort ansökan om svenskt medborgarskap eller om förhandlingar angående överenskommelse enligt 28 § pågå med hans hemland — samt den utländske medborgaren således kan ha intresse av att omedelbart vinna medlemskap i kassan, förefinnes ju ingen anledning att hindra detta. ^ Hinder synes vidare icke böra möta för en kassa att i sina stadgar uppställa vissa åldersgränser för rätt till medlemskap. Av 9 § framgår för övrigt, att understöd ej får utbetalas till medlem, som ej fyllt 16 år. I överensstämmelse med vad socialförsäkringskommittén föreslagit torde det böra stå en arbetslöshetskassa öppet att begränsa sin verksamhet till att avse personer, som tillhöra visst yrke eller som äro anställda vid visst arbetsföretag eller äro bosatta inom visst område. Då arbetslöshetsrisken varierar högst väsentligt inom olika yrken, kan man säkerligen utgå från att en uppdelning efter yrkeslinjer kommer att i stor utsträckning genomföras. Med erinran om den rörelse, som pågår i syfte att omlägga de fackliga organisationerna till industriförbund, ifrågasatte socialstyrelsen i sitt yttrande över kommitténs forslag att utbyta uttrycket »yrke» mot »verksamhetsgren» såsom mera vittomfattande. Då ur försäkringsteknisk synpunkt stora kassor äro att före-

371 draga framför små, måste det givetvis anses vara en fördel att inom en verksamhetsgren, t. ex. den mekaniska verkstadsindustrien, som inrymmer ett flertal olika yrken, försäkring av nu ifrågavarande slag bedrives av en för samtliga dessa yrkesgrupper gemensam kassa. Att göra det till ett oeftergivligt villkor att så sker torde emellertid åtminstone för närvarande icke böra ifrågakomma. Det har därför av de sakkunniga ansetts tillräckligt att, på sätt skedde i 1925 års departementsutkast, såsom ett ytterligare alternativ utöver de i socialförsäkringskommitténs förslag angivna uppställa, att kassas verksamhet skall kunna avse personer, som tillhöra en viss verksamhetsgren. Den föreslagna avfattningen av bestämmelsen utesluter självfallet icke, att en arbetslöshetskassa omfattar exempelvis ett flertal yrken, även om dessa icke kunna anses ingå under en verksamhetsgren. Vissa svårigheter för en rationell försäkringsverksamhet på ifrågavarande område erbjuder den omständigheten, att faran för arbetslöshet är i hög grad olika för olika personer, även om de tillhöra samma yrke. Den risk, som ligger i försäkringstagarens person, den s. k. subjektiva risken, spelar i denna försäkringsgren en viktig roll. Yrkesskickliga och skötsamma personer bliva i mindre grad utsatta för arbetslöshet än de, som icke eller i mindre grad äga dylika egenskaper. Då det gäller att avgöra, i vad mån en arbetslöshetskassa, som vill åtnjuta bidrag av allmänna medel, skall kunna utesluta personer från möjlighet att erhålla försäkringsskydd, låter det sig uppenbarligen icke göra att helt bortse från den subjektiva risken. En arbetslöshetskassa bör vara befogad att vägra försäkring åt personer, för vilka på grund av särskilda omständigheter synnerlig risk för arbetslöshet föreligger. Avfattningen av bestämmelserna härom ansluter sig till de tidigare svenska förslagens stadganden på denna punkt. Den s. k. granskningsnänmden, vilken avgav yttrande över 1925 års departementsutkast, framhöll, att det givetvis icke kunde undvikas, att vid tillämpningen av bestämmelser, sådana som de sistnämnda, olika meningar lätt kunde göra sig gällande. Med hänsyn till vikten av att rätten till inträde eller till fortsatt medlemskap i arbetslöshetskassan icke förvägrades någon av ovidkommande skäl borde enligt nämndens mening varje beslut, varigenom rätt till medlemskap förvägrades med stöd av dessa bestämmelser, av kassan omedelbart anmälas för socialstyrelsen. Nämnden föreslog därför ett tilläggsstadgande av sådant innehåll. Socialstyrelsen uttalade, att ifrågavarande förslag icke syntes motiverat av något egentligt behov, då det finge anses stå den, som vägrats inträde eller uteslutits, fritt att anföra klagomål däröver hos socialstyrelsen, som hos kassan kunde påkalla rättelse vid äventyr av statsbidragets förlust. De sakkunniga hava emellertid funnit det av granskningsnämnden föreslagna tillägget ändamålsenligt. Givetvis står det, såsom socialstyrelsen påpekat, den enskilde fritt att göra hänvändelse till tillsynsmyndigheten. Men fråga är, om sådan hänvändelse ofta skulle förekomma, och klart synes i varje fall vara, att en bestämd skyldighet för kassorna att anmäla samtliga beslut av nu ifrågavarande art för tillsynsmyndigheten på ett helt annat sätt möjliggör

372 en effektiv tillsyn därå, att de i ämnet givna föreskrifterna verkligen efterlevas, varjämte skyldigheten att göra anmälan kommer att verka som en hållhake på möjligen förefintliga tendenser att härvid förfara oriktigt. I enlighet härmed hava bestämmelserna kompletterats med ett stadgande av det innehåll, granskningsnämnden föreslog. Att den, som ej rätteligen erlägger förfallen avgift eller som lämnar medvetet oriktiga eller ofullständiga uppgifter rörande förhållanden av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd, bör kunna uteslutas från medlemskap i arbetslöshetskassa, torde icke erfordra särskild motivering. 8 §. Enighet torde råda därom, att lämnandet av offentligt bidrag till arbetslöshetskassorna bör förknippas med ett principiellt förbud mot medlemskap samtidigt i flera kassor. Sådant förbud gäller redan beträffande sjukförsäkringen, och de tidigare utarbetade svenska förslagen till lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring innehöllo också stadgande därom. Den bestämmelse i ämnet, som upptagits i förevarande paragraf, överensstämmer till sitt innehåll med 12 § i lagen om sjukkassor. De skäl, som föranlett att i sistnämnda paragraf undantag gjorts för medlemskap i sjukkassa, vilken är under likvidation eller i konkurstillstånd, torde kunna åberopas såsom stöd för motsvarande undantag i fråga om arbetslöshetskassor. För tillämpning av sista stycket i paragrafen förutsattes, att flermedlemskapet finnes vara obehörigt. P å sätt i motiven till lagen om sjukkassor uttalas, kan icke den anses obehörigen tillhöra mer än en kassa, vilken, medan han tillhör en kassa, vinner inträde i en annan, såvitt han inom efter förhållandena skälig tid efter vunnet inträde i den nya kassan anmäler sig till utträde ur den gamla. Under den tid, som även med iakttagande härav måste förflyta mellan inträdet i den nya och utträdet ur den gamla, får han icke anses obehörigen tillhöra två kassor.

9 §. De i denna paragraf meddelade bestämmelser angående förutsättningarna för rätt till understöd från arbetslöshetskassa överensstämma i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i de sakkunnigas lagförslag angående obligatorisk försäkring (5 §), och få de sakkunniga beträffande motiveringen hänvisa till vad i nämnda sammanhang anförts. En skiljaktighet mellan de båda förslagen föreligger dock därutinnan, att det förevarande i motsats till förslaget angående obligatorisk försäkring uppställer svenskt medborgarskap såsom villkor för rätt till understöd. Skälen för denna skiljaktighet skola angivas i samband med motiveringen till 28 § här nedan. Av sistnämnda paragraf framgår ock, att utlänning under vissa förutsättningar kan komma att likställas med svensk medborgare.

373 10 och 11 §§. Dessa paragrafer överensstämma till sin lydelse fullständigt med 6 och 7 §§ i lagförslaget angående obligatorisk försäkring. 12 §. Den naturliga formen för försäkringsgivarens prestation vid en arbetslöshetsförsäkring är periodiskt utgående ersättning eller, såsom terminologien i förevarande författning är, understöd. Beträffande detta understöd föreskrives här i anslutning till de båda tidigare svenska lagstiftningsförslagen, att detsamma skall utgå i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp. Vid en jämförelse med lagförslaget angående obligatorisk försäkring bör observeras, att uttrycket daghjälp där avser allenast det på försäkringsavgifterna grundade, för alla inom respektive löneklass lika ersättningsbeloppet, medan detsamma här omfattar jämväl familjetillägg, i de fall där sådant enligt stadgarna kan utgå. I olikhet med vad fallet är i förslaget till obligatorisk försäkring medgives här jämväl, att daghjälp må utgå in natura. Det torde nämligen under vissa omständigheter kunna innebära en beaktansvärd fördel för en kassaförvaltning, om densamma är befogad att förvandla kontant utgående understöd till hjälp in natura. Uppenbart är också, att förutsättningarna för praktiserandet med gott resultat av en sådan hjälpform äro betydligt större vid en frivillig än vid en obligatorisk försäkring. 'Slutligen har också medgivits, att kassorna bereda medlem understöd i form av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader. En sådan understödsform tillämpas för närvarande i ett flertal kassor, och då den uppenbarligen har en viss betydelse för platsrörlighetens främjande, synes den vara värd all uppmuntran. Skall den kunna komma i tillämpning, måste naturligen närmare bestämmelser därom intagas i stadgarna. Det må påpekas, att i förevarande författning meddelade föreskrifter angående förutsättningarna för rätt till understöd äro tillämpliga även i fråga om hjälp av här berörda natur. 13 §. Denna paragraf är lika lydande med 12 § i lagförslaget angående obligatorisk försäkring. 14 §. Jämväl vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring är det uppenbarligen nödvändigt att anlita den offentliga arbetsförmedlingens bistånd, när det gäller att utröna, huruvida den, som söker arbetslöshetsunderstöd, är villig att arbeta men ur stånd att erhålla arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. För att förebygga missbruk bör det därför förbjudas arbetslöshetskassa att utbetala daghjälp till medlem för någon dag, med mindre denne företer intyg om att han den dag hos organ för offentlig arbetsförmedling sökt arbete samt om det besked, som därvid lämnats honom. Föreskrift därom lämnas i förevarande paragraf. I. likhet med vad som skett i lagförslaget angående obliga-

374 to risk försäkring (25 §) har medgivits möjlighet till dispens i viss utsträckning från skyldigheten till daglig personlig inställelse hos arbetsförmedlingen. Därjämte har stadgats, att intyget från arbetsförmedlingen skall bevaras bland kassans handlingar. Detta stadgande är motiverat av en önskan att underlätta en effektiv kontroll å kassornas verksamhet, såvitt angår behandlingen av de enskilda fallen. 15 §. Vid varje arbetslöshetsförsäkring, oberoende av dess karaktär av obligatorisk eller frivillig, är det av yttersta vikt att tillse, att understöden till de arbetslösa icke utgå med högre belopp än att ett tillräckligt starkt intresse av att söka skaffa sig en inkomstbringande sysselsättning kvarstår. Vid ett frivilligt försäkringssystem måste denna synpunkt taga sig uttryck i en viss maximering av understödsbeloppen, med frihet naturligen för kassorna, att för sin del stanna vid lägre belopp. Socialförsäkringskommittén föreslog i sådant avseende, att daghjälpen icke skulle få överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den arbetslöse. Därjämte föreslog kommittén ett högsta belopp för varje fall av fem kronor. För den, som hade att försörja annan, skulle kassan dessutom äga att i fall, som i stadgarna angåves, öka beloppet med en fjärdedel. Härmed åsyftades ej allenast den, som vore försörjningspliktig enligt fattigvårdslagen, utan jämväl de fall, där försörjningsplikten berodde på eget åtagande och försörjning i enlighet därmed verkligen meddelades. Dessutom innehöll kommittéförslaget en särskild bestämmelse om att arbetslöshetskassa i stadgarna kunde förbehålla sig rätt att för arbetslös, som på grund av sina ekonomiska förhållanden uppenbarligen ej vore i behov av understöd, nedsätta daghjälpen till hälften . Den i 1925 års departementsutkast föreslagna lösningen av förevarande fråga innebar, att daghjälpen skulle kunna uppgå till två tredjedelar av den normala dagliga arbetsförtjänsten inom vederbörande yrke, dock med den begränsning, att daghjälpen icke i något fall fick överstiga, för medlem, som vore familjeförsörjare, fem kronor och för annan medlem tre kronor. De sakkunniga hava i sitt förslag till obligatorisk försäkring upptagit ett system med särskilda tillägg till ersättningarna för familjeförsörjare. Det är under sådana förhållanden så mycket lättare för de sakkunniga att ansluta sig till den i båda de tidigare förslagen till frivillig försäkring intagna ståndpunkten, att man genom införandet av en högre maximigräns för understödet till familjeförsörjare bör underlätta möjligheterna för kassorna att bereda sådana medlemmar en i förhållande till övriga medlemmar fördelaktigare ställning. Längre än till ett sådant underlättande torde man svårligen kunna gå. Det bör vara kassornas egen sak att besluta, huruvida man vill begagna sig av de förefintliga möjligheterna eller icke, liksom, i det förra fallet, huruvida därav skall föranledas någon differentiering mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare i fråga om avgifterna; på sätt framgår av 21 § giver

375 författningen rum för sådan differentiering, ehuru det väl knappast är troligt att den kommer att genomföras i någon större utsträckning. Beträffande maximeringen av understödsbeloppen synes det de sakkunniga, som om det i departementsutskastet föreslagna systemet med en gemensam relativ gräns men skilda absoluta sådana för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare icke vore fullt lyckligt. Av ett sådant system skulle nämligen, om detsamma av kassorna tillämpades utan ytterligare differentiering, följa, att någon förhöjning av understödet för familjeförsörjare icke skulle börja göra sig gällande, förrän den relativa gränslinjen höjde sig över den lägsta absoluta, gränslinjen, d. v. s. vid en lön av över 4 kr. 50 öre om dagen. De lägst avlönade familjeförsörjarna skulle under sådana förhållanden, ehuru de ju vore i största behov av förhöjd hjälp, bli helt likställda med icke familjeförsörjare. Givetvis kunde denna icke önskvärda konsekvens undvikas, i den mån i kassornas stadgar för icke familjeförsörjare infördes en lägre relativ gräns än två tredjedelar av arbetslönen i yrket. Men man känner sig knappast övertygad om att kassornas förtänksamhet skulle sträcka sig så långt. Enligt de sakkunnigas mening är det att föredraga, att man, såsom socialförsäkringskommittén föreslog, i lagen fastslår en skillnad mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare jämväl i fråga om den relativa maximeringen. De sakkunniga hava därför, med fasthållande av departementsutkastets ståndpunkt i vad gäller den absoluta maximeringen, föreslagit, att den relativa maximigränsen bestämmes till, för familjeförsörjare fyra femtedelar och för icke familjeförsörjare hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare med samma arbetsförmåga och inom samma yrke som den arbetslöse. De sålunda föreslagna maxima komma att i det närmaste motsvara de högsta ersättningsbeloppen för familjeförsörjare resp. icke familjeförsörjare i förslaget till obligatorisk försäkring. Beträffande de i följande moment av paragrafen berörda frågorna om avdrag under vissa omständigheter å understödsbeloppen samt om möjligheten till utgivande av understöd vid s. k. korttidsarbete må hänvisas till vad som anförts beträffande samma frågor vid den obligatoriska försäkringen (11 och 13 §§). De olika sakkunnigas ståndpunktstagande till dessa frågor har varit alldeles lika vid det frivilliga som vid det obligatoriska försäkringssystemet. 16 §. Sedan en arbetslöshetskassa bildats, lärer det i vanliga fall för tryggande av dess ekonomiska ställning vara nödvändigt att låta en viss, icke allt för kort tid förflyta, innan kassan börjar att utbetala arbetslöshetsunderstöd. En sådan ordning möjliggör för kassan att anskaffa erforderligt rörelsekapital genom de medel, som under tiden inflyta såsom medlemsavgifter. Och vad beträffar dem, som inträda i kassan efter dess bildande, synas de icke med fog kunna kräva att komma i bättre ställning än kassans ursprungliga medlemmar. Redan av den anledningen torde det vara påkallat att icke i förevarande avseende göra någon åtskillnad mellan medlemmarna. Därtill kommer, att en anordning, som möjliggjorde för nytillträdande medlem att omedelbart eller inom

376 jämförelsevis kort tid uppbära understöd vid arbetslöshet, lätt skulle kunna, leda till missbruk. Härutinnan torde vara tillräckligt att erinra därom, att risken för arbetslöshet vid vissa tider är mer hotande än under andra. Om möjlighet förelåge att tämligen snart erhålla understöd, skulle givetvis under en depressionstid ett stort antal personer ansluta sig till arbetslöshetskassorna för att komma i åtnjutande av skydd vid en befarad arbetslöshet.. Så snart den ekonomiska krisen gått över, skulle däremot mången säkerligen anse överflödigt att kvarstå såsom medlem i kassan. Uppenbart är, att åt nu anförda synpunkter, som äga giltighet vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring i allmänhet, måste tillmätas särskild betydelse, då fråga är om en med allmänna medel understödd försäkringsverksamhet. Med beaktande härav hade också socialförsäkringskommittén såsom huvudregel föreslagit, att daghjälp från arbetslöshetskassa icke skulle få utbetalas till någon, som ej varit medlem i kassan under minst tolv på varandra följande månader och för hela denna tid erlagt på honom belöpande avgifter. 1925 års departementsutkast innehöll en liknande regel: understöd skulle icke få utgivas för någon dag till annan än den, som under nästföregående tolv månader varit medlem av kassan och för hela denna tid erlagt på honom belöpande avgifter. I den sistnämnda formuleringen utsäges uttryckligen, att det är fråga om ett fortlöpande villkor; tillräckligt är sålunda icke, att vederbörande exempelvis varit medlem av kassan under fyra år samt betalt avgifter under de tre första av dessa år, men resterar för hela sista året; ifrågavarande betingelser angående medlemskap och avgiftsbetalning måste vara fyllda under de senast förflutna tolv månaderna. Det synes också vara klart, att ett sådant krav bör uppställas, om man verkligen vill tillgodose de synpunkter, som ligga till grund för socialförsäkringskommitténs stadgande. I flera av de nuvarande kassornas stadgar är detta krav uttryckligen godkänt. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig böra upptaga den i departementsutkastet förekommande formuleringen. I ett avseende har emellertid jämkning skett i denna, nämligen i fråga om avgiftsbetalningen. Såväl departementsutkastet som socialförsäkringskommittén krävde härutinnan, att vederbörande erlagt alla på honom belöpande avgifter för hela den ifrågakommande perioden av tolv månader. Man torde emellertid få utgå från att tillämpning av det i de nuvarande kassorna praktiserade fristämplingssystemet skulle vara medgivet. Om sålunda stadgarna innehölle bestämmelse därom, att medlem under tid, då han vore arbetslös, fullgjorde värnplikt eller dylikt, vore befriad från erläggande av medlemsavgift, skulle villkoret om avgiftsbetalning i dylikt fall vara fyllt genom intyg om att sådant förhållande förelegat. De sakkunniga hava funnit sig kunna, i anslutning till vad som föreslagits skola gälla vid en eventuell obligatorisk försäkring, stanna vid ett krav, att avgifter erlagts för sex av de senast förflutna tolv månaderna. Härvid förutsattes emellertid, att avgifter verkligen erlagts för nämnda tid av sex månader; fristämpling skall alltså icke kunna ersätta avgiftsbetalning. E t t dylikt system synes nämligen kunna i tider av omfattande arbetslöshet medföra en viss fara

377 för kassornas ekonomiska bärkraft. Framhållas bör vidare i detta sammanhang, att om det av någon anledning skulle befinnas lämpligt att uppställa strängare krav i fråga om medlemstid och avgiftsbetalning än de nu angivna, det naturligtvis står öppet för en arbetslöshetskassa att i sina stadgar intaga bestämmelser därom. För att underlätta medlems övergång från en arbetslöshetskassa till en annan föreslå de sakkunniga, att två eller flera kassor må kunna, under förutsättning av tillsynsmyndighetens godkännande, träffa överenskommelse, att den som omedelbart före inträdet i en av kassorna varit medlem i en annan, skall äga att helt eller delvis räkna sig till godo denna tid såsom medlemstid i den kassa, i vilken han senast inträtt såsom medlem. Liknande bestämmelser återfinnas i de båda, tidigare utarbetade förslagen. I sådana fall, då en redan befintlig sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp registreras såsom arbetslöshetskassa, lärer tillsynsmyndigheten dessutom böra vara befogad att under vissa omständigheter medgiva, att såsom medlemstid skall få räknas tillgodo tid, under vilken någon omedelbart före inträdet i kassan tillhört sammanslutningen. Såsom en omständighet av betydelse härutinnan måste anses, att kassans ekonomiska ställning genom övertagande av sammanslutningens tillgångar kan vara så god, att ur säkerhetssynpunkt någon invändning icke kan riktas mot en sådan anordning, som här avses. Jämväl på denna punkt föreligger överensstämmelse mellan de sakkunnigas samt de tidigare framlagda förslagens bestämmelser. 17 §. I denna paragraf upptagna bestämmelser angående karenstid m. m. överensstämma till sitt sakliga innehålla helt med motsvarande föreskrifter i lagförslaget angående obligatorisk försäkring (9 §). 18 §. Denna paragraf avhandlar frågan om möjligheten att hänvisa den, som är berättigad till understöd från en arbetslöshetskassa, till deltagande i reservarbete. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Koch anse, att sådan hänvisning vid ett frivilligt försäkringssystem bör kunna ske på sätt och under villkor, som av dem föreslagits vid behandlingen av samma fråga i samband med obligatorisk försäkring. För nämnda sakkunnigas del kan alltså hänvisas till motsvarande stadgande (14 §) i lagförslaget angående obligatorisk försäkring och vad i samband därmed anförts. Jämväl herrar Ordföranden, Hagman och Odelstierna intaga den ståndpunkten, att man vid genomförandet av ett frivilligt försäkringssystem bör med hänsyn till såväl samhällets som kassornas intresse kräva, att medlem under vissa förhållanden skall vara pliktig efterkomma en hänvisning till reservarbete. Nämnda sakkunniga ansluta sig härutinnan till den linje, som föreslogs i 1925 års departementsutkast. Enligt denna kunde socialstyrelsen, därest inom riket eller någon del därav eller inom visst yrke särskilt omfattande arbets-

378 löshet uppstode samt reservarbeten funnes anordnade, såsom ett villkor för statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas till någon, som vore bosatt inom sådant område eller tillhörde sådant yrke, såframt han utan giltig anledning vägrade eller underläte att åtaga sig reservarbete. E t t upphävande av valfriheten beträffande deltagande i reservarbete skall alltså enligt ifrågavarande sakkunnigas mening kunna äga rum allenast under extraordinära arbetslöshetsperioder och efter föreskrift av tillsynsmyndigheten. Vad som skall förstås med en extraordinär arbetslöshet är visserligen icke så lätt att tillräckligt fast och klart uttrycka. Upphävandet av valfriheten torde icke böra ske, om arbetslösheten växer mindre väsentligt över den normala. Skulla emellertid arbetslösheten inom ett bestämt yrke komma upp i t. ex. 20 % och hota att under någon tid ej nedgå därunder, torde arbetslösheten, om den ej är att räkna till säsongarbetslöshet, vara att anse såsom så svår, att det ligger såväl i samhällets som i vederbörande kassas intresse, att antalet av dess yrkesutövare nedbringas genom att en del av dem förmås att övergå till annat slags arbete. Detta sker visserligen icke utan vidare därigenom, att de hänvisas till reservarbete, men häri ligger dock ett tillkännagivande av den uppfattningen, att de ej inom rimlig tid kunna väntas erhålla sysselsättning inom sitt vanliga arbetsområde. I vårt land, där på många håll en orts nästan hela befolkning är fullständigt beroende av ett enda industriföretag, kan det vidare hända, att driftens nedläggande vid en enda fabriksanläggning innebär, att befolkningens på platsen försörjningsmöjligheter praktiskt taget förintas. Skulle driftsnedläggningen bli varaktig, måste arbetarna försöka att så snabbt som möjligt komma i annan verksamhet. Även för dylika fall torde obligatorisk hänvisning till reservarbete kunna hava sin betydelse. 19 §. Reglerna angående understödstidens längd överensstämma till sitt innehåll med motsvarande bestämmelser i lagförslaget angående obligatorisk försäkring. 20 §.

Ur kontrollsynpunkt har ansetts önskvärt att jämväl vid en frivillig försäkring genomföra en anordning, enligt vilken vid varje ansökan om understöd skall fogas ett intyg från den understödssökandes siste arbetsgivare, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till att den upphört. Med hänsyn till arten av den förevarande författningen torde däremot i denna icke kunna upptagas något stadgande, varigenom arbetsgivaren ålägges att utgiva dylikt intyg. De sakkunniga föreslå icke heller, att sådant stadgande i annan ordning meddelas. Man har nämligen enligt de sakkunnigas mening anledning antaga, att arbetsgivarna även därförutan skola visa sig villiga tillhandahålla intyg, varom här är fråga. Avsikten är ju endast att söka åstadkomma en viss garanti för en riktig tillämpning av bestämmelserna angående försäkringen och om det allmänna bidrager till dennas finansierande i den utsträckning, de sakkunniga föreslå, torde arbetsgivarna i egenskap av skattedragare

379 hava ett direkt intresse av en sådan avsikts förverkligande. Givet är för övrigt, att därest intyg icke kan företes, arbetarens understödsrätt kvarstår oberoende därav. Kassan får då i annan ordning införskaffa den utredning, som avses skola åstadkommas genom arbetsgivarintyget. Såsom framhållits i samband med motsvarande stadgande i förslaget angående obligatorisk försäkring, är intyget allenast att betrakta såsom ett hjälpmedel vid fastslåendet, huruvida arbetslösheten är oförvållad eller icke. Det bör således ej anses äga fullt vitsord på denna punkt. Genomföres, på sätt vissa bland de sakkunniga anse önskvärt, möjlighet för kassorna att lämna understöd vid korttidsarbete, bör det ovan berörda intyget, vilket är avsett för fall av fullständig arbetslöshet, ersättas av ett intyg från arbetsgivaren angående antalet arbetsdagar och arbetsförtjänst för vecka. 21 och 22 §§. Enligt såväl socialförsäkringskommitténs förslag som 1925 års departementsutkast skulle arbetslöshetskassorna vara underkastade de särskilda bestämmelser, som i 86 § av lagen om understödsföreningar meddelas angående föreningar med godkända stadgar. Detta innebar till en början, att tillsynsmyndigheten (socialstyrelsen) vid ansökan om registrering för kassan skulle tillse, att stadgarna innehölle tillfredsställande bestämmelser om premier, fondavsättning, medelförvaltning och uppkommande överskott samt jämväl i övrigt vore betryggande för medlemmarna. Funnes anledning till anmärkning i dessa hänseenden, skulle registrering vägras. Vid ansökan om registrering av ändring i stadgarna skulle nu berörda bestämmelser äga motsvarande tilllämpning. Det må anmärkas, att socialförsäkringskommittén härutöver i sitt förslag till lag om arbetsförmedling och statsbidrag åt arbetslöshetskassor upptog särskilda bestämmelser angående de fasta avgifterna. Dessa skulle fastställas så, att de i förening med statsbidragen och övriga inkomster kunde antagas vara för framtiden tillräckliga för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter. Avgifterna skulle icke få göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen kunde föranledas av olikhet medlemmarna emellan med avseende å rätt till arbetslöshetshjälp eller å arbetslöshetsrisk. Dessutom innehöll kommitténs förslag, vilket föreskrev, att vid synnerligen ökad arbetslöshet, orsakad av utomordentliga rubbningar å arbetsmarknaden, daghjälp skulle utgivas med nedsatt belopp, bestämmelser angående rätt för kassorna att vid dylik arbetslöshet anordna en särskild understödsverksamhet, bekostad genom för ändamålet upptagna särskilda avgifter. ^ Av grunder, som nedan skola angivas, hava de sakkunniga funnit sig icke kunna föreskriva, att bestämmelserna i 86 § av lagen om understödsföreningar angående föreningar med godkända stadgar skola äga tillämpning å arbetslöshetskassorna. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga i 21 § upptagit vissa bestämmelser angående bestämmandet av de fasta avgifterna i kassorna samt angående uttaxering. Till sitt innehåll överensstämma dessa bestämmelser i

380 huvudsak med socialförsäkringskommitténs ovan återgivna föreskrifter, vilka åter ansluta sig till motsvarande stadganden i sjukkasselagen. I 86 § av understödsföreningslagen stadgas emellertid vidare, att understödsförening med godkända stadgar är pliktig att varje år eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, mindre ofta, likväl minst vart femte år, avgiva försäkringsteknisk utredning angående föreningens ställning vid föregående års slut. Nämnda utredning skall upprättas av person, vilken innehar behörighet att utöva befattning såsom aktuarie i livförsäkringsbolag eller av tillsynsmyndigheten förklarats behörig att upprätta utredningen, dock att föreningen äger att för ändamålet anlita tillsynsmyndigheten mot skyldighet att ersätta dennas kostnader. I sistnämnda avseende innehöll emellertid såväl socialförsäkringskommitténs förslag som departementsutkastet den avvikande bestämmelsen, att utredningen för arbetslöshetskassornas del skulle kostnadsfritt verkställas av socialstyrelsen. I den ifrågavarande utredningen skall såsom skuld upptagas en fond (premiereserven), motsvarande sammanlagda värdet av alla löpande utfästelser av understöd. I sitt yttrande över departementsutkastet förklarade socialstyrelsen sig vara tveksam, huruvida kravet på godkända stadgar enligt 86 § i understödsföreningslagen över huvud skäligen kunde uppställas. Arbetslösheten vore nämligen inom många fack en så variabel och oberäknelig företeelse, att även den bästa och långvarigaste statistik icke erbjöde någon fullt säker grundval för beräkning av dess framtida omfattning. Riskerna torde sålunda knappast å försäkringsmatematisk väg låta sig objektivt fastställa. Socialstyrelsen erinrade därom, att sjukkasselagen i detta hänseende uppställde mindre stränga bestämmelser. Vidare anmärkte styrelsen, att den ifrågavarande skyldigheten för styrelsen att kostnadsfritt upprätta försäkringsteknisk utredning för arbetslöshetskassa innebure en förpliktelse, som saknade motsvarighet i understödsföreningslagen och som med hänsyn till vad förut framhållits måste anses särskilt brydsam. Riktigare syntes vara, att vederbörande sammanslutning själv utförde de kalkyler, som överhuvud taget kunde upprättas, och i övrigt så långt möjligt vore motiveringsvis styrkte, att beräknade avgifter m. m. kunde betraktas såsom hållbara, samt att tillsynsmyndigheten sedermera finge granska de sannolika förutsättningarna för riktigheten av sålunda förebragt utredning. Bland de sakkunniga hava herrar Ordföranden, Bernström, Carlström, Hagman, Heckscher, Johansson och Odelstierna visserligen ansett erforderligt, att bestämda regler meddelas angående arbetslöshetskassornas skyldigheter med avseende å fondbildning. Emellertid hava nämnda sakkunniga funnit de av socialstyrelsen framförda erinringarna mot en tillämpning av de i 86 § av understödsföreningslagen meddelade bestämmelser befogade. Klart synes vara, att dessa bestämmelser, såvitt de stadga skyldighet att i försäkringsteknisk utredning såsom skuld upptaga s. k. premiereserv, d. v. s. en summa motsvarande värdet av samtliga löpande utfästelser av understöd, äro mindre lämpade för bestämmande av den fondbildning, som kan anses erforderlig för en arbetslöshetskassa. Fondbildningen har till huvudsaklig uppgift att möta de ökade

381 anspråk, som kunna ställas på kassorna på, grund av svängningar i arbetslöshetsrisken. Betydelsen av dessa svängningar för verksamhetens ekonomiska förlopp kan emellertid i regel väntas bliva mindre, ju större antal medlemmar kassorna omfatta. Med hänsyn härtill bör fondbildningen bestämmas i relation till omfattningen av de olika kassornas verksamhet på så sätt, att det föreskrives en relativt större fondbildning, ju mindre kassan är. Under beaktande av de av socialstyrelsen framförda synpunkterna anse ifrågavarande sakkunniga det vara av betydelse, att bestämmelserna rörande fondbildning avfattas så, att de icke medföra några svårigheter vid tillämpningen. På grund av dessa omständigheter synes fondbildningen lämpligen kunna sättas i relation till kassans inkomster, varvid relationen dock bör variera med hänsyn till till antalet medlemmar i kassan. Det har däremot icke synts erforderligt att i lagtexten utförligt angiva, huru förhållandet mellan fonclbildningen och kassans genomsnittliga årsinkomst skall fixeras för kassor med olika antal medlemmar, utan hava dessa sakkunniga åtnöjt sig med att angiva fondbildningens storlek för tvenne särskilda fall, nämligen dels i det fall att antalet medlemmar uppgår till 10,000 eller däröver och dels i det fall att ifrågavarande antal uppgår till högst 500. Med ledning av dessa uppgifter skulle tillsynsmyndigheten därefter bestämma storleken av den erforderliga fondbildningen i fall, där medlemsantalet är större än 500 och mindre än 10,000. Genom en dylik anordning kommer beräkningen av den erforderliga fonden icke att medföra några som helst svårigheter utan kan med lätthet utföras av vederbörande kassa. Herr von Koch har ansett, att därest på sätt av honom förordas i 21 § intages en föreskrift, att avgifterna skola fixeras så, att de jämte kassans övriga inkomster förslå till bestridande av löpande utgifter och erforderlig fondbildning, särskilda bestämmelser rörande fondbildningens storlek icke äro av nöden. Tillsynsmjnidigheten har att vid prövning av ansökan om erkännande tillse, att stadgarnas bestämmelser i berörda avseende äro tillfredsställande. 23 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf torde kunna hänvisas till vad i inledningen till de sakkunnigas yttrande angående den frivilliga försäkringen anförts. Vad åter beträffar storleken av det offentliga bidrag, som enligt de sakkunnigas förslag kan väntas bli erforderligt, må följande anföras. Det ligger i öppen dag, att kostnaderna för en frivillig försäkring och därmed även bidraget från det allmänna kommer att bliva beroende på den anslutning en dylik försäkring kan vinna. Antalet medlemmar i de nuvarande arbetslöshetskassorna har såsom framgår ur tabellen sid. 64 under en följd av år varit underkastat en i stort sett jämn ökning, dock med vissa avbrott. År 1917 översteg antalet medlemmar för första gången 100 000. Såväl detta år som de närmast följande åren kännetecknades av en särskilt stark stegring av medlemssiffran, som år 1920 uppgick till över 190 000. Under de svåra krisåren 1921 och 1922 sjönk antalet

382 medlemmar ned till 161 000, varefter en jämn stegring ånyo ägt rum med det resultat, att 200 000-talet överskreds år 1925. Ifrågavarande stegring synes ännu icke hava avstannat. Sålunda uppgick antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna år 1926 till nära 217 000 och år 1927 till nära 229 000. Därest det föreliggande förslaget rörande bidrag till arbetslöshetskassor skulle komma att antagas, torde man kunna vänta, att de arbetslöshetskassor, som nu finnas, redan från början skola komma att begagna sig härav. Med hänsyn såväl till den alltjämt fortgående anslutningen till dessa kassor som det sannolika i att nya efter hand komma att bildas, om offentligt bidrag till verksamheten kan erhållas, är det icke heller uteslutet, att en frivillig försäkring inom en relativt kort tid kan komma att omfatta betydligt flera personer än som för närvarande tillhöra de olika kassorna. Då man emellertid icke vet något om storleken av den blivande medlemsstocken, inskränka sig de sakkunniga till en uppskattning av bidragets storlek dels för ett beräknat antal av 225 000 medlemmar, ungefärligen motsvarande det nuvarande antalet, dels för ett antal av resp. 250, 300, 350 och 400 000. Vid uppskattningen av de mot dessa medlemssiffror svarande offentliga bidragen har antagits en arbetslöshet av samma omfattning som lades till grund för kostnadsberäkningen för den obligatoriska försäkringen eller 6.4 %. Härvid bortses då från arbetslösa, som redan vid arbetslöshetens inträdande äro diskvalificerade för understöd, på grund av att tillräckligt antal avgifter icke erlagts. Beräkningen har i övrigt genomförts under tvenne olika antaganden rörande den maximala understödstiden, nämligen dels 15 veckor, dels 20 veckor, motsvarande de ståndpunkter, som beträffande denna fråga intagits av olika ledamöter bland de sakkunniga. Till grund för beräkningen har dessutom lagts en genomsnittlig daghjälp (inklusive familjetillägg) av 3.50 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle daghjälp för medlem, som är familjeförsörjare, kunna utgå med högst 5 kronor och för annan medlem med högst 3 kronor om dagen. Man torde emellertid på grund av nuvarande praxis inom arbetslöshetskassorna kunna vänta, att särskilda familjetillägg komma att tillämpas i relativt liten utsträckning. Till jämförelse med det antagna daghjälpsbeloppet 3.50 kronor, må nämnas, att enligt den för den obligatoriska försäkringen genomförda kostnadsberäkningen skulle daghjälpen jämte familjetillägget uppgå till i genomsnitt 3.45 kronor. Resultatet av den på grund av ovan angivna förutsättningar genomförda beräkningen har sammanställts i följande tablå. Härvid har skilts mellan flertalets förslag, enligt vilket statsbidraget skulle utgå i förhållande till medlemsavgifterna och med samma belopp som dessa, och herr von Kochs förslag, enligt vilket de sinsemellan lika stora stats- och kommunbidragen sammanlagt skulle uppgå till hälften av från kassan utbetalt understöd. Under i övrigt lika betingelser skulle ett statsbidrag motsvarande medlemmarnas egna avgifter komma att bliva något högre än ett bidrag motsvarande hälften av utbetalt understöd, alldenstund avgifterna måste vara avvägda att täcka även kassornas förvaltningskostnader. Någon hänsyn till denna olikhet har dock icke tagits.

383 Storleken av stats- resp. kommunbidrag till en frivillig- arbetslöshetsförsäkring-.

Antal försäkrade

Flertalets förslag. Statsbidragets storlek i milj. kronor.

Herr von Kochs förslag. Understödstid 15 veckor Statsbidrag i milj. kr.

Kommunbidrag i milj. kr.

Understöd 15 veckor

Understöd 20 veckor

225 000

250 000

300 000

350 000 400 000

3.7 Därest endast nuvarande arbetslöshetskassor med sammanlagt omkring 225 000 medlemmar skulle komma i åtnjutande av statsbidrag, skulle, under de givna förutsättningarna och enligt flertalets förslag, statsbidraget komma att uppgå till 4.2 resp. 4.9 milj. kronor för en understödstid av 15 resp. 20 veckor. Enligt den av de sakkunniga föreslagna planen för finansiering av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har för motsvarande alternativ beträffande understödstidens längd statsbidraget beräknats till 5.3 resp. 5.9 milj. kronor. Såsom framgår ur ovanstående tablå skulle vid en frivillig försäkring ett statsbidrag av samma storlek bli erforderligt vid ett medlemsantal mellan 250 och 300.000. Skulle antalet medlemmar bliva större, skulle statsbidraget till den frivilliga försäkringen komma att överstiga statsbidraget till den obligatoriska. Det är att märka, att vid dessa jämförelser ingen hänsyn tagits till kostnaden för de reservarbeten, som i ena eller andra fallet kunna anses påkallade. 24 §. De bestämmelser, som i det föregående givits angående avgifter och fondbildning, avse att skapa en garanti för att kassorna skola vara i stånd att infria dem åvilande förbindelser. Naturligen kunna likväl situationer uppkomma, då tillgängliga medel icke förslå och bristen är så stor, att den icke rimligen kan täckas genom uttaxering å medlemmarna. Möjligheten av sådana situationers inträdande avhandlades i socialförsäkringskommitténs betänkande och kommittén yttrade med avseende härå: »För dylikt fall skulle bildandet genom bidrag från kassorna av en gemensam lånefond kunna vara av betydelse, men har kommittén ej ansett sig böra föreslå skyldighet för kassorna att bilda dylik fond, då en sådan skyldighet, för att fonden skulle bliva tillräckligt stor, komme att medföra avsevärd ökning av avgifterna. Kommittén har därför tänkt sig, att kassan, där medel för ändamålet ej på annat sätt kunde erhållas, skulle kunna vända sig till Kungl. Maj:t för erhållande av tillfälligt lån på möjligast billiga villkor till bristens täckande. Kommittén har dock icke velat i lagförslaget införa bestämmelser i sådant avseende, då kassorna därigenom skulle kunna anses erhålla en bestämd rätt till dylik hjälp, utan inskränker sig till att sålunda i motiveringen framhålla lämpligheten av att staten i dylika ömmande fall genom lämnande av tillfälligt lån träder hjälpande emellan.»

384 Herrar Ordföranden, Bernström, Carlström, Heckscher, von Koch, Johansson och Odelstierna ansluta sig till de av socialförsäkringskommittén sålunda framförda synpunkterna. Något särskilt stadgande angående möjlighet för kassorna att under ovan berörda omständigheter erhålla lån av statsmedel bör alltså enligt dessa sakkunnigas mening icke meddelas. Herr Hagman däremot förordar, att ett sådant stadgande upptages i den föreliggande författningen. Kassornas verksamhet är av så stor betydelse för det allmänna, att ett statsingripande i form av lån till kassor, vilka av tillfällig anledning befinna sig i särskilt trångmål, måste anses väl motiverat. Erfarenheterna från ett flertal länder med frivilligt försäkringssystem, bl. a. vårt grannland Danmark, visa också, att ett sådant ingripande kan ske utan någon större ekonomisk risk för staten. Ur olika synpunkter är emellertid önskvärt, att en uttrycklig föreskrift i ämnet meddelas i den författning, som skall reglera kassomas verksamhet. Därigenom skulle för kassorna klarläggas, att möjlighet till statshjälp är för handen. Och då ett sådant stadgande jämväl skulle medföra, att ett särskilt anslag för ändamålet komme att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle vid en eventuell hjälpansökan erforderliga medel finnas tillgängliga utan att man därför behöver vidtaga några speciella åtgärder. Den av nämnde sakkunnige föreslagna formuleringen av stadgandet torde giva vid handen, att det ingalunda är fråga om någon ovillkorlig rätt för kassorna att i den angivna situationen erhålla lån av statsmedel. Kungl. Maj:t har att pröva såväl förutsättningarna som villkoren för åtnjutande av en sådan förmån. 25 §. Såsom av det föregående framgått, förordar flertalet av de sakkunniga, nämligen alla utom herr von Koch, att bidraget av allmänna medel till arbetslöshetskassorna helt utgår av statsmedel och till beloppet motsvarar de influtna medlemsavgifterna. Det har likaledes framgått, att dessa sakkunniga i syfte att förhindra, att kassorna skulle komma att på egen hand disponera över statsmedel i betydande utsträckning, föreslå en särskild anordning med avseende å statsbidragets utbetalande. Inkomna uppgifter från respektive kassor angående inbetalda medlemsavgifter skola icke automatiskt föranleda utbetalning av motsvarande statsbidrag utan allenast en gottskrivning av detta, Utbetalning skall sedermera äga rum, i den mån kassorna styrka sig hava behov av medel för bestridande av de inom den närmaste framtiden ifrågakommande utgifterna. Med en sådan anordning skulle enligt nämnda sakkunnigas mening skälen för det av socialförsäkringskommittén framförda förslaget om en statsrepresentant i varje kassastyrelse till vänsentlig del bortfalla, och man skulle därför icke behöva fästhålla vid detta förslag, emot vilket, såsom förut angivits, starka invändningar rests och som måste erkännas stå i en viss strid mot de principiella grunderna för den förevarande lagstiftningen. Emellertid måste det enligt ifrågavarande sakkunnigas uppfattning i allt fall vara av synnerlig vikt, att tillsynsmyndigheten noggrant följer verksamhetens gång hos de särskilda kassorna. För sådant ändamål bör, på sätt i den-

385 na paragraf föreslås, arbetslöshetskassa vara pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till styrelse och föreningssammanträden. Dessutom bör det åligga kassa att till tillsynsmyndigheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. I och för kontrollens utövande synes tillsynsmyndigheten med fördel kunna i åtskilliga hänseenden använda den offentliga arbetsförmedlingens organ. Dessa stå under tillsynsmyndighetens d. v. s. socialstyrelsens överinseende, och de ha på grund bl. a. av i denna författning meddelade bestämmelser en intim kontakt med dem, som söka eller uppbära understöd från kassorna. A t t här angiva, huru ett samarbete i kontrollhänseende mellan tillsynsmyndigheten och arbetsförmedlingen i detalj skall ordnas, kan naturligen icke ifrågakomma. Emellertid må framhållas, att man exempelvis beträffande sådana fall, där arbetsförmedlingen anvisat den arbetslöse visst arbete, som ansetts lämpligt, men denne vägrat antaga erbjudandet, kan tänka sig, att arbetsförmedlingen omedelbart sänder underrättelse härom dels till tillsynsmyndigheten och dels till kassans huvudstyrelse, vilken därefter skulle vara pliktig meddela tillsynsmyndigheten det beslut, kassan fattat rörande den arbetslöses rätt till ersättning. Med ett sådant förfarande skulle tillsynsmyndigheten få samtliga dessa ur praktisk synpunkt viktiga fall under sina ögon och bliva i stånd att följa kassornas ställningstaganden. E t t övervakande av kassorna kan för övrigt äga rum därigenom, att särskild inspektör tillsättes, som reser omkring och inspekterar de olika kassorna. Tänkas kan också, att tillsynsmyndigheten för viss kassa utser ett särskilt ombud, som har att följa arbetet på ett mera ingående sätt. Emellertid torde enskildheterna med avseende å kontrollens anordnande icke lämpligen kunna regleras i detta sammanhang. Det föreslås därför, att Kungl. Maj:t skall äga meddela närmare bestämmelser i ämnet. Herr von Koch har ansett den av övriga sakkunniga föreslagna ordningen för utövande av tillsyn å kassorna icke lämna tillfredsställande garanti för att dessas verksamhet kommer att bedrivas i överensstämmelse med de av statsmakterna därför meddelade bestämmelser. Då man frångått socialförsäkringskommitténs förslag, att det allmänna skulle utse ordförande i arbetslöshetskassas styrelse, kräves en annan verkligt effektiv kontrollanordning. Såsom redan i det föregående antytts, har nämnde sakkunnige därför funnit påkallat att, såsom skett flerstädes i utlandet, exempelvis i Belgien och Holland, anlita kommunernas medverkan i detta avseende. Denna medverkan har synts lämpligen kunna ordnas efter i huvudsak följande grunder. Varje kassa ålägges skyldighet att inom viss tid, efter det beslut om understöd fattats, giva meddelande därom till den kommun, som har att gälda bidrag till den ifrågavarande arbetslöses understöd. Kommunen skall därefter äga att inom viss tid hos kassans huvudstyrelse framställa invändning mot beslutet, i den mån detta enligt kommunens uppfattning icke är lagenligt. Sådan invändning bör medföra, att allmänt bidrag icke utgår på grund av beslutet. Dock skall kassan äga 20-271089.

386 påkalla tillsynsmyndighetens prövning av invändningen. Uppstår tvist om vilken kommun som i ett föreliggande fall skall gälda bidrag, bör denna tvist slitas av tillsynsmyndigheten, utan att klagan mot dess beslut får fullföljas. — Utöver den kommunala tillsyn, som sålunda skulle äga rum, torde tillsynsmyndigheten böra hava en allmän kontrollbefogenhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad övriga sakkunniga förordat. Dock torde denna naturligen icke behöva tagas i anspråk i sådan omfattning, som enligt flertalets förslag blir nödvändigt. 26 §. Enligt 82 § i lagen om understödsföreningar skall tillsynsmyndigheten, där den beträffande viss förening finner, att avvikelse från nämnda lag eller föreningens stadgar förekommer, anvisa föreningen att inom viss tid hava vidtagit de åtgärder, som prövas erforderliga för rättelses vinnande. Därest föreningen icke vederbörligen ställer sig meddelad anvisning till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för föreningen att träda i likvidation. Då arbetslöshetskassorna för att kunna vinna erkännande och därmed r ä t t till offentligt bidrag måste i sina stadgar upptaga de i förevarande förordning meddelade materiella föreskrifterna angående kassornas verksamhet, har sålunda tillsynsmyndigheten enligt ovan berörda bestämmelser i understödsföreningslagen i sin hand ett visst tvångsmedel för åstadkommandet av rättelse, därest kassorna skulle i sin verksamhet avvika från denna förordning. Tydligt är emellertid, att då fråga är om sammanslutningar, vilka utgöra organ för en social försäkring, det är synnerligen önskvärt för tillsynsmyndigheten att hava till sitt förfogande andra och mindre hårda tvångsmedel än hotet för sammanslutningarna att träda i likvidation, d. v. s. att helt och hållet upphöra med sin verksamhet. Vid anordnandet av ett koncessionssystem, sådant som det av de sakkunniga föreslagna, erbjuder sig ett lämpligt sådant påtryckningsmedel, nämligen återkallande av koncessionen eller erkännandet. ^ Förekomsten av detta påtryckningsmedel är för övrigt principiellt nödvändigt vid ett koncessionssystem. För den händelse genom ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar åt dessa gåves ett innehåll, som strede mot de i förevarande förordning upptagna reglerna men icke mot understödsföreningslagens bestämmelser, skulle ju förutsättningarna för användande av det i sistnämnda lag angivna tvångsmedlet icke vara för handen. Återkallandet av erkännandet innebär väl, att den ifrågavarande sammanslutningen icke längre får verka såsom organ för den med allmänna medel understödda socialförsäkringen. Men den är oförhindrad att såsom registrerad understödsförening fortsätta sin verksamhet på egen hand och vill den sedermera ånyo söka koncession, är den oförhindrad därtill; organisationen finnes då kvar och man har endast att ådagalägga sin villighet att underkasta sig de av tillsynsmyndigheten meddelade anvisningar. De sakkunniga hava emellertid ansett, att ytterligare en form av påtryckningsmedel bör kunna komma i fråga, nämligen förlust av rätten till offentligt bidrag, helt eller delvis, för viss

387 tid. Under denna tid skulle koncessionen visserligen fortfarande gälla och kassan hava skyldighet att rätta sig efter de i förordningen meddelade föreskrifter, men något bidrag från det allmänna till verksamheten skulle icke under denna tid utgå. Enligt det av herr Ordföranden m. fl. framförda förslaget i fråga om det allmänna bidraget och sättet för dess utgående, skall redan gottskrivet men innestående statsbidrag vara att anse såsom kassans egen tillhörighet. Med denna ståndpunkt lärer man icke vid återkallande av erkännande eller meddelande av förklaring, att kassan skall vara rätten till statsbidrag för viss tid förlustig, kunna förvägra kassan att utfå innestående, på föregående tid belöpande statsbidrag. Följden blir således i sistnämnda fallet den, att tillsynsmyndighet får avpassa tiden, under vilken kassan skall vara rätten till statsbidrag förlustig, med hänsyn till storleken av det för kassan innestående statsbidrag. Tydligt är, att med hänsyn till arbetslöshetskassornas ställning av socialförsäkringsorgan ett ingripande mot desamma från tillsynsmyndighetens sida bör kunna äga rum, om verksamheten bedrives på ett olämpligt sätt men dock icke i strid mot understödsföreningslagen eller förevarande förordning. Med hänsyn därtill har rätt till användandet av de angivna tvångsmedlen medgivits även när anledning till anmärkning mot kassas verksamhet eljest föreligger. Detta intryck är väl ganska obestämt, men man torde kunna förutsätta,, att tillsynsmyndigheten icke skall begagna sig av den sålunda medgivna rätten i oträngda mål utan allenast när med hänsyn till samhällets eller medlemmarnas eget intresse giltig anledning till ingripande verkligen är för handen. 27 §. Enligt 88 § i understödsföreningslagen skall angående tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke avser registrering, så ock om beslut, varigenom registrering vägrats, skriftlig underrättelse tillställas någon, som äger företräda föreningen. I vissa angivna fall skola skälen för beslutet angivas i berörda underrättelse. I händelse av missnöje med beslutet må besvär anföras hos Konungen. Besvären prövas, såvitt de avse ärende angående registrering, av regeringsrätten men eljest av Konungen i statsrådet. Nu återgivna bestämmelser synas lämpligen böra lända till efterrättelse i fråga om beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar enligt förevarande förordning. Väl kunde ifrågasättas att, såsom skett beträffande sjukkassorna, förlägga prövningen av samtliga tillsynsmyndighetens beslut beträffande arbetslöshetskassorna till regeringsrätten. Med hänsyn till arten av sistnämnda beslut hava de sakkunniga emellertid icke funnit lämpligt föreslå en sådan anordning. Avgörandet i frågor angående arbetslöshetskassornas verksamhet torde ofta kräva en förtrogenhet med arbetsmarknaden och dess speciella frågor, vilken man icke kan påräkna vara tillfinnandes hos regeringsrättens ledamöter.

388 28 §. Det förevarande förslaget till förordning utgår, såsom av 9 § framgår, därifrån, att kassorna skola äga bevilja understöd allenast till medlemmar, som äro svenska medborgare. I detta avseende intager således förslaget en ståndpunkt, som strider mot vad de sakkunniga förordat i fråga om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring — denna skulle ju enligt de sakkunnigas förslag äga tillämpning oavsett om vederbörande arbetare vore svensk eller utländsk medborgare; däremot råder härutinnan överensstämmelse mellan de sakkunnigas förslag samt tidigare utarbetade förslag till lagstiftning i ämnet. Till grund för de sakkunnigas ståndpunktstagande ligga övervägande praktiska synpunkter. Det synes näppeligen kunna ifrågakomma att utan vidare ålägga kasscrna skyldighet att upptaga utländska medborgare såsom medlemmar å samma, villkor som svenska medborgare. Möjligt är nämligen, att fråga är om en utländsk undersåte, vars hemland vägrar svenska medborgare motsvarande föimån. Man torde kunna utgå från att det från kassornas sida skulle stöta på starkt motstånd, om man dekreterade likställighet även under sådana förhållanden mellan utländska och svenska medborgare. Å andra sidan synes behandlingen av utländska medborgare i förevarande avseende böra grundas å enhetliga regler; det skulle sålunda icke vara lämpligt att helt överlåta åt kassorna själva att besluta, huruvida de ville såsom medlemmar med understödsrätt upptaga även utländska medborgare. Med hänsyn härtill har ansetts riktigast att principiellt förbjuda utbetalning av understöd till andra än svenska medborgare. Emellertid är ju tydligt, att undantag därifrån bör kunna beviljas för sådana fall, där den utländska staten garanterat lika behandling från dess sida av svenska och egna medborgare. I förevarande paragraf har därför, i anslutning till socialförsäkringskommitténs förslag och departementsutkastet, upptagits bestämmelser om att Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna förordning likställas med svensk medborgare. Härmed torde den förpliktelse, Sverige åtagit sig genom ratificering av den tidigare omnämnda, vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antagna konventionen vara fylld.

Förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. Jämväl för den händelse en med allmänna medel understödd, frivillig arbetslöshetsförsäkring skulle genomföras i vårt land, bör enligt de sakkunnigas mening den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten i samband därmed underkastas reglering i lag. Detta torde i varje fall vara påkallat, därest, på sätt de sakkunniga förorda i sitt förslag till lagstiftning rörande sådan försäkring, rätten till understöd göras beroende därav, att vederbörande arbetslösa hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt, men icke erhållit lämpligt arbete. Föreliggande lagförslag innefattar de regler angående nämnda förmedlingsverksamhet, som de sakkunniga anse erforderliga och lämpliga under nyss angivna förutsättning.

389 Ifrågavarande regler ansluta sig ganska nära till dem, som av de sakkunniga i förslaget till lag om offentliga arbetsförmedlingsanstalter (A-förslaget) förordats till fastställelse för det fall, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle komma till stånd. Sistnämnda lagförslag har i det föregående närmare motiverats. De avvikelser, som gjorts från detta, ha betingats av den omständigheten, att arbetsförmedlingsanstalterna vid ett frivilligt försäkringssystem icke skola tjänstgöra såsom organ för försäkringen utan huvudsakligen komma att få ägna sig åt det rena förmedlingsarbetet jämte viss därmed sammanhängande kontrollverksamhet. Nämnda omständighet har föranlett vissa skiljaktigheter mellan de båda författningarna i avseende å terminologi och uppställning. Härutöver föreligga, om man bortser från vissa stadganden i A-förslaget, som avhandla uteslutande arbetsförmedlingsanstalternas uppgifter såsom försäkringsorgan, skiljaktiga bestämmelser allenast i fråga om statsinslaget i anstalternas ledning samt statsbidraget. I förstnämnda hänseende stadgas sålunda i det föreliggande förslaget, att ordförande i anstalts styrelse skall utses av länsstyrelsen, medan han enligt Aförslaget skulle utses av Konungen. Vidare får anstalts styrelse själv tillsätta föreståndare för anstaltens huvudkontor, dock att den utsedde skall godkännas av socialstyrelsen; enligt A-förslaget skulle denne föreståndare utses av socialstyrelsen, som tillika skulle bestämma löneförmånerna. På båda dessa punkter överensstämmer förslaget med socialförsäkringskommitténs år 1922 avgivna förslag till lagstiftning i ämnet samt det år 1925 inom socialdepartementet utarbetade utkastet till lag om offentlig arbetsförmedling. Beträffande statsbidraget ha bestämmelserna i det föreliggande förslaget utformats i närmare anslutning till gällande regler än som skett i A-förslaget. De medgiva helt naturligt icke heller bistånd från statens sida i samma utsträckning som är nödvändigt, då anstalterna tillika skola tjänstgöra såsom försäkringsorgan. Enligt A-förslaget skulle anstalterna äga åtnjuta statsbidrag med tre fjärdedelar av sammanlagda utgiftsbeloppet; vissa särskilda villkor skulle gälla i fråga om utgifter för resebidrag till arbetslösa. I det förevaraude författningsförslaget åter medgives statsbidrag allenast i följande omfattning, nämligen dels till bestridande av samtliga utgifter för post-, telegraf och telefonavgifter samt för tryckning av formulär och blanketter, som fastställts men icke tillhandahållas av socialstyrelsen, dels under vissa angivna villkor med tre fjärdedelar (f. närv. hälften) av utgivna resebidrag till arbetslösa, dels och med en fjärdedel av övriga utgifter, i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade. Bestämmelsen om statsbidrag i sistnämnda hänseende innebär en nyhet i förhållande till vad som gäller för närvarande. Den har ansetts vara påkallad därav, att arbetsförmedlingsanstalterna på grund av försäkringslagstiftningen, även om denna avser ett frivilligt system, påläggas en betydligt ökad arbetsbörda och åsamkas större utgifter än de nu ha. Socialförsäkringskommittén och departementsutkastet förordade på denna punkt statsbidrag med en femtedel av de ifrågavarande utgifterna. De sakkunniga ha emellertid funnit skäligt höja denna andel till en fjärdedel.

390 Beträffande bestämmelserna i övrigt i detta författningsförslag få de sakkunniga åberopa vad som anförts i motiveringen till A-förslaget.

Förslag till förordning angående anordnande av reservarbeten. Detta förslag överensstämmer i sakligt avseende helt och hållet med det författningsförslag angående reservarbeten, som av de sakkunniga förordats till antagande, under förutsättning att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle genomföras. De sakkunniga tillstyrka sålunda, även för det fall att försäkringslagstiftningen skulle grundas å det frivilliga systemet, att ledningen av res arvarbetena förlägges till socialstyrelsen. De skäl, som tala för en sådan anordning under den först angivna förutsättningen och vilka i det föregående (sid. 170 ff.) närmare utvecklats, synas nämligen äga full bärkraft även i den situation, varom här är fråga. Däremot torde böra lämnas öppet, huruvida eller i vilken omfattning överflyttning till andra ämbetsverk av socialstyrelsen för närvarande anförtrodda uppgifter i detta fall behöver företagas. Uppenbart är, att en sådan överflyttning i förevarande sammanhang icke kan anses i samma grad påkallad som då socialstyrelsen tillika skulle fungera såsom centralorgan för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av betydande omfattning. Möjligen kan ifrågasättas att ur styrelsen utbryta endera av byråerna för sjukkasseväsendet och för arbetarskydd.

BILAGOR

393 Bil.

1.

Den ekonomiska innebörden av offentliga åtgärder mot arbetslöshetens verkningar. Följande kortfattade principiella översikt åsyftar att lämna en rent objektiv framställning av de sammanhang det gäller. Den tar därför ej i något hänseende slutlig ståndpunkt till vad som bör ske eller icke ske utan endast till de konsekvenser som följa ur olika förutsättningar. Om detta icke hålles i minnet, uppstår fara för missförstånd på många punkter. Det måste emellertid från början sägas, att den praktiska tillämpningen av de här dragna slutsatserna i någon mån försvåras därigenom.

För att få en riktig föreställning om ämnet är det nödvändigt att hålla frå- ^JtrooUtigan om åtgärder mot arbetslöshetens verkningar skild från den om åtgärder mot kens upp-" arbetslösheten själv. En arbetslöshetspolitik av det senare slaget är förebyggifter. gande, eftersom den riktar sig mot själva den företeelse som anses ovälkommen; 0ljka slag det förra slaget av arbetslöshetspolitik är däremot avhjälpande, det utgår från av arbetslösarbetslösheten som ett givet faktum och inskränker sig till att söka lindra dess hetspolitik. följder för dem som främst drabbas därav. Båda vägarna ha icke blott för tanken utan också i verkligheten i de moderna samhällena en uppgift att fylla. T y å ena sidan skulle det innebära en grundlig missuppfattning av arbetslöshetens natur, om man ansåge dess faktiska omfattning oberoende av mänskligt handlande, på samma sätt som fallet är med t. ex. en jordbävning eller ett vulkaniskt utbrott; det finns alltså utrymme för åtgärder med uppgift att motverka företeelsen eller begränsa dess omfattning. Men å andra sidan ligger det utanför sannolikhetens område, att ens de mest framgångsrika åtgärderna i denna riktning inom överskådlig framtid skola komma att helt upphäva arbetslösheten; och av detta skäl uppstår behov av en avhjälpande arbetslöshetspolitik vid sidan av den förebyggande. Närmast till hands ligger det att börja ett studium av arbetslöshetspolitiken med dess förebyggande del och att i sin tur grunda undersökningen av denna på en analys av arbetslöshetens orsaker. En sådan väg kan emellertid icke följas i föreliggande översikt, av den anledningen att dessa stora och viktiga frågor hänskjutits till en särskild utredning, som ännu icke är avslutad och vars resultat ej kunna föregripas. P å detta ställe måste uppgiften därför redan från början inriktas på den avhjälpande arbetslöshetspolitiken. Även för denna har frågan om arbetslöshetens orsaker emellertid betydelse, fastän ej fullt så stor som fallet är med den förebyggande arbetslöshetspolitiken, och att alldeles lämna orsakerna åsido i detta sammanhang låter sig därför svårligen göra. Men av hänsyn till den särskilda arbetslöshetsutredningen skola orsakerna här beröras endast i den mån det föreliggande sammanhanget nödvändigt kräver det, och en fördjupning av detta ämne måste hänvisas till den blivande, grundligare undersökningen.

394 Arbetslos- _ Liksom varje annat slag av praktiskt handlande måste arbetslöshetspolitiken nexspoiniKens i n n k t a s på vissa mål. Sådana falla emellertid icke inom vetenskapens domvärjo, utan höra till de förutsättningar vetenskapen får sig givna utifrån; och i den föreliggande översikten kunna inga mål fastslås som bindande. Alldeles särskilt gäller det om den ekonomiska vetenskapen, att den måste hämta sma mål utifrån, detta därför att t. o. m. dess föremål, det ekonomiska livet självt, innebär en aptering, en anpassning efter vad människorna anse sig ha behov av, sålunda efter utifrån givna mål. Den motsats mellan ekonomiska och sociala synpunkter som ofta uppkonstrueras är därför också obefintlig; de sociala synpunkterna äro på ett visst sätt beskaffade mål för mänsklig verksamhet, och ifall enighet blott råder om deras betydelse, är ekonomiens uppgift att tjäna dem utan vidare given. Men å andra sidan råder det ofta stor oklarhet i fråga om själva innebörden av de mål som uppställas på det sociala området, särskilt i fråga om deras ekonomiska konsekvenser; och därför har den ekonimiska vetenskapen ofta en stor uppgift i fråga om att klargöra vad de uppställda målen i verkligheten innebära. Här skola därför några av den avhjälpande arbetslöshetspolitikens olika syften beröras, för att man därifrån skall kunna nå fram till åtgärdernas ekonomiska innebörd. Någon fullständig uppräkning av alla olika tänkbara mål åsyftas emellertid på intet sätt, därför att detta alls icke förefaller påkallat av uppgiften. °hVäio%kldl ^J^Ser nära till hands att fatta den avhjälpande arbetslöshetspolitikens arbetslösa u P P S l f t mycket enkelt, nämligen enbart som ett medel att bereda all möjlig lättnad i de arbetslösas ofta mycket hårda lott. Att åtgärderna måste inriktas på en sådan lättnad är också utan vidare givet, om de överhuvud taget skola åsyfta att mildra arbetslöshetens verkningar. Men därav följer ingalunda att politiken med fördel kan inrättas enbart med detta mål för ögonen. Det är nämligen överhuvud taget mycket ovanligt, att en samhällsåtgärd som åsyftar ändring på en begränsad punkt kan undgå återverkningar på många andra punkter, och dess lämplighet måste rimligtvis sammanhänga med resultaten för samhället som helhet. Detta är i särskilt hög grad fallet med arbetslöshetspolitiken, därför att den påverkar villkoren för befolkningens sysselsättning långt utöver stundens läge och de vid ett visst tillfälle arbetslösas egen krets. e Till en början märkes därvid vad som knappast någonsin helt och hållet förbises mom den faktiska arbetslöshetspolitiken, nämligen att hjälpen under vissa förutsättningar kan medföra varaktiga återverkningar både på de hjälpta själva och på andni i motsvarande ställning. Om hjälpen ges i sådan form, att arbetslöshet åtföljd av understöd för något väsentligt antal människor framstår som mer flockande än sysselsättning på den öppna arbetsmarknadens kärva villkor, så måste detta komma att återverka på arbetslöshetens omfattning. De vid en viss tidpunkt arbetslösa frestas nämligen i så fall att kvarstanna i arbetslöshet längre än eljest bleve fallet, och för andra, med dem mer eller mindre likställda minskas samtidigt ivern att antaga arbete. Redan under denna förutsättning komma de arbetslösas skaror följaktligen att ökas till följd av en uteslutande på deras hjälp för stunden inriktad politik. Men verkan är ej på långt när slut därmed. Ty detsamma kan vidare därutöver bli fallet, om arbetslöshetspolitiken samtidigt utövar inflytande på den öppna marknadens arbetsvillkor. Detta är möjligt närmast av den anledningen, att det allmänna genom att taga hand om de arbetslösa befriar fackorganisationerna från behovet av att i samma grad som eljest vid sin lönepolitik taga hänsyn till den arbetslöshet som kan uppstå till följd av de genomdrivna lönekravens höjd. Om härigenom skapas en lönenivå som betyder minskad möjlighet att sysselsätta_ arbetskraft och denna lönenivå respekteras av alla parter, så uppstår nämligen ökad arbetslöshet, också om den individuella arbetsvilligheten alls icke, såsom nyss antagits, skulle komma att minskas.

395 Båda de nu diskuterade verkningarna ha det gemensamma draget att minska arbetskraftens sysselsättning, trots att. någon minskad möjlighet till arbete på de gamla villkoren icke skulle ha förelegat. Därtill kommer emellertid som en tredje möjlighet för politikens arbetslöshetsskapande verkan den, att minskade arbetsmöjligheter på de gamla arbetsvillkoren kunna bli en följd av politiken, nämligen genom minskning i landets för ändamålet tillgängliga kapitaltillgång eller sparande. Ty kostnaderna för underhåll av de arbetslösa medföra en minskning i skattebetalarnas sparande, i den mån de betalande icke minska sina utgifter för egen räkning med motsvarande belopp, och den minskade ersättningen åt kapitalet kan öka böjelsen för kapitalplacering i utlandet; följden av båda dessa företeelser blir, att mindre kapital ställes till de inhemska affärsföretagens förfogande för deras verksamhet. P å alla dessa vägar kunna alltså på visst sätt beskaffade åtgärder till hjälp åt de arbetslösa för stunden komma att utbreda arbetslösheten på längre sikt. Alldeles oavsett detta ligger det till sist i sakens natur, att arbetslöshetspolitiken måste ändra läget för samhällets övriga medborgare, nämligen för sådana icke arbetslösa som ha att betala för de arbetslösas underhåll. I den mån dessa övriga redan dessförinnan hade små inkomster, vore det i ytterlighetsfallen möjligt att politiken rent av skapade ett bättre läge för de hjälpta än för de hjälpande. Och redan i mindre utpräglade fall kunde det tänkas den följden av en på visst sätt beskaffad arbetslöshetspolitik, att de kretsar vartill de hjälpta arbetslösa närmast hörde, t. ex. industriarbetarna, med hjälp av politiken, d. v. s. av de understödjande samhällslagren, t. ex. jordbrukarna, fmge en höjning i sin ekonomiska nivå, trots att denna nivå redan dessförinnan låge högre än den understödjande gruppens egen. Enda syftet med det sagda har varit att visa, hur viktiga synpunkter som försummas, om arbetslöshetspolitiken inriktas enbart med tanke på hjälp åt de arbetslösa för stunden. Det innebär alltså på intet sätt en prövning av hur någon särskild form av arbetslöshetspolitik med sannolikhet kan väntas verka, och meningen har icke heller varit att pröva, i vad mån de nu angivna konsekvenserna vore att anse som skäl emot en arbetslöshetspolitik som framkallade dem; därtill blir det tillfälle att återkomma längre fram. Då det efter vad som nu visats svårligen går för sig att bygga en genomtänkt arbetslöshetspolitik enbart på dess ögonblickliga verkningar_ för de arbetslösa själva, gäller det att uppställa något annat mål för politiken, jämte (eller i stället för) det att hjälpa de arbetslösa för stunden. Eftersom det föregående har visat, vilka möjligheter åtgärder till hjälp åt de arbetslösa ha att själva verka arbetslöshetsskapande, kunde man därvid frestas att eftersträva en sådan politik som nedbragte arbetslösheten själv till ett minimum eller åtminstone icke medförde någon som helst ökning i arbetslösheten. Det förra av dessa mål måste närmast tillkomma den förebyggande arbetslöshetspolitiken, ty det är nära nog självklart att hjälp åt de arbetslösa endast rent undantagsvis kan vara något medel att motverka arbetslöshetens utbredning. Man får gå längre än så och räkna med att hjälp åt de arbetslösa blir ett hinder mot att uppnå t. o. m. det senare av de nu angivna målen, en genom politiken oförökad arbetslöshet; det normala måste med andra ord vara att all sådan hjälp till någon del ökar arbetslösheten. Hjälp åt de arbetslösa kan nämligen svårligen undgå att i någon — visserligen högst växlande — mån fördröja eller hindra återströmning i arbete för sådana som överhuvud taget kunna finna sysselsättning, och de enda arbetslösa som kunna hjälpas alldeles utan risk att arbetslösheten därmed direkt ökas äro därför sådana spm ej kunna sysselsättas på några som helst villkor. Betydelsen härav växlar i hög grad; under en utpräglad lågkonjunktur tillhör sannolikt det stora flertalet arbetslöshetsfall denna kategori, men eljest begränsas den antagligen till sådana

396 starkt specialiserade eller redan till åren komna arbetare, som äro oanvändbara utanför sin specialitet. Och därtill kommer vidare, att t. o. m. hjälp åt sådana grupper kan tänkas indirekt öka arbetslösheten, nämligen om hjälpen medför en minskning i det disponibla sparandet, så att det kapital som ställes till näringslivets förfogande därigenom minskas och till följd därav antalet arbetstillfällen vid oförändrad lönenivå måste sjunka. Väljer man som högsta mål för arbetslöshetspolitiken att arbetslösheten icke därigenom får ökas, blir det därför nödvändigt att draga snäva gränser för en avhjälpande arbetslöshetspolitik; under denna förutsättning faller sannolikt tyngdpunkten på den förebyggande sidan av politiken. Men också i fråga om det nu uppställda målet är det mycket välbehövligt att man undersöker dess innebörd. Att följden måste bli lidanden för de arbetslösa själva är ofrånkomligt men behöver ej i sista hand vara avgörande, om man anser skadan för folket som helhet större genom att lindra dem och vill låta flertalets bästa vara avgörande. Men det är detta som i så fall måste klart fattas i sikte. Arbetslöshetens reducering till ett minimum kan nämligen svårligen uppfattas som ett självändamål; om den eftersträvas bör det vara som medel till samhällsmedlemmarnas välfärd, och om deras välfärd bättre tillgodoses på annan väg, förfaller alltså det nu diskuterade målet för arbetslöshetspolitiken. Följaktligen blir det nödvändigt att göra klart för sig, hur man önskar samhällsmedlemmarnas välfärd uppfattad; och fastän detta lika litet som några redan behandlade mål kan objektivt godkännas eller underkännas, bidrar en objektiv prövning av innebörden i hög grad till att underlätta ett avgörande. Maximal Man kan se samhällets bästa i den största möjliga tillgången på varor och national- tjänster av det slag människorna eftersträva och enligt den värdering som uppmkomst. 8fåT { <jet j u g t ^ bestående samhället, vilken vanligen torde kallas och i brist på bättre också här må kallas maximal nationalinkomst. Hela det sammanhang som är i fråga rymmer många svårigheter, som omöjligt här kunna behandlas; men för det nu föreliggande ändamålet torde det följande vara tillräckligt klart. Om^man ser samhällets bästa på det nyss angivna sättet, så är det sannolikt, att målet lättast nås genom att arbetslösheten reduceras så mycket som möjligt. T y sannolikheten talar för att största tillgång på varor och tjänster i den angivna meningen uppnås när alla disponibla mänskliga produktivkrafter komma till användning. I så fall har man alltså skäl att i det stora hela hålla fast vid det här närmast förut diskuterade målet för arbetslöshetspolitiken, | arbetslöshetens bekämpande. Likväl uppstår det också med denna uppfattning om vad som är eftersträvansvärt en motsats mot kravet på arbetslöshetens reducering till ett minimum under den förutsättningen, att en sådan arbetslöshetspolitik skulle innebära fullständig underlåtenhet att hjälpa de arbetslösa. Ty följden kunde då bli sådana fysiska och psykiska skador eller ödeläggelser för befolkningen, att nationalinkomsten därigenom komme att sänkas. Förmodligen finge därför det nu diskuterade målet, maximal nationalinkomst, leda till en sådan modifikation i det förut diskuterade målet, arbetslöshetens nedbringande, att arbetslöshetspolitikens rättesnöre finge följande formulering: de arbetslösa borde icke hjälpas i större utsträckning än som betingades av önskan att_bevara deras användbarhet i produktionen, och även detta blott i den mån följden icke bleve en ökning i arbetslösheten som minskade produktresultatet mer än det förra ökade det. InkomstEmellertid är det en helt annan fråga, huruvida också utgångspunkten, maxiutjamnmg. m a l nationalinkomst i nu angiven mening, verkligen är vad som skapar största välfärd för^samhällsmedlemmarna. Vissa av dess konsekvenser äro sådana att knappast någon kan väntas vara beredd att taga dem; så skulle t. ex. principen innebära att varje förlängning av arbetsdagen som överhuvud taget ökade ar-

397 betsprodukten vore eftersträvansvärd. Detta exemplifierar den allmänna invändningen, som lyder: största möjliga tillgång på varor och tjänster enligt marknadens nuvarande värdering betecknar icke med någon nödvändighet det största värdet för mänskligt liv. Det är tänkbart att man skulle kunna stanna vid en helt annan värdering, med helt andra resultat. Framför allt är man i vida kretsar i nutiden böjd att tillmäta välståndets sjjridning bland folket, vad som går under namnet inkomstfördelningens utjämning, ett stort värde, med den motivering att det uppstår större nytta eller tillfredsställelse genom ett (med ett visst belopp i penningar uttryckt) inkomstbelopp, när det överföres till en mindre från en större inkomsttagare. Också de som äro ense om att i princip omfatta en ståndpunkt av detta senare slag kunna emellertid variera dess innebörd på många sätt. Man kan sålunda inskränka sig till att eftersträva den grad av inkomstutjämning som är förenlig med maximal nationalinkomst i förut angiven mening. Men det är också möjligt att se målet i den högsta möjliga inkomstnivån för de breda lagren, även om den kan ha till förutsättning en större total nedgång i de bättre situerades (i penningar uttryckta) inkomst och därmed i den sammanlagda nationalinkomsten, sådan denna förut angivits; ja, det vore rent av tänkbart att se något gott i inkomstutjämningen som sådan, även om den ledde till en sänkt (i penningar uttryckt) inkomst över hela linjen. Den mångtydighet som kravet på inkomstutjämning sålunda innebär hindrar icke att detta krav måste föranleda en annan utgångspunkt för arbetslöshetspolitiken än den som skulle ligga i kravet på maximal nationalinkomst i förut angiven mening. Vad som ger hela denna fråga så stor betydelse för arbetslöshetspolitiken ar den åtminstone teoretiska möjligheten av att uppnå en jämnare inkomstfördelning med hjälp av arbetslöshet. Detta får ingalunda förstås så som om inkomstutjämning icke kunde äga rum på annat sätt än genom att först skapa arbetslöshet. Det är fullt tänkbart, för att icke säga säkert, att en större eller mindre inkomstutjämning kan äga rum på andra vägar, framför allt genom åtgärder från det allmännas sida som komma de breda lagren till godo mer än proportionellt mot deras bidrag därtill i form av skatter. Men onekligen ligger det mycket nära till hands och spelar en mycket stor roll, att inkomstutjämningen eftersträvas också på ett mer direkt sätt, i form av lönestegring vid oförändrade prestationer. Det är då som frågan om möjligheten att påverka inkomstfördelningen genom arbetslöshet uppkommer, och eftersom det för närvarande gäller arbetslöshetspolitiken, icke inkomstutjämningen i allmänhet, är det sambandet mellan de två företeelserna som nu skall behandlas. Om den teoretiska möjligheten av att skapa inkomstutjämning genom arbetslöshet också kan bli verklighet beror på många olika faktorer. Redan på denna punkt måste det sålunda framhållas, att arbetslöshetens möjlighet att påverka inkomstfördelningen nödvändigt måste begränsas till dess inflytande pa lönenivån och att man ej har rätt att utan vidare sätta likhetstecken mellan höjda löner och utjämnad inkomstfördelning. Särskilt för vårt lands vidkommande behöver det påminnas om att den jordbruksidkande befolkningen till stor del består av icke-löntagare i små omständigheter och att man därför måste räkna med möjligheten av att en höjning i industriarbetarnas löner skulle komma att lyfta dem över jordbruksbefolkningens nivå i en grad som på denna punkt skapade ökade ojämnheter i inkomstfördelningen, vid sidan av den inkomstutjämning som därigenom åstadkoms på andra punkter. Derma ^synpunkt kan säkerligen icke lämnas åsido vid valet av arbetslöshetspolitik, såsom det följande kommer att visa; men den hindrar icke att man kan taga till utgångspunkt för sin undersökning frågan om det möjliga sambandet mellan arbetslöshet och lönenivå, vilket också kan betecknas som en fråga om verkningarna av en lön över jämviktsläget. Härvid gäller det närmast kroppsarbetan-

398 de löntagare och med dem i inkomsthänseende likställd personal av annat slag; när det i det följande utan vidare talas om löntagare, är det dessa grupper som åsyftas, medan de högre löntagarna tvärtom i tysthet inräknas bland dem från vilka kroppsarbetarnas lönestegring kan komma att tagas. Med jämviktslön kan man lämpligen beteckna den lön vid vilket det råder jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, d. v. s. vid vilken efterfrågan _ föreligger på all den arbetskraft som söker sysselsättning. Hur hög denna jämviktslön blir beror på alla de faktorer som ligga bakom utbud och efterfrågan på arbetskraft, sålunda i fråga om utbudssidan närmast befolkningens storlek, på efterfrågesidan närmast tillgången på kapital och naturförutsättningar samt teknikens ställning. Jämviktslönen kan komma att stiga till följd av exempelvis ökad kapitaltillgång och sjunka genom sådana faktorer som minska den mänskliga arbetskraftens betydelse i förhållande till kapitalets, i båda^ fallen utan att arbetsdugligheten eller arbetsvilligheten behöver ha undergått någon ändring. Häri ligger, att jämviktslönens höjd enbart är ett uttryck_ för de vid en viss tidpunkt faktiskt existerande företeelserna i samhället, icke innefattar något moment av moraliskt berättigande. Avsiktliga ändringar med syfte att skapa vare sig en annan jämviktslön eller en avvikelse från jämviktslönen måste alltså bedömas ur lämplighetssynpunkt, d. v. s. u r synpunkten av sin förmåga eller oförmåga att tillgodose ett uppställt mål; själva det faktum att jämviktslönen flyttas eller frångås kan svårligen någonsin i sig självt falla under en moralisk förkastelsedom. Förskjutning Av de hithörande åtgärderna äro de icke minst viktiga sådana som, trots att de jämJiktsTäle grundläggande lönebestämmande faktorerna äro oförändrade, åstadkomma en avsiktlig förskjutning av själva jämviktsläget. En sådan förskjutning kan äga rum i vilkendera riktningen som helst, och det är ingalunda uteslutet eller ens osannolikt, att en hel del medvetet eller omedvetet, monopolistiska åtgärder från företagens och arbetsgivarnas sida kan komma att förskjuta arbetslönens jämviktsläge, i sänkande riktning. I detta sammanhang är det emellertid det motsatta förloppet som sysselsätter oss, nämligen förskjutningar i sådan riktning att de verka lönestegrande. En dylik verkan kan utövas på olika sätt. Utbudet av arbetskraft kan minskas t. ex. genom arbetstidens förkortning. Detta skapar ett läge som i sin grund kan betraktas såsom ett slags arbetslöshet; men det skiljer sig från vad som vanligen så kallas dels genom att vara tvångsvis fördelat på samtliga arbetare i stället för att koncentreras på ett fåtal, dels också genom att hindra utbudet av det eljest tillhandahållna antalet arbetstimmar och sålunda snarare förskjuta själva jämviktsläget än skapa avvikelse däriirån. Å andra sidan kan ändringen gälla efterfrågan i stället för utbud på arbetskraft, så att den förra stimuleras genom olika åtgärder, vanligen med mycket vittgående verkningar på hela samhällslivet, t. ex. genom att premiera stor användning av arbetskraft i form av statsunderstöd eller på annat sätt. De många möjliga åtgärderna för att förskjuta arbetsmarknadens jämviktsläge uppåt förtjäna en prövning som ej kan undgå att leda in på stora och svåra frågor; men de höra snarare till den förebyggande än till den avhjälpande arbetslöshetspolitiken, och deras behandling åligger därför närmast den särskilda arbetslöshetsutredningen. Avvikelse från J föreliggande översikt är det i stället åtgärderna med verkan att skapa avvi° S / I ™ ' kelse uppåt från ett oförändrat jämviktsläge som kräva uppmärksamhet, ty cle äro i stort sett liktydiga med dem som skapa eller bevara arbetslösheten. Att arbetslösheten möjliggör en högre lön för de arbetande än den som — väl att märka, under eljest oförändrade förhållanden — skulle kunna erhållas utan arbetslöshet är ganska ofrånkomligt, ty de minst lönande, eljest upptagna produktiva verksamheterna måste falla bort, och arbetsgivarna äro därför i tillfälle att betala de sysselsatta bland arbetarna en högre lön. Att det inträder

399 en nedgång i resultatet för folket som helhet, i betydelsen av att värdet på varor och tjänster enligt det bestående samhällets uppskattning minskas, är visserligen oförnekligt men hindrar ej att det inträder en höjning i de resultat som tillfalla det numera minskade antalet sysselsatta arbetare. Emellertid blir det omöjligt att ge ett lika generellt svar på en annan och sannolikt ännu viktigare frågeställning, nämligen den, huruvida alla löntagare, sysselsatta och sysslolösa sammantagna, komma att få mer att leva av än förut, när en del av dem blir utan sysselsättning. Eftersom vad som står till förfogande för alla har minskats, vore detta möjligt enbart genom en så stark nedgång i icke-löntagarnas inkomst, att dessa icke blott finge vidkännas hela nedgången i folkets sammanlagda inkomst utan en reduktion därutöver, och en sådan situation är alltså vad det gäller. Att ett sådant resultat skulle kunna nås, om de arbetslösa skulle behöva underhållas av sina organisationer, d. v. s. av de sj^sselsatta kamraterna, får anses avgjort osannolikt; eftersom löntagarna sammanlagt under de flesta förhållanden inneha den huvudsakliga delen av samhällets totala inkomst, skulle detta förutsätta en större nedgång i övriga samhällsmedlemmars inkomst än som rimligtvis kan påräknas enbart på den fria prisbildningens väg. Att bestämt förneka möjligheten av en sådan utgång låter sig visserligen icke göra, ty det är teoretiskt möjligt att den inhemska arbetskraften över lag är föremål för så svag konkurrens både från utländsk arbetskraft och från maskindriften inom landet, att lönen kan stegras oproportionerligt starkt i förhållande till arbetslöshetens ökning. Sannolikheten talar emellertid för att detta enbart är en teoretisk möjlighet, utan motsvarighet i verkligheten. Denna fråga kan dock här lämnas åsido, ty vad det här gäller är en annan situation, och en där möjligheten av ett för löntagarna gynnsammare resultat av arbetslösheten är långt större. Frågan är nämligen nu, i vad mån löntagarnas sammanlagda inkomst skulle komma att ökas genom arbetslöshet under den förutsättningen, att kostnaderna för de arbetslösas underhåll icke lägges på de sysselsatta (lägre) löntagarna utan på andra samhällsmedlemmar; detta är vad den avhjälpande arbetslöshetspolitiken i sina vanliga former mer eller mindre åstadkommer. I detta fall behöva de sysselsatta ej uppnå någon mycket stor lönestegring för att alla löntagare tillsammans skola få sin nivå höjd; till lönestegringen kommer nämligen då att läggas den överföring a v övriga samhällsmedlemmars inkomst som på skattevägen tillföres de arbetslösa genom arbetslöshetspolitiken. Det är givet, att en sådan politik icke kan användas till att driva upp löntagarnas ställning hur högt som helst, dels därför att ett rikligt underhåll åt de arbetslösa kan komma att starkt öka arbetslösheten och därmed nedpressa den totala mängden disponibla varor och tjänster, dels också emedan minskad ersättning åt kapitalet både leder till kapitalexport och även minskar det totala sparandet, så att arbetslösheten även på denna väg ökas. För att kunna bilda sig en föreställning om de möjligheter en inkomstutjämnande arbetslöshetspolitik i denna mening har skulle det behövas kännedom om framför allt tre faktorer: den minskning i efterfrågan på arbetskraft som uppstår vid en viss lönehöjning, den minskade arbetsvillighet som uppstår vid ett visst underhåll åt de arbetslösa, och den minskning i sparande till det inhemska näringslivets förfogande vilken följer av en viss minskning i kapitalets ersättning. Alla dessa frågor äro mycket svårbesvarade, och det troliga är att man överhuvud taget ej får något säkert svar på dem utan I måste treva sig fram. Men däremot kan man utan nämnvärd tvekan påstå, att någon inkomstutjämning kan nås på denna väg. Uppställes inkomstutjämningen som mål och anses en sådan liktydig med en höjd lönenivå, ligger det därför ingenting orimligt i att eftersträva en lön över jämviktsläget och att an-

400 vända arbetslöshetspolitiken i detta syfte, d. v. s. att icke låta arbetslöshetens nedbringande till ett minimum utgöra politikens ledstjärna. Emellertid erbjuder den praktiska tillämpningen härav en ganska lång rad komplikationer, i det att sammanhanget hittills förenklats avsevärt. Några av dessa utelämnade moment måste nu framhållas. Svårigheter Det första är det redan tidigare antydda, nämligen att höjd lönenivå icke / tillämp- nödvändigt medför utjämnad inkomstfördelning, därför att jordbruksbefolknmgen. n j n gen sannolikt till ganska stor del består av icke-löntagare i en ställning som icke är bättre än löntagarnas. Om de sistnämndas nivå höjes genom överföring av inkomst från de senare, i det att visserligen båda grupperna bidraga till de arbetslösas underhåll men blott den ena får gagnet därav, så inträder en förskjutning för båda som kan skapa en viktig ny ojämnhet i inkomstfördelning eller skärpa en gammal. Att avmäta ojämnheten stöter visserligen pä mycket stora svårigheter, delvis på grund av penningvärdets olika höjd i olika bygder men delvis också därför att de två ifrågavarande samhällsgruppernas levnadssätt företer en mängd olikheter som trotsa alla försök att underkasta dem en enhetlig mätning. Men att möjligheten finns och ej är långt borta kan man ha skäl att räkna med. _ Därtill kommer för det andra, att arbetslöshetspolitiken åtminstone i sina hittills tillämpade former knappast kan komma att nå ens alla (de mindre) löntagarna. Såväl den sociala traditionen som anställningsvillkorens art ha åtminstone hittills medfört långt mindre möjligheter att genom olika socialpolitiska medel och närmast genom arbetslöshetspolitik komma de butiks- och kontorsanställda till hjälp än fallet varit med kroppsarbetarna. Det är därför under nuvarande förhållanden obetingat sannolikast att, om en arbetslöshetspolitik med syfte att hålla lönen över jämviktsläget skulle nå detta resultat i fråga om kroppsarbetarna, skulle den icke nå det i fråga om de butiks- och kontorsanställda. I längden skulle visserligen någon utjämning här rimligtvis komma till stånd, i det att butiks- och kontorsarbetet genom att bli mindre lockande skulle komma att draga till sig mindre arbetskraft ur kroppsarbetarnas samhällsskikt än fallet har varit under de senaste årtiondena. Men detta är en verkan sorn tidigast kan väntas få någon väsentlig betydelse i fråga om den ännu icke utbildade ungdomen, eftersom återströmningen till kroppsarbetet från butiks- och kontorsarbetet för närvarande stöter på stora svårigheter av både yttre och inre slag. I stort sett måste man därför sannolikt räkna med att en dylik arbetslöshetspolitik för den överskådliga framtiden skulle komma enbart kroppsarbetarna till godo och kanske rent av delvis innebära en positiv nedgång för butiks- och kontorsarbetarna, närmast i deras egenskap av skattskyldiga. Hur inkomstutjämningen skulle komma att påverkas är även i detta fall svårt att säga, kanske särskilt därför att butiksoch kontorsarbetet nog i det stora hela enligt flertalets uppfattning ger större trevnad eller mindre obehag än kroppsarbetet och denna fördel också rimligtvis bör tagas med i räkningen. Men även med beaktande härav, i den mån det låter sig göra, kan man åtminstone ej vara säker på att någon inkomstutjämning skulle komma till stånd, om kroppsarbetarnas nivå höjdes i jämförelse med butiks- och kontorsarbetarnas. Ramen måste emellertid därnäst, för det tredje, trängas ihop ännu mer, i den^ mån det ej vore möjligt att med arbetslöshetspolitikens hjälp påverka lönenivån ens för alla kroppsarbetare utan blott för industriarbetarna och med dem närmast likställda. I detta hänseende äro olika arbetslöshetsåtgärder av ganska olika verkan, men att en tendens föreligger och t. o. m. svårligen kan undvikas att i första hand komma industriarbetarna till hjälp förefaller uppenbart. Detta följer nämligen redan av att arbetslösheten överhuvud taget spelar mycket mindre roll inom jordbruket än inom industrien, när man tänker

401 på de viktigare jordbruksområdena i vårt land. Orsakerna härtill äro manga, men en av de viktigaste är sannolikt att lönen inom jordbruket bättre anpassar sig efter rådande efterfrågan på arbetskraft. Arbetslöshetspolitiken har därför ingen större möjlighet att påverka lantarbetarnas lönenivå, och i den man politiken verkar lönehöjande för industriarbetarna blir dess slutliga resultat sålunda en ännu större skillnad mellan deras och lantarbetarnas löner än den som redan nu förekommer. En tendens till utjämning härav föreligger visserligen genom befolkningens fortsatta övergång från jordbruk till industri och Iran landsbygd till städer, men ej heller industriens nyrekrytering från landsbygden tycks fortgå lika obehindrat som tidigare. o Utan större fara för misstag torde man därför kunna pasta att en arbetslos- Slutsats. hetspolitik som åsyftade att höja arbetslönerna över jämviktsläget skulle la följande verkningar. Den totala nationalinkomsten, i förut angiven mening, skulle komma att sjunka och kapitalisternas samt de högre löntagarnas inkomster sjunka väsentligt mer. Industriarbetarnas och de med dem likställda arbetargruppernas inkomster skulle otvivelaktigt komma att stiga relativt till andra samhällsgruppers och kunde förmodligen fås att stiga också absolut. Den icke-lönariietande jordbruksbefolkningens, butiks- och kontorsarbetarnas samt lantarbetarnas ställning skulle sannolikt icke komma att förbättras, åtminstone till en början, den förstnämnda gruppens tvärtom försämras, möjligen också den andra gruppens. Graden av dessa verkningar skulle delvis bero avfaktorer som äro mycket svåra att fastställa, delvis också i hög grad av politikens praktiska utformning; men arten av dem torde i stort sett kunna angivas oberoende därav, på det sätt som nu försökts. Om man då vid avvägning av dessa olika verkningar mot varandra, stan- Konsekvenser. nar för att anse en dylik arbetslöshetspolitik lämplig, så blir den naturliga konsekvensen därav att söka utfinna den lönenivå över jämviktslaget som nar de största fördelarna och att inrätta landets politik därefter. Detta kan ske pa ganska många olika vägar, såsom delvis skall framgå av nästa avdelning; men för att icke onödigtvis försvåra framställningen och lör att samtidigt nalia den så pass nära den nu existerande verkligheten som möjligt kan det vara lämpligt att på detta ställe utgå från de nu rådande metoderna for lonebestämning inom industrien, nämligen genom kollektivavtal mellan arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer, utan det allmännas medverkan vid själva lönebestämningen i andra fall än då parterna ej kunnat komma överens Innebörden av denna metod ur den synpunkt det nu gäller är, att staten eller det allmänna saknar ursprunglig bestämmanderätt, ja, t. o. m. ursprunglig medbestämmanderätt, över lönenivån. Eftersom förutsättningen lör hela den nu följda tankegången emellertid måste vara, att en malmedveten lönepolitik följes från det allmännas sida, så kan saken tydligen ej vara slut därmed Da staten eller det allmänna saknar inflytande på första ledet, måste den under nu gjorda förutsättningar i stället gripa in på det andra ledet, d. v s. mota den uppkomna lönenivån med sådana åtgärder, och nu närmast med sådana arbetslöshetsåtgärder, som ge den dess avsedda karaktär. Detta kan exemplifieras från olika utgångspunkter. , , . - , ! . . J Skulle till en början så vara. att kollektivavtalen bestämde loner under jämviktsläget — så som sannolikt var fallet i Sverige exempelvis under perioden 1914—1919 — eller vid jämviktsläget, så uppstode ingen arbetslöshet till följd av lönesituationen, och arbetslöshetspolitiken kunde därför tyckas bli oanvändbar som medel att skapa rättelse. Helt och hållet bleve detta dock icke fallet, ty situationen skulle få betydelse för det allmännas åtgärder dels vid arbetslöshet som vållas av andra orsaker än lönenivån, dels också i t råga om arbetskonflikter. Om det en gång har fastställts som norm for statens handlingssätt, att en lön över jämviktsläget bör eftersträvas, sa har staten i 26—271089

402 alla dessa fall att efter förmåga hjälpa arbetarna till seger. Underhållet åt de arbetslösa bör i så fall vara sådant att de icke frestas att taga arbete till lägre löner an de radande utan tvärtom föranledas att uppställa anspråk på höjda löner, med påföljd att lönenivån vid nya avtal pressas uppåt; vid lönekonflikter har staten då också att ge de därigenom arbetslösa understöd och avhålla sig Iran hänvisning av arbetslösa till platser där sådana konflikter råda Härigenom blir staten i tillfälle att påverka utvecklingen i en riktning som den nu har antagits uppfatta såsom den bästa. Men givetvis blir sambandet mellan lönenivå och arbetslöshetspolitik starkare i de tall da den överenskomna lönen ligger över jämviktsläget, så till vida som lönen da själv är arbetslöshetsskapande. Skulle så vara att den uppkomna lönen motsvarar vad staten uppställt som målet för sin strävan, gäller det att avpassa underhållet till de arbetslösa på sådant sätt att de å ena sidan ej efterfråga arbete till lägre lön men å andra sidan icke heller frestas att låta arbetslösheten växa, samt att det tryck som utövas på arbetarorganisationerna föranleder dem att vid nya kollektivavtal stå kvar på den uppnådda nivån så länge näringslivets förhållanden icke ändrats. Vid arbetskonflikter blir statens ställning då den, att alla strävanden till avvikelse från det skapade läget bekampas men den part som eftersträvar status quo får statens stöd. — Tänker man sig till sist, att den avtalsbestämda lönenivån överstiger vad staten funnit vara i längden för samhällets välstånd gagneligt, så måste arbetslöshetspolitiken göras restriktiv och arbetarna pressas att antaga arbete till lägre löner. Det förefaller svårt att komma ifrån, att allt detta innebär en konsekvent tillämpning av de antagna förutsättningarna. Men samtidigt torde det förefalla de flesta i nutiden ganska opraktiskt och overkligt, och det är därför nödvändigt att något pröva innebörden av en sådan uppfattning. Det allmännas arbetslöshetspolitik och överhuvud taget dess ställning till laget pa arbetsmarknaden anses i nutiden som regel böra åsyfta att iakttaga opartiskhet i striderna mellan arbetsgivare och arbetare. Denna mycket formalistiska ståndpunkt är emellertid allt annat än klar eller konsekvent Om principen verkligen upprätthölles, skulle den nämligen innebära, att staten läte den relativa styrkan hos de mot varandra ställda, mer eller mindre monopolistiska sammanslutningarna bli avgörande för inkomst- och förmögenhetsfördelningen d. v. s. skulle frånhända sig själv rätt att därvid påverka utvecklingen Även Iransett bade svårförenligheten av en sådan ståndpunkt med den eljest allmänt omfattade önskan att leda den sociala utvecklingen i en bestämd riktning och även egendomligheten i att en dylik position väljes just inför starka monopolistiska tendenser på båda sidor, torde ståndpunkten vara mycket svår tor att icke saga omöjlig, att upprätthålla, så snart staten övergått till att överhuvud taget åtaga sig socialpolitiska uppgifter. Verklig neutralitet kan nämligen ej sagas föreligga i andra fall än då det allmänna står enbart som iakttagare av striderna och vårdare av den allmänna rättsordningen samt lämnar de stridande helt och hållet åt deras öde. Framför allt just tillvaron av en avhjälpande arbetslöshetspolitik innebär sålunda ett frångående av neutraliteten, t y ett helt annat läge uppstår för parterna, om arbetarna ha att underhålla alla genom det uppkomna löneläget arbetslösa än om större eller mindre delar av dem försörjas genom det allmänna. Vad som kallas statens neutralitet pa arbetsmarknaden innebär därför endast att vissa särskilda situationer, närmast^rbetskonflikter, behandlas efter formella likställighetsprinciper och det ar pa mtet satt givet att ens dessa moment av politiken i verkligen undgå att skapa en annan utgång än den som skulle uppstå om staten helt överlämnade avgörandet at dragkampen mellan parterna. Att en på vissa mål inriktad arbetsloshetspohtik skulle bryta med statens s. k. opartiskhet i striderna på

403 arbetsmarknaden, vilket är oförnekligt, förefaller därför icke principiellt innebära någon avvikelse från allmänt vedertagna grundsatser, fastän det vid ytligt betraktande kan förefalla så. Emellertid skall härmed ej bestridas, att de förut skisserade konsekvenserna i av en arbetslöshetspolitik med bestämda lönepolitiska mål medföra praktiska svårigheter, också frånsett utsikterna att uppnå enighet om programmet. Dessa hinder bestå framför allt i tre viktiga faktorer._ Den första är svårigheten att få kännedom om de ständigt växlande ekonomiska och sociala fakta som bestämma icke blott jämviktslönen utan också verkningarna av löner ovanför jämviktsläget. Lösningen på denna första punkt försvåras därnäst än mer i hög grad av den andra punkten, som hänför sig till det förhållandet, att lönerna icke fastställas genom ett enhetligt grepp över arbetsmarknadens hela område utan för varje industri eller yrke för sig; först en lång rad förskjutningar i produktionens och arbetskraftens fördelning på dessa olika områden förmår nämligen då sörja för de särskilda lönernas anpassning efter den allmänna lönenivån. Den tredje och kanske största svårigheten består till sist i att staten alls icke är den målmedvetna och konsekvent verkande institution som man i tysthet förutsätter i hithörande resonemang. Var och en vet,o att staten i flertalet länder i nutiden handlar under ledning av regeringar från olika politiska partier, vilka växla med mycket korta mellantider, och redan därför i anmärkningsvärd grad saknar möjlighet att systematiskt tillämpa en politik som kräver prövning av svåröverskådliga och växlande företeelser ut ifrån konsekvent tillämpade men icke i enkla rättsliga former klädda principer. Intet synes j försvåra en socialpolitik med förfinade metoder i så hög grad som statsverksamhetens karakteristiska drag, av vilka somliga förefalla nära nog ligga i '. rättsstatens natur, medan andra särskilt utmärka just de nutida staterna — äldre tiders statsordningar hade för övrigt å sin sida också ur denna synpunkt andra svagheter, som de nutida äro fria ifrån. Under dessa förhållanden är det möjligt att arbetslöshetspolitiken icke i praktiken kan komma att få en utformning som tillgodoser kravet på en höjning i lönenivån över jämviktsläget, utan att samtidigt sänka själva jämviktslönen i en grad som gör fördelen för löntagarna åtminstone mycket tvivelaktig._ Det kan därför tänkas, att också den, som varken väljer till sitt mål den maximala nationalinkomsten — i förut angiven mening — eller ryggar tillbaka för den konsekvensen, att lönenivåns höjning kanske yinnes av industriarbetarna på nästan alla andra samhällsgruppers bekostnad, likväl av praktiska skäl stannar vid att anse jämviktslönens upprätthållande som det rättesnöre arbetslöshetspoliken åtminstone i stort sett måste följa. Men någon nödvändighet för en dylik slutsats föreligger på intet sätt, så mycket mindre som de nu senast framhållna praktiska svårigheterna på viktiga punkter, t. ex. i fråga om förhållandet till arbetskonflikter, göra sig gällande nära nog vid alla slag av avhjälpande arbetslöshetspolitik. Avgörandet måste träffas med ledning icke blott av sociala mål, som ingen vetenskap kan döma om, utan även av styrkan hos olika faktorer, som en översikt av nu föreliggande slag blott kan peka på. II. När det nu gäller att pröva innebörd och verkningar av den avhjälpande ar- Arbetslösbetslöshetspolitikens olika medel, kunde det synas ligga närmast till hands att J®J|pJj}£[ uppta dem till behandling var för sig i tur och ordning. Men för en princi- ' m e a e i. ' piell betraktelse lämpar sig en dylik metod i verkligheten ganska illa, därför att de olika åtgärderna, i det skick vari de faktiskt förekomma, eller äro^ if rågasatta, innefatta ett flertal egenskaper som icke nödvändigt höra ihop sinsemel-

404 lan utan tvärtom kunna kombineras på olika sätt. Genom att röra sig med den faktiskt tillämpade eller planerade politikens kategorier riskerar man därför att ej få klarhet i vilka egenskaper hos politiken som skapa de olika verkningarna. Här skall därför i stället den ordningen följas, att olika drag hos lösningarna diskuteras var för sig. Men för att lättare kunna begagna" den vanliga terminologien är det likväl lämpligt att först i korthet karakterisera de tre viktigaste yttre hjälpformer som hittills kommit till användning eller varit föreslagna. Fattigvård. Bland dessa är fattigvården den mest allmängiltiga. Enligt det kommittéförslag som ligger till grund för den nu gällande fattigvårdslagen är fattigvården en universell hjälpform, icke begränsad till något särskilt slag av förvållad eller oförvållad nöd utan bestämd att träda till så snart det icke föreligger något annat sätt att tillgodose livsuppehället och i den mån andra metoder äro otillräckliga för ändamålet; fattigvården kan alltså även och måste vid behov tjäna som supplement till andra slag av underhåll. Själva fattigvårdslagen är visserligen strängt taget icke formulerad på detta sätt, ty i sin 1 § talar den endast om fall av arbetsoförmåga som motiv till obligatorisk fattigvård, d. v. s. utesluter från denna understödsform den egentliga arbetslösheten, som karakteriseras ^av att arbetsförmågan finns men ej kan tas i anspråk. Den frivilliga fattigvård som behandlas i lagens 2 § har visserligen icke motsvarande begränsning men skapar uppenbarligen ingen garanti för att alltid komma att förverkligas när behov föreligger; och det kunde därför förefalla som om någon garanti för hjälp åt alla behövande genom fattigvården trots allt icke skulle föreligga. I praktiken torde emellertid flertalet, för att icke säga alla, praktiskt verksamma fattigvårdsfunktionärer uppfatta fattigvårdens princip just så som fattigvårdskommittén på sin tid avsett; lagens bestämmelser lämna också vidsträckt möjlighet därtill genom att de arbetslösas familjer som regel måste anses sakna arbetsförmåga och därmed falla under reglerna för obligatorisk fattigvård, varav ganska oundgängligt följer hjälp också åt den arbetslöse familjefadern själv. Naturligtvis är det icke meningen att här taga ståndpunkt till frågan om hur fattigvårdslagen rätteligen bör tolkas utan endast att finna en utgångspunkt för diskussion av fattigvårdens faktiska verkningar, och då förefaller det naturligaste vara att uppfatta den som den universella hjälpformen, avsedd att under alla förhållanden säkerställa livsuppehället. KontantDet s. k. kontantunderstödet för de arbetslösa erbjuder i detta sammanhang understöd. mindre intresse, därför att det har samma grundläggande drag som fattigvården, nämligen att utgå vid behov. Vad som skiljer det från fattigvård saknar betydelse för den föreliggande diskussionen, och det uppfattas därför i det följande helt enkelt som en form av fattigvård. ArbetslösHelt annorlunda förhåller det sig med vad som vanligen går under namnet hetsförsäkarbetslöshetsförsäkring. Detta är ett långt ifrån entydigt uttryck, men det kan ring. anses skilja sig från fattigvården framför allt genom att låta hjälpen utgå oberoende av sin behövlighet för livsuppehället och att binda hjälpen vid tillvaron av föregående prestationer från de hjälpta. Vid sidan därav förekomma tidtals andra drag hos denna hjälpform, vilka skola upptas till behandling i det följande. Reservarbete, En särställning intar slutligen den anordning som hittills gått under namnet nödhjälpsarbete och som föreslagits till namnet reservarbete. I verkligheten är den nämligen icke någon självständig hjälpform utan blott ett för olika hjälpformer gemensamt drag som består däri, att den hjälpta har att lämna en samtidig motprestation till hjälpen i form av arbete; och vad som hos oss har gått under beteckningen nödhjälpsarbete är principiellt sett fattigvård med krav på samtidig motprestation, fastän det ej juridiskt konstruerats så, ej medfört fattigvårdens rättsverkningar. Som ett dylikt gemensamt drag är reservarbe-

405 tet av stort intresse och förtjänt av omsorgsfull prövning. I terminologiskt hänseende erbjuder det den egendomliga dubbelställningen, att den arbetslöse därigenom å ena sidan får sysselsättning och så till vida icke längre är arbetslös men å andra sidan fortfarande är föremål för det allmännas hjälpverksamhet på arbetslöshetens område och så till vida fortfarande arbetslös. Det är därför viktigt att vid diskussion av olika åtgärders tendens att skapa eller upphäva arbetslöshet göra klart för sig, om man i detta uttryck, arbetslöshet, innefattar eller icke innefattar arbete som ordnats av det allmänna med uppgift att bereda sysselsättning åt arbetslösa. När de olika åtgärdernas ekonomiska innebörd nu skall prövas, förefaller Gemensam det vara lämpligt att fastslå en gemensam förutsättning för diskussionen, icke förutsättning. därför att det är meningen att yttra sig om dess nödvändighet utan därför att sammanhangen därigenom komma bäst fram. Denna genomgående förutsättning är att det förekommer vad som i det föregående betecknats med uttrycket fattigvård, sålunda en särskild hjälpverksamhet som under alla förhållanden sörjer för det nakna livsuppehället för varje behövande, så att ingen människa tillätes gå under genom brist. Det säger sig självt och kommer att ytterligare framgå av det följande, att arbetslöshetspolitikens olika medel verka ganska väsentligt olika, om man räknar med tillvaron av en dylik, i sista hand alltid inträdande hjälpverksamhet eller icke. Som redan sagts, överensstämmer förutsättningen dessutom i stort sett med det faktiska läget för närvarande i vårt land; den står också i ganska god samklang med det mål för arbetsloshetspolitiken som i förra avdelningen betecknats som maximal nationalinkomst Men intet av detta betyder eller får uppfattas som liktydigt med att förutsättningen skulle vara nödvändig. Den har tvärtom saknats under manga av historiens perioder och saknas säkerligen ännu i dag i manga lander. Den som ställer sig på en annan förutsättnings grund har alltså att göra de andringar i de här dragna slutsatserna som följa av att förutsättningen ar en annan. Som utgångspunkt för prövningen av de olika medlens innebörd och verknin- Föregående gar kan man välja frågan om verkan av att kapital i förväg bildas för att mota ^ J ? en kommande arbetslöshet. Försäkringen uppfattas ofta som en dylik s k . s fondbildning till täckning av framtida risker, men någon nödvändighet att förena denna företeelse med uttrycket försäkring föreligger icke Vad det har galler är i alla händelser närmast, huruvida en dylik åtgärd gör det lättare for samhället att bära arbetslöshetens kostnader. Svaret är i huvudsak klart, sa snart man blir medveten om att kapital ej kan existera så att säga i gastorm utan måste motsvaras av gripbara yttre föremål och därvid i nutiden till alldeles övervägande del av anläggningar, byggnader eller andra varaktiga föremal. Om kapitalisten, d. v. s. i detta fall fonden, icke själv blir ägare till kapitalföremålen utan enbart får ett i penningar uttryckt betalmngsansprak pa agaren, så ändras ingenting i sammanhanget för samhället som helhet, och samhället får följaktligen icke i detta fall lättare att möta en framtida arbetsloshets kostnader än om fonden direkt bestode i samma slags föremal. Att föremålen icke direkt kunna, användas till underhåll åt de arbets ösa inses äter utan vidare. Möjligheten för att uppnå något resultat i den avsedda riktningen skulle däremot ligga i att landets kapital som helhet till följd av fondbildningen skulle komma att ökas. Om detta skall bli fallet, måste iondbildnmgen företräda en ökning i landets totala sparande och ej motsvaras av en därav framkallad minskning i andra former av sparande, d. v s . försäkringens bidragsgivare måste minska sina äkta utgifter till andra ändamål med åtminstone någon del av bidragens belopp. Sker en dylik ökning i landets totala kapitalbildning så inträder vid oförändrad lönenivå en nedgång i arbetslösheten pa-

406 rallellt med den nya kapitalbildningen, därför att en större mängd arbetskraft da kan sysselsattas till denna lön; och i den mån arbetslöshet likväl uppstår blir det samtidigt lättare att underhålla de arbetslösa, nämligen så till vida att mer finns att ta av, att nationalinkomsten har vuxit. Men ökningen motsvarar endast fondens avkastning, ingalunda dess kapitalvärde; de arbetslösas underhall måste tas ur den löpande nationalinkomsten. Situationen skulle bli en annan, om man tänkte sig fonden bevarad i en alldeles särskild form som gjorde den direkt eller indirekt användbar för de arbetslösas underhåll- men samma resultat skulle som regel kunna nås utan en fond, och denna möjlighet kan därför lämnas åsido utan märkbart fel. Som allmänt omdöme kan man da säga, att det, vid den relativt ringa ökning i de disponibla beloppen som det kommer att röra sig om, icke finns anledning att vänta någon som helst djupgående verkan av medelanskaffning i förväg till täckning av arbetslöshetskostnader. Krav på full- Från den nu behandlade frågan måste emellertid noga skiljas den om lämp9i a v a t t e t t v i s s t sla s°tationeer' ^^iQn g s hjälp åt de arbetslösa göres beroende av fullgjorda prestationer å deras sida; detta har redan angivits som ett av de utmärkande dragen för vad som vanligen kallas arbetslöshetsförsäkring. Vid första påseendet skulle man kanske vara böjd att sätta likhetstecken mellan det nyss diskuterade och det som nu är i fråga, eftersom det nu just förutsattes, att de försäkrade ha gjort inbetalningar i förväg; från deras individuella synpunkt föreligger alltså tydligen en kapitalbildning. Men om de utbetalda understöden genomsnittligt uppgå till samma belopp som dessa inbetalningar, så sker tydligen ingen medelanskaffning i förväg ur samhällets allmänna synpunkt, och det är därmed klart att ett annat problem än det redan behandlade nu föreligger. En anordning som binder understödet vid de understöddas tidigare prestationer är tydligen ägnad att åtminstone till det yttre inordna hjälpen åt de arbetslösa i det allmänna ekonomiska system som präglar de moderna samhällen och som kan betecknas som byte mellan fritt handlande parter, i det att understödet framstår som motprestation till vad den understödde förut presterat. En ekvivalens mellan prestation och motprestation, enligt det ekonomiska livets uppskattning, äger visserligen icke i verkligheten rum annat än om de understödda bära försäkringens alla kostnader, vilket sällan är fallet i fråga om den offentligt reglerade arbetslöshetspolitiken. Men ej heller i övriga fall kan man förbise den subjektiva betydelsen av de arbetslösas ställning som icke enbart passiva understödstagare, som mottagare av en hjälp för vilken de gjort skäl; ty detta är ägnat att i högre eller lägre grad hos dem skapa samma sinnesförfattning som det fria bytets samhälle vanligen ansetts medföra och som det rena understödsväsendet tvärtom ansetts kväva. Räckvidden härav är emellertid svår att bedöma; för att spela någon väsentlig roll måste känslan av samband mellan prestation och motprestation i detta fall bli levande verklighet och kanske likaledes känslan av att bidragen betalats till följd av en frivillig viljeakt och ej enbart som en avtvingad beskattning. Man har knappast intryck av att den moderna socialförsäkringen i allmänhet spelat någon stor roll i riktning av att stödja dylika föreställningar; men det är uppenbarligen icke på förhand uteslutet att en arbetslöshetsförsäkring kunde få denna verkan. Blir det fallet, bör försäkringen vara ägnad att öka arbetarnas ekonomiska effektivitet, deras böjelse att göra en insats i produktionen, och därmed att öka nationalinkomsten; under förutsättning av en viss lönenivå kommer det i längden att motverka arbetslösheten utan att någon lönesänkning behöver äga rum. Något lättare att bedöma är frågan om de tidigare inbetalningarnas samband med de försäkrades vilja att undgå arbetslöshet eller att göra slut på en arbetslöshet vari de en gång råkat. Det förefaller ganska givet, att ökade

407 möjligheter till att draga sig fram utan den dagliga arbetsförtjänsten göra arbetarna mer böjda att vidhålla sina löneanspråk, så att en strävan att höja lönenivån följer både av ökat individuellt sparande och av ökade kassor hos fackorganisationerna. Det är visserligen icke på minsta sätt givet, att dylika strävanden framkalla arbetslöshet, eftersom de kunna vara nödvändiga för att hålla lönen blott så högt som vid jämviktsläget; men å andra sidan är det också möjligt att de driva lönen över jämviktsläget och sålunda skapa arbetslöshet. Tendensen att hålla fast vid lönekrav som leda till det senare resultatet måste antas bli ojämförligt mer sannolik när medlen icke kunna användas till annat än just understöd vid arbetslöshet. Detta får visserligen ingalunda förstås så som om arbetslöshetsförsäkring skulle innebära att understöd lämnades också vid vad som plägar betecknas som självförvållad arbetslöshet, ty en något så när effektiv försäkringsorganisation borde kunna hindra detta; utan vad det gäller är att, bland de fall som tekniskt taget och ur individens synpunkt utgöra oförvållad arbetslöshet, också finnas sådana som framkallas av kollektiva krav på löner över jämviktsläget. Det förefaller alltså sannolikt, att det kan bli en ökning i detta slags arbetslöshet till följd av förtidsinbetalningar som villkor för understöd. Den förra avdelningen av denna promemoria har emellertid visat varför en sådan konsekvens ingalunda utan vidare kan anses som en brist ur synpunkten av alla mål för arbetslöshetspolitiken. Också ur en annan synpunkt än den som nu behandlats uppstår det en an- Arbetslösknytning till det fria bytets ekonomiska system genom att i förväg fullgjorda heten som pro s prestationer göras till villkor för understöd, nämligen så till vida att de kostkoU nåder som arbetslösheten vållar därigenom åtminstone i princip och till någon del komma att behandlas som ingredienser i produktionskostnaderna över huvud taget. Principiellt sett är arbetslösheten en del av de uppoffringar som den ekonomiska verksamheten kräver, nämligen jämställd med förräntningen och underhållet av själva produktionsanläggningarna under tider då dessa alls icke eller icke helt och hållet tagas i anspråk. I fråga om anläggningarna är det affärsföretagen själva som i första hand bära alla kostnader, och någon överflyttning därav på det allmänna kommer som regel ej i fråga. Att på fullt motsvarande sätt låta affärsföretagen bära kostnaderna för den mänskliga arbetskraften under de perioder då den ej kan sysselsättas skulle visserligen förutsätta att den vore affärsföretagens egendom på samma sätt som anläggningarna; och det är därför uteslutet. Men däremot förklarar denna olikhet mellan de döda anläggningarna och den levande, fria arbetskraften icke att kostnaderna i fråga om de senares underhåll mer än i fråga om de förras överflyttas på hela samhället. I den mån arbetslösheten helt och hållet måste hänföras till en speciell näring, d. v. s. icke blott innebär nödvändig ojämnhet i sysselsättning inom denna utan också utesluter dess arbetares användning i andra näringar under den lediga tiden, kommer den ifrågavarande näringen i verkligheten att betala arbetarnas underhåll under arbetslöshetstiden, nämligen i form av högre lön under den tid arbetet pågår, såsom fallet är inom säsongyrkena. Men även i många av de fall, då arbetslöshetsrisken inom en bestämd näring är given och känd, blir det svårt att låta den få en dylik inverkan på lönerna, av den redan antydda anledningen att arbetarna icke äro bundna vid näringen och deras ^arbetslöshetsrisk därför icke nödvändigt sammanfaller med näringens oförmåga att sysselsätta dem. Och i ännu högre grad än detta gäller om arbetarna i en hel näring gäller det om arbetarna vid ett bestämt företag, därför att arbetare vanligen mycket lättare kunna flytta mellan företag inom samma näring än mellan olika näringar. Slutligen kunna de många oförutsebara riskerna för

408 minskad sysselsättning inom särskilda näringar och företag omöjligt täckas genom en på förhand bestämd lönesättning. Inbetalningen i förväg, av arbetare och arbetsgivare eller båda gemensamt, har här den principiella möjligheten att lägga kostnaden på den ekonomiska verksamheten som helhet utan att binda den vid ett bestämt företag eller en bestämd arbetargrupp. Den kommer att ingå bland de kostnader produktionen har att bära och kommer att inverka på dess prissättning på samma sätt som fallet är med dess övriga kostnader. Om försäkringens kostnader kunde differentieras i förhållande till arbetslöshetsrisken inom varje särskilt område av näringslivet, erhölles följaktligen därigenom ett mer träffande uttryck för de uppoffringar framställningen av varje närings eller rent av varje företags produkter i verkligheten åsamkade samhället än som för närvarande står att få, och samhällets hela prisbildning bleve därigenom reglerad i noggrannare överensstämmelse med det fria bytets principer än därförutan. Om försäkringen icke kan få en form som på detta sätt ansluter sig till riskernas olika höjd pa olika områden, minskas uppenbarligen dess förmåga att lägga bördorna på vederbörliga delar av näringslivet; men t. o. m. om kostnaderna läggas på alla arbetsgivare och alla arbetare inom industri och likartade näringar under ett, komma dessa näringar likväl att något litet bättre tas i anspråk i förhållande till vad de kosta än fallet är, om deras arbetslöshetskostnader helt och hållet bäras av samhället i dess helhet. Nära förbunden med frågan om tidigare inbetalningar som förutsättning för ett visst slags hjälp vid arbetslöshet är frågan om villkor för sådan hjälp över huvud taget och närmast huruvida en rätt till understöd bör tillkomma de arbetslösa. _ Även denna bestämning har redan omtalats som betecknande för vad som^vanhgen kallas arbetslöshetsförsäkring. På visst sätt föreligger en rätt till understöd också inom fattigvården, nämligen så till vida att fattigvårdsmyndigheterna äro skyldiga att sörja för behövande arbetsoförmögna och klagorätt å dessas sida också är införd. Men det hindrar icke att den rätt till understöd som vanligen är på tal i sammanhang med de arbetslösa är av en annan karaktär, därför att den är bunden vid andra villkor. I det förra fallet, inom fattigvården, är nämligen hjälpen över hela linjen grundad på vad som brukar kallas behovsprövning, d. v. s. hjälpen skall ej förekomma i annan mån än den är behövlig för livsuppehället men å andra sidan till både storlek och giltighetstid så långt detta är fallet. Arbetslöshetsförsäkringen däremot binder rätten till understöd vid på förhand givna normer, vilket naturligt följer av att den uppfattas som motprestation till en förut verkställd prestation från den försäkrades sida; den är objektivt fixerad till belopp och karaktär, utgår oavsett om livsuppehället skulle kräva, större eller mindre hjälp eller ingen hjälp alls och upphör vid förut bestämda tidpunkter, oavsett om behovet därefter är sig likt, ökat eller minskat. Det är uppenbart, i hur mycket högre grad det senare har konstruerats som en individuell rätt. Verkan på arbetslösheten av dessa två slag av »rätt till understöd» kan anges med ganska stor sannolikhet. Rätten till understöd utan behovsprövning måste nämligen väntas komma att utsträcka hjälpen också till flere eller färre bland de icke alldeles blottställda arbetslösa och därigenom försvaga det tryck som eljest skulle verka i riktning av att sänka lönenivån. Arbetslöshetsförsäkringen lämpar sig därför bättre än fattigvården enbart att vara medel för en arbetslöshetspolitik som icke önskar reducera arbetslösheten till ett minimum. Visserligen kunde det tänkas den invändningen mot resonemanget, att fattigvården hjälper alla behövande så länge de förbli i detta läge, försäkringen däremot endast dem som fullgjort vissa, långt ifrån alltid lätt uppfyllda villkor och blott under en på förhand begränsad tid, så att hjälpen enbart genom fat-

409 tigvård kan bli långt större än genom försäkringen. Denna invändning vore fullt berättigad, om det gällde ett val mellan enbart försäkring och enbart fattigvård, d. v. s. om fattigvården helt och hållet tänktes borta från arbetslöshetens område vid ett system med särskild rätt till understöd för vissa kategorier av arbetslösa, de försäkrade. Men då fattigvården nu både i verkligheten och enligt här gjorda förutsättningar kvarstår som allmängiltigt understödsorgan för alla som ej på annat sätt försörjas, så inses det utan vidare, att rätten till understöd för de försäkrade blott kan öka, icke kan minska, det totala antalet understödda och den totala understödstidens längd. A andra sidan ligger det icke i rätten till understöd, vare sig i den ena me- Samtidig motningen eller i den andra, att understödet nödvändigt skall behöva utdelas utan prestation. krav på samtidig motprestation från de arbetslösa. Visserligen kunde det invändas häremot, att en rätt till understöd icke borde anses ha någoto värde, om den ej kunde åtnjutas utan att göras beroende av en ny prestation från den som fått rätten; men en sådan invändning vore knappast berättigad, ty det kan ligga en stor fördel redan i att veta sig alltid kunna påräkna understöd^ så snart man är villig att å sin sida verkställa vissa prestationer som ligga inom ens förmåga. Det har redan mledningsvis i denna avdelning sagts att dylika motprestationer kunna förenas med både det ena och det andra slaget av arbetslöshetshjälp, både med vad som vanligen kallas arbetslöshetsförsäkring och med fattigvård. Den samtidiga motprestationen kan uppenbarligen ej ges i penningar utan måste bestå i något som den arbetslöse disponerar och därför knappast i annat än arbete, »nödhjälps-» eller »reservarbete»; men det kan vara skäl att i någon mån skilja på de två momenten: att en samtidig motprestation begäres och att den består i arbete. Förenat med arbetslöshetsförsäkring innebär reservarbete förverkligandet av den »rätt till arbete» som spelat en stor roll i arbetarfrågans historia, särskilt i Frankrike. Här gäller det dock mindre företeelsen själv än dess verkningar. Kravet på en samtidig motprestation för understödet har till en början betydelse i fråga om de positivt arbetsovilliga. Hur många sådana som komma att få rätt till understöd från en försäkring är visserligen tvivelaktigt, ty understödsrätten brukar inom arbetslöshetsförsäkringen bindas vid en längre tids avgiftsbetalning i sammanhang med regelbundet yrkesarbete, vilket de rent arbetsovilliga svårligen kunna prestera; men all erfarenhet från socialförsäkringen tyder icke desto mindre på att de asociala elementen ej kunna hållas borta helt och hållet. Betydligt viktigare måste deras roll under alla förhållanden vara inom fattigvården, som omspänner alla utan undantag. Emellertid är det ej lätt att säga, vilken betydelse inan ur arbetgmarknadgsynpunkt över huvud taget skall tillmäta de rent arbetsovilliga, eftersom de ej under några förhållanden borde duga till mycket som vanliga arbetare. Särskilt vore det egendomligt, fastän kanske ej alldeles oförklarligt, om man skulle kunna driva dem över till regelbundet arbete på den öppna marknaden genom att som villkor för understöd fordra ett reservarbete, som väl i de flesta fall ställer mindre anspråk på både duglighet och uthållighet än det mesta yrkesarbetet, också om det vanligen binder rörelsefriheten mer. Men det är ej möjligt att utan vidare avvisa den iakttagelse man vanligen tror sig ha gjort, att även ganska anspråkslöst tillmätta understöd, utan anspråk på samtidig motprestation, driva upp den synliga arbetslösheten. Antagligen ligger förklaringen åtminstone delvis i att det finns element som hellre draga sig fram med olika tillfälliga sysselsättningar än att ägna sig åt en så pass ordnad verksamhet som reservarbetet är. Men om element av detta slag icke i verkligheten komma att fortsätta med ett sådant levnadssätt, också när de som nominellt arbetslösa uppbära understöd, är svårare att avgöra; ty kontrollen på att en i sm egenskap

410 av arbetslös understödd icke arbetar är allt annat än lätt. Ur andra synpunkter innefattar allt detta mycket viktiga frågor, men också med beaktande av alla synpunkter är det svårt att tillmäta de arbetsovilliga någon stor vikt just ur arbetsmarknadens speciella synpunkt. Säkerligen mycket viktigare ur denna synpunkt är motprestationens betydelse utanför de arbetsovilligas kategori. Därvid spelar storleken av den motprestation som begäres en väsentlig roll; ty medan den arbetsovillige avskräckes genom blotta kravet på arbete, påverkas andra arbetslösa av hur arbetet betalas, vilket också — om reservarbetssystemet uppfattas som ett på visst sätt beskaffat understödssystem — kan betecknas såsom det understöd som utgår i händelse av en viss motprestation. J u högre lönen är i jämförelse med den på öppna marknaden rådande, desto mer böjda måste arbetslösa av detta slag vara att antaga reservarbetet, och desto mindre blir deras böjelse att gå med på en revidering nedåt av lönerna för det ordinarie arbetet. Skulle man tänka sig reservarbete — när icke blott lönen utan alla positiva och negativa poster tas i betraktande — lika fördelaktigt som arbete i öppna marknaden, så skulle systemet ej ha kvar någon väsentlig tendens att öka sysselsättningen på öppna marknaden eller utöva något tryck på en lönenivå över jämviktsläget. J u lägre reservarbetslönerna — d. v. s. de mot ett visst arbete lämnade understöden — sattes och ju mer obehag reservarbetet medförde, desto starkare bleve åter detta tryck, och det i promemorians förra avdelning diskuterade valet mellan olika mål för arbetslöshetspolitiken måste alltså också här bli avgörande. Nu bör det emellertid för fullständighetens skull påpekas, att de förhållanden det gäller äro alltför invecklade att ens tillnärmelsevis kunna uttömmas med de formuleringar som nu använts. En kort påpekning må dock här vara tillfyllest. Den inom de statliga nödhjälpsarbetena på papperet alltid bevarade principen, att lönerna skola hållas lägre än öppna marknadens grovarbetarlöner på arbetsplatsen, har ej alltid varit lätt att exakt tillämpa, när alla förmåner åt reservarbetarna sammanräknats. Men det är väl så viktigt att fasthålla, att den på sådant sätt beräknade lönesatsen icke kan bli något tillförlitligt uttryck för reservarbetssystemets lockande eller avskräckande verkan. Ty reservarbetarna måste väntas närmast göra sin jämförelse med vad de som icke arbetslösa skulle förtjäna i sitt eget yrke och på sin egen hemort, vilket uppenbarligen är något annat och särskilt för de yrkeslärda ej sällan mycket mer än grovarbetarlönen på arbetsplatsen. Vidare utgör förmodligen själva formen för de flesta bland reservarbetena, närmast de rent statliga på kronoparker och vägar i obygderna, med gemensamma förläggningar långt från hemorterna, ett viktigt negativt moment, ej minst därför att det berövar de arbetslösa förbindelsen o med deras ordinarie arbetsmarknad. Också det förhållandet att arbetet i många fall är olikt arbetarnas vanliga och ibland rent av anses ägnat att nedsätta yrkesskickligheten i deras förut utövade yrke spelar samma roll. Utan större fara för misstag kan man därför fastställa, att åtminstone de rent i statliga reservarbetena _ verka rner avskräckande och följaktligen utöva ett starkare tryck på lönenivån än som kan utläsas ur marginalen mellan reservarbetarlönen och grovarbetarlönen på arbetsplatsen. Denna verkan är dock mycket ojämn och starkast på de yrkeslärda arbetarnas område, vilket måste medföra den viktiga och knappast tillräckligt beaktade konsekvensen, att en arbetslöshetspolitik vari reservarbete ingår lättar trycket i väsentligt högre grad på groyarbetarnas än på de yrkeslärda arbetarnas lönenivå, d. v. s. tenderar att höja grovarbetarlönen i förhållande till yrkesarbetarlönen. Reservarbete- Efter denna diskussion av innebörden i kravet på samtidig motprestation på nas inverkan, dem som äro föremål för kravet gäller det att undersöka, hur det speciella krav som heter reservarbete för de arbetslösa inverkar på arbetsmarknaden och produktionen i övrigt.

411 Till en början möter man då den ofta diskuterade frågan, i vad mån reservarbetenas verkan ändras när de å ena sidan omfatta uppgifter som eljest skulle ha kommit till omedelbart utförande av arbetare på den ordinarie arbetsmarknaden eller å andra sidan systematiskt begränsas till uppgifter som eljest hade tillhört framtiden eller över huvud aldrig kommit att realiseras. Det är givet, att reservarbeten av den förra typen skulle skapa en ny arbetslöshet på den öppna arbetsmarknaden, därför att reservarbetarna skulle träda i de förut sysselsattas ställe, och att detta måste vara högst ovälkommet för de arbetarkategorier som därigenom skulle mista sin sysselsättning. Om dessa i så fall kunna uppställa lika starka anspråk på att sysselsättas som de från början placerade arbetslösa, vilket förefaller minst sagt sannolikt, måste reservarbetena då tydligen utvidgas till att omfatta båda kategorierna. Fortgår detta tillräckligt långt, kan det slag av arbete det gäller, t. ex. vägarbete eller gatuarbete, helt och hållet komma att överföras till reservarbetets form, varvid det samtidigt måste utvidgas tillräckligt mycket för att rymma både de förut där sysselsatta och de från början arbetslösa. En sådan utveckling skulle närmast innebära att lönerna för det ifrågavarande arbetet sänktes från öppna marknadens till reservarbetets nivå. Huruvida de kommuner, vägstyrelser, ämbetsverk o. s. v., för vilkas räkning arbetet utfördes, gjorde någon vinst därpå berodde uppenbarligen icke på lönen i och för sig utan på arbetskostnaden, och om denna senare hölle sig kvar på sin gamla nivå — vilket är fullt möjligt på^ grund av reservarbetets lägre effektivitet — gjorde överhuvud taget ingen någon vinst på den lönesänkning som hade ägt rum för de förut ordinarie arbetarna. I motsatt fall bleve det däremot en vinst för de ifrågavarande korporationerna, och det är tänkbart, fastän naturligtvis på intet sätt givet, att denna vinst rent av vore så stor att den gjorde verksamhetens utvidgning lönande för vederbörande institution, i betydelsen att den alldeles oavsett arbetslösheten skulle ha kommit till stånd, om kostnaden ej varit högre än den nu blivit. I så fall hade arbetslöshetspolitiken medfört en lönesänkning som utvidgat arbetstillfällena, och arbetslösheten samt följaktligen reservarbetena skulle kunna upphöra, om denna lönenivå eller rättare sagt denna arbetskostnad bleve bestående. Huruvida man vill avvisa reservarbeten som göra eljest vidtagna arbeten överflödiga måste alltså som vanligt, bland annat, bero på vilket mål man vill uppställa för arbetslöshetspolitiken, fastän visserligen också på den utbredning man anser reservarbetena bekvämligen kunna undergå utan att leda till oöverstigliga svårigheter. Emellertid är det givet, som det också redan har antytts, att man icke har anledning att utan vidare förutsätta så förmånliga resultat av lönepressningen för arbetenas uppdragsgivare, att sådana arbeten bli lönande som eljest ej skulle ha varit det, och ännu mindre en så stark verkan i denna riktning att den gör alla för de arbetslösas sysselsättning behövliga arbeten lönande. Blir det icke fallet, så måste en större eller mindre del av reservarbetena betraktas som en kostnad för vederbörande uppdragsgivare, stat eller kommun. Fasthåller man den allmänna förutsättningen för hela denna diskussion, nämligen att alla måste förses med sitt livsuppehälle på det ena sättet eller det andra, kan det emellertid icke desto mindre mycket väl bli fallet, att reservarbetena — visserligen icke »bli lönande» i den betydelse vari detta uttryck nyss togs, men — utgöra den billigaste formen att sörja för de arbetslösa. För detta ändamål fordras nämligen endast, att arbetena icke kosta mer, utöver de underhållskostnader för de arbetslösa som hade måst utgå under alla förhållanden, än att resultatet motsvarar kostnadsöverskottets värde. Frågan om reservarbetenas verkan på näringslivet överhuvud taget kräver därnäst en prövning av hur kapitalmarknaden förändras under intryck av de ifrågavarande arbetena. Detta är en så pass viktig fråga att den får behandlas

412 med en viss omsorg. Därvid kan man som första led i diskussionen undersöka den omedelbara verkan — förändringen i det ögonblick arbetena komma till stånd. Tänker man sig då till en början, som ett ytterlighetsfall i den ena riktningen, att de arbetslösa i reservarbete ej få större underhåll än de under alla förhållanden måste ha och att reservarbetena inga kostnader draga utöver lönerna, så är det en given sak, att arbetena lämna kapitalmarknaden alldeles oberörd. Ändras detta fall därhän, att visserligen en större hjälp utgår till de arbetslösa i reservarbete än därförutan, men inga andra kostnader, så uppstår ett ökat skattekrav på dem som skola betala detta nya belopp; någon större motvikt härtill i arbetsresultatets värde är ej att vänta för stunden, för den händelse arbeten upptagits som ge resultat först i framtiden. Men icke heller i detta fall är det skäl att vänta någon väsentlig verkan på kapitalmarknaden; ty denna inverkan inskränker sig till den minskning i sparande som de skattskyldiga komma att företaga till följd av den skatteökning som beror på skillnaden mellan vad de arbetslösa få som reservarbetare och vad de skulle få som rena understödstagare. Väsentlig betydelse för kapitalmarknaden får problemet helt naturligt först när reservarbetena kräva kapital, d. v. s. maskinella anordningar eller andra uppoffringar utöver en arbetskraft som oberoende därav måste underhållas. Under i övrigt lika förhållanden måste det då uppstå en motsvarande lucka på annat håll inom näringslivet. Men det vore icke desto mindre alldeles förhastat, _ om man därifrån ville sluta till att det skulle falla ut lika många arbetare inom det fria näringslivet som tas i anspråk inom reservarbetena; detta är med de faktiskt tillämpade principerna för reservarbeten så gott som uteslutet. Ty till reservarbeten väljas sådana uppgifter som kräva relativt litet maskinella anordningar och kapital i någon form, d. v. s. reservarbetena äro mindre kapitalkrävande än flertalet företag inom det fria näringslivet, jämförda med den arbetskraft de var för sig sysselsätta. Samma kapitalmängd kommer alltså efter all rimlighet att sysselsätta mer arbetskraft inom reservarbetena än den skulle ha gjort, om den behållits inom det fria näringslivet, och den arbetslöshet som skapas inom det senare är visserligen oförneklig men mindre än den sysselsättning som beredes genom reservarbetena. Det är därför nästan alltid möjligt att på denna väg absorbera all ledig arbetskraft, om man är i tillfälle att låta reservarbetena svälla ut tillräckligt mycket. E t t siffermässigt exempel må belysa detta. Om man antar att en viss kapitalmängd, som för enkelhetens skull må betecknas med bokstaven a, är i stånd att sysselsätta 100 arbetare i det fria näringslivet men 200 i reservarbete och att antalet arbetslösa från början var 10 000, så kommer det att behövas reservarbete för 20 000, om all ledig arbetskraft skall kunna absorberas; men då har detta också lyckats. Ty det kapital på 200 a, som enligt den antagna förutsättningen skulle behövas till reservarbeten för 20 000 personer, skulle skapa 10 000 nya arbetslösa i det fria näringslivet, men såväl dessa som de från början arbetslösa 10 000 skulle därmed också ha fått sysselsättning inom reservarbetena. Är man i stånd att ta denna konsekvens i fråga om reservarbetenas utvidgning, så kan problemet alltså lösas. De avlägsna verkningarna måste behandlas något annorlunda. J u längre det dröjer innan det på de ifrågavarande uppgifterna nedlagda arbetet »utmognar», d. v. s. i ju högre grad arbetena avse en sen framtid, desto mindre medverka de till befolkningens underhåll sedan de igångsatts och omedelbart efter att de avslutats. Tänker man sig att lönenivån i landet som helhet bevaras oförändrad, blir det därigenom svårare att underhålla befolkningen, d. v. s. arbetslösheten blir större än om arbetena inriktats på resultat som tidigare hade kunnat komma till nytta. Men detta gäller närmast en jämförelse mellan

413 reservarbeten av olika slag, nämligen mellan sådana som »utmogna» tidigare och senare. Frågar man sig i stället, så som det vanligen har skett, i vad mån reservarbetena skapa större framtida arbetslöshet än som skulle ha uppstått om de ej kommit till stånd, så blir svaret ett annat. Man måste då återgå till frågan om sättet för deras tillkomst. Ty i den mån de icke medföra andra omedelbara anspråk än ett underhåll av de arbetslösa som även arbetena förutan aldrig hade kunnat utebli, så är det uteslutet att något kunde^ha berövats kapitalmarknaden i vare sig nutid eller framtid, och det finns då icke heller någon möjlighet för arbetena att framkalla ny arbetslöshet genom sitt inflytande på kapitalmarknaden. I den mån åter som kapital i nutiden tas i anspråk för maskinella anordningar o. s. v. i samband med arbetena, så är det tänkbart att en lång investering, en långsam »utmognad», av arbetenas resultat kan betyda större framtida arbetslöshet än som eljest hade behövt inträffa. Men förutsättningen måste då vara, att »utmognaden» blir långsammare än i de sysselsättningar där kapitalet eljest skulle ha kommit till användning. Att detta skulle kunna vara någon huvudfråga i avseende på reservarbetenas vara eller icke vara förefaller ej sannolikt; men något helt annat är, om det ej kunde anses lämpligt att eftersträva uppgifter med något så när korta investeringstider, i den mån en sådan synpunkt kan finna plats vid sidan av de många och svårbehandlade som nödvändigt måste beaktas när arbeten skola planläggas. Slutligen är det skäl att något dröja vid frågan, i vad mån det finns möjlighet att skapa uppgifter för reservarbeten i obegränsad utsträckning. Tillben del, och kanske till den viktigaste delen, är detta en praktisk fråga om omfånget' av det särskilda slag av arbetsuppgifter som lämpa sig för reservarbeten, och i denna mening skall den ej alls beröras här. Däremot behöver det här sägas, att om frågan gäller, i vad mån ett land i allmänhet och vårt land i synnerhet har tillräckligt många arbetsuppgifter för sin befolkning, så måste svaret härpå alltid vara jakande, nära nog så länge icke alla mänskliga behov blivit tillfredsställda. Ty nästan lika länge som tills detta skett måste det finnas möjlighet till arbete för att skapa behovstäckning; »brist på arbetstillfällen» i den mening det nu gäller är därför liktydig med tillvaron av ett Schlaraffenland, där intet vidare finns att önska av vad mänskliga krafter kunna tillhandahålla. Vad som saknas är sålunda icke arbetstillfällen; men däremot Jean det saknas lönande arbetstillfällen, dels och framför allt arbetstillfällen som kunna lönas enligt en viss på något sätt tillkommen lönenivå, dels också — i mycket allvarligare fall — arbetstillfällen vid en lönenivå som förmår uppehålla livet på de avlönade. Men detta är förhållanden som icke ha någon betydelse för reservarbetenas utbredning. Det är givet, att också andra drag hos en avhjälpande arbetslöshetspolitik än de som nu behandlats kunde förtjäna studeras till innebörd och verkningar. Men det viktigaste torde likväl vara genomgånget, och åtskilligt av det förbigångna kan relativt lätt fastställas med ledning av vad som redan sagts. Stockholm den 23 februari 1928. Eli F. Heckscher.

414 Bil. 2.

P. M. angående lokal försäkring. • D e t / ? Y r d e s a k k u n n i £ a framlagda förslaget till statlig, obligatorisk försäkring (A-förslaget) utgör i dubbel mening en riksförsäkring, i det att olika orter och olika yrken i landet där infogats i ett gemensamt system. Vid sidan därav kan man emellertid tänka sig åtminstone två slag av mer eller mindre uppdelad försäkring, nämligen dels en försäkring efter yrken och dels en försäkring efter orter. En riksförsäkring efter yrken skulle efter all sannolikhet tämligen noggrant komma att sammanfalla med vad som av de sakkunnigakallats förslag till frivillig försäkring (B-förslaget), i det att de kassor, som pa grund därav skulle komma till stånd, utan tvivel med få undantag bleve rikskassor för särskilda yrken. Det ligger då nära till hands att vid sidan av de två nämnda förslagen tänka sig en tredje linje, som skulle bestå i lokalt avgränsade försäkrmgsenheter för alla till området förlagda yrken, med i någon mån samma ställning för ett visst lokalt område som en frivillig kassa skulle äga för ett visst yrke över hela riket. Frågar man då till en början, huruvida en dylik försäkring borde göras obligatorisk eller frivillig, så torde det till en början få svaras, att en fullt frivillig försäkring därvid knappast skulle ha stora utsikter, därför att invånarna i ett visst lokalt område sällan eller aldrig ha den samhörighet ur synpunkten av sysselsättning och arbetslöshetsrisk som fallet är med personer tillhörande samma yrke. Om försäkringen skall komma till stånd, måste den alltså innefatta ett större eller mindre moment av tvång. Å andra sidan kunde det knappast anses välbetänkt att göra en lokal försäkring i samma grad beroende av statens beslutanderätt som nödvändigt måste ske vid en allmän riksförsakring. Det naturliga måste i stället vara att bygga en lokal försäkring på lokala organ samt, då ett obligatoriskt moment icke kan undvaras, överlämna beslutanderätten åt de lokala organen. Detta utesluter å andra sidan icke, att en statlig medverkan kan vara behövlig; och ett behov av statens medverkan måste sagas föreligga här lika mycket som vid den frivilliga försäkringen enligt B-förslaget. En ganska nära parallell till detta sistnämnda förslag skulle uppnås genom att lata de lokala organen fatta beslut om införande av försäkringen inom resp områden och att låta ett dylikt beslut medföra skyldighet för såväl arbetare och arbetsgivare som staten att, tillsammans med det självstyrande lokala samhället, enligt på förhand bestämda regler bidraga till försäkringskostnaden. Ta samma satt som yrken vilka icke ansåge sig ha något intresse i en arbetslöshetsförsäkring enligt B-förslaget skulle komma att avstå från dess införande, bleve fallet här detsamma i fråga om lokala områden där motsvarande uppfattning skulle råda. Emellertid råder det en så pass stor skillnad emellan yrkenas inbördes ställning å ena sidan och olika lokala områdens inbördes

415 ställning å den andra, att en dylik lösning svårligen skulle kunna bli praktisk. De lokala försäkringsområdena måste nämligen få en enligt försäkringssynpunkt lämplig avgränsning, vilket skulle erbjuda mycket större svårigheter än en dylik avgränsning mellan yrkeskassorna; och då de lokala områden som i de olika fallen kunde visa sig mest ändamålsenliga ofta skulle vara i avsaknad av en gemensam förvaltning och organisation, bleve det ganska oundgängligt, att staten ingrepe för att fastställa försäkringsområdena. Under dessa förhållanden finge man antagligen den bekvämaste utvägen genom att till formen utsträcka statens makt ännu längre och göra försäkringen obligatorisk över hela landet, men samtidigt lämna Kungl. Maj:t tillfälle att tilldela sådana lokala områden dispens som ansökte därom och lämpligen borde kunna få det. Till antalet bleve de dispenserade kommunerna sannolikt betydligt flere än de bibehållna, nämligen kanske flertalet bland de rena landskommunerna, upp till omkr. 1 800, mot inalles kanske 700 medtagna kommuner. Först sedan dylika dispenser beviljats kunde det avgöras, på vad sätt de delar av landet till vilka försäkringen bleve utsträckt lämpligen skulle indelas i försäkringsområden, och först sedan Kungl. Maj:t fattat beslut därom, liksom om grunderna för försäkringen i varje särskilt område, borde denna kunna träda i kraft. Det är ett dylikt system vars närmare utformning här skall antydas. Den första fråga som då måste prövas gäller möjligheterna till riskutjämning i ett dylikt system. Det säger sig självt, att det försäkringsmässiga underlaget blir mer betryggande i ett hela riket omfattande system än i vare sig en riksyrkesförsäkring eller en lokal försäkring för alla inom ett begränsat område befintliga yrken. Enda frågan är, vilketdera av de två sistnämnda systemen som därvid kan anses ha företräde. Svaret härpå måste utfalla ganska olika i olika fall. En yrkeskassa kan råka ut för stora opåräknade svårigheter till följd av ändringar i allmänhetens smak, omvälvande tekniska uppfinningar, ändringar i det internationella konkurrensläget och även konjunkturväxlingar. I jämförelse därmed torde vissa lokala områden, särskilt de större städerna, erbjuda en väsentligt bättre riskutjämning, i det att de snarast erbjuda en avbild av hela landets förhållanden, med förekomst av vitt skilda yrken, vilkas arbetslöshetsrisker äro mycket olika stora och växla på vitt skilda sätt. Så till vida skulle alltså en allmän lokal försäkring obetingat äga företräde framför en riksyrkesförsäkring. Men det förhåller sig på motsatt sätt särskilt i fråga om sådana samhällen på landsbygden som äro säte för en enstaka, starkt begränsad industri eller rent av ett enstaka stort företag. Den svenska industriens välkända lokalisering på landsbygden ger denna sida av frågan stor vikt, men det är icke lätt att bestämt avgöra, hur förhållandena därvid genomsnittligt skulle komma att te sig. I vissa fall, såsom exempelvis i de rena sågverksdistrikten eller inom gruvsamhällena, skulle sannolikt under vissa konjunkturer och vid vissa tider så gott som alla försäkrade på en gång bli arbetslösa, och försäkringen skulle där helt enkelt, få upphöra, emedan dess resurser tagit slut; det kan icke råda mer än en mening om att risken härför är större då försäkringen, såsom i dessa fall, inskränker sig till ett enda företag eller ett fåtal nära förbundna företag än när den utsträckes till landets samtliga företag inom samma näring. Men emot områden av denna typ stå å andra sidan landsbygdsområden med den traditionella svenska bruksbygdens prägel, där järnhantering, sågverks- och massaindustri samt jordbruk äro oupplösligt förenade; och inom sådana områden torde man kunna räkna med åtminstone lika god utjämning som vid riksförsäkring efter yrkeslinjer. Även ur riskutjämningens synpunkt ligger det stor vikt uppå att försäkringsområdena erhålla sin rätta avgränsning, men därvid gäller det samtidigt att tillgodose två andra ganska motsatta synpunkter. En av den lokala försäkringens viktigaste uppgifter måste nämligen vara att inkoppla det lokala

416 intresset i försäkringen, och detta förutsätter så pass begränsade områden, att de kommunala myndigheterna ständigt bli medvetna om konsekvenserna för kommunen själv av det sätt på vilket arbetslösheten och arbetslöshetsförsäkringen handläggas. Detta mål skulle alltså bäst tillgodoses, om varje kommun för sig eller åtminstone ett föga större område finge tjänstgöra som försäkringsområde. Men det framgår lätt, att så små områden för försäkringen skulle bli i hög grad olämpliga. Såväl de industriella anläggningarna som även de anställdas boningsorter äro nämligen lokaliserade med ganska ringa hänsyn till kommunala gränser, såsom särskilt tydligt framträder i och omkring de större städerna; och om försäkringen följde de administrativa områdena, skulle det därför i en mängd fall vara en ren slump, hur mycket av ett ekonomiskt homogent område som bleve täckt av den ifrågavarande lokala försäkringen. Detta strider i hög grad emot det andra av de två syften som en lokal försäkring skulle ha att tillgodose, nämligen att differentiera med hänsyn till förhållandenas olikhet i landets olika delar. En dylik differentiering måste nämligen uppenbarligen taga hänsyn till de ekonomiskt homogena områden, vari landet faktiskt sönderfaller, och kan icke rätta sig efter administrativa gränser, som ofta, kanske som regel, uppstått innan ännu de nuvarande förutsättningarna för produktionens lokalisering kommit till stånd. Hänsyn till denna synpunkt framtvinga i flertalet fall betydligt större försäkringsområden än en enstaka kommun. Ännu mer blir detta fallet om man samtidigt söker uppnå den riskutjämning som nyss berördes. Men i samma mån som områdena av dessa båda senare hänsyn utvidgas, minskas oundgängligen kommunernas intresse i att hålla arbetslösheten och arbetslöshetsförsäkringens kostnader nere; och att ersätta detta med något annat lokalt intresse torde näppeligen låta sig göra. Det är omöjligt att finna en lösning som fullt tillgodoser båda de motsatta synpunkterna, och en kompromiss torde därför utgöra den enda tänkbara lösningen. Redan av detta skäl torde länet eller en förening av län vara ett för stort område för en lokal försäkring. Det skulle dessutom i flertalet fall skapa ett alltför heterogent område, och icke sällan, särskilt i fråga om exempelvis ett sådant område som Göteborgs, bleve det rent av nödvändigt att sammanföra delar av olika län till en helhet, om ekonomisk homogenitet skulle kunna uppnås. Under sådana förhållanden torde den enda möjliga lösningen vara att bilda särskilda områden för ändamålet, i flertalet fall större än en enda kommun och vanligen mindre än ett län. En rättslig form för dylika kommunala sammanslutningar har skapats genom lagen om kommunalförbund, och dess bestämmelser torde i tillämpliga delar kunna lända till efterrättelse också i nu föreliggande fall, med områdenas styrelser ordnade i enlighet med lagens bestämmelser. Organisationen måste dock komma att förete den avvikelse från kommunalförbunden, att sammanslutningarnas tillkomst icke bleve beroende av de däri ingående kommunernas fria vilja utan påbjödes av Kungl. Maj :t. En gemensam författning för den lokala försäkringen som helhet bleve nödvändig, på samma sätt som fallet är med en försäkring efter yrkeslinjer; men i likhet med den av de sakkunniga utarbetade förordningen om arbetslöshetskassor måste en lag om lokal försäkring bereda möjlighet för de olika försäkringsområdena att ändra villkoren efter de särskilda förhållandena inom varje område, visserligen inom ramar som angivits i lagen. Det kunde möjligen låta sig göra att i fråga om de gemensamma bestämmelserna begränsa sig till sådana relativt knapphändiga föreskrifter som föreligga i B-förslaget; men i betraktande av att försäkringen är tänkt som obligatorisk för arbetare och arbetsgivare inom alla kommuner där Kungl. Maj:t icke dispenserar från lagens tilllämpning, torde det vara rimligare att sträcka sig betydligt längre och närmast tillämpa A-förslagets bestämmelser med modifikationer, antingen så att

417 vissa latituder medgåves eller så att dispens meddelades från bestämmelsernas tillämpning i de särskilda fallen. Vilkendera utvägen som än tillgripes^, måste det finnas utrymme för mycket vittgående differentiering, såväl i fråga om indragning av olika yrkeskategorier som även i fråga om antingen understödsbelopp eller avgifter eller bäggedera. Då varje försäkringsområde utgör en enhet för sig, är det nämligen uteslutet att ha samma understödsbelopp och samma avgifter inom alla områden, eftersom arbetslöshetsrisken är mycket olika stor i de olika områdena och ett avgiftsbelopp som gåve överskott vid understöd av viss storlek inom ett visst område bleve alldeles otillräckligt för lika stora understöd inom ett annat. Den enklaste och rimligaste lösningen borde därvid vara att göra understödsbeloppen i samma löneklasser lika stora i landets alla delar. Innan försäkringen inom ett område kunde träda i kraft, måste då den centrala tillsynsmyndigheten pröva vilka avgiftsbelopp som vid rådande arbetslöshetsrisk inom varje särskilt område kunde anses erforderliga för att täcka kostnaderna. De lokala organen borde visserligen därvid framställa förslag, men det intresse de hade i höga bidrag från övriga medverkande skulle medföra att deras beräkningar i alla händelser omsorgsfullt behövde prövas. Denna uppgift, att finna hållbara grundvalar för beräkning av de lokala arbetslöshetsriskerna, bleve uppenbarligen allt annat än lätt. De medverkande parternas insatser finge bestämmas efter enhetliga normer, men på sådant sätt att de lokala organisationerna i sista hand gjordes ansvariga för finansieringen. Skulle man exempelvis bestämma sig för att låta arbetare och arbetsgivare betala en fjärdedel var och staten lika niycket som vardera av dem, skulle visserligen i princip en fjärdedel återstå som lokalt bidrag; men detta belopp borde icke vara fixerat utan få höjas eller sänkas allt efter de faktiskt utgående understödsbeloppens avvikelse från de _ beräknade. Endast på detta sätt skulle nämligen kommunen kunna få ett tillräckligt intresse i att hålla arbetslösheten nere och i att övervaka försäkringens omsorgsfulla tillämpning. De administrativa anordningarna torde i det hela kunna följa A-förslagets linjer, även om vissa komplikationer därvid skulle komma att uppstå utöver dem, som även tillhöra detta förslag. Sålunda skulle arbetarnas och arbetsgivarnas bidrag kunna lämnas genom inklistring av märken genom de senares försorg. Märkena torde få försäljas genom kommunala myndigheter och differentieras efter försäkringsområden, så att de influtna beloppen kunna komma områdets egen försäkring till godo. Samma märkesvalör måste motsvara olika löneklasser och däremot svarande, olika understödsbelopp i olika försäkringsområden, vilket visserligen icke kunde undgå att medföra förvirring och oklarhet. Arbetsförmedlingsanstalterna borde i stort sett kunna bevaras som organ för icke blott hänvisning till arbete utan också utbetalning av understöd, men under en kommunal kontroll som ej blott borde gälla prövning av de arbetslösas personliga förhållanden och arbetstillfällena utan omfatta efterlevnaden av alla bestämmelser. Den pekuniära förvaltningen borde ligga hos »kommunalförbundets» styrelse, till vilket statsbidraget i_ efterskott borde utbetalas, men utdebiteringen företagas i varje till försäkringsområdet hörande kommun för sig. Den ojämförligt svåraste uppgiften för en lokalt organiserad försäkring, som samtidigt vill utgöra en integrerande del av ett nationellt system, ligger emellertid i behandlingen av försäkrade som flytta mellan olika områden, och detta väl att märka icke blott mellan försäkringsområden och dispenserade områden utan även mellan försäkringsområdena inbördes. Det är i dessa fall som försäkringens lokala avgränsning starkast och minst fördelaktigt gör sig gällande, och betydelsen härav kan ej förbises. Ty omflyttning mellan olika orter 21—271089

418 måste väntas bli långt vanligare än den som äger rum mellan olika yrken, och en lokal försäkring har följaktligen på denna punkt väsentligt större svårigheter att övervinna än en försäkring enligt yrkeslinjer. Omflyttningen medför dessutom, att organen för försäkringen icke kunna begränsas till den del av landet där försäkringen råder utan måste förekomma överallt, om man icke vill göra en försäkrads rätt till förmånerna av inbetalda bidrag beroende av att han ej avlägsnar sig från försäkringsområdet, vilket bleve ett betänkligt band på befolkningens rörlighet. En försäkrad som bleve arbetslös i ett annat område än det där han gjort sina inbetalningar måste följaktligen genom därvarande arbetsförmedlingsanstalt underkastas samma behandling som inom försäkringsområdet, genom anstaltens försorg få sitt kort stämplat och komma i åtnjutande av det honom tillkommande understödet, för den händelse arbete icke genom samma anstalt kunde beredas honom. Tydligen skulle detta medföra många komplikationer. Arbetsförmedlingsanstalten hade att tillämpa de regler som gällde i den försäkrades eget område och komme alltså att få utbetala understöd som stode i ett växlande förhållande till de inbetalda avgifterna. För utbetalning av dessa understöd måste arbetsförmedlingsanstalten få en fordran på den understöddes försäkringsområde, och detta måste utjämnas vid vissa mellantider, exempelvis en gång om året. Någon allmän kvittning mellan försäkringsområdena läte sig säkerligen icke göra, eftersom vissa områden, särskilt de större städerna, regelbundet ha inflyttningsöverskott och vissa andra lika regelbundet utflyttningsöverskott. Det område som i sista hand hade att betala måste kunna kräva bevis för sin betalningsskyldighet, och det vore därför nödvändigt att varje arbetsförmedlingsanstalt hölle ett register över samtliga genom dess försorg understödda försäkrade. Det kunde visserligen låta sig göra att undgå dessa svårigheter genom att i stället lägga kostnaderna för utsocknes understödda på staten; men även i detta fall måste något oslags register föras för att man skulle bli i tillfälle att konstatera, i vad mån icke det försäkringsområde, i vilket den arbetslöse vid understödstillfället uppehölle sig, självt varit skyldigt att sörja för understödet. I den mån arbetsförmedlingsanstalterna vore kommunalt påverkade — och hela systemet åsyftar att giva de lokala intressena större inflytande än genom något av de andra systemen — uppstode också en fara för bristande intresse i att bereda sysselsättning i stället för understöd åt de arbetslösa som icke tillhörde kommunen. Ty i detta fall utginge understöden ur andra kommuners kassor, medan understöden åt kommunens egna medlemmar till en väsentlig del måste betalas av kommunen själv. De kommuner som hade att utbetala beloppen till arbetsförmedlingsanstalter på andra orter bleve å sin sida därigenom lätt misstänksamma i fråga om sättet för handläggningen av försäkringen på andra orter, och utsikterna till tvister kommunerna emellan, varom fattigvårdspolitiken har en riklig erfarenhet, ökades därigenom. Det sistnämnda bleve visserligen icke fallet, om man läte betalningen i stället utgå från statskassan, men böjelsen att bereda understöd i stället för arbetstillfällen åt utsocknes arbetslösa ökades därigenom snarast i ännu högre grad. Även fördelningen av ersättningsplikten mellan de olika försäkringsområdena skulle erbjuda svårigheter i alla de fall, då avgifter erlagts i mer än ett försäkringsområde. Man har nämligen icke, åtminstone enligt A-förslaget, något på förhand givet förhållande mellan antalet inbetalda avgifter och den totala rätten till understöd. Fasthåller man vid A-förslagets allmänna konstruktion, nämligen att avgifter under minst 26 veckor inom de senast avslutade fyra försäkringskvartalen utgöra förutsättning för understöd, så bli alla tidigare inbetalningar betydelselösa, och man torde då få lägga till grund för kostnadsfördelningen mellan försäkringsområdena den proportion vari de mottagit avgifter under senaste avslutade fyra försäkringskvartal. Andra normer

419 för förhållandet mellan avgifter och understöd skulle visserligen kunna tänkas underlätta en dylik fördelning, exempelvis det engelska systemet med rätt till understöd under lika många dagar som den försäkrade lämnat bidrag i veckor. Men detta förutsätter ett långt mer invecklat registersystem och torde därför icke böra ifrågasättas. Nära härmed sammanhänger frågan om förfarandet då en försäkrad person utan att bli arbetslös överflyttar till ett annat försäkringsområde. Det torde vara givet att han där måste få fortsätta inbetalningarna, men nu enligt där gällande normer, och att den försäkrade kommer i åtnjutande av de fördelar, som inbetalningarna inom båda områdena berättiga honom till. Skulle överflyttning ske till ett dispenserat område, måste inbetalningarna däremot nödvändigt upphöra, emedan inga arbetsgivarbidrag då längre kunde lämnas. Alla avräkningar mellan de olika områdena måste tydligen verkställas genom deras styrelser, och dessa finge sedan fördela beloppen mellan dem tillhörande kommuner i enlighet med särskilda regler, vilka lämpligen kunde vara desamma som överhuvud taget skulle gälla i fråga om när de försäkrade skulle tilldelas de olika försäkringsområdena. Även i sistnämnda hänseende föreligga svårigheter, såsom nu skall visas. Att låta de försäkrades egen hemort därvid ge utslaget måste anses omöjligt så snart arbetsgivarbidrag ingå i systemet. Ty arbetsgivaren skulle då få intresse av att anställa arbetare som tillhörde oförsäkrade områden eller områden med lägre försäkringsavgifter, framför arbetare från andra kommuner, och skulle dessutom få besväret att betala olika höga avgifter för arbetare i samma löneklass men från olika kommuner. Det måste i stället vara arbetsgivarens ort som blir avgörande; men även därvid föreligga två möjligheter, nämligen antingen arbetsgivarens hemort eller också arbetsplatsen. Skillnaden mellan dessa båda lösningar är icke obetydlig, ty det förekommer givetvis i stor utsträckning, att en arbetsgivare, särskilt ett aktiebolag, med hemort exempelvis i Stockholm äger fabriker mångenstädes i landet, och om arbetsgivarens domicil bleve avgörande skulle då exempelvis Stockholm eller Jönköping få lämna bidrag till underhåll av arbetslösa som hade såväl sin hemort som sitt arbete i t. ex. Tidaholm eller Uddevalla. I betraktande härav torde arbetsplatsen normalt taget få bli avgörande, dock efter något förenklat system, t. ex. så att den sista arbetsplatsen före början av arbetslöshet som medför rätt till understöd lägges till grund. Även denna lösning innebär emellertid svårigheter, då det gäller exempelvis byggnadsfirmor som med sina fast anställda arbetare utföra arbeten på olika ställen i landet, i det att dessa arbetare skulle gå miste om möjligheten att fortsätta sin försäkring, om arbetet utfördes i en dispenserad kommun. Denna svårighet torde dock kunna avhjälpas genom en bestämmelse som i noga angivna undantagsfall gjorde arbetsgivarens domicil avgörande. De sålunda utformade bestämmelserna torde få tillämpas över hela linjen när det gäller att bestämma vilka försäkrade som skola anses tillhöra ett visst område, eller vilket bidrag staten skall tilldela de olika områdena. Vilken räckvidd dessa svårigheter skulle få måste bli beroende av omflyttningens betydelse; men däremot torde det kunna sägas att de äro i princip ofrånkomliga, så snart man bygger försäkringen på lokal grundval.

420 Bil. 3.

Erforderligt utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kräver såväl en utökning av antalet arbetsförmedlingskontor som en viss utbyggnad av de olika kontoren. Den följande framställningen avser närmast frågan om det antal kontor, som kan väntas bliva erforderligt. Arbetsförmedlingsorganisationen antages därvid vara uppbyggd på så sätt, att det i varje landstingsområde och i varje stad, som deltager i landsting, finnes en arbetsförmedlingsanstalt. Landstingets arbetsförmedlingsanstalt skall därjämte hava ett erforderligt antal avdelningskontor eller ombud i de olika kommunerna. Den första fråga, som inställer sig vid en undersökning av förevarande art, är frågan om försäkringsstockens omfattning och dess geografiska fördelning inom landet. Den i betänkandet (sid. ) genomförda kostnadsundersökningen har baserats på det antal årsarbetare inom olika yrkesgrupper, som framgår ur den officiella olycksfallsstatistiken. Nämnda statistik lämnar emellertid icke möjlighet att bedöma huru antalet årsarbetare fördela sig på olika geografiska områden. För belysning av denna fråga synes däremot kunna användas vissa resultat, som framgå ur 1920 års folkräkning. Härvid är emellertid att märka, såsom redan framhållits i betänkandet (sid. ), att folkräkningens siffror icke direkt motsvara olycksfallsstatistikens, bl. a. av den grund att de förra avse antalet olika individer medan de senare avse antalet årsarbetare. En annan olikhet mellan folkräkningens och olycksfallsstatistikens siffror består däri, att de s. k. hemarbetarna ingå i de förra men icke i de senare. Trots dessa avvikelser synes frågan om försäkringsstockens fördelning kunna med en för ändamålet tillräcklig noggrannhet belysas med tillhjälp av de vid 1920 års yrkesräkning erhållna siffrorna utan att några korrektioner till dessa torde behöva anbringas. Det må därför uttryckligt framhållas, att de siffror som återfinnas i förevarande utredning, icke äro ett uttryck för försäkringsstockens verkliga storlek utan avse endast att angiva, huru inånga arbetare som enligt den senaste folkräkningen tillhöra de yrkesgrupper, som äro avsedda att omfattas av den obligatoriska försäkringen, oberoende av huruvida vissa av ifrågavarande arbetare på grund av särskilda bestämmelser uteslutits från försäkringen, såsom fallet exempelvis är med de redan nämnda hemarbetarna. Icke heller har någon hänsyn tagits till de förändringar, som förevarande siffror undergått sedan år 1920, då dessa förskjutningar icke äga någon nämnvärd betydelse för en summarisk beräkning av antalet erforderliga arbetsförmedlingskontor. En genomförd undersökning av folkräkningens siffermaterial ger vid handen att de yrkesgrupper, som enligt de sakkunnigas förslag skola omfattas av försäkringen, räkna sammanlagt 789,000 arbetare, varav 631 000 män och 158 000 kvinnor. _ De svårigheter, som administrerandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har att bekämpa, äro givetvis i utomordentlig grad beroende av det sätt. varpå försäkringsstocken fördelar sig inom landet. J u större del av försäkringsstocken, som är koncentrerad till vissa begränsade områden, ju mindre antal arbetsförmedlingskontor kommer att erfordras. Det torde därför till en början vara av intresse att se till, huru antalet försäkrade fördelar sig mellan

421 städer och landsbygd. De resultat från 1920 års folkräkning, som publicerats, kunna icke direkt utnyttjas för detta ändamål. Det har emellertid varit möjligt att från statistiska centralbyråns primärtabeller erhålla de uppgifter, som krävas för belysning av denna fråga. Det visar sig då, att de 789,000 arbetare, som ovan nämnts, komma att fördela sig mellan städer och landsbygd på sätt som framgår ur följande översikt. Städer Landsbygden

•

Män

Kvinnor

Summa

281,000

105,000

386,000

350,000

53,000

403,000

Samtliga 631,000

789,000

Härav framgår, att ungefär hälften eller 49 % av arbetarna inom försäkringspliktiga yrken skulle bo i stad och hälften på landsbygden. Det må emellertid framhållas, att då förevarande siffror äro hämtade från 1920 års folkräkning, har industribefolkningen å orter sådana som Sundbyberg, Lidingö villastad och Mölndal hänförts till landsbygden, alldenstund förevarande samhällen först senare erhållit stadsrättigheter. Till jämförelse må erinras om, att av hela folkmängden endast 30 % tillhöra städerna. Frågan huruvida det inom en viss kommun skall behövas ett avdelnings- ^ a * kontor eller ombud måste bedömas med hänsyn till ett flertal olika förhållan- nings den. Ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt torde hänsyn särskilt böra tagas dels till antalet försäkrade arbetare, som kan påräknas komma att tillhöra kontorets eller ombudets verksamhetsområde, och dels till omfattningen av den arbetslöshet och den växling i anställningsförhållandena, som i stort sett kan väntas komma att bliva rådande på de olika platserna. Var gränsen mellan kontor och ombud i olika fall lämpligen bör dragas kan icke generellt angivas. Dock torde i regel för ett visst område särskilt avdelningskontor icke behöva upprättas, därest antalet försäkrade personer inom det if rågavaran de området är mindre än 500. För dylika fall synes ombud i allmänhet vara tillfyllest. Avdelningskontor antages däremot i regel bliva erforderligt inom kommuner, där antalet försäkrade kan väntas uppgå till mer än 500 personer. Dessa antaganden hava därför lagts till grund för den följande uppskattningen. Beträffande halva försäkringsstocken eller den del, som är bosatt i stad, gestaltar sig administrationen relativt enkel. Försäkringen av denna del kan givetvis administreras med i stort sett ett arbetsförmedlingskontor i varje stad. För en del mindre städer torde för övrigt ombud vara fullt tillräckligt. Vad åter angår den del av försäkringsstocken, som tillhör landsbygden, ställer sig frågan om en ändamålsenlig försäkringsorganisation mera komplicerad. För att kunna bedöma å vilka orter som ytterligare avdelningskontor böra upprättas, har det gällt att utan alltför mycket tidskrävande undersökningar erhålla en någorlunda fullständig kännedom om huru denna del av försäkringsstocken fördelar sig inom landet. Den källa, som härvid närmast stått till buds är, såsom tidigare framhållits, 1920 års folkräkning. Med ledning dels av den av statistiska centralbyrån publicerade yrkesräkningen, v a n de till olika yrkesgrupper hörande arbetarna fördelats på landets olika härader och dels av uppgifter rörande hela befolkningens fördelning på häradernas olika kommuner har en ungefärlig uppfattning kunnat erhållas rörande de orter, varest arbetsförmedlingskontor kunna väntas bliva erforderliga. Vid förevarande undersökning har även den av docenten de Geer utarbetade befolkningskartan över Sverige kommit till användning. Resultatet av undersökningen har sammanställts i följande översikt, vari för varje> län angivits dels antalet nu existerande arbetsförmedlingsanstalter och avdelningskontor, dels det antal

422 avdelningskontor, som torde komma att ytterligare erfordras. Att närmare angiva platserna för dessa kontor har ej ansetts motiverat. Frågan om upprättande av nya kontor kommer självfallet att föregås av särskilda undersökningar rörande behovet härav på varje särskild plats, vilka undersökningar möjligen kunna giva till resultat att kontor icke behöva upprättas å vissa av de platser som här förutsatts, och i andra fall, att kontor kunna anses behövi n a ? l a t s e r > s o m e n h ^ d e n föreliggande schematiska undersökningen ej skulle bliva utrustade med avdelningskontor. I stort sett torde dock den följande tablån giva en ungefärlig uppfattning om antalet ytterligare erforderliga Antal nuvarande och föreslagna arbetsförmcdlingrskontor inom olika län. Nuvarande Antal avdelarbetsförmed- ningskontor, lingsanstalter som ytteroch avdel- ligare torde ningskontor erfordras Stockholms stad . . . . > län . . . . Uppsala län Södermanlands län . . . Östergötlands län . . . Jönköpings län . . . . Kronobergs län . . . . Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län . . . Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgs län . . . . Värmlands län . . . . Örebro län Västmanlands län . . . Kopparbergs län . . . . Gävleborgs län . . . . Västernorrlands län . . Jämtlands län Västerbottens län . . . , Norrbottens län . . .

1 3 3 7 13 9 4 7 2 4 (i i) 5 6 7 10 5 8 4 6 4 4

6 1 1 3 3 2 5

—

2 1 4 1 9 11 17 14 5 14 19 15 1. 9 4

Summa

147 Såsom synes av förevarande tablå skulle vissa län icke behöva några ytterligare avdelningskontor eller endast få sådana, medan andra län skulle kräva en betydande ökmng av antalet kontor. Sistnämnda förhållande gäller särskilt beträffande Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, där antalet kontor synes behöva utökas till omkring tre ä fyra gånger det nuvarande antalet. Försäkringsstockens fårdelning mellan kontor och ombud.

Under antagande att avdelningskontor komma att upprättas på de platser, som förutsatts vid uppgörandet av den ovan återgivna tablån, skall i första rummet undersökas huru stor del av de försäkrade som kan antagas komma att administreras genom dessa kontor tillsammans med de redan existerande. En approximativ, beräkning härav har verkställts på följande sätt.

423 Med tillhjälp av de Geers befolkningskarta har uppskattats huru stor del av befolkningen, som är bosatt inom vissa avstånd från de orter, där avdelningskontor redan finnas eller antagas komma att upprättas. Å nämnda karta är varje hundratal av befolkningen markerad medelst en svart_ prick. Genom att räkna antalet prickar inom en viss rayon kring orterna i fråga har erhållits en ungefärlig föreställning om det antal personer, som bor inom ett dylikt område. Det har därefter gällt att söka uppskatta huru stor del av befolkningen inom de nämnda områdena, som kan antagas komma att rekrytera försäkringen — vilken uppskattning verkställts med ledning av förefintliga uppgifter för olika städer och för de olika länens landsbygd rörande dels hela befolkningen och dels antalet försäkrade personer. Undersökningen av huru stort antal försäkrade, som skulle komma att administreras av nuvarande och föreslagna arbetsförmedlingskontor, har genomförts under tvenne olika antaganden, nämligen dels under förutsättning att de olika kontorens verksamhetsområden skulle sträcka sig intill V2 mil från vederbörande kontor och dels under förutsättning att detta avstånd utökas till 3/4 mil. Det är självklart, att en dylik skarp gräns för de olika kontorens verksamhetsområde icke kommer att i verkligheten tillämpas. De på detta sätt valda utgångspunkterna för en uppskattning av huru stor del av försäkringsstocken som de olika förmedlingskontoren kunna väntas upptaga torde dock i stora drag ge en riktig bild av förhållandena. De erhållna siffrorna hava sammanställts i följande tabell. Befolkning enligt de Geers befolkningskarta boende å landsbygden inom vissa avstånd från nuvarande och föreslagna kontor. Befolkning inom 1/% mil från landsbygdens nuvarande avdelningskontor

L ä n

Stockholms län . . Uppsala län . . . Södermanlands län Östergötlands län . Jönköpings län . . Kronobergs län . . Kalmar län . . . Gotlands län . . . Blekinge län . . . Kristianstads län . Malmöhus län . . Hallands län . . . Göteb. o. Bohus län Älvsborgs län . . Skaraborgs län . . Värmlands län . . Örebro län . . . . Västmanlands län . Kopparbergs län . Gävleborgs län . . Västeraorrlands län Jämtlands län . . Västerbottens län . Norrbottens län . .

7,000 9,600 14,500 6,300 8,400 11,600 2,100

föreslagna avdelningskontor

Summa

40,800! 2,700; 8,900; 6.800! 5,000 i 12,800! 8,800

14,200 10,700 8,800 11,600 5,000 17,200 17,300 16,400 1,900 5,900 9,300|

25,700 3,700 37,000 30,100! '

46,100! 41,700! 22,0001 44,000 70,600 59,500i 1,200! 22,300! 16.300)

40,8001 9,700! 9,600 23,400 13,100 13,400 24.400 2,100 8,800 14,200 36,400 3,700 37,000: 38,900* 11,600 51,100 58,900 22,000 61,300 87,000 61,400 7,100 22,300 25,600

Befolkning inom sAt mil från landsbygdens nuvarande avdelningskontor

8,300 14,400 22,400 10,400 14,100 16,900 3,800 24,900 20,900 13,100 21,100 6,100 25,600 27,100 25,500 2,800 7,800 9,300

Befolkning å andsbygden inom

föreslagna avdelningskontor

Va mil. 3 /i mil från stä- från stäSumma dernas dernas kontor kontor

68,400 3,600

68,400 11,900 14,400 35,000 19,700 21,600 37,000 3,800 12,400 24,900 70,200 4,800 51,400 61,000 21,100 72.800 91,500 27,800 88,500 119.600 84,800 9,800 28,200 27,600

12,600 9,300 7,500 20,100 12,400 49,300 4,800 51,400 47,900 66,700 65,900 27,800 61,400 94,100 82,000 2,000 28,200 18,300

5,500 5,300 9,800 26,600 11,700 3,400 4,600 1,000 14,800 12,700 24,500 13,700 17,200 13,900 16,300 9,100 11,100 12,800 11.100 18,400 14,100 4,700 6,400 11,700

9,100 9,400 18,400 42,000 18,400 4,500 7,900 2,000 28,400 27,500 46,700 27,700 27,700 24,800 29,700 13,800 17,700 20.400

18,900 24,800 20,800 5,700 9,800 16,700

Summa! 177,80O| 506,00o! 683,800 274,500| 733,70OJl,OOS,20O| 280,400| 472,800

424 Av landsbygdens befolkning skulle sålunda bo omkring 684 000 personer inom V2 mils avstånd från de å landsbygden belägna avdelningskontoren och cirka 280 000 personer inom Va mils avstånd från de städer, som skulle antagas bliva i besittning av arbetsförmedlingsanstalter eller kontor. I sistnämnda siffra inräknas icke själva städernas befolkning. Under antagande av att de olika kontoren skulle komma att verka inom områden av 3/4 mils radie komma de nämnda siffrorna att höjas till respektive 1 008 000 och 473 000." För en approximativ uppskattning av huru stor del av dessa befolkningsgrupper som kunna antagas komma att utgöras av försäkrade personer, hava följande siffror, sammanställda med ledning av 1920 års folkräkning, använts

Städer Landsbygd

Hela befolkningen

Härav försäkrade

1,743,000 4,161,000

386,000 403,000

Försäkrade i % av befolkningen 22.1 9.7

Härav framgår, att av städernas befolkning cirka 22 % och av landsbygdens befolkning cirka 10 % skulle komma att omfattas av försäkringen. Den olika proportionen mellan antalet försäkrade och hela befolkningen synes helt naturlig, då industrien i större utsträckning är förlagd till städerna och lantarbetarna icke äro avsedda att ingå i försäkringen. Vad beträffar de orter å landsbygden, där arbetsförmedlingskontor finnas eller föreslås skola upprättas, äro dessa i regel rena industriorter, för vilka industriarbetarna sannolikt utgöra en relativt större del av befolkningen än beträffande städerna. Antager man emellertid att antalet personer, som å dessa orter komma att omfattas av försäkringen, utgör liksom för städerna 22 % av befolkningen, torde det härigenom erhållna antalet försäkrade snarare bliva för lågt än för högt. Med hänsyn till att arbetare vid städernas olika industriföretag i icke ringa utsträckning äro bosatta i städernas närmaste omgivningar, är det att förvänta, att för dessa områden relationen mellan antalet försäkrade och hela befolkningen kommer att närma sig Iden siffra, som gäller för städernas vidkommande eller 22 %. För ifrågavarande områden skall emellertid tillämpas siffran 18 %. Antalet försäkrade, som under de gjorda antagandena skulle vara bosatta inom ,/2 mils avstånd från landsbygdens avdelningskontor och inom Va mils avstånd från städernas anstalter eller kontor men utan att tillhöra städerna skulle alltså uppgå till 0-22 X 684 000 + 0-18 X 280 000 eller 200 000. För områden av 3/4 mil mils radie erhålles i stället ett antal försäkrade av 0-22 X 1 008 000 + 0.18 X 473 000 eller 307 000. Enligt vad ovan framhållits, äro cirka 386 000 av de försäkrade arbetarna bosatta i städer. Det visar sig emellertid att icke alla städer behöva utrustas med avdelningskontor. Dock kommer det sammanlagda antalet försäkrade i dylika städer endast att uppgå till omkring 2 000, vadan alltså antalet försäkrade i städer med anstalter eller kontor kan beräknas till 384 000. Följande tablå innehåller en sammanställning av de erhållna resultaten. Försäkringsstock

I städer med anstalter eller kontor I omgivningen av dylika städer A orter med avdelningskontor och i dessas omgivning Summa Återstår antal försäkrade

Antal försäkrade inom V2 mil

mil

384,000

384,000

50,000 I lnO.000 | &84,000 205.000 |

85.000 222,000 691,000 98,000

425 Om den offentliga arbetsförmedlingen utbygges på sätt som ovan föreslagits, skulle, såsom framgår ur tablåns siffror, arbotsförmedlingsanstalterna och kontoren kunna administrera 584 000 eller 74 % av de försäkrade, därest varje anstalt eller kontor hade ett verksamhetsområde av i genomsnitt Va mils radie. Utsträckes detta område till :JA mil. skulle samma organisation kunna upptaga 691 000 eller 88 % av försäkringsstocken. Den del av försäkringsstocken, i förra fallet 205 000 i senare fallet 98 000. som ej skulle direkt kunna knytas till anstalterna eller kontoren, måste upptagas av en ombudsorganisation. Därest antalet ombud antages komma att utgöra 1 000. vilket torde få anses såsom en skälig siffra, skulle på varje ombud komma i runt tal 200 resp. 100 försäkrade. Den första av dessa siffror synes avgjort för hög, och det torde därför böra undersökas, huruvida icke det andra alternativet beträffande storleken av anstalternans och kontorens verksamhetsområden bör kunna vinna tillämpning, såvida en icke ytterligare utökning av antalet kontor skulle vara att föredraga. Det bör emellertid uppmärksammas, att antalet försäkrade^ för vart och ett av dessa nya kontor skulle bliva ganska ringa och understiga 500. Under sådana förhållanden synes en ytterligare utökning av kontoren ställa sig alltför oekonomisk. Däremot torde knappast några avgörande hinder förefinnas mot en anordning, varigenom anstalternas och kontorens verksamhet utsträckes till att omfatta områden inom ett avstånd av 3/é mil från vederbörande kontor. Om så sker skulle, såsom ovan framhållits, på vart och ett av 1 000 ombud komma i genomsnitt endast omkring 100 försäkrade. De beräkningar och uppskattningar, som här företagits, äro baserade på förhållandena sådana de gestaltade sig vid genomförande_ av 1920 års folkräkning. Sedan nämnda år hava bl. a. vissa köpingar erhållit stadsrättigheter såsom Sundbyberg, Lidingö villastad och Mölndal, varigenom en relativt större del av försäkringsstocken kommer att administreras genom städernas arbetsförmedlingskontor. Dessutom har antalet arbetare inom de yrkesgrupper, som antagits skola omfattas av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, undergått vissa förskjutningar. På grund härav och med hänsyn jämväl till den osäkerhet, som måste vidlåda beräkningar av denna art, synas cle erhållna siffrorna lämpligen kunna avrundas på sätt som framgår ur följande sammanställning, vilken alltså skulle ge en ungefärlig bild av försäkringsstockens fördelning på olika delar av organisationsapparaten. Ungefärligt antal försäkrade personer Städernas anstalter och kontor Härav boende i städerna 400,000 och i städernas omgivningar 100,000. Landsbygdens avdelningskontor Ombud

500,000 200,000 100,000

Snmma 800,000

Då anstalterna och kontoren beräknas komma att uppgå till ett antal av 286, vardera omfattande ett område av i genomsnitt 177 kvkm., komma samtliga anstalters och kontors områden att omfatta cirka 50 000 kvkm. Då den del av riket, som utgöres av land, omfattar omkring 400 000 kvkm., kommer sålunda omkring 700 000 eller ej mindre än 7/s av försäkringsstocken^ att vara koncentrerade till endast Va av riket, ett förhållande som i ej ringa mån underlättar försäkringens lokala administration. För att belysa omfattningen av de olika kontorens arbetsbörda har uppskattats huru många försäkrade som i genomsnitt komma på vart och ett av de redan existerande och föreslagna kontoren, särskilt för städerna och landsbygden. Resultatet, som givetvis är att anse endast såsom en grov approximation, har sammanställts i följande översikt.

426 Nuvarande köntor

Antal kontor Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Övriga städer Landsbygden

Anta

J sak rad

för

f P kontor 46,000 50,000 32,000 18,000 3,200 1,220

Föreslagna kontor

' er

v

2 1 1 1 88 46

Antal kontor

4? t a J fÖT"e r

sakrade

7 140

F' kontor

1,140 1,150

Anmärkningsvärt är, att de 140 nya avdelningskontor, som kunna antagas bliva erforderliga å landsbygden, komma att i genomsnitt hava 1 150 försäkrade, en siffra som föga understiger genomsnittliga antalet försäkrade för vart och ett av de 49 kontor, som redan finnas. Detta förhållande tyder på, att det finnes ett icke ringa antal orter inom landet, beträffande vilka behovet av arbetsförmedlingskontor kan förmodas vara lika stort som å orter, där dylika kontor redan inrättats. Försäkrings- I följande tabell har antalet arbetare, som tillhöra de yrkesgrupper, vilka stockens för- skulle komma att omfattas av försäkringen, uppdelats på städer och lands/åvTfl? e/n kvÉrd samt på män och kvinnor. De erhållan siffrorna, som angivits för varje län särskilt och avrundats till närmaste hundratal, hava sammanställts med ledning av folkräkningens resultat. Fördelning av antalet arbetare inom försäkringspliktiga yrken efter län ni. m. A n t a l

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Höteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa

a r b e t a r e Summa

Städer Män Kvinnor

Landsbygd Män Kvinnor

62,600 4,600 4,900 12,200 16,700 11,500 1,100 7,400 1,200 3,900 2,600 39.700 5,400 40,400 11,900 6,600 6,400 7,700 9,500 4,600 10,900 4,400 1,400 900 2,500

1,700 14,200 5,400 2,000 1,900 2,800 1,600 700 2,800 1,500 400 300 600

21,700 8,100 8,100 15,000 11,800 11,600 14,400 2,500 10.300 15,800 20,700 9,300 22,500 16,600 9,900 20,900 20,200 11,500 25,000 22,500 26,200 5,500 10,400 12,600

4,300 600 900 2,100 1.S00 1.800 1,700 300 1,600 3,500 4,100 1,700 5,100 8,200 1,800 2,000 2,100 900 2.100 2i000 2,000 800 1,000 1,000

92,800 31,700 15,600 23,800 41,200 28,200 14,900 25.500 4:200 17>)0 23,100 81,500 15,100 82,200 42,100 20,300 31,200 32,800 23,500 32,400 38,200 34,100 8,100 12,600 16,700

281,000

104,500

350,100 !

53,400 |

789,000

30,200 1,100 2,000 2,600 7,400 3,100 400 2,000 200 1,400 1.200

n;ooo

I tabellens sista kolumn har angivits hela antalet försäkrade inom varje särskilt län, vilka siffror giva en ungefärlig föreställning om den relativa storleken av den arbetsbörda, som kommer att åvila arbetsförmedlingsanstalterna i de olika länen.

427 Bil. 4.

Undersökning av arbetslösheten under år 1925 inom Svenska Metallindustriarbetareförbundet samt Svenska Grov- och fabriksarbetareförbundet. Följande undersökning rörande arbetslösheten inom tvenne fackförbund har verkställts närmast i syfte att erhålla material för genomförande av erforderliga kostnadsberäkningar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. För att kunna bedöma den ekonomiska betydelsen av olika bestämmelser rörande karenstidens och den maximala understödstidens längd, kräves nämligen, såsom också framhållits i föreliggande betänkande (sid. 00), kännedom om det sätt, varpå de individuella arbetslöshetsfallen fördela sig efter arbetslöshetens varaktighet. Det material, som funnits att tillgå för en undersökning av denna art, har Materialet varit olika fackförbunds medlemsregister och häri förekommande uppgifter for undersöknin en rörande medlemmarnas arbetsförhållanden. Då föremålet för undersökningen 9 sålunda måst utgöras av individuella uppgifter för varje särskild medlem, var det såväl ur kostnads- som ur tidssynpunkt erforderligt att begränsa undersökningen i olika avseenden, nämligen dels till vissa förbund och dels till viss tidsperiod. För att resultatet av undersökningen trots dessa begränsningar likväl skulle bliva möjligast representativt för de arbetargrupper, som torde komma att utgöra den relativt mest betydande delen av försäkringsstocken, ansågs undersökningen lämpligen böra omfatta de båda största fackförbunden, nämligen dels Metallindustriarbetareförbundet dels Grov- och fabriksarbetareförbundet. Det förra förbundet redovisade den 31 december 1925 70 998 och det senare 43 252 medlemmar. Genom tillmötesgående från de båda förbunden ställdes erforderligt material till de sakkunnigas förfogande. Med hänsyn till arbetets omfattning ansågs undersökningen jämväl böra inskränkas till endast ett års material. Härvid valdes det sista kalenderår, för vilket materialet vid undersökningens utförande förelåg komplett, nämligen år 1925. Detta år ansågs även ur olika synpunkter lämpligare än något av de närmast föregående åren, alldenstund arbetslöshetsförhållandena hade i någon mån hunnit stabilisera sig efter de svåra krisårens våldsamma rubbningar. Materialet för undersökningen utgjordes, såsom förut framhållits, av förbundens register över medlemmarna. I nämnda register hade varje medlem sitt särskilda konto antingen i form av ett kort (Grov- och fabriksarbetareförbundet) eller ett lösblad (Metallindustriarbetareförbundet). Å dessa kort eller blad redovisades bl. a. kontingenter till förbundet för varje särskild vecka. Skulle avgiften icke vara erlagd för någon vecka, fanns orsaken angiven å kortet (sjukdom, konflikt, militärtjänstgöring, arbetslöshet). Det var sålunda möjligt följa varje medlem från vecka till vecka. Inom Metallindustriarbetareförbundet räknades 50 men inom Grov- och fabriksarbetareförbundet 52 avgiftsveckor per år. I syfte att åstadkomma likformighet och möjlighet till jämförelse mellan de båda undersökningarna, togs vid bearbetningen av det senare förbundets material icke hänsyn till första och sista veckan under året. Härigenom kom året att räknas i 50 veckor för båda förbunden. Då undersökningen icke avsåg att bestämma arbetslöshetsprocentens storlek inom de båda förbundens medlemsstock — vilken siffra kan härledas på grund-

428 val av fackförbundens uppgifter till socialstyrelsen — kunde undersökningen inskränkas att omfatta endast sådana medlemmar, som drabbats av arbetslöshet någon tid under året. I syfte att i görligaste mån eliminera störande faktorer, uteslötos från undersökningen samtliga medlemmar, som inträtt i eller utträtt ur förbundet under loppet av det år undersökningen omfattade. Undersökningen kom härigenom att begränsas till personer, vilka i obruten följd varit medlemmar i vederbörande förbund under hela år 1925 och på grund av arbetslöshet under denna tid minst en vecka varit befriade från erläggande av kontingent till förbundet. De uppgifter, som erfordrades för undersökningen överfördes till särskilda för ändamålet tryckta kort, varvid bl. a. antecknades medlemmens nummer i förbundet, yrke, födelseår, antal skilda arbetslöshetsperioder under år 1925, sammanlagda antalet arbetslöshetsveckor under året, längd i veckor av varje särskild arbetslöshetsperiod. Beträffande vissa av förevarande uppgifter må följande framhållas. Uppgiften rörande yrke avser närmast arten av de olika företag, vid vilka arbetarna äro anställda. Metallindustriarbetareförbundets medlemmar utgöras i huvudsak dels av verkstadsarbetare dels av järnbruksarbetare. Dessutom förekomma några mindre grupper nämligen rörarbetare, arbetare vid metallverk och guldsmedsarbetare, vilka dock i undersökningen hänförts till verkstadsarbetarna. Grov- och fabriksarbetareförbundets medlemmar uppdelades på 12 olika yrkesgrupper nämligen: 1. byggnadsindustri. 2. byggnadsänmesindustri. ?>. småglasindustri, 4. gummiindustri, 5. kol- och lerindustri, 6. konstgödningsindustri, 7. mekanisk verkstadsindustri, 8. porslinsindustri. 9. sockerindustri, 10. tändsticksindustri, 11. olika slag av fabriker, 12. » » » arbete. Samtliga medlemmar i en lokalavdelning hänfördes till samma yrke. I regel omfattade varje lokalavdelning en viss yrkesgrupp. I de fall, där samma lokalavdelning rekryterades av arbetare från mer än en yrkesgrupp, hänfördes samtliga medlemmar i avdelningen till det yrke, som flertalet medlemmar representerade. Arbetslöshetsperioderna måste angivas i hela veckor, beroende därpå att anteckningarna å förbundsmedlemmarnas registerkort om avgiftsbefrielse på grund av uppgiven arbetslöshet alltid avsågo avgiften för ett visst antal veckor. För att en arbetare skall erhålla avgiftsbefrielse en viss vecka på grund av arbetslöshet måste enligt de inom Grov- och fabriksarbetareförbundet tilllämpade bestämmelserna arbetslösheten ha varat minst 3 av veckans dagar. Detta medför sålunda, att om arbetslösheten uppgivits till 1 vecka, kan arbetslösheten i verkligheten hava varat 3—9 dagar eller Va till 1 Va vecka, ett för-

429 hållande vartill hänsyn måste tagas vid utnyttjande av de numeriska resultat, som framgå av undersökningen. Inom Metallindustriarbetareförbundet kräves för avgiftsbefrielse under första veckan av en arbetslöshetsperiod, att arbetslösheten skall ha varat minst 6 dagar. Innan en redogörelse för undersökningsresultaten lämnas, torde en omständighet böra uppmärksammas, som i någon mån inverkar på fördelningen efter de individuella arbetslöshetsperioderna. Genom att den period, undersökningen omfattar, är begränsad till ett visst kalenderår, kommer givetvis varje arbetslöshetsperiod, som sträcker sig över årsskiftet vid årets början eller slut. icke att ingå i undersökningen med hela sin längd utan endast med den del, som faller på undersökningsåret. Härigenom komma de kortare arbetslöshetsperioderna att uppträda något talrikare än som svarar mot det verkliga förhållandet. Den här framställda anmärkningen är närmast av principiell art och kan endast tillmätas en mera underordnad betydelse vid bedömande av de erhållna resultaten. En annan fråga, som däremot kan vara av större betydelse, är frågan i vad mån uppgiven arbetslöshet motsvaras av verklig arbetslöshet. Någon prövning av de olika fallen har härvid icke kunnat företagas, utan undersökningen har byggt på materialet sådant det förelegat. De erhållna resultaten kunna möjligen på vissa punkter giva anledning till slutsatser i ena eller andra riktningen beträffande förevarande fråga. Senare har emellertid, delvis på grund av material, som framgått ur den föreliggande undersökningen, verkställts en utredning, som bl. a. berört frågan om de principer, som tillämpas vid fristämplingen. Ifrågavarande utredning finnes omnämnd i betänkandet sid. Antalet personer, som undersökningen omfattade, utgjorde för Metallindustriarbetareförbundet 23 354 och för Grov- och fabriksarbetareförbundet 28100, alltså sammanlagt 51454. För var och en av dessa personer upplades ett särskilt kort på sätt som ovan omnämnts. Fördelningen av undersökningsmaterialet på de båda förbundens olika grupper framgår ur följande översikt. A. Metallindnstriarbetareförbundet 1. verkstadsarbetare 2. järnbruksarbetare

B. Grov- och fabriksarbetareförbundet 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.

byggnadsindustri byggnadsämnesindustri småglasindustri gummindustri kol- och lerindustri konstgödningsindustri mekanisk verkstadsindustri porslinsindustri sockerindustri tändsticksindustri olika slag av fabriker » » > arbete

23,354 13,650 9,704

28.100 9,335 4,675 1,995 1,319 782 218 228 1,108 3,790 1,860 2,180 610

Undersökningens första uppgift var att klarlägga huru fördelningen efter Fördelning arbetslöshetens längd gestaltade sig. Härvid hölls materialet i sär för de olika efter y r l ( e s jTkesgrupperna. Resultatet av detina första sortering av kortmaterialet har Sammanlaqda sammanställts i tabellerna 1 och 2. Tab. 1 lämnar upplysning om för huru antalet arbets många medlemmar inom Metallindustriförbundets båda avdelningar, verkstads- löshetsveckor.

430 och järnbruksarbetare, som arbetslösheten under år 1925 varat 1, 2, 3, etc. till 50 veckor. De båda talserierna förete såsom synes en betydande inbördes likhet. Till undvikande av missförstånd må framhållas, att de i första kolumnen angivna antalet veckor betyder det sammanlagda antalet arbetslöshetsveckor under året. De 283 verk stadsarbetare, för vilka arbetslösheten varat 10 veckor under år 1925, behöva sålunda icke hava varit arbetslösa 10 veckor i en följd, utan de ifrågavarande 10 veckorna kunna ha varit spridda över olika tider av året. Anmärkningsvärt är att av de 12,984 verkstadsarbetare, som undersökningen avsåg, hava icke mindre än 701 angivits såsom arbetslösa under årets samtliga veckor. Motsvarande siffra för järnbruksarbetarna är 235. Tab. 2 lämnar upplysning rörande motsvarande fördelning inom Grov- och fabriksarbetareförbundet. Här företer fördelningen inom förbundets olika yrkesgrupper det mest skiftande utseende. Medan vissa av grupperna, såsom exempelvis de båda dominerande grupperna 1 och 2 (byggnads- och byggnadsämnesindustrien), förete en viss likhet med Metallindustriarbetareförbundets båda grupper, gestaltar sig fördelningen väsentligt olika inom andra grupper. Så karakteriseras exempelvis gruppen 8 (porslinsindustrien) av en relativt talrik förekomst av kortvariga arbetslöshetsfall, medan mera långvarig arbetslöshet så gott som fullständigt saknas. Samma gäller även, fast i mindre utsträckning, för gruppen 5 (kol- och lerindustri). Fördelningssiffrorna karakteriseras av ett i stort sett kontinuerligt avtagande från talseriernas början, från vilken regel dock grupperna 9 (sockerindustri) och 10 (tändsticksindustri) utgöra undantag. Sockerindustriens avvikelse består i att arbetslöshet, omfattande 40—44 veckor, förekommer mycket ofta och i vida större utsträckning än arbetslöshetsfall med en varaktighet mellan 4 och upp till 39 veckor. De sockerbruksarbetare, som representera dessa långa arbetslöshetsperioder, hava sålunda till ett antal av omkring 1 000 varit befriade från kontingentbetalning till förbundet under 40 a 45 veckor av året, varvid orsaken uppgivits vara arbetslöshet. Detta förhållande såväl som talseriens utseende i övrigt och sockerindustriens egenskap av utpräglad säsongindustri synes emellertid berättiga till antagandet att arbetslösheten i detta fall väl närmast innebär att vederbörande icke haft arbete inom sockerindustrien, men icke att verklig arbetslöshet va.rit för handen. Serien för tändsticksindustrien företer åter de mest egenartade och oregelbundna kastningar. Den sannolika orsaken härtill kommer senare att beröras (sid. ). Fördelning I samband med frågan om arbetslöshetsfallens fördelning efter den tid, som efter individu- <3e olika fallen varat, knyter sig intresset i första hand till spörsmålet, huru stor e/ he*t%erioder ^ a v ^ e n s a m l a d e arbetslösheten som kommer på varje särskild vecka efter eller efter arbetslöshetens början. Vid en undersökning av denna fråga kan som utgångssamlad punkt väljas de arbetslösas fördelning antingen efter längden av varje indiviarbetslöshets- duell arbetslöshetsperiod eller efter längden av den sammanlagda arbetslöshetstiden under ett år. Vilken utgångspunkt som lämpligen skall väljas måste bedömas med hänsyn till ändamålet med undersökningen, som ju är att erhålla material för bedömande av den ekonomiska betydelsen av olika antaganden rörande längden av karenstiden och den maximala understödstiden. För närmare belysning av frågan synes det lämpligt utgå från ett visst exempel, åskådliggjort genom nedanstående fig. 1. Fig. 1. Vi

A

60 dagar

B

C

72 dagar

D

""Via

Den dragna linjen antages representera ett visst år. Under detta år antages en person vara arbetslös tvenne perioder om 60 respektive 72 arbetsdagar. Dessa

431 bada perioder äro representerade av sträckorna A B och CD. Om man nu antager, att karenstiden fastställts till en vecka eller 6 arbetsdagar och den maximala understödstiden per år till 90 dagar, skulle, därest villkoren för erhållande av understöd voro uppfyllda, ersättning kunna utgå för 54 dagar under den första och med 36 dagar under den andra perioden. Om undersökningen av arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början baseras på de individuella arbetslöshetsperioderna, skulle bada de i exemplet nämnda perioderna falla inom ramen för den maximala understödstidens 90 dagar. Hänsyn skulle då icke lämpligen kunna tagas till den omständigheten, att båda perioderna infalla under samma år. Därest sålunda fördelningen baseras på de individuella arbetslöshetsperioderna, skulle detta ur kostnadssynpunkt motsvara, att den arbetslöse erhölle ersättning för 54 dagar under den första och för 66 dagar under den andra perioden, alltså sammanlagt 120 dagar, eller 30 dagar utöver den maximala understödstiden. Skulle däremot undersökningen av arbetslöshetens fördelning på de olika veckorna efter arbetslöshetens början baseras på den sammanlagda arbetslöshetstiden under ett år, skulle det i fig. 1 representerade fallet kunna åskådliggöras på sätt som skett i fig. 2. Fig. 2. A

A

132 dagar

D

/ia

De bada arbetslöshetsperioderna A B och CD i fig. 1 om 60 och 72 dagar skulle då komma att betraktas som en sammanhängande arbetslöshetsperiod A D om 132 dagar. Vid fördelningen efter arbetslöshetstidens längd skulle de 6 första dagarna sammanfalla med karenstiden, följande 90 dagar sammanfalla med den maximala understödstiden, och de därefter följande 36 dagarna komma utanför den maximala understödstiden och sålunda motsvara arbetslöshet, för vilken ersättning icke utgår. Nu må emellertid framhållas, att en beräkning av kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring baserad på det förfaringssätt, som tillämpas i fig. 2, kommer att ge något för höga kostnadssiffror. Detta beror därpå, att genom denna metod kommer karenstid aldrig att räknas mer än en gång om året, medan det i verkligheten kan inträffa, att en arbetslös får räkna ny karenstid vid början av varje arbetslöshetsperiod, därest de olika arbetslöshetsperioderna äro skilda åt genoni tillräckligt långa perioder av arbete. Baseras däremot kostnadsberäkningen på en fördelning av de arbetslösa efter längden av de individuella arbetslöshetsperioderna, alltså i överensstämmelse med förfaringssättet i fig. 1, innebär detta, att den första veckan av varje arbetslöshetsperiod kommer att undantagas från ersättning. Härigenom kommer emellertid ett för stort antal karensveckor att frånräknas, alldenstund det icke alltid torde komma att krävas ny karenstid vid början av varje ny arbetslöshetsperiod. Men å andra sidan kommer enligt denna metod en betydligt större del av de arbetslösa dagarna att falla inom den maximala understödstiden. På grund härav torde det a priori vara att förvänta^ att en kostnadsräkning, som baseras på en fördelning efter längden av de individuella arbetslöshetsperioderna, kommer att giva till resultat en större kostnad än en kalkyl, som grundas på en fördelning efter längden av den sammanlagda arbetslöshetstid, som faller inom ett år. En approximativt genomförd beräkning har även bekräftat detta. Då emellertid, såsom ovan framhållits, redan en kostnadskalkyl enligt sistnämnda metod kommer att erbjuda en viss säkerhetsmarginal, skall undersökningen av arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början grundas på längden av den samman-

432 lagda arbetslöshetstiden under loppet av ett år och icke på längden av de individuella arbetslöshetsperioderna. ArbetslösVad beträffar Grov- och fabriksarbetareförbundet har det vid materialets hetens fördel- gruppering efter arbetslöshetens varaktighet synts lämpligt att icke medtaga "veckor efte" sockerindustrien. Såsom framgått av vad tidigare anförts uppvisa fördelningsarbetslös- siffrorna för denna industri vissa egendomligheter, som knappast torde komma hetens början, att göra sig gällande om förevarande industri skulle komma att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. Med hänsyn till den senare (sid. ) anförda sannolika förklaringen till oregelbundenheten i siffrorna för tändsticksindustrin. har det däremot ej synts motiverat att utesluta denna industri. Resultatet av de räkningar, som genomförts för belysning av spörsmålet om arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början har sammanställts i tabellerna 3 och 4. Första kolumnen anger de olika veckornas ordningsnummer från tidpunkten för arbetslöshetens början, varvid för varje särskild person de olika arbetslöshetsperioderna under året tänkts sammanförda till en sammanhängande period. I andra kolumnen har angivits det antal arbetslösa, som haft en sammanlagd arbetslöshetstid uppgående till det antal veckor, som angives i första kolumnen. Talen i andra kolumnen hava erhållits direkt från tabellerna 1 och 2, varvid såsom nämnts sockerindustriens arbetare ej medtagits i tab. 4. Genom successiv summering från 50 :e veckan av talen i kol. 2 har erhållits de i kol. 3 angivna siffrorna. Med hänsyn till de villkor, som krävts för att en person skall erhålla kontingentbefrielse på grund av arbetslöshet under ett visst antal veckor, för vilka villkor tidigare redogjorts, kommer talen i 3:e kolumnen som regel att betyda det antal personer, som kvarstå såsom arbetslösa vid mitten av varje särskild vecka. Av Grov- och fabriksarbetareförbundets 24 310 arbetslösa, voro sålunda samtliga arbetslösa vid mitten av l:a veckan. Vid mitten av 2:a veckan kvarstodo 20 917, vid mitten av 3:e veckan kvarstodo 18 900 o. v. v. Talen i den därpå följande kolumnen ange antalet personer, som voro arbetslösa vid slutet av varje vecka, och hava beräknats såsom aritmetiska mediet mellan talen i kol. 3. I kol. 5 har företagits en omräkning av talen i kol. 4 på så sätt, att antalet arbetslösa vid slutet av l:a veckan antagits utgöra 1000. Härigenom är det möjligt att direkt jämföra de båda förbundens erfarenhet på denna punkt. Slutligen har i kol. 6 sammanställts resultatet av en beräkning, som utförts för att erhålla kännedom om arbetslöshetens procentuella fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början. P å 1 :a veckan kommer enligt Metallindustriarbetareförbundets erfarenhet 9-17 % av hela arbetslösheten inom förbundet, på 2:a veckan 7-37 %, på 3:e veckan 6-39 % o. s. v. Motsvarande siffror för Grov- och fabriksarbetareförbundet utgöra 7-63, 6-56 och 5-93 % resp. Med tillhjälp av siffrorna i denna kolumn kan direkt utläsas den ekonomiska betydelsen för försäkringen av olika, bestämmelser rörande karenstid och maximalunderstödstid, i den mån de båda föreliggande förbundens erfarenhet kan anses representativ för de grupper av arbetare, som komma att omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I syfte att undersöka huru den genomsnittliga arbetslöshetstiden per arbetsFördelning efter yrkes- lös, den genomsnittliga längden av varje särskild arbetslöshetsperiod samt gegrupp och nomsnittliga antalet arbetslöshetsperioder per arbetslös varierar inom olika antal arbetsyrkesgrupper har för belysning av dessa frågor en särskild bearbetning av malöshets-

perioder m. m. terialet verkställts. Resultatet finnes sammanställt i tab. 5.- Ur tabellen framgår, att varje arbetslös inom Metallindustriarbetareförbundet återkommit som arbetslös i genomsnitt 2-5 gånger per år, medan motsvarande siffra för Grov-

433 och fabriksarbetareförbundet utgör 3-2. Varje arbetslöshetsperiod omfattar i genomsnitt 4-4 veckor i det förra förbundet och 4-6 veckor i det senare. Den sammanlagda arbetslöshetstiden per arbetslös uppgår i genomsnitt till respektive 10-9 och 14-5 veckor för de båda förbunden. Av intresse är emellertid att se, huru förhållandena växla inom de olika yrkesgrupper, som finnas representerade i de båda förbunden. Vad först beträffar Metallindustriarbetarförbundets båda grupper, uppvisa de arbetslösa järnbruksarbetarna nästan dubbelt så många arbetslöshetsperioder per år som verkstadsarbetarna. I gengäld äro verkstadsarbetarnas arbetslöshetsperioder mer än dubbelt så långa som järnbruksarbetarnas. Detta förhållande innebär, att även om arbetslöshetsrisken och den genomsnittliga arbetslösheten per arbetslös vore lika stor för dessa båda arbetargrupper, skulle järnbruksarbetarna medföra en större arbetsbörda för en arbetslöshetsförsäkring alldenstund försäkringsfallen för dessa arbetare inträffade dubbelt så ofta som för verkstadsarbetarna. Beträffande Grov- och fabriksarbetareförbundet ger en blick på sista kolumnen av tab. 5 omedelbart vid handen, att den genomsnittliga arbetslöshetstiden per arbetslös är underkastad betydande växlingar från den ena yrkesgruppen till den andra. Det vore givetvis av största intresse att undersöka, huruvida något samband är rådande mellan dessa växlingar i arbetslöshetens varaktighet å ena sidan och arbetslöshetsprocenten å den andra samt huru utpräglat detta samband i så fall är, men detta har av kostnadsskäl icke kunnat ske här, alldenstund en fullständig undersökning härav skulle komma att utsträckas till förbundens samtliga medlemmar, alltså icke endast till dem, som träffats av arbetslöshet. Kännedom om hela antalet medlemmar inom de olika yrkesgrupperna är nämligen nödvändig för bestämmande av arbetslöshetsprocenten inom dessa olika grupper. Det har emellertid varit möjligt att erhålla en ungefärlig uppfattning om arbetslöshetsprocentens storlek för de olika grupperna inom Grov- och fabriksarbetareförbundet under det år undersökningen avser. Nämnda förbund har nämligen kunnat uppgiva för huru många arbetare inom vardera av de olika yrkesgrupperna som löneavtal förelegat under år 1925. Dessa siffror, som i stort sett torde motsvara antalet medlemmar inom dessa olika grupper, hava angivits i kol. 2 i efterföljande översikt. I kol. 3 har angivits antalet arbetare, som i genomsnitt varit arbetslösa under hela året, vilket antal erhållits genom att dividera det i tab. 3 angivna antalet arbetslöshetsveckor med 50. I den därpåföljande kolumnen återfinnes den på grund av uppgifterna i kol. 2 och 3 beräknade arbetslöshetsprocenten. Till jämförelse härmed har i sista kolumnen angivits antalet arbetslöshetsveckor per arbetslös, vilka uppgifter hämtats från tab. 3. De erhållna värdena på arbetslöshetsprocenten måste i regel vara för låga. Detta beror därpå, att det i kol. 3 angivna genomsnittliga antalet arbetslösa endast avser sådana arbetare, som varit medlemmar i förbundet i obruten följd under hela år 1925, medan de i kol. 2 angivna siffrorna torde ungefär motsvara antalet arbetare, som överhuvud varit medlemmar i förbundet någon del av året. En jämförelse mellan den beräknade genomsnittliga arbetslösheten 16-9 % och den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten för Grov- och fabriksarbetareförbundet, som enligt uppgifter till socialstyrelsen utgör omkring 20-6 % för år 1925, bekräftar också riktigheten av detta antagande. Trots denna systematiska avvikelse torde dock de beräknade procentsiffrorna giva en i huvudsak riktig bild av arbetslöshetsprocentens relativa storlek inom de olika yrkesgrupperna. En jämförelse mellan de båda sista kolumnerna visar med all önskvärd tydlighet, att ett intimt samband förefinnes mellan å ena sidan arbetslöshetsprocen28—2 7108:9

434 Tablå utvisande sambandet mellan arbetslöshetsprocenten och den genomsnittliga ar. betslöshetstiden per arbetslös för olika yrkesgrupper inom Grov- och fabriksarbetareförbandet. Yrkesgrupper inom Grov- och fabriksarbetareförbundet

Antal arbetare med avtal

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9.

Byggnadsindustri Byggnadsämnesindustri Småglasindustri Gummiindustri Kol- och lerindustri . . . . Konstgödningsindustri Mekanisk verkstadsindustri . . . . Porslinsindustri Sockerindustri

13,010 7,669 2,923 1,883 3,432 1,117 1,280

11. 12.

Olika slag av fabriker Olika slag av arbete

. . . .

Samtliga grupper

Beräknad Antal Genomsnittligt antal arbetslöshets- arbetslöshetsprocent veckor per arbetslösa (appr.) arbetslös

9, 19«

.

4.638 3,927 4,627 1,429 48,061

U OtJ

O 1 -

T7 o

1,421 245 239 77 74 31 1.774 297 542 153

18.5 8.4 12.7 2.2 6.6 2.4 3.5 38.2 7.6 11.7 10.7

15.2 6.1 9.1 4.9 17.1 6.7 3.3 23.4 8.0 12.4 12.6

S.141

74 ;

ten, å andra sidan den genomsnittliga arbetslöshetstiden per arbetslös. Den omständigheten att arbetslöshetsprocenten inom ett yrke är större än inom ett annat behöver sålunda icke innebära, att arbetslöshetsfallen inom det förra yrket eftetBantal i n t r ä f f a o f t a r e a n ilLOm d e t senare, utan betyder snarare att de arbetslöshetsfall, arbetslöshets- s o m l n t r ä f f a inom det förra yrket, äro i regel mera långvariga än inom det seperioder. flare. Denna slutsats har tidigare uttalats av Sir William Beveridge i hans arbete Unemployment, A Problem of Industry. Han ansåg sig berättigad härtill på grund av vissa av honom verkställda undersökningar rörande arbetslösheten bland typograferna i London och bland vissa grupper av mekaniska arbetare. Det är av intresse att konstatera, att samma förhållande äger giltighet även beträffande icke yrkesskickliga arbetare. Till ytterligare belysning av arbetslöshetens karaktär inom de båda förbunden har företagits en uppdelning av materialet efter det antal arbetslöshetsperioder, som förekommit. Resultat härav har för Metallindustriarbetareförbundets vidkommande sammanställts i tab. 6 och för Grov- och fabriksarbetareförbundet i tab. 7. De talserier, som representera fördelningen efter antal arbetslöshetsperioder å ena sidan för verkstadga rbotarG, å andni sidan för järnbruksarbetare, skilja sig från varandra i så måtto, att den relativa frekvensen av större antal arbetslöshetsperioder är större för den senare gruppen än för den förra. Talserierna för båda förbundens avdelningar karakteriseras i regel därav att antalet arbetslösa avtager med ökat periodantal. Det mest iögonfallande undantaget från denna regel är tändsticksindustrien, vilken även i förevarande avseende uppvisar fördelningssiffror av mycket egendomlig karaktär. Av de 1 860 arbetslösa personer, som har förekomma, hava icke mindre än 542 återkommit såsom arbetslösa 10 eller flera gånger under loppet av det år undersökningen omfattar, vilket torde sammanhänga med de säregna förhållanden, under vilka tändsticksindustrien arbetade under år 1925. I tab. 8 hava siffrorna för fördelning efter antal arbetslöshetsperioder sammanförts för Metallindustriarbetareförbundets båda grupper, verkstadsarbetare och järnbruksarbetare. För arbetslösa som uppvisa samma antal arbetslöshetsperioder, har såsom framgår ur tabellen beräknats genomsnittliga antalet arbetslöshetsveckor dels per arbetslös dels per arbetslöshetsperiod. Siffrorna i

435 sista kolumnen giva vid handen att arbetslöshetsperiodernas längd jämnt avtager eftersom antalet perioder ökas. Motsvarande siffror för Grov- och fabriksarbetareförbundet hava sammanställts i tab. 9. Med hänsyn till de säregna förhållandena beträffande arbetslösheten inom tändsticksindustrien har vid sammanförandet av de olika industrigrupperna inom förbundet nämnda industri uteslutits och i stället behandlats särskilt, i tab. 10. Såsom synes förete siffrorna för Grov- och fabriksarbetareförbundet i tab. 9 i stort sett samma drag som för Metallindustriarbetareförbundet. Beträffande tändsticksindustrien, för vilken den egendomliga fördelningen efter antalet arbetslöshetsveckor tidigare påpekats, är det även anmärkningsvärt, att de särskilda arbetslöshetsperioderna i regel inskränka sig till en längd av endast en vecka, såsom framgår ur tabellens sista kolumn. Att ett så stort antal medlemmar inom tändsticksindustrin antecknats såsom arbetslösa flera perioder torde enligt uppgift bero därpå, att driften inom denna industri i viss utsträckning varit inskränkt till 3 a 4 dagar i veckan under år 1925. Enligt upplysning, som erhållits från förbundet, hava medlemmarna på grund härav varit befriade från erläggande av avgift till förbundet under 1 ä 2 veckor i månaden och sålunda redovisats som arbetslösa under motsvarande tider. I tab. 11 och 12 har slutligen sammanställts resultatet av en uppdelning av Fördelning de arbetslösa efter ålder. Tab. 11 avser Metallindustriarbetareförbundet och efter aldertab. 12 Grov- och fabriksarbetareförbundet. De arbetslösa hava sammanförts i åldersgrupper om 5 år. Inom varje grupp har angivits antal arbetslösa, antal arbetslöshetsperioder och antal arbetslöshetsveckor. Därjämte har för varje åldersgrupp verkställts en beräkning av genomsnittliga antalet arbetslöshetsveckor per arbetslös och per arbetslöshetsperiod, samt även av antalet perioder per arbetslös. Vad beträffar antal arbetslöshetsveckor per arbetslös uppvisa siffrorna för Metallindustriarbetareförbundet ett tydligt samband med åldern. Siffrorna äro lägst för de centrala åldersklasserna och förete en kraftig stegring för högre åldrar. Sistnämnda förhållande synes fullt naturligt. Däremot kan det möjligen synas mera anmärkningsvärt att även siffrorna för de lägre åldersklasserna äro ganska höga. Beträffande dessa lägre åldrar är det ägnat att förvåna, att den lägsta 5-årsgruppen, 15—19 år, uppvisar ett mindre antal arbetslöshetsveckor per arbetslös än den följande gruppen 20—24 år. Detta förhållande kan möjligen skrivas på tillfälligheternas konto. Häremot synes dock den omständigheten tala, att fenomenet i fråga uppträder även för Grov- och fabriksarbetareförbundets del. Vad Metallindustriarbetareförbundet beträffar framträder även ett tydligt samband mellan åldern och längden av den genomsnittliga arbetslöshetstiden per arbetslös. I stort^ sett uppvisa o de tal, som ange antalet arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod, samma gång som de nyss omnämnda siffrorna. Däremot förändrar sig antalet perioder per arbetslös endast obetydligt med åldern. Dessa siffror förete som synes en långsam stegring med stigande ålder för att i de högsta åldersklasserna ånyo sjunka. Siffrorna för Grov- och fabriksarbetareförbundet (tab. 12) förete även i nu berörda avseende betydande likheter med siffrorna för Metallindustriarbetareförbundet. I stort sett torde dock kunna sägas att sambandet med åldern icke är fullt så utpräglat som för det sistnämnda förbundets del. Den redogörelse, som ovan lämnats för den genomförda undersökningen av åilmäa Metallindustriarbetareförbundets samt Grov- och fabriksarbetareförbundets ar- anmärkning betslöshetsmaterial för år 1925, har inskränkt sig dels till en kortfattad beskriv-

436 ning av primärmaterialets beskaffenhet dels till en kommentar rörande de mest markanta dragen hos de siffror, som framgått ur undersökningen. Det ligger i sakens natur, att de erhållna siffrorna måste vara influerade såväl av tillfälligheter, som av de speciella förhållanden, som karaktäriserade arbetslösheten inom de båda förbunden under det år undersökningen omfattar. Något försök har icke gjorts i syfte att uppskatta verkningarna av dessa båda faktorer på de erhållna siffrorna.

437 Tab. 1. De arbetslösas fördelning efter sammanlagda antalet arbetslöshetsveckor. (Metallindustriarbetareförbundet.) Antal Antal arbetslöshetsveckor

10. 11. 12 . 13 . 14 . 15 . 16 . 17 . 18. 19 . 20. 21 . 22 . 23 . 24 . 25 . 26 . 27 . 28. 29 . 30. 31 . 32 . 33. 34 . 35 . 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 Summa

arbetslösa

verkstadsarbetare

järnbruksarbetare

3 214 1344

1366 1145

990 720 609 498 402 378 368 283 292 262 251 251 211 209 160 194 172 163 152 128 123 103 107 115 83 103 95 77 83 68 69 58 56 52 58 40 44 40 43 52 35 39 35 38 25 27 30 701

777 701 604 545 479 457 392 295 283 247 197 175 151 140 119 125 86 67 98 85 72 84 70 57 77 63 76 60 34 31 30 32 17 21 21 30 12 18 24 30 11 12 9 20 11 7 6 235

9 704

438 Tab. 2. De arbetslösas fördelning efter sammanlagda antalet arbetslöshetsveckor. (Grov- och fabriksarbetareförbundets olika grupper.) Antal arbetslös hetsveckc,r 1 . . 2 . . 3 . . 4 . . 5 . . 6 . . 7 . . 8 . . 9 . .

. . . . . . . . .

10 . . . 11 . . . 12 . . . 13 . . . 14 . . . 15 . . . 16 . . . 17 . . . 18 . . . 19 . . . 20 . . . 21 . . . 22. . . 23 . . . | 24 . . . | 25 . . . 26 . . . 27. . . 28 . . . 29 . . . 30 . . . 31 . . 32 . . . 33 . . . 34 . . . 35 . . . ^36 . . . 37. . . 38 . . . 39 . . . 40. . . 41 . . . 42 . . . 43. . . 44 . . . 45 . . . 46. . . 47 . . . 48. . . 49 . . . 50. . .

A n t al a " b e t s l ö s a

i n on

o 1 ik a

75S 511 441 408 337 331 271 285 244 262 269 217 255 214 203 195 226 219 179 193 181 189 167 146 165 133 148 125 128 109 115 111 130 113 127 93 98 88 71 88 80 85 78 70 54 66 49 49 36 230

42*! 38,

515i\ 371L 19(J 155t

15C 46 228 41

441 148 31 2C 18 11

2(i 11 •3!

11 8 K>

10 1

"i

5 5

7 £ 4 2

6 2 3 4 2 5

209 182| 18 |

118 146| 17É' 148 138! 148 105 112i 93 98 120 90 81 110 120 142 113 94 94 105 65 81 83 94 71 72 73 69 68 35 44 23 29 22 13 14 15 15 11 13 10 5 9 8 43

Sammii| 9335 4675

37 181 * 1 8ii 59 71

7 i

48 58$ 3()J 176 38. 31! 45j 38 i

44 38 25 24

4C 16 31 1C 12 8 9 23 3 2

15 22 13 12 8 9 13 7 6 3 13 7 7 6 2

2 6 2 4 3 9 3 2 5 4 4 1 — 3 1 8 2 2 — 3 — 2 — — — 13

5 4 4 1 2 — 3 — 1 1 8

2 5 5 7 4 4 10 1 8 2

!

! »

i2i

275i

38C !

138 281 567I 136 36 60 18l 55 13 53 7 51 5| 67 7 76 4 80 62 c 3 76 4 38 31 2 34 2 47 3 48 1 50 — 54 1 74 49 1 67 — 43 — 47 1 48 — 51 1 49 43 1 1 39 34 34 34 38 36 1 31 1 36! — 38; — 49 — 100 1 216 — 169 I 280 1 136 — i 181 2J 56 28 8 7; — 4 6 86

i

i

\ r k e sg r u p p e r

83 110 50 25 21 15 16 12

15C 74!

251 58 104

197 147 123

228.

68 125 17C 153 26(

58 35 52! 31 55

1 1

6 4 8 1 36: 28 9 ii 5 9| 103i 9 1 19 2 4 4 19 5 1 5 3 4 23 1 13 b 3 1 19 5 17 41 1 3 i. 17 11 3 2 1 16 1 15 2 5 — 37 14 5 2 1 1 30 7 . 4 — 2 20 14 2 5 — 1 16 5 3 2 — 2 16 11 <o 5 — 22 1 8 6 5 1 1 31 7 2 2 1 1 13 11 1 5 — 22 7 3 4 1 1 27 6 2 4 — 27 5 3 1 1 15 8 1 2 1 13 3 3 3 3 2 7 9 i 2 — 1 18 3 6 5 4 1 7 1 9 > 2 _ 1 4 18 —! 12 4 1 31 1 4 3 — 16 1 2 — 3 1 1 18 4 — 1 1 21 2 — 2 2 il 18 1 — 2 20 5 1 1 1 14 1 ,—; 2 3 10 2 1 1 — 2 11 3 — — 1! 15 o — l! 19 4 iij — 1 8 —: — 5 — — — "l 7 8 6 34 57 13 782 218 228i 1108 3 790; I860! 2180 610 i

—J

^Yrkesgruppernas beteckning: 1. Byggnadsindustri. 2. Byggnadsämnesindustri. 3. Småglasindustri. 4. Gummiindustri. 5. Kol- och lerindustri. 6. Konstgödningsindustri. 7. Mekanisk verkstadsindustri. 8. Porslinsindustri. 9. Sockerindustri. 10. Tändsticksindustri. 11. Olika slag av fabriker. 12. Olika slag av arbete.

439 Tab. 3. Antal kvarstående arbetslösa och arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början. (Metallindustriarbetareförbundet.) Antal arbetslösa

Arbetslöshetsvecka

Antal kvarstående arbetslösa vid

Antal kvarstå- | Procentuell ende arbetslösa Ifördelning av 1 vid slutet av varje arbetslöaslutet av Ivecka efter reduk-' heten på varje vecka j tion till 1000 I olika veckor

1. 2 . 3. 4 .

4 580 2 489 1767 1421

23 354 18 774 16 285 14 518

21064 17 530 15 402 13 808

1000 832 731 656

9-17 7-37 6-39 5-70

5. 6. 7 . S . 9.

1 213 1043 881 835 760

13 097 11884 10 841 9 960 9135

12 490 11362 10 400 9 548 8 755

593 539 494 453 416

10 . 11 . 12 . 13. 14 .

578 575 509 448 426

8 375 7 787 7 212 6 703 6 245

8 081 7 500 6 958 6 474 6 037

384 356 330 307 287

5-14 4-66 4-26 391 3-59 3-29 306 2-83 2-63 2-45

15 . 16 . 17 . 18. 19 . 20 . 21 . 22 . 23 . 24 .

362 349 279 319 258

5 829 5 467 5 118 4 839 4 520

5 648 5 296 4 978 4 680 4 391

268 251 236 222 208

2-29 2-15 2-01 1-90 1-77

230 250 213 195 187

4 262 4 032 3 782 3 569 3 374

4147 3 907 3 676 3 472 3 280

197 185 175 165 156

1-67 1-58 1-48 1-40 1-32

25 . 26 . 27. 28 . 29 . 30 . 31 . 32 . 33 . 34

177 172 160 166 171 137 117 99 99 90 73 73 79 70 56 58 67 82 46 51 44 58 36 34 36 936

3187 3 010 2 838 2 678 2 512

147 139 131 123 115

1-25 1-18 1-11 1-05 099

2 341 2 204 2 087 1988 1889

3 098 2 924 2 758 2 595 2 426 2 272 2146 2 038 1938 1844

108 102 97 92 88

092 0-86 0-82 0-78 0-74

1799 1726 1653 1574 1504

1762 1690 1614 1539 1476

0-71 0-68 0-65 062 0-59

1448 1390 1323 1241 1195

1419 1 356 1282 1218 1170 1122 1071 1024 989 954

84 80 77 73 70 67 64 61 58 56 53 51 49 47 45

0-45 0-48 0-41 0-39 0-38

254 749

35 36 . 37 . 38. 39. 40. 41 . 42 . 43 . 44 . 45. 46 . 47 . 48. 49 . 50.

S:a

1144 1100 1042 1006

972 936

057 0-55 0-52 0-49 C-47

037 100-00

440 Tab. 4.

Antal kvarstående arbetslösa och arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början.

(Grov- och fabriksarbetareförbundet Antal arbetslösa

Arbetslöshetsvecka

exklusive sockerindustriens

arbetare.)

Antal kvarstående arbetslösa vid mitten av varje vecka

Antal kvarstå- • Procentuell ende arbetslösa fördelning av j vid slutet av varjei arbetslösslutet av ;vecka efter reduk-j heten på varje vecka | tion till 1 000 olika veckor

3 393 2 017 2186 1092

24 310 20 917 18 900 16 714

22 614 19 909 17 807 16 168

1000 880 787 715

7-03 656 593 5-25

877 1085 784 757 851

15 622 14 745 13 660 12 876 12119

15 184 14 203 13 268 12 498 11 694

671 628 587 553 517

10 11 12 13 14

688 821 486 580 399

11268 10 580 9 759 9 273 8 693

10 924 10 170 9 516 8 983 8 494

483 45U 421 397 376

4-90 4-63 429 4-04 3-80 3-54 3-32 3-06 2-91 2'73

15 16 17 18 19

390 412 380 359 364

.S099 7 698 7 302 6 932 6 571

35S 340 323 307 291

2-60 2-48 2-35 2-23 2-12

20 21 , 22 . 23 . 24 .

382 393 341 300 291

8 294 7 904 7 492 7112 6 753 6 389 6 007 5 614 5 273 4 973

6198 5 810 5 444 5 123 4 828

274 257 241 227 213

2-oo

4 682 4 351 4 110 3 837 3 590 3 319 3 100 2 885 2 667 2 426

4 516 4 230 3 974 3 714 3 454

200 187 176 »164 153

32 . 33 . 34 .

331 241 273 247 271 219 215 218 241 216

3 210 2 992 2 776 2 546 2 318

142 132 123 113 103

35 . 36. 37 . 38. 39 .

196 198 148 150 121

2210 2 014 1816 1668 1518

2112 1 915 1742 1 593 1458

93 85 77 70 64

40 . 41 . 42 . 43. 44 .

138 128 124 112 104

1397 1259 1131 1007 895

59 53 47 42 37

45 . 46 . 47. 48 . 49.

85 108 63 64 46

791 706 598 535 471

1328 1 195 1069 951 843 748 652 566 503 448

0-84 076 0-69 0-63 0-57 0-52 0-48 0-44 0-40 0-35 0-32 0-28

33 29 25 22 20

025 0-22 0-19 0-17 0-15

425 24 310

3 4 5 6 7 8 9

'

25 . 26 . 27 . 28 . 29 . 30.

31 .

50.

. . | S:a

1-89 1-76 1-65 1-56 1-47 1-37 1-29 1-20 1-13 1-04 U-97

0-13 100-00

441 Tab. 5. Antal arbetslösa, arbetslöshetsperioder och arbetslöshetsveckor m. m. Antal arbetslösa

Förbund och yrkesgrupp

A. 1. 2.

arbetslöshetsperioder

Metallindustriarbetareförbundet

254 756

2-5

25 303

158 603

1-9

4-i 6-3

10-9

13 650

Järnbruksarbetare

9 704

32 946

3-4

2-9

9-9

88 614

3-2

14-s

160 813

3'2

5-4

17-2

3-3

4-6

15-2

12 269

2-4

2-C

6-1 91

fabriksarbetareförbundet

9 335 Byggnadsämnesindustri . . .

4 675

30022 15 494

1995 4.

Gummiindustri

5.

Kol- och lerindustri

. . . .

6.

Konstgödningsindustri

. . . .

7. 8.

Antal arbetslösAntal hets veckor per perioder per arbets.. arbets- arbets- ... i , arbetsloshcts... löshets. , j los lös period veckor

Verkstadsarbetare

B. Grov- o. 2.

1 Sammanlagda antalet

3-6

3 867

1-2

4-2

4-9 17-1 6-7

3 723

2-8

1-7

4-1

2 641

3 708

2-4

1-4

3 790

8 978

88 716

2-4

9-9

23-4

12 396

14 956

6-7

1-2

8-0

. . .

5 878

2-7

12-4

. . .

7 669

2-9

12-fi

Samtliga grupper

51 454

146 863

2-9

4-5

10.

Tändsticksindnstri

11.

Olika slag av fabriker >

4 747

782 218

.

Porslinsindustri

>

2-5 6-2

Mekanisk verkstadsindustri

12.

4 778

11-c

> arbeten

Tab. 6. De arbetslösas fördelning efter antal arbetslöshetsperioder. (Metallindustriarbetareförbundet.) Antal arbetslöshetsperioder lh1

Antal arbetslösa verkjärnstadsbruksarbetare arbetare

Antal arbetslöshetsperioder

Antal arbetslösa verkjärnbruksstadsarbetare arbetare

Antal arbetslöshetsperioder

2 665

1 357

. . .

6 991

3 273

Antal arbetslösa | järnverkbruksstadsarbetare arbetare 1

1 3 9

So m ma

1 h betecknar att arbetslöshetsperioden sträcker sig över hela året.

1 1 13 650

9 704

442 Tab. 7. De arbetslösas fördelning efter antal arbetslöshetsperioder. (Grov- och fabriksarbetareförbundets Anta L arbets löshetsperioder.

lhl

inom

o 1 ika y r k e s g r a p p er''

230 1508

43 683

8 177 127 460 177

7 696 52 12 7

8 90 27 25 17

6 142 49 16 9

6 86 295 850 162 1764 598 527 30 250

20 19 6 5 1

1 2

4 5 1 _

4 .

5.

998 512 260 123 60

407 243 165 79 43

95 35 36 14 11

95 203 58 12 —

3 2 2 1 —

28 14 10

6 2 2 — —

1 — — — —

— — — — —

— —

—

_

—

2. 3.

! 1958 1088

6 . 7 . 8. 9.

10.

14 .

5 1

31 27 4 4 1

15.

—

16 .

17 .

11 . 12 . 13 .

grupper.)

An tal i r b e ts l ö s a

13 685 573 412 111

. .

1 . .

olika

—

—

-

18 . 19 .

—

—

—

2 — — —

34 164 87 266 54

57 653 538 427 218

13 130 180 101 73

128 76 69 20 14

120 262 73 103 155

116 51 40 30 16

56 31 14 5 2

— — —

3 1 1 — —

145 255 34 99 2

11 9 8 3 1

1 — 2 1 —

—

— 1

~~

—

—

—

—

1 —

—

—

_

—

20. 21 . . 22 . .

—

— —

—

—

—

—

—

—,

—

—

—

—

—

-

—

—

~

23 . . 24 . .

i3:a 9335 4675 1995 1 3 1 9 ! 1

1 —

— 782!

— 218!

228 1108 3 790 I860 2 1 8 0 !

— 610

1 h betecknar ati arbetslöshetsperioden sträcker sig över hela året. Yrkesgruppernas beteckning: 1. Byggnadsindustri. 2. Byggnadsämnesindustri. 3. Småglasindustri. 4. Gummiindustri. 5. Kol- och lerindustri. 6. Konstgödningsindustri. 7. Mekanisk verkstadsindustri. 8. Porslinsindustri. 9. Sockerindustri. 10. Tändsticksindustri. 11. Olika slag av fabriker. 12. Olika slag av arbete. 2

443 Tab. 8. Fördelning efter arbetslöshetsperioder m. m. (Metallindustriarbetareförbundet.)

Antal arbetslöshetsperioder

1 b'

Antal arbetslösa

Antal arbetslöshetsveckor

46 800

9 656 5 217

52 715 58 662

2 784 1 575

Antal arbetslöshetsveckor per arbetslös

500 55

period

11-2

5-5 5-6

. 33 443

12-0

4-0

18 452

11-7

2-9

13 410

12-9

2-6

6 7

6 802

7 480

11-6 14-5

2-1

366 258

3 911

14-1 15-2

1-8 1-7

17-0 19-4

1-7 1-8

1 2 4

;

5 177

1-9

2 930 1806

18-4

1-5

18-8

1-4

19-2

1-4

15 16

398 47

20-9 23-5

1-4

24-6

1-5 1-4

1-1

22-3

1-2

20 21

23-0

24-3

1-2 12

1-2

24-0

l-o

25-0

254 756

4-4

Summa 1

1 h betecknar att arbetslöshetsperioden sträcker sig över hela året.

444 Tab. i). Fördelning efter arbetslöshetsperioder m. ni. (Grov- och fabriksarbetareförbundet

Antal arbetslöshetsperioder

exklusive

Antal arbetslösa

tändsticksindustrien.)

Antal arbetslöshetsveckor

Antal arbetslöshetsveck or per arbetslös

period

1 h

23 850

1 .

5 909

35 966

2.

6 740

111 203

50-0

5 624

78 948

56 478

37 327

22 235

3 2 2

12 520

6 213

3 244

6 4

179 115

29 8

16 17

28-5

26 240

392 409

15-0

28-8

18 19 20 21 22 23 24 Summa 1

1 h betecknar att arbetslöshetsperioden sträcker sig över hela året.

5-1

445 Tab. 10. Fördelning efter arbetslöshetsperioder ni. m. (Tändsticksindustrien.)

Antal arbetslöshetsperioder

l ] ] i

.

1 2 3 4

Antal arbetslösa

Antal arbetslöshetsveckor

Antal arbetslöshetsveckor per arbetslös

period

50-0

50-0

1-9

1-9

4-8

3-3

1-1

4-2

11 1-2

6-1

6-4

l-l

7 8

7-4

1-1

8-G

9-2

11 l-o

i-o

11 12

255 34

2 813

10-1 1P0

1-0

12-2

13 14

13-1 14-0

31 34

—

—

i

15-5

l-o

l-o l-o

—

18 19 20

l-o

23-0

—

—

—

—

23-0

l-o

14 956

8-0

1-2

Summa 1

1 h betecknar att arbetslöshetsperioden sträcker sig över hela året.

446 Tab. 11. De arbetslösas fördelning efter ålder m. m. (Metallindustriarbetareförbundet.)

Ålder

Antal arbetslösa

i år

Antal arbetslöshetsperioder

Antal arbetslöshetsveckor

Antal arbetslöshetsveckor per

Antal ; perioder per arbetsarbetslös löshets- arbetslös period

15-19

2 802

14 897

11-6

2-2

20-24

9 768

52 675

12-6

5-4

25—29

4 269

10 263

47 265

11-1

4-6

2-3 2-4

30—34

8 232

9-5

3-8

2-5

35-39

3 323 2 919

7 517

26 396

9-0

3-5

2-6

40—44

2 305

8-9

3-4

2-6

5 985 5 219

20 470

45—49

19 360

10-2

3-7

50—54

3 903

15 643

10'7

4-0

2-8 2-7

55-59 60—64

2 542

10 532

1P9

4-1

2-9

8 698

16-0

6-2

65—69

4 674

21-5

10-4

2-6 2-1

2 579

29-3

16-2

1-8 1

Summa

254 756

2-5

Tab. 12. De arbetslösas fördelning efter ålder m. ni. (Grov- och fabriksarbetareförbundet.)

Aider

Antal arbetslösa

i år

Antal arbetslöshetsperioder

Antal arbetslöshetsveckor ,

Antal arbetslöshetsveckor per arbetsarbetslös löshetsperiod

Antal perioder per arbetslös

15—19 20-24

3 739

3 564

14 677 54172

25-29

4 337

13 983

30—34

3 880

12 290

35—39 40—44

3 548

3 309

45—49 50-54

2 915

10 475 9 305

2 238

7 020

55—59 •

4 582

60—64

2 950

15 511

15-3

5-3

65—69

7 223

16-1

5'7

2-9 2-8

70 och däröver

2 815

19-3

7-4

2-6

88 614

407 365

4-G

32 Summa

12-0

3-9

3-0

4-7

3-2

67 324

15-2 15-5

54 060

13-9

4-8 4-4

50 580

14-3

4-5

13-9

4-4

4-5

3-2

14-3 13-9

4-4

22 093

15-0

4-8

31 3-1

3-2 3-2 3-2

Bil. 5,

REDOGÖRELSE FÖR

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN M. M. I LÄNDER, BESÖKTA AV DE SAKKUNNIGAS STUDIEDELEGATION

Efter framställning från de sakkunniga medgav Kungl. Maj :t den 30 september 1926, att de sakkunniga och deras sekreterare, till ett antal av högst fem personer finge för studier rörande organisationen och verkningarna av i utlandet genomförd arbetslöshetsförsäkring företaga resor till Belgien, England, Holland, Schweiz och Österrike med rätt för var och en av dessa personer att under högst en månad vistas utom riket. Med anledning härav utsagos till deltagare i studiedelegationen kaptenen E. Bernström, kanslirådet G. H . von Koch och byråchefen E. Odelstierna ävensom de sakkunnigas båda sekreterare, hovrättsassessorn S. Petersson och förste aktuarien, fil. doktor O. A. Åkesson. De sålunda utsedda personerna, med undantag för herr Bernström, besökte till en början Holland. Då redan vid denna tidpunkt var ifrågasatt att i ett eventuellt förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land förorda användandet av ett märkessystem i och för uppbörd av försäkringsavgifterna, uppdelades arbetet mellan delegationens medlemmar i Holland sålunda, att herrar Odelstierna och Åkesson företogo närmare undersökningar rörande det i den holländska invaliditetsförsäkringen tillämpade märkessystemet, medan herrar von Koch och Petersson inhämtade upplysningar angående arbetslöshetsförsäkringen och därmed sammanhängande förhållanden. Herrar von Koch och Åkesson avreste därefter till Belgien, där herr Bernström förut inträffat. Efter studium av förhållandena i nämnda land besökte dessa personer jämväl England. H ä r biträdde efter erhållet uppdrag socialrådet, fil. doktor E. Sjöstrand delegationen vid dess undersökningar, övriga resedeltagare, herrar Odelstierna och Petersson, besökte Schweiz och Österrike. Sedan under år 1927 i Tyskland antagits en lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring samt i Danmark beslutats väsentliga ändringar i den där gällande lagstiftningen angående frivillig arbetslöshetsförsäkring, medgav Kungl. Maj :t den 2 september 1927, likaledes efter framställning från de sakkunniga, att en av de sakkunniga och en av deras sekreterare finge företaga resor till nämnda två länder för studier rörande den angivna nya lagstiftningen, med rätt för envar av dessa personer att under högst en vecka vistas utom riket. De sakkunniga utsago herrar Odelstierna och Åkesson att i enlighet med detta medgivande besöka Tyskland och Danmark. På grundval av de upplysningar och erfarenheter, som samlats under ovan berörda resor, ha efterföljande redogörelser för lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring samt i samband därmed stående förhållanden i de besökta länderna utarbetats. Redogörelserna hänföra sig således till de förhållanden, som rådde vid tidpunkten för besöken i de olika länderna. I den mån det varit möjligt, ha emellertid kompletterande upplysningar lämnats angående senare vidtagna ändringar.

449 Länder med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. England. A. Utvecklingen av den engelska arbetslöshetsförsäkringen. England torde vara att anse som föregångslandet såväl i fråga om frivillig Arbetslöshetssom obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Den första arbetslöshetskassan bil- kassor. dades sålunda redan år 1831 av en förening av gjutare. Senare ha dylika kassor bildats i betydande utsträckning. År 1891 var antalet kassor omkring 200 och 1901 ej mindre än omkring 1 300. Dessa kassor omfattade huvudsakligen yrkesutbildade arbetare och bedrevo sin verksamhet utan nämnvärt understöd från annat håll. I stället för att — såsom senare skett i ett flertal andra länder — genom bi- införande av drag från det allmänna stärka den av arbetarna själva startade försäkringen och obligatorisk genom lagstiftning reglera kassornas verksamhet, slog man i England in på en ^,ss^r^' helt annan väg och införde obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Detta skedde ^r 191} genom den år 1911 antagna stora försäkringslagen »National Insurance Act», vars andra del behandlade arbetslöshetsförsäkringen och första del sjukförsäkringen. Då det torde vara förenat med vissa svårigheter att erhålla ett riktigt grepp Arbetslöshetsom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i England utan kännedom om de försäkringens förhållanden, varunder försäkringen utvecklats, och de ändringar försäkringen ^ " / ^ / s l ö undergått, skall till en början lämnas en kortfattad redogörelse härför. Före den obligatoriska försäkringens införande uttalades starka tvivel på möjligheten att anordna försäkringen så, att icke de dåliga riskerna skulle skaffa sig otillbörliga fördelar på de andras bekostnad. För att hindra detta infördes i försäkringen bl. a. den s. k. sjettedelsregeln, vilken innebar att en försäkrad arbetare, som träffades av ofrivillig arbetslöshet, icke hade rätt till understöd under flera dagar än som svarade mot antalet erlagda veckoavgifter. En dylik bestämmelse skulle givetvis komma att hindra de sämre riskerna att skaffa sig alltför stora fördelar på de goda riskernas bekostnad, samtidigt som den vore ägnad att verksamt bidraga till tryggande av försäkringens ekonomi. Den första försäkringen betraktades närmast som ett experiment och inskränktes därför också till några få yrkesgrupper, tillhörande byggnadsindustrien, den mekaniska industrien och skeppsvarvsindustrien. Härigenom kom försäkringen att omfatta omkring 2 7 4 miljon arbetare. Försäkringen trädde i kraft i två etapper, nämligen den 15 juli 1912, från vilken dag försäkringsavgifter började erläggas, och den 15 januari 1913, alltså ett halvt år senare, då understöd började utbetalas. Försäkringen, som knöts direkt till den 1 \2 år tidigare startade offentliga arbetsförmedlingen, finansierades genom avgifter från arbetsgivare och arbetare samt statsbidrag i proportionen 3 : 3 : 2 . Arbetsgivarnas och arbetarnas avgifter per vecka uppgingo till 2 1j2 d. (cirka 20 öre) vardera och statens bidrag till 1 2/3 d. ('12.5 öre). För vuxna personer utgick understödet per vecka till 7 sh. (6.30 k r . ) . Man ansåg sig icke behöva göra någon åtskillnad mellan män och kvinnor, emedan antalet kvinnor, som omfattades av försäkringen, var ganska obetydande — endast omkring 10 000. 29—271089.

450 Så tedde sig i stora drag den första engelska arbetslöshetsförsäkringen, som var i kraft till den 4 september 1916, från vilken dag försäkringen utvidgades att omfatta vissa grupper av arbetare, huvudsakligen tillhörande ammunitionsindustrien, vilka kunde befaras bliva utsatta för särskilt stor arbetslöshet vid det kommande fredsslutet. Härigenom tillkommo ytterligare omkring 1 7 2 miljon arbetare, så att den engelska arbetslöshetsförsäkringen vid utgången av år 1916 omfattade omkring 3 3/4 miljon försäkrade. Avgifter och understöd behöllos tills vidare oförändrade. År 1919 företogs emellertid en höjning av understödet från 7 till 11 sh. (6.30 till 9.90 kr.) per vecka. Då kriget slutade i november 1918 var försäkringens ekonomi synnerligen god. Försäkringsfonden uppgick till mer än 15 miljoner pund (270 miljoner kronor), under det att de sedan försäkringens början utbetalade understöden uppgingo sammanlagt till endast omkring 4 miljoner pund (72 miljoner kronor). Under kriget hade emellertid ett nytt element tillkommit, som skulle komma att bliva av stor betydelse för försäkringens följande utveckling. Redan i början av kriget bestämdes, att soldater, som återkommo efter slutad tjänstgöring i flottan eller armén, skulle erhålla arbetslöshetsunderstöd. Kort före fredsslutet upptogs till behandling även frågan om de civila arbetarnas ställning i förevarande avseende. Då arbetslöshetsförsäkringen endast omfattade 3 3/4 miljoner av landets arbetare, som uppgingo till omkring 15 miljoner, beslöts införa en liknande understödsverksamhet även för civila arbetare under den arbetslöshet, som var att vänta i samband med demobiliseringen. Dessa arbetslöshetsunderstöd {Out-of-work-donation) hade intet med försäkringen att skaffa. De erforderliga medlen skulle utbetalas direkt från statskassan vid sidan av de bidrag, som staten samtidigt betalade till arbetslöshetsförsäkringen. Under tiden efter fredsslutet voro även sådana arbetslösa som tillhörde yrkesgrupper, vilka omfattades av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, berättigade att uppbära dessa rent statliga understöd. De hade emellertid icke rätt att samtidigt uppbära både sistnämnda understöd och understöd från försäkringen utan måste välja ettdera. Då de statliga understöden voro högre än understöden från försäkringen, valdes givetvis de förra, vilket föranledde att försäkringsfondens utgifter under den närmaste tiden efter fredsslutet voro ganska obetydliga. Fondens tillgångar, som vid tidpunkten för fredsslutet, alltså i november månad 1918, uppgingo till 15.2 miljoner pund hade sålunda två år senare stigit till 22.2 miljoner. _ Storleken av den summa, som utbetalades i rent statliga understöd, uppgick till icke mindre än cirka 62 miljoner pund, över 1 100 miljoner kronor, varav 40 miljoner pund till personer, som haft militärtjänstgöring under kriget och 22 miljoner till civila arbetare. Administrationskostnaderna härför hava beräknats till omkring 4.4 miljoner pund. Det visade sig snart nog tydligt, att detta sakernas tillstånd icke lämpligen kunde fortsätta. Försäkringsfrågan upptogs därför ånyo. Under tiden för den statliga understödsverksamheten efter fredsslutet hade den allmänna opinionen blivit alltmera gynnsamt stämd mot en ytterligare utvidgning av försäkringen, vangenom en betydande ekonomisk börda skulle kunna avlyftas från staten. En representation av arbetsgivare och arbetare, vilken tillsattes av industrikonferensen i februari 1919 förordade enhälligt en allmän utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsgivarnas och arbetarnas representanter avveko emellertid från varandra i en viktig punkt. Medan de förra förordade en utvidgad försäkring av samma art som den redan existerande, finansierad genom avgifter från arbetsgivare och arbetare och med bidrag av statsmedel, önskade arbetarnas representanter en ren understödsverksamhet, finansierad uteslutande av statsmedel, således av samma art som den redan förefintliga understödsverksamheten. Arbetsgivarnas linje segrade.

451 Den utvidgade försäkringen trädde i kraft den 8 november 1920. Detta är utvidgningen a den sista utvidgningen av den engelska arbetslöshetsförsäkringen vilken försä "n fr. o. m. nämnda tidpunkt omfattar praktiskt taget alla lönarbetare med undan- &r 1Q»Q tag huvudsakligen för lantarbetare, tjänare i hushåll samt arbetargrupper, för vilka arbetslöshetsrisken ansågs mycket ringa, såsom statligt och kommunalt anställda samt järnvägsmän m. fl. Genom utökningen av försäkringen kom densamma att omfatta ytterligare 8 xja miljoner arbetare, så att hela antalet försäkrade efter 1920 uppgick till 11 3A eller nära 12 miljoner arbetare. Bestämmelserna i 1920 års lag, som i stort sett utgör grunden för den nu gäl- De 9™*dlande lagstiftningen, äro i korthet följande. _ stämmellerna Försäkringens finansiering. Såsom redan tidigare framhållits finansieras / 192o års lag. försäkringen från tre håll: arbetare, arbetsgivare och staten. Storleken av de olika parternas avgifter och bidrag hava varit underkastade flera förändringar såväl i avseende på den absoluta storleken som beträffande den inbördes relationen mellan avgifterna. Medan statens bidrag enligt 1911 års lag utgick med 1/s av arbetsgivarens och arbetarens sammanlagda avgifter, motsvarande V« av hela kostnaden, sänktes nämnda bidrag år 1920 från V* till omkring Vs av hela kostnaden. De avgifter och bidrag, uttryckta i pence per vecka, som tillämpades omedelbart efter försäkringens utvidgning, framgå ur följande översikt: Arbetsgivaren Män Kvinnor Gossar 1 6 - 1 8 år Flickor 16—18 år

4 37« 2 2

Arbetaren

Staten

4 3 2 l1/*

2 l 2 /s l1/» 1

Arbetsgivarens och arbetarens avgifter inbetalas av vederbörande arbetsgivare med tillhjälp av ett märkessystem, för vilket senare skall redogöras. Understödens storlek. Liksom fallet varit med avgifterna hava även understödens belopp ändrats vid olika tillfällen. Omedelbart efter ikraftträdandet av 1920 års lag utgjorde understöden för män » kvinnor > gossar » flickor

15 sh. per vecka 12 > » » 71/a » > » 6 » » »

Avgifter och understöd, som enligt 1911 års lag varit lika stora för män och kvinnor, utgingo sålunda enligt 1920 års lag med olika belopp för de båda könen. Det är att märka att familjetillägg först senare infördes. Villkoren för understöd. För att vara berättigad till understöd skulle den arbetslöse uppfylla vissa dels positiva, dels negativa villkor. De viktigaste positiva villkoren voro i huvudsak följande: ""a) Minst 12 veckoavgifter skulle vara erlagda. b) Den arbetslöse skulle framställa krav om understöd samt visa att han därefter varit kontinuerligt arbetslös. c) Den arbetslöse skulle kunna arbeta men vara ur stånd att finna något passande arbete. . , De viktigaste negativa villkoren innebure, att den arbetslöse ej finge a) deltaga i arbetskonflikt, b) frivilligt lämna sin anställning, c) vara avskedad på grund av dåligt uppförande.

452 Därest den arbetslöse uppfyllde ovanstående villkor, var han berättigad till understöd. Understödet var emellertid begränsat i två olika avseenden. 1 :o. Understöd utgick icke för flera dagar än det antal veckoavgifter, som erlagts (sjättedelsregeln). 2:o. Understöd utgick icke under mer än högst 15 veckor per år. Dessutom tillämpades en karenstid av 3 dagar. Det torde icke vara av behovet påkallat att närmare redogöra för dessa olika villkor, alldenstund flera av dem undergått mer eller mindre väsentliga ändringar under åren närmast efter 1920. Beträffande de bestämmelser, som varit gällande under de senare åren, hänvisas till sid. 457 och följande. Administrationskostnaderna. Kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringens administration bestridas av arbetslöshetsfondens medel, vilka sammanbragts genom arbetarnas och arbetsgivarnas avgifter samt statens bidrag. Skulle emellertid förvaltningskostnaderna något år överstiga 12 7 2 % av fondens inkomster, betalas överskottet av statsmedel. Sedan 1922 ha emellertid förvaltningskostnaderna icke överskridit nämnda gräns. Vissa åtgärder Ungefär samtidigt med att arbetslöshetsförsäkringen i november 1920 utäv ""J^siora ^ l d g a d . e s a t t o m f a t t a ytterligare 8 % milj. arbetare, satte den svåra arbetslösarbets- n . e t e n ll}- M a n t o r d e kunna säga, att historien om den engelska arbetslöshetslösheten. försäkringen efter 1920 är historien om de ansträngningar, som gjordes för att anpassa försäkringen efter de nya krav, som den krisartade arbetslösheten medförde. Närmast erbjödo sig två olika vägar. Å ena sidan kunde man utan vidare hava tillämpat de bestämmelser, som utformats i 1920 års lag, även under den svåra arbetslöshetsperiod som följde. Följden härav skulle sannolikt hava blivit, att den ökade arbetslösheten skulle automatiskt hava diskvalificerat från rätten till understöd, därigenom att arbetarna icke voro i tillfälle att erlägga det antal veckoavgifter som krävdes. Sjättedelsregeln skulle under tider av betydande arbetslöshet komma att verka synnerligen effektivt och i stor utsträckning utestänga de arbetslösa från understöd. En sådan väg skulle utan tvivel varit till gagn för försäkringens ekonomi. Den ansågs dock icke vara att förorda. I stället beträddes en helt annan väg. Avgifterna nöjdes. Villkoren för rätt till understöd uppmjukades. Man sökte med ett ord att göra försäkringen så elastisk, att den kunde böjas efter den nya situationen, utan att, försäkringssystemet ändå skulle behöva sprängas sönder. P å detta sätt ansåg man, att försäkringen skulle göra landet största gagn. Utsträckt Under tiden närmast efter kriget hade, såsom tidigare omnämnts, två skilda (^Extended s y s t e m e x i s t e r a t bredvid varandra, nämligen dels försäkringen, dels ett rent benefit.)' u n derstödssystem. I mars månad år 1921 infördes så att säga en blandning av dessa båda system men inom försäkringsorganisationens ram. Detta tillgick på följande sätt. Enligt 1920 års lag hade en arbetslös icke rätt till understöd för flera dagar än det antal veckor, för vilka avgift erlagts. Om sålunda en arbetare från försäkringens början erlagt exempelvis 100 veckoavgifter och uppburit understöd under sammanlagt 100 dagar, så hade han därmed uttömt rätten till understöd och blev icke på nytt unclerstödsberättigad förrän han ånyo haft arbetsanställning och därigenom blivit i tillfälle att erlägga ytterligare avgifter. Med den enormt ökade arbetslösheten reducerades emellertid möjligheten att genom aygiftsbetalning förvärva ny understödsrätt högst väsentligt. Med hänsyn härtill vidtogs i mars 1921 den anordningen, att arbetslösa, som uttömt sin understödsrätt enligt bestämmelserna i 1920 års lag, kunde under vissa villkor uppbära understöd i förskott. Härigenom kom man att få understöd av två olika slag, nämligen

453 l:o. grundunderstöd, som svarade mot redan erlagda försäkringsavgifter (covenanted benefit, senare kallat standard benefit), 2:o. utsträckt understöd, som icke motsvarades av redan erlagda försakringsavgifter, utan som under vissa villkor kunde uppbäras i förskott, sedan den arbetslöse hade uttömt sin rätt till grundunderstödet (uncovenanted benefit, senare kallat extended benefit). Medan grundunderstödet utgick såsom en rätt till varje arbetslös, som uppfyllde de i lagen angivna villkoren, utdelades däremot det utsträckta understödet endast efter verkställd diskretionär prövning i varje särskilt fall och endast under förutsättning att det låg i det allmännas intresse (in public interest) att understödet ifråga utgick. Det utsträckta understödet utgick dessutom endast för vissa bestämda perioder av något varierande längd. För varje period bestämdes under huru många veckor understöd högst kunde utgå. Under de 4 första perioder, som sträckte sig från mars 1921 till oktober 1923 och omfattade sammanlagt 137 veckor, kunde de båda slagen av understöd utgå under sammanlagt högst 110 veckor. . . . n Avgörandet av frågan, huruvida utsträckt understöd skulle utgå i visst tall eller icke, lades i ministerns hand. Den arbetslöse måste först och främst alltid uppfylla de s. k. grundläggande villkoren för erhållande av understöd, _ för vilka redogöres sid. 457, men därtill fastställde vederbörande _ minister vissa ytterligare villkor, som under olika tider varit mer eller mindre _ stränga. Under arbetarregeringen år 1924 undanröjdes de flesta av dessa ytterligare villkor och fr. o. m. augusti månad samma år vidtogs den ändringen i lagstiftningen, att avgörandet av frågan, huruvida utsträckt understöd skulle utgå, icke längre tillkom ministern. Det utsträckta understödet tillerkändes i stället den arbetslöse som en rätt, därest i lagen angivna villkor voro uppfyllda. Dessutom ströks varje tidsbegränsning. Från augusti 1924 hade sålunda en arbetslös först rätt till understöd på grund av erlagda avgifter och därefter, om han uppfyllde villkoren härför, rätt till utsträckt understöd så länge han var arbetslös. Detta sakernas tillstånd fortsatte 12 månader eller till augusti 1925, då ministern ånyo erhöll beslutanderätt rörande det utsträckta understödet. Härvid började ånyo samma regler tillämpas som gällt före augusti 1924. Det gällde att återigen begränsa detta understöd till personer, som verkligen voro i behov därav. Då prövningen av frågan, huruvida utsträckt understöd skulle utgå, i stor utsträckning måste bliva en skälighetsprövning, skapades, samtidigt med att denna understödsform infördes, en särskild organisation för handläggning av dessa frågor, s. k. lokala arbetslöshetskommittéer eller rotakommittéer, för vilka skall lämnas en närmare redogörelse i samband med frågan om försäkringens organisation. I detta sammanhang torde även böra närmare framhållas, att det utsträckta understödet i likhet med grundunderstödet alltid utbetalas från försäkringsfonden, vilken såsom tidigare nämnts är bildad genom bidrag från de tre parterna arbetsgivare, arbetare och staten. Införande av utsträckt understöd måste givetvis komma att ställa betydande krav på fonden. Det kan därför vara av intresse att se huru fondens ekonomi gestaltat sig från den tidpunkt, då utsträckt understöd infördes. I november månad 1920, då försäkringen utsträcktes att omfatta sammanlagt nära 12 milj. arbetare, uppgick försäkringsfonden till omkring 22 milj. pund. I slutet av juni 1921 hade den smält samman till 1 milj. pund. Vid sistnämnda tid uppgingo utbetalningarna per vecka till cirka 2 milj. pund, medan summan av avgifter och bidrag, som varje vecka inflöto till fonden, utgjorde endast 340,000 pund. Med hänsyn till utvecklingen hade fonden erhållit medgivande att upptaga lån till ett sammanlagt belopp av högst 30 milj. pund.

454 Därjämte beslöts en väsentlig höjning av bidragen från arbetarna, arbetsgivarna och staten, som i själva verket innebar en fördubbling av dessa, Den erhållna rätten att upptaga lån till högst 30 milj. pund har emellertid icke helt utnyttjats. Lånens storlek vid olika tider framgår ur följande översikt. Fondens upplåning i pund

1921 »/a 1922 30;6 31

1923 1924

/l2

%

31 /12 30

»v»

1925 so/a 31

/i'j

• . . 7,600,000 . . . 14,750.000 . . . 15,890,000 . . . 15,600,000 . . . 12,790,000 . . . 7,130,000 . . . 5,140,000 . . . 8,100,000 . . . 7,595,000

De upptagna lånen hava förräntats efter en räntefot växlande mellan 4 7/8 och 6 %. Under våren 1926 hade den resterande lånesumman gått ned till omkring 4 Va milj. kronor men under kolstrejken ånyo stigit högst väsentligt så att skulden den 6 november uppgick till omkring 19,300,000 pund. De angivna skuldbeloppen kunna ej betraktas såsom särskilt stora, om man tar i betraktande storleken av fondens inkomster. Sålunda uppgick under år 1925 arbetarnas och arbetsgivarnas avgifter till omkring 38 milj. pund och statsbidraget till 13 milj. pund eller sammanlagt 51 milj. pund. Familjetillägg. Under det kritiska året 1921 infördes även de s. k. familjetilläggen. Understöden hade fr. o. m. mars månad 1921 höjts till 20 sh. i veckan för män och till 16 sh. för kvinnor. Med hänsyn till de stora anspråk, som ställdes på fonden under första halvåret 1921, företogs emellertid redan vid mitten av året en sänkning av understöden till 15 resp. 12 sh. i veckan. Understöden utgingo med samma belopp, oberoende av huruvida den arbetslöse hade någon att försörja eller icke. Det ansågs emellertid, att understöd av storleken 15 resp. 12 sh. i veckan voro för låga för familjeförsörjare. I stället för att företaga en allmän höjning av understöden infördes fr. o. m. den 7 november 1921 särskilda tillägg för personer, som hade att försörja annan. Dessa tillägg utgjorde för hustru 5 sh. och för varje barn till en början 1 sh. i veckan. Förevarande anordning infördes till en början endast för sex månader. För de merkostnader, som ifrågavarande familjetillägg förorsakade, infördes speciella bidrag från arbetare, arbetsgivare och staten, varvid dock statens bidrag gjordes högre i förhållande till arbetarnas och arbetsgivarnas avgifter än tidigare varit fallet. När den sexmånadersperiod, för vilken familjetilläggen beslutats, gått till ända, införlivades dessa tillägg med försäkringen och de särskilda avgifter, som upptagits, sammanslogos med de vanliga försäkringsavgifterna, vilka härigenom kommo att ökas. B.

Den nuvarande lagstiftningen. 1.

Försäkringens omfattning.

Såsom i den inledande redogörelsen framhållits erhöll försäkringen sin nuvarande omfattning genom 1920 års lag, vilken trädde i kraft den 8 november nämnda år. ^ Som allmän regel gäller att försäkringen omfattar alla anställda över 16 ars ålder, såvida de icke tillhöra någon från försäkringen undantagen anställning. Någon avlöningsgräns existerar icke för kroppsarbetare. Dock gäller att lönearbetare, som icke äro kroppsarbetare och hava en årlig inkomst,

455 överstigande 250 pund, äro uteslutna från försäkringen Slutligen innehåller lagen ett stadgande att personer, som uppfylla vissa villkor kunna om de sa önska undantagas från försäkringen, även om de tillhöra ett försäkringspliktigt yrke. „ ... . .. ...... -, m m De anställningar, som undantagits frän försäkringen aro toijande: 1) anställning i lantbruk och skogsbruk; . 2) anställning i husligt arbete, såvida icke den anställde sysselsattes i yrke eller verksamhet, som drives i förvärvssyfte; 3) anställning som sjuksköterska och sjuksköterskeelev; 4) anställning vid flottan, armén eller flygvapnet; 5) ordinarie anställning hos poliskår; 6) anställning av stadigvarande natur a) hos kommunal eller annan offentlig myndighet; b) hos järnvägsbolag; . c) hos allmännyttiga företag, d. v. s. företag för tillgodoseende av allmänhetens behov av gas, vatten, elektricitet samt dock-, kanal- och sparvägsf öretag; d) som medför rätt för innehavaren till pension; 7) anställning såsom lärare i vissa i lagen närmare angivna tall; 8) anställning såsom agent med avlöning i form av provision, honorar eller andel i vinst; .... 9) anställning som ej är förenad med kroppsarbete, och dar avlöningen överstiger 250 pund för år räknat; . . „ , , . i i 10) tillfällig anställning, såvida den ej hänför sig till arbetsgivarens yrke eller verksamhet eller till någon anordning för sport eller förströelse, dar vederbörande anställes och ersattes av en klubb; 11) bisysselsättning, som undantagits i kungörelse utfärdad av ministern; 12) anställning som besättningskarl å fiskefartyg, så framt avlöningen helt utgår som andeli vinst; 13) anställning hos äkta man eller hustru (d. v. s. mannen anställd hos hustru eller tvärtom) ; 14) anställning, som icke är förenad med lön eller annan ersättning i penningar, såvida den anställde är barn till arbetsgivare eller underhalles av honom. . ,. . o-, Vidare äro undantagna personer, som uppbära pension enligt lagen om alderdomspensionering. ,.,,., i i j Personer, som äro anställda i ett försäkringspliktigt yrke, kunna om de sa önska erhålla ett intyg, som utesluter dem från försäkringen, därest de kunna visa, att de äro . „ 1) tillförsäkrade pension eller inkomst av minst 26 pund om aret, 2) helt eller huvudsakligen beroende av annan person eller ^ 3) helt eller huvudsakligen beroende av inkomst, som härflyter i ran anställning, vilken icke omfattas av försäkringen. Det är emellertid att märka, att för dylika undantagna personer (exempted persons) som själva bliva befriade från erläggande av försäkringsavgift, avgifter i vanlig ordning skola erläggas av vederbörande arbetsgivare, btatens bidrag utgår härvid med reducerat belopp. „ . . , , , Tillämpningen av bestämmelserna rörande försäkringens omiattnmg har i vis«a fall medfört icke ringa svårighet. Detta gäller särskilt bestämmelserna avseende lantbruk och husligt arbete. Beträffande lantbruket har tvekan sålunda uppstått bl. a. huruvida vissa anställningar, som sammanhänga med lantbruket, kunna anses tillhöra detta. Som exempel kan nämnas, att chauitören å en lastbil som användes av en lantbrukare och grönsakshandlare tor transport av grönsaker från en lantgård till ett torg i London samt for god-

I

456 ningstransport frän staden till lantgården, har ansetts böra omfattas av försäkringen. Angående de utredningar, som vid olika tider verkställts rörande jordar T ? e t a r n a s ställning i förhållande till försäkringen, hänvisas till sid Vad beträffar hushållsarbete måste först tillses, huruvida arbetet är att anse som uteslutande hushållsarbete i vanlig mening, eller huruvida den anställde användes i yrke eller verksamhet, som drives i förvärvssyfte. Att o-ränsen härvidlag kan vara svår att draga framgår av följande exempel. Såsom hustjanare (domestic servants) och sålunda uteslutna från försäkringen hava ansetts privatchaufförer, vaktmästare i museum, förrådsförvaltare på sjukhus Däremot har en hos godsägare anställd sekreterare och hos läkare anställd chaulior icke betraktats såsom hustjänare. Hos klubbar anställda tjänare äro uteslutna Iran försäkringen medan hotellpersonal ingår. Hos läkare anställd jungtru, som även har att ställa i ordning mottagningsrummet, betraktas som hustjanare och är således icke försäkrad. Frågor rörande hustjänares ställning beröra hundratusentals löntagare och så gott som varje företag i landet olientligt eller privat. Ministeriet har också haft att avgöra omkrino- 1 000 tveksamma fall varje vecka, vilket antal för övrigt icke har visat någon tendens till minskning. 2.

Försäkringens finansiering.

Ur redogörelsen för försäkringens utveckling har framgått, att såväl understöden Iran lorsakrmgen som försäkringens administration bestridas genom avgifter Iran arbetare och arbetsgivare och med bidrag från staten. Härvid hava de iorsäkrade uppdelats i 4 grupper: Män över 18 år Kvinnor > » » Gossar mellan 16 och 18 år Flickor » > » > > . För samtliga personer inom varje särskild av dessa grupper äro försäkringsavgifterna lika stora, oberoende av vederbörandes arbetsförtjänst. Avgifterna som andråts upprepade gånger sedan försäkringens början, utgingo i slutet av ar 192b med följande belopp i veckan: iIän Kvinnor £, os i ar Fhckor

Arbetsgivaren 8 d. 7 d. , . . 4 d. 372 d.

Arbetare 7 d. 6 d. 37» d. 3d.

Staten 8 d. 6d 47s'd. 43/8 d.

I det fall att en arbetare inom ett försäkringspliktigt yrke är undantagen (exempted) frän forsäkringen (se sid 455), är arbetaren befriad från erläggande av avgift; arbetsgivarens avgifter utgå med oförändrade belopp, varemot statens bidrag utgå med de lägre beloppen 2 % 2 % 1 % och 1 % pence i veckan. Arbetsgivaren ar ansvarig bade för sina egna och för sina arbetares avgifter Inbetalningen äger rum medelst det s. k. märkessystemet. Varje arbetare skall vara försedd med en arbetslöshetsbok, som förvaras av arbetsgivaren. I denna bok, som har en löptid av ett år, från juli till juli, har arbetsgivaren varje vecka att inklistra ett märke vars valör svarar mot arbetsgivarens och arbetarens sammanlagda avgitter. Den del, som svarar mot arbetarens avgift, avdrages å lönen. Märkena inköpas på postkontoren, som ha att till arbetslöshetsfonden redovisa influtna medel. Avgift erlägges för hel vecka, även om anställningen har varat endast kortare tid. Om en arbetare arbetar hos flera arbetsgivare samma vecka, är den

457 förste arbetsgivaren ansvarig för avgifterna. Skulle en arbetare hava regelbunden anställning hos mer än en arbetsgivare under samma vecka, kunna särskilda anordningar träffas rörande betalning av avgifterna, såsom exempelvis att betalningsskyldigheten fullgöres av olika arbetsgivare under olika veckor. Om avgifter erlagts för arbetare, som ej omfattas av försäkringen, eller om märken inklistrats i felaktig arbetslöshetsbok, kan rättelse vinnas, om anmälan härom göres. För upplysning om storleken av de avgifter och bidrag, som under olika perioder och år influtit till arbetslöshetsfonden ävensom rörande de olika avgiftsoch bidragssatser, som tillämpats, hänvisas till tabellerna sid. 466 och 467. 3.

Bestämmelser rörande understöd.

I den följande framställningen skall först behandlas frågan om villkoren för att understöd från försäkringen över huvud skall kunna erhållas. Därefter skall lämnas en redogörelse dels för de ytterligare villkor, som krävas för grundunderstödet (standard benefit) och dels — om sistnämnda villkor ej äro uppfyllda •—• för de särskilda villkor som för närvarande tillämpas för att utsträckt understöd (extended benefit) skall utgå. a. De grundläggande

villkoren för

understöd.

Det första villkoret innebär, att 30 veckoavgifter måste vara erlagda sedan Första början av det första av de två försäkringsår, som närmast föregå understöds- vdlkorei året. Ministern har emellertid befogenhet att för kortare tid häva detta villkor, om han så finner erforderligt. På grund av detta bemyndigande har ministern mildrat villkoret i så måtto, att vederbörande behöver hava erlagt endast 8 veckoavgifter inom den i villkoret nämnda perioden eller också 30 veckoavgifter, sedan han inträdde i försäkringen. De båda uttrycken försäkringsår och understödsår torde vara i behov av ett förtydligande. E t t försäkringsår räcker från och med första måndagen i juli ena året till första måndagen i juli nästa år. Understödsåret räcker 12 månader från den dag, då den arbetslöse gör sin första ansökan om understöd. Om en arbetslös sålunda gör sin första ansökan om understöd den 15 maj räcker understödsåret t. o. m. den 14 maj följande år. Skulle nytt understöd begäras under denna period, förändras icke understödsåret. Uppbär han understöd den 14 maj och följande dagar, börjar det nya understödsåret den 15 maj. Skulle han däremot icke uppbära understöd vid utgången av det första understödsåret utan göra ny ansökan om understöd t. ex. den 20 juni, börjar ett nytt understödsår denna. dag. Enligt det andra villkoret för rätt till understöd skall den arbetslöse göra an- Andra sökan om understöd på föreskrivet säti samt visa, att han sedan dagen för ansö- villkoret kam vant kontinuerligt arbetslös. Någon definition av begreppet arbetslös finnes icke i den engelska lagen. Högsta besvärsinstansen (The Umpire) har uttalat, att det måste hava varit lagstiftarens mening att åt ordet giva dess naturliga och vanliga betydelse. Det finnes heller icke någon bestämmelse i lagen, som anger att en person, som utför arbete, nödvändigtvis måste vara avlönad för att icke anses som arbetslös. Lärling, som arbetar utan lön för att senare vinna avlönad anställning, betraktas icke som arbetslös. Om däremot en arbetslös tar anställning som lärling i hopp att senare bliva avlönad, anses han därför icke hava avbrutit sin arbetslöshetsperiod. Arbetslöshet anses icke föreligga, och understöd utgår sålunda icke för dag, då vederbörande har erhållit avlönat arbete, även om detta är av kortare varak-

458 tighet. Enda undantaget härifrån utgör det fall, att detta arbete tidigare utförts av honom bredvid hans ordinarie anställning och på annan tid än den vanliga arbetstiden, samt att avlöingen för arbetet i fråga icke överstiger 3 sh. 4 d. för dag räknat eller 1 pund i veckan. För att visa att arbetslöshet föreligger, har den arbetslöse att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen antingen dagligen eller med vissa mellanrum. Skulle han bo mer än 10 km. från närmaste arbetsförmedlingsanstalt har han att på annat sätt styrka sin arbetslöshet. De spörsmål av mera organisatorisk art, som sammanhänga härmed, skola behandlas i samband med frågan om försäkringens organisation. Begreppet »kontinuerligt arbetslös» har i den engelska lagstiftningen givits en alldeles särskild innebörd, som ej motsvarar den vanliga betydelsen. Ifrågavarande begrepp har införts närmast på grund av bestämmelserna rörande karenstiden. Det gäller för närvarande en karenstid av sex dagar, under vilken tid arbetslöshetsunderstöd icke utgår. Därest en person, som har tillfällig sysselsättning en eller annan dag i veckan, skulle börja räkna ny karenstid för varje gång han på nytt bleve arbetslös, skulle han aldrig bliva berättigad till understöd. För karenstidsberäkningen betraktas därför en person som kontinuerligt arbetslös, därest han under sex konsekutiva dagar är arbetslös under tre dagar, oberoende av det sätt, varpå de arbetslösa dagarna fördela sig på sexdagarsperioden.^I dessa konsekutiva dagar medräknas icke söndagen. Dessutom gäller att två dylika sexdagarsperioder av kontinuerlig arbetslöshet betraktas såsom en kontinuerlig period, under förutsättning att de båda perioderna icke äro skilda från varandra mer än sex veckor. Av dessa bestämmelser följer bl. a., att en person aldrig kan förvärva rätt till understöd, om han har anställning fyra eller flem dagar i veckan. På grund av den anförda regeln om sammanräknande av två sexdagarsperioder kan sålunda en arbetslös intjäna karenstiden, t. o. m. om de sex erforderliga arbetslösa dagarna äro fördelade på en tidrymd av 48 dagar. Det tredje villkoret innehåller bestämmelsen, att den arbetslöse skall vara arbetsduglig och användbar för arbete (capable of and available for work). Innebörden av uttrycket arbetsduglig (capable of work) behöver icke vara att den arbetslöse skall kunna utföra arbete inom det yrke, vari han tidigare haft anställning, utan att han måste kunna utföra sådant arbete som det överhuvud finnes någon utsikt att erhålla. Vederbörande myndigheter äro icke skyldiga^ att godtaga den arbetslöses uppgift att han kan arbeta utan kunna, därest så anses erforderligt, påkalla läkarundersökning. En invalid kan icke utan vidare betraktas som oförmögen till arbete. Om det visar sig att han kunnat utföra arbete och blivit arbetslös av annan grund än sin invaliditet,- anses han vara arbetsduglig. Sålunda blev en person, som varit blind under 16 år, och såsom lärare vid ett blindinstitut betalt avgifter till försäkringen, av högsta besvärsinstansen förklarad arbetsduglig. I regel torde en person, som uppbär livränta på grund av fullständig invaliditet, som förorsakats genom olycksfall i arbete, betraktas som arbetsoförmögen. Det har dock förekommit fall, då en person, som genom olycksfall blivit fullständigt arbetsoförmögen inom sitt gamla yrke, och på grund därav uppburit full invalidlivränta, övergått till annat yrke, inom vilket han kunnat utföra arbete, samt därefter blivit arbetslös och såsom sådan berättigad till understöd. Prövningen av frågan huruvida en arbetslös person är användbar för arbete (available for work) erbjuder mindre svårigheter. Han är icke användbar för arbete, om han endast kan utföra arbete på tider och under villkor, som ingen arbetsgivare skulle gå med på.

459 Enligt det fjärde villkoret skall den arbetslöse allvarligt bemöda sig om att finna arbete men vara ur stånd att erhålla passande anställning. Denna formulering av bestämmelsen att söka arbete, som före augusti 1924 hade gällt endast som villkor för utsträckt understöd, avser numera även grundunderstödet. Rätten till understöd kan sålunda förloras, om den arbetslöse uraktlåter att söka arbete, även om han icke avböjt någon arbetsanställning, som erbjudits honom exempelvis genom arbetsförmedlingen. I allmänhet torde den arbetslöse icke berövas understödet av denna grund, såvida det icke föreligger tillräckliga skäl för antagandet, att han icke gjort skälig ansträngning att finna arbete. Även om man exempelvis kan visa, att den arbetslöse en viss bestämd dag icke gjort någon ansträngning att skaffa arbete är detta enligt högsta besvärsinstansen icke tillräckligt skäl för diskvalifikation. Om man emellertid går förlustig en lämplig anställning på grund av någon orsak, som kunnat undvikas, kan understödet fråntagas honom, emedan han icke visat att han är ur stånd att erhålla passande anställning. Bestämmelsen att allvarligt söka arbete innebär mera än att endast anmäla sig å arbetsförmedlingsanstalt. Huru mycket mera som fordras beror på förhållandena i varje särskilt fall, såsom på arbetets art eller de metoder för anskaffande av arbete, som i allmänhet tillämpas. Sålunda har högsta besvärsinstansen förklarat, att om det är brukligt inom en industri, att arbetarna erhålla arbete genom fackförbundets förmedling, anses den arbetslöse genom anmälan till fackförbundet ådagalagt, att han verkligen söker arbete. Samma instans har även förklarat, att det_ icke är tillräckligt om en arbetslös endast söker arbete av den art, som han tidigare utfört eller som han särskilt önskar få, om det finnes annat arbete, som är passande för honom och som han kan förskaffa sig genom egna ansträngningar. I allmänhet kräves icke, att den arbetslöse själv skall söka arbete å annan plats än där han är bosatt. Enligt ett utslag av högsta besvärsinstansen åligger det en person, som varit arbetslös en längre tid, att söka erhålla arbete även å annan ort än hemorten, vid äventyr att annars förlora understödet. Den arbetslöse skall enligt föreliggande villkor även vara ur stånd att erhålla passande arbete. I vissa fall är den arbetslöse berättigad ätt avböja erbjudet arbete utan att på den grund förlora rätten till understöd. En arbetslös förlorar sålunda för det första icke sin understödsrätt om han avböjer att mottaga en anställning, som blivit ledig på grund av strejk eller lockout. I ett fall, som bragts under högsta besvärsinstansens prövning, hade några arbetare förlorat sin anställning på grund av arbetskonflikt, men under sådana omständigheter att de likväl voro berättigade till understöd. Dessa arbetare erbjödos därefter ånyo anställning hos samma arbetsgivare, vilken anställning de emellertid nekade att mottaga. Då arbetsanställningen blivit ledig på grund av arbetskonflikt, förlorade de icke härigenom rätten till understöd. Det andra fallet, då en arbetslös äger avböja erbjudet arbete utan att förlora sin understödsrätt, hänför sig till lönen för det erbjudna arbetet. Härvid gälla något olika villkor om arbetet erbjudes å samma ort, där han senast var regelbundet anställd, eller å annan ort. I förra fallet äger han avböja arbetet, om för detsamma bjudes lägre lön eller mindre fördelaktiga villkor i övrigt än han skäligen kan vänta sig med hänsyn till den lön och de övriga villkor han plägade åtnjuta vid anställning å orten, eller som han skulle hava åtnjutit, om han fortfarande haft sådan anställning. I senare fallet, alltså om han erbjudes arbete å annan ort, äger han avböja detsamma, om lönen är lägre eller villkoren i övrigt mindre fördelaktiga än som enligt kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare äro allmänt gällande i orten eller, där sådana avtal icke förefinnas, som allmänt bjudas i orten av goda arbetsgivare (good employers). Högsta besvärsinstansen har bl. a. haft till behandling ett fall, där arbetare, som till-

460 hörde ett fackförbund, hade anvisats arbete hos en viss arbetsgivare. Fackförbundet i fråga hade träffat avtal med en arbetsgivarorganisation att förbundets medlemmar icke skulle antaga arbete hos arbetsgivare, som ej tillhörde nämnda organisation. Då den arbetsgivare, hos vilken arbete anvisades, icke tillhörde organisationen i fråga, avböjdes arbetet. Högsta besvärsinstansen resolverade emellertid att arbetet, trots de föreliggande omständigheterna, var att anse som passande arbete. Vid avgörande av frågan huruvida arbete inom annat yrke skall anses som passande arbete eller icke tages hänsyn till olika omständigheter i det särskilda fallet såsom arbetslöshetens längd, utsikterna att erhålla arbete inom det egna yrket rn. m. I ett flertal fall föreligga avgöranden från högsta besvärsinstansens sida. Det torde vara av intresse att konstatera, att ett anvisat arbete icke anses såsom olämpligt på den grund att det icke omfattas av försäkringen, såsom exempelvis hushålls- eller jordbruksarbete. En kvinna, som ej har särskild utbildning mom annat yrke, är skyldig mottaga anvisat hushållsarbete. Det föreligger dock avgöranden, enligt vilka hushållsarbete icke betraktas som passande arbete för yrkesutbildade kvinnor, såvida icke deras arbetslöshet har varat en längre tid. Gift kvinna är icke skyldig antaga arbete, som medför att hon icke kan bo hemma. Arbetslös är icke utan vidare skyldig antaga anvisat nödhjälpsarbete, som anordnas av kommunala myndigheter. (Angående dylikt arbete se redogörelsen sid. 483.) En 52 år gammal grundläggare, vilken lämnade sin anställning vid ett dylikt nödhjälpsarbete redan efter en dag, miste därigenom icke sin understödsrätt, då arbetet i fråga, som var rent grovarbete, icke ansågs såsom passande arbete med hänsyn till arbetarens ålder och yrkesskicklighet. Om arbete erbjudes på hemorten, tages, vid bedömande av frågan om arbetets lämplighet, icke hänsyn till huruvida den arbetslöse är familjeförsörjare eller icke. Skulle det anvisade arbetet däremot vara förlagt till annan ort än hemorten, giva vissa utslag vid handen, att arbetslös familjeförsörjare icke är skyldig antaga sådant arbete, om han därigenom tvingas att leva ständigt skild från familjen. Frågan huruvida visst arbete är passande eller icke bedömes även med hänsyn till förefintliga religiösa betänkligheter. E t t butiksbiträde, som av religiösa skal avböjde en arbetsanställning, som skulle medföra arbete under söndagen, gick därigenom icke förlustig sin understödsrätt. Gossar och flickor äro skyldiga att mottaga anvisat lärlingsarbete. Skulle föräldrarna lägga hinder i vägen härför, förlorar vederbörande sin understödsratt, såvida icke sådana skäl föreligga, att föräldrarnas förbud kan anses väl grundat. Som allmän regel gäller att vid bedömande av ett visst arbetes lämplighet strängare krav uppställas ju längre tid arbetslösheten har varat. Det gäller även, att en arbetslös i regel icke hänvisas till arbete å annan ort under de första veckorna efter arbetslöshetens inträdande, vilken tid han i stället har att använda tor att skaffa arbete i hemorten. Den relativt ringa platsrörlighet som synes utmärka den engelska arbetsmarknaden, torde i stor utsträckning bero på svårigheten att anskaffa erforderliga bostäder åt arbetarna. (Se härom uttalande sid. 486.) I det femte och sista av de grundläggande villkoren för understöd stadgas att, därest forsakrmgstjänsteman i enlighet med bestämmelser, som utfärdats av ministern i samråd med undervisningsstyrelsen (Board of Education) förelagt arbetslos att deltaga i särskilt anordnad undervisningskurs, denne skall vid risk att förlora ratten till understöd styrka, att han verkligen deltagit i kursen. IJylika kurser hava hittills huvudsakligen anordnats för gossar och flickor under 18 ar.

461 b. Grunder för

diskvalificering.

Den ojämförligt viktigaste av diskvalificeringsbestämmelserna är stadgandet rörande arbetstvister och deras inverkan på rätten till understöd._ Detta stadgande har följande lydelse: »Försäkrad, som mistat sin anställning i följd av arbetsinställelse, orsakad av en arbetskonflikt vid den fabrik, verkstad eller anläggning av annat slag, där han var sysselsatt, är utesluten från rätten till understöd, så länge arbetsinställelsen varar, där han icke under denna tid bona fide erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller erhållit varaktig anställning i annat yrke. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i särskilda våningar av samma lokal, skall vid tillämpningen av denna paragraf varje våning anses såsom en särskild fabrik eller verkstad eller dylik anläggning.» Detta stadgande, som icke tar hänsyn till huruvida vederbörande arbetare exempelvis själv deltager i strejk eller är föremål för lockout, mildrades genom en tilläggsbestämmelse, som infördes år 1924. Enligt denna tilläggsbestämmelse skall det ursprungliga stadgandet icke äga tillämpning i sådana fall, där den försäkrade styrker, att han icke själv ekonomiskt understödjer eller är direkt intresserad av den arbetskonflikt. som förorsakat arbetsinställelsen, och att han icke tillhör någon grad eller klass (grade or class) av arbetare, vars medlemmar deltaga i, ekonomiskt stödja eller äro direkt intresserade av konflikten, eller att han styrker, att arbetskonflikten orsakats därav, att arbetsgivaren handlat i strid mot föreskrifter eller stadganden i gällande kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, vare sig avtalet gäller allenast för viss grupp av arbetsgivare å platsen, där arbetsinställelsen äger rum, eller är ett riksavtal. Det torde böra framhållas, att ovan återgivna bestämmelser rörande diskvalificering icke äro tillämpliga å arbetare, som varit arbetslösa innan den av konflikten förorsakade arbetsinställelsen inträdde. Dylika arbetare behålla sin rätt till understöd oberoende av konflikten. Till förtydligande av uttrycken »deltaga i», »ekonomiskt understödja» eller »vara direkt intresserad av konflikten» erinras om följande förhållanden. En person behöver icke förlora rätten till understöd därför att han tillhör ett fackförbund, av vars medlemmar en del äro invecklade i arbetskonflikt. Enligt ett utslag ansågos exempelvis ovanjordsarbetarna vid en gruva icke deltaga i en konflikt, varunder kolhuggarna utestängdes från arbetet på grund av tvist, som endast rörde de senare. Enligt ett annat utslag ansågs en person icke deltaga i en utbruten arbetskonflikt, därför att han höll sig borta från arbetet på grund av hot från de strejkandes sida. Vad beträffar innebörden i uttrycket ekonomiskt understödja konflikten är ett uttalande från högsta besvärsinstansens sida från år 1925 synnerligen belysande. Här framhålles, att det fackförbund, till vilken den arbetare hörde, som framställt krav om understöd, deltog i konflikten och betalade ut konfliktsunderstöd till i konflikten indragna medlemmar. Fackförbundet understödde således konflikten ekonomiskt, Enligt högsta besvärsinstansens uppfattning måste då även varje medlem av förbundet, som betalade bidrag till förbundets fonder, anses ekonomiskt understödja konflikten. I ett annat fall, likaledes från år 1925, har högsta besvärsinstansen förklarat, att medlemmar i ett fackförbund, som icke deltogo i eller voro intresserade av en föreliggande konflikt, likväl måste anses ekonomiskt understödja konflikten av den grund, att förbundet i fråga lämnade bidrag till fackförbundens allmänna federation (General Federation of Trade Unions), som i sin ordning understödde konflikten i fråga. Betydelsen av detta utslag är iögonfallande. Vad slutligen beträffar innebörden av uttrycket direkt intresserad av konflikten

462 må nämnas, att den allmänna principen synes vara, att understödsrätten förverkas endast i händelse vederbörande är omedelbart intresserad av konfliktens utgång. Det är icke tillräckligt, om sambandet skulle vara av sådan art, att konfliktens utgång ^säkerligen kan komma att medföra en viss återverkan på den arbetslöses förhållanden. Ovanjordsarbetarna vid en gruva anses i regel icke vara direkt intresserade i en konflikt, som rör kolhuggarnas ackordssatser. En nitvärmare ansågs däremot vara direkt intresserad av nitarnas strejk, emedan han delade deras arbetsförtjänst. I ett fall voro en del arbetare, som blivit arbetslösa på grund av konflikt, visserligen intresserade av konfliktens utgång, men deras intresse var rakt motsatt de strejkande arbetarnas intresse. Det oaktat berövades de rätten till understöd. Det har ovan framhållits, att en arbetare, som blivit arbetslös på grund därav att arbetsgivaren brutit ett kollektivavtal, vare sig avtalet endas avser en viss grupp av arbetsgivare eller är ett riksavtal, icke därför förlorar sin understödsrätt. Till undvikande av missförstånd torde förtjäna framhållas, att den föreliggande bestämmelsen icke är tillämplig i det fall, att avtalet ingåtts mellan exempelvis en arbetsgivare och de hos honom anställda arbetare. Det torde även böra erinras om att ett avtal, som träffats mellan en arbetsgivarorganisation och ett fackförbund, anses bindande för enskilda arbetsgivare och arbetare endast så länge de tillhöra de båda avtalsslutande organisationerna. Dåligt upp_ En arbetare, som på grund av dåligt uppförande avskedas från sin anställförande. ning, förlorar rätten till understöd under en tid av sex veckor från den dag, då han förlorade anställningen, eller under den kortare tid, som vederbörande myndigheter bestämma. Angående det förfaringssätt, som tillämpas för att klarlägga de förhållanden, under vilka den arbetslöse lämnat arbetet, hänvisas till redogörelsen sid. 479. En närmare undersökning av de fall av dåligt uppförande, s o m b r a g t s under högsta besvärsinstansens prövning, ger vid handen, att de viktigaste härvid förekommande typerna äro följande: den avskedade har varit borta från arbetet utan tillstånd, har nekat att utföra visst arbete, har icke ställt sig till efterrättelse utfärdade instruktioner eller regler för arbetet, har kommit för sent till arbetet eller åsidosatt skyldigheter i övrigt, som ålegat honom. En arbetare förlorar även rätten till understöd, om han avskedas på grund av sådant dåligt uppförande utom arbetet, t. ex. stöld, som med hänsyn till arbetets art kan antagas göra honom olämplig härför. Frivilligt En arbetare, som frivilligt lämnar sin anställning utan skälig grund (just lämnad cause), är, liksom vid avsked på grund av dåligt uppförande, förlustig rätten anställning. till understöd under sex veckor från den dag, då han lämnade anställningen, eller under den kortare tid, som vederbörande myndigheter bestämma. Huruvida skälig grund föreligger måste prövas från fall till fall. De omständigheter, som arbetare härvid kan åberopa, äro närmast följande: avtalsbrott från arbetsgivarens sida, de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt personliga omständigheter. Beträffande frågan om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, kan nämnas, att högsta besvärsinstansen beviljat understöd i fall, där arbetaren frivilligt lämnat arbetet på den grund att ändring vidtagits i avseende på lönesatser och arbetstidens längd, som inneburo mindre gynnsamma anställningsvillkor än han tidigare åtnjutit och som även voro mindre gynnsamma än de villkor, som andra arbetare under liknande omständigheter åtnjöto. Som exempel på personliga omständigheter, som på denna punkt åberopats, kan anföras fall, där arbetaren frivilligt lämnat arbetet på den grund att de till följd av arbetsanställningen tvingats vara borta från sin familj längre tid, utan att därför rätten till understöd gick förlorad. Övriga grunFörsäkrad arbetare förlorar rätten till understöd även i vissa andra fall, såder för diskvasom under tid, då han tillfälligtvis eller stadigvarande är bosatt i utlandet, eller lifiltntinn

463 då han sitter i fängelse eller är intagen å arbetsinrättning, då han uppbär sjukeller invaliditetsersättning eller åtnjuter ålderdomspension eller blindpension eller om han icke betalt försäkringsavgift under fem på varandra följande försäkringsår, i vilket fall han icke äger tillgodoräkna sig de avgifter, som tidigare erlagts. Bestämmelsen att arbetslös förlorar rätten till understöd under tid, då han tillfälligtvis eller mera stadigvarande är bosatt i utlandet, är enligt högsta besvärsinstansens utslag icke tillämplig å sådana fall, där arbetslös under några dagar vistas utom landet för att söka arbete. c. Rätt till understöd. Såsom redan tidigare framhållits i redogörelsen för utvecklingen av den engelska arbetslöshetsförsäkringen äro de understöd, som utgå från försäkringen, av två principiellt olika slag, nämligen l:o) grundunderstöd (standard benefit). 2:o) utsträckt understöd (extended benefit). för rätt För att understöd över huvud skall utgå kräves alltid dels att den arbetslöse Villkor till grundskall uppfylla de fem grundvillkor, för vilka ovan redogjorts (sid. 15—21), understöd dels att han skall vara fri från de angivna diskvalifikationsgrunderna (sid. (standard 21). För att grundunderstöd skall utgå kräves dessutom att följande villkor benefit). skola vara uppfyllda: 1) minst 20 veckoavgifter skola vara erlagda sedan början av närmast föregående försäkringsår; 2) den arbetslöse får icke redan hava uttagit hela det understöd, vartill han enligt sjettedels-regeln är berättigad; 3) den arbetslöse får icke sedan början av löpande understödsår redan hava uppburit 26 veckors understöd. Sjettedelsregeln, som innehålles i det andra villkoret, har förlorat en del av sin ursprungliga innebörd. Denna regel innebar nämligen ursprungligen, att en försäkrad icke ägde rätt till mer än en dags understöd för en veckas avgifter. Enligt en år 1924 genomförd lagändring skall emellertid vid beräkning av huru många dagars understöd en försäkrad har till godo vid visst tillfälle icke tagas någon hänsyn till understöd, som uppburits under tiden 7 november 1920 - - 1 8 oktober 1923. Dessutom skall beträffande understöd, som uppburits före den 7 november 1920, antagas att en veckas understöd svarar mot fem i stället för sex veckors avgifter. Särskilda Skulle den försäkrade hava uppfyllt de fem ovan omnämnda grundvillkoren villkor för för understöd och vara fri från diskvalifikationsgrunderna men icke uppfyllt utsträckt de ovan angivna trenne villkoren för erhållande av grundunderstöd, kan han understöd under vissa särskilda villkor komma i åtnjutande av utsträckt understöd. Me- (extended benefit). dan grundunderstödet utgives såsom en den försäkrades rätt, betraktas ået utsträckta understödet icke såsom en rätt för den arbetslöse. Understödet i fråga utgives av ministern i fall, där han anser att understödets utgivande står i överensstämmelse med det allmännas intresse. De särskilda villkor, som krävas för erhållande av utsträckt understöd, äro följande: Första särskilda villkoret: Den arbetslöse skall normalt vara anställd i försäkringspliktigt yrke och även för sitt framtida uppehälle söka erhålla arbete i dylikt yrke. Genom detta villkor utestängas personer, som icke normalt betala avgifter till försäkringen. Andra särskilda villkoret: Man bör kunna påräkna, att det under normala förhållanden skall finnas försäkringspliktigt arbete, som motsvarar den arbetslöses färdigheter.

464 Tredje särskilda villkoret: Den försäkrade skall under de närmast föregående tre aren hava varit anställd en skälig tid i försäkringspliktigt yrke. Någon viss tid föreskrives icke. Har arbetstillgången inom den försäkrades yrke varit relativt god, kräves längre tid än om motsatsen varit fallet, Fjärde särskilda villkoret: Den försäkrade skall göra allt vad han kan för att skaffa arbete. Detta villkor är för närvarande identiskt med det fjärde grundläggande villkoret, för vilket redogjorts å sid. 459. I sådana fall, där den arbetslöse under längre tid uppburit understöd, skarpes tillämpningen av nu ifrågavarande villkor. Genom särskilda föreskrifter har ministern bestämt, att utsträckt understöd icke utgives t till personer, som bo hos sina föräldrar eller släktingar, hos vilka de sannolikt kunna påräkna uppehälle under sin arbetslöshet, till gifta kvinnor, som bo tillsammans med sina män, eller gifta män som' bo tillsammans med sina hustrur, under förutsättning att dessa hava anställning, samt till personer^ som hava korttidsarbete, varifrån inkomsten är tillräckligt stor för att underhålla dem själva och familjemedlemmarna. ^héif d°r 6r~ Såsom redan tidigare omnämnts infördes familjetilläggen i den engelska famSllägg a i ' D e t s l °shetsförsäkringen först år 1921, till en början såsom en blott proviso' risk anordning för en tid av sex månader, men införlivades sedan med försäkringen. Rätt till familjetillägg hava följande försäkrade personer men endast för tid, varunder de själva äro berättigade till grundunderstöd eller utsträckt understöd: 1) gift man för hustru; 2) ogift man, ogift kvinna, änkling eller änka för kvinna, som bor hos den försäkrade för att taga vård om dennes barn; 3) ogift man eller änkling för kvinna, som bor hos den försäkrade såsom hustru ; 4) gift kvinna för mannen, om denne på grund av kroppslig eller själslig defekt är oförmögen att försörja sig själv; 5) ogift man, ogift kvinna, änkling eller änka för dennes moder, därest hon är änka, samt bor hos den försäkrade; 6) man eller kvinna för barn under 14 års ålder (även styvbarn, adoptivbarn eller oäkta barn). För barn, som deltaga i heltidsundervisning i skola, utgår familjetillägg även mellan 14 och 16 års ålder. Som allmän regel gäller att familjetillägg utgår för de i ovanstående punkter omnämnda peisoner endast i det fall, att de till huvudsaklig del underhållas av den försäkrade. För samtliga personer, som finnas omnämnda i punkterna 1—5 utgår familjetillägget för närvarande med 5 sh. i veckan, för varje i punkt 6 omnämnt barn med 2 sh. i veckan. Vid prövning av frågan huruvida rätt till familjetillägg föreligger i nu nämnda fall, tillämpas ett flertal bestämmelser, som antingen fixerats i särskilda förordningar eller också framgått som resultat av en allmän praxis. Därest exempelvis man och hustru leva tillsammans antages alltid utan vidare, att hustrun försörjes av mannen. Skulle man och hustru bo skilda från varandra, kräves bevisning om att mannen till huvudsaklig del försörjer hustrun. I dylikt fall gäller som allmän regel för att familjetillägg skall utgå, att mannen bidrager till hustruns försörjning med minst 10 sh. i veckan. Vad beträffar det ovan i punkt 2) omnämnda fallet, må framhållas, att familjetillägg för hushållerska utgår endast såvitt den försäkrade har barn, som nämnda hushållerska har att vårda, Intet hindrar att hushållerskan kan vara, ett av den försäkrades barn, som har att vårda de övriga.

465 För hemmavarande barn förutsattes utan vidare, att de försörjas av den försäkrade. Skulle barnen icke bo hos den försäkrade, måste han visa att han bidrager till barnens uppehälle med minst 5 sh. i veckan för varje barn. Skulle någon av de personer, som enligt ovanstående äro berättigade till familjetillägg, själv uppbära arbetslöshetsunderstöd, utgår icke familjetillägg. Icke heller utgår familjetillägg för personer de sex första veckorna efter det, vederbörande haft regelbundet lönearbete. d.

Karenstid och begreppet »kontinuerlig

arbetslöshet».

I den engelska arbetslöshetsförsäkringen tillämpas, såsom även är fallet inom andra länders arbetslöshetsförsäkring, en viss karenstid efter arbetslöshetens inträdande, under vilken tid understöd från försäkringen icke utgår. Bestämmelserna rörande karenstidens längd hava flera gånger undergått förändringar, sedan arbetslöshetsförsäkringen infördes genom 1911 års lag. Ursprungligen var karenstiden bestämd till en vecka, I förslaget till utvidgning av försäkringen år 1920 förutsattes också samma karenstid. Under_ parlamentsbehandlingen vidtogs den ändringen, att karenstiden minskades till tre dagar. Den svåra arbetslösheten under år 1921 föranledde, att karenstiden fr. o. m. juli månad nämnda år utökades till en vecka, vilken anordning uppehölls till augusti 1924, då tre dagars karenstid åter infördes. Denna förkortade karenstid tillämpades till oktober 1925, då man ånyo införde den längre karenstiden. Sedan försäkringens början har sålunda karenstiden genomlupit följande serie: 1 vecka—3 dagar—1 vecka—3 dagar—1 vecka. Bestämmelserna rörande karenstiden kräva emellertid en komplettering, som angiver i vilken utsträckning arbetslösa dagar, skilda åt genom dagar ined arbetsanställning, må sammanräknas, eller, annorlunda uttryckt, under vilka förhållanden den arbetslöse måste börja räkna ny karenstid. För detta ändamål har i den engelska lagstiftningen införts bergeppet »kontinuerlig arbetslöshet» och karenstidsbestämmelsen har erhållit följande innehåll: understöd utgår först efter sex dagars kontinuerlig arbetslöshet. Begreppet »kontinuerlig arbetslöshet», som vid olika tider givits olika innebörd, har icke den vanliga betydelsen av på varandra följande arbetslöshetsdagar. För närvarande gäller 1 :o) att tre eller flera arbetslösa dagar inom sex på varandra följande dagar betraktas såsom en kontinuerlig arbetslöshetsperiod; 2:o) att två dylika kontinuerliga arbetslöshetsperioder av tre eller flera dagar betraktas såsom en kontinuerlig arbetslöshetsperiod, förutsatt att de båda perioderna icke äro skilda från varandra av längre tid än högst sex veckor. Beträffande den första regeln må bl. a, nämnas dels att söndagen icke inräknas i de sex konsekutiva dagarna, dels att den inbördes ordningen av de arbetslösa dagarna är fullständigt likgiltig. Vad åter angår den andra regeln erinras om att endast kontinuerliga arbetslöshetsperioder, d. v. s. tre eller flera arbetslösa dagar på sex konsekutiva dagar, kunna, på sätt som i nämnda regel angives, sammanbindas till en ny kontinuerlig arbetslöshetsperiod. Det mest extrema fallet inträffar, om tre arbetslösa dagar under en vecka ^sammanbindas med tre arbetslösa dagar inom en annan vecka, som är skild från den föregående genom sex veckors arbetsanställning. I detta fall kan således karenstidens sex dagar så småningom intjänas under en period omfattande icke mindre äln åtta veckor. 30—271080.

4.

Vissa numeriska uppgifter rörande den engelska ringen.

arbetslöshetsförsäk-

Till ytterligare belysning av den engelska arbetsförsäkringen ur olika synpunkter har i följande tablåer sammanställts vissa data, som kunna vara av betydelse härför. Tablån över försäkringens inkomster och utgifter (sid. 467), som utarbetats med ledning av arbetsministeriets redogörelser, ger i stora drag en bild av försäkringens ekonomi och dess utveckling. Till förståelse av den betydande ökning, som såväl de viktigaste inkomst- som utgiftsposterna varit underkastade, erinras om försäkringens utbyggande dels i september år 1916 ^inon ^ ?'* TlJ0n a r b e t a r e i s t - f - tidigare 21/* miljon, dels i november ar 1920, da forsaknngsstocken ökades till nära 12 miljoner arbetare. Härtill kommer även de under olika perioder växlande understödsbeloppen samt den betydande höjning av de försäkrades avgifter och av arbetsgivarnas och statens bidrag^ som föranleddes av den krisartade stegringen i arbetslösheten särskilt under ar 1921. Dessa ändringar hava sammanställts i särskilda tablåer Slutligen ha i tvenne tablåer (sid. 468) sammanförts dels de sammanlagda bidragen till arbetslöshetsfonden från arbetarna, arbetsgivarna och staten under olika försäkringsår efter försäkringens sista utbyggande i november 1920 dels storleken av de understödsbelopp, som efter nämnda tidpunkt utbetalts under olika perioder, å ena sidan genom arbetsförmedlingsanstalterna, å andra sidan genom fackförbunden. Storleken av försäkringsavgifter och bidrag i pence per vecka.

Grupp

Betalande

Försäkringsavgifter och bidrag i pence p<:r vecka under perioden »/» 1 9 1 2 - 8 /n 1920— 771921— r 3 6 /u 1920 /7 1921 /n 1921

Män över 18 år

Arbetare

. . . .

4 4

8 I73

3 3 /4

68/4

27a 272

i

6 7

l 2 /3

. .

37. 4

472 Arbetsgivare Staten . . .

372 4

73 V/t

17s

37s

172 2

/2

4 4«/i

%

1 P/8

S8/a

274 Arbetsgivare . Staten . . . Kvinnor över 18 år Arbetare

. .

Arbetsgivare Staten . . . Gossar under 18 år

7 n 1921— •/i 1926 7i 1926—

Arbetare

Flickor under 18 år Arbetare

. . .

Arbetsgivare. . | Staten . . . . •

3 j

468 Understöd per vecka för olika grupper a r försäkrade. Familjetillägg i shillings per vecka för

Understöd i shillings per vecka för P e r i od

T. o. m. 2 V» 1919 . . 7t2 1919—Vu 1920 . 8 /« 1920—mars 1921 Mars 1921—juli 1921 Juli 1921—7n 1921 . 7 n 1921—»/a 1924 . li /a 1924— 2

män

kvinnor

gossar

flickor

7 11 15 20 15 15 18

7 11 12 16 12 12 15

3'/2

V/s

5V> 77» 10

572 6

772 772 77»

vuxna

barn

_

8 6 6 6

5 \j

1 |

~

Bidragen till arbetslöshetsfonden från arbetarna, arbetsgivarna och staten under tiden 8 /u 1920—*/T 1926. Försäkringsår

/n 1920—»A 1921 77 1921—77 1922 77 1 9 2 2 - 7 7 1923 77 1 9 2 3 - 7 7 1924 77 1924—»/t 1925 6 /7 1925—77 1926

Arbetare

Arbetsgivare

Staten

Summa

£

£

£

£

4 370000

4 530 000

14 400 000 16 100 000

16 100 000

1540 000 11 060 000 12 200 000

10 440 000 41560000 46 200 000 49 920 000 49 870 000 46 530 000

17 900 000 19 340 000 19 330 000 17 800 000

17 400 000 17 390000 15 820 000

13 180 000 13 150 000 12 910 000

Utbetalda arbetslöshetsunderstöd från försäkringen under tiden 8 /n 1920—"Vu 1926.

P e r i o d

/n 1920— 7» 1921

7s 1921— */u 1921 »/" 1921—74 1922 /« 1 9 2 2 - Vu 1922

7 n 1922—M/e 1923 77 1928—"/» 1923 Vi 1924—»s 1924 16

/s 1924—»V» 1924

Vi 1925—«/» 1925 Vi 1926—»V» 1926

. . . .

Utbetalt genom arbetsförmedlings- Utbetalt genom fackförbunden anstalterna

Summa

£

£

£

4 498000 38 334 000 23 074 000 21 000 000 26 754 000 17 242 000 19 816 000 15 926 000 42 732 000 45 684 000

350 000 6 510 000 3 310 000 2 458 000 2 016 000 1 256 000 1 247 000 R8R nen

4 848 000 44 844 000 26 384 000 23 458 000 28 770 000 18 498 000 21 063 000 1K819 orm

3 083 000

45 815000

4 518 000

50 202 000

469 C. Den engelska arbetslöshetsförsäkringens organisation. 1. Allmän översikt över organisationen. Den engelska arbetslöshetsförsäkringen administreras direkt genom arbetsministeriet (Ministry of Labour), varest avdelningen för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring har att handlägga hithörande frågor. Lokalt uppbäres försäkringen av arbetsförmedlingsanstalterna, som i England äro statliga organ med statsanställd personal i motsats till förhållandet hos oss oeh i vissa andra länder, där arbetsförmedlingen utvecklats såsom en kommunal institution. Landet indelas dessutom i sju distrikt, vartdera under ledning av en distriktsehef (Divisional Controller), som har att utöva kontroll av förmedlingsoeh försäkringsverksamheten inom distriktet. Distriktskontoren tjänstgöra dessutom som clearinginstitutioner för arbetsförmedlingen inom respektive distrikt samt hava att ombesörja behandlingen av besvär över beslut i försäkringsfrågor, besvärens fördelning på olika skiljenämnder (Courts of Referees) etc. Då de försäkrades rätt till understöd från försäkringen är beroende av bl. a. såväl antalet erlagda veckoavgifter som av det antal dagar, för vilka understöd redan uppburits, måste för varje försäkrad person ett särskilt konto föras, som alltid upplyser om, hur stort vederbörandes tillgodohavande är. Dessa konton hava sammanförts till ett stort register — det s. k. centralregistret i Keiv (sydvästra delen av London). Så snart någon försäkrad på grund av iråkad arbetslöshet gör framställning om understöd från försäkringen hos en arbetsförmedlingsanstalt, måste denna för vidare prövning av ersättningsfrågan hos centralregistret anhålla om uppgift rörande den _ försäkrades tillgodohavade. Härvid kunna två fall inträffa: l:o) kontot utvisar ett visst tillgodohavande; '2:o) intet tillgodohavande finnes. I förra fallet kan vederbörande försäkringstjänsteman å anstalten (Insurance Officer) besluta att ersättning skall utgå, under förutsättning att den försäkrade uppfyller samtliga villkor härför. Skulle däremot tvekan råda huruvida ersättning skall utgå eller ej, eller skulle den försäkrade, på grund av att han icke uppfyller villkoren för ersättning, icke vara berättigad härtill, skall avgörandet i ersättningsfrågan överlämnas till en för hela landet gemensam försäkringsinspektör (Chief Insurance Officer). Skulle åter den försäkrades konto icke utvisa något tillgodohavande, är han icke berättigad till grundunderstöd. Däremot kan såsom tidigare klarlagts utsträckt understöd utgå, försåvitt vissa härför erforderliga villkor äro uppfyllda. Då fråga är om utsträckt understöd hänskjutes behandlingen av ersättningsfrågan till lokala arbetslöshetskommittéer (Local Employment Committees), som arbeta i direkt kontakt med de olika arbetsförmedlingsanstalterna. Är den försäkrade icke nöjd med försäkringsinspektörens beslut, kan han anföra besvär. Dessa besvär handläggas av besvärsdomstolarna, där den klagande har att personligen inställa sig. Det må emellertid framhållas, att besvärsdomstolarna icke besluta i de frågor, som hänskjutas till deras prövning, utan avgiva endast förord i ena eller andra riktningen. Dessa utlåtanden expedieras till försäkringsinspektören, som har att fatta beslut. Skulle han därvid hysa annan mening än besvärsdomstolen har han att underställa ärendet högsta besvärsinstansen (The Umpire), som träffar det slutliga avgörandet. Sammanfaller försäkringsinspektörens uppfattning med besvärsdomstolens är frågan avgjord. I sådant fall kan emellertid den försäkrade, om han icke åt-

470 nöjes med beslutet, bringa frågan under högsta besvärsinstansens prövning, men endast under förutsättning att besvärsdomstolen lämnat sitt medgivande härtill. Besvärsdomstolens medgivande är ej erforderligt, om besvär i stället anföras av den försäkrades fackförbund eller annan förening, som den försäkrade tillhör. Den prövning av understödsärenden och besvärsordning, för vilken ovan redogjorts, avser uteslutande grundunderstödet eller villkor, som äro gemensamma för grundunderstöd och utsträckt understöd. Avser prövningen de särskilda villkor, som gälla för det utsträckta understödet, har den arbetslöse att personligen inställa sig hos en lokal arbetslöshetskommitté, som avger sitt utlåtande, varefter vederbörande försäkringstjänsteman, i regel arbetsförmedlingsanstaltens föreståndare, beslutar. Hans beslut sammanfaller så gott som alltid med kommitténs mening. Är den försäkrade icke nöjd med beslutet, kan han anföra besvär. Dessa besvär behandlas emellertid icke av besvärsdomstolarna utan avgöras av ministern. Samma besvärsordning som tillämpas för frågor rörande utsträckt understöd tillämpas även beträffande familjetilläggen. < För beslut i frågor, som avse försäkringens omfattning, tillämpas ett förfaringssätt, som skiljer sig från de, för vilka ovan redogjorts. I dylika frågot beslutar ministern i första instans, varvid besvär över ministerns beslut kan anföras hos högsta domstolen (The High Court). I det följande skall lämnas en något fylligare redogörelse för de viktigare försäkringsorganen och deras olika uppgifter. Denna redogörelse baseras i huvudsak på erfarenheter och upplysningar, som erhöllos under den studieresa, som företogs under oktober och november månad 1926. De siffror, som återgivas för att belysa omfattningen av olika försäkringsinstitutioners 'arbetsuppgifter hava erhållits dels vid besök å nämnda institutioner dels ur arbetsministeriets officiella redogörelser. 2.

Distriktskontor och arbetsförmedlingsanstalter.

• Såsom' redan nämnts har för arbetslöshetsförsäkringen landet uppdelats i 7 distrikt. Distriktskontoren äro förlagda till följande städer: London. Bristol Birmingham, Leeds, Manchester, Edinburgh och Cardiff. Försäkringens lokala organisation mom varje distrikt står under ledning av en distriktschef. Distrikten dirigeras i sin ordning från arbetsministeriets avdelning för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Arbetsförmedlingsanstalterna äro av två olika typer nämligen arbetsförmedlingskontor (employment exchanges) och filialkontor (branch offices). A de förra, som äro förlagda till platser med större antal lönearbetare, har den anställda personalen heltidstjänstgöring. De senare äro förlagda till mindre betydelsefulla orter och endast öppna viss kortare tid på dagen. Personalen å filialkontoren är i regel icke statsanställd utan sköter expeditionen å kontoret som en bisyssla vid sidan av sitt egentliga arbete. Avlöningen bestämmes i relation till antalet mom filialkontorets område boende arbetare. Under tider ?Ti Si.Ö-r^'e a r b e t s l ö s n e t Plägar föreståndaren för filialkontoret erhålla ett biträde till hjälp med arbetet, vilket biträde ställes till förfogande och avlönas av distriktskontoret. I följande tablå har sammanställts vissa siffror rörande antalet arbetsförmedlmgsanstalter m. m. vid utgången av år 1925 inom de sju olika distrikten.

471 Antal arbetsfönnedling-skontor och filialkontor m. in. inom olika distrikt.

Distriktskontor

Edinburgh Summa

Antal kontor Distriktets folkmängd i1 nnal»,. , vid 1921 års „.. arbets... !kontor , „ . „ _ Summa folkräkning formedhngs-; . ,. ° anstalter 11,889,000 4,263,000 5.736,000 6,948,000 6,357,000 4,917,000 2,657,000

83 36 57 68 77 49 34

144 158 89 96 61 125 83

227 194 146 161 138 174 117

42,767,000

1,160

Såsom synes av tabellen funnos i slutet av år 1925 sammanlagt 1 160 arbetsförmedlingsanstalter och filialkontor. Denna försäkringens lokalorganisation har att sköta såväl den rena förmedlingsverksamheten som de uppgifter, vilka sammanhänga med försäkringen. Kontorens kostnader för förmedlingsarbetet bestridas av statsmedel, medan kostnaderna för det arbete, som å kontoren utföres för försäkringen, bestridas av försäkringens medel, således från arbetsiöshetsfonden. För kostnadernas fördelning åtnöjer man sig med en skälighetsuppskattning, grundad på uppgifter från de olika kontoren. Arbetsförmedlingskontoren, som äro försäkringens lokala bärare, hava bl.^a. att tillhandahålla de försäkrade s. k. arbetslöshetsböcker. Då en person erhåller plats hos en arbetsgivare inom ett försäkringspliktigt yrke, har han nämligen att till honom överlämna sin arbetslöshetsbok. Skulle han icke tidigare vara i besittning av en dyilk, kan han vända sig till närmaste arbetsförmedlingskontor, som har hand om utlämnandet. Då samtliga arbetslöshetsböcker vid övergången från ett försäkringsår till ett annat skola utbytas mot nya, kommer detta att medföra en väsentlig utökning av kontorens arbete särskilt under juli månad varje år. Det kan härvid icke undgås, att vid en del kontor extra arbetskrafter måste inkallas. I 'suor utsträckning söker man dock fördela detta arbete på längre tid därigenom att hos kontoren anställda tjänstemän under maj och juni månader sysselsättas med utskrivning av nya arbetslöshetsböcker med ledning av de äldre, som förvaras hos vederbörande arbetsgivare. Ett dylikt förfaringssätt tillämpas i huvudsak endast för de större företagen inom ett arbetsförmedlingskontors verksamhetsområde. Själva utbytet av böckerna sker i regel genom arbetsgivarnas försorg, som på en gång överlämna böckerna till arbetsförmedlingskontoret för samtliga hos dem anställda arbetare. Efter en eller annan dag få de nya böckerna avhämtas. Sedan utbytet av arbetslöshetsböckerna ägt rum, hava arbetsförmedlingskontoren att efter viss sortering av de inlämnade böckerna översända dem till centralanstalten i Kew, där desamma utnyttjas för bokföring av erlagda avgifter å de försäkrades registerkort. För arbetsförmedlingsanstalternas handläggning av understödsfrågor skall redogöres i en senare avdelning: »Prövning av frågor rörande understöd och utbetalning av understöd». Till belysning av omfattningen av det arbete, som utföres av distriktskontoren och arbetsförmedlingsanstalterna, må lämnas följande uppgifter rörande antalet ordinarie och extra befattningshavare vid dessa institutioner. Uppgifterna avse dels november 1920, då den sista utvidgningen av försäkringen ägt Tum, dels några följande tidpunkter under och efter den stora arbetslösheten.

472 Antal befattningshavare Ordinarie Extra Summa 3,739 4,600 8 339 4,024 16,264 20,288 4,170 9,562 13 732 4,150 6,489 10,639 4,136 5,469 9 605 4,180 4,952 9,132

Tidpunkt November 1920 Juli 1921 Januari 1922 J nh . » r Januari 1923 Juli >

Av de i juli 1923 anställda voro 7 167 män och 1 965 kvinnor. Av männen voro 3 377 ordinarie och 3 790 extra. Den ordinarie manliga personalen bestod till 67 % av personer som tidigare haft militärtjänstgöring. Motsvarande siffra for den extra manliga personalen var 99 %. Det må även nämnas att icke mindre än 23 % av den manliga personalen voro invalider. 3.

Centralregistret.

Enligt vissa bestämmelser i den engelska arbetslöshetsförsäkringslagen är den försäkrades rätt till understöd från försäkring-en bl. a. beroende dels av det antal erlagda veckoavgifter, som erlagts sedan försäkringens början dels av antalet understödslagar. Detta har nödvändiggjort uppläggande av ett register over alla försäkrade, där för varje person, som omfattas av försäkringen, anteckning göres om antalet erlagda veckoavgifter under varje särskilt ar samt rörande de dagar, för vilka understöd från försäkringen utgått Förevarande register som omfattar hela landet, är förlagt till Kew, beläget i sydvästra delen av London. ° Registerkorten utgöras av de ansökningar om arbetslöshetsböcker som vederbörande arbetare har att underteckna och inlämna till närmaste afbetsförmedlingskontor för erhållande av en arbetslöshetsbok. Arbetslöshetsboken, som utlämnas till den försäkrade, erhåller ett försäkringsnummer, som består av tva delar, nämligen dels arbetsförmedlingsanstaltens namn, dels ett löpandnummer exempelvis Derby 1756. Detta nummer bibehåller den försäkrade alltid oberoende av om han flyttar till annan plats. Numret överföres även till det nyssnämnda ansökningsformuläret, vilket därefter, försett med den försäkrades egenhändiga namnteckning, omedelbart insändes till centralanstalten i Ivew.

Centralregistrets huvuduppgifter äro 1) att å de försäkrades registerkort anteckna erlagda avgifter och uppburet understöd for att till försäkringens lokala organ kunna lämna uppgift härom rörande de försäkrade; 2) att granska uppgifterna rörande utbetalt understöd, som varje vecka inkomma Iran de olika arbetsförmedlingskontoren, samt att kontrollera dessa kontors månatliga redovisningar; ,$) J** ™ r k s t ä J l a återbetalning av understödsbelopp, som förskotterats av oiika tacklorbund. Särskilt den första av de uppgifter, som centralkontoret har att fylla, torde kmva en något närmare redgörelse. Registret över de försäkrade är ordnat geografiskt. Landet har för detta ändamål uppdelats i 60 delar och varje sådan d S L t S T f e I f / r a v h e t e r - ° i P å d l t t a S ä t t k o m m e r r e ^ i s t r e t »tt vara uppdelat pa 240 enheter. Varje sådan enhet omfattar vissa arbetsförmedlingskontor. De försäkrades registerkort äro ordnade efter försäkringsnummer varigenom inga särskilda identifieringssvårigheter behöva uppstå Da den försäkrade träffas av arbetslöshet, har han att vända sig till närmaste arbetsformedlmgskontor för sökande av arbete. Kan arbete ej bereda, honom

473 är han, försåvitt understödsvillkoren i övrigt äro uppfyllda, berättigad till understöd. För bedömande av denna fråga måste arbetsförmedlingskontoret äga kännedom om huru hans försäkringskonto gestaltar sig. _ Förfrågan härom insändes därför till centralregistret, varvid den försäkrade identifieras genom sitt försäkringsnummer, vilket framgår ur arbetslöshetsboken, som han har att deponera hos den arbetsförmedlingsanstalt, där han gör ansökan om understöd. Under år 1926 inkom till centralregistret i genomsnitt 60 ä 70 000 förfrågningar per dag. Vid besvarandet av dessa förfrågningar tillämpas principen att den arbetsförmedlingsanstalt, som begärt upplysning, skall hava erhållit svar inom 48 timmar efter det förfrågan inkommit till centralregistret. Endast i speciella fall filiates undantag från denna regel. För möjliggörande av snabb expedition användes vid korrespondensen mellan försäkringens lokala organ och centralanstalten olika kuverttyper för olika uppgifter. Härigenom vinnes den fördelen, att inkommande post icke behöver öppnas centralt och innehållet först därefter sorteras och distribueras till vederbörande tjänstemän. I stället sorteras kuverten oöppnade och fördelas direkt på motsvarande avdelningar av registret. Svaren antecknas direkt på de inkomna formulären, som därefter omedelbart expedieras. Huvudmassan av svaren expedieras samma dag förfrågningarna inkommit, återstoden följande dag. Vissa tider på dagen hämtas å registrets olika avdelningar de förfrågningar, som hunnit besvaras, och transporteras till avdelningen för avgående post. Halliar varje särskilt arbetsförmedlingskontor sina särskilda fack. Det ena facket skall alltid innehålla tillräckligt antal kuvert av olika slag, försett med vederbörandes kontors adress. I de andra facken placeras den utgående posten, som kommer från registrets olika avdelningar. Härvid hava vissa personer enbart att tillse att erforderliga kuvert alltid finnas, andra personer att fördela den utgående posten på de olika arbetsförmedlingskontorens olika fack. En annan grupp av biträden hava slutligen att å vissa bestämda tider inlägga den sålunda uppsorterade utgående posten i motsvarande kuvert. Besvarandet av framställda förfrågningar rörande avgifter och understöd förutsätter givetvis att uppgift om erlagda avgifter och uppburet understöd finnes noterat å korten. Vad beträffar uppgifterna rörande antalet erlagda veckoavgifter erhållas dessa från arbetslöshetsböckerna, som vid början av varje försäkringsår skola inlämnas till försäkringens lokala organ och där utbytas mot nya. De inlämnade arbetslöshetsböckerna insändas omedelbart till centralanstalten. Hit inkomma sålunda under början av juli månad varje år cirka 12 miljoner arbetslöshetsböcker. Den första åtgärd, som här vidtages, är makuleringen av de försäkringsmärken, som inklistrats i böckerna. Makuleringen sker medelst särskilda för ändamålet konstruerade perforeringsmaskiner, varvid omkring 1 milj. böcker kunna makuleras per dag. Det är givetvis av största vikt, att de inkomna böckerna snarast möjligt bliva fördelade på registrets olika avdelningar och där ordnade så, att de med minsta möjliga omgång kunna utnyttjas, innan anteckning om antalet erlagda veckoavgifter hunnit införas å registerkorten. Efter hand som makuleringen genomförts, företages därför en sortering av arbetslöshetsböckerna efter namnet å vederbörande arbetsförmedlingsanstalt, och därefter en sortering efter försäkringsnumret, dock endast på hela hundratal. Så ordnade överlämnas böckerna till cle 240 enheterna inom registret. Den nämnda sorteringen av arbetslöshetsböckerna tager en tid av omkring 14 dagar och sysselsätter cirka 700 biträden, som under denna tid avskiljas från olika avdelningar inom centralanstalten. Den vidare finsorteringen verkställes inom de olika enheterna av registret. Sedan denna finsortering är verkställd, antecknas med ledning av arbetslöshetsböckerna å vederbörandes registerkort det antal veckoavgifter, som erlagts under det försäkringsår, som arbetslöshetsboken avser. Sistnämnda arbete fördelas över

474 hela året och utnyttjas såsom reservarbete för att åstadkomma en mera jämn arbetsfördelning. KoniroU ™. av Det åligger centralanstalten att även kontrollera de utbetalningar av undera"v understöd s t ö d f r å n försäkringen, som verkställas av arbetsförmedlingsanstalterna. Denna ' kontroll avser närmast att konstatera 1) att understödsbeloppet utbetalts till rätt person; 2) att rätt belopp utbetalts, samt 3) att de kvitterade understöden motsvaras av arbetsförmedlingsanstalternas redovisningslistor. Den under punkt 1) och 2) omnämnda kontrollen utföres som stickprovskontroll, medan kontrollen under punkt 3) göres absolut. Såsom allmän regel gäller att frågan huruvida understödsbeloppet utbetalts till rätt person, undersökes i cirka 5 % av samtliga fall. Denna kontroll verkställes genom direkt jämförelse mellan den försäkrades namnteckning å det formulär, där uppburet understöd utkvitterats, och namnteckningen å den försäkrades registerkort. Frågan huruvida rätt belopp utbetalats sönderfaller i två skilda frågor, dels huruvida riktig dagpenning tillämpats, dels huruvida dagpenning endast utbetalts för dagar, för vilka den arbetslöse varit berättigad till understöd. Det skall här icke lämnas någon närmare redgörelse för detaljerna av förevarande kontroll, som i likhet med kontrollen under punkt 1) genomföres som stickprovskontroll. Resultatet av centralanstaltens kontrollarbete sammanställes för varje särskilt arbetsförmedlingskontor på sådant sätt att den relativa förekomsten av felaktigheter direkt framgår för varje dylikt kontor. Kontor, som uppvisa större felfrekvens, bliva omedelbart föremål för mera omfattande kontrollåtgärder. Återbetalning Under vissa förutsättningar kunna fackförbund på egen begäran av arbetsa omnffr7kot' m i n i s . t e r n e r hålla tillstånd att utbetala ersättningar vid inträffad arbetslöshet. S °teratsSa°v~ Härvid skall dock varje arbetslös på vanligt sätt göra ansökan om understöd fackförbund, hos vederbörande arbetsförmedlingsanstalt, fastän såväl kontrollen som utbetalningen av understödet i regel verkställes av fackförbundet. Detta förfaringssätt har tillämpats alltsedan den engelska arbetslöshetsförsäkringens början, fastän betydelsen härav synes hava i icke oväsentlig grad minskat. Förevarande anordningar, som tidigare omfattat icke mindre än omkring 4 milj., omfattar numera endast något mer än 1 milj. försäkrade. Man har emellertid varit gynnsamt stämd mot anordningen i fråga, bland annat av det skälet att densamma genom att åstadkomma ett samarbete mellan arbetsförmedlingskontoren och fackförbunden kunde förväntas bidraga till att stärka de förstnämndas ställning och även öka möjligheterna för beredande av arbete åt de arbetslösaUnderstöden utbetala* i här avsedda fall direkt från vederbörande fackförbund av förbundets egna medel. Centralanstalten erhåller varje vecka detaljerad redovisning från de olika fackförbunden för de belopp, som utbetalats, jämte handlingar, som styrka att vederbörande arbetare varit berättigad till understöd enligt försäkringens bestämmelser. Efter granskning härav utanordnar centralanstalten för vecka de belopp, som fackförbunden förskotterat för försäkringen jämte visst; bidrag till fackförbundens förvaltningskostnader. Vid slutet av ar 1925 uppgingo antalet förbund, som träffat överenskommelse om förskottering av understöd, till 148 med ett sammanlagt antal medlemmar av omkring 1 100 000. 4.

Försäkringsinspektören (The Chief Insurance Officer).

Ersättningsfrågorna prövas redan i första instans av en för hela landet gemensam högre tjänsteman (Chief Insurance Officer). I sådana fall, där full klarhet föreligger, att ersättning skall utgå, kan beslut fattas av vederbörande försäkringstjänsteman. Denne har emellertid icke rätt att avslå ansökningar

475 om understöd utom i vissa enkla fall, som äro fullt klara. Så snart minsta tvekan uppstår överlämnas avgörandet till försäkringsinspektören. Denne har ur lämplighetsskäl sina ämbetslokaler förlagda till samma byggnad, i vilken centralanstaltens stora register finnes inrymt. Försäkringsinspektören har att tillämpa de grundläggande villkoren (se sid. 457) på de olika fall, som bringas under hans avgörande. Härvid har han att följa de utslag, som givits av högsta besvärsinstansen (The Umpire), vilka utslag samtliga föreligga i tryck. Då de olika ansökningarna insändas från arbetsförmedlingsanstalterna, har med några få ord markerats den punkt, beträffande vilken tveksamhet föreligger. Ansökningarna sorteras i grupper efter arten av de frågor, som äro föremål för tveksamhet såsom exempelvis arbetsförmåga, arbetsvillighet, frivilligt lämnat sin anställning, dåligt uppförande, konflikt m. m. De anställda tjänstemännen syssla var och en endast med frågor av viss art. Beslutet avfattas ofta mycket kort (avslås, beviljas). Intet hindrar att försäkringsinspektören kan, om han så finner önskvärt, hänvisa ett ärende till en skiljenämnd för yttrande. I följande tablå har lämnats en översikt över antalet ärenden, som under olika perioder handlagts av försäkringsinspektören, och i huru stort antal fall som de gjorda framställningarna bifallits eller avslagits. Antal fall, som hänskjutits till Period •/u */i •V? VT Vi Vi

1980—»/» 1921 1921— - T 1922 1 9 2 2 - V» 1923 1923—8Vu 1923 1924—»VM 1924 1925—31/i2 1925

försäkringsinspektören

Bifall

Avslag

Summa

49.449 80,671 76,891 45.030 169,577 161,010

164,752 275,381 215,877 114,609 267,579 442,051

214,201 356,052 292,768 159,639 437,156 603,0b'l

Beträffande de 442 051 fall, som försäkringsinspektören avslagit under år 1925, lämnas i följande tablå uppgift rörande orsakerna till avslagen. Antal fall Dåligt uppförande Frivilligt lämnat anställningen Nekat mottaga lämplig anställniDg Icke gjort erforderlig ansträngning för erhållande av arbete Arbetskonflikt Andra orsaker

5.

I procent

80,728 113,826 44,300 . . 140,603 20,296 42,298

18.3 25.7 10.0 31.3 4.(5 9J5

Summa 442,051

100.0 Skiljenämnder (Courts of Referees).

Då ansökan om understöd avslagits av försäkringschefen, äger vederbörande anföra besvär hos en skiljenämnd (Court of Referees). Formulär härför tillhandahållas å arbetsförmedlingskontoren. Ifrågavarande formulär är så avfattade, att på samma blad beretts plats såväl för den försäkrades framställning som för de olika myndigheternas utlåtanden och beslut. Besvären insändas av arbetsförmedlingsanstalterna till vederbörande distriktskontor, som fördelar desamma på de olika besvärsdomstolarna inom distriktet och därvid även bestämmer tid och plats för domstolarnas sammanträden. Därjämte utsändes kallelse till de försäkrade, som anfört besvär, att å utsatt tid inställa sig hos domstolen. För varje sammanträde anslås cirka 25 ärenden, som i regel medhinnas på 2 1h å 3 timmar.

476 Skiljenämnden utgöres av en jurist som ordförande samt representanter för arbetsgivare och arbetare. Arbetsgivar- såväl som arbetarrepresentanterna utgöras både av män och kvinnor. Vid behandling av fall, där den klagande är en kvinna, skall någon av de kvinnliga representanterna närvara. Samtliga arbetsgivare och arbetarerepresentanter uppgå för hela landet till sammanlagt omkring 10 000.^ Nämndernas antal uppgår till omkring 80. Då en nämnd sammanträder på en viss plats, inträda de representanter, som äro boende å orten eller i dess närhet. Arbetsgivarnas och arbetarnas representanter äro oavlönade. Till ordföranden utgår däremot viss ersättning per sammanträde. P å grund av de upplysningar, som nämnden förskaffar sig under förhöret med klaganden, avgiver densamma ett utlåtande i frågan, vilket formuleras omedelbart och i regel mycket kortfattat samt nedskrives å samma formulär, där klaganden anfört sina synpunkter, och undertecknas av ordföranden samt de båda representanterna. Där avvikande meningar förekomma, antecknas dessa, likaledes omedelbart. Såsom redan tidigare framhållits fatta skiljenämnderna icke beslut utan avgiva endast ett utlåtande beträffande de fall, som bragts under deras prövning. Utlåtandet översändes till försäkringsinspektören, som nu ånyo har att besluta i frågan med hänsyn till de upplysningar, som vunnits. [ cle fall, då han biträder skiljenämndens utlåtande är ärendet härmed avgjort. Besvär över ett dylikt beslut får av den försäkrade föras, därest nämnden givit sitt bistånd härtill. Dock finnes intet, som hindrar att den försäkrades fackförbund kan anföra besvär, oberoende av huruvida nämnden lämnat något medgivande härtill eller icke. Skulle däremot försäkringsinspektören icke biträda nämndens utlåtande har han att överlämna ärendet till avgörande av högsta besvärsinstansen (The Umpire). För att giva en ungefärlig omfattning av skiljenämndernas arbete lämnas i följande tablå en översikt över det antal fall, som behandlats under olika perioder. Antal fall, som hänskjutits till 8

/n 1920— •/» 1921 */i 1921— */i 1922 8 /7 1922— 3 % 1923 V? 1923—«/12 1923 Vi 1984—"/M 1924 Vi 1985—»Vi» 1925

skiljenämnderna

Bifall

Avslag

Summa

15,589 29,469 26,228 14,655 25,857 53,999

24,705 46,041 43,975 23,592 47.907 90,026

40,294 75,510 70,203 38,247 73,764 144,025

För avslagen under år 1925 lämnas i följande tablå uppgift om orsakerna, Antal fall Dåligt uppförande Frivilligt lämnat anställningen Nekat mottaga lämplig anställning Icke gjort erforderlig ansträngning för erhållande av arbete Arbetskonflikt Andra orsaker

16,198 19,582 10,143 . . 37,881 1,749 4,473

Summa

90,026

I procent 18.0 21.7 11.3 42.1 1.9 5.0 100.0

477 6.

Högsta besvärsinstansen (The Umpire).

Högsta besvärsinstansen för samtliga frågor, som icke avse försäkringens omfattning, är oberoende av arbetsministeriet, som i övrigt omhänderhar försäkringen, och utnämnes av Konungen. Av det föregående har framgått, att ett ärende kan bringas under högsta besvärsinstansens prövning antingen av försäkringsinspektören, eller av det fackförbund, som den försäkrade tillhör, eller av den försäkrade själv, i senare fallet därest skiljenämnden lämnat sitt medgivande härtill. Högsta besvärsinstansens utslag tryckas och utgöra en prejudikatsamling av utomordentlig betydelse för underinstansernas prövning av ersättningsfrågor. Dessa utslag äro i allmänhet synnerligen fullständigt motiverade. Antalet fall, som varit föremål för högsta besvärsinstansens prövning, framgår ur följande tablå. Antal fall, som hänskjutits till högsta besvärsinstansen Period

Bifall

Avslag

Summa

Före den > T 1923 Vt 1923—11 i2 1923 Vt 1924—51/i2 1924 '/i 1925- 3 Vis 1925

2,269 750 1,156 1,594

6,092 1,821 2,204 3,089

8,361 2,571 3,360 4,683

De 3 089 fall. som under år 1925 hänskjutits till högsta besvärsinstansen och där ogillats, fördela sig med hänsyn till orsaken till avslaget på följande sätt: I procent

Antal

4.8 10.1 41.1 19.3 11.7 13.0

Dåligt uppförande 149 Frivilligt lämnat anställningen • 312 Nekat mottaga lämplig anställning 1,271 Icke gjort erforderlig ansträngning för erhållande av arbete . . . 595 361 Arbetskonflikt Andra orsaker 401 Summa 3,089

100.0 För tiden Vt 1923—31A-> 1925 har i följande tablå lämnats en sammanställning av antalet ärenden, som bringats under försäkringsinspektörens, besvärsdomstolarnas och högsta besvärsinstansens prövning. För var och en av dessa myndigheter har för olika år angivits huru stor del av framställningarna som bifallits. Ärenden som hänskjutits till försäkringsinspektören

Period

j VT 1923— sl /is 1923 . Vi 1924—«/u 1924 »/i 1925—«/n 1925

. . . . . . . . .

, ... .. , skilj enamnderna

högsta besvärsinstansen

Antal ärenden

Härav bifallna i procent

Antal ärenden

Härav bifallna i procent

Antal ärenden

Härav bifallna i procent

159,639 437,156 603.061

28.2 38.8 26.7

38,247 75,764 144.025

38.3 35.1 37.5

2,571 3,360 4,683

29.2 34.4 34.0

j

Det må emellertid framhållas, att de ärenden, som hänskjutits till försäkringsinspektören, ingalunda utgöra samtliga ärenden, som prövats av försäkringens organ. Såsom ovan framhållits besluta de olika arbetsförmedlingsanstalterna direkt i alla klara fall. där den försäkrade är berättigad till under-

478 stöd från försäkringen. Av de anförda siffrorna framgår att det i var och en av de tre instanserna bifallits omkring en tredjedel och avslagits omkring två tredjedelar av de ärenden, som varit föremål för prövning. 7.

Lokala arbetslöshetskommittéer.

Den föregående redogörelsen har avsett de försäkringsorgan, som haft att handlägga frågor rörande grundunderstödet. Vid införande av utsträckt understöd år 1921 överlämnades prövningen av de speciella frågor, som saminanhängde härmed, till de s. k. lokala arbetslöshetskommittéerna (Local Employment Committees). Ifrågavarande kommittéer äro knutna till de olika arbetsförmedlingsanstalterna men icke till filialkontoren. Ordföranden utses av ministern. Av kommittéernas ledamöter utses omkring en tredjedel av arbetsgivarnas organisationer, omkring en tredjedel av arbetarorganisationer och resten av andra sammanslutningar och olika kommunala myndigheter, särskilt representanter för fattigvården. Antal medlemmar uppgår i regel till 20 ä 30. Någon ersättning till kommittéernas ledamöter utgår icke. Under sitt arbete uppdelas kommittéerna på subkommittéer, oftast bestående endast av 2 a 3 medlemmar. Då kommitténs ledamöter pläga cirkulera inom de sålunda bildade subkommittéerna, hava de sistnämnda erhållit benämningen »rota kommittéer». Särskilt under den stora arbetslösheten hava dessa lokala kommittéer, vars antal uppgår till något mer än 300, haft att utföra ett utomordentligt omfattande arbete. _ Varje person, som uttömt sin rätt till grundunderstöd, och önskar komma i åtnjutande av utsträckt understöd, har att på tid, som bestämmes av vederbörande arbetsförmedlingsanstalt, personligen inställa sig hos den lokala kommittén. Som exempel på omfattningen av kommittéernas arbete må nämnas, att de under år 1923 hade att avgiva yttrande i icke mindre än 2 3/4 miljon olika fall. Kommittéerna fatta nämligen icke beslut utan avgiva endast yttranden, som närmast innebära ett tillstyrkande eller avstyrkande av den arbetslöses ansökan om utsträckt understöd. Det tillkommer därefter vederbörande försäkringstjänsteman — i regel arbetsförmedlingsanstaltens föreståndare — att på ministerns vägnar fatta beslut. o I samband härmed må framhållas, att försäkringstjänstemannen kan, om han så önskar, hänskjuta avgörandet till vederbörande distriktschef, vilken i sin ordning äger, där han ej själv fattar beslut, överlämna ärendet till arbetsministenet. Genom ett dylikt förfaringssätt kommer givetvis att till ministeriet endast hänskjutas fall av synnerligen tveksam art. Även i dessa fall följer ministern så gott som undantagslöst den lokala kommitténs förslag. Endast i omkring 7 2 procent av de fall, som hänskjutits till arbetsministerns personliga avgörande, har beslut fattats mot den av kommittén intagna ståndpunkten. 8.

Prövning av frågor rörande understöd och utbetalning av understöd.

Redan tidigare har i någon mån frågan om förfaringssättet vid prövning av understödsfrågor berörts. I det följande skall lämnas en kort översikt av de viktigare momenten av ifrågavarande procedur. Då en försäkrad arbetare blir arbetslös, har han att hos arbetsgivaren avhämta sin arbetslöshetsbok, som han överlämnar till arbetsförmedlingsanstalten. Eftersom arbetslösheten räknas från den dag, under vilken han gjort ansökan om understöd, göres ansökan i regel omedelbart så snart den försäkrade förlorat sin anställning. Rätt till understöd inträder först efter utgången av karenstiden, som för närvarande utgör sex dagar. Understöd utbetalas varje fre-

479 dag för den vecka, som slutade närmast föregående onsdag. På grund av dessa förhållanden komma minst 9 dagar att förflyta från dagen för ansökan till dagen för första utbetalning. Under denna tid hinner arbetsförmedlingsanstalten att verkställa de undersökningar, som krävas för att konstatera, huruvida den försäkrade är berättigad till understöd eller icke. Härvid har arbetsförmedlingsanstalten att hos centralregistret begära upplysning rörande den försäkrades tillgodohavande. Dessutom sändes en särskild blankett till den försäkrades arbetsgivare, där denne har att anteckna orsaken till att anställningen upphört. Om arbetsgivarens upplysning är av den art, att den möjligen kan komma att diskvalificera den försäkrade, erhåller han å arbetsförmedlingsanstalten meddelande härom för att bliva i tillfälle framlägga sina synpunkter. Därest meddelandet från centralregistret ger vid handen, att den försäkrade har ett visst tillgodohavande på grund av erlagda avgifter och sålunda är berättigad till understöd, därest övriga villkor äro uppfyllda, äger vederbörande försäkringstjänsteman besluta att understöd skall utgå. Samtliga fall, där någon diskvalifikationsgrund kan åberopas, hänskjutes till försäkringsinspektören för avgörande. I sådana fall, där arbetsgivaren uppgivit, att^den försäkrade mistat sin arbetsanställning på grund av dåligt uppförande, erhåller som ovan nämnts den försäkrade tillfälle att framlägga sina synpunkter. Härigenom har försäkringsinspektören tillgång till båda parternas yttranden, då han fattar sitt beslut. För att den försäkrade skall vara berättigad till understöd för en viss dag, åligger det honom att visa att han den dagen varit oförvållat arbetslös. Denna bevisning fullgöres på det sättet, att den arbetslöse inställer sig å närmaste arbetsförmedlingsanstalt för sökande av arbete och därvid egenhändigt tecknar sitt namn i ett register över de arbetslösa. Huru ofta han är skyldig att inställa sig beror på avståndet mellan bostaden och arbetsförmedlingskontoret. Om avståndet är mindre än 3 7s km. (2 engelska mil) kräves inställelse varje dag; är avståndet mellan 3 7s och 6 2/3 km. kräves inställelse 3 dagar i veckan; är avståndet mellan 6 2/3 och 10 km. kräves inställelse endast 1 gång i veckan; skulle återigen avståndet vara större än 10 km. erfordras icke inställelse å arbetsförmedlingsanstalten. I sistnämnda fall är det tillräckligt, om tvenne å den försäkrades hemort bofasta personer eller tvenne av hans arbetskamrater, som hava arbete, intyga, att han verkligen sökt arbete men icke kunnat^ få. Det är emellertid att märka, att bestämmelsen i lagen om att söka arbete icke är uppfylld endast därigenom, att den arbetslöse inställer sig å en arbetsförmedlingsanstalt för att där efterhöra huruvida lämpligt arbete finnes. Beträffande de principer, som tillämpas vid avgörandet huruvida den arbetslöses åtgärder i förevarande avseende skola kunna anses tillfyllestgörande, hänvisas till redogörelsen sid. 459. Skulle den försäkrade icke åtnöjas med försäkringsinspektörens beslut, äger han anföra besvär hos en skiljenämnd, där han har att personligen inställa sig vid ärendets behandling. Nämnden blir då i tillfälle att muntligen erhålla de upplysningar, som den anser erforderliga för avgivande av yttrande till försäkringsinspektören. För denna besvärsprocedur såväl som för hänskjutandet av vissa frågor till högsta besvärsinstansen har tidigare redogjorts. A de olika arbetsförmedlingskontoren äro såväl de anmälda arbetslösa som lediga platser registrerade efter yrken. Härigenom är det möjligt att omedelbart konstatera, huruvida det hos arbetsförmedlingen efterfrågats arbetskraft inom det yrke, som en arbetssökande tillhör. I första hand hänvisas de arbetslösa till anställning inom det egna yrket. Efter någon tids arbetslöshet — i regel omkring sex veckor — sker hänvisning även till arbeten, som ej tillhöra den arbetslöses yrke, men som dock äro av den art att de kunna anses motsvara den arbetslöses krafter och färdigheter. Beträffande frågor om

480 hänvisning till arbeten på andra platser än hemorten tillämpas ett strängare förfaringssätt för ogifta arbetslösa än för arbetslösa med familj. Distribueringen till arbetsförmedlingskontoren av de penningmedel, som erfordras för understödens utbetalning, sker alltid genom distriktskontoren och tillgår på följande sätt. Redan på lördagen verkställes å vederbörande lokalkontor en ungefärlig beräkning av den summa, som kräves för bestridande av understöden för veckan från och med föregående torsdag till och med följande onsdag. På grundval av denna kalkyl, som styrkes genom förteckningen över de arbetslösa, insändes en rekvisition av det belopp, som sannolikt blir erforderligt, till vederbörande distriktskontor. Här granskas den verkställda beräkningen, varefter medel översändes till lokalkontoret i regel i form av check. Anvisningen skall vara lokalkontoret tillhanda senast under torsdagen, alltså dagen före utbetalningen. Checken växlas omedelbart hos närmaste bank i lämpliga valörer. Det är emellertid att märka, att dessa penningmedel icke få förvaras å arbetsförmedlingskontoret över natten till fredagen. Sedan växlingen är verkställd deponeras därför kontanterna under lokalkontorets sigill hos banken och avhämtas härifrån på fredagsmorgonen omedelbart innan utbetalningen skall ske. I överensstämmelse med principen att penningmedel så vitt möjligt ej få förvaras å arbetsförmedlingskontoren, verkställes under utbetalningsdagen kort före tiden för bankens stängning en uppskatning av huru stort belopp, som kan väntas bliva erforderligt för bestridande av de ytterligare utbetalningarna under dagens lopp. Vad som icke erfordras, insattes redan under fredagen å distriktskontorets räkning. Efter slutad utbetalning redovisas det utbetalda beloppet genom insändande av de försäkrades kvitton å mottaget understöd. Till försäkrade, som bo på större avstånd än 10 km. från arbetsförmedlingsanstalten, utbetales understödet per post.

D. Särskilda frågor. 1. Arbetslöshetsförsäkringen och jordbruket. Frågan om lantbruksarbetarnas ställning till försäkringen har vid olika tillfällen varit föremål för särskild uppmärksamhet. I december 1920, alltså kort efter försäkringens utvidgning till dess nuvarande omfattning, erhöll en kommitté, bestående av representanter för arbetare och arbetsgivare i jordbruket i uppdrag att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning arbetslöshetsförsäkringen borde omfatta även lantbruksarbetarna. Kommittén, som avgav sitt utlåtande i april månad 1921, ansåg sig berättigad draga följande slutsatser ur sina enquéter och utredningar. 1) Det förefinnes ett allmänt motstånd såväl bland arbetare som arbetsgivare inom jordbruket mot en utvidgning av försäkringen att omfatta även jordbrukets arbetare. 2) Det föreligger intet skäl att antaga, att någon i särskilda former för jordbruket anordnad försäkring skulle kunna göras antaglig vare sig för arbetare eller arbetsgivare. 3) Det finnes icke heller något skäl för antagandet, att en frivillig försäkring för jordbruket skulle röna erforderlig anslutning. I maj månad 1925 tillsattes en ny kommitté för förnyad prövning av frågan huruvida det kunde anses önskvärt att jordbrukets arbetare skulle obligatoriskt försäkras mot arbetslöshet. Om så vore fallet, hade kommittén i uppdrag att undersöka på vilket sätt en obligatorisk försäkring skulle kunna genomföras

481 för jordbrukets vidkommande. Kommitténs betänkande avgavs i augusti 1926 och skiljer sig i vissa avsenden från det resultat, vartill den förra kommittén kommit.' Vad Skottland beträffar önskade fortfarande såväl arbetare som arbetsgivare inom jordbruket att stå utanför försäkringen. Något annorlunda gestaltade sig förhållandena i England och Wales. Styrelsen för Nationella jordbrukarförbundet (National Farmers' Union) hade i juli 1924 uttalat sig emot varje utsträckning av försäkringen till jordbruket, därest samma avgifter skulle tillämpas som för industrien, men var icke ogynnsamt stämd för en undersökning av möjligheten att införa en försäkring med lägre avgifter. Samma styrelse förklarade emellertid i februari 1926 att den med hänsyn till den obetydliga arbetslöshet, som förefanns inom jordbruket, voro emot all arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets vidkommande. Centralkammaren för jordbruket (Central Chamber of Agriculture) hade uttalat sig för en särskild arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare, kombinerad med en likaledes endast för jordbrukets arbetare avsedd sjukförsäkring, som borde vara helt skild från industriarbetarnas. . Den allmänna meningen bland jordbruksarbetarna i England och Wales synes framhöll kommittén, önska införande av en arbetslöshetsförsäkring för jordbruket. Kommittén framhöll vidare, att de från arbetarnas sida uttalade synpunkter rörande det sätt, varpå en dylik försäkring skulle ordnas, icke alltid voro så klara eller bestämda. Dock ansågs, att avgifter av den storlek, som för närvarande tillämpades inom arbetslöshetsförsäkringen, skulle bliva otillbörligt betungande. Efter att hava redogjort för de speciella omständigheter, som sammanhänga med jordbrukets förhållanden, uttalade kommittén, att enligt dess mening övervägande skäl talade till förmån för införande av en arbetslöshetsförsäkring för jordbruket, under förutsättning att sådana anordningar kunde träffas, som voro erforderliga med hänsyn till de speciella förhållandena som på detta område råda Kommittén ansåg vidare, att det redan existerande försäkringssystemet icke lämpade sig för jordbruket. Härför krävdes en helt ny lagstiftning, vartill kommittén emellertid endast angåve riktlinjerna. Kommittén avstyrkte för sin del tanken, att försäkringen skulle finansieras uteslutande genom statsmedel, utan förordade en försäkring, byggd på avgifter från arbetare och arbetsgivare och med bidrag från staten. , , Efter en approximativ uppskattning av arbetslöshetsrisken inom jordbruket, som antogs utgöra 1 % bland regelbundet anställda jordbruksarbetare och 5 % bland de tillfälliga, och under antagande av att understödstiden komme att i genomsnitt utgöra för de förstnämnda 4 veckor och för de sistnämnda 10 veckor per år erhölls som resultat en sammanlagd kostnad per försäkrad^och vecka av 6 pence. Av denna summa föreslogs staten böra bära hälften — åtminstone under de första åren efter försäkringens införande — och återstoden delas lika mellan arbetarna och arbetsgivare. Det förutsattes även, att understöden skulle utgå med samma belopp som mom den gällande obligatoriska försäkringen. Då emellertid lönenivån mom jordbruket vore sådan, att understöden härigenom skulle komma att i vissa fall överstiga lönen, föreslogs en tilläggsbestämmelse av innehåll att understödet aldrig finge utgå med större belopp än den lön arbetaren hade vid tidpunkten för arbetslöshetens inträdande. . Organisationen av försäkringen föreslogs skola omhänderhavas av jordbruksministeriet med visst bistånd från arbetsministeriet. Den lokala administrationen skulle omhänderhavas av organ representerande arbetare och arbetsgivare inom jordbruket. Enligt kommitténs mening skulle de redan existerande lönekommittéerna (Agricultural Wages Committees) vara lämpliga för detta ändamål. 31—271089.

482 Av kommitténs elva ledamöter anslöto sig emellertid endast sex till det förslag, för vilket ovan i korthet redogjorts, medan fem reserverade sig mot förslaget och avstyrkte efter en detaljerad motivering införande av arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare.

2.

Arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården.

Enligt tidigare gällande bestämmelser hade fattigvårdsmyndigheterna vid beviljande ^av understöd att taga hänsyn till understödstagarens inkomster endast i den mån dessa överstego 10 sh. i veckan. Dessa bestämmelser ändrades år 1921 i sådan riktning, att hänsyn skulle tagas till hela det belopp vederbörande erholle från arbetslöshetsförsäkringen. Till belysning härav må följande exempel anföras. Antag att en familj, bestående av man, hustru och två barn, utan några som helst inkomster, skulle från fattigvården erhålla sammanlagt 36 sh. i veckan. Därest ifrågavarande familj voro berättigad till arbetslöshetsunderstöd, som för närvarande uppgår för mannen till 18 sh., för hustrun till 5 sh och för varje barn till 2 sh. eller sammanlagt 27 sh. i veckan, skulle sålunda lattigvårdsunderstöd endast komma att utgå med 9 sh. i veckan. I korthet kan sålunda sambandet mellan fattigvård och försäkring uttryckas så, att fattigvården kompletterar understödet från försäkringen i sådana fall,' där understödet från försäkringen är mindre än det understöd, som enligt tillämpad praxis skulle utgivas av fattigvården. Såsom exempel må nämnas, att i Birmingham utgavs tillägg till understöden från försäkringen, växlande mellan 5 sh. och 7 sh. 6 pence per vecka. _ E t t samband av denna art mellan försäkring och fattigvård förutsätter givetvis ett samarbete mellan fattigvårdsmyndigheterna och de lokala försäkringsorganen. Ifrågavarande samarbete är i regel ordnat på följande sätt. Då en försäkrad arbetare vänder sig till fattigvården med begäran om hjälp, tillfrågas han av fattigvårdsmyndigheten bl. a,, huruvida han uppbär understöd från forsäkringen och storleken av detta understöd. Skulle den hjälpsökandes svar pa denna fråga kunna misstänkas vara oriktigt, erhåller han ett formulär, som han själv får förete hos försäkringens lokala organ. Sedan arbetsförmedlingsanstalten å formuläret i fråga uppgivit storleken av det understöd, som den hjälpsökande uppbär från försäkringen, har han att själv överbringa denna uppgift till fattigvården, som därefter prövar hans hjälpbehov. En annan form av samarbete mellan försäkringens och fattigvårdens organ har åstadkommits därigenom att ledamöterna i de lokala arbetslöshetskommittéerna, som handlägga frågor rörande utsträckt understöd, i viss utsträckning rekryteras från fattigvårdsmyndigheterna. Det förtjänar även att framhållas, att i sådana fall, elär fattigvårdsunderstöd utbetalats för tid, för vilken understöd från försäkringen ännu icke hunnit utanordnas, utbetalar försäkringens lokala organ försäkringsunderstödet eller viss del därav direkt till fattigvårdsmyndigheterna.

3.

Särskilda anordningar för yngre personer, som uppbära understöd från försäkringen.

I vissa fall kan den lokala skolmyndigheten (Local Education Authority) övertaga arbetsförmedlingsanstalternas uppgifter beträffande handläggning av frågor om understöd till personer under 18 års ålder. Enligt femte villkoret för erhållande av grundunderstöd (sid. 460) skall ar-

483 betslös vara skyldig att deltaga i utbildningskurser, därest detta alagges honom Kurser av denna art, som bruka förläggas till olika orter hava sa gott som'uteslutande anordnats för gossar och flickor under 18 ar. Personer, som hänvisas till dylika kurser, äro i regel skyldiga bevista kursen varje dag utom lördagar, om de äro bosatta på mindre avstånd än 2 engelska mil (3 | 8 fcm. från platsen för kursen, och varannan dag om de bo pa ett avstånd mellan l och 4 engelska mil. Kurserna avse i regel icke utbildning för visst yrke utan omfatta ämnen av växlande art såsom räkning, teckning, språkbehandling, slöjd, sång, gymnastik, hygien, huslig ekonomi m. m. 4.

Nödhjälpsarbeten.

Under tiden efter år 1920 hade nödhjälpsarbeten utförts i icke ringa omfattning Kostnaden beräknas under de sex sista åren hava uppgått till något over 100 milj. pund, motsvarande sålunda i runt tal 300 milj. kronor årligen. Dessa arbeten hava i växlande proportion finansierats av staten och vederbörande kommuner. I några få fall hade hela kostnaden lagts på statsverket. Olika bestämmelser hava gällt för mera produktiva och andra arbeten, varvid de senare kommit i åtnjutande av ett relativt större statsbidrag i överensstämmelse med deras karaktär att vara mindre vinstbringande. Det uppgavs, att regeringen vid tiden för delegationens besök visade stor återhållsamhet vid beviljande av medel, och att det kunde väntas, att hela denna understödsverksamhet från statens sida kunde komma att upphöra, varemot stark opposition vore att vänta såväl från arbetarpartiet som från kommunerna. Då en kommun ville komma i åtnjutande av statsbidrag till nodhjalpsarbeten hade den att ingiva förslag till arbetsplan till den s. k. Lord S:t Davids kommitté. Denna kommitté hade intet att göra med nödhjälpsarbetenas utförande. Dess uppgift var närmast att granska de uppgjorda arbetsplanerna. Den hade dessutom att pröva huruvida de arbeten, som föreslagits till nödhjälpsarbeten, voro lämpade härför. Det framhölls, att det i en del fall vant förknippat med stora svårigheter att draga gränsen mellan arbeten, som lämpade sig tor nödhjälpsarbeten, och arbeten av mera ordinarie karaktär. Som villkor för statsbidrag gällde nämligen, att de planerade arbetena skulle hava till speciellt syfte att minska arbetslösheten samt att de skulle komma till utförande tidigare än eljest skolat komma ifråga. Härigenom ville man sa vitt möjligt undvika att för arbeten av förevarande art absorbera arbetstillfällen från den öppna arbetsmarknaden. Som villkor gjordes vidare gällande att arbetet skulle vara av allmännyttig karaktär. Sådana arbeten som parkanlägo-nino-ar o. d. godkändes endast i de fall, då synnerligen svår arbetslöshet rådde på orten. Speciellt hade stora summor utgivits för väg- och kanalarbeten. Såsom exempel anfördes, att en kanalbyggnad mellan Humber och Nottingham, varigenom det blivit möjligt att föra pråmar a 100 ton fram till staden Detta hade i sin tur medfört, att stora varuhus börjat uppforas i Nottingham, beredande nya arbetstillfällen. Härigenom hade också. Birmingham föranletts upptaga frågan om nya kanalbyggnader. I Norwich hade genom vidgning av vattenleder faran för översvämning förebyggts. Sedan kommittén granskat de från kommunerna inkomna ansökningar om statsbidrag jämte tillhörande arbetsplaner, överlämnades ärendet till det ministerium som närmast hade intresse av arbetet (exempelvis arbets-, hälsovardseller jordbruksministeriet) för fackbedömning samt till arbetsministern for bedömning ur arbetlöshetssynpunkt. Till en början var det avsett, att lönerna för nödhjälpsarbeten skulle understiga eljest gällande löner. Numera hade dock denna tanke övergivits, så myc-

484 ket mer som yrkesutbildade arbetare måste användas i viss utsträckning All arbetskraft, som användes vid nödhjälpsarbeten, skulle rekvireras från°arbets1ormedlingsanstalterna. Skedde icke detta, gjordes anmärkningar å förhållandet. Kunde icke tillfredsställande förklaring lämnas, indrogs en del av statsbidraget. Som allmän princip hade gällt, att man vid arbetena använt sig av engelskt material, även om detta ställt sig dyrare än utländskt. I några fall hade dock gjorts undantag härifrån. Ur försäkringssynpunkt jämställdes förevarande arbeten med arbeten i öppna marknaden i sa måtto att försäkringsmärken inklistrades i vanlig ordning i vederborandes försäkringsböcker. Vid de av Birminghams kommunala myndigheter i samråd med fattigvården anordnade nödhjälpsarbeten, som bedrevos även utan bidrag av statsmedel tillämpades i likhet med vad annorstädes var fallet avtalsenlig lön, som för de arbeten varom här var fråga uppgick till 1 sh. 3 d. eller cirka 1.20 kronor per timme. Varje arbetare erhöll möjlighet till så många timmars arbete per vecka som efter gällande timlön kunde anses motsvara hans behov av inkomst En ensam man arbetade sålunda 12 timmar i veckan och erhöll härför 15 sh' en man, sorn hade att försörja hustru, 23 timmar, man med 2 barn 27 timmar o. s. v. *or högsta ersättning, som utgick, då vederbörande hade att försörja tern eller flera barn, krävdes 36 timmars arbete per vecka. Ransoneringen av arbetet skedde genom fattigvårdens försorg. När en person ej var berättigad till understöd från försäkringen eller hade uttömt sina understodsmoj igheter här, vände han sig till fattigvården. Var han ej arbetsduglig, erho 11 han understöd. Övriga hänvisades av fattigvården till de anordnade nodhjalpsarbetena. Den som härvid nekade mottaga anvisat arbete förlorade sitt understöd. De nämnda arbetena hade i Birmingham tagit en rätt avsevärd omfattning w i ° w a ^ r n a t m i T n s t o n e i någon mån hava bidragit att minska stadens arbetslöshetssiffror Innan det nu tillämpade systemet med nödhjälpsarbeten startade i januari 1923 var antalet personer, som erhöll understöd på grund av arbetslöshet, omkring 15 900. Sedan sjönk detta antal så småningom och uppnådde sin lägsta punkt under april 1926, då antalet uppgick till endast 8 600 iiuru stor del av denna minskning som kan skrivas på nödhjälpsarbetenas konto torde icke vara möjligt avgöra. Från maj månad nämnda år, då kolstrejken började, steg antalet till 12 900, vilken siffra sedermera har hållit sig unge! ar konstant, åtminstone intill tiden för delegationens besök under november manad.

E. Uttalanden om den engelska arbetslöshetsförsäkringen. Efter ett studium av det sätt, varpå försäkringsorganisationen funktionerade, sökte delegationen att genom besök hos ledningen för arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt hos nationalekonomer och politiker av olika riktningar ta hora dessa personers uppfattning om försäkringen och dess verkningar Det ma till en början framhållas att de uttalanden, som gjordes, gingo beträffande en del frågor strängt i sär — ett förhållande, som måste anses helt naturligt. Däremot fick delegationen den bestämda uppfattningen att ingen av de personer, som delegationen besökte, vilka tillhörde de mest skilda politiska riktningar, var motståndare till arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan Ingen krävde ett avskaffande av försäkringen. Ingen ansåg sig heller kunna göra det uttalandet, att det skulle hava varit till fördel, därest England över nuvud taget icke haft någon arbetslöshetsförsäkring. Deras kritik gällde i stallet olika bestämmelser i den gällande lagstiftningen.

485 Flertalet av de personer, med vilka studiedelegationen hade tillfälle att sammanträffa, hava godhetsfullt medgivit att deras uttalanden må offentliggöras. (Se sid. 487 ff.) ,,. , . -, i. Från arbetsgivarsidan uttalades, att det oförnekligen funnes en tendens hos försäkringen att minska arbetskraftens rörlighet såväl mellan olika yrken som mellan olika platser. Detta vore så mycket allvarligare som kriget skapat en konstgjord arbetsfördelning, som under normala tider icke kunde fortbesta. Dock ansågs att något måste göras i fråga om den arbetslöshet, som alltid måste finnas. Härvid vore ett försäkringssystem, byggt på bidrag från olika partier, det bästa. Någon erinran mot att arbetsgivarna betalade bidrag till denna försäkring framställdes icke. Det ansågs heller icke, att det skulle innebära fara för att kostnaderna alltmera komme att överföras på arbetsgivarna, ty man menade, att försäkringskostnaderna i det långa loppet i stort sett skulle komma att gå ut över lönen. Det uttalades vidare, att några större sympatier icke funnes för enskilda industriers utbrytning ur det gemensamma försakringssystemet, över det besvär, som inklistringen av försäkringsmärken kunde antagas förorsaka, hade icke försports nämnvärda klagomål från arbetsgivarnas Biand arbetsgivarkretsar uppgavs även att den meningen vore förhärskande, att arbetsförmedlingsanstalterna icke haft något större värde ur synpunkten av arbetskraftens omflyttning, även om de i en del fall medfört en viss nytta i sådan riktning. Systemet med utsträckt understöd (extended benefit) ansågs icke höra hemma i försäkringen utan borde avskaffas, i all synnerhet som det torde hava åtskilligt bidragit till att vidmakthålla arbetslösheten. Beträffande försäkringens administrationskostnader uppgavs att de, sedda i relation till försäkringens omfattning icke kunde anses höga. Från arbetarnas sida underströks, att försäkringen varit av utomordentlig nytta och räddat landet ur stora svårigheter — en synpunkt, som även framhölls från arbetsgivarsidan och av representanter för olika politiska riktningar. Dock ansågs försäkringens prestationer vara för knapphändiga. Det gjordes vidare från vissa håll gällande, att försäkringen icke borde finansieras genom avgifter från arbetsgivare och arbetare, ty arbetslösheten berodde ej på arbetaren icke heller på arbetsgivaren utan på nationella och internationella förhållanden. Därför borde staten betala och se till att varje arbetslös finge full bärgning under den tid arbetslösheten varade. Det ansågs olämpligt, att utsträckt understöd icke utginge såsom en rätt utan efter ministerns beslut. De båda formerna av understöd, grundunderstöd och utsträckt understöd, borde behandlas efter samma grunder och försäkringen sålunda utsträckas att omfatta hela arbetslöshetsperioden. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att fattigvården kunde avkopplas och icke vidare hava något med arbetslösheten att göra. Arbetslösheten vore en nationell fråga och icke en kommunal angelägenhet. Den nuvarande supplenngen av försäkringen från fattigvårdens sida verkade dessutom i hög grad orättvis, alldenstund fattiga kommuner kunde ha stor arbetslöshet och rika kommuner ringa arbetslöshet. Det framhölls även från helt annat håll, att om de stora av fattigvårdsutgifter tyngda kommunerna förenade sig med arbetarnas krav att staten ensam borde bära hela bördan av kostnaderna för arbetslösheten, kunde det bliva svårt att motstå kravet i fråga. Från försäkringens högsta ledning underströks med skärpa huru olika lorevarande fråga ter sig ur politisk och praktisk synpunkt. Svårigheterna_ uppstå, när frågan skall lösas från politiska utgångspunkter. Vid den politiska dragkampen vilja arbetarna ha så höga arbetslöshetsunderstöd som möjligt och en alltmera utsträckt understödstid, medan arbetsgivarna här äro den återhållande parten. Vid den praktiska tillämpningen äro fackförbunden däremot

486 mycket stränga. Det erinrades om att den strängaste tillämpningen av lagen hade observerats inom en lokalkommitté där arbetsgivarna icke hade någon representant. Det betonades även av en representant för den nuvarande politiska Redningen att största försiktighet krävdes vid bedömande av frågan i vad mån den relativt ringa yrkes- och platsrörligheten kunde skrivas på försäkringens konto. Här hade den rådande bostadsbristen säkerligen en dryg anpart i denna minskade platsrörlighet. Folk vågade helt enkelt icke flytta. Da delegationen även var i tillfälle höra uttalanden från olika nationalekonomers sida skall här i korthet angivas innehållet av dessa uttalanden. Det gjordes bl. a. gällande, att en arbetslöshetsförsäkring vore behövlig, men att bestämd gräns borde dragas mellan försäkring och fattigvård. Personer, som understöddes från fattigvården, borde ej ha understöd från försäkringen och omvänt. Vidare^ borde understöd från försäkringen begränsas till viss maximitid per år. Försäkringen vore att anse som en brygga, som skulle hjälpa över arbetslöshetstillfällen av kortare varaktighet. En ökad arbetslöshet borde ej mötas med utsträckning av understödstiden. Här hade den engelska försäkringen gått för långt. Krävdes längre understöd, betydde detta antingen att den arbetslöse vore mindervärdig eller att yrket ej längre kunde använda så många arbetare. Båda fallen fordrade särskilda åtgärder, som förlamades eller förhindrades genom utsträckt understödstid. Beträffande försäkringens finansiering framhölls, att det i stort sett syntes lämpligt att fördela kostnaderna lika mellan arbetarna, arbetsgivarna och staten. Fördelningen mellan arbetarna och arbetsgivarna vore dock en relativt oväsentlig fråga, en känslosak, då kostnaden till sist kom att åvila produktionen. Att i överensstämmelse med ett framkommet förslag använda försäkringsfondens medel för subsidiering av vissa industrier i syfte att skapa okade arbetstillfällen ansågs ytterst olämpligt. En av de framstående ekonomer, med vilka delegationen hade tillfälle att samtala, Sir "William Beveridge, uttalade i samband med framläggande av sina synpunkter rörande försäkringens finansiering: »Skulle vi nu börja att införa socialförsäkring i England, skulle jag avgjort förorda en all-insurance med enhetlig inkomstsida men gärna med olika institutioner för de olika försäkringsgrenarna.» Beträffande frågan om försäkringens eventuella andel i den rådande arbetslösheten uttalades från olika ekonomers sida, att om försäkringen icke funnits lönenivån sannolikt varit något lägre och arbetslösheten på grund härav sannolikt något mindre. Dock ansågs, att fattigvårdens understödsverksamhet haft större verkan i detta avseende än försäkringen. Det gjordes även gällande, att den verkliga grunden till de svårigheter, som England nu hade att kämpa mot på förevarande område, hade mindre att göra med lönenivån eller konsekvenser av försäkringen utan bestode huvudsakligen däri, att folket under kriget levat på en nivå, som ej stod i relation till vad som producerades och som det vore svårt att komma ifrån. Dessa synpunkter framhöllos av olika pa det ekonomiska området framstående personer. En av dessa gjorde gällande, att arbetslönenivån för närvarande endast beträffande icke yrkesskickliga arbetare kunde sägas vara högre än som vore förenligt med ekonomiska principer. Vad speciellt exportindustrien beträffade ansågs, att lönenivån — trots försäkringen — nedbragts genom konkurrensen på världsmarknaden. I samband med frågan om orsakerna till den omfattande engelska arbetslösheten betonades särskilt den omständigheten, att den engelska industrien for närvarande sysselsätter omkring l1/* milj. flera arbetare än före kriget. sympatier uttalades för en anordning, varigenom arbetsgivarna skulle vara sk3^1d]ga anmäla lediga platser å arbetsförmedlingen. Summan av arbetet

487 bleve mindre om arbetare och arbetsgivare på detta sätt möttes. Därigenom skulle även vinnas ökad klarhet rörande frågan om eventuellt överskott a arbetskraft inom vissa yrken, vilket överskott icke borde underhallas genom ° E n synpunkt, som även framhölls var den, att de understöd, som i olika former utgått, haft ett betydande inflytande på köpkraften < och levnadsstandarden. Betydelsen av dessa understöd vore att de utginge just nar de som bast behövdes, vilket icke alltid vore fallet med arbetslönen. Beträffande försäkringens förhållande till fattigvården kritiserades den nuvarande anordningen skarpt av representanter för de mest skilda uppfattningar Det framhölls, att den allmänna uppfattningen rörande fattigvården hade undergått en betydande förändring. Tidigare hade det ansetts vara en så stor skam att anlita fattigvården, att man föredragit^ det yttersta framför detta. Numera betraktades ofta hjälpen från fattigvården såsom ett naturligt komplement till försäkringens prestationer. Det hade ayen förekommit, att fattighjälp lämnats urskillningslöst samt utan tanke pa fattigvårdens egentliga uppgift — att bereda en yttersta resurs. Särskilt skarpt kritiserades hjälpen från fattigvården till de strejkande kolgruvearbetarna. I själva verket kom genom fattigvårdens ingripande denna stejk att till stor utsträckning finansieras av allmänna medel. E t t dylikt förhallande kunde efter vad som framhölls, lätt medföra den konsekvensen att det allmänna härigenom förvärvade sig rätt till ett större inflytande på lönestriderna. I det följande återgivas uttalanden av vissa personer, med vilka studiedelegationen hade tillfälle att sammanträffa under besöket i England. Uttalandena i fråga hava, innan de här publiceras, underställts vederbörande personer, som därvid haft godheten att på några punkter verkställa vissa kompletteringar och även förklarat sig intet ha att erinra mot ett offentliggörande. De verkställda kompletteringarna avse i en del fall förhållandena efter tidpunkten för studiedelegationens besök. Sir William

Bevcridge.

Sir William Beveridge var övertygad om att en arbetslöshetsförsäkring behövdes. Föredrog avgjort obligatorisk försäkring framför frivillig. En bestämd gräns borde dragas mellan försäkring och fattigvård Personer, som understödjas från fattigvården borde ej ha understöd frän försäkringen och tvärtom. Uttalade som sin mening att understöd frän försäkringen borde begränsas till en bestämd period, vars längd sannolikt borde sattas i relation till antalet betalda veckoavgifter. En ökad arbetslöshet borde ej motas med utsträckning av understödstiden. På denna punkt ansåg Sir William att den engelska försäkringen gått för långt. Skulle längre understödstid erfordras betydde detta antingen att mannen vore mindervärdig som arbetare eller att yrket ej längre kunde använda så många arbetare. Bada fallen krävde en omläggning, som förlamades eller förhindrades genom utsträckt understöd eller fattigvård. En utsträckt understödstid utan skyldighet för den arbetslöse att antaga arbete i annat yrke bidroge för övrigt till att konservera arbetslöshetrm Huruvida perioden med kontant understöd borde följas av n J a l p genom arbete ville Sir William ej uttala sig om. Han var ej vän av nodhjalps^ s l r 8 W i l l i a m uttalade sig för lämpligheten av att arbetsgivarna skulle vara skyldiga anmäla lediga platser å arbetsförmedlingen. Summan av arbetet bleve mindre om arbetsgivare och arbetare på detta sätt möttes. Därigenom

488 skulk även vinnas klarhet rörande frågan om eventuellt överskott å arbetskraft mom vissa yrken, vilket överskott icke borde underhållas genom försäkring .b orsakringen vore att anse som en brygga, vars uppgift vore att hjälpa arbetaren over perioder av tillfällig arbetslöshet. Med anledning av att representanter för arbetsförmedlingen gjort gällande, att en obligatorisk anmälningsskyldighet för arbetsgivare skulle innebära en betydande förvaltningsapparat, uttalade Sir William, att arbetsbörsernas ursprungliga uppgift att förmedla arbete trätt i bakgrunden under de senaste åren, då dessa anstalter alltmera utvecklats till anstalter för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd. h ore kriget hade 30 a 40 % av lediga platser förmedlats av anstalterna. Nu i? + e - « P r o 5 o r t l o n e r n a v a r a vida mindre (någon siffra uppgavs icke) ±5etrattande frågan om försäkringens finansiering, ansåg talaren, att kostnaderna borde delas mellan staten, arbetsgivarna och arbetarna. Skulle man for staten avvika frän V» skulle han för sin del vilja förorda något mindre an . /3- * ordelningen mellan arbetsgivarna och arbetarna var för övrigt en oväsentlig fråga, en känslosak, då kostnaden under alla förhållanden till sist komme att åvila produktionen. I stort sett vore det dock lämpligt att dela kostnaderna lika mellan de tre parterna. Vid valet mellan att göra försäkringen mera allmän genast eller att först börja med vissa industrier och därefter låta försäkringen få allt större omfattning lutade bir o William mot det förstnämnda alternativet. Inskränkt försäkring erbjode svara yrkesproblem. Lantbruks- och hushållsarbetare syntes dock bora behandlas för sig. »Skulle vi nu börja med att införa en socialförsäkring, skulle jag avgjort fororda en all-insurance.» Inkomstsidan enhetlig — gärna olika institutioner tor de olika torsäkrmgsgrenarna. Med anledning av en framställd fråga, huruvida resultatet av de av Sir William verkställda undersökningarna beträffande londontypograferna kunde anses giltiga även för det stora klientel av icke yrkesutbildade arbetare, som omfattades ay den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, meddelade han att n a n icke ansåg sig kunna uttala någon mening härom. i- {} • ^ l l l 1 i a i ^ f r a mstalldes även följande frågor: »Anser Ni, att arbetslösheten i England v a n t lika stor a) om arbetslöshetsförsäkringen icke hade funnits? b) om lönenivån varit lägre? Om så hade varit fallet, anser Ni att förhållandena varit bättre a) om arbetslöshetsförsäkring icke införts? b) om lönerna varit lägre? Härpå svarade Sir William, att han trodde man kunde säga, att arbetslösheten sannolikt v a n t mindre om försäkringen icke funnits, och att under samma iorutsattmng lönenivån kunnat vara lägre. Han tillskrev emellertid det av iattigvarden lämnade understödet en större verkan i detta avseende. Huruvida förhållandena skulle varit bättre eller sämre vågade han icke uttala sig om. En viss mängd av arbetslöshet med goda löner vore att föredraga framfor arbete för alla till otillräckliga löner. Den verkliga grunden till de svårigheter, som England nu hade att kämpa med på förevarande område, hade mindre att göra med lönenivån eller konsekvenser av försäkringen utan bestod d a n att folket under kriget levde på en nivå, som ej stode i relation till vad som producerades och som det nu vore svårt att komma ifrån I anslutning till framställd förfrågan uttalade Sir William, att han ansåg att en differentierad premiesättning för olika industrier icke vore möjlig att praktiskt genomfora, även om en dylik anordning vore principellt tilltalande. r™™ ; S a | e ^ e V 7 , ^ n T f ö r f a t t a d a r tikel i »Manchester Guardian, Commercial Supplement, 1j2 1923.

489 Sir William ansåg Sir Alfred Monds förslag att använda försäkringsfonden för subsidiering av industrier såsom farligt. Inga fördolda subsidier för industrien borde förekomma. En sådan anordning skulle stoppa industriens utveckling. Till sist erinrade Sir William om tanken att låta arbetsgivarens kostnader bestämmas med hänsyn till stabiliteten i anställningsförhållandena. Professor Arthur

Boivley.

Den första fråga, som framställdes till prof. Bowley, gällde huruvida arbetslöshetsförsäkringen varit ägnad att öva något inflytande på arbetslöshetens faktiska omfattning. I samband härmed frågades, om det kunde sägas, att arbetslönenivån i Storbritannien såsom en följd av arbetslöshetsförsäkringen kommit att stanna på någon artificiellt hög nivå samt om yrkes- och platsrörligheten i någon mån förhindrats genom försäkringen. Prof. Bowley förklarade, att endast ifråga om icke-yrkesskickliga arbetare kunde det sägas, att arbetslönenivån vore högre än som kunde anses förenligt med ekonomiska principer. Prof. Bowley menade, att det till stor del varit känsloskäl, som beträffande dessa arbetare ställt sig hindrande i vägen för lönenivåns anpassning efter det ekonomiska läget. Man kunde därför tala om en viss strävan att upprätthålla den levnadsstandard, som nåtts under kriget. I fråga om försäkringens inflytande på lönenivån ansåg prof. Bowley, att ett samband kunde sägas existera t. ex. på så sätt att en man i besittning av viss inkomst icke lika lätt som en inkomstlös dreves till att antaga arbeten till låg lön. Å andra sidan borde erinras om att arbetslöshetsunderstöd endast utginge för ett begränsat antal veckor samt att sedan understödsperioden visserligen kunde utsträckas, men att detta vägrades i många fall. I det hela ansåg professor Bowley, att man kunde tala om ett direkt inflytande av försäkringen på arbetslönenivån endast vid några få tillfällen, men försäkringen hade i någon utsträckning förbättrat arbetarens köpkraft. Vad speciellt beträffade exportindustrierna ansåg prof. Bowley, att lönenivån, oavsett försäkringen, nedbragts genom konkurrensen på världsmarknaden, och att försäkringens inflytande på lönenivån inom exportindustrierna endast vore obetydlig. Reallönenivån per vecka kunde i genomsnitt sägas vara densamma som före kriget; för den förkortade arbetstiden hade erhållits kompensation och reallönen per timme vore högre än före kriget. Samtidigt hade dock arbetsintensiteten ökats, så att effekten av en arbetsvecka vore densamma som före kriget, vilket dock till största delen vore att tillskriva förbättrade maskinella anordningar. På direkt fråga svarade prof. Bowley, att de arbetsovilligas antal icke kunde sägas hava ökats genom försäkringen. Som en illustration till det förhållandet, att fattighjälp i hemmet tagit en så stor omfattning, meddelade prof. Bowley, att många arbetsinrättningar, som stängts under kriget, sedermera icke öppnats, ökningen finge ock ses i samband därmed, att en person i besittning av arbetslöshetsunderstöd erhölle fattighjälp till familjen till utökning av understödet. Prof. Bowley förklarade sig fullkomligt ense med den av andra tillfrågade experter uttryckta meningen, att en skiljelinje borde uppdragas mellan arbetslöshetsförsäkring och fattigvård. I fråga om kostnaderna för försäkringen uttalade prof. Bowley, att i sista hand även arbetsgivarnas bidrag kunde anses utgå ur arbetslönen. Några statistiska uppgifter om omfattningen av arbetslösheten bland icke försäkrad ungdom kunde icke lämnas. Härmed avses sådana ungdomar, som ehuru de fyllt 16 år, icke kommit att omfattas av försäkringen därför att

490 de icke vunnit inträde i försäkringspliktigt yrke. På grund av den låga nativiteten sedan 1916 kunde det väntas, att tillströmningen till arbetsmarknaden skulle betydligt minskas inom en nära framtid. Beträffande den nuvarande höga arbetslöshetssiffran påpekades, att ökningen till en del vore endast skenbar, för så vitt som däri inginge tillfälligt arbetslösa och korttidsarbetare, som förut icke räknats. Antalet dylika arbetslösa kunde möjligen uppskattas till 200,000. Såsom en minimisiffra för det normala antalet arbetslösa i Storbritannien antog prof. Bowley approximativt 400,000. Såsom en förklaring till ökningen i arbetslöshetssiffrorna vid olika helger angav prof. Bowley, att det ofta hände att efter gemensam överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare driften forcerades någon tid för att möjliggöra någon tids uppehåll och sålunda bereda arbetarna en ledighet, varunder de registreras som arbetslösa. Några statistiska uppgifter om det antal, med vilket de inom landets hela industri anställda ökats sedan tiden före kriget, kunde prof. Bowley icke lämna. Han påpekade emellertid att antalet inom industrien anställda kvinnor tenderat att minska sedan kriget, då det ju var abnormt högt. Beträffande yrkesrörligheten påpekades, att speciella svårigheter möta att överflytta en yrkesskicklig arbetare till annat yrke. E t t medel för dylik överflyttning erbjöde emellertid arbetsförmedlingsanstalterna, som vore arbetslöshetsförsäkringens organ. Som en mindre önskvärd konsekvens av arbetslöshetsförsäkringen angav prof. Bowley, att lusten att taga tillfälligt arbete (for en eller två dagar) därigenom minskats. »Trots en miljon arbetslösa kan jag ej få en arbetare i min trädgård!» Lord JBurnham. Lord Burnham angav försäkringens egentliga syfte vara att hjälpa en arbetslös över kortare perioder av arbetslöshet (gaps of unemployment). De ursprungligen uppställda reglerna för försäkringen hade emellertid överträtts, fast på goda grunder. Det kunde ej förnekas, att det utsträckta understödet, som ej var grundat på erlagda avgifter, hade i någon mån bidragit till att förlänga arbetslösheten. Det funnes alltid en del personer, som nöjde sig med att leva på understöd, icke så mycket från försäkringen, som från fattigvården, vilket oundvikligen måste medföra en viss demoraliserande inverkan. Jämväl kunde påstås, att de lokala arbetslöshetskommittéerna — vilka ha att göra med frågan om utsträckt understöd — icke alltid fungerat tillfredsställande, framför allt i så måtto att arbetsgivarsidans representanter ofta endast i mindre utsträckning deltagit i sammanträdena. Tidigare hade därför en viss slapphet insmugit sig i en del av kommittéerna. Under den nuvarande arbetsministern, som intagit en mera restriktiv ställning, hade emellertid förhållandena i detta hänseende förbättrats. Föreståndarna för arbetsförmedlingsanstalterna hade på senare tider tagit allt större del i ärendenas beredning och sin plikt likmätigt underkastat dem en omsorgsfull prövning. Många överåriga eller eljest arbetsodugliga hade härigenom utgallrats från understödstagarnas skara och hänvisats till fattigvården. Det fanns skäl att förmoda, att arbetslöshetsförsäkringen hade verkat hämmande på emigrationen. Å andra sidan var det oförnekligt, att försäkringen verkat humaniserande på motsatsförhållandet mellan samhällsklasserna. Någon större bitterhet klasserna emellan kunde icke förspörjas i Storbritannien trots de svåra tider som rått. Genom att ålderdoms- och arbetslöshetsförsäkringen delvis ersatt fattigvården hade ock i viss utsträckning den känsla av degradering undgåtts, som

491 alltid ansetts vara förknippad med denna hjälpform, som så småningom för till pauperisering av samhället. Som ett totalomdöme kunde sägas, att socialförsäkringen givit ett gott resultat. Lord Burnham betonade särskilt, att den räddat landet från sociala oroligheter och stabiliserat det ekonomiska systemet. Lord S:l Davids. Den s. k. Lord S:l Davids Committee började sin verksamhet år 1920. Den använda tjänstemannastaben var högst obetydlig. Det huvudsakliga arbetet hade utförts av ordföranden och två a tre andra medlemmar av kommittén. Kommittén hade intet att skaffa med själva utförandet av nödhjälpsarbetena; dess uppgift var att lämna råd vid planläggningen av dylika arbeten, att granska upprättade förslag till arbeten, om de visade sig lämpliga, befordra deras utförande genom finansiellt stöd till vederbörande lokala myndigheter. Som villkor gällde, att arbeten, som understöddes, skulle ha till speciellt syfte att förebygga arbetslöshet samt att de skulle komma till utförande tidigare än eljest skolat komma i fråga. Därigenom ville man förhindra, att understöd söktes för ordinära arbeten. Det hade varit förenat med vissa svårigheter att frånskilja sådana. Då förslag till arbetsplan ingivits från en kommun, överlämnades ärendet till det ministerium, som arbetet närmast angick_ (exempelvis transport-, hälsovårds- eller jordbruksministeriet) för fackbedömning samt till arbetsministern för bedömning ur arbetslöshetssynpunkt. Därefter behandlades frågan i kommittén på grundval av de erhålla yttrandena. Som villkor gjordes vidare gällande, att arbetet skulle vara av allmännyttig karaktär. Sådana arbeten som parkanläggningar och liknande godkändes endast i de fall, då synnerligen svår arbetslöshet rådde på orten. Vanligen kunde det understödda arbetet betraktas såsom varande av verkligt allmännyttig karaktär och speciellt hade stora summor utgått för vägar, kloakanläggningar och dikningsföretag, vatten-, gas- och elektricitetsanläggningar, dock- och hamnarbeten, spårvägsanläggningar etc. Även kanalarbeten hade i stor utsträckning understötts. Som exempel anfördes en kanalbyggnad mellan Humber och Nottingham, varigenom det blivit möjligt att föra pråmar å 100 ton fram till Nottingham. Detta hade i sin tur medfört, att stora varuhus börjat uppföras i Nottingham, beredande nya arbetstillfällen. Härigenom hade också Birmingham föranletts upptaga frågan om nya kanalbyggnader. I Norwich hade genom vidgning av vattenleder faran för översvämning förebyggts. Det totala värdet av de nödhjälpsarbeten, som understötts sedan 1920, uppgick till över 100 milj. pund och statens bidrag till över 40 milj. pund i växlande proportion till de lokala myndigheternas bidrag. För närvarande visade regeringen stor återhållsamhet och det var möjligt, att nya nödhjälpsarbeten icke skulle komma att påbörjas efter våren 1927. Stark opposition häremot vore att motse från arbetarpartiet och kommunerna. Arbetarpartiet yrkade på att hjälpåtgärderna mot arbetslösheten skulle bestridas av landet i dess helhet (unemployment a national charge)^ och om de stora kommunerna förenade sig härmed, bleve det svårt att motstå kravet. Till en början var meningen, att lönerna för nödhjälpsarbetena skulle understiga eljest gällande löner. Numera vore det angelägnaste att tillse att kommuner med socialdemokratisk majoritet icke överskrede gällande löner. Tanken att kräva lägre lön vid arbeten av förevarande art hade övergivits så mycket mer som yrkesutbildade arbetare måste användas i avsevärd utsträckning. Tidigare uppgick det årliga värdet av de från kommittén understödda nödhjälpsarbetena från 22 till 38 milj. pund. Sedermera hade dessa belopp minskats betydligt av statsfinansiella skäl. Det ansågs att nödhjälpsarbetena ej

492 borde göras till någon permanent inrättning, speciellt med tanke på kommunernas benägenhet att kringgå bestämmelserna, övriga fonder för understöd av arbetslösa droge helt naturligt nytta av nödhjälpsarbetena; det kunde beräknas att för varje vid dylika arbeten anställd person, indirekt bereddes arbete åt en annan genom härav skapade arbetstillfällen såsom för framställning av erforderligt material. Det hade speciellt visat sig svårt att skaffa lämpliga arbeten i skeppsbyggnadsdistrikten och det var alltid förenat med svårigheter att förflytta arbetskraften från ett distrikt till ett annat. Ett av villkoren för bidrag av statsmedel till nödhjälpsarbetenas finansiering var att arbetskraften skulle anskaffas genom de lokala arbetsförmedlingsanstalterna. I regel beredde detta inga svårigheter. Därest icke hela arbetsstyrkan anskaffades från arbetsförmedlingen, fmgo andra källor användas. Men om förhållandet icke observerades, gjordes anmärkning. Kunde icke tillfredsställande förklaring lämnas, indrogs en del av understödet. Nödhjälpsarbeten med statsunderstöd hade endast igångsatts å orter med svår arbetslöshet samt hade som nämnts på sista tiden starkt begränsats. Som allmän princip hade gällt, att man vid arbetena använt sig av engelskt material, även om detta ställt sig dyrare än utländskt. I några fall hade dock gjorts undantag härifrån. Olika ^bestämmelser gällde för s. k. verkligt produktiva, räntebärande arbeten (såsom elektriska anläggningar och spårvägsarbeten) och andra arbeten. De senare kommo i åtnjutande av ett större statsbidrag i överensstämmelse med deras karaktär av att vara mindre vinstbringande för kommunen. Mr. H. W. S. Francis.

Assistant

Secretary

i Ministry of

Health.

Mr. Francis framhöll till en början, att arbetslöshetsförsäkringen icke förmått minska anlitandet av fattigvårdsunderstöd. Av ett företett diagram framgick, att stegringen sedan kriget varit utomordentligt stark och att det nuvarande totalantalet understödstagare uppgick till mellan 2 200 000 och 2 300 000. Den abnormt starka stegringen under 1926 vore givetvis att tillskriva kolkonflikten och överhuvud framgick av diagrammet, att stegringen i antalet understödstagare, som under senare år åtföljt varje större arbetskonflikt, hade framträtt allt tydligare. Verkan i detta hänseende av exempelvis 1912 års kolkonflikt var mycket obetydlig jämfört med den stora kolkonflikten under år 1926. Efter biläggandet av sistnämnda konflikt har antalet understödstagare nedgått till 1 178 000, en siffra som motsvarade ungefär dubbla antalet före kriget. På förfrågan upplystes, att fattigvårdsstyrelserna, innan de beviljade understöd^ gjorde sig underrättade om den sökandes förhållande till arbetslöshetsförsäkringen. I första hand utginge understöd från arbetslöshetsförsäkringen, och då behov ansågs^ föreligga kompletterades detta av fattigvården. Vidare meddelades, att fattigyårdsstyrelsen företog en lämplig undersökning, innefattande jämväl besök i den sökandes hem och att man överhuvud beträffande arbetslösa förfor som med andra sökande. Dock iakttoge icke alla fattigvårdsstyrelse^ härvid samma noggrannhet och någon lämnade fog för anmärkningar. Av ministeriet utsändas råd och instruktioner till fattigvårdsstyrelserna, vilka äro bundna av förordningar med lags karaktär, som utfärdas av ministern. Ifrågavarande förordningar överlämna i vissa exceptionella fall avgörandet åt fattigvårdsstyrelserna med villkor att dessa underrätta ministern om sina åtgärder, varvid denne har befogenhet att neka sanktion. Detta förekom dock ytterst sällam Såväl under år 1926 som 1927 hade fattigvårdsstyrelsen på vissa platser gjort ett mycket vidsträckt och i viss grad även olämpligt

493 bruk av sina rättigheter. Under senare hälften av år 1927 hade sanktion nekats i några få fall. Mr. Francis ansåg, att det skulle hava varit av största betydelse för arbetslöshetsförsäkringen, om en klar skiljelinje hade dragits mellan försäkring och fattigvård. De nuvarande förhållandena i detta hänseende voro allt annat än tillfredsställande. Det förekomme sålunda i stor utsträckning att även arbetslösa, som åtnjöto grundunderstöd (standard benefit) gingo till fattigvården. Enär det möjligen kunde tänkas, att sådana arbetslösa, som äro mera yrkesskickliga och bättre avlönade, i större utsträckning anlita fattigvården än andra arbetslösa, emedan deras anspråk på understöd måste vara större, framställdes en förfrågan härom. Mr. Francis uppgav med bestämdhet, att de yrkesskickliga anlita fattigvården mindre än de icke-yrkesskickliga — alldeles bortsett alltså från behovet. De yrkesskickliga, högre stående arbetarna torde nämligen icke ha vant sig att anlita fattigvården. De garantier, som finnas mot släpphänta fattigvårdsstyrelser, äro icke särdeles starka. Den viktigaste garantien utgöres av att distriktsrevisorerna (district auditors) kunna utdebitera på styrelsernas medlemmar oskäligt stora utbetalningar som dessa gjort. Tidigare måste löpande utgifter bestridas ur löpande inkomster, men enligt en lag av år 1921, som alltjämt är i kraft, kunde med ministerns tillstånd lån upptagas för bestridande _ av löpande utgifter. I själva verket kunde under ett år sådant som 1926 ministern icke göra bruk av sin rätt att neka tillstånd till låns upptagande. Senare ha emellertid tyglarna stramats åt och det härigenom uppkommande ekonomiska trycket har bidragit till att stabilisera förhållandena. I fall av behov kunna fattigvårdsstyrelserna erhålla lån av ministeriet. Vid tidpunkten för intervjun uppgick den sammanlagda lånesumman till cirka 5 miljoner pund. Den största faran för en släpphänt fattigvårdspolitik är av politisk natur och består i styrelsernas beroende av sina valmän. Löften om mera frikostiga understöd till de arbetslösa utgöra ofta ett förhärskande drag i vallitteraturen. I april 1926 åtnjöto 490 000 mot arbetslöshet försäkrade personer understöd från fattigvården (i hemmet). Dessa fördelade sig sålunda: Vuxna mäu > kvinnor Under 16 år

133,000 114,000 • . 243,000 490,000

Sedan har som följd av kolkonflikten detta antal stigit långt över en miljon. Genomsnittliga understödskostnaden per vecka för samtliga understödstagare utgjorde 5 sh. 1 d. Samma genomsnittstal utgjorde för: försäkrade arbetare inklusive hustrur och barn arbetare, som, utan att omfattas av försäkringen, voro anmälda å arbetsförmedlingsanstalter, jämte hustrur och barn övriga personer jämte hustrur och barn

5 s. O3/* d. 6 s. 41,/2 d. 4 s- 43/4 d.

Följande sifferuppgifter lämnades om fördelningen av försäkrade understödstagare allt efter som de åtnjöto arbetslöshetsunderstöd från försäkringen eller icke. Försäkrade understödstagare med understöd av försäkringen. Män Kvinnor Beroende

35,434 320 123,457

494 Försäkrade understödstagare utan Män Kvinnor Beroende

understöd av försäkringen. 100,758 5,00(3 242,714

Härav framgår, att det genomsnittliga antalet beroende per försäkrad understödstagare var betydligt större beträffande sådana, som åtnjöto understöd från försäkringen, än beträffande sådana, som icke åtnjöto dylikt understöd. Då prov å understödstagarnas arbetsvillighet anordnas av fattigvårdsstyrelser sker detta i regel med tillhjälp av arbeten sådana som stenslagning och vedhuggning. Även eljest anordnas nödhjälpsarbeten av kommunerna. De arbetslöner, som härvid utgå, äro lägre än den öppna marknadens. Såsom exempel å en större kommun, som nedlagt stor omsorg å att pröva understödstagarnas arbetsvillighet, nämndes Birmingham. Tack vare en intelligent tillämpning av detta system hade Birmingham kunnat betydligt nedbringa antalet understödstagare, som numera i staden endast belöpte sig till omkring 12 000 inklusive hustrur och barn. Efter kolkonfliktens utbrott hade särskilda instruktioner utfärdats för fattigvårdsstyrelserna. Senare hade understödet begränsats i ett antal orter, sammanlagt 24 till antalet, (Doncaster, Pontypool m. fl.). De flesta av dessa voro dock mindre orter. Mr. Milne-Bailey,

Trade Unions Congress General Council (Research

Department).

Mr. Milne-Bailey meddelade, att arbetarnas synpunkter framlagts i ett uttalande till Lord Blanesburgh's kommitté. Försäkringen hade varit av utomordentlig nytta och räddat landet ur stora svårigheter — mindre utpräglad fattigdom och andra svårigheter än under depressionsperioderna före kriget, mycket litet svält men dock ej så stor hjälpverksamhet som behövdes. Fackförbundens understöd var i stort sett ringa, ehuru vissa utbetalat betydande belopp (metallarbetareförbundet omkring 5 mill. pund). Många förbund hade slutat att betala. I allmänhet var Mr. Milne-Bailey tillfredsställd med handhavandet av grundunderstödet men icke med det utsträckta understödet. Han ansåg det felaktigt, att sistnämnda understöd icke utginge såsom en rätt utan efter ministerns beslut. De båda understödsformerna borde behandlas efter samma grunder. Den nuvarande anordningen avsåge allenast att spara pengar. Fattigvården borde icke ha något med arbetslösheten att göra. Såsom skäl härför anfördes: l:o) att denna hjälpform vore förknippad med en viss skamkänsla; *2:o) att densamma verkade orättvist, enär vissa kommuner kunde ha stor arbetslöshet men ringa förmåga att betala, medan hos andra kommuner förhållandet vore omvänt; arbetslösheten vore en nationell fråga och icke en kommunal angelägenhet; 3:o) att fattigvården medförde en dubblering av arbetet, ehuru man icke visste i vilken utsträckning. Arbetarnas fackförbund voro emot såväl arbetarnas som arbetsgivarnas bidragsplikt, ty arbetslöshet berodde icke på arbetaren ej heller i huvudsak på arbetsgivaren utan på nationella och internationella förhållanden. Därför borde staten betala och se till att varje arbetslös finge full bärgning under den tid arbetslösheten varade. Olika meningar rådde om frågan huruvida understöd skulle utgå lika för1 alla eller efter lön. Arbetarnas organisation hade förordat det senare alternativet^ men det var troligen svårt att genomföra ur administrativ synpunkt, särskilt om arbetarna skulle bidraga. Arbetarna trodde även, att det vore möj-

495 ligt att genomföra försäkringen för hela arbetslöshetsperioden. Rowntree m. fl. arbetsgivare ansågo sig ha visat, att en dylik försäkring skulle kunna finansieras genom ett belopp, motsvarande 5 % av lönen. Mr. Milne-Bailey ansåg det fullt konstaterat genom undersökningar, att försäkringen ej verkade hindrande på de arbetslösas återgång till arbete. Kostnaderna för försäkringen ansågos ej stora, Det borde ej finnas någon statlig kontroll över fackförbundens arbetslöshetspolitik, då dessa omhänderhava försäkringen. Kontrollen borde inskränka sig till att verifiera att uppgivna belopp verkligen utbetalts. Fackförbunden önskade en statlig arbetslöshetsförsäkring, omfattande alla industrier liksom den nuvarande men dessutom även jordbrukets arbetare, som nu äro uteslutna. Däremot voro fackförbunden motståndare till tanken att varje industri skulle administrera sin egen försäkring. Överste Millner, Frälsningsarmén. (Uppgifter lämnade till socialrådet fil. dr. E. Sjöstrand efter delegationens avresa från London.) Överste Millner tjänstgör i arméns huvudkvarter för socialt arbete, lokal 112, Middlesex Street. I samma byggnad är inrymd ett natthärbärge. Härbärget var för närvarande synnerligen anlitat. Rörande arméns hjälpverksamhet lämnades följande uppgifter: 1) Pekuniär hjälp lämnas icke utan föregående undersökning om hjälpbehovet. 2) Tillfälligt arbete, såsom exempelvis sortering av papper, beredes verkliga hjälpsökande. För sistnämnda ändamål är London uppdelat i 12 distrikt, inom vilka använda tidningar och annat papper uppsamlas från anstalter, hotell, restauranger m. m., sorteras i sex olika grupper samt försäljes till pappersbruk på kontinenten eller i England. 3) Genom annonsering, personliga rekommendationer m. m. söker man placera arméns hjälpsökande uti arbete, varvid man dock först prövar vederbörandes pålitlighet. 4) På härbärgena erhålles sängplats och föda för 8 pence per natt. I regel fick armén mottaga dem, som till följd av arbetslöshet, dryckenskap eller bristande arbetshåg sjunkit allra djupast. Den vanliga resan utför, som de av armén omhändertagna gjort, beskrevs sålunda: Den första knäcken erhålles genom en längre tids arbetslöshet, därefter utsäljas bohag och husgeråd, sedan anträder den utblottade sina vandringar i landet såsom »tramp» för sökande av arbete och slutligen är han alldeles »out and down» och redd för frälsningsarmen. De andra nämnda orsakerna, dryckenskap, bristande arbetshåg, spela också sin roll, särskilt den förra, men arbetslösheten nämndes dock som den förnämsta orsaken till förfallet. Den som är begiven på alkohol till dagligt bruk, då han har regelbundet arbete, har inga besparingar, och kan han då ej sköta sig, är han utarmad i samma stund han förlorar sitt arbete. > Rörande omfattningen av arméns hjälpverksamhet meddelades, att enligt sista veckorapporten 10 216 män åtnjöto hjälp. Det uppgavs med bestämdhet, att i allmänhet läget bland de arbetande klasserna högst betydligt förbättrats under de senare åren. Arbetare i städer, som förut hade en veckolön på 30 sh., kommo nu upp till mellan 27 2 och 3 /2 pund, medan på landet lönerna stegrats från 12 a 15 sh. till 20 a 25 sh. 1 veckan. Härvid får man naturligtvis göra vederbörlig justering med hänsyn till penningvärdets fall under kriget, men en icke obetydlig stegring uti reallönen har ändock ägt rum. I betraktande av alla de pengar, som utges för exempelvis biografbesök, en ödeläggande lyxutgift, som förr icke hade sin motsvarighet, måste en högst ansenlig stegring i köpkraften ha förekommit. För ungdomen är 14—18 år den farliga åldern, då den nyss lämnat_ skolan och antingen icke erhållit arbete eller fått sådant som endast är av tillfällig

496 natur (tidningsförsäljning o. dyl.). Årligen lämna 100 000 gossar skolan, för vilka icke något arbete står att få. En utväg för dem är ju att emigrera och under några få år förhjälpte armén 7 000 gossar därtill; av dessa fingo 250 under förra året genomgå en praktisk kurs i jordbruk vid arméns anstalt i Hadleigh, innan de avreste till Canada eller Australien. Överste Millner uppgav på förfrågan, att arbetslöshetsförsäkringen otvivelaktigt i hög grad bidragit till att minska pauperismen och att förhindra folkmaterialets försämring under de svåra tider, som rått. I enlighet med de principer armén tillämpar i sin hjälpverksamhet ansåg han dock att arbetslöshetsunderstödet alltid borde förbindas med arbete. •— »Var och en, som mottager något av staten, borde utföra några dagars arbete i gengäld.» — Som exempel på en kommun, som fört en klok arbetslöshetspolitik nämndes Coventry, där fattigvårdsmyndigheterna anordnat allehanda slags arbeten, såsom vägbyggnader, dräneringsarbeten, småbruk anläggning av parker etc. Mr. Philip Snowden. Varje försäkringssystem har sina svagheter. Med avseende å anmärkningen, att arbetslöshetsförsäkringen undergrävde arbetarnas ansvarskänsla, vore det uppriktigt sagt i viss utsträckning sant att farhågorna härför besannats. I mindre utsträckning tenderade utan tvivel försäkringen till att uppmuntra personer att parasitera (sponge on) å understödet. Om reglerna strikt tillämpades, o kunde möjligen icke undvikas, att de i enstaka fall drabbade hårt, men en sådan tillämpning vore nödvändig för att förekomma missbruk. Mr. Snowden tycktes ock vilja göra gällande, att en slapp tillämpning i viss mån insmugit sig. Inträdesåldern i försäkringen var 16 år. E t t svårt missförhållande vore, att ett stort antal ungdomar, som lämnade skolan, icke hade något bestämt yrke att inträda i, och om de erhölle anställning, lämnade de den snart. Den mora-' liska verkan härav vore helt enkelt förödande. Över huvud måste en längre tids arbetslöshet få en högst demoraliserande verkan. På försäkringens kreditsida kunde skrivas, att den varit ägnad förebygga ett allvarligt orostillstånd inom industrien. Å andra sidan hade försäkringen ursprungligen icke försäkringsmässigt utformats med tanke på att röra sig med en_ så omfattande arbetslöshet som blivit fallet. För närvarande kunde försäkringen ur finansiell synpunkt anses insolvent, men om arbetslösheten nedginge till 800 000 bleve det möjligt att åter göra fonden solvent. Allt som allt kunde sägas, att försäkringen varit nödvändig, att den verkat välgörande och att den besparat statskassan högst betydande belopp, som eljest måst utgå i en eller annan väg. A andra sidan hade den i viss grad givit anledning Ull missbruk, som det vore administrationens uppgift att nedbringa till det minsta möjliga. Det vore oriktigt att beskriva en obligatorisk försäkring såsom överlägsen en frivillig. Rätta förhållandet var, att en frivillig försäkring i och för sig icke vore tillräcklig. Den obligatoriska försäkringen hade till uppgift att supplera de frivilliga strävandena, ej att helt och hållet ersätta dem. Standardbeloppet för understöd inom olika socialförsäkringsgrenar hade ej heller någonsin ansetts tillräckligt utan förutsattes att det skulle utökas med medel, åvägabragta på frivillighetens väg. Från sjukförsäkringen anfördes såsom exempel, att sjukkassorna till en början ställt sig misstrogna mot försäkringen, emedan den befarats skola undergräva deras verksamhet; så hade emellertid icke blivit fallet. En person bleve icke mindre omtänksam eller mindre sparsam därför att han tillförsäkrades ett visst grundbelopp i understöd, snarare tvärtom. Det var bristande förtröstan, som framkallat liknöjdhet och vårdslöshet.

497 Lika litet som sjukförsäkringen kunde arbetslöshetsförsäkringen sägas ha verkat skadligt på de frivilliga sjuk- och understödskassorna. ^ P å förfrågan medgavs dock, att fara förefanns, att en person från olika håll erhölle understöd till ett sammanlagt belopp av sådan storlek, att det kunde fresta till missbruk. Vad beräffade det från fackföreningskassorna utgående tillagget till arbetslöshetsunderstödet vore dock denna fara numera mindre, emedan nämnda tillägg sedan kriget icke ökats i samma mån som allmänna pris- och lönenivån. Under varje förhållande finge dock fasthallas vid, att arbetslöshetsunderstödets belopp icke finge närma sig vanlig lön. På vissa håll krävde man nu, att understödsperioden skulle göras obegränsad, en anordning, som av Mr. Snowden betraktades som omöjlig. I så fall skulle försäkringen förvandlas till en förpliktelse för staten att underhålla' alla arbetslösa. Härmed borde ock följa, att staten skulle bära hela kostnaden. Även det nuvarande systemet lede dock av den svårigheten, att om en person uttömt sin understödsrätt, han ginge till fattigvården. Uti sistnämnda hänseende hade i våra dagar en stor förändring agt rum i allmänna uppfattningen. För 30 år sedan ansågs det vara en sådan skam att anlita fattigvården, att man föredrog det yttersta framför detta. Som en följd av 1832 års lag hade fattigvården råkat i vanrykte och det betraktades såsom något förödmjukande att taga understöd. Men på senare tider har förekommit, att fattighjälp lämnats urskillningslöst samt utan tanke pa att bereda en yttersta resurs. Särskilt skarpt kritiserades fattighjälpen åt de i konflikt indragna kolgruvearbetarna. Att konflikten sålunda underhölles med allmanna medel kunde medföra, att allmänna meningen fordrade, att den bereddes större inflytande på arbetsstriderna. Antalet arbetslösa kunde — frånsett kolkonflikten — sägas ha v a n t tämligen stabilt under senare år. Märkligt nog sammanföll detta antal med antalet av dem, som på grund av kända förhållanden förhindrats emigrera sedan jrTiflrftf]

Något synnerligen märkligt vore den starka köpkraft bland massorna, som bl a utvisades av de kooperativa affärernas försäljningssumma. Uppenbarligen stode detta i samband med de stora belopp, som utginge i krigspensioj ner (70 milj. pund årligen), ålderspensioner (26 milj. pund), fattighjälp i hemmet o. s. v. . , Beträffande förhållandet mellan de olika sociala försäkringsgrenarna kunde anmärkas, att dubbelarbete och onödiga utgifter förekomma. Man har därför diskuterat ett enhetligt system för hela socialförsäkringen. Mot anordnandet av nödhjälpsarbeten kunde allvarliga anmärkningar framställas. En stor del av de planer, som framlagts, ha omfattat ordinära allmänna arbeten, vilka man framskjutit i tiden för att erhålla del av det statsunderstöd, som utgått. — En fordran, som måste ställas på dylika arbeten, var, att de vore av produktiv och vinstgivande natur. Enligt Mr. Snowdens mening funnes endast ett slags nödhjälpsarbete, som uppfyllde dessa fordringar: nämligen vägarbeten. Härtill kom, att kostnaden för vägarbetena huvudsakligen utginge i arbetslöner. Som exempel på den nationalekonomiska nytta vägarbeten kunde medföra anfördes, att kooperativa förbundet ansett att det årligen förlorats 500 000 pund genom det dröjsmål, som förorsakades av de otillfredsställande tillförselvägarna till Albert and Victoria _ docks i London. Ensamt den nya trafikregleringen vid Hyde Park Corner i London hade beräknats medföra en vinst av 20 000 pund om året. Med varje ar som gick ökades också de trafikhinder med därav följande nationalekonomiska förluster, som förorsakades av otillfredsställande vägförhållanden. 32—271089.

498 F. Ändringar i den engelska arbetslöshetsförsäkringen. Lord Blanes burghs kom

Den föregående redogörelsen för den engelska arbetslöshetsförsäkringen har avsett denna försäkrings utveckling samt försäkringens gestaltning och orgamitte. nisation vid tidpunkten för studiedelegationens besök i England i slutet av år 1926. Vid denna tid pågingo vissa utredningsarbeten inom en kommitté under lord Blanesburghs ordförandeskap. Kommittén, som tillsattes den 10 november 1925, hade erhållit uppdraget »att i ljuset av den erfarenhet, som vunnits under den tid arbetslöshetsförsäkringen varit i kraft, undersöka huruvida och i vad mån ändringar i gällande lagstiftning borde vidtagas». Kommittén avgav sitt betänkande den 31 januari 1927. Med ledning härav framlade regeringen under parlamentets höstsession samma år ett lagförslag, som i stora drag överensstämde med kommittéförslaget men som beträffande vissa frågor, bl. a, finansieringen, avvek därifrån. Regeringens förslag blev med vissa ändringar antaget av parlamentet. Den nya lagen promulgerades den 22 december 1927 och kommer, med undantag för en del bestämmelser, att träda i kraft den 19 april 1928. Försäkringens I avseende på försäkringens omfattning har införts en ny bestämmelse, enomfattning. ligt vilken undantag från försäkringsplikt skall kunna medgivas säsongarbetare, vilkas anställning i försäkringspliktig verksamhet i regel icke sträcker sig utöver 18 veckor per år. Utsträckt En betydelsefull skillnad mellan den nya och gamla lagen består däri, att understöd. det s. k. utsträckta understödet (extended benefit) avskaffats. Allt understöd från försäkringen utgår enligt den nya lagen såsom en den försäkrades rätt, så snart de i lagen angivna villkoren äro uppfyllda. Skillnaden mellan grundunderstöd och utsträckt understöd har sålunda upphört att existera och därmed också ministerns rätt att bestämma villkoren för att understöd i vissa fall skall kunna åtnjutas. I och med att det utsträckta understödet bortfaller kommer också rotakommittéernas befattning med understödsfrågorna att upphöra. I/il/kor för För rätt till understöd kräves, att 30 veckoavgifter skola vara erlagda under understöd. de närmast föregående två åren. Huruvida detta villkor är uppfyllt prövas en gång i kvartalet. Kravet på 30 erlagda veckoavgifter har emellertid mildrats på så sätt, att perioden, varunder dessa avgifter skola vara erlagda, förlänges med den tid, under vilken den försäkrade varit arbetsoförmögen. dock högst till fyra år. Den s. k. sjettedelsregeln. enligt vilken understöd icke kunde erhållas för mer än 1 dag för varje erlagd veckoavgift, har borttagits ur den nya lagen. Likaledes har bestämmelsen att understöd ej utgår för mer än högst 26 veckor under ett år upphävts. Någon annan begränsning av understödstiden än den som framgår ur bestämmelsen om 30 veckoavgifter förekommer ej. I kontrollsyfte har föreskrivits att om en försäkrad uppburit understöd för 78 dagar under en period av sex månader skall frågan om ytterligare ersättning prövas av en skiljenämnd (Court of Referees). Uppbäres understöd utan avbrott, komma alltså understödsanspråken att prövas en gång i kvartalet. Även beträffande karensbestämmelserna har en ändring vidtagits. De tidigare gällande bestämmelserna, för vilka redogjorts å sid. , inneburo bl. a., att tre arbetslösa dagar kunde sammanräknas med en annan period av tre dylika dagar, därest perioderna ifråga icke voro skilda från varandra längre tid än högst 6 veckor. Enligt de nya bestämmelserna kan denna mellantid utsträckas till 10 veckor. Konfliktbeo Tidigare gällande bestämmelser rörande understöd vid arbetskonflikt hava stämmelser. på en punkt blivit uppmjukade och på en annan punkt något skärpta. Enligt 1924 års lag skulle bestämmelsen om diskvalifikation för understöd, där ar-

499 betslösheten orsakats av arbetskonflikt, icke aga tillämpning i sådanaJall dar den försäkrade styrker, att han icke själv ekonomiskt understödjer eller ar direkt intresserad av den arbetskonflikt, som förorsakat arbetsinställelsen och att han icke tillhör någon grad eller k k s s (grade or class) av arbetare vars medlemmar deltaga i, ekonomiskt stödja eller äro direkt intresserade av konflikten Denna bestämmelse medför, att understödsrätten gar forlorad tor arbetare som, även om han icke deltagit i eller ekonomiskt understött eller v a n t omedelbart intresserad av konflikten, tillhör samma grad eller klass som de direkt berörda arbetarna. Detta har betraktats som en orättvisa, varför den nya lagen föreskriver, att avstängningen mom »graden» eller »klassen» endast skall drabba dem, vilka äro sysselsatta i samma arbetslokal som de arbetare vi kB äro indragna i konflikten. Härigenom har en viss uppmjukning åstadkommits av de tidigare gällande bestämmelserna. .. . Å andra sidan har slopats bestämmelsen att understöd skall utgå även till arbetare, som omfattas av konflikt, därest konflikten förorsakats av att arbetsgivaren brutit mot gällande kollektivavtal. '. g Vad beträffar understödens storlek hava vissa ändringar företagits delvis Understödens föran edda av den kritik, som riktats mot de relativt höga unders odsbelopp ^orlek. som gällt för personer mellan 18 och 21 år. Bortsett frän familjetillaggen har samma understöd tillämpats för alla manliga arbetare över 18 ar. Detta, har medfört, att personer, som tillhöra yrken, där full lön uppnäs först vid en ålder av cirka 21 år, kunna vid arbetslöshet i åldrarna 18—20 ar erhålla ett arbetslöshetsunderstöd av ungefär samma storlek som lönen Det ligger i sakens natur, att intresset att söka arbete knappast kan uppehållas under dylika omständigheter. Enligt de nu vidtagna ändringarna hava därför lägre understöd införts för åldrarna 18—20 år. Understödsbeloppen enligt tidigare och nu gällande bestämmelser framgå ur följande översikt. Understödsbelopp enligt tidigare och nu gällande bestämmelser, Understödsbelopp i shillings per vecka enligt Persongrupp

Vuxna personer (över 21 år)

förut gällande bestämmelser Män

Kvinnor

Män

I Kvinnor

5 Tjugoåringar Nittonåringar Adertonåringar Minderårigar (16—18 år)

.

den nya lagen

7V«I

Familjetillägg för vuxna . . Familjetillägg för barn . .

Såsom synes hava understödsbeloppen reducerats även för man over 21 ar. vilken minskning dock i viss utsträckning kompenseras av familjetillaggens höining från 5 till 7 sh. i veckan för vuxna personer. I avseende på frågan om försäkringens finansiering upptog icke regeringen Försäkringens i sitt förslag till parlamentet de av Blanesburgh-kommittén föreslagna nya av- fnansienng. giftsbeloppen, vilka voro lägre än de förut tillämpade och beräknade under förutsättning att kostnaderna skulle delas lika mellan arbetarna, arbetsgivarna

500 och staten. Såsom framgår ur tabellen sid. har statens andel tidigare motsvarat mellan 1U och 1j5 av totalkostnaden. Kommitténs förslag om ökning av statens relativa bidrag innebar i själva verket endast ett accepterande av den fordelning av kostnaderna, som kommit till uttryck i 1924 års lag Denna fördelningsprincip hade emellertid av statsfinansiella skäl icke kommit till användning, utan statens bidrag hade i stället nedsatts. Samma skäl synas fortfarande ha v a n t avgörande, då parlamentet i överensstämmelse med regeringens förslag beslöt att nu gällande avgifter alltjämt skulle bibehållas. Endast för personer i åldern 18—20 år beslöts nedsättning av avgifterna — en naturlig konsekvens av understödens minskning för dessa personer. De sålunda beslutade avgifterna äro emellertid endast provisoriska och skola galla endast så länge fonden kräver högre avgifter för att kunna betala sin skuld till statskassan, vilken skuld vid utgången av år 1927 uppgick till cirka ? L ^ l l j T j o P T d ' V a m V a l l m s t ö r s t a d e l e n åsamkades under kolkonflikten år 1926. Pa den allra sista tiden har fondens ställning undergått en icke oväsentlig förbättring. Den period, under vilken de högre avgifterna skola gälla betecknas såsom den »utsträckta perioden». I anslutning till bestämmelserna rörande avgifterna har stadgats, att en undersökning av arbetslöshetsfonden* finansiella läge skall företagas minst vart femte år. I följande tablå lämnas en översikt av såväl de avgifter, som skola tillämpas under den utsträckta perioden, som de maximiavgifter, vilka äro avsedda att tillämpas efter denna periods slut. Avgifternas storlek i den engelska arbetslöshetsförsäkringen. Avgifter i pence'per vecka under den »utsträckta perioden»

Persongrupp

Arbetare Arbetsgivare Vuxna personer: Män

8 7

Kvinnor ; Gruppen 18—20 år: Män . . .

-

7 Staten

6 4'/ 2

6 6

efter den »utsträckta perioden» (maximum) , , Arbetare Arbets„i^o.„ 1' estaten givare 6

3 6 /7

57;

. . . .

6 4

37*

6 5

6 Kvinnor Gruppen 16—18 år: Gossar .

3«/7

37,

3 Flickor

. . . .

3V« i

3 2

V/u

8*/t

Beträffande frågan om försäkringens finansiering må även nämnas, att ministerns betogenhet att medgiva särskilda industrier eller yrkesgrupper rätt att själva ordna sin arbetslöshetsförsäkring definitivt upphört enligt den nva lagen. ÖvergångsbeSlutligen må framhållas, att den nya lagen innehåller vissa övergångsbestämstämmelser. melser, enligt vilka regeln om att 30 veckoavgifter skola vara erlagda under de tva närmast föregående åren för att rätt till understöd skall uppstå icke kommer att träda 1 full tillämpning förrän den 19 april 1930, således två år efter den nya lagens ikraftträdande. Därjämte har bestämts, att alla löpande understodsansprak skola underkastas revision inom loppet av sex månader från den dag den nya lagen trätt i kraft. Genom den nya lagens införande ha vissa av de svagheter avhjälpts, som tiS g a / e . ™ d l J d d e arbetslöshetsförsäkringen i England och som även varit föremål tor kritik frän olika partiers sida. Sålunda har arbetslöshetsförsäkringen ge-

501 nom det utsträckta understödets avskaffande och understödsrättens anknytning till antalet erlagda avgifter erhållit en mera försäkringsmässig karaktär än tidigare varit fallet. Dock saknas alltjämt en bestämd gränslinje mellan försäkringen och fattigvården. I det av Blanesburgh-kommittén framlagda förslaget hade berörts även andra spörsmål, som närmast avsågo vidtagande av positiva åtgärder för arbetslöshetens minskning. Hit höra frågorna om systematiska anordningar för yrkesutbildning, om närmare samverkan mellan arbetsförmedlingsanstalterna och arbetsgivarna, rationella anordningar för ökande av arbetskraftens rörlighet m. m. Dessa frågor äro dock alltjämt olösta.

Tyskland. A. Åtgärder mot arbetslösheten före arbetslöshetsförsäkringens ikraftträdande. 1. Åtgärder mot arbetslösheten före världskriget. Liksom i andra länder tog arbetslöshetsförsäkringen i Tyskland sin början med den understödsverksamhet vid arbetslöshet, som utövades av arbetarnas fackliga sammanslutningar. De första spåren av en dylik verksamhet är att söka i de reseunderstöd, som vissa fackförbund redan under 1840-talet hade börjat utbetala till sina medlemmar. Den egentliga understödsverksamheten tog sin början först 1879, då tyska boktryckeriarbetareförbundet bildade en arbetslöshetskassa. Utvecklingen gick till en början mycket långsamt och tog först under 1890-talet och i början av 1900-talet starkare fart. Senare började olika kommuner att lämna bidrag till den av arbetarnas egna sammanslutningar bedrivna understödsverksamheten. Detta skedde första gången år 1907 i staden Strassburg, som samtidigt även genomförde ett intimt samarbete mellan den offentliga arbetsförmedlingen och nämnda verksamhet. Bidragsverksamheten från kommunernas sida har dock i Tyskland erhållit en ganska obetydlig omfattning. År 1894 upprättades av staden Köln en offentlig arbetslöshetskassa för arbetare, som önskade ingå som medlemmar. Kassan finansierades genom anslag från staden samt genom bidrag från arbetsgivare och försäkrade. Icke heller denna kassa har erhållit någon nämnvärd anslutning. Av de tyska staterna hava särskilt Baden och Bayern genom vidtagande av vissa åtgärder sökt intressera arbetarna för en ökad anslutning till arbetslöshetskassor av ena eller andra slaget. Tanken på obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har under decenniet närmast före krigsutbrottet framförts vid skilda tillfällen, såväl inom olika kommunala förvaltningar som i riksdagen. Från regeringens sida uttalades åren 1908 och 1913, att tiden härför ännu icke vore mogen, utan att kommunerna borde gå vidare på den inslagna vägen och understödja arbetslöshetskassornas verksamhet. Endast vid tvenne tillfällen före världskriget har tyska riket genom särskild lagstiftning beviljat understöd vid arbetslöshet. Ena gången skedde detta i samband med införande av tobaksskatten år 1909, då samtliga arbetare, vilka varit sysselsatta inom tobaksindustrien mer än ett år och på grund av den nya skatten blivit arbetslösa, erhöllo under loppet av två år såsom understöd tre fjärdedelar av den mistade arbetsförtjänsten. Andra gången ett liknande ingripande ägde rum från rikets sida var i samband med införande av den s. k. kalilagen av år 1910. då arbetare inom kaliindustrien kunde erhålla intill 26 veckors avlöning efter arbetslöshetens inträdande.

503 2.

Åtgärder mot arbetslösheten under och efter världskriget.

Omedelbart efter världskrigets utbrott inträdde en krisartad arbetslöshet, ågft* som dock blev av relativt kort varaktighet. Det visade sig snart, att tidi- krigets början. gare åtgärder och anordningar voro fullständigt otillräckliga for den nya situationen, som man i stället sökte bemästra genom särskilda välfärdsanordningar. Bestämmelser härom utfärdades av förbundsrådet i december 1914 Omvårdnaden om de arbetslösa kom huvudsakligen att åvila kommunerna och övriga sammanslutningar. Understödsverksamheten inskränktes till personer, som voro arbetsdugliga och arbetsvilliga och på grund av arbetslöshet, som framkallats av kriget, befunno sig i behövande tillstånd Denna grundsats har alltsedan bibehållits i den tyska hjälpverksamheten, fast de for verksamheten erforderliga medlen åstadkommits på olika sätt under olika tider. l i l l en början finansierades understödsverksamheten till stor utsträckning av stats* Under kriget hade frågan om den omfattande arbetslöshet, som var att vänta *£*£*£ i samband med en kommande demobilisering, ett flertal ganger v a n t forema J * f J * ™ såväl för regeringarnas som parlamentens särskilda uppmärksamhet. _ Jjor a n bii}serjngen. i någon mån lindra de svåraste följderna härav blev det nödvändigt infora en allmän understödsverksamhet (Erwerbslosenfiirsorge). Denna verksamhet reglerades genom en särskild förordning av den 13 november 1918, vilken torordning var ett av det nyinrättade demobiliseringsämbetets första arbetsrG

Enligt bestämmelserna i denna förordning blevo kommunerna förpliktade att för behövande arbetslösa inom kommunen genomföra en understodsverksamhet utan fattigvårdskaraktär. Kostnaderna härav bestredos till h av riket, till 2/6 av vederbörande stat och till Vo av kommunen. Varje arbetslos, som gjorde anspråk på understöd, var skyldig antaga anvisat arbete, även utanför det egna yrket, såvida för arbetet betalades i orten vanlig lön och denna var tillräcklig för familjens försörjning. Understödens art och storlek överlämnades i stor utsträckning till kommunernas avgörande. For understödsverksamhetens handhavande tillsattes inom kommunerna särskilda arbetsloshetskommittéer, inom vilka arbetsgivare och arbetare voro lika representeaC Praktisk taget kom till en början endast kontantunderstöd till användning. Även korttidsunderstöd infördes. Härigenom ville man dels uppmuntra arbetsgivarna till vidtagande av åtgärder för att hindra splittringen av arbetarstammen vid ett företag, dels förhindra att arbetarna skulle helt falla understödsverksamheten till last. Senare hava emellertid meningarna beträffande lämpligheten av korttidsunderstöd gått starkt isär. I förordningen av den 16 februari 1924 upphävdes korttidsunderstöden såsom en obligatorisk prestation, dock med rätt för kommunen att bevilja dylika understöd Även denna valfrihet upphävdes den 1 april 1924. Den 1 mars 1926 hava korttidsunderstöden ånyo införts. , ,, . prnriuktiv Under arbetslöshetsförsörjningens utveck ing trädde den tanken alltmera i ^ J * * ^ förgrunden, att understöden så vitt möjligt borde ersattas med arbete, imagen försörj-ning om arbetsanvisning den 22 juli 1922 skapade grunden för en planmässig, opartisk och kostnadsfri arbetsförmedling. De tidigare kommunala arbetsloshetskommittéerna, som hade att handlägga understödsfragorna, avskaffades, och dessa frågor överlämnades i stället till arbetsanvisningens avgörande. Kedan genom förordningen den 27 oktober 1919 hade grunddragen av den Produktiva arbetslöshetsförsörjningen utformats. Denna innebar att åtgärder till skapande av arbetstillfällen kunde befrämjas genom bidrag frän arbetslöshetsförsörjningens medel, om härigenom arbetslösa, som annars skulle belasta tor-

504 sorjnmgsverksamheten, kunde beredas arbete. Den produktiva arbetslöshetsförsörjningen, som utvecklats till en väsentlig del av de tyska åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande och till lindring av arbetslöshetens ekonomiska loljder, har i stor utsträckning befrämjat anordnandet av nödhjälpsarbeten och 1 Nndhiäin* äa^pnoni betydande grad minskat omfattningen av kontantunderstöden. arbetenas TST förste krav rörande arten av de arbetsobjekt, som kunna anses lämbeskaffenhet. j?0aa,e \0T. nodhjalpsarbeten, gäller att arbetena skola vara värdeskapande De la dock icke vara räntebla, betraktade såsom privatföretag, och icke vara av sådan art att de inom den närmaste tiden skulle hava kommit till utförande a den öppna arbetsmarknaden. I enlighet härmed anses exempelvis snöskottningsarbeten eller åtgärder i anledning av översvämningar på grund av naturkatastrofer icke böra utföras såsom nödhjälpsarbeten, alldenstund nämnda arbeten aro av den art, att de måste utföras. De tillhöra därför den öppna arbetsmarknadens arbetsobjekt. Framför allt hava sådana nödhjälpsarbeten anordnats, som inneburit en utökning av inhemska näringsmedel, råämnen eller samf ardsmedel, och som för sitt utförande kräva huvudsakligen mänsklig arbetskraft men ringa materialkostnader. Därjämte har särskild uppmärksamhet agnats at sådana arbeten, som kunna vara ägnade att överföra storstädernas arbetskrafter till mmdre städer eller landsbygden. De viktigaste nödhjalpsarbetena avse jordförbättringar, dikningsföretag samt väg- och kanalbyggnader. via^SSs^ t r ä f f a n d e . avlöningen vid nödhjälpsarbeten framhölls vid besök i riksarbeien. frbetemimsteriet, att under de senaste åren betydande erfarenheter hade samlats rörande verkningarna av olika avlöningssystem. Uppfattningarna rörande t rågan, huruvida den öppna arbetsmarknadens löner, som i Tyskland så gott som genomgående voro avtalsenliga tarifflöner, borde tillämpas även vid nodhjalpsarbeten eller huruvida lägre lönesatser borde komma till användning hade växlat frän tid till annan. Till en början hade uteslutande tarifflön' tillämpats vid alla nödhjälpsarbeten. Detta visade sig i en del fall mindre lämpligt, i m foretagen sänkning av lönerna hade emellertid till följd en sänkning av arbetsprestationerna, varför olika kommuner och särskilt flera städer atergmgo till tariff lönen. Försök, som gjordes att förhindra denna återgång misslyckades. Det betonades, att en lösning av denna fråga, som tillfredsställde alla, icke vore möjlig. De erfarenheter, som hittills vunnits, ansågos hava givit vid handen, att nodhjalpslonen i regel bör fastställas i överensstämmelse med gällande kollektivavtal, men att möjlighet bör finnas, att under särskilda förhållanden avpassa Jonen pa annat sätt. Detta mindre av fruktan för eventuella försök Iran arbetarnas sida att övergå från arbetena i öppna marknaden till nödhjälpsarbeten, ty dylika försök ansågs lätt kunna förebyggas genom lämpliga lorvaltnmgsatgärder, utan därför att det verkar psykologiskt ogynnsamt pa a rbetare i den öppna marknaden, om de se att nödhjälpsarbetare erhålla högre betalt an dem själva. Såsom exempel framdrogs det fallet, att en kanalbyggnad utfores^ såsom nödhjälpsarbete i en trakt, där grovarbetarlönen var relativt lag och i varje fall lägre än den tariffenliga lönen för kanalarbetare, i ett sådant fall ansågs erforderligt sänka lönen vid kanalbyggnadsarbetet till grovarbetarlönens nivå men däremot icke under denna. Samma synpunkt kunde även göras gällande, då nödhjälpsarbeten utfördes inom ett område där exempelvis textilindustrien var dominerande, alldenstund lönenivån mom denna industri vore synnerligen låg. De här angivna grundsatserna tillämpas för närvarande vid fastställande av nödhjälpsarbetarnas löner. Det må i detta sammanhang även framhållas, att lönen vid nödhjälpsarbeten utgår såsom ackordslön och icke som tidlön. Endast i sådana fall. där större svårigheter föreligga för bestämmande av ackordsatserna, tillämpas avlöning

505 efter tid. varvid dock särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan att på annat sätt åstadkomma en effektiv kontroll över arbetsprestationerna. Vad som i viss mån torde hava bidragit till att minska svårigheterna vid genomförande av en lämplig lönepolitik vid de tyska reservarbetena är den omständigheten, att tariff lönerna i Tyskland icke äro underkastade några större variationer vare sig från det ena yrket till det andra eller i olika delar av riket. Ytterligare en synpunkt torde i detta sammanhang vara förtjänt av beaktande. Då arbetarstammen vid nödhjälpsarbeten är underkastad en betydande växling, ligger det nära till hands att förmoda, att arbetsprestationen icke skulle kunna hållas på samma nivå i förhållande till utbetald lön som är fallet, där arbetarna hava hunnit förvärva sig vana vid arbetet. Det må emellertid erinras om att kollektivlönerna hållas på olika nivå för nya arbetare inom ett fack och för arbetare, som arbetat längre tid inom facket. Då arbetslösa personer hänvisas till ett nödhjälpsarbete, som ligger utom deras eget fack betraktas de såsom nybörjare och bliva icke berättigade till högre lön än som enligt gällande kollektivavtal motsvarar lönenivån för nybörjare. Vid studiedelegationens besök i Berlin gavs tillfälle att närmare bese tvenne Ex^PeJ Pé nödhjälpsarbeten, som anordnats av Berlins stad, nämligen dels den underjordi- "JJgJjJska järnvägsbyggnaden inom staden dels vissa parkanläggningar vid Rehberge, omedelbart norr om Berlin. Vad det förstnämnda arbetet beträffar framhölls, att Berlins trafikförhållanden vore av den art, att en ytterligare utbyggnad av de underjordiska trafiklederna med all sannolikhet komme att bliva nödvändig efter några år. Staden Berlin hade dock icke ansett, att tillräckliga skäl företage att nu företaga denna utbyggnad. Tack vare tillskott från arbetslöshetsförsörjningens medel hade emellertid dessa utbyggnadsarbeten kunnat anordnas såsom nödhjälpsarbeten, för vilka tariffenliga löner genomgående betalades. Beträffande omfattningen av förevarande arbeten må nämnas, att cirka 60 km. av de underjordiska järnvägarna redan upplåtits för trafik, medan omkring 12 km. voro under byggnad. Dessutom hade för framtida arbeten planerats bortåt 120 km. nya linjer. Kostnaden för råbyggnaden av normala sträckor utgjorde cirka 3 000 a 4 000 mark per meter. Svårare sträckor kunde dock draga en kostnad upptill 12 000 mark. Det framhölls, att medan byggandet av Untergrundbahn, vid vilken nu 2 600 arbetare voro sysselsatta, lämpade sig synnerligen väl såsom nödhjälpsarbete, var detta däremot icke fallet med Hochbahn, som krävde relativt taget vida högre materialkostnader. Då vissa arbetsoperationer krävde särskild fackutbildning, utgjordes en viss del av arbetsstyrkan av fackarbetare. I regel uppgingo dessa till cirka 10 % men kunde vid svårare arbeten utökas ända till 50 % av samtliga arbetare. Det senare förekom exempelvis vid de första förstärkningsarbeten, som måste utföras, innan tunneln drogs fram under bostadskvarteren, bl. a. av den grund att användandet av ovana arbetare i alltför stor utsträckning vid dessa arbeten föranledde en mycket hög olycksfallsfrekvens. Parkarbetena vid Rehberge omedelbart norr om Berlin omfattade för närvarande ett område av cirka 300 hektar, som för tre år sedan utgjordes av rena sandfält utan någon som helst växtlighet. Detta område är nu omvandlat till en synnerligen vacker parkanläggning med vidsträckta gräsmattor, sportplatser och rika planteringar, där olika tyska träd- och växtsorter äro representerade. Avsikten med denna anläggning angavs närmast vara att bereda ökade möjligheter till friluftsliv särskilt för det uppväxande släktet och därigenom bidraga till folkhälsans höjande. På så sätt skulle även arbeten av denna art kunna betraktas såsom värdeskapande. Enligt upplysningar, som lämnades av ledningen för nämnda parkarbeten, hade man tänkt sig en an-

506 ordning, varigenom olika skolor skulle kunna alternerande helt inställa den vanliga undervisningen och låta eleverna i stället idka friluftsliv i den nyanlagda parken. I samband härmed skulle eleverna även erhålla undervisning i trädgårdsskötsel. För detta ändamål funnos omfattande köksträdgårdsanläggningar i den nya parken, vilka även väntades komma att lämna ett betydande bidrag till den utspisning av skolbarnen, som var avsedd att anordnas i samband med utflykterna. Vad beträffar det tekniska genomförandet av omvandlingen från ofruktbar sandslätt till de grönskande parkanläggningar, som under de 2 a 3 sista åren åstadkommits, må nämnas att detta skedde med relativt enkla medel. Det viktigaste hjälpmedlet utgjordes av det avfall, som sopades upp från Berlins gator, vilket efter behandling med kalk lades i kompost under cirka 14 dagar. Efter denna tid var avfallet färdigt att utbredas direkt över de nakna sandslätterna. Resultatet blev en utomordentligt, kraftig växtlighet. Ifrågavarande parkanläggning utfördes även i viss utsträckning såsom phktarbete. Personer under 21 år äro nämligen skyldiga att för erhållande av understöd utföra s. k. pliktarbete, därest så skulle påfordras. För detta arbete erhålles icke någon särskild lön utan endast understöd. Dock lämnas gottgörelse för direkte utgifter, som arbetet kan föranleda för den arbetslöse. Från arbetsledningens sida framhölls, att dessa pliktarbeten ur arbetsprestationens synpunkt voro synnerligen otillfredsställande i motsats till nödhjälpsarbetarnas prestationer, som voro fullt likvärdiga med arbeten i den öppna arbetsmarknaden. ett flertal ändringar. I den ursprungliga förordningen hade exempelvis icke fastställts några maximibelopp för understöden, vilket hade till följd, att dessa i en del kommuner fastställdes så högt, att en maximering av beloppen visade sig nödvändig, vilket skedde genom en förordning av den 15 januari 1919, alltså redan två månader efter den ursprungliga förordningen. Under den närmast följande tiden måste emellertid dessa maximibelopp ständigt höjas på grund av den starka inflationen. Under inflationens senare skede skedde höjningen automatiskt varje vecka i förhållande till levnadskostnadsindex. Då vid slutet av år 1923 konstant penningvärde infördes, tillät hänsynen till den ekonomiska situationen icke högre understöd för vuxna manliga arbetslösa i Berlin än 70 pfennig per dag, med ett familjetillägg av 19 pf. för hustru och 14 pf. för varje barn, dock sammanlagt högst 1.40 mark. Finansieringen av understödsverksamheten omändrades helt genom en förordning av den 15 oktober 1923, enligt vilken bidragsplikt infördes för arbetsgivare och arbetare. Genom en förordning av den 13 februari 1924 infördes den viktiga grundsatsen, att endast sådana arbetslösa skulle äga rätt till understöd, som under en viss tid haft anställning som lönearbetare i verksamhet, som omfattades av den obligatoriska sjukförsäkringen. Dessa båda grundsatser införde ett försäkringsmässigt moment i understödsverksamheten. Beträffande denna verksamhets inkomstsida erhålles en del av de erforderliga medlen genom avgifter från arbetarna. Vad åter utgiftssidan beträffar kvarstod behovsprövningen. Understöd utbetalades icke utom i sådana fall, där behov förelåg. Till belysning av understödsverksamhetens omfattning må tjäna följande siffror, som avse tiden 1 juli 1925—30 juni 1926. Arbetarnas och arbetsgivarnas bidrag Kommunernas » Rikets ock ländernas » Övriga »

294,276,000 mark 94.958,000 » 306,585,000 » 71816J000 » Samtliga bidrag 703,635,000 mark

507 Då antalet bidragsskyldiga arbetare uppgick till 16 420 000, motsvarade arbetarnas och arbetsgivarnas bidrag 17.92 mark per arbetare, kommunbidragen 5.78 mark samt rikets och ländernas bidrag 18.67 mark. _ Under samma tid, 1 juli 1925—30 juni 1926, fördelade sig arbetslöshetsförsäkringens utgifter på sätt som framgår ur följande sammansällning. Understöd till fullständigt arbetslösa inklusive familjetillägg. Understöd för korttidsarbetare Sjukkassebidrag för arbetslösa Resekostnader m. m

027,931,000 mark £,967,U0U 7 manen OIAQ nnn

Tillägg till understöd för nödhjälpsarbetare OQ I r a n n n Lån m. m. till understödda arbetslösa i'iof nnn Vs av kostnaderna för landsanstalterna för arbetsförmedling . 1.1Ö1,00U Den offentliga arbetsförmedlingen 40,764 000 » Summa utgifter 782,015,000 mark

Antalet arbetslösa, som under året 1925—1926 uppburo huvudunderstöd, uppgick till cirka 1 112 000. På varje dylik understödstagare kom sålunda i genomsnitt 701 mark. Då antalet bidragsskyldiga arbetare utgjorde 16 420 000, framgår härav, att varje arbetslös, som uppbar huvudunderstodet, motsvarades av 14.8 bidragsskyldiga arbetare. För närmare uppgifter rörande omfattningen av arbetslösheten i Tyskland hänvisas till tabellbilagan sid. . Den mellanform mellan ren understödsverksamhet och försäkring, för vilken ovan i korthet redogjorts, var aldrig avsedd att utgöra en slutgiltig lösning av den föreliggande frågan utan närmast tänkt såsom en övergång till en arbetslöshetsförsäkring i vanlig mening. Riksregeringen har också under en följd av år nedlagt betydande ansträngningar på utarbetande av forslag^ill obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Sålunda utarbetades redan under aren 1919 och 1920 ett dylikt förslag, som emellertid återkallades under dess behandling i riksrådet. Det ersattes av ett förslag om »provisorisk arbetslöshetsförsäkring», som dock måste avstå ifrån en rent försäkrmgsmässig utformning, då det gällde att anpassa prestationerna efter de stora fluktuationerna i penningvärdet. Förslaget i fråga förelades riksdagen 1 januari 1923 men blev ej föremål för behandling. Med hänsyn till den stabilisering av penningvärdet, som senare genomfördes, och den betydande erfarenhet, som vunnits under de gångna årens arbetslöshetsförsörjning, uppgavs tanken på en provisorisk arbetslöshetsförsäkring. I stället framlades ett omfattande förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

B. Lagen om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Regeringens förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring förelades riksdagen den°16 december 1926. Under de ingående förhandlingar, som fördes dels inom det socialpolitiska utskottet dels mellan detta utskott och riksarbetsministeriet, vidtogos genomgripande förändringar 1 det ursprungliga förslaget, särskilt beträffande frågan om försäkringens organisation Sedan de av utskottet föreslagna ändringarna vunnit riksdagens godkännande den 7 juli 1927, utfärdades den nya lagen om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring den 16 juli 1927 och trädde i kraft den 1 oktober samma år. Då det för en prövning av frågan om den lämpligaste organisationsformen för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vårt land synes vara av intresse att taga kännedom om diskussionen beträffande motsvarande fråga för l y s k lands vidkommande, skall till en början lämnas en kortfattad redogörelse for regeringens organisationsförslag, och därefter för den omgestaltning, som nämnda förslag undergick under riksdagsbehandlingen.

508 Arbetsförmedlingens och arbetslöshetsförsäkringens organisation. OrganisatioI motiveringen till regeringens organisationsförslag framhölls bl. a., hurunen enligt som uppfattningarna beträffande den lämpligaste organisationsformen för en regeringsförslaget den arbetslöshetsförsäkring överensstämde i så måtto, att alla ansågo, att försäk16 december ringen måste organiseras i intimt samband med arbetsförmedlingen Däremot 1926. gmgo meningarna isär beträffande frågan, huruvida näringslivets represen-

tanter — arbetsgivare och arbetare — eller det allmänna skulle tillerkännas utslagsgivande inflytande på försäkringens förvaltning. Å ena sidan had» gjorts gällande, att arbetslöshetsförsäkringen borde omhänderhavas av de offentliga myndigheterna, varjämte de försäkrade och deras arbetsgivare skulle medverka genom den offentliga arbetsförmedlingens förvaltningsutskott. K andra sidan hade framhållits, att en arbetslöshetsförsäkring endast kunde fylla sin uppgift ur näringspolitiska och sociala synpunkter, därest dess förvaltning anförtroddes at de bidragsgivande parterna — arbetsgivare och arbetare — under det allmännas ledning. Regeringens organisationsförslag var utformat i överensstämmelse med den senare av dessa riktlinjer 7 m , / Z L f e T f ö r s ä l ™ g e n föreslogos särskilt för ändamålet inrättade landsaibetsloshetskassor, vilka skulle erhålla rättskapacitet. I stort sett skulle en dylik kassa inrättas för var och en av förbundsstaterna. Kassornas organ w l n tg0 if aS ,o aV förvaltningsutskott och styrelse, varvid förvaltningsutskottet skulle beste av ordföranden samt arbetsgivare- och arbetarrepresentanterna i förvaltningsutskottet för anstalten för landets arbetsförmedling. Styrprfreplnt I" % S i n " f r . b e s t å a V förvaltningsutskottets ordförande samt tre S r t u arbetsgivare och tre representanter för arbetare, valda bland £m, «,ftS J ^ o t f - . O ^ o r a n d e n i anstalten för landets arbetsförmedling, S t I h h k a i S k u l l 1 e Ti ara ° r d f ö r a r i d e i arbetslöshetskassans förvaltningsutS l 1 i T ' , f u l l e utses av andsstyrelsen (oberste Landesbehörde). Vid ^aije andsarbetsloshetskassa skulle enligt förslaget utses en särskild besvarsnamnd. Dessutom skulle en för riket gemensam besvärsnämnd^inrättas i anslutning till riksanstalten för arbetsförmedling Utjämning av arbetslöshetsrisken skulle i första hand ske inom varje arbetslöshetskassas område. Försäkringsavgifterna kunde sålunda växla inom olika kassor. For utjämning mellan de olika områdena föreslogs bildandet av medbnl ^ U t f a m m n g « S k a S S a fÖT ^ ^ k n u t e n till riksanstalten för arbetsförgen ma ^.lf ff f ™ 3 ' a t t tillsynen över kassorna skulle enligt förslaget utövas av nämnda riksanstalt jämte landsstyrelsen och tillsynen över den for riket bildade nskutjämningskassan av riksarbetsministern fearskilt anmärkningsvärt är, att arbetsförmedlingen skulle enligt förslaget alltjämt kvarstå såsom en kommunal institution men samtidig tjälistgöm så som forsäkringens kontrollorgan. amxiuigx Tjänstgöra saOrganisatiobe i ! f a n d l i n g e n a V a r b e t s l ö s netsförsäkringen i riksdagens socialpolitiska nen enligt n t l n i gällande lag. utskott blev regeringens organisationsförslag utsatt för en ingående kritik

Samtidigt med att utskottet gav sin fulla anslutning till förslagets grand-' • S ? t T / r avsäg genomförande av självförvaltningsprincipen, avstyrktes uppF n i ? " t d e u t ^ n t t a f k l l d a . l a n d f r b / t s l ö s h e t s k a s s o r såsom bärare'av försäkring^. b r d e arbetslö W n i Sill fi ° «hetsförsäkringen och arbetsförmedS rt5ÄaM?nr?llf0IM \ e V e m e nu st ab m organisation. Dessutom krävdes n a d av ffiir^n^vS^r^i.!*"103? ä eichoih 7 ^ försäkringens centrala ba irbetåLVnn ™, f nsynstagande till den framställda kritiken ntu U k ^ U ^ h ^ T S d^a ^n s en ny organisationsplan, som i stort sett vann "om i IXrhtZ n 1 f * l l a n d « - grunddragen av denna organisation, som i vederbörlig ordning lagfästs, gestalta sig på följande sätt.

509 Såsom bärare av försäkringen inträder riksanstalten för arbetsförmedling Översikt över och arbetslöshetsförsäkring. Denna anstalt skall även omhänderhava yrkes- orgamsalonen rådgivning och lärlingsförmedling. Anstalten står under tillsyn av riksar' betsministern, som varje år har att för riksdagen framlägga en redogörelse för denna tillsyn. Riksanstalten sönderfaller i en centralanstalt, vartill den förutvarande riksanstalten för arbetsförmedling omvandlats, landsarb et s anstalt er, som bildas av landsanstalterna för arbetsförmedling och arbetsanstalter, som träda i stället för de nuvarande arbetsförmedlingsanstalterna. Gränserna mellan områdena för landsarbetsanstalterna och arbetsanstalterna komma att bestämmas med hänsyn till näringsekonomiska förhållanden. Områdena, för de olika landsarbetsanstalterna torde dock i stort sett komma att motsvara de olika staterna inom riket. Organen för riksanstalten utgöras av a) riksanstaltens förvaltningsråd, b) riksanstaltens styrelse, c) landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott och d) arbetsanstalternas förvaltningsutskott. Inom samtliga organ skola — frånsett ordföranden -— arbetare, arbetsgi- De olika vare samt offentliga myndigheter och institutioner vara lika representerade, organens Som allmän regel gäller dessutom, att kvinnor skola vara företrädda inom, ssättnj„g' samtliga organ. Det sätt, varpå de olika organen sammansättas och utses, framgår ur följande Översikt. a) Riksanstaltens förvaltningsråd. Ordförande är presidenten för riksanstalten, vilken utnämnes av rikspresidenten efter förvaltningsrådets hörande. Arbetsgivarna, arbetarna och de offentliga myndigheterna hava vardera 10 representanter. Arbetsgivarnas representanter väljas av arbetsgivaravdelningen i rikskommerskollegiet (Reichsivirtschaftsrat). Arbetarnas representanter väljas av nämnda kollegiums arbetaravdelning. Slutligen utses representanterna för offentliga myndigheter och institutioner av riksarbetsministern på förslag av riksrådet (Reichsrat). b) Riksanstaltens styrelse. Även här är presidenten för riksanstalten ordförande. Arbetsgivarna, arbetarna och det offentliga hava vardera 5 representanter, som samtliga utses av riksarbetsministern på grundval av förslagslistor, som upprättas av de tre representantgrupperna i förvaltningsrådet. Det är att märka, att ingen kan samtidigt vara ledamot både av förvaltningsrådet och styrelsen. c) Landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott. Ordförande är landsstyrelsens ordförande och utnämnes jämte ställföreträdare av rikspresidenten efter yttrande av riksanstaltens styrelse och landsstyrelsen. Arbetsgivarnas och arbetarnas representanter väljas av riksanstaltens styrelse efter förslagslistor, som upprättas av arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Representanterna för det allmänna utses av landsstyrelsen. d) Arbetsanstalternas förvaltningsutskott. Ordföranden är lokalstyrelsens ordförande och utnämnes jämte ställföreträdare av riksanstaltens styrelse efter yttrande av arbetsanstaltens förvaltningsutskott. Arbetsgivarnas och arbetarnas representanter utses av ordföranden i landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott efter förslagslistor, som upprättas av arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Representanterna för det allmänna, som i förevarande fall komma att utgöras av representanter för kommuner och kommunförbund, utses av den av den gemensamma kommunala tillsyningsmjmdigheten (Gemeindeaufsichtsbehörde) på förslag av de olika kommunernas styrelser. xlntalet representanter inom de olika grupperna i landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott, som måste uppgå till minst 7. bestämmes av riksanstal-

510 tens styrelse och för arbetsanstalternas förvaltningsutskott (minst 5) av förvaltningsutskottet för vederbörande landsarbetsanstalt. Samtliga ledamöter utses för en tid av fem år. Förvaltningsutskotten för landsarbetsanstalterna och arbetsanstalterna hava att utse ett arbetsutskott, åt vilket förvaltningsutskotten kunna delegera sin beslutanderätt utom i fall, där lagen lägger hinder i vägen härför. Vid såväl arbetsanstalterna och landsarbetsanstalterna som vid centralanstalten måste, där så anses erforderligt, bildas särskilda fackavdelningar med tillhörande fackutskott. Fackutskotten bestå av förvaltningsutskottens resp. förvaltningsrådets ordförande med representanter för arbetsgivare och arbetare som ledamöter. Dessa representanter utses av förvaltningsutskotten resp. förvaltningsrådet efter förslag av arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som tillhöra vederbörande fack. Vad här anförts beträffande avdelningar och utskott för olika fack gäller även beträffande de s. k. anställda (Angestellte). Besvärsfrågor. För avgörande av besvärsfrågor skall vid varje arbetsanstalt bildas ett besvärsutskott (Spruchausschuss), bestående av ordföranden samt en av arbetsgivare- och en av arbetarrepresentanterna i förvaltningsutskottet. Likaledes skall viå varje landsarbetsanstalt bildas en besvärsnämnd (Spruchkammer) bestående av ordföranden i försäkringsöverstyrelsen (Oberversicherungsamt) samt en av arbetsgivar- och en av arbetarrepresentanterna i nämnda styrelse. Högsta besvärsinstansen utgöres av den domstol för arbetslöshetsförsäkring (Spruchsenat), som skall bildas vid riksförsäkringsstyrelsen (Reichsversicherungsamt). Ifrågavarande domstol skall bestå av en ordförande, en ständig ledamot av riksförsäkringsstyrelsen eller en ledamot av centralanstalten för arbetslöshetsförsäkring, en ämbetsman med juridisk utbildning samt en av arbetsgivar- och en av arbetarrepresentanterna i riksförsäkringsstyrelsen. Organisatio- Beträffande organisationen i övrigt må nämnas, att reglementet för riksnen i ovng . a n s t a l t e n utfärdas av förvaltningsrådet, som även i stora drag bestämmer anstaltens arbetsorganisation. Närmare bestämmelser rörande landsarbetsanstalternas och arbetsanstalternas verksamhet utfärdas av dessa anstalters förvaltningsutskott. Budgeten för en arbetsanstalt uppgöres av anstaltens förvaltningsutskott men kräver sanktion av förvaltningsutskottet för landsarbetsanstalten. För landsarbetsanstalterna uppgöres budgeten av förvaltningsutskottet och sanktioneras av riksanstaltens förvaltningsråd. Budgeten för en landsarbetsanstalt skall omfatta även samtliga arbetsanstalter inom landsarbetsanstaltens område. Slutligen har riksanstaltens förvaltningsråd att uppgöra budgeten för riksanstaltens hela verksamhet, vilken budget kräver riksregeringens sanktion. Såsom synes av den lämnade redogörelsen har hela förvaltningen överlämnats till paritetiskt sammansatta utskott och styrelser, där arbetsgivarna, arbetarna och det allmänna äro lika representerade. Det är emellertid att märka, att vid beslut i frågor, som tillhöra arbetslöshetsförsäkringens område, endast representanterna för arbetsgivare och arbetare deltaga men icke representanterna för det allmänna. I tveksamma fall bestämmer riksarbetsministern efter hörande av _ riksanstaltens förvaltningsråd vilka, frågor, som tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Kostnaderna för förvaltningen bestridas helt av arbetslöshetsförsäkringens medel, som åstadkommas genom lika tillskott från de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare. Denna organisationstyp är i väsentliga delar, att betrakta såsom ny. Vid besöket i Tyskland framhölls emellertid av olika personer, med vilka delegationen hade tillfälle att samtala, att grundtankarna i den föreliggande organisationen alltmera höllo på att tränga igenom. Det var även att förvänta, att förevarande organisationstyp skulle komma till användning även på andra områden för det allmännas verksamhet.

511 Det torde under sådana förhållanden vara av intresse att se vilken ställning Förvaltningsi tjänsteavseende som den erforderliga personalen kommer att få och huru den- ^ S T na personal utses. Riksanstaltens president och hans ordinarie ställföreträdare såväl som ordförandena i landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott och deras ordinarie ställföreträdare erhålla ställning som statstjänstemän. Samma ställning kan även efter förvaltningsrådets hörande tilldelas ordförandena i arbetsanstalternas förvaltningsutskott och deras ordinarie ställföreträdare såväl som centralanstaltens ledamöter, som ej äro ordinarie ställföreträdare till riksanstaltens president. All övrig personal, som erfordras för riksanstaltens olika arbetsuppgifter, anställes efter samma principer som tillämpas vid privata företag. Denna personals förhållande till riksanstalten är sålunda av rent privaträttslig natur. De fackligt utbildade personer, som behövas vid de olika arbetsanstalterna, anställas av ordföranden i anstaltens förvaltningsutskott efter förslag av utskottet. All övrig arbetskraft anställes av ordföranden ensam. Vad beträffar personalen vid landsarbetsanstalterna anställes den fackligt utbildade personalen av styrelsen för riksanstalten på förslag av landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott, varjämte övrig personal anställes av ordföranden i nämnda utskott. Beträffande personalens avlöningsförhållanden innehåller lagen den bestämmelsen att lönerna icke få bestämmas högre än för statstjänstemän i motsvarande grad, utom i sådana fall där detta kräves för upprätthållande av en ordnad och effektiv arbetsorganisation. Samtliga representanter för arbetsgivare, arbetare och det allmänna i olika förvaltningsutskott eller förvaltningsråd äro oavlönade. De erhålla endast ersättning för åsamkade kostnader. Dessa befattningar äro att anse såsom förtroendeuppdrag. 2.

Arbetsförmedling och rådgivning vid yrkesval.

Den nya riksanstalten, för vars organisation förut redogjorts, kommer, såsom tidigare framhållits, att utom arbetslöshetsförsäkring även omhänderhava såväl arbetsförmedling som yrkesrådgivning. De talrika och ofta storartade institutioner, som olika städer skapat i förmedlings- och rådgivningssyfte komma härvid att övertagas av riksanstalten. Den privata arbetsförmedling, som bedrives i förvärvssyfte, skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1931. Däremot kan annan arbetsförmedlingsverksamhet, som ej bedrives i förvärvssyfte, alltjämt fortsätta. Dylik verksamhet kommer emellertid att ställas under riksanstaltens tillsyn. Tillsynen kan utövas antingen av centralanstalten eller av iandsarbetsanstalterna men icke av arbetsanstalterna. Riksanstaltens arbetsförmedling och rådgivning vid yrkesval sker kostnads- ™ . ™ a fritt. Bestämmelserna rörande dessa båda verksamhetsgrenar hava i stort sett P P hämtats från lagen om arbetsanvisning av den 22 juli 1922 och inarbetats i den nya lagen om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Förevarande avdelning av lagtexten inledes med stadganden, som närmare angiva, de faktorer, vartill hänsyn i första rummet skall tagas vid förmedlmgsoch rådgivningsverksamheten. Stadgandena i fråga hava följande lydelse. »Arbetsförmedlingens uppgift är att besätta lediga arbetsplatser med arbetskrafter, som äro mest lämpade härför. Vid förmedlingsverksamheten skall hänsyn tagas dels till förhållandena å de lediga arbetsplatserna dels saval till de sökandes yrkesutbildning och lämplighet i kroppsligt avseende som till deras personliga och familjeförhållanden och till den tid sökanden vant arbetslös, i den mån detta på grund av förhållandena på arbetsmarknaden är möjligt Rådgivningen vid yrkesval skall taga vederbörlig hänsyn å ena sidan till den rådsökandes lämplighet i andligt och kroppsligt avseende, hans fallenhet samt hans familje- och sociala förhållanden, å andra sidan till förhållandena

512 på arbetsmarknaden och yrkesutsikterna. Den har härvid att underordna varje särskilt yrkesintresse under de allmänna ekonomiska och sociala synpunkterna.» Vissa av bestämmelserna rörande arbetsförmedlingen förete principiella skiljaktigheter från de principer, som tillämpas vid arbetsförmedlingen i vårt land. Sålunda stadgas exempelvis, att om tarifflön föreligger och denna är känd för arbetsanstalten, får förmedling av arbete endast äga rum till i avtalet fastställda lönevillkor, därest både den arbetsgivare, som rekvirerar arbetskraft, och den arbetare, som söker arbete, omfattas av det föreliggande arbetet. Om för rekvirerad arbetskraft b judes en lön. som understiger lägsta i orten förekommande lönebelopp inom yrket, skall förmedling vägras. I andra fall har förmedlaren av arbete icke rätt inverka på lönesatserna. Vid början och slutet av en lockout eller strejk äro arbetsgivarna skyldiga och arbetarorganisationerna berättigade att göra skriftlig anmälan till arbefsanstalten. Sedan dylik anmälan lämnats, har anstalten att upplysa den arbetssökande om förhållandet och förmedla arbete till plats, där konflikt råder, endast om detta önskas av den arbetssökande. Vid förmedling av arbetare^ som omfattas av strejk eller lockout, har arbetsanstalten likaledes, såvida den äger kännedom om förhållandet, att lämna upplysning härom till arbetsgivaren. arbetsförmedt Något tvång för arbetsgivarna att använda den offentliga lingen föreligger icke. Riksarbetsministern kan emellertid efter hörande av riksanstaltens förvaltningsråd ålägga arbetsgivare att anmäla lediga platser hos vederbörande arbetsanstalt. Denna anmälningsskyldighet kan dock endast avse arbetsplatser, där arbetarna omfattas av sjukförsäkringen eller försäkringen av anställda (Angestellte) och icke utsträckas till länt- och hushållsarbete och icke heller till arbetsplatser med mindre än fem arbetare. Vidare gäller, att dylik anmälningsskyldighet kan inskränkas att avse arbetsgivare mom vissa bestämda yrken eller områden. Vad den hittillsvarande arbetsförmedlingen beträffar, har tyngdpunkten av förmedlingsverksamheten icke såsom hos oss legat inom lantarbetets och det husliga arbetets område utan inom området för det industriella arbetet. Äveii för de s. k. anställda, som i regel innehava mera kvalificerade anställningar, har den offentliga arbetsförmedlingen kommit att spela en alltmera betydande roll. Under studiedelegationens besök i Berlin erhölls även tillfälle till en konferens med föreståndaren för en större arbetsförmedlingsanstalt för manliga anställda. Då denna gren av arbetsförmedlingen ännu icke vunnit någon större utveckling i vårt land, skall här återgivas några synpunkter, som enligt de i Berlin vunna erfarenheterna framhöllos såsom särskilt betydelsefulla vid en arbetsförmedlingsverksamhet av denna art. Förmedlingen av mera kvalificerade arbetskrafter uppgavs ställa sig vida svårare och mera kostsam än då det gäller kroppsarbetare, bl. a. därför att de personliga förhållandena måste prövas mera ingående. Innan en plats tillsättes måste i regel ett flertal upprepade anvisningar ske. Vid varje rekvisition sändes alltid flera arbetssökande, så att arbetsgivaren blir i tillfälle att väljaRedan då den arbetssökande anmäler sig å arbetsförmedlingen, måste ha)n egenhändigt skriftligen ifylla ett ganska omfattande formulär rörande sina kvalifikationer, innehavda platser m. m. Dessa uppgifter granskas av tjänstemän å anstalten med ledning av betyg, som den arbetssökande måste medföra. Då betyg saknas eller då dessa icke ge tillräcklig upplysning, anställas prov med cle arbetssökande exempelvis för maskinskrivning, stenografering, utländsk affärskorrespondens m. m., så att anstalten har möjlighet bilda sig en uppfattning om de sökandes lämplighet för olika arbeten. Det betonades starkt, att arbetssökande icke under några förhållanden sändes till någon arbetsgivare,

513 utan att förmedlingsanstalten på ett eller annat sätt skaffat sig kännedom om vederbörandes kvalifikationer. Arbetsförmedlingsanstalten var uppdelad pa fem olika avdelningar tor olika yrken och yrkesgrupper. Den första avdelningen omfattade affärsanställda, den andra anställda inom bankväsendet och hos offentliga myndigheter, den tredje ingenjörer och tekniker, den fjärde verkmästare och motsvarande sysselsättningar och den femte läkare, jurister, skriftställare m. fl. För varje avdelning fanns en särskild tjänsteman, som granskade de ovan omnämnda skriftliga uppgifterna rörande vederbörandes kvalifikationer m. m., som varje sökande hade att lämna. För övrigt utgjordes tjänstemännen på de olika avdelningarna av fackmän, som voro fullständigt förtrogna med de olika yrkenas arbeten. Såsom särskilt betydelsefullt framhölls, att konferenserna mellan anstaltens tjänstemän och arbetssökande inom de mera kvalificerade yrkena, ingenjörer m. fl., ägde rum enskilt och icke i närvaro av andra sökande. Vid arbetsförmedlingsanstalten anordnades även utbildningskurser i modern kontorsteknik, i användande av olika för det moderna kontorsarbetet erforderliga maskinella hjälpmedel såsom räknemaskiner, bokföringsmaskiner, hollerith- och powersystem m. m. Dessa åtgärder hade framtvungits ur förhållandena på arbetsmarknaden, som gestaltade sig synnerligen svåra för personer, som kommit upp i 40- och 50-årsåldern och hade svårare att finna sig tillrätta i den radikala omläggning av arbetsmetoderna, som företagits i mycket stor omfattning. Den stora mängden officerare, som slungats ut på arbetsmarknaden, hade även bidragit till att försvåra situationen. Yngre arbetskrafter, som icke tidigare hade intränats i äldre metoder, voro lättare att placera. De mera kvalificerade yrkenas arbetsmarknad karakteriserades sålunda huvudsakligen av en medelålderns arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten var däremot obetydlig. För att i någon mån råda bot mot denna medelaldersarbetsloshet hade experimenterats med bestämmelser av innehåll att varje arbetsgivare, som sysselsatte flera arbetare, skulle vara skyldig hava en viss procent av sina arbetare över 40 års ålder. En sådan generell bestämmelse visade sig emellertid enligt uppgift omöjlig. Den medförde understundom att företag, som redan tidigare med en mera ekonomisk personalrekrytering endast med svårighet kunde hållas i gång, blevo tvingade helt inställa verksamheten. På så sätt kom bestämmelsen att motverka sitt syfte och medförde i stället för en minskning en yt-' terligare ökning av arbetslösheten. Från arbetsförmedlingsanstaltens sida hade ett betydande arbete utförts, varvid anstaltens föreståndare och tjänstemän under personliga överläggningar med arbetsgivarna sökt intressera dessa för att vid anställande av arbetskrafter i första hand anlita äldre personer, dar sa kunde ske utan nackdel för arbetsgivaren. Dessa överläggningar hade i stor utsträckning medfört goda resultat såväl för arbetsgivarna som för de arbetssökande. Nu hade även Berlins handelskammare genom sitt inflytande i icke ringa grad ökat arbetsgivarnas intresse för anställande av äldre personer. Det uttalades, att i den mån som de svaga kullarna från världskriget komme att inträda på arbetsmarknaden torde, om icke förr, en avsevärd lättnad komma, att inträda. 3. Arbetslöshetsförsäkringens omfattning. I stort sett omfattar arbetslöshetsförsäkringen samma personer, som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, men därutöver äro i försäkringen inbegripna dels de persongrupper, som omfattas av försäkringen för anställda, dels sjömän. De s. k. anställda utgöras av löntagare utanför de egentliga kroppsarbetarnas krets såsom handels- och kontorsanställda, ingenjörer, tekniker, verkmästare m. fl. I den mån de anställdas årliga arbetsförtjänst 33—271089.

5L4 understiger 3 600 mark (2 700 mark före den 1 oktober 1927) omfattas de av den obligatoriska sjukförsäkringen. Vid högre lön äro de däremot inbe? r i P £ a w f ö r s ä k r i n g e n för anställda. Övre gränsen för den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringens omfattning ligger vid en årlig arbetsförtjänst av 6 000 mark Det har dock under vissa villkor öppnats möjlighet till frivillig försäkring tor dem vilkas lön höjes över denna gräns, och som på grund därav icke längre äro obligatoriskt försäkrade. Utom nu nämnda utvidgningar utöver de sjukförsäkrades krets förefinnas även vissa inskränkningar, varigenom en del grupper, som omfattas av sjuk-, försäkringen, uteslutits från arbetslöshetsförsäkringen. Dessa inskränkningar avse huvudsakligen vissa arbetargrupper tillhörande jordbruk och skogsbruk sysselsättning mom insjöfiske och kustfiske samt lärlingar, bundna genom lärlingskontrakt pa minst två år. I första rummet hava uteslutits sådana hemmansägare och arrendatorer, som i regel utföra lönearbete under kortare tid an haltten av aret, och som i huvudsak kunna livnära sig och sin familj ur den egna eller arrenderade egendomens avkastning. Från försäkringen äro vidare undantagna anställningar i jordbruk och skogsbruk av längre varaktighet och minst sex månaders uppsägning samt tjänstefolk (ländliches Gesinde) ävensom arbetare, bundna genom skriftlig överenskommelse på minst ett år inom jordbruk och skogsbruk och i övriga fall på minst två år. Den, som i egenskap av tillfallighetsarbetare, är medlem av sjukkassa, kan på egen begäran bliva befriad frän arbetslöshetsförsäkringen, därest arbetet blott bedrives såsom bisyssla och i regel under kortare tid än 26 veckor per år. Hela antalet torsakrade arbetare har beräknats till cirka 16 400 000. Enligt en särskild bestämmelse, som infördes under utskottsbehandlingen kunna, arbetare, som genom en vid företaget träffad anordning äro ekonomiskt skyddade vid inträffande arbetslöshet, på framställning av arbetsgivaren undantagas Iran forsäkringen. Såsom villkor härför stadgas emellertid, att anordningen ifråga skall vara vidtagen senast ett år före lagens ikraftträdande och de garanterade understöden överstiga försäkringens prestationer. Denna bestämmelse har närmast föranletts av vissa vid Zeissverken i Jena vidtagna välfärdsanordningar. 4.

Villkoren för rätt till arbetslöshetsunderstöd.

R ä t t till arbetslöshetsunderstöd har varje försäkrad, som a) är arbetsduglig, arbetsvillig men ofrivilligt arbetslös, b) fullgjort väntetiden samt c) ännu icke uttömt sin understödsrätt. Begreppet i- ? e f r ° r d e b ö ™ fr a m hållas, att den nya lagen om arbetsförmedling och arbets1 > arbetslöshetsförsäkring har i likhet med andra tyska socialförsäkringslagar infört duglig». en definition av begreppet »arbetsduglig». Såsom arbetsduglig enligt lagens mening anses yar och en, som är i stånd att genom arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, och som under skälig hänsyn till hans utbildning och tidigare yrke kan anvisas honom, förtjäna åtminstone en tredjedel av vad andligt och kroppsligt friska personer med liknande utbildning i regel förtjäna genom lönarbete på orten. Anmälnings- m Arbetslöshetsunderstöd utbetalas icke för dagar, för vilka den arbetslöse skyldighet icke iullgjort föreskriven anmälningsskyldighet hos arbetsanstalten. Huru ofta anmälan skall ske, och för vilken eller vilka dagar varje särskild anmälan skall galla, bestämmes av vederbörande landsarbetsanstalts förvaltningsutskott. Dock skall anmälan ske minst tre gånger i veckan. Undantag trän denna regel fa tillåtas, endast försåvitt ändamålet med anmälan icke härigenom eftersattes.

515 Den som utan giltig grund trots meddelande om följderna vägrar antaga Giltig grund ett anvisat arbete, även om detta arbete måste utföras å annan ort än där för vägran den arbetslöse är bosatt, förlorar rätten till understöd under en tid av fyra a\™?safa veckor därefter. Samma påföljd gäller även för det fall, att den arbetslöse arbete utan giltig grund vägrar deltaga i utbildningskurs i eget eller annat yrke, som ej är förenad med särskilda kostnader, och som är ägnad att öka hans möjligheter att erhålla arbete. Giltig grund för vägran att mottaga anvisat arbete föreligger endast därest 1) för arbetet icke betalas tariffenlig lön, eller, om sådan icke föreligger, den i yrket gängse lönen på orten (der im Beruf ortsubliche Lohn); 2) arbetet icke kan anvisas den arbetslöse med hänsyn till hans utbildning eller tidigare verksamhet eller hans kroppsliga tillstånd eller med hänsyn till hans vidare utkomst; 3) arbetet har blivit fritt på grund av strejk eller lockout, så länge strejken eller lockouten varar; 4) arbetet är hälsofarligt eller ur sedlig synpunkt betänkligt; 5) försörjningen av de anhöriga icke säkerställes i tillräcklig grad. Efter en tid av nio veckor sedan understöd börjat utbetalas eller under en inom yrket i regel förekommande arbetslöshetsperiod kan den arbetslöse icke vägra mottaga ett arbete av den grund, att arbetet icke kan anvisas honom med hänsyn till hans utbildning eller tidigare verksamhet, så vida icke antagandet av arbetet skulle medföra avsevärd svårighet för hans senare utkomst. Riksanstaltens förvaltningsråd är berättigat att för vissa yrken eller yrkesgrupper förlänga denna period av nio veckor. Därest förvaltningsrådet gör bruk av denna rätt, torde det enligt uppgift närmast komma att gälla försäkrade, som icke tillhöra de rena kroppsarbetarnas krets. Under riksdagsbehandlingen voro särskilt konfliktsbestämmelserna föremål Ko..nfl,kiför mycket delade meningar. Den av regeringen föreslagna bestämmelsen blev oestammeiser. sålunda under utskottsbehandlingen helt omarbetad. Det må även nämnas, att utskottet under förste och andra läsningen stannade inför helt olika formuleringar. Med hänsyn till betydelsen av förevarande stadgande skall här anföras såväl regeringens ursprungliga förslag som den av riksdagen beslutade formuleringen, vilken återfinnes i 94 § i lagen. Regeringens förslag: 1) Arbetslösa, vilkas arbetslöshet helt eller huvudsakligen förorsakats av strejk eller lockout, erhålla under den tid strejken eller lockouten varar intet arbetslöshetsunderstöd. 2) I fall, där arbetslösheten medelbart förorsakats av strejk eller lockout, i synnerhet om strejken eller lockouten äger rum utom företaget, yrkesområdet eller den arbetslöses arbets- eller bostadsort, äger styrelsen för landsarbetslöshetskassan att bevilja undantag från den i 1) angivna regeln. Gällande lag: 1) Arbetslösa, vilkas arbetslöshet förorsakats av inländsk strejk eller lockout, erhålla under den tid strejken eller konflikten varar intet arbetslöshetsunderstöd. 2) I fall, där arbetslösheten medelbart förorsakats av strejk eller lockout, i synnerhet om strejken eller lockouten äger rum utom företaget, yrkesområdet eller den arbetslöses arbets- eller bostadsort, skall understöd utgå, såvida indragning av understödet skulle innebära en obillig hårdhet. 3) Bestämmelser rörande frågan, när obilhg hårdhet kan anses vara för handen, utfärdas av riksanstaltens förvaltningsråd. Därvid skall till-

516 ses, att arbetslöshetsunderstödet icke kommer att innebära ett ingripande i striderna på arbetsmarknaden. Bestämmelserna kräva riksarbetsministerns sanktion. 4) Huruvida och från vilken tidpunkt obillig hårdhet enligt punkt 2) föreligger, avgöres av landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott. Sträcker sig strejken eller lockouten utöver landsarbetsanstaltens verksamhetsområde, inträder i stället för landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott riksanstaltens styrelse. Styrelsen äger även i andra fall besluta i frågor av förevarande art. 5) Vid beslut i frågor enligt punkt 4) skall landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott förstärkas med två ledamöter, av vilka den ena väljes av arbetegivarnas och den andre av arbetarnas representanter för en tid av ett år. Motsvarande gäller vid beslut, som enligt punkt 4) träffas av riksanstaltens stj^relse. Ur de ovan återgivna bestämmelserna framgår den grundsatsen, att understod frän försäkringen icke utgår vid arbetslöshet som förorsakas av inländsk strejk eller lockout. Från denna princip göres undantag, därest strejken eller lockouten endast varit en medelbar orsak till arbetslösheten, i synnerhet om konflikten äger rum utanför arbetsföretaget, yrket eller arbetsorten, och ett indragande av understödet skulle innebära en obillig hårdhet. Med hänsyn till stadgandet att endast den äger rätt till arbetslöshetsunderstöd, som är ofrivilligt arbetslös, har införts en bestämmelse av innehåll att den som utan tvingande eller giltig grund lämnar sitt arbete eller förlorar sin arbetsanställning på grund av ett uppförande, som berättigar till omedelbart avsked, erhåller intet arbetslöshetsunderstöd under en tid av fyra veckor därefter^ Denna tid kan dock minskas till två veckor, därest förseelsen motiverar ett mildare bedömande. Väntetiden. Villkoret angående väntetidens fullgörande innebär, att den arbetslöse skall schåftsazeit) h a v a b a 0 f t anställning i försäkringspliktigt yrke 26 veckor under en period •' av 12 månader. Det må uttryckligen framhållas, att rätten till understöd icke knutits till den omständigheten, att ett visst antal veckoavgifter erlagts, utan endast till anställningen inom försäkringspliktigt yrke. En sådan anordning har möjliggjorts därigenom, att anställningen inom ett yrke, som omfattas av arbetslöshetsförsäkngen, i regel konstituerar den arbetslöses anslutning till den obligatoriska sjukförsäkringen eller till försäkringen av anställda. Genom att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen uppbäras genom sjukförsäkringens organ, sjukkassorna, samtidigt med avgifterna till sjukförsäkringen, erhålles här en viss kontroll att avgifterna verkligen erlagts. På grund härav har det för prövning av understödsfrågan icke ansetts erforderligt att i varje _ individuellt fall undersöka, huruvida ett visst antal avgifter erlagts eller icke. En dylik undersökning skulle för övrigt hava krävt antingen särskild registrering av samtliga försäkrade, eller också uppbörden av försäkringsavgifterna ordnad genom ett märkessystem. Båda dessa system torde emellertid föranleda större kostnader än uppbörd genom sjukkassorna. Vad angår bestämmelsen om väntetiden må även framhållas, att det i de 12 månader, varunder den arbetslöse skall hava tillhört försäkringspliktigt yrke under 26 veckor, icke inräknas tid, varunder den arbetslöse varit anställd i icke försäkringspliktig verksamhet, ej heller tid, varunder den arbetslöse haft anställning i försäkringspliktigt yrke, om denna varit av så kort varaktighet att den ej räckt till för väntetidens utfyllande, eller tid, varunder den arbetslöse på grund av sjukdom varit förhindrad utföra arbete, ej heller tid, varunder arbetslöshetsunderstöd uppbäres. I varje fall kräves dock, att den arbetslöse skälig hava varit sysselsatt i försäkringspliktigt yrke minst 26 veckor under de tre år, som närmast föregått arbetslöshetens inträdande.

517 Arbetslöshetsunderstöd utgår först sju dagar efter anmälningsdagen. Riks- Karenstiden. anstaltens förvaltningsråd har dock befogenhet att förkorta karenstiden till tre dagar eller förlänga den, då fråga är om säsongyrken._ I vissa fall utgår arbetslöshetsunderstöd redan från och med anmälningsdagen. Detta äger rum, då arbetslösheten inträffar i omedelbar anslutning till 111) anställning av mindre än sex veckors varaktighet, 2) korttidsarbete av minst två veckors varaktighet, varunder arbetsinkomsten varit nedsatt med minst en tredjedel, 3) arbetsoförmåga av minst en veckas varaktighet samt 4) intagning å någon anstalt på grund av beslut av vederbörande myndighet, under förutsättning att anstaltsvistelsen varat minst en vecka. Den arbetslöse har uttömt sin understödsrätt. då han uppburit arbetslöshets^axi"}f understöd för sammanlagt 26 veckor. För att ånyo bliva understödsberättigad understodstid. måste han fullgöra ny väntetid. Härvid kan han dock under vissa förutsättningar tillgodogöra sig försäkringspliktigt arbete, som han utfört innan understödsrätten uttömdes. Vid särskilt ogynnsamma förhållanden på arbetsmarknaden kan _ riksanstaltens förvaltningsråd förlänga den nämnda maximala understödsperioden, dock icke utöver 39 veckor, vilken förlängning kan inskränkas till vissa yrken eller vissa områden. Anstaltens förvaltningsråd äger även att för säsongyrken fastställa annan maximal understödstid. Beslut av förvaltningsrådet rörande frågor av denna art måste sanktioneras av riksarbetsministern. 5.

Indelning i inkomstklasser samt understödens art och storlek.

För understödens bestämmande i lämplig relation till arbetsförtjänsten hava Klassindelning de arbetslösa indelats i 11 olika inkomstklasser. För varje dylik inkomst- stödsbelopp. klass har bestämts en s. k. enhetslön. Understöden hava därefter bestämts till viss procent av enhetslönen, vilken procentsats avtager med växande inkomst. Familjetillägg utgår med 5 % av enhetslönen för varje understödsberättigad anhörig; dock har för varje inkomstklass en gräns fastställts, som de sammanlagda understöden icke få överstiga. Klassindelningen såväl som understödsbeloppen framgå ur följande tabell.

Inkomstklass

I II III IV V VI VII VIII

IX X XI

Inkomst i mark per vecka

T. o. m. 10.00 10.01—14.00 14.01—18.00 18.01—24.00 24.01—30.00 30.01—36.00 36 01—42.00 42.01-48.00 48.01—54.00 54.oi-60.oo 60.01 och däröver

Huvud- ! Familjeunderstödj De sammanEnhets- understöd i % av enhetslönen' lagda underi % av I för varje under- stödens maximilönen cnhets- i stödsberättigad belopp i % av i mark lönen anhörig enhetslönen

8 12 16 21 27 33 39 45 51 57 63

75 66 55 47 40 40 37.5

85 35 35 35

80 80 75 72 65 65 62.5 60 60 60 60

Beträffande den föreliggande klassindelningen må följande framhållas. I det betänkande, som låg till grund för regeringspropositionen rörande arbetslöshetsförsäkring, upptogs icke mer än fem olika klasser, av vilka den första omfattade inkomster upp till 10 mark per vecka, den andra 10—20 mark, den

518 tredje 20—30 mark, den fjärde 30—40 mark och den femte över 40 mark. I regeringens förslag hade klassernas antal ökats till 7, varav den lägsta klassen omfattade inkomster upp till 12 mark per vecka och den högsta klassen inkomster över 42 mark per vecka. De mellanliggande klasserna hade vardera en klassbredd av 6 mark. Vid behandlingen i det socialpolitiska utskottet utökades, såsom framgår ur det anförda, klassernas antal till 11. varvid högsta klassen kom att omfatta inkomster över 60 mark per vecka. Det är att märka, att den föreliggande indelningen i inkomstklasser endast tillämpas för understödens bestämmande men icke för bestämmande av försäkringsavgifterna. Alldenstund försäkringsavgifterna upptagas i samband med avgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen, bestämmas dessa i stället i överensstämmelse med den klassindelning, som tillämpas för sjukförsäkringens vidkommande, vilken företer vissa avvikelser från den förevarande. Avvikelserna äro dock icke av sådan betydelse, att de ansetts medföra ett olämpligt avvägande av understödens och avgifternas inbördes storlek. Såsom framgår ur tabellen över inkomstklasser och understöd, sträcker sig den lägsta inkomstklassen upp till en inkomst av endast 10 mark per vecka. Att gränsen icke satts högre beror därpå, att denna inkomstklass är avsedd dels för minderåriga personer, dels för personer, som på grund av nedsatt arbetsförmåga hava lägre inkomst, dels för personer, som endast arbeta kortare tid inom försäkringspliktigt yrke, såsom exempelvis kontorsstäderskor, och vilkas inkomst på grund därav är relativt obetydlig. Ur tabellen framgår vidare, att huvudunderstödet utgör i lägsta inkomstklassen 75 % av arbetslönen och sjunker därefter för att inom de fyra högsta inkomstklasserna endast uppgå till 35 %. Huvudunderstödet jämte högsta familjetillägg växlar från 80 % inom den lägsta inkomstklassen till 60 % inom de fyra högsta inkomstklasserna. Ett närmare studium av tabellen ger vid handen, att högsta möjliga understöd uppnås inom l:sta inkomstklassen, redan då försörjningsskyldighet för en person föreligger, i 2.-a inkomstklassen för tre personer, i 3:e inkomstklassen för fyra personer samt i 4:e och högre inkomstklasser vid försörjningsskyldighet för fem personer. Till belysning av huru försäkringsstocken kommer att fördela sig på de olika inkomstklasserna, må anföras följande siffror, som framgått ur en undersökning avseende 1 594 300 personer, vilka vid mitten av år 1926 uppburo understöd från arbetslöshetsförsörjningen. Inkomstklass I II Hl IV V VI VII VIII IX

Procentuell fördelning av understödstagarna år 1926. Män Kvinnor Båda könen 1.39 1.51 3.56 9.49 16.42 20.24 17.38 14.67 7.51 4.31 3.52

7.69 12.56 20.68 32.58 17.88 5.23 1.96 0.79 0.31 0.18 014

2.64 3.72 6.98 14.09 lfi.71 17.28 14.30 11.89 6.05 3.49 2^85

Summa 100.00 Samtliga understödstagare . . . 1,276,319

100.00 317,981

100.00 1,594,300

X

XI

Såsom framgår av fördelningssiffrorna för båda könen sammantagna är fordelningen efter inkomst synnerligen jämn och företer även en i ögonenfallande symmetn kring de mellersta klasserna i inkomstschemat.

519 Såsom tidigare framhållits (sid. 503) har uppfattningen rörande frågan om Korttidsundersf0 lämpligheten av korttidsunderstöd i den tidigare arbetslöshetsförsörjningen tid • efter annan varit underkastad betydande växlingar. Möjligheten till dylika understöd har dock bibehållits i försäkringen på så sätt, att riksanstaltens förvaltningsråd kan med riksarbetsministerns medgivande besluta, att arbetare, som hava anställning i försäkringspliktig verksamhet med inskränkt arbetstid, och som på grund därav få vidkännas nedsättning i sin arbetsinkomst, skola äga uppbära korttidsunderstöd. Detta understöd får dock tillsammans med arbetsförtjänsten icke utgöra mer än fem sjättedelar av full lön. Beträffande korttidsunderstödet göres ingen åtskillnad mellan det fallet, att arbetet är inskränkt till vissa dagar i veckan eller med vissa timmar varje dag. Enligt erhållna upplysningar torde dock vara att vänta att bestämmelserna rörande korttidsunderstöd komma att tillämpas mycket restriktivt. 6.

Krisunderstöd.

Därest förhållandena på arbetsmarknaden skulle under längre tid gestalta sig särskilt ogynnsamma, äger riksarbetsministern, efter hörande av riksanstaltens förvaltningsråd, bevilja särskilda krisunderstöd av samma storlek som understöden från försäkringen. Dock kunna såväl understödens storlek som understödstiden inskränkas. Det gäller även, att dylika understöd kunna beviljas endast för vissa yrken eller vissa bestämda områden. Vid införande av krisunderstöd i stället för understöd från försäkringen verkställes även en prövning av vederbörandes behov. Berättigade till krisunderstöd äro behövande arbetslösa, som äro arbetsdugliga, arbetsvilliga, men ofrivilligt arbetslösa och antingen icke hava fyllt den s. k. väntetiden (26 veckors försäkringspliktigt arbete under 12 månader) men dock under 12 månader varit sysselsatta minst 13 veckor i försäkringspliktigt arbete eller hava uttömt sin rätt till understöd från försäkringen därigenom, att de redan hava uppburit 26 veckors understöd. Finansieringen av krisunderstödet sker icke ur försäkringens medel. Här inträder i stället riket och tillskjuter fyra femtedelar av samtliga kostnader, varjämte vederbörande kommun betalar återstoden eller en femtedel. 7.

Nödhjälpsarbete och pliktarbete.

De principer, som inom den tidigare arbetslöshetsförsörjningen tillämpats Nödhjälpsför utseende av arbetsobjekt för nödhjälpsarbeten såväl som de avlöningsprin- arbeten. ciper, vilka kommit till användning, komma även för framtiden att tillämpas. (Se härom redogörelsen å sid. 504.) Hava nödhjälpsarbeten igångsatts, äro de arbetslösa skyldiga att mottaga anvisning till dylika arbeten lika väl som till arbeten i öppna marknaden. Nödhjälpsarbetena hava även finansiellt sammankopplats med försäkringen på så sätt, att landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott erhållit befogenhet att ur försäkringens medel bevilja lån eller tillskott till dylika arbeten, därest försäkringens utgifter för arbetslöshetsunderstöd kunna beräknas komma att minskas i motsvarande grad. Härvid gäller, att endast sådana arbeten få understödjas från försäkringen, som för folkhushållningen äro av produktivt värde, och i synnerhet sådana arbeten, som äro ägnade att öka mängden av inhemska näringsämnen, råämnen eller samfärdsmedel. Däremot få lån eller tillskott till privata, på vinst inriktade företag icke beviljas. Beträffande hithörande frågor har riksanstaltens förvaltningsråd att med riksarbetsministerns godkännande utfärda bindande bestämmelser.

520 Enligt en bestämmelse i lagen är riksarbetsministern berättigad att för arbeten av nu nämnd art, som äro särskilt värdefulla för folkhushållningen och arbetsmarknaden, bevilja lån eller tillskott av vissa riksmedel. Denna rätt kan riksarbetsministern delegera till riksanstaltens ledning. Såsom villkor för dylika lån eller tillskott gäller i regel, att det land, inom vars område arbetet skall utföras, bidrager med motsvarande belopp. De förut omnämnda avlöningsprinciperna hava i lagen uttryckts på följande sätt. Därest för nödhjälpsarbeten bidrag erhållits ur försäkringens eller rikets medel, äger förvaltningsutskottet för vederbörande landsarbetsanstalt fastställa en övre gräns för avlöningen vid ifrågavarande arbeten. Nämnda utskott kan även bestämma vilka tarifflöner som skola tillämpas för arbeten av förevarande art. Dessa bestämmelser blevo vid lagförslagets behandling inom det socialpolitiska utskottet föremål för starka meningsskiljaktighet-er. Arbetarrepresentanterna krävde, att nödhjälpsarbetena i löneavseende skulle jämställas med arbetstillfällena i den öppna arbetsmarknaden. Regeringens krav, att möjlighet skulle hållas öppen för att under vissa förhållanden kunna tillämpa lägre lönesatser än gällande tariff lönen, samlade dock majoritet i riksdagen. Pliktarbete. I lagen hava även införts bestämmelser rörande s. k. pliktarbete, d. v. s. arbete, som arbetslösa under vissa förhållanden äro skyldiga att utföra för erhållande av understöd, därest tillfälle till sådant arbete föreligger. För dylikt arbete utgår ingen särskild avlöning utöver understödet, endast ersättning för kostnader, som på grund av arbetet förorsakas den arbetslöse. _ Det är i tvenne olika fall, som pliktarbete kan komma till användning, nämligen dels för arbetslösa under 21 års ålder, beträffande vilka möjlighet för utbildning i nytt yrke eller för ytterligare yrkesutbildning inom det egna yrket icke^ föreligger, dels för arbetslösa, som uppbära krisunderstöd. Såsom pliktarbete kunna endast sådana arbeten anvisas, som 1) vid förevarande tidpunkt icke eljest skulle hava kommit till utförande eller till utförande i sådan omfattning, 2) äro allmännyttiga och i synnerhet komma hjälpbehövande persongrupper till godo, 3) kunna anvisas den arbetslöse med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller familjeförhållanden, 4) icke fördröja erhållandet av arbete i öppna marknaden och 5) icke medföra några svårigheter för den arbetslöses vidare utkomst. Närmare bestämmelser rörande utförande av pliktarbete utfärdas av vederbörande arbetsanstalts förvaltningsutskott, som bl. a. har att utvälja härför lämpliga arbetsobjekt och fastställa arbetstidens längd. Längden av den arbetstid, som kan åläggas den arbetslöse under en viss tidsperiod, skall härvid avvägas med hänsyn till storleken av arbetslöshetsunderstödet under motsvarande period. För beslut, som avse genomförande av pliktarbete, kräves att två tredjedelar av förvaltningsutskottets ledamöter äro om beslutet ense. 8.

Försäkringens

finansiering.

Kostnadernas Kostnaderna för försäkringen bestridas till lika delar av arbetsgivarna och orenmg. fe försäkrade arbetarna. Denna princip för försäkringens finansiering, som även låg till grund för regeringsförslaget, har icke varit föremål för några menmgsskiljaktigheter under riksdagsbehandlingen. Förklaringen härtill synes till huvudsaklig del vara att söka i den omständigheten, att de bidragsgivande parterna även erhållit ett motsvarande inflytande på försäkringens förvaltning. Det torde icke hava legat i någon parts intresse att bidraga med mindre belopp, alldenstund härigenom även vederbörandes inflytande på administrationen skulle komma att minskas i motsvarande grad.

521 Med denna utgångspunkt för försäkringens finansiering och med hänsyn till att förvaltningen helt överlämnats till de bidragsgivande parterna, har det icke ansetts erforderligt att på förhand fastställa några fixa premiesatser. Detta har helt överlämnats till försäkringens ledning. Lagen bestämmer i föreyarande avseende endast, att arbetsgivarnas och arbetarnas sammanlagda avgifter icke få överstiga 3 % av arbetslönen. Det är att märka, att även riksanstaltens samtliga administrationskostnader, omfattande såväl försäkringen som arbetsförmedlingen och rådgivningen vid yrkesval, bestridas av försäkringens egna medel. Då arbetslöshetsförsäkringen icke omfattar samtliga lönearbetare, kan det givetvis förekomma, att den av riksanstalten bedrivna förmedlingsverksamheten sträcker sig även utanför de försäkrades krets. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att finansiera denna del av riksanstaltens verksamhet annorlunda än anstaltens verksamhet i övrigt. Vad försäkringsavgiften beträffar, må till en början framhållas, att densam- Försäkringsma består av två delar, nämligen dels en riksdel, dels en landsdel. Vid uppbör- avgiftens den, som sker genom sjukkassorna, betraktas dock försäkringsavgiften som en öes amman e enhetlig avgift. Fastställandet av de försäkringsavgifter, som skola tillämpas, sker på följande sätt. Riksanstaltens förvaltningsråd fastställer först en maximalpremie uttryckt i procent av lönen, som den sammanlagda försäkringsavgiften icke i något fall får överskrida (Reichshöchstsatz). Samma myndighet bestämmer därefter den s. k. riksdelen, vilken likaledes angives i procent av lönen. Denna riksdel utgår med samma belopp för hela riket. Det tillkommer sedan de olika landsarbetsanstalternas förvaltningsutskott att bestämma den s. k. landsdelen, vilken avväges med hänsyn till den genomsnittliga arbetslöshetsrisken inom området för varje särskild landsarbetsanstalt. Härvid är emellertid att märka, att landsdelen aldrig kan fastställas högre än skillnaden mellan niaximalpremien och riksdelen. Försäkringsavgifterna uppbäras i regel av vederbörande sjukkassa som ett tillägg till sjukförsäkringspremierna och skola av kassan omedelbart inlevereras till den landsarbetsanstalt, inom vars område kassan har sitt säte. Landsarbetsanstalterna hava i sin ordning att en gång i månaden inleverera det mot riksdelen svarande premiebeloppet till riksanstaltens centralkontor. För egen räkning behåller sålunda landsarbetsanstalten endast det mot landsdelen svarande beloppet. Medel, som behövas för de olika arbetsanstalternas verksamhet rekvireras månatligen från landsarbetsanstalten av arbetsanstalternas ordförande. Därest vid slutet av en kalendermånad överskott å landsarbetsanstaltens Förfaringsdå verksamhet skulle uppstå, inlevereras hälften av överskottet till riksanstaltens sättet överskott centralkontor. Har överskott uppstått tre på varandra följande månader, eller eller brist har landsarbetsanstalten tre på varandra följande månader fastställt landsde- uppstår. len av försäkringsavgiften till lägre belopp än skillnaden mellan maximalpremien och riksdelen, kan landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott under vissa förutsättningar genomföra en anordning, varigenom möjlighet skapas för arbetsanstalterna att företaga en differentiering av premien med hänsyn till riskförhållandena inom de olika arbetsanstalternas områden. Genom ett dylikt förfaringssätt har man velat intressera förvaltningsutskotten för varje särskild arbetsanstalt att administrera försäkringen så billigt som möjligt. Skulle återigen brist uppstå å försäkringsverksamheten inom området för en landsarbetsanstalt och har inom landsarbetsanstaltens område maximalpremien tillämpats, ersattes bristen på anhållan av landsarbetsanstaltens ordförande av riksanstaltens styrelse. Har däremot maximalpremien icke uttagits,

522 åligger det i händelse av brist landsarbetsanstaltens förvaltningsutskott att höja landsdelen av premien. Medel, som disponeras av riksanstaltens centralkontor, och som icke hava använts för täckande av uppkommen brist, skola avsättas till en reservfond. Avsättning till denna reservfond skall fortgå, tills fonden erhållit en storlek, svarande mot understöden till 600 000 arbetslösa personer under tre månader. Så länge fonden icke uppnått denna storlek, får maximalpremien icke utan medgivande av riksarbetsministern och riksfinansministern sättas lägre än till 3 % av lönen. Skulle reservfonden hava förbrukats eller fara härför föreligga, har riksanstaltens förvaltningsråd att fastställa en enhetlig premie för hela riket uppgående till 3 % av lönen. I dylikt fall upphör indelningen av premien i en riksdel och en landsdel. Hela premiebeloppet inflyter liksom tidigare till de olika landsarbetsanstalterna, som emellertid under förevarande förhållanden endast hava att en gång i månaden inleverera uppkommet överskott till riksanstaltens centralkontor. Skulle för någon landsarbetsanstalt likväl brist uppstå, täckes denna av riksanstalten. Skulle icke heller riksanstalten hava tillräckliga medel för att täcka sålunda uppkommen brist, oaktat premien för hela riket fastställts till högsta möjliga belopp eller till 3 % av lönen, har riksarbetsministern att med riksfinansministerns godkännande bevilja erforderliga lån. Såsom framgår ur den lämnade redogörelsen för tekniken vid premiesättningen, kan försäkringen finansiellt bemästra en arbetslöshet motsvarande en kostnad av 3 % av lönen. Huru skall förfaras därest den genomsnittliga arbetslösheten skulle stiga över denna nivå, lämnar lagen ingen upplysning. Man synes hava förutsatt, att risken härför är så ringa, att anledning icke för närvarande föreligger att taga ståndpunkt till detta spörsmål.

523 Österrike. Den österrikiska arbetslöshetsförsäkringen är direkt framvuxen ur de utomordentliga åtgärder, som efter världskrigets slut måste vidtagas för att bereda de tillbakaströmmande soldaterna och de från krigsindustriernas verkstäder avskedade arbetarna ett nödtorftigt uppehälle. Nämnda åtgärder bestodo huvudsakligen däri, att staten utbetalade direkta penningunderstöd. Man räknade till en början med att detta understödssystem skulle behöva hava blott provisorisk karaktär, att förhållandena snart nog skulle stadga sig och näringslivet bliva i stånd att erbjuda arbete åt de sysslolösa. Dessa förhoppningar gingo icke i uppfyllelse. Landets ekonomiska samfärdsel var, icke minst genom förlusten av betydande landområden med utvecklad industri och rika naturtillgångar, alltför allvarligt skadad för att arbetslösheten skulle kunna bliva en snabbt övergående företeelse. Det ansågs därför nödvändigt att ordna understödsverksamheten i fasta former och på sådant sätt, att kostnaderna för staten bleve i betydlig mån nedbragta. Härvid kom emellertid också i betraktande den omständigheten, att den dittills bedrivna understödsverksamheten i vidsträckta kretsar rotfäst uppfattningen, att envar oförvållat arbetslös vore berättigad till understöd av det allmänna, icke i form av fattigvård utan såsom en gottgörelse för den i anledning av förhållandena å arbetsmarknaden uteblivna arbetsförtjänsten. Statsmakternas överväganden resulterade i genomförandet av en stort anlagd obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Lag härom utfärdades den 24/3 1920 och trädde i kraft den 9/5 s. å. Under de år, som följt efter lagens antagande, ha tillkommit ett stort antal s. k. Novellen till lagen, innefattande ändringar i och tillägg till denna; hittills (i dec. 1926) ha utkommit 18 dylika Novellen. Därjämte har utfärdats ett stort antal ministeriella förordningar angående den närmare tillämpningen av lagens föreskrifter. Hela lagstiftningen är i följd härav ganska svår att överskåda. I betraktande av de särskilda förhållanden, under vilka lagstiftningen tillkom, är det ganska naturligt, att tanken på att hjälpa sig fram med ett system, grundat på bidrag från det offentligas sida till frivilligt bildade arbetslöshetskassor, icke kunde komma under allvarligare diskussion. Bortsett från alla andra synpunkter var härvid avgörande, att införandet av ett frivilligt försäkringssystem skulle betytt en alltför stark begränsning av den förut bedrivna hjälpverksamheten. Den svåra ekonomiska krisen syntes alltjämt fortfara och för obestämd tid göra det omöjligt för ett stort antal fullt arbetsdugliga att finna ett regelbundet arbete. Åt alla dessa måste beredas hjälp. Men med ett frivilligt försäkringssystem skulle hjälpen komma blott de organiserade arbetarna och icke ens alla dessa till godo. E t t sådant system kunde icke tillgodose det föreliggande behovet.

524 Vid den närmare utformningen av den nya lagstiftningen tog man i stor omfattning hänsyn till och byggde vidare på de principer, som varit grundläggande för den förutvarande understödsverksamheten. Den österrikiska lagstiftningen innehåller därför åtskilliga bestämmelser, vilka egentligen hava mera hemortsrätt i ett understödssystem än i en ren försäkring. Det förtjänar för övrigt i detta sammanhang anmärkas, att det till grund för lagstiftningen i ämnet liggande förslaget, från vilket för övrigt avvikelse i några väsentliga stycken icke gjordes, överhuvud icke begagnade uttrycket försäkring om den anordning, som förordades. Denna benämning infördes först under den parlamentariska behandlingen av förslaget. Huvudsyftet med detta var mera att reglera verksamheten för beredande av hjälp åt de arbetslösa såsom en gren av den offentliga förvaltningen under medverkan av arbetare och arbetsgivare än att gestalta den såsom en gren av socialförsäkringen. I det följande skall lämnas en redogörelse för huvudpunkterna i den ifrågavarande lagstiftningen och deras tillämpning i praktiken. Dessförinnan må emellertid med några ord beröras, på vad sätt arbetsförmedlingen i Österrike är organiserad och huru den arbetar. Vid varje arbetslöshetsförsäkring är ju denna verksamhet och sättet för dess handhavande av avgörande betydelse. A.

Arbetsförmedlingen.

Vid tiden omkring sekelskiftet rådde i Österrike den största splittring med avseende å arbetsförmedlingen. Sådan bedrevs i första hand av privatpersoner såsom ett näringsfång. Vidare hade åtskilliga fackföreningar upptagit förmedling^av anställningar åt medlemmarna såsom en gren av sin verksamhet. Även åtskilliga arbetsgivarföreningar samt vissa andra yrkesföreningar (s. k. Genossenschaften) ägnade sig däråt. Slutligen hade en del större kommuner upprättat offentliga anstalter för arbetsförmedling. Utvecklingen under de följande åren kännetecknades av en strävan att ernå mera enhetliga förhållanden utan att dock göra våld å de förefintliga inrättningarna. Till en början sökte man få till stånd paritetiska anstalter, knutna till de nyssnämnda yrkessammanslutningarna (Genossenschaften); dessa försök hade dock icke någon större framgång. Vidare genomförde man koncessionstvång i fråga om den yrkesmässiga privata förmedlingsverksamheten. Under kriget gjorde sig bristen på en enhetlig arbetsförmedling tidvis kännbart gällande; såväl omedelbart efter krigsutbrottet som när kriget började närma sig_ sitt slut uppstod nämligen en rätt betydande arbetslöshet. Man försökte sig då på inrättandet av krets- och landsanstalter (Bezirks- resp. Landesarbeitsnachweisstellen), men ej heller dessa fingo någon livskraft. De kommo huvudsakligen att syssla med placering av krigsfångar samt invalider. Sedermera inrättades en central överbyggnad (Reichsstelle fur Arbeitsvermittlung), genom vars medverkan skulle åstadkommas en utjämning mellan tillgång och efterfrågan å arbetsmarknaden och som jämväl skulle sörja för inrättandet av anstalter, där så behövdes, och för deras tekniska fullkomning. I samband därmed tillkom en förordning, enligt vilken en arbetsförmedlingsanstalt under vissa förutsättningar kunde vinna erkännande såsom allmän samt erhålla statssubvention. Härför erfordrades bl. a., att förmedlingen skedde avgiftsfritt och att anstalten stod under opartisk ledning av ett lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. Vidare inrättades nya landsanstalter för arbetsförmedling, knutna till de administrativa mjmdigheterna. Vid dessa anställdes med arbetsmarknadens problem förtrogen personal, som jämväl fick till uppgift att resa omkring i distrikten och utöva en inspekterande och rådgivande verksamhet med avseende å de allmänna anstalterna. Skyldighet genomfördes för alla anstalter att i viss ordning göra

525 anmälan angående arbetssökande och anmälda lediga platser. Tack vare dessa åtgärder kom ett icke obetydligt antal allmänna anstalter till stånd. Utanför Wien steg under 1918 antalet dylika anstalter från 9 till 31. I samband med demobiliseringen och införandet av arbetslöshetsunderstöd tog utvecklingen åter ett kraftigt steg framåt. Nu tillkommo de s. k. industriella kretskommissionerna, paritetiskt sammansatta av representanter för arbetsgivare och arbetare. Dessa fingo inom var sitt distrikt ledningen av förmedlings- och understödsverksamheten. Det visade sig mycket snart, att de nya kommissionerna voro bättre än de administrativa myndigheterna vuxna uppgiften att handhava med arbetsmarknaden sammanhängande angelägenheter. De allmänna arbetsförmedlingsanstalterna erhöllo nu verklig livskraft, i det de bästa bland dem utsagos att närmast handhava understödsverksamheten. Efter hand blevo dessa anstalter för landsortens del dominerande. I Wien, där det fanns ett stort antal av fackföreningarna grundade förmedlingsanstalter, genomfördes under kretskommissionens ledning en viss koncentration inom de olika yrkena och i stor utsträckning ställdes anstalterna under paritetisk ledning. Denna organisation av arbetsförmedlingen har i stort sett bibehållit sig även efter arbetslöshetsförsäkringens genomförande. Vissa anstalter ha, såsom av det följande skall framgå, fått betydande uppgifter sig tilldelade med avseende å försäkringens genomförande. Det bestämdes i samband därmed, att viss andel av deras förvaltningskostnader (5/9) skulle beräknas härflyta av nämnda verksamhet samt ersättas av arbetslöshetsförsäkringens medel. Vidare föreskrevs, att om kostnaderna för den rena förmedlingsverksamheten ej i annan ordning täcktes, kunde för bestridande av dessa upptagas särskilda avgifter av arbetsgivare och arbetare. Förordning härom har ock utfärdats för sex av Österrikes 9 länder däribland Wien. Enligt förordningen kunna blott sådana anstalter på detta sätt understödjas, vilkas förmedlingsverksamhet står under paritetisk ledning. Liknande anordning hade tidigare genomförts i ett annat förbundsland (Burgenland) och för enstaka offentliga fackliga arbetsförmedlingsanstalter. I samband med en år 1926 beslutad ändring i sättet för bestridande av de med försäkringen förenade kostnader har slutligen bestämts, att staten skall bidraga till gäldande av anstalternas kostnader för den rena förmedlingsverksamheten dock med högst V3. För samtliga arbetsförmedlingsanstalter föreligger skyldighet att till vederbörande industriella kretskommission göra anmälan angående arbetssökande och lediga platser. Från kommissionerna ingå sedermera anmälningarna till socialministeriets avdelning för arbetsförmedling, vilken fungerar såsom Reichsausgleichstelle. Enligt senast tillgängliga statistik (1925) funnos 156 arbetsförmedlingsanstalter. Vid dessa hade under år 1924 anmält sig 806,881 arbetssökande; antalet anmälda lediga platser uppgick till 356,649 och antalet förmedlade anställningar till 306,818.

B. Arbetslöshetsförsäkringen. 1.

Organisation.

Vid genomförandet av den österrikiska arbetslöshetsförsäkringen hade man fördelen att sedan många år tillbaka äga en omfattande och väl inarbetad obligatorisk sjukförsäkring, uppbyggd på sjukkassor av olika slag. Arbetslöshetsförsäkringens omfattning bestämdes ock i nära anslutning till sjukförsäkringens och på sådant sätt, att samtliga under den förra försäkringen

526 inbegripna jämväl hemföllo under den senare. Under sådana förhållanden låg det ju synnerligen nära till hands att för den nya försäkringen söka utnyttja den gamlas organ. Så skedde ock delvis, nämligen ifråga om uppbörden av försäkringsavgifterna. I detta hänseende gäller, att sjukkassorna skola samtidigt med uppbärandet av sjukförsäkringsavgifterna inkassera jämväl de avgifter, som för arbetslöshetsförsäkringens finansiering utgå av arbetsgivare och arbetare. För sådant ändamål skola sistnämnda avgifter fastställas i visst förhållande till sjukförsäkringsavgifterna. Arbetsgivaren är pliktig att till vederbörande sjukkassa göra anmälan, då han anställer eller avskedar försäkringspliktig arbetare. Sjukkassorna skola månadsvis till vederbörande landsregering redovisa influtna avgifter. För sitt besvär äga kassorna vid redovisningen tillgodoräkna sig viss andel av avgifterna, som bestämmes i särskild förordning och kan uppgå till högst 4 % av dessa. Sjukkassorna hava däremot intet att göra med själva beviljandet av arbetslöshetsunderstöd eller utbetalandet av detta. Ansökningar om understöd ingivas till vissa såsom arbetslöshetskontor (Arbeit slös enämt er) utsedda arbetsförmedlingsanstalter. Vid dylik ansökan skall fogas intyg från siste arbetsgivaren angående anställningens varaktighet och art, arbetsförtjänstens storlek och anledningen till anställningens upphörande ävensom intyg från sjukkassan, huruvida och i så fall vilken tid och i vilken löneklass vederbörande varit försäkrad. Arbetslöshetskontoret prövar, huruvida förutsättningarna för understöds beviljande äro för handen samt beslutar i så fall, att understöd skall utgå. I samband därmed utfärdas dels en s. k. betalningsanvisning och dels ett kontrollkort, vilket sistnämnda tillställes den arbetslöse. Antalet arbetslöshetskontor uppgår för hela landet till 104. Själva utbetalningen äger sedermera rum hos vissa därtill utsedda statliga skattekontor (Steuerämter) eller, för staden Wiens del, hos särskilt för ändamålet upprättade kommunala kassor. Arbetslöshetskontoret översänder till vederbörande utbetalningsställe betalningsanvisnigen i original och den arbetslöse äger sedan mot uppvisande av sitt kontrollkort och avlämnande av särskilt kvitto uppbära honom tillkommande understöd. I kommuner med mindre än 5,000 invånare och där intet arbetslöshetskontor finnes, äger vederbörande kommunala myndighet (Gemeindeamt) på visst sätt medverka. Den, som är bosatt i sådan kommun och vill göra anspråk på understöd gällande, skall nämligen först anmäla sig såsom arbetslös hos kommunalmyndigheten. Denna har att i första hand söka skaffa den arbetslöse sysselsättning. Lyckas ej detta, skall myndigheten utfärda ett intyg därom och å detta i övrigt göra vissa anteckningar, som kunna vara av betydelse för ansökningens prövande. Härefter skall den arbetslöse med företeende av detta intyg på vanligt sätt ingiva ansökan om understöd till vederbörande arbetslöshetskontor, som beslutar i saken. Jämväl i fråga om utbetalningen kan viss medverkan från kommunernas sida äga rum. Kommuner, i vilka icke finnas något skattekontor, kunna nämligen på ansökan berättigas att ombesörja utbetalningen av understöd till arbetslösa inom kommunen. Såsom egentligt utbetalningsställe fungerar dock jämväl i sådant fall vederbörande skattekontor. Till detta översändes från arbetslöshetskontoret en förteckning å samtliga arbetslösa i kommunen, som äro berättigade till understöd, ävensom dessas kontrollkort (de, som tillerkänts understöd, äro skyldiga att i viss ordning för kontroll anmäla sig å arbetslöshetskontoren). Skattekontoret antecknar sedermera i förteckningen och kontrollkortet det belopp, som för var och en skall utbetalas, samt översänder sedermera handlingarna jämte sammanlagda nettobeloppet, som skall utbetalas, till den kommunala myndigheten. Denna har att under återställande av kontrollkorten

527 till de arbetslösa samt mottagande av dessas kvitto verkställa utbetalningarna och redovisa till skattekontoret. Såsom sammanhållande led i organisationen fungera de industriella kretskommissionerna. Dessa äro 11 till antalet och handhava var inom sitt område den egentliga ledningen av arbetslöshetsförsäkringen. De utse arbetsförmedlingsanstalter att fungera såsom arbetslöshetskontor, bestämma dessas territoriella och sakliga kompetens samt utöva uppsikt över verksamheten; deras godkännande erfordras för utseende av föreståndare för arbetslöshetskontor. Vidare handha de ledningen av arbetsförmedlingsverksamheten, varjämte vissa andra med arbetsmarknaden sammanhängande uppgifter äro dem anförtrodda. Kommissionerna äro, såsom förut angivits, paritetiskt sammansatta av representanter för arbetsgivare och arbetare. Antalet ledamöter växlar i olika kretsar; i Wien finnes det 24 ordinarie ledamöter och 24 suppleanter, i andra är antalet mindre. Samtliga ledamöter och suppleanter utses av socialministern; denne utser ock ordförande och vice ordförande, antingen bland kommissionens ledamöter eller därutanför. Ordförande och vice ordförande skola tillhöra skilda grupper. Av de 11 kommissionsordförandena äro för närvarande 8 arbetsgivarrepresentanter och en arbetarrepresentant, medan två äro tjänstemän och således tagna utanför kommissionernas ledamotskrets. Representanter för vederbörande landsstyrelse (Landesregierung) och finansdepartementet äga närvara vid kommissionens sammanträde och kunna genom nedläggande av protest (Einspruch) mot fattat beslut hindra dettas verkställighet, tills socialministeriet fattat beslut i saken. Kommissionerna äga uppdela sig å utskott, vilka fatta beslut å kommissionens vägnar. Ledamotskap i kommissionen är ett förtroendeuppdrag. Ersättning till ordförande eller annan ledamot, som fått särskild funktion sig ålagd, kan beviljas allenast efter godkännande av socialministeriet. Högsta ledningen av försäkringen utövas av socialministeriet. Detta äger utfärda verkställighetsförfattningar samt nödiga instruktioner för de industriella kretskommissionerna och arbetslöshetskontoren ävensom att i övrigt giva för dessa myndigheter bindande anvisningar rörande försäkringens handhavande. För att giva ministeriet råd och stöd, särskilt i finansiella frågor, har inrättats ett paritetiskt sammansatt arbetslöshetsförsäkringsråd. I fråga om besvärsförfarandet må anmärkas följande. Arbetslöshetskontors beslut kan överklagas hos en skiljenämnd, som skall finnas vid varje dylikt kontor. Skiljenämnden skall vara sammansatt av ett lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. Medlemmarna utses av vederbörande industriella kretskommission och få icke samtidigt vara ledamöter i denna. Ordförande och vice ordförande utses däremot bland kommissionens egna ledamöter. Beslut av skiljenämnden kan sedermera överklagas hos vederbörande industriella kretskommission, vars beslut är slutgiltigt. Kommissionen äger emellertid även att ex officio upphäva eller ändra beslut av arbetslöshetskontor eller skiljenämnd. I sådant fall äger den av beslutet berörde ävensom arbetslöshetskontorets föreståndare resp. skiljenämndens ordförande att i socialministeriet anföra besvär över kommissionens beslut. Ministeriet äger ock ex officio upphäva eller ändra beslut av industriell kretskommission. 2.

Omfattning.

Vid bestämmandet av försäkringens omfattning utgick man från sjukförsäkringslagens motsvarande föreskrifter och stadgade, att alla enligt sistnämnla lag försäkrade, med undantag för vissa uppräknade grupper, skulle vara försäkrade emot följderna av arbetslöshet. I följd härav äro principiellt alla,

528 vilka yrkesmässigt hava sysselsättning såsom arbetare eller tjänstemän (Angestellte), lärlingar eller husliga tjänare, underkastade försäkringsplikt. Undantagna äro bl. a.: 1) i offentlig tjänst sysselsatta, vilka omfattas av den särskilda sjukförsäkringen för statstjänare eller vilka mot månads- eller årslön hava sysselsättning såsom tjänstemän hos ett land, kretsförbund eller kommun och äro i händelse av sjukdom berättigade uppbära lön under minst 12 månader; 2) de som sysselsättas såsom arbetare i länt- eller skogsbruk; däremot medtagas de, som innehava högre befattning i dessa näringsgrenar (Guterbeamten), Anledningen till att länt- och skogsarbetare ställts utanför angavs uteslutande vara, att någon arbetslöshet icke vore rådande bland dem. Vid lagens antagande hade tvärtom rått brist på dylika arbetare; ett motsatt förhållande hade varit rådande med avseende å inspektörer och förvaltare och dessa medtogos i följd därav. För närvarande har viss arbetslöshet börjat göra sig gällande bland skogsarbetarna. Emellertid har intet krav framställts vare sig från deras eller lantarbetarnas sida att komma med i försäkringen. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas, att länt- och skogsarbetarna i Österrike äro sammanslutna i ett fackförbund, som år 1924 räknade över 40,000 medlemmar, ävensom att de omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen. 1 3) husliga tjänare. Bland dessa råder för närvarande en ganska omfattande arbetslöshet och från deras organisationers sida ha ock framförts bestämda krav på att de skulle upptagas i försäkringen. Dessa krav har man dock hittills icke velat tillmötesgå framför allt med hänsyn till svårigheten att avgöra, när dylika tjänares arbetslöshet är oförvållad. 4) lärlingar intill sista året av den avtalade lärotiden, de som arbeta hos flera eller växlande arbetsgivare (exempelvis sjuksköterskor, huslärare, hussömmerskor, vissa uppasserskor) samt vissa inom hemarbetet sysselsatta personer, vilka intaga en mellanställning mellan arbetsgivare och arbetare (s. k. Zwischenmeister och Mittelspersonen). De egentliga hemarbetarna äro däremot försäkringspliktiga. På grund av undantaget för dem, som arbeta hos flera eller växlande arbetsgivare, bliva dock allenast sådana hemarbetare, vilka hava pysselsättning hos en och samma arbetsgivare, försäkringspliktiga. Några särskilda svårigheter med avseende å kontrollen å dessa ha ej gjort sig gällande. 5)_ vissa anhöriga till arbetsgivaren ävensom sådana, vilka allenast tillfälligtvis innehava försäkringspliktig anställning eller innehava denna såsom en bisyssla; 6) de som hava sysselsättning i s. k. rent lantliga kommuner. Enligt lagen äger socialministern förordna, att vissa kommuner, i vilka försäkringspliktiga icke i större antal äro sysselsatta eller bosatta, skola anses såsom rent lantliga kommuner. Detta medför, att inom sådana kommuner sysselsatta personer, vilka eljest skulle varit försäkringspliktiga, komma att falla utanför försäkringen. Dock gäller, att personer, som syseisättas såsom byggnadsarbetare eller vid företag, där regelbundet flera än fem arbetare äro anställda, ävensom vissa slags säsongarbetare förtärande äro försäkringspliktiga. För dem, som på grund av ifrågavararande undantag befrias från försäkringsplikt (men endast för dessa), är frivillig försäkring i viss ordning medgiven. Denna möjlighet har hittills begagnats i mycket liten utsträckning. Hela undantaget påstods för övrigt vara av ganska ringa praktisk betydelse med hänsyn till landets långt framskridna industrialisering. 1 Enligt en lag av d. 22/ii 1927 äro numera personer, vilka uteslutande eller huvudsakligen hava sysselsättning vid sågverksföretag, indragna i försäkringen.

529 i Inalles äro omkring 1 milj. arbetare och tjänstemän försäkrade (Österrikes nuvarande folkmängd är omkring 6.5 milj.). 1 3. Förutsättningarna för rätt till understöd. För rätt till understöd uppställas i lagen vissa förutsättningar. I första hand gäller sålunda, att vederbörande skall vara arbetsför. Alla, som pa grund av lyte, sjukdom, olycksfall eller av annan anledning aro tillfälligt eller varaktigt ur stånd att förrätta arbete, uteslutas följaktligen från kretsen av understödsberättigade. I tveksamma fall äger arbetslöshetskontor pafordra, att vederbörande låter underkasta sig läkarbesiktning för utrönande av arbetsförmågan. Finnes vid undersökning, att vederbörande icke är i alla avseenden fullt arbetsför men att han kan utföra vissa bestämda slag av arbete, behandlas han såsom arbetsför och erbjudet arbete anses i så fall såsom passande, allenast om det är sådant, för vilket han enligt läkarens utsago är lämpad. Har läkaren förklarat honom icke vara arbetsduglig i sitt fack men i stand att utföra lättare sysslor, äger arbetslöshetskontor, sedan upprepade försök ^ att skaffa honom arbete misslyckats på grund av hans nedsatta arbetsförmåga, att utan vidare undersökning behandla honom såsom icke arbetsför och således avstänga honom från understöd. Vidare förutsattes, att vederbörande faktiskt är arbetslös d. v. s. att tidigare anställningsförhållande upphört att gälla och att han sedan varken genom egna bemödanden eller med arbetsförmedlingens hjälp kunnat få passande arbete. Det förstnämnda kravet medför, att den, som har sin anställning kvar men exempelvis på grund av driftsinskränkning har arbete blott vissa dagar i veckan, icke kan erhålla understöd för de dagar, han är utan arbete. Anställningen får emellertid vidare icke hava upphört av vilken anledning som helst; självförvållad arbetslöshet medför icke rätt till understöd, åtminstone icke under den närmaste tiden efter arbetslöshetens inträde. I sådant avseende gäller följande. Har den arbetslöse blivit avskedad på grund av förhållande från hans sida, som enligt gällande lag berättiga^ arbetsgivaren till den vidtagna åtgärden och kan läggas arbetaren till last (således ej t. ex. blott oförmåga att utföra det förelagda arbetet) eller har han frivilligt lämnat anställningen, utan att sådana förhållanden varit för handen, som lagligen berättigat honom att häva arbetsavtalet, är han utesluten från rätt till understöd under en tid av 4—8 veckor från dagen för anställningens upphörande. Arbetslöshetskontoret bestämmer inom nämnda gränser fristens längd under hänsyntagande till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. — Ä r arbetslösheten en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout får understöd icke meddelas, så länge driftinställelsen varar. Omedelbart sammanhang mellan driftinställelsen och arbetskonflikten måste emellertid föreligga. Sådant sammanhang anses icke vara för handen, därest driftinställelse på grund av konflikt vid visst företag skulle orsaka arbetslöshet vid annat företag. Är det tvistigt, huruvida arbetslösheten är en följd av en utav arbetskonflikt orsakad driftinställelse, skall frågan härom i första hand prövas av skiljenämnden vid arbetslöshetskontoret. Denna skall sedan ofördröjligen underställa sitt beslut den industriella kretskommissionens prövning. Dennas 1 Den 27/i2 1926 har antagits en lag angående sjuk-, arbetslöshets-, olycksfalls- och pensionsförsäkring av tjänstemän (Angestellte). Frågan om sådana personers rätt till understöd vid arbetslöshet regleras således numera genom denna lag och icke genom 1920 års lag om arbetslöshetsförsäkring. Detta medför dock endast ringa ändring i det förutvarande läget. Den nya lagen hanvisar nämligen i fråga om förutsättningarna för rätt till understöd vid arbetslöshet, understodets storlek, understödstiden samt sättet för anspråkets framställande och förfarandet till bestämmelserna i 1920 års lag.

34—271089.

530 utslag skall lända till efterrättelse vid arbetslöshetskontorets prövning av understödsansökningarna. För att en erbjuden anställning skall anses passande fordras i regel, att den motsvarar den arbetslöses kroppsliga färdigheter, icke utsätter hans hälsa eller moral för fara, icke väsentligt försvårar hans framtida utövande av det egna yrket samt är förenad med den avlöning, som är fastställd i det för den erbjudna anställningen gällande kollektivavtal eller, där sådant avtal ej föreligger, är vanlig på arbetsorten för liknande arbete. Har den arbetslöse oavbrutet åtnjutit understöd i 8 veckor, tages dock icke längre någon hänsyn till det yrke, den arbetslöse tillhör. Antager han under sådana förhållanden anställning i annat yrke, skall han på begäran erhålla intyg, vari angives, att anställningen icke motsvarar hans utbildning. Man vill på detta sätt underlätta möjligheterna för den arbetslöse att vid inträffande förbättring å arbetsmarknaden åter erhålla anställning i sitt gamla yrke. Erbjuden anställning vid företag, där strejk eller lockout råder, äger den arbetslöse avböja. Vägran att antaga arbete, som kan anses passande, medför förlust av understödsrätten under 8 veckor. Ytterligare fordras emellertid för rätt till understöd, att den arbetslöse under de 12 månaderna närmast före det han gör sitt anspråk gällande innehaft försäkringspliktig anställning under minst 20 veckor. Med denna bestämmelse åsyftas att utesluta tillfällighetsarbetare samt att åvägabringa en viss fast relation mellan erlagda avgifter och åtnjutet understöd. De industriella kretskommissionerna äga emellertid bevilja viss dispens. Befinner den arbetslöse sig i nödläge och har han innehaft försäkringspliktig anställning under den stadgade minimitiden av 20 veckor, därest man räknar med cle två sista åren. kan den industriella kretskommissionen (ej arbetslöshetskontoret) bevilja un^ derstöd under högst 12 veckor. Förutsättning härför är dock, att den arbetslöse kan göra sannolikt, att allenast sjukdom eller dylikt ursäktligt förhållande hindrat honom från att arbeta i försäkringspliktigt yrke under den föreskrivna tiden. Å andra sidan gäller enligt lagen, att därest den arbetslöse före den anställning, varpå han grundar sitt anspråk på arbetslöshetsunderstöd, uteslutande eller huvudsakligen haft sysselsättning i lantbruket, så förlänges den stadgade minimitiden av 20 veckor till 40 veckor. Härigenom vill man förhindra, att sysslolösa lantarbetare- skaffa sig en tillfällig försäkringspliktig anställning i avsikt att på detta sätt åtkomma arbetslöshetsunderstöd. Nu återgivna regler angående viss tids anställning såsom förutsättning för rätt till understöd äro för närvarande delvis satta ur kraft. Alltsedan 1922 har man nämligen med hänsyn till den omfattande arbetslösheten ansett nödvändigt att provisoriskt medgiva betydande lättnader i de krav, varåt nämnda regler giva uttryck. Bestämmelser härom hava utfärdats i författningar med allenast begränsad giltighetstid, vilken emellertid upprepade gånger förlängts. För det närmare innehållet i dessa ganska invecklade bestämmelser skall här icke redogöras. Däremot bör framhållas, att det för den arbetslöses rätt tall understöd principiellt är utan betydelse, om arbetsgivaren vederbörligen anmält honom på sätt är stadgat i sjukförsäkringslagen. Upptäckes det, att arbetsgivaren försummat göra sådan anmälan, skall emellertid anmälan göras till vederbörande sjukkassa, som har att indriva de avgifter, vilka rätteligen bort utgå. Därjämte blir arbetsgivaren ersättningsskyldig gentemot staten för vad som utbetalas i arbetslöshetsunderstöd. _ Karenstiden är 7 dagar, räknat från arbetslöshetens början. I karenstiden inräknas arbetslösa dagar under de sista sex veckorna; det är härvid utan betydelse, huruvida understöd uppburits under den tidigare arbetslösheten. För vissa korttidsarbetare — sådana som under cle sista tre veckorna varit syssel-

531 satta blott under hälften av den eljest å arbetsplatsen vanliga arbetstiden — är karenstiden tills vidare nedsatt till tre dagar. _ ' Slutligen ger lagen möjlighet för socialministeriet att genom särskild torordning från rätten till understöd utesluta sådana, vilkas uppehälle icke sattes i fara genom arbetslösheten, samt personer under 16 år. Denna möjlighet har man också begagnat sig av och hela tiden har gällt såsom en förutsättning tor rätt till understöd, att levnadsuppehället sättes i fara genom arbetslösheten Någon strängare kontroll i fråga om denna förutsättnings uppfyllande har det emellertid icke varit möjligt att utöva. Den arbetslöse får när han ansöker om understöd, underteckna en förklaring, att nämnda förutsättning ar tor handen och härmed låter man sig i allmänhet nöja. Dock är att märka, att i de fall då kommunalmyndigheten medverkar vid upptagandet av ansökan om understöd, denna myndighet är förpliktad att, därest den anser nu ifrågavarande förutsättning i visst fall icke vara för handen, göra anteckning härom i det intyg som myndigheten skall tillställa den arbetslöse. Regelmässigt skall uppehället icke anses vara satt i fara genom arbetslösheten, därest vederbörande äger penningmedel, som äro tillräckliga för hans underhall under mer än x/4 år om han äger fastighet, som bereder honom inkomst, om anhöriga, vilka hava försörjningsplikt gentemot honom, eller andra närstående antoryanter som leva i gemensamt hushåll med honom, ha inkomster, som aro tillräckliga för att jämte vad den arbetslöse eventuellt själv kan förtjäna, forsla till hans nödtorftiga underhåll. Det må påpekas, att det förslag^ som lag till grund för lagstiftningen och vilket, enligt vad förut anmärkts, icke avsäg att genomföra någon försäkring i egentlig mening, direkt i lagtexten upptog behovet såsom en förutsättning för rätt till understöd. Under parlamentsbehandlingen skedde på denna punkt ändring men denna blev, såsom av det anförda framgår, blott en formell sådan; i realiteten blev förslagets standpunk, gällande. Personer under 16 år erhålla understöd, allenast därest de sakna anhöriga och sedan mer än 3 månader måst försörja sig själva eller därest de leva tillsammans med föräldrar eller syskon och helt eller huvudsakligen bestrida deras underhåll. 4.

Understöden. a)

Beloppen.

I fråga om understödens storlek skiljer man mellan å ena sidan arbetslösa, vilka hava familj att försörja eller äro ensamstående och icke leva i tamiijeförband, samt å andra sidan alla övriga. Understöden voro för bada grupperna redan från början bestämda i visst förhållande till den lagstadgade minsta sjukpenningen. Relationen har emellertid ändrats upprepade ganger under årens lopp. För närvarande utgår understödet i fråga om familjeförsörjare (och ovannämnda ensamstående) med 110 % av minimisjukpennmgen (vissa särbestämmelser gälla dock för de högsta löneklasserna). För varje barn, dock högst för 3, utgår dessutom ett tillägg av 5 % av sjukpenningen. 1 t råga om övriga utgår understödet med 5/6 av minimisjukpennmgen. For samtliga galler, att understödet för vecka icke får överstiga 80 % av veckoförtjänsten i sista anställningen. ... , ,.. Sjukpenningen åter bestämmes i visst förhallande till den lorsakrades_ lon, lagen upptager 10 olika löneklasser. Från de med ledning härav uppgjorda tabellerna för beräkning av arbetslöshetsunderstöden må återgivas följande sammanställning (i praktiken tillämpas viss differentiering mom de olika loneklasserna) :

532 Klass 1 2

3 4

\ 6 7 8

9 10

D a g l i g arbetsförtjänst i n t i l l 0.77 S. 0.78-1.03 > 1.04—1.13 » 1.14—1.39 . 1.40—1.73 > 1.74—1.87 > 1.88—2.40 2.41—3.00 » 3.01-4.20 » 4.21— ,

D a g l i g t understöd I c k e familjeFamiljeförsörjare försörj are (med tre eller flera b a r n ) 0.48 S. 0.48—0.51 S. 0.54—0.60 0.54—0.70 i 0.72—0.74 > 0.72—0.76 » 0.79—0.83 > 0.79-0.94 > 0.97—1.03 » 0.97—1.16 » 1.20 » 1.21—1.26 > 1.33—1.40 » 133-1.61 > 1-60 1.68—1.99 > 1.80 > 2.13—2.60 . 2.00 » 3.02-3.10 *

Det är att märka, att understöd utgår för veckans samtliga sju dagar. Det övervägande antalet arbetslösa, som uppbära understöd, — 70—80 %, i Wien 90 % — tillhör den högsta löneklassen och har i allmänhet en högre faktisk lön än den, som ligger till grund för beräkningen av understödet. Underförsäkring föreligger således i stor utsträckning. Lagen ger de industriella kretskommissionerna rätt att med socialministeriets godkännande bestämma, att understödet, i stället för att i varje enskilt fall utmätas på grundval av sjukpenningen, skall utgå efter för varje särskilt yrke fastställda enhetliga taxor. Av denna möjlighet har man emellertid hittills icke begagnat sig. Understöd får icke utgå under tiden, den arbetslöse uppbär sjukpenning. Ä andra sidan äger emellertid den, som uppbär arbetslöshetsunderstöd och under denna tid bliver sjuk, att bekomma sjukpenning och övriga i sjukförsäkringslagen stadgade förmåner från den sjukkassa, han vid arbetslöshetens inträde tillhörde, oavsett att han, bliven arbetslös, icke längre är medlem i kassan. Sjukpenning utgår med det lagliga minimibeloppet för den löneklass, han sist tillhörde. — Åtnjuter arbetslös annat understöd av offentliga medel, såsom ersättning på grund av invaliditet eller olycksfall, pension eller dylikt, och uppgår detta till belopp, motsvarande minst hälften av arbetslöshetsunderstödet, skall detta minskas med hälften av förstnämnda belopp, dock att arbetslöshetsunderstödet icke må nedgå under tredjedelen av det belopp, varmed det eljest lagligen skolat utgå. I detta sammanhang må slutligen ock påpekas, att enligt en särskild lag av den 7/i2 1922 utgår jämväl visst hyresbidrag till de arbetslösa. Till den, som uppbär understöd och som har att gälda hyra för sin bostad, skall nämligen vid sista utbetalningen av understöd i varje månad utgå ett tillägg, som till beloppet motsvarar det dagliga understödet. Dessa tillskott anses såsom kostnader för försäkringen och täckas följaktligen i samma ordning som dessa. Reseersättning kan ock under vissa omständigheter lämnas till arbetslös, som anvisas arbete å annan ort. b) Under stöds liden. Arbetslöshetsunderstöd får enligt lagen utgå under högst 12 veckor under loppet av tolv på^varandra följande månader. Denna tid kan emellertid förlängas. I tider,då arbetsmarknadens läge är varaktigt ogynnsamt, kunna nämligen de industriella kretskommissionerna berättigas att för arbetslösa, som befinna sig i nödläge, utsträcka understödstiden till högst 30 veckor under loppet av 12 månader. Enligt en ännu gällande förordning av 1922 ha de industriella kretskommissionerna erhållit sådant bemyndigande tillsvidare. Förutsättning for utsträckning av understödstiden är enligt förordningen, att den arbetslöse tillhör ett yrke, beträffande vilket läget på arbetsmarknaden är varaktigt ogynnsamt, samt att han befinner sig i nödläge och är arbetsvillig. Särskild

533 ansökan om utsträckning av tiden skall av den arbetslöse inlämnas till vederbörande arbetslöshetskontor. Detta får emellertid icke pröva ansökningen utan skall översända denna jämte eget yttrande till den industriella kretskommissionen, som fattar beslut angående varje särskilt fall. Kommissionens beslut får icke överklagas. Bestämmelsen, att den arbetslöse skall befinna sig i nödläge, innefattar givetvis en strängare förutsättning än den, som gäller för 12-veckorsunderstödet (att levnadsuppehället skall sättas i fara genom arbetslösheten). Nödläge skall icke anses föreligga, om den arbetslöses maka eller make innehar arbetsanställning, eller om den arbetslöse kan erhålla försörjning av andra anhöriga, som leva i gemensamt hushåll med honom, eller han förfogar över tillgångar, som förslå till hans uppehälle. I och för prövningen av dessa omständigheter skall arbetslöshetskontoret från vederbörande gendarmeripostkommando infordra upplysningar enligt ett fastställt formulär. I praktiken har det visat sig omöjligt att genomföra en ingående individuell prövning; man går efter vissa fastslagna schema och ministeriet har måst låta nöja sig härmed med hänsyn till det stora antalet ansökningar. Emellertid har man av omständigheternas makt tvingats gå ännu längre. Då den stora krisen 1922 satte in, ansåg man sig nödsakad att nå något sätt bereda dem, som redan åtnjutit arbetslöshetsunderstöd under den i sådant avseende bestämda maximitiden, fortsatt hjälp. Man beslöt sig då för att införa en anordning med extraordinärt understöd. Denna anordning var tänkt såsom en rent tillfällig åtgärd och lagen, varigenom den infördes, hade blott provisorisk giltighet. Den har emellertid sedermera upprepade gånger förlängts och anordningen gäller ännu, ehuru i viss mån ändrad. Den har intill senaste tid i praktiken inneburit allenast en förlängning av understödstiden enligt arbetslöshetsförsäkringslagen, ehuru understödet gått under benämningen extra-ordinärt sådant (ausserordentliche Notstandsunterstutzung). Enligt lagen av 1922 berättigades socialministern att på ansökan av industriell kretskommission medgiva denna rätt att till inländsk arbetslös, som icke längre ägde uppbära arbetslöshetsunderstöd av den anledning, att han redan uppburit sådant under 30 veckor, och som befann sig i särskilt nödläge, utbetala understöd intill samma belopp som det vanliga försäkringsunderstödet. Kostnaderna härför skulle inräknas i utgifterna för den egentliga försäkringen. Särskild ansökan skulle göras och denna skulle i varje särskilt fall prövas av den industriella kretskommissionen. Någon begränsning av tiden, under vilken sådant extraordinärt understöd kunde utgå, gällde ursprungligen icke. Först med lag den 1/6 1925 genomfördes bestämmelser i sådant hänseende. Enligt denna skulle arbetslös, som åtnjutit vanligt understöd i 30 veckor, äga uppbära extraordinärt: om han icke fyllt 25 år under högst 22 veckor samt om han fyllt 25 men icke 50 år under högst 48 veckor; för äldre personer skedde ingen begränsning. Samtidigt ställdes emellertid i administrativ väg särskilda medel till förfogande för beviljande av fortsatt understöd (ausserordentliche Beihilfe) intill högst 90 % av det vanliga understödet och i augusti 1925 skedde en laglig reglering av denna särskilda understödsverksamhet. Genom lag 7/s 1926 (den 18 :e novellen till arbetslöshetsförsäkringslagen) ha de båda formerna av extraordinärt understöd sammanförts till en enda, s. k. Notstandsaushilfe. Förutsättningarna för beviljande av sådant understöd äro desamma, som gällde i fråga om Notstandsunterstutzung. Det kan utgå med högst samma belopp som det vanliga försäkringsunderstödet. Någon tidbegränsning finnes icke stadgad i lagen. Det närmare bestämmandet såväl i fråga om beloppet som tiden överlämnas åt de industriella kretskommissionerna; dessa äga ock i övrigt utfärda kompletterande föreskrifter. I följd härav äro olika regler gällande i olika kretsar. De flesta kommissionerna bevilja 80— 90 % av det vanliga försäkringsunderstödet, men somliga gå ned till 50—60 %.

534 Beloppen bestämmas ock stundom olika för olika åldersklasser eller olika yrkesgrupper. I fråga om understödstiden trodde man i socialministeriet, att kommissionerna skulle komma att fasthålla vid de begränsningar, som 1925 genomfördes beträffande Notstandsunterstutzung. Det uppgavs jämväl, att kommissionerna för närvarande vore ganska stränga vid prövningen av ansökningar om extraordinärt understöd åtminstone i mindre kretsar, där noggrann individuell prövning voro lättare att genomföra. Till belysning av i vilken utsträckning förlängning av understödstiden utöver 12 veckorjsamt beviljande av extraordinärt understöd ägt rum må anföras några siffror från Wien (ungefär hälften av samtliga understödstagare i landet äro bosatta i denna stad). Vid räkning i september 1925 befanns, att tillhopa 66 273 arbetslösa uppburo understöd. Av dessa uppburo 19 734 personer eller 29.8 % det första 12-veckorsunderstödet; 23 457 eller 35.4 % hade fått tiden förlängd och 23 082 eller 34.8 % uppburo extraordinärt understöd. I september 1926 uppgick hela antalet understödstagare till 76 004. Härav uppburo 17 240 personer eller 22.7 % det första 12-veckorsunderstödet, 23 241 eller 30.6 % hade fått understödstiden förlängd och 35 523 eller 46.7 % uppburo extraordinärt understöd. 5.

Finansiering.

a) Den egentliga

försäkringen.

Vid försäkringens genomförande ansåg man omöjligt att göra några tillförlitliga beräkningar angående de kostnader, den i framtiden skulle föra med sig. Arbetsmarknaden befann sig i ett fullkomligt onormalt läge och den största ovisshet rådde om huru den i framtiden skulle gestalta sig; icke ens för de närmaste månaderna ansåg man sig kunna göra några sannolika antaganden. Man bestämde sig därför för ett system, enligt vilket anspråket på understöd skulle galla direkt mot staten och denna skulle förskottera samtliga kostnaderna Sedermera skulle viss fördelning av kostnaderna äga rum mellan de av försäkringen närmast intresserade. I sådant avseende föreskrevs, att staten, de försäkrade och deras arbetsgivare skulle bära var sin tredjedel. Tanken att alagga kommunerna viss bidragsskyldighet var under övervägande men släpptes. Avgörande härvid var den omständigheten, att särskilt de större städerna, J i l k a hade de största skarorna av arbetslösa, befunno sig i en synnerligen. brydsam finansiell ställning. Emellertid visade sig, sedan försäkringen trätt i kraft, att utgifterna för denna stego till betydande belopp och ökades år från år. Det blev därför nödvändigt att på något sätt avlasta staten från en del av dess bördor i forevarande hänseende. Detta genomfördes på så sätt, att man dels lade en större andel av kostnaderna å de försäkrade och deras arbetsgivare och •/ i ooo t k o m m u n e r n a att gälda visst mindre bidrag. Genom en lag av den "l2 1923 föreskrevs sålunda, att av samtliga kostnaderna skulle de försäkrade och deras arbetsgivare med hälften vardera återgälda 80 % och kommunerna 4 % medan återstående 16 % skulle stanna å staten. De försäkrades och arbetsgivarnas andel höjdes sedermera fr. o. m. den 7 5 1923 till 82 % och fr. o. m. den Iio, s. a. till 84 % under motsvarande minskning av statens andel Genom lag av den 7/8 1926 har gjorts en betydelsefull reform i fråga om fördelningen av kostnaderna för arbetslöshetsunderstöden. Denna reform gick närmast ut på att åstadkomma ett verkligt särskiljande av den egentliga försäkringen från den extraordinära understödsverksamheten. Dessa understödsformer hade ju i finansiellt avseende hittills behandlats på ett och samma sätt. i u l ^ d . e n e fenthga försäkringen bestämdes nu, att kostnaderna slutligen skulle helt och hållet baras av de försäkrade och deras arbetsgivare till lika del

535 Såväl stat som kommunerna äro således numera avkopplade. Staten dock ej helt; den skall nämligen, såsom förut, förskottsvis bestrida samtliga kostnader. De avgifter, som skola erläggas av de försäkrade och deras arbetsgivare, fastställas enligt lagen av socialministeriet i samråd med finansministeriet och utgå med viss procent av normalavgiften till sjukförsäkringen. Samma löneklassindelning, som kommer till användning vid understödens utmätande, tillämpas följaktligen även här. Ursprungligen tog man ock vid avgifternas beräknande i viss omfattning hänsyn till den olika arbetslöshetsrisk, som kunde föreligga inom olika yrken. De försäkrade voro allt efter det företag, däri de hade anställning, uppdelade i tre olika arbetslöshetsklasser. Till klassen med de lägsta avgifterna hörde bl. a. järnvägsmän, gruvarbetare och arbetare i annan bergshantering. Till klassen med de högsta avgifterna hänfördes försäkrade, som hade anställning i företag med utpräglad säsongkaraktär: byggnadsarbetare i vidsträckt bemärkelse, restaurangpersonal o. s. v.; samtliga mom handeln anställda hänfördes ock till denna grupp. Alla ej särskilt nämnda^ hanfördes till mellangruppen. Hela detta system avskaffades fr. o. m. ingången av 1922. Det visade sig nämligen, att betydande olägenheter voro förenade därmed. Sjukkassornas verksamhet med indrivningen av avgifterna försvårades i hög grad. Yrkenas uppdelning å de olika klasserna blev med hänsyn till den förhållandevis ringa erfarenheten å området tämligen godtycklig. Enskilda yrken, som i början av försäkringens verksamhet uppvisat höga arbetslöshetssiffror och därför hänförts till klassen med de högsta avgifterna, kommo i ett långt gynnsammare läge och den gjorda indelningen syntes icke längre rättvis. Slutligen ansågs, att arbetslöshetsförsäkringen rätteligen icke vore att betrakta såsom en försäkring i egentlig mening utan fastmera såsom en slags hjälpverksamhet. Det vore med hänsyn därtill fullt befogat att, byggande på solidariteten mellan de olika grupperna av arbetare, göra avgifterna enhetliga för alla yrken. Påpekas må, att kravet å enhetliga avgifter särskilt starkt framfördes från arbetarhåll. Ehuru enligt lagens ordalag försäkringsavgifterna skulle påföras och betalas först under året efter det, vars utgifter de avsågo att täcka, kommo givetvis provisoriskt fastställda avgifter att upptagas, avpassade i förhållande till föregående årets utgifter, i den mån dessa voro slutligen fixerade, samt behovet för det löpande året. Med detta system var att vänta, att avgifterna skulle komma at växla ej obetydligt från år till år. Så blev också fallet i mycket hög grad. Några siffror till belysning härav må nämnas. Under tiden 30/i—30/8 1922 utgingo avgifterna med 15 % av sjukförsäkringsavgiften, för tiden därefter intill den x/, 1923 med 40 %, därefter intill den a/5 s. å. med 120 %, sedermera under 1923 och till den 1j5 1924 med 140 %, därefter intill den x/6 1925 med 83 x/8 %, därefter intill den a/8 s. å. med 100 %; fr. o. m. sistnämnda dag höjdes procentsatsen till 120 (de angivna siffrorna från den % 1923 avse jämväl det extraordinära understödet). Att berörda växlingar skulle medföra kännbara ölägenheter för näringslivet, är lätt att förstå, särskilt om man betänker, att avgifterna blevo högre ju större arbetslösheten och ju sämre följaktligen det ekonomiska läget var. Någon högsta gräns för avgifterna fanns heller icke stadgad. I anledning av de starka anmärkningar, som i båda dessa hänseenden framförts mot systemet, har numera genom lagen av den 7/s 1926 blivit bestämt, dels att avgiften, som skall utgå av de försäkrade och deras arbetsgivare, icke får överstiga 80 % av den normala sjukförsäkringsavgiften och dels att förstnämnda avgift tillsvidare skall utgå med det sålunda stadgade maximibeloppet. Regleringen på den sista punkten är avsedd att gälla för längre tid och huvudlagens stadgande om avgifternas fastställande i administrativ väg är sålunda satt ur kraft. Såväl de försäkrades som arbetsgivarnas avgifter erläggas av de senare till

536 vederbörande sjukkassa i samband med sjukförsäkringsavgifterna, vilka i allmänhet gäldas månadsvis. Den andel, som belöper å de försäkrade', äga arbetsgivarna därefter tillgodogöra sig genom avdrag å lönerna. Sådant avdrag må icke verkställas senare än vid andra avlöningstillfället efter avgifternas erläggande. Skulle summan av erlagda avgifter överstiga statens fordran på grund av gjorda förskott, skall överskottet avsättas till en reservfond, som förvaltas av socialministeriet. b) Det extraordinära

understödet.

Då 1922 verksamheten med utdelandet av extraordinära understöd igångsattes, ordnades denna såsom en direkt fortsättning av den egentliga försäkringen I o den grundläggande författningen, vars giltighetstid sedermera upprepade gånger förlängdes, angåvos de särskilda förutsättningar, som skulle gälla för ratt till det nya understödet, och sedan stadgades, att i övrigt skulle föreskrifterna angående det egentliga försäkringsunderstödet lända till efterrättelse I toljd härav skulle kostnaderna förskottsvis bestridas av staten och sedan fördelas i enahanda ordning, som gällde för den egentliga försäkringen. De båda understodsformerna kommo således att i finansiellt hänseende helt och hållet sammanflyta. Beträffande de under senare hälften av 1925 samt 1926 pa vissa orter utgående s. k. ausserordentliche Beihilfen gällde dock särskilda regler: 5 % betalades av vederbörande kommun och återstoden täcktes genom särskilda tilläggsavgifter å arbetsgivare och arbetare. Numera har man emellertid genom lagen av den 7/s 1926, såsom förut anmärkts, sökt åstadkomma en verklig boskillnad mellan försäkring och understödsverksamhet. Det närmare genom förandet av sistnämnda verksamhet är ju numera överlämnat åt de industriella kretskommissionerna; dessa bestämma angående understödets storlek, tiden da sådant får utgå o. s. v. I anslutning härtill har man föreskrivit att regleringen av kostnaderna skall ske kretsvis. Enligt lagen förskjuter visserligen staten fortfarande kostnaderna, men senare skall en fördelning ske kretsvis därvid ena hälften fördelas lika på de försäkrade och deras arbetsgivare medan den andra hälften fördelas lika mellan staten samt det land och den kommun, dar vederbörande understödstagare äro bosatta. Andelen, som skall tackas av de försäkrade och deras arbetsgivare, uttages i form av ett särskilt tillagg a avgifterna till den egentliga försäkringen. Storleken av detta tillägg bestämmes av de industriella kretskommissionerna. Det får emellertid icke överstiga 50 % av den normala sjukförsäkringsavgiften. Kan ej med en tilläggsavgift ay denna storlek kostnaderna för de extraordinära understöden täckas skola understöden nedsättas. Staten träder således ej här — såsom beträffande den egentliga försäkringen — emellan och ligger ute med felande belopp tillsvidare. _ De industriella kretskommissionerna hava följaktligen vid utfärdandet av sina bestämmelser angående det extraordinära understödet att taga noggrann hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna därav. Man beräknade dock, att man för den närmaste tiden i allmänhet icke skulle behöva uttaga maximiavgif ten. För närvarande utgår också exempelvis i Wien tilläggsavgiften med 401 * för själva staden och 30 % i omgivningen (kretsen är delad i två olika distrikt). 6.

Kontrollen.

Sedan en arbetslös beviljats understöd, har han att minst 2 gånger i veckan personligen anmäla sig som arbetssökande å vederbörande arbetslöshetskontor De industriella kretskommissionerna äga bestämma, att anmälan skall äga

537 rum oftare och i vissa kretsar gäller också skyldighet att dagligen anmäla sig. I kommuner med mindre invånarantal än 5 000 och där intet arbetslöshetskontor finnes, kan anmälningen äga rum inför kommunal myndighet (Gemeindeamt); utbetalas understödet av denna myndighet, skall dock den arbetslöse minst en gång var 14 :e dag anmäla sig å vederbörande arbetslöshetskontor. I kommuner med flera än 5 000 invånare men där intet arbetslöshetskontor likväl finnes, kan anmälningen äga rum exempelvis å ett gendarmeripostkommando. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten medför förlust av rätten till understöd under 14 dagar. Vid de industriella kretskommissionerna finnas dessutom anställda särskilda kontrollörer. Dessa besöka de arbetslösa i deras hem och äga påfordra, att den arbetslöse å viss bestämd tidpunkt skall vara där tillstädes; underlåtenhet härutinnan har samma påföljd som försummad kontrollanmälan. De gå jämväl omkring på olika arbetsplatser för att tillse, att sådana, som uppbära understöd, ej samtidigt innehava arbetsanställning. Vid sidan härav utövas emellertid en ingående central kontroll. Då en arbetslös ansöker om understöd och de stadgade fristerna i sådant avseende äro förlupna, if ylles å arbetslöshetskontoret en anmälningsblankett (Anmeldungsbogen) i tre exemplar. Här antecknas med ledning av de intyg och handlingar, som den arbetslöse är pliktig att förete, alla för bedömande av understödsanspråket erforderliga data. Blanketten undertecknas _ därefter av den arbetslöse och vederbörande tjänsteman gör en kort anteckning angående sökandens arbetsförmåga. Första gången en arbetslös gör ansökan om understöd gällande vid visst kontor, upprättas där ett registerkort med noggranna uppgifter angående den arbetslöses person och de omständigheter, som kunna vara av betydelse för rätten till understöd. Den arbetslöse erhåller då jämväl ett grundnummer, som antecknas i registerkortet, anmälningsblanketten och övriga handlingar, som utfärdas i samband med ansökningen. Detta nummer behåller sedermera den arbetslöse. Gör han ny ansökan, tillsättes ett undernummer. Har han vid första ansökningen exempelvis erhållit numret 120, användes nästa gång 120/1, tredje gången 120/2 o. s. v. Beviljas ansökningen, utfärdas en betalningsanvisning (på baksidan av anmälningsblanketten), varefter ett exemplar av blanketten översändes till vederbörande skattekontor och ett till det s. k. centralregistret (Zentralkataster),;vilket utgör en avdelning inom socialministeriet. Den arbetslöse erhåller tillika ett kontrollkort, vilket skall tjäna såsom legitimation för honom, då han inställer sig å skattekontoret för erhållande av understödet, och jämväl skall medföras, då han gör sina förut omnämnda kontrollanmälningar. Detta kort skall återställas, då han upphör att uppbära understöd. I centralregistret upplägges på grundval av anmälningsblanketterna ett register över samtliga arbetslösa, som gjort anspråk på understöd gällande. Därjämte granskas, huruvida arbetslöshetskontorens beslut stå i överensstämmelse med de data, som framgå av blanketten. Föreligger anledning till anmärkning, anställes en noggrann undersökning och erforderliga åtgärder för vinnande av rättelse vidtagas. Arbetslöshetskontoren äga hos registret göra förfrågningar av varje art. I centralregistret anställda tjänstemän företaga jämväl resor till de olika arbetslöshetskontoren för utövande av tillsyn över dessa. 7.

Speciella hjälpanordningar.

a) Produktiv

arbetslöshetshjälp.

Den verksamhet, som hittills skildrats, går ut på beredande av rent penningunderstöd vid inträffande arbetslöshet. Försäkringslagen innehåller

538 emellertid bestämmelser angående vissa hjälpåtgärder av delvis annan karaktär. I främsta rummet komma därvid i betraktande de år 1922, närmast efter tyskt mönster, i lagen införda föreskrifterna angående den s. k. produktiva arbetslöshetshjälpen. Denna går i huvudsak ut på subventionerande av vissa arbeten, vid vilka arbetslösa, som eljest skulle erhållit penningunderstöd, kunna få sysselsättning och på sådan väg erhålla medel till sitt uppehälle. Subventionen gäldas av försäkringens medel. De närmare reglerna äro i huvudsak följande. Subvention kan ifrågakomma blott för allmännyttiga företag, vilka under annan förutsättning ej skulle kommit till stånd, åtminstone icke vid ifrågavarande tidpunkt. I regel skall hjälp lämnas allenast till länder, kretsar och kommuner, således offentliga korporationer. I praxis har detta ock uteslutande blivit fallet. Förutsättning är vidare, att visst antal arbetslösa, som eljest skulle uppburit _ understöd, beredes sysselsättning vid arbetsföretaget. Hjälpen kan utgå antingen i form av direkt understöd utan återbetalningsskyldighet eller i form av lån. Storleken av hjälpen står i visst förhållande till beloppet av det inbesparade arbetslöshetsunderstödet: det direkta understödet får i allmänhet icke överstiga detta belopp och lån icke det tredubbla beloppet. Hjälpen beviljas av socialministeriet i samråd med finansministeriet efter särskild ansökan, som ingives till vederbörande industriella kretskommission. Avser ansökningen direkt understöd, ej överstigande 4 000 S., kan dock kommissionen på egen hand bevilja densamma. I samband med ansökningens beviljande fastställes det minsta antal arbetslösa, som skall beredas sysselsättning, tiden därför, det belopp, som skall anses utgöra inbesparat understöd pr dag^ och arbetslös samt det högsta antal arbetsdagar, för vilket hjälp skall utgå. Tilldelning av arbetslösa sker sedermera genom vissa, av vederbörande industriella kretskommission utsedda arbetslöshetskontor. Företagsledaren är i regel pliktig att såsom arbetare antaga allenast sålunda hänvisade arbetslösa. Undantag härifrån kan beviljas, därest han i vissa fall har behov av utbildade specialarbetare. De arbetslösa å sin sida, vilka av arbetslöshetskontor erhålla hänvisning till arbete av nu förevarande art, äro pliktiga antaga arbetet, vid äventyr att rätten till understöd förloras. Arbetsledaren skall föra särskilda förteckningar över arbetslösa, som vunnit anställning vid arbetet samt noggrant specificerade lönelistor. Lånen utbetalas i den ordning, som föreskrives vid deras beviljande. De skola förräntas efter en räntefot av 5 % och återbetalas kvartalsvis. Den längsta amorteringstiden är i allmänhet 2 år. Nyssnämnda förteckningar och lönelistor skola månadsvis ingivas till den industriella kretskommissionen för att denna må sättas i tillfälle utöva kontroll över villkorens uppfyllande. De direkte understöden utbetalas av den industriella kretskommissionen, efter företeende av förteckningar och lönelistor, veckovis eller med större tidsmellanrum. Lönerna vid subventionerade arbeten skola enligt lagen hållas inom sådana gränser, att arbetare vid andra företag icke lockas att lämna sina platser. I praktiken tillämpas kollektivavtalslönerna. Arbetsförhållandet anses över huvud såsom ett normalt sådant och arbetaren betalar såsom eljest honom åliggande försäkringsavgifter o. dyl. _ Den produktiva arbetslöshetshjälpen har tagits i anspråk i förhållandevis ringa omfattning. Intill 1925 hade sålunda beviljats ansökningar om hjälp för allenast 446 arbetsföretag med omkring 2 72 miljoner arbetsdagar. Den beräknade hjälpen uppgick till sammanlagt ungefär 36 miljarder K. (eller i nuvarande myntenhet 3.6 miljoner S. Av detta belopp hade intill 1925 tagits i anspråk allenast omkring hälften. Under 1925 utgick ytterligare för samma ändamål på grund av förut beviljade eller nya ansökningar i runt tal 4 miljoner S. Till jämförelse må nämnas, att samma år utbetalades i direkt

539 arbetslöshetsunderstöd ett belopp något överstigande 114 miljoner S. Orsaken till att den produktiva arbetslöshetshjälpen kommit att spela en relativt så underordnad roll, är enligt samstämmiga utsagor främst att söka i de ekonomiska förhållanden, som varit och äro rådande i landet. Den privata produktionen är ju praktiskt sett avstängd från möjligheten att erhålla hjälp i förevarande ordning vid eventuellt anställande av arbetslösa. Man har velat undvika ett obehörigt gynnande av vissa enskilda företag, så mycket mera som ju kostnaderna för den produktiva arbetslöshetshjälpen numera helt bestridas av arbetsgivare och arbetare. Men de offentliga korporationerna., som alltså ensamma kunna komma i fråga till erhållande av hjälp, hava alltsedan bestämmelsernas tillkomst i regel befunnit sig i en sa dålig finansiell ställning, att de icke kunnat tillåta sig några utgifter utöver de allra mest nödvändiga. Det har också ej sällan inträffat, att korporationer, vilka erhållit ansökningar om hjälp beviljade, sedermera nödgats avstå från att taga denna i anspråk, enär de med företagets utförande i övrigt förknippade kostnaderna visat sig vara alltför betungande. Den hjälp, som lämnas, ar ju heller i regel icke särdeles stor; vid fall av direkta tillskott förslå dessa icke ens till täckande av de rena lönekostnaderna. Under sådana förhållanden har anordningen givetvis icke kunnat utgöra någon starkare drivkraft till igångsättandet av företag, där man haft att räkna med mera betydande materialkostnader. Hjälpansökningarna ha också i regel avsett endast arbeten^ där lönekostnaderna varit det väsentliga och materialkostnaderna ringa, såsom vagarbeten o. dyl. Vid dessa ha givetvis vanliga grovarbetare lämpligast vunnit sysselsättning. Nu har emellertid den största arbetslösheten v a n t radande bland de fackutbildade arbetarna och så är fortfarande fallet Många anse just med hänsyn härtill, att den produktiva arbetslöshetshjälpen icke har något större berättigande i Österrike och att mera vore att vinna genom ett rationellt ordnande av de offentliga korporationernas ordinära arbetstoretag och inköp med hänsyn till rådande läge å arbetsmarknaden. A andra sidan ha vissa röster, särskilt från arbetarhåll, höjts för att utvidga den produktiva arbetslöshetshjälpens tillämpningsområde till att omfatta jämväl den privata företagsverksamheten. Man har därvid framhållit, att en olämplig forskjutning i konkurrensförhållandena och ett osunt gynnande av vissa enskilda foretag på andras bekostnad kunde undvikas genom överenskommelser med organisationerna inom de särskilda företagsgrenarna. Denna tanke har emellertid mött bestämt motstånd från näringslivets representanter. b)

Utbildningskurser.

Lagen ger vidare arbetsloshetskontor rätt att under vissa förutsättningar hänvisa arbetslös, som uppbär understöd, att genomgå vissa kurser för fortsatt utbildning inom det egna yrket (Nachschulung) eller för utbildning till annat yrke (Umschulung). Under tiden skall vederbörande fortsätta att uppbära sitt understöd. På senaste tid har på vissa håll, särskilt i Wien, denna möjlighet begagnats i stor utsträckning. Genom den industriella kretskommissionens i nämnda stad försorg har anordnats en omfattande verksamhet for yrkesutbildning av arbetslösa medelst särskilda kurser. Sedan 1923, då verksamheten igångsattes, ha sålunda hållits 553 dylika kurser med ett antal deltagare av över 14 000. Deltagarna hava uttagits på frivillighetens väg. Kurserna ha mestadels avsett fortsatt utbildning i det egna yrket. De bedrivas numera till största delen under ledning av särskilt anställd personal och i 1

Under år 1926 utgick för prod, arbetslöshetshjälp 2.3 milj. S. och änder de tre första kvartalen av 1927 3 milj. S.

540 särskilda för ändamålet anordnade lokaler, där såväl teoretisk som praktisk undervisning meddelas. Särskilda verkstäder ha sålunda inrättats för exempelvis mekaniska arbetare, elektriska arbetare, skomakare och läderarbetare, snickare, boktryckare och typografer o. s. v. Även rent teoretiska kurser hållas. I en dylik meddelades exempelvis undervisning i ryska språket: den var avsedd för arbetare, vilka tänkte emigrera till Ryssland. Man har t. o. m. inrättat^ett psykotekniskt institut, där vederbörande före kursernas början få genomgå prov för utrönande av huruvida de äro lämpliga för respektive yrken. Praktisk utbildning beredes även i stor utsträckning vid enskilda företag, som i sådant avseende ställa sig till förfogande. Kostnaderna täckas gemensamt med kostnaderna för arbetsförmedlingen genom särskilda tilläggsavgifter, vilka erläggas i samband med de vanliga försäkringsavgifterna och till beloppet bestämmas av industriella kretskommissionen. Verksamheten anses ha givit synnerligen goda resultat och är stadd i fortsatt livlig utveckling. Det har visat sig jämförelsevis lätt för kursdeltagarna att sedermera erhålla platser; den höjda yrkesskickligheten har givit dem företräde vid konkurrensen med andra arbetssökande. En icke obetydlig omflyttning från överbefolkade yrken till andra med större behov av arbetskraft har också ägt rum. c) Ersättning

till arbetsgivare, som bibehålla sin personal vid ning.

driftinskränk-

Vissa åtgärder med direkt syfte att förebygga arbetslöshet regleras ock i lagen. Sålunda äger enligt denna socialministern att i viss ordning med sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare träffa överenskommelser, enligt vilka företagare, som vid driftinställelse eller driftinskränkning, orsakad av störningar i det ekonomiska livet, underlåter att avskeda arbetare eller tjänstemän, äger att av staten bekomma viss ersättning för de utgifter, som av sådan anledning åsamkas honom. Ersättningen får dock icke överstiga det belopp, som eljest skulle utgått i arbetslöshetsunderstöd till de arbetare eller tjänstemän, vilka företagaren allenast med hänsyn till den ingångna överenskommelsen underlåtit att avskeda. Statens utgifter inräknas i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och täckas följaktligen på samma sätt som dessa. _ Möjligheten att träffa överenskommelser av nu antydd art har icke i någon vidare utsträckning begagnats. För närvarande föreligga allenast två sådana, gällande för pappers- och textilindustrierna. _ I nära sammanhang med nu anförda bestämmelser i arbetslöshetsförsäkringslagen stå emellertid vissa andra i särskild ordning utfärdade föreskrifter, varigenom stadgats skyldighet för företagare att hålla antalet anställda uppe vid viss nivå. Dessa föreskrifter utfärdades 1919 i administrativ väg med stöd av en utomordenetlig fullmaktslag och hade blott provisorisk giltighet. Denna har emellertid sedermera undan för undan förlängts. Enlfgt de ursprungliga bestämmelserna voro företagare, vilka den 26/4 1919 sysselsatte minst 15 arbetare eller 15 tjänstemän (Angestellte) pliktiga att fr. o. m. den 19 /5 1919 hos sig anställa — under lika arbets- och lönevillkor — ytterligare arbetstagare (arbetare eller tjänstemän) till ett antal motsvarande 7 5 av dittills sysselsatta. Emellertid ägde han å det antal, som skulle nyanställas, få avräkna bl. a. samtliga efter den 2 7 4 1919 anställda. Vidare var företagaren pliktig att för varje arbetstagare, vars anställning upphörde efter den 2 7 4 1919 anställa en annan i stället (arbetare eller tjänsteman). Genom en förordning 1920 stadgades beträffande företag, som kommit till stånd efter den 2 7 4 1919 och som vid starten sysselsatte minst 15 arbetare eller tjänstemän, skyldighet för företagaren att, därest arbetstagares anställning upphörde och antalet arbetstagare härigenom skulle understiga det vid förordningens ikraftträdande

541 sysselsatta antal, anställa ny arbetstagare. Ifrågavarande bestämmelser äro, i vad de avse skyldighet att ersätta avgående arbetstagare, ännu gällande. Dock föreligger numera ingen skyldighet till nyanställning i händelse av arbetstagares dödsfall och ej heller därest arbetstagaren utan giltig anledning hävt arbetsavtalet eller han av laga anledning skilts från platsen eller det är fråga om en tjänsteman. Dessutom äga de industriella kretskommissionerna medgiva undantag för särskilda företag eller grupper av företag. Så har ock i stor utsträckning ägt rum. Praktiskt torde ifrågavarande bestämmelser numera allenast innebära skyldighet för företagare att, då han har för avsikt att avskeda ett större antal arbetare, inhämta kretskommissionens tillstånd. Emellertid möjliggöres härigenom för kretskommissionerna att erhålla en^ översikt över arbetsmarknaden samt förhindra oförutsedda och starka påfrestningar. 8.

Försäkringens resultat; reformkrav.

Vid tiden för försäkringens genomförande var, såsom redan förut framhållits, läget å arbetsmarknaden synnerligen osäkert. Under 1919 hade antalet av staten understödda arbetslösa tidvis uppgått till omkring 180 000. Under 1920 sjönk emellertid denna siffra mycket hastigt och då lagen om arbetslöshetsförsäkring i maj s. å. trädde i kraft, räknade man allenast ungefär 20 000 understödda arbetslösa. Denna utveckling mot det bättre fortsatte även under år 1921; det genomsnittliga antalet arbetslösa, som erhållit understöd genom försäkringen, uppgick till allenast 11 666. Med ingången av 1922 förändrades emellertid situationen snabbt. Under det antalet understödda i december 1921 uppgick till 16 687 uppvisade januari 1922 en siffra av 33 641 och februari 43 112. Medeltalet för året blev 41 065. De senare åren utvisa våldsamt stegrade siffror. Antalet understödda har sålunda i genomsnitt uppgått: för 1923 till 111 378, för 1924 till 91150 och för 1925 till 149 187. För 1926 har man preliminärt beräknat motsvarande siffra till 180 000. Utgifterna för försäkringen stå naturligtvis i viss proportion tiU dessa siffror. Med hänsyn till valutans katastrofala fall är det emellertid svårt att giva någon klar framställning av vad försäkringen kostat. Några siffror må emellertid anföras. Det första förvaltningsåret, omfattande tiden 9/s 1920—30/6 1921, utvisade en sammanlagd kostnadssumma av 141.9 miljoner K. Härav föllo å den egentliga understödsverksamheten 125.2 miljoner K. Förvaltningskostnaderna uppgingo till 16.6 miljoner K. och utgjorde således 11.7 % av samtliga kostnaderna. Under året inkasserade avgifter uppgingo till i runt tal 58 miljoner K. Andra räkenskapsåret, som avsåg allenast tiden 1j7—31/i2 1921, uppvisade följande siffror: sammanlagda kostnader 265.7 miljoner K., (därav förvaltningskostnader 43.8 miljoner eller 12.7 %) samt influtna avgifter 166.5 miljoner K. Senare räkenskapsår sammanfalla med kalenderår. För 1922 voro siffrorna: sammanlagda kostnader 71695.4 miljoner K. (därav förvaltningskostnader 3 360.8 miljoner K. eller 4.7 %) och inbetalda avgifter 14 447.8 miljoner K. Fr. o. m. 1923 torde siffrorna lämpligen böra anföras omräknade till nu gällande myntenhet, schilling (1 S. = 10 000 K . ) . Beträffande dessa senare år må dessutom anmärkas, att bland utgifterna jämväl äro inräknade de extraordinära understöden. Siffrorna te sig på följande sätt

1923 1924 1925

Sammanlagda kostnaden

Därav förvaltningskostnader

Inbetalda avgifter

49.8 milj. S. 68.0 > 126.4 > >

3.1 milj. S. el. 6.2 % 5.4 > > > 7.9 % 7.8 » > » 6.3 %

40.3 milj. S. 68.5 » > 90.4

>

>

542 För 1926 har man beräknat sammanlagda kostnaden till omkring 144 miljoner S.1 I fråga om lagstiftningens resultat erkändes från olika håll, att försäkringen under årens lopp alltmera erhållit karaktär av en understödsverksamhet, vars kostnader visserligen till huvudsaklig del slutligen gäldats av arbetsgivare och arbetare. Särskilt hade denna karaktär framträtt, sedan anordningen med extraordinära understöd i omedelbar anslutning till de ordinära och så att säga inom försäkringens ram genomförts. Understödet hade sedermera faktiskt för ett stort antal arbetslösa blivit en stadigvarande ränta eller förmån. Denna utveckling hade givetvis underlättats därigenom, att lagstiftningen från början ingalunda var uppbyggd efter strängt försäkringsmässiga principer. Men den förnämsta orsaken vore att söka i den ekonomiska katastrof, för vilken landet varit utsatt. Samhälleliga hänsyn hade ovillkorligen krävt, att hjälp lämnades åt de stora skarorna av utblottade arbetslösa. Och denna uppgift hade icke kunnat överlämnas åt fattigvården enbart av den anledningen, att dess närmaste handhavare, kommunerna, mestadels varit ekonomiskt urståndsatta att vidtaga erforderliga åtgärder. Emellertid hade, framhölls i socialministeriet, på senare tid från statsmakternas sida vissa åtgärder vidtagits i syfte att från den egentliga försäkringen avskilja den extraordinära understödsverksamheten samt att åtminstone i viss utsträckning ordna den sista efter linjer, som vore gällande för den rena samhälleliga understödsverksamheten d. v. s. fattigvården, med vilken den egentligen^ sammanhörde. Dessa strävanden hade emellertid, huru försiktigt man än gått fram, mött starkt motstånd, särskilt från kommunernas sida, vilka förklarade sig ur stånd att bära några nya bördor. Gjorda försök att genomdriva en begränsning i vissa avseenden av den extraordinära hjälpen hade jämväl lett till föga resultat. Socialt sett vore det ock omöjligt att för närvarande avskaffa densamma. Från arbetsgivarhåll anfördes, att det nuvarande systemet med beviljande av arbetslöshetsunderstöd under åratal haft ytterst ogynnsamma verkningar för näringslivet samt bringat lönemekanismen ur funktion. Sålunda hade trots den oerhörda arbetslösheten lönerna oavbrutet stigit. Särskilt hade detta varit fallet beträffande de olärda arbetarna, vilka tillkämpat sig en onormalt hög löneställning. Detta i sin tur inverkade så, att lockelsen att förvärva sig specialutbildning försvunne. Den direkta ekonomiska börda, som understödssystemet lade å produktionen, vore ock med hänsyn till det nuvarande läget alltför betungande; de hittills ofta förekommande fluktuationerna i avgifterna hade åstadkommit kännbara olägenheter. Från arbetsgivarnas sida hade påyrkats en väsentlig avkortning i fråga om understödstiden, nedsättning av understödsbeloppen, begränsning av understödsrätten till sådana fall, då verkligt behov vore för handen, samt en sträng kontroll i sistnämnda hänseende. Den produktiva arbetslöshetshjälpen kunde med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget anses vara utan betydelse. Kraven att utvidga dess tillämpningsområde till att omfatta jämväl privata arbetsföretag måste bekämpas av näringslivets målsmän såsom ledande till ett osunt gynnande av enskilda företag. > Från arbetarnas sida hävdades, att alla försök att åstadkomma en begränsning av den nuvarande rätten till understöd måste av dem mötas med ett energiskt motstånd. Understöden låge redan för närvarande betydligt under existensminimum, särskilt i de fall då det funnes många barn i familjen, och nå1 Enligt numera oifentliggjorda siffror uppgick sammanlagda kostnaden under 1926 till 152,0 milj. S. (därav förvaltningskostnader 9.4 milj. S. = 6.2 %) medan i avgifter inflöto 118 milj. S. För de tre första kvartalen 1927 var sammanlagda kostnaden 126.6 mili. S.; de influtna avgifterna belöpte sig till 91 milj. S.

543 gon nedsättning av understödsbeloppen borde således icke heller kunna komma i fråga. Med hänsyn till det rådande svåra ekonomiska läget finge det nuvarande systemet anses någorlunda tillfredsställande. Dock önskade arbetarna tillerkännas större inflytande å försäkringens handhavande. Därjämte borde staten åtaga sig att svara för åtminstone tredjedelen av kostnaderna för arbetslöshetshjälpen. De nuvarande avgifterna å arbetarna vore synnerligen tryckande. Den produktiva arbetslöshetshjälpen borde utbyggas, så att densamma komme att tagas i anspråk i större omfattning av de offentliga korporationerna. Jämväl vissa privata industrigrenar borde kunna komma i åtnjutande därav, utan att några olägenheter i konkurrenshänseende behövde förekomma. Till slut må påpekas, att utarbetat regeringsförslag_ föreligger, gående ut på en enhetlig reglering av alla de olika grenarna av socialförsäkringen (sjuk-, olycksfalls-, invalid- och arbetslöshetsförsäkringen) genom en enda lag. Förslaget undergår för närvarande behandling i nationalrådet. Enligt förslaget skulle dock arbetslöshetsförsäkringen — i motsats till de övriga försäkringsgrenarna — i väsentliga delar bliva föremål för särlagstiftning. Sådan anses vara av nöden bl. a. beträffande försäkringens omfattning, förutsättningarna för rätten till understöd samt förfarandet vid prövningen av anspråk på understöd. Det nya förslaget förutser tre olika bärare av socialförsäkring: för sjukförsäkringen sjukkassorna, för olycksfallsförsäkringen och delvis för invalidförsäkringen tre s. k. arbetarförsäkringsanstalter samt för arbetslöshetsförsäkringen och övriga delar av invalidförsäkringen en riksförsäkringsanstalt. De närmare uppgifterna beträffande arbetslöshetsförsäkringen hava tänkts fördelade så, att sjukkassorna skulle uppbära avgifterna, under uppsikt från arbetsförsäkringsanstalternas sida; dessa skulle därjämte medverka vid försäkringens genomförande på i förslaget icke närmare utfört sätt. Riksförsäkringsanstalten skulle handhava förvaltningen av försäkringens medel samt uppgöra erforderliga beräkningar för avgifternas fastställande o. s. v. På ordningen för prövning av understödsanspråk samt utbetalningen av understöd ingår förslaget icke. I fråga om understöden uppdelas de försäkrade i 10 olika löneklasser, varjämte man inom varje klass skiljer mellan en lägre och en högre grad; familjetillägg förekomma ej. Löneklassystemet är gemensamt för alla de olika försäkringsgrenarna. Lägsta klassen upptager personer med en veckoarbetsförtjänst av intill 5.4 S., den högsta personer med veckoarbetsförtjänst av över 43.2 S. Arbetslöshetsunderstödet i högsta graden uppgår för lägsta löneklassen till 4.2 S. i veckan och i högsta löneklassen till 23.8 S. i veckan. Av kostnaderna skulle 6 % bäras av kommunerna samt återstoden av arbetsgivare och arbetare. Staten skulle bliva bidragsskyldig allenast därest kostnaderna för visst år överstege visst belopp. Avgifterna för alla de olika försäkringsgrenarna skulle utgå i form av en enda socialförsäkringsavgift. Denna skulle erläggas av arbetsgivaren med rätt för honom att avdraga arbetarens andel å dennes lön. 1 1 Ifrågavarande förslag har numera med åtskilliga betydande ändringar antagits i nationalrådet och den V* 1927 har utfärdats en lag angående sjuk-, olycksfalls- och invalidförsäkring av arbetare. Den nya lagen har, såvitt angår vissa bestämmelser rörande åldcrdomshjälp åt personer, som den 1/i 1927 fyllt 60 år, trätt i kraft sistnämnda dag; beträffande övriga delar har ikraftträdandet med hänsyn till det rådande ekonomiska läget i landet tillsvidare uppskjutits. Såsom framgår av lagens rubrik, har arbetslöshetsförsäkringen icke inryckts under den nya lagen. Denna avser icke tjänstemän (Angestellt.cn), beträffande vilka, såsom förut nämnts, en särskild försäkringslag redan förut antagits, och ej heller länt- och skogsarbetare; man avser att jämväl beträffande de sistnämnda genomföra en speciell försäkringslagstiftning.

544 Länder med frivillig arbetslöshetsförsäkring. Belgien. 1.

Utvecklingen av den belgiska arbetslöshetsförsäkringen.

arbetslöshets- " ^ *" örsta åtgärderna i Belgien på arbetslöshetsförsäkringens område vidtokassorna.S~ £ o s a r 1867 .> då typografernas fackorganisation i Gent bildade en arbetslöshetskassa för sina medlemmar. Exemplet följdes av en del andra arbetarorganisationer, men det var först senare, då kommuner, provinser och staten började ekonomiskt understödja verksamheten ifråga, som densamma nådde en mera betj^clande utveckling. Kommunal Redan år 1895 hade staden Gent beslutat att med vissa mellanrum verkställa Yondistadtn r ä k n m g a r a v d e arbetslösa, som tillhörde staden. På grund av den kännedom Cent. " rörande ^arbetslöshetens omfattning, som vanns genom dessa räkningar, tillsatte staden år 1899 en kommitté av representanter för arbetsgivare och arbetare med uppdrag att närmare studera frågan om de mest effektiva metoder för hjälp åt de arbetslösa och för minskning av arbetslösheten. I det av kommittén år 1900 avgivna betänkandet, till större delen författat av advokaten Louis Varlez, föreslogs, att staden skulle inrätta en fond med uppgift att ekonomiskt stödja den av olika arbetarsammanslutningar bedrivna arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget ifråga vann allmän anslutning och antogs redan samma år av kommunalrådet med 32 röster mot 1. De i nämnda betänkande framlagda synpunkterna, som skulle bliva av avgörande betydelse för den följande utvecklingen, hava alltjämt aktualitet och torde förtjäna att i korthet återgivas. Kommittén hade till prövning bl. a. upptagit frågan om inrättande av en kommunal arbetslöshetskassa, öppen för samtliga arbetare, som önskade ingå som medlemmar häri. Denna tanke förkastades emellertid fullständigt. En försäkringsverksamhet av förevarande art borde, framhölls det, byggas på principen om ömsesidiga prestationer från de arbetares sida, som skulle omfattas av försäkringen. En kommunal arbetslöshetskassa skulle sannolikt få ett urval av dåliga risker från olika yrken, som i särskild grad skulle vara utsatta för arbetslöshet. E n dylik kassa skulle därför snart icke bliva annat än en välgörenhetsinrättning och icke en institution för ömsesidig social hjälpverksamhet. Kommittén föredrog i stället att anknyta till de existerande yrkessammanslutningarna, som vid denna tid bland sina medlemmar räknade bortåt 20 000 av stadens invånare. Flera av dessa arbetarorganisationer hade redan ålagt sina medlemmar vissa avgifter i syfte att tilförsäkra dem ett mindre understöd vid inträffande arbetslöshet. Kommittén framhöll nu, att en dylik verksamhet vore starkt förtjänt av uppmuntran genom ekonomiskt stöd från stadens sida. Enligt grundtanken: »Hjälp den, som hjälper sig själv», ansåg kommittén emellertid att understöd endast borde utgå till arbetare, vilka genom att själva bidraga till finansiering av en verksamhet av förevarande art vore förtjänta av understöd från det allmännas sida.

545 Vidare betonade kommittén med skärpa skillnaden mellan en hjälpverksamhet av denna art och en verksamhet, som har karaktär av fattigvård eller välgörenhet. Kommittén ville genom sitt förslag uppmuntra arbetarna att vidtaga åtgärder i syfte att undgå nödtillstånd, men detta vore något helt anant än att omhändertaga personer, som på grund av slöhet eller bristande förutseende icke själva vidtagit några åtgärder i sådan riktning. Slutligen betonade kommittén, att understöden från den föreslagna kommunala arbetslöshetsfondens sida icke finge anordnas så, att de kunde antagas gynna endera av de båda parterna på arbetsmarknaden, arbetsgivarna eller arbetarna. Så snart det var fråga om understöd vid strejk eller lockout borde sålunda fondens hjälpverksamhet upphöra. Systemet att ur allmänna medel understödja arbetarnas egna arbetslöshets- Gentsystemets kassor har erhållit beteckningen Gentsystemet. Med detta namn avses under- utbredning. stundom närmast en understödsverksamhet med kommunala medel men i regel användes beteckningen Gentsystemet såväl för statlig som kommunal understödsverksamhet till förmån för arbetarnas arbetslöshetskassor. I Belgien plägar man numera skilja på understödsverksamhet enligt Gent- och Liégesystemet, för vilken motsats senare skall redogöras. Den första kommunala arbetslöshetsfonden bildades i Gent år 1901, då | staden även voterade ett anslag av 10 000 francs. Härmed hade en ny epok j inletts i den belgiska arbetslöshetsförsäkringens historia. Exemplet vann nämligen snart efterföljd i flera andra kommuner. Under loppet av tre år hade sålunda icke mindre än 21 kommuner skapat arbetslöshetsfonder av samma art som Gent. Antalet arbetslöshetskassor, som vid 1900 års slut endast uppgick till 17, hade ett år senare stigit till 52 och efter ytterligare ett år till 107. Då kriget utbröt 1914 funnos i Belgien omkring 126,000 försäkrade arbetare, motsvarande cirka 10 % av arbetarna i landets industri, fördelade på icke mindre än 634 arbetslöshetskassor. Vid samma tid existerade 29 kommunala och interkommunala arbetslöshetsfonder. I regel ordnades så att flera närbelägna kommuner anslöto sig till samma kommunala arbetslöshetsfond. Den understödsverksamhet, som ett stort antal kommuner efter exempel av staden Gent genomfört, hade så småningom även blivit kompletterad med en liknande verksamhet från flera provinsers sida. De kommunala arbetslöshetsfonderna utövade redan från början kontroll Samarbete över att understöd från fonden endast utgick i fall, där understöd enligt det med arbetsför fonden fastställda reglementet borde utgå. Året 1908 tillkom ett nytt förmedlingen. moment i dessa kontrollanordningar. Nämnda år omändrades nämligen arbetsförmedlingen i Gent, som tidigare varit ett rent privat företag, till en kommunal institution under ledning av en paritetiskt sammansatt styrelse. Sedan denna förändring genomförts, beslöt kommunala arbetslöshetsfonden i Gent i samförstånd med arbetslöshetskassorna, att intet arbetslöshetsunderstöd skulle för någon dag utgivas med mindre den arbetslöse anmält sig å arbetsförmedlingsanstalten för sökande av arbete. Denna anordning blev sedan i regel normgivande för understödsverksamheten även å andra orter. Ännu ett uppslag från staden Gents arbetslöshetspolitik torde i detta fall förtjäna att omnämnas. Åren 1903, 1908 och 1911 såg sig staden nödsakad att på grund av den mera omfattande arbetslöshet, som dessa år gjorde sig gällande företrädesvis inom textilindustrien, besluta särskilda anslag för lindring av nämnda arbetslöshet. I syfte att stabilisera behandlingen av dylik mera krisartad arbetslöshet föreslog styrelsen för den kommunala arbetslöshetsfonden bildandet av en särskild fond genom årliga anslag från staden. Denna fond, som icke skulle tagas i anspråk under normala förhållanden på arbetsmarknaden, skulle under tider av mera krisartad arbetslöshet finansiera hjälpverksamheten. I slutet av år 1911 beslöt kommunalrådet i samförstånd med 35—271089.

546 arbetsgivarnas representanter att bilda en dylik fond, som skulle erhålla namnet Krisfonden. Samtidigt beslöts även att staden varje år skulle till denna fond överföra ett belopp av 10 000 francs. På grund av kriget och de omkastningar, som detta medförde, kom fonden emellertid icke att träda i verksamhet. Hjälpåtgärder Kriget uttömde snart samtliga kassors tillgångar. Understödsverksamheten, som nu ej längre kunde inskränkas till endast de försäkrade, omhänderhades efter kriget. under krigsåren av den nationella hjälpkommittén. Från vapenstilleståndets inträdande vidtogos av regeringen olika åtgärder i syfte att stimulera kassornas avbrutna verksamhet. Sålunda beviljades till en början ett statsbidrag till kassorna uppgående till 50 % av medlemsavgifterna. Dessutom erhöllo de kommunala arbetslöshetsfonderna 50 % av sina förvaltningskostnader täckta av statsmedel. Genom dessa och andra åtgärder hade kassornas medlemssiffra i slutet av år 1920 på kort tid stigit till 800 000. Den genom kriget skapade understödsverksamheten, vilken handhades av den nationella hjälpkommittén, minskades successivt och upphörde fullständigt den 13 november 1920. Kort tid förut hade emellertid den arbetslöshetskris, som efter fredsslutet övergick världen, gjort sig märkbar även i Belgien. Krisen utvecklades mycket snabbt och nådde sin höjdpunkt redan i maj månad 1921. Den bland arbetslöshetskassornas medlemsstock rådande arbetslösheten under tiden september 1920—december 1923 framgår ur följande tablå. Före september 1920 finnas inga motsvarande siffror tillgängliga. Arbetslöshetsprocent enligt arbetslöshetskassornas erfarenhet. M å n a d

1920 Januari Februari Mars Maj Juni Juli Augusti September Oktober November

hk 6.4 7.2 17.4

19.3 22.7 31.5 31.2 32.3 22.9 21.4 21.7 17.7 13.6 13.9 11.4

11.2 10.1 9.2 8.9 7.0 6.0 5.3 4.4 3.8 3.9 3.8 3.8

3.9 3.1 2.6 2.4 3.6 2.6 2.2 1.9 1.5 1.9 2.7 3.6

Den nationella Sedan den allmänna hjälpverksamheten avvecklats i november 1920 blev tillkrisfonden. ståndet mycket snart kritiskt. Redan följande månad hade arbetslösheten sti-

git till 17.4 %. Arbetslöshetskassorna, som endast kort tid förut återupptagit sin verksamhet, hade icke hunnit konsolidera sin ställning och kunde icke fylla det starkt ökade hjälpbehovet. Kravet på ett regeringsingripande blev allmänt. Tack vare ett belopp på 30 milj. francs, som icke förbrukats då den nationella hjälpkommitténs verksamhet upphörde, blev det möjligt för regeringen att ingripa utan att först hos riksdagen begära erforderliga anslag. Genom ett kungligt dekret av den 30 december 1920 skapades den s. k. nationella krisfonden (le Fonds National de Crise), som bl. a. skulle hava att fördela de statliga arbetslöshetsanslagen. Första delen av det kungliga dekretet innebär närmast ett sanktionerande av det rådände systemet med arbetslöshetskassor och kommunala arbetslöshetsfonder. Andra delen innehåller närmare bestämmelser rörande den nationella krisfonden eller den institution, som skulle hava att fördela statens arbetslöshetsanslag och i sista hand utöva kontrollen över arbetslöshetsförsäkringen i

547 landet. Genom detta dekret har den belgiska arbetslöshetsförsäkringen erhållit sin nuvarande gestaltning. I det följande skall till en början lämnas en översikt över denna försäkrings organisation. 2.

Den belgiska arbetslöshetsförsäkringens organisation.

Såsom redan framgått av den historiska redogörelsen är försäkringsorganisationen i Belgien uppbyggd i tre skikt, nämligen a) arbetslöshetskassor, b) kommunala eller interkommunala arbetslöshetsfonder (bonds de Chomage) samt , . c) nationella krisfonden (Le Fonds National de Crise). a.

Arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshetskassorna förete en mängd olika typer. Man plägar bl. a. att skilja mellan kassor, vilkas verksamhet är lokalt begränsad (causes autosomes) och kassor, där verksamheten omfattar hela landet (causes centrales) I senare fallet bedrives verksamheten på de olika orterna av särskilda lokalavdelningar. Till de autonoma kassorna höra även de officiella kassorna (caisses officielles). Central- eller rikskassorna äro i regel knutna till olika arbetarorganisationer. Under de sista åren hava även arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer tagit initiativ till bildande av arbetslöshetskassor. . Utom nu nämnda kassor förekomma även s. k. hjälpkassor (caisses auxiliaries). Deras tillkomst sammanhänger med utvecklingen av de belgiska fackorganisationerna, vilka uppstått genom samorganisation av de ursprungligen existerande fackförbunden — en utveckling, som sålunda i stort sett är motsatt utvecklingen i vårt land. Flera av dessa lokala förbund hade bildat arbetslöshetskassor, som utbetalade understöd vid arbetslöshet enligt regler, som växlade från den ena orten till den andra, beroende exempelvis av olika levnadskostnader eller olikartade arbetslöshetsförhållanden. > Då denna verksamhet sedermera reglerades i samband med införande av bidrag från det allmänna, erhöllo de nya registrerade kassorna icke möjlighet att variera understödsbelopp eller understödstid i samma utsträckning som de ursprungliga kassorna. _ Det bildades då särskilda kassor, som hade till uppgift att komplettera de registrerade kassornas prestationer beträffande antingen understödsbeloppen eller understödstiden eller ock att förena båda dessa uppgifter. Tillkomsten av de officiella kassorna torde böra ses mot bakgrunden av de politiska intressemotsättningarna. Från arbetsgivarnas sida har framhållits, att det i Belgien tillämpade systemet med frivillig arbetslöshetsförsäkring vore ett medel för stärkande av arbetarnas fackorganisationer. Då det vore en fördel för arbetarna att vara arbetslöshetsförsäkrade, stimulerades härigenom anslutningen till fackorganisationerna. Medlemskap i dessa organisationer är nämligen ett nödvändigt villkor för medlemskap i vederbörande organisations arbetslöshetskassa. På grund härav hade arbetsgivarorganisationerna velat starta öppna kassor, vilket väckt starkt motstånd, då arbetarna ansågo, att dylika kassor skulle kunna användas till nackdel för deras intressen. Detta motsatsförhållande hade föranlett skapande av de officiella kassorna, som dirigerades av olika arbetslöshetsfonder. Ifrågavarande kassor, vilkas antal uppgår till ett tjugotal, hava emellertid icke fått någon framgång, ett förhållande som enligt lämnade uppgifter torde bero därpå, att det icke förelåg något intresse för verksamhetens utveckling hos kassornas ledning, som huvudsakligen utgjordes av personer i tjänstemannaställning. Någon nämnvärd propaganda

548 for anslutning hade icke heller bedrivits. Medlemsantalet i samtliga officiella kassor uppgick endast till cirka 3 000. Vid tidpunkten för studiedelegationens vistelse i Belgien i oktober 1926 förelåg planer att samla alla de officiella kassorna i en officiell centralkassa med lokalavdelningar. Den ringa utvecklingen av de officiella kassorna hade föranlett vissa arbetsgivarsammanslutnmgar att starta de s. k. neutrala kassorna, vilka skulle stå öppna för alla arbetare. Det hade enligt uppgift, som erhölls vid besök i den centrala industrikommittén (le Comité Central de VIndustrie) bildats tvenne dylika kassor, en i Antwerpen med cirka 1 500 medlemmar och en i Liége med omkring 4 000 medlemmar. Lämpliga tjänstemän hos arbetsgivarna ino-ingo som medlemmar i dessa kassor, vilka tjänstemän i viss mån kommo att representera arbetsgivarnas synpunkter. Kassan i Liége omfattade endast metallarbetare. Kassan i Antwerpen var däremot icke knuten till något särskilt yrke. Avgifter och understöd voro lika för alla medlemmar; dock var det meningen att dela upp den sistnämnda kassan i olika avdelningar med hänsyn till olikheten i riskförhållandena inom de olika yrkena. Något bidrag från arbetsgivarna till dessa kassors verksamhet förekom icke. Hela detta uppslag med s. k. neutrala kassor var emellertid nytt — endast 3 a 4 månader gammalt. Inom arbetsgivarkretsar väntades dock att dessa kassor skulle komma att få stor betydelse, en förhoppning som emellertid icke tycktes hava vunnit någon större anslutning på annat håll. Antalet kassor, som vid utgången av år 1924 kontrollerades av staten uppgick till 35 centralkassor med 1 326 lokalavdelningar, 118 autonoma kassor, varav 19 officiella, och 53 hjälpkassor. • •P^lc}^^ u g u s t i 1 9 2 6 funnos sammanlagt 130 centralkassor och autonoma icke officiella kassor. Dessa kassor fördelade sig efter medlemstalet på sätt som framgår ur följande översikt. Antal medlemmar Mindre än 10 . . . . 10— 25 25— 50 50— 100 100— 200 . . . . 200— 500 500— 1,000 . . . . . . 1,000— 2,000 2,000— 5,000 • . . . 5,000—10,000 Över 10,000 Okänt.

Antal kassor l ' 5 9 15 20 il 9 \\ 15 18 5 15 7 Summa

130 Av förevarande 130 kassor hade sålunda, bortsett från de- 7 kassor vilkas medlemsantal var okänt, 61 mindre än 500 medlemmar och 15 kassor mindre än 50 medlemmar. Att kassor av denna ringa omfattning kunna driva verksamhet av nar foreyarande art möjliggöres genom den nationella krisfondens verksamhet, som i viss mån kan sägas innebära även ett slags återförsäkring. b. De kommunala arbetslöshetsfonderna. Arbetslöshetsfonderna äro kommunala eller interkommunala organ, vilka hava till huvudsaklig uppgift att fördela kommunbidragen mellan olika kassor resp. olika understödstagare, och som därigenom även utvecklats till kontrollorgan over kassornas verksamhet. Som allmän regel gäller att varje kassa skall for erhållande av bidrag i en eller annan form från det allmänna vara

549 ansluten till en kommunal arbetslöshetsfond. Härvid har varje särskild lokalavdelning av en centralkassa att samarbeta direkt med den arbetslöshetsfond, inom vars område lokalavdelningen bedriver verksamhet. På så sätt kommer en centralkassas verksamhet att kontrolleras av alla de arbetslöshetsfonder, inom vilkas områden centralkassan har någon lokalavdelning. Antalet arbetslöshetsfonder uppgick i juni 1926 till 83, omfattande 1 131 av landets 2 688 kommuner. De kommuner, som icke hava upprättat någon arbetslöshetsfond eller icke hava anslutit sig till någon dylik fond, utgöras i regel av rena jordbrukskommuner. För det kontrollarbete, som de kommunala arbetslöshetsfonderna utöva för statens räkning, åtnjuta de ersättning med visst belopp. Tidigare utgick ersättningen med 50 % av förvaltningskostnaderna. Numera har den ändringen vidtagits att om 50 % av förvaltningskostnaderna överstiga 1 franc per försäkrad arbetare som kontrolleras av fonden, maximeras statsbidraget till sistnämnda belopp. c. Nationella

krisfonden.

Bildandet av den nationella krisfonden den 30 december 1920 föranleddes, såsom tidigare framhållits, av den stegring i arbetslösheten, som gjorde sig gällande under siste delen av nämnda år. Krisfonden kan sägas hava följande trenne funktioner: l:o) hjälpfunktion, 2 :o) reassuransfunktion, 3:o) rådgivande funktion. Särskilt de båda förstnämnda uppgifterna torde behöva ett närmare klarläggande. Beträffande den hjälpverksamhet, som fonden utövar, består densamma dels däri, att fonden utbetalar familjetillägg för behövande familjeförsörjare under arbetslöshetskassornas normala understödstid, dels däri att fonden utbetalar dagpenning och familjetillägg för behövande arbetslösa sedan den normala understödstiden utlupit och vederbörande medlemmar sålunda hava uttömt sin rätt till understöd från kassan. I sistnämnda fallet beslutas understöden för 30 dagar i sänder och kunna utgå för högst sex 30-dagarsperioder under ett år. Härvid tillämpas det förfaringssättet, att understöd utbetalas för den första 30dagarsperioden, så snart den arbetslöse är behövande. För att ytterligare understöd skall utgå kräves dessutom att arbetslösheten inom vederbörande fack uppgår till minst 10 procent. Fonden inträder alltså såsom hjälpinstitution endast försåvitt behov föreligger hos den arbetslöse. Prövningen av frågan huruvida behov kan anses vara för handen eller icke avgöres i enlighet med ett visst enkelt schema, för vilket senare skall redogöras. Vad åter beträffar fondens uppgift att i viss mening tjänstgöra såsom återförsäkring sinstitution gäller, att denna funktion inträder, då en kassa av en eller annan orsak blir ur stånd att fullgöra sina stadgeenliga förpliktelser gentemot medlemmarna. I sådant fall övertager fonden utbetalningen även av dagpenningen under kassans normala understödstid men utan att debitera kassan härför. Härvid tillämpas emellertid ingen behovsprincip utan fonden inträder helt enkelt i stället för kassan. De medlemsavgifter, som under tiden inflyta, reserveras till hela sitt belopp för kassans räkning. Då kassans ställning konsoliderats i erforderlig utsträckning, övertager kassan ånyo själv verksamheten utan att häfta i skuld till krisfonden för de utbetalningar denna verkställt. Genom ett dylikt förfaringssätt verkställes utjämningen snabbt. Därest kassans oförmåga att fullgöra sina förpliktelser visat sig bero på för låga avgifter, kan krisfonden ålägga kassan att höja dessa.

550 Krisfonden tjänstgör slutligen som rådgivande myndighet för regeringen i hithörande frågor. Fondens inkomster hava utgjorts dels av det belopp av 30 milj. francs, vilket överfördes från den nationella hjälpkommittén, då denna i mitten av november 1920 upphörde med sin verksamhet, dels av rena statsbidrag, dels av frivilliga bidrag från olika provinser, dels av vissa inbetalningar från kassor och kommuner. Inbetalningarna från kassorna utgöra 15 % av det belopp, som kassorna erhållit dels i form av statsbidrag, motsvarande 50 % av avgifterna, dels i form av familjetillägg och övriga utbetalningar från fonden till kassornas medlemmar. Vid beräkningen av dessa 15 % tages dock icke hänsyn till det belopp fonden utbetalat i form av familjetillägg under tid då fonden helt övertagit en kassas förpliktelser. Vad beträffar kommunernas inbetalningar, utgöra desamma 10 % av de understöd, som uppburits av de olika kommunernas arbetslösa. Under åren 1921—1925 hava utbetalningarna från fonden i form av daghjälp och familjetillägg uppgått till följande i francs angivna belopp. Daghjälp Ar :'•'•• Francs 1921 . . . . . . . . . . . . 101,882,000 1922 . 31,620,000 1923. . . 3,423,000 1924 1,728,000 1925 3,233,000

,3.

Familjetillägg Francs 27,022,000 11,903,000 2,447,000 2,396,000 4,094,000

Summa Francs 128,904,000 43.523,000 5,870,000 4,124,000 7,327,000

Arbetslöshetsförsäkringens finansiering.

Arbetslöshetsförsäkringen i Belgien finansieras från tre håll: a) från de försäkrade b) » kommuner och provinser (frivilligt) samt c) » staten.

De försäkra- De försäkrades avgifter skola, vara. så avvägda, att de jämte statsbidraget "des avgifter, kunna beräknas i genomsnitt motsvara kassans förpliktelser under tider av normal arbetslöshet. Avgifterna variera inom olika kassor med hänsyn till arbetslöshetsrisk, understödens belopp och längden av understödstiden, vilken i regel utgör 50 dagar. Kommunernas Kommunernas bidrag utgå antingen enligt Gent- eller det s. k. Liegesystebidrag. m e t . Gentsystemet består däri att kommunens bidrag fixeras till ett visst sammanlagt belopp per år, avseende, arbetslösa som tillhöra någon arbetslöshetskassa och bo inom kommunen. Kommunbidraget kommer härigenom att utgå i form av tillägg till det understöd, som utbetalas från kassan. Storleken av detta tillägg blir beroende av antalet arbetslösa personer och bestämmes av styrelsen för vederbörande arbetslöshetsfond för en tid av en månad i taget. Härvid skall alltid tillses, att det sammanlagda understödet icke överstiger 2/3 av lönen. Enligt Liégesystemet beräknas storleken av det sammanlagda kommunbidraget så att det motsvarar en viss antagen procent av understödet från kassorna till de arbetare, som äro bosatta inom kommunen. Det är emellertid att märka att detta bidrag, i motsats mot vad fallet är vid Gentsystemet, ej uteslutande kommer de arbetare till del, som tillhöra den anslagsgivande kommunen. Kommunens anslag inbetalas även enligt Liégesystemet till den arbetslöshetsfond, till vilken kommunen hör, och förvaltas av denna fond, som verkställer en uppdelning av beloppet på de olika kassor och lokalavdelningar, som kontrolleras av fonden. Dessa krediteras för sina respektive andelar. Lokalavdelningarna kre-

551 ditera emellertid i sin ordning centralkassan, som sålunda till sist kommer att förfoga över kommunens anslag. Bidrag från en kommun enligt Liégesystemet kommer alltså, även om storleken av detsamma beräknas på grundval av de understöd, som utbetalas till kommunens arbetslösa, att komma de olika kassornas hela verksamhet tillgodo. Bidrag enligt Gentsystemet kommer däremot endast kommunens egna arbetslösa tillgodo. Det må även framhållas att bidragen enligt Liégesystemet, som inbetalas till vederbörande arbetslöshetsfond och förvaltas av denna, aldrig utbetalas till kassorna förrän de äro i behov därav. Bidragen enligt Gentsystemet utbetalas däremot direkt till de arbetslösa från vederbörande arbetslöshetsfond såsom ett tillägg till det. från kassan uppburna understödet. Provinsernas bidrag, vilka i likhet med kommunbidragen äro frivilliga, hava Provinsernas hittills utgått efter samma principer som kommunernas bidrag. Man har emel- °'ara9lertid på senaste tid sökt ordna så, att provinsbidragen utgå efter samma normer som statsbidraget och till ett belopp motsvarande i allmänhet 25 % av medlemmarnas avgifter. • _ Statens Statens bidrag, som tidigare utgått med 50 % av de försäkrades avgitter har bidrag. 8 genom en förordning av den 21 mars 1927 höjts till /a härav. Bidraget ifråga inlevereras till nationella krisfonden, vilken förvaltar detsamma. Fonden krediterar de olika kassorna deras andelar i nämnda bidrag å de konton för varje kassa, som finnas upplagda hos fonden. Dessa medel, som äro att anse såsom en tillgång för kassorna, utbetalas däremot icke förrän behov föreligger, d. v. s. då kassornas övriga tillgångar äro uttömda. 4.

Utbetalning av understöd och härvid tillämpade kontrollanordningar.

I regel tillämpas följande förfaringssätt vid utbetalning av understöd. Intyg från Då en försäkrad arbetare blir arbetslös, har han att hos sm arbetsgivare be- arbetsgivaren. gära ett intyg med uppgift angående orsaken till arbetslösheten m. m., som han medtager till sin kassa. Här får han ifylla ett annat formulär, som användes for hosAnmälan kassan. prövningen av behovsfrågan dels för de statliga familjetilläggen under kassans normala understödstid, dels för den statliga understödsverksamheten efter den normala understödstidens utgång. Givetvis kommer detta formulär mycket ofta icke till annan användning än för konstaterande av att den arbetslöse icke har försörjningsskyldighet. Den arbetslöses uppgifter å förevarande formulär skola bestyrkas av någon representant för kommunen. Anmälan hos Härefter har den arbetslöse att anmäla sig hos arbetsförmedlmgsanstalten, arbetsförmedvarvid han erhåller ett inskrivningskort, som han företer hos arbetslöshetsfon- lingen och den den. Som bevis att han anmält sig hos fonden förses kortet med fondens stäm- kommunala pel. Å detta kort införes även samtliga utbetalningar till den arbetslöse, upp- arbetslöshetsdelade på kassan, kommunala arbetslöshetsfonden och nationella krisfonden. fonden. Arbetslösheten räknas från den dag, då den arbetslöse anmält sig hos arbetsförmedlingen. Understödet utgår endast, därest arbetslösheten varat minst tre dagar, i vilket fall understödet utgår redan från och med andra dagen. Hos kassan och arbetslöshetsfonden skall den arbetslöse i regel anmäla sig två gånger om dagen, varav minst en gäng hos fonden å tider, som bestämmas olika dag för dag. Vid varje anmälan hos fonden förses kontrollkortet, som ar avsett att räcka en månad, med en särskild stämpel. För kontroll av att arbetslöshetsfonden stämplar rätt kontrollkort skall varje arbetare vara försedd med identifieringskort, bl. a. innehållande fotografi och namnteckning. Skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen är däremot inskränkt till minst en gång var fjortonde dag. Kontrollen beträffande arbetsanvisningen skötes nämligen av vederbörande arbetslöshetsfond, som från arbetsförmedlingen hålles underrättad om lediga platser. Så snart arbete finnes, som kan antagas

passa för den arbetslöse, stämplar fonden icke kontrollkortet utan sänder den arbetslöse till arbetsförmedlingen. Om arbete erhålles, återkommer den arbetslöse icke till fonden, varigenom stämplingen av kontrollkortet avbrytes. utbetalning För erhållande av understöd från kassan måste den arbetslöse förete konav understöd, trollkortet hos kassan, som endast utbetalar för dagar, som äro stämplade hos fonden. Understöd, som den arbetslöse mottager från kassan, skola kvitteras a ett särskilt kvittenskort. Varje månad skall såväl detta kort som kontrollkortet av vederbörande kassa insändas genom arbetslöshetsfonden till nationella krisfonden jämte en förteckning enligt fastställt formulär över de arbetslösa, som uppburit understöd under månaden. I de fall krisfonden inträtt i stället för kassan användes dylikt formulär med särskild färg. Register över För utövande av kontrollverksamheten finnes hos varje arbetslöshetsfond de försäkrade, tvenne register upplagda över samtliga medlemmar i de kassor eller lokalavdelningar, som fonden kontrollerar. I det ena registret, som är ordnat efter kassa och medlemsnummer, införes bl. a. det antal dagar under olika veckor, för vilka understöd utgått frän kassan eller den nationella krisfonden. Dessa uppgifter äro av betydelse för avgörande av frågan, huruvida vederbörande vid inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd eller ej. Det andra registret över de försäkrade är ordnat efter namn och användes för att kontrollera att ej dubbelförsäkring föreligger. Innan fonden vidtager några åtgärder i anledning av en arbetslöshetsanmälan kontrolleras först att vederbörande är försäkrad. Kontrollen över att utbetalningen av understöden till de arbetslösa sker i överensstämmelse med gällande förordningar är sålunda i själva verket anordKassans nad i trenne olika skikt. Först och främst har kassans ledning att se till, att kontroll. den medlem som anmält sig hos kassan som arbetslös även uppfyller villkoren för erhållande av understöd. Denna kontroll har kassan att utöva under hela arbetslöshetstiden, således även efter den tid, då utbetalningen från kassan upphört. Kassan har för övrigt ett ekonomiskt intresse av att understöd från den nationella krisfonden icke obehörigt utbetalas, alldenstund det åligger kassan att återbetala 15 % av dessa understöd. Understöd från krisfonden som felaktigt utbetalats genom kassan måste kassan helt återbetala av egna medel. Arbetslöshets' För det andra hava de kommunala arbetslöshetsfonderna på grundval av de infondens dividuella redovisningar av utbetalt understöd, som varje månad inkomma från kontroll. de olika kassor och lokalavdelningar, som kontrolleras av vederbörande fond, att tillse att understöd icke i något fall obehörigt utgivits. Skulle sä hava skett får kassan ensam bära hela kostnaden härför. Även beträffande kommunerna har det ekonomiska intresset för en effektiv kontroll inkopplats på så sätt att varje kommun är skyldig att till nationella krisfonden inbetala 10 % av de understödsbelopp som från sistnämnda fond utbetalats till kommunens arbetsDepartemen- lösa. För det tredje äro såväl kassornas som de kommunala arbetslöshetsfontets och krisdernas verksamhet föremål för tillsyn och kontroll från krisfondens och vederfondens börande departements sida, bl. a. genom inspektörer, som ofta besöka de olika kontroll. kassorna och arbetslöshetsfonderna och där undersöka hur arbetet i detalj bedrives och i erforderliga fall bistå med råd i olika avseenden. Denna kontrollerande verksamhet från departementets och krisfondens sida har i stor utsträckning underlättats därigenom att kassornas och arbetslöshetsfondernas bokföring uniformerats genom formulär och anvisningar, som utarbetats inom departementet. Bokföringen är upplagd så, att krisfonden ur de uppgifter, som denna mottager från kassorna, omedelbart kan bedöma varje kassas ställning.

553 5.

Understödens storlek.

Ursprungligen fanns i de belgiska författningarna icke någon övre gräns angiven för understödens storlek i förhållande till arbetsförtjänsten. Då exempelvis familjetilläggen, som utgingo från krisfonden till behövande arbetslösa, voro bestämda till visst angivet belopp för den arbetslöses hustru och till visst belopp för varje minderårigt barn, kunde det i fall av talrika familjer hända att dessa tillägg till den från kassorna utgående daghjälpen jämte understöden från de kommunala arbetslöshetsfonderna överstego den normala arbetsförtjänssten. För att hindra detta missbruk bestämdes i en förordning av den 8 juni 1922 att understödens sammanlagda belopp aldrig fick överstiga 2/3 av arbetsförtjänsten. I samma förordning maximerades även det belopp, som kunde utbetalas från krisfonden till en arbetslös arbetare och hans familj, till 10 francs per dag. Sistnämnda bestämmelse har emellertid upphävts genom en förordning av den 10 september 1924. De understöd, som utgå från krisfonden, efter utgången av den för kassan gällande normala understödstiden, äro av samma storlek som daghjälpen från kassan. Dock har en övre gräns bestämts för dessa understöd, varvid hänsyn tagits till variationerna i levnadskostnaderna. Förevarande maximibelopp såväl som familjetilläggen hava sedan 1920 varit underkastade ändringar vid olika tillfällen. Beloppen i fråga sådana desamma framgått ur bestämmelserna i olika förordningar återfinnas i följande översikt. Siffrorna ange beloppen i francs. •o/u 1920

/s 1921

Familjeförsörjare Män under 18 år Ogita män över 18 år samt änklingar och frånskilda

3 3 3

5 3 4

Familjetillägg: för hustru > varje barn

0.60 0.60

6.

/o 1922

/n 1925

4 3 3

5 4 5

1 1

1.50 1

De viktigaste bestämmelserna angående rätt till understöd.

Såsom allmän regel gäller att arbetslöshetsunderstöd från godkänd arbets- Medlemstid. löshetskassa utgår endast till den, som minst ett år varit medlem i kassan och under denna tid betalt stedgeenliga avgifter. För övrigt utgår understöd endast vid oförvållad arbetslöshet. Till styrkan- Oförvållad de av att arbetslösheten är oförvållad måste arbetaren förete intyg från sin arbetslöshet. arbetsgivare innehållande bl. a. upplysning angående orsaken till att anställningen upphört. Arbetsgivarna äro ej skyldiga lämna dylikt intyg men göra det praktiskt taget alltid. I de ytterst sällsynta fall, då arbetsgivaren nekar lämna intyg, åligger det vederbörande kommunala arbetslöshetsfond att närmare undersöka huruvida arbetslösheten kan anses oförvållad. Såsom oförvållat arbetslös anses icke den, som deltager i strejk eller är före- Konfliktbemål för lockout. Denna regel har utsträckts att gälla även sådana arbetslösa, stämmelser. vilkas arbetslöshet är direkt föranledd av en strejk, såvitt det ådagalägges att strejken förklarats i samförstånd med dem och att de äro direkt intresserade av konfliktens utgång. Samma gäller även arbetslösa, vilkas arbetslöshet är direkt föranledd av en strejk, som har till syfte att genomdriva ett för en konflikt av yrkesmässig karaktär främmande krav, och som antingen själva direkt lämna de strejkande hjälp eller tillhöra en organisation, som understödjer de strejkande på sätt varigenom strejken kan förlängas eller dess utvidgning underlät-

554 tas. Tidigare hade förstnämnda bestämmelse givits en sådan form att arbetarna diskvalificerades, såvida de icke kunde visa att de icke voro intresserade i konflikten. Med den formulering stadgandet nu har åligger bevisskyldigheten i stället kassorna. Det må även framhållas, att under olika tider olika bestämmelser varit gällande rörande bidragen från nationella krisfonden. Enligt en ministeriell förordning av den 30 december 1920 kunde undantag beviljas till och med från den ovan angivna grundregeln, därest arbetarna begärt medling, innan de förklarat strejk och arbetsgivaren anvisat ett av den lokala förlikningskommittén (le comité regional ä"arbitrage) framlagt medlingsförslag. Enligt samma ministeriella förordning hade den nationella krisfonden även skyldighet att ingripa vid arbetstvister och söka åstadkomma medling. Då de förhoppningar, som knutits vid denna anordning, ansågos icke hava infriats, upphävdes förordningen i fråga år 1923. I stället infördes följande bestämmelse: »Bidrag från den nationella krisfonden skola icke utgå under strejk eller lockout eller när arbetslösheten är en direkt följd av strejk eller lockout. Styrelsen för nationella krisfonden skall i varje särskilt fall avgöra, huruvida arbetslösheten är en direkt följd av strejk eller lockout eller icke.» Denna bestämmelse har varit gällande intill den 12 maj 1926, då efter regeringsskiftet en ändring företogs, som i stort sett innebar ett återinförande av bestämmelsen i 1920 års förordning. För närvarande gäller sålunda, att arbetare, som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout, kunna bliva betraktade såsom oförvållat arbetslösa, därest de underkastat sig i förordningen närmare angivet förliknings- eller skiljedomsförfarande. Detta förfarande skiljer sig från de anordningar, som tillämpades före 1923, huvudsakligen därigenom, att den nya förordningen skapat permanenta speciella organ för ändamålet. Syftet med bestämmelsen är att med arbetslöshetsförsäkringens tillhjälp skapa ett intresse för skiljedomsinstitutet och därigenom reducera konflikternas antal. Karenstiden. Karenstiden är i den belgiska arbetslöshetsförsäkringen kortare än i flertalet andra länders lagstiftning. För att ersättning skall utgå kräves en styrkt arbetslöshet av minst tre dagars varaktighet, varvid ersättning utgår redan från och med andra dagen. Dessutom gäller att karenstiden skall icke beräknas mer än en gång under den månad som följer efter det första entledigandet. Intermittent Vid intermittent arbetslöshet, som icke innefattar hävande av arbetsavtalet, arbetslöshet, äga kassorna i sina stadgar föreskriva, att den arbetslöse har rätt till ersättning under förutsättning att arbetslösheten under de två första veckorna överstiger två dagar och från tredje veckan överstiger en dag i veckan. Ersättningens Sammanlagda beloppet av den ersättning som utbetalas till arbetslös, storlek. inberäknat eventuell ersättning från hjälpkassa och bidrag från offentlig myndighet, får icke överstiga 2h av lönen. Arbetslöshetsunderstöd, som tillerkänts försäkrad från det företag till vilket han hör, skall avräknas från beloppet av den ersättning han äger uppbära såväl från kassan som från nationella krisfonden. Understöd från nationella krisfonden utgår endast till arbetslösa, som äro medlemmar i en godkänd arbetslöshetskassa. Dessutom kräves såsom villkor för att understöd från krisfonden skall utgå till medlemmarna av en kassa att kassan skall vara ansluten till någon kommunal eller interkommunal arbetslöshetsfond. BehovsTidigare har framhållits att — bortsett från det fall att den nationella krisprövning. fonden helt inträder i stället för en kassa — utbetalning av understöd från fonden endast äger rum efter verkställd behovsprövning. Denna behovsprövning sker med ledning av uppgifter, som den arbetslöse har att lämna å ett härför fastställt formulär. Villkoren för att behov skall anses föreligga hava undergått flera modifikationer sedan 1920. Nu gällande villkor hava fastställts ge-

555 nom en ministeriell förordning av den '15 april 1926. Enligt bestämmelserna i denna förordning anses en arbetslös person icke såsom behövande bl. a. därest han tillhör en familj av viss omfattning, unler förutsättning att ett angivet antal av familjemedlemmarna hava arbete. Som exempel må nämnas, att om familjen består av 3 eller 4 personer och 2 av dessa hava arbete 6 dagar i veckan med en arbetsförtjänst motsvarande vuxna personers, anses de övriga icke vara behövande. Icke heller anses behov föreligga, därest den arbetslöse tillhör en familj, vars sammanlagda resurser uppgå till minst 100 poäng, varvid poängantalet beräknas enligt följande schema. 1 hektar god åkerjord 1 ar trädgårdsjord 1 » tobaksplantering eller motsvarande 1 häst eller mulåsna

? poäng ° ' 10 100 »

1 ko

fr

'

1 kviga 1 kalv 1 gris 1 får eller 1 get 1 höna

£;> 2o 'ii 10 1

\ » '

7.

Särskilda frågor.

Enligt bestämmelserna i gällande kungliga förordning angående arbetslös^£f~ hetsförsäkring har nationella krisfonden rätt att bevilja lån för att möjliggöra igångsättandet av företag, vilka omedelbart kunna giva sysselsättning åt arbetslösa. Fonden har emellertid aldrig begagnat sig av denna rätt. Såsom tidigare framhållits åligger det kommunerna att till fonden inbetala 10 % av det belopp, som från fonden utgått såsom understöd till kommunens arbetslösa. Det har härvid i en del fall förekommit, att fonden ställt nämnda belopp till vederbörande kommuners förfogande såsom bidrag till avlöning vid kommunala nodhjälpsarbeten, o T T 1 Fonden har även ingripit på annat sätt i syfte att bekämpa radande arbetslöshet. Såsom exempel må följande nämnas. På trenne olika platser i Belgien funnos för någon tid sedan ett tusental arbetslösa spetsknypplerskor, vilka tillhörde arbetslöshetskassor, vilkas tillgångar hade uttömts. Då det i föreliggande fall ej var möjligt att utöva någon effektiv kontroll över de arbetslösa, skulle fonden med säkerhet avböjt att inträda i stället för vederbörande kassor och utbetala understöd. Inför denna utsikt och då tillgångarna voro uttömda, yidtogo spetsknypplerskorna åtgärder för att utbilda sig för andra yrken, varigenom landet skulle förlora denna karakteristiska industri. I syfte att förhindra en dylik konsekvens, träffades efter överenskommelse med fonden den anordningen, att spetsknypplerskorna bildade en kooperativ försäljningsförening. Fonden förband sig att såsom avlöning utbetala vissa penningbelopp, vilka något överstego de vanliga understöden på villkor att dessa belopp återbetalades efter försäljningen av de tillverkade spetsarna. På detta sätt utbetalades omkring 355 000 francs, vilket belopp numera på en mindre del när återgäldats till fonden. , . ...., ... , Inom varje system för arbetslöshetsförsäkring hava säsongyrkena alltid er- Sasongyrken. bjudit särskilda svårigheter. Den belgiska försäkringen har beträffande säsongyrkenas kassor infört den anordningen, att understödstiden, som i regel uppgår till 50 dagar per år, uppdelats på två hälfter av året. Varje delperiod omfattar härvid 25 dagar. Sålunda har exempelvis byggnadsarbetarnas kassa den bestämmelsen att maximala understödstiden under var och en av perioderna april—september och oktober—mars utgör 25 dagar. Vid dylik uppdelning av

556 understödsperioden uppdelas även understöden från krisfonden. Under senare tiden har en strävan gjort sig gällande att tillämpa denna uppdelning av den maximala understödstiden även för kassor, som icke räkna säsongarbetere bland sina medlemmar. Arbetslöshets- Då arbetslöshetsförsäkringen i Belgien genomgått en mycket snabb utveckling fattigvård • n u m e r . a omfattar en betydande del av landets arbetare, var det för delegationen av intresse att göra sig underrättad huruvida denna utveckling av försäkringen hade förorsakat någon minskning av fattigvårdens utgifter. Någon dylik inverkan hade emellertid icke kunnat påvisas. Såsom förklaring härtill framhölls, att försäkringen och fattigvården hade att skaffa med helt olika klientel. Fattigvårdens understödsverksamhet avsåge behövande personer såsom änkor, barn utom äktenskap, orkeslösa och liknande, varjämte en särskild verksamhet tog hand om sådana kategorier som lösdrivare, prostituerade och fngivna fångar. Däremot inträffade det enligt meddelad uppgift praktiskt taget aldrig att arbetare, som tillhörde en fackorganisation, behövde omhändertagas av fattigvården. Detta kunde emellertid någon gång inträffa för lönearbetare, som icke tillhörde någon dylik organisation. Rörande fattigvårdens organisation i Belgien må följande nämnas. Kommunerna äga en vidsträckt självstyrelse men äro bundna av vissa lagar (från kejsartiden), som nu sammanfattats i ett särskilt lagkomplex. Enligt dessa lagar åligger det bl. a. varje kommun att skapa en hjälpkommission (commission a"assistance). Denna kommission är suverän och äger att för fattigvårdsändamål disponera över kommunens medel. I regel upprättes dock en budget, som avväges efter underhandlingar med kommunen.

DDt

Danmark. 1. Historik. I Danmark hade man redan vid mitten av 1800-talet vidtagit vissa åtgärder från det allmännas sida för att skydda arbetarna mot de ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet. I sådant syfte upprättades på 1850-talet en från fattigvården skild institution »De fattiges Kasse», som erhöll bidrag från kommunen och vid vissa tillfällen även från staten. Senare började även arbetarnas fackorganisationer att utbetala arbetslöshetsunderstöd åt sina medlemmar. Enligt en lag av år 1879 synas kommunerna ha erhållit befogenhet att lämna anslag för dylika ändamål. Den första egentliga arbetslöshetskassa som upprättades var typografernas, som började sin verksamhet omkring år 1890. Därefter bildades arbetslöshetskassor i rask följd inom flera andra fack. Frågan om understöd av statsmedel till denna av arbetarna bedrivna verk- 1907 års lag samhet hade flera gånger behandlats av riksdagen på grund av motioner, väckta ej endast av arbetarrepresentanter, utan även från högerhåll, innan frågan upptogs av 1903 års invaliditetskommitté, som år 1906 avgav förslag till lag om erkända arbetslöshetskassor. Detta förslag ligger i huvudsak till grund för 1907 års lag om erkända arbetslöshetskassor, varigenom statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring infördes i Danmark. I lagen hade bestämts att den skulle revideras efter fem år, således vid 1912 års riksdag. Såsom resultat av denna revision framgick lagen av den 8 april 1914, vilken 1914 års lag hade utarbetats med hänsyn till erfarenheter, som vunnits under de år försäkring enligt 1907 års lag varit i kraft. Den viktigaste nyheten, som infördes, torde ha varit betämmelsen om rätt för kassorna att upprätta särskild fond för understöd vid extraordinär arbetslöshet med bidrag från staten och kommunerna. Med anledning av den omfattande arbetslöshet, som förekom i Danmark åren 1917—1919, beviljades avsevärda anslag till komplettering av de från arbetslöshetskassorna utgående understöden. Den närmare användningen av dessa medel reglerades genom en serie tillfälliga lagar rörande utomordentlig hjälp till arbetslösa den 2 7 1 0 1917, 8/2 1918, VT 1918, Vn 1918 och * % 1918. Understöden, som enligt lagen den 27/10 1917 skulle till 2/3 bäras av staten och till V3 av vederbörande kommun, utgingo dels såsom ett dyrtidstillägg, dels såsom fortsatt hjälp utöver kassornas maximala understödstid och dels såsom hyreshjälp. De sålunda utbetalda understöden, vilka avsågo tiden 1 / i l 1917—31/i2 1919, uppgingo till sammanlagt cirka 60 milj. kronor, varav kommo på dyrtidstillägg cirka 20 milj., på fortsatt hjälp cirka 29 milj. och på hyreshjälp cirka 11 milj. kronor. Närmare uppgifter rörande dessa understöd framgår ur tablån sid. 567. Genom en författning av den 22 november 1919 stärktes den statliga tillsynen 1921 års % över kassornas verksamhet. I en särskild lag av den 22 december 1920 infördes vissa bestämmelser om extraordinära arbetslöshetsunderstöd. Senare ansågos emellertid bestämmelser böra intagas i lagen, som kunde tjäna till av-

558 lösning av bestämmelserna i den nämnda lagen av år 1920. Samtidigt gjorde sig en strävan gällande att närmare sammanknyta lagbestämmelserna om arbetslöshetskassor med bestämmelserna om arbetsförmedlingen, som dittills varit reglerad genom särskild lag av den 29 april 1913. På grund härav tillsattes en kommission för omarbetning av de gällande lagarna på dessa båda områden. Det av förevarande kommission utarbetade förslaget resulterade i en lag om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring m. m. den 22 december 1921. I denna lag hade införts bestämmelser även rörande nödhjälpsarbeten, vadan såväl arbetslöshetsförsäkringen och arbetsförmedlingen som nödhjälpsarbetena blevo reglerade genom samma lag. Redan från början hade i Danmark det allmännas bidrag till arbetslöshetskassorna utgått i relation till medlemmarnas avgifter och icke i förhållande till utbetalt understöd. Enligt 1921 års lag åtnjöt erkänd arbetslöshetskassa ett bidrag från staten motsvarande hälften av avgifterna från understödsberättigade (nydende) medlemmar, varjämte kommunerna, vilkas bidrag tidigare varit frivilliga, blevo skyldiga att lämna ett bidrag motsvarande tredjedelen av medlemmarnas avgifter. Lagen innehöll dessutom bestämmelser om upprättande av en arbetslöshetsfond för utgivande av understöd vid extraordinär arbetslöshet och beredande av bidrag till nödhjälpsarbeten och utbildningskurser för arbetslösa. Fonden bildades genom bidrag från arbetsgivare, som omfattades av olycksfallsförsäkringen, samt från staten och kassorna efter grunder, för vilka senare skall redogöras. Huruvida extraordinär arbetslöshet skulle anses vara för handen inom visst yrke, bestämdes av inrikesministern efter samråd med ett av riksdagen valt utskott. Denna skälighetsprövning var ofta utsatt för stark kritik. Från den 1 april 1922 infördes i kontrollsyfte ett s. k. arbetslöshetskort, för vars användning dock ej här skall närmare redogöras. Systemet, vars genomförande krävde ett intimt samarbete mellan arbetarna, arbetsgivarna, arbetsförmedlingsanstalterna och kassorna, blev emellertid föremål för stark opposition från olika håll. Enligt en bestämmelse i 1921 års lag ålåg det inrikesministern att före den 1 december 1922 framlägga förslag till revision av arbetslöshetskassornas maximala understödssatser. I samband med behandlingen av detta förslag upptog emellertid vederbörande utskott ett flertal andra bestämmelser, som under sin tillämpning givit upphov till vissa stridigheter. Det av utskottet framlagda förslaget antogs enhälligt såväl i Landstinget som Folketinget. Den revision av 1921 års lag, som sålunda genomförts, resulterade i lagen den 4 mars 1924 om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring m. m. 1924 års lag. De mera betydelsefulla punkter, där 1924 års lag företedde avvikelser från den äldre lagen, voro i huvudsak följande. Det tidigare införda arbetslöshetskortet avskaffades, varigenom kontrollen över de arbetslösa, som uppburo stadgeenligt understöd, ånyo övertogs av kassorna liksom en gång tidigare varit fallet. Stats- och kommunbidragen, som enligt 1921 års lag utgått med 50 resp. 33 1/3 % av medlemsavgifterna, sänktes till 35 resp. 30 % härav. Samtidigt befriades kassorna från bidraget till arbetslöshetsfonden, vilket bidrag dock endast utgjort 5 % av medlemsavgifterna. Dessutom blevo arbetsgivarnas bidrag till ifrågavarande fond underkastade en betydande sänkning. Den i 1921 års lag förekommande bestämmelsen om skyldighet för inrikesministern att efter viss tid föreslå revision av maximalsatserna för understöden borttogs, vilket torde hava inneburit att daghjälpens maximibelopp, 4 kronor för familjeförsörjare och 3.50 kronor för ungkarlar, voro avsedda att icke vidare ändras. En annan viktig ändring gällde sättet för avgörande av frågan, huruvida extraordinär arbetslöshet skulle anses vara för handen. Tidigare hade detta

559 avgjorts genom skälighetsprövning av inrikesministern efter samråd med ett av riksdagen valt utskott. Några riktlinjer för huru denna prövning skulle verkställas hade icke givits. I 1924 års lag ersattes ifrågavarande skälighetsprövning med detaljerade bestämmelser, för vilka senare skall redogöras. Det sista ledet i den danska arbetslöshetsförsäkringens utveckling markera- 1927 års lag. des genom lagen den 1 juli 1927 om arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring m. m., som trade i kraft den 1 oktober nämnda år, och som på flera viktiga punkter företer väsentliga olikheter mot den föregående lagen av år 1924. Sklunda hava såväl stats- som kommunbidragen ytterligare reducerats och utgå numera med en relativt mindre del av medlemsavgifterna ju högre den genomsnittliga arbetsförtjänsten för kassans medlemmar är. Dessutom har införts vissa skärpningar av villkoren för rätt till understöd, särskilt beträffande konfliktbestämmelserna, Vidare har det extraordinära arbetslöshetsunderstödet indragits. I gengäld härför erhålla kassor, som genom att upprätta en s. k. krisfond för att under särskilt omfattande arbetslöshet bereda medlemmarna understöd utöver den i stadgarna angivna understödstiden, bidrag från arbets- , löshetsfonden. Slutligen har företagits en ytterligare sänkning av arbetsgivarnas bidrag till nämnda fond.

2. Grunddragen av nu gällande lagstiftning rörande arbetslöshetskassor. Enligt de olika lagar, som tid efter annan tillkommit, har gällt, att förenin- J * r j j £ gar, som bildats av lönearbetare inom ett eller flera yrken för att genom mbemedlemskap talande av bestämda avgifter tillförsäkra varandra ömsisidig hjälp i händelse av m. m. oförvållad arbetslöshet, kunna i viss ordning vinna erkännande såsom arbetslöshetskassor. Sådant erkännande meddelas av inrikesministern och förutsättningen härför är bland annat, att kassan icke har annat ändamål än det nyss nämnda, och att antalet medlemmar uppgår till minst 100. _ Kassorna skola vara begränsade antingen till visst eller vissa yrken (de skola i så fall omfatta hela landet eller minst en landsdel) eller till viss plats (de kunna i så fall omfatta alla yrken inom en eller flera bestämda kommuner). Hittills har ansetts att endast en kassa bör upprättas för varje yrke. Genom en i 1927 års lag införd bestämmelse äga dock arbetare, som tillhöra olika yrken, sammansluta sig till en rikskassa, som likställes med arbetslöshetskassorna. Avsikten med denna bestämmelse torde enligt uppgift hava varit att öppna möjlighet för medlemmarna i »Kristeligt dansk FEellesforbund» att bilda en gemensam kassa för sina medlemmar. Enligt nu gällande lag har möjligheten att uppnå erkännande som arbetslöshetskassa knutits till följande i lagen angivna yrkesområden: handel, kontorsarbete, industri, hantverk, lantbruk, restaurangverksamhet, transportarbete och jordarbete. Medlemmarna i en arbetslöshetskassa uppdelas i två grupper, s. k. nydende eller ersättningsberättigade medlemmar och bidragydende eller betalande medlemmar, vilka senare, i händelse av arbetslöshet, icke ha rätt till understöd från kassan. Såsom ersättningsberättigade medlemmar i en kassa kunna endast obemedlade lönearbetare vinna inträde. O bemedlad anses icke en arbetare, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor om han är ogift och 10 000 kronor om han är gift. Om förmögenheten helt eller delvis består i fast egendom, kunna dessa gränser höjas till resp. 8 000 och 15 000 kronor. Medlemmarnas åldersgränser bestämmas i stadgarna. Högsta åldersgränsen för ersättningsberättigade medlemmar är dock 60 år och lägsta 18 år. (Genom att ingå såsom endast betalande medlem före 18 år kan rätt till ersättning vinnas omedelbart vid uppnående av denna ålder.)

560 I stadgarna skall bestämmas, att kassans styrelse skall vägra att som ersättningsberättigade medlemmar mottaga personer, som icke kunna anses såsom arbetssökande eller av moraliska eller kroppsliga skäl måste anses olämpliga för regelbundet förvärvsarbete. För övrigt kan inträde i en kassa ej vägras någon, som uppfyller de nämnda villkoren, tillhör det eller de yrken, för vilka kassan är bestämd, och är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Ingen äger dock vara medlem i mer än en erkänd kassa. Försäkrings- Kassornas verksamhet finansieras genom medlemmarnas avgifter samt genom "letTnT b l d r a £ f r å n s^ten och vederbörande kommun. Medlemmarnas avgifter skola finansiering. v . a r a s a avvägda att de i förening med det allmännas bidrag må antagas vara tillräckliga för bestridande av kassans utgifter samt för åstadkommande av en lämplig reserv. Där så befinnes erforderligt, skall uttaxering å medlemmarna kunna verkställas. Finner arbetsdirektören (se sid. 566), att kassans inkomster icke äro tillräckliga, kan han efter förhandling med kassans styrelse ålägga denna att antingen höja den ordinarie medlemsavgiften eller att företaga uttaxering. Statsbidraget beräknas efter sammanlagda beloppet av de ersättningsberättigade medlemmarnas avgifter under föregående finansår. Efter att tidigare hava utgått med 50 % av detta belopp sänktes statsbidraget enligt 1924 års lag till 35 % härav. Enligt 1927 års lag utgår statsbidraget efter en fallande skala med hänsyn till genomsnittliga arbetsförtjänsten för arbetarna inom det eller de yrken, för vilka kassans verksamhet är avsedd. Vid beräkningen av denna medelarbetsförtjänst, som verkställes av arbetsdirektören på grundval av den officiella lönestatistiken, skall hänsyn tagas även till arbetslöshetens omfattning inom vederbörande yrke. Vad åter kommunbidraget beträffar beräknas detsamma i procent av det avgiftsbelopp, som erlagts av de ersättningsberättigade medlemmar i kassan, vilka uppehöllo sig inom vederbörande kommun den 31 mars. Även kommunbidraget har under olika tider utgått med växlande belopp i förhållande till medlemsavgiften. Enligt 1924 års lag sänktes bidraget i fråga från 33 7 3 till 30 % av nämnda avgifter, medan det enligt nu gällande lag liksom statsbidraget utgår efter en fallande skala i omvänt förhållande till den genomsnittliga arbetsförtjänsten. En ersättningsberättigad medlems hemortskommun är berättigad att utan tillstånd av högre myndighet bidraga till bestridande av medlemsavgiften dock icke med mer än en tredjedel härav. o Stats- och kommunbidragens storlek i förhållande till arbetsförtjänsten framgå ur följande sammanställning. Genomsnittlig arbetsförtjänst för yrkets arbetare Under 1500 kr 1 5 0 0 - 2 000 » 2000-2500 > 2 5 0 0 - 3 000 » 3 0 0 0 - 3 500 » 3 5 0 0 - 4 000 » Över 4 000 »

Statsbidrag i procent av medlemsavgiften 40 35 30 25 20 15 10

Kommunbidrag i procent av medlemsavgifteu 30 30 25 20 15 10 5

Bestämmelser Understöd från erkänd arbetslöshetskassa får utgå till arbetslös, som varit understöd ™eåle™- 1 kassan under de sistförflutna 12 månaderna och betalt å honom befrån kassorna. 10 Pande avgifter. Vissa undantag härifrån gälla med avseende å lärlingar och värnpliktiga ävensom personer, som överflyttat från annan kassa. Tillika kräves att vederbörande under de sista två åren haft arbete åtminstone 10 månader. Har vederbörande frivilligt utan giltig orsak lämnat arbetet eller har han avskedats på grund av dryckenskap, ofördragsamhet gent emot arbets-

561 givare eller arbetskamrater eller otillbörligt uppträdande, må understöd ej utbetalas. Samma gäller även för medlem, som uppbär fattigvård med fattigvårds verkan (förlust av rösträtt), eller som under de senaste tre månaderna upprepade gånger uppburit dylik hjälp. Icke heller må understöd vid arbetslöshet utbetalas till den, som utan giltig anledning vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, som anvisas honom av kassans styrelse, ett offentligt arbetsförmedlingskontor eller av kommunalstyrelsen. Såsom giltig anledning anses icke den omständigheten, att den erbjudna lönen är lägre än den vederbörande förut haft, därest lönen i allt fall icke understiger den lön, som enligt överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare är fastställd för arbetet i fråga eller å den ifrågavarande platsen betalas för liknande arbete. (Bestämmelsen rörande avtalsenlig har tillkommit först i 1927 års lag). Beträffande frågan om understöd vid arbetskonflikter gäller till en början, att understöd icke utbetalas under strejk eller lockout till personer, som omfattas av konflikten. De närmare bestämmelserna rörande vilka personer som omfattas av en konflikt hava tidigare utarbetats av den s. k. arbetsnämnden och godkänts av inrikesministern. Efter dessa regler, som gällt före ikraftträdandet av 1927 års lag, skulle, därest samtliga arbetsplatser inom ett yrke berördes av strejk eller lockout, kassans utbetalningar helt och hållet inställas beträffande detta yrke. Samma gällde för sådan avdelning av kassan, inom vars område samtliga arbetsplatser berördes av konflikt. Beträffande åter yrken och avdelningar, inom vilkas områden endast en del arbetsplatser berördes av konflikt, ägde kassorna att välja mellan tvenne olika förfaringssätt. Enligt det ena förfaringssättet kunde kassan fortsätta med utbetalning av understöd, men allenast till medlemmar, vilka voro oförvållat arbetslösa och understödsberättigade före konfliktens utbrott eller som förlorade sin anställning vid företag eller arbetsplatser, som ej berördes av konflikten. Dock skulle alltid iakttagas att, därest arbetsinställelsen inom ett yrke eller å en viss plats vore av sådan omfattning att den måste anses medföra ett avgörande hinder för arbetslösa att erhålla arbete, all utbetalning av understöd inom yrket eller platsen skulle upphöra. Enligt det andra förfaringssättet hade kassan att vid konfliktens utbrott inställa utbetalning av understöd, såvitt anginge sådana arbetslösa medlemmar, vilka haft sin sista mera stadigvarande anställning i de av konflikten berörda verksamhetsgrenarna, För att kassan skulle äga tillämpa sistnämnda förfaringssätt erfordrades emellertid, att den i viss ordning gjort anmälan därom hos arbetsdirektören. I övrigt må anmärkas, att denne ägde medgiva viss dispens sålunda, att understöd finge utbetalas till arbetslösa medlemmar, vilkas sista anställning vid konfliktberört företag till tiden låg minst tre månader före konflikten samt att, därest nu återgivna regler icke lade hinder i vägen, understöd finge utbetalas till medlemmar, vilka utan att omfattas av konflikten blivit arbetslösa på grund av densamma. I den nya lagen ha konfliktbestämmelserna erhållit en skärpning i så måtto att lagen föreskriver, att en kassa icke får utgiva understöd under en konflikt inom kassans verksamhetsområde, förrän arbetsdirektören har avgjort i vilken utsträckning konflikten i fråga är av betydelse för anställningsmöjligheterna inom området. Detta innebär, att varje kassa omedelbart skall upphöra med all utbetalning, så snart en konflikt inträffar inom det yrke, som omfattas av kassans verksamhet, varvid arbetsdirektören bestämmer, huruvida och under vilka villkor utbetalning av understöd ånyo kan äga rum. ^ Närmare bestämmelser rörande de villkor, under vilka verksamheten får återupptagas, fastställas för tre år i sänder av inrikesministern. Lagen fastslår dock, att vissa personer, även efter upptagandet av kassans verksamhet, icke kunna komma i åtnjutande av understöd så länge konflikten varar. Detta gäller utom för de 36—271089.

562 direkta deltagarna i konflikten för arbetare, som tillhöra de av konflikten berörda yrkena, och vilkas senaste mera varaktiga anställning varit vid ett konfliktberört företag, samt arbetare vid ett dylikt konfliktberört företag, vilkas arbetslöshet direkt förorsakats av konflikten. Med hänsyn till bestämmelsen om omedelbart upphörande av utbetalningen av understöd vid en konflikts utbrott, vilken bestämmelse i och för sig synes äga en mycket vidsträckt betydelse, särskilt om det gäller obetydliga konflikter, må nämnas, att de av inrikesministern godkända reglerna för återupptagandet av kassornas verksamhet ha bemyndigat arbetsdirektören att på förhand giva kassorna tillstånd att upptaga utbetalningarna till medlemmar i sådana avdelningar av kassan, inom vilka ingen konflikt föreligger, och som icke gränsa till en konfliktberörd avdelning. Härigenom har bestämmelsens skärpa i hög grad mildrats. Vad beträffar lagens föreskrift att understöd ej får utbetalas till arbetare, vilkas senaste mera varaktiga anställning varit vid konfliktberört företag, må erinras om att detta stadgande motsvarar det andra av de båda ovan omnämnda, alternativ, som tillämpades före den nya lagens ikraftträdande och sålunda innebär endast ett lagfästande av tidigare tillämpad praxis. Ny är däremot bestämmelsen att understöd icke får utbetalas till arbetare vid konfliktberörda företag, vilka arbetare utan att vara indragna i konflikten blivit arbetslösa på grund av densamma, exempelvis till följd av brist på material, drivkraft m. m. Såsom resultat kan sålunda sägas, att konfliktbestämmelserna blivit skärpta genom den nya lagen. I fråga om understödets art gäller, att understöd kan utgå antingen i form av daghjälp eller i form av reshjälp och flyttningsbidrag. Däremot ha kassorna enligt den nya lagen icke såsom förut rätt att utbetala hyresbidrag. I fråga om understödens storlek stadgas, att det icke får överstiga 2/3 av den genomsnittliga arbetsförtjänsten i vederbörande yrke eller — i fråga om lokala kassor — 2/3 av den gängse lönen å orten. Understöden få dock icke i något fall understiga 1 krona om dagen eller överstiga för familjeförsörjare 4 kronor och för icke familjeförsörjare 3.50 om dagen. I kassornas stadgar skall angivas den maximala understödstiden under 12 på varandra följande månader. Denna tid får ej sättas kortare än 70 dagar. H a r en medlem uppburit maximiunderstödet under fyra på varandra följande år, äger han icke rätt till ytterligare understöd, förrän han varit medlem i kassan och betalt avgifter för minst 12 månader samt härunder haft arbete minst 26 veckor. Understöd utbetalas icke för de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Ifrågavarande karenstid kan dock, om bestämmelse härom införts i stadgorna, ökas till 15 dagar. Vid karenstidens beräkning anses arbetslösa dagar, som äro skilda från varandra av dagar med tillfälligt arbete, tillhöra samma arbetslöshetsperiod. Understöd utbetalas icke för någon dag i en vecka, under vilken vederbörande medlem haft arbete fyra eller flera dagar. Kontroll Enligt den danska lagen utövas kontrollen över arbetslösheten i huvudsak av av arbetslös- kassorna själva. Beträffande samarbete med den offentliga arbetsförmedlinheten. g e n stadgas, att erkända arbetslöshetskassor äro skyldiga att, så snart en medlem anmäler sig arbetslös, göra anmälan härom hos vederbörande arbetsförmedlingskontor enligt av inrikesministern godkänt formulär, upptagande den arbetslöses medlemsnummer, namn, bostad, sista arbetsplats, arbetsinkomst m. m. Erhåller den arbetslöse arbete, är avdelningen likaledes skyldig att meddela detta till arbetsförmedlingskontoret. Däremot är den arbetslöse icke skyldig att för rätt till understöd inställa sig å arbetsförmedlingskontoret för

563 sökande av arbete, såvida icke överenskommelse härom träffats mellan arbetsförmedlingskontoret och kassans lokalavdelning, vilken överenskommelse skall vara godkänd av arbetsdirektören och styrelsen för kassan. Har sådan överenskommelse träffats bortfaller den nyssnämnda skyldigheten för kassan att hos arbetsförmedlingskontoret anmäla arbetslösa medlemmar. Att kassorna i betydande utsträckning själva omhänderhava arbetsanvisningen oaktat offentlig arbetsförmedling införts torde bl. a. bero därpå, att kassorna omhänderhaft förmedlingsverksamhet långt innan den offentliga arbetsförmedlingen etablerades genom lagen den 29 april 1913. Det är emellertid att märka, att den av kassorna utövade arbetsanvisningen måste ske i enlighet med regler, som skola vara godkända av arbetsdirektören. Så länge den arbetslöse uppbär understöd är han skyldig att dagligen anmäla sig hos kassans styrelse eller, å plats där ingen representant för styrelsen finnes, hos någon offentlig myndighet; på vissa ställen finnas särskilt utsedda kontrollörer. I övrigt kan hänvändelse ske till någon ledamot av kommunalstyrelsen, lärare eller präst. I detta sammanhang må även framhållas, att i den nya lagen av ar 1927 vissa ändringar vidtagits även beträffande arbetsförmedlingen, som torde komma att medföra en minskning i antalet kontor. Frågan huruvida kontoren under dessa nya förhållanden skola kunna fylla sina uppgifter i samma utsträckning som tidigare torde vara ovisst. Enligt uppgift torde det vara att vänta, att det samarbete, som existerat mellan arbetsförmedlingskontoren och kassorna, kommer att i viss utsträckning upphöra.

3. Arbetslöshetsfonden. Under den svåra arbetslöshet, som under flera år varit rådande i Danmark, Den extrahar utom den av kassorna bedrivna understödsverksamheten anordnats en sär- ordinära skild hjälpverksamhet i form av understöd vid extraordinär arbetslöshet. Denna ar™£nf~ hjälpverksamhet finansierades, såsom tidigare framhållits, under åren 1917— tidigare be1919 genom statliga och kommunala medel. Från och med början av år 1922 handling. erhöllos cle för hjälpverksamheten erforderliga medlen från den s. k. arbetslöshetsfonden, upprättad i enlighet med en bestämmelse i 1921 års lag. Fondens medel åvägabragtes genom bidrag från arbetsgivare, som omfattades av olycksfallsförsäkringslagen, samt genom tillskott från staten och erkända arbetslöshetskassor. Arbetsgivarnas bidrag voro avsedda att utgöra i genomsnitt 9 kronor per årsarbetare. Bidraget växlade dock efter de olika yrkenas arbetslöshetsrisk från lägst 3 till högst 15 kronor. Närmare bestämmelser angående bidragens storlek fastställdes av inrikesministern. Som grundfond tillsköt staten en summa av 12 miljoner kronor. För varje finansår var statens tillskott fastställt till ett belopp motsvarande 7s av fondens utgifter föregående finansår för understöd, nödhjälpsarbeten och kurser för arbetslösa. Slutligen hade de erkända arbetslöshetskassorna att vid slutet av varje kvartal till fonden inbetala ett belopp svarande mot 5 % av medlemsavgifterna under kvartalet Beträffande åvägabringandet av fondens medel vidtogs vissa ändringar i samband med införandet av 1924 års lag. Sålunda befriades arbetslöshetskassorna från sin betalningsskyldighet. Arbetsgivarnas bidrag sänktes från att tidigare hava utgjort i genomsnitt 9 kronor till 5 kronor per årsarbetare. För lärlingar samt för skogs- och lantarbetare skulle dock bidraget utgöra endast 2 kronor. Statens bidrag hade tidigare utgått uteslutande i förhållande till fondens utgifter under föregående finansår. Då fonden härigenom skulle komma att så gott som helt mista statsbidraget, om fondens utgifter voro endast obetydliga, infördes bestämmelsen att staten dessutom skulle tillskjuta ett belopp mot-

564 svarande 10 % av de erkända arbetslöshetskassornas ordinarie medlemsavgifter under senaste räkenskapsår. Avgörandet av frågan, inom vilka yrken extraordinär arbetslöshet var för handen, ankoin enligt bestämmelserna i 1921 års lag på inrikesministern utan att några riktlinjer funnos angivna för denna skälighetsprövning. Dessa förhållanden ändrades genom 1924 års lag, där bestämda regler funnos angivna till ledning för bedömandet, huruvida extraordnär arbetslöshet skulle anses föreligga. Extraordinär arbetslöshet ansågs föreligga inom ett yrke, om arbetslösheten inom kassan för detta yrke under de båda senaste månaderna med 50 % överstigit kassans genomsnittliga arbetslöshet under motsvarande månader de senaste 14 åren, varvid dock skulle bortses från de båda månader, som uppvisade högsta arbeslöshetssiffrorna. Dessutom krävdes, att arbetslösheten uppginge till minst 7 7a % (10 % för kassor med mindre än 200 medlemmar). Det extraordinära arbetslöshetsunderstödet utgick till arbetslösa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor dels i form av fortsatt hjälp efter upphörandet av understödet från kassan, dels i form av tillägg till kassans understöd, dels slutligen efter skälighetsprövning. Dessutom kunde dylikt understöd även utgå till personer, som ej voro medlemmar i arbetslöshetskassor. I sådant fall tilllämpades alltid skälighetsprövning. Understödsbeloppen växlade, i vissa fall efter gällande prisindex. Under viss tid utgick fortsatt hjälp för familjeförsörjare med 2/3 av daghjälpen från kassan och för icke familjeförsörjare med hälften av daghjälpen. _ Understödet ifråga utgick härvid lika många dagar under 12 på varandra följande månader som understödet från kassan. För kontroll av arbetslösheten föreskrev lagen vissa närmare angivna kontrollanordningar. Administrationen av det extraordinära arbetslöshetsunderstödet åvilade kommunerna, som emellertid från arbetslöshetsfonden kunde återfå vad de utgivit, i den mån understöden utbetalats i överensstämmelse med gällande författningar! NödhjälpsUtnni kostnaderna för det extraordinära arbetslöshetsunderstödet lämnades arbeten och Iran fonden även bidrag till nödhjälpsarbeten och till utbildningskurser för de arUbeS5ös°ar ? r ^ . t s l ö s a ; Nödhjälpsarbeten ha dock kommit till utförande i en relativt obetydlig omfattning. Lönevillkoren vid nödhjälpsarbeten äro de i fria arbetsmarknaden gällande; dock skall vid heltidsarbete 15 procent av lönen innehållas och inlevereras till arbetslöshetsfonden. Bidraget från arbetslöshetsfonden till nödhjälpsarbeten har tidigare varit fastställt till ett bestämt belopp per arbetsdag för varje anställd arbetare. Enligt den nya lagen av år 1927 kan antingen detta förfaringssätt komma till användning eller också kan bidraget fastställas till ett visst sammanlagt belopp. Bidraget kan dock ej utgöra mer än 20 % av arbetslönen eller mer än 2 kronor per arbetsdag. ArbetslösTill belysning av arbetslöshetsfondens verksamhet har i följande tablå lämnats hetsfondens en sammanställning av fondens inkomster och utgifter under olika finansår från oteffSr ° c h m e d t l d P u n k t e n f ö r fondens tillkomst. Några siffror för tiden efter den 1 april 1926 föreligga ännu icke. I)en mera restriktiva SuTa arbetslöshetspolitik, som präglat vissa av bestämmelSenia extraordinärt * £ e n / i y a lagen av år 1927, medförde även indragande av det extraordiara arbetslöshets- £ arbetslöshetsunderstödet fr. o. m. den 1 oktober nämnda år. I samband understöd, harmed nedsattes arbetsgivarnas bidrag från 5 till 3 kronor per årsarbetare med undantag för lärlingar samt länt och skogsarbetare, för vilka bidraget alltjämt utgår med 2 kronor. Därjämte inskränktes kretsen av bidragsskyldiga arbetsgivare till sådana yrken, för vilka arbetslöshetskassor kunna bildas. Då därtill bestämts, att bidrag icke skall erläggas för arbetare, som hava kost och logi hos arbetsgivaren och äro anställda för minst Va år, torde man kunna räkna

565 Arbetslöshetsfoiidens inkomster och utgifter. 1924— V« 1925— Vi 1922— V* 1922— V* 1923— »A 3 sl Ys 1925 3Vs 1926 /3 1923 31/s 1923 81/3 1924 Inkomster. Behållning vid räkenskapsårets början Statens bidrag Arbetsgivarnas bidrag Arbetslöshetskassornas bidrag . . . . Innehållen lön vid nödhjälpsarbeten . Räntor

9 000 000

2 374 700 8 000 000 1 226 849 402 111

—!

12 295

372 507 3 000 000 4 721 396 468 297 46 267

4 253 859 10 079 833 2 324 377 1 673 223 4 878 638 3 563 850 149 709 13 538 1638 259 016 433 183

9000000 12 015 955

8 608407 11867 237 15 763 627

6 625 300 11 486 181 137 558 17109 2 600 2 374 700 372 507

3 842 464 1 649 771 4 492 671 35 667 435 505 58 959 39 066 54 314 67 598 25 663 22 325 11076 4 253 859 10 079 833 11170 560

Summa kronor i 9 000 000J 12 015 955

8 60S 4671 11 867 237 15 768627

Summa kronor

Utgifter. Extraordinärt arbetslöshetsunderstöd Bidrag till nödhjälpsarbeten TJtbildningskurser Förvaltningskostnader Behållning vid räkenskapsårets slut

.

.

ined en betydande nedsättning även av lantbrukets bidrag. Därest fonden skulle stiga över 12 milj. kronor, upphör arbetsgivarnas bidragsskyldighet fullständigt. I stället för den understödsverksamhet vid extra ordinarie arbetslöshet, som tidigare finansierats genom arbetslöshetsfondens medel, bestämmer den nya lagen, att en erkänd arbetslöshetskassa är berättigad bilda en s. k. krisfond, från vilken vid extraordinär arbetslöshet understöd kan utbetalas till kassans medlemmar utöver den i stadgarna fastställda maximala understödstiden. För denna krisfond skola upprättas särskilda stadgar, vilka skola godkännas av arbetsdirektören. Krisfondens inkomster utgöras dels av medlemmarnas avgifter, dels av bidrag från staten och kommunerna, dels slutligen av bidrag från arbetslöshetsfonden. Medlemmarnas avgifter till krisfonden måste utgöra minst 20 % av de ordinarie avgifterna till kassan. Stats- och kommunbidraget till krisfonden utgår efter samma regler som gälla för motsvarande bidrag till arbetslöshetskassan. Vad slutligen beträffar bidraget från arbetslöshetsfonden bestrides detsamma av fondens ränteinkomster och kan sålunda ej exakt bestämmas på förhand. Det får dock ej överstiga 25 % av de medlemsavgifter, som under senaste räkenskapsår inbetalts till krisfonden. Understöd från krisfonden utbetalas efter samma regler som gälla för kassans övriga understödsverksamhet, men understödet i fråga får dock ej överstiga 2/3 av understödet från kassan och under 12 på varandra följande månader icke utgå för mer än 70 dagar, även om kassans maximala understöclstid är större. Krisfonden träder i verksamhet efter beslut av kassans styrelse och under förutsättning att arbetslösheten överstiger den normala i en utsträckning som närmare angives i lagen. Arbetslösheten måste härvid under de senaste två månaderna hava med 70 procent överstigit den genomsnittliga arbetslösheten i kassan under motsvarande månader de 10 senaste åren, med avskiljande av de två högsta procentsatserna. Ifrågavarande regel gäller, därest den genomsnittliga arbetslösheten är högst 10 procent. Är den genomsnittliga arbetslösheten högre framgår tilläggsprocenten av följande schema: Genomsnittlig arbetslöshetsprocent . . . 10 Motsvarande tilläggsprocent . . • . . . 70

11 12 67 64

13 61

14 58

15 55

16 52

17 18 49 46

19 43

20 och högre 40

566 Vid början av år 1928 hade endast tre av de 67 existerande kassorna begagnat sig av rätten att upprätta en krisfond.

4.

Tillsynsmyndigheten.

Arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen ledas numera av ett under inrikesministern lydande direktorat, vars chef (arbetsdirektören) utnämnes av Konungen. I anslutning till förevarande direktorat har upprättats en arbetsnämnd bestående av två avdelningar, en för arbetsförmedling och en för arbeslöshetsförsäkring. I båda dessa avdelningar är direktoratets chef ordförande. Avdelningen för arbetsförmedlingen utgöres av fyra arbetsgivare och fyra arbetare utsedda av inrikesministern efter förslag av danska arbetsgivareföreningen och de samverkande fackförbunden. Avdelningen för arbetslöshetsförsäkringen utgöres av tio ledamöter, av vilka sex utses av arbetslöshetskassorna, två av Landstinget och två av Folketinget. o Arbetsnämndens båda avdelningar hava att var på sitt område verka såsom rådgivande institutioner och därtill utöva de särskilda funktioner, som enligt lagens bestämmelser åvila nämnden. Besvär över kassornas beslut i understödsfrågor kan föras hos arbetsnämnden och fullföljas hos inrikesministern, vilkens utslag är slutgiltigt. Bevärsrätt tillkommer härvid även arbetsdirektören och vederbörande kommun. I vissa frågor, såsom rörande medlemsskap, kan klagan föras hos arbetsdirektören och fullföljas hos nämnden.

5. Vissa numeriska uppgifter rörande den danska arbetslöshetsförsäkringen m. ni. I det följande skola meddelas vissa sifferuppgifter rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens omfattning och den understödsverksamhet, som bedrivits från arbetslöshetskassornas och det allmännas sida till lindrande av arbetslösheten och dess följder. Den förste av de å följande sida återgivna tablåerna innehåller vissa uppgifter angående arbetslöshetskassorna under olika finansår inom perioden 1912 —1926. (Ett finansår avser tiden 7*—81/«.) Antalet erkända arbetslöshetskassor har under denna period företett en relativt obetydlig ökning från 55 till 67, medan antalet medlemmar ökat från cirka 120 000 till cirka 270 000, alltså mer än fördubblats. I tablån har även angivits storleken av från kassorna under olika finansår utbetalt understöd samt genomsnittliga understödsbeloppet per medlem för varje särskilt år, vilket såsom synes har varit underkastat betydande växlingar från lägst 11.22 kronor året 1916—17 till högst 117.21 kronor året 1921—22. Vid slutet av finansåret 1925—26 fördelade sig kassorna efter antalet medlemmar på följande sätt: Antal medlemmar Under 200 200— 500 500— 1 000 1 000— 2 000 2 000— 5 000 5 000—10 000 10 000—20 000 20 0 0 0 - 5 0 000 Över 50 000

•. . . ,

Antal kassor 12 8 10 14 8 11 2 . 1 1

567 Uppgifter rörande de danska arbetslöshetskassorna åren 1912—1926. Finansår (V*—sl/3)

1912-13 1913-14 1914—15 1915—16 1916—17 1917—18 1918—19 j 1919-20 i 1920—21 i 1921—22 j 1922—23 1923—24 1924—25 1925—26

Antal 1 kassor

Antal > medlemmar

Utbetalt understöd Kr.

Understöd per medlem Kr.

120 289 131 113 139 505 158 586 176 308 221301 296 389 312 930 283 557 262 473 252 129 255 641 265 334 270 299

1 648 376 1 949 884 2 799 845 2 134 347 1 978 695 6 312 346 9 664 791 7 879 236 17 897 521 30 763 910 19 751 482 17 333 239 14115 464 24 823 682

13.70 14 87 20.07 13.46 11.22 28.52 32.61 25.18 6312 117.21 78.34 67.80 53.20 91-84

57 60 59 62 66 65 66 67

Till belysning av försäkrings- och hjälpverksamhetens omfattning i sm helhet har i nedanstående tablå sammanställts dels de från kassorna utbetalda understöden, vilka till bortåt hälften finansierats genom statens och kommunernas medel, dels de understöd, som finansierades uteslutande från staten och kommunerna under tiden 7n 1917— 8 7 12 1919 i enlighet med bestämmelserna i vissa tillfälliga lagar från nämnda år, dels ock slutligen de extraordinära arbetslöshetsunderstöden, vilka till en del hava bestritts ur arbetslöshetsfondens medel. Ur tablån framgår, att de nu ifrågavarande understöden under 10årsperioden 1917—1926 uppgått till resp. 148.5, 81.6 och 49.0 milj. kronor eller sammanlagt omkring 279 milj. kronor. Försäkrings- och hjälpverksamhetens omfattning.

81 Finansår (V<— /«)

1912-13 1913-14 1914—15 1915—16 1916-17 1917—18 1918-19 1919-20 19*0—21 1921-22 1922—23 1923—24 19*4—25 1925—26

Understöd från Av arbetslöshets- det allmänna enkassorna utbetalt ligt olika tillfälunderstöd liga lagar Kr. Kr.

1 648 376 1 949 884 2 799 845 2 133 347 1 978 695 6 312 346 9 664 791 7 879 236 17 897 521 30 763 910 19 751 482 17 333 239 14 115 464 24 823 682

Extraordinärt arbetslöshetsunderstöd Kr.

9 555 987 37 125 800 12 955 907 15 997 507 15 730 739 5 3D5 542 1 779 668 10 213144

49026 600 59637G94 2 148 541671 Perioden 1917-26 dagen av finansUppgifterna rörande antal kassor och antal medlemmar hänföra sig till sista året, alltså den 31 mars. 2 Härtill kommer från kommunerna ett belopp av cirka 22 milj. kronor, som ej kunnat uppdelas på olika finansår. 1

568 Holland. A. Försäkring. _ I Holland började man år 1914 i samband ined världskrigets utbrott att bevilja statsbidrag till existerande, frivilligt bildade arbetslöshetskassor. Genom en i administrativ ordning utfärdad författning av den 2 / ]2 1916 gåvos mera fasta regler angående denna verksamhet och genomfördes för övrigt väsentliga ändringar beträffande densamma. Nämnda författning är ännu i huvudsak gällande och utgör grundval för ett frivilligt försäkringssystem av betydande omfattning. Att märka är emellertid, att någon av båda statsmakterna beslutad reglering av försäkringen icke föreligger. Krav på en sådan reglering har upprepade gånger framförts särskilt från arbetarhåll utan att dock hittills hava lett till någon lagstiftningsåtgärd. 1.

Den offentliga subventionen.

Förutsättnin- Nyss berörda författning, vilken trädde i kraft med ingången av år 1917 subventions o c ! 1 * a n ledning härav benämnes 1917 års arbetslöshetsförordning (Werklooserhållande. heidsbesluit 1917), öppnar möjlighet för föreningar, vilka bildat en arbetslöshetskassa för sina medlemmar, att erhålla subvention av offentliga medel till bedrivande av kassans verksamhet. Förutsättning härför är, att reglementet för kassan blivit godkänt av arbetsministern — denne har uppsikt över förordningens tillämpning och har för sådant ändamål under sig ett centralt ämbetsverk. Rijksclienst der Werkloosheidsverzekering en Arbeidsbemiddeling — och att kassan i övrigt ställer sig till efterrättelse de fordringar, arbetsministern uppställer. Kassan behöver emellertid icke vara något särskilt rättssubjekt utan tankes organiserad såsom en avdelning av föreningen, vars styrelse handhar förvaltningen av kassan och är ansvarig för verksamheten. Subventionen av det offentliga lämnas ock direkt till vederbörande förening. Denna är givetvis i de flesta fall ett fackförbund eller en fackförening. Vid 1926 års ingång var sålunda antalet försäkrade i hela landet (däri inberäknat ett mindre antal medlemmar i föreningar, som ej åtnjöto offentlig subvention) 278 300 och härav voro allenast 3 600 medlemmar i kassor, vilka ej voro anslutna till fackförbund. Av det anförda följer, att arbetslöshetskassorna icke äro öppna för andra än medlemmarna i de föreningar, till vilka kassorna äro knutna. A andra sidan gäller emellertid såsom regel, att samtliga föreningsmedlemmar äro skyldiga att ingå i arbetslöshetskassan. I detta sammanhang bör dock ihågkommas, att fackföreningsrörelsen i Holland är ganska splittrad. Förutom de socialistiskt betonade organisationerna finnas sådana, där vederbörandes religiösa uppfattning är avgörande för anslutning (romerskkatolska, protestantiska), samt andra, vilka proklamera neutralitet såväl politiskt som religiöst, vidare syndikalistiska föreningar o. s. v. Inom varje yrke finnes i följd härav i regel ett flertal fackförbund. — Då sålunda arbetslöshetskassorna så gott som alltid äro direkt anknutna till fackförbund, kräves

569 emellertid självfallet, för att offentlig subvention skall kunna erhållas, att för kassorna anordnas särskild räkenskapsföring och kassaförvaltning. Subvention lämnas dels av staten och dels av kommunerna. För de sist- Subventionens a nämnda föreligger dock ingen skyldighet i sådant avseende. Deras medverkan ^°^9J^~ e är beroende av anmälan till arbetsministern, att de biträda den reglering, som 0 gra^nandSes innefattas i 1917 års förordning. Av landets samtliga 1 083 kommuner hava emellertid omkring 870 gjort sådan anmälan; i dessa ingå samtliga kommuner med över 7 000 invånare och av landets samtliga arbetare äro över 99 % bosatte i kommuner, som biträtt 1917 års förordning. 1 Subventionen utgår i regel med belopp, motsvarande summan av de avgifter, som erlagts av kassamedlemmar bosatta i kommuner, vilka biträtt förordningen. Emellertid kan förhöjd subvention beviljas, dels då utomordentliga omständigheter av övergående natur göra det erforderligt och dels då föreningen icke kan hålla så höga avgifter, att understöd kan beredas medlemmarna under en tid av 90 dagar om året och med belopp, som förslå till den arbetslöses nödtorftiga uppehälle. I kraft härav har också till åtskilliga föreningar lämnats subvention, växlande mellan 125 och 200 % av de erlagda avgifterna. Numera beviljas emellertid förhöjd subvention blott åt ett fåtal kassor. Subventionen utbetalas förskottsvis av staten. Denna uttager sedan hälften Subventionens av de olika kommuner, som åtagit sig bidragsskyldighet. Såsom förut nämnts, "^^"^å utbetalas subventionsbeloppet direkt till den förening, till vilken arbetslöshets- kommunernaa kassan är knuten. Utbetalning äger rum kvartalsvis med provisoriskt beräknade belopp och slutlig avräkning äger rum efter varje års slut. Föreningens styrelse får till de olika lokalavdelningarna utbetala erhållen subvention allenast i den mån det är av omedelbart behov påkallat, övriga delen av beloppet skall —• jämte kassans från annat håll härrörande kapitaltillgångar —• placeras på sätt, som föreskrives av arbetsministern. Genom ministerns_ försorg upprättas tid efter annan förteckning å banker och kreditföretag, i vilka placering är tillåten. Iakttages ej sålunda givna föreskrifter i fråga om placering av kassatillgångarna eller inträffa omständigheter, som kunna föranleda indragning av rätten till subvention, utbetalas denna till vederbörande förening allenast i den mån som erfordras för gäldande av förfallna understödsbelopp. Fördelningen å de särskilda kommunerna tillgår på följande sätt. Till en början fastslås för varje kvartal genom särskilda revisorer i Rijksdienst totala beloppet för hela riket av influtna medlemsavgifter, specificerat för de olika föreningarna. Därjämte lämnas efter varje kvartals slut genom föreningarnas försorg uppgift till Eijksdienst angående det antal medlemmar, vilka sista lördagen under föregående kvartal voro bosatta i envar av de kommuner, som förklarat sig villiga utbetala subvention. Dessa_ uppgifter utsändas för granskning till de kommunalstyrelser, som i särskild ordning gjort framställning därom (omkring ett 250-tal för närvarande); beträffande övriga kommuner godtagas uppgifterna utan vidare. Den hälft av sammanlagda subventionsbeloppet, som skall falla å kommunerna, utslås därefter å dessa — särskilt för varje förening — i förhållande till det sålunda fastställda antalet medlemmar i varje kommun, därvid medlemsantalet i slutet av föregående kvartal ligger till grund för fördelningen av subventionen för det nästföljande. Uppgift angående det belopp, vederbörande kommun är pliktig gälda, utsändes kvartalsvis. Denna uppgift är dock allenast av preliminär beskaffenhet och den slutliga avräkningen sker årsvis. 1 Har subventionerad kassa medlemmar bosatta i en kommun, vilken icke biträtt förordningen, får kassan icke till dem utbetala högre understöd än som motsvarar hälften av det enligt stadgarna till andra medlemmar utgående understödet.

570 2.

Kassornas verksamhet.

Beträffande arbetslöshetskassornas verksamhet givas i 1917 års förordning allenast kortfattade och schematiska regler. Emellertid skola ju kassornas reglementen eller stadgar fastställas av arbetsministern, innan subvention från det offentligas sida kan komma i fråga. Härvid ägnas noggrann tillsyn därå, att stadgarna innehålla bestämmelser, som äro betryggande och tillfredsställande såväl ur de enskilda medlemmarnas synpunkt sett som med hänsyn till de samhälleliga intressen, vilka äro förknippade med kassornas verksamhet. Såsom redan i det föregående anmärkts, äro kassorna pliktiga att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som av arbetsministern meddelas i ifrågavarande hänseende. De äro ock sedermera skyldiga att i stadgarna vidtaga ändringar, som finnas erforderliga. Vid prövningen av stadgarna söker man helt naturligt genomföra en ur administrationssynpunkt önskvärd uniformitet; normalstadgar hava utarbetats och tillhandahållas kassorna. A andra sidan är man emellertid synnerligen angelägen att giva tillbörligt beaktande åt alla de särskilda omständigheter, som i föreliggande fall kunna anses motivera ett avkall å kravet på enhetliga bestämmelser. På detta sätt har genomförts en utomordentligt smidig anpassning av försäkringen efter de olika förhållanden, varunder olika kassor givetvis arbeta. Medlemskap. ^ Till en början må anmärkas, att 1917 års förordning innehåller en principiell definition å uttrycket arbetslöshetskassa, varav framgår, att medlemskap i en subventionerad kassa allenast tillkommer arbetare eller andra, som i underordnad ställning arbeta för annans räkning (werklieden of bedienden). I enlighet härmed ha ock exempelvis fiskare, som utöva sitt yrke helt för egen räkning, ävensom _ arbetare, vilka såsom medlemmar i en sammanslutning driva en självständig verksamhet, ansetts icke rätteligen kunna vara medlemmar av en arbetslöshetskassa. Likaledes har arbetare, som tillfälligtvis uppträtt såsom entreprenör, av nu nämnd anledning förvägrats understöd, då han omedelbart efter entreprenadens slut blivit arbetslös. •— Några åldersgränser stadgas icke i författningen. I stadgarna för de olika kassorna förekomma dock ofta föreskrifter i sådant hänseende; vanligen uteslutas personer vilka icke fyllt 16 (18) år eller vilka överskridit 60 (70) år. Däremot innehåller författningen förbud mot att samtidigt uppbära understöd från mer än en subventionerad arbetslöshetskassa. I så gott som samtliga kassors stadgar återfinnes denna föreskrift i form av ett förbud mot att tillhöra annan kassa. Avgifter. I fråga om medlemsavgifterna föreskrives i 1917 års förordning, att dessa skola vara så avpassade, att de i förening med den offentliga subventionen förslå till utbetalning av de stadgeenliga understöden samt till avsättande av en reservfond, avsedd att användas vid mera omfattande arbetslöshet. Huru stor denna reservfond skall vara, angives icke i författningen. I praktiken anses den böra motsvara 20—25 % av en kassas normala inkomster i form av avgifter, subvention, räntor etc. För övrigt äga kassorna själva bestämma sina avgifter och dessa äro i följd därav anordnade på växlande sätt. Ofta förekommer givetvis löneklassindelning (stundom ända upp till 10 klasser). Vissa kassor nöja sig med skilda avgiftsbelopp för medlemmar över resp. under 18 år. Andra kassor ha allenast en fix avgift. Där understödsbeloppen äro olika för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare, föranledes i allmänhet icke därav någon motsvarande differentiering i fråga om avgifterna. Dessa utgå alltid med visst belopp för vecka och erläggas i samband med övriga avgifter till vederbörande förening. I regel behöver medlem icke erlägga avgift under tid, då han är arbetslös eller sjuk (såvitt detta förhållande varar hel vecka) eller då han fullgör värnplikt. I detta hänseende äro emellertid bestämmelserna olika för olika kassor.

571 Beträffande förutsättningarna för rätt till understöd från en arbetslöshets- FSrutaättnmkassa föreskriver 1917 års förordning allenast, att vederbörande förenings sty- gar för rått relse har att besluta, huruvida, till vilket belopp och under vilken tid under-»» unaerstoa. stöd skall utgå. I de olika kassornas stadgar givas emellertid helt naturligt utförliga bestämmelser i dessa hänseenden och till största delen äro bestämmelserna gemensamma för samtliga kassor. Arbetsministern uppställer nämligen såsom villkor för stadgarnas fastställande, att dessa särskilt på nu ifrågavarande punkt överensstämma med en gång uppgjorda normalstadgar. Allmänt gäller sålunda till en början, att understöd icke får utgå till den, som på grund av sjukdom, olycksfall, ålderdom eller invaliditet är oförmögen till arbete, eller till den, som befinner sig i militärtjänst eller är intagen å Vidare äro från understöd uteslutna de, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller blivit avskedade därifrån på grund av förhållande, som kan läggas dem själva till last. Sålunda har exempelvis enligt beslut av arbetsministern såsom högsta besvärsinstans understöd förvägrats arbetare, som avskedats, enär han vägrat åtnöjas med lönenedsättning, vilken enligt vad utredningen ansågs giva vid handen var motiverad med hänsyn till arbetarens prestationer. En kypare, som vägrat att övergå från tillfällig till fast anställning hos samma arbetsgivare och av sådan anledning avskedats, ansågs likaledes själv bära skulden till sin arbetslöshet och uteslöts från understöd. Till den, som vägrar att åtaga sig erbjudet passande arbete, får understöd ej heller utgå. För att ett arbete skall anses passande erfordras enligt stadgad praxis, att den arbetslöse med hänsyn till sin fysik är i stånd att utföra detsamma och att det icke i väsentlig grad inverkar menligt å den yrkesskicklighet, har förvärvat i det egna facket. I sistnämnda hänseende tages emellertid i betraktande den tid, vederbörande gått arbetslös. Är denna tid relativt lång och utsikten att snart erhålla arbete i det egna yrket ringa, kan sålunda ett arbete anses vara passande, vilket under andra omständigheter icke skulle så ansetts. Med avseende å lönen gäller såsom regel, att denna icke får vara lägre än den, som stadgas i kollektivavtal mellan arbetsgivaren och hans arbetare, eller, där sådant avtal ej föreligger, än den i orten allmänt tillämpade lönen för liknande arbete. Denna regel tillämpas dock icke undantagslöst. Sålunda har arbetet ansetts vara passande i fall, där den erbjudna lönen visserligen var lägre än den i orten gällande standardlönen men dock högre än den lön, arbetsgivaren betalade till andra i hans tjänst anställda arbetare för liknande arbete. Enahanda uppfattning har gjort sig gällande i ett fall, där den erbjudna lönen likaledes var lägre än den å orten allmänt tillämpade lönen för liknande arbete men förklarades skola höjas, sedan större arbetsskicklighet vunnits; den arbetslöse ansågs där böra antaga anställningen samt avvakta prövotidens utgång för att då se, om standardlönen komme att betalas. — Hänvisning till arbete, som är ledigt i anledning av strejk eller lockout, anses i regel icke böra äga rum. Dock tager man även på denna punkt hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Då vid en metallfabrik arbetare, sysselsatta med transport och packning, gått i strejk och andra arbetare vid fabriken av denna anledning vägrade att utföra transportarbete, ehuru de förut plägat biträda därmed, samt de i följd härav avskedats, ansågs sålunda understöd icke böra utgå till dem. Ytterligare gäller enligt samtliga arbetslöshetskassors stadgar, att understöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lockout. Beträffande tolkningen av denna bestämmelse må anföras följande uttalande ur Rijksdients årsberättelse 1919—1922 (grundat å prejudikat) : »Intet understöd får utbetalas till personer, vilka direkt — d. v. s. personligen — eller indirekt — d. v. s. såsom medlemmar av sin organisation — deltagit i en eko-

572 nomisk strid mellan arbetsgivare och arbetare samt därigenom förorsakat eller framkallat en strejk eller lockout, i följd av vilken de blivit eller förblivit arbetslösa. Därest en organisation deltagit i en ekonomisk strid, vilken lett till strejk eller lockout, äro i varje fall från understöd uteslutna de medlemmar av organisationen, som äro direkt berörda av konflikten och således, i händelse av strejk, hava nedlagt arbetet eller, i händelse av lockout, hava utestängts från arbetet. Har strejken eller lockouten en allmän karaktär, så att för övriga medlemmar av organisationen — vilka således allenast såsom sådana eller indirekt beröras av konflikten — utsikterna att under tiden konflikten pågår erhålla arbete i yrket måste betraktas såsom ringa, anses samtliga medlemmar, oberoende av om de voro arbetslösa vid konfliktens utbrott eller blivit utan arbete vid eller efter nämnda utbrott, vara arbetslösa i följd av konflikten. Följderna av en konflikt kunna fortfara även efter densammas biläggande. Det måste sålunda anses, att personer, vilka deltagit i en strejk och efter dennas biläggande icke kunna återtagas av arbetsgivaren på grund av förhållanden, som stå i omedelbart samband med konflikten — t. ex. på grund av störningen i driften i följd av strejken — jämväl efter strejkens slut äro arbetslösa i följd av denna. Efter vilken tid verkningarna av konflikten med avseende å arbetslösheten i ett dylikt fall skola anses upphöra, måste bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall.» Undantagslöst kräves för samtliga kassors del, att vederbörande skall hava erlagt samtliga på honom belöpande avgifter för tiden innan han blev arbetslös. Slutligen är den arbetslöses rätt till understöd beroende därav, att han fullgör viss anmälningsskyldighet. I detta avseende gäller i första hand, att den arbetslöse omedelbart efter det han blivit utan arbete skall anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller annan härmed likställd anstalt (såsom likställd har förklarats en för arbetare och arbetsgivare inom de grafiska facken upprättad förmedlingsanstalt, tillkommen enligt stadgande i kollektivavtal och stående under paritetisk ledning). Han är vidare skyldig tillse, att denna anmälan blir beståndande (vanligen genom förnyad inställelse var 14 :e dag), ävensom att på kallelse av anstalten omedelbart inställa sig inför denna för att mottaga erbjudande om arbete. Förevarande anmälningar äro icke avsedda att utgöra någon kontroll å att vederbörande verkligen är arbetslös; ändamålet med dem är allenast att snarast möjligt bereda den arbetslöse ny anställning. Kontrollen å arbetslösheten handhavesav kassorna själva och i sådant avseende gäller i regel, att vederbörande är pliktig att dagligen inställa sig å kassans expedition och där anteckna sitt namn å en anmälningslista. Enligt av arbetsministern utfärdade anvisningar skall för ändamålet vara anslagen viss kortare tid (vanligen en timma) å dagen, då^ arbete vanligen förrättas. Anteckningen skall äga rum under tillsyn av ^ någon tjänsteman hos kassan och denne skall efter den anslagna tidens utgång göra återstående utrymme å listan obrukbart, så att anteckning därå icke må äga rum under senare dag. Då exempel ingalunda saknats därå, att anteckningarna skett i annan ordning än föreskrivits (genom annan person, för flera dagar på en gång o. s. v.), ha i vissa kommuner efter överenskommelse mellan kassaförvaltningarna och kommunalstyrelsen ordnats så, att kontrollanmälningen äger rum hos någon kommunal myndighet, vanligen arbetsförmedlingen. I dylika fall har emellertid kassaförvaltningen fortfarande själv _ ansvaret för att understöd icke utbetalas till någon, som ej behörigen fullgjort sin anmälningsskyldighet. I vissa kassor, vars medlemmar i stor utsträckning hava allenast tillfälligt arbete av kort varaktighet (exempelvis transportarbete i hamnarna), stadgas skyldighet för dylika arbetare att två gånger dagligen inställa sig hos kassan och anteckna sina namn. I samtliga kassors stadgar förekomma givetvis också bestämmelser om viss

573 väntetid och karenstid. Vanligen gäller, att medlem icke är berättigad att erhålla understöd, förrän han varit medlem av kassan minst 26 veckor och behörigen erlagt avgifter för denna tid. Vid övergång från en kassa till annan tillgodoräknas dock i allmänhet medlemskap i den kassa, varifrån utträdet skett. Karenstiden växlar i de olika kassorna från 3 till 6 dagar. I fråga om understödens storlek fastslår 1917 års förordning ett maximum Understödens å 70 % av den genomsnittliga dagliga arbetsförtjänsten. Denna beräknas storlek. något olika. I vissa fall räknar man med vederbörandes medelförtjänst under det siste halvåret, i andra åter med den förtjänst, som vid tiden för understödsbeslutet vanligen åtnjutes av andra arbetare å platsen med liknande sysselsättning. För övrigt äro bestämmelserna angående understöden synnerligen växlande. Vanligen söker man emellertid genom klassindelningar av olika slag bereda mera behövande en kraftigare hjälp. Familjeförsörjare ^ åtnjuta sålunda i regel ett högre understöd och bland de ogifta skiljer man vidare mellan sådana, som bo hemma hos sina anhöriga, samt sådana, som flyttat från hemmet. Relativt ofta förekommer också en gradering av understöden efter den plats, där vederbörande är bosatt. I överensstämmelse med avlöningsreglementet för statstjänstemannen indelas därvid rikets kommuner i tre olika klasser allt efter levnadskostnadernas höjd å respektive platser. Understöd utgår icke för söndagar. För vissa andra helgdagar kan understöd erhållas, under förutsättning att de falla inuti en arbetslöshetsperiod (att denna således icke börjar med helgdagen). Uppbäres avlöning för dagar, då arbete ej utföres, erhålles intet understöd för dessa. Enligt åtskilliga utslag av arbetsministern erhålles i övrigt icke understöd för dagar, då vederbörande vanligen icke plägar arbeta (t. ex. lördagar för vissa arbetargrupper, den judiska nyårsdagen för ortodoxa judar o. s. v.). Någon maximal understödstid stadgas icke i 1917 års förordning. Även Understödsdenna sak är överlämnad åt kassornas eget bestämmande. Den längsta tiden tiden. förekommer inom litografernas och typografernas arbetslöshetskassor och uppgår till 90 dagar under 67 på varandra följande veckor. I allmänhet är den betydligt kortare, vanligen en till två månader på året. Den kortaste understödstiden förekommer i yrken med mera utpräglad säsongkaraktär: för vägoch gatuarbetare 30 dagar, för lantarbetare 36 dagar, för byggnadsarbetare 36—38 dagar, för sjömän 42 dagar o. s. v. Ej sällan är den maximala un : derstödstiden fördelad på två halvår. Beträffande vissa grupper av arbetare, där säsongkaraktären är särskilt starkt framträdande, stadgas, att understöd utgår allenast under viss del av året. Lantarbetare äga sålunda uppbära understöd allenast under december —• mars eller i vissa fatt april, tegelbruksarbetare under oktober—mars, vissa grupper av fiskare under december—april o. s. v. 3.

Kontrollen.

Över de subventionerade arbetslöshetskassornas verksamhet utövas en ingående kontroll dels centralt av Rijksdienst och delst lokalt av de olika kommuner, som biträtt 1917 års förordning. Den kommunala kontrollen avser dels de rent lokala kassornas förvaltning Kommunal överhuvud och dels rikskassornas verksamhet i vad denna utövas genom lokal- kontroll. avdelningar med säte i kommunen eller eljest avser medlemmar, som äro bosatta där. Med härav följande begränsningar omfattar kontrollen förvaltningen i alla dess olika sidor, således bl. a. intagandet och avförandet av medlemmar, erläggandet av stadgade avgifter samt utbetalningar av understöd. I praktiken blir givetvis den sista punkten av särskild framträdande betydelse, i synnerhet som kommunerna i detta avseende utrustats med en vittgående

574 maktbefogenhet. I 1917 års förordning stadgas nämligen, att genom vederbörande förenings försorg underrättelse om varje fattat beslut, varigenom understöd beviljats någon medlem, skall meddelas styrelsen för den kommun, där medlemmen är bosatt. Kommunen äger därefter att nedlägga veto mot beslutet och eventuellt kräva, att redan guldet understöd återbetalas till kassan. Klagomål över kommunens beslut står emellertid kassan till buds. För det närmare genomförandet av den kommunala kontrollen har genom arbetsministerns försorg utfärdats vissa allmänna anvisningar, varigenom tillvägagångssättet blivit enhetligt reglerat. Till en början är styrelsen för varje subventionerad förening pliktig att till vederbörande kommunala myndighet översända dels uppgift angående namn och adress å föreståndarna för de lokalavdelningar, till vilka i kommunen boende medlemmar äro anslutna, dels ock stadgar, reglementen och andra för kassans verksamhet gällande föreskrifter. Vidare är varje dylik förening ålagd att lämna styrelsen för envar kommun, däri medlem av föreningen är bosatt, uppgift angående sådan medlems namn. bostad, födelsedata och tiden, då han vann inträde i föreningen. För sådant ändamål skola föreningarna för varje medlem upplägga ett kort enligt fastställt formulär (alla formulär och blanketter tillhandahållas föreningar och kommuner gratis genom Rijksdiensts försorg). Sedan kortet blivit ifyllt, översändes det till kommunen, där vederbörande medlem är bosatt. Kommunalstyrelsen ifyller nu med ledning av detta kort ett annat likadant, som den behåller för egen räkning, medan det kassan tillhöriga kortet snarast möjligt återsändes. På detta sätt erhåller kommunen ett fullständigt register över alla i kommunen bosatta medlemmar i subventionerade kassor. Varje förändring i medlemsstocken skall omedelbart anmälas genom insändande av vederbörligt kort. Dessa kort komma jämväl till användning vid fullgörandet av anmälningsskyldigheten beträffande beviljade understöd. Ä korten förekomma särskilda kolumner för uppgifter angående arbetslöshetens längd och orsaker, antal understödsdagar, medelarbetsförtjänst, siste arbetsgivaren o. s. v. Har medlem beviljats understöd, ifyllas genom föreningens försorg nyss berörda kolumner å. hans medlemskort, varefter detta översändes till vederbörande myndighet i den kommun, där medlemmen är bosatt å första dagen i den vecka, understödet avser. Sistnämnda åtgärd skall vara vidtagen inom utgången av den vecka, éom följer näst efter den, då utbetalningen ägt rum. Utgår vid denna tid fortfarande understöd till den medlem, som är i fråga, må i stället för kortet översändas understödstagarens kvitto, försett med uppgifter, motsvarande dem som skola ; lämnas å kortet. Detta översändes sedermera efter understödsperiodens slut. För vinnande av kontroll därå, att samtliga fall av beviljat understöd _ verkligen anmälas för vederbörande kommuner, har styrelserna för subventionerade föreningar ålagts skyldighet att månadsvis till Rijksdienst ingiva uppgifter angående samtliga utbetalningar av understöd under föregående månad, fördelade veckovis efter de kommuner, vari understödstagarna äro bosatta. Med ledning av dessa uppgifter gör Rijksdienst därefter sammanställningar kommunvis över de olika föreningarnas utbetalningar för varje vecka. Berörda^ sammanställningar översändas så till kommunerna, vilka följaktligen bliva i tillfälle att kontrollera riktigheten av de uppgifter, de själva fått mottaga från de olika föreningarna. Efter mottagandet av underrättelse om beviljat understöd har kommunalstyrelsen att företaga undersökning i de avseenden, som äro av betydelse för bedömandet av beslutets rättmätighet. Härvid förekommer i stor utsträckning personliga besök å kassans expedition. Befattningshavarna där äro pliktiga att förete alla böcker, räkenskaper och handlingar, som hava avseende å kassans verksamhet, samt i övrigt lämna alla erforderliga upplysningar. Att sam-

575 arbete med den offentliga arbetsförmedlingen likaledes i stor utsträckning äger rum, är helt naturligt. I många kommuner är för övrigt kontrollen över kassorna anförtrodd åt samma personer, som handhava förmedlingen. I de större städerna finnas anställda särskilda kontrollörer, vilka hava till enda uppgift att handhava den kommunala uppsikten över arbetslöshetskassorna. Finner nu en kommun viss anmäld utbetalning vara obehörig, äger den att i rekommenderad skrivelse till vederbörande förenings huvudstyrelse (ej den lokala kassastyrelsen) göra anmälan därom samt eventuellt framställa krav, att det enligt dess förmenande obehörigen utbetalta beloppet återgäldas till kassan. I berörda anmälan, vilken skall göras inom tre månader efter mottagandet av föreningens underrättelse om utbetalningen, skola angivas de skäl, som ligga till grund för kommunens beslut; särskilda formulär finnas fastställda för ändamålet. Framställes krav om återbetalning, är föreningen, såvitt överklagande ej äger rum och föreningen därvid vinner bifall till sitt ändringssökande, ansvarig för att beloppet inom sex månader efter mottagandet av kommunens anmälan tillföres arbetslöshetskassan. På föreningen ankommer_ att vidtaga eventuella åtgärder mot medlem, som uppburit understödet. Förenings förpliktelse till återbetalning kan understundom bliva ganska betungande, och det har hänt, att förening i stället för att fullgöra förpliktelsen beslutit upplösa sin arbetslöshetskassa. Att återbetalning verkligen äger rum, kontrolleras av Rijksdienst. För underlättande av denna kontroll är föreskrivet, att kommun, som anmäler missnöje med understödsbeslut, samtidigt skall insända en avskrift av sin skrivelse till Rijksdienst. Såsom redan anmärkts, äger emellertid föreningsstyrelsen att anföra klagomål över kommuns missnöjesanmälan. Sådant klagomål skall anföras hos arbetsministern inom en månad efter delfåendet av kommunens skrivelse. Arbetsministern skall, innan han avgör frågan, inhämta yttrande från en för ändamålet särskilt tillsatt kommission. Denna består av tre ledamöter, vilka utses av arbetsministern för en tid av tre år i sänder. Av ledamöterna skall en vara representant för statens intressen, en för kommunernas och en för de subventionerade föreningarna. Ministern äger i sitt beslut föreskriva, att utbetalat understöd skall återgäldas, oavsett huruvida yrkande därom framställts av vederbörande kommun eller icke. Tidigare har gällt skyldighet för arbetsministern att publicera varje fattat beslut med motivering därtill i en statstidning (Staatscourant); numera beror publiceringen på prövning i varje särskilt fall av ministern och allenast beslut av mera principiell betydelse införas. . , Till belysning av den omfattning, vari kommunerna anmäla missnöje och do olika föreningarna därefter anföra klagomål, må några siffror anföras avseende åren 1920--1924 (senare siffror ha ej stått till buds).

1920 1921 1922 1923 1924

Antal missnöjes anmälningar 976 1,911 2,145 2,090 1,627

Återkrävt belopp 162.463 g. 122,218 > 117.888 > 76,726 > 45,631 >

Antal klagomål 119 438 424 398 251

Antalet av arbetsministern avgjorda klagomål utgjorde för åren 1920—1922 sammanlagt 722; härvid fingo de klagande föreningarna helt eller delvis rätt i 130 fall. År 1923 utgjorde antalet avgjorda klagomål 318 och de helt eller delvis bifallna 86. Motsvarande siffror för 1924 voro 206 resp. 59.^ Bland de skäl, som oftast åberopas av kommunerna vid påståenden att utbetalning av understöd skett obehörigen, må nämnas: att vederbörande icke va-

576 rit arbetslös i verklig mening, att arbetslösheten varit självförvållad, att han icke anmält sig såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, att stadgad karenstid icke iakttagits, att den maximala understödstiden överskridits o. s. v. Ce/jrra/ Den kontroll, som utövas av Rijksdienst, avser i främsta rummet de subsidieontroii. r a c ] e föreningarnas centrala administration. Föreningarnas räkenskaper granskas årligen av för sådant ändamål hos Rijksdienst anställda revisorer. Härvid ägnas speciell uppmärksamhet åt penningplaceringen. Revisorerna upprätta rapporter över sina iakttagelser och dessa giva ofta anledning till skrift 1 växling ined organisationerna. Särskilda kontrollörer äro ock anställda, vilka resa omkring och_ göra undersökningar i anledning av anmärkta felaktigheter. Rijksdienst äger i likhet med kommunerna att hos vederbörande förenings styrelse tillkännagiva, att den anser viss utbetalning vara obehörig och äger jämväl framställa krav på återbetalning. Påföljden blir för föreningen enahanda som vid motsvarande anmälan från kommuns sida. Sådant tillkännagivande äger i allmänhet rum åtskilliga gånger om året. Kontrollörerna träda ock vid sina resor i kontakt med kommunalstyrelserna för att tillse, att dessa sköte dem ålagda uppgifter med avseende å kontrollen, samt för att giva dem råd och anvisningar beträffande ett ändamålsenligt anordnande av denna. 4.

Försäkringens utveckling och nuvarande omfattning; reformkrav.

För att belysa den omfattning, försäkringen under årens lopp tagit, och de utgifter, subventioneringen åsamkat staten och kommunerna, må anföras följande siffror, avseende allenast sådana kassor som åtnjutit subvention (siffrorna för övergångsåret 1917 hava därvid uteslutits).

dec. 1918 > 1919 > 1920 » 1921 » 1922 » 1923 1924 » 1925

Antal försäkrade 176.000 362,000 360,000 395,000 328,000 282,000 274.000 277,000

Utbetalt understöd 990,000 g. 1,800,000 > 9,800,000 > 15,200,000 » 12,500 000 > 7,200,000 » 5,200,000 » 5,100,000 >

Subvention av stat och bommun 487,000 g. 1,200,000 > 3,400,000 > 3,800,000 » 3,800,000 > 5,200,050 » 3,600.000 » 3,400,000 >

Det övervägande antalet medlemmar tillhör större rikskassor. Allenast omkring ett 20-tal rent lokala kassor finnas (hela antalet kassor överstiger 100). Över 98 % av de försäkrade tillhöra kassor, som äro anslutna till fackförbund. Fördelningen av de försäkrade å olika yrken är mycket växlande. Största anslutningen absolut taget har försäkringen vunnit bland byggnadsarbetare, fabriksindustriarbetare, metallarbetare, transportarbetare och textilarbetare. Relativt bäst är anslutningen bland diamantarbetare, cigarrarbetare, typografer och litografer samt byggnadsarbetare. Lantarbetare äro med i försäkringen till ett antal av omkring 18,000. Hela antalet lantarbetare i landet uppgår till omkring 180,000. Beträffande ^det^ gällande försäkringssystemets förmåga att fylla sitt ändamål uttalades å olika håll ganska gynnsamma omdömen. Av opartiska, vilka närmast hade att i egenskap av tjänstemän syssla med handhavandet av försäkringen, framhölls, att denna i sin nuvarande gestaltning vore i stånd att väl anpassa sig efter växlingarna å arbetsmarknaden; också hade kassorna lyckats att i det väsentliga motstå de utomordentligt hårda påfrestningarna under åren 1921, 1922 och 1923. Att medlemsantalet likväl under de senare

577 åren minskats sammanhängde med en allmän nedgång i antalet organiserade arbetare. Av utomordentlig vikt vore kommunernas medverkan i försäkringen. Den möjliggjorde framför allt genomförandet av en verklig och etfektiv kontroll å kassornas verksamhet. Några särskilda svårigheter i administrativt hänseende hade den icke föranlett. Emellertid ansågs den nuvarande anordningen med kommunalt bidrag efter inbetalda avgitter lida av den svagheten, att kommunerna icke bleve på samma sätt intresserade av särskilda åtgärder till förebyggande av arbetslöshet som vid ett system med kommunala bidrag efter utbetalda understöd. Beträffande statsbidraget ansågs däremot det nuvarande systemet vara det mest lämpliga. Visst missnöje hade nog understundom yppats från kassornas sida med den stränga kontrollen, men man funne sig dock i situationen och ställde sig i de flesta fall villigt givna föreskrifter till efterrättelse. Att arbetsgivarna icke bidroge till försäkringens finansiering ansågs såsom en brist. Emellertid vore denna sak svar att ordna inom det nuvarande systemets ram. Saken hade år 1921 ingående diskuterats, i det arbetsministern nämnda år till en stor rådgivande kommission, inneslutande bl. a. representanter för arbetsgivare och arbetare, hänskjutit vissa frågor angående eventuella förändringar i försäkringssystemet, däribland särskilt frågan om arbetsgivarbidrag. Någon enighet hade emellertid icke_ vunnits och såväl denna som andra ifrågasatta reformer beträffande försäkringen hade skjutits å framtiden. Frågan om införande av obligatorisk försäkring vore på intet sätt aktuell i Holland. Av representanter för arbetsgivare uttalades såsom ett onskema^ betralfande den framtida utvecklingen av försäkringen, att denna skildes frän tackföreningarna och att autonoma privaträttsliga organisationer bleve barare av densamma. Med en dylik anordning skulle vinnas flera fördelar. De icke organiserade arbetarna skulle lättare kunna upptagas i försäkringen; torsakringsprincipen skulle vinna en renare tillämpning, i det den, som ville forsäkra sig, skulle kunna få tillfälle därtill otan att samtidigt behöva betala avgifter till en fackförening; olika efter politiska eller religiösa synpunkter upprättade kassor inom samma yrke skulle icke komma att finnas och torsäkringen skulle icke kunna utnyttjas såsom ett medel i konkurrensen mellan de olika fackföreningarna. Slutligen kunde skyldighet åläggas arbetsgivarna att gälda visst bidrag till försäkringen. Skedde detta, borde emellertid arbetsgivarna också beredas direkt inflytande å försäkringens förvaltning. Detta skulle vara av särskilt värde med avseende å kontrollen i fråga om arbetslöshetens orsaker och varaktighet. Emellertid uttalades vissa betänkligheter mot en arbetslöshetsförsäkring överhuvud. Det framhölls sålunda, att en dylik bidroge till att minska arbetskraftens rörlighet samt lade vissa hinder i vägen för arbetslönernas naturliga anpassning efter rådande ekonomiska konjunkturer. Särskilt vore det svårt att vid en lågkonjunktur få ned lönerna till den standard, som betingades av läget. Från fackföreningshåll framhölls, att det nuvarande systemet visserligen vore relativt tillfredsställande men att arbetarna önskade en laglig reglering av försäkringen. Vissa förslag i sådant avseende hade av fackföreningsorganisationerna i slutet av år 1921 framlagts inför den förut omtalade kommissionen. Enligt dessa förslag borde man tillsvidare inrikta reformarbetet a en utbyggnad och fullkomning av den frivilliga försäkringen; det vore for närvarande intet önskemål från arbetarnas sida, att obligatorisk försäkring genomfördes. En frivillig försäkring måste grundas å fackföreningarna. Endast på detta sätt kunde man i större antal få med även de goda riskerna. Oorganiserade arbetare finge bilda särskilda kassor, vilka givetvis dock borde äga samma rätt till offentligt understöd som andra. Arbetsgivarna borde betala bidrag till försäkringen. Detta kunde anordnas så, att varje arbetsgivare 37—271089.

578 ålades att för samtliga hos honom anställda arbetare erlägga viss avgift som lämpligen borde motsvara genomsnittsbeloppet av de avgifter, försäkrade arbetare vid företaget hade att erlägga till sina kassor. Arbetsgivarbidraget borde inbetalas till en central fond, varifrån de särskilda kassorna skulle äga erhålla ett belopp, som motsvarade medlemmarnas egna avgifter. Övriga beloppet skulle jämte eventuellt överskott hos kassorna överföras till en reservfond vilken skulle tagas i anspråk i tider, då särskilt krisartad arbetslöshet uppstode btat och kommuner borde gälda bidrag såsom för närvarande Lentralt borde försäkringen handhavas av en icke officiell organisation, sammansatt av representanter för arbetslöshetskassorna, arbetsgivarsammanslutnmgar samt staten och kommunerna. Denna organisation skulle mottaga och iordela arbetsgivarbidragen, förvalta reservfonden och hava ledningen av statens och kommunernas subventionsverksamhet. Den skulle vidare godkänna kassornas reglementen samt öva allmän tillsyn över kassornas verksamhet JJen egentliga kontrollen i sistnämnda hänseende borde emellertid anordnas lokalt genom särskilda nämnder, bestående av representanter för kommunerna kassastyrelserna samt arbetsgivarna. Dessa nämnder skulle äga att i de speciella fallen nedlägga förbud mot utbetalning av understöd. Vid den centrala organisationen skulle finnas en särskild avdelning för prövning av besvär i de fall, dar de lokala nämnderna förklarat understöd icke skola utgå.

B. Annan hjälpverksamhet. 1.

Offentligt kontantunderstöd till vissa arbetslösa.

Under de ur arbetslöshetssynpunkt utomordentligt svåra åren efter fredsslutet nödgades såväl staten som kommunerna vidtaga särskilda åtgärder för beredande av hjälp åt de arbetslösa. Till en del föllo dessa åtgärder så att saga mom ramen för den frivilliga försäkringsverksamheten. Sålunda beviljades, såsom redan i det föregående anförts, avsevärt förhöjd offentlig subvention till vissa arbetslöshetskassor. Till andra dylika kassor lämnades av staten särskilt understöd antingen i form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet eller i form av lån, som skulle i viss ordning återbetalas. Dessa åtgärder avsago i huvudsak att sätta nödlidande kassor i stånd att fylla sina stadgeenliga förpliktelser mot medlemmarna men i vissa fall även att bereda kassorna tillfälle att fortsätta med utbetalning av understöd till medlemmar vilka konsumerat sin rätt i sådant avseende för året. I stor utsträckning stodo emellertid sådana medlemmar i arbetslöshetskassor, som uppburit det maximala understödet för året och fortfarande voro utan arbete ävensom arbetslösa, vilka icke voro medlemmar i någon förening med arbetslöshetskassa, utan hjälp genom de nyss antydda åtgärderna. I syfte att bispringa dessa grupper av arbetslösa började åtskilliga kommuner att låta utbetala kontanta understöd till dem och staten lämnade ock under vissa förutsättningar bidrag till bestridande av kostnaderna härför. Numera har statens medverkan i detta avseende upphört. E t t antal större kommuner, däribland Amsterdam och Haag, fortsätta emellertid på egen hand med sin nämnda verksamhet och då denna, åtminstone för de berörda platserna är av stor betydelse, skola här lämnas några uppgifter angående densamma. T / A m s 1 t e r d a m bedrives ifrågavarande verksamhet efter flera olika linjer. 1 första hand beviljas sålunda särskilt s. k. krisunderstöd till sådana medlemmar i arbetslöshetskassor, vilka redan uttagit allt dem tillkommande understod for aret från sm kassa men fortfarande äro i behov av hjälp. Denna un-

579 derstödsverksamhet handhaves av en särskilt för ändamålet tillsatt kommission, bestående av en representant för kommunalstyrelsen, direktören för arbetsbörsen och direktören för fattigvården jämte en representant för arbetarna, växlande för de olika yrken som komma i fråga. Ansökningarna om understöd ingivas till vederbörande arbetslöshetskassa, som överlämnar dem till nyssnämnda kommission. Denna underkastar ansökningarna en noggrann prövning. För rätt till understöd gälla enahanda förutsättningar med avseende å arbetsförmåga, villighet att antaga arbete och dettas lämplighet som vid försäkringen. Härutöver tillkommer emellertid villkoret, att behov av hjälp skall föreligga. Understöd utgår, där det beviljas, med ett grundbelopp av 13 g. i veckan. Familjetillägg lämnas efter vissa grunder; dock stadgas ett maximum av 21 g. i veckan. Till barnrika familjer skulle på detta sätt kunna komma att utgå krisunderstöd till högre belopp, än de bekommit såsom försäkringsunderstöd från sina kassor. För att förekomma detta har man börjat utbetala särskilda tilläggsunderstöd till sådana arbetare, vilka uppbära understöd från sina kassor men med lägre belopp än som skulle tillkomma dem i krisunderstöd från kommunen. Understöden utbetalas genom arbetslöshetskassorna, vilka erhålla nödiga medel från kommunen. Den arbetslöse har att fullgöra enahanda anmälningsskyldighet som vid '• uppbärandet av försäkringsunderstöd. Krisunderstöd kan ock lämnas till arbetslösa, som äro medlemmar i fackföreningar, vilka icke hava någon arbetslöshetskassa. Understödet utgår dock i dessa fall med lägre belopp. Oorganiserade arbetare kunna däremot icke komma i åtnjutande av krisunderstöd. Har arbetslösheten varat mer än två år och är vederbörande f ortf arande_ i behov av hjälp, träder fattigvården in. Till en början sker detta emellertid under särskilda former, i det att s. k. »avskild fattigvård» lämnas. Jämväl denna utbetalas genom arbetslöshetskassorna eller fackföreningarna. Man söker sålunda i det längsta undvika, att den arbetslöse kommer i direkt beröring med fattigvården. Understödet utgår med lägre belopp än krisunderstödet. För beviljandet av avskild fattigvård fungerar en särskild kommitté, som samarbetar med fackföreningarna. Jämväl oorganiserade kunna erhålla »avskild fattigvård», men denna utbetalas då direkt av fattigvårdsmyndigheterna. — Först sedan »avskild fattigvård» under viss tid uppburits, träder den rena fattigvården in. Nu berörda särskilda understödsverksamhet har i Amsterdam tagit en betydande omfattning. Medan sålunda för år 1925 stadens utgifter för subvention till arbetslöshetskassor enligt 1917 års beslut stannade vid ett belopp av något över 300,000 g. skulle enligt lämnade uppgifter i krisunderstöd för samma år hava utbetalats omkring 1.2 milj. g. och i »avskild fattigvård» ej mindre än 3.7 milj. g. I Haag utbetalades ock krisunderstöd efter ungefär liknande regler. Utgifterna i sådant avseende hava för 1925 uppgått till något över 600,000 g. I denna stad använde man sig emellertid jämväl av nödhjälpsarbeten i viss utsträckning. 2. Understöd från arbetsgivare med offentligt bidrag (Wachtgeldregelingen). Redan under krigsåren hade en del arbetsgivare eller sammanslutningar av arbetsgivare funnit med sin fördel förenligt att i stället för att avskeda arbetare, vilka icke för tillfället kunde beredas vidare arbete, till dem utbetala visst arbetslöshetsunderstöd. Man hade på detta sätt kvalificerad arbetskraft tillgänglig, då konjunkturförbättring inträdde och medgav en utökning av driften. Då ett sådant förfaringssätt givetvis måste för samhället framstå såsom värt uppmuntran och stöd, hade såväl stat som kommuner börjat be-

580 vilja vissa bidrag till arbetsgivarnas utbetalningar. Genom en författning i oktober 1920 gåvos fasta regler angående statens verksamhet i nu angivna hänseende. Sålunda föreskrevs bl. a., att arbetsgivarnas utfästelser om understöds utbetalande (Wachtgeldregelingen) skulle godkännas av arbetsministern, att understöden icke finge överstiga 70 % av lönen, att arbetarna skulle vara pliktiga antaga av arbetsgivaren anvisat passande arbete, även om detta vore av annan art än det, de vanligen plägade utföra o. s. v. Statsbidrag skulle utgå med x\s av understödsbeloppen, dock allenast under förutsättning att vederbörande kommun likaledes bidroge med åtminstone x/io av nämnda belopp. Den sålunda reglerade anordningen kom under de närmast följande åren att tagas i bruk i ganska stor omfattning. Under åren 1919—1922 godkändes sålunda tillhopa 139 »wachtgeldregelingen» av arbetsministern och på grund av dessa utgingo under nämnda år statsbidrag med ett sammanlagt belopp av närmare 700,000 g. Fr. o. m. 1923 sänktes statsbidragets storlek till 25 % av understödsbeloppen, varjämte såsom förutsättning för dess utgående stadgades, att vederbörande kommuner skulle bidraga med likaledes 25 %. Emellertid har anordningen under de senare åren så småningom kommit alltmera ur bruk. Utbetalat statsbidrag uppgick sålunda för 1923 till omkring 196,000 g., för 1924 till 36,500 g. och för 1925 allenast till 18,800 g. 3.

Nödhjälpsarbeten.

I icke ringa utsträckning söker man i Holland att motverka följderna av arbetslösheten genom anordnande av extra arbetstillfällen, och såväl stat som kommunerna offra årligen för detta ändamål betydande belopp. Staten anordnar väl i regel icke själv några direkta nödhjälpsarbeten. Däremot har den åtminstone tidvis sökt att i sin normala företagsverksamhet bereda arbetstillfällen för arbetslösa. Sålunda har i de statliga skogarna sysselsättning givits åt ett stort antal arbetslösa. Vidare lämnar staten i stor utsträckning bidrag till nödhjälpsarbeten, som anordnas av kommuner av olika slag eller sammanslutningar av kommuner. Under de senare åren har för sådant ändamål plägat beviljas ett årligt anslag av omkring 4 milj. g. Statens verksamhet beträffande nödhjälpsarbetena handhaves av inrikesministeriet, således av ett annat departement än det, som sysslar med försäkringen. En särskild rådgivande kommission finnes inrättad och i denna sitta bl. a. representanter för arbetsgivare och arbetare. Ansökningar om statsbidrag ingivas till inrikesministeriet, som prövar, huruvida behov av statsbidrag föreligger med hänsyn till arbetslöshetens omfattning i kommunen och dennas ekonomiska ställning samt huruvida planen för arbetet är lämplig och tillfredsställande ur statens synpunkt. För erhållande av statsbidrag uppställas i allmänhet vissa villkor med avseende å anställandet av arbetare. I regel skall sålunda anställas allenast arbetslösa, vilka anmält sig såsom arbetssökande å offentlig arbetsförmedlingsanstalt och för vilka behov av hjälp föreligger. Erbjudes genom nämnda organ lämpligt arbete, skall sådant erbjudande antagas vid äventyr av avstängning från nödhjälpsarbetet. Beträffande placeringen skall för övrigt iakttagas viss ordning. I första hand skola uttagas arbetslösa familjeförsörjare, som uppbära särskilt understöd, vartill statsbidrag utgår; i andra hand familjeförsörjare, som uppbära försäkringsunderstöd från arbetslöshetskassa; i tredje hand arbetslösa familjeförsörjare, vilka icke uppbära något dylikt understöd, och slutligen i sista hand icke familjeförsörjare, vilka uppbära understöd från arbetslöshetskassa. Ogifta arbetslösa, som icke ha rätt till understöd från någon kassa, få överhuvud icke anställas utan särskilt tillstånd av inrikesministeriet. Antalet arbetslösa, som skola anställas, ävensom den lön, som till dem skall utgå, bestämmes av

581 ministeriet. I sistnämnda avseende anses principiellt riktigt, att tonen ar lägre än å den öppna arbetsmarknaden. Emellertid nödgas man också taga hänsyn därtill, att den arbetslöse måste beredas ett nödtorftigt uppehälle. I allmanhet ligger lönen ungefär i samma höjd som lantarbetarlönen å den öppna markna den. Emellertid genomföres viss gradation, så att arbetslösa, som komma från kommuner med högre levnadskostnader, erhålla något högre lon Härvid indelas kommunerna i klasser enligt de bestämmelser, som galla for statstjänstemännens avlöning. Arbetare, tillhörande skilda klasser, fa alltid arbeta i skilda grupper. Några familjetillägg utgå icke. Däremot garanteras viss minimilön (10 g. i veckan) med hänsyn bl. a. därtill, att väderleken vissa dadag kan lägga hinder i vägen för arbetes utförande. I vissa fall, dar arbetet varit av mycket stor omfattning och krävt avsevärd tid, har staten ombesörjt uppförande av bostäder åt de sysselsatta arbetarna. Någon begränsning av tiden, under vilken anställning må fortfara, gäller icke. Statsbidraget utgår mestadels med viss andel, högst 75 %, av utbetalda arbetslöner. De kommunala nödhjälpsarbetena utgöras i de flesta fall av vägarbeten, vattenbyggnader och markförbättringar. , Även rent enskilda företag kunna utföras såsom nödhjalpsarbeten och komma i åtnjutande av statsbidrag. Särskilt är detta fallet med nyodlingsföretag och i vissa provinser ha betydande sådana arbeten kommit till utförande. Statsbidraget utgår dock i dessa fall med lägre belopp, vanligen 20—40 % av utbetalda lönebeloppen. Antalet anställda nödhjälpsarbetare växlar med årstiderna. Vintern 19Z4— 25 uppgick antalet till omkring 10,000 och vintern 1925—26 till omkring 6 000, men sommartiden sysselsattes ett betydligt mindre antal, vanligen 2,000 —3 000 Mestadels är det arbetare från landsbygden, vana vid grovarbete, som erhålla anställning. Den statliga kontrollen sker huvudsakligen genom inrikesministeriet, där en särskild avdelning med 4—5 tjänstemän handlägger ärenden angående nödhjälpsarbete. I vissa provinser ha tillsatts särskilda inspektörer.

582 Schweiz. Frågan om införande av en arbetslöshetsförsäkring kom tidigt på dagordningen i Schweiz. Redan i början av 1890 framlades i enskilda kantoner utarbetade forslag till lagstiftning i ämnet. Ar 1894 företogs allmän folkomröstning rörande en framställning om införande i edsförbundets konstitution av bestämmelse angående rätt för envar att erhålla arbete samt förpliktelse för förbundet att genom offentlig försäkring eller understöd åt frivilliga försäkringsföretag bereda hjälp åt arbetslösa. Framställningen förkastades men samlade dock 75,000 röster. Samma år gjordes jämväl i nationalrådet framställning om utredning av frågan om understöd vid arbetslöshet samt om arDetslormedling. Åtskilliga utredningar och undersökningar i detta ämne företogos också under de följande åren, utan att dock några lagförslag framlades. X ran omkring sekelskiftet började frivilliga arbetslöshetskassor komma till stand, anknutna till arbetarnas fackorganisationer. Redan dessförinnan hade en och annan offentlig arbetslöshetskassa inrättats, så i städerna S:t Gallen och Bern. I nationalrådet gjordes 1905 och 1912 förnyade framställningar om utredning av arbetslöshetsproblemet och framläggande av förslag till lagstiftning om understöd åt de arbetslösa. De omvälvningar å arbetsmarknaden i landet, vilka förorsakades av världskriget gjorde det nödvändigt för förbundet att vidtaga särskilda åtgärder mot arbetslösheten. För dessa åtgärder skall här icke redogöras. Nämnas ma allenast, att förbundet dels lämnade direkt penningunderstöd till de arbetslösa enligt vissa grunder dels ock beviljade årliga anslag till subventioiiering av existerande arbetslöshetskassor. Subventionen utgick i förhållande till utbetalt understöd (1915—1917 25 %, sedermera 33 a/3 %). Emellertid förbättrades så småningom åter förhållandena å arbetsmarknaf örb ndet beslöt a t t u n d e r 1 9 2 4 ?•!? A , y upphöra med de direkta understöden t] 11 de arbetslösa. I detta sammanhang blev det nödvändigt för förbundet att taga ställning till frågan om en arbetslöshetsförsäkring. Sedan en stor expertkommission haft denna fråga under behandling, framlade förbundsrådet den /9 1923 infor förbundsförsamlingen ett förslag till lag om subvention trän förbundets sida till arbetslöshetskassor. Detta förslag, som var resultatet av en kompromiss mellan olika meningsriktningar, antogs med några smärre ändringar av förbundsförsamlingen. Sedan tiden för referendums påkallande gått till ända, utan att omröstning begärts, utfärdades lagen den 17/10 1924 samt trädde i kraft den 15/4 1925. Den 9/4 1925 utfärdade förbundsrådet en iorordning med närmare bestämmelser angående lagens tillämpning.

A. Förbundslagen av den 17 oktober 1924. Förbundslagen är en ren subventionslag: bidrag från förbundets sida till existerande arbetslöshetskassor utfästes under vissa i lagen angivna förutsättningar, och föreskrifter lämnas angående bidragets storlek samt kontrollen i fråga om des användande.

583 Frågan om genomförande av en obligatorisk försäkring för hela landet var givetvis under diskussion, men tanken härpå avböjdes. Först och främst mötte betänkligheter med hänsyn till förbundsförfattningen. Förbundets uppgifter äro ju i författningen noggrant avgränsade och det hävdades från olika håll med styrka, att någon befogenhet icke tillkomme förbundet att lagstifta om tvångsförsäkring mot följderna av arbetslöshet. 1911 års lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring föregicks också av en ändring i förbundsförfattningen. Vidare hade under krigsåren, då förbundet lämnade direkt understöd åt de arbetslösa enligt vissa enhetliga bestämmelser, missnöje med denna anordning yppats från åtskilliga kantoners sida. Man gjorde gällande, att det borde överlämnas åt de särskilda kantonerna att var för sig ordna saken med hänsyn till sina säregna förhållanden. Slutligen, och det var kanske det mest avgörande skälet, fruktade man, att en obligatorisk försäkring skulle föra med sig en omfattande förvaltningsapparat och av sådan anledning ställa sig alltför dyrbar för landet. Man nöjde sig därför med en subventionslag samt överlämnade åt de särskilda kantonerna och kommunerna att var för sig vidare fullfölja arbetet på genomförandet av en rationell arbetslöshetsförsäkring i den ordning, de kunde finna lämpligast. För att en kassa skall erhålla rätt till subvention, skall enligt förbundslagen Kassornas dess verksamhet vara anordnad efter vissa närmare angivna regler. Kassan organisation. får sålunda icke utöva annan verksamhet än lämnande av hjälp vid arbetslöshet. Den skall hava egen bokföring och kassaförvaltning samt reglemente med noggranna föreskrifter angående medlemmarnas skyldigheter och rättigheter. Lagen avser såväl offentliga som privata kassor. Offentliga äro sådana, som vila å offentligträttslig grundval (en kantonal eller kommunal författning). Bland de privata kassorna skiljes mellan paritetiska, d. v. s. sådana som bildats och förvaltas av arbetsgivare och arbetare gemensamt^ samt övriga. Någon skyldighet för kassorna att inrätta sig såsom särskilda rättssubjekt eller att vara öppna stadgas icke, och de privata kassorna drivas därför ofta såsom underavdelningar under vederbörande fackförbund. Sålunda stadgas exempelvis i reglementet för handels-, transport- och livsmedelsarbetarförbundets arbetslöshetskassa, att fackförbundets centralstyrelse skall handhava förvaltningen av arbetslöshetskassan samt utfärda nödiga reglementen och föreskrifter i detta avseende. Lagen uppställer icke fordran å något visst minsta medlemsantal för att en kassa skall kunna få subvention men ger förbundsrådet rätt att utfärda förordnande därom. Av denna möjlighet har emellertid förbundsrådet hittills icke begagnat sig. Understöd får av kassa lämnas allenast till arbetsför medlem, som utan Förutsättnineget förvållande blivit arbetslös och som anmält sig å offentlig arbetsförmed- gar för ratt lingsanstalt utan att kunna erhålla passande anställning. I följd härav skall*'" "nderstod understöd vägras den, som avskedats på grund av otillbörligt eller försumligt uppförande eller brott mot arbetsordning eller gällande arbetsavtal, ävensom den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete utan a t W a r a bestämt tillförsäkrad annan plats. Såsom passande arbete anses även sådant utanför det egna yrket, därest den arbetslöse är i stånd att utföra arbetet och hans senare utövande av det egna yrket icke därigenom försvåras samt arbetet icke är farligt för hans hälsa eller moral. Däremot äger han vägra antaga arbete å ställe, där arbetskonflikt råder, ävensom arbete å andra villkor än dem, som stadgas i gällande kollektivavtal eller äro sedvanliga i yrket. — Är arbetslösheten en följd av kollektiv arbetskonflikt, får understöd icke utbetalas till den arbetslöse, så länge konflikten pågår och ej heller under en tid av 30 dagar därefter. På grund av detta stadgande måste jämväl en arbetare, som är anställd vid det företag, där konflikt råder, men som icke deltager i denna, vägras understöd, därest konflikten gör honom arbetslös. Är

584 han anställd vid annat företag, som måste stanna på grund av konflikten, torde däremot, enligt auktoritativa uttalanden, understöd kunna beviljas honom; direkt följdsammanhang skulle då icke anses föreligga. Det må anmärkas, att vid lagförslagets behandling i förbundsförsamlingen icke förekom någon egentlig strid vare sig om bestämmelsen angående passande arbete eller om den direkta konfliktbestämmelsen. Understöd får icke utbetalas till någon, förrän han varit medlem i kassan under 180 dagar samt betalt avgifter för denna tid. Vidare skall tillämpas en karenstid av minst tre dagar, räknat från dagen, då vederbörande anmälde sig å arbetsförmedlingsanstalten. Några särskilda bestämmelser beträffande säsongarbetslösheten hava icke meddelats i lagen. Saken var under övervägande, men svårigheterna att finna någon lämplig och framkomlig linje gjorde, att man avstod från att giva några legala föreskrifter. I utfärdade anvisningar har man emellertid för kassorna framhållit lämpligheten av att stadga särskild karenstid för medlemmar, som äro utsatta för säsongarbetslöshet, eller att ålägga dem förhöjda avgifter. Understödens Understöden skola utgå i form av daghjälp. Daghjälpens belopp får icke understöds- ö v e r s t l g a , i fråga om personer, som hava laglig försörjningsskyldighet att fulltiden. £ora, 60 % och i fråga om andra personer 50 % av den normala arbetsförtjänsten^ I regel skall försörjningsskyldig ha 10 % mera i understöd än icke försörjningsskyldig. Kassorna äga utbetala understöd åt s. k. korttidsarbetare, d. v. s. sådana som arbeta på inskränkt tid och vilkas förtjänst på detta sätt blir mindre än under normala förhållanden. Systemet med korttidsarbete fick under efterkrigsåren och har fortfarande stor användning i landet och med hänsyn därtill ansåg man sig nödsakad giva bidrag även till understöd, som kassorna bevilja i dylika fall. Sådant understöd får utgå enligt enahanda grunder som vanligt understöd, d. v. s. med högst 60 resp. 50 % av den uteblivna inkomsten. Dessutom gäller den begränsningen, att understödet jämte den uppburna inkomsten icke får överstiga 80 resp. 70 % av den normala förtjänsten. Den uteblivna inkomsten skall beräknas på grundval av den i företaget vanliga avlöningsperioden. Understöd får utgå under högst 90 dagar under en period av 360 dagar. Kassorna äga fritt bestämma, om denna period skall beräknas efter kalenderår eller den skall taga sin början med första understödsdagen. Förbundsrådet äger att för tid, då varaktigt ogynnsamt läge å arbetsmarknaden råder, medgiva, att understödstiden utsträckes över 90 dagar. St b S ubve tionen från f råTfören . ? förbundets sida utgår, i fråga om offentliga samt privata bundet. Paritetiska kassor_ med 40 % samt i fråga om övriga privata kassor med 30 % av utbetald daghjälp. På denna punkt gjorde sig starka meningsbrytningar gällande vid lagförslagets genomförande. Från fackföreningshåll hävdades med styrka, att samtliga kassor borde vara likställda i subventionshänseende. Häremot invändes, att de fackliga kassorna icke lyckats upptaga mer än omkring / s av landets samtliga lönearbetare i sina led och att det vore synnerligen önskvärt, att offentliga eller paritetiska kassor komme till stånd för de icke organiserade. I rent uppmuntringssyfte vore det därför klokt att ge dessa kassor högre subvention. Denna vore emellertid även i och för sig berättigad, enär nämnda kassor, vilka vore öppna, komme att arbeta med de försäkringsmässigt sett sämsta riskerna. — Förbundsrådet äger nedsätta subventionen, därest denna tillsammans med eventuella andra offentliga bidrag skulle överstiga viss^ bråkdel av utbetald daghjälp. Av denna befogenhet har förbundsrådet hittills icke begagnat sig. Däremot har i tillämpningsförordningen föreskrivits, att en kassas medlemsavgifter i regel måste motsvara åtminstone 30 % av den utbetalda daghjälpen, även om de offentliga bidragen skulle överstiga 70 % av daghjälpsbeloppet. Denna utväg har valts för att tillsvidare giva kas-

585 soma tillfälle att upplägga reservfonder. — Förbundsbidraget utbetalas årsvis i efterskott. , å Kontrollen å de arbetslösa är väsentligen kassornas egen sak. Dock stadgas, Kontrollen de arbetssåsom redan ovan nämnts, i lagen, att understöd icke får beviljas forran ve- lösa och derbörande anmält sig å offentlig arbetsförmedlingsanstalt. I stallet tor så- kassorna. dan anstalt må för särskilda yrken efter medgivande av förbundets arbetsråd (Arbeitsamt) anlitas facklig förmedlingsanstalt. Sådant medgivande har hittills lämnats allenast i fråga om tre yrken. I lagen meddelas icke någon foreskrift, huru ofta den arbetslöse efter första anmälningen har att inställa sig a arbetsförmedlingsanstalten. Denna sak har överlämnats åt kassorna själva att reglera. 1 regel föreskrives i stadgarna skyldighet att dagligen inställa sig. Beträffande de erkända fackliga förmedlingsanstalterna gäller, att nai arbetslösheten är särskilt stor inom yrket (förklaring därom utfärdas av arbetsrådet), skall den arbetslöse jämväl hänvända sig till offentlig anstalt tor att söka passande arbete. — Vidare stadgas i lagen, att den arbetslöse, då han söker understöd, skall förete bevis från siste arbetsgivaren angående orsaken till arbetslösheten. Mot detta stadgande gjordes vid lagens antagande vissa invändningar från arbetarhåll; man fruktade, att arbetsgivaren skulle kunna obehörigen utnyttja denna anordning till att skada honom misshagliga arbetare. Efter lagens genomförande hände det på sina håll, att arbetsgivarna vägrade att utfärda dylika bevis (skyldighet för arbetsgivaren i sådant avseende stadgas icke i lagen, men finnes föreskriven i vissa kantoners lagstiftning). Efter ingripande från arbelsgivarsammanslutningarnas ledning frånfölls emellertid denna taktik. Beviset har naturligen icke något avgörande vitsord vid bedömande av frågan, om arbetslösheten är oförvållad eller icke. Till denna fråga har kassornas förvaltning att på eget ansvar taga ställning. Arbetsgivarbeviset är blott avsett att vara ett hjälpmedel vid kontrollen å kassornas verksamhet. I sådant syfte har tillika föreskrivits, att beviset skall bevaras bland kassans handlingar och såsom bilaga överlämnas till vederbörande kontrollmyndighet. Då ersättning skall utgå vid korttidsarbete, skall jämväl företes bevis från arbetsgivaren angående den normala förtjänsten och vad som under avlöningsperioden faktiskt förtjänats. Kontrollen över kassornas verksamhet utövas av förbundets arbetsråd. I första hand skola kassor, som vilja komma i åtnjutande av förbundssubvention, med ingivande av stadgar, reglementen och andra föreskrifter angående kassans verksamhet hos arbetsrådet ansöka om erkännande. Har sådant vunnits, skall kassan sedermera för varje kalenderår ingiva sina årsräkenskaper tillika med årsberättelse och erforderliga bilagor till arbetsrådet. _ Denna myndighet, som äger föreskriva, att räkenskaperna skola föras efter vissa enhetliga grunder, granskar sedan räkenskaperna och i samband därmed kassans verksamhet över huvud. Sedan revisionen slutförts, bestämmer arbetsrådet det belopp, som skall utbetalas i subvention. Arbetsrådets beslut kan överklagas i vederbörande departement. Finner arbetsrådet, att de lagliga förutsättningarna för kassas erkännande icke längre föreligga eller att viss kassa mke följer utfärdade föreskrifter angående verksamheten, kan erkännandet återkallas. Förbundsrådet äger vidare under vissa omständigheter indraga förbundssubventionen för viss tid eller tillsvidare. Vid arbetsrådet äro anställda ett mindre antal inspektörer, vilka resa omkring till de olika kassorna och taga del av deras böcker och räkenskaper m. m. Arbetsrådet äger utfärda anvisningar angående kassornas verksamhet, särskilt angående ordningen i vilken den arbetslöse skall styrka, att han förgäves sökt arbete. Enligt lagen kan granskningen av kassornas räkenskaper och verksamhet överlåtas å kantonerna. Man har nämligen räknat med att kantonerna skulle komma att vid sidan av förbundet bevilja subvention åt kassorna och på grund

586 ° a J ^ v 1 1 k o m m a att utöva viss kontroll å dessa. I syfte att undvika onödig dubbelkontroll har därför nämnda stadgande införts i lagen. Vederbörande departement är berättigat meddela föreskrifter angående de närmare anordningarna för kontrollens överlåtande.

B. Kantonal lagstiftning. De förhoppningar, som vid förbundslagens genomförande uttalades därom, att kantonerna och kommunerna skulle fatta det såsom en angelägen uppgift att vid sidan av förbundet medverka till åstadkommande av en effektiv arbetslöshetsförsäkring, hava icke kommit på skam. Tvärtom har särskilt från kantonernas sida en livlig verksamhet i sådant syfte utvecklats. Man har därvid under fullföljande av subventionssystemet, gått fram på i huvudsak tre olika linjer. De^ kantoner, som gått längst, ha genomfört en slags obligatorisk försäkring på det sätt, att skyldighet stadgats för vissa angivna grupper av befolkningen att vara försäkrade mot arbetslöshet men frihet lämnats att taga denna försäkring antingen i någon privat kassa eller en för ändamålet upprättad offentlig kassa. Man har sålunda sökt att vid genomförandet av obligatoriurn i största möjliga utsträckning begagna sig av redan förefintlig organisation å området. — Andra kantoner ha utfäst subvention åt existerande kassor samt stadgat tvång eller medgivit rätt för de olika kommunerna att upprätta offentliga kassor och eventuellt besluta obligatorium. Vissa kantoner ha slutligen inskränkt sig till att i likhet med förbundet utfästa subvention åt kassorna. 1. Basel-Stadt.

Subvention jämte kantonalt obligatorium.

Den kanton, som först grep sig an med lagstiftning i enlighet med den förste av de nyss angivna linjerna, var Basel-Stadt. I denna kanton, som blott omfattar staden Basel (139 000 inv.), antogs redan 1909 en lag, enligt vilken en kantonal arbetslöshetskassa skulle upprättas samt bidrag lämnas till existerande privata kassor. Något tvång att tillhöra den ena eller den andra kassan stadgades emellertid ej. Den offentliga kassan sköttes i samband med den offentliga arbetsförmedlingen under ledning av en förvaltningskommission, utsedd delvis av den kantonala regeringen och delvis av kassans medlemmar. Kantonen betalade förvaltningskostnaderna samt lämnade därutöver vad som erfordrades för täckande av understöden åt de försäkrade, i den mån dessas egna avgifter och andra kassans inkomster ej förslogo därtill. Kantonens bidrag till de privata kassorna utgick till en del i förhållande till utbetald daghjälp. I enlighet med denna lag lämnade kantonen åren 1910—1925 i bidrag till den offentliga kassan omkring 1.8 milj. francs och till de privata kassorna omkring 0.9 milj. francs. Vid 1925 års utgång hade de privata kassorna i kantonen ett sammanlagt medlemsantal av 11 714 medan den offentliga kassan räknade 4 601 medlemmar. Ar 1926 antogs en ny lag angående arbetslöshetsförsäkring, vilken lag skulle träda i kraft med ingången av 1927. Med denna lag genomföres obligatorium. Principiellt är sålunda envar lönearbetare, som fyllt 16 år, under mer än ett år oavbrutet varit bosatt och skriven i kantonen och haft arbete minst 180 dagar under loppet av ett år, pliktig att vara försäkrad mot arbetslöshet. Från försäkringstvånget undantages personal, anställd i förbundsförvaltningen eller vid förbundsföretag, ävensom personal, som är fast anställd i kantonens eller de olika kommunernas förvaltning eller företag, husliga tjänare och tjänare i lantbruket, hemarbetare, handelsresande, lärlingar samt slutligen alla löne-

587 arbetare, vilkas arbetsinkomst i regel överstiger 6 000 fr. pr år. Samtliga sålunda uteslutna äga rätt att frivilligt försäkra sig mot följderna av arbetslöshet och den offentliga kassan är pliktig att mottaga dem såsom medlemmar (dock med vissa undantag, exempelvis icke hemarbetare, handelsresande e t c ) . Försäkringen kan äga rum antingen i den offentliga kassan eller i privata kassor, vilka erkänts av förbundet. Personer, vilka icke inom en månad efter försäkringspliktens inträdande ingått i en privat kassa, anses såsom medlemmar i den offentliga. Givetvis äger ingen tillhöra flera kassor. I och för kontroll å att alla försäkringspliktiga arbetare verkligen äro försäkrade stadgas skyldighet för envar arbetsgivare, som sysselsätter dylika arbetare, att inom 4 veckor efter deras anställande, göra anmälan härom till den offentliga kassan. Samtliga erkända privata kassor skola desslikes till den offentliga lämna förteckning över sin medlemsstock. Det må anmärkas, att arbetsgivarna enligt en kantonal arbetstidslag och en av förbundet utfärdad fabrikslag äro skyldiga föra i viss ordning upprättade förteckningar över de anställda samt att den offentliga kassans förvaltning är berättigad taga del av dessa förteckningar och påfordra, att desamma i vissa avseenden kompletteras av arbetsgivarna. Dessa äro vidare pliktiga lämna upplysning, huruvida enskild arbetares årliga arbetsinkomst överstiger 6 000 fr. Försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare samt bidrag av kantonen och förbundet. De försäkrades avgifter växla givetvis i de olika kassorna. Dock få de icke understiga 2 %„ av årliga arbetsinkomsten. Kassorna äga icke utan regeringsrådets hörande sänka gällande avgifter och regeringsrådet äger, därest kassas finansiella ställning påkallar det, föreskriva att avgifterna skola höjas. Medlemmar, vilka icke äro försäkringspliktiga men på sätt ovan nämnts berättigade att frivilligt försäkra sig, skola utöver den vanliga avgiften erlägga en tilläggsavgift, som motsvarar arbetsgivaravgiften (denna utgår givetvis icke för frivilligt försäkrade). Tilläggsavgiften tillföres en s. k. krisfond, som enligt lagen skall komma till stånd. De försäkrade erlägga själva sina avgifter till resp. kassor. Tilläggsavgiften gäldas samtidigt med den vanliga avgiften. Därest vederbörande är försäkrad i en privat kassa, skall denna kvartalsvis till krisfonden inleverera tilläggsavgifterna. Arbetsgivarna betala lV 2 %o av årslönen för hos dem anställda försäkringspliktiga personer. Före den 31 januari varje år skola arbetsgivarna till kantonens arbetsråd ingiva uppgift angående de försäkringspliktiga arbetarnas inkomst under föregående år. På grundval av denna uppgift fastställes den antagliga avgift, arbetsgivaren har att erlägga under det löpande året. Denna avgift betalas sedermera i två terminer och slutlig avräkning äger rum nästföljande år i samband med det slutliga fastställandet av årsinkomsten. Arbetsgivaravgiften skall i sin helhet tillföras krisfonden. Kantonen betalar årligen dels ett belopp, motsvarande dubbla arbetsgivaravgiften, vilket tillföres den s. k. krisfonden, och dels subvention till den offentliga samt de erkända privata kassorna med 45 % av utbetald daghjälp ävensom hälften av enligt vissa regler utgående resegottgörelse till de arbetslösa. Kantonernas utgifter för subvention åt kassorna får dock icke överstiga tredubbla beloppet av arbetsgivarbidraget. Skulle så bliva fallet, skall kantonens bidrag till krisfonden minskas med motsvarande belopp och i nödfall krisfondens medel tagas i anspråk för subventionen. Kantonssubventionen betalas kvartalsvis i efterskott. Varje erkänd kassa skall hava en reservfond och regeringsrådet äger bestämma, att det kantonala subventionsbeloppet helt eller delvis skall tillföras reservfonden.

588 På sätt redan antytts, skall en kantonal s. k. krisfond upprättas. Till denna skola inflyta s. k. försäkringsberättigades tilläggsavgifter, arbetsgivaravgifterna samt kantonens särskilda avgift. Fonden skall användas bl. a. till täckande av eventuellt underskott i den offentliga kassan samt, under vissa villkor, som i det föregående angivits, till täckande av den kantonala subventionen åt kassorna. Dessutom kan vid större arbetslöshet extra subvention lämnas från krisfonden till de privata kassorna, därest deras reservfond och normala inkomster icke förslå till gäldande av de stadgeenliga understöden. I fråga om kassornas prestationsplikt gäller givetvis i första hand vad de särskilda kassornas stadgar angiva och förbundslagen föreskriver. Emellertid har tillagts, att daghjälpen icke får understiga, för försörjningsskyldig 5 fr. och för icke försörjningsskyldig 3 fr.; dock att den i förbundslagen föreskrivna begränsningen till 60 % resp. 50 % av den normala daginkomsten skall lända till efterrättelse. Det må i detta sammanhang tillika anmärkas, att den kantonala lagstiftningen innehåller uttryckligt stadgande, att försäkrad som uppbär understöd, är pliktig att dagligen inställa sig å vederbörlig arbetsförmedlingsanstalt. Förvaltningen av den offentliga kassan handhaves av kantonens arbetsråd (Arbeitsamt). Denna myndighet handhar tillika den offentliga arbetsförmedlingen, förvaltningen av krisfonden samt kontrollen över de privata kassorna. I vad angår förvaltningen av den offentliga kassan står arbetsrådet under tillsyn av en förvaltningskommission, bestående av president och 10 ledamöter. Presidenten och sex ledamöter utses av regeringsrådet; övriga 4 väljas av kassans medlemmar. Bland kommissionens ledamöter skola finnas minst 3 representanter för försäkringspliktiga arbetare och 3 representanter för avgiftspliktiga arbetsgivare. Kommissionen fungerar jämväl såsom besvärsinstans. Arbetsrådets beslut rörande den offentliga kassans förvaltning kunna nämligen överklagas hos kommissionen; från denna kan talan sedermera fullföljas i vederbörande regeringsdepartement. Minst en gång om året skall dessutom hållas sammanträde med kassans medlemmar, vilka vid detta tillfälle samtliga äga rösträtt (Generalversamlung). Å sådant sammanträde skall framläggas revisionsberättelse samt företagas val av ledamöter i förvaltningskommissionen. Vid lagförslagets genomförande räknade man med en försäkringsstock av omkring 33 000 arbetare. Enligt uttalande å den offentliga kassan kunde antagas, att härav 10 000—12 000 komme att tillhöra denna. En privat kassa hade redan fattat beslut om kollektiv anslutning till den offentliga, vilken erbjöde förhållandevis höga understöd. Därjämte räknade man med ett 20-tal privata kassor. Kantonens årliga utgifter för försäkringen har beräknats uppgå till 350 000—450 000 fr. Glarus m. fl. Ytterligare tre kantoner: Glarus (34 000 inv.). Neuenburg (131000 inv.) kantoner. o c h Solothurn (130 000 inv.) hava genomfört obligatorisk försäkring i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit tillämpning i BaselStadt. Någon redogörelse för innehållet i dessa lagstiftningar skall här icke lämnas. Följande anmärkningar må emellertid göras. Ingenstädes stadgas försäkringsplikt för lantarbetarna. Arbetsgivaravgift föreskrives i Glarus och Neuenburg men däremot ej i Solothurn. I Glarus är avgiften fastställd till 2 °/00 av de försäkringspliktiga arbetarnas sammanlagda lön för året. Därjämte föreskrives i denna kanton, att samtliga försäkrade arbetare skola erlägga en avgift av 2 %0 av den normala årsförtjänsten. Denna avgift inbetalas av arbetsgivaren samtidigt med hans egen till den kantonala arbetslöshetskassan; han äger sedermera å arbetarens lön avdraga dennes avgift. Är vederbörande arbetare försäkrad i en privat kassa, översändes hans avgift till denna från den

589 offentliga kassan. Är arbetaren försäkrad i en paritetisk kassa, översändes jämväl arbetsgivaravgiften; denna stannar i alla andra fall hos den offentliga kassan. I Neuenburg är arbetsgivaravgiften bestämd till visst belopp pr anställd försäkringspliktig arbetare (6 fr. eller för det fall att arbetaren varit sysselsatt hos flera arbetsgivare, 3 fr.). Den kantonala subventionen uppgår till, i Glarus: för den offentliga kassan högst 30 % av förbundssubventionen och för de privata kassorna 30 % av utbetald daghjälp, i Neuenburg: för den offentliga kassan och de privata paritetiska 20 % samt för övriga privata kassor 15 % av utbetald daghjälp, i Solothurn: för den offentliga kassan samt privata paritetiska 30 % och för övriga privata kassor 25 % av utbetald daghjälp. I ytterligare fyra kantoner är införande av obligatorisk försäkring för närvarande under övervägande. 2.

Subvention jämte möjlighet för kommunalt obligatorium.

Genomförd lagstiftning enligt den andra linjen: kantonal subvention samt S.-t Gal/en. tvång eller rätt för de olika kommunerna att upprätta offentliga kassor och eventuellt stadga obligatorium, föreligger tills vidare endast i kantonen S:t Gallen (295 000 inv.). Denna kanton antog redan 1894 en lag om arbetslöshetsförsäkring, enligt vilken åt kommunerna inrymdes befogenhet att införa obligatorisk försäkring samt understöd kunde lämnas åt frivilliga arbetslöshetskassor. Med stöd av denna lag organiserade staden S :t Gallen (huvudstaden i kantonen) enligt beslut den 23/6 1895 en offentlig kassa, i vilken vissa arbetargrupper tvångsvis skulle vara försäkrade. Denna kassa måste emellertid redan 1897 träda i likvidation. Så småningom började däremot möjligheten att erhålla kantonal subvention begagnas av frivilligt bildade kassor. 1905 erhöll sålunda typografernas kassa för första gången subvention, och 1909 tillkom ytterligare ett antal kassor. Då villkoren för erhållande av subvention och^ dennas storlek emellertid icke voro angivna i lagen, fick verksamheten icke någon större omfattning. Nämnda brist sökte man sedermera avhjälpa genom utfärdande av regeringscirkulär angående betingelserna för rätt till subvention. Under kriget och tiden närmast därefter måste särskilda åtgärder mot arbetslösheten vidtagas. Bl. a. inrättades en särskild nödfond för stickenindustrien, varjämte kommunerna ålades att upprätta arbetslöshetskassor för arbetare i denna industri, då minst 12 st. arbetare påfordrade det; kommunerna uppmanades tor övrigt att frivilligt upprätta allmänna arbetslöshetskassor. E t t flertal kommunala kassor kom också till stånd. Vid slutet av 1924. hade de kommunala kassorna ett medlemsbestånd av 2 331, under det vid samma tidpunkt 10 099 arbetare voro försäkrade i privata kassor. Ä r 1925 antog kantonen en ny lag angående arbetslöshetsförsäkring, vilken trädde i kraft den Vi 1926. Enligt denna lag äga kommunerna förklara, att försäkring mot följderna av arbetslöshet skall vara obligatorisk för vissa kategorier av arbetare inom kommunen. Därjämte stadgas skyldighet for varje kommun att upprätta en offentlig kassa, dock att flera kommuner äga förena sig om en kassa. Tanken på att genomföra obligatorium för hela kantonen avböjdes. Den allmänna opinionen ansågs vara emot en sådan tvangslagstittning. Vidare trodde man sig i dylikt fall icke kunna vinna kommunernas medverkan utan att kantonen åtoge sig en väsentlig del av kostnaderna och detta ställde sig omöjligt med hänsyn till kantonens finansiella läge. Inte heller troddes arbetarna mera avgjort önska en dylik ordning Inrättandet av en enda offentlig kassa för hela kantonen avböjdes också. Man önskade i stället en decentraliserad organisation. En sådan ansågs betingad av de olikartade förhållandena i olika delar av kantonen. Kommunerna vilka^ hade att sörja för fattigvården och genom en försäkring finge sina bördor i sådant av-

590 seende minskade, ansågas ock vara de, som närmast hade att taga hand om försäkringen. Slutligen hade kommunerna de bästa förutsättningarna att kunna utöva en verksam kontroll. — De offentliga kassorna äro pliktiga att på ansökan såsom medlem upptaga envar arbetsför arbetare, som regelbundet agnar sig åt förvärvsarbete, fyllt 16 men ej 60 år och sedan mer än 3 månader ar bosatt i kommunen. Kantonen lämnar subvention till varje offentlig kassa med 50 % ay utbetald daghjälp, sedan därifrån avdragits dels alla bidrag från annat håll (förbundssubvention samt eventuella bidrag från arbetsgivare etc.) dels ock medlems- och inträdesavgifter, ränteinkomster m. m. l i l l de privata kassorna utgår subvention med 20 % av utbetald daghjälp. Enligt uppgift i kantonens Arbeitsamt skulle de privata kassorna icke härigenom komma i en sämre utan snarare i en bättre ställning i subventionshänseende. — De offentliga kassorna skola om möjligt hava gemensam förvaltning med den offentliga arbetsförmedlingen. Verksamheten skall handhavas av en förvaltningskommission, som utses av kommunrådet och däri de försäkrade skola ha lämpligt antal representanter. Pandri r F ° r s l a £ . f11 lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med S :t Gallens kantoner. to™hgg& i kantonerna Zurich och Appenzell A. Rh. Dock är att märka, att enligt dessa förslag något tvång att upprätta offentliga kassor icke skulle föreligga. Enligt det förstnämnda förslaget skulle sådant tvång vara för handen allenast där vederbörande kommun fattat beslut, att försäkringen skall vara obligatorisk. I Appenzell A. Rh. skulle kommunerna bliva pliktiga inrätta offentlig kassa, därest visst antal medlemmar anmält sig till en sådan. Enligt båda förslagen skulle subventionen från kantonens sida bliva något högre i fråga om de offentliga än i fråga om de privata kassorna. 3.

Allenast subvention.

Ren subventionslagstiftning i överensstämmelse med förbundslagen har genomförts i kantonen Geneve. Enligt lag den 24/9 1925, som trädde i kraft med ingången av år 1926 lämnar kantonen subvention till av förbundet erkända arbetslöshetskassor med 40 % av den daghjälp, som stadgeenligt utbetalts till i kantonen bosatta medlemmar. I några andra kantoner — Bern, Aargau, Wallis — ha förslag till liknande lagstiftning framlagts. Det kan anmärkas, att det i Bern framlagda förslaget innefattar åläggande för kommunerna att till av kantonen subventionerade kassor inbetala minst 10 % av den daghjälp, som utgått till i vederbörande kommun bosatta medlemmar.

C. Kommunal lagstiftning. Av det föregående framgår, att den kantonala lagstiftningen ännu i mycket är i sitt vardande. Då kommunerna givetvis, innan de åtgöra något i fråga om arbetslöshetsförsäkringen, vilja erhålla klarhet om den ställning, vederbörande kanton intager, är naturligt att de flesta kommunerna tillsvidare ställt sig avvaktande. En del kommuner hava emellertid redan vidtagit vissa åtgärder. < Staden S:t Gallen (78 000 inv.) har sålunda, stödd på den nya lagstiftningen i kantonen med samma namn, den "/ B 1926 antagit en förordning i ämnet. En•i 1 ™/? e r nna g e n o m f o r e s f ö r stadens del obligatorium. Envar arbetare med högst 4200 fr. i årlig inkomst (3 000 fr. i fråga om kvinnliga arbetare) är principiellt pliktig vara försäkrad antingen i en av staden upprättad kassa eller i en godkänd privat kassa. Vissa undantag göras i fråga om försäkringsplikten; bl. a. äro uteslutna lantarbetare, husliga tjänare, hotellpersonal och sådana, som hava fast anställning i offentliga företag. Däremot äro hemarbetarna med i

591 tvångsförsäkringen. Dylika arbetare förekomma i stor utsträckning inom textilindustrien i staden och man ansåg sig ej kunna utesluta dem, ehuru man räknade med att stora svårigheter skulle komma att uppstå i fråga om anordnandet av en effektiv kontroll å dem. De privata kassorna erhålla subvention med 15 % av utbetald daghjälp. Till den offentliga lämnas icke någon i viss procentsats fastställd subvention. Den får emellertid övertaga vissa fonder från en förutvarande kommunal kriskassa. På detta sätt skall bildas dels en driftsfond och dels en krisfond. Till den senare skall staden dessutom bidraga med belopp, som bestämmes vid uppgörandet av dess budget. Vidare betalar staden tillsvidare förvaltningskostnaderna och förskjuter räntefritt de pengar, som erfordras för kassans verksamhet. Slutligen svarar kommunen i sista hand för täckande av eventuell brist. Arbetsgivarna hava icke ålagts särskild bidragsplikt. Tanken härpå avböjdes såväl från arbetsgivar- som arbetarhåll. I fråga om premier och daghjälp äro kassans medlemmar indelade i fem klasser, men medlem äger rätt att välja, i vilken klass han vill försäkra sig. Den maximala understödstiden står i visst förhållande till den tid, vederbörande varit medlem i kassan: under första medlemsåret 60, under andra 70, under tredje 80 och under fjärde 90 dagar. Har någon under tre år i följd uppburit understöd under den längsta medgivna tiden, nedsättes för honom maximitiden till hälften under de följande två åren. Då understöd uppbäres, skall vederbörande dagligen anmäla sig å den offentliga arbetsförmedlingsanstalten (den har lokaler på samma ställe som den offentliga kassan); arbetare i stickeriindustrien behöva dock anmäla sig blott 2 gånger i veckan. Obligatoriet omfattar 10—12 000 arbetare. Man beräknar, att härav omkring 3 500 skola bli medlemmar i den offentliga kassan. Till denna ha jämväl anslutit sig en del kringliggande kommuner. Staden Zurich (210 000 inv.) har enligt beslut 1925 upprättat en offentlig Zurich m. fl. arbetslöshetskassa. Organisationskostnaderna för denna ävensom eventuell brist kommuner. under de tre första åren skall täckas av staden. Sedermera skall staden lämna årlig subvention till kassan med 40 % av utbetald daghjälp. De privata kassorna erhålla subvention enligt enahanda grund. I Bern (111 000 inv.) har en offentlig kassa funnits sedan ett trettiotal år. Denna kassa har reorganiserats 1925 i anledning av förbundslagen. Staden lämnar subvention med 25 % av utbetald daghjälp; under vissa omständigheter kan subventionen höjas till 35 %. Kringliggande kommuner äga ansluta sig till kassan. Denna hade i slutet av mars 1926 omkring 2 300 medlemmar. De privata kassorna erhålla bidrag med 20 % av deras försäkringsprestationer. I övrigt hava ett stort antal kommuner gått i författning om upprättande av offentliga kassor utan att i samband därmed garantera någon subvention åt de privata kassorna. Hit höra, förutom kommunerna i kantonen S:t Gallen, beträffande vilka, såsom i det föregående nämnts, tvång stadgats att upprätta offentliga kassor, ett flertal kommuner i kantonerna Bern och Appenzell A. Rh.

D. Försäkringens nuvarande omfattning och omdömen om densamma. Vid utgången av år 1923 funnos i Schweiz 62 arbetslöshetskassor i verksamhet med tillhopa 184,853 medlemmar. Kassorna fördelade sig sålunda: 19 offentliga med 6 319 medlemmar, 4 privata paritetiska med 2 655 medlemmar och 39 andra privata med 175 879 medlemmar. Av de offentliga kassorna voro flertalet små kommunala organisationer, tillkomna under krisåren i samband med den då tillämpade hjälpverksamheten; allenast de i Basel-Stadt och Bern räknade ett förhållandevis större antal medlemmar.

592 I slutet av år 1926 var läget följande: 48 offentliga kassor med 16 privata paritetiska kassor med 34 andra privata » > 98

'. .

25,418 medlemmar 11,294 > . 143,029 > 179,741 medlemmar

Antalet försäkrade hade sålunda något sjunkit efter förbundslagens genomförande. Såsom förklaring till detta faktum åberopades, att fackförbunden under trycket av krisårens ekonomiska svårigheter fått se sin medlem sstock betydligt minskad. (De å socialistisk grund organiserade fackförbunden räknade 1920 omkring 223 000 medlemmar men 1925 allenast omkring 150 000.) Emellertid uttalades förhoppningar, att arbetslöshetskassornas medlemsantal inom den närmaste framtiden skulle komma att väsentligt stiga. Med ingången av år 1927 skulle obligatorium träda i kraft i tre^kantoner med utvecklad industri (Basel-Stadt, Solothurn och Neuenburg). Även därförutom voro ett flertal arbetslöshetskassor under bildande. Under år 1925 utbetalades i subvention till de erkända arbetslöshetskassorna från det allmännas sida tillhopa omkring 1 820 000 fr., därav från förbundet 887 000 fr., från de olika kantonerna 847 000 fr. och från kommuner 86 000 fr. För år 1926 beräknades motsvarande siffror bliva avsevärt högre. Några bestämda omdömen angående försäkringens organisation och verkningar kunde man givetvis icke uttala med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan förbundslagen trädde i kraft. Vad som klart kunde konstateras var dock det livliga intresse, som i landet ägnades åt frågan om åtgärder till skydd mot arbetslöshetens följder. Uppenbarligen har den nya förbundslagen härutinnan varit en mäktigt pådrivande faktor. I förbundets Arbeitsamt uttalades den uppfattningen, att det nuvarande systemet vore avpassat efter landets säregna förhållanden. I kantoner med starkt utvecklad industri och där följaktligen behov av obligatorisk försäkring kunde anses föreligga, torde sådan så småningom genomföras. Så hade ju redan flerstädes ägt rum. A t t man härvid byggt vidare på redan förefintlig grund — de existerande frivilliga kassorna — vore naturligt. Emellertid kunde dessa vid genomförandet av obligatorium icke bliva de enda bärarna av försäkringen. En offentlig kassa vore därvid jämväl erforderlig. Anordnandet av sådana kassor vore ock i övrigt att önska, då allenast omkring 30 % av landets arbetare vore organiserade. Då dessa kassor emellertid finge taga de sämre riskerna, ansågs berättigat tillerkänna dem en något högre subvention. Huruvida offentliga och privata kassor för framtiden komme att bestå vid sidan av varandra, vore vanskligt att förutsäga. Möjligen komme de offentliga med tiden att dominera. Inom fackföreningsrörelsen framträdde en meningsriktning, som hävdade, att fackföreningarna borde helt och hållet släppa arbetslöshetsförsäkringen och överlämna denna åt det offentliga. Det hade ock hänt, att fackförbund, som haft tvång stadgat för sina medlemmar att tillhöra förbundets arbetslöshetskassa, upphävt detta tvång och sålunda medgivit sina medlemmar rätt att försäkra sig i en offentlig kassa. Sistnämnda kassor erbjöde nämligen understundom högre understöd än de privata. Emellertid måste ett mycket gott vitsord givas åt de privata kassorna med avseende å deras förvaltning, och samarbetet mellan kassornas ledning samt förbundets Arbeitsamt vore det allra bästa. Från fackföreningshåll framhölls, att gynnandet av de offentliga kassorna vore helt och hållet oberättigat och att de organiserade arbetarna alltid kämpat mot en sådan anordning. Detta gällde icke blott de å socialistisk grund organiserade arbetarna, vilka representerade huvuddelen (omkring 150 000)

593 utan jämväl dem, som vore organiserade å konfessionell grund (2 olika förbund, de katolska med omkring 15 000 medlemmar och de evangeliska med omkring 3 000 medlemmar). Däremot vore de ej i princip emot obligatorium, ehuru de icke heller dreve någon agitation för detsamma. Emellertid ansåges den frivilliga försäkringen med understöd från det offentligas sida vara såväl det billigaste som det ur kontrollsynpunkt effektivaste systemet. Enstaka röster höjdes nog numera bland de organiserade arbetarna, att man borde låta det offentliga helt och hållet taga hand om och sörja för de arbetslösa, men denna tanke omfattades icke för närvarande av något större antal arbetare. Tvärtom utvecklade organisationerna en livlig verksamhet för att vinna ökad anslutning till sina arbetslöshetskassor. Förbundslagstiftningen hade lösts i kompromissens tecken, och man hade icke åtminstone för närvarande, några väsentliga invändningar mot de särskilda bestämmelserna i lagen, med undantag för den förut berörda punkten angående subventionens storlek. Mot den från det offentligas sida utövade kontrollen hade man från de frivilliga kassornas sida intet att invända. På arbetsgivarhåll förklarade man sig principiellt vara emot, att bidrag från det offentligas sida lämnades till de vid fackföreningarna knutna kassorna. Sedan emellertid en högre subvention genom drivits för de offentliga och de paritetiska kassorna, hade från arbetsgivarnas sida något yrkande om referendum icke rests. Enligt arbetsgivarnas mening vore paritetiska kassor de lämpligaste bärarna av en arbetslöshetsförsäkring, och arbetsgivarna sökte ock få sådana kassor till stånd. Emellertid motarbetades dessa strävanden_ ivrigt av fackföreningsorganisationerna. I trots härav hade emellertid åtskilliga nya paritetiska kassor tillkommit efter förbundslagens genomförande, och man hoppades, att de alltmera skulle vinna terräng. Då dessa kassor byggde på bidrag jämväl från arbetsgivarnas sida, framginge därav, att arbetsgivarna ingalunda, vore motståndare till tanken på särskild bidragsskyldighet för dem vid en arbetslöshetsförsäkring. Där obligatorium genomförts och särskilda arbetsgivarbidrag föreskrivits, hade arbetsgivarna ej heller satt sig däremot. Dock hade man fordrat, att arbetsgivarbidraget icke till någon del skulle få användas till subvention av de vid fackföreningarna knutna kassorna. Den kontroll^som från det offentligas sida utövades å de subventionerade kassorna, vore, såvitt man hittills kunnat döma, tillfredsställande.

38I—271089.

Bil. 6.

TABELLER

597 CnCOC~ © o r©oco OMiO

C O H i t^- © 0 0 H < i—l CD

© ©

H i CO ©

to

Hi

en r— © co © -rjl Crt ©

r-i T - I

CO CO H < CD H < t - © O © t~r H 0 5 - q i CO © 0 5 CT5 O CO J > H i O O O O M

©

CO H i CO t~o c o co i n

O O O t ^ N X © H < CM CO H i O i 30 ©

CO CO O CO C O H I © H< - * ©

H

t-- ©

! > • © ©

© GO CO CO CO N O i f . CO M CO -<n H * CO 3 0

8 HI O

CnCO t >

»-t r > - © o CO 0 0 T H H I CM H i C O ©

rft

C O O C O H I ©

CO

co r - en oo ©

TH so H I

r-

rHrH

©

CO-sfl C O O CO 1 >

O © 09.

r- o o o o o

»© © •**

r - l H < H i CO H i i—I CO *-H CO GO t ^ © © © O

© H I rHHI

oo

© H i

© ©

H I

rHCOOO

A, ^ 00

> -r*

O O CO t ^ H i © © © ©

Z* .-* Z*

©

—l 0 0

0 0 r - O i—I © r - l 3 0 H I CO CO Cn r H © C O ©

CD H i

-<coiOiOiC

© co 09 T-C i H

CO CO CO H I CO O O O C O H O

©

t»

© © c o co © t ^ C D © H 1 © CO t ^ H I r-l CO

co © rH X) © t ~ coco Hi ©

co r - co co © CC CO H< O CO ^ ( M i O H i T J

C O © © t - - t~© t > - 0 Cn t ^ t f © 00 0 0 ©

o t*~ o ?

CO T-t 0 0 t » ©

i—l — I C i © -HI CO C O r H r - l T H

c o oo i o co co ^t* CO T j i O l~CO — I t H © © C O C O C - O H T H —H . H 0 0 0 0

a. co o t— - *

00 00 ©

.- © © © HI oo t H o - H en CMNXCDcn

C n r H e n H< H I © C O © H N T-H *-< CO © H

^

H I H I CO >—I t > CO H i ""f © ©

© © H I CD © CO CO CO © - H

0 0 CO © 0 0 CO r - oo co oo © rH © lO * ^ H i

r-ll^CDCCTH ~ - c o en H I oo © H I H I —i ©

H H C O i f l l O

co co co co

©

o >ra c o - H © (75 O i O © © O O O O CO 0 0

©CT3COCO© N f ^ i M i C O c o c o © © i >

0 0 ©

O

CO - * - H © " H C i CO f » >>• CO c o c o co oo H

»1

coco ©

H I oo co c o c o c o c o -* © CO CD © C O IT-

COI>Hr-llO © »>• t~— Cn ©

CO t » T i ©

H iCT>© © © • * 0 ( M N M O CO © CO 'CM 0 5 X O C O I » C n GO © c n © C N H 0 5 0

L

O

O

N

N

H O ) o - * •># ^

T? » 1 ©

TH H

^*H

T H co

H C O COCO

09 © ©

co co

»©

- • n o CO O © ©

oo H* ©

c o o

« *

o - * r - co r>-t>

» t-H ©

»1 lO © o l O Tt» » O © C O CT3 M

:eS i 3 " K

° -^ © S 00 © o ©

. rrj

CO or^'* ©©•"CM

•**! CO CO

co CD © o r-00 00 t*l o © T H CO t H CD C ^ T H C 0 © C D

©

o

©

O i OS t H

O

tH

cn i n oo

t-l l > lO

u o c o © oo ^ i t H ^ri —i i n © l O l > CO © l O

o © -H cntH « O O H H l r ^ i > . —i e n c o c o

o o — i c o CD co en en © TH H t ^ 3 3 N H

CD ! > . — H

O

t ^ O © I > © 00 rH - H t ^ O tH ^1 © 1> O tH T H TH iHCO CO r t i CO

»—i en i o © co 0 0 t - i CO 0 0 CO • * CO CO O O GO C O © t-H H i COCO 0 0 © ©

bo a

O ©

I I I

© " * ! • * nr: o r—

© ^

O O ^ r ^ C O CO © © C O CO

o .2 O-"* COt© !>• M « « . 2 :cä J » B Ä C a i oo CO CD © H I 0 0 r-l l O C O © © O C O K O i O

•c a >s

l O O W i O i O rH rH tH 00

CO O —H en I O C O

3 •=» q -2

— i>© O © ©

0 0 r - l O CO 0 0 o oo c n ^ n c o H H ( M l O I > C O © H < © H I © o- o

O

©

©

t~

©

©

co oo t^H^ Hi cn

t^

•*J1 l O CO - H © H O GO CO 0 0 t H en LO o ifi CO CD © CO CD oo c o r ~ o H I CO GO 0 0 -ctl l O

O iO • * 0 0 —i t H

© H i O ir5*# r- en i f i © © © © • > * © ©

O O © © " • ( M - J ^ H ( N t^ © O © © 0 0 0 0 © O »H © ©

o oo co —

S

c n © ©

r - co o r H oo r73 © © © O CO H i © 0 0 O

© r H l O © CD H < OJ l O O © Tt< © o o c o r »

N

l O © CO O

T. f"

O •*

c o ©

H i © © ^H © COWOTHi'cM

cn rH © Hi r-H r^ t~- co © t^ o © o ©

H< ©

Hi ©

CO

CI ©

Hi H^

©

O

o

O H <

r-t CO t H

- H CO 0 0 »^- 0 0

oo co ifs en en

©

O

© 0 0 t H CO cc co cc o iHCO 0 0 OtH

H

C n GO H i © H i CO l > C ? — i © CO © o o ©

rH Z. © 0 0 xO> CO © ©

O CO

c f t H O O i n O O O O

o

©

co o e n o oo O H <

00 O

©

t-- cn co t-- © »o o © -c © en o © © ©

© CO t ^ CO © C"5

O r H C 0 © H j 1 .H

o o -* CO © r- i o e n tH

»o GO i>-

l O N r~ H O O

© i>i S

rH tH

©1

Hi © © » • co co

© GO ©

COCO © •

8-1

O O l O " * O rH

09 " J »O

©

©

—'

lOHi rn(M t H O — ' ©

JH Q 00 r-

en © 09

O rH —« r*" Hi co © r- o o o Hi 00 O © O

co cn CC !>• CD ©

to © GO

CO rH Hi © Hi lO CO 35 H N Hi Hi HI CO ©

© rCD co © ©

o9 ^*i ©

t^ cn T H H I r-

H< rH —I CD CD r~ H< CD © © o -H © co © oo o cn © H< co co © o o © © © © ©

CO f- C— 00

©

N r J H C O

© © ©

© © © O Hi Hi co en en

O O o

o

Hl ©

©

O

CD ©

©

cn en ©

©

© © CO

O0 »- 00 O- -H 00 H CD Hi © T-I oo oo O J oo

0 0 © H < r~>

92 T-1 E2

© © © © © co ^ H co oo en rH oo t^ © © co co oo © o co H I i~- i ~ oo T H —I rH co ©

cn H C O oo Hi O rH © © © TH tH rH — 00 !>• t^ HI 00 © CO rH .H CO Hi CO Hi © CO CO

CO Q

ifs en en ©

00 © O © 00 ( M C O H O N © r - GO o tH

O O O O © ©

co © r- © co Hi oo cn © »O t - O •"*! GO

CO ©

«>•© t ^ ©

O H i C O © O c o oo © © i o rH H i © C O ©

Hi en

co r--

H O CO ©

C D C O H O i ' * - H CO © O » H © CO © ' C l O

inocfiicco

CD H

©

0 0 C O C O T-H 0 Q

» n o o co o o o

Ncocoini^

CO

^©J2 ©

O'-HO'CM

© H

©

t - ©

©

O r H O O © H < 00

oc& T H en ©

-*

'.2 ©

©

fN

c n o

c»

co ©

• *

cn oo cc CO oo r—H —I

* * © GO !>•

598 N C D t » © CD T H CO H I CO ©

c o © TO 0 0 H I GO -Hi 0 0 CD H I C O H t O N O

©

*

PH

- H 0 0 O TO N- O - H CD rH cn © ©

r-

•HI t H H I cn

©

r-cn co N C O HI ©

©

tH

O

HI

CO t H 0 0 © C O © © TO TO H i TO GO © t H ©

©

Hi © c ©

O

co

©

THCO

C n H i © N » TO N - CO H I CO T H © o © N© TO © CO 0 0 t - i

H I

© ©

t H TO H I H i r H CO TO GO H I CD CO © r H CO 0 0 CD co © C D cn 00

<1 s

rH © O CD O rH t H r H CO

Eft H i en CD 00 © o c o c o ©

CD © © c n CO TO O O N H i O CO

t H CO CC © CO 0 0 GO 0 0

© O

O CD 0 0 0 0 0 0 © - H I CO

CD O OO TO CO H I CO © r ^ CD CO 0 0 0 0 c o c o

© 00

00 N- cn cn co © co © cn o © Hi © © N - © TO O CO ! > • CO ©

© CD O © © O TO H i © (>. TO N - © C O © © O Hi © 00 i-HrHr-lOO

© co en H I H I o © © © c o 00 o © co N > © © © 0 0 o CO TO H i © CO

H Hi O © Hi TO CO CO TO © © TO © 0 0 H I © © O O C D © CO N © N

TO© O N - 00 rco H I ©

C O H H C D N t— H co 00 cn

H O r J I f N CO CC CO H i o N r J i S Q O N

cn 00 cnTOco TO O 00 © TH O tH en co © © cn CD TH © © O O 00 TO

O H I TO © H I • H GO TO TO H I

TO © N - c n © © co N c o ©

i

H I CD © © © Hi CO r 1 H i H i CD 0 0 CO CO

rH O Hi

©

co—1 e n c o ©

co co cn © cn

© 00 o t © O N 0 3 C O O TO 0 0 CO TO CO

GO cn

»s

CO 09 r-H k(9

N-CO©

o © en TOO

CO CD H I C O C O © © co co H

TH O

00 cocn ao

N- O © 00 H rH 00 00 00 00

N - C O C O TO t H © O CO CO 3 0 N C O H O i O

©

PM

co ©

O © N SO "t^1 N - © rH 00 tH O O tH COCO 0 0

o © ©co ©

TO H I O r H r H H I co cn o © H <—I t H CO CO

T H TO H i O

©

©

© I —I 0 0 O TH X W t M H I N T H t H — i CO GO

O © o © o-

cn © cn © co

o co © r>> ©

tH O © © © © i H C n r-l ©

rH 1

O 0 0 CO t H 0 0 t - i O TO TO CO O © o c n TH

© © HI

©N-N-

O 00 -ren H en ©

H I 00 © O N - C O CD © N -

OS © GO

TO 0 0

0 0 CO CO CD t» o © c o

N O S H H T J I I O

© ©

TO

cn cn cr. ©

c O N t f i O H H C O i O N i O TO c n H I t ^ ©

O HI © •HI CO CD

©1 09

CO TO © T O - H 0 0 CO t H 0 0 CO

©

•»*

o cn N- co N- TH

coco©

»I

-

so © © © r~- c o c o © © N -

14 N - c o © c n N . t H CSC)TO© tH

© © O © N-

© cn © co co

©

©

O T * N I O H

<j a

CD © CO TO t H GO TO H i

O

00 TH

N

enco © TO tH

© © N- co o

N- H T f © C O © co en HI co Hi HI ^P CO CO

- ^ C O C O N H © O H i 0 0 GO r H 00 c n 0 0

TO

© © Ncn co CO O tH CO T-I

I rH

CO CO CO HI © © © C O H < 0 © N O © © H H r i

© kffl (31 O 09 » I

CO —1 N C 0 © O © © H I

N-CO ©N-cn Orn o c n © H H O O O C D

© 1 ©TON- © o

- H H I N-

<en

©N-OOTO

N - O CO O © CO GO 0 0 0 0

t H c n t-i © o © © cocn c o ©

» H H O C O © © CO © O

coco © O © GO

- H O © © H I O ^ r CO CO H i

CO TO -Hi

c o © co CD en

CO CO © H i H I TH cn H I o Hi TO H i CD N - TO

o © c o O TH 00 CC CO CO

cn o O H i © -H © Nco

H I cn

© © C O C C T H

t-i co

O © O N - C O Hi N- © 00 H i

co © cn © © ©TOTOCn ©

co co co o © tH o © o © © N- -HI rfi cn

CO CO H i t H CO r - l © © 0 0

© co

en tH

© © o © en co co © N- ©

© TO 0 0 0 0 © © © NCOCO H i ©

-H TO ©

H t O i M C O N 0 0 © CC CO t H

cn co H I © H I r - i TO CO H I CO

© © O N - © 0 0 CD H i N 00 © © H I CO CO

© © CO —- t> Hi CO © N- CD Hi CO © O © © COTO© cn N- © O CD cn TH © N-TO00

t H TO CC CO TO ©

©

©

cn tH t-i o

cn

©

T-I

HI Hi ©

N - cc © cn 00 ©

H10000 © CM CO r ~ TO i~-

OS rH so

O

©

09 Q

O

a :o be

S.S

0 0 GO

H

<i PI

© H

N

a P5 © CS

H

©

°

©

N-

©

©

O T H C O © H I

©

T*

tH

co

t>

©

en

CM

T H co

©

H I

as

N-OC0 © enen0 ©

O0

©

I >

rH ©

599 © Cn Cn © © © rH © C O

CO © f l ©

cn H i © ©

- H rH CO CO CO c o c o r H rH en cn — © © c o C O O TO HI ©

t-

co - n e e © © THTOOCOHI

TH©-HI

CO N - © N - ©

w

Hi

CO©

00 O © t - H HI HI oo co en CO CO © Hi CO

H i © CO H i CO en t-- © 00

r— ^rt ©

©eno

©

CO CO ©

©

O H l © t— CO CO © H CD tH rH H I © ©1

© cn cn © © © rH © CO

tH Hi © T O © -H-Hf-COOO rH © O O HI (MNCONCO

H i 00 H i CD £— CD cn co CD TO cn o N- H I © © O T O H I CO

C D © © N - 0 -HI N- i—i © H I H O l O C O H

©HI © © CO H I tH © C O

N - © tH O NH1 O H i © © rH H I N- O rH Hi © - H © C O

c - co oo © en © co © H i oo c n © o © oo

C I O N O C O T H en H I o o ©

© TJI CO rH 00 H i tH TO © CO CO

N- © cn © co

00 -H © N» © © -H T H 00 -H

N- TO© © N CO©© O O O tH TO COCO N" © © 00 Hi HI HI Hi © ©

T H O © N - T H

H I CO O TON-© CO 00 r H

HI HI GO CD Cn 00 TO CD Hi 00

© cn o rCO coco »<?

co H H GO en

T © © © N - H i 00 OS © © © ©1 ©N-NTH CO CO CO © ©

© HI —i Hi CO CO CO N TO GO

r—i 09 © lO

© -rji CO CD t H —ITON - O T H HI CO - H © ©

cn © O © co

© © CO O H I © O GO©© TO©00H1O © © CD CO N -

i-l -H © C O oo !>• c n © 00 H I HI Hi HI © ©

cn cn co TO © © cn TO © c o co CD N» H i TO © l O O M r - i o

© ©

©

©N-NCD © CO

a

N- "Cfi N- ©

Hi

© CD CD

©I

©

a > 03 tea :c« 4*2 cn

0 0 © >H CO

t-- CD H i cn o c n co © © N T H cn o O H i

O Hi © Hi © O CO CO 00 CO © © HI HI O 00 © © © N-

00©CO © © CO rH CO © © © rH © © r -

N

en co © N- o

co © © cn co

ro r - H 00N-© Hi©-

co co H © c n r~ co co c o © CO © N - t H CO rH rH CO 00

© O H i N- CD H I N- © CO © 00 00 © CO © TO H I © © N -

cn co co ©

Hi © 00 ^H CD 00 00 O CD N© © N- 00 t> rH © © © HI

r~ cn oo ©

COHICOCO©

© . © © © H i rH C~ O TH © H I o cn en ©

N-cni>.-HCD 00 cn t ^ O rH © ) © 0 © H 1 N- © © O tH -H rH

N - © 0 0 SO CD©© CS CO rH Hi © O rH CO © T H T H T H CS

© o o o N-ooocn

H i rH CO 00 CO 00 00 © 00 CD CD H i © O CO

GO N- rH ©HI ©

cn o © © © 00 CD N- rH CO

00 tH tH T H —1

HH

a©©.

» © ^ ! TH U

rd

. °

§at ,H

© © N© N-© N-O

. =3

- © %

o

r~ H I r>- co co CO © © CO ©

co r- © O oo

w

-si

Mill

I I cn © © © ©o 00 H i —I COCO

XC0 0 5 N N Hi GO © Hl cn TO cn © © © CON- CO©NI N H N H H

t^.S

H ,0,

© en © o No H I cocn H I O 00 H I N T H T H tH rH rH 00

o

CO H i CO CD rH cn CO H i H i H I c n 00 CD CD © H N N H C O

cn o © © cn co en H I © co CO © © c o © C O O 00 © ©

—H © © CD CO o co cn co © ( M H t r H N tH OO COCO o

x cn oo H I rH c n H I cc O N H i N N- oo c n © O © © --I rH 00 CO CO TO

© Cn rH CO TO 00 H i © O O H H r t i Q N

co cocn oo o co N-TOcn tH N > © © en N-

TO N- © cn

OO © 0 0 CO H i 00 © ©

H I —( cn r~ H<

© H TH CO © 00 O - ^ -H H i GO CD O O J cn T H t H c o c o oo

© o en o

^ a

tH

cc cn ©

*a

o o o o t o

CD H i ©

©

O O

O —i TO

en co ©

cn N- © o co

©

rH CO COTOH I

M

m

O O © c o o © © ©

© © NO H I o — t~00 © © © T H

rHON00 -H CD HCOlO

© rH CO N-CO T-H C 0 © 0 © H I O © t H -O cn N-CO cn —i

CO © CO

©9

co © c n

©

t ^ © TH tH CO © N © N> ©

© r~ © N- N-

00 H i H I CD © c o © TH H I c n O r» © o o

co cn H I © ©

H N C O O N

O N H r© © © CS O © 00 » o H I © TO 0 9

cn o

I I II

°^3

•5 2

co © en o o

O t ^ N C O H N- © O © ©

rHCO 00

-gäl

CO

o

© Hi O Hl Hl tH C O N - O CO

CD 00 N- ©

«3t2 J2

,_,

H i CO T H © CO N - © 1Ä © CO H i © TO H i N- f » CO CO CO l>09

©COCO © © © COCO t H tH

COCOCOOO r^ co H I co © o © c o c n © rHrH00©Cn

Hi © t - © © N- © CD co TH co cn

00 GO 00 00 CO

00-HI CO 00 T H

^"^ %

—IH

CD oo o

c n co H3> H i N- © H CO © © CD © CO COCO CO CO

cn GOTO CO C ^ H i CD N - c n COCO 00

©i 09 rH ©

CD tH O N- © o N"TOco cn TH t - c o H I en co © —i o o CO CO 00 00 CO H 00 H O . 00 r - © co H I N cn H I © H co CO © O O © © Hi © © Hi

CO CO H ; N - ©

TH © C O CD CD © TO H © T H —i o

»« SO "* 09

- H I TO en c o H i

CO 0 0 O - H 00 — CO CO © CO TOO C ^ O CO © N- © N" N-

co r— H i © CO CD rH »(9 H(MiQ © cn CD co at HI Hi © -HI © © O r» l O C O N -HI rHTO© lO © N-N09

r-- enco © © oo — CD cn co

00TO O CO CO H H I N.-H1 CO CO N- © © H I CO H i H I rH TO TOTOTOH1H1

©cn-Hi O © HI TO © © rHCO H I H iTO"Hi

THHI

©

c o o oo - » © H I O N-TONH l H1CO © H i

Hi t ~ © H i O H H C O N 0 0 CD co r^ o ©

ON-TOCOr-H -H t - - o o — c o t^©Hioooo ©N-C0H1NrH rH 00 00 GO

©TOcn © o o © cocn t^ © © Hi ©

©

O H N C O H

© CD c^ ©

cn

H H I ' O C O

H I cn cn H I oo CO H i © N- -HI rH H I © t H rH o © o © o TO CDTOCn O © © T O © tH TO rH rH CO i—I H I -cfi H I -Hi ©

600 Tabell D. Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande under perioden 1 ang. Kommu- Statskommunala Kontantunderstöd Bidrag nala nödarbeten och resebidrag till hjälpsnödhjälps- arbeten Av kom- Härav Av komHärav arbeten utan stats- munerna i stats- munerna i statsbidrag utbetalt bidrag utbetalt bidrag Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Stockholms stad Stockholms

464 456 4 825 158 190 849 39 079 7 678 364 3 837 717 . Landsb, 626 717 551 532 921 825 431503 Städer 209 552 314311 8103 2 530 624 314 371 745 Uppsala . Landsb, 151157 194 782 16 802 18 008 837 1912 Städer 148 428 408 183 290 313 142 550 Södermanlands . Landsb. 171 820 34 201 3 281 209 047 193 371 67182 Städer 723 674 520 138 1 232 899 713 511 Östergötlands 419 113 . Landsb. 169 944 61900 10 966 728 440 871 744 Städer 163 532 3 852 326 333 345 29 919 2 588 752 1 209 283 Jönköpings 221 778 . Landsb. 282 717 64 252 20105 995 219 37 993 5 716 45U 821 Städer 896 072 191 741 Kronobergs . Landsb. 94 811 241 990 51566 11136 Städer 27 290 165 063 88 808 24 767 Kalmar . Landsb. 158 559 511 776 82 773 31 872 Städer 540 159 757 340 219 213 36 311 463 405 264 861 6 648 Gotlands . Landsb. 518 225 344 Städer 33176 48186 20 477 Blekinge . Landsb. 352 529 127 751 69 468 28 033 Städer 156 868 586 689 11702 3 410 86 13 41397 Kristianstads . Landsb. 104 556 354 427 109 863 20 550 Städer 37 587 669 199 86 625 30 203 667 568 Malmöhus Landsb. 4 421 3 602 872 101 587 258 180 Städer 367 228 68 323 160 385 16 645 5 269 052 2 439 823 Hallands Landsb. 36 386 441 654 55 (533 21328 Städer 380 888 270 684 126 237 58 395 Göteborgs och Bohus Landsb. 215 618 1301614 279 036 178 345 Städer 784 626 208 516 89 760 14 918 8 332 025 3 971 581| Älvsborgs Landsb. 46 018 660 012 670 032 484 873 Städer 162 654 54 287 174 853 25 651 1 236 989 851 547 Landsb. Skaraborgs 6 096 1311 585 193 Städer 30 632 565 107 31 050 12122 Landsb. Värmlands 445 707 1134 533 4 295 578 779 074 352 060 Städer 595 972 548 020 13 381 3 077 263 704 121 774 Landsb. Örebro 284 778 874 668 584 809 273 076 Städer 297 028 286 711 14 300 1774 193 471 97 340 Landsb. Västmanlands 87 039 1 435 128 9 556 1383 97! 962 558 612 Städer 1 730 405 1 303 348 9 511 2 496 1 733 293 964112 Landsb. Kopparbergs 342 972 678 782 47 563 1 66H 1 168 6H7! 572 428 Städer 68 707 934 158 46 903 8118 465 162 255 338 Landsb. Gävleborgs 384 229 1 488 439 8oO 602 367 944 Städer 326 244 278 047 313 123 35 381 1 028 605 156 K58 Landsb. Västernorrlands 92 290 484 757 1 100 396 533 532 Städer 304 809 102 998 221516 50 562 Landsb. Jämtlands 10 618 260 28u 32 265 11267 Städer 125 100 42 947 10 610 Landsb. Västerbottens 56 241 32 202 60 915 24 422 Städer 479 971 2 939 1365 Landsb. Norrbottens 427 851 446 304 41994 11618 883 712 619 919 Städer 114 797 114 512 48 550 Samtliga län Landsb. 4 584 205! 9 563 531 216 311 30 326 9 891 463 5 084 741 Städer 8 361 248 j 26 948 944 1 588 315 226 025 31 866 126 15 888 229 län

Hela riket i 12 945 453 36 512 475 1 804 656 255 351 41 757 589 20 972 970

601 fördelade på olika hjälpformer, samt storleken av härtill utgående statsbidrag m. m# 1914—30 juni 1924. Kursbidrag m. m.

Hyresbidrag A v kommunerna utbetalt Kr. 199 032 136 207 26 203 578 26 677 22 288 160 915 14 586 79 012 934 53 882 2 625 11 850 510 69 490 305 9111 9 016 5 468 10 286 145 340 5 270 29 348 6 680 895 495 221 9 671 22 633 5 828 71371 525 20 685 7 888 168 468 33 581 5714 10151 32 417 3 404 6 695

Härav i statsbidrag Kr.

A v kommunerna utbetalt Kr.

93 157 60 900 13101 219 12 442 10 287 79 924 7 036 37 317 25 480 877 2143 31861

112 706 28 257 9 307 280 9 340 7 124 132 413 6 924 52 729 9 152 5 201 1502 431 7 399 11986 60

Härav i statsbidrag Kr.

Kommunernas samtliga kostnader

staten

Kr.

Kr.

Kr.

11668 1780 380 6118 — 4 573 — 21113 — — — — 908 —

1243 4 046 2 733 1204 3 940 65 772 2 464 12 406 934 437 392 111 2 008 . 8 628 1418 30 793 233 10 326 2^94 84 128 15 863 2 569 4 625 16 187 1713 2 671

— 2 865 144 9 591 9 602 8 422 8 631 9 453 168 740 13116 108 337 664 104 10 409 38 667 16 932 2 308 11177 18 723 34 700 11166 30 775 696 12 873 10 389

Härav bidrag från

Förvaltningskostnader

3 275 850 4 338 2165 90 394 6 647 41 526 — 1200 1193 1684 1 118 1960 2 018 — — — — •

4 724 1562 8 427

Därav landsting såsom lån Kr.

Kr.

300 615 13 771180 3 981 621 185 000 494 183 239 276 72 284 2 336 822 122 000 77 000 387 756 28 293 1 220 083 2 968 78 000 60 000 385 590 3 983 161 110 15 000 15 000 900 213 17 272 80 750 36 436 662 768 24 917 — 798 008 205 657 30 686 2 800 725 — 389 746 161684 1 435 046 34 139 — 1 297 632 119 800 7 160 351 90 655 — 584 921 20105 26 000 6 088 — 222 937 199 0U0 21579 2 460 767 — 12 013 37 254 399 290 6 796 — 26 910 15 987 297 579 4137 — 31 872 119 694 769 806 8 789 — 333 941 140 606 22 857 2 084 450 — 8 017 791 — 75 — 20 477 309 218 2 512 — — 28 033 143 500 128 000 563 264 11968 48 853 868 098 17 591 — — 588 042 23 283 105 824 7 315 — 31407 81 215 3 726 802 749 — 105 527 189 296 961 545 11499 — 71100 229 524 9 784 003 2 525 515 — 24 642 22 558 2 624 176 658 — 75 139 31058 996 298 9 540 — 802 788 181 444 92 237 21317 — 56 813 590 017 12 162 277 4 514 285 — 956 440 491 631 18 537 — — 920 732 9 089 53 450 2 405 966 — 61511 1311 464 262 — 20 750 42 973 673 433 3 821 — 354 056 393 075 117 250 43 922 1 854 342 156 844 134 500 46 500 39 063 2156 691 274 502 117 906 75 000 41115 1 476 179 109 440 5100 16 86:i 1419 323 — 563 973 210 500 210 500 49 625 1 423 958 75 000 75 000 61984 5 157 512 1 051 854 591 914 205 000 205 000 106 331 3 037 162 266 025 100 000 100 000 13 920 1 290 351 374 587 165 430 53 920 2 213 835 — 208 426 90 000 5 260 2 444 226 — 153 500 153 500 535 245 105 508 2 343 076 902 280 53 233 3 021 — — 11267 1000 283 589 8 801 — 10 610 305 027 1800 — — 115 942 115 942 24 422 272 873 25 893 24 500 24 500 1 365 36 740 37 162 553 101 000 631 789 75 867 1 918 320 12 702 9 000 49 550 8 312 687 745 1 351 192 2 777 002 5 249 263 25 515 842 742 493 1 576 535 73 097 288 17 274 420 1 552 100 347 000

498 3 820

252 1000

271381 2 053 297

115 899 974 555

246 458 702 793

18 297 186 611

2 324 078

204 90S 2 31902$ | 9S61313(J 22 523683 4 329 102 1698192

—

602 Tabell E. Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens Va—«/ii 1914 Län

Stockholms stad Stockholms

19 Samtliga Därav i bidrag från kostnader staten landsting Kr. Kr. Kr. .

län Landsb. Städer Uppsala > Landsb. Städer Södermanlands > Landsb. Städer Östergötlands > Landsb. Städer Jönköpings » Landsb. Städer Kronobergs » Landsb. Städer Kalmar » Landsb. Städer Gotlands > Landsb. Städer Blekinge » Landsb. Städer Kristianstads » Landsb. Städer Malmöhus > Landsb. Städer Hallands > Landsb. Städer Göteborgs o. Bohus » Landsb. Städer Alvsborgs > Landsb. Städer Skaraborgs » Landsb. Städer Värmlands > Landsb. Städer Örebro » Landsb. Städer Västmanlands » Landsb. Städer Kopparbergs i Landsb. Städer Gävleborgs > Landsb. Städer Västernorrlands » Landsb. Städer Jämtlands » Landsb. Städer Västerbottens > Landsb. Städer Norrbottens » Landsb. Städer Samtliga län Landsb. Städer Hela riket

83 203 6130

—

—

640 10 791

—

9 252 200 12 486

—

— — — — — — — — — — —

—

— — — — — —

— —

1404 2 094 80

— —

59 713

—

2 459 2 300 5 590

—

— — —

—

—

100 118

— — — —

— — — — — — — — — — — — — —

Samtliga Därav i bidrag från kostnader staten landsting Kr. Kr. K, 466 281 28 596 1250 833 5 447 455 32 822

—

233 248 11617 120

— — — —

—

—

— —

—

1301 1014 12 034

17 566

3 257

.

318 1491

— —

423 386 268

183 68 959

—

4 762 45 339 13 454

640 2174 123

— — —

385 1640

27 748

19 343 18 253 514

18 676

70 482

— —

23 244

—

—

6 997

3 466

—

—

1023 678 16 500

7 581

—

.

67 269

.

—

__ .

.

— — — — — —

— — — — — —

23 853 12 407 5 000 7 601 80 714 43 760 15 762

— — — — — —

— — — —

— — — —

4 792 667 25 549 3 724

2 396 214 6 283 1024

15 156 231 955

118 714

2 125

—

190 626 1235 517

27 361 347 312

62 665 2 318

—

181 1113 319 657 11067 2 206 6141

—

—

3 324 5 233 1066

13 500

—

5 000

—

603 bekämpande för olika år under perioden 1 augusti 1914—30 j u n i 1924.

Samtliga kostnader Kr.

11803 15 822 1004 139 10 114 62 515 28 130

Därav i bidrag från staten Kr.

landsting Kr.

944 502

43 000 — —

Samtliga kostnader Kr.

l Därav i bidrag från Samtliga 1Därav i bidrag från kostnader landsting staten landsting staten Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

6 816 — 236 433

— — — — — 3 408 — — — 161 99

319 137 283

69 115

29 864 1620 5168

— 323 2 381

—

10 726

—

2 290

—

—

. 28 863 774 619

—

—

—

6 484 10 373 2 059

1566 125

12 000 —

299 62 714 40 8134 55 637 18 206

68 12 372

13 562 266

22 600

296 — — — — 46 795 165 1646 4 308 3 065

—

3 360 10 720 6 643 3 257 1066 130 118 401 16 001 7 263 81156 6 490 9 933

—

—

1150 411 —

_

162 285 . 3 090 — — 28145 3 803 106 617 7 628 674 849

—

4 602

—

68 351 913 — — 12 792

— — — — — — — —

27 612 56170 441 1671 — 300 — — 7 879 1 3 544 — 2 884 — 80 537 — 3 000 8 906 28 706

12 513

19 18

19 17

19 16

z

-f-

z z

2 112

— — — — — — — 5 952 — — —

18 883 9 451 7 914 7 719 159 782 220 894 12 282 105 503 632 223 405 350 963 542

14 434 654 — 819 — 284 668 349 4 335 45 687 185 397 280 238 616 685

— — — — — — — 7 526 10 000 — 5 089

3 000

—

—

3 086

—

—

608 — 425 2 575 800 — 3 822 15 11 6 041 4 274 —

— — — 335 — — — — 5 202 1660 — — — 392 382 2 886

— — — — — — — — — — — — — — — —

30 360 4 362 21013 7 829 — — 34 203 3 909 40137 24 948 45 802 — — 345 — 778 5 902

14 412 — — 1910 — — — 1243 11556 6 410 6 558 — — 172 — 250 2 378

— — — — — — — — — — — — — — — 3 000 —

17 010 324 513 273 10 630 11 665 14 577 179

232 867 802 1979 89

990 225 52 410 2 861

495 57 2 897 1515

—

—

— 683 4 476 5 850

146 435 259 630

20 655 31152

77 634 —

46 659 476 550

6 266 99 525

6 021 115

597 015 3 605 594

351 929 1 454 235

10 687 18 596

77 634

523 209

105 791

4 202 609

29 283

.

— —

604 Tabell E (forts).

Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens 19

Län

19 2 0

Samtliga Därav i b idrag från Samtliga Därav i bidrag från kostnader staten landsting kostnader staten landsting Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Stockholms stad Stockholms

281136 7 618 16 595

102 106 2 829 3 223

—

—

län Landsb. Städer Uppsala > Landsb. Städer Södermanlands • Landsb. Städer Östergötlands > Landsb. Städer Jönköpings • Landsb. Städer Kronobergs » Landsb. Städer Kalmar » Landsb. Städer Gotlands • Landsb. Städer Blekinge > Landsb. Städer Kristianstads 1 Landsb. Städer Malmöhus • Landsb. Städer Hallands > Landsb. Städer Göteborgs o. Bohus > Landsb. Städer Alvsborgs i Landsb. Städer Skaraborgs 3 Landsb. Städer Värmlands 1 Landsb. Städer Örebro 3 Landsb. Städer Västmanlands 3 Landsb. Städer Kopparbergs 3 Landsb. Städer Gävleborgs 3 Landsb. Städer Västernorrlands 3 Landsb. Städer Jämtlands Landsb. Städer Västerbottens 3 Landsb. Städer Norrbottens 3 Landsb. Städer Samtliga lä ,n Landsb. Städer

4 466 6 721

Hela riket

25146 2 377 181 593 20 353 1114 990 1 525 84 795 2 854 3 002 2 507 93 662

—

17 703 2 713 36 851 1489 50 025 3 992 607 793 6 191 33 634 1300 208 306 169 166 370 274 600 27 419 10 000 9 072 1963 57 635 10 645 234 326

—

662 13 220 272 751 75 081 111465 1000

—

7 563

— 10 551

—

235 586

— —

— — —

2 441 2 323

— — — —

476 1362 1253 16 096

239 773 627 6 244

— —

__ _ — _ — — — — — — — — —

307 2105 35 4 346 1335 231 859 2 497 15 274 38 189 228 179 138 459 245 742

—

—

4 274

— —

4 485

— —

50 5 069 4 306 17 387 8 376

— —

2 000

— — — — — — — — — — — —

10 000

— — — — — —

208 650 14 388 40 907 1936 3 029 1437 59 964 10 279 461 642 26 241 49 781 800

7 323 3 623 22 030

— 444

— 5 935

, 397 5 920

— 609

— —

—

—

7 797 9115 280 24 662 925 941 7 094 25 366 1 126 324 496 1498 33 371 27 950 22 064 12 675 36112

—

10 396 10 520 6 287 33 164 16 745 5 734 330 996 58 310 15 735 36 874 210 746 11668 14 897

—

— 11409 177 4 471

_

32 496

— —

130 3 685 3 716 1335

— — — — 1879 25 535 1000 513 21

— —

2 914 5 749

— — —

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

7 600 906 18 7S415 15 158

1873 11524

9 645 2 228

354 929 217 092 3 858 139 1 128 040

13 307 11994

350 017 1 928 678

18 621 130 223

10 042 8 148

4 213068 1345132

25 301

2 278 695

148844 IS 190

—

—

19 724 19 304

—

605 bekämpande för olika år under perioden 1 augusti 1914—30 juni 1924.

Samtliga kostnader

Därav i bidrag från staten

landsting

Kr.

Kr.

Kr.

4 508 617 688 393 386 603 56 248 258 278 144 926 792 553 360 167 2 187 275 169 621 528 692 65 480 31957 218 396 609 365

1372 132 115 854 114 202

34 098 14106 250 449 66 931 297 260 4 866 22 396 1839 3 375 2 240 86 483

Samtliga kostnader

Kr.

65 000 49 000 5 000

— 5 531 99 531 55 000 30 000 8 500 18 500

— — 11000 8 000 .—

1143 — 130 790 714 62 500 38 956 2 036 — 410 468 10 801 1446 95 882 4 948 15197 211 549 22 429 100 712 234 549 — 694 667 2 905 718 532 42 470 5 000 9152 — 276 692 2 000 232 892 24 081 — 5 411054 1 561 724 31885 — 233 397 2 000 373 221 22 777 6 538 _. — — 1686 213 957 355 926 66 376 800 767 007 34 708 — 272 421 25 416 39 221 — 433 918 513 351 146 156 122 500 50 000 206 481 1 053 161 60 685 632 017 18 770 240 218 67 244 29 012 630 323 49 467 742 166 — 989 980 197 909 195 456 9198 — 732 78 078 40 211 68 183 9 704 84 500 15 000 • 9 507 76 481 16 110 501 207 143 422 — — 6 629 838 942 094 579 498 22 861 855 4 846 622 276 979 29 491693

19 2 3

19 2 2

19 2 1

5 788 716 856 477

Därav i bidrag från Samtliga Därav i b drag från kostnader staten landsting staten landsting Kr.

Kr.

Kr.

5 332 126 1 808 873 320 134 104 000 771 391 58 000 501 224 199 955 194 164 2 131 50 000 ' 363 798 15 000 99 750 23 775 307 137 55 248 74 216 973 505 416 543 79 684 658 330 275 793 63 300 1 664 672 393 084 8 500 268 549 15 239 91500 904 512 184 331 10 273 182 351 9 238 .— 141811 12 793 97 428 22 534 459 44S 60 000 833 874 177 237 6 833 — — 122 627 19 334 — 52 500 209 578 10 398 25 354 161 097 — 50 697 276 377 18 596 15 137 277 865 6 486 71432 491102 71071 16 600 2 691 814 933 673 13 269 84 050 14 483 307 120 39 816 25 378 23 700 222 694 53 065 16 000 4 122 635 2 044 030 93 372 37 333 — 291.163 227 — 29 382 1311 262 261639 16 619 16 912 971 570 241 894 157 775 764 134 90114 41500 87 425 756 860 212 868 454 665 4 850 38 625 716 856 366 381 88 000 1 982 729 680 956 25 000 1 616 578 392 045 155 000 601711 80 000 169 675 98 768 1105 899 289 247 91944 50 000 607 146 964 141 305 720 120 000 24 642 342 446 1000 174 570 10 446 243 582 10 272 31442 166 172 10 897 22 680 671 . 9 500 797 332 525 975 109 150 22 232 9 820 314 181

Kr.

Kr.

2 099 940 582 870 204 109 117 053 179 436 144 854 421 004 274 683 742 917 100 281 601 575 99 728 86 665 59 006 359 453

312 787 36 301 47 195

— — —

7 397 235 063 137 505 153 049 199 353 167 437 1 436 907 2S065 252 708 54 063 1263 451 30136 292 206 19 63ii 136 707 386 149 385 601 241 546 296 475 149 120 1115 275 591 659 277 836 301126 365 436 152 085 127 060 28 462 7 778 28 813 2 960 304 955 134 659

837 2 781 5 988 106 541 35 208 82 073 15 891

— 5 916 5 846 43 283

1839 3 029

88 10 318 204 805 2 148 3 973

60 458 327

— 27 432

— 2 124 45 786 8 466 34 247 4 227 37 752 154 5 U 137 209 77 308 8 228 39 537

— 820 — 338 — 31

_ 5 500 15 000J 23 000!

— 3 384 10 043 27 000 26 500 9 000 89 000 22 986 5 000 9 616 59 217

75 — — — 42 676 61 130 17 152 54 500 2 064 1800 12 440 17 000

— — — 23 061 197 500 73 000 20 481

250 — — 50 000 20 000 35 784 40 000 10 000

— — — — —

5 869 1270

7 309

11 524 736 3 262 047 1 434 080 4 250 300 368 826 24 284 756 7 507 236 672 713 11134 413 1 601 593

495 967 495 501

35809 492 10 769283 2106 793 15 384 713 1970 419

991 468

—

606 Tabell E (forts). Uppgifter rörande kommunernas kostnader för arbetslöshetens bekämpande för olika år under perioden 1 augusti 1914—30 juni 1924. 30 Vi— /6 1924

Län

Hela period en Va 1914— 30 / 8 1924

Därav i bidrag Därav bidrag från Samtliga från Samtliga kostnader Kr.

staten landsting Kr. Kr.

kostnader Kr.

Kostnad per invånare1

staten Kr.

landsLands- r,,..-, ting , , Stader bygd Kr.

— 13 771180 3 981 621 Stockholms stad 560 969 49189 32-83 Stockholms län Landsb. 216 853 1527 310C 2 336 822 494 183! 239 276 11-01 Städer 68 391 229 1 220 083! 387 756 122 00C 39-63 Uppsala > Landsb. 14 791 — 385 590 2 968 78 000 3'78 Städer 29 045 138 900 213 161110 i 15 000 2584 Södermanlands 2 Landsb. 54141 5 407 489 662 768 80 749 36 436 5-01 Städer 78 824 1173 8 576 2 800 725 798 008, 205 657 4805 Östergötlands > Landsb. 100 606 11814 — 1 435 046 389 746 161684 7-11 Städer 177 436 3 420 7 160 351' 1297 632i 119 800 68-91 Jönköpings » Landsb. — — 18 504 584 921 20 105 26 000 3-61 Städer 198 031 — — 2 460 767 222 937 199 000 27-59 Kronobergs > Landsb. 45 683 — 3 526 399 290 12 013 37 254 2-67 Städer 24 299 — 10000 297 579 26 910 15 987 31-87 Kalmar » Landsb. 21638 — — 769 806 31 873 119 694 4-08 Städer 149 431 7 585 6 467 2 084 450 333 941 140 606 49-10 Gottlands > Landsb. — — — 8 017 75 0-17 Städer — — — 6 039 309 218 33-09 20 477 Blekinge » Landsb. 26 555 — — 563 264 5-35 28 033 143 500 Städer 3 840 — — 70 345 868 098 20-78 48 853 Kristianstads » Landsb. — 36 941 1650 588 042 2-70 23 283 105 824 Städer — — 27 615 802 749 81 215 31 407 34-38 Malmöhus * Landsb. — 123 61392 961 545 105 527 189 296 379 Städer — 9 784 003 2 525 515 71100 396 242 14 767 41-85 Hallands > Landsb. 13 049 — 6 693 176 658 22 558 1-55 24 642 Städer 202 3 880 996 298 49135 31058 28-56 75 138 Göteb. 0. Bohus » Landsb. 70 8 313 802 788 47 847 92 237 181 444 4-06 Städer 384 138 29 490 13 813 12 162 277 4 514 286 56 813 53-581 Älvsborgs » Landsb. — — — 5 854 956 440 4'10 491 631 1 Städer — — 2 405 966 920 732 59 631 9 089 3593 Skaraborgs » Landsb. — — 1 5 361 61511 262 0-31 1311 Städer 17 168 — 3 000 42 973 673 433 15-58 20 750 Värmlands ? Landsb. 120 177 — 37 000 1 854 342 354 056 393 075 814 Städer 4 870 20 000 2 156 691 156 844 134 500 101 959 52-82 Örebro > Landsb. 165 863 92 10 000 1 476 179 274 502 117 906 8'44 Städer 135 625 1832 — 1419 323 5100 32-62 109 440 Västmanlands > Landsb. — 1423 958 563 973 210 500 12-00 17 848 5 954 Städer — 5 157 512 1 051 854 75 000 399 181 8 214 102-77 Kopparbergs > Landsb. 124 754 — 3 037 162 591 914 205 000 13-40 1954 Städer — 1 290 354 266 025 100 000 110 335 222 46-79 Gävleborgs > Landsb. 113 938 — 1866 2 213 835 374 587 165 430 10-46 Städer — 2 444 226 208 426 90 000 103 422 2 597 43-19 Västernorrl. > Landsb. — — 2 343 076 535 245 153 500 10-11 61501 .— Städer — — 24 400 902 280 26-93 53 233 Jämtlands > Landsb. — — 1300 283 589 2-86 11267 1000 Städer — — — 5 856 305 0271 22-75 10 610 .— Västerbottens > Landsb. _ 2 061 272 873; 24 422 115 942 1-58 Städer — — — 3-68 36 740! 1365 24 500 Norrbottens > Landsb. 133 474 7 313 12 339 1 918 320! 631 789 162 553 11-96 Städer 42 684 12 702 30-45 687 745' 49 550 — — Samtliga län Landsb. 1410 131 34 254 84 976 25 515 842 5 249 263 2 777 002 Städer 3 220 201 127 768 65 736 73 097 288 17 274 420 1 552 100 Hela riket 1630332 162 022 150 712 98613130 22 523 683 4 329102 1

6-13 4193

16 70

Avser hela periodens sammanlagda kostnader per invånare enligt 1920 års folkmängd för resp. landsbygd och städer.

607 Tabell F. Kostnadsfördelning för statliga nödhjälpsarbeten åren 1918—s% 1927. 19 18

19 2 0

19 Skogsssällskapets (Södra Sveriges) statsarbeten Kostnadens art

I.

Kronor Kronor per arbetsdag

%

Kronor Kronor per arbetsdag

%

Kronor Kronor per arbetsdag

0/ /o

Centralförvaltningens kostnader . . . .

102 622

0-36

4-1

167 634

134 267

0-43

3-1

Avlöningar och arvoden . .

2-9

123 835

0-31

2-6

106 202

0-34

2-4

0-4

0-03

0-2

4 716

0-0:'

0-2

9 331

0-02

0-2

2 497

0-01

13 234

0-05

0-5

16 286

0-04

0-3

16 447

0-05

0-1 0-4

2 424 575

8-44

959 4 657 416

11-60

965 4 257 158

13-80

1*7

tio

lie

16-7 7-6

192 636

198 567

0-50

4-1

251 704

2-62 18-s 5-7 0-82

Kontorsinventarier

. . . .

Allmänna omkostnader II.

. .

Arbetsplatsernas kost-

A. Kostnader

för ledning,

Ledningens löner

. . .

Materialkostnader

.

0-18

2-0

175 317

0-43

3-6

378 481

1-23

8-6

179 319

0-63

7-1

186 731

0-47

3-9

177 139

4-0

B. Arbetarnas förmåner . . 2001177

6-97

84-9 3449834

11-18

9-48

66-6

Övriga omkostnader

. .

79-2 4 096801 10-20 6-86

1 081 774

8 937

42-8 2 754 400 0-4 189 772

57-! 2 925 341 50 288 3-9

0-16

1-2

Proviant

552 721

1-92

21-9

718 160

1-79

14-9

213 840

0-70

4-9

Kläder och skodon . . . Förläggning och övriga förmåner

151 924

0-53

45 358

Oil

0-9

8 481

0-02

0-2

205 821

0-72

8-1

0-97

8-1

251 884

0-82

5'7

Familjeunderstöd

. . .

Total bruttokostnad 2 527 197 Antal utförda effektiva dagsverken

278 116

8-80 100-0 4 825 050 12-02 100-0 4391425 401 285

308 712

14-23 1000

608 Tabell F (forts.). Kostnadsfördelning för statliga 1 9 Södra Sveriges Statsarbeten

Kronor

I. Central- och distriktskontorens kostnader . . . A. Centralkontorens der

Kr. per arbets-

1 Norrlands Statsarbeten

Kronor

639 408

ok

294 271

summa

i Kr-

Kr. per arbets-

Kronor

0-51

933 679

032 0-2S

kostna0-22

213 579

0-38

725 987

Avlöningar och arvoden .

382 601 0-16

1-6

0 15

Hyror och kontorskostnader

58 998

464 587 0-16 100 048 004

0-03

Resor vilka ej kunna fördelas Diverse kostnader

. . . .

B. Distriktskontorens nader

70 809

41050J 0-07 38 542 00

38 542 0-oi 122 810 0-04

0-03

0-3

52 001 0-09

127000 0-95 97 941 0-04

OS

80 692

0-4

46 005 0-08

143 946 0-05

29 059

0-1

24 483 0-04 10 204 0-01

24 483 O-oi 39 263 O-oi

kost-

Avlöningar Resor vilka ej kunna fördelas Kontors- o. övriga kostnader

0-01

0-13

II. Arbetsplatsernas kostnader 23 187 194 10-03 973 3 661215 6-45

9 2 6 26 848 409

A. Kostnader för material m. m Ledningens löner »

4 230 725 183 . . . .

879 084 2 718 521

Transportkostn. o. frakter

215 475

Skadeersättningar

. . . .

Kontorskostnader

. . . .

Diverse kostnader

. . . .

B. Arbetarnas förmåner Arbetslöner

125 771 137 229

1-17

o-io 005

0-06

. . 18956469

8-20

15 211 964

6-58

2 174 932 143 400

Familjeunderstöd och ortstillägg l . . . . . . .

Olycksfalls- och sjukvårdskostnader Arbetarnas resor Förläggningskostnader

0-39

154 645 0-06

. . . .

Proviantkostnader Kläder och skodon

0-07

ledning,

resekostnader .

Materialkostnader

. .

568 916

1-01

14-4

4 799 641 1-67

37 202523

0-35

1 081 607 0-3

26 254

0-05

0-7

180 899

11-4 203 376

0-36

5-1

2 921 897

1-02

73 73ö! 0-14 289 0-oo

1-9

289 211

010 O-o

22 467

0 04

0-6

148 527

0-05

0-07

177 500

0 07

17-7

0-6

09 0-5 0-6

Antal utförda efi'ektiva dagsverken

0-06

79-6 3 092299 5-44 63-9 2 813 524 4-95

78s 22048 768 Tes 71-1 18025 488 6-26

0-94

9-1 233 538

5-9 2 408 470

0-6

143 400 0-05

87 580

0-4

87 580 0-03

65 468

0-03

0-3

1 273 125 0-55

5-3

2 312 193

0-40

3 325 0-01

0-1

4 093

o-oi

0-1

37 819

0-07

1-0

Total bruttokostnad 23 826602 10-30 1000 3955 486

per arbets! dag

I 568 512

0-84

68 793 0-03 1315 037

0-44

6-96 100-0 27 782 088

9-64

I

2 880 705

Familjeunderstöden indrogos vid utgå ren av april månad 1922, varefter i stället ortstilläggen infördes.

609 nödhjälpsarbeten åren 1918- 3 % 1927. 1 9 Södra Sveriges Statsarbeten

Krouor

Kr. per arbetsdag

Central- och distriktskoutoreni kostnader • • • 1429 040 0-40! A. Centralkontorens kostna- | der | 9538101 0-27 628 269l 0-18 Avlöningar och arvoden .

Kronor

I.

Hyror och kontorskostnader ' Resor vilka ej kunna fördelas; Diverse kostnader

. . . .

206 963' 0-05 29 935! 0-01 88 643! 0-03

Norrlands Statsarbeten

Summa

Kronor

Kr. per arbetsdag

4-9 2 118 953

46 3o

Kr. per arbets-

689 913 0-35!

3-o

474 965

0-24

1428775 Oss

1-9

1-8

890 492

0-15

1-9

0-7

262 223 0-12 113 278 0-07

0-9

0-7

0-1

70 403 004

0-5

0-02

0-2

0-3

29 061

0-2

117 704

0-02

0-2

013 Ve 1-0

o-oi B. Distriktskontorens kostnader Avlöningar i Resor vilka ej kunna fördelas

475 230\ O-lö 362139; 0-10 i 42 701 j 0'01

IS

214 948

IS

1-2

112 753 o-il

0-8

474892 0-09J

o-i

0-06

0-4

70 890

0 02

0-2

64 090 38105

0-03 0-02

0-3

106 791 002; 108 495 002|

II. Arbetsplatsernas kostnader 30 568 257

95-5 13231910

6-75

951 43 800 167

Kontors- o. övriga kostnader j

A. Kostnader för material m. m Ledningens löner »

ledning, 8317484 . . .

resekostnader

Materialkostnader

. . .

Trausportkostn. o. frakter

9-1 1 600 735 0-82 7-9 163 028 0-09

11-5 4 528178 083 1-2 2 700 857 0-51 27 870

9-9

0-7

203 505 0-03

0-4

0-1

45 031

2 927 443 0-82 2 537 829 0-71 21 014

0-oi

0-1

6 856

Kontorskostnader

. .

111 817 0-03

0-3

91688 Diverse kostnader

. .

27 066

o-oi

0-1

17 9651

förmåner

.

Kläder och skodon . . . Olycksfalls- och sjukvårds kostnader Arbetarnas resor . . .

Antal utförda effektiva verken

407 749

0-07J

6-6 0-9 61

Ö9S

71-s

60-9

69- 6 105973251 5-4 0 76-1 32848098 57-0 9 709 069! 4-95 69-7 27 956198

2 209 206

0-62 0-11 19 316 0-01

6-9

663 469

4-8 2 872 675

0-52

6-3

389 747

1-2

2 837

392 584

0-0

0-9

0-1

20 014

148 699J 0-04 219 0321 0-06

0-5

35 277

0-02

0-3

40 412| 0-02

0-3

183 976 0-03 0-05

0-4

0-7

0-21

2-4

1 017 644| 0-29

3 558 764!

1 Familjennderstöden indrogos vid u infördes.

39—271089.

0-05

0-5

22250 773 626 18 247 129 5-13

0-34

259 444

1-0 1163 207 7 i 0 100-0 45919120

145 563! 0-0

3-2 Total bruttokostnad 31997 297! 8-99 100 0 13921823J

Förläggningskostnader

7-94! 954

l-99\ 19o 10952069 5-0 3 038 879 0-55J

. .

Arbetslöner Familjeunderstöd och orts tillägg 1 Proviantkostnader . . .

0-3

2 33 25'9 2 634 585 l3S 7-4 679 847 0-35 10 74 466 0-04

2 359 032 0-66 333 283 009

Skadeersättningar

B. Arbetarnas

0-3

1 9618541

0-6

8-32 100-0

5 520 618

n av april månad 1922, varefter i stallet ortstilläggen

610 Tabell F (forts).

Kostnadsfördelning för statliga

1 9 Södra Sveriges Statsarbeten

Kronor

Central- och distriktskontorens kostnader . . . A. Centralkontorens kostnader

3 Norrlands Statsarbeten

Kr. per arbets-

Summa

Kr. per Kronor arbetsdag

Kronor

456 581 041

5-3 1623 748 054

Kr. per arbetsdag

I.

1 167 167 O-Ol

0-40

4-2 331 694

.

598 826

0-30

3*1

225 739 0-19!

Hyror och kontorskostnader

117 719

0-7

44 598

0-Oöj

0-6

Resor vilka ej kunna fördelas

17 890

0-01

0-1

0-041

0-5

Diverse kostnader

. . . .

48 209

0-02

0-3

19 881 0-02i

0-2

B. Distriktskontorens nader

kost384 523 0-21

124 887

1-4

0-14

1-5

Avlöningar och arvoden

0-30

0// 71247 006j 37 713 0-08 15 927 0-02

3'9 1114 338 0-37 2-6

824 565 0-27 162 317 0-05 59 366 0-02 68 090 0-03 509 4101 017 367 304 0-12 65 695 0-02 76 411 003

Avlöningar

296 057

Resor vilka ej kunna fördelas

27 982

0-02

0-2

Kontors- o. övriga kostnader j

0-05

0-4

II. Arbetsplatsernas kostnader 17 277 274

9 0!

937 8 122 8641 737 94 25 400 138 8 40 940

A. Kostnader för material m. m Ledningens löner »

5 562 657 289

0-2

2 011999

1-05

resekostuader .

264 003 0-13

. . . .

Transportkostn. o. frakter

30-1 2243579

2os\ 26-2 7806236 7-3 400 997 087 4-7 1 758 837 1-4 75 341 0-07 0-9 339 344 9-8 1 603 442 1-45 18-7 3 423 281 10-9 0-9 2 089 211 77 212 0-07

1 357 840 0-70 1 819 839 0-94

Skadeersättningar

. . . .

0-01

0-1

Kontorskostnader

. . . .

68 489

0-04

0-4

Diverse kostnader

. . . .

30 369

0-02

0-2

B. Arbetarnas förmåner Arbetslöner

. . 11 714 617 9 608 576

Familjeunderstöd och ortstillägg" Proviantkostnader Kläder och skodon

0-4

ledning, . . . .

Materialkostnader

0-8

. . . . . . . .

Olycksfalls- och sjukvårdskostnader Arbetarnas resor

5183 0-01 60 240 0-06 21164 0-02

o-i

2ss 0-58 0-11 1-13 0-C9

o

15 301 0-01 128 729 0-04

0-2

51 533J 0-02

6-12 63-6 5879285 501

5-32] 68-s 17593 902 5'82 52-0 5 459 739 4-94 63-6 15 068 315 4-99

708 816j 0-37

3-8

0-02

0-2

243 985! 0-13

1-3

0-7

29 508J 0-03

0-3

55 920 0-05 20 853 0-02

0-2

193 889 0-10 158 4791 0-08

43 969 0-04

0-5

0-9

1-1

721 944 0-23 299 905 Oil 50 361 0-01 237 798 0-08

0-9

l-o 1-9 933 6771 0-31 4-2 162 253 0-15 3-5 Total bruttokost nad 18 444 441! 9-62 100-0 8 579445 1000 27 023 886 8-94 1000

Förläggningskostnader

. .

Antal utförda effektiva dagsverken 1

123 423

0-10

1-4

281 902 0-09

771 424J 0-40

1916 723 ;

1103 2171

3 019 940

Familjeunderstöden indrogos vid utgången av april månad 1922. varefter i stället ortstilläggen intördes.

611 nöd hjälpsarbeten åren 1918—3% 1927. 1 9 Södra Sveriges S t a t s arbeten och S t a t e n s Arbetslösbetskommission

1.

Central- och distriktskontorens kostnader . . .

A. Centralkontorens der

4 Norrlands Statsarbeten

Summa

Kronor

Kr. per arbetsdag

%

592 790

1-77

168 Kronor

Kr. per arbetsdag

%

Kronor

Kr. per ar- j % bets- s dag j

554 579

1-67

38 211

kostna432551

36 633

9-o~\

1-40

.

340 017

1-03

9-7

24 226

6-00;

364 2 4 3

1-08

10-o:

H y r o r och k o n t u r s k o s t n a d e r

70 842

0-2 l

2-o

6 369

1-57

5-0

77 211

0-23

2-1,

Resor vilka ej k u n n a fördelas

21 692

0-06

0-6

1-08

3-3

25 8 4 5

0-08

0'7 ;

—

—

—

0-47

1-5

o-oi

122 028

0-37

3-4

1 578

0-38

1-2

123 606

0-37

0-22

0-7

0-27

2-5

A v l ö n i n g a r och arvoden

Diverse k o s t n a d e r

. . . .

B. Distriktskontorens nader

kost-

Avlöuingar

89 309

0-28

2-6

840 Resor vilka ej k u n n a fördelas

0-02

0-2

0-16

0-5

0-03

0-3

Kontors- o. övriga k o s t n a d e r

0-07

0-6

—

—

0-6

11. Arbetsplatsernas kostnader

2 935 715

8-93

84-3

88 282 2 1 9 4

3 023 997

9-08

2to\

A. Kostnader material

för m. ni,

>

ledning, 697508

20l

58 752 14-S9

4&s

233 352

0-73

6-8

0-50

1-6

2 3 5 331

0-70

6*6

81 729

0-24

2-3

0-50

1-6

8 3 706

0-25

2-3

. . . .

16 284

0-05

0-5

38 060

9-42

30-0

54 344

0-16

1-5

o. frakter

320 740

0-98

9-2

0-82

2-6

323 939

9-0

resekostnader .

Materialkostnader Transportkostn. Skadeersättningar

. . . .

14 171

0-04

0-78

2-5

17 287

0-05

o-s;

Kontorskostnader

. . . .

19 245

0-06

0-6

0-35

1-1

20 626

0-07

0-6

Diverse k o s t n a d e r

. . . .

11 987

0-03

0-3

9 040

2-22

21 027

0-07

0-6

6-80

64:2

7-33

23-4

6-80

1 583 125

4-82

45-4

19 945

4-96

15-8

1 603 070

4-81

44-3

F a m i l j e u n d e r s t ö d och ortstillägg l

135 294

0-41

3-9

135 3 4 1

0-40

3-7

Proviantkostnader

. . . .

130 741

0-39

3-7

2 585

0-63

2-0

133 326

0-40

3-7

K l ä d e r och skodon

. . . .

9 670

0-03

0-3

0-03

9 912

0-03

0-3.

B. Arbetarnas

förmåner

. .

Arbetslöner

1 Olycksfalls- och s j u k v å r d s kostnader

75 263

0-23

2-2

2 069

0-60

1-9

77 332

0-24

frf

A r b e t a r n a s resor

0-21

2-0

4 470

1-10

3-5

76 009

0-22

2-0

232 575

0-71

6-7

0-03J

0-1

232 747

0-70

6-5

Förläggningskostnadcr

. .

Total bruttokostnad Antal

utförda

3 4 9 0 2 9 4 10-60 1 0 0 0

effektiva dags329 329

126 493 31-39 100-0 3 6 1 6 787 10-85 lOOo

4 030

3 3 3 359

Familjennderstöden indrogos vid utgången av april månad 1922, varefter i stället ortstilläggen infördes.

612 Tabell F (forts.).

Kostnadsfördelning för

i/,—»o/e 1926

statliga

V» 1 9 2 6 - *>, e 1927

Statens Arbetslöshets- Statens Arbetslöshets- Statens Arbetsslöshetskommission kommission kommiss;ion

137 164

0-32|

7"7 137164

5-3

102 424

0-24

1-4

0-06

22 208 0-04

0-6

3 930 0-01

13 279 0-03

0-4

5 698 0-01

Kronor

Central- och distriktskontorens kostnader . . .

268 172

054 Centralkontorens der

183 222

0-37

Hyror och kontorskostnader

49 463 o-io

Resor vilka ej kunna fördelas Diverse kostnader

. . . .

Distriktskontorens nåder

kost-

7-7

Krouor

Kr. per arbetsdag

5-6

0-43

r>6

4-2

208 696

0:30

1-0 0-2

66 003 0-10 18 857 0-O2

0-2

kostna-

Avlöningar och arvoden

B.

Kronor

Kr. per arbetsdag

Kr. per ! arbetsdag

.

0-O1

Avlöningar Resor vilka ej kunna fördelas, Kontors- o. övriga kostnader j 11. Arbetsplatsernas kostnader A. Kostnader för material m.. m

ledning,

Ledningens löner

. . . .

t>

resekostnader .

Materialkostnader

. . . .

923 2 314 871! 5-18

944 3 9310221 5-I-.5

0-81 11-6 166866

0.39]

6-7

399 781

O§8

0-14

2-0

40 254

0-09:

1-6

101 458

0-15

35 293 0-07 135 052 0-27

1-0

0-05

0-8

45 909

0-O7

4-0

0-19

3-3

190 004

0-27

44 489

0-O6

Transportkostn. o. frakter

0-23

12 783 0-03J

Skadeersättningar

14 681

0-03

0-4

8 957 0-02 0-05

0-3

5 338 0-01

0-2

0-7

0-3

. . . .

Kontorskostnader

. . . .

Diverse kostnader

. . . .

23 691

. .

2803159 B. Arbetarnas förmåner Arbetslöner

Familjeunderstöd och ortstillägg » Proviantkostnader Kläder och skodon

. . . . . . . .

Olycksfalls- och sjukvårdskostnader Arbetarnas resor Förläggningskostnader

. .

Total bruttokostnad Antal utförda effektiva dagsverken 1

3 202 227

1836 0-02

12 588 0 0 2 3 497 0-01

5-09] 8T7 3531241 5'6B\ 80-7 2148005 2 229 373 4-49 64-2 1 745 190 4-18 71-2 2 887 304 163 779 0-33

4-7

124 103 0-30i

5-1

146 737

4-2

105 565

4-3

0-29;

0-25i

72 899! 0-15

2-1

56 595 0-13|

2-3

87 251J 0-18

2-5

57 613 0-H 58 939 0-14J

2-4

5-07 4-15

191 241 0-27 75 781 0-11

120 179 0-17 2-8 125 017 0-18 3-0 103120; 0-21 2'4 30 131 719 0-19 3 1 3 470 399; 7 00 1000 2 452035 5-8oi 100-0 4 232 728 6-08 1000 495 751!

422 370

695 825

Familjeunderstöden indrogos vid utgången av april månad 1922, varefter i stället ortstilläggen infördes.

611 B ö d h j ä l p s a r b e t e n å r e n 1918— 3 % 1937. A Statens Arbetslöshetskommission Kr. 1 per Kronor ar% betsdag i. Central- och distriktskontorens kostnader A.

B.

9 2

1 — »/•

Södra Sveriges Statsarbet( :n Kr. per Kronor ar% betsdag

1261621 065

92 3 235 615 042

1139593 Centralkontorens

1 9

''

Norrlands Statsarbeten

Summa

Kr.

1 Per

Kr. per arbets-

%

ar|bets! dag

%

4-4 1478 976! 041 1 3-0 1056 871 0-5.9 2-2 594 174 016

5-6

5 976 212; 044

5-2

4o 2-2

4 445326\ 033

3-9

3 038 229 0-23

2-7

0-8

800395 0-06

0-7

Kronor

Kronor

1 dag

Avlöningar o. arvoden

834 359 0-43

8-3 2248862 0-29 6-i 1 609 696 0-21

Hyror och kontorskostnader . . .

211420 O i l

1*5

383 680 005

0-5

205 295 006

Resor vilka ej kunna fördelas . . .

66 687 0-04

0-5

47 825

—

—

154 574 0-04

0-6

269 086 002

0-2

Diverse kostnader .

27 127 o-oi

0-2

207 661 0-03

102 828 0 0 3

0-4

337 616 0-02

0-3

122028 006 89 309 0-05

0-9

986 753 013

1-4

756 137 0-10

422105 012 230 845 006

le

0-6

0-9

1 076 291 008

1-3 0-9

— 01

70 683 0 0 l

126 954 0-04

0-5

208 809 0-01

0-2

159 933 002

0-2

64 306 0-02

0-2

245 786 0-02

02 Distriktskontorens kostnader . . . . Avlöningar

. . . .

OS9

Resor vilka ej kunna fördelas . . .

11 172

Kontors- och övriga kostnader . . .

21 547 o-oi

0-2

Oil

II. Arbetsplatsernas kostn 12 383 835 6-37 908 71 032 725 912 956 25 104 271 6-90 944 108 520 831 8-12 948 A. Kostnader för ledning, materiel m. m 1663223 0-83 122 18110866 232 244 5 505 832 t SI 207 25279 921 189 22/ Ledningens löner . 443 604 0-23 3-3 4 595 956 059 6-2 1 285 346 035 4-8 6 324 906; 0-47 5-5! > resekostn 183 061 0-09 1-4 751 931 0-10 l-o 178 038 0-05 0-7 1113 030 0-08 l-o! Materialkostnader . 422 527 0-22 3-1 7 465 803 0-96 10-1 3 445 613 0-95 12-9 11 333 943| 0-85 9-9; Transportkostnader o fraktej . . . . 490 866 0-25 3-6 4 765 303 0-61 6-4 317 175 0-09 1-2 5 573 344! 0-42 4-9; Skadeersättningar 30 745 0-02 0-2 15 444 0-1 j- 605 302 0-05 0-51 } 337 209 0-04 0-4 Kontorskostnader 46 128 0-02 0-3 ) 175.776 0-05 0-7 Diverse lostnadcr 46 292 0-02 0-3 329 396 0-02 0 3 194 664 0-02 0-8 88 440 0-02 0-3 B. Arbetanas förmåner 10 720612 5S2 786 52 921 859 &80 71'M 19598439 5-39 73-7 83240 910 6-23 727 Arbetslöaer . . .

8 444 992 4-35 01-9 43 067 669 5-53 58-0 18 002 277 4-95 67-7 69 514 938 5-20 60-7

Familjeunderstöd och ortstiLägg * . . .

614 417 0-32

Proviantiostnader .

458 824 0-24

Kläder o)h skodon .

9 670

Olycksfals- och sjuk vårdskostnader .

4-5 5 092 954 0-66 3-4 777 132 0-10

— o-i

324 936 0-17

2-4

Arbetarnas resor

341 420 0-17

2-5

Föiiäggringskostnader

526 353 0-27

3-8

6-9 l-o

910182 0-25 61 342 0-02

3-4

6 617 553 0-50

5-8

0-2

1 297 298 0-10

1-1

136 404 0-02

0-2

21793 0 01

0-1

167 867 0-01 • 0-2

407 996 005

0-5

0-H

817 572 0-06

0-7;

]>3 439 704 0-44

4-6

84 640 002 172 398 0-05

0-7

345 807 009

l 4 825 682 0-36

4-21

1-3

T o t a l b r u t t o k o s t n a d 13645456 7-02 100-0 74268340 9-54 100 0 26 583 247 7-31 1000 114 497 043! 8-56 1000 I effektiva 1 943 275 7 787 680, 13 368 568 3 637 613

Antal utfo'da dagsverkei 1

Familjemderstöden indrogos vid utgången av april månad 1922, varefter i stället ortstilläggen infördes.

614 1 CD ' ö

In

fl

O fl) R

O

fl

rH.

CO CO t-"

CN Hi

OS 00

I l

CO o

(J3I>6

Hl OC

I 1

CM

1 •* 1 ci

CM

1 I c.

1 |

1 | CH^O T2 jHi 1 1 " M

50 «D

CO 1 -

CM O

OS —l

OS os

TH O

©

t^CO

-* >C5

i-J

CD - ^ © 0 5 TO TO

CC

,

GO Tji ©

1 CQ 1 0 5 GO

GO O CM H

CM <M O. CC

1 1

C }

1 "^ 1 H Cl

1 I

TO

CD

1 CD

I

1 1 T j i T j i 1 1 CCMJ

CD

—H

H

CD

H

©

co

I-H.

1 CM CM O -H 0 5 TO

Tji

T H

©

GM

O

H

H

TO

T H

CO CM

»1

©

O

TH

TH

CO

TJI

1 O M M M C 3 ) © C O C Q O CO

»O OC

T J I T O

Tji

CM

»1

T H

P

z

O

O

0 5

O T j i

CO

1 TO O - 1

tH

3*1

TO

Tji

ST.

1 CQ 1 Tji -—i

T H

5 as

—*

i

S ° 5 M•

» S

fc"Ö

^ 2

É

O O ) —1 H i

W 1 -

CD 0 5

TH

| 1

—I os

| 1

( f l

P M

C M TO C Q OS 0 5 !>CO CM O

S TH

^ -. -1

f T H

TO

1 1

r H

CO CO TO

I 1

I TO 1 r-

TO TO

T —

1 CD

O

1 OS

1 c

-*

CM

t" t» 0

i *o 1 H

—

k. et!

S^ s w

• a^

i

eo

<

H

P

1 O O Cl O S " * CO CO

*^"*

F -

1 © —I

T H

t1X cc

|

CO

TO i "-C 1 CO TH

'' a

S

B

H

.• W

I s H O O

I

|

(M TH —i cor-TH

I

1 1

te

I

0 5

1 X T j i

00 CO

00 OS

<N Cl

CMÖCM

o »o

-*

«f5 CO

>CJ

Ö ©

Tji

1 CM X © H CD ""is" i TM i ^ c o X O »5 0 5 © O J © Tji Ct'

1 O

O H C M CJ

—i

-rfl

i? »i

"•

1 O5 00 T I CC -fi 1 1 CTO HC O© 1 1 OS

CM CO T J I C 5

r-

1 —< O CD X CO

£

1 ©

1 Tji

CM

Tji

©

1 ^

T H

0 5

T H

T H

i^.

CO

»C5

CM

t-

i

ta

Tji

|

r - ©

T—

er <T iC. l^

1 1

©

05 <M ca CM

I TO 1 cc CM

1 TOO

TOTTM

1 T j i t M

CM

< ag

—

p

.2

tH

—I

* -s d

05 P

0 5

Tji

Tji

Tji

H

O

I 1

-J M

1 1

I 1

1 1

,_,

|

-X' M © 1^

I 1

v O i O

l

CO

T j i f l j a

O

CO

CM

T H Ö T J I

Ö

1.-5

—l

T H

N

ib

I

O T J I

TO

TO

I CT5 O 1 T j i TO CO Tji

X TO CM 0 5 l — CM

CM O . t ^

. H

r H

CO

TO

CM CO

CM CO

CM Hi

CO l -

1 -*

eo O

i

1 ^ l i> T —

1 I

1 H

05 CM

I 1

1 HCC

05©

T —

I

"le w

I

1 X

THCM

TO

- T

i

1 f1X

00 Cl

TO Ö • * Ö TO I !

l 05 1 1 005 5 TO 1 1 00

c"

TOO

©

TO ©

T H

0 5

T H

Os Tji

O W O N CO TH X CM © ©

•H

i r-

1 CM

l 1

1 H

Tji

1 -* TO CM ©

Tji

1 TO

C

H

S O Tji

C*l

O!

1 " 1 1 Ti

i

T *

N CM

1 CO

1 oc

OCX) CO 1 CO O C5 1

H

i

I TO CO

c

1 1 O T

N

TO CM O

OTJI 1 1-H 1 1 CM C' CM

iC

CMO00 1 CD O TO N O W <M : M

" O CO Tji t M T j i CM 0 5 O CO 0 5 Tji X

CM

ji I

>— Tj. T —

H

e S a

es >a (M

CM H

~x ©

T H

M < ( I O O Cl 00

oSi"ög

j

©

TO

T H

T —

O OS O

i

1 1 1 T JTOI> I O

p

Tji

CN

! T- 1 I o co 1

i>

H

O

1 Cl

CM

H

T H

Tji H

T j

fl « ^

tH _ w

| I

TO

T H T O

CM

T H

OIHOS

i oo

1 1 CT Dj i TTOj i 1 1 —© 1

T —

— T T H T j i

0 5 0 5 '"'

1 H

£o

g tn i—j

O m

—i

1 - ©

M

^a

t H r_ H

o

TO

T H

,

I

1 1 I S OC 1 1 1 -

p • H

CO

0 5 CM

r

TO

T H

1©

| CM 1 1 . TTOCO ' TJI 1 1 cI

!>• T? oo CO

»» vi s ies ©i

- +

| > .

TO

CM

1 CM H N X I CM cocn CD TJI o CO

S3

TO

CM

Tji

T H

CD

T H

Tfi

^

C TÖ o "if. o d to.W)

a ig * |

p

:o 1 g '

33 C

x

H

H

T H

H

H

T—

r H

—

H TH

H

2 OJ

"T"

^H

.SS &c tH

c3

cn no B

09 r H

T H

- H —t

^a

-T-3

q o

/.

rt

_a

"S5 35 !>• N t » CN N 1> CO 10 O © T H 05 CD 1-» CD O f—TOo t > oo c n m O H H - 0 5 - H O CM H O M H H O N O O f f i O O : X X 0 5 0 5 C5 0 5 X CT5 C C5 O 5 O 5 G 0 O 5 O 5 O 5 O 5 O 5 C T 5 G 0 O 5 G 0

Pi

o

0J

tH

tH

i-

0J

o '~U

XI

C

~ fl

tH

Ö

09 CS „ 02

S H

=

O H - g

i

2 , ae£-=

1 XI

5 SJ O cg

a

c

a ^ . 5a

' H

tC

tH

tn

- H O

c;

X t-

o *cs ts HH

•

•

•

•

.

.

.

'X! • cä o

t-.

"

Tfl

a a Xt H! :0 ^0

»45 "g g

a -fl S £ 5S 2 ° •

tH , CD . H

C9

^ C M 49 . 3 GT5

r H

T H

.

-»J O

a H-J S o "C. -o b ^ »8 a

T H

CS

ct ' C +5 09

O

u d H-> 00 o o t H X2 ca

tH

09 T H

O) tH

.

-/ —

-4-*

tH

T H

.

es C3 o O

a eg

ID tH

CS , o

» H g "2 e -3 _ <^

T H

^

99 CD

TÖ

H fl

03 r 3 Xi

—' i. .^ 5

XI -*J

C5 - H

^

«> a - r T3 fl

CJ . ^

33 rj

H =H CCS

O

cS 13

> 'bD C 09

cS

5 - -fl o aSpillo -cä s o o ±; .9 _i « o *, ^pqpQpq p p t Wp: W M j a S c Q a 2 C c a 2 t H E H H E - i s 5 © CD t - CO O O H CM © cc r- GO C o — £

, '

i -H 60 o

r

i

O l - «

t

t

-T-

+H

H

l«

09 M

cS

T H CM TO TJI

T H

H

( M T H

TO T J I H pH — I

o C T-I ÖD ^ . C3 03 ^

r H

H

T H

CM CM

CM

—i 3 i t>o OS--

H H H

Ö

nderstöd per ned1cm Kr.

615 HHi

CO HO C l T j i l > . r H 0 0 CO

C I H i C O CO

Cl o

Ö

rH Ö

Ö TO

Tji

TH

T-i

TO Tji Tji 05 0 5 t - O X © C M r H 05 C ^ X 0 5 X COTOo CM r^ CO t > © O CO

I co CD

CM ©

1 o»co »o 1C5 C l CO 1 o os os »o so eo

i

—i

co co co o

os

TH

1 0 0 " O 0 0 1C5 » O C l o ö ö o TM f j i

i TJI er» x CM t r1 CM 05 O 05 t » O: X © CO O CO r H

T T M © C M TO t - - 9 9 i > - r HTO0 5 O 1 OS H C O | » l > ( M l>.

Ö

Ö

H

CO O

P tH O T J

. •

!

^ 9 t5 Pfl^W

r H

05 TO

T J I CMTO0 5 CM CM l ^

tH

T f i CM CM X © © TH X

TH

s CD

tH

r H

MM

_

i—1

s

CO r H O I O OS CO H i 1 -

1 |

U0 rH

I |

c i l ~

i |

TO

CD

X T j i © O CO 1 © r^- c o T H o s c o 1 cc © © TO 1 - - TO CO

I t-1 X X

L^

^ r H CJ T J

' tH rr-j

o

o

-

^

CC ' '

fl

'—1

H

©

fl

•

CJ T H

-1

CO T J I r H O

1 TO | T j i

(M Tji

T H

CM

ai H i ^ i » o (M —1 CO O O N

H

O

O

Hi O OS I M

CM CM ©

CM

' H

<£ a

tn

P Tji

•

"31M

O T M C O

| N 1 i- 1 CO 1 c o X © X

1 i

T H CD

Oi TO

r H

T

1 O 1 N

1 o 1 Tji TH

I C O O O I

tH

©

verksamheten började stadgeenligt år

p oo

1 CC

1 N

1 - *

1 -H

t - O Ö O N

r H OS

l>

O

CO i o

cb

CM

1» O

:° rfl O CS

PH

rH CO

TO

<9I

! O 1 CO O

i © Tji X 0 5 X — i © X CM CO X COCO © X

C i CrO U9

©

H H H i C f t —i

O H ÄT

I X 1 cr>. »O TU

I CM CM X O CM CO O X 1 ©OS CT5 0 5 C M T O CM

- * »1 CO

CM CM CO ©

t—1 Ci

<M CO rH l O r H N l O H m CC

CM co

CM Ö

Tji

Ö

1 Tfi c b Tji CO

l CO CM O

1 < ^ 1 CM

© O

r H

Tji

©

O O rH O O © c o CM

O X

|

|

co

ci

»O

5 0

i^»

1 1 <T> 1 l ^ O 0 0 O S — 1 1 OS 1 — ( t > . r H r H l_^

© T j i

t - 0 5 CD CD TO X C O O X O -tiCMCD X T t i © CM T H

©

r-i

11©

I O 1 1 TO 1 CD H

co

TO

05 O t ^ © Tji O C D X T H

T H CM

© X

Tji i~- - H

r H

TH ö

CO r H

—1 r H

X CD

<M cfj i'r

X

CO

Tji r H

t*-

C l

T H

CM

t^- Tji O X C D TO O © O TO C O

CO C" O

CM CM T j i

\C

i ©

!

CO

s

t~-

CO TJI ^ i O O T H X O O ~

TO

—1 Tji r H

©

os 'O

"*

"T CO CO l^- CD TJI

o r H

CM

1 CD 1 X 1 1 ^ TOX 1 1 CM 1 1 CD o ©

1 H I CO 1 !>• 1

TO

1~ 1

c~ 1 rH r H TO CM

55 St (91 O

H H T f l l T

H

C i T-I

09 O H CD

»» 00 OI

• >S o :crj tH -g tH

i"H

^

0 5 f ^ t ^ T j i C M t > r - X C 0 O © T j i C 5 C 0 f ^ c D O t ^ T O O l - - C 0 C S O S O H H - ! 0 5 r H O CM T H O X r - i r H O CM O O O O O " X X O 5 O 5 O 5 0 5 X 0 5 O 5 0 5 O 5 O 5 C O O 5 O 5 O 5 O 5 0 5 O 5 X O 5 X r H r H T-i H r H » H TrHrHi—lrHrHTHTHrH H r l H - H T H

^

C3.5

. 5 t» T - J t-< a g + s ra — O) cc -H 0 5 CD

—>

co

.

.

.

.

.

| O tH

tH

o X tH

s

r H

o

tn

o

s_ . , - ,

a

•

53 tH

O tH

a ra

•—

q

a c.

-*

r H C M C 0 T j i © C O t ^ X O 5

+J

oq

X

•

•

X

ra

Cfi • — O t-l tn ra

A~*

ra X!

—i tH -i-3

t-

X 0 tb

° fl

CD ^ f l

fl

II

'

cc

tH

ra CD

•C

D

^ E « . — -a

a

X

'

—

cu

o .2 a1 o 3 (H

a i. c-

cn HS fl c TZ X

ö

'

— .

r H CM

rfl

O

TOTJ © C D

M o HH

X

T-H CM

o

tH ;ra CM

i CM C g CM bD t «3 S

'B»

fn-g a

60 X . r H tH C CM ra 0 5 +J j _ ;

*a ,

»a

05 O

tH S ra

=TH

o o 7X2

ra CD a r H

CG

^

r* •fl

, a H- 3 ^ c •H ra M -*S -o S W a o rc H H H t - 09 5 W B H r * I r * xfim-Ji "3 i O

S . H

-ö

CD

p

tn

HH.2 Cfi

-g a 1

o

"3 aa JWfdfflOHOB

.;_

'

PH

•

tH

tH - r J CD CD

-r^

O

o

o

CD tH

ra ra ra . . .

o

v'smcdelsindustriarbe 3ck- och plåtslagare kbindarc yggeriindustriarbeta] förenade förbunden isörbiträden . . . .

5 TI

CO C C » N

Ö

O l M O Tji

a

T3

©

I CO i © CM 05 CT5 co""V(9 1 TH HIOHCMCM CÄ CO O O X Tji O »C9 CM T H T H © © 99 CD © r H M © »9

_. 3

It! H i O M

rH Ö

H

1 C M C O (TO

TO

-3 a i

a3

1—1

Tji CO X

TO

,2 T3 a a a 5

T 3

•** Oi>

rH

1 HO

,1 05 1

0 X 0 5 r - c o © CO r H l —

r H

r H

<D to

r~ o o o co «•! N I O I O O T I TJI 1^- CM © X

TO

alp-gÄM

r ö

— H rH

r H

-H O H O 0 5 t ^ CD O

3 £ a

T

1 os os o 1 O Tji OS

r H

Tji ( M

CD T O

os H

CM

H

.

I |

1 CDTO © © 1TOCO CD CD CD CM 0 5 CO © CM ©

r-l

r H

CO

r

Cl TO rH

©

TH

TO TO X

^

' |

1 oo 1 1 CI 1

H

T j i ©

— .a is

t" 1 — H 1 ) C J

co cp

—i

o

TJI © O IT- CO TO T H T H H CM

_2-Ö

rö :o o

©

Ci f>. f91

C9I

Ö

C M

-rH

CM ( ^ © TO X CM CM f ^ t ^ CM © CM © CO CM

* S Ci fl»M

r H

i

Tji

cd :o •H

J rH

I CMINOSN N N 0 0 5C CO l— O c o « H CM

CO

r H

X 0 5 CO H

fl

äts a " " W

O

CO CO

CM

a S S "

r H

o

fjj

©

N t i Ö O c k

CO O

trr»

(

j § T3

r H CM C 3 T J I CO CM

© O r H CO T j i Tji O © 0 5 OS CD t"» T J I O C M

1 X 0 5 O

r H

P

•-1

o

CO

Tnderstöd per medlem Kr.

0»

1 CD 1 rH

CO CD r H t> X O

TO T H CM T H CO

HI

H

CO

X

T H r H

15 x . 5

i

( M

T H

Tfi

lakteri- o. charkuteriar extilindustriarbetare obaksindustriarbetare räindustriarbetare . vnofira.fer

r^

H

T1ra=*-

X _ rH _

fflEP

ocrj faO

..... .... ... .

o» T O

tn i-fl

a

.•

1I?S.§IM P 'c ^ W p

O

2'fl a

C N O J t ^ N C O H O C N C N C O C O C O S C N C D M r - O C D C D l O C O H C D - O C M O H N H O l C J I O i O r J l C O I N i O C f l i O N M »

CM

• H T O X T O X c b X T H X Ö C ^ T j i l ^ t ^ l ^ X C M O T H T O X T O (M Tji H ( M »HX r H i Q C O H N H TOTO05

Ti

0 5 0 T O O t ^ t - < M c O T j i t - - . © ( M O C O O T O T j l C 0 0 5 C M C < l T H C M T O r H I > - C D T j i 0 5 c D T j i X O l ~ - - © O O C D C O T j i 0 5 r - - 0 5 T j i O T O T j l t ^ r ^ © X c O T j i < M C M T O © T O O T H T j i C O O C O O O (MCOt^-COTOTOt^-THTOTOt^THOCOTjiXr^-XTjiCMCDTji © C O © i — l © - ^ T j i r C f J - r J l c O N C C i O H H l M H O N TH T H TJI Tji rH - HTOCO

'S

Unde stöc per med lem Kr. CM

a^M

OS

•

o3

{ ^ • T H C O T J I ©

© C D

TOCO H

t» i© T*

CMTjiTHXCOCM©TOHr-l>. CD rH

T"H

O l - r N H O H C N r | l ( s c . * i C N C C C I 5 » r J i m S ^ C N » O H O H r J - f . l O N C S t H C J I O O N V r t C O O l O O N C S C I )

Cl

^ C D T H Ö T O C M C M Ö Ö Ö Ö T j i - T ^ i b T j i T H Ö T O Ö Ö T O I - -

r^C0Tcrl-TtiCD©TOTO-HXrH<MO5C<lCQCMCDCM(MTHCOX r^CDXX-H-*-*TOCDCDTHTji©Tjii>.coOTjl(MTO'—ITO TH05CDTjiC^©©TjiTHC0TjiTOCMC0XOC0t>©TjiC0X TOXTO XC-lTji© Tji TJI CM CM © CO CO-HTOI--CD CO rH rH TOCM rH r H TO CM

•rji

TO

r» i-*

Cl

—' 4 0

0 < T O X O l ^ - © X t - - r H T O © © r H X T H T j i 0 5 r H l r - C O O O C M © 0 5 r H O t ^ - T j i C 0 T H X O 0 5 O C 0 C Q © O O O T H O C M O T j l © T O © X © T O © T j i O X C - r H T j i © © 0 5 © C O C D T O

Ci 09

J > r H T O T j i ©

O c»

© t - -

CO CO rH

•< a J r g S g - g B tH ^ - g PiflinM

05TjiT-l05XTHl>TTji05rHT CD T H

T—1

c o i N c o r J i h m c D H i o r j l r J I O C J H C C O r j T J I XÖ3

Ö Ö

TJI Ö X

Ö

I |

O

o os co o s r - - r i CN O O r j l »O O l

I |

ÖTOibibcDTO

O O CO O

N r j t» ~H OS r H

T

05 O

Ö

99 H

CO

P TO T j i X 0 5 T j i H X TJI CD <X)t--r-TjlCOCMCMTHTji T J I X T H 0 0 5 t ^ c M O CM

CC •—1 H

P

CO

rn

"

(M TJI iCir-i

TOO CM

CM CM ! > •TOX T j i CM

H

a-£M P

OS

C D r H T O T O ©

| r H X 0 5 © O C O | f x M H O T t i C O T j i O O O N C O N

© t —

Tji ,—1

fl

X rH

O TO

—

I T J I c M © t~~ CD I O T j i © C D T j i 05 X t » © 05 CO © O Tji rH CM T j i

i

TO

Understöd per medlem Kr.

H

I X 0 5 C M 0 5 T J 1 X I c M C O T j i O S O X 0 5 0 5 T O O X C O

r H CO Tji

Q C J 5 X X X © t - X 1^OJ>>05CMCMCOrH©Tjl C M © r H ( M O X r H T O ©

i; ©9

eo o

O C C C l N N C O H O i f l i O O i O f - H O I M t ^ C O H ^ O O 0 0 © C O T j i T j i X 0 5 C M r H T O C O © X C M t - ^ 0 5 0 i > T T O O X C M © r H l O T j i X O T O T j l T j i T j i t > . T O T O C M C O l - - - O T j i T O 0 5 r - :

p rf

t»

©

<1 B 3

O

tC

| © l > r H O C M 1 © Tji TO O X COTjiCOCOCM

0 5 T j i r H t CO

TH©

Tji O

TH

t -

H

Tti OO

O O

iH

OSrHCOTjil^eO-rJiCOCO l^-iOrHcMl^-OSCOCOCM

1 C© O <M CN 0 0 CO l O r H l O C O O S r H

1 O! S l »O O

H (N t T*. "T* l ^

r>

W c b Ö N H Ö i Ö O Ö rHrH

ÖTOTOTji^HrH

TO

Ö

O

CO

»1

CMOSX N C S H C M O O X O i O X - H T j i O C O © T j i r H © C O C ^ l ~ - O X r H OS O Tji t - CO T H © CM CM

1 © X X C O T O © I t ^ T O O C O T O X t ' - TO C5 © O» O CM T H T j i CM t ^ CM T H (M

j O 1 X X ©

O X T H TO CD CO TO p ; Tj 1 © TO O H Tji © Tji

c?

1 £ - Cg O O Tji IJ2Sc2S52lS CO TO X T J I C O

<HO

O

'PH©

rH 0 5 05 T-i © H r H TO © O i r d C O O O r - O - i C O T O cOTjiTji O T O X c o © c O TJirHCOCMTjI

| T J I © 0 5 C O O C D 0 5 © TO © X X c O i - H H C O C O

T j i ©

CM rH

^ r S a * ! p

verksamheten började stadgcenligt år

JrJB|

48 • rSg t.

1 s

CO

ra ra

H H ra • —

T*

c - n r ^ l > > T j i ( N C - t ^ X T O O © T H O C O t - C O O I - - - T O O I > T O C 5 0 5 0 — I r H r H O S r H O C M r H O X - H r H O C M O O O O O X X 0 5 0 5 0 5 0 5 X 0 5 0 5 0 5 C 5 0 5 X 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 0 5 X 0 5 X THrHrHrHrHrHrHl-lrH»HrHTHrHT-lrHTHT--iTHTHi--lTHT--

FM

a

r H C O T O O C C T-i

ofl£ H

^

a

fi

d

B

oo

rt

"S

.SS ffl-e

©

tH o © PH

03 § -tJ cs © nfl

ra

5-2

a

g C! O T;

^

4H

.t 2 . c 6600H: OH == a JA 2 ! >

>^-

C tH

©

t-

ra += co ^ a © t-, tn ra

ra M

a P* - Ö r S ^ 2 r f l fc . 2 * = . •

© 13

a ra

©

«<« ; Ö c.

r 2 °03

'

ra © tH tH

tH tH * * -o

~m £

•

H>S

x a 13 a

S 60

.

ra fl •

© tH

fl •e e

TOTOTHCO

11 OflU "5

o

le "S r§| , 2 ra *• c

x§l 3 SJ o o i

•

• O

C

tH + >

'

' 2 X

•

•

•

>

- 2 ev» "© ^ C M r f l 5 os © '•" r H fl tH rO • <M

<

tS

-+S>

a

"X

XtH

Metallindustriarbetare Måleriarbetare . . . . Sadelmakare och tape Sko- o. läderindustriar Skrädderiarbetare . . Slakteri- o. charkuteriai Textilindustriarbetare Tobaksindustriarbetarc Träindustriarbetare .

H ' 1^

fl-0 © CD tH =03 tH

T - i c M T O T j i © c D I > a 5 o Ö T H C ^ T O T j i © ' c O ^ X 0 5 0 T H C M TH H T-

© <*H

ra fl "So

i

.-ti S.£ •Ö fl 44

P o

-fl

H S _ < H ra

fl

o O

o T" tH cracM (M ' C oä OS © fi — I bO U *& Q e< X • - H |H O

ra I * U ra 05-£; fl 0

bD •H CO

IE-H,

617 j

fc i s a •• 2 •2 o e a fi T

TO

cn

P ©

-

fl

©

Tfl