Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OPFENfTLIGA UTREDNINGAR

1929:10

ECKLESLASTIKDEPARTEMENTET

U T R E D N I M G OCH FÖRSLAG RÖRANDE

P R A K T I S K LÄRARKURS FÖR B L I V A N D E LÄRARE V I D DE ALLMÄNNA L Ä R O V E R K E N M. FL. UNDERVISNINGSANSTALTER A V G I V N A AV

1927 ÅRS SKOLSAKKUJNTNIGA

S T O C K H O L M 1 9

2 9

Statens offentliga utredningar 1929 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. ni. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. Fö. 2. Betänkando och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 3. Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till ntfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. Fi. 5. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E.

f ö r t e c k n i n s

G. Utredning och förslag rörande studiennderstöd åit lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsifrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117r s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och försilag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcirantz. 90 s. Fö. 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgjärdei mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverme av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurrs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl., undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelssbokjtäveerna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdefartemenitet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas ntrednhgarna i (omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1929:10

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

PRAKTISK

LÄRARKURS

FÖR BLIVANDE LÄRARE VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN M. FL. UNDERVISNINGSANSTALTER AVGIVNA

1927 ARS

AV

SKOLSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1929 KTJNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

gm*

Till

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 18 juni 1927 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att inom nämnda departement verkställa utredningar och avgiva yttranden

och förslag i vissa med den beslutade skolorganisationen sammanhängande frågor. Den 20 juni 1927 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet såsom sakkunniga undertecknade Bergqvist, Wallin och Nordfelt samt uppdrog åt undertecknad Bergqvist att vara de sakkunnigas ordförande. Den 24 september 1928 uppdrog chefen för ecklesiastikdepartementet åt de sålunda tillkallade sakkunniga att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till omläggning av provårsinstitutionen vid de allmänna läroverken och folkskolesemiriarierna samt anförde därvid följande: »Vid anmälan den 18 februari 1927 inför Kungl. Maj:t av förslag till omorganisation av det högre skolväsendet upptog jag till omnämnande ett flertal spörsmål, som stodo i samband med själva organisationsfrågan. Därvid berörde jag i ett par olika sammanhang jämväl spörsmålet om det för utbildning av blivande lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier anordnade provåret. På tal om den omläggning av arbetssättet vid nämnda läroverk, som jag ansåg erforderlig för vinnande av önskvärt resultat av undervisningen, anförde jag, att det syntes bliva erforderligt, att lärarkandidaterna under sin praktiska utbildning finge på lämpligt sätt göra bekantskap med olika förefintliga skolformer. Vidare fann jag — vid övervägande av frågan om erhållande av lämpliga lärarkrafter för samläroverken — önskvärt, att lärarkandidaterna under sitt provar sattes i tillfälle att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet bereddes för lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Även i annat sammanhang har under senare tid frågan om pro vårsutbildningen varit föremål för uppmärksamhet. Så skedde vid det möte, till vilket skolöverstyrelsen efter erhållet bemyndigande kallade föreståndarna för provårskurserna och som hölls den 2—5 november 1926. Vid detta möte uttalades önskan om vissa ändringar i avseende på provårskursernas anordning m. m. Slutligen har skolöverstyrelsen, delvis med utgångspunkt från dessa uttalanden, i skrivelse den 18 oktober 1927 hemställt om vissa ändringar i nu gällande stadgor för provåret vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna.» Under arbetet med den utredning, som sålunda uppdragits åt de sakkunniga, hava de sakkunniga från föreståndarna för samtliga vid allmänna läroverk eller folkskoleseminarier anordnade provårskurser inhämtat yttranden angående önskemål i avseende på de ändringar i nuvarande provårsinstitution, vilka kunde anses lämpliga. Efter slutförandet av nämnda uppdrag få de sakkunniga härmed i underdånighet överlämna utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken med flera undervisningsanstalter. Vid utarbetandet av den till denna utredning fogade redogörelsen för den historiska utvecklingen av provårsinstitutionen i Sverige hava de sakkunniga

5 biträtts av filosofie doktorn Einar K. G. Smedberg, vilken för ändamålet tillkallats av chefen för ecklesiastikdepartementet. Stockholm den 31 maj 1929. Underdånigst B. J:SON BERGQVIST. HARALD WALLIN.

A. NORDFELT. Arvid

T.

Pehrson.

Inledning. Såsom framgår av den historiska översikt av provårsinstitutionens uppkomst och utveckling, som är bifogad detta betänkande, hava mer än femtio år förflutit, sedan de första mera utförliga bestämmelserna angående institutionen blevo utfärdade. Sedan dess hava samma bestämmelser tid efter annan undergått vissa förändringar. Dessa hava så gott som utan undantag föranletts av utifrån kommande anledningar, av vissa i fråga om undervisningsväsendet eller någon eller några av dess grenar vidtagna organisatoriska eller därmed besläktade åtgärder. Sålunda föranledde till exempel tillkomsten år 1907 av den nya förordningen om de filosofiska examina och därav följande bestämmelser i läroverksstadgan, att i författningar om provåret infördes föreskrifter om vissa ämnesgrupper; vidare medförde inrättandet av universitetsprofessurer i pedagogik avskaffandet av den teoretiska kursen i provåret, och folkskoleseminariernas senaste omorganisation och i samband därmed företagen ändring i fråga om lärarbehörigheten hade till följd den nuvarande provårskursens förläggning jämväl till denna grupp av läroanstalter. Trots de sålunda tid efter annan vidtagna ändringarna hava dock bestämmelserna i fråga om provårsarbetets inre anordning i stort sett bibehållits oförändrade. Detta får emellertid icke fattas som ett uttryck för att sagda arbete under tidernas lopp icke skulle hava undergått förändringar eller att detsamma stannat i utvecklingen. Tvärtom torde man vara berättigad säga, att provårsarbetet hållit jämna steg med den allmänna pedagogiska utvecklingen och på ett i stort sett tillfredsställande sätt ombesörjt de varandra avlösande lärargenerationernas utbildning för sitt kall. Anledning till att så kunnat ske, utan att samtidigt därmed författningsändringar behövt vidtagas, är att söka i det förhållandet, att bestämmelserna rörande provåret redan från början hållits inom så vida linjer, att rikligt utrymme lämnats föreståndarna för provåret att allt efter skilda tiders och olika personliga åskådningars önskemål giva arbetet ett innehåll och en form, som kunnat tillgodose dessa önskemål. Bestämmelserna hava endast lämnat den yttre ramen för arbetet, det har ankommit på provårsföreståndarna och deras medarbetare att giva den närmare utformningen av innehållet. Utan tvivel måste det räknas för en lycka, att så varit förhållandet, och säkerligen är häri att söka orsaken till att arbetet inom provåret kunnat fortgå på ett för vårt undervisningsväsen i stort sett gynnsamt sätt. De sakkunniga anse sig ock redan i detta sammanhang böra som sin över-

8 tygelse framhålla, att det skulle för vår lärarutbildning och därmed ock för våra skolor vara menligt, ifall man — såsom från vissa håll ifrågasatts — sloge in på en annan väg och sökte genom bindande och detaljerade föreskrifter insnöra provårsarbetet i allt för uniformerade bestämmelser eller beröva detsamma den »lärofrihet» det i pedagogiskt avseende allt från sin tillkomst kunnat glädja sig åt. Med det nu sagda hava de sakkunniga ingalunda velat hävda den meningen, att nu gällande bestämmelser icke skulle i vissa avseenden i fråga om både arbetsformer och innehåll i arbetet påkalla ändringar. Men de sakkunniga hålla före, att så endast bör ske, därest anledningarna härtill äro av mera allmängiltig natur, framför allt om utvecklingen av den pedagogiska vetenskapen eller skolarbetets allmänna läggning visar sig påkalla ändringar eller tillägg i ett eller annat avseende. Även dylika jämkningar kunna och böra emellertid, efter de sakkunnigas mening, vidtagas utan att därigenom intrång sker på den rörelsefrihet, provårsföreståndarna ock handledarna hittills åtnjutit. Redan länge och särskilt på senare tiden, då den pedagogiska diskussionen hos oss visat en synnerlig grad av livaktighet, hava från olika håll inom intresserade kretsar framkommit uttalanden, innefattande önskemål i olika riktningar om ändring eller omläggning av den nuvarande provårsinstitutionen. Det är särskilt från två håll sådana uttalanden gjorts. Å ena sidan hava från läraraspiranter och lärarkandidater vid skilda tillfällen önskemål framförts. Å andra sidan hava föreståndarna för provåret och deras medarbetare funnit anledning att vid olika tillfällen framlägga vissa ändringsförslag. Från lärarkandidaternas sida har framkommit klagomål över att kandidaternas ställning under provåret vore gent emot det läroverk, vid vilket provåret vore knutet, mindre tillfredsställande, måhända rent av förödmjukande. Finge lärarkandidatens praktiska utbildning en mera allsidig läggning, så att kandidaten komme att deltaga ej blott i själva undervisningsarbetet utan också i övriga sidor av en lärares verksamhet, skulle, så har framhållits, kandidatens ställning bliva mera lik en verklig lärares, på samma gång han skulle bliva satt i bättre tillfälle att ådagalägga sin fallenhet för lärarkallet. I nära samband härmed har även uttalats den tanken, att såväl den ena som den andra av nu nämnda fördelar skulle uppnås och samtidigt därmed en ekonomisk hjälp givas kandidaterna, ifall de kunde erhålla verkliga förordnanden som extra ordinarie lärare och deras tjänstgöring därvid tillika kunde få räknas såsom fullgjord provårstjänstgöring. Från provårsanstalterna själva hava starka invändningar gjorts mot den nuvarande ordningen med s. k. enterminskandidater och yrkanden framkommit om en bättre sakernas ordning. Vidare har en ganska allmän mening gjort sig gällande, gående ut på att provårsarbetet måtte så ordnas, att de handledando lärarna finge bättre och rikare tillfällen att bilda sig en uppfattning av i vad mån lärarkandidaten tillfredsställde de anspråk, som lärararbetet ur olika synpunkter ställde på honom. Såsom medel för detta önskemåls tillgodoseende har föreslagits anordnande av längre s. k. undervisningsserier. Även hava önskemål om ekonomiskt understöd åt lärarkandidaterna blivit framförda.

9 En av de nuvarande provårsföreståndarna, rektorn J . Kjederqvist, har framlagt ett förslag till fullständig omläggning av provåret, åsyftande bl. a. att den praktiska utbildningen för lärarkallet skulle förlöpa vid sidan av de akademiska studierna. Vad som emellertid skänkt frågan om den praktiska lärarutbildningen dess förnämsta aktualitet är denna frågas nära samband med 1927 års läroverksreform. Redan den yttre gestaltning sagda reform förlänat de olika skolformerna inom det svenska skolväsendet, särskilt den närmare samorganisation mellan dessa former den medfört, har framkallat nödvändigheten att överväga, huruvida icke i rent yttre avseende en utvidgning av provåret borde vidtagas, så att de blivande lärarna under sin utbildningstid finge, så långt möjligt vore, stifta bekantskap med de olika skolformer, som beröras av samorganisationen. Därtill kommer, att den djupt ingripande omläggning av det inre arbetet vid våra skolor, som i samband med den yttre omorganisationen framhållits såsom betydelsefull för reformens lyckliga genomförande och som sedermera till sin innebörd närmare bestämts i den nya läroverksstadgan, påkallar uppmärksamhet redan vid den praktiska utbildningen av lärare. Också har föredragande departementschefen i sitt till statsrådsprotokollet fogade yttrande vid framläggande av förslag till ny läroverksorganisation framhållit önskvärdheten av att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig pedagogisk-psykologisk skolning samt att han göres förtrogen med arbetet inom olika skolformer, varjämte departementschefen med styrka framhållit vikten av att ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större utrymme än nu samt att åtgärder träffas för att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiskt pedagogiska och den praktiskt pedagogiska sidan av lärarutbildningen. Samtliga de önskemål och erinringar, som sålunda framkommit, hava av de sakkunniga tagits under noggrant övervägande, och hava de sakkunniga funnit lämpligt att däröver uttala sig under vissa ledande synpunkter, vilka på samma gång torde kunna tjäna till motivering för det förslag till stadga för den praktiska lärarutbildningen, som de sakkunniga utarbetat. I de fall, då sådant ansetts önskvärt, hava de sakkunniga dessutom i fråga om vissa detaljer försett det framlagda förslaget med särskilda motiveringar, sammanfattade under rubriken »Smärre motiveringar till särskilda paragrafer i stadgeförslaget».

Ledande synpunkter för den praktiska lärarutbildningens anordnande. 1. Lärarkursens ändamål. (§ I-) 1 Genom kungl. kungörelsen den 12 maj 1865 angående vissa ändringar i då gällande läroverksstadga föreskrevs, att sökande till lärarsyssla vid allmänt läroverk skulle bl. a. hava förvärvat övning och erfarenhet i lärarkallet genom att minst ett år vid något högre allmänt läroverk under rektors och vederbörande lärares ledning hava följt undervisningens gång och däruti själv såsom lärare deltagit. Det föreskrevs vidare, att det skulle åligga rektor att med sin ledning tillhandagå de lärarkandidater, som, efter hos chefen för ecklesiastikdepartementet gjord ansökning, blivit av honom hänvisade att vid läroverket förvärva övning i lärarkallet dels genom åhörande av undervisningen och dels genom eget deltagande däri, vilket senare dock ej finge utsträckas utöver åtta timmar i veckan. Efter »provårets» slut skulle rektor, efter samråd med vederbörande lärare, meddela vitsord över kandidaternas anlag och skicklighet. Enligt de sålunda givna bestämmelserna skulle den praktiska utbildningskurs för läroverkslärare, vilken då för första gången officiellt infördes hos oss, hava till syfte att förbereda de blivande lärarna för deras kall genom att giva dem tillfälle att genom åhörande av och deltagande i undervisningen förvärva övning och erfarenhet i kallet. Det är således övnings- och utbildningssynpunkten, som i främsta rummet lägges på den nya institutionen. Emellertid föreligger från första början en annan synpunkt, som icke låter sig skilja från en inrättning sådan som den nu ifrågavarande. Redan i det namn, som institutionen från början fick, ligger den antydd. Benämningen provar, direkt hämtad från motsvarande institution i Tyskland, är nämligen en överflyttning till svenska av den tyska termen Probejahr, vilken ursprungligen avsåg att beteckna försöksår. Den övnings- och utbildningskurs, som den blivande läraren hade att genomgå, måste nämligen för honom tillika bliva ett försöksår, under vilket han fick tillfälle att i någon mån visa sina anlag och sin skicklighet för lärarkallet. Därigenom var emellertid vägen lätteligen 1

Paragrafsiffrorna hänvisa till motsvarande paragrafer i stadgeförslaget.

11 banad även för synpunkten prövning och bedömande, vilken först och sist hade sitt stöd i det förhållandet, att de under provåret ådagalagda prestationerna skulle betygsättas. Vissa omständigheter bidrogo ända från början till att sistnämnda synpunkt allt mer gjorde sig gällande och detta på ett sätt, som kom att ogynnsamt inverka på provårets vidare utveckling. Provåret blev allt mer och mer icke ett »försöksår» utan ett »prövningsår». Till denna förskjutning bidrog i främsta rummet det förhållandet, att provåret från början blev satt i omedelbar förbindelse med tillsättning av tjänst. Detta skedde redan genom den ovan anförda kungl. kungörelsen av den 12 maj 1865, i vilken provåret introduceras i vår skolvärld med orden »sökande till läraresyssla —• skall hava förvärvat övning och erfarenhet i lärarkallet genom att minst ett år vid något högre elementarläroverk — — — hava följt undervisningens gång och däruti själv såsom lärare deltagit o. s. v.». Därav blev en helt naturlig följd, att de i provåret erhållna vitsorden kommo att vid tillsättning av tjänster tillmätas en mycket stor betydelse. I samma mån så skedde, kom också prövningssynpunkten att falla allt starkare över provårsarbetet. Ledarna av provåret blevo allt ivrigare att söka utrannsaka och rättvist bedöma kandidaternas anlag och skicklighet. Följden av allt detta blev, att institutionen allt mer kom att betraktas som en anordning, avsedd att genom prov (i betydelse av »prövning») utröna lärarkandidaternas anlag och skicklighet för deras blivande kall. Utbildningssynpunkten och den därmed nära förknippade uppfattningen av provåret såsom företrädesvis en lärooch övningstid, en försökstid, trädde i samma mån i bakgrunden. Betecknande i detta avseende är, att det i den äldsta mera fullständigt utformade provårskungörelsen, stommen till den senare provårsstadgan (kungl. kungörelsen av den 16 juni 1875), i fråga om anmälan till provar heter, att den som önskar genomgå provar skall vid anmälan lämna uppgift på tre läroämnen, i vilka han önskar »avlägga prov såsom lärarkandidat». När sedermera de förutvarande undervisningsproven för sökande till lärartjänst avskaffades, var det helt naturligt, att en ännu större betydelse kom att tilläggas provårsbetygen, detta så mycket mer som redan vid denna tid lärarnas tjänstgöringsbetyg visade en stark tendens att för alla hålla sig uppe i de högsta betygsgraderna och därför icke heller gåvo önskvärt utslag vid en jämförelse mellan flera sökande. Emellertid inträdde under den följande tiden en förskjutning i betraktelsesättet. I samband med den pedagogiska vetenskapens utveckling och en mera personlig, organisk uppfattning av lärargärningen började man allt mer att draga i tvivelsmål möjligheten att genom mer eller mindre tillfälliga prov utröna och i fixa, specialiserade betygstermer insnöra omdömena om en lärares anlag och skicklighet för kallet, övningssynpunkten arbetade sig allt mera fram, samtidigt med att provsynpunkten fick träda tillbaka. Inflytandet av en dylik åskådning visade sig hos oss däri, att den nu gällande provårsstadgan, stadgan av den 19 maj 1917 liksom dess närmaste föregångare, stadgan av den 14 maj 1915, alls icke längre talar om någon undervisning till prov. Det heter däri endast, att »i provåret ingår såväl åhörande av undervisning på läroverkets olika stadier som även meddelande av undervisning».

12¶Den förskjutning i betraktelsesättet, åt vilken de båda senaste provårsstadgorna sålunda ge uttryck, har dock icke i önskvärd utsträckning fått göra sig gällande i tillämpningen. Ännu torde prövningssynpunkten spela en allt för stor roll inom provåret. Detta förhållande framträder bl. a. i den alltjämt förhandenvarande benägenheten hos de handledande lärarna att på ett man vore frestad säga ängsligt minutiöst sätt utforma vitsorden över lärarkandidaternas under provåret ådagalagda undervisningsskicklighet och detta inom så många olika klasser och ringar som möjligt. Denna benägenhet står åter i en lätt påvisbar växelverkan med en hos de tjänstetillsättande myndigheterna förefintlig benägenhet att i befordringsavseende tillägga de i provåret erhållna vitsorden en allt för stor betydelse. Emellertid ligger enligt de sakkunnigas mening i nu nämnda förhållanden ett starkt hinder för en ändamålsenlig anordning av lärarutbildningen. Framhäves synpunkten av prov (i betydelse av prövning) allt för starkt, kommer detta lätt att medföra den oriktiga föreställningen, att lärarkandidaten vid kursens avslutande är färdig med sin utbildning. Ett dylikt betraktelsesätt kan lätt mekanisera hela utbildningsarbetet, väcka en ängslig strävan att få höra kandidaternas undervisning i så många klasser som möjligt, något som i sin ordning bidrager till att sönderstycka arbetet och att lägga över detsamma ett forcerat drag, som blir hinderligt för den grundlighet, som erfordras, för att detsamma skall få någon betydelse för lärarkandidaternas personliga utveckling. Samtidigt försvårar det arbetet för de handledande lärarna och stör undervisningen vid utbildningsanstalterna. Betraktelsesättet leder också till att på utbildningskursen från olika håll ställas fordringar, vilka icke rimligen kunna uppfyllas, och att på grund härav kursen göres till föremål för allehanda opåkallad kritik. Lärarkandidaterna kunna författningsenligt börja sitt provar utan annan föregående erfarenhet om skolarbetet än den de möjligen hava ifrån sin egen skolgång. Att under sådana förhållanden begära, att desamma efter en kurs på en så kort tidrymd som ett år skola vara färdiga med sin utbildning, så att man på deras då ådagalagda prestationer skall våga bygga ett färdigt omdöme om deras lärarskicklighet, strider mot alla lagar och regler för lärarpersonlighetens växt och utveckling. Denna måste såsom allt personlighetsliv hava tid och tillfälle att i lugn utbilda sig. Den utbildningskurs, som provåret innesluter, kan därför i regel aldrig bliva annat än — vad det ursprungligen varit avsett att vara — en övnings- och försökskurs, en första början, men väl en synnerligen betydelsefull sådan, av en under praktisk lärarverksamhet alltjämt fortsatt utbildning. De frön, som utsås, måste ha tid att slå rot och växa. Kursen skall ge den första ordnade vägledningen i fråga om lärarkallets praktiska utövning samt öppna kandidatens blick för kallets innebörd och mångahanda uppgifter, icke minst för de krav dessa ställa på läraren i personligt avseende. Kursen skall göra lärarkandidaten bekant med den praktiska pedagogikens elementer samt i tekniskt pedagogiskt avseende lägga en solid grund för hans kommande lärargärning. Slutligen skall kursen införa lärarkandidaten i tidens viktigare pedagogiska problem, stimulera honom till självständig reflexion över frågor, som stå i förbindelse med lärarkallet, samt över

13 huvud bereda honom utgångspunkter och möjligheter att på egen hand arbeta vidare på sin utveckling som lärare. En naturlig följd härav är, att kursen måste i främsta rummet betraktas som en övnings- och utbildningstid och att lärarkandidaternas prestationer under denna tid ej få med avseende på deras framtida befordran tilläggas en allt för stor betydelse. I det nu gällande kravet på en tvåårig tjänstgöring såsom villkor för anställning som ordinarie lärare ligger uppenbarligen ett erkännande av riktigheten av den åskådning, vilken de sakkunniga nu velat framföra. Uttryck för en strävan att låta den egentliga lärarkursen i främsta rummet bliva en utbildningskurs, om möjligt ostörd av prövningssynpunkter, torde man ock vara berättigad att se i den ordning, som tillämpas i vissa av våra grannländer, enligt vilken slutgiltigt betyg över kandidaternas lärarskicklighet avgives först sedan de efter avslutad kurs någon tid varit ute i praktisk lärartjänstgöring. De sakkunniga vänta sig väl den invändningen, att de tjänstetillsättande myndigheterna äro nödsakade att i väsentliga avseenden bygga på provårsbetygen, eftersom tjänstgöringsbetygen med deras tendens att göra de högsta vitsorden till normalvitsord ej äro ägnade att lämna tillräcklig vägledning vid en jämförelse mellan olika sökande. Förhåller det sig emellertid så, som de sakkunniga förmena, att ett betraktelsesätt, som gör den praktiska utbildningskursen i övervägande grad till prövningsinstitution, försvårar eller omöjliggör en rationell läggning av samma kurs, så kunna de sakkunniga ej finna annat än att utvägar måste sökas för åstadkommande av mera tillförlitliga och tillräckligt utslagsgivande omdömen om de tjänstesökandes under tjänsteutövningådagalagda kvalifikationer. Det kan aldrig vara överensstämmande med god ordning, att man, för att undvika följderna av ett visst missförhållande, väljer ett tillvägagångssätt, vilket i sin tur kommer att medföra andra, ännu större missförhållanden. För att giva ytterligare eftertryck åt den uppfattning av provårets art och uppgift, vilken de sakkunniga nu sökt klariägga, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att beteckningen »provar» utbytes mot beteckningen »praktisk lärarkurs» och att ändamålet med kursen i stadgan angives på ett häremot svarande sätt.

2. Kursens förläggning och omfattning. (§§ 2, 3, 13 och 14.) När provåret hos oss först infördes, var det avsett för utbildning av lärare Kursens vid de allmänna läroverken. Helt naturligt förlades därför också dess genom- iörläggning. gående till allmänna läroverk. Under de första tio åren kunde lärarkandidat, efter bestämmande av chefen för ecklesiastikdepartementet, hänvisas till vilket högre allmänt läroverk som helst. Av de nära 200 lärarkandidater, som under denna tid genomgingo provar, hänvisades emellertid omkring två tredjedelar till de allmänna läroverken i Stockholm, Uppsala och Lund. Sedan regeringens förslag om upprättande i Stockholm av en särskild utbildnings-

14 anstalt för läroverkslärare av 1874 års riksdag avslagits, beslöt riksdagen att anslå medel till upprättande av provårskurs vid fem läroverk (med 8 kandidater vid varje läroverk). Av de beslutade provårskurserna förlades omsider tre till Stockholm, en till Uppsala och en till Lund. Sedermera har provårskurs upprättats vid högre realläroverket i Göteborg samt, för någon kortare tid, även vid högre latinläroverket i samma stad. När genom 1914 års stadga för folkskoleseminarierna behörighet till ämneslärartjänst vid dessa läroanstalter även i fråga om praktisk lärarutbildning fastställdes till densamma, som var föreskriven för lärare vid de allmänna läroverken, föranledde detta efter någon tid upprättandet vid vart och ett av folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg av provårskurser, avsedda för utbildande av lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier. Därjämte bestämdes, att provårskursen skulle kunna fördelas på nämnda båda slag av läroanstalter på sådant sätt, att lärarkandidaten erhöll sin praktiska utbildning under den första terminen vid ett allmänt läroverk och under den andra terminen vid ett folkskoleseminarium eller tvärtom. Beträffande det lämpligaste sättet för förläggning av den praktiska lärarkursen hava de sakkunniga icke ansett sig kunna underlåta att jämväl överväga lämpligheten av sagda utbildnings förläggande till en för ändamålet särskilt upprättad central utbildningsanstalt, ett slags högre normalskola. Tanken härpå har legat så mycket närmare som en dylik form för utbildning förekommer flerstädes utomlands och frågan hos oss — såsom framgår av den detta betänkande bifogade historiken — tidigare varit föremål för ingående övervägande. Emellertid hava de sakkunniga såväl med hänsyn till de skäl, vilka under den tidigare diskussionen ur pedagogisk, administrativ och ekonomisk synpunkt anförts emot en dylik anordning (se sid. 106 ff. i historiken), skäl, vilka, med den utvidgning vårt undervisningsväsen numera antagit, i hög grad blivit skärpta, som ock därför att den hittillsvarande anordningen i stort sett visat sig tillfredsställande, icke ansett en dylik anordning böra ifrågasättas. En under diskussionen av provåret framkommen tanke att i fråga om provårets förläggning återgå till den ursprungliga anordningen att så att säga sprida lärarkandidaterna över läroverken i allmänhet, så att en lärarkandidat, efter vederbörligt bestämmande, skulle kunna hänvisas till vilket läroverk som helst, hava de sakkunniga på grund av de erfarenheter i fråga om olämpligheten därav, som tidigare gjorts, funnit sig böra bestämt avvisa. Genom en dylik anordning skulle man för övrigt gå förlustig de värdefulla erfarenheter i fråga om lärarutbildningen, som vinnas genom densammas koncentration till vissa bestämda, för lärarutbildning särskilt avsedda och utrustade läroanstalter. Under den allmänna diskussion rörande provåret, som på senare tiden förekommit inom intresserade kretsar, har i fråga om lärarkursens förläggning ännu en ändring ifrågasatts. Vid det möte med provårsföreståndare m. fl., vilket år 1926 hölls i skolöverstyrelsen, framlade rektor J . Kjederqvist ett genomgripande förslag till omorganisation av provåret, vilket förslag Kjederqvist senare offentliggjort i årsredogörelsen för högre latinläroverket å Norrmalm

15 vårterminen 1929. De sakkunniga anse sig lämpligen kunna i detta sammanhang ägna sagda förslag en närmare uppmärksamhet. Förslaget går i huvudsak ut på att »lärarutbildningen skall förläggas till studietiden vid universitet och högskola» eller med andra ord att lärarkandidatens praktiska utbildning skall äga rum, innan han ännu avslutat sina universitetsstudier. Genom en dylik anordning skulle enligt förslagsställarens mening vinnas bestämda fördelar både för universitetsstudierna och för den praktiska lärarutbildningen. För studierna skulle anordningen medföra bl. a. den fördelen, att läraraspiranten lärde sig, huru hans ämnen skulle studeras för att kunna på bästa sätt meddelas åt andra. Därigenom skulle han också lägga den säkraste grunden för egna studier och skaffa sig gedigna lärarkunskaper. För den praktiska lärarutbildningen skulle enligt förslagsställarens mening den föreslagna anordningen medföra bl. a. den fördelen, att aspiranten kunde tidigare, än nu i regel sker, vinna någon erfarenhet om sin egen fallenhet för lärarkallet och därefter träffa sina mått och steg. Det vore ock en vinst för den praktiska utbildningen, att den på detta sätt kunde utsträckas över en längre tid. Sannolikt skulle även anordningen leda till en tidsvinst i fråga om lärarkandidatens sammanlagda utbildningstid. För realiserandet av sitt förslag tänker sig förslagsställaren den praktiska lärarutbildningen fördelad på två perioder: en för hospitering och en för övningstjänstgöring. Det skulle bero på aspiranten själv att avgöra, när och i vilka ämnen han önskade hospitera och medverka. När han funne den rätta tiden vara inne, skulle han med företeende av vissa handlingar därom göra anmälan hos det lokala lärarutbildningskollegium, som för provårets administration borde inrättas. Kollegiet skulle sammansättas av rektorer, lärare och universitetsprofessorer. I regel borde aspiranten sysselsätta sig med praktisk utbildning endast i ett ämne åt gången. För att börja hospitering skulle kandidaten förete tentamensbetyg i ett av sina huvudämnen och för att börja övningstjänstgöring intyg om hospitering och därjämte avlagd tentamen i minst ett av kandidatens huvudämnen. Betyg över fullgjord tjänstgöring skulle utfärdas av föreståndaren för varje termin. Som synes åsyftar det framlagda förslaget en fullständig omgestaltning av provåret. Den förnämsta nyheten och på samma gång den radikalaste är utbildningskursens förläggning till studietiden. Den grundåskådning, som bär upp förslaget i denna del, innesluter i sig åtskilliga beaktansvärda synpunkter, framför allt den, att framgången i en lärares gärning är i väsentlig grad beroende av huruvida hans kunskaper verkligen kunna giva vad undervisningen i de olika ämnena kräver. Det är ju uppenbart, att det måste finnas en viss överensstämmelse mellan ett läroämnes kurs i skolan och samma ämnes kurs vid universitetet. Men det är av vikt, att kraven på en dylik överensstämmelse ej sträckas så långt, att de verka tryckande på universitetsstudierna. Sker detta, kunna nämligen dessa lätt nog komma att bindas inom gränser, som innebära en fara för de fria vetenskapliga studier, vilka det dock är universitetets högsta uppgift att främja. Bindas universitetskurserna allt för trångt vid skolans kurser, komma också lätteligen lärarens förberedelser för sina lektioner

16 att sakna den väckelse och den eggelse, som ligger däri, att läraren har att ur sitt mera fritt anlagda, vetenskapliga kunskapsförråd utvälja de partier, som undervisningen i ett visst fall kräver, och lämpa och anpassa dem efter det behov, som föreligger, eller måhända — vad som ingalunda betyder minst för lärarens egen utveckling — genom fortsatta studier fullständiga och utöka dem. De sakkunniga hava av nu antydda skäl — helt naturligt med undantag för ämnet pedagogik — icke kunnat ansluta sig till förslagsställarens mening, att utbildningskursens förläggning till studietiden vid universitet skulle bliva till fromma för aspiranternas universitetsstudier; de hysa fasthellre starka farhågor för att motsatsen skulle i viktiga avseenden komma att inträffa. Då de sakkunniga intaga denna ståndpunkt, äro emellertid de sakkunniga angelägna om att få betona önskvärdheten av att vid universitetskursernas uppgörande nödig hänsyn må tagas även till skolans behoy och önskemål. Det torde vara ett känt förhållande, att det ingalunda i alla ämnen är så ställt, som det borde och kunde vara och som det, efter vad de sakkunniga hava sig bekant, var vid utfärdandet av nu gällande bestämmelser angående filosofiska examina avsett att vara. Framför allt synes det vara av vikt, att de mera elementära delar av ett ämne, vilka för skolundervisningen äro av fundamental betydelse, vid universitetsstudierna icke försummas eller åsidosättas. Förslagsställaren har jämväl, såsom ovan framhållits, förmenat, att den av honom föreslagna anordningen skulle bereda även den praktiska lärarutbildningen vissa fördelar. Sålunda skulle de blivande lärarna på ett tidigare stadium, än nu i regel sker, bliva i tillfälle att bedöma sin lämplighet för lärarkallet. Emellertid förutsätter enligt de sakkunnigas mening ett dylikt bedömande vissa kvalifikationer hos bedömaren, vilka man icke med någon högre grad av säkerhet torde kunna antaga i regel vara förhanden hos de studerande, som här åsyftas. Man kan svårligen bedöma en persons lämplighet för lärarkallet -— vare sig det gäller en själv eller annan person -— innan denne ännu förvärvat de förutsättningar för undervisnings meddelande, som ligga i förhandenvaron av nödiga insikter i vederbörande läroämnen. Även om man, såsom förslagsställaren med viss inkonsekvens vill, fordrar tentamensbetyg i ett huvudämne för att läraraspiranten skall få börja sin praktiska lärarkurs, får man icke förbise den stora betydelse för lärargärningen, som ligger däri, att läraren besitter kunskaper icke blott i ett enstaka ämne utan att hans vetande även omfattar en helhet av med varandra närstående eller besläktade ämnen, på sätt de uti filosofisk ämbetsexamen ingående ämnesgrupperna närmare giva vid handen. Men de studerande, som här äro i fråga, skulle ju befinna sig mitt uppe i ännu ofullbordade studier, när de började sin praktiska utbildning. Först när läraren är utrustad med nödiga förutsättningar i kunskapsavseende, kan man med någon säkerhet våga sig på ett bedömande av hans allmänna fallenhet för lärarkallet. Därtill kommer, att de studerande, som här äro i fråga, enligt de sakkunnigas mening i regel ännu icke nått den åldersmognad, att man hos dem kan förutsätta den omdömesgillhet, soin här erfordras, i all synnerhet när det gäller ett omdöme om sig själv. Givetvis före-

17 komma fall, då redan på ett tidigt stadium förhandenvaron av erforderlig fallenhet för kallet eller bristen på sådan är så påfallande, att man ej kan tveka om sitt omdöme. Men dylika fall höra till undantagen, och efter dem bör icke en anordning träffas, som avser samtliga läraraspiranter. De sakkunniga vilja här erinra, att redan nu förefinnes vid universitetet i Uppsala en pedagogisk övningsskola för studerande i pedagogik, samt framhålla önskvärdheten av att denna anordning måtte kunna vinna efterföljd vid övriga högskolor. Vid dylika övningsskolor torde tillfälle såväl till auskultation som till någon övningsundervisning kunna beredas blivande lärare, vilka skulle kunna önska på ett tidigare stadium pröva sina anlag. Dessutom bör ej förbises, att redan nu möjlighet föreligger för studerande att efter rektors medgivande åhöra undervisning vid olika slag av läroanstalter. Slutligen torde man icke böra alldeles underskatta den betydelse, som informatorsverksamhet kan hava i ifrågavarande avseende. Mot den föreslagna ordningen synes jämväl enligt de sakkunnigas mening kunna göras den anmärkningen, att den måste komma att på ett störande sätt sönderbryta å ena sidan läraraspirantens studier och å andra sidan hans praktiska utbildning. Under sin studietid är aspiranten i regel för sina studier upptagen av föreläsningar och övningar av varjehanda slag, vilka, redan de, äro ägnade att splittra tiden för honom. Skulle nu därtill komma hospitering, övningsundervisning, deltagande i pedagogiska kurser, konferenser m. m., kunna de sakkunniga icke finna annat än att studietiden måste på ett mycket störande sätt sönderstyckas, och det synes de sakkunniga sannolikt, att den föreslagna ordningen skulle i stället för att medföra tidsvinst, genom den splittring den åstadkommer, med nödvändighet komma att förlänga studietiden. Och vad den praktiska utbildningen beträffar, skulle denna upplösas i en mängd småpartier, vilka endast med den största svårighet skulle låta sig sammanhållas: här och där ett stycke hospitering eller ett stycke undervisning samt ämne lösryckt från ämne på spridda och skilda tider — så skulle utbildningskursen komma att te sig. Det lärarutbildningskollegium, som förslagsställaren tänkt som administrerande utbildningen, torde, trots sin mångsidighet, knappast komma att visa sig kunna behärska den synnerligen invecklade administrations- och expeditionsapparat, som här behövdes. Slutligen må framhållas, att det föreslagna systemets realiserande förutsätter möjlighet till samtidigt bedrivna universitetsstudier i alla vetenskapsgrenar, som motsvara skolämnena. Men härvid är att märka, att de två städer, till vilka flertalet av lärarkandidaterna hänvisas, nämligen Stockholm och Göteborg, sakna fullständiga högskolor. Trots de i vissa avseenden intressanta och värdefulla synpunkter, som ligga till grund för förslaget, kunna de sakkunniga på nu anförda skäl icke tillstyrka dess godtagande. De sakkunniga hava emellertid på andra vägar, för vilka här nedan skall närmare redogöras, sökt —• så långt sådant synts möjligt -— tillgodose vissa av de synpunkter, som förslagsställaren framfört i sitt förslag. 2—291483

18 De sakkunniga hava således icke funnit skäl föreslå någon principiell ändring i fråga om den nuvarande ordningen. Emellertid har genom 1927 års läroverksreform i fråga om lärarkursens förläggning yppat sig ett bestämt behov av en viss utvidgning i fråga om antalet läroanstalter, till vilka lärarkurs förlägges. Sedan genom nämnda reform dels särskilda högre läroverk upprättats för kvinnlig ungdom, dels ock sagda ungdom i betydligt större utsträckning än förr vunnit tillträde till gossläroverken, påkallas åtgärder för att bereda de blivande lärarna vid flickläroverken och samläroverken tillfälle att under sin utbildningstid vinna bekantskap även med arbetet vid dessa läroanstalter. Då det icke — åtminstone icke i alla fall — torde få anses tillräckligt, att en dylik bekantskap vinnes endast därigenom, att till gossläroverk hänvisade kandidater under flera eller färre timmar hospitera vid nu ifrågavarande skolor, synes det de sakkunniga bliva nödvändigt att upprätta lärarkurs även vid något högre flickläroverk eller något högre samläroverk. Vid hänvisning av lärarkandidater kan saken ordnas antingen så, att dessa genomgå hela sin lärarkurs vid endera av dessa läroanstalter, eller ock så, att de halvera sin lärarkurs vid goss- och flickläroverk respektive samläroverk, på samma sätt som för närvarande tillämpas i fråga om allmänt läroverk och folkskoleseminarium. Av nämnda två utvägar torde den senare vara den lämpligaste, men då ett definitivt förslag i detta avseende förutsätter, att den nya skolorganisationen i sin helhet vunnit en högre grad av stadga, än för närvarande är fallet, och att framför allt frågan om de nya flickläroverken och flickskolorna, deras organisation och deras förläggning blivit närmare bestämd, hava de sakkunniga inskränkt sig till att överväga frågan om införande av sagda anordning i Stockholm eller Göteborg, i vilka städer på grund av riksdagens beslut om upprättande av högre flickläroverk förutsättningar därför redan förefinnas. De sakkunniga återkomma i annat sammanhang till denna fråga (sid. 69 ff.). Vid provårets införande hos oss år 1865 bestämdes, att det skulle omfatta minst ett år. Vid denna tidsomfattning har det sedermera alltjämt förblivit. I nu gällande provårsstadga föreskrives, att provåret i regel skall omfatta två terminer i följd. Emellertid har det tidigt förekommit, att provåret kunnat för lärarkandidater, vilka någon längre tid tjänstgjort vid läroverk, förkortas till en termin. Till en början betraktades en dylik anordning såsom undantag och förutsatte godkännande i varje fall av Kungl. Maj :t. När fallen nått en mera avsevärd ökning, överlämnades emellertid avgörandet till skolöverstyrelsen. I den nuvarande provårsstadgan har på grund av den sakernas ordning, som sålunda inträtt, anordningen med provar på en termin icke längre kommit att gälla som undantagsanordning utan fått karaktär av en reguljär institution. Denna förändring har ingalunda, såsom de sakkunniga längre fram komma att närmare påvisa, kommit att främja provårets sunda utveckling. De sakkunniga hålla därför för önskvärt, att bestämmelsen om lärarkursens tidsomfattning så utformas, att det därvid tydligt framgår, att den regelbundna formen för dess genomgående är, att den omfattar två terminer i följd, och att avvikelser från denna anordning uttryckligen betecknas såsom

19 undantagsföreteelser. Skall den praktiska lärarkursen kunna anordnas så, som de sakkunniga hålla för önskvärt och som de med sitt förslag avse, är varje tanke på att för ordinarie genomgående av sagda kurs skulle kunna tillmätas en kortare tid än två terminer utesluten. Snarare skulle, därest ekonomiska hinder och andra svårigheter — såväl för lärarkandidaterna som för läroverken — ej mötte, en förlängning kunna ur åtskilliga synpunkter ifrågasättas. De sakkunniga få erinra om att i Preussen den praktiska lärarutbildningen omfattar två läsår. Vid en jämförelse med förhållandena i vissa av våra grannländer, Danmark och Norge, där den egentliga lärarutbildningskursen är inskränkt till en termin, får den omständigheten icke förbises, att man där tillgripit den efter de sakkunnigas mening olämpliga utvägen att låta den definitiva anställningen som ordinarie lärare ske under i vissa avseenden rigorösare villkor än hos oss. I fråga om det antal ämnen, som varje lärarkandidats kurs bör omfatta, få de sakkunniga erinra, att enligt nu gällande stadga provar kan genomgås i tre eller två eller, med skolöverstyrelsens medgivande, i fyra läroämnen. Den påfallande ojämnheten i detta avseende har föranlett de sakkunniga att överväga, huruvida denna starka växling fortfarande kan anses vara av behovet påkallad. Jämlikt kungörelsen angående provar den 16 juni 1875 skulle kursen omfatta tre ämnen, men i kungörelsen den 2 juni 1905 medgavs ovannämnda rätt att medtaga ett fjärde, av lärarkandidaten fritt valt ämne. Såsom framgår av utredningen rörande avskaffande av de gamla undervisningsproven (betänkande den 30 april 1898, sid. 30—31), betraktades nämnda rätt såsom ett slags ersättning för den före år 1905 medgivna friheten att genom sådant undervisningsprov förvärva kompetens till lärarbefattning i ett skolämne vilket som helst. Det i sagda utredning föreslagna antal ämnen, som skulle få medtagas i provåret, motiverades särskilt därmed, att i de för behörighet till lärarbefattningar föreskrivna akademiska examina i allmänhet ingingo fyra skolämnen. Emellertid har dels på grund av den fortskridande specialisering, som int r ä t t i och med de olika vetenskapernas utveckling, dels till följd av de stegrade krav, som i samband härmed ställts på lärarnas teoretiska och praktiska utbildning, uppkommit en helt naturlig strävan att koncentrera fordringarna på ett färre antal läroämnen. Så har det antal ämnen, i vilka adjunktstjänst skall ledigförklaras, minskats från i regel tre till två eller tre och lektorstjänst kan ledigförklaras i endast ett enda ämne, och i de akademiska examina, som medföra kompetens till lärartjänst vid allmänt läroverk, har i fråga om antalet ämnen, som motsvara skolämnen, vidtagits en viss begränsning. Under sådana omständigheter har det synts de sakkunniga vara en konsekvens av utvecklingen i övrigt inom detta område att inskränka ämnena i lärarkursen till högst tre, detta så mycket hellre som det framgår av en gjord undersökning (bil. 2), att för närvarande provar i fyra ämnen genomgås ytterst sällan. Skulle i enstaka fall lärare behöva intyg över sin undervisningsskicklighet även i andra ämnen än de i hans lärarkurs ingående, kan han som hittills

Ämnes9ruPPer-

20 begagna sig av utvägen att avlägga undervisningsprov jämlikt kungörelsen den 26 april 1905. På grund av det anförda anse alltså de sakkunniga, att lärarkurs bör omfatta två eller tre ämnen. Beträffande de läroämnen, som skola ingå i de olika grupperna, bliva en del ändringar och jämkningar erforderliga dels på grund av behovet att bringa föreskrifterna i överensstämmelse med den nya läroverksstadgan, dels till följd av den förordade sammanslagningen av de nu gällande provårsstadgorna för de allmänna läroverken och för folkskoleseminarierna. Sålunda bör med avseende på ämnet matematik i överensstämmelse med motsvarande ändring i läroverksstadgan den ändring vidtagas, att ämnet icke såsom hittills kan ingå i vilken som helst av ämnesgrupperna. Och vad beträffar vid folkskoleseminarium anordnad lärarkurs torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad redan nu är förhållandet, vissa särbestämmelser erfordras i fråga om ämnen, i vilka lärarkurs kan genomgås. Skulle sådana kurser komma att upprättas även vid andra läroanstalter, i fråga om vilkas läroämnen dylika särbestämmelser kunna komma att visa sig erforderliga, förutsätta de sakkunniga, att föreskrifter därom lämnas vid respektive lärarkursers upprättande.

3. Kursens ledning. (§ 4.) Bland de önskemål, som framförts i fråga om provårets omorganiserande, torde ett av de viktigare ligga i kravet på att erhålla teoretiskt och praktiskt väl kvalificerade handledare, som kunde enhetligt överblicka de särskilda lärarkandidaternas utveckling på olika stadier samt såsom föreståndarens närmaste medhjälpare bära ansvaret för deras ledning och bedömande. Nämnda önskemål har man vid vissa av våra provårsläroverk sedan länge sökt tillgodose genom utseende av s. k. huvudledare, som hava att, jämte vederbörande klasslärare, på olika stadier följa lärarkandidaternas undervisning och övervaka deras ledning i övrigt. Enligt de sakkunnigas mening bör ett sådant tillvägagångssätt, i så stor omfattning och på sätt förhållandena medgiva, komma till användning vid alla våra läroanstalter, där lärarkurs är anordnad. En blick på våra grannländers, särskilt Finlands anstalter för lärarutbildning visar, att ett system med fasta överlärare i provåret där tillämpas i stor utsträckning, och erinras må, att redan då inrättandet av en institution för utbildning av lärare första gången offentligen väcktes på tal i vårt land, nämligen genom kanslersgillets förslag av år 1801, en ledning, lagd i händerna på högt kvalificerade krafter, utgjorde en av huvudprinciperna i de planer, som då voro å bane, för att sedan då och då återkomma i diskussionen. Såsom sådana ansvariga huvudledare hava de sakkunniga tänkt sig huvudlärarna i de olika ämnena eller, där* hinder härför skulle möta, andra lämp.iga lärare. Härvid förbise de sakkunniga givetvis icke värdet av övriga lärares, särskilt vederbörande klasslärares, medverkan, såsom flerstädes framgår av de i stadgan föreslagna bestämmelserna. Emellertid vilja de sakkunniga såsom

21 sin allmänna uppfattning framhålla, att utbildningsarbetet leder till gynnsammare resultat, om handledningen koncentreras på ett fåtal beprövade lärare, än om den splittras på ett jämförelsevis stort antal. I samband härmed anse sig de sakkunniga icke kunna undgå att beröra en i viss mån känslig fråga, nämligen i hur stor utsträckning hänsyn till de förmåner, som åtfölja uppdraget att vara handledare, och till de personliga önskningar, som kunna från enskilda lärare framställas, bör få inverka på valet av i kursarbetet deltagande lärare. De sakkunniga anse sig i detta avseende böra framhålla, att resultatet av arbetet i främsta rummet är beroende därav, att de i handledningen deltagande lärarna äro väl kvalificerade och dessutom i personligt hänseende lämpliga samt att dessa synpunkter böra i främsta rummet vara bestämmande vid valet av handledare. I detta sammanhang torde det vara av ett visst intresse att till belysande av denna fråga återgiva ett uttalande av föreståndaren för provårskursen i Lund, rektorn J . Mjöberg. I ett till skolöverstyrelsen den 5 januari 1925 avgivet yttrande uttalar han som sin mening, att den största svagheten i det nuvarande provåret utgöres av bristen på levande och skapande pedagogiskt intresse hos lärarna. I samband därmed yttrar han: »Man stannar vid den bekväma ståndpunkten, att teorier i dessa ting icke hjälpa en oduglig lärare, att allt beror på om läraren har omdöme, förnuft, den rätta takten eller vad man nu kallar det universalmedel, som skall befria läraren från att dagligen tänka över sin gärning, sovra fram en åsikt om hur hans kall bäst skall skötas i stort och s m å t t . . . Denna brist förklaras väl till största delen av att lärarna nästan utan undantag kämpa en hård kamp för sin materiella existens och icke få tid och själskrafter över för så ideella ting som allmänna pedagogiska spörsmål. Men denna brist är mycket märkbar även vid provårsläroverken. I allmänhet är det väl så även där, att varje lärare en gång har funnit och trampat upp den väg, som passar honom och som kan vara nog så förträfflig, och sedan slagit sig till ro med detta utan att känna någon lust att pröva andra vägar eller ta kännedom om andras vägar. De bästa handledarna — och de bästa lärarna — äro dock de, som ha ett outrotligt behov att hålla borta ifrån sig den schablon och den slentrian, som så gärna vilja ta väldet över en lärare, och vilkas undervisning dagligen hålles frisk och vaken genom en daglig förnyelse av lärarens intresse för sin gärning.» Angående slutligen den ledning av det hela, som tillkommer föreståndaren, torde det råda en enhällig mening om att denna innebär en bland de mest krävande och betydelsefulla uppgifterna inom vårt högre undervisningsväsen samt att institutionens värde först och sist beror på den insats föreståndaren kan göra i arbetet. De sakkunniga vilja här erinra om att han icke blott har att uppgöra planritningen till kursen och här och var övervaka dess förlopp utan ock bör, med bibehållande av överblicken över det hela, själv verksamt ingripa såsom en stödjande och enande kraft, med andra ord oavlåtligt göra sina insikter, sin erfarenhet och sin personlighet gällande, för att arbetet må ledas i önskvärd riktning. För att detta viktiga önskemål skall kunna vinnas, fordras givetvis i främsta

22 rummet, att för uppdraget utses den rätta mannen och att denne icke genom olämpliga anordningar hindras och betungas i sin gärning. Sålunda ligger enligt de sakkunnigas mening synnerlig vikt på att icke allt för många lärarkandidater samtidigt hänvisas till läroanstalten samt att föreståndaren icke ålägges för stor undervisningsskyldighet. Men framför allt kräves, a t t föreståndaren icke klavbindes av onödigt många och detaljerade föreskrifter utan i stället, såsom ock enligt nu gällande stadga är fallet, tillförsäkras en betydande handlingsfrihet. De sakkunniga hava också låtit sig angeläget vara att bibehålla denna hans frihet och vilja såsom sin allmänna uppfattning i detta avseende endast tillägga, att det ingalunda är önskvärt, att kursens läggning och gång vid de olika läroanstalterna blir så likformig som möjligt utan att det tvärtom är av värde, om den kan vinna en mångsidigare och rikare gestaltning alltefter olika föreståndares pedagogiska uppfattning. Härigenom blir ock arbetet vid de särskilda utbildningsanstalterna naturligare och erfarenheten av vårt lands lärarutbildning rikhaltigare, något som i sin mån måste komma att verka befruktande på arbetet i allmänhet vid våra högre undervisningsanstalter. De sakkunniga få därjämte såsom sin bestämda åsikt framhålla, att föreståndarskapet, därest icke tvingande omständigheter nödvändiggöra en annan anordning, fortfarande som hittills bör anförtros åt läroanstaltens rektor, vilken i normala fall bör vara den, som äger de största förutsättningarna för den viktiga uppgiften att mot varandra avväga läroanstaltens och lärarkursens intressen till båda institutionernas bästa. Tilläggas må också, att därest det överhuvud skall bliva möjligt att förverkliga den ofta framförda önskan, att lärarkandidaterna måtte i möjligaste mån känna sig som lärare vid läroanstalten, det torde vara nödvändigt, att den person, som är deras chef och högste ledare, är densamme, som är chef för de andra lärarna och läroanstaltens styresman i övrigt. I detta sammanhang anse sig de sakkunniga till behandling böra upptaga den frågan, vad som ytterligare kan göras för att åt de med lärarkurs förenade läroanstalterna förvärva väl kvalificerade lärarkrafter. Det bör därvid ihågkommas, att det vid dessa anstalter icke blott gäller att utbilda blivande undervisare utan att det jämväl är från sådana läroanstalter man i främsta rummet har rätt att förvänta impulser till en tidsenlig utveckling av arbetet vid våra högre undervisningsanstalter. De sakkunniga få då först erinra om att redan genom kungörelsen den 22 mars 1895 föreskrevs, att vid tillsättning av lärare vid provårsläroverk särskilt avseende skulle fästas å sökandes lämplighet att biträda vid lärarkandidaters händledning. Tillämpningen av denna bestämmelse, som med någon utvidgning och omformulering bibehållits i 1928 års stadga (§ 181: 3), är givetvis i åtskilliga avseenden beroende av mer eller mindre subjektiva bedömanden och därför förenad med vissa vanskligheter, men de sakkunniga anse sig det oaktat icke böra underlåta att här betona önskvärdheten av att lämplighetssynpunkten icke må få stå tillbaka för andra, formellt lättare påvisbara meriter. Vidare har genom den nya läroverksstadgan (§ 183:1) provårsläroverken

tillförsäkrats initiativ till kallelse vid tillsättning av lärare, en rättighet, som riktigt använd kan* bliva av allra största betydelse för lärarutbildningen. Slutligen är att nämna, att genom 1918 års ännu gällande löneregleringordinarie lärare vid provårsläroverk tillerkänts ett särskilt arvode av 300 kronor, i fråga om vilket belopp lärarnas lönekommitté av år 1920 föreslagit en enligt de sakkunnigas mening väl knapphändig ökning till 400 kronor. De sakkunniga vilja här även begagna tillfället att beklaga den njugghet, varmed provårsföreståndarna behandlats i fråga om sitt provårsarvode, vilket är den enda avlöningsform inom läroverkens område, som icke tillgodosetts med någon förhöjning sedan år 1900. Det har tvärtom i vissa fall underkastats minskningar. Beträffande den minskning i undervisningsskyldighet, som kan medgivas rektor och lärare vid provårsläroverk, få de sakkunniga hänvisa till de i sak oförändrade bestämmelserna i den nya läroverksstadgan (§ 133:8—9) och endast tillägga, att skäl för en ytterligare minskning, särskilt i fråga om föreståndarens undervisningsskyldighet, enligt de sakkunnigas mening skulle kunna anföras. Tager man nu vidare i övervägande, vad som ytterligare bör göras för att stärka lärarnas vid utbildningsanstalterna förutsättningar för sitt kall, så inställa sig vissa önskemål. Därvid torde den närmast liggande och angelägnaste åtgärden vara att i skälig mån höja det genom beslut av 1929 års riksdag återinförda anslaget å 6 000 kronor till resestipendier i pedagogiskt syfte åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid de läroverk, där lärarkurs är anordnad. Alla med lärarkurs förbundna läroanstalter böra givetvis beredas motsvarande förmån. De erfarenheter, som tidigare gjorts i fråga om betydelsen för vår lärarutbildning av sagda stipendier, föranleda de sakkunniga att med särskild styrka framhålla detta önskemål. De sakkunniga anse därvid icke minst angeläget, att rektorer och lärare göra besök jämväl vid skolor i det egna landet och tillgodogöra sig där gjorda iakttagelser. Vidare finna de sakkunniga önskvärt, att rektorerna vid utbildningsanstalterna, särskilt för överläggningar om lärarutbildningen och utbytande av erfarenheter i dithörande ämnen, med ej allt för långa mellanrum inkallas till sådana sammanträden med skolöverstyrelsen, som omförmälas i den nya läroverksstadgan (§ 153:2) och i seminariestadgan (§ 112:2). Slutligen hålla de sakkunniga före, att särskilda utbildningskurser under sommarmånaderna för nämnda lärare — dock med tillträde även för lärare vid andra läroanstalter — böra med anslag av statsmedel anordnas av skolöverstyrelsen och avse såväl vetenskaplig fortbildning i de olika skolämnena som ock förkovran i pedagogiska ämnen av teoretisk och praktisk art. E n i samband härmed stående angelägenhet är önskvärdheten att även i yttre avseende och särskilt i fråga om undervisningsmateriel och skolbibliotekens utrustning, i synnerhet med tillräcklig pedagogisk litteratur, så tillgodose lärarutbildningsanstalterna, att de kunna motsvara de krav, som undervisnings- och utbildningsarbetet i dessa hänseenden på dem ställa. För närva-

24 rande förhåller det sig så, att inköp av undervisningsmateriel rn. m. skola vid läroverken bestridas av biblioteks- och materielkassan, men dåt denna av lätt insedda skäl icke är starkare vid provårsläroverk än vid andra läroverk, har det hänt, att ett eller annat bland de förra, vilka även i detta avseende borde vara mönsteranstalter, blivit i fråga om undervisningsmateriel sämre tillgodosett än de skolor, dit lärarkandidaterna efter avslutad kurs skola övergå. De sakkunniga vilja därför föreslå, att ett särskilt anslag av statsmedel utverkas för att underlätta anskaffandet av behövlig undervisningsmateriel åt de med lärarkurs förenade läroanstalterna. Beträffande här och annorstädes i betänkandet gjorda uttalanden om beredande av statsanslag åt lärarutbildningsanstalterna och deras personal få de sakkunniga hänvisa till särskilda utredningar och förslag här nedan (sid. 68 ff).

4. Deltagare i kursen. (§§ 5, 6 och 7.) Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer rätt att genomgå provar den, som avlagt de för behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium föreskrivna kunskapsprov, samt, därest ämnet pedagogik ej ingår i hans examen, jämlikt stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 undergått godkänd prövning i psykologi samt pedagogikens teori och historia. De sakkunniga hava ansett lämpligt att i detta sammanhang upptaga till behandling en fråga om viss ändring i behörigheten till lärartjänst vid allmänt läroverk, vilken på grund av det samband, som bör äga rum mellan behörighet till lärartjänst och behörighet att genomgå provar, skulle komma att medföra ändring i hittills gällande bestämmelser i sistnämnda avseende. Föredragande departementschefen har, såsom i inledningen redan nämnts, i propositionen rörande läroverksreformen uttalat önskvärdheten av att ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större utrymme än nu. De sakkunniga hava för egen del ansett tiden vara inne att för behörighet till adjunkts- och lektorstjänst vid allmänt läroverk och lektorstjänst vid folkskoleseminarium fordra betyg även i examensämnet pedagogik och att som följd härav betyg över genomgången lärarkurs icke skulle för någon utfärdas, som icke styrkt, att han i avlagd filosofisk ämbetsexamen eller i prövning efter fordringarna för samma examen erhållit minst vitsordet Godkänd i ämnet pedagogik. Den pedagogiska vetenskapen har numera nått en sådan utveckling både i fråga om metoder och vunna resultat, att det icke är tänkbart, att den nutida skolans uppgifter, vare sig de avse det inre arbetet eller skolornas organisation eller de ungas val av levnadsbana, skulle kunna lösas utan kännedom om och utnyttjande av sagda metoder och resultat. De sakkunniga hava därför hållit för i hög grad önskvärt, att varje lärare vid de skolor, som det här närmast gäller, äger pedagogiskt vetenskapliga insikter åtminstone till en omfattning, som motsvarar fordringarna för vitsordet Godkänd i filosofisk ämbetsexamen.

25 När de sakkunniga nu framställa detta förslag, anse de sig emellertid böra med styrka framhålla önskvärdheten av att kurserna i ämnet erhålla en läggning och ett innehåll, som kunna bliva av verklig betydelse och till omedelbar nytta för lärarkandidaternas blivande verksamhet. Då de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att ämnet pedagogik göres obligatoriskt för samtliga lärarkandidater, hava de sakkunniga tillika ansett det vara av vikt, att därigenom icke studietiden kommer att med nödvändighet förlängas för de studerande, som avlägga filosofisk ämbetsexamen. För att förebygga detta fordras givetvis, att medtagandet av ämnet pedagogik icke kommer att medföra ökade krav i fråga om antalet betygsenheter och ämnen i examen. De sakkunniga hava därför icke ansett sig kunna föreslå, att betyg i ämnet pedagogik skall fordras utöver de sju betygsenheter, som nu äro bestämda för examens godkännande. Betyget i sagda ämne skall, såsom för närvarande, kunna medräknas i de nämnda sju betygsenheterna. Ett sådant förfarande kan visserligen komma att medföra, att den studerande icke utan ytterligare tidsutdräkt kan begagna sig av den enligt gällande examensbestämmelser förefintliga möjligheten att fritt tillvälja något annat ämne. Men den olägenhet, som därav kan vållas, uppväges mer än väl av den fördel för den studerandes blivande lärarverksamhet, som ligger däri, att han inhämtat grundliga insikter i ämnet pedagogik. För att emellertid den föreslagna fordran på betyg i ämnet pedagogik icke må komma att verka bindande eller hindrande i fråga om studierna till filosofisk ämbetsexamen eller bliva en onödig tunga för studerande, som avlägger sagda examen utan att hava för avsikt att åtminstone omedelbart ägna sig åt lärarbanan, hava de sakkunniga tänkt sig, att filosofisk ämbetsexamen skall kunna avläggas även utan att ämnet pedagogik eller någon kurs. motsvarande den nuvarande i pedagogikens teori och historia, ingår i densamma. För studerande, som begagna sig av denna utväg, bör givetvis, såsom för närvarande är fallet, finnas möjlighet att komplettera examen med ämnet pedagogik. Nu kan det emellertid tänkas, att någon, som avlagt filosofisk ämbetsexamen utan pedagogik, framdeles önskar ägna sig åt lärarbanan och därför måste genomgå praktisk lärarkurs. För att bereda dylik lärarkandidat möjlighet härtill, utan att han före lärarkursens början måste förlänga studietiden med komplettering av ämnet pedagogik, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att dylik lärarkandidat må kunna få deltaga i lärarkursen även innan han förvärvat vitsord om godkända kunskaper i pedagogik. Betyg över genomgången lärarkurs skulle emellertid ej få för honom utfärdas, såvida han ej före kursens avslutande kompletterat sin examen med ämnet pedagogik. En liknande möjlighet bör beredas lärarkandidat, som har för avsikt att vinna behörighet som lärare i kristendomskunskap. Nu föreslagna ordning komme väl i regel att medföra den i och för sig mycket önskvärda anordningen, att vederbörande lärarkandidat samtidigt med att han genomginge lärarkursen ägnade sig åt studiet av ämnet pedagogik. I så fall kunde lätteligen en gagnelig samverkan komma till stånd mellan den teoretiskt pedagogiska och den praktiskt pedagogiska utbildningen, en samverkan av den art, som departementschefen i ovannämnda proposition framhållit såsom önskvärd

och som alltifrån provårets tillkomst eftersträvats men som genom den teoretiska kursens avlägsnande ur provåret väsentligen rubbats. Det är väl också att förvänta, att då ju lärarkandidatens pedagogiska studier äro förlagda till universitetet, på denna väg ett samarbete skulle kunna åvägabringas mellan professorn i pedagogik och ledarna för det praktiska utbildningsarbetet, ett samarbete, som otvivelaktigt skulle bliva av stort värde ej mindre för den akademiska undervisningen i ämnet pedagogik än för arbetet inom den praktiska lärarkursen över huvud. Dessa och dylika reflexioner hava emellertid föranlett de sakkunniga att gå ett steg vidare i nu antydd riktning. Om, såsom de sakkunniga tänkt sig, lärarkandidat, som avlagt filosofisk ämbetsexamen utan att hava medtagit ämnet pedagogik, borde tillåtas att deltaga i lärarkurs under förutsättning att han före lärarkursens avslutande kompletterade sin examen med ämnet pedagogik, så synes ingen anledning förefinnas, varför icke också sådana studerande, vilka hunnit så långt i studierna på sin ämbetsexamen, att de äro färdiga med sina gruppämnen, skulle kunna få åtnjuta samma förmån, allrahelst därigenom icke blott en ytterligare tidsvinst stode för dem att göra utan jämväl ovan angivna fördelar i fråga om samverkan mellan den teoretiskt pedagogiska och den praktiskt pedagogiska utbildningen kunde komma ett större antal lärarkandidater till godo. Sådana lärarkandidater skulle nämligen hava att före kursens avslutande avlägga fullständig ämbetsexamen och därvid eller i efterprövning undfått minst betyget Godkänd i ämnet pedagogik. För den sålunda föreslagna anordningen hava så mycket större skäl synts de sakkunniga föreligga som, efter vad de sakkunniga inhämtat, en likartad anordning visat sig kunna utan olägenhet tillämpas i vissa av våra grannländer. Upptagandet av ämnet pedagogik såsom obligatoriskt medför borttagandet av den i stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 föreskrivna kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia och påkallar vissa ändringar i läroverksstadgan. Förslag till ändringar i nämnda stadgor innefattas i bilagorna 1 a och b. Beträffande det högsta antal lärarkandidater, som bör till varje läroanstilt hänvisas, har någon föreskrift därom hittills icke givits, och bland annat n.ed hänsyn till det olika mått av arbete, som lärarkurs i två ämnen och sådan kurs i tre ämnen liksom ock de olika ämnena kräva, finna de sakkunniga icke teller nu möjligt att införa någon bestämmelse i detta avseende. Då emellerid från rektorer vid provårsläroverk starka klagomål försports över för högt intal hänvisade under de senare decennierna, hava de sakkunniga ansett sig i denna fråga böra göra ett närmare uttalande. De sakkunniga vilja därvid först lämna några upplysningar angående cet antal lärarkandidater, som i genomsnitt hänvisats till att samtidigt utbildas vid provårsläroverk (se närmare bil. 3 a—d). De sakkunniga hava därvid beräkntt, att varje s. k. enterminskandidat — vars utbildning alltid kräver ett ansenligt ökat arbete för läroverket i jämförelse med de i vanlig ordning hänvisade —

motsvarar 1 */a av de övriga, vilket utgör en i själva verket ganska låg beräkningsgrund. Den synes för övrigt hava blivit av Kungl. Maj:t tillämpad vid bestämmande av arvode åt provårsföreståndarna (se sid. 68). Med tillämpning av denna beräkningsgrund utgjorde i medeltal antalet samtidigt tjänstgörande lärarkandidater vid nedan nämnda läroverk: H. latinlärov. Södermalms h. H. reallärov. H. allm. lärov. H. allm. lärov. i Uppsala. i Lund. å Norrmalm. allm. lärov. å Norrmalm. Period H. T. V. T

H. T. V. T. H. T.

V. T. H. T. V. T. H. T. V. T.

1879—1894

1894—1909

1909—1919

10.G

1919—1929

10.2¶Det bör vidare erinras om att, även om förefintligheten av lärarkurs vid en läroanstalt innebär vissa fördelar, särskilt en eggelse till pedagogisk vakenhet och målmedvetenhet, så måste å andra sidan kursens tillvaro alltid för läroanstalten medföra vissa olägenheter, som göra den till ett mer eller mindre störande moment. Den viktiga kontinuiteten i arbetet avbrytes därigenom, att lärarnas undervisning då och då övertages av lärarkandidater, av vilka flertalet tilllämpar mer eller mindre personligt växlande metoder och några äro i saknad av nästan all lärarvana. Följden blir, att resultatet av skolarbetet kan bliva lidande. I detta avseende gäller alltjämt vad statsutskottet år 1874 uttalade, nämligen att »härtill kommer alltid den svåra uppgiften att tillse, det en skola, som skall vara underlag för lärarutbildning och sålunda göras till medel för ett ändamål, som icke är hennes egentliga, icke förfelar det senare». Det tillhör givetvis rektor och lärare att i möjligaste mån tillse, att så icke blir förhållandet, men uppenbart är, att ju större de samtidigt utbildade lärarkandidaternas antal är, desto vanskligare blir det att söka avvärja nämnda olägenheter. Ej heller bör förbises, att den individuella handledning, som lärarkandidaterna behöva, måste på grund av omständigheternas makt bliva mindre omsorgsfull, när den skall komma ett jämförelsevis stort antal kandidater till godo, samt att sålunda även lärarutbildningens värde härigenom reduceras. Angående det antal lärarkandidater, som på senare tid hänvisats till ett och samma läroverk, kunna de sakkunniga icke finna annat än att det i genomsnitt varit för högt och att klagomålen alltså äro berättigade. På grund av den starka utvecklingen inom undervisningsväsendets område har behovet av utbildade lärare ökats och tillströmningen av lärarkandidater stegrats. Följden har blivit, att antalet samtidigt till ett läroverk hänvisade kandidater stigit över hövan, så att, såsom framgår av ovan lämnade uppgifter samt av bilagorna 3 a—d, det antal av 8, som vid provårets omgestaltning år 1875 ansågs

28 böra vara det normala, tidigt måst överskridas och, med tillämpning av ovannämnda beräkningsgrund för enterminskandidater, under tiden 1909—-1929 stigit till i medeltal nära 11 samt någon gång vid ett eller annat läroverk uppgått till 12 eller 13. Medeltalet för höstterminerna blir 11.3. Med hänsyn bland annat därtill, att på grund av den nya läroverksorganisationen och utvecklingen i övrigt nya krav — såsom ock framgår av den föreslagna stadgan — komma att ställas på lärarutbildningen, anse de sakkunniga nödvändigt, att antalet till en och samma läroanstalt samtidigt hänvisade kandidater vederbörligen begränsas. Under åberopande av vissa vid provårsföreståndarmötet år 1926 gjorda uttalanden finna de sakkunniga skäligt förorda den beräkningsgrunden, att i fråga om ett högre allmänt läroverk med genomgående parallellavdelningar mer än 8 i vanlig ordning utbildade lärarkandidater med tre ämnen vardera i sin kurs icke böra samtidigt förekomma samt att, därest lärarkandidater utbildas jämlikt § 13 i den föreslagna stadgan, nämnda antal bör så bestämmas, att vid hänvisningen 2 av de sistnämnda — med nödiga modifikationer — räknas som 1 av de förra. Såsom ytterligare stöd för den sålunda föreslagna beräkningsgrunden må erinras, att samma begränsning till ett antal av 8 iakttages vid ungefär motsvarande läroverk i Tyskland. I fråga om andra läroanstalter bör antalet bestämmas i förhållande till det ovan föreslagna. Vad angår de i § 14 omförmälda lärarkandidaterna, böra, då enligt de sakkunnigas mening inga avsevärdare rubbningar behöva göras i den för dem uppgjorda planen, dessa, i fråga om den inverkan deras hänvisning kan hava på antalet kandidater, betraktas och behandlas såsom vanliga lärarkandidater. Därest den minskning i antalet till varje särskild läroanstalt hänvisade lärarkandidater, vilken ovan förordats, kommer till stånd, blir den nödvändiga följden, att antalet läroanstalter för utbildning av lärare i skälig proportion därtill ökas, en fråga, till vilken de sakkunniga skola längre fram i betänkandet återkomma. Vad angår det mått av arbete, som kan och bör under kursen åläggas lärarkandidaterna, har nog den uppfattningen tidigare ej varit sällsynt, att provåret vore en kurs, som kunde skötas mera som en bisyssla vid sidan av andra uppgifter. Så småningom har väl denna föreställning givit vika för en riktigare uppfattning av provårets betydelse, men ännu i dag torde det förekomma, att lärarkandidater icke ägna sig så helt som önskligt är åt den viktiga praktiska utbildningen. Att en ändring härutinnan åvägabringas, blir hädanefter så mycket nödvändigare som de krav, vilka genom den föreslagna nya stadgan ställas på lärarkandidaterna, äro i flera hänseenden avsevärt skärpta. De sakkunniga utgå alltså ifrån att det kommer att gälla som regel, att lärarkandidaterna helt ägna sig åt lärarkursen och därmed sammanhängande uppgifter. Det antal timmar i veckan, under vilket lärarkandidaterna vid läroanstalter, få tagas i anspråk för undervisning, sammanträden och föreläsningar m. m., är för närvarande bestämt till högst 12 i veckan. Utan att häri vilja föreslå någon egentlig rubbning vilja dock de sakkunniga, med hänsyn till att arbetet på grund

29 av åtskilliga fluktuationer kan under olika veckor kräva ganska olika tid, föreslå den jämkningen, att nämnda siffra betecknar ett medeltal för hela terminen. Vad i allmänhet angår den tid, under vilken lärarkandidaterna äro upptagna av arbetet vid läroanstalten, hava anmärkningar framställts, innebärande att densamma för kandidaterna kan bliva mycket splittrad, till exempel genom s. k. håltimmar, och därför ej på ett rationellt sätt utnyttjad. Denna olägenhet, som givetvis i högre eller lägre grad kan bero på bristande omsikt och planering hos lärarkandidaterna själva, är på grund av kursarbetets natur icke lätt att helt avhjälpa men torde kunna av föreståndaren genom kloka anordningar reduceras, särskilt om de sakkunnigas förslag om ett färre antal samtidigt hänvisade lärarkandidater vinner avseende. Ett ännu viktigare önskemål, som står i samband med nu berörda förhållande, är, att arbetet måtte så ordnas, att detsamma kan fortgå utan jäkt och med den arbetsro, som är en nödvändig förutsättning för att ernå ett gott resultat såväl av kandidaternas utbildning som av lärjungarnas undervisning. I överensstämmelse med de sakkunnigas ovan uttalade uppfattning, att lärarkandidaterna böra i regel helt ägna sig åt utbildningskursen, anse de sakkunniga angeläget att förebygga, att lärarkandidaterna åtaga sig arbete utanför kursen, det må vara av vad slag som helst, vilket kan bliva hinderligt för kandidatens deltagande i densamma. Vad särskilt angår anställning vid annan läroanstalt, bör sådan väl fortfarande kunna medgivas, då dylik anställning, därest den hålles inom lämpliga gränser, är ägnad att befordra den blivande lärarens undervisningsvana, på samma gång den kan bereda honom en ofta synnerligen välbehövlig inkomst. Under hänvisning till att de sakkunniga komma att föreslå en viss ekonomisk ersättning åt lärarkandidaterna, anse de sakkunniga, att, därest detta förslagvinner avseende, lärarkandidaternas bisysslor böra mera begränsas, än vad som hittills i vissa fall synes hava varit förhållandet.

5. Arbetets organisation. (§§ 8, 9, 10 och 11.) Mot arbetets nuvarande organisation hava, såsom de sakkunniga redan i inled- Auskultation ningen till detta betänkande omförmält, vissa anmärkningar framkommit. Man °\,i^iJ? har sålunda framhållit önskvärdheten av att lärarkandidaterna bleve satta i till(§ 8.) fälle att göra en mera allsidig bekantskap med lärargärningen, än för närvarande i regel kunde sägas vara fallet. Den nuvarande ordningen har ansetts ensidigt taga fasta på den tekniskt metodiska sidan av undervisningsarbetet, under det att åter den mera direkt uppfostrande sidan av lärargärningen ej bleve tillräckligt uppmärksammad. Man har också framhållit såsom en följd härav, att lärarkandidaternas ställning under utbildningstiden komme att förete en viss skevhet, som icke kunde undgå att framkalla vissa känslor av obehag. De kunde väl ur en viss synpunkt betraktas som ett slags lärare vid läroverket men saknade å andra sidan åtskilliga av en lärares befogenheter och uppgifter

30 och hade därför också svårt att känna någon verklig samhörighet med skolans övriga lärare eller något medansvar för ungdomens utbildning. Så långt de sakkunnigas erfarenhet sträcker sig, synas de sålunda framkomna anmärkningarna i vissa avseenden hava fog för sig. Man måste emellertid beträffande de känslor av obehag, varom ovan talats, komma ihåg, vad en bland provårsföreståndarna, rektorn Sixten Samuelsson i Uppsala, därom yttrat i sitt till de sakkunniga i december 1928 avgivna utlåtande. Han uttalar där den meningen, »att en god del av det tryck och de obehag, som äro förenade med provåret, ligger i provårsinstitutionens karaktär och endast i mycket begränsad grad kan modifieras genom åtgärder. Många av lärarkandidaterna komma nästan direkt från akademiska studier. De äro ivriga att få komma ut i livet snarast möjligt, anse konsten att undervisa mycket enkel och provåret mer eller mindre som ett oundvikligt besvär, vars väsentliga uppgift är en betygsättning, och i övrigt som ett hinder på ett år för förvärvsmöjligheter. Lärarkandidaterna hysa ofta ett ganska måttligt intresse för lärarutbildningen men känna en i vårt land vanlig uppskattning av de akademiska studiernas värde och en kanske lika vanlig underskattning av det praktiska skolarbetets. Därtill äro de ovana vid den bestämda ordning, som skolarbetet nödvändigt måste innebära, och liksom de flesta människor i vår tid ytterligt känsliga för och illa berörda av kritik. De lärarkandidater åter, som komma från en tämligen lång tjänstgöring före provåret, ha kanske i en mindre skola haft en relativt framskjuten ställning och 'vunnit goda resultat' samt känna sig i provåret degraderade. Till de oangenäma intrycken från provåret bidrager ock, att lärarkandidaterna ofta anse kritiken för mycket begränsa sig till detaljer, kanske obetydligheter av saklig art, t. ex. uttalsfel i språk, finesser i en översättning eller dylikt, eller att ibland fel anmärkas, som den handledande själv begår. Den omständigheten, att provåret till sist leder till en betygssättning, behöver visserligen inte överdrivas, men innebär naturligtvis ett enerverande moment av spänning, som ej kan undvikas. Mycket av provårets pressande och oangenäma intryck ligger sålunda i sakens natur och kan ej undanröjas.» Det kan emellertid icke nekas, att den undervisningstekniska sidan i regel kommit att inom provåret få huvudparten av intresse och uppmärksamhet. Såsom en naturlig följd därav har inom provåret uppstått en strävan att låta lärarkandidaterna försöka sig på undervisning inom så många högre och lägre årsklasser som möjligt. Den undervisning kandidaterna själva haft att meddela har härigenom styckats på ett flertal smärre tidsavdelningar, s. k. serier, av vilka var och en i regel kommit att få en ringa omfattning, 2 till 4 veckor. En sådan sakernas ordning har helt naturligt gjort det svårt för kandidaterna att förvärva någon högre grad av förtrogenhet med lärjungarna i de klasser, till vilka undervisningen varit förlagd, och med arbetet och ordningen i övrigt inom klasserna. Det faller av sig självt, att under dylika förhållanden åt lärarkandidaterna icke kunnat anförtros att på ett mera självständigt sätt handhava den disciplinärt fostrande sidan av skolans arbete eller att taga nå^on väsentligare del i en klassföreståndares uppgifter. Likaledes har det svårligen kunnat överlämnas åt kandidaterna att mera effektivt medverka vid bestäm-

31 mande av vitsord åt lärjungarna. Och likväl ingå just dessa funktioner såsom väsentliga moment i lärarverksamheten, sådan denna gestaltar sig under det vanliga skolarbetet. Skall åt lärarkandidaterna kunna beredas en ställning, som något så när motsvarar eller närmar sig en lärares verkliga ställning, är det uppenbarligen nödvändigt, att lärarkandidaterna i vida större utsträckning, än under nu rådande förhållanden sker, få taga del i nyss angivna läraråligganden, och för att detta skall möjliggöras fordras i sin ordning, att åtminstone en eller annan av undervisningsserierna får en sådan tidsomfattning, att lärarkandidaterna kunna få tid och tillfälle att göra sig något närmare förtrogna med de klasser, i vilka de meddela undervisning. Därpå hava också i allmänhet de önskemål gått ut, som framkommit i denna punkt. Emellertid hava från vissa håll mot en dylik anordning uttalats betänkligheter, närmast föranledda av en farhåga, att om undervisningen i större utsträckning lades i händerna på mer eller mindre oerfarna lärarkandidater, undervisningen vid läroverket skulle komma att lida allt för mycket avbräck därav. Det låter väl också icke förneka sig, att skäl förefinnes till farhågor på denna punkt. Varsamhet är givetvis därför av nöden. Dock saknas icke på detta område erfarenheter, och dessa synas vara ägnade att i väsentlig grad minska betänkligheterna. Under åtskilliga år har tidigare vid åtminstone ett av provårsläroverken tillämpats en anordning med enterminsserier i ett eller annat av varje kandidats ämnen, och det har därvid visat sig, att när kandidaterna erhållit nödig ledning och erforderligt stöd från provårsledningens sida, det hela kunnat slå ganska väl ut. Med hänsyn till nu anförda omständigheter hava de sakkunniga ansett sig kunna föreslå, att varje lärarkandidat skall i åtminstone ett av sina ämnen få sig tillmätt så lång undervisningsserie, dock högst en termin, att han därunder hinner att inom en klass vinna en förtrogenhet med förhållandena i klassen av den art, som här ovan närmare angivits. Hur önskligt det kan synas, att längre serier infördes i ännu flera ämnen, så torde såväl det bristande utrymmet som hänsyn till arbetet i allmänhet vid läroverket lägga hinder i vägen härför. De sakkunniga hava i övrigt sökt giva hithörande bestämmelser en utformning, av vilken framgår önskvärdheten av att de allmänna synpunkter, som de sakkunniga i det föregående framhållit, i möjligaste mån bliva tillgodosedda. Det är ju visserligen uppenbart, att det aldrig låter sig göra att giva åt en sådan institution som en kort lärarkurs en anordning av den art, att lärarkandidaten därunder skulle kunna växa helt in i en lärares gärning. De sakkunniga våga dock tro, att de föreslagna anordningarna skola medföra ökade möjligheter för de handledande lärarna att bilda sig en någorlunda fullständig uppfattning av kandidaternas fallenhet för lärarkallet samt för kandidaterna att känna sig som lärare bland läroverkets övriga lärare. I sistnämnda avseende kan givetvis fullständig överensstämmelse ej uppnås, så länge en lärarkandidats tjänstgöring under utbildningstiden måste göras till föremål för granskning och värdesättas med betyg. Hur den än anordnas, måste det komma att ligga något säreget över densamma.

32 Såsom ett betydelsefullt moment ingår i all lärarutbildning åhörande av erfarna lärares undervisning. Skall ett dylikt åhörande bliva av verklig betydelse, erfordras, att lärarkandidaterna på lämpligt sätt införas i den undervisning de åhöra. Detta sker dels därigenom, att den undervisande läraren på förhand gör lärarkandidaten bekant dels med det sammanhang, i vilket de lektioner, som skola åhöras, stå till den förhandenvarande lärokursen i dess helhet, dels ock med de metodiska synpunkter, som läraren har för avsikt att låta bli bestämmande för den undervisning, som skall åhöras. Till lärarkandidaternas införande i undervisningen hör också, att den undervisande läraren gör de lektioner, som kandidaterna åhört, till föremål för belysande samtal och utredande diskussioner. Det nu sagda gäller i all synnerhet de lektioner, som lärarkandidaterna åhöra i de klasser, där de själva skola övertaga undervisningen. Vad denna senare beträffar, måste kandidaterna givetvis kunna påräkna stöd och vägledning av vederbörande lärare och föreståndare. De närmare formerna härför angivas i § 8. I fråga om dessa synes det de sakkunniga vara av vikt, dels att kandidaterna få tillfälle att till förberedande diskussion framlägga en plan för sin undervisning, dels ock att det tillses, att den granskning lärarkandidatens prestationer underkastas verkställes under i möjligaste mån humana former. I sådant syfte böra kandidaterna givetvis få tillfälle att fritt förklara och motivera sina åtgöranden. Och härvid finna de sakkunniga särskilt påkallat att betona vikten av att åt lärarkandidaterna beredes möjlighet att låta sin personliga uppfattning och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara förenlig med skolarbetets ändamålsenliga bedrivande. En dylik erinran synes de sakkunniga erforderlig ej mindre med hänsyn till den benägenhet att i metodiskt avseende binda kandidaterna, som erfarenheten visar lätt nog kunna uppstå hos de handledande lärarna, än även till en hos kandidaten ofta förekommande benägenhet att slaviskt följa sin handledare. E t t tillgodoseende av nu berörda önskemål är av synnerlig betydelse, då det gäller att i lärarkursen bereda kandidaterna en ställning, som så mycket som möjligt närmar sig en vanlig lärares. I den nuvarande provårsstadgan föreskrives, att de sammanträden, som skola hållas för preparation och granskning av lärarkandidats undervisning, skola ledas av föreståndaren såsom ordförande eller av den lärare han därom anmodar. De sakkunniga vilja härutinnan föreslå den ändringen, att som regel skall gälla, att ifrågavarande sammanträden hållas under ordförandeskap av föreståndaren och att endast i det fall, då omständigheterna synas därtill föranleda, ordförandeskapet må uppdragas åt lärare, som därom av föreståndaren anmodas. Föreståndaren bör emellertid i varje fall, såvitt möjligt, vara vid sammanträdet närvarande. Erfarenheten ådagalägger nämligen, att där icke föreståndaren i regel deltager i konferenserna, en splittring i provårsarbetet lätteligen uppstår, som i vissa avseenden blir hinderlig för detsamma. Särskilt synes det vara av betydelse, att i fråga om de allmänna didaktiska råd, som givas, liksom också beträffande granskningen av kandidaternas prestationer motsägelser undvikas.

33 Redan i nu gällande provårsstadga finnas uttalade vissa önskemål om lärarkandidaternas besök vid andra läroanstalter än dem, till vilka deras utbildningskurs är förlagd. Den genom senaste läroverksreform åstadkomna starkare samorganisationen mellan olika slag av läroanstalter har, som i inledningen framhållits, medfört önskvärdheten av att de blivande lärarna sättas i tillfälle att göra så allsidig bekantskap som möjligt med de olika läroanstalter, som här äro i fråga. Särskilt medför folkskolans vidgade ställning som grundskola, att samtliga lärare vid de läroanstalter, som bygga omedelbart på folkskolan, böra göras bekanta med folkskolans organisation och arbetet inom densamma. På grund av den starkt utvidgade rätten för flickorna att tillhöra de allmänna läroverken föreligger, såsom förut framhållits, ett motsvarande önskemål med avseende på de högre samskolorna och flickläroverken. För att bereda lärarkandidaterna tillfälle att besöka läroanstalter av kommunal eller enskild natur torde särskilda bestämmelser om skyldighet för sagda läroanstalter att lämna lärarkandidaterna tillträde böra lämnas antingen i vederbörande läroanstalters stadgor eller i samband med beviljande av statsunderstöd.

Besök vid ^ro' IR 9)

andra

Därest pedagogik enligt de sakkunnigas förslag kommer att införas som Sammanobligatoriskt ämne i lärarnas teoretiska utbildning, torde den behandling av träden och teoretiskt pedagogiska ämnen, vilken för närvarande åligger föreståndaren, m. m. böra uteslutas och ifrågavarande sammanträden med större utbyte ägnas åt (§ 10.) de talrika frågor av praktiskt pedagogisk natur, genom vilkas behandling och diskuterande de blivande lärarna under rektors erfarna ledning införas i formerna för läroanstaltens verksamhet och skollivets olika sidor. Bland sådana frågor må nämnas: dels spörsmål, som röra lärjungarnas förhållande i och till skolan, såsom disciplinära fall — såväl allmänna som enskilda — individuell behandling av olika lärjungar, särskilt kroppsligt eller andligt svagare, samskoleundervisningens problem ävensom lärjungarnas självstyrelse, föreningsväsen och idrottsrörelse samt deras uppträdande utanför skolan; dels frågan om förhållandet mellan skola och hem; dels anvisningar och råd rörande de skriftliga arbetena samt om grunderna för betygssättning vid bedömande av insikter och uppförande m. m.; dels ock ämnen, som särskilt beröra lärarna, såsom klassföreståndarskapets uppgift och förpliktelser, vården av undervisningsmateriel samt lärarkårens rättsliga och sociala ställning. Beträffande läroanstalternas allmänna anordning och den för dem gällande lagstiftningen är kännedom härom enligt de sakkunnigas mening av synnerlig vikt, särskilt i fråga om de delar, som beröra de olika skolformerna i vårt undervisningsväsen och deras organisatoriska förhållande till varandra, och bör därför särskild omsorg ägnas åt behandlingen av dessa ämnen. Ifrågavarande sammanträden hava — bl. a. på grund av den knappt tillmätta tiden — vid flera provårsläroverk hittills till allt för stor del måst inskränkas till föreläsningar av föreståndaren, och lärarkandidaterna hava sålunda kommit att förhålla sig tämligen passiva. Då emellertid de senares medverkan, även i mera självständig form, är för deras egen utveckling högeligen önskvärd, bör åt vederbörande bestämmelse givas en bestämdare formulering, 3—291483

•

34 ägnad att främja nämnda syfte. För samma ändamål bör ock möjlighet beredas föreståndaren att genom anställande av förhör kontrollera, i vad mån kandidaterna blivit förtrogna med de ämnen, som avhandlats. Som en följd av pedagogikens införande som obligatoriskt ämne i ämbetsexamen torde ock de föreläsningar för lärarkandidaterna, som jämlikt bestämmelserna i kungl. brevet till kanslersämbetet för rikets universitet den 25 februari 1916 åligga professorerna i pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund, böra utgå ur lärarkursen. Enligt nu gällande bestämmelse skall varje termin anordnas ett lämpligt antal föreläsningar om de särskilda läroämnenas metodik. De sakkunniga vilja föreslå bibehållande av denna bestämmelse men anse sig böra utöka densamma med en föreskrift om föreläsningar över betydelsefullare metodiska frågor av allmän art. De sakkunniga tänka därvid närmast på vissa av de frågor, som avhandlas i § 46 av nu gällande läroverksstadga och som alla sammanhänga med den nygestaltning av skolornas inre arbete, som i nämnda paragraf anbefallés. Till ämnen, som här lämpligen kunna göras till föremål för föreläsning och diskussion, höra aktuella frågor rörande undervisningens didaktiska formgivning, förhållandet mellan lärarens muntliga undervisning och läroboken, lärjungarnas självverksamhet och den s. k. arbetsskolans principer, lärjungarnas enskilda arbete, lärostoffets sovring, undervisningens koncentration kring det väsentliga, lärjungarnas grupparbeten, skolbibliotekets användning och plats i skolarbetet, bruket av uppslagsböcker och kunskapskällor, de skriftliga arbetenas uppgift och förhållande till den övriga undervisningen, sätt att kontrollera lärjungarnas kunskaper m. m., allt frågor, där teori och praxis lämpligen bringas i samverkan. Till nu ifrågavarande grupp av föreläsningar kunna även hänföras frågor rörande besläktade eller eljest samhörande ämnens metodiska behandling. Bestämmelsen i § 167 i den nya läroverksstadgan lämnar här åtskilliga uppslag. Till metodiska överväganden inbjuda även skolans idrottsliv och friluftsverksamhet samt de vidgade anspråk på lärarens samverkan därvid, åt vilka den nya läroverksstadgan ger uttryck. För närvarande skall varje läsår anordnas dels en kurs i skolhygien, dels ock en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik. Härutinnan komma de sakkunniga icke att föreslå någon ändring. De sakkunniga hava redan i det föregående givit tillkänna sin uppfattning, att ju rikligare tillfälle som kan beredas lärarkandidaterna att aktivt deltaga i det arbete, som förekommer i kursen, desto större måste också utsikterna bliva, att arbetet skall kunna fängsla kandidaternas intresse, och desto rikare skall även behållningen av arbetet bliva. De sakkunniga vilja därför ur denna synpunkt föreslå en bestämmelse, att nu ifrågavarande kurser skola avslutas med ett förhör. Vad beträffar innehållet i de båda kurserna, torde kursen i muntlig framställningskonst, sådan den i regel varit anlagd, hava visat sig kunna tilldraga

35 sig lärarkandidaternas intresse och även i allmänhet givit god behållning. Däremot torde meningarna om den skolhygieniska kursens värde vara ganska delade. Framför allt har det klagats över att kursen i regel ej förmått fängsla kandidaternas intresse och därför icke heller lämnat någon verklig behållning. Till en del torde orsaken till detta förhållande vara att söka däri, att kandidaterna i regel endast som helt passiva åhörare deltagit i kursen och ej avfordrats någon redogörelse för vad de inhämtat. Till en del åter torde anledningen vara att söka i en mindre tillfredsställande planläggning av kursen. Denna har nämligen ej sällan begränsats till en kurs i skolhusets hygien. Andra synnerligen betydelsefulla sidor av skolhygien, såsom de, vilka avse skolarbetets planläggning och utförande ur hygienisk synpunkt, överansträngningsproblemet o. d., hava lämnats mer eller mindre obeaktade. Och likväl torde det förhålla sig så, att just dessa senare frågor äro mest ägnade att fängsla lärarkandidaternas intresse och uppmärksamhet, liksom de också i väsentligt högre grad än insikten i skolhusets hygien ha en omedelbar praktisk betydelse för den unge läraren. Såsom ytterligare exempel på lämpliga ämnen i kursen, vilken till sin allmänna läggning bör så anordnas och ledas, att den hos de blivande lärarna kan väcka intresse för skolhygien och grundlägga ett fruktbringande samarbete mellan lärare och läkare, må anföras följande: frågor rörande lärjungarnas kroppsliga tillstånd, såsom trötthetssymptom och abnormitet, samskoleväsendet från läkarsynpunkt och sexualpedagogiska riktlinjer; vägledning rörande vad som bör iakttagas i fråga om smittosamma sjukdomar, t. ex. tuberkulos, samt belysande redogörelse för skolläkarens uppgift och formerna för hans verksamhet. I 1905 års kungörelse var ännu föreskrivet, att till den teoretiska kursens föreståndare skulle av varje lärarkandidat inlämnas en av honom författad uppsats över något allmänt pedagogiskt eller metodologiskt ämne, men denna bestämmelse avlägsnades ur stadgan år 1915. Anledningen härtill synes hava varit dels den omständigheten, att den teoretiska kursen, med vilken nämnda åliggande ansågs närmast sammanhöra, då avvecklades, dels, i sin mån, det ringa intresse lärarkandidaterna i allmänhet ägnade denna uppgift, och detta torde i sin ordning hava berott på den svaga teoretiskt pedagogiska underbyggnad, som då i allmänhet hos dem förefanns. Med den förstärkning i sistnämnda avseende, som de sakkunniga föreslagit, och kursens omläggning till att mera åsyfta den uppfostrande sidan av skolans verksamhet inträder emellertid frågan i ett väsentligen förändrat läge, och de sakkunniga finna under sådana omständigheter helt naturligt, att lärarkandidat mot slutet av sin utbildning skall befinnas såväl iståndsatt som villig att, i form av en redogörelse för viss eller vissa sidor av det arbete, i vilket han under sitt utbildningsår deltagit, lämna ett skriftligt arbete, vittnande om hans pedagogiska förmåga och uppfattning. Betydelsen av en sådan prestation är enligt de sakkunnigas mening mycket avsevärd, främst för lärarkandidaten själv, som föranledes att självständigt reflektera över hithörande frågor, men även för kursföreståndaren och handledaren, vilka härigenom kunna erhålla en närmare inblick i hans lä-

36 rarpersonlighet. De sakkunniga hava styrkts i denna uppfattning genomi erfarenheter från motsvarande institutioner utomlands och särskilt i våra grannländer, där mycken vikt lägges på denna del av utbildningen.

6. Betyg över genomgången kurs. (§ 12.) Enligt nu gällande provårsstadgor (§ 13 mom. 3) äro följande betygsgrader föreskrivna: i fråga om undervisningsskicklighet: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd ; i fråga om fallenhet för lärarkallet: Utmärkt, Mycket god, God, Mindre god; i fråga om nit: Berömligt, Med beröm godkänt, Godkänt, Icke godkänt. Beträffande undervisningsskickligheten skola vitsord avgivas dels i allmänhet, dels med avseende på olika ämnen. Under hänvisning till vad som ovan (sid. 11—13) yttrats angående provårsbetygen och den praxis, som vid bestämmandet och uppskattningen av dessa gjort sig gällande, vilja de sakkunniga i denna viktiga och icke så litet omdebatterade fråga som sin allmänna uppfattning framhålla, att de för närvarande officiellt föreskrivna betygsgraderna i intet avseende böra ökas utan snarare inskränkas. Den tendens att ytterligare nyansera betyg, som inom undervisningsväsendet ganska allmänt förekommer, torde bero på en hos läraren förefintlig lovvärd önskan att utdela så rättvisa vitsord som möjligt och väl även på den föreställningen, att lättnad härigenom skulle uppstå för den betygsgivande. Erfarenheten har emellertid enligt de sakkunnigas mening visat, att ett rikt detaljerat betygssystem framkallar en allt starkare känsla av behov att skipa ännu större rättvisa och därmed även en strävan efter ytterligare nyansering — det må vara nog att hänvisa till de vid våra skolor enligt praxis förekommande med allehanda fråge-, plus- och minustecken försedda betygsuttrycken — ända till dess förhållandena bliva ohållbara och framkalla önskan om en återgång till enklare och klarare linjer. Vad den förmenta lättnaden beträffar, förhåller det sig enligt de sakkunnigas mening, i detta avseende liksom i många andra, så, att det blir svårare att välja, när man har mycket att välja på, och att i varje fall anspråken på den betygsättande bliva flera och större. Gäller nu allt detta om betyg i allmänhet, så gäller det i ännu högre grad om betygen i lärarkursen, där det därjämte är av synnerlig vikt att icke genom det framhävande av betygens betydelse, som måste ligga i ett starkt detaljerat betygssystem, ge stöd åt den uppfattningen, att det här verkligen skulle vara fråga om ett slutgiltigt omdöme över den blivande lärarens duglighet. En säkrare uppskattning därom bör i stället överlämnas åt framtiden. På grund härav hava de sakkunniga i fråga om betyget för fallenhet, som bör innebära ett totalomdöme om lärarpersonligheten, grundat på iakttagelser

37 i fråga om lärarkandidatens arbete och personliga uppträdande, icke funnit sig kunna tillmötesgå framställda önskningar om införande av mellangrader. Fättas detta betyg på nu nämnt sätt, måste det nämligen ligga i dess natur att icke låta minutera ut sig i småbetyg. Om detta betyg, som alltid i sig kommer att innebära något av en subjektiv förväntning, gäller, att ju mera det detaljeras, desto mera kommer det att förlora av sin verkliga innebörd, och desto större och mera oberättigad roll kan det komma att spela såsom avgörande för lärarkandidatens framtid. Vad angår vitsorden för undervisningsskicklighet i de särskilda ämnena, anse de sakkunniga, utgående från ovan angivna allmänna ståndpunkt rörande önskvärdheten att icke utöka betygens antal, att det uttryckligen bör bestämmas, att i varje ämne skall givas endast ett betyg för realskolan och ett för gymnasiet resp. ett för seminariets övningsskola och ett för seminariet, detta så mycket hellre som det enligt de sakkunnigas mening framgår av vederbörande formulär, att detta tillvägagångssätt är vad som gällande stadgor redan nu avse. Beträffande återigen allmänt vitsord för undervisningsskicklighet har framhållits, att detsamma vore tämligen överflödigt, om det, såsom förmenats, skulle blott utgöra ett slags medeltal av vitsorden i de olika ämnena. De sakkunniga få dock såsom sin åsikt uttala, att nämnda vitsord uppenbarligen icke kan hava varit avsett att utgöra ett matematiskt medeltal utan i allmänhet är att betrakta som ett kort och sammanfattande omdöme om lärarkandidatens undervisningsförmåga och såsom sådant av praktiskt värde för belysande av en viss sida av hans lärarpersonlighet. En indirekt betydelse får för övrigt detta betyg därigenom, att dess tillvaro bidrager till att hålla fallenhetsbetyget fritt från en eljest nära till hands liggande, alltför stark och därför vilseledande inblandning av synpunkter rörande undervisningsskicklighet. Betyget i fråga bör alltså enligt de sakkunnigas mening bibehållas. Då de sakkunniga finna angeläget, att lärarkandidaterna skola bliva i tillfälle att så långt som möjligt handhava en lärares uppgifter i allmänhet, deltaga i upprätthållande av ordning och tukt och medverka vid bestämmande av vitsord m. m., synes det de sakkunniga bliva en konsekvens härav, att kandidaterna i likhet med lärarna erhålla vitsord även över sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem upprätthålla ordning. Säkerligen är också ett sådant betyg ägnat att höja deras intresse för dessa sidor av lärarens verksamhet. För deras förmåga i nämnda två närbesläktade avseenden torde emellertid ett gemensamt betyg vara tillfyllest och mellangrader ej behövliga. Under diskussionen om provårsbetygen har även framkastats, att dessa icke, såsom nu är föreskrivet, borde bestämmas av föreståndaren ensam efter samråd med de handledande lärarna utan av föreståndaren och de senare gemensamt. De sakkunniga finna emellertid betänkligt att bryta den nuvarande enhetligheten och befara, att det föreslagna förfaringssättet är mera ägnat att leda till misstag och ojämnheter. För att emellertid i viss mån tillmötesgå nämnda önskemål, i vad det kan vara berättigat, vilja de sakkunniga föreslå, att det uttryckligen i stadgan ålägges handledande lärare att till protokollet låta an-

38 teckna avvikande mening, där sådan förekommer. För att bidraga till att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig betygsnivå skulle de sakkunniga dessutom finna önskvärt, att efter varje termins slut en översikt av de vid samtliga utbildningsanstalter utdelade vitsorden genom skolöverstyrelsens försorg tillställdes rektorerna vid dessa läroanstalter. I § 13 mom. 4 av nu gällande stadga föreskrives, att, för att provar skall anses vara vederbörligen genomgånget, fordras bland annat godkänt betyg för undervisningsskicklighet i minst två läroämnen. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid sådant vitsord krävas i vart och ett av de ämnen, som kursen omfattat. Det synes nämligen de sakkunniga principiellt oriktigt, att en lärarkandidat, som visat sådan svaghet i ett av sina ämnen, att han däri icke erhållit godkänt vitsord, skall kunna förklaras hava vederbörligen genomgått lärarkurs. Den föreslagna ändringen torde i varje fall medföra den nyttan att avhålla lärarkandidater från att obetänksamt anmäla sig till lärarkurs i ett tredje ämne, som de icke tillräckligt behärska.

7. Avkortad lärarkurs. (§§ 13 och 14.) Alltsedan provårets tillkomst har det varit föreskrivet, att det skulle genomgås under två terminer i följd. Det låg också i själva provårets namn och uppgift, att avsikten var, att det skulle så allsidigt som möjligt bereda kandidaterna tillfälle att under ett läsårs egenartat gestaltade förlopp leva sig in i en fullständig skolorganisms liv och arbete. Emellertid inträffade det redan tidigt, att en eller annan lärarkandidat, som började sitt provar med någon läagre praktisk lärarverksamhet bakom sig, efter någon tids provårsarbete — vinligen en termin — ansågs redan hava ådagalagt så stor erfarenhet och s a k lighet, att han icke behövde fortsätta sitt provar. I sådant fall beviljade Kungl. Maj:t på därom gjord och av provårsföreståndaren tillstyrkt ansölan rätt för vederbörande kandidat att efter en termins provårsarbete undfå betyg över fullständigt genomgången provårskurs. Dylika fall hörde emeLlertid till undantagen och förekommo ungefär lika sparsamt som de fullständ.ga dispenserna från provar. Emellertid inträffade det i allt flera och flera fall, att lärarkandidater omedelbart efter avlagd akademisk examen och således utan att hava genomgått provar inträdde i tjänstgöring vid läroverken. Sirskilt ofta hände, sedan de kommunala mellanskolorna tillkommit, att dylika kandidater efter någon tids tjänstgöring blevo ordinarie ämneslärare. På deta och liknande sätt uppstod en alltjämt växande grupp av lärarkandidater, vika under en längre tid, ofta 4—5 år, redan varit ute i lärartjänst, innan de mmälde sig till genomgående av provar. I samma mån så skedde, befanns let önskvärt att ge anordningen med provar på endast en termin en fastare organisation. Och så tillkom omsider bestämmelsen i § 2 mom. 3 av nu gällarde provårsstadga, enligt vilken lärarkandidat, vars provar är helt och hållet firlagt till läroverk resp. folkskoleseminarium och som under längre tid med goda

39 vitsord tjänstgjort vid under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalt eller bestritt viss prästerlig tjänstgöring, må kunna av överstyrelsen erhålla rätt att genomgå provar på en termin. Under det att tidigare — som redan nämnts — ansökningar om rätt att genomgå provar på en termin prövades först efter det att kandidaten börjat detsamma och hunnit visa sin duglighet, blev det nu bestämt, att kandidat, som önskade genomgå provar på en termin, skulle redan vid sin anmälan till provar göra ansökan därom hos skolöverstyrelsen, som skulle besluta i frågan, och detta redan i samband med att överstyrelsen lämnade kandidaterna hänvisningar till provårs genomgående. De sålunda vidtagna anordningarna gjorde enterminsprovåret från att hava varit en undantagsföreteelse till en' fast och ordinarie institution. Anledningen till det sålunda inträffade låg uppenbarligen däri, att, i samma mån som antalet enterminskandidater växte, det för provårsföreståndaren blev nödvändigt att på förhand kunna i fråga om provårsarbetets planläggning vidtaga nödiga mått och steg. Även för kandidaten själv uppstod helt naturligt en önskan att med hänsyn till framtida tjänstgöring få visshet om hur lång tid hans provar skulle omfatta. Den form av provåret, som på detta sätt uppstått, har emellertid medfört avsevärda olägenheter och i väsentlig mån avlägsnat provåret från dess ursprungliga gestaltning. Kursen sjunker ned, såsom framhållits, från att vara en grundläggande utbildningskurs till att bliva en nödtvungen och illa sedd provtjänstgöring för att få ett betyg. Det ligger också i sakens natur, att en provårskurs, koncentrerad till en så kort tidrymd som en termin, kommer att medföra en anhopning av olika arbetsuppgifter, som måste för kandidaten bliva synnerligen betungande och vålla jäkt och oro samt icke giva honom tillfälle till det småningom skeende inväxande i läroverkets liv och arbete, som provåret avser att åstadkomma. Ur denna synpunkt kan man säga, att nu ifrågavarande enterminskurser egentligen strida mot provårets idé. Då, såsom de sakkunniga vid upprepade tillfällen framhållit, det enligt de sakkunnigas mening är i hög grad önskvärt, att kandidaterna under sin utbildningskurs bliva i tillfälle att så allsidigt som möjligt stifta bekantskap med en lärares gärning i dess helhet, även med dess mera uppfostrande sida, är det uppenbart, att de sakkunniga uti enterminsprovåret måste se ett väsentligt hinder för lärarkursens rationella utgestaltning. Därtill kommer, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, nämnda, till hälften avkortade provar, som under nuvarande förhållanden är och måste bliva en verklig snabbkurs, för de däri deltagande lärarkandidaterna i allmänhet medfört höggradig ansträngning och i vissa fall överansträngning. Man skulle kanhända möjligen förmena, att arbetet ej skulle bliva så betungande för dylika lärarkandidater, vilka i allmänhet hava en längre tjänstgöring bakom sig, men härvid är bland annat att märka, att det visat sig, att dylika kandidater ej sällan under sin föregående tjänstgöring grundlagt vissa mindre goda vanor, vilkas bortarbetande kräver både arbete och tid. Men icke blott för lärarkandidaterna medför enterminskursen olägenheter. Även för arbetet vid den läroanstalt, till vilken kursen är förlagd, åstadkommer

40 densamma svåra rubbningar genom den anhopning av tillfällen, då undervisningen i de olika klasserna måste läggas i enterminskandidaters händer, samt i övrigt genom den prägel av jäkt och oro, som anordningen medför. Därtill kommer svårigheten för de handledande och bedömande lärarna att på så kort tid kunna bilda sig något omdöme om kandidaternas prestationer. Denna vansklighet växer i den mån dessa omdömen tilläggas större betydelse för kandidatens framtid. Av de anmärkningar, som från föreståndarnas sida framkommit mot den nuvarande provårsanordningen, hava också inga framförts med sådan styrka som de, vilka gällt enterminsprovåret. Avkortad Vid övervägande av vilka åtgärder som borde vidtagas för avlägsnande av lälarkandiZ- ^ e m e c * en terminssystemet förenade olägenheterna, hava de sakkunniga först ter, vilka äro fäst sin uppmärksamhet vid den grupp av lärarkandidater, vilka under någon * tiTfJfZT9 längre tid, minst tre ä fyra läsår, bestritt tjänstgöring vid under skolöverläroanstalt, styrelsens inseende stående allmänna eller enskilda läroanstalter och fort(K °kursn)erad faran<^e bestrida sådan tjänstgöring. De flesta av dessa kunna endast med kännbara uppoffringar avbryta sin tjänstgöring för att genomgå provar. Åtskilliga av dem hava redan bildat familj, flera äro ordinarie ämneslärare vid den skola, där de tjänstgöra. Detta senare är ej sällan fallet med lärare vid kommunal mellanskola, högre folkskola och flickskola m. fl, läroanstalter. De hava emellertid ej gått provar, och behovet att göra detta inställer sig i regel förr eller senare. De sakkunniga hava i fråga om dylika lärare tänkt sig en anordning, som ginge ut på att åstadkomma ett slag av samverkan mellan arbetet i den praktiska lärarkursen och den tjänstgöring kandidaten på egen hand bestrider, en samverkan, som skulle medföra, att de båda verksamhetsformerna finge ömsesidigt befrukta varandra. I sådant syfte vilja de sakkunniga föreslå, att lärarkandidat, som önskar genomgå praktisk utbildningskurs och som fullgör självständig lärartjänstgöring vid annan läroanstalt, skall kunna få genomgå sin utbildningskurs samtidigt med att han fortfarande bestrider sagda tjänstgöring. De sakkunniga hava tagit i övervägande, huruvida någon skillnad mellan högre och lägre, under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter skall göras i fråga om sådan tjänstgöring, men kommit till det resultat, att om blott någon del av tjänstgöringen varit förlagd till stadium över den egentliga folkskolan, någon klassificering eller uteslutning i övrigt icke är erforderlig. Enligt de sakkunnigas mening böra nämligen den pedagogiska skolning och de erfarenheter, som förvärvas inom en sådan läroanstalt vilken som helst, kunna, om de väl tillgodogjorts och äro förenade med god fallenhet för lärarkallet, bilda en lämplig grundval för en kurs av här ifrågavarande slag. Den yttre tidsramen för en dylik utbildningskurs skulle utgöras av en vårtermin och en därefter följande hösttermin. Denna ordning är vald därför, att med den organisation av kursen, som de sakkunniga tänkt sig, huvudparten av kandidatens undervisning under den praktiska kursen skulle falla mot slutet av den andra terminen, och att en dylik undervisning skulle bereda utbildningsanstalten mindre olägenheter vid slutet av höstterminen än vid slutet av vårterminen. Även för den läroanstalt, till vilken kandidaten har sin tjänstgöring

41 förlagd, skulle en dylik anordning vara förmånligare än kombinationen hösttermin-vårtermin och detta därför, att olägenheterna för läroanstalten äro mindre, om kandidaten är frånvarande från sin tjänst några veckor under senare hälften av höstterminen, än om frånvaron inf olle under senare delen av vårterminen. I övrigt hava de sakkunniga tänkt sig kursen anordnad på följande sätt. Vid början av den första terminen (vårterminen) är kandidaten under 3 a 4 veckor tjänstledig från sin lärarbefattning — hans lektioner torde i regel kunna övertagas av några bland läroanstaltens övriga lärare —• och uppehåller sig under denna tid vid utbildningsanstalten, där han efter föreståndarens bestämmande åhör undervisningen i de ämnen, hans lärarkurs skall omfatta (2 a 3), samt deltager i övrigt i de i lärarkursen förekommande sammanträdena och konferenserna m. m. Därjämte bör han ock, på det att föreståndaren må få tillfälle att bilda sig någon föreställning om lärarkandidatens under föregående tjänstgöring vunna utbildning, en eller annan timme meddela undervisning i vart och ett av sina ämnen. Därefter återvänder han till den läroanstalt, där han har sin egen tjänstgöring. De sakkunniga föreställa sig, att de intryck och lärdomar kandidaten nu medför från sitt besök vid lärarkursen skola bliva en eggelse för honom att vid sin fortsatta tjänstgöring ägna denna en skärpt, mera ingående uppmärksamhet och därvid även söka tillgodogöra sig vad han vid lärarkursen inhämtat. För att bereda kandidaten ett ytterligare incitament härtill hava de sakkunniga föreslagit, att kandidaten skall efter utgången av vårterminen i uppsatsform avfatta en redogörelse för en eller annan sida av sin lärarverksamhet samt före höstterminens början överlämna densamma till kursföreståndaren, för vilken den bör kunna bliva i någon mån vägledande, när det gäller att ordna fortsättningen av kandidatens kurs och att bedöma hans arbete. Kursen fortsattes och avslutas under senare hälften av höstterminen, då kandidaten har att åter infinna sig vid utbildningsanstalten, där han under en tid av intill 4 veckor själv meddelar undervisning under sammanlagt minst 4 timmar i vart och ett av de läroämnen, som ingå i hans kurs. Givetvis bör kandidaten, så långt tillfälle därtill erbjuder sig, även under detta sitt besök vid utbildningsanstalten åhöra där meddelad undervisning och deltaga i kursarbetet i övrigt. Efter avslutad kurs erhåller kandidaten betyg över genomgången lärarkurs enligt särskilt formulär. Vid vitsordens bestämmande skall om möjligt samråd äga rum med rektor eller föreståndare vid den läroanstalt, där kandidaten tjänstgör eller senast tjänstgjort som lärare. Ett dylikt samrådande synes de sakkunniga värdefullt i främsta rummet därför, att de vitsord, som på detta sätt tilldelas lärarkandidaten, komma att bygga på en vidare och säkrare erfarenhetsbasis. De sakkunniga förutsätta därvid, att nämnde rektor eller föreståndare särskilt med hänsyn därtill, att han i sinom tid har att medverka vid kandidatens bedömande, kommer att känna sig uppfordrad att med skärpt uppmärksamhet följa lärarkandidatens tjänstgöring och därunder göra iakttagelser, som i sin ordning kunna verka befruktande på arbetet vid skolan i övrigt. Genom nu antydda anordning skulle samtidigt åvägabringas en när-

42 mare förbindelse mellan lärarutbildningsanstalterna och övriga skolor, viilken ur åtskilliga synpunkter synes de sakkunniga värdefull och önskvärd. Innan slutligt betyg avgives, skall kandidaten såväl styrka, att han avlagt samtliga de för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk föreskrivna kunskapsprov som ock förete intyg om att han förvärvat de insikter och färdigheter, som de i lärarkursen ingående kurserna i skolhygien och muntlig framställningskonst avse att bibringa. De sakkunniga hava i det föregående utgått ifrån att lärarkandidat, som här är i fråga, fullgör tjänstgöring vid annan läroanstalt under hela den tid hans lärarkurs avser. Emellertid hava de sakkunniga även övervägt det fallet, att kandidatens tjänstgöring skulle komma att upphöra med vårterminen. Bör detta bliva ett hinder för kandidaten att avsluta sin lärarkurs under påföljande hösttermin, då han alltså skulle vara utan anställning som lärare? De sakkunniga hava därvid kommit till den uppfattningen, att kandidaten i ett sådant fall som detta icke bör förvägras avsluta sin kurs, såsom om han fortfarande varit anställd som lärare. Av denna anledning bör lärarkandidat kunna bliva hänvisad till lärarkurs av nu ifrågavarande slag, även om han vid anmälan till kursen ej kan styrka, att han kommer att under höstterminen innehava anställning som lärare. Avkortad Vad beträffar de lärarkandidater, som, utan att hava genomgått lärarkurs, ^•Trkanlr kestertt; någon tids tjänstgöring vid läroverk men av en eller annan anledning dater, vilka upphört med densamma, hava de sakkunniga tänkt sig, att om dylika kandi^nlrli ^ a t e r ö n s k a genomgå lärarkurs utan att samtidigt bestrida lärartjänst, skulle i skicklighet, regel tillämpas de bestämmelser, som gälla om lärarutbildning i allmänhet. (Halvårskurs.) j j e s s a kandidater skulle alltså i vanlig ordning anmäla sig till genomgående av lärarkurs och i vanlig ordning erhålla hänvisning. Skulle, sedan kursen fortgått någon tid, det visa sig, att en eller annan av kandidaterna — de sakkunniga tänka sig, att det alltid kommer att stanna vid ett mycket ringa antal fall — besitter synnerligen goda förutsättningar för lärarkallet, skulle en dylik kandidat, efter tillstyrkande av kursföreståndaren, kunna av skolöverstyrelsen medgivas rätt att, efter att hava deltagit i lärarkursen under endast en termin, undfå betyg över fullständigt genomgången lärarkurs. Det är dock icke de sakkunnigas mening, att beträffande dylika kandidater skulle tillämpas en anordning av utbildningskursen motsvarande den, som förekommer i fråga om de nuvarande enterminskandidaterna. Det vore sålunda icke meningen att för dessa kandidaters räkning, såsom fallet för närvarande är med enterminskandidaterna, åstadkomma en starkt koncentrerad miniatyrkurs med en anhopning av auskultationer, undervisning, kurser och sammanträden. Kursen skulle tvärtom i det stora hela förlöpa för dessa kandidater efter enahanda plan, som följes i fråga om de kandidater, vilka genomgå sin kurs under två terminer. När kursföreståndaren hunnit bilda sig tillräckligt vägledande omdöme om kandidatens skicklighet, så att han tror sig kunna konstatera hos kandidaten förefintligheten av den utbildning, som lärarkursen i allmänhet avser att åstad-

43 komma, skulle tiden vara inne för kandidaten att göra sin hemställan till överstyrelsen om kursens avslutande med den då löpande terminen. Funne överstyrelsen skäl bevilja denna, hade föreståndaren sedermera vid terminens slut att, med ledning av de av honom gjorda erfarenheterna beträffande kandidaten, för denne utfärda betyg över fullständigt genomgången kurs. Givetvis kunde det i vissa fall bliva nödvändigt, att en eller annan mindre omläggning av den ursprungliga planen företoges, t. ex. för att bereda kandidaten tillfälle att meddela något mera undervisning i ämne eller å stadium, som enligt den ursprungliga planen huvudsakligen skulle hava förekommit under den senare terminen. Detta förhållande torde emellertid icke kunna medföra någon större olägenhet, i synnerhet som det väl kan antagas, att föreståndaren i regel redan vid kursens början skaffar sig kännedom om huruvida någon kandidat har för avsikt att söka få sin kurs avkortad och följaktligen också redan från början kan vidtaga en eller annan anordning, som kan underlätta den tilltänkta avkortningen. De sakkunniga finna sig böra här betona, att de vid framläggandet av det förslag, för vilket nu senast redogjorts, letts av den uppfattningen, att i fråga om lärarkandidat, som visat sig äga synnerligt goda förutsättningar för lärarkallet, föga eller intet står att vinna genom ett minutiöst fasthållande vid eljest önskvärda former och anordningar inom lärarkursen. Vad som i ett eller annat avseende ej medhinnes, torde för en dylik kandidats blivande lärargärning liksom också för hans bedömande vara utan större betydelse.

8. Ekonomisk ersättning åt lärarkandidaterna. (§15.) De sakkunniga få till en början erinra om att lärarkandidaterna tidigare under provåret åtnjutit viss ekonomisk ersättning men att denna sedermera upphört att utgå. Redan åtskilliga gånger från slutet av 1860-talet (se sid. 105 i den historiska översikten) och regelbundet från och med höstterminen 1875 till och med höstterminen 1881 anvisades nämligen till uppmuntran för lärarkandidater, som fullständigt genomgått sin provårskurs och därunder jämte god fallenhet för lärarkallet ådagalagt synnerlig flit och håg för vinnande av praktisk lärarutbildning, vissa belopp till provårsläroverken. Såvitt av de kungl. breven angående dessa medel och av andra handlingar framgår, synes i regel varje godkänd lärarkandidat efter avslutad, fullständig provårskurs hava erhållit en sådan gratifikation av omkring 200 kronor (vanligen 200, ibland 250 och någon gång 150). Om anledningen till denna anordnings upphörande hava inga upplysningar kunnat vinnas vare sig i riksdagshandlingar eller annorstädes. Under hand hava emellertid de sakkunniga inhämtat, att upphörandet stått i sammanhang med svårigheterna i vissa fall att skilja mellan de av dylik ersättning förtjänta och de därav icke förtjänta.

44 Emellertid har sedermera, såsom redan i inledningen framhållits, tid efter annan vid diskussioner om provåret den frågan framkastats, om icke lärarkandidaterna ånyo borde erhålla något slags ekonomisk ersättning under provåret, och då de sakkunniga funnit sig föranlåtna att nu framlägga förslag härom, har det skett på de grunder, som här nedan angivas. Såsom känt är, nödgas flertalet av våra blivande läroverkslärare sätta sig i skuld för att kunna avlägga erforderliga akademiska examina och prov. När nu den åsyftade slutexamen är absolverad, inträffar för många av dem en bland de mest kritiska perioderna under deras — ekonomiskt sett — vanskliga bana, i det långivarna visa sig angelägna om lånens inbetalning eller amorteringarnas påbörjande och läraraspiranterna på grund av dessa och andra omständigheter äro ivriga att förvärva inkomster. I stället måste de underkasta sig ännu ett års utbildning, då bekymren för uppehället ytterligare skärpas, helst som ungefär halva antalet av dem hänvisas till huvudstaden med dess höga levnadskostnader och därmed dragas ur en miljö, där de kunnat inrätta sig billigare. På grund härav, bland annat, framväxer mot provåret den stämning av olust, som ganska allmänt omvittnats och som åstadkommer, att åtskilliga uppskjuta denna utbildning mycket länge och att andra aldrig komma sig för att förvärva densamma. Såsom framgår av uttalanden vid 1926 års provårsmöte, är det flera föreståndares mening, att nämnda missförhållande skulle till stor del upphöra, om lärarkandidaterna kunde erhålla något slags ekonomisk ersättning under utbildningskursen, och de sakkunniga hava med stöd härav och på grund av det ovan anförda kommit till den övertygelsen, att här föreligga såväl ömmande omständigheter — med hänsyn till lärarkandidaterna — som ock klokhetsskäl — med hänsyn till önskvärdheten för vårt högre undervisningsväsen av ett gott resultat av denna viktiga utbildning — som tala för åtgärder i den angivna riktningen. Kunna sålunda behovet och önskvärdheten av en dylik ersättning amses påvisade, återstår att undersöka, huruvida ett ingripande av denna art är förenligt med principerna för statens understödjande verksamhet överhuvud taget, med andra ord huruvida staten inom andra områden genom direkta understöd medverkar för att bereda ekonomisk lättnad åt personer, som utbilda sig för anställning i offentlig tjänst. Enligt de sakkunnigas mening kan det visas, att så är förhållandet i ett flertal fall, som äro mer eller mindre jämförliga med det nu föreliggande. Så utgår årligt statsstipendium av i medeltal 200 kronor till blivande folkskollärare och dylikt stipendium av i medeltal 180 kronor till blivande småskollärare. De för ändamålet beviljade anslagen utgöra för år 1928—29 resp. 223,500 och 72,000 kronor. E t t ännu påtagligare exempel erbjuder den kurs, som upprättats för utbildande av lärare vid lärlings- och yrkesskolor och vid vilken deltagarna erhålla såväl resekostnadsersättning som dagarvode (med 5 kronor för dag). Visserligen omfattar denna kurs en betydligt kortare tid än provåret, men det kan icke förnekas, att principen om ersättning av det slag, som nu ifrågasattes, härmed kan anses hava slagit igenom. Slutligen må erinras om att statsmedel

45 utgå som ersättning åt deltagare i tillfälliga kurser, särskilt s. k. sommarkurser, såsom nykterhetskurser och fortbildningskurser m. m. De sakkunniga anse sig böra tillägga, att ersättning under utbildningstid förekommer jämväl inom andra förvaltningsområden. Sålunda åtnjuta aspiranter vid postverket under tre månaders teoretisk elevkurs ett underhållsbidrag av 4 kronor för dag jämte resekostnadsersättning och under sex månaders praktisk kurs ett arvode av 180 kronor för månad samt under en väsentlig del av tjugu månaders assistentkurs omkring 9 kronor för dag. Liknande förhållanden äro rådande vid telegrafverket och tullverket. I samma syfte må till sist erinras om förberedelsen för domarkallet. Sedan aspiranten avlagt sin teoretiska examen, genomgår han under en tid, vanligen omkring tre år, praktisk utbildning i domsaga, med förordnande i regel såsom notarie under senare (större) delen därav, och åtnjuter härför — förutom dyrtidstillägg — såsom andre notarie ett årligt arvode å 1 800 kronor (därav 1 000 kronor av statsmedel) och såsom förste notarie ett arvode å 2 400 kronor (helt av statsmedel), allt med viss förhöjning i nordliga delar av landet. Må vara att förhållandena i flera avseenden avvika från lärarkursens, men det är dock i det ena som i det andra fallet fråga om praktisk utbildning efter avlagd examen. Såsom framgår av redogörelsen för provårsinstitutionen i främmande länder (se bil. 4 ) , utgår också i flertalet av dessa sådan ersättning till blivande lärare vid högre skolor, ibland med mycket avsevärda belopp. Man kan nu måhända vänta den invändningen, att i tider, då tillströmningen till provåret är så stark som för närvarande, det kan synas obehövligt att -bereda lärarkandidater särskild ersättning. Det bör emellertid icke förbises, att det finnes åtskilliga läraraspiranter, vilkas ekonomiska ställning icke medgiver dem att bekosta sig ytterligare ett utbildningsår, men vilka trots konkurrensen skulle hava blivit hänvisade till lärarkurs, om de anmält sig till sådan. Och då det nu sannolikt bland dessa finnes personer med särdeles goda pedagogiska förutsättningar, så ligger det i det allmännas intresse att såvitt möjligt undanröja förefintliga hinder för dessa att snarast möjligt helt avsluta sin utbildning. De sakkunniga, som alltså äro övertygade om det lämpliga och berättigade i beredande av ekonomisk ersättning åt lärarkandidater under genomgåendet av deras lärarkurs, övergå därefter till att taga i övervägande den form, vari en sådan ersättning bör utgå. Härvid ligger närmast till hands att tänka på stipendievägen. I denna forms användande ligger emellertid underförstått, att endast ett fåtal, såsom i fråga om skolstipendier, eller åtminstone endast flertalet, såsom förhållandet är i fråga om nyssnämnda stipendier vid seminarierna, skulle komma i åtnjutande av ekonomisk ersättning. Men då de sakkunniga skulle anse i princip olämpligt och praktiskt taget ytterst svårt att — utom i det fall, som framgår av nedanstående förslag till villkor — skilja mellan mer eller mindre förtjänta kandidater bland sådana, som göra sin plikt efter bästa förmåga, hava de sakkunniga, med hänsyn jämväl till vad ovan blivit upplyst om

46 tidigare erfarenhet av sådana svårigheter, avstått från att föreslå nämnda form. Därnäst kunde utverkande av ett i vanlig ordning, för varje månad utgående arvode komma i åtanke, men då de sakkunniga hava funnit nödvändigt att för ersättningens erhållande uppställa ett villkor, vars uppfyllande icke kan konstateras, förr än den tid förflutit, som ersättningen avser, har ej heller denna utväg synts lämplig. Under sådana omständigheter anse sig de sakkunniga böra anknyta till förutvarande förhållanden i detta avseende, då medlen utgingo som ett slags uppmuntran, och föreslå därför, att ersättningen tilldelas lärarkandidaterna under form och namn av en gratifikation, vilken vid termins slut uppbäres av lärarkandidat, som i vanlig ordning genomgår kursen på två terminer eller, jämlikt § 14 av den föreslagna stadgan, på en termin. Såsom villkor för en sådan gratifikations erhållande vilja de sakkunniga föreslå, att föreståndaren för lärarkursen i sin rekvisition av beloppet, vilken kan ske i samband med rekvirerandet av övriga provårsmedel, intygar, att vederbörande lärarkandidat med nit och skicklighet fullgjort sitt arbete under terminen. Vad beloppet av den sålunda ifrågasatta gratifikationen beträffar, hava de sakkunniga å ena sidan velat avväga den så måttfullt som möjligt för att befordra detta högst behjärtansvärda ändamål och å den andra sidan icke ansett sig kunna göra den så knapp, att den bleve utan nämnvärdare betydelse, samt på grund härav stannat vid att som lämpligt belopp föreslå 300 kronor för varje termin. De lärarkandidater, som i vanlig ordning genomgått lärarkurs under två terminer, skulle alltså efter vardera terminen erhålla en gratifikation av 300 kronor, och de, som jämlikt § 14 av stadgan genomgått sådan kurs på en termin, en gratifikation av likaledes 300 kronor. Däremot anse de sakkunniga icke befogat, att de lärarkandidater, som genomgå kombinerad lärarkurs jämlikt § 13 av den föreslagna stadgan, skulle erhålla någon gratifikation. Under vårterminen åtnjuta de arvode av anställning som lärare, och även om de under höstterminen icke fortfara därmed, så är fördelen att få genomgå lärarkurs på här ifrågavarande sätt så stor, att någon sådan gratifikation icke bör ifrågakomma. Angående det årliga anslag, som blir erforderligt för den ovan- ifrågasatta gratifikationen, få de sakkunniga hänvisa till sin framställning här nedan (sid. 71). I samband med nu berörda fråga om arvode åt lärarkandidaterna vilja de sakkunniga till behandling upptaga ett därmed i viss mån sammanhängande önskemål, som framförts från flera håll, särskilt från läraraspiranternas sida, och som innebär, att lärarkandidater skulle i största möjliga utsträckning under utbildningskursen erhålla förordnande vid vederbörande utbildningsanstalt såsom vikarier, extralärare eller timlärare, varvid den med förordnandet förbundna undervisningen samtidigt skulle betraktas och behandlas som vanliga, i lärarkursen ingående serier. Såsom grunder för en sådan anordning har

47 i huvudsak anförts, att lärarkandidaten härigenom skulle vinna en ställning, som mera närmade sig lärarens, och erhålla en allsidigare utbildning än den, som eljest kan komma i fråga, varjämte ock såsom ett bidragande skäl hänvisats till den uppmuntrande inverkan, som någon ekonomisk ersättning skulle för kandidaten innebära. De sakkunniga få till en början framhålla, att ifrågavarande förordnanden kunna vara av två, praktiskt sett mycket olika slag, det ena omfattande tillfällig, vanligtvis kortare tjänstgöring och i allmänhet ej förutsedd vid terminens början, det andra utgörande mera stadigvarande anställning, i normala fall omfattande minst en termin och före terminens början av skolöverstyrelsen beslutad. Vad de smärre förordnandena angår, har det, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, sedan mycket länge vid provårsläroverken förekommit, att då lärare på grund av sjukdom eller andra oförutsedda anledningar blivit hindrade att fullgöra sin tjänstgöring och fullt kompetenta ersättare icke funnits att tillgå, lärarkandidater förordnats att helt eller delvis uppehålla befattningarna. Då detta förfaringssätt veterligen fortgått utan anmärkning — det har tvärtom ansetts som ett av provårsläroverkens företräden att äga tillgång till denna utväg -— så finna de sakkunniga lämpligt, att ifrågavarande förhållanden ordnas som hittills. De sakkunniga vilja endast tillägga, att om sådan tillfällig tjänstgöring eller någon del därav i vissa fall lämpligen kan betraktas som fullgjord serie i lärarkursen, så är enligt de sakkunnigas mening intet att erinra däremot. Vad återigen de längre, i vanlig ordning meddelade förordnandena beträffar, synas åtskilliga betänkligheter, av såväl principiell som praktisk innebörd, lägga hinder i vägen för en sådan anordnings sättande i system i någon avsevärdare utsträckning. Först och främst förefaller det de sakkunniga betänkligt att i tider, då med fog starka krav framställas på högt kvalificerade lärare vid lärarutbildningsanstalterna, just i fråga om dessa läroanstalter avsiktligt övergå till att anställa e. o. lärare med ofullständig praktiskt pedagogisk utbildning. Det är visserligen sant, att e. o. lärare i regel icke böra användas som handledare, men deras klasser kunna av rent tekniska skäl icke avstängas från auskultationen, och mången e. o. lärare finnes med sådan undervisningsvana och sådana förutsättningar i övrigt, att hans arbete utgör ett värdefullt tillskott även för verksamheten vid en lärarkurs. Vidare synes det de sakkunniga vara i hög grad tvivelaktigt, huruvida hänsynen till lärarkandidaterna bör drivas så långt, att dessa genom anställning såsom e. o. lärare skulle gynnas på bekostnad av fullt utbildade lärare, vilkas utsikter till förordnanden genom det föreslagna systemet tydligen skulle minskas. Därjämte torde, då det här icke gäller tillfälliga, smärre förordnanden av mindre ekonomisk betydelse utan mera stadigvarande anställning, kunna ifrågasättas, om det är med tillbörlig rättvisa förenligt att i den omfattning, som här ifrågasattes, införa en anordning, genom vilken några lärarkandidater skulle få sitt arbete i lärarkursen betalt men andra icke. Det kan nämligen i varje fall icke bliva fråga om förordnanden föj- alla, icke ens för flertalet av de hänvisade.

48. Till dessa principiella betänkligheter komma svårigheter av mera yttre, teknisk art, som enligt de sakkunnigas mening också äro så betydande, att införandet av systemet i fråga även från denna synpunkt måste avstyrkas. E t t försök med den föreslagna anordningen skulle, så vitt de sakkunniga kunnat sätta sig in i saken, i fråga om höstterminen avlöpa under ungefär följande former. Anmälan till lärarkurs skulle icke lämpligen kunna ske förr än tidigast den 5 juni, såsom ock i § 6 av stadgeförslaget föreskrives, enär aspiranter böra beredas tid att först avsluta den akademiska terminen med examen eller komplettering. De sökande borde vid anmälan uppgiva, huruvida de önskade förordnande under lärarkursen samt i vilka ämnen sådant vore för dem lämpligt, och skolöverstyrelsen skulle taga i övervägande, vid vilka lärarutbildningsanstalter ledigheter förefunnes och på dessa förordna hänvisade kandidater. Frånsett de svårigheter, som härigenom skulle förorsakas skolöverstyrelsen — bl. a. bleve det väl nödvändigt att vederbörande rektorer tillfrågades angående de tilltänkta förordnandena — skulle för läroverken uppstå mycket allvarliga olägenheter. Förhållandet är, att varje omtänksam rektor i god tid, vanligen redan under vårterminen, under hand avtalar med lärare om förordnanden å beräknade ledigheter under kommande läsår. Skulle nu rektorerna vid lärarutbildningsanstalterna i avvaktan på överstyrelsens reglering av det hela nödgas dröja med alla åtgärder för förordnanden till långt fram på sommarferierna utan att veta, vare sig om ledigheter kunde besättas med lärarkandidater eller, därest så kunde gå för sig, i vilken utsträckning detta kunde ske, så skulle de bäst meriterade e. o. lärarna taga anställning på annat håll, och för lärarutbildningsanstalternas räkning skulle för kvarblivna ledigheter endast återstå de svagast kvalificerade e. o. lärarna. Ovissheten å ena sidan i förening med utsikten till otillfredsställande rekrytering å den andra skulle snart nog göra anordningen ohållbar. Vad vårterminen beträffar, bleve förhållandena ungefär enahanda, vartill kommer, att de disponibla ledigheterna då äro mycket färre. Emellertid vilja de sakkunniga erinra om att det i undantagsfall kan inträffa, att en rektor vid lärarutbildningsanstalt har sig bekant, att en dugande läraraspirant önskar bliva såsom lärarkandidat hänvisad till hans skola, och att där finnes ledighet, som det är svårt att fylla med kompetent e. o. lärare, samt a t t rektorn efter underhandlingar med skolöverstyrelsen kan få honom förordnad som e. o. lärare, samtidigt med att han genomgår lärarkurs. Under förutsättning att överstyrelsen i överensstämmelse med § 7 av den föreslagna stadgan för lärarkurs så tillmäter nämnda förordnande — vilket i varje fall endast bör omfatta s. k. partiell tjänstgöring — att det icke blir hinderligt för lärarkandidatens kurs i övrigt, hava de sakkunniga intet att erinra mot att ett sådant kombinerat förfaringssätt kommer till användning, men finna inga stadganden härför erforderliga. I fråga om dylika undantagsfall torde det ej väcka några större betänkligheter att tillgodoräkna lärarkandidaterna den partiella tjänstgöringen eller någon del därav såsom fullgjord serie. önskemålen att giva lärarkandidaterna en ställning mera liknande lärarnas och att allsidigare sörja för deras utbildning hava de sakkunniga sökt att till-

49 godose genom åtskilliga andra bestämmelser, särskilt förslag om längre serier och deltagande i klassföreståndarskap m. m., och vad till sist angår den uppmuntran, som den ekonomiska ersättningen för sådana förordnanden skulle bereda lärarkandidaterna, få de sakkunniga hänvisa till sitt här ovan framställda förslag om utverkande av viss ersättning åt lärarkandidater, som omförmälas i §§ 1—12 och 14, en åtgärd, som helt visst skulle innebära ett såväl effektivare som rättvisare och enklare tillvägagångssätt. På grund av vad sålunda blivit anfört finna sig de sakkunniga icke kunna föreslå införandet av några bestämmelser i förevarande syfte, vare sig i stadgan eller i författningar av annan art, men anse den omtalade anordningen kunna, med den begränsning, som ovan förordats, varsamt tillämpas i fråga om tillfälliga förordnanden samt i vissa närmare angivna undantagsfall.

9. Redogörelse för kursen. (§ 16.) I nuvarande bestämmelser angående redogörelse för kursen finna de sakkunniga önskvärt, att ett tillägg göres av innehåll, att föreståndaren skall till terminsredogörelsen foga det yttrande, vartill de under terminen gjorda iakttagelserna kunna giva anledning. Förslaget har tillkommit med tanke på önskvärdheten av att en lärarkurs i sin egenskap av ett slags pedagogisk centralanstalt skulle kunna få betydelse icke blott för den läroanstalt, till vilken den är förlagd, utan jämväl för andra, framför allt för andra lärarutbildningsanstalter. Komme sådana yttranden av värdefullare innehåll till stånd, föreställa sig de sakkunniga, att våra pedagogiska tidskrifter och tidningar gärna skulle låta dem komma till en allmännare kännedom. Det synes överhuvud de sakkunniga kunna bliva av ej ringa betydelse för den pedagogiska utvecklingen i vårt land, ifall det i större utsträckning, än nu sker, kunde ordnas så, att något av det myckna värdefulla, ofta på omfattande studier och rika erfarenheter vilande arbete i undervisningens och uppfostrans tjänst, som utföres vid våra lärarutbildningsanstalter, kunde få i våra läroverksarkiv sätta andra och mera väckande spår efter sig än examensprotokoll med åtföljande tabeller ensamma förmå åstadkomma.

4—291483

50¶Förslag till stadga angående praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. Kungl. Maj:t har funnit gott att, med upphävande av stadgan den 19 maj 1917 (nr 312) angående provar vid rikets allmänna läroverk samt stadgan den 19 maj 1917 (nr 313) angående provar vid folkskoleseminarium, förordna som följer: § 1. Den praktiska lärarkurs, som i denna stadga avses, har till uppgift att för lärarkallet förbereda blivande 'lärare vid rikets allmänna läroverk samt vid andra läroanstalter, vilka i fråga om fordringar på lärarutbildning äro med dessa jämförliga. I sådant syfte skall kursen införa den blivande läraren i kallets olika uppgifter jämte de krav dessa ställa på lärarens personlighet samt ur såväl undervisningssom uppfostringssynpunkt lämna honom tillfälle att förvärva för utövningen av kallet grundläggande färdigheter ävensom i allmänhet främja hans håg för fortsatt arbete på egen utbildning som lärare. § 2. 1. Lärarkurs anordnas vid läroanstalter, som av Kungl. Maj:t för ändamålet bestämmas. 2. Kursen omfattar, med de undantag, som i §§ 13 och 14 omförmälas, två terminer i följd och kan anordnas antingen vid en och samma läroanstalt eller ock så, att lärarkandidat under en termin deltager i kurs vid en läroanstalt av visst slag och under följande termin fortsätter och avslutar kursen vid en läroanstalt av annat slag (delad lärarkurs).

§3. 1. I lärarkurs skall ingå någon av följande ämnesgrupper: kristendomskunskap och modersmålet, kristendomskunskap och latin, kristendomskunskap och grekiska, kristendomskunskap och historia med samhällslära, modersmålet och latin, modersmålet och tyska,

51 nodersmålet och engelska, n.odersmålet och historia med samhällslära, latin och grekiska, latin och franska, latin och historia med samhällslära, tyska och engelska, tyska och franska, eigelska och franska, historia med samhällslära och geografi, geografi och biologi med hälsolära, matematik och fysik, fysik och kemi, biologi med hälsolära och kemi. Dirutöver kan i lärarkurs ingå ytterligare ett ämne, och skall i fråga om detta gälla, att det skall tillhöra samma sektion av universitetens filosofiska fakulteter som de båda övriga ämnena eller, därest endast ett av dessa tillhör filosofiska fakulteten, den sektion, som detta tillhör, varvid iakttages: dels att geografi ävensom filosofi må kunna förenas med vilken som helst av omförmälda ämnesgrupper, dels ock att, vad angår ämnesgruppen historia med samhällslära och geografi samt ämnesgruppen geografi och biologi med hälsolära, med den förra gruppen skall förenas ämne tillhörande den humanistiska sektionen och med den senare gruppen ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Vad särskilt angår vid folkskoleseminarium anordnad lärarkurs skall iakttagas: dels att vad som här ovan sagts om ämnet historia med samhällslära skall gälla om ämnet historia samt att vad här ovan sagts om ämnet filosofi skall gälla om ämnet psykologi och pedagogik, dels att ämnet ekonomilära må förenas med vilken som helst av de ovan i detta moment angivna grupper, däri historia med samhällslära, geografi, matematik, fysik, kemi eller biologi och hälsolära ingår. 2. När lärarkurs genomgås vid två skilda läroanstalter, bör tillses, att kurserna vid de båda läroanstalterna komma att fullständiga, varandra, så att lärarkandidaten erhåller en med hänsyn till de båda läroanstalternas olika art och uppgift så vitt möjligt allsidig utbildning. Härvid bör i varje fall tillses, att ämnena bliva-gemensamma för båda kurserna, dock att, om ämnena äro tre, överensstämmelsen icke behöver avse mer än två ämnen. § 4. 1. Lärarkurs står under ledning av en föreståndare, som förordnas av skolöverstyrelsen för viss tid, dock minst en termin. Till föreståndare utses läroanstaltens rektor eller, därest hinder skulle möta härför, annan lämplig person. 2. Angående tillfällig ledighet för den sålunda förordnade samt angående vikarie för honom besluter skolöverstyrelsen.

52 3. Därest annan person än rektor är förordnad som föreståndare för kursen, har den sålunda förordnade att i allt, som äger samband med undervisning och ordning vid läroverket, samråda med dess rektor. 4. Under inseende av kursens föreståndare tillkommer det huvudlärare i förekommande ämne eller den lärare, som föreståndaren därtill förordnar, att, under medverkan av övriga lärare, såsom huvudledare utöva den närmaste ledningen av lärarkandidatens utbildning, allt enligt föreståndarens närmare bestämmande. 5. Vid varje termins början uppgör föreståndaren en plan för lärarkandidaternas arbete, därvid skäligt avseende fästes å deras uttalade önskningar. [•

§ 5. 1. Rätt att genomgå lärarkurs tillkommer den, som avlagt de för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk föreskrivna kunskapsproven; dock att den omständigheten, att examensämnet pedagogik icke ingår i de sålunda avlagda kunskapsproven, ej må utgöra hinder för deltagande i lärarkurs. Enahanda rätt tillkommer ock den, som, utan att hava avlagt nämnda kunskapsprov, styrker sig genom tentamen, verkställd på sätt i § 7 jämförd med § 11 av stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 angives. hava, med iakttagande av vad angående ämnesgrupper föreskrives i § 14 av samma stadga, erhållit, därest den av honom valda ämnesgruppen omfattar två ämnen, minst betyget Med beröm godkänd i vart och ett av dessa ämnen samt minst betyget Godkänd i ett tredje ämne, valt bland de i de föreskrivna grupperna ingående ämnena och utgörande examensämne inom den sektion, till vilken den valda gruppens ämnen höra, samt, därest den valda ämnesgruppen omfattar tre ämnen, minst betyget Med beröm godkänd i det första av dessa och i ett av de två andra, ävensom minst betyget Godkänd i det återstående av gruppens ämnen. Betyg över genomgången lärarkurs må dock utfärdas först sedan vederbörande lärarkandidat, före utgången av den läsetermin, under vilken lärarkursen avslutas, hos föreståndaren styrkt, att han avlagt samtliga de för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk föreskrivna kunskapsproven. 2. I fråga om behörighet att genomgå lärarkurs i viss förening av ämnen gäller vad som är stadgat rörande behörighet till adjunkts- eller lektorstjänst i motsvarande förening av ämnen vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium. § 6. 1. Den, som önskar i vanlig ordning genomgå lärarkurs, skall senast den 5 juni, därest han vill börja kursen följande hösttermin, samt senast den 18 december, om han vill begynna kursen följande vårtermin, till skolöverstyrelsen ingiva skriftlig ansökan med uppgift dels på de läroämnen, i vilka han önskar genomgå kursen, dels ock på den eller, då fråga är om delad lärarkurs, de läroanstalter, till vilka han önskar få sin kurs förlagd. Lärarkandidat, som anmäler sig till genomgående av lärarkurs vid viss läro-

53 anstalt och önskar att, därest han icke kan erhålla hänvisning till denna, bliva hänvisad till annan läroanstalt, må giva sådan önskan tillkänna i sin ansökan. 2. Den i mom. 1 omförmälda ansökan skall vara åtföljd av: a) vederbörligt åldersbetyg; b) läkarbetyg angående frihet från sjukdom och lyte, som göra sökanden olämplig för lärarkallet, skolande sådant betyg icke vara utfärdat tidigare än sex månader före ansökningstidens utgång; c) betyg över avlagda akademiska kunskapsprov och, därest sökanden förut tjänstgjort som lärare eller erhållit utbildning för lärarkallet, betyg över sådan tjänstgöring eller utbildning; ävensom d) de övriga handlingar, som sökanden kan vilja åberopa. 3. Lärarkandidat, som i enlighet med bestämmelserna i § 7 mom. 3 önskar erhålla ledighet från arbetet vid lärarkursen under förra delen av höstterminen, skall därom göra anmälan i sammanhang med ansökan om genomgående av sådan kurs. 4. Efter prövning av de inkomna ansökningarna bestämmer skolöverstyrelsen, i vilka läroämnen samt vid vilken läroanstalt eller, då fråga är om delad lärarkurs, vid vilka läroanstalter lärarkandidat äger att genomgå lärarkursen eller däri deltaga; och har överstyrelsen att, så snart ske kan, lämna vederbörande föreståndare och lärarkandidat erforderlig underrättelse i ärendet. § 7.

1. Den tid, lärarkandidat tages i anspråk för meddelande av undervisning samt deltagande i sammanträden och föreläsningar m. m., bör i medeltal under terminen icke överstiga tolv timmar i veckan, och skall över huvud i fråga om det arbete, som ålägges lärarkandidaten, iakttagas, att detta så anordnas, att han utan störande tidsspillan eller jäkt må kunna göra sig förtrogen med de olika sidor av lärarens arbete, som utbildningen avser. 2. Lärarkandidat, som under sin lärarkurs ej bevistat de i § 10 mom. 3 omförmälda kurserna i skolhygien och muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik, skall, innan betyg över genomgången praktisk utbildningskurs för honom utfärdas, förete intyg om att han deltagit i annan motsvarande kurs i det eller de felande ämnena eller på annat sätt förvärvat däremot svarande insikter och färdigheter. 3. Lärarkandidat, vars kurs omfattar två terminer vid samma läroanstalt, äger för fullgörande av honom åliggande värnpliktstjänstgöring erhålla ledighet från kursarbetet förra delen av höstterminen. Ledighet på grund av sjukdom eller av annan tillfällig anledning må av föreståndaren meddelas. Skulle på grund av sådan ledighet hinder möta för lärarkandidat att vederbörligen avsluta den för honom bestämda kursen, skall föreståndaren därom göra anmälan hos skolöverstyrelsen. Har sådan anmälan gjorts inom den tid, som i § 6 mom. 1 bestämmes för ansökan till lärarkurs, och har anledningen till ifrågavarande ledighet utgjorts av styrkt sjukdom, äger lärarkandidat rätt att under följande termin fortsätta arbetet vid samma läroanstalt; i annat fall skall det

54 bero på överstyrelsen att efter föreståndarens hörande pröva, huru med fortsättningen av kursen skall förfaras. 4. Lärarkandidat är skyldig att närvara vid alla de sammanträden och föreläsningar, vid vilka de läroämnen behandlas, som hans lärarkurs omfattar, ävensom vid de i § 10 mom. 1, 2 och 3 omförmälda sammanträdena och kurserna samt föreläsningarna över metodiska frågor av allmän art. 5. Lärarkandidat är pliktig att ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter, föreståndaren i enlighet med givna bestämmelser meddelar, och må under tiden för kursen icke utan föreståndarens medgivande mottaga anställning vid allmän eller enskild läroanstalt och i intet fall åtaga sig arbete utanför kursen, som kan vara hinderligt för hans utbildning. 6. Om lärarkandidat av annan anledning än ovan sägs icke infinner sig till tjänstgöring vid lärarkurs å den tid, då sådan tjänstgöring skall för honom taga sin början, eller avbryter sin tjänstgöring utan att därtill vara nödgad av giltigt förfall, må han först efter ny ansökan börja eller fortsätta sin kurs. 7. Underlåter lärarkandidat att ställa sig till efterrättelse i denna stadga meddelade föreskrifter eller giver han på annat sätt anledning till anmärkning, äger föreståndaren att därom göra anmälan hos skolöverstyrelsen, som i ärendet besluter. § 8. 1. Vid anordnandet av lärarkursen skall huvudsaklig vikt läggas därpå, att lärarkandidaterna införas såväl i skolans undervisande som även i dess uppfostrande verksamhet. Kursen skall i sin helhet så anordnas, att den må vara ägnad att hos lärarkandidaten framkalla en känsla av samhörighet med skolans övriga lärare och av medansvar för ungdomens utbildning. 2. För vinnande av det i föregående moment angivna syftet skall tillfälle beredas lärarkandidaten att under längre eller kortare tider deltaga såväl i själva undervisningsarbetet vid skolan, däri inbegripet rättandet av lärjungarnas skriftliga arbeten samt behandling av deras enskilda arbete, som ock i handhavandet av en lärares uppgifter i övrigt. Föreståndaren har därför att inom vart och ett av de läroämnen, som lärarkandidatens kurs omfattar, fördela dennes uppgifter i vissa tidsavdelningar (serier), av vilka åtminstone en bör i något av ämnena omfatta så lång tid, dock högst en termin, att lärarkandidaten därunder hinner att inom en klass så långt som möjligt utöva en lärares verksamhet i dess helhet. Han bör sålunda tagas i anspråk icke blott för meddelande av undervisning utan även för upprätthållande av ordning och tukt samt beredas tillfälle att medverka vid bestämmande av vitsord och deltaga i de särskilda göromål, som åligga klassföreståndare, ävensom att närvara vid olika slag av sammanträden m. m., allt efter närmare bestämmande av föreståndaren. 3. Lärarkandidats i föregående moment omnämnda tjänstgöring förberedes därigenom, att kandidaten efter närmare anvisning av föreståndaren åhör undervisningen inom vissa klassavdelningar samt därvid tillika av vederbörande lärare erhåller upplysningar, vilka kunna vara vägledande såväl i fråga om den åhörda undervisningen som ock beträffande förhållandena i övrigt inom klassen.

55 4. Beträffande den undervisning, som lärarkandidat själv skall bestrida, hava vederbörande handledande, lärare, såväl huvudledare som klasslärare, att lämna kandidaten råd och anvisningar i fråga om undervisningens utförande och ordnande. I sådant syfte skola nämnda lärare med lämpliga mellantider åhöra kandidatens undervisning samt taga kännedom om hans verksamhet som lärare i övrigt. 5. För preparation och granskning av lärarkandidats övningsundervisning och tjänstgöring i övrigt samt för behandling i anslutning därtill av frågor rörande undervisning och uppfostran skola konferenser hållas under ordförandeskap av föreståndaren eller, då omständigheterna synas honom därtill föranleda, av den lärare, han därom anmodar. Därvid skola, förutom föreståndaren, närvara de lärare, som för varje särskilt ämne deltaga i ledningen av lärarkandidaternas övningar eller som därom anmodas av föreståndaren. Både i fråga om lärarkandidatens undervisning och beträffande hans verksamhet som lärare i övrigt skall åt honom lämnas frihet att låta sin personliga uppfattning och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara förenlig med skolarbetets ändamålsenliga bedrivande. § 9. Lärarkandidat skall i lämplig utsträckning taga kännedom om arbetet även vid andra läroanstalter än vid den eller dem, till vilka hans utbildningskurs blivit förlagd. I sådant syfte skola samtliga lärarkandidater efter föreståndarens anvisning under viss, lämpligt avpassad tid genom besök på ort och ställe taga kännedom såväl om undervisningen i folkskola och högre flickskola som ock om arbetet i högre läroanstalt, där manlig och kvinnlig ungdom åtnjuter gemensam undervisning. Å t lärarkandidat, som sådant önskar, bör jämväl, där förhållandena sådant medgiva, beredas tillfälle till någon tids undervisning vid anstalt av sist omförmält slag. § 10. 1. Av föreståndaren skola varje termin under ett erforderligt antal timmar hållas sammanträden med lärarkandidaterna för behandling av frågor av mera praktisk natur, såsom rörande vederbörande läroanstalters allmänna anordning och den för dem gällande lagstiftningen samt olika sidor av skolans liv. Vid dessa sammanträden böra föreläsningar av föreståndaren omväxla med föredrag av lärarkandidater över hithörande frågor samt referat av betydelsefullare pedagogiska litteraturalster av äldre och yngre datum, allt med åtföljande diskussion, där så finnes lämpligt, över det genomgångna må kortare muntligt förhör kunna anställas. 2. Utöver den behandling av metodiska frågor, som enligt § 8 mom. 5 skall förekomma i samband med preparation och granskning av lärarkandidats undervisning, bör varje termin anordnas ett lämpligt antal föreläsningar såväl över betydelsefullare metodiska frågor av allmän art som över de särskilda läroämnenas metodik, varvid även bör beaktas skolbibliotekets användning och plats i

56 skolarbetet. Så vitt förhållandena det medgiva, skola till föreläsningarna anknytas diskussioner i motsvarande frågor. Lärarkandidat bör på lämpligt sätt införas i skolans idrottsliv och friluftsverksamhet samt, i den mån så kan ske, få tillfälle att medverka vid ledningen därav. 3. Varje läsår anordnas under ett lämpligt antal timmar dels en kurs i skolhygien, dels ock en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik. Var och en av dessa kurser avslutas med ett kortare muntligt förhör. 4. Där å samma ort finnas flera läroanstalter, vid vilka lärarkurs är anordnad, kunna, i den mån sådant anses lämpligt, de i mom. 2 och 3 nämnda föreläsningarna och kurserna anordnas gemensamt för lärarkandidaterna vid de olika läroanstalterna. 5. Det tillkommer föreståndaren eller, där fråga är om för flera läroanstalter gemensamma föreläsningar och kurser, vederbörande föreståndare gemensamt att med avseende på de i mom. 2 och 3 omförmälda sammanträdena, föreläsningarna och kurserna vid början av varje termin till skolöverstyrelsen inkomma med förslag dels å lämpliga föreläsare och ledare samt med uppgift å de arvoden, som anses böra till dessa utgå, dels ock till planläggning av sagda sammanträden, föreläsningar och kurser, varefter överstyrelsen i ärendet besluter. § 11. Lärarkandidat skall, efter samråd i fråga om ämne med föreståndaren, i uppsatsform avfatta och till denne senast en månad före kursens avslutande överlämna en skriftlig redogörelse för viss eller vissa sidor av det arbete, i vilket lärarkandidaten under sitt utbildningsår deltagit. § 12. 1. Betyg utfärdas av föreståndaren enligt till denna stadga fogade formulär (A, B eller C), och skall innefatta vitsord såväl över lärarkandidats undervisningsskicklighet som över hans nit samt sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning ävensom över hans vandel. Undervisningsskickligheten skall vitsordas med avseende på vart och ett av de olika ämnen, som ingå i lärarkandidatens kurs, varvid vitsord gives, vid allmänt läroverk särskilt för realskolan och särskilt för gymnasiet, vid folkskoleseminarium särskilt för seminariets övningsskola och särskilt för seminariet samt vid andra läroanstalter på motsvarande sätt särskilt betyg för lägre och särskilt för högre stadiet. Därjämte skola avgivas dels allmänt vitsord över lärarkandidatens undervisningsskicklighet, utgörande ett sammanfattande omdöme om hans undervisningsförmåga, dels ock vitsord över hans fallenhet för lärarkallet. 2. Betygsgrader äro i fråga om undervisningsskicklighet: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med berömd godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd; i fråga om nit: Berömligt, Med beröm godkänt, Godkänt,

57 Icke godkänt; i fråga om fallenhet för lärarkallet samt i fråga om sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning: Utmärkt, Mycket god (Mycket gott), God (Gott), Mindre god (Mindre g o t t ) ; i fråga om vandel: Hedrande, Mindre hedrande. 3. Vitsorden avgivas av föreståndaren i samråd med huvudledaren samt övriga lärare, som med denne deltagit i lärarkandidatens handledning. Det åligger föreståndaren att häröver föra protokoll, som förvaras i läroanstaltens arkiv och som i avskrift insändes till skolöverstyrelsen. Därest lärare icke delar föreståndarens mening i fråga om de vitsord, i vilkas avgivande han sålunda deltagit, skall han låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 4. För att lärarkurs skall vara vederbörligen genomgången, erfordras, att lärarkandidat erhållit minst betyget Godkänd för undervisningsskicklighet i vart och ett av de läroämnen kursen omfattat samt såsom allmänt vitsord för undervisningsskicklighet ävensom minst betyget Godkänt för nit, minst betyget God för fallenhet för lärarkallet samt minst betyget Gott för sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning, varjämte han skall hava ådagalagt hedrande vandel. Vad som nu blivit sagt skall med avseende på delad lärarkurs äga tillämpning på betygen för vardera av kursens båda terminer. §13. 1. Den, som under en längre tid med goda vitsord tjänstgjort vid under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalt samt under denna tid eller någon del därav haft sin tjänstgöring förlagd till stadium över den egentliga folkskolans, må, därest överstyrelsen på därom av honom gjord ansökning finner sådant böra honom medgivas, kunna hänvisas att, samtidigt med att han bestrider tjänstgöring vid dylik läroanstalt i en omfattning, som ungefärligen motsvarar ordinarie lärares tjänstgöring, genomgå på sätt här nedan angives avkortad lärarkurs. Sådan lärarkurs, vilken förlägges till en och samma lärarutbildningsanstalt, skall genomgås under en vårtermin och en därpå följande hösttermin samt avse två eller högst tre läroämnen. Den sammanlagda tid lärarkandidaten har att uppehålla sig vid den läroanstalt, till vilken utbildningskursen är förlagd, skall omfatta minst 6 och högst 8 läsveckor. Lärarkursen inledes därmed, att lärarkandidaten vid vårterminens början under 3 a 4 läsveckor efter närmare bestämmande av föreståndaren åhör undervisningen i de i kursen ingående ämnena samt i övrigt deltager i de sammanträden och konferenser m. m., som under tiden förekomma. Därjämte bör han även meddela någon undervisning i vart och ett av sina i kursen ingående ämnen. Före ingången av höstterminen skall lärarkandidaten avfatta och till föreståndaren avlämna en i uppsatsform utförd redogörelse för någon eller några sidor av den tjänstgöring han under senaste läsår bestritt såsom lärare. Lä rarkursens fortsättning och avslutning förlägges till senare hälften av höstterminen, då lärarkandidaten har att under en tid av intill 4 veckor själv med-

58 dela undervisning under sammanlagt minst 4 timmar i vart och ett av de läroämnen, som ingå i hans kurs. Efter avslutad kurs erhåller lärarkandidaten, med iakttagande av vad i § 5 och § 7 mom. 2 sägs, betyg över genomgången lärarkurs i enlighet med vid denna stadga fogat formulär D. Vid bestämmande av vitsord bör, där så lämpligen kan ske, samråd äga rum med rektorn eller föreståndaren vid den läroanstalt, där lärarkandidat tjänstgör eller senast har tjänstgjort såsom lärare. 2. Lärarkandidat, som önskar genomgå lärarkurs enligt bestämmelserna i denna paragraf, skall före den 18 december därom göra ansökning hos skolöverstyrelsen samt senast före årets utgång styrka, att han har förordnande att minst under nästföljande vårtermin vid under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalt bestrida undervisning i den omfattning, som i mom. 1 här ovan sägs. Om sådan ansökning skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som i §§ 5 och 6 är stadgat. § H. Lärarkandidat, vars lärarkurs är helt och hållet förlagd till en och samma läroanstalt och som tidigare med mycket goda vitsord tjänstgjort vid under skol-' överstyrelsens inseende stående läroanstalt eller ock, efter genomgången praktisk övningskurs inom teologisk fakultet, på ett förtjänstfullt sätt bestritt prästerlig tjänstgöring, må, därest han under lärarkursen befinnes äga synnerligen goda förutsättningar för lärarkallet, kunna efter tillstyrkande av föreståndaren av skolöverstyrelsen medgivas rätt att, efter att hava deltagit i lärarkursen under endast en termin samt med iakttagande av vad i § 5 och § 7 mom. 2 sägs, undfå betyg över fullständigt genomgången lärarkurs. § 15. Lärarkandidat, som genomgår lärarkurs på sätt i §§ 1—12 och 14 av denna stadga sägs, äger uppbära för varje termin gratifikation enligt grunder, varom särskilt stadgas. § 16. 1. Inom en månad efter varje termins slut skall föreståndare för lärarkurs till skolöverstyrelsen insända: redogörelse för arbetets anordning och gång jämte det yttrande, vartill de under terminen gjorda iakttagelserna kunna giva anledning; avskrift av protokollet över lärarkandidaternas betyg samt uppgift, i vad mån särskilda lärare varit tagna i anspråk för kandidaternas handledning, ävensom förslag till arvoden dels för föreståndaren och i förekommande fall för vikarie för denne, dels ock såväl för nyssnämnda lärare som för de särskilda föreläsare och kursledare, som kunna hava varit anlitade, ävensom övriga ifrågakommande arvoden och ersättningar. I fråga om lärarkandidat, som genomgår delad kurs, skall därjämte föreståndaren vid den lärarutbildningsanstalt, till vilken första terminens kurs varit förlagd, omedelbart översända avskrift av för honom utfärdat betyg till föreståndare för lärarutbildningsanstalt, vid vilken andra terminens kurs skall genomgås.

59 2. Det ankommer på skolöverstyrelsen att underkasta de avgivna redogörelserna granskning samt lämna vederbörande föreståndare de meddelanden, som därav kunna föranledas. Överstyrelsen har jämväl att, efter prövning av de inkomna förslagen till arvoden, enligt gällande grunder och inom gränserna av för ändamålet beviljat anslag, bestämma de särskilda belopp, varmed samma arvoden böra utgå, samt att om de sålunda bestämda beloppen lämna statskontoret, vederbörande länsstyrelser, i förekommande fall direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, ävensom vederbörande föreståndare erforderlig underrättelse, varefter i fråga om allmänt läroverk i Stockholm nämnda direktion äger att hos statskontoret samt i fråga om övriga läroanstalter vederbörande föreståndare har att i Stockholm hos statskontoret och å övriga orter hos länsstyrelsen rekvirera och till vederbörande mot kvitto utbetala beloppen. § 17. De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpning av bestämmelserna i denna stadga, meddelas av skolöverstyrelsen. Genom dessa stadganden sker ingen ändring i den behörighet att genomgå lärarkurs och däröver erhålla betyg, som enligt hittills gällande bestämmelser någon tillkommer i fråga om provar.

60 Formulär A. Betyg över praktisk lärarkurs, genomgången under två terminer vid en och samma läroanstalt eller med särskilt tillstånd under en termin. N. N., som under . . . .terminen 19. . . . och . . . .terminen 1 9 . . . . (eller: som med vederbörligt medgivande att genomgå lärarkurs på en termin under . . . . terminen 19 . . . .) enligt gällande föreskrifter genomgått praktisk lärarkurs vid högre allmänna läroverket (folkskoleseminariet o. s. v.) i , , har därunder ådagalagt: i kristendomskunskap inom realskolan (seminariets övningsskola o. s. v.) undervisningsskicklighet, » gymnasiet (seminariet o. s. v.) undervisningsskicklighet, i modersmålet o. s. v. Därjämte har han visat nit och sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning, ävensom fört en vandel. Såsom allmänt betyget lärarkallet.

vitsord för undervisningsskicklighet har tilldelats honom , varjämte han ådagalagt fallenhet för

Under lärarkursen har N. N. deltagit i en kurs i skolhygien samt i en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik (företett intyg om att han genomgått en kurs i ). den

19 Föreståndare för den praktiska lärarkursen.

Anvisning: Följande betygsuttryck skola användas: i fråga om undervisningsskicklighet: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd; i fråga om nit: Berömligt, Med beröm godkänt, Godkänt, Icke godkänt; i fråga om fallenhet för lärarkallet samt i fråga om sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning: Utmärkt, Mycket god (Mycket gott), God (Gott), Mindre god (Mindre g o t t ) ; i fråga om vandel: Hedrande, Mindre hedrande.

61 Formulär B. Betyg över praktisk lärarkurs, avseende första terminen av delad kurs. N. N., som under . . . . terminen 19 . . . . enligt gällande föreskrifter deltagit i praktisk lärarkurs vid högre allmänna läroverket (folkskoleseminariet o. s. v.) i för att sedan vid folkskoleseminarium (högre allmänt läroverk o. s. v.) fortsätta och avsluta sin kurs, har därunder ådagalagt: i kristendomskunskap inom realskolan (seminariets övningsskola o. s. v.) undervisningsskicklighet, » gymnasiet (seminariet o. s. v.) undervisningsskicklighet, i modersmålet o. s. v. Därjämte har han visat nit och sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning, ävensom fört en vandel. Såsom allmänt betyget lärarkallet.

vitsord för undervisningsskicklighet har tilldelats honom varjämte han ådagalagt fallenhet för

Under lärarkursen har N. N. deltagit i en kurs i skolhygien samt i en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik (företett intyg om att han genomgått en kurs i ). den

19 Föreståndare för den praktiska lärarkursen.

Anm. Detta betyg medför, under den i § 12 mom. 4 av gällande stadga angivna förutsättningen, behörighet att vid därtill anvisad läroanstalt fortsätta och avsluta praktisk lärarkurs. Anvisning:

Se anvisning till formulär A.

62 Formulär C. Betyg över praktisk lärarkurs, avseende senare terminen av delad kurs i N. N., som efter att under . . . . terminen 19 . . . . deltagit i praktisk lärarkurs vid högre allmänna läroverket (folkskoleseminariet o. s. v.) i , varöver betyg utfärdats den 19 . . . . . under . . . . terminen 19. . . . enligt gällande föreskrifter fortsatt och avslutat sin kurs vid folkskoleseminariet (högre allmänna läroverket o. s. v.) i , har därunder ådagalagt i kristendomskunskap inom seminariets övningsskola (realskolan o. s. v.) undervisningsskicklighet, » seminariet (gymnasiet o. s. v.) undervisningsskicklighet, i modersmålet o. s. v. Därjämte har han visat nit och sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning, ävensom fört en vandel. Såsom allmänt vitsord för undervisningsskicklighet har tilldelats honom betyget , varjämte han ådagalagt fallenhet för lärarkallet. Under lärarkursen har N. N. deltagit i en kurs i skolhygien samt i en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik (företett intyg om att han genomgått en kurs i ). den

19 . .

.

Föreståndare för den praktiska lärarkursen.

Anm. Detta betyg medför, under den i § 12 mom. 4 av gällande stadga angivna förutsättningen och i förening med vederbörligt betyg avseende första termin av delad kurs, den behörighet, som genomgången fullständig lärarkurs avser att giva. Anvisning:

Se anvisning till formulär A.

63 Formulär D. Betyg över genomgången praktisk lärarkurs jämlikt § 13 av gällande stadga för sådan kurs (kombinerad lärarkurs). • N. N., som med vederbörligt medgivande under vårterminen 19 . . . . och höstterminen 19 . . . . enligt § 13 av gällande stadga genomgått praktisk lärarkurs vid högre allmänna läroverket (folkskoleseminariet o. s. v.) i har därunder ådagalagt: i kristendomskunskap

inom realskolan (seminariets övningsskola o. s. v.) undervisningsskicklighet, » gymnasiet (seminariet o. s. v.) undervisningsskicklighet,

i modersmålet o. s. v. Därjämte har han visat nit och sätt att behandla lärjungarna jämte förmåga att bland dem upprätthålla ordning, ävensom fört en vandel. Såsom allmänt vitsord för undervisningsskicklighet har tilldelats honom betyget , varjämte han ådagalagt fallenhet för lärarkallet. Under lärarkursen har N. N. deltagit i en kurs i skolhygien samt i en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik (företett intyg om att han genomgått en kurs i ). den

19 Föreståndare för den praktiska lärarkursen.

Anvisning:

Se anvisning till formulär A.

u

Smärre motiveringar till särskilda paragrafer i stadgeförslaget. § i. För närvarande finnas två särskilda provårsstadgor utfärdade, en för de allmänna läroverken och en för folkskoleseminarierna. Detta förhållande har sin egentliga orsak i den omständigheten, att då den nuvarande provårsinstitutionen först upprättades vid seminarierna, folkskoleväsendet hade sin särskilda överstyrelse, folkskolöverstyrelsen. Då emellertid de olika överstyrelserna numera äro förenade till ett gemensamt verk, föreligger icke längre tillräcklig anledning att bibehålla förstnämnda skillnad. De sakkunniga hava därför ansett sig böra företaga en sammanslagning av de båda stadgorna — vilka för övrigt innehålla mycket få inre olikheter — och så avfattat den gemensamma, nya stadgan, att densamma blir tillämplig vid varje slag av skolor, där praktisk lärarkurs kan komma att upprättas. De smärre formella olikheterna mellan de nu gällande provårsstadgorna å ena sidan och de sakkunnigas förslag å den andra bero till stor del på sagda sammanslagning eller på den nya stadgans avsedda tillämplighet även på andra skolformer och hava därför i allmänhet icke ansetts kräva någon särskild motivering. § 2 mom. 1. Formuleringen är avsedd att giva en antydan om att lärarkurs kan och bör upprättas allteftersom behov därav inställer sig. § 2 mom. '2. Bestämmelser rörande sådana lärarkandidater, som ej enligt §§ 1—12 genomgå lärarkurs, hava ur detta sammanhang avlägsnats och motsvarande föreskrifter enligt den för sådana kandidater föreslagna, nya ordningen flyttats mot stadgans slut (§§ 13 och 14) för att ytterligare betona ifrågavarande utbildningskursers undantagsnatur. § 3.

Den omständigheten, att lärarkurs omfattande endast två läroämnen satts i främsta rummet, är föranledd av önskvärd anslutning till läroverksstadgans föreskrifter angående ämnen i ledig adjunktstjänst (§ 175 mom. 3 ) .

65 § 4 mom. 1—3. Mom. 1 och första stycket av mom. 2 i denna paragraf äro omformulerade med hänsyn till kungl. kungörelsen den 29 juni 1928 angående ändrad lydelse i vissa delar av provårsstadgan. Då det på grund av den mindre fasta ställning, som föreståndarskapet genom samma kungörelse erhållit, möjligen hädanefter oftare än förut kan inträffa, att annan person än rektor förordnas till föreståndare — vilket hittills förekommit i ytterst få undantagsfall — hava de sakkunniga såsom ett andra stycke till mom. 2 tillagt en bestämmelse för att reglera förhållandet mellan rektorn och föreståndaren. Emellertid anse sig de sakkunniga icke kunna underlåta att såsom sin mening framhålla, att vinsten av den genom kungörelsen införda nya anordningen med föreståndarens förordnande på viss tid torde vara tvivelaktig, och det är närmast med hänsyn till den omständigheten, att anordningen är så nyligen föreskriven och åtminstone under någon tid bör prövas, som de sakkunniga avstått från att föreslå en återgång till förutvarande förhållanden. I övrigt få de sakkunniga hänvisa till sina ovan (sid. 21 ff.) gjorda uttalanden i fråga om föreståndarskapet och vilja här endast tillägga, att man skulle kunna befara, att rektorsbefattningarna vid de läroanstalter, där lärarkurs är upprättad, icke skola i samma omfattning som hittills draga till sig de högst kvalificerade sökandena, då de blivande rektorerna icke kunna beräkna, huru länge de komma att bibehållas vid uppdraget såsom föreståndare. Vad till sist beträffar den omständigheten, att senare stycket av § 7 i nu gällande provårsstadgor rörande skyldighet för lärarna vid vederbörande läroanstalter att deltaga i provårsarbetet, blivit i de sakkunnigas förslag uteslutet, har nämnda bestämmelse icke ansetts erforderlig, eftersom denna skyldighet redan åligger dem enligt § 138 mom. 1 av läroverksstadgan och § 102 mom. 1 av seminariestadgan. i

§ 5 mom. 1. Formuleringen av detta moment har förestavats dels av den föreslagna fordran på godkänt vitsord i pedagogik i filosofisk ämbetsexamen eller i efterprövning till resp. särskild prövning för sådan examen för erhållande av betyg över vederbörligen genomgången lärarkurs, dels av medgivandet, att sådant vitsord kan förvärvas först under pågående lärarkurs, dels ock därav, att läraraspiranter, som i tentamina på sätt i momentet närmare angives förvärvat endast fem eller sex betygsenheter i föreskrivna ämnen men icke tenterat i pedagogik och icke avlagt examen, likväl skola vara behöriga att hänvisas till lärarkurs. Bestämmelserna erhålla vederbörlig komplettering genom föreskriften i momentets sista stycke om styrkande av förvärvat vitsord i pedagogik. Formuleringen är gjord i så nära överensstämmelse som möjligt med vederbörande delar av 1907 års stadga angående filosofiska examina. 5—291483

66 § 6 mom. 4. De sakkunniga hava här föreslagit, att skolöverstyrelsen för sådana lärarkandidater, som ämna genomgå delad lärarkurs, skall redan vid hänvisningen träffa avgörande i fråga om läroanstalt även för den andra terminen. Det i § 16 mom. 1 föreslagna åliggandet för föreståndaren att till den läroanstalt, vid vilken en sådan lärarkandidat skall tjänstgöra andra terminen, översända betyg, har tillkommit såsom en följd härav. Trots de svårigheter, vilka någon gång kunna möta att redan vid hänvisningen träffa avgörande för den senare terminen, hava de sakkunniga dock funnit ett dylikt förfaringssätt av behovet påkallat med hänsyn till nödvändigheten för lärarkandidaten att redan före kursens början kunna planera för sig under året så, att utbildningen blir ekonomiskt så litet betungande som möjligt. § 7 mom. 3. Vid avfattandet av bestämmelserna i detta mom. hava de sakkunniga, i anslutning till skolöverstyrelsens underdåniga framställning den 18 oktober 1927, funnit sig böra instämma i uttalade önskningar, att här avsedda förhållanden måtte erhålla en fastare reglering än hittills. § 10 mom. 3. Den i denna paragraf föreskrivna kursen i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik, upptogs först i 1915 års stadga. Sedan dess hava önskemål framställts såväl om utvidgning av den muntliga kursen som ock om införande av kurs i skriftlig framställningskonst. Ehuru de sakkunniga inse vikten av därvid framförda synpunkter, hava de sakkunniga, med hänsyn till de icke så litet ökade anspråk, som den nu föreslagna stadgan i andra, mera trängande avseenden kommer att ställa på lärarkandidaterna, för närvarande icke ansett tillrådligt att företaga nämnda utvidgning eller införandet av skriftlig kurs. • För den i § 10 mom. 3 av nu gällande stadga upptagna bestämmelsen, att kursen i skolhygien och kursen i muntlig framställningskonst m. m. såvitt möjligt böra förläggas till olika terminer, synes — särskilt efter entenninssystemets reducering i den nya stadgan — intet mera vägande skäl föreligga, varför de sakkunniga i sitt förslag uteslutit densamma såsom obehövlig. § 12 mom. 1. När de sakkunniga i detta mom. föreslagit betyg även för vandel, har det skett i överensstämmelse med vad som i läroverksstadgan är föreskrivet beträffande tjänstgöringsbetyg för lärare. §13. I bestämmelserna om förutsättningar för att genomgå s. k. kombinerad lärarkurs hava de sakkunniga icke upptagit den i motsvarande föreskrift av nuvarande stadga ( § 2 mom. 3) medgivna rätten för enterminskandidater att

67 tillgodoräkna sig viss prästerlig tjänstgöring och genomgången reservbefälseller reservunderbefälskurs. Anledningen härtill har varit, att huvudsyftet med det kombinerade systemet är att åstadkomma en form av utbildning, som bygger på intim samverkan av vunna erfarenheter hos aspiranterna såsom arbetare i skolans tjänst och såsom deltagare i lärarkursen. I en föregående prästerlig tjänstgöring eller genomgående av sagda befälskurser föreligger enligt de sakkunnigas mening icke tillräcklig säkerhet för förhandenvaron av de förutsättningar, som för ändamålet äro erforderliga. Av de lärarkandidater, som omförmälas i denna paragraf, skall givetvis icke fordras någon annan skriftlig redogörelse än den i tredje stycket av § 13 mom. 1 omförmälda.

68 Kostnadsberäkning. 1. Nuvarande kostnader. Genom 1918 års lönereglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter tillerkändes ordinarie ämneslärare vid provårsläroverk ett särskilt arvode av 300 kronor för år. Därjämte utgår särskild ersättning åt de lärare, som hava sig handledning av lärarkandidater anförtrodd, varvid dock nämnda arvode och ersättning icke må tillhopa överstiga 600 kronor. Motsvarande förmåner tillerkändes samtidigt lektor och övningsskollärare vid sådant folkskoleseminarium, där provårskurs är anordnad. Vederbörande provårsföreståndare åtnjuta särskilda arvoden å högst 1 500 kronor för år. Närmare bestämmelser angående sättet för nämnda arvodens utgående finnas angivna i kungl. brev till statskontoret den 29 juni 1928. Enligt dessa bestämmelser skall arvodet till föreståndaren för provårskursen uppdelas i ett fast belopp om 400 kronor för varje termin och ett växlande belopp, beräknat efter antalet lärarkandidater, som under varje termin deltaga i provårskursen vid läroanstalten, varvid för kandidat, som avslutar sin provårskurs på en termin eller som delar kursen med en termin vid läroverk och en termin vid seminarium, beräknas ett belopp av 50 kronor, för varje annan kandidat ett belopp av 35 kronor, dock att sammanlagda arvodesbeloppet under ett räkenskapsår ej må överstiga 1 500 kronor. För budgetåret 1928—19*29 ingår i det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken en anslagspost å 75 800 kronor till praktisk utbildning av blivande lärare vid de allmänna läroverken. Av nämnda belopp äro 45 300 kronor avsedda till bestridande av de särskilda arvoden å 300 kronor, som enligt vad här ovan nämnts tillkomma de ordinarie ämneslärarna vid de s. k. gu:mla provårsläroverken, nämligen högre latinläroverket å Norrmalm, högre allmänna läroverket å Södermalm och högre realläroverket å Norrmalm, alla i Stockholm, samt högre allmänna läroverken i Uppsala och Lund. Vidare skola högst 7 500 kronor utgå till arvoden åt föreståndarna vid nämnda provårskurser. Återstoden av anslaget, 23 000 kronor, är avsedd till handledararvoden och föreläsningsarvoden. Förutom här omförmälda anslag utgår för budgetåret 1928—1929 ett extra anslag å 15 000 kronor för upprätthållande av provårskursen vid högre realläroverket i Göteborg. Av nämnda belopp beräknas 1 500 kronor till förestån-

69 dårens arvode, 8 700 kronor till särskilda arvoden å 300 kronor åt 29 ämneslärare samt återstoden till handledararvoden och föreläsningsarvoden. Dessutom får enligt riksdagens medgivande 500 kronor av det ordinarie anslaget till provårskurser användas till förstärkning av anslaget till provårskursen i Göteborg. Slutligen må nämnas att för anordnande av provårskurser vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg finnes i reservationsanslaget till nämnda seminarier upptaget ett belopp av 7 240 kronor 1 (kungl. brev till statskontoret den 30 december 1916) till arvoden åt föreståndare, handledare och föreläsare. Dessutom utgå 8 400 kronor som särskilda arvoden å 300 kronor åt vardera av 16 lektorer och 12 övningsskollärare. Den sammanlagda årliga kostnaden för provårsutbildningen, sådan den nu är anordnad, uppgår alltså till nedanstående belopp: för de allmänna läroverken: ordinarie anslag kronor 75 800: — extra > » 15 000: — för folkskoleseminarierna . . . > 15 640: — Summa kronor 106 440: —

2. Beräknade kostnader enligt den föreslagna organisationen. Innan de sakkunniga ingå på en närmare beräkning av kostnaderna för den föreslagna organisationen av lärarutbildningen, anse de sakkunniga sig böra närmare undersöka, vilken omfattning den här ifrågavarande praktiska lärarutbildningen bör hava. Av den officiella statistiken rörande lärarutbildningen läsåret 1927—1928 tab. B framgår, att under sexårsperioden höstterminen 1922—vårterminen 1928 tillsammans 486 lärarkandidater avslutat sitt provar. Av dessa hade 404 genomgått provårskursen på två terminer och 82 på en termin. I medeltal hava alltså 81 kandidater per läsår avslutat provåret. Då den årliga avgången av sådana ämneslärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium, för vilka genomgången provårskurs utgör kompetensvillkor, kan, enligt gjord beräkning, uppskattas till omkring 45, skulle alltså antalet utbildade lärarkandidater mer än väl motsvara behovet för omförmälda läroanstalter. Nu är emellertid att märka, att ett ej ringa antal provårsutbildade lärare övergå till kommunala och enskilda skolor. Att antalet provårsutbildade hitintills ej varit för stort framgår bland annat därav, att under vårterminen 1929 ej mindre än 54 vikarierande och extra ämneslärare vid de allmänna läroverken sakna provårsutbildning eller motsvarande utbildning vid högre lärarinneseminarium. Därtill kommer, att under nyss nämnda sexårsperiod i medeltal ej mer än 80,5 procent av de anmälda kandidaterna kunnat erhålla hänvisning till provårskurs. 1 Av detta belopp har under vissa år utgått 300 kronor som arvode åt rektor vid folkskoleseminariet i Stockholm för ledning av en utbildningskurs för lärare vid hjälpklasser för psykiskt efterblivna barn.

70 I detta sammanhang torde också böra erinras därom, att genom den av 1927 års riksdag beslutade omorganisationen av det högre skolväsendet antalet ämneslärare vid de allmänna läroverken kommer att rätt avsevärt ökas. Läsåret 1926—1927 funnos vid dessa läroverk tillsammans 1 381 rektorer, lektorer, adjunkter och extra lärare. Efter organisationens genomförande beräknas motsvarande antal lärare uppgå till 1 540. Härvid bör emellertid ej förbises, att genom nämnda organisation 54 kommunala mellanskolor förstatligas och att ett ej ringa antal lärare vid dessa skolor hava provårsutbildning. A andra sidan torde rätt många av de 3'20 ämneslärarinnor, som enligt riksdagens beräkning skola finnas vid de allmänna läroverken vid omorganisationens slutliga genomförande, anlita utbildningsvägen akademisk examen och lärarkurs, vadan även med hänsyn därtill platser i sådana kurser bliva erforderliga. På grund av det nu anförda hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att man åtminstone tills vidare bör räkna med ungefär samma tillskott av fullt utbildade lärare som under de senare åren eller omkring 80 om året. För att tillgodose detta behov av utbildade lärare vilja de sakkunniga föreslå, att praktisk lärarkurs upprättas, utom vid de sex allmänna läroverk och två folkskoleseminarier, vid vilka provårskurs för närvarande är anordnad, även vid det högre flickläroverk i Stockholm, som skall börja sin verksamhet höstterminen 1929. Om man räknar med att de allmänna läroverken i medeltal årligen kunna mottaga vartdera 7 två-terminskandidater och 2 kandidater med kombinerad utbildningskurs enligt § 13 i de sakkunnigas förslag till stadga angående praktisk lärarkurs, får man på så sätt 63 nya lärarkandidater om året. Då emellertid, jämlikt bestämmelserna i § 14 av nyss nämnda förslag till stadga, i särskilda fall utbildningskursen kan genomgås på en termin, kommer antalet utbildade lärare med anledning härav att ökas något och kan beräknas komma att uppgå till omkring 70 för år. Läggas härtill de 8 a 10 kandidater, som skulle erhålla sin utbildning vid folkskoleseminarier, blir det tillsammans omkring 80 utbildade lärarkandidater om året. Vid nedanstående beräkning av kostnaderna för den praktiska lärarutbildningen i den omfattning, som i det föregående antytts, utgå de sakkunniga från nu gällande bestämmelser angående arvoden till föreståndare och ordinarie ämneslärare vid de läroanstalter, vid vilka praktisk lärarkurs anordnas, även om de sakkunniga hålla före, att dessa arvoden och särskilt föreståndararvodena äro alltför snävt tilltagna i förhållande till de arbetsuppgifter, som komma att påvila föreståndare och lärare vid dessa läroanstalter. Frågan om höjning av dessa arvoden sammanhänger emellertid med frågan om lärarnas lönereglering och torde bliva föremål för 1928 års lönekommittés behandling. Handledararvoden och föreläsningsarvoden torde i stort sett kunna beräknas efter samma grunder som hittills, varvid dock de sakkunniga anse sig böra framhålla önskvärdheten av att anslaget till föreläsningar, med hänsyn till de nya former för sådana, som av de sakkunniga föreslagits, något ökas. De sakkunniga hava i det föregående föreslagit, att lärarkandidaterna skola beredas tillfälle att på ort och ställe taga kännedom såväl om undervisningen

71 i folkskola och högre flickskola som ock om arbetet i högre läroanstalt, där manlig och kvinnlig ungdom åtnjuter gemensam undervisning (se stadgeförslaget § 9). Helt naturligt få de överlärare och föreståndare vid kommunala och enskilda läroanstalter, till vilka lärarkandidaterna hänvisas, rätt mycket arbete med att planera och ordna lärarkandidaternas besök vid respektive skolor. Det synes därför vara nödvändigt, att de beredas någon ersättning härför, och de sakkunniga hava tänkt sig, att sådan ersättning i genomsnitt bör beräknas till 20 kronor för lärarkandidat och år, att fördelas mellan vederbörande överlärare vid folkskola samt föreståndare vid flickskola och samskola. Då de lärarkandidater, som genomgå lärarkurs vid folkskoleseminarium, få tillfälle att i seminariets övningsskola taga närmare kännedom både om samundervisning och om undervisning å folkskolans stadium, torde någon särskild kostnad för dessa kandidaters besök i andra skolor ej behöva komma i fråga. Vidare hava de sakkunniga, såsom förut är nämnt, tänkt sig, att lärarkandidaterna i regel skulle vid slutet av varje termin erhålla en gratifikation å 300 kronor vardera. Sådan gratifikation bör helt naturligt icke tillerkännas kandidat, som genomgår kombinerad lärarkurs enligt bestämmelserna i § 13 av stadgeförslaget. I det föregående har räknats med samtidigt 7 i vanlig ordning hänvisade lärarkandidater vid vart och ett av de sju läroverken och med 4 vid vartdera av de båda seminarierna, d. v. s. inalles 57 lärarkandidater varje termin. Det för gratifikationer erforderliga beloppet kan därför beräknas till 57 X 2 X 300 kronor eller 34 200 kronor för år. De sakkunniga vilja också framhålla angelägenheten av att de läroverk och seminarier, till vilka lärarkurser förläggas, må erhålla bättre utrustning, särskilt i fråga om bibliotekens förseende med pedagogisk litteratur, men även beträffande undervisningsmateriel, än vad som i allmänhet nu är fallet. Då läroverkens biblioteks- och materielkassor icke hava tillräckliga tillgångar för att tillgodose dessa behov, bliva särskilda anslag härför erforderliga. För anskaffande av pedagogiska handböcker och annan pedagogisk litteratur synes ett för ifrågavarande läroverk gemensamt årligt anslag å 1 500 kronor vara behövligt. Motsvarande anslag för seminarier med lärarkurs synes kunna bestämmas till 300 kronor. I fråga om undervisningsmateriel i övrigt torde läroverk med mycket stort lärjungeantal vara jämförelsevis väl tillgodosedda. Däremot synas de nuvarande medelstora provårsläroverken och det nya flickläroverket i Stockholm vara i behov av ekonomisk hjälp för att kunna anskaffa särskilt för lärarkursen erforderlig nyare undervisningsmateriel i de naturvetenskapliga ämnena. För detta ändamål synes till en början ett gemensamt årligt anslag å 3 000 kronor böra upptagas. Slutligen anse sig de sakkunniga böra erinra om betydelsen av fortbildningskurser för lärare vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. I första rummet torde sådana kurser vara behövliga för lärare vid lärarutbildningsanstalter, men helt naturligt måste fortsatt utbildning såväl i pedagogiskt som i vetenskapligt hänseende för lärare i allmänhet verka i hög grad befruktande på undervisningen. Då emellertid frå-

72 gan om dylika kursers anordnande icke endast berör lärarutbildningsanstalterna utan skolorna i allmänhet och därför måste ses i ett större sammanhang, hava de sakkunniga här ej ansett sig böra beräkna något särskilt anslag för detta ändamål. De sakkunniga utgå emellertid från att skolöverstyrelsen kommer att ägna denna fråga, liksom ock frågan om ökning av det ovan (sid. 23) omtalade anslaget till resestipendier, erforderlig uppmärksamhet och föra desamma vidare. SammanFör förverkligande av vad de sakkunniga sålunda föreslagit skulle de årliga ja ning. kostnaderna för de här ifrågavarande praktiska lärarkurserna uppgå till de approximativa belopp, som framgå av följande sammanställning: Allmänna läroverken. Arvoden åt 7 föreståndare a högst 1 500: — kronor 10 500: — Särskilda arvoden åt 196 ordinarie ämneslärare ä 300: — . » 5 8 800: — Handledararvoden » 21000: — Föreläsningsarvoden » Q 000: — Arvoden åt överlärare vid folkskolor och föreståndare vid enskilda läroanstalter, 70 X 20: — » 1 400: — Gratifikationer åt lärarkandidater, 49 x 600: — » 29 400: — Anslag till pedagogisk litteratur » 1 500: — Anslag till undervisningsmateriel » 3 000: — Summa kronor 131,600: — Folkskoleseminarierna. Arvoden åt 2 föreståndare å 1 100: — Särskilda arvoden åt 28 lärare ä 300:— Handledararvoden Föreläsningsarvoden Gratifikation åt lärarkandidater, 8 X 600: — Anslag till pedagogisk litteratur •

kronor > » » » »

2 200: — 8 400: — 3 500: — 1000: — 4 800: — 300: —

Summa kronor 20 200: — Den sammanlagda årliga kostnaden skulle alltså komma att uppgå till omkring 131 600 kronor + 20 200 kronor eller tillhopa 151 800 kronor i stället för 106 440 kronor med nuvarande organisation samt alltså medföra en ökning av omkring 45 360 kronor.

73 Bil. 1 a.

Förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i Kungl. Majrts nådiga stadga den 1 november 1907 (n:r 93) angående filosofiska examina; § 3.

Fakulteten skall tillse Skulle i något fall Kurs, som ingår — — Därest avgift

finnas att tillgå. förfara. deltagit. — föreläsningar och övningar.

§ 14. Filosofisk ämbetsexamen skall omfatta — —- — det andra av dessa ämnen. Studerande äger •— examensämnen.

Studerande, som

§27. i ett eller flera av fakultetens examensämnen

74 Bil. 1 b.

Förslag till ändrad lydelse av § 178 i Kungl. Maj:ts stadga för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928 (nr 412). § 178. 1. Särskilda villkor — — äro: a) där tjänsten omfattar endast ämnet kristendomskunskap: att hava avlagt antingen teologie licentiatexamen • kyrkohistoria; att därjämte hava avlagt antingen filosofisk ämbetsexamen eller ock sådan särskild prövning, som omformares i § 27 av stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907; att, därest ämnet pedagogik icke ingår i de sålunda avlagda kunskapsproven, hava i efterprövning till filosofisk ämbetsexamen eller ock i sådan särskild prövning, som omförmäles i nästföregående stycke, hava erhållit minst betyget Godkänd i ämnet pedagogik; ävensom att inför teologisk fakultet därutöver; b) där tjänsten omfattar ingående ämnet; c) där tjänsten ämnet kristendomskunskap: att hava avlagt tjänsten kungjorts ledig; att hava avlagt tjänsten kungjorts ledig; att, därest ämnet pedagogik icke ingår i de sålunda avlagda kunskapsproven, hava i efterprövning till filosofisk ämbetsexamen erhållit minst betyget Godkänd i ämnet pedagogik; samt att inför filosofisk fakultet — filosofie doktorsgrad; skolande, under geologi med mineralogi. 2. Särskilda villkor för behörighet till ledigförklarad adjunktstjänst äro: a) där tjänsten omfattar annat ämne: att hava avlagt i tjänsten ingående ämnet, ävensom minst betyget Godkänd i ämnet pedagogik; b) där tjänsten ej ingår: att hava avlagt •— ämnena botanik och zoologi och betyget Godkänd eller därutöver i det andra av dessa ämnen samt att, därest ^ämnet pedagogik icke ingår i hans ämbetsexamen, hava i efterprövning till sådan examen erhållit minst betyget Godkänd i nämnda ämne; c) där tjänsten omfattar tre ämnen: att hava svarande examensämnena; samt att därest ämnet pedagogik icke ingår i hans ämbetsexamen, hava i efterprövning till sådan examen erhållit minst betyget Godkänd i nämnda ämne. 3. För behörighet nöjaktig skicklighet.

75 Tabellbilagorna

2, 3 a — d.

Uppgifterna i dessa bilagor avse att giva en överblick av den praktiska lärarutbildningen vid rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarier under de senast förflutna 50 läsåren. Beträffande tiden 1865 — v.-t. 1879, då provårsutbildning var förlagd även till andra läroverk än under de sista 50 åren, hänvisas till de uppgifter, som lämnas å sid. 115 i samband med den historiska översikten av provårsinstitutionens utveckling. Bilaga 2 åskådliggör den alltmer minskade benägenheten att göra bruk av den år 1905 medgivna möjligheten att i provårskursen medtaga ett fjärde ämne. De i 3 a—d lämnade uppgifterna avse i första hand att belysa växlingarna i antalet lärarkandidater, som genomgått provar på en termin, samt i antalet vid olika provårsläroverk samtidigt tjänstgörande lärarkandidater. Uppgifterna äro lämnade av skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Bilaga 2. Antal lärarkandidater med 4 ämnen i provårskursen. 1.

Läsår

2.

3.

Totala antalet Antal lärarkandidater, lärarkandidater, som avslutat med 4 ämnen.

provar.

1905—06 1906—07 1907—08 1908—09 1909—10 1910—11 1911—12 1912-13 1913—14 1914-15 1915—16 1916-17 1917-18 1918-19 1919—20 1920—21 1921—22 1922—28

29 21 27 13 12 15 15 12 11 9 5 4 5 5 9 2 4 51

53 46 57 57 54 66 64 73 90 87 90 105 101 93 93 78 75 486 2

4.

Kol. 2 i procent av kol. 3.

54.7 % 47.4 22.8 22.2 22.7 23.4 16.4 12.2 10.3 5.6 3.8 « 5.0 5.4 9.7 i 2.6 5.3 i 1.0 >

Flera gånger iakttagna 4-ämnesgrupper: a) modersmål + 3 främmande språk; modersmål, latin, grekiska, filosofi; modersmål, tyska, historia, geografi; matematik + humanistisk grupp på 3 ämnen; b) geografi + matematik, fysik, kemi; geografi, biologi, kemi, matematik. 1 2

Medeltal 0,8 pr år. Medeltal 81 pr år.

«. Bilaga i 3 a. Antal lärarkandidater, som under läsåren h . t . 1879—v. t. 1894 avslutat prrovårs kurs, samt antal samtidigt tjänstgörande lärarkandidater. 1

6 | 7 | 8

3 | 4 | 5

9 j 10 | 11

13 | 14

15 | 16 | 17

18 | 119 | 20

H. latinlärover- H. allm. lärover- H. realläroverket H. allm. lärover- H. allm. läroverket i Uppsala ket i Lund ket å Norrmalm ket å Södermalm å Norrmalm CK3 h a .

Å r

Antal av dem, som Ter- avslutat § E min provar på ft_ mP p: 3 'I n& -' -i 2 £foT ter- 1 ter- 0 mi- min Hl p:' ner OJ

OJ

P

re

&•

b> Antal av ° g. Antal av i-t P . Antal av • i 0_ Antal av dem, som dem, som 0 e. dem, som g p dem, som avslutat re tn avslutat avslutat § E avslutat o. re c —3p provar på .-. provar på p: provar på P= B provar på p T;

OJ

DO

OJ

JR

e

OJ

1879 . . H.t. 1880 . . . V. t. 1880. . . H.t. 1881 . . . . V t

1 2 5 3

9 161

1 5

8 6

9 6

1881 . . . . H t 1882 . . . . V t„ i 1882 . . . . H t : 1883 . . . . V t,

3 7 3 6

10 10

3 5 1 8 2 5

1883. . . . H,t, 1884 . . . . V t

1 8 2 7

1884 1885 1885 1886 1886 1887 1887 1888 1888 1889 1889 1890 1890 1891 1891 1892 1892 1893 1893 1894

. . . . H.t. . . . . Vt . . . . Ht . . . . V t . . . . H.t. . . . . V t, . . . H.t. . . . . Vt . . . . H t, . . . . V t, . . . . H.t. . . . . V t . . . . H.t, . . . . V t. . . . . Ht . . . . V t . . . . Ht . . . . Vt . . . . H t . . . . V t

9 9

2 8

10 9

l 6

9 10 11 10

4 7 3 5

5 5 4 6 4 5 2 7 2 6

3 7 2 5 3 7 3 6

10 10

8 7 10 9

3 8 2 7 3 5

9 10

7 8

4 6

10 9

10 10

3 6

9 10

1 9

10 9

3 5

10 10 10 9

3 7 2 8

9 9 10 10

3 7 3 7 3 6 4 6

10 10

3 7 2 6

10 10

3 6

10 10

10 10 10 7 10 10

5 6

11 9 10 8 10 10

9 10

1 8

1 1

3 6 1 9 1

10 10

10 10 10 10

ta * O; rtOJ

p:'

g» £3 re J5-

10 10

3 7 3 7 3 7 3 8 2 8

p CK5 c

10 10

9 9

»-( CLi

4 6 1

10 10

^.

p

2 2 2 1 1 1 ter- terter- terST1»" ter- ter- £fÖ5' D *" mi& « Ä mimi- min 0 **• rtmin oL p:' ner min ner pl p:" ner P 0 re SP 0 re 5-t i 1

9 7 9 10

*-1 trtP I-V *-, O J

1¶Suumma Antal i av (3 dem, soom PS P K avslutitat -q O pS provar - på £ . 3 o p

0 £L OJ

re

i»

P?3 ;-.

P

- ESs OJ

OJ

OJ

re SS-

10 10

3 7 3 6 4 6

10 10 9 10 10 10

10 10

4 6

10 9

11 10 10 10

3 6

10 12 10 10 10 10

2 8

2 8

2 7

9 10 10 10

3 6 4 6 4 6

10 10 10 10

9 20 14 22 14 36 14 31 13 34

1 1

14 35 12 34

10 10

16 34

10 10

14 31

10 10

16 33

16 33 17 35

4 6

10 10

17 35

10 9

i

4 5 4 6

10 10

4 6 4 6

10 10 10 10

15 31 12 35

3 6

9 10

3 7

10 10

4 7

11 10

13 34

14 31

11 38 12 31

10 10

14 36

10 10 10 10

4 6

9 20 14 22

12 34

10 11 9 10 8 10

1 1 1 1 :2

1 2

11 i 39 i3 : 31 17 35 16 31

16 31 12 36 15 34

Medeltal:3 h.t. H.t. 2.80 0.20 9.57 2.40 0.20 9.64 2.08 o.oo 9.38 3.13 0.07 10.00 3.33 0.07 IO.OO 13.47 0.53 1879-v.t.l894 V. t. 5.87 0.00 9.14 6.40 0.07 8.93 7.31 0.07 9.85 6.80 0.07 10.07 ,6.47 0.07 9.93 31.93 0.27 Medeltal,3 om 1-terminskan- H.t. didater räknas V. t. = 172 2 1 2 3

9.67 9.14

9.74 8.96

9.38 9.88

10.03 10.10

p

£- 2 2 U « a 1 Sew ter- terter- teer- °1 1.»Bp P "" mi- min mi- mnin p.yj p rtp: ner ner P. 0 "g. a

10.03 9.96

Uppgift saknas om fördelningen av tjänstgörande lärarkandidater mellan läroverken å Norrmalm och Södermalm. Se sid. 27. Läsåret 1879—80 är icke medräknat i kol. 5 samt 8—11, läsåret 1880—81 icke i kol. 9—11.

77 Bilaga 3 b. Antal lärarkandidater, som under läsåren h . t . 1894-v.t. 1909 avslutat provårskurs, samt antal samtidigt tjänstgörande lärarkandidater. 8 | 9

5 | 6

11 | 12 j 13 1 14 J 15 1 16 | 17 | 18 1 19 '20

H. latinlärover- H. allm. lärover- H. realläroverket H. allm. lärover- H. allm. läroverket i Lund ket i Uppsala ket å Norrmalm ket å Södermalm å Norrmalm

A r

Antal av '•S. > Antiil av dem, som dem, som Ter- avslutat avslutat min provar på •— K provar pä

Antal av dem, som avslutat provar på p

2 1 ter- termi- min ner

2 1 ter- termi- min ner 1894 . 1895 . 1895 . 1896 . 1896 . 1897 . 1897. 1898 . 1898 . 1899 . 1899 . 1900. 1900 . 1901 . 1901 . 1902 . 1902 . 1903 . 1903 . 1904 . 1904 . 1905 . 1905 . 1906 . 1906 . 1907 . 1907 . 1908 . 1908 . 1909 .

Antal av dem, som avslutat provar på

2 1 ter- termi- min ner

i^rS2 1 ter- termi- min ner

B.

w st

H.t. V. t.

8 8

H.t. V. t.

10 10

10 10 10 9

H.t V. t. H.t. V. t. H.t. V. t.

10 10

10 10

10 10

10¶H.t. V. t. H.t. V. t. H.t. V. t.

10 9

10 10

H.t. V. t. H.t V. t. H.t. V. t. H.t. V. t.

55» P

3 -. O J

2 1 ter- termi- min ner

10¶Antal av dem, som P m B avslutat < t Oi P provar på a B

g~ —

2¶UJ P 1 ter- termi- min 3 Z-2. ner * B £ 14 31 16 31

15 31

10 10 9 10

17 30

18 30

19 30

19 30

10 10 10 9

17 28 19 29

18 28

13 31 19 28

13 32

9 10

3 7

LO 10

10 9

10 9

3 7

10 10

10 10

3 7

10 10

10 9

3 7

10 10

10 10

3 7

10 10

17 31

20 29

10 7 9 10

9 8

3 6

9 10

9 10

4 5

10 9

2 6

10 10

9 10

10 10

6 4

9 10

4 6

10 10

9 10

10 10

6 4

10 10

22 26

22 26

10 10

4 5 5 5 2 9

10 10

10 11

5 5 5 5 5 5

9 10 10 10

10 10

6 4

24 24

26 24

10 9

5 6

11 11

2 7

sa

26 29

10 11

11 10

5 5

11 11

6 4

10 10

11 11

7 10 12 12

10 13

2 9 1 10 1 9

10 6 10 10 11 10

11 9

11 10

5 6

11 11

2 7

8 10

11 10

H.t. V. t.

10 8 9 9 9 10

H.t. V. t.

11 11

H.t. V. t.

ST 3

crc ft»

Antal av Ht 0 dem, som avslutat provar på

Summa

2 6 3 7 4 4

3 1

11 11 11 11 2 1

11 11

19 28

18 35 14 31 16 37 18 32

18 35

2 2

15 31 18 39

5 2

23 34

0.3S 10.13 17.93 1.20 Medeltal: h.t H.t. 3.73 0.20 9.60 3.00 0.47 9.87 3.40 0.20 9.60 4.13 0,00 10.13 3.67 0.13 9.80 30.00 0.47 10.33 6.00 0.00 6.00 9.80 0.20 6.07 9.53 1894-v.t. 1909 V. t. 5.73 0.00 9.53 6.20 0.13 Medeltal, om 1-terminskan- H.t. didater räknas V. t.

= I1/2

I

9.70 9.53

10.10 9.60

9.70 9.90

10.13 10.33

10.30 9.87

78 Antal lärarkandidater, som under läsåren h.t. 1909—v.t. 1919 aavsluti 1

| 7

| 10

17¶H. latinläroverket H. allm. läroverket H. realläroverket H . a l m. läroverket H. allm. . 1äroverk å Norrmalm å Södermalm å Norrmalm i Uppsala i I L ind

År

Antal av Ter- dem, som avslutat min provar på 2 terminer

1 termin

(K LE»

S!B

gt OJ

re r« _ t"

P: B "I JtP -. i. ^ p CfC; 0 «•" OJ ^ OJ p :

S- 3

re S»i

Antal av dem, som avslutat provar på 2 1 tertermimin ner

i

w s» p

p

P EOJ

• 8 £»3 -l O J

P ** O J <-• OJ p : p o a K i-i

Antal av dem, som avslutat provar på 2 1 tertermimin ner

§ p p p

O J ~~

re os

p- J-v B "i p -. P en?'

p "" ol P: P P

nT 2-

Antal av dem, som avslutat provar på 2 terminer

CJCJ St» 01

0 & OJ re w •— 8°

E»B P _. 1

1 termin

i

0 OJ

»few P e1Efc-Ä OJ

p:

5-

B

>1

i

Antal aav dem, sown avslutaat provar j på

CK) te»

£!5 g g£ a" „ ~ | »1 O J

2 terminer

11 terrmiin

p "" EJ p :

a 5re S-

H

1909 . . . .

H.t.

1910 .

V. t.

1910.

H.t.

1911 .

V. t.

]

10 10

1911 .

H.t.

1912 .

V. t.

3 3

1912 .

H.t.

1913 .

V. t.

1913.

H.t.

1914 .

V. t.

1914 .

H.t.

1915 .

V. t.

1915 .

H.t.

1916 .

V. t.

é

1916.

H.t.

5>

1917.

V. t.

1917 .

H.t.

1918 .

V. t.

1918 .

H.t.

1919 .

V. t.

3¶Medeltal h t.

H . t . 3.20 1.70

10.40 4.10 2.20

10.40 3.40 2.10

10.30 5.30 1.40

10.70 4.00 2.30

10.30 V. t. 5.30 1.60

10.10 4.30 1.60

10.00 4.70 1.70

9.90 3.60 1.20

10.00 4.00 1.90

10.00 H.t.

11.45 V. t.

1 QAQ

1919 * Medeltal, om enterminskandidat r ik i as = l1 1

4»

2 av dessa påbörjade provårsknrs vid seminariet i Göteborg. 1 » > > J > > > > Påbörjade provårskurs vid h. latinläroverket å Norrmalm. 4 I medeltalen för de särskilda läroverken hava endast medräknats de terminer, under vilka provårskirsen pågått i full utsträckning. 8

79 Bilaga 3 c.

provårskurs, samt antalet samtidigt tjänstgörande lärarkandidater. 18 1 19 1 20

] 21 1 22 |

2 1 tertermimin ner

CW te» C: o P B OJ

Antal av dem, som avslutat irovår på

jT tP

?g. p »1

_.. OJ

| 24 | 25 |

| 27 ] 28 |

•

Sfcrä"

P c*" OJI5J. OJ'P=" P p re £t»1 i

2 terminer

1 termin

CW te»

Antal av dem, som OJ re ro avslutat )rovår på pl3 p JL

!-. Si p g. »I O J p CW p "• &!<£?". OL p: P

s

»-I

| 80 | 31 |

I'P-

O: —

5t

p £J OJ

Antal av dem, som avslutat OJ re ro >rovår på p: B 1

2 1 tertermimin ner

29¶Kolkskolesemina- | riet i Göteborg

EL latinläroverket Folkskoleseminariet i Stockholm i Göteborg

H. realläroverket i Göteborg Antal av dem, som avslutat provar på

23 OJ

i

•rero 5 S ^cw'

2 1 tertermimin ner

sfcw' P "" O J _»

B-*Si p p re S»i i

EL

p

c1

o! p

cc: p

5¶Autal av T| % %> dem, som < p^3 ' I'eravslutat ^ 3 P Kovar pä 3a. " ro sL p 2 2 0!? •• 3 OJ — P 2 2 P 1 terter- 23 o JL.PP mimin 5 ' P p ner » p" re"

?

re S•1 •

2 1

10 6

9,

fl

34 År

-

-

£.<rr.

10 11

| 33

Summa

16 1

32¶H.t. 1909 V. t. 1910 H.t. 1910 V. t. 1911 H.t. 1911 V. t. 1912 H.t. 1912 V. t. 1913

31 25

42¶H.t. 1913 V. t. 1914

4S

H.t. 1914

39 V. t. 1915

2 3

6 2

20 12

55¶H.t. 1915 35 V. t. 1916

59 H.t. 1916

46 V. t. 1917

3 4

10 11

3 3

l

2 3

52 H.t

49 V. t 1918

44 H.t

31 36

49 V. t 1919

4.33 3.11

10.11 4.67 2.50

10.33 1.60 1.5C

4.0C 3.5C 0.5C

8.0C 27.7C 14.5C

H.t

2.78 3.00

10.22 3.00 2.5C

10.17 1.38 0.0(

2.33 3.33 0.33

7.33 27.6f 12.M>

V.t

11.58 1

8.2.

11.75>

11.4.

7.5( )

1918 Medeltal h.t. 1909— v.t. 1919

Medeltal, om H.t • enterminskanV. t didat räknas = 1 Va

-so Antal lärarkandidater, som under läsåren h.t. 1919—v. t. 1929 awslutat 1

j 4

| 7 |

| 10 |

12 | 13 |

17¶H. latinläroverket H. allm. läroverket H. realläroverket H. allm. läroverket H. all m. läiiroverket i Luuud i Uppsala å Norrmalm å Södermalm å Norrmalm

i,

Antal av Ter- dem, som avslutat min provar på 2 1 tertermimin ner

CW O:

>

C Antal av ** 2- dem, som p |T avslutat OJ <x ro provar på _ P

P: 3 p sT* »1

OJ

£fcw" p

"-

OJ_ C £ J-

P

P-' D

1-1

1 OJ

3=1

>

Antal av dem, som OJ avslutat re ro provar på •— P °:3. 0 E p: 3

2 1 tertermimin ner

re S-

P SK *t

OJ

*p CW ^ p

*"'•

&<^r O. p:' P P

2 1 tertermimin ner

2=p-

SE OJ

re ^

OJ

p -1

2 .

P

-T3

OJ

efew" P OJ

"" «.

OJ

P°

8-

p

Antal av dem, som avslutat provar på

Antal av S E dem, som OJ re ro avslutat _ P provar på . p: 3 K"

P

2 1 tertermimin ner

»1

OJ

P"CW' P

"•

Ef.dT. OJ

p

p: p

2 terminer

1 termin .

re S-

«» 5»i i

re Si i

CW St»

CW Se-

O: *Z '"I »*P a

0 S-

re ro OJ

fl p ET. »1 O J pr — p CW rt p " OJ~P:'

5- D

1919 . . . .

H.t.

1920 .

V. t.

1920.

H.t.

a

1921 .

V. t.

1921 .

H,t.

1922 .

V. t.

10 9

1922 .

H.t.

1923 .

V. t.

1923 .

H.t.

l2

1924 .

V. t.

1924 .

H.t.

1925 .

V. t.

1925 .

II.t.

1926 .

V. t.

1926 .

H.t.

1927 .

V. t.

9.80 3.70 1.60

10.00 2.40 3.00

10,00

7.90 4.50 1.50

9.40 4.60 2.00

1927 .

H.t.

1928 .

V. t.

1928 .

H.t.

1929 .

V. t.

10¶Medeltal h t. 1919—v. t. 1929

H . t . 2.20 3.20

9.70 1.80 2.80

9.70 2.20 3.30

V. t. 4.40 1.60

8.20 5.60 1.30

8.50 4.80 0.90

H.t.

11.30 V. t.

9.00¶Medeltal, om enterminskandidat r tik a u = 1J 1 2 3 4

En av dessa påbörjade provårskurs vid folkskoleseminariet i Stockholm. Påbörjade provårskurs vid folkskoleseminariet i Stockholm. En av dessa påbörjade provårskurs vid folkskoleseminariet i Göteborg. Påbörjade provårskurs vid h. allm. läroverket å Södermalm.

81 Bilaga 3 d. provårskurs, samt antalet samtidigt tjänstgö rande lärarkandidater. 18 | 19

21 | 22

24 | 25

27 | 28

30 [ 31 |

H. reallänverket H. latinläroverket Folkskoleseminai Göteborg riet i Stockholm i Göteborg

Folkskoleseminariet i Gö :eborg

cw >

cw >-

p

g t

Antal av dem, som avslutat provar på 2 1 tertermimin ner

CW

>

Antal av 0 E dem, som OJ avslutat _ - Pro re provar på p:B P ti. 2 H OJ 1 »few' terP " terOJ ^ . miSJ »:' min P P ner O X-

•s.^

o. re w p: »I

p B ^-

S o! P'CW p

,T1

EJ

p:" P

"

rt

»1

1 P

ra S»j

i

Antal av dem, som avslutat provar pa 2 1 tertermimin ner

Antal av dem, som OJ ' avslutat re. pro provar på 2:P

>—

fl

p _. *t OJ p ci" Oj^rt;

51 p:'

S- ° »1

9 5

p

1 P

"

P

re S»i

P

39 H.t.

54 V. t. 1920

21 H.t.

57 V. t.

33 H.t.

v-1.

1 3 1

42 H.t.

39 V. t.

43 H.t.

36 V. t. 1924

10 10 10

9*

rt

p

SJ p:'

£? OJ1 Efcw"

Är

1 P

3 2

•

OJ p

»? ~

34¶Summa

2 1 tertermimin ner

|

| 33 |

Antal av "5 P e/3 dem, som O < P Teravslutat Er » 3 3 3 min provar på OroEL OJ O P 2 1 2 &<* re" P terter- IZ -a P mimin 1.5-1 ner r? » »

OJ

re

39 H.t.

42 V. t. 1925

37 H.t.

46 V. t. 1926

39 H.t.

39 V. t. 1927

40 H.t.

42 V. t. 1928

10 7

35 H.t.

46 V. t.

0.70 0.60

4.30 1.20 1.80

5.30 16.60 20.20

— 1.67 0.56

3.33 2.10 0.60

3.70 34.20 10.30

Medeltal h. t. 1919—v. t. V. t. 1929

6.20 H.t.

1.60 2.60

5.20 1.50

— —

En av dessa påbörjade provårskurs vid h. allm. läroverket i Lund. 1 avled kort före kursens slut. Jämför anm. 6. 8 2 av dessa påbörjade provårskurs vid folkskoleseminarium.

6—291483

H.t.

Medeltal, om enterminskanV. t. didat räknas

= i V2

82 Bil. U,

Yissa utländska motsvarigheter till den svenska provårsinstitutionnen. Norge. Enligt den ännu i huvudsak gällande lagen av den 14 sept. 1905 om ämboetsexamen för lärare vid högre allmänna skolor har envar, som vid universiteetet avlagt språklig-historisk, matematisk-naturvetenskaplig eller teologisk ämboetsexamen, tillträde till det p e d a g o g i s k a s em i n a r i e t . Detta består: av två jämlöpande kurser, en teoretisk och en praktisk, vilka skola medhinnas under loppet av en termin. Vederbörande departement kan emellertid medgiva inträde även åt sökande, som vid tiden för kursens början endast hunnit uncdergå prövning i första avdelningen av någon bland nämnda examina. För ansttällning som adjunkt, lektor eller rektor vid offentliga högre skolor fordras att vid nämnda seminarium hava avlagt pedagogisk examen i ämnena pedago^gik, metodik och psykologi. Konungen, eller den han därtill bemyndigar, har ennellertid rätt att dispensera från dylikt prov, då det gäller adjunkter vid offeentliga samt föreståndare och lärare vid dimissionsberättigade privata skolor. Särskilt vid kommunala mellanskolor äro i viss utsträckning anställda lärrare med lägre avlöning än adjunkt; dessa lärare hava varken ämbetsexamen eiller pedagogisk examen utan vanligen en kombination av folkskollärarexamen >och studentexamen, någon gång endast den senare. Det pedago- Norges pedagogiska seminarium är en fristående organisation med egen bmdgiska semina- get. Det står under ledning av en särskild styrelse på fem personer, i villken nets organisa, seminariets föreståndare är självskriven ledamot. Två av ledamöterna skcola ninq. ' v a r a universitetsprofessorer; av dessa utser vardera sektionen inom filosofiiska fakulteten en, under det att två, som skola vara lärare vid »hoiere almienskoler», utses av undervisningsdepartementet. Styrelsens uppgift sjoies märmast vara av formell natur, men genom sin sammansättning kan den anses utgöra en betydelsefull förmedlingslänk mellan universitetet, varest de bliva;nde lärarna erhålla sin teoretiska förutbildning, och de skolor, inom vilka de^ras verksamhet sedan blir förlagd. Föreståndaren tillsättes av konungen, övriga lärare vid seminariet föro»rdnas av undervisningsdepartementet med 3 månaders uppsägningstid. Läirarbefattningarna vid det pedagogiska seminariet äro, såsom av det följande framgår, till sin natur bitjänster, medan föreståndarebefattningen har karaktär av hel statstjänst. Utbildningens Den teoretiska kursen omfattar dels föreläsningar, gemensamma för alla läanordning. rarkandidater, i pedagogikens historia, det norska undervisningsväsendets utveckling och nuvarande organisation, viktigare utländska skolorganisationer samt i psykologi, skolhygien jämte allmän uppfostrings- och undervisningslära, dels föreläsningar och diskussioner om de särskilda läroämnenas metodik, avsedda för lärarkandidater i resp. ämnen. Det åligger seminariets föreståndare att hålla föreläsningarna i uppfostrings- och undervisningslära, i pedagogikens och skolväsendets historia samt i allmän metodik i de läroämnen, för vilka han själv tidigare särskilt intresserat sig. Föreläsningarna i psykologi hållas på universitetet och stå öppna även för andra studerande än det pedago-

83 giska seminariets lärarkandidater. Undervisningen i de olika läroämnenas allmänna metodik är i övrigt anförtrodd åt seminariets lärare, vilka utses bland de mest framstående facklärarna vid Oslos och någon gång även yid närbelägna städers »hoiere almenskoler». Föreläsningarna i skolhygien hållas av en laLärarkandidaterna få vidare öva sig i att referera lektioner, som de åhört, och deltaga i diskussioner rörande sådana lektioner, varvid även upptagas andra, i samband med dessa stående, principiella frågor. Enligt seminariets stadgar kunna lärarkandidaterna också åläggas att utarbeta uppsatser i metodologiska spörsmål. . Själva examen omfattar skriftlig och muntlig prövning pa de områden, som genomgåtts under den teoretiska kursen. Det skriftliga provet omfattar tva uppgifter en av mera allmänpedagogisk natur, gemensam för alla lärarkandidater och en i något speciellt ämnes metodik. Till det skriftliga provet anslås sammanlagt 6 timmar. Några exempel på ämnen i skriftlig examen torde ge ett begrepp om arten av undervisningen i den teoretiska kursen Ämnen Jett i varje examen) från den allmänna pedagogikens område: angiv i korthet tragemetodens plats vid undervisningen och giv därefter en framställning av huvuddragen av frågetekniken; — de viktigaste psykologiska lagarna for inlärande och niemorering samt deras tillämpning vid skolarbetet; — lärjungeaktivitet;-— klassundervisning; — läraren och läroboken. Uppgifter, berörande speciella ämnens metodik: grammatikundervisning enligt den direkta metoden; —- om valet av uppsatsämnen i mellanskola och gymnasium; — historieundervisningen som medel för social fostran; — den heuristiska metoden vid matematikundervisningen; — experimentet vid fysikundervisningen. Lärarkandidaternas praktiska utbildning är förlagd till olika dimissionsberättigade »hoiere almenskoler» i Oslo, och seminariets föreståndare har att vid kursens början fördela kandidaterna mellan ifrågakommande skolor, varvid det i allmänhet ej förutsattes, att någon skola skall behöva mottaga mera an fyra, allra högst fem kandidater. Handledare i varje ämne, av vilka en ar »huvudhandledare», utses för var och en av de olika lärarkandidaterna i samråd mellan seminariets och vederbörande skolas styrelse. Enligt gällande torordning har en handledare till uppgift att praktiskt sätta vederbörande lärarkandidat in i ämnets metodik och att göra honom förtrogen med användandet av olika hjälpmedel för undervisningen, huvudhandledaren dessutom särskilt att bistå seminariets föreståndare i arbetet med att införa lärarkandidaten i de plikter som åligga en lärare, och att för honom klargöra olika sidor av skollivet och skolans uppgifter. Kandidaterna kunna vidare åläggas tillsyn over lärjungarna under skilda slag av sysselsättningar, varjämte de bora beredas tillfälle att närvara vid kollegier (»skoleraadsmöter») och konferenser samt att deltaga i exkursioner, skolfester o. dyl. Det praktiska utbildningsarbetet ordnas så, att lärarkandidaten under de första 4 veckorna uteslutande åhör lektioner (intill 12 i veckan), varefter han så småningom får börja undervisa själv för att under den sista månaden vanligen få övertaga en mera sammanhängande undervisning pa olika skolstadier både under lärarens tillsyn och ensam. Handledaren har rättighet att gripa in, när helst han så finner nödigt eller önskvärt, ehuru i regel kritik och anvisningar anses böra ifrågakomma först efter lektionens slut. _ Seminariets föreståndare har att tillse, att undervisningsövningarna planläggas på ändamålsenligaste sätt; han har också rätt att, när han vill, närvara vid övningslektionerna. I regel åhör föreståndaren några lektioner av varje lärarkandidat, huvudsakligen under den sista delen av termmen Han kan ålägga lärarkandidaterna att besöka småskolor (forskoler) och folkskolor, tor att de icke skola stå främmande för den grundläggande undervisningen.

84 I det betyg över genomgången lärarutbildning, som avgives av seminarriets föreståndare, ingår också vitsord för praktisk undervisningsskicklighet (»piraktisk lsererdygtighet»). Detta vitsord bestämmes av föreståndaren i samiråd med vederbörande handledare och med rektor vid den skola, där övningslekttionerna hållits. Dispenser och Under åberopande av särskilda omständigheter kan en lärarkandidat a v sesärbestäm. minariets styrelse befrias från deltagande i den teoretiska kursen. I sådlant melser. £ a ii a r se minariets föreståndare skyldig att giva den dispenserade nödig wägledning för inhämtande på egen hand av erforderliga insikter. Seminariets styrelse har vidare rätt att dispensera från den praktiska tkursen, om en lärarkandidat med intyg från föreståndare för en examensberäittigad skola styrker, att han under längre tid med goda vitsord tjänstgjort .'som fast anställd lärare. Dock måste den sökande i dylikt fall genom provlek:tioner styrka sin undervisningsskicklighet i resp. läroämnen. Vidare kan styrelsen i vissa fall medgiva, att den teoretiska och den prraktiska kursen förläggas till skilda terminer. Gratifikatio- Vid anmälan till examen erlägges en avgift av 20 kr. Anslag till några stiner och av- pendier åt lärarkandidater finnas icke upptagna i budgeten. gifter. Danmark. Den ungdom, som ämnar avlägga realexamen, undervisas i Danmark i nnellanskolor eller realskolor, vilka upprätthållas av staten, kommuner eller enskilda. Vid de kommunala eller privata mellanskolor, som icke äro föremade med gymnasium, rekryteras lärarkåren huvudsakligen bland folkskolans lärare, för vilka särskilda möjligheter till fortsatta teoretiska studier blivit organiserade. I Danmark är därför den praktiska utbildning för lärarkallet, vilken motsvarar den svenska provårsinstitutionen, närmast avsedd för blivande lärare vid de s. k. gymnasieskolorna. Den regleras genom en kungl. förordning av den 3 december 1927, vars bestämmelser emellertid i huvudsak endast äro ett uttryck för den praxis, som utbildat sig på grundval av bestämmelserna av den 6 juli 1905 och den 16 januari 1906. För att kunna anställas som lektor, adjunkt eller timlärare i läsämne (»eksamensfag») vid gymnasiet inom statens gymnasieskolor eller vid dimissionsberättigade kommunala eller privata gymnasieskolor fordras, att den sökande utom vederbörlig universitetsexamen eller motsvarande dels undergått en prövning i pedagogik och skolhygien, dels avlagt ett undervisningsprov. Den för dessa båda prov nödiga förberedelsen kan erhållas genom deltagande i av staten två gånger årligen anordnade kurser på en termin, en teoretisk i pedagogik och skolhygien samt en praktisk kurs, vars ändamål är att bereda lärarkandidaterna tillfälle till en förberedande övning i att undervisa. Kurserna kunna genomgås oberoende av varandra, och särskilt examensbetyg utfärdas för vardera av de båda kurserna. Rätt att genomgå kurser och undergå därtill anknutna examina tillkommer den, som avlagt »skoleembedseksamen» vid Köpenhamns universitet. På tillstyrkan av lektorerna i pedagogik och skolhygien eller av ledaren för den praktiska kursen kan emellertid undervisningsministeriet medgiva tillträde till nämnda kurser även åt personer, som på annan väg skaffat sig en fackutbildning, vilken ungefär motsvarar den, som erfordras för ämbetsexamen. Organisation Undervisningen i den teoretiska kursen ombesörjes av en lektor i skoloch ledmng. hygien och en lektor i pedagogik, båda utnämnda på livstid av undervisningsministern. Tjänsterna hava karaktären av bitjänster; arvodet utgör 2,700 kr. för lektorn i skolhygien och 3,000 kr. för lektorn i pedagogik. Lektorn i skol-

85 hygien är läkare, lektorn i pedagogik är f. n. rektorn vid Metropolitanskolan i Köpenhamn. Båda intaga fullt självständig ställning såväl gentemot varandra som gentemot föreståndaren för den praktiska kursen Även sistnämnda befattning är bitjänst med ett arvode av 1,500 kr.; den är förenad med posten som undervisningsinspektör för gymnasieskolorna, vilken tillsattes med kU

Ku;sen 1 i m pedagogik anordnas två gånger årligen och tager en tid av omkring UtbMyen, 50 timmar, förhör och skriftliga övningar inberäknade; kursen i skolhygien om- anordning. fattar 20 timmar samt är i övrigt anordnad på samma sätt som pedagogikkursen Deltagande i dessa kurser är icke obligatoriskt, utan lektorerna aro skyldiga att giva lärarkandidater, vilka så* önska, de anvisningar tor självstudier, som äro nödvändiga för att kunna godkännas vid de varje ar i juni och december anordnade prövningarna i pedagogik och skolhygien. Den torra ar både skriftlig och muntlig, den senare vanligtvis endast muntlig Undantagsvis kunna lektorerna anordna prövningar även å andra tider. Sådana deltagare i pedagogikkursen, vilka under kursens lopp utarbetat minst tre godkända skriftliga prov, kunna, om de så önska, befrias frän själva slutprovet. Lärarkandidater, för vilka det är förenat med svårighet att mstalla sig till proven i Köpenhamn, kunna få avlägga skriftliga prov vid någon gymnasieskola i landsorten, om skolans rektor vill åtaga sig vederbörlig övervakning. I pedagogik avläggas i sådant fall två prov, bada skriftliga; det ena varar 4 timmar och består i en redogörelse för något mera omfattande allmanpedagogiskt spörsmål, det andra räcker 2-timmar och bestar i besvarandet av en serie korta frågor. För motsvarande skriftliga prov i skolhygien anslås 2 '"samtliga prov betygsättas av en tremannanämnd, bestående av föreståndaren för den praktiska kursen, lektorn i vederbörande ämne samt en av undervisningsministeriet utsedd fackman på vederbörande ämnes område. I den praktiska kursen måste ingå minst två ämnen, av vilka det ena skall vara huvudämne, och i detta måste lärarkandidaten genomgå praktisk kurs såväl på gymnasiets som på mellanskolans stadium. I det eller de övriga ämnena är endast undervisning på mellanskolestadiet direkt obligatorisk. Kursledaren fördelar efter överenskommelse med vederbörande skolstyrelser och ämneslärare de anmälda lärarkandidaterna på olika gymnasieskolor, varvid hänsyn så vitt möjligt tages till lärarkandidaternas uttalade önskemal. Därvid kunna också kommunala och enskilda skolor komma i iraga, och varje lärarkandidat får vanligen fullgöra hela kursen vid en och samma skola. Under de sista åren, då tillströmningen varit mycket stor, har det hänt, att upp till 10 lärarkandidater under samma termin tjänstgjort vid en skola, men antalet anses normalt ej böra överstiga 5. . o Den praktiska kursen omfattar en termin sa när som pa dess första och sista dagar och lärarkandidatens auskultationer och övningslektioner skola, under denna tid omfatta minst 12 timmar i veckan. Ledaren för den praktiska kursen utövar personligen eller genom ställföreträdare den högsta ledningen av lärarkandidatens utbildning; den mera direkta handledningen tillkommer någon ämneslärare vid den skola, till vilken lärarkandidaten blivit hänvisad. Den praktiska kursen avslutas med ett undervisningsprov i vederbörande ämne eller ämnen vid den skola, till vilken lärarkandidatens övningslektioner i ämnet i fråga varit förlagda. Provet skall omfatta minst tva timmar i de ämnen och klasser, som den praktiska kursens föreståndare bestämmer, och lärarkandidaten skall före provet framlägga en disposition, som utvisar, hur han ämnar lägga sina lektioner. Betyget bestämmes av en nämnd, som skall bestå av handledaren (eller handledarna) i vederbörande ämnen, skolans rektor (eller eventuellt en fackkunnig ersättare för honom bland skolans lärare) samt

ledaren för den praktiska kursen (eller ställföreträdare för honom). Efter godkänt prov utfärdas examensbetyg av ledaren för den praktiska kursen. Detta betyg skall dessutom innehålla utförligare vitsord över huru lärarkandidaten skött sina åligganden under hela den tid, kursen omfattat, och särskilt över den undervisningsskicklighet, han ådagalagt under nämnda tid. Förslag till sådana vitsord utarbetas av skolans rektor och de lärare, som handlett lärarkandidaten, och insändas sedan till föreståndaren för godkännande. Därefter underskrives betyget av skolans rektor, de nyssnämnda lärarna och föreståndaren för den praktiska kursen. Dispenser. Lärarkandidater, vilka i sin ämbetsexamen hava ämnet psykologi eller som tidigare avlagt folkskollärarexamen med minst betyget mycket god i pedagogik, kunna av undervisningsministeriet dispenseras från prövning i pedagogik och skolhygien. I undantagsfall kan sådan dispens också beviljas lärarkandidater, som erhållit pedagogisk utbildning av annat slag. Om föreståndaren för den praktiska kursen det tillstyrker, kan undervisningsministeriet i särskilda fall också bevilja befrielse från den praktiska kursen, men för att vinna behörighet att undervisa vid gymnasieskola måste den sökande underkasta sig det undervisningsprov, som föreskrivits som avslutning på den praktiska kursen. Stipendier. I budgeten upptages årligen ett anslag på 1,200 kronor till behövande lärarkandidater. Vid slutet av varje termin utdelas 6 stipendier a 100 kronor, varvid hänsyn huvudsakligen tages till vederbörande lärarkandidaters behov av understöd. Lärarprov. För anställning som ordinarie lärare vid Statens gymnasieskolor fordras ytterligare en prövning i undervisningsskicklighet, en s. k. »Ansaettelseprove». Denna äger rum under den tid, läraren tjänstgör såsom extra ordinarie, och tillgår så, att föreståndaren för den praktiska kursen efter överenskommelse med rektor vid skolan i högst två dagar åhör lärarens vanliga undervisning. Läraren underrättas icke på förhand om detta prov. Föreståndaren för den praktiska kursen (eller ställföreträdare för honom) jämte skolans rektor (dier en av honom utsedd ställföreträdare bland lärarna) utfärda därefter det examensbetyg, som berättigar till ordinarie anställning. Finland. Såväl manliga som kvinnliga lärare vid Finlands högre skolor måste first vid universitetet avlägga filosofie kandidatexamen — lärare i kristendom cock i stället en motsvarande examen inom den teologiska fakulteten. I den selermera följande direkta utbildningen för lärarkallet kunna urskiljas tre mommt: pedagogieexamen vid universitetet i pedagogikens teori och historia, två terminers auskultering, däri också ingår ett mindre antal övningslektioner, samt slutligen det praktiska lärarprovet. De två sistnämnda faserna av utbildnirgen äro förlagda till ettdera av de två normallyceer, vilka utförligare omnämms i det följande. Frågan huruvida avlagd pedagogieexamen skall fordras för behörighet att deltaga i den praktiska utbildningskursen, »auskulteringen», har varit förenål för mycken diskussion. För närvarande är det stadgat, att en lärarkanddat måste underkasta sig ett preliminärt förhör på en kurs i pedagogik inom lomet av sex veckor efter det han anmält sig önska börja sin auskultering. Sjilva pedagogieexamen kan därefter avläggas under eller efter auskulteringsåret, cock i varje fall före det slutliga, praktiska lärarprovet. Organisation Den praktiska utbildningen är förlagd till två s. k. normallyceer i Helsngoch ledning, fors, det ena med finska, det andra med svenska som undervisningsspråk, ^ro-

fessorn i pedagogik vid universitetet är självskriven inspektor för båda lyceerna och skall i denna egenskap utöva den högsta ledningen av arbetet med lärarkandidaternas praktiska utbildning. I verkligheten torde dock inspektörs roll vid lärarutbildningen inskränka sig till ledningen av de s. k. månadskonferenserna. Arbetet med lärarkandidaternas handledning är närmast anförtrott åt en särskild grupp av lärare, benämnda överlärare, vilka åtnjuta högre lön och hava mindre undervisningsskyldighet än lektorerna. För överlärarbefattningarna gälla inga andra särskilda formella kompetensbestämmelser än för vanliga »äldre lektors»-tjänster, men skolöverstyrelsen väger vid deras besättande olika befordringsgrunder mera obundet mot varandra, och särskilt fästes stor vikt vid undervisningsskickligheten; därjämte äger inspektor avgiva yttrande över de sökandes speciella lämplighet för uppgiften, så vitt möjligt grundat på erfarenheter från besök vid de skolor, där de sökande tjänstgöra. Rektor vid ett normallyceum utses bland överlärarna. För närvarande finnas vid svenska normallyceum sju överlärare, en i religion och filosofi, en i svenska, en i latin och grekiska, en i främmande språk (tyska och franska), 1 en i historia, en i geografi och naturalhistoria samt en i matematik, fysik och kemi. Lärarutbildningen vid normallyceerna omfattar dels auskultationer och ett Utbildningens mindre antal övningslektioner, de senare ibland föregångna av en förberedande anordning. konferens mellan vederbörande överlärare och lärarkandidaten, vilken därvid erhåller råd och anvisningar, dels vissa konferenser, vilka skola bevistas av samtliga lärarkandidater. De konferenser, som skola bevistas av samtliga lärarkandidater, äro dels månadskonferenser, dels en av månadens veckokonferenser (de s. k. allmänna veckokonferenserna). De förra ledas av inspektor, vilken såsom tidigare nämnts är universitetsprofessor i pedagogik, och äro avsedda för behandling av mera teoretiska, pedagogiska frågor. Som exempel på konferensämnen må anföras följande från månadskonferenserna vid svenska normallyceum läsåret 1924—25: begreppet allmänbildning; — den sociala andan i skolan; — straffet i uppfostrans tjänst; — den direkta metoden vid språkundervisningen; — lärarens förhållande till eleverna och deras föräldrar. De allmänna veckokonferenserna med någon av överlärarkollegiet utsedd överlärare som ledare förekomma ungefär lika ofta som månadskonferenserna. De äro närmast avsedda för behandlingen av pedagogiska frågor av mera dirikt praktisk natur, ehuru gränsen ofta blir rätt flytande mellan de ämnen, som tagas upp till behandling i det ena eller andra slaget av konferenser, något som framgår av följande redogörelse för ämnen för allmänna veckokonferenser vid samma skola och under samma läsår som nyss angavs: läraren som uppfostrare; — splittring och samling i skolarbetet; — om arbetsro under lektionerna; — skriftliga klassarbeten i de enskilda läroämnena; — frågans värde; — regeringens proposition angående lärdomsskolornas organisation; — övningsämnenas betydelse. Konferenserna inledas med ett a två föredrag, vanligen av lärarkandidater, varefter följer diskussion. övriga veckokonferenser ansluta sig till de speciella läroämnenas metodik och stå i ett visst samband med konferenserna för behandling och kritik av övningslektioner, varför de omnämnas i annat sammanhang.

1 Engelska har hittills intagit en relativt undanskjuten ställning i Finlands skolor. Före frihetskriget fanns särskild överlärare i ryska. Den nuvarande överläraren i främmande språk vid svenska normallyceum ansvarar för lärarutbildningen också i engelska och ryska samt, med biträde av lektorn i finska, även för sistnämnda språk.

88 Åhörande av lektioner, auskultation, 1 förekommer i ungefär samma utsträickning som i Sverige, och anordningarna därför äro ungefär desamma. A n märkas bör dock, att ett växlande antal studenter, 2 lärare och lärarinnor uitan att vara lärarkandidater vid normallyceet åhöra lektioner därstädes, varjämte det förekommer, att lärarkandidater från det ena normallyceet åhöra lektioner vid det andra. Emedan något maximiantal lärarkandidater för varje normallyceum ej är bestämt •— rektor tager emot så många, han anser möjligt — måste antalet övningslektioner bliva jämförelsevis litet. Efterföljande uppgifter från svenska normallyceum ge en föreställning om förhållandena. V.t. 1924: 16 H.t. 1924: 15 V.t. 1925: 10 H.t. 1925: 20 V.t. 1926: 18 H.t.;i926: 14 V.t. 1927: 19 H.t. 1927: 28 V.t. 1928: 27 H.t. 1928: 12 V.t. 1929: 15

» > » !>

> » » » » » »

, 155 » , 139 » ,114 2> , 195 » ,172 » , 145 » , 180 » , 247 » ,248 » ,121 5> , 128 J>

i medelt. 10-7 övn.lekt:r per auskultant y>

j>

» » » » » i > . > » » » » > » » » » » » » j>

» 97 > 9'3 » 11.4 >; 9-8 > 9-6 » 104 •» 9.5 » 8-8 » 9-2 » 100 » 8.5

I genomsnitt håller således varje lärarkandidat 9—10 övningslektioner pr termin, fördelade i serier om 3 a 4 lektioner. Då den praktiska kursen ytterst sällan genom dispens av regeringen kan inskränkas till en termin men någon gång kan utsträckas till tre, och då lärarkandidaterna i stor utsträckning få rycka in som tillfälliga vikarier, äro tillfällena till övningslektioner ej fullt så begränsade som de anförda sifferuppgifterna först låta förmoda. 3 Vidare bör bemärkas, att det egentliga betyget för undervisningsskicklighet erhålles först efter avläggande av ett praktiskt lärarprov, för vilket redogöres längre fram. övningslektionernas relativa fåtalighet kompenseras i viss mån av de sektions- och specialkonferenser, som ledas av ämnets eller ämnesgruppens överlärare. Dessa konferenser bevistas av ämnesgruppens lärarkandidater och utgöra jämte den kritik, som hålles över varje övningslektion, i viss mån en allmänt hållen preparation till övningslektionerna. Vid sektions- och specialkonferenserna hålles av överläraren eller av någon lärarkandidat ett föredrag, som sedan åtföljes av samtal eller diskussion. Ett urval av konferensprogrammen för ämnena främmande språk och matematik under läsåret 1924—25 torde ge en föreställning om dessa konferensers anordning. Främmande språk: en inledande kurs i modernspråklig metodik (textläsning; grammatikundervisning); — uttalsundervisning i moderna språk; — anordnandet av kursen i tysk grammatik; — den jämförande synpunkten vid språkundervisningen; — valet av lektyr; — anordnandet av skriftliga övningir i främmande språk (2 konferenser) ; — rättandet och bedömandet av skriftliga arbeten (med praktiska övningar). Matematik: metoder vid undervisninger i matematik; — kritik av de allmänna metoderna för lösning av geometriska problem; — realiteten hos s. k. »inklädda» uppgifter i aritmetik och algebra; — 1 Lärarkandidaterna benämnas i Finland även auskultanter, ehuru lärarkandidater är den officiela benämningen. 2 Vanligen mest sådana som utbilda sig till gymnastiklärare. 3 Under höstterminen 1928 bestredo sålunda 12 lärarkandidater sammanlagt 97 timmars undervsning som vikarier och under vårterminen 1929 15 lärarkandidater 269 tjänstgöringstimmar.

89 behandlingen av läran om potenser, rötter och logaritmer; — skriftliga klassarbeten i matematik. Varje öyningslektion åhöres åtminstone av överläraren i ämnet och av övriga lärarkandidater i samma ämne, vanligen också av klassläraren, stundom även av rektor, andra lärare samt lärarkandidater i andra ämnen. Varje övningslektion åtföljes i regel av minst tre kvarts timmes kritisk granskning i en konferens, där utom överläraren och lärarkandidaterna i samma ämne vanligen även övriga åhörare av lektionen deltaga. Vid den praktiska kursens slut erhåller lärarkandidaten ett vitsord för anlag för lärarkallet. Detta betyg avgives efter omprövning och någon gång omröstning inom lärarkollegiet. Såsom tidigare omnämnts, ger icke betyget från den praktiska lärarkursen behörighet för ordinarie anställning. Därför fordras dessutom den förut omtalade p e d a g o g i e e x a m e n vid universitetet samt p r a k t i s k t lärarp r o v vid något av normallyceerna, vanligen sedan läraren förvärvat undervisningspraktik genom tjänstgöring i andra skolor efter den praktiska lärarkursen s slut. Pedagogieexamen måste dock vara avlagd, innan tillstånd kan erhållas till undergående av det praktiska lärarprovet. Detta prov kan gälla antingen både »äldre lektorstjänster» och »yngre lektorstjänster» (det senare = adjunktstjänst i Sverige) eller ettdera slaget av tjänster och kan i båda fallen avse visst ämne eller viss ämnesgrupp. Gäller det båda slagen av tjänster, omfattar lärarprovet 4—5 lektioner i varje ämne på olika skolstadier, och gäller det ettdera slaget av tjänster, anslås 2—3 lektioner^ i båda fallen fördelade på två ä tre dagar. Provet bedömes av en nämnd på fem personer. Lyceets rektor är nämndens ordförande, och övriga ledamöter äro^ överlärarna i vederbörande ämne vid vartdera normallyceet samt ytterligare två lärare, i regel överlärare vid ifrågavarande normallyceum i tvenne ämnesgrupper, som anses närstående till det ämne, i vilket provet avlägges. Vid slutet av varje termin fördelas stipendier bland dem, som deltagit i den Gmtifikationer praktiska lärarkursen, varvid beloppets storlek huvudsakligen torde avgöras med hänsyn till antalet tjänstgöringstimmar och till det nit, som vederbörande lärarkandidat ådagalagt. Det för fördelning tillgängliga beloppet är emellertid ej särskilt rikligt tillmätt, i det de senare åren sammanlagt 50 000 fmk anslagits till båda normallyceerna. Härav har svenska normallyceum år 1926 erhållit 11 270, år 1927 13 780, år 1928 9 465 och vårterminen 1929 3 650 fmk. Fördelas detta belopp jämnt på alla kandidaterna erhålles för år 1926 352.2 fmk, för år 1927 293.2 fmk, för år 1928 242.7 och för vårterminen 1929 243.3 fmk pr lärarkandidat och termin. Före kriget voro emellertid beloppen betydligt större. Vårterminen 1914 fördelades sålunda vid svenska normallyceum 1 925 guldmark på 21 lärarkandidater och höstterminen samma år 1 490 guldmark på 18 lärarkandidater, vilket ger ett belopp av resp. 91.67 och 82.78 guldmark i genomsnitt pr lärarkandidat och termin. Det stora antalet lärarkandidater vid finska normallyceum (v. t. 1928 81, h. t. 1928 92 och vårterminen 1929 91 samt före kriget ibland över 100) har länge gjort frågan om lärarutbildningen aktuell även i Finland, och en kommitté inom den finländska motsvarigheten till vår skolöverstyrelse är för närvarande sysselsatt med utredning av frågan om den praktiska lärarutbildningen för Finlands högre skolor. Preussen. Efter avläggande av den vetenskapliga delen av »Priifung fur das höhere Lehramt» måste den blivande läraren genomgå en tvåårig praktisk förberedelse för lärarkallet. Lärarkandidaten har att till någon provinsskolöverstyrelse

90 inlämna ansökan om tillstånd att genomgå en sådan utbildningskurs vidl niågon under denna överstyrelse lydande högre läroanstalt. Vid den praktiska kursens början får lärarkandidaten avlägga den fcjämsteed, som fordras för anställning i statstjänst, och är sedan upptagen »>in den unmittelbaren Staatsdienst» med titeln »Studienreferendar». Denna form av anställning torde närmast motsvara antagande som elev vid post- eller telegrafverket hos oss och innebär ingen förbindelse för staten att behålla, lärarkandidaten i tjänst, om behov av hans anställande sedermera icke föreligger eller om han skulle visa sig olämplig. Vid slutet av det andra förberedelseåret undergår kandidaten andra, delen, den pedagogiska prövningen, av examen »fur das höhere Lehramt». Lärarkandidaterna hänvisas omedelbart efter anmälningen till olika skolor, i regel med ombyte av skola efter det första året. Under det andra året sker hänvisning uteslutande till fullständiga läroverk, under det första även till sexklassiga skolor. Till mindre skolor hänvisas högst sex, till större (sådana med minst 15 avdelningar) högst åtta lärarkandidater samtidigt. Utbildningens En ledamot av provinsskolöverstyrelsen har högsta ledningen av de lärarorganisation kandidaters utbildning, som hänvisats till under sagda styrelse lydande och ledning. s k 0 i o r > j j a n u t s e r i samråd med rektor de lärare, som jämte rektor skola hava hand om de olika lärarkandidaternas utbildning under den tid, de vistas vid skolan; därjämte skall han minst en gång årligen åhöra deras undervisning och överlägga med rektor och nämnda lärare om varje enskild lärarkandidats framsteg och förhållande. Rektor och de utsedda handledarna, bland vilka en utväljes till huvudhandledare, hava det närmaste ansvaret för lärarkandidatens praktiska utbildning och skola vid slutet av det första förberedelseåret till provinsskolöverstyrelsen avlämna redogörelse för varje lärarkandidats förhållande under året. Denna redogörelse överlämnas sedan till rektor för den skola, till vilken lärarkandidaten hänvisas under det andra förberedelseåret. Utbildningens Den mera t e o r e t i s k a utbildningen i pedagogik och metodik sker genom anordning, föreläsningar och konferenser under ordförandeskap av rektor eller en av hcnom utsedd lärare. Under båda åren anslås för detta ändamål två timmar i veckan. Förutom pedagogikens och uppfostringsväsendets historia behandlas därvid under första året gällande skolförfattningar och nuvarande skolorganisation jämte i samband därmed stående praktiska spörsmål samt metodiska frågor rörande lärarkandidatens undervisningsämnen. Under andra året upptagas psykologiska och etiska spörsmål av vikt för uppfostraren, varvid bl. a. uppmärksammas sexualundervisning samt under ungdomsåren vanliga, sjukliga psykiska företeelser. Vidare diskuteras en klassföreståndares åligganden, förhållandet mellan hem och skola samt metodiska spörsmål beträffande de viktigare bland de ämnen, i vilka lärarkandidaten sedermera icke skall undervisa. Uider båda åren förekommer preparation av lektioner och handledning beträffande anordnande och rättande och skriftliga övningar, vidare muntliga redogörelse: för studiebesök i skolformer av skilda slag, frågor rörande skolhygien, ungdraisvård, naturskydd m. m. samt referat och diskussioner av nyare pedagogisk litteratur. Lärarkandidaterna få hålla inledningsföredrag vid konferenserna, och diskussionerna tillmätas stor betydelse. E t t av ändamålen med konferenserna angives också vara att vänja lärarkandidaterna vid att uttrycka sig ledigt vid offentligt framträdande. I tur och ordning få de vid konferenserna föra protokoll, som skola godkännas av ordföranden. Under andra året bö: en lärarkandidat ernått så stor färdighet, att han kan avfatta ett sådant prot(koll under sammanträdets lopp. Uppsatser och avhandlingar, minst en varje halvår under utbildningstilen,

91 rörande frågor inom ovannämnda områden inlämnas till rektor, och lärarkandidaterna skola hela tiden i en dagbok införa korta anteckningar om det utiorda arbetet Även den rent p r a k t i s k a utbildningen av undervisningsskickligheten är planmässigt fördelad på de båda åren. Under det första är lärarkandidatens handledning närmast anförtrodd åt en viss facklärare för varje ämne, vilken i regel har två, i undantagsfall tre lärarkandidater att handleda samtidigt. Till att börja med åhör lärarkandidaten sina handledares lektioner i resp. ämnen varvid handledaren på förhand sätter honom in i lektionens disposition och'efteråt diskuterar den med honom. Vidare åligger det handledaren att göra lärarkandidaten förtrogen med de metodiska och didaktiska hjälpmedel av olika slag, som kunna underlätta undervisningen i ämnet. Sa snart handledaren anser det möjligt, anförtros åt kandidaten enstaka av handledarens lektioner, vilkas förlopp sedan diskuteras. Det är särskilt föreskrivet, att lärarkandidatens uppmärksamhet redan från början skall fästas vid vikten av individuell behandling av lärjungarna och vid nödvändigheten att sysselsatta sig med de svagare bland dessa. Så småningom tilldelas lärarkandidaten sammanhängande undervisning, dock alltjämt med handledaren närvarande vid lektionerna och den senare ansvarar för resultatet av undervisningen. Lärarkandidaterna få vidare redan från början taga del av lärjungarnas utförda redan korrigerade skriftliga arbeten för att sedan, för handledarens rakning och på hans ansvar, själva rätta dylika och därjämte göra forslag till uppgifter för skriftliga arbeten. ,_ Särskilt skola lärarkandidaterna göras förtrogna med användande av alla de hiälpmedel — bibliotek, samlingar av undervisningsmateriel o. s. v — varöver skolan förfogar, samt instrueras i de skyldigheter, som åligga toreståndare för och vårdare av dylika samlingar. Under lärarkursens andra år — för duktiga lärarkandidater redan under det första årets andra termin — anförtros kandidaten sammanhängande undervisning för hela terminen i ett ämne inom någon klass, där handledaren bar undervisning i ämnet, varvid denne tid efter annan tager del av undervisningen och tillser, att den av lärarkandidaten uppgjorda och av handledaren Kodkända dispositionen av lärostoffet följes. Varje sådant åhörande åtföljes av påpekanden från handledarens sida beträffande såväl förtjänster som brister i kandidatens sätt att sköta undervisningen. Handledaren kan^bland praktiskt demonstrera sina anvisningar genom att själv övertaga någon enstaka lektion. Under andra året får lärarkandidaten också medverka som klassföreståndare för att få tillfälle att sätta sig in i hithörande uppgifter, särskilt sådana, som angå förbindelsen mellan hem och skola Från och med den andra terminen har lärarkandidaten dessutom att varje månad hålla en provlektion i närvaro av rektor, handledaren den lärare vars lektion lärarkandidaten övertagit, samt övriga lärarkandidater .bor denmi lektion skall utarbetas en särskild disposition, vilken fore lektionens början lämnas till rektor eller handledaren En sådan provlektion blir därefter föremål för en ingående behandling på en konferens, i vilken samtliga, nyss nämnda åhörare deltaga. , . . m n iQ Under båda åren skall lärarkandidaten dessutom enligt av rektor lämnade anvisningar åhöra lektioner av andra lärare än hans handledare liksom också i andra Imnen än dem, som hans egen utbildning omfattar. Vidare, skaU han enligt rektors anvisning deltaga i ämnes- och klasskonferenser, skolfester och utflykter och närvara vid prövningar och examina. Vid ledandet av idrottsoch lek-övningar och av exkursioner skall lärarkandidaten medverka, liksom han också skall biträda vid sådan verksamhet mom elevföreningar, som lärare bruka åtaga sig. Särskilt under andra året har han, i den man ortens

92 förhållanden medgiva, dessutom att taga del av undervisningen inom andra skolformer — folk- och fortsättningsskolor, skolor för blinda, dövstumma och svagt begåvade, mellanskolor o. s. v. — varjämte han skall sätta sig in i organisationen av sådana sociala institutioner, med vilka han såsom skolman kan komma att få beröring. Den praktiska lärarutbildningen avslutas med en examen, den andra delen av »Prufung fiir das höhere Lehramt». Denna avlägges inför en särskild kommission, om vars sammansättning detaljerade föreskrifter äro utfärdade. Då de bestämmelser, som reglera tillträdet till denna examen, ge en god inblick i den inställning till frågan om myndigheternas förhållande till den enskilde läraren, som är utmärkande för tyska begrepp, förtjäna de att delvis återgivas in extenso. Före slutet av andra förberedelseåret skall rektor, heter det, till provinsskolöverstyrelsen insända kandidaternas anmälningar till den pedagogiska examen samt deras skriftliga arbeten (även de av kandidaterna förda protokollen från konferenserna) jämte yttrande, huruvida lärarkandidaten synes mogen för undergående av examen eller ej, samt slutligen en ingående karakteristik av varje lärarkandidat, avfattad på en särskild blankett. I denna karakteristik skall kandidatens hållning och verksamhet under förberedelsetiden, hans ådagalagda nit, hans duglighet för uppgifter på uppfostringens område, hans förmåga att meddela undervisning och att utföra vetenskapligt arbete, liksom ock hans bemödanden att ytterligare utbilda sig i de kunskapsgrenar, som tillhöra hans ämnesgrupp, hans hälsotillstånd, hans yttre förhållanden samt hans uppträdande och sätt ävensom hans förhållande till lärarkamraterna ^beskrivas i sådana ordalag, att såväl särskilda bevis på hans duglighet som också påfallande brister ifråga om hållning, nit och prestationer komma till myndigheternas kännedom. I en särskild ministeriell kommentar till dessa bestämmelser framhäves vikten av att dessa omdömen avgivas, icke i allmänna vändningar, utan genom utförlig behandling av varje särskilt moment, samt att varje handledare avger särskilt yttrande, ifall han i någon punkt är av annan åsikt än rektor. Till slut heter det, att »mänskligt förklarlig hänsyn till lärarkandidaten måste därvid obetingat stå tillbaka för ansvaret gent emot det allmänna». I examen ingår dels en uppsats eller avhandling, utarbetad över någon uppfostrings- eller undervisningsfråga, dels en muntlig prövning och dels ett undervisningsprov. Ämne för uppsatsen får fritt väljas av kandidaten men jskall godkännas av rektor. Kandidaten skall bifoga noggrann förteckning på använda källor samt betyga, att han arbetat fullt självständigt. Vid det muntliga förhöret inför en inom prövningskommissionen utsedd nämnd har lärarkandidaten att ådagalägga, att han väl fattat och kan ordentligt redogöra för vad som under den teoretiska kursen bör inhämtas. Undervisningsprovet hålles likaledes för en inom prövningskommissionen utsedd nämnd och omfattar tvenne lektioner av i regel samma längd som en vanlig lektion. Uppgiften meddelas lärarkandidaten 48 timmar i förväg, varefter han har att före lektionens början till nämndens ordförande överlämna en skriftlig disposition, av vilken bör tydligt framgå, hur han ämnar lägga lektionerna. Betyg över prövningen fastställes av den nämnd, som åhört lärarkandida:ens prov, varvid hänsyn också tages till uppsatsen och till de tidigare omnämnda rapporterna från rektorerna vid de skolor, där lärarkandidaten förberetts för examen. På betyget inverkar också rätt väsentligt, huruvida lärarkandidaten vid prövningen ådagalagt förmåga att klart och redigt uttrycka sig muntligen och skriftligen på ett grammatikaliskt korrekt språk samt med ett ordval och uttryckssätt, som vittnar om god litterär skolning. Betyget innehåller, utom de redan erhållna betygen i den vetenskapliga prövningen, ett enda vitsord, nämligen att kandidaten bestått examen »nöjaktigt», »väl» eller »utmärkt».

93 Kandidater, som visat sig dugliga, kunna erhålla tillstånd att under upp till D*gmmjrt en termin av tiden för kursen ägna sig åt sådana vetenskapliga eller praktiska melser. sysselsättningar, som stå i samband med deras utbildning för lärarkallet, varvid även utlandsvistelse, eller praktik vid internatskola kan ifragakomma Skriftlig redogörelse för dylik sysselsättning under utbildningstiden skall vid terminens slut insändas till provinsskolöverstyrelsen. Tidigare kunde examinerad folkskollärare, som godkänts i den vetenskapliga delen av »Prufung fiir das höhere Lehramt», direkt undergå den pedagogiska examen Genom en förordning av år 1924 upphävdes emellertid denna bestämmelse och en sådan folkskollärare har numera att under ett ar med 12 timmar per vecka underkasta sig samma utbildning som övriga kandidater, och skolmyndigheterna äro ålagda att giva sådana lärare för ändamålet erforderlig ledighet. Befrielse från det första förberedelseåret kan också av vederbörande minister beviljas präster, som under minst två år bestritt prästerlig tjänstgöring eller skoltjänstgöring. ' , , -,-,--,, t. w«, GratifikaSåsom tidigare nämnts, intaga i Tyskland lärarkandidaterna gent emot stats- tioner och verket ungefär samma ställning som hos oss elever och aspiranter vid t. ex. avgifter. kommunikationsverken. Enligt en förordning av den 12 juli 1924 far at aspirant till anställning i statstjänst, i mån av styrkt behov frän aspirantens sida utbetalas underhållsbidrag, som under första förberedelsearet uppgår till högst 45 % och under det andra till högst 50 % av den begynnelselön, som ar bestämd för tjänstemän i den grad, i vilken aspiranten efter avslutad utbildning kommer att inträda. Underhållsbidragen kunna när som helst indragas, och aspiranten kan ej göra rättsligt anspråk på erhållande av sådant bidrag Vid behovsprövning skall hänsyn tagas till aspirantens möjligheter att erhålla bostad och kost hos närstående anhöriga, speciellt i föräldrahemmet, men det loresknves att någon närgången undersökning av aspirantens privatförhållanden därvid ej bör förekomma. Vid sjukdomsfall kan samma ersättning utgå under högst 1li års tid liksom också under lagstadgade ferier. På grundval av dessa bestämmelser utgingo den 1 dec. 1924 underhållsbidragen med följande maximibelopp i olika dyrortsgrupper: Underhållsbidrag under l.a förberedelseåret

Underhållsbidrag under 2:a förberedelseåret

Dyrortsgrupp

Särgrupp (>Sondergruppe>) A B C T)

Riksmark pr år

Riksmark pr månad

Riksmark pr år

Riksmark pr månad

1 363: 50 1314:90 1 266:30 1 217: 70 1169:10

113: 63 109:58 105: 53 101:48 97:43

1515 1461 1407 1353 1699

126: 25 121:75 117:25 112:75 108: 25

Till dessa belopp läggas i vissa fall bidrag till hustru (12 Kmk pr man.) till varie barn (minst 18 Rmk pr månad) samt särskilda ortstillagg (i Berlin 5 % Diisseldorf 15 % o. s. v.). Med fallande levnadskostnadsindex sjunka de i tabellen angivna beloppen. Om lärarkandidaten på grund av bristande tallenhet måste avbryta kursen eller om han övergår i enskild tjänst, behöver han icke återbetala erhållet underhållsbidrag. Utom underhållsbidraget erhåller lärarkandidaten full ersättning tor de lektioner han håller som vikarie för andra lärare, såvida dessa, lektioner ej inga i honom redan tilldelad undervisning i hans egenskap av lärarkandidat, vid vikariat å annan ort också reseersättning och dagtraktamente. Under dylika

94 vikariat utbetalas däremot intet underhållsbidrag. För resor till och från föreskrivna prövningar å annan ort utbetalas resekostnader och dagtraktamente. För den pedagogiska prövningen har lärarkandidaten att erlägga en examensavgift av 80 Rmk. Efter godkänd examen utnämnes lärarkandidaten (»Der Studienreferendar») till »Studienassessor», en titel, som närmast motsvarar vår »Extralärare». Den ordinarie läraren benämnes »Studienrat», rektor vid en mindre skola »Studiendirektor» och vid nioklassiga eller vid mycket stora skolor »Oberstudiendirektor». »Oberstudienrat» är ett slags konrektor, som har att sköta en del rent administrativa ärenden. Den enhetlighet, som är utmärkande för de flesta europeiska länders skolväsen, saknas i England och delvis även i Förenta Staterna. I den mån, som de nya, statsunderstödda, kommunala »Secondary Schools» i England vinna fast fot och uppdelningen av Förenta Staternas på 8-klassig folkskola byggda, 4-åriga »High-School» i en 3-årig- »Junior High-School», byggd på 6-klassig folkskola, och en därefter följande 3-årig »Senior High-School» blir allmänt genomförd, synes också en officiellt reglerad praktisk utbildning för lärare vid dylika skolor arbeta sig fram. Det nuvarande systemet med lokala behörighetsprov eller statligt upprättad förteckning över godkända lärare torde få lämna rum för en officiellt fastslagen form för utbildning. I båda länderna synes ett system med »Training Colleges» och »läraravdelningar», förbundna med övningsskolor, inom fakultet av universiteten alltmer vinna terräng. Några belysande exempel på denna utveckling må här anföras. England med Wales. De engelska skolor, som motsvara våra allmänna läroverk och realskolor, kunna uppdelas i tre kategorier: »Public Schools», »Grammar Schools» och kommunala »Secondary Schools» av senare datum. P u b l i c S c h o o l s , för vilka de bekanta Eton, Harrow och Rugby äro typiska representanter, äro mestadels internatskolor för barn ur de högsta samhällslagren. Dessa skolor stå vanligen i intim kontakt med de gamla universiteten och dimittera en stor del av sina lärjungar till dessa. G r a m m a r S c h o o l s äro stadsskolor av gammalt datum. Större delen av de olikheter, som de förete vid en jämförelse med Public Schools, kunna återföras till den omständigheten, att de icke äro internatskolor. Liksom de sistnämnda står också ett stort antal Grammar Schools i direkt förbindelse med de gamla universiteten. Båda slagen av skolor äro tack vare sin ålder ofta rikt utrustade med donationer och fonder, vilket bidrager till deras förmåga att upprätthålla en fri och självständig ställning både gentemot myndigheter och målsmän. Dessa högre skolors exklusiva karaktär och de stora kostnader, som voro förbundna med att genomgå dem, tvingade de lägre skolorna att utvidga sig uppåt för att bereda möjlighet åt begåvade barn ur den lägre medelklassen och arbetarklassen att erhålla utbildning och undervisning utöver folkskolans. År 1902 ålades kommunalförvaltningar och landsting att inom sina områden sörja för högre undervisning, tillgänglig för alla. Detta hade till följd tillkomsten av ett. mycket stort antal »Secondary Schools», upprättade av kommuner eller samfälligheter av kommuner samt understödda av staten. Ofta utgjordes grundstommen till dessa skolor av högre avdelningar inom folkskolorna, och utvecklingen är en parallellföreteelse till uppkomsten av de nordiska ländernas kommunala mellanskolor, dock med den skillnaden, att de engelska

95 »Seiondary Schools» snarare motsvara svenska fullständiga läroverk än svenska kommunala mellanskolor. Deras undervisning och kurser torde kanske nämast vara jämförbara med våra nya, på 6-klassig folkskola byggda 6-åriga konmunala flickskolors, dock med den skillnaden, att de kunna vara såväl rena goss- som rena flickskolor eller ock samskolor. Ehuru beteckningen »Secondary Schools» i dagligt tal vanligen åsyftar den sist beskrivna kategorien av skolor, är den officiella beteckningen »Secondary Sctool» eller »Secondary Education» en kollektiv benämning på alla tre slagen av skolor jämte högre flickskolor och den där givna utbildningen. En riktig uppfattning av den engelska synen på frågan om lärarutbildningen förutsätter emellertid också kännedom om vissa andra för engelskt undervisningsväsen utmärkande egendomligheter. Den första är, att varken Board of education, som i viss mån motsvarar vår skolöverstyrelse, eller andra statsmyndigheter hava någon befogenhet i frågor om lärartillsättningar. Vid Public Schools och Grammar Schools vilar avgörandet så gott som helt på skolföreståndaren, och vid de kommunala skolorna ligger lärartillsättningen i rek:ors och den lokala skolmyndighetens händer. Lärarnas ställning är därför en helt annan än i länder, där de äro statstjänstemän, och en lärare, som bef.nnes olämplig, kan lätt avskedas. Vidare lägger den allmänna meningen i England vida större vikt än i andra länder vid skolans och lärarens förmåga att uppfostra ynglingarna till »gentlemen», varigenom frågan om lärarens undervisningsskicklighet och teoretiska kunskaper ej alls komma att spela samma dominerande roll som i t. ex. Sverige och Tyskland. De nya Secondary Schools sträva att så långt det är möjligt efterlikna de äldre skolorna i detta hänseende, och en svensk skolman, vilken i London närvarit vid några av de »af:nar» för avgångna elever, som då och då anordnas av styrelsen för varje Secondary School, har inberättat, att därvid för honom från ledningens sida oupphörligt påpekades, huru ledigt och otvunget men samtidigt oklanderligt korrekt de unga uppförde sig. Det ansvar i rent uppfostringshänseende, som enligt allmänhetens mening vilar på skolans ledning, har haft till naturlig följd en vidsträckt frihet för densamma att bestämma om tillsättande av lärare. Lärarna vid Public Schools hava så gott som uteslutande avlagt examen med kvalificerade betyg vid Oxford eller Cambridge. Vanligen är det personer, som före universitetsstudierna varit lärjungar vid en dylik skola och som sålunda kunna fortplanta skolans gamla traditioner från generation till generation. Någon egentlig handledning i praktisk lärarduglighet har först på senare år ifrågakommit, sedan även de äldre universiteten inrättat »Training Colleges» av det slag, som här längre fram omtalas. Lägger man, såsom engelsmännen i de högre kretsarna göra, huvudvikten vid uppfostran till »gentlemen» och goda sportsmän, så är givetvis ur denna speciella synpunkt väl sörjt för lärarnas »praktiska utbildning» för sitt kall. Grammar Schools, vilka som nämnts också de oftast stå i nära förbindelse med de gamla universiteten, rekryterade länge sin lärarpersonal ungefär på samma sätt som Public Schools. Sedan 15—20 år tillbaka hava emellertid även lärare, som examinerats från de nyare universiteten, börjat vinna anställning vid dessa skolor, varvid också allt flera direkt för lärarkallet utbildade lärare tillföras skolorna. Det övervägande flertalet lärare vid de kommunala Secondary Schools har utbildats vid de yngre universiteten och hava där erhållit speciell pedagogisk utbildning. En stor del utgöres av f. d. folkskollärare, som fått sin utbildning i med universiteten förbundna »Training Colleges». »Training Colleges», som ej stå i förbindelse med ett universitet, äro nästan uteslutande avsedda för utbildning av lärare för folkskolan och dess närmaste överbyggnader. De äro tvååriga, och inträdesfordringarna kunna sägas nå-

96 gorlunda motsvara minimikurserna i vanliga »Secondary Schools». Utbildningen omfattar kurser dels i allmänna ämnen, sådana som modersmål, historia, geografi, matematik o. s. v., dels i pedagogik, metodik och närbesläktade ämnen, en motsvarighet således till våra folkskoleseminarier. Redan år 1888 föreslog en kommitté, att »Training Colleges» också skulle inrättas vid universiteten, och detta möjliggjordes genom en lagbestämmelse av år 1890. Det var särskilt de yngre universiteten, som upptogo denna tanke, och år 1927 funnos 13 dylika med universitet förbundna »Training Colleges». Utbildningen vid dessa har alltid varit mera kvalificerad, och sedan Secondary Schools blivit en från de lägre skolorna klart avgränsad skolform, hava de huvudsakligen tjänat som utbildningsanstalter för lärare vid dylika skolor. Utbildningen tager en tid av minst tre, vanligen fyra år. De teoretiska studierna omfatta ämnen och ämnesgrupper, vilka ingå i examen »Bachelor of Arts» resp. »Bachelor of Science» (motsvarande vår filosofie kandidatexamen), och arbetet bedrives tillsammans med universitetets övriga studenter i motsvarande ämnen. En amerikansk författare sammanfattar fördelarna av denna anordning på följande sätt. Dessa elever skilja sig ej i något avseende från övriga studenter — filosofie, medicine eller juris studerande. De åtnjuta liksom dessa alla privilegier och fördelar, som universitetet kan bereda •— föreningsliv, sport o. s. v. Under några år leva dessa blivande lärare i den sociala och akademiska atmosfär, som är utmärkande för ett universitet, och den därur härflytande, vidgade synkretsen är tydligt förnimbar. Medan andra blivande lärare under sin utbildningstid leva i en atmosfär, som luktar skola, komma eleverna i dylika »Colleges» i nära kontakt med jämnåriga, vilka se framåt mot olika levnadsbanor i kyrkans och statens tjänst, och få »sitta vid fötterna av lärare, som representera den högsta kunskap inom respektive läroområden». Andra iakttagare hava dock trott sig märka, att det ej är så alldeles helt med jämlikheten, särskilt vid de gamla universiteten, där ännu en stor mängd av studenterna ej driva universitetsstudier i den mening, vilken man i andra länder inlägger i ordet. Då studierna för en »Bachelor's degree» vanligen kräva en tid av tre år och dessa studerandes förkunskaper ej alltid äro fullt tillfredsställande, blir studietiden i allmänhet fyra år, varav det sista ägnas åt den praktiska utbildningen antingen vid en med »Training College» förbunden övningsskola eller i en fristående Secondary School. Det var först år 1908, som särskilda bidrag började utgå till dylik särskild utbildning av lärare vid högre skolor. Läsåret 1913—14 var antalet studerande i dylika godkända kurser 180, 1919—20 var det 203, 1920—21 260, och 1924—25 hade antalet stigit till 811, varför den tid ej synes avlägsen, då praktiskt taget alla nyanställda lärare vid Englands Secondary Schools hava erhållit praktisk utbildning för sitt framtida levnadskall. I England hava blivande lärare sedan 80 år tillbaka uppmuntrats att inträda på banan genom utsikten till särskilda stipendier och understöd. År 1927 varierade understödet från £ 111 om året i ett »University department» till £ 46 om året i ett tvåårigt seminarium. I genomsnitt utgick det med £ 65 13 s. om året till varje studerande vid icke-kommunala lärarutbildningsanstalter av internattyp och med £ 52 8 s. till varje studerande i utbildningsanstalter av externattyp. Omkring år 1916 var det årliga understödet £ 25 för manliga och £ 20 för kvinnliga studerande vid »Training Colleges». Villkoret för anställning som ordinarie lärare vid en statsunderstödd engelsk skola är för närvarande att stå upptagen i den förteckning över godkända lärare, som upprättas av det s. k. »Teachers Registration Council», vilket från början var en enskild institution, upprättad av olika lärarföreningar. Genom ett regeringsbeslut år 1912, grundat på ett parlamentsbeslut av år 1907, blev »Teachers Registration Council» en officiell institution, bestående av 48 per-

97 söner av vilka 12 representera var sitt universitet, 12 utgöra ombud for fyra oHk^'lärarorganisationer på folkskolans område 12 representera motsvarande o r g m i S i o n e ? inom de högre skolorna, 3 företräda lärare vid tekniska underv snngsanstalter och de återstående nio motsvarande antal grupper av lärare i olika fack- och övningsämnen. Ar 1920 omfattade nämnda forteckning e mindre än 39,340 namn på godkända lärare av olika slag mom alla former av 0f

Ehuru a me k d 01 vissa betydligt lindrigare övergångsbestämmelser gällande till och med utgången av år 1930, äro följande allmänna villkor beträffande praktisk mramtbildning fastställda för upptagande i förteckningen såsom kompetent att anställas som ordinarie lärare vid högre skolor: v^.-^lrl Sikande skall — styrka: antingen att han genomgått lararutbildn i n g s k u r s \ i d någon anstalt, som för ändamålet godkänts av »Teachers Reg X t i o n Council,, eller att han tjänstgjort som lärare under minst ett ar vid S o l a som är godkänd av T. R. C , samt därvid visat sig vara duglig som lärare och att han genomgått en studiekurs i principer och metoder for meddeance av undervisning, vilken godkännes av ett lärarseminarium eller av en lärarutblldningsavdelning vid universitet eller universitetscol ege (eller viss a a n d r a nppfaknade utbildningsanstalter), eller ock att han tjänstgjort ett ar som lärare vid universitet i Storbritannien vid andra universitet eller därmed jämställda högre fackutbildningsanstalter, vilka godkänts av T. R. C , och därvid visat sig duglig som lärare. .„ Det andra av de här avgivna villkoren kan uppfyllas därigenom att läraren genomgår en feriekurs eller annan fortbildningskurs; det tredje villkoret innebä? en undantagsförmän för de yngre lärare vid ^ ' » ^ som •önska övergå i skolans tjänst, i viss mån en motsvarighet till docenternas ^ s l å r s r ä t t i Sverige. De angivna villkorens allmänna tendens att skarpa kraven på lärarnas praktiska utbildning är omisskännlig. Förenta Staterna. Speciell utbildning för uppgiften att undervisa i högre skolor h a n Förenta Staterna knappast förekommit förrän under de sista 15—20 aren. Den enda utbildnTng som ännu för 15 år sedan egentligen fordrades, var examen frän ett fvraårilt »College» byggt på en fyraårig »High-School», vilken i sin tur var en öwrbyggnad p a ' d e f 8-å?iga folkskolan. Icke ens fordran på examen frän College kunde upprätthållas överallt. Så hade år 1914 av lärarna vid Ohios »High Spools» endast 40.5 % sådan examen, under det 24.8* - d a s t e n kortare tid studerat vid ett »College» utan att avlägga examen, och 30.5 A hade själva ndfst genomgltt en »High-School». För ^ ^ ^ ^ . ^ i ^ ^ 37 4 % 20 7 % och 18.2 %, varjämte 2.5 % voro semmaneutbildade folkskollärare. Även om ett stort antal av de i statistiken medräknade lärarna voro vad vi k a la övningslärare, måste dock även den teoretiska utbildningen anses mindre tillfredsställande för lärare i en skolform, som åtminstone delvis.skal anses motsvara gymnasium. Förhållandet har närmast sm förklaring dan att de loner, som vid denna tid betalades till vanliga lärare i flertalet »High-Schols» lago under t o m en vanlig arbetares normala inkomst. Särskilt for man var lararanställningen i stor utsträckning endast en tillfällig sysselsättning under avvaktan på möjlighet till annan, bättre betald verksamhet. Den stat, som gick i spetsen, då det gällde att åstadkomma en rationell utbildning av lärare vid högre skolor, var Kalifornien, där fordran pa studier efter College-examen fram till magisterexamen jämte minst ett ars speciell utbildning för undervisnings- och uppfostringsarbetet stipulerats som villkoi-for anställning vid offentliga »High-Schools». Dylika för amerikanska forhal7—291483

98 landen höga krav ställas också i de största städerna inom andra stater men kunna givetvis endast upprätthållas i de fall, då löner utbetalas, som stå i proportion till den fordrade grundligare utbildningen. Överallt där lönen ligger vid eller under existensminimum gälla kompetensbestämmelserna endast på papperet. Å r 1927 hade 36 av de 41 statsuniversiteten ett särskilt »Teachers College» med minst 4-årig kurs, men omkring 22 av dessa hade upprättats först efter kriget. Under det att seminarierna (»Normal Schools») huvudsakligen utbilda lärare för folkskolorna, kunna de inom universiteten upprättade »Teachers Colleges» sägas förnämligast inrikta sig på utbildning för följande befattningar inom skolväsendet: inspektörer och skolföreståndare, lärare vid folkskoleseminarier och »Junior Colleges» samt vid »High-Schools» och »Senior HighSchools». Vid de »pedagogiska avdelningarna» av universiteten i Michigan, Virginia, Washington och West Virginia äro alla professorer filosofie doktorer, och mer än hälften av dem har efter förvärvandet av doktorsgraden sysslat med vetenskapligt forskningsarbete. Men även då det gäller professorerna vid dessa »lärarfakulteter», består det nyss antydda sambandet mellan kompetenskrav och löneförmåner, varför det på många andra håll är sämre beställt med professorernas duglighet och utbildning för uppgiften. Kalifornien och de nyss uppräknade staterna göra de största ansträngningar för att i det allmänna medvetandet få de pedagogiska avdelningarna vid universiteten ansedda som jämställda med avdelningarna för medicin, juridik o. s. v. Härvid bör bemärkas,, att i Förenta Staterna våra fackhögskolor (t. ex. för jägmästare, veterinärer, apotekare samt ofta för ingenjörer) i allmänhet ingå som avdelningar av universiteten och att undervisningen även i filosofiska fakultetens ämnen, särskilt under de första fyra universitetsåren, har samma mera skolmässiga karaktär, som i viss mån utmärker undervisningen vid nämnda slag av fackhögskolor. _ Strävandena under det sista årtiondet att för varje fullt avslutad, enhetlig utbildning skapa en grad eller titel har föranlett de universitet, som äro förbundna med »Training Colleges», att jämte den vanliga graden »Bachelor of Arts» (B. A.) och »Bachelor of Science» (B. S.) förläna graden »B. A. in Education» eller »B. S. in Education» åt studenter, som godkänts i examen från »Training College». Fortsatta, mera självständiga studier, bedrivna under kortare tid efter erhållen grad av B. A. eller B. S., kunna, utom till den vanliga graden »Master of Arts» (M. A.), också leda fram till »M. A. in Education» eller »M. A. of Pedagogy». Längre tids fortsatta studier jämte författandet av en avhandling kan föra fram till titeln »Doctor of Philosophy» (Ph. D.) eller »Ph. E). in Education», allt i motsvarighet till bestämmelserna inom andra fackavdelningar av universitetet. En undersökning av undervisningsplanerna ger vid handen, att kurser vanligen förekomma i följande ämnen: psykologi med tillämpningar, metodik, yrkesrådgivning, skolförvaltning, ledning och övervakning av skolor. Kurserr.a i metodik omfatta huvudsakligen allmän metodik, varvid särskilt s. k. nya undervisningsmetoder (bl. a. »arbetsskoleprincipen» och »Project-metoden») intaga en framträdande plats. För att bliva B. A. in Education fordras i allmänhet sammanlagt minst 120 »terminstimmars» kurser under 4 år, d. v. s. minst 3inkring 15 veckotimmars kurser och föreläsningar varje termin. Av dessa mäste vid olika universitet från 12 till 36, i genomsnitt 20 »terminstimmar» (d. v. s. omkring en sjättedel) utgöra kurser och föreläsningar i pedagogiska ämnen. Den stora differensen mellan olika universitet, då det gäller antalet obligatoriska timmar i pedagogiska ämnen, ger vid handen, att problemet om ett rik'igt avvägande av förhållandet mellan teoretisk och praktisk utbildning ännu ej blivit erfarenhetsmässigt löst.

99 Vid alla »Training Colleges» fordras emellertid, att den studerande skall åhöra undervisning i övningsskolor och själv meddela undervisning. Manga universitet förlägga denna del av utbildningen till offentliga s k o l o n närheten, men de flesta hava upprättat egna försöksskolor. Den största fakulteten av detta slag, »Teachers College» med 1 560 studenter (ar 1927) mom Columbiauniversitetet i Newyork, använder för detta ändemål tva stora skolor, Horace Mann-skolan och Lincoln-skolan i samma stad. Huru verkligt planmässig man tänkt sig den praktiska utbildningen, framgår av bestämmelserna om vilka personer som under övningstiden skola åhöra lärarkandidaternas undervisning, nämligen ledaren för den praktiska lärarutbildningen, en särskilt iackkurmig »kritiklärare» för varje ämne, lärare med lång erfarenhet lärare, vilka utbildat särskilda undervisningsmetoder, skolans rektor, en särskild inspektor (»Supervisor»), en högre skoltjänsteman (»Superintendent») samt professorer i peda'°Det nu angivna systemet för utbildning av lärare vid högre skolor får emellertid på intet sätt anses vara genomfört i Förenta Staterna, utan måste betecknas som det ideal, mot vilket man för närvarande strävar. Dock ar det av intresse, emedan även organiserandet av motsvarande utbildning i England synes tendera åt samma håll. En avsevärd fördel erbjuder emellertid det amerikanska systemet i de länder, där fackhögskolor äro förbundna med universiteten därigenom att utbildningen av lärare för lägre fackskolor av olika slag samt av lärare i övningsämnen kan ordnas inom samma ram. Vidare torde anordningen med praktisk lärarutbildning vid universiteten lättare medgiva en snabb ökning av antalet utbildade lärare, för den händelse omständigheterna skulle påkalla en sådan. Den hastiga utvecklingen av Englands och Förenta Staternas högre skolväsen under de två senaste årtiondena torde darfor hava v a n t en bidragande orsak till att organisationen av lärarutbildningen utformats etter dessa linjer.

7f— 291483

100 Bil. 5.

Historik oyer lärorerkslärarnas i Sverige praktiska utbildning åren 1801—1917. Av fil. d:r Einar Smedberg. Historien om det svenska provårets uppkomst visar en rad av förslag att på svensk botten omplantera idéer och inrätta bildningsanstalter, som uppstått och redan kommit till utveckling i andra länder. Och när slutligen provårsinstitutionen lagfästes såsom den normala bildningslinjen för läroverkslärarna, bygger författningen om denna på de olika förslag, som under strävandena att tillgodose lärarbildningen framlagts och vilka i sin tur omisskännligen bära drag av sina utländska förebilder. Historiken om det svenska provårets tillblivelse kan därför icke utesluta sidoblickar på vissa andra länders lärarbildning i de fall, där dennas organisation kommit att spela en roll i den svenska utvecklingen. Långt innan i Sverige frågan om lärarbildningen blivit så brännande, att den offentligt diskuteras, hade i åtskilliga andra länder anstalter vidtagits för att bereda blivande lärare för deras kommande verksamhet. Föregångslandet på området var Tyskland. År 1737 hade i Göttingen upprättats filologiska seminarier, vilka hade till uppgift att genom särskilda övningar och prov bibringa de studerande en grundlig vetenskaplig fackbildning och därigenom utbilda dem både till självständiga vetenskapsidkare och dugliga skolman. Vid seminarierna i Göttingen och de sedan i Halle upprättade förekommo även praktiska övningar i undervisningskonsten. Viktigare för lärarbildningen än dessa seminarier, vilka småningom blevo rent akademiska läroanstalter för den teoretiska delen av lärarbildningen, voro de pedagogiska stats seminarierna i Preussen, av vilka det första inrättades i Berlin 1787. Dessa seminarier hade den praktiska lärarbildningen till sin egentliga uppgift. Berlin-seminariet, som blev modell för seminarierna i Breslau och Königsberg, hade till sitt förfogande ett av stadens läroverk, vid vilket lärarkandidaterna efter genomgången universitetskurs anställdes såsom extra-lärare med 10 timmars undervisning i veckan samt under uppsikt av de ordinarie lärarna, främst rektor, som tillika var seminariets direktor. Till seminariekursen hörde dessutom auskultering samt författande och diskuterande av pedagogiska uppsatser. Under årens lopp ändrades Berlin-seminariets organisation sålunda, att kandidaterna fördelades på flera av huvudstadens läroverk och ställdes under ledning av en särskild seminariedirektor, som med dem anställde pedagogiska övningar och i samråd med vederbörande rektorer och lärare övervakade deras övningsundervisning. På sådant sätt hade man i det pedagogiska föregångslandet Tyskland mött kraven på lärarutbildning, då i Sverige det första steget togs till en organiserad utbildning av elementarlärarna. Impulsen till frågans upptagande i vårt land synes hava givits genom de ovannämnda filologiska seminarierna. Det s. k. Kanslers gillet, som åren 1801—1809 hade högsta ledningen av svenska undervisningsväsendet, föreslog redan år 1801, att lärarseminarier och professurer i pedagogik och didaktik måtte upprättas vid universiteten i Uppsala och Lund,

101 eller, i fall detta befunnes alltför kostsamt, att åtminstone föreläsningar^ pedagogik måtte anordnas vid universiteten och blivande elementarlärare åläggas att undergå förhör även i detta ämne. På grund av denna framställning och sedan tanken på professurer i pedagogik och didaktik övergivits, utfärdade Kungl. Maj:t den 15 mars 1803 kungörelse i ämnet. I denna kungörelse förordnades, att alla studerande, som ville åtaga sig barns publika eller enskilda undervisning, skulle vara pliktiga att offentligen vid anställda examina ådagalägga deras i pedagogik och didaktik vunna förkovran och deras framsteg i de elementarvetenskaper, vilka för en lärare eller informator vore nödiga. Examinatorer voro vissa universitetets professorer. _ _ Nu höllos under några år pedagogiska föreläsningar vid universiteten i Uppsala Lund och Åbo; i Åbo kom till och med ett »seminarium peedagogicum» till stånd, för vilket Kungl. Maj:t år 1806 stadfäste instruktion, och en enskild donation gjordes för att bereda Uppsalauniversitetet en professur i pedagogik, med vilken ett lärarseminarium borde förenas. Väl blev donationen av Kungl. Maj:t stadfäst och seminariet påbjudet, men vid verkställandet mötte hinder av varjehanda slag, och under de nu följande oroliga tiderna råkade hela denna angelägenhet i glömska och förfall. Icke heller bestämmelserna i 1803o års kungörelse kunde längre uppehållas, och först i 1840-talets början upptogs ånyo tanken på direkt utbildning för lärarkallet. Medan sålunda hos oss de lovvärda ansatserna vid 1800-talets början till en ordnad lärarbildning icke ledde till några förblivande resultat, fortsatte i Tyskland utvecklingen av lärarnas utbildning. Denna utvecklings resultat kommo att sedermera spela en roll i den svenska skolhistorien och böra därför här något beröras. Vid de filologiska seminariernas sida ställdes pedagogiska seminarier, vilka stodo i direkt förbindelse både med universitetet och med skolan. Det första av dessa var seminariet i Halle (1829). Detta mottog lärarkandidaten, medan han ännu vistades vid universitetet, och bibragte honom genom pedagogiska föreläsningar och särskilda övningar en grundlig teoretisk-pedagogisk bildning samt beredde honom tillfälle till praktisk övning. Vid^ olika universitet kunde denna vara mycket olika lagd; där den var som bäst, såsom i Rottingen, fick lärarkandidaten efter den teoretiska undervisningen under 2 år meddela självständig undervisning vid stadens gymnasium (omkr. 12 timmar i veckan) under tillsyn av gymnasiets rektor, vid andra seminarier däremot bestod den praktiska övningen endast i några få provlektioner. Dessa pedagogiska universitetsseminarier och några andra av framstående skolman upprättade privata utbildningsanstalter voro emellertid för få för att kunna mottaga och utbilda alla dem, som ämnade bli lärare. De synas förnämligast hava varit utbildningsanstalter för en elit lärare, vilka sedermera skulle bilda kärnan inom lärarkåren och verka som förebilder. För att nu bereda utbildning åt alla andra blivande lärare, införde man i åtskilliga tyska stater det s. k. provåret (Probejahr), först påbjudet i Preussen år 1826. Den vanliga anordningen av detta var följande. Sedan universitetsstudierna avslutats, hade kandidaten att under ett läsår, provåret, vid något läroverk förskaffa sig praktisk övning i undervisning — en övning, som likvisst blev mycket olika vid olika läroverk. I dess bästa form innebar denna övning, att kandidaten i sm övningsundervisning, som bestod av 6—8 timmar i veckan, fördelade på minst två klasser, skulle övervakas av rektor och vederbörande huvudlärare samt av dem erhålla råd och anvisningar; därjämte skulle han åhöra ordinarie lärares lektioner, göra sig förtrogen med läroverkets organisation och arbetssätt, taga enskilda'vanvårdade lärjungar under sin särskilda uppsikt m. m. I vissa stater synes provåret egentligen hava varit ett års tjänstgöring såsom extralärare under rektors tillsyn och med ett inskränkt antal undervisningstimmaj N ä r nu frågan om lärarbildningen ånyo upptages till prövning i Sverige från

102 och med 1840-talet, skall man i de förslag, som framläggas intill dess lärarbildningen blir i författning år 1865 reglerad, återfinna drag ifrån samtliga i det föregående nämnda utbildningsanstalter — de filosofiska och pedagogiska universitetsseminarierna, de preussiska statsseminarierna och provåret. Därjämte inkommer bland förslagen ett, vars förebild är hämtad från annat håll, närmast Finland. Om detta skall i det följande talas i samband med de svenska förslagen om normalskola. Det är 1843 års skolrevision, som väcker frågan om elementarlärarnas utbildning ur dess nästan 40-åriga dvala. Revisionen förklarade »inrättandet av lämpliga anstalter för lärares teoretiska och praktiska bildning vara att betrakta såsom en av de mest maktpåliggande åtgärder till läroverkets förbättring» samt utarbetade ett förslag till dylika anstalter. Dessa borde enligt revisionens mening förläggas huvudsakligen till universitetsstäderna och vara av två slag, teoretiska och praktiska. De teoretiska anstalterna, närmast motsvarande de tyska universitetsseminarierna, skulle bestå däri, att blivande lärare vid högre läroverk i de klassiska och moderna språken samt matematik borde utöver de sedvanliga examenskurserna genomgå särskilda kurser i dessa ämnen under vederbörande universitetslärares ledning. För den praktiska lärarbildningen åter skulle pedagogiska seminarier inrättas vid de i Uppsala och Lund befintliga katedralskolorna; dessa seminarier, vilka till sin plan närmast erinra om de preussiska statsseminarierna, skulle stå under ledning av skolans rektor och överlärare och bereda lärarkandidaterna tillfälle såväl till teoretisk-pedagogiska som praktiska övningar, de förra bestående i författandet av pedagogiska uppsatser med åtföljande diskussion och kritik, de senare i auskultation, provlektioner med några tillkallade lärjungar samt även sammanhängande övningsundervisning, allt under vederbörlig uppsikt och granskning. — Någon formlig hemställan om dessa anstalters omedelbara åstadkommande gjorde revisionen emellertid icke, utan den inskränkte sig till att slutligen yrka, att såsom villkor för ordinarie lärarbeställning borde tills vidare uppställas den fordran »för skollärare att under någon tid hava deltagit i tjänstgöringen inom något elementarläroverk och för gymnasielärare att på samma sätt vid motsvarande läroverk hava biträtt med undervisning, allt under inseende och ledning av vederbörande lärare». Icke ens denna blygsamma fordran synes hava lett till omedelbart resultat; först i 1856 års läroverksstadga och sedan i 1859 års reviderade stadga återfinnes en bestämmelse, som kan ledas tillbaka till denna revisionens hemställan, då däri stadgas, att lärare skall »hava förvärvat någon övning och erfarenhet i lärarkallet» för att kunna befordras till ordinarie lärartjänst. Än mindre genomfördes revisionens förslag om seminarier m. m., utan allt förblev vid det gamla, oaktat tre lärarmöten enhälligt uttalade sig för att såväl teoretiska som praktiska bildningsanstalter för blivande elementarlärare måtte i vårt land upprättas. Lärarnas utbildningsfråga hade emellertid nu kommit så i blickpunkten, att den icke kunde undgå att snart inträda i ett avgörande skede. Det är 1853—54 års riksdag, som inleder detta skede. Vid denna riksdag behandlades lärarutbildningen första gången av representationen, och den man, som förde fram den inför ständerna, var samme man, F . F . Carlson, vilken slutligen såsom statsråd skulle giva lärarbildningen den form, som den i huvudsak ännu har. Emellertid skulle, innan så skedde, åtskilliga förslag framläggas och förkastas, och även den förste motionärens uppfattning om lämpligaste formen för lärarbildningen förändras. Redan år 1843 hade Carlson i en anonymt utgiven skrift, »Om svenska elementarläroverken och deras förbättring» tagit till orda för en ordnad utbildning av elementarlärarna under hänvisning till vad i andra länder åtg.orts i den frågan. Såsom representant för Uppsala universitet bevistade han 18.>3—

103 54 års riksdag och väckte då motion därom, att lär arseminarier borde inrättas unzefär efter de grunder, som 1843 års skolrevision föreslagit och att dartiLl skulle anslås en summa av 10 000 rdr. Motionen avstyrktes emellertid av statsutskottet under hänvisning till en förberedd reglering av rikets elementarläroverk; utskottet erkände dock nyttan i förslaget för lärarens saval teoretiska som praktiska bildning. Motionen avslogs härefter av ständerna, men den välvilliga motivering, som statsutskottet f örebragt med sitt avslagsyrkande hade dock öppnat väg för ett ständernas beslut i frågan ett kommande ar. 1 känslan härav återkom också Carlson vid följande, 1856—58 ars riksdag och han kunde nu styrka sin framställning med åberopande av resolutioner vid lararmöten, där en enhällig önskan yttrats om inrättande av lärarseminarier. Nu föranledde också hans motion en ständernas skrivelse till Kungl. Maj:t av den 25 februari 1858, i vilken ständerna »under fullkomligt erkännande av vikten av ändamålsenliga bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken» anhöllo, att Kungl. Maj:t måtte låta uppgöra och till följande riksmöte avlämna förslag till inrättande av dylika anstalter. Härmed var frågan bragt i samband med det nydaningsarbete på olika undervisningens områden, som fick sin livskraftiga utgångspunkt vid denna riksdag och som hade en av sina främsta målsmän i Carlson. 0 Riksdagens skrivelse remitterades till den för granskning av 185b ars laroverksstadga tillsatta kommittén, som tillkommit i anledning av en ständernas skrivelse och vars ordförande Carlson var. Redan i december samma ar, 1858, avgav kommittén yttrande i saken. Av intresse för den kommande utvecklingen av provåret är att konstatera, att kommittén här föreslagit den andnngen i 1856 års läroverksstadga (§ 60) att för erhållande av ordinarie lärartjänst skulle fordras att hava förvärvat övning och erfarenhet i lärarkallet genom att minst ett läsår vid ett högre elementarläroverk under rektors och vederbörande lärares ledning hava följt undervisningens gång och d a n sjalv såsom lärare deltagit. Sedan vederbörande myndigheter blivit hörda och kommittén därefter tagit ärendet under förnyad prövning, inkom den med sitt slutliga utlåtande den 18 november 1859. Kungl. Maj:t fann skäl att huvudsakligen godkänna de åsikter, som kommittén uttalat, och avlät den 30 december samma år en på dessa åsikter grundad proposition om inrättande av bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken och om 12 000 rdr ärligt anslag tor detta Enligt detta 1859 års förslag skulle vid vartdera av rikets universitet inrättas ett seminarium för blivande lärares teoretiska utbildning, förgrenat i tva avdelningar, en filologisk för samtliga språken och en matematisk-naturvetenskaplig; vid dessa anstalter skulle eleverna samtidigt med gradualstudierna under ledning av vederbörande professorer och yngre universitetslärare genomgå en två-årig kurs i sina ämnen. Därpå skulle de för sin praktiska utbildning vid något av statens läroverk — oavsett vilket — genomgå provar, d. v s. under ett års tid där följa undervisningens gång och under erfarna lärares ledning själva undervisa, dock högst 8 timmar i veckan. Lärarkandidaternas antal vid varje läroverk skulle ej få överstiga fyra, och stipendier skulle kunna utdelas åt utmärktare lärarkandidater; för detta ändamål föreslogs ett belopp av 2 000 rdr. Kommitterade hade för sin del föreslagit 5 000 rdr. Detta är första gången, som provåret kommer fram i den offentliga diskussionen, och det blir sedan den utbildningslinje, som Carlson med orubblig konsekvens och stor smidighet i fortsättningen förfäktar och slutligen tor tram till genomförande. I sin helhet kan 1859 års förslag sägas vara en syntes av de förut nämnda tyska filologiska seminarierna och det ursprungligen preussiska provåret, till sin organisation ganska löst skisserat. Den fastare organisation, som provåret hos oss sedermera får, erhåller det genom att i sig upp-

104 taga några av de lyckligare dragen i de preussiska statsseminarierna, tidigare förordade av 1843 års skolrevision. Kungl. Maj:ts förslag år 1859 tillstyrktes i sin helhet av statsutskottet, där Carlson var ledamot, men avslogs av ständerna, som det synes huvudsakligen på den grund, att de föreslagna lärarseminarierna, såsom avseende endast de teoretiska fackstudierna, vore i vårt land obehövliga, men däremot i förslaget saknades varje anstalt för undervisning i de rent pedagogiska vetenskaperna. Man stod sålunda kvar på samma ståndpunkt som förut. Emellertid hade 1858 års kommittéordförande icke släppt tanken på utförande av kommittéförslaget. Han bidade sin tid, och snart nog skulle han befinna sig i den ställning, att han oberoende av riksdagen kunde åtminstone påbörja genomförandet av förslaget. Den 1 augusti 1863 ingick Carlson som ecklesiastikminister i Louis de Geers ministär, och en av de många viktiga frågor, som den nye departementschefen föresatt sig »att sköta efter sitt eget sinne», för att citera de Geers omdöme om honom, var tydligen lärarbildningsfrågan. Redan 1864 kunde han konstatera begynnelsen till fackseminarier genom inrättandet av det filologiska seminariet vid Lunds universitet, och 1865 kontrasignerar han vår första provårsförfattning. I sista fallet har han likvisst genom en ständernas hemställan fått åtminstone formell anledning till reform, ehuru han, så vitt jag kan döma, går betydligt längre, än ständerna avsett. Förhistorien till 1865 års provårsförfattning tarvar därför ett något utförligare omnämnande. Vid 1862—63 års riksdag väcktes åtskilliga motioner, avseende dels ändringar i då gällande, den 29 januari 1859, utfärdade läroverksstadga, dels ock omläggning av undervisning i och organisation av elementarläroverken. I en av dessa, nr 26 i borgarståndet, föreslog rektorn i Lund G. M. Sommelius, bl. a., att bestämmelse borde utfärdas av innebörd, att ingen borde till ordinarie lärare antagas, som icke minst två år tjänstgjort vid elementarläroverk, och av dessa år åtminstone det ena vid stiftsstadens läroverk, och som befunnits tjänlig för sitt blivande kall. över denna motion yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i betänkande nr 118 bl. a. följande. Gällande kompetensbestämmelse om någon övning och erfarenhet i lärarkallet vore utan tvivel en otillräcklig bestämmelse, då den mycket väl kunde tillämpas så, att kompetensvillkoret ansåges fyllt av den, som någon tid varit anställd vid läroverk såsom biträdande eller vikarierande lärare i ett visst ämne. Härmed uppnåddes icke vad som åsyftades. Utskottet ansåge därför särdeles nödvändig en föreskrift, enligt vilken en var borde, innan han befordrades till ordinarie, hava under rektors och övriga vederbörande lärares ledning vid ett högre elementarläroverk under någon tid, som borde bestämmas till ett år, hava följt undervisningens gång och själv i densamma deltagit. Att föreskriva det auskulterandet skulle försiggå i stiftsstaden syntes utskottet varken lämpligt eller behövligt. Undantagsvis kunde kortare tid än ett år vara tillräcklig för att ådagalägga vana och förmåga, och det borde ej förbises, att nöjaktiga prov härpå kunde hava lämnats, under det man varit anställd såsom extra lärare, duplikant eller vikarie. Utskottet föreslog slutligen, att rikets ständer måtte anhålla, att föreskrift meddelades, det ingen borde till ordinarie lärare antagas, som icke under minst ett läsår tjänstgjort vid högre elementarläroverk samt under dess rektors och vederbörande lärares ledning följt undervisningens gång och själv i densamma deltagit eller medelst tillförlitligt vittnesbörd styrkte sig äga annorledes genom övning förvärvad, emot nyssnämnda prov svarande undervisningsskicklighet. Förra hälften av denna hemställan är ordagrant tagen ur 1858 års kommittéförslag rörande läroverksstadgans § 60, och det är icke utan, att man i denna överensstämmelse tycker sig finna ett bevis på Carlsons av många omvittnade utomordentliga skicklighet att leda riksdagen.

105 Utskottets hemställan blev av ständerna oförändrad antagen, varefter skrivelse i överensstämmelse med utskottets betänkande avläts till Kungl. Maj :t. Denna skrivelse, som således i intet hänseende anges såsom ett ständernas torslag att lösa den vid 1859—60 års riksdag fallna lärarbildnmgsfragan utan helt har syfte på kompetensvillkoren för ordinarie tjänsts erhållande, begagnas nu skickligt av Carlson till genomförande av 1858 års kommitteförslag i vad detta avsåg provåret. I den kungörelse, som efter åtskillig beredning utfärdades den 12 maj 1865 om ändringar i läroverksstadgan av ar 1859, tmnas nämligen två moment, som båda gå tillbaka till sagda kommitteförslag och tillsammantagna kunna anses utgöra vår första, låt vara embryo-artade »provars!t

D?ta>första av dessa moment, § 58 mom. 5, är likalydande med ständernas hemställan och innehåller således det nya kompetensvillkoret for erhållande av ordinarie lärartjänst. Det andra, den egentliga »provårsstadgan», återfinnes i § 105 mom. 6 och lyder: »Rektor åligge, att med sin ledning tillhandaga de lärarkandidater, som efter hos chefen för ecklesiastikdepartementet gjord ansökning blivit av honom hänvisade att vid läroverket förvärva övning i lärarkallet, dels genom avhörande av undervisningen och dels genom eget deltagande dan, vilket sednare dock ej må utsträckas utöver åtta timmar i veckan. ' Efter provårets slut meddele rektor, efter samrad med vederbörande lärare, vitsord över kandidaternas anlag och skicklighet.» , Det är hela provårsförfattningen. Den var gällande i 10 ar eller till 18/0, och under denna tid genomgingo 191 lärarkandidater helt provar vid olika läroverk, huvudsakligast i Stockholm, Uppsala och Lund Dess ursprung ar• i det föregående klarlagd. I all sin korthet innehåller författningen de första bestämmelser, som hade eller rättare sagt kunde få praktisk betydelse for utbildningen av läroverkslärare i Sverige. Det är emellertid klart, att den nytta, som provar av 1865 års typ medförde för blivande lärare, blev mycket olika. Den berodde till övervägande del på den fond av skicklighet, erfarenhet och intresse för lärarbildningen, som kunde finnas hos rektor och lärare vid det läroverk dit lärarkandidat hänvisades. Vid vissa läroverk fanns givetvis mycket att hämta för provkandidaten, vid andra blev provårstjänstgörmgen utan någon verklig behållning för den, som dit hänvisats för sm utbildning Någon enhetlig lärarbildning åstadkoms sålunda icke genom 1865 ars bestämmelser. Härtill kommer, att provåret på visst sätt var frivilligt, da ju enligt laroverksstadgans § 58 mom. 5 den kompetens, som skulle vinnas genom provars genomgående, lika väl kunde förvärvas genom vanlig lärartjänstgormg vars värde blivit tillförlitligt styrkt. Ekonomiska hänsyn kunde därför avhålla nyss utexaminerade läraraspiranter att genomgå provar. Det ar kanske i avsikt att göra provarsutbildningen konkurrenskraftigare gentemot annan kompetensgivande lärarverksamhet, som Carlson tar upp 1858 ars kommitteförslag om stipendier åt utmärktare lärarkandidater. Visserligen hade 18öy— 60 års riksdag avslagit Kungl. Maj:t förslag om anslag till sådant ändamål, men Carlson löser den ekonomiska sidan av frågan genom att använda besparingarna under anslagen till elementarläroverken. Sa utdelas ar 1867 (mars 8 och april 26) tre s. k. understöd åt provårskandidater vartdera understödet å 200 kronor. År 1868 synes endast ett sådant hava utdelats, men ar 18b9 ej mindre än 14 och 1870 20 understöd. Under år 1871 utdelas endast 2 understöd, båda i början av året, men därefter avslås successivt under arets lopp åtskilliga ansökningar om understöd. Anledningen till upphörandet av dessa understöd har jag ej funnit. Kanske står förändringen i samband med ombytet å ecklesiastikministerposten, från vilken Carlson avgick den 3 juni 1870 ocn efterträddes av Wennerberg, som bland annat rörande lärarbildningen hade

106 andra åsikter än sin företrädare. Att understödens utgående sammanhänger med Carlsons åtgärder, synes ganska troligt, enär understöd ånyo börja utdelas under Carlsons andra statsrådsperiod, som började den 11 maj 1875. Understöd utgå nämligen regelbundet från och med höstterminen 1875 till och med höstterminen 1881, då de upphöra. Provårsförfattningen av 1865 kan långt ifrån anses hava löst lärarbildningsfrågan. Att även dess upphovsman insåg dess brister och dess karaktär av försöksanordning framgår tydligt av det mötesuttalande, som han såsom ordförande vid 1866 års lärarmöte framställde och som vann mötets anslutning. I detta utsädes, att mötet med allt erkännande av det gagneliga i den begynnelse till lärarbildning, som det anbefallda provåret innebure, uttalade sin önskan, att för fullföljande av vad sålunda påbegynts, någon åtgärd från lagstiftningens sida vidtoges till beredande för blivande lärare av teoretisk insikt och praktisk övning i undervisningskonst. _ Även de två följande lärarmötena, åren 1869 och 1872, diskuterade lärarbildningen, som under 60- och 70-talen synes hava av elementarlärarna omfattats med verkligt intresse och positivt inriktad reformvilja. Vid 1869 års möte erkändes visserligen den nytta, provåret i många fall medfört, men mot dess bristande effektivitet gjordes vägande invändningar från flera håll, bland annat från rektorerna Floderus och Leffler. Det framhölls också, att man icke kunde låta sig nöja med den ansats till lärarbildning, som provåret då innebure, utan att en utveckling måste ske. Samma resolution som vid 1866 års möte antogs. Mötet år 1872 är i detta hänseende så till vida märkligt, som då i den offentliga lärardiskussionen framträder en annan lärarbildningslinje. Det är den självständiga lärarbildningsanstalten eller normalskolan. Till dennas organisation återkommer jag nedan i annat sammanhang. Vid 1872 års möte yttrade de, som hade närmare kännedom om folkskoleseminarierna, såsom rektorn i Malmö Wåhlin, starka sympatier för en skola, direkt och helt organiserad för utbildning av lärare. Anhängarna av ett utvecklat provar voro dock många, och förslag om att mötet uttryckligen skulle uttala sig för inrättande av en normalskola avvisades. Mötet ville icke tillerkänna bestämt företräde vare sig för normalskolor eller provårsinstitutionen men uttalade den livliga önskan, att oförtövat kraftiga åtgärder måtte utöver de redan träffade till lärarbildningens befordran vidtagas. Medan sålunda läroverkslärarna i mötesresolutioner med skärpa framhöllo vikten av förbättrad lärarbildning, underläts icke heller att inför riksdagen framföra förslag i samma syfte. Så framlade Carlson vid 1867 års riksdag proposition om inrättande av en pedagogisk professur i Uppsala; härigenom skulle en teoretisk grundläggning kunna vinnas för den praktiska tillämpning, som provåret erbjöde. Förslaget bekämpades i riksdagen huvudsakligen på den grund, att den teoretisk-pedagogiska undervisningen, om den skulle göra vederbörligt gagn, icke finge skiljas från den praktiska övningen; det bifölls av första kammaren, men föll vid gemensam omröstning. Vid följande riksdag, 1868, väcktes två likalydande motioner i båda kamrarna om upprättande av en normalskola, vid vilken provåret skulle genomgås av alla lärarkandidater. Det synes hava varit den finska normalskolan i Helsingfors, som väckt tanken. Denna, som börjat sin verksamhet år 1864, stod under ledning av en inspektor, tillika professor i pedagogik vid universitetet, samt fyra överlärare, däribland en rektor för skolan, som var organiserad som en högre elementarskola, överlärarna hade att undervisa högst 16 timmar i veckan, att övervaka och leda undervisningen i sina ämnen hela skolan igenom, att handleda lärarkandidaterna samt att anordna och bedöma de praktiska lärarproven. Lärarkandidaterna hade att under två terminer auskultera, hålla provlektioner, taga del i

107 veckokonferenser under överlärares ledning och månadskonferenser under pedagogie professorns ledning, att författa en pedagogisk avhandling och hälla loredrag vid veckokonferenserna. Den teoretisk-pedagogiska kursen var iorlagd till universitetet, och provet utgjordes av den s. k. pedagogie examen som avlades inför och bedömdes av professorn i pedagogik. Såväl den teoretiska som den praktiska kursen var obligatorisk för alla blivande elementarlarare. I tvdlig anslutning till denna normalskolas organisation voro de nyssnämnda motionerna avfattade. Den ena av dem, nr 183 i andra kammaren, väckt av rektor Leffler, ändrades sedermera till ett förslag angående underdånig skrivelse till Kungl. Maj.t med anhållan om frågans utredning. Ur motiveringen torde följande böra anföras. Stadgan om provaret inneholle blott allmänna föreskrifter utan att närmare antyda, vad rektor och lärare adage eller hur de borde förfara vid handledningen; lärarkandidaterna finge välja vilket läroverk som helst och därför vore ej givet, att de ginge provar vid ett läroverk som erbjöde de bästa föredömen och den bästa ledning; lärarna vore tillräckligt upptagna av sin egen undervisningsskyldighet för att kunna agna sig åt lärarkandidaterna. Provåret kunde därför ej bli så instruktivt som det borde vara, och dessutom vore icke genom provåret sörjt for den teoretiska sidan av lärarbildningen. Nödvändigt vore därför, att alla lärarkandidater genomginge provåret vid ett och samma läroverk, vilket borde ha, sm plats i huvudstaden, att denna skola stode under högsta ledning av en föreståndare, som hade inseendet över alla provlektioner och jämte lärarna förde kritik over desamma samt meddelade kandidaterna undervisning i uppfostrings- och undervisningslärans teori, historia och metodik, samt att huvudlärarna närmare deltoge i lärarutbildningen och därför hade mindre undervisnmgsskyldighet. Vid provårets slut skulle kandidaterna avlägga sina praktiska prov. Proyarslaroverket skulle vara en normalskola, som kunde bli av hälsosamt inflytande pa hela landets skolväsende, så framt tillfälle bereddes lärarna från övriga läroverk att tidtals besöka skolan. När denna Lefflers motion skulle remitteras till utskott, uppstod en livlig debatt mellan skolman om motionens innebörd. Dess skarpaste kritiker var f d rektorn och folkskolinspektören i Stockholm P . A. Siljeström Han tarm förslaget synnerligen opraktiskt. Föreståndaren för normalskolan kunde icke tillsättas på livstid, ty då försvunne snart friskheten i hans ledning; tillsattes han på kort tid, finge man inga dugliga föreståndare. Samma läroverk kunde icke ha både föreståndare för lärarutbildningen och rektor for skolan. .Lärarkandidaterna voro för många för ett läroverk. Förslaget vore vidare onödigt _ Stockholm hade redan en normalskola, nya elementarskolan, som alltid komme att följa med sin tid i fråga om undervisningens metoder 1 debatten uppträdde f. ö. skolmannen Meijerberg och Winkrans samt den kände publicisten S. A. Hedlund, som vid detta liksom vid flera andra tillfallen gav uttryck åt sitt varma intresse för lärarbildningen. Det tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades, tillstyrkte sedermera ett medlingsförslag. Det föreslog nämligen, efter att hava hävdat att en fullständig lärarbildningsanstalt borde upptaga bade den av föregående riksdag avslagna pedagogiska professuren och normalskolan att i huvudstaden borde inrättas en seminarieanstalt, som skulle stå under ledning av en pa högst fem år förordnad direktor samt i övrigt för de speciella läroämnenas metodiska behandling anlita de bästa lärarkrafterna vid huvudstadens läroverk, vare sig offentliga eller privata. Direktorn hade, utom den allmänna ledningen av det hela, även åliggandet att hålla föreläsningar i pedagogik och examinera i detta ämne; lärarna i de särskilda skolämnena skulle undervisa i dessa ämnens metodik övervaka kandidaternas auskultation samt även, dar sådant late sig göra utan olägenhet för skolan, låta dem praktiskt deltaga i undervisningen.

108 E t t av direktorn och de ledande lärarna bestående kollegium skulle anställa och bedöma avgångsproven, vilka borde medföra kompetens för anställning vid rikets alla elementarläroverk. Såväl detta utskottets förslag, till vilket motionären Leffler anslöt sig, som den i första kammaren väckta motionen om normalskola avslogos av riksdagen, den senare på grund av frågans outredda skick, det förra som det vill synas huvudsakligen av det skäl, att den praktiska övning, som en seminarie anstalt av föreslagen karaktär erbjöde, ej kunde anses för den blivande läraren tillfyllestgörande. Till avslaget bidrog säkert också i hög grad, av yttrandena i debatten att döma, lantmännens motvilja mot nya statsutgifter och statstjänster. Statsrådet Carlson fortsätter under tiden att utveckla och förbättra provårsinrättningen. Så träffar han överenskommelse med akademiska lärare i Uppsala och Lund, vilka åtogo sig att med de till dessa städers läroverk hänvisade provårskandidaterna anställa teoretisk-pedagogiska övningar samt även biträda rektorerna vid övervakandet av de praktiska övningarna. Nyttan av detta samarbete med universitetet framhölls vid lärarmötet 1869 särskilt av rektorn i Uppsala Floderus. Även en självständig utveckling av provåret synes på sina håll hava kommit till stånd; så erkänner vid lärarmötet 1872 rektorn i Lund Sommelius oförbehållsamt det mycket tillfredsställande sätt, varpå dåvarande docenten Gustrin skött provåret i Lund. Emellertid kunde provårskursen, sådan den då i allmänhet var lagd, icke längre anses motsvara de krav, som man med allt starkare eftertryck ställde på en effektiv lärarbildning, och snart upptogs frågan ånyo i auktoritativ form genom utredningar och kungliga propositioner. Lärarbildningsfrågan tages nu upp till behandling i samband med de utredningar rörande läroverken, som slutligen resulterade i 1873 års riksdagsbeslut om en ny organisation av läroverken. År 1870 beslöt nämligen riksdagen avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t genom sakkunniga män låta företaga en revision av då gällande läroverksstadga. Den kommitté, som i anledning av denna riksdagens skrivelse i oktober 1870 tillsattes, och i vilken ingingo bland andra rektorerna Floderus och Törnebladh, förklarar i sitt den 23 juli 1872 avgivna stora betänkande, att den velat göra en undersökning och prövning av den allmänna elementarundervisningen i dess helhet. Den har därför icke kunnat undgå att jämväl underkasta lärarbildningen granskning. Kommittén avvisar först tanken på upprättande av fristående lärarbildningsanstalter av samma slag som folkskoleseminarierna, d. v. s. skolor, vid vilka eleverna skulle inhämta både fackliga kunskaper och få praktisk-pedagogisk övning. En sådan skolas upprättande för elementarlärarna skulle innebära en inkompetensförklaring mot universiteten, varav dessa ingalunda vore förtjänta. Skolorna skulle icke kunna uthärda tävlan med universitetet, enär detta alltid kunde råda över mångsidigare vetenskapliga lärarkrafter. Kostnaderna bleve alltför stora och kunde icke lämna ett mot sin betydenhet och det avsedda ändamålet ens någorlunda svarande resultat. Icke heller en fristående lärarutbildningsanstalt av den normalskoletyp, som i det föregående är behandlad, ansåg kommittén lämplig. Därigenom att ett läroverk anordnas icke blott för att vara en uppfostrings- och läroanstalt för lärjungar, som där hava att inhämta allmänt grundläggande bildning, utan för att tjäna huvudsakligen det ändamålet att vara underlag för bibringande av lärarbildning, göres det läroverk, som skall vara normalskola, till medel för ett ändamål, som icke är läroverkets egentliga. Omkring 30 lärarkandidater om året vore att vänta. Den ojämförligt övervägande delen av undervisningstiden bleve därför upptagen av kandidaternas lärarverksamhet. Följden härav bleve naturligen den, att de ordinarie lärarna, vilkas undervisning skulle i sin egenskap av föredöme göra både läroverket och undervisningsmetoderna till läro-

109 rika mönster för kandidaterna, icke finge tillräcklig tid vare sig for att giva läroverkets ordning den nödvändiga stadgan eller för att inför kandidaterna utveckla alla arterna eller sidorna av sin föredömliga verksamhet. Ännu större bleve svårigheten för läroanstalten att fylla sin plikt mot normalskolans lärjungar Det vore mer än sannolikt, att normalskolan, långt ifrån att bliva någon verklig normalskola, snarare skulle bli ett fält, till sin betydligaste del upplåtet åt nybegynnares övningsförsök. Inrättningen skulle slutligen icke giva ett mot kostnaderna svarande resultat. ,.,,,.. .-u • *. i Kommittén avstyrkte därför upprättandet av särskilda lararbildmngsanstalter och tillstyrkte utveckling av provårsinstitutionen. Fördelen med provaret, förlagt till ett vanligt läroverk, vore bland annat den, att lärarkandidaterna W e följa och taga till föredöme undervisningen vid en läroanstalt, som till inrättning, ändamål och arbetsordning vore alldeles lika med alla övriga läroverk i riket och som icke kunde komma att lida av de olägenheter som lätt kunde göra en normalskola till ett experimentalfält för oövade lararkratter. Kommitténs förslag föranledde visserligen icke omedelbart forfattnings utfärdande, men då det i allt väsentligt ligger till grund för provarsforfattningen av år 1875, bör det något utförligare refereras. Förslaget innefattade toiJan

i ) e provåret skulle genomgås vid ettdera av elementarläroverken i Uppsala eller Lund eller annat läroverk, som Kungl. Maj:t för viss tid utsage; 2) ratt att genomgå provar tillkomme den, som avlagt för erhållande av ordinarie lärartjänst vid statens elementarskolor föreskrivna kunskapsprov; 3) ansökan om genomgående av provar skulle ingivas till chefen för ecklesiastikdepartementet, vilken bestämde vid vilket läroverk den sökande ägde genomgå provar; ansökan skulle innehålla uppgift på tre läroämnen \ v l ^ / a r a r ^ , d l d ^ ° f : skade avlägga prov som lärarkandidat; 4) provaret skulle omfatta ett lasar (börja höstterminen och avslutas vårterminen) och inbegripa tva samtidigt fortlöpande kurser, en praktisk och en teoretisk; för den förra vore läroverkets rektor föreståndare; den teoretiska kursens föreståndare utsages av chefen ior ecklesiastikdepartementet; 5) den praktiska kursen skulle innefatta dels åhörande av undervisningen i läroverkets alla klasser, varvid början skulle göras med den lägsta, dels ock meddelande av undervisning, dels till övning, dels såsom prov; 6) lärarkandidat skulle åligga att skriftligen uppgöra plan tor ordnande av undervisningen i varje provämne inom någon klass om vilken han hunnit inhämta närmare kännedom; 7) den teoretiska kursen skulle innefatta dels föredrag, som höllos av föreståndaren över pedagogikens teori och historia med särskilt avseende på det svenska undervisningsväsendets utveckling, dels minst två skriftliga arbeten av varje lärarkandidat behandlande pedagogiska ämnen, vilka han själv valt i samråd med föreståndaren, dels ock diskussioner över sådana uppsatser samt över pedagogiska ämnen som o bestamts av toreståndaren; föredragen och diskussionerna skulle hallas tva ganger i veckan och samtliga lärarkandidater vara pliktiga vid dem närvara; den teoretiska kur sen skulle avslutas med av föreståndaren anställd, provning av kandidaternas förvärvade insikter i pedagogikens teori och historia; 8) vitsord for-den praktiska kursen, avseende lärarkandidats därvid ådagalagda flit tallenhet tor lärarkallet och undervisningsskicklighet, skulle avgivas av rektor i samrad med de lärare, som deltagit i kandidatens handledning; 9) vitsordet for den teoretiska kursen skulle avgivas av föreståndaren ensam I övrigt innehöll förslaget en del föreskrifter om auskultermgen ovnmgsoch provlektionerna. Av motiveringen till förslagets olika paragrafer framgår, att stor vikt lades på befrämjande av enhet och samverkan mellan ledarna fv de teoretiska och de praktiska övningarna. Lärarkandidatstipendierna omnämnas ej.

110 En analys av detta förslag ger vid handen, att i detsamma sammansmälts drag från åtskilliga i det föregående nämnda anstalter för lärarbildningen. Grundtanken är 1865 års författnings: den praktiska utbildningen förlagd till ett redan befintligt läroverk, vars organisation icke ändras och vars huvuduppgift fortfarande är att meddela läroverkets lärjungar den undervisning och uppfostran, som de allmänna läroverken avse. Från de tyska lärarbildningsanstalterna och även den finska normalskolan upptages tanken på samarbete med universitetens undervisningskrafter, i förslaget representerade av den teoretiska kursens föreståndare. Från 1843 års skolrevision, som i sin tur byggde på de preussiska statsseminarierna, upptagas bestämmelserna om lärarkandidaternas författande av pedagogiska uppsatser och om diskussionerna. Kommittén har också inledningsvis framhållit de förebilder, den begagnat vid utarbetandet av sitt förslag. Kommitténs förslag om »det utvecklade provåret» blev, som ovan antytts, ej omedelbart förverkligat. Statsrådet Carlson hade avgått, redan innan kommittén tillsatts, och efterträtts av Gunnar Wennerberg, som ännu då kommittén framlade sitt betänkande var ecklesiastikminister. Bekant är, att Wennerberg icke följde kommittén i dess förslag rörande ändringar i läroverksorganisationen och att han vid 1873 års riksdag, där han framlade sitt förslag till läroyerksordning, vann seger över kommitténs försvarare, bland dem Carlson. Även i fråga om lärarbildningen hade Wennerberg en annan uppfattning än kommittén och sin företrädare som statsråd. I sin stora läroverksproposition till 1873 års riksdag berörde han också lärarbildningsfrågan, till vilken han logiskt kommit fram, då han sökte efter medel att avhjälpa den av riksdagen särskilt påtalade överansträngningen hos läroverkseleverna. Han ansåg nämligen, att ju bättre lärarna förstode sin sak, desto mindre lätt skulle överansträngning av eleverna uppkomma. Emellertid framlade han icke vid denna riksdag förslag till lösning av utbildningsfrågan utan nöjde sig med ett principuttalande. Han förklarade sig vara fullt övertygad om otillräckligheten av varje annan åtgärd för lärarbildningens främjande än den, som stode att åstadkomma genom en för ändamålet enkom inrättad anstalt; men då planen för en dylik anstalt icke vore tillräckligt utredd, ansåge han icke möjligt att då framlägga förslag men anmälde, att förberedande åtgärder skulle vidtagas för utredning och framläggande av förslag att på det mest ändamålsenliga sätt tillgodose lärarnas praktiska utbildning. Riksdagen följde även i denna fråga Wennerberg, instämde i hans synpunkter med understrykande av att på lärarbildningen och den inverkan hon förmår utöva på undervisningen kommer att bero, huruvida överansträngningen i vårt lands skolor verkligen skulle bliva avhjälpt och huruvida vårt undervisningsväsende skulle lyckas erhålla en högre lyftning och taga ett länge efterlängtat steg framåt samt anhöll, att redan för nästa riksdag måtte framläggas förslag om inrättande av en anstalt för elementarlärarnas praktiska utbildning. Märkvärdigt nog förekom om denna hemställan ingen debatt i första kammaren, där Carlson hade plats; i andra kammaren varnade rektor Törnebladh, medlem av 1870—72 års kommitté, för antagande av ett riksdagens uttalande, som bunde Kungl. Maj:t vid en viss linje, vilken kanske icke vore den bästa. Wennerberg tovade icke att förbereda proposition i frågan utan tillsatte omedelbart en sexmanna-kommitté, bestående av C. T. Odhner, G. F . Gilljam, M. M. Floderus, Ernst Olbers, O. Svahn och E . F . Gustrin. Kommittén var i slutet av året färdig med sitt förslag om ett pedagogiskt seminarium med tilllämpningsskola, förlagt till huvudstaden. I huvudsak bygger förslaget på den finska normalskolan. Seminariets lärarpersonal skulle utgöras av en lärare i pedagogik och sju överlärare. Skolan skulle vara ett fullständigt elementarläroverk men med relativt lågt maximiantal elever i varje klass. För-

Ill utom överlärarna skulle i skolan undervisa lektorer och extralarare. Styrelsen för anstalten skulle handhavas av en direktor och seminariekollegiet Seminarieskolans ledning skulle tillkomma en rektor jämte skolkollegiet Seminarielärarna skulle undervisa lärarkandidaterna i pedagogik, handleda och övervaka deras praktiska övningar, anordna och leda seminariesko ans verksamhet och själva undervisa där. Lärarkandidat, som måste hava avlagt ert orderliga universitetsexamina, skulle genomgå sin utbildning under 2 terminer han skulle därunder idka pedagogiska studier, auskultera, t a " * övnings- och urovlektioner samt deltaga i vården av lärjungarna. Högst 20 lärarkandidater finge mottagas varje termin. Betyg över genomgången seminariekurs skulle medföra kompetens till alla elementarlärartjänster utan att dock. befna kandidaten från avläggande av praktiskt prov, om sådant av den tallsattande myndigheten fordrades. Något tal om lärarkandidatstipendier var det icke ^ f n l l Ä f Ä i i i n g till detta förslag framlade Wennerberg.till 1874 års riksdag proposition om en pedagogisk undervisningsanstalt i Stockholm och äskade för dess upprättande ett årligt anslag å 55 700 rdr att utgå frän och med år 1875 samt ett engångsanslag å 13 000 rdr till bibliotek, skol- och un dervisningsmateriell. Och nu inträffar det märkliga, att riksdagen, som aret förn begirt proposition om en sådan anstalt, fullständigt sadlar om Upptakten till riksdagens förändrade hållning ges av statsutskottet, som i sitt utlåtande över propositionen (20 b, s. 13 f.) avstyrker d e n s a m m a J ^ ^ J vore för stora, upprättandet av en stor övningsskola enbart for seminariets räkning vore förenat med åtskilliga betänkligheter, det vore ^nnerligen olämpligt megd två lärarkollegier och två styresmän lärarkandidaterna finge 0 i l i t e * övning och lärde icke känna ett läroverk, sådant det verkligen bestode i den fasta gången av dess arbete, enär de bleve för många och störde det lugna arbetet i skolan, det bleve därför snart nödvändigt att dela upp dem pa flera anstalte , och då stege kostnaderna, staten hade redan många läroverk, somJcmufe användas för lärarbildningen, och det vore därför onödigt.upprätta ett särskilt för ändamålet — sådana voro de skäl, statsutskottet anförde for sitt avslags yrkande på propositionen. Men utskottet stannar icke härmed utan gor självt e?t förslag. Det tillstyrker utförandet av 1 8 7 0 - 7 2 års kommittés förslag om det utvidgade provåret och hemställer om ett anslag for ändamålet a 1 *> 000 rdr beräknat för provårskurser vid fem läroverk. . Utan tvivel var det Carlson, då ledamot av statsutskottet, som förmatt utskottet till att gå med på dessa linjer, och det förefaller t. o. m nästan, som om han själv fattat utskottsutlåtandet i pennan. I det stora anförande, varmed han i första kammaren försvarade utskottets förslag aro ordalagen pa mlngaTtallen så överensstämmande med utskottets, att man har svart tanka sig, airnågon annan talar än den som skrivit utlåtandet. Han tillstyrker vidare var samhet i det ovissa, på erfarenhet icke rika läge, v a n lararutbildningsfragan brfunne sig Det vore bättre att låta provåret, som man hade viss erfarenhet av utveckla sig- det skulle då f. ö. allt mer närma sig normalskoletypen utan S ^ t t Ä S f som vidlådde denna. Visade erfarenheten att provaret i dess y a f o r m icke'gåve den nytta, man kunde hoppas av det, da vore> tiden inn att ta upp frågan om andra utbildningsvägar. Men det vore for tidigt att Böra detta nu innan provåret blivit fullt utvecklat och prövat. Da Carlson vidare kunde Ä på de ekonomiska synpunkterna, var segern given, särskilt T ^ T r a kammaren, där utskottets förslag antogs med 4•rosters^majoritet och även i första kammaren, där majoriteten dock var endast 8 roster, sag sig seeraren från 1873 års stora skoldebatt slagen av den da besegrade. FölTande år, den 11 maj 1875, blev Carlson ånyo ^ l a s t a W s t e r och redan den 16 juni 1875 utfärdar Kungl. Maj:t pa grundval av 1 8 7 0 - 7 2 ars

112 kommittéförslag och i överensstämmelse med 1874 års riksdags hemställan kungörelse »angaen.de anordningen av det i gällande stadga för rikets allmänna läroverk föreskrivna provåret». Med denna författning var den grund lagd, på vilken provårsinstitutionen sedan utvecklats. En jämförelse med provårsförslaget av år 1872 och författningen 1875 visar följande viktigare ändringar och tillägg: 1. lärarkandidaternas uppgörande av plan för undervisningen i en klass har borttagits; 2. provar får börja även med vårtermin; i följd därav bestämdes, att provåret skulle omfatta, ej ett läsår som i förslaget, utan två på varandra följande terminer; 3. övningslektionerna skulle ej få vara flera än sex; 4. kandidaternas pedagogiska uppsatser skulle vara en eller två över lättare ämnen, ingen bestämmelse finnes om hur ofta föredrag och diskussioner skulle hållas; 5. inga detaljerade föreskrifter finnas om auskulteringens, övnings- och provlektionernas anordning, utan denna lägges i föreståndarens hand. I sin helhet kännetecknas författningen av stor enkelhet. Det lämnas, såsom påvisats, föreståndaren icke blott fullständig »lärofrihet» utan också stor frihet i fråga om proyårets_ yttre anordning. Statsrådet Carlsons strävan att hålla provårsförfattningen i så vida linjer som möjligt framgår också tydligt av ovan lämnade jämförelse med kommittéförslaget. Den nya författningen gav provåret en fastare organisation och förenade på ett lyckligt sätt den teoretisk-pedagogiska undervisningen med den praktiskpedagogiska utbildningen. Det var av allt att döma meningen, att dessa båda moment i lärarutbildningen skulle sättas i så nära förbindelse med varandra som möjligt. I praktiken kom detta till uttryck därigenom, att provårskursen i Lund fick gemensam ledare, Gustrin, för bägge kurserna. De första provårskurserna enligt den nya författningen anordnades vid Stockholms gymnasium jämte ett femklassigt läroverk samt vid elementarläroverken i Uppsala, Lund och Kalmar. Vid sistnämnda läroverk upphörde provåret, enligt beslut den 23 maj 1879, då i stället det nyinrättade Södermalmsläroverket i^ Stockholm fick provårskurs, som började höstterminen 1879.. Sitt tredje provårsläroverk fick Stockholm vårterminen 1881 med realläroverket å Norrmalm. I Göteborg inrättades provårskurs vid realläroverket år 1910, och under åren 1913—1922 var sådan kurs även anordnad vid latinläroverket därstädes. Författningen blev gällande i 30 år (intill 1905) utan annan ändring än att genom kungl. kungörelsen den 30 december 1880 föreskrevs, att filosofie kandidat skulle vara berättigad att genomgå provar, även om den av honom undergångna examen endast i förening med ännu icke avlagda ytterligare kunskapsprov medförde behörighet till lärartjänst vid allmänt läroverk. Genom kungl. kungörelsen den 20 april 1892 återgick man dock till den ursprungliga bestämmelsen, att för behörighet att genomgå provar skulle erfordras att hava avlagt de för erhållande av lärartjänst vid statens elementarläroverk föreskrivna kunskapsproven. Sedan genom statsmakternas beslut år 1904 de allmänna läroverken ställts under inseende av en central överstyrelse, till vars handläggning skulle höra jämväl ärenden rörande särskild utbildning av lärare och lärarinnor vid de under överstyrelsens inseende stående läroanstalterna, utfärdades genom kungl. kungörelse den 2 juni 1905 ny förordning angående provåret. Bland viktigare däri införda ändringar i förut gällande bestämmelser må anföras: 1) att den befattning med provåret, som förut tillkommit chefen för ecklesiastikdepartementet, överflyttas på läroverksöverstyrelsen; 2) att lärarkandidat, där sådant utan olägenhet kan ske, må kunna genomgå provar i fyra ämnen; 3) öv-

113 ningsundervisningen utsträckes till ett maximum av 8 timmar, varjämte bestämmes, att proven alltid skola föregås av övningsundervisning; 4) 1ramtor allt förmärkes ett stärkande av det teoretisk-metodiska momentet. Sålunda loreskrives att utöver den framställning av de särskilda läroämnenas metodik som skall förekomma i samband med preparation och granskning av lärarkandidats övningsundervisning, skall om möjligt varje termin anordnas ett lämpligt antal föreläsningar över något eller några av de särskilda ämnenas metodik ävensom minst varannan termin föreläsningar i skolhygien I den teoretiska kursen skola ingå föreläsningar över gällande svensk skollagstiftning. Kandidaternas uppsatser uppmärksammas genom bestämmelserna, att hansyn till dem skall tagas vid betygsgivningen och att uppsatserna skola förvaras i läroverkets arkiv Den teoretiska kursens föreståndare skall yttra sig oin kandidaternas flit. Slutligen intages i de nu fastställda villkoren för provarets godkännande en bestämmelse, att den teoretiska provårskursen skall vara godkänd. 1905 års kungörelse fortfor att gälla i 10 år eller till år 1915, da ny stadga utfärdades. Anledningarna därtill voro huvudsakligen följande. Sedan genom beslut av 1907 års riksdag upprättats en professor i pedagogik vid universitetet i Uppsala och genom beslut av 1912 års riksdag upprattats en professur i psykologi och pedagogik vid universitetet i Lund, föreskrev Kungl Maj-t att innehavarna av dessa befattningar skulle vara föreståndare for den teoretiska provårskursen vid universitetsstadens provårsläroverk Den 1 november 1907 utfärdade Kungl. Maj:t särskild stadga angående de filosofiska examina upptagande bl. a. en för blivande ämneslärare vid de allmanna läroverken särskilt avsedd examen, benämnd filosofisk ämbetsexamen. I denna examen skall ingå bl. a. en kurs i psykologi samt pedagogikens teon och histona. Därmed uppstod frågan om den teoretiska provårskursens vara eller icke vara. Slutligen hade vid vissa folkskoleseminarier upprättats en provarskurs for semmanelärare Fråga uppstod därvid om denna kurs' ställning till läroverkens provar. Den 14 maj 1915 utfärdades med anledning av dessa pa provarets organisation inverkande tillkomna omständigheter stadga angående provaret. De förändringar, som då vidtogos, voro väsentligen följande A I anledning av tillkomsten av den nya ämbetsexamen 1) fixerades vissa ämneskombinationer i provåret; 2) kunde provämnenas antal inskränkas till tva (i anledning av modersmålets och biologiens dubbla universitetsamnen); ö) ändrades villkoren för provårets godkännande, två ämnen; 4) fastställdes ändrade bestämmelser för behörighet att gå provar. B Den teoretiska kursen borttogs. I viss man såsom ersättning hartor infördes sammanträdena under rektors ledning (i form av föredrag, referat eller diskussion). Därjämte infördes en kurs i muntlig framställning och talC Med hänsyn till det dåvarande seminarieprovåret tillkom en bestämmelse om enterminsprovår vid läroverken för sådana kandidater, som genomgått sagda provar, varjämte vissa närmare bestämmelser meddelades rörande enterminskandidater. Det hade väl tidigare förekommit att kandidater erhållit tillstånd att genomgå provar på en termin, men fallen k d e v a n t salsynta^ ba genomgicks provar på en termin under den första tioårsperioden (1865—18/0; endast av 1 kandidat, under den följande tioårsperioden, da 364 kandidater genomgingo provar, av endast 2, under den därpå följande perioden da kandidaternas sammanlagda antal uppgick till 484, av 11, under tiden 1895—-1905 av 12 utav 485 kandidater, under tiden 1905—1915 av 123 utav 647. Under tioårsperioden 1915—1925 ha av 876 kandidater 347 genomgått provar pa en termin och 529 på 2 terminer. _ . För övrigt är att märka, att proven, som pa vissa hall antagit en mekamsK och onaturlig karaktär, avskaffades. Kandidaternas praktiska deltagande i

114 undervisningen skulle ske endast som övningsundervisning. Kandidaternas övningsundervisning kunde utsträckas till 10 timmar. I betyget utbyttes ordet flit mot nit. Vid 1916 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag om erforderligt anslag för anordnande av provårskurser vid folkskoleseminarier, vilket förslag vann riksdagens bifall. Då enligt riksdagens uttalade mening full reciprocitet skulle råda mellan vid läroverk och vid folkskoleseminarium genomgånget provar och alltså vissa ändringar blevo nödvändiga i stadgan för läroverksprovåret, utfärdades den 19 maj 1917 ny stadga angående provar vid rikets allmänna läroverk (och samtidigt därmed stadga angående provar vid folkskoleseminarium). Genom den nya stadgan (och genom motsvarande bestämmelser i seminarieprovårsstadgan) reglerades förhållandet mellan läroverks- och seminarieprovåret. I densamma inrycktes därjämte tvenne bestämmelser av en ganska vittgående betydelse, även om de hittills föga i verkligheten tillämpats. Det föreskrevs nämligen, att tillfälle skulle beredas kandidaterna att även vid andra läroanstalter än provårsläroverken åhöra undervisning, som kunde vara för hans utbildning av betydelse. Vidare inrycktes en föreskrift om att vid hänvisning av kandidater hänsyn skulle tagas till lärokurserna och lärarkrafterna vid anstalten i fråga. Den nu lämnade, kortfattade historiken visar, hur man i Sverige efter åtskilliga försök och förslag att lösa frågan om praktisk utbildning av läroverkslärarna slutligen stannade för den form, provårsinstitutionen, som ännu efter mer än 60 år är den gällande. Provåret var från början snarast tänkt som en försöksanordning, och även vid 1874 års riksdagsdebatt, som föregick antagandet av »det utvecklade provåret», hävdade dess främste tillskyndare, F. F . Carlson, att den institution, vars grundlinjer voro uppdragna av 1872 års kommitté och som han nu talade för, icke finge betraktas såsom färdig eller som den enda lämpliga eller kanske ens lämpligaste formen för lärarnas praktiska utbildning. Provåret innebure emellertid så mycket av redan prövat värde, att det borde få möjlighet att utbildas och fullkomnas inom de gränser, som angåves av dess speciella organisation. Först om det visade sig, att det fullt utbildade provåret icke fyllde måttet, vore tid att söka en annan utbildningsväg. Någon ny bildningsväg har emellertid sedan 1875 icke behövt beträdas, och av detta förhållande torde man kunna draga den slutsatsen, att provårsinstitutionen i stort sett visat sig fylla måttet och att den motsvarat de förhoppningar, som från början ställdes på densamma av det stora flertalet skolman. Visserligen har provåret under de sedan dess förflutna 54 åren undergått många ändringar, men det är att märka, att dessa så gott som alla stått i samband med omläggningar på andra undervisningens områden av den art, att jämkningar i läroverkens provårsinstitution antingen varit nödvändiga eller ansetts lämpliga. Men till sin grundkaraktär är provåret fortfarande detsamma som det var i 1875 års författning. Som förut framhållits, utmärktes denna framför allt genom frånvaron av detaljerade föreskrifter rörande den inre anordningen av provåret och därigenom att huvudsakligast den yttre ramen för provåret fastställdes. I detta hänseende ha senare ändringar icke i det stora hela rubbat principen. Provårsstadgan utgör ännu 1917 en ganska vid ram, inom vilken ledare och lärare äga att efter sin erfarenhet och övertygelse ordna utbildningen av dem anförtrodda lärarkandidater, så att bästa grund lägges för dessas kommande lärarverksamhet. De principiella ändringar, som vidtagits i provåret^ hava, som nyss antyddes, uppstått med hänsyn till förhållanden på andra områden. Så har genom de nya examensfordringarna vid universiteten provårets direkta samband med den teoretisk-pedagogiska vetenskapen och under-

115 visningen försvagats, och genom hänsynen till seminariernas enterminsprovar har det ursprungligen såsom ensamt eller så gott som ensamt forekommande provåret över ett helt läsår i mycket stor utsträckning ersatts av enterminsprovar Sambandet med seminarierna har också rubbat den vid proyarsinstitutionens införande så kraftigt understrukna principen, att utbildningen av läroverkslärare borde försiggå vid en läroanstalt, som till art och organisation vore så nära överensstämmande som möjligt med de skolor, där lärarkandidaterna sedan skulle få sin verksamhet. Övriga ändringar i provårsstadgan aro knappast av principiell art. , Den praktiska lärarbildningens historia i Sverige foreter det gemensamma draget hos de skiftande förslagen till frågans lösning och de i gällande bestämmelser vidtagna ändringarna, att de nästan alltid framträda och genomföras i samband med föreslagna eller vidtagna förändringar i läroverkens organisation Den diskussion, som alltid uppstår kring en skolornas reform, kommer förr eller senare att gälla även utbildningen av lärarna, pa vilka utförandet av reformen i praktiken främst vilar. Läroverksreformen av år 1927 och vad där före och efter gått bildar härvidlag intet undantag. Beträffande antalet provårskandidater under läsåren 1865—1875, resp. höstt. 1875 vårt. 1879 hänvisas till nedanstående, av skolöverstyrelsens statistiska avdelning meddelade uppgifter. Provårskandidaternas antal från och med höstt. 1879 framgår av bilaga 3. Provårskurser läsåren 1865—1875. Antal lärarkandidater, som genomgått L ä r o v e r k

Summa helt provar

Stockholmsläroverken . . . Uppsala Nyköping Strängnäs Linköping Norrköping Växjö Kalmar Visby Kristianstad Malmö Lund Gröteborg Skara Karlstad Örebro Västerås Falun Umeå

54 48 2 5 10 1

Summa

en del av provåret 59 51 4 10 2 7 2 2 3 5 36 6 1 6 13 1 5 3

2 1 1 3 28 5 i

4 12 1 5 2 31

222 Under tiden höstt. 1875—vårt. 1879, då högre allmänna läroverket i Kalmar ännu var provårsläroverk, utbildades vid Stockholms gymnasium jämte 2 lägre allm. läroverk därstädes 60 och vid högre allmänna läroverken i Uppsala, Lund och Kalmar resp. 69, 75 och 24 lärarkandidater, samtliga efter 2 terminers kurs.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen Inledning Ledande synpunkter för den praktiska lärarutbildningens anordnande 1. Lärarkursens ändamål 2. Kursens förläggning och omfattning 3. Kursens ledning 4. Deltagare i kursen 5. Arbetets organisation 6. Betyg över genomgången kurs 7. Avkortad lärarkurs 8. Ekonomisk ersättning till lärarkandidaterna 9. Redogörelse för kursen

3 7 10 10 13 20 24 29 36 38 43 49

Förslag till stadga angående praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter Smärre motiveringar till särskilda paragrafer i stadgeförslaget Kostnadsberäkning

50 64 68

Bilagor: 1. 2. 3. 4. 5.

Förslag till ändringar i vissa författningar . . . " 73 Antal lärarkandidater med 4 ämnen i provårskursen 75 Antal lärarkandidater, som under läsåren h.t. 1879—v.t. 1929 avslutat provårskurs, samt antal samtidigt tjänstgörande lärarkandidater 76 Vissa utländska motsvarigheter till den svenska provårsinstitutionen . . . . 82 Historik över läroverkslärarnas i Sverige praktiska utbildning åren 1801—1917 100

Statens offentliga utredningar 1929 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel o c b sjöfart. Ko m m un al för val tn in g.

K o m m u n ilea t i o n s v ä s e n . Statens ocb kommunernas

flnansväsen.

Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2]

Bank-, kredit- o c b penningväsen. Politi. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9]

Försäkrings väsen. Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. [3]

Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4]

Kyrkoväsen. , Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- o c h sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Redogörelse för de ecklesiastika boställena. G. Kopparbergs län. [5]

Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. [10] Försvars väsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakknnnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes ärenden.

Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & 8öner 291483

I n t e r n a t i o n e l l rätt.