Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse

1X33 Z National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:15

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

UTKAST TILL

LAGSTIFTNING OM EKONOMISKA FÖRENINGARS RÄTT ATT DRIVA INLÅNINGSRÖRELSE AVGIVET DEN 23 APRIL 1929

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1. Betänkande ocli förslag till förenkling av organisa- !). Betänkande m e d förslag till lagstiftning om åtgärder m o t lösdriveri samt åtgärder m o t sedeslöst leverne tion och förvaltning ä flottans stationer ocli varv av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. s a m t örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten ni. in. vid flottans station i Stockholm. (Supplement m Utredning och förslag rörande p r a k t i s k lärarkurs för blivande låråre vid de a l l m ä n n a läroverken m fl. till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. F ö . undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E . 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. ; . Förslag till omorganisation av rättsobducentväsen64 s. K. v , d e t m. ni. Norstedt. 66 s., 1 karta. S. 3. B e t ä n k a n d e och förslag angående tryggande av hos Lagberedningens förslag angående vissa internatioenskild arbetsgivare anställd personals rätt till ut- 12. nella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention fäst pension. Norstedt. 92 s. J u . m e l l a n Sverige, Danmark, Finland och Norge inne•1 Svenska aktiebolags b a l a n s r ä k n i n g a r å r e n 1911—1925. hållande internationellt privaträttsliga bestämmelser Tiden. 529 s. F i . om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. 5. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. KopNorstedt. 130 s. J u . parbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. Iij,7]8 s. E. Lagberedningens förslag angående vissa internatio6. U t r e d n i n g och förslag rörande s t u d i e u n d e r s t ö d åt nella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention lärjungar vid statens läroverk och med d e m jämm e l l a n Sverige, Danmark. Finland och Norge anförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E . gående indrivning av u n d e r h å l l s b i d r a g m. m. Nor7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjuk vårdsstedt. 59 s. J u . fragor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark. Tvskland. Holland och Schweiz. Nor- 11. Betänkande m e d förslag till steriliseringslag. Beckm a n . Ill s. S. stedt. 117 s. S. j 8. 1928 års tjänstesakkunnigas u t r e d n i n g och förslag i j 15. B e t ä n k a n d e med utkast till lagstiftning o m ekonomiska föreningars r ä t t att driva inlåningsrörelse. fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz, 90 s. F ö . Marcus. 39 s. F i .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:15

FINANS DEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

UTKAST TILL

LAGSTIFTNING OM EKONOMISKA FÖRENINGARS RÄTT ATT DRIVA INLÅNINGSRÖRELSE AVGIVET DEN 23 APRIL 1929

STOCKHOLM

1929 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

J

L

3 Till Herr statsrådet

och chefen för Kungl.

finansdepartementet.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog den 27 september 1924 dåvarande chefen för Kungl. finansdepartementet åt mig att inom nämnda departement såsom sakkunnig biträda med utredning i fråga om ekonomiska föreningars sparkasserörelse. Andra mig givna offentliga uppdrag hava föranlett, att utredningen måst bedrivas med mycket långa mellanrum, därav ett på närmare två år, och att något resultat av arbetet därför icke kunnat framläggas förrän nu. Såsom jag redan under utredningens tidigare skede framhållit inför vederbörande departementschef, har det synts mig lämpligast, att jag utarbetade av kortfattad historik och motivering åtföljda utkast till författningar i ämnet, varefter för vinnande av ytterligare utredning i frågan dessa utkast borde remitteras till vederbörande myndigheter för avgivande av yttranden samt tillfälle beredas ekonomiska föreningar, särskilt sådana som redan dr eve inlåningsrörelse, att uttala sig i ärendet ävensom inkomma med sina föreningsstadgar, inlåningsreglementen, där sådana funnes, och förvaltningsberättelser för sista räkenskapsperioden. I enlighet härmed har jag upprättat och får nu till Herr statsrådet vördsamt överlämna bilagda utkast till: 1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar; och 2) lag om registrerad ekonomisk förenings rätt att driva inlåningsrörelse. Historik och motivering bifogas även. Stockholm den 23 april 1929. H. H J E R T É N .

5 Utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar. Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar skola införas två nya paragrafer av nedan angivet innehåll och betecknade 4 a och 4 b, dels ock att 86 § i nämnda lag skall erhålla följande ändrade lydelse: 4a§. Oregistrerad ekonomisk förening må icke driva inlåningsrörelse. Overtrades detta förbud, och bör ej ansvar följa för olovligt drivande av bankrörelse, straffes den, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, med böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse, som här avses, fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför i laga ordning anhängiggjorts fällas till ovan angivet straff. Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen. 4 b §. Angående registrerad ekonomisk förenings rätt att driva inlåningsrörelse ä r särskilt stadgat. 86 §.

I fråga om böter, som ådömas enligt 84 eller 85 §, gälle vad i 4 a § 4 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

6 Utkast till lag om registrerad ekonomisk förenings rätt att driva inlåningsrörelse. Härigenom förordnas som följer: Allmänna bestämmelser. 1 §. Registrerad ekonomisk förening må i enlighet med bestämmelserna i denna lag av sina medlemmar och, i den mån dessa utgöras av registrerade ekonomiska föreningar, av deras medlemmar mottaga insättningar å sparkasseräkning, så ock efter tillstånd av Konungen och på de särskilda villkor, som vid meddelande av sådant tillstånd kunna föreskrivas, å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatta medel. 2 §. Önskar förening vinna Konungens tillstånd att driva annan inlåningsrörelse än å sparkasseräkning, skall ansökning därom ingivas till Konungens befallningshavande i det län, där föreningens styrelse har sitt säte. Ansökningen skall innehålla uppgift om arten av den inlåningsrörelse, till vars drivande rättighet sökes, och vara åtföljd av ett exemplar av föreningens stadgar. Konungens befallningshavande har att verkställa den utredning, som anses erforderlig för prövning av ansökningen, samt därefter till Konungen överlämna handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. 3 §.

Idkar förening, som driver inlåningsrörelse, minuthandel, skall vad i 2 $ i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat gälla även beträffande försäljning i minut till medlemmar i föreningen; och äge därvid vad i 46 § andra stycket och 87 § tredje stycket i nämnda lag sägs motsvarande tillämpning. 4 §.

I fråga om skyldigheten att erlägga insats i föreningen gälle, att medlem skall senast inom ett år efter sitt intagande i föreningen hava guldit ett insatsbelopp av minst tjugufem kronor vid påföljd att eljest anses hava vid utgången av nämnda tid blivit utesluten ur föreningen.

7 5 §. A v g å r medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid den tid för räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader sedan han uppsagt sig till utträde eller uteslutits eller annan omständighet, som föranlett avgången, inträffat. 6 §.

Av föreningens årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst femton procent avsättas till reservfond. Vid fastställande av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avräknas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode (tantiem). Uppgår reservfonden till ett belopp, motsvarande minst hälften av insättarnas behållning enligt senaste räkenskapsavslutning, är, såframt ej stadgarna annat innehålla, avsättning icke erforderlig. 7 §.

Föreningens styrelse skall bestå av minst tre ledamöter. Till revisorer skola utses minst två i revisionsarbete väl förfarna personer. 8 §.

E x t r a föreningssammanträde skall av styrelsen utlysas, då det för behandling av uppgiven fråga, som särskilt berör insättarnas rätt, skriftligen påfordras av minst en tiondedel av dem eller det mindre antal, som må vara bestämt i stadgarna. Har styrelsen ej senast två veckor efter sådan påfordran utlyst sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har magistrat eller landsfiskal i orten att på anmälan av insättare ofördröjligen utlysa sammanträde. 9 §. Det åligger styrelsen att vid sin förvaltningsberättelse foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning. Vinst- och förlusträkningen skall upptaga föreningens inkomster av och utgifter för rörelsen under den tid, som berättelsen avser, samt angiva verkställda avskrivningar. Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar är stadgat gälle i avseende å upprättandet av balansräkningen: 1) Föreningens tillgångar må ej i vidare mån än nedan sägs upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än det, vartill kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande uppgått. 2) Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för föreningen, må upptagas till högre belopp än det, vartill kostnaderna

8 för deras förvärvande eller anskaffande uppgått, därest sådant särskilt angives i förvaltningsberättelsen. 3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar skola avskrivas. 4) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för föreningen, må upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant konto må ej minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande tillgångar. 5) Tillgångar, som avses under 4), må ej i vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning. 6) De belopp, vartill det guldna insatskapitalet, reservfonden och andra fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. 7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång. 10 §. Styrelsens senaste förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning, den däröver avgivna revisionsberättelsen samt protokoll, utvisande föreningens å sammanträde fattade beslut i anledning av berättelserna, skola sist efter utgången av en månad från beslutets dag å varje ort, där föreningen driver inlåningsrörelse, genom styrelsens försorg hållas på lämpligt ställe tillgängliga för envar, som önskar taga kännedom om handlingarnas innehåll. 11 §. Det åligger styrelsen att årligen avgiva statistisk redogörelse i enlighet med bestämmelser, som Konungen kan finna gott meddela.

Om inlåningsrörelsen. 12 §. Förening må ej öppna inlåningsrörelse, med mindre antalet medlemmar i föreningen utgör lägst femton och det guldna insatskapitalet uppgår till minst tvåtusen kronor. 13 §. Föreningens inlåning, varom i 1 § sägs, med tillägg av dess övriga skulder utom guldet insatskapital och egna fonder må allenast i den mån

9 täckning finnes i kontanta penningar eller i medel, som för föreningens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag, överstiga ett belopp, motsvarande fem gånger reservfonden jämte två tredjedelar såväl av guldet insatskapital som av belopp, varmed medlemmarna sammanlagt kunna v a r a personligen ansvariga för föreningens förbindelser. 14 §. En och samma insättares tillgodohavande å sparkasseräkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyratusen kronor vad angår enskild insättare och tiotusen kronor vad angår bolag, förening, kommun, annan samfällighet eller stiftelse. 15 §. Det åligger föreningen att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans med föreningens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondedel av insättarnas behållning enligt senaste räkenskapsavslutning. Sådan kassareserv skall utgöras av riksgäldskontorets skattkammarväxlar, av statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller kommuners obligationer eller av medel, som för föreningens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag. 16 §. Ej må föreningen ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala å sparkasseräkning insatta medel; styrelsen dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. I fråga om varje slag av inlåningsrörelse gälle, att föreningen skall vara berättigad att uppsäga innestående medel till återbetalning efter två månader. 17 §. Över varje slag av inlåningsrörelse skall föras särskild avräkningsbok med upplägg för envar av insättarna. För varje räkenskapsperiod skola upprättas sammandrag av dessa avräkningar. 18 §. Insättning å sparkasseräkning skall antecknas i motbok, försedd med ordningsnummer och ställd till insättaren personligen; skolande vid motboken vara fogade utdrag av denna lag och föreningens stadgar i vad angår sparkasserörelsen. Då medel, som innestå å sparkasseräkning, lyftas, skall likaledes anteckning därom göras i motboken.

10 Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, ofördröjligen anmäla detta hos föreningens styrelse samt därvid uppgiva tid och omständigheter, under vilka förlusten skett. Styrelsen skall då genom kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidning inom orten, efterlysa motboken. Såframt denna icke tillrättakommit inom sex månader från sista kungörandet, vare den, för vars räkning efterlysningen skett, berättigad att mot kvitto utfå hela sitt tillgodohavande; och äge efter medlens utbetalning motboken ej gällande kraft mot föreningen. 19 §. Insättas penningar å annan låneräkning än sparkasseräkning, skall därom utfärdas särskilt bevis, ställt till insättaren personligen. 20 §.

Vid varje in- eller utbetalning å låneräkning skall minst en styrelseledamot eller tjänsteman i föreningen utom kassaförvaltaren vara tillstädes för utövande av vederbörlig kontroll. 21 §. Avgår medlem ur föreningen vare sig efter egen uppsägning, till följd av hans uteslutande ur föreningen eller på grund av annan omständighet, anses för honom å låneräkning hos föreningen innestående medel i och med avgången eller, om föreningens styrelse först senare erhåller kännedom om avgången, vid denna senare tidpunkt hava uppsagts till återbetalning inom en månad. Är insättare ej medlem i den inlånande föreningen utan i annan denna tillhörande förening, och avgår antingen han själv ur sistnämnda förening eller denna ur den inlånande föreningen, äge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning. övergår rätten till innestående medel å någon, av vilken föreningen icke må mottaga insättningar, anses medlen vid den tidpunkt, då fordringsrättens övergång blir känd för föreningens styrelse, hava uppsagts till återbetalning inom tid, som angives i första stycket. Skall på grund av formlig uppsägning återbetalning ske tidigare än enligt vad ovan stadgas, vare den uppsägning gällande. Hava i fall, som avses i denna paragraf, innestående medel ej lyfts vid uppsägningstidens utgång, skola de för vederbörandes räkning ofördröjligen insättas i riksbanken eller inländskt bankbolag.

11 Om likvidation. 22 $.

Har i förening, som driver inlåningsrörelse, antalet medlemmar nedgått under femton eller det guldna insatskapitalet så minskats, att det understiger tvåtusen kronor, och har ej i förra fallet tillräckligt antal medlemmar inträtt inom tre månader eller i senare fallet insatskapitalet blivit inom nämnda tid uppbringat till föreskrivet belopp, skall föreningen träda i likvidation, såframt den ej inom samma tid upphört med inlåningsrörelsen och återburit hos föreningen å låneräkning innestående medel eller i riksbanken eller inländskt bankbolag för vederbörandes räkning insatt motsvarande belopp. Inträffar nedgång, varom ovan nämns, i antalet medlemmar eller det guldna insatskapitalets storlek, eller finnes på grund av uppsägning till utträde ur föreningen eller eljest anledning antaga, att sådan nedgång kommer att inträffa inom de närmaste sex månaderna, lämne styrelsen ofördröjligen meddelande därom å föreningssammanträde. 23 §.

Föreningen skall jämväl träda i likvidation, om det förhållande uppkommit, att dess inlåning med tillägg av övriga skulder utom guldet insatskapital och egna fonder uppgår till högre belopp än som är medgivet enligt 13 §, och rättelse icke skett inom tre månader, så ock om föreningen under längre tid i följd än nu nämnts ej redovisat sådan kassareserv, som föreskri ves i 15 §. 24 §.

Där omständighet inträffat, som jämlikt 22 eller 23 § påkallar likvidation, skall vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för det fall att likvidationsplikt uppkommit av anledning, varom förmäles i 48 § under 1) i nämnda lag, äga motsvarande tillämpning; skolande tillika gälla, att varje insättare i föreningen, även om han icke är medlem i denna utan allenast i ansluten förening, äger göra sådan ansökan, som avses i 51 § i sagda lag. Straffbestämmelser. 25 §. Driver registrerad ekonomisk förening annan art av inlåningsrörelse än sådan, vartill föreningen enligt denna lag eller av Konungen med stöd av densamma lämnat tillstånd är berättigad, och bör ej ansvar följa för olovligt drivande av bankrörelse, straffes den, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, med böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor. Lag samma vare, om inlåningsrörelse öppnas i strid med stadgandet i 12 §.

12 Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse, som avses i första stycket, fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför i laga ordning anhängiggjorts fällas till ovan angivet straff. 26 §.

Med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor straffes styrelseledamot, som vid upprättande av balansräkning mot bättre vetande förfar i strid med bestämmelse i 9 §. Ej må straff, som finnes stadgat i första stycket, tillämpas, där förbrytelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. 27 §.

Åsidosattes i 10 eller 11 § given föreskrift, vare straffet böter från och med fem till och med femhundra kronor. Sådan förseelse skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där föreningens styrelse har sitt säte. 28 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde. 29 §. Denna lag skall icke äga tillämpning å centralkassor för jordbrukskredit eller jordbrukskassor, som, i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat, vunnit godkännande från det allmännas sida. Övergångsbestämmelser. 30 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931. I fråga om medlem, som intagits i förening, innan denna öppnat inlåningsrörelse, skola bestämmelserna i 4 och 5 §§ ej gälla i vidare mån, än föreningens stadgar må därtill föranleda. Beträffande lagens tillämpning å förening, som registrerats och öppnat inlåningsrörelse före lagens ikraftträdande, lände därjämte följande till efterrättelse: 1) Om och i den mån enligt 1 § Konungens tillstånd erfordras för rörelsens drivande, behöver sådant tillstånd ej hava förvärvats tidigare än med 1931 års utgång.

13 2) Jämlikt 7 § erforderligt utseende av ytterligare styrelseledamot eller revisor behöver ske först inom den under 1) angivna tid. 3) Har föreningen, då lagen träder i kraft, i senaste räkenskapsavslutning upptagit tillgång till högre belopp än det, vartill kostnaderna för dess förvärvande eller anskaffande uppgått, utgöre bestämmelsen i 9 § under 1) ej hinder mot att fortfarande upptaga nämnda tillgång till samma belopp som förut. 4) Understiger vid lagens ikraftträdande antalet medlemmar i föreningen femton eller dess guldna insatskapital tvåtusen kronor, och har icke ändring därutinnan inträtt före utgången av år 1933, vare föreningen, såframt den ej dessförinnan upphört med inlåningsrörelsen och på sätt, som i 22 § första stycket nämns, gottgjort insättarna, pliktig att träda i likvidation; skolande därvid gälla vad i 24 § sägs. 5) Föreningen vare först efter 1933 års utgång underkastad skyldighet att efterkomma bestämmelserna i 13 och 15 §§. 6) Överstiger det tillgodohavande å sparkasseräkning, som viss insättare äger hos föreningen vid lagens ikraftträdande, i 14 § angivet belopp, utgöre stadgandet i nämnda paragraf ej hinder för föreningen att låta samma tillgodohavande fortfarande innestå och ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

14 Historik över frågans tidigare behandling. Den av Kungl. Maj:t den 13 september 1907 tillsatta kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till lag om bankrörelse yttrade i sitt den 13 mars 1908 avgivna betänkande, bland annat, följande: Det hade visat sig, att föreningar för ekonomisk verksamhet utan personligt ansvar inlåtit sig på penninghandel med allmänheten, ehuru sådan verksamhet vore främmande för dylika föreningars i lag angivna ändamål. Härav hade vållats stora förluster icke blott för delägarna i sådan förening utan ock för insättarna. Genom bedrivande av dylik rörelse torde nog de, som företrädde föreningen, få anses hava ställt sig i personligt betalningsansvar för härigenom uppkomna förbindelser. Men något effektivt medel att stävja en sådan verksamhet, som utövades utan erforderliga garantier och i vissa fall i en icke obetydlig omfattning, erbjöde icke gällande lagstiftning. Det hade därför synts kommittén önskvärt, att rätten att driva bankrörelse, vilken rätt kunde missbrukas även av andra associationer än de av kommittén antydda, lagbundes och att offentlig myndighet utrustades med erforderliga maktmedel för att hindra ett obehörigt utövande av bankverksamhet; och hade kommittén i sådant syfte föreslagit vissa bestämmelser, enligt vilka rätten att idka bankrörelse förbehållits registrerade bankbolag och vissa andra uppräknade rättssubjekt. Av lagrådet framställdes i fråga om dessa bestämmelser den erinringen att Lagrådets utlåtande om, såsom förslaget åsyftade, lagen skulle innehålla förbud mot bankrörelses däröver. idkande av andra än vissa angivna rättssubjekt och stadga straff för överträdande av sådant förbud, det vore önskvärt, att i lagen angåves, vad som tarvades för att en verksamhet skulle betraktas såsom bankrörelse. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av lagrådets utlåtande förklarade sig Proposition till 1911 års föredragande departementschefen anse lagen böra i nyssberörda hänseende riksdag. så avfattas, att i densamma angåves karaktären av den rörelse lagen ville anse såsom bankrörelse; och då det vore för skyddande av insättarnas rätt banklagstiftningen tillkommit, ansåge departementschefen, att såsom bankrörelse i lagens mening skulle kännetecknas sådan verksamhet, i vilken inginge inlåning på räkning, som av bank allmänneligen begagnades. Genom en sådan beteckning skulle den inlåning bliva förbjuden, vilken då utövades av andra rättssubjekt än dem, som angåves i lagen, och bleve exempelvis så fallet med den av kooperativa förbundet i skilda delar av landet öppnade sparkasserörelse. I överensstämmelse med departementschefens sålunda uttalade mening avfattades också i förevarande del den av Kungl. Maj:t till 1911 års riksdag avlåtna proposition (nr 48) med förslag till lag om bankrörelse m. m. Mot förslaget anmärktes i särskilda motioner (nr 96 i första kammaren Motioner. och nr 324 i andra kammaren), att ett bindande av den kooperativa sparkasserörelsen på sätt, som hemställts, skulle hindra utvecklingen av den i 1907 års bankkommittés betänkande.

15 hög grad samhällsnyttiga kooperativa ekonomiska verksamheten i vårt land. Bankoutskottet ansåg i sitt utlåtande (nr 30) inlåning från allmänheten Bankovara det kännetecknande för bankrörelse. Genom en sådan beteckning av utskottets vad som avsåges med bankrörelse syntes man enligt utskottets mening icke varande. heller behöva befara de olägenheter, som ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle medföra. Genom detsamma skulle nämligen hava förbjudits, bland annat, den sparkasserörelse, som av kooperativa föreningar öppnats i skilda delar av landet, även såvitt denna rörelse avsåge inlåning från egna medlemmar. Någon anledning att vidtaga åtgärder, varigenom dylik rörelse skulle komma att hämmas, syntes utskottet icke förefinnas. Nyttan och betydelsen av berörda verksamhet torde nämligen icke kunna förnekas. Men det torde icke heller kunna bestridas, att även vid sådan rörelse hänsynen till insättarnas rätt krävde, att rörelsen bedreves under fullt betryggande former. I sådant avseende syntes den böra underkastas erforderlig kontroll och genom särskild lagstiftning erhålla sitt verksamhetsområde sig anvisat. Jämte det utskottet sålunda förordade den jämkning i lagförslaget, som ovan angivits, föreslog utskottet tillika en skrivelse till Kungl. Maj:t i nyss berörda syfte. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i underdånig skrivelse Riksdagens den 29 maj 1911 (nr 237) på de av utskottet anförda skäl hemställde, att ^slut. Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, under vilka förutsättningar ekonomiska föreningar finge här i landet idka inlåningsrörelse, samt därefter till riksdagen inkomma med det förslag, vartill utredningen föranledde. Enligt nådigt bemyndigande tillkallade chefen för Kungl. finansdeparte- Förslag av mentet den 15 juli 1911 tre sakkunniga personer att verkställa den utred- 1911 d™ ning, varom riksdagen sålunda hemställt. sakkunniga. I sitt den 19 februari 1912 avgivna betänkande med lagförslag i ämnet anförde dessa sakkunniga, bland annat, följande: Vid sitt arbete hade de sakkunniga ansett angeläget att endast föreslå sådana bestämmelser, som kunde få giltighet för alla slag av ekonomiska föreningar. Att hava särskilda bestämmelser för olika grupper av föreningar, såsom för konsumtionsföreningar, jordbrukskreditföreningar o. s. v., skulle visserligen å ena sidan medföra den fördelen att de för varje grupp säregna förhållanden kunde noggrannare beaktas men skulle å andra sidan stöta på den stora, ja i vissa fall oövervinneliga svårigheten att bestämt avskilja varje sådan grupp. Förutom de fullt typiska föreningarna av det ena eller andra slaget funnes nämligen många föreningar, som med ungefär lika rätt skulle kunna hänföras till två eller flera grupper. De sakkunniga hade vidare betraktat såsom ett önskemål att i sitt förslag icke upptaga några bestämmelser, som förutsatte ändring av den nya lagen om ekonomiska föreningar av den 22 juni 1911. Inom denna ram hade de sakkunniga sökt åstadkomma sådana nya stadganden, som dels nära anslöte sig till föreningslagen, dels ock i tillämpliga delar överensstämde med den svenska lagstiftningen för banker, sparbanker och aktiebolag. Med nyssnämnda utgångspunkter hade de sakkunniga till en början ansett de ekonomiska föreningarnas inlåningsrörelse böra begränsas till att endast omfatta insättning på s. k. sparkasseräkning. Något avsevärt behov att

16 använda andra räkningar torde ej förefinnas; och syntes detta även framgå därav, att av de ekonomiska föreningar, som för det dåvarande här i riket dreve inlåningsrörelse, endast en, nämligen Industriidkarnas lånekassa, begagnade sig av andra former än insättning på sparkasseräkning. Beträffande vidare den kontroll, som kunde erfordras å den kooperativa sparkasseverksamheten, hade de sakkunniga övervägt frågan om dess ställande under tillsyn av offentlig myndighet. De sakkunniga hade ansett, a t t så ej borde ske, i främsta rummet av det skäl att en tillsyn för att bliva tillfyllestgörande otvivelaktigt måste omfatta ej blott inlåningsverksamheten utan även föreningens rörelse i dess helhet. Det kunde dock med skäl sättas i fråga, huruvida en till medlemmarna inskränkt sparkasserörelse kunde motivera en så omfattande tillsyn, som otvivelaktigt å de flesta håll skulle uppfattas såsom ett obehörigt ingripande i föreningarnas inre liv. E n verkligt effektiv tillsyn skulle säkerligen även, med avseende å föreningarnas mångskiftande uppgifter och verksamhet, många gånger bliva svår, ja stundom omöjlig att ernå. Vid sådant förhållande kunde den offentliga tillsynen ingiva många ett förtroende för föreningarna, som dessa ej alltid förtjänade. Om de sakkunniga sålunda icke funnit sig föranlåtna att ifrågasätta tillsyn av offentlig myndighet, hade de sakkunniga i stället sökt att vinna kontroll från allmänhetens sida genom att föreslå publicitetsbestämmelser bland annat rörande revisionsberättelsen jämte vinst- och förlusträkning och balansräkning. Den kontroll över styrelsens förvaltning, som ernåddes redan genom föreningslagens stadganden om revision, ansåge de sakkunniga böra skärpas dels genom bestämmelser om grunderna för balansräkningens upprättande, dels genom den föreskriften att en av föreningens revisorer skulle utses av insättarna. Vidare syntes det till undvikande av rena äventyrligheter böra föreskrivas, att en ekonomisk förening ej finge öppna sparkasserörelse, med mindre den ägde en viss ekonomisk grundval för sin verksamhet; varjämte till stärkande av denna borde stadgas en avsevärd avsättning av årsvinsten till reservfonden. För att till insättarnas betryggande öka föreningens soliditet borde även bestämmelser införas om förbud mot kredit vid minuthandel, om hållande av kassareserv samt om begränsning av inlåningsrätten. Slutligen ansåge de sakkunniga, att en del ordningsföreskrifter borde meddelas, samt att dessa i tillämpliga delar borde vara i överensstämmelse med de för sparbanksverksamheten gällande. utlåtanden Över de sakkunnigas förslag hördes bankinspektionen och socialstyrelsen. över förslaget. Bankinspektionen anslöt sig i sitt utlåtande till de sakkunnigas mening att ifrågavarande sparkasserörelse ej borde ställas under offentlig tillsyn. Däremot framställde inspektionen ett flertal erinringar mot förslagets banktekniska bestämmelser, vilka inspektionen funne icke nöjaktigt fylla det med dem avsedda syftet att säkerställa insättningarna. Vidare syntes det inspektionen vara naturligt och ändamålsenligt, att de erforderliga bestämmelserna inarbetades i gällande lag om ekonomiska föreningar och icke, såsom de sakkunniga föreslagit, upptoges i en särskild lag. Slutligen ifrågasatte inspektionen, huruvida icke beträffande kreditföreningar, som ju hade till ändamål att driva utlåning, vissa restriktioner borde fastställas för denna rörelse, på sätt vore stadgat i fråga om sparbankerna. Socialstyrelsen ville i sitt yttrande icke helt uppgiva tanken på ett över-

17 vakandle från det allmännas sida av de inlåningsidkande föreningarna och anförde i detta hänseende följande: När staten i sin lagstiftning reglerade en rörelse, vari företrädesvis inginge en mamgd besparingar tillhöriga dem, som icke kunde antagas äga full insikt eller förmåga att själva tillgodose sin trygghet, låge det särskild vikt uppå att demna lagstiftning också gåve säkerhet så långt möjligt. Ytterligare stod v u n n e en sådan uppfattning av det förhållandet att sparmedlen till stor del av den inlånande föreningen kunde användas såsom driftkapital i dess rörelse i övrigt och således med denna dela risken av växlingar i soliditeten. Att här anordna en tillsyn av liknande karaktär som den, vilken utövades av bankinspektionen, torde visserligen icke vara möjligt eller lämpligt. Därmed vore emellertid icke uteslutet, att vissa bestämmelser vore gagneliga de där i sin mån gåve kontroll å givna säkerhetsföreskrifter. Till en början syntes här böra förordas, att en av offentlig myndighet, närmast registreringsmyndigheten, utsedd revisor bleve i tillfälle a t t liksom övriga revisorer följa föreningens verksamhet i dess helhet. Därmed torde emellertid lämpligen ock förenas andra åtgärder till insättarnas balunda borde J^SMT åt någon annan av det allmänna förordnad person tillfälle vara berett att noggrannare följa föreningens hela rörelse och, där denna visade sig strida mot gällande bestämmelser, hos vederbörande myndighet påkalla rättelse vid vite eller äventyr av föreningens trädande i likvidation, dar sådan enligt eljest givna regler borde ske. Då hand i hand med denna sistnämnda kontroll borde utövas en verksamhet, varigenom råd och anvisningar lämnades föreningen, huru den på bästa sätt till medlemmarnas nytta skulle handhava sin rörelse i allmänhet, syntes den tanken ligga aiara, att forevarande fråga löstes i samband med frågan om anordnande av en konsulentverksamhet beträffande ekonomiska föreningar över huvud taget. Måhända vore det dock ännu för tidigt att därutinnan angiva en bestämd memng. Slutligen torde ock böra tagas i övervägande, om ej, ? - n r i - n r e n l ? g f ^ k 0 m ? i e * k o n kurstillstånd, offentlig myndighet borde beredas tilltalle att deltaga i konkursutredningen. I övrigt framställde socialstyrelsen motförslaget anmärkningar i väsentligen enahanda avseenden som bankinspektionen, varjämte styrelsen uttalade såsom sm mening, att ekonomisk förening borde äga rätt att från sina medlemmar, i den mån dessa utgjordes av andra föreningar eller sammanslutningar av annat slag, mottaga penningar till insättning även å annan laneraknmg an sparkasseräkning, dock endast på de villkor, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunde finna påkallade. h p L r ? n ? d W2J å-!S ^ k s d a S ^T- . a n d r a kammaren väckt motion (nr 157) Motion vid hemställdes, att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om 1924da års riksutredning rörande sådan lagstiftning beträffande ekonomiska föreningars 9sparkasserörelse, att de risker, som vore förenade med den på området i m-n b e i d . ? V i l a v e r ksamheten, måtte såvitt möjligt snarast undanröjas. l i l l stod for motionen anfördes huvudsakligen: Vid åtskilliga tillfällen hade i riksdagen och annorstädes framhållits vådan a v att ekonomiska föreningar i Sverige tillätes idka bankrörelse, som icke vore underkastad kontroll av offentlig myndighet och vars verksamhetsområde over huvud taget ej vore i lagstiftningsväg begränsat. Resultatet av 1911 ars sakkunnigas arbete syntes icke hava föranlett den i förevarande avseende åsyftade lagstiftningen. Det påtalade och ganska allmänt erkända missförhållandet kvarstode sålunda alltjämt. Härtill komme, att riskerna

18 Utlåtanden från bankoch fondinspektionen

TO. fl.

syntes hava vuxit under årens lopp. Såsom ett belägg harfor torde det vara tillräckligt erinra om det förhållandet att exempelvis det pa kooperativa förbundets sparkassa innestående beloppet ökats från något mindre an en miljon (982,280) kronor år 1911 till över tolv miljoner (12,156,548) kronor år 1922 Det vore mot bakgrunden av dylika siffror lätt att mse, vilka värden som stode på spel, därest de ekonomiska föreningarna skulle tillåtas att alltjämt och obehindrat fortsätta med en okontrollerad sparkasseverksamhet av angiven art. I händelse av inträffande katastrof torde de svenska statsmakterna bliva nödsakade att inskrida hjälpande till skydd for av småfolket på antytt sätt gjorda besparingar. Över motionen avgåvos på föranstaltande av bankoutskottet, dit densamma hänvisats, utlåtanden av bank- och fondinspektionen, socialstyrelsen samt svenska sparbanksföreningens och kooperativa förbundets styrelser Bank- och fondinspektionen yttrade därvid, bland annat, följande: Även om en till egna medlemmar inskränkt inlåningsrörelse borde vara att anse såsom en inre föreningsangelägenhet, och även om det måste torutsättas, att föreningsmedlemmarna själva sökte tillse, att nödig tryggnet funnes för deras tillgodohavanden, borde det dock anses vara ett allmänt intresse, att föreningsmedlemmarna städse bereddes möjlighet att pa ett tillfredsställande sätt utöva sin egen kontroll härutinnan. Detta vore damera fallet i ännu högre grad än år 1912. De ekonomiska föreningarnas inlåningsrörelse hade nämligen, såsom motionären också framhållit, vunnit en väsentligt ökad omfattning. I det av motionären angivna fallet hade inlåningen till och med uppnått belopp, som avsevärt överstege inlåningen hos många bankbolag. ., Enligt inspektionens mening syntes därför från lagstiftarens sida vissa allmänna regler böra lämnas för befrämjande av föreningsmedlemmars kontroll över förenings inlåningsrörelse. Dessa regler torde kunna framkomma genom ett överarbetande av det förslag, som avgivits av 1911 ars Då vidare den ifrågavarande föreningsverksamheten kunde tänkas taga en sådan omfattning och även drivas under sådana former, att den i själva verket bleve att likställa med vanlig bankrörelseinlåning frän allmänheten, syntes det böra överlämnas till den flera gånger bebådade kommittén tor revision av gällande banklagstiftning att taga under övervägande, huruvida av föreningar bedriven inlåningsrörelse möjligen kunde i annat avseende böra regleras eller begränsas. 1 . , Socialstyrelsen lämnade i sitt yttrande först med ledning av den hos styrelsen förda statistik rörande vissa slag av ekonomiska föreningar en utredning dels angående omfattningen av dessa föreningars inlåning pa sparkasseräkning och andra låneräkningar, dels ock beträffande den ekonomiska ställningen hos föreningarna. . n.,oTi,0 Efter att därefter, bland annat, hava berört sitt ar 1913 avgivna utlåtande över det då föreliggande sakkunnigförslaget i ämnet anförde socialstyrelsen: När den föreliggande frågan nu efter mera än tio ar äter upptages till behandling, hade den otvivelaktigt kommit i ett väsentligen förändrat läge Den ekonomiska föreningsverksamheten hade, när frågan förra gängen varit aktaeli, befunnit sig i sitt första utvecklingsskede. Den hade emellertid hunnit visa en del oarter, som gjort det naturligt, om det starkt itraga1 Den åsyftade kommittén tillsattes den 21 augusti 1924. 17 juni 1927, beröres emellertid icke nu föreliggande fråga.

I dess betänkande, avgivet den

19 satts,, huruvida icke för dess fortsatta utveckling en viss, särskild omvårdnad från statens sida vore erforderlig. Givetvis hade då upptagandet på vissa hithöirande föreningars program av sparkasseverksamhet, d. v. s. hopsamlande av sparmedel och dessas fruktbargörande inom den av föreningarna bedrivna rörelsen, måst väcka starka betänkligheter. Erfarenheterna under de sedan dess gångna åren torde dock få anses hava visat, att föreningarna och särskilt konsumtionsföreningsrörelsen, som det ju med avseende på inlåninigsverksamheten främst vore fråga om, haft tillräckligt stark livskraft för att _ på egen hand kunna bekämpa svårigheterna. Samma erfarenhet kundte jämväl sägas hava gjorts i andra länder; där föreningsrörelsen fått utveckla sig i frihet, utan alltför starkt statsingripande, hade den regelbundet nått de bästa resultaten. I och för sig torde det därför kunna sägas, att de skäl, som tidigare synts tala för anordnande av ett statligt övervakande av inlåningsidkande föreningar, sedermera väsentligen förlorat i betydelse. Senare års erfarenheter hade för övrigt givit vid handen, att icke alltför stor tilltro borde hysas till statens förmåga att framgångsrikt utöva uppsikt över enskilda penningförvaltande företags rörelse. Fö»refintligheten av statlig övervakning hade emellertid i vida kretsar medfört den missuppfattningen att, när förluster ändock uppkommit, staten hade en moralisk skyldighet att täcka desamma, i varje fall i den utsträckning att den penninginsättande allmänheten holies skadeslös. Med avseende på de inlåningsidkande ekonomiska föreningarna hade redan 1911 års sakkunniga framhållit, att en tillsyn från det allmännas sida för att "bliva tillfyllestgörande otvivelaktigt måste omfatta ej blott inlåningsverksamheten utan även föreningens rörelse i dess helhet. Det torde vara påtagligt, att en dylik tillsyn skulle hava ganska små möjligheter att bliva effektiv, men det kunde icke gärna undvikas, att dess förefintlighet betraktades å ena sidan som ett obehörigt intrång men å den andra också som en garanti för de medlemmar, som hade anförtrott sina besparingar åt företaget, och därför lätteligen kunde bidraga att slappa deras kontroll över dess skötsel. Utsträckandet av statstillsynen till de inlåningsidkande ekonomiska föreningarna torde därför vara ägnat att, utan att kunna bereda säkerhet för dessas fullgoda skötsel, medföra anspråk på staten. På grund av vad sålunda anförts ansåge socialstyrelsen sig böra avstyrka, att en eventuell utredning angående lagstiftning om ekonomiska föreningars inlåningsrörelse skulle omfatta frågan om anordnande av statlig tillsyn över dessa föreningar. Däremot syntes det styrelsen med fog kunna ifrågasättas, om den för de ekonomiska föreningarna gällande lagstiftningen kunde anses fylla de krav, som med föreningsrörelsens nu uppnådda utvecklingsgrad borde ställas på densamma. Det torde därvid böra påpekas, att föreningslagen lämnade synnerligen ofullständiga regler rörande föreningarnas ekonomiska förhållanden och skötsel. Sålunda föreskreves det visserligen, att stadgarna skulle innehålla bestämmelser om storleken av de insatser, som skulle göras av medlemmarna, samt huru stor del av årsöverskottet som skulle avsättas till reservfond. Däremot saknades alla föreskrifter om minsta tillåtna storlek av insatser och fondavsättningar, varför intet hindrade, att, såsom också i praktiken skett, dessa sattes lika med noll. Med avseende å räkenskapernas förande, avslutande och revision vore bestämmelserna likaledes mycket ofullständiga. Slutligen vore de av lagen förutsatta formerna för utövande av medlemmarnas beslutanderätt i föreningarna synnerligen otillfredsställande med hänsyn till uppkomsten av storföretag med åtskilliga tusental medlemmar,

20 spridda över ett större område. 1 Styrelsen funne det påtagligt, att dessa och andra bristfälligheter i föreningslagstiftningen framför allt vore betänkliga med hänsyn till de föreningar, vilka uppnått en högre grad av utveckling, såsom förhållandet i allmänhet vore med de inlåningsidkande. Det kunde därför också förtjäna att tagas i övervägande, huruvida icke för dessa föreningars del supplerande lagbestämmelser borde utfärdas av ungefär den art, som 1911 års sakkunniga föreslagit. Men å andra sidan torde det vara tydligt, att skillnaden mellan de behov, som gjorde sig gällande för dessa föreningar och för andra med i övrigt likartad rörelse men utan inlåningsverksamhet, vore så oväsentlig, att det mest rationella sättet att tillmötesgå kravet på en ökad soliditet för vissa slag av ekonomiska föreningar vore att underkasta lagen om ekonomiska föreningar i allmänhet en revision. Utom detta mera allmängiltiga skäl syntes också mot en speciell lagstiftning för de inlåningsidkande föreningarna tala, att denna föreningsgrupp icke utan svårighet kunde distinkt avgränsas. Skillnaden mellan en förening, som dreve sparkasserörelse men där de övervägande insättningarna utgjordes av återbäringsmedel (i proportion till gjorda inköp hos föreningen eller såsom utdelning å insatser gottskrivna men omedelbart å låneräkning hos föreningen överförda vinstmedel), och en förening, som inskränkte sig till allenast sistnämnda slag av inlåningsrörelse, s. k. överskottsbesparing, vore uppenbarligen ringa. Men skulle en särskild lagstiftning för inlåningsidkande föreningar anses böra omfatta även dessa senare och sålunda deras överskottsbesparing anses såsom bankmässig inlåningsverksamhet, därför att medlemmarnas tillgodohavanden infördes på kontraböcker, till sin uppställning motsvarande sparkasseböcker, komme påtagligen denna lagstiftning att, åtminstone vad konsumtionsföreningarna beträffade, omfatta en avsevärd del av hela föreningsantalet. 1911 års sakkunniga hade föreslagit åtskilliga lagstiftningsåtgärder för vinnande av trygghet för de inlåningsidkande föreningarnas soliditet. Vissa av dessa förslag torde förtjäna att tagas i övervägande vid en eventuell revision av föreningslagen, såsom att inlåningsrörelse icke finge öppnas, förrän föreningen nått ett visst mått av ekonomisk stadga, att inlåningsidkande föreningar skulle vara skyldiga att hålla viss kassareserv o. s. v. För alla föreningar torde lämpligen böra tagas i övervägande de sakkunnigas förslag angående vissa uppgifters obligatoriska införande i de av föreningarnas styrelser avgivna förvaltningsberättelserna. Grunderna för balansräkningens upprättande torde även böra föreskrivas i föreningslagen. De sakkunniga hade föreslagit, att en av revisorerna i inlåningsidkande förening skulle utses av insättarna. Detta förslag, som i åtskilliga fall skulle vara förenat med synnerliga svårigheter att omsätta i praktiken, torde böra ersättas med föreskrift om sakkunnig revision i allmänhet eller åtminstone för inlåningsidkande föreningar. Sedan kooperativa förbundet upprättat ett hela landet omfattande revisionssystem, torde möjlighet för ett praktiskt genomförande härav föreligga. De sakkunnigas förslag att icke annan form av bankmässig inlåning ä n sparkasserörelse skulle få bedrivas av ekonomiska föreningar motsvarade givetvis icke dessa föreningars nuvarande utveckling. Deras förslag om inlåningens begränsning dels per individuellt konto och dels i visst förhållande till föreningarnas insatskapital och fonder hade påtagligen tillkommit för att 1 Se h ä r o m numera lagen den 23 mars 1928 (nr 41) angående ändring i vissa delar av föreningslagen.

21 vinna överensstämmelse med banklagen. Huruvida dylika bestämmelser, vilka alltid vore svåra att övervaka och lätt kunde kringgås, kunde anses hava den betydelse att de borde intagas i en ny lagstiftning, syntes tvivelaktigt. Svenska sparbanksföreningens styrelse yttrade huvudsakligen: Ekonomiska föreningars sparkasserörelse hade redan erhållit en ganska avsevärd omfattning. Det torde ej heller vara osannolikt, att denna form av sparkasserörelse framdeles komme att än mera utvecklas. I samband härmed torde även böra beaktas de tendenser till annan inlåningsrörelse än sparkasserörelse, som yppat sig inom vissa ekonomiska föreningar. Att under ogynnsamma omständigheter t. o. m. ganska betydande risker kunde anses föreligga med avseende å denna okontrollerade inlåningsrörelse, kunde näppeligen motsägas. P å grund härav och då stora lager av landets befolkning anförtrott och framgent kanske i än högre grad än hittills komme att anförtro sina sparmedel åt ekonomiska föreningars förvaltning, syntes ifrågavarande rörelse vara av den allmänna betydelse, att en utredning rörande behovet av kontrollbestämmelser med skäl kunde ifrågasättas. En sådan utredning, eventuellt omfattande ekonomiska föreningars inlåningsrörelse överhuvud och ej blott deras sparkasserörelse, torde lämna erforderligt material för slutligt bedömande av frågan huruvida och i vad mån de ekonomiska föreningarna verkligen borde i omförmält hänseende underkastas kontroll. Kooperativa förbundets styrelse avgav ett längre utlåtande, vars innehåll styrelsen själv sammanfattade sålunda: För den grupp bland de ekonomiska föreningarna, som på grund av sin organisation och de grundsatser, efter vilka verksamheten ordnats, hade rätt till beteckningen kooperativ, förelåge intet behov av offentlig kontroll över inlåning från medlemmarna. P å sin höjd kunde vissa regler rörande de inlånande företagens omfattning och ekonomiska stabilitet vara behövliga. Däremot förelåge måhända anledning att kontrollera den inlåning, som eventuellt kunde komma att drivas av icke kooperativa ekonomiska föreningar, d. v. s. vanliga affärsföretag med juridisk form av föreningar, därest dessa bibehölles vid rätten till inlåning från sina medlemmar på räkning, som av bank allmänneligen begagnades. De reglerande bestämmelser angående inlåningsrätten, som i enlighet med vad ovan sagts eventuellt kunde anses nödvändiga, torde lämpligen böra införas i lagen om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911. Den förändring i den nuvarande lagen, som närmast påkallades, torde vara införandet av bestämmelser speciellt avseende kooperativa föreningar samt förbud för företag, som icke motsvarade den kooperativa företagsformens krav, att i sin firma begagna ordet kooperativ eller motsvarande uttryck (exempelvis andels-). I den mån speciella bestämmelser därutöver ansåges erforderliga för att reglera inlåningen, torde även dessa närmast höra hemma i samma lag. Det kunde exempelvis för förening, bestående av individuella medlemmar, stadgas, att summan av inbetalt insatskapital, reservfond och medlemmarnas garantiförbindelser skulle uppgå till visst belopp per medlem, innan inlåning finge börjas, samt att liksom i banker viss proportion skulle råda mellan denna summa och inlånt belopp, att inlånande förening skulle hålla viss kassareserv, att förening skulle hava visst medlemsantal för inlåningsrätt, att bland revisorerna någon skulle vara väl förfaren i bokföring och skötseln av kooperativa föreningar, samt att den inlånande föreningens ställning årligen skulle meddelas medlemmarna och allmänheten på sätt, som

22 Bankoutskottets yttrande.

för sparbank vore stadgat. Vid en revision av föreningslagen borde givetvis de bestämmelser angående värderingen av tillgångarna, som återfunnes i aktiebolagslagens 56 §, i tillämpliga delar införas i förstnämnda lag. Överträdelser av lagens hithörande bestämmelser borde beläggas med lämplig straffpåföljd. De bestämmelser och anordningar, som sålunda föreslagits, vore redan utan lagligt tvång genomförda och strängt upprätthållna av kooperativa förbundet och flertalet av de övriga föreningar, som bedreve inlåning från sina medlemmar. E n redan nu lång och mångsidig erfarenhet hade ådagalagt, att de vore tillfyllest för sitt ändamål. Genom att lagfästa hithörande bestämmelser för samtliga föreningar, som önskade öppna inlåningsverksamhet, skapades allt det skydd för medlemmarnas intressen, som överhuvud vore möjligt att åstadkomma. Det lede enligt styrelsens mening intet tvivel, att denna av kooperationen redan tillämpade ordning från effektivitetens synpunkt vida överträffade nästan varje form av statskontroll och dessutom hade den stora fördelen att organiskt anknyta sig till den kooperativa företagsformens naturliga läggning och sunda utvecklingstendenser. I bankoutskottets över motionen avgivna utlåtande (nr 53) anfördes: ^ Sedan 1911 års sakkunniga utarbetade sitt förslag, hade de ekonomiska föreningarnas penninginlåning, såsom av socialstyrelsens yttrande framgmge, särskilt inom den konsumentkooperativa föreningsrörelsen vunnit en mycket betydande omfattning. Den syntes alltjämt vara stadd i rask stegring och bedreves numera även under andra former än genom sparkasserorelse. Denna penninginlåning hade dock hittills icke visat sig medföra några egentliga faror. Vad beträffade kooperativa förbundets sparkassa, vilken av motionären särskilt anförts såsom exempel för att belysa de risker, som vore förknippade med en okontrollerad penninginlåning från ekonomiska föreningars sida, hade utskottet på grund av socialstyrelsens i det föregående omförmälda utredning kommit till den uppfattningen att nämnda kassa med avseende å såväl soliditet som likviditet för närvarande fyllde alla rimliga anspråk på trygghet för insättarna. r.-*«n Men även om de ekonomiska föreningarnas inlåmngsverksamhet Hittills haft att uppvisa en i det stora hela lycklig utveckling, måste det erkännas, att gällande lagstiftning icke lade bestämda hinder i vägen för uppkomsten av osunda företeelser på detta område. Och med den stora omfattning, föreningsrörelsen på senare tider fått, kunde det tänkas, att viss fara därav kunde uppstå för insättarna. Det måste därför anses som ett samhällsintresse att söka i möjligaste mån förebygga sådana risker, såframt det kunde ske, utan att verkligt gagnelig föreningsverksamhet därigenom hämmades. Ehuru det icke fullt tydligt utsädes i motionen, syntes motionaren närmast tänka sig riskerna för insättarna undanröjda därigenom, att ekonomiska föreningar, som bedreve inlåningsrörelse, underkastades kontroll av statsmyndighet. Skulle detta vara motionärens mening, kunde utskottet icke ansluta sig till densamma. _ Redan på grund av det stora och ständigt växande antalet sådana föreningar måste en dylik statlig kontroll bliva för det allmänna ganska dyrbar, och erfarenheterna under de senaste åren beträffande den statliga kontrollen av vårt bankväsende gåve oförtydbart vid handen, att det mötte synnerligen stora svårigheter att åstadkomma en dylik kontroll under fullt betryggande former. J ä m v ä l på grund av de skäl, bank- och fondinspektionen samt socialstyrelsen närmare utvecklat, ansåge utskottet darfor i

23 likhet med dessa myndigheter, att de ekonomiska föreningarna icke borde ställas under tillsyn av offentlig myndighet. Den bästa garantien mot missförhållanden på ifrågavarande område torde enligt utskottets mening vinnas genom föreningsmedlemmarnas egen kontroll av respektive föreningars verksamhet. Det borde därför vara lagstiftningens viktigaste uppgift att skapa möjligheter för en dylik kontroll även i sådana fall, där föreningens styrelse till äventyrs icke självmant gjorde sitt bästa härför. Härvid borde särskilt beaktas, att svårigheten för den enskilde medlemmen att överblicka och öva inflytande på föreningsverksamhetens handhavande ökades i samma mån, som föreningens verksamhetsområde vore stort eller dess medlemsantal växte. Det syntes därför böra närmare utredas, huruvida icke i den för dessa föreningar gällande lagstiftning borde i fråga om föreningar, som önskade bedriva inlåning, uppställas vissa minimikrav, varigenom föreningarnas medlemmar erhölle större möjlighet att bedöma, om föreningen vore fotad på solid grund eller icke. Såväl socialstyrelsen som kooperativa förbundets styrelse hade påvisat åtskilliga brister i dessa avseenden hos nu gällande lag om ekonomiska föreningar. Det gjordes i denna lag ingen skillnad mellan föreningar med helt olika ändamål och organisation. Vidare saknades tillfredsställande regler såväl för medlemmarnas utövande av beslutanderätten i föreningsangelägenheter 1 som ock angående upprättande av balansräkning och sättet för förvaltningsberättelses avgivande ävensom för ernående av sakkunnig revision. Likaledes saknades minimibestämmelser angående insatskapital, fondbildning och kassareserv. Särskilt beträffande föreningar, som bedreve inlåning, vare sig denna avsåge återbäringsmedel eller penningmedel, som icke härflöte direkt ur föreningens verksamhet, syntes det önskvärt, att dessa brister avhjälptes. Huruvida detta lämpligen borde ske genom en allmän revision av den nuvarande lagen om ekonomiska föreningar eller därigenom att lagen kompletterades med särskilda bestämmelser beträffande föreningar, vilka önskade driva inlåningsrörelse, borde enligt utskottets mening avgöras först i samband med utredning av frågan i dess helhet. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning huruvida och på vad sätt genom förbättrad lagstiftning ökad trygghet för insättares tillgodohavanden å låneräkning med ekonomisk förening skulle kunna vinnas, utan att den ekonomiska föreningsrörelsens berättigade krav på rörelsefrihet träddes för nära, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning. Mot bankoutskottets utlåtande anmäldes reservationer dels av två utskotts- Reservationer. ledamöter, som yrkade avslag å motionen, och dels av sex andra ledamöter, vilka yrkade uteslutande av de delar av utskottets motivering, vari den meningen uttalades, att statlig kontroll över ekonomiska föreningar icke borde ifrågakomma. Riksdagen biföll bankoutskottets hemställan, varefter skrivelse i ämnet Riksdagens till Kungl. Maj:t avläts den 30 maj 1924 (nr 219); och är det på grund av beslut ock denna skrivelse, som nu förevarande utredning i enlighet med Kungl. Maj:ts d Ä T a j/ 0 ? beslut den 27 september nämnda år kommit till stånd. hedning' Se noten s. 20.

24 Motivering. Behovet av Såsom av förestående historik framgår, har under frågans tidigare behandlagbestämmel- \{ng enighet i stort sett rått därom, att lagbestämmelser erfordras angående --ri ämnet. e k o n o i m s k a föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. Även kooperativa förbundet har, om också med någon reservation i fråga om föreningar av kooperativ natur, vitsordat detta. Den utveckling, som inlåningsrörelsen under årens lopp tagit hos de ekonomiska föreningarna, måste anses göra det till en plikt för statsmakterna att — huru nyttigt varje främjande av sparsamheten hos vårt folk än är — icke lämna föreningarna alltför fria händer i avseende å inlåning av medel. Den fara för insättarna, som medlens användande i föreningarnas allmänna, ofta mycket omfattande och med ekonomisk risk förbundna rörelse av skilda slag kan innebära, manar lagstiftaren att, i den mån det lämpligen låter sig göra, söka bereda insättarna nödigt skydd. Såsom något tryckande band på föreningarnas självbestämningsrätt behöver en sådan lagstiftning ej kännas. Fastmera bör den fattas såsom ägnad att stärka den i och för sig samhällsgagnande verksamhet för uppsamlande av sparmedel, varom här är fråga. Att ej redan i 1911 års lag om ekonomiska föreningar speciella regler upptogos rörande sådana föreningars inlåningsverksamhet, förklaras i viss mån därav, att denna rörelse då ännu icke nått den omfattning som senare. Emellertid framhöll ju nämnda års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t behovet av särskilda stadganden i ämnet. Den betydande ökning av inlåningen, som förekommit sedan dess och ej minst under de senaste åren, har gjort sagda behov än mera kännbart. Insättarnas behållning hos kooperativa förbundet och andra ekonomiska föreningar kan för närvarande beräknas uppgå till minst sextio å sjuttio miljoner kronor. Då bankbolag och sparbanker äro underkastade kontroll över sin verksamhet, kan det — även om dessa penninginrättningars inlåning är mångdubbelt större än de ekonomiska föreningarnas — icke anses riktigt, att de senare lämnas nästan fullständigt obundna. Ej statlig I nyssnämnda hänseende föreligger emellertid en skillnad, som synes böra kontroll. föranleda en i viss mån olika legislativ behandling av bankbolag och sparbanker, å ena sidan, samt ekonomiska föreningar, å den andra. Enligt gällande lag om bankrörelse av den 22 juni 1911 må inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas, idkas endast av bankbolag, som vunnit oktroj, och vissa andra i lagen angivna rättssubjekt, varibland sparbanker men däremot icke ekonomiska föreningar. Dessa sistnämnda äga visserligen att bedriva inlåning men ej från allmänheten utan allenast från sina egna medlemmar eller eljest under sådana förhållanden att rörelsen icke kan betecknas såsom inlåning från allmänheten. Det torde ej gärna kunna förnekas, att om medlemmarna i en ekonomisk förening insätta penningar hos denna och således i sitt eget företag, staten icke har fullt samma anledning att ingripa reglerande, som när den stora allmän-

25 heten anförtror sina medel åt ett bankbolag eller en sparbank. Denna omständighet liksom också vad enligt den lämnade historiken från olika håll bland annat av 1911 års sakkunniga och riksdagen, i övrigt åberopats mot anordnande av statlig kontroll över ekonomiska föreningar, som driva inlanmgsrorelse, har gjort, att bestämmelser om sådan kontroll ej i någon form intagits i nu upprättade utkast till lagstiftning i ämnet. Såsom i allmänhet förordats, har i stället den föreslagna lagstiftningen inriktats på uppställande av vissa regler för föreningarnas sunda skötsel samt skapande av garantier for nödig kontroll från medlemmarnas egen sida och i viss mån ayen frän allmänheten över dessa reglers efterlevnad. En sådan lagstiftning synes vara bäst ägnad att leda till målet, i det att den utan för mycket tvang a föreningarna på ett naturligt sätt befordrar dessas utveckling i sund riktning I utländsk rätt förekommande bestämmelser rörande speciellt inlåningsidkande föreningar äro merendels ganska knapphändiga och lämna toga ledning vid arbetet på en svensk lagstiftning i ämnet. . J i t ! 1 / 1 8 s a k k u n n i g a , vilka ansågo sig böra undvika att föreslå några Speciallag stadganden av beskaffenhet att förutsätta ändring i den då nya lagen om ämnet ekonomiska föreningar, upptogo samtliga bestämmelser, som de funno erforderliga rörande inlåningsidkande föreningar, i ett förslag till speciallag i ämnet. Häremot hava betänkligheter uttalats såväl av de i ärendet hörda myndigheterna som av kooperativa förbundets styrelse. Bland annat har framhållits, att man genom att inarbeta de erforderliga stadgandena i föreningslagen skulle vinna den fördelen att de för ekonomiska föreningar gällande bestämmelserna icke onödigtvis splittrades utan såvitt möjligt återturmes mom ramen av en och samma lag. Dessutom har ifrågasatts, huruvida icke åtskilliga av de föreslagna stadgandena borde göras tillämpliga å alla ekonomiska föreningar, oavsett om de dreve inlåningsrörelse eller ej. Att i föreningslagen upptaga samtliga bestämmelser rörande inlåningen later sig emellertid icke lämpligen göra med hänsyn till lagens uppställning och särskilt dess fortlöpande paragrafering utan kapitelindelning. För övrigt larer det näppeligen med fog kunna sägas, att bestämmelsernas upptagande i en speciallag skulle medföra brist på överskådlighet. Snarare synes det innebära en fördel för de icke inlåningsidkande föreningarna — och dessa utgöra flertalet — att den allmänna föreningslagen ej tynges med en mångfald stadganden, av vilka de icke hava något direkt intresse. Men harmed ar ej sagt, att icke vissa av de för inlåningsidkande föreningar erforderliga stadgandena kunna vara av beskaffenhet att i en eller annan form bora vinna tillämpning jämväl å andra föreningar. Särskilt är härvid att tanka pa den under ärendets föregående behandling framhållna bristen på mera fullständiga bestämmelser i föreningslagen angående storleken av medlemsmsatser, minimiavsättning till reservfond samt bokföring. Dock torde även harutmnan anledning saknas att i detta sammanhang meddela bestämmelser tor andra än inlåningsidkande föreningar. Tydligt är ju också, att betydande svårigheter äro förbundna med att i berörda hänseenden, särskilt vad angår insatserna och reservfonden, uppställa lämpliga generella föreskrifter I varje fall lärer med försöket att lösa dessa spörsmål böra få anstå till en eventuell framtida revision av föreningslagen i dess helhet, .b rågan om önskvärdheten av en sådan revision kan med hänsyn till föreningslivets starka utveckling i olika riktningar ej utan vidare avvisas, men dess besvarande faller utom nu förevarande sakkunniguppdrag. Den av socialstyrelsen i dess yttrande till 1924 års bankoutskott uttalade farhågan att det skulle vara svårt att distinkt skilja mellan inlåningsidkande föreningar

och andra torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Även föreningar, som inlåna blott s. k. återbäringsmedel, synas vara att likställa med dem, som mottaga andra insättningar å låneräkning. Medel, som till en centralförening, t. ex. kooperativa förbundet, lämnas av anslutna föreningar såsom förskottslikvid för varor och av centralföreningen gottsknvas de anslutna föreningarna i s. k. kontokuranträkning, torde däremot ej kunna betecknas såsom inlånta. . .. . ,.„.. •. P å skäl, som ovan anförts, har den av 1911 ars sakkunniga tillämpade ordningen med en speciallag i ämnet nu bibehållits. I föreningslagen har allenast upptagits förbud för oregistrerade ekonomiska föreningar att driva inlåningsrörelse och vidare beträffande registrerade föreningars ratt till sådan inlåning hänvisats till speciallagen. Ej särskilda Med det tidigare sakkunnigförslaget överensstämmer det nu framlagda bestämmelser u t kastet jämväl därutinnan, att ej heller i detta senare särskilda bestamfor olika slag j meddelats för olika slag av ekonomiska föreningar: konsumtionsloravföremngar. produktionsföreningar, kreditföreningar etc. Redan svårigheten, for att icke säga omöjligheten, att uppdraga någon skarp, praktiskt hållbar gräns mellan det ena och andra slaget av föreningar gör en sådan lagstittning vansklig. Vad kooperativa förbundet i sitt yttrande till 1924 ars bankoutskott hemställt därom, att skillnad i förevarande hänseende matte göras mellan kooperativa föreningar och andra ekonomiska föreningar, ar ägnat att väcka tveksamhet. I alla händelser lärer denna tanke ej med fördel kunna realiseras annat än i sammanhang med en sådan allman revision av föreningslagen, varom förut talats. Något oavvisligt behov av en uppdelning vare sig enligt den av kooperativa förbundet ifrågasatta eller annan grund torde för övrigt icke föreligga. Gemensamma bestämmelser synas utan större olägenhet kunna uppställas för alla slag av inlåningsidkande ekonomiska föreningar. J«Ö„JQ„ ^ Ejbestämmel- Vidare hava ej heller i det nya utkastet upptagits några ^ a d g a n d e n beler rörande träffande ekonomiska föreningars, speciellt kreditföreningars, ratt att idKa utlåning. u t låningsrörelse. Vad bankinspektionen och socialstyrelsen darutmnan anfört i sina utlåtanden över det äldre sakkunnigförslaget har således icke föranlett någon avvikelse från dess ståndpunkt i denna del. Visserligen ar det å ena sidan sant, att dylika stadganden skulle vara av ej ringa betydelse till säkerställande av insättarnas intressen. Men a andra sidan skulle beträffande andra föreningar än kreditföreningar konsekvensen fordra, att föreningarnas verksamhet över huvud taget, ej blott deras in- och utlåning, i lag reglerades. Risk för inlånade medels olämpliga placerande forefinnes ju icke blott vid deras utlånande utan även t. ex. vid deras nedläggande i en förenings produktiva rörelse. F a r a n kan i sistnämnda fall mangen gang t. o. m. vara större. Att genom lag reglera varje slags användande av medel, som en förening inlånat, torde icke kunna ske, utan att föreningens verksamhet i dess helhet ställes under offentlig myndighets tillsyn, något som av redan åberopade skäl ansetts ej böra ifrågakomma. Beträffande exempelvis sparbanker är förhållandet ett annat. Då nämligen en sparbank i stort sett icke äger att driva annan verksamhet än penningrörelse, har där utlåningsrörelsen kunnat i sammanhang med inlåningen rättsligt regleras och ställas under statlig kontroll. 0 i„„ 0T1 Rätt även till Överensstämma således på dessa och andra punkter de bada . ^ f * ™ annan in- m e d varandra, förete de emellertid i andra avseenden åtskilliga, delvis låning än å g a n s k a v ä s e n t l i g a olikheter. Sålunda må redan här i den allmanna motiveSP ratnZT ringen framhållas, att enligt det nya utkastet möjlighet beretts ekonomiska

27 föreningar att vinna rätt till idkande jämväl av annan inlåningsrörelse än sådan å sparkasseräkning. Numera bedrives dylik vidsträcktare inlåningsverksamhet även av andra ekonomiska föreningar än den av 1911 års sakkunniga omnämnda. Det torde vara nog att härvid erinra om kooperativa förbundets omfattande inlåning på depositions- och kapitalräkningar. Något tvingande skäl att helt förbjuda en sådan enligt gällande lag tillåten rörelse larer icke kunna påvisas. Socialstyrelsen har också i båda sina utlåtanden förordat en vidsträcktare inlåningsrätt än uteslutande å sparkasseräkning. Två restriktioner synas dock böra göras. För det första kan det ej anses vare sig lämpligt eller av det praktiska behovet påkallat, att ekonomiska föreningar i allmänhet skulle kunna förvärva rätt att inlåna penningar på upp- och avskrivningsräkning eller eljest under förhållanden, som skulle medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatta medel; föreningarnas likviditet skulle därigenom kunna utan vägande skäl äventyras. Och för det andra synes rätten till inlåning å annan räkning än sparkasseräkning bora göras beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd i varje speciellt fall, därvid Kungl. Maj:t bör äga att uppställa de särskilda villkor för verksamhetens utövande, som kunna finnas lämpliga. Beträffande övriga avvikelser från det äldre sakkunnigförslaget hänvisas övriga avtill den speciella motiveringen, där redogörelse för dem skall lämnas i er- vikdser från forderliga delar. Vissa av dessa avvikelser hava föranletts av innehållet i det äUre sak' de år 1915 tillkomna specialförfattningar angående centralkassor för jord^ 2 ^ ' brukskredit samt jordbrukskassor ävensom 1923 års lag om sparbanker. ' Genom förstnämnda författningar hava rörande inlåningsidkande föreningar,' som dar avses, fastställts normer, vilka böra uppmärksammas vid en allmännare lagstiftning i ämnet, och även en del stadganden i den nya sparbankslagen äro här av betydelse. Andra avvikelser från det tidigare förslaget hava sin grund i den kritik, som ägnats detsamma i däröver avgivna yttranden, eller hava eljest ansetts erforderliga. Utkastet till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. l ) om ekonomiska föreningar. 4 a och 4 b §§. Enligt 5, 7 och 75 §§ i förevarande lag måste en ekonomisk förening för Förenings att kunna registreras bland annat hava antagit stadgar av viss fullständig- registrering het och fått dessa granskade av Konungens befallningshavande. Innan re- viUkor ?ör gistrermg vunnits, föreligger så gott som ingen trygghet att företaget är 'fjff-J™* organiserat pa ett sätt, som är ägnat att ingiva förtroende för dess verktZZ samhet. Också äger enligt 4 § i lagen en ekonomisk förening, som ej registrerats, icke vanlig rättskapacitet; den kan ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter och ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Förbud mot att driva inlåningsrörelse synes därför bora meddelas i fråga om icke registrerade föreningar. Sådant förbud har upptagits i 4 a §, och har överträdelse av detsamma belagts med straff. Av uttrycket »driva inlåningsrörelse» torde framgå, att här endast avses inlåning pa bankmassig räkning och således ej annat, tillfälligt upptagande av lån. 1 4 b § han visas till den föreslagna lagen om registrerade föreningars inlanmgsratt. Av 29 § i denna framgår, att 1915 års författningar på jordbrukskreditens område skulle lämnas oberörda av den nya lagstiftningen.

28 86 §. Bötesförvand- Ändringen i denna paragraf är av uteslutande redaktionell natur. Då i Ung m.m. 4 a ^ f ö r Q ä r avsett fall meddelats enahanda bestämmelser som de, vilka for närvarande återfinnas i 86 §, har det ansetts vara ur lagteknisk synpunkt riktigast att i sistnämnda paragraf endast hänvisa till 4 a §.

Utkastet till lag om registrerad ekonomisk förenings rätt att driva inlåningsrörelse. 1 *. Innehållet i denna paragraf har delvis behandlats redan i den allmänna motiveringen, till vilken därför hänvisas. Rätt till inEn fråga av särskild vikt återstår emellertid att beröra. I det av 1911 låning från å r s s a kkunniga utarbetade förslaget medgavs rätt för ekonomisk toremng medlemmar i a t t i n l a n a penningar icke blott från sina egna medlemmar utan jamvai, i anSl a rÖre :L ar ' den mån dessa utgjordes av andra ekonomiska föreningar, från deras med" lemmar. E n så vidsträckt rätt som denna senare ansåg emellertid socialstyrelsen i sitt yttrande över förslaget ej böra ifrågakomma. Härvid synes socialstyrelsen hava utgått från att en sådan inlåningsrörelse stode i strid med banklagens stadgande att inlåning från allmänheten pa rakning, som av bank allmänneligen begagnas, må drivas endast av vissa i lagens 1 $ angivna penninginrättningar. Denna tolkning av banklagen torde dock näppeligen vara riktig. Vid tillkomsten av 1915 års författningar pa jordbrukskreditens område utgicks också från en motsatt uppfattning, i det centralkassorna ansågos berättigade att mottaga insättningar frän anslutna jordbrukskassors medlemmar. Väl är det sant, att med en mlamngsratt av det mera omfattande slaget kretsen av insättare kan bliva synnerligen stor. Men någon inlåning från allmänheten kan likväl ej anses föreligga, då ju icke vem som helst må göra insättningar hos den ifrågavarande föreningen. Vidare åberopade socialstyrelsen till stöd för sm mening, utom annat, den omständigheten att en av ekonomisk förening bedriven rörelse, som avsåge inlåning jämväl från medlemmar i anslutna föreningar, blott torde vinna i stadga genom att i nyssnämnda avseende uppdelas a de olika underföreningarna, vilka sedan efter hand kunde insätta medlen hos hUvudföreningen. Givet är, att även en sådan anordning låter sig tankas och genomföras. Men ej utan skäl kan man ifrågasätta, huruvida den verkligen är att föredraga framför det slag av inlåningsrörelse, som speciellt kooperativa förbundet bedriver direkt hos anslutna föreningars medlemmar, låt vara med underföreningarna såsom uppsamlare av medlen men utan ansvar för desamma gentemot insättarna. I varje fall synas ej några bjudande skäl tala för att betaga ekonomiska föreningar ratten att idka dylik inlåningsverksamhet. Någon avvikelse från det tidigare sakkunnigförslaget har därför icke på denna punkt gjorts i nu föreliggande utkast, dock att däri angivits, att även underföreningarna måste hava registrerats, för att inlåning från deras medlemmar skall vara huvudforenmgen tillAn9. uppgift i i detta sammanhang må omnämnas, att 1911 års sakkunniga föreslagit stadgarna om Qn De stämmelse, enligt vilken i stadgarna för varje förening, som dreve rörelse.

29 mlåningsrörelse, skulle finnas angivet, att sådan rörelse utgjorde föremål för föreningens verksamhet. Med hänsyn till innehållet i 7 § under 2) i föreningslagen och då ett särskilt stadgande i förevarande riktning, tilllämpligt även å förening, som vid sidan av sin egentliga verksamhet bedriver inlåning, knappast synes påkallat, har det äldre sakkunnigförslaget ej i denna del följts i det nya utkastet. 2 §.

Det har ansetts lämpligt, att redan i lagen meddelas vissa bestämmelser, Ansökan hos huru förfaras skall, då förening vill hos Kungl. Maj:t söka rättighet att Kur'9l- Ma3:tdriva annan inlåningsrörelse än å sparkasseräkning. 3 §.

I 2 § föreningslagen stadgas förbud för ekonomisk förening, som idkar Kredithandel. handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, mot att på kredit försälja till andra än medlemmar i föreningen. Dock medgivas i paragrafen vissa undantag från denna regel. A Det råder intet tvivel därom, att minuthandel på kredit från ekonomiska föreningars sida är synnerligen ägnad att rubba deras soliditet; mången förenings undergång har i främsta rummet föranletts just därav. Också har kooperativa förbundet sedan långt tillbaka energiskt och ej utan framgång arbetat på att avskaffa eller i möjligaste mån inskränka konsumtionskrediten bland föreningar, anslutna till förbundet. Särskilt i fråga om inlåningsidkande föreningar är den med kredithandel förbundna faran stor, då ju där jämväl de inlånade medlen äventyras. Av nu anförda skäl har i förevarande paragraf det ovannämnda stadgandet i föreningslagen gjorts tillämpligt även å minuthandel på kredit med egna medlemmar. I det äldre sakkunnigförslaget hade upptagits en bestämmelse, så avfattad att dylik handel med vare sig utomstående eller medlemmar skulle vara förbjuden jämväl i de fall, för vilka gjorts undantag i 2 § föreningslagen; detta torde emellertid vara att gå för långt. Slutligen må ytterligare framhållas, att — i motsats till vad som gäller enligt nämnda lagrum — det nu föreslagna stadgandet icke berör partihandeln. Sådan handel på kredit synes nämligen böra vara tillåten, då fråga är om försäljning till anslutna föreningar eller andra medlemmar. 4 §.

Av 1911 års sakkunniga föreslogs en bestämmelse av följande innehåll: MedlemsMedlems insats finge ej lyda å lägre belopp än tio kronor. E n tiondedel *«**<*. av tecknad insats skulle betalas vid medlems inträde i föreningen och återstoden inom ett år därefter. Verkställdes ej inbetalning i rätt tid, skulle eventuellt erlagt belopp vara förverkat och läggas till reservfonden. Till motivering av stadgandet anförde de sakkunniga: Det vore av stor vikt för de ekonomiska föreningarna, att varje medlems insats uppginge till så pass avsevärt belopp, att denne hade personligt intresse av huru de av honom i företaget insatta penningarna förvaltades. Därest insatsen vore alltför obetydlig, torde till och med fall kunna inträffa, då personer bleve medlemmar av en förening utan att själva göra sig reda för sitt inträde i föreningen och därav föranledda förpliktelser. P å grund härav och då insatsernas belopp även vore av betydelse för en förenings kapitalbildning

30 och därmed för dess soliditet, hade de sakkunniga i sitt förslag upptagit här ovan refererade stadgande. Enligt detta måste en person för att bliva medlem av en förening, som idkade sparkasserörelse, vid inträdet kontant erlägga minst en krona, ett belopp så ringa att detsamma, även med fäst avseende å den återstående oguldna delen av insatsen, svårligen borde kunna hindra någon, som hyste intresse för en förenings syfte, från att bliva medlem a v densamma. Om tecknad insats ej till fullo gäldades inom ett år, vore den förverkad, även om den försumlige ej förut särskilt anmanats av styrelsen att fullgöra sin inbetalning. Genom denna bestämmelse undvekes, att medlem blott genom att inbetala »den vid inträdet fastställda avgiften» sedermera kunde huru länge som helst tillhöra föreningen, därest styrelsen av ena eller andra anledningen underläte att anmana. Bankinspektionen ansåg i sitt utlåtande över förslaget, att då detta medgåve en förening rätt att inlåna medel icke blott från sina egna medlemmar utan även från anslutna ekonomiska föreningars medlemmar, det vore mindre följdriktigt, att förslaget ej beträffande inlåningsrätt av sistnämnda slag innehölle, att för medlem i ansluten förening samma skyldigheter i fråga om insatsbetalning skulle gälla i förhållande till huvudföreningen som gentemot den anslutna föreningen. Enahanda synpunkt framhölls av socialstyrelsen i dess utlåtande. Då emellertid en föreskrift i antydda riktning syntes förenad med betydliga svårigheter att genomföra i praktiken och på i övrigt anförda skäl hemställde socialstyrelsen, på sätt redan i annat sammanhang nämnts, att förenings inlåningsrätt måtte begränsas till dess egna medlemmar. I föreliggande paragraf av det nya utkastet har upptagits ett stadgande i viss mån motsvarande det av 1911 års sakkunniga föreslagna. Väsentliga olikheter finnas dock. Enligt utkastet har det ansetts lämpligare att, i stället för att fastställa visst minimibelopp för medlemsinsats med skyldighet för vederbörande att, oavsett insatsens storlek, erlägga en del av densamma vid sitt inträde i föreningen och återstoden inom ett år därefter, bestämma, att visst belopp, utgörande en insats, flera insatser eller avbetalning å en eller flera insatser, skall av medlem hava erlagts senast inom ett år efter hans intagande i föreningen; och har detta belopp, bland annat med hänsyn till penningvärdets fall efter det äldre förslagets avgivande, satts till tjugufem kronor. Vidare har i utkastet såsom påföljd för bristande betalning av nämnda belopp inom föreskriven tid uttryckligen stadgats, att medlemmen skall anses utesluten u r föreningen. Däremot saknas i utkastet bestämmelse om förverkande av eventuellt redan guldet belopp. Ett sådant ovillkorligt stadgande, gällande för alla inlåningsidkande föreningar, synes onödigt strängt; dock finnes intet, som hindrar, att en förenings stadgar föreskriva dylik påföljd. E n bestämmelse i den av bankinspektionen ifrågasatta riktningen kan väl sägas vara i viss mån önskvärd, men då, såsom socialstyrelsen påpekat, ett genomförande av detta önskemål skulle möta betydande praktiska svårigheter och konsekvensen icke obetingat fordrar en dylik bestämmelse, har någon sådan ej upptagits i utkastet; varför den av socialstyrelsen förordade vägen att ej tillåta inlåning från anslutna föreningars medlemmar ansetts icke böra följas, har angivits i motiven till 1 §. 5 §. Genom att, såsom i denna paragraf föreslagits, tiden för medlems avgång u r inlåningsidkande förening uppskjutas så långt stadgandet i 14 § förenings-

31 lagen medgiver, framflyttas också den tidpunkt, då han enligt nämnda lags 15 § äger att utfå sitt tillgodohavande hos föreningen. Enahanda bestämmelse förekommer redan i det tidigare sakkunnigförslaget. Genom ett sådant lagstadgande i fråga om inlåningsidkande föreningar i allmänhet göres i 14 § föreningslagen omförmält intagande av särskild bestämmelse därom i föreningsstadgarna överflödigt. 6 §.

Angående reservfond innehåller föreningslagen, dels i 7 § att stadgarna Reservfond för ekonomisk förening, vars registrering sökes, skola angiva, huru stor del av föreningens årsvinst som minst skall avsättas till reservfond, och, i händelse reservfonden skall vara till beloppet begränsad, till vilket belopp densamma skall uppgå, för att avsättning av årsvinst ej skall behöva äga rum, dels ock i 15 och 18 §§ att registrerad förenings reservfond icke får minskas för återbetalning av insats till avgången medlem eller genom vinstutdelning. Att viss minimiprocent av årsvinsten skall avsättas för det angivna ändamålet, ^ föreskriver lagen däremot icke. Det har därför hänt, att procenten satts lika med noll. Huruvida detta är förenligt med lag, må lämnas därhän. I varje fall bör åtminstone för inlåningsidkande föreningar en minimiprocent fastställas. H ä r föreslås i sådant avseende femton procent av den behållna årsvinsten. J ä m v ä l 1911 års sakkunniga förordade enahanda procenttal; det finnes även föreskrivet i fråga om centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor. Viss begränsning i skyldigheten att göra avsättning till reservfonden återfinnes i slutet av paragrafen. Utkastet överensstämmer jämväl härutinnan med det tidigare sakkunnigförslaget. 7 §.

Enligt 20 § föreningslagen kan en ekonomisk förenings styrelse utgöras styrelseleda av en enda person. Detta har ej ansetts lämpligt i fråga om inlåningsidkande möter och föreningar. Genom att, på sätt här föreslagits, bestämma antalet styrelse- revisorer. ledamöter i dylik förening till minst tre ernår man i viss mån större garanti för verksamhetens lagenliga och i övrigt behöriga skötsel. Vidare har föreslagits, att minst två revisorer skola finnas och att dessa skola besitta nödig sakkunskap. Granskningen av styrelsens förvaltning och räkenskaperna i en förening, som bedriver inlåning, är av synnerlig vikt för säkerställande av insättarnas intresse. Också hava under frågans tidigare behandling förslag väckts, att en revisor skulle utses av offentlig myndighet eller av insättarna. Emellertid kan en anordning av förstnämnda slag, varmed tydligen avses ett regelbundet — icke blott såsom enligt 31 § föreningslagen tillfälligt — förordnande av revisor, sägas stå i viss strid med den princip, som i övrigt med stöd av därutinnan bland annat från riksdagen gjorda uttalanden ansetts böra tillämpas i den nu föreslagna lagstiftningen, nämligen att ej ställa föreningarna under statlig kontroll; exempel på revisorers tillsättande i denna ordning saknas dock ingalunda utomlands. Vad beträffar utseende av revisor genom insättarnas val mötes man här av stora vanskligheter, särskilt då medel av en förening inlånas från personer, som icke äro medlemmar i denna utan allenast i därtill anslutna föreningar. Något stadgande i vare sig ena eller andra riktningen har därför ej fått plats i utkastet. I sitt yttrande till bankoutskottet vid 1924 års riksdag synes också socialstyrelsen anse denna ståndpunkt vara den riktiga. Flertalet nu existerande föreningar med någon mera omfattande mlåningsrörelse torde tillhöra kooperativa förbundet. Såsom villkor för inträde i förbundet gäller sedan många år tillbaka, att inträdande förening

32 är pliktig att låta en revisor i viss ordning utses av styrelsen för vederbörande bland de lokala kretsar, i vilka förbundet är indelat. Även de flesta äldre — före tillkomsten av sagda villkor — till förbundet anslutna föreningar lära hava godtagit samma anordning. Inom kooperativa förbundet finnes en särskild kår av fackutbildade revisorer, som anlitas för berörda ändamål. Systemet är otvivelaktigt att hälsa med tillfredsställelse och har visat goda resultat såväl ur ren revisionssynpunkt som även med hänsyn till att dessa revisorer därjämte tjäna såsom konsulenter åt föreningarna. Därest framdeles hos oss genomföres en lagstiftning om skyldighet för ekonomiska sammanslutningar av olika slag att använda sig av auktoriserade revisorer, torde väl även frågan om denna lagstiftnings tilllämpning på nu förevarande område komma under prövning. 8 §. Extra föreStadgandet i denna paragraf, varmed är att jämföra bestämmelserna i ningssam- 37 ^ tredje stycket och 38 § föreningslagen, har tillkommit på grund av mardräde. hemställan i socialstyrelsens utlåtande över det äldre sakkunnigbetänkandet. Med det innehåll, som givits åt det nu föreslagna stadgandet, har rätt att påkalla extra sammanträde tillerkänts ej blott insättare, som äro medlemmar i den inlånande föreningen, utan jämväl insättare, vilka endast tillhora anslutna föreningar; enligt socialstyrelsens uppfattning borde ju inlåning av sistnämnda slag icke tillåtas. Även om det i viss mån skulle kunna betecknas såsom en oegentlighet, att sammanträde således må påkallas av personer, bland vilka kanske icke någon äger föra talan vid sammanträdet, torde detta förhållande vara av desto mindre betydelse, som detsamma helt visst kommer att inträffa ytterst sällan om ens någonsin. Den oegentlighet, som skulle uppkomma, om medlemmar i anslutna föreningar helt uteslotes från ifrågavarande rätt, även då måhända ett stort antal medlemmar i den inlånande föreningen vore ense med dem om önskvärdheten av ett extra sammanträde, synes i varje fall större. Och att medgiva de förstnämnda rätt att föra talan å sammanträdet möter betänkligheter. — Med »insättare» avses i sista punkten av paragrafen envar av insättarna, om han också ej varit bland dem, som förut påfordrat sammanträdet. 9 §. Vinst-och för- Jämlikt 27 § föreningslagen åligger det föreningsstyrelse att avgiva lusträkning, skriftlig berättelse över sin förvaltning av föreningens angelägenheter. Balans- Några närmare föreskrifter om innehållet i denna berättelse givas emellerräkning. tid icke. Ej sällan äro sådana berättelser mycket ofullständiga och i övrigt bristfälligt avfattade. I förevarande paragraf av utkastet hava darfor i fråga om inlåningsidkande föreningar upptagits bestämmelser, enligt vilka förvaltningsberättelse skall åtföljas av vinst- och förlusträkning samt balansräkning, bådadera av visst angivet innehåll. Vid avfattandet av dessa bestämmelser hava motsvarande stadganden i 56 och 69 §§ aktiebolagslagen, 32 och 33 §§ sparbankslagen samt andra författningar fått med en del avvikelser tjäna såsom förebilder. I redaktionellt hänseende har därjämte pa vissa punkter beaktats lydelsen av 9 § i det av Kungl. Maj:t för innevarande riksdag (prop, nr 189) framlagda förslaget till bokföringslag; varder detta upphöjt till lag, kräves ytterligare någon jämkning av ingressen till tredje stycket i föreliggande paragraf. Även i det tidigare sakkunnigforslaget återfinnes ett stadgande i ämnet. Från sist nämnda förslag skiljer sig det nu framlagda särskilt därutinnan, att det förra icke upptager några

33 uttryckliga bestämmelser om vinst- och förlusträkningens innehåll samt att i det nya förslaget ej såsom i det äldre förbjudes att i balansräkningen upptaga »förvärvad egen insats» bland tillgångarna. I förstnämnda hänseende torde någon motivering för den nu gjorda avvikelsen icke erfordras, och vad beträffar den andra olikheten synes ett stadgande av ifrågavarande slag, till vilket motsvarighet gives i aktiebolagslagen men däremot ej i 1915 års författningar angående centralkassor för jordbrukskredit samt jordbrukskassor, över huvud taget näppeligen vara av någon praktisk betydelse med avseende å ekonomiska föreningar. 10 §. 1911 års sakkunniga föreslogo en bestämmelse av innehåll att revisions- Tillhandaberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning ofördröjligen hållande av skulle offentliggöras i tidning inom orten. Stadgandet motiverades med förvaltningsvikten av offentlighet i fråga om inlåningsidkande föreningars verksamhet; berättelse stadgandet avsåge att möjliggöra kontroll över rörelsen från allmänhetens sida. E n liknande bestämmelse förekom rörande sparbanker i 1892 års lag om sådana penninginrättningar men har i 62 § av den nya sparbankslagen ersatts med en föreskrift, närmast motsvarande den i nu föreliggande paragraf av utkastet upptagna. Önskan att minska sparbankernas förvaltningskostnader liksom också den uppfattningen att offentliggörande i ortstidning ej vore framför annat ägnat att tillgodose publicitetskravet har därvid varit bestämmande, och samma skäl torde även hava sin giltighet beträffande ekonomiska föreningar. Det av 1911 års sakkunniga föreslagna stadgandet har jämväl i vissa hänseenden kompletterats, bland annat därutinnan att en fix tid bestämts, då handlingarna senast skola vara att tillgå. 11 §. I anslutning till föreskriften i denna paragraf må framhållas, att genom offentliggörande av lämnade statistiska uppgifter en icke betydelselös publicitet gives åt resultatet av föreningarnas verksamhet.

Statistik.

12 §. Inlåningsrörelse torde ej böra få öppnas av förening med huru ringa Antal medlemmar. medlemsantal som helst. En sådan obegränsad rätt synes icke vara påkallad av det praktiska behovet. E t t minimiantal bör alltså fastställas, Guldet insatskapital. och har detsamma ansetts lämpligen kunna sättas till femton. Stadgande i denna riktning saknas visserligen i det äldre sakkunnigförslaget men har däremot ifrågasatts av kooperativa förbundet i dess yttrande över 1924 års riksdagsmotion, varjämte en dylik bestämmelse förekommer i 20 respektive 22 § i kungörelserna angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit samt jordbrukskassor; att märka är emellertid, dels att bestämmelsen där finner sin särskilda förklaring i det förhållandet att sådana godkända kassor åtnjuta statsbidrag, och dels att för centralkassor minimiantalet av anslutna jordbrukskassor bestämts till tio. Vidare har, då för rätt att öppna inlåningsrörelse bör fordras, att vederbörande förening äger en någorlunda stark ekonomisk grundval, på vilken den kan bygga sin verksamhet, här föreslagits, att det guldna insatskapitalet skall uppgå till minst tvåtusen kronor, innan sådan rörelse må börjas. Av 1911 års sakkunniga föreslogs i detta avseende ett minimibelopp av ettusen 3 — 1757.

34 kronor. Denna gräns torde dock vara för låg, särskilt numera i betraktande av penningvärdets fall. Väl är nämnda lägre belopp stadgat i 16 § av kungörelsen om jordbrukskassor, men förhållandena ställa sig där åtskilligt annorlunda, bland annat i det hänseendet att visst personligt ansvar for en jordbrukskassas förbindelser alltid åligger dess medlemmar, varjämte kassan står under offentlig kontroll. . Tydligen är ifrågavarande paragraf icke tillämplig a föreningar, som bedriva inlåningsverksamhet redan vid tiden för lagens ikraftträdande. Emellertid är beträffande sådana föreningar att märka stadgandet i 30 § under 4). 13 §. Begränsning I såväl 49 och 165 §§ banklagen som 25 § sparbankslagen hava bestämav inlåningen m e i s e r meddelats om inlåningens begränsning i relation till vederbörande i dess helhet. b a n k b o l a g s e l l e r s p a r b a n k s egna kapital. E n dylik föreskrift torde även böra upptagas i nu förevarande lag. Det tidigare sakkunnigforslaget intog samma ståndpunkt. Socialstyrelsen har visserligen i sitt år 1924 avgivna yttrande över den då väckta riksdagsmotionen betecknat det såsom tvivelaktigt, huruvida ett sådant stadgande, vars efterlevnad det alltid vore svårt att övervaka och som lätt kunde kringgås, vore av den betydelse att det borde inflyta i en ny lagstiftning. Om det också måste erkännas, att en bestämmelse av detta slag är mindre effektiv, när det gäller ett foretag, som icke är underkastat tillsyn från offentlig myndighets sida, larer vad socialstyrelsen yttrat likväl ej vara av beskaffenhet att föranleda avvikelse från den princip, som i detta hänseende tillämpas beträffande bankbolag och sparbanker samt för övrigt även i de ofta åberopade författningarna på jordbrukskreditens område. .,_... Ett rätt avpassande av proportionen mellan en ekonomisk förenings inlåning och dess egna kapital är emellertid förenat med ej ringa svårighet. Från det äldre sakkunnigförslaget skiljer sig det här framlagda i denna del särskilt så till vida, att i det förra sådant guldet insatskapital, som enligt vederbörande förenings stadgar kan uttagas endast under den i 44 $ andra stycket föreningslagen angivna förutsättning, likställts med reservfonden. Ett dylikt jämställande synes icke berättigat och gores ej heller i 1915 års författningar rörande jordbrukskrediten. För övrigt torde, om man bortser från kooperativa förbundet, en bestämmelse i stadgarna av nyss omförmält innehåll förekomma blott i sällsynta undantagsfall. I socialstyrelsens utlåtande över det tidigare sakkunnigförslaget ifrågasattes att tillmäta jämväl andra egna fonder i en förening än reservfonden, om de vore fast placerade, samma betydelse för inlåningen som denna iond. Då emellertid en förening, om ej annorlunda finnes bestämt i stadgarna, äger synnerligen fri dispositionsrätt över varje annan fond an reservfonden, har socialstyrelsens berörda erinran icke blivit iakttagen i utkastet. E j heller i gällande författningar angående jordbrukskreditföreningar tages hänsyn till andra fonder än reservfonden. t Med inlåning enligt 1 § hava i utkastet likställts övriga skulder med undantag av guldet insatskapital och egna fonder, varjämte utsagts, att vid den föreskrivna jämförelsen för fastställande av inlåningens storlek t r ä n skuldsumman må avräknas det belopp, för vilket täckning finnes i kontanta penningar eller i medel, som för föreningens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag.

35 14 §. Liksom 13 § begränsar inlåningsrätten i dess helhet, så begränsar 14 & Bearänsnina densamma per individuellt insättarekonto. Denna sistnämnda paragraf avZiZZgL reglerar emellertid blott inlåningen å sparkasseräkning, vilket dock givetvis per vari* in~ sättare ej hindrar, att Konungen vid meddelande av tillstånd att driva annan in' lanmg begränsar jämväl denna på liknande sätt. Angående inlåning på sparkasseräkning och därmed likartad räkning förekomma bestämmelser av ifrågavarande slag i åtskilliga författningar. Enligt DJ och 1Ö8 §§ banklagen må en och samma insättares tillgodohavande ei annorledes an genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyratusen kronor, enligt 22 § sparbankslagen i allmänhet ej utöver visst i sparbankens reglemente fastställt belopp, högst trettiotusen kronor, enligt 2 § postsparbanksförordningen i allmänhet ej utöver femtusen kronor, enligt 14 <> i kungörelsen angående centralkassor för jordbrukskredit ej utöver fyratusen kronor, såvitt rör inlåning från anslutna jordbrukskassors medlemmar, varemot rätten till inlåning från jordbrukskassorna själva i detta avseende ar obegränsad, och enligt 17 § i kungörelsen angående jordbrukskassor ej utöver fyratusen kronor. t I o utkastet har nu föreslagits ett inlåningsmaximum av fyratusen kronor i traga om enskild insättare och tiotusen kronor i fråga om bolag, förening kommun, annan samfällighet eller stiftelse. Dessa belopp avvika i anseende till penningvärdets fall icke mera väsentligt från de av 1911 års sakkunniga föreslagna, nämligen tvåtusen respektive femtusen kronor Erinras må att socialstyrelsen i sitt yttrande till 1924 års bankoutskott pa denna punkt uttalat samma tvekan som rörande inlåningsrättens totala begränsning. 15 §. n

gI af a V S G S

för^Lf^f ^V Q?T *?? * ^ t r y g g a e n inlåningsidkande Kassareserv. llkvi dl Z T w l Stadgandet är närmast avfattat i överensstämmelse v tet med 29 § sparbankslagen; dock hava, enär utkastet ej innehåller några förelkTlt™* ° m s t a t l i g kontroll över föreningar och särskild varsamhet därför bor iakttagas vid bestämmandet av de värdehandlingar, som skola kunna bilda kassareserv, härvid icke medtagits inteckningar och ej heller andra obligationer an vissa uppräknade. Med stadgandet böra också jämföras bestämmelserna om kassareserv i 15 respektive 17 § i kungörelserna angående centralkassor för jordbrukskredit samt jordbrukskassor. Därest av £ u n g l . Maj:t for innevarande riksdag (prop, n r 160 och 214) framlagda m 3 \ 5 u ? r- Ä ^ d e a V .. e n . skeppshypotekskassa och en bostadskreditkassa med ratt for bådadera att utgiva räntebärande obligationer vinna riksdagens Sådana obligationer hänseende r a ^ ^ godtagas i förevarande 16 §. Även stadgandet i första stycket av denna paragraf har avseende å för- Uppsägning. enmgarnas likviditet Motsvarigheter till detsamma finnas i åtskilliga författningar Enligt 52 och 168 §§ banklagen är kortaste uppsägningstiden bestämd till en vecka, enligt 22 § sparbankslagen till en månad. Jämlikt 14 r e s p e c t i v e l y § i kungörelserna angående centralkassor för jordbruksKredit samt jordbrukskassor må sådan kassa ej ikläda sig skyldighet att återbetala pa sparkasseräkning insatta medel annorledes än viss tid efter

36 uppsägning, men någon fix minimitid angiva författningarna icke. Reglementet för kooperativa förbundets sparkassa föreskriver en kortaste uppsägningstid av åtta dagar. Det äldre sakkunnigförslaget upptager i likhet med det nu framlagda en minimitid av en vecka. Den i andra stycket av paragrafen intagna bestämmelsen har, etter påpekande av socialstyrelsen i dess yttrande över det äldre sakkunnigförslaget, tillkommit för att en förening lättare skall kunna, innan jämlikt 23 § i utkastet likvidationsplikt inträder, nedbringa sin inlåning till rätt Proportion, om avvikelse kommit att ske från vad härutinnan gäller. Stadgandet avser, i motsats till bestämmelsen i första stycket, även annan slags mlåningsrörelse än sådan å sparkasseräkning. 17—20 §§. Bokföring Föreskrifterna i dessa paragrafer äro med vissa jämkningar hämtade, de ™- mi 17 och 18 §§ upptagna från 31 respektive 23 § sparbankslagen, den i 19 | upptagna från 52 och 168 §§ banklagen samt den i 20 § upptagna från 19 § i kungörelsen angående jordbrukskassor. Någon särskild motivering tor dessa bestämmelser torde icke erfordras. , 1911 års sakkunniga föreslogo, att i varje motbok, som en inlåningsidkande förening utlämnade, skulle finnas angivet, att sparkasserörelsen ej stode under offentlig tillsyn. Något dylikt stadgande har emellertid icke ansetts bora intagas i utkastet. 21 §. innestående Enär ju inlåning enligt 1 § må ske allenast från medlemmar i den ifråga•medds åter- v a r a n d e föreningen eller i därtill ansluten förening, bör, om medlemskapet betalande i i ena eller andra fallet upphör, innestående medel anses uppsagda till återvissa fall. betalning. Detsamma bör även gälla, om penningar insatts av någon, som blott är medlem i en ansluten förening, och denna avgår u r den inlånande föreningen, liksom ock där rätten till innestående medel övergår a någon, av vilken den inlånande föreningen icke äger mottaga insättningar. Bestämmelser härom hava meddelats i denna paragraf. 22 och 23 §§. Likvidations- Enligt gällande bestämmelser åligger det ett bankbolag att träda i likvigrunder. dation, förutom i vissa särskilt angivna fall, även da Konungen etter anmälan från tillsynsmyndigheten (bank- och fondinspektionen) eller eljest förklarat bolaget hava förverkat oktrojen, en sparbank, då svårare avvikelse skett från sparbankslagen eller sparbankens reglemente samt styrelsen underlåter att fullgöra av tillsynsmyndigheten (Konungens befallningshavande) givet föreläggande att vidtaga rättelse och nämnda myndighet i anledning daray förordnar om likvidation, samt godkänd centralkassa för jordbrukskredit och jordbrukskassa, som för egen räkning driver sparkasserörelse, då Konungens befallningshavande med hänsyn till det sätt, varpå föreningens angelagenheter handhavas, återkallar godkännandet, och centralkassa, som erhållit Konungens medgivande till inlåning från allmänheten, därjämte i det tall att medgivandet återkallas och skyldighet att för sådan händelse träda i likvidation stadgats såsom villkor för medgivandets erhållande. E n ä r inlåningsidkande föreningar enligt utkastet ansetts icke bora vara underkastade tillsyn av offentlig myndighet och ej heller behöva for drivande av sin rörelse förvärva särskilt tillstånd i annat fall, an nar fråga är om inlåning å annan räkning än sparkasseräkning, hava bestämmelser,

37 motsvarande de här ovan återgivna, icke upptagits i utkastet. Visserligen kunde det ifrågasättas, att medlem eller insättare skulle, om inlåningsrörelsen med avvikelse från stadgande i förevarande lag eller av Konungen jämlikt 1 § given föreskrift dreves på sådant sätt, att medlemmarnas eller insättarnas rätt därigenom äventyrades, äga att vid domstol föra talan om åläggande för föreningen att träda i likvidation, därest rättelse ej vidtages inom förelagd tid. Mot en dylik bestämmelse talar emellertid, bland annat, att dess genomförande i nu antydda form, nämligen begränsad uteslutande till inlåningsidkande föreningar och deras sätt att driva sin inlåningsrörelse, skulle innebära en ganska stötande inkonsekvens; och att giva stadgandet en större räckvidd torde ej heller utan tvingande skäl böra ifrågakomma. I detta sammanhang är dock att erinra om 46 § föreningslagen, som uppenbarligen med undantag för det i utkastets 3 § omnämnda fall äger tillämplighet jämväl å inlåningsidkande föreningar. I fråga om de föreslagna olika likvidationsgrunderna må följande här anföras. En jämförelse mellan 12 och 22 §§ i utkastet ger vid handen, att sistnämnda paragraf icke är tillämplig å förening, som vid lagens ikraftträdande bedriver inlåning, utan att medlemsantalet uppgår till minst femton och det guldna insatskapitalet till lägst tvåtusen kronor; angående dylika föreningar stadgas däremot i 30 § under 4). Beträffande 23 § må anmärkas, att det tidigare sakkunnigförslaget ej upptager bristande redovisning av kassareserv såsom likvidationsgrund. Detta har dock ansetts mindre riktigt, i synnerhet som offentlig myndighet icke, såsom när fråga är om bankbolag eller sparbank, kan vid vite förständiga en förening att hålla vederbörlig kassareserv. 24 §.

För undvikande av upprepning hänvisas i denna paragraf till vederbörande bestämmelser i föreningslagen, varjämte tillagts, att även insättare, som är medlem endast i ansluten förening, må påkalla likvidation i fall, varom här är fråga. I socialstyrelsens utlåtande över det äldre sakkunnigförslaget hemställdes, att då inlåningsidkande förening själv beslutade gå i likvidation, insättarna skulle äga utse en likvidator. Av skäl, som i motiven till 7 § anförts mot där omnämnda förslag att låta insättarna utse en revisor, lärer ej heller socialstyrelsens nu ifrågavarande förslag — vilket styrelsen för övrigt synes hava frånträtt i sitt år 1924 avgivna yttrande till bankoutskottet — böra följas. 25—28 §§. I saknad av statlig kontroll över ekonomiska föreningar och möjlighet att genom vitesföreläggande vinna rättelse av förelupen lagöverträdelse är bestämmelser. det i många fall av särskild vikt, att straff finnes stadgat för överträdelsen. E n sådan påföljd är tydligen ägnad att förebygga ett fortsättande eller upprepande av det lagstridiga förfarandet. Ej sällan kan det emellertid vara tillfyllest med civil skadeståndsskyldighet enligt 28 eller 87 § föreningslagen, av vilka lagrum även det sistnämnda, trots sin ordalydelse, lärer utan annan särskild föreskrift därom än den i slutet av 3 § i den nu föreslagna lagen upptagna vara tillämpligt jämväl vid överträdelse av denna senare lag, som ju är avsedd att utgöra ett komplement till föreningslagen. Och även där skadestånd ej kan ifrågakomma, bör icke straff nödvändigtvis

38 kunna följa å varje mindre lagstridighet. Dessa synpunkter hava tjänat till ledning vid avfattandet av föreliggande paragrafer. Givetvis har därvid också beaktats, huruvida närstående författningar innehålla straffbestämmelser i liknande fall. Beträffande stadgandet i 25 § första stycket är att iakttaga, att detsamma endast avser registrerade föreningar; i fråga om oregistrerade gäller motsvarande bestämmelse i 4 a § av utkastet till lag angående ändring i vissa delar av föreningslagen. Straff enligt 25 § andra stycket kan ådömas allenast för öppnande av inlåningsrörelse i strid mot föreskriften i 12 §, ej för fortsättande av dylik rörelse sedan på grund av nedgång i antalet föreningsmedlemmar eller det guldna insatskapitalet likvidationsplikt inträtt enligt 22 §; emellertid kan här, utöver 28 och 87 §§ föreningslagen, även 50 § samma lag, jämförd med 24 § i utkastet, bliva tillämplig. P å sätt framgår av utkastets 26 §, hava överträdelser av bestämmelserna i 9 § tredje stycket belagts med straff. Däremot har sådant ej föreslagits i fråga om underlåtenhet att efterkomma föreskrifterna i 9 § första och andra styckena; i detta hänseende avviker utkastet från aktiebolagslagen och banklagen men överensstämmer med lagarna om sjukkassor, understödsföreningar och sparbanker. Möjlighet finnes ju alltid att vid försummelse av ifrågavarande slag skilja styrelsen från dess uppdrag. 29 §. Undantag från Den i det föregående omnämnda speciallagstiftning, som år 1915 genomlagens 'till- fördes på jordbrukskreditens område och vilken delvis skiljer sig från den lämplighets- n u fö r e s lagna lagen, har ansetts böra lämnas orubbad av bestämmelserna område.

.

,

i denna. 30 §. övergångs- Å förening, som ej bedrivit inlåning före lagens ikraftträdande, blir denna bestämmelser. { QQ^ m e c [ öppnandet av sådan rörelse omedelbart tillämplig, dock med de i andra stycket av förevarande paragraf angivna undantag. I fråga åter om förening, som registrerats och öppnat inlåningsrörelse före lagens trädande i kraft, hava utöver nyssnämnda bestämmelse i andra stycket, vilken tydligen gäller även sådan förening, meddelats särskilda övergångsstadganden. Sålunda har under 1) en respittid av ett år lämnats dylik äldre förening, såvitt angår skyldigheten att, om detta med hänsyn till rörelsens beskaffenhet fordras, utverka sådant medgivande av Konungen, som omförmäles i 1 och 2 §§. Uppenbart torde vara, att här blott avses förening, som, då lagen träder i kraft, driver inlåningsrörelse av beskaffenhet att för dess idkande kräves Konungens tillstånd. Har före lagens ikraftträdande en förening inlånat penningar endast å sparkasseräkning, och önskar den sedermera att utsträcka sin verksamhet till inlåning exempelvis å depositionsräkning, måste således medgivande därtill alltid förvärvas, innan den nya rörelsen öppnas. Även för eventuellt utseende av ytterligare styrelseledamot eller revisor har enahanda respittid lämnats under 2). Utan en bestämmelse härom skulle svårigheter kunna tänkas uppkomma för en eller annan förening. Stadgandet under 3) har sin motsvarighet i 141 § aktiebolagslagen. Saknaden av en dylik föreskrift här kunde understundom inneoära en obillighet.

39 Då, på sätt påpekats i motiven till 22 §, denna icke är tillämplig å inlåningsidkande förening, som vid lagens ikraftträdande har mindre antal medlemmar eller lägre guldet insatskapital än i 12 § angives, men sådan förening ej synes böra, utan att ändring sker härutinnan, alltjämt få fortsätta inlåningsrörelsen, har under 4) upptagits ett stadgande till förekommande härav. För tillämpligheten av bestämmelserna i 13 och 15 §§ har, liksom under 4), en anståndstid av tre år funnits av behovet påkallad för äldre inlåningsidkande förening. Därom stadgas under 5). Utkastet överensstämmer i denna del med 260 § banklagen, dock att något längre respittid lämnats i utkastet. Motsvarighet till stadgandet under 6) återfinnes i 73 § sparbankslagen.

i

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1929 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet in. ni. [11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige. Danmark, Finland ÖCh Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap.adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige. Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13J

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Kommunikationsväsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [151

Politi. Försäkringsväsen. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne Betänkande och förslag ang. tryggande av bos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst penav samhällsskadlig art. |9] sion. |3]

Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1923.

Hälso- och sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland. Holland och Schweiz. [7] Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling 1 övrigt. Utredning och förslag rörande .studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken ni. fl. undervisningsanstalter. [10]

Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 8. Lokalfrågor.)[l] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1929

*? 0