Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande.

National Library of Sweden

nna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:20

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

LANTMÄTERI UNDERVIS N I N G E N S ORDNANDE

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1929 Kronologisk

förteckning

1. Betänkande och förslag till förenkling av organisa- 12 L a g b e r e d n i n g e n s förslag a n g å e n d e vissa i n t e r n a t i o nella rättsförhållanden. 1. Förslag till k o n v e n t i o n tion och förvaltning a flottans stationer och varv m e l l a n Sverige, D a n m a r k , F i n l a n d och N o r g e i n n e samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten hållande internationellt privaträttsliga b e s t ä m m e l s e r m m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement om äktenskap, a d o p t i o n och f ö r m y n d e r s k a p m. m. till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. F ö . Norstedt. 130 s. J u . . , , . 2. Betänkande och förslag.angående vissa e k o n o m i s k a 13. Lagberedningens förslag a n g å e n d e vissa i n t e r n a t i o spörsmål b e r ö r a n d e enskilda järnvägar. Beckman. nella rättsförhållanden. 2. Förslag till k o n v e n t i o n 64 s. K . ..-'•' , m e l l a n Sverige, D a n m a r k , F i n l a n d och Norge an3. Betänkande och förslag angående t r y g g a n d e av hos gående i n d r i v n i n g av u n d e r h å l l s b i d r a g m. m. Norenskild arbetsgivare anställd personals rätt till utstedt. 59 s. J u . . . . . . „ , fäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4 Svenska aktiebolags balansräkningar aren 1911—192J. 14. Betänkande m e d förslag till s t e r i l i s e n n g s l a g . BeckTiden. 529 s. F i . , _. m a n . 111 s. S. .. . , 5 Bedogörelse för de ecklesiastika boställena, b. Kop- 15 B e t ä n k a n d e med u t k a s t till lagstiftning o m ekonoparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E . miska föreningars r ä t t att driva i n l a m n g s r o r e l s e . 6. Utredning och förslag r ö r a n d e s t u d i e u n d e r s t o d at Marcus. 39 s. F i . lärjungar vid statens läroverk och ined d e m j ä m - 16. B e t ä n k a n d e m e d förslag till forordning o m m o t o r förliga läroanstalter. Norstedt: 107 s. 14 pl. E . fordon m. in. j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e for7. Berättelse r ö r a n d e studier i vissa sinnessjukvardsfattningar samt till stadga o m trafiken a viagar och frågor — särskilt arbetsterapi och h j ä l p v e r k s a m h e t gator. Marcus. 305 s. K. „•'.•'' . _ • n, — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Nor17 Betänkande angående rationell s k a t t e u p p b ö r d . Maistedt. 117 s. S. . . cus. 334 s. 5 u t k a s t till b l a n k e t t e r . F i . 8. 1928 års tjänstesakkunnigas u t r e d n i n g och forslag i fråga o m underofficerarnas tjänsteställning. Fahl- 18 Förslag till lag angående b e k ä m p a n d e av s m i t t s a m m a h u s d j u r s s j u k d o m a r (epizootilag) och f ö r o r d n i n g m e d crantz. 90 s. F ö . . • • n ä r m a r e föreskrifter angående b e k ä m p a n d e a v smitt9. Betänkande m e d förslag till lagstiftning om åtgärder s a m m a h u s d j u r s s j u k d o m a r (epizootiförordnung). Nor'mot lösdriveri s a m t åtgärder m o t sedeslöst leverne stedt. 154 s. J o . . av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s S. 10. Utredning och förslag r ö r a n d e p r a k t i s k lararkurs 19. Utredning beträffande centralanstaltens for försoksväsendet på j o r d b r u k s o m r å d e t och en b l i v a n d e högre för blivande lärare vid de a l l m ä n n a läroverken m ti. undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E . lantbruksundervisnings inbördes ställning. Nor11. Förslag till omorganisation av rättsobducentvasenstedt. 174 s. 28 skissritningar. J o . det in. m. Norstedt. 66 s., 1 karta. S. 20. Utredning och förslag r ö r a n d e l a n t m a t e r i u n d e r v i s ningens o r d n a n d e . Marcus. 120 s. J o .

Ä « m

Om särskild trvckort ei angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra b e g y n n e l s e -

o r d n i n g (nr 98) P *tgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:20

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

LANTMÄTERIUNDERVISNINGENS ORDNANDE

STOCKHOLM

1929 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

TILL

KONUNGEN.

Den nuvarande lantmäteriundervisningen tillkom efter beslut av 1910 års riksdag, som emellertid beviljade anslag för ändamålet endast å extra stat. F r å g a n om lantmäteriundervisningens ordnande vann således å r

4 1910 av anledning, som skall nedan beröras, endast en provisorisk lösning. Enlifft protokoll över jordbruksärenden, hållet inför H a n s Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 december 1928, h a r nu lantmäteristyrelsen anbefallts a t t efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ordnande a v lantmäteriundervisningen. Då styrelsen går a t t avlämna den anbefallda utredningen och förslaget, torde det tillåtas styrelsen bringa till erinran, att ännu vid början av 1900-talet var jorddelning och vad därmed äger samband en i viss mån jordägarnas enskilda angelägenhet. Visserligen hade genom lagstiftningangivits förutsättningarna och reglerats formerna för jorddelning och fastighetsbildning och visserligen hade statsmakterna genom föreskrift, att jorddelningar och viktigare fastighetsbildningar finge verkställas allenast a v särskilda personer (lantmätare), vilkas kompetens underkastats offentlig kontroll, velat tillse, att dylika arbeten utfördes med sakkunskap. Men utbildningen av l a n t m ä t a r n a v a r bristfällig, l a n t m ä t a r n a utförde sina arbeten u t a n effektiv kontroll av överordnad sakkunnig myndighet och jordägarna hade att i allt väsentligt ensamma vidkännas kostnaderna därför. Anledningen till att statsmakterna så länge lämnat jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet jämförelsevis obeaktat torde ej behöva h ä r närmare utvecklas. E r i n r a s må allenast, att statsmakterna länge ägnade landets fastighetsförhållanden uppmärksamhet blott i den m å n beskattningen föranledde därtill; skatterna vilade nämligen till väsentlig del på jorden och dennas kamerala indelning hade också skett u r beskattningssynpunkt. Däremot var det jordägarnas sak a t t själva ordna om jorddelning och a n d r a liknande angelägenheter, allt inom de gränser, som gällande författningar, huvudsakligen eller uteslutande av omtanke om landets skatteintäkter, utstakade. Under mitten av 1700-talet mognade emellertid den uppfattningen, att de dåvarande jorddelningsförhållandena — bydelägarne hade vid den tiden en var sin andel eller teg i varje åker och varje äng inom byn; jorden v a r därför splittrad i ett betydande antal lotter, m å h ä n d a oftare över- än understigande 40- a 50-talet för varje ägare — utgjorde ett oöverstigligt hinder för jordbrukets och därmed hela landets förkovran och utveckling. Genom tid efter a n n a n utkommande lagar och författningar sökte m a n därför befrämja och senare rent av framtvinga en mera ändamålsenlig uppdelning av jorden; storskiften, enskiften och laga skiften gingo fram över stora delar av landet allt i ändamål a t t genom lämplig ägosammandragning och uppdelning underlätta jordens brukande och befrämja landets fortsatta uppodling. Att dessa skiften, vilka medförde en flerdubbling av landets odlade areal och utan vilkas genomförande varje rationellt jordbruk skulle vara uteslutet, blivit av den största betydelse för landet, ä r allmänt känt och erkänt. Emellertid var det de enskilda jordägarnes sak a t t bekosta skiftena; allenast till utgifterna för de av skiftena nöd-

5 vändiggjorda utflyttningarna lämnade staten efter hand bidrag, först under senare tider dock med mera betydande belopp. Länge ansåg man, att staten utöver befrämjandet av skiftena icke hade anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt fastighetsbildningsväsendet och vad därmed ägde samband. Kort efter mitten av 1800-talet kom till och med den uppfattningen ofta till synes, att sedan laga skiftena väl blivit genomförda, varken jordägarna eller det allmänna hade något vidare behov överhuvud taget av ett ordnat lantmäteriväsen. Vad som hade med dettas rekrytering och ändamålsenliga utveckling att göra," blev därför under denna tid allvarligt försummat. I den mån laga skiftena genomfördes och odlingsverksamheten därige. nom ökades, yppade sig emellertid behov av sekundära jorddelningar, d. v. s. uppdelningar av de vid laga skiftena utbrutna fastigheterna. Genom skiftenas verkställande aktualiserades även kravet på ett lagligt ordnande av de jordupplåtelser, som avsågo icke viss andel i by utan till sitt läge på marken bestämda jordområden (avsöndringar och ägostyckningar); särskilt för den begynnande egnahemsrörelsen blev denna form av jordförvärv utav avgörande betydelse. Jämförelsevis snart ansågo sig statsmakterna böra tillse, att dessa nya slag av fastighetsbildningar icke antogo former, som voro förkastliga ur sociala och nationalekonomiska sym punkter. Därvid fästes uppmärksamheten till en början företrädesvis vid de för jordbruksändamål avsedda jordupplåtelserna. Senare trädde jämväl i förgrunden frågan om beaktande av de krav på jorddelningsverksamheten, som måste uppställas för beredande av ordnade förhållanden å mera tätt bebyggda platser. Samtidigt har genom lagstiftningens ingripande på nya områden nödvändiggjorts det allmännas medverkan för allt flera uppgifter. Exempelvis må här erinras om lagen om enskilda vägar samt om lagen om rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Jämsides härmed hava kraven på ökad noggrannhet vid arbetenas utförande stegrats. Härtill hava medverkat icke blott jordens ökade värde utan även erfarenheten om de stora olägenheter och kostnader för fastighetsägarna, som bristande noggrannhet och tillförlitlighet i utförda arbeten kunna medföra, och varpå exempelvis rågångstvister av olika slag lämnat talande bevis. Under tiden har även landets fastighetsregistrering nära anslutits till jorddelningen. Redan under mitten av 1800-talet hade statsmakternas uppmärksamhet fästs vid nödvändigheten av ett ordnande av fastighetskrediten. Möjlighet därtill hade i viss mån öppnats genom skiftenas genomförande och ett av medlen var åvägabringandet av ett ordnat inskrivningsväsen. Ett sådant kom till stånd genom förordningarna om lagfart och om inteckning. Emellertid visade sig nödvändigt, att inskrivningsväsendet närmare anslöte sig till den verkställda jorddelningen och som. ett medel att möjliggöra fullständig överensstämmelse mellan lagfarts-

6 och inteckningsväsendet å ena sidan samt jorddelningsförhållandena å marken å den a n d r a sidan hava upplagts jord- och fastighetsregister för hela landet. E n följd av ovannämnda här allenast med några ord skisserade utveckling h a r varit den, a t t samtidigt som laga skiftena alltjämt minskat i omfattning och betydelse, har dock det sammanlagda arbetet å jorddelnings- och fastighetsväsendets område alltjämt ökats. Redan vid tiden för sekelskiftet och långt innan ännu kraven på statsmakternas medverkan nått den omfattning, som nu angivits, hade det blivit tydligt, att statens inseende över och medverkan till fastighetsbildningen och vad i övrigt med ordnade fastighetsförhållanden ägde samband krävde särskilda åtgärder icke blott i form av lagstiftning u t a n även i organisatoriskt hänseende. Genom beslut av 1908 års riksdag omorganiserades lantmäterikontoren i länen, varigenom öppnades möjlighet till bland annat sakkunnig granskning av utförda lantmäteriförrättningar. Påföljande å r togs det viktigaste steget, därigenom att lantmätarna, vilka dittills varit i viss m å n fria ehuru monopoliserade yrkesutövare, organiserades som en helt statlig tjänstemannakår. Samtidigt som statsverket genom utbetalandet av viss fast lön till l a n t m ä t a r n a åtog sig en del av den jordägarna ensamma förut åvilande kostnaden för utförandet av lantmäteriförrättningar a v olika slag, vanns därigenom möjligheter till bättre tillsyn över kårens rekrytering och bättre kontroll över utförda arbeten. I anslutning härtill omorganiserades och utvidgades lantmäteriundervisningen genom beslut vid 1910 å r s riksdag. Undervisningen erhöll därvid sin n u v a r a n d e gestaltning, men anslag för ändamålet beviljades allenast å extra stat. Anledningen härtill torde hava varit den, a t t man velat hålla öppen den då svävande frågan om lantmäteriundervisningens förenande med a n d r a närbesläktade undervisningsgrenar, närmast den högre skogs- eller den högre lantbruksundervisningen. Sannolikt hade man även velat vinna någon n ä r m a r e erfarenhet om den nyorganiserade undervisningens resultat, innan den erhöll sin mera definitiva utformning. Sedan den nya organisationen av rikets lantmäteriväsen varit i tillämpning under n å g r a år upptogs densamma till förnyad omprövning. Det. hade nämligen visat sig, att de nyinrättade lantmätartjänsternas antal ingalunda vore tillräckligt för den växande arbetsbördan, u t a n a t t en vä sentlig utvidgning av organisationen erfordrades. Vidare tarvades "uttömmande och fullständiga föreskrifter rörande lantmäteriarbetenas tekniska utförande. År 1917 tillsattes en kommission med u p p d r a g att inkomma med förslag i bland annat ovannämnda hänseenden. F r å g a n slutbehandlades vid 1920 års riksdag, varvid lantmäteriet erhöll sin nuvarande organisation; i anslutning härtill och i överensstämmelse med vad vid ärendets riksdagsbehandling förutsatts utfärdade Kungl. Maj:t den 17 december 1920 förordning angående sättet för utförande av vissa mätnings-

arbeten m. m. Denna författning, mätningsförordningen, som ställer betydande anspråk på lantmätarnas teoretiska utbildning, avser att trygga att mätningsarbeten av olika slag bliva utförda med tillräcklig noggrannhet och på ändamålsenligaste sätt. Att frågan om lantmäteriundervisningens slutliga ordnande alltjämt fått vänta på sin lösning långt efter det den högre skogsundervisningen blivit ordnad, torde berott därpå, att spörsmålet om den högre lantbruksundervisningen hittills icke blivit löst. Sedan sistnämnda spörsmål varit under utredning av särskilda sakkunniga och dessa därvid, efter erhållet uppdrag att överväga frågan om den ställning, som en eventuellt utvidgad undervisning rörande lantbruket borde intaga till bland annat lantmätarnas utbildning, uttalat, att tillräckliga skäl saknades att förlägga lantmäteriutbildningen i dess helhet till en blivande lantbrukshögskola och även ställt sig tveksamma beträffande lämpligheten att förlägga viss del därav till dylik högskola, har lantmäteristyrelsen erhållit sitt nu ifrågavarande uppdrag att inkomma med förslag till slutligt ordnande av lantmäteriundervisningen. Vid ärendets anmälan inför Eders Kungl. Maj:t har föredragande departementschefen framhållit, hurusom ett ytterligare uppskov innebure en obillighet mot lärarpersonalen, som alltjämt väntade på erhållandet av ordinarie anställning samt att ett sådant uppskov framför allt medförde en fara för undervisningens effektivitet. Det syntes honom för den skull i hög grad önskvärt, att den betydelsefulla frågan om lantmäteriundervisningens mera definitiva ordnande nu upptoges till övervägande för att bringas till slutlig lösning. Föredragande departementschefen har vidare med avseende å uppdragets utförande framhållit, hurusom borde övervägas lämpligheten och behovet av upprättandet av en särskild institution för undervisningens bedrivande eller huruvida denna på tillfredsställande sätt skulle kunna ordnas genom anlitande av redan förefintliga undervisningsanstalter på angränsande utbildningsområden eller vid sådana anstalter anställda lärarkrafter. I samband därmed borde en omprövning ske av själva undervisningsplanen med tillgodogörande av den under de gångna åren vunna erfarenheten. Önskligt syntes därvid emellertid vara, att icke någon mera betydande förlängning av studietiden skulle behöva vidtagas. Uppmärksamhet borde även ägnas spörsmålet, huruvida genom ett sammanförande av de nuvarande båda kurserna till en sammanhängande studietid möjlighet vunnes att bättre utnyttja densamma. Vidare uppkomme till bedömande den ställning, som lärarna, allt efter den ordning för undervisningen, som kunde komma att väljas, borde intaga och i vilken utsträckning lärare med extra ordinarie anställning fortfarande behövde anlitas. På sätt av föredragande departementschefen förutsatts, har utredningsarbetet utförts med de arbetskrafter som redan stått styrelsen till

8 förfogande. Emellertid h a r styrelsen ansett det önskligt, att i utredningsarbetet och styrelsens överläggningar deltoge personer med sakkunskap dels på jordbrukets område och dels i frågor a v löneteknisk art. I anledning av framställningar från lantmäteristyrelsen om erhållande av biträde a v sakkunniga, som nu nämnts, h a r statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet enligt nådigt bemyndigande tillkallat som sakkunniga dels den 30 j a n u a r i 1929 ledamoten av riksdagens första k a m m a r e , lantbrukaren C. P . V. Nilsson i Gränebo och ledamoten a v riksdagens andra kammare, lantbrukaren D. H j . Pettersson i Bjälbo, vilka deltagit i utredningen i dess helhet, dels ock den 27 april 1929 vid behandling av uppkommande spörsmål av ekonomisk natur, särskilt vid beräkning av löner och arvoden till l ä r a r n a och a n d r a befattningshavare vid undervisningen, ledamoten av riksdagens a n d r a kammare, riksgäldsfullmäktigen Carl Gustaf Ekman. Därjämte har lantmäteristyrelsen med stöd av bestämmelserna i gällande lantmäteriinstruktion till deltagande i vissa överläggningar i ärendet kallat överlantmätarna i J ä m t l a n d s l ä n F . C. R. Langéen och i Västmanlands län W. Nordenstedt. Av lantmäteristyrelsens ledamöter h a r i ärendets behandling j ä m t e undertecknade deltagit t. f. byråchefen Sandberg. Det utlåtande, som h ä r överlämnas, innefattar lantmäteristyrelsens och nu nämnda sakkunnigas, i den m å n de deltagit i ärendets handläggning, på alla punkter sammanstämmande mening. Rörande utredningsarbetets utförande torde i övrigt böra l ä m n a s nedanstående upplysningar. Den plan för utredningen, som av lantmäteristyrelsen uppgjorts och följts, har i korthet v a r i t följande. U t r e d n i n g rörande de olika yrkesgrupper, som lämpligen borde erhålla utbildning vid eller i samband med lantmäteriundervisningen. Beräkning rörande antalet studerande och övervägande av frågan om r ä t t till inträde vid lantmäteriundervisningen. Utredning rörande praktisk utbildning (elevtid) före påbörjande av studierna vid undervisningen, om undervisningens uppdelning på t v å kurser eller sammanförande till en kurs och om undervisningens uppdelning på olika ämnen samt dessas omfattning. Uppgörande av preliminär plan för undervisningen. Undersökning rörande möjligheten a t t ordna undervisningen genom dess förläggande till någon redan befintlig eller föreslagen undervisningsanstalt. Utredning om behovet av l ä r a r e vid lantmäteriundervisningen, om övriga kostnader och om lokal för densamma ävensom rörande övergångsbestämmelser vid förändring a v den nuvarande lantmäteriundervisningen. Under utredningens g å n g har lantmäteristyrelsen i n h ä m t a t följande utlåtanden och yttranden.

9 F r å n rikets samtliga överlantmätare jämte ett antal distriktslantmätare och extra lantmätare i fråga om mera allmänna synpunkter rörande lantmäteriundervisningen. F r å n v a r och en av lärarna vid den nuvarande lantmäteriundervisningen rörande dels nuvarande undervisning i vederbörandes eget ämne och önskvärda förändringar däri, dels om allmänna synpunkter rörande undervisningen. Senare begärdes även yttrande från lärarna i samtliga huvudämnen om en preliminärt uppgjord undervisningsplan. F r å n chefen för rikets allmänna kartverk rörande utbildning vid lantmäteriundervisningen av till kartverket hörande personal och om en särskild, för kartografelever avsedd utbildningslinje vid lantmäteriundervisningen. F r å n Svenska stadsförbundet rörande önskemål i avseende p å utbildningen av mätningsmän i städer och samhällen. F r å n lantbruksstyrelsen rörande möjligheterna för och önskvärdheten av en kombination av utbildningen för lantmätare och utbildningen för lantbruksingenjörer. F r å n inspektören för militärläroverken samt generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, huruvida specialutbildning vid lantmäteriundervisningen borde ifrågakomma för viss personal vid armén. F r å n chefen för sjökarteverket rörande eventuell utbildning vid lantmäteriundervisningen av personal vid sjökarteverket. F r å n föreståndaren för den nuvarande lantmäteriundervisningen angående behovet av lokaler för lantmäteriundervisningen. F ö r överläggningar rörande möjligheterna a t t ordna lantmäteriundervisningen genom anlitande av redan förefintliga undervisningsanstalter på angränsande utbildningsområden eller vid sådana anställda lärarkrafter hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelser den 3 april 1929 till styrelserna för skogshögskolan, tekniska högskolan och Ultuna lantbruksinstitut, att respektive styrelser måtte utse representanter att överlägga med lantmäteristyrelsen i frågan. I anledning h ä r a v utsagos av styrelsen för skogshögskolan landshövdingen N. G. Ringstrand och professorn T. W. Jonson, av styrelsen för tekniska högskolan prorektorn, professor H. Kreuger, professorn W. Fellenius, professorn J. A. Malmquist och professorn E . Fagerholm, samt av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut ledamöterna av styrelsen professorn Nils Hansson och rektorn, professor Herman G. Simmons samt förvaltaren E i n a r Sjögren. I skrivelse till Svenska stadsförbundet den 24 april 1929 lämnade lantmäteristyrelsen meddelande om förestående överläggningar rörande möjligheten att förlägga lantmäteriundervisningen till skogshögskolan eller tekniska högskolan och hemställde, att stadsförbundet ville låta någon representant för stadsmätningskretsar deltaga däri. P å grund h ä r a v del-

10 tog stadsplanedirektören A. Lilienberg som stadsförbundets representant i överläggningen rörande tekniska högskolan. Under utredningsarbetet har lantmäteristyrelsen givetvis även i övrigt tillgodogjort sig den sakkunskap och den erfarenhet om lantmäteriundervisning, som finnes samlad hos lärarna vid den nuvarande undervisningen. Enligt statsrådsprotokollet den 14 december 1928 hade föredragande departementschefen förutsatt, att för vissa specialfrågors utredning kunde vara av vikt för lantmäteristyrelsen a t t kunna samråda med särskilda sakkunniga och hade han för den skull hemställt om bemyndigande att efter anmälan från styrelsen utse dylika sakkunniga. Med anledning h ä r a v h a r lantmäteristyrelsen hemställt, att för biträde åt styrelsen vid behandlingen av frågor rörande omfattningen av de ämnen, vilka borde ingå i lantmäteriundervisningen, m å t t e tillkallas följande sakkunniga, nämligen för ämnet matematik f. d. professorn vid Stockholms högskola I. O. Bendixson, för ämnet geodesi professorn vid generalstaben K. D. P . Rosén och professorn vid tekniska högskolan E. Fagerholm, för ämnet r ä t t s l ä r a ordföranden i lagberedningen f. d. justitierådet L. B. Ekeberg och professorn vid Stockholms högskola G. A. Eberstein, för ämnet jordbrukslära m. m. f. d. professorn vid U l t u n a lantbruksinstitut J. A. Sjöström och direktören för Sveriges allmänna lantbrukssällskap, agronomen L. Nanneson, för ämnet skogslära byråchefen i domänstyrelsen friherre T. W. Hermelin och professorn vid skogshögskolan T. W. Jonson, för ämnet kulturteknik professorn vid tekniska högskolan W. K. A. Fellenius och byråchefen i lantbruksstyrelsen L. O. Fredholm, samt för ämnet stadsplanelära byggnadsrådet C. G. Bergsten och stadsplanedirektören i Stockholm A. Lilienberg, och blev denna hemställan a v departementschefen bifallen den 30 januari 1929. J ä m v ä l dessa sakkunniga äro på sätt utlåtandet n ä r m a r e utvisar i stort sett ense. Dock h a r dem emellan yppats skilda meningar i vad angår ämnet geodesi samt i viss m å n även beträffande ämnet stadsplanelära. Då Svenska stadsförbundet i förenämnda y t t r a n d e framfört önskemålet, att bland de sakkunniga för lantmäteriundervisningens omläggning m å t t e komma att återfinnas någon med stadsmätningen väl förtrogen person, hemställde styrelsen i skrivelse den 4 februari 1929 till stadsförbundet, a t t styrelsen måtte beredas tillfälle rådgöra med någon eller n å g r a sakkunniga för stadsmätningsväsendet. Dylikt u p p d r a g lämnade stadsförbundet till förste stadsingenjören i Göteborg A. Södergren, vilken därefter deltog i vissa överläggningar med sakkunniga och lärare inför styrelsen.

11 Utredningens resultat framgår av efterföljande betänkande. I korthet må d ä r o m meddelas följande. Sedan långt tillbaka har för lantmäteriets utövare en särskild utbildning funnits anordnad, och lantmäteriarbetets egenart och omfattning äro alltjämt av det slag, att de påfordra en särskild, för ändamålet avpassad utbildning, vare sig denna meddelas vid någon av rikets redan förefintliga högskolor eller anordnas särskilt för sig. Den provisoriska lösning av frågan om lantmäteriundervisningens ordnande, som beslöts år 1910, betecknade visserligen ett stort framsteg, men den nya ordningen var dock ett provisorium med alla de brister, som måste vara förenade med ett sådant. Dessa brister hänföra sig till alla sådana anordningar, som vid en undervisning för ifrågavarande ändamål måste vidtagas på längre sikt, till anställande och bibehållande av lämpliga lärare, lärarbefattningarnas bestridande mer eller mindre som bisysslor, v a r a v l ä r a r n a hindras att ägna tillräcklig tid åt bearbetning och utveckling av respektive ämnen, svårigheten för att icke säga omöjligheten att åstadkomma erforderliga läro- och handböcker eller kompendier m. m. Icke minst sistnämnda omständighet har visat sig v a r a ett allvarligt hinder vid fullgörandet av lantmäteriet pålagda arbetsuppgifter. Det måste därför anses v a r a en t r ä n g a n d e nödvändighet att efter de många årens provisorium få lantmäteriundervisningen slutligt ordnad. Lantmäteriundervisningens huvuduppgift torde allt framgent bliva att utbilda personal för anställning i lantmäteristaten. Liksom hittills bör undervisningen även avse utbildning a v viss personal vid rikets allmänna k a r t v e r k samt kunna lämna erforderlig utbildning åt mätningsmän i städer och samhällen. Vidare hava önskemål framförts, a t t möjlighet måtte beredas personal vid rikets allmänna kartverk, sjökarteverket och armén att vid behov få för specialutbildning följa undervisningen i vissa avseenden. Slutligen föreligger ett starkt behov a t t lantmäteriundervisningen blir i bättre tillfälle att fylla en uppgift, som den redan enligt nu gällande stadgar har, nämligen att genom vetenskapliga arbeten och praktiska rön bidraga till lantmäteriets utveckling. I n t r ä d e vid lantmäteriundervisningen bör liksom hittills årligen beviljas ett efter behovet avpassat, begränsat antal studerande. Antalet studerande i varje årskurs torde normalt kunna beräknas till 18 å 20. Praktisk utbildning som elev före inträde vid undervisningen, vilken utbildning nu kräver minst ett år, har fortfarande ansetts nödvändig, men möjlighet bör beredas a t t inskränka elevtiden ned till ett halvt år. Undervisningens nuvarande uppdelning på två kurser, kursen för lantmäteriexamen och kursen för kulturteknisk examen, har visat sig v a r a olämplig u r flera synpunkter och utgör ett bestämt hinder för en välbehövlig omläggning av den nuvarande undervisningsplanen. Undervisningen bör därför ordnas som en sammanhängande kurs. Vissa förändringar i avseende på de särskilda ämnena hava befunnits påkallade. Till ämnet geo-

12 desi bör läggas den del av ämnet praktiskt lantmäteri, som utgör tillämpad geodesi. Till praktiskt lantmäteri bör läggas jordvärderingsläran samt hittills icke meddelad undervisning i fastighetsbildning för a n n a t ändamål än bostadsbyggande, varvid ämnets namn bör förändras till jorddelningslära. Marklära bör utbrytas ur jordbruksläran och bilda ett särskilt ämne. Av de nuvarande mindre ämnena bör fysisk geografi ingå i m a r k l ä r a och bokhålleri uteslutas såsom icke oundgängligen nödvändigt. P å grund av lantmätarnas åliggande att verkställa delningar av fiske bör en kortare kurs i fiskerikunskap meddelas. Möjlighet bör finnas för de studerande att genom särskilda examensarbeten ådagalägga sin förmåga av m e r a fördjupat, vetenskapligt arbete. Vissa av de nuvarande ämnena h a v a kunnat något inskränkas, a n d r a hava k r ä v t utökning, varjämte viss, hittills icke meddelad undervisning föreslås att införas. E n utökning av studietiden h a r icke kunnat undvikas, men ökningen har k u n n a t inskränkas till en termin och övningar under t v å somrar. Undervisningen skulle således komma att omfatta sju terminer, vartill komma övningar under tre somrar. Lägges härtill ett halvt års elevtid, skulle lantmäteriexamen k u n n a avläggas fyra år efter studentexamen. F ö r närvarande k r ä v e r lantmäteriutbildningen ett års elevtid, sex terminers studier och övningar under en sommar. Någon förlängning av den totala utbildningstiden skulle alltså ej behöva förekomma. Den undersökning om möjligheten att ordna lantmäteriundervisningen på tillfredsställande sätt genom anlitande a v redan förefintliga undervisningsanstalter på angränsande utbildningsområden, som verkställts vid överläggningar med de sakkunniga, som enligt vad ovan n ä m n t s deltagit i utredningen i dess helhet, samt representanter för skogshögskolan, tekniska högskolan och den högre lantbruksundervisningen, h a r enligt de sakkunnigas och vederbörande högskolerepresentanters uppfattning visat, att det icke vore förenat med besparing av kostnader och ej heller eljest ändamålsenligt att förlägga lantmäteriundervisningen till någon av nämnda undervisningsanstalter. Lantmäteristyrelsen, som till fullo beaktar skälen för lantmäteriundervisningens inordnande i någon redan förefintlig undervisningsanstalt, har ävenledes under n ä m n d a överläggningar kommit till samma uppfattning. Styrelsens förslag innebär därför lantmäteriundervisningens ordnande som en särskild institution, en lantmäterihögskola. Den blivande högskolan torde med hänsyn bland a n n a t därtill, att den skall tillgodose icke blott lantmäteriets behov av arbetskrafter, böra stå under ledning av en särskild styrelse. P å grund av det jämförelsevis stora antal från v a r a n d r a skilda ämnen, som ingå i lantmäteriundervisningen, h a r antalet ordinarie läraretjänster icke k u n n a t göras mindre än sju. Tre av dessa hava dock ansetts kunna anordnas endast som lektorat. För de fyra viktigaste ämnena torde emellertid v a r a oundgängligt att inr ä t t a professurer i likhet med vad fallet är vid a n d r a motsvarande hög-

13 skolor. Härtill komma speciallärare och assistenter. Övriga kostnader för högskolans verksamhet hava beräknats till lägsta möjliga belopp. Vid bedömande av kostnaderna måste hänsyn tagas till lantmäteriundervisningens egenart, till att studietiden för att minska kostnaderna nedpressats till det minsta möjliga och till att de viktiga praktiska övningarna, som äro avsedda att förekomma i stor utsträckning, måste vara förenade med kostnader, om de skola kunna ordnas på tillfredsställande och tidsbesparande sätt. Behovet av lokaler för högskolan har icke ansetts kunna bliva tillgodosett a n n a t än genom nybyggnad, varvid särskilt uppmärksammats, att lantmäteriundervisningens nuvarande lokaler icke kunna få disponeras längre än till hösten 1931. Efter undersökning rörande behovet av lokaler av olika slag och dessas storlek har lantmäteristyrelsen den 8 juni 1929 hemställt till byggnadsstyrelsen att låta utarbeta förslagsritningar och kostnadsberäkningar för en nybyggnad. För att till det minsta möjliga nedbringa de olägenheter, som måste v a r a förenade med en övergång till ny ordning för lantmäteriundervisningen, innebär förslaget, att, därest beslut om högskolans inrättande fattas vid 1930 års riksdag, den icke skulle t r ä d a i verksamhet förr ä n under budgetåret 1931—1932, även om vissa förberedande åtgärder dessförinnan böra vidtagas. Denna anordning medför, att därest förslag framlägges för 1930 års riksdag, några ökade kostnader för lantmäteriundervisningen utöver anslag för eventuell nybyggnad, icke behöva beräknas för budgetåret 1930—1931. Underdånigst TORSTEN NOTH1N. O.

Bagger-Jörgensen.

Stockholm den 27 augusti 1929.

14 I.

Historik. Redan då det svenska lantmäteriet år 1628 ordnades som en statsinstitution, beaktades frågan om lantmätarnas utbildning. Bland de uppgifter, som enligt den 4 april 1628 utfärdad instruktion tilldelades det nya verkets ledare, Anders Bure, angavs även erforderlig utbildning av lantmätare. I 1634 års instruktion för lantmätarna föreskrevs dels, att lantmätare skulle hålla en lärodräng, som han årligen skulle öva, dels att vid lantmätares avgång efterträdare icke skulle antagas, förrän han blivit av de förutvarande lantmätarna examinerad och godkänd. Sedan år 1642 en inspektor över lantmäteriarbetet tillsatts, fick denne enligt 1643 års instruktion till åliggande att godkänna lantmätarnas lärdrängar och pröva, om de vore behövliga. För de blivande lantmätarna ansågs redan vid denna tid en god förutbildning erforderlig. Ej få av dem voro studenter, och då man år 1681 skulle avsända en lantmäterikommission till Livland och därför behövde ett ökat antal lantmätare, skrev Kungl. Maj:t till universitetet i Uppsala, att man skulle söka övertala studenter att låta sig brukas vid lantmäteriet. Det mot slutet av 1600-talet starkt stegrade behovet av lantmätare och deras användbarhet för olika ändamål nödvändiggjorde en mera tillfredsställande ordning i avseende på lantmätarnas examinering. Sedan en särskild direktör över lantmäteriet tillsatts år 1683, föreskrev Kungl. Maj:t år 1687, att ingen lantmätare finge tillsättas, utan att han blivit av direktören examinerad och kapabel befunnen, varjämte direktören anbefalldes korrespondera med akademierna i riket, att några vissa av den studerande ungdomen måtte särskilt hållas till det matematiska studiet, i synnerhet vad till lantmäteriet hörde. Vid denna tid ansåg man således på högsta ort, att lantmätarna lämpligen borde äga akademisk utbildning. Av de bestämmelser, som direktören vid denna tid utfärdade rörande examinering och examensfordringar, framgår, att det var synnerligen stora fordringar, åtminstone för att vara på den tiden, som ställdes på de blivande lantmätarna. De ämnen, i vilka examinering huvudsakligen skedde, voro matematik, geodesi och rättsvetenskap, vilket är naturligt med hänsyn till lantmäteriets dåtida uppgifter. Skifte och delning av jord hade nämligen ännu icke i nämnvärd grad kommit att tillhöra lantmätarnas åligganden. I lantmäterikontoret i Stockholm (motsvarande nuvarande lantmäteristyrel-

15 sen) skulle egentligen endast examinering av eleverna äga rum. I avsevärd utsträckning meddelades dock därstädes även undervisning åt sådana elever, som därav voro i behov. Efter de riktlinjer, som sålunda utformats under slutet av 1600-talet, fortgick lantmäteriutbildningen fram på 1700-talet. Lantmäteriinstruktionen av den 20 april 1725 föreskrev, att ingen lantmätare finge admitteras till någon förrättning, innan han i lantmäterikontoret undergått vederbörlig examen, och år 1744 förbjöd överdirektören lantmätarna att utan erhållet tillstånd sända elever till lantmäterikontoret för att examineras. Vid begäran om sådant tillstånd skulle uppgivas elevens ålder och tjänstetid samt huruvida denne vore avancerad i teori och praktik. Nödvändigheten av en god lantmäteriutbildning framhölls starkt i Kungl. Maj:ts förnyade lantmäteriförordning den 20 november 1766, som innehöll följande bestämmelser: »Vid tjänstens förlust äger icke överdirektören makt att hädanefter antaga någon till lantmätareexamen, som icke är försedd med betyg från hög- eller trivialskola om dess frejd och framsteg i matematiska jämte andra grundvetenskaper samt tillika någon lantmätares intygande, att han är fulleligen uppövad i allt det, som till den praktiska delen av lantmäteriet hörer, och åligge det överdirektören lika fullt att i bägge dessa delar noga pröva bevisens riktighet, så att inga andra av kontoret godkännas än de, som ett pålitligt både teoretiskt och praktiskt förhör och noga kännedom av rätta grunderna till åkergraderingarna undergått!» De i mitten av 1700-talet påbörjade storskiftena hade nödvändiggjort undervisning och examen i gradering. Enligt kungl. förordningen om lantmäteriet i riket den 12 augusti 1783 skulle examen vara offentlig, varjämte fordringarna skärptes. Förordningen stadgade nämligen följande: »Ej må hädanefter vid lantmäteristaten någon antagas eller till befordran anmälas, som icke förut genom offentlig examen i lantmäterikontoret visat sig äga grundlig insikt och färdighet ej mindre uti geometrien, trigonometrien och aritmetiken än uti allt vad till den praktiska delen av lantmäteriet hörer, så att han ett pålitligt både teoretiskt och praktiskt förhör och noga kännedom av rätta grunderna till åkergraderingarna undergått; icke heller må någon till lantmätare varda antagen, som ej förut behörigen vinnlagt sig om bergsvetenskapen och vid de vanliga examina bevisat sig äga uti mineralogien de insikter, som erfordras till kännedom och upptäckande av malmanvisningar, enär under förefallande förrättningar i landsorterna några sådana sig förete och vilka lantmätaren då till deras förhållande har att giva vederbörande vid handen; åliggandes överdirektören vid ansvar att häröver hålla nogaste tillsyn, så att endast sådane personer, hos vilka ovannämnda både teoretiska och praktiska insikter äro förenade, hädanefter vid det angelägna lantmäteriverket brukade varda.» Förordningen stadgade även, att lantmätarna endast efter tillstånd av

16 överdirektören finge antaga lärlingar, »helst av studerad ungdom, som kan upp te betyg om sin kunskap i matematiska och andra vetenskaper». I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet anordnades årligen undervisning för lantmäterielever vid lantmäterikontoret. Undervisningen började antingen sent på hösten eller i början av januari och fortgick till examen, som hölls på våren eller vid sommarens början. Vid den stora omdaning av lantmäteriväsendet, som 1827 års skiftesstadga medförde, tillkom även ny lantmäteriinstruktion. I denna, som utfärdades den 4 maj 1827, stadgades bland annat följande om lantmäteriutbildningen. Den, som ville vinna inträde som elev vid lantmäteristaten, skulle antingen hava undergått någon av de för inträde i de civila ämbetsverken stadgade examina vid rikets akademier eller kunna med pålitliga bevis från lärare vid något av rikets gymnasier styrka, att han vid där anställt offentligt förhör befunnits äga god och försvarlig kunskap, ej allenast i allmänna grammatiken, historien, geografien och i synnerhet i svenska språkets grammatik, svenska historien och geografien, utan även i första grunderna till den rena matematiken eller de sex första böckerna av Euclides Elementa jämte hela den praktiska räknekonsten. Efter antagning som lantmäterielev följde två års utbildning hos någon kunnig lantmätare, under vilken tid eleven skulle förvärva sig säker och tillförlitlig kännedom i allt vad till den praktiska utövningen av lantmäteriet hörde. Härefter följde lantmäteriexamen, vilken antingen kunde avläggas direkt eller efter begagnande av den undervisning, som alltjämt årligen meddelades i generallantmäterikontoret. Vid lantmäteriexamen, som skulle hållas offentligt, voro ämnena och fordringarna däri enligt instruktionen följande: »l:o) Geometrien, trigonometrien, stereometrien och aritmetiken, så vidsträckt dessa vetenskaper erfordras till en fullkomlig utövning av lantmäteriet och justeringsverket i alla delar, vartill även hörer sättet för alla slags höjdmätningars och avvägningars noggranna verkställande, ävensom kartors transportering, projektion och konstruktion m. m., som därmed gemenskap äger. 2:o) De första grunderna i naturkunnigheten, kemien och mineralogien, varvid i synnerhet avseende därå skall fästas, att eleven icke allenast kan ådagalägga en noga kännedom om alla slags jordarters beståndsdelar och vegetationskraft och huru de i anseende till deras olika godhet kunna emot varandra beräknas, utan jämväl visar sig äga uti mineralogien den insikt, som är behövlig till upptäckande av malmanvisningar, enär under förefallande förrättningar i landsorterna sådana kunna sig förete. 3:o) Åkerbruk, ängsskötsel och skogshushållning, så vitt för en lantmätare är nödigt för att kunna inse och bedöma, huru ägodelningar till jordägares största framtida nytta böra verkställas. 4:o) Kameralvetenskapen, särdeles så vitt den har avseende på grund-

17 räntornas utgörande och beräknande, skattläggningar, förmedlingar och byten, hemmanens olika natur samt därmed förenade olika rättigheter och skyldigheter. 5:o) Alla om lantmäteriet och justeringsverket gällande författningar och ibland dem i synnerhet denna Vår nådiga instruktion jämte Vår nådiga stadga om skiftesverket i riket, för vilkas innehåll samt rätta förstånd och mening eleven bör kunna göra fullkomlig reda samt tillika ådagalägga, att han äger förmåga författa betänkande i en tvistig lantmäterifråga.» Dessa 1827 års fordringar i lantmäteriexamen, som för sin tid torde kunna anses såsom någorlunda tillfredsställande, kommo att i huvudsak oförändrade gälla under en mycket lång tid, nämligen ända till början av 1900-talet. Emellertid vidtogos inga anordningar för att få till stånd en mera tillfredsställande undervisning före examen med tillräckligt fylliga kurser i de angivna ämnena. Generallantmäterikontoret hade väl skyldighet att anställa examen men icke att meddela undervisning, även om sådan liksom förut kom att där meddelas. Denna undervisning meddelades av tillfälliga lärarkrafter, till stor del tjänstemän i ämbetsverket. Tiden för undervisningen, som år 1828 bestämdes till fem månader, januari—maj, ökades 1839 till åtta månader med början 1 oktober och 1865 till nio månader med början 1 september. Genom kungl. brev den 17 april 1828 föreskrevs, att i lantmäteriexamen även skulle ingå kunskap i läran om fornlämningars kännetecken. Bristerna i de anordningar, som vidtagits för att skaffa de blivande lantmätarna erforderlig fackutbildning, hade emellertid blivit alltmera kännbara, och med början omkring 1840 gjordes under några årtionden upprepade försök att få dessa brister avhjälpta. Försöken ledde dock icke till några resultat av större betydelse. Södra Sveriges lantmäteriförening gjorde sålunda 1839 en underdånig framställning, att kostnaderna för undervisning och examen i generallantmäterikontoret måtte bestridas av statsmedel i stället för av eleverna, som därav voro mycket betungade. Framställningen avslogs med den motiveringen, att det icke vore ovillkorligen föreskrivet, att undervisning i lantmäteri borde inhämtas i generallantmäterikontoret, utan att det vore var och en, som ville vinna inträde vid lantmäteristaten, obetaget att annorstädes förvärva kunskap i de ämnen, som därtill erfordrades. I en underdånig framställning av nämnda förening år 1840 begärdes, att specimina till lantmäteriexamen måtte få avläggas vid akademi eller gymnasium. Förslaget, som avstyrktes av överdirektören, vann icke beaktande. Efter framställning av överdirektören bestämdes genom kungl. kungörelse den 29 september 1848, att studentexamen skulle vara villkor för inträde som elev vid lantmäteristaten. Härmed hade vunnits en av de få förbättringarna i lantmätarnas utbildning under 1800-talet. En av överdirektören den 11 maj 1852 avgiven underdånig framställning be2 — 2099.

18 rörde även frågan om lantmäteriutbildningen. Rikets lantmätare voro ense om att gällande föreskrifter i fråga om lantmätarnas bildning icke vore tillfredsställande. Lantmätarna behövde en väsentligt förbättrad utbildning, som icke kunde erhållas vid generallantmäterikontoret. Lantmäteriexamen borde därför förläggas till universiteten. Sedan de akademiska konsistorierna och universitetskanslern avstyrkt förslaget, enär de ansågo universiteten redan för mycket besvärade med examinerande av dem, som ämnade ingå i det allmännas tjänst, fann Kungl. Maj:t den 28 maj 1856 på grund därav icke skäl meddela förordnande om lantmäterielevernas bildande och examinerande vid rikets universitet. Överdirektören anbefalldes emellertid att efter samråd med chefen för skogsinstitutet avgiva yttrande och förslag, om och på vad sätt lantmäterielevernas undervisning och examinerande skulle kunna ställas i samband med skogsinstitutets undervisningsverk. Vid överdirektörens överläggningar med chefen för skogsinstitutet ställde den senare sig genomgående avvisande till förslaget och ansåg det ifrågaställda sambandet mellan lantmäteri- och skogselevernas undervisning vara omöjligt att verkställa och, ifall det verkställdes, ej medföra åsyftad nytta för lantmäterieleverna men skada för skogsinstitutet. Överdirektören däremot ansåg ett sammanförande vara både möjligt och ändamålsenligt. Skogsstyrelsen framhöll i yttrande den 23 februari 1861, att gemensam undervisning för lantmäteri- och skogselever ej skulle medföra några fördelar men väl olägenheter, varför den avstyrktes. Sedan överdirektören utförligt bemött även detta yttrande, förklarade emellertid Kungl. Maj:t den 27 september 1861, att frågan om sammanförande av lantmäterielevernas undervisning med den vid skogsinstitutet skulle förfalla. I underdånig framställning den 6 september 1856 hemställde överdirektören, att till kostnaderna för lantmäteriundervisningen, vilka dittills bestritts av eleverna själva, måtte beviljas ett bidrag på 1 000 riksdaler banko. Detta bidrag beviljades och utgick sedan årligen. 1859 höjdes anslaget till 2 300 riksdaler och 1863 till 3 000 riksdaler. Genom lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864, som kom att bliva gällande under en lång följd av år eller ända in på 1900-talet, gjordes inga nämnvärda förändringar i avseende på lantmäteriutbildningen. Under det att förut endast studentexamen berättigat till inträde som elev vid lantmäteristaten, föreskrevs emellertid nu avlagd godkänd avgångsexamen vid något av rikets högre elementarläroverk, krigsskola vid Karlberg, skogseller teknologiskt institut eller någon av de i riket inrättade tekniska elementarskolor. Ett ytterligare förslag till förändring av lantmäteriundervisningen framkom i början av 1870-talet. År 1872 tillsattes nämligen en kommitté med uppdrag att utreda frågan om förening av krigshögskolan, skogsinstitutet, farmaceutiska institutet och undervisningen för lantmätare med teknologiska institutet och bildandet av en teknisk högskola. Kommitterade kommo till

19 det resultatet, att sammanförande av all teknisk undervisning vore ändamålsenligt, och föreslogo, att ifrågavarande läroanstalter förenades till en teknisk högskola. Förslaget avstyrktes i avseende på krigshögskolan, farmaceutiska institutet och skogsinstitutet av vederbörande myndigheter, men tillstyrktes av lantmäteristyrelsen. Vid det tillstyrkande av förslaget, som avgavs av teknologiska institutets styrelse, fogades en reservation, vari gjordes gällande, att det vore olämpligt att förlägga skogs- och lantmäteriundervisningen till högskolan, därest icke dit förlades även en fackskola för lantbruk, varvid skogs-, lantmäteri- och lantbruksundervisningen skulle bilda en huvudavdelning, förlagd till särskild byggnad. Förslaget ledde icke till någon ändring i avseende på lantmäteriundervisningen. Å r 1894 gjorde lantmäteristyrelsen efter hemställan av 1893 års allmänna lantmätaremöte en framställning till Kungl. Maj:t om förbättring i utbildningen. För antagning som elev borde fordras minst studentexamen på reallinjen och före undervisningen i generallantmäterikontoret borde genomgås viss kurs vid lantbruksinstitut. Förslaget ledde icke till något resultat. Under första årtiondet av 1900-talet lyckades det äntligen att få till stånd vissa förbättringar av lantmäteriundervisningen. Början gjordes år 1902, då Kungl. Maj:t som villkor för inträde som elev vid lantmäteristaten föreskrev studentexamen antingen på reallinjen eller med fyllnadsprövning på denna linje i matematik och fysik. Härigenom vanns tillräcklig allmänbildning för alla de blivande lantmätarna och för de fortsatta studierna fördelen av enhetliga förkunskaper. Bristerna i lantmätarnas utbildning hade emellertid blivit alltmera uppenbara och gjorde sig framför allt gällande i avseende på modern mätningsteknik. För att upphjälpa redan utexaminerade lantmätares utbildning i detta hänseende lyckades lantmäteristyrelsen utverka anslag till särskilda kurser i detta ämne, så kallade triangelmätningskurser. Av sådana höllos tre med kortare varaktighet under åren 1904—1905 samt fyra längre (7 å 8 månader) under åren 1906—1907, 1907—1908, 1909—1910 och 1910—1911. I de kortare kurserna deltogo sammanlagt 30 och i de längre sammanlagt 60 redan examinerade lantmätare. Rörande den ordinarie lantmäteriundervisningen ingick lantmäteristyrelsen år 1904 med en framställning till Kungl. Maj:t, däri föreslogs, att den teoretiska utbildningen skulle fördelas på två kurser, en kulturteknisk kurs vid något av rikets lantbruksinstitut, förslagsvis Ultuna, och en kurs vid generallantmäterikontoret. I en underdånig framställning år 1906 ansåg lantmäteristyrelsen, att undervisningen vid generallantmäterikontoret borde bestå i en ettårig kurs för lantmäteriexamen och en fortsättningskurs i högre geodesi på 6 å 7 månader. De båda framställningarna föranledde emellertid icke något direkt resultat. F r å n och med läsåret 1908—1909 höjdes dock anslaget för den ordinarie lantmäteriundervisningen från 3 000 kronor till 8 000 kronor.

20 År 1908 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga för att bland annat utarbeta förslag till lantmäteriundervisningens ordnande, och sådant förslag avgavs år 1909. Förslaget innebar, att den tidigare tanken att förlägga en en del av undervisningen till Ultuna lantbruksinstitut icke borde fullföljas, utan att hela undervisningen skulle ordnas som en fristående läroanstalt i Stockholm, benämnd lantmäteriinstitutet. Undervisningen borde uppdelas på två kurser, en tvåårig geodetiskt-rättslig och en ettårig kulturteknisk, av vilka den förra skulle vara obligatorisk för alla lantmätare och avslutas med lantmäteriexamen, samt den senare obligatorisk endast som kompetensvillkor för att på egen hand verkställa jorddelningsförrättningar. Förslaget tillstyrktes i allt väsentligt av lantmäteristyrelsen, som emellertid ansåg, att undervisningen tillsvidare kunde ordnas mera provisoriskt under styrelsens ledning och icke som ett fristående institut. I enlighet härmed avläts till 1910 års riksdag en proposition, som också av riksdagen bifölls, och med läsåret 1910 — 1911 kunde lantmäteriundervisningen börja ef ter det nya programmet. Redan för första läsåret kunde undervisningen bedrivas på tre årskurser, nämligen första årskursen av geodetiskt-rättsliga kursen, den förut omnämnda triangelmätningskursen samt en frivillig kulturteknisk kurs för redan examinerade lantmätare. I denna sistnämnda kurs samt i de därpå årligen anordnade kurserna av samma slag deltogo frivilligt äldre lantmätare till ett antal av omkring 100. Den anordning av lantmäteriundervisningen, som infördes genom 1910 års beslut, var endast en provisorisk lösning och har sedermera bibehållits i huvudsak oförändrad och erforderligt anslag har årligen beviljats på extra stat. Den 19 december 1910 avgåvo lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen på anmodan av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet gemensamt yttrande rörande förening av skogs- och lantmäteriundervisningen. Yttrandet utmynnade i det uttalandet, att några fördelar ej skulle vinnas genom en sådan förening. År 1911 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga för att utreda frågan om anordnande av lantbrukshögskoleundervisning, därvid denna undervisnings anordnande i samband med andra högskolor borde upptagas till prövning. De sakkunnigas år 1913 avgivna förslag gick ut på anordnandet av en agronomisk fakultet vid Uppsala universitet och lantmäteriundervisningens förläggande till densamma. Förslaget, som i avseende på lantmäteriundervisningen avstyrktes av lantmäteristyrelsen, ledde icke till något resultat. År 1911 avgav lantmäteristyrelsen ett förslag till definitivt ordnande av lantmäteriundervisningen. Styrelsen ansåg därvid, att undervisningen borde ordnas såsom ett till Stockholm förlagt lantmäteriinstitut i huvudsaklig överensstämmelse med 1909 års förslag. År 1913 ingick lantmäteristyrelsen med ett nytt förslag till undervisningens slutliga ordnande, vilket motiverades med att den pågående undervisningens provisoriska karaktär visat sig medföra avsevärda olägenheter. Det nya förslaget anslöt sig i sina

21 huvuddrag till 1911 års förslag. Liksom förut ansåg styrelsen, att tanken på en gemensam högskola med tre fakulteter för lantbruksundervisning, skogsundervisning och lantmäteriundervisning ej borde uppgivas. Då beslut nyligen fattats om skogshögskolans inrättande, hade därvid framhållits, att denna högskola anordnats så, att den senare skulle, om så befunnes lämpligt, kunna inordnas i en större högskola. Samma hänsyn borde nu tagas vid lantmäteriundervisningens ordnande. Den föreslagna läroanstalten borde emellertid avse utbildning ej endast av till lantmäteristaten hörande tjänstemän utan även av alla andra, som inom landet sysselsattes med mätnings- och kartläggningsarbeten, och därför benämnas högskolan för lantmäteri och geodesi. Varken 1911 eller 1913 års förslag av lantmäteristyrelsen ledde till något resultat. Den 24 december 1920 gjorde sex bland lärarna i huvudämnen vid lantmäteriundervisningen en framställning till Kungl. Maj:t. De påvisade däri, att det långvariga provisoriet i fråga om lantmäteriundervisningen varit icke blott i hög grad orättvist och ogynnsamt för lärarna utan även oförmånligt för undervisningen samt att ett fortsatt provisorium kunde komma att medföra de betänkligaste följder för utbildningens kvalitet. Slutligen hemställde de om omedelbar utredning rörande ett varaktigt och slutgiltigt ordnande av lantmäteriundervisningen. Över framställningen avgav lantmäteristyrelsen den 28 september 1922 infordrat yttrande, samt framhöll däri det trängande behovet av undervisningens ordnande och framlade förslag till frågans lösning i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som styrelsen framställt år 1913 och vilket innebar, att undervisningen skulle ordnas som en fristående högskola för lantmäteri och geodesi. I infordrat yttrande anförde 1902 års löneregleringskommitté den 17 oktober 1922, att den med hänsyn dels till pågående löneregleringsarbete rörande professorer och andra lärare vid universitet och högskolor, dels till den finansiella situationen måste avstyrka framläggande av förslag i ämnet till 1923 års riksdag. Den 8 januari 1923 remitterades ärendet till styrelsen för tekniska högskolan. Vid ärendets behandling inom denna högskola förekom följande. Fackavdelningens för väg- och vattenbyggnad professorer ansågo en förläggning av lantmäteriundervisningen till högskolan både möjlig och önskvärd och uttalade sig för, att en allsidig utredning borde verkställas, huru detta skulle kunna ske helt eller delvis. Kollegienämndens majoritet ansåg på anförda skäl, att lantmäteriundervisningen icke borde förläggas till tekniska högskolan. Lärarekollegiet beslöt den 18 mars 1925 överlämna dessa båda yttranden från nämnda professorer och kollegienämnden till styrelsen och utan att taga ställning till de däri gjorda motiveringarna förorda, att frågan om lämpligheten av att lantmätarnas utbildning förlades till tekniska högskolan underkastades en allsidig utredning. Högskolans styrelse yttrade den 16 april 1925, att styrelsen icke funne tillräckliga skäl vara anförda för ifrågavarande undervisnings förläggande

till högskolan, men ansåg dock, med hänsyn till betydelsen av vad som från olika håll anförts vid ärendets behandling, lämpligast, att frågan om ordnandet av förevarande undervisning gjordes till föremål för ny utredning. Härefter torde någon vidare behandling av ärendet icke hava förekommit.

23 II.

Lantmäteriundervisningens nuvarande organisation. Den genom 1910 års ovannämnda beslut tillkomna lantmäteriundervisningen fortgick under en följd av år efter av Kungl. Maj:t och lantmäteri^ styrelsen årligen meddelade föreskrifter. Behovet av mera allmänt gällande föreskrifter gjorde sig emellertid gällande och slutligen utfärdade Kungl. Maj:t den 20 juli 1923 efter förslag a v lantmäteristyrelsen stadgar för lantmäteriundervisningen, vilka fortfarande gälla. Enligt dessa stadgar har lantmäteriundervisningen till ändamål att utbilda l a n t m ä t a r e för anställning inom skilda grenar av rikets lantmäteriväsen samt att genom vetenskapliga arbeten och praktiska rön bidraga till lantmäteriets utveckling. De personalgrupper, som därvid i huvudsak avses, äro främst lantmäteristatens personal, vidare statskartograferna vid rikets allmänna kartverks avdelning för ekonomiska arbeten och stomkartearbeten, för vilka avlagd lantmäteriexamen utgör kompetensvillkor, samt slutligen m ä t n i n g s m ä n i städer och samhällen, vilka k u n n a v i n n a behörighet bland a n n a t genom avläggande av lantmäteriexamen. Lantmäteriundervisningen står under inseende av lantmäteristyrelsen. Den närmare ledningen av undervisningen handhaves a v l ä r a r r å d och föreståndare. Undervisningen är fördelad på t v å kurser, en t v å å r i g k u r s för lantmäteriexamen och en ettårig k u r s för kulturteknisk examen. Förutom undervisningen vid dessa kurser kan, i den mån möjligheter och förutsättningar därtill föreligga, ytterligare utbildning meddelas genom handledning i vetenskapliga eller praktiska arbeten. Vid kursen för lantmäteriexamen meddelas undervisning i matematik, geodesi, praktiskt lantmäteri, rättslära, fysisk geografi, läran om fornlämningar och naturskydd, tolkning av äldre handskrifter samt bokhålleri. Vid kursen för kulturteknisk examen meddelas undervisning i jordbrukslära, med jordbruksekonomi och jordvärderingslära (gradering och taxation), skogslära, kulturteknik samt stadsplanelära. Undervisningen meddelas i enlighet med en a v styrelsen på förslag a v l ä r a r r å d e t för varje läsår fastställd läsordning genom föreläsningar, övningar, som dels utföras å lärorummet eller i dess närhet, dels äro fältövningar, samt exkursioner och besök å jordoch skogsegendomar, vid utförda eller under utförande v a r a n d e förrättningar och företag samt å offentliga institutioner och samlingar. Kurserna

börja årligen den 1 september och sluta med maj månads utgång, vartill komma tre månaders fältövningar under en sommar. Inträde vid lantmäteriundervisningen står i huvudsak öppet endast för dem, som förut blivit antagna som elever vid lantmäteristaten. Enligt gällande lantmäteriinstruktion skall den, som önskar vinna i n t r ä d e såsom elev vid lantmäteristaten, därom göra ansökning hos lantmäteristyrelsen. Sådan ansökning skall v a r a åtföljd av behöriga bevis om ålder, som icke må överstiga 25 år, och gott uppförande, om sökandens hälsotillstånd, om avlagd studentexamen å realgymnasiet med minst betyget godkänd i matematik, fysik, kemi och biologi eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning med enahanda vitsord samt om åtagande av distriktslantmätare eller extra lantmätare med självständig verksamhet att meddela" sökanden praktisk undervisning. Inkomna ansökningar skola a v lantmäteristyrelsen tagas till prövning omedelbart efter den 20 juni. Bland sökande äger lantmäteristyrelsen årligen antaga det antal, som Kungl. Maj:t på framställning av styrelsen bestämt. Vid avgörande av sökandes företräde till antagning såsom elev skall avseende fästas på a v honom företedda vitsord om kunskaper, särskilt i modersmålet, matematik, fysik, kemi och biologi, samt i övrigt på omständigheter, som må anses ådagalägga lämplighet för utövning av lantmäteriverksamhet. D ä r ej synnerliga skäl föranleda annat, må ingen antagas till elev senare än a n d r a året efter det, varunder sökanden avlagt studentexamen. Lantmäterielev äger lantmäteristyrelsen anställa hos distriktslantmätare eller extra l a n t m ä t a r e med självständig verksamhet och bör härvid särskild hänsyn t a g a s till lantmätarens förmåga att meddela eleven undervisning i lantmäteriets praktiska utövning. Lantmätare, hos vilken elev blivit anställd, må sysselsätta honom med förefallande göromål, dock icke i något fall u t a n a t t principalen själv eller någon hans tjänstemedhjälpare å gör omålen övar tillsyn. Efter minst ett års väl vitsordad tjänstgöring må lantmäteristyrelsen bevilja elev i n t r ä d e vid kurs för avläggande av lantmäteriexamen. Enligt stadgarna för lantmäteriundervisningen skall den, som önskar vinna inträde såsom ordinarie elev vid kurs för lantmäteriexamen, personligen anmäla sig hos föreståndaren den 20 augusti det år, då i n t r ä d e sökes. Härvid skall sökanden ingiva behöriga bevis dels om ålder, som ej må överstiga 26 år, dels om sitt hälsotillstånd i enlighet med vad som gäller för inträde såsom elev vid lantmäteristaten, dels ock om praktisk verksamhet under minst ett år samt om flit och uppförande därunder, vilket sistnämnda bevis skall v a r a utfärdat antingen av lantmätare, hos vilken sökanden, på sätt i lantmäteriinstruktionen sägs, blivit såsom elev anställd, eller av mätningsman i stad. Sökande, som ej tjänstgjort såsom elev vid lantmäteristaten, skall dessutom ingiva bevis om avlagd studentexamen å realgymnasiet vid något av rikets högre allmänna läroverk med minst betyget godkänd i modersmålet, matematik, fysik, kemi och biologi

25 eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning med enahanda vitsord. Med sökande, som sålunda anmält sig till inträde, anställes prövning i enlighet med de föreskrifter, lantmäteristyrelsen äger i ämnet meddela. Denna prövning skall v a r a avslutad före utgången av augusti månad. Av dem, som godkännas vid prövningen, äger lantmäteristyrelsen till elever antaga det antal, Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen bestämt. N ä r m a r e föreskrifter rörande förenämnda prövning utfärdades av lantmäteristyrelsen den 17 augusti 1923. Enligt dessa skall inträdessökande a v l ä m n a en skriftlig redogörelse rörande av honom utövad verksamhet eller förvärvade insikter a v beskaffenhet att v a r a till gagn för en lantmätares utbildning. Prövningen verkställes av lärarna i rättslära och praktiskt lantmäteri. Dessa lärare hava att var för sig avgiva yttranden rörande verkställd prövning, och bör yttrande så avfattas, att därav framgår, vilka som anses uppfylla skäliga fordringar för vinnande av inträde vid kursen, samt den ordning, vari de må anses böra beredas inträde. E n l i g t lantmäteriinstruktionen må elev, som i behörig ordning avlagt lantmäteriexamen, därest någon anmärkning av svårare beskaffenhet mot hans uppförande icke förekommer och han icke uppnått en ålder av trettio år, a v lantmäteristyrelsen konstitueras att vara extra lantmätare. E x t r a lantmätare, som med flit och skicklighet tjänstgjort såsom sådan under två å r och därunder företrädesvis varit sysselsatt med praktisk lantmäteriverksamhet, må lantmäteristyrelsen bevilja inträde vid kurs för avläggande av kulturteknisk examen. Inträde å nämnda kurs må, där ej särskilda skäl föranleda annat, icke beviljas någon senare än fyra år efter avlagd lantmäteriexamen. Med å r avses här läsår. Den, som önskar vinna inträde såsom ordinarie elev vid kurs för kulturteknisk examen, skall skriftligen göra anmälan härom hos lantmäteristyrelsen före den 20 augusti det år, då inträde sökes. Undervisningen är avgiftsfri. Dock har elev att dels, i den mån därtill anslagna medel ej äro tillräckliga, bestrida rese- och andra omkostnader under fältövningar och exkursioner, dels ock gottgöra utgifter för förbrukningsmateriel vid övningar och laborationer. Undervisningen meddelas av lärare och assistenter. Samtliga lärare ävensom assistenter och annan personal förordnas av lantmäteristyrelsen för ett läsår i sänder. Till amanuenser att biträda vid undervisningen och vid vården av dess instrument och samlingar kan lärarrådet förordna därtill lämpliga elever. Till föreståndare för lantmäteriundervisningen förordnar lantmäteristyrelsen en av l ä r a r n a för ett läsår i sänder. L ä r a r r å d e t utgöres av l ä r a r n a i matematik, geodesi, praktiskt lantmäteri, rättslära, jordbrukslära m. m., skogslära och kulturteknik. Antalet studerande vid lantmäteriundervisningen har sedan 1910 varit följande (se tab. s. 26): Det ringa antal studerande under åren 1915—1920 berodde på vid denna

26 Antalet studerande vid kurs för lantmäterivid kurs för examen kulturteknisk andra årsförsta årsexamen kursen kursen

Läs

Summa

1910-11

1911—12

1912-13

1913—14

1914—15

1915—16

1916—17

1917—18

1918—19

1919—20

1920-21

1921—22

1922—23

1923-24

1924—25

1925—26

1926—27

1927—28

1928—29

42 Summa

708 Medeltal

11-7

11-

13-

37-3

tid inom lantmäteriet rådande dåliga anställnings- och befordringsförhållanden, som föranledde, att rekryteringen blev högst otillräcklig. Dessa förhållanden förändrades först genom 1920 års beslut om lantmäterikårens omorganisation. Enligt bestämmelse i stadgarna för lantmäteriundervisningen har lantmäteristyrelsen att fastställa läroplaner för undervisningens särskilda kurser. Den 27 augusti 1923 fastställde lantmäteristyrelsen sådana läroplaner i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förut tillämpats och med följande omfattning för de olika ämnena. Kursen för lantmäteriexamen.

Matematik. F ö r s t a årets kurs. Determinantteori. Grunderna av den elementära determinantteorien med dess tillämpning å lineära ekvationssystem (10 timmar).

27 Trigonometri. P l a n trigonometri: Repetition och utvidgning av skolkursen (7 timmar). Sfärisk trigonometri: Rätvinkliga och snedvinkliga sfäriska trianglar, Legendre's teorem, Eulers vinklar (7 timmar). Analytisk geometri i 2 och 3 dimensioner. Koordinatsystem, sträckor, r ä t a linjer och plan. Transformation av koordinatsystem. Andra-gradkurvornas viktigaste egenskaper. (16 timmar.) Elementär algebra och ekvationsteori. Potenser och rötter. Aritmetiska och geometriska serier. Newtons binomialteorem. Gränsbegreppet. (8 timmar.) Komplexa kvantiteter (3 timmar). Hela rationella funktioner och bestämning av deras reella, nollställen. Lagrange's och Newtons interpolationsformler. (12 timmar.) Elementär funktionslära och differentialkalkyl. Funktioner av en variabel och deras grafiska framställning samt derivator och differentialer. Derivationslagar. Tillämpning å elementära funktioner. (14 timmar.) Taylors teorem. Maxima och minima samt inflexion. Obestämda funktionsformer. (8 timmar.) Talserier, dignitetsserier och funktioners utveckling i dignitetsserier (20 timmar). Funktioner a v flera variabler. Derivator och differentialer. Implicita funktioner. Taylors teorem för funktioner av flera variabler. Maxima och minima. (18 timmar.) Räkning med närmevärden. Fels fortplantning. Numerisk beräkning a v seriesummor. (12 timmar.) Integralkalkyl. Obestämda integraler. Integrationslagar. Begreppet bestämd integral. (12 timmar.) Beräkning a v plana ytor, båglängder, rotationsvolymer och rotationsytor, plana tröghetsmoment samt tyngdpunkter. Guldins teorem, Simpsons formel. (18 timmar.) Dubbelintegraler (2 timmar). Begreppet differentialekvation (3 timmar). Repetitioner och övningar (90 timmar). Andra årets kurs. Differentialgeometri. K u r v o r och ytor i rymden. Avbildning med coter a d projektion. (6 timmar.) Kurvors tangent, normaler, krökning — särskilt de plana kurvornas — och torsion (15 timmar). Ytors tangentplan. Krökning hos kurvor på yta. Krökningslinjer. Geodetiska linjer (variationskalkyl) (15 timmar). Ytors vinkelriktiga resp. ytriktiga avbildning (4 timmar).

Geodesi. Första årets kurs. Inledning. Geodesiens omfattning, indelning och historia. Grunderna för mått. (15 timmar.) Instrumentlära. Räknemaskiner, räknestickor, abacker, tabellverk och användning av sådana (interpolation). — Optiska hjälpinstrument: Ljusets natur och egenskaper, speglar och prismor, linser, kikare, mikroskop. — Övriga hjälpinstrument: Vattenpass, centreringshjälpmedel, skalor och avläsningsanordningar för sådana, skruvar, termometrar. — Längdmätningsinstrument: Längdmätningsoperationerna och deras redskap, mät-

stänger, mätband och mätsträngar. — Avståndmätningsinstrument: Takymetrar och telemetrar. — Vinkelmätningsinstrument: Teodoliter, vertikalcirklar och spegelinstrument (sextanter). — Höjdmätningsinstrument. Avvägningsinstrument, instrument för trigonometrisk höjdmätning, kvicksilverbarometrar, aneroider och koktermometrar. — Kartografiska instrument: Instrument för kartering, för kartmätning (poletter och planimetrar samt även andra grafiska integreringsinstrument) samt för kopiering och transportering. — Stakningsinstrument. (220 timmar.) Mätningslära. Inledning. — Koordinatberäkning i planet. — Planmätning: stommätning genom triangel-, polygon- och linjemätning (dock utjämning endast efter närmemetoder), detaljmätning, numerisk och grafisk. — Höjdmätning: Stomhöjdmätning, profil- och ythöjdmätning. — Fotogrammetri. — Kartering och kartbeteckningar. — Stakning av räta linjer, vinklar och kurvor. — Arealuträkning, numerisk och grafisk. — Astronomisk ort- och meridianbestämning: koordinater på himmelssfären, astronomisk tid, koordinatreduktioner, efemerider, metoder för bestämmande av geografisk latitud och longitud, meridian- och tidsbestämning. (180 timmar.) Andra årets kurs. Utjämningsräkning efter minsta kvadratmetoden. Inledning. — Några satser ur sannolikhetskalkylen. — Felteori: Matningsfelen, medelfel, mätningars vikt, Gauss fellag, felfunktionens integral och dess användning, genomsnittsfel och sannolikt fel samt deras förhållande till medelfelet, medelfel i olika slags mätningar, felgränser, medelfelets medelfel, utjämningsprincipen. — Medeltalsräkning: Medeltal, medeltalets medelfel och vikt, grundmedelfelets beräkning; medelfel i en funktion av medeltal, tillämpningar. — Elementutjämning: Uppställning och derivering av förbättringsekvationer, normalekvationer och deras lösning, grundmedelfelets beräkning, elementens medelfel, medelfel i en funktion av elementen. — Tilllämpningar av elementutjämning: översikt av tillvägagångssättet, stationsutjämning vid likformig vinkelmätning (Schreibers metod) och vid riktningsmätning (Bessels metod), koordinatutjämning vid yttre och inre riktningar, även vid dubbel- och multipelpunkter, utjämning av felvisande figur, utjämning av ekvidistanta mätningar, rektifiering av i terrängen markerad linje m. m. — Korrelatutjämning: Inledning, villkorsekvationer och deras derivering, korrelat- och normalekvationer, samband mellan element- och korrelatutjämning, grundmedelfel, medelfel i en funktion av de utjämnade mätningarna. — Tillämpningar av korrelatutjämning: översikt av tillvägagångssättet, utjämning av avvägningsnät, triangelnät och polygonnät. — Kombinerad utjämning: Bessels metod med tillämpningar. (240 timmar.) Jordbuktighetens inverkan på mätningar och beräkningar. Historik över kännedomen om jordens form och storlek. — Jordellipsoidens konstanter och olika numeriska värden å desamma. — Tyngdkraftens förhållande på

29 olika latituder och olika höjder över havet, ortometrisk korrektion vid avvägning. — Krökningsradier. — Reduktion till havsytan av längdmätning. — Medelpunktsavstånd och geocentrisk latitud. Linjer på jordytan, meridianbågars längder. — Koordinater, rätvinkliga, polära och geografiska på jordsfären, koordinattransformationer. — översikt av kartprojektioner. — Mätningsförordningens kartprojektion, riktnings- och längdkorrektioner till projektionsplanet, koordinatberäkning när geografiska koordinater äro givna. Övergång från ett projektionsplan till ett annat. (45 timmar.) Praktiskt Första årets kurs. 1. Kartritning och textning

lantmäteri. (20 timmar).

Fältövningar. 2. Planmätning enligt numeriska metoder. Planläggning av ett mätningsföretag såsom finmätning och fullständigt utförande av detsamma, omfattande rekognoscering för anordnande av triangel- och polygonmätning, byggande av erforderliga signaler och instrumentuppställningar, markeringsarbeten, vinkelmätning i triangelnät av olika ordningar, basmätning, längd- och vinkelmätning i polygonnät samt detaljmätning (7 veckor, d ä r a v 4 veckor under första årets kurs). Andra årets kurs. 3. Planmätning enligt grafiska metoder. Planläggning av ett mätningsföretag såsom vanlig m ä t n i n g och fullständigt utförande av detsamma, omfattande rekognoscering för linjenätets anordnande, stakning och längdmätning av stom- och mätningslinjenät, detaljmätning av inägor o. d., avfattning av skogsmark, m a r k e r i n g av stöd- och gränspunkter samt inmätning och säkerställande av ägogränser (4 veckor). 4. Gradering av det enligt grafiska metoder a v m ä t t a området (1 vecka). 5. Höjdmätning. A v v ä g n i n g a v höjdfixpunkter, utförd både som vanlig mätning och som finmätning, ythöjdmätning samt trigonometrisk höjdm ä t n i n g (1 vecka). Föreläsningar och övningar. 6. Beräkningsarbeten. Fullständig beräkning av det material, som åstadkommits genom u n d e r avdelningarna 2 och 5 upptagna fältarbeten. Dessa beräkningar omfatta beräkningsplaner, stationsutjämningar, centreringar, nätutjämning, koordinatutjamning av enstaka punkter och punktgrupper, kedjeinpassning, koordinatberäkning av polygonpunkter och av punkter i mätningslinjenät, koordinattransformationer, beräkning av basmätning, utjämning a v finavvägning samt beräkning av trigonometrisk höjdmätning (230 t i m m a r ) . 7. Karteringsarbeten. U p p r ä t t a n d e av nät- och detaljkartor, hörande till arbetena under avdelningarna 2 och 3 samt omfattande kartor över

30 triangel-, polygon- och mätningslinjenät, fullständiga detaljkartor över finmätt område samt nät- och detaljkartor över grafiskt mätt område. U p p r ä t t a n d e av längd- och tvärprofiler samt k a r t a över ythöjdmätning. Punktskisser. Pantografering. (45 timmar.) 8. Arealuträkning. Arealuträkning enligt numeriska och grafiska metoder (30 timmar). 9. Upprättande av handlingar m. m. Ägouppskattning och ägodelning. Upprättande av vid laga skifte och a n d r a jorddelningsförrättningar samt andra lantmäteriförrättningar förekommande handlingar med u n d a n t a g av protokoll. (60 timmar.) 10. Gällande mätningsförordning med därtill hörande verkställighetsföreskrifter (30 timmar). 11. Studier av utförda lantmäteriförrättningar aw olika art (35 t i m m a r ) . 12. Studier av utförda uppmätningar enligt numerisk metod av städer och liknande samhällen jämte kostnadsberäkningar av dylika arbeten (10 timmar). Rättslär a. Första årets kurs. Encyclopedisk översikt av rättssystemet (3 timmar). Grunddragen av civil- och processrätt (80 timmar). Kameral- och ekonomilagfar enhet (17 timmar). Författnings- och förvaltningsrätt (10 timmar). Andra årets kurs. Svenska jordäganderättens utveckling och lantmäteriets historia (5 timmar). Jorddelningslagstiftningen med historik (65 timmar). Expropriationslagstiftningen och lagen om fastighetsbildning i stad jämte därmed sammanhängande författningar (20 timmar). Lagstiftningen om v ä g a r s anläggning och underhåll. Stängselförordningen. Grunddragen av vattenrätten, särskilt den defensiva, samt grunddragen av skogslagstiftningen, gruvlagstiftningen, den s. k. norrlandslagstiftningen samt författningarna angående egnahemsväsendet m. fl. författningar. Lantmäteriinstruktionen jämte övriga rikets lantmätare och deras verksamhet särskilt rörande författningar. (40 timmar.) Övningar. Redogörelser för rättsfall. Ledande av förhandlingar och uppsättande av protokoll med bilagor till olika slag av lantmäteriförrättningar. Expeditionsgöromål. (45 timmar.) Fysisk geografi. Föreläsningar i samband med museibesök, demonstration av kartor samt exkursioner, behandlande de olika terrängformerna hos berggrunden och de lösa jordlagren samt deras betydelse för svensk topografi (10 timmar). Läran

om

for ni amning ar och naturskydd. Föreläsningar i samband med besök å offentliga samlingar, omfattande forntidens historia och allmänna drag, de fasta fornlämningarna och den

31 antikvariska topografien, antikvarisk-topografisk litteratur med tillhörande kartverk samt dessa ämnen berörande lagstiftning (15 timmar). Tolkning av äldre handskrifter. Inlärande av den tyska stilens bokstavstyper. Övningar i läsning av äldre stilar huvudsakligen från 1600- och 1700-talen med användning av fotografiska reproduktioner av handlingar, hämtade företrädesvis från lantmäteriväsendets område, övningar i läsning av äldre originalhandskrifter. Genomgång i anslutning till de praktiska övningarna av bokstavstypernas historiska utveckling. (20 timmar.) Bokhålleri. Föreläsningar och övningar (20 timmar). Kursen för kulturteknisk examen. Jordbrukslära med jordbruksekonomi och jordvärderingslära (gradering och taxation). A. Jordbrukslära med jordbruksekonomi. Agronomi. De lösa jordlagrens uppkomst och indelning i olika jordartsgrupper jämte tillämpliga delar av geologien. J o r d a r t e r n a s egenskaper och förbättring genom jordförbättringsmedel. (50 timmar.) Betydelsen av jordens torrläggning jämte översikt av de olika sätten for torrläggningens utförande. Uppodling a v obruten mark jämte villkoren för ett sådant arbetes utförande. Redogörelse över jordens bearbetning j ä m t e därför erforderliga maskiner och redskap. (45 timmar.) Gödsellära. Den n a t u r l i g a spillningens värde, r ä t t a tillvaratagande, behandling och användning. Olika slag av inströmedel och deras värden. Konstgödsel, dess egenskap och användning för olika jordar och växter. Grunderna för jordens gödsling. (25 timmar.) Växtodlingslära. Allmän växtodlingslära, omfattande växternas byggnad, liv och verksamhet samt näringsupptagande och mognad. Speciell växtodlingslära, utsäde, sådd, ogräs, skadan a v dessa och sättet för deras bekämpande. K u l t u r v ä x t e r n a s vård och behandling under utvecklingstiden. De olika kulturväxternas odling, skörd och avkastning. Vallars anläggning och skörd av ängs- och betesmarker. (55 timmar.) Jordbruksekonomi. Produktionsmedlen, ekonomiens anordnande. Ekonomiens ledning. Beräkning av jordbrukets driftskostnader. (35 timmar.) Lantmannabyggnaders anordnande (5 timmar). Besök å egendomar samt å offentliga institutioner och samlingar (6 dagar). B. Jordvärderingslära. Fysik. Kort översikt a v de fysikaliska lagar, som äga samband med jordarnas uppkomst, utveckling och egenskaper (5 timmar). Kemi. Översikt av allmänna reaktionsläran och kolloidernas kemi samt absorptionsfenomenet (8 timmar). Växternas kemiska beståndsdelar, växt-

32 näringsämnen, deras olika betydelse samt form, i vilken de upptagas av växterna (5 timmar). Mineralogi. Mineral och bergarter samt deras kemiska sammansättning och egenskaper (2 timmar). Marklära. Fysikalisk och kemisk förvittring. Humusbildning och humusämnenas egenskaper. Markerna, deras mekaniska sammansättning, deras fysik och kemi samt därav följande egenskaper u r växtfysiologisk och produktiv synpunkt. (20 timmar.) Jordundersökning. Mekaniska och kemiska analyser, absorption, kapillaritet och vattenkapacitet m. m. (30 timmar). Jordvärdering. Jorden och jordräntan. Jordvärden. Boniteringssystem. Jordklassifikation med hänsyn till jordvärdering för skiftesändamål. Nettoavkastningsberäkningar. Speciell bonitering. (40 timmar.) Likvider. Olika likvider och likvidmetoder jämte övningar (25 t i m m a r ) . Exkursioner och fältövningar (10 dagar). Skogslära. Skogsuppskattning och skogsindelning. Instrumentlära. Virkeskubering och aptering. Uppskattning av ålder och tillväxt. Bonitering och värdesättning av skog. Grunder för indelning av skog samt för u p p r ä t t a n de av avverkningsberäkning och utbrytning av servitut. (45 timmar.) Skogsskötsel och skogsteknologi (35 timmar). Exkursioner och fältövningar (5 dagar). Kulturteknik. Föreläsningar. Elementär mekanik (15 timmar). Material-, hus- och brobyggnadslära (35 timmar). Vägbyggnadslära (30 t i m m a r ) . Meteorologi och hydrografi (25 timmar). Hydraulik (30 timmar). Dikning m. m. (45 timmar). Övningar. Exempel till mekaniken. Kostnadsberäkningar för enkla hus- och brobyggnader. Undersökningar för och upprättande av förslag till väganläggning och vägdelning. Exempel till hydrografi och h y d r a u lik. Upprättande av förslag till dikning och dränering. (120 timmar.) Exkursioner och fältövningar (10 dagar). Stadsplanelära. Föreläsningar, avhandlande allmänna synpunkter och regler för stadsplaners anordnande samt på området gällande bestämmelser. Utarbetande av förslag rörande visst område. (50 timmar.)

I läroplanerna angivna timmar äro avsedda för föreläsningar eller övningar inom undervisningslokalen eller i dess omedelbara närhet, under döt att veckor och dagar skola användas till fältarbeten, exkursioner och studieresor.

33 Rörande den nuvarande undervisningen må med ledning av från l ä r a r n a infordrade yttranden ytterligare meddelas följande. Vid undervisning i matematik har en i vissa stycken annan gruppering av ämnets olika delar befunnits ändamålsenlig, varvid även den sammanlagda tiden för ämnet fördelats på de olika delarna något annorlunda ä n i planen. Undervisningen ansluter sig icke till någon befintlig lärobok, men vissa svenska och tyska läroböcker rekommenderas åt eleverna. Elevernas hemarbete i ämnet beräknas till omkring 175 timmar. Undervisningen i geodesi bedrives alltjämt i huvudsaklig överensstämmelse med läroplanen. P å senare åren har det emellertid befunnits lämpligt a t t överflytta 20 a 30 timmar från instrumentläran till mätningsläran och lika många timmar från utjämningsräkning till »jordbuktigheten». Sammanlagda timantalet har under de senaste fem åren i medeltal överensstämt med det i läroplanen angivna. Någon lärobok följes icke vid undervisningen, men under föreläsningar och övningar hänvisas till lämplig litteratur, huvudsakligen tysk. Den för elevernas hemarbete beräknade tiden utgör omkring 450 timmar. Den inom ämnet praktiskt lantmäteri inrymda tiden för kartritning och textning h a r huvudsakligen ägnats åt anvisningar och övningar i kartskrift. Denna undervisning meddelas genom särskild lärare. Fältövningarna till första årets kurs taga sin början den 1 juni och bruka v a r a avslutade efter sju veckor. Mätningsobjekt är någon mindre stad eller samhälle. I allmänhet utlägges triangelnät i tre ordningar, varvid bestämmas 18—20 triangelpunkter. Nätet anslutes eller inpassas i gällande koordinatsystem. Basmätning utföres med Jäderins basmätningsapparat. Meridianbestämning verkställes. Polygonnätet brukar i regel omfatta omkring 200 varaktigt markerade polygonpunkter. Markeringen av triangelpunkterna samt byggande av instrumentuppställningar såsom tornbyggnader och signaler utföras av eleverna, varemot markeringen av polygonpunkterna till största delen utföres av hantlangare. Detaljmätningen omfattar fyra tätt bebyggda kvarter, vars sammanlagda areal bruk a r uppgå till omkring sex hektar. Under mätningarna äro eleverna uppdelade i lag, vanligen med tre elever i varje. Planmätningen enligt grafiska metoder börjar den 1 augusti och pågår månaden ut. Det h ä r v i d uppmätta områdets areal uppgår till 250—300 hektar blandade ägoslag. Stommätningen utföres i huvudsak som stomlinjemätning men kompletteras med polygonmätning. K a r t a n u p p r ä t t a s i skala 1 : 2000. Karteringsarbetena utföras i anslutning till mätningens framskridande. Höjdmätningarna bruka utföras omedelbart efter finmätningens avslutande och förläggas till samma mätningsområde som nämnda mätning. Finavvägningen b r u k a r omfatta omkring 10 km avvägningslinjer. H ä r vid utläggas 5 å 10 höjdfixpunkter i olika delar av samhället, varefter dessa och ett 50-tal polygonpunkter höjdbestämmas. Ythöjdmätningen 3 — 2099.

34 brukar omfatta omkring 10 hektar öppen m a r k med gles bebyggelse och utföres med takymeter. I samband härmed utföres vanlig a v v ä g n i n g för höjdbestämning av de vid takymetermätningen använda stationspunkterna. Trigonometrisk höjdbestämning utföres från olika stationer av någon högpunkt. Beräkningsarbetena utföras på tid, som ej brukar avvika från den i läroplanen angivna. Utom i läroplanen upptagna beräkningar utföras för triangelnätets inpassning i gällande koordinatsystem omräkning av geografiska koordinater till plana rätvinkliga samt beräkning av den verkställda meridianbestämningen. Ävenledes utföres övningsvis utjämning enligt korrelatmetoden av fristående polygonnät. Den för karteringsarbeten i läroplanen beräknade tiden brukar överskridas med omkring 10 timmar. Den för punkterna 10 och 11 i läroplanen beräknade tiden har inskränkts med inemot 40 timmar, av vilka 20 timmar använts för tentamina i praktiskt lantmäteri och 20 t i m m a r för skrivningar i rättslära. Hemarbete i ämnet förekommer endast för inlärande av mätningsförordningen med därtill hörande verkställighetsföreskrifter. För undervisningen i rältslära har använts den i läroplanen beräknade sammanlagda tiden, men vissa jämkningar hava skett i avseende på denna tids fördelning på olika delar av ämnet. Vid undervisningen användes i stor utsträckning befintlig litteratur samt därjämte vissa mindre av läraren i ämnet utarbetade kompendier. I fråga om hemarbete för eleverna uppgives, att varje föreläsningstimme kräver 3 å 4 timmars hemarbete. F ö r undervisningen i tolkning av äldre handskrifter h a r använts n å g r a timmar mera än läroplanen angiver. Vid undervisningen i jordbrukslära med jordbruksekonomi torde någon nämnvärd avvikelse från läroplanen icke förekomma. Undervisningen ansluter sig till inom ämnets område tillgänglig litteratur. Elevernas hemarbete för detta ämne torde icke vara särskilt krävande. I sammanhang med detta ämne må emellertid nämnas, att särskild undervisning genom speciallärare meddelas dels i torvmarkers odling och torvteknik, dels i torvgeologi. Föreläsningstiden har för förra ämnet varit 12 timmar och för det senare 8 timmar och för båda ämnena tillsammans hava anordnats exkursioner under fyra dagar. I ämnet jordvärderingslära har läroplanen följts med någon j ä m k n i n g av för ämnets olika delar beräknad tid. Ämnets n a t u r torde av eleverna kräva åtskillig tid för hemarbete. Vid undervisningen i skogslära lägges tyngdpunkten på skogsuppskattning med vad därtill närmast hör. Ej oväsentlig tid ägnas dock åt skogsskötsel, för att göra ämnet i dess helhet mera fylligt och levande. För a t t kunna tillgodogöra sig undervisningen måste eleverna ägna sig åt hemarbete genom studium av anvisad litteratur. Tiden för detta hemarbete beräknas till minst 50 timmar. Vid undervisningen i kulturteknik har den beräknade tiden för föreläs-

35 ningar, 170 timmar, varit otillräcklig och i regel torde omkring 190 timmar hava använts. Anledningen härtill har varit saknaden av kursböcr ker, varigenom det varit nödvändigt att vid föreläsningarna behandla allt väsentligt och endast förbigå enklare frågor i sådana ämnen, där lämplig litteratur finnes. Tiden för elevernas hemarbete uppskattas till minst dubbla föreläsningstiden. Undervisningen i stadsplanelära har utökats från läroplanens 50 timmar till 75 timmar, fördelade på 20 föreläsningstimmar och 55 övningstimmar. Dessutom har tillfälle beretts eleverna att åhöra de föreläsningar över ämnet avlopp, dränering och väganläggning, som under sammanlagt tre timmar hållits vid de sedan 1925 årligen anordnade kurserna i stadsplanelära för äldre lantmätare. Övningarna hava avsett utarbetande av förslagsskiss till stadsplan med tillhörande beskrivning och förslag till byggnadsbestämmelser. Som övningsuppgift har hittills utvalts ett stationsområde i Stockholms närhet, omfattande 60—80 hektar. Utöver den i det förestående skildrade ordinarie undervisningen hava sedan 1921 vissa extra kurser för redan utexaminerade lantmätare anordnats vid lantmäteriundervisningen. Dessa hava avsett dels polygonmätning och användandet av teodolit vid vanlig mätning, dels stadsplanelära. Av förra slaget hava anordnats två kurser, nämligen den 5—24 september 1921 med 24 deltagare, och den 11—30 september 1922 med 8 deltagare. Kurser i stadsplanelära hava anordnats den 9—21 mars 1925 med 20 deltagare, den 19 oktober—4 november 1925 med 20 deltagare, den 15 mars—1 april 1926 med 20 deltagare, den 21 mars—9 april 1927 med 20 deltagare, den 12—31 mars 1928 med 20 deltagare och den 1—22 mars 1929 med 21 deltagare. Därjämte deltogo under läsåret 1926—1927 10 redan utexaminerade lantmätare som extra elever i den ordinarie kursen i stadsplanelära. Undervisningen i matematik meddelas av fil. doktorn, civilingenjören Fz. R. Berwald, som anställdes vid undervisningen år 1914. Berwald uppehåller dessutom lärarebefattning vid tekniska högskolan. Arvodet utgör 4 500 kronor. I geodesi undervisar professorn, fil. doktorn T. Rubin, som varit anställd vid lantmäteriundervisningen sedan år 1907. Rubin har icke annan anställning. Arvodet utgör 7 500 kronor. Läraren i ämnet biträdes av en assistent, extra lantmätaren L. Ljunggren, vilken samtidigt tjänstgör som assistent i ämnet praktiskt lantmäteri. Arvodet till assistenten utgör för båda ämnena 3 000 kronor. Lärare i praktiskt lantmäteri är extra lantmätaren, fil. lic. L. Rosenbaum, anställd vid undervisningen sedan 1925. Arvodet utgör 5400 kronor. Rosenbaum åtnjuter dessutom arvode som extra lantmätare med 1500 kronor och tjänstgör som extra lantmätare under en mindre del av året. Vid undervisningen i ämnet biträder assistent såsom ovan nämnts. Den till

36 detta ämne hörande undervisningen i k a r t r i t n i n g och t e x t n i n g meddelas sedan 1916 av särskild lärare, statskartografen C. E. Peterson-Berger, mot ett arvode av 200 kronor. Undervisningen i rättslära meddelas av byråchefen i lantmäteristyrelsen J . Hamrin, som meddelat undervisning i detta ämne sedan å r 1903. Arvodet utgör 4 000 kronor. Som assistent i ämnet tjänstgör byrådirektören i lantmäteristyrelsen A. Sandberg med ett arvode a v 750 kronor. I fysisk geografi meddelas undervisningen sedan å r 1911 av f. d. professorn vid Stockholms högskola, friherre G. J. De Geer, med ett arvode av 250 kronor. I läran om fornlämningar och naturskydd undervisar sedan år 1911 extra antikvarien hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, fil. lic. G*. A. Hallström, som åtnjuter ett arvode av 200 kronor. I tolkning av äldre handskrifter meddelas undervisningen sedan 1911 av arkivrådet J. O. H. Brulin med ett arvode av 300 kronor. I bokhålleri undervisar sedan 1912 läraren vid handelshögskolan i Stockholm J. Nyberg med ett arvode av 300 kronor. Undervisningen i jordbrukslära med jordbruksekonomi meddelas sedan år 1912 av f. d. lantbruksskolföreståndaren, direktören J. L. Nathorst, som åtnjuter ett arvode av 4 000 kronor. Nathorst är dessutom l ä r a r e vid skogshögskolan. Speciallärare i torvmarkers odling och torvteknik är kulturingenjören vid Svenska mosskulturföreningen A. Bauman med ett arvode av 275 kronor och speciallärare i torvgeologi är botanisten och torvgeologen vid Svenska mosskulturföreningen, civilingenjören K. Lundblad med ett arvode a v 250 kronor. Undervisningen i jordvärderingslära meddelas sedan 1918 av distriktslantmätaren K. D. Myrbeck. Arvodet utgör 3 000 kronor. I skogslära undervisar sedan å r 1917 byråchefen i domänstyrelsen F . Aminoff. Arvodet utgör 1500 kronor. Som lärare i kulturteknik tjänstgör sedan å r 1910 byrådirektören vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, civilingenjören G. C. W. Slettenmark, som åtnjuter ett arvode av 4 000 kronor. L ä r a r e n biträdes av en assistent, byråingenjören i lantmäteristyrelsen E. G. Söderberg, med ett arvode av 1 200 kronor. I stadsplanelära undervisar sedan år 1925 intendenten i byggnadsstyrelsen A. G. Linden med ett arvode av 1500 kronor. Som föreståndare för lantmäteriundervisningen tjänstgör byråchefen J. Hamrin. Arvodet till föreståndaren utgör 1 000 kronor. Förste expeditionsvakten i lantmäteristyrelsen C. A. F r ö b e r g tjänstgör även som vaktmästare vid undervisningen. E r s ä t t n i n g e n utgör fri bostad om två rum och kök med värme och belysning. För eldning, städning och rengöring utgår särskild ersättning.

37 1

Arvode

Tillfällig löneförbättring

Dyrtidstillägg

Andra kostnader

Summa kostnader

Kr. öre

Kr. öre

Kr.

Kr.

Kr. öre

4 500

2 025

7 325

7 500

2 787

11087 Assistent i geodesi

2 529

Lärare i praktiskt lantmäteri

5 400

2 160

8 360

Assistent i praktiskt lantmäteri

2 529

Lärare i matematik >

» geodesi

Lärare i kartritning och textning ••• »

> rättslära

4 000

1 392

5 392

421 Assistent i rättslära

500 Lärare i fysisk geografi

» » läran om fornlämningar och naturskydd

50 Lärare i tolkning av äldre handskrifter

»

» bokhålleri

»

» jordbrukslära

4 000

» » torvmarkers odling och torvteknik Lärare i torvgeologi »

406 428

6 480

» jordvärderingslära

2 832

»

» skogslära

2 025

»

» kulturteknik

4 000

5 512

Assistent i kulturteknik

1620 Lärare i stadsplanelära

2 032

Föreståndare

1 345

Extra stadsplanekurs

1600 Resekostnader

2111 Traktamentsersättning

2 256

4 368 12

Oförutsedda utgifter

250! -

Expenser: 402

Skrivmaterialier och papper

519 Telegram, telefon och annons Möbler

4 067

Böcker och tidskrifter

2 862

Renskrivning och tillfälliga biträden Bränsle, lyse, renhållning och städning Lokalhyra Summa 41 9751

5 804 11000 4 062 50 16 085

24 684! 3 6

30 902 4S 93 024! 9i

38 Till förenämnda arvoden kommer dels tillfällig löneförbättring för vissa lärare, dels dyrtidstillägg. Då sammanlagda kostnaderna för lantmäteriundervisningen under läsåret 1928—1929 icke kunna angivas förrän efter läsårets slut, lämnas å föregående sida en sammanställning av kostnaderna för läsåret 1927— 1928. För läsåret 1928—1929 hava vissa arvoden höjts, nämligen arvodet till läraren i jordvärderingslära med 900 kronor och arvodet till assistenten i rättslära med 250 kronor. Kostnaderna för läsåret 1928—1929 kunna således beräknas till i runt tal 94 200 kronor. Det i riksstaten upptagna särskilda reservationsanslaget för lantmäteriundervisningen utgör för vardera av nämnda båda läsår 49 500 kronor. Häri ingå emellertid icke tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg till lärare och assistenter, vilka utgå ur särskilda anslag, samt utgifter för expenser, vilka bestridas ur nionde huvudtitelns anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

39 III.

Lantmäteriundervisningens ändamål för framtiden. Undervisningens huvuduppgift måste allt fortfarande bliva utbildningen av lantmätare, d. v. s. den personal, som erfordras för tjänstgöring inom lantmäteristaten. Utan tvivel måste nämligen denna personal även för framtiden bliva så stor, att den årliga rekryteringen får en omfattning, som nödvändiggör en särskilt för dessa tjänstemän ordnad utbildning. En sådan betingas i måhända ändå högre grad av lantmäteriarbetets egenart, som av dess utövare kräver utbildning på ett jämförelsevis stort antal, från varandra skilda områden. De alltmera ökade kraven på lantmätarna medföra också, att man i de flesta av de ämnen, som måste ingå i utbildningen, icke kan nöja sig med en mer eller mindre elementär undervisning utan måste kräva en fördjupad och framför allt på lantmätarnas behov speciellt inriktad undervisning. E n sådan inriktning är även nödvändig, för att den sammanlagda studietiden icke skall bliva oskäligt lång. Emellertid har lantmäteristyrelsen ansett sig pliktig undersöka, om och i vad mån andra personalgruppers behov av utbildning skulle kunna tillgodoses i samband med lantmäteriundervisningen. Vid denna undersökning har förekommit följande. Som förut nämnts utgör lantmäteriexamen för närvarande kompetensvillkor för anställning som statskartograf vid rikets allmänna kartverks avdelning för ekonomiska arbeten och stomkartearbeten. Med anledning härav hemställde lantmäteristyrelsen den 11 januari 1929 i skrivelse till kartverkschefen om ett uttalande rörande de förhållanden, som ur kartverkets synpunkt borde beaktas vid utredningen om lantmäteriundervisningens ordnande, vilket uttalande särskilt borde behandla följande frågor, nämligen vilken eller vilka av kartverkets olika personalgrupper, som lämpligen ansåges kunna erhålla utbildning vid lantmäteriundervisningen, storleken av denna personal samt omfattningen och arten av den utbildning, som skulle erfordras. I yttrande den 26 januari 1929 anförde kartverkschefen bland annat följande: »Vid kartverkets nuvarande organisation äro de personalgrupper, för vilka sådan utbildning kan ifrågasättas, statskartografer och statsgeodeter. Beträffande förstnämnda personalgrupp föreskrives i för kartverket gällande instruktion, förutom provtjänstgöring vid verket, avlagd lantmäteri-

40 examen som kompetensvillkor för ordinarie anställning. Mångårig erfarenhet, särskilt efter införandet vid de ekonomiska kartarbetena av nutida detaljerad jordredovisning i anslutning till jordregistret, har bestyrkt värdet av att statskartograferna äga ingående kännedom om sättet för lantmäterikartors upprättande och grundliga insikter i jorddelningsväsendet och jordregistret tillhörande författningar. Det synes därför lämpligt, att dessa kunskaper förvärvas vid lantmäteriundervisningen, där de av staten meddelas, och är fortfarande önskvärt, att blivande statskartograf avlagt lantmäteriexamen, innan han antages för provtjänstgöring vid kartverket. Däremot är genomgång av kursen för kulturteknisk examen icke behövlig för den, som aspirerar på statskartograftjänsten. Mångårig erfarenhet har också ådagalagt, att utexaminerade lantmätare numera icke söka vinna statskartografanställning. Som föga utsikt torde föreligga att löneförhöjningsvägen åstadkomma ändring härutinnan, och då det under sådana förhållanden icke heller kan anses lämpligt att genom ökning av antalet aspiranter på lantmäteribefattningarna åstadkomma ett överskott, varav de, som visat sig minst användbara, skulle gå till statskartograftjänsten, torde andra utvägar böra sökas att upprätthålla denna. Därest, med mellanrum vissa år, en eller två studenter, som sökt inträde som ordinarie elever vid kursen för lantmäteriexamen men ur lantmäteriets behovssynpunkt måst avvisas, medgåves genomgå sagda kurs såsom kartografelever, avlägga lantmäteriexamen och under någon tid praktisera hos lantmätare, allt i uttryckt avsikt att därefter ägna sig åt statskartograftjänsten, torde nuvarande svårigheter att rekrytera denna försvinna, och då tillströmningen till lantmäteribanan lärer vara så stor, att endast sökande med de högsta studentbetyg kunna antagas, torde även beträffande statskartograftjänsten tillfredsställande urval kunna förväntas. Kartverket behöver organisationsmässigt anställa en statskartograf vartannat år, men tillföljd av under senare år försvårad rekrytering ävensom föregående oregelbundenhet i avgång och anställning bliver behovet ojämnt och större under den närmaste tiden. Under förutsättning att frågan om lantmäteriundervisningen avgöres av 1930 års riksdag och att kartografelever kunna därvid mottagas från och med läsåret 1930—1931, skulle nyantagning av sådana elever vid undervisningen under åren 1930—1956 behöva ske sålunda ... 1 st. 1930 ... 2 st. 1938 ... 1 st. 1946.. ... 0 st. 1931 ... 2 st. 1939 ... 1 st. 1947.. ... 1 st. 1932... ... 2 st. 1940 och 1941 ... 0 st. 1948.. ... 1 st. 1933 ... 0 st. 1942....... 2 st. 1949. 1934 ... 1 st. ... 1 st. 1950.. 1943 ... 0 st. 1935 ... 2 st. 1944 ... 1 st. 1951- -1955... ... 0 st. ... 1 st. 1936 och 1937 ... 0 st. 1945 ... 2 st. 1956. Detta behov kan något ökas genom oväntad avgång bland tjänstemän eller aspiranter.» »För ordinarie anställning som statsgeodet äro kompetensvillkoren enligt gällande instruktion för kartverket förutom provtjänstgöring vid detta filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen, vardera med minst betyget med beröm godkänd i ettdera av ämnena astronomi, geodesi eller matematik. Någon svårighet att tillfredsställande rekrytera statsgeodetbefattningarna har hittills icke yppat sig; då dessutom statsgeodeternas praktiska verksamhet har föga gemensamt med lantmäteriets, finnes icke samma anledning som beträffande statskartografer att ifrågasätta särskilda

41 geodetelever vid lantmäteriundervisningen. Som vakans i statsgeodetbefattning organisationsmässigt icke uppstår oftare än vart femte eller fjärde år och då någon ny sådan vakans icke väntas inträffa tidigare än år 1946, synes det tillfyllest att, såsom hittills, geodetaspirant bibringas behövlig yrkesutbildning vid universitetet och under tjänstgöring vid kartverket. Då lantmäteriundervisningen nu förväntas bliva organiserad i likhet med andra statens högskolor, bör redan efter nuvarande undervisningsplan att döma lantmäteriexamen med högre betyg i ämnena matematik, geodesi och praktiskt lantmäteri vara tillfyllestgörande kompetens jämte provtjänstgöring för anställning i ordinarie statsgeodetbefattning vid kartverket. Sannolikheten för att utexaminerad lantmätare skulle föredraga sådan anställning framför lantmäteribefattning torde icke vara större än i fråga om statskartograf befattning, och då frågan alltså synes sakna praktisk betydelse, har jag däri intet yrkande att framställa. Skulle vid lantmäteriundervisningen med hänsyn till andra personalgrupper än lantmätare en särskild geodetlinje komma till stånd, torde vid sådan linje avlagd examen med större fog kunna ifrågasättas som kompetensprov för statsgeodetanställning. I det ovanstående har intet avseende kunnat fästas vid möjligen förestående organisatoriska förändringar inom kartverket. Med tanke på nya krav, som av olika skäl kunna komma att göra sig gällande i fråga om mätningsmetoder, tror jag det kunde vara ett statsintresse, att såväl kartverket som andra statsinstitutioner för framtiden bereddes möjlighet att vid behov låta personal följa undervisningen i visst avseende vid lantmäterihögskolan, och föreställer jag mig, att ett allmänt medgivande av sådan innebörd i de blivande stadgarna vore på sin plats.» Enligt detta yttrande bör således vid lantmäteriundervisningen beredas möjlighet dels till utbildning av statskartografer, dels för kartverket att vid behov låta personal följa undervisningen i vissa avseenden. Genom skrivelse den 23 januari 1929 till chefen för sjökarteverket hemställde lantmäteristyrelsen om yttrande, huruvida det skulle kunna anses lämpligt, att personal för sjökarteverkets behov erhölle utbildning i samband med lantmäteriundervisningen, varvid styrelsen tillika framhöll, att om så vore fallet, vore det för styrelsen av vikt att få uppgift på ungefärliga storleken av ifrågavarande personal samt att få del av de synpunkter, som borde beaktas i avseende på omfattningen och arten av den utbildning, som skulle erfordras. I yttrande den 4 februari 1929 anförde chefen för sjökarteverket bland annat följande: »Med sjökar te verkets nuvarande organisation kan dylikt behov komma att framträda vid enstaka tillfällen beträffande en eller annan av de vid sjökarteverket tjänstgörande sjöofficerarna ävensom vid framtida nyanställning inom aktuarie- och kartograftjänsterna. För sjöofficerarna skulle utbildningen lämpligen böra omfatta matematik och geodesi och för aktuarieoch kartografaspiranterna endast geodesi i huvudsakligen den omfattning, som angives i den för lantmäteriundervisningen f. n. fastställda läroplanen. Beträffande personalantalet kan detta icke angivas, men efter allt att döma torde sjökarteverkets behov av att få personal utbildad vid lantmäteriundervisningen endast undantagsvis komma att framträda. Det synes mig dock

42 vara för sjökarteverket mycket fördelaktigt, att personal vid förekommande behov kan få komma i åtnjutande av sådan undervisning. Närmare bestämmelser angående denna undervisnings omfattning i de här ovan nämnda ämnena synes mig lämpligen kunna anstå tillsvidare.» För personal vid sjökarteverket synes sålunda endast undantagsvis och i tillfälligtvis förekommande fall behov av utbildning vid lantmäteriundervisningen kunna komma att föreligga. Förut har erinrats om att avlagd lantmäteriexamen ger behörighet att vara mätningsman eller förrättningsman för tomtmätning och avstyckning inom stad eller stadsliknande samhälle. Hänsyn till detta förhållande torde böra tagas vid övervägande av lantmäteriundervisningens framtida uppgift, så mycket mera som ett betydande antal lantmätare för närvarande äro sysselsatta med verksamhet av ifrågavarande slag. I skrivelse den 11 januari 1929 till Svenska stadsförbundet hemställde lantmäteristyrelsen om yttrande rörande önskemål och synpunkter, som på grund av nämnda förhållande borde beaktas vid styrelsens behandling av frågan om lantmäteriundervisningens ordnande. I yttrande den 29 januari 1929 meddelade stadsförbundets direktör, att tiden icke medgivit någon vidsträcktare kommunikation med vederbörande myndigheter i de stadssamhällen, som använde sig av lantmätare som mätnings- och förrättningsmän, varför endast mera allmänna uttalanden kunde göras. Man hade i fråga om lantmätare och ingenjörer som utövare av ifrågavarande verksamhet vitsordat lantmätarnas större kunskaper i kamerala och rättsliga spörsmål, men att ingenjören hade bättre utbildning i ett flertal ämnen, som visserligen icke stode i samband med utbildningen i mätningsteknik men som hade den allra största betydelse för en blivande mätningsman i stad, därför att mätningsväsendet vore en integrerande del i stadsbyggandet, t. ex. husbyggnad, kommunikationsteknik och vattenbyggnad. Tack vare denna undervisning hade högskoleingenjören fått möjligheter att bedöma och lösa mätningsfrågorna på ett icke blott mätningstekniskt utan också stadsbyggnadstekniskt riktigt sätt. I de allra flesta städer handhade ingenjören-mätningsmannen även andra uppdrag inom byggnadsnämndens verksamhetsområde såsom byggnadskontroll m. m., vilket arbete lantmätaren icke vore kompetent att utföra. Det vore därför naturligt, om staden i dessa fall vore mindre benägen att anställa en lantmätare som mätningsman. Från annat håll hade betonats, att en kompletterad undervisning för lantmätarna väl skulle kunna avhjälpa nu rådande olägenheter. Men därmed vore icke nog vunnet. Det vore en bättre utväg, om undervisningen vid de tekniska högskolorna kompletterades med mätningskunskap. Vid dessa högskolor skulle man då kunna bereda en möjlighet till allsidig utbildning av stadsbyggare genom kombination av sådana ämnen som vägprojektering, vägbyggnad, byggnad av vatten- och avloppsledningar, arkitektur, mätningskunskap m. m. Det för stadssamhällena betydelsefullaste vore icke, att lantmätarnas kompetens för mätnings- och förrättningsmanna-

43 uppdrag nödtorfteligen kompletterades, utan att möjligheter skapades för utbildning av verkligt och i alla avseenden kompetenta, specialutbildade stadsbyggare. I yttrandet gavs slutligen uttryck åt ett från stadsmätningskretsar framfört önskemål, nämligen att bland de sakkunniga för lantmäteriundervisningens omläggning måtte komma att återfinnas någon med stadsmätningen väl förtrogen person. Detta resulterade, som förut omnämnts, i att en sådan person kom att deltaga i vissa överläggningar inför lantmäteristyrelsen. En undersökning av den omfattning, i vilken lantmätare och ingenjörer användas som mätningsmän och förrättningsmän för tomtmätning och avstyckning, visar följande. Inom städer, köpingar och municipalsamhällen, inom vilka den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, voro enligt den officiella statistiken, intagen i lantmäteristyrelsens årsredogörelser, antalet mätningsmän och särskilt förordnade förrättningsmän för tomtmätning och avstyckning vid 1918 års slut 75 lantmätare och 83 ingenjörer » » 93 » 1919 >> » 115 » » 115 » 1920 >> » 121 » » 110 » 1921 >> » 135 » » 107 » 1922 i > » 139 » » 109 » 1923 >> » 143 » » 111 » 1924 s> » 147 » » 121 » 1925 >> » 153 » » 119 » 1926 > » 147 » » 123 » 1927 !> » 145 Dessa siffror avse antalet anställningar. Då av de inom området verksamma lantmätarna så gott som samtliga tillhöra lantmäteristaten, är det av intresse att undersöka antalet ingenjörsutbildade personer, som varit verksamma på ifrågavarande befattningar. Dessa utgjorde år 1924 94 därav 4 nytillkomna år 1918 81 » » 1925 101 7 » 1919 88 därav 12 nytillkomna » 1926 101 4 » > 9 » » 1920 93 » 7 » 1927 108 > 4 » » 1921 92 » » 1928 111 3 > 10 » » 1922 94 > 4 » » 1923 94 Dessa siffror äro hämtade från hos lantmäteris ;yrelserj förda förteckningar, till vilka byggnadsnämnderna hällen äro skyldiga lämna uppgifter. De visa, att medeltalet för åren 1919 —1928 nytillkomna ingenjörer är 6'4, att samma medeltal utgör för femårsperioden 1919—1923 7-8 och för femårsperioden 1924—1928 5. Framhållas må, att omkring 90 % av dessa ingenjörer äro anställda i städer och att för ett mycket stort antal ingenjörer torde gälla, att uppdraget som mätningsman endast tager en mindre del och andra inom staden förekommande

44 egentliga ingenjörsarbeten den större delen av tiden i anspråk. Sannolikt torde icke ens hälften av förenämnda antal avse ingenjörer, som äro uteslutande eller huvudsakligen verksamma som mätningsmän. I fråga om lantmäteriundervisningens uppgift i avseende på utbildning för mätningsmannabefattningar torde det därför, såsom ock i stadsförbundets yttrande antydes, vara tydligt, att undervisningen icke kan avse att meddela sådan utbildning, som gör vederbörande kompetent att i stad eller stadsliknande samhälle såväl vara mätningsman som utföra egentliga ingenjörsarbeten. Utbildningen kan endast avse att giva kompetens för sådana arbeten, som höra till en mätningsmans uppgifter. Men även i avseende på befattningar som mätningsman synes i visst hänseende en erinran böra göras. Där en befattningshavare i stad utom att vara mätningsman även har hand om stadsplanen, kunna förhållandena, särskilt i de större städerna, vara sådana, att stadsplanearbetet kräver djupare och mera specialiserad utbildning än den, som lämpligen kan fordras av lantmätare i allmänhet. P å vilket sätt sådan djupare utbildning i stadsanläggning och vad därmed äger sammanhang lämpligen bör anordnas, därpå torde lantmäteristyrelsen icke hava att ingå i detta sammanhang. I avseende på den utbildning av mätningsmän, som sålunda skulle ifrågakomma vid lantmäteriundervisningen, uppstår spörsmålet, huruvida denna utbildning kräver en undervisning, som är lagd efter andra linjer än för lantmätare i allmänhet. För båda grupperna är huvuduppgiften fastighetsbildning med vad därtill hörer. Mätningsmännen komma visserligen att huvudsakligen utföra sådana jorddelningsförrättningar, som avse fastighetsbildning för bostadsbyggande, men med de vidsträckta områden, som numera tillhöra många städer och samhällen, kan för dem även ifrågakomma fastighetsbildning för andra ändamål. Lantmätarna sysselsättas med fastighetsbildning och jorddelning av alla slag såväl i städer och samhällen som på landsbygden och det skulle icke vara möjligt att göra en uppdelning av lantmätarna sålunda, att en del avsåges för jorddelning av ett slag och en annan del för jorddelning av annat slag. Frånsett den omständigheten, att gränsen mellan jorddelningsverksamhet av olika slag i praktiken är fullkomligt flytande, skulle nämligen en uppdelning av tjänstgöringsområden efter sådana grunder knappast kunna göras, enär områden med olika slag av jorddelning förekomma starkt blandade om varandra, och, om den vore möjlig, ofta behöva ändras. Därjämte förekommer ej sällan, att i samma förrättning ingår fastighetsbildning för olika ändamål. För alla lantmätare måste utbildningen giva kompetens för jorddelning och fastighetsbildning av alla slag. Även om mätningsmännens verksamhet är mera ensidigt inriktad på jorddelning och fastighetsbildning av visst slag, synes dock, enligt vad ovan framhållits, skäl föreligga att för dem, som önska sin utbildning vid lantmäteriundervisningen, göra denna utbildning lika fullständig som lantmätarnas. Att göra en uppdelning av lantmäteriundervisningen med hänsyn till de båda grupperna är så mycket mindre påkallat, som väsent-

45 liga delar av all jorddelning, vare sig den sker för ena eller andra ändamålet, kräva samma utbildning. Därtill kommer, att behovet av mätningsmän, som icke äro lantmätare, synes vara jämförelsevis ringa och icke för sig motivera en anordning med specialutbildning. I skrivelse den 11 januari 1929 till kungl. lantbruksstyrelsen hemställde lantmäteristyrelsen om yttrande, huruvida en kombination i någon form av utbildningen för lantmätare och utbildningen för lantbruksingenjörer kunde tänkas och anses vara lämplig samt, om så skulle vara fallet, vilka synpunkter som i detta hänseende borde beaktas. Utbildningen av lantbruksingenjörer omfattar för närvarande en treårig kurs vid tekniska högskolan, en kurs på ett halvt år i rättskunskap, vilken kurs anordnas av lantbruksstyrelsen, samt en ettårig kurs vid lantbruksinstitut. I yttrande den 15 januari 1929 meddelade lantbruksstyrelsen följande: »Lantbruksstyrelsen finner för sin del, att en dylik kombination icke får utan vidare anses vara fullkomligt utesluten, ehuru dess realiserande torde möta avsevärda svårigheter, icke minst med hänsyn till det relativt obetydliga personalbehovet för lantbruksingenjörskårens rekrytering. I varje fall kunna möjligheterna för dess förverkligande icke bedömas, innan närmare utredning i ämnet föreligger. I vad avser lantbruksingenjörernas utbildning skulle en i lämplig form anordnad kombination kunna tänkas medföra vissa fördelar, för den händelse därigenom kunde ernås en centralisering av sagda utbildning till endast en läroanstalt. Emellertid måste ovillkorligen förutsättas, att utbildningen för lantbruksingenjörerna därefter bleve i alla avseenden minst likvärdig med den nuvarande. Angående den form, varunder, med beaktande av ovan anförda synpunkter, en kombination av utbildningen för ifrågavarande tjänstemän lämpligen kunde tänkas komma till stånd, är lantbruksstyrelsen med hänsyn till det outredda skick, vari frågan ännu synes befinna sig, icke i tillfälle att nu göra något uttalande.» Lantbruksstyrelsen anser sålunda, att en kombination skulle medföra fördelar, endast om en centralisering av utbildningen till en läroanstalt kunde ernås, och förutsätter, att en blivande utbildning för lantbruksingenjörer därvid skulle i alla avseenden bliva minst likvärdig med den nuvarande. Det torde emellertid icke gärna vara möjligt att i samband med lantmäteriundervisningen giva blivande lantbruksingenjörer en utbildning i väg- och vattenbyggnadstekniskt hänseende, som skulle fullt motsvara den nuvarande. Då härtill kommer, att rekryteringsbehovet för lantbruksingenjörskåren endast utgör ungefär en person om året, har lantmäteristyrelsen stannat vid den meningen, att frågan om utbildning av lantbruksingenjörer ej nu kan beaktas vid lantmäteriundervisningens ordnande. Med hänsyn till arméns behov av personal med utbildning i geodesi, mätningskunskap, kartografi m. m. torde det kunna ifrågasättas, huruvida detta behov möjligen skulle kunna tillgodoses genom att någon personal erhölle viss specialutbildning i samband med lantmäteriundervisningen. P å

46 grund härav hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelser den 19 januari 1929 till inspektören för militärläroverken och den 23 januari till generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet om yttranden i detta hänseende. I yttrande av den 28 januari 1929 meddelade inspektören för militärläroverken, att vad beträffade eleverna vid honom underställda skolor, någon utbildning i samband med lantmäteriundervisningen icke vore erforderlig. I den mån någon av lärarpersonalen skulle behöva fördjupa sina kunskaper i vissa ämnen genom att följa någon del av lantmäteriundervisningen, syntes detta kunna ske, utan att någon hänsyn därtill behövde tagas vid en eventuell omorganisation av denna undervisning. Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet lämnade i skrivelse den 31 januari 1929 vissa upplysningar om utbildningen i geodesi och mätningskunskap vid artilleriet, vilken meddelas dels värnpliktiga studenter i en artillerimätskola med därpå följande tillämpningsövningar, dels officerare i en vissa år organiserad artillerimätkurs, samt yttrade, att det på grund av det stora antalet elever, utbildningens omfattning och den begränsade tiden syntes honom, att en specialutbildning i samband med lantmäteriundervisningen av artilleriets mätpersonal med för artilleriet värdefullt resultat svårligen läte sig organiseras. På grund av den sålunda verkställda undersökningen torde vid lantmäteriundervisningens omorganisation hänsyn till arméns behov av geodetiskt utbildad personal behöva tagas endast i det hänseendet, att möjlighet bör finnas för personal vid armén att, när behov därav anses föreligga, följa viss del av undervisningen. Det torde slutligen vara anledning att ingå på frågan, huruvida landets behov av personer med lantmäteriutbildning är fyllt genom ovan berörda personalgrupper eller huruvida ytterligare behov av sådana fackmän föreligger. I fråga om den av staten och kommunerna reglerade verksamheten på området torde något ytterligare behov icke föreligga. Det återstår således lantmäteriverksamhet åt enskilda, sammanslutningar och bolag av sådan art, att den icke ingår i den statligt eller kommunalt organiserade verksamheten av samma slag. Någon lantmäteriverksamhet av sådan beskaffenhet och av den omfattning, att den kan vara av betydelse för frågan om lantmäteriundervisningens ordnande, finnes emellertid för närvarande icke inom landet och på grund av det sätt, på vilket lagstiftningen ordnat landets lantmäteri- och jorddelningsväsen, finnes ingen anledning antaga, att någon förändring av det nuvarande förhållandet skall ifrågakomma. I detta sammanhang må nämnas, att inom lantmäteriet sysselsättas tekniska biträden till ett ej obetydligt antal och att det från något håll ifrågasatts, att dessa biträden skulle erhålla en viss teoretisk utbildning genom en i samband med lantmäteriundervisningen särskilt anordnad kortare kurs. I gällande lantmäteriinstruktion stadgas, dels att åt tekniskt biträde må uppdragas att verkställa mätnings-, utstaknings- och andra därmed jämför-

47 liga göromål, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som lantmäteristyrelsen utfärdar, dels att lantmäteristyrelsen äger meddela föreskrifter om vad som fordras för att erhålla förordnande som tekniskt biträde. I av lantmäteristyrelsen den 31 december 1928 utfärdad arbetsordning för distriktslantmätarna jämte dessas tjänstebiträden har styrelsen föreskrivit, att distriktslantmätare må åt hos honom förordnat tekniskt biträde uppdraga vissa närmare angivna fältarbeten, dock endast i den mån han finner desamma kunna åt biträdet anförtros, att tekniskt biträde må å distriktslantmätarens expedition sysselsättas med förekommande göromål samt att samtliga göromål, som utföras av tekniska biträden, skola ske efter vederbörande distriktslantmätares eller hos honom anställd tjänstemedhjälpares anvisning i fråga om arbetets utförande och uteslutande på distriktslantmätarens ansvar. I samma arbetsordning föreskrives även, att den, som föreslås till tekniskt biträde och förut ej innehaft sådan anställning, skall förete bevis om en med hänsyn till den tillämnade verksamheten godkänd prövning inför vederbörande överlantmätare. För sådan prövning har lantmäteristyrelsen den 25 februari 1929 meddelat anvisningar. Prövningen bör bland annat avse att utröna den föreslagnes kännedom om lantmäteriets uppgifter, olika mätningsmetoder och deras användning, vanligen förekommande mätningsinstrument och deras rätta användning, stakning och mätning av linjer, utstakning, markering och säkerställande av ägogränser, kartors upprättande och arealuträkning samt de gällande föreskrifter, särskilt av mätningsteknisk art, som ett tekniskt biträde kan komma att tilllämpa. Om och i den mån överlantmätaren finner erforderligt, bör prövningen även omfatta undersökning av lantmäteriarbeten, som må hava utförts av den föreslagne, eller utförande av mindre arbetsuppgifter under överlantmätarens inseende. Överlantmätaren bör fästa särskilt avseende vid den föreslagnes pålitlighet och noggrannhet i arbetet samt beakta, huruvida den föreslagne i allmänhet kan anses äga sådana personliga egenskaper, som måste fordras för ett fullgott uppfyllande av ett tekniskt biträdes åligganden. I det föregående har omnämnts, att vid lantmäteriundervisningen sedan år 1921 anordnats vissa extra kurser för redan utexaminerade lantmätare. Även för framtiden torde man med hänsyn till den snabba utvecklingen på de olikartade områden, som lantmäteriverksamheten berör, hava att räkna med liknande extra kurser i samma omfattning. Sådana kurser böra givetvis liksom hittills anordnas i samband med den ordinarie lantmäteriundervisningen. E n beräkning av det antal studerande, som kan förväntas komma att begagna sig av lantmäteriundervisningen, visar följande. Lantmäteristaten räknar för närvarande 240 ordinarie och omkring 130 extra tjänstemän. Detta antal kan emellertid icke tillgodose behovet av arbetskrafter utan bör

48 det behövliga antalet sättas till omkring 400 tjänstemän. Enligt mångårig erfarenhet kan tjänstetiden för varje lantmätare i medeltal icke sättas till mera än högst 35 år. Den årliga rekryteringen skulle således erfordra ett antal av omkring 12. Erfarenheten visar emellertid, att under elev- och studietiden samt åren närmast därefter avgå 2 å 3 från varje årskurs. Det antal elever, som årligen erfordras för lantmäterikårens rekrytering, synes således icke böra normalt sättas lägre än 15. För närvarande är rekryteringsbehovet större, varför årskursernas storlek under de närmaste åren sannolikt kommer att bliva 18 a 20 elever. För rekrytering av statskartografkåren torde enligt ovannämnda yttrande av chefen för rikets allmänna kartverk och med någon oförutsedd avgång böra beräknas 1 a 2 elever om året. För utbildning till mätningsman i stad kan möjligen utöver de förenämnda beräknas någon studerande varje år. Slutligen torde man, som ovan angivna yttranden visa, böra räkna med vissa extra elever eller specialelever. Antalet studerande i varje årskurs torde därför normalt kunna beräknas till 18 å 20. Härtill kommer, dels att extra kurser för redan examinerade lantmätare torde böra anordnas liksom hittills, dels att såsom vid den nuvarande undervisningen tillfälle bör beredas den, som avslutat den ordinarie utbildningen eller därför äger erforderliga förutsättningar, att ägna sig åt vetenskapliga eller praktiska arbeten och därvid erhålla ledning av vederbörande lärare. Inträde såsom ordinarie elev vid lantmäteriundervisningen synes liksom hittills böra årligen beviljas för ett begränsat, efter behovet avpassat antal studerande. I första hand torde därvid böra tillses, att rekryteringsbehovet för lantmäterikåren och statskartografkåren blir tillgodosett. Antalet torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t efter framställning av undervisningsanstaltens styrelse. För dem, vilka i och för utbildning till annan tjänst vilja som extra- eller specialelever följa undervisningen i vissa ämnen, torde tillträdet böra vara fritt. I det föregående har behandlats lantmäteriundervisningens uppgift i avseende på utbildning av lantmätare och andra personalgrupper. Enligt nu gällande stadgar har lantmäteriundervisningen emellertid även en annan uppgift, nämligen att genom vetenskapliga arbeten och praktiska rön bidraga till lantmäteriets utveckling. Denna uppgift har hittills med undervisningens provisoriska anordning och med lärare, som förordnats för endast ett år i sänder, givetvis kunnat tillgodoses endast i obetydlig grad, men det torde vara av mycket stor vikt, att den för framtiden blir tillgodosedd på ett väsentligt bättre sätt. Förut har framhållits, att i lantmäteriverksamheten ingå ett relativt stort antal uppgifter av olikartad beskaffenhet. Dessa uppgifter kräva för att rätt kunna lösas, att ett flertal olika vetenskaper speciellt inriktas på lantmäteriverksamheten och att i vissa avseenden speciella lantmäterivetenskaper bliva föremål för forskning och bearbetning. Kraven på lantmäteriväsendet hava under de senaste årtiondena högst väsentligt

49 ökats och det har därför blivit nödvändigt att fördjupa hela lantmäteriarbetet samt förbättra metoder och tillvägagångssätt eller söka få fram nya och mera ändamålsenliga sådana. E n sådan nydaning kommer alltid i högre eller mindre grad att vara nödvändig, om lantmäteriet skall kunna på rätt sätt och med beaktande av utvecklingen på olika områden fylla sin uppgift. Därvid behöver lantmäteriet liksom andra institutioner av motsvarande slag oundgängligen stödet av vetenskaplig forskning på skilda områden. Saknaden av ett sådant stöd vid nydaningsarbetet har under senare åren blivit allt större och det torde, särskilt med hänsyn till lantmäteriets egenart, icke vara möjligt att få till stånd det för lantmäteriet nödvändiga vetenskapliga arbetet på annat sätt, än att lantmäteriundervisningen så ordnas, att den kan fullgöra sin naturliga uppgift även i detta hänseende. I nära samband med den sålunda angivna uppgiften står en annan av ej mindre vikt, nämligen åstadkommande av läro- och handböcker samt kompendier eller kursböcker. Sådana hava under nuvarande provisorium icke kunnat åstadkommas i nämnvärd grad, men det ligger tydligen stor vikt på att sådana arbeten komma till stånd såväl för höjande av undervisningens kvalitet och ett rationellt ordnande av studiearbetet som till stöd och ledning för redan utexaminerade i deras arbeten. Den 14 mars 1929 överlämnade Kungl. Maj:t till lantmäteristyrelsen under hänvisning till det lämnade uppdraget rörande lantmäteriundervisningen en av länsarkitekten Edvin Stenfors ingiven skrivelse av följande lydelse: »Till Konungen. Den utredning, som Kungl. Lantmäteristyrelsen ifrågasatt angående omändringar uti den nuvarande lantmäteriundervisningen, torde äga ett vittgående intresse för det allmänna. Lantmäteriundervisningen såsom särskild läroanstalt synes nämligen motiverad huvudsakligen endast i den utsträckning, lantmäteriet självt som institution är behövligt. Undertecknad, som i tjänsten och även därutom, särskilt under det flertal sakkunniguppdrag, jag innehaft, fått tillfälle att ganska ingående iakttaga lantmäteriets nuvarande verksamhet, har kommit till den uppfattningen, att en omorganisation av lantmäteriet, med hänsyn till nya tidsförhållanden, svårligen torde kunna undgås. Det är mig också väl bekant, att liknande mening råder inom lantmäteriet, ehuru där uppställts ett helt annat mål för omorganisationen än det, som ur de synpunkter, jag företräder, kan anses önskvärt. Åberopande det intresse för hithörande frågor jag i min offentliga verksamhet sedan länge visat, anhåller jag härmed i underdånighet att i ämnet få göra följande framställning. Till tjänst för jordbruket har jorden inom riket under tidernas lopp skiftats och omskiftats. Detta arbete har utgjort lantmäteriets stora insats i utvecklingen. Numera lär emellertid endast ringa jord ligga av skifte oberörd och endast relativt mindre områden återstå, där den senaste skiftesformen, laga skiftet, ännu icke kommit till användning. Något mera allmänt behov av nytt skifte å jord, som redan undergått laga skifte, lär icke föreligga. Ej heller torde, såvitt hittills framkommit, sådant behov vara väntat, med 4 —

2099.

50 hänsyn till kommande utveckling. Under sådana förhållanden träder nödvändigtvis det spörsmålet fram, i vilken utsträckning lantmäteriet för framtiden skall bibehållas, när dess huvuduppgift sålunda väsentligen är slutförd. I den mån skiftesväsendet även för framtiden kommer att fortleva som en förhållandevis ringa återstod, lär väl detta alltjämt böra handhavas av en statligt organiserad ämbetsmannakår, lantmäterikåren. Till skiftesväsendet torde då även kunna räknas vissa gränsförrättningar, särskilt sådana, som beröra rikets indelning. Däremot synes det kunna ifrågasättas, huruvida det ur allmän synpunkt finnes tillräckliga skäl att upprätthålla en dylik monopolställning för en statlig kår, i vad gäller avstyckning av jord. Avstyckning är ju en förhållandevis enkel förrättning. Den rent mätningstekniska kunskapen, som erfordras hos förrättningsmannen, kan ju numera förvärvas på många sätt. Det kamerala inslaget torde, sedan ett ordnat jordregister och kartväsen föreligga i samband med länens lantmäterikontor, i regel ganska lätt klaras. Även den rättsliga sidan av förrättningen erbjuder för en någorlunda intelligent person inga större svårigheter att tillräckligt behärska. Men ur allmän synpunkt är det sakliga omdöme ojämförligt viktigast, som samhör med förrättningen ifråga om dennas ändamålsenlighet och lämplighet under förhandenvarande förhållanden. Det är möjligt, att lantmäteriundervisningen framför annan nu är ägnad att lämna förutsättningar för ett gott omdöme i lantbrukstekniskt avseende, när avstyckningen avser att bilda fastigheter för lantbruksändamål. Men ifråga om avstyckningar för byggnadsändamål under samhällsbildning torde utan tvekan kunna sägas, att nuvarande lantmäteriundervisningen lämnar sämre förutsättningar för ett gott omdöme ur saklig synpunkt, d. v. s. i främsta rummet med hänsyn till stadsbyggnadsväsendets krav, än utbildningen vid de tekniska högskolornas avdelningar för väg- och vattenbyggnadskonst. Byggnadstekniken och samhällstekniska spörsmål överhuvud taget äro ju icke ämnen, som i någon vidare mån behandlas i lantmäteriundervisningen. Förhållandet är också väl beaktat i den nuvarande lagstiftningen. Städernas och vissa samhällens mätningsmän äro sedan länge berättigade att, ehuru de icke undergått lantmäteriutbildning, verkställa avstyckning. I vissa fall till och med laga skifte. Genom den senaste jorddelningslagstiftningen för landet har rätt beretts även andra mätningsmän än lantmätare att verkställa avstyckning inom vissa områden å landet, där samhälle ännu icke uppstått, men är under tillblivelse eller väntas komma till. Ur stadsbyggnadsväsendets synpunkt är det ett livligt intresse, att denna linje alltjämt skall kunna upprätthållas och om möjligt vidare utvecklas. Farhågor för en motsatt utvecklingsriktning föreligga emellertid. I och med skiftesväsendets naturliga avveckling uppstår för lantmäteriet ett stort bekymmer att bereda arbete åt den talrika personalen. Såsom kåren är organiserad, särskilt efter den senaste utformningen, är det väsentligen lagt i ledningens händer att sörja för en något så n ä r jämn arbetsfördelning inom kåren. Det måste sålunda vara ett synnerligen starkt intresse från Lantmäteristyrelsens sida att för framtiden säkerställa kårens fortsatta arbetstillgång. Detta kan näppeligen ske på annat sätt än ett övertagande även av arbetsområden, där lantmätarna nu i någon mån sidoställts på grund av företräden eller åtminstone lika kvalificering hos andra mätningsmän. Otvivelaktigt är det därför en fullt riktig taktik från Länt-

51 mäteristyrelsens sida, att som ett led i sagda strävanden i första hand tillse undervisningens komplettering i de delar, där brister uppenbarligen föreligga. Men kan denna utvecklingslinje anses vara från det allmännas synpunkt sett den lämpligaste! Min mångåriga erfarenhet talar bestämt häremot. Såsom jag redan framhållit, är avstyckningen en så förhållandevis enkel förrättning, att skäl överhuvud taget synes saknas till utestängande av andra mätningsmän än lantmätare från rätten att verkställa sådan. I den mån på det tekniska området en allt rikare utveckling sker, lär det bli mer och mer omöjligt att för rimliga kostnader upprätthålla en särundervisning enkom för lantmätare i syfte att hjälpligt förskaffa dessa möjligheter att ensamma behärska förrättningsverksamheten under bibehållet kårsystem. För alla andra måste det istället vara ett livligt intresse att rätt medgives åt den, som i vissa hänseenden uppnått särskilt lämpad skicklighet och i övrigt äger erforderlig grundläggande kompetens, få utföra förrättningar, varom nu är fråga. Om exempelvis en lantmätare förvärvat sig särskild kunskap ifråga om villasamhällens planläggning och jordstyckningen därinom, bör han i det allmännas intresse få anlitas av sakägare, som så önskar, framför annan mindre kompetent kollega. I praktiken ställer det sig emellertid ej så, utan den lantmätare, som innehar ett visst distrikt, tillätes i regel icke att åtaga sig uppdrag i ett annat distrikt. På sådant sätt uppstår inom de olika distrikten en i kvalitativt avseende mycket ojämn jorddelning. Det enda riktiga synes därför vara, att den på området mest skicklige anlitas för erforderliga mätningsförrättningar, han må sedan vara lantmätare eller ej. Kårsystemet är uppenbarligen till nackdel på detta verksamhetsområde. Tack vare systemet och den företrädesställning, lantmätaren som ämbetsman förstår att förskaffa sig, finnas alltjämt endast starkt begränsade möjligheter att mera allmänt höja nivån å jorddelningen för byggnadsändamål. I den mån samhällstekniken och kommunikationsväsendet utvecklas, kommer kårinstitutionen allt mera till korta och verkar mer och mer hindrande. Det synes då vara ringa skäl att ytterligare utrusta lantmäterikåren som sådan till ett än mer överhandtagande monopol. De synpunkter, jag ovan berört, synas mig tala för att frågan om vidare utbyggnad av lantmäteriundervisningen, borde upptagas i ett större sammanhang nämligen hela frågan om lantmäteriets fortsatta tillvaro och organisation samt dess ställning till andra institutioner och arbetsområden, framför allt till stadsbyggnadsväsendet. Även inom detta senare tränger undervisningsfrågan fram. Det skulle ur det allmännas synpunkt, enligt min mening, vara att starkt beklaga, om de båda undervisningsfrågorna bragtes till utredning, oberoende av varandra. Lika väl som lantmäteriundervisningen sammanhänger med lantmäteriets allmänna ställning, torde undervisningen inom stadsbyggnadsväsendet åtminstone i organisatoriskt avseende vara beroende av stadsbyggnadsväsendets inställning i förhållande till lantmäteriet. I n n a n undervisningsfrågorna bringas till lösning å någondera sidan, synes därför den långvariga sistnämnda stridsfrågan böra upptagas till avgörande. Det nuvarande stillastående löpgravskriget verkar förlamande å utvecklingen. Det är en livsfråga för stadsbyggnadsväsendet, att dess vidare framsteg ej hämmas av rena kårintressen. J a g har anledning förmoda, att ett avgörande i sålunda önskad riktning även är ägnat att i längden befordra deras personliga intressen, som nu stå inställda i en kårorganisations trånga ram. För mig har i viss mån stått som förebild organisationen inom lakar-

52 yrket. Tillvaron av en statlig kår hindrar där icke envar kvalificerad läkare att i konkurrens med den statsanställde utöva en nyttig gärning. Ändamålet med min nu ovan gjorda framställning har varit, att söka belysa behovet från det allmännas sida sett, av en utredning i förevarande ämne, mera oberoende av Lantmäteristyrelsen som kårstyrelse betraktad och på bredare basis än vad nu synes vara avsett. De sakkunniga, vilka i februari förra året avgav betänkande med förslag till stadsbyggnadslag, och till vilka även jag hörde, hava däri berört såväl undervisningsfrågan som den större frågan om stadsbyggnadsväsendets förhållande till lantmäteriet. Stockholm den 2 februari 1929. Underdånigst Edvin Stenfors.» Ehuru framställningen och dess syfte egentligen faller utom ramen såväl för Stenfors' under byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län sorterande tjänsteverksamhet som för det uppdrag rörande lantmäteriundervisningen, vilket lantmäteristyrelsen erhållit, må dock följande erinringar göras. Skifte av jord har visserligen under en viss tidsperiod varit det arbete, som tagit i anspråk det väsentligaste av lantmäteriets arbetskrafter, men denna period är längesedan slut. Under senare årtionden har skifte av jord visserligen varit en mycket betydelsefull och krävande del av lantmäteriets uppgifter, men den har dock därunder krävt mindre arbete än övriga lantmäteriförrättningar tillsammans, och dock har under senaste kvartsseklet lantmäteriverksamheten ingalunda minskats utan tvärtom ej obetydligt ökats. På 1860- och 1870-talen var den föreställningen vanlig, att lantmäteriet vore statt i upphörande eller i varje fall att en mycket kraftig reducering av lantmäterikåren erfordrades på grund av laga skiftenas snara slutförande. För de försummelser i fråga om tillgodoseende av en god rekrytering och en ändamålsenlig organisation av lantmäterikåren, vartill nämnda missuppfattning ledde, har landets fastighetsväsen fått svårt lida. Förenämnda uppfattning, som nu åter framföres, torde ej längre delas av någon på området sakkunnig vare sig inom eller utom lantmäteriet. I framställningen betecknas avstyckning som en förhållandevis enkel förrättning. Denna missuppfattning är synnerligen vanlig bland dem, som ej äga närmare kännedom om landets skilda fastighetsförhållanden. Ofta är avstyckningen enkel nog, men understundom ställer den stora krav på förrättningsmännens förmåga, omdöme och kunskaper. Bristande insikt har vållat åtskillig oreda i fastighetsförhållandena. Befogenheten att verkställa avstyckning har för övrigt nyligen avgjorts genom lagstiftning, varför det knappast torde vara anledning att här ingå på den, så mycket mindre som frågan i praktiken saknar större betydelse. Vad angår de i skrivelsen berörda arbetsförhållandena inom lantmäteriet, vill styrelsen upplysa, att sedan en följd av år tillbaka föreligger en ej obetydlig brist på lantmätare och allmänhetens krav på biträde av lantmätare hava endast med stor svårighet kunnat nödtorftigt tillgodoses. Då

53 behovet av nyrekrytering för varje år prövas av Kungl. Maj:t, lärer det ej heller behöva befaras, att landet en gång i framtiden skall i lantmätarna finna sig hava en övertalig och obehövlig tjänstemannakår. Lantmäteriundervisningens ordnande bör icke hopkopplas med frågan om undervisning i stadsbyggnadsväsende. Denna fråga har behandlats under utredningen med det resultat, som betänkandet i ifrågavarande delar utvisar. Stenfors' i skrivelsen framförda uppfattning angående de motiv, som skulle vara bestämmande för lantmäteristyrelsens ståndpunkt i hithörande frågor, förefaller alltför underlig för att behöva särskilt beröras.

rv. Lantmäteriutbildningens uppdelning på praktik och undervisning i olika ämnen samt dessas omfattning. Sedan gammalt har utbildningen av lantmätare bestått dels i praktisk utbildning genom elevanställning hos lantmätare, dels i teoretiska studier med avläggande av lantmäteriexamen. Före lantmäteriundervisningens omorganisation år 1910 gällde, att lantmäterielev, innan han fick anmäla sig till undergående av lantmäteriexamen, skulle i minst två år hava oavbrutet arbetat hos någon skicklig lantmätare och med dennes bevis kunna styrka sig hava förvärvat säker och tillförlitlig kännedom om allt vad till lantmäteriets praktiska utövning hörde. Kursen för lantmäteriexamen innebar endast en nödtorftig handledning i vissa för en lantmätare nödvändiga ämnen. Utbildningens tyngdpunkt låg i den praktiska handledning, som erhölls under elevtiden hos lantmätare. Detta förhållande förändrades genom 1910 års omorganisation, varigenom den treåriga lantmäteriundervisningen kom att omfatta icke endast en någorlunda tillfredsställande utbildning i erforderliga, mera teoretiska delar utan även praktiska tillämpningsövningar av betydande omfattning. Helt naturligt hade därför också de sakkunniga, vilkas förslag låg till grund för omorganisationen, föreslagit en minskning av elevtiden före undervisningen och 1912 bestämdes även, att inträde vid kursen för lantmäteriexamen finge beviljas elev, som tjänstgjort hos lantmätare kortare tid, dock minst ett år. Denna bestämmelse har gällt sedan dess. Den intogs i 1920 års lantmäteriinstruktion. Frågan om elevtiden före undervisningen har, sedan denna förändring vidtogs, varit föremål för delade meningar inom lantmäterikåren. Detta framkommer också i de yttranden rörande lantmäteriutbildningen, som styrelsen infordrat från rikets överlantmätare samt ett tjugotal andra lantmätare. Följande sammanställning visar de uttalanden, som i de inkomna yttrandena gjorts rörande elevtiden. »Elevtiden bör obetingat vara tvåårig såväl ur utbildningssynpunkt som ur synpunkten av möjligheten till tidig utgallring av dem, som visa sig sakna erforderlig praktisk läggning. Eleverna böra placeras endast hos sådana lantmätare, som kunna giva en god utbildning och ett tillförlitligt omdöme om lämpligheten.» (Överlantmätaren i Stockholms län.) »Då ingen garanti finnes, att eleven kommer under lämplig ledning och bibringas riktig uppfattning om lantmäteriet, bör elevtiden helt borttagas, då den kan grundlägga något, som blir till framtida skada. Efter examen

55 bör eleven genomgå ett praktiskt år hos lantmätare och endast om han därvid befunnits lämplig, konstitueras till extra lantmätare.» (Överlantmätaren i Jönköpings län.) »Ett års elevtid bör bibehållas för utrönande av lämplighet och bibringande av insikter om yrkets praktiska utövning.» (Överlantmätaren i Kronobergs län.) »En högst avsevärd förbättring skulle vinnas, om elevtiden sattes till minst två år för inträde vid kursen. Ett år är alldeles för kort tid för att eleven skall kunna förvärva de insikter i lantmäteriets praktiska utövning, som äro nödvändiga för att kunna tillägna sig och smälta undervisningen.» (överlantmätaren i Kalmar län.) »Ett års elevtid hos dugliga och erfarna lantmätare är tillräckligt men också nödvändigt för att eleven skall kunna få en någorlunda allsidig praktisk utbildning och komma i intim kontakt med lantmäteriets uppgifter.» (t. f. överlantmätaren i Gotlands län.) »Elevtiden medför ej erforderlig enhetlighet i förvärvandet av avsedda kunskaper, som i stället borde inhämtas genom en för samtliga elever gemensam kurs, praktiskt inordnad i examenskursen. Besparing av tid skulle härigenom vinnas.» (överlantmätaren i Blekinge län.) »Elevtiden bör utsträckas till två år.» (Överlantmätaren i Kristianstads län.) »Elevutbildningen hos lantmätare kan omöjligt bliva tillfredsställande och bör därför slopas. I stället bör anordnas en praktisk kurs för samtliga elever, ledd av lärare och förlagd till lämplig ort. Efter denna kurs skulle den teoretiska undervisningen i Stockholm vidtaga.» (Överlantmätaren i Hallands län.) »Det kan ifrågasättas, om det icke vore en bättre ordning, att det åt den praktiska verksamheten avsedda elevåret förlades till tiden närmast efter examen och att konstituerandet till extra lantmätare skedde efter minst ett års sådan väl vitsordad verksamhet.» (Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län.) »Sådana som förhållandena verkligen äro synes elevåret böra slopas och i stället den praktiska undervisningen vid den blivande läroanstalten utökas.» (Överlantmätaren i Älvsborgs län.) »Elevtiden hos lantmätare bör ersättas med en praktisk förberedande kurs, genom vilken även lämplig gallring kan ske.» (Överlantmätaren i Skaraborgs län.) »Återinförande av tvåårig praktisk utbildning före inträde vid kursen synes vara ett önskemål.» (Överlantmätaren i Kopparbergs län.) »Elevtiden bör utsträckas till två år för förvärvande av vissa färdigheter samt kännedom och erfarenhet i de många praktiska göromål, som möta i yrket.» (Överlantmätaren i Gävleborgs län.) »Det kan möjligen ifrågasättas, att elevtiden hos lantmätare skulle ökas att utgöra två år. Elever skulle endast anställas hos lantmätare, som i allo väl lämpade sig att hava hand om elevutbildning. Större antal elever skulle antagas än som kunde vinna inträde vid högskolan och gallring ske vid inträdet.» (Överlantmätaren i Västernorrlands län.) »Starka skäl tala för, att elevtiden hos praktiserande lantmätare bör utsträckas till minst två år, under vilken tid eleven kan bibringas verklig rutin i mätning och andra liknande fältarbeten samt kännedom om jordbruksförhållanden.» (Överlantmätaren i Jämtlands län.) »Det vore önskligt, om elevtiden utökades till tvåårig samt att de princi-

56 paler, vilka skola handhava elevernas utbildning, utväljas med största möjliga omsorg.» (t. f. överlantmätaren i Västerbottens län.) »Rätt att uppfostra elev bör endast medgivas sådana lantmätare, som äro kända för särskilt samvetsgrant utförande av lantmäteriförrättningar.» (överlantmätaren i Norrbottens län.) »Den ettåriga elevtiden bör fördubblas. Det är icke möjligt att under ett år bibringa erforderlig praktisk färdighet. Det första året bör vara ett provelevår, efter vilkets slut hälften utgallras.» (Distriktslantmätaren Edelberg.) »Den nuvarande elevtiden är både i avseende å längd och förläggning olämplig; till undervisningen kommer ett mycket 'ohomogent' material. Utbildningen bör vara en 4-årig högskolekurs med avsevärd tid för praktiska övningar, varefter de utexaminerade efter särskilt urval antagas som elever eller stipendiater vid lantmäteristaten. Därest de efter två år visat sig äga goda praktiska kunskaper och i övrigt visat sig vara lämpade för befordring inom lantmäteristaten kunna de, eventuellt efter särskilt prov, konstitueras till extra lantmätare.» (Distriktslantmätaren Malmberg.) »Elevtiden bör bibehållas vid den nuvarande om minst ett år.» (Distriktslantmätaren Svärdson.) »Elevtid på ett år tillräcklig under förutsättning att eleven förordnas på distrikt, där det finns omväxling på arbete.» (Distriktslantmätaren Tillgren.) »Elevtiden före undervisningen bör helt slopas och ersättas dels av en förberedande praktisk kurs på ett halvt år, varefter gallring och elevantagning skulle ske, dels av en sommars tjänstgöring hos lantmätare efter två års studier.» (Distriktslantmätaren Algot Rasmusson.) »Elevtiden bör omfatta minst ett och ett halvt år och denna utbildning bör ske endast hos vissa för dylik utbildning väl kvalificerade lantmätare, som möjligen borde erhålla en mindre ersättning för det med utbildningen förenade besväret och ansvaret.» (Distriktslantmätaren Vasseur.) »Elevtiden bör vara ett och ett halvt år för att eleven skall kunna leva sig in i en lantmätares omväxlande och strapatsfyllda arbetsförhållanden och få erforderlig praktisk träning.» (Distriktslantmätaren Mogensen.) »Elevtiden bör vara minst ett år för att eleven skall kunna hinna förvärva en allmän uppfattning av lantmäteriets ändamål och arbetsmetoder ävensom en viss manuell färdighet i mätning.» (t. f. Distriktslantmätaren Svantesson.) »Elevtiden före undervisningen bör borttagas. Omedelbart efter elevantagningen påbörjas en ett-årig kurs vid undervisningsanstalten, varefter följer elevpraktik under ett och ett halvt år hos distriktslantmätare samt därefter studier vid undervisningen under två år och fyra månader. Gallring efter första året och större delen av värnplikten under elevpraktiken.» (Byråingenjören Söderberg.) »Efter elevantagningen (övertaligt antal antages) ett halvt års förberedande praktisk kurs, därefter gallring och ett års elevpraktik på distrikt, varpå följa sju lästerminer med två somrar för fältövningar. Värnplikten delvis under dessa sju terminer, delvis omedelbart efter examen.» (Extra lantmätaren Forsselius.) »Ett års elevtid för kort för att eleven skall kunna bibringas erforderlig färdighet och kännedom om lantmäteriet. Elevtiden bör tillbringas på två olika distrikt av olika typer.» (Extra lantmätaren Back.) »Omedelbart efter elevantagningen (övertaligt antal antages), en förberedande kurs på ett år, därefter gallring och elevanställning hos lämpliga

57 distriktslantmätare under ett och ett kvarts år (även första delen av militärutbildningen härunder), slutligen fortsatta studier under två och ett halvt år.» (Extra lantmätaren Gösta Jonsson.) »Ett års praktisk elevtid före undervisningen nödvändig men också tillräcklig. Valet av de lantmätare, som få utbilda elever, synnerligen viktigt.» (Extra lantmätaren Jernström.) »Ett och ett halvt års elevtid. För att denna tid skall kunna till fullo utnyttjas erfordras förutom lämplig principal även att förrättningar av lämplig beskaffenhet handläggas. Stockholms- och lappmarksdistrikten böra således ej ifrågakomma.» (Extra lantmätaren Ljunggren.) »Den nuvarande elevtidens längd tillräcklig. Elev bör anställas inom distrikt, där mångsidig praktik kan erhållas, eller ock bör elevtiden göras inom två distrikt, som komplettera varandra med hänsyn till praktik. Styrelsen bör övervaka, att elevtiden rätt användes, och vid behov ingripa.» (Extra lantmätaren Henry Näslund.) »Ett års elevtid tillräcklig, om den teoretiska undervisningen liksom nu uppdelas på två kurser och mellan dem två års praktisk tjänstgöring. Skulle undervisningen sammanföras till en sammanhängande kurs, torde elevtiden före undervisningen böra utökas till två å tre år.» (Extra lantmätaren Mörtsell.) »Nuvarande elevtiden onödigt lång, kan inskränkas till omkring 6 månader, d. v. s. från elevantagningen på sommaren till årets slut. Mellan sju terminers teoretiska studier inpassas dels ökade praktiska övningar, dels viss provtjänstgöring på lantmäteridistrikt.» (Extra lantmätaren H a r r y Wingren.) »Nuvarande elevtiden i kortaste laget, önskvärt att den kunde utsträckas till ett och ett halvt år. Största vikt bör läggas vid lämplig anställning under elevtiden.» (Extra lantmätaren Erik Jonsson.) »Elevantagning borde ske i januari och föregås av minst sex månaders aspirantpraktik. Efter antagningen ett och ett halvt års elevpraktik.» (Extra lantmätaren Claesson.) »Ett års elevtid tillräcklig, om undervisningen även framdeles kommer att vara fördelad på två kurser. Sammanslås kurserna bör elevtiden utökas till två år med skyldighet för eleverna att åtminstone ett av åren tjänstgöra inom verkligt jordbruksområde. Elever placeras endast hos lämpliga distriktslantmätare.» (Extra lantmätaren Bucht.) »Nuvarande elevtid på ett år bör bibehållas, förlängning innebär tidsförlust utan motsvarande nytta. Ansvaret för elevernas effektiva och allsidiga utbildning bör endast anförtros åt särskilt lämpliga distriktslantmätare.» (Extra lantmätaren Nordenstam.) Som synes uttala sig åtta överlantmätare och två andra lantmätare för en elevtid av två år, sju distriktslantmätare och extra lantmätare anse en elevtid av ett och ett halvt å r erforderlig, två överlantmätare och åtta andra lantmätare anse den nuvarande tiden av ett år lämplig och tillräcklig, en extra lantmätare anser ett halvt års elevtid vara tillräcklig och sex överlantmätare samt tre andra lantmätare anse elevtiden före undervisningen böra helt slopas. Kraven på en lång elevtid synas bygga på, att eleven därunder skall få en viss utbildning genom att förvärva vissa praktiska färdigheter, rutin och erfarenhet om olika förhållanden. En ej oväsentlig del av utbildningen

58 skulle således förläggas till denna elevtid. Det torde med fog kunna ifrågasättas, om de resultat, som man under vanliga förhållanden kan förvänta därav, komme att motsvara den använda tiden, som skulle utgöra en avsevärd del av den sammanlagda utbildningstiden. Givetvis kunna under en något längre elevtid förvärvas åtskilliga för en lantmätare nödvändiga färdigheter samt kännedom och erfarenhet om en stor del av lantmäteriets växlande uppgifter och arbetsförhållanden, vartill kommer, att eleven därunder skulle vinna betydligt i mognad. Allt detta skulle icke vara utan gagn för den efter elevtiden följande undervisningen vad beträffar vissa däri ingående ämnen. Därjämte skulle någon men dock begränsad möjlighet vinnas för ett bedömande av vederbörandes lämplighet för det i viss mån säregna lantmäteriarbetet. Emellertid torde det förhålla sig så, att fördelar av angivet slag och till en omfattning, som motsvarar den använda tiden, endast kunna vinnas under vissa mera sällsynta förutsättningar och alltid på bekostnad i viss mån av undervisningen i övrigt. Den lantmätare, hos vilken eleven anställes, måste hava tid samt fallenhet och vissa andra personliga egenskaper för att kunna meddela undervisning och på lämpligt sätt handleda en elev. Detta torde vara synnerligen viktigt, ty det gäller att meddela en uppfattning om lantmäteriet och lantmäteriarbetets rätta utövande, som säkerligen blir i betydlig mån grundläggande för den framtida utvecklingen. Dessa förutsättningar kunna icke väntas föreligga hos alla lantmätare. Redan att göra ett urval bland lantmätare med hänsyn till nämnda förhållanden är en synnerligen både vansklig och ömtålig sak. Vidare måste emellertid vederbörande lantmätare hava till handläggning tillräckligt antal lämpliga förrättningar av olika slag, för att den längre elevtiden skall kunna giva en någorlunda allsidig utbildning. Ej heller denna förutsättning föreligger alltid och det torde oftast nog vara omöjligt att vid placering av eleverna bedöma, om och när den kan väntas föreligga. Ovan har framhållits, att en längre elevtid skulle kunna vara till fördel för den efterföljande undervisningen i vissa ämnen. Emellertid blir ett längre uppehåll mellan studentexamen och undervisningens början till olägenhet för den mera teoretiska delen av undervisningen och särskilt i de ämnen, som mera måste bygga direkt på skolkursen. Om en längre elevtid överhuvud skall kunna försvaras, måste den medföra, att en väsentlig del av utbildningen därmed vore fullgjord och, för att icke hela utbildningstiden skulle bliva för lång, att den därpå följande undervisningen något förkortades. Detta vore emellertid så mycket mera vanskligt, som eleverna under elevtiden haft var och en sin lärare, varigenom vid undervisningen skulle uppkomma heterogena kurser, som skulle bereda undervisningen en hel del därav härflytande svårigheter. En återgång till tvåårig elevtid skulle för övrigt i viss mån innebära en återgång till utbildningsprogrammet före 1910, vilket erfarenheten klart visat icke vara lyckligt. Det anförda torde visa, att en längre elevtid före undervisningen i allmänhet icke skulle medföra några nämnvärda fördelar men väl avsevärda

59 olägenheter samt framför allt ett visst slöseri med tid, vilket är så mycket mera beaktansvärt, som den sammanlagda utbildningstiden ändock måste få en avsevärd längd. I stället torde själva undervisningen böra ordnas med så praktisk inriktning som möjligt genom att tillräcklig tid tillmätes åt fältövningar och andra övningar, exkursioner, studieresor och dylikt. Att emellertid bortse från all elevtid före undervisningen synes icke vara tillrådligt. Före studiernas påbörjande behöver eleven väl en viss tid för att förvärva en någorlunda riktig kännedom om lantmäteriväsendet, dess uppgifter och arbetssätt. Med en sådan kännedom komma de efterföljande studierna säkerligen att mer eller mindre medvetet bliva mera ändamålsenligt inriktade än om dylik på erfarenhet grundad uppfattning om studiernas syfte icke finnes. Därtill kommer, att lantmäteriarbetet är av den säregna beskaffenhet, att en prövning av lämpligheten därför dels av vederbörande själv, dels av en lämplig, omdömesgill lantmätare måste anses väl motiverad före de egentliga studiernas påbörjande. För dessa ändamål kan emellertid ett år vara mer än tillräckligt och tiden torde även kunna ytterligare inskränkas, om så skulle befinnas lämpligt ur andra synpunkter. Det har framhållits, att under en längre elevtid lantmätaren kan få ersättning för den tid, som han offrat åt undervisning av eleven, genom att eleven sedermera utför vissa arbeten, men att detta icke vore möjligt under en kort elevtid, samt att härigenom svårigheter skulle uppstå för placering av eleverna. E n sådan farhåga torde ej visa sig vara grundad. De lantmätare, vilka mottaga elever endast för den nytta dessa kunna göra i arbetet, torde i regel ej vara lämpliga att giva dem utbildning, enär denna komme att bliva mera ensidigt inriktad. Lantmäteristyrelsens erfarenheter gå emellertid i den riktning, att svårigheter ej skola möta att finna lantmätare, vilka främst i syfte att medverka till en god rekrytering av lantmäteriet åtaga sig elevutbildning. Den 1910 tillkomna lantmäteriundervisningens uppdelning på två från Delad eller varandra skilda kurser, kursen för lantmäteriexamen och kursen för kultur- 8am™anha™gande under

teknisk examen, motiverades med, att de ämnen, som ingingo i kulturtekniska kursen, icke skulle vara behövliga för sådana lantmätare, som sysselsattes med mätningsarbeten i städer och samhällen eller vunno anställning som kartografer vid rikets allmänna kartverk. Lantmäteriexamen skulle sålunda vara obligatorisk för alla lantmätare och kulturteknisk examen vara ett ytterligare kompetensvillkor för att på egen hand få verkställa jorddelningsförrättningar. Vid nämnda omorganisation synas inga uttalanden hava gjorts om praktisk tjänstgöring efter lantmäteriexamen såsom villkor för inträde vid den kulturtekniska kursen. Emellertid gjorde sig snart den meningen gällande, att de studerande vid kulturtekniska kursen bäst skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen vid densamma, om de före inträde vid kursen och efter avläggande av lantmäteriexamen utövat praktisk lantmäteriverksamhet under minst två år. Härmed torde hava avsetts, att dessa

visning.

två år skulle bibringa en ytterligare mognad samt erfarenhet och kännedom om jorddelningsförrättningar, vilket allt skulle vara av särskilt värde för studierna vid kulturtekniska kursen. I enlighet med nämnda mening beviljades inträde vid kulturtekniska kursen i allmänhet tidigast två år efter lantmäteriexamen och bestämmelse om en sådan mellanliggande praktisk tjänstgöring intogs slutligen år 1920 i lantmäteriinstruktionen. I de yttranden rörande lantmäteriundervisningen, som infordrats från lantmätare, beröres även frågan, om undervisningen bör vara uppdelad på två kurser med mellanliggande praktisk tjänstgöring eller om den bör ordnas som en sammanhängande kurs. För en på två kurser delad undervisning uttala sig åtta distrikts- och extra lantmätare, under det att en sammanhängande kurs förordas av elva överlantmätare och fjorton andra lantmätare. Som skäl för den delade undervisningen anföres bland annat, att eleven under de mellanliggande åren växer i mognad, att studiekostnaderna lättare kunna bestridas och att den mellanliggande tjänstgöringen vidgar den praktiska blick, som säkerligen är en viktig grund för behandlingen av kulturtekniska kursens ämnen. Som skäl för en sammanhängande kurs anföres, att nuvarande två års mellanrum mellan de båda kurserna är till nytta varken för eleverna eller för undervisningen, att genom en enda kurs de bästa möjligheter skapas för en ändamålsenlig, smidig och planmässig samverkan vid de olika studiernas bedrivande och att för undervisningstidens rationella utnyttjande en sammanhängande kurs utan tvivel är att föredraga. Av vad ovan anförts i samband med frågan om elevtiden framgår, att vissa fördelar kunna vinnas av praktisk tjänstgöring före de studier, som bedrivas vid kulturtekniska kursen, men dessa fördelar må i varje fall ej överskattas. Det förhåller sig nämligen så, att åren närmast efter lantmäteriexamen vanligen bliva i huvudsak utnyttjade för rena mätningsarbeten, vilket för övrigt torde vara både naturligt och lämpligt. Men övning och erfarenhet i mätningsarbeten torde knappast kunna tillmätas någon större betydelse för studierna i de ämnen, som ingå i kulturtekniska kursen. Möjligheterna att bestrida de kostnader, som äro förenade med studierna, anses bliva större med delad än med sammanhängande studietid. Skillnaden torde dock i verkligheten icke bliva stor. Ett senare studieår torde alltid bliva åtskilligt dyrare än samma tid några år tidigare, vartill kommer, att avbrott i studier och praktisk verksamhet och därmed förknippade ombyten av bostadsort alltid kräva tid och kostnader. Ur synpunkten av lantmäteriarbetenas ändamålsenligaste ordnande har den delade studietiden visat sig vara till ej obetydlig olägenhet, i det att de extra lantmätarna måste i och för den kulturtekniska kursens genomgående lämna sina fältarbeten mitt under den nästan lämpligaste tiden för dessas bedrivande. I främsta rummet avgörande för förevarande fråga torde emellertid vara, huruvida studierna i ena eller andra fallet bliva ändamålsenligast ordnade. Det visar sig vid en undersökning i detta hänseende, att synnerligen starka anmärkningar kunna göras mot den nuvarande uppdelningen i två kurser.

61 Flera viktiga ämnen äro inpressade på alltför kort tid för att eleverna skola kunna hinna att på rätt sätt tillgodogöra sig undervisningen. Med den fördjupade undervisning, som är nödvändig, är det av stor vikt, att varje ämne läses under tillräckligt lång tid, och detta blir icke möjligt, om varje ämne skall läsas under endast en av de båda kurserna. Ännu vanskligare är att med uppdelning i två kurser få de olika ämnena så förlagda, att de komma i den inbördes ordning, som är nödvändig för ett gott resultat av studierna. Vissa ämnen läsas nämligen mer eller mindre som förberedelse för andra. Dessa svårigheter kunna undanröjas endast, om undervisningen anordnas som en sammanhängande kurs. Genom en sådan anordning vinnas även andra fördelar, bland annat att ytterligare välbehövliga praktiska övningar kunna förekomma under mellanliggande somrar. Som ovan framhållits ansågs vid 1910 års omorganisation, att i kulturtekniska kursen ingående ämnen icke skulle behövas för dem, som sysselsattes med mätningar i städer och samhällen, och för kartografer vid rikets allmänna kartverk. Den gångna tidens erfarenhet har visat, att även om en del lantmätare sedermera kommit att ägna sig uteslutande åt mätningsmannaverksamheten, har dock ingen av dem, som genomgått lantmäteriundervisningen, redan därunder avsett att specialisera sig för denna uppgift. E n till lantmäteriundervisningen förlagd särskild utbildningslinje för mätningsmän är därför icke behövlig. I fråga om kartograferna torde inga svårigheter förefinnas att vid lantmäteriundervisningen anordna en för dem lämpad, kortare utbildningslinje, vilket även ur andra synpunkter synes vara önskvärt. Hänsyn till nämnda båda personalgrupper betingar således icke lantmäteriundervisningens uppdelning i två från varandra skilda kurser. Redogörelse för de ämnen, som för närvarande ingå i lantmäteriunder- j lantmäterivisningen, samt deras omfattning har ovan lämnats. Den gångna tidens " * ^ ™ ^ " e erfarenhet ävensom av lantmäteristyrelsen infordrade yttranden giva vid ämnen. handen, att vissa ändringar av lantmäteriundervisningen i detta hänseende torde vara påkallade. Ämnet praktiskt lantmäteri utgör för närvarande till omkring tre fjärdedelar mätningsteknik, d. v. s. tillämpning av de kunskaper, som inhämtats vid undervisningen i ämnet geodesi. Det synes därför ändamålsenligt, att ifrågavarande del av ämnet praktiskt lantmäteri överflyttas till ämnet geodesi. Förslag härom har framställts av nuvarande lärarna i båda ämnena, och har därvid framhållits, att en sådan omläggning skulle möjliggöra en bättre anordning av hela undervisningen i geodesi och dess tillämpning samt att även någon tidsbesparing därigenom skulle kunna göras. Förslaget har även gillats av de båda sakkunniga, professorerna Rosén och Fagerholm, som styrelsen haft att rådgöra med rörande undervisningen i ämnet geodesi. Överflyttningen torde vara så mycket mera ändamålsenlig, som till ämnet praktiskt lantmäteri i stället kunde läggas annan undervisning, vilken rätteligen hörer dit, såsom undervisningen i jordvärdering och likvider, som

62 nu ingår i ämnet jordbrukslära med jordbruksekonomi och jordvärderingslära. Denna undervisning synes nämligen med hänsyn till sin art och sitt syfte mera naturligt kunna hänföras till praktiskt lantmäteri än till det ämne, till vilket det nu räknas. Förslag om denna överflyttning har framställts av nuvarande läraren i jordvärderingslära. Men även annan undervisning synes böra ingå i det nya ämnet praktiskt lantmäteri. I de yttranden, som infordrats från vissa lantmätare, framhålles bland annat följande: Den praktiska jorddelningsverksamheten borde bliva föremål för ett mera konkret studium; då en lantmätares huvuduppgift vore att verkställa en rättvis och lämplig fördelning av jord mellan sakägare, syntes det vara av stor vikt, att under ämnet praktiskt lantmäteri inginge ett ämne, benämnt skiftesläggning, åt vilket icke alltför obetydlig tid tillmättes; skiftesläggningen borde ägnas särskild omsorg. Även de nuvarande lärarna i praktiskt lantmäteri och jordvärderingslära hava påvisat behovet av och framställt förslag om utvidgad undervisning i detta hänseende. Uppenbarligen torde det också vara av synnerligen stor vikt, att sådan undervisning meddelas lantmätarna. Stadsplaneläran, som är ett särskilt ämne, innefattar ju i huvudsak undervisning i jorddelning för visst ändamål, nämligen bostadsbyggande, och detta ämne har fått alltmera ökad betydelse, men det är tydligen av största vikt, att även den jorddelning, som sker för annat ändamål, närmast lantbruk och skogsbruk, göres så ändamålsenlig som möjligt och att en lämplig, på verklighetsförhållanden grundad och praktiskt inriktad undervisning däri meddelas. Tyngdpunkten i detta ämne skulle således bliva jorddelning och fastighetsbildning, till den del undervisning däri icke meddelas under ämnena rättslära och stadsplanelära. Med hänsyn härtill synas ämnets uppgift och innebörd bättre framhållas, om namnet ändrades från praktiskt lantmäteri till jorddelningslära. I nuvarande ämnet jordvärderingslära ingå bland annat fysik, kemi, mineralogi, marklära och jordundersökning. Dessa delar av ämnet kunna sammanfattas under namnet marklära. Undervisning däri är av synnerlig vikt för lantmätarna samt utgör grundval för jordbrukslära, skogslära och framför allt jordvärderingslära. Med hänsyn härtill och då undervisning i ämnet, som för närvarande är statt i stark utveckling, bör meddelas av en lärare, som speciellt inriktat sig därpå, synes marklära böra upptagas som ett särskilt ämne, i vilket emellertid bör ingå det nuvarande ämnet fysisk geografi. Förslag i angiven riktning har framställts av nuvarande läraren i jordvärderingslära och gillats av de båda sakkunniga för ämnet jordbrukslära m. m. I nuvarande läroplan ingår ämnet bokhålleri. I yttranden från lantmätare har ansetts, att ämnet kan uteslutas, då det saknar praktisk betydelse för en lantmätares arbete. Visserligen saknar icke dylik undervisning sitt värde, men då en blivande läroplan likväl måste bliva ganska betungande för de studerande och ämnet knappast kan tillmätas större värde och ej

63 heller är nödvändigt för det egentliga lantmäteriarbetet, synas övervägande skäl tala för att ämnet utgår ur undervisningsplanen. I yttranden, som infordrats från lantmätare, har framhållits, att en kurs i nationalekonomi icke borde saknas vid lantmäteriundervisningen. Med hänsyn till arten av lantmätarnas verksamhet synes det också fullt befogat att i undervisningsplanen låta ingå en kortare kurs i nationalekonomi. E n sådan kurs skulle också vara av betydelse särskilt för den speciella undervisningen i jordbruksekonomi och skogsekonomi. Bland lantmätarnas åligganden ingår även att verkställa delning av vattenområden, vars värde delvis och ofta nästan uteslutande bestämmas av fisket, ävensom delning av enbart fiske. Vid sådana förrättningar finnes visserligen möjlighet att som sakkunnigt biträde tillkalla fiskeritjänsteman, men lantmätaren bör uppenbarligen därvid icke vara främmande för fiskeförhållanden. De båda överlantmätare, som styrelsen tillkallat som sakkunniga för vissa frågor rörande lantmäteriundervisningen, hava även ansett erforderligt, att i undervisningen inginge en kortare kurs i fiskerikunskap. Då verkställd undersökning visat, att denna undervisning icke gärna kan ingå i något förut befintligt ämne, synes det nödvändigt att låta densamma bilda ett särskilt ämne. Undervisningsplanen för lantmäteriundervisningen skulle sålunda upptaga ämnena matematik, geodesi, rättslära, vilket emellertid ansetts lämpligare böra benämnas juridik, nationalekonomi, marklära, jordbrukslära och jordbruksekonomi, skogslära, vilket för bättre angivande av dess innebörd ansetts böra benämnas skogsekonomi med skogslära, kulturteknik, stadsplanelära, jorddelningslära, tolkning av äldre handskrifter, som med någon utvidgning torde böra benämnas arkivkunskap, fornlämningar och naturskydd samt fiskerikunskap. De från lantmätare inkomna yttrandena hava även berört frågan, huruvida vid lantmäteriundervisningen borde förekomma särskilda examensarbeten. Sålunda framhålles bland annat, att kursens avslutande genom ett obligatoriskt examensarbete skulle vara en vinst utöver den nuvarande studieplanen, att eleverna borde efter tentamina få såsom examens- eller diplomarbete behandla något lämpligt problem, valt i samråd med läraren, varvid examensarbetet skulle väljas från rättsläran, geodesien eller det praktiska lantmäteriet, och att sista terminen borde användas till examensarbeten i något av dessa ämnen. Tvenne uttalanden hava gjorts mot införande av examansarbeten. Det ena framhåller, att några tidsödande, mera självständiga examensarbeten av större omfattning i allmänhet icke borde förekomma. Endast då det gällde att i något särskilt ämne försvara ett mycket högt betyg torde en uppsats e. d. baserad på självständiga studier böra fordras. I det andra yttrandet göres gällande, att införande av mera självständiga examensarbeten såsom obligatoriska för visst betyg eller för avgångsexamen vore olyckligt. Tiden för sådana självständiga arbeten hade både vid Stockholms högskola och

64 tekniska högskolan visat stor benägenhet att förlängas. Då ursprungligen beräknats två å tre veckor, hade det så småningom blivit regel, att de tagit i anspråk en tid av en hel termin eller mera. Genom svårigheten att i längden finna lämpliga ämnen för sådana arbeten bleve de ofta så speciella, att de ökade insikter, eleven genom arbetet vunne, i hans framtida verksamhet icke spelade någon som helst roll. Man kan icke bortse från de vägande invändningar, som gjorts mot införande av obligatoriska examensarbeten. Det starkaste motivet för införande därav skulle vara, att de studerande därigenom vandes vid självständigt arbete, vilket vore av särskild vikt för blivande lantmätare. Häremot har emellertid vid överläggning inför styrelsen av lärare vid den nuvarande lantmäteriundervisningen framhållits, att undervisningen även utan särskilda examensarbeten kunde och borde läggas så, att den fostrade till självständigt arbete. Det synes sålunda lämpligt att vid lantmäteriundervisningen vidtaga sådana anordningar, att särskilda examensarbeten icke bliva obligatoriska för samtliga studerande men väl kunna förekomma såsom frivilliga för sådana studerande, som vilja ådagalägga sin förmåga av mera fördjupat, vetenskapligt arbete. Denna mening har biträtts av de båda överlantmätare, vilka styrelsen vid utredningen inkallat som särskilda sakkunniga. Fråga om I avseende på lantmäteriutbildningens omfattning har en principiell meningslantmätarnas s kiij a ktighet gjort sig gällande i fråga om ämnet geodesi. Omfattningen av MVDllClfllTlQ

%

o

i

j *i

triangelmät- undervisningen i detta ämne återverkar i någon man även pa ämnet matematik. ning Redan vid en preliminär överläggning inför styrelsen med sakkunniga och lärare vid nuvarande undervisningen föreslog professor Fagerholm en beskärning av ämnet geodesi, vilken beskärning borde bliva beroende av den omfattning, i vilken lantmätarna utförde triangelmätningar. För att få kännedom härom hemställde professor Fagerholm, att lantmäteristyrelsen måtte införskaffa erforderliga statistiska uppgifter om den utsträckning, i vilken olika mätningsmetoder förekomme. P å grund härav anmodade styrelsen den 16 mars 1929 samtliga överlantmätare att snarast möjligt inkomma med uppgift å de triangelmätningar, som från och med 1921 verkställts för städer, samhällen och områden på landet, varvid för varje mätning skulle meddelas uppgift å förrättningsman och mätningens ungefärliga omfattning. Sedan de av styrelsen begärda uppgifterna inkommit från överlantmätarna, gjordes av dem en sammanställning, som översändes till professor Fagerholm. Den 11 maj 1929 avgav läraren i geodesi vid lantmäteriundervisningen, professor T. Rubin, ett yttrande jämte förslag till läroplan i geodesi, utarbetad efter de sakkunnigas muntliga anvisningar den 14 mars 1929. Yttrandet var av följande lydelse: »Till Kungl. Lantmäteristyrelsen. Enligt muntligt meddelande har professor E. Fagerholm för Styrelsen framlagt förslag därom, att endast ett fåtal lantmätare skulle erhålla utbildning

65 i triangelmätning samt att undervisningen däri skulle meddelas dem vid Tekniska högskolan, nämligen genom den s. k. högre kursen i geodesi därstädes. Geodesiundervisningen vid lantmäteriundervisningen skulle därigenom enligt professor Fagerholms mening kunna inskränkas till en tredjedel av den tid, som jag på grundval av hittills vunnen erfarenhet beräknat i mitt förslag av den 31 januari detta år. Med anledning av detta professor Fagerholms förslag får jag härmed vördsamt anföra följande. Professor Fagerholms förslag innebär dels en uppdelning av lantmäterikåren i två grupper med olika mätningsteknisk kompetens, dels ett förläggande av den ena gruppens — triangelmätarnas — specialutbildning till Tekniska högskolan. Rörande anordnandet av den andra gruppens mätningstekniska utbildning ger förslaget endast den korta anvisningen, att densamma bör kunna inskränkas till en tredjedel av den beräknade tiden. Uppdelningen av lantmäterikåren är en organisatorisk anordning, om vars lämplighet det egentligen icke tillhör läraren att yttra sig. Det må därför tillåtas mig att endast i korthet erinra därom att lantmäterikåren redan nu är en starkt specialiserad och till numerären ganska ringa kår. Skulle en dylik uppdelning av kåren i mätningstekniskt hänseende på allvar komma i fråga, bör det naturligtvis tagas i övervägande, huruvida icke sådan specialisering med lika fog bör vidtagas i juridiskt, jordvärderings- och kulturtekniskt hänseende. Mätningstekniken intar ju i lantmätarens verksamhet en minst lika central plats som de nu nämnda kunskapsfacken. Inom dessa senare fack finnas därjämte sedan länge tillgängliga personalgrupper med erkänt högre kompetens än lantmätarens, medan i det mätningstekniska facket det saknas personal med högre kompetens, med undantag möjligen av den lilla och starkt specialiserade gruppen av statsgeodeter vid Rikets allmänna kartverk. E n uppdelning av lantmäterikåren i ett flertal grupper av specialister inom olika fack jämte 'vanliga' lantmätare, skulle, synes det mig, vara ett typiskt exempel på överspecialisering, och ett stort hinder att få rätta männen till rätta uppdrag. o Men även om lantmäterikåren omorganiserades på detta egendomliga sätt, så att endast vissa lantmätare vore kompetenta att utföra triangelmätningar, så kan^ triangelmätningen icke helt strykas från studieprogrammet för 'vanliga' lantmätare. Triangelmätningen intar i den moderna mätningstekniken en sådan ställning, att ingen undervisning i mätningsteknik k a n lämna denna metod för stommätning utanför programmet. I våra grannländer Danmark, Norge, Tyskland, Holland m. fl. i vilka den statliga triangelmätningen är ojämförligt mera fullständig än hos oss och där lantmätare således ytterst sällan nödgas tillgripa sådan mätningsmetod, ingår undervisning i triangelmätning såsom en integrerande del av lantmätarens utbildning i ungefär samma omfattning som hos oss. T. o. m. Tekniska högskolans 'lägre' kurs i geodesi har icke kunnat helt utesluta triangelmätning ur sitt program. Även de lantmätare, som icke utföra någon triangelmätning såsom tjänsteförrättning, behöva nämligen för sin praktiska verksamhet en viss kännedom om triangelmätning. Detta framgår redan därav att även en sådan lantmätare måste begagna sig av befintliga triangelpunkter för att kontrollera t. ex. en polygonmätning. Han måste därför förstå värdet och användbarheten av sådana punkter. Han måste vidare kunna upprätta förslag till triangelmätning i de fall, då vid en tjänsteförrättning tvekan kan råda, huruvida triangelmätning eller annan stommätningsmetod bör komma till 5 — 2099.

66 användning. De krav på kunskaper i triangelmätning, som av denna anledning ställas på lantmätaren äro ganska analoga med de krav på kunskap i väg- och brobyggnad, som av liknande anledning uppställts. Ingen lantmätare kan åläggas att såsom tjänsteförrättning verkställa väg- eller brobyggnad, men han måste kunna värdesätta sådana arbeten vid jorddelningsförrättningar och skall i sådant sammanhang kunna upprätta förslag till sådana arbeten. I detta syfte ingår sedan 20 år undervisning i väg- och brobyggnad i lantmätarens kulturtekniska utbildning. Kursen däri kräver f. n. en tid av omkring 100 timmar, och en utökning är ifrågasatt. Med fullt lika mycket skäl måste en viss undervisning i triangelmätning ingå även i den 'vanliga' lantmätarens utbildning. Men därjämte måste man beakta, att i den vanliga lantmäteripraktiken ofta ingå mindre trianguleringsuppgifter, som lantmätaren måste på egen hand utföra, och man kan därför icke ens släppa kravet på en viss färdighet i sådana arbetens utförande, medan man, för att fullfölja den ovan dragna parallellen, icke behöver kräva färdighet i väg- och brobyggnad. I mätningen av ett polygonnät ingå ofta mindre trianguleringsuppgifter. Så är t. ex. fallet med det i Styrelsens verkställighetsföreskrifter intagna exemplet på polygonnät. — Och även polygontåg utan sådana komplikationer behöva ofta kontroll av punkter, som måste för ändamålet bestämmas genom komplettering av befintlig triangelmätning, t. ex. ett polygontåg, som slutar på en udde där triangelpunkt saknas. — År det fråga om stommätning över ett område, som omfattar öar och holmar på mer än 100 meters avstånd från fasta landet, kan stomnätet utsträckas dit endast med hjälp av triangelmätning, försåvitt man icke vill eller kan utföra arbetet vintertiden över isen. Slutligen är att påpeka att triangelmätning liksom finmätning överhuvud har en stor pedagogisk betydelse genom den träning till precision i arbetet, som den ger anledning till. För den, som i det dagliga arbetet icke använder andra mätningsredskap än vanliga mätband av stål, verkar en längdmätning utförd med Jäderins basmätningssträngar inspirerande och upplysande genom den fullständigare belysning, som därvid kastas över olika felkällor och deras inverkan på slutresultatet. Det är pedagogiska erfarenheter av detta slag, som lett till att lantmäteriundervisningens övningsmätningar numera äro anordnade på sådant sätt, att eleverna till att börja med tränas i finmätning och först därefter få övergå till vanlig mätning med den eftergift i precision, som i så fall må medgivas. För att kunna beräkna den besparing i utbildningstiden för 'vanliga' lantmätare, som skulle vinnas genom den av professor Fagerholm föreslagna uppdelningen, har jag måst utgå från den hittillsvarande erfarenheten vid lantmäteriundervisningen. Professor Fagerholm har nämligen icke själv avgivit något förslag om huru denna utbildning skulle ordnas. Enligt dagböckerna över sistförflutna läsår finner jag att den tid, som offrats på triangelmätning, inklusive stationsutjämning, nätutjämning och koordinatutjämning samt basmätning, varit under nuvarande geodesikursen 106 timmar » kursen i praktiskt lantmäteri 165 » Summa 271 timmar samt därjämte 21 dagar för fältarbeten under sommaren. Av skäl jag ovan anfört kan icke all denna tid besparas, eftersom även den 'vanliga' lantmätaren behöver en om ock mindre kurs i triangelmätning. Måhända kan man uppskattningsvis beräkna besparingen till 170 timmar jämte 14 dagars fältarbeten, motsvarande 7c a v den tid, som under

67 nuvarande förhållanden offrats på den mätningstekniska utbildningen. Någon besparing med 8/a såsom professor Fagerholm tänkt sig kan det icke bliva tal om, försåvitt icke lantmäterikårens mätningstekniska färdighet skall fullständigt råka i lägervall. Återstår att se till huru utbildningen och studierna skulle gestalta sig för de lantmätare, som i enlighet med professor Fagerholms förslag ville specialisera sig för utförande av triangelmätningar, här nedan kallade 'triangelmätare'. J a g förmodar att dessa i första hand måste genomgå lantmäteriundervisningens för alla lantmäterielever obligatoriska geodesikurs, och att de först därefter skola börja sina studier vid Tekniska högskolans 'högre kurs' i geodesi. Denna kurs omfattar enligt programmet för löpande studieår: 1) Utjämningsräkning enligt minsta kvadratmetoden med tillämpningar på geodetiska uppgifter. 2) Jordens form och dess inverkan på geodetiska mätningar och beräkningar. 3) Astronomisk ortsbestämning. 4) Detaljerad översikt över viktigare geodetiska arbeten i Sverige. 5) Kort översikt över den internationella jordmätningen. 6) Mätningsförordningen och dithörande stadgar. 7) Planläggning av större mätningsföretag. 8) Räkneövningar. 9) Utstakning och uppmätning av ett större triangelnät. 10) Basmätning. 11) Byggande av observationstorn. 12) Bearbetning av mätningar från sommaren. 13) övningar i astronomisk ortsbestämning. E n granskning av de olika punkterna i detta studieprogram ger vid handen, att detsamma delvis omfattar saker, som för den svenska lantmätaren är utan all betydelse. Någon färdighet i astronomisk ortsbestämning behöver han alls icke, försåvitt han icke emigrerar för att såsom lantmätare etablera sig i någon av de minst utvecklade delarna av världen. Icke ens den f. d. svenska lantmätare, som för något år sedan erhöll anställning i Uganda, har där haft behov av några sådana färdigheter. I astronomisk ortsbestämning behöver den svenske lantmätaren endast en orienterande undervisning, så att han lär sig förstå huru otillförlitliga sådana ortsbestämningar äro. Däremot behöver han en anvisning på huru nordriktningen skall kunna bestämmas på astronomisk väg samt någon färdighet i sådan meridianbestämnings utförande. Detta kan i vissa trakter av vårt land vara till nytta såväl vid triangelmätning som vid polygonmätning, ja, t. o. m. vid matbordsmätning i trakter, där den magnetiska kompassen är otillförlitlig. En viss undervisning däri måste därför ingå redan i den obligatoriska kursen för 'vanliga' lantmätare. Andra punkter i programmet äro av den natur att de hava sin givna plats i den planerade kursen för 'vanliga' lantmätare. Även dessa måste hava en översikt över internationella jordmätningen och av viktigare geodetiska arbeten i v å r t land. Att göra den senare översikten alltför detaljerad finner jag vara omotiverat. Andra punkter återigen äro sådana att undervisningen däri måste uppdelas, om geodesiutbildningen skall delas på 2 kurser. Utjämningsräkning med tillämpningar på geodetiska uppgifter måste fortfarande ingå i programmet för vanliga lantmätare. Endast tillämpningarna därav på triangelmätning kunna uteslutas ur detta program och reserveras för särskilda triangel-

68 mätningskurser. 'Planläggning av större mätningsföretag' måste naturligtvis en 'vanlig' lantmätare kunna. Endast planläggning av större triangelmätningar kan han i viss utsträckning befrias från under den gjorda förutsättningen. Vad slutligen beträffar förslaget att hänvisa lantmäterieleverna till Tekniska högskolan för att få specialutbildning i 'mätningsförordningen och dithörande författningar' så kan jag garantera att en sådan hänvisning är alldeles obehövlig. Undervisning däri måste naturligtvis framdeles som hittills vara obligatorisk för alla lantmätare. J a g finner alltså att en förläggning till Tekniska högskolans högre kurs i geodesi av den specialutbildning, som skulle fordras för kompetens att utföra triangelmätningar, måste för dessa lantmäterielever medföra dubbelläsning av flertalet av de discipliner, som ingå i nämnda kurs, samt delvis inlärande av för lantmätaren fullständigt obehövliga färdigheter. Tekniska högskolans högre kurs i geodesi kräver enligt det åberopade programmet en sammanlagd tid av 288 timmar å lärosalarna samt en månads fältarbeten under sommaren. För en lantmäterielev, som förut genomgått den obligatoriska kursen, skulle den sammanlagda studietiden i mätningsteknik bliva omkring 1140 å lärosalarna samt 3 1/2 månads fältövningar, alltså väsentligt mer tid än den, som enligt nuvarande ordning för lantmäteriundervisningen givit goda resultat. En omständighet, som reser nästan oöverkomliga hinder för den av professor Fagerholm föreslagna anordningen, är att Tekniska högskolans högre geodesikurs är fördelad på icke mindre än 5 terminer, varjämte fältmätningarna äro förlagda till juli månad av de mellanliggande ferierna. Om lantmäterieleverna först skulle avlägga lantmäteriexamen och därefter de av dem, som önska kompetens i triangelmätning, genomgå Tekniska högskolans högre kurs, skulle denna kurs kosta dem 2 1/2 års studietid, vilket är orimligt. Det är alltså nödvändigt att dessa studier ordnas parallellt med studierna vid lantmäteriundervisningen. Redan nu är det emellertid ett svårt problem att uppgöra arbetsordningar för de båda högskolorna på grund av läroämnenas trängsel på arbetsschemat. I synnerhet är det Tekniska högskolans arbetsordning, som i detta hänseende erbjuder svårigheter. Skall n u hänsyn även tagas till nödvändigheten för lantmäterieleverna att kunna bevista föreläsningar vid båda högskolorna, bliva svårigheterna mer än fördubblade. Men rent av omöjligt torde det bliva för lantmäteriundervisningens lärarråd att uppgöra en sådan läsordning, att såväl matematikstudierna som den obligatoriska geodesikursen medhinnes före de fem terminernas studier i högre geodesi. Jag finner således förslaget i alla avseenden omöjligt att genomföra. Till slut tillåter jag mig att vördsamt erinra därom att den nuvarande ordningen för lantmätarnas mätningstekniska utbildning har bestått provet, i det att därifrån utexaminerade ådagalagt skicklighet såväl i triangelmätning som i andra mätningsmetoder. Den av Styrelsen på professor Fagerholms begäran utarbetade statistiken över triangelmätningar sedan år 1921 synes däremot visa, att ingen av de personer, som utfört de triangelmätningar denna statistik omfattar, erhållit sin utbildning under professor Fagerholms ledning. En anordning sådan som den av professor Fagerholm föreslagna vore därför att övergiva det säkra och beprövade för ett steg in i det ovissa. Stockholm den 11 maj 1929. Tryggve Rubin. Lärare vid lantmäteriundervisningen.»

69 Sedan inför styrelsen hållits fortsatt överläggning med de sakkunniga och lärarna rörande ämnena geodesi och matematik, anmodades de sakkunniga att inkomma med skriftliga yttranden. Den 15 maj inkom från professor Rosén följande yttrande: »Till Kungl. Lantmäteristyrelsen, Stockholm. Yttrande om den i lantmäteriundervisningen ingående kursen i geodesi. Följande skrivelser hava av Styrelsen förelagts mig: 1) Till Lantmäteristyrelsen från professor T. Rubin den 31 januari 1929, om undervisningen i geodesi, jämte p. m. rörande yttranden av lantmätare. 2) Till Lantmäteristyrelsen från Fil. Dr R. Berwald den 31 januari 1929 om undervisningen i matematik jämte p. m. rörande yttranden av lantmätare. 3) P . M. rörande plan för lantmäteriundervisningen av den 10 april 1929. 4) Preliminärt förslag rörande behovet av lärare vid lantmäteriundervisningen, den 25 april 1929. 5) Till Lantmäteristyrelsen från professor T. Rubin den 11 maj 1929, med förslag till läroplan i geodesi, utarbetad efter de sakkunnigas muntliga anvisningar den 14 mars 1929. 6) Till Lantmäteristyrelsen från Fil. Dr Fz. R. Berwald den 24 april 1929, med plan för undervisningen i matematik. Under sammanträdena den 14 mars och den 13 maj, vid vilka av Styrelsen tillkallade sakkunniga i geodesi och matematik deltagit, hava skrivelserna 1), 2) och 3) behandlats; skrivelserna 4), 5) och 6) synas utgöra en utveckling av innehållet i skrivelse 3). J a g ansluter mig i det väsentliga till det i skrivelserna 3) och 5) lämnade förslaget till kurs i geodesi. Det av professor Rubin framhållna önskemålet att de geodetiska sommarövningarnas omfattning icke måtte inskränkas bör emellertid enligt min mening tillmätas stor betydelse. Kan planen i övrigt tillåta sådan ändring att dessa praktiska övningar bibehållas i minst nuvarande utsträckning, vore detta en given förbättring av undervisningsplanen i 5). Till kursen i matematik enligt förslag i skrivelserna 3) och 6) synes böra läggas differentialgeometri (omkring 20 timmar) i syfte att bättre tillgodose de fordringar, som böra ställas på ämnet som grundval för undervisningen i geodesi. Dessutom synes det mig böra lämnas öppet att lägga undervisningen i numeriska och grafiska metoder till antingen matematik eller geodesi. Ett ytterligare önskemål, som likaledes kan väl förenas med ovannämnda av mig i huvudsak gillade kursförslag, är att särskilda fordringar uppställas för betyg högre än 2 i ämnet geodesi. Då det av mig nu biträdda förslaget till kurs i geodesi vid lantmäteriundervisningen i huvudsak överensstämmer med gällande undervisningsplan och dessutom det enda från detta skiljaktiga förslag, som framkommit under överläggningen, ej föreligger i skrift, torde motivering för mitt yttrande vara obehövlig. Stockholm den 14 maj 1929. Karl P. D. Rosén. Professor vid Generalstaben.»

70 Den 6 juni 1929 avgav professor Fagerholm följande yttrande: »Till Kungl. Lantmäteristyrelsen. Sedan jag av Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet anmodats att såsom sakkunnig i geodesi biträda vid den pågående utredningen rörande lantmäteriundervisningens ordnande får jag härmed avgiva följande utlåtande om lantmäteriundervisningen i geodesi. Till ämnet geodesi räknar jag härvid de delar av nuvarande ämnet praktiskt lantmäteri som äro av geodetiskt innehåll. Även bör bemärkas att ämnet matematik vid lantmäteriundervisningen har huvudsaklig betydelse endast såsom grund för geodesiundervisningen, i det att för övriga ämnen studentkursen i matematik torde vara tillräcklig. Omfånget av den behövliga kursen i matematik står därför i nära beroende av geodesiundervisningens omfattning. Den i Lantmäteristyrelsens P. M. rörande plan för lantmäteriundervisningen av den 10/4 29 för ifrågavarande ämnen avsedda tiden är synnerligt betydande nämligen för undervisning på lärorummet i matematik 270 timmar och i geodesi 1025 timmar, vartill kommer övningar på fältet i 3 månader. Det preliminärt föreslagna antalet lärare är även betydande, nämligen i matematik en lärare och en assistent, vilka dock ej skulle bliva fullt upptagna av detta ämne, samt i geodesi en lärare, en biträdande lärare och en assistent, alla tre fullt upptagna, samt ytterligare en assistent och en speciallärare, vilka två dock ej skulle bliva fullt upptagna av detta ämne. Av det för undervisningen föreslagna betydande lokalbehovet av 1 280 kvm hänför sig en avsevärd del direkt eller indirekt till geodesien. Geodesien, med matematik, tager alltså enligt ovannämnda förslag i anspråk en mycket betydande del av hela undervisningstiden, nämligen förutom de tre fältarbetsmånaderna 1 295 timmar av 3 045 eller 42'5 %, och av antalet lärare, nämligen av de med fullständig tjänstgöring 3 av 6 eller 50 % och av de med ej fullständig tjänstgöring 4 av 14 eller 29 %. Jämföres den föreslagna undervisningen i geodesi med undervisningen i samma ämne vid Kungl. Tekniska Högskolan befinnes att tiden för fältövningarna är ungefär densamma eller 2 1/2 månad vid Tekniska Högskolan mot 3 månader vid lantmäteriundervisningen men att undervisningen på lärorummet ställer sig synnerligen olika, nämligen 360 timmar vid Tekniska Högskolan mot 1 025 timmar vid lantmäteriundervisningen. Denna skillnad är så mycket mera märklig som undervisningen i geodesi vid Kungl. Tekniska Högskolan dock ger alla de kunskaper i ämnet som jämte något självstudier och författandet av doktorsavhandlingen erfordras för teknologie doktorsgrad. Till en liten del kan visserligen den åt undervisningen i geodesi föreslagna tidens längd förklaras genom den manuella träning i enkla mätningar som lantmäterieleven med hänsyn till sin blivande tjänstgöring kan tänkas anses behöva. Men jag har dock ansett mig böra undersöka om ej en avsevärd minskning i tiden kan ske. Genom en sådan minskning skulle nämligen den av Lantmäteristyrelsen föreslagna ökningen av kursens längd i sin helhet från tre till tre och ett halvt år sannolikt kunna undvikas. Den här ifrågavarande delen av geodesien kan indelas i två skilda delar, vilka jag här för enkelhetens skull kallar lägre geodesi och högre geodesi, ehuruväl dessa beteckningar i regel bruka givas en något annorlunda betydelse. Till den lägre geodesien för jag: grafisk och numerisk planmätning, avvägning,

71 polygonmätning, kartering och arealberäkning, till den högre geodesien triangelmätning, basmätning och astronomiska bestämningar. Fotogrammetrien, som under senare år genomgått en betydelsefull utveckling, h a r ingen betydelse för lantmäteriet men väl för tjänstemän vid Rikets allmänna kartverk. Fotogrammetrien tillhör gruppen 'högre geodesi'. Mellan lägre geodesi och högre geodesi förefinnes en mycket betydande skillnad redan i graden av erforderlig matematisk underbyggnad. För den förra är en väl inhämtad studentexamen på reallinjen tillräcklig, för den senare erfordras otvivelaktigt ungefär den till 270 timmar föreslagna matematikundervisningen. Kunde undervisningen i geodesi vid lantmäteriundervisningen inskränkas till lägre geodesi skulle matematikundervisningen kunna minskas till att omfatta repetition av studentkursen, särskilt plan trigonometri, plan analytisk geometri och planimetri med stereometri. Härtill vore c:a 70 timmar tillräckligt och en besparing av 200 timmar i matematikundervisningen skulle uppstå. Vad geodesi själv beträffar bör den lägre geodesien även med inräknande av en vidlyftig manuell träning väl kunna medhinnas på 350 timmar. Här skulle alltså uppstå en besparing av 675 timmar. Tillsammans skulle alltså besparingen i undervisningstid uppgå i matematik och geodesi till 875 timmar eller ungefär ett år. I stället för ökning av undervisningstidens längd från 3 till 3 7 a år såsom Lantmäteristyrelsen föreslagit, skulle på så sätt en minskning kunna ske från 3 år till 2 1/2 utan att denna minskning berörde något annat ämne än geodesi med matematik. Denna inskränkning skulle även möjliggöra en avsevärd minskning i antalet lärare, nämligen i matematik från en lärare och en assistent till en speciallärare och i geodesi från två lärare, två assistenter och en speciallärare till en lärare, en assistent och en speciallärare. H u r u lång tid som bör ägnas åt praktiska övningar på fältet beror på i vilken utsträckning eleven förut deltagit i mätningsarbeten. Har han ingen eller blott obetydlig tidigare övning, torde de tre månaderna behövas för att bibringa honom det säkra handlag, som fordras för att han omedelbart skall kunna på egen hand utföra mätningsarbeten av det slag som förekomma inom lantmäteriet. Avgörande för frågan om ett sådant bortskärande av högre geodesi från undervisningen vore berättigat, är den utsträckning, i vilken lantmätaren under sin yrkesutövning har användning för högre geodesi. Skulle det nämligen visa sig att endast ett ringa fåtal lantmätare har behov av högre geodesi under det att för det stora flertalet endast lägre geodesi kommer ifråga, torde den ökning i undervisningstidens längd och i den erforderliga lärarpersonalen som ett fasthållande vid den högre geodesien innebär, få anses som ett onödigt betungande av eleverna och ett slöseri med statens medel som bör undvikas. Det fåtal som behövde kunskap i högre geodesi skulle utan svårighet kunna förskaffa sig sådan genom att såsom specialstuderande deltaga i undervisningen i geodesi vid Kungl. Tekniska Högskolan. Den nu gällande mätningsförordningen har varit i kraft från och med

72 år 1921. Under denna tid har flertalet av rikets lantmätare varit kunniga i högre geodesi, i vilken undervisning meddelats vid lantmäteriundervisningen åtminstone från år 1910. Erfarenheten från de gångna åren kan därför i fråga om mätningsmetoderna anses ganska väl motsvara de förhållanden, som kunna väntas för framtiden. J a g tillät mig därför att vid sakkunniges sammanträde den 14 mars anhålla det Lantmäteristyrelsen ville införskaffa statistik över i vilken utsträckning skilda mätningsmetoder kommit till användning under den tid nu gällande mätningsförordning ägt bestånd och i ett brev av den 15 mars preciserade jag de uppgifter, jag ansåg önskvärt att erhålla. För fullständighetens skull avskriver jag här detta brev. Till Kungl. Lantmäteristyrelsen. Vid undervisningssakkunniges sammanträde i går tillät jag mig framhålla att det för bedömande av omfånget av den behövliga undervisningen i mätningskunskap kunde vara av värde att veta i vilken utsträckning skilda slag av numerisk mätning under senare år kommit till användning inom lantmäteripraktiken. Då undervisningen enligt i huvudsak nu gällande grunder meddelats i c:a 20 år och den nuvarande mätningsförordningen varit gällande i snart 10 år skulle man nämligen ur dessa uppgifter kunna bilda sig en uppfattning om utvecklingstendensen på detta område. Byråchefen Bagger-Jörgensen meddelade i anslutning därtill att någon statistik i saken icke funnes på styrelsen men lovade att från lantmäterikontoren införskaffa de av mig begärda uppgifterna. Då det alltså är på mitt förslag ifrågavarande statistiska material samlas, ber jag att här få, närmare än jag var i tillfälle till vid gårdagens sammanträde, anföra vilka uppgifter som enligt min åsikt vore av särskilt värde att erhålla. Då ändamålet ju är att undersöka i huru stor utsträckning mätningar av mera komplicerad art kommit till användning, torde mindre omfattande numeriska mätningar såsom tomtmätningar o. d. kunna lämnas åsido. Däremot synes det mig önskvärt att från varje län och för vart och ett av åren 1920—28 lämnas svar på följande frågor: 1) Vid huru många förrättningar har under året polygonmätning använts såsom stomnät? 2) Huru omfattande hava dessa polygonmätningar varit? — Besvaras om möjligt med antalet under året för utförandet av polygonmätning använda förrättningsdagar på fältet och med totala antalet under året mätta polygonpunkter. 3) Huru många triangelnät hava under året uppmätts? 4) Huru stora hava dessa nät varit? Angiv för varje antalet punkter och största utsträckningen i x- och y-led samt om möjligt antalet förrättningsdagar på fältet. 5) Huru många basmätningar för triangelnät och huru många astronomiska meridianbestämningar hava under året utförts? 6) Har i något fall något av ovan anförda arbeten utförts eller beräknats av annan än vederbörande distriktslantmätare eller hans medhjälpare? Antalet frågor är alltså ganska betydande, men som antalet här avsedda förrättningar i flertalet län ej torde vara synnerligen stort har man anledning att antaga att deras besvarande ej skall alltför mycket betunga vederbörande överlantmätare. Stockholm 1929 mars 15. Erik Fagerholm. Professor.

73 Från lantmäteristyrelsen lämnades mig följande statistik rörande triangelmätningar: Tillhör Kungl. lantmäteristyrelsens exp. L 231/1929.

Sammanställning av från rikets överlantmätare infordrade uppgifter om triangelmätningar, som från och med år 1921 verkställts inom städer, samhällen och områden på landet. Namn och tid för mätningen Stockholms

Mätningens omfattning

Mätningen verkställd av

län

Öregrund

75 hektar

Civiling. F. Berger

Sigtuna

»

Lantm. S. H. Liedbeck

Sundbyberg

»

»

Stocksund

»

Lantmäteriundervisningen

Nynäshamn

Lantm. K. Jansson

3 900

»

Råsunda

»

»

H. R u d h e

Lännersta

»

»

S. H. Liedbeck

Grimsta

,

Huvudsta och St. Alby-

»

»

>

Gudö och Vendelsö ....

»

»

H. Lindahl

200 Norrby Tyresö

50 Nynäs

5 760

»

Ekullsvik

»

Uppsala

H. Rudhe

K. Jansson

län Staden med omnejd

Uppsala 1926—27 Södermanlands

Mätningsing. E. Nohldén

län

Katrineholm 1923

Lantmäteriundervisningen

Flen 1927 500 hektar, 23 punkter

Nyköping 1926 »

150 hektar, 17 punkter

Strängnäs

Lantm. G. Willén

»

»

»

O. Thorén

Stadsing. D. E. Aronsson

län

Norrköping, avsl. 1928

40 punkter

Motala, avsl. 1922

19 Jönköpings

>

4 000 å 5 000 hektar, 11 punkter

I Tynnelsö

Östergötlands

»

»

J. Pettersson

Civiling. B. Söderborg

län

Vetlanda

300 hektar

Lantmäteriundervisningen

Skillingaryd

»

Förste stadsing. A. Lilienberg

»

Kronobergs

län

Ljungby 1921—22 Alvesta 1922

Stadsing. B. Sandström Lantmäteriundervisningen

74 Namn och tid för mätningen Blekinge Ronneby

Mätningens omfattning

Mätningen verkställd av

län 275 hektar

Lantm. A. Bentzer

Kristianstads län Tomelilla 1922

»

Ing. C. Lundberg

Bjärnum 1926

»

Lantm. O. Hobroh

Hallands lån Kärleken, Halmstad 1925

»

Förste stadsing. A. Lilienberg

Göteborgs och Bohus lån Askim 1927

11 punkter

»

»

A. Södergren

»

»

A. Lilienberg

Mölndal 1923 Älvsborgs

»

län

Trollhättan

3 000 hektar

Lantmäteriundervisningen

Åmål

1165 Förste stadsing. A. Lilienberg

Kinna

500 Vårgårda

»

Förste stadsing. A. Lilienberg

Skene

»

Allmänna ing.-byrån

Flöda

3 000

»

Lantm. R. Holmgren

Skaraborgs

»

Lantm. H. Fröberg

län 1 lantmäteriundervisningen

Skara Töreboda Kopparbergs

län Lantm. P. Mogensen

130 Rättvik 1925 Gävleborgs

lån Stadsing. F. T. Eggwertz

Björkhamre 1921 Västernorrlands

län 240

Härnösand 1921—24...

13 punkter

Komm. tekn. byrån

3 500 hektar

Stadsing. F. T. Eggwertz

Jämtlands

»

Kommunala kartbyrån

Skönsberg 1923

län

Östersund Västerbottens Umeå, del, 1926

län Lantmäteriundervisningen

Utöver dessa mätningar hava utförts kompletteringar av förut befintliga triangelnät i ett flertal städer, bl. a. Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Lund, Landskrona och Göteborg. Beträffande polygonmätningar meddelade lantmäteristyrelsen att uppgifter ej kunde lämnas på grund av materialets stora omfattning. Avsaknaden av statistik rörande polygonmätning är dock av föga betydelse, då denna mätningsmetod givetvis bör ingå i lantmäteriundervisningen och av mig räknats till gruppen lägre geodesi.

75 Den ovan anförda statistiken rörande triangelmätningar har jag kompletterat med uppgifter som jag erhållit från andra håll samt ordnat, i stället för efter län, i följande grupper: I Triangelmätningar utförda av lantmätare: A) i städer B) inom andra områden II

utförda vid lantmäteriundervisningen: A) i städer B) inom andra områden

III

utförda av ingenjörer: A) i städer B) inom andra områden. Areal hektar

Område

Grupp

Antal punkter

I:A Lantmätare, städer

12 Sigtuna

200 Sundbyberg

8 Nyköping

29 Ronneby

275 1425

4 stycken I:B Lantmätare, icke städer

5 760

Råsunda

200 Lännersta

14 Grimsta

11 Huvudsta och Alby

270 Gudö och Vendelsö

1060 Norrby

200 Tyresö Tynnelsö c:a

4 500

230 Bjärnum Kinna

500 Flöda

3 000

Rättvik

13 stycken c:a

1700 II: A Lantmäteriundervisningen, städer

43 Nynäs

Katrineholm Vetlanda

300 Trollhättan

3 000

Skara Umeå 5 stycken

•

76 Område

Grupp

Areal hektar

Antal punkter

baser

astr. best.

II: B Lantmäteriundervisningen,

icke

städer

200 Stocksund Flen Alvesta - - • Töreboda 4 stycken

III: A Ingenjörer, städer

Öregrund •.

75 Uppsala Strängnäs •.

17 40

Norrköping Motala

19 1165

Åmål

13 Härnösand.. Östersund ..

3 500

8 stycken III: B Ingenjörer, icke städer

Skillingaryd

300 Ljungby

350 Tomelilla

...

283 Kärleken

••

100 11

Askim

15 Mölndal Vårgårda

••

Skene

225 250

Björkhamre Skönsberg ••

10 styckenSumma av alla grupperna

44 stycken

I denna tabell betecknar ett streck att uppgifter i fråga ej kunnat erhållas. De tre triangelmätningarna Nynäshamn, Nynäs och Ekullsvik, som förekomma i lantmäteristyrelsens tabell, hava i ovanstående tabell införts endast som en — Nynäs — då de äro en och samma triangelmätning, vilken kommit till användning vid tre förrättningar. Bristerna i det statistiska materialet försvåra beräknandet av triangelmätningarnas omfattning. Tages helt enkelt medeltalet av tabellens uppgifter, erhålles i genomsnitt för en triangelmätning: områdets storlek 916 hektar, antalet punkter 18 stycken.

77 Antalet basmätningar har varit synnerligen ringa, vartill kommer, att baserna oftast mätas ej med egentlig basmätning utan med måttband såsom en polygonsida. Astronomiska bestämningar tyckas ej hava förekommit annat än möjligen i samband med själva undervisningen. E n triangelmätning av ovanstående genomsnittliga omfattning — c:a 900 hektar och 18 punkter — bör utan svårighet medhinnas av en mätare på högst 6 veckor. I medeltal för åren 1921 — 1928 har alltså den genomsnittliga tidsåtgången för triangelmätningar, d. v. s. den tid som en enda mätare skulle behöva för att utföra alla under ett år förekommande mätningar, varit sammanlagt för var och en av de fyra grupperna: för mätningar utförda av lantmätare i städer 3 veckor » » » » » å andra platser 10 » för mätningar utförda vid undervisningen i städer 4 » » » » » » å andra platser 3 » för mätningar utförda av ingenjörer i städer 6 » » » » » » å andra platser 9 » Summa 35 veckor. Antages den sammanlagda på grund av väderleken för dylik mätning lämpliga tiden till 4 månader årligen, skulle två mätare som ägnade dessa 4 månader årligen åt saken, utan svårighet hava hunnit med alla triangelmätningarna. Fråndrages de 15 veckor, som motsvara de av ingenjörer utförda mätningarna, återstå 20 veckor d. v. s. föga mer än som kan utföras av en enda mätare. Att utbilda hela lantmäterikåren för ett arbete, som skulle kunna utföras av 1 å 2 man synes mig meningslöst. Då denna utbildning skulle öka undervisningstiden med ett år och antalet lärare med tre personer, synes mig dess fastställande såsom obligatorisk vara oförsvarligt, såväl från elevens som statens synpunkt. Eleven skulle tvingas att underkasta sig ett års förlängd utbildning för att förvärva en färdighet, för vilken han i medeltal blott vart hundrade år hade någon användning och som då toge hans tid i anspråk i genomsnitt högst 6 veckor. Under de sist förflutna 8 åren, den tid under vilken den nu gällande mätningsförordningen varit i kraft, hava ej heller fler än 11 av de uppskattningsvis c:a 200 i högre geodesi utbildade lantmätarna någon enda gång sysslat med högre geodesi, d. v. s. triangelmätning. Utbildningen i högre geodesi är dyrbar. Ej endast lärarna och undervisningslokalerna kosta pengar. För undervisningen fordras även en instrumentsamling, som på grund av den alltjämt ökade livaktigheten inom instrumenttekniken medför ständigt ökade utgifter för att hållas något sånär fullständig. Mig synes, att Sverige är ett för litet land för att hava undervisning i högre geodesi på två ställen: Tekniska högskolan och Lantmäteriundervisningen. Vid valet mellan dessa synes det mig självklart, att undervisningen bör ligga vid Tekniska högskolan, där den redan är organiserad på ordinarie stat, där behov av densamma förefinnes ej endast för triangelmätningen av samhällen utan även för skilda ingenjörstekniska arbeten och där studierna i geodesi redan nu kunna föras fram till teknologie doktorsgrad. ^ Lantmäteriets behov av triangelmätning skulle lämpligen kunna tillgodoses på så sätt, att till Styrelsens förfogande stode ett par i högre geodesi kunniga

78 lantmätare, som då så erfordrades sändes att utföra dessa mätningar. Från de redan utbildade lantmätarnas led skulle dessa platser för lång tid framåt kunna besättas. Möjlighet finnes dessutom såsom redan framhållits, att hugade lantmätare efter genomgången lantmäteriundervisning utbildades vidare i geodesi vid Tekniska högskolan. E n lämplig kurs skulle utan svårighet och utan kostnad — om ej antalet deltagare blir för stort — kunna ordnas på två terminer med mellanliggande sommar. Det torde ej vara omöjligt att den studerande samtidigt kunde utbildas i högre stadsanläggningslära. J a g föreslår alltså för ämnena matematik och geodesi vid lantmäteriundervisningen följande studieplan och antal lärare: Matematik

Geodesi

70 timmar. En speciallärare, ej fullt upptagen. Repetition av realstudentkursen i plan trigonometri, plan analytisk geometri, planimetri och stereometri. 350 timmar samt 3 månaders fältövningar. En lärare, fullt upptagen. En assistent, fullt upptagen. En speciallärare i kartritning och textning, ej fullt upptagen. Grafisk och numerisk planmätning, avvägning, polygonalmätning, kartering och arealuträkning.

Vid sammanträdet den 2 maj, då diskussionen gällde lantmäteriundervisningens eventuella förläggning till Tekniska högskolan, framhöll jag, att under förutsättning av denna inskränkning i geodesiundervisningen skäl ej syntes mig föreligga för en sådan sammanslagning, men att om den av lantmäteristyrelsen föreslagna omfattningen av ämnet bleve gällande, borde undervisningen förläggas till Tekniska högskolan för att undvika den dyrbara dubbelundervisningen i högre geodesi. En så avsevärd inskränkning som den av mig här föreslagna kommer naturligtvis att inverka menligt på de nuvarande lärarnas ställning. Hänsyn härtill bör dock ej förhindra frågans rationella lösning. Man torde dessutom kunna antaga att statsmakterna skola kunna finna något sätt att hålla skadelösa åtminstone de äldre lärare, som under lång tid på ett förtjänstfullt sätt ägnat det huvudsakliga av sin verksamhet åt lantmäteriundervisningen. Generaldirektör Nothin har anhållit att jag även skulle avgiva förslag till undervisningsplan i geodesi under förutsättning att kunskap i triangelmätning (högre geodesi) vore obligatorisk. Han har därvid framhållit, att det låge utanför de sakkunniges befogenhet att föreslå någon som helst ändring av lantmäteriets organisation eller mätningsförordningar och att anställandet vid styrelsen av en a två i triangelmätning kunniga personer avsedda att vid behov sändas till skilda platser för att hjälpa vederbörande distriktslantmätare med triangelmätningars utförande, innebure en dylik ändring. J a g delar icke generaldirektör Nothins uppfattning i denna sak. Redan nu förekommer det, att specialutbildade personer biträda distriktslantmätarna t. ex. vid fiskedelningar. I fråga om triangelmätningar finnes redan den bestämmelsen, att sådana ej få utföras förrän planen godkänts av styrelsen.

79 Ett tillägg till denna bestämmelse av innehåll att distriktslantmätaren i händelse av behov äger rätt att från styrelsen begära biträde, synes mig icke innebära någon omorganisation. De en å två i triangelmätning kunniga personer som skulle stå till styrelsens förfogande, behövde ingalunda vara vid styrelsen fast anställda ordinarie tjänstemän. Det finnes och torde alltid komma att finnas såväl inom som utom lantmäterikåren ett tillräckligt antal lämpliga personer som såsom extra arbete kunde åtaga sig dessa mätningar. Det gäller ju i genomsnitt blott sammanlagt 5 arbetsmånader pr år. Det synes mig alltså som om den av mig föreslagna anordningen till fyllande av lantmäteriets behov av triangelmätningen skulle kunna genomföras utan någon omorganisation av lantmäteriet eller någon ändring av mätningsförordningen. Men även om för ett förnuftigt ordnande av lantmäteriundervisningen — och såsom oförnuftigt måste betecknas offrandet av c:a llz av utbildningstiden åt ett ämne, som är värdelöst för 99 % av eleverna — några mindre ändringar på angränsande område vore nödvändiga kan jag icke däri se något hinder för sakens genomförande. Skulle de sakkunniga vid utredandet av en fråga gå fram med skygglappar för ögonen, ängsligt undvikande att röra vid angränsande såsom tabu betraktade områden, torde det ej kunna undvikas, att de mera skulle bidraga till utvecklingens stelnande i byråkratiska och verklighetsfrämmande former än till en rationell lösning av dem förelagda problem. Från en ledamot i lantmäteristyrelsen har under utredningens gång framhållits, att den förebragta statistiken visserligen visat, att det vore en mycket ringa procent av lantmätarna som utförde triangelmätningar, men att, om en motsvarande undersökning gjordes för från Tekniska högskolan utexaminerade ingenjörer, procentsatsen sannolikt skulle bliva en lägre och att det alltså skulle innebära en orättvisa, om undervisning i högre geodesi ej funnes vid lantmäteriundervisningen, då den dock finnes vid Tekniska högskolan. Denna synpunkt förstår jag icke. Det måste finnas undervisning i högre geodesi inom landet. Vid Tekniska högskolan erfordras ämnet ej endast för blivande mätningsmän utan även för ett flertal andra uppgifter inom ingenjörstekniken. Att inställa undervisningen i högre geodesi vid Tekniska högskolan kan under inga omständigheter komma ifråga. Det motsatsförhållande mellan lantmäteriundervisningen och Tekniska högskolan eller mellan lantmätare och ingenjörer som framlyser ur det här berörda yttrandet från en ledamot av styrelsen, synes mig sakna reellt underlag. Var och en av dessa två kårer har sin egen från den andras skilda och viktiga uppgift. Utredningens ändamål är att bidraga till att lantmäteriets undervisningsfråga löses på bästa sätt, icke att skipa rättvisa i något antaget motsatsförhållande. J a g anser mig böra framhålla, att de vid sammanträdena förda protokollen icke äro en trogen bild av vad som förekommit. Viktiga uttalanden äro ej omnämnda. Andra äro oriktigt återgivna. Protokollföraren torde dock ej böra klandras härför, då det är helt naturligt att en icke fullt sakkunnig person lätt nog kan missuppfatta det som sägs inom ett så speciellt område som det ifrågavarande. Protokollens bristfälliga beskaffenhet beror

80 fastmera på, att de icke — trots att framställning därom skett — upplästs och justerats. Denna uraktlåtenhet synes mig beröva protokollen allt vitsord såsom uttryck för de sakkunnigas åsikt. J a g vill slutligen framhålla, att jag med det förslag jag framlägger till minskning av undervisningen i geodesi icke avser att fatta ståndpunkt till frågan om undervisningstidens längd i övrigt. Skulle det befinnas önskvärt, att densamma bibehålles vid nuvarande 3 år eller ökades till 3 xj2 — t. ex. för att vidmakthålla den nuvarande höga kvaliteten inom kåren — finnes det säkerligen inom lantmäteriets övriga kunskapsområden — juridik, kulturteknik, jordvärderingslära m. m. — möjlighet att på ett för den blivande lantmätaren nyttigt sätt utfylla tiden. Kunskap i triangelmätning har däremot endast värde för de som verkligen sysslar med sådana mätningar. Den från en av de sakkunnige framförda synpunkten att kunskap i högre geodesi skulle förbättra elevens färdighet i de mera elementära mätningarna och bibringa honom ökat intresse för mätningsarbetet är ogrundad. Resultatet kan snarare bliva motsatsen. E n person, som tvungits att kosta på sig ett års längre utbildning för att lära triangelmätning och som sedan icke får någon som helst användning för de kunskaper han under detta år förvärvat, torde väl snarare komma att underskatta än finna ökat intresse för de enklare mätningsmetoderna — grafisk och numerisk planmätning samt polygonmätning — som varit, äro och komma att förbliva de naturliga metoderna för det svenska lantmäteriet. Under de senaste två decennierna har det svenska lantmäteriet genomgått en för jordbruket och jorddelningsväsendet utomordentligt lycklig utveckling. Icke utan skäl anses den svenska lantmäterikåren för en av de allra främsta i världen. Att vidmakthålla denna höga standard är ett riksintresse av stor betydelse. Men detta främjas ej av att lägga undervisningens tyngdpunkt inom ett för lantmätarens verksamhet så relativt betydelselöst område som triangelmätningen utan genom att fördjupa utbildningen i andra mera väsentliga ämnen, samt genom att tillse att lantmätarens sociala ställning förblir sådan, att den goda rekryteringen av kåren som enligt min åsikt är grundorsaken till den lyckliga utvecklingen, bibehålles. Stockholm 1929 juni 6. Erik Fagerholm.» Den 13 juni 1929 inkom från professor Rosén följande yttrande: »Till Kungl. Lantmäteristyrelsen. P. M. angående lantmäteriundervisningen. I skrivelse till Styrelsen av den 14 maj 1929 har jag angivit min åsikt om undervisningsprogrammet i geodesi. Då nu en kort motivering till detta uttalande anses önskvärd, torde denna kunna begränsas till a t t gälla den i kursen ingående undervisningen i utjämningsräkning och felteori samt triangelmätning, enär väl föga meningsskiljaktighet torde råda beträffande de mera elementära delarna av mätningsläran, vilka i övrigt taga kursens mesta tid i anspråk.

81 Det finnes i geodesiundervisningen en särskilt utmärkande gräns mellan en elementär och en högre del, nämligen utjämningsräkning och felteori, eller kort sagt minsta kvadratmetoden. Först genom kunskap i detta ämne blir mätningsförrättaren i stånd till att nöjaktigt bedöma noggrannheten hos olika mätningar och mätningsmetoder. Detta gäller såväl den precision, som kan uträknas för en redan utförd mätning, som det noggrannhetsmått, vilket bör eftersträvas för en planlagd mätning. I mätningsförordningen finnas i båda dessa avseenden detaljerade föreskrifter, och för att rätt fatta dem fordras kunskap i minsta kvadratmetoden. Om den teoretiska insikten under den praktiska tjänstens bestyr småningom bleknar, är det dock viktigt att den har funnits och bildat den säkra grunden för den mätningsvana, tjänstemannen på egen hand tillägnar sig. — Den av mig biträdda kursplanen i nu ifrågavarande del av geodesiundervisningen tror jag vara väl lämpad till lantmäteriets behov. Den planlagda undervisningen i triangelmätning anser jag ock vara väl avpassad för att underlätta tillämpningen av mätningsförordningens bestämmelser. Enligt vad jag tror kan den befattning med triangelmätning, som kan förutses komma att åligga de blivande lantmätarne, anges sålunda. Nytrianguleringen av städer och samhällen fortsätter alltjämt, och att detta sker under en tid, då kommunernas ekonomi i allmänhet är hårt pressad, är ett tecken till att kommunala myndigheter funnit triangelmätningsmetoden fördelaktig även ur kostnadssynpunkt. Det tillkommer naturligen lantmäteriet att taga verksam del i denna nymätning. Emellertid är redan ett stort antal orter över hela landet försett med trigonometriskt underlag, och kanske den tid ej är avlägsen, då nästan varje stadssamhälle av en viss ytvidd har sitt mätningsväsende grundat på triangelnät. Behovet av nymätningar kommer då sannolikt göra sig gällande endast sporadiskt eller gälla områden på landsbygden. Men det återstår likväl alltid för lantmätaren en mångfald göromål, som hava beröring med triangelmätning, såsom komplettering och underhåll av triangelnäten, deras utnyttjande för kartering samt anslutning av andra slag av mätningar till det trigonometriska nätet, vartill kommer att lantmätaren bör tillhandagå myndigheter med råd i mätningsfrågor, som ju ock kunna röra triangulering. För att denna lantmätarens mångskiftande befattning med den trigonometriska mätningsmetoden skall kunna utövas på gagnande sätt fordras hos honom en utbildning i ämnet, som gäller såväl mätning och beräkning som triangelmätningens utnyttjande för kartläggning. Detta mål för undervisningen torde genom den nu föreslagna kursen i geodesi kunna nöjaktigt nås. Även för övriga delar av undervisningsprogrammet, för den händelse någon tvekan om deras ändamålsenlighet kan råda, vore det ej svårt att giva motivering, men då sådana delar torde vara få och ej avse något avsevärt antal undervisningstimmar, synes den tillsvidare kunna utebliva. E n förtjänst hos undervisningsprogrammet synes mig slutligen böra framhållas, nämligen att självstudier i olika delar av mätningsläran böra kunna grundas på det kunskapsmått, som undervisningen i geodesi avser att bibringa. Stockholm den 11 juni 1929. Karl B. P. Rosén. Professor vid generalstaben.»

6 — 2099.

82 Senare har från professor Fagerholm inkommit följande skrivelse: »Till Kungl. Lantmäteristyrelsen. Styrelsen har anhållit om mitt yttrande huru enligt min åsikt undervisningen för lantmätare borde ordnas, om det förutsattes att alla lantmätare skola utbildas ej endast i lägre geodesi utan även i högre. Med hänvisning till mina föregående skrivelser i ärendet vill jag med anledning därav anföra följande: Undervisning i högre geodesi ställer med anledning av den dyrbara instrumentutrustning, som erfordras, avsevärda krav på anslag och dessa krav komma att växa allt efter mätningsmetodernas och instrumentteknikens utveckling. Det torde vara uteslutet att statsmakterna äro hågade att i onödan bekosta en dyrbar instrumentutrustning vid två undervisningsanstalter. Resultatet torde i stället bliva att ingendera samlingen blir så fullgod som önskligt vore. Det är genom min skrivelse av den 6 juni klarlagt, att endast ett mycket ringa antal lantmätare få någon användning för högre geodesi och att undervisningstiden genom medtagandet av högre geodesi som obligatoriskt ämne skulle förlängas med ungefär ett år. Vilka skäl som föranlett styrelsen att det oaktat gå in för ämnet såsom obligatoriskt, har ej ens antydningsvis meddelats mig. Några bärkraftiga realskäl torde ej finnas. Skulle ämnet bliva obligatoriskt torde det därför ej dröja länge förrän krav uppstår på avlyftande från lantmäteriundervisningen av denna tidsödande och för de allra flesta onyttiga belastning. Skulle ämnet högre geodesi nu bliva obligatoriskt gäller det därför att anordna undervisning i detsamma så att minsta möjliga kostnad därigenom orsakas och att ämnets framtida förändring från obligatoriskt till frivilligt utan olägenhet kan ske. Dessa önskemål vinnas bäst genom förläggning till Tekniska Högskolan av denna del av undervisningen, på samma sätt jag förut föreslagit för den såsom frivillig tänkta undervisningen i ämnet. Efter den förslagsvis på 2 72 år genomgångna, till lantmäteriundervisningsanstalten förlagda egentliga lantmäteriutbildningen, vid vilken ämnena matematik och geodesi skulle hava den omfattning, jag föreslagit i min skrivelse av den 6 juni, skulle då lantmäterieleverna fortsätta, antingen omedelbart eller efter någon kortare mellantid, med en ettårig kurs vid Tekniska Högskolan, omfatta dels den matematik som erfordras för geodesien, dels geodesi till ungefär den omfattning som motsvarar nuvarande högre kursen i ämnet vid Tekniska Högskolan, varvid kursens omfattning och undervisningens organisation i behövliga delar jämkades, dels eventuellt stadsanläggningslära i händelse av och i den omfattning som det anses lämpligt att förlägga denna undervisning till Tekniska Högskolan. Kursen skulle lämpligast börja med en vårtermin. Under denna skulle undervisningen omfatta dels matematik, dels de delar av geodesien som ej erfordrar djupare matematisk kunskap än ungefär studentkursen utökad med sfärisk trigonometri. Påföljande sommar skulle ägnas åt övningsmätningar på fältet. Under höstterminen skulle undervisningen omfatta huvudsakligen minsta kvadratmetoden och jordens buktighet, varvid material till räkningar i största utsträckning skulle tagas från under sommaren utförda mätningar. För den eventuella undervisningen i stadsanläggningslära kunde tid beredas under antingen vår- eller höstterminen eller under båda. Antalet studerande i högre geodesikursen vid Tekniska Högskolan är c:a tio årligen. För att därutöver mottaga de till lika eller kanske något större

83 antal uppgående lantmäterieleverna erfordras ingen annan ökning av lärarpersonalen än en eller två assistenter, vilket då dessa endast under fältövningarna skulle hava full tjänstgöring, komme att draga blott en ringa kostnad. Därutöver erfordras i matematik under vårterminen en lärare och en assistent, av vilka ingen skulle hava full tjänstgöring. Lärarens tjänstgöringstid behövde ej överstiga 80 timmar och assistentens 150 timmar. Kostnaden för undervisningen skulle på så sätt bliva den minsta möjliga. Vid en eventuell framtida förändring av undervisningen till frivillig med ty åtföljande minskning av antalet elever, kan motsvarande minskning i antalet assistenter utan svårighet ske då dessa ju icke äro ordinarie. Över mitt förslag att förlägga undervisningen i högre geodesi till Tekniska Högskolan har professor Rubin yttrat sig i en skrivelse till lantmäteristyrelsen av den 11 maj, vid vilken tid mitt förslag endast förelåg såsom ett mitt muntliga anförande. Många av de invändningar professor Rubin framställt bero på att han ej ägt fullständig kännedom om förslagets innebörd. Genom den jämkning av den högre geodesikursen vid Tekniska Högskolan ifråga om omfattning och organisation, jag förutsatt, bortfaller de flesta av dem. K v a r står egentligen endast två, nämligen: 1) Besparingen i undervisningstid skulle enligt professor Rubins åsikt vara illusorisk, i det att åt högre geodesi vid lantmäteriundervisningen ägnas blott 271 timmar och det alltså ej bleve möjligt att genom denna undervisnings avlyftande minska kursen vid lantmäteriets undervisningsanstalt från de föreslagna 3 7? år till 2V2. 2) Det vore, enligt professor Rubins åsikt, ett 'steg ut i det ovissa1 att överflytta denna del av undervisningen från 'Lantmäteriets mätningstekniska utbildning', som 'bestått provet' till Tekniska Högskolan. Beträffande den första av dessa två invändningar tillåter jag mig påstå att det måste vara något fel med de av professor Rubin angivna siffrorna, ty enligt dem skulle 852 timmar (1140 — 288) på lärosalarna, förutom fältövningar, ägnas åt den lägre geodesien, vilket är en uppenbart orimlig siffra. Den andra invändningen innebär, uttryckt i andra ord, att geodesiläraren vid lantmäteriundervisningen, d. v. s. professor Rubin, enligt professor Rubins åsikt vore en bättre lärare än professorn i geodesi vid Tekniska Högskolan, d. v. s. jag. E n jämförelse mellan professor Rubin och mig, torde dock här vara betydelselös då en organisationsfråga, avsedd att gälla för framtiden, givetvis ej bör göras beroende av någon eventuell skillnad mellan de nuvarande tjänsteinnehavarna, vilka snart nog skola lämna plats för andra. Dock anser jag mig med anledning av professor Rubins anmärkning böra som min åsikt uttala, att var och en av oss två är fullt godtagbar. Å ena sidan har jag nämligen av anteckningar förda vid professor Rubins föreläsningar sett att han är en framstående lärare, å andra sidan var det på sin tid efter tävlan med Rubin, som jag blev professor i geodesi. I händelse Lantmäteristyrelsen går in för mitt förslag att förlägga undervisningen i högre geodesi till Tekniska Högskolan, föreslår jag att Styrelsen uppdrager åt mig och professor Rubin att tillsammans uppgöra detaljerat förslag till studieplaner. Stockholm den 3 augusti 1929. Erik Fagerholm. Professor.»

84 Lantmäteristyrelsen ansluter sig till den mening, som företrätts av majoriteten av de i frågan sakkunniga, nämligen professorerna Rosén och Rubin. Utöver vad dessa anfört må ytterligare följande framhållas. Den statistik, på vilken professor Fagerholm bygger sitt resonemang, måste i avseende på dess betydelse för här ifrågavarande ändamål skärskådas på annat sätt än som skett. Den upptager nämligen endast sådana förrättningar, vid vilka särskilda triangelnät blivit utlagda och av naturliga skäl icke det avsevärda antal förrättningar, vid vilka förrättningsmannen haft behov av kunskap i triangelmätning för att lösa mätningstekniska uppgifter, såsom anslutning av andra mätningar till triangelmätningar, komplettering av befintliga triangelmätningar, åtgärder av triangelmätnings natur för att kontrollera och konnektera andra mätningar m. m. Förrättningar av sistnämnda slaget förekomma i avsevärd utsträckning, men någon statistik över dem kan icke utan mycket stort arbete åstadkommas, då därför skulle erfordras genomgång av samtliga under motsvarande tid utförda mätningar. Vidare förekommer ofta, att lantmätare såsom fackmän på det mätningstekniska området rådfrågas rörande triangelmätningar och anmodas uppgöra förslag, som röra sådana mätningar. Slutligen må framhållas, att såsom förut angivits icke mindre än 145 befattningar som mätningsmän eller förrättningsmän för tomtmätning och avstyckning inom städer och liknande samhällen bestridas av lantmätare och att för dessa befattningar givetvis måste fordras kunskap i triangelmätning, enär de allra flesta städer och samhällen antingen redan grundat sina mätningar på triangelmätning eller kunna förväntas komma att göra det inom en nära framtid. Utan allt tvivel förhåller det sig så, att flertalet lantmätare förr eller senare och i större eller mindre utsträckning få åt sig uppdragna sådana göromål, för vilkas rätta utförande utbildning i triangelmätning är erforderlig. Utvecklingen på det mätningstekniska området går nämligen avgjort i riktning mot större utnyttjande av triangelmätningar, och det må framhållas, att en lantmätare utbildas för en tjänstetid av omkring 40 år, en tid, under vilken utvecklingen kan väntas göra framsteg, som för närvarande ej äro möjliga att förutse. Professor Fagerholm uppgiver, att under de sista förflutna åren ej flera än 11 av lantmätarna någon enda gång sysslat med högre geodesi d. v. s. triangelmätning. Oavsett att detta påstående är oriktigt, då såsom nyss anförts en mängd lantmätare sysslat med triangelmätning utan att därför hava utfört sådana förrättningar, som medtagits i förenämnda statistik, må påpekas, att uppgivna antal tydligen utgör antalet förrättningsmän vid i statistiken upptagna förrättningar, men att de flesta av ifrågavarande förrättningsmän säkerligen vid arbetenas utförande haft biträde av tjänstemedhjälpare, i vissa fall troligen av mera än en. Antalet lantmätare, som vid ifrågavarande förrättningar sysslat med triangelmätning, torde därför vara betydligt större än professor Fagerholm uppgivit. För 25 år sedan började undervisning i triangelmätning meddelas inom

85 lantmäteriet. Dessförinnan användes huvudsakligen endast en mätningsmetod, som ganska schablonmässigt tillämpades för mätningar av väsentligt olika slag. Genom att lantmätarna erhöllo utbildning även i triangelmätning och vad därmed äger sammanhang och således en allsidig och tidsenlig geodetisk utbildning ändrades detta förhållande och 1920 kunde efter fleråriga förberedelser mätningsförordningen utfärdas, varigenom lantmäteriets mätningar ändamålsenligt reglerades. Genom dessa båda åtgärder, utbildningen och mätningsförordningen, har den mätningstekniska delen av lantmäteriarbetet i grund förändrats. Varje mätning innebär i större eller mindre grad ett problem, i det att en mätning kan utföras på olika sätt, av vilka det gäller att välja det, som är lämpligast för det föreliggande fallet. Bland synpunkter, som därvid böra beaktas, må framhållas erforderlig noggrannhet i mätningen och kontroll av resultaten, möjlighet för framtida användning av mätningen samt besparing av tid och kostnader, vilka senare äro ej endast arvode till mätningsförrättaren utan även kostnader för hantlangning, markeringar, skogshuggning m. m. Genom sin allsidiga utbildning och med tillämpning av mätningsförordningen har lantmätaren numera möjlighet att kritiskt skärskåda varje mätningsuppgift och välja den mätningsmetod, som med tillfredsställande noggrannhet och värde för framtiden förenar minsta kostnader och olägenheter. Uppenbarligen är detta förhållande av mycket stort värde såväl för det allmänna som för enskilda jordägare. Givetvis kan det ej ifrågakomma, att det resultat, som man efter årtiondens bemödanden kommit till, skulle äventyras och den mätningstekniska nivån inom lantmäteriet medvetet åter sänkas. Frågan har på sin tid grundligt prövats, bland annat av 1917 års lantmäterikommission, och i enlighet därmed hava statsmakterna redan intagit sin ståndpunkt. Gällande mätningsförordning skall tillämpas av alla lantmätare och förutsätter utbildning i triangelmätning och vad därmed äger sammanhang. Efter professor Fagerholms förslag skulle det vara nödvändigt att fullständigt omarbeta nämnda förordning till mycket stor skada för den kontinuitet, som bör finnas i lantmäteriets bland annat för jordäganderätten betydelsefulla mätningar. Hans förslag innebär, att icke alla lantmätare skulle bliva kompetenta att utföra alla de förrättningsåtgärder, som enligt lag åligga dem, och lantmäteriexamen skulle icke längre kunna giva nu i lag stadgad kompetens för befattning som mätningsman i stad. Professor Fagerholms förslag för utförande av de triangelmätningar, som förekomma vid lantmäteriförrättningar, torde knappast vara praktiskt genomförbart. Enligt gällande lag finnes endast en förrättningsman för varje förrättning och det är denne, som svarar för alla förrättningsåtgärder. Visserligen skulle en triangelmätning, som uppdragits åt en i sådan mätning ej utbildad lantmätare, kunna, såsom förr i en del fall skett, utföras så, att den egentliga triangelmätningen utfördes av en däri utbildad, hos förrättningsmannen anställd medhjälpare. En sådan anordning är emellertid en

86 nödfallsutväg, som man var nödsakad tillgripa under en övergångstid, då de på eget ansvar arbetande lantmätarna i allmänhet icke fått utbildning i triangelmätning, och den lider av så uppenbara olägenheter, att den tydligen icke bör förekomma. Att låta mätning eller del därav utföras av annan förrättningsman skulle förutsätta en rad lagändringar och i övrigt vara ytterst olämpligt, då det skulle kunna leda till fördröjande av förrättningen, ökning i kostnader, förvecklingar i avseende på ansvarigheten och arvodesfrågor m. m. Förslaget tager icke hänsyn till att en lantmäteriförrättning har en rättslig innebörd av ofta stor betydelse. Jämförelsen med att specialutbildade personer kunna biträda som sakkunniga, exempelvis vid fiskedelningar, är icke hållbar. Sådana sakkunniga äro icke förrättningsmän utan endast rådgivare åt dessa; här ifrågasattes, att viss del av förrättningen skulle utföras av annan lantmätare, givetvis på eget ansvar. Redan nu finnas ej få distrikt och allt flera bliva de, där förekommande mätningar i stor utsträckning anslutas till eller grunda sig på triangelmätningar och där således distriktslantmätaren har ständigt behov av utbildning i triangelmätning. För landets kartläggning är en dylik anslutning av största betydelse. Det torde väl knappast kunna vara ändamålsenligt att i sådana distrikt tillsätta distriktslantmätare, som icke erhållit utbildning i triangelmätning, och ändå mera omöjligt torde vara att förbehålla sådana distrikt för lantmätare, som utöver den ordinarie lantmäteriutbildningen undergått specialutbildning i triangelmätning. Även i detta hänseende är förslaget icke genomförbart u r organisatorisk synpunkt. Lantmäteristyrelsen har i frågan om lantmäteriundervisningens lämpliga ordnande infordrat yttrande från samtliga 24 överlantmätare och 25 andra lantmätare samt därvid bland annat begärt yttrande om de olika ämnenas lämpliga omfattning. Icke i något av dessa yttranden förekommer ens en antydan, att utbildning i triangelmätning skulle vara obehövlig, och i åtskilliga yttranden framhålles behovet av bättre och mera allsidig mätningsteknisk utbildning. Professor Rubin har på ett enligt lantmäteristyrelsens mening övertygande sätt visat, att även om undervisning i triangelmätning ej inginge i lantmätarnas utbildning, minskningen i den tid, som under alla förhållanden måste ägnas åt mätningsteknisk utbildning, bleve jämförelsevis ringa. Professor Fagerholms beräkning av lärarbehovet, därest lantmätarna erhölle utbildning även i triangelmätning, hänför sig till en inom styrelsen gjord preliminär beräkning, till vilken styrelsen då ännu icke tagit ståndpunkt. Det därvid angivna behovet av lärare har, såsom längre fram kommer att visas, ansetts kunna minskas. Såväl professor Rosén som professor Rubin hava tydligt påvisat, att utjämningsräkning och felteori under alla förhållanden äro nödvändiga för lantmätarna. Härvid faller hela professor Fagerholms förslag om att större delen av matematikundervisningen skulle upphöra. Härtill kommer, att

87 matematikundervisningen visserligen har sin största betydelse för studierna i geodesi men dock är av betydelse även för andra ämnen vid lantmäteriundervisningen. Professor Fagerholms förslag innebär, att sådana lantmätare, som önskade utbilda sig även i triangelmätning, skulle efter lantmäteriexamen under ett år studera matematik och geodesi vid tekniska högskolan. Även med den av honom ifrågasatta reduceringen av den obligatoriska utbildningen för lantmätarna skulle denna ingalunda kunna, på sätt Fagerholm ifrågasatt, sammanträngas inom en tid av två och ett halvt år. Då den eventuella fortsatta utbildningen vid tekniska högskolan givetvis måste medföra ökade meriter, skulle sannolikt flertalet av de utexaminerade lantmätarna anse sig nödsakade att genomgå denna triangelmätningskurs. Den härigenom tillkomna uppdelningen av geodesiundervisningen på två särskilda kurser skulle tydligen i verkligheten medföra en avsevärd förlängning av den sammanlagda studietiden och sannolikt även en försämring av utbildningen. Slutligen må framhållas, att, såsom i det föregående och även av professorerna Rosén och Rubin påvisats, en allsidig geodetisk utbildning ej är möjlig utan undervisning i triangelmätning och vad därmed äger sammanhang, och det torde väl knappast med allvar kunna göras gällande, att en sådan geodetisk utbildning skulle vara mera nödvändig för ingenjörer, som utbildas i väg- och vattenbyggnadskonst, än för lantmätare, i vilkas arbete mätningar av alla slag ingå som en stor och betydelsefull del. E n anordning av sådant slag skulle säkerligen bliva enastående. Utan att ingå på det framkastade påståendet, att högre geodesi skulle vara erforderlig ej endast för blivande mätningsmän utan även för ett flertal andra uppgifter inom ingenjörstekniken, vill lantmäteristyrelsen dock bestämt hävda, att geodesi, såväl högre som lägre, har större betydelse för lantmätare än för ingenjörer och långt större användning inom lantmäteriet än inom ingenjörstekniken. Det är säkerligen icke någon tillfällighet, att geodesi alltid varit ett av de största och viktigaste ämnena vid lantmäteriundervisningen, under det att ämnet vid tekniska högskolan icke på långt när intagit samma framskjutna plats. Av professor Fagerholms senaste skrivelse synes framgå, att hans ståndpunkt främst motiverats av önskan att öka möjligheten för tillgodoseende av hans krav på instrumentanskaffning för geodesiundervisningen vid tekniska högskolan. Lantmäteristyrelsen, som givetvis saknar anledning ingå på frågan, i vad mån dessa krav betingas av ett verkligt behov, anser sig endast böra framhålla, att en dylik synpunkt icke får tillmätas betydelse för nu föreliggande spörsmåls bedömande. Styrelsen vill dock tillägga, att svårigheter aldrig mött för styrelsen att få tillgodosedda de måttliga anspråk på instrumentutrustning, som framställts från lärarpersonalen vid lantmäteriundervisningen. Efter granskning av professor Fagerholms förslag och med stöd av vad som anförts av professorerna Rosén och Rubin har lantmäteristyrelsen

88 sålunda kommit till den bestämda uppfattningen, att lantmäteriundervisningen i avseende på ämnena geodesi och matematik måste bibehållas vid ungefärligen samma omfattning som för närvarande. Denna styrelsens uppfattning delas av de båda sakkunniga, som ställts till styrelsens förfogande för överläggningar om det styrelsen givna uppdraget i hela dess vidd. Professor Fagerholm har gjort anmärkningar mot de styrelsens protokoll, i vilka anteckningar gjorts om överläggningar, som inför styrelsen hållits med de sakkunniga. Ehuru styrelsen — under framhållande, att protokollen vore avsedda att innefatta en redogörelse blott för den huvudsakliga gången av ärendets behandling men däremot icke ett uttömmande referat av under överläggningarna gjorda muntliga uttalanden, samt att de sakkunniga, i den mån anledning därtill kunnat förekomma, i stället beretts tillfälle att skriftligen avfatta sina meningar — anhållit, att professor Fagerholm ville närmare precisera sina anmärkningar, har han icke gjort detta. Professor Fagerholm anför i skrivelsen den 6 juni 1929, att han vid sammanträdet den 2 maj, då diskussionen gällde lantmäteriundervisningens eventuella förläggning till tekniska högskolan, framhöll, att under förutsättning av inskränkning i geodesiundervisningen skäl ej syntes honom föreligga för en sådan sammanslagning, men att om den av lantmäteristyrelsen föreslagna omfattningen av ämnet bleve gällande, borde undervisningen förläggas till tekniska högskolan för att undvika den dyrbara dubbelundervisningen i högre geodesi. Lantmäteristyrelsen kan ej vitsorda riktigheten av detta påstående. Då emellertid professor Fagerholm i skrivelse den 3 augusti synes intaga den ståndpunkten, att allenast en undervisning i högre geodesi borde förläggas till tekniska högskolan, saknar styrelsen anledning att dröja härvid. Rörande ämnet matematik har läraren i ämnet ansett, att det för närvarande har en efter nuvarande geodesiundervisning, vars teoretiska grund det i första hand utgör, i stort sett väl avpassad omfattning, varvid dock möjligheter finnas att genom undanröjande av vissa olägenheter, som tack vare nuvarande tidsföljd mellan undervisningen i geodesi och i matematik vidlåder den senare, minska dess föreläsningstid med omkring 30 timmar. Läraren i geodesi har ifrågasatt, att den för närvarande under ämnet geodesi meddelade undervisningen i mekaniska och grafiska hjälpmedel för räkning (för närvarande 12 timmar) skulle överflyttas till matematik, men i övrigt ansett den nuvarande kursen i matematik vara i stort sett lämplig. I vissa av de yttranden, som* infordrats från lantmätare, göres gällande, att kursen i matematik vore så betungande, att en minskning vore önskvärd, andra uttrycka den meningen, att kursen snarare borde ökas. De sakkunniga hava ansett, att undervisningen om hjälpmedel vid räkning kan överflyttas till ämnet matematik. Lantmäteristyrelsen delar denna uppfatt-

89 ning. Kursen i matematik har i övrigt av de sakkunniga ansetts lämplig, varvid dock ifrågasatts, om de ganska betungande studierna i differentialgeometri vore nödvändiga eller om de icke under alla omständigheter kunde minskas. Den verkställda utredningen har visat, att sådan undervisning icke kan uteslutas men att den bör inskränkas till det oundgängligen nödvändiga. Med hänsyn till förenämnda överflyttning från geodesien har det icke ansetts möjligtj att minska undervisningstiden i ämnet med mera än 20 timmar eller från nuvarande 300 timmar till 280 timmar. Härav beräknas föreläsningarna till omkring 215 och övningarna till omkring 65 timmar. Ämnet, som avser att bibringa de studerande för studierna i geodesi, kulturteknik m. fl. ämnen nödvändiga matematiska förkunskaper och erforderlig räknefärdighet, bör omfatta ungefär följande, nämligen elementär algebra, grunderna av ekvations- och determinantteorien, läran om maskinell och numerisk räkning, plan och sfärisk trigonometri, analytisk geometri i två och tre dimensioner, nomografi, differential- och integralräkning med enklaste geometriska tillämpningar. I fråga om ämnet geodesi har förut redogjorts för den utökning med vissa delar av ämnet praktiskt lantmäteri, som ansetts lämplig. Från ämnet skulle därjämte, såsom ovan anförts, till undervisningen i matematik överflyttas läran om hjälpmedel vid räkning. I övrigt har läraren i ämnet endast föreslagit några mindre ändringar i den nuvarande undervisningsplanen, nämligen någon ökning av tiden för kartografi för bredare behandling av kartprojektioner, mera tid till studiet av kartbeteckningar och en framställning av reproduktionsmetoder samt att den geodetiska kursen även skulle omfatta fotogrammetri, vari hittills endast kunnat lämnas en ytlig orientering. Tiden för ämnet borde beräknas till 1 025 timmar jämte tre månaders fältövningar, vilket vore lika med den nuvarande tiden för geodesi och den del av praktiskt lantmäteri, som skulle överflyttas till geodesi. Av yttranden, som inkommit från lantmätare, angiver intet, att kursen i geodesi skulle kunna minskas, några finna den nuvarande kursen lämplig och tillräcklig, men flertalet anser ämnet böra beredas ökat utrymme, varvid understrykes vikten av en god och allsidig geodetisk utbildning. De båda sakkunnigas ställning till undervisningen i ämnet framgår av ovan intagna skrivelser. Som synes har professor Rosén i allt väsentligt gillat det ovan omnämnda förslag till undervisningsplan, som av professor Rubin avgivits den 11 maj 1929. Enligt detta förslag skulle ämnet geodesi omfatta följande: Inledning. Geodesiens omfattning, indelning och historia. Enheter för mått. Instrumentlära. Optiska och andra instrumentdelar samt hjälpinstrument. Längdmätningsinstrument. A vståndsmätnin gsinstrument. Vinkelmätningsinstrument. Höjdmätningsinstrument. Stakningsinstrument. Mätningslära. Mätningslärans uppgift och indelning. Koordinaträkning

90 i planet. Triangelmätning. Polygonmätning. Linjemätning. Detaljplanmätning. Fixpunktsavvägning. Profil- och ythöjdmätning. Takymetri. Fotogrammetri. Astronomisk ort- och meridianbestämning. Stakning av räta linjer, kurvor och vinklar. Numerisk arealuträkning och -delning. Gällande mätningsförordning och verkställighetsföreskrifter. Fältövningar. Planläggning och fullständigt utförande av ett mätningsföretag såsom finmätning. Basmätning och astronomisk meridianbestämning även i de fall då fullständig anslutning erhållits. Planläggning och fullständigt utförande av ett mätningsföretag såsom vanlig mätning. Höjdfixavvägning utförd både såsom vanlig mätning och finmätning. Trigonometrisk höjdmätning och barometer höjdmätning. Takymetri och ythöjdmätning (kurvläggning). Utjämningsräkning efter minsta kvadratmetoden. Felteori. Medeltalsräkning. Elementutjämning med tillämpningar på stationsutjämning, koordinatutjämning, utjämning av felvisande figur och ekvidistanta mätningar m. m. Korrelatutjämning med tillämpningar på triangelnät, polygonnät och avvägningsnät. Kombinerad utjämning enligt Bessels metod. Fullständig uträkning av det material, som åstadkommits genom fältövningarna. Kartografi. Kartprojektioner. (Det viktigaste om jordens form och storlek. Jordytans krökningsradier. Linjer på jordytan. Avbildning i allmänhet och avbildningsfelen. De viktigaste kartprojektionerna, särskilt mätningsförordningens och Spens projektion.) Karteringsinstrument och -metoder. Kartbeteckningar. Övningar i kartritning och textning. Upprättande av nät- och detalj kartor över de under fältövningarna mätta triangel-, polygon- och linjenäten. Fullständiga detaljkartor över finmätt område. Nät- och detalj kartor över grafiskt mätt område. Upprättande av längd- och tvärprofiler samt kurvkarta. Punktskisser. Planimetrar och andra kartmätningsinstrument. övningar i planimetrering. Kartors kopiering, transportering och reproduktion. De svenska kartverken och viktigare utländska. Studier och granskning av mätningshandlingar och kartor. Även lantmäteristyrelsen finner detta förslag vara väl avvägt. I fråga om den tid, som bör beräknas för detta ämne, må anföras följande. Lantmäteristyrelsen har vid utarbetande av förslag till lantmäteriundervisningens ordnande funnit det vara av synnerlig vikt att tillse, att den sammanlagda utbildningstiden icke blir för lång och att därför varje möjlighet till besparing av tid tillvaratages. Även om styrelsen anser en god och allsidig utbildning i geodesi vara av största betydelse för lantmätarna, har styrelsen icke kunnat undgå att finna, att ämnet geodesi hittills intagit en jämförelsevis gynnad ställning och att någon inskränkning av tiden därför bör vara möjlig. En sådan motiveras även av den förut omnämnda överflyttningen av vissa delar av praktiskt lantmäteri till geodesi,

91 varigenom all undervisning i mätningsteknik sammanföres till ett ämne och möjligheter beredas för en mera rationell anordning av samma undervisning. Styrelsen har vid undersökning i denna del funnit, att en tillfredsställande undervisning i geodesi bör kunna meddelas, om tiden för ämnet beräknas till 925 timmar jämte tolv veckors fältövningar. Av dessa 925 timmar beräknas omkring 400 timmar till föreläsningar med förhör och 525 timmar till övningar. Ämnet juridik är, såsom förut lämnad redogörelse för den nuvarande undervisningen angiver, delat i två delar, allmänna delen och speciella delen. Läraren i ämnet har ansett det oundvikligt att för var och en av de båda delarna beräkna ökad tid. För den allmänna delen skulle ökningen erfordras närmast för sakrätten med familjerätten och i avseende på speciella delen behövdes ökningen närmast för jorddelningslagstiftningen. Av 28 från lantmätare inkomna yttranden rörande undervisningen i detta ämne angiva 26 uttryckligen, att behov av ökad tid föreligger, och samtliga yttranden påvisa, att lantmätarna äro i stort behov av en god och ändamålsenligt ordnad juridisk utbildning. I många yttranden framhålles starkt, att undervisningen i ämnet nu är alltför forcerad och koncentrerad på för kort tid, samt att undervisningen därför måste fördelas på avsevärt längre tid. De båda sakkunniga för ämnet hava ansett ämnets nuvarande omfattning vara i stort sett lämplig, men ansett den nu anslagna tiden böra ökas till minst 340 timmar. De sakkunniga förutsatte därvid, att lämpliga läroböcker eller kompendier skulle finnas tillgängliga samt att tillräcklig tid för hemarbete reserverades. Undervisningen i ämnet borde utsträckas över fyra terminer och dessa helst vara de sista av studietiden. Ämnets omfattning hava de sakkunniga ansett lämpligen böra angivas på följande sätt, nämligen allmänna delen: encyklopedisk översikt av rättssystemet, grunddragen av civilrätten — särskilt sakrätten och därmed sammanhängande delar av familjerätten —, beskattningsrätten samt författnings- och förvaltningsrätten, och speciella delen: jordäganderättens utveckling, lagstiftningen om delning oeh sammanläggning av jord på landet samt om jordregister, lagen om fastighetsbildning i stad, den s. k. ensittarlagstiftningen, lagstiftningen om vägar och stängsel, vattenrätten, särskilt den defensiva, lagstiftningen om skogar och gruvor samt jakt och fiske, expropriation, författningar rörande rikets lantmätare och deras verksamhet. Härtill skulle komma övningar, avseende redogörelser för rättsfall, ledande av förhandlingar och upprättande av protokoll med bilagor till olika slag av lantmäteriförrättningar samt expeditionsgöromål. Lantmäteristyrelsen har funnit ämnets omfattning böra angivas på sätt de sakkunniga föreslagit. I avseende på tid för ämnet har nuvarande läraren ansett en tid av 390 timmar vara erforderlig. Styrelsen har stannat vid att beräkna en tid av omkring 370 timmar, därav 90 timmar avsedda för övningar.

92 Förslaget om en kurs i nationalekonomi har vunnit gillande av de sakkunniga i sådana ämnen, som därav beröras; och har därvid framhållits, att denna undervisning skulle vara av särskilt värde som orientering och förberedelse för ämnena jordbruksekonomi och skogsekonomi. Kursen bör givetvis läggas så, att den ger en inblick i förhållanden, som äro av särskild betydelse för en lantmätares verksamhet. För kursen har beräknats en tid av omkring 30 timmar. Som förut angivits har lantmäteristyrelsen med stöd av såväl vederbörande lärare som sakkunniga funnit, att undervisningen i marklära bör meddelas som ett särskilt ämne. Tiden för ämnet har beräknats till omkring 100 timmar, därav omkring en fjärdedel avsedd för övningar, samt exkursioner under fem dagar. Ämnets ungefärliga omfattning torde kunna angivas på följande sätt: översikt av de fysikaliska lagar, som äga samband med jordarnas uppkomst, utveckling och egenskaper; översikt av allmänna reaktionsläran och kolloidernas kemi; växternas byggnad och deras livsfunktioner; lämpliga delar av geologien, särskilt bergarter, mineral samt deras kemiska sammansättning och egenskaper; markerna, deras mekaniska sammansättning, fysik, kemi och biologi samt därav härflytande egenskaper ur växtfysiologisk och produktiv synpunkt; laborationer. I fråga om ämnet jordbrukslära och jordbruksekonomi hava lantmätarnas yttranden givit uttryck för behovet av en god inblick i jordbruks praktiska bedrivande, bland annat genom besök på lantegendomar o. d. Läraren h a r ansett den nuvarande anordningen, att undervisning i torvmarkers odling och torvteknik samt torvgeologi meddelas genom särskilda lärare, icke böra bibehållas, utan att denna undervisning lämpligare bör meddelas i samband med ämnena jordbrukslära och marklära. De sakkunniga hava anslutit sig till denna mening och även lantmäteristyrelsen finner detta förslag lämpligt. Vidare hava de sakkunniga ansett, att vid undervisningen i jordbrukslära ökad vikt bör läggas vid botanik och växtkännedom, att jordbruksekonomin bör få ökad tid och att övningar i avsevärd utsträckning därvid böra förekomma samt att husdjursskötseln och dess betydelse för jordbruksekonomin bör ingå i ämnet. Vikten av exkursioner och studier av lantbruksdrift har understrukits av de sakkunniga, som även ansett önskvärt, att ämnet läses en vårtermin och en hösttermin med exkursioner o. d. under mellanliggande sommar. I samförstånd med såväl vederbörande lärare som de sakkunniga har tiden beräknats för jordbrukslära till 125 timmar och för jordbruksekonomi till 100 timmar, därav 40 timmar till övningar. För hela ämnet beräknas således omkring 225 timmar. Härtill komma exkursioner och studier på lantegendomar under 15 dagar. Ämnet har ansetts böra omfatta följande. Jordbrukslära. Jordarternas egenskaper och förbättring. Jordens torrläggning. Uppodling av obruten mark. Jordens bearbetning. Grunder för

93 jordens gödsling. Den naturliga spillningen. Konstgödsel. Allmän och speciell växtodlingslära. Kortfattad översikt av växternas byggnad. Växtkännedom. Kulturväxternas vård och behandling. Ogräs förekomst och bekämpande. Olika grödors odling, skörd och avkastning. Vallars anläggning. Ängs- och betesmarkers skötsel. Mossodling och torvteknik. Jordbruksekonomi. Produktionsmedlen. Jordbrukets organisation och ekonomiska förhållanden. Husdjursskötselns betydelse för jordbrukets ekonomi. Driftskostnader. Driftsformer och hushållningsplaner. Lantmannabyggnader och deras anordnande. Jorden och jordräntan. Jordvärden. Som förut angivits har nuvarande ämnet skogslära ansetts böra benämnas skogsekonomi med skogslära. Rörande detta ämne framhålles i lantmätarnas yttranden, att tiden för ämnet bör ökas och att undervisningen bör förbindas med praktiska övningar i skogen under ej för kort tid. Även läraren i ämnet har framkommit med önskemål av samma slag. De sakkunniga hava funnit det nuvarande undervisningsprogrammet för ämnet vara i stort sett lämpligt och hava framhållit nödvändigheten av att lantmätarna erhålla en grundlig utbildning i detta ämne. De hava därför ansett en utökning av tiden vara erforderlig och att vid undervisningen särskild vikt bör läggas på de ekonomiska förhållanden, som sammanhänga med skogsskötsel. De sakkunniga hava även funnit lämpligt, att undervisning i ämnet börjar under en vårtermin och avslutas under en hösttermin med övningarna förlagda till mellanliggande sommar. Lantmäteristyrelsen har icke funnit något att erinra mot de synpunkter, som sålunda gjort sig gällande. Tiden för ämnet har beräknats till omkring 120 timmar med 20 dagars fältövningar. Undervisningen avser att tillgodose de krav, som gällande lagstiftning och föreskrifter ställa på lantmätares insikt i detta ämne, särskilt i vad det gäller beräkningar av värdet å skogsmark och ståndskog under olika förhållanden, och bör omfatta i huvudsak följande: De allmänna förutsättningarna i vårt land för skogsbruk; grunddragen i utvecklingen av skogsbruket och skogslagstiftningen; skogsskötsel, särskilt skogsmarks och skogsbestånds samt försumpade markers egenskaper och behandling; uppskattning av massan hos stammar, bestånd och skogar; tillgodogörande av skogsprodukter enligt ekonomiska grunder; beräkning av skogsområdens produktionsförmåga; grunderna för skogsindelning, avverkningsberäkning och upprättande av skogshushållningsplaner; värdering av skogsmark och ståndskog. I fråga om ämnet kulturteknik innehålla yttranden från lantmätare i huvudsak endast krav på att för ämnet beredes ökad tid för praktiska övningar av olika slag. Läraren i ämnet har framhållit det stora behovet av att lämpliga kursböcker bleve utarbetade, varigenom elevernas arbete underlättades samtidigt som även föreläsningstiden kunde något minskas. Ökning av tiden behövdes dels för övningarna å lärorummet, dels för fältövningar. Undervisning i ämnet borde om möjligt börja med en vårtermin och fältövningarna förläggas till sommaren efter samma termin. De sak-

94 kunniga hava ansett den nuvarande undervisningen i ämnet vara i stort sett tillfredsställande men i likhet med läraren funnit ökning av tiden för övningar å lärorummet och för fältövningar vara påkallad samt av vikt, att undervisning i ämnet började med en vårtermin. Lantmäteristyrelsen delar den uppfattning, som sålunda gjorts gällande. För ämnet har beräknats en tid av omkring 350 timmar, därav omkring 165 timmar föreläsningar, samt 15 dagar för fältövningar. Undervisningen i kultur teknik har ansetts böra omfatta följande. Vägbyggnadslära. Planläggning, byggnad och underhåll av jord-, grusoch makadamvägar. Gator i mindre samhällen. Kostnadsberäkningar för vägbyggnadsarbeten. Normalsektioner för vägar. Detaljerat förslag till utfartsväg. Preliminärt förslag till bygdeväg eller gata. Beräkning och fördelning av vägunderhåll. Besiktning av vägarbeten och vägförsök. Förundersökningar för förslag till utfartsväg. Bro- och husbyggnadslära. Kortfattad elementär byggnadsstatik och hållfasthetslära. Materiallära, huvudsakligen trä, sten och bruk samt järn. Enklare trä-, järn- och stenkonstruktioner. Grundläggning för smärre hus och brobyggnader. Anordning och beräkning av enklare broar. Anordning av enklare trähus. Kostnadsberäkningar för byggnadsarbeten. Exempel till byggnadsstatik och hållfasthetslära. Beräkning av en stödmur. Detaljerat förslag till bro med bärbjälkar av trä eller helvalsade järnbalkar. Enklare detaljer till trähus. Beräkning av kostnaden för nybyggnad samt för flyttning av ett trähus. Besiktning av hus- och brobyggnadsarbeten. Besök vid byggnadslaboratorier och utförande av något enklare försök. Vattenbyggnadslära. Klimatlära. Vattenstånd i färskvattendragen och vid kusten. Vattenmängd, avrinning. Vattentryck, vattnets rörelse över dammar samt i öppna och slutna ledningar, uppdämningskurvor. Planläggning av dikningsföretag, kostnadsfördelning. Invallningsföretag, jordvallars utförande. Detaljdränering, rördikessystems anordning och beräkning. Kloakledningar i smärre samhällen. Beräkning av krafttillgång i vattenfall. Exempel till hydrografi och hydraulik. Detaljerat förslag till avdikning. Detalj till kloakledning. Kostnadsberäkning av täckdikning eller kloakledning. Besiktning av pågående eller färdiga hithörande arbeten. Förundersökningar för dikningsförslag. Besök vid vattenbyggnadslaboratoriet vid tekniska högskolan. Uppmätning av vattenmängd och vattenstånd. Rörande undervisningen i stadsplanelära uttalas i ett flertal av de från lantmätare inkomna yttranden nödvändigheten av att ämnet beredes väsentligt ökad tid, då lantmätarna äro i behov av avsevärt förbättrad utbildning för uppgörande av stadsplaner för mindre samhällen och styckningsplaner. Läraren i ämnet har ansett den nuvarande kursen i ämnet alldeles för knapphändig och ofullständig. En någorlunda tillfredsställande utbildning i ämnet skulle kräva avsevärt längre tid samt därtill vissa grundläggande förkunskaper, särskilt i husbyggnadskonst. Undervisningen i ämnet borde

95 därför förläggas till tekniska högskolan i samband med införandet av en ifrågasatt särskild stadsbyggnadsskola därstädes. Då lantmäteristyrelsen emellertid önskat förslag till program för undervisning i ämnet, hade ett sådant uppgjorts med en beräknad tid av 200 timmar för föreläsningar och övningar samt 4 dagar för exkursioner, avseende allenast att bibringa lantmätare sådana nödiga insikter i ämnet, som måste anses erforderliga vid upprättandet av enklare styckningsplaner. I anslutning därtill har föreslagits, att ämnesbenämningen stadsplanelära borde såsom missvisande utbytas mot en mera betecknande benämning, såsom exempelvis styckningsplanelära. Av de sakkunniga för ämnet har byggnadsrådet Bergsten ansett det vara tydligt, att verklig fackutbildning på detta krävande område måste kräva flerdubbelt längre tid än den föreslagna kursen, men då här icke vore fråga om specialutbildning u t a n endast ett meddelande av den kunskap, som ansågs oundgängligen nödvändig för lantmätarna, borde i avvaktan på den utredning angående ordnandet av undervisningen i stadsplanelära, om vilken byggnadsstyrelsen gjort framställning till Konungen, försök med den föreslagna kursen kunna göras. Antalet timmar borde tillsvidare reserveras i timplanen och borde framdeles, sedan här ovan omnämnda utredning slutförts, ställning tagas till huruvida undervisningen skulle förläggas till denna eller annan läroanstalt, exempelvis tekniska högskolan. Faran för bristande kompetens även för lösandet av de enklaste uppgifter vore uppenbar och man finge giva akt på, att undervisningen lades så, att lantmätarna, efter det de genomgått enbart denna kurs, ej komme att anse sig kompetenta att lösa även uppgifter av stadsplaneart. Ämneslärarens förslag att kalla ämnet styckningsplanelära hade därför mycket fog för sig. Stadsplanedirektören Lilienberg har bestämt avstyrkt anordnande av en så lång kurs för samtliga studerande vid lantmäteriundervisningen. Kursen borde icke göras längre än att lantmätarna finge den uppfattning om ämnet, som de kunde behöva för att bedöma, när specialutbildad fackman borde tillkallas för upprättande av stads- eller styckningsplan. Lantmätare och mätningsmän borde således i allmänhet icke utbildas för att sysselsättas med uppgörande av stads- och därmed jämförliga planer och borde icke tilllåtas uppgöra sådana med mindre än att de fått en tilläggsutbildning till sin ordinarie utbildning. Denna tilläggsutbildning borde givas betydligt större omfattning än den som föreslagits skola ingå i lantmäteriundervisningen. Även de till synes enklaste styckningsplaner kunde nämligen rymma frågor, som vore i sina konsekvenser både invecklade och av stor ekonomisk räckvidd. Stadsplane- och därmed jämförliga frågor borde därför behandlas av speciella för sådana uppgifter utbildade personer. Sådan specialutbildning behövde i ett så litet land som vårt anordnas endast på en plats, exempelvis tekniska högskolan, och stå öppen för såväl ingenjörer som arkitekter och lantmätare såsom tilläggskurs, sedan den övriga utbildningen i huvudsak avslutats. Förslag om sådan specialutbildning hade av byggnadsstyrelsen ingivits till Kungl. Maj:t och innan detta spörsmål blivit behandlat vore

96 det synnerligen svårt att taga ställning till nu föreliggande fråga, som vore beroende av det sätt, på vilket den högre, verkliga fackutbildningen ordnades. Komme en kurs av föreslagen omfattning att ingå i lantmäteriundervisningen, kunde man befara, att den hindrade tillkomsten av den verkliga specialutbildning på området, som vore för hela landets byggnadsväsen och för dess ekonomi av största vikt att få till stånd. De av lantmäteristyrelsen tillkallade båda överlantmätarna hava framhållit, att inom de flesta lantmäteridistrikt förekomme då och då frågor rörande stadsplaner och styckningsplaner av olika slag och att dessa frågor många gånger vore så enkla, att de icke kunde påfordra tillkallandet av en specialist på området. Det kunde icke anses tillfredsställande för allmänheten, att lantmätarna, som hade hand om jorddelningen, icke i samband därmed kunde lösa sådana enklare planfrågor, där några invecklade förhållanden uppenbarligen varken förelåge eller kunde tänkas uppstå. Det vore oundvikligt, att lantmätarna finge erforderlig utbildning för enklare uppgifter av förevarande slag. Herrar C. P . V. Nilsson och D. H j . Pettersson hava påvisat, att det ur praktisk synpunkt och med hänsyn till allmänhetens berättigade krav vore nödvändigt, att lantmätarna kunde uppgöra enklare planer och att de således måste erhålla därför erforderlig utbildning. Lantmäteristyrelsen anser den verkställda utredningen hava visat, att verklig fackutbildning i ämnet icke kan inrymmas inom den uppgjorda planen, men att sådan högre fackutbildning inom landet är av behovet påkallad. Då emellertid en viss utbildning på området är nödvändig för alla lantmätare, måste en kurs i ämnet ingå i lantmäteriundervisningen. Erinringarna mot den uppgjorda planen avse närmast, att kursen skulle bliva alltför kort, men då av skäl, som de båda på området speciellt sakkunniga framhållit, någon verklig specialutbildning för denna undervisningsgren icke bör eller kan inrymmas inom en blivande undervisningsplan för lantmäteriundervisningen, har styrelsen med ledning av erfarenheterna från den hittillsvarande undervisningen ansett sig böra i enlighet med den plan, som uppgjorts av läraren i ämnet, räkna med en tid av omkring 200 timmar, därav 50 timmar till föreläsningar, samt exkursioner under fyra dagar. Föreläsningarna böra omfatta: avlopp, dränering och väganläggningar; stadsplane väsendets utveckling; äldre och nyare samhällsbildningar och byggnadsanläggningar av olika slag; planområdes förutsättningar för stadsmässigt bebyggande; huvudtrafikleder och delområdens ytdispositioner; gatusystemet; kvartersmark och dess användning för olika ändamål; allmänna platser för olika ändamål; stadsplaneväsendet berörande lagar och författningar. Övningarna böra omfatta mindre stadsplaneuppgifter samt olika slag av styckningsplaner. Med den ståndpunkt, som styrelsen sålunda stannat vid, har ingen anledning förelegat att ändra ämnets namn.

97 I det föregående har redogörelse lämnats för motiven till undervisning i ämnet jorddelningslära och vad denna undervisning i huvudsak bör åsyfta. Till förslaget hava anslutit sig såväl de båda tillkallade överlantmätarna som herrar C. P. V. Nilsson och D. H j . Pettersson. För ämnet, som givetvis blir av synnerlig vikt, bör beräknas en tid av omkring 360 timmar, därav omkring 150 timmar övningar, samt 30 dagar för fältövningar och exkursioner. Då all undervisning måste anpassa sig efter utvecklingen och föreliggande behov, kan för detta ämne liksom för övriga endast den ungefärliga omfattningen angivas och detta på följande sätt: Historik, översikt över fastighetsbildningens och jorddelningens utveckling. Laga skifte. Jordbrukstekniska och ekonomiska synpunkter rörande skifteslag och deras begränsning. Undantag av mark och bildandet av servitut, gemensamhetsskog. Urskiljande av inrösnings- och avrösningsjord, inverkan av hushållningsplaner, kulturtekniska och ekonomiska synpunkter, samband med frågan om utflyttning. Gradering, jordklassifikation med hänsyn till jordvärdering för skiftesändamål, olika graderingssystem. Skiftesläggning och utflyttning, arrondering, läge och gränser, inverkan på fastighetsvärden och utvecklingen. Jordbruksekonomiska förutsättningar för utbrytning av ägolott. Delningsarbetets tekniska utförande. Likvider, samband med graderingen, olika likvidanledningar och likvidmetoder. Styckning. Styckning för olika ändamål och markens lämpliga utnyttjande. Styckningslotters lämpliga storlek, läge och gränser samt sammansättning av olika ägoslag. Värderingar. Tilldelning av skog. Samfälligheter. Styckningens tekniska utförande. Andra lantmäteriförrättningar. Tillämpliga delar av det under laga skifte och styckning angivna. Som förut nämnts har det nuvarande ämnet tolkning av äldre handskrifter ansetts kräva någon utökning i viss riktning och därvid lämpligen böra benämnas arkivkunskap. Utökningen skulle avse att meddela en inblick i det svenska arkivväsendets organisation samt anvisningar om sättet att bedriva arkivforskningar. Behovet för lantmätare av någon handledning i detta hänseende är påtagligt. Tiden för ämnet har beräknats till omkring 30 timmar. Rörande fornlämningar och naturskydd har läraren i ämnet ansett den nuvarande tiden vara väl knapp, varjämte han ansett det vara önskvärt, att lantmätarna erhölle någon inblick i den moderna hembygdsvården samt kunskap om ortnamnsforskningens nuvarande ståndpunkt, mål och hjälpmedel. Lantmäteristyrelsen delar denna uppfattning och har för det sålunda något utvidgade ämnet beräknat en tid av omkring 30 timmar jämte exkursion under en dag. Förut har redogörelse lämnats för behovet av undervisning i fiskerikunskap och den undersökning, som därom gjorts. För ämnet har ansetts erforderligt 7 — 2099.

98 att beräkna en tid av 30 timmar jämte exkursioner under två dagar. Undervisningen bör omfatta ungefär följande: Inledning; vattnets fysikaliska och kemiska beskaffenhet; vattnets flora och fauna; Sveriges fiskarter och deras utbredning; de viktigaste fiskarternas biologi; fisktillgångens beroende av olika faktorer; olika vattens avkastningsförmåga och orsakerna därtill; olika sjötyper; fiskredskap och fiskemetoder; allmän översikt; garnredskap; träredskap; krokredskap; saxredskap; tillbehör; sumpar och dessas placering; fisktransport och avsättningsförhållanden; fiskevård och fiskodling; fiskets organisation; rationell fiskerihushållning; fisket och kulturen; allmän återblick; Sveriges fiskavkastning. De särskilda examensarbeten, som skulle förekomma vid lantmäteriundervisningen, skulle såsom förut angivits vara frivilliga. Då de således böra utföras jämsides med övriga studier, har någon särskild tid för dem icke beräknats. Den tid, som sålunda visat sig vara erforderlig för de olika ämnena, innebär, att den sammanlagda undervisningstiden kommer att utgöra 3 050 timmar till föreläsningar och övningar å lärorummet samt 164 dagar till fältövningar och exkursioner. Denna tid kan icke fördelas på mindre än tre och ett halvt läsår eller sju terminer och fältövningar under tre somrar. Även med denna tid torde kursen komma att ställa stora krav på de studerandes arbetsförmåga. Kursen bör taga sin början med en vårtermin, då det med hänsyn till lantmäteriarbetets beskaffenhet icke är lämpligt att utexaminera de studerande vid slutet av en hösttermin. Med hänsyn härtill och i anslutning till vad som förut anförts rörande praktisk elevtid före inträde vid lantmäteriundervisningen bör sådan elevtid kunna begränsas till ett halvt år. Härigenom skulle den, som omedelbart efter studentexamen antages som lantmäterielev, kunna vinna inträde vid undervisningen vid vårterminens början och således avlägga lantmäteriexamen fyra år efter studentexamen. För närvarande är den praktiska elevtiden ett år samt studietiden sammanlagt tre läsår och fältövningar under en sommar. Hela ökningen i utbildningstid skulle således inskränka sig till fältövningar under två somrar. Vid utredningen har även verkställts undersökning rörande ett lämpligt ordnande av de studerandes värnpliktstjänstgöring. Denna uppgives för studenter kräva en tid av 260 dagar, fördelade på två perioder, den första 82 dagar som rekrytskola 15 juni—6 september och den andra 178 dagar året därefter 11 april—8 oktober. Vid slutet av rekrytskolan uttagas lantmäterieleverna vanligen till artillerimätare och tjänstgöra såsom sådana under andra året. Det har vid förslagets utarbetande icke varit möjligt att vidtaga sådana anordningar, att värnpliktstjänstgöringen ens till någon del kan fullgöras under studierna vid lantmäteriundervisningen. Ifrågavarande

99 tjänstgöring måste därför fullgöras antingen före studierna eller efter lantmäteriexamens avläggande. I förra fallet skulle värnpliktstiden tillsammans med den praktiska elevtiden upptaga tiden från studentexamen till slutet av året därefter och elevtiden därvid bliva omkring nio månader. I senare fallet skulle vinnas den ur militär synpunkt stora fördelen, att vederbörande erhållit fullständig geodetisk utbildning före värnpliktstjänstgöringen. Då lantmäteristyrelsen sålunda stannat för att föreslå en studietid för lantmäteriexamen av sju terminer med fältövningar under tre somrar, har även undersökts möjligheten att uppgöra en lämplig studieplan. De synpunkter, som därvid särskilt beaktats, hava varit, att ämnena böra komma i lämplig inbördes ordning, att den tid, under vilken varje ämne studeras, blir väl avvägd och att belastningen för de studerande blir någorlunda jämnt fördelad på hela studietiden. Det har vid undersökningen visat sig, att en studieplan lämpligen skulle kunna få följande utseende. Förutsättningar. Studierna uppdelas i sju terminer och fältövningar under tre somrar samt börja med en vårtermin. Tre veckor vid julen och en vecka vid påsk beräknas till ferier. Fältövningar och sommarferier beräknas i regel till sammanlagt 12 veckor. För studierna återstå således för varje år normalt en vårtermin med 20 veckor under tiden 10 januari—5 juni och en hösttermin med 16 veckor under tiden 29 augusti —18 december. Av första terminen (vårtermin) reserveras tre veckor för tentamina, exkursioner m. m., varefter återstå 17 veckor. Av första sommaren användas sex veckor för övningar och exkursioner i jordbrukslära och jordbruksekonomi samt skogsekonomi med skogslära och sex veckor för ferier. Av andra terminen (hösttermin) reserveras två veckor för tentamina m. m., varefter återstå 14 veckor. Av tredje terminen (vårtermin) reserveras en vecka för tentamina m. m., varjämte terminen med hänsyn till sommarövningarnas längd avkortas med tre veckor. Härefter återstå 16 veckor. Under andra sommaren användas 12 veckor till fältövningar i geodesi, två veckor till fältövningar i kulturteknik och fyra veckor till ferier. A v fjärde terminen (hösttermin) reserveras en vecka för tentamina m. m., varjämte terminen med hänsyn till sommarövningarna avkortas med tre veckor. Härefter återstå 12 veckor. Av femte terminen (vårtermin) reserveras två veckor för tentamina m. m., varefter återstå 18 veckor. Under tredje sommaren användas fem veckor till övningar och exkursioner i jorddelningslära och sju veckor till ferier. A v sjätte terminen (hösttermin) reserveras en vecka för tentamina m. m., varefter återstå 15 veckor. A v sjunde terminen (vårtermin) reserveras två veckor för tentamina m. m., varefter återstå 18 veckor.

100 Under de olika terminerna förekomma de olika ämnena på följande sätt: Summa föreläsningar tim. summa och övsumma antal per tim. veckor vecka tim. ningar tim.

Föreläsningar tim. antal veckor per vecka

Övningar

Första terminen 136

17 Matematik

(vårtermin)

17 veckor 34

32 Nationalekonomi

5 Marklära

Beräkn. hem- Summa tim. arbete tim.

18 Jordbrukslära och jordbruksekonomi

72 Skogsekonomi med skogslära

—

Summa

157 Alltså arbetet per vecka 47 t i m m a r Andra terminen

(hösttermin)

14 veckor

Geodesi ...

14 14

6 4

84 56

14 14

2 4

28 56

112 112

45 50

Jordbrukslära och jordbruksekonomi

—

—

—

115 663

587 Matematik

Skogsekonomi skogslära

med

5 Summa

162 229

Alltså arbetet per vecka 47 t i m m a r Tredje terminen

(vårtermin)

16 veckor

Geodesi

128 Kulturteknik

96 Summa Alltså arbetet per vecka 47 timmar Fjärde

terminen

Geodesi

(hösttermin)

Juridik

48 Kulturteknik

12 veckor 36 84

12 Summa Alltså arbetet per vecka 49 timmar

Geodesi

Femte terminen 18

(vårtermin) 18

18 veckor 17 | 306

403 Juridik

306 Jorddelningslära

867 Summa Alltså arbetet p

vecka 48 t i m m a r

101 Summa föreläsningar tim. tim. antal summa antal summa och övper per veckor tim. veckor ningar vecka vecka tim. tim. Föreläsnin rar

övningar

Sjätte terminen (hösttermin) 6 90 15

Juridik Stadsplanelära

2 Jorddelningslära

j

Beräkn. hemSumma arbete tim tim.

15 veckor 90

| 360

360 Summa Alltså arbetet per vecka 49 timmar

Juridik

Sjunde terminen (vårtermin) 18 18 72

18 veckor 72

216 Stadsplanelära

138 Jorddelningslära

62 Arkivkunskap

24 Fornlämningar och naturskydd

45 Fiskerikunskap

761 Summa Alltså arbetet per vecka 42 timmar

I denna studieplan har med avsikt belastningen under sista terminen gjorts minst och ferierna under sista sommaren gjorts jämförelsevis långa. Detta har skett dels med tanke på de särskilda examensarbeten, som skulle kunna förekomma, dels emedan arbetet under en kurs av olika anledningar ändock brukar ökas mot slutet. I skrivelse den 8 april 1929 till chefen för rikets allmänna kartverk hemställde lantmäteristyrelsen om yttrande, huruvida anordnande vid lantmäteriundervisningen av en särskild utbildningslinje för kartograf aspiranter, omfattande endast vissa av de i lantmäteriundervisningen ingående ämnena, helt eller delvis, och slutande med en särskild examen vore lämpligt samt om de ämnen, som borde ingå i en dylik linje. Till svar härå meddelade kartverkschefen den 4 maj 1929, att han med hänsyn till det resultat rörande lämpligt ordnande av kursen för lantmäteriexamen, som utredningen givit, förordade en sådan särskild utbildningslinje. Denna linje borde omfatta endast vissa av de i kursen för lantmäteriexamen ingående ämnen och några av dessa endast med en begränsad del. Kartografaspiranterna borde följa kurserna för jämnåriga lantmäterielever i vissa ämnen och i andra undervisas tillsammans med lantmäterielever i äldre årskurs. Ämnena matematik, juridik, arkivkunskap samt fornlämningar och naturskydd borde läsas helt och hållet samt ämnena geodesi, jordbrukslära och jordbruksekonomi, skogsekonomi med skogslära samt jorddelningslära endast delvis. Ämnena

102 nationalekonomi, marklära, kulturteknik och stadsplanelära kunde helt uteslutas. Genom sådana inskränkningar skulle undervisningen å den särskilda utbildningslinjen för kartograf elever behöva fortgå under två eller möjligen två och ett halvt år. Lantmäteristyrelsen anser ändamålsenligt, att en sådan särskild utbildningslinje kommer till stånd, och har vid undersökning funnit, att den kan inrättas utan vidtagande av några anordningar, till vilka hänsyn för närvarande bör tagas. Närmare utredning om de särskilda bestämmelser, som erfordras för denna utbildningslinje, torde icke erfordras, förrän beslut föreligger om lantmäteriundervisningens ordnande.

103 V.

Undervisningens ordnande. I föregående avdelning för lantmäteriundervisningens historik har redo- Ang. möjliggörelse lämnats för den rad av försök, som sedan långt tillbaka gjorts att ^"^tanl' få undervisningen förlagd till någon redan befintlig institution och som mäteriutbildicke lett till något resultat. Enligt därom givna direktiv har även vid J^a^Jnderförevarande utredning gjorts undersökning, huruvida lantmäteriundervis- visningsanstat ningen skulle kunna på tillfredsställande sätt ordnas genom anlitande av redan förefintliga undervisningsanstalter på angränsande utbildningsområden eller vid sådana anstalter anställda lärarkrafter. De undervisningsanstalter, som därvid ansetts kunna ifrågakomma, hava varit skogshögskolan, tekniska högskolan och någon anstalt för högre lantbruksundervisning. I skrivelse den 3 april 1929 till styrelsen för Skogshögskolan hemställde lantmäteristyrelsen om utseende av representanter för överläggning i frågan, huruvida lantmäteriundervisningen lämpligen kunde eller borde, helt eller delvis, anordnas i samband med undervisningen vid skogshögskolan. Till representanter utsåg styrelsen landshövdingen N. G. Ringstrand och högskolans rektor, professorn Tor Jonson. Vid undersökningen har sammanträde hållits inför lantmäteristyrelsen den 30 april 1929, varvid närvoro professor Jonson samt såsom sakkunniga vid utredningen tillkallade herrar C. P. V. Nilsson och D. H j . Pettersson. Landshövding Ringstrand har varit förhindrad deltaga i överläggningarna, men har sedermera uttalat sin anslutning till det resultat, som därvid framkommit. Undersökningen har visat följande. De ämnen, som förekomma såväl vid lantmäteriundervisningen som vid skogshögskolan, äro matematik, geodesi, juridik, nationalekonomi, marklära, jordbrukslära och jordbruksekonomi, skogsekonomi med skogslära samt kulturteknik. Till lantmäteriundervisningens kurs i matematik finnes ingen motsvarighet vid skogshögskolans jägmästarkurs, som i detta ämne bygger på studentexamen å reallinjen. E n kortare kurs i ämnet meddelas å skogshögskolans forstmästarkurs, men då denna undervisning bygger på realskolan som grundval, kan den uppenbarligen ej tänkas sammankopplad med kursen vid lantmäteriundervisningen.

104 Ämnet geodesi är för jägmästarkursen förlagt till förberedande kursen vid Garpenberg och ingen undervisning däri meddelas vid själva högskolan, varför samundervisning ej kan' komma i fråga utan upprivning av skogshögskolans nuvarande undervisningsplan. Ett annat avgörande hinder utgör den helt olika läggning och omfattning, som kursen har vid lantmäteriundervisningen. Ämnet juridik har vid lantmäteriundervisningen flerdubbelt större omfattning än vid skogshögskolan och berör vid de båda läroanstalterna väsentligt olika ämnen. Någon samundervisning är uppenbarligen ej möjlig. Till nationalekonomi har vid lantmäteriundervisningen beräknats 30 timmar. Motsvarande undervisning ingår vid skogshögskolan i ämnena skogspolitik och skogsstatistik jämte skogshistoria, vilka upptaga mångdubbla antalet timmar. P å grund härav och genom den för skogsundervisningen nödvändiga specialiseringen kan samundervisning ej ifrågakomma. Det för lantmäteriundervisningen upptagna ämnet marklära är vid skogshögskolan uppdelat på ämnena geologi och marklära. Det senare är så speciellt inriktat på skoglig marklära, att det ej lämpar sig för blivande lantmätare. Viss samundervisning i geologi skulle kunna tänkas men skulle förutsätta en för lantmäteriundervisningen mindre lycklig uppdelning av ämnet marklära. För undervisning i jordbrukslära och jordbruksekonomi har skogshögskolan avsevärt kortare tid än lantmäteriundervisningen. Någon möjlighet att genom jämkningar få till stånd en likartad kurs för samundervisning synes icke föreligga. Påpekas bör, att skogshögskolans båda egna kurser hittills undervisats i detta ämne var för sig, detta bland annat av utrymmesskäl och på grund av omöjligheten att ordna gemensamma praktiska övningar, då kurserna hava olika förläggningar under övningarna. Skogsekonomi med skogslära beräknas vid lantmäteriundervisningen till 120 timmar med fältövningar under 20 dagar. Dessa ämnen kunna vid skogshögskolan sägas vara uppdelade på grupperna skogsuppskattning med skogsindelning samt skogsteknologi och skogsskötsel med fem ordinarie lärare samt omkring fem månaders praktiska övningar jämte ett förberedande å r eller minst två års praktisk verksamhet. Att lantmäterieleverna skulle kunna samundervisas med någon av skogshögskolans nuvarande kurser i dessa huvudämnen, kan anses helt uteslutet, då detta skulle taga allt för lång tid i anspråk. Ämnet kulturteknik vid lantmäteriundervisningen sammanfaller delvis med skogsdiknings- samt väg- och husbyggnadslära vid skogshögskolan. Ehuru vissa beröringspunkter sålunda otvivelaktigt finnas, kan samundervisning dock ej ordnas annat än i vissa grundläggande delar av ämnet, alldenstund specialiseringen går i olika riktningar. En uppdelning av ämnet för möjliggörande av samundervisning skulle leda till förlust av tid och mindre ändamålsenlighet i undervisningen. Gemensam undervisning för lantmäterielever och studerande vid skogs-

105 högskolan k a n således icke anordnas med bibehållande av nuvarande eller tillämnade undervisningsplaner och en förändring av dessa för möjliggörande av samundervisning skulle otvivelaktigt medföra en förlängning av studietiden och en försämring av utbildningen genom svårigheter att specialisera undervisningen i för varje undervisningsgren önskvärd riktning. I fråga om lärarna vid skogshögskolan har upplysts, att professorerna äro fullt upptagna av sin nuvarande undervisningsskyldighet samt arbetet med respektive ämnens vetenskapliga utveckling, varför ökad undervisningsskyldighet skulle medföra betydande olägenheter och risk för sänkning av undervisningens och det vetenskapliga arbetets kvalitet. För de tre lektorerna vid forstmästarkursen finnes visserligen någon större möjlighet för ökad lärarverksamhet men ej i sådan utsträckning eller av beskaffenhet att kunna motivera någon gemensam organisation, helt eller delvis, av skogsoch lantmäteriundervisningen. Högskolans extra lärare erhålla arvode efter omfattningen av meddelad undervisning, varför en gemensam organisation ej skulle medföra någon besparing. Skogshögskolans byggnad innehåller sex föreläsningssalar, en rit- och högtidssal, arbetsrum för sex institutionsföreståndare samt museilokaler. Under höstterminen finnas fem årskurser samlade, vadan lika många föreläsningssalar ständigt äro upptagna, samtidigt som ritsalen i regel erfordras för utförande av examensarbeten m. m. Då därtill kommer, att vissa föreläsningar fordra demonstrationer av undervisningsmaterial, vilket ej under föregående rast kan iordningställas, behöva ofta en eller två salar vara lediga timmen före en sådan föreläsning, varför utrymmet redan nu anses hårt utnyttjat. Detsamma gäller museer och andra utrymmen, varför ett ökat antal kurser eller institutioner icke synas kunna inrymmas inom skogshögskolans nuvarande lokaler. Ur allmän synpunkt skulle ett sammanförande möjligen kunna medföra vissa fördelar genom den närmare kontakt, som därigenom skulle vinnas mellan tvenne i viss mån närstående undervisningsgrenar, men dessa fördelar kunna icke tillmätas någon avgörande betydelse, så mycket mindre som en dylik önskvärd kontakt kan i väsentlig grad ernås även utan ett administrativt sammanförande. Undersökningen har sålunda givit till resultat, att lantmäteriundervisningen icke, varken helt eller delvis, kan lämpligen anordnas i samband med undervisningen vid skogshögskolan. Denna uppfattning delas av samtliga i undersökningen deltagande. I skrivelse den 3 april 1929 till styrelsen för Kungl. Tekniska högskolan hemställde lantmäteristyrelsen, att högskolestyrelsen ville utse representanter för överläggning om möjligheterna att förlägga lantmäteriundervisningen till tekniska högskolan. Till representanter utsagos på grund härav prorektorn, professor H. Kreuger, professorn i vattenbyggnadslära W. Fellenius, professorn i matematik J . A. Malmquist och professorn i geodesi E. Fager-

106 holm. I skrivelse till Svenska stadsförbundet den 24 april 1929 lämnade lantmäteristyrelsen meddelande om förestående överläggningar rörande möjligheten att förlägga lantmäteriundervisningen till skogshögskolan eller tekniska högskolan och hemställde, att stadsförbundet ville låta någon representant för stadsmätningskretsar deltaga däri. På grund härav utsågs stadsplanedirektören i Stockholm A. Lilienberg att som stadsförbundets representant deltaga i dessa överläggningar. Med de sålunda utsedda representanterna samt herrar C. P. V. Nilsson och D. Hj. Pettersson hölls sammanträde inför lantmäteristyrelsen den 2 maj 1929. Undersökningen har givit följande resultat. De ämnen, i vilka mera likartad undervisning meddelas vid de båda anstalterna, äro matematik, geodesi och stadsanläggningslära (stadsplanelära). Kurserna i matematik sammanfalla icke, enär de måste speciellt inriktas på de studerandes vidare utbildning, som är väsentligt olika. Någon gemensam undervisning är därför icke möjlig och lärarna vid tekniska högskolan äro så upptagna av den nuvarande undervisningen därstädes, att de ej kunna medhinna särskild undervisning åt lantmäteristuderande. I geodesi finnes vid högskolan en lägre, obligatorisk kurs för dem, som genomgå fackskolan för väg- och vattenbyggnad, och en högre frivillig kurs, som tillsammans med den lägre kursen till omfattningen ungefärligen motsvarar kursen vid lantmäteriundervisningen. Den lägre kursen är icke så inriktad, att den lämpar sig för blivande lantmätare. Den högre kursen är utsträckt över en tid av tre terminer. Vid förenämnda sammanträde uttalade professor Fagerholm den mening, att en förläggning av lantmäteriundervisningen i dess helhet till tekniska högskolan icke vore lämplig, men att lantmätarnas undervisning i geodesi borde uppdelas i en lägre obligatorisk kurs vid lantmäteriundervisningen och en frivillig högre, till ett år sammanförd kurs vid tekniska högskolan. I ämnet stadsanläggningslära meddelas för närvarande en kortare kurs vid tekniska högskolan och en ungefär motsvarande kurs vid lantmäteriundervisningen. Förslag har emellertid väckts att vid högskolan utöver den kortare kursen införa en mera omfattande undervisning i ämnet. Möjligen skulle den kortare kursen kunna göras gemensam för lantmäteristuderande och för vissa studerande vid tekniska högskolan. I fråga om övriga ämnen vid lantmäteriundervisningen har utrönts, att inga tillnärmelsevis likartade kurser förekomma vid tekniska högskolan. Undervisningslokalerna vid tekniska högskolan kunna icke till någon nämnvärd del användas även för lantmäteriundervisningen, varför kostnaderna för lokaler bliva ungefärligen desamma, vare sig lantmäteriundervisningen förlägges till högskolan eller ej. Ur mera allmänna synpunkter synas inga fördelar stå att vinna men väl olägenheter kunna uppkomma genom lantmäteriundervisningens förläggande till högskolan, till vilken lantmäteriet vid flertalet av sina uppgifter knappast har några anknytningspunkter.

107 Då sålunda ur ekonomisk synpunkt inga nämnvärda besparingar skulle kunna göras genom lantmäteriundervisningens förläggande till tekniska högskolan, men ett dylikt sammanförande av undervisningsgrenar med olikartade ändamål skulle medföra svårigheter av olika slag ej minst för undervisningens planmässiga ordnande och bedrivande, voro samtliga vid förenämnda sammanträde närvarande av den mening, att lantmäteriundervisningens förläggande till tekniska högskolan icke lämpligen kan eller bör ifrågakomma. I fråga om den högre lantbruksundervisningen må erinras, att frågan om lantmäteriundervisningens anordnande i samband därmed har behandlats av den kommitté, som år 1927 avgivit förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande. Kommittén, som givetvis utgått från hittillsvarande anordning av lantmäteriundervisningen, har vid sin undersökning kommit till det resultat, att i fråga om kursen för lantmäteriexamen synnerligen ringa om ens någon kostnadsbesparing är att vinna genom att anknyta kursen till en blivande lantbrukshögskola, närmast på grund därav, att undervisningen vid de båda utbildningsgrenarna med avseende på sitt innehåll knappast har några beröringspunkter. I avseende på kursen för kulturteknisk examen har kommittén funnit, att den har mera gemensamt med den högre lantbruksundervisningen, men att även ett förläggande av denna kurs till en lantbrukshögskola skulle möta avsevärda svårigheter och besparingar i kostnader icke bliva betydande. Slutligen har kommitténs undersökning visat, att om det ur lantmäteriundervisningens synpunkt skulle visa sig ändamålsenligt att sammanföra de nu skilda kurserna för lantmäteriexamen och för kulturteknisk examen till en gemensam större kurs, en partiell anslutning till lantbrukshögskolan skulle bliva avsevärt försvårad. Oavsett det resultat, som nämnda kommitté sålunda kommit till, har lantmäteristyrelsen ansett sig pliktig föranstalta om en ytterligare, förutsättningslös undersökning om möjligheterna att anordna lantmäteriundervisningen i samband med en högre lantbruksundervisning. Lantmäteristyrelsen hemställde därför den 3 april 1929 till styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut om utseende av representanter för överläggning i ämnet. Till representanter utsagos ledamöterna av institutets styrelse professor Nils Hansson och rektor, professor Herman G. Simmons samt förvaltaren Einar Sjögren. Med dessa samt herrar C. P. V. Nilsson och D. Hj. Pettersson hölls sammanträde inför lantmäteristyrelsen den 6 maj 1929. Därvid framkom följande. Av i lantmäteriundervisningen ingående ämnen av någon betydelse kan närmare samband med den högre lantbruksundervisningen endast vara tänkbart för ämnena marklära, jordbrukslära och jordbruksekonomi samt skogsekonomi med skogslära. Den undervisning, som för lantmätare erfordras i marklära samt jordbrukslära och jordbruksekonomi, måste vid en högre lantbruksundervisning

108 meddelas under andra förutsättningar hos de studerande samt få en helt annan omfattning med uppdelning på flera ämnen och en annan inriktning på grund av andra syften med undervisningen. Gemensamma kurser skulle kunna tänkas endast i mycket obetydlig utsträckning. I ämnet skogsekonomi med skogslära borde visserligen till omfattningen ungefärligen motsvarande kurser förekomma vid lantmäteriundervisningen och vid lantbruksundervisningen, men kurserna måste få olika syften och därför givas olika inriktning och innehåll. Gemensam undervisning kan därför svårligen anordnas. Då sålunda inga ämnen vid de båda undervisningsanstalterna kunna givas sammanfallande kurser, kunna några nämnvärda besparingar med hänsyn till behovet av lärare icke vinnas genom att förena lantmäteriundervisningen med den högre lantbruksundervisningen. Vid förenämnda sammanträde närvarande voro ense om, att undersökningen visat, att någon besparing av kostnader ej syntes stå att vinna och att några större fördelar ej heller i övrigt torde vara att uppnå genom att anordna lantmäteriundervisningen i samband med en högre lantbruksundervisning vid Ultuna. inrättande av Då sålunda någon möjlighet icke föreligger att ordna lantmäteriundermäterlant' visningen på tillfredsställande sätt genom anlitande av redan förefintliga högskola, undervisningsanstalter eller vid sådana anställda lärarkrafter, anser lantmäteristyrelsen det vara ofrånkomligt, att lantmäteriundervisningen ordnas som en särskild institution. Denna bör i likhet med andra fackskolor av liknande slag anordnas som en högskola och lämpligen benämnas lantmäterihögskola. I fråga om de uppgifter, som skulle tilläggas denna högskola, hänvisas till föregående avdelning om lantmäteriundervisningens ändamål för framtiden. Undervisningen vid högskolan bör bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i föregående avdelning om lantmäteriutbildningens uppdelning på praktik och undervisning i olika ämnen samt dessas omfattning. Den nuvarande lantmäteriundervisningen står under ledning av lantmäteristyrelsen. Vid undervisningens slutliga ordnande som en högskola och med hänsyn tagen därtill, att densamma ej skall vara förbehållen enbart undervisningen av de blivande lantmätarna synes det lämpligare att högskolan ställes under ledning av en särskild, av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse, i vilken böra ingå representanter för de olika kårer eller yrkesgrupper, som äro avsedda att erhålla utbildning vid högskolan.

SärS

Erforderliga y i ( j u n r j e rsökning om behovet av lärare och andra befattningshavare vid lärarkrafter. k ö g s k 0 i a i l j ^ utredningen i detalj verkställts i samråd med herrar C. G. Ekman, C. P. V. Nilsson och D. H j . Pettersson. Denna undersökning, vid vilken ej förekommit någon avvikande mening, har givit följande resultat.

109 Undervisningen i matematik kräver en särskild lärare, som emellertid icke erhåller full sysselsättning med denna undervisning. Med hänsyn till ämnets art och uppgift måste det emellertid anses vara av vikt, att undervisning däri bestrides av en ordinarie lärare. Detta har ansetts bliva möjligt genom att för ämnet upprätta ett lektorat med reducerad avlöning. Då en lektor med full sysselsättning torde böra placeras i samma lönegrad som en lektor vid skogshögskolan eller B 26, bör lektorn i matematik med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning placeras i lönegraden B 22. För ämnet geodesi har ända sedan 1910 funnits en lärare, för vilken avlöningen ursprungligen beräknats lika med professor vid högskola. Undervisningsskyldigheten har emellertid varit väsentligt större än den som åligger sådan professor. För ämnet måste tydligen beräknas en professor med avlöning i samma lönegrad som professorer vid andra högskolor eller B 30. Med hänsyn till nödvändigheten att minska huvudlärarens nuvarande arbetsbörda och till att ämnet utökats med större delen av nuvarande ämnet praktiskt lantmäteri kräves utöver professorn även en biträdande lärare i ämnet. Denne får, särskilt genom de omfattande praktiska övningarna, full sysselsättning och bör därför bliva ordinarie befattningshavare såsom lektor med samma avlöning som lektor vid skogshögskolan eller efter lönegraden B 26. För ämnena geodesi och praktiskt lantmäteri finnes för närvarande en assistent med full sysselsättning. För det utvidgade ämnet geodesi erfordras således en assistent, som uteslutande ägnar sig åt denna befattning. Denna assistent bör emellertid icke vara ordinarie befattningshavare men bör dock erhålla sådan avlöning, att lämpliga personer kunna erhållas för befattningen, vilket är av vikt, då assistenten är avsedd att fylla viktiga uppgifter, särskilt vid de praktiska övningarna. Det synes lämpligt, att assistenten blir likställd med assistenterna å länens lantmäterikontor och således erhåller avlöning efter lönegraden B 21. Slutligen bör den nuvarande anordningen med speciallärare i kartritning och textning bibehållas. Härför har beräknats ett arvode av 400 kronor. Undervisningen i juridik är av den omfattning och betydelse, att den icke kan på tillfredsställande sätt handhavas annat än av en ordinarie lärare med professors ställning. E h u r u vägande skäl tala för att denna professor borde givas samma ställning som professorerna i de juridiska fakulteterna vid rikets universitet, föreslås dock icke högre löneställning än för andra professorer vid fackskolor, nämligen B 30. Vid undervisningen i ämnet, särskilt i frågor av mera administrativ natur samt vid övningar av praktisk art, erfordras någon assistenthjälp. Härför bör beräknas 1 000 kronor. För ämnet nationalekonomi erfordras endast en speciallärare. Med hänsyn till ämnets jämförelsevis ringa omfattning kan arvodet begränsas till 1000 kronor. Även i ämnet marklära bör undervisningen lämpligen handhavas av en speciallärare. På grund av ämnets omfattning och betydelse bör arvodet sättas till minst 3 000 kronor.

110 I jordbrukslära och jordbruksekonomi blir läraren ej fullt sysselsatt, men särskilt med hänsyn till den speciella inriktning, som denna undervisning måste givas, är det av betydelse, att läraren blir ordinarie befattningshavare. Han bör därför erhålla samma ställning som läraren i matematik eller lektor med placering i lönegraden B 22. Ämnet skogsekonomi med skogslära bör kunna tillfredsställande handhavas av en speciallärare, för vilken emellertid med hänsyn till ämnets vikt och omfattning bör beräknas ett arvode av 4 000 kronor. Ämnet kulturteknik har vid lantmäteriundervisningen ända sedan 1910 räknats till huvudämnena och har här utökats. Det kommer att kräva en lärares hela tid. Med hänsyn härtill och för att kunna för befattningen förvärva fullt kompetent och lämplig person är det nödvändigt, att för ämnet beräknas en professor med samma löneställning som övriga professorer eller B 30. Assistent för ämnet finnes redan nu och blir än mera nödvändig efter den föreslagna utökningen av ämnet. För assistenten, som är avsedd att biträda huvudsakligen vid övningarna, torde arvodet kunna begränsas till ett belopp av 1 500 kronor. För stadsplanelära erfordras en speciallärare. Med hänsyn till ämnets omfattning och nödvändigheten att till lärare erhålla fullt kompetent person bör arvodet beräknas till 4 000 kronor. Ämnet jorddelningslära är till väsentliga delar nytt. Det blir av betydande omfattning och kommer att ställa mycket stora krav på läraren, som utom specialutbildning bör vara väl förtrogen med alla olika grenar av lantmäteriverksamheten. Det torde därför vara ofrånkomligt att för ämnet beräkna en professor med samma ställning som övriga professorer eller i lönegraden B 30. Undervisning i ämnet kan emellertid icke bedrivas utan biträde av assistent särskilt för de praktiska övningarna, som äro avsedda att förekomma i stor utsträckning. För assistenthjälp i ämnet bör beräknas 2 000 kronor. För ämnena arkivkunskap, fornlämningar och naturskydd samt fiskerikunskap erfordras givetvis endast speciallärare. För vart och ett av ämnena har arvodet till läraren beräknats till 800 kronor. Lärarpersonalen vid högskolan skulle således bliva fyra professorer och tre lektorer som ordinarie befattningshavare samt dessutom speciallärare i åtta ämnen och assistenter i fyra ämnen. Framhållas må, att vid bedömande av behovet av lärare hänsyn måtte tagas till att i lantmäteriundervisningen ingå ett stort antal från varandra väsentligt skilda ämnen. Det torde även böra nämnas, att samtliga arvoden för speciallärare beräknats lägre i förhållandet till undervisningsskyldigheten än vad fallet är exempelvis vid skogshögskolan. För högskolans expedition och kassarörelse samt för biträde med skrivgöromål torde vara tillräckligt med allenast ett kanslibiträde, som bör erhålla samma löneställning som liknande befattningshavare eller lönegraden B 7. Slutligen erfordras vaktmästare. Vid en institution av förevarande slag

Ill erfordras ständigt biträde vid handhavande och vården av ofta skrymmande och svårhanterlig undervisningsmaterial. Därtill kommer skötseln av samlingar, värmeledning o. d. samt bevakning av högskolans lokaler. Med hänsyn till allt detta torde det vara nödvändigt att anställa två vaktmästare, den ene tillika maskinist. I andra liknande fall torde den ene därvid hava placerats i samma lönegrad som förste expeditionsvakt. Styrelsen har dock ansett sig böra för båda beräkna lönegraden B 5.

112 VI.

Kostnadsstat för lantmäterihögskolan. I föregående avdelning har redogörelse lämnats för behovet av lärare och andra befattningshavare] vid högskolan, övriga kostnader för högskolans verksamhet hava beräknats till lägsta möjliga belopp. De åtgärder, som ankomma på en blivande styrelse för högskolan, torde bliva förenade med vissa utgifter. Då emellertid ledamotskap av styrelsen förutsatts vara ett oavlönat förtroendeuppdrag, torde för nämnda ändamål ej behöva beräknas högre belopp än 1 000 kronor. Arvode till rektor bör i likhet med vad fallet är vid såväl skogshögskolan som veterinärhögskolan utgå med 1 500 kronor. För skötseln av högskolans bibliotek bör beräknas ett arvode av 500 kronor och till vikariatsersättningar ett belopp av 1 500 kronor. Vid såväl skogshögskolan som tekniska högskolan finnas särskilda anslag till stipendier åt elever och det synes skäligt, att anslag härför upptages även på lantmäterihögskolans stat. Anslaget bör emellertid kunna begränsas till ett belopp av 2 000 kronor. Vid andra högskolor finnas särskilda anslag till studieresor för lärarna. Vid en lantmäterihögskola måste det vara av vikt, att lärarna genom resor beredas tillfälle att studera olika förhållanden och stå i kontakt med lantmäteriets praktiska utövning. Av kostnadsskäl har lantmäteristyrelsen emellertid avstått från att föreslå upptagande i staten av sådant särskilt anslag. Till resekostnader för lärare och elever samt traktamentsersättning för lärare vid praktiska övningar och exkursioner åtgå vid den nuvarande lantmäteriundervisningen omkring 4 500 kronor. Då tiden för dessa övningar och exkursioner är avsedd att något mer än fördubblas, bör för ändamålet beräknas ett belopp av 10 000 kronor. Vid de praktiska övningarna erfordras dessutom ett anslag till bestridande av utgifter av olika slag, såsom lokalhyra, hantlangning, ersättning för övningsområdens begagnande, transport av instrument och redskap, förbrukningsmaterialier m. m. Anslaget bör sättas till 5 000 kronor. Det belopp, som för närvarande användes för skrivmaterialier, telefon o. dyl., måste efter omorganisationen väsentligt ökas, särskilt därigenom att högskolan är avsedd att få egen expedition och kassarörelse. För ändamålet bör beräknas ett belopp av 3 000 kronor. Till inköp och underhåll av möbler, instrument, böcker, undervisningsmateriel m. m. kan icke beräknas mindre anslag än 9 000 kronor och för

113 bränsle, lyse, vatten, renhållning och städning har med ledning av erfarenheten från liknande institutioner beräknats ett belopp av 10 000 kronor. Kostnaderna för lantmäterihögskolan skulle sålunda bliva följande: Avlöningar till ordinarie tjänstemän. 4 professorer i geodesi, juridik, kulturteknik och jorddelningslära, lönegrad B 30 kronor 1 lektor i geodesi, lönegrad B 26 » 2 lektorer i matematik samt jordbrukslära och jordbruksekonomi, lönegrad B 22 » 1 kanslibiträde, lönegrad B 7 » 1 vaktmästare, lönegrad B 5 » 1 vaktmästare och maskinist, lönegrad B 5 »

42 000 8 580 13 632 2 832 2 520 2 520

kronor 72 084. Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare re. Speciallärare i kartritning och textning kr kronor » » nationalekonomi » » » marklära » » » skogsekonomi med skogsskötsel » » » stadsplanelära » » » arkivkunskap » » » fornlämningar och naturskydd » » » fiskerikunskap » Assistent i geodesi » » » » juridik » » » kulturteknik » » » jorddelningslära kronor Övriga utgifter. Utgifter för styrelsen kronor Arvode till rektor » » » bibliotekarie » Vikariatsersättningar » Stipendier åt elever » Resekostnader och traktamentsersättning vid praktiska övningar och exkursioner » Kostnader vid praktiska övningar » Skrivmaterialier, telefon o. dyl » Möbler, instrument, böcker, undervisningsmateriel m. m. » Bränsle, lyse, vatten, renhållning och städning »

400 1000 3 000 4 000 4 000

800 800 800 6 048 1000 1500 2 000 25 348. 1000 1500 500 1500 2 000 10 000 5 000 3 000 9 000 10 000

kronor 43 500. Summa kronor 140 932. 2099.

114 I behandlingen av förestående statförslag hava deltagit samma sakkunniga som deltagit i behandlingen av frågan om lärarpersonalen. Lantmäteristyrelsen har utgått ifrån att avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall tillämpas beträffande tjänstemän vid lantmäterihögskolan. Därvid böra som särskilda bestämmelser lända till efterrättelse, dels att envar vaktmästare och jämförlig befattningshavare skall, där det erfordras för beredande av semester åt annan dylik befattningshavare ävensom i övrigt enligt bestämmande av högskolans rektor, vara skyldig att, utan särskild ersättning utöver den honom eljest tillkommande avlöningen, jämte egen tjänst bestrida göromål, tillhörande annan befattning av nämnda slag vid högskolan, dels att i stället för vad i avlöningsreglementet sägs om semester skall beträffande lärare vid högskolan gälla, att dessa äga åtnjuta ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas. I fråga om pension för högskolans tjänstemän torde lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension böra tillämpas, därvid högskolans lärare böra hänföras till den grupp befattningshavare, som angivas i lagens 5 § g), och således erhålla rätt att komma i åtnjutande av hel pension vid sextiofem levnads- och tjugufem tjänsteår.

115 VII.

Lokaler för lantmäterihögskolan. Lantmäteriundervisningen har sedan år 1912 varit förlagd till Östermalms läroverks gamla byggnad, Artillerigatan 60, i vilken lokaler förhyras av Stockholms stad. Då byggnaden är avsedd att rivas, har hyresavtalet tvenne gånger uppsagts av Stockholms stad, som endast med svårighet kunnat förmås medgiva en förlängning. Den senaste uppsägningen avsåg hösten 1929 och ett medgivande till förlängning av hyresavtalet på ytterligare två år torde hava lämnats bland annat för att utredningen rörande den ifrågasatta omorganisationen av lantmäteriundervisningen ej skulle försvåras. Någon ytterligare förlängning av hyresavtalet torde icke kunna ernås, varför anskaffande av andra lokaler för undervisningen under alla förhållanden blir nödvändigt till hösten 1931. Under föregående och innevarande år, innan ännu medgivande till hyresavtalets förlängning erhållits, hava försök gjorts att anskaffa andra lokaler än de nuvarande, vilket emellertid visat sig vara synnerligen svårt och förenat med stora kostnader. Fullt lämpliga lokaler för rimliga kostnader torde knappast kunna erhållas annat än genom nybyggnad. Därest lantmäterihögskolan kommer till stånd, torde det knappast ur någon synpunkt kunna anses ändamålsenligt att tillgodose dess lokalbehov annat än genom nybyggnad. Lantmäteristyrelsen har i samråd med senast nämnda sakkunniga verkställt undersökning rörande det utrymme, som skulle erfordras för lantmäterihögskolan och därvid kommit till det resultat, att behovet skulle utgöra en nyttig golvyta av något över 1 600 kvm. Därtill skulle komma korridorer, trappor, kapprum, toaletter, källare, vind o. d. För att utrymmena skola på lämpligaste sättet utnyttjas, förutsätter styrelsen emellertid, att korridorer och avdelningar för samlingar sammanslås, såsom skett exempelvis i skogshögskolans byggnad. Därigenom vinnes, att i salarna för samlingar icke behöver uppkomma annat outnyttjat golvutrymme än sådant, som i allt fall skulle erfordras till korridorer. Under antagande att särskilda korridorutrymmen skulle erfordrats, hade dessa måst sträcka sig genom byggnadens hela längd och tagit i anspråk en betydande golvyta. Därigenom att erforderliga passager i stället anordnas genom salarna för samlingar och belysning alltså kan erhållas utan att sträcka några korridorer genom byggnadens hela längd, torde den korridorerna motsvarande golvytan kunna nedbringas till något över 200 kvm. Förenämnda ut-

116 rymmes fördelning på olika salar och rum samt dessas lämpliga läge i förhållande till varandra framgår av följande inom lantmäteristyrelsen upprättade sammanställning, varvid i salarna för samlingar inräknats de korridorerna motsvarande utrymmena. 1 samlingssal 140 kvm 1 geodetisk övningssal 100 » 1 geodetisk föreläsningssal 65 » 1 föreläsnings- och ritsal för kulturteknik och stadsplanelära 100 » 1 föreläsnings- och övningssal för jorddelningslära 100 » 1 föreläsningssal 70 » 1 d:o 65 » 1 sal för geodetiska instrument 100 » 1 » » samlingar till marklära 100 » 1 » » » » kulturteknik och stadsplanelära 100 » 1 sal för samlingar till jorddelningslära, jordbrukslära och skogsekonomi (sistnämnda fyra rum tjänstgöra även som korridorer) 100 » 1 rum för rektor 25 » 1 rum för expedition 20 » 1 arkiv 10 » 1 kollegierum 40 » 1 lärarrum 40 » 4 » å 25 kvm 100 » 3 » å 20 » 60 » 2 arbetsrum för elever å 50 kvm 100 » 1 biblioteksrum 60 » 1 » 20 » 1 verkstadsrum 35 » 1 laboratorium 30 » 1 mörkrum 10 » 1 samlingsrum för eleverna 65 » 1 till samlingsrummet hörande rum 15 » 1 frukostrum 80 » 1 serveringsrum 10 » 1 kök 15 » 1 rum för betjäning 25 » 1 vaktmästarebostad 50 » 1 maskinistbostad 50 » Summa nyttig golvyta jämte korridorer, tillhopa 1 900 kvm. Till jämförelse meddelas, att motsvarande utrymmen vid skogshögskolan upptaga en golvyta av inemot 3 200 kvm. Till förenämnda 1 900 kvm komma trappor, hallar, kapprum, toaletter, källare, vind o. d. Vissa av förenämnda lokaler, nämligen samlingsrummen för eleverna

117 och frukostrum med tillhörande utrymmen tillsammans 210 kvm synas utan olägenhet kunna placeras under den egentliga bottenvåningen, om blott nämnda utrymmen få tillräcklig höjd över marken. Övriga lokaler jämte nödvändiga utrymmen av ovan angivet slag torde lämpligen kunna fördelas på två våningar. Lantmäteristyrelsen förutsätter, att på vind och i källare beredas goda utrymmen för förvaring av instrument och redskap, plats för utförande av vissa undersökningar och reparationer av instrument m. m. I fråga om plats för en nybyggnad må framhållas, att det för lantmäterihögskolan måste vara av synnerlig vikt att bliva förlagd i närheten av skogshögskolan, centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Sveriges geologiska undersökning och tekniska högskolan. Därjämte bör tomten icke tilltagas alltför knapp, då det är av vikt, att invid högskolan kunna anordnas vissa utomhusövningar. Lantmäteristyrelsen har besiktigat en omedelbart öster om veterinärhögskolan belägen skogsbacke och funnit denna kunna bliva en lämplig byggnadsplats. Lantmäteristyrelsen har den 8 juni 1929 i skrivelse till byggnadsstyrelsen hemställt, att byggnadsstyrelsen ville vidtaga åtgärder för uppgörande av förslagsritningar och kostnadsberäkningar för en nybyggnad och utseende av plats för densamma. Givet är, att sedan preliminärt förslag till nybyggnad utarbetats, lantmäteristyrelsen skall låta sig angeläget vara tillse, huruvida ytterligare någon minskning av ovan angivna golvutrymmen kan göras. Jämväl vid behandlingen av de under denna avdelning behandlade spörsmål har lantmäteristyrelsen samrått med herrar C. G. Ekman, C. P . V. Nilsson och D. H j . Pettersson, vilka anslutit sig till nu angivna synpunkter.

118 VIII.

Övergång till nya ordningen för lantmäteriundervisningen. Då den nya ordningen innebär, att kursen för kulturteknisk examen sammanslås med kursen för lantmäteriexamen, måste vid övergången tillses, att kulturteknisk kurs, som hittills påbörjats först två år efter lantmäteriexamen, kan genomgås av alla dem, som avlagt lantmäteriexamen efter nuvarande ordningen. Kulturteknisk kurs måste därför anordnas även efter omorganisationen. För att emellertid söka nedbringa antalet sådana kurser till det minsta möjliga har det synts lantmäteristyrelsen nödvändigt att redan nu vidtaga sådana åtgärder, att varje kulturteknisk kurs hädanefter får så många deltagare, som lämpligen kunna mottagas. För att möjliggöra detta, har Kungl. Maj:t den 26 april 1929 efter framställning av styrelsen medgivit, att styrelsen må utan hinder av bestämmelserna i gällande lantmäteriinstruktion bevilja inträde vid kurs för avläggande av kulturteknisk examen för extra lantmätare, som icke tjänstgjort som sådan under två år. Med hänsyn till dessa kulturtekniska kurser och även på grund därav, att efter beslut om högskolans inrättande tid erfordras för vidtagande av vissa förberedande åtgärder, synes den nya ordningen icke böra tillämpas förrän under andra läsåret efter besluts fattande. Därest beslut fattas vid 1930 års riksdag, skulle således den nya ordningen tillämpas först med läsåret 1931—1932 och studerande efter nya ordningen mottagas först i januari år 1932. De åren 1930 och 1931 antagna eleverna skulle således komma att börja studierna samtidigt i januari 1932. De år 1930 antagna eleverna skulle därvid få tillfälle att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring före inträdet vid högskolan. Under angivna förutsättning och så vitt nu kan bedömas skulle kulturteknisk kurs hädanefter komma att genomgås av 90 å 100 extra lantmätare. Då varje kulturteknisk kurs icke lämpligen kan rymma mera än 20 deltagare, måste således ytterligare fem sådana kurser anordnas eller under läsåret 1929—1930, 1930—1931, 1931—1932, 1932—1933 och 1933—1934. Lantmäteriexamen skulle avläggas efter gamla ordningen sista gången år 1932 och efter nya ordningen första gången år 1935. Lantmäteriundervisningen skulle helt fortgå efter nuvarande ordning till och med vårterminen 1931 och därefter skulle finnas

119 höstterminen 1931: en kulturteknisk kurs och en andra årets kurs för lantmäteriexamen efter gamla ordningen, vårterminen 1932: en kulturteknisk kurs, en andra årets kurs för lantmäteriexamen efter gamla ordningen och en första årets kurs för lantmäteriexamen efter nya ordningen, höstterminen 1932: en kulturteknisk kurs samt en första årets kurs för lantmäteriexamen efter nya ordningen, vårterminen och höstterminen 1933: en kulturteknisk kurs samt en första och en andra årets kurs för lantmäteriexamen efter nya ordningen, vårterminen 1934: en kulturteknisk kurs samt en första, en andra och en tredje årets kurs för lantmäteriexamen efter nya ordningen. Från och med höstterminen 1934 skulle undervisningen bedrivas helt efter det nya programmet. Någon svårighet att under övergångsåren anordna lantmäteriundervisningen på angivet sätt föreligger icke. Undervisning i de olika ämnena skulle komma att avvika från normala förhållanden på följande sätt. Ämnet juridik skulle icke förekomma under höstterminen 1931, höstterminen 1932 och vårterminen 1933. Undervisning för två kurser samtidigt skulle förekomma för ämnena jordbrukslära och jordbruksekonomi samt skogsekonomi med skogslära under höstterminen 1932 och höstterminen 1933, för ämnet kulturteknik under vårterminen och höstterminen 1933 samt vårterminen 1934 och för ämnet jorddelningslära vårterminen 1934. Ämnet arkivkunskap skulle icke förekomma under åren 1931—1934, ämnet fornlämningar och naturskydd skulle icke förekomma under åren 1932—1934 och det nya ämnet fiskerikunskap skulle icke börja förrän under vårterminen 1935. Genom förenämnda dubbla undervisning under åren 1932—1934 torde möjligen behov uppstå av någon tillfällig förstärkning av lärarkrafterna i ifrågavarande ämnen, men kostnaderna därför torde uppvägas av den besparing, som uppstår genom att under dessa år några speciallärare icke behövas för ämnena arkivkunskap, fornlämningar och naturskydd samt fiskerikunskap. Några ökade kostnader för lantmäteriundervisningens lämpliga bedrivande under övergångsåren skulle således icke erfordras.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till K o n u n g e n I. Historik

3 14

II.

L a n t m ä t e r i u n d e r v i s n i n g e n s n u v a r a n d e organisation Kursen för lantmäteriexamen Kursen för kulturleknisk examen

III. IV.

L a n t m ä t e r i u n d e r v i s n i n g e n s ä n d a m å l för framtiden 39 L a n t m ä t e r i u t b i l d n i n g e n s uppdelning på p r a k t i k och undervisning i olika ä m n e n samt dessas omfattning 54 Undervisningens ordnande 103 K o s t n a d s s t a t för l a n t m ä t e r i h ö g s k o l a n 112 Lokaler för lantmäterihögskolan 115 Övergång till n y a o r d n i n g e n för l a n t m ä t e r i u n d e r v i s n i n g e n ... 118

V. VI. VII. VIII.

23 20 31

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1929 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.). Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendel ni. in. [11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden, 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internatio.nellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,adoption och förmynderskap m. m. |12| 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. in. [I3J

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande ang, rationell skatteuppbörd. [17|

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järn vit gar. |2| Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken ä vägar och gator, i 101

Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåniiigsrörelso. [15]

Pollti. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder Försäkringsväsen. mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9| Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäsl pension. [3] Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. |l|

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Utredning och förslag rörande sliidieundcislöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga Hälso- och sjukvård. läroanstalter. [(i| Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårds frågor Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danundervisningsanstalter. [10) mark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7| Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14, Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningFörslag till lag ang. bekämpande av smitlsamni;l husens ordnande. |20) djurssjukdomar (epizootilag) och förordning me (1 närmare föreskrifter ang. bekämpande av sniitts lma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). [18] Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Allmänt näringsväsen. Stockholm. (Supplement till del 8. Lokalfrågor.) [11 | 1928 års tjänstesak kunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande centralanstaltens för försöks väsendet på jordbruksområde! och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. [19]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1929