Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring m. m.

National Library of Sweden

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T B E D N I K G A B 1 9 2 9 : 24 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

EN REFORMERAD SJUKFÖRSÄKRING I. M. AVGIVET AV

INOM KUNGL. SOCIALDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 2 9

Statens offentliga utredningar 1929 Kronologisk 1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. ni. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. Fö. 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 3. Betänkar.de och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utläst pension. Norstedt. 92 s. Ju. 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. F i . 5. Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. IIj, 718 s. E. 6. Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar fid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — sarsk.lt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. 90 s. Fi. 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m.fl.undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. K. 11. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet, m. m. Norstedt. 66 s., 1 karta. S. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoptioi. och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. J u .

förteckning 13. Lagberedningens föirslag angående vissai internationella rättsförhållanden. '3. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge angåmde indrivning av underhfillsfeidrag m.m. Norstedt. ;9 s. Ju. 14. Betänkande med förslag; till steriliseringslag. Btckman. I l l s. S. 15. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlånimgsrörelee. Marcus. 39 s. Fi. IG. Betänkande med förslag till förordning om mitorfordon m. ni. jämte (Vanned sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar oci gator. Marcus. 305 s. K. 17. Betänkande angående rationell Bkatteuppbörd. Vlarcus. 334 s. 5 utkast till blanketter. Fi. 18. Förslag till lag angjåen ie bekämpande av smifesamma husdjurssjukdomar (cpizootilag) och förordning med närmare föreskriftc-r angående bekämpande ax smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordningi. Norstedt. 154 9. J o . 19. Utredning beträffanule centralanstaltens för föisöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisniings inbördes ställning. Norstedt. 174 s. 28 skissritniingar. Jo. 20. Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. Miarcus. 120' s. J o . 21. Betänkande och förslag rörande understöd åt dm civila luftfarten. Beckmam. 198 s. K. 22. Lagberedningens fö rslag till revision av ärvdabilken. 3. Förslag till lag om ttestamente m.m. NoTstedt. 4>0 s. J u . 23. Förslag till tilUtmpjningsföreskrifter till tulltaxäförordningen med motivering jämte, utkast till anv.sningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. Fi. 24. Betänkande angåemde en reformerad sjukförsäkring in. ni. Beckman, vj, 99 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstävern.a med fetstil utgöra begynielsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enfigt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utrednimgars yttre anordning (nr 98 utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 9 : 24 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

EN REFORMERAD SJUKFÖRSÄKRING M. M. AVGIVET AV

INOM KUNGL. S O C I A L D E P A R T E M E N T E T TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1929 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1662 29]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Författningsförslag Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1912 om understödsföreningar Förslag till förordning om erkända sjukkassor Förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor

Motiv Inledning' Allmän motivering* Olika uppfattningar rörande sjukkasseverksamhetens organisation Lokalorganen självständiga sjukkassor eller endast lokalavdelningar ... Verksam hetsområdets bestämning '. Riskfördelningen mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa Anslutning i övrigt till tidigare förslag och strävanden inom sjukkasserörelsen Sättet för övergången till den nya sjukkasselagstiftningen Uppskattning av statsbidragets storlek Speciell motivering: Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1912 om understödsföreningar Förslag till förordning om erkända sjukkassor Förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor

Bilagor [. Fördelningen av medlemmarna i de större allmänna rikssjukkassorna efter län år 1927 II. P. M. ang. löne- och anställningsförhållanden för fast anställd personal hos registrerade sjukkassor

Sid. v

! 3 6 21

25 97 3g 38 39 40 40 44 46 56 g4 64 65 87 89

91 93

v

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

T A M L I K T Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallade O Herr Statsrådet nämnda dag regeringsrådet L. A. V. Rydin, ledamoten av riksdagens andra kammare Bernh. Eriksson och byråchefen i socialstyrelsen, fil. doktor Theofil Andersson att såsom sakkunniga efter samråd med av Herr Statsrådet utsedda representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen utarbeta förslag rörande en reformerad sjukförsäkring. Tillika förordnade Herr Statsrådet undertecknad Rydin att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till representanter för den frivilliga Sjukkasserörelsen att samråda med de sakkunniga utsåg Herr Statsrådet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, kassören Jan Erik Berglund, sjukkontrollanten Ernst G. Kristensson, centralkassören A. L. Lindhagen och kassören O. Toresson. Den 16 april 1929 uppdrog Herr Statsrådet åt t. f. revisionssekreteraren, assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge Sture Petersson att vara sekreterare hos de sakkunniga. Vid fullgörandet av sitt uppdrag hava de sakkunniga upprepade gånger sammanträtt med de ovannämnda representanterna för den frivilliga sjukkasserörelsen. Av dessa har Berglund avlidit den 22 september 1929, vadan han icke deltagit i slutjusteringen av de sakkunnigas betänkande. Utredningsarbetet hade emellertid före Berglunds frånfälle fortskridit så långt, att de sakkunnigas författningsförslag förelågo i huvudsak utarbetade, och Berglund var beträffande dessa ense med de sakkunniga. Övriga sjukkasserepresentanter hava biträtt de förslag och uttalanden, som innefattas i de sakkunnigas betänkande. ^ Enligt lämnade direktiv hava de sakkunniga under arbetets fortgång samrått jämväl med 1928 års pensionsförsäkringskommitté samt med de sakkunniga, som inom socialdepartementet tillkallats för att förbereda frågan om större enhetlighet i den lokala organisationen för socialverksamheten, och de sakkunniga, som inom samma departement tillkallats för utredning av frågan om moderskapshjälp.

VI

För verkställande av vissa statistiska utredningar och ekonomiska beräkningar hava de sakkunniga såsom biträde anlitat förste amanuensen i socialstyrelsen, fil. kand. Ragnar Engström. Sedan de sakkunnigas arbete numera avslutats, få de sakkunniga härmed överlämna betänkande innefattande: 1) förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1912 om understödsföreningar; 2) förslag till förordning om erkända sjukkassor; 3) förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor; jämte motiv till dessa förslag och vissa såsom bilagor till betänkandet fogade utredningar. Stockholm den 11 oktober 1929.

AXEL RYDIN. BERNH. ERIKSSON.

T H E O F I L ANDERSSON. Sture Petersson.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

1662 29

3 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar. Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 1§. Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); vid medlems eller barn; bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp; eller idka hänförlig verksamhet. Understödsförening, som lag pensionskassa. 3§. Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens understödsverksamhet. Registrerad understödsförening — en medlem. 9§. Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa». I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat blivit antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet »erkänd». Firman skall — understödsförenings firma.

4 44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändringen till efterrättelse. Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden. innan beslutet fattades å det sista sammanträdet, 45 §. För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor. Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om beslut om överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning. Måste beslut sista sammanträdet. 89 §. Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension - i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gäl] i. Därvid skall emellertid iakttagas att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre än till den 1 januari 1933; att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen, nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1933 lända till efterrättelse, intill dess likvidationen eller konkursen avslutats;

5 att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan föreningen varit registrerad enligt lagen om sjukkassor, skola bedömas efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar, icke må efter den 1 januari 1933 hos domstol eller annan myndighet göra gällande sådan rättighet; samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verksamhet förseelsen blivit begången. Där enligt vad ovan sagts lagen om sjukkassor skall beträffande viss förening gälla efter den 1 januari 1931, skall vidare iakttagas dels att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av föreningens tillgångar dels ock att beslut om sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten och som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, må anses gillt, där det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande; dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde stycket av sistnämnda paragraf är stadgat fortfarande skall gälla. Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

6 Förslag till

Förordning om erkända sjukkassor. I. Om antagande av erkända sjukkassor. 1 §• Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives, må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa. Meddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen centralsjukkassa. Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning lokalsjukkassa. 2 §. Erkänd sjukkassa antages av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet. Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder. 3§. Ansökan om antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens styrelse. Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter. Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande i ärendet från sistnämnda kassas styrelse. 4§. Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava viss kommun och bestå av minst etthundra medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller två eller flera närgränsande kommuner eller som består av minst femtio medlemmar, antagas.

7 Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. Annan stad än nu nämnd, i vilken sjukkasseverksamheten vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, må med tillsynsmyndighetens begivande utgöra eget centralsjukkasseområde. 5 §. För ett och samma centralsjukkasseområde må allenast en centralsjukkassa samt för ett och samma lokalsjukkasseområde allenast en lokalsjukkassa antagas. Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må lokalsjukkassa för staden icke antagas. Sökes antagande till erkänd sjukkassa för ett och samma verksamhetsområde av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka åvägabringa överlåtelse enligt 68 § i lagen om understödsföreningar på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas, pröve tillsynsmyndigheten, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal. Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening. Finnas ej stadgarnas bestämmelser om avgifter och fondbildning betryggande för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras. 6 §.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava i sina stadgar angivet: 1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta; 2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 § icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt 5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras. Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna tillhöra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning ävensom att en av föreningens revisorer skall utses av centralsjukkassan. Stadgarna för förening, vilken vill antagas till erkänd sjukkassa, skola i

8 tillämpliga delar överensstämma med vad under II—V samt V I I i denna förordning föreskrives. 7 §. Erkänd sjukkassa skall i sin firma intaga orden »erkänd sjukkassa». Centralsjukkassa skall i sin firma intaga orden »erkänd centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband med ordet »sjukkassa». 8 §. Erkänd sjukkassa vare i fråga om statlig inrättning för social verksamhet pliktig samt i fråga om annan inrättning för sådan verksamhet berättigad att mot skäligt vederlag för inrättningens räkning åtaga sig verksamhet inom sitt område. Medför verksamheten ekonomiska förpliktelser för kassan, skall dock i sist avsedda fall tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas. Verksamheten må avse även andra än kassans medlemmar. Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas av erkänd sjukkassa. II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap. 9 §. Till medlem i erkänd sjukkassa må icke antagas annan än den, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde, därvid den, som saknar fast bostad, skall anses vara bosatt å sin mantalsskrivningsort. Centralsjukkassa äge likväl till medlemmar antaga i kassans tjänst anställda personer utan hinder av att de äro bosatta inom annan centralsjukkassas verksamhetsområde. Inträde i erkänd sjukkassa må icke heller beviljas den, som lider av sjukdom eller är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning, och ej heller den, som icke fyllt femton år, eller den, vars ålder överstiger femtio år. Vad nu stadgats gäller icke i fråga om inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning av medlem i annan erkänd sjukkassa på sätt i 11 § sägs. 10 §. Med de i 9 och 16. §§ stadgade inskränkningar skall rätt till inträde i lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år. Vad sålunda stadgats äge dock icke tillämpning i fråga om den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund. 11 §. Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem) dels ock med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningar envar å ort inom verksamhets-

9 området, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem). Centralsjukkassa vare likväl ej pliktig att såsom direkt ansluten medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund. 12 §. I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av moderskapshjälp. 13 §. Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem jämväl skall vara medlem av centralsjukkassa, till vars verksamhetsområde lokalsjukkassan hör. Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap, såvitt rör person som är bosatt inom lokalsjukkassas verksamhetsområde, uppställa, att denne skall vara medlem jämväl av lokalsjukkassan. Vad nu stadgats gäller icke i fall. som avses i 9 § första stycket andra punkten. 14 §. I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven i kassans stadgar. 15 §. Flyttar medlem i erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde, äge han ej längre kvarstå såsom medlem i kassan, med mindre han bosätter sig å ort inom landet, för vilken erkänd sjukkassa icke finnes, eller bestämmelsen i 9 § första stycket andra punkten därtill föranleder. Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa, vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § andra stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna kassa i närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan om inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen till den nya bosättningsorten skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med utgången av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått till ända. Vad i andra stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då indirekt ansluten medlem i centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem i centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa finnes.

10 Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten. 16 §. Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt, eller, där han ej är bosatt inom verksamhetsområdet för någon av kassorna, i den kassa, vari han först inträtt. 17 §. Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem vid ansökan om inträde eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter. Har omständighet inträffat, som berättigar erkänd sjukkassa att utesluta medlem, skall det åligga kassans styrelse, där kassan vill utöva rätten till uteslutning, att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas medlemmen för avgivande av förklaring. 18 §. Häftar medlem i erkänd sjukkassa, oaktat två månader förflutit från det stadgad avgift eller uttaxerat belopp skolat betalas, fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava frivilligt utträtt ur kassan med utgången av nämnda tid, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen. Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde, oaktat de i 9 § andra stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen. 19 §. Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För sådant ända-

11 mal skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sammanträde som nu sagts hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar uteslutas ur centralsjukkassan. Beslut om uteslutning får dock ej medföra inskränkning i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före det underrättelse om beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda. Kommer lokalsjukkassa till stånd, skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond, beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten. III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd. 20 §.

Sjukhjälp till medlem i erkänd sjukkassa skall, där ej i denna förordning annorlunda stadgas, minst omfatta dels ersättning för utgifter till läkarvård dels ock för tid, då sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, ett understöd i penningar för varje dag (sjuk/penning). Dock äge den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna vara medlem i erkänd sjukkassa för beredande av allenast ersättning för utgifter till läkarvård samt den, som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård, vara medlem i sådan kassa för beredande av allenast sjukpenning. Möter större svårighet för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar att förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten medgiva, att i stället för ersättning för utgifter till dylik vård annat likvärdigt understöd må utgå åt dessa medlemmar. 21 §. Ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver dylik vård, och minst motsvara två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, två tredjedelar av sistnämnda belopp. Styrkes med läkarintyg, att sjukhusvård är erforderlig, vare kassan pliktig att i stället för att utgiva ersättning, som i första stycket avses, bekosta den sjukes intagande och vård å sjukhus, dock allenast där plats kan för honom erhållas i allmän sal å sjukvårdsanstalt, som drives av landsting eller kommun, mom vars område han är bosatt, eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg. 22 §. Sjukpenning må icke tillförsäkras annan än den, som för erhållande av sådant understöd är medlem av kassan.

12 23 §. Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Vårdas den sjuke på kassas bekostnad å sjukvårdsanstalt, äge kassan minska honom tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen på detta sätt avdragas. 24 §.

Sjukpenning må ej utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig, eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt, eller i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med egentlig sjukdom. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida ej den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg. 25 §. Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva, att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke tillförsäkrad vård, som nu sagts, skall kassan ändock vara pliktig bekosta vården. Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medvgiver det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande. 26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de två första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inberäknad, och ej heller för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. I vidare mån än nu sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock att rätten till sjukpenning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. 27 §.

Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre.

13 I varje erkänd sjukkassa skall finnas tillfälle för medlem att efter egen önskan tillförsäkra sig sjukpenning till belopp av en, två, tre eller fyra kronor. Dock äger kassa i sina stadgar föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona. 28 §. Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till läkarvård, utbetalas, såvitt angår medlem i lokalsjukkassa eller sådan medlems barn under femton år, i sin helhet av lokalsjukkassa samt i övrigt av centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då fråga är om lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem som tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma det överskjutande beloppet. H a r tillsynsmyndigheten på sätt i 20 § andra stycket sägs lämnat medgivande att i stället för ersättning för utgifter till läkarvård annat understöd må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras, bestämma, huru kostnaden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa. 29 §. Med avseende å sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till tjuguen dagar för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av kassan eller av centralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela sjukhjälp som i första stycket avses under nittio dagar för varje sjukdomsfall med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom nittio dagar efter det sjukhjälp tidigare meddelats. Innan medgivande som nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas från centralsjukkassans styrelse. I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än att, där sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning från centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassan på grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan sjukhjälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av kassan, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. 30 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

14 Moderskapshjälpen skall minst omfatta antingen visst belopp i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad eller, där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd, utgörande en krona, eller ock vård å förlossningshem samt utgå under minst tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits övergång från lägre till högre sjukpenning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp, motsvarande den lägre sjukpenningen. Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna som i första stycket sägs samt ej för längre tid än femtiosex dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden, och icke för tid, då barnaföderskan ej avhåller sig från förvärvsarbete, eller för tid, då hon är berättigad till sjukhjälp från kassan eller från lokalsjukkassa. 31 §. Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffat under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande förutsättning sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan. Väntetid som nu sagts må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa av indirekt ansluten medlem eller vid överflyttning eller vid återinträde, varom i 18 § förmäles, och ej heller vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar. 32 §. I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, i anledning av vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Vad sålunda stadgats gäller ock i tillämpliga delar i fråga om moderskapshjälp. Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

15 IV.' r Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning. 33 §. Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av kostnaderna för sin verksamhet. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande av kassans löpande utgifter för sin verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande i 34 §. Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med inträde i kassan eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses skäligt. Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande. 34 §. För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av bidraget. Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav. 35 §. Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tillsvidare upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stadgarna för dylikt fall angives. överstiger fonden nu avsett belopp, äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

16 Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas: 1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank; 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket; 6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas. V. Om stadgarnas bestämmelser rörande utövande av föreningssamm äntrades befogenhet. 36 §.

Stadgarna för centralsjukkassa skola innehålla föreskrift därom, att föreningssammanträdes befogenhet skall helt utövas av valda ombud. Härvid skall gälfa, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna från varje lokalsjukkassa och särskilt av de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp. Vad sålunda stadgats rörande utseende av ombud skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar. VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande av antagande. 37 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras en förteckning över erkända sjukkassor, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är om centralsjukkassa, namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp, som nu sagts, med lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

17 38 §. Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar. Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken utses tillsvidare å sammanträde. Består centralsjukkassas styrelse av två eller flera ledamöter, skall en av dessa utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda myndighet skall ock utse en av céntralsjukkassas revisorer. 39 §. Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten. Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut om ändring av kassans stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar äro anslutna. 40 §. Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga om kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra, under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning av anmälan som nu sagts har tillsynsmyndigheten att efter hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande som nu sagts, skall tills3msmyndighcten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas. Har medgivande som i förra stycket sägs ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, vare kassan pliktig träda i likvidation och överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar sägs på den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten. Vad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet därefter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa varom i tredje stycket förmäles i sådant fall skall omfatta allenast den del av verksamheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den tjuguförsta dagen. 1662 29

18 41 §. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt 82 § i lagen om understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas. Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning. 42 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen om understödsföreningar finnes stadgat. 43 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmjmdigheten för att samråda med denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter. VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. 44 §.

Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och vilken före den 1 januari 1933 ingiver ansökan i sådant avseende, må antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 § ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem av föreningen; att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor var medlem av föreningen;

19 samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs. Är förening som ovan sagts på grund av utfästelse, meddelad före ansökans ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa, dock att föreningen skall vara pliktig upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. 45 §. Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 44 § och som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmelsen i 5 § andra stycket antagas till lokalsjukkassa för staden. I fall som nu sagts må likväl som villkor för medlemskap i centralsjukkassan icke uppställas krav på medlemskap jämväl i lokalsjukkassa, 46 §.

Förening, som avses i 44 § och vilken sedan tid före denna förordnings utfärdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke, må antagas till erkänd sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde ej är bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för föreningens verksamhetsområde redan finnes erkänd sjukkassa. Bereder föreningen sedan tid som ovan nämnts åt sina medlemmar sjukpenning under sjukhjälpstid som för centralsjukkassa är stadgad, må föreningen antagas till centralsjukkassa, dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa och medlemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde de äro bosatta. Kassa som i första stycket sägs må i sina stadgar göra rätten till inträde beroende därav, att anställning innehaves vid visst företag eller i visst yrke, samt föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han icke längre uppfyller nämnda betingelser. Uteslutning å nu angiven grund må dock icke äga rum beträffande medlem, som tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år. Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att stadgarnas betingelser med avseende å anställning icke längre äro förhanden, skall, oavsett att han ej flyttar från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan erkänd sjukkassa å orten där han är bosatt. Föreskriften i 6 § angående utseende av revisor skall icke äga tillämpning å lokalsjukkassa som här avses. 47 §. Antages förening som i 44 § avses till erkänd sjukkassa, vare den pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa, till vilken

20 medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa, till vilkan medlem överflyttar sin sjukförsäkring. VIII.

Straffbestämmelser. 48 §. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Försummas anmälan, som är föreskriven i 40 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor. 49 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, dock att 20 och 21 §§. i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av ersättning för utgifter till läkarvård, träda i kraft först den 1 januari 1936. Beslutar lokalsjukkassa att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp som nu sagts, svare kassan ensam för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga däri. Intill den 1 januari 1933 skola medlemmar i varje enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet, äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde de äro bosatta, därvid tid för anmälan om inträde skall räknas från det beslutet om förstnämnda förenings upplösning blivit slutligen gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar i förening, registrerad enligt nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa, äga enahanda rätt till överflyttning.

21 Förslag' till

bestämmelser angående statsbidrag ät sjukkassor. 1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan, dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. 2. Statsbidrag må ej beräknas a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa; b) för medlem, som under någon del av den tid, statsbidraget avser, ägt uppbära högre sjukpenning än sex kronor; c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga om medlem av centralsjukkassa vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa. Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem i kassa, som avses i 46 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat från kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan fortfar, eller i fall varom i 9 § första stycket andra punkten i förordningen förmäles. 3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår a) till lokalsjukkassa med 75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 44 § i förordningen tillhör jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten; en krona för medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt en krona 50 öre för annan medlem; b) till centralsjukkassa med en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem; två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt tre kronor för annan direkt ansluten medlem. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden före den, varunder återkallandet skett.

22 4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande, utgivit sjukpenning eller moderskapspenning om minst en krona eller bekostat vård å sjukhus eller förlossningsanstalt, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag, moderskapshjälpsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock statsbidraget till varje kassa allenast 25 öre. Statsbidrag som nu sagts må dock ej beräknas för dag, då medlem a) uppburit ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring eller b) eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst en krona. Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. 5. För understöd, som av erkänd sjukkassa under tid då antagandet varit gällande meddelats i form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård, som i 21 § första stycket av förordningen sägs, så ock till annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från kassan motsvarat två tredjedelar av kostnaderna för sådant ändamål, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av vad kassan i sådant hänseende utgivit. Tillsjmsmyndigheten äger. där sådant finnes skäligt, medgiva, att statsbidrag må utgå för sjukvård, som nu sagts, ändå att densamma av kassan bekostats med större andel än två tredjedelar, och skall i sådant fall statsbidraget utgå med en tredjedel av kassans utgifter för vården. Sjukvårdsbidrag utbetalas för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan, vilken har att i den mån understöd utgivits av lokalsjukkassa, till denna kassa överlämna ett belopp motsvarande hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, tredjedelen av kassans kostnader för ändamålet. Innefattar understöd ersättning i den omfattning, som i första stycket sägs. för utgifter till sådan vård, som där avses, jämväl åt medlems barn under femton års ålder, utgår statsbidrag med enahanda andel till kassans utgifter i sådant hänseende. Bidraget utbetalas och fördelas i förekommande fall mellan centralsjukkassa och lokalsjukkassa enligt de i andra stycket angivna grunder. Har tillsynsmyndigheten på sätt i 20 § andra stycket i förordningen sägs. medgivit sjukkassa att i stället för där angiven ersättning för utgifter till läkarvård meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än en krona 50 öre årligen för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag som nu sagts skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av tillsynsmyndigheten. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år

23 statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning. 6. Meddelar centralsjukkassa vid barnsbörd understöd i form av ersättningför barnmorskehjälp enligt vederbörligen fastställd taxa, utgår statsbidrag med hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande, i sådant hänseende utgivit. 7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och med under året näst efter det, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tilllämpning å sådan förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder, beräknat för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen.

MOTIV.

27 INLEDNING. Med utgångspunkt från det av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivna betänkandet med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation framlades vid 1926 års riksdag i tvenne propositioner (nr 113 och 117) förslag till omorganisation av det frivilliga, statsunderstödda sjukkasseväsendet. Beträffande förslagets innebörd och de reformsträvanden, som lågo till grund för förslaget, hänvisas till propositionerna ifråga, Här må allenast i största korthet erinras, att i fråga om sjukkasseverksamhetens organisation förslaget avsåg genomförandet av ett s. k. enhetskassesystem, d. v. s. att å varje ort inom riket statsunderstödd sjukkasseverksamhet skulle få bedrivas av allenast en sjukkassa. Däremot hade förslaget uppgivit det av besparingskommittén likaledes uppställda kravet på sjukkasseverksamhetens territoriella uppdelning. För att även rikssjukkassorna skulle kunna inpassas i systemet medgavs sålunda, att för ett sjukkasseområde till statsunderstödd sjukkassa skulle kunna antagas antingen en lokal sjukkassa eller en rikssjukkassa. Förslaget innehöll vidare bestämmelser av materiell natur rörande den statsunderstödda sjukförsäkringens beskaffenhet, avseende att öka dess sociala värde, samt slutligen föreskrifter om statsbidragets storlek, innebärande en betydlig ökning av hittills utgående bidrag. Förslaget vann icke riksdagens bifall. I stället hemställde riksdagen i skrivelse den 5 juni 1926, nr 348, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, i vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde ske enligt riktlinjer, som angivits i andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 3, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor samt i grunderna för fördelningen av anslaget till sjukkasseväsendets främjande, vartill utredningen kunde föranleda.

1926 års regeringsförslag.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse tillkallade statsrådet och chefen för socialdepartementet enligt nådigt bemyndigande åtta sakkunniga att inom departementet verkställa den sålunda begärda utredningen. Den 15 december 1926 avgåvo de sakkunniga sitt betänkande, innefattande bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar samt till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor. I organisatoriskt hänseende anslöt sig de sakkunnigas förslag i allt väsentligt till de i ovannämnda utskottsbetänkande angivna riktlinjer. Beträffande den materiella beskaffenheten av den sociala sjukförsäkringen uppställde de sakkunniga — i anslutning till såväl 1926 års regeringsförslag som i övrigt allmänt uttalade önskemål — såsom huvudsyften för reformen: utvidgning av sjukkassornas sjukvårdande verksamhet, förlängning av sjukhjälpstiden, moderskapshjälp åt alla kvinnliga sjukkassemedlemmar samt en rationell avgränsning mot andra socialförsäkringsgrenar. Beträffande statsbidraget till sjukkasseverksamheten hade de sakkunniga ansett sig i stort sett kunna följa 1926 års regeringsförslag. I formellt hänseende innebar förslaget ett vidare utförande av de grundsatser, som kommit till uttryck i 1926 års regeringsförslag. Redan den i detta senare förslag upptagna organisationsplanen kunde anses i sig_ inrymma ett koncessionsförfarande, nämligen i vad det avsåg rätten att för sjukhjälpsverksamheten erhålla statsbidrag. Det enligt gällande sjukkasselag och jämväl en-

1926 års sakkunnigförslag.

Förslagets formella anordning.

28 ligt 1926 års förslag bestående ovillkorliga sammanhanget mellan rätten att under rättsligt tryggande former över huvudtaget meddela sjukförsäkring och den materiella beskaffenheten av en socialt tillfredsställande sådan försäkring hade emellertid blivit helt upplöst. De sakkunniga föreslogo sålunda, att ömsesidiga sjukhjälpsföreningar skulle få registreras och därigenom vinna rättskapacitet, om blott de fyllde vissa betingelser av formell natur, nämligen beträffande styrelse, revision o. d. samt underkastade sig offentlig tillsyn. Dessa betingelser kunde anses väsentligen överensstämma med de i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar för andra självhjälpsföreningar på personförsäkringens område givna villkoren, och förslaget gick därför ut på, att registreringen jämväl av sjukhjälpsföreningar borde ske enligt samma lag, vilken sålunda skulle komma att ersätta den nuvarande sjukkasselagens motsvarande bestämmelser. Då enligt understödsföreningslagen registreringstvång numera förelåg för alla understödsföreningar med minst 50 medlemmar — för pensionskassor med minst 5 medlemmar —• vanns genom denna anordning ytterligare den fördelen, att äyen sjukförsäkringsföreningar, som med nu gällande regler ofta undandrogo sig registrering, blevo underkastade offentlig tillsyn och kontroll. Bland de sålunda enligt understödsföreningslagen registrerade sjukhjälpsföreningarna skulle sedermera på ansökan enligt ett koncessionssystem uttagas de sammanslutningar, som ansågos lämpliga såsom socialförsäkringsorgan, och erkännas som sjukkassor eller distriktssjukkassor. Reglerna för koncessionsförfarandet samt beträffande de erkända kassornas organisation och prestationer, ävensom rörande statsbidrag till och den speciella kontrollen å dessa kassor, vilka regler ej ansetts vara av civillags karaktär, hade av de sakkunniga sammanförts i en författning av förordnings natur. De sociala sjukförsäkringsorganen — sjukkassorna — skulle enligt förslaget vara av två slag, vanliga sjukkassor och distriktssjukkassor. Skillnaden dem emellan skulle bestämmas av deras olika prestationer; de vanliga sjukkassorna, de s. k. primärsjukkassorna, skulle meddela sjukförsäkring i den nu allmännast i sjukkassorna förekommande omfattningen och distriktssjukkassorna i den föreslagna vidsträcktare omfattningen. Distriktssjukkassorna voro, såsom ock i det ovannämnda utskottsutlåtandet förutsattes, i första hand tänkta som en samorganisation för inom deras verksamhetsområde befintliga primärsjukkassor. De skulle sålunda åt dessas medlemmar meddela dels fortsatt sjukpenningförsäkring dels ock läkarvårdsförsäkring. Emellertid hade de sakkunniga tillika föreslagit skyldighet för sådan sjukkassa att mottaga även individuellt anslutna medlemmar för meddelande av sjukhjälp i hela den omfattning, som det eljest skulle tillkomma primärsjukkassa och distriktssjukkassa att tillsammans lämna. Då ändamålet med sjukhjälpsförenings verksamhet kunde helt eller till huvudsaklig del fyllas av redan erkänd sjukkassa, skulle erkännande för samma verksamhetsområde vägras annan förening. Bestämmelsen gällde dock icke i fråga om redan registrerad sjukkassa, vilken inom den föreslagna övergångstiden — till den 1 januari 1930 — ingav ansökan om erkännande som primärsjukkassa. Erkänd sjukkassas verksamhet skulle vara begränsad till visst lokalt område, så beskaffat, att ledningen av kassans angelägenheter kunde utövas omedelbart av kassans styrelse. Undantag hade dock medgivits för sjukkassor, avsedda för personalen vid visst eller vissa företag, ävensom för redan registrerade kassor, vilka icke hade verksamhetsområdet lokalt begränsat (rikssjukkassorna). Dessa senare kassor skulle emellertid vara uppdelade i lokalavdelningar med var sitt särskilda verksamhetsområde och med minst 25 medlemmar. Lokalavdelningarna skulle angivas i kassans stadgar, och för upprättande av nya sådana avdelningar skulle tillämpas samma koncessionsförfarande, som gällde i fråga om erkännande som sjukkassa.

29 I motsats till 1926 års regeringsförslag hade icke i fråga om de vanliga sjukkassorna (primärsjukkassorna), uppställts kravet på att de skulle vara öppna; även slutna sjukkassor skulle sålunda kunna erkännas som primärsjukkassor. Av den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet följde dock, att de ej fingo mottaga medlemmar bosatta utanför verksamhetsområdet, resp. för rikssjukkassornas del bosatta utanför någon lokalavdelnings verksamhetsområde. Vidare fingo sjukkassorna ej som medlemmar mottaga barn under 15 år och ej heller personer över 50 år, invalider eller dem som eljest voro av otillfredsställande hälsotillstånd. Dessa inskränkningar skulle dock ej gälla vid överflyttning från en sjukkassa till en annan. Villkoren för sådan överflyttning fingo sjukkassorna själva sinsemellan avtala. Distriktssjukkassorna däremot skulle i princip vara öppna. Deras medlemmar kunde, såsom ovan framhållits, vara av tvenne slag, nämligen dels medlemmar av andra sjukkassor (kollektivt anslutna medlemmar), vilka från distriktssjukkassan erhöllo allenast den sjukhjälp som ej meddelades av primärsjukkassan, dels ock individuellt anslutna medlemmar, vilka erhöllo all sjukhjälp från distriktssjukkassan. I fråga om individuell anslutning skulle distriktssjukkassorna vara öppna för alla, som ej föllo under de ovan angivna inskränkningarna i inträdesrätten, dock att de ej skulle vara pliktiga att som medlemmar antaga personer över 40 års ålder. Inom primärsjukkassan skulle sjukhjälpen utgå med allenast understöd i Sjukpenningpenningar (sjukpenning) och för en sjukhjälpstid av 100 dagar. Från distrikts- försäkring, sjukkassan skulle sjukpenning utgå så länge sjukdomen varade, intill dess den sjuke åtnjutit sådant understöd antingen från distriktssjukkassan ensam eller från distriktssjukkassan jämte primärsjukkassa i två år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Primärsjukkassor, som redan före förordningens utfärdande meddelat sjukpenning för minst den för distriktssjukkassor stadgade tid, skulle dock äga att även efter erkännandet meddela sådan sjukhjälp. För medlem av rikssjukkassa, för vilken anslutning till distriktssjukkassa ej kunde vinnas, ägde rikssjukkassan själv meddela den längre sjukhjälpen, dock med skyldighet att, där sådan anslutning framdeles kunde vinnas, å distriktssjukkassan överlåta ifrågavarande verksamhet. Sjukpenning med minst en krona skulle utgivas vid sjukdom, som medförde förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift borde fullständigt avhålla sig från arbete. Vid sjukdom, som allenast medförde nedsättning av arbetsförmågan, kunde utgivas sjukpenning med nedsatt belopp, dock ej om arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst V4. Sjukpenning skulle ej få utgivas för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall och ej heller för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts, där ej hinder mött för anmälans verkställande. Sjukpenning skulle alltid utgå i hela krontal eller i hela krontal, ökade med 50 öre. Huru högt kassan i detta hänseende fick gå, prövades av tillsynsmyndigheten vid erkännandets meddelande med hänsyn tagen till kassans soliditet. Högsta sjukpenning, för vilken statsbidrag utgick, var 6 kronor. Sjukvårdsförsäkringen skulle tillkomma distriktssjukkassorna och vara obli- Sjukvårdsgatorisk för alla med undantag allenast för medlemmar, vilka i annan ordning försäkring, blivit tillförsäkrade dylik vård. Distriktssjukkassorna skulle kunna antaga medlemmar för beredande av allenast denna understödsform. Den grundläggande prestationen var beredande av läkarvård. Distriktssjukkassorna skulle icke själva direkt bereda sådan vård utan allenast ersätta medlemmarnas kostnader därför. Från 1926 års regeringsförslag hade vidare upptagits principen, att medlemmen själv skulle betala en tredjedel därav samt därest kostnaden översteg det belopp, vartill detsamma enligt taxa bort uppgå, den överskjutande delen. Kassornas ersättningsskyldighet var begränsad till sådan läkarvård, som

30 kunde lämnas av envar legitimerad läkare och omfattade icke s. k. specialistvård, övriga sjukvårdande åtgärder voro frivilliga prestationer, till vilka emellertid statsbidrag skulle utgå. Där hinder mötte för beredande av sjukvård, som ovan sagts åt samtliga eller vissa av sjukkassans medlemmar, ägde tillsynsmyndigheten bevilja dispens. Förutsättningen för sådan dispens skulle dock vara, att kassan beredde annat understöd, skäligen motsvarande kostnaden för läkarvården. Sjukvård skulle lämnas vid varje sjukdom, som krävde dylik vård, och sjukhjälpstiden i fråga om denna prestation skulle vara obegränsad. ModcrskapsModerskapshjälpen hade liksom i 1926 års regeringsförslag gjorts till en obliförsäkring. gatorisk prestation, vilken anförtrotts åt distriktssjukkassorna, Prestationen skulle omfatta vård å förlossningshem eller kontant understöd för dag räknat (moderskapspenning) och skulle utgå för minst 21 och högst 56 dagar vid varje barnsbörd. Moderskapspenningen skulle utgå med belopp motsvarande den sjukpenning barnaföderskan tillförsäkrat sig eller, där hon var tillförsäkrad allenast sjukvård, med 1 krona. Sjukkassorna kunde åtaga sig som frivillig prestation att meddela vård av barnmorska. BegravningsDen begravningshjälpsverksamhet, som utövades av de nuvarande sjukkashjälpsf or säk- sorna, skulle upphöra, dock att sjukkassorna skulle äga fullgöra de vid reforring. mens genomförande redan gjorda begravningshjälpsutfästelserna, För denna del av verksamheten skulle sjukkassorna vara pliktiga avsätta en efter försäkringstekniska grunder beräknad premiereserv. Samverkan Erkänd sjukkassa — såväl primär- som distriktssjukkassa — skulle äga med andra att mot skäligt vederlag utöva verksamhet för annan inrättning för social verkinrättningar samhet. Medförde dylik verksamhet ekonomiska förpliktelser för kassan, krävför social verksamhet. des emellertid tillsynsmyndighetens medgivande därtill. Avgränsning För åstadkommande av en rationell avgränsning mot andra socialförsäkringsmot andra grenar hade vissa begränsningar gjorts i den frihet, som eljest tillkom sjuksociala hjälp- kassorna, att begränsa understödsrätten i fall, då ersättning enligt lag eller utformer. fästelse utgick från annat håll. Sålunda skulle sjukhjälp utgå under hela den stadgade 2-åriga sjukhjälpstiden, oberoende av att den sjuke kunde vara berättigad till pension eller understöd från allmänna pensionsförsäkringen. Därest den sjuke var berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller av allmänna medel skulle vidare understöd från sjukkassa få utgå allenast om och i den mån det av kassan utfästa understödet översteg det understöd, vartill den sjuke eljest var berättigad. Statsbidrag. I fråga om beräkningsgrunderna för statsbidraget överensstämde förslaget med nu gällande bestämmelser och i fråga om bidragsbeloppens storlek med 1926 års regeringsförslag. Medlemsbidraget skulle sålunda utgöra 3 kronor, vilket belopp, då försäkringen var uppdelad på en primärsjukkassa och en distriktssjukkassa, med 2 kronor skulle tillfalla den förra och med 1 krona den senare. För medlem, som allenast var tillförsäkrad sjukvård, skulle medlemsbidraget utgå med 2 kronor. Sjukdagsbidraget utgjorde 50 öre, dock allenast för sjukhjälp under den obligatoriska 2-åriga sjukhjälpstiden och ej för sjukhjälp, som utgivits med belopp, nedsatt på grund av att understöd utgått från annat håll. Med samma belopp som sjukdagsbidraget utgick även bidraget för av kassan meddelad moderskapshjälp. Sjukvårdsbidraget skulle få uppbäras för såväl den läkarvård, sjukkassa var pliktig ersätta, som för annan sjukvård, såväl åt medlemmarna själva som åt deras minderåriga barn. I regel skulle medlemmen bekosta en tredjedel av vården, men tillsynsmyndigheten kunde — för viss kassa eller visst slag av lämnad vård — meddela dispens från denna regel. Sjukvårdsbidraget skulle utgå med hälften eller, där kassan bekostat mer än 2 / 3 av vården, med */s av kassans egna utgifter för ändamålet. Bidraget utgick dock med högst 3 kronor, eller — i fråga om sjukkassa, som meddelade här berörd vård jämväl åt medlems minderåriga barn — högst 4 kronor per år och medlem. Hade sjukkassa erhållit dispens från meddelandet av

31 den föreskrivna läkarvårdsförsäkringen, ägde tillsynsmyndigheten bestämma, med vilket belopp statsbidrag skulle utgå för det understöd, kassan i stället utgav; dock att sådant statsbidrag kunde uppgå till högst kronor 1: 50 för år och medlem. Utgav sjukkassan ersättning för barnmorskehjälp vid förlossning, utgick statsbidrag med hälften av kassans utgifter därför. övergångstiden hade beräknats till två år (1928 och 1929). Efter den 1 januari 1928 kunde sjukkassor registreras enligt understödsföreningslagen och tiden. erhålla erkännande som sjukkassor. Efter den 1 januari 1930 inträdde registreringstvång enligt nämnda lag. Innan erkännande som sjukkassa meddelats, utgick till tidigare registrerad sjukkassa för övergångsåren statsbidrag efter dittills gällande bestämmelser. Mot förslagets principer hade reservationer avgivits av herrar Lindhagen Reservationer. och Strindlund, varjämte herr Eriksson i ett särskilt yttrande framfört önskvärdheten av att vid en blivande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring till närmare prövning upptogs frågan om det lämpligaste ordnandet av invaliditetsförsäkringen för sjukkassemedlemmar. Reservation på en enskild punkt hade slutligen anförts av herr von Post. På grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetades och framlades för Regerings1927 års riksdag tvenne propositioner (nr 113 och 114), innefattande dels för- förslag till års slag till ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om under- 1927 riksdag. stödsföreningar och dels förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m. I förhållande till betänkandet innehöll regeringsförslaget endast smärre ändringar och jämkningar, av vilka de viktigaste voro följande. Med hänsyn till författningsförslagets karaktär, hade själva statsbidrags- Författningsbestämmelserna utbrutits ur förslaget, varigenom sålunda reglerna om erkännan- förslagets det och villkoren därför skulle bilda en särskild författning, vilken borde till karaktär. sin ordalydelse antagas av riksdagens båda kamrar. I fråga om statsbidragen åter ansågos allenast grunderna för deras utgående böra bestämmas av riksdagen i sammanhang med anslagsbeviljandet. Vad åter angår författningens materiella innehåll, hade modifikationer vidtagits framför allt i följande hänseenden, nämligen beträffande primärsjukkassornas rätt till begravningshjälps- och moderskapshjälpsverksamhet, i fråga om distriktssjukkassornas skyldighet att mottaga s. k. individuell anslutning samt rörande specialbestämmelserna för rikssjukkassorna, För att tillmötesgå ett ganska allmänt önskemål inom sjukkassorna, att Begravningshjälp. begravningshjälpsverksamheten finge bibehållas, hade sakkunnigeförslaget omarbetats med hänsyn härtill. I förslaget hade sålunda inarbetats bestämmelser av innehåll, att begravningshjälp finge meddelas intill ett belopp av 500 kronor, att sjukkassas firma skulle utmärka, huruvida densamma meddelade begravningshjälp, att för begravningshjälpsverksamheten skulle upptagas särskilda avgifter, tillräckliga för löpande utgifter, fondbildning och andel i förvaltningskostnad, att för verksamheten skulle avsättas särskild fond, att räkenskaper därför skulle föras skilda från andra kassans räkenskaper, samt att begravningshjälpsfonden minst vart femte år skulle underkastas försäkringsteknisk granskning. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten att i minsta möjliga mån rubba de Moderskapshjälp. nuvarande sjukkassornas verksamhet hade i propositionen vidtagits den jämkning, att primärsjukkassorna och icke distriktssjukkassorna skulle få omhänderhava moderskapshjälpsverksamhet för sina medlemmar. Distriktssjukkassorna skulle sålunda få meddela dylikt understöd allenast åt individuellt anslutna medlemmar. Enligt de sakkunnigas förslag var, såsom ovan framhållits, distriktssjuk- Distriktskassa pliktig medgiva inträde för envar till inträde berättigad person icke sj ukkassornas för allenast för sjukvårdsförsäkring utan även för sjukpenningförsäkring under de öppenhet individuell anslutning.

32 första hundra dagarna, för vilka eljest sjukpenning skulle utgivas av primärsjukkassorna. Denna bestämmelse ansågs emellertid vara onödigt sträng. Regeringsförslaget gick här en medelväg mellan betänkandet och den rakt motsatta ståndpunkt, som förfäktats från rikssjukkassehåll och som gick ut på att förbjuda distriktssjukkassorna direkt sjukpenningförsäkring. Regeringen föreslog sålunda att distriktssjukkassan själv skulle få avgöra, huruvida densamma ville vara öppen för individuell anslutning jämväl för sjukpenningförsäkring eller ej. SpeeialbeFöreskriften att rikssjukkassas lokalavdelningar skulle intagas i stadgarna stämmeiserna hade befunnits alltför betungande. I stället förutsattes, att denna fråga ordsi^kkastor n a c * e s P å följande sätt. Fastställandet av lokalavdelningarna och deras verksamhetsområden skulle kunna verkställas av kassans styrelse. Vid första ansökan om erkännande skulle till ansökan fogas en förteckning över avdelningarna och deras verksamhetsområden, vilka uppgifter skulle införas i tillsynsmjmdighetens förteckning över erkända sjukkassor. Ville en erkänd rikssjukkassa sedermera upprätta en ny lokalavdelning, skulle kassastyrelsens beslut härom underställas tillsynsmjmdighetens prövning efter de för erkännande av primärkassa gällande grunder. Vad slutligen beträffar föreskriften om visst minimiantal medlemmar i rikssjukkasseavdelning, vilket antal av de sakkunniga föreslagits till 25, hade i propositionen denna minimisiffra nedsatts till tio. Motioner I anledning av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget, väcktes inom båda 'Jksda^n ^ a m r a r n a åtskilliga motioner, 4 i första och 7 i andra kammaren. Flertalet av dessa motioner anslöto sig i princip till regeringsförslaget och innehöllo endast yrkanden om ändringar eller tillägg på vissa enstaka punkter. Rent avslag yrkades emellertid av motionärer i bägge kamrarna, Sammansatta I sitt den 10 maj 1927 avgivna utlåtande (nr 1) i anledning av Kungl. Maj:ts stats- och propositioner och i ämnet väckta motioner anförde sammansatta stats- och andra a "+™n+"£" lagutskottet efter en längre motivering, att utskottet icke för sin del kunna utskottet. finna de mot regeringsförslaget framförda betänkligheterna vara av avgörande betydelse. Utskottet förordade därför i huvudsak förslaget men gjorde på enskilda punkter vissa jämkningar i detsamma. Frånsett mindre betydelsefulla ändringar och omformuleringar rörde utskottets jämkningar i huvudsak följande punkter. Enligt proposition nr 113 skulle 9 § understödsföreningslagen erhålla sådan avfattning, att endast erkända sjukkassor skulle ha rätt att i firman hava ordet »sjukkassa». Utskottet ansåg denna bestämmelse innebära en onödig stränghet och förordade den ändring, att alla huvudsakligen på sjukhjälps verksamhet inriktade understödsföreningar skulle erhålla rätt att i firman hava ordet sjukkassa. De koncessionerade sociala sjukförsäkringsorganen ansågos bliva tillräckligt särskilda från andra sjukkassor, om de erhöllo ensamrätt att i firman därjämte hava ordet »erkänd». I anslutning härtill hemställdes om sådan ändring i 7 § i förslaget till förordningen om erkända sjukkassor (proposition nr 114), att erkänd sjukkassa i firman skulle hava jämväl ordet »erkänd». I fråga om bestämmelserna i 11 § av förordningen om erkända sjukkassor förordade utskottet bifall till de motionsvis framställda yrkandena, att distriktssjukkassorna skulle vara skyldiga mottaga individuellt anslutna medlemmar även för sjukpenningförsäkring. I anslutning till en inom första kammaren väckt motion (I: 293) föreslog utskottet sådan ändring i 23 § i samma förordning, att rätt till sjukpenning skulle föreligga, då enligt läkares föreskrift behov av fullständig vila förelåg, även om arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en fjärdedel. I fråga om av vilka sjukkassor, primär- eller distriktssjukkassorna, moderskapsförsäkringen skulle handhavas, tillstyrkte utskottet det i motioner i båda

33 kamrarna (I: 289 och I I : 442) framförda yrkandet om återgång till de sakkunnigas förslag, d. v. s. att denna verksamhetsgren skulle uppdragas åt distriktssjukkassorna. Mot utlåtandet hade icke mindre än sex av utskottets ledamöter av olika grunder reserverat sig. Tre av reservanterna begränsade sig till att yrka rent avslag, medan de tre övriga därutöver hemställde om vissa positiva åtgärder mom den nuvarande lagstiftningens ram till gagn för sjukkasseverksamheten. Vid behandling av ärendet i första kammaren godkändes utskottets förslag med de ändringar, att kammaren i fråga om reglerna för distriktssjukkassornas öppenhet för sjukpenningförsäkring samt rörande handhavandet av moderskapsförsäkringen beslöt återgå till Kungl. Maj :ts förslag. I andra kammaren upptogs först till behandling utskottets förslag till förordning om erkända sjukkassor 11 § (om anslutning till distriktssjukkassa). Med 100 röster mot 91 avslog kammaren såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag till nämnda paragraf, varvid frågan i sin helhet hade fallit. I motion nr 39 i första kammaren vid 1928 års riksdag hemställde herr Berglund under hänvisning bl. a. till de beslut rörande den sociala sjukförsäkringen, vilka fattats å den internationella arbetskonferensens tionde sammanträde den 25 maj—16 juni 1927, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande införande snarast möjligt i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet och avslogs av riksdagen. Såsom skäl för sitt avstyrkande anförde utskottet bl. a., att riksdagen icke borde genom motionens antagande inskränka möjligheten för Kungl. Maj:t att undersöka även andra vägar än den där anvisade för åstadkommande av en för vårt land lämpad omorganisation av sjukförsäkringen.

Förslagets behandling i riksdagen.

Motion vid 1928 års riksdag om utredning rörande obliga torisk sjukförsäkring.

På grund av uttalanden, som gjorts av förbundets nionde kongress i Stock- Framställholm den 22—24 juli 1928 ingick Sveriges allmänna sjukkasseförbunds styrelse ningar av alltill Kungl. Maj:t med tvenne särskilda framställningar, avseende den ena sjuk- Sveriges männa sjukkasseverksamhetens fullständiga omorganisation och den andra vissa ändringar kasseförbund i sjukkasselagen samt förhöjning i vissa delar av statsbidraget till sjukkassor. och rikssjukÄven rikssjukkassornas centralorganisation, som samma år hållit allmänt möte. kassornas centralorganisaingav samtidigt underdånig framställning om förhöjning av statsbidraget till tion angående sjukkassor m. m., varvid organisationen även kom att beröra frågan om mera reformering genomgripande reformer av sjukkasseverksamheten. av sjukförsäkI sin ovan först angivna, mera vittgående framställning påyrkade sjukkasse- ringen m. m. förbundets styrelse en fullständig omgestaltning av vår sociala sjukförsäkring på obligatorisk grund med frivillig sjukkasseverksamhet endast som en »acceptabel övergångsform under den allra närmaste framtiden». Rikssjukkassornas centralorganisation åter uttalade i sin likaledes ovan anförda framställning, att den nuvarande sjukkasserörelsen borde få bedrivas som nu på frivillighetens grund och avstyrkte en reformering i riktning mot obligatorisk sjukförsäkring; dock ställde sig organisationen icke helt avvisande gentemot en revision av större räckvidd, förutsatt att själva grundvalarna för det nuvarande systemet icke rubbades. Bl. a. förordade organisationen en lokal koncentration av sjukkasserörelsen på sådant sätt, att rikssjukkassorna å ena sidan och de lokala sjukkassorna å den andra sidan nödgades lokalt sammanföra verksamheten på sådant sätt, att det blev allenast en rikssjukkasseavdelning och en självständig lokal sjukkassa på varje plats (det s. k. tvåkassesystemet), varjämte rätt till överflyttning sjukkassorna emellan borde genomföras. Sjukhjälpstiden borde vidare utsträckas till 180 dagar och såsom kompensation härför statsbidraget höjas, i den mån det utgår i förhållande till medlemsantalet, från 2 till 3 kronor, och i den mån det utgår efter antalet sjukdagar, från 25 till 50 öre. i 6 6 2 29

34 I fråga om partiella reformer hemställde sjukkasseförbundet om dels vissa smärre ändringar i sjukkasselagen avseende i huvudsak, att läkarvård ensamt skulle få utgöra självständig sjukhjälpsform, dels ock sådan ändring av statsbidragskungörelsen, att sjukdagsbidraget måtte utgå för även söndagar samt att maximibegränsningen i fråga om denna del av statsbidraget måtte bortfalla. I dessa senare båda yrkanden instämde rikssjukkassornas centralorganisation, vilken därjämte yrkade, att förevarande del av statsbidraget måtte förhöjas från 25 till 35 eventuellt 40 öre. I underdånigt utlåtande den 6 oktober 1928 över dessa framställningar framhöll socialstyrelsen i fråga om den av rikssjukkassornas centralorganisation framkastade planen till en mera omfattande reform av sjukkasseverksamheten, att densamma måste anses otillfredsställande och att planens realiserande skulle betyda ett uppgivande av de krav, som ur det allmännas synpunkt och med hänsyn särskilt till socialförsäkringen i övrigt måste ställas på en av det allmänna med jämförelsevis betydande medel understödd sjukkasseverksamhet. För egen del ansåg styrelsen, att såsom socialförsäkringen i övrigt här i landet genomförts och organiserats, en fullt effektiv och rationell lösning av sjukförsäkringens problem skulle möjliggöras först genom införandet av allmän försäkringsplikt. Därest emellertid statsmakterna icke nu ville skrida till en lösningav frågan på obligatorisk grund, syntes det styrelsen så mycket angelägnare att fullfölja den linje, som försökts i de båda senast framlagda regeringsförslagen, nämligen att genom effektiva reformer på den bestående lagstiftningens grund och genom ökad subvention söka överföra den frivilliga sjukkasserörelsen till en ur samhällets synpunkt mera ändamålsenlig organisation samt att utvidga och fördjupa dess verksamhet. Med hänsyn till denna sin principiella ståndpunkt till frågan om en reform av sjukkasselagstiftningen i dess helhet avstyrkte styrelsen för sin del vidtagandet för det dåvarande av partiella reformer. Vad särskilt beträffar de av båda sjukkasseorganisationerna ifrågasatta förhöjningarna i nu utgående statsbidrag avstyrktes även dessa av styrelsen. I detta hänseende vidhöll styrelsen den åsikt, som styrelsen tidigare vid upprepade tillfällen hävdat, nämligen att det allmänna icke utan vidare kunde höja statsbidraget utan att såsom kompensation härför kräva grundliga reformer i fråga om sjukkasseverksamhetens såväl organisation som prestationer. Det borde icke heller nu ifrågasättas att skilja frågan om reformering av verksamheten från frågan om förhöjning av statsbidraget. Dessa båda frågor hörde nämligen oskiljaktigt samman som förutsättning och följd. Regeringens avsikt att åter upptaga frågan om en reformerad sjukkasseUttalande rörande sjuk- lagstiftning bebådades redan i statsverkspropositionen till 1929 års riksdag. försäkrings- Vid anmälan av förslagen under femte huvudtiteln anförde sålunda departefrågan i 1929 mentschefen bl. a., att till de aktuella problemen på det sociala området måste års statsverks- räknas frågan om ändrade former för sjukförsäkringen. Vid behandlingen av proposition. punkten rörande anslag till sjukkasseväsendets befrämjande utvecklade statsrådet närmare denna sin uppfattning och framhöll därvid, att det grundligt utretts och ofta vitsordats, att de nuvarande förhållandena inom sjukförsäkringens område icke vore tillfredsställande. Meningarna gingo emellertid alltjämt starkt i sär i fråga om vad som å detta område borde göras för framtiden. Det syntes därför icke kunna undvikas att, innan ståndpunkt fattades till frågan, en ny utredning därav måste komma till stånd. I verkligheten låge också denna fråga till viss del redan under utredning, nämligen i vad densamma anginge det djupt ingripande spörsmålet om sjukförsäkringens samband med andra sociala hjälpformer, närmast pensionsförsäkringen, och om gemensam organisation för sådana hjälpformer. En allmän mening vore ock, att en

Socialstyrelsens utlåtande över framställningarna.

35 reform av sjukförsäkringen borde föregå pensionsförsäkringens omläggning, och det syntes ganska klart, att definitiv ståndpunkt till sistnämnda försäkrings organisatoriska problem icke kunde tagas, förrän åtminstone grundlinjerna för en reformerad sjukförsäkring kunde skönjas. Frågan om reformering av sjukförsäkringen återupptogs vid föredragning Chefens för i statsrådet den 12 mars 1929, varvid chefen för socialdepartementet efter att socialdepartehava erinrat om sina ovanberörda, tidigare uttalanden i ämnet framhöll, huru- meJ!tet. som båda för 1926 och 1927 års riksdagar framlagts förslag rörande sjukförd^limars säkringen samt att båda dessa förslag utginge från att det frivilliga försäk1929. ringssystemet skulle bibehållas. Båda förslagen byggde vidare i princip på att de nu utgående statsbidragen till sjukkassorna skulle höjas mot det att dels sjukkassorna åtoge sig så väsentligt vidgade prestationer mot de försäkrade, att den lämnade försäkringen kunde anses fylla måttet på en verklig socialförsäkring, dels sådana organisatoriska förändringar vidtoges, att å ena sidan den frivilliga sjukförsäkringen kunde beräknas även med de ökade prestationerna erhålla nödig stabilitet, samtidigt som den principiellt lämnade tillgång till försäkring för alla personer, och att å andra sidan försäkringen kunde genom sina organ bilda stommen till en blivande gemensam organisation för olika sociala försäkringsgrenar. Vad anginge de ökade prestationerna överensstämde de ovan anförda förslagen i stort sett med varandra, i det att båda innefattade dels en avsevärd förlängning av sjukhjälpstiden och förhöjning av sjukpenningens minimibelopp, dels utvidgad sjukvårdsförsäkring dels ock slutligen obligatorisk moderskapsförsäkring. Även i fråga om bestämmelserna angående statsbidrag överensstämde de båda förslagen i allt väsentligt med varandra. I nu nämnda hänseenden uppnåddes i stort sett enighet under ärendets behandling. De meningsskiljaktigheter, som här rådde exempelvis angående sjukhjälpstidens längd och sjukvårdsförsäkringens karaktär av obligatorisk prestation, vore icke av den natur, att de i och för sig kunnat äventyra förslagens genomförande. Enahanda vore förhållandet beträffande grunderna för de höjda statsbidragen. Vad som däremot föranledde en mycket livlig diskussion, vore den organisatoriska delen av spörsmålet. Statsrådet erinrade därefter om den motsättning, som i vårt land gjort sig gällande mellan å ena sidan Sveriges allmänna sjukkasseförbund, såsom representerande ett mycket stort antal sjukkassor med lokalt begränsade verksamhetsområden, och rikssjukkassornas centralorganisation såsom företrädare av ett antal stora sjukkassor, utövande verksamhet i hela riket, och om den splittring, varav sjukkasserörelsen såsom en följd härav kommit att lida, samt om de olika vägar, på vilka man i de båda förslagen av år 1926 och 1927 sökt komma bort från denna splittring och över till mera enhetlig och rationell organisation av sjukkasseverksamheten. Efter att därefter hava omnämnt de uppslag i fråga om vår sociala sjukförsäkring, som framkommit i såväl herr Berglunds i det föregående omnämnda motion vid 1928 års riksdag som i Sveriges allmänna sjukkasseförbunds och rikssjukkassornas centralorganisations likaledes förut omnämnda framställningar, angav statsrådet på följande sätt riktlinjerna för det fortsatta arbetet på sjukförsäkringens omdaning: »I den situation, som sålunda föreligger, är givetvis den första frågan den, huruvida det fortsatta arbete på sjukförsäkringens omdaning, som enligt min förut uttalade mening nu bör vidtaga, bör taga sikte på den obligatoriska försäkringen eller om man alltjämt bör söka nå fram till resultat på den frivilliga försäkringens väg. Då jag stannat vid sistnämnda uppfattning, är anledningen härtill givetvis närmast den, att den frivilliga försäkringsformen enligt min mening för närvarande är den för våra förhållanden lämpligaste. J a g anser också, att viss utsikt finnes för en lösning enligt denna linje. Denna uppfattning grundar sig framför allt på vissa under de sista åren inträffade om-

36 ständigheter. I själva verket förhåller det sig nämligen så, att det frivilliga sjukkasseväsendet redan befinner sig i en omdaningsperiod och detta på dess eget initiativ. Vad angår de lokala sjukkassorna, är det flera år sedan en rörelse började, som avser att genom sammanslutning av alla eller flertalet på en viss ort arbetande dylika sjukkassor åstadkomma en sjukkassa, tillräckligt stark och omfattande för att kunna giva i stort sett tillfredsställande förmåner mot så billiga premier som möjligt. Beträffande rikssjukkassorna är det mest anmärkningsvärda, att ett par av de största av dessa, vilka bildats i anslutning till den organiserade nykterhetsrörelsen och vilka på grund av detta samband tidigare för medlemskap krävt helnykterhet, numera släppt d e t t a k r a v och stå öppna för inträde för vem som helst. Resultatet av denna omläggning har redan visat sig i kraftigt stigande medlemssiffror. Vidare hava ganska länge förberedelser pågått för att till en enhet sammansluta flertalet av de stora rikssjukkassorna, varav naturligen skulle följa sammanslagning av lokalavdelningarna på de ställen, där flera av de sammanslutande kassorna äga sådana. Samtliga nu antydda åtgärder innebära steg i riktning mot den organisationsform, som man med de tidigare reformförslagen velat vinna. Ej mindre betydelsefullt är att, enligt vad som kommit till min kännedom, överläggningar på senaste tiden ägt rum mellan representanter för ledningarna för de båda stora sjukkasseorganisationerna, vilka därvid undersökt förutsättningarna för uppnående av en gemensam grundval i fråga om formerna för en reformerad sjukförsäkring. I dessa enhetssträvanden torde man på vissa punkter hava kommit ganska långt, medan åter å andra områden meningarna alltjämt gå åtskilligt i sär. Enligt den uppfattning, jag erhållit vid samråd med representanter för båda riktningarna, synas dock dessa meningsskiljaktigheter icke vara av den storlek eller karaktär, att man icke kan hoppas, att de skola kunna övervinnas. Det synes mig även, som om den enighet, man sålunda kan skönja, skulle bygga på en sådan bas, att densamma skulle kunna från statsmakternas sida i stort sett accepteras såsom underlag för en ur det helas synpunkt godtagbar lösning av frågan. Vad angår sjukkassornas prestationer samt reglerna för statsbidrag, torde man kunna hoppas, att väsentlig enighet skall uppnås på en linje, som ligger ganska nära 1926 och 1927 års regeringsförslag. Vad däremot beträffar organisationsproblemet, är läget mera ovisst, i det att betydande eftergifter uppenbarligen krävas från båda håll för att samförstånd skall kunna uppnås. En linje, som därvid torde hava varit under diskussion och som synes mig vara av beskaffenhet att böra närmare undersökas, är att områdena för de med 1927 års förslag avsedda distriktssjukkassorna utvidgas till att omfatta ett, möjligen två län, varmed skulle vinnas, att de nuvarande rikssjukkassorna skulle efter viss omvandling kunna inorganiseras i systemet. Alla nuvarande lokala sjukkassor och avdelningar av rikssjukkassor, som arbeta inom ett och samma område, skulle sammanföras till enhetliga organ för den lokala förvaltningen av sjukförsäkringen. Dessa organ skulle antingen hava karaktären av lokalavdelningar till nyssnämnda distriktskassor eller utgöras av lokala sjukkassor, underordnade distriktskassorna ungefär i samma form, som var för motsvarande fall avsedd i 1927 års förslag, dock att det bleve dessa enhetliga lokala avdelningar eller lokalkassor, som skulle kunna utvecklas till gemensamma socialförsäkringsorgan. E t t spörsmål, som i detta sammanhang är av stor betydelse, men som också på grund av sin principiella innebörd kanske är framför allt ägnat att framkalla meningsskiljaktighet, är det, som rör den grad av självständighet, som bör tillerkännas dessa lokalavdelningar eller lokala kassor. Med rikssjukkassornas organisationsform överensstämmer givetvis bäst, att lokalavdelningarna egentligen icke hava någon dylik självständighet alls, utan endast fungera såsom ombud för distriktskassan; måhända är man benägen att härifrån göra

37 undantag för någon försäkringsgren, som rikssjukkassorna i sin nuvarande organisation icke upptagit, exempelvis sjukvårdsförsäkringen, vare sig denna göres till obligatorisk prestation för kassorna eller icke. Lika naturligt är emellertid, att de nuvarande lokala sjukkassor, som sålunda skola infogas i den nya organisationen, önska i så stor grad som möjligt bibehålla sin självständighet. Vad som i detta hänseende är riktigt, respektive praktiskt genomförbart, är givetvis knappast möjligt att för närvarande bedöma; redan nu vill jag dock uttala, att det ur olika synpunkter synes mig rimligt och riktigt, att någon grad av självständighet bibehålies för de lokala kassorna, antingen så att de själva hava att bära viss bråkdel av försäkringsrisken eller så att de svara för viss del av försäkringstiden eller för viss försäkringsform.»

38 ALLMAN MOTIVERING. Olika uppfattningar rårande sjukkasseverksamhetens organisation.

De motsatta uppfattningar, som här i Sverige för närvarande göra sig gällande i fråga om sjukkasseverksamhetens organisation, synas ytterst kunna återföras till tvenne olika sidor i sjukförsäkringens egen natur. Ä ena sidan utgår man sålunda från sjukkasseverksamheten såsom en på ömsesidighet grundad självhjälpsrörelse och anser, att en sådan rörelse med nödvändighet måste vara organiserad i lokalt begränsade riskgrupper. Endast genom en djdik organisation blir det nämligen möjligt, anser man, att förverkliga den anda av samhörighet och den inbördes kontroll, varpå all sund sjukkasseverksamhet måste vila. Utan att sjukkassemedlemmarna åtminstone i någon mera väsentlig grad själva känna och bära ansvaret, kan en på ömsesidighet fotad sjukkasseverksamhet icke i längden upprätthållas. Självrisken blir enligt denna uppfattning själva kärnpunkten i organisationsproblemet. A andra sidan understryker man särskilt riskutjämningen såsom det bärande momentet i sjukförsäkringen och menar, att en effektiv dylik utjämning icke blir möjlig annat än i samband med mycket stora sammanslutningar. I varje fall här i Sverige passa enligt denna uppfattning lokalt begränsade sjukkassor endast för de större städerna. För landet i övrigt äro sjukkassor av typen rikssjukkassa den enda naturliga organisationsformen, vilket också bevisas av den jämförelsevis starka utveckling rikssjukkasserörelsen under de senare åren haft i jämförelse med de lokala sjukkassorna. Till förmån för en organisation ined stora sjukkassor — ehuru icke nödvändigt rikssjukkassor — talar framför allt den mera effektiva riskutjämning, som på detta sätt kan ske mellan olika orter lika väl som mellan olika grupper av försäkrade, samt den större stadga och soliditet, som rörelsen härigenom erhåller. En annan fördel är att ändring i fråga om vistelseorten icke direkt inverkar på sjukkassemedlemskapet, varigenom överflyttningsproblemet i avsevärd grad förenklas eller helt försvinner. Genom denna organisation har också sjukkasserörelsen här i Sverige visat sig kunna vinna insteg och utvecklas även på orter, där på grund av stora avstånd och befolkningens gleshet betingelser i allt väsentligt saknats för en lokal sjukkasserörelse. Självriskmomentets försvagande och svårigheterna för den centrala ledningen att i detalj handhava och kontrollera verksamheten ute i orterna utgöra å andra sidan de svaga punkterna i denna organisationsform. Ses sjukkasseverksamheten i stort och som led i en enhetligt uppbyggd socialförsäkring, är det vidare klart, att det av olika myndigheter och kommittéer vid upprepade tillfällen framställda och i ovananiorda direktiv för de sakkunniga ånyo understrukna kravet på gemensamma, lokala försäkringsorgan över huvud taget icke kan realiseras annat än i samband med sjukkassevcrksamhetens organisation i lokala riskenheter. De åren 1926 och 1927 för riksdagen framlagda förslagen till en reformerad frivillig sjukförsäkring sökte båda om ock på olika vägar nå fram till en lösning, som i sig förenade det bärande i de båda ovan anförda åskådningarna. 1926 års förslag innebar i korthet sagt, att landet skulle uppdelas i lokala sjukkasseområden, där verksamheten skulle utövas av ett enda sjukkasseorgan, men där detta organ kunde utgöras av antingen en lokal sjukkassa eller en rikssjukkasseavdelning. Förslaget betydde i verkligheten, att landet

39 skulle ha uppdelats mellan de båda sjukkassetyperna i förhållande till den vikt vardera ägde vid tidpunkten för lagens ikraftträdande. 1927 års förslag åter sökte nå målet genom att låta de nuvarande sjukkassorna utan intrång i övrigt på deras organisation och verksamhet ingå som led i en ny, lokal sjukkasseorganisation (distriktssjukkassorna), vars huvudsakliga uppgifter skulle vara att utgöra det sammanhållande elementet inom rörelsen och att övertaga de nya och ökade prestationer, som skulle åligga sjukförsäkringen. De riktlinjer, som uppdragits för de sakkunnigas utredningsarbete och till vilka de sakkunniga i sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge i allt väsentligt kunnat giva sin anslutning, avse likaledes att utfinna en organisationsform, om vilken de båda meningsriktningarna visserligen icke utan betydande eftergifter å ömse håll skulle kunna enas. I så måtto kunna dessa riktlinjer sägas bygga på 1927 års förslag, att de där ifrågasatta samlingsorganen bibehållits, ehuru betydligt förstorade och med väsentligt ökade uppgifter, så att de nuvarande rikssjukkassorna efter en viss omvandling skulle kunna såsom dylika samlingsorgan inpassas i det nya sjukförsäkringssystemet. Från 1926 års förslag åter har upptagits grundsatsen om en lokal koncentration av nuvarande lokala sjukkassor och avdelningar av rikssjukkassor, som verka inom ett och samma område. Den första fråga, vartill de sakkunniga haft att taga ståndpunkt är, om Lokalorganen lokalorganen skola äga karaktären av självständiga sjukkassor eller fungera självständiga allenast som ombud för samlingskassorna, för vilka de sakkunniga med hänsyn Ju* "ndast till deras centrala ställning i försäkringssystemet föreslå benämningen central- /okalavdelsjukkassor. De sakkunniga hava visserligen övervägt även en medelväg, av. ningar. seende att tillerkänna lokalorganen rättsförmåga med hänsyn till viss del av deras verksamhet men icke i övrigt. Mot en dylik anordning resa sig emellertid så stora både teoretiska och praktiska svårigheter, att tanken härpå måst övergivas. En helt centraliserad organisation med lokalavdelningarna fungerande allenast som ombud för centralstyrelsen är ju utmärkande för rikssjukkassorna. Att helt frånkänna lokalorganen förmågan av självständigt handlande, skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening äventyra hela reformen och beteckna ett steg tillbaka från den grundsats, som hittills varit den förhärskande inom vår svenska sjukkasserörelse. Med en sådan organisation av lokalorganen måste man också i allt väsentligt uppgiva den med reformen åsyftade samverkan mellan sjukförsäkringen och övriga grenar av socialförsäkringen, en samverkan som ju förutsattes skola förmedlas just genom lokalorganen. Härtill kommer, att denna fråga på det närmaste sammanhänger med frågan om och i vilken grad lokalorganen själva skola svara för utfästa understöd. Skola lokalorganen, såsom ju i direktiven uttalats, åtminstone till en viss gräns själva bära sina risker, kräver uppenbarligen konsekvensen, att de tillerkännas rätten till självständigt handlande. De sakkunniga hava därför ansett, att lokalorganen, för vilka i enlighet med denna uppfattning föreslagits benämningen lokalsjukkassor, böra konstitueras som självständiga sjukkassor med full rättsförmåga. För att trygga enhetligheten och samverkan inom försäkringssystemet hava emellertid de sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser, ägnade att utan rubbning av lokalsjukkassornas självständighet tillförsäkra centralsjukkassorna skäligt inflytande på deras organisation och verksamhet. I sådant hänseende föreslå de sakkunniga bl. a., att yttrande av centralsjukkassan skall inhämtas i fråga om ansökan om antagande till lokalsjukkassa samt om ändring av sådan kassas stadgar liksom också beträffande medgivande för sådan kassa att meddela sjukpenningförsäkring för nittio dagar, att centralsjukkassa skall medverka till organiserandet av lokalsjukkassa, där betingelserna därför föreligga, samt att lokalsjukkassa skall vara pliktig utöva sjukkontroll och uppbära medlems-

40 avgifter för centralsjukkassan ävensom att i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i och för dess förvaltning. Vidare har föreskrivits, att en av lokalsjukkassans revisorer skall utses av centralsjukkassan. verksamhetsMed avseende på frågan om de olika sjukkasseorganens ierritoriella begränsområdets ning hava de sakkunniga principiellt utgått från den regeln att indelningen bestämning.

i sjukkasseområden bör så nära som möjligt ansluta sig 1 ill den kommunala indelningen. Kommunerna hava ju ett mycket stort intresse av sjukkasseverksamheten såsom ett medel för särskilt de mindre bemedlade att under sjukdom och därmed följande trångmål kunna hålla sig ekonomiskt uppe och icke behöva falla det allmänna till last. Klart är också, att kommunernas intresse att ekonomiskt understödja sjukkasseverksamheten kommer att ökas i mån som sjukkassan är begränsad till den egna kommunens invånare och understödet icke kan antagas komma även invånare i andra kommuner till godo. Det förhållandet, att pensionsförsäkringens lokala förvaltning är nära anknuten till den kommunala indelningen utgör 34terligare en anledning att jämväl i fråga om sjukförsäkringen upprätthålla samma grundsats. Vad särskilt sjukvårdsförsäkringen beträffar kommer ju härtill, att landstingen var för sig utgöra egna sjukvårdssamhällen, och att ett mycket intimt samarbete kan förväntas uppstå mellan dem och sjukkasseverksamheten. På grund härav föreslå de sakkunniga principiellt, att indelningen i landstingsområden skall utgöra basen för indelningen i centralsjukkasseområden och indelningen i primärkommuner för indelningen i lokalsjukkasseområden. Såsom närmare utvecklas i den speciella motiveringen (4 §) bör denna grundsats dock icke lägga hinder i vägen för att, där så kan anses lämpligt, dels ä ena sidan två eller flera landstingsområden sammanföras i ett centralsjukkasseområde dels å andra sidan en lokalsjukkassa kan komma att omfatta såväl två eller flera kommuner som allenast del av en kommun.

RiskfördelE t t moment av självrisk är enligt de sakkunnigas uppfattning en oavvislig ningen mellan förutsättning för varje sund och livskraftig sjukkasseverksamhet och kan icke lokalsjukkassa n e n e r umbäras i fråga om cle nu föreslagna lokalsjukkassorna, Riskfördelsjukkassa ' n i n g e n mellan centralsjukkassan och de till densamma anslutna lokalsjukkassorna och storleken av den risk dessa senare kassor lämpligen själva kunna bära, blir beroende bl. a. på det medlemsantal lokalsjukkassorna minst skola äga. Är blott medlemsantalet tillräckligt stort, anses i allmänhet hinder icke möta för sjukkassa att bära även jämförelsevis mycket betydande risker. I detta hänseende må erinras, att enligt gällande lagstiftning sjukkassa, som har det i lagen stadgade minimiantalet medlemmar (100), är berättigad att utan inskränkning utöva i lagen stadgad eller medgiven sjukhjälpsverksamhet. T. o. m. sjukkassa, som registrerats med lägre medlemsantal än 100, har formellt samma befogenhet. Att med den nu ifrågasatta sjukkasseorganisationen i detta hänseende gå lika långt som sjukkasselagen hava de sakkunniga dock funnit vara icke tillrådligt. Ty om också sjukkasselagen formellt medgiver även de allra minsta sjukkassor en dylik obegränsad understödsrätt, så förhåller det sig dock i verkligheten så, att det stora flertalet små kassor om 100 medlemmar eller därunder som regel begränsat sin understödsverksamhet till den minsta i lagen medgivna och icke tilltrott sig om att i mera nämnvärd grad utvidga eller fördjupa densamma. I mån som sjukkassornas prestationer höjae; och sjukförsäkringen över huvudtaget göres mera effektiv och samhällsnyltig^ ligger det emellertid den allra största vikt uppå, att sjukkasseorganisationen blir fullt stabil och att icke riskerna för de olika sjukkassorna bli alltför ojämna och växlande. Härigenom rubbas nämligen förtroendet för försäkringen och häaimas tillströmningen till sjukkassorna. Ur riskutjämningssynpunkt skulle en sådan anordning, att ersättningsplikten för de första 90 dagarna ålades loka'sjuk-

41 kassorna innebära, att dessa kassor vad beträffar sjukpenningförsäkringen skulle komma att för sin del uppbära i runt tal 70 % av hela bördan, medan endast omkring 30 % av denna börda utjämnades genom försäkring hos centralsjukkassan. Ä andra sidan kan emellertid den börda, som lokalsjukkassorna skola hava att själva bära, icke göras så ringa, att deras självansvar blir' endast skenbart. Minskas självrisken under vad som med hänsyn till försäkringens natur och förhållandena i övrigt kan anses skäligt, minskas därmed också dess värde som återhållande moment. Faran härav är så mycket större som det ju här skulle gälla en försäkring med förhållandevis mycket vittgående utfästelser, utfästelser av vilka det allmänna dessutom förutsattes skola övertaga en ganska betydande anpart. Vid fixerandet av den gräns, inom vilken lokalsjukkassorna själva skola bära riskerna för sina medlemmar, har det därför gällt för de sakkunniga att utfinna en norm, vilken på samma gång den icke kunde anses rubba självriskens karaktär ändock tillförsäkrade dessa kassor en såvitt möjligt lugn och jämn utveckling utan alltför stora fluktuationer i avgiftshänseende. Den på samma gång enklaste och mest rationella lösningen av problemet synes vara att fastställa självrisken i förhållande till understödstidens längd på sådant sätt, att lokalsjukkassorna helt svara för sjukhjälpsutfästelserna under en viss bestämd tid, räknad från sjukdomens början, medan utfästelser, som falla därutöver, belasta centralsjukkassan. De sakkunniga hava bl. a. dryftat även en sådan grund för riskfördelningen, att vardera sjukkassan skulle svara med en viss andel av understödet för hela sjuktiden. Fördelen med en dylik fördelning skulle ligga framför allt däri, att lokalsjukkassans intresse att genom effektiv sjukkontroll förebygga missbruk skulle vidmakthållas under hela sjukhjälpstiden och icke endast under den tid kassan själv direkt svarade för understödet. Med den långa sjukhjälpstid, som nu ifrågasattes — två hela år — skulle emellertid riskbördan i vissa fall bli alltför betungande för lokalsjukkassorna, även om den på dem belöpande andelen sattes så lågt som exempelvis 25 procent av totalrisken. Ur praktisk synpunkt kan dessutom anmärkas, att förutsättningen för en dylik riskfördelning torde vara enhetlig handläggning av alla inträdes- och sjukhjälpsfrågor och att anordningen över huvudtaget skulle leda till ett faktiskt upphävande av lokalsjukkassornas självständighet. För att erhålla en lämplig utgångspunkt för avvägningen av riskerna mellan lokal- och centralsjukkassa, vad sjukpenningförsäkringen beträffar, hava de sakkunniga låtit verkställa en särskild utredning angående den belastning som kan anses svara mot vissa kortare sjukhjälpstider, nämligen 10, 15, 21 och 30 dagar. Resultatet av denna utredning återgives här nedan. De sakkunniga vilja emellertid särskilt framhålla, att de där meddelade siffrorna på grund av materialets beskaffenhet äro att betrakta såsom endast preliminära. Utredningen grundar sig på uppgifterna i de s. k. sjukdomsförteckningar, som ingå i sjukkassornas statistiska årsredogörelser för år 1928. Enär en fullständig undersökning, omfattande samtliga sjukkassor, skulle ha erfordrat mycket lång tid, har utredningen begränsats till endast en del av kassorna, varvid emellertid urvalet gjorts i möjligaste mån representativt. Antalet fullständigt undersökta kassor uppgår till 41 med sammanlagt 183 684 sjukförsäkradc medlemmar i medeltal under år 1928. Av kassorna äro 38 lokala sjukkassor med tillsammans 111 020 medlemmar och de övriga 3 rikssjukkassor med inalles 72 664 medlemmar. 1 ) För att erhålla ett fylligare' grundmaterial än dessa 41 kassor erbjuda, har emellertid därjämte ytterligare ett stort antal kassor undersökts, ehuru i mindre omfattning än de förstnämnda. 1 ) De rikssjukkassor, som undersökningen omfattar, äro Svenska folkets sjukkassa, Sveriges allmänna sjukkassa och begravningsfond samt Allmänna rikssjukkassan (delvis).

42 Sammanlagda antalet kassor, som ligga till grund för utredningen, stiger härigenom till 423 med ett medlemsantal i medeltal under år 1928 av 465 907 sjukförsäkrade medlemmar, varav på 4.14 lokala kassor komma 278 284 medlemmar och på 9 rikskassor 187 623 medlemmar. Medeltalet sjukförsäkrade medlemmar i genomsnitt för samtliga sjukkassor har för år 1928 preliminärt beräknats till 870 782. Om även de partiellt undersökta kassorna medräknas, omfattar således utredningen ungefär halva medlemsantalet, medan däremot medlemsantalet i de fullständigt undersökta kassorna utgör endast cirka V» av hela antalet medlemmar år 1928. I fråga om antalet löpande sjukdomsfall (exkl. olycksfall) vid olika tidpunkter efter sjukdomens (sjukhjälpens) början har utredningen givit följande resultat. Antal kvarstående sjukdomsfall

Antal kvarstående fall av 1 0 0 0 började

Sjuktid (duration)

Vid

15 21 30

Lokala kassor

Rikskassor

Samtliga

Lokala kassor

Rikskassor

Samtliga

67 282 44 869 34 439 27 221 20151

61480 33 735 20 607 16 607 12 600

128 762 7 8 604 55 046 4 3 828 32 7 5 1

1000 667 512 405 300

1000 549 335 270 205

1000 610 428 340 254

observationstidens

» » »

Dessa siffror få emellertid anses såsom endast approximativt riktiga, enär hänsyn ej kunnat tagas bl. a. till att en del av sjukdomsfallen fortlöpa i flera på varandra följande år och således ej äro att betrakta såsom nyinträffade fall, då sjukhjälp börjar utgå under 2:a och följande sjukår. Beträffande antalet sjukdagar för olika sjuktider (durationer) har utredningen givit följande preliminära resultat. Antal sjukdagar i % av hela antalet

Antalet sjukdagar Sjukhjälpstid (per år)

T . o. m . 10:e d a g e n 15:e » 21 :a » » 30:e « 90:e »

Lokala kassor

Rikskassor

Samtliga

Lokala kassor

650 052 871174 1 083 854 1 326 579 2 077 341

564 968 731 5 2 3 862 577 1 018 9 6 3 1 526 650

1 215 020 1 602 697 1946431 2 345 542 3 603 991

31-s 4T9 52-2 63-9 100-0

Riks. kassor

% 37-o 47-9 » 56-5 »> 66-7 » » lOO-o

Samtliga

% 33-7 44-5 » 54-o » 65-1 » » 100-o

% » » » »

En särskild undersökning har utförts för Svenska folkets sjukkassa, omfattande sjukdomsfallen (exkl. olycksfall) inom kassan år 1928. Resultaten framgå av följande sammanställning. Sjukhjälpstid (Per

T. o. m. » » » »

år)

10:e dagen 15:e » 21 :a » 30:e » 90:e » 100 :e »

Antal sjukdagar (enbart vid sjukdomsfall) absolut

104 276 129 926 154 865 184 088 262 359 267 629

{

^nta V le^ e l a

39"o % 48*5 » 57'9 » 68'8 » 98'o » 100*o »

43 Ovanstående uppgifter gälla med nu gällande sjukhjälpsbestämmelser och vid en sjukhjälpstid av 100 dagar. Under de förutsättningar, som äro angivna i sakkunnigeförslaget, d. v. s. med en 2-årig sjukhjälpstid och karenstid av 2 dagar för varje sjukdomsfall, men med frånräknande av sjukdagar, som härröra av olycksfall i arbete, erhålles följande serie sjuktal, grundade på erfarenheten under åren 1924—28. Sjukhjälpstid (per sjukdomsfall)

Sjuktal

Resp. sjuktal i % av sjuktalet för 2 år (9'6 7)

10 dagar 15 » 21 » 30 » 100 » 1 helt å r 2 hela »

2*68 3*39 4-n 4'9i 6'92 8'69 9'67

27*7 % 35'i » 42'5 » 50-s » 71*6 » 89*9 » 100'u »

Den sjuktid, för vilken lokalsjukkassorna själva skulle ha att svara, har av de sakkunniga föreslagits till 21 dagar. Vid en 2-årig sjukhjälpstid och med de bestämmelser i övrigt rörande sjukhjälp i penningar, som förslaget innehåller, skulle sjukhjälpsrisken, vad sjukpenningförsäkringen beträffar, komma att fördelas mellan lokal- och centralsjukkassan på sådant sätt, att den förra kom att bära omkring */s (42'5 %) och den senare omkring 3/s (5-7-5 %) av den beräknade, i genomsnitt på varje medlem belöpande risken. I runt tal 2/a av samtliga sjukdomsfall kunna beräknas sluta inom 21 dagar och endast omkring l U fortgå därutöver. Dubbel handläggning av ett och samma understödsfall först av lokalsjukkassa och därefter av centralsjukkassa skulle således i vad det gäller sjukpenningunderstöd, behöva förekomma endast i fråga om Va av samtliga understödsfall. I realiteten skulle emellertid denna olägenhet, som starkt framhävdes av motståndarna till 1927 års reformförslag, bliva vida mindre, då ju en betydande del av de sjukförsäkrade torde komma att vara anslutna direkt till vederbörande centralsjukkassa utan förmedling av någon lokalsjukkassa. Med avseende på den absoluta belastning, som lokalsjukkassorna skulle hava att bära, om sjukhjälpstiden för deras del bestämmes på här föreslaget sätt. må framhållas följande. Av skäl, för vilka redogöres i annat sammanhang, hava de sakkunniga ansett sig böra för beräkningen av kostnaderna för förslagets genomförande utgå från väsentligt högre sjuktal än de som kommo till användning i såväl 1926 som 1927 års förslag. Enligt dessa högre sjuktal svarar mot den ovannämnda sjuktiden av 21 dagar i genomsnitt 4'n sjukdagar per år och försäkrad. Räknar man med samma genomsnittliga sjukpenning som år 1927 (kr. 2: 17) och tages vidare hänsyn till statsbidraget (50 öre per dag) belöper sig den genomsnittliga belastningen för denna del av försäkringen till endast kronor 6: 86 per år och försäkrad. Även med mycket betydande variationer uppåt torde en dylik belastning ändock icke kunna anses överstiga lokalsjukkassornas bärkraft eller äventyra deras solvens. Då det minsta antal medlemmar sjukhjälpsförening måste äga för att kunna antagas till erkänd sjukkassa principiellt fastställes till 100 eller samma antal som f. n. normalt fordras för registrering som sjukkassa och då vidare lokalkassas verksamhetsområde som regel icke blir större än en kommun, erbjuder förslaget enligt de sakkunniga fullt betryggande garantier för att lokalsjukkassorna skola kunna fullgöra de föreslagna utfästelserna. Skulle till följd av samverkande ogynnsamma förhållanden i enstaka undantagsfall svårigheter härutinnan uppstå, blir den sannolika följden endast den, att kassan, sedan

44 medlemsantalet nedgått under det fastställda talet, nödgas träda i likvidation varefter sjukförsäkringen för de kvarstående medlemmarna såsom direkt försäkring övertages av centralsjukkassan. Ovan anförda beräkningsgrund för riskfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa kan icke lämpligen användas i fråga om sjukvårdsförsäkringen. 1 stället föreslå de sakkunniga att som beräkningsgrund här användes den kostnad sjukvårdsförsäkringen betingar på sådant sätt, att kostnaden intill en viss skälig gräns belastar lokalsjukkassan och kostnaden därutöver centralsjukkassan. Med hänsyn till den totalkostnad sjukvårdsförsäkringen kan antagas komma att i genomsnitt betinga och för att riskfördelningen skall bli i stort sett densamma inom hela försäkringen, hava de sakkunniga föreslagit, att denna kostnad intill ett belopp av 3 kronor per år och försäkrad skall bäras av lokalsjukkassan och resten av centralsjukkassan. Ehuru detta torde tydligt framgå av det följande vilja de sakkunniga redan här framhålla, att med den kostnadssumma, som här ifrågasattes till fördelning mellan lokal- och centralsjukkassa, åsyftas allenast den andel av sjukvårdskostnaderna, som skall utgivas genom sjukförsäkringen och sålunda icke inbegriper den andel av dessa kostnader — normalt */3 — s o m förutsattes skola erläggas direkt av den försäkrade. Å andra sidan gäller det här hela den kostnad, som sjukförsäkringen som sådan har att bära inbegripet det belopp, som förutsattes tillfalla sjukkassorna såsom statsbidrag för denna gren av deras verksamhet. Då detta statsbidrag förutsattes normalt skola utgå med hälften av sjukkassornas utgifter för ändamålet, följer härav, att den faktiska belastning, som efter avdrag av statsbidraget skulle komma att åvila lokalsjukkassan i och för sjukvårdsförsä-kringen, skulle komma att utgöra högst kronor 1: 50 per år och medlem. Anslutning i Såsom av de för de sakkunniga meddelade direktiven framgår, har ändaövrigt till m ålet med de sakkunnigas utredningsarbete varit att på grundval av de tidisiå^oiT g a r e * ämnet framlagda förslagen och med anknytning till inom sjukkassestråvanden rörelsens egna led under den senare tiden framkomna strävanden till en förinom sjuk- bättrad sjukkasseorganisation söka nå fram till en lösning, som kan anses kasserörelsen, tillfredsställande såväl ur det allmännas som sjukkasserörelsens egen synpunkt. Vad särskilt beträffar den nya sjukkasselagstiftningens materiella innehåll och bestämmelserna angående statsbidraget, om vilka båda punkter redan förut enighet i stort sett kan anses vara vunnen, ansluter sig de sakkunnigas förslag i allt väsentligt till 1926 års sakkunnigebetänkande och Kungl. Maj:ts därpå grundade förslag till 1927 års riksdag. Jämväl med hänsyn till själva formen för den nya sjukkasseorganisationens genomförande hava de sakkunniga helt följt sistnämnda förslag. På grund härav har det icke synts de sakkunniga nödigt att lämna en allmän motivering för förslagets huvudprinciper. På vad sätt dessa principer tillämpats och i vilken grad avvikelser från de tidigare förslagen ansetts påkallade angives vid de särskilda bestämmelserna. Endast beträffande principen för fördelningen av riskerna mellan å ena sidan de lokala sjukförsäkringsorganen och å andra sidan samlingsorganen, av de sakkunniga benämnda centralsjukkassorna har här ovan en mera ingående motivering lämnats. Så som förslaget utformats är denna fördelning visserligen icke av konstitutiv natur. Men förslaget syftar principiellt härtill och de fall, då någon uppdelning av riskerna icke förekommer, äro att betrakta närmast såsom av de faktiska förhållandena framtvungna avvikelser från förslagets allmänna grundsatser. Härtill kommer att denna punkt torde vara den, varom meningarna gå mest i sär och enighet synes vara svårast att uppnå. Formen för I vad beträffar själva formen för övergången till den nya sjukkasseorgamsaorganisa- tionen ansluter sig de sakkunnigas förslag helt till 1927 års förslag. Liktioncns genom- g o m ^ c i e t t a s e n a r e är sålunda även i det nu framlagda förslaget utgångsförande.

45 punkten en ändring i lagen om understödsföreningar av innebörd, att sammanslutningar för beredande av sjukhjälp i likhet med övriga ömsesidighetsföreningar på personförsäkringens område skola hänföras under sagda lag och som en följd härav den nuvarande, särskilt för sjukkassor gällande lagen av den 4 juli 1910 upphävas. Icke alla registrerade sjukhjälpsföreningar skola dock kunna göra anspråk på statsbidrag. Rätten därtill förbehålles de sjukhjälpsföreningar, vilka på i författningen föreskrivet sätt antagas till erkända sjukkassor. I jämförelse med 1927 års förslag är emellertid koncessionsförfarandet avsevärt skärpt. 1927 års förslag innehöll i detta hänseende ett dubbelt medgivande till förmån för de nu existerande sjukkassorna. A ena sidan ägde sålunda sjukhjälpsförening, som varit registrerad som sjukkassa, att bliva antagen som erkänd sjukkassa, oavsett att för samma verksamhetsområde även annan sjukkassa blivit erkänd. Å andra sidan förelåg rätt till erkännande jämväl för förening (rikssjukkassa), vars verksamhetsområde icke blivit på i författningen stadgat sätt begränsad. Enligt de sakkunniga kan däremot erkännande för ett och samma verksamhetsområde meddelas allenast åt en sjukkassa, varav följer att övriga på orten verksamma sjukkassor bliva nödsakade att antingen söka anslutning till den erkända sjukkassan eller ock — efter övergångstidens slut — upphöra med sin verksamhet som statsunderstött sjukförsäkringsorgan. Något hinder att fortsätta verksamheten utan statsunderstöd föreligger emellertid icke, och rättskapaciteten går ju icke heller härigenom förlorad. Endast för stad, som utgör eget centralsjukkasseområde, har undantag gjorts från ovan berörda regel. För sådan stad skall sålunda erkännande som lokalsjukkassa på vissa villkor kunna meddelas envar förening, som varit registrerad som sjukkassa och som räknar minst 500 medlemmar. Vad åter rikssjukkassorna beträffar blir enligt förslaget erkännandet beroende av att deras verksamhet begränsas till ett centralsjukkasseområde. Vid utformningen av förslagets materiella bestämmelser hava de sakkunniga Materiella beföljt i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag (proposition stämmeiser. nr 114) i den lydelse detta erhållit efter sammansatta stats- och andra lagutskottets granskning. Endast på en viktig punkt skiljer sig de sakkunnigas förslag från såväl 1927 som 1926 års propositioner, nämligen därutinnan att begravningshjälpsförsäkringen förutsattes skola helt avskiljas från sjukförsäkringen. På denna punkt återgår däremot förslaget till 1926 års sakkunnigebetänkande och de sakkunniga vilja, vad beträffar motiveringen för ett dylikt särskiljande, hänvisa i huvudsak till sagda betänkande (sid. 55 o. f.). I fråga om föreliggande förslag komma ytterligare i betraktande de väsentligt ökade svårigheter, som uppstå, därest man vid övergången till det nya sjukkassesystemet har att taga med i beräkningen även begravningshjälpsverksamheten. Genom den föreslagna uppdelningen kan vardera verksamhetsgrenen ordnas oberoende av den andra och med hänsyn till sin säregna natur och sina speciella uppgifter. Farhågorna för att begravningshjälpsverksamheten, sedan den avskiljts från sjukkassorna och därmed undandragits den ingående kontroll, som dessa äro underkastade, skulle ordnas på ett sakligt sett mindre betryggande sätt, synas vara i väsentlig grad överdrivna, Begravningshjälpsförsäkringen kommer med all sannolikhet att även efter skilsmässan från sjukkassorna bedrivas efter samma grunder som nu. Att begravningshjälpsverksamheten skulle behöva vara underkastad en mera ingående tillsyn och kontroll än exempelvis pensionskassor och andra liknande sammanslutningar synes icke heller motiverat. Såsom framhölls i 1926 års sakkunnigbetänkande kan nämnda verksamhet sedan den utbrutits från sjukkassa bedrivas av en parallellt med denna verkande understödsförening. Intet hinder möter, att styrelsen i sjukkassan och i understödsföreningen består av samma personer, att sammanträdena hållas i samband med varandra och att avgifter för båda upptagas samtidigt.

40 På ett par smärre punkter i fråga om sjukförsäkringens prestationer avviker förslaget dessutom från 1927 års proposition. För att tillmötesgå ett tämligen allmänt önskemål från sjukkasserörelsens sida har sålunda karenstiden, som i propositionen var fastställd till tre dagar, insjuknandedagen inräknad, förkortats till allenast två dagar, insjuknandedagen alltjämt inräknad. I fråga om sjukhjälpstidens längd har visserligen bibehållits en 2-årig understödstid. Sjukkassor, som frivilligt åtagit sig längre gående utfästelser, hava emellertid medgivits rätt till statsbidrag jämväl i förhållande därtill; dock icke för sjukhjälpstid överstigande tre hela år. På samma sätt som i 1927 års förslag och i anslutning till vad som ifrågasattes av riksdagen år 1926 föreslå de sakkunniga, att sjukvårdsförsäkringen göres till en i princip obligatorisk prestation. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt vilja de sakkunniga anföra följande. Såsom närmare utvecklats bl. a. i sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner i sjukkassefrågan till 1927 års riksdag har den sociala sjukförsäkringen väsentligen tvenne uppgifter att fylla, nämligen dels att sörja för att den försäkrade vid sjukdomsfall erhåller ändamålsenlig sjukvård och dels att bereda den insjuknade nödig hjälp till hans underhåll. Av dessa båda uppgifter är den förra ur samhällets synpunkt otvivelaktigt den viktigaste och den sjukförsäkring, som icke tager sikte pä båda dessa uppgifter är endast ofullgången. Endast om ock i den mån åtgärder i annan ordning vidtagits för att tillförsäkra den sjuke erforderlig sjukvård kan kravet härpå gentemot sjukförsäkringen uppgivas. I förhållande till socialförsäkringen i övrigt och särskilt pensionsförsäkringen måste det betraktas som i hög grad oegentligt, att samhället, på samma gång som det offrar högst betydande medel för att hjälpa och stödja dem som redan förlorat sin arbetsförmåga, skulle stå overksamt eller likgiltigt, när det gäller att tillförsäkra de arbetskraftiga åldrarna nödig läkarvård. Ohållbarheten i en dylik ståndpunkt bevisas bl. a. även därav, att pensionsförsäkringen nödgats i sitt eget intresse upptaga i ständigt stigande grad även sjukvårdande verksamhet. Ur sjukkasseverksamhetens egen synpunkt är upptagandet av sjukvårdsverksamhet även därför av intresse, att själva sjukpenningförsäkringen, såsom Danmarks exempel tydligt utvisar, därigenom torde komma att förbilligas. Det kan nämligen icke betvivlas, att icke sjukkassorna här i Sverige redan nu, trots att de icke meddela sjukvårdsförsäkring, ändå få i jämförelsevis stor utsträckning bidraga till kostnaderna därför. Beträffande sättet för genomförandet av sjukvårdsförsäkringen och de modifikationer i detta hänseende, som de sakkunniga föreslå, hänvisas till den speciella motiveringen. StatsbidragsI fråga om bestämmelserna angående statsbidraget ansluter sig förslaget bestämmel- likaledes helt till 1927 års proposition, vilken i sin ordning överensstämmer med 1926 års regeringsförslag. Endast i så måtto har avvikelse härifrån gjorts, att den i de tidigare förslagen stadgade begränsningen i fråga om den del av statsbidraget, som beräknas i förhållande till kassornas utgifter för sjukvård, nu ansetts böra utgå. Till skälen för denna avvikelse återkomma de sakkunniga i det följande. Sättet för Beträffande sättet för övergång till den nya sjukkasselagstiftningen vilja övergång de sakkunniga anföra följande. till den nya Såsom av den i det föregående meddelade historiken framgår, åsyftade de sjukkasselagstiftningen. under 1926 och 1927 framlagda sjukkasseförslagen båda en sådan nydaning

av den frivilliga sjukförsäkringen, att den kunde i sig upptaga i allt väsentligt hela den nuvarande sjukkasseverksamheten. Samma synpunkter hava ytterligare understrukits i de för de sakkunniga meddelade direktiven. I överensstämmelse härmed har åt de sakkunnigas förslag givits en sådan avfattning,

47 att de nuvarande sjukkassorna i största möjliga utsträckning och efter nödig omvandling skola kunna bevaras såsom bärare av den reformerade sjukförsäkringen. Förutsättningen är sålunda, att dessa kassor i sina stadgar upptaga de bestämmelser, som erfordras för all kassan må kunna registreras som understödsförening och som sådan antagas till erkänd sjukkassa. På detta sätt skapar den senare registreringen icke något nytt rättssubjekt och ändringen inverkar såsom en följd härav icke heller på inom kassan bestående rättigheter och skyldigheter. Det är icke de sakkunnigas avsikt, att här ingående och i detalj uppställa, regler för, huru och i vilken ordning övergången bör ske. över huvudtaget synes det de sakkunniga mindre ändamålsenligt att genom allt för ingående föreskrifter i detta hänseende på förhand binda kassorna, Det bör tvärtom lämnas en viss frihet för sjukkassorna att förfara på det med hänsyn till omständigheterna mest lämpliga sättet. Vad de sakkunniga här velat framhålla är endast de allmänna riktlinjer för övergångsförfarandet, som angivas av gällande lag och kassornas stadgar eller, i saknad av dylika föreskrifter, kunna anses ändamålsenliga och riktiga. De närmare anvisningar, som i detta hänseende må anses erforderliga, torde det böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda efter samråd med representanter för de båda sjukkasseorganisationerna. Registrerad sjukkassa, som önskar antagas till erkänd sjukkassa, har till en början att för sig uppgöra nya sladgar i överensstämmelse med fordringarna i den nya lagstiftningen, varvid den måhända svåraste punkten torde bliva fastställandet av kassans verksamhetsområde. Författningsförslaget innehåller i likhet med gällande sjukkasselag, att sjukkassorna i och för stadgarnas uppgörande hava att vända sig till tillsynsmyndigheten för erhållande av råd och upplysningar. De sakkunniga förutsätta vidare, att tillsynsmyndigheten på sätt som skedde vid övergången till nu gällande sjukkasselagstiftning kommer att utfärda normalstadgar, innefattande nödiga upplysningar och anvisningar. Bereder kassan utom sjukhjälp även begravningshjälp, har den vidare att vidtaga åtgärder för att kunna, sedan registrering som understödsförening vunnits, överlåta begravningshjälpsverksamheten, varvid kassan har att välja mellan överlåtelse till en egen, för ändamålet bildad begravningshjälpsförening, en redan bestående dylik sammanslutning eller eventuellt ett försäkringsbolag. I sammanhang härmed verkställes, därest åtgärden icke redan tidigare ägt rum, uppdelning i enlighet med av tillsynsmyndigheten utfärdade bestämmelser av kassans tillgångar i sjukhjälps- och begravningshjälpsfond. Frågorna om fondernas uppdelning och användning samt begravningshjälpsförsäkringens avskiljande bliva gemensamma för alla sjukkassor och behandlas därför här först. I övrigt kommer övergången alt gestalta sig något olika, allteftersom det gäller lokala sjukkassor eller rikssjukkassor och beträffande de förra, allteftersom de äro praktiskt taget ensamma på sina orter och sålunda kunna anses predestinerade till erkända sjukkassor, eller verka vid sidan av ett större eller mindre antal andra på samma ort verksamma sjukkassor. Av de inalles 1 228 registrerade sjukkassor — fortsättningssjukkassorna Fondernas icke medräknade — som redovisas i 1927 års statistik utfäste ej mindre än uppdelning 1 132 såväl sjukhjälp som begravningshjälp. För alla dessa måste sålunda en och användmng uppdelning av tillgångarna mellan de båda verksamhetsgrenarna ske. Men * även beträffande de 96 kassor, som beredde endast sjukhjälp, är av skäl, som torde framgå av det följande, en undersökning av fondens ställning behövlig. Det torde böra tillkomma tillsynsmyndigheten att efter den nya lagstiftningens antagande utfärda närmare föreskrifter angående beräkning och uppdelning av sjukkassornas fonder och vad därmed äger sammanhang. De sakkunniga förutsätta vidare, att sjukkassorna skola äga anlita nämnda myndighet för be-

48 räkningarnas verkställande. Här skola endast anföras vissa allmänna synpunkter i fråga om själva grunderna och sättet för fondernas uppdelning och användning. Till en början må då framhållas, att en sjukkassa såsom sådan är en ekonomisk enhet och att kassans tillgångar gemensamt häfta för dess förbindelser. Med hänsyn till den nu ifrågasatta uppdelningen böra såsom en följd härav sjukkassornas tillgångar betraktas som en enhet och eventuellt föreliggande överskott eller brist i förhållande till den för vardera verksamhetsgrenen såsom behövlig ansedda fonden fördelas mellan dem båda proportionellt till värderas beräknade storlek. Enligt vad de sakkunniga inhämtat tillämpas i fråga om sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet vanliga försäkringstekniska grunder. Den andel av tillgångarna, som skall tillföras begravningshjälpsverksamheten bör därför principiellt vara lika med den enligt försäkringstekniska grunder beräknade premiereserven för kassans begravningshjälpsutfästelser. I fråga om sjukhjälpsverksamheten saknas däremot betingelser för kravet på en efter dylika grunderberäknad premiereserv. Vid övervägande av de olika möjligheter, som kunde komma i fråga för bestämmande av en rimlig norm för sjukhjälpsfonden, hava de sakkunniga anslutit sig till den, som kommit till uttryck i 1927 års regeringsförslag, vilket på denna punkt icke mötte någon invändning från utskottet. På grund av sjukkassornas för närvarande i allmänhet relativt svaga fondställning, framkallad bl. a. genom de senare årens ovanligt stora sjuklighet, hava de sakkunniga dock ansett att fordringarna icke böra ställas lika högt som i förslaget, utan att normen för den som erforderlig ansedda sjukfonden bör vara ett belopp, motsvarande ett års avgifter till kassan. Från ovan angivna grundsatser hava de sakkunniga låtit verkställa en undersökning rörande samtliga registrerade sjukkassors fondställning vid utgången av 1928. Resultatet av utredningen återgives här nedan. De statistiska uppgifter, som ligga till grund för utredningen, hänföra sig dels till utgången av 1928 och dels till slutet av år 1927. För varje kassa har med ledning av dessa uppgifter uträknats, hur mycket begravningsfonden, m. a. o. den försäkringstekniska premiereserven för utfäst begravningshjälp, vid angivna tidpunkter bort belöpa sig till. Vissa kassors begravningshjälpsbestämmelser äro emellertid av så förhållandevis invecklad natur, att för ett noggrant bestämmande av den behövliga begravningsfondens storlek skulle ha erfordrats mer specificerade uppgifter än dem, som ingå i kassornas årliga statistiska redogörelser. Enär inhämtandet av sådana uppgifter och bearbetningen av desamma skulle ha medfört en betydande tidsutdräkt, har för kassorna ifråga tillämpats ett förenklat beräkningssätt, varigenom begravningsfonden sannolikt blivit något om än obetydligt för högt fixerad. Grunderna för de försäkringstekniska beräkningarna äro desamma som för sjukkassor vanligen användas å socialstyrelsens sjukkassebyrå, d. v. s. 1881—90 års dödlighetstabell och en räntefot av 4 %. Såsom behövlig sjukfond har för respektive kassor, på sätt ovan anförts, räknats med en hel årsavgift för sjukhjälp, d. v. s. sammanlagda beloppet av de sjukhjälpsavgifter, som under loppet av ett år erlagts av medlemmarna. För kassor, som ej meddela begravningshjälp, har nämnda belopp kunnat tagas direkt ur de statistiska årsredogörelserna, vilket däremot i regel ej låtit sig göra i fråga om sjuk- och begravningskassorna, För dessa kassor har totala avgiftsbeloppet måst minskas med begravningshjälpsavgifternas sammanlagda belopp, vilken reduktion med tillämpning av ett approximativt förfaringssätt skett genom minskning med 12 % för lokala stadskassor och rikssjukkassor samt 10 % för lokala lantkassor. För vissa större kassor med särskilda avdelningar för sjukhjälp och begravningshjälp har dock det nämnda approximativa reduktions-

49 sättet ej behövt tillämpas. För de större rikssjukkassorna har särskilt tillsetts, att det upptagna avgiftsbeloppet så nära som möjligt anslutit sig till vad medlemmarna betalt i sjukhjälps avgift. De erhållna resultaten framgå av nedanstående sammanställning, som innehåller specificerade uppgifter för vissa större städer samt i övrigt för de lokala kassornas del fördelning på städer och landsbygd. Behövliga Lokala kassor i

Stockholm Gröteborg Malmö Norrköping Hälsingborg: Gävle Örebro Eskilstuna Linköping Landskrona Lund Övriga städer Summa städer Landsbygden Summa lokalkassor Rikskassor Samtliga kassor

fonder

Tillgångar över skulder den

/i2

Överskott ( + ) el. brist (—) kr. !)

för begr.-hjälp kr.

för sjukhjälp kr.

summa kr.

1928 (1927) kr. 1 )

3 261 191 922 255 1 205 746 504 535 149 891 336 884 77 595 322 962 136 338 124 190 98 000 2 145 264

2 321118 1144 006 983 697 453 623 140 260 162 244 81403 312 485 110 448 122 884 65 818 1 439 420

5 582 309 2 066 261 2 189 443 958 158 290 151 499 128 158 998 635 447 246 786 247 074 163 818 3 584 684

4 107 243 1 834 333 2 634 356 1116 602 334 415 239 560 283 091 596 690 128 771 253 360 143 428 3 435 667

— 1 475 066 — 231928 + 444 913 + 158 444 + 44 264 — 259 568 + 124 093 — 38 757 — 118 015 + 6 286 — 20 390 149 017

9 284 851

7 337 406

16 622 257

15 107 516

— 1 514 741

3 939 476

2 520 044

6 459 520

8 525 743

+ 2 066 223

13 224 327

9 857 450

23 081 777

23 633 259

+

6 600 214

7 158 627

13 758 841

11 067 094 — 2 691 747

19 824 541

17 016 077

36 840 618

34 700 353

— 2 140 265

I ovanstående sammanställning ingå även fortsättningskassorna, fördelade på olika grupper av sjukkassor på analogt sätt, som övriga sjukkassor. Av de erhållna sifferresultaten framgår, att såsom begravningshjälpsfond under år 1928 (1927) erfordrades ett belopp av 19'8 miljoner kr. och att sjukfonden samtidigt bort uppgå till 17 miljoner kr., därest densamma bestämmes att utgöra en hel årsavgift för sjukhjälp. Sammanlagda fondbehovet skulle således ha uppgått till 36'8 miljoner kr. Enär tillgångarna över skulderna vid beräkningstidpunkten utgjorde 34'7 miljoner kr., blir fondbristen 2'i miljoner kr. och fondtäckningen ungefär 94 %. Ser man på de olika grupperna av sjukkassor, finner man, att de lokala kassorna ha mer än full fondtäckning, i det att de behållna tillgångarna med 0'6 miljoner kr. överstiga vad som erfordras i sjuk- och begravningsfond. För rikskassorna är däremot ställningen betydligt svagare med en fondtäckning av endast 80 % och en fondbrist av 2'7 miljoner kr. Hela den konstaterade fondbristen är således att tillskriva rikskassornas genomsnittligt sett svagare fondställning. Bland de lokala kassorna ha lantkassorna den bättre ställningen med ett fondöverskott av 2'i miljoner kr. mot en fondbrist för stadskassorna av 1*5 miljoner kr. Vad särskilt rikssjukkassorna beträffar har fondställningen^ visat sig vara ganska ojämn i det att vissa av dem hava icke allenast tillräckliga fonder utan därutöver väsentliga överskott, medan däremot andra uppvisa betydande brist. *) Oberäknat bankerna.

minskning

i tillgångarna

på grund av engagement i Allmänna spar-

50 Fondställningen för de större rikssjukkassorna var för sig framgår av nedanstående sammanställning. Tillgångar skulder fonder (sjuk- över 31 ->ch begr.-fond"; /i2 1928 (1927) kr. kr. Sveriges rikssjukkassa (sbk.)... Sveriges allm. sk. och bf. Sveriges godtemplars sbk Allmänna svenska sbkn Svenska folkets sk Svenska folkets väl, sbk. Svenska arbetarnas allm. sbk. Framtidsförbundet, allm. sk. .. Sbkn Ålderdomsförbundet Allmänna rikssjukkassan, sbk. Övriga rikssjukkassor

Överskott ( + ) eller brist (—)

kr.

+

1 576 550 532 751 139 892 274 953 802 314 222 216 2 202 450 822 481 1 659 958 3 811 374 1 713 902

2 183 020 873 937 159 428 247 774 731 354 90 722 1 814 524 229 291 644 821 1719162 2 373 061

606 470 341186 + 19 536 — 27179 — 70 960 — 131 494 — 387 926 — 593 190 — 1 015 137 — 2 092 212 -1- 659 159

13 758 841

11 067 094

2 691 747

+

Mot den här använda metoden för beräkning av sjukhjälpsfonden kan givetvis invändas, att den är föga rationell. Sålunda tages ju därvid icke någon hänsyn till exempelvis sjukkassemedlemmarnas ålder och kön. Utan att taga bestämd ståndpunkt i denna fråga, rörande vilken det såsom redan framhållits torde tillkomma tillsynsmyndigheten att utfärda närmare bestämmelser, vilja de sakkunniga dock framhålla, att reformens genomförande skulle i hög grad påskyndas och underlättas, därest reglerna härutinnan göras så enkla och lättfattliga som möjligt. Innan beräkning av fonderna över huvudtaget kan ske, skall tillses att täckning finnes för alla utfästelser av sjuk- och begravningshjälp, för vilka försäkringsfallet redan inträffat. I sådant hänseende vilja de sakkunniga särskilt erinra om den understödsplikt, som kan komma att åligga sjukkassa för sjukdomsfall, som inträffat före antagandet och som för flertalet lokalsjukkassors vidkommande sträcker sig utöver den tid, för vilka de i denna sin egenskap ha att betala sjukhjälp. För dylikt ändamål böra medel reserveras. Vad här sagts gäller även exempelvis för det fall, att sjukkassa anser sig böra genom pensionering eller på annat sätt sörja för sina befattningshavare. För dispositionen av begravningshjälpsfonden redogöres särskilt i det följande. Vad åter beträffar den enligt stadgade grunder beräknade sjukhjälpsfonden må till en början framhållas, att reglerna för dess disposition bliva desamma vare sig kassan tidigare utövat både sjuk- och begravningshjälpsverk samhet eller möjligen endast den förra verksamheten. Sjukfonden bör givetvis disponeras endast för sjukförsäkringen. Antages föreningen till erkänd lokalsjukkassa, skall den såsom sådan vara ansluten till centralsjukkassa, vilken i regeln också kommer att övertaga ansvaret för en större eller mindre del av föreningens förut iklädda sjukhjälpsutfästelser. Det torde då icke vara mer än billigt, att föreningen till centralsjukkassan överlämnar en andel av sjukfonden, som står i skäligt förhållande till den övertagna risken. Huru stor denna andel skall vara, torde böra avgöras efter prövning i varje särskilt fall. Formellt blir transaktionen att uppfatta så, som om sjukhjälpsföreningen efter antagandet till erkänd lokalsjukkassa på centralsjukkassan överlåter viss del av sin rörelse, nämligen i vad avser sjukpenningförsäkringen efter 21:sta resp. 90:de dagen.

51 I detta sammanhang vilja de sakkunniga upptaga den viktiga frågan om de Medlemmar medlemmars ställning, som vid tidpunkten för antagandet äro bosatta utom det bosatta utom verksamhetsområde, som fastställes för föreningen som erkänd sjukkassa kassans Denna fråga är ju av vital betydelse framför allt för rikssjukkassorna, men ™rksa™hctsberör sannolikt även så gott som varenda en av de lokala sjukkassorna. område. Sjukkasselagen innehåller (11 § 2:dra stycket; förbud för sjukkassa att utesluta medlem, som tillhört kassan ett år, av anledning att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. Sjukkassornas stadgar medgiva emellertid som regel icke uteslutning av denna anledning ens vid kortare medlemstid än ett år. Vidare innehåller sjukkasselagen mycket stränga bestämmelser i fråga om rätten att i stadgarna intaga nya uteslutningsgrunder. Skall beslutet härom gälla även dem, som vid frågans avgörande äro medlemmar av kassan, kräves sålunda, att beslutet biträdes av samtliga kassans medlemmar. Samma bestämmelse återfinnes också i understödsföreningslagen. Bestämmelsen i författningsförslaget (9 §) att som medlem i erkänd sjukkassa må antagas allenast den, som är bosatt inom verksamhetsområdet, är sålunda icke tillämplig i fråga om de medlemmar, som vid denna tidpunkt redan tillhöra kassan. Olägenheten av att de erkända sjukkassorna som en följd härav en längre tid framåt skulle hava ett ganska betydande antal medlemmar bosatta utanför verksamhetsområdet hava de sakkunniga i likhet med 1927 års förslag sökt avhjälpa i första hand genom stadgandet att statsbidrag ej utgår för medlem, som är bosatt utanför kassans verksamhetsområde å ort som är belägen inom annan sjukkassas verksamhetsområde eller, då fråga är om medlem av centralsjukkassa, inom annan lokalsjukkassas verksamhetsområde. För överflyttning sjukkassorna emellan av här berörda medlemmar synas emellertid även andra åtgärder nödiga. Såsom i annat sammanhang framhållits skulle efter reformens genomförande rätten till överflyttning icke vara förknippad med någon som helst skyldighet för den sjukkassa, varifrån flyttningen sker, att till den mottagande kassan överlåta andel i sjukhjälpsfonden. Att tilllämpa samma grundsats vid övergången från den gamla till den nya sjukförsäkringsordningen finna de sakkunniga dock icke möjligt. Detta framgår ju genast, så snart fråga blir om rikssjukkassornas inordnande i systemet. Sakligt sett är fordran härpå icke heller berättigad. Den sjukkassa, till vilken den flyttande på detta sätt övergår, skulle ju vara förpliktigad att tillförsäkra honom, oavsett åldern, väsentligt ökad sjukhjälp, medan däremot hans gamla kassa samtidigt med att den gentemot honom fritogs från alla sjukhjälpsförpliktelser, fick behålla den för hans försäkring uppsamlade fonden. De sakkunniga hava därför i författningsförslaget (47 §) intagit en tvingande bestämmelse av innehåll, att förening, som varit registrerad som sjukkassa och som antages till erkänd sjukkassa, skall vara pliktig att till centralsjukkassa, i förekommande fall, överlämna skälig andel av sjukfonden beräknad med hänsyn till den del av försäkringen, som centralsjukkassan övertager, ävensom att för medlemmar, som i samband med kassans övergång till erkänd sjukkassa utgå ur kassan och överflytta sin försäkring till annan erkänd sjukkassa, andel av sjukfonden, beräknad på sätt ovan anförts, skall överföras från den förra till den senare kassan. Där i fall som nu sagts försäkringen skall uppdelas på lokaloch centralsjukkassa skall härvid gälla vad ovan anförts beträffande uppdelningen av sjukfonden mellan de båda sjukkassetyperna. Sker åter överflyttningen direkt till centralsjukkassa utan förmedling av lokalsjukkassa., tillfaller givetvis beloppet i sin helhet centralsjukkassan. För att legalisera det här förordade förfarandet har i förslaget till lag om ändring i understödsföreningslagen i övergångsbestämmelserna intagits den föreskrift, att bestämmelsen i 13 § andra stycket av sjukkasselagen — som för-

52 bjuder utbetalning av något av sjukkassas tillgångar i samband med medlems utträde eller uteslutning — icke skall utgöra hinder för att för medlem i föreningen, vilken i samband med utträde eller uteslutning vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna senare utbetala visst belopp av föreningens tillgångar. Till sist vilja de sakkunniga även beröra ställningen för de sjukkassor, vilka icke kunna antagas till erkända sjukkassor utan nödgas för uppnående av det med lagstiftningen avsedda ändamålet söka anslutning till redan erkänd sjukkassa. För förstnämnda kassor innebär detta formellt, att kassorna träda i likvidation och upplösas, varvid sålunda stadgarnas bestämmelser angående användningen i ty fall av kassans behållna tillgångar bli tillämpliga. De sakkunniga hava beaktat detta förhållande och i övergångsbestämmelserna till förordningen om erkända sjukkassor intagit en föreskrift, varigenom medlemmarna i varje på detta sätt upplöst sjukkassa intill den 1 januari 1933 tillerkännas rätt att utan hinder av att de icke uppfylla de stadgade inträdesvillkoren vinna överflyttning till den sjukkassa, där de äro bosatta. Bereder sjukkassa, varom nu är fråga, begravningshjälp, böra givetvis i sammanhang med upplösningen åtgärder träffas för överlåtelse på förut angivet sätt av denna senare verksamhet. Därest stadgarna, såsom i åtskilliga fall lärer vara förhållandet, lägga hinder i vägen för en direkt överlåtelse av verksamheten torde saken kunna ordnas på det sätt, att kassan först söker och erhåller registrering som understödsförening och därefter i den ordning, denna lag stadgar, beslutar om överlåtelsen. Även för detta senare fall äro nyssnämnda övergångsbestämmelser tillämpliga. BegravningsSjukkasselagen av den 4 juli 1910 innehåller icke såsom fallet är med lagen hjälpsverk- o m understödsföreningar några bestämmelser angående överlåtelse av sjukkassamhetens g a n s r ö r e i s e e ^ e r v i s s ^el därav. Formellt beslut om begravningshjälpsverksamavs-ijan e. n e . j . e n s avskiljande och överlåtelse kan sålunda fattas först sedan kassan vunnit registrering som understödsförening och bestämmelsen i 68 § understödsföreningslagen blivit för densamma gällande. Något dröjsmål med antagandet till erkänd sjukkassa behöver emellertid icke härigenom uppstå. Såsom i annat sammanhang framhållits har nämligen i 44 § i förordningen om erkända sjukkassor intagits en bestämmelse av innehåll, att understödsförening, som varit registrerad som sjukkassa, kan antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av att föreningen på grund av före ansökans ingivande gjorda utfästelser meddelar även begravningshjälp, överlåtelse av denna senare verksamhet måste dock ske senast inom två år efter antagandet, vid äventyr att detta eljest återkallas. Beslut om överlåtelse av begravningshjälpsverksamheten kommer att avsevärt underlättas genom den av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen av 44 och 45 §§ understödsföreningslagen. Härigenom blir nämligen beslut om dylik överlåtelse gillt, om det fattats å ett sammanträde — ordinarie eller extra — och därvid biträtts av minst V4 av de röstande. Själva förfarandet vid överlåtelsen av begravningshjälpsverksamheten torde icke behöva närmare utvecklas. Transaktionen innebär självklart, att den på i det föregående angivet sätt beräknade begravningshjälpsfonden överlåtes på den institution (understödsförening eller försäkringsbolag), på vilken överlåtelsen sker. Finnes brist i försäkringsfonden och har icke annat avtalats, ha medlemmarna att själva betala underskottet antingen på en gång eller genom successiva avbetalningar. En annan utväg är, att medlemmarna underkasta sig mot underskottet svarande nedsättning i den utfästa begravningshjälpens belopp. Finnas å andra sidan överskott utöver den erforderliga begravningshjälpsfonden, kunna dessa tillgodoföras medlemmarna i form av reducering i avgifterna (exempelvis genom avkortning av betalningstiden) eller förhöjning av den utfästa begravningshjälpen. . > Överlåtelse av sjukkassas begravningshjälpsförsäkring till mer än en institution är visserligen tänkbar men torde väl knappast ifrågakomma annat än i

53 rena undantagsfall. Vad särskilt beträffar överlåtelse till understödsförening må framhållas, att lagen icke kräver att dessa för sig uppställa ett bestämt lokalt verksamhetsområde och att en dylik begränsning som regel icke heller förekommer i deras stadgar. Begravningshjälpsförsäkring kan ju med större fördel bedrivas av större sammanslutningar, vilka i likhet med livförsäkringsbolagen utöva verksamhet inom hela landet, än av smärre, lokalt begränsade föreningar, där riskutjäm ningen icke alltid kan göra sig fullt gällande. Kommer de sakkunnigas förslag till genomförande, är det ock att antaga, att en genomgående koncentrering av begravningshjälpsförsäkringen kommer till stånd, uppburen i stor utsträckning av med centralsjukkassorna samverkande begravningshjälpsföreningar eller eventuellt en hela riket omfattande central försäkringskassa, organiserad antingen som understödsförening eller som ömsesidigt försäkringsbolag. I landskommuner och städer, där praktiskt taget icke finnes mer än en regi : Lokala sjukstrerad sjukkassa, kan övergången givetvis ske på det enkla sätt, att kassan i kassor, som stadgad ordning antager nya stadgar och därefter omedelbart antages till erkänd intaga en faktisk sjukkassa för kommunen eller staden. Medlemmar av andra registrerade sjuk- monopolkassor, vilka eventuellt äro bosatta inom kommunen eller staden, äro därvid beställning. rättigade att utan villkor ingå i kassan (jmfr förordningen om erkända sjukkassor, övergångsbestämmelserna, sista punkten). _ Beträffande avskiljande av eventuellt förekommande begravnmgshjälpslörsäkring samt användningen av för föreningen beräknad sjukfond är talat redan i det föregående. sjukFinnas inom en och samma kommun två eller flera sjukkassor, verkande vid Lokala kassor, versidan om varandra, blir situationen olika allt eftersom det gäller städer, som kande vid skola utgöra eget centralsjukkasseområde, och andra kommuner. Beträffande sidan av förstnämnda städer stadgar förordningen (45 §), att nuvarande sjukkassor, som varandra samma räkna minst 500 medlemmar, äga att efter omläggning av sin verksamhet enligt inom kommun. de nya bestämmelserna bliva antagna var för sig till erkända lokalsjukkassor för staden. På grund av bestämmelsen i förordningen 29 § andra stycket torde dessa som regel komma att utbetala sjukpenning under 90 dagar. Beträffande dispositionen av dylik sjukkassas sjukfond gäller vad ovan anförts. Har kassan tidigare lämnat sjukhjälp för endast 90 dagar, får den sålunda själv behålla sin fond. För dessa städers vidkommande betyder den nya lagstiftningen icke någon annan ändring, än att dels nuvarande sjukkassor med lägre medlemsantal än 500 nödgas upphöra med sin verksamhet som statsunderstödda sjukkasseorgan, dels de sjukkassor, som antagas till erkända lokalsjukkassor för staden, nödgas sammansluta sig till en centralsjukkassa. I den mån sjukhjälpstiden i de nuvarande sjukkassorna överstiger 90 dagar, bliva kassorna vidare nödsakade sänka sjukhjälpstiden till nämnda gräns samt att till centralsjukkassan överföra mot den längre sjukhjälpstiden svarande skälig andel av sma fonder. Vad åter beträffar övriga städer och landskommuner med flera registrerade sjukkassor, gäller att endast en sjukkassa kan antagas till erkänd lokals.jukkassa. Sökes för dylik kommun erkännande av två eller flera föreningar, skall det åligga tillsynsmyndigheten (förordningen 5 § tredje stycket) att söka åvägabringa överlåtelse av rörelsen (sammanslagning av sjukkassorna). Kommer sådan överlåtelse icke till stånd, skall erkännande tilldelas den av föreningarna, som med hänsyn till omständigheterna anses vara den lämpligaste särskilt med hänsyn till medlemsantalet. Har sådant erkännande meddelats, finnes ju icke någon möjlighet för övriga registrerade sjukkassor att fortsätta sin verksamhet som statsunderstödda sjukkasseorgan längre än till utgången av den fastställda övergångstiden d. v. s. till utgången av år 1932. Därest de föredraga att icke överlåta sin rörelse på den erkända sjukkassan, kunna de även därefter fortsätta verksamheten såsom icke statsunderstödda sjukhjälpsföreningar. Efter

54 Rikssjukkassorna.

övergångstidens slut blir lagen om understödsföreningar för dem gällande, d. v. s. de bliva, förutsatt att de äga minst 50 medlemmar, underkastade registreringsplikt som understödsföreningar. Intill den 1 januari 1933 gäller för dessa kassor övergångsbestämmelsen till förordningen. Upplösas kassorna före nämnda tidpunkt, äro sålunda deras medlemmar berättigade till överflyttning till den erkända sjukkassa, inom vars verksamhetsområde de äro bosatta, Att i fall, varom nu är fråga, medlemmar av kassan, vilka äro bosatta utanför kassans verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa, äga överflyttningsrätt till denna senare kassa, är redan framhållet. Även efter övergångstidens slut kan givetvis överlåtelse av en icke erkänd sjukkassas verksamhet äga rum. Men i detta senare fall gälla icke längre de mildrande bestämmelser, som i förordningen stadgats till förmån för de nuvarande sjukkassorna. Särskilt må framhållas, att de i förordningen för inträde i erkänd sjukkassa stadgade villkoren i fråga om ålder och hälsotillstånd då bli ovillkorligen bindande. Vid sammanslagningar av sjukkassor har som regel tillämpats den metoden, att sjukkassorna gått in i sammanslagningen med alla sina disponibla tillgångar, oavsett om härvid den ena sjukkassans tillgångar över- eller understigit den eller de andras. De sakkunniga vilja såsom sin mening framhålla, att det vore önskvärt, att samma förfaringssätt tillämpades vid här berörda lokala överlåtelser av sjukhjälpsverksamheten. Någon orättvisa torde detta förfaringssätt icke innebära, då ju någon laglig rätt till andel i tillgångarna vid avgång ur sjukkassan icke föreligger. Däremot skulle överlåtelseförfarandet genom denna metod i hög grad underlättas. > Under benämningen »rikssjukkassor» sammanfattas i statistiken ett antal sjukkassor (inalles 49 st.), vilka hava det gemensamt, att verksamhetsområdet icke är lokalt begränsat, men i övrigt äro varandra mycket olika. Huvudmassan utgöres av de tio kassor, som äro sammanslutna i Sveriges rikssjukkassors centralorganisation. Men icke heller denna sammanslutning är fullständig, i det att åtminstone en av de allra största rikssjukkassorna — sjuk- och begravningskassan Ålderdomsförbundet med vid 1927 års slut nära 45 000 medlemmar — står utanför. I så måtto är sammanslutningen numera homogen, att samtliga de anslutna kassorna på ett undantag när äro s. k. öppna, d. v. s. icke uppställa andra betingelser för inträde än de vanliga med avseende på ålder och hälsotillstånd. Frånsett ovannämnda 11 sjukkassor utgöras rikssjukkassorna i huvudsak av yrkes- eller fackkassor såsom Svenska typografförbundets sjukkassa, Svenska träarbetareförbundets sjukkassa m. fl. En annan, denna närstående grupp utgöres av sådana kassor, som äro avsedda endast för vissa yrkessammanslutningar (utanför arbetarklassen). Hit höra sådana kassor, som Svenska teaterförbundets sjukkassa, Sjuksköterskornas sjukkassa, Svenska postmannaförbundets sjukkassa. Svenska tullmannaförbundets sjukkassa, Predikanternas sjukkassa, Farmaceuternas sjukkassa, Tulltjänstemännens sjukkassa, Svenska läkarnes sjukkassa, 1 Marinbefälets sjukkassa, sjukkassor för handelsresande m. fl. En fjärde grupp utgöres av s. k. njdrterhetssjukkassor, d. v. s. sjukkassor, vilka som villkor för medlemskap uppställa kravet på absolut nykterhet, och en femte av s. k. länssjukkassor, som verka endast inom ett visst län. En särskild grupp utgör en sjukkassa, avsedd för dövstumma i hela landet. En uppdelning av rikssjukkassorna på här angivna grupper utvisar följande resultat: 1

Är numera ombildad till försäkringsbolag.

55 Antal kassor

Antal medlemmar den 31 dec. 1927

Allmänna rikssjukkassor Yrkes- och facksjukkassor Sjukkassor för vissa kårer och yrken (utanför arbetarklassen) Nykterhetssjukkassor 1 Länssjukkassor Andra

14 9

314 432 15 101

19 3 3 1

9 552 6 475 6 428 697

Summa

352 685

Det problem, som uppställes av kravet på rikssjukkassornas inpassande i det nu ifrågasatta systemet för sjukkasseverksamhetens organisation, berör egentligen endast de »allmänna» rikssjukkassorna. Vad sålunda fack- och yrkessjukkassorna beträffar, har ju i författningsförslaget förutsatts, att dessa skulle kunna såsom sådana antagas till erkända sjukkassor. Att göra undantag från de i författningen uppställda principerna till förmån för de f. ö. numera tämligen obetydliga nykterhetskassorna kan uppenbarligen icke ifrågasättas. Detsamma kan sägas om den grupp, som här anförts som länssjukkassor; dessa få liksom andra sjukkassor inom länet med sin verksamhet ansluta sig till centralkassan. Dessa sjukkassor äro ju ock till numerären tämligen obetydliga. Men icke ens alla de sjukkassor, vilka här ovan betecknats som allmänna rikssjukkassor, kunna rimligen förtjäna att särskild hänsyn tages till dem. Har en »rikssjukkassa» icke förmått driva upp sitt medlemsantal till mer än några få tusental, har den i själva verket knappast något existensberättigande, i allt fall icke som rikssjukkassa. Svårigheterna börja först, då man kommer till de 7—9 verkligt stora allmänna rikssjukkassorna. Vad som komplicerar problemet om dessa kassors inplacering i systemet är, att deras medlemsstock, möjligen på ett eller annat undantag när, icke kan anses i högre grad koncentrerad till någon viss del av landet. För att belysa detta hava de sakkunniga för de nio största rikssjukkassorna låtit verkställa en utredning angående fördelningen av deras medlemsstock på olika län (med uppdelning på landsbygd och städer) år 1927. Utredningen återfinnes som bilaga I till betänkandet. Med den geografiska utbredning, som rikssjukkasserörelsen sålunda företer, kan man icke komma ifrån att övergången till den nya sjukkasselagstiftningen för rikssjukkassornas del kommer att innebära en betydande omvälvning. I realiteten blir dock denna omvälvning mera skenbar iln verklig. Vad den enskilda rikssjukkassan förlorar på ett håll skulle den ju få tillbaka på ett annat. Liksom i fråga om de lokala sjukkassorna blir även för rikssjukkassorna den första åtgärden att beräkna fondställningen och avskilja begravningshjälpsverksamheten. Beträffande denna senare angelägenhet blir förfarandet alldeles detsamma som för andra sjukkassor och torde icke behöva här närmare beröras. Vad åter beträffar sjukhjälpsverksamheten blir den första åtgärden att bestämma det centralsjukkasseområde, som lämpligen bör förbehållas kassan. Här möter emellertid den svårigheten, att centralsjukkassorna väl som regel icke kunna fullständigt organiseras förrän åtminstone flertalet lokalsjukkassor för området hunnit bli antagna. Saken synes lämpligen kunna ordnas på det sätt, att Kungl. Maj:t tillsätter en särskild delegation med uppgift att efter samråd med representanter bl. a, för sjukkasseverksamheten vidtaga förberedande åtgärder för centralsjukkasseinstitutionens realiserande, frågan om rikssjukkas1

En av nykterhetssjukkassorna tillhör likssjukkassornas

centralorganisation.

56 Fersonalens ställning.

sornas inordnande inberäknad. Om också behovet av ett dylikt organ förestavas framför allt av hänsyn till rikssjukkassorna, vilja de sakkunniga dock framhålla, att förberedelserna för organiserandet av centralsjukkassorna och vad därmed äger samband även i övrigt skulle draga avsevärd nytta av detsamma. Indelningen av landet i centralsjukkasseområden och avgörandet i fråga om, vilka städer, som skola utgöra centralsjukkasseområden, torde lämpligen kunna beredas genom denna delegation. Sedan frågan om rikssjukkassans inplacering som centralsjukkassa blivit avgjord, blir tillvägagångssättet ifråga om medlemmarnas tillhörighet till kassan och sjukfondens användning analogiskt med det som gäller i fråga om de lokala sjukkassorna. Någon rätt att utesluta de medlemmar, som äro bosatta utanför det nyantagna verksamhetsområdet, föreligger icke heller nu, men överflyttningen till vederbörande sjukkassor i hemorten torde i allt väsentligt framtvingas genom statsbidragsbestämmelserna. För medlemmar, som övergå till sjukkassa å bosättningsorten, överföres på förut angivet sätt den mot hans försäkring svarande andelen i sjukfonden. På samma sätt får givetvis kassan själv mottaga motsvarande fondandelar för medlemmar, som överflytta sin sjukförsäkring till dess verksamhetsområde. Ehuru liggande utanför uppdraget vilja de sakkunniga i detta sammanhang framhålla, att det vid omorganisationens genomförande bör tillses, att den för närvarande vid sjukkassorna fast anställda personalen icke blir ekonomiskt lidande på grund av reformen. Till utredning om i vilken utsträckning sådan personal förekommer samt dess anställningsvillkor hava de sakkunniga låtit genom socialstyrelsen inhämta vissa upplysningar. Redogörelse för dessa lämnas i en P. M., vilken med åtföljande tabeller fogas såsom bilaga I I till de sakkunnigas betänkande. Vad angår de befattningshavare, vilka vid tidpunkten för omorganisationen ännu icke uppnått sådan ålder, att pensionering kan ifrågakomma, bör om möjligt för dem beredas med avseende å arbetsuppgifter och löneförmåner likställda anställningar hos de nya försäkringsorganen. Några större svårigheter i detta avseende torde enligt de sakkunnigas uppfattning ej behöva möta. För de nya kassorna måste det framstå som en beaktansvärd förmån att kunna få övertaga med sjukkasseverksamheten redan förtrogen personal och vid de ingående förhandlingar mellan de olika kassornas målsmän, som — i stor utsträckning under ledning av tillsynsmyndigheten och den förut omnämnda delegationen — måste komma till stånd i samband med omorganisationen, bör det vara en jämförelsevis lätt sak att ordna med erforderliga och lämpliga utbyten av befattningshavare. Naturligen måste härvid förutsättas, att vederbörande befattningshavare, i den mån lämplig anställning erbjudes å annan ort än där han är bosatt, underkastar sig förflyttning. Beträffande åter den fast anställda personal, som redan nått pensionsåldern eller som nått en högre ålder och av en eller annan anledning icke kan beredas anställning, synes billigheten kräva, att sjukkassorna, innan omorganisationen genomföres, av sina fonder avsätta nödiga medel till pensionering. Detta gäller självfallet först och främst de sjukkassor, av vilka pensionering tidigare blivit utfäst. Samma anspråk böra emellertid gälla i fråga om alla sjukkassor. Det måste anses självfallet, att varje sjukkassa vid genomförandet av omorganisationen i här berörda hänseende sörjer för sin fast anställda personal.

Uppskattning Det ligger i sakens natur, att uppskattningen av kostnaderna för statsverket av stats- vid genomförandet av den av de sakkunniga ifrågasatta sjukkassereformen bidragets måste vara förenad med mycket stora svårigheter och att resultatet av en dylik storlek.

uppskattning icke kan betraktas annat än som en ungefärlig approximation, vilken därtill äger endast momentan giltighet. Då fråga är om en frivillig sjukförsäkring, låter sig ju till en början försäkringsbeståndet icke på förhand beräknas. Visserligen har här i Sverige antalet sjukkassemedlemmar i stort sett

57 varit så gott som oavbrutet stigande alltsedan sjukkasselagstiftningens början. Men dels finnas exempel även på återgång och dels har ökningen varierat betydligt från ett år till ett annat. I stort sett kan förändringarna i sjukkassornas medlemsbestånd sägas följa de ekonomiska konjunkturerna, i det att nedåtgående konjunkturer medföra stagnation eller t. o. m. återgång medan däremot stigande konjunkturer stimulera anslutningen till sjukkasseverksamheten. Härtill kommer, att de sakkunnigas förslag ju kan anses innebära pa satt och vis en omdaning av hela den nuvarande sjukkasserörelsen, och att man icke pa förhand kan veta, i vilken grad de nuvarande sjukkassorna äro villiga att underkasta sig den nya ordningen. I detta senare hänseende torde man dock enligt de sakkunnigas mening kunna hysa goda förhoppningar Den omläggning, som nu föreslås, är i verkligheten av mera formell natur. Något inträng pa sjukkasserörelsens inre organisation och fria självbestämningsrätt är ju icke avsedd Härtill kommer vad särskilt de sjukförsäkrade beträffar, att förslaget för dem medför så avsevärda fördelar, att ett avvisande av detsamma icke torde behöva befaras. Erfarenheten från övergången till 1910 ars sjukkasselagstittning kan i detta hänseende åberopas som exempel. E n ytterligare svårighet vid beräkningen ligger i de starka växlingar, som siukligheten kan förete från ett år till ett annat. Överhuvudtaget kan en mycket bestämd tendens till stegring i sjukligheten konstateras. Huruvida denna tendens kommer att bli bestående eller om möjligen en återgång kan väntas inträda, är ännu för tidigt att avgöra. Såsom längre ned skall visas har emellertid stegringen i sjukligheten under den sista femårsperioden v a n t sa genomgående och markerad, att de sakkunniga icke kunnat undgå att taga liansyn härtill och räkna med en avsevärt högre sjuklighetsbelastnmg an som förutsattes i de båda tidigare framlagda sjukkasseförslagen. Förutsättning för efterföljande uppskattning av de sannolika totalkostnaderna för statsverket vid genomförande av de sakkunnigas förslag ar att reformen genomföres på en gång och i hela sin omfattning och att sålunda samtliga medlemmar i de nu existerande sjukkassorna utan undantag komma att omedelbart övergå till den nya organisationen. Givet är, att de pa detta satt framräknade kostnaderna måste bliva allt för stora för de första bada aren och kunna bliva giltiga allra tidigast i och med övergångstidens slut ( d y . s. ar 1933) Å andra sidan må framhållas, att beräkningarna gälla endast tor SJUKkasserörelsen med den omfattning, den beräknas komma att ha vid den nya lagstiftningens ikraftträdande (den 1 januari 1931) och att någon hänsyn sålunda icke tagits till den ökade anslutning till sjukkassorna, som väl även efter nämnda tidpunkt är att förvänta. I mån som sjukförsäkringen vinner större utbredning och dess verksamhet fördjupas, komma givetvis också statsverkets utgifter tor understöd åt verksamheten att stiga. , , . , „ +•« Enlio-t de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle statsbidrag till cle erkända sjukkassorna utgå för varje kalenderår i efterskott enhgt följande grunder (från uppdelningen av försäkringen mellan lokal- och centralsjukkassor bortses i detta sammanhang): *ni*Ä«,«Vr«il Medlemsbidrag med 3 kronor, dock för medlem, som icke ar tillförsäkrad sjukpenning, med allenast 2 kronor och för medlem, som tillhör även annan erkänd sjukkassa, med allenast 1 krona 50 öre. . Sjukdagsbidrag, moderskapsbidrag med 50 öre för dag for vilken utgivits sjukpenning eller moderskapspenning om minst 1 krona eller bekostats värd a s ukhus eller förlossningsanstalt, dock för dag, da sjuk- eller moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, med allenast 25 ore dar kassan meddelar ersättning för barnmorskehjälp, utgår därutöver statsbidrag med hälften av kassans utgifter därför. „+nn\7;+ ; Sjukvårdsbidrag med belopp, motsvarande hälften av vad kassan utgivit i

1. Medlemsbidraget.

ersättning för medlemmarnas utgifter för läkarvård och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder eller, där kassan erhållit medgivande att bekosta läkarvård med större andel än författningen förutsätter, med Va av kassans utgifter för vården; i sjukkassa, som erhållit medgivande att i stället för läkarvård meddela annan sjukhjälp, utgår statsbidrag med en krona 50 öre ur medlem. Vid efterföljande beräkningar har icke kunnat tagas i betraktande de modifikationer i statsbidragets belopp, vilka betingas av de i förslaget upptagna begränsningarna i fråga om bosättningsort, beträffande sjukkassemedlemmar, som äro tillförsäkrade högre sjuk- eller moderskapspenning än sex kronor eller i andra hänseenden, där bestämmelserna i författningsförslaget enligt sakens natur äro ägnade att i mindre, på förhand oberäknelig grad inverka på statsbidragets storlek. I Kungl. Maj:ts proposition nr 117 till 1926 års riksdag hade beräkningarna angående statsbidragets belopp grundats på ett antaget medlemsantal i sjukkassorna av 722 000. Med hänsyn till den under mellantiden inträdda ökningen av sjukkassornas medlemsantal räknades emellertid i Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag med en väsentligt högre medlemssiffra, eller 800 000. Även under de efterföljande åren har sjukkasserörelsens utveckling fortgått i samma riktning och medlemsökningen, som för 1927 utgjorde 37 242, har för år 1928 uppskattats till c:a 43 000. Räknar man med en medlemsökning av 40 000 för innevarande och nästföljande år, kommer man till följande uppskattning av sjukkassornas medlemsantal vid den tidpunkt den nya lagstiftningen skulle träda i kraft (den 1 januari 1931). Antal sjukförsäkrade personer den 31/i2 1927 826 593 » 1928 869 000 » 1929 909 000 » 1930 949 000 Såsom ovan framhållits är förutsättningen, att statsbidraget normalt skall utgå med 3 kronor per år och försäkrad, dock att bidraget till medlem, som icke är tillförsäkrad sjukpenning, skall utgå med allenast 2 kronor. Huru många, som komma att låta försäkra sig endast för sjukvårdsersättning och sålunda erhålla endast det lägre statsbidraget, undandrager sig varje möjlighet till uppskattning. Med hänsyn därtill att f. n. enbart sjukvårdsförsäkring endast i sällsynta undantagsfall torde förekomma och då vidare den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen skulle träda i kraft först den 1 januari 1936, hava de sakkunniga ansett sig böra till en början icke räkna med denna försäkringsform enbart. För samtliga sjukkassemedlemmar har därför räknats med ett medlemsbidrag av 3 kronor per år. Under ovan gjorda antaganden kan det belopp, som erfordras som medlemsbidrag, beräknas utgöra 2 847 000 kronor (3 X 949 000). Till denna summa skulle egentligen läggas ett belopp, motsvarande den ökning av statsbidraget, som kan antagas uppkomma därigenom, att ett antal personer torde komma att fortfarande tillhöra flera än en sjukkassa. För dem. som komma att tillhöra tvenne erkända sjukkassor, blir emellertid såväl medlems- som sjukdagsbidraget detsamma som för övriga medlemmar. Endast för dem, som på en gång skulle kvarstå i tre eller flera erkända sjukkassor, skulle statsbidraget komma att bli högre än det ovan antagna, Antalet dylika personer utgjorde dock år 1927 allenast 1 338 och minskas dessutom ganska hastigt. På grund härav har det icke ansetts behövligt, att vid dessa preliminära beräkningar taga någon hänsyn till flermedlemskapet varken här. eller då det gäller sjukdagsbidraget.

59 I och för beräkningen av sjukdagsbidragets storlek använde sig 1926 års g. Sjukdag sakkunniga av de sjuktal, som lagts till grund för motsvarande beräkningar i bidraget. 1926 års förslag. Med de sjukhjälpsbestämmelser, som förslaget innehöll, kommo de sakkunniga härvid till ett effektivt sjuktal av 7*83. Såsom redan framhållits, har sjukligheten inom sjukkassorna under de senare åren stigit så avsevärt, att det icke synes möjligt att räkna med samma låga sjuktal. Till belysande härav må anföras följande siffror rörande antalet sjukdagar i genomsnitt per medlem i de registrerade sjukkassorna under åren 1920—28, varvid emellertid erinras å ena sidan att sjukhjälpstiden f. n. är väsentligt lägre än den av de sakkunniga ifrågasatta och i flertalet sjukkassor utgör endast 90 dagar per år och å andra sidan att stegringen till någon, ehuru mindre grad torde bero på att sjukhjälpstiden till följd av ändringar i kassornas stadgar i åtskilliga fall blivit utökad gentemot förr: 1920 1921 1922

7'5G 7-2i 8-73

1925 1926 1927

8-70 9*59 10"63

1923 1924

8-08 8*54

9'92 (prel.)

Efter vad de sakkunniga inhämtat lärer icke heller för år 1929 vara att emotse någon mera avsevärd nedgång i sjukligheten. De sakkunniga hava därför låtit verkställa en förnyad sjuktalsberäkning, grundad på erfarenheten inom de registrerade sjukkassorna under den sista femårsperioden (1924—28). Enligt dessa beräkningar svarar mot en sjukhjälpstid av 2 år och med de sjukhjälpsutfästelser i övrigt, som innefattas i föreliggande förslag, ett sjuktal av 9'w; vid en utsträckning av sjukhjälpstiden till 3 år, blir sjuktalet lO'zs. I enlighet med förslagets innebörd ingå icke i dessa siffror sjukdagar till följd av olycksfall i arbete. Vid en jämförelse mellan dessa sjuktal och det i 1926 års sakkunnigebetänkande använda må framhållas, att i föreliggande förslag räknats med endast 2 karensdagar mot 3 i förstnämnda förslag. Med 3 karensdagar reduceras de nu beräknade sjuktalen till 9"38 resp. 10'04.

Med ett sjuktal av 9'67 och 949 000 sjukförsäkrade personer blir antalet sjukdagar 9 176 830, motsvarande ett statsbidrag av 4 588 415 kronor. Emellertid medgiver ju förslaget, att statsbidrag må utgå för sjukhjälpstid intill 3 år. Huru många sjukkassor och för huru många medlemmar denna förmån kan komma att tagas i anspråk, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna. De sakkunniga hava utgått ifrån, att en utsträckning av sjukhjälpstiden till 3 år kommer att till en början vidtagas allenast för de sjukkassors vidkommande, som f. n. tillförsäkra sina medlemmar en 3-årig sjukhjälpstid eller därutöver. Antalet medlemmar i dessa kassor torde vid den tidpunkt, varom här är fråga, kunna uppskattas till i runt tal 150 000. Den genom här berörda bestämmelse föranledda ökningen skulle under detta antagande utgöra endast 99 000 sjukdagar, motsvarande ett statsbidrag av 49 500 kronor. A andra sidan skall emellertid den ovan anförda siffran för totala antalet sjukdagar minskas med det antal ^dylika dagar, för vilka medlemmarna av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona, eller för vilka ersättning utgått på grund av bestämmelserna angående ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och för vilka dagar statsbidrag ju icke skall beräknas. Med hänsyn tagen bl. a. till antalet sjukkassemedlemmar, som torde vara anställda i offentlig tjänst, har antalet d3dika dagar utan statsbidrag ansetts kunna uppskattas till c:a 500 000. Den härigenom uppkommande minskningen i statsbidraget belöper sig sålunda till 250 000 kronor.

60 Med de ovan gjorda antagandena skulle sjukdagsbidraget, om den f ö r e s l a na gs lagstiftningen kunde på en gång genomföras för hela den vid 1931 års ingång beräknade medlemsstocken i sjukkassorna, komma att belöpa sig till inalles 4 387 900 kronor (4 588 415 + 49 500—250 000). 3. SjukvårdsBåde i 1926 och 1927 års förslag beräknades, ehuru med delvis olika förutbidraget. sättningar, läkarvårdskostnaderna, inberäknat kostnaderna för läkarens resa, till i genomsnitt 7: 50 kronor per år och försäkrad. Så vitt de sakkunniga kunnat finna, äro dessa beräkningar utförda med stor försiktighet och giva icke fog för berättigade anmärkningar. Emellertid ligga dessa beräkningar åtskilligt tillbaka i tiden i jämförelse med den tidpunkt, då enligt förevarande förslag läkarvårdsförsäkringen kan väntas bliva mera allmänt genomförd. Härtill kommer, att läkarvårdskostnaderna utvisa en otvetydig tendens till stegring samt att de sakkunniga, såsom i annat sammanhang framhållits, av hänsyn bl. a, till förhållandena i de mera glest bebyggda delarna av landet och de höga kostnader läkarvårdsförsäkringen där kan förväntas betinga, ansett sig böra förorda borttagandet av den i de båda tidigare förslagen ifrågasatta begränsningen av denna del av statsbidraget (3 kronor per år och försäkrad). Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett försiktigheten bjuda att räkna med en högre kostnad än i de båda tidigare förslagen. De sakkunniga räkna sålunda med en genomsnittlig läkarvårdskostnad av 9 kronor per år och försäkrad. De sakkunniga vilja emellertid tillika framhålla, att en dylik uppskattning måste anses ligga absolut i överkant och att kostnaderna i verkligheten åtminstone under normala år torde komma att understiga denna siffra. Vad särskilt^ beträffar läkarvårdsförsäkring, omslutande jämväl den försäkrades minderåriga barn, uppskattades i 1927 års förslag kostnaderna för en dylik försäkring till i genomsnitt 3 kronor per år och på detta villkor sjukförsäkrad person. Kostnaden i sin helhet för läkarvårdsförsäkringen i sjukkassor, som meddelade på detta sätt utvidgad sjukvård, beräknades därför i förslaget till 10 kronor 50 öre per år och försäkrad. Då de sakkunniga beräknat kostnaden för läkarvård åt medlem avsevärt högre än år 1927, torde det icke vara nödigt att räkna med högre kostnad även för barnförsäkringen. De sakkunniga räkna därför här med samma belopp som år 1927, eller 3 kronor per år och medlem. Med ovan gjorda antaganden skulle statens bidrag till läkarvårdsförsäkringen komma att uppgå till 3 kronor per medlem i sjukkassa, som meddelar läkarvård endast åt medlem, och till 4 kronor i sjukkassa, som däutöver meddelar läkarvård även åt medlems minderåriga barn. Det har redan framhållits, att sjukvårdsförsäkringen såsom obligatorisk prestation skulle åligga sjukkassorna först från och med den 1 januari 1936. Det kan visserligen antagas, att sjukkassorna redan dessförinnan efter hand, som reformen hinner genomföras, upptaga sjukvårdsförsäkringen. För de allra första åren är detta dock knappast att förvänta, Till en början torde allenast de sjukkassor, som redan nu bereda läkarvårdsförsäkring i en eller annan form, komma att fortsätta därmed även efter omläggningen. Under år 1927 meddelade inalles 280 sjukkassor med tillhopa 130 179 medlemmar läkarvård (eller läkemedel), ofta i tämligen ofullständig grad. Räknar man för de allra första åren med inalles 200 000 sjukvårdsförsäkrade personer, torde man räkna snarare för högt än för lågt. Någon utgift för sjukvårdsförsäkring för minderåriga barn har icke beräknats, då denna försäkringsform f. n. har en jämförelsevis obetydlig utbredning. För tiden omedelbart efter lagstiftningens ikraftträdande skulle man sålunda under här gjorda antaganden sannolikt icke behöva räkna med mer än 600 000 kronor såsom statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen.

61 Vad åter beträffar samma bidrag efter 1936, då ju läkarvårdsförsäkringen förutsattes fullt genomförd, erbjuder det särskilt stora svårigheter att ens approximativt uppskatta dess storlek. Frånsett att man ju icke f. n. kan bedöma sjukkasserörelsens utveckling intill nämnda tidpunkt, komma därvid även i betraktande ett par omständigheter, som i hög grad påverka resultatet. Såsom i annat sammanhang anförts innehåller författningsförslaget 20 § 2:dra stycket medgivande för sjukkassa, för vars medlemmar större svårighet yppar sig tor anskaffande av läkarvård, att i stället för dylik vård meddela annat likvärdigt understöd. Det är naturligtvis icke möjligt att utan föregående undersökning bedöma i vilken omfattning denna dispensrätt kommer att utnyttjas. Sannolikheten talar dock för, att till en början många sjukkassor komma att begära dess tillämpning. Med hänsyn till statsbidraget betyder en dylik tillämpning en icke ringa besparing. Statsbidrag för dylikt subsidiärt meddelat understöd får nämligen utgå med högst 1 krona 50 öre per år och medlem medan däremot sjukvårdsbidraget, såsom ovan anförts, av de sakkunniga beräknats till i genomsnitt 3 kronor per år och medlem. . Som bekant förekommer det redan nu, att det allmänna (stat och kommun; liksom också enskilda arbetsgivare, vare sig på grund av bestämmelse i avloningsreglemente, arbetsavtal eller eljest tillhandahålla de hos dem anställda läkarvård och ofta även läkemedel. De sjukkassemedlemmar, som pa har angivet eller annat liknande sätt redan äro tillförsäkrade sjukvård skola ju vara undantagna från skyldighet att tillhöra sjukvårdsförsäkringen Icke heller antalet av de på detta sätt undantagna, för vilka givetvis icke heller sjukvårdsbidraget skulle utgå, kan f. n. uppgivas. Antalet uppskattades av I n b a r s sakkunniga till 80 000 eller 10 % av sjukkassornas då antagna medlemsbestand. För beräkning av moderskapsbidragets belopp har använts samma frekvens- 4. Modersiffra för antalet barnsängsfall som i både 1926 och 1927 års försla«, nämhgeii skapsbidraget. 0-054 Med ett antaget antal kvinnliga sjukkassemedlemmar av 316 300— h av hela antalet 949 000 — och med antagande vidare av en genomsnittlig understödstid av 30 dagar — en siffra, som ungefär motsvarar det mom den nuvarande sjukkasseröfelsen gällande medeltalet (1926: SOj, 1927: 3P 7 dagar per moderskapsfall) — kommer man till en ärlig kostnad for statsverket av 256 200 kronor (316 300 X 0-054 X 30X0-50). Liksom i de båda föregående förslagen har vidare kostnaden for beredande av barnmorskehjälp antagits komma att belöpa sig till i genomsnitt 20 kronor per understödsfall, varav alltså 10 kronor skulle utgå i form av statsbidrag. Meddelandet av barnmorskehjälp skulle ju i motsats till försäkringen for moderskapspenning vara endast en frivillig prestation. Antager man pa satt som skedde i 1926 års sakkunnigebetänkande, att till en början halva antalet sjukkassor komma att meddela barnmorskehjälp, torde man vara pa den fullt säkra sidan Kostnaden för det allmänna skulle under detta antagande komma att /316 300 ' belöpa sig till 85 400 kronor y ^~ X Oo5 4 X 10 Hela kostnaden för statsbidrag i och för moderskapsförsäkringen skulle följaktligen komma att utgöra 341 600 kronor. SammanUnder här gjorda antaganden kan statsbidraget till sjukkasseverksamheten fattning. under den allra första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande beräknas till följande sammanlagda belopp: medlemsbidraget \ 847 000 kronor sjukdagsbidraget. ^IcTc, \ sjukvårdsbidraget 600 000 > moderskapsbidraget 341 6 Q 0 1 8 176 500 kronor

62 Med avseende på denna siffra må emellertid än en gång framhållas, att densamma gäller endast för det antagna medlemsantalet av 949 000 samt under förutsättning, att sjukvårdsförsäkringen till en början icke genomföres i större omfattning. Utgår man ifrån, att sjukvårdsförsäkringen omedelbart genomföres i hela sin utsträckning, skulle siffran komma att växa med sannolikt inemot 2 miljoner kronor. Å andra sidan må framhållas, att antagandet att hela den nuvarande sjukkasserörelsen omedelbart så snart lagen trätt i kraft skulle stå färdig att på en gång och omedelbart övergå till den nya anordningen med all sannolikhet icke kommer att hålla streck. Hela övergångstiden och sannolikt mera till kommer antagligen att tagas i anspråk, innan reformen kan anses något så när fullständigt genomförd. Vid en jämförelse mellan det ovan anförda statsbidraget och det av 1926 års sakkunniga beräknade — 6 828 900 kronor — bör ihågkommas å ena sidan att i detta senare förslag sjukvårdsförsäkringen förutsatts skola omedelbart genomföras och å andra sidan, att de sakkunniga räknat dels med ett avsevärt högre medlemsbestånd i sjukkassorna (949 000 mot 800 000), dels ock med ett väsentligt stegrat sjuktal (9'67 mot 7'83). Anslaget för budgetåret 1930—31 till sjukkasseväsendets befrämjande har av Socialstyrelsen beräknats till 3 760 000 kronor och anslaget till sjukkassor, som meddela moderskapshjälp till 220 000 kronor. Under kalenderåret 1931 torde statsbidraget till sjukkassorna inkl. anslaget för moderskapshjälp kunna beräknas uppgå till c:a 4 000 000 kronor. I genomsnitt per sjukkassemedlem skulle statsbidraget under första verksamhetsåret enligt här gjorda antaganden utgöra 8: 62 kronor. Med avseende på denna siffra må anföras, att statens bidrag till den av socialförsäkringskom-, mitten föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle uppgå till 12: 50 kronor per år och försäkrad samt enligt den sedermera verkställda överarbetningen av sagda förslag till 13: 20 kronor per år och försäkrad. Emellertid må än en gång erinras om, att i den av de sakkunniga beräknade kostnadssiffran icke ingår annat än i ringa utsträckning kostnad för sjukvårdsförsäkring. Utgår man ifrån att sjukvårdsförsäkringen omedelbart genomföres torde man böra räkna med ett statsbidrag av i genomsnitt omkring kronor 10: 50 per år och sjukkassemedlem. Efter den betydande nedskärning, som gjordes år 1927, nedgick i Danmark statens bidrag till sjukkasseverksamheten, som tidigare uppgått till över 9 kronor per medlem, till uppskattningsvis 6:50 a 7 : — kronor per medlem. Härtill bör emellertid läggas de mycket betydande tillskott i form av nedsättning av sjukhustaxorna samt den s. k. friskjutsen vid resa till läkaren eller läkarens hämtning ävensom understöd utan fattigvårds verkningar, vilka förmåner sjukkassorna äga uppbära av vederbörande kommuner. Även kontant understöd av kommunen till sjukkasseverksamheten förekommer i vissa fall i Danmark. Anmärkas kan också, att i Danmark understödstiden är avsevärt kortare än den i förevarande förslag ifrågasatta. I Norge, där sjukförsäkringen som bekant är obligatorisk, erlägges försäkringspremien vid obligatorisk försäkring med 6/io av den försäkrade och återstående */N> tillhopa av arbetsgivare, stat och kommun; vid frivillig försäkring betalar den försäkrade även arbetsgivarens andel (Vio), alltså tillhopa 7Ao av premien. I kretssjukkassorna uppgick statens och kommunernas bidrag år 1927 till i medeltal 15: 25 kronor per medlem, därav statens bidrag ensamt utgjorde 9: 16 kronor. OrganisationsUtan att i övrigt vilja ingå på frågan om själva det praktiska omorganisaansiag. tionsarbete, som förslagets genomförande givetvis kommer att kräva, anse sig de sakkunniga dock böra framhålla nödvändigheten av att tillräckliga medel för detta arbete stå till tillsynsmyndighetens förfogande. Vad de sakkunniga här närmast åsyfta är dels organiserandet av centralsjukkassorna samt av sam-

63 verkan mellan dessa och lokalsjukkassorna och dels beräkningen och dispositionen av fonderna m. m. Då tillsynsmyndigheten icke själv torde bliva i stånd att vid sidan av hela det centrala arbetet i detalj genomföra även den förra uppgiften, förutsätta de sakkunniga att för uppgiften i fråga, åtminstone vad beträffar alla de större centralsjukkasseområdena måste förordnas särskilda ombud med uppgift bl. a. att med råd och dåd bistå vid centralsjukkassans upprättande och organisation. Vad åter beträffar beräkningen av fonderna m. m., för vilket ändamål de sakkunniga förutsätta, att sjukkassorna skola äga anlita tillsynsmyndigheten, måste härför tagas i anspråk en betydande personal utöver den för det löpande förvaltningsarbetet erforderliga. Att exakt beräkna storleken av de utgifter, som omorganisationsarbetet kan komma att betinga, har icke varit de sakkunniga möjligt. Approximativt hava de sakkunniga uppskattat det härför erforderliga anslaget till ett belopp, motsvarande 25 öre i genomsnitt per sjukkassemedlem. Med ett antaget antal sjukkassemedlemmar av 949 000, skulle sålunda anslaget komma att belöpa sig till 237 250 kronor, eller i runt tal 240 000 kronor. Anslaget torde kunna fördelas på de båda budgetåren 1931—32 och 1932—33 med hälften på vartdera.

64 SPECIELL MOTIVERING. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, ha de sakkunniga i fråga om den formella anordningen av den förordade sjukförsäkringsreformen helt anslutit sig till det genom propositionerna nr 113 och 114 vid 1927 års riksdagframlagda förslaget rörande samma ämne. Med hänsyn till den nära överensstämmelse, som i följd härav föreligger mellan de sakkunnigas författningsförslag och dem, som innefattades i de nämnda propositionerna, kommer i det följande att lämnas närmare motivering för de sakkunnigas ståndpunkt allenast där denna skiljer sig från den i 1927 års förslag intagna. Där annat ej angives, avses vid hänvisning till sistnämnda förslag dess lydelse enligt sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1.

Lagen om ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar. Förslaget är utom vad angår övergångsbestämmelserna helt överensstämmande med motsvarande förslag i det ovannämnda utskottsutlåtandet vid 1927 års riksdag. Lagförslagets lydelse enligt utskottsutlåtandet skilde sig åter från lydelsen enligt propositionen nr 113 allenast beträffandde 9 § i understödsföreningslagen. Såsom i inledningen framhållits, skulle enligt propositionen endast de understödsföreningar, som antagits till erkända sjukkassor, äga rätt att i firman begagna ordet sjukkassa. Utskottet ansåg, att sådan rätt borde tillkomma alla understödsföreningar, huvudsakligen avsedda för beredande av sjukhjälp, och att de koncessionerade sociala sjukförsäkringsorganen skulle bliva tillräckligt särskilda från andra sjukkassor, om de erhölle ensamrätt att i firman därjämte hava ordet »erkänd». Beträffande övergångsbestämmelserna i 1927 års förslag — de voro lika lydande enligt propositionen och utskottsutlåtandet — föreslå de sakkunniga vissa tillägg, avseende att underlätta de nuvarande kassornas inordnande i det nya organisationssystemet. Två huvudgrundsatser i detta system äro, att kassornas verksamhetsområden skola bli lokalt begränsade och att varje kassa skall hava uteslutanderätt att inom sitt område bedriva sådan verksamhet, som kassan avser att idka. Det är tydligt, att genomförandet av dessa båda grundsatser måste medföra, att medlemmar i gamla sjukkassor i stor utsträckning få överflyttas till andra kassor — antingen reorganiserade gamla kassor eller helt nybildade. Såsom framgår av övergångsbestämmelserna i förslaget till förordning om erkända sjukkassor, föreslå också de sakkunniga skyldighet för erkända kassor att under vissa omständigheter mottaga medlemmar i gamla sjukkassor utan hinder därav, att dessa medlemmar ej fylla de för vinnande av inträde eljest gällande villkor. Genom bestämmelserna i 47 § i nämnda förslag hava de sakkunniga vidare velat bl. a., i den utsträckning det ansetts möjligt och lämpligt, sörja för att då sådana medlemmar överflytta sin sjukförsäkring till erkänd sjukkassa i bosättningsorten, till den sistnämnda kassan utbetalas å medlemmarna belöpande andel av den gamla kassans sjukhjälpsfond. Dess bestämmelser bli visserligen icke tillämpliga i sådana fall, då överflyttning sker innan den gamla kassan antagits till erkänd eller i samband med kassans upplösning. Emellertid torde man, såsom vid den åberopade paragrafen närmare utvecklas, hava anledning förvänta, att även i dessa fall utbetalning av fondandel skall ske, i den mån lagligt hinder därför ej möter. I 13 § sista stycket av sjukkasselagen stadgas emellertid, att medlem, som utträder eller uteslutes ur sjukkassa.

65 icke äger bekomma något av kassans tillgångar. Så länge kassorna fortfarande regleras av sjukkasselagen, synes sålunda kapitalöverflyttning i samband med medlems avgång och inträde i annan kassa icke vara möjlig att genomföra. Då det måste anses önskligt, att detta hinder undanröjes, ha de sakkunniga ansett sig böra, för den tid sjukkasselagen efter den 1 januari 1931 fortfarande skall gälla, föreslå en jämkning i 13 §. Denna jämkning ansluter sig till vad som i sådant hänseende föreslogs i propositionen nr 113 till 1926 års riksdag. Såsom framgår av formuleringen, får något belopp icke utbetalas direkt till den avgående medlemmen; beloppet skall för hans räkning utbetalas från den gamla kassan till den nya. Jämväl beträffande villkoren för stadgeändring föreslå sakkunniga viss jämkning under övergångstiden i sjukkasselagens bestämmelser. Denna jämkning avser att göra de lindrigare villkor i nämnda hänseende, som skola gälla för framtiden beträffande de erkända kassorna, tillämpliga redan när det gäller för de gamla kassorna att anpassa sig efter den nya ordningen. _ De särbestämmelser, som enligt sjukkasselagen gälla för beslut om nedsättning av begravningshjälps belopp, ha dock ansetts böra fortfarande gälla. Betydelsen härav lärer icke bli stor. Det är ju meningen, att de erkända kassorna icke skola få driva begravningshjälpsverksamhet. I den mån gamla kassor, som driva sådan verksamhet, vilja bli erkända, måste sålunda ett fullständigt avskiljande av nämnda gren av rörelsen äga rum. Detta avskiljande synes, såsom redan förut framhållits, lämpligast äga rum på det sätt, att kassan först låter registrera sig såsom understödsförening och sedan med tillämpning av bestämmelserna i 68 § understödsföreningslagen beslutar överlåtelse av begravningshjälpsverksamheten på annan understödsförening eller bolag. Att därest sjukkassas stadgar uppställa särskilda villkor för giltigheten av beslut om stadgeändring, dessa villkor fortfarande böra gälla, torde vara klart. Förordningen om erkända sjukkassor. 1—3 §§. Beträffande dessa paragrafer föreligger avvikelse från 1927 års förslag allenast å två punkter. I 1 § ha beteckningarna primär- och distriktssjukkassa utbytts mot lokal- och centralsjukkassa. Skälen härför ha tidigare angivits. Till 3 § har gjorts ett tillägg, enligt vilket tillsynsmyndigheten, då föreniug söker antagande till lokalsjukkassa, skall inhämta yttrande från centralsjukkassan för området. Den senare kommer nämligen att i sin verksamhet bliva i hög grad beroende av lokalsjukkassornas sätt att ordna rörelsen och skall dessutom vara i viss mån överordnad i förhållande till dessa. Med hänsyn härtill har centralsjukkassan ansetts böra äga möjlighet att giva uttryck åt^sina önskningar med avseende å avfattandet av lokalsjukkassornas stadgar. Såsom framgår av 39 § skall enligt de sakkunnigas förslag motsvarande gälla vid ändring av lokalsjukkassas stadgar. I detta sammanhang vilja de sakkunniga för övrigt framhålla önskvärdheten av att största möjliga enhetlighet i verksamheten genomföres, åtminstone såvitt angår varje centralsjukkasseområde. 4§. I den allmänna motiveringen har redan utvecklats, att det vid bestämmandet av de olika kassornas verksamhetsområden synes av flera skäl önskligt att söka anknytning till den gällande kommunala indelningen. I fråga om lokalsjukkassorna bör sålunda principiellt gälla, att deras verksamhetsområde skall sammanfalla med primärkommun. Möjligheter till jämkning i två avseenden synas emellertid böra givas. Med hänsyn till det stora antalet småkommuner i vårt land kan förutses, att en enda kommun ofta ej skall erbjuda tillräckligt under1662 29

F>

u

66 lag för en bärkraftig lokalsjukkassa, Den bör då kunna förenas med annan närliggande kommun eller eventuellt flera sådana till ett lokalsjukkasseområde. Å andra sidan bör ej heller förefinnas hinder mot uppdelning av en kommun i två eller flera områden, där sådant med hänsyn till kommunens invånarantal, geografiska utsträckning eller näringsförhållanden undantagsvis kan anses påkallat. I fråga om lokalsjukkassorna har ansetts nödigt att jämväl föreslå viss minimisiffra för medlemsantalet. Denna siffra har liksom i gällande sjukkasselag satts till 100; dock att möjlighet beretts att i fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda, till lokalsjukkassa antaga förening, som har minst 50 medlemmar. Emellertid är att märka, att då efter den nya ordningen varje kassa skall bliva ensam inom sitt verksamhetsområde, det nödiga medlemsantalet i framtiden skall bliva betydligt lättare att uppnå än för närvarande är fallet. Reglerna om centralsjukkassas verksamhetsområde ha gjorts mera obestämda. Det stadgas allenast, att nämnda område skall omfatta ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. Anledningen härtill är den, att landets indelning i centralsjukkasseområden — en av de första åtgärderna som måste vidtagas, då det gäller att föra den nya organisationsplanen ut i verkligheten, — enligt de sakkunnigas förut utvecklade mening bör uppgöras i nära kontakt med de ledande sjukkassorna ute i orterna och de båda stora sjukkasseorganisationerna. Därvid bör största möjliga frihet gälla att ordna indelningen såsom med hänsyn till föreliggande förhållanden anses lämpligast. Några betänkligheter mot att sammanslå flera landstingsområden synas icke föreligga. Tvärtom är det ett önskemål, att centralsjukkassorna erhålla starkast möjliga ställning. Å andra sidan måste hänsyn tagas även till de geografiska förhållandena; förvaltningen får icke bliva alltför tungrodd. Något visst minimiantal medlemmar i centralsjukkassan har av praktiska skäl icke kunnat fixeras i lagtexten. Anpassningen efter den nya ordningen kan nämligen tänkas komma att i viss utsträckning ske successivt. Vid indelningen får man utgå från sjukkasserörelsens nuvarande omfattning i olika delar av landet men naturligen också taga hänsyn till den framtida utveckling, som kan tänkas sannolik. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör indelningen göras sådan, att en medlemssiffra i varje centralsjukkassa av 30 000—40 000 i regel kan anses sannolik. Detta såvitt angår landstingsområden. Beträffande de städer, som icke deltaga i landsting, skulle väl i en del fall, nämligen beträffande Hälsingborg och Gävle, denna siffra icke komma att uppnås, åtminstone till en början. Men detta förhållande torde icke böra hindra upprätthållandet av regeln, att städer, som ej deltaga i landsting, skola jämställas med landstingsområden. De sakkunniga ha emellertid ansett, att möjlighet bör öppnas även för vissa andra städer att bilda egna centralsjukkasseområden. Det måste nämligen tagas i betraktande, att man i en del städer, vilka ingå i landstingsområde, redan nu genomdrivit en i hög grad enhetlig organisation av sjukkasseverksamheten. Såsom exempel må nämnas Eskilstuna. Av stadens något över 30 000 invånare voro vid 1927 års slut 11 754 eller 38'4 % medlemmar i sjukkassa oph av dessa voro över 9 000 anslutna till en enda kassa. Denna, vilken för övrigt åtnjuter kommunalt bidrag, lämnar sina medlemmar sjukhjälp under obegränsad tid. Det synes icke rimligt att i ett fall som detta spränga sönder den koncentration av verksamheten, som till båtnad för de försäkrade och samhället genomförts. Enhetskassan bör kunna få fortsätta sin rörelse i möjligaste oförändrad form och för ändamålet bör möjlighet finnas för staden att bilda eget centralsjukkasseområde. Emellertid synes tillsynsmyndighetens tillstånd härtill böra erfordras. Vid prövning av inkommande ansökningar har för övrigt tillsynsmyndigheten att skänka tillbörligt beaktande även åt det önskemålet, att man ej genom stads utbrytande på detta sätt alltför mycket försvagar centralsjuk-

67 kassan för landstingsområdet. Den största återhållsamhet i fråga om^tillstånds meddelande torde sålunda böra iakttagas och en förutsättning för sådant tillstånd bör enligt de sakkunnigas uppfattning vara, att antalet sjukkassemedlemmar i staden icke understiger 4 000. Med hänsyn till sjukkasserörelsens nuvarande omfattning ha de sakkunniga ansett, att antalet centralsjukkasseområden, frånsett i denna § avsedda städer, lämpligen bör kunna begränsas till 11, omfattande följande landstingsområden: Norrbottens och Västerbottens läns omkring 39 000 medlemmar Västernorrlands och Jämtlands läns » 45 900 » Gävleborgs och Kopparbergs läns » 63 500 » Örebro och Värmlands läns » 45 100 » Stockholms, Uppsala samt Gotlands läns » 35 600 » Södermanlands och Västmanlands läns » 47 200 » Östergötlands och Kalmar läns (båda) » 65 700 » Jönköpings, Kronobergs och Blekinge läns » 51 700 » Malmöhus och Kristianstads läns » 69 500 » Göteborgs och Bohus samt Hallands läns » 27 900 » Skaraborgs och Älvsborgs läns 37 700 5 §. Den i föregående paragraf uttryckta grundsatsen om lokal begränsning av kassornas verksamhetsområden kompletteras här med föreskrift, att mom varje sjukkasseområde av ena eller andra slaget — lokalsjukkasseområde resp. centralsjukkasseområde — får finnas allenast en erkänd kassa av motsvarande art. Denna regel har för sådana städer, som utgöra eget centralsjukkasseområde, ytterligare fullständigats med stadgande, att där ej heller får finnas någon lokalsjukkassa. Centralsjukkassan har följaktligen att i dylika städer ombesörja även de uppgifter, som eljest skola fyllas av lokalsjukkassa. Därest lokalsjukkassa finge bildas i dessa fall, skulle den enligt huvudregeln i 4 fc komma att få samma verksamhetsområde som central sjukkassan. Vid sådant förhållande saknas all anledning att dela upp verksamheten å två särskilda föreningar. Såsom framgår av 45 §, har emellertid medgivande i viss utsträckning lämnats för gamla sjukkassor i de ifrågavarande städerna att fortsätta sin verksamhet såsom lokalsjukkassor. I tredje stycket meddelas vissa föreskrifter för det fall, att flera understödsföreningar konkurrera om antagande till erkänd sjukkassa för ett och samma verksamhetsområde. Föreskrifterna avvika något från motsvarande bestämmelser i 1927 års förslag (5 § sista stycket). Det har sålunda ansetts böra åläggas tillsynsmyndigheten att i första hand söka åvägabringa sammanslagning av föreningarna eller överlåtelse av deras rörelse å en ny förening. Först om detta ej lyckas, skall den i 1927 års förslag upptagna regeln träda i tilllämpning. Motsvarande förfarande skall iakttagas, då det tillsvidare föreligger ansökan blott från en förening, men man har anledning antaga, att annan förening senare skall komma in med ansökan. Vilandeförklaring av ansökan har ansetts ej böra ifrågakomma, 6 §. N y t t i förhållande till 1927 års förslag är allenast andra stycket, I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för nämnda förslag, framhölls, att samarbete i viss utsträckning måste äga rum mellan de båda arter av kassor — primär- och distriktssjukkassor — som enligt betänkandet skulle komma till stånd. Då emellertid samarbetet måste arta sig olika i olika fall, kunde darior uppställas allenast allmänna regler, vilka näppeligen komme att erhålla någon större effekt. Med hänsyn därtill ansågs lämpligast att i förordningen icke

68 upptaga några stadganden rörande saken. Enligt det föreliggande förslaget är läget emellertid annorlunda. Centralsjukkassornas verksamhetsområden komma att bli betydligt större än distriktssjukkassornas enligt 1927 års förslag. Det är otänkbart, att förstnämnda kassors ledning annat än i undantagsfall skall kunna upprätthålla någon direkt kontakt med de i lokalsjukkassorna försäkrade. För detta ändamål måste centralsjukkassorna ha lokala organ. Lokalsjukkassorna böra vara pliktiga att tjänstgöra såsom sådana och tvingande bestämmelser därom torde vara av behovet påkallade. Ifrågavarande bestämmelser hava utformats i anslutning till de regler, som i gällande sjukkasselag meddelas angående förhållandet mellan fortsättningskassor och till dessa anslutna vanliga sjukkassor. Tillika har föreslagits, att centralsjukkassan skall äga tillsätta en av de revisorer, som enligt 32 § i understödsföreningslagen skola utses för lokalsjukkassa. Detta har ansetts motiverat med hänsyn till bl. a. att lokalsjukkassorna i stor utsträckning komma att fungera såsom ombud för centralsjukkassorna vid uppbärandet av avgifter och utbetalande av understöd. 8 §. Enligt det år 1920 framlagda omarbetade förslaget rörande obligatorisk sjukförsäkring skulle de allmänna sjukkassorna vara skyldiga att efter Konungens förordnande åtaga sig annan social verksamhet. I 1926 och 1927 års förslag gick man ej så långt utan allenast till ett medgivande för kassorna att i viss utsträckning — något olika i de olika förslagen — biträda andra inrättningar för social verksamhet. De sakkunniga ha ansett sig böra förorda den medelvägen, att det i fråga om statliga inrättningar för social verksamhet blir en sk3ddighet men i övrigt allenast en rättighet för de erkända sjukkassorna att lämna biträde inom sitt verksamhetsområde. Vad angår de statliga inrättningarna — det är närmast riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen som här komma i fråga — synes det betydande statsbidrag, som enligt de sakkunnigas förslag skall utgå till kassorna, fullt motivera ett åläggande i nu nämnd riktning. Detta torde ej heller möta något motstånd från kassornas sida. För dem måste det nämligen, såsom framhölls i 1926 ars förslag^, innebära en beaktansvärd fördel särskilt med hänsyn till rekryteringen att på detta sätt komma i beröring med personer utanför den egna medlemskretsen. I fråga om icke statliga inrättningar synas däremot övervägande skäl tala för att stanna vid den ståndpunkt, som intagits i båda de senaste förslagen. 9 §. Bestämmelserna i denna paragraf ha sin motsvarighet i 9 § andra stycket och 10 § första stycket i 1927 års förslag, med vilka stadganden de nära överensstämma. I fråga om medlemmarnas anknytning till kassans verksamhetsområde gäller sålunda samma huvudregel som i nämnda förslag: inträde ^får beviljas allenast personer, som äro bosatta inom kassans verksamhetsområde, därvid den som saknar fast bostad skall anses bosatt å sin mantalsskrivningsort. Från denna regel gjordes i 1927 års förslag undantag beträffande den del av lappbefolkningen, vilken kringflyttar utan fasta boningsplatser. Vilken som helst kassa var sålunda oförhindrad att såsom medlemmar mottaga dylika lappar. Av den utredning, som i propositionen nr 108 till 1927 års riksdag angående anslag till fattigvård och barnavård till lappar förebragts angående mantalsskrivning av lapparna, framgår emellertid, att denna enligt praxis jämväl vad angår den nomadiserande delen av lappbefolkningen sker efter samma grundsatser, som gälla beträffande befolkningen i övrigt. Vid sådant^ förhållande har giltig anledning till nyss anmärkta undantagsbestämmelse icke ansetts föreligga. Däremot har undantag funnits erforderligt i ett annat avseende. Man torde

69 böra räkna med den möjligheten, att centralsjukkassa någon gång kominer att förlägga sina expeditionslokaler till plats utanför kassans verksamhetsområde, t. ex. att kassan för Stockholms län har lokaler i Stockholm, kassan för Malmöhus län i Malmö o. s. v. Kassans tjänstemän komma väl då i regeln att vara bosatta å platsen, där expeditionslokalerna ligga. Enligt den ovan angivna huvudregeln skulle de i sådant fall vara förhindrade att mgå såsom medlemmar i den centralsjukkassa, åt vars skötsel de ägna sina krafter. En dylik konsekvens måste framstå såsom egendomlig och mindre tilltalande. De sakkunniga ha därför öppnat möjlighet för centralsjukkassa att, därest anmärkta situation skulle uppstå, intaga sina vederbörande tjänstemän såsom direkt anslutna medlemmar. _ Jämväl i fråga om de villkor med avseende a hälsotillstånd och ålder, som skola uppställas för inträde i erkänd sjukkassa, råder överensstämmelse med 1927 års förslag. Sålunda äro bl. a. invalider och kroniskt sjuka även enligt det föreliggande förslaget utestängda från inträde. Det är visserligen oförnekligt att beträffande nu nämnda kategorier ett stort behov av hjalpatgarder är för handen och att det ligger i samhällets intresse, att effektiva dylika åtgärder snarast möjligt vidtagas. Emellertid torde vara tydligt, att man allenast genom att giva sjukkassorna möjlighet att såsom medlemmar mottaga personer tillhörande de berörda grupperna, icke vinner mycket. Kassorna komme da säkerligen av egen drift att hålla dem utanför. Och att ålägga kassorna såsom en skyldighet att bereda dylika personer medlemskap, kan uppenbarligen icke komma i fråga utan att särskilt statsbidrag till betydande belopp erbjudes kassorna Men frågan härom torde vara alltför stor för att i detta sammanhang böra upptagas till prövning. Enligt de sakkunnigas uppfattning ar tor övrigt en lösning av spörsmålet om invalidernas tillträde — åtmmstpnei viss utsträckning — till sjukkassorna betingad av att en rationell organisation av sjukkasseverksamheten dessförinnan genomföres. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten av att berörda spörsmål snarast möjligt blir föremål för utredning. Vad åter angår åldersgränsen, 50 ar, kan det val ur flera synpunkter och särskilt med hänsyn till pensionsförsäkringen anses önskligt, att denna gräns höjes. Intresset av att sjukkassorna icke utsatta sig för alltför betungande risker, vilka kunna verka ödeläggande a kassornas ekonomi, talar likväl däremot. Oavsett den ökade sjuklighet, som följer med högre ålder, måste beaktas, att all sannolikhet talar för att den som först etter uppnådda 50 år söker inträde i sjukkassa, är en ur sjukkassornas synpunkt särskilt dålig risk. Väl kan tänkas, att tilläggsavgifter uttagas av dem, som först vid viss högre ålder inträda i kassorna, eller att sjukhjälpstiden tor dem förkortas i den mån, som svarar mot den högre risken Bada dessa anordningar måste dock erbjuda stora svårigheter och skulle dessutom sta i strid mot de grunder, som för närvarande allmänt tillämpas mom sjukkasseroreisen med avseende å premiers och sjukhjälpstids bestämmande. De skulle också ytterligare accentuera det dåliga urvalet. Då det slutligen ej larey kunna ifrågakomma att ålägga kassorna mottaga personer över 50 ar skulle sannolikt olika förfaringssätt komina att praktiseras av olika kassor Med hansyn till de tvingande föreskrifter rörande överflyttning, som av de sakkunniga lorordas, är detta icke önskvärt. . ,, . , T U\ t „ n t , +;n Därest förening, vilken förut bedrivit sjukhjälpsverksamhet, antages till lokalsjukkassa, uppstår frågan, huruvida och i vad man medlemmar, som vid antagandet icke längre fylla de för inträde i erkänd sjukkassa med avseende å hälsotillstånd eller ålder stadgade villkoren, kunna beviljas intrade i vederbörande centralsjukkassa, I det sakkunnigbetänkande, som lag til grund tor 1927 års förslag, var motsvarande fråga löst så, att de allmänna villkoren med avseende å hälsotillstånd skulle upprätthållas jämväl i nu ^ r ö r d a fall men däremot icke villkoret i fråga om ålder. Personer över 50 ar skulle alltså,

70 under förutsättning att de vore friska, kunna vinna inträde i distriktssjukkassa i förevarande ordning (genom »kollektiv anslutning») men däremot icke personer med nedsatt hälsotillstånd. I propositionen vidhölls denna ståndpunkt men på grund av anmärkningar, som i olika yttranden riktats mot densamma, föreslogs, att kassorna skulle för personer, som av sist berörda anledning icke kunde komma med i distriktskassorna, få åtnjuta statsbidrag enligt den gamla ordningen. De sakkunniga hava vid sina överväganden kommit till ett annat resultat och förorda, att centralsjukkassa skall icke blott äga rätt utan vara skyldig att bevilja inträde åt samtliga medlemmar i förening, som antagits till lokalsjukkassa inom området. Ifrågavarande stadganden komma väl icke för framtiden, då det gäller nybildade lokalsjukkassor, att erhålla någon större betydelse. För inträde i lokalsjukkassa skola ju de allmänna villkoren gälla och i och med inträdet i lokalsjukkassan måste vederbörande också tillhöra centralsjukkassa. Vid övergången till den nya organisationen komma bestämmelserna däremot att bliva desto mera betydelsefulla. Avgörande för de sakkunnigas ställningstagande har i första hand varit, att det föreliggande förslaget kommer, om det genomföres, att medföra en väsentlig inskränkning av sjukhjälpstiden för flertalet av de gamla kassorna. I regel skola de. antagna till lokalsjukkassor, få meddela sjukhjälp under allenast 21 dagar. Förut har motsvarande tid varit åtminstone 90 dagar. Det är tydligt, att under sådana förhållanden synnerligen starka skäl måste föreligga för att avstänga vissa av de gamla medlemmarna från tillträde till den kassa, som tillskapas för att övertaga en del av de gamla kassornas förpliktelser. Att sådana skäl i viss utsträckning också föreligga, skall ej förnekas. Sålunda komma ju centralsjukkassorna icke blott att övertaga en del av de gamla kassornas prestationer utan att därutöver lämna understöd i betydande omfattning. Naturligen måste det då innebära en viss fara för centralsjukkassornas ekonomiska soliditet att nödgas mottaga risker, som kunna förväntas bli särskilt betungande. Det var också hänsyn till nämnda fara, som föranledde ställningstagandet i 1927 års förslag. Emellertid är att märka, att centralkassorna enligt föreliggande förslag komma att vila på en mycket bredare bas och därmed erhålla en ekonomiskt mycket starkare ställning än distriktskassorna. Då lokalsjukkassorna enligt förslaget skola svara för sjukhjälpen under de första 21 — efter särskilt tillstånd 90 — dagarna, bör en centralsjukkassa under denna tid hinna uppsamla vissa tillgångar. En ytterligare lättnad i detta hänseende beredes kassorna genom den av de sakkunniga förordade bestämmelsen, att kassorna skola äga påkalla utbetalning av statsbidrag kvartalsvis i efterskott och sålunda icke behöva med egna medel finansiera verksamheten under ett helt år eller mera. Erinras bör också i detta sammanhang, att beträffande sjukdomsfall, som inträffat innan antagandet såsom lokalsjukkassa beviljats, understödsrätten icke får inskränkas genom den nya lagstiftningen. Lokalsjukkassan är sålunda pliktig att för dessa fall bereda sjukhjälp under hela den tid, som förut var bestämd. Med hänsyn till det anförda torde risken för centralsjukkassorna av att mottaga lokalsjukkassas hela medlemsstock, oavsett hälsotillstånd, icke kunna anses alltför betungande. Härtill kommer, att det måste anses ur social synpunkt önskligt, att de materiella förbättringarna i försäkringen komma samtliga medlemmar i gamla kassor till godo. Åtgärder i sådan riktning hava även en viss betydelse för vinnande av allmän anslutning till det nya systemet från de gamla sjukkassornas sida. 10 §. Denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1927 års förslag, fastslår principen, att lokalsjukkassorna skola vara öppna, Då enligt 5 § allenast en dylik

71 kassa får finnas på varje plats, följer därav, att samtliga där boende, som vilja siukförsäkra sig och som icke enligt föregående paragraf med hansyn till hälsotillstånd och ålder äro uteslutna från inträde i erkänd sjukkassa over huvud, principiellt skola äga rätt att bli medlemmar i lokalsjukkassan 1 denna regel göras inskränkningar till kassans förmån allenast i tva avseenden. Sålunda har kassa icke ansetts kunna förpliktas såsom medlemmar mottaga uersoner, vilkas ålder överstiger 40 år. Beträffande sjukförsäkring liksom all annan försäkring har man att räkna med en benägenhet hos allmänheten att uppskjuta slutandet av försäkringsavtal till dess den risk som är i fråga gor sig mera märkbart gällande, vilket ju beträffande sjukdom i allmänhet sker först vid en mera framskriden ålder. Då sjukkasserörelsen icke arbetar med individuellt avpassade premier utan i regel med lika premier för samtliga medlemmar och sålunda bygger på, att man i ungdomen betalar for den okade risk som man vid högre ålder erbjuder för kassan, måste ett sådant förfaringssätt, praktiserat i större utsträckning, äventyra kassans ekonomiska ställning. Finns det sjukkassa på platsen, synes med hänsyn till det anförda bora fordras, att vederbörande begagna sig av den förefintliga möjligheten att taga försäkring, innan sjukdomsrisken blivit alltför stor. Något annorlunda blir laget därest lokalsjukkassa förut ej funnits på platsen. Ehuru vederbörande, haft möjlighet att ingå såsom direkt ansluten medlem i centralsjukkassan, kan likval underlåtenhet att så göra anses mera förklarlig. Det ^ ^ « * J ? Ä ! £ lokalsjukkassa under en tid av ett år från det antagandet till eikand ^J^kassa skedde skall vara pliktig mottaga personer i ålder upp till 45 ar. Påpekas bor, att Imuru detta stadgande egentligen tar sikte på framtiden och närmast ;,vser det fall, att en utbredning av sjukkasseverksamheten äger rum genom bildandet av en helt ny lokalsjukkassa, det dock blir til ämpligt även vid övergången till dit nya organisationssystemet, då till lokalsjukkassa antages en fornt verkande ^ A t t ' A A k e skall vara pliktig bevilja inträde för person som på o-rund av otillbörligt förfarande uteslutits ur kassan eller annan erkänd sjukk a Z £ uppenbart, men bestämmelse därom har för tydhghe s skull ansett böra meddelas. Av bestämmelsen följer att kassorna i dylika fall hava frihet handla efter omständigheterna, Skulle dessa någon gang vara.sådana att inträde enligt kassans uppfattning bör kunna medgivas, finnes sålunda ej hinder därför. 11 §• Att centralsjukkassa skall vara pliktig bevilja inträde t ö * ^ ^ * ™*" lemmar i lokalsjukkassa, har förut angivits och motiverats. I ovngt skall cen tralsjukkassa vara öppen allenast för perenner . v i l k a aro• W t e a or t dar loka sjukkassa icke finnes; beträffande skyldighe ^ ^ ^ ^ ^ f ^ ^ ^ ^ X i skola gälla enahanda inskränkningar, som i föregående paragraf t ? " s k n v i t s i fråga om lokalsjukkassa. Av 13 § andra stycket framgår or o j r ^ a t t ce*tralsjukkassa icke heller äger rätt a t såsom direkt anslutn^ ^ ^ ^ t no-a nersoner bosatta på ort, där lokalsjukkassa finnes. I nämnda hanseende skille?X f ö r s l a g vad i 1927 års förslag stadgades beträffande distrikts^ S ~ a k t i g h e t e n sammanhänger med ^ « ^ ^ £ ^ som i förslagen tilldelats de högre försäkringsorganen Enligt 1J27 ars lorsiag skulle siukvårdsförsäkringen handhavas uteslutande genom distriktssjukb t n a Ä S , som önskade allenast sådan försäkring mas te darfor b S Ä k Ä ä d e direkt i distriktssjukkassa med förbigående av p n X r s j X s s a . Genom att göra distriktssjukkassorna ö p ^ k d i — anslutning även för sjukpenningförsäkring ville man vidare möjliggöra, att Ä s s a " som redan infort tillräckligt lång sjukhjälpstid, skulle kunna med

72 bibehållande av denna fungera som distriktssjukkassa. Därtill kom, att enligt förslaget jämväl slutna kassor skulle kunna antagas till primärsjukkassor. Fall skulle således kunnat tänkas uppstå, då den, som icke ville eller icke kunde vinna medlemskap i en dylik sluten sjukkassa, därmed skulle, om endast kollektiv anslutning till distriktssjukkassa varit medgiven, varit helt utestängd från möjlighet till sjukpenningförsäkring. Enligt det föreliggande förslaget är förhållandet mellan de båda sjukkassetyperna ordnat på helt annat sätt. Central- och lokalsjukkassorna äro tänkta såsom bestående organ för försäkringen med vardera sina arbetsuppgifter och båda äro principiellt öppna. Någon konkurrens dem emellan bör följaktligen icke förekomma. Allenast i den mån lokalsjukkassa för viss plats av en eller annan anledning icke kunnat komma till stånd, bör centralsjukkassan fylla de uppgifter, som eljest tillhöra lokalsjukkassa, Ang. undantag från denna regel för vissa städer, se 45 §. 15 §. Systemet med lokal begränsning av sjukkassas verksamhetsområde kräver för sitt vidmakthållande icke blott att rätten till inträde göres beroende av att den sökande är på visst sätt knuten till kassans verksamhetsområde, utan också att rätten till kvarstående i kassan upphör, därest sådan anknytning ej längre är för handen. Utgår man, såsom i förevarande förslag är fallet, från att det är vederbörandes bosättning inom verksamhetsområdet som konstituerar det erforderliga anknytningsmomentet, skall sålunda den, som flyttar från nämnda område, icke längre äga kvarstå i kassan. Genomförandet av en sådan princip förutsätter emellertid, att tillfälle beredes den flyttande att omedelbart och under möjligast lika villkor erhålla sjukförsäkring å den nya platsen, d. v. s. att en anordning med överflyttning mellan de olika kassorna kommer till stånd. Finnes å den nya bosättningsplatsen ingen erkänd kassa, bör den flyttande äga kvarstå i den gamla kassan. Föreskrifter i nu berörda hänseenden ha meddelats i förevarande paragraf. Vad särskilt angår anordningen med överflyttning, vilken fanns genomförd i 1926 års men ej i 1927 års förslag, ha bestämmelserna härom utformats i nära anslutning till stadgandena i förstnämnda förslag. Dock har det ansetts icke böra åläggas den kassa, från vars område medlem avflyttar, att i anledning därav vidtaga några särskilda åtgärder. Medlemmen bör själv utan påstötning från nämnda kassa tillvarataga sina intressen. För ändamålet har han att inom viss tid från det flyttningen skedde — enligt 1926 års förslag från det han erhållit påstötning från den gamla kassan — anmäla sig hos den nya kassan. Tidrymden, inom vilken sådan anmälan skall ske, är, bortsett från att utgångspunkten för dess beräknande är olika, densamma enligt de båda förslagen. De bestämmelser, som de sakkunniga sålunda förordat, utesluta naturligen icke, att kassorna frivilligt genomföra någon slags anordning med underrättelser sins emellan angående skedda flyttningar. Med hänsyn till det för kassorna gemensamma intresset, att överflyttning regelbundet och fortast möjligt verkställes, lärer tvärtom vara troligt, att ett dylikt system i varje fall så småningom utformas. Härigenom kommer risken för att medlem på grund av oförstånd eller slöhet går miste om de med överflyttning förenade förmånerna, att väsentligt minskas. E t t förbehåll, som icke fanns i 1926 års förslag men som de sakkunniga infört, är att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. Detta stadgande har ansetts påkallat för att förhindra ett obehörigt utnyttjande i samband med överflyttning av den i 18 § fastslagna regeln, att medlem icke må på grund av försummelse i fråga om avgiftsbetalningen uteslutas, förrän två månader förflutit från förfallodagen. I systemet med överflyttning ligger, att någon tidsintervall mellan medlemskapet i den ena och den andra kassan icke skall föreligga. Viss tidpunkt

73 måste alltså fastslås, vid vilken överflyttningen skall anses hava skett. Denna tidpunkt, som med hänsyn till att avgifterna i regel löpa per månad bör sammanfalla med månadsskifte, är enligt förslaget alternativ: sker anmälan till den nya kassan under samma månad som flyttningen, anses överflyttning äga rum med utgången av denna månad, men eljest först med utgången av påföljande månad. Med ett dylikt förfaringssätt lämnas möjlighet att åvägabringa överflyttning så snabbt som över huvud kan ske. Från denna huvudregel göres liksom i 1926 års förslag undantag för det fall, att understödsrätt redan inträtt vid den eljest för överflyttningens ikraftträdande fastslagna tidpunkten. Att för sådana fall tvångsvis ålägga den nya kassan att svara för understödets utgivande, torde näppeligen kunna förordas. Principiellt riktigast synes vara, att varje kassa får fullgöra den understödsplikt, som inträtt för kassan innan medlemskapet upphört. Med hänsyn till de dryga bördor, det ofta kan vara fråga om, bör ej heller bortses från faran att, därest en motsatt regel skulle gälla, denna kunde komma att utnyttjas på obehörigt och illojalt sätt. Emellertid är givet, att i den mån kassorna frivilligt överenskomma om^ att överflyttning skall kunna ske jämväl under löpande understödsperiod, några invändningar däremot från det allmännas sida icke kunna resas och att förty hinder mot träffande av sådana överenskommelser icke bör finnas. Att märka är, att något överförande av kapital från ena kassan till den andra i samband med medlems överflyttning icke ifrågasattes enligt de sakkunnigas förslag. Även i detta hänseende råder överensstämmelse med 1926 års förslag, och beträffande skälen för en sådan anordning kan i stort sett hänvisas till vad som anfördes i propositionen nr 117 till 1926 års riksdag sid. 92 o. f. Att däremot överförande av medel i samband med de gamla kassornas anpassning efter det nya systemet enligt de sakkunnigas mening bör i viss utsträckning äga rum, har i det föregående utförligt angivits, och i 47 & ha vissa bestämmelser upptagits till genomförande härav. Enligt föreliggande förslag — liksom enligt 1927 års — göres med avseende å inträdesrätten ingen skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Till fullföljande av denna princip, vilken står i överensstämmelse med de moderna strävandena å socialförsäkringens område, har i sista stycket av paragrafen upptagits en bestämmelse, som ger möjlighet under vissa forutsättningar att tillämpa jämväl ett överflyttningsförfarande mellan utlandska och svenska kassor. I detta hänseende må erinras, att sedan 1911 bestar en överenskommelse mellan Sveriges allmänna sjukkasseförbund och motsvarande danska sjukkasseorganisation angående överflyttning av sjukkassemedlemmar de båda länderna emellan. Överenskommelsen är för Sveriges del frivillig även i så måtto, att den gäller endast för de till förbundet anslutna sjukkassor som för sin del antagit densamma. Mellan Danmark och Norge har 1927 avslutats en offentlig konvention, enligt vilken överflyttningsrätt tillerkännes sjukkassemedlemmar i det ena landet vid bosättning i det andra. 16 §. Förbudet mot s. k. flermedlemskap har erhållit en något annorlunda formulering än motsvarande stadgande (17 §) i 1927 års förslag. Olikhet i sakligt avseende föreligger dock allenast beträffande andra stycket. Lnligt 1VZI ars förslag skulle den, som funnes obehörigen tillhöra mer än en erkänd kassa, äga kvarstå allenast i den kassa, i vilken han först inträtt. Liknande stadgande återfinnes i gällande sjukkasselag. I motiven till denna heter det beträffande ifrågavarande föreskrift, att det »ansetts naturligast», att medlemmens »rätt att kvarstå skulle gälla den kassa, i vilken han först inträtt», l o r e varande förslag bygger emellertid i motsats till sjukkasselagen pa den grundsatsen att envar skall tillhöra kassan å orten, där han är bosatt, och for genom-

74 förande av denna grundsats ha tvingande bestämmelser angående överflyttning meddelats. Med ett dylikt system synes naturligast vara, att i fall där flermedlemskap konstateras och vederbörande — såsom väl oftast torde vara fallet — är bosatt inom någondera kassans verksamhetsområde, han skall kvarstanna i denna kassa samt uteslutas ur den eller de andra, oavsett tidsföljden för inträdet i de olika kassorna. Allenast i andra hand, d. v. s. om han ej är bosatt inom verksamhetsområdet för någon av kassorna, synes den i sjukkasselagen och 1927 års förslag angivna regeln böra träda i tillämpning. I 1927 års förslag stadgades vidare, att därest medlemmen genom att lämna oriktig uppgift beträffande sin tillhörighet till annan kassa vunnit inträde i den senare kassan, han skulle vara pliktig på anfordran till denna återbetala understöd, som från kassan till honom utgivits för tid, varunder han obehörigen tillhört densamma. Denna bestämmelse lämpar sig tydligen icke med den reglering av rätten till kvarstående, som de sakkunniga förordat, och vissa svårigheter torde förefinnas att utforma någon praktiskt användbar motsvarande regel. Emellertid är att märka, att i 1927 års förslag icke gåvos några regler beträffande återbetalningsskyldighet i andra fall, där medlem förfarit obehörigt mot kassan, t. ex. genom att vid inträdet lämna oriktiga uppgifter rörande hälsotillstånd eller ålder eller genom att simulera sjukdom och sålunda orättmätigt tillskansa sig understöd. De sakkunniga ha ej heller funnit anledning föreslå dylika bestämmelser. Vid sådant förhållande och då det ej torde kunna påstås, att särskilt behov av specialstadgande för fall av obehörigt flermedlemskap är för handen, synes mest följdriktigt att icke meddela något sådant. Frågan om eventuell återbetalningsskjddighet får sålunda i detta som i andra fall av obehörigt förfarande från medlems sida bedömas efter allmänna rättsgrundsatser. 17 §. I 11 § av gällande sjukkasselag uppställas vissa begränsningar i sjukkassas rätt att utesluta medlem. De ha enligt motiveringen till lagen ansetts påkallade huvudsakligen i medlemmarnas intresse. I den mån statsbidrag tillerkännes kassorna, gör sig emellertid även ett allmänt intresse i samma riktning gällande, och detta allmänna intresse måste framträda med särskilt ökad styrka, därest kassorna göres öppna. Det är nämligen tydligt, att principen om öppenheten icke skulle vara mycket värd, därest kassorna väl vore tvungna bevilja inträde åt alla inom respektive verksamhetsområde bosatta personer, vilka fyllde de allmänna inträdesvillkoren, men därefter vore oförhindrade att å mer eller mindre godtyckliga grunder utesluta medlemmar. Med hänsyn härtill innehöll också 1926 års förslag, vilket liksom det förevarande gjorde kassorna öppna, en föreskrift, enligt vilken i kassas stadgar ej finge intagas uteslutningsgrund, som strede mot grunderna för de angående rätten till inträde meddelade bestämmelserna, Det har synts de sakkunniga vara en_ fördel för såväl kassorna som de enskilda medlemmarna, om i stället för ett dylikt allmänt stadgande mera preciserade regler kunde meddelas. Visserligen måste svårighet möta att göra en uttömmande uppräkning. Olägenheterna av att denna "blir på någon punkt ofullständig torde dock icke vara så betydande, att de motväga fördelarna av att ha klara och bestämda föreskrifter. Vad själva uppräkningen beträffar har i första hand hänvisning gjorts till de olika fall, där på grund av särskilda föreskrifter i förslaget till förordning uteslutning skall äga rum. För samtliga övriga fall, beträffande vilka det ligger i vederbörande kassas hand att avgöra, i vad mån man vill begagna sig av möjligheten till uteslutning, är gemensamt, att de hänföra sig till medlemmens förhållande till kassan. Såsom anmärktes i motiveringen till 1927 års förslag, bör nämligen allenast ett brytande från medlemmens sida av själva

75 sjukförsäkringsavtalet medföra rätt för kassan att häva detta. Härvid kräva i första hand omständigheterna vid avtalets ingående d. v. s. vid medlemmens inträde i föreningen beaktande. Har medlemmen då förfarit svikligt i något avseende, som är av betydelse för prövning av inträdesansökningen t ex lämnat medvetet oriktiga uppgifter angående bosättningsplats, hälsotillstånd eller ålder, bör sålunda uteslutningsrätt föreligga. Så bör ock vara fallet, om liknande förfarande emot föreningen kan läggas medlemmen till last under löpande avtalstid d. v. s. sedan inträde vunnits. Det blir uppenbarligen har närmast fråga om obehörigt uppbärande av understöd eller försök i sådan riktning. Emellertid måste också krävas beaktande från medlemmens sida av de särskilda ordningsföreskrifter, vilka av kassan ansetts nödiga för verksamhetens bedrivande och som kunna ha meddelats antingen i stadgarna eller genom styrelsens försorg. Att i sistnämnda hänseende meddela mera ingående bestämmelser är tydligen omöjligt. Observeras bör att ett praktiskt viktigt fall, nämligen försummelse i fråga om avgiftsbetalnmgen, icke skall behandlas såsom uteslutningsgrund i egentlig bemärkelse. I nästföljande paragraf na nämligen särskilda, bestämmelser meddelats rörande påföljderna i detta hanseende. Liksom i 1927 års förslag stadgas skyldighet för kassans styrelse att tore uteslutning underrätta medlemmen om kassans avsikt. Det kan ju nämligen tänkas, att medlemmen är i stånd att beträffande sitt förhallande avgiva en tillfredsställande"förklaring eller i allt fall förebringa sådana omständigheter att kassan skäligen bör låta sig nöjas utan att tillgripa uteslutning. Däremot ha de sakkunniga icke upptagit bestämmelsen i nyssnämnda förslag, att beslut om uteslutning ej finge medföra inskränkning i rätten till sjukhjälp vid sjukdomsfall, som inträffat före det underrättelse om uteslutningsbeslutet kommit eller bort komma medlemmen till hända. Denna bestämmelse tog, etter vad det synes, huvudsakligen sikte på sådana fall, där försummelse i 1 råga, om avgiftsbetalningen förelåg. Härom meddelas emellertid nu särskilda föreskrifter Därtill kommer, att bestämmelsen föga passar för åtskilliga uteslutningsfail och t. o. m. synes kunna komma i strid med allmänna rattsgrundsatser Har medlemmen sålunda förfarit svikligt mot kassan kan han ju pa grund härav vara pliktig att till kassan återbetala redan uppburet understöd. I gällande sjukkasselag återfinnes ej heller något liknande stadgande. Beträffande två särskilt behandlade fall av avgång ur kassa, dar man ej synes kunna tala om något obehörigt förfarande från medlemmens sida har emellertid toreskrift meddelats om skyldighet för kassa att svara för fortsatt understöd i viss utsträckning; se 15 och 19 §§. 18 §. Påföljden av försummelse i fråga om avgiftsbetalningen bestämmes ganska olika i olika kassors stadgar. Att medlemmen i en eller annan ordning avfores nr kassan, åtminstone därest försummelsen är av mera allvarlig natur förekommer visserligen allmänt. Men förfaringssättet därvid ar olika. Understundom låter man — delvis i strid mot stadgarna, som vanligen föreskriva, att medlem som häftar för ogulden avgift efter viss tid skall u t e s u as medlemmen kvarstå tillsvidare i matrikeln; erläggas sedermera avgifterna mottagas dessa och någon rubbning i. medlemskapet ^ ^ ^ L t t u ^ r anmäler den försumlige medlemmen sig sjuk och begär att utbekomma underS mötes han av beskedet, att han är utesluten. E n dylik ,ordning kan icke anses tillfredsställande. Kassan bör rimligen s a s o m . e ^ n J 9 f ^ r / 5 s p l S Ä vara ansvarig för understöd vid sjukdomsfall, som inträffat fore delgivning I v uteslutningsbeslutet. Emellertid har inom en del kassor ett a n n a s y s * m börjat tillämpas, vilket går ut på att medlemmen, sedan hans försummelse S t sig över viss tidrymd, anses hava frivilligt utgått ur kassan men beredes

76 möjlighet, under vissa förutsättningar, att sedermera återuppliva medlemskapetDetta system ha de sakkunniga funnit innefatta beaktansvärda fördelar och ägnat att skapa en fast och på samma gång smidig ordning för behandlingen av de ofta förekommande fallen av uraktlåten avgiftsbetalning. I förevarande paragraf ha därför meddelats bestämmelser, som skulle göra nämnda anordning obligatorisk för de erkända sjukkassorna. Tidrymden, utöver vilken försummelsen i fråga om avgiftsbetalningen måste sträcka sig för att medlemmen skall anses hava utträtt ur kassan, har bestämts till två månader, räknat från förfallodagen. Denna tid torde vara så pass lång, att den angivna påföljden kan anses motiverad. Av anordningen följer, att kassan icke äger, innan nämnda tidpunkt förflutit, utesluta medlemmen på grund av att avgifterna ej erlagts. Däremot är kassan oförhindrad att stadga t. ex. visst mindre bötesbelopp för den, som ej rätteligen å förfallodagen fullgör sin betalningsskyldighet. Ä andra sidan äger emellertid kassan ej heller att, sedan den angivna respittiden förflutit, utan vidare medgiva rätt till kvarstående. Vill kassan på grund av att särskilt ömmande omständigheter föreligga i något fall medgiva ytterligare anstånd med avgiftsbetalningen, måste detta ske före de två månadernas utgång. I annat fall skulle den åsyftade fastheten i anordningen äventyras. Mot den automatiska förlusten av medlemskapet korresponderar möjligheten för den försumlige att återinträda i föreningen, även om de vanliga förutsättningarna för inträde med avseende å hälsotillstånd och ålder ej äro för handen. Någon absolut rätt till sådant återinträde har emellertid ej ansetts kunna tillerkännas den avgångne medlemmen. I övrigt måste vissa villkor alltid fyllas: anmälan om återinträde skall göras inom viss tid, alla avgifter för den förflutna tiden skola erläggas och hälsotillståndet får ej hava försämrats efter utträdet. I sistnämnda hänseende kan naturligen en fullt bindande bevisning icke krävas. Man får nöja sig med en utredning, som ur praktiska synpunkter kan anses tillfredsställande, och då det ej är fråga om längre tidrymd än ett år, torde en dylik utredning i ärendet utan större svårigheter kunna förebringas. Att kassa är oförhindrad utöver de nu angivna villkoren uppställa särskilda sådana, framgår därav, att medlemmen icke har någon rätt till återinträde. Beviljas sådant inträde, får enligt 31 § den vid vanligt inträde gällande väntetiden icke tillämpas. 19 §. Enligt 4 § skall understödsförening för att kunna antagas till lokalsjukkassa i regel hava minst 100 medlemmar. Kan på grund av detta villkor lokalsjukkassa icke komma till stånd inom viss kommun, äga där boende, som vilja sjukförsäkra sig, ingå såsom direkt anslutna medlemmar i centralsjukkassan, vilken har att beträffande dessa fylla de uppgifter, som eljest skulle tillkommit en lokalsjukkassa. Emellertid är tydligt, att om man vill genomföra en för framtiden bestående uppdelning av sjukförsäkringsverksamheten på två slags_ organ med skilda arbetsuppgifter, det också bör tillses, att det ena organet, i detta fall centralsjukkassan, icke uppträder såsom ersättare för det andra, d. v. s. lokalsjukkassan, i sådana fall, där förutsättningar för bildandet av sistnämnda slags organ konstateras vara för handen. Lokalsjukkassorna skola framför allt sörja för den ingående och noggranna kontroll beträffande försäkringsfallen, vilken måste ingå såsom ett betydelsefullt led inom all socialförsäkring. _ För sådant ändamål har det ansetts oundgängligt, att lokalsjukkassorna själva svara för viss andel av det understöd, som skall tillkomma dess medlemmar. Skulle nu direkt anslutning till centralsjukkassorna vara öppen i alla fall, där lokalsjukkassa ej kommit till stånd, kunde de försäkrade genom att underlåta bilda sådan kassa sätta grundprinciperna för det föreliggande organisations-

förslaget ur kraft, Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragraf stadgats, att centralsjukkassa, därest antalet direkt anslutna medlemmar Iran viss kommun stigit till etthundra, skall vidtaga vissa förberedande åtgärder för bildande av lokalsjukkassa för kommunen. Huruvida sådan kassa verkligen skall komma till stånd, måste naturligen bero på beslut av medlemmarna själva Men vilja ej dessa, trots rådrum beretts dem, gå med pa saken bora de ej längre få kvarstå såsom medlemmar i centralsjukkassan. Viss jämkning i nu berörda stadganden har emellertid ansetts påkallad. Det kan exempelvis beträffande viss kommun med hänsyn till dess utsträckning och bebyggelse från början vara klart, att den bör delas i två eller flera lokalsjukkasseomraden, och ehuru antalet försäkrade inom kommunen stigit över 100, ar det likval ännu ej tillräckligt stort för att medgiva bildandet av flera lokalsjukkassor Lller det kan tänkas vara allenast i följd av vissa mera tillfälliga förhallanden, som antalet försäkrade stigit till eller över den stadgade siffran — kommunen beröres exempelvis av ett större anläggningsarbete, vilket har karaktär av engångsföretag, såsom kraftverksanläggning, järnvägsbyggnad el. dyl. _ 1 tall av nu angiven eller liknande art bör tillsynsmyndigheten kunna medgiva befrielse tillsvidare från skyldigheten bilda lokalsjukkassa. . Kommer lokalsjukkassa i förevarande ordning till stand, måste hansyn tagas till det förhållandet, att av medlemmarnas tidigare till central sjukkassan erlagda avgifter regelmässigt viss andel använts till avsättande av sjukhjälpsfond Då nu centralsjukkassan befrias från ansvaret för en väsentlig del av sjukhjälpen till lokalsjukkassans medlemmar, synes det skäligt att till den sistnämnda kassan överföres en viss del av den förras fondmedel. Huru stor denna andel rätteligen bör vara, kan icke fastslås genom en allman bestämmelse utan får avgöras efter förhållandena i varje särskilt fall Grunderna tor beräknandet böra dock fastställas av tillsynsmyndigheten. — Att reglerna i 9 §, andra st., och 31 § ej gälla i fall som här avses, torde vara klart. 20 §. I förevarande paragraf angivas de understödsformer, som skola vara obligatoriska för de statsunderstödda sjukkassorna. Såsom i den allmanna motiveringen framhållits, hava de sakkunniga icke funnit anledning att i detta avseende frångå 1927 års förslag. Medlem i erkänd sjukkassa skall sålunda jämväl enligt det föreliggande förslaget vara tillförsäkrad icke blott ett dagligt penningunderstöd, benämnt sjukpenning och aysett i första hand att utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst, utan ock viss hjälp till erhållande av sjukvård. Sistnämnda form av sjukhjälp bestar^ enligt förslaget principiellt däri, att kassan i viss utsträckning betalar den sjukes utgifter till erforderlig läkarvård. Såsom framgår av nästföljande paragraf, kan emellertid hjälpen under vissa omständigheter erhålla ett vidare omfång. Beträffande skalen tor att göra meddelandet av sjukvårdsförsäkring till en skyldighet for kassorna hänvisas till vad i det föregående blivit anfört. En dylik anordning- ingick jämväl i 1927 års förslag och rönte intet motstånd i riksdagen. 1 det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för nämnda förslag, erkändes emellertid, att icke obetydliga svårigheter till en början måste mota vid sjukvårdsförsäkringens genomförande, särskilt med hänsyn därtill att meddelandet av sådan försäkring hittills icke, frånsett vissa, enstaka undantag, mgått såsom ett led i sjukkassornas verksamhet och att kassorna forty måste vara ganska främmande för försäkringens handhavande. De sakkunniga ha vidare måst beakta, att deras förslag till reformering av ^sjukkasserorelsen, därest det skulle genomföras, komme att under övergangsaren for kassorna medföra ett organisationsarbete av helt annan omfattning och betydelse an det, som skulle blivit följden, därest 1927 års förslag antagits. Med hansyn har-

78 till ha de sakkunniga ansett sig böra stadga en längre övergångstid i fråga om sjukvårdsförsäkringens genomförande; se härom övergångsbestämmelserna till förordningen. Dessutom lämnas, liksom enligt 1927 års förslag, möjlighet för tillsynsmyndigheten att i sådana fall, där på grund av de lokala förhållandena el. dyl. särskilda svårigheter möta att anskaffa erforderlig läkarvård, meddela dispens d. v. s. medgiva kassorna rätt att i stället för hjälp till läkarvård lämna annat och i möjligaste mån likvärdigt understöd. Från regeln, att erkänd sjukkassa skall vid inträffande sjukdom till medlem utgiva såväl sjukpenning som hjälp till läkarvård, göras två undantag. Det ena hänför sig till sådana, ej sällan förekommande fall, där vederbörande på grund av tjänste- eller arbetsanställning är tillförsäkrad — genom lag eller enligt utfästelse — fri läkarvård. Att sådan person bör kunna vara medlem i sjukkassa allenast för erhållande av sjukpenning, är tydligt, och bestämmelse därom fanns även i 1927 års förslag, till vilket alltså i denna del kan hänvisas. Jämväl det andra undantaget hade en motsvarighet i 1927 års förslag, ehuru i mera utvidgad form. Enligt detta förslag ägde nämligen envar, som så ville, att ingå i distriktssjukkassa för erhållande av allenast sjukvård. Då det emellertid måste anses ur social synpunkt önskligt, att försäkringen i regel får med avseende å samtliga medlemmar i sjukkassa verka i sin fulla omfattning, ha de sakkunniga ansett sig icke böra förorda en så vidsträckt rätt att begränsa försäkringen som enligt det anförda medgavs i 1927 års förslag. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen utgår från uppfattningen, att det dagliga understödet i form av sjukpenning egentligen är avsett att vara en ersättning i större eller mindre utsträckning för förlorad arbetsförtjänst och att då sådan förlust i regel föreligger, sjukpenning också i regel skall utgå. Emellertid finnas ju åtskilliga personer, som icke hava någon egentlig kontant arbetsförtjänst men vilka ändå känna sig hava behov av hjälp vid inträffande sjukdomsfall, närmast till täckande av läkarvårdskostnaderna, och därför bliva medlemmar i sjukkassa. Det är här fråga framför allt om hustrur och hemmavarande vuxna barn. Dessa bidraga väl i flertalet fall genom eget arbete inom var sitt område till familjens uppehälle. Men de intaga dock i regeln en helt annan ställning än den egentlige förvärvsarbetaren. För närvarande, då sjukkassorna i allmänhet meddela hjälp allenast i form av sjukpenning, uppbära personer i nu angiven ställning sådant understöd och täcka med detta sina utgifter för erhållande av läkarvård. I den mån det göres till en obligatorisk prestation för kassorna att vid sidan av sjukpenning lämna särskild hjälp i form av ersättning för läkarvårdskostnader, skulle den sistnämnda sjukhjälpsformen i regel täcka behovet för de nu berörda grupperna av medlemmar. Under sådana förhållanden synes något hinder icke böra föreligga för dessa att vinna medlemskap i erkänd sjukkassa allenast för att bereda sig hjälp till läkarvård. Såsom av ordalydelsen framgår, avser paragrafen allenast sjukhjälp till medlem i erkänd sjukkassa, Enligt gällande sjukkasselag får understöd icke meddelas annan än den, som är medlem i kassan. Då vägande invändningar rests mot denna anordning, särskilt med hänsyn till att den förhindrar eller i allt fall väsentligt försvårar möjligheten för sjukkassa att i en enkel och smidig form lämna hjälp åt medlem i det fall att dennes minderåriga barn drabbas av sjukdom, inskränktes i 1927 års förslag det nu gällande förbudet till att avse sjukhjälp i form a v_ sjukpenning; se 22 §. Sjukkassa skulle sålunda vara oförhindrad att lämna hjälp även till icke-medlem, försåvitt hjälpen avsåg allenast sjukvård. Ehuru ej uttryckligen föreskrivet — det ansågs onödigt — avsågs, att denna möjlighet skulle gälla allenast med avseende å sådana som tillhörde sjukkassemedlems familj, framför allt minderåriga barn. De sakkunniga ha såsom framgår av 22 § anslutit sig till denna anordning.

79 21 §. Enligt det föreliggande förslaget skall, såsom redan anmärkts det med sjukvårdsförsäkringen avsedda understödet i första hand och i regel bestå dan, att kassan utgiver ersättning i viss utsträckning för de utgifter, som den sjuke haft för anskaffande av nödig läkarvård. I fråga om förutsättningarna och tidpunkten för inträdet av kassans prestationsskyldighet i detta avseende likasom i fråga om ersättningens storlek råder full överensstämmelse mellan torevarande och 1927 års förslag. Härutinnan torde alltså någon särskild motivering för de sakkunnigas ståndpunkt icke vara erforderlig. § Enligt 1927 års förslag kunde erkänd sjukkassa i stället för att utgiva ersättning för läkarvårdsutgifter bekosta sjukhusvård åt den sjuke. Någon ratt för denne att kräva sjukhjälp i sådan form torde däremot icke förelegat Med hänsyn till den vikt. som numera allmänt tillmätes sjukhusvården, och de betydande ansträngningar, som från det allmännas sida göras för att bereda behövande dylik vård. synes emellertid förpliktelse för sjukkassorna att i viss omfattning bekosta jämväl vård å sjukvårdsinrättning böra meddelas rm första förutsättning därför bör rimligen vara, att läkare förklarat sjukhusvistelse erforderlig i det föreliggande fallet. Emellertid kan ej heller med hänsyn till kostnaderna fordras, att sjukkassan bekostar den sjukes vardande å vilket som helst sjukhus eller under mera dyrbara former, såsom a enskilt rum el dyl Enligt de sakkunnigas mening bör i regel krävas,_ att plats kan beredas den sjuke i allmän sal å sjukhus, som drives av landsting eller kommun, inom vars område han är bosatt. Under sådan förutsättning synas de uppkommande kostnaderna ej behöva bli alltför stora Emellertid har i detta sammanhang hänsyn ansetts böra tagas jämväl till den _ sjukvardande verksamhet, pensionsstyrelsen utövar. Såsom bekant har pensionsstyrelsen i sylte att bereda vård åt personer, vilka anses kunna genom lämplig behandling räddas från en hotande invaliditet, dels själv upprättat ett antal anstalter dels ock träffat avtal med olika landsting och kommuner varigenom pensionsstyrelsen tillförsäkrats rätt disponera över ett antal platser a vederbörande landsting eller kommun tillhörigt sjukhus. Värden bekostas till övervägande delen av pensionsstyrelsen. I regel kräves allenast, att den sjuke bidrager med ett mindre belopp, för närvarande 150 kr. Pensionsstyrelsen avgör också i föreliggande fall efter sina läkares hörande om och i vilken utsträckning vård som nu sagts skall få åtnjutas. Uppenbarligen foreligger har ett område, där samverkan mellan pensions- och sjukförsäkringen kan.och bor åvägabringas till ömsesidig båtnad. Bereder pensionsstyrelsen värd at person, som är medlem i erkänd sjukkassa, bör kassan vara pliktig gälda de med värden förenade kostnaderna för patienten. 23 §. Första stycket i denna paragraf är likalydande med 23 §, andra stycket, i 1927 års förslag. , . „ Rätt att göra avdrag å den sjuke tillkommande sjukpenning fanns även i nyssnämnda förslag, ehuru i begränsad omfattning; se 21 § sista stycket. Va emellertid med vistelse å sjukhus alltid följer förutom läkarvård, annan värd och uppassning samt kosthåll och sjukkassa följaktligen, i den man den bekostar sjukhusvård åt medlem, i verkligheten gäldar också kostnader, som eljest skulle falla å medlemmen själv, har det ansetts skäligt att kassan i alla dylika fall äo-er å den sjuke tillkommande sjukpenning verkställa avdrag, svarande mot kostnaderna för vården. Likasom i 1927 års förslag har emellertid begränsning i avdragsrätten stadgats för det fall. att andra aro for sitt uppehälle väsentligen beroende av den sjuke.

80 24 §. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 23 § sista stycket av 1927 års förslag. Nytt är stadgandet, att sjukpenning icke må utgå för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Enligt vad som kommit till de sakkunnigas kännedom har det inträffat, att sjukkassemedlem som insjuknat under fängelsetid begärt utbekomma sjukpenning och att vederbörande kassa ansetts icke lagligen kunna vägra utbetala understödet. Att emellertid sjukpenning under sådana omständigheter icke bör utgå, synes uppenbart. Enligt propositionen till 1927 års riksdag skulle sjukpenning ej få utgå vid sjukdom, som ej medförde nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Utskottet föreslog här den jämkning, att sjukpenning skulle kunna utgå även vid mindre nedsättning av arbetsförmågan, därest den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift borde fullständigt avhålla sig från arbete. De sakkunniga ha funnit ytterligare en jämkning påkallad. I den sjukvårdande verksamhet, pensionsstyrelsen utövar, förekommer det, att intagande å sjukvårdsinrättning äger rum, ehuru vederbörande kanske ännu är fullt arbetsför och jämväl å inrättningen sättes till visst arbete. Sjukdomen kan nämligen det oaktat vara sådan, att invaliditet är att förutse, därest anstaltsvård ej omedelbart beredes den sjuke. Det torde vara ett önskemål, att även sjukpenning under dylika förhållanden kan utgå från sjukkassa, som den sjuke tillhör. 25 §. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer i huvudsak med vad som fanns stadgat i 21 §, sista styckets första del, i 1927 års förslag. Däremot är föreskriften i andra stycket ny. Den är föranledd av vissa erfarenheter, som gjorts inom sjukkassornas verksamhet. Ej sällan konstateras nämligen, att sjukkassemedlemmar strax före infallande semester eller längre helger anmäla sig sjuka och förete läkarbetyg därom men sedermera avresa från orten för att tillbringa den lediga tiden på annat håll och därunder uppbära sjukpenning. I dylika fall äro kassorna ur stånd att utöva nödig kontroll i fråga om sjukdomsfallet. Den uppfattningen har också kommit till uttryck bland sjukkassornas målsmän, att ett obehörigt^utnyttjande av sjukförsäkringen på nu angivna sätt förekommer å vissa håll. Även om man hoppas, att för framtiden ett mera genomfört samarbete med avseende å sjukkontrollen skall komma till stånd mellan de olika kassorna, torde i allt fall stora svårigheter möta att åstadkomma en effektiv kontroll i fråga om dylika resande. De sakkunniga ha därför ansett det böra läggas i kassornas hand att åtminstone i viss utsträckning göra sjukpennings utbetalande beroende av att vederbörande medlem icke reser från bosättningsplatsen. 26 §.

Såsom i den inledande framställning angivits, ha de sakkunniga med hänsyn till det stora motstånd, som den i 1927 års förslag stadgade anordningen med 3 dagars karenstid mötte, särskilt från sjukkassornas sida, ansett sig böra föreslå en karenstid av allenast 2 dagar d. v. s. dagen då sjukdomsfallet inträffade och den därefter närmast följande. I övrigt äro bestämmelserna i denna paragraf lika med de som förekomma i 24 §, första stycket, i 1927 års förslag. 27 §.

Då tvingande överflyttningsbestämmelser införas, bör i den mån det är praktiskt möjligt sörjas för att flyttande kan erhålla försäkring i den nya kassan på ungefär lika villkor. Enligt det föreliggande förslaget skall statsbidrag erhållas för sjukpenning upp till 6 kronor om dagen; minsta tillåtna

81 sjukpenningen är liksom enligt 1927 års förslag (26 §) en krona. Genomsnittliga sjukpenningen för närvarande håller sig vid något över 2 kronor L n stark benägenhet synes sålunda råda att nöja sig med ett relativt lagt dagligt understöd Framför allt gäller detta naturligen för landsbygdens del. Lmellertid är troligt, att sjukvårdsförsäkringens genomförande skall ytterligare oka nyss anförda benägenhet. Skälig hänsyn till olika människors olika levnadsförhållanden och därav följande olika behov i fråga om understöd vid sjukdom synes därför tagen, om man föreskriver, att i varje erkänd sjukkassa skall liimas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning upp till 4 kronor. Enligt förebild i 1926 års förslag har emellertid tillika stadgats, att sjukkassa skall äga uppställa särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona. < Syftet härmed är, att kassorna skola äga en viss möjlighet förhindra en ur social synpunkt icke önskvärd överförsäkring. Av formuleringen framgår, att stadgandet avser varje erkänd sjukkassa — lokal- såväl som centralsjukkassa. Lnvar sådan kassa äger naturligen också att i varje särskilt fall själv besluta angående villkorens tillämpning. Därest lokalsjukkassa beviljat viss person intrade i kassan med rätt till sjukpenning av exempelvis 6 kronor, är centralsjukkassan visserligen jämlikt 11 § pliktig mottaga denne person som medlem men däremot oförhindrad att med tillämpning av de särskilda villkor, kassan jämlikt torevarande paragraf uppställt, vägra försäkring till högre sjukpenning än en krona. 28 §. Enligt 1927 års förslag skulle sjukvårdsförsäkringen helt uppbäras av de högre försäkringsorganen, d. v. s. distriktssjukkassorna, Denna anordning har icke vunnit efterföljd i det föreliggande förslaget, framför allt pa grund därav att de motsvarande organen, d. v. s. centralsjukkassorna här fatt betydligt större verksamhetsområden och att sjukvårdsförsäkringens handhavande kräver nära kontakt med de försäkrade. Jämväl i fråga om denna försäkringsform har därför principen om en uppdelning av försäkringskostnaderna ansetts bora bringas i tillämpning. ... i;Ä^Q Såsom i den allmänna motiveringen anförts, kan fördelningen o av kostnaderna mellan de olika kassorna, såvitt angår understöd som utgår for dag, enklast ske så, att varje kassa har att svara för viss del av den bestämda understödsperioden. Denna fördelningsgrund har också av de sakkunniga förordats i fråga om understöd av nyss angiven art. Då en dylik grund emellertid icke låter sig användas i fråga om sjukhjälp, som består i ersättning för medlems utgifter till läkarvård, har här en annan anordning mast tillgripas, nämligen att låta lokalsjukkassan ombesörja utbetalning av hela understödet samt därefter från centralsjukkassan utbekomma viss andel av de uppkomna kostnaderna. Nämnda andel har härvid beräknats så, att i sak ungefär samma resultat skulle uppnås som i fråga om sjukhjälp i övrigt enligt de därför meddelade bestämmelserna. Av paragrafens ordalydelse torde framgå, att man vid beräkningen av det belopp, lokalsjukkassa skall äga utfå av centralsjukkassan, har att hålla sig till vad förstnämnda kassa faktiskt utgivit i ersättning for lakarvårdskostnad och icke skall verkställa något avdrag för det statsbidrag som må tillkomma kassan i anledning av det utgivna understödet. Statsbidraget utgår till lokalsjukkassan först sedan denna erhållit ersättning frän centralsjukkassan och då nämnda bidrag i regel belöper sig till hälften av utgifterna, kommer såsom tidigare framhållits lokalsjukkassans slutliga ansvar regelmässigt att stanna vid kronor 1:50 pr år och medlem. _ Den nu berörda anordningen kan synas utgöra en slags ateriorsakrmg, men bör icke så uppfattas. Visserligen har den försäkrade att rikta sitt anspråk på ersättning för läkarvårdsutgifter mot lokalsjukkassan, men han ar dock jämväl i vad angår denna understödsform medlem av centralsjukkassan och 6 1662 29

82 denna har att beräkna sina medlemsavgifter för sjukvårdsförsäkrade medlemmar så, att de täcka jämväl kassans utgifter i anledning av den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten gent emot lokalsjukkassorna. 29 §. Såsom ovan nämnts har fördelningen mellan kassorna av kostnaderna för understöd i form av sjukhusvård och sjukpenning ansetts böra ske efter antalet understödsdagar. Av skäl, som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, förorda de sakkunniga, att lokalsjukkassa i regel har att svara för understöd av nu angiven beskaffenhet under de första 21 dagarna vid varje sjukdomsfall och vederbörande centralsjukkassa för återstoden av understödstiden, vilken liksom enligt 1927 års förslag skall utgöra minst 2 år. För flertalet nu verksamma kassor komma de sålunda förordade bestämmelserna att medföra en väsentlig inskränkning i understödstiden. Visserligen måste därvid beaktas, att sjukpenning i regel utgör den enda understödsformen för närvarande och att för framtiden kassorna bli skyldiga meddela jämväl sjukvårdsförsäkring. Härigenom uppväges givetvis minskningen i den ekonomiska belastningen till en del. Men å andra sidan bör ihågkommas, att lokalsjukkassorna komma att hava monopol inom sina respektive verksamhetsområden, vilket måste bidraga till att göra deras ekonomiska ställning mera säker och stark. De sakkunniga ha därför ansett, att möjlighet bör finnas för lokalsjukkassa att under vissa förutsättningar få meddela sjukhjälp av beskaffenhet som här avses under längre tidsperiod än 21 dagar. Med hänsyn till önskvärdheten att ej genom tillskapandet av flera olika gradationer i fråga om sjukhjälpstiden bryta enhetligheten i systemet förorda de sakkunniga därvid allenast ett ytterligare alternativ, nämligen en understödstid av 90 dagar. Såsom förutsättningar har angivits, att kassan skall ha minst 500 medlemmar, att sjukhjälpsfond finnes som kan anses med hänsyn till omständigheterna betryggande och att tillsynsmyndigheten ger sitt tillstånd. Härmed synes vara sörjt för att kassan icke ger sig ut på några äventyrligheter. Vid beräkning av sjukhjälpstiden enligt förevarande paragraf bör observeras, att där sjukhjälp åtnjutits vissa dagar enbart i form av sjukhusvård och andra dagar enbart i form av sjukpenning dessa dagar skola sammanräknas. De i paragrafen meddelade bestämmelserna rörande frågan, huruvida i föreliggande fall ett inträffat sjukdomsfall skall anses såsom ett nytt sådant eller såsom omedelbar fortsättning av ett tidigare inträffat, överensstämma helt med motsvarande stadganden i 1927 års förslag. Att missbruk icke äro genom dessa föreskrifter helt förhindrade, är påtagligt. Men det torde vara en hart när olöslig uppgift att söka utfinna regler, som äro helt betryggande i detta avseende. De sakkunniga vilja för övrigt i fråga om de meddelade bestämmelsernas innebörd och tolkning understryka vad som anfördes i 1926 års sakkunnigbetänkande, nämligen att det åligger den, som ansöker om sjukhjälp, att i förekommande fall styrka, att det är fråga om ett nytt sjukdomsfall och att han sålunda under mellantiden varit fullt frisk och arbetsför. 30 §.

I fråga om moderskapshjälpen har ingen annan saklig avvikelse från 1927 års förslag gjorts än att en föreskrift tillfogats, enligt vilken moderskapspenning till kvinna, som medgivits övergång från lägre till högre sjukpenning, skall, där barnsbörd inträffar inom 270 dagar efter övergången, utgå med belopp, motsvarande den lägre sjukpenning hon förut var tillförsäkrad. Denna i och för sig naturliga bestämmelse har visat sig påkallad med hänsyn till erfarenheter som gjorts inom sjukkasseverksamheten.

83 31 §. Enligt 1927 års förslag skulle i distriktssjukkassa väntetid iakttagas även beträffande kollektivt anslutna medlemmar. Efter omorganisationens genomförande skulle denna omständighet icke haft någon egentlig betydelse; den som då inträtt i primärsjukkassa, skulle på grund av stadgande i annat sammanhang i förslaget varit pliktig att omedelbart ingå jämväl i distriktssjukkassa och väntetiden skulle sålunda tilländalupit samtidigt i de båda kassorna. Under övergångstiden däremot, då anslutning till distriktssjukkassa kommit att efter hand sökas av kassor, vilka förut drivit verksamhet och vars medlemmar följaktligen redan varit underkastade väntetid, skulle anordningen ofta föranlett, att försäkrad var berättigad till understöd från primär- men ej från distriktssjukkassan. Då emellertid enligt förslaget sjukhjälpstiden för primärsjukkassa var bestämd till 100 dagar och således icke var kortare än den förut allmänt gällande, skulle de försäkrade i regel icke kommit i sämre ställning än förut. Vid sådant förhållande och då genom anordningen bereddes möjlighet för distriktssjukkassorna att samla visst rörelsekapital, innan prestationsskyldighet för kassorna inträdde, kunde den angivna regeln anses motiverad. Annorlunda skulle emellertid verkningarna av en motsvarande regel enligt det föreliggande förslaget te sig. Här är sjukhjälpstiden för lokalsjukkassa bestämd till 21 dagar — endast under särskilda omständigheter och efter tillstånd av tillsynsmyndigheten kan den utsträckas till 90 dagar, vilket är minimitiden enligt gällande sjukkasselag. Medlem av gammal sjukkassa, vilken antages till lokalsjukkassa, skulle således, därest han drabbades av sjukdomsfall, innan väntetiden i centralsjukkassan gått till ända, i regel få nöja sig med understöd under en väsentligt kortare tid än förut. Detta vore ju uppenbart otillfredsställande och måste för medlemmen framstå som en obillighet. Hänsyn till centralsjukkassornas ekonomi torde ej heller kräva en sådan anordning. De sakkunniga förorda därför, att väntetid ej skall iakttagas vid inträde i centralsjukkassa av indirekt ansluten medlem. Såsom redan förut anmärkts föreslå de sakkunniga vidare, att väntetid ej heller skall iakttagas, då förutvarande medlem i erkänd sjukkassa återinträder i denna enligt bestämmelserna i 18 §. I övrigt är paragrafen med avseende å innehåll och formulering överensstämmande med 27 § i 1927 års förslag. 33—35 §§. Föreskrifterna rörande avgifter och fondbildning äro, om man bortser från att särskilda regler för kassor med begravningshjälpsverksamhet enligt de sakkunnigas förslag bortfalla, i huvudsak lika med motsvarande bestämmelser i 1927 års förslag. Avvikelser eller tillägg förekomma allenast på två punkter. I 33 § den motsvarar 29 § i nyssberörda förslag — har sålunda insatts ett nytt stycke, enligt vilket eventuellt förekommande inträdesavgift eller särskild botes- eller'straffavgift ej får bestämmas högre än tillsynsmyndigheten anser vara skäligt. Denna föreskrift torde ej behöva motiveras. Vidare har i 35 § 31 § i 1927 års förslag — viss jämkning vidtagits i uppräkningen av de tillgångar, i vilka sjukhjälpsfond en må redovisas. Vissa värdehandlingar, vilka måhända icke alltid kunna anses erbjuda en fullt betryggande säkerhet, ha icke medtagits i uppräkningen, och dessutom har möjligheten att taga hänsyn till värdet av växande skog, då det gäller att i och för bedömande av fastighetsintecknings säkerhet fastställa taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, helt uteslutits. De sålunda föreslagna jämkningarna ha tillkommit i avsikt att förhindra sjukhjälpsfondens placering i andra än fullt säkra värdeobjekt.

84 36 §. Denna paragraf har sin motsvarighet i 32 § i 1927 års förslag. Anordningen med beslutanderättens utövande av valda ombud i stället för å allmänt föreningssammanträde har gjorts obligatorisk för alla centralsjukkassor — dessa komma ju enligt förslaget att omfatta ett betydande antal medlemmar — och jämväl för lokalsjukkassor med flera än 1 000 medlemmar. Angående skälen härtill må hänvisas till socialstyrelsens yttrande i anledning av 1926 års sakkunnigbetänkande (se proposition nr 114 till 1927 års riksdag sid. 64). 37—43 §§. Bestämmelserna angående tillsyn å erkända sjukkassor och om återkallande av antagande äro i huvudsak överensstämmande med motsvarande föreskrifter i 1927 års förslag. Vissa jämkningar ha dock påkallats av olikheter mellan de båda förslagen på andra punkter eller i övrigt ansetts lämpliga. Utan motsvarighet är emellertid bestämmelsen i 38 §, att hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman. Med hänsyn till omfattningen av den verksamhet, centralsjukkassorna skulle komma att bedriva, har anställandet av en sådan tjänsteman ansetts böra göras obligatoriskt. Hans uppgift skulle enligt de sakkunnigas avsikt bliva att under styrelsens överinseende handhava den löpande förvaltningen samt att utgöra en förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten och kassorna inom området. I syfte att göra denna tjänstemans ställning i förhållande till medlemmarna så stark som möjligt, har stadgats, att han skall utses tillsvidare å sammanträde d. v. s. vid sammankomst med de för utövande av sammanträdes befogenhet valda ombuden. Ny är också föreskriften i nämnda paragraf, att tillsynsmyndigheten skall utse en av ledamöterna i styrelsen för centralsjukkassa, där denna styrelse består av flera personer, vilket i regel torde bli fallet. Genom en dylik anordning ha de sakkunniga velat vinna garanti för att det allmännas intresse blir behörigen tillgodosett i kassornas verksamhet. 44 §. Jämväl vid en omorganisering av sjukkasserörelsen enligt de linjer, som förordats av de sakkunniga, bliva vissa särbestämmelser erforderliga i fråga om nu verksamma sjukkassor, vilka önska fortsätta sin rörelse. Förutsättning för antagande till erkänd sjukkassa är, att vederbörande sammanslutning blivit registrerad såsom understödsförening. Om nu en gammal kassa låter ombilda sig till understödsförening och vinner registrering såsom sådan, innebär detta, såsom förut framhållits, icke att ett nytt rättssubjekt bildas utan allenast en registrering av nya stadgar för sammanslutningen. De begränsningar, som sjukkasselagen uppställer i fråga om rätten att medelst stadgeändring åstadkomma rubbning i redan bestående rättsförhållanden, måste alltså iakttagas. I detta avseende är i första hand att märka, att ny uteslutningsgrund, vilken skall avse jämväl dem som vid frågans avgörande voro medlemmar i kassan icke får upptagas i stadgarna, med mindre samtliga medlemmarna förenat sig därom (57 §, första stycket, sjukkasselagen). Enligt förevarande förordning skola i stadgarna införas åtskilliga uteslutningsgrunder, som ej för närvarande tillämpas; se härom 13, 15 och 19 §§. Då man ej kan räkna med att samtliga medlemmar i gammal sjukkassa gå med på dylik stadgeändring, bör sådan kassa kunna antagas till erkänd utan hinder därav, att de nya uteslutningsgrunderna ej äga tillämpning å medlem, som vid ingivandet av ansökan om erkännande tillhörde kassan. Förbudet i 16 § mot flermedlemskap gäller visserligen jämväl enligt sjukkasselagen (12 §), men enligt övergångsbestämmelserna till lagen har det ej tillämpning gent emot dem, som vid tiden för lagens utfärdande voro medlemmar av särskilda registrerade sjukkassor. Någon rubbning i dessa gamla

85 medlemmars rätt till kvarstående kan icke göras, men i trots härav bör rimligen antagande kunna äga rum. Slutligen gäller enligt 59 § sista stycket i sjukkasselagen, att beslut om stadgeändring, som innebär inskränkning ay sjukkassas skyldighet att meddela sjukhjälp, icke äger tillämpning i fråga om sjukhjälp för sjukdom, på grund av vilken rätt till erhållande av sådant understöd redan inträtt . Då det föreliggande författningsförslaget bl. a. stadgar en maximal understödstid för lokalsjukkassorna av i regel 21 dagar, kommer det vid övergången ofta att inträffa, att gammal kassa är pliktig utgiva understöd under längre tid. Ej heller denna omständighet bör utgöra hinder för antagande. Begravningshjälps verksamhet skall enligt förslaget ej få utövas av erkända sjukkassor. För närvarande drives dock sådan verksamhet av flertalet sjukkassor, och enligt sjukkasselagen är rätten att nedsätta utfäst begravningshjälps belopp så starkt begränsad (se 57 § tredje stycket), att möjligheten att inom tidrymden av några år genomföra en avveckling av rörelsen medelst stadgeändring är praktiskt taget utesluten. Skyldigheten att fullgöra meddelade utfästelser av begravningshjälp bör därför ej stå i vägen för antagande till erkänd sjukkassa. Då emellertid gammal kassa efter att ha registrerats såsom understödsförening kan på ett enkelt och smidigt sätt avveckla begravningshjälpsverksamheten genom att enligt reglerna i 68 § understödsföreningslagen överlåta denna del av rörelsen på annan understödsförening eller försäkringsbolag samt det, såsom i det föregående framhållits, är ur olika synpunkter önskligt, att denna utväg begagnas fortast möjligt, har tillika stadgats, att kassan skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom 2 år från antagandet, vid äventyr att detta eljest återkallas. 45 §. Vid 5 § har anmärkts, att de sakkuniga förorda undantag i viss utsträckning från regeln att i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde, lokalsjukkassa ej skall få antagas. Angående detta undantag givas regler i förevarande paragraf. De innebära, att i staden redan förefintliga sjukkassor skola kunna antagas till lokalsjukkassor, därest medlemsantalet uppgår till minst 500. Anled : ningen till nu berörda avvikelse från huvudregeln är förnämligast att söka i de svårigheter, som otvivelaktigt skulle yppa sig, om man ville omedelbart genomföra en koncentration av samtliga kassor i de större städerna. De sakkunniga ha funnit det lämpligare att här söka successivt nå fram till enhetlighet på den väg, som angavs i 1927 års förslag. Med hänsyn härtill har tillika föreskrivits, att centralsjukkassa i fall som nu sagts skall vara öppen för individuell anslutning, trots att lokalsjukkassa är verksam på platsen. Till belysning av de praktiska verkningarna av förevarande undantagsbestämmelse må nämnas, att enligt sista tillgängliga statistik (avser förhållandena vid 1927 års utgång) skulle i Stockholm 30 (därav en om vilken uppgifter saknas) av 50 nu verksamma sjukkassor omedelbart tvingas att upphöra med självständig verksamhet, i Göteborg 58 av 69 och i Malmö 38 av 57. Emellertid må tilläggas, att bestämmelserna i nästfoljande paragraf öppna möjlighet for en del av de kassor, som sålunda skulle tvingas uppgiva sm självständighet, att i egenskap av yrkeskassor fortsätta verksamheten. I vilken omfattning denna möjlighet skall begagnas, kan nu ej förutses. 46 §. Bestämmelserna angående erkänd sjukkassas verksamhetsområde och skyldighet att vara öppen för alla, som äro bosatta inom området och fylla de allmänna inträdesvillkoren, utesluta möjligheten för yrkes- och fabrikskassor att vinna erkännande och därmed komma i åtnjutande av statsbidrag. I detta av-

86 seende råder överensstämmelse mellan förevarande förslag och det som framlades vid 1926 års riksdag. Enligt 1927 års förslag stod det däremot öppet för dylika kassor att erhålla koncession och statsbidrag. Beträffande skälen för de sakkunnigas ställningstagande till detta spörsmål kan i stort sett hänvisas till vad som anfördes i prop, nr 117 till 1926 års riksdag sid. 68 o. f. Emellertid hava de sakkunniga funnit sig böra förorda ett betydelsefullt medgivande åt den i det senaste förslaget intagna ståndpunkten. Det kan nämligen synas innebära ett alltför hårt ingrepp mot redan befintliga yrkes- och fabrikskassor att tvinga dem helt upphöra med sin rörelse. Möjlighet bör därför enligt de sakkunnigas åsikt beredas sådana kassor att med bibehållande av sin karaktär antagas till erkända kassor och driva verksamhet vid sidan av de vanliga öppna kassorna, Föreskrift härom meddelas i förevarande paragraf. Enligt denna skola kassorna i regel antagas till lokalsjukkassor och medlemmarna vara anslutna till centralsjukkassan för deras respektive bosättningsort — i den mån yrkeskassas verksamhetsområde sträcker sig utöver ett centralsjukkasseområde. komma alltså medlemmarna att tillhöra skilda centralsjukkassor. För det fall. att befintlig yrkes- eller fabrikskassa emellertid redan nu bereder sjukhjälp åt sina medlemmar i den utsträckning, som är stadgad för centralsjukkassa, bör hinder ej möta att låta kassan fortsätta därmed. Kassan får då antagas till centralsjukkassa med skyldighet att för sina medlemmar utöva verksamhet jämväl såsom lokalsjukkassa. I paragrafen ha i övrigt upptagits de särbestämmelser, vilka ansetts erforderliga beträffande yrkes- eller fabrikskassa, som vunnit antagande. De ansluta sig nära till vad som i sådant avseende å olika ställen stadgades i 1927 års förslag och torde därför icke erfordra någon närmare motivering. 47 §. I sin allmänna motivering hava de sakkunniga utförligt angivit, huru de tänkt sig övergången till den föreslagna nya ordningen för sjukförsäkringen skola ske och särskilt huru de gamla kassornas för sjukförsäkringen avsatta medel därvid enligt de sakkunnigas mening böra användas. Såsom framhållits, synes det önskligt, dels att då gammal kassa antages till lokalsjukkassa med rätt att meddela sjukpenningförsäkring för allenast 21 dagar, viss andel av sjukhjälpsfonden överföres till den centralsjukkassa, som övertager sjukhjälpsrisken för kassans medlemmar i vad avser tiden efter den 21:sta dagen, dels ock att då gammal kassa antages till erkänd sjukkassa — lokal- eller centralsjukkassa — och medlemmar, bosatta utanför kassans nya verksamhetsområde, i samband därmed överflytta sin sjukförsäkring till annan erkänd kassa, på dem belöpande andelar av sjukhjälpsfonden överföras till kassan, vari de inträda. De sakkunniga ha i förevarande paragraf upptagit vissa bestämmelser, avsedda att säkerställa, att överföring av medel som nu sagts verkligen också kommer till stånd. Då några detaljerade regler för närvarande icke kunna meddelas beträffande överföringen, har det ansetts lämpligast allenast stadga, att kassorna skola ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i sådant hänseende, som tillsjmsmyndigheten utfärdar. Bestämmelserna i denna paragraf bliva ej tillämpliga, då gammal kassa ej antages till erkänd sjukkassa utan upplöses. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skola kassans medlemmar i sådant fall likväl äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa å bosättningsorten. De sakkunniga hava tagit i övervägande att såsom villkor för överflyttning under nu angivna omständigheter föreskriva, att den överflyttande skulle föra med sig på honom belöpande andel av den gamla kassans sjukhjälpsfond eller eventuellt själv erlägga däremot svarande belopp. Emellertid ha de sakkunniga stannat vid att ej föreslå något sådant villkor. Det intresse, som de försäkrade själva uppenbarligen

87 måste äga av att den nya sjukkasseorganisationen blir så stark och bärkraftig som möjligt, och medvetandet, att de som delaktiga i denna organisation komma att vara ansvariga för dess utfästelser, torde utgöra tillräcklig anledning tor medlemmar i kassa, som upplöses, att därvid söka genomdriva, att behållna tillgångar användas för tryggande av medlemmarnas fortsatta sjukförsäkring. Beträffande övergångsbestämmelserna torde kunna hänvisas till vad i det föregående redan blivit anfört. För tydlighets skull har i fråga om sjukvårdsförsäkringens ikraftträdande uttryckligen angivits, att därest lokalsjukkassa vill före år 1936 genomföra sådan försäkring för sina medlemmar, den tar o-öra detta på eget ansvar; centralsjukkassan bör ej, i den mån den ej själv gar med därpå, tvingas bidraga till kostnaderna före övergångstidens slut.

Förslaget till statsbidragsbestämmelser. De här förordade grunderna för statsbidrags utgående överensstämma i allt väsentligt med dem, som funnos sammanförda i en bilaga till 1927 ars proposition. Allenast på en punkt föreligger en mera anmärkningsvärd avvikelse, nämligen i fråga om tiden under vilken s. k. sjukdagsbidrag (jfr punkt 4 i torslaget) skall få beräknas. I 1926 års proposition föreslogs en minsta sjukhjälpstid för statsunderstödda sjukkassor av 3 år; någon motsvarande längsta tid föreskrevs ej och statsbidrag skulle utgå för hela den sjukhjälpstid som av vederbörande kassa tillämpades, även om denna tid var obegränsad. 1 1927 ars förslag var minsta sjukhjälpstiden i fråga om sjukpenning fixerad till l ar; någon längsta tid föreskrevs ej heller här men däremot stadgades, att sjukdagsbidrag ej skulle få beräknas för längre tid än 2 år för varje sammanhangande siuklighetstillstånd. Den ståndpunkt, som sålunda intagits i det sistnämnda torslaget, väckte åtskilligt missnöje i sjukkassekretsar, och inom riksdagen framfördes också förslag, att sjukpenning skulle utgå under minst 3 ar samt att begränsningen i fråga om sjukdagsbidrags åtnjutande skulle bortfalla Ue sakkunniga förorda såsom redan i det föregående anmärkts den medlande ståndpunkten, att sjukpenning skall utgå under minst två för varje sammanhangande sjuklighetstillstånd — såsom enligt 1927 års förslag — men att sjukdagsbidrag skall utgå även för en längre sjukhjälpstid, dock högst for 3 ar Beträffande det s. k. sjukvårdsbidraget — punkt 5 i förslaget — torordas, att detta för varje centralsjukkasseområde i sin helhet utbetalas till centralsjukkassan och att denna sedermera får till de olika lokalsjukkassorna utbetala vad som av bidraget bör tillkomma dem. Då den i 28 § av förslaget till forordning om erkända sjukkassor stadgade fördelningen av läkarvardskostnaderna mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa förutsattes vara verkstäld mnan statsbidraget utbetalas, kan den andel av nämnda bidrag, som skall utgå till lokalsjukkassa, högst belöpa, sig till 1:50 kr. pr medlem i lokal sjukkassan. Såsom framgår har vidare någon motsvarighet till föreskriften i 1927 ars forslag, att sjukvårdsbidrag finge utgå högst med ett belopp motsvarande 3 kr. arligenior varje distriktssjukkassemedlem, som ägt rätt till understöd i form av sjukvård, icke upptagits av de sakkunniga. Någon maximering av sjukvardsbidraget förekommer således ej. Det praktiska resultatet härav för statsverkets del torde emellertid icke bliva av någon större betydelse. Det är nämligen ytterst osannolikt, att läkarvårdskostnaderna — häri inberäknat den tredjedel, som den siuke enligt förslaget skall själv bära — inom något centralsjukkasseområde skola stiga till högre genomsnittligt belopp än 9 kr. pr år och medlem i centralsjukkassan. I såväl 1926 som 1927 års förslag beräknades kostnaderna högst uppo-å till 7- 50 kr. pr år och medlem. Skulle emellertid kostnaderna under na-

88 got år för glest befolkade orter överstiga det förstnämnda beloppet, synes skäligt, att staten bidrager till utjämning av desamma. De avvikelser från 1927 års förslag, som i övrigt förekomma i de av de sakkunniga förordade bestämmelserna, hava påkallats av skiljaktigheter mellan de båda förslagen till förordning om erkända sjukkassor och torde ej tarva närmare förklaring. Påpekas må allenast, att reglerna i punkt 3 angående fördelningen av det s. k. medlemsbidraget mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa äro byggda på den av de sakkunniga förordade fördelningen mellan kassorna av sjukhjälpskostnaderna. Då sistnämnda fördelning innebär, att lokalsjukkassa skall svara för omkring 43 % av kostnaden för sjukpenningförsäkringen och omkring 50 % av kostnaden för sjukvårdsförsäkringen samt centralsjukkassa för återstoden, har medlemsbidraget ansetts lämpligen kunna fördelas med hälften var å de båda kassorna.

I

BILAGOR.

91 Bil. I. Fördelningen av medlemmarna i de större allmänna rikssjukkassorna efter län år 1927. SveriSveriges Svens- ges riks- ka arb- allm. folkets sjuk- allm. sk. sbk. sk. o. bf. sbk.

Svens-

400 Stockholm Stockholms län: städer landsbygd ...

466 145 608 1187 753 1653

132 730 862

7 346 11983

547 1361 1908

1377 563 1940

3 684 7 952 11636

663 846 1509

626 626|

3 766 5 288 9 054

692 1345 2 037

1894 543 2 437

6 251 6 063 12 314

Summa

499 34 484 256 899 2 348 290| 1383 2 847

Summa

209 512 721

204 1344 1548

700 1580 2 280

102 613 715

549 362 911

65 31 96

Summa

70 125 195

853 1286 2139

750 1370 2120

500 963 1463

568 284 852

405 147 552

196 609 779 1289 975 1898

61 573 634

257 384 641

107 1844 605 4 016 712 5860

780 112 892

487 904 1391

Uppsala l ä n : städer landsbygd Södermanlands län: städer landsbygd Östergötlands län: städer landsbygd

Summa

770 46; 1011 546 256 1423 302 2434 1316 I 213 7| 734 630 543 1038 637 1277 1251

Summa Jönköpings l ä n : späder landsbygd .... Kronobergs län: städer landsbygd

648 648 519 519

2 274 5 224 5 523 273 2 547 10 747

4 738 7 848 12 586

566 Summa

4 918 922

54 625 679

1059 1059

350 350

91 1497 1588

17 219 236

1633 1633

70 111 181

236 6 412 6 648

bumma

49| 371 618! 1478 6671 1849

169 852 1021

437 1303 1740

879 1 921 2800

46 213 259

53 441 494

1041 35 1076

3 045 6 861 9906

205 Summa

331 399 432

814 1460 2 274

Summa

654 654

Kalmar l ä n : städer landsbygd . Gotlands län: städer landsbygd .

920 Svens- Fram- | oSbk. ka tidsför- AlderAllm. Allm. ikssk. svenskaj folkets bundet, doms- Sui allm. förbunsbk. väl, sbk. det sk. sbk.

28 17 45

382 212 504

354 534

618 405 1023

Summa

121 741 862

99 334 433

69 418 487

936 297 1233

214 Summa

566 369 935

Summa

641 285 926

Summa

605 1670 2 275

Blekinge lan: städer Iandsb3 r gd Kristianstads län: städer landsbygd Malmöhus län: städer landsbygd ... Hallands län: städer landsbygd Göteborgs o. Bohus län: städer landsbygd

166 71 237 564 834

542 890 1432 390 1193|

761 761 239 181 420

16 74 90

251 331

3 241 3 823 7064

34 466 500

1354 1348 2 702

2 067 4 768 6835

36 41 77

5 210 8 593 2 681 4 105 7 891 12 698

119 119

1583J

149 149

87 28 115

1342^ 491| 1833!

202 198 400

359 107 466

121 256 377

30 11 41

255 370i 625:

35 56 91

26 26

95 711 806

1357 88 1445

2 893 1910 4 803

384 207 591

758 1320 2078

125 163

13021 1107 2 409

286 170 456

303 303

307 2 614 618 177 9251 2 791

6 381 5 735 12116

92 i

2 Summa

136 591 727

275 621 896

Summa

88 73 161

1089 1561 2 650

154 694 848

300 613 913

224 145 369

689 841 1530

248 984 1232

644 1221 1865

Summa

296 1516 1812

351 2182 2 533

546 3 935 4 481

23 682 705

Summa

262 1366 1628

281 1605 1886

306 2 568 2 874

Summa

135 502 637

Alvsborgs l ä n : städer landsbygd

84 84

147 37 184

426 1317 1743

1127 43 1170

3 6fr 5 561 9 21?

164 656 820

3 272 411 3683

5 495 4 331 9 826

502 1536 2038

49 49

81 81

505 2 709 3 214

312 148 460

2 535 12 838 15 373

274 1493 1767

643 2 371 3014

86 323 409

450 491 941

131 1086 1217

1217 216 1433

3 650 11519 15169

899 1170 2 069

963 999 2 871 4 814 3 834 5 813

384 689 1073

51 51

173 1403 1576

104 657 761

1629 428 2 057

5 286 12 585 17 871

Summa

118 1868 1986

412 1842 2 254

611 524 3 595 1898 4206 2 422

374 1905 2279

139 226 365

99 310 409

901 3 061 3 962

700 263 963

3 878 14 968 18846

Summa

72 1630 1702

507 2 650 3157

453 192 3 201 2 217 3654 2409

865 3 016 3 881

71 71

472 472

120 2 932 3052

988 199 1187

3197 16 388 19585

Summa

387 6 796 7183

677 3 604 4 281

138 2 284 2422

45 1937 1982

448 5 728 6176

40 40

168 351 519

126 1122 2 521 2647 1122

3111 23 261 26 372

Summa

340 4 349 4689

123 903 1026

156 451 607

155 155

150 1801 1951

83 83

89 1768 1857

858 9 533 10391

Summa

161 3 260 3421

314 405 2 629 2 083 2 943 2 488

44 304 348

587 4 504 5 091

64 222 286

21 21

153 5 086 5 239

Summa

59 1535 1594

468 1733 2 201

709 709

881 4 472 5353

35 361 396

22 22

119 775 894

Skaraborgs län: städer landsbygd Värmlands län: städer landsbygd Örebro län: städer landsbygd Västmanlands län: städer landsbygd Kopparbergs län: städer landsbygd Gävleborgs län: städer landsbygd ... Västernorrlands l ä n : städer landsbygd J ä m t l a n d s län: städer landsbygd ... Västerbottens län: städer landsbygd Norrbottens l ä n : städer landsbygd Hela riket: städer landsbygd

150 370 520

4 839 11004 12 281 5 086 15 420 30 919 26 815 36 527 22 263 42 534 Summa 35 758 37 819 48 808 27 349 57 954

23 23 122 122

1850 18109 19959 1712 9 977 11689

3 249 2 422 6 590 37 251 98 142 4 206 3 674 32 330 7 550 206 818 7 455 6096 38920 44 801 304 960

93 Bil.

II.

P. M. ang. löne- och anställningsförhållanden för fast anställd personal hos registrerade sjukkassor. Antalet sjukkassor, till vilka skrivelser (bil. I 1 ) och svarsformulär (bil. 21) utsänts, har uppgått till 103, därav 15 fortsättningskassor. Från samtliga tillfrågade kassor hava svar erhållits. De inkomna uppgifterna hava granskats och där så befunnits erforderligt, kompletterats med telefonledes inhämtade upplysningar. . . o Uppgifterna avse den 1 april 1929; en befattning såsom sjukbesokare, tillsatt den 1 maj 1929, har emellertid medtagits för att göra sammanställningen så fullständig som möjligt. E n svårighet vid utredningen har varit, att åtskilliga sjukkassefunktionarer väljas av sjukkassesammanträdet och därför formellt icke kunna sägas vara fast anställda. Flertalet av dessa funktionärer hava emellertid faktiskt varit i sina kassors tjänst en följd av år, i det att de regelbundet återväljas och valet väl närmast betraktas som en ren formalitet. Vid undersökningen hava därför här berörda grupper medtagits och betraktats såsom i realiteten fast anställda. E n annan svårighet har legat däri, att personalen i vissa fall är gemensam för en sjukkassa och en med densamma parallell fortsättningskassa eller eventuellt en understödsförening. Avlöningen från sjukkassan har med hänsyn härtill kunnat sättas till lägre belopp än som eljest torde hava varit fallet Vid bearbetningen hava i här berörda fall de anställdas inkomster även från dessa parallella sammanslutningar medtagits, då det gällt att fastställa den sammanlagda årslönen I en särskild tabell (tab. 3) redovisas emellertid lönebeloppen uppdelade allt efter som de utgått från sjukkassor (inkl. fortsättningskassor) och från med sjukkassan samverkande understödsförening. Beträffande åldersuppgifterna i tabellerna 5 och 6 meddelas, att såsom ålder räknats antalet hela levnadsår, som uppnås under loppet av år 1929. På analogt sätt är anställningstiden (tab. 7 och 8) beräknad. Såvitt av de angivna uppgifterna framgår, fanns den 1 april 1929 last anställd personal hos inalles 52 sjukkassor och 3 fortsättningskassor. Vid 10 av sjukkassorna utförde personalen expeditionsarbete även för närstående fortsattningskassa eller understödsförening. Antalet fortsättningskassor, mom vilka fast anställd personal överhuvud kom till användning, var 8. Av de 52 sjukkassorna voro 35 lokala kassor och 17 rikssjukkassor. Antalet fast anställda framgår tillika med antalet kassor och medlemsantalet vid 1927 års slut av följande sammanställning: A n t a l kassor Antal fast med fast anställda anställda

Antal medlemmar den 31/i2 1927

Sjukkassor 52 184 515 757 Fortsättningskassor 3 » oy yiu Av de hos sjukkassor fast anställda 184 personerna kommo 110 på de 35 lokala kassorna och 74 på de 17 rikssjukkassorna.. Om mm bortser från medlemsökningen under tiden Iran den / 12 1»^< till den XU 1929 ävensom från den av lämplighetsskäl mom vissa av sjukkassorna praktiserade användningen av personalen gemensamt för sjukkassan och närstående fortsättningskassa eller understödsförening, kommer mom de redovisade sjukkassorna en fast anställd på 2 803 medlemmar och mom fortsättnmgskassorra en fast anställd på 6 657 medleramar. 1

Hiär -utesluten.

94 Indelning av befattningshavarna efter anställningens art. A. Direktörer och centralkassörer; såsom: verkställande direktör, verkställande tjänsteman, centralkassör, huvudkassör.

hit räknas de som inneha befattningar

B. Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl.; hit räknas de som inneha befattningar såsom: kassör, kassör och sekreterare. kassör och expeditionsföreståndare, kassör och sjukkontrollant, sekreterare, kontorsföreståndare. kontorschef, expeditionsföreståndare. expeditionsförare, expeditör, föreståndare, expeditionsföreståndare och sjukbesökare, expeditionsföreståndare och massör, inspektör, kontrollant. C. övrig

kontorspersonal; hit räknas de som inneha befattningar såsom: kassörska, bokförare, kontorsbiträde, expeditionsbiträde, skrivbiträde, kontorist, biträde.

D. Sjukbesökare; hit räknas de som inneha befattningar såsom: sjukbesökare, sjukvisitatör, sjukkontrollant. sjukbesökare och sjuksköterska. E.

Sjuksköterskor.

F. Diverse personal; hit räknas de som inneha befattningar såsom: städerska, springflicka, samt ett med dessa i avlöningshänseende jämställt kontorsbiträde.

95 Tab. 1. Antalet anställda och deras medellön per år.

Befattningshavare

A) D i r e k t ö r e r o c h c e n t r a l k a s s ö r e r B) K a s s ö r e r o c h expeditionsförestånd a r e m . fl C) Ö v r i g k o n t o r s p e r s o n a l D) S j u k b e s ö k a r e E) S j u k s k ö t e r s k o r P) Diverse p e r s o n a l

Antal

Medellön per år

6 857

29 8 ^30

4 216 2 950 3 799

4 393

81 Samtliga

Samtliga

Kvinnliga

Manliga

Antal

Medellön per år

6 857

9 3 3

4 975 2 588 2 763 2 600 733

33 101 l )39 3

4 308 2 616 3 560 2 600

2 638

3 374

Medellön per år

Antal

4 193

1 2

) Därav 4 som uppgivits utöva även annan sysselsättning. ) Därav en m e d endast halv tjänstgöring och en med en tjänstgöringstid

av endast o

t i m m a r per dag.

Tab. 2. Specifikation med hänsyn till ersättning för resor m. m. Samtliga

Kvinnliga

Manliga

Därav med

Därav med

Därav med Befattningshavare

A) D i r e k t ö r e r o c h c e n t r a l kassörer B) K a s s ö r e r o c h e x p e d i t i o n s f i r e s t å n d a r e m . fl C) Ö v r i g k o n t o r s p e r s o n a l D) Sjukbesokare E) Sjuksköterskor ... F) Diverse p e r s o n a l Summa

Antal

Antal

Antal

4 93 9 3 3

29 8 30

*)8

1 13

33 101 39 3 3

1 13 21

5 | 14 | 2 )11 | 193 | 25 | 18 019

*) F ö r s l å ^ f r a m s t ä l l d a i n o m 4 k a s s o r o m p e n s i o n f ö r y t t e r l i g a r e 5 m a n l i g a b e f a t t n i n g s h a v a r e . , ° „ » 3 » » » » » 10 k v i n n l i g a » 2< , „ » 4 » » » » » 15 b e f a t t n i n g s h a v a r e . 3\

96 Tab. 3. Sammanlagd årslön för olika grupper av befattningshavare. Samtliga

Kvinnliga

Manliga „.

Befattningshavare

pj

er _

o 3

r>:

jq

.O.->: w 3

A) Direktörer och centralkassörer 82 941 1500 11560 96 001 122 278 17 200 B) Kassörer m. fi.. 121 958 320 C) Annan kontors23 600 222 665 23 600 personal 113 979 24 011 D) Sjukbesökare ... 110 640 3 339 7 800 E) Sjuksköterskor .

82 941 1500 2 700 19 900 139 158 320

560 96 00 700 14217

17 980 264 24 17 980 240 645 246 265 24 871 134 651 4199 138 85 7 800 7 800 7 80

F) Diverse per2 200

2 201

860 20 680 295 416 613 015 6 019 32 240 651 2 7

S u m m a 339 139 5 159 11 560 355 858 273 876 x

2 200

2 200

sonal

) Inkl. fast lön från fortsättningskassa. Tab. 4. D e anställdas fördelning efter årsinkomstens storlek. Antal befattningshavare med en årslön av Befattningshavare

Samtintill 1 0 0 0 - 2 0 0 0 - 3 0 0 0 - 4 0 0 0 - 5 0 0 0 - 7 0 0 0 - 10 000- liga 1000 2 000 3 000 4 000 5 000 7 000 10 000 13 200 kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

Manliga. A) Direktörer och centralB) Kassörer och expeditions-

—

C) Övrig kontorspersonal ... D) Sjukbesökare Summa Kvinnliga. A) Direktörer och centralB) Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl. C) Övrig kontorspersonal ... D) Sjukbesökare E) Sjuksköterskor F) Diverse personal Summa Samtliga. A) Direktörer och centralkassörer B) Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl C) Övrig kontorspersonal ... D) Sjukbesökare E) Sjuksköterskor Summa

4 1 8

13 1 9

2 2 3

4 2 7

6 2 3

21 1

1 40 4 3

30 4

2 23 4 2

14 29 8 30

1 2

4 93 9 3 3

-

5 !

5 42 11 3

6 32 7

5 3 8

14 1 9

• 2

"|

~

14 33 101 39 3

o O

97 Tab. o .

De anställdas fördelning efter ålder.

Manlig a i grupperna:

Kvii inliga i grupperna:

Samtliga : 'manliga i

F

Summa kvinnliga)

+

Ålder A

C

B

1)

Samma

1 1 intill 20 år ... 20—29 Ar . 30-39 » 40-49 » 50—59 » 6 0 - 69 » 70-79 » Summa

| 6 1 1

— : 3 5 i 7 6 [ 11 2 6 1 2 29

1 3 ! 6! 14 5 1 1

7 7 19 31 13 4

81 Tab. 6.

1 _

5 40 39 17 10 1

5 47 46 36 41 14 4

3 39 1 32 1 ! 14 2 | b

1 3 1 3 1

— 2 1 —

9 :

3 |

i - ! 4 : 93

Medelålder. Manliga

Befattningshavare

Kvinnliga

Samtliga

46-o 32-3 45-4 40-o 21-3

544 53-1 32-o 50-4 40o 21-3

33-8

40- p

54- 4 54-o 28-5 51'8

A) Direktörer och centralkassörer B) Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl. C) Övrig kontorspersonal D) sjukbesökare JE) Sjuksköterskor F) Diverse personal

50-

Samtliga Tab. 7.

D E

C

—

14 B

De anställdas fördelning efter anställningstidens längd. Manliga i gri ppern? :

Anställningstid

; A

B

|

C

D

Samtliga (manliga :

Kvinnliga 1 grupperna:

Summa

B

C

D

E

F

+

Summa kvinnliga}

i Mindre än 1 år 1 - 2 år 2— 5 » 5-10 » 10-15 . ! 15-20 » 1 20—33 »

1 3 3 2 5

Summa

1 i

1 5 6 8 i

2 9 22 28 23 1 2

1 1 2 2 -2 1

— — 1 2 — —

1 1 1 — — —

— — 1 2 — 1

4 11 26 33 25 9 4

13 43 48 44 23 15

1 1 8 3 7 5

1 !

29!

l

3 2 17 15 19 14 11

1 — 8 3 1 -

Tab. 8.

Medelauställningstid.

Befattningshavare

Manliga

A) Direktörer och centralkassörer B) Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl. C) Övrig kontorspersonal D) Sjukbesökare E^ Sjuksköterskor F) Diverse personal

16-o 10-7 5' i 11-2

Samtliga

11-3

Kvinnliga

Samtliga

12-o 7-4 8-3 5'3 1-7

lfro 10-8 7'3 10-5 5-3 1-7

7'5

9-i

98 Tab. 9. Uppsägningstid m. in. Antal befattningshavare

Befattningshavare

utan uppsägningstid

valda Samtpä liga kassa| med sam14 i cirka 0 , , , . s mån. 3 mån. 6 mån. koniii ändagar 1 man 1 traktl) trade ' ) i med cn uppsägningstid av

Manliga. A) D i r e k t ö r e r o c h c e n t r a l kassörer B Kassörer och expeditionsf ö r e s t å n d a r e m . fl 1 C) Ö v r i g k o n t o r s p e r s o n a l ... D) S j u k b e s ö k a r e

7 3 S

Summa

-

-

!

4 3 ifi

1 -

i i

i

h \

—

i

29 8 30

16 Kvinnliga. A

Direktörer och centralkassörer. B} K a s s ö r e r o c h e x p e d i t i o n s C) Ö v r i g k o n t o r s p e r s o n a l D) S j u k b e s ö k a r e E: Sjuksköterskor F) Diverse p e r s o n a l

...

Summa

_

! 27. 2 1 30

— 1 -; 3 1 3

x

- ]

" i"

i 93 0

Z

z

; 3

33 101 39 3 3

5 Z

i

Z

1 Samtliga. A; Direktörer och centralkassörer B) K a s s ö r e r o c h e x p e d i t i o n s f ö r e s t å n d a r e m. ti.... C) Ö v r i g k o n t o r s i i e r s o n a l ... D) S j u k b e s ö k a r e E) S j u k s k ö t e r s k o r F) D i v e r s e p e r s o n a l Summa

7 30 10

2 —

1 I

1i

4 45 IS

1 4

12 19 9

2 1

1 44

l ) Befattningshavare, som hava k o n t r a k t men så vitt känt är tillsättas på kassasammunträde, i n r ä k n a s i gruppen »valda på kassasammauträde». 8 ) H ä r i ingå 5 befattningshavare, som hava anställningskontrakt med resp. kassor.

99 Tab. 10. Pensionsutfästelser. Manliga eller kvinnliga

Befattningshavare

A.) Direktörer och centralkassörer i Manlig D:o B" Kassörer och expeditionsföreståndare m. fl » D:0

D:o C Övrig kontorspersonal D:o D:o D:o D:o D:o D:o D:o D:o D Sjukbesökare D:o D:o D:o E) Sjuksköterskor Summa 19 befattningsh a vare

' Kvinnlig ! !

Årspcnsion högst kr.

lägst kr.

Pensionsvillkor ifråga om antal levnads- och tjänsteår J)

4 750 6 650 , Minst 20 tjänsteår Uppgift saknas 2 800 3 024 1800 2 160 1710 1 620 1440

i

i Manlig

1800 I Kvinnlig

1000 1000

2 520 1995 1890 1680

Uppnådda 67 års ålder » 65 >> » 35 tjänste- och 65 levnadsår Minst 20 tjänsteår » 20 » 20 >. 20 35 tjänste- och 65 levnadsår 35 » » 65 35 » » 65 85 » " 65 35 » » 65 Uppgift saknas 35 tjänste- och 65 levnadsår 35 » » 65 » Uppgift saknas

l ) Uppgifterna anföras under reservation för eventuella felaktigheter, enär de av kassorna lämnade uppgifterna delvis äro rätt knapphändiga, och inskränkande bestämmelser därför kunna förekomma. 2 . 8 0 % av egna sammanlagda pensionsavgitter.

Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1929 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Itättskipning. Fångvård. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet ni. m. [11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden; 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser oru äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. [22]

Statsförfattning.

Vattenvägen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel ocli sjöfart.

Komiiiiinikatioiisväscn. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar * samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [16] Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. [211

Allmän statsförvaltning

Kommunalförvaltning. Statens ocli kommunernas finansväsen. Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [17] Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. [28] Politi. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9]

Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1025. [4] Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. ni. [24] I!ii 1 so- ocli sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz.. [7J Betänkande mod förslag till steriliseringslag. 14 Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (cpizootiförordning). [18] All m ii n t n är i n srs vilsen. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Redogörelse för de .ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. 19]

Bank-, kredit- ocli penuiiigviiseii. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [15]

Körs äk rings v iiseu. Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfiist pension. [3]

Kyrkoviisen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande studieunderstöd ät lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkårs för blivande lärare vid de allmänna läroverken ni. fl. undervisningsanstalter. [10] Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande.

Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. ra. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes ärenden.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929. 1 6 6 2 29

Internationell r ä t t .