Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen.8,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

k/fc-

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:26

JUSTITIEDEPARTEMENTET

FALSK FÖRKLARING. FALSK ANGIVELSE M. M.

.

FÖRBEREDANDE

UTKAST TILL STRAFFLAG SPECIELLA DELEN.

VIII.

AV

JOHAN C. W. THYRÉN

S T O C K H O L M 19 2 9

S t a t e n s

o f f e n t l i g a Kronologisk

B e t ä n k a n d e o c h förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv s a m t örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggn a d s a r b e t e n m. m. vid flottans s t a t i o n i Stockh o l m . (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckm a n . 30 s. F ö . B e t ä n k a n d e och förslag angående vissa ekonom i s k a s p ö r s m å l b e r ö r a n d e enskilda j ä r n v ä g a r . B e c k m a n . 61 s. K. B e t ä n k a n d e o c h förslag angående t r y g g a n d e av hos enskild arbetsgivare a n s t ä l l d personals r ä t t till utfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . Svenska a k t i e b o l a g s b a l a n s r ä k n i n g a r åren 1911— 1925. Tiden. 529 s. Fi. Redogörelse lör de ecklesiastika boställena. 6. K o p p a r b e r g s l ä n . Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e s t u d i e u n d e r s t ö d å t lärjungar vid s t a t e n s läroverk och m e d d e m j ä m f ö r l i g a l ä r o a n s t a l t e r . Norstedt. 107 s. 14 pl. E . B e r ä t t e l s e rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — s ä r s k i l t a r b e t s t e r a p i och hjälpverksamh e t — i D a n m a r k , Tyskland, Holland och Schweiz. N o r s t e d t . 117 s. S. 1928 års t j ä n s t e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. F a h l c r a n t z . 90 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning om åtg ä r d e r m o t lösdriveri s a m t å t g ä r d e r m o t sedeslöst leverne av s a m h ä l l s s k a d l i g art. N o r s t e d t . ÄUÖ

10.

S.

O•

Utredning och förslag r ö r a n d e p r a k t i s k l ä r a r k u r s för blivande l ä r a r e vid de a l l m ä n n a läroverken m. fl. u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e r . Norstedt. 116 s. E. 11. F ö r s l a g till o m o r g a n i s a t i o n av r ä t t s o b d u c e n t v ä s e n d e t m. m. N o r s t e d t . 66 s. 1 k a r t a . S. 12. L a g b e r e d n i n g e n s förslag a n g å e n d e vissa internationella r ä t t s f ö r h å l l a n d e n . 1. Förslag till konv e n t i o n m e l l a n Sverige, D a n m a r k , F i n l a n d och Norge i n n e h å l l a n d e internationellt p r i v a t r ä t t s l i g a b e s t ä m m e l s e r o m ä k t e n s k a p , a d o p t i o n och förm y n d e r s k a p m. m . Norstedt. 130 s. J u . 13. L a g b e r e d n i n g e n s förslag angående vissa intern a t i o n e l l a rättsförhållanden. 2. Förslag till kon-

u t r e d n i n g a r

förteckning v e n t i o n m e l l a n Sverige, D a n m a r k , Finland och Norge a n g å e n d e i n d r i v n i n g av u n d e r h å l l s b i d r a g m. m. Norstedt. 59 s. J u . 14. B e t ä n k a n d e m e d förslag till steriliseringslag. B e c k m a n . I l l s. S. 15. B e t ä n k a n d e m e d u t k a s t till lagstiftning om ekon o m i s k a föreningars r ä t t a t t driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s. F i . 16. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning om motorfordon m. m. j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e författningar s a m t till s t a d g a om trafiken å vägar och gator. Marcus. 305 s. K. 17. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e rationell s k a t t e u p p b ö r d Marcus. 334 s. 5 u t k a s t till b l a n k e t t e r . Fi. 18. Förslag till l a g angående b e k ä m p a n d e av s m i t t s a m m a h u s d j u r s s j u k d o m a r (epizootilag) och förordning med n ä r m a r e föreskrifter angående bek ä m p a n d e av s m i t t s a m m a husdjurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 s. J o . 19. U t r e d n i n g beträffande c e n t r a l a n s t a l t e n s för försoksväsendet på- j o r d b r u k s o m r å d e t och en blivande högre l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g s inbördes ställning. Norstedt. 174 s 28 skissritningar. J o . 20. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e l a n t m ä t e r i u n d e r v i s n m g e n s o r d n a n d e . Marcus. 120 s. J o . 21. B e t ä n k a n d e och förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. B e c k m a n . 198 s. K. 22. L a g b e r e d n i n g e n s förslag till revision av ärvdab a l k e n . 3. Förslag till l a g om t e s t a m e n t e m. m. Norstedt. 450 s. J u . 28 Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen m e d m o t i v e r i n g j ä m t e u t k a s t till anvisningar till n ä m n d a föreskrifter. N o r s t e d t 72 s. F i . 24. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e en reformerad sjukförsäkring m. m. B e c k m a n , vj, 99 s. S. 28 Y t t r a n d e n av h ä r a d s h ö v d i n g a r och r å d h u s r ä t t e r över p r o c e s s k o m m i s s i o n e n s b e t ä n k a n d e a n g å e n d e r ä t t e g å n g s v ä s e n d e t s ombildning. Norstedt, iv 325 s. J u . 2É Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. Förb e r e d a n d e u t k a s t till strafflag. Speciella delen. 8. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. 217 s. J u .

n e l s t b " o k ; t ä v m n f H l V l f J X ^ 0 ? 6 j \ n e i v * s - är t r y c k o r t e n Stockholm. B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n nelse bokstäverna till d e t d e p a r t e m e n t , kunder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = e c k l e s i a s t i k d e r f a r t ^ p n t^t ino7dJnTnib^kS^P?t-ement,et-, ^ ^ « n S ö r e l s e n den 3 felr. 192-f ang.' statens o f f e n t h g a Dl l en d atr ät y t r e a n o r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag m e d enhetlig färg fö? varje d e p a r t e m e n t . & V™™

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:26

JUSTITIEDEPARTEMENTET

FALSK FÖRKLARING.

FALSK ANGIVELSE M._M.

FÖRBEREDANDE

UTKAST TILL STRAFFLAG SPECIELLA DELEN.

VIII.

AV

JOHAN C. W. THYRÉN

I DISTRIBUTION HOS A.-B. G L E E R U P S K A UNIV.-BOKHANDELN, LUND

LUND 1929 B ERLINGSKA

BOKTRYCKERIET

FORORD. Det av mig senast utgivna utkast rörande strafflagens speciella del omfattade en grupp av brott mot staten, nämligen ämbetsbrotten. Föreliggande utkast innehåller en grupp, som här ävenledes uppfattats såsom brott mot staten, nämligen mened (utvidgat till »falsk förklaring») samt angivelse (eller åtal) och framställande av falska indicier mot oskyldig; sålunda motsvarande strafflagens 13 kap. och 16 kap. 1—0 §§. Den komparativa framställningen har, förutom i föregående del medtagna strafflagar, tagit hänsyn till den nya spanska strafflagen av oktober 1928 ävensom till den kinesiska av mars s. å. (i BurdeUs och Liangs engelska översättning). Beträffande förslagen har ingen annan ändring skett, än att nu det danska regeringsförslaget av 1928 lagts till grund. Det danska regeringsr förslaget av oktober 1929 har icke kunnat medtagas. Såsom bilaga till den historiska översikten har i parallelltryck sammanställts hithörande delar av Lagkommitténs förslag 1889, Lagberedningens förslag 1844, K. Maj:ts proposition 1862 samt nu gällande lag. Av förut omnämnda skäl hava, liksom i föregående delar, bestämmelser motsvarande dem om påföljd enligt strafflagen 2: 19 tillsvidare förbigåtts. Utkastets närmast följande del torde komma att behandla brott mot myndighet. Lund 1 november 1929. Johan C. W.

Thyren.

Förkortningar av citerade lagar och lagförslag. Serlachius, enligt uppdrag av JustitieAarg". = Kantonen Aargaus strafflag. ministeriet. Hälsingfors 1922. A l l m . Utk. = Förberedande utkast till | Fp. = Frankrikes strafflag. strafflag. Kap. I — X I I I (allmänna F r e i b . = Kantonen Freiburgs strafflag delen). Av Johan C. W . Thyrén. 1916. (av 1924). A p p . A.-Rh. = Strafflagen för Appenzell Gen. = Kantonen Geneves strafflag. Ausser-Rhoden. Glar. = Kantonen Glarus' strafflag. A p p . I.-Rh. = Strafflagen för Appenzell Graub. = Kantonen Graubiindens straffInner-Rhoden. lag. Arg". = Argentinas strafflag (av 1921). Grek. = Greklands strafflag. Ariz. = Arizonas strafflag. H. = Hollands strafflag. B a s . = Strafflagarne för kantonen BaselIdaho = Idahos strafflag. Stadt och kantonen Basel-Landschaft W i n . = Illinois' strafflag. (nästan likalydande). Ind. P e n . C. = Indian Penal Code (gälBelg". = Belgiens strafflag. lande för vissa områden av Brittiska B e r n — Kantonen Berns strafflag. Indien). B r a s . = Brasiliens strafflag. I o w a = Iowas strafflag. Bulg". = Bulgariens strafflag. It. = Italiens strafflag. Calif. = Californiens strafflag. It. Fsl. = Italienska förslaget (av 1927). Can. = Canadas strafflag. J a p . = Japans strafflag. Chil. = Chiles strafflag. Kina = Kinas strafflag (av 10 / 3 1928). Colunib. = Columbias strafflag. L. B. = Lagberedningens förslag (1844). Costa R. = Costa Ricas strafflag (av L. K. = Lagkommitténs förslag (1839). 1924). LUZ. = Kantonen Luzerns strafflag. D. = Danmarks strafflag. Mex. = Mexikos strafflag. D. Fsl. = Danska regeringsförslaget till M. B. = Missgärningsbalken av 1734 års strafflag ( 16 / 3 1928). lag. Eng". = Engelsk straffrätt (anförd efter MiSSiSS. = Mississippis strafflag. Stephen, A Digest of the Criminal N. = Norges strafflag. Law, 1926; Siffrorna avse artt,). Nebr. = Nebraskas strafflag. Fi. = Finlands strafflag. Fi. Fsl. = Förslag till ny strafflag. I I N e u c h . = Kantonen Neuchatels strafflag. och I I I delen. Av Professor Allan N. JerS. = New Jerseys strafflag.

6 N. S. W a l e s = Strafflagen för Nya SydWales. N. Y. = Staten New Yorks strafflag. N. Zeal. = Strafflagen för Nya Zeeland. N. Carol. = Nord Karolinas strafflag. Obw. = Kantonen Obwaldens strafflag. Ohio = Ohios strafflag. P e r u . = Strafflagen för Peru (av 1924). Port. = Portugals strafflag. Q u e e n s l . = Queenslands strafflag. R. = Rysslands strafflag (av 1926). Rum. = Rumäniens strafflag. S. = Sveriges strafflag. Sehaffh. = Kantonen Schaffhausens strafflag. S c h w . F s l . = Schweiziska strafflagsförslaget (i lydelsen af 1918). S e h w y z = Kantonen Schwyz' strafflag. S. Fsl. 1923 = Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning, jämte motiv avgivna av strafflagskommissionen. Stockholm 1923. S o l o t h . = Kantonen Solothurns strafflag. Sp. = Spaniens strafflag (av 8 /s 1928). Spec. Utk. = Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. Av Johan C. W. Thyrén. I. Brott mot kroppslig okränkbarhet. Lund 1917. II. Arekränkningsbrotten. Lund 1919.

III.

Förmögenhetsbrotten. Första delen. Lund 1920. IV. Förmögenhetsbrotten. Andra delen. Lund 1922. V. Allmänfarliga brott. Lund 1923. VI. Förfalskningsbrotten. Lund 1925. VII. Ämbetsbrotten. Lund 1928. S:t Gall. = Kantonen S:t Grallens strafflag. T. = Tysklands strafflag. T. Fsl. = Tyska regeringsförslaget av u / ö 1927. Tasm. = Tasmaniens strafflag (av 1924). Tex. = Texas' strafflag. Thurg". = Kantonen Thurgaus strafflag. Tie. = Kantonen Ticinos strafflag. Tjslov. Fsl. = Tjeckoslovakiska förslaget (av 1925). Turk. = Turkiets strafflag (av 1926). Ung". = Ungerns strafflag. U. S. A. Crim. C. = Strafflag för Nordamerikas förenade stater, gällande för vissa områden eller vissa fall. V e n e z . = Venezuelas strafflag (av 1926). Waadt = Kantonen W a a d t s strafflag. WalliS = Kantonen Wallis' strafflag. W e s t . A u s t r . = Westaustraliens strafflag. Zug" = Kantonen Zugs strafflag. ZUr. = Kantonen Zurichs strafflag. 0 . = Österrikes strafflag.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Utkast till Lag. Falsk förklaring och falsk angivelse. 1§Har någon, efter förordnande av myndighet, vilken äger ålägga, edgång, avgivit edlig förklaring ocli är den förklaring falsk; straffes med fängelse i minst ett år eller med tukthus i högst aita ar. Lika med ed skall försäkran anses, som lagligen trätt i eds ställe. Eftergiven ed skall anses lika med gången.

2 §• Har någon eljest, muntligen eller skriftligen, till myndighet, som i 1 § omtalas, eller, där han varit skyldig att förklaring avgiva eller förklaringen honom veterligen skolat tjäna såsom bevis, till annan myndighet avgivit falsk förklaring; straffes, där gärningen ej är särskilt med straff belagd, med böter; dock må, där omständigheterna äro mildrande, från straff efter denna § kunna frias.

3 §• Har vittne eller sakkunnig, som avgivit falsk förklaring, varom här ovan stadgas, på sannolika skäl kunnat befara, att en sann förklaring skulle medföra, att ansvar för brott ådömdes honom själv eller någon av hans närmaste; må straffet kunna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort; och må, efter omständigheterna, från straff kunna frias. 4 §.

Vad i 3 § stadgas, äge ej tillämplighet å falsk förklaring, som bidragit därtill, att oskyldig dömts till svårare straff än böter. 5 §•

Den, som falskeligen angiver annan för brott, straffes med fängelse i högst ett år, eller, där omständigheterna äro mildrande, med böter ej under tio dagsböter. 6§. Sker åtal i följd av angivelse, som i 5 § omtalas, eller åtalar man falskeligen annan; straffes med fängelse, eller, där omständigheterna äro mildrande, med böter ej under tjugo dagsböter. 7 §•

Begicks gärning, som i 5 eller 6 § sägs, av oaktsamhet, vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader. 8 §. Är någon förfallen till straff efter 5, 6 eller 7 § och har brottet förorsakat, att den angivne eller tilltalade blev häktad; må ej till mindre straff än femtio dagsböter dömas.

9 §. Finnes den, som gjort angivelse eller åtal, hava haft sannolika skäl därtill; vare fri från straff. 10 §. Har någon, i syfte att få oskyldig person tilltalad eller dömd till straff, falskeligen emot honom förebragt besvärande omständigheter eller undanröjt bevis för hans oskuld; domes till fängelse i minst ett år eller till tukthus i högst åtta år. 11 §• Begicks gärning, som i 1 eller 10 § omtalas, av oaktsamhet; straffes med fängelse i högst två år eller med böter. 12 §. Den, som gjort försök att förmå annan till brott, som i 1 eller 10 § sägs; straffes med fängelse. 13 §. Bidrager brott, som i 1 eller 10 § omtalas, därtill, att oskyldig domes till svårare straff än böter; må brottslingen ej dömas till mindre straff än fängelse i två år. Har svårare straff än fängelse ådömts den oskyldige, må straffet för brottslingen kunna höjas till tukthus i tolv år. Bidrager brott, som i 11 § omtalas, därtill, att oskyldig domes till svårare straff än böter; straffes brottslingen med fängelse. 14 §. Känner man omständigheter, som visa, att en för brott tilltalad eller dömd är oskyldig, och underlåter man att, så snart

ske kan, upptäcka dem för myndighet; straffes med böter eller fängelse i högst ett år. Är fall, som i 3 § omtalas, äge domstolen att, efter omständigheterna, fria från straff. 15 §. Den, som falskeligen angiver sig själv för brott eller, med annans samtycke, falskeligen angiver eller åtalar denne; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom anmälan till myndighet eller genom falsk bevisning eller på annat sätt föranleder undersökning om brott, som ej blivit begånget, 16 §. Den, som domes till straff efter 5, 6, 7, 10, 13 eller 14 §, skall ock, där målsägande det äskar, dömas att erlägga kostnad till tryckning av domen, i allmän eller ortens tidning, eller, efter domstolens beprövande, i Here tidningar.

ANDRA AVDELNINGEN.

Komparativ översikt av nuvarande straffrätt. INLEDNING. Lika självklar som betydelsen för samhällsindividerna av att kunna lita på varandras sannfärdighet är omöjligheten för strafflags stiftaren att framtvinga denna egenskap genom ett allmänt straffhot. Mot osannfärdigheten i clet enskilda samlivet människor emellan kan lian endast ingripa, då den är medel för vissa bestämda rättskränkningar, t. ex. angriper förmögenhet eller ära eller särskilda bevismedel. Undantagsvis kan han kanske även inskrida med straff i vissa fall, där osannfärdigheten visar sig i underlåtenhet att hålla ett givet löfte (jfr t. ex., angående äktenskapslöfte, S. 22: 82; N. 210 etc.). Det ställer sig emellertid annorlunda, om individernas osannfärdighet direkt kolliderar med statsorganen och deras funktioner. Detta kan ske på olika sätt. Statsorganen, alldeles som de enskilde, äro för sin funktion i ej ringa mån beroende av det anseende, de åtnjuta hos allmänheten: genom utspridande av osanna beskyllningar om statsorganet kunna individerna sålunda lägga hinder i vägen för organets ostörda funktion. Vidare måste statsorganen för sin funktion i stor utsträckning bygga på ett faktiskt underlag, åstadkommet av samliällsindividerna. Genom osanna utsagor och annat bibringande av falska föreställningar kan indi-

12 viden sålunda direkt påverka statsorganet, så att det fungerar annorlunda än det skulle ha gjort med annat faktiskt underlag. (Undantagsvis förekomma även straffstadganden för underlåtenhet att hålla ett till myndighet givet löfte, t. ex. T. 162; Thurg. 187; Luz. 148). Uppgifter, som av de enskilde lämnas till de allmänna organen, kunna vara av mycket växlande natur. Exempelvis kunna de avse personliga statusförhållanden — en persons födelse, död, hemvist, identitet etc. — och ingå såsom beståndsdelar i ett fölen modern stat oundgängligt registerväsen; de kunna tjäna såsom underlag för något statens krav (t. ex. skattekrav) på individen; de kunna anknyta sig till en kontradiktorisk förhandling, där staten skall skipa rätt mellan parterna o. s. v. I alla dylika fall kunna de enskilda individernas intressen i hög grad vara beroende av statsorganets uppfattning av det faktiska läget, vare sig det gäller ett omedelbart avgörande av en fråga, eller fakta, som längre fram kunna få rättsverkningar. Frestelsen kan således vara stor för individen att söka vilseleda statsorganet — genom egna falska uppgifter; genom framförande av andra personer, som lämna falska upjDgifter; genom tillskapande av yttre fakta, som leda iakttagaren på villospår o. s. v. Hela denna sida av samhällslivet har fått allt större betydelse, ju mera samhället och kulturen har utvecklats, och likasom den har krävt mycken ny lagstiftning överhuvud, så hava även nya kriminalsanktioner i stor utsträckning uppstått. Särskilt två institut hava emellertid gamla anor i rättsordningarna: mened och falsk angivelse. Edens användning i processen torde överallt gå vida längre tillbaka än rättskällorna. Men därav följer icke, att kriminalsanktionen — mened såsom straff rättsligt institut — är lika uråldrig. Exempelvis i de anglosachsiska lagarne, som på grund av det avskilda läget i många stycken visa den mest ursprungliga forngermänska rätten, förekommer icke menedsstraff före Knut den stores tid. Förklaringen är helt enkelt den, att, då

13 eden innebar ett åberopande av gudarne, det ansågs vara gudarnes sak att utkräva hämnd på den, som missbrukade deras namn. Så länge den religiösa tron var stark och allmän, verkade detta också troligen såsom en åtminstone lika kraftig repression som något världsligt straff. Men då åskådningen förändrades - - väl även, för vad angår de germanska folken, i mån som, efter övergången till kristendomen, den kanoniska rätten fick inflytande — fann man lämpligt att införa straffsanktioner, därvid man dock behöll den religiösa formen för bekräftelsen, sålunda kombinerande fruktan för timliga och för eviga straff. Till att börja med voro emellertid de världsliga straffen icke höga. Men då mededsmännen (»consacramentalerna») drabbades av straff, därest d e _ uppsåtligt eller icke — instämt i huvudmannens-partens falska ed, verkade i alla fall straffhotet såsom en sporre på dem att extra i a die i am förvissa sig om det verkliga sakläget, innan de avlade eden. Småningom, och i mån som vittnesbeviset fick större betydelse, stego straffen; det världsliga straffet proportionerades efter det brott mot Gud, som alltjämt ansågs ligga i meneden. Dock tog man väl knappast någonsin den fulla konsekvensen av denna åskådning i den praktiska tillämpningen, om ock lagarna stundom förklarade all mened straffbar, även den privata personer emellan. Däremot utvidgades institutet åt två håll. Å ena sidan fingo i åtskilliga länder även andra myndigheter än domstol befogenhet att mottaga ed och även dylik ed kriminalsanktionerades ofta (men icke alltid). Å andra sidan började man bestraffa även annan falsk förklaring inför domstol än den beedigade, låt vara med mindre straff än denna (på den europeiska kontinenten först genom Josef II:s lagstiftning i Österrike). Dels straffriheten av falsk ed privata emellan, dels straffbarheten av obeedigad falsk förklaring visade en så uppenbar inkongruens med konstruktionen av meneden såsom brott mot Gud, att upplysningsfilosofiens opposition mot denna uppfattning hade lätt att

14 vinna terräng. Närmast försökte teorien (Feuerbach) att konstruera brottet såsom ett angrepp mot den enskilde, vars rättigheter genom meneden sattes på spel. Några gällande lagar utvisa ännu denna ståndpunkt (Ö.; Fr.; Aarg.; Schwyz; St. Gall. — vilka betrakta meneden, lika med Feuerbach, såsom »bedrägeri»). Man fann dock snart, att denna konstruktion icke heller passade tillsammans med institutet, sådant det gestaltats och lämpligen kunde gestaltas (bland annat blev det icke möjligt att därmed förklara den menedares straffbarhet, som lägger sin mened i den rätta vågskålen, t. ex. för den oskyldige, mot den skyldige o. s. v.). Basen ändrades då (Mittermaier) till »fides publica»; brottet ställdes sålunda i klass med t. ex. förfalskning. Denna teori kom ovanligt hastigt och fullständigt att behärska lagstiftningen och behöll sitt välde under större delen av 1800talet; den framträder ännu tydligt i väl hälften av alla gällande lagars uppställning (de anglikanska oräknade). Så S.; Belg.;

Sp.; Port.; Grek.; Waadt; Wall.; Obw.; Glar.; Zur.; Bas.; Gen.; Zug; App. A.-Rh.; App. I.-Rh.; Sol.; Luz.; Mex.; Bras.; Chil.; Columb.; Jap. — av vilka lagar det stora flertalet uttryckligen beteckna meneden såsom brott mot la foi publique etc. och de övriga genom dess uppställande i sammanhang med förfalskning eller på annat sätt visa sig stå på samma ståndpunkt. — N., som uppställer »falsk förklaring» jämte »falsk anklage» mellan allmänfarliga förbrytelser och förfalskning, får väl även räknas hit. Emellertid kunde man, vid närmare fördjupande i institutets natur, icke undgå att finna, att icke heller denna bas var den rätta. Framför allt visade sig den stora skillnad mellan förfalskning — det typiska brottet mot fides publica — och mened, att förfalskningen, i större eller mindre utsträckning, blir straffbar, även om det falska dokumentet varken till sitt ursprungeller sin användning har det minsta att göra med statsorganen och deras funktioner; under det meneden, i modern lagstiftning, aldrig straffas annat än då eden avlägges inför eller till allmänt.

15 organ. Därigenom kom man slutligen över på den ståndpunkt, som verkligen motsvarar lagarnes innehåll, nämligen att fatta meneden såsom (i första hand) angrepp på statsförvaltningen (låt vara att detta angrepp kan kompliceras med annat angrepp, t. ex. på den, vars liv, ära, frihet, egendom o. s. v. löper fara genom den falska eden). Lagar, som icke straffa meneden — kanske icke använda eden — utanför domstols funktion (t. ex. It.), kunna då tydligen med skäl beteckna meneden såsom riktad mot statens judiciella verksamhet. Flere lagar, som icke uttryckligen beteckna menedsbrottet såsom riktat mot staten, lägga dock genom sin uppställning intet hinder i vägen för en sådan uppfattning och hava även så tolkats: Fi.: D.; H.; T.; Ung.; Bulg. Andra lagar beteckna brottet uttryckligen såsom riktat mot »justitieför vattning en» el. dyl.: It.; Turk.; Tic; Neuch.; Freib.; Peru; Venez.; Kina. Alla dessa sistnämnda, utom Turk., inskränka också menedssanktionens tillämplighet till domstols funktion. Ind. Pen. C, som icke gör denna inskränkning, ställer institutet tillsammans med offences . against public justice men utan att beteckna det som sådant. Den anglikanska rätten i övrigt använder ofta i rekvisitet sådana uttryck som judicial proceeding men tager ordet judicial i mycket vidsträckt betydelse, varom jfr ned.; uppställer dessutom ofta, vid sidan av det egentliga perjury, andra mindre straffbara fall av falsk ed, som falla utanför judicial proceeding; se t. ex. Can. 175. — Slutligen hava de nya strafflagarne i Argent, och Costa R. uppfört institutet bland brott mot »statsförvaltningen»; Costa R. inskränker sig emellertid likväl till domstols funktion. Den ovan omtalade, genom den Josefinska lagstiftningen initierade utvidgningen av sanktionen till obeedigad falsk förklaring har mer eller mindre trängt igenom i de flesta lagar; i flertalet fall (bortsett från Schweiz, där särskilda förhållanden råda, jfr ned.) har emellertid straffbarheten bestämts olika, allt-

16 eftersom den falska förklaringen var beedigad eller obeedigad. Åtskilliga lagar finnas dock ännu (S.; Fi.; H.; Ung.; Fr.; Sp.; Rum.; Gen.; Chil.; Jap.), som icke — eller åtminstone endast i skarpt begränsade undantagsfall — sträcka sig utanför den beedigade falska förklaringen (bortsett från sådana kanske i annat sammanhang uppställda obetydliga bötessanktioner som S. R. B. 14: 8). Till komparativ beteckning för institutet ägnar sig emellertid icke längre ordet mened (annat än som en denominatio a potior c), vadan vi i det följande företrädesvis använda den i flere lagar förekommande beteckningen falsk förklaring.

Även beträffande falsk angivelse eller falskt åtal gäller, att brottet i äldsta tider belägges med jämförelsevis ringa straff eller alldeles saknas i rättskällorna — givetvis därför, att åklagaren mestadels måste bekräfta sin talan med ed eller på annat sätt, innan den kunde få någon verkan. Även i den äldre romerska rätten straffas i det hela falsk angivelse endast med infami. Men i den senromerska rätten infördes talionsprincipen och under tidernas lopp vann denna insteg i flertalet länder. Eng. och (till allra största delen) den anglikanska rätten överhuvud utgjorde och utgör undantag härifrån, i det att den icke uppställer falsk angivelse i och för sig såsom brott (utan endast, i vissa lagar, komplott, som går ut på dylik handling). Redan från första stund är det vanligt, att rättskällorna betrakta falsk angivelse såsom en kvalifikation av ärekränkning eller åtminstone ställa den i nära förbindelse därmed. Först i modern lagstiftning började en reaktion häremot. Mera undantagsvis förde man brottet, tillsammans med mened, till bedrägeri (så ännu Schwyz; St. Gall.). Oftare uppställde man det, alltjämt tillsammans med mened, såsom brott mot fides publica; så ännu särskilt flere kantonallagar och några lagar av den spanska

gruppen: Sp.; Port; Obw.; Glar.; Zur.; Bas.; Zug; App. I.-Rh.;

17 Sol.; Luz.; Bras.; Chil.; Jap. (Om N. gäller detsamma, som nyss anfördes vid mened). Småningom bröt här, likasom vid mened, den tanken igenom att uppfatta brottet såsom riktat mot staten. Några lagar, T.; Ung.; Bulg., hava, utan uttrycklig beteckning, uppställt det så, att det i praxis (t. ex., i T., beträffande falsk angivelse med den angivnes samtycke) uppfattats såsom brott mot staten (likasom mened, varmed det sammanförts, jfr ov.). Andra lagar hava tagit steget fullt ut och uttryckligen förklarat det för brott mot statens judiciella funktion (tillsammans med mened): It.; Turk.; T i e ; Neuch.; Freib.; Venez.; Ind. Pen. C; Kina. Men ännu alltjämt kvarstår institutet i ett stort antal lagar — varibland även några av nyare datum — bland ärekränkningsbrotten: S.; Fi.; D.; H.; Fr. (som emellertid utbrutit de rena ärekränkningsbestämmelserna ur lagen och ersatt dem med speciallagar, se Spec.

Utk. II, 10); Belg.; Grek.; Thurg.; Waadt; Graub.; Wall.; Schafth.; Bern; Gen.; App. A.-Rh.; Argent; Columb.; Costa R.; Mex.; Peru. Man har anmärkt, väl icke utan skäl, att, betraktat såsom brott mot statens judiciella funktion, den falska angivelsen som sådan måste vara av underordnad betydelse, då i nuvarande civiliserade samhällen ingen dömes på angivelse utan på bevis; i och för sig är angivelsen sålunda endast att betrakta såsom inledning till en eventuellt efterföljande falsk bevisning. Icke förty är det nog en riktig instinkt, som lett den möderne lagstiftaren till att uppfatta brottet såsom, lika med mened, i första hand riktat mot statsfunktionen. Just därför, att angivelsen i och för sig icke mycket betyder för åstadkommande av en fällande dom, måste man antaga, att den falske angivaren i regel beräknat, att angivelsen skulle suppleras av falsk bevisning, vare sig han ämnat begagna redan förefintliga missvisande indicier eller hoppats på att själv åstadkomma falsk bevisning av ena eller andra slaget. Brottet är ur denna synpunkt nära samman2

18 flätat med det allvarliga angrepp både på statsfunktionen och på den enskilde, som ligger i framställandet av falsk bevisning mot oskyldig. Systematiskt synes det också lämpligt att sammanföra alla brott, som innefatta falsk bevisning inför domstol, den må gälla civilprocess eller straffprocess och verka för eller mot en vare sig skyldig eller oskyldig svarande. Men visserligen måste straffbarheten i föreliggande fall göras väsentligt beroende av beskaffenheten utav det i gärningen innehållna angrepp på enskild. Och tvivelsutan bör framställandet av falsk bevisning mot oskyldig i princip straffas strängare än den blotta angivelsen utan sådan bevisning. Jämför man de båda institutens inbördes förhållande i lagarnes systematiska uppställning, så framgår av det föregående, att de ställas på skilda håll i S.; FL; D.; H.; Ö.; Belg.; Grek.; Thurg.; Waadt; Graub.; Wall.; Schaffh.; Bern; Gen.; App. A.-Rh.; Argent.; Columb.; Costa R.; Mex.; Peru. Däremot sammanföras de 1) såsom bedrägeribrott i Schwyz; St. Gall.; 2) såsom brott mot fides publica i (N.); Sp.; Port; Obw.; Glar.; Ziir.; Bas.; Zug; App. I.-Rh.; Sol.; Luz.; Bras.; Chil.; Jap.; 3) mera obestämt såsom brott mot staten i T.; Ung.; Bulg.; 4) såsom brott mot »justitieförvaltningen» el. dyl. i It.; Turk.; Tic; Neuch.; Freib.; Venez.; Ind. Pen. C; Kina. Beträffande här medtagna aktuella strafflagsförslag har Fi. Fsl. samma ståndpunkt som N. (uppställer falsk förklaring och falsk angivelse mellan allmänfarliga brott och förfalskningsbrott). D. Fsl. ställer båda brotten mellan ämbetsbrott och förfalskning (utesluter således icke den uppfattning, att de rikta sig mot staten). T. Fsl. uppställer mened i omedelbart sammanhang med brott mot rättsskipningen, under hvilken sistnämnda rubrik ingår falsk angivelse. Tjsl. Fsl. upptager både mened och

19 falsk angivelse bland brott mot statsförvaltningen. Schw. Fsl. och It. Fsl. betecknar dem båda såsom brott mot rättsskipningen (ehuru endast det sistnämnda förslaget inskränker menedsinstitutet till angrepp mot domstols funktion). Samtliga förslagen uppställa sålunda båda brotten i nära sammanhang.

I. Falsk Förklaring. A) Det objektiva rekvisitet. 1) Omfånget av s k y d d a d e statsfunktioner (brottets objekt). (1) Lagar, som i n s k r ä n k a sig- (åtminstone i huvudsak) till domstols funktion. Många lagar, särskilt såväl äldre som yngre romanska, inskränka sig i detta sammanhang — åtminstone i det väsentliga — till att skydda domstols funktion: S.; Ö.; Ung.; Fr.; Belg.; It.; Sp.; Rum.; Waadt; Aarg.; Wall.; Bern; Tic; Gen.; Neuch.; Luz.; Freib.; Bras.; Costa R.; Peru; Venez.; Kina. Några bland dessa lagar kriminalisera endast falsk förklaring, som bekräftats med ed eller på likvärdigt sätt: S. 13: 1 (med laga edgång inför domstol eller annorstädes efter domstols förordnande bekräftat); Fr. 361 ff.;

Rum. 287 ff.; Aarg. 164; Wall. 187 ff.; Luz. 137 ff.; Gen. 147 fl; (sous la foi du serment). Andra bland dem straffa även •— fast med mindre straff — obeedigad falsk förklaring i vissa fall: 0. 199 a nämner part och vittne vid domstol (något utvidgat genom senare författningar) men gör ej eden till ovillkorlig förutsättning (ehuru den, enligt 204, medför svårare straff): wenn sich in eigener Sache bei Gericht zu einem falschen Fide erboten, öder wirklich ein faJscher Fid geschworen ivird, öder wenn sich um ein falschés Zeugnis, so ror Gericht abgelegt werden soil, beworben, ode)- wenn ein falschés Zeugnis gcrichtlich angehoten öder abgelegt wurde, wenn dasselbe auch nicht zugleich die Anerbietung öder Ablegung eines Fides in sich begreift): Belg. 217 (i straffprocess angående crimes: Les peines

21 portées par les deux artides precedents seront réduites d'un degré . . . lorsque des personnes appelées en justice pour donner de simples renseignements se sont rendues coupables de fausses declarations): It. 214 ff. (Se la testimonianza sia fatta senza giuramento, la pena b diminuita . . .); W a a d t 188 (väsentligt högre straff, si le témoin ou V expert a äonné une declaration ou s'il a déposé, sous le poids du servient); Tic. 186 (Non e mat applicato il minima delta pena quando la falsa testimonianza, perizia od interpretazione b fatta sotto giuramento); Freib. 172 (La peine est la rcclusion jusqu'a dix ans et, en cas de negligence, la prison: lorsque le serment a etc prété)] Venez. 243 ff. — Med ed likställes försäkran överhuvud i Bras. 261 (sob juramento ou affirmacao). Ed n a m n e s icke u t t r y c k l i g e n i Costa R. 473 och Peru 334; jfr Kina 179 (either before or after signing an affirmation). S t u n d o m u t v i d g a s det skyddade o m r å d e t g e n o m b e s t ä m d a t i l l ä g g u t ö v e r domstolsfunktionen: Ung. 220 (Disziplinarverfahren gegen einen öffentlichen Beamten öder einen Rechtsanivalt) — l a g e n fordrar ed eller viss d ä r m e d u t t r y c k l i g e n likställd försäkran); Sp. 395 (El falso testimonio en negocio civil o administrativo, sea o no contencioso — d e n hittills g ä l l a n d e l a g e n i n s k r ä n k t e sig till m e n e d inför domstol); Bern 115 (die Sach v er standig en, welche vor einer öffentlichen B e h ö r d e — i övrigt endast vid domstol) — l a g e n straffar m e d m i n d r e straff, 118, obeedigad falsk förklaring inför domstol i vissa fall (sedan 1883 består emellertid »eden», för civilprocessens v i d k o m m a n d e , e n d a s t i en försäkran p å heder och s a m v e t e ) ; Neuch. 160 (devant un jugc ou des arbitres . . . La méme peine est applicable a celui qui, dans une enquéte administrative, dirigér par Vautorité supérieure, aura fait une fausse deposition, declaration ou traduction) — v ä s e n t l i g straff höj n i n g , 161, om ed tillkommit. (2) Lag-ar, som u t s t r ä c k a sig- t i l l m y n d i g h e t s f u n k t i o n därutöver.

eller

I m å n g a fall — särskilt i g e r m a n s k a l a g a r — h a r det skyddade o m r å d e t v i d g a t s från domstol till myndighet: F i . ; N.; H.; T.;

22 Port; Bulg.; Turk.; Grek.; Thurg.; Graub.; Obw.; Glar.; Zur.; Bas.; Zug; App. A.-Rh.; App. I.-Rh.; Schwyz; Sol.; St Gall.; A r g e n t ; Columb.; Mex.; Jap. D ä r v i d i n s k r ä n k e s det emellertid oftast p å e t t eller a n n a t sätt. N ä r m a s t k a n en sådan inskränkningske så, a t t rekvisitet (direkt eller indirekt) såsom skyddsobjekt uppställer m y n d i g h e t , som lagligen k a n a v h ö r a v i t t n e n eller sakk u n n i g e (App. A.-Rh. 78; App. I.-Rh. 66; Argent. 275 ante la autoridad competente) eller som k a n lagligen m o t t a g a förklaring i viss högtidlig form. Åtskilliga l a g a r b e g r ä n s a sig h ä r v i d till ed (eller försäkran, som lagligen t r ä t t i eds ställe): Fi. 17: 1 {inför domstol eller annan myndighet å ed avgivit eller med ed bekräftat osann utsaga); H. 207 (Hij die in de gevallen ivaarin een wettelijk voorschrift eene verklaring onder cede vordert of daaraan rechtsgevolgen verbindt, mondeling of schriftelijk, persoonlijk of door een bijzonder daartoe gemachtigde, opzettelijk eene valsche verklaring onder cede aflegt); Graub. 190 ed eller d ä r m e d likställt Handgelubde an Fidesstatt); S c h w y z 87; Sol. 90 (Wer einen ihm zugeschobenen, zuruckgeschobenen öder auferlegten Eid ivissentlich falsch schtvört . . . Der Fidesleistung ivird es gleichgeachtet, wenn jemand seine Aussagen an Eidesstatt mit dem Handgelubde öder einer andern Beteuerungsformel bekräftigt — »auferlegter Eid» o: av varje m y n dighet, som äger å l ä g g a s å d a n = T. 153, s å d a n den tolkas i r ä t t s p r a x i s ) ; Chil. 210 (El que ante la autoridad o sus ajentes perjurare o diere fal so testimonio en materia que no sea contenciosa); J a p . 169 (endast vittne). A n d r a l a g a r hava, m e d olika straff, m e d t a g i t såväl beedig a d e som obeedigade förklaringar: T. 153—155 (ed och d ä r m e d likställda former) d ä r e m o t jfr 156 (Wer ror einer zur Abnahme einer Versicherung an Eides Statt zu st ån dig en Behövde eine solche Versicherung ivissentlich falsch abgibt öder unter Berufung auf eine solche Versicherung ivissentlich falsch aussagt — v ä s e n t l i g t m i n d r e straff: u t t r y c k e t an Eides Statt h a r således icke den betydelse, som likn a n d e u t t r y c k i vissa a n d r a l a g a r , a t t dylik försäkran skall i

23 straff r ä t t s l i g t avseende likställas med ed); Bulg. 193 (obeedigat falskt v i t t n e s m å l straffas m e d fängelse — för det b e e d i g a d e s t i g e r straffet till fem års t u k t h u s ) ; Turk. 286 (Une autorité ayant pouvoir d'entendre, sous serment, des témoins ou des experts . . . Si le faux tcmoignage a été fait sans serment, la peine sera réduite de moitié); Zur. 104, 106; Zug 65. N å g r a lagar, som g å u t ö v e r b e g r e p p e t domstol, a n v ä n d a e t t m e r a k o m p l i c e r a t system. N., som 163—165 straffar falsk bee d i g a d förklaring och v a d d ä r m e d likställes, s t a d g a r i 166 ett m i n d r e straff för den, som afgiver falsk Förklaring for Betten eller for Xotarius eller i Fremstillinger, han som Fart eller Retsfuldnwgtig i en Sag fremlcegger for Betten, eller som muudtlig eller skriftlig afgiver falsk Förklaring til nogen offentlig Myndighed i Til fal de, hvor han er pligtig til at förklare sig til denne, eller hvor Förklaringen er bestemt til at af give Bevis; i § 167 u n d a n t a g a s härifrån Opgaver angaaende Omstcendigheder, der danner Grundlag for Skal Thurg. 182 straffar varje b e e d i g a d falsk förklaring ror einer Behövde; m i n d r e straff, 183, för obeedigat falskt v i t t n e s m å l m. m.; ä n m i n d r e straff, 187, för en g e n o m Handgelubde »vor einer Behörde» bekräftad förklaring. L i k n a n d e Obw. 57—58: varje m e n e d inför myndighet; dessutom, inför domstol, obeedigat falskt v i t t n e s m å l m. m. Glar. 72 straffar m e n e d inför domstol; 73 g e n o m Handgelubde bekräftad falsk förk l a r i n g inför m y n d i g h e t ö v e r h u v u d ; 74 v i t t n e s m å l m. m. u t a n särskild bekräftelse (även h ä r g r a d e r a d e straff). — Somliga anglik a n s k a l a g a r uppställa såsom olika straffbarhetsgrader: falsk beedigad förklaring i judicial proceeding; a n n a n falsk beedigad förklar i n g ; falsk obeedigad förklaring; t. ex. Can. 174—176 (resp. 14, 7 och 2 års m a x i m u m : 174. Every one is guilty of an indictable offence and liable to fourteen years' imprisonment who commits perjury or subornation of perjury . . . 175. Every one is guilty of an indictable offence and liable to seven years' imprisonment who, being required or authorized by law to make any statement on oath, affirmation or solemn declaration, thereupon makes a statement which would amount to perjury if made in

•

a judicial proceeding. 176. Every one is guilty of an indictable offence and liable to two gears' imprisonment who, upon any occasion on which he is permitted by law to make any statement or declaration before ami officer authorized by law to permit it to be made before him, or before any notary public to be certified by him as such notary, makes a statement which /could amount to perjury if made on oath in a judicial proceeding). I övrigt jfr om den a n g l i k a n s k a r ä t t e n h ä r ned. N å g o n g å n g g ö r l a g e n k n a p p a s t a n n a n b e g r ä n s n i n g , än a t t den falska förklaringen a v g i v i t s till myndighet. Sä Port. 242 (aquelle que, sendo legalmente obrigado a dar informacöes, ou fazer declaraeocs, com juramento ou sem elle, å auetoridadc publica. sobre algum facto relativa a outras pessoas ou ao est ado), som dock således fordrar laglig skyldighet för b r o t t s s u b j e k t e t a t t a v g i v a förk l a r i n g ; Grek. 2 7 1 ; Bas. 8 1 , som emellertid b e t e c k n a r brottssubjektet såsom Auskunftsperson; St. Gall. 79 (Wer vor einem Amt öder einer Bchörde in recktswidriger Absicht sich mit Wissen, dass sie unwahr sind, unwahrer Angaben schu/dig macht); Mex. 741 (La falsedad que se cometa declarando sin la protesta legal y fuera de juicio, ante una autoridad publica); Columb. 412 (Los que, siendo preguntados legalmente sin juramento. en algun acto oficial. por autoridad legitima. faltaren a la verdad, fuéra de los casos en que no esten obligados a declarar contra si o contra las personas). — I alla dessa fall ä r o straffen emellertid v ä s e n t l i g t m i n d r e än menedsstraffen.

Det förekommer även, a t t l a g e n icke s t a n n a r vid den beg r ä n s n i n g , a t t förklaringen skall v a r a a v g i v e n till myndighet. D. 155 straffar det fall, a t t n å g o n til Brug i Reisforhold, der vedkomme det offentlige, afgiver falsk skriftlig Erkhering eller skriftlig bevidner noget, hvorom lian ingen Kundskab har; det gäller h ä r rättsförhållanden, däruti d e t offentliga är part; a t t förklaringen a n v ä n d e s i en p å g å e n d e process (mellan privata) är icke n o g ; å a n d r a sidan behöver den icke h a k o m m i t m y n d i g h e t tillhanda. B e s t ä m -

25 m e l s e n h a r sin huvudsakliga p r a k t i s k a a n v ä n d n i n g i fråga om »intellektuell förfalskning» av p r i v a t a a t t e s t e r o. d. (D. h a r icke m e d t a g i t intellektuell förfalskning i förfalskningsinstitutet, jfr Spec. Utk. VI, 72). — N. 166 m e d t a g e r förklaring for Notarius, jfr. ov. D e n anglikanska r ä t t e n u t s t r ä c k e r det s k y d d a d e o m r å d e t över den d ö m a n d e funktionen m e n är i övrigt splittrad. E n g a n s k a enhetlig b e h a n d l i n g uppvisar Ind. Pen. C , som i e t t kap. (XI) s a m m a n f ö r en m ä n g d fall. vilka i n n e b ä r a s t ö r a n d e n ä r m a s t av s t a t e n s d ö m a n d e funktion, m e n även av a n d r a funktioner. Såsom giving false evidence (191) uppställes falsk förklaring, m u n t l i g eller skriftlig, av en person being legally bound by an oath or by an express provision of law to state the truth, or being bound by law to make a declaration upon any subject; härtill ansluter sig (192) fabricating false evidence (Whoever causes any circumstance to exist, or makes any false entry in any book or record, or makes any document containing a false statement, intending that such circumstance, false entry or false statement may appear in evidence in a judicial proceeding, or in a proceeding taken by law before a public servant as such, or before an arbitrator, and that such circumstance, false entry or false statement, so appearing in evidence, may cause any person who in such proceeding is to form an opinion upon the evidence, to entertain an erroneous opinion touching any point material to the result of such proceeding). Med »giving false evidence» likställes (199) det fall, a t t n å g o n in any declaration made or subscribed by him, which declaration any Court of Justice, or any public servant or other person, is bound or authorized by law to receive as evidence of any fact, makes any statement which is false etc. Straffbarheten är olika (193), allteftersom det falska beviset avser any stage of a judicial proceeding eller icke: m a x i m u m resp. sju och tre års imprisonment. — Eng. (Steph. 190) uppställer e t t b e g r e p p perjury, som förutsätter a judicial proceeding s a m t ed (Any person lawfully sworn as a witness or as an interpreter in a judicial

26 proceeding). Men därtill fogas flera särskilda fall av falsk förklar i n g till olika s t a t s o r g a n , dels med dels u t a n ed, med m y c k e t v ä x l a n d e straffbarhet (ib. 192 ff.). — I övrigt jfr, för den anglik a n s k a r ä t t e n , Ariz. I l l ; Calif. 118; Can. 172; Idaho 8160;

Illin. 482; Iowa 13165; Minnes. 4831; Mississ. 1318; Nebr. 2238; N. Jers. 18; N. Y. 96; N. Carol. 791; Ohio 12842; Tex. 201; U. S. A. Cr. C. 231; N. S. Wal. 327; N. Zeal. 130; S. Austr. 291; W. Austr. 124 ( = Queensl. 123); Vict. 304; Tasm. 94. — Det i definitionerna p å perjury ofta i n g å e n d e u t t r y c k e t judicial proceeding t o r d e i a l l m ä n h e t fattas v i d s t r ä c k t ; jfr Can. 171 2 (Every proceeding is judicial within the meaning of the last preceeding section which is held in or under the authority of any court of justice, or before a grand jury, or before either the Senate or House of Commons of Canada, or any committee of either the Senate or House of Commons, or before any legislative council, legislative assembly or house of assembly or any committee thereof, empoivered by law to administer an oath, or before any justice, or any arbitrator or umpire, or any person or body of persons authorized by law or by any statute in force for the time being to make an inquiry and take evidence therein upon oath etc.); Queensl. 119 (In this Chapter the term »judicial proceeding» includes any proceeding had or taken in or before any court, tribunal, or person, in which evidence may be taken on oath); Tasm. 89 (In this chapter the term »judicial proceeding» means any proceeding before any court, tribunal, or person having by law power to hear, receive, and examine evidence on oath); W. Austr. 120; N. Zeal. 130 4 . F l e r t a l e t l a g a r u p p s t ä l l a emellertid ingen u t t r y c k l i g definition. — Om betydelsen av oath jfr ned. (3) L a g f ö r s l a g e n . B l a n d aktuella, h ä r m e d t a g n a strafflagsförslag h a r It. Fsl. givit skyddsobjektet det i n s k r ä n k t a s t e omfånget. D e t i n n e f a t t a r e n d a s t domstolsfunktion och gäller e n d a s t dels falsk beedigad förklaring av p a r t i civilmål dels falsk förklaring av vittne, sak-

27 k u n n i g eller tolk (378: Chiunque, come parte in giudizio civile, giura il falsa; 379: Chiunque, deponendo come testimone innanzi alV Autoritä giudiziaria, affcrma il fal so o neg a il vero, ovvero tace, in tutto o in parte, ciö che sa intomo ai fatti sui quali b interrogate; 380: Il perito o Vinterprete che dä parere o inter pr etazioni mendaci, o afferma fatti non conformi al vero); straffet är n å g o t s t r ä n g a r e för p a r t ä n för de övrige. E n subsidiärbestämmelse (Erode processuale, 381) om f ö r v a n s k a n d e överhuvud av bevisning inför domstol (immuta artificiosamcnte lo stato dci luoghi o delle cose o delte persons) uppställes i d e t t a s a m m a n h a n g . S c h w . Fsl. m e d t a g e r d ä r e m o t alla statso r g a n , som h a v a laglig befogenhet a t t a v h ö r a v i t t n e n . D e t lämn a r alldeles åsido eden och överhuvud varje särskild form för förklaringens a v g i v a n d e s a m t straffar dels p a r t (dock icke i straffprocess) dels (strängare) v i t t n e , sakkunnig, ö v e r s ä t t a r e och tolk (270: Wer in einem Zivilrechtsverfahren als Partei eine falsche Beweisaussage zur Sache macht; 2 7 1 : Wer in einem gerichtlichen Verfahren als Zeuge, Sachverständiger, Ubersetzer öder Dolmetscher zur Sache falsch aussagt, einen falschen Befund öder ein falschés Gutachten abgibt öder falsch ubersetzt; 273: Die Art, 270 bis 212 finden auch Anwendung auf das Verwaltungsgerichtsverfahren und auf das Verfahren vor Behörden und Beamten der Verwaltung, denen das liecht der Zeugenabhörung zusteht). — Övriga förslag giva skyddsobjektet e t t v ä s e n t l i g t v i d s t r ä c k t a r e omfång m e n åtskilja g r a d e r m e d helt olika straffb a r h e t . Fi. Fsl. 18: 1—2 straffar dels en m e d ed eller p å likv ä r d i g t sätt bekräftad falsk förklaring inför m y n d i g h e t m e d befogenhet a t t a n v ä n d a ed som bevismedel ( m a x i m u m å t t a års t u k t h u s ) ; dels en inför eller till offentlig m y n d i g h e t , vilken som helst, a v g i v e n m u n t l i g eller skriftlig falsk försäkran ( m a x i m u m e t t års fängelse). T. Fsl. h a r i anslutning till g ä l l a n d e l a g likaledes åtskilt t v å g r a d e r : g e n o m ed eller l i k v ä r d i g form inför m y n d i g h e t b e k r ä f t a d falsk förklaring (184: m a x i m u m tio års tukthus) och falsk f ö r s ä k r a n an Eides Statt till m y n d i g h e t (185: maxim u m t r e års fängelse); under s i s t n ä m n d a g r a d h a r t i l l a g t s obe-

28 edigad falsk u t s a g a av v i t t n e eller s a k k u n n i g (187). I övrigt b e s t ä m m e r förslaget § 1 9 1 : Im Sinne dieses Äbschnitts steken den Behörden solche Stellen gleich, denen durch besondere Vorschriften die Befugnis zur Abnahme von Eiden öder zur Entgegennahme VBU Versicherungen an Eides Statt öder zur eidlichen Vernehmung von Zeugen und Sachverständigen eingeräumt ist. D e n n a u t v i d g n i n g t o r d e särskilt avse p a r l a m e n t s k o m m i t t é e r , vilka i T. liksom i E. och F r . m. fl. l ä n d e r ä g a a v h ö r a v i t t n e n för sina u n d e r s ö k n i n g a r . Tjslov. Fsl. h a r även t v å grader. I den h ö g r e g r a d e n u p p t a g e s dels varje m e n e d överhuvud dels varje falsk bevisutsaga inför döm a n d e m y n d i g h e t (maximum 3 års Kerker); i den lägre g r a d e n ( m a x i m u m 1 års Kerker) falsk förklaring i övrigt, som positivt eller n e g a t i v t p å v e r k a r ett s t a t s o r g a n (186: Wer ein Organ der öffentlichen Macht durch List dazu bcstimmt, von einer Amtshandlung abzulassen öder sie in einem bestimmten Sinne zu vollzielien . . . Ebenso ivird best raft, wer die im er sten Äbsatz angefuhrte Tat dadurch begeht, dass er die Unwalirheit behauptet, obgleich er nach dem Gesetze zur Angabe der Wahrheit verpflichtet ist; 187: Wer vor Gericht öder vor einer zur Entscheidung von streitigen Angelegenheiten berufenen Behördc die Unwalirheit aussagt öder die Wahrheit verschweigt, obivohl er nach dem Gesetze zur Angabe der Wahrheit verpflichtet ist und obwohl er tveiss, dass diese seine Aussage als Bewei smittet di enen soil; 189: Wer ausser dem Folie des § 187 unter einem nach dem Gesetze zulässigen Eid öder einer nach dem Gesetze dem Eide gleichgestellten Versicherung die Unwalirheit aussagt öder die Wahrheit verschweigt). D. Fsl. uppställer fyra grader, av vilka de t v å h ö g r e avse m y n d i g h e t , som lagligen k a n a n v ä n d a ed, och de t v å lägre a n n a n m y n d i g h e t : 1) b e e d i g a d och 2) obeedigad förklaring inför m y n d i g h e t av förstn ä m n d a slag; 3) »högtidlig» och 4) vanlig förklaring för mynd i g h e t av s i s t n ä m n d a slag; till fallet 4 h a r l a g t s e t t parallelfall i a n s l u t n i n g till g ä l l a n d e lags § 155; m a x i m a äro r e s p . å t t a , fyra, t v å års eller fyra m å n a d e r s Famgsel (157: Den, som afgiver falsk Förklaring for Betten eller for anden Myndighed, ved hvilken Brug af

29 Ed er lovhjemlet . . . Er det falske Udsagn bekraftet med Ed eller afgivet i Henhold til tidligere aflagt Ed . . . Lige med Ed anses saadan Forsikring, der ijYlge Loven trceder i Eds Sted: 160: den, som udenfor det i §151 ncevnte Ti Ifwide for eller til en offentlig Myndighed afgiver en falsk Erkhcring under Tilbud om Ed, paa Tro og Love eller paa lignende hojtidelig Maade, hvor saadan Form er paabudt etter tilstedt; 161: Hen, som etters for eller til en offentlig Myndighed af giver urigtig Erklmring om Forhold, angaaende hvilke han er pligtig at afgive Förklaring; 162: Med samme Strafi som i § 161 anfört, straffes den, som ievrigt til B rug i Bets forhold, der vedkommer det offentlige, afgiver urigtig skriftlig Erkhcring eller skriftlig bevidncr noget, hvorom han ingen Kundskub har). 2) H a n d l i n g e n (den f a l s k a f ö r k l a r i n g e n ) . S å v i t t d e n falska förklaringen n ä r m a r e b e s t ä m m e s i rekvisitet, k a n det gälla dess form eller dess innehåll. (1) F ö r k l a r i n g e n s form. Beträffande formen k a n ett r e k v i s i t m o m e n t avse a n t i n g e n förklaringen själv (t. ex. h u r u v i d a den m å s t e v a r a m u n t l i g ) eller r ö r a frågan, h u r u v i d a till förklaringen m å s t e vara fogad en bekräftelse av e t t eller a n n a t slag (t. ex. ed). V a d a n g å r den förra s y n p u n k t e n , k a n m a n u t g å därifrån, a t t lagen, d ä r i n t e t a n n a t säges, fordrar, att förklaringen, eller, om en särskild bekräftelse kräves, å t m i n s t o n e denna, skall muntligen a v g i v a s (Kina 179 synes t v ä r t o m fordra en skriftlig bekräftelse: either before or after signing an affirmation). I en del l a g a r likställes dock den skriftliga förklaringen ö v e r h u v u d m e d den m u n t l i g a : H. 207 (Hij die . . . niondel ing of schriftelijk, persoonlijk of door een bijzonder daartoe gemachtigde, opzettelijk eene valsche verklaring onder cede afiegt); Bulg. 193 (Den, som inför domstol eller annan kompetent offentlig myndighet . . . uppsåtligen i föreskriven edlig form mäntligen eller skriftligen påstår en osanning eller förtiger sanningen); Ohio

30 12842 (Whoever, either orally or in writing, on oath lawfully administered etc.); Tex. 201 (Perjury is a false statement either written or verbal etc.); lnd. Pen. C. 191 (A statement is within the meaning of this section, whether it is made verballg or otherwise); Queensl. 123 (It is immaterial whether the false testimony is given orally or in writing); W e s t . Austr. 124 (likaså). E n l i g t en del a n g l i k a n s k a l a g a r s språkbruk avser testify m u n t l i g a , depose skriftliga förklaringar (jfr Calif. 7: every mode of oral statement, under oath or affirmation, is embraced by the term »testify», and every written one in the term »depose»). Ä v e n förekommer, a t t skriftligt å b e r o p a n d e av förut avlagd m u n t l i g ed gör tillfyllest (D. 152: De ovenfor givne Bestämmelser gcelde ogsaa med Hensyn til falsk skriftlig Bekräftelse i Henhold til en tidligere afiagt Ed). S t u n d o m h a r r ä t t s o r d n i n g e n för vissa fall medgivit skriftlig ed; d e n n a k a n d å u t g ö r a bas för m e n e d (D. ib.: skriftlig Bekrceftclse . . . under Ed, hvor Lovene hjemle Anvendelse af skriftlig Ed). D ä r en m i n d r e straffbar g r a d av falsk förklaring uppställes, förekommer n å g o n g å n g , a t t den skriftliga form e n g o d k ä n n e s inom d e t t a o m r å d e : N. 166 (Med Beder eller med Faingsel indtil 2 Aar straffes den, som . . . mundtlig eller skriftlig afgiver falsk Förklaring til nogen offentlig Myndighed i Tilfcelde, hvor han er pligtig til at forklare sig til denne, eller hvor Förklaringen er bestemt til at afgive Bevis); Fi. Fsl. 18: 2 (Avgiver någon inför offentlig myndighet utan ed muntligen eller skriftligen honom veterligen falsk försäkran); endast om skriftlig förklaring är fråga i D. 155 (Naar nogen ellers til Brug i Retsforhold, der vedkomme det offentlige, afgiver falsk skriftlig Erkl&ring eller skriftlig bevidner noget, Ii vor om han ingen Kundskab har); D. .Fsl. 162 (liknande). - - I och m e d g o d k ä n n a n d e av den skriftliga formen u p p s t å r frågan, om förklaringen k a n m e d straffrättslig v e r k a n a v g i v a s av ombud, vilken fråga n å g o n g å n g lösts av l a g e n : H. 207 (persoonlijk of door een bijzonder daartoe gemachtigde — för hela i n s t i t u t e t s o m r å d e ) ; Fi. Fsl. 18: 2 (Lag samma vare, om någon i och fö)- inlämnande till offentlig myndighet åt annan överlämnar under edsförpliktelse, på heder och samvete eller på

31 annat sådant högtidligt sätt avgiven försäkran, vilken han vet vara falsk — gäller e n d a s t obeedigad falsk förklaring). Oftare sysselsätta sig l a g a r n a m e d m o t s a t s e n mellan förklar i n g e n s positiva och n e g a t i v a form. A t t u t t r y c k l i g t förnekande av s a n n t faktum är fullt l i k v ä r d i g t med bejakande av falskt f a k t u m säger sig själv (om ock l a g a r n e stundom a n s e t t sig b ö r a p å p e k a d e t t a : W a a d t 188: affirme comme vrai un fait quHl sait étre faux, ou comme faux un fait quHl sait étre vrai; jfr ned. It. m. fl. lagar). Mera ovisshet k n y t e r sig till frågan, h u r u v i d a ett förtigande av s a n n i n g e n skall anses l i k v ä r d i g t med e t t positivt ljug a n d e . N å g r a l a g a r g ö r a den skillnad, a t t de införa ett v ä s e n t l i g t l i n d r i g a r e straff för förtigande, u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av obetänksamhet: S. 13: 4 (Förtiger den, som vittnar eller eljest på ed höres, vad honom till upplysning i målet veterligt är, och prövas han hava det av obetänksamhet gjort); D. 148 (Har et Vidne al ene af Ubetmnksomhed undladt at meddele, livad han vidste til Sägens Oplysning — i praxis dock u p p f a t t a t såsom en u t v i d g n i n g till culpa, vilken analogivis överförts ä v e n till den positiva formen av mened, jfr ned.). Någong å n g uppställer l a g e n g e n o m g å e n d e e t t m i n d r e straff för förtig a n d e t : Tie. 182 (E reo di occultazione del vero il testimonio che, dolosamente, tace in tutto o in parte ciö che sa intomo ai fatti o circonstanze su cui viene interrogato) jfr 184 (E occult az i one del vero si punisce come la falsa testimonianza, diminuita perö la pena di un gr ado). A n d r a l a g a r å t e r likställa u t t r y c k l i g e n f ö r t i g a n d e t m e d de b å d a positiva fallen, b e j a k a n d e och f ö r n e k a n d e : Fi. 17: 1 (Har någon uppsåtlig en . . å ed avgivit eller med ed bekräftat osann utsaga, eller har den, hvilken blivit edligen hörd såsom vittne eller sakkunnig, uppsåtligen i sak förtegat något, som honom veterligen skulle tjänat till upplysning däri); It. 214 (Chiunque . . . afferma il falso, o neg a il vero, o tace, in tutto o in parte, ciö che sa intomo ai fatti sui quali e interrogate); Bulg. 193 (påstår en o s a n n i n g eller förtiger s a n n i n g e n ) ; App. A.-Rh. 78 (entweder die Wahrheit verschweigt öder falsche Angaben macht); Argent. 275 (afirmare una falsedad o neg are o call are la ver dad, en todo o en

parte); Costa R. 473 (liknande); Mex. 733 (faltare deliberadamentc å la verdad sobre el hecho que se träta de averiguar, ya sea afirmando 6 negando su existencia 6 ya afirmando, neg an do u ocultando la de al g un a circunstancia que pueda servir de prueba de la verdad 6 falsedad del hecho principal, 6 que aumente 6 disminuya su gravcdad): Venez. 243 ( = It); Tjsl. Fsl. 187, 189 (die Unwalirheit aussagt öder die Wahrheit verschweigt — vid det mindre straffbara fallet, 186, heter det dock endast die Unwalirheit behauptet); I t Fsl. 379 ( = It.). — Det stora flertalet lagar yttra sig icke i frågan; dock torde, jämlikt formeln rien que la vérité et toufe la vérité, få anses, att, vid lagens tystnad, även förtigandet ingår i rekvisitet. Undantagslöst gäller detta emellertid icke; sålunda har brasiliansk rättspraxis (Cam. Grim. 2 6 /n 1898) i princip förklarat förtigande falla utom menedsrekvisitet, såsom icke uttryckligen nämnt i lagen (vilken omtalar de båda fallen att bejaka ett falskt och förneka ett sannt faktum); likaså holländsk rättspraxis. Frågan, huruvida förklaringen skall vara bekräftad och, i j ak ande fall, på vad sätt, besvaras, såsom framgår redan av vad förut anförts rörande brottsobjektets omfång, mycket olika. Några lagar stå på den gamla ståndpunkten att alltid fordra bekräftelse genom ed (eller möjligen någon av lagen uttryckligen med ed likställd form). Andra lagar använda icke ed men väl någon annan bekräftelseform. E t t antal lagar använda olika bekräftelseformer med olika straffbarhetsgrader och åter andra medtaga inom institutet, jämte en eller flera bekräftelseformer, även formlös förklaring i vissa fall. Slutligen förekommer även. att lagen icke nämner vare sig ed eller någon annan bekräftelseform utan låter förklaringen såsom sådan fylla rekvisitet. — Det bör anmärkas, att därav, att en lag gör eden till ett oeftergivligt element i rekvisitet, icke följer, att varje falsk beedigad förklaring (inför myndighet) faller under det straffrättsliga institutet: lagen känner kanske, förutom den straff skyddade eden., även en icke straff skyddad. Exempelvis användes inom fransk

r ä t t ed i förundersökningen såväl som ofta i administrativa förhållanden, men i intetdera fallet är, enligt rättspraxis, straffsanktionen tillämplig. — Ytterligare må anmärkas, att, även om lagen uppställer begreppet ed i det straffrättsliga rekvisitet, detta begrepp kan processuellt så förändras, att det icke längre motsvarar ed i vanlig mening (jfr ov. om Bern, där »eden» inom civilprocessen förvandlats till en vanlig försäkran på heder och samvete). Till den del lagen lägger vare sig i domstolarnes eller i den förklarandes hand att välja mellan ed och annan bekräftelseform, kan eden såsom dylik form bliva nästan obsolet och därmed även den särskilda straffbestämmelse, varmed lagen velat skydda eden. Så innehåller ZUr. 104 en sträng bestämmelse om mened och i 106 ff. lindrigare, subsidiära bestämmelser om falskt vittnesmål m. m.; då emellertid sedan lång tid tillbaka eden i civilmål mycket inskränkts, har § 104 förlorat sin mesta betydelse för civilprocessen. Liknande Sol. m. fl. — I den anglikanska rätten har termen oath ofta ingen specifikt religiös betydelse: N. Y. 97 (The term »oath» includes an affirmation, and every other mode authorized by law of attesting the truth of that which is stated); likaså Ariz. 113; Idaho 8161; Calif. 119 jfr 7 (oath includes affirmation or declaration) o. s. v. Lagar, som fordra ed eller en form, som genom lag eller praxis för särskilda fall satts i eds ställe, äro S.; Fi.; H.; Ung.; Fr.; Sp.; Rum.; Gen.; Chil.; Jap. S. och Fi. låta emellertid även s. k. eftergiven ed fylla rekvisitet (S. 13: 5; Fi. 17: 5). — Andra lagar uppställa alternativt antingen ed eller viss annan form (t. ex. handslag): Graub. 190; Bern 114; Schwyz 87; Sol. 90; Bras. 261. — Kina 179 fordrar, såsom förut nämnt, en skriftlig bekräftelse, men talar icke om ed. Lagar, som dela institutet så, att för olika straffbarhetsgrader fordras resp. ed och viss annan bekräftelseform äro D. (145 ff.: ed; 154: en Erklcering under Tilbud af Ed eller paa Tro og Love; för fallet 155: skriftlig form); T. (153 ff. ed; 156 etc. den lägre 3

34 g r a d e n Versicherung an Eides Statt jfr o v. s. 22; T. Fsl. 184 ff. (liknande; i § 187 föras emellertid ä v e n vissa formlösa fall till den l ä g r e g r a d e n ) . Åtskilliga l a g a r h a v a j ä m t e e t t h ö g r e område, k a r a k t ä r i s e r a t av edsformen, ett lägre, d ä r förklaringen är formlös: N.; Belg.;

It; Port; Eng.; Turk.; Waadt; Obw.; Zur.; Tie.; App. I.-Rh; Neuch.; Freib.; Columb.; Mex.; Venez.; Fi. Fsl.; Tjsl. Fsl.; It. Fsl. N å g r a l a g a r uppställa härvid, a l t e r n a t i v t m e d eden, inom det högre o m r å d e t en a n n a n form: Bulg. 195 (Likvärdig med en beedigad förklaring är varje av en person given högtidlig försäkran, att han sumvetsgrannt skall framlägga hela sanningen); Sol. 90 (Ber Eidesleistung ivird es gleich geachtet, wenn Jemand seine Aussagen an Eidesstatt mit dem Handgelubde öder einer andern Beteuerungsformel bekräftigf); Luz.; Zug; St. Gall. — Neuch. 173 l ä m n a r valet, förutsatt viss motivering, i den förklarandes h a n d (Est assimilée au serment judiciaire, en matiere civile et pénalc, la declaration faite sous une autre forme, pour en tenir lieu, par celui qui allegue que la formule du serment est contraire ä sa conscience). I själva v e r k e t är d e n n a valfrihet en k o n s e k v e n s av en b e s t ä m m e l s e i den schweiziska Bundesverfassung. s å d a n den tolkats av r ä t t s p r a x i s (49 2 : Niemand darf zur Teilnahme an einer Beligionsgenossenschaft, öder än einem religiösen Unterricht öder zur Vornahme einer religiösen Handlung gezwungen, öder ivcgen Gluubensansichten mit Strofen irgend welcher Art belegt iverden). N å g r a l a g a r dela i n s t i t u t e t i tre områden, så a t t för den h ö g s t a straffbarhetsgraden fordras ed och för m e i l a n g r a d e n viss a n n a n form, m e d a n i den l ä g s t a g r a d e n förklaringen är formlös:

Thurg. 182, 183, 187; Glar. 72 ff.; Bas. 78 ff. Om D. FsL, som h a r fyra straffbarhetsgrader, åtskilda dels m e d a v s e e n d e på den m y n d i g h e t , till vilken förklaringen sker, dels m e d avseende på förklaringens form, jfr o v. s. 28. L a g v e r k slutligen, som ö v e r h u v u d icke i rekvisitet beröra fråg a n om bekräftelse av förklaringen, v a r e sig g e n o m ed eller p å a n n a t sätt, äro App. A.-Rh. och Schw. Fsl.

35 Såvitt eden uppställes såsom rekvisitmoment för hela institutet eller en del därav, uppstår för lagstiftaren — den närmast processuella — frågan, huru man skall förfara med dem, som av personliga skäl motsätta sig varje avläggande av ed enligt lagens formel. I viss mån har den möderne lagstiftaren härvid sökt, åtminstone delvis, undvika samvetstvång. Då strafflagarne beröra frågan, sker det stundom blott med hänvisning till annorstädes givna bestämmelser (t. ex. N. 164: Lige med Ed ansees en Forsikring, som ifolge Loven trccder i Eds Sted; D. 153; H. 2 0 7 ; Fi. Fsl. 18: 1; T. Fsl., 184). Det förekommer emellertid även, att strafflagen mer eller mindre ingår på frågans realitet: S. 13: 5 (Ilar bekännare av lära, vari edgång ej tillåten år, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga); Fi. 17: 5 (Har någon, som tillåtits att i stället för ed bruka annan försäkran enligt hans troslära); T. 155 (Der Ableistung eincs Eides wird gleich geachtet, wenn ein Mitglied einer Beligionsgesellschajt, welcher das Gesetz den Gebrauch gewisser Beteuerungsformeln an Stelle des Eides gestattet, eine Erklärung unter der Beteuer ungs formel seiner Religionsgesellscliaft abgibt); Ung. 218 (Gleiche Wirkung mit der eidliclien Bekräftigung besitzt die Bekräftigung der Zeugenaussage durch eine feierliche Beteuerung öder durch Berufung auf das Gewissen in jenen Fallen, in denen das Gesetz einer solchen Berufung öder Beteuerung die gleiche Beweiskräft mit dem Eid einräumt). J f r vidare ov. de mera allmänna bestämmelserna i Bulg.; Sol.; Neuch. m. fl. lagar. Några lagar hava ansett sig böra framhålla, att mened föreligger lika väl, om eden föregått eller efterföljt den falska förk l a r i n g e n : Fi. 17: 1 (å ed avgivit eller med ed bekräftat osann utsaga); D. 145 (livad enten Edfaistelsen f0lger ej ter Förklaringen, eller denne af gives i Henhold til en foregaaende Edfaistelse); T. 154 (ein falschés Zeugnis öder ein falschés Gutachten mit einem Eide bekräftigt öder den vor seiner Vernehmung gelcistetcn Eid . . . durch ein falschés Zeugnis öder ein falschés Gutachten verletzt) o. s. v. — E n a n n a n fråga, varom åtskilliga lagar innehålla bestämmelser, är, huruvida åbe-

36 ropande a v en förut, särskilt av en en g å n g för alla, a v l a g d ed är tillräckligt a t t fylla rekvisitet: Fi. 17: 4 (Har sakkunnig med åberopande av en gång för alla avlagd ed avgivit falskt eller vilseledande intyg eller utlåtande); N. 164 (Lige med edelig Förklaring ansees Förklaring, af givet under Paaberaab af aflagt Ed); D. 149; T. 155 (Der Ableistung eines Eides ivird gleich geachtet, ivenn . . . 2. derjenige, welcher als Partei, Zeuge öder Sachverständiger einen Eid geleistet hat, in gleicher Eigenschaft eine Versicherung unter Berufung auf den bereits fruher in derselben Angelegenheit geleisteten Eid abgibt, öder ein Sachverständiger, wélcher als solcher ein fur allemal vereidet ist, eine Versicherung auf den von Him geleisteten Eid abgibt; 3. ein Beamter eine amtliche Versicherung unter Berufung auf seinen Diensteid abgibt); Bulg. 195 (Likvärdig med edfästelsen är varje åberopande av en ämbetsed eller allmän ed eller av en förut i avseende på samma faktum i samma sak avlagd ed); Luz. 138 (wer ein falschés Zeugnis unter Berufung auf den bereits in der Eigenschaft als Beamter, Sachverständiger öder Zeuge geleisteten Eid öder an Eidesstatt gegebenes HandgeluMe ablegt); Grek.

265; Bas. 82; St. Gall. 81 i. / . ; Fi. Fsl. 18: 1; D. Fsl. 157; T. Fsl. 184. — U n d a n t a g s v i s förekommer, a t t straffet, då det gäller å b e r o p a n d e av en förut a v l a g d ed, är lägre ä n vid a n n a n m e n e d : Bas. 79 (nach geschehener Hinweisung auf seinen Diensteid: m a x i m u m fem, vid a n n a n m e n e d tio års t u k t h u s ; i kvalifikations fall r e s p . tio och femton), m e d a n vid culpa (ib. 82) straffet är lika. D e t l å t e r t ä n k a sig, a t t en en g å n g a v g i v e n och beedigad, sann förklaring g e n o m återkallelse ä n d r a s till falsk, u t a n a t t ä n d r i n g e n särskilt k o m m e r a t t bekräftas g e n o m ed. L a g a r n e h a v a då n å g o n g å n g s t a d g a t , a t t dylik falsk återkallelse skall b e t r a k t a s p å s a m m a sätt, som om förklaringen u r s p r u n g l i g e n varit falsk: Ung. 226 (Wer eine der Wahrheit entsprechendc Aussage, Erklärung öder Eidesablegung widerruf t und als falsch erklärt, ohne diesen Widerruf durch einen Eid öder auf eine Art, die diesem gleichkommt, zu bekräftigen, desgleichen iver einen anderen zu einem solclicn fal schen Widerruf zu verleiten sucht, ist je nach Verschiedenheit der

37 Sache und Handlung im Sinn der §§ 213—219, 220, 222 und 223 zu bestrafen); Mex. 745 (Si faltaren ä la verdad al retractar sus declaraciones, se les aplicarä la pena que corresponda con arreglo ä lo prevenido en este capitulo). Falsk förklaring i fall av »eftergiven» ed — där eden således icke avlagts — kommer helt naturligt under straffbestämmelserna för obeedigad falsk förklaring, såvitt lagen innehåller dylika. Är återigen detta icke fallet, blir det en tolkningsfråga, huruvida menedsrekvisitet skall anses fyllt. Såsom redan anmärkt, ha tvänne lagar, S. och Fi., löst frågan positivt så, att mened föreligger (S. 13: 5: har någon vittnat falskt inför rätta, då eden honom eftergiven varit; vare så ansedd, som hade han ed gått; Fi. 17: 5 liknande). En tredje lag har för detta fall uppställt ett mindre straff: Bern 118 (Wenn der Aus sag ende, dem von Amteswegen öder durch die Parteien die Äbleistung des Eides erlassen worden ist, sich ivissentlich falscher Aussagen vor Gericht schuldig gemacht hat, so wird er mit Gefängnis bis zu sechzig Tagen odcr mit Korrektionshaus bis zu drei Jahren bestraft — menedsstraffet kan uppgå till sex eller vid kvalifikation till tjugo års Zuchthaus). (2) F ö r k l a r i n g e n s innehåll. Rörande förklaringens innehåll, uppstår först frågan, huruvida dess falskhet skall fattas objektivt eller subjektivt; i senare fallet uppfylles rekvisitet, även då den förklarande mot sin egen övertygelse råkar meddela sanningen. Bestämd position i denna omtvistade fråga intages av Eng. (Steph. 190: a statement . . . ivhich he . . . does not believe to be true); U. S. A. Cr. C. 231; Ind. Pen. C. 191; Tasm. 94 — här fordras sålunda falskhet endast på den subjektiva sidan och det räddar icke inkulpaten, att han händelsevis kommit att tala sanning. [Uttrycket does not believe etc. fattas nämligen i en dubbel betydelse: dels att inkulpaten icke behöver ha varit viss om utsagans falskhet (jfr ned. sub B) 2),

38 dels a t t det blott k o m m e r a n p å h a n s tro, likgiltigt om u t s a g a n i verkligheten är falsk eller icke; jfr e t t i n d i s k t r ä t t s f a l l : A, being bound bg an oath to state the truth, states that he knows that Z was at a particular place on a particular day, not knowing anything upon the subject. A gives false evidence whether Z was at that place on the dag named or not]. Ä a n d r a sidan borde de l a g a r , som dels fordra förklaringens falskhet, dels, genom e t t a n n a t uttryck, dess motsats till den förklarandes övertygelse, icke g ä r n a , där m a n icke ville a n t a g a en k l a n d e r v ä r d tautologi hos lagstiftaren, k u n n a a n n o r l u n d a förstås, ä n a t t falskheten skall h a v a s j ä l v s t ä n d i g objektiv betydelse och det n ä m n d a e x e m p l e t s å l u n d a icke falla inom rekvisitet. Jfr S. 13: 1 (Har n å g o n , emot bättre vetande. burit falskt v i t t n e s b ö r d eller eljest avgivit falsk u t s a g a ) ; Fi. 17: 1 (Har n å g o n uppsåtligen, emot bättre vetande, inför domstol eller a n n a n m y n d i g h e t å ed avgivit eller m e d ed bekräftat osann utsaga); St. Gall. 81 (gegcn besseres Wissen die Unwahrheit beschwört) o. s. v. Ä v e n e t t s å d a n t u t t r y c k som det ofta f ö r e k o m m a n d e ivissentlich falsch o. d. borde icke g ä r n a k u n n a f a t t a s = så vitt han vet, falsk, u t a n fastmera = en av honom insedd, i verkligheten existerande falskhet. Alldeles o t v e t y d i g s t å n d p u n k t p å d e n n a sida i n t a g e r t. ex. Can. 172 b (knowingly, wilfully and corruptly, upon oitt.'i. affirmation or solemn declaration, affirms, declares or deposes to> the truth of any statement . . . if such statement, affidavit, affirmation or declaration is untrue in whole or in part). M å n g a l a g a r u t t r y c k a sig emellertid m i n d r e tydligt och r ä t t s p r a x i s h a r s å l u n d a blivit o h k a i olika länder, ä v e n d ä r l a g a r n e s ord äro ungefär lika. Icke blott f ö r s t n ä m n d a a n g l i k a n s k a l a g a r u t a n ä v e n t. ex. österrikisk, fransk, italiensk r ä t t s p r a x i s m e d t a g a den s. k. subjektiva, meneden, u n d e r det t. ex. t y s k och holländsk r ä t t s p r a x i s i c k e e r k ä n n e r den. — D e t s a g d a u t e s l u t e r n a t u r l i g e n icke, a t t en förklaring, som u t t r y c k l i g e n innehåller, a t t den förklarande tror, är övertygad o. s. v. om e t t visst faktum, blir objektivt falsk o c h således fyller ä v e n rekvisit av den m i l d a r e t y p e n , d ä r e s t han,.

39 m o t sin försäkran, icke tror d e t t a f a k t u m (även om det tillfälligtvis skulle v a r a sant). E n a n n a n p r a k t i s k t viktig och i olika länder olika b e s v a r a d fråga är den, huruvida v i t t n e t s uppgifter r ö r a n d e sina personliga förhållanden (namn, ålder etc.) skola anses i n g å i den straffs k y d d a d e förklaringen. N å g r a l a g a r h a v a u t f o r m a t rekvisitet så, a t t m a n t y d l i g e n k a n se lagstiftarens avsikt a t t u t e s l u t a n ä m n d a frågor från det straffskyddade o m r å d e t ; jfr t. ex. Ung. 213 (ilber einen diese Angelcgenheit betrcffenden wcsentlichen Umstand); Bras. 261 (sobre circumstancias essenciaes do facto a respeito do qital depuser); Mex. 733 (alguna circunstancia que pueda servir de prueba de la verdad 6 falsedad del hecho principal, 6 que aumentc 6 disminuya su gravedad); Peru 334 (una falsa deposiciön sobre los hcchos de la causa). Själva edsformeln k a n stundom erbjuda n å g o n l e d n i n g : jfr å e n a sidan t. ex. den österrikiska formeln (dass ich ilber allés woruber ich von dem Gerichtc werde befragt werden, die reine und volle Wahrheit und nichts als die Wahrheit aussagen werde), å a n d r a sidan den s v e n s k a (vad jag vet i denna sak hänt och sant vara). I flera l ä n d e r äro å s i k t e r n a om den r ä t t a t o l k n i n g e n m y c k e t delade. I den anglik a n s k a r ä t t e n torde svaret bero på, h u r u v i d a v i t t n e t s personaluppgifter k u n n a h a n å g o t inflytande p å s a k e n s u t g å n g (t. ex. såsom p å v e r k a n d e d o m a r e n s eller juryns u p p f a t t n i n g av h a n s t r o v ä r d i g h e t ) . I dansk, tysk och österrikisk r ä t t s p r a x i s t o r d e p e r s o n a l f r å g o r n a i princip r ä k n a s till det straffskyddade området, m e d a n m o t s a t s e n är förhållandet i italiensk r ä t t s p r a x i s . — Ä n vidare är otvivelaktigt, a t t en del lagar, som icke r ä k n a fallet till m e n e d m e n h a v a subsidiärbestämmelser om osanna uppgifter till domstol eller m y n d i g h e t , k u n n a t i l l ä m p a dessa bestämmelser. E n synnerligen viktig fråga a n g å e n d e förklaringens innehåll är den, i v a d m å n l a g e n p å d e n straffskyddade förklaringen a n l ä g g e r s y n p u n k t e n av bevisutsaga. R e d a n av den föregående översikten framgår, a t t det finnes lagar, som e n d a s t m e d t a g a vittnen (och sakkunnige), k a n s k e till och m e d e n d a s t v i t t n e n inför

domstol. Andra lagar omfatta vittnen och parter (som än behandlas lika, än olika) men inga andra. Även bland lagar, som icke inskränka sig till vittnen och parter, finnas de, som dock behandla dessa fall helt annorlunda än de övriga eller som åtminstone i sin uppställning visa, att de betrakta dem såsom institutets kärna. Ä andra sidan förekommer även den uppfattning, att huvudsaken icke är den roll, förklaringen spelat för statsorganets funktion, utan frågan, huruvida ed använts eller icke — det framträder här en kvarleva från den gamla uppfattningen av mened såsom religions brott. Då lagarne ha särskilda bestämmelser om vittnen, vare sig institutet inskränkes till dem eller icke, pläga alltid sakkunnige uttryckligen nämnas vid sidan om vittnena (resp. Gutachten vid sidan om Zeugnis, certificate vid sidan om deposition etc). Finnas särskilda bestämmelser om beedigande av vittnesmål, så gäller det motsvarande om sakkunnigs utlåtande, såvida icke, i sistnämnda fall, åberopande av en en gång för alla avlagd ed kan ersätta eden in casu, jfr ov. Lagar, som icke särskilt omtala vittnen (utan röra sig med begreppet falsk utsaga, falsk förklaring etc), ha ju ingen anledning att särskilt omtala sakkunnig (N.; H. Graub.; Schwyz. — S. 13: 1 ff. nämner visserligen falskt vittnesbörd men endast såsom exempel på falsk utsaga). Endast undantagsvis förekommer, att lagen begränsar sig till vittnen (eller vittnen och parter) men härvid icke nämner sakkunnige: Ö. 199 a {vittnen och parter); Fr. (vittnen och parter); Rum. (vittnen och parter); Chil. (vittnen); detta innebär dock, förutsatt, att den sakkunniges utlåtande beedigats, naturligtvis ingen skillnad i sak, då ordet vittne här ej fattas i strängt processuell betydelse. Å andra sidan jfr Fi. 17: 1 ff.; T. 154 (Zeugnis öder Gutachten); Ung. 217, 218; Belg. 221; It. 217; Sp. 396 (högre straff för sakkunnig, liksom i hittills gällande spanska strafflag 336); Port 241; Bulg. 193; Turk. 290;

Grek. 266; Thurg. 183; Waadt 188; Aarg. 164; Wall. 190: Luz. 137; Obw. 58; Bern 115; Glar. 74; Zur. 106; Bas. 81; Tic.

41 185; Gen. 150; Zug 65; App. A.-Rh. 78; App. I.-Rh. 66; Sol. 91; St. Gall. 81; Neuch. 160; Freib. 172 (une deposition, une traduction, un constat ou un rapport faux); A r g e n t 275; Bras. 262; Columb. 407;

Costa R. 473; Mex. 743; Peru 334; Venez. 246; Kina 179; Jap. 171. — I n o m den a n g l i k a n s k a r ä t t e n gäller d e t s a m m a : gemenligen a n v ä n d e s u t t r y c k e t testify, depose, declare, or certify el. dyl. — A v lagförslagen operera Fi. Fsl. och D. Fsl. icke m e d b e g r e p p e t v i t t n e och n ä m n a således ej heller s a k k u n n i g . T. Fsl. n ä m n e r dem b å d a i e t t särskilt fall (187: Wer als Zeuge öder Sachverständiger uneidlich falsch aussagt). Schw. Fsl., som s t a r k t i n s k r ä n k e r i n s t i t u t e t s omfång, n ä m n e r dem t i l l s a m m a n s 371 (Wer in einem gerichtlichen Verfahren als Zeuge, Sachverständiger, Ubersetzer öder Dolmetscher); It. Fsl. m e d t a g e r s a k k u n n i g e i art. 380 (Il perito o Vinterprete). Tjsl. Fsl. 188 a n v ä n d e r b e t e c k n i n g e n falschés Zeugnis (utan a t t t a l a om Gutachten), m e n d ä r d e t t a definieras, innesluter det u p p e n b a r l i g e n även s a k k u n n i g s u t l å t a n d e (187 1 : Wer vor Gericht öder vor einer zur Entscheidung von streitigen Angelegenheiten berufenen Bekörde die Unwalirheit aussagt öder die Wahrheit verschweigt, obwohl er nach dem Gesetze zur Angabe der Wahrheit verpflichtet ist und obwohl-er weiss, dass diese seine Aussage als Beweismittel dienen soil). L a g a r , som i n s k r ä n k a i n s t i t u t e t till förklaring, a v g i v e n a v vittne (eller sakkunnig), äro Sp.; App. A.-Rh.; App. I.-Rh.; Bras.; Chil.; Peru; Argent.; Jap.; Kina. B l a n d dessa b e g r ä n s a sig å t m i n s t o n e Sp.; Bras.; Peru; Kina till domstolsförhandling. E n i n s k r ä n k n i n g till vittnen och parter är, efter Fr:s föredöme, alldeles förhärskande b l a n d r o m a n s k a lagar. Så Fr. 361 — 366 (361: Quiconque sera coupable de faux témoignage en matiere criminelle; 362: Quiconque sera coupable de faux témoignage en matiere correctionelle; 3 6 3 : Le coupable de faux témoignage, en matiere civile; 364: Le faux témoin en matiere criminelle, qui aura regu de l1 argent etc.; 365: Le coupable de subornation de témoins; s a m t 3 6 6 : Celui å quite serment aura été déféré ou référé en matiere civile, et qui aura fait un faux serment — d e t t a s t a d g a n d e h a r supplerats a v r ä t t s p r a x i s ,

42 som m e d t a g i t ä v e n a n n a n partsed); Rum. 2 8 7 — 2 9 3 : Waadt 188 - 1 9 4 ; Wall. 1 8 7 - 1 9 3 ; Tic. 182—190. I n u n ä m n d a l a g a r straffas vittnes falska ed i princip s t r ä n g a r e ä n p a r t s — icke e n d a s t på det sätt, som gäller ganska, allmänt, a t t straffet för falskt vittnesbörd i straffprocess, d ä r det m e r eller m i n d r e v e r k a t i fällande r i k t n i n g m o t en oskyldig, k a n stiga v ä s e n t l i g t över m a x i m u m för p a r t s mened, u t a n så, a t t v i t t n e s m e n e d i civilmål, straffas s t r ä n g a r e ä n p a r t s . I F r . ; Rum. och Tic. är skillnaden ej särdeles stor. Men i W a a d t 192 är m a x i m u m för p a r t s m e n e d två års reclusion, m e d a n 188 2 för beedigat falskt vittnesbörd, ä v e n i civilmål, s t a d g a r ett m a x i m u m av tio års reclusion. Och i Wall. k a n v i t t n e t i civilmål icke u n d g å fängelse (visserligen blott ett års m a x i m u m , 189 — i b r o t t m å l tio års m a x i m u m , 187), m e d a n p a r t (193) kan slippa m e d förlust av politiska r ä t t i g h e t e r och av vittnesgillhet (jfr art. 38). — Ä n vidare m ä r k a s Belg. 215—226 (medtager även, 217, u n d e r m i n d r e straffhot, upplysningsvis h ö r d a personer — dock e n d a s t i straffprocess r ö r a n d e crimes); It. 214 —221 (214: Chiunque, deponendo come testimone innanzi alV autoritå giudiziaria; 217: Le disposizioni degli articoli precedenti si applicano anche ai per Hi e agli interpreti; 2 2 1 : Chiunque, come parte- in giudizio civile, giura il fal so); Aarg. 164; Bulg. 193; Turk. 286, 290 (vittn e n och s a k k u n n i g a ) ; 287 (parter); Venez. 243—250 — i vilka l a g a r straffet för p a r t är s t r ä n g a r e än för v i t t n e (i civilmål). — Slutligen Ö. 199 a (partsed likställd g e n o m Ziv. Pr. 0. 377 3 ); Ung. 213—215, 219; Bern (något u t v i d g a t 115: s a k k u n n i g inför ä v e n a n n a n m y n d i g h e t ä n domstol); Gen. 147—152; Zug 65 (Wer vor Gericht öder einer öffentlichen Behörde als Zeuge öder Sachverständiger ivissentlich Unwahres versichert . . . Wird die ivissentlich unwahre Aussage mit dem Eide öder mit dem Handgelubde an Eidesstatt bekräftigt, öder unter gleichen Voraussetzungen ein Parteieid abgelegt); Neuch. 160 —173 (160: Celui qui . . . étant appelé a déposer comme témoin ou å fonctionner comme expert ou interpréte; 172: La partie qui, dans un procés civil, préte un faux serment décisoire ou un faux serment cVoffice);

43 Freib. 171—172 (171: Celui qui, le serment lui ay ant été déféré, référc ou impose en matiere civile, fait sciemment un faux serment, est puni de reclusion jusq/ca dix ans; 172: Celui qui fait en justice une deposition, une traduction, un constat ou un rapport faux . . . La peine est la reclusion jusqu'a dix ans . . . lorsque le serment a été prété — i vilka lagar straffet för vittne i civilmål är detsamma som straffet för part. — Till vittnen och parter inskränka sig även två bland här behandlade förslag: Schw. Fsl. 270—273 (270: Wer in einem Zivilreclitsverfalircn als Partei einefalsclie Beweisaussage zur Sache macht; 2 7 1 : Wer in einem gerichtlichen Verfahren als Zeuge, Sachverständiger, Ubersetzer öder Dolmetscher zur Sache falsch aussagt, einen falschen Befund öder ein falschés Gutachten abgibt öder falsch ilbersetzt; 273 vidgar institutet till att omfatta även »förfarande» inför administrativ myndighet, som äger avhöra vittnen); It. Fsl. 378—384. Det italienska förslaget straffar part strängare än ett vittne i civilmål; det schweiziska tvärtom. En del lagar nämna särskilt såväl vittnen som parter, men medtaga även andra, som avgiva falsk förklaring; samt göra härvid en skillnad i straffbarhet antingen mellan vittnen och parter å ena sidan och de övriga å den andra, eller mellan vittnen å ena samt parter och övriga å andra sidan, eller slutligen mellan alla tre grupperna inbördes. Det första är fallet i D. 145 —155 (145: Det Vidne, der for Betten edelig aflcegger falsk Förklaring . . . anses med Strafarbejde fra 2 indtil 10 Aar . . .; 150: Har en Part for Betten bekrwftet sit Udsagn med falsk Ed, bliver han at straffe lige med et falsk Vidne . . .; 1 5 1 : Hvis nogen, der udenfor de ovenncevnte Tilfélde for en offentlig Myndighed har at bekrcefte noget med sin Ed, g0r sig skyldig i Mened, bliver han at straffe med Forbear ing sh us arb ej de); Mex. 733 — 750 (739: El falso testimonio en materia civil . . ; 746: El que, cuando el derecho lo permita sea examinado como actor 6 como reo en juicio civil, bajo la protesta solemne de decir verdad, y faltare å élla negando ser suya la firma con que haya suscrito un documento, 6 affirmando un liecho falso, 6 negando 6 alterando

44 uno verdadero, 6 sus circunstancias substanciales, para eximirsc de una obligacion legitima, serå castigado con las penas senaladas en el articulo 739; 741 stadgar ett något lägre minimum för andra falska förklaringar). — Det andra är förhållandet i Luz. 140, 1372 (högre minimum i förra fallet, som omfattar dels partsed dels annan »auferlegter» ed, än i senare fallet, som omfattar beedigat eller med »Handgelubde» bekräftat vittnesmål); Sol. 90, 91 (förra fallet har samma omfattning som Luz. 140 och kan beläggas med tukthus, i motsats till senare fallet, som omfattar vittnen och sakkunnige). — Det tredje gäller Port. 238—243 (2385: O testemunho falso em materia civil serä punido com prisäo maior cellular de dois a oito annos, ou, em alternativa, com o degredo temporario; 242: Aquelle que, sendo legalmente obrigado a dar informacoes, ou faser declaracdes, com juramento ou sem elle, ä auctoridade publica, sobre al gum facto relativo a outras pessoas ou ao estado, der falsamente essä informaeåo, ou fizer falsamente essä declaragäo, serå punido com suspensåo temporaria dos direitos politicos, e prisäo até seis mezes; 243: Quando for deferido 0 juramento suppletorio, aquelle que juror falso serä punido com a pen a fixa de suspensåo dos direitos politicos por vinte annos. Quando för deferido ou referido o juramento de alma, serä condemnado na mesma pena o que jurar falso, mas a querela e accusacäo poderä ser täo sdmente intentada pelo ministerio publico — maximum för falskt vittnesbörd i civilmål är sålunda åtta års cellstraff, medan parts mened endast straffas med tjugo års förlust av politiska rättigheter; och annan mened, jämte viss dylik förlust, med fängelse intill sex månader). Lagar åter, som icke inskränka sig till vittnen och parter och ej heller göra någon principiell skillnad mellan dessa och andra (även om lagen, som nämnt, höjer vittnets straffbarhet i vissa fall, där det gäller straffprocess), äro: S.; Fi.; N.; H.; T.; Eng. och överhuvud den anglikanska rätten; Thurg.; Graub.; Obw.; Glar.; Zur.; Bas.; Schwyz; St. Gall.; Costa R.; — Bland förslagen höra hit Fi. Fsl.; D. Fsl.; T. Fsl.; Tjslov. Fsl. — 1 det hela taget kan sålunda denna ståndpunkt betecknas

45 såsom den germanska, medan de romanska lagarne tendera åt en mer eller mindre genomförd begränsning till bevisförfarandet inför domstol. Visserligen kan en dylik begränsning även åstadkommas inom den germanska gruppen på det sätt, att eden göres obligat och dess användning faktiskt inskränkes till domstolsförfarande. 3) Den f a l s k a förklaringens v e r k a n o c h b r o t t e t s k o n s u m m a t i o n .

Om den falska förklaringen kriminaliseras icke på grund av vanhelgandet av det i eden ingående religiösa momentet utan på grund av det däri innefattade angrepp på statens intresse av att dess organ fatta sina beslut på basis av riktiga förutsättningar, så blir den fråga av synnerlig vikt, huru förklaringens verkan bör straffrättsligen bedömas. Att förklaringen är — objektivt och subjektivt — falsk, behöver icke innebära, att dess verkan, om den får någon sådan, är för staten skadlig eller ovälkommen. Det är t. ex. tänkbart, att en oskyldig, som eljest på grund av falska indicier m. m. skulle ha dömts till straff, räddas genom en mened — att således den falska förklaringen s. a. s. verkar i rätt riktning. Även om detta icke är förhållandet, kan det inträffa, att den falska förklaringen saknar varje möjlighet att frambringa någon skadlig verkan, vare sig därför, att den aldrig besuttit någon relevans för bevisningen i fråga (den har rört en för huvudsaken likgiltig biomständighet) eller att dess verkan blivit upphävd — genom falskhetens upptäckande eller genom frivillig återkallelse — eller därför att den fullständigt överväldigats av bevisningen på motsatta sidan. Det kan emellertid också inträffa, att den falska förklaringen haft en verkan, som innefattar en ny intressekränkning, t. ex. att det beror på den, att en oskyldig fällts till straff och fått lida det. Tydligen kan såväl ett minus som ett plus i verkan tänkas föranleda särskilda bestämmelser.

46 Dessa frågor sammanhänga med den om brottets konsummation. Skulle lagen låta brottet fullbordas först med inträdande av verkan (eller kanske av viss verkan), så kan i varje fall intet fullbordat brott föreligga, vare sig verkan uteblir därför, att förklaringen genom sitt innehåll varit på förhand dömd till verkningslöshet eller verkan på ena eller andra sättet förekommits: genom upptäckt, återkallelse, överväldigande motbevisning. Konsummeras åter brottet i och med förklaringens avgivande eller dock innan det kommit till någon verkan därav, kan, så snart konsummationspunkten passerats, straffet för fullbordat brott endast på grund av särskilt stöd i lagen uteslutas eller mildras. Om i dylika fall verkan av förklaringen tillkommer, så ligger nära till hands, att denna verkan, såvitt den innefattar en svårare ny intressekränkning- (t. ex. straff för oskyldig), kan föranleda särskilda högre straffbestämmelser. Vad beträffar det fall, att den falska förklaringen verkat »i rätt riktning», erbjuda de moderna strafflagarne intet uttryckligt stöd för att på denna grund antaga straffrihet eller ens (konstitutiv) straff nedsättning; däremot formuleras i flera fall rekvisitet så, att betydelsen för straffmätningen — vilken visserligen även dessförutan skulle varit tydlig nog — understrykes. Straffrihet skulle alltså endast kunna antagas, därest en verklig intressekollision föreligger, så stark, att den efter allmänna grunder bör verka straf fri ande (t. ex. inkulpaten har endast genom mened kunnat rädda en oskyldigt anklagad persons liv). [Likvisst torde här böra anmärkas, att, där lagen uppfattat meneden såsom bedrägeri och kanske även. där den behandlats såsom brott mot fides publica, den gamla åsikten om crimen falsi här och var torde göra sig gällande, enligt vilken rekvisitet skulle förutsätta en möjlighet till skada, antingen objektivt eller subjektivt (resp. aptitas nocendi eller in praeiudicium alterius, såsom det uttrvcktes i den gamla teorien). Huru denna åsikt, beträffande förfalskningsbrottet, tagit sig tydligt uttryck i flere lagar, jfr Spec. Utk. VI, 50—58].

47 I c k e heller h a v a l a g a r n e t a g i t i b e t r a k t a n d e möjligheten av den falska förklaringens verkningslöshet p å g r u n d av ö v e r v ä l d i g a n d e m o t b e v i s n i n g : e n s a m t på d e n n a g r u n d i n t r ä d e r således ingen straffrihet eller (konstitutiv) straffnedsättning. Däremot hava l a g a r n e m y c k e t sysselsatt sig med frågorna (1) om förklaringens relevans, (2) om dess återkallelse, (3) om särskild straffbarhet p å g r u n d av n y svår intressekränkning eller fara därför.

(1) F ö r k l a r i n g e n s r e l e v a n s . S å v i t t förklaringen h a r formen av ett fast edstema, som bej a k a s eller förnekas, bortfaller n a t u r l i g e n frågan om r e l e v a n s . D ä r e m o t k a n den så m y c k e t l ä t t a r e f r a m t r ä d a vid v i t t n e s m å l e t , isynnerhet om d e t t a h a r formen av en berättelse av v i t t n e t m e n ä v e n om det u t g ö r svar p å frågor, ställda till v i t t n e t av d o m a r e eller p a r t . Om i d e t t a fall bekräftelseformeln g å r u t p å e t t å t a g a n d e från v i t t n e t s sida a t t u p p e n b a r a vad h a n vet i denna sak o. d., k a n h ä r m e d såtillvida en viss i r r e l e v a n s g r ä n s anses uppdragen, som lösa y t t r a n d e n av v i t t n e t u t a n s a m m a n h a n g m e d »saken», eller s v a r p å dylika frågor, icke k u n n a anses i n g å u n d e r den g e n o m eden å t a g n a förpliktelsen. A n n o r l u n d a , om bekräftelseformeln g å r ut p å a t t svara s a n t p å alla till v i t t n e t rikt a d e frågor (jfr ov. s. 39). I fråga om förtigande k a n u p p s å t l i g mened g i v e t v i s icke anses föreligga i a n n a n m å n ä n v i t t n e t inser eller tror, a t t den förtegna o m s t ä n d i g h e t e n kan h a v a betydelse för s a k e n (jfr Fi. 17: 1: uppsåtligen i sak förtegat något, som honom veterligen skulle tjänat till upplysning däri). N å g r a l a g a r uppställa i rekvisitet en b e s t ä m d fordran p å förklaringens r e l e v a n s : Ung. 213 (Wer in einer Str af sache vor Gericht ilber einen diese Angelegenheit betreffcnden wesentlichen Umstand eine falsche Aussagc ablegt), 215 (Wer in einem Zivilprozess ilber einen wesentlichen Umstand eine falsche Aussagc ablegt), '•111 (Ebenso wie der falsche Zeuge, ist auch der Sache erstandige zu bestrafen, der in einer

48 Strof- öder Zivilsache ilber einen wesentlichen Tatumstand unwahr aussagt öder ein falschés Gutachten abgibt); P o r t 238 (Aquelle que em causa criminal e sobre as circumstancias essenciaes do facto; que é o objecto da accusagäo, testemunhar falso contra o accusado); Eng. Steph. 190 (Any person lawfully sworn as a witness or as an interpreter in a judicial proceeding who wilfully makes a statement material in that proceeding); Waadt 188 (affirme comme vrai un fait qii il sait étre faux, ou comme faux un fait qiiil sait étre vrai, lorsque, aVailleurs, le fait dont it s'agit est de nature å influer sur le jugement); Ariz. I l l (Every person who, having taken an oath . . . wilfully and contrary to such oath, states as true any material matter which he knows to be false); Calif. 118; Idaho 8160; Illin. 482 (Every person, having taken a I auf id oath or made affirmation, in any judicial proceeding, or in any other matter where by law an oath or affirmation is required, who shall swear or affirm wilfully, corruptly and falsely, in a matter material to the issue or point in question); I o w a 13165 (If any person, on oath or affirmation lawfully administered, wilfully and corruptly swear or affirm falsely to any material matter . . ); N. Y. 96 (wilfully and knowingly testifies, declares, deposes, or certifies falsely, in any material matter, or states in his testimony, declaration, deposition, affidavit, or certificate, any material matter to be true which he knows to be false); Ohio 12842 {whoever, either orally or in writing, on oath lawfully administered, wilfully and corruptly states a falsehood as to a material matter); U. S. A. Crim. C. 231 {whoever, having taken an oath before a competent tribunal, officer, or person, in any case in which a law of the U. S. authorizes an oath to be administered, that he will testify, declare, depose, or certify truly, or that any written testimony, declaration, deposition, or certificate by him subscribed, is true, shall wilfully and contrary to such oath state or subscribe any material matter which he does not believe to be true); Bras. 261 (Asseverar em juizo, como testemunha, sob juramento ou affirmacäo, qualquer que seja o estado da causa e a natureza do processo, uma falsidade; ou negar a verdade, no todo ou em parte, sobre circumstancias essenciaes do facto a respeito do quad depuser); Mex. 733 (el

49 que examinado en juicio como testigo, faltare deliberadamente a la verdad sobre el hecho que se trata de averiguar, ya sea afirmando 6 negando su existencia 6 ya afirmando, negando u occultando la de alguna circunstancia que pueda servir de prueba de la verdad 6 falsedad del hecho principal, 6 que aumente 6 disminuya su gravedad); Kina 179 (a statement which is false in any point material to the case); Queensl. 123 (Any person who in any judicial proceeding, or for the purpose of instituting any judicial proceeding, knowingly gives false testimony touching any matter which is material to any question then depending in that proceeding, or intended to be raised in that proceeding); West. Austr. 124. N å g r a l a g a r u p p t a g a frågan m e n lösa den så, a t t irrelevanta eller m i n d r e r e l e v a n t a avvikelser från s a n n i n g e n b e l ä g g a s m e d e t t m i n d r e straff: Tic. 183 (la falsa testimonianza si pun is ce . . . con^le pene stabilite per la calunnia agli articoli 179 e 180; se la falsa testimonianza fu fatta e poteva inftuire a danno delVimputato. Se invece non poteva inftuire a danno delVimputato, o se fu fatta a di lui favore, si punisce colle stesse pene, diminuite da uno a due grade); [en liknande b e s t ä m m e l s e i hittills g ä l l a n d e s p a n s k a strafflag, som, förutom särskilda straff för m e n e d till den å t a l a d e s n a c k d e l resp. fördel, i art. 334 uppställde straff för m e n e d que no perjudique ni favorezca al reo, h a r u t g å t t ur den n y a l a g e n av 1928]; St. Gall. 80 (Die gleichen Strofen [maximum ett års fängelse] können auch Anwendung finden auf falschés Zeugnis, soferne dieses nach dem Gegenstande des Prozesses nur Unbedeutendes öder nach der Bedentung des Zeugnisses fur den Beweis nur Unerhebliches betr af öder filr die Parteien ohne weiteren Nachteil geblieben ist) jfr 8 1 ; Neuch. 160 {une deposition, une declaration ou une traduction fausses et de nature ä exercer une influence sur le jugement), 162 (si le faux témoignage ou la fausse declaration, méme sans prestation de serment, ayant porté sur tes faits principaux de la prevention), 166 (Si la fausse declaration, la fausse traduction ou le faux témoignage n'ont été rendus que sur des faits accessoires, n^ayant pas une importance decisive dans la cause, la peine sera Vemprisonnement jusqif å six mois); Peru 334 (La pena serä prisiön no 4

50 mayor de seis meses, si la falsa declaraciön se refiere d hechos que no pueden ejercer ninguna infiuencia en la decision del juez). Lagar, som, beträffande mened i straff process, indela rekvisitet i mened till nackdel och mened till fördel för inkulpaten, hava stundom så tolkats, att ett falskt vittnesmål, som varken är till nackdel eller fördel för honom, faller utanför lagen: så särskilt Fr. (Gäss. 30/s 1906). Så mycket mera kan denna tolkning förväntas, om lagen, icke blott vid straffprocess utan överhuvud, bestämmer det falska vittnesmålet såsom gynnande antingen den ena eller andra parten (så Costa R. 473: el testigo, perito o intérprete que, en dano o beneficio de alguna de las partes, declare etc.). I de fall, där lagen ingenting yttrar om relevansen, har rättspraxis måst avgöra frågan och detta har utfallit ganska olika: i H.; T.; 0. anses relevans icke erforderlig, under det motsatsen gäller, förutom i Fr., även i Belg. och It. Såsom nyss anmärkt, har den bestämmelse i Sp., som avsåg det fall (i straffprocess), att förklaringen varken skadade eller gynnade inkulpaten, försvunnit ur den nya lagen. — Vad angår den anglikanska rätten, såvitt den är kodifierad, gäller i ett betydligt antal fall. att lagarna, i motsats till Eng. och övriga ovan anförda anglikanska lagar, iakttaga tystnad i fråga om relevansen: Mississ.;

Nebr.; New Jers.; N. Car.; Tex.; South Austr.; N. S. Wal.; Tasm.; Ind. Pen. C. e t c ; eller till och med uttryckligen ställa sig på andra sidan, såsom Can. 170 (whether such evidence was material or not). Särskilt i fråga om Ind. Pen. C, som ofta anses utmärka de engelska kriminalisternas ståndpunkt de lege ferenda, är anmärkningsvärt, att rättspraxis mycket bestämt tolkat lagens tystnad såsom motsatt den engelska ståndpunkten och sålunda behandlat irrelevanta osanningar såsom mened. Emellertid har man ofta i England klagat över att straffriheten i denna punkt ökar menedarnes antal (ehuru statistiken icke visar särskilt höga siffror för detta brott i England, utan tvärtom). — Om den anglikanska rättens ställning till frågan, huruvida relevansen, där-

51 est d e n uppställes såsom r e k v i s i t m o m e n t , m å s t e v a r a »subjektivt t ä c k t » , jfr ned. sub B), 2) s. 87. Ä v e n stradfLagsforslagen stå i d e n n a fråga delade. Fi. Fsl. s t a d g a r 18: 1 a n g å e n d e edlig förklaring: Angår den falska försäkran något, som uppenbarligen icke inverkar på den sak, vars utredning försäkran avser . . . vare straffet böter, där ej rätten prövar, att han må undgå straff s a m t 18: 2 a n g å e n d e »falsk försäkran u t a n ed»: Angår den falska försäkran något, som uppenbarligen icke inverkar på den sak, vars utredning försäkran avser . . . vare handlingen strafflös'". D. Fsl. s t a d g a r , a n g å e n d e falsk förklaring till m y n d i g h e t , befogad a t t u p p t a g a ed (157): Angaar det falske Udsagn alene noget, som er uden Betydning for det Forhold, der seges oplyst, kan Straffen gaa ned til Hmfte eller Beder. Beträffande a n n a n falsk förklaring säges i n g e n t i n g , m e n straffet k a n då alltid g å ned till böter. S c h w . Fsl. h a r (liksom r e d a n n å g r a k a n t o n a l l a g a r , jfr ovan) en särskild straff skala, 2 7 1 2 : Bezieht sich die falsche Äusserung auf Tatsachen, die fur die richterliche Entscheidung unerheblich sind, so ist die Strafe Gefängnis bis zu sechs Monaten. Tjslov. Fsl. n ä m n e r i n g e n t i n g i fråga om e g e n t l i g t falskt vittnesmål, m e n beträffande s t a t s o r g a n s b e d r a g a n d e g e n o m o b e e d i g a d falsk förk l a r i n g (186) fordras, a t t s t a t s o r g a n e t d ä r i g e n o m verkligen bestämts till viss h a n d l i n g eller u n d e r l å t e n h e t . T. Fsl. och It. Fsl. y t t r a sig e j ; m e n v a r t d e r a förslaget s t å r givetvis p å sitt lands s t å n d p u n k t , så a t t T. Fsl. avser a t t icke fordra, m e n It. Fsl. a t t fordra r e l e v a n s .

(2) Å t e r k a l l e l s e av den f a l s k a

förklaringen.

I den a n g l i k a n s k a r ä t t e n ä v e n s o m i e t t m i n d r e a n t a l a n d r a l a g a r uppställes icke återkallelse såsom e t t i n s t i t u t inom mene d s b r o t t e t . I n å g r a fall förklaras d e t t a därav, a t t l a g e n i sin a l l m ä n n a del uppställt e t t i n s t i t u t »i h a n d l i n g visad å n g e r » (tätige Reue), som i större eller m i n d r e u t s t r ä c k n i n g blir t i l l ä m p l i g t p å återkallelse av mened. D e t t a gäller N.; Graub.; St. Gall.; s a m t

52 D. Fsl. — Enligt N. 59 äro förutsättningarna dels, att brottslingen antingen angivit sig själv och avlagt fullständig bekännelse, eller ock såvitt möjligt och i det väsentliga förebyggt handlingens skadliga följder eller återupprättat den därigenom vållade skada, dels, att något av dessa alternativ inträffat, innan han ännu visste sig vara misstänkt. Graub. 50, s, 9 förutsätter, antingen, att han, utan att veta sig vara misstänkt, av egen drift strävat att hindra följderna av sin gärning eller gottgöra den förorsakade skadan, eller, att han, ehuru han lätt kunnat fly eller förbli oupptäckt, själv angivit sig och bekant sitt brott. St. Gall. 40 c förutsätter »eine werktätige Reuc», vare sig genom självangivelse eller därigenom att han före straff rättsligt inskridande såvitt möjligt hindrar eller upphäver de skadliga följderna. D. Fsl. 84 6 - 8 fordrar, att gärningsmannen antingen frivilligt avvärjt den av gärningen härflytande faran eller fullt upprättat skadan; eller iövrigt har frivilligt strävat att hindra fullbordan eller upprätta skadan; eller angivit sig själv och avlagt fullständig bekännelse. — Såsom rättsverkan av återkallelsen medgiva alla dessa lagverk fakultativ straff nedsättning, vilken enligt tre bland dem kan övergå till straffrihet: enligt N., om straffet eljest blott skulle varit böter; enligt Graub. »ausnahmsiveise», men utan bestämd inskränkning; enligt D. Fsl. under den första (846) av där nämnda alternativa förutsättningar. Men andra lagar förbigå återkallelsen utan att ha något dylikt allmänstraffrättsligt institut att repliera på. Hit höra — den anglikanska rätten oräknad — H.; Ö.; Fr.; Belg.; Rum.; Aarg.;

Glar.; Zur.; Gen.; App. A.-Rh.; Schwyz; Argent; Chil.; Columb. Såsom redan anmärkt, beror det praktiska resultatet av en sådan lagens ståndpunkt på dess uppfattning av konsummationspunkten samt dess konstruktion av försöket. Om konsummationspunkten bestämmes till förhandlingens avslutande, så innebär detta, att en återkallelse dessförinnan under alla förhållanden utesluter straff för fullbordat brott — med frågan öppen, huruvida straffbart

53 försök kan anses föreligga. Häruti ändras ingenting, ifall falskheten skulle upptäckas före sagda tidpunkt (åtal för fullbordat brott kan ju icke rätteligen ske före densamma): framhärdar vittnet likväl i sin falska förklaring, så blir brottet fullbordat, när tiden är inne; avstår han, så blir frågan blott, huruvida han gjort sig skyldig till straffbart försök. I allmänhet torde de uppräknade lagarne i praxis tolkas på detta sätt. Så är i varje fall förhållandet i Fr. (Cass. 4/7 1833: underdomstolen hade dömt till straff, av det skäl att vittnet återkallat visserligen före förhandlingens slut men först sedan det själv åtalats för mened). Brottets fullbordan, såsom det heter i en senare dom av 24/4 1896, ifest atteint que par la cloture des débats, c'est-ä-dire apres V audition des témoins, tes requisitions du ministere public et la defense du prévenu; jusqu'd ce moment le faux témoin conserve la faculté de se rétracter. Med hänsyn till den brottsliga handlingens beskaffenhet har försök icke heller ansetts kunna konstrueras. Liknande är uppfattningen i 0. rättspraxis (som emellertid, i motsats till Fr., straffar även falskt vittnesmål i förundersökningen och anser sådant konsummerat med förundersökningens slut). Flertalet bland lagarne (utom den anglikanska världen) hava emellertid uppställt institutet återkallelse. Några bland dessa behandla det så — åtminstone för ett visst område: jfr ned. om skillnaden mellan straff- och civilprocess i vissa lagar — att resultatet kan bli ungefär lika med Fr. (därest praxis ställer sig lika till frågorna om konsummation och försök). Äterkallelsens rättsverkan, vilken bestämmes såsom full straffrihet, göres nämligen enbart beroende av en terminus ad quem, en viss tidpunkts uppnående (låt vara att denna tidpunkt någongång sättes, i samma lag, olika för olika fall). Denna kritiska punkt kan vara förT undersökningens avslutande, huvudförhandlingens uppskjutande, bevisupptagandets slut, huvudförhandlingens slut, domens meddelande, domens lagakraft vinnande. Dessa lagar överensstämma alltså såtillvida, att det fulla straffet oåterkalleligen inträder,

54 om icke förr, så i och m e d domens l a g a k r af t v i n n a n d e . Om lagen straffs a u k t i o n e r a r vittnesmål i straffprocessens förundersökning, så u p p s t å r (i m o t s a t s t. ex. till Fr., d ä r n ä m n d a f ö r u t s ä t t n i n g icke inträffar, jfr o v.) den särskilda frågan, h u r u l ä n g e det står e t t i förundersökningen u p p t r ä d a n d e falskt v i t t n e öppet a t t vinna mildring g e n o m a t t å t e r k a l l a . Vill m a n s ä t t a t. ex. bevisuppt a g a n d e t i h u v u d f ö r h a n d l i n g e n såsom slutpunkt, så blir resultatet, a t t i n g e n terminus ad quem finnes för återkallelsen, såvitt förunders ö k n i n g e n s l u t a t m e d e t t non-lieu. Vill m a n å t e r s ä t t a förundersökningens a v s l u t a n d e såsom s l u t p u n k t för d e t t a fall av återkallelse, så r å k a r m a n u t för den olämpligheten, a t t av t v ä n n e falska v i t t n e n , som b å d a u p p t r ä d a i huvudförhandlingen m e n av vilka blott det ena v i t t n a t falskt r e d a n i förundersökningen, icke d e t t a m e n väl det a n d r a k a n r ä d d a sig g e n o m återkallelse. U n d e r det Port. u t t r y c k l i g e n t a g i t d e n n a olägenhet, h a v a It. och It. Fsl. sökt avhjälpa den g e n o m a t t vid förundersökningen b e s t ä m m a återkallelsens terminus ad quem till förundersökningens slut blott för det fall, a t t förundersökningen slutat i e t t non-lieu; i a n n a t fall gäller den v a n l i g a regeln (huvudförhandlingens slut e t c ) . H i t h ö r a n d e l a g a r ä r o : It. 216 (Va esente da pena, per il fatt o preveduto nelV art. 214, chi, avendo deposto in un procedimento penale, ritratti il falso e manifesti il vero prima che Vistruzione sia chiusa con sentenza od ordinanza di non farsi luogo a procedimento, ovvero prima che il dibattimento sia chiuso, o prima che la causa sia rinviata ad altra udienza a cagione delta falsa testimonianza — om återkallelse i civilprocess samt, efter n u n ä m n d a t i d p u n k t e r , i straffprocess, jfr ned.); Port. 239 (Cessa a pena de testemunho falso, se aquelle que o deu se retractar antes de estar terminada a discussäo da causa. Se o testemunho falso jör dado em processo criminal preparatorio, sömente cessarä a pena, se a retractacao se fizer antes de concluido o mesmo processo preparatorio); Turk. 289 ( = It.); Tic. 188 (om v i t t n e s m å l : Sara pure esente da pena il testimonio, perito o interprete quando, si net giudizio penale che nel giudizio civile, abbia ritrattato il falso e mani-

55 festato il vero in tempo utile alia giustizia, e, se vi fu dibattimento ovale, prima che it medesimo sia dichiarato chiuso); 190 (om p a r t s e d : Cessa Vazione penale se it reo ritratta it falso giuramento prima delta, definizione delta controversia); Bras. 263 (Nao terd lugar a imposicao da pena se a pessoa que prestar depoimento falso, ou fizer falsas declarac7)es em juizo, verbaes oa escriptas, retractar-se antes de ser proferida sentenca na causa); Costa R. 473 3 (Estard exento de pena el que habiendo declarado falsamente o con omision total o parcial de lo que supiere, se retracte de su dicho y manifieste la verdad, a tiempo para que ella pueda ser apreciada por el juzgador); Venez. 245 ( = It.); bland förslagen It. Fsl. 383 (Nei casi preveduti negli articoli dal 379 al 380 e 382, va esente da pena it colpevole che, nel procedimento penale in cui ha prestato it suo ufficio, ritratti it falso e manifesti it vero, prima che Vistruzione sia chiusa con sentenza di non doversi procedere, ovvero prima che it dibattimento sia chiuso o sia rimandato a cagione delta falsita. Qualora la falsita sia intervenuta in una causa civile, il colpevole va esente da pena, se ritratti il falso e manifesti il vero prima che sulla dom anda giuduiale sia pronunciata sentenza definitiva).

Om åter en lag antingen, för återkallelseinstitutets tillämplighet, förutsätter annat än återkallelsens företagande före en viss tidpunkt, eller ock, såsom dess rättsverkan, stadgar något annat än obetingad straffrihet, så är tydligt, att lagen anser handlingen straffbar vare sig såsom fullbordat brott eller såsom försök, före den nämnda terminus ad quem. Om det exempelvis säges, att den, som av egen drift före domen återkallar, är straffri, så betj^der detta, att den, som återkallar visserligen före domen men icke av egen drift, drabbas av fulla straffet, om händelsen inträffar efter konsummationspunkten, och, i motsatt fall, eventuellt av försöksstraff. Åtskilliga lagar hava det ena eller andra av nämnda kännemärken och icke så få förena dem båda. Man kan alltså indela nu återstående lagar i tre grupper: 1) de, som låta återkallelsen medföra obetingad straffrihet men fordra något utöver det, att den företages före viss tidpunkt; 2) de, som en-

56 d a s t förutsätta, a t t den sker före viss t i d p u n k t m e n såsom rättsv e r k a n icke o b e t i n g a t s t a d g a straffrihet; 3) de, som förutsätta m e r a , ä n a t t den företages före viss t i d p u n k t m e n likväl icke som r ä t t s v e r k a n uppställa obetingad straffrihet. ad 1. H i t höra Ung.; Bulg.; Thurg.; Zug; Sol. samt, för visst o m r å d e av institutet, n ä m l i g e n icke-edlig försäkran, Fi. Fsl. — D e n a v g ö r a n d e t i d p u n k t e n är enligt k a n t o n a l l a g a r n e domen; enligt Ung. och Bulg. i n t r ä d a n d e t av skada för a n n a n ; enligt Fi. Fsl. a l t e r n a t i v t dom eller skada. D e n a n d r a f ö r u t s ä t t n i n g e n u t t r y c k e s i Fi. Fsl. m e d orden av egen vilja, de övriga l a g a r n e åsyfta i det v ä s e n t l i g a s a m m a psykologiska b e s t ä m n i n g m e n u t t r y c k a den g e n o m ett r e n t y t t r e f a k t u m : angivelse, undersökning etc. — Ung. 225 (wer seine falsche Erklärung öder Aussage öder seinen falschen Eid bei der betreffenden Behörde widerruft, bevor gegen ihn eine Anzeige erstattel öder das Strafverfahren eingeleitet ivorden ist und bevor aus der falschen Aussage öder Erklärung öder aus dem falschen Eid fur einen änder en ein Nachteil erwachsen ist); Bulg. 197 3 (liknande: upptäckande i stället för angivelse); Thurg. 189 2 (Wer die von ihm gemachten unwahren Angaben, bevor auf dieselben ein Wahrspruch öder ein Endurteil erlassen ivorden ist, widerruft, ist str ados, sofern nicht vorher gegen ihn eine strafrechtliche Untersuchung eingeleitet wurde); Zug 6Q b (In den Fälten des § 65 tritt keine Bestrafung ein . . . wenn die falsche Aussage von dem, der sie gemacht, vor dem Endurteil und ehe eine Str af untersuchung gegen ihn eingeleitet ist, zuriickgenommen wird, und hiedurch ein allfälliger Schaden noch gutgemacht werden känn — enligt d e n n a l a g bortfaller således återkallelsens straffriande v e r k a n icke r e d a n därför, a t t s k a d a uppstått, m e n väl om s k a d a n icke k a n g e n o m återkallelsen upprättas); Sol. 93 (Wird die falsche Aussage von dem, der sie gemacht hat, vor dem Endurteil und bevor eine Str af untersuchung gegen ihn angehoben ist, zuruckgenommen, so tritt keine Bestrafung ein); Fi. Fsl. 18: 2 (Avgiver någon inf or offentlig myndighet utan ed muntligen eller skriftligen honom veterligen falsk försäkran . . . Lag samma vare, om någon i och för inlämnande

57 till offentlig myndighet åt annan överlämnar under edsförpliktelse, på heder och samvete eller på annat sådant högtidligt sätt avgiven försäkran, vilken han vet vara falsk . . . Om den, som avgivit försäkran, av egen vilja rättar eller återkallar densamma, innan saken avgjorts eller annan därav lidit skada, vare handlingen strafflös). ad 2. H i t h ö r a n d e l a g a r äro Sp.; Kina; Jap.; samt, för visst o m r å d e av i n s t i t u t e t (straffprocess, d ä r återkallelsen s k e t t senare ä n den förut u p p s t ä l l d a terminus, jfr ov. s. 54; s a m t civilprocess) de i d e t t a stycke sinsemellan lika It.; Turk.; Venez. Rättsverkan, som h ä r icke är obetingad straffrihet, kan dock enligt Kina och Jap. s t r ä c k a sig så l å n g t (i övrigt h a r den förra l a g e n obligat, den senare fakultativ straffnedsättning). Sp. h a r en fast bötesskala (1,000—2,000 pesetas), m e d a n den It. g r u p p e n s t a d g a r en viss reduktion av det ordinarie straffet; i både Sp. och It. blir straffet s t r ä n g a r e , om a n n a n person h ä k t a t s eller lidit svår skada. Såsom terminus ad quem uppställa Kina och Jap. domens lagak r a f t v i n n a n d e ; Sp. och It. b e s t ä m m a den så, a t t möjlighet finn e s för återkallelsen a t t p å v e r k a j u r y n s resp. domstolens utslag. — It. 216 2 (Se la ritrattazione sia fatta in tempo successivo [o: senare ä n de i första s t y c k e t s t a d g a d e t i d p u n k t e r ] , o se concerne una falsa deposizione in causa civile, la pena e diminuita da un terzo alla meta, purché la ritrattazione avvenga prima che nella causa in cui fu deposto il falso sia pronunziato il verdetto dei giurati nei giudizi delta corte d'assise, o la sentenza negli altri giudizii. Se dalla falsa deposizione derivi Varresto di qualche persona o altro grave nocumento alla medesima, la pena non é diminuita che di un terzo net caso delta prima parte, e di un sesto net caso del primo capoverso del pr esente articolo), 221 2 (part i civilmål: Se il colpevole si ritratti prima delta definizione delta controversia, la reclusione e da uno a sei mesi — eljest 6—30 m å n a d e r ) ; Sp. 399 (El testigo, perito o intérprete que haya cometido el delito de falso testimonio en contra o en favor del reo en causa criminal por delito, quedarå exento de pena personal, y unicamente sufrirå la de multa de 1,000 a 2,000 pesetas, segun la naturaleza del proceso,

58 si antes de declararse terminado el periodo de pruebas en el juicio oral, de retracta de sus manifestaciones y depone y declara la verdad, explicando satisfactoriamente cuanto exponga, a juicio del Tribunal. El mismo efecto producird la retractacion en negocio civil o administrativo, siempre que pueda ser tomada en cuenta at dictar resolucion en el pleito o expediente de que se trate. No obstante, si la falsa deposicion hubiere originado la detencion o prisiön de un inocente u otro grave dano at mismo, se impondrd en los casos a que se refer en los dos parr af os anteriores, la pena senalada respectivamente para el reo de falso testimonio en su grado minimo); Turk. 287 (part), 289 (vittne) = It.; Venez. 245 (vittne), 250 (part) = It.; Kina 184 (whoever, having committed any offence under Articles 179 to 182, confesses thereto before the judgment or disciplinary order has become final, shall be exempted from punishment or have his punishment reduced); J a p . 170 (Om den, som gör sig skyldig till det i § 169 omtalade brott, avlägger bekännelse, innan den sak, varuti vittnesmålet avgivits, avgjorts genom lag akr af tagande dom, resp. en disciplinär åtgärd företagits, så kan straffet mildras eller alldeles bortfalla). ad 3. Hithörande lagar, vilka utmärkas därav, att förutsättningarna icke inskränka sig till en terminus ad quem och samtidigt rättsverkan icke är obetingad straffrihet, kunna delas i två grupper, allteftersom den mildrade rättsverkan är obligat eller fakultativ. Till den förra gruppen höra S.; Fi.; T.; Luz.; Obw.; Mex.; samt (för visst område av institutet) Fi. Fsl. Till den senare gruppen höra D.; Waadt; Wall.; Bern; Bas.; Neuch.; Freib.; Peru; samt av förslagen T. Fsl.; Tjsl. Fsl.; Schw. Fsl. Lagverken av den första gruppen, utom Fi. 17: 2 och Fi. Fsl., uppställa en särskild skala (Mex. har dock ett särskilt fixt straff, jfr ned.); och alla, utom T. (som alternativt använder de objektiva kännetecknen angivelse eller undersökning) införa i rekvisitet, vid sidan av tidsbegränsningen, den psykologiska bestämningen av egen drift eller liknande. Även i avseende på tidsbegränsningen råder en viss överensstämmelse; endast Mex. har

59 dom (i s a m m a instans); de övriga u t t r y c k a t i d p u n k t e n såsom int r ä d a n d e av verkan; skada; Rechtsnachteil; a l t e r n a t i v t dom eller s k a d a . — S. 13: 3 (Återkallar menedare, av egen drift, falskt vittnesmål eller annan jalsk utsaga, förr än annan därav skada lidit; vare straffet för hans brott fängelse eller böter); Fi. 17: 1 (Återkallar menedare osann utsaga, eller uppenbarar han det förtegade av egen drift, förr än dom i saken fallit eller annan därav lidit skada; straffes med böter), 17: 2 (vid o b e t ä n k s a m h e t eller v å r d s l ö s h e t : Rättar han sin utsaga, eller uppenbarar han det förtegade av egen drift, förr än dom i saken fallit eller annan därav lidit skada; domes till böter högst etthundra mark, där ej domaren prövar att han må undgå straff); T. 158 (Gleiche Strafermässigung tritt ein, wenn derjenige, tvelcher sich eines Meineides öder einer falschen Versicherung an Eides Statt schuldig gemacht hat, bevor eine Anzeige gegen ihn erfolgt öder eine Untersuchung gegen ihn eingeleitet und bevor ein Rechtsnachteil fur einen anderen aus der falschen Aussage entstanden ist, diese bei derjenigen Behörde, bei tvelcher er sie abgegeben hat, widerruft — i f r å g a v a r a n d e straffneds ä t t n i n g b e s t ä m m e s i § 157, så a t t die an sich verwirkte Strafe auf die Hälfte bis ein Vierteil zu ermässigen ist: i praxis t o l k a s d e t t a så, a t t det ordinarie straffet u t t r y c k l i g e n fastställes, såsom u t g å n g s p u n k t för domen), 163 2 (vid culpa); Luz. Pol. 70 (Wer als Zeuge öder Sachverständiger in einer Zivil- öder Str af sache ivissentlich ein falschés Zeugnis ablegt, wer einen ihm zugeschobenen, zuruckgeschobenen öder auferlegten Eid ivissentlich falsch schivört öder ein Handgelubde an Eides statt falsch ablegt, aber die falsche Aussage, ehe sie eine Wirkung hatte, aus eigenem Antriebe widerruft, wird mit Gefängnis bis auf sechs Wochen belegt); Obw. 59 (liknande); Mex. 745 (Al testigo y al perito que retracten espontdneamente sus falsas declaraciones, antes de que se pronuncie sentencia en la instancia en que las dieren, no se tes impodrå mås pena que la de apercibimiento — d e t t a straff är, i Mex., e t t slags varn i n g förbunden m e d h o t om a n n a t straff i händelse av återfall, jfr 1 1 1 : El apercibimiento es: un ejtranamiento acompanado de la conminaciön de aplicar al apercibido otra pena si reincidiere en la fatta

60 que se le reprende, 110: El extranamiento consiste: en la manifestaciön que la autoridad judicial hace al reo del desagrado con que ha visto su conducta, designando el hecho 6 hechos por que se le reprende, y amoneständolo para que no vuelva d incurrir en esa falta); Fi. Fsl. 18: 1 (vid falsk edlig försäkran: Om den, som avgivit försäkran, av egen vilja rättar eller återkallar densamma, innan dom i saken fallit eller annan därav lidit skada, vare straffet böter, där ej rätten prövar, att han må undgå straff). L a g a r n a av den a n d r a g r u p p e n , vilka öppna möjlighet för d o m a r e n a t t a n v ä n d a den ordinarie straffskalan i hela dess stränghet, h a v a d ä r i g e n o m ä v e n möjlighet a t t a v s t å från u p p d r a g a n d e av en terminus ad quem, i det de l ä g g a i d o m a r e n s h a n d a t t bedöma, h u r u v i d a återkallelsen k o m m e r för sent för a t t u t ö v a n å g o n (konstitutiv) v e r k a n p å straffet. A v d e n n a möjlighet h a v a n å g r a av dessa l a g a r b e g a g n a t sig: D. s a m t de vid d e t t a instit u t sinsemellan lika W a a d t och Wall. D. i sina t r e h i t h ö r a n d e bestämmelser (145, 146, 151) opererar överhuvud icke m e d n å g o n t i d s g r ä n s : den fakultativa m i l d r i n g e n k n y t e s överallt blott till den förutsättningen, a t t återkallelsen s k e t t av egen drift. W a a d t och Wall. h a v a en t i d s g r ä n s (domen) för fakultativ straiffrihet m e n medgiva, u t a n t i d s g r ä n s , fakultativ straff'nedsättning (icke straffrihet) för en senare återkallelse. — I övriga l a g a r bestämmes t i d p u n k t e n p å l i k n a n d e s ä t t som i de förut behandlade:, förhandlingens slut, dom, skada, R e c h t s n a c h t e i l , dom eller s k a d a ; Tjsl. Fsl. tillägger, att, om s k a d a r e d a n skett, m i l d r i n g dock k a n inträda, om en ytterligare viktig s k a d a d ä r i g e n o m förhindras. — D e n a n d r a f ö r u t s ä t t n i n g e n b e s t ä m m e s psykologiskt i D. (af egen drift); Freib. (spontanément); Peru (espontaneamente); T. Fsl. (aus. freien Stucken); Tjsl. Fsl. (freiwillig ;— enligt den a l l m ä n n a bestämmelsen, § 19, om tätige Reue, är e t t t i l l b a k a t r ä d a n d e icke »frivilligt», om g ä r n i n g s m a n n e n visste eller förmodade, a t t gärn i n g e n är u p p t ä c k t ) ; S c h w . Fsl. (aus freiem Antrieb); d ä r e m o t objektivt i Bern (angivelse) och Bas. (undersökning); dubbelt i W a a d t ;

61 Wall.; Neuch. (volontairement eller spontanément och d ä r j ä m t e avant que des pour suites aient été dirigées contre elles). — D e n f a k u l t a t i v a n e d s ä t t n i n g e n k a n i de flesta fall ö v e r g å till straffrihet: D. 146 (men icke 145 och 151); W a a d t och Wall. inom viss t i d s g r ä n s , jfr ov.; Bern; Neuch.; Freib.; Peru; Schw. Fsl.; d ä r e m o t k ä n n a Bas. s a m t T. Fsl. och Tjsl. Fsl. e n d a s t n e d s ä t t n i n g . Stundom o m t a l a s såsom r ä t t s v e r k a n e n d a s t fakultativ atradffrihet, icke fak u l t a t i v straffnedsättning; d e t t a torde dock få b e t r a k t a s e n d a s t som en redaktionell oegentlighet. — D. 145 (falsk edlig förklaring inför domstol: Tilbaqekalder Vidnet af egen Drift sin falske Förklaring, kan en ringere Grad af Strafarbejde anvendes, og under särdeles formildende Omstccndigheder kan Straffen endog bestemmes til Famgsel paa Vand og Br0d, dog ikke under 4 Gange 5 Båge), 146 (obeedigad falsk förklar i n g inför d o m s t o l : Dersom han af egen Drift tilbaqekalder sin falske Förklaring, kan Straffen nedsmttes til simpelt Fmngsel i 8 Dage eller endog under smregne formildende Omstmndigheder aldeles bortfaide), 151 (falsk edlig förklaring inför a n n a n m y n d i g h e t : Tilbagekalder han af egen Drift sit falske Udsagn, kan Straffen under formildende Omstmndigheder nedsattes til Fmngsel paa Vand og Br0d i 2 Gange 5 Dage); W a a d t 191 (Dans les cas prévus en Tärt. 188, si le témoin ou V expert se rétracte volontairement avant le jugement de la cause dans laquelle il a déposé, et avant que des poursuites aient été dirigées contre lui, il peut étre libéré de toute peine. Si la retractation ne survient qifapres le jugement, la peine peut etre diminuée de moitié); Wall. 192 (liknande); Bern 120 (Wird die beschworne öder unbeschworne falsche Erklärung zuruckgczogen, bevor eine Anzeige gemacht und bevor ein Nachteil entslanden ist, so känn Strafmilderung und je nach Umständen Straflosigkeit eintreten); Bas. 80 (In den I alien der §§ 78 und 79 känn auf Gefängnis erkannt iverden: , . . wenn die falsche Aussage von dem, der sie gemacht hat, vor dem Endurteil zuruckgenommen wird, falls nicht schon eine Str af untersuchung deshalb gegen ihn eingeleitet ist); Neuch. 168 (Les personnes mentionnées aux artides precedents peuvent etre libérées de toute peine si elles se sont rétractées spontanément avant la cloture de

62 Venquete ou le jugement de la cause dans laquelle elles ont été entendues, et avant que des pour suites aient été dirigées contre elles); Freib. 172 (Le juge peut atténuer la peine ou prononcer Vacquittement lorsque le delinquant . . a rectifié sa declaration spontanément et avant quHl en soit resulté un prejudice pour autrui); Peru 334 5 (El juez podrd disminuir la pena hasta limites inferiores at minimum legal, 6 eximir de pena si el delincuente hubiere rectificado espontdneamente su falsa declaration antes de ocasionar per juicio d los der echo s de otro); T. Fsl. 190 (Wenn der Täter die jalsche Erklärung oder Aussage bei der Behörde bei der sie abgegeben ist oder die sie im Verfahren zu wurdigen hat, oder bei einem Amtsgericht aus freien Stucken widerruft oder richtigstellt, so hann das Gericht die Strafe nach freiem Ermessen mildern. Diese Vor sch rift gilt nicht, wenn zur Zeit des Widerrufs oder der Berichtigung die Entscheidung oder Verfugung schon getroffen oder aus der Tat schon ein Rechtsnachteil fur einen anderen entstanclen ist); Tjsl. Fsl. 191 2 (Dieses Recht [o: die Strafe ausserordentlich zu mildern] hat das Gericht auch dann, wenn der Schuldige freiwillig die Wahrheit angibt, bevor aus der Tat ein gewichtiger Schaden entstanden ist, oder zu einer Zeit, da noch weiterer gewichtiger Schaden dadurch verhutet werden kann); Schw. Fsl. 272 (Berichtigt der Täter seine falsche Ausserung aus freiem Antrieb und bevor durch sie ein Rechtsnachteil fur einen andern entstanden ist so kann der Richter die Strafe nach freiem Ermessen mildern oder von einer Bestrafung Umgang nehmen). Till slut m å a n m ä r k a s , a t t v a r k e n Port.; Waadt; Wall.; eller Neuch. k ä n n a återkallelse av falsk p a r t s e d , ehuru de alla bestraffa s å d a n .

(3) Särskild I n t r e s s e k r ä n k n i n g . Såsom förut anmärkt, är i modern rätt den falska förklaringen straffbar utan avseende på om den verkat i rätt eller orätt riktning: menedaren, som räddar den oskyldige eller fäller den skyldige blir straffbar lika väl som menedaren, vilken räddar den skyldige och fäller den oskyldige. Men det är förklarligt, om lagstiftaren — liksom han kanske införer mildare bestämmelser om den falska förklaring, som är irrelevant eller om den menedare, som i tid återkallar — skärper straffet för det fall, att verkan är särskilt svår. Det är likaledes lätt att förstå, att hans uppmärksamhet härvid i främsta rummet fäster sig vid det fall, att den falska förklaringen medverkat till att en oskyldig fått lida straff. Åtminstone till detta fall taga de flesta lagar hänsyn. Men tanken kan vidare genomföras, så att faran för dylikt resultat tages i betraktande vid straffsatsernas fixerande: straffskärpning, om det kommit till dom, eller allaredan i och med det, att det falska vittnesmålet gått mot en tilltalad. Och då det är ett utpräglat samhällsintresse, även att den skyldige får sitt straff, kan det inträffa, att även det vittne, som genom falskt vittnesmål räddar eller vill rädda en skyldig från straffet, av lagen straffas strängare än falskt vittnesmål utom straff process. Även kan tänkas, ehuru det mera sällan händer, att lagen tager hänsyn till den civila processens ekonomiska värde och strängare straffar falsk förklaring i en civilprocess rörande ett större värde än rörande ett mindre. Vid genomförandet av denna sin uppfattning kan lagstiftaren förfara konkret eller abstrakt. P å den konkreta linjen kommer han, vad straffprocessen angår, till skärpning i händelse av straffverkställighet å oskjddig, straffdom å oskyldig, kanske redan, oavsett hur domen utfaller, falskt vittnesmål mot oskyldig; motsvarande inom civilprocess. P å den abstrakta linjen ledes han till att åtskilja falsk förklaring i straffprocess och i civilprocess,

eller kanske vidare till en åtskillnad, inom straffprocessen, alltefter det åtalade brottets svårhet, resp., inom civilprocessen, alltefter processobjektets värde. Icke så få lagar nöja sig med att utbryta ett visst område såsom mera straffbart; därvid använda de i de flesta fall den konkreta metoden; i vissa fall förekommer dock en abstrakt metod; att lagen endast tager hänsyn till processens beskaffenhet men icke till len falska förklaringens betydelse in concreto. Många lagar åter, särskilt romanska, hava först en abstrakt indelning [t. ex. straffprocess )( civilprocess] och tillägga sedan flere eller färre straff skärpningar, exempelvis om det falska vittnesmålet gått mot den tilltalade eller om det kommit till dom av viss svårhet eller till straffverkställighet. Någon gång förekommer även en indelning i flera grader på endast abstrakt grundval. Vi åtskilja: a) lagar, som blott utbryta ett visst område; b) lagar, som komplicera en abstrakt gradering med en konkret skärpning in casu; c) lagar med rent abstrakt struktur. a) Lagar, som u t b r y t a e t t v i s s t område. Ifrågavarande lagar kunna utbryta (a) det fall, att det kommit till straffverkställighet av visst mått; (b) att det kommit till någon straffverkställighet; (c) till straffdom av viss svårhet; (d) att det falska vittnesmålet gått mot den tilltalade; (e) att stor skada uppstått (icke nödvändigt genom straffprocess); vartill kommer (f) de undantagsfall, då det utbrutna området bestämmes abstrakt. ad (a). H i t höra Luz. 139 (1st das falsche Zeugnis in einer Strafsache zum Nachteil eines Angeschuldigtcn abgelegt ivorden und hat dasselbe eine Verurteilung und Strafvollziehung zur Folge gehabt, so trifft den falschen Zeugen die an dem Unschuldigen vollzogene Strafe, sofern diese höher ist als die im vorhergehenden Paragraphen bestimmte

— maximum i sistnämnda § är åtta års tukthus); Obw. 57 (Hatte

65 ein Unschuldigcr infolge des Meineides die Todesstrafe erlitten, so wird auch der Meineidige mit dem Tode bestraft); s t u n d o m i a n g l i k a n s k r ä t t , t. ex. Calif. 128 (Every person who, by wilful perjury or subornation of perjury, procures the conviction and execution of any innocent person, is punishable by death), Ariz. 122 (likaså); Illin. 483 (Every person who, by wilful and corrupt perjury, or subornation of perjury shall procure the conviction and execution of any innocent person, shall be deemed and adjudged guilty of murder, and punished accordingly); T e x . 208 (When the perjury is committed on a trial of a capital felony, and the person guilty of such perjury has, on the trial of such felony, sworn falsely to a material fact tending to produce conviction, and the person so accused of the capital felony is convicted and suffers the penalty of death, the punishment of the perjury so committed shall be death). I dessa l a g a r gäller sålunda en ä v e n i a n d r a fall s t u n d o m f r a m t r ä d a n d e talionsprincip. ad (b). S. 13: 2 (Har någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit fälld till straff det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock menedaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 § — o: g r a d e r a t efter det den oskyldige å d ö m d a straffets beskaffenhet, jfr ned. s. 120). ad (c). H i t h ö r a Fi. 17: 1 (Bidrog utsagan eller förtigandet därtill, att den, som var oskyldig, dömdes till tukthus eller dödsstraff; straffes menedaren med tukthus från och med två till och med tolv år eller på livstid); T. 154 2 (1st das falsche Zeugnis oder Gutachten in einer Strafsache zum Nachteile eines Angeschuldigten abgegeben und dieser zum Tode, zu Zuchthaus oder zu einer anderem mehr als filnf Jahre betragenden Freiheitsstrafe verurteilt ivorden, so tritt Zuchthaus strafe nicht unter drei Jahren ein); Waadt 190 (LorsqiCil est constant que la condemnation d'un innocent a une reclusion ou ä un emprisonnement de plus de dix ans, ou ä la peine de mort, est essentiellement résultée oVune deposition ou d'une declaration sciemment fausse, le témoin ou Vexpert est puni par une reclusion de cinq a trente ans, outre la privation generate a vie des droits civiques); Glar. 72 2 (Hat in einer Strafsache die durch den Meineid erhärtete Aussage bewirkt, dass der Angeklagte unschuldigerweise zu 5

Q6

Zuchthaiisstrafe verurteilt wurde, so soil auf filnf- bis zwaneigjährige Zuchthausstrafe erkannt werden). — G r a d e r a d skala h a v a Ung. 213 2 ; Bulg. 196 (Har det i art. 193 omtalade brott blivit begånget i straffprocess till den åtalades skada, så är straffet 1. tukthus från fem till tio år, om den åtalade i denna process dömdes till fängelse över fem år; 2. tukthus icke under tio år, om den åtalade dömdes till döden); Neuch. 162 (La peine ne sera pas inférieure a cinq ans de reclusion et pour ra s elever jusqifa dix ans, si le faux témoignage ou la fausse declaration, méme sans prestation de serment, ayant porté sur les faits principaux de la prevention, une condemnation ä la reclusion en est résultée. Dans les mémes circonstances, s'il est résulté une condamnation ä Vemprisonnement, la reclusion ne sera pas inférieure ä deux ans) s a m t It. Fsl. 382 (Nei casi preveduti nei tre articoli precedent!, la pena é delta reelusions da uno a cinque anni, se dal fatto derivi una condanna alla reclusione non super i ore a cinque anni; é delta reclusione da tre a dodici anni, se dal fatto derivi una condanna super i ore a cinque anni; ed é delta reclusione da sei a venti anni, se dal fatto derivi una condanna alVerqastolo. Si applica Vergastolo, se dal fatto derivi una condanna alla pena di morte). ad (d). H i t h ö r a H. 207 2 (Indien de valsche verklaring onder eede is afgelegd in eene strafzaak ten nadeele van den beklaagde of verdachte, wordt de schuldige gestraft met gevangenisstraf van ten hoogste negen jaren); Bas. 78 (vid falsk edlig förklaring: Erfolgt der Meineid in einer Str af sache zum Nachteil des Angeklagten, so ist die Strafe Zuchthaus bis zu funfzehn Jahren), 79 (vid obeedigad falsk förklaring: m a x i m u m tio års t u k t h u s ) ; A r g e n t 275 2 (Si el falso testimonio se cometiere en una causa criminal, en perjuicio del inculpado, la pena sera de uno a diez ahos de reclusion o prisiön); Peru 334 3 (La pena sera penitenciaria no mayor de diez anos 6 prisiön no menor de seis meses, si el testigo en su deposicion ha acusado at inculpado de haber cometido un delito del que él sabia que era inocente); Schw. Fsl. 2 7 1 2 (Beschuldigt ein Zeuge durch sein Zeugnis den Angeschuldigten ivider besseres Wissen eines Vergehens, so wird er mit Zuchthaus bis zu zehn Jahren

67 oder mit Gefängnis nicht unter sechs Monaten bestraft). — I anglik a n s k r ä t t u t b r y t a s ofta fall, där syftet v a r i t a t t å d r a g a den oskyldige s v å r t straff, t. ex. Can. 174 2 (If the crime is committed in order to procure the conviction of a person for any crime punishable by death, or imprisonment for seven years or more, the punishment may be imprisonment for life); Ind. Pen. C. 194 (Whoever gives or fabricates false evidence, intending thereby to cause, or knowing it to be likely that he /rill thereby cause, any person to be convicted of an offence which is capital by the law of British India or England. .; 195 . . . an offence which by the law of British India or England is not capital, but punishable with transportation for life); — Jfr ä v e n Tjsl. Fsl. 187 2 (1st dem Schuldigen bekannt, class er durch seine Aussage einen anderen der Gefahr des Freiheitsverlustes fur lange Zeit oder der Gefahr der Todesstrafe aussetzt). ad (e). H ä r m ä r k a s Graub. 190 2 (Wenn aber durch einen soldi en falschen Eid oder ein solches falschés Handgelubde jemand an Leib, Eh re, Freiheit oder Gut wesentliche Nachteile erlitten hat, so kann auch Zuchthausstrafe bis auf zehn Jahre, und in Fallen, wo jemand dadurch das Leben verloren hat, bis auf 20 Jahre erkannt wer den); S c h w y z 87 2 (liknande). ad (/). E t t u t b r y t a n d e in abstracts förekommer i Aarg. 164 c (vittnen och s a k k u n n i g e in schwereren zuchtpolizeilichen und in peinlichen Strafsachen). L i k n a n d e s t u n d o m i a n g l i k a n s k r ä t t , t. ex. N. Y. 106 (Perjury and subornation of perjury are each punishable as follows: 1. When the perjury is committed upon the trial of an indictment for felony, by imprisonment for a term not exceeding twenty years. 2. In any other case, by imprisonment for a term not exceeding ten years). — Ung., där, såsom r e d a n n ä m n t , en g r a d e r a d skala uppställes för det fall, a t t det k o m m i t till svår straffdom, gör inom civilprocessen (216, 219) en a b s t r a k t u t b r y t n i n g av det fall, a t t processobjektets v ä r d e icke överstiger 200 K r o n e n .

68 b) L a g a r , s o m f ö r b i n d a en a b s t r a k t g r a d e r i n g m e d en k o n k r e t s k ä r p n i n g . D e lagar, som förena den k o n k r e t a och d e n a b s t r a k t a metoden, a n v ä n d a i a l l m ä n h e t d e n a b s t r a k t a s y n p u n k t e n n ä r m a s t så, a t t de skilja mellan falsk förklaring i straff- och i civilprocess. N å g r a l a g a r (a) g å ej v i d a r e p å den a b s t r a k t a linjen m e n införa skärpningar, särskilt i n o m straffprocessen, p å g r u n d av g ä r n i n g e n s k o n k r e t a betydelse. A n d r a l a g a r (b) f o r t s ä t t a den a b s t r a k t a uppdelningen g e n o m att, i n o m straffprocessen, göra å t s k i l l n a d allt efter beskaffenheten av det brott, v a r o m processen rör sig. ad (a). Till d e n n a g r u p p h ö r a Wall.; Bern; Ziir.; T i c ; Bras. — Efter indelningen i straff- och civilprocess (187, 189), till vilket s i s t n ä m n d a o m r å d e ä v e n föres process om förseelse, inför Wall. (188) en s k ä r p n i n g efter talionsprincip för det fall, a t t den oskyldiges straff verkställts och överstiger d e t n o r m a l a m a x i m u m (tio å r s reclusion) för m e n e d i straffprocess (Si par suite dlune fausse deposition, un innocent a été condamné et si la sentence a été executes, le faux témoin est pnni de la méme peine qu'a subi le condamné, si élle est plus forte que celle prononcée a V artide precedent). Bern 114 gör s a m m a g r u n d i n d e l n i n g (1. mit Zuchthaus bis zu zehn Jahren, wenn die falsche Aussage in einer Str af sache gemacht ivorden ist; . . 2. mit Zuchthaus bis zu sechs Jahren, ivenn die falsche Aussage durch eine Fartei oder durch Zeugen in einer Civilsache gemacht ivorden ist) och inför en s k ä r p n i n g blott för d e t fall, a t t en oskyldig d ö m t s till döden eller livstids t u k t h u s . Ziir. 106—108 inför, efter den abs t r a k t a u p p d e l n i n g e n (Wer als Zeuge oder Sachverständiger in einer Str af sache . . . Wer als Zeuge oder Sachverständiger in einem Zivilprozess oder in einer Verwaltungsstreitigkeit. .), dels, inom straffprocessen, m o t s a t s e n mellan falskt v i t t n e s b ö r d för och m o t d e n tilltalade, m e d särskild s k ä r p n i n g för d e t fall, a t t oskyldig straffats m e d t u k t h u s , dels, inom civilprocessen, en i n d e l n i n g efter process-

69 o b j e k t e t s v ä r d e (med 5,000 frcs. såsom skiljepunkt). Tic. 183, 179, 180 skiljer, inom straff processen, falsk förklaring för och m o t i n k u l p a t e n (indifferenta förklaringar g å till den förra sidan); d e t senare fallet uppdelas, allt efter som i n k u l p a t e n blivit fälld eller i c k e ; fälles han, i n t r ä d e r t a l i o n s p r i n c i p (179 1 : Se per il crimine o delitto falsamente imputato, abbia avuto luogo una condanna passata in giudicato, il calunniatore é punito colla stessa pena in cui fu condannato Vinnocente); fälles h a n icke, dömes det falska v i t t n e t efter en 4-gradig skala, indelad efter straffmaximum i den §, som å b e r o p a t s för åtalet. Bras. 261 åtskiljer civil- och straffprocess och, inom s i s t n ä m n d a område, v i t t n e s m å l för och m o t inkulpaten. ad (b). N å g r a av l a g a r n e i d e n n a g r u p p a n s l u t a sig omedelb a r t till den i flera lagar, i s y n n e r h e t r o m a n s k a , f ö r e k o m m a n d e t r e d e l n i n g e n av b r o t t e n (i crimes, delits, contraventions e t c ) . D e t t a är fallet m e d Fr.; Belg.; Rum.; Gen.; Chil. — Fr. åtskiljer sål u n d a m e n e d i straffprocess a n g å e n d e e t t crime (361: Quiconque sera coupable de faux témoignage en matiere criminelle, soit contre V accuse, soit en sa faveur), ett délit (362: Quiconque sera coupable de faux témoignage en matiere correctionnelle, soit contre le prévenu, soit en sa faveur), en contravention {ib.: Quiconque sera coupable de faux témoignage en matiere de police, soil contre le prévenu, soit en sa faveur) s a m t m e n e d i civilprocess (363: Le coupable de faux témoignage, en matiere civile; dessutom 366 om partsed, jfr. ov. s. 41) och inför s k ä r p n i n g e n efter talionsprincip vid de t v å h ö g s t a straffprocessuella g r a d e r n a (361 2 : Si néanmoins V'accuse a été condamné ä une peine plus forte que celle de la reclusion, le faux témoin qui a déposé contre lui subira la méme peine. 362 2 : Si néanmoins le prévenu a été condamné ä plus de cinq années cVemprisonnement, le faux témoin qui a déposé contre lui subira la méme peine). Straffet för falskt v i t t n e s m å l i civilprocess är d e t s a m m a som vid m e l l a n g r a d e n i straffprocess. Belg. 215—220, jfr 226, h a r s a m m a indelning som F r . m e n s k ä r p n i n g (icke efter talionsprincip) e n d a s t vid den h ö g s t a

70 g r a d e n (216: Si V accuse a été condamné, soit ä une detention de plus de dix ans, soit aux travaux forces, le faux témoin qui aura déposé contre lui subira la peine des travaux forces de dix ans ä quinze ans. 11 subira celle des travaux forces a perpétuité, si V accuse a été condamné ä mört). Straffet för falskt v i t t n e s m å l i civilprocess är m i n d r e s t r ä n g t än vid m e l l a n g r a d e n i straffprocess. Rum. 287— 290 h a r en liknande s t r u k t u r , m e n för m e l l a n g r a d e n i straff process e t t fixt straff (två års fängelse), som u t g ö r maximum vid falskt v i t t n e s m å l i civilprocess. Gen. 147—148 h a r liksom Belg. skärpn i n g e n d a s t vid den h ö g s t a g r a d e n ; straffet för falskt v i t t n e s m å l i civilprocess (liksom för p a r t s mened) är h ä r n å g o t m i n d r e än för den l ä g s t a g r a d e n i straffprocess. Chil. 206—209 k o r s a r tred e l n i n g e n m e d åtskiljandet av v i t t n e s m å l för och m o t i n k u l p a t e n och h a r en g e n o m g å e n d e s k ä r p n i n g , som, m e d u n d a n t a g för dödsstraffet, vilar på talion liksom F r . (208: Si en virtud del falso testimonio se hubiere impuesto al acusado una pena respectivamente mayor que las determinadas en el articulo preccdente, se aplicard la ni i sm a al testigo falso; salvo el caso de ser la de muerte, que se reemplazard por el presidio perpetuo); beträffande civilprocessen införes ett värde av 150 pesos såsom skiljelinje (209: El falso testimonio en causa civil, serå castigado con presidio menor en su grade medio y multa de ciento a mil pesos. Si el valor de la dernanda no excediere de ciento cincuenta pesos, las penas serdn presidio menor en su grado minima y multa de ciento a trescientos pesos). N ä r a dessa l a g a r s t å r Port. 238, som indelar den h ö g s t a g r a d e n , allteftersom det falska v i t t n e s m å l e t g å t t för eller m o t i n k u l p a t e n , och skärper s i s t n ä m n d a fall efter talionsprincip, om d e n oskyldige lidit straff ö v e r s t i g a n d e å t t a års prisäo maior cellular (Se, porém, o accusado foi condemnado e soffreu pena mais grave, sera aquelle, que assim testemunhou falso contra elle, condemnado na me sm a pena). D e n tredje g r a d e n (vid förseelser) uppställes icke särskilt, u t a n i n g å r j ä m t e åtskilligt a n n a t u n d e r art. 242, som stadg a r e t t r i n g a straff. F a l s k förklaring i förundersökning straffas

71 u t t r y c k l i g e n (med ett n å g o t m i n d r e straff) och m e n e d i civilprocess m e d s a m m a straff som m e n e d till förmån för tilltalad. B l a n d lagar, som a n v ä n d a en t v å d e l n i n g av b r o t t e n , b r o t t i e g e n t l i g m e n i n g och förseelser (delitti och contravvenzioni, delitos och fattas etc.) h a r Costa R. b e g a g n a t d e n n a skiljelinje och indelar d ä r j ä m t e efter m e n e d e n s k o n k r e t a v e r k a n . S å ä v e n Sp. som n ä r m a s t (art. 1) indelar b r o t t e n i delitos och fattas, ehuru den sedan (art. 28) uppställer t r e d e l n i n g e n : delitos graves, delitos menas graves och fattas, m o t s v a r a n d e i n d e l n i n g e n av straffen i art. 89. L a g e n (391—395) skiljer sålunda n ä r m a s t m e l l a n b r o t t m å l och civil- (eller administrativ-)mål; åtskiljer vidare, beträffande falskt vittnesbörd i b r o t t m å l , s å d a n t , som g å t t för och m o t ink u l p a t e n , s a m t korsar d e n n a indelning m e d en a n n a n , allteftersom processen gällt delitos eller fattas. Mened m o t i n k u l p a t e n i process om delitos indelas i fem klasser efter straffdomens svårhet, vartill k o m m e r en sjätte för det fall, a t t d o m e n v a r i t frikänn a n d e ; y t t e r l i g a r e s k ä r p n i n g a r i n t r ä d a , om det k o m m i t till verkställighet av en fällande dom. U n d e r det menedsstraffet i svår a s t e fall k a n g å upp till t r e t t i o års reclusion, s t a n n a r det för m e n e d vid fältas (även m o t den tilltalade) vid böter. Costa R. 473 uppställer en skala för m e n e d mot den tilltalade i process om delito och en a n n a n dels för m e n e d i process om fatta dels för den tilltalade i process om delito; b å d a skalorna s a m m a n s l å s till en för m e n e d (ind. partsed) i civilmål (Serän reprimidos con prisiön en sus gradas primer o a segundo, el que en hecho propio y en asunto civil fuere convencido de perjurio, y el testigo, perito o intérprete que, en dano o beneficio de alguna de las partes, declare ante la autoridad . . . Si el falso testimonio se cometiere en una causa criminal por delito g con perjuicio del inculpado, la prisiön se aplicard en su grado segundo, y si se cometiere en beneficio del inculpado o en procesamiento por fatta, se pronunciard en su grado primero). It. 214 u t s ö n d r a r , m e d högre straff, dels m e n e d i huvudförh a n d l i n g om delitto, dels m e n e d mot tilltalad överhuvud, m e d ytter-

ligare höjning, om båda dessa grunder sammanträffa; dessutom ett högt straff, om den oskyldige dömts till högre straff än reclusione (La reclusione e da uno a cinque anni, se il fatto sia commesso a danno di un imputato, o nei dibattimento in un processo per delitto; ed c da tre a dieci anni, se concorrano ambedue queste circostanze. Se il fatto abbia per effetto una sentenza di condanna a pena superiore alla reclusione, la reclusione c da dieci a venti anni) likaså Venez. 243

(ehuru med långt mindre menedsstraff); Turk. 286 (som dock medtager, i det första fallet, även förundersökning). Mex. 734 —739 skiljer mellan brottmål och civilmål; vidare mellan mened mot och för tilltalad, vilken indelning korsas med en annan efter str a,if skal ans beskaffenhet; höjningar, om oskyldig blivit dömd. Thurg. 184 utbryter falskt vittnesmål mot tilltalad; med särskild skärpning, 185, om dödsstraff ingår i skalan; betonar — vad väl andra lagar underförstå — relativiteten i begreppet oskyldig (184: 1st eines der in den §§ 182 und 183 erwähnten Verbrechen verubt ivorden, um einen Unschuldigen in Strafe oder einen Schuldigen in eine schwerere als die verwirkte Strafe zu bringen, so ist je nach der Strafe, mit welcher dasjenige Verbrechen oder Vergehen, auf welches die unwahre Aussage oder das falsche Gutachten Bezug hat, bedroht ist, auf Gefängnis nicht unter drei Monaten oder auf Arbeitshaus oder auf Zuchthaus bis zu funfzehn Jahren zu erkennen. 185: Wenn es sich um ein mit der Todesstrafe bedrohtes Verbrechen handelt, so trifft den Täter Zuchthaus nicht unter zehn Jahren).

c) L a g a r med r e n t a b s t r a k t s t r u k t u r . Grek. 265 ff. utgår från den vanliga tredelningen av brotten, och indelar straffprocess rörande den svåraste brottsarten (nauovgyf]juava) i tre grader, efter straffskalans straffart. Straffet för mened inom den lägsta av dessa tre grader är detsamma som i annan straffprocess och i civilprocess, nämligen éiQurf] (5—10 år, art. 11). — Columb. 407 ff. har ävenledes en struktur av deliktet, uteslutande

baserad på den abstrakta metoden: 407 mened en negocio civil, 408 en negocio criminal, que se siga sobre delito por el citat debiera imponerse pena corporal, 409 delito a que debiera imponerse una pena no corporal. I somliga lagar förekommer ingen hithörande bestämmelse: D.; Ö.; Eng. och ofta i anglikansk rätt; Zug; App. A.-Rh.; App. I.-Rh.; Sol.; Kina; Jap. Detsamma gäller två bland förslagen; Fi. Fsl. och T. Fsl. — Om N. och D. Fsl., som behandla fallet i sammanhang med falsk angivelse, jfr ned.

B) Det subjektiva rekvisitet. 1) Subjektivt tvångsläge. Många lagar införa i detta institut en subjektiv mildringsgrund, vilken stundom med orätt betraktats såsom verklig intressekollision, alltså såsom ett element i det objektiva rekvisitet. Liksom den, som undandrager sig straffet, i allmänhet icke straffas för detta undandragande (särskilt då det gäller svårare straff), så anser lagstiftaren ofta, att den, som avgiver falsk förklaring, exempelvis då han av misstag höres såsom vittne i ett brottmål, där han bort vara svarande, icke bör straffas eller åtminstone icke lika strängt som i vanliga fall. Men lika litet som den rymmande fångens straffrihet för rymningen hindrar, att vakten får bruka våld för att hindra honom från att rymma, lika litet beror denne menedares straffrihet på ett av staten erkänt intresse av att han må undgå straff. Statens intresse är tvärtom, att han skall utstå straffet. Det ena som det andra kan därför endast så förklaras, att lagstiftaren tager hänsyn till det subjektiva tvångsläge, vari den handlande befann sig, och vilket icke tilllåter samma slut från hans handling till hans viljas samhällsfärlighet, som i de fall, där intet dylikt tvångsläge anses ha förelegat.

74 Det förekommer emellertid även fall, som åtminstone delvis äro av annan typ, men som lagarne icke sällan sammanföra med de nu nämnda och som även här torde böra behandlas i sammanhang med dem. Om t. ex. en präst såsom vittne har underlåtit att yppa vad han erfarit under biktens insegel, en advokat, läkare eller barnmorska att yppa hemligheter, varom de fått kännedom under utövning av sitt yrke, en ämbetsman att yppa ämbetshemligheter o. s. v., så kan här föreligga en verkligt objektiv intressekollision: samhället kan betrakta det såsom ett sitt intresse, att dessa hemligheter — åtminstone inom vissa gränser — skyddas (och därför kanske straffa den, som i otid uppenbarar dem, jfr Spec. Utk. IV, 90 ff., VII, 88 ff.). De moderna processlagarne hava ofta givit uttryck åt denna uppfattning på det sätt, att vittnesmål — åtminstone om icke särskilt starka skäl föreligga — icke må affordras dylika personer i nyssnämnda fall; skulle emellertid vittnesmål likväl kommit att avläggas och befinnas falskt, så kan lagstiftaren finna skäl att undantaga dylik falsk förklaring från straffbarhet eller straffa den mindre strängt. Exempel på en annan typ, där ett subjektivt tvångsläge kan förena sig med en mer eller mindre utpräglad objektiv intressekollision, är, att en son vittnar falskt för att rädda sin far från vanärande straff. Med den uppfattning, samhället har av familjen, måste det erkännas vara ett allmänt intresse att skydda eller respektera denna pietetskänsla hos sonen — dock endast inom vissa gränser: har det falska vittnesmålet inneburit svår anklagelse mot oskyldig tredje man, kanske lett till hans bestraffande, så försvinner elementet av objektiv intressekollision och det återstår endast det rent subjektiva tvångsläget, liksom då vittnet räddar sig själv genom falskt vittnesmål). De moderna processlagarne tillerkänna ofta i dylika fall vittnet rätt att vägra vittnesmålet och ålägga domstolen att underrätta vittnet om denna dess rättighet (vilken, i civilprocess, stundom kan sträcka sig till det fall, att vittnet eller dess nära anhörige riskerar be-

75 tydande ekonomisk skada, jfr D. Retsplejel. 170: Vidnesbyrd kan i borgerlige Säger nmgtes, naar Besvarelsen af et Spargsmaal maa foruds&ttes at ville udsmtte Vidnet sch, dets Mgtefmlle, Forceldre eller Bern for Tab af borgerlig Agtelse eller Velfcerd eller dog for et väsentligt Formuetab eller anden her med i Klasse staaende Skade). Det förekommer då icke sällan, att en underlåtenhet å domstolens sida i denna del — åtminstone om den icke beror på vittnets fördöljande av situationen — kan medföra straffrihet eller straffnedsättning. Lagstiftaren begränsar i allmänhet icke institutet till sådana falska förklaringar, som avgivas i straffprocess; undantag göra D. 147: (Har nogen i offentlig Straffesag af givet falsk Vidneforklaring; detta gäller dock icke bestämmelsen om part, 150); Ung. 2242 (Wer in einer Str af- oder Disziplinarsachc berechtigt war etc. — detta gäller dock blott domstolens underlåtenhet att underrätta om rätten att vägra; icke den, som genom att tala sanning, skulle beskylla sig själv för brott, 224 1 ); Belg. 225 (som dessutom icke tager hänsyn till den förklarandes fruktan för egen del, endast för sina närmastes: Les dispositions précédentes relatives aux fausses declarations ne sont pas applicable^ . . aux personnes qui sont entendues sans prestation de serment, ä raison de la parenté ou de V alliance qui les unit aux accuses ou aux prévenus, lorsque ces declarations ont été faites en faveur des accuses ou prévenus). Däremot är det vanligt, att lagstiftaren inskränker institutet till vittnen (incl. sakkunnige): Fi.; T.; Belg. (utan ed); I t ; Turk.; Waadt; Wall.; Tic; Zug; Sol.; Neuch.; Freib.; Venez.; Kina; It. Fsl. (vilket emellertid i andra avseenden utsträcker institutet utöver begreppet falsk förklaring). D. har, 147, en bestämmelse endast för vittnen, och, som nyss nämnt, 150, en annan för part. Även Bulg. 197 jfr 193 medtager vittne och part. — N. och Ung. hava ingen dylik begränsning, ej heller Bas. såvitt det rör risken för den förklarande själv.

76 Några lagar beröra icke de processuella frågorna om domstolens rätt att fordra eller vittnets rätt att vägra vittnesmål, utan befatta sig endast med vittnets fruktan för straff (eller vanära) vare sig för egen del eller sina närmastes: Fi.; N.; Belg.;

Waadt; Wall.; Neuch.; Freib.; Kina; Fi. Fsl.; Tjsl. Fsl. Domstolens rätt att fordra vittnesmål beröres i D.; vittnets rätt att vägra i T.; Ung.; Bulg.; Bas.; Tic; Zug; Sol.; båda frågorna i I t ; Turk.; Venez.; D. Fsl.; It. Fsl. Dessa lagar, utom Zug, hava alla därjämte bestämmelser om den förklarandes strävan att för egen del undgå straff. De spörsmål, till vilka lagarne, vid det närmare utförandet, i större eller mindre utsträckning taga position, äro: 1) Huru skall den fara vara beskaffad, som skapar tvångsläget (resp. intressekollisionen): svårt straff, straff överhuvud, vanära, stor förmögenhetsförlust e t c ? 2) Är faran att fatta objektivt eller subjektivt, m. a. o. kommer det an på att den existerar eller att vittnet tror den existera? 3) Huru uppdrages kretsen av de anhörige, till vilka lagen tager hänsyn? 4) Hur inverkar det, om vittnet ej bort höras eller om det haft rätt att vägra vittnesmål, resp. icke underrättats av domstolen om denna rätt? 5) Inverkar tvångsläget endast på bedömandet av ett förtigande å vittnets sida eller även på positiv osanning? 6) Inträder mildringen lika vid beedigad och obeedigad falsk förklaring? 7) Inträder mildringen, även om det falska vittnesmålet inneburit en anklagelse mot oskyldig person? 8) Är mildringen obligat eller fakultativ? 9) Består den i straff nedsättning eller straffrihet? ad 1. Enbart fruktan för straff uppställes någongång såsom förutsättning för mildringen; allt straff behandlas lika. — J ä m t e fruktan för egen person medtages en viss krets av närstående: Fi. 17: 3 (Förtiger den, vilken blivit såsom vittne eller sakkunnig edligen hörd, något, vars uppenbarande kan leda till åtal för brott emot den, som är med honom i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag, eller hans maka, fosterföräldrar, fosterbarn, syskon eller deras makar,

77 eller hans trolovade . . . Kan uppenbarande av omständighet, som vittne eller sakkunnig förtegat, ådraga honom själv åtal . .); N e u c h . 165 (Dans les cas vises aux artides precedents, la peine sera réduite de moitié, si le faux témoin ne pouvait dire la vérité sans s'exposer ou exposer un de ses parents ou allies jusqifau troisieme degré a une poursuite penale). — Endast fruktan för närstående: Belg. 225 (jfr ov.). Några, lagar medtaga allt straff, som hotar den förklarande själv, och därjämte det fall, att domstolen underlåtit att erinra honom om hans rätt att vägra (varmed lagen således indirekt tager hänsyn till den förklarandes pietetskänsla): Ung. 224 (Wegen der in diesem Hauptstuck angefuhrten Handlungen wird nicht bestraft: 1. wer durch eine walire Aussage sich selbst einer str af baren Handlung beschuldigen wurde; 2. wer in einer Strof- oder Disziplinarsache berechtiqt war, die Abqabe der Zeugenaussage oder des Gutachtens zu venveigern, jedoch auf dieses Becht durch das Gericht nicht aufmerksam gemacht wurde; Bulg. 197 (liknande); B a s . 80 (In den Fälten der §§ 78 und 79 kann auf Gefängnis erkannt icerden: 1. wenn die falsche Aussage zu Gunsten einer Person gemacht ivorden ist, hinsichtlich welcher der Aussagende das Becht der Zeugnisverweigerung hatte, ohne dass er ilber dieses Becht belehrt wurde . . 3. wenn die Angabe der Wahrheit gegen den, der die falsche Aussage gemacht hat, eine Str af untersuchung nach sich ziehen konnte). — T. 157 har samma ståndpunkt i övrigt men medtager, såvitt mildringen bygges direkt på fruktan för straff, icke straff för förseelser (Hat ein Zeuge oder Sachverständiger sich eines Meineides oder einer falschen Versicherung an Eides Statt schuldig gemacht, so ist die an sich verwirkte Strafe auf die Hälfte bis ein Vierteil zu ermässigen, wenn 1. die Angabe der Wahrheit gegen ihn selbst eine Verfolgung wegen eines Verbrechens oder Vergehens nach sich ziehen konnte, oder 2. der Aussagende die falsche Aussage zugunsten einer Person, rucksichtlich welcher er die Aussage ablehnen durfte, er stattet hat, ohne ilber sein Becht, die Aussage ablehnen zu durfen, belehrt ivorden zu sein). — Även T i c 187 står i det hela på denna ståndpunkt men skiljer sig därigenom, att den både talar om risk av straff

78 för anhörige och om v i t t n e t s r ä t t a t t v ä g r a ; v a d a n g å r det sista fallet, l å t e r l a g e n det icke u t a n vidare a n k o m m a p å domstolens u n d e r l å t e n h e t a t t erinra, u t a n fordrar, a t t v i t t n e t icke uttrycklig e n a v s a g t sig r ä t t e n och icke heller dolt de omständigheter, v a r p å d e n s a m m a g r u n d a r sig (Non e punita la falsa testimonianza, quando chi Vha prestata a veva per legge la facoltä di astenersi dal deporre, sempreche abbia deposto in favore delVimputato e non abbia espressamente rinunciato alla facoltä medesima od occultata la causa per cui questa gli era attribuita). — D. uppställer, vid sidan av fruktan för straff för den förklarande själv, det fall, a t t v i t t n e s m å l icke borde affordrats v i t t n e p å g r u n d av h a n s förhållande till saken eller p a r t e r n a (147: Har nogen i offentlig Straffesag af givet falsk Vidneförklar ing, men det befindes, at Sägen gjaldt ham selv, eller att han havde Anledning til att antage dette . . . Befindes det isvrigt i Ulf aide, hvor nogen har afiagt falsk Förklaring for Betten, at Vidnesbyrd ikke burde have varet affordret ham paa Grund af hans Forhold til Sägen eller Parterne . . . 150: Har en Part for Betten bekrmftet sit Udsagn med falsk Ed, bliver han at straffe lige med et falsk Vidne. Dersom han imidlertid kun har viltet fri sig self for Straf ved saadan falsk Ed .. .). N.; Waadt; Wall.; Sol.; Freib. m e d t a g a dels fruktan för (allt) straff, dels fruktan för förlust av m e d b o r g e r l i g aktning el. djd. (Waadt ä v e n fruktan för liv). Alla dessa l a g a r m e d t a g a f r u k t a n för vissa närståendes r ä k n i n g (Freib. dock b l o t t s å v i t t det rör ä r a n ) och Sol. h a r d ä r j ä m t e en b e s t ä m m e l s e fotad p å vittnes r ä t t a t t v ä g r a : N. 167 (Straf efter §§ 163 og 166 kommer ikke til anvendelse paa den, der som sigtet for en strafbar handling har afgivet falsk förklaring. Det samme gjmlder, saafremt nogen afgiver fcdsk ubeediget förklaring i tilfcelde, hvor lian ei kunde forklare sandheden uden derved at udscette sig eller nogen af sine nmrmeste [jfr ned.] for straf eller tab af den borgerlige agtelse. Er . . falsk beediget förklaring afgivet . .); W a a d t 189 (La peine mentionnée ä V artide precedent n'est pas applicable au témoin qui a déposé faussement, lorsque la vérité aura it été de nature å compromettre sa vie ou son honneur, ou ä lui attirer une con-

79 damnation penale. File riest pas non plus applicable au témoin qui a depose faussement en faveur d'une personne qui se trouve, avec lui, dans I'une des relations suivantes: 1. parent ou attic en ligne directe; 2. frere ou sceur; 3. mari ou femme, méme apres le divorce prononcé; — lorsque la vérité aurait été de nature ä compromettre la vie ou Thonneur de la personne en faveur de laquelle la deposition a eu lieu, ou ä lui attirer une condamnatiou penale); Wall. 191 (Est excepté des dispositions des articles precedents celui qui, en declarant la vérité, aurait compromis son honneur ou se serait exposé ä une condemnation penale, ou qui aurait compromis Thonneur aVun parent ou allié en ligne directe, cTun frere, dune sceur ou de son époux méme séparé, ou les aurait exposés ä une condemnation penale); Sol. 92 (Die in § 91 angedrohte Strafe ist auf Gejangnisstrafe zu ermässigen, wenn: 1. die Angabe der Wahrheit ihm oder seinen Angehörigen hatte zur Schande gereichen oder Strafe zuziehen können; 2. der Aussagende die falsche Aussage zuqunsten einer Person, rucksichtlich welcher er die Aussage ablehnen durfte, erstattct hat, ohne ilber sein Becht, die Aussage ablehnen zu dur fen, belehrt worden zu sein); Freib. 172 (Le juge pent atténuer la peine ou prononcer Vacquittement lorsque le délinquant, en declarant la vérité, aurait gravement compromis son honneur ou celui dJin proche, ou se serait exposé a une cpnclamnation penale). Tjsl. Fsl. 191 h a r fruktan för straff m e n d ä r j ä m t e f r u k t a n för skada, som m a n ej är l a g l i g e n skyldig a t t b ä r a (Begeht der Scliuldige die im § 186 bis 190 angefilhrte Tat nur deshalb, um von sich oder einer nahestehenden Person [jfr ned.] den Verdacht einer strajbaren Handlung oder einen Schaden abzuwenden, den zu trägen keine gesetzliche Verpftichtung bestehf). F r u k t a n för förlust av frihet eller ära — u t a n a t t straff n a m nes — är f ö r u t s ä t t n i n g enligt It.; Turk.; Venez.; Kina; It. Fsl. Dessa l a g a r , m e d u n d a n t a g av Kina, h a v a d e s s u t o m b e s t ä m m e l ser om de fall, d å v i t t n e t icke bort höras eller haft rätt att vägra. — It. 215 (Va esente da pena per il fatto preveduto nelYarticolo precedente: T.o clii, manifestando il vero, esporebbe inevitabilmente se medesimo

80 od un prossimo congiunto a grave nocumento nella libertd o nelVonore; 2:o chi, per le proprie qualitä personali da lui clichiarate at giudice, non avrebbe dovuto essere assunto come testimone, o avrebbe dovuto essere avvertito delta facoltä di astenersi dal deporre); Turk. 288 (likaså); Venez. 244 (Estard exento de toda pena por el delito previsto en el articulo precedente: l:o El testigo que si hubiere dicho la verdad habria expuesto inevitablemente su propia persona, la de un pariente cercano, amigo intimo o bienhechor a un peligro grave, tocante a la libertad o al honor. 2:o El individuo que, habiendo manifestado ante la autoridad su nombre y circunstancias, no debiö habérsele considerado como testigo o no se le advirtio la facultad, que tenia de abstenerse de declarar). Lagarne fordra således u t t r y c k l i g e n , a t t v i t t n e t skall själv h a u p p g i v i t för domstolen de skäl, som b e r ä t t i g a honom till v ä g r a n . V i d a r e Kina 183 (Whoever commits an offence under article 179 with the object of preserving his own liberty or reputation, or that of his immediate family, shall be exempted from punishment). E n s a m t p å rätten att vägra v i t t n e s m å l , b y g g e r Zug G(J (In den Fälten des § 65 tritt keine Bestrafung ein: wenn die falsche Aussage zu Gunsten einer Person gemacht ivorden ist, hinsichtlich tvelcher der Aussagende das Becht der Zeugnisveriveigerung hatte, ohne dass er dariiber belehrt wurde). D. Fsl. 158 n ä m n e r , såsom a l t e r n a t i v a f ö r u t s ä t t n i n g a r för mildring, ställning av »sigtet i en offentlig Straffesag» eller det fall a t t förklaringen icke bort fordras eller a t t den förklarande haft r ä t t a t t v ä g r a (1. Afgiver nogen falsk Förklaring som sigtet i en offentlig Straffesag eller under Afiwring i Tilfa?lde, hvor Förklaring if0lge Loven ikke maa krceves, straffes han ikke. 2. Afgives falsk Förklaring under Afhering for nogen i § 157 ncevnt Myndighed i Tilfcelde, hvor den aflwrte var berettiget til at nmgte Förklaring, kan Straffen nedscettes og, naar Förklaringen ikke er beediget, efter Omstamdighederne bortfalde). ad 2. D e t v a n l i g a är, a t t l a g a r n e , s å v i t t de i rekvisitet dir e k t u p p s t ä l l a fara, b e t e c k n a d e n n a såsom objektivt sannolik, genom a n v ä n d a n d e t a v ordet kan el. dyl.: F i . 17: 3 (något vars uppen-

81 bar ande kan leda till åtal e t c ) ; N.; T.; Wall. (se serait exposé ä une condamnation penale); Bas.; T i c ; Sol.; Neuch.; Freib.; Fi. Fsl. A n d r a objektiva u t t r y c k äro, a t t den förklarande g e n o m a t t t a l a s a n n i n g skulle beskylla sig själv e t c : Ung.; Bulg.; eller a t t en s a n n förklaring- vore »av n a t u r » a t t å d r a g a honom å t a l : Waadt. Belg. 225 bygger p å det b l o t t a faktum, a t t de n ä r s t å e n d e äro tilltalade i straff process. — Mera sällan förekommer e t t u t p r ä g l a t subjektivt u t t r y c k s s ä t t : a t t den förklarande åsyftat r ä d d a sig e t c : Kina 183 (Whoever commits an offence under article 179 with the object of preserving his own liberty or reputation, or that of his immediate family); Tjsl. Fsl. 191 (som fordrar, a t t d e t t a syfte är e n s a m t a v g ö r a n d e : Begeht der Schuldige die im § 186 bis 190 angefuhrte Tat nur deshalb, um von sich oder einer nahestehenden Person den Verdacht e t c ) . Ä v e n D. b e t o n a r den subjektiva sidan (i fråga om vittne, 147: Har nogen i offentlig Straffesag afgivet falsk Vidneforklaring, men det befindes, at Sägen gjaldt ham selv, eller at han havde Anledninq til at antage clette . .; i fråga om p a r t fordras e t t e n s a m t a v g ö r a n d e syfte, 150: Har en I art for Betten bekrceftet sit Udsagn med falsk Ed, bliver han at straffe lige med et falsk Vidne. Dersom han imidlertid kun har viltet fri sig selv for Straf ved saadan falsk Ed. .). ad (3). Mestadels i n s k r ä n k a sig l a g a r n e ti\\ för vant skåp. Und a n t a g g ö r a Venez. 244, som m e d t a g e r intim vän eller välgörare (habrfa expuesto inevitabi'entente su propia per sona, la de un pariente cercano, amigo intimo o bienhechor); Tjsl. Fsl. (191: um von sich oder einer nahestehenden Person . . 13 3 : Nahestehende Personen sind die Eltern, Kinder, Geschwister, Ehegatten und dicjenigen, die in einem solchen Familien-, Freundschafts- oder Liebesverhältnis stehen, dass der Nachteil, den eine von ihnen erlitte, von der anderen ivie ihr eigener Nachteil empfunden wurde). Belg. 225 m e d t a g e r skyldskap och svågerlag, som in casu medfört a t t i n k u l p a t e n blivit h ö r d blott upplysningsvis (utan ed — t y eljest i n t r ä d e r ingen mildring). Stundom l ä m n a s k r e t s e n o b e s t ä m d : Freib. 172 (proche); Kina 183 (immediate family). Någong å n g b e s t ä m m e s den efter led: Neuch. 165 (un de ses parents ou 6

82 allies jusqu'au

troisieme degre).

D e t stora flertalet l a g a r — Fi. 17:3;

N. 167 jfr 5; It 215 jfr 191; Turk. 288 jfr 259; Waadt 189: Wall. 191; Tie 187; Venez. 244 jfr 220; It. Fsl. 391 — medtaga make, skyldskap och s v å g e r l a g i linea recta, syskon; alla dessa u t o m W a a d t och Wall. även syskons m a k a r ; Fi.; N.; Tic. även fosterföräldrar och fosterbarn; Fi. och N. trolovad; N. sträcker sig g e n o m g å e n d e till svågerlag- av a n d r a g r a d e n . — Om äktenskap b e s t ä m m e r N. 5: Er egteskabet opUst, begrunder det f rem deles anvendelse af de om de nwrmeste givne regler, forsaavidt angaar begivenheder for oplosningen; W a a d t 189: mari ou femme, méme apres le divorce prononcé; Wall. 1 9 1 : son époux méme séparé; I t Fsl. 391 (om s v å g e r l a g överhuvud): Ljiffinitä si consider a cessata per la morte del coniuge, quando non vi sia prole. D e n k r e t s av personer, som k o m m e r i b e t r a k t a n d e vid vittnes rätt att vägra v i t t n e s m å l , b e s t ä m m e s s t u n d o m (t. ex. T.) i processlagarne, s t u n d o m i strafflagen (t. ex. It. C. pen. 191 jfr G. Pr. pen. 286). ad 4. Såsom framgår av vad ovan ad 1 anförts, skilja sig de lagar, som vid m e n e d s i n s t i t u t e t beröra i f r å g a v a r a n d e processrättsliga bestämmelser, i tre grupper. D e n jorsta g r u p p e n b e s t å r av lagar, som o m t a l a b å d e det fall, a t t v i t t n e s m å l e t icke borde h a affordrats eller tillåtits av domstolen, och det fall, a t t v i t t n e t haft r ä t t a t t v ä g r a v i t t n e s m å l . D i t h ö r a It. 215; Turk. 288; Venez. 244; D. Fsl. 158; It. Fsl. 3 9 1 . Till den andra g r u p p e n , där endast det fall omtalas, a t t v i t t n e s m å l icke får af fordras, hör e n d a s t D. 147. D e n tredje g r u p p e n , d ä r endast det fall omtalas, a t t v i t t n e t haft rätt att vägra v i t t n e s m å l , omfattar T. 157; Ung.

224; Bulg. 197; Bas. 80; Tic. 187; Zug 66; Sol. 92. D e t gäller g e n o m g å e n d e , m e d u n d a n t a g endast för D. Fsl. (som emellertid h a r e n d a s t fakultativ n e d s ä t t n i n g , jfr ned.), a t t såvitt mildringen ställts i förbindelse m e d r ä t t e n a t t v ä g r a vittnesmål, den dock e n d a s t i n t r ä d e r i det undantagsfall, a t t domstolen icke u n d e r r ä t t a t v i t t n e t om r ä t t e n s existens — eller, som

det uttryckes i Tia, att den förklarande icke uttryckligen avstått därifrån. Än vidare sägs det i flera lagar, t. ex. I t , att rätten i fråga grundar sig pä vittnets till domaren lämnade uppgift om sina personliga förhållanden, eller, som Tic. uttrycker det, att vittnet, för att komma i åtnjutande av mildringen, icke får ha dolt de omständigheter, som utgöra rättens grund. — Anmärkningsvärt är, att endast T.; Belg. och kantonall agar ne framhålla — vad som kunde tyckas vara en ovillkorlig förutsättning — att det falska vittnesmålet, för att mildring skall åtnjutas, måste ha avgivits till förmån för den person, vars förhållande till vittnet är grunden till vittnets rätt att vägra. ad 5. Endast en lag inskränker mildringen till den negativa formen av falsk förklaring: Fi. 17: 3 (Förtiger den, vilken blivit såsom vittne eller sakkunnig edligen hörd, något, vars uppenbarande . . . Kan uppenbarande av omständighet, som vittne eller sakkunnig förtegat. .).

ad 6. Några av hithörande lagar hava, i avseende på bekräftelseformen, ingen indelning i straffbarhetsgrader (de fordra alltid ed eller någon likvärdig bekräftelseform): FL; Ung.; Wall.; Sol.; ävenså Kina (som icke känner ed och endast har ett slags bekräftelseform). Här kan frågan således icke uppstå. Flertalet bland lagarne hava emellertid jämte beedigad, ett eller flere fall av obeedigad förklaring, med mindre straffbarhet. Av dessa lagar överföra några nämnda åtskillnad på här föreliggande fall, så att den förklarande kommer under olika mildringsbestämmelser allteftersom hans förklaring varit beedigad eller obeedigad etc.: N. 167 (Det samme [o: straffrihet] gjceldcr, saafremt nogen afgiver falsk ubeediget förklaring i Ulf aide, hvor han ei kunde forklare sandheden uden derved at udscette sig eller nogen af sine nairmeste for straf eller tab af den borgerlige agtelse. Er i saadant tilfcelde som i 2det led omhandlet falsk beediqet förklaring afgivet, straffes den skyldige med fångset indtil 5 aar); D, 147 (Har nogen i offentlig Straffesag afgivet falsk Vidneforklaring, men det befindes, at Sägen gjaldt ham selv, eller at han havde Anledning til at antage dette, bliver han ikke at straffe, hvis For-

84 klar ingen ikke er bl even bekrcrftet med Ed; har Edf&stelse fundet Sted, kan Straf af Fcengsel anvendes. — Befindes det iövrigt i Tilfcelde, hvor nogen har aflagt falsk Förklaring for Betten, at Vidnesbyrd ikke burde have vceret affordret ham paa Grund af hans Forhold til Sägen eller Parterne, blive de i §§ 145 og 146 foreskrevne Straffe at nedsatte, og kan, naar Edfccstelse ikke har fundet Sted, under formildende Omstcendigheder endog Straf af Beder anvendes); T. 157 ( s a m m a proportio-

nella nedsättning av de olika ordinarie straffen); Neuch. 165 (likaså: de olika ordinarie straffen minskas med hälften); Freib. 172 (obegränsad fakultativ nedsättning ända till straffrihet av de olika ordinarie straffen — alltså fortfarande olika maxima); Tjsl. Fsl. 191 (likaså, dock icke straffrihet); Fi. Fsl. 18:3 (straffrihet obligat vid obeedigad förklaring: eljest böter eller straffrihet); D. Fsl. 158 (vid rätt att vägra: fakultativ straffrihet vid o beedigad, icke vid beedigad förklaring). — Andra bland lagarne stadga för de olika fallen samma rättsverkan, nämligen straffrihet: It.;

Bulg.; Turk.; Waadt; Tic; Zug; Venez.; It. Fsl. En och samma straffskala (Gefängnis) uppställes av Bas. (som för de vanliga fallen av falsk förklaring har tre olika straffbarhetsgrader, beroende på bekräftelseformen). — Belg. 225 medger, som förut nämnt, ingen mildring i det fall, att den falska förklaringen blivit bekräftad med ed. ad 7. Denna fråga beröres i Fi. 17: 3 (Har sådant förtigande bidragit därtill, att den, som är oskyldig, dömts till tukthus eller dödsstraff; vare straffet fängelse i högst två år eller böter — eljest i n t r ä d e r

högst [tvåhundra marks] böter eller straffrihet); It. 215 (La pena c soltanto diminuita dalta meta ai due terzi, se la falsa deposizione esponga un'altra persona a procedimento penale od a condanna); Turk. 288; Venez. 244; Tjsl. Fsl. 191 (..so kann das Gericht die Strafe ausserordentlich mildern, es sei denn, der Schuldige hatte gewusst, dass er einem anderen einen unverhältnismässig grosser en Nachteil verursacht, als er selbst oder die ihm nahestehende Person erleiclen iviirde — således i d e t t a

fall ingen mildring alls).

85 ad 8, 9. Rättsverkan är i de flesta fall obligat straffrihet: Ung.;

Belg.; It.; Bulg.; Turk.; Waadt; Wall.; Tic; Zug; Venez.; Kina; It. Fsl. — I andra fall är den obligat nedsättning, som icke kan gå till straffrihet: T.; Neuch.; Sol. — Fakultativ nedsättning förekommer i Bas. och Tjsl. Fsl.; likaså, med möjlighet till straffrihet, i Freib. — FL; N.; D.; Fi. Fsl.; D. Fsl. förfara olika inom olika områden av institutet: i dem alla förekommer obligat straffrihet; ävenså nedsättning, vare sig obligat eller fakultativ och med eller utan möjlighet till straffrihet. 2) U p p s å t och vållande. De flesta lagar utsträcka icke institutet längre än till uppsåtligen falsk förklaring. Bestraffande även av culpa förekommer emellertid i Fi. 17:2; D. 1492 (synemän m. fl.); [148, jfr ned.]; T. 163; Ung. 221; Bas. 82; Zug 65; App. I.-Rh. 66; och T. Fsl. 184, 185; samt beträffande grov culpa, i D. Fsl. 159 och Tjsl. Fsl. 187, 189. Dessutom uttrycka sig några kantonall agar —

Thurg. 188; Luz. 142; Obw. 59; Bern 117, St. Gall. 80, 81 så, att åtminstone ett visst gränsområde mellan dolus och culpa medtages. Vare sig nu institutet i subjektivt avseende delas i två områden eller uppställes enhetligt, kan den frågan stundom väcka tvivel, huruvida lagstiftaren för detta brott följer samma gränslinje för dolus som eljest. I många fall, särskilt i romanska lagar, yttrar han ingenting om det subjektiva rekvisitet (även icke genom att, såsom i N. 40, i strafflagens allmänna del införa en allmän regel). Någongång har han det (åtminstone skenbart) inskränkande predikatet absichtlich (App. A.-Rh. 78) eller till och med deliberadamente (Mex. 733), deliberately (Tex. 201); stundom mot bättre vetande el. dyl.: S. 13: 1; Fi. 17: 1; Thurg. 182 (mit dem Bewusstsein der Unwalirheit); St. Gall. 80 (likaså), 81 (gegen besseres Wissen); i T.; Grek. och många kantonallagar ivissentlich, sciem-

86 ment, scientemente, quit sait étre faux, sv yvcboei etc.: T. 153 ff.; Grek.

265 ff.; Waadt 188; Graub. 190; Aarg. 162; Luz. 137; Obw. 57; Bern 114; Glar. 72—74; ZUr. 104, 106; Bas. 78: Tic 182, 190; Gen. 150; Zug 65; App. I.-Rh. 66; Schwyz 87, 88; Sol. 90, 91; Neuch. 160; Freib. 171. — Alla dessa uttryck kunde lägga den uppfattningen nära till hands, att lagstiftaren velat inskränka det vanliga dolus-begreppet, åtminstone genom att icke medtaga dolus eventualis (därest han eljest godkänner denna form). En sådan ståndpunkt skulle emellertid, åtminstone i det flertal lagar, som icke straffa culpa, medföra, att en inkulpat, om vilken icke mera kunnat utrönas, än att han i bästa fall varit oviss, där han framställt ett osannt faktum såsom sannt, icke skulle kunna straffas. Helt naturligt har därför rättspraxis i allmänhet dragit sig för denna tolkning och visat avgjord benägenhet för att behandla meneden och överhuvud den falska förklaringen i subjektivt avseende lika med andra brott — detta till och med, där, såsom i T., lagskipningen haft ett culpa-strsiii att repliera på. Lagstiftaren torde i sitt ordval ha bestämts av brottets psykologiska natur: uppsåtet vid denna förbrytelse, såsom den nu allmänt konstrueras, behöver ju icke gå ut på ett yttre resultat, en människas död o. d., utan endast bestå uti inkongruensen, i den förklarandes medvetande, mellan vad han säger och vad han föreställer sig såsom verklighet. -— Det praktiska behovet har tagit sig tydligast uttryck i vissa anglikanska lagar; jfr t. ex. Ind. Pen. C. 191: makes any statement which is false, and which he either knows or believes to be false, or does not believe to be true; Eng. Steph. 190 (knows to be false or does not believe to be true); U. S. A. Cr. C. 231 (any material matter which he does not believe to be true); Tasm. 94 ( = E n g . ) . Många anglikanska lagar inskränka sig emellertid till uttrycket knows to be false eller liknande, t. ex. Ariz. I l l ; Calif. 118; Minnes. 4831; Idaho 8160; Can. 172 (knowingly); Nebr. 2238; N. Jers. 18 (knowing the same to be untrue); N. Y. 96; Queensl. 123; W. Austr. 124; N. Zeal. 1301 (such assertion being

87 known to such witness to be false, and being intended by him to mislead the Court, jury, or person holding the proceeding). E n särskild fråga, som m e r a sysselsatt teorien ä n l a g a r n e , ä r den, h u r u v i d a r e k v i s i t m o m e n t e t relevans m å s t e v a r a »subjekt i v t t ä c k t » , m. a. o. h u r u v i d a i n k u l p a t e n skall frias, d å h a n — o r i k t i g t — a n s e t t sin falska uppgift v a r a irrelevant. N å g r a anglik a n s k a l a g a r h a v a emellertid u p p t a g i t den till b e s v a r a n d e , n ä m ligen så, a t t m o m e n t e t i fråga icke behöver v a r a subjektivt täckt, d. v. s. a t t i n k u l p a t e n straffas. N. Y. 99: It is no defence to a prosecution for perjury that the defendant did not know the materiality of the false statement made by him . . . It is sufficient that it was material. L i k a s å Calif. 123; Minnes. 4833 m. fl. Såsom r e d a n omtalat, förekommer i en del k a n t o n a l l a g a r , a t t e t t o m r å d e u t s ö n d r a s p å subjektiv g r u n d såsom m i n d r e straffb a r t u t a n a t t dock u t t r y c k l i g e n b e t e c k n a s såsom culpa. Thurg. h a r i 182 rekvisitet mit dem Bewusstsein der Unwalirheit m e n i 188 aus Mangel an pflichtmässiger Besonnenheit und llberlegung; Luz. 137, 142 och Obw. 57, 59 resp. ivissentlich och aus Mangel an pflichtmässiger Besonnenheit und llberlegung; Bern 114 ivissentlich, 111 nicht aus böser Absicht, söndern nur aus Mangel an Aufmerksamkeit oder Uberlegung; St. Gall. 80 mit Bewusstsein der Unwahrheit och 81 gegen besseres Wissen m e n därjämte, 80, nicht in rechtswidriger Absicht und nicht mit Bewusstsein der Unwahrheit, sondern aus Unbesonnenheit . . indem er unterlassen hat, sich von der Wahrheit seiner Aussage vorher mittelst eigener, unmittelbarer Sinneswahrnehmung persönliche Geivissheit zu verschaffen), l i k n a n d e 8 1 . T., som straffar culpa, h a r även en b e s t ä m m e l s e om strafffrihet vid återkallelse i d e t t a fall, 163 2 (i övrigt m o t s v a r a n d e bestämmelsen om återkallelse vid det dolosa brottet). S. 13: 4 och D. 148 straffa obetänksamhet vid förtigande, vilket i S. t o r d e få så förstås, a t t vid d e n n a n e g a t i v a form ett lindrig a r e o m r å d e a v dolus u t b r y t e s (och icke så, a t t vid den n e g a t i v a formen en culpa skulle straffas, som vore straf fri — eller som

88 icke kunde tänkas förekomma — vid den positiva formen; jfined, s. 157 ff.). I D. har rättspraxis ansett stadgandet röra culpa och ex analogia straffat icke blott kulpos positiv förklaring av vittne utan även kulpos partsed. Fi. 17:2 sammanför obetänksamhet med vårdslöshet, vilket torde innebära, att ett visst område av dolus skall behandlas lindrigare (men i denna lag både vid den positiva och den negativa formen av handlingen).

3) Subsekvent imputation. Fall av s. k. subsekvent imputation kunna lättare förekomma vid ifrågavarande brott än vid de flesta andra. Frågan upptages dock blott av ett lagverk till behandling, nämligen Tjsl. Fsl., som stadgar, 192: Wer durch .. seine Zeugenaussage in gutem Glauben Anlass zur Strafverfolgung oder die Grundlage zur Verurteilung eines anderen gegeben hat und, nachdem er erkannt hat, dass seine Angabe unwahr gewesen ist, dies unverzuglich der Behörde, dem Beschuldigten oder dessen Verteidiger anzuzeigen unterlässt, obwohl ihm bekannt ist, dass er daclurch den Beschuldigten der Gefahr einer Verurteilung aussetzt oder dass es bereits zur Verurteilunq gekommen ist, wird mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu sechs Monaten oder mit Kerker von einem Monate bis zu einem Jahre best raft. 1st dem Schuldigen bekannt, dass dem Beschuldigten Freiheitsverlust fur länge Zeit oder die Todesstrafe droht, so tvird er mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu drei Jahren oder mit Kerker von einem Monate bis zu drei Jahren bestraft; samt, 194: Macht der Schuldige die Anzeige zwar nicht unverzuglich, aber doch, bevor aus der Tat ein gewichtiger Schaden entstanden ist, oder zu einer Zeit, da noch weiterer gewichtiger Schaden daclurch verhutet wer den kann, so kann das Gericht die Strafe ausserordentlich mildern. Die Bestimmung des § 192 . . ist unanwendbar, ivenn der Schuldige die Tat nur deshalb begeht, um von sich oder einer nahestehenden Person [jfr o v. s. 81] den Verdacht einer straf baren Handlung oder einen Schaden,

89 den zu trägen keine gesetzliche Verpftichtung besteht, abzuwenden, es sei denn, der Schuldige hatte gewusst, dass er einem, anderen einen unverhältnismässig grosser en Nachteil verursacht, als er selbst oder die ihm nahestehende Person erleiden wurde. Ebenso sind die angefuhrten Besiimmungen unanwendbar, wenn die Beschuldigung sich auf eine nur mittels Privatanklage verfolgbare Tat bezieht. Besläktade med detta institut, men icke därmed att förblanda, äro de självständiga delikt, som stundom byggas på underlåtenhet att rädda en i nöd stadd. Härom jfr ned. s. 112.

C) Subjektspluralitet. Inom förevarande institut är den praktiskt viktigaste frågan beträffande subjektspluralitet den, huruvida försök till anstiftan skall straffas. I åtskilliga lagar besvaras frågan jåkande redan på grund av lagens allmänna ställning till försökt anstiftan. Så D. 52 (Ben, der ved Lofter, Truster eller andre Forestalling er har bestemt en anden til at begaa en Forbrydelse, skal, dersom denne bliver fuldbyrdet, straffes, som om han selv var Gerningsman. Bliver Forbrydelsen ikke fuldbyrdet, straffes han, som om han havde gjort sig skyldig i et Forsog paa Forbrydelsen. En forholdsmmssig mildere Straf indtrmder, naar det ikke er lykkedes Anstifteren at bevcege den anden til at beslutte Forbrydelsen); [Ö. 9: Wer jemanden zu einem Verbrechen auffordert, aneifert oder zu verleiten sucht, ist dann, wenn seine Einwirkung ohne Erfolg geblieben war, der versuchten Verleitung zu jenem Verbrechen schuldig, und zu derjenigen Strafe zu v rurteilen, welche auf den Versuch dieses Verbrechens zu verhängen wäre — m e n jfr ned.]; Port. 240 § 3 ( i tentativa de suborno serä punida em conformidade com as regras geraes da lei); Wall. 662 (A cléfaut de revocation, le mandant sera puni comme coupable de délit tenté, tors méme qifil njj aurait eu aucun commencement d'execution de la part du mandatairé); [Bern 36 2 Ber Anstifter wird, ivenn das von ihm beabsichtigte Verbrechen oder Vergehen gar nicht oder doch nicht in Folge seiner Anstiftung ausgefuhrt

90 worden ist, nach den Bestimmungen fiber den Ver such bestraft — m e n jfr ned.]; Zur. 38 2 (Hat der Angestiftete das Verbrechen gar nicht oder nur ein geringeres verilbt, so wird der Anstifter nach den Bestimmungen ilber Ver such bestraft); Sol. 31 x (Wer einen andern zu einer straf baren Handlung vorsätzlich bestimmt oder zu bestimmen versucht, wird, wenn die strajbare Handlung nicht zur Ausfuhrung gekommen ist, mit Einsperrung bis zu zwei Jahren oder Gefängnis, in geringern Fälten mit Geldbusse bis zu fiinfhundert Franken bestraft); St. Gall. 32 2 (1st die strafbare Handlung wider den Willen des Anstifters nicht ausgefuhrt worden, so ist die Anstiftung mit der Strafe des Versuchs zu belcgen); Freib. 17 2 (Si V instigation a un crime if a pas de resultat, elle est punie comme tentative); s t u n d o m den a n g l i k a n s k a r ä t t e n , vare sig kodifierad, t. ex. Ind. Pen. C. 115 (Whoever abets the commission of an offence punishable with death or transportation for life, shall, if that offence be not committed in consequence of the abetment, and no express provision is made by this Code for the punishment of such abetment, be punished with imprisonment of either description for a term which may extend to seven years, and shall also be liable to fine . . .), 116 (Whoever abets an offence punishable with imprisonment shall, if that offence be not committed in consequence of the abetment . . . be punished with imprisonment of any description provided for that offence for a term which may extend to one-fourth part of the longest term provided for that offence, or with such fine as is provided for that offence, or with both . .) eller enligt Common Law [Eng. Steph. 65: Every one who incites any person to commit any crime commits a misdemeanour, whether the crime is or is not committed — jfr n e d . ] ; slutligen N., som, 165, h a r den v a n l i g a klausulen, a t t den, som »bevirker eller medvirker» till a t t en a n n a n gör g ä r n i n g e n , b e t r a k t a s som g ä r n i n g s m a n ; m e d l a g e n s u p p f a t t n i n g a v subjektspluralitet i n n e b ä r d e t t a , a t t anstiftarens handling, om g ä r n i n g e n ej k o m m e r till stånd, visserligen kan bli straffbar som försök m e n e n d a s t om den k a n a n s e s u t g ö r a försök till själva g ä r n i n g e n — således i a l l m ä n h e t först p å ett m e r a framskridet stadium ä n efter f ö r u t n ä m n d a l a g a r .

91 Andra lagar uppställa inom detta institut en särskild bestämmelse om försök att förleda till mened (resp. annan falsk förklaring), vare sig de såsom regel lämna misslyckad anstiftan straf fri, eller de anse det eljest stadgade straffet för ringa för detta fall. Hit h ö r a Fi. 17: 6 (Söker någon förleda annan till mened; straffes med fängelse i högst ett år eller böter); T. 159 (Wer es unternimmt, einen anderen zur Begehung eines Meineides zu verleiten, wird mit Zuchthaus bis zu filnf Jahren, und wer es unternimmt, einen anderen zur wissentlichen Abgabe einer falschen Versicherung an Eides Statt zu verleiten, mit Gefängnis bis zu einem Jahre bestraft); Ung. 222 (indelat efter processens a r t : Wer einen anderen in einem Strafprozess zu einer falschen Zeugenaussagc oder zu einer in den §§ 217 oder 219 bezeichneten Handlung zu verleiten sucht, ist mit Kerker bis zu drei Jahren, in Ubertr et ungs fäll en hingegen mit Gefängnis bis zu sechs Monaten zu bestrafen. Wer diese Handlung in einem Zivilprozess begeht, ist mit Gefängnis bis zu zwei Jahren und mit Geldstrafe bis zu 2000 K, im Fall des § 216 hingegen mit Gefängnis bis zu sechs Monaten und mit Geldstrafe bis zu 800 K zu bestrafen. Wer jedoch diese Handlung in einer Bisziplinarangelegenheit begeht, ist mit Gefängnis bis zu sechs Monaten zu bestrafen); It. 218 (Chiunque subarna un testimone, perito o interprete, affinche commetta il delitto preveduto nelVarticolo 214, é punito, quando la falsa testimonianza, perizia o interpretazione avvenga: l\o con la reclusione da tre mesi a tre anni, nei caso preveduto nella prima parte clelV art. 214; 2:o con la reclusione da due a sette anni, e, rispettivamente, da cinque a dodici, nei casi preveduti net primo capoverso dello stesso articolo; 3:o con la reclusione per un tempo non minore dei dodici anni, net caso preveduto nei secondo capoverso delTarticolo medesimo. Se la falsa testimonianza, perizia o interpretazione, sia fatta serna giuramento, la pena e diminuita da un sesto ad un terzo. Qualora siasi soltanto tentato, con minacce, doni o promesse, di subornare il testimone, il perito o Vinterprete, le pene stabilite nelle disposizioni precedenti sono ridotte ad un terzo) 219 (minskning av straffen, om anstiftaren är en tilltalad, som vill rädda sig från straff, eller någon dennes nära anhörige: Le

92 pene stabilite netVarticolo precedente sono diminuite dalla meta ai due terzi, se il colpevole del delitto ivi preveduto sia Vimputato o un suo prossimo congiunto, purche non abbia csposto un' ultra persona a procedimento penale o a condanna), 220 (minskning av straffen vid återkallelse); Bulg. 198 jfr 52 (den lyckade anstiftan straffas med gärningsmannastraff; framkallande av beslut hos gärningsmannen med fängelse intill två år); Turk. 291 jfr 64 (den lyckade anstiftan straffas lika med gärningsmannen; framkallande av beslut efter en skala liknande It.; försök att övertala med ett starkt reducerat straff) 292, 293 (minskning- av straffen, liknande It. 219, 220); W a a d t 193 (Celui qui tente de suborner un témoin ou un expert, en Vengageant par dons ou par promesses, par menaces ou par violences, ou de toute autre maniére, ä faire une fausse declaration en justice, est puni d'une reclusion de trois mois ä un an et June amende de cinquante å mitte francs. Si la fausse declaration est intervenue, le subomeur est puni comme instigateur de ce délit); T i c 189 (§ 1. Chi sulorna un testimonio, perito od interprete a fare falsa testimonianza o ad oceultare il vero, e punito col primo al secondo grado di detenzione se la falsa testimonianza, perizia od interpretazione ebbe luogo. § 2. Le stesse pene si occrescono di un grado se la subornazione ebbe luogo col mezzo di doni dati o promessi, o di ing anno o violerna, c ciö che fu dato dal subornatore si confisca. § 3. Se la falsa testimonianza, perizia od interpretazione fu ritrattata o non ebbe luogo, il subornatore c sempre punito come colpevole di tentative § 4. Le stesse pene si diminuiscono di un grado se il subornatore é Vimputato o aleuna delte persone indicate nella lettera b delV art. 187); Minnes. 4841 (Every person who, without giving, offering, or promising a bribe, shall incite or attempt to procure another to commit perjury or to give false testimony as a witness, though no perjury is committed or false testimony given, or to withhold true testimony, shall be guilty of a gross misdemeanor); Columb. 414 (El que haga propuesta a otro para que declare falsamente, si dicha propuesta no fuere aceptada, se castigard at que la hizo con la mitad de la pena que corresponderia at sobomado, si dicha propuesta hubiere sido admitida);

93 Mex. 744 (El que soborne a un testigo 6 a un perito para que declaren falsamente en juicio 6 ante una autoridad, 6 los obligue 6 compromcta a ello intim andolos 6 de otro modo, serä castigado como si fuera falso testigo 6 perito, si éste 6 aquél llegaren d fattar d la verdad. Esto se entiende sin per juicio de la pena que corresponcla por la violencia. Si el testigo 6 el perito no /'altaren d la verdad, el que tratö de sobornarlos u obligarlos para que mientan, sufrird la pena de uno a seis meses de arresto, y multa de segunda close); Venez. 247—249 (=.It., men m e d v ä s e n t l i g t m i n d r e straff) — vilka alla l a g a r eljest i princip icke straffa försök till anstiftan; s a m t t v å lagar, som h a v a dylikt allm ä n t straff, m e n för d e t t a fall uppställa en särskild b e s t ä m m e l s e : Ö. 199 (Unter den Bedingungen des § 197 wird der Betrug schon aus der Beschaffenheit der Tat zum Verbrechen: wenn sich in eigener Sache bei Gericht zu einem falschen Eide erboten, oder wirklich ein falscher Eid geschworen wird, oder wenn sich um ein falschés Zeugnis, so vor Gericht abgelegt werden soil, beworben, oder wenn ein falschés Zeugnis gerichtlich angebot en oder abgelegt wurde, wenn dasselbe auch nicht zugleich die Ancrbietung oder Ablegung eines Eides in sich begreift) — den allm ä n n a b e s t ä m m e l s e n i § 9 se ov.; ä v e n den s i s t n ä m n d a leder, jämlikt § 8 2 , till s a m m a straff som för fullbordat b r o t t —• s a m t Bern 119 (Wer Jemanden zu falschen Aussagen anstiftet, verfällt den nämlichen Straf bestimmungen, die auf den Meineid oder auf das falsche Zeugnis Anwendung finden), som avser det fall, a t t anstiftaren framk a l l a t beslut hos g ä r n i n g s m a n n e n ; k o m m e r g ä r n i n g e n till stånd, så gäller § 3 5 ; om den a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e , § 36, som r e g l e r a r det m o t s a t t a fallet, se ov. — Eng. h a r vid kodifieringen av Perjury Act, t i l l ä m p a t den o v a n (s. 90) citerade a l l m ä n n a r e g e l n ur Common Law (Steph. 199: Any person who incites or attempts to procure or suborn another person to commit an offence against the Perjury Act, 1911, is guilty of a misdemeanour, and is liable to imprisonment or a fine, or both). Såsom synes av o v a n s t å e n d e , åtskiljas stundom t r e stadier: a t t b r o t t e t verkligen k o m m i t till s t å n d g e n o m anstiftan; a t t an-

94 stiftaren lyckats framkalla beslut hos a n n a n a t t b e g å b r o t t e t m e n a t t det icke k o m m i t till utförande; s a m t a t t anstiftaren försökt m e n icke lyckats framkalla s å d a n t beslut. D e u t t r y c k , som anv ä n d a s för a t t b e t e c k n a det ena eller a n d r a av dessa fall, äro emellertid icke alltid fullt otvetydiga. L a g a r , som icke, vare sig g e n o m en a l l m ä n eller en särskild bestämmelse, straffa försök till anstiftan av m e n e d , äro S.; H.;

Fr.; Sp.; Rum.; Thurg.; Graub.; Aarg.; Luz.; Obw.; Glar.; Bas.; Gen.; Zug; App. A.-Rh; App. I.-Rh; Schwyz; Neuch.; Argent; Bras.; Chil.; Costa R.; Peru; Kina; Jap. Alla h ä r m e d t a g n a strafflagsförslag straffa försöket; D. Fsl. och Schw. Fsl. g e n o m a l l m ä n n a , de övriga g e n o m särskilda bestämmelser (Fi. Fsl. och Tjsl. Fsl. g e n o m b å d a d e r a ) . D. Fsl. har, beträffande delaktighet, s a m m a s t å n d p u n k t som N. och straffar sålunda v a r och en till b r o t t e t » m e d v e r k a n d e » för försök, såvida h a n s h a n d l i n g ligger tillräckligt n ä r a b r o t t e t s fullbordan. Schw. Fsl. h a r en a l l m ä n b e s t ä m m e l s e 22 2 : Wer jemanden zu einem Vergehen, das mit Zuchthaus bedroht ist, zu bestimmen versucht, wird wegen Versuchs dieses Vergehens bestraft. Särskilda b e s t ä m m e l s e r d ä r e m o t h a v a Fi. Fsl. 18: 4 (Söker någon förleda annan att avgiva fed sk försäkran: straffes med böter eller fängelse i högst ett år — förslaget h a r i övrigt i a l l m ä n n a delen, 8: 4, s a m m a s t å n d p u n k t som N. och D . Fsl.); T. Fsl. 188 (Wer einen anderen zu einem Meineicl zu verleiten sucht, wird mit Zuchthaus bis zu filnf Jahren bestraft. Wer einen anderen zur vorsätzlichen Abgabe einer falschen Versicherung an JJides Statt zu verleiten sucht, wird mit Gefängnis bis zu zivei Jahren bestraft. Ebcnso wird bestraft, wer einen anderen zu einer falschen uneidlichen Aussage zu verleiten sucht . .); Tjsl. Fsl. 195 (vid m u t o r : Wer fur ein fal sel tes Zeugnis unmittelbar oder mittelbar einen Vermögensvorteil sich versprechen lässt, fordert oder annimmt, wird mit Kerker von einem Monate bis zu drei Jahren oder mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu drei Jahren bestraft. Ebenso wird bestraft, wer einem anderen fur ein falschés Zeugnis unmittelbar oder mittelbar einen Vermögensvorteil verspricht, anbietet oder

95 gewährt), d ä r j ä m t e den a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e n , 25 (Wer durch Anstiften, Anraten, Bestärken, Versprechen oder Gewähren von Hilfe oder auf andere Weise absichtlich zur Begehung einer straf baren Handlung durch einen anderen [den Täter] oder bei Hirer Begehung mitwirkt, wird, wenn das Gesetz nichts anderes bestimmt, nach den fur den Täter geltenden Bestimmungen bestraft, und zwar auch dann, wenn die strafbare Handlung nicht ausgefuhrt wurde): It. Fsl. 384 (Chiunque offre o promette denaro o altra utilitä a un testimone, perito o interprete, per indurlo a una falsa testimonianza, perizia o interpretazione, o a una fr ode processualc, soggiacc, qualora la offerta o la promessa non sia accettata, alle pene stabilite negli articoli dal 379 cd 381, ridotte dalta meta ai due terzi ..) jfr en a l l m ä n b e s t ä m m e l s e i 113, som skiljer misslyckad anstiftan allteftersom beslut framkallats eller icke och i b å d a fallen, i det senare clock e n d a s t vid ett delitto, m e d g i v e r s ä k e r h e t s å t g ä r d e r (Xel caso di accorclo per commettere un delitto, il giudice pub applicare una misura di sicurezza. Le stesse disposizioni si applicano nei caso di istigazione a commettere un reato, se la istigazione sia accolta, ma il reato non sia commesso. Qualora la istigazione non sia accolta, e si tratti aVistigazione a un delitto, Vistigatore pub essere sottoposto a misura di sicurezza).

Icke så få l a g a r straffa, m e d högre straff ä n det vanliga, vittnen, som g e n o m belöning etc. låtit förleda sig a t t v i t t n a falskt, ävensom förledaren; i n å g r a l a g a r d r a b b a r det h ö g r e straffet e n s a m t förledaren, i a n d r a e n s a m t vittnet. Dylika s k ä r p n i n g a r inträffa såväl i n å g r a b l a n d de förut u p p r ä k n a d e lagar, vilka straffa försök till anstiftan, som i n å g r a bland dem, vilka icke straffa försöket. F ö r l e d a r e n och den förledde straffas b å d a högre, i Port. 240; Fr. 364 (Le faux témoin en matiere criminelle, qui aura regie de V argent, une recompense quelconque ou des promesses, sera puni des travaux forces a temps, sans prejudice de V application du deuxieme paragraphe

96 de Tarticle 301. Le faux témoin, en matiere correctionelle ou civile, qui aura recu de Vargent, une recompense quelconque ou des promcsses, sera puni de la reclusion. Le faux témoin, en matiere de police, qui aura recu de Vargent, une recompense quelconque ou des promesses, sera puni dfun emprisonnement de deux ä cinq ans, et d'une amende de 50 francs ä 2000 francs), 365 (Le coupable de subornation de témoins sera passible des mémes peines que le faux témoin, selon les distinctions contenues dans les artides 361, 362, 363 et 364 — s t a d g a n d e t b e t r a k t a s i r ä t t s p r a x i s såsom en d e l a k t i g h e t s b e s t ä m m e l s e , icke såsom e t t delictum sui generis, v a d a n straff e n d a s t inträder, om la subornation l e t t till b r o t t e t s utförande); Gen. 149—151; App. A.-Rh. 69 (Wer zur Ablegung oder Ausstellung eines gerichtlichen Zeugnisses oder Befundes, sei es als gewöhnlicher Zeuge oder in der besondern Eigenschaft ak Sachverständiger, Arzt etc. berufen wird, sich aber durch Bestechung zu einem wahrheitsividrigen Zeugnisse verleiten lässt, ist, some der Verleiter, fur eine solche Tat, sofern sie nicht in ein noch schwereres Verbrechen ilbergelit, nach den Str af bestimmungen des vorstehenden Art. 68 zu bestrafen), 68 (. . Die Strafe der Bestechung ist Geldbusse und Gefängnis bis auf zwei Jahre und Amtsentsetzung, in ganz geringfugigen Fälten auch nur Geldbusse. Wenn aber durch dieses Vergehen jemand in seinem Bechte unter dr uckt ivorden ist, so kann, je nach der Schwcre des begangenen Unrechtes, die Gcfängnisstrafe vermehrt oder auch auf Zuchthausstrafe erkannt wer den. Ber Bestechende ist in der Beget milder zu bestrafen als der Bestochene. .); Neuch. 163 (bötesstraff tillägges frihetsstraffet, för b å d e förledaren och den förledde); Bras. 262 (. . A pena serä augmentada da terca parte, se o accusado deixar-se peitar, recebendo dinheiro, lucro, ou utilidade, para prestar depoimento falso, ou fizer declaracves falsas, verbaes ou por escripto. Na mesma pena incorrerd o peitante). E n s a m t förledaren straffas högre i It. 218; T i c 189; Venez. 247 (jfr ov. s. 91 ff.). E n s a m t v i t t n e t straffas högre, i Sp. 397 (högre frihetsstraff och dessutom böter); Columb. 4 1 3 ; Mex. 742; A r g e n t 276 (La

97 pena del testigo, perito o intérprete falso, cuya declaraciön fuere prestada mediante cohecho, se agravard con una multa igual al duplo de la cantidad ofrecida o recibida. El sobornante sufrird la pena del simple te-

stigo falso); Costa R. 474 (likaså).

Det fall, att förledaren och den förledde stått subjektivt olika, så att väl den förre men icke den senare insett förklaringens falskhet, måste, efter modern uppfattning av institutet, behandlas såsom »medelbart gärningsmannaskap»: förledaren begagnar den andre som redskap för att åstadkomma just vad lagstiftaren vill hindra genom menedssanktionen, nämligen bibringande av falskt bevismaterial. I flere länders rättspraxis uppfattas också fallet utan tvivel på detta sätt. Andra rättsordningar, t. ex. Fr., konstruera det annorlunda, i det de nämligen, såsom allmän regel, för delaktighetens straffbarhet förutsätta, icke att ett »brott», objektivt och subjektivt, begås av gärningsmannen, utan endast att brottets objektiva rekvisit realiseras. Sker detta blott, så föreligger för »anstiftarens» räkning straffbar anstiftan, om gärningsmannen varit än så oskyldig. (Denna olikhet i konstruktionen kan få praktisk betydelse särskilt i fråga om begränsningen av straffbart försök). Helt annorlunda ligger frågan, om man, med den gamla åskådningen, uppfattar meneden såsom ett religionsbrott, brott mot det högsta väsende, som falskeligen åberopas. Då existerar i föreliggande fall ingen mened, eftersom ingen svurit uppsåtligen falskt: den, som hade uppsåtet, har icke svurit, och den, som svor, hade intet uppsåt. Skall då likväl den uppsåtlige förledaren till »ouppsåtlig falsk ed» straffas, så kräves en särskild bestämmelse. En sådan — med påfallande låg straffskala — förekommer i T. 160 (Wer einen anderen zur Ableistung eines falschen Eides verleitet, wird mit Gefängnis bis zu zwei Jahren bestraft, neben welchem auf Verlust der burgerUchen Ehrenrechte erkannt iverden kann, und iver 7

98 einen anderen zur Ableistung einer falschen Versicherung an Eides Statt vert eitet, wird mit Gefängnis bis zu sechs Monaten bestraft. Der Versuch ist straf bar). B e s t ä m m e l s e n å t e r k o m m e r i T. Fsl. 186, som emellertid höjer straffet) till t u k t h u s upp till fem år resp. fängelse upp till t v å år). A t t förslaget u t g å r från den u p p f a t t n i n g , a t t menedens objektiva rekvisit icke fyllts i förevarande fall, f r a m g å r därav, a t t det finner s t a d g a n d e t behövligt, ehuru det själv uppställer den a l l m ä n n a r e g e l n (31): Die Straf barkeit des Anstifters und des Gehilfen ist unabhängig von der Strafbarkeit dessen, der die Tat ausfuhrt; jfr Motiv. s. 30. U n d a n t a g s v i s förekomma b e s t ä m m e l s e r om den, som beg a g n a r sig av a n n a n s m e n e d : Graub. 191 (wer von einem Eid, von welchem er weiss, dass er falsch geleistet ivorden ist, Gébrauch macht, um Nutzen dar aus zu ziehen oder einem andern Schaden zuzufugen);

Schwyz 88. D) Straffen. J ä m f ö r inan de l a g a r , som, i a v s e e n d e på straffbarheten, i princip likställa m e n e d i straffprocess och civilprocess ä v e n s o m mened av p a r t och av v i t t n e eller som å t m i n s t o n e h a v a s a m m a m a x i m a för dessa fall (och bortser m a n från de särskilda skärpningar, då t. ex. falskt v i t t n e s m å l å d r a g i t oskyldig straff eller dom), så finner m a n följande m a x i m a av frihetsstraffets l ä n g d : livstid: Grek. 265 (i straffprocess om brott av s v å r a s t e slag, jfr ov. s. 72); femton år: Vict. 304; fjorton år: Ariz. 120; Calif. 126; Can. 174; Idaho 8 1 6 8 :

Illin. 482; Nebr. 2238; Queensl. 124; W. Austr. 125; tio år: D. 145; T. 153, 154; Ö. 203; Thurg. 182; Waadt 1882; Obw. 57; Zur. 104; Bas. 781; Zug. 65; Freib. 171, 172: Iowa 13165; Mississ. 1319: N. Carol. 798; N. Y. 106; Ohio 12842; Tex. 207; Jap. 169; samt T. Fsl. 184;

99 ätta år: N. 163; Luz. 137, 140 (högre minimum för part än för vittne); App. I.-Rh. C>6; St. Gall. 80; samt Fi. Fsl. 1 8 : 1 ; D. Fsl. 157; sju år: Eng. Steph. 191: N. S. Wal. 327; N. Zeal. 131; Ind. Pen. C. 193; Kina 179; sex år: S. 13: 1; Fi. 17: 1; H. 207; Columb. 407; fem år: Ung. 213, 215 (med svårare straffar^ vid mened i straffprocess än i civilprocess); Minnes. 4837; U. S. A. Cr. C. 231; fyra år: A r g e n t 275; S. Austr. 291; tre år: Tjsl. Fsl. 187; It. Fsl. 378, 379 (högre minimum för part än för vittne). Såvitt olika maxima gälla för straff- och civilprocess, ställa sig siffrorna på följande sätt (alltjämt bortsett från skärpningarna): tio år vid straff process; och vid civilprocess: sex år: Bern 114; fem år: Fr. 361, 363; tre år: Belg. 215, 220; Turk. 2862, 287; Gen. 147, 148; Neuch. 161, 160; ett år: Wall. 187, 189. I alla dessa lagar, utom Bern, är dessutom strsiHarten svårare vid mened i straffprocess än i civilprocess preclusion resp. emprisonnement e t c ) ; sex år vid straff process, ett år vid civilprocess: Bras. 261; fem år vid straff process; vid civilprocess: två 1ji år: It. 214; två år: Rum. 287, 8 \ 290; fyra år vid straffprocess, två år vid civilprocess: Sp. 392,395; tre år vid straffprocess, ett 1ji år vid civilprocess: Venez. 243.

Olika maxima lör part och vittne (i civilmål): tolv för part, åtta för vittne: Aarg. 164; tio för vittne, tvä för part: Waadt 1882, 192; fem för vittne, tre för part: Bulg. 193; Schw. Fsl. 271, 270.

II. Falsk angivelse m. m. Här omhandlade lagbestämmelser hava till allra största delen det gemensamt, att de röra ett brottsligt initierande av straffprocess mot en (åtminstone quoad hoc) oskyldig. De förutsätta sålunda en dubbel rättskränkning: mot statens dömande funktion, som frestas eller förledes att fungera i otid, och mot den enskilde, som orättfärdigt hotas eller drabbas av straff. I institutet medtagas stundom brott, som falla utom den sålunda uppdragna kretsen: handlingar, som icke initiera men föra vidare ett sådant obefogat straf för farande, eller angrepp på statens judiciella funktion, som icke äro förbundna med angrepp på någon enskild (falsk angivelse med den angivnes samtycke, falsk självangivelse, angivelse av imaginärt brott).

A) Det objektiva rekvisitet. Det objektiva rekvisitet vid ifrågavarande brott kan lämpligen indelas i bestämmelser rörande 1) handlingen, 2) handlingens objekt, 3) handlingens verkan. 1) Handlingen. E t t strafförfarande mot en person kan föranledas på olika sätt: närmast genom handlingar av bestämd typ, uppställda såsom processrättsliga institut: angivelse hos vederbörande, resp. åtal; men även åstadkommande av indicier genom handlingar av obestämbart och växlande slag, beräknade på att förmå statsorganet

eller annan kärande att åtala det förespeglade brottet. Lagarna kunna medtaga mer eller mindre av denna krets: endast angivelse eller även indicier. Hithörande rekvisitmoment avse handlingens form. —• Men vidare bör avgöras, vilka straffbara gärningar som angivelsen etc. måste förespegla för att själv vara straffbar — vilket slags åsyftat strafförfarande, som fyller rekvisitet: möjligen allt sådant (kanske inräknat disciplinförfarande inför administrativ myndighet), möjligen endast visst område av mera allvarlig natur. Detta avser handlingens innehåll. (1) Handlingens form. I det stora hela kunna lagarna indelas i två grupper: de, vilka, såsom medel att åstadkomma en obefogad straffprocess, medtaga både angivelse (resp. åtal) och indicier, och de, som endast medtaga angivelse (åtal). Till den första gruppen höra:

S.; Fi.; N.; Ö.; Ung.; It; Bulg.; Turk.; Thurg.; Graub.; Aarg.; Schaffh.; Tic; Schwyz; St. Gall.; Mex.; Venez.; Kina; Ind. Pen. C ; samt alla här medtagna strafflagsförslag. Till den andra gruppen — lagar, som fordra, att den brottsliga handlingen har formen av angivelse (eller, eventuellt, av åtal, jfr ned.) — höra:

B.; H.; T.; Fr.; Belg.; Sp.; Port; Rum.; Grek.; Waadt; Wall.; Luz.; Obw.; Bern; Glar.; Ziir.; Bas.; Gen.; Zug; App. A.-Rh.; Sol.; Neuch.; Freib.; Bras.; Chil.; Columb.; Costa R.; Peru; Jap. — Indicier ingå sålunda i rekvisitet endast som ett alternativ i de förstnämnda, angivelse i alla lagarna. a) Angivelse. I de länder, där straff talan kan föras även av den private målsäganden, kan lagen tänkas utsträcka rekvisitet för ifrågavarande brott även till angivelse hos målsäganden. Jfr S. 16: 1 (Den, som falskeligen för brott annan vid domstol tilltalar eller genom falsk angivelse åtal vid domstol emot annan åstadkommer); Fi. 26: 3

102 (Var, som, emot bättre vetande, för brott gör osann angivelse hos den. som äger åtala brottet). D e t v a n l i g a är emellertid, a t t b e g r e p p e t angivelse i d e t t a s a m m a n h a n g b e g r ä n s a s till angivelse hos vederb ö r a n d e myndighet: D. 225 (Hvo som imod bedre Vidende for 0vrigheden angiver nogen); H. 268 (Hij die opzettelijk tegen een bepaald persoon bij de overheid eene valsche klachtc of aangifte schriftelijk inlevert of in schrij't doet brengen); T. 164 (Wer bei einer Behörde eine Anzeige macht) etc. F l e r a l a g a r a n s e sig böra u t t r y c k l i g e n påpeka, a t t v e r k a n blir d e n s a m m a , om angivelsen göres till en t j ä n s t e m a n , som h a r skyldighet a t t f r a m b ä r a den till myndigh e t e n (t. ex. It. 212: alV aidoritå giudiziaria o ad un pubblico ujficiale il quale abbia obbligo di riferirne all''auloriilä stessa). S t u n d o m u n d a n t a g a s u t t r y c k l i g e n brott, som falla u n d e r enskilt å t a l : Tjsl. Fsl. 190 (Diese Bestimmungen sind unanivendbar, wenn sich die Anschuldigung auf eine nur mittets Privatanklage verfolgbare Tat bezicht). P o r t , som m e d g e r m å l s ä g a n d e n strafftalan, h a r en b e s t ä m m e l s e h ä r o m (244, jfr ned.) m e n i n g e n om angivelse hos m å l s ä g a n d e n (245: Aquelle que, por escripto, com assignatura ou scm etta, fizer participacuo ou denunciacao calumniosa contra alg urna pessoa, directamente d auctoridade publica). D e n äldre s p a n s k a strafflagen fordrade, a t t det a n g i v n a b r o t t e t skulle falla u n d e r a l l m ä n t åtal (340: hechos que si fueren cirrtos constituirian delito de los que dan lugar d procedimiento de officio). D e n n y a Sp. h a r d ä r e m o t m e d t a g i t ä v e n b r o t t (dock icke förseelser, jfr ned.), som först efter angivelse av målsä g a n d e n k u n n a å t a l a s (403 2 : delito no perseguible de oficio, cuando la imputaciön se hag a por personas a quienes la ley reconoce el derecho de formularla). D e n n a s t å n d p u n k t t o r d e v a r a den a l l m ä n n a : gem e n l i g e n u t m ä r k a s i l a g a r n a angivelse i s i s t n ä m n d a fall (alltså av m å l s ä g a n d e n ) och a n n a n angivelse m e d olika t e r m e r (plainte resp. dénonciation, querela r e s p . denunzia e t c ) . D e n äldre s p a n s k a l a g e n s s t å n d p u n k t i n t a g e s dock ä n n u av flere l a g a r inom d e n s p a n s k a gruppen, t. ex. Chil. 412 (Es calumnia la imputaciön de un delito determinado pero falso y que pueda actualmente perseguirse de

103 oficio) jfr 2 1 1 ; Costa R. 286 (El que imputare falsamente a otro un delito, o una falta afrentosa que puedan ser perseguidos de oficio) jfr 287 (La acusaciön o la denuncia de atgun hecho punible, que hubiese sido calificada de calumniosa . .); jfr Argent. 109. A n g i v e l s e hos m y n d i g h e t h a r ofta i p r o c e s s l a g a r n a b u n d i t s vid b e s t ä m d form (skriftlighet e t c , t. ex. F r . C. Instr. Gr. 3 1 : Les dénonciations seront rédigées par les dénonciateurs, ou par leurs fondés de procuration spéciale, ou par le procureur de la Bépubliquc s'il en est requis; elles seront toujours signées par le procureur de la Bépublique ä chaque feuillet, et par les dénonciateurs ou par leurs fondés de pouvoir. Si les dénonciateurs ou leurs fondés de pouvoir ne savent ou ne veulent pas signer, il en sera fait mention). D e t t a åberopas s t u n d o m i straffl a g a r n a : W a a d t 262 (Eauteur dhcnc plainte ou dfune denunciation calomnieuse, lorsque cette plainte ou cette dénonciation est faite au magistrat competent et recue, par ce dernier, dans les formes prescrites par le Gode de procedure penale); Wall. 276. Om fordran p å skriftlighet e r i n r a flere l a g a r : H. 268; Fr. 3 7 3 ; Belg. 4 4 5 ; P o r t 245;

Gen. 302; Neuch. 159. U n d a n t a g s v i s uppställer lagen, såsom f ö r u t s ä t t n i n g för straffbarhet, a t t angivelsen varit sådan, a t t den k u n d e g i v a anledning till u n d e r s ö k n i n g (Grek. 334: 'g Öé uara/LLgwolc, rov elvcu voiavvg, tiors övvarac vä ÖCOGT] åq)OQpip> sig åvåugiöiv uavå rov navajugvvi)évTog) eller r e n t a v , a t t den lett till u n d e r s ö k n i n g (Luz. 144: Wer ivissentlich einen Unschuldigen einer Handlung, die mit Kriminal strafe bedroht ist, bei zuständigcr Behörde beschuldigt und dadurch eine Untersuchung gegen ihn veranlasst, ib. Bot. 69; Obw. 60, ib. Bot. 38). L a g a r , som i rekvisitet m e d t a g a det p r i v a t a åtalet (vare sig de l å t a angivelse till p r i v a t m å l s ä g a n d e medfölja eller icke), pläga straffa e t t falskt s å d a n t s t r ä n g a r e ä n den b l o t t a angivelsen till m y n d i g h e t . Så S. 16: 1 jfr 4; FL 26: 1 jfr 3 ; P o r t 244 jfr 245 (resp. å t t a och ett års m a x i m u m ) .

104 b) I n d i c i e r . U n d e r det angivelsen är en formellt b e s t ä m d handling, s a k n a indicierna varje b e s t ä m d h e t . E n oskyldig k a n g ö r a s m i s s t ä n k t g e n o m de m e s t v ä x l a n d e föranstaltningar, icke blott positiva, u t a n ä v e n n e g a t i v a (undanröjande a v motbevisning, d ä r a n d r a positiva indicier t a l a m o t den oskyldige). Å t s k i l l i g a l a g a r h a v a straffat varje f r a m s t ä l l a n d e av falska indicier. N å g r a bland dessa l a g a r b e r ö r a härvid icke den subj e k t i v a sidan (nöja sig således m e d uppsåt enligt vanliga regler); a n d r a fordra syfte a t t framkalla u n d e r s ö k n i n g , straffprocess etc. D e t förra ä r förhållandet i It. 212 (incolpa taluno, che egli sa essere innocente, di un reato, ovvero ne Simula a carico di esso le tracce o gli indizii materiali); Turk. 285; Venez. 2 4 1 ; It. Fsl. 375 (ovvero simula a carico di lui le tracce di un reato). H i t torde ä v e n böra föras Ung. 227 (Eine falsche Anschuldigung verubt, wer einen anderen vor einer Behörde ivissentlich einer straf baren Handlung fälschfich beschuldigt oder gegen ihn ivissentlich falsche Verdachtsgrunde oder Beweise erdichtet oder herstellt); Bulg. 200. D e t senare gäller N. 168 (eller ved förvanskning eller bortryddelse af bevis eller tilveiebringelse af falsk bevis eller mod bedre vidende paa anden maade soger at paadrage en anden sigtelse eller fmldelse for en str af bar handling); Kina 180 2 (Whoever with intent to implicate another in any criminal or disciplinary proceedings forges or falsifies any evidence, or makes use of any forged or falsified evidence); D. Fsl. 163 (Den, som ved falsk Anklage, Anmeldelse til eller Förklaring for Bet eller Ovrighed eller ved andre Midler soger at bevirke, at en uskyldig sigtes eller dommes for en straf bar Handling); Tjsl. Fsl. 190 (Wer in der Absicht, Anlass zur Strafverfolgung oder die Grundlage zur Verurteilung eines anderen zu geben, ihn lugenhaft eines Verbrechens oder Vergehens beschuldigt; wer in derselben Absicht einen unechten Beweis seiner Schuld vorlegt oder anzettelt oder einen Beweis seiner Unschuld beseitigt); Schw. Fsl. 267 (wer in änderer Weise arglistige Ver anstalt ungen trifft, um eine Strafverfolgung gegen einen Nichtschuldigen herbeizufuhren). — Mex. 664 uppställer e t t k o n k r e t fall,

105 vilket säkerligen ä r a t t fatta såsom exempel p å en a l l m ä n regel (Se tendrd como denunciante calumniador al que, para hacer que un inocente aparezca como reo de un delito o fatta, ponga sobre la persona del c alumni ado, en su casa 6 en otro lugar adecuado para ese fin, una cosa que pueda dar indicio 6 presunciön de culpabilidad). Ö. tillägger d e n klausul, a t t den å s t a d k o m n a kvasibevisn i n g e n skall v a r a sådan, a t t den k u n d e t ä n k a s föranleda efterforskning från m y n d i g h e t s sida: Ö. 209 (Wer jemanden wegen eines angedichteten Verbrechens bei der Obrigkeit angibt, oder auf solche Art beschuldigt, dass seine Besehuldiqung zum Anlasse obrigkeitlicher Untersuchung, oder doch zur Nachforschung gegen den Beschuldigten dienen konnte); b e s t ä m m e l s e n k u n d e synas f ö r u t s ä t t a h ä n v ä n d e l s e till m y n d i g h e t , m e n a t t d e t t a icke ä r lagstiftarens m e n i n g , visar sig av s t a d g a n d e t s å b e r o p a n d e i § 170 (Wer sein Eigentum in Brand steckt, ohne dass dabei fremdes Eigentum Gefahr läuft, von dem Feuer ergriffen zu werden, ist zivar nicht der Brandlegung, ivohl aber des Betruges schuldig, insofern er dadurch Bechte eines Driften zu verkurzen oder jemanden Verdacht zuzuziehen sucht). F l e r e k a n t o n a l l a g a r fordra, a t t i n k u l p a t e n skall (försåvitt rör a n v ä n d a n d e av indicier) h a k o m m i t så l å n g t som a t t g ö r a den oskyldige misstänkt: Thurg. 221 (Wer . . einen Andern mittelst arglistiger Täuschung der Verubung eines Verbrechens oder Vergehens verdächtig macht, in der Absicht, ein Strafverfahren gegen denselben zu veranlassen); Graub. 201 (Wer einen Andern bei Amt . . in Verdacht bringt); Schaffh. 194; S c h w y z 89; St. Gall. 80 (Wer mit Bewusstsein der Unwahrheit Jemanden bei Amt einer strafbaren Handlung beschuldiqt oder in Verdacht bringt, um ihn in einer Straf untersuchung zu belasten oder in eine solche zu verwickeln). — P å s a m m a s t å n d p u n k t står Fi. Fsl. 19: 1 (Lag samma vare, om någon, för att ådraga annan straff, emot bättre velande förebringar emot honom osann omständighet, som gör honom misstänkt, eller undanröjer bevis för hans oskuld); jfr T. Fsl. 192 (bei einer Behövde . . . verdächtigt). Slutligen finnas, bland o v a n n ä m n d a lagar, n å g r a , som icke

106 m e d t a g a indicier p å d e t t a stadium, förr ä n de lett till åtal eller å t m i n s t o n e u n d e r s ö k n i n g : S. 16: 2 (Har någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol därå följt — dock finnas s t a r k a skäl för a t t tolka b e s t ä m m e l s e n i 16: 4 så, a t t u n d e r »angivelse», v a r a å t a l ej följt, i n b e g r i p a j ä m v ä l falska indicier, m e d vilka d e t s a m m a varit förhållandet); Fi. 26: 2 (Har någon för att ådraga annan straff, emot bättre vetande, förebragt emot honom osann och besvärande omständighet, som föranlett åtal — annorlunda d ä r e m o t den n e g a t i v a formen av indicier, a t t undanskaffa bevis för hans oskuld, ib., d ä r i n g e n s å d a n k l a u s u l uppställes). Aarg. 165 (Wer im Bewusstsein der Unwahrheit Jemanden bei der Untersuchungsbehörde eines Verbrechens anklagt, oder ihn desselben absichtlich auf solche Art beschuldigt, dass die Beschuldigung Veranlassung zur peinlichen Untersuchung wird); Ind. Pen. C. 211 (helt a l l m ä n t : Whoever, with intent to cause injury to any person, institutes or causes to be instituted any criminal proceeding against that person — i m o t s a t s till falsely charge). Såsom synes av de anförda lagställena, skilja flere l a g a r icke mellan positiva och n e g a t i v a indicier (framställande av falsk, fällande bevisning resp. u n d a n r ö j a n d e av ä k t a friande bevisning); a n d r a n ä m n a dem u t t r y c k l i g e n b å d a ; och å t e r a n d r a (S.; It. m. fl.) o m t a l a blott d e n positiva formen. D e t är emellertid icke a n t a g l i g t , a t t h ä r u t i skulle ligga n å g o n saklig skillnad, icke ens där l a g e n för d e t t a fall n ä m n e r e n d a s t d e n positiva m e n för a n n a t fall både d e n positiva och den n e g a t i v a formen, såsom i S. 16: 2 (emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol därå följt, eller, i avsikt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter). I alla händelser m å s t e en u t v i d g n i n g av r e k v i s i t e t till a t t o m f a t t a b å d a formerna anses såsom tillåten laganalogi. Om m a n förorsakar å t a l m o t m i s s t ä n k t person g e n o m a t t t. ex. förmå n å g o n , som k u n n a t i n t y g a oskulden, a t t hålla sig u n d a n , eller m a n undanskaffar vittnet, efter d e t å t a l e t r e d a n

107 s k e t t , eller m a n på ena eller a n d r a s t a d i e t framställer positiv falsk bevisning, är skäligen l i k g i l t i g t : möjligheten, a t t straff k a n å d ö m a s och verkställas å den oskyldige är i alla dessa fall väsentligen densamma.

F l e r e l a g a r m e d t a g a i d e t t a s a m m a n h a n g framställande av falska indicier m. m. under pågående straffprocess. S. 16: 2 (i avsikt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter); Fi. 2 6 : 2 ; N. 168; Zttr. 105; St. Gall. 80 (um ihn in einer Straf untersuchung zu belasten oder in eine solche zu verwickeln). T. Fsl., som likaledes, 192, m e d t a g e r den, som m i s s t ä n k l i g g ö r a n n a n i avsikt ein behördliches Verfahren gegen ihn fortdauern zu lassen, h a r dessu t o m i d e t t a s a m m a n h a n g generella b e s t ä m m e l s e r om allt förv a n s k a n d e , positivt eller negativt, av bevismedel, vare sig i straffprocess eller civilprocess eller i a n n a t »Becht sv erfah ren» inför mynd i g h e t (193: Wer, abgesehen von den Fälten der Urkundenfälschun g und der Fälschung öffentlicher Beglaubigungszeichen, ein Beweismittel in der Absicht fälscht oder verfälscht, dass davon in einem Bechtsverfahren vor einer Behörde oder einem Schiedsgericht Gebraueh gemacht werde, oder von einem falschen oder verfälschten Beweismittel in einem Bechtsverfahren vor einer Behörde oder vor einem Schiedsgericht Gebraueh macht, wird mit Gefängnis bestraft. 194: Wer, abgesehen von den Fallen der Urkunden unter dr iicdt ung, ein Beweismittel, das zur Verivendung in einem Bechtsverfahren vor einer Behörde oder einem Schiedsgericht bestimmt ist und ilber das er nicht all ein verfugen darf, in der Absicht vernichtet, beschädigt, beseitigt oder unterdruckt, zu verhinclem, dass davon in dem Verfahren Gebraueh gemacht werde, wird mit Gefängnis bestraft). Dylika bestämmelser förekomma i den anglik a n s k a r ä t t e n ofta i s a m m a n h a n g m e d m e n e d e n ; jfr den ovan (s. 25) citerade Ind. Pen. C. 192.

108 (2) Handlingens innehåll. Det nära sammanhanget med ärekränkningen, som isynnerhet i äldre lagstiftning gjort sig mycket märkbart, förklarar, att många lagar alltjämt behandla den falska angivelsen såsom en art av ärekränkning (dénonciation calomnieuse etc), liksom de ofta uppställa fallet inom ärekränkningsinstitutet. Likväl är det blott ett mindre antal lagar, som konsekvent genomfört denna tanke, så att de låta det komma an på ett avgörande in casu, huruvida angivelsen bör anses kränka den angivnes ära och på den grund vara straffbar. Andra lagar, som likaledes anlägga synpunkten av ärekränkning, hava en gång för alla uppställt ett slags prmsumptio iuris, för att beskyllning av brott (eller åtminstone om svårare brott) utgör ärekränkning, och sålunda låtit varje angivelse för straffbar gärning (eller viss typ av sådana) falla under rekvisitet (medan de kanske, för det eventuellt återstående brottsområdet, låta det komma an på en prövning in casu, huruvida äran verkligen kränkts). Ännu andra lagar — flertalet — hava (åtminstone i det yttre) lossat institutet från sambandet med ärekränkning (jfr ovan s. 16 ff.) och bestämma direkt det brottsområde, som skall anses ingå i rekvisitet. Vi åtskilja följande sex fall: a) lagen låter det komma an på en prövning in casu, huruvida äran kränkts; b) lagen medtager alla svårare brott: därjämte förseelser, såvitt beskyllningen kan anses in casu ärekränkande; c) lagen utesluter uttryckligen en viss klass av brott (t. ex. förseelser), och medtager alla andra brott (någon gång dock endast dem under allmänt åtal); d) lagen medtager alla svårare brott; därjämte under allmänt åtal fallande förseelser; e) lagen uppställer i annat sammanhang en särskild bestämmelse för förseelser; / ) lagen betecknar omfånget såsom »straffbar gärning» el. dyl., utan inskränkning (annat än, någongång, till brott under allmänt åtal). Inom sista gruppen förekommer, att även beskyllningar, vilka blott skulle medföra disciplinåtgärder, medtagas.

109 ad a). L a g a r , som blott l å t a det a n k o m m a p å h a n d l i n g e n s ä r e k r ä n k a n d e n a t u r , ä r o : H. 268 (Hij die opzettelijk tegen een bepaald persoon bij de overheid eene valsche klachte of aangifte schriftelijk inlevert of in schrift doet brengen, waardoor de eer of goede naam van dien persoon wordt aangerand, wordt, als schiddig aan lasterlijke aanklacht . .); Belg. 445 (Celui qui aura fait par écrit a Vautorité une dénonciation calomnieuse), 443 (Celui qui, dans les cas ci-apres indiqués, a méchamment impute ä une personne un fait precis qui est de nature a porter atteinte ä Vhonneur de cette personne, ou a Vexposer au mépris public, et clont la preuve legale n'est pas rapportée, est coupable de calommie lorsque la hi admet la preuve du fait impute); Port. 245 jfr

407, 408, 409; Neuch. 159 jfr 340. ad b). Fr. 373 b e s t ä m m e r : Quiconque aura fait par écrit une dénonciation calomnieuse contre un ou plusieurs indi vi dus, aux officiers de justice ou de police administrative ou judiciaire, sera puni etc. Ang å e n d e b e g r e p p e t calomnie b e s t ä m d e l a g e n u r s p r u n g l i g e n (367): Sera coupable du délit de calomnie, celui qui . . aura impute ä un individu quelconque des faits, qui, s'ils existaient, exposerait celui contre lequel ils sont articulés ä des poursuites criminelles ou correct i onnelles, ou méme Vexposer aient seulement au mépris ou ä la haine des citoyens. D e n n a b e s t ä m m e l s e , liksom överhuvud de g a m l a b e s t ä m m e l s e r n a om ä r e k r ä n k n i n g , h a v a u p p h ä v t s g e n o m senare lagar, m e n n å g o n ny definition av calomnie h a r icke givits, v a d a n den ä n n u gäll a n d e art. 373 m å s t e anses o m f a t t a dels alla beskyllningar om crimes eller délits (jfr art. 1: . . Einfradion que les lois punissent de peines correctionnelles est un délit. ^infraction que les lois punissent oVune peine afflictive ou infamante est un crime) dels beskyllningar om förseelser, s å v i t t de k u n n a anses in casu ä r e k r ä n k a n d e . S a m m a s t å n d p u n k t i n t a g e r Gen., som i 302 b e s t ä m m e r angivelsen såsom diffamatoire och i följande art. förklarar cliffamation såsom toute allegation ou imputation dun fait precis, qui porte atteinte a Thonneur ou ä la consideration de la personne ou du Corps auquel le fait est impute, ou qui peut Vexposer, soit ä des poursuites criminelles ou cor-

110 rectionelles, soit seulement a la haine ou au mépris public. Y t t e r l i g a r e är a t t föra hit Costa R., som 287 straffar angivelse, som g e n o m dom förklarats calumniosa, och 286 b e s t ä m m e r d e t t a belopp såsom beskyllning för ett delito (här — alla b r o t t u t o m förseelser, art. 4) eller för s å d a n förseelse (fatta), som är skymflig (afrentosa). I a n n a t fall b e h a n d l a s beskyllningen såsom v a n l i g injurie (279). ad c). H i t höra 0 . 209 (Wer jemanden wegen eines angedichteten Verbrechens bei der Obrigkeit angibt), b e s k y l l n i n g a r såväl för Vergehen som för iJbertretungen straffas blott såsom injurier, enligt § 487; Bulg. 200 (nptcT/Kiuienire, vilket u t t r y c k m o t s v a r a r cle två högre g r a d e r n a , t. ex. crimes och délits, efter v a n l i g tredelning); Aarg. 165 (Verbrechen — betyder h ä r alla i l a g e n u p p t a g n a b r o t t u t o m förseelser, jfr § 1: Wer sich einer Handlung oder Unterlassung schuldig macht, auf welche dieses Gesetz eine Strafe fest set zt, die nicht ausdrucklich als eine bios zuchtpolizeiliche erklärt ist, oder sich nach Strafart oder Strafdauer eds solche darstellt, begeht ein Verbrechen); Argent. 109 (La calumnia o falsa imputaciön de un delito que dé lugar a la acciön publica, serå reprimida con prisiön de uno a tres anos — l a g e n u p p t a g e r i n g a förseelser, e n d a s t delitos, av vilka h ä r s å l u n d a e n d a s t de u n d e r a l l m ä n t å t a l m e d t a g a s ) ; Bras. 264, 2, 8 (crime — vilket i d e n n a l a g b e t y d e r alla b r o t t utom förseelser, jfr 2: A violacdo da lei penal . . constitue crime ou contravencdo); Tjsl. Fsl. 190 (lugenhaft einer Verbrechens oder Vergehens beschuldigt) jfr 14 (Eine strafbare Handlung, die nicht als Ubertretung erklärt ist, ist ein Vergehen oder ein Verbrechen). ad d) Sp. 403 m e d t a g e r dels beskyllningar om hechos . . que . . constituirian delito o fatta de los que dan lugar a procedimiento de oficio, dels om hechos . . que constituirian delito no perseguible de oficio •— således av förseelser e n d a s t de, som falla u n d e r a l l m ä n t åtal. D e t t a i n n e b ä r emellertid, såsom förut a n m ä r k t , en u t v i d g n i n g av förut g ä l l a n d e lag, som överhuvud e n d a s t m e d t o g b r o t t u n d e r a l l m ä n t åtal. ad c). E t t u p p s t ä l l a n d e av förseelserna i a n n a t s a m m a n -

Ill h a n g förekommer i Luz. 144 (Wer ivissentlich einen Unschuldigen einer Handlung, die mit Kriminal strafe bedrolit ist, bei zuständiger Behörde beschuldigt und dadurch eine Untersuchung gegen ihn veranlasst), ib. Pol. 69 (Wer ivissentlich einen Unschuldigen bei der zuständigen Behörde eines Pollzeivergehens beschuldigt und dadurch eine Untersuchung gegen ihn veranlasst); likaså Obw. 60, Pol. 38. — [En indelning efter brottsg r a d e r förekommer oftare: Grek. 334 och Chil. 211 i t r e klasser efter de t r e b r o t t s g r a d e r n a ; St. Gall. 80 så a t t Verbrechen å e n a sidan skiljes från Vergehen och Ubertretungen å a n d r a sidan; N.

168; Ung. 227; FL Fsl. 19: 1; Schw. Fsl. 267; och It. Fsl. 377, så a t t beskyllning för förseelse ställes u n d e r m i n d r e straff]. ad f). Till beskyllning om brott, straffbar h a n d l i n g e t c ö v e r h u v u d u t v i d g a s rekvisitet i S. 16: 1; FL 26: 1; N. 168; D. 225 (Forbrydelse, jfr § 1); T. 164; Ung. 227; It. 212 (reato); Turk. 2 8 5 ;

Grek. 334; Thurg. 220; Graub. 201; Schaffh. 194; Glar. 75; Zur. 105; Bas. 83; Tic 177; Zug 67; App. A.-Rh. 108; App. I.-Rh. 67; Schwyz 89; Sol. 94; St. Gall. 80; Chil. 412 (Es calumnia la imputaciön de un delito determinado pero falso y que pueda actualmente perseguirse de oficio), 211 (La acusaciön o denuncia que hubiere sido declarada calumniosa). — delito b e t y d e r h ä r alla b r o t t , ä v e n förseelser, jfr art. 1 (Es delito toda acciön u omisiön voluntariapenada por la ley) och 3 (Los delitos, atendida su gravedad, se dividen en crimines, simples delitos y fattas); Columb. 743; Mex. 663, 664; Peru 186;

Venez. 241; Ind. Pen. C. 211 jfr 182; Kina 180; Jap. 172; Fi. Fsl. 19: 1 ; D. Fsl. 163; T. Fsl. 192; Schw. Fsl. 267; It. Fsl. 375, 377. S. 16: 1 fordrar, a t t det skall gälla å t a l vid domstol ( d ä r e m o t FL 26: 1: vid domstol eller hos annan myndighet åtalar). I övrigt torde r ä t t s p r a x i s i flera länder visa en omisskännlig t e n d e n s att, i s y n n e r h e t d ä r l a g e n icke u t t r y c k l i g e n n ä m n e r förseelse, tolka »straffbar gärning» r e s t r i k t i v t (jfr, för T. r ä t t s p r a x i s , Entsch. BG. Str. 32, 77). — Å a n d r a sidan n ä m n a flere l a g a r u t t r y c k l i g e n ä v e n »disciplinära förseelser», »överträdelse av ämbetsplikt» o. dyl.: T. 164;

Ung. 227; Sol. 94; Kina 180; Jap. 172; T. Fsl. 192.

112 F ö r u t o m d e n förut b e r ö r d a u p p d e l n i n g e n efter de a l l m ä n n a brottsgraderna i N. m. fl. l a g a r (jfr s. 111) förekommer en liknande s t r u k t u r efter straffmaximum för det a n g i v n a b r o t t e t . T i c 180 åtskiljer sålunda, p å d e n n a bas, fyra; S. 16: 1 tre; W a a d t 262; Bern 181; Ziir. 105; Ind. Pen. C. 2 1 1 ; och D. Fsl. 163 två g r a d e r av straffbarhet. It. och Turk. k o m b i n e r a d e n n a s y n p u n k t med en s t r u k t u r efter h a n d l i n g e n s v e r k a n , v a r o m jfr ned. — Bras. 264 ställer helt enkelt angivelsen i varje fall u n d e r s a m m a straffskala, som gäller för det föregivna b r o t t e t (Pena — a do crime imputado).

N å g r a l a g a r uppställa, i analogi m e d de a l l m ä n t befintliga b e s t ä m m e l s e r n a om den, som l ä m n a r en i livsfara stadd person u t a n hjälp ( S p e c Utk. I, 66), såsom straffbar den negativa handling a t t icke k o m m a en oskyldigt tilltalad eller dömd till hjälp, då d e t t a k u n n a t ske u t a n fara för sig själv eller n ä r s t å e n d e . Ung. 230 g ö r h ä r v i d ingen i n s k r ä n k n i n g i fråga om det h o t a n d e eller ådömda straffet (Wem solche Tatsachen oder Beweise bekannt sind, von denen die Freisprechung des unschuldig in Untersuchung Gezogenen oder die Befreiung eines unschuldig Verurteilten abhängt und wer diese dem Betreffenden, dessen Angehörigen oder der betreffenden Behörde nicht mitteilt, obwohl er dies ohne Gefahr fur sich, seine Angehörigen oder eine schuldlose andere Person hatte tun können, macht sich eines Vergehens schuldig und ist mit Gefängnis bis zu drei Jahren zu bestrafen. N e u c h . 169 (Sera puni de V emprisonnement jusqu1 a trois ans ou de l'amende jusqu' å 1,000 francs celui qui volontairement neglige de donner connaissance ä un accuse ou ä un condamné, ou ä sa famille, a son representant legal, a son défenseur, ou a Vautorité publique, de faits ou de moyens de preuve qui auraient eu pour resultat, s'ils avaient été connus, de proclamer son innocence^ lorsque Vauteur de cette omission volontaire aurait pu le faire sans dommage pour lui-méme ou pour ses parents ou allies jusqu'au troisieme degré inclusivement. N. och FL

113 Fsl. i n s k r ä n k a sig till »forbrydelse» resp. »brott», alltså excl. förseelse, jfr ov.: N. 172 (Med beder eller med fångset indtil 1 aar straffes den, som, skJBnt det kunde ske uden at udscette ham selv, nogen afhansna?rmeste eller nogen uskyldig for filiate eller fare for liv, helbred eller velfcerd eller for tab af den borgerlige agtelse, undlader at oplyse omst cendigheder, der godtgjer, at en for en forbrydelse tiltalt eller demt er uskyldig, eller som medvirker til saadan undladelse); FL Fsl. 19: 3 (Var, som underlåter att anmäla om omständigheter, av vilka tydligt framgår, att en för brott tilltalad eller dömd är oskyldig; straffes, där han genom upplysningen icke skulle hava utsatt sig själv eller någon av sina närmaste för fara till liv eller hälsa eller för åtal eller för medborgerlig missaktning, med böter eller fängelse i högst ett år). T j . Fsl. i n s k r ä n k e r sig till det fall, a t t svårt straff h o t a r den oskyldige (193: Wer in Kenntnis des Umstancles, dass ein andcrer bei einer Behörde einer strafbaren Handlung beschuldigt ist, es unterlässt, unverzuglich der Behörde, dem Beschuldigten oder dessen Verteidiger einen die Beschuldigung widerlegenden Umstand anzuzeigen, obwohl ihm bekannt ist, dass dem Beschuldigten Freiheitsverlust fur länge Zeit oder die Todesstrafe droht, wird mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu sechs Monaten oder mit Kerker von einem Monate bis zu drei Jahren bestraft. 194. Macht der Schuldige die Anzeige zwar nicht unverzuglich, aber doch, bevor aus der Tat ein gewichtiger Schaden entstanden ist, oder zu einer Zeit, da noch weiterer gewichtiger Schaden dadurch verhutet werden kann, so kann das Gericht die Strafe ausserordentlich mildern. Bie Bestimmung des § 192 und 193 ist unanwendbar, wenn der Schuldige die Tat nur deshalb begeht, um von sich oder einer nahestehenden Person den Verdacht einer strafbaren Handlung oder einen Schaden, den zu trägen keine gesetzliche Verpflichtung besteht, abzuwenden, es sei denn, der Schuldige hatte gewusst, dass er einem anderen einen unverhältnismässig grösseren Nachteil verursacht, als er selbst oder die ihm nahestehende Person erleiden ivurde. Ebenso sind die angefuhrten Bestimmungen unanwendbar, wenn die Beschuldigung sich auf eine nur mittels Privatanklage verfolgbare Tat bezieht). Om bes t ä m m e l s e r i d e t t a förslag r ö r a n d e subsekvent i m p u t a t i o n jfr ov. 8

2) Objektet. Lagarna beteckna ofta objektet för den falska angivelsen såsom en »oskyldig» person. Det kan dock icke betvivlas, att detta uttryck, likasom inom menedsinstitutet (straffskärpning av mened i fällande riktning mot »oskyldig» svarande i straffprocess), måste fattas relativt. I allmänhet torde rättspraxis så lösa frågan, att en förvanskning av det verkliga sakläget, som skulle bringa den angivne under en högre straffskala än den, dit han rätteligen hör, eller, även om så icke är förhållandet (vid idealkonkurrens), pådikta honom ett nytt brott utöver vad han verkligen begått, fyller rekvisitets krav på »falsk» och på »oskuld». Betraktas institutet enbart ur synpunkten av brott mot enskild — aggraverad ärekränkning — så utgår ett visst område, som däremot framträder, såvida brottet betraktas såsom i första hand angrepp på statens judiciella funktion. Till detta område hör falsk angivelse med den angivnes samtycke (exempelvis för att giva den verklige brottslingen tid att undkomma). Härom yttra sig lagarna sällan, men de rättsordningar, som uppställa falsk angivelse såsom brott mot staten, torde åtminstone mestadels straffa fallet, medan det lämnas strafffritt i de rättsordningar, som behandla institutet såsom ärekränkning. Uttryckliga stadganden förekomma i N. 171 2 (den, som falskelig angiver . . nogen anden med dennes samtycke som skyldig i en straf bar handling); FL Fsl. 19: 4 2 (om någon hos myndighet sanningslöst anmäler . . med annans begivande denne såsom gärningsman till en straffbar handling). Ett fall, nära besläktat med detta, är falsk själ v ang i v else. Här torde rättspraxis (isynnerhet om lagen talar om att »angiva annan» o. s. v.), även i rättsordningar, som bestämt uppfatta institutet såsom brott mot staten, vara mindre benägen att antaga straffbarhet, där lagen ej uttryckligen stadgat sådan. Dylika stadganden förekomma i N. 171 2 (den, som falskelig angiver sig

115 selv . . som skyldig i en str af bar handling); It. 2 1 1 2 (colui che innanzi alVautoritä giudiziaria dichiara falsamente di aver commesso o di essere concorso a commettere un reato, eccetto che la falsa dichiarazione sia diretta a salvare un prossimo congiunto); Peru 330 (el que falsamente se hubiere acusado de haber cometido una infracciön); FL Fsl. 19: 4 2 (om någon hos myndighet sanningslöst anmäler . . sig själv . . såsom gärningsman till en straffbar handling); T j . Fsl. Ubertr. Ges. 19 (wer sich selbst lugenhaft einer straf baren Handlung beschuldigt); Schw. Fsl. 268 2 (wer sich selbst fälschlicherweise bei der Behörde einer straffbaren Handlung beschuldigt); It. Fsl. 376 (Chiunque, mediante denunzia, querela o richiesta, ancorché anonima o sotto falso nome, ovvero mediante confessione innanzi alVAutoritå giudiziaria, o ad altra Autoritä che sia, per legge, obbligata a riferirne alla medesima, incolpa se stesso di un reato, che ecjli sa non essere avvenuto, o di un reato commesso da altri), jfr 391, som utsträcker den ovan anförda bestämmelsen om strafffrihet vid subjektivt tvångsläge (fara, för egen eller närståendes räkning, för svår och oundviklig skada till frihet eller ära) att gälla även falsk självangivelse. Ytterligare är här att märka det fall, att någon angiver eller simulerar ett imaginärt brott — ett fall, som av lagarne oftare omtalas än de båda föregående, stundom i helt annat sammanhang än den falska angivelsen av vanlig typ. Hit höra N. 171 1 (den, som mod bcdre vidende för retten, paatalemyndigheden eller anden offentlig myndighed anmelder en str af bar handling, som icke er forevet, eller foretager noget, der tilsigter at vcekke mistanke om, at en saadan er for0vet); D. 224 (Den, der ved falsk Angivelse om en for$vet Lovovertrcedelse bevirkerx at den offentlige Myndighed sätter sig i Virksomlicd til sammes Opdagelse); H. 188 (Hij die aangifte of klachte doet dat een strafbaar feit gepleegd is, wetende dat het niet gepleegd is); It. 2 1 1 1 (Chiunque denunzia alVautoritä giudiziaria o ad un pubblico ufficiale il quale abbia obbligo di riferirne alVautoritä stessa, un reato che sa non essere avvenuto, ovvero ne si mula le tracce, in modo che si possa iniziare un procedimento penale per accertarlo); T i c 177 1 (liknande); Freib.

116 173 (celui qui dénonce ä Vautorité une infraction quHl sait n'avoir pas été commise); Peru 330 (El que denunciare a la autoridad. una infracciön sabiendo que no se ha cometido, 6 el que simulare pruebas 6 indicios de ella que puedan servir de motivo a una instrucciön judicial); Kina 182; FL Fsl. 19: 4 1 (Den, som hos domstol eller annan myndighet gör anmälan om straffbar handling, vilken han vet icke vara begången); D. Fsl. 164; T. Fsl. 1922 (Wer ohne Verdächtigung eines anderen wider besseres Wissen einer Behörde die Begehung einer strafbaren Handlung vortäuscht); Tj. Fsl. Ubertr. Ges. 19 (Wer eine lugenhafte Anzeige einer strafbaren Handlung erstattet, ohne dabei eine bestimmte Person zu beschuldigen); Schw. Fsl. 268; It. Fsl. 374. 3) Handlingens v e r k a n .

Såsom visat sig av det föregående, är det endast undantagsvis, som lagen för straffbarhet fordrar någon utom handlingen själv fallande verkan (undersökning enligt Luz. 144, Obw. 60 samt, vid indicier, Aarg. 165; åtal, vid indicier, enligt S. 16:1 [jfr dock ov. s. 103]; FL 26:2; samt Ind. Pen. C. 211). Långt oftare inträffar, att straffskalan höjes, om handlingen visar sig medföra viss verkan. I enstaka fall inträffar detta, om den brottsliga handlingen har till följd häktning (S. 16:5; Turk. 285; och, vid imaginärt brott, Tic, 1772, jfr även 1812) eller husrannsakan (vid imaginärt brott, Tic 1772, jfr även 1812). Vanligen är däremot skärpningen knuten till inträdande av antingen åtal eller dom eller straffverkställighet; även förekomma kombinationer av dessa stadier, så att t. ex. straffet först skarpes, därest åtal kommer till stånd, därefter ytterligare, om det kommer till dom o. s. v. Dessa skärpningar, beroende på verkan, kunna ofta förenas med ovan omtalade gradering av straffbarhet, som beror på själva handlingens beskaffenhet (angivelse för svårare resp. lindrigare brott etc). Många lagar, såväl bland dem, som känna en gradering av sistnämnda slag, som bland dem, vilka bestämma hand-

117 lingen enhetligt, sysselsätta sig emellertid icke alls med handlingens verkan. Lagarna låta i förevarande avseende indela sig i sju grupper: sådana som (1) icke uppställa stadganden på grund av handlingens verkan; (2) knyta straff skärpningen ensamt till inträdande av åtal; (3) av dom; (4) av straffverkställighet; (5) till inträdande av åtal och, ytterligare, av dom; (6) av åtal och, ytterligare, av straffverkställighet; (7) av dom och, ytterligare, av straffverkställighet. ad (1). Att lagen icke med ett ord berör handlingens mer eller mindre vittgående verkan, kan förklaras därav, att den redan för blotta handlingen uppställer ett straff (t. ex. talion), som anses tillräckligt även för den mest vittgående verkan. Det kan även förklaras så, att ett uppsåtligt ådragande av straff å oskyldig av lagstiftaren uppfattas såsom uppsåtligt åstadkommande av det lidande, som straffet innebär, t. ex. ådragande av frihetsstraff = uppsåtligt frihetsberövande (medelbart gärningsmannaskap, med de vilseledda statsorganen såsom redskap). Även kan lagstiftaren ha ansett — en reflexion, som bland annat torde förklara, att den anglikanska rätten så gott som saknar specifika bestämmelser om falsk angivelse (med skottsk och angloindisk rätt såsom de enda undantagen) — att, så som straffprocessen är beskaffad, en falsk angivelse icke kan leda till dom och straffverkställighet annat än därigenom, att angivaren fortsätter sin första handling, angivelsen, med prestation av falska bevis inför domstolen, t. ex. framställande av falska vittnen e t c , då straff för dessa senare gärningar inträder. — I varje fall är det ett betydligt antal lagar, som icke vidröra frågan om handlingens verkan: D. 225; H. 268; T. 164; Ö. 209, 210 (uppställer dock, exklusivt, åtskilliga andra skärpande omständigheter); Fr. 373;

Belg. 445; Port 244, 245; Grek. 334; Waadt 262; Bern 181; Glar. 75; Zur. 105; Bas. 83; Gen. 302; Zug 67; Sol. 94; St. Gall. 80; Neuch. 159; Freib. 173; Argent. 109; Bras. 264; Chil. 211;

118 Columb. 743; Costa R. 287; Peru 186; Kina 180; Jap. 172; T. Fsl. 192; Tjsl. Fsl. 190; Schw. Fsl. 267. ad (2). At als å v ä g a b r i n g a n d e leder alltid till höjning av straffskalan enligt Thurg. 220 (Wer einen Andern bei einer Behörde wissenllich falsch einer strafbaren Tat beschuldigt . . . Wenn die falsche Beschuldigung ein gerichtliches Str af verfahren gegen den Beschuldigten zur Folcic hatte . . .); Schaffh. 194. D ä r e m o t i n t r ä d e r höjningen e n d a s t vid å t a l för svåra brott enl. Ind. Pen. C. 211 (Whoever . . .falsely charges any person with having committed an offence . . . if such criminal proceeding be instituted on a false charge of an offence punishable with death, transportation for life, or imprisonment for seven years or upwards). — [Jfr ned. l a g a r n e sub 5 och 6]. ad (3). I n å g r a l a g a r leder domens l a g a k r a f t v i n n a n d e till alltid s a m m a r ä t t s r e g e l , n ä m l i g e n ren talion: Wall. 276 (Si la calomnie dont une personne a été Vobjet a donné lieu contre elle ä un jugement de condamnation qui ait acquis Vautorité de la chose jugéc, la calomniateur sera puni djine peine de méme nature et de méme durée que cette prononcée contre la personne calomniée); T i c 179 1 (Se per il crimine o delitto falsamente imputato, abbia avuto luogo una condanna passata in giudicato, il calunniatore c punito colla stessa pena in cui fu condannato Tinnocente); Mex. 665 (Cuando el calumniado sea condenado por sentcncia irrevocable, se impondrä al calumniador la misma pena que ä aquél — h ä r u n d a n t a g e s dock b l a n d a n n a t dödsstraffet). — Sp. 405 h a r en s k ä r p t skala, som k n a p p a s t är tillämplig, a n n a t än då d o m p å å t m i n s t o n e frihetsstraff träffat den oskyldige (Si, por virtud de la acusaciön o denuncia falsa, se hubiere diet ado sentcncia condenatoria e impuesto pena al falsamente acusado o denunciado y esta falsedad se declara en juiciö de revision, el Tribunal, segun la gravedad de la impuesta a aquél, impondrä a su prudente arbilrio al denunciador o acusador pena de prisiön que no serå inferior a dos anos ni superior en duraciön a la que se impuso al denunciado y ademås multa de 1,000 a 25,000 pesetas). I en a n n a n g r u p p av l a g a r k n y t e s s k ä r p n i n g e n u t t r y c k l i g e n till vissa domar och uppställas, allt efter d o m e n s

119 s v å r h e t , s k ä r p n i n g s s k a l o r : två i It. 212 (Il colpevole é punito con la interdizione perpetua dai pubblici ufficii c con la reclusione da tre a dodici anni . . se in conseguenza delta falsa incolpazione sia pronunziata condanna a una pena restrittiva delta libertå personate. La reclusione non é inferiore a quindici anni, se sia pronunziata condanna a una pena superiore alla reclusione): Venez. 2 4 1 ; It. Fsl. 375, 3 2 1 ; tre enligt Turk. 285. — [Jfr ned. l a g a r n e sub 5 och 7]. ad (4). E n l i g t Obw. 60 leder varje straffverkställighet till en s k ä r p n i n g av skalan, framför allt till en v ä s e n t l i g höjning av m i n i m u m (60: Wer ivissentlich einen Unscliuldigen einer Handlung, die mit Kriminalstrafe bedrold ist, bei zuständiger Behörde beschuldigt und dadurch eine Untersuchung gegen ihn veranlasst, begeht das Verbrechen der falschen Anklage. Dieses Verbrechen wird nach Massgabe der dabei angewandten Arglist und des dem Angeschuldigten dadurch zugefugten Ubels mit Zuchthaus von 1 bis auf 8 Jahre, in minder wichtigen Fälten auch mit Gefängnis bestraft. Hat aber die Anklage eine Verurteilung und Strafvollzieliung zur Fot ge, so tritt die in Art. 57 aufgestellte Bestimmung in Anwendung. — 57 : Wer vor Gericht oder einer amtlichen öffentlichen Behörde eine ivissentlich unwahre Aussage mit dem Eide erhärtet, ist des Verbrechens des Meineides schuldig und wird nach Massgabe der aus dem Verbrechen hervorgehenden Folgen mit Zuchthaus von 5 bis 10 Jahren bestraft. Hatte ein Unschuldiger in Folqe des Meineides die Todesstrafc erlitten, so wird auch der Meineidige mit dem lode bestraft). Luz. 145, 139 h a r en b e s t ä m m e l s e , som e n d a s t blir tilll ä m p l i g p å m y c k e t svåra straff: då den oskyldiges u t s t å n d n a straff överstiger m a x i m u m i 145, d. v. s. å t t a års t u k t h u s , int r ä d e r r e n talion (die an dem Unschuldigen vollzogene Strafe). FL Fsl. 19: 1 höjer skalan, så s n a r t den oskyldige till n å g o n del uts t å t t frihetsstraff (Blev den tilltalade fälld till frihetsstraf och har straffet till fullo eller någon del verkställts, kan straffet höjas till tolv års tukthus). — Ä v e n D. Fsl. 163 torde k u n n a föras till d e n n a g r u p p (Har Forbrydelsen medfert Velfmrds Fortabelse for nogen eller har saadant vmret tilsigtet, er Straffen Fångset fra 2 till 16 Aar —

120 även syftet 6 och 7].

fyller

sålunda

rekvisitet).

[Jfr

ned. l a g a r n e sub

ad (5). E n l i g t Ung. och Bulg. h a r åtalet dels den verkan, a t t ställa a n g i v e l s e n u n d e r a l l m ä n t å t a l dels a t t v ä s e n t l i g e n höja straffet, s å v i t t angivelsen gick ut p å s v å r a r e b r o t t än förseelse; k o m m e r det till dom, så i n t r ä d a de ä n n u b e t y d l i g t s t r ä n g a r e menedsstraffen: Ung. 227 2 : Wenn die falsche Anschuldigung sich auf ein Verbrechen oder Vergehen bezieht, so biidet sie ein Verbrechen und ist mit Zuchthaus bis zu fiinf Jahren zu bestrafen . . . 229: Wenn zufolge der falsclien Anschuldigung das Str af verfahren gegen den Beschuldigten nicht eingeleitet wurde, so ist das Straf verfahren wegen dieser Handlung nur ilber Antrag des fälschlich Beschuldigten einzuleiten und wird der falsche Anklager mit Gefängnis bis zu einem Jahr und mit Geldstrafe bis zu 2000 K bestraft. 227 3 : Wenn aber der falsch Beschuldigte verurteilt wurde, so sind die Str af bestimmungen der §§ 213 und 220 nach den dort festgesetzten Unterscheidungen aumwenden. Likn a n d e Bulg. 200, 201 jfr 196. ad (ti). S. uppställer 16: 4 straff för angivelse, som icke leder till å t a l , och 16: 1 ett h ö g r e straff, d ä r e s t åtal sker (i båda fallen tre straffbarhetsgrader, alltefter det föregivna b r o t t e t s straffskala); vidare i 16: 3, u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av å t m i n s t o n e någon straffverkställighet, sju särskilda straff skalor, b y g g d a p å en viss talion i förhållande till det ådömda straffet: (Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete på livstid; om det var str af arbete på livstid, till samma straff eller sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika tid eller till och med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år; om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

121 i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter). FL har 26: 3 straff för angivelse, som icke leder till åtal; i 26: l 1 ett högre straff (enhetligt), därest åtal sker; samt i 26: l 2 ett särskilt straff, för det fall att tukthus- eller dödsstraff ådömts och verkställighet tillkommit (Blev den tilltalade fälld till tukthus- eller dödsstraff, och har straffet till fullo eller någon del blivit verkställt; domes angivaren till tukthus från och med två till och med tolv år eller på livstid och förlust av medborgerligt förtroende). Graub. 201 innehåller en straffbestämmelse för den blotta angivelsen; en högre för det fall, att åtal skett; samt en ytterligare höjning, där dödsstraff ådömts och verkställts. ad (7). N. har två skärpningar: den första — höjning av minimum till ett års fångset — förutsätter antingen dödsdom å den oskyldige eller verkställighet, ej över fem år, av frihetsstraff; den andra — höjning av maximum till livstids fsengsel — förutsätter verkställighet av dödsstraff eller i över fem år av frihetsstraff. Schwyz 89 höjer straffet, om det kommit till dom överhuvud; ytterligare, om dödsstraff verkställts.

I den mån lagstiftaren fäster avseende vid verkan av den falska angivelsen, låter det tänka sig, att han, liksom i fråga om mened, även fäster avseende vid brottslingens eget upphävande av denna verkan, genom återkallelse av angivelsen. Också förekommer detta institut vid den falska angivelsen, ehuru i vida mindre utsträckning än vid mened. Där det förekommer, behandlas det på ett med meneden analogt sätt. Hithörande lagar äro: It. 213 (indelat i två tempi, allteftersom återkallelsen sker före strafförfarandets början eller mellan denna tidpunkt och juryns uttalande resp. domens meddelande: Le pene stabilite nelV articolo precedente sono diminuite di due terzi, se il colpevole del delitto ivi preveduto ritratti Vincolpazione o riveli la simulazione prima di qualsiasi atto di procedimento contro la persona calunniata; e sono diminuite

122 soltanto da un terzo alla meta, se la ritrattazione o la rivelazione aw eng a in un tempo successivo, ma prima che sia pronunziato il verdetto dei giurati, nei giudizii delta carte cVassise, o la sentenza, negli altri giudizii, sul fatto falsamente attribuito); Turk. 285 3 (liknande); T i c 181 (ävenledes t v å stadier: straff n e d s ä t t n i n g , om återkallelsen sker före d o m e n s m e d d e l a n d e ; straffrihet, om den sker före s t ä m n i n g e n till domstol, såvida h ä k t n i n g eller h u s r a n n s a k a n ej beslutits, ä n m i n d r e v e r k s t ä l l t s : § 1. Se il calunniatore ritratta spontaneamente la calunnia prima che sia pronunziata la sentenza contro il calunniato, la pena si diminuisce di due gradi a tre. § 2. Se la ritrattazione spontanea ha luogo prima che il calunniato sia citato avanti Vautoritå giudiziaria, e non sia stato ne cseguito ne decretato arresto o perquisizione domiciliare, il calunniatore andrå esente da pena, e cesserä V ämne penale); App. A.-Rh. 108 2 (wenn die Anschuldigung zuruckgezogen wurde, bevor fur den Angeschuldigtcn ein Rechtsnachteil daraus enstanden ist); Argent. 117 jfr 109; Mex. 667, som visar den e g e n d o m l i g h e t e n , a t t en återkallelse, som sker m o t ersättning av den oskyldigt angivne, icke blott icke medför n å g o n straffnedsättning för den falske a n g i v a r e n , utan en e x t r a bestraffning (Cuando el que haqa una denuncia 6 queja calumniosas, las retracte antes de todo procedemiento sobre ettas, se le impondrä una multa de segunda clase, ä menos que la retractaciön se haga por interés, pues entonces se le aplicard integra la pena de la calumnia, y se hard, ademds, lo que previene el articulo 221); Venez. 242 (liknande It.); Kina 184; Jap. 173; Tjsl. Fsl. 191 (jfr ov. s. 62). O v a n h a r erinrats, a t t n å g r a l a g v e r k — N.; Graub.; St. Gall.; D. Fsl. — i den a l l m ä n n a delen u p p s t ä l l t e t t institut, »i handling visad ånger», vilket supplerar lagens t y s t n a d i fråga om återkallelse av falsk förklaring. D e t s a m m a gäller naturligtvis om dessa l a g a r beträffande återkallelse av falsk angivelse. H ä r t i l l k a n l ä g g a s , a t t n å g r a l a g a r , vilka h a v a särskilda b e s t ä m m e l s e r i fråga om återkallelse av m e n e d m e n icke av falsk angivelse, i den a l l m ä n n a delen u p p s t ä l l a regler, vilka v e r k a i s a m m a rikt-

123 ning som de nyssnämnda lagarnes och sålunda bliva tillämpliga på återkallelse av falsk angivelse (Tic 53 4 ; Zug 33; Schw. Fsl. 61, 62; It. Fsl. 645, 66).

B) Det subjektiva rekvisitet. Flertalet lagar yttra sig icke, åtminstone direkt, om det subjektiva rekvisitet vid falsk angivelse och borde således anses tillämpa de allmänna reglerna om skuld, såsom bestämmande rekvisitet i subjektivt avseende. Det är dock icke uteslutet, att i vissa fall en analogi med de vanliga ärekränkningsbrotten kan på det sätt, i lagar, som behandla institutet såsom ett slags kvalifikation av ärekränkning, göra sig gällande, att straff inträder, så snart beskyllningen icke bevisas (där lagstiftaren icke uttryckligen anför sannolika skäl såsom straffrihetsgrund). Ä andra sidan kan man nog utgå ifrån, att praxis söker undgå att straffa i fall, där bevisningen mot den angivne visserligen icke är fullständig, men det dock kan anses föreligga sannolika skäl icke blott i angivelsens tidpunkt utan även vid domens meddelande. Några lagar gå emellertid in på det subjektiva rekvisitet, vare sig på det sätt, att de yttra sig över brottslingens syfte med den falska angivelsen, eller så, att de utsträcka straffbarheten till culpa. De flesta av de lagar, som yttra sig om syftet, bestämma detta så, att redan syftet att få ett strafförfarande i gång, fyller rekvisitet (om t. ex. angivaren räknat med att den oskyldigt angivne skulle undgå straff, men att ett strafförfarande mot honom skulle giva den verklige brottslingen tid att undkomma eller utplåna bevisningen): N. 168 (seger at paadrage en anden sigtelse eller fceldelse for en strafbar handling — här är det således tillräckligt redan om endast förundersökning åsyftats, jfr Strpl. L. 97); Glar. 75 (um die Einleitung eines Str afverfahr ens gegen ihn zu bewirken); ZUr. 105; St. Gall. 80 (um ihn in einer Straf untersuchung zu

124 belasten oder in eine solche zu verwickeln);. Kina 180 (with intent to implicate another in any criminal or disciplinary proceedings); Jap. 172 (i syfte att åstadkomma ett straff- eller disciplinförfarande); FL Fsl. 19: 1 (söker föranleda, att denne åtalas eller dömes för en straffbar handling); D. Fsl. 163 (seger at bevirke, at en uskyldig sigtes eller denies for en straf bar Handling — jfr h ä r ov. a n m . om N.); T. Fsl. 192 1 (in der Absicht . . ein behördliches Verfahren gegen ihn herbeizufiihren oder fortdauern zu lassen — jfr likaledes a n m . om N . ) ; Tjsl. Fsl. 190 (in der Absicht, Anlass zur Strafverfolgung oder die Grundlage zur Verurteilung eines anderen zu geben); S c h w . Fsl. 267 (um eine Strafverfolgung gegen einen Nichtschuldigen herbeizufuhren). A n d r a l a g a r i n s k r ä n k a sig till syfte a t t å d r a g a straff, stundom skada. U t t r y c k e t för att ådraga annan straff förekommer i S. 16: 2; FL 26: 2; FL Fsl. 19: l 2 , m e n e n d a s t i fråga om falska indicier. (Det är dock troligt, a t t S. p å a n n a n v ä g , n ä m l i g e n genom sin b e s t ä m m e l s e 16: 4 om o b e t ä n k s a m h e t , jfr h ä r ned., bör anses h a å s t a d k o m m i t s a m m a i n s k r ä n k n i n g av u p p s å t e t vid den falska angivelsen j ä m l i k t 16: 1). Vidare App. A.-Rh. 108 2 (um die Bestrafung eines andern zu bewirken). — S y f t e t a t t skada uppställes i App. I.-Rh. 67 (in der Absicht . . diesem Nachteil zuzufugen); Ind. Pen. C. 211 (with intent to cause injury to any person), jfr 182.

Bestämmelser

om culpa f ö r e k o m m a

i S.; FL; N.; Thurg.;

Graub.; Schaffh.; App. A.-Rh.; St. Gall.; Columb.; Fi. Fsl. — S. 16: 4 (av obetänksamhet och utan argt uppsåt — d å argt uppsåt icke = uppsåt, och d å å a n d r a sidan de sannolika skäl, som 6 § b e t e c k n a r såsom straffrihetsgräns n a t u r l i g t v i s m å s t e fattas = objektivt sannolika skäl, vilkas frånvaro icke u t a n vidare k a n b e t y d a uppsåt, så är tydligt, a t t 16: 4 innesluter såväl culpa som e t t visst o m r å d e av dolus); FL 26: 4 (den, som icke h a n d l a t m o t b ä t t r e v e t a n d e m e n emellertid ej k u n n a t förete sannolika skäl för angivelsen: Har någon, dock icke emot bättre vetande, emot annan

125 utfört eller föranlett åtal för brott, men ej kunnat styrka sin angivelse; straffes med böter eller fängelse ej över ett år. Har han för angivelsen företett sannolika skäl; vare från straff fri); N. 170 (den, som uden rimelig grund til mistanke for retten eller paatalemyndigheden anklager eller anmelder nogen for en strajbar handling — straffet efter uppsåts-§, 163, k a n emellertid inträda, även om icke a n g i v a r e n s u p p s å t omf a t t a r den a n g i v n e s oskuld, såvida h a n n ä m l i g e n a n v ä n d e r uppsåtligt falska bevis; jfr s i s t n ä m n d a §, d ä r orden mod bedre vidende e n d a s t hänföra sig till den, som paa anden maade söker n å sitt mål); Thurg. 222 (1st das Bewusstsein der Unwahrheit der Beschuldigung auf Scite des Täters nach den Umständen nicht als gewiss anzunehmen, sind aber die Bedingungen der Fahrlässigkeit vorhanden); Graub. 202 (Wer einen Andern, ohne selbst zu wissen, dass seine Anklage unbegrundet ist, unuberlegter oder leichtsinniger Weise bei Amt fälschlich einer strafbaren Handlung anklagt oder beschuldigt oder in Verdacht bringt); Schaffh. 195 ( = Thurg.); App. A.-Rh. 108 2 (aus Mangel an pflichtmässiger Besonnenheit und Uberlegung); St. Gall. 80 (Wer sich einer falschen Anschuldigung oder Anzeige bei Amt . . nicht in rechtswidriger Absicht unci nicht mit Bewusstsein der Unwahrheit, sondern aus Unbesonnenheit schuldig macht, indem er unterlassen hat, sich von der Wahrheit seiner Aussage vorher mittelst eigener, unmittelbarer Sinneswahrnehmung persönliche Gewissheit zu verschaffen); Columb. 750 (En los casos de calumnia por medio de acusaciones judicial es, quedarä exento de pena el acusador, siempre que pruebe plenamente un justo motivo de error que establezca muy bien la perfecta rectitud de su procedimiento, aunque el acusado logre desvaneccr el cargo. Si resultare que hubo simple ligereza de parte del acusador, al estimar los motivos justificativos de su acusaciön . . .); FL Fsl. 19: 2 (Åtalar eller angiver någon, dock icke mot bättre vetande, annan för straffbar handling, idan att kunna styrka angivelsens riktighet; straffes, där han icke till stöd för åtalet eller angivelsen anfört sådana skäl att rätten finner den åtalades eller angivnes skuld sannolik — fordrar sålunda, a t t r ä t t e n finner sannolika skäl alltjämt föreligga).

126 C) Subjektspluralitet. Den anglikanska rätten uppställer, såsom redan anmärkt, endast undantagsvis den falska angivelsen i och för sig såsom brott. Däremot förekommer ganska ofta, att en komplott (conspiracy), som går ut på dylik handling, kriminaliseras (stundom tillsammans med varjehanda andra komplottförbrytelser). Ej sällan graderas straffet efter straffbarheten av det föregivna brottet. Exempel på dylika bestämmelser erbjuda Eng. Steph. 203 (Every one commits a misdemeanour who (a) conspires with any other person to accuse any person falsely of any crime, or to do anything to obstruct, prevent, pervert, or defeat the course of justice; or (b) in order to obstruct the due course of justice, dissuades, hinders, or prevents any person lawfully bound to appear and give evidence as a witness from so appearing and giving evidence, or endeavours to do so); Calif. 182 (If two or more persons conspire .. falsely and maliciously to indict another for any crime, or to procure another to be charged or arrested for any crime); Can. 178 (Every one is guilty of an indictable offence who conspires to prosecute any person for any alleged offence, knowing such person to be innocent thereof, and shall liable, (a) to imprisonment for fourteen years if such person might, upon conviction for the alleged offence, be sentenced to death or imprisonment for life; (b) to imprisonment for ten years if such person might, upon conviction for the alleged offence, be sentenced to imprisonment for any term less than life); Iowa 13163;

N. Y. 1682, 171; Queensl. 131; W. Austr. 134; N. Zeal. 136.

D) Straffen. Olikheten lagarne emellan i avseende på den falska angivelsens straffbarhet är enastående. I det väsentliga lärer den finna sin förklaring i de här ovan (s. 117) framhållna omständigheter, som även förklara, att så många (anglikanska) lagar icke upp-

127 t a g a institutet. Den talionssynpunkt, som flere lagar anlägga, gör sitt till för att höja maximum. En jämförelse mellan de olika lagarnes maxima kan emellertid knappast ske på annat sätt än genom att lägga till grund det fall, att åtal åstadkommits (utan avseende på de verkningar av åtalet — dom, straffverkställighet — som stundom skärpa straffet). E n sådan jämförelse visar följande siffror för maxima av frihetsstraffets längd (oavsett dess art): trettio år: Bras. 264, 44; tjugofyra år: Schaffh. 1943 jfr 10; tjugo år: Thurg. 220, 5; Wall. 276, 33; Bern 181; tolv år: It. 212; Tic 180, 132; tio år: Ö. 210; Graub. 201; ZUr. 105; Jap. 172, 169; åtta år: N. 168; Port. 244; Luz. 145; Obw. 60; St. Gall. 80; sju år: Ind. Pen. C. 211; Kina 179; sex år: S. 16:1; D. 225; Sp. 404; Waadt 262; fem år: T. 164; Ung. 227; Bulg. 200; Turk. 285; Grek. 334; Zug 67, 6; Freib. 173, 27; Chil. 211, 56; Venez. 241; fyra år: FL 26: 1; Glar. 75, 5; Columb. 7472, 746; tre år: H. 268; Bas. 83, 8; Neuch. 159; Argent 109; två år: Schwyz 89, 10; Sol. 94; Peru 186; ett år: Fr. 373; Gen. 302; App. I.-Rh. 67, 7; sex månader: Belg. 445; två månader: App. A.-Rh. 108. Motsvarande siffror i här medtagna strafflagsförslag äro: åtta år: FL Fsl. 19: 1; Tjsl. Fsl. 1902; sex år: D. Fsl. 163; It. Fsl. 375; fem år: T. Fsl. 192, 35; Schw. Fsl. 267.

TREDJE AVDELNINGEN.

Svensk rättsutveckling. i) Rättsutveckling före 1734 års lag. Åtminstone om man undantager falskt vittnesbörd i straffprocess, mot oskyldig, har meneden i de svenska landskapslagarna huvudsakligen karaktären av ett kyrkligt brott. Visserligen stadgas i regeln, att böter erläggas till världslig myndighet. Men å andra sidan förekommer även uttryckligt stadgande, att överhuvud icke böter, utan endast penitens skall ådömas. Där böter föreskrivas, gå de utan undantag delvis till biskopen eller kyrkan, och domen över meneden, även för vad rör de värdsliga straffen, synes ha ålegat »biskopsnämnden», där sådan förekom; också intagas stadgandena om mened, vad beträffar landskapslagarna, huvudsakligen i kyrkobalkarne (»kristnubalkarna»). En uttrycklig bestämmelse, om att endast penitens skall åläggas, förekommer i Smal. Kristnub. 13: 8: Tw airo dul saki, the a biscops ncefnd agho war a: JEzsco spimll oc sifwirn slit, meenz ethce. th&ssi agho till scrift at gangce oc ey till fai botm.

Enligt 0. G. L. synas böterna till biskopen, för vad angick edgärdsmännen (ej huvudmannen), hava kunnat ersättas med penitens, om denna undergicks, förrän »eden fälldes» (förklarades för mened), något som däremot icke synes hava gällt böterna till värdslig myndighet.

129 Ö. G. L. Kristn. 17: Nu gängar man ep alla wcerka andra sak, sum biskups sak ar innan, ok dör för een malit uarper laghunnit ok eprin uarpar fteldcer: pa dör biskups sak map hanum; ok pe, sum liuande c&ru, botin sak sina, pat aru prea marköer biskupe huar, pan sum egh war lönlika skriptapar, an eprin fallis. Nu kunungx sak alla harazs sak alla malsaghanda sak, håna skulu bota mansins arua, pa an sakin uar för laghwnnin hanum liuande, pa skulu hans arua bota sua biskups sak sum kunungx sak. ib. 14: Suaria per egh bapir a enum dagh ok skriptas han för an han fceldar uarpar, pa skal han fasta ok egh fa bota, utan hwzs maprin han skal bape fasta ok fa bota. ok all pön mal a biskups namd fekt uarpa ok skriptap uarpa, manap firi biskups tilkuamd, per skulu fasta ok egh fa bota, utan hwupz mannin han skal bape jästa ok fa bota, § 1. Nu dele prastar ok soknari: prastar sighar bondan skript apan nära firi namcla bup ok soknare sighar eigh: pa skal prastar han skriptapan uita map epe sinum firi biskupe alla prouaste.

För medlemmar av biskopsnämnd eller häradsnämnd gällde detta icke: ib. 18: Nu uarpar namd alar dömd, alle per sum i hanne suoru, pe aru saki at siax markum, ena mark kimunginum, andra malsaghandonum, pripio harape, ok pre markar biskupe, huat haldar hon gik alar firi osannind alla firi olagh. par hialpar pöm egh länd skript firi biskups sak, py at par ar huar hwuzs man firi sialuan sik.

Ett annat stadgande i samma balk synes giva vid handen, att mened, som vid första resan kunnat sonas med penitens, vid iteration måste beläggas med böter: Ö. G. L. Kristn. 15 § 1. Nu takar mapar ijppinbarlika skript ok falder åtar i samu synd. pat hete skripta brut, han ar sakar uip biskup at prim markum. par firi hialpar hanum egh lönda skript. alla gar hor alla atsku spiall alla tokar ijppinbarlika skript firi mandråp alla tiri menepa ok faldar åtar i samu synd. pet kalla skripta brut, par a han biskupe firi prea markar.

Även upplandslagen innehåller ett stadgande, som synes 9

130 i n n e b ä r a , a t t p e n i t e n s — n ä m l i g e n u n d v i k a n d e av » k y r k a och k ö t t ä t a n d e » {ivaghia kirkiu ok kötatu) — k u n d e t r ä d a i stället för böter: U. L. Kirk, 19 § 4. Bömis epar upp aff domara allr laghmanni ok pryzkas bonde wipar ok will hivarti wapia allr warpa ok ai domin stunda allr rat g i öra: kombcer kirkiu forma nz b ref til hans ok manar han rat giöra, gen domara ivapia allr undi skript gänga: wil han hwarti giöra utan gängar i kirkiu sipan hanum forbupat ar ok giör massufald; po höte pre markar fore fyrsta massufald, swa ok fore annat ok siva fore pripia. ai warpar pe bot mera, po at massu fall sein flere. pa an han waghir kirkiu ok köt atu, pa wari saklös. D ä r ej p e n i t e n s u t t r y c k l i g e n n a m n e s såsom straff, t o r d e k u n n a t a g a s för givet, a t t den u n d e r f ö r s t å s . Så o m t a l a s p e n i t e n s e n ej såsom obligat straff i U. L. Kirk. 19 pr. (fore ens manz ep, a han pre markar. aru flere i epe an en, pa takar han sex markar o. s. v.) m e n v ä l i s a m m a lag pingm. 5 § 7 (ivindar pan sipan, fyrr hawar sworit, pa standi epar hans fastar ok fuldar. tappar han pe delu, pa gangi åtar epar hans, bapi undir bot ok skript). U n d e r o m s t ä n d i g h e t e r k u n d e p e n i t e n s och böter k o m m a p å skilda h ä n d e r . S å s t a d g a s i a d d i t a m e n t e t till y n g r e v ä s t g ö t a l a g e n : V. G. L. II Add. 13 § 2 : Wil nokor legho hion sin i epe standee lata; fäste laghoman ok bonde bote firi han sum lagh sighia, L i k a s å L y d e k i n s excerpter ib. III, 76): wise maper lagoman sin i ep, bote bonden oc leoghaprenger fasti; s a m t ib. IV, 21: 35 (item siquis mercenarium suum miserit ad iurandum in aliqua causa, si reprobatum fuerit iuramentum, emendabit episcopo rusticus III mareas et mercenarius ieiunabif). Beträffande bötesbeloppet, s t a d g a r den y n g r e v ä s t g ö t a l a g e n i korthet, a t t biskopen äger u p p b ä r a t r e m a r k för å t e r g å n g e n ed, vare sig den a v l a g t s av en eller t v å tolfter; och d e t t a b e t e c k n a s såsom » g a m m a l l a g » : V. G. L. II. Kirk, 52: Thatta agher biskuper at gamblum laghuni . . . Fore XII manna eth agher biskuper tJire mark sua oc fore tuanne tylfter oc ey mera.

131 E n n ä r m a r e b e s t ä m m e l s e förekommer emellertid i additam e n t e r n a till s a m m a lag, enligt vilken h u v u d m a n n e n h a d e a t t e r l ä g g a de t r e m a r k , som t i l l k o m m o biskopen, m e d a n varje edg ä r d s m a n h a d e a t t b e t a l a en m a r k till K o n u n g e n ; h u v u d m a n n e n var skyldig a t t f r a m s t ä l l a sina e d g ä r d s m ä n eller ock b o t a för d e m : V. G. L. II, Add. 13 § 2 : af allum twenni tylftom ok tolf manna epom, sum laghlika äter gunga, aghar kononger ena mark paninga af liwurium ist apa manni, ok biskuper III marker af hoivozmanne at kononx ratte, eig mera, hivat pat ar helder tolf manna epcr alter twenni tylfter, py at i engom epom ar howozman vtan en, eig i twenni tylftom alter nokrom epom. howozman aghar istapu man fram sighia, an per eig viper gänga sialuar, celler bote slika for hivar per a. A t t K o n u n g e n , ä v e n i fall av t v å tolf ter, ä g d e u p p b ä r a en m a r k av varje e d g ä r d s m ä n , m e d a n biskopen s t a n n a d e vid t r e m a r k , säges lika u t t r y c k l i g t i L y d e k i n s e x c e r p t e r : V. G. L. III, 76: off allum atergangx epom a biscuper III marker (ff hufuzmanni, kononger ena mark af hwarum istadha manni. [wise ma^er ltegoman sin i ej), bote bonden oc leoghse})renger fasti] 1 oc samuled a biscuper af twenni tylftyr III marker af hufuzmanni oc kononger mark af hwarum istadha manni. H u v u d m a n n e n s böter till biskopen utgjorde d e t t a s a m m a belopp (tre m a r k ) enligt Ö. G. L.; U. L.; och Hels. L. D ä r e m o t u t g i n g o enligt Ö. G. L. och U. L. b ö t e r till biskopen ä v e n av e d g ä r d s m ä n n e n , så a t t biskopens andel enligt s i s t n ä m n d a l a g a r blev större ä n enligt V. G. L. E n l i g t Ö. G. L. synas dock, såsom r e d a n n ä m n t , e d g ä r d s m ä n n e n h a k u n n a t u n d g å dessa b ö t e r g e n o m a t t i tid skrifta sig: Ö. G. L. Kristn. 17: Nu gängar man ep alla warka andra sak, sum biskups sak ar innan, ok dör för an malit uarpar laghunnit ok eprin uarpar faldar: pa dör biskups sak map hanum. ok pe sum liuande ! Det omklamrade stycket har tydligen inskjutits på orätt ställe.

132 aru, botin sak sina: pat aru prea markar biskupe huar pan sum egh war lönlika skript apar, an eprin fallis; ib. 14 pr.: all pan mal a biskups namd field uarpa ok skript ap uarpa manap firi biskups tilkuamd, per skulu fasta ok egh fa bota, utan hwupz mannin; han skal bape fasta ok fa bota; U. L. Kirk. 19: Nu six um sakir, pe biskupar a aff epum toka, an per atarganx warpa. fore ens manz ep a han pre markar. aru flere i epe an en, pa takar han sex markar, pre markar aff' epwiti ok pre markar aff huwzmanni. Gängas flere epar iwir sama mal, ganx eper, taxeper, pingwitni, ok bryz pat åtar, pa qialdin allir enunga biskups bot, sex markar, aff huwzmanninum pre markar ok pre markar aff epwitinu, an par saman halda. Skilias per at, pa bote hivar pera sex 0rcc, peer til epwiti hawar fyllt pre markar. sipan swa ar fyllt pre markar aff epwitinu ok pre markar aff huwzmanni, hawi angin wald qwalia mer han allr hans epuiti.

Ehuru den kanoniska rätten i allmänhet starkt betonar brottets subjektiva sida, synas de kyrkliga bestämmelserna om mened i våra landskapslagar rätt litet bekymra sig om uppsåtet hos den svärjande utan alldeles övervägande fästa sig vid det rent objektiva faktum, att en ed blivit gången, som sedan förklarats ogiltig- — även om ogiltigheten berott på en ren formalitet, såsom att eden avlagts på förbjuden dag eller timme, eller av övermage, eller av någon, som undergått penitens och därefter icke blivit vederbörligen upptagen i kyrkans gemenskap eller av någon, som samma dag redan svurit en annan ed. 1 V. G. L. göres dock skillnad i straffbarhet, i det att straffet, som, beträffande en reellt oriktig ed, för huvudmannens räkning utgjorde tre mark i biskopsböter, vid de formellt ogiltiga fallen stannade vid tre 16-örtugar ( = 2 mark) i ett för allt (lagen skiljer också uttryckligen mellan afflagha ethar och meenethar). Men i Hels. L. äro åtminstone böterna till biskopen desamma som vid mened, och i U. L., där vid mened böterna till biskopen i visst fall kunna stanna vid tre mark, utgör här bötesstraffet till kyrkan alltid

133 sex m a r k . Ö. G. L. (Kristn. 18 pr.) skiljer väl mellan å t e r g å n g firi osannind och firi olagh, m e n n å g o n r ä t t s l i g olikhet mellan dessa fall omtalas icke. V. G. L. II, Kirk. 4 9 : Huilkin math er etha ganger i aduent ok innan attunda dagh aptir tolfta dagh iula, alla innan nio vikna fastu, alla i paska halgh, alla ådra dagha, pa eg ar eth ganct a, bote threnne siextan örtogher, ena biskupi, andra kononge, prithia harathe. ok kallas afflagha ethar oc ey meenethar; ib. Add. 13 § 2: Gängar nokor man epa aa pem daghum alter timum eig ar epfört a, bote howozmannen III sextan örtohger, ena kononge, apra biskupi, pripia har ape; Hels. L. Kyrk. 19: Um meen epe, hivat pe aru höghri celler laghri. howzman bota biskupi III marker for hwan pan ep atergangx ep warper . . . § 1. Ganger owormaghi ep, pan minna ar an fandan ara, alter skriptaper man, pan oleclar ar i kirkiu, pan eper dömis ogilder. § 2. Ganger man twa epa ivm een dagh, pa a pan eper ogilder wares senarmer g ang in war: U. L. Kirk. 19 § 2 : Gängar owormaghi ep pan minna ar an famptan ara, allr skriptapar man, sum o laddar ar i kirkiu, pan apar ar o gildar ok par tokar kirkian sex markar. § 3. Gängar man twa epa vm en dagh, ivari pan epar o gildar par sipar mer gangin war, ok takar par kirkian sex markar. A t t l a g a r n e b e h a n d l a h u v u d m a n n e n a n n o r l u n d a ä n h a n s edg ä r d s m ä n h ä n v i s a r dock i viss m å n p å en åtskillnad efter det subjektiva, eftersom de s i s t n ä m n d e n a t u r ligen s n a r a r e k u n d e a n t a g a s h a h a n d l a t i god t r o , i förlitande p å h u v u d m a n n e n s sannfärdighet. Såsom vi r e d a n h a sett, b e s t ä m m e s bötesbeloppet högre för h u v u d m a n n e n (som t. ex. enligt u p p l a n d s l a g e n fick e n s a m till biskopen e r l ä g g a lika m y c k e t som e d g ä r d s m ä n n e n tills a m m a n s ) . I U. L. framställes h a n ä v e n såsom den för hela beloppet p r i m ä r t a n s v a r i g e , vilken, b ä s t h a n kunde, fick av edg ä r d s m ä n n e n u t t a g a de p å dem belöpande b ö t e r n a . Ä v e n omtalas i u p p l a n d s l a g e n process mellan h o n o m och e d g ä r d s m ä n n e n

rörande böterna, vilket icke gärna kan betyda annat, än att huvudmannen skall visas hava varit i ond tro, medan edgärdsmännen voro i god tro. Hels. L.. som för edgärdsmännens vidkommande synes i första hand låta straffet stanna vid penitens, gör dem dock subsidiärt ansvariga för huvudmannens biskopsböter (tre mark), något, som eljest ej synes ha förekommit. U. L. Kirk, 19 pr.: Gitar epwiti ivarpt sik fore huwzmanni, pa höte huwzman sex markar. Hwar sum ep gängar ok bryz pan epar åtar, pa gangi botin in til huwzmanz i biskups sakinni, ok huwzman gangi in til epivitis; Hels. L. Kyrk. 19 pr.: howzman bota biskupi III marker for hwan pan ep atergangx ep ivarper. haivr han ay pannunga, pa bota ep rikia (?edhwiti?1) ok gangi allir undi skript.

De ovan citerade ställena ur Ö. G. L. visa den förut påpekade skillnad mellan huvudman och edgärdsmän, att de senare genom att i god tid underkasta sig penitens, kunde fria sig från böterna, vilket icke var förhållandet med huvudmannen. Samma lag omtalar även »given» ed i fråga om nämnd (biskopsnämnd etc.) och stadgar, att i händelse nämnden blir »återdömd», ledamot, som fått eden eftergiven och således icke svurit, slipper böterna till biskopen och endast skall bota till Konung, målsägande och härad — alltså en verklig söndring mellan det religiösa elementet i mened (som här faller bort) och det mot staten riktade: Ö. G. L. Kristn. 18: Nu uarpar namd alar dömd: alle per sum i hanne suoru, pe aru saki at siax markum, ena mark kununginum, andra malsaghandanum, pripio harape, ok pre markar biskupe . . . § 1. Nu gifs nokrum ur namdinne ok suor akke. han bote kununginum ok malsaghandanum ok harape ok se saklös firi biskupe. Sua ok i allum pöm epum åtar gänga firi men: allum pöm par gafs ur, pe aghu egh biskupe bota, 1 Schlyter här ep rikue i enlighet med den enda nu existerande och sålunda av honom följda handskrift; den gamla upplagan av 1609, för vilken även andra handskrifter voro tillgängliga, hade det sannolikt riktiga edhwiti ( = totaliteten av edgärdsmän).

135 I Lydekins excerpter förekommer ett stadgande om återkallelse (om nämndeman vill värja, vad han fällde, eller tvärtom), då inga böter synas ha ådömts. Däremot stadgas i Sdm. L., att, om den, som gått ed, befinnes hava därefter privat gjort upp med motparten (för att undgå att få eden »fälld» och sålunda undgå böterna), han skall bota, eftersom han »rivit sin egen ed»: V. G. L. III, 76: wil nempdamaper pat waria, han faide fyrra, vel e conuerso, ivceri sic met XII manna ep oc tweggia manna wit num. oc pe i ep stanpe oc gange laghen a pinge; Sdm. L. Kirk. 16 § 2: Swer man ep oc g i wer sipan penninga fore sama mall, hawi pen sialwer ep sin ruivit oc gange pen eper til fasta oc fabota, eller sweri mep XII manna epe at han ei penninga fore pet botte, Slutligen må anföras följande bestämmelse rörande proceduren vid biskopsnämnd i Östergötland: Ö. G. L. Kristn. 13 § 2 : pa biskupar uill namd sea, pa skal han fa manapa bup firi sik. prastar a namd gar a, sanna man i namd satia ok egh uipardelu man ok egh soknara ok egh pan i epumin stop. ok pe skulu sitia i namdinne, sum pe sighia ia uipar, sum uipardelu mannini aru. sipan a soknarin epa til namd bara. pa sked namdin sitia sik ensamin ok talas uipar. alla pa epa, sum hon uar, pa uarin uarpi. alla po epa, hon folie, pa uarin falde, utan namdin uill nakuara epa tvndi kunungx dom loggia alla laghmanzs: pa bipin pe epa par til pe uarpa falide alla uarpe. I ett enstaka fall i landskapslagarne hade en större stränghet framträtt: Ö. G. L:s behandling av falskt vittnesbörd i straffprocess för den händelse, att en oskyldig lidit dödsstraff: Ö. G. L. Epz, 2 8 : Nu uarpar man a sina saklösu olaghlika halshuggin, hangdar alla stoghldar: pa pan sum pat giorpe, han bote sua sum skits i dräpa botum; ok pe sum han uitnapu, fastin ok botin siax markar; sipan firi bandin fiuratighi markor, ok stokkapis han sua at fotar rutnapu af hanum, pa bote andra fiuratighi markor; stukkapis

136 han maklika, pa höte prea markar. tighi markar.

ok pan sum han dömde bote fiura-

Redan M. E. L. L. har emellertid, angående falskt vittnesmål överhuvud, en väsentligt strängare uppfattning än den i landskapslagarne gemenligen rådande. Ämnet har nu överflyttats till tingmålabalken: M. E. L. L. pg. 32 § 1: Alle vitnis man före kununge, laghmanne, harape alla haraz namd, pe skulu suaria vm all pe vitne sum pe vitna, ok bipia sik sua gup til hlalpo at pe vitna rot ok sant vm petta maal; gänga pessin vitne äter for kunungs dome, pa bote nio marker til praskiptis, ok vari äldre pingxbari, vitnis bari alla epz bari, ok hetin skämda man ok ei vitnis man; fastin ok standin vtan kirkio, ok botin biskope pre marker. Kristoffers landslag framhåller icke ärelösheten, men väl vittnesinhabiliteten: Chr. L. L. Tg. 2 1 : Alle witnismen for konunghe, biscope, laghmanne, heredzhöffdingia oc fore thera nempdom, sculu sivaria för an the witna, om alt thet the witna sculu, swarandenom närvarande, oc bidia sik swa gudh hielpa och alt hymerikis herscap, som the wil i a witna rath oc sant om thet maal, oc engle ther j dylia for redde, wild, awnd, weenscap, maagsamio eller frensamio sculdh; the scuta oc a Unge åtskilde ranzakas, swa ath engen thera höre hivat annar witnar. § 1. Gaancja lessen witne other laghlica, bote huar thera IX marc til treskfriis, oc wardin äldre tings bara, withnisbara eller edhbara, oc Jästen oc stånden wtan kirkio, oc böten hivar thera biscope III marker. Det kyrkliga straffet finnes sålunda kvar, men står ej längre i förgrunden. I avseende på falskt vittnesbörd mot oskyldig, som därigenom lidit dödsstraff, hava båda landslagarne övergått till ren talion; härom jfr ned. Institutet falsk angivelse är i landskapslagarne på ett nästan outredbart sätt sammanflätat med ärekränkning. Då ärekränk-

ningen — icke minst i form av beskyllning — allmänt straffas i landskapslagarne, är det klart, att den icke upphörde att vara straffbar därmed att den framställdes i form av anklagelse på tinget (så mycket mindre, som flera gånger det fall framhålles, att den skett vid tinget). Å andra sidan är det lika säkert, att straffbarheten bortfaller i det ögonblick beskyllningen i vanlig ordning visas vara sann (se Spec Utk. II, 100). Där detta ej skedde och alltså ärekränkningen straffades såsom sådan, är det väl möjligt, att de lagar, som straffade varje obevisat eller ändrat käromål (det förra, offtala, i U. L., det senare, tvatala, i alla svealagarne), kumulerade dessa straff. Särskilt straffbarhet för den falska anklagelse, som fick följder för den anklagade, omtalas bland landskapslagarne endast i ovan anförda stadgande, Ö. G. L. Epz. 28, rörande den, som genom falskt käromål lidit dödsstraff. Detta sista stadgande återkommer i M. E. L. L., men så, att talionsstraff föreskrives, utan att någon åtskillnad antydes mellan domaren, käranden och hans vittnen. I övrigt har lagen upptagit den allmänna bestämmelsen om offtala ur U. L. och tillagt ett förbud för käranden att visa förfall mera än en gång i samma mål. U. L. pingm. 9 pr.: potta ar vm witnis mal. um all pe mal witni höra til, hawi pan walcl aptir sinu kiarir, hivat han will halclar witna allr wip laghum toka, wari hivat pat aru höghri witni allr laghri. Gripar man til witna ok nampnir witni a fgrsta pingi, lati sea a andru, swari j pripiu. gangi cencti mot pöm witnum par witnis mal ar. Nampnir han witni a pingi ok tatar sea a apru, gänga pön witni frän hanum, pa wari pan saklös sakin giffs ok pan bote pre markor sakina guff fore offtalu sina; M. E. L. L. pingm. 10 pr.: Nu komber man til suara pen sakin gifs, innan laghpingum, vm pön maal sum han agher han binda til mep vitnum, sum för i laghumin siks, pan sum käre orkar ei alla vil ei han mep vitnum binda after harozhöfponga dome, pa vari han saklös

138 sum sakin gifs, ok bote pre marker pen sum akare, ok rare aldre gilt forfalz vitne vtan en tip for samu maal; ih. Epz. 36: Nu värper man a sina saklöso olaghlika hals huggin, hangder alia staghlder, pen pet giorpe stande slikan rot sum han honum giorpe.

Redan St. L. betecknar emellertid ett senare utvecklingsstadium. Den straffar generellt falsk anklagelse i alla »högmål» och har dessutom särskilda bestämmelser rörande falskt åtal för ämbetsbrott, förfalskning, tjuvnad: St. L. Höghm. 11 § 2: Wilis thetta månne etta konu, ok wardher eig bar a taken, ligg c thet til tolff manna nampd, radhe halffue nampd hivar therra; wardher han wardher, bote han XL marker honum sak gaff) malsaghandenum, konungenum ok stadhenum; ok wari samu lagh i allom höghmalum andrum, ther som annar orkar eig annan tilbinda. Nw orkar han eig botum, ivardhe slaghin widh stupona ok ryme stadhen; komber han äter, miste huivut sit; ib. Kon, 16 § 4 : Hwilken aff thessom' for skr iff nom eig ar rotfardhoger i aniheti sino, bote XL marker til treskiptis malsaghandenom, konungenom ok stadhenom, an han wardher til wunnen medh siex godhum mannom. Swa bote ok then androm thet wither, ok eig orkar tilbinda, Nw orkar engin therra botum, gange tha til arwodhis fore konungenom ok stadhenom, ok the lösen nialsaghunda ratten til siin. § 5. Falskar ok nokor then bisman, span, siel aam, etta hivat thet hcelzt ar, i wikt el/a maatto, som thöm marker, ok wardher bar a takin medh siex manna witnom, wardhe hangder vtan alla lösning; wardher honom thet wiit, ok ar eig bar a takin, ok wardher folder, gange eig ti iff hans fore, vtan bote XL marker, el la warie sik medh tolff manna eclhe, an eig aru witne til. Then som thetta witer androm ok orkar eig widher binda, bote XL marker peninga, Thesse twenne XL marker gange til treskiptis; en tridhiung taki malsaghanden, annan konungen, tridhia stadhen. Orkar hwarghin therra botum i thesso maleno, ivardhe slaghin widher stupona ok flye stadhen: ib.

17: Hwilken annar man som span, pyndara,

siel aam, bisman

139 etta nokra maato etta wikt falskar, etta hivat thet halzt ar, ok gör ther medh enne märka peninga skaclha, ok wardher taken widher forska gcrning, han skal hangia vtan alla löösning. Gör han ther minne skadha medh, tha gange ther vm som vm annan thiwffnad. § 1. Wardher thet honom wiith, ok or eig bar a taken, warie sik medh tolff manna cdhc: faldz han aat eclhenum, bote XL marker til treskiptis malsaghandenom, konungenom ok stadhenom. Hwar som thet androm wither, ok orkar eig til binda, bote XL marker, som för ar saght, Nw an engin therra orkar botum, ivardhe slaghen widher stupona ok fiye stadhen; ib. Thiu. 2 § 1: Engen ma ok andrum thiuffnadh wita ella tilbinda, vtan han wardher bar a taken, eller i heme hans taket, Engin ma ok annars manz hws ranclzsaka, vtan han wadhiar in til hans madh XL markum, vtan thet se madh fogliatans ok radhmanna orloffwe. Withes thet honum ok ar ey bar utuken, ella ranclzsaka the hws hans vtan som sakt ar, bote XL marker malsaghandenum ok thiughu marker konungenum ok stadhenum. Nw orkar han eig botum, wari rätter hans epter thy han honum thiuffnadh witte. P å ett annat ställe straffar emellertid St. L. den, som "ljuger ära av man eller kvinna», med 60 marks böter, alltså strängare än den, som falskeligen åtalar någon i högmål: St. L. Badzst. 30: Hwar som liugher oro manclz aff månne eller quinno, bote siaxtighi marker til thraskiptis malsaghandanum, konungenum ok stadhenum, an siox godhra manna witne aru till; orkar han eig botum, ivardhe slaghin til stupunna ok forswari stadhin, ok kome aldrigh optaren i han vtan han ivardhe halshuggin. Nw kan ther eig war a witne til, wari sik madh tolff mannum; falz han at edhenum, wari fallin til sakinna. Förklaringen torde vara den, att stadgandet i Höghm. B. gäller clen, som åtalar i högmål och ej kan bevisa sitt käromål men ej heller själv övertygas att hava handlat mot bättre vetande, »av arghet» e t c ; medan däremot den, som mot bättre vetande, vare sig genom åtal eller extrajudiciellt, beskyller annan för något ärerörigt, drabbas av straff enligt Badzst, 30 (jfr S p e c Utk. II,

140 102). I varje fall kom lagen att så uppfattas i den följande rättsutvecklingen. Chr. L. L. företer en liknande utveckling från M. E. L. L. Den upptager den gamla bestämmelsen om offtala (tre marks böter) men med det tillägg, att om saken går å liv eller ära, böterna stegras till 40 mark: Chr. L. L. Tingm. 2 0 : Nu wil then som kårer then meth ivithnom ividerbinda som han käre til, tha nempne witne sin a sama finge: the sculu baade sivaria oc witna a nesta tinge ther epter: kan tha karanden hin meth fullom witnom eller andre beuisning laghlica til sakena binda, tha seal ther epter dömas, oc söktas wth meth laghom, hwar sak om sik epter thy hon ar til. § 1. Nw orkar eg then som kårer eller wil ey then han tilkarde meth witnom som sagt ar widh sakin a binda epter heretzhöfdingia dome, guar the sak a liiff eller oro, bote tha akar anden XL mar c; or thet annor sak, bote tha III mark; oc then som tilkerdes dömes saklös, swa j ene sak som j andre; thetta kallas witnismaal. Beträffande bevisningen torde emellertid redan Chr. L. L. ej varit främmande för tanken, att »sannolika skäl» kunde verka friande för käranden. Den förklarar sålunda, att om någon hotar »bonda eller boo hans» och sedan skada sker, utan att det är uppenbart, av vem skadan skedde, bonden saklöst kan instämma den, som h o t a t , thy ath them ar illa troande som androm onth jättar": Chr. L. L. Högm. 1 3 : Nu wnsagir nokor bonda eller boo hans, sker bondanom sidan scadi af eeld, draap, mordh eller androm ondom atgerningom, oc ar ey oppenbart aff hwem scadin skede, haui tha bonden witzord at saklöso skulda then til ratta som wnsogning giorcle; ligg c thet til heretznempd; ivaria the han, wari saklös; falla the han, wari lagh samw som nw aru sagd, thy ath them ar illa troande som androm onth jättar. I fråga om falsk anklagelse m. m., som haft svåra följder för den anklagade, innehåller lagen en bestämmelse, nästan likalydande med den ovanför ur M. E. L. L. anförda:

141 Chr. L. L. Edz. 38: Nu warder man a sina saklöso olaghlica forder fuader, halshuggen, hengder eller steglder, then thet giorde, stande tolken surna rat som han honom giorde.

Reformationen gjorde ingen annan ändring i lagstiftningen om mened, än att biskopsböterna (enligt Vesterås Ordinantia 1527) hädanefter gingo till Konungen (varjämte den kyrkliga penitensen småningom förändrades). I det edikt, varmed Carl IX inledde sin konfirmerade upplaga av landslagen (1608) förekommer följande passus: »I lijke måtto wele wij och, At man vthi Höghmåls och andre sådane grofwe saker, som äre, Meenedh, Oudz lastande, Swäriande, Dråp, Hoor, Frändsämio spield, Ocker, Falsk Witne, och annat sådant, rätter sigh efter Gudz lagh, som j then helighe Skrift är författat, och här efter skal warda infördt». Den mosaiska lagen stadgar emellertid intet världsligt straff för mened i allmänhet (de ställen, som här stundom åberopats, t. ex. 3 Mos. 24: 10—16, röra icke mened, utan hädelse) utan endast för falskt vittnesbörd emot oskyldig (talion enligt 5 Mos. 19: 16—21: »Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående någon förbrytelse, så skola båda parterna träda fram inför Herrens ansikte, inför de män, som på den tiden äro präster och domare. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin broder, så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort från dig vad ont är. Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall icke vidare göra något sådant ont bland eder. Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot»). Man finner också i den följande rättsutvecklingen, att visserligen talionsprincipen eftersträvades i fråga om falskt vittnesbörd mot

142 oskyldig — något som troligen avsetts redan i L. L.:s ovan anförda stadgande (Edz. 38) dock blott för det fall, att den oskyldige lidit dödsstraff (såvida icke tillsatsen av ordet forderfuader i Chr. L. L. skall anses innebära någon utvidgning utöver M. E. L. L.) — men att i fråga om annan mened stadgandet i Tingm. B. 21 ansetts gälla oförändrad. Beträffande vittnesbörd mot oskyldig innehåller förslaget av ö /s 1643 (jfr ned.) under rubriken »Om Falss och Flärdh» detta stadgande (Missg. Höghm. 11: 1): Förderfvar man annan medh falsk wittnesbörclh, ståndin tolckin samma Rätt som han honom qiorde, gåår the saak å godtz eller penninga, giällde skadan åter, t/vedubbelt, och wari Mann thes wärre. Detta upprepas i ett av Stiemhöök m. fl. undertecknat utkast (20/i2 1665) till »SträffOrdningh». (I fråga om falsk angivelse, utan falskt vittnesbörd, uppställer Fsl. 1643 en långt mildare bestämmelse, jfr ned.). Men varken i förslaget 1643 eller i nämnda utkast eller i förarbetena till 1734 års lasförmärkes någon tendens att belägga meneden i allmänhet med annat än bötesstraff (bortsett från ärelöshet och vittnesinhabilitet). Redan i »Domarereglerna» hade ett starkt klander uttalats mot edgärdsmännens »iuramentum veritatis». Det heter där (Dom. B. 34): »De där gå lag med en, pläga så svärja vid detta eller annat sådant sätt; jag beder mig så Gud hjälpa, att hans ed är ren och icke men. Sådan är en farlig ed, med mindre att en förvet sig desto bättre i saken, och är befruktandes, att många falska eder ske, där Gud varder högeligen igenom förtörnad, vilket domaren bör avställa. Därföre borde lagmännerna [ = edgärdsmännen] svärja vid detta eller annat sådant sätt: jag beder mig så Gud hjälpa, att av de skäl och liknelser, som jag vet av sakerna, och av den umgängelse, som jag haver haft med denna mannen, tror jag, att hans ed är ren och icke men. . . . Och där sådan lag sedan driven varder, bliver ingen menedig, utan den som saken gälde uppå, med mindre att det kan bevisas,

att någon af lagmännerna visste det med honom, att han brottslig var, då äro de (om så finnes) menedare och böra straffade bliva». Den här framträdande åskådningen torde snart ha blivit ganska allmän. I det under riksdagen i Nyköping 1640 avgivna betänkande av hovrättspresidenter och assessorer uttalas, med åberopande av domarereglerna, följande uppfattning: »Emedan L å s e n gör en åtskilnadh emillan wittnes witis och duls måhl och fordrar att alle wittnesmän skola afläggia Juramentum Veritatis, Men uthi Laghgångh eller dulsmåhl finner man icke hwadh eedh laghgärsmän gå skola: Ty syntes Christeligit, at uthi Laghgångh giordes een serdeles Eede Form, som eens Samwete icke beswärade eller owillkorligen wore stelt till att betyga ens annars, antingen brotzligheet eller oskylligheet, der vthinnan allena wore effterlåtit att begå Juramentum Credulitatis. Sweriandes sigh eij annadt kunna troo, älm att den anklagade wore frij för det honom wites, det tyckes och wara gått, att man i detta fallet folgde Domare Reglorne om Laghgång, Såsom och att Domaren Sielf pröfwade the personers dugeligheet som eed och Lagh med een annan gå Aville». Då regeringen, kanske i anledning av detta betänkande, sammankallade en beredning i början av år 1643, förelades denna bland annat frågan, »I hwadh fall Eedsgong skall prästeras och huru lagen därvthi är att förstå». Flertalet opponerade sig emot, att »Eedgången skal således förstås som nu practiceras, det Nembligen Sex eller Tolf Män skole swäria en Sanningz Eedh, om det måhl ingen weet, vthan GVdh och gärningzmannen allena», och föreslogo (återigen med åberopande av domarereglerna), att »den misstänkte gör Sanningz Eedh, och dhe andre Eedgiärdzmän af dess vmgänge, kunskap och andra omständigheter, swäria sigh fullkomligen troo hans Eedh wara reen och icke meen såsom vthi domare Reglorne förmäles». I andra fall än »purgationsed» borde edgärdsmännen alldeles avskaffas och i stället, där det

144 icke visade sig möjligt a t t u t r ö n a s a n n i n g e n med v i t t n e n , »som om saken h a v a en viss k u n s k a p » , p a r t s ed a n v ä n d a s , v a r e sig å l a g d av d o m a r e n eller »bjuden» resp. återbjuden. »Desse Eedg å n g a r , såsom t h e äro skiälige, och allenast b e g å s vthaf en Man allena, som weet h w a r om h a n swär, och practiceras widh alla w ä l b e s t ä l t e domstolar, äro b e h ä n d e och s n a r e till t r ä t o r s ä n d s k a p och afhielpande: Så hålles och för r å d s a m p t och n ö d i g t , a t t oskiälige Sex m ä n s E e d e r n e aldeles vtheslutas, och desse igen, der n ö d i g t fins, v p t a g a s » . R å d e t synes h a v a varit av a n n a n m e n i n g ä n b e r e d n i n g e n s flertal, m e n i det av a n d r a b e r e d n i n g e n s. å. (8/s) a v g i v n a förslaget å t e r k o m m e r s a m m a s t å n d p u n k t . D e t h e t e r sålunda i förslaget till T i n g m å l a r ä t t (16: 2): Och såsom befins wara oskiäligt och emoth Samwete att någon Swär i thy mååle han intet af weet, så skall och härefter icke tillåtas, mycket mindre någrom åträngias, swäria sielf tridie, Sielf siette eller medh fterom: Vthan sivärie hwar een sins Eedh, efter som saken kräfwer och Eeden honom föreskrefwen är, undantag ne i Skiährsmåhl, ther om framledes mähles. Om s i s t n ä m n d a m å l heter det uti det s a m t i d i g a förslaget till » R ä t t e g å n g s P r o cess uthi Missgärningom och H ö g m å l o m » (5: 6, 7): Doch är thet Hoor, Lönskelägi, Wådedrååp, Bådzbanesak i clråpum eller om Jäff är, att witterligh tiufnadt är nödt, tå må domare, ann han så skiäligt finner, och han saaken medh Nämbden elliest icke uthreeda kan, clenn saakgifne Skiärs-Eedh åläggia, och äger tå then saak gifs, effter som hon är till, medh tolff, åtta eller Sex ährlige Männ sigh befrija, Thenne Eedh skall gåås å näste Tingzdaagh effter thet han fäst war; Och skall Hufivudmannen så swäria, och bedia sigh Gudh hullan, att han the giärningh, för hwilcke honom skuld gijfs, ey giorclt hafwer; Men Eedzwittne skote af thet omgiänge och lefwerne och elliest annor lijknelse, som them kan witterligh wara, swäria och bedia sigh så Gudh hullan, att the troo att han oskylldigher är, eller att the troo hans Eedh wara reen och icke meen. D e t visar sig av dessa u t t a l a n d e n och förslag, a t t edgärdsm a n n a i n s t i t u t e t icke l ä n g r e m o t s v a r a d e de ä n d r a d e tidsförhålland e n a ; sedan det i Straff O. 18 /s 1653 u t t r y c k l i g e n fastslagits, a t t

145 e d g ä r d s m ä n n e n s ed endast fick v a r a iuramentum credulitatis, upph ä v d e s hela i n s t i t u t e t fullständigt g e n o m K. F. 30 /io 1695. Förslaget till tingmålabalk 8 /s 1643 åtskilde de t v å fall av partsed, b j u d e n (»sielf wilkorat») ed {iuramentum iudiciale) och fyllnadsed (iuramentum necessarium s. suppletorium) och u n d a n t o g , i överenss t ä m m e l s e m e d en p å den t i d e n v a n l i g åsikt i teorien, den förra formen från m e n e d s a n s v a r (16: 3 : Tiväggehanda are Eederne, een när then eene deelen them androm inför Ratten medh domarens samtyckio skiuter saken till hans Eedh och Samwete, och står thet så åkärandom fritt som Sw ar anden. Men när thet skieer, så måste then som Eden hemskuten blifwer, anthen swäria, eller skilda them androm Eeclen tillbaka igen; will han intet thera, wari tå fäldh till saakena, 4. När så är sworit, tå äger domaren otwifket döma såsom på full bewijs. Och må ey effterleetas, om then Eeden war reen eller Meen, ty att han swor, stoclh i dehlumansens willkor och willia). U n d e r s e x t o n h u n d r a t a l e t s f o r t g å n g sökte lagstiftningen vidga m e n e d s b r o t t e t s omfång: t v ä n n e K. St. 2 /io 1665 och 17 /io 1687 belade, efter b o k s t a v e n , all mened, ä v e n mellan p r i v a t a personer, m e d straff enligt l a n d s l a g e n s b e s t ä m m e l s e r . Emellertid t o r d e dessa s t a d g a n d e n e n d a s t fått r i n g a t i l l ä m p n i n g i p r a k t i k e n .

A n g å e n d e falsk angivelse innehåller det n y s s n ä m n d a förslaget av /s 1643 (Bätteg. Missg. 2: 2) ett m e d l a n d s l a g e n (Tingm. 20) ö v e r e n s s t ä m m a n d e förslag, vilket såsom straffpåföljd s t a d g a r den r e d a n i M. E. L. L. o m t a l a d e och i flere författningar u n d e r 1500t a l e t (Uppsala beslut 1538; Gårdsr. 16 /io 1544, 2 8 ; Krigs Ärt, 12 /i 1545, 12) föreskrivna ärelösheten: Fins till Målsägandens klage inga skiähl eller lijknelse, och pröives giörliga, att han aff sweek och ondsko sådant tillmähle yrckiat hafwer: betaale tå then saakgifnom altan skada och hinder: Gåår the saak å Lijff eller ähro, böthe Fyratijo dahler, och warde hållen för mindre Mann; är thet och annor saak, böthe Tree dahler. Talionsprincipen uppställdes vid falsk angivelse i K. Bes. på Städ. 8

146 besv. 1675, § 31 (därom det emellertid yttras under lagkommissionens överläggningar, Sjögren II, 309—10, »att 1675 års förordning, som är i synnerhet på borgerskapetz beswär fattat, är aldrig som allmän lag worden publicerad, derföre hafwa och domställen rättat sig effter cap. 20 Tingmålabalken, att det bör med böter ansees»); men i Beskr. till Svea Hofr. 4 / i 2 1707 förbehölls underställning av domar på talionsstraff. K. St. 22/6 1727 skilde mellan mindre mål, där det skulle förfaras efter allmän lag, och svårare fall, där talionsprincipen (men fortfarande med underställning) skulle tillämpas.

II) 1734 å r s lag. Meneden, som av landskapslagarne omtalats i kyrkobalkarne men av landslagarne i tingmålabalkarne, flyttas redan i de första förslagen till 1734 års lag tillbaka till religionsbrotten. I förslaget till Högmåla- och Edsöresbalk av 1696 förekommer den sålunda i k a p . 5 (Om eder och swordomb sampt annor Gudz nampns missbruuk): Fsl. Högm. Eds. 1696, 5: § 4 : Begår någon meeneedh för rätta, eller lagligen öfwertygas upsåteligen emoot sitt samweete sivoritt hafwa, bööte 100 daler och stånde kyrkioplicht sampt ware aldrig meehra wittnesföör, orkar han eij böterne, plichte medh fängelse eller gaateloopp och skote alle dessa böter i ofwantalde måhl tillfalla kyrkian och hospitalet eller sochnens fattiga, och angifwaren. Falskt vittnesbörd mot oskyldig förekommer däremot i samma balk jämte falsk angivelse (mellan duell, vilken sammanställes med ärekränkning, och myntförfalskning) i kap. 15 (Om dhen som uthaan saak angifver någon till ähra, lijf och lekamen eller förtahlar någoon hoos sin öfwerheet); falskt vittnesbörd omtalas emellertid där blott för det fall, att den oskyldige kommit att undergå straff (till ära, liv eller lekamen); det falska vittnet straffas med talion: ib. 15 § 1: Skulle dett hända någon saaklöss blifwa på falsk angifwande eller ivittnesbördh dömd och straff att till ähra, lijf eller lekamen, stånde den som sådant åstadhkommitt, samma rätt som han den andra giordt hafwer. § 2. Om någon förtalar annan hoos sin öfwerheet honom dermedh i obeståndh att försättia, densamme böhr offentaeligen inför rätt

148 taga sina ordh igen, göra afböön och straffas medh fängelse eller bööter till hospitahlet, effter som bråttett och personerne kunna wara till.

De båda närmast följande förslagen till Högmålabalk (1713 och 1723) uppställa likaledes meneden bland religionsbrotten, men under det att förslaget av 1696 (tydligen under påverkan av K. St. 17/io 1687, som för övrigt häruti blott upprepade K. St. 2 1io 1665) synes ha velat medtaga även privat mened, inskränka de sig uttryckligen till mened för rättenom: Fsl. Högm. 1713, 5 § 3 : Giör någor mened för rättenom; botes hundrade daler, och stånde uppenbara kyrkioplicht, och wari aldrig mer witnesbär.

Härmed överensstämmer förslaget av 1723. Däremot skilja sig förslagen i fråga om falsk angivelse, vilken de dock båda uppställa bland brott mot staten (mellan ämbetsbrott och myntförfalskning). Båda förslagen upptaga, i motsats till det föregående, även det fall, att den oskyldige icke blivit dömd. Men förslaget av 1713 genomför, liksom det av 1696, talionsprincipen endast för det fall, att den oskyldige verkligen fått lida straffet, under det att förslaget av 1723 later talion — såvitt angivelsen icke gick »ä ära eller liv» — inträda, även om den oskyldige ej blivit fälld: det framgår härav, att enligt förslagets uppfattning en angivelse för brott icke utan vidare ansågs »gå å ära». Än vidare införer förslaget av 1723, för det fall att käranden dock har halvt bevis, regeln: wari ogilt å båda sidor. I båda dessa avseenden upptog förslaget den ståndpunkt, som redan intagits av det mellan de båda förslagen (1713 och 1723) till högmålsbalk utarbetade förslaget till rättegångsbalk av 1717. Bestämmelsen i de tidigare förslagen om falsk angivelse hos överhet bortfaller i det av 1723: Fsl. Högm. 1713, 14 § 1: Nu kan någor oskyldig, på falskt, eller emot bättre wetandens giorda angifivande, eller witnesbörd, wärkeligen komma ut lida till kropp, äro eller lif: gången tå både angifwaren och witnen under samma straff, som the öfwer then andre förorsakadt hafwa:

149 men skulle then angifne eller anklagade komma att befrias; straffes tå then, som således sökt then oskyldiga til äro och lif at betinga, med arbete, fängelse eller landsftychtighet, och wari ärolös, samt giälde altan bcwislig skada. Om then som icke angifwer eller anklagar någon, utan eliest munteligen eller med smädeskrifter utförer och betiuger honom til äro eller lif, som oskyldig är, och kommer honom i rop och ondt rykte; wari lag samma. § 2. Hwar som förtalar annan hos sin öfwerhet, honom ther med at förolämpa eller i obestånd at försättia; then samme domes, när saken blifwer tit rätten förwist, at ther offenteliqen taga sina ord igen, giöra af bön, och plichta med fängelse, eller bota til the fattiga, efter som brottet och personerna kunna wara til. Ångar taken lif eller äro; plichte som förra är sa g dt; Fsl. Bätteg. 1717, 24 § 5: Nu påstår then beskyllning gordt, eller elakt ryckte utspridt, willia thet bewisa, och eij gitter; går saken å lif eller ära; bote etthundrade dal er, göre offentelig af bön och wari ärelös: men i alla andra mål tide samma straff, som then beskyl te hade bort undergå, om han til saken bindas kunnat. § 6. Skulle klaganden hafwa allenast halfwa bewis, och then angifne således måste sig med ed befria; tå wari all widare talan å både sidor uphäfwen; Fsl, Högm. 1723, 14 § 1: Gifwer man någrom saak, som går å ähra eller lijf, och kan thet ej fulltyg a; eller bär man falskt ivittne emot någon; gjöre tå offentelig af bön och bote et hundrade dal er, eller plichte med arbete, fängelse eller landsflycht, som saken är til: miste ock ähra sin, och fylle åttan skada. Är han tilförene från ähran dömd; ligge i tweböte. I alla andra måhl gånge öfwer honom samma rätt, som 'ofwer then saklöse skulle hafwa gått, om han til saken hade kunnat bindas. § 2. Nu kan thet pröfwas, at then ej hafwer warit brotzlig, som månde lida straff för then saak honom gafs, ty at han eij förmådde sig wärja och oskuld sin wisa: stånde tå sakgifwaren samma straff, som han samivetzlöst å honom kom. Wari samma lag om falska wittnen. § 3. Hafwer Skäranden ej fulla utan halfwa bewis, så at sw ar anden sig med ed wärja måste; wari ogilt å båda sidor.

Mot lagstiftningsarbetets slut skedde i avseende på uppställ-

ningen av båda instituten den väsentliga ändring, att bestämmelserna om mened flyttades till rättegångsbalken och bestämmelserna om falsk angivelse sammanställdes med ärekränkning (under den gemensamma rubriken: Om then som linger å annan och om oqwädins ord). Sålunda innehåller förslaget till missgärningsbalk 1729 ingenting om mened (i allmänhet) och lika litet förslaget till missgärningsbalk 1731. I fråga om falsk angivelse (och falskt vittnesbörd mot oskyldig) överensstämma de båda förslagen 1729 och 1731 fullständigt sinsemellan såväl som med 1734 års lag, men skilja sig från de föregående förslagen dels däruti, att de (i överensstämmelse med då gällande rätt, jfr ov.) göra en skarp skillnad mellan att brottet skett av arghet eller icke, dels däruti, att i förra fallet en fullkomlig talion genomföres, utan avseende på, om den oskyldige verkligen undergått straff: Fsl. Missg. 1729, 61 § 1: Angifwer man någon in för rätten eller konungens befallning shafwande för then sak som går å lijf eller ähra hans, och will honom därtill binda, gitter han thet eij och pröfives at han thet falskeligen och af argt uppsåt giort: stånde tå samma straff som then angifne bor dt undergå om han bråtzlig ivarit. Bär någor fcdskt wittne i thy mål, ware lag samma. § 2. Nu finnes at angifwaren thet eij af arghet giordt, bote tiugu olater eller mera effter omständigheterne och afbedie sitt brott offenteligcn, rätte och upp altan skada. § 3. Hafwer åkiäranden halfwa bewijs å sin sida ware frij för tillmålet.

Jfr Fsl. Missg. 1731, 60 §§ 1—3 och M. B. 60: 1—3.

De första rättegångsbalksförslagen hade visserligen, i sammanhang med vittnesjäv, uttalat regeln, att, bland andra, menedare icke finge brukas till vittne (Fsl. Råtteg. 1717, 10: 5; Fsl. Bätteg. 1723, 18:4); men den egentliga (allmänna) straffbestämmelsen om mened hade vid denna tid, såsom nämnt, intagits i högmålsbalkarne, bland religionsbrotten. Sedan den emellertid

151 b o r t t a g i t s ur förslaget till m i s s g ä r n i n g s b a l k 1729, infördes den i förslaget till r ä t t e g å n g s b a l k 1734, 17: 18, 19, 27. F ö r s l a g e t gör, liksom sedan M. B., skillnad m e l l a n positivt ljugande och förtig a n d e . Förtigandet — såvitt v i t t n e t , överbevisat »av omständigh e t e r n a » , a t t det fördolda f a k t u m är h o n o m k u n n i g t , u p p e n b a r a r det före domen — b e t e c k n a s icke såsom m e n e d och medför icke ärelöshet eller vittnesinhabilitet; ä v e n b ö t e r n a äro hälften m i n d r e . F ö r d e t fall åter, a t t s a n n i n g e n k o m i d a g e n först efter domen, k a n förslagets mening, särdeles i b e t r a k t a n d e av förtigandets s t a r k a f r a m h ä v a n d e i edsformeln (16 §), icke h a v a r i t a n n a n , ä n a t t förtigandet skulle b e t r a k t a s l i k v ä r d i g t m e d det positiva ljugandet. Fsl, Båtteg. 1734, 17 § 18: Nu är ed gången; warne tå domaren witnet för mened, och underwise thet noga om then fara, som therwid är. Bär någor falsk witne, bote fyratio daler, och tväre aldrig witnesbär. Hwar som med gåfivor, löften, hot eller å annat sätt, någon förmåt hafwer at falskeliga witna, stånde samma straff. Går saken å lif eller ära; therom stadgas i EX cap. 1 § Missgärningsbalken; § 19: Giör någor mened i annat fall, tå domaren liflig eller skriftelig ed honom ålagt; bote ock fyratio daler, oeh ivare ärelös; § 2 7 : Förtiger witne något, som han wet til uplysning tiena, och thet ej genast på domarens warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfwertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; bote tiugu daler. F ö r s l a g e t behåller dessutom, b l a n d inhabilitetsskälen för v i t t n e (§ 7), a t t n å g o n är m e n e d a r e »eller för sådant brott tå anklagad.» D e n slutliga r e d a k t i o n e n av l a g e n gjorde h ä r u t i ingen ann a n ä n d r i n g än a t t (på y r k a n d e av p r ä s t e s t å n d e t och i viss ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d d e t första förslaget, av 1696, jfr ov.) böterna, i alla de t r e o v a n n ä m n d a fallen, skulle v a r a »the fattigas ensak». Om eftergiven ed n ä m n e r l a g e n (likasom förslagen) i n g e n t i n g i s a m m a n h a n g m e d straffbestämmelserna; e t t dylikt fall av falskt

152 vittnesmål kunde alltså endast straffas enligt B. B. 14: 8; jfr Flintberg ad B. B. 17: 17. Bjuden ed omtalas i B. B. 17: 34, men om det undantag från menedsansvar, som stadgades i förslaget av 1643 (jfr ov.), namnes ingenting; och veterligen ifrågasattes ingenting sådant i praxis (om än i teorien). I och med edgärdsmännens försvinnande (1695, jfr ov.) och vittnesbevisets starka framryckande kom partseden naturligen att spela vida mindre roll i den nya lagen än i landslagen. Emellertid känner den nya lagen, förutom vittneseden, flere former såväl av partsed som av ed utanför process: värjemålsed (B. B. 17: 29—31) med vissa i lagen särskilt utmärkta eller angränsande fall (t. ex. av gift man, som av ogift kvinna angives för hor, M. B. 55: 1; av depositar vid depositum cl au sum, H. B. 12: 3; urtjuva ed, M. B. 48: 3; 49: 2; ed av den, som begärt husrannsakan, M. B. 52: 2 m. m.); bjuden ed, B, B. 17: 34; vrångoed (vid lagmans-, rådstuvu- eller hovrätt, B, B. 14: 9); fyllnadsed [ehuru lagen — i stark motsats till äldre rätt — uppställde den allmänna regeln med ed kan man svara och ej kära, B. B. 17: 34 — därifrån dock redan den bjudna eden var ett undantag] i särskilda fall (deponenten vid depositum clausum, H. B. 12: 3 ; vid bevisning genom handelsböcker, B. B. 17: 2; vid uppgift om skada genom stöld eller genom brand, B. B. 17: 35); fattigdomsed vid revisionsansökan, B. B. 30: 6; ed vid resningsansökan, B. B. 31: 3; vid återbärande av hem följd, G. B. 16: 2; vid bouppteckning efter död man (Ä. B. 9: 1, 7) eller av gäldenär (H. B. 16: 1, 6); vid bördande av fast egendom (J. B. 5: 6, 7); vid utmätning (U. B. 5: 1); vådaed vid eldsvåda (B. B. 24: 2). I ett särskilt fall (H. B. 3: 5) föreskrevs menedsstraff för en

153 lagbrytare, utan att han begått mened, nämligen för borgare (innehavare av burskap), som viker av (till utlandet) utan att hava givit ut »siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til treskiftes». Då B. B. 17: 19 såsom ett alternativ till »livlig» ( = muntlig) ed nämner skriftlig, avsågs icke att lägga i domstolens hand att efter omständigheterna fordra (eller godtaga) antingen muntlig eller skriftlig edsbekräftelse, utan endast att under menedssanktionen medtaga de enstaka fall i lagen, där skriftlig ed uttryckligen föreskrevs. Dessa fall inskränkte sig till två: bouppteckning efter död man (Å. B. 9: 1) och bouppteckning av (eller efter undanviken) gäldenär (H. B. 16: 1, 6). I båda fallen kunde även muntlig ed fordras, men jämlikt B. B. 17: 19 var redan den skriftliga nog att grunda menedsansvar.

ni) 1864 års strafflag. Då L. K. upptog menedsinstitutet till behandling, fann den inför sig en gällande rätt, som, att döma efter straffet, huvudsakligen betraktade meneden såsom ett lindrigt brott mot enskild — endast vittnesinhabiliteten och ärelösheten antydde ett brott mot det allmänna — men som i rekvisitet inskränkte sanktionen till ed efter domstols förordnande. Det var naturligt nog, att kommittén fann konsekvensen fordra, att straffet ställdes i proportion till det angrepp på det allmänna, som lagen redan då måste ha uppfattat såsom det väsentliga i brottet, eftersom den inskränkte kriminalisationen till dessa fall. »Det straff af böter», säger kommittén, »hvilket i 17 Kap. 18 § R. B. utsattes å mened, såväl i tvistemål som i brottmål, när de senare ej gå å lif eller ära, gifver anledning att sluta dertill, att lagstiftaren här, liksom i en del andra länder, betraktat mened som en art af bedrägeri, och dervid afsett den åsyftade enskilda skadan såsom det hufvudsakliga moment, hvaraf brottets straffbarhet vore beroende. Men denna åsigt är, efter Commiteens öfvertygelse, alltför inskränkt. I alla de fall, der det är nödigt att utforska ett factum, som ej kan synas eller genom skriftliga handlingar utrönas, har man behof af edgång. Den är således af Staten sanctionerad såsom ett bevisningsmedel i rättegångsmål af alla slag. Mened är följaktligen ej ett blott på det enskilda fallet verkande bedrägeri: man har derigenom i allmänhet kränkt edens vitsord, emedan ett ohelgat medel för sanningens upptäckande alltid förlorar något af sitt värde».

155 L. K. föreslog därför, såsom det allmänna straffet för mened, i stället för de 40 dalers böter, varmed B. B. nöjde sig, en skala 3 _ 9 års straffarbete; och brottet bragtes således med ens av upp på en helt annan nivå än den förutvarande. Det talionsstraff, som M. B. uppställt för det särskilda fallet av falskt vittnesbörd mot oskyldig, såvida det föregivna brottet gick å liv eller ära, utsträcktes, i modifierad form, av L. K. till allt falskt vittnesbörd mot oskyldig, dock blott för såvitt han till någon del undergått straffet. Då detta talionsstraff enligt kommittéförslaget konkurrerade med menedsstraffet, kom det falska vittnet även i en straffprocess om ett ringa brott, vare sig den oskyldige undergått straffet eller icke — liksom alla andra falska vittnen, och menedare överhuvud — under ett minimum av 3 års straffarbete. Sålunda skärptes straffet även vid falskt vittnesbörd mot oskyldig högst väsentligt, där det gällde processer om mindre brott. L. K. mildrade emellertid det stränga straffet genom att införa det i 1734 års lag (bortsett från bestämmelsen i 27 § om förtigande) okända institutet återkallelse. Icke blott huvudstraffet blev här väsentligt mindre (6 månader—3 års straffarbete eller 12 dagars—6 månaders fängelse) utan denne brottsling fritogs uttryckligen såväl från den vanfrej d som från den vittnesinhabilitet, vilken, hädanefter som hittills, permanent skulle drabba menedaren. I vissa punkter utvidgades menedsrekvisitet. Förtigandet, som B. B. uttryckligen skilt från meneden, för det fall, att sanningen kom i dagen före domen (jfr ov. s. 151), ingick nu i rekvisitet utan avseende på denna omständighet; i övrigt jfr härom ned. s. 157. Den givna eden, som i B, B. alldeles icke bragts i sammanhang med meneden och endast var straffskyddad genom B. B. 14: 8, upptogs nu även, men fick mindre straff än en verkligen avlagd ed: straffarbete från sex månader till sex år och permanent vanfrej d; däremot icke vittnesinhabilitet. Annan be-

156 kräftelseform än ed likställdes även med ed, såvitt den var vedertagen och det gällde bekännare av lära, som förbjöd edgång. I en punkt inskränktes rekvisitet, i det nämligen de i B. B. medtagna, av lagen särskilt utmärkta fallen av skriftlig ed (jfr ov. s. 153) uteslötos: förslaget känner ingen annan mened än den muntliga. L. B. skiljer sig från L. K. närmast genom sina lägre straffsatser. Det allmänna straffet för mened sättes nu till 2—6 års fängelse (L. B. känner endast ett slag av frihetsstraff). Vid återkallelse är straffet 1 månads—-2 års fängelse, men L. B. inför det nya villkor för straffnedsättning, att återkallelsen skett av egen drift (vilket betraktas som »ett tydligare uttryck för rätta meningen»). Om förtigande jfr ned. — Däremot är L. B. strängare i fråga om falsk given ed, vilken nu, i motsats till L. K., fullkomligt likställes med annan mened; detta även i avseende på vittnesinhabilitet. I det till H. B. slutligen remitterade strafflagsförslaget (1862) är den allmänna straffskalan för mened densamma som i L. B. Däremot har i skalan vid återkallelse införts böter jämte fängelse (nu en lindrigare straff art, i motsats till L. B.). Denna mildring kom emellertid, antagligen utan lagstiftarens avsikt, att uppvägas av en faktisk skärpning. Såväl L. K. som L. B. hade, såsom ovan anmärkt, uttryckligen fritagit den återkallande menedaren från vittnesinhabilitet (likasom från förlust av medborgerligt förtroende). Troligen ansåg- man 1862, att bestämmelserna om vittneshabilitet hörde till processlagen; följaktligen uttalade sig strafflagsförslaget alldeles icke om inhabiliteten varken för den återkallande eller för andra menedare (under det att det fortfarande alldeles fritog den återkallande från den förlust av medborgerligt förtroende, som permanent drabbade de andre). Därmed kom frågan att bero på tolkningen av B. B. 17: 7, där det

157 heter: icke må den vittna, som menedare är. Då nu lagen i bestämmelsen om återkallelsen (nuv. strafflag 13: 3) händelsevis använder uttrycket menedare (tydligen utan att därmed från början avse att bringa den återkallande under inhabilitetsregeln i B. B. 17: 7, eftersom uttrycket menedare användes om honom redan i L. K. och L. B., vilka icke belägga honom med inhabilitet), så har praxis tolkat detta så, att den återkallande bör anses såsom »menedare» jämväl i den betydelse, ordet har i B. B. 17: 7. En annan ändring, som dock icke fick någon betydelse för framtiden, var, att förslaget alldeles borttog bestämmelsen om falsk given ed, vilken, som förut nämt, av L. K. belagts med ett något mindre straff, men av L. B. likställts med mened. Vid granskningen i H. D. ansåg emellertid majoriteten (fem ledamöter mot två), att »då grunden för straffbarheten i det fall, varom i 4 § av förslaget vore fråga, icke är edens vanhelgande, utan störandet av den säkerhet, som måste tilläggas lagligt vittnesmål, vore, så länge lagen stadgade, det given ed är så god som gången, nämnda straffgrund även tillämplig på falskt vittnesmål, då ed är eftergiven». Majoriteten föreslog därför att återupptaga bestämmelsen i L. B. H. D.:s mening vann icke gehör i konseljen, men den stöddes av lagutskottet och riksdagens beslut utföll i enlighet därmed. Det återstår en fråga, varom under lagarbetets fortgång rådde åtskillig villrådighet. Då L. K., i motsats till 1734 års lag, gjorde förtigandet, den negativa handlingen, likvärdig med det positiva ljugandet, även om sanningen kommit fram före domen, så fann den sig dock (1 uppl., 1832) böra införa en särskild mildare bestämmelse för det fall, att den förtigande »pröfvas ej hafva det af ont uppsåt gjort». Sett i. sammanhang med B. B.:s då gällande milda bestämmelse (17: 27), som icke sträcker sig längre än till det fall, att vittnet förtiger något »som han vet till upplysning tjäna» (och icke omfattar det fall, att han vid starkare ansträngning av sitt minne eller sin eftertanke

158 kunnat erinra sig någon relevant omständighet resp. insett dess relevans), skulle man närmast vilja förstå detta så, att den, som förteg vad han visste vara relevant men utan att hava något »ont» syfte med sitt förtigande, skulle dömas mildare (medan den, som, i motsvarande subjektivt läge, positivt ljög, icke skulle åtnjuta mildring). Men L. K. synes snarare ha åsyftat culpa i modern mening eller kanske snarast icke gjort fullt klart för sig, var gränslinjen skulle gå. »Eden förpligtar den», heter det (Motiv. s. 46), »som dera höres, till synnerlig uppmärksamhet och noggrannhet vid afgifvandet af vittnesmål eller annat förklarande. Förtiger han något, som honom till upplysning i målet är vetterligt, anses han, på sådan grund, änskönt förtigandet ej i ondt uppsåt skett, böra straffas med fängelse» — det synes således gälla en utvidgning utöver menedsdefinitionen i 1 §. Motiverna förklara icke, varför (såsom redan då anmärktes) den icke lika väl skulle straffas för culpa, som begår en motsvarande positiv handling (t. ex. för ett visst faktum fastslår ett bestämt datum, ehuru han med mera eftertanke kunnat finna, att detta är ett minnesfel). I andra upplagan (1839) tager L. K. bestämdare position för culpa: då det anmärkts, att uttrycket ej av ont uppsåt vore för restriktivt, svarar kommittén, att vid uppsåtligt förtigande »dens uppsåt, som det gör, må alltid anses ondt, emedan det strider emot hans juridiska och moraliska pligt att tala sanning»; och utbyter det negativa ej av ondt uppsåt mot orden ef obetänksamhet (varmed väl sålunda snarast avsågs: underlåtenhet att tänka efter, att samla sina tankar). Samma ståndpunkt intages av L. B., som sänkte straffskalan genom införande även av böter: »Då det i 4 § omtalade förtigande ofta kan härröra av bristande förmåga att inse, att de förtegade omständigheterna kunde lända till upplysning i målet, och då gränsen emellan en sådan oförmåga och den i denna § såsom grund för förtigandet antagna obetänksamhet i vissa fall kan vara ganska svår, om ej omöjlig, att bestämma; så har Be-

159 redningen ansett straffbestämmelsen i anförda § böra nedsättas genom tillägg af alternativet böter i första rummet». Det kan icke råda tvivel om att detta resonnemang förutsatte, att 4 § innebar en utvidgning- av 1 §:s omfång. Men i det till H. B. remitterade förslaget (1862) saknas bestämmelsen. Då lagstiftaren uppfattade stadgandet såsom avseende culpa, fann han sig förnuftigtvis ställd inför alternativet att antingen vidga det till att omfatta icke blott negativ utan även positiv culpa — alltså till en vanlig generell culpabestämmelse — eller ock taga bort det och således helt avstå från culpa-straff. H. B. hade emellertid en annan uppfattning av stadgandets innebörd än den som varit, eller åtminstone blivit, rådande i L. K. och delats av L. B. H. B. ansåg det i varje fall ligga närmast att uppfatta bestämmelsen icke såsom utvidgning av menedsbegreppet i 1 § utan såsom ett mildrande undantag därifrån. »Högste Domstolen», heter det i protokollet, »som fann ansvarsbestämmelsen i 1 § vara alltför sträng i händelse, att den, som vittnar eller eljest på ed höres, af obetänksamhet förtiger hvad honom till upplysning i målet veterligt är — hvilket fall efter förslaget syntes skola under 1 § hänföras, ehuru tvekan derom lätteligen torde kunna uppstå — tillstyrkte, att, i likhet med Lagberedningens förslag i 15 Kap. Straffbalken, efter 3 § måtte i ny § införas ett så lydande stadgande» o. s. v. Den K. propositionen följde här H. B.:s mening, helt visst på dess motivering, och sålunda tillkom 13: 4 i nuvarande strafflag såsom ett undantag i mildrande riktning från 13: 1. Även inre skäl göra denna tolkning till den enda rimliga, då, som sagt, positiv culpa är fullkomligt lika tänkbar som negativ, och med uppfattningen i vår rätt det icke torde överensstämma att tillåta sig ett sådant förfarande som i dansk rättspraxis, där man ex analogia utsträckt vad som säges om ett förtigande vittnes Ubetamksomhed till att gälla all culpa, positiv och negativ, parts

160 och vittnes. — Visserligen har stadgandets egendomliga tillkomst medfört den allvarliga oegentlighet, att det av L. B. föreslagna culpa-str&ffet blivit oförändrat kvarstående, då stadgandet återinfördes såsom en utbrytning ur rfo/^sbestämmelsen i 1 § — vilket allena kan förklara den betydliga luckan mellan 1 §:s minimum (två års straffarbete) och 4 §:s maximum (sex månaders fängelse). Beträffande falsk angivelse, följde L. K. M. B. i skiljandet mellan angivelse av arghet och annan angivelse. Den vidgade institutet genom att borttaga begränsningen till angivelse, som gick å liv eller ära. Däremot inskränkte den talionsstraffet (som i M. B. drabbade all angivelse lika, vare sig den lett till straffverkställighet eller blott till åtal eller ej ens detta) till det fall, att någon straffverkställighet ägt rum; om så ej skett, inträdde mindre straff; och därest åtal uteblivit på grund av återkallelse, sänktes straffet ytterligare. Den gamla bestämmelsen om sannolika skäl bibehölls. I motsats till M. B. behandlades åtalet av målsägande (vilket där hade underförståtts) parallelt med angivelsen. Än vidare uppställde L. K., parallelt med angivelse resp. åtal, åstadkommande av falska indicier vare sig före åtalet eller därefter (under processen). Därvid uttrycktes emellertid handlingen endast i positiv form (»förebragt besvärande omständigheter»), då den skett före åtalet, och endast i negativ form (»undanröjt bevis för hans oskuld») då den skett under processen. L. B. gjorde ingen annan ändring i strukturen, än att en skärpning infördes för det fall, att angivelsen (eller åtalet) lett till häktning. Beredningen supplerade handlingen vid falska indicier på det sätt, att den i fråga om indicier under processen uppställde den positiva formen jämte den negativa (»emot honom förebragt sådana omständigheter eller undanröjt bevis för hans oskuld»); vid indicier däremot före åtalet lät det bero vid ensamt den positiva formen, som uppställts av L. K. — en olikhet, som dock svårligen kan anses innebära någon saklig inskränkning.

161 Det remitterade förslaget 1862 borttog klausulen om återkallelse och lät nyssnämnda mildring inträda överhuvud då angivelsen (av ena eller andra skälet) icke lett till åtal; det införde en ytterligare mildring, därest en dylik resultatlös angivelse skett av "obetänksamhet. — I dessa stycken övergick förslaget oförändrat i 1864 års strafflag. Då rättsverkan inom detta institut så väsentligt byggdes på beskaffenheten av det straff, som ådömts den oskyldige — då sålunda straffsystemet på sitt sätt ingick i brottets rekvisit — är det helt naturligt, att det under förarbetena inträdde förändringar i rekvisitet, som korresponderade med den ganska starka växlingen i det föreslagna straffsystemet. I L. K. såväl som i L. B. var frihetsstraffet indelat i grader (L. K.: 5 grader av »straffarbete» samt dessutom »fängelse»; L. B. »fängelse» i 7 grader). Båda förslagen föreskrevo, att, om den oskyldige dömts till (och börjat undergå) frihetsstraff, den falske angivaren skulle straffas med frihetsstraff av samma grad eller graden närmast över; vid dödsstraff eller livstids frihetsstraff gällde ren talion. Särskilda bestämmelser funnos även om ådömande, å den oskyldige, av o värdighet att i rikets tjänst nyttjas (vilket i förslagen var ett självständigt straff — med större eller mindre omfång av ovärdigheten — och benämndes avsättning); i L. B. dessutom om avsättning- (som kallades mistning av ämbete). Alla övriga fall sammanfattades under en regel och belades enligt L. K. med någon av de båda lägsta graderna av frihetsstraff, enligt L. B. med lägsta graden eller med böter. — Det remitterade förslaget 1862 intog en väsentligen annan ståndpunkt: i stället för de fasta graderna av frihetsstraffet (som hade mött stark opposition vid riksdagen 1847—1848) infördes systemet med särskilda skalor för de särskilda straffbestämmelserna, För ifrågavarande institut drog detta med sig en skärpning på så sätt, att, då straffarbete på viss tid ådömts den oskyldige, minimum för den falske angivaren blev detta straff och maximum ii

162 två år däröver (dock högst tio år; varav följde, att om den oskyldige dömts till tio år, angivaren varken kan dömas till mer eller mindre än tio år). Förslaget upptog två självständiga ämbetsstraff: »avsättning» ( = o värdighet) och »mistning av ämbete» ( = avsättning). — Vid sin granskning föreslog H. I), tve självständiga ämbetsstraff: »ovärdighet» (i nuvarande betydelse), »avsättning» (likaledes) och suspension; samt hemställde om därav följande ändringar i bestämmelserna om falsk angivelse. — Den K. propositionen åter reducerade de självständiga ämbetsstraffen till ett: avsättning (i nuvarande betydelse), men medtog dock ovärdighet, vilken behandlades och betecknades såsom »påföljd»; suspension försvann alldeles. Antagligen av förbiseende kom ovärdigheten, ehuru enligt propositionen blott påföljd, att kvarstå (i motsats till andra påföljder, t. ex. förlust av medborgerligt förtroende) i 16 kap.:s rekvisit. — I sista hand beslöt riksdagen att uppställa två självständiga ämbetsstraff (avsättning och suspension; ovärdigheten blott påföljd). Suspensionens införande föranledde ändring i 16 kap. Dessutom borttog riksdagen de absoluta talionsstraffen i de två svåraste fallen av 16: 3: dödsstraff motsvarades av samma straff eller straffarbete på livstid; straffarbete på livstid av samma straff eller straffarbete i tio år.

Formeln för vittnesed i B. B. 17: 16 ändrades genom K. F. /u 1867, utan att detta dock på annat sätt inverkade på inenedsrekvisitet än vad som kunde följa av bortfallandet utav den gamla klausulen: »att jag i denna sak skall vittna och giva tillkänna allt, vad mig frågat varder» (jfr ov. s. 39). — Angående främmande trosbekännare hade redan i K. F. 6/2 1849 en särskild formel stadgats för vittnesed av jude (»vid Gud och hans heliga lag»); denna utsträcktes genom L. 30/io 1885 att gälla ed överhuvud, avlagd av jude. I K. F. 30/io 1873, 16 §, stadgades, att Konungen förordnar, huru förfaras bör, då främmande tros5

163 bekännare är av sådan lära, som förbjuder edgång. Sådant beslut fattas, särskilt för varje fall, efter utlåtande av H. I)., utav K. Maj:t i statsrådet. Tidigare fasthöll man den formella fordran, att sökanden skulle visa sig tillhöra trosbekännelse, som förbjöde edgång. P å senare åren har i H D. funnits majoritet för den friare tolkningen, att den, som - även om han tillhör svenska kyrkan — förklarar sig av sitt samvete hindrad att gå ed, befrias därifrån; K. Maj:t har alltid beslutit i överensstämmelse med H. B.:s majoritet. I stället för eden avgives i dylika fall en försäkran »på heder och samvete.»

Vid dödsstraffets borttagande ur allmänna strafflagen genom L. /e 1921 försvann dödsstraffet såsom rättsverkan i 16: 3: ett den oskyldige (enligt speciallag) ådömt dödsstraff föranleder numera för den falske angivaren straffarbete på livstid. 8

Påföljdsbestämmelserna i Str. L. 13: 6 och 16: 16 ändrades genom L. 24/Ö 1918; och, vad angår sistnämnda §, därefter (i sammanhang med dödsstraffets upphävande) genom L. 3/e 1921.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Motiver.

,

Att varje samhällsorgan i sin verksamhet måste bestämmas av sin uppfattning utav förflutna och närvarande fakta; att det sålunda är ett samhällsintresse, att organets uppfattning överensstämmer med verkligheten, och därmed även ett starkt intresse, att individerna i samhället icke genom förvanskningar av ena eller andra slaget framkalla en med verkligheten icke överensstämmande uppfattning hos organet, är självklart. Man kunde därför kanske ha väntat, att lagstiftaren sedan gammalt uppställt ett allmänt delikt, bestående i vilseledande av statsfunktioner överhuvud, likagott på vad sätt och i vad syfte. En sådan generalisering har emellertid legat äldre lagstiftning fjärran. I clet huvudsakliga har den inskränkt sig till kriminalisering av sådant vilseledande, som direkt eller indirekt haft att göra med statens dömande funktion. Och även här har lagstiftaren långt ifrån varit fullständig, lika litet som han själv anlagt synpunkten av domstols förvillelse. Fastmera har han sporadiskt upptagit de i praktiken starkast framträdande fallen och kriminaliserat dem i mycket olika sammanhang. Mened har kanske uppfattats såsom religionsbrott, eftersom det innebär falskt åberopande av det högsta väsendet; falsk angivelse såsom en svårare form av ärekränkning, eftersom den kan skada den angivnes goda namn och rykte; falsk bevisning för att rädda en skyldig gemenligen, i

\

165 äldre lagar, såsom delaktighet i dennes brott. Överhuvud torde kunna sägas, att svårligen något str aff rättsligt institut, i sin historiska utveckling, visar en så iögonenfallande splittring, som vilseförande av statsorganens funktion. Först i senaste tidens lagstiftning framträder en medveten strävan att enhetligt genomföra denna synpunkt. Ett viktigt område emellertid, där i vissa gällande lagar enhetligheten redan kan anses temligen genomförd, är det, som utmärkes av vilseledande genom falsk förklaring, muntlig eller skriftlig. Detta område har naturligen till sin historiska kärna menedsinstitutet. Därutöver har det emellertid utvidgats dels genom att medtaga falsk förklaring till andra organ än domstol (vartill menedsinstitutet från början var inskränkt); dels genom att medtaga även annan falsk förklaring än den beedigade. Det återstående området har i gällande lagar knappast i annan mån unifierats, än för vad rör straffprocess; och även där blott försåvitt vilseledandet antingen gått ut på att fälla en oskyldig eller rädda en skyldig. I stället för att betrakta dessa fall såsom resp. ärekränkning eller »efterföljande delaktighet», har man börjat sammanfatta dem, jämte falsk förklaring, såsom sinsemellan besläktade former av angrepp på »staten», »statsförvaltningen», »statens judiciella funktion» o. s. v. (se ov. s. 17). Endast sporadiskt framträder en tendens att vidga området till allt vilseledande av statsorgan (som icke redan kriminaliserats såsom »falsk förklaring»). Nu föreliggande del av utkastet upptager institutet falsk förklaring, vilket sålunda omfattar menedsinstitutet jämte nyssnämnda utvidgning — motsvarande Str. L. 13 kap. (jämte bestämmelsen i B. B. 14: 8) —; därjämte det i Str. L. 16: 1—6 behandlade område (falsk angivelse m. m.). Övriga fall av vilseledande utav statsfunktion ha synts böra lämpligen uppskjutas (men givetvis i sinom tid sammanföras med här medtagna institut). Mellan mened i Str. L. 13 kap. och falsk angivelse i 16 kap.

166 är den stora skillnad, att. om än båda omhandla angrepp mot statens judiciella funktion, denna tanke i 13 kap. är långt fullständigare genomförd, eftersom 16 kap. inskränker sig till ett visst fall i straffprocess — angrepp på funktion, som samtidigt utgör angrepp på oskyldig — medan 13 kap. icke inskränker sig till process, än mindre till viss art av process, utan sanktionerar all ed »efter domstols förordnande», överhuvud all »laga edgång». Bevis genom ed åtnjuter sålunda helt annat straff skydd än bevis genom indicier (därvid man dock får erinra sig, att även falska friande indicier, till förmån för skyldig, straffas, enligt Str. L. 3: 9, 10).

I) Falsk förklaring. De frågor, som ur lagstiftningssynpunkt här närmast framställa sig, röra 1) sanktionens omfång, med hänsyn till olika statsfunktioner; 2) betydelsen av förklaringens bekräftelse; 3) till den del bekräftelsen har särskild rättsverkan: frågan om bekräftelsens form (ed?). ad 1. Vår rättsordning sanktionerar överhuvud (bortsett från särskilda undantag: Str. L. 22: 24, 8 rörande vissa äktenskapsrättsliga frågor; bötesbestämmelsen i B. B. 14: 8 jfr K. Br. 27 / 5 1801; och vissa specialstraffrättsliga fall, t. ex. i skattelagstiftning) endast beedigad förklaring (och vad därmed likställts) och använder edgång blott såvitt den ingredierar i domstols funktion (vilket är förhållandet även med gäldenärs eller borgenärs ed inför konkursdomare eller borgenärs ed inför svensk beskickning eller utländsk myndighet). Således faller det av sig själv, att vår strafflag hör^till dem, som icke utsträcka institutet utöver domstols funktion. Å andra sidan inskränker den sig, som nyss

167 nämnt, icke, såsom några lagar, till ed av vittnen eller parter utan medtager all edgång efter domstols förordnande (den känner således icke, såsom vissa länder, t. ex. Fr., en »laga edgång», som icke är kriminalsanktionerad), men icke andra förklaringar till domstol (såvida de icke, undantagsvis, likställts med beedigade, Str. L. 13: 5; om B. B. 14: 8 jfr ned.) Det kan visserligen icke förnekas, att, genomsnittligen talat, behovet av kriminalsanktion är starkare i fråga om förklaringar avgivna inför domstol än inför andra myndigheter; likaså måste medgivas, att icke alla inför domstol avgivna förklaringar i samma grad kräva sådan sanktion. Detta hindrar dock icke, att i många fall även förklaringar till annan myndighet än domstol hava den betydelse, att en sanktion icke bör undvaras eller åtminstone väl försvarar sin plats; ej heller, att även sådana falska förklaringar till domstol, som icke beedigats (eller icke likställts med beedigade), böra i princip straffbeläggas. Utk. föreslår, dels att falska förklaringar överhuvud till domstol bestraffas; dels att detsamma sker med alla sådana falska förklaringar till annan myndighet, som antingen den förklarande är pliktig att avgiva eller som honom veterligen skola tjäna till bevis. Vad beträffar förstnämnda utvidgning — till alla förklaringar vid domstol — synes den icke böra möta någon allvarlig betänklighet, då dels det i 3 § berörda subjektiva tvångsläge gäller även här (utom i det i 4 § nämnda fall); dels det lagts i domstolens hand att under omständigheter fria från straff; dels slutligen redan gällande lag (i varje fall på papperet) generellt belägger osant talande eller skrivande inför rätten med bötesstraff (B. B. 14: 8), vilket för fullmäktig skärpts med påföljden av ovärdighet att nyttjas såsom fullmäktig i rättegångsmål (K. Br. 27 /5 1801). Snarare skulle man kanske vilja anmärka, att i många fall av dylik falsk förklaring straffet (böter) kan synas för lågt. Emellertid kommer det i detta fall mest an på, att otillåtligheten av ljugande inför domstolen inskärpes i folkets åskådning,

168 därigenom att ett straff verkligen tillämpas — något, som väl kan antagas ske, då bestämmelsen inrymmes i själva strafflagen; då böterna utgå såsom dagsböter, saknas ju icke heller möjlighet att göra dem kännbara. Angående den andra utvidgningen • visst område av förklaring- till annan myndighet än domstol — så är den givetvis subsidiär, då i flere fall särskilda strängare specialstraffrättsliga bestämmelser uppställts och måste uppställas. I övrigt synes obestridligt, att, då samhället funnit skäl att pålägga individen en juridisk plikt att i visst fall lämna en förklaring till myndighet, det kan förutsättas, att samhället har ett så pass starkt intresse att på ifrågavarande punkt icke vilseledas, att en straffsanktion är berättigad. Beträffande de fall, då förklaring till myndighet skall tjäna till bevis (nu eller i framtiden), är det omöjligt att skilja mellan sådana, där factum probandum är av större eller mindre vikt; vadan, under förutsättning att den förklarande inser förklaringens bevisnatur, ingen avgörande invändning torde kunna göras mot kriminalisationen; så mycket mindre, som även här nyss berörda inskränkningar i straffbarheten gälla: inverkan av det i 3 § omtalade subjektiva tvångsläget och domstolens befogenhet att (även utan dylikt tvångsläge) vid mildrande omständigheter fria från straff. Jfr N. 166; Port. 242; Ind. P. C. 199 etc. ad 2. Endast undantagsvis förekommer, att en lag vid sin kriminalisation av den falska förklaringen genomgående lämnar därhän, huruvida den är bekräftad eller icke; att sålunda ed eller annan bekräftelseform alldeles icke omtalas. I de allra flesta fall har lagen antingen enbart sanktionerat den på visst sätt bekräftade förklaringen eller uppställt en starkare kriminalisation av bekräftad och en svagare av icke bekräftad falsk förklaring; kanske även stadgat olika grader av straffbarhet för olika bekräftelseformer. Härom jfr o v. s. 32 ff. Undantagsvis förekommer, att enstaka fall av obekräftad förklaring likställas med bekräftad: så S. i fråga om »given» ed,

169 Den svenska rättsordningen hör — bortsett från detta sistnämnda undantag — till dem, som icke utsträcka det i allmänna strafflagen uppställda institutet över bekräftade förklaringar. Icke heller känner den allmänna strafflagen bekräftelseformer av olika grad (bortsett ifrån ovan anförda kriminalisationer i 22 kap. av vissa försäkringar, som enligt stadgande i annan lag skola avgivas »på heder och samvete»). Att förutsätta ed eller annan lika starkt skyddad bekräftelseform för alla till domstol avgivna förklaringar lärer lika litet kunna komina i fråga som att använda någon mindre strängt straffskyddad bekräftelseform för alla sådana förklaringar till domstol, som ej beedigats. Att utbryta vissa förklaringar till domstol och vissa förklaringar till vissa andra myndigheter och för detta utbrutna område förutsätta en särskild bekräftelseform, mindre strängt straffskyddad än eden, såsom i en del lagar skett, vore väl tänkbart men under våra nuvarande förhållanden knappast nödigt, då dylika utbrytningar redan gjorts och fortfarande kunna göras genom speciella stadganden, i den mån sådana visa sig praktiskt önskvärda (såsom t. ex. i äktenskapsrätt och skattelagstiftning). I varje fall kan det knappast tillkomma strafflagen att här taga initiativet. Utk. har sålunda helt enkelt skilt mellan beedigade (och därmed likvärdiga) förklaringar å ena sidan (förekommande endast hos sådana myndigheter, som kunna ålägga edgång) och övriga förklaringar å andra sidan (vare sig inför domstol eller annan myndighet) samt ställt bestämmelsen om dessa senare subsidiär till vad som kan särskilt vara stadgat. Utk. har behållit nuvarande strafflags likställande av »given» ed med gången och således, för detta fall, i det högre straffbara området medtagit alldeles obekräftade förklaringar. Ehuru temligen unikt (det förekommer endast i svenska och finska strafflagarne) och lätt att kritisera med teoretiska skäl, har detta likställande nu ägt rum i svensk rätt sedan 1864, utan, såvitt känt, att framkalla några praktiska olägenheter. ad 3. Här framträder närmast den länge aktuella strids-

170 frågan: användning av (religiös) ed eller icke? Om ed användes — för ett större eller mindre område av straffsanktionerad förklaring så frågas vidare: skall eden såsom bekräftelseform vara obligat (möjligen bortsett från särskilda, starkt begränsade undantag, t. ex. bekännare av viss »lära») eller skall den i princip (eller, såsom även skett, i viss process, t. ex. civilprocess) kunna utbytas mot »borgerlig» bekräftelseform (t. ex. »på heder och samvete»). Opererar lagen med flere bekräftelseformer av olika grad, så ligger närmast att tänka sig eden såsom form fölen högre och någon »borgerlig» försäkran såsom form för en lägre grad. Avvägandet av de skäl, som kunna tala för eller mot den religiösa edens bibehållande resp. dess obligata natur, tillhör emellertid icke straffrätten utan processrätten (eller förvaltningsrätten, till den del sanktionen utsträckes till det administrativa området). Den svenska strafflagen förutsätter sålunda, jämlikt rättegångsbalken, för det närvarande eden såsom den principala bekräftelseformen för det inom 13 kap. fallande området och förutsätter en annan bekräftelseform endast för »bekännare av lära, vari edgång ej tillåtlig är» (om tolkningen härav jfr ov. s. 163). Utk. räknar emellertid med möjligheten, att lagen, vare sig av religiösa skäl eller eljest för samvetsfrihetens skull, kan komma att uppställa någon »borgerlig» bekräftelseform såsom allmänt parallell med eden. Däremot har Utk. icke räknat med möjligheten, att lagen skulle helt avskaffa den religiösa eden.

Vad i övrigt beträffar den falska förklaringens objektiva rekvisit, har Utk. i det väsentliga behållit nuvarande lags ståndpunkt. I fråga om det mindre straffbara området — utvidgningen över menedsinstitutet — hava emellertid tydligen, utom muntliga, även skriftliga förklaringar bort medtagas.

171 E t t särskilt framhållande, rörande vittnesmål, av den negativa formens (förtig andets) likvärdighet med den positiva har icke ansetts nödvändigt, då denna ståndpunkt varit rådande åtminstone från och med 1864 års strafflag och någon tvekan därom hos oss icke lärer vara att befara (om det ock finnes länder, där en motsatt tolkning gjort sig gällande). Str. L. uppställer. 13: 4, ett mindre straff för visst fall av förtigande; om detta stadgandes historiska uppkomst och dess rätta tolkning jfr ov. s. 157 ff. Rätteligen bör det uppfattas såsom ett utbrutet område av dolus (ehuru straffsatsen tillkommit såsom motsvarande culpa). Och är det fråga om ett faktum, som inkulpaten verkligen insett skola tjäna till sakens upplysning, så lärer det nu föreslagna minimum i 1 § (ett års fängelse) icke få anses för högt. Ville man återigen fatta stadgandet i 13: 4, såsom det, under lagens förstadier, av L. B. uppfattades, då straffsatsen tillkom, d. v. s. såsom en ensidig culpabestämmelse (utan motsvarighet för den positiva formen av mened), så ingår det under Utk. 11 § (varom jfr ned.). Rörande åberopande av förut avlagd ed synes, då ingen ändring avses i det bestående, icke heller nödigt att uppställa något uttryckligt stadgande. Ingen tvekan lärer bli rådande därom, att ett vittne, som i samma rättegång höres vid olika tillfällen, vid de senare tillfällena höres på den en gång avlagda eden; frågan åter, vad som är att anse såsom »samma» rättegång, måste tydligen överlämnas åt tolkning i praxis och teori. Skulle i övrigt ändring ske i processrätten, exempelvis beträffande »en gång för alla» avlagd ed av sakkunniga m. fl., kommer sådant att automatiskt inverka på det straffrättsliga bedömandet. Uppställandet av förklaringens objektiva oriktighet såsom rekvisitmoment (in. a. o. uteslutandet av s. k. subjektiv mened) har i gällande lag skett genom att samtidigt beteckna utsagan såsom falsk och mot bättre vetande avgiven: då sistnämnda uttryck är subjektivt, måste »falsk» fattas objektivt. Utk. har icke behållit uttrycket mot bättre vetande (därom jfr ned.) och har därför på

172 annat sätt genom formuleringen framhållit falskhetens objektiva betydelse. Att konstruera den subjektiva meneden såsom försök skulle knappast överensstämma med den uppfattning av försöksbegreppet, som såväl i Allm. Utk. som i S. Fsl. 1923 gjort sig gällande, enär det ej rätt gärna skulle kunna förhålla sig så, att »fara» funnits för brottets fullbordan. Den i flere rättsordningar omtvistade — och i övrigt på olika sätt lösta - frågan om vittnes falska uppgifter rörande sina personliga förhållanden lärer hos oss icke behöva någon särskild reglering, då eden endast gäller vad som rör »denna sak» och således uppgifter om nämnda förhållanden endast i det fall komma under eden, att de verkligen angå saken (och att vittnet insett eller bort inse detta). Vad angår utsagans relevans, är självklart, att förtigande icke kan konstituera uppsåtlig mened i annat fall, än då vittnet verkligen insett, att den fördolda omständigheten kunnat tjäna till upplysning i målet (likasom kulpos mened förutsätter, att vittnet bort kunna inse detta). Teoretiskt kan visserligen detsamma sägas om det positiva ljugandet och många lagar ha tagit denna konsekvens. Icke desto mindre synes det betänkligt att i lagen uttryckligen uppställa en regel, som fritager en uppsåtlig positiv osanning av vittnet från straffansvar, för det fall, att vittnet icke kan överbevisas om att ha insett dess relevans. Särskilt lärer ett dylikt fritagancle vara obehövligt i vår lag, som genom edsformelns nyssnämnda inskränkande till »denna sak» utesluter från menedsansvar alla sådana osanningar, som icke ha sammanhang med det föreliggande målet. Då man icke heller från praxis har avhört några olägenheter av den nuvarande lagens tystnad i fråga om relevansen, har Utk. behållit lagens ståndpunkt. Även lagar, som eljest mycket sällan låta synpunkten av i handling visad ånger (»tätige Reue») framträda, göra i stort antal ett undantag för återkallelse av mened. Svenska strafflagen

har också en sådan bestämmelse i 13: 3, vilken stadgar straffnedsättning, försåvitt den falska utsagan återkallas »av egen drift» och »förr än annan därav skada lidit». Säkerligen tala alla skäl, även kriminalpolitiska, för att bibehålla denna mildring. Emellertid innehåller S. Fsl. 1923 (9: 6) en så lydande bestämmelse: Har den, som begått brott, medan tid var, av fri vilja gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet, och har han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var iqptäckt, må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Skedde denna av oaktsamhet, må han kunna frias från

straf. Vid dylikt förhållande och under förutsättning, att denna bestämmelse vidtages, torde icke vara skäl, åtminstone för det närvarande, att därutöver uppställa ett särskilt institut vid falsk förklaring. (Om de av samma skäl utelämnade bestämmelserna i Str. L. 19: 5, 21 se Spec Utk. V, 127). Bland andra lagverk, som uppställt en allmän regel om tätige Beue och därför icke funnit behövligt att uppställa ett särskilt stadgande om återkallelse av mened, äro N. och D. Fsl. Str. L. 13: 2 innehåller en bestämmelse om den, som »genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått»; härom jfr ned. s. 177.

I fråga om det subjektiva rekvisitet innehåller Utk. huvudsakligen två avvikelser från Str. L. Dels lagfästes inverkan av det subjektiva tvångsläge, som rättspraxis redan erkänt utan uttryckligt stöd i lagen. Dels införes en CM/£w-bestämmelse (omfattande menedens såväl positiva som negativa form). Beträffande det subjektiva tvångsläget (kanske mer eller mindre förbundet med en objektiv intressekollision; därom jfr o v. s. 74) har flertalet av de lagar, som beaktat detsamma, inskränkt sig till vittnen (och sakkunnige). Utk. har, med fästat avseende vid

174 nu gällande svensk processrätt, gjort samma inskränkning; i vad mån institutet längre fram kan utsträckas till part, måste bero på en blivande processlags ställning till värjemålseden. Vad angår karaktäriserandet av den psykologiska situation, som skapar tvångsläget, hava lagarna stundom betecknat den såsom fruktan för straf; andra lagar hava funnit denna mildringsgrund för vidsträckt och t. ex. uteslutit straff för förseelse; åter andra hava, tvärtom, funnit mildringsgrunden för inskränkt och jämte fruktan för straff medtagit t. ex. fruktan för förlust av medborgerlig aktning; ännu andra hava, utan att direkt tala om straff, bestämt situationen såsom fruktan för förlust av frihet eller ära. Utk. har icke sträckt sig över fruktan för straff, då begreppen aktning, ära o. dyl. synas för mycket vaga och tillfälliga för denna användning. Däremot har Utk. icke undantagit straff för förseelser, då, även om, i en blivande strafflag, en bestämd gränslinje uppdrages för förseelser, den psykologiska inverkan, varom här är fråga, icke med säkerhet kan beräknas rätta sig efter denna gräns. Utk. har därför i stället gjort mildringen fakultativ och, utan att rubba maximum, lagt i domarens hand att nedsätta eller icke nedsätta straffet, under vad eljest bort följa å gärningen. Faran bestämmes vidare så, att den skall ha gällt den förklarande själv eller någon av hans närmaste. Sistnämnda uttryck, som kan antagas även i andra fall förekomma i en blivande strafflag, lärer få definieras genom en gemensam bestämmelse i strafflagens allmänna del. (Flertalet lagar medtaga åtminstone make, skyldskap och svågerlag i linea recta, syskon och syskons makar). An vidare har den psykologiska situationen såtillvida »normaliserats», att det skall ha funnits objektivt sannolika skäl för farans existens. — Även om de fall, där stadgandet blir tilllämpligt, kunna antagas övervägande röra ett förtigande å vittnets sida, lärer det dock icke vara genomförbart att, såsom skett i en lag (den finska), inskränka institutet till denna form. I vad mån institutet kan erhålla en annan konstruktion ge-

175 nom att, såsom i flere lagar, byggas på en lagstadgad rätt för vittnet att vägra vittnesmål, måste bero på en blivande processlag. Såsom redan nämnt, är rättsverkan enligt Utk. fakultativ men kan under omständigheter sträcka sig till straffrihet. Ehuru sålunda domstolen erhållit stor frihet, har det befunnits tillrådligt att bestämt utesluta institutets tillämplighet för det fall, att den falska förklaringen lett till svårare dom å oskyldig än bötesstraff. I betraktande av det jämförelsevis låga minimum i 1 § (ett års fängelse) torde detta stadgande icke innebära någon otillbörlig hårdhet, även med beaktande' av den verkliga intressekollision, som kan förefinnas, då den förklarande av pietetsskäl vill skydda någon av sina närmaste. Mot bestraffande av kulpos mened hava ofta betänkligheter uttalats. De synas dock mera ha avsett bevisfrågan, svårigheten att avgöra, huruvida det varit förvirring, dåligt minne, svag observationsförmåga o. s. v., som framkallat oriktigheten i utsagan eller det varit verklig vårdslöshet (fel i viljan). Såsom svar på dessa invändningar bör det vara nog att erinra om den gamla regeln in dubio pro rea. A andra sidan kan frånvaron av en culpabestämmelse nog antagas, här som vid flere andra svåra brott, hava lett till att en inkulpat, som kanske riktigast borde ansetts ha ådagalagt grov vårdslöshet, i brist på bestämmelse därom, straffats för uppsåtligt brott. Utk. har ansett övervägande skäl tala för straffbarhet. Denna ståndpunkt intages, bland gällande lagar, exempelvis av den finska och tyska (bland förslagen, av det tyska samt, för vad angår »grov» culpa, av det danska och det tjeckoslovakiska). Str. L.:s subjektiva rekvisit i 13: 1 mot bättre vetande har icke upptagits av Utk. Ville man däri inlägga någon särskild betydelse, avvikande från det allmänna rf^ws-begreppet (t. ex. uteslutande av dolus eventualis), så möter en sådan inskränkning av den allmänna regeln samma betänkligheter här som överallt

176 eljest (då det icke gäller något särskilt syfte, t. ex. vinstbegär, som ger handlingen en annan karaktär än eljest). Onekligen finnes en skillnad mellan den, som med full vetskap om utsagans osannfärdighet likväl avgiver den, och den, som är oviss om dess osannfärdighet, men har klart för sig, att han även med full visshet därom skulle handlat som han gör. Men skillnaden är i själva verket ännu betydligt större mellan denne sistnämnde och den, som av någon lindrigare oaktsamhet avgivit en oriktig utsaga. Den s. k. subsekventa imputationen är vid menedsbrottet lättare att konstruera än vid de flesta andra: ett vittne, som i god tro vittnat mot en oskyldig, vilken därpå dömts till långt frihetsstraff, upptäcker sitt misstag men underlåter att bringa det till vederbörandes kännedom. Ett bland strafflagsförslagen, det tjeckoslovakiska, har uppställt ett stadgande härom vid mened. Det synes emellertid riktigare, därest tanken upptages, att detta sker genom en allmän bestämmelse, då ett dylikt subsekvent uppsåt åtminstone teoretiskt kan tänkas vid alla brott, där handling och verkan kunna nämnvärt skilja sig i tiden. I någon mån reprimeras en dylik underlåtenhet av stadgandet i Utk. 14 §, varom jfr ned. Många lagar, som eljest icke straffa försök till anstiftan — och några, som göra detta - - hava särskilda bestämmelser om försök att förleda till mened. Att dylik gärning bör straffas, lider väl intet tvivel. För vad angår Utk., kommer visserligen i betraktande, att S. Fsl. 1923, 6: 3 ( = Allm. Utk. 8: 3) uppställt en allmän bestämmelse om försök till anstiftan. Men då, enligt denna, ingen rättsverkan inträder, om ej det brott, vartill anstiftan försöktes, själv straffas i försök, och då knappast tillräckliga praktiska skäl torde finnas för att uppställa en försöksbestämmelse vid mened, har Utk. i 12 § stadgat straff för den, som gjort försök att förmå annan till mened (eller till det med mened parallelt genomförda brottet att framställa falska indicier, § 10).

II) Falsk angivelse m. m. Den viktigaste olikheten mellan Str. L. och Utk. på detta område är, att, medan Str. L., i avseende på straffbarhet, likställer falskt åtal med framställande av falsk bevisning, Utk. gör en skarp skillnad i straffbarhet mellan dessa båda brott, så att maximum vid falskt åtal (om det ej är förbundet med framställande av falsk bevisning) är (tre års) fängelse, men vid falsk bevisning åtta års tukthus ( = mened). Skälen hava berörts i det föregående (s. 17). Då, under våra nuvarande förhållanden, ingen längre dömes på blotta angivelsen eller åtalet, inträder den verkliga faran för bestraffande av oskyldig först därmed, att falsk bevisning kommer till; och har angivaren eller åklagaren framställt sådan eller varit delaktig i dess framställande, så faller han under den stränga bestämmelsen. I överensstämmelse med det nu sagda har den skärpning av straffet, som Str. L. (16: 3) knutit därtill, att oskyldig till fullo eller till någon del undergått straff, och Utk. därtill, att oskyldig fällts till svårare straff än böter, i Utk. (13 §) hänförts, icke till angivelsen eller åtalet i och för sig, utan till framställande av falsk bevisning. Därvid har meneden fortfarande behandlats alldeles lika med annan falsk bevisning. Det element av tali on, som ingår i Str. L.*.S bestämmelse, har icke i annan mån upptagits av Utk., än att dom å oskyldig på svårare straff än fängelse föranleder en betydlig höjning av maximum (till tolv års tukthus). — En motsvarande bestämmelse har uppställts vid det kulposa brottet, dock med enhetlig straffskala (för det fall, att oskyldig 12

178 domes till svårare straff än böter). — Då här talas om »svårare straff» än böter resp. fängelse, förutsattes, att i den allmänna delen ämbetsstraffens svårhetsgrad i förhållande till de allmänna straffen regleras. (Enligt S. Fsl. 1923, 9: 2, jfr Allm. Utk. 2: 2, är arreststraff på längre tid än tre år att anse såsom svårare än fängelse). Vad angår den brottsliga handlingen vid falsk bevisning, har förut anmärkts, att Str. L.:s olikhet i fråga om falsk bevisning före och efter åtalet (i det att i förra fallet endast den positiva formen förebragt besvärande omständigheter men i senare fallet jämväl den negativa formen undanröjt bevis för hans oskuld namnes) torde vara att uppfatta såsom en oegentlighet i redaktionen utan saklig betydelse. Utk. har emellertid borttagit denna olikhet. Beträffande den subjektiva strukturen, torde Str. L. få anses ha skilt mellan visst svårare uppsåt å ena sidan samt lindrigare uppsåt jämte culpa å den andra. Utk. har, i fråga om angivelse och åtal lika väl som i fråga om mened och annan falsk bevisning följt den allmänna gränslinjen mellan dolus och culpa. Varje annan gränslinje lärer endast vålla osäkerhet i tillämpningen utan att något därmed vinnes (om lagen nämligen i alla fall är besluten att straffa hela området av såväl dolus som culpa). — Såsom gränslinje mot straffrihet har i Utk. (9 §) lika väl som i Str. L. (16: 6) uppställts tillvaron av (objektivt) sannolika skäl.

Några lagar, varibland den norska, hava stadgat straff för den, som, med kännedom om omständigheter, vilka visa, att en för brott tilltalad eller dömd är oskyldig, underlåter att uppenbara dessa. I själva verket synes en sådan passivitet — om det t. ex. gäller fall, där man själv ingenting har att befara av sanningens yppande, medan den oskyldige dömts eller riskerar att dömas till mångårigt frihetsstraff — just vid ifrågavarande institut kunna utvisa ett särskilt förkastligt sinnelag och motivera

179 en specialbestämmelse (även om lagen kanske för andra liknande fall bör nöja sig med att uppställa ett allmänt rekvisit bland förseelserna). Utk. har därför i 14 § föreslagit ett dylikt stadgande. Om den i 3 § omtalade situation skulle föreligga, har det ansetts böra läggas i domstolens hand att fria från straff (med skälig hänsyn till proportionen mellan de motsatta intressena).

Under det i allmänhet den falska angivelsen samtidigt angriper statsfunktionen och enskild person, låter det dock tänka sig former av falsk angivelse, som enbart rikta sig mot statsfunktionen. Detta inträffar, om någon, t. ex. i syfte att leda rättvisan på villospår för att bereda den verklige brottslingen tid och tillfälle att slippa undan, falskeligen angiver sig själv eller angiver tredje man med dennes samtycke; ävenså, om någon, i ena eller andra syftet, såsom icke sällan händer, t. ex. genom angivelse jämte framställande av falska indicier, föranleder undersökning om ett fingerat brott. De förstnämnda fallen kunna, såsom det anförda exemplet visar, under omständigheter bliva straffbara såsom faution, men böra tvivelsutan straffas, även där så icke är förhållandet; och även det sistnämnda fallet är ett tillräckligt groft missbruk av statsfunktionen för att icke böra passera straffritt. Utk. har i 15 § uppställt dessa tre fall med samma straffbarhet. (Om främmande lagars ståndpunkt jfr ov. s. 114 ff.).

I likhet med Str. L. 16: 14 har Utk. i 16 § ålagt den, som dömes för falsk angivelse etc. att, på målsägandes yrkande, erlägga kostnad för tryckning av domen. Härom jfr Spec. Utk. II, 141, 149.

Bilaga 1 till Andra,

Avd.

Gällande lagar. Falsk förklaring. b.

13 leap. 1 §. H a r någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened, till straffarbete från och med två till och med sex år. 2 §. H a r någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock menedaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 §; och gånge, vid straffens tilllämpning, som i 4 kap. 1 § skils. 3 §. Återkallar menedare, av egen drift, falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga, förr än annan därav skada lidit; vare straffet för hans brott fängelse eller böter. 4 §. Förtiger den, som vittnar eller eljest på ed höres, vad honom till upplysning i målet veterligt är, och prövas han hava det av obetänksamhet gjort; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. 5 §. Har bekännare av lära, vari edgång ej tillåten är, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga, eller har någon vittnat falskt inför rätta, då ed

honom eftergiven varit; varde så ansedd, som hade han ed gått. 6 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

17 kap. § 1. Har någon uppsåtli- F i . gen, emot bättre vetande, inför domstol eller annan myndighet å ed afgifvit eller med ed bekräftat osann utsaga, eller har den, hvilken blifvit edligen hörd såsom vittne eller sakkunnig, uppsåtligen i sak förtegat något, som honom veterligen skulle tjenat till upplysning deri; straffes för mened med tukthus i högst sex år eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med fängelse ej under tre månader. Bidrog utsagan eller förtigandet dertill, att den, som var oskyldig, dömdes till tukthus eller dödsstraff; straffes menedaren med tukthus från och med två till och med tolf år eller på lifstid. I alla dessa fall skall menedaren ock förklaras förlustig medborgerligt förtroende. Återkallar menedare osann utsaga, eller uppenbarar han det förtegade af egen drift, förr än dom i saken fallit eller annan deraf lidit skada; straffes med böter.

181 § 6. Söker någon förleda annan till § 2. Prof vas någon hafva af obe- ! tänksamhet eller vårdslöshet å ed afgifvit mened; straffes med fängelse i högst ett eller med ed bekräftat osann utsaga, | år eller böter. eller har den, hvilken blifvit edligen hörd i § 163. Den, som for Retten afgiver N . såsom vittne eller sakkunnig, förtegat hvad till upplysning i saken kunnat tje- falsk edelig Förklaring, straffes med na; straffes med böter högst trehundra Fsengsel fra 6 Maaneder indtil 8 Aar. Paa samme Maade bliver den at straffe, mark eller fängelse ej öfver sex månader. Rättar han sin utsaga, eller uppen- som udenfor Retten afgiver falsk edelig barar han det förtegade af egen drift, j Förklaring i Tilftelde, hvor Brug af Ed förr än dom i saken fallit eller annan I er lovhjemlet. § 164. Lige med edelig Förklaring deraf lidit skada; dömes till böter högst j etthundra mark, der ej domaren pröfvar anses Förklaring afgivet under Paaberaab af aflagt Ed. att han må undgå straff. Lige med E d ansees en Forsikring, § 3. Förtiger den, hvilken blifvit såsom vittne eller sakkunnig edligen som ifolge Loven trseder i Eds Sted. § 165. Som i § 163 bestemt straffes hörd, något, hvars uppenbarande kan leda ogsaa den, som bevirker eller medvirker till åtal för brott emot den, som är med honom i rätt upp- eller nedstigande skyld- til, at en ham vitterlig usand edelig skap eller svågerlag, eller hans maka, Förklaring i noget der omhandlet Tilfselde fosterföräldrar, fosterbarn, syskon eller afgives af en anden. § 166. Med B0der eller med Fsengderas makar, eller hans trolofvade; straffes med böter högst tvåhundra mark, sel indtil 2 Aar straffes den, som afgiver eller varde, der omständigheterna äro syn- falsk Förklaring for Retten eller for nerligen mildrande, från straff förskonad. Notarius eller i Fremstillinger, han som Har sådant förtigande bidragit dertill, P a r t eller Retsfuldmsegtig i en Sag frematt den, som är oskyldig, dömts till tukt- lsegger for Retten, eller som mundtlig hus eller dödsstraff; vare straffet fäng- eller skriftlig afgiver falsk Förklaring else i högst två år eller böter. Kan . til nogen offentlig Myndighed i Tilfselde, uppenbarande af omständighet, som vittne ! hvor han er pligtig til at forklare sig eller sakkunnig förtegat, ådraga honom j til denne, eller hvor Förklaringen er besjelf åtal; må han för det förtigande ej stemt til at afgive Bevis. Paa samme Maade straffes den, der dömas till straff. § 4. Har sakkunnig med åberopande j bevirker eller medvirker til, at en ham af en gång för alla aflagd ed afgifvit ! vitterlig usand Förklaring i noget af de ovenneevnte Tilfselde afgives af en anden. falskt eller vilseledande intyg eller ut§ 167. Straf efter §§ 163 og 166 låtande; varde så ansedd, som hade han kommer ikke til Anvendelse paa den, aflagt falskt vittnesmål. § 5. Har någon, som tillåtits att i j der som sigtet for en strafbar Handling stället för ed bruka annan försäkran en- { har afgivet falsk Förklaring. Det samme gjselder, saafremt nogen ligt hans troslära, å dylik försäkran afafgiver falsk ubeediget Förklaring i Tilgifvit eller dermed bekräftat osann eller fselde, hvor han ei kunde forklare Sandofullständig utsaga; eller har någon afheden uden derved at udssette sig eller gifvit falskt vittnesmål, då ed blifvit nogen af sine ngermeste for Straf eller honom eftergifven; varde så ansedd, som Tab af den borgerlige Agtelse. hade han ed aflagt.

182 E r i saadant Tilfaelde som i 2det j Sted, kan Straf af Faengsel anvendes. — Led omhandlet falsk beediget Förklaring | Befindes det iovrigt i Tilfaelde, hvor afgivet, straffes den skyldige med Famg- J nogen har aflagt falsk Förklaring for sel indtil 5 Aar. Retten, at Vidnesbyrd ikke burde have § 166 kommer ikke til Anvendelse vaeret affordret ham paa Grund af hans paa Opgaver angaaende Omstaendigheder, Forhold til Sägen eller Parterne, blive der danner Grundlag for Skat. de i §§ 145 og 146 foreskrevne Straffe at nedsaette, og kan, naar Edfaestelse ikke har fundet Sted, under formildende OmD. § 145. Det Vidne, der for Retten I staendigheder endog Straf af Boder anedelig aflaegger falsk Förklaring, hvad | vendes. enten Edfaestelsen folger efter Förkla§ 148. Har et Vidne alene af Uberingen, eller denne afgives i Henhold til ! taenksomhed undladt at meddele, hvad en foregaaende Edfaestelse, anses med han vidste til Sägens Oplysning, straffes Strafarbejde fra 2 indtil 10 Aar, forsaa- han med Faengsel eller under saerdeles vidt ikke hoiere Straf maatte vsere for- formildende Omstaendigheder med Boder. skyldt ifolge Beskaffenheden af det ved § 149. Naar Msend, som af Retten, den falske Förklaring bevirkede eller Ovrigheden eller anden offentlig Myntilsigtede Onde. Tilbagekalder Vidnet i dighed ere udnaevnte til at afholde Syns-, af egen Drift sin falske Förklaring, kan Skons- eller Taxationsforretninger, under en ringere Grad af Strafarbejde anvendes, I Ed eller i udtrykkeligt Henhold til en og under saerdeles formildende Omstsen- j forhen aflagt Ed afgive saadant Syn, digheder kan Straffen endog bestemmes | Skon eller Taxation mod deres Overtil Faengsel paa Vand og Bred, dog ikke ; bevisning, blive de at straffe som falske under 4 Gange 5 Dage. Vidner. § 146. Naar nogen uden at vsere Gore deslige Maend sig skyldige i bleven tagen i Ed har aflagt falsk För- mindre betydelige Misligheder, straffes klaring for Retten, straffes han med de med Famgsel eller under saerdeles Faengsel paa Vand og Bröd, ikke under formildende Omstaendigheder med Boder. 2 Gange 5 Dage, eller med Forbedrings§ 150. Har en Part for Retten behusarbejde; dog kan Straffen under saer- krseftet sit Udsagn med falsk Ed, bliver deles for ham talende Omstaendigheder han at straffe lige med et falsk Vidne. bestemmes til simpelt Faengsel, ikke un- Dersom han imidlertid kun har villet fri der 2 Maaneder. Dersom han af egen sig selv for Straf ved saadan falsk Ed, Drift tilbagekalder sin falske Förklaring, kan Straffen efter Omstaendighederne kan Straffen nedsaettes til simpelt Faeng- ! nedsaettes, endog til den laveste Grad af sel i 8 Dage eller endog under saeregne Forbedringshusarbeide eller, forsaavidt formildende Omstaendigheder aldeles bort- Forudsaetningen for § 145 2det Punktum falde. I er tilstede, til Fsengsel paa Vand og Bred § 147. Har nogen i offentlig Straf- I i 2 Gange 5 Dage. fesag afgivet falsk Vidneforklaring, men § 151. Hvis nogen, der udenfor det befindes, at Sägen gjaldt ham selv, : de ovennaevnte Tilfaelde for en offentlig eller at han havde Anledning til at an- ! Myndighed har at bekrsefte noget med tage dette, bliver han ikke at straffe, | sin Ed, gor sig skyldig i Mened, bliver hvis Förklaringen ikke er bleven be- han at straffe med Forbedringshusarbejde. kraeftet med Ed ; har Edfsestelse fundet Tilbagekalder han af egen Drift sit falske

183 Udsagn, kan Straffen under formild- I eede is afgelegd in eene strafzaak ten ende Omstaendigheder nedsaettes till | nadeele van den beklaagde of verdachte, Faengsel paa Vand og Bröd i 2 Gange wordt de schuldige gestraft met gevangenisstraf van ten hoogste negen jaren. 5 Dage. Met den eed staat gelijk de belofte § 152. De ovenfor givne Bestemof bevestiging die krachtens de wet melser gaelde ogsaa med Hensyn til falsk skriftlig Bekraeftelse i Henhold til voor den eed in de plaats treedt. Ontzetting vande in a r t i k e l 2 8 n ° . 1—4 en tidligere aflagt Ed, saavelsom med j vermelde rechten kan worden uitgesproHensyn til saadan Bekraeftelse under Ed, hvor Lovene hjemle Anvendelse af skrift- ken. lig Ed. 153. W e r einen ihm zugeschobenen, T . § 153. Ligeledes ere de ovenanforte zuruckgeschobenen oder auferlegten Eid Straffebestemmelser anvendelige paa dem, der enten aflsegge E d paa anden end den | wissentlich falsch schwört, wird mit i Loven foreskrevne almindelige Maade Zuchthaus bis zu zehn J a h r e n bestraft. 154. Gleiche Strafe trifft denjenigen, eller afgive en Forsikring, der traeder i welcher vor einer zur Abnahme von Eiden Eds Sted. § 154. Den, som i de Tilfaelde, [ zuständigen Behörde wissentlich ein falhvor Loven paabyder eller tilsteder saa- schés Zeugnis oder ein falschés Gutdant, afgiver en Erklaering under Tilbud I achten mit einem Eide bekräftigt oder af Ed eller paa Tro og Love, straffes, j den vor seiner Vernehmung geleisteten naar Erklaeringen befindes at vaere falsk, | Eid wissentlich durch ein falschés Zeugnis med Faengsel eller under formildende I oder ein falschés Gutachten verletzt. 1st das falsche Zeugnis oder Gutachten Omstaendigheder med Boder, forsaavidt i a einer Straf sache zum Nachteile eines saerlige Lovbestemmelser ikke maatte Angeschuldigten abgegeben und dieser foreskrive nogen anden Straf. § 155. Naar nogen eliers til Brug zum Tode, zu Zuchthaus oder zu einer i Retsforhold, der vedkomme det Offent- anderen mehr als funf Jahre betragenden lige, afgiver falsk skriftlig Erklaering Freiheitsstrafe verurteilt worden, so tritt eller skriftlig bevidner noget, hvorom Zuchthausstrafe nichtunter drei Jahren ein. 155. Der Ableistung eines Eides han ingen Kundskab har, bliver han at straffe med Boder eller Faengsel, forsaa- wird gleich geachtet, wenn 1. ein Mitglied einer Religionsgesellvidt Görningen ikke efter sin Beskafschaft, welcher das Gesetz den fenhed medforer hoiere Straf. Gebraueh gewisser Beteuerungsformeln an Stelle des Eides gestattet, eine Erklärung unter der BeH. 207. Hij die in de gevallen waarin teuerungsformel seiner Religionseen wettelijk voorschrift eene verklaring gesellschaft abgibt; onder eede vordert of daaraan rechtsge2. derjenige, welcher als Partei, Zeuge volgen verbindt, mondeling of schriftelijk, oder Sachverständiger einen Eid persoonlijk of door een bijzonder daartoe geleistet hat, in gleicher Eigengemachtigde, opzettelijk eene valsche schaft eineVersicherung unter Beverklaring onder eede aflegt, wordt gerufung auf den bereits fruher in straft met gevangenisstraf van ten hoogste derselben Angelegenheit geleistetzes jaren. en Eid abgibt, oder ein SachverIndien de valsche verklaring onder

184 ständiger, welcher als solcher ein bei welcher er sie abgegeben hat, widerfur allemal vereidet ist, eine Ver- ruft. sicherung auf den von ihm geleis159. W e r es unternimmt, einen anteten Eid abgibt; deren zur Begehung eines Meineides zu 3. ein Beamter eine amtliche Ver- verleiten, wird mit Zuchthaus bis zu sicherung unter Berufung auf funf Jahren, und wer es unternimmt, seinen Diensteid abgibt. i einen anderen zur wissentlichen Abgabe 156. W e r vor einer zur Abnahme | einer falschen Versicherung an Eides einer Versicherung an Eides Statt zu- Statt zu verleiten, mit Gefängnis bis zu ständigen Behörde eine solche Versicher- einem Jahre bestraft. ung wissentlich falsch abgibt oder unter 160. W e r einen anderen zur AbBerufung auf eine solche Versicherung leistung eines falschen Eides verleitet, wissentlich falsch aussagt, wird mit Ge- j wird mit Gefängnis bis zu zwei Jahren fängnis von einem Monat bis zu drei I bestraft, neben welchem auf Verlust der Jahren bestraft. burgerlichen Ehrenrechte erkannt werden 157. Hat ein Zeuge oder Sachver- kann, und wer einen anderen zur Abständiger sich eines Meineides (§§ 154, leistung einer falschen Versicherang an 155) oder einer falschen Versicherung Eides Statt verleitet, wird mit Gefängnis an Eides Statt schuldig gemacht, so ist bis zu sechs Monaten bestraft. die an sich verwirkte Strafe auf die Der Versuch ist strafbar. Hälfte bis ein Vierteil zu ermässigen, 161. Bei jeder Verurteilung wegen wenn Meineides, mit Ausnahme der Fälle in 1. die Angabe der Wahrheit gegen den §§ 157 und 158, ist auf Verlust ihn selbst eine Verfolgung wegen der burgerlichen Ehrenrechte und aussereines Verbrechens oder Vergehens dem auf die dauernde Unfähigkeit des nach sich ziehen konnte, oder Verurteilten, als Zeuge oder Sachver2. der Aussagende die falsche Aussage ständiger eidlich vernommen zu werden, zugunsten einer Person, rucksicht- zu erkennen. lich welcher er die Aussage abIn den Fallen der §§ 156 bis 159 lehnen durfte, erstattet hat, ohne kann neben der Gefängnisstrafe auf Veruber sein Recht, die Aussage ab- lust der burgerlichen Ehrenrechte erkannt lehnen zu diirfen, belehrt worden werden. zu sein. 162. W e r vorsätzlich einer durch 1st hiernach Zuchthausstrafe unter eineidliches Angelöbnis vor Gericht besteliem J a h r e verwirkt, so ist dieselbe nach ten Sicherheit oder dem in einem OffenMassgabe des § 21 in Gefängnisstrafe zu barungseide gegebenen Versprechen zuverwandeln. widerhandelt, wird mit Gefängnis bis zu 158. Gleiche Strafermässigung tritt zwei Jahren bestraft. ein, wenn derjenige, welcher sich eines 163. Wenn eine der in den §§ 153 Meineides oder einer falschen Versicherbis 156 bezeichneten Handlungen aus ung an Eides Statt schuldig gemacht hat, Fahrlässigkeit begången worden ist, so bevor eine Anzeige gegen ihn erfolgt oder tritt Gefängnisstrafe bis zu einem J a h r e eine Untersuchung gegen ihn eingeleitet ein. und bevor ein Rechtsnachteil fiir einen Straflosigkeit tritt ein, wenn der anderen aus der falschen Aussage ent- Täter, bevor eine Anzeige gegen ihn erstanden ist, diese bei derjenigen Behörde, folgt oder eine Untersuchung gegen ihn

185 eingeleitet und bevor ein Rechtsnachteil fiir einen anderen aus der falschen Aussage entstanden ist, diese bei derjenigen Behörde, bei welcher er sie abgegeben hat, widerruft.

§ 199. Unter den Bedingungen des § 197 wird der Betrug schon aus der Beschaffenheit der Tat zum Verbrechen: a) wenn sich in eigener Sache bei Gericht zu einem falschen Eide erboten, oder wirklich ein falscher Eid geschworen wird, oder wenn sich um ein falschés Zeugnis, so vor Gericht abgelegt werden soil, beworben, oder wenn ein falschés Zeugnis gerichtlich angeboten oder abgelegt wurde, wenn dasselbe auch nicht zugleich die Anerbietung oder Ablegung eines Eides in sich begreift. § 202. Diese Strafe des Betruges ist insgemein Kerker von sechs Monaten bis zu einem Jahre, bei erschwerenden Umständen aber von einem bis zu fiinf Jahren. § 2 0 3 . Ubersteigt aber der Betrag oder W e r t , den sich der Täter durch das Verbrechen zugewendet, oder worauf die Absicht gerichtet gewesen ist, die Summe von dreihundert Gulden; oder hat der Verbrecher den Betrug mit besonderer Kuhnheit oder Arglist veriibt; oder die Betriigereien sich zur Gewohnheit gemacht, so ist die Strafe schwerer Kerker von fiinf bis zu zehn Jahren. § 204. Wenn das Verbrechen des Betruges durch einen falschen Eid begången wird (§ 199, lit. a), soil der Betruger zur schweren Kerkerstrafe, nach der in den §§ 202 und 203 bestimmten Dauer, und wenn er durch den falschen Eid einen sehr wichtigen Schaden verursacht hat, bis zu zwanzigjährigem, nach

Umständen auch zu lebenslangem schweren Kerker verurteilt werden.

§ 2 1 3 . W e r in einer Straf sache vor U n g . Gericht iiber einen diese Angelegenheit betreffenden wesentlichen Umstand eine falsche Aussage ablegt und diese mit einem Eide bekräftigt, begeht das Verbrechen der falschen Aussage und ist mit Zuchthaus bis zu fiinf J a h r e n zu bestrafen. W e n n die falsche Aussage zum Nachteil des Beschuldigten abgelegt und dieser zum Tod verurteilt wurde, so ist der falsche Zeuge mit Zuchthaus von zehn bis zu ftinfzehn Jahren zu bestrafen; wenn der Beschuldigte jedoch zu einer Freiheitsstrafe von mehr als fiinf Jahren verurteilt wurde, so ist der falsche Zeuge mit Zuchthaus von fiinf bis zehn Jahren zu bestrafen. § 214. In Ubertretungsf alien biidet die falsche Aussage ein Vergehen und ist mit Gefängnis bis zu einem J a h r und mit Geldstrafe bis zu zweitausend Kronen zu bestrafen. § 215. W e r in einem Zivilprozess iiber einen wesentlichen Umstand eine falsche Aussage ablegt und diese mit einem Eid bekräftigt, ist mit Kerker bis zu funf Jahren und mit Geldstrafe bis zu achttausend Kronen zu bestrafen. § 216. Wenn der Gegenstand des Zivilprozesses jedoch den W e r t von zweihundert Kronen nicht ubersteigt, so ist die Strafe fiir die falsche Aussage mit Kerker bis zu einem J a h r und mit Geldstrafe bis zu achthundert Kronen zu bemessen. § 217. Ebenso wie der falsche Zeuge, ist auch der Sachverständige zu bestrafen, der in einer Straf- oder Zivilsache iiber einen wesentlichen Tatumstand unwahr aussagt oder ein falschés Gutachten abgibt; ebenso auch der Ubersetzer oder

186 Dolmetsch, der dem Gericht oder einer Jahren, wenn aber auf eine geringere anderen Behörde in betreff eines wesent- Disziplinarstrafe erkannt wurde, mit Kerlichen Umstandes mundlich oder schrift- ker bis zu zwei Jahren zu bemessen. lich eine falsche Ubersetzung abgibt. Die Bestimmungen dieses Paragraphen § 218. Gleiche Wirkung mit der sind auch dann anzuwenden, wenn Zieidlichen Bekräftigung besitzt: vilpersonen eine falsche Aussage in den 1. Die Bekräftigung der Zeugenaus- Angelegenheiten abgelegt haben, die vor sage durch eine feierliche Beteuerung dem militärischen Ehrengericht verhandelt oder durch Berufung auf das Gewissen werden. in jenen Fallen, in denen das Gesetz einer § 2 2 1 . Eine aus Fahrlässigkeit absolchen Berufung oder Beteuerung die gegebene falsche Aussage, falsche Ergleiche Beweiskraft mit dem Eid ein- klärung eines Sachverständigen oder räumt; falsche Ubersetzung sowie ein aus Fahr2. Die Bekräftigung einer Erklärung lässigkeit abgelegter falscher Eid ist mit durch einen Sachverständigen, Ubersetzer Gefängnis bis zu einem J a h r zu bestraoder Dolmetsch mit Berufung auf seinen fen. Amtseid, beziehungsweise auf den allge§ 222. W e r einen anderen in eimeinen Eid, den der Betreff ende als nem Strafprozess zu einer falschen ZeuSachverständiger, Ubersetzer oder Dol- genaussage oder zu einer in den §§ 217 metsch abgelegt hat; oder 219 bezeichneten Handlung zu ver3. Die Bekräftigung einer Aussage, leiten sucht, ist mit Kerker bis zu drei beziehungsweise Erklärung durch die Jahren, in Ubertretungsfällen hingegen erwähnten Personen, mit Berufung auf mit Gefängnis bis zu sechs Monaten zu den in der anhängigen Angelegenheit bestrafen. in gleicher Eigenschaft bereits fruher W e r diese Handlung in einem Zivilabgelegten Eid. prozess begeht, ist mit Gefängnis bis zu § 219. W e r in einer Zivilsache einen zwei Jahren und mit Geldstrafe bis zu falschen Haupt-, Erfullungs-, Schätzungs- 2000 K, im Fall des § 216 hingegen oder Offenbarungseid ablegt, ist mit mit Gefängnis bis zu sechs Monaten und Kerker bis zu fiinf Jahren und mit mit Geldstrafe bis zu 800 K zu bestraGeldstrafe bis zu 8000 K, im Fall des fen. § 216 hingegen mit Kerker bis zu einem W e r jedoch diese Handlung in einer J a h r und mit Geldstrafe bis zu 800 K Disziplinarangelegenheit begeht, ist mit zu bestrafen. Gefängnis bis zu sechs Monaten zu be§ 220. W e r im Disziplinarverfahren strafen. gegen einen öffentlichen Beamten oder § 223. Wegen der in diesem Haupteinen Rechtsanwalt eine falsche Aussage stiick angefuhrten Handlungen ist, falls ablegt und diese mit einem Eid bekräf- sie ein Verbrechen bilden, neben der tigt, ist mit Kerker bis zu einem J a h r Hauptstrafe auch auf Amtsverlust zu zu bestrafen. erkennen. W e n n die falsche Aussage jedoch § 224. Wegen der in diesem Hauptzum Nachteil des in Disziplinarunter- stuck angefuhrten Handlungen wird nicht suchung Gezogenen abgelegt und dieser bestraft: aus seinem Amt oder seiner Stellung 1. wer durch eine wahre Aussage entfernt wurde, so ist die Strafe fiir die sich selbst einer strafbaren Handlung falsche Aussage mit Kerker bis zu drei I beschuldigen wurde;

187 2. wer in einer Straf- oder Diszi- damné ä plus de cinq années d'empriplinarsache berechtigt war, die Abgabe sonnement, le faux témoin qui a déposé der Zeugenaussage oder des Gutachtens contre lui subira la méme peine. Quiconque sera coupable de faux zu verweigern, jedoch auf dieses Recht durch das Gericht nicht aufmerksam témoignage en matiere de police, soit contre le prévenu, soit en sa faveur, gemacht wurde. § 225. Weiters wird nicht bestraft, sera puni d'un emprisonnement d'un an au moins et de trois ans au plus, wer seine falsche Erklärung oder Auset d'une amende de 16 francs ä 500 sage (§ 217) oder seinen falschen Eid bei der betreffenden Behörde widerruft, francs. Dans ces deux cas, les coupables bevor gegen ihn eine Anzeige erstattet j oder das Strafverfahren eingeleitet wor- j pourront, en outre, étre privés des droits den ist und bevor aus der falschen Aus- | mentionnés en 1'article 42 du present Code, pendant cinq ans au moins et dix sage oder Erklärung oder aus dem falschen Eid fur einen anderen ein Nachteil ans au plus, ä compter du jour ou ils auront subi leur peine, et étre places erwachsen ist. § 226. W e r eine der W T ahrheit ent- [sous la surveillance de la haute police] sprechende Aussage, Erklärung oder pendant le méme nombre d'annees. Art. 363. Le coupable de faux téEidesablegung widerruft und als falsch erklärt, ohne diesen Widerruf durch ei- moignage, en matiere civile, sera puni nen Eid oder auf eine Art, die diesem I d'un emprisonnement de deux ä cinq ans, gleichkommt (§ 218) zu bekräftigen, des- \ et d'une amende de 50 francs å 2,000 gleichen wer einen anderen zu einem j francs. Il pourra 1'étre aussi des peines solchen falschen Widerruf zu verleiten accessoires mentionnées dans 1'article sucht, ist je nach Verschiedenheit der precedent. Sache und Handlung im Sinn der §§ Art. 364. Le faux témoin en matiere 2 1 3 — 2 1 9 , 220, 222 und 223 zu be- | criminelle, qui aura recu de 1'argent, une strafen. recompense quelconque ou des promesses, sera puni des travaux forces ä temps, sans prejudice de 1'application du deuxiéme Fr. Art. 3 6 1 . Quiconque sera coupable paragraphe de 1'article 3 6 1 . Le faux témoin, en matiere correcde faux témoignage en matiere criminelle, soit contre 1'accusé, soit en sa faveur, tionnelle ou civile, qui aura recu de 1'ar gent, une recompense quelconque ou des sera puni de la peine de la reclusion. Si néanmoins 1'accusé a été condamné promesses, sera puni de la reclusion. Le faux témoin, en matiere de police, ä une peine plus forte que celle de la qui aura recu de 1'argent, une recomreclusion, le faux témoin qui a déposé pense quelconque ou des promesses, sera contre lui subira la méme peine. Art. 362. Quiconque sera coupable puni d'un emprisonnement de deux ä cinq de faux témoignage en matiere correc- ans, et d'une amende de 50 francs å tionnelle, soit contre le prévenu, soit en 2,000 francs. Il pourra 1'étre aussi des peines acsa faveur, sera puni d'un emprisonnecessoires mentionnées en 1'article 362. ment de deux ans au moins et de cinq Dans tous les cas, ce que le faux ans au plus, et d'une amende de 50 témoin aura recu sera confisqué. francs å 2,000 francs. Art. 365. Le coupable de suborna Si néanmoins le prévenu a été con-

188 tion de témoins sera passible des mémes venu, soit en sa faveur, sera puni d'un peines que le faux témoin, selon les emprisonnement de trois mois ä un an. distinctions contenues dans les a r t i d e s 220. Le faux témoignage en matiere 361, 362, 363 et 364. civile sera puni d'un emprisonnement de Art. 366. Celui ä qui le serment deux mois ä trois ans. aura été déféré ou référé en matiere 221. L'interprete et 1'expert coucivile, et qui aura fait un faux serment, pables de fausses declarations, soit en sera puni d'un emprisonnement d'une matiere criminelle, contre 1'accusé ou en année au moms et de cinq ans au plus, sa faveur, soit en matiere correctionnelle et d'une amende de 100 francs ä 3,000 ou de police, contre le prévenu ou en francs. sa faveur, soit en matiere civile, seront Il pourra en outre étre privé des punis comme faux témoins, conformédroits mentionnés en 1'article 42 du pre- ment aux a r t i d e s 215, 216, 218 219 sent Code pendant cinq ans au moins et et 220. dix ans au plus, ä compter du jour ou L'expert en matiere criminelle qui il aura subi sa peine, et étre place [sous I aurait été entendu sans prestation de la surveillance de la haute police] pendant serment sera puni conformément k 1'arle méme nombre d'annees. ! t i d e 217. 222. Dans les cas prévus par les j cinq a r t i d e s precedents, le coupable 215. Le faux témoignage en matiere i pourra, de plus, étre condamné a 1'intercriminelle, soit contre 1'accusé, soit en sa | diction, conformément a Particle 3 3 . faveur, sera puni de la reclusion. 223. Le coupable de subornation de 216. Si 1'accusé a été condamné, | témoins, d'experts ou d'interpretes, sera soit ä une detention de plus de dix ans, j passible des mémes peines que le faux soit aux travaux forces, le faux témoin témoin, selon les distinctions établies par qui aura déposé contre lui subira la peine ; les a r t i d e s 215 ä 222. des travaux forces de dix ans ä quinze ans. 224. Le coupable de faux témoignage Il subira celle des travaux forces ä | ou de fausse declaration, qui aura recu perpétuité, si 1'accusé a été condamné ä j de 1'argent, une recompense quelconque mört. i ou des promesses, sera condamné de 217. Les peines portées par les deux plus a une amende de cinquante francs a r t i d e s precedents seront réduites d'un ! ä trois mille francs. degré, conformément ä 1'article 80, lorsLa méme peine sera appliquée au que des personnes appelées en justice suborneur, sans prejudice des autres pour donner de simples renseignements peines. se sont rendues coupables de fausses de225. Les dispositions précédentes clarations, soit contre 1'accusé, soit en relatives aux fausses declarations ne sa faveur. sont pas applicables aux enfants ågés de 218. L e coupable de faux témoignage moins de seize ans, ni aux personnes en matiere correctionnelle, soit contre qui sont entendues sans prestation de le prévenu, soit en sa faveur, sera puni serment, ä raison de la parenté ou de d'un emprisonnement de six mois ä cinq l'alliance qui les unit aux accuses ou ans. aux prévenus, lorsque ces declarations 219. Le coupable de faux témoignage ont été faites en faveur des accuses ou en matiere de police, soit contre le pré- prévenus.

189 216. Va esente da pena, per il fatto preveduto nell'art. 214, chi, avendo deposto in un procedimento penale, ritratti il falso e manifesti il vero prima che 1'istruzione sia chiusa con sentenza od ordinanza di non farsi luogo a procedimento, ovvero prima che il dibattimento sia chiuso, o prima che la causa sia rinviata ad altra udienza a cagione della falsa testimonianza. Se la ritrattazione sia fatta in tempo It. 214. Chiunque, deponendo come testimone innanzi all'autorita giudiziaria, affer- successivo, o se concerna una falsa dema il falso, o nega il vero, o tace, in posizione in causa civile, la pena é diminuita da un terzo alla meta, purché la tutto o in parte, ciö che sa intorno ai fatti sui quali é interrogato, é punito ritrattazione avvenga prima che nella con la reclusione da uno a trenta mesi causa in cui fu deposto il falso sia proe con 1'interdizione temporanea dai pub- nunziato il verdetto dei giurati, nei giudizii della corte d'assise, o la sentenza blici ufficii. La reclusione é da uno a cinque anni, negli altri giudizii. Se dalla falsa deposizione derivi 1'arse il fatto sia commesso a danno di un imputato, o nei dibattimento in un pro- resto di qualche persona o altro grave cesso per delitto; ed é da tre a dieci nocumento alla medesima, la pena non é anni, se concorrano ambedue queste circo- diminuita che di un terzo nei caso della prima parte, e di un sesto nei caso del stanze. Se il fatto abbia per effetto una sen- primo capoverso del presente articolo. 217. Le disposizioni degli articoli tenza di condanna a pena superiore alla reclusione, la reclusione é da dieci a precedenti si applicano anche ai periti e agli interpreti, che, chiamati in tale loro venti anni. Se la testimonianza sia fatta senza qualitä innanzi all'autorita giudiziaria, giuramento, la pena é diminuita da un diano pareri, informazioni o interpretazioni mendaci; e, quanto ai periti, la sesto ad un terzo. 215. Va esente da pena per il fatto interdizione temporanea dai pubblici ufficii si puö estendere all'esercizio della preveduto neH'articolo precedente: 1°. chi, manifestando il vero, esporr- professione o dell'arte. 218. Chiunque suborna un testimone, ebbe inevitabilmente sé medesimo od un prossimo conginnto a grave nocumento perito o interprete, affinché commetta il delitto preveduto nell'articolo 214, é punella libertä o nell'onore; 2°. chi, per le proprie qualitä perso- nito, quando la falsa testimonianza, perinali da lui dichiarate al giudice, non zia o interpretazione avvenga: 1°. con la reclusione da tre mesi avrebbe dovuto essere assunto come testia tre anni, nei caso preveduto nella mone, o avrebbe dovuto essere avvertito prima parte dell'art. 2 1 4 ; della facoltä di astenersi dal deporre. 2°. con la reclusione da due a sette La pena é soltanto diminuita dalla anni, e, rispettivamente, da cinque a meta ai due terzi, se la falsa deposizione esponga un'altra persona a procedimento dodici, nei casi preveduti nei primo capoverso dello stesso articolo; penale od a condanna. 226. Celui k qui le serment aura été déféré ou référé en matiere civile, et qui aura fait un faux serment, sera puni d'un emprisonnement de six mois k trois ans, et d'une amende de vingt-six francs k dix mille francs; il pourra de plus étre condamné ä 1'interdiction, conformément k 1'article 3 3 .

190 3°. con la reclusione per un tempo non minore dei dodici anni, nei caso preveduto nei secondo capoverso dell'articolo medesimo. Se la falsa testimonianza, perizia o interpretazione, sia fatta senza giuramento, la pena é diminuita da un sesto ad un terzo. Qualora siasi soltanto tentato, con minacce, doni o promesse, di subornare il testimone, il perito o l'interprete, le pene stabilite nelle disposizioni precedenti sono ridotte ad un terzo. Ove la condanna non abbia per effetto l'mterdizione perpetua, é aggiunta l'interdizione temporanea dai pubblici ufficii. Tutto ciö che siasi dato dal subornatore si confisca. 219. Le pene stabilite nell'articolo precedente sono diminuite dalla meta ai due terzi, se il colpevole del delitto ivi preveduto sia l'imputato o un suo prossimo congiunto, purché non abbia esposto un'altra persona a procedimento penale o a condanna. 220. Quando la falsa testimonianza, perizia o interpretazione, sia ritrattata nei modi e nei tempo indicati nell'articolo 216, la pena, per il colpevole del delitto preveduto nell'articolo 218, é diminuita da un sesto ad un terzo. 2 2 1 . Chiunque, come parte in giudizio civile, giura il falso, é punito con la reclusione da sei o trenta mesi, con la multa da lire cento a tremila e con l'interdizione temporanea dai pubblici ufficii. Se il colpevole si ritratti prima della definizione della controversia, la reclusione é da uno a sei mesi.

Sp.

Art 3 9 1 . El que, en causa criminal y en juicio oral o informaciön acordada abierto éste, diere falso testimonio en contra del reo, serå castigado: 1.° Con la pena de diez a treinta

ahos de reclusion, si hubiere recaido en la causa pena de muerte. Si se hubiere ejecutado la sentencia se le impondrä la pena en el grado måximo. 2.° Con la pena de ocho a doce anos de reclusion, si hubiere recaido sentencia condenatona a pena mayor de doce anos. 3.° Con la pena de cuatro a seis anos de reclusion, si hubiere recaido sentencia condenatoria a pena mayor de seis aiios y que no exceda de doce. 4.° Con la pena de dos meses y un dia a tres anos de reclusion, si hubiere recaido sentencia condenatoria a pena mayor de dos meses y un dia y que no exceda de seis anos. 5.° Con la pena de multa de 1.000 a 15.000 pesetas, si hubiere recaido sentencia condenatoria a penas de arresto o de multa. En los casos de los niimeros 2.° al 5.° si la pena se hubiere ejecutado o comenzado a ejecutar, se impondrä la pena en el grado måximo. Art. 392. El que, en causa criminal y en juicio oral o informaciön acordada abierto éste, diere falso testimonio en contra del reo, cnando recayere auto de sobreseimiento o sentencia absolutoria, serå castigado con la pena de dos meses y un dia a cuatro anos de reclusion. Art. 3 9 3 . Al que, en juicio de faltas, diere falso testimonio, se le impodrå, cuando el enjuiciado contra el cual depusiere fuera condenado, la pena de multa de 1.000 a 10.000 pesetas y cuando fuera absuelto la de 1.000 a 5.000. Art. 394. El que en juicio oral o en informaciön acordada abierto éste, diere falso testimonio en favor de un reo, serå castigado con las penas de dos meses y un dia a dos ahos de prisiön y multa de 1.000 a 2.000 pesetas. Si el falso testimonio en favor del reo fuere dado en juicio por faltas, la

191 pena serå la de multa de 1.000 a 2.000 pesetas. Art. 395. E l falso testimonio en negocio civil o administrativo, sea o no contencioso, serå castigado con las penas de seis meses a dos anos de prisiön y multa de 1.000 a 5.000 pesetas. Art. 396. L a s penas de los articulos anteriores se aplicarån en su grado måximo a los peritos e intérpretes que declaren falsamente en negocios civiles, criminales o administrativos, y se les impondrä ademås la inhabilitacion para el desempeho de todo cargo publico de cuatro a ocho aiios, y la especial por el mismo tiempo para el cargo de perito. Art. 397. Siempre que la declaraciön falsa del testigo o perito fuere dada mediante cohecho, las penas serån las inmediatas superiores en grado a las respectivamente designadas en los articulos anteriores, imponiéndose ademås la multa del tanto al triplo del valor de la promesa o dådiva. Esta ultima serå decomisada cuando hubiere llegado a entregarse al sobornado. E n todo caso, se impondrä la inhabilitacion de seis a doce aiios para todo cargo publico y la especial por el mismo tiempo para cargos de perito.

Art. 398. El que presentare a sabiendas testigos o documentos falsos en juicio, serå castigado como reo de falso testimonio. Art. 399. El testigo, perito o intérprete que haya cometido el delito de falso testimonio en contra o en favor del reo en causa criminal por delito, quedarå exento de pena personal, y imicamente sufrirå la de multa de 1.000 a 2.000 pesetas, segun la naturaleza del proceso, si antes de declararse terminado el periodo de pruebas en el juicio oral, se retracta de sus manifestaciones y depone y declara la verdad, explicando satisfactoriamente cuanto exponga, a juicio del Tribunal. El mismo efecto producirå la retractaciön en negocio civil o administrativo, siempre que pueda ser tomada en cuenta al dictar resoluciön en el pleito o expediente de que se trate. No obstante, si la falsa deposicion hubiere originado la detenciön o prisiön de un inocente u otro grave daho al mismo, se impondrä en los casos a que se refieren los dos pårrafos anteriores, la pena sehalada respectivamente para el reo de falso testimonio en su grado minimo.

Falsk angivelse m. m. 16 kap. 1 §. Den, som falskeligen för till straffarbete från och med två till brott annan viddomstoltilltalarellergenom och med sex år; om det var avsättning, falsk angivelse åtal vid domstol emot till straffarbete från och med sex måannan åstadkommer, dömes: nader till och med fyra år; om det var 1. om det åtalade eller angivna brot- fängelse eller mistning av ämbete på tet kunnat medföra dödsstraff eller straff- viss tid, till straffarbete från och med arbete på livstid, till straffarbete från sex månader till och med två år; och och med två till och med sex år; i andra fall till fängelse i högst sex må2. om straffarbete på viss tid över nader eller böter. två år eller ovärdighet att i rikets tjänst 4 §. Prövas åtal eller angivelse, nyttjas å brottet följa kunnat, till straffsom åtal åstadkommit, hava av obetänkarbete i högst två är eller fängelse i samhet och utan argt uppsåt skett, eller högst sex månader; och har någon gjort angivelse, men åtal därå 3. i andra fall till fängelse i högst ej följt; vare straffet, för det fall, som sex månader eller böter. i första punkten av 1 § sagt är, straff2 §. Har någon, för att ådraga anarbete i högst två år eller fängelse i nan straff, emot honom falskeligen före- högst sex månader; för det, som i andra bragt besvärande omständigheter, så att punkten sägs, fängelse i högst sex månaåtal vid domstol därå följt, eller, i avsikt der eller böter; och för övriga fall böter. att komma tilltalad person på straff, Skedde angivelse, vara åtal ej följt, undanröjt bevis för hans oskuld eller av obetänksamhet och utan argt uppsåt; emot honom falskeligen förebragt besvävare straffet böter. rande omständigheter; varde såsom falsk 5 §. Ar någon förfallen till straff angivare straffad efter 1 §. för åtal eller angivelse, efter ty som nu 3 §. Blev den tilltalade till straff sagt är, och har åtalet eller angivelsen fälld, och straffet till fullo eller till nåförorsakat, att den tilltalade eller angivne gon del verkställt; dömes den falske I häktad blev; då varde fängelse, dock ej angivaren, om det var dödsstraff, till över sex månader, ålagt, där eljest böter straffarbete på livstid; om det var straffå brottet följa skulle. arbete på livstid, till samma straff eller 6 §. Finnes den, som åtal eller ansådant arbete i tio år; om det var straffgivelse gjort, hava sannolika skäl därtill arbete på viss tid, till enahanda straff haft; vare från straff fri. på lika tid eller till och med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd blivit, dock ej över tio år; om det var 26 kap. 1 §. Hvar, som, emot bättre ve- F i . ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas, tände, vid domstol eller hos annan myndig-

193 het åtalar någon för brott, som denne ej I paatalemyndigheden eller anden offentlig föröfvat, eller för brott gör osann angif- myndighed eller ved förvanskning eller velse, hvilken föranleder åtal emot annan, bortryddelse af bevis eller tilveiebringelse af falsk bevis eller mod bedre vidende straffes med tukthus i högst fyra år och förlust af medborgerligt förtroende eller paa anden maade soger at paadrage en fängelse ej under fyra månader, eller, i anden sigtelse eller fseldelse for en straffall omständigheterna äro synnerligen bar handling, eller som medvirker hertil, mildrande, med fängelse från och med straffes, hvis der handles om en forbrydelse, med faengsel fra 6 maaneder indtil två månader till och med två ar eller 8 aar og, hvis der handles om en förseböter ej under tvåhundra mark. else, med faengsel indtil 4 aar. Blef den tilltalade fäld till tukthus§ 169. E r paa grund af saadan foreller dödsstraff, och har straffet till fullo brydelse som i § 168 naevnt nogen faeleller någon del blifvit verkstäldt; dömes angifvaren till tukthus från och med två det til frihedsstraf, som helt eller delvis till och med tolf år eller på lifstid och er udstaaet, eller til dodsstraf, straffes den skyldige med faengsel ikke under 1 aar. förlust af medborgerligt förtroende. E r paa grund af forbrydelsen dods§ 2. Har någon för att ådraga annan straf fuldbyrdet eller frihedsstraf udstaaet straff, emot bättre vetande, förebragt i mere end 5 aar, kan den skyldige emot honom osann och besvärande omstraffes med faengsel paa livstid. ständighet, som föranledt åtal, eller un§ 170. Med boder eller med hefte danskaffat bevis för hans oskuld, eller eller faengsel indtil 1 aar straffes den, ock, sedan åtal väckts, undanröjt bevis som uden rimelig grund til mistanke for för den tilltalades oskuld, eller emot honom förebragt osann och besvärande om- retten eller paatalemyndigheden anklager eller anmelder nogen for en strafbar ständighet; straffes såsom i 1 § sägs. § 3. Hvar, som, emot bättre vetande, handling, eller som forleder en anden til för brott gör osann angifvelse hos den, saadan anklage eller anmeldelse. Offentlig paatale finder ikke sted som eger åtala brottet, straffes, ändå att åtal deraf icke följer, med fängelse från uden fornsermedes begjaering. § 1 7 1 . Med boder eller med hefte och med en månad till och med två år eller faengsel indtil 1 aar straffes eller böter ej under femtio mark. 1. den, som mod bedre vidende for § 4. Har någon, dock icke emot retten, paatalemyndigheden eller bättre vetande, emot annan utfört eller anden offentlig myndighed anmelföranledt åtal för brott, men ej kunnat der en strafbar handling, som ikke styrka sin angifvelse; straffes med böter er forovet, eller foretager noget, eller fängelse ej öfver ett år. der tilsigter at vaekke mistanke om, Har han för angifvelsen företett sanat en saadan er forovet, eller som nolika skäl; vare från straff fri. medvirker hertil; § 5. Den, som dömes till straff ef2. den, som falskelig angiver sig selv ter detta kapitel, skall tillika åläggas att eller nogen anden med dennes ersätta målseganden kostnad för domens samtykke som skyldig i en straftryckning i allmän eller ortens tidning, bar handling, eller som medvirker der målseganden det äskar. hertil. § 172. Med boder eller med faengsel N. § 168. Den, som ved falsk anklage, indtil 1 aar straffes den, som, skjont det anmeldelse eller förklaring til retten, 13

194 kunde ske uden at udsaette ham selv, nogen af hans naermeste eller nogen uskyldig for tiltale eller fare for liv, helbred eller velfaerd eller for tab af den borgerlige agtelse, undlader at oplyse omstaendigheder, der godtgjor, at en for en forbrydelse tiltalt eller dömt er uskyldig, eller som medvirker til saadan undladelse. § 1 7 3 . I den dom, hvorved nogen faeldes efter §§ 168, 169 eller 170, kan det paa forlangende af fornaermede bestemmes, at enten dommen eller domsslutningen ved offentlig foranstaltning skal bekjendtgjores i en eller flere offentlige tidender. Til bestridelse af omkostningerne herved tilpligtes domfaeldte at udrede en sum, hvis storrelse bestemmes i dommen.

hjaslpelig, bliver han efter Omstamdighederne tillige at domme til at have sit Embede forbrudt. § 227. Indklaeder nogen en Ansogning, eller Klage til Kongen, nogen af de lovgivende Forsamlinger, Ministerierne eller Ovrigheden i utilborlige eller usommelige Udtryk, bliver han at straffe med Boder. Samme Straf er anvendelig paa den, der paa en Ansogning eller Klage urigtig angiver sig som Forfatter af samme.

268. Hij die opzettelijk tegen een H . bepaald persoon bij de overheid eene valsche klachte of aangifte schriftelijk inlevert of in schrift doet brengen, waardoor de eer of goede naam van dien § 224. Den, der ved falsk Angi- persoon wordt aangerand, wordt, als velse om en forovet Lovovertraedelse beschuldig aan lasterlijke aanklacht, gevirker, at den offentlige Myndighed saätter straft met gevangenisstraf van ten hoogsig i Virksomhed til sammes Opdagelse, ste drie jaren. straffes, forsaavidt intet andet Onde der- | Ontzetting van de in artikel 28 n°. ved maatte vaere tilsigtet, med Faengsel 1—3 vermelde rechten kan worden uiteller Boder. gesproken. § 2 2 5 . Hvo som imod bedre Vidende 188. Hij die aangifte of klachte doet, for Ovrigheden angiver nogen for en For- dat een strafbaar feit gepleegd is, wetende brydelse, hvori han er uskyldig, straffes dat het niet gepleegd is, wordt gestraft med Faengsel eller efter Omstaendighe- met gevangenisstraf van ten hoogste een derne, navnlig naar der i Loven er fore- jaar. skrevet Livsstraf eller Strafarbeide for den Forbrydelse, hvorom der er sket An164. W e r bei einer Behörde eine T . givelse, med Strafarbeide indtil 6 Aar. Anzeige macht, durch welche er jemand § 226. Hvo som til Kongen, nogen wider besseres Wissen der Begehung af de lovgivende Forsamlinger, Ministerieiner strafbaren Handlung oder der Vererne eller Ovrigheden indgiver aabenbar letzung einer Amtspflicht beschuldigt, falske Klagemaal, straffes med Faengsel wird mit Gefängnis nicht unter einem eller Boder eller under skjaerpende Om- Monat bestraft; auch kann gegen denstaendigheder med Forbedringshusarbeide selben auf Verlust der burgerlichen indtil 1 Aar, forsaavidt ikke Slutnings- | Ehrenrechte erkannt werden. bestemmelsen i § 225 maatte medfore Solange ein infolge der gemachten hoiere Straf. E r det en Sagforer eller I Anzeige eingeleitetes Verfahren auhängig anden Embedsmand, som gor sig skyl- | ist, soil mit dem Verfahren und mit der dig i en saadan Forbrydelse, dertil for- i Entscheidung iiber die falsche Anschulleder andre eller dermed er dem be- ! digung innegehalten werden.

195 165. W i r d wegen falscher Anschuldigung auf Strafe erkannt, so ist zugleich dem Verletzten die Befugnis zuzusprechen, die Verurteilung auf Kosten des Schuldigen öffentlich bekanntzumachen. Die Art der Bekanntmachung, sowie die Frist zu derselben, ist in dem Urteile zu bestimmen. Dem Verletzten ist auf Kosten des Schuldigen eine Ausfertigung des Urteils zu erteilen. § 209. W e r jemanden wegen eines angedichteten Verbrechens bei der Obrigkeit angibt, oder auf solche Art beschuldigt, dass seine Beschuldigung zum Anlasse obrigkeitlicher Untersuchung, oder doch zur Nachforschung gegen den Beschuldigten dienen konnte, macht sich des Verbrechens der Verleumdung schuldig. § 210. Die Strafe des Verleumders ist in der Regel schwerer Kerker von einem bis auf fiinf J a h r e ; dieser ist aber bis auf zehn Jahre zu verlängem, wenn a) der Verleumder sich einer besonderen Arglist, um die Beschuldigung glaublich zu machen, bedient; oder b) den Beschuldigten einer grösseren Gef ahr ausgesetzt hat; oder wenn c) der Verleumder ein Dienstbote, Hausgenosse, oder ein Untergebener des Verleumdeten ist, oder ein Beamter die Verleumdung in seinem Amte ausgeiibt hat. § 487. Einer Ehrenbeleidigung macht sich schuldig: W e r einen anderen fälschlich eines Verbrechens, ohne dass die Beschuldigung so weit gegangen ist, um die nach dem § 209 zum Verbrechen der Verleumdung erforderlichen Eigenschaften zu erreichen, oder fälschlich eines Vergehens oder einer Ubertretung beschuldiget. § 227. Eine falsche Anschuldigung veriibt, wer einen anderen vor einer Be-

hörde wissentlich einer strafbaren Handlung fälschlich beschuldigt oder gegen ihn wissentlich falsche Verdachtsgriinde oder Beweise erdichtet oder herstellt. Wenn die falsche Anschuldigung sich auf ein Verbrechen oder Vergehen bezieht, so biidet sie ein Verbrechen und ist mit Zuchthaus bis zu funf J a h r e n zu bestrafen; wenn sie sich jedoch auf eine Ubertretung oder eine solche Handlung bezieht, die ein Disziplinarvergehen biidet, so ist sie als Vergehen mit Gefängnis bis zu einem J a h r und mit Geldstrafe bis zu 2000 K zu bestrafen. W e n n aber der falsch Beschuldigte verurteilt wurde, so sind die Strafbestimmungen der §§ 213 und 220 nach den dort festgesetzten Unterscheidungen anzuwenden. Im Fall dieses Paragraphen ist neben der Hauptstrafe auch auf Amtsverlust zu erkennen. § 228. Die falsche Anschuldigung ist nur dann von Amts wegen zu verfolgen, wenn auf Grund dieser das Strafverfahren gegen den Beschuldigten bereits eingeleitet worden ist. § 229. W e n n zufolge der falschen Anschuldigung das Strafverfahren gegen den Beschuldigten nicht eingeleitet wurde, so ist das Strafverfahren wegen dieser Handlung nur iiber Antrag des fälschlich Beschuldigten einzuleiten und wird der falsche Anklager mit Gefängnis bis zu einem Jahr und mit Geldstrafe bis zu 2000 K bestraft. § 230. Wenn solche Tatsachen oder Beweise bekannt sind, von denen die Freisprechung des unschuldig in Untersuchung Gezogenen oder die Befreiung eines unschuldig Verurteilten abhängt und wer diese dem Betreffenden, dessen Angehörigen oder der betreffenden Behörde nicht mitteilt, obwohl er dies ohne Gefahr fiir sich, seine Angehörigen oder eine schuldlose andere Person hatte tun

196 können, macht sich eines Vergehens schuldig und ist mit Gefängnis bis zu drei J a h r e n zu bestrafen.

concorso a commettere un reato, eccetto che la falsa dichiarazione sia diretta a salvare un prossimo congiunto. 212. Chiunque, con denunzia o querela all'autorita giudiziara o ad un pubb373. Quiconque aura fait par écrit lico ufficiale il quale abbia obbligo di riune dénonciation calomnieuse contre un ferirne all'autorita stessa, incolpa taluno, ou plusieurs individus, aux officiers de che egli sa essere innocente, di un reato, justice ou de police administrative ou ovvero ne simula a carico di esso le judiciaire, sera puni d'un emprisonnement tracce o gli indizii materiali, é punito con d'un mois k un an, et d'une amende de ia reclusione da uno a cinque anni e con 100 francs ä 3000 francs. la interdizione temporanea dai pubblici ufficii. Il colpevole é punito con la interdi445. Sera puni d'un emprisonnement zione perpetua dai pubblici ufficii e con de quinze jours k six mois et d'une la reclusione da tre a dodici anni: amende de cinquante francs ä mille 1. se il reato attribuito importi una francs: pena restrittiva della libertä personale Celui qui aura fait par écrit ä l'ausuperiore ai cinque anni: torité une dénonciation calomnieuse; 2. se in conseguenza della falsa inCelui qui aura adressé par écrit ä colpazione sia pronunziata condanna a una une personne des imputations calomnieu- pena restrittiva della libertä personale. ses contre son subordonné. La reclusione non é inferiore a quin443. Celui qui, dans les cas ci-aprés dici anni, se sia pronunziata condanna a indiqués, a méchamment imputé ä une una pena superiore alla reclusione. personne un fait precis qui est de nature 213. Le pene stabilite nell'articolo ä porter atteinte ä Thonneur de cette precedente sono diminuite di due terzi, personne, ou k Pexposer au mépris pub- se il colpevole del delitto ivi preveduto lie, et dont la preuve legale n'est pas ritratti 1'incolpazione o riveli la simularapportée, est coupable de calomnie lors- zione prima di qualsiasi atto di procedique la loi admet la preuve du fait im- mento contro la persona calanniata; e sono puté, et de diffamation lorsque la loi diminuite soltanto da un terzo alla meta, n'admet pas cette preuve. se la ritrattazione o la rivelazione avvenga in un tempo successivo, ma prima che sia pronunziato il verdetto dei giu2 1 1 . Chiunque denunzia all'autorita rati, nei giudizii della corte d'assise, o giudiziaria o ad un pubblico ufficiale il qua- la sentenza negli altri giudizii, sul fatto le abbia obbligo di riferirneall'autoritastes- falsamente attribuito. sa, un reato che sa non essere avvenuto, ovvero ne simula le tracce, in modo che si possa iniziare un procedimento penale Art. 403. Se comete el delito de S p . per accertarlo, é punito con la reclusione acusaciön o denuncia falsa imputando a sino a trenta mesi. alguna persona o entidad: Alla stessa pena soggiace colui che 1. Hechos o participacion en hechos innanzi all'autorita giudiziaria dichiara que no ha cometido, y que de ser cierfalsamente di aver commesso o di essere tos, constituirian delito o falta de los

197 que dan lugar a procedimiento de oficio, si la imputaciön se hiciere ante funcionario administrativo o judicial que por razön de su cargo deba proceder a su averiguacion o castigo. 2. Hechos o participaciön en hechos que no ha cometido y que, de ser ciertos, constituirian delito no perseguible de oficio, cuando la imputaciön se haga por personas a quienes la ley reconoce el derecho de formularla. P a r a la persecuciön de estos delitos es indispensable que la acusaciön o la denuncia haya sido declarada falsa en sentencia firme o auto también firme de sobreseimiento libre o definitivo, recaido en la causa sobre el delito imputado, o que tal declaraciön se haga después de ser firmes las resoluciones aludidas, a instancia del Ministerio fiscal o de quien sufriö la imputaciön. Art. 404. El reo de acusaciön o denuncia falsa serå castigado con la pena de dos a seis ahos de prisiön y multa de 1.000 a 25.000 pesetas cuando el delito imputado fuere grave; con la de dos

meses y un dia a dos anos de prisiön y multa de 1.000 a 10.000 pesetas si fuere el delito imputado menos grave, y con la multa de 1.000 a 5.000 pesetas si la imputaciön hubiere sido de una falta. Art. 4 0 5 . Si, por virtud de la acusaciön o denuncia falsa, se hubiere dictado sentencia condenatoria e impuesto pena al falsamente acusado o denunciado y esta falsedad se declara en juicio de revision, el Tribunal, segim la gravedad de la impuesta a aquél, impondrä a su prudente arbitrio al denunciador o acusador pena de prisiön que no serå inferior a dos ahos ni superior en duraciön a la que se impuso al denunciado y ademås multa de 1.000 a 25.000 pesetas. Art. 406. En los delitos de falso testimonio y en los de acusaciön o denuncia falsas, los Tribunales, apreciando las condiciones personales del delincuente, el mövil del delito y demås circunstancias del hecho, podrån sustituir la prisiön por la reclusion.

Bilaga 2 till Andra

Avd.

Aktuella Strafflagsförslag. Falsk Förklaring. Fsl.

18 kap. 1 §. Var, som inför domstol eller annan myndighet, där ed lagligen användes såsom bevismedel, mot bättre vetande med ed bekräftar eller å antingen i varje enskilt fall eller en gång för alla avlagd ed avgiver falsk försäkran; straffes för mened med tukthus i högst åtta år eller, där omständigheterna äro mildrande, med fängelse i minst ett år. Angår den falska försäkran något, som uppenbarligen icke inverkar på den sak, vars utredning försäkran avser, eller om den, som avgivit försäkran, av egen vilja rättar eller återkallar densamma, innan dom i saken fallit eller annan därav lidit skada, vare straffet böter, där ej rätten prövar, att han må undgå straff. H a r någon, som tillåtits att i stället för ed bruka annan försäkran eller vilken tillåtits vittna utan ed, avgivit falsk försäkran, vare lag som om han hade avlagt ed. 2 §. Avgiver någon inför offentlig myndighet utan ed muntligen eller skriftligen honom veterligen falsk försäkran; straffes med böter eller fängelse i högst ett år. L a g samma vare, om någon i och för inlämnande till offentlig myndighet åt annan överlämnar under edsförpliktelse, på heder och samvete eller på annat sådant högtidligt sätt avgiven försäkran, vilken han vet vara falsk. Angår den falska försäkran något,

som uppenbarligen icke inverkar på den sak, vars utredning försäkran avser, eller om den, som avgivit försäkran, av egen vilja rättar eller återkallar densamma, innan saken avgjorts eller annan därav lidit skada, vare handlingen strafflös. 3 §. Avgiver den, som själv står under åtal för straffbar handling, utan ed falsk försäkran, må han därför icke straffas. Lag samma vare om den, som avgiver falsk försäkran utan ed, där yppandet av sanningen skulle hava utsatt honom själv eller någon av hans närmaste för åtal eller för förlust av medborgerlig aktning. Ar falsk försäkran i de fall, varom i denna § stadgas, avgiven å ed, vare straffet böter, där rätten icke prövar, att han må undgå straff. 4 §. Söker någon förleda annan att avgiva falsk försäkran; straffes med böter eller fängelse i högst ett år.

§ 157. 1. Den, som afgiver falsk D . F s Förklaring for Retten eller for anden Myndighed, ved hvilken Brug af Ed er lovhjemiet, straffes med Faengsel fra 3 Maaneder indtil 4 Aar. 2. E r det falske Udsagn bekraeftet med Ed eller afgivet i Henhold til tidligere aflagt Ed, kan Straffen stige til Faengsel i 8 Aar. Lige med E d anses

199 saadan Forsikring, der ifolge Loven t r a - Brug i Retsforhold, der vedkommer det offentlige, afgiver urigtig skriftlig Erder i E d s Sted. 3. Angaar det falske Udsagn alene klaering eller skriftlig bevidner noget, hvorom han ingen Kundskab har. noget, som er uden Betydning for det For§ 163. 1. Den, som ved falsk Anhold, der soges oplyst, kan Straffen gaa klage, Anmeldelse til eller Förklaring ned til Haefte eller Bode. for Ret eller Ovrighed eller ved andre § 158. 1. Afgiver nogen falsk FörMidler soger at bevirke, at en uskyldig klaring som sigtet i en offentlig Straffesigtes eller dommes for en strafbar HandBag eller under Afhoring i Tilfaelde, hvor ling, straffes, hvis denne ikke kan medFörklaring ifolge Loven ikke maa kraefore hoj ere Straf end Haefte i 3 Maaneves, straffes han ikke. der, med Haefte eller med Faengsel ind2. Afgives falsk Förklaring under til 3 Aar, i andre Tilfaelde med Faengsel Afhoring for nogen i § 157 naevnt Myn- indtil 6 Aar. dighed i Tilfaelde, hvor den afhorte var 2. Det samme gaelder, naar nogen berettiget til at naegte Förklaring, kan ved Förvanskning eller Bortskaffelse af Straffen nedsaettes og, naar Förklaringen Bevis eller Tilvejebringelse af falsk Beikke er beediget, efter Omstaendighederne vis soger at bevirke, at en anden sigtes bortfalde. eller dommes for en strafbar Handling. § 159. Ger nogen sig skyldig i grov 3. Har Forbrydelsen medfört VelUagtsomhed ved Afgivelse af urigtig faerds Fortabelse for nogen eller har Förklaring i et Tilfaelde, der ellers vilde saadant vaeret tilsigtet, er Straffen Faengvsere straf bart efter § 157 eller § 158, sel fra 2 til 16 Aar. Stk. 2, er Straffen Bode eller Haefte. 4. Efter den forurettedes Begaering § 160. Med Haefte eller under skaerkan det i Dommen bestemmes, at Domspende Omstaendigheder med Faengsel indslutningen og saa meget af Domsgruntil 2 Aar, under formildende Omstaendene, som Retten skonner fornodent, digheder med Bode straffes den, som udenfor det i § 157 naevnte Tilfaelde for ved offentlig Foranstaltning skal kundeller til en offentlig Myndighed afgiver gores i en eller flere offentlige Tidenen falsk Erklaering under Tilbud om Ed, der. § 164. Den, der til Ovrigheden anpaa Tro og Love eller paa lignende hojmelder en strafbar Handling, der ikke tidelig Maade, hvor saadan Form er paaer begaaet, saavel som den, der til budt eller tilstedt. § 1 6 1 . 1. Den, som ellers for eller Kongen, Rigsdagen, Domstol eller Ovrigtil en offentlig Myndighed afgiver urig- hed indgiver falske Klagemaal, straffes tig Erklaering om Forhold, angaaende med Bode, Haefte eller under skaerpende Omstaendigheder med Faengsel indtil 1 hvilke han er pligtig at afgive Förklaring, straffes med Bode eller Haefte ind- Aar. til 3 Maaneder. 2. Under skaerpende Omstaendigheder § 184. W e r vor einer Behörde einen T . r Si kan Straffen stige til Haefte i 6 Maanefalschen Eid schwört oder unter Eid der eller Faengsel i 4 Maaneder. eine falsche Angabe macht, wird mit 3. Bestemmelserne i § 158, Stk. 1, Zuchthaus bis zu zehn Jahren bestraft. finder tilsvarende Anvendelse. Einem Eide steht die Berufung auf einen § 162. Med samme Straf som i § j friiheren Eid und bei Personen, die von 161 anfört straffes den, som iovrigt til |

200 der Pflicht zur Eidesleistung befreit sind, die an Stelle des Eides zugelassene Beteuerung gleich. W e r die Tat fahrlässig begeht, wird mit Gefängnis bis zu zwei J a h r e n bestraft. § 185. W e r einer Behörde eine falsche Versicherung an Eides Statt abgibt, wird mit Gefängnis bis zu drei Jahren bestraft. Der Versicherung steht die Berufung auf eine friihere Versicheruug an Eides Statt gleich. Der Versuch ist strafbar. W e r die Tat fahrlässig begeht, wird mit Gefängnis bis zu einem J a h r e oder mit Geldstrafe bestraft. § 186. W e r veranlasst, dass ein anderer, ohne vorsätzlich zu handeln, vor einer Behörde einen falschen Eid schwört oder unter Eid eine falsche Aussage macht, wird mit Zuchthaus bis zu funf J a h r e n bestraft. W e r veranlasst, das ein anderer, ohne vorsätzlich zu handeln, einer Behörde eine falsche Versicherung an Eides Statt abgibt, wird mit Gefängnis bis zu zwei J a h r e n bestraft. Der Versuch ist strafbar. § 187. W e r als Zeuge oder Sachverständiger uneidlich falsch aussagt, obwohl er von der Behörde auf die Strafbarkeit falscher uneidlicher Aussagen hingewiesen worden ist, wird mit Gefängnis bis zu drei Jahren bestraft. § 188. W e r einen anderen zu einem Meineid zu verleiten sucht, wird mit Zuchthaus bis zu funf Jahren bestraft. W e r einen anderen zur vorsätzlichen Abgabe einer falschen Versicherung an Eides Statt zu verleiten sucht, wird mit Gefängnis bis zu zwei J a h r e n bestraft. Ebenso wird bestraft, wer einen anderen zu einer falschen uneidlichen Aussage zu verleiten sucht. Verhindert der Täter aus freien Stiic-

I ken den Meineid, die Abgabe der falschen Versicherung an Eides Statt oder die falsche uneidliche Aussage, so wird er straffrei. § 27 Abs. 3 gilt entsprechend. § 189. I n den Fallen des § 184, des § 186 Abs. 1 und des § 188 Abs. 1 ist die Tat nur strafbar, wenn die Behörde, vor der der Eid geleistet worden ist oder werden sollte, zur Abnahme von Eiden zuständig war. In den Fallen des § 185, des § 186 Abs. 2 und des § 188 Abs. 2 Satz 1 ist die Tat nur strafbar, wenn die Behörde, der die Versicherung abgegeben worden ist oder werden sollte, zur Entgegennahme von Versicherungen an Eides Statt zuständig war. In den Fallen des § 187 und des § 188 Abs. 2 Satz 2 ist die Tat nur strafbar, wenn die Behörde, vor der die falsche Aussage gemacht worden ist oder werden sollte, zur eidlichen Vernehmung von Zeugen und Sachverständigen zuständig war. § 190. Wenn der Täter die falsche Erklärung oder Aussage bei der Behörde, bei der sie abgegeben ist oder die sie im Verfahren zu wiirdigen hat, oder bei einem Amtsgericht aus freien Stucken widerruft (§§ 184, 185, 187) oder richtigstellt (§ 186), so kann das Gericht die Strafe nach freiem Ermessen mildern. Diese Vorschrift gilt nicht, wenn zur Zeit des Widerrufs oder der Berichtigung die Entscheidung oder Verfugung schon getroffen oder aus der Tat schon ein Rechtsnachteil fur einen anderen entstanden ist. § 191. Im Sinne dieses Abschnitts stehen den Behörden solche Stellen gleich, denen durch besondere Vorschriften die Befugnis zur Abnahme von Eiden oder zur Entgegennahme von Versicherungen an Eides Statt oder zur

201 lange Zeit oder der Gefahr der Todesstrafe aussetzt, so wird er mit Gefängnis von sechs Monaten bis zu drei Jahren oder mit Kerker von einem J a h r e Fsl. § 186. 1. W e r ein Organ der offent- | bis zu acht Jahren bestraft. 3. Begeht der Schuldige die Tat lichen Macht durch List dazu bestimmt, j aus grober Fahrlässigkeit, so wird er von einer Amtshandlung abzulassen oder | mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis sie in einem bestimmten Sinne zu vollziehen, wird mit Gefängnis von vierzehn zu sechs Monaten oder mit Geldstrafe Tagen bis zu sechs Monaten oder mit und in dem im zweiten Absatz angefuhrKerker von einem Monate bis zu einem ten Falle mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu sechs Monaten bestraft. J a h r e bestraft. § 188. W e r sich zu einem falschen 2. Ebenso wird bestraft, wer die Zeugnis (§ 187) erbietet, wird mit Geim ersten Absatz angeftihrte Tat dadurch begeht, dass er die Unwahrheit behaup- fängnis von vierzehn Tagen bis zu sechs tet, obgleich er nach dem Gesetze zur Monaten oder mit Kerker von einem Monate bis zu einem Jahre bestraft. Angabe der Wahrheit verpflichtet ist. § 189. 1. W e r ausser dem Falle 3. Handelt der Schuldige in dem im ersten oder zweiten Absatz angefiihr- des § 187 unter einem nach dem Geten Falle in der Absicht, dadurch sich setze zulässigen Eid oder einer nach oder einem anderen einen Vorteil zu dem Gesetze dem Eide gleichgestellten verschaffen, auf den er kein Recht hat, Versicherung die Unwahrheit aussagt oder dadurch einem anderen rechtswid- oder die Wahrheit verschweigt, wird mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis zu rig Schaden zuzufiigen, so wTird er mit Kerker von einem Monate bis zu drei drei Jahren oder mit Kerker von einem J a h r e n oder mit Gefängnis von vierzehn Monate bis zu drei Jahren bestraft. 2. Begeht der Schuldige die Tat Tagen bis zu drei J a h r e n bestraft. aus grober Fahrlässigkeit, so wird er 4. Die Bestimmung des zweiten Absatzes ist unanwendbar, wenn die Tat mit Gefängnis von vierzehn Tagen bis nach einem anderen Gesetze, insbeson- zu sechs Monaten oder mit Geldstrafe dere nach den Finansgesetzen strafbar ist. bestraft. § 191. 1. Begeht der Schuldige die § 187. 1. W e r vor Gericht oder im § 186 bis 190 angefiihrte Tat nur vor einer zur Entscheidung von streideshalb, um von sich oder einer nahetigen Angelegenheiten berufenen Behörde die Unwahrheit aussagt oder die stehenden Person den Verdacht einer strafbaren Handlung oder einen SchaWahrheit verschweigt, obwohl er nach den abzuwenden, den zu trägen keine dem Gesetze zur Angabe der Wahrheit gesetzliche Verpflichtung besteht, so kann verpflichtet ist und obwohl er weiss, dass diese seine Aussage als Beweis- das Gericht die Strafe ausserordentlich mittel dienen soil, wird mit Gefängnis mildern, es sei denn, der Schuldige hatte von vierzehn Tagen bis zu drei Jahren gewusst, dass er einem anderen einen grösseren Nachteil oder mit Kerker von einem Monate bis unverhältnismässig verursacht, als er selbst oder die ihm zu drei Jahren bestraft. 2. 1st dem Schuldigen bekannt, dass nahestehende Person erleiden wiirde. 2. Dieses Recht hat das Gericht er durch seine Aussage einen anderen der Gefahr des Freiheitsverlustes fur I auch dann, wenn der Schuldige freiwillig eidlichen Vernehmung von Zeugen und Sachverständigen eingeräumt ist.

202 (§ 19) die Wahrheit angibt, bevor aus Anzeige zwar nicht unverzuglich, aber der Tat ein gewichtiger Schaden entdoch, bevor aus der Tat ein gewichtiger standen ist, oder zu einer Zeit, da noch Schaden entstanden ist, oder zu einer weiterer gewichtiger Schaden dadurch Zeit, da noch weiterer gewichtiger Schaverhiitet werden kann, sowie auch wenn den dadurch verhiitet werden kann, so er das Erbieten zum falschen Zeugnisse kann das Gericht die Strafe ausserorwiderruft, bevor er erfährt, dass es an- dentlich mildern. genommen worden ist. 2. Die Bestimmung des § 192 und § 192. 1. W e r durch seine Anschuldi193 ist unanwendbar, wenn der Schulgung oder durch seine Zeugenaussage dige die Tat nur deshalb begeht, um in gutem Glauben Anlass zur Strafver- von sich oder einer nahestehenden Perfolgung oder die Grundlage zur Verurson den Verdacht einer strafbaren Handteilung eines anderen gegeben hat und, lung oder einen Schaden, den zu trägen nachdem er erkannt hat, dass seine keine gesetzliche Verpflichtung besteht, Angabe unwahr gewesen ist, dies un- abzuwenden, es sei denn, der Schuldige verzuglich der Behörde, dem Beschul- hatte gewusst, dass er einem anderen digten oder dessen Verteidiger anzu- einen unverhältnismässig grösseren Nachzeigen unterlässt, obwohl ihm bekannt teil verursacht, als er selbst oder die ist, dass er dadurch den Beschuldigten ihm nahestehende Person erleiden wiirde. der Gefahr einer Verurteilung aussetzt 3. Ebenso sind die angefuhrten Beoder dass es bereits zur Verurteilung stimmungen unanwendbar, wenn die Begekommen ist, wird mit Gefängnis von schuldigung sich auf eine nur mittels vierzehn Tagen bis zu sechs Monaten Privatanklage verfolgbare Tat bezieht. (§ 78) oder mit Kerker von einem Mo§ 195. 1. W^er fiir ein falschés nate bis zu einem Jahre bestraft. Zeugnis (§ 187) unmittelbar oder mittel2. 1st dem Schuldigen bekannt, dass bar einen Vermögensvorteil sich verdem Beschuldigten Freiheitsverlust fiir sprechen lässt, fordert oder annimmt, lange Zeit oder die Todesstrafe droht, wird mit Kerker von einem Monate bis so wird er mit Gefängnis von vierzehn zu drei Jahren oder mit Gefängnis von Tagen bis zu drei Jahren oder mit Ker- vierzehn Tagen bis zu drei Jahren beker von einem Monate bis zu drei Jahstraft. ren bestraft. 2. Ebenso wird bestraft, wer einem § 193. W e r in Kenntnis des Um- anderen fiir ein falschés Zeugnis (§ 187) standes, dass ein anderer bei einer Beunmittelbar oder mittelbar einen Verhörde einer strafbaren Handlung beschul- mögensvorteil verspricht, anbietet oder digt ist, es unterlässt, unverzuglich der gewährt. Behörde, dem Beschuldigten oder dessen Verteidiger einen die Beschuldigung widerlegenden Umstand anzuzeigen, obwohl 270. W e r in einem Zivilrechtsver- S c l l W ihm bekannt ist, dass dem Beschuldigten fahren als Partei eine falsche BeweisFreiheitsverlust fiir lange Zeit oder die aussage zur Sache macht, wird mit ZuchtTodesstrafe droht, wird mit Gefängnis haus bis zu drei J a h r e n oder mit Gevon vierzehn Tagen bis zu sechs Mo- fängnis bestraft. naten oder mit Kerker von einem Mo271. 1. W e r in einem gerichtlichen nate bis zu drei J a h r e n bestraft. Verfahren als Zeuge, Sachverständiger, § 194. 1. Macht der Schuldige die Ubersetzer oder Dolmetscher zur Sache

203 torno ai fatti sui quali é interrogate, é punito con la reclusione da sei mesi a tre anni. Art. 380. II perito o l'interprete che dä parere o interpretazione mendaci, o afferma fatti non conformi al vero, soggiace alle pene stabilite nell'articolo precedente. Se il colpevole sia un perito, la condanna ha per effetto, oltre la interdizione dai pubblici uffici, anche la interdizione dall'esercizio della professione o dell'arte. Art. 3 8 1 . Chiunque, nei corso di un procedimento civile o amministrativo, al fine di trärre in inganno il giudice, in un atto d'ispezione o di esperimento giudiziale, ovvero il perito nella esecuzione di una perizia, immuta artificiosamente lo stato dei luoghi o delle cose o delle persone, é punito, qualora il fatto non sia preveduto come reato da una particolare disposizione di legge, con la reclusione da sei mesi a tre anni. La stessa disposizione si applica, se il fatto sia commesso nei corso di un procedimento penale, o anteriormente a esso; ma in tal caso la punibilitä é esclusa, se si tratti di reato per cui non si possa procedere che in seguito a querela o richiesta, e questa non sia stata presentata. Art. 382. Nei casi preveduti nei tre articoli precedenti, la pena é della reFsl. Art. 378. Chiunque, come parte in giudizio civile, giura il falso é punito clusione da uno a cinque anni, se dal fatto derivi una condanna alia reclusione con la reclusione da uno a tre anni. Nei caso di giuramento deferito di non superiore a cinque anni; é della reufficio, il colpevole va esente da pena, clusione da tre a dodici anni, se dal fatto derivi una condanna superiore a se ritratti il falso prima che sulla docinque anni; ed é della reclusione da manda giudiziale sia pronunciata sentenza sei a venti anni, se dal fatto derivi una definitiva. condanna all'ergastolo. La condanna ha per effetto la interSi applica l'ergastolo, se dal fatto dizione dai pubblici uffici. derivi una condanna alia pena di morte. Art. 379. Chiunque, deponendo come Art. 3 8 3 . Nei casi preveduti negli testimone innanzi all'Autorita giudiziaria, afferma il falso o nega il vero, ovvero articoli dal 379 al 380 e 382, va esentace, in tutto o in parte, ciö che sa in- te da pena il colpevole che, nei procefalsch aussagt, einen falschen Befund oder ein falschés Gutachten abgibt oder falsch iibersetzt, wird mit Zuchthaus bis zu fiinf Jahren oder mit Gefängnis nicht unter drei Monaten bestraft. Bezieht sich die falsche Äusserung auf Tatsachen, die fiir die richterliche Entscheidung unerheblich sind, so ist die Strafe Gefängnis bis zu sechs Monaten. 2. Beschuldigt ein Zeuge durch sein Zeugnis den Angeschuldigten wider bes seres Wissen eines Vergehens, so wTird er mit Zuchthaus bis zu zehn J a h r e n oder mit Gefängnis nicht unter sechs Monaten bestraft. Der Täter wird in jedem Fall in der burgerlichen Ehrenfähigkeit eingestellt. 272. Berichtigt der Täter seine falsche Äusserung aus freiem Antrieb und bevor durch sie ein Rechtsnachteil fiir einen andern entstanden ist, so kann der Richter die Strafe nach freiem Ermessen mildern (Art. 63) oder von einer Bestrafung Umgang nehmen. 273. Die Art. 270 bis 272 finden auch Anwendung auf das Verwaltungsgerichtsverfahren und auf das Verfahren vor Behörden und Beamten der Verwaltung, denen das Recht der Zeugenabhörung zusteht.

204 . dimento penale in cui ha prestato il suo ufficio, ritratti il falso e manifesti il vero, prima che l'istruzione sia chiusa con sentenza di non doversi procedere, ovvero prima che il dibattimento sia chiuso o sia rimandato a cagione della falsita. Qualora la falsitä sia intervenuta in una causa civile, il colpevole va esente da pena, se ritratti il falso e manifesti il vero prima che sulla domanda giudiziale sia pronunciata sentenza definitiva. Art. 384. Chiunque offre o promette denaro o altra utilitä a un testimone, perito o interprete, per indurlo a una falsa testimonianza, perizia o interpretazione, o a una frode processuale, soggiace, qualora la offerta o la promessa non sia accettata, alle pene stabilite negli articoli dal 379 al 3 8 1 , ridotte dalla meta ai due terzi. L a condanna ha per effetto la interdizione dai pubblici uffici. Art. 3 9 1 . Nei casi preveduti negli

articoli dal 368 al 373, 376 dal 379 al 381 e 385, non é punibile colui che ha commesso il fatto per esservi stato costretto dalla necessitä di salvare sé medesimo o un prossimo congiunto da un grave e inevitabile nocumento nella libertä o nell'onore. Nei casi preveduti negli articoli 379 e 380 non vi é reato, se il fatto sia commesso da chi, per legge, non avrebbe dovuto essere assunto come testimone, perito o interprete, ovvero avrebbe dovuto essere avvertito della facoltä di astenersi dal rendere testimonianza, perizia o interpretazione. Agli effetti della legge penale, s'intendono per prossimi congiunti gli ascendenti, i discendenti, il coniuge, i fratelli, le sorelle, gli affini nello stesso grado, gli zii e i nipoti. L'affinita si considera cessata per la morte del coniuge, quando non vi sia prole.

Falsk angivelse m. m. 19 kap. 1. Var som, genom att mot bättre vetande inför domstol eller annan myndighet åtala eller angiva annan, föranleder eller söker föranleda, att denna åtalas eller dömes för en straffbar handling; straffes, om den falska angivelsen gäller ett brott, med tukthus i högst åtta år eller, där omständigheterna äro särdeles mildrande, med fängelse och, om angivelsen gäller en förseelse, med fängelse eller, där omständigheterna äro särdeles mildrande, med böter. L a g samma vare, om någon, for att ådraga annan straff, emot bättre vetande förebringar emot honom osann omständighet, som gör honom misstänkt, eller undanrödjer bevis för hans oskuld. Blev den tilltalade fälld till frihetsstraff och har straffet till fullo eller till någon del verkställts, kan straffet höjas till tolv års tukthus. 2 §. Åtalar eller angiver någon, dock icke mot bättre vetande, annan för straffbar handling, utan att kunna styrka angivelsens riktighet; straffes, där han icke till stöd för åtalet eller angivelsen anfört sådana skäl, att rätten finner den åtalades eller angivnes skuld sannolik, med böter eller fängelse i högst ett år. 3 §. Var, som underlåter att anmäla om omständigheter, av vilka tydligt framgår, att en för brott tilltalad eller dömd är oskyldig; straffes, där han genom upplysningen icke skulle hava utsatt sig själv eller någon av sina närmaste för

fara till liv eller hälsa eller för åtal eller för medborgerlig missaktning, med böter eller fängelse i högst ett år. 4 §. Den, som hos domstol eller annan myndighet gör anmälan om straffbar handling, vilken han vet icke vara begången; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. L a g samma vare, om någon hos myndighet sanningslöst anmäler antingen sig själv eller med annans begivande denne såsom gärningsman till en straffbar handling.

§ 163. 1. Den, som ved falsk Anklage, D . Anmeldelse til eller Förklaring for Ret eller Ovrighed eller ved andre Midler soger at bevirke, at en uskyldig sigtes eller dommes for en strafbar Handling, straffes, hvis denne ikke kan medfore hojere Straf end Haefte i 3 Maaneder, med Haefte eller med Faengsel indtil 3 Aar, i andre Tilfaelde med Faengsel indtil 6 Aar. 2. Det samme gaelder, naar nogen ved Förvanskning eller Bortskaffelse af Bevis eller Tilvejebringelse af falsk Bevis soger at bevirke, at en anden sigtes eller dommes for en strafbar Handling. 3. Har Forbrydelsen medfört Velfaerds Fortabelse for nogen eller har saadant vaeret tilsigtet, er Straffen Faengsel fra 2 til 16 Aar. 4. Efter den forurettedes Begaering kan det i Dommen bestemmes, at Domsslutningen og saa meget af Domsgrun-

Fsl

206 dene, som Retten skonner fornodent, ved offentlig Foranstaltning skal kundgores i en eller flere offentlige Tidender.

T. F s l .

Tjsl. Fsl.

§ 192. W e r einen anderen bei einer Behörde oder bei einem zur Entgegennahme von Anzeigen zuständigen Amtsträger wider besseres Wissen einer strafbaren Handlung oder der Verletzung einer Amtspflicht in der Absicht verdächtigt, ein behördliches Verfahren gegen ihn herbeizufuhren oder fortdauern zu lassen, wird mit Gefängnis nicht unter einem Monat bestraft. W e r ohne V^rdächtigung eines anderen wider besseres Wissen einer Behörde die Begehung einer strafbaren Handlung vortäuscht, wird mit Gefängnis bis zu einem J a h r e oder mit Geldstrafe bestraft.

§ 191. 1. Begeht der Schuldige die im § 186 bis 190 angefuhrte Tat nur deshalb, um von sich oder einer nahestehenden Person den Verdacht einer strafbaren Handlung oder einen Schaden abzuwenden, den zu trägen keine gesetzliche Verpflichtung besteht, so kann das Gericht die Strafe ausserordentlich mildern, es sei denn, der Schuldige hatte gewusst, dass er einem anderen einen unverhältnismässig grösseren Nachteil verursacht, als er selbst oder die ihm nahestehende Person erleiden wiirde. 2. Dieses Recht hat das Gericht auch dann, wenn der Schuldige freiwillig (§ 19) die Wahrheit angibt, bevor aus der Tat ein gewichtiger Schaden entstanden ist, oder zu einer Zeit, da noch weiterer gewichtiger Schaden dadurch verhiitet werden kann, sowie auch wenn er das Erbieten zum falschen Zeugnisse widerruft, bevor er erfährt, dass es angenommen worden ist.

§ 1 9 0 . 1. W e r in der Absicht, Anlass zur Strafverfolgung oder die Grundlage zur Verurteilung eines anderen zu geben, ihn liigenhaft eines Verbrechens 267. 1. Wer einen Nichtschuldigen S c h \ oder Vergehens beschuldigt, wider besseres Wissen bei der Behörde wer in derselben Absicht einen uneines Vergehens beschuldigt, um eine echten Beweis seiner Schuld vorlegt oder Strafverfolgung gegen ihn herbeizufuhren, anzettelt oder einen Beweis seiner Unwer in anderer Weise arglistige Verschuld beseitigt, anstaltung trifft, um eine Strafverfolgung wird mit Gefängnis von vierzehn gegen einen Nichtschuldigen herbeizuTagen bis zu drei Jahren oder mit Ker- fuhren, ker von einem Monate bis zu drei J a h r e n wird mit Zuchthaus bis zu funf J a h bestraft. ren oder mit Gefängnis bestraft. Der 2. 1st dem Schuldigen bekannt, dass Täter wird in jedem Falle in der biirgerer den Angezeigten der Gefahr des F r e i - lichen Ehrenfähigkeit eingestellt. heitsverlustes fur lange Zeit oder der 2. Betrifft die falsche Anschuldigung Gefahr der Todesstrafe aussetzt, so wird eine Ubertretung, so ist die Strafe Geer mit Kerker von einem J a h r e bis zu fängnis oder Busse. acht J a h r e n oder mit Gefängnis von sechs 268. W e r der Behörde eine strafMonaten bis zu drei Jahren bestraft. bare Handlung anzeigt, die, wie er weiss, 3. Diese Bestimmungen sind unan- nicht begången worden ist, wendbar, wenn sich die Anschuldigung wer sich selbst fälschlicherweise bei auf eine nur mittels Privatanklage verder Behörde einer strafbaren Handlung folgbare Tat bezieht. beschuldigt,

207 wird mit Gefängnis oder mit Busse bestraft. Fsl.

Art. 374. Chiunque, con denunzia, querela o richiesta, ancorché anonima o sotto falso nome, diretta all'Autorita giudiziaria, o ad altra Autoritä, che sia, per legge, obbligata a riferirne alla inedesima, afferma falsamente essere avvenuto un reato, ovvero simula le tracce di un reato, in modo che si possa iniziare un procedimento penale per accertarlo, é punito con la reclusione da uno a tre anni. Art. 375 Chiunque, con denunzia, querela o richiesta, ancorché anonima o sotto falso nome, diretta all'Autorita giudiziaria, o ad altra Autoritä che sia, per legge, obbligata a riferirne alla medesima, incolpa di un reato taluno che egli sa essere innocente, ovvero simula a carico di lui le tracce di un reato, é punito con la reclusione da due a sei anni. Si applicano le disposizioni del secondo capoverso dell'articolo 3 2 1 . Art. 376. Chiunque, mediante denunzia, querela o richiesta, ancorché anonima o sotto falso nome, ovvero mediante confessione innanzi all'Autorita giudiziaria, o ad altra Autoritä che sia, per legge, obbligata a riferirne alla medesima, in-

colpa sé stesso di un reato,, che egli sa non essere avvenuto, o di un reato commesso da altri, é punito con la reclusione da uno a tre anni. Art. 377. Le pene stabilite negli articoli precedenti sono diminuite se la simulazione o la calunnia concerna un fatto costituente contravvenzione. Art. 3 9 1 . Nei casi preveduti negli articoli dal 368 al 373, 376, dal 379 al 381 e 385, non é-punibile colui che ha commesso il fatto per esservi stato costretto dalla necessitä di salvare sé medesimo o un prossimo congiunto da un grave e inevitabile nocumento nella libertä o nell'onore. Nei casi preveduti negli articoli 379 e 380 non vi é reato, se il fatto sia commesso da chi, per legge, non avrebbe dovute essere assunto come testimone, perito o interprete, ovvero avrebbe dovuto essere avvertito della facoltä di astenersi dal rendere testimonianza, perizia o interpretazione. Agli effetti della legge penale, s'intendono per prossimi congiunti gli ascendenti, i discendenti, il coniuge, i fratelli, le sorelle, gli affini nello stesso grado, gli zii e i nipoti. L'affinita si considera cessata per la morte del coniuge, quando non vi sia prole.

Bilaga till Tredje Avd. i. r\ L. K.

14 kap. 1 §. Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd, eller eljest afgifvit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför Domstol, eller annorstädes efter Domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened, till straffarbete i tredje eller fjerde grad. 2 §. H a r någon genom mened bidragit dertill, att den, som oskyldig är, blifvit fälld till straff, det han till fullo eller någon del undergått; vare ock menedaren förfallen till straff efter 18 Kap. 3 §., och gånge, vid straffens tillämpning, som i 6 Kap. 11 §. skils. 3 §. Återkallar menedare falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga förr, än annan deraf skada lidit; då må han sitt brott med straffarbete i femte grad eller fängelse försona. 4 §. Förtiger den, som vittnar eller eljest på ed höres, hvad honom till upplysning i målet vetterligt är, och pröfvas han hafva det af obetänksamhet gjort; straffes med fängelse. 5 §. Har bekännare af lära, hvari edgång ej tillåten är, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga; varde så ansedd, som hade han ed gått. 6 §. H a r någon, på eftergifven ed, som i 23 Kap. 22 §. af Rättegångs-

L.

B. 1844

15 kap. 1 §. Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vitnesbörd eller eljest afgifvit falsk utsaga, och det vitnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför Domstol, eller annorstädes efter Domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened, till fängelse i fjerde eller femte grad. 2 §. Har någon genom mened bidragit dertill, att den, som oskyldig är, blifvit fälld till straff,' det han till fullo eller någon del undergått; vare ock menedaren förfallen till straff efter 19 Kap. 3 §; och gånge, vid straffens tillämpning, som i 6 Kap. 11 § skils. 3 §. Återkallar menedare, af egen fri vilja, falskt vitnesmål eller annan falsk utsaga, förr än annan deraf skada lidit; då må han sitt brott med fängelse i sjette eller sjunde grad försona. 4 §. Förtiger den, som vitnar eller eljest på ed höres, hvad honom till upplysning i målet veterligt är, och pröfvas han hafva det af obetänksamhet gjort; straffes med böter eller fängelse i sjunde grad. 5 §. H a r bekännare af lära, hvari edgång ej tillåten är, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vitnesbörd eller annan falsk utsaga, eller har någon vitnat falskt inför Rätta, då ed honom eftergifven varit; varde så ansedd, som hade han ed gått.

Bilaga till Tredje Avd. I. K. Moj.ts Prop.

1862 Mened. Gällande

lag

(1929)

13 kap. 1 §. Har någon, emot bättre 13 kap. 1 §. Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller elvetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest afgifvit falsk utsaga, och det vitt- jest afgifvit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga ed- nesbörd eller den utsaga med laga edgång gång inför Domstol, eller annorstädes ef- inför domstol, eller annorstädes efter ter Domstols förordnande bekräftat; dö- domstols förordnande, bekräftat; dömes, mes, för mened, till straffarbete från och för mened, till straffarbete frän och med två till och med sex år. med två till och med sex år. 2 §. H a r någon genom mened bidra2 §. Har någon genom mened bigit därtill, att den, som oskyldig är, blid r a g i t ' dertill, att den, som oskyldig är, blifvit fälld till straff, det han till fullo vit fälld till straff, det han till fullo eller eller till någon del undergått; vare ock till någon del undergått; vare ock menedaren förfallen till straff efter 16 kap. menedaren förfallen till straff efter 16 3 §; och gånge, vid straffens tillämpning, Kap. 3 §; och gånge, vid straffens tillsom i 4 kap. 1 § skils. lämpning, som i 4 K a p . 1 § skils. 3 §. Återkallar menedare, av egen 3 § Återkallar menedare, af egen drift, falskt vittnesmål eller annan falsk drift, falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga, förr än annan deraf skada lidit; utsaga, förr än annan därav skada lidit; vare straffet för hans brott fängelse eller vare straffet för hans brott fängelse eller böter. böter. 4 §. Förtiger den, som vittnar eller 4 §. Förtiger den, som vitnar eller eljest på ed höres, vad honom till uppeljest på ed höres, hvad honom till upplysning i målet veterligt är, och pröfvas lysning i målet veterligt är, och prövas han hafva det af obetänksamhet gjort; han hava det av obetänksamhet gjort; straffes med böter eller fängelse i högst straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. sex månader. 5 §. Har bekännare av lära, vari ed5 §. H a r bekännare af lära, hvari edgång ej tillåten är, på annat, i stället gång ej tillåten är, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittför ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga; nesbörd eller annan falsk utsaga, eller varde så ansedd, som hade han ed gått. har någon vittnat falskt inför rätta, då ed honom eftergiven varit; varde så an| sedd, som hade han ed gått. 14

L. K. 1839 Balkens Förra Del sägs, vittnat falskt inför R ä t t a ; dömes till straffarbete i fjerde eller femte grad. 7 §. I de fall, som i 3 och 4 §§. sagde äro, skola de deri stadgade straff tillämpas å den, som på eftergifven ed vittnat. 8 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2 eller 6 §., skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig; och vare jemväl menedare, som efter 1 eller 2 §. dömd blifvit, för alltid oskicklig att ed aflägga.

L,

B,

6 §. Den, som till straff efter 1 eller 2 § dömes, vare förfallen till den påföljd, som i 2 Kap. 21 § utsatt är, så ock oskicklig att ed aflägga.

K. Maj.ts

Prop. 1862

6 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig.

Gällande

lag (1929)

6 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, skall ock dömas till påföljd enligt 2 Kap. 19 §.

II. Falsk angivelse. L.

K.

1839 L.

B.

18 kap. 1 §. Den, som falskeligen för brott annan vid Domstol tilltalar, eller genom falsk angifvelse åtal vid Domstol mot annan åstadkommer, dömes: 1. om det åtalade eller angifna brottet kunnat medföra lifsstraff eller straffarbete i första grad, till sådant arbete i tredje eller fjerde grad. 2. om straffarbete under första grad eller afsättning från embete å brottet följa kunnat, till straffarbete i femte grad eller fängelse; och

I'd kap. 1 §. Den, som falskeligen för brott annan vid Domstol tilltalar, eller genom falsk angifvelse åtal vid Domstol mot annan åstadkommer, dömes: 1. om det åtalade eller angifna brottet kunnat medföra dödsstraff eller fängelse i första grad, till fängelse i fjerde eller femte grad. 2. om fängelse i andra, tredje, fjerde eller femte grad, eller afsättning från embete å brottet följa kunnat, till fängelse i sjette eller sjunde grad; och

3. i andra fall, till fängelse eller böter. 2 §. Har någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att åtal vid Domstol dera följt, eller, i afsigt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld; varde såsom falsk angifvare straffad, efter 1 §.

3. i andra fall, till fängelse i sjunde grad eller böter. 2 §. H a r någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att åtal vid Domstol dera följt, eller i afsigt att komma tilltalad person på straff, emot honom förebragt sådana omständigheter, eller undanröjt bevis för hans oskuld; varde såsom falsk angifvare straffad efter 1 §. 3 §. Blef den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon del verkstäldt; dömes den falske angifvaren, om det var dödsstraff eller fängelse i första grad, till samma straff; om det var fängelse under första grad, till samma eller närmast svårare straffart; om det var afsättning från embete, till fängelse i femte eller fjerde grad; om det var mistning af embete, till fängelse i sjette eller femte grad; och i andra

3 §. Blef den tilltalade fälld till straff, och det till fullo eller någon del verkstäldt; dömes den falske angifvåren, om det var lifsstraff eller straffarbete i första grad, till samma straff; om det var straffarbete under första grad, till samma eller närmast svårare straff art; om det var afsättning från embete, till straffarbete i fjerde eller tredje grad; och i andra fall till sådant arbete i femte grad eller fängelse.

II. Falsk angivelse. K. Maj:ts Prop.

1862 Gällande

lag

(1929)

16 kap. 1 §. Den, som falskeligen för 16 kap. 1 §. Den, som falskeligen för brott annan vid domstol tilltalar eller brott annan vid domstol tilltalar eller genom falsk angivelse åtal vid domstol genom falsk angifvelse åtal vid Domstol i emot annan åstadkommer, dömes: mot annan åstadkommer, dömes: 1. om det åtalade eller angivna brot1. om det åtalade eller angifna brottet kunnat medföra dödsstraff eller strafftet kunnat medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, till straffarbete från arbete på livstid, till straffarbete från och med två till och med sex år; och med två till och med sex år; 2. om straffarbete på viss tid över 2. om straffarbete på viss tid öfver två år eller ovärdighet att i Rikets tjenst två år eller ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas å brottet följa kunnat, till straff- nyttjas å brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i arbete i högst två år eller fängelse i I högst sex månader; och högst sex månader; och 3. i andra fall till fängelse i högst 3. i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter. sex månader eller böter. 2 §. Har någon, för att ådraga an2 §. Har någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen före- nan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att bragt besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol därå följt, eller, i afsikt åtal vid Domstol dera följt, eller, i afatt komma tilltalad person på straff, unsigt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller danröjt bevis för hans oskuld eller emot emot honom falskeligen förebragt besvä- honom falskeligen förebragt besvärande rande omständigheter; varde såsom falsk omständigheter; varde såsom falsk angivare straffad efter 1 §• angifvare straffad efter 1 §. 3 §. Blev den tilltalade till straff 3 §. Blef den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till nå- fälld, och straffet till fullo eller till någon del verkställt; dömes den falske angon del verkstäldt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffgif våren, om det var dödsstraff eller straffarbete på lifstid, till samma straff; arbete på livstid; om det var straffarbete om det var straffarbete på viss tid, till på livstid, till samma straff eller sådant arbete i tio år; om det var straffarbete enahanda straff på lika lång tid eller till och med två år utöfver den, som på viss tid, till enahanda straff på lika tid eller till och med två år utöver den, för den tilltalade bestämd blifvit, dock som för den tilltalade bestämd blivit, ej öfver tio år; om det var ovärdighet att i Rikets tjenst nyttjas, till straff- dock ej över tio år; om det var ovär-

214 L.

K.

1839 L.

B. 1844

fall till fängelse böter.

i sjunde

grad

eller

4 §. Pröfvas åtal eller angifvelse hafva af obetänksamhet och utan argt uppsåt skett, eller har någon gjort angifvelse, men den återkallat, innan åtal dera följde; vare straffet, för det fall, som i första punkten af 1 §. sagdt är, straffarbete i femte grad eller fängelse; för det, som i andra punkten namnes, fängelse eller böter; och för öfriga fall böter.

4 §. Pröfvas åtal eller angifvelse hafva af obetänksamhet och utan argt uppsåt skett, eller har någon gjort angifvelse, men den återkallat innan åtal dera följde; vare straffet, för det fall som i första punkten af 1 § sagdt är, fängelse i sjette eller sjunde grad; för det, som i andra punkten sägs, fängelse i sjunde grad eller böter; och för öfriga fall böter.

5 §. Finnes den, som åtal eller angifvelse gjorde, hafva sannolika skäl dertill haft; vare från straff fri.

5 §. Är någon förfallen till straff för åtal eller angifvelse, efter ty som nu sagdt är, och har åtalet eller angifvelsen förorsakat, att den tilltalade eller angifne häktad blef; då må ej i något fall straffet sättas lägre, än till fängelse i sjunde grad. 6 §. Finnes den, som åtal eller angifvelse gjorde, hafva sannolika skäl dertill haft; vare från straff fri.

K. Maj-.ts Prop.

1862 Gällande

lag (1929)

dighet att i rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex å r ; om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter. 4 §. Prövas åtal eller angivelse, 4 §. Pröfvas åtal eller angifvelse, som åtal åstadkommit, hava av obetänksom åtal åstadkommit, hafva af obetänksamhet och utan argt uppsåt skett, eller samhet och utan argt uppsåt skett, eller har någon gjort angifvelse, men åtal dera har någon gjort angivelse, men åtal därå ej följt; vare straffet, för det fall, som ej följt; vare straffet, för det fall, som i första punkten af 1 § sagdt är, straff- i första punkten av 1 § sagt är, straffarbete i högst två år eller fängelse i arbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; för det, som i andra högst sex månader; för det, som i andra punkten sägs, fängelse i högst sex må- punkten sägs, fängelse i högst sex månader eller böter; och för öfriga fall nader eller böter; och för övriga fall böter. böter. Skedde angivelse, vara åtal ej följt, Skedde angifvelse, hvarå åtal ej följt, af obetänksamhet och utan argt uppsåt; av obetänksamhet och utan argt uppsåt; vare straffet böter. vare straffet böter. 5 §. Är någon förfallen till straff 5 §. Är någon förfallen till straff för åtal eller angifvelse, efter ty som nu för åtal eller angivelse, efter ty som nu sagdt är, och har åtalet eller angifvelsen sagt är, och har åtalet eller angivelsen förorsakat, att den tilltalade eller angifne förorsakat, att den tilltalade eller angivne häktad blef; då varde fängelse, dock ej häktad blev; då varde fängelse, dock ej öfver sex månader, ålagdt, der eljest över sex månader, ålagt, där eljest böter böter å brottet följa skulle. å brottet följa skulle. 6 §. Finnes den, som åtal eller an6 §. Finnes den, som åtal eller angifvelse gjort, hafva sannolika skäl der- givelse gjort, hava sannolika skäl därtill till haft: vare från straff fri. haft; vare från straff fri.

arbete från och med två till och med sex år; om det var afsättning, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; om det var fängelse, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

INNEHÅLL. Sid.

Förord F Ö R S T A AVDELNINGEN: U t k a s t till l a g 7— 10. ANDRA A V D E L N I N G E N : K o m p a r a t i v översikt a v nuvarande straffrätt 11 127, Inledning 11 19 I. Falsk förklaring 20— 99. A) Det objektiva rekvisitet 20— 73. 1) Omfånget av skyddade statsfunktioner 20— 29. (1) Lagar, som inskränka sig (åtminstone i huvudsak) till domstols funktion 2 0 - - 21. (2) Lagar, som utsträcka sig till myndighets funktion eller därutöver 2 1 — 26. (3) Lagförslagen 26— 29. 2) Den falska förklaringen 29— 45. (1) Förklaringens form 29— 37. (2) Förklaringens innehåll 37— 45. 3) Den falska förklaringens verkan och brottets konsummation 45— 73. (1) Förklaringens relevans 47— 51. (2) Återkallelse av den falska förklaringen 5 1 — 62. (3) Särskild intressekränkning 63— 73. a) Lagar, som utbryta ett visst område 64— 67. b) Lagar, som förbinda en abstrakt gradering med en konkret skärpning 68— 72. c) Lagar med rent abstrakt struktur ... 72— 73. B) Det subjektiva rekvisitet 73— 89. 1) Subjektivt tvångsläge 73— 85. 2) Uppsåt och vållande 85— 88. 3) Subsekvent imputation 88— 89.

217 Sid.

C) Subjektspluralitet D) Straffen II. Falsk Angivelse m. m A) Det objektiva rekvisitet 1) Handlingen (1) Handlingens form a) Angivelse b) Indicier (2) Handlingens innehåll 2) Objektet 3) Verkan B) Det subjektiva rekvisitet C) Subjektspluralitet D) Straffen T R E D J E A V D E L N I N G E N : S v e n s k rättsutveckling I. Rättsutveckling före 1734 års lag II. 1734 års lag III. 1864 års strafflag

89— 98. 98— 99. 100—127. 100—123. 100—113. 101—10/. 101—103. 104—107. 108—113. 114—116. 116—123. 123—125. 126. 127 128—163. 128—146. 147—153. 154—163.

FJÄRDE AVDELNINGEN: Motiver

164—179.

I. II.

Falsk Förklaring Falsk angivelse m. m

166—1.76. 177 179.

Bilaga 1 till Andra Avd.: Gällande lagar 180 — 197. Falsk Förklaring 180-191. Falsk Angivelse m. m 192 19*. Bilaga 2 till Andra Avd.: Aktuella strafflagsförslag 198—207. Falsk Förklaring 198—204. Falsk Angivelse m. m 205 20r. Bilaga till Tredje Avd.: Sammanställning av L. K.; L. B.; Just. Dep.:s förslag 1862: samt gällande lag 208—215. Falsk förklaring • 208—211. Falsk angivelse 212 215.

S t a t e n s

o f f e n t l i g a Systematisk

u t r e d n i n g a r

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Förslag till omorganisation a v r ä t t s o b d u c e n t v ä s e n d e t m. m. [11] Lagberedningens förslag ang. vissa i n t e r n a t i o n e l l a rättsförhållanden. 1. Förslag till k o n v e n t i o n mel| a n Sverige, D a n m a r k , F i n l a n d och Norge innehållande internationellt p r i v a t r ä t t s l i g a bestämmelser om äktenskap, a d o p t i o n och förmynderskap m . m. [12] 2. Förslag till k o n v e n t i o n m e l l a n Sverige, D a n m a r k , Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] l a g b e r e d n i n g e n s förslag till revision av ä r v d a b a l k e n . d. l o r s l a g till lag om t e s t a m e n t e m. m. [22] Yttranden av h ä r a d s h ö v d i n g a r och r å d h u s r ä t t e r över processkommissionens b e t ä n k a n d e ang. r ä t t e g å n g s v ä s e n d e t s ombildning. [25] f ö r b e r e d a n d e utkast till strafflag. F a l s k förklaring, -falsk angivelse m. m. [26]

Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande c e n t r a l a n s t a l t e n s för försöksv ä s e n d e t p å j o r d b r u k s o m r å d e t och en blivande högre l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g s inbördes ställning B [19] ' Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Handel och sjöfart. Kommunikationsväsen.

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväsen. B e t a n k a n d e ang. rationell s k a t t e u p p b ö r d . [17] -börslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeför ordningen. [23]

B e t ä n k a n d e och förslag ang. vissa e k o n o m i s k a spörsm å l berörande e n s k i l d a järnvägar. r21 B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning om motorfordon m. m. j ä m t e därmed s a m m a n h ä n g a n d e o°c r i?gaTo n r ga [16] amt ^ ^ ^ °m t " ^ & å^ägar B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande u n d e r s t ö d åt den Civila luftfarten. [21] Bank-, kredit- och penningväsen. B e t ä n k a n d e med u t k a s t till lagstiftning om ekonom i s k a föreningars r ä t t a t t driva inlåningsrörelse. [lo]

Politi. B e t ä n k a n d e med förslag till lagstiftning om å t g ä r d e r m o t lösdriveri s a m t å t g ä r d e r m o t sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9]

Socialpolitik.

Försäkringsväsen. B e t ä n k a n d e och förslag ang. t r y g g a n d e av hos enskild arbetsgivare anställd personals r ä t t till utl ä s t pension. [3] Kyrkoväsen.

Svenska aktiebolags b a l a n s r ä k n i n g a r å r e n 1911—1925. B e t ä n k a n d e ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24] Hälso- och sjukvård. Berättelse r ö r a n d e studier i vissa sinnessjukvårdsIrägor - s ä r s k i l t arbetsterapi och h j ä l p v e r k s a m h e t - ! D a n m a r k , Tyskland, Holland och Schweiz. B e t ä n k a n d e m e d förslag till steriliseriagslag. r U l Korslag till lag ang. b e k ä m p a n d e av s m i t t s a m m a Husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning m e d n ä r m a r e föreskrifter ang. b e k ä m p a n d e av s m i t t s a m m a husdjurssjukdomar (epizootiförordmn & ) . [IS]

Allmänt näringsväsen.

Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt.

Utredning och förslag rörande s t u d i e u n d e r s t ö d å t lärjungar vid s t a t e n s läroverk och m e d dem iämforhga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande p r a k t i s k l ä r a r k u r s för blivande lärare vid de a l l m ä n n a läroverken m fl undervisningsanstalter. [10] Utredning och förslag rörande l a n t m ä t e r i u n d e r v i s n m g e n s o r d n a n d e . [20] Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans s t a t i o n e r m m. Vissa b y g g n a d s a r b e t e n m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års t j ä n s t e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

10 Lund 1929, Berlingska Boktryckeriet.

•30