Betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1929:27

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

STATENS MEDVERKAN FÖR VINNANDE AV ÖKAD SKOGSPRODUKTION Å VISSA MARKER AVGIVET DEN 1 NOVEMBER 1929

S

T

O

C 1 9

K

H

O

9 L

M

Statens offentliga utredningar Kronologisk

1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning a flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten in. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. F ö . 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 3. Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. F l . 5. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E . 6. Utredning och förslag r ö r a n d e studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och m e d d e m jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E . 7. Berättelse rörande s t u d i e r i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Nors t e d t 117 s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas u t r e d n i n g och förslag i fråga o m underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. 90 s. F ö . 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. N o r s t e d t 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkårs för blivande lärare vid d e a l l m ä n n a läroverken m fl. undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E . 11 Förslag till omorganisation av rättsobducentväsend e t m. m. Norstedt. 66 s., 1 karta. S. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k , Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser o m äktenskap, a d o p t i o n och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. J u . 13. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning av u n d e r h å l l s b i d r a g in. m. Norstedt. 59 s. J u .

förteckning

14. Betänkande m e d förslag till steriliserings!;ig. B e c k m a n . I l l s. S. 15. Betänkande med utkast till lagstiftning o m ekoniomisk/i föreningars r ä t t att driva i n l å n i n g s r ö r e h s e . Marcus. 39 s. F i . 10. Betänkande m e d förslag till f ö r o r d n i n g o m inotcorfordon m. nr. j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e föirfattningar samt till stadga o m t r a f i k e n å vägar o«ch gator. Marcus. 305 s. K. 17. Betänkande angående rationell s k a t t e u p p b ö r d . M;arcus. 334 s. 5 u t k a s t till b l a n k e t t e r . F i . 18. Förslag till lag angående b e k ä m p a n d e a v s m i t t s a m i m a husdjurssjukdomar (epizootilag) och f ö r o r d n i n g mied n ä r m a r e föreskrifter a n g å e n d e b e k ä m p a n d e av smiittsamma husdjurssjukdomar(epizootiförordning).N(ors t e d t 154 s. J o . 19. Utredning beträffande c e n t r a l a n s t a l t e n s för försölksväsendet på j o r d b r u k s o m r å d e t och e n b l i v a n d e högjre lantbruksundervrsnings i n b ö r d e s s t ä l l n i n g . N<orstedt. 174 s. 28 s k i s s r i t n i n g a r . J o . 20. Utredning och förslag r ö r a n d e l a n t m ä t e r i u n d e r v i s ningens o r d n a n d e . Marcus. 120 s. J o . 21. Betänkande och förslag r ö r a n d e u n d e r s t ö d åt dlen civila luftfarten. Beckman. 198 s. K. 22. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalkren. 3. Förslag till lag om t e s t a m e n t e m. m. Norste-dt. 450 s. J u . 23. Förslag tiU tillämpningsföreskrifter till tulltaxefcörordningen m e d m o t i v e r i n g j ä m t e u t k a s t till a n v i s ningar till n ä m n d a föreskrifter. N o r s t e d t 72 s. F i . 21. Betänkande angående en r e f o r m e r a d sjukförsäkriing m. m. Beckman, vj, 99 s. S. 25. Yttranden av h ä r a d s h ö v d i n g a r och r å d h u s r ä t t e r över processkommissionens b e t ä n k a n d e angåemde rättegångsväsendets ornbildning. Norstedt, iv, 325 s. J u . 26. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. F ö r b e r e dande utkast till strafflag. Speciella delen. 8. Av J. C. W. Thyrén. Lund. Berling. 217 s. J u . 27. Betänkande' angående statens m e d v e r k a n för v i n nande av ökad s k o g s p r o d u k t i o n å vissa m a r k e r . Mlarcus; 120 s. J o .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e bokstäverna till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket utredningen avgivits,' t. ex. E . == e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e ano r d n i n g (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:27

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

STATENS MEDVERKAN FÖR VINNANDE AV ÖKAD SKOGSPRODUKTION Å VISSA MARKER AVGIVET DEN 1 NOVEMBER 1929

"-OCT-'

STOCKHOLM

19 29

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till herr statsrådet

och chefen

för kungl,

jordbruksdepartementet.

De av herr statsrådet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1928 tillkallade utredningsmän med uppdrag att inom jordbruksdepartementet verkställa utredning samt avgiva förslag angående statens medverkan, utöver vad för n ä r v a r a n d e äger rum, till vinnande av skogsbörd å marker, vilka därtill äro tjänliga men vilka icke äro föremål för rationellt utnyttjande, få härmed vördsamt överlämna sitt i ämnet utarbetade betänkande. Vid betänkandets avfattande har undertecknad Sjöfors enligt u p p d r a g tjänstgjort såsom sekreterare. E x t r a byråchefen i domänstyrelsen E. F . L. Lindeberg, som förordnats att vid utredningen v a r a sekreterare i frågor av ej rättslig natur, har utarbetat de i betänkandet ingående tabeller samt avdelningen »Beskrivning över de å enskilda skogar förekommande kala skogsmarker samt skogsmarker med synnerligen glesa bestånd» ävensom bilagorna I — I I I till betänkandet.

4 Beträffande en av skogssällskapet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 maj 1928 gjord framställning om vidtagande av åtgärder för tillgodogörande av kala eller försumpade marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och sättande i skogbärande skick med stöd av statslån, vilken skrivelse överlämnats till utredningsmännen för att tagas i övervägande vid utredningens verkställande, komma dessa att framdeles avgiva särskilt betänkande. Stockholm den 1 november 1929. J O H . NILSSON. C. .T. JOHANSSON.

WILH. LOTHIGIUS.

P. PERSSON.

THOR SJÖFORS.

Erik

Lindeberg.

Kommitténs uppdrag. I tvenne likalydande motioner vid 1928 års riksdag, den ena nr 46 i första kammaren av herr J. B. Johansson m. fl. och den a n d r a nr 44 i a n d r a kammaren av herr Arvid Lindman m. fl., hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag angående statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar ej kunde åläggas markägaren. Därjämte hemställdes i en vid samma riksdag inom a n d r a kammaren av herr Per Edvin Sköld väckt motion nr 45, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta med hänsynstagande till vad i motionen anförts verkställa utredning och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till genomgripande å t g ä r d e r för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd. Sedan jordbruksutskottet, till vilket nämnda motioner remitterades, i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionerna från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, arbetslöshetsutredningen och statens arbetslöshetskommission, hemställde utskottet i utlåtande nr 71, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av utredning rörande de åtgärder, som kunde v a r a erforderliga för vinnande av det i motionerna avsedda syftet samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Utskottets u t l å t a n d e godkändes av riksdagen, som i enlighet härmed avlät skrivelse i ämnet den 1 juni 1928 nr 329. Vid anmälan av denna skrivelse för Kungl. Maj:t den 26 oktober 1928 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet a t t tillkalla fem utredningsmän att inom nämnda departement i anslutning till riksdagens förslag och i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden samma dag n ä r m a r e angivna grunder verkställa utredning samt avgiva förslag angående statens medverkan, utöver vad för n ä r v a r a n d e ägde rum, till vinnande av skogsbörd å marker, vilka därtill vore tjänliga men vilka icke vore föremål för rationellt utnyttjande. Beträffande utredningens omfattning och allmänna syfte anförde departementschefen därvid till statsrådsprotokollet:

6 Enligt vad riksdagen förutsatt borde den begärda utredningen avse ej endast äldre kalmarker, vilka i förevarande hänseende krävde särskilt beaktande, u t a n över h u v u d taget områden, bevuxna med m i n d e r v ä r d i g skog samt andra marker, vilka borde bliva föremål för skogskultur. I sistnämnda avseende torde särskilt v a r a att m ä r k a åtgärder för försumpade områdens överförande till skogsbörd. Den omständigheten, att den direkta och närmaste vinsten av skogs produktionen tillkomme m a r k ä g a r e n , syntes hava i viss mån bortskymt den fördel, som det allmänna hade att vinna. Man hade ej tillräckligt beaktat den betydelse ur nationalekonomisk och social synpunkt, som måste tillmätas åtgärder för överförande till skogsproduktion av de synnerligen omfattande områden, det här gällde, vilka åtgärder innebure ökning av nationalförmögenheten och beredande av möjlighet till utvidgning av den på skogen såsom r å v a r a grundade industrien med därav följande stegrad omsättning och nya arbetstillfällen. Det allmänna gagn, som kunde förväntas av åtgärder till vinnande av ökad skogsbörd, syntes även departementschefen berättiga ett ingripande från statens sida, vilket tillika komme att innebära en uppmuntr a n för den enskilde att söka tillgodogöra sig alla ekonomiska möjligheter av förevarande slag. Vid utredningen borde hänsyn tagas jämväl till spörsmålet angående betesdriftens förhållande till skogsskötseln samt om en rationell uppdelning av mark avsedd för skogsbruk och m a r k avsedd för bete, eller i vad mån en kombination av skogs- och betesdrift kunde tillämpas. Rörande understödsverksamhetens anordnande och utförande borde u p p r ä t t a s en fullständig plan. H ä r v i d borde beaktas de olika åtgärder för skogsbrukets främjande, till vilka statsunderstöd skulle utgå, ävensom graden, i vilken olika åtgärder borde stödjas. I sistnämnda avseende ville departementschefen endast erinra, att en av de viktigase av de åtgärder, som komme i fråga, nämligen skogsdikning, redan varit fö remål för statsmakternas uppmärksamhet. Genom sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 23 september 1926 tillkallats avchefen för jordbruksdepartementet, hade verkställts en omfattande utredning angående ökat statsbidrag för utdikning av enskilda tillhöriga, försumpade marker, tjänliga till skogsbörd. Sedan med stöd av denna utredning Kungl. Maj:t till 1927 års riksdag gjort framställning om anslag för ändamålet, hade av riksdagen medel ställts till förfogande. Visserligen vore det belopp, som på Kungl. Maj:ts förslag beviljats, endast 200 000 kronor och således jämförelsevis ringa i förhållande till behovet, men hade sagda anslag redan av 1928 års riksdag, likaledes efter Kungl. Maj:ts framställning, förhöjts. Det stora intresse, som visats anslaget både från riksdagens och allmänhetens sida, häntydde på ytterligare framtida utveckling. Någon mera ingående undersökning rörande förutsättningarna för statsunderstöd till skogsdikning syntes under dessa omständigheter näppeligen nu påkallad. Däremot borde givetvis skogsdikningen givas den plats i planen för den åsyftade verksamheten för skogsproduktion, som borde tillkomma densamma. Såsom jordbruksutskottet i sitt i ärendet avgivna utlåtande i samband med frågan om betesdriftens förhållande till skogsskötseln framhållit, krävdes för ernående av bättre ordning h ä r u t i n n a n en planmässig och intensivt bedriven upplysningsverksamhet. E r i n r a s finge att, då nyligen chefen för jordbruksdepartementet av Kungl. Maj:t bemyndigats att

tillkalla utredningsmän för undersökning rörande bättre ordnande av den lägre lantbruksundervisningen, i statsrådsprotokollet i ärendet uppmärksamheten blivit fäst vid vikten av att vid nämnda undervisning skogsskötseln gåves det utrymme, den förtjänade. Frågan i denna del vore sålunda redan föremål för undersökning genom de utredningsmän, som jämlikt nämnda bemyndigande tillkallats. Jordbruksutskottet hade med avseende å formen för statens understödjande av skogsproduktionen i nu omhandlade fall ifrågasatt olika möjligheter, nämligen understöd utan återbetalningsskyldighet, lån på fördelaktiga villkor, förening av båda dessa former samt premielån. En viktig uppgift för de blivande utredningsmännen vore utfinnandet av en lämplig och framkomlig väg härutinnan, vilken, med beaktande av den ekonomiska fördel, som genom skogsdriften tillfölle den enskilde, toge nödig hänsyn till dels det behov av uppmuntran och stöd åt denne, som torde vara nödvändigt för åvägabringande av skogsproduktion i större utsträckning, dels ock det allmännas intresse, att största areal marker under rimlig tid komme under skogsbörd. Beträffande denna fråga finge erinras, att det statsbidrag, som utginge till skogsavdikning, lämnades utan återbetalningsskyldighet samt med högst viss andel av den beräknade kostnaden för dikningsföretaget. I övrigt finge bringas i erinran, ej mindre att, förutom anslaget till skogsavdikning, jämväl vissa andra under nionde huvudtiteln upptagna anslag toges i anspråk för ändamål av hithörande art, än även det samband, vari åtgärder i förevarande syfte kunde ställas till statens ingripande för arbetslöshetens bekämpande. Slutligen finge framhållas, att i det uppdrag att verkställa utredning angående den primära fastighetskreditens ordnande, som överlämnats åt särskilt tillkallade sakkunniga, inginge även undersökning av möjligheterna och villkoren för skogsbelåning, vilken fråga torde vara av viss betydelse för nu föreliggande spörsmål. Såsom naturligt vore och av utskottet berörts, borde vid utredningen hänsyn tagas till nu i landet verksamma organ för skogsskötselns förkovran samt tillses, att anordnandet av statens nu ifrågasatta understödsverksamhet i möjligaste mån skedde i anslutning till dem ävensom i övrigt till det statliga arbete, som bedreves inom områden, som komme att beröras av verksam heten. Föreskrifterna härutinnan borde ingå såsom ett led i den för verksamheten uppgjorda allmänna plan, varom förut talats. Med hänsyn till frågans stora betydelse ur såväl allmän som enskild synpunkt vore det av vikt, att utredningen i görligaste mån snabbt brag tes till slut, på det förslag i ämnet snarast kunde föreläggas riksdagens prövning. På grund av förenämnda bemyndigande tillkallade departementschefen landshövdingen J. Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson i Uppmälby, lantbrukaren J. Rehn, numera revisionssekreteraren T. W. G. Sjöfors och länsjägmästaren W. Lothigius att inom jordbruksdepartementet verkställa ifrågavarande utredning. Till ordförande vid utredningen förordnades landshövdingen Nilsson samt till sekreterare, i den del utredningen avsåge frågor av rättslig natur, revisionssekreteraren Sjöfors samt i övriga delar numera extra byråchefen E. F. L. Lindeberg. Sedan Rehn avlidit, förordnades

8 den 14 mars 1929 ledamoten av riksdagens a n d r a kammare hemmansägaren P. Persson i Trången att i dennes ställe deltaga i utredningen. Genom remiss den 27 november 1928 har till utredningsmännen, som under fullgörande av sitt u p p d r a g a n t a g i t benämningen 1928 å r s skogsvårdskommitté, överlämnats för att tagas i övervägande vid utredningens verkställande skogssällskapets skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 m a j 1928, däri sällskapet hemställt om vidtagande av åtgärder för tillgodogörande av kala eller försumpade marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och sättande i skogbärande skick med stöd av statslån. Efter anmodan av kommittén hava y t t r a n d e n rörande vissa i utredningen ingående spörsmål avgivits av samtliga skogsvårdsstyrelser samt vederbörande skogsstatstjänstemän i de delar av landet, där skogar, lydande under förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen), lagen den 5 j u n i 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden samt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, äro belägna. Förevarande betänkande innefattar den genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1928 anbefallda utredningen. Beträffande den i skogssällskapets berörda skrivelse avsedda frågan kommer, såsom i remissskrivelsen angivits, betänkande framdeles att av kommittén avgivas.

Vilka skogar bör utredningen avse? Tydligt är, att de statliga åtgärder, som kunna ifrågakomma för vinnande av ökad skogsproduktion å därtill tjänliga marker, bliva av väsentligt olika n a t u r , alltefter som fråga är om statens eller enskildas skogar. I det förra fallet ankommer det å staten själv att i eget intresse vidtaga erforderliga anstalter i nyssangivna syfte, under det i senare fallet det principiellt tillhör den enskilde skogsägaren a t t bestämma, huruvida och i vad mån dylika åtgärder skola utföras. Den enskildes äganderätt utesluter dock ej möjligheten för staten att utöva inverkan å det sätt, varpå skogsskötseln bedrives å sistnämnda skogar. Staten kan i detta avseende ingripa dels genom lagstiftningsåtgärder och dels genom administrativa åtgöranden, och har staten, som bekant, i stor utsträckning begagnat sig av båda dessa u t v ä g a r för a t t främja skogsväxten å enskildas skogar. Av de direktiv för utredningen, som innehållas i departementschefens förenämnda anförande till statsrådsprotokollet den 26 oktober 1928, måste anses framgå, att utredningen skall begränsas till frågan om åtgärder

9 för främjande av skogsproduktion å enskilda skogar. Denna uppfattning vinner även stöd av de uttalanden av jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag, som i berörda anförande åberopats. För en dylik begränsning talar ock det förhållandet, att å statens och andra allmänna skogar ett fortlöpande arbete i regel bedrives för skogarnas rationella utnyttjande för skogsbörd samt att något större behov av särskilda åtgärder i förevarande syfte beträffande dessa skogar därför näppeligen kan anses föreligga. Med de allmänna skogarna torde i detta avseende de inom Kopparbergs och Gävleborgs län belägna besparingsskogarna samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län väsentligen kunna likställas. Med hänsyn till det anförda finner kommittén förevarande utredning böra gälla allenast enskilda skogar, vartill i detta sammanhang böra hänföras de skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag, lappmarkslagen samt lagarna angående husbehovs- och skyddskogar. Skogar, som tillhöra landskommuner, landsting och hushållningssällskap, böra såsom lydande under skogsvårdslagen här betraktas såsom enskilda skogar. Städernas skogar lyda däremot under förordningen den 24 juli 1903 (nr 79) angående förvaltningen av städernas skogar och skola enligt denna stå under domänstyrelsens överinseende och i vissa fall jämväl under skogsstatens vård och förvaltning. Med hänsyn härtill och då något mera framträdande behov av statsåtgärder i förevarande syfte beträffande städernas skogar ej torde föreligga, synas dessa skogar här böra likställas med allmänna skogar och sålunda ej inbegripas under utredningen.

Redogörelse för de enskilda skogarnas areal och skogstillstånd m. m. Till ledning för bedömandet av de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande av skogsproduktionen å de enskilda skogarna i landet torde till en början en kort redogörelse för dessa skogars areal och fördelning å vissa skogsägaregrupper samt skogstillstånd böra lämnas. Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter och domänsty- Areal m. m relsens årliga förvaltningsberättelser samt vissa inom finansdepartementet tillgängliga preliminära resultat från pågående utredningar i samband med 1928 års allmänna fastighetstaxering har kommittén beräknat arealen av landets enskilda skogar samt h u r u denna areal fördelar sig å aktiebolags samt a n d r a skogsägares skogar. Resultatet av dessa ber ä k n i n g a r har sammanställts i tre tabeller (tabellerna I—III), avse-

10 Tabell I. Arealen skogar under skogsvårdslagen och dennas fördelning å aktiebolags samt andra skogsägares skogar. Skogsmark i hektar, tillhörande Landstingsområde

Procent

Aktiebolag

Andra skogsägare

Norrbottens

213 200

773 700

986 900

78 Västerbotten s

327 900

709 200

1 037 100

1 020 900

941 700

1 962 600

48 Västernorrlands

888 400

850 100

1 738 500

49 Gävleborgs

613 000

630 700

1 243 700

51 Kopparbergs

610 200

911 200

1 521 400

60 Värmlands

490 900

723 600

1214 500

60 Västmanlands

118 400

196 000

314 400

62 Örebro

136 500

304 500

69 65

Jämtlands

Summa

Aktiebolag

Andra sägare

Uppsala

81 900

149 700

231 600

35 Stockholms

70 400

300 800

371 200

81 89

Södermanlands

32 300

268 500

300 800

11 Östergötlands

406 100

487 300

83 Skaraborgs

33 200

275 900

309 100

89 Gotlands

3 000

119 300

122 300

98 Älvsborgs

46 100

575 100

621 200

93 Kronobergs

78 800

427 300

506 100

32 800

575 300

608 100

95 Jönköpings

24S00

284 100

308 900

södra

19 700

227 400

247 100

92 Göteborgs och Bohus

4 100

150 700

154 800

97 Kalmar norra »

Hallands

4 400

193 800

198 200

98 Blekinge

7 200

166 500

173 700

96 Kristianstads

6 800

234 500

97 Malmöhus

2 300

63 900

66 200

97 Summa

4 948 400 I 10 459 600

15 408 000

6S

ende 1) skogar under skogsvårdslagen, 2) skogar under lappmarksoch husbehovsskogslagarna samt 3) skogar under skyddsskogslagen. I tabellerna hava särskilda uppgifter i förevarande avseende lämnats för varje landstingsområde eller, vad angår Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden, särskilt för de till vartdera området hörande lappm a r k och kustland. De i tabellerna upptagna arealerna avse produktiv skogsmark. Vid u p p r ä t t a n d e av tabellerna rörande skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna samt skyddsskogarna hava ej medräknats de sko-

11 Tabell II. Arealen skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna samt dennas fördelning å aktiebolags och andra skogsägares skogar. Skogsmark i hektar, tillhörande

Procent

Andra

Andra Aktiebolag skogaägare

Landstingsområde Aktiebolag

Summa

Norrbottens kustland

13 000

18 000

1 appmark

442 300

623 500

968 900

58 Västerbottens kustland lappmark

412 300

556 600 56

38 800

27 100

65 900

646 500

1 044 656

1 691 156

62 Västernorrlands Kopparbergs Summa

100 Tabell III. Arealen skogar under skyddsskogslagen och dennas fördelning å aktiebolags och andra skogsägares skogar. Skogsmark i hektar, tillhörande Landstingsområde

Jämtlands Kopparbergs Summa

Aktiebolag

Andra skogsägare

178 000

218 000

T ro l e n t Aktiebolag

Andra skogsägare

396 000

55 Summa

4 000

5 400

9 400

182 000

223 400

405 400

gar, som enligt förordningen den 14 j u n i 1929 (nr 172) om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i lappmarkslagen överförts från sagda lag till skogsvårdslagen (dessa skogar utgöras av skogar å skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- och frälsenatur i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt Västernorrlands och J ä m t l a n d s län) samt ej heller de,skogar, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1928 angående revision av skyddsskogsgränsen överförts från skyddsskogslagen till skogsvårdslagen. Av tabellerna framgår, att totala arealen utgör, för skogar under skogsvårdslagen 15 408 000 hektar, för skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna 1691156 hektar samt för skogar under skyddsskogslagen 405 400 hektar. Enligt tabellerna fördela sig dessa arealer å aktiebolag och andra skogsägares skogar på följande sätt:

12 Skogsmark i hektar, tillhörande , , ,. v , AkUebolag

Skogar under skogsvårdslagen-..

4 948 400

Skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna

646 500

Skogar under skyddsskogslagen

182 000

I SÄO«?S-

Summa

5 776 900

Andra skogsägare

|

-, Summa

10 459 600 J 15 408 000 1 1044 656 1691 156

Pro cent .,,.,, i Andra Aktiebolag . ° skogsägare

405 400

1 1 797 fiofi ! 1 7 nlU ?>nfi

-13

£7

223 400

Med hänsyn till skogstillståndet kan skogsmarken å de enskilda skogarna i huvudsaklig anslutning tUl vid riksskogstaxeringen tillämpade grunder uppdelas i fyra grupper, nämligen 1) kal skogsmark, 2) skogsmark, bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0'3—0-4, 3) skogsmark, vara skogstillståndet överhuvudtaget anses otillfredsställande, samt 4) skogsmark med i stort sett tillfredsställande skogstillstånd. Till kal skogsmark bör härvid i överensstämmelse med nämnda grunder hänföras ej allenast skogsmark, som är helt u t a n trädvegetation, u t a n j ä m v ä l dylik mark, som är bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad, som är lägre än 0-3. Slutenhetsgraden avser härvid, enligt riksskogstaxeringsnämndens föreskrifter, att giva ett u t t r y c k för i vad mån det förefintliga beståndet med hänsyn tagen till ålder och trädslag u t n y t t j a r ståndortens virkesproducerande förmåga. Vid fullt utnyttjad produktionsförmåga åsättes slutenhetsgrad 1, vid lägre grader tiondelar 0-9, 0-8 etc. Graderna ()•:!—OM beteckna synnerligen glesa bestånd och g r a d e r n a 0, 0-i och 0-2 så lag g r a d av utnyttjande, att marken, på sätt nyss sagts, bör redovisas som kalmark. Beträffande gruppen 3) är att märka, att såsom orsaker till den av riksskogstaxeringsnämnden a n v ä n d a beteckningen otillfredsställande skogstillstånd angives i nämndens instruktion år 1925 bland annat följande: »Felaktig avverkningsmetod, t. ex. borttagande av den mest produktionskraftiga delen av beståndet med kvarlämnande av skräpskog, bristande slutenhet, felaktigt trädslag, försummad föryngring, riklig förekomst av fel och skador m. m. Därest ett visst tillstånd är av m e r a tillfällig eller övergående art, såsom då ett nyavverkat hygge ä n n u ej hunnit rödjas, betecknas tillståndet icke som otillfredsställande, så s n a r t av den kringliggande skogens skötsel framgår, att snar förbättring genom lämplig å t g ä r d s vidtagande är a t t förvänta.» Av berörda instruktion framgår därjämte, a t t under sagda beteckning av nämnden inbegripes jämväl av ålder kal skogsmark. Gruppen 3) innefattar sålunda till väsentlig del marker, som j ä m v ä l äro att hänföra under g r u p p e r n a 1) och 2). Till det inbördes förhållandet mellan ifrågavarande tre grupper återkommer kommittén n ä r m a r e i det följande. Vad a n g å r gruppen 4) eller skogsmarker med i stort sett tillfredsställande skogstillstånd är till denna grupp a t t hänföra, förutom marker med fullt tillfredsställande

13 sådant tillstånd, jämväl vissa i riksskogstaxeringsnämndens sammanställningar redovisade marker med mindre tillfredsställande skogstillstånd. Då något behov av statsåtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion å dessa marker ej kan anses föreligga, bortser kommittén från dem i det följande. Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens uppgifter har kommittén utarbetat tabeller över arealerna av de under 1)—3) härovan upptagna grupperna skogsmark å samtliga enskilda skogar i landet, därvid skilda tabeller uppgjorts för 1) skogar under skogsvårdslagen, 2) skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna samt 3) skogar under skyddsskogslagen. I tabellerna (tabellerna IV—VI) hava arealerna av ifrågavarande markgrupper angivits särskilt för varje landstingsområde eller, vad angår Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden, särskilt för till varje område hörande lappmark och kustland. Beträffande de grunder, enligt vilka tabellerna utarbetats, må framhållas, att riksskogstaxeringsnämnden med avseende å Jämtlands, Väster norrlands, Gävleborgs, Västmanlands och Örebro län verkställt specialutredningar rörande förekomsten å enskilda skogar därstädes av kal skogsmark och skogsmark, bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0*3 —0-4, samt att de vid dessa utredningar erhållna arealuppgifterna oförändrade upptagits i tabellerna. Angående förekomsten i övrigt av ifrågavarande markgrupper å de enskilda skogarna hava n å g r a direkta upplysningar ej kunnat erhållas från nämnden, u t a n h a v a de i tabellerna i detta avseende införda arealerna av kommittén beräknats med ledning dels av nämndens uppgifter över förefintligheten å samtliga skogar i landet av marker av ifrågavarande beskaffenhet, dels ock av de i tabellerna I—III upptagna arealerna för enskilda skogar. De sålunda erhållna arealsiffrorna, som i tabellerna införts i avrundade tal, äro givetvis ej exakta, men torde felkällorna näppeligen äga större betydelse. I detta avseende är att märka, att de enskilda skogarna i vissa t r a k t e r utgöra den ojämförligt största delen av all skogsmark — detta är fallet exempelvis i Götaland — samt att i övriga områden av landet dessa skogar äro av väsentligen samma typ som de allmänna skogarna.

14 T a b e l l IV. Kal s k o g s m a r k , s k o g s m a r k , b e v u x e n m e d b e s t å n d av s l u t e n h e t s g r a d 0'3—0*l, s a m t s k o g s m a r k m e d ö v e r h u v u d t a g e t o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s k o g s t i l l s t å n d å skogar under skogsvårdslagen. Skogsmark (hektar) Kal (innefattande även Bevuxen med! Med övermark med bestånd av ! huvudtaget ,otillfredsstälbestånd av sluteDhets- i . , , o n. A lande skogsslutenhets- gradA r. 0 3 0 4 t i U B t å n d fc grad 0-0—0-2)

Landstingsområde

Zon

Norrbottens ....

41 500

113 400

Västerbottens. ••

48 700

98 500

145 000

Jämtlands

224 000

375 000

388 000

Västernorrlands

78 200

154 800

348 000

Gävleborgs

83 300

80 800

145 500

Kopparbergs

86 600

284 000

480 000

Värmlands

83 000

80 000

645 300

1 186 500

1 845 500

Summa Västmanlands

14 300

25 500

33 000

Örebro

35 300

42 700 50 500

Uppsala

18 700

24 600

Stockholms

27 800

45 300

77 200

Södermanlands

46 500

47 200

61500 Östergötlands •••

45 800

43 400

89 600

Skaraborgs

37 700

23 200

40 000

Gotlands

14 700

17 K00

20 400

240 800

268 200

414 900

Summa

62 800

51 500

99 400

Kronobergs

85 500

1.80 C00

Jönköpings

101 000

116 800

155 000

Kalmar norra

52 000

56 600

södra

42 000

56 400

74 000

Göteborgs och Bohus

45 400

14 700

52 600

Hallands

56 900

15 300

79 500

Blekinge

27 100

66 500

Kristianstads

55 500

28 200

66 300

Malmöhus

15 700

4 800

13 200

III Alvsborgs

»

218 000

Summa

548 600

456 900

861 600

Totalsumma för zonerna I—III

434 700

1911 600

122 000

I de i denna kolumn angivna arealerna ingå betydande arealer kal skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0'3 — 0'4. Jämför texten å sid. 17.

15 Tabell V. Kal s k o g s m a r k , s k o g s m a r k , b e v u x e n m e d b e s t å n d av s l u t e n h e t s g r a d 0*8—0*4, s a m t s k o g s m a r k m e d ö v e r h u v u d t a g e t o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s k o g s t i l l s t å n d å skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna. Skogsmark (hektar) Kal (inneMed överfattande ävenBevuxen med huvudtaget bestånd av otillfredsstälmark med slutenhets- lande skogsbestånd av slutenhets- grad 0-2—0-4 tillstånd 1 grad 0" 0 — 0-2] Norrbottens kustland • •• »

lappmark • •

Västerbottens kustland »

lappmark

Kopparbergs Summa

3 600

6 800

16 800

100 500

156 000

216 000

3 800

12 300

20 800

63 700

272 600

325 700

T a b e l l VI. Kal s k o g s m a r k , s k o g s m a r k , b e v u x e n m e d b e s t å n d av s l u t e n h e t s g r a d 0*3—0*4, s a m t s k o g s m a r k m e d ö v e r h u v u d t a g e t o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s k o g s t i l l s t å n d å skogar under skyddsskogslagen. Skogsmark (hektar) Kal (inneMed överfattande även Bevuxen med huvudtaget bestånd av otillfredsstälmark med slutenhets- lande skogsbestånd av slutenhets- grad 0-3—0-4 tillstånd • grad 0-u—0-2)

Landstingsområde

Jämtlands Kopparbergs Summa

75 600 J

1 800 I

3 000

77 400

7 300

78 500

Tabellerna utvisa, att förenämnda tre markgrupper å de olika kate gorierna enskilda skogar omfatta följande totalarealer i hektar: j Skogsmark Skogsmark med överKal skogs- j med bestånd ! huvudtaget mark av slutenhets-: otillfredsstälgrad 0-3—0'4 lande skogstillstånd 1434 700 |

3 122 000

Skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna

63 700

272 600

325 700

Skogar under skyddsskogslagen

7 300

77 400

1 505 700

2 261 600

3 529 200

Skogar under skogsvårdslagen

Summa 1

Se noten å sid. 14.

16 Totala arealerna för ifrågavarande tre m a r k g r u p p e r å samtliga enskilda skogar i landet utgöra alltså: för kal skogsmark 1505 700 hektar, för skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0-3—0-4 2 261600 hektar och för skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd 3 529 200 hektar. Beträffande skogar under skogsvårdslagen hava i tabellen I V arealerna a v h ä r avsedda t r e m a r k g r u p p e r u t r ä k n a t s för tre särskilda zoner, inom vilka de skogliga förhållandena kunna anses i viss m å n likartade. Dessa zoner omfatta zon I Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län, zon I I övriga län i Svealand samt Östergötlands och Skaraborgs län samt zon I I I övriga län i Götaland. Enligt tabellen utgöra arealerna för de särskilda m a r k g r u p p e r n a inom de olika zonerna i h e k t a r :

Skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0'3—0'4 Skogsmark

med

överhuvudtaget

Zon I

Zon 11

645 300

240 800

548 600

1186 500

268 200

456 900

1 845 500

414 900

861 600

Zon III

otillfredsställande

Beträffande de i tabellerna angivna kalmarksarealerna är att märka, a t t dessa ej avse allenast sådana skogsmarker, som av ålder legat kala. I sagda arealer ingår även mark, som med tillämpande av nu gängse avverkningsmetoder normalt måste räknas v a r a utan skog. Även vid tillfredsställande utnyttjande av skogsmark finnes i regel en viss yta, som är kal, å vilken ny skog skall uppdragas. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i förenämnda yttrande till jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag såsom sin åsikt uttalat, a t t denna yta i genomsnitt för hela landet kunde beräknas till fem procent av hela arealen skogsproduktiv mark, d. v. s. att man vid 100-årig omloppstid räknade med normalt fem års kalmarkstid, vid 80-årig med fyra års och vid 140-årig med sju års kalmarkstid etc. Förekomsten av dylik normal kalmark ä r självfallet i viss mån beroende av olika skogsbrukssätt. Å större skogar har detta hittills ofta v a r i t s. k. trakthyggesbruk. Detta innebär, a t t avverkningen sker på en gång å jämförelsevis stora ytor med äldre skog med eller u t a n kvarlämnande av fröträd. F ö r y n g r i n g efter dylika avverkningar åstadkommes antingen genom skogsodling i form av sådd eller plantering eller genom självsådd från fröträd eller från angränsande skog. Å bondeskogar har däremot i regel en a n n a n avverkningsmetod tillämpats, enligt vilken de största t r ä d e n uttagits var för sig, i den m å n de utvuxit, eller gruppvis under en längre följd av år. Detta skogsbrukssätt utgör närmast en form a v blädningsbruk. Åter växten grundas i detta fall på självsådd, men understödes stundom av markberedning eller skogsodling å de efter avverkningen uppkomna s m ä r r e kalmarksytorna. Mångenstädes hava likväl avverkningarna, vare sig trakthyggesbruk eller blädningsbruk tillämpats,

17 icke utförts med någon egentlig tanke på skogens föryngring. Med ledning av de i centralrådets berörda skrivelse angivna grunder samt med beaktande i möjligaste m å n av inom olika t r a k t e r förekommande skogsbrukssätt och i samband därmed hittills tillämpade föryngringsmetoder, kalmarkstidens längd m. m. har kommittén för de olika slagen enskilda skogar beräknat den normala kalytan. I fråga om skogarna under skogsvårdslagen h a r kommittén u p p s k a t t a t sagda y t a för zon I till 520 300 hektar, för zon I I till 180 800 hektar och för zon I I I till 188 600 hektar. Därest de i tabell I V för de särskilda zonerna angivna kalmarksarealerna minskas med nyssangivna arealer normal kalmarksyta, erhålles för varje zon den a r e a l skogsmark, som ligger kal utöver n ä m n d a y t a eller, med andra ord, k a n anses a v ålder v a r a kal, och utgör denna areal för zon I 125 000 hektar, för zon I I 60 000 hektar och för zon I I I 360 000 hektar. Totala arealen skogsmark, som av ålder ligger kal å skogar under skogsvårdslagen, utgör sålunda enligt d e n n a beräkning 545 000 hektar. Beträffande skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna h a r kommittén u p p s k a t t a t den normala k a l y t a n till 58,700 hektar. Därest denna areal dragés från den i tabell V u p p t a g n a totala kalmarksarealen för dessa skogar, återstår en areal av allenast 5 000 hektar, som sålunda utgör den av ålder kala skogsmarken å i frågavarande skogar. Vad angår skyddsskogarna torde den normala kalytan för dessa skogar väsentligen motsvara den i tabell V I u p p t a g n a kalmarksarealen, v a d a n å berörda skogar ej i n ä m n v ä r d omfattning torde förekomma skogsmark, som av ålder ligger kal. Med avseende å de i tabellerna IV—VI angivna arealerna skogsmark med bestånd a v slutenhetsgrad Os—0-4 må erinras, att dessa ej uteslutande avse m a r k e r med otillfredsställande skogstillstånd. I vissa undantagsfall kan nämligen ett bestånd med dylik slutenhet anses såsom tillfredsställande. Detta är ex. händelsen med ett bestånd av nämnda slutenhetsgrad, som utgores av en väl ordnad fröträdsställning. Vad slutligen a n g å r de i berörda tabell u p p t a g n a arealer för skogsm a r k med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd bör uppmärksammas, att denna grupp ej avser en från de övriga grupperna skild markt y p u t a n att, p å sätt riksskogstaxeringsnämndens instruktion för år 1925 utvisar, i densamma ingå såväl av ålder kala skogsmarker som huvudparten skogar med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0-4. Med ledning av från riksskogstaxeringsnämnden inhämtade upplysningar har kommittén ber ä k n a t arealen av ifrågavarande m a r k g r u p p , efter a v d r a g av d ä r i ingående arealer kal skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0-3—0-4, för skogar under skogsvårdslagen till cirka 1100 000 hektar. Beträffande övriga enskilda skogar hava i brist på erforderliga uppgifter motsvarande beräkningar ej k u n n a t göras. I samtliga i tabellerna IV—VI redovisade m a r k g r u p p e r torde i någon 2 — 290394.

18 u t s t r ä c k n i n g ingå försumpade skogsmarker. N ä r m a r e upplysningar h ä r u t i n n a n h a v a ej k u n n a t vinnas. Det synes dock böra antagas, a t t berörda förhållande ej förekommer i någon större omfattning. Beträffande förekomsten å enskilda skogar av försumpade skogsmarker överhuvudtaget ävensom av m y r a r h a v a ingående uppgifter lämnats i det av särskilda sakkunniga den 26 november 1926 avgivna betänkande angående statsbidrag för torrläggning av m a r k i ändamål av skogsbörd m. m. (statens off. utredn. 1926: 29). Någon undersökning i detta avseende i förevarande s a m m a n h a n g är därför ej påkallad, u t a n får kommittén beträffande detta spörsmål hänvisa till n ä m n d a betänkande.

Beskrivning över de å enskilda skogar förekommande kala skogsmarker samt skogsmarker med synnerligen glesa bestånd. Då förenämnda kala skogsmarker samt skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4 i förevarande s a m m a n h a n g äro förtjänta av särskilt intresse, torde här böra lämnas en kort beskrivning över dessa m a r k e r s allmänna beskaffenhet, läge och bonitet m. m. ävensom över de huvudsakliga orsakerna till m a r k e r n a s n u v a r a n d e tillstånd. I denna beskrivning bortses från sådana kalmarker, som enligt vad förut anförts äro att hänföra till normal kalyta, ävensom från de undantagsvis förekommande fall, d å bestånd med nyssnämnda slutenhet k u n n a anses u t g ö r a ett tillfredsställande skogstillstånd. Kala skogs- I Norrland och Svealand förekomma knappast n å g r a större sammanntarker. hängande kalmarksområden. Där kal skogsmark utöver den normala tinnes, är m a r k e n stundom helt kal, stundom bevuxen med enbuskar eller slyskog och stundom försedd med en mycket gles eller fläckvis uppkommen föryngring. I Norrland utgöres k a l m a r k e n på sina håll av äldre brännor. De kala m a r k e r n a i N o r r l a n d och Svealand torde till övervägande del vara belägna n ä r a bebyggda orter och trafikleder samt av förhållandevis god bonitet. Inom vissa t r a k t e r återfinnas dock dessa m a r k e r i höjdlägen å svagare boniteter med dåliga avsättningslägen. Där skogsodling kräves, vilket särskilt i fråga om en del av de b ä t t r e belägna kalmarkerna torde v a r a fallet på grund a v markvegetationens och markens nuvarande tillstånd, torde i regel få r ä k n a s med förhållandevis höga skogsodlingskostnader. E n del av den k a l a marken, särskilt hagmarken, torde även för framtiden komma att övervägande disponeras för betesdrift. I Götaland förekomma även kalmarker av samma t y p som i Norrland och Svealand. F ö r en extensiv betesdrift utnyttjade gärdesbackar, k a l a

hagmarker ävensom annan kal 'skogsmark finnes emellertid här såväl absolut som procentuellt långt mer än i Norrland och inre Svealand. Dylika marker förekomma huvudsakligen nära inpå bebyggelsen och den odlade jorden och äro särskilt vanliga å de talrika mindre jordbruksfastigheterna, som i Götaland omfatta huvudparten av jorden. Inom de sydsvenska landskapen utgöra dessa kala eller i det närmaste kala marker en synnerligen karakteristisk bild. Förutom nu angivna marker förekomma emellertid i Götaland kalmarker av helt annan beskaffenhet, nämligen de sedan mycket lång tid tillbaka kala, sammanhängande större ljungmarkskomplexen. Dessa finnas särskilt i sydvästra Sverige, eller Skaraborgs, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Kronobergs, Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län, där de beräknats omfatta en areal av omkring 140 000 hektar. I de sydligaste delarna av landet benämnas dessa ljung- eller rymarker stundom fäladsmarker, vilka karakteriseras, förutom av ljungen, av en mycket kraftig enbuskvegetation. Inom Götaland äro de kala markerna i regel mycket väl belägna, nära bebyggda orter och trafikleder. I och med vägnätets utveckling samt möjligheten att med ekonomisk fördel använda motorfordon för virkestransporter komma avsättningsbetingelserna för virkesprodukter från dessa kalmarker att bli ännu gynnsammare än tidigare. I regel äro de kala markernas virkesproducerande förmåga mycket god. Där detta ej är fallet, kan den efter markernas skogbeklädande ofta förväntas bliva god. Vissa undantag må dock göras, särskilt för marker i exponerade lägen nära kusten och där berggrunden till större delen ligger i dagen. Där skogsodling kräves, vilket oftast torde vara fallet på grund av markvegetationens och markens nuvarande tillstånd samt bristande naturlig frötillgång, torde i regel få räknas med förhållandevis höga skogsodlingskostnader. En del av den kala marken, särskilt hagmarken, torde även här för framtiden huvudsakligen komma att disponeras för betesdrift. Orsaken till att självföryngring icke uppkommit å den mark, som nu ligger kal utöver vad som bör hänföras till normal kalyta, eller att föryngringen blivit otillfredsställande, torde i allmänhet vara, förutom vissa klimatiska förhållanden, bristande naturlig frötillgång, plantbeståndets förödande på grund av uppfrysning och skador genom snöskytte eller insekter m. m. ävensom olämpligt utförda avverkningar, efter vilka erforderliga hyggesrensnings- och röjningsarbeten eller, i vissa fall, dikningar eller markberedningar blivit eftersatta. Härförutom har emellertid, särskilt i de fall, då marken är belägen intill tätare befolkade jordbruksbygder, betning å denna tillbakahållit uppspirande återväxt och förhindrat trädvegetationens utveckling. Med tiden har även markens tillstånd, särskilt den rikliga gräsvegetation, som mångenstädes infunnit sig, försvårat skogens naturliga föryngring. Särskilt intresse i detta sammanhang erbjuda ljung- och fäladsmarkerna. Tidigare torde dessa i stor utsträckning hava varit bevuxna med bok-

20 och ekskogar. Orsakerna till deras kalläggande äro flera, såsom h å r d a och olämpligt utförda avverkningar, upprepade bränningar under gränskrigen mellan Sverige och Danmark-Norge samt b r ä n n i n g a r för en extensiv betesdrift och för sädesproduktion å svedjorna. Orsaken till att föry n g r i n g icke infunnit sig å dessa marker torde främst v a r a bristande n a t u r l i g frötillgång, markvegetationens och markens beskaffenhet samt betesdriften. medTettånd S k o g s m a r k e r * bevuxna med i skogligt avseende otillfredsställande beTvslJlnZts- s t å n d a v slutenhetsgrad 0-3—0-4, förekomma synnerligen allmänt över hela grad o-3-o-4. landet. De torde omfatta inemot 12 procent av den i enskild ägo varande skogsmarksarealen, förhållandevis lika fördelade på olika landsdelar. Skogen utgöres av ett synnerligen glest, ofta luckigt bestånd av efter tidigare avverkningar kvarstående, med hänsyn till kvaliteten sämre träd, i huvudsak u t a n egentliga utvecklingsmöjligheter samt u t a n eller med ringa värde. I större luckor förekommer stundom återväxt. Den för stora delar a v Norrland, liksom för vissa områden a v inre Svea-, land, vanligaste orsaken till uppkomsten av dessa bestånd är tidigare bedrivet blädningsbruk i form av s. k. dimensionsavverkningar. Dessa avverkningar inneburo, a t t vid förekommande huggningar i ett bestånd endast de träd avverkades, som ansågos kunna vinna avsättning, varvid grövre timmer ursprungligen utgjorde det enda virke, som kunde u t n y t t jas. Alla träd, som icke u p p n å t t önskade dimensioner, kvarlämnades för att u t v ä x a till erforderlig storlek och för att genom sin frösättning giva upphov till återväxt i de avverkade trädens ställe. Likaså kvarlämnades träd, som p å grund av kvalitativ undermålighet icke kunde vinna avsättning. När avverkningarna sedermera återkommo, hade visserligen en del t r ä d utvuxit till avsättningsbara dimensioner och kunde samtidigt gränsen för denna dimension på g r u n d a v förbättrade avsättningsmöjligheter i regel nedflyttas, men till slut kvarstod ett restbestånd av kvalitativt sämre, i regel värdelös skog u t a n egentliga utvecklingsmöjligheter. Efter dylika avverkningar infann sig i regel ej återväxt i tillräcklig omfattning, beroende, bland annat, p å r i n g a tillgång å grobart frö och ogynnsamma mark- och klimatförhållanden samt det kvarlämnade beståndets relativa täthet. H ä r t i l l kom, att i barrblandskog granen efter huggningarna i beståndet ofta torkade i stor utsträckning. E n särskild typ av skogsmarker med glesa bestånd utgöra de i stora delar av Svealand och Götaland förekommande hagmarkerna. Dessa marker, v a r a ett blandat extensivt skogs- och betesbruk förekommer, h a v a i regel varit föremål för olämpligt utförda plockhuggningar, varigenom uppkommit glesa och ojämna skogsbestånd, i vilka björk oftast utgör det mest framträdande trädslaget. Inom dessa bestånd hava avverkningarna ofta utförts i syfte att, samtidigt som träden tillgodogjorts, gynna gräsproduktionen för betet.

21 I flertalet fall äro de skogsmarker, som äro bevuxna med glesa bestånd, väl belägna samt av i grunden förhållandevis god bonitet, om än nuvarande marktillståndet stundom är mindre gott. Vad nu sagts gäller särskilt hagmarkerna. Mångenstädes, företrädesvis i Norrland, finnes dock icke för n ä r v a r a n d e möjlighet att vinna a v s ä t t n i n g för den nu kvarvav ande glesa och kvalitativt dåliga skogen. Med kommunikationsväsendets utveckling torde emellertid avsättningsbetingelserna för virkesprodukter även i fråga om dessa m a r k e r bliva gynnsammare än tidigare. Huvudorsakerna till att självföryngring icke uppkommit eller blivit otillfredsställande eller att de kvarvarande bestånden icke utvecklats hava redan i korthet omnämnts. Härförutom hava till berörda ogynnsamma resultat bidragit, att erforderliga hyggesrensnings- och röjningsarbeten blivit eftersatta samt att naturlig frötillgång stundom saknats, varjämte förekommande skogsbetning förhindrat utvecklingen av kvarstående bestånd och uppspirande återväxt. Med tiden har även markvegetationens och markens tillstånd försvårat skogens n a t u r l i g a föryngring. Att rensningshuggningar och röjningar ej utförts i erforderlig omfattning å dessa m a r k e r torde ej sällan hava berott därpå, a t t skogsägarna, särskilt de m i n d r e hemmansägarna, varit obenägna att verkställa sådana avverkningar med hänsyn till den skyldighet a t t vidtaga å t g ä r d e r för återväxtens betryggande, som avverkningarna enligt skogsvårdslagstiftningen skulle hava för dem medfört. E n del av den skogsmark, som är bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0-3—0-4, torde även för framtiden komma att väsentligen disponeras för betesbruk. Särskilt lärer detta v a r a fallet med hagmarken.

Med allmänna medel understödd hittillsvarande verksamhet för ifrågavarande ändamål. F ö r främjande av skogsväxt å enskilda skogar beträffande marker, som ligga kala eller v a r a skogstillståndet eljest är otillfredsställande, har sed a n länge understöd i olika former lämnats av allmänna medel. I detta avseende må först erinras, att redan 1889 års riksdag efter för- Anslag un slag av enskild motionär beviljade ett e x t r a anslag å 25 000 kronor för skogsodling o

.

-n

o

och

främjande

skogsodlingens befrämjande, avsett att i m a n a v tillgäng tilldelas lånas- av skogsvård. t i n g eller hushållningssällskap, som understödde enskilda skogsodlare genom tillhandahållande av skogsfrö och plantor till billigt pris eller beredande av kostnadsfritt biträde vid skogsarbeten, dock med villkor att

22 statsbidrag icke finge utgå till något län med högre belopp, ä n vad landsting och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera av dem för ändamålet anslagit, och ej heller till högre belopp ä n 2 000 kronor för varje landstingsområde. Sagda anslag utgick sedermera under ett v a r t a v åren 1890— 1896 med oförändrat belopp. För åren 1897—1901 höjdes anslaget till 50 000 kronor årligen och för åren 1902—1904 till 70 000 kronor, och vidtogs i samband härmed den ä n d r i n g i anslagsvillkoren, a t t högsta bidragsbeloppet bestämdes till 4 000 kronor. Efter tillkomsten av 1903 års lag om vård av enskildes skogar och i n r ä t t a n d e av skogsvårdsstyrelser för utövande av tillsyn över dessa skogar höjdes berörda anslag för 1905 ytterligare till 100 000 kronor, och bestämdes därvid, a t t bidrag från anslaget skulle kunna tilldelas antingen skogsvårdsstyrelser, till vilka landsting eller hushållningssällskap för ändamålet lämnat bidrag, eller, i landstings; område, där sådan styrelse icke funnes, landsting eller hushållningssällskap med iakttagande av samma bestämmelse rörande bidragsbeloppets storlek, som tidigare gällt. Anslaget utgick sedermera med sistnämnda belopp under åren 1906—1917. Sedan vid 1917 års riksdag ett särskilt anslag å 98 000 kronor anvisats för 1918 för främjande av skogsvård å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens län samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län, beslöts, att förenämnda anslag till skogsodlingens befrämjande skulle avse bidrag till sådan odling allenast inom a n d r a delar av riket än de nyssnämnda, varjämte anslagets belopp för år 1918 nedsattes till 90 000 kronor. Anslaget utgick därefter med nyssnämnda belopp under åren 1919 och 1920. P å förslag av Kungl. M a j : t beslöt 1920 års riksdag, a t t anslaget till skogsodlingens befrämjande skulle sammanslås med ett a n n a t anslag, som från och med 1904 anvisats till skogsvårdsstyrelserna för upprätthållande av deras verksamhet, samt att det nya anslaget, som skulle benämnas skogsvårdens befrämjande, skulle för 1921 utgå med 150 000 kronor. Beträffande fördelningen av anslaget godkände riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt detaljerat förslag, avseende att skogsvårdsstyrelse, vars behov av statsunderstöd p å visst sätt konstaterats, skulle kunna tilldelas ett grundanslag, i regel högst 3 500 kronor, samt under särskild föru t s ä t t n i n g ett ytterligare statsbidrag, dock ej till högre belopp än bidrag, som av landsting och hushållningssällskap eller ettdera a v dem tilldelats skogsvårdsstyrelsen och ej i något fall med mer än 20 000 kronor. Anslaget till skogsvårdens befrämjande utgick sedermera för år 1922 samt för budgetåret 1923/1924 med oförändrat belopp, 150 000 kronor. Vid 1923 års riksdag beslöts emellertid, a t t berörda detaljerade fördelningsregler, som vid tillämpningen befunnits mindre ändamålsenliga, skulle ersättas med en generell bestämmelse av innehåll, a t t Kungl. Maj :t skulle äga att i m å n av förefallande behov fördela anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser. Sedan den år 1923 a n t a g n a nya skogsvårdslagen vid 1924 å r s riksdag utsträckts att gälla i Västerbottens och Norrbottens läns kust-

23 land samt med anledning h ä r a v t v å n y a skogsvårdsstyrelser i n r ä t t a t s i nämnda län från och med den 1 oktober 1924, bestämdes anslaget för budgetåret 1925/1926 att u t g å med 548 000 kronor, d ä r a v 298 000 kronor avsåge bidrag under sista k v a r t a l e t 1924 och under å r 1925 till berörda n y a skogsvårdsstyrelser. För budgetåret 1926/1927 utgick anslaget med 500 000 kronor, därav 250 000 kronor beräknats såsom understöd till nyssangivna två skogsvårdsstyrelser, samt för budgetåret 1927/1928 med enahanda belopp, dock u t a n reserverande av viss andel för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. F ö r budgetåren 1928/1929 och 1929/1930 h a v a till ifrågavarande ändamål anvisats 750 000 respektive 800 000 kronor. Berörda av riksdagen lämnade a n v i s n i n g om fördelning av ifrågavaran* de anslag efter förefallande behov mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser har vid fördelning av de för budgetåren 1923/1924 och 1924/1925 anvisade anslagen, i den m å n dessa ej reserverats för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, a v Kungl. Maj :t tillämpats p å det sätt, a t t hälften av det för fördelning tillgängliga beloppet ansetts böra u t g å såsom bidrag till de äldre skogsvårdsstyrelsernas administrationskostnader och i enlighet h ä r m e d uppdelats mellan dessa skogsvårdsstyrelser efter vissa procenttal, grundande sig å förhållandet mellan de direkt till samma .skogsvårdsstyrelser inflytande skogsvårdsavgifterna samt n ä m n d a kostnader. Återstående hälft a v berörda anslagsbelopp har, d ä r ej särskilda förhållanden föranlett u n d a n t a g från denna regel, a v Kungl. Maj:t tilldelats dem av ifrågavarande skogsvårdsstyrelser, som inom sina verksamhetsområden hava mera betydande äldre kalmarker, i proportion till arealen av dylika marker. Vid fördelning av anslagen till skogsvårdens befrämjande för senare budgetår h a r däremot med u n d a n t a g för år 1926, då ett anslagsbelopp av 50 000 kronor utdelades såsom b i d r a g till skogsodling av äldre kalmarker, hänsyn ej tagits till förekomsten inom särskilda skogsvårdsstyrelsers områden av dylika marker, u t a n h a v a med berörda u n d a n t a g anslagen för dessa år fördelats efter grunder, som dels avsett att t r y g g a skogsvårdsstyrelsernas tillgång å medel för bestridande av dessas administrationskostnader samt a n d r a nödvändiga utgifter dels ock, i den mån tillgängliga medel ej helt å t g å t t för detta ändamål, väsentligen bestämts med hänsyn till den inom de särskilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden förefintliga arealen produktiv skogsmark. Den ändr i n g i fördelningsreglerna, som sålunda under senare å r ägt rum, h a r i huvudsak föranletts därav, a t t skogsvårdsstyrelsernas utgifter under dessa år, särskilt genom tillämpningen av 1923 å r s skogsvårdslag, ökats i väsentligt snabbare tempo än styrelsernas inkomster, varigenom för flertalet styrelser vissa begränsningar av verksamheten måst genomföras. För främjande av skogsväxt å m a r k e r med otillfredsställande skogstill- Skogsvårds stånd beträffande de under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn stående skogar avgifter. h a r staten j ä m v ä l i a n n a n ordning ä n genom anvisande a v direkta anslag

24 ställt medel till styrelsernas förfogande. Skogsvårdsstyrelserna hava sålunda alltsedan sin tillkomst åtnjutit betydande inkomster genom skogsvårdsavgifter, vilka jämlikt statsmakternas beslut u t g å t t enligt vissa grunder för avverkat virke eller d ä r a v framställda produkter. Dessa inkomster hava dock ej varit avsedda uteslutande för nyssangivna ändamål u t a n kunnat av styrelserna användas för främjande av skogsvård överhuvudtaget å berörda skogar. Den första förordningen om skogsvårdsavgift utfärdades i samband med skogsvårdsstyrelsernas i n r ä t t a n d e den 24 juli 1903 (nr 79 s. 15). Enligt denna förordning skulle skogsvårdsavgift erläggas enligt vissa d ä r i angivna normer för trävaror och trämassa, som utfördes från landet, och skulle de genom avgiften inflytande medlen fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som för tillverkning av de utförda var o r n a a v v e r k a t s inom de skilda områdena, samt efter d e n ä r m a r e grunder, som fastställdes av Kungl. Maj:t. De medel, som enligt denna fördelning belöpte å visst landstingsområde, skulle enligt 1903 års skogsvårdsstyrelseförordning (nr 79 s. 11) förvaltas av vederbörande skogsvårdsstyrelse och användas för befrämjande av skogsvården å enskildas skogar. Berörda förordning om skogsvårdsavgift gällde ej. trävaror av virke, som avverkats inom Västerbottens och Norrbottens län, Särna socken i Kopparbergs län samt Gotlands län, ej heller trämassa, tillverkad av virke, h ä r r ö r a n d e från n ä m n d a orter. I samband med genomförandet av ny lagstiftning angående vård av enskildas skogar inom Gotlands l ä n utfärdades emellertid den 13 juni 1908 (nr 44 s. 8) förordning angående skogsvårdsavgifter inom länet. Enligt denna förordning skulle skogsvårdsavgifter därstädes utgöras efter enahanda grunder som inom övriga delar av riket, där skogsvårdsavgifter utginge, dock med den skiljaktighet, a t t avgifter skulle erläggas för träv a r o r och trämassa, som utfördes från Gotlands län, oavsett h u r u v i d a denna utförsel skedde till annan svensk ort eller till utlandet. De genom avgifterna inflytande medlen skulle tillfalla länets skogsvårdskassa. 1903 å r s förordning om skogsvårdsavgift ersattes den 4 juli 1910 (nr 84) med en ny förordning i ämnet, enligt vilken skogsvårdsavgift skulle utgå, förutom för trävaror, som utfördes u r riket, för all trämassa, som inom landet tillverkades, oberoende av om den exporterades eller ej. Förordningen ägde emellertid ej tillämpning å trämassa, som tillverkades i eller utfördes från Gotlands län eller som tillverkades a v virke, h ä r r ö r a n d e från Gotland, Västerbotten, Norrbotten eller Särna socken. Efter införande a v lagen om skogsaccis den 18 september 1909 (nr 110 s. 1) ansågos g r u n d e r n a för utgörande av skogsvårdsavgift böra ändras i anslutning till vad i detta avseende gällde angående skogsaccisen, och utfärdades med anledning h ä r a v den 11 oktober 1912 (nr 275) ny förordning angående skogsvårdsavgift. Samtidigt härmed promulgerades även n y l a g om skogsaccis och om virkestaxering (nr 274). Sistnämnda lag er-

25 sattes i sin tur av lagen om skogsaccis den 28 september 1928 (nr 377), vilken fortfarande är gällande, och ändrades i samband härmed 1 och 2 §§• i 1912 års skogsvårdsavgiftsförordning genom en samma dag (nr 378) utfärdad förordning. Enligt 1912 års förordning om skogsvårdsavgift, sådan densamma lyder enligt berörda förordning den 28 september 1928 (nr 378), skall skogsvårdsavgift erläggas för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats till skogsaccis, med 1.3 procent av virkets taxerade rotvärde. Avgiften erlägges av avverkaren, dock att, d ä r a n n a n äger r ä t t till avfallsvirket, denne skall anses såsom a v v e r k a r e i fråga om sådant virke. Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel skola — med u n d a n t a g av medel, som härflyta från skyddsskogarna — 90 procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet samt 10 procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. De medel, som sålunda tillhandahållits eller tilldelats viss skogsvårdsstyrelse, få enligt gällande förordning den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser ej a n v ä n d a s för a n d r a skogar än dem, som stå under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Medel, som genom skogsvårdsavgiften inflyta från skyddsskogarna, överlämnas till domänstyrelsen och skola enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 m a r s 1929 av denna a n v ä n d a s för främjande av skogsvård å nämnda skogar. Enligt 1912 års förordning om skogsvårdsavgift i dess ursprungliga lydelse utgjordes ej sådan avgift för virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom S ä r n a socken av Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhörde landstingsområde. I samband med utfärdandet av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) förlänades emellertid förordningen om skogsvårdsavgift giltighet även inom vissa delar av S ä r n a socken och inom området för nyssnämnda städer, och då den inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland gällande dimensionslagen den 1 januari 1925 ersattes med skogsvårdslagen, erhöll förordningen om skogsvårdsavgift samtidigt tillämpning inom kustlanden. Nu angivna ä n d r i n g a r i förordningen genomfördes genom förordningarna den 15 j u n i .1923 (nr 214) och den 6 j u n i 1924 (nr 184). Giltighetsområdet för förordningen om skogsvårdsavgift omfattar n u m e r a hela landet med u n d a n t a g av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt de utom lappmark e r n a belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen. Beträffande den andel av skogsvårdsavgifterna, som enligt 1912 års för ordning om skogsvårdsavgift skall redovisas till statskontoret, gäller, såsom förut nämnts, a t t sagda andel skall fördelas av Kungl. Maj:t i m å n a v förefallande behov mellan samtliga skogsvårdsstyrelser. De n ä r m a r e grunder, som vid denna fördelning tillämpats av Kungl. Maj:t, h a v a var i e r a t högst väsentligt u n d e r olika tider. F r å n och med år 1927 h a r fördelningen av ifrågavarande andel skett efter enahanda normer, som till-

26 lämpats i fråga om fördelningen av anslaget till skogsvårdens befrämjande. E n n a t u r l i g följd av de regler, som på sätt nu nämnts under olika tider legat till g r u n d för skogsvårdsavgifternas utgående, är, att de belopp, som genom nämnda avgifter influtit till de olika skogsvårdsstyrelserna, v a r i t av synnerligen varierande storlek liksom a t t de belopp, som u t g å t t till varje särskild styrelse, i hög grad växlat under olika år. E n n ä r m a r e redogörelse för avgifternas belopp under åren 1918—1926 har lämnats i bilagorna 1 och 2 till det betänkande angående åtgärder för t r y g g a n d e av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. (statens off. utredn. 1927:1), som avgavs den 18 j a n u a r i 1927, och får kommittén i detta avseende hänvisa till nämnda bilagor. H ä r må blott omnämnas, att enligt länsstyrelsernas redovisningar till riksräkenskapsverket sammanlagda beloppet debiterade skogsvårdsavgifter, efter a v d r a g för avkortningar och avskrivningar, utgjort: under år 1918 » »1919 » » 1920 » » 1921 » » 1922 » » 1923 » » 1924 » » 1925 » » 1926 » » 1927 » » 1928

kronor 4 279 595: — » 3 465 430: — » 3 605 046: — » 3 737 064: — » 1 838 468: — » 750 853: — » 1664 461: — » 1958 963: — » 1630 269: — » 1848 554: — » 2076 730: — S u m m a kronor 26 855 433

Såsom framgår av denna redogörelse h a r beloppet debiterade skogsvårdsavgifter avsevärt nedgått från och med 1922. Under det medeltalet för dessa avgifter för åren 1918—1921 utgör 3 771784 kronor, u p p g å r motsvarande medeltal för åren 1922—1928 allenast till 1681185 kronor. Denna nedgång, vilken är desto mera anmärkningsvärd, som skogsvårdsavgifter från Västerbottens och Norrbottens läns kustland ingå i avgiftsbeloppen för å r e n 1925—1928, men ej för tidigare år, sammanhänger med den konj u n k t u r f ö r s ä m r i n g å t r ä v a r u m a r k n a d e n , vilken inträdde efter världskrigets slut. Självfallet är, att sagda nedgång tvingat skogsvårdsstyrelserna att avsevärt inskränka sin skogsvårdsbefrämjande verksamhet, vilka inskränkningar j ä m v ä l gått u t över arbetet för försättande av kala eller därmed jämförliga skogsmarker i skogsproduktivt skick. Bidrag från Slutligen må erinras, a t t inom flere län landsting och hushållningssällUndsUng och s ] i a p lämnat avsevärda bidrag för främjande av skogsproduktion å h ä r sällskap. avsedda marker. Dylika bidrag utgingo i vissa län redan före skogs-

27 vårdsstyrelsernas i n r ä t t a n d e men blevo mera vanliga, sedan styrelserna t r ä t t i funktion och genom sin verksamhet stimulerat allmänhetens intresse för skogsvård. Enligt bilagan 5 till förenämnda betänkande den 18 j a n u a r i 1927 samt skogsvårdsstyrelsernas berättelser för 1928 utgingo dylika bidrag under åren 1923—1928 till tjugo skogsvårdsstyrelser och utgjorde sammanlagda beloppet av dessa bidrag: å r 1923 » 1924 » 1925 » 1926 » 1927 » 1928

kronor » » » » »

106 000 107 000 125 030 119 875 152 400 152 700

Summa kronor 763 005 I medeltal uppgingo sålunda under nämnda å r ifrågavarande bidrag till sammanlagt 127 167 kronor om året. De åtgärder för ifrågavarande ändamål, vartill understöd u t g å t t från Av allmänna förenämnda allmänna medel, hava i stort sett varit av tre olika slag, ™e.je} u?fer~ stödda

atgar-

nämligen 1) skogsodling å kala eller därmed jämförliga marker, 2) rens- der för ifråganings- och röjningshuggningar å marker med h å r t dimensionsavverkade varande andamal.

eller eljest glesa och o växtliga bestånd samt 3) gallringar i överslutna bestånd. Beträffande de under 2) angivna m a r k e r n a har understöd i vissa fall lämnats, förutom till sådana huggningar, som nyss sagts, j ä m v ä l till kultur- eller markberedningsåtgärder, där sådana efter h u g g n i n g a r n a erfordrats för erhållande a v nöjaktig återväxt. E n betydande verksamhet för skogsodlande av kala skogsmarker ut- a) Skogsodling övades av landsting och hushållningssällskap eller under deras medver- ,. k a l a . e.!!er Uill m c u jäni™

kan, redan innan skogsvårdsstyrelserna den 1 j a n u a r i 1905 trädde i funk- förliga skogstion. Enligt uppgifter i de av skogsvårdsstyrelserna avgivna y t t r a n d e n a marker. i ärendet skogsodlades sålunda före 1905 med understöd från n ä m n d a korporationer inom Jönköpings län 2 783 hektar, inom Hallands län cirka 14 000 hektar, inom Göteborgs och Bohus län cirka 24 000 hektar, inom Skaraborgs län cirka 2 400 hektar och inom Västmanlands län cirka 2 800 hektar, allt gamla kalmarker. J ä m v ä l inom Uppsala, Kalmar, Blekinge och Örebro län verkställdes enligt samma yttranden under ifrågavarande tid omfattande skogsodlingar. Till verksamheten utgick i allmänhet bid r a g från omförmälda statsanslag för befrämjande av skogsodling. S e d a n skogsvårdsstyrelser från och med år 1905 i n r ä t t a t s i samtliga län med u n d a n t a g a v Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län och allmänna medel i betydande omfattning ställts till dessas förfogande för främjande a v skogsvård å enskildas skogar, fullföljde och utvecklade dessa den ge-

nom landstingens och hushållningssällskapens försorg påbörjade skogsodlingsverksamheten. Särskilt inom de län, där större arealer kala skogsmarker förefunnos, tog denna verksamhet under styrelsernas ledning en betydande omfattning. I de yttranden, som skogsvårdsstyrelserna avgivit i ärendet, hava dessa närmare redogjort för det sätt, varpå ifrågavarande verksamhet av dem bedrivits. Av yttrandena framgår, att styrelserna i allmänhet i mera avsevärd mån understött skogsodling allenast å äldre kalmarker, d. v. s. marker, som legat kala sedan tiden före 1905. Beträffande marker, som kalavverkats efter sagda år, har markägaren eller avverkaren enligt lagstiftningen om vård av enskildes skogar varit pliktig att själv vidtaga erforderliga åtgärder för skogsåterväxt, och har understöd till fullgörande av denna skyldighet principiellt ej ansetts böra utgå. I flere län har docli; även vid dylik skogsodling arbetsledning under begränsad tid lämnats kostnadsfritt eller till nedsatt pris, och hava härförutom i en del län skogsodlingsmaterial i viss omfattning tillhandahållits av skogsvårdsstyrelserna utan ersättning eller till pris, understigande styrelsernas självkostnader. Stundom har dylikt understöd utgått under villkor, att avverkningen företagits enligt av skogsvårdsstyrelsen upprättad plan. Därest det av verkade beståndet utgjorts av gles och oväxtlig skog, har ej sällan understöd lämnats utöver nyss angivna förmåner såsom i det följande kommer att närmare beröras. Vad angår de former, vari skogsodling å äldre kalmarker av skogsvårdsstyrelserna understötts, hava dessa former i hög grad växlat såväl mellan de olika länen inbördes som under skilda tider inom samma län. Denna växling har varit en naturlig följd därav, att de särskilda skogsvårdsstyrelserna haft väsentligt olika möjligheter att lämna sådant understöd samt att de enskilda styrelsernas inkomster ej varit konstanta utan varierat år från år. I regel hava dock skogsvårdsstyrelserna till här avsedd odling lämnat skogsodlingsmaterial och arbetsledning antingen kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Härförutom hava flere styrelser beviljat kontanta bidrag till själva arbetskostnaden, vilka bidrag utgått antingen med vissa procent av nämnda kostnad eller med visst belopp per hektar. Dessa bidrag hava i regel utbetalats, först sedan arbetet avsynats och godkänts. I några län hava skogsvårdsstyrelserna, vare sig uteslutande eller alternativt med lämnande av understöd, själva ombesörjt utförandet av skogsodlingsarbeten å här avsedd mark, därvid styrelserna i vissa fall helt bekostat dessa arbeten men i andra betingat sig gottgörelse av markägaren för viss del av kostnaden. Styrelserna hava understundom vid tillämpande av denna anordning genom kontrakt med markägaren tillförsäkrat sig rätt att under viss tid disponera över vederbörande område i och för utförande av skogsodling därå. På grund av den nedgång i skogsvårdsstyrelsernas inkomster, som under senare år inträtt, har emellertid flertalet styrelser numera nödgats avsevärt inskränka de förmåner, som sty-

29 relserna tidigare lämnat för verkställande av skogsodlingsarbeten å ifrågavarande marker. Särskilt hava de kontanta bidrag, som förut utgått till dessa arbeten, i stor utsträckning indragits. Vid beviljande av understöd till ifrågavarande ändamål hava skogsvårdsstyrelserna i många fall uppställt såsom villkor, a t t det område, vara skogsodling vore avsedd att äga rum, skulle av m a r k ä g a r e n fredas mot skadegörelse av beteskreatur under viss tid. Till belysning av den omfattning, vari skogsvårdsstyrelsernas skogsodlingsverksamhet bedrivits, har kommittén med ledning av styrelsernas årsberättelser samt de av dessa i ärendet avgivna yttranden låtit u p p r ä t t a en tabell över arealen av den mark, som skogsodlats å skogar under skogsvårdslagen under styrelsernas ledning eller eljest i samband med deras verksamhet under åren 1905—1928. Denna tabell avser ej Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, enär skogsvårdslagen utsträcktes att gälla i dessa län först från och med den 1 juli respektive 1 j a n u a r i 1925. I tabellen hava införts uppgifter allenast om nyodlad a r e a l ; mark, som blott varit föremål för hjälpkultur, har sålunda ej medtagits. I tabellen h a r ) gammal» kal skogsmark särskilts från a n n a n skogsmark. Till förstnämnda kategori har hänförts skogsmark, som legat kal före 1905. Av tabellen, vilken fogats såsom bilaga I till betänkandet, framgår, a t t å skogar under skogsvårdslagen med omförmälda u n d a n t a g i samband med skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skogsodlats i medeltal per å r under envar av nedanangivna perioder följande arealer i hektar: Summa 1905—1909 1910—19141915—1919 1920 — 1925 1926 — 1928 skogsodlad (5 år) (6 år) (3 år) (5 år) (5 år) areal 1905 — 1928 Gammal kal skogsmark Summa

7 682

4 410

5 764

2 424

104 824

6 408

11 712

15 531

15 689

8 192

286 454

14 090

10 356

391278 Ä de under skogsvårdslagen lydande skogar med n ä m n d a u n d a n t a g hava sålunda under åren 1905—1928 i berörda ordning skogsodlats sammanlagt 104 824 hektar gammal kal skogsmark samt 286 454 hektar a n n a n skogsmark. Med avseende å de i tabellen för perioden 1905—1909 angivna arealerna gammal kalmark är a t t märka, att dessa delvis hänföra sig till kalhyggen, som verkställts under åren närmast före 1905 och som normalt bort skogsodlas under berörda period. Vidare må erinras, att under perioden 1915 —1919 inom vissa län skogsodlingar i betydande omfattning utförts såsom nödhjälpsarbeten, vilka odlingar medräknats i de i tabellen för respektive län angivna arealer ävensom a t t under sagda period samt viss del av perioden 1920—1925 tillgången på arbetskraft för skogsodlingsarbeten varit

30 mycket knapp, vadan dylika arbeten ej kunnat utföras i den omfattning, som betingats av skogsvårdsstyrelsernas under sagda tid väsentligt stegrade inkomster. F ö r ett bedömande, i vad mån skogsvårdsstyrelsernas skogsodlingsverksamhet under den i tabellen avsedda tiden tenderat att ökas eller minskas, synes därför lämpligast a t t jämföra de i tabellerna u p p t a g n a arealsiffrorna för perioderna 1910—1914 och 1926—1928. E n dylik jämförelse visar, att under den senare perioden skogsodlingsverksamheten v a r i t avsev ä r t mindre än under den förra samt a t t denna nedgång är särskilt framt r ä d a n d e beträffande gruppen gammal kal skogsmark. Den totala areal sådan mark, som skogsodlats i medeltal per år under perioden 1926—1928, u p p g å r sålunda ej ens till hälften av motsvarande areal för perioden 1910 —1914. Även i fråga om gruppen a n n a n skogsmark är nedgången betydande. Att minskningen hållit sig inom snävare gränser för denna grupp, torde åtminstone delvis bero på det ökade intresse för de s. k. skräpskogarnas försättande i produktivt skick genom den oväxtliga skogens borttagande och markens skogsodlande, som skogsvårdsstyrelserna under senare å r visat. Den väsentliga orsaken till berörda nedgång i skogsodlings verksamhetens omfattning är u t a n tvivel a t t söka däri, att skogsvårdsstyrelserna under perioden 1926—1928 ej haft s a m m a möjligheter att ekonomiskt understödja hithörande arbeten som under den tidigare perioden. b) Åtgärder Vad härefter angår den a n d r a gruppen åtgärder, vartill understöd lä inför glesa ock n a t s från förenämnda medel, eller rensnings- och röjningshuggningar i f)växt! itrå sko»

gars forsat- glesa och oväxtliga bestånd jämte därefter i vissa fall erforderliga marktande i pro- berednings- eller kulturåtgärder, hava även de former, v a r i understöd till dylika åtgärder utgått, avsevärt växlat inom de särskilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden. I regel har understöd till dylika huggningar lämnats genom tillhandahållande av erforderligt stämplingsbiträde kostnadsfritt eller till nedsatt pris, vilken förmån dock oftast begränsats till ett bestämt antal dagar. Härförutom hava i vissa län bidrag u t g å t t till de kulturåtgärder, som erfordrats efter h u g g n i n g a r n a s utförande för erhållande av nöjaktig återväxt, vilka b i d r a g beräknats enligt väsentligen samma grunder, som tilllämpats i fråga om understöd till skogsodling å gammal kalmark. E n föru t s ä t t n i n g för tillgodonjutande av dylika b i d r a g har dock varit, att det avverkade beståndets värde understigit kostnaderna för verkställandet a v h u g g n i n g a r n a och de erforderliga k u l t u r å t g ä r d e r n a . Beviljandet av dylika b i d r a g hava i detta fall ofta utgjort ett nödvändigt villkor för a t t m a r k ä g a r e n skulle kunna förmås a t t borttaga det mindervärdiga beståndet och ikläda sig förpliktelse att skogsodla marken. E n ytterligare föru t s ä t t n i n g för lämnande av bidrag i berörda fall har i allmänhet varit, e t t m a r k ä g a r e n ej redan före r ö j n i n g s a w e r k n i n g e n v a r i t underkastad skyldighet a t t sörja för återväxt å marken, ex. på grund av en efter den

1 januari 1905 därå företagen avverkning. Vissa skogsvårdsstyrelser hava emellertid ansett sig principiellt förhindrade att lämna bidrag till kulturåtgärder i förevarande fall, då enligt skogsvårdslagstiftningen det ålegat markägaren eller avverkaren att utan understöd utföra dylika åtgärder efter företagen avverkning. Någon uppgift rörande totala arealen skogsmark, som genom skogsvårdsstyrelsernas medverkan blivit föremål för röjningshuggningar och vara föryngring genom kultur eller självsådd därigenom möjliggjorts, har ej siått att vinna. Av skogsvårdsstyrelsemas yttranden i ärendet framgår emellertid, att styrelsernas intresse för dylika huggningar under senare år allt mera ökats i samband med en stegrad insikt om deras skogliga och ekonomiska betydelse. Särskilt gäller detta de delar av Sverige, där dimensionsavverkade skogar förekomma i större utsträckning och möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring i allmänhet äro goda. Till belysning härav får kommittén lämna följande redogörelse för innehållet av vissa skogvårdsstyrelsers yttranden i förevarande avseende: Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har uppgivit, att styrelsen, som under de senaste åren blivit i tillfälle att i någon mån utvidga sin verksamhet för främjande av skogsbörd å kala och glest bevuxna marker, tillsvidare uteslutande lämnade understöd till sådana markägare, vilka fått bestånd allt för hårt utglesade under bränslebristens dagar, samt att dessa markägare av styrelsen tillråtts att verkställa föryngringshuggningar och att därefter betesfreda och skogsodla områdena. Det ville synas, som om skogsägarna i mycket hög grad uppskattade de av styrelsen för ifrågavarande ändamål lämnade förmånerna. — Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har beräknat, att cirka 8 000 hektar hårt dimensionshuggna marker blivit under tiden från och med år 1920 efter stämpling av skogsvårdsstyrelsens personal justerade. — I Kronobergs län, där genom dimensionshuggning utglesade skogsmarker och s. k. ryskogar av dålig slutenhet förekomma i betydande omfattning, har skogsvårdsstyrelsen enligt uppgift särskilt under de senaste 15 åren inriktat sin verksamhet på att söka ernå full skogsproduktion å dessa marker. Vid stämplingsförrättningar bleve dessa marker i första hand föremål för behandling, varvid den därå befintliga sämre skogen utsynades men utvecklingsbara och fröproducerande stammar i regel kvarhölles samt markägaren tillförbundes a t t verkställa skogsodling, då detta ansåges nödvändigt. Den på detta sätt genom styrelsens åtgöranden behandlade arealen torde ej kunna beräknas till mera än cirka 6 000 hektar. Utan styrelsens direkta medverkan hade å några större skogsdomäner — företrädesvis bolagsskogar —• ett gott arbete sedan ett tiotal år tillbaka utförts för att på enahanda sätt iståndsätta genom hård avverkning misshandlade skogsmarker. Den areal, som sålunda varit föremål för behandling, kunde dock ej beräknas överstiga 2 000 hektar. —• Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del har meddelat, att styrelsen städse gått in för att i första hand utsätta förut dimensionshuggna marker för rationell behandling. Å de hårdast dimensionshuggna markerna hade därvid kalhuggning ägt rum, dock med kvarlämnande av lämpliga fröträd, om sådana funnits. Efter röjningen hade fullständig nykultur verkställts, enär självsådd på grund av den långt fram-

skridna markförvildningen ej kunnat påräknas. Å mindre hårt dimensionshuggna marker hade vid röjningen lämnats lämpliga fröträd, grupper av yngre växtlig skog samt enstaka bättre träd i avsikt att erhålla markskydd och för underhjälpande av återväxten. I regel verkställdes kultur efter röjningen, enär i annat fall återväxten torde bliva gles och infinna sig för sent. Även markberedning utfördes. Nu angivna behandlingsmetoder hade visat sig lämpliga och hade givit goda resultat. — Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att styrelsen, som i början av sin verksamhet ägnat sig mest åt skogsodling av gamla kalmarker, sedermera ansett det vara av mera vikt att söka sätta de förut genom hänsynslös och oförståndig huggning skövlade och vanvårdade markerna i stånd, för vilket ändamål dock erforderliga medel endast i ringa grad stått till förfogande. — Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har enligt uppgift av ekonomiska skäl ej kunnat lämna något bidrag beträffande starkt dimensionshuggna marker utöver plantor till nedsatt pris. — Även skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har av enahanda grund varit urståndsatt att lämna bidrag i fråga om glest bevuxna marker, oaktat det enligt styrelsens mening varit önkvärt, att sagda marker överförts till fullt producerande. — Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har beträffande dimensionshuggna områden ej kunnat vidtaga andra åtgärder än att dessa i första hand tagits under behandling, då styrelsen anlitats för stämpling och anvisning om avverkning. Denna del av styrelsens verksamhet hade emellertid under senare år betydligt ökats i omfattning, och det vore styrelsens mening, att ett ur skogsvårdssynpunkt nyttigt arbete på detta sätt kunde uträttas i allt större utsträckning för varje år. — Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har uppgivit, att styrelsen i allmänhet sökt att få hårt dimensionshuggna eller eljest illa bevuxna marker omförda till full produktion genom markägarens egen försorg. Sålunda hade vid de år från år alltmera i såväl antal som omfattning ökade anvisnings- och utsyningsförrättningar å hemmansskogarna skogsvårdsstyrelsens personal i möjligaste mån strävat efter att få utsyningen förlagd även till dylika marker. Under åren 1922—1928 hade styrelsen sökt genom särskilda bidrag stimulera ägare till här avsedda skräpskogar inom nordligaste Värmland, där röjnings- och kulturarbeten ställde sig särskilt dyrbara, att borthugga restbeståndet och skogsodla sålunda uppkommande kalmarker. Denna form av skogsvårdsbidrag hade styrelsen emellertid numera upphört att tillämpa, bland annat, på grund därav, att skogsägarna inom ifrågavarande område ganska allmänt börjat inse nyttan och nödvändigheten av att dylika med mindervärdig skog bevuxna marker snarast åter bragtes i tillfredsställande produktion och därför självmant, i samband med ekonomiskt mera givande avverkningar, även toge dessa under rationell behandling. Styrelsen ansåge sig våga uttala, att de genom tidigare okloka avverkningar uppkomna otillfredsställande bevuxna markarealerna under senare tid väsentligt minskats. — Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har anfört, att särskilt under de senaste tio åren inom länet företagits ej oväsentliga röjnings- och rensningsarbeten i dimensionshuggna eller eljest utglesade skogar, särskilt å länets slättbygd. — Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har meddelat, att dess verksamhet bland annat omfattat röjning och markberedning för självsådd av 39 700 hektar och uteslutande röjning av 15 100 hektar samt att röjningarna avsett såväl hårt dimensionshuggna skogar som marker, bevuxna med s. k. stavagran. — I Västernorrlands län har, enligt vad skogsvårdsstyrelsen därstädes upp-

33 givit, skogsodling och torrläggning under styrelsens tidigare verksamhet stått främst å styrelsens arbetsprogram, men hava dessa arbeten senare alltmera ersatts av hyggesrensnings- och beståndsvårdsarbeten. — Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har alltsedan den trädde i verksamhet den 1 j a n u a r i 1925 ansett sin huvudsakligaste uppgift v a r a att iordningställa äldre, mer eller mindre kala eller med skräpbestånd bevuxna marker, och h a r styrelsen i detta syfte under åren 1926—1928 u p p r ä t t a t kontrakt med skogsägare om verkställande av hyggesrensningar å en areal av sammanlagt 7 457*8 hektar för en kostnad av 85 319 kronor, vartill styrelsens bid r a g uppginge till 50 432 kronor. — Slutligen h a r skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län upplyst, att under de tre första åren av styrelsens verksamhetstid eller 1925—1927 under styrelsens medverkan 392-1 hektar skogsm a r k blivit föremål för röjning och markberedning samt a t t under samma å r dylika åtgärder planlagts å ytterligare 417*7 hektar. Under åren 1904 —1924 hade med understöd från Norrbottens läns hushållningssällskaps skogsvårdsnämnd röjning och markberedning inom länet ägt r u m å 940*c hektar. Vad slutligen a n g å r gallringar i överslutna bestånd har understöd där- c) Gallringar i till u t g å t t huvudsakligen i de norra länen, d ä r dylika bestånd förekomma i betydande omfattning. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län h a r uppgivit, att gallringar i för t ä t a ungskogsbestånd utförts inom länet under åren 1904—1924 med understöd från länets hushållningssällskaps skogsvårdsnämnd å en areal av 3 921*5 hektar och under åren 1925—1927 med understöd från skogsvårdsstyrelsen å en areal av 912*9 hektar. Enligt styrelsens mening vore. gallringarna de skogsvårdsarbeten inom länet, som i främsta rummet borde komma till utförande. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat, att styrelsen under åren 1926—1928 med enskilda skogsägare u p p r ä t t a t kontrakt om utförande med understöd från styrelsen av röjningsgallringar i tätväxande småskog (stavagran- och stavatallbestånd) å en areal av 488 hektar. Även i J ä m t l a n d s , Västernorrlands och Kopparbergs län hava skogsvårdsstyrelserna enligt uppgift under senare år lämnat understöd eller biträde för utförande av röjningsg a l l r i n g a r i stavaskogsbestånd. Beträffande resultatet av de skogsvårdsåtgärder, som på sätt förut d) Eesultatet n ä m n t s utförts under skogsvårdsstyrelsernas medverkan, h a r detta enligt av ifrågavarande styrelsernas yttranden varierat såväl beträffande olika slag av åtgärder åtgärder. sona inom skilda län. Skogsodlingen har enligt dessa yttranden inom flertalet län i stort sett medfört ett gott resultat även å gamla kalmarker, och h a r d e t t a särskilt v a r i t fallet, d å odlingen skett i form av plantering. Sådder å dylika m a r k e r h a v a däremot å vissa t r a k t e r lämnat ojämna resultat. E t t par skogsvårdsstyrelser hava dock gjort gällande, att skogsodling i stor skala å ljungm a r k e r lämpligast borde ske genom sådd. I vissa fall hava emellertid även genom plantering verkställda skogsodl i n g a r misslyckats eller slagit mindre väl ut. I regel har orsaken härtill 3 — 290394.

varit, att betesdjur inkommit å kulturfälten och förstört eller skadat plantorna genom bett eller tramp. Inom de län, där skogsbetning allmänt förekommer, har nämnda skadegörelse ofta varit ganska omfattande. Under hänvisning härtill hava vissa skogsvårdsstyrelser framhållit, att ett villkor för beviljande av ökade statsmedel för kalmarkers försättande i skogbärande skick borde vara ordnande av kreatursbetet och en rationell lösning av hägnadsfrågan. Förutom genom kreatursbetning hava kulturfälten skadats, ehuru i mindre omfattning, genom angrepp av svampar (särskilt snöskyttesvampen), insektshärjningar, otjänlig väderlek, exponerat läge m. m. Ytterligare orsaker till ogynnsamma resultat hava i fråga om vissa äldre odlingar varit, att frö av olämplig proveniens kommit till användning, samt att man begagnat uteslutande tallfrö i fall, då blandat tall- och granfrö bort användas. Röjningshuggningar i glesa och oväxtliga bestånd för erhållande av naturlig föryngring samt gallringar i överslutna bestånd hava i allmänhet medfört gynnsamma resultat. Särskilt hava röjningar i s. k. stavagranbestånd å vissa trakter lett till en synnerligen stark tillväxtökning hos bestånden. Plantskog, som efter verkställda röjningar uppkommit genom självsådd, har dock, liksom kulturfälten, varit utsatt för skadegörelse genom betning, svampangrepp m. m.

Behovet av statsåtgärder för ifrågavarande ändamål. Trots den betydande verksamhet för främjande av skogsväxt å kala skogsmarker samt andra marker med otillfredsställande skogstillstånd, som med understöd från det allmännas sida sedan länge ägt rum, finnas dock alltjämt, såsom av den föregående redogörelsen framgår, synnerligen omfattande arealer dylika marker i landet. Tydligt är, att, därest man inom rimlig tid vill ernå nöjaktig skogsproduktion å ifrågavarande marker, nyssangivna verksamhet måste väsentligt utvidgas. Ett fullföljande av denna i dess nuvarande omfattning kommer att hava till följd, att under oöverskådlig tid framåt stora för skogsbörd tjänliga och välbelägna markarealer komma att ligga kala eller bibehållas vid en alltför ringa och mindervärdig produktion. Från nationalekonomisk synpunkt är det emellertid uppenbarligen av största betydelse, att ifrågavarande marker snarast möjligt sättas i det skogsproduktiva skick, som betingas av de i varje särskilt fall förefintliga skogsbiologiska förhållanden och avsättningsmöjligheter. En verksamhet i detta syfte kommer ej blott att medföra en väsentlig ökning av landets värdetillgångar med därav följande stegring av statens inkomster och utveckling av exporten av skogsprodukter utan järn-

35 väl a t t skapa vidgade existensmöjligheter och rikare arbetstillfällen för v å r befolkning. E n dylik å t g ä r d kommer sålunda även att innebära större möjligheter att förebygga eller förhindra arbetslöshet i landet. Kommittén har beräknat, att, därest å skogar under skogsvårdslagen förenämnda av ålder kala marker samt marker med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4 vore normalt bevuxna, skulle — under antagande att nu föreliggande arbetskraftbehov inom skogsbruket för framtiden förbliver oförändrat — skogsarbetena å dess m a r k e r medföra en ökad årlig arbetskraftåtgång a v mera än 5*5 miljoner dagsverken, v a r a v för tiden 1 november—1 april, då bristen på arbete är särskilt framträdande, skulle åtgå över 3*5 miljoner dagsverken eller ungefär 64 procent av totala dagsverksantalet. Det nu anförda gäller självfallet under förutsättning, att skogsbruket i v å r t land även framdeles k a n d r i v a s såsom en ekonomisk hantering. Förhandenvaron av denna förutsättning, som givetvis måste utgöra g r u n d v a l för varje statlig åtgärd på längre sikt för skogsbrukets förkovran, kan visserligen enligt sakens n a t u r endast göras till föremål för antaganden men vinner uppenbarligen stöd såväl av den alltmera stegrade världskonsumtionen av virke och d ä r a v framställda produkter som av den överavverkning, vilken enligt fackmäns åsikt för n ä r v a r a n d e pågår i flera mera skogsproducerande länder. Enligt kommitténs mening föreligga sålunda synnerligen vägande nationalekonomiska och sociala skäl för att staten efter förmåga på lämpligt sätt söker verksamt främja åstadkommande av en tillfredsställande skogsproduktion å förenämnda marker. Det måste emellertid härvid betonas, att ej alla marker, som ligga kala eller v a r a skogstillståndet eljest är otillfredsställande, äro av den beskaffenhet eller hava det läge, a t t vidtagande av åtgärder för deras försättande i ändamålsenligt skogsproduktivt skick är ekonomiskt berättigat. I v å r t land, särskilt i dess norra delar, finnas betydande skogsmarksarealer med ingen eller ringa produktion, vilka äro av så låg bonitet eller hava en så ogynnsam belägenhet, att de av ekonomiska skäl ej böra bliva föremal för åtgärder i nyssnämnda syfte. Med avseende å dessa m a r k e r bör staten självfallet ej söka framkalla dylika åtgärder. E n förutsättning för befrämjande från statens sida av sådana åtgärder, som här avses, bör sål u n d a vara, att å t g ä r d e r n a från skogsproduktiv synpunkt k u n n a antagas medföra så gynnsamma resultat, att de måste anses ekonomiskt berättigade. V a d a n g å r det sätt, v a r p å staten bör v a r a verksam för skogsproduktionens höjande å ifrågavarande marker, synes uppenbart, att denna verksamhet bör, i n ä r a överensstämmelse med vad jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag uttalat i sitt förenämnda utlåtande n r 71, inriktas på främj a n d e och utvecklande av de enskilda m a r k ä g a r n a s självverksamhet i före v a r a n d e syfte. Endast på denna väg torde arbetet för anskaffande av tillfredsställande skogsväxt å dessa marker kunna erhålla önksvärd omfattn i n g u t a n att kostnaden därför bliver allt för betungande för det allmänna. Det är uppenbarligen j ä m v ä l av största betydelse, att verksam-

heten anordnas på sådant sätt, att den utvecklar och befordrar markägarnas intresse för skogsvård i allmänhet, och torde förverkligandet av detta önskemål förutsätta, att verksamheten i största möjliga utsträckning bygger på frivillighetens grund. Enligt kommitténs åsikt böra sålunda ägarna av här avsedda marker ej genom lagbestämmelser tvingas att — utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning i detta avseende föreskrives — vare sig själva med eller utan bidrag från det allmänna vidtaga åtgärder för skapande å markerna av ändamålsenlig skogsväxt eller tåla, att dylika åtgärder utföras genom det allmännas försorg. Kommittén finner desto mindre anledning till tvekan i detta avseende, som en dylik lagstiftning skulle innebära, att ägare av skogsmark i skogsvårdens intresse ålades betydelsefulla skyldigheter utöver dem, som upptagas i 1923 års skogsvårdslag, oaktat denna lag ännu ägt tillämpning blott under ett fåtal år och knappast hunnit fullständigt tränga igenom i den allmänna uppfattningen. Vad särskilt angår större kalmarkskomplex, vari flera äga del, kan visserligen ej förnekas, att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit, vissa praktiska skäl tala för att tvinga delägarna i komplexet att i ett sammanhang verkställa skogsodling av detta eller att tåla utförandet av sådan odling, men är enligt, kommitténs uppfattning ej uteslutet, att även i dylika fall tillfredsställande resultat kunna nås på frivillighetens väg. I varje händelse synas verkningarna av den statliga understödsverksamhet, som kommittén ämnar föreslå, böra avvaktas, innan man skrider till införande av någon ny tvångslagstiftning på förevarande område. I anslutning till den allmänna ståndpunkt, som kommittén nu intagit till frågan om sättet för utövande av en statlig verksamhet i förevarande syfte, anser kommittén, att denna verksamhet åtminstone tillsvidare ej bör till någon del bedrivas i form av nödhjälpsarbete för bekämpande av arbetslöshet. Något behov att för detta ändamål anordna skogsodling eller andra här avsedda åtgärder i större omfattning torde knappast för närvarande kunna anses föreligga. Därjämte är tydligt, att starka principiella betänkligheter möta mot utförande av dylika åtgärder å enskilda skogar såsom nödhjälpsarbeten, då en sådan anordning näppeligen torde i praktiken kunna genomföras, utan att vissa markägare därigenom komma att gynnas framför andra. Därest för motverkande av arbetslöshet framdeles skulle befinnas önskvärt, att nödhjälpsarbeten för skogsvårdsändamål företagas, torde dessa därför företrädesvis böra anordnas å statens eller andra allmänna skogar, vara erforderliga möjligheter i detta avseende alltjämt torde förefinnas. Allenast i undantagsfall och efter särskild prövning torde dylika arbeten böra verkställas å enskilda skogar. I detta sammanhang må även framhållas, att åtgärder för främjande av skogsväxt i allmänhet ej äro lämpade såsom nödhjälpsarbeten, enär dessa åtgärder i regel måste utföras under de årstider, då arbetslösheten gör sig minst gällande.

37 Den utveckling av markägarnas självverksamhet, som sålunda bör vara målet för statens åtgärder för höjande av skogsproduktionen å ifrågavarande marker, torde emellertid ej kunna vinnas, utan att staten lämnar1 nämnda verksamhet ett effektivt ekonomiskt stöd. Erfarenheten från skogsvårdsstyrelsernas tidigare arbete i förevarande syfte visar, att intresset för skogsodling och andra här avsedda åtgärder är i hög grad beroende därav, i vilken utsträckning penningbidrag från det allmännas sida lämnas till desamma. Detta är desto mera naturligt, som, på sätt av skogsvårdsstyrelsernas yttranden i ärendet framgår, utförandet av åtgärderna i många fall kräva betydande kostnader, för vilkas bestridande markägarna ofta sakna erforderliga medel. Därjämte bör uppmärksammas, att med hänsyn till klimatiska och andra förhållanden ej obetydliga risker föreligga för att åtgärderna misslyckas eller ej medföra avsett resultat. Härtill kommer, att, om åtgärderna lyckas, det huvudsakliga ekonomiska utbytet av dessa i regel erhålles först efter så lång tids förlopp* att den, som vidtager åtgärderna, ej kan hoppas att själv få tillgodogöra sig detta utbyte. Nu angivna förhållanden äro uppenbarligen ägnade att ytterligare öka behovet av understöd. Enligt kommitténs uppfattning är sålunda ett verksamt ekonomiskt stöd från staten en nödvändig förutsättning för åvägabringande inom en snar framtid av ett mera omfattande arbete från vederbörande markägares sida för försättande av ifrågavarande marker i ändamålsenligt produktivt skick. I enlighet med vad nu anförts anser kommittén sig böra principiellt tillstyrka, att staten i mån av tillgång på medel effektivt understödjer frivilliga åtgärder för vinnande av nöjaktig skogsproduktion å därtill tjänliga skogsmarker, som ligga kala eller vara skogstillståndet eljest är otillfredsställande. Av det anförda framgår, att en blott upplysnings- och propagandaverksamhet enligt kommitténs uppfattning ej är tillfyllest för vinnande av ifrågavarande ändamål. En dylik verksamhet är dock självfallet av stor betydelse för skapande av ökad förståelse bland markägarna för vidtagande av åtgärder i berörda syfte, och är därför önskvärt, att de ifrågasatta understödsåtgärderna kompletteras med en verksamhet av dylik beskaffenhet. Redan nu bedriva emellertid skogsvårdsstyrelserna ett omfattande upplysningsarbete rörande vikten av skogsmarkernas ändamålsenliga utnyttjande, och kan med visshet antagas, att detta arbete utan särskilda åtgärder från det allmännas sida kommer att fullföljas och intensifieras, därest staten anvisar ökade medel för främjande av skogsproduktion å ifrågavarande marker. Med hänsyn till den höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande, som under de senaste åren ägt rum, torde tillräckliga medel för nämnda arbete stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Något särskilt anslag för detta ändamål anser sig kommittén därför ej böra ifrågasätta. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att enligt direktiven för

dess arbete kommittén ej torde hava att närmare ingå på frågan om sättet för bedrivande av undervisning och propaganda i hithörande spörsmål. Kommittén finner denna uppfattning vinna stöd även därav, att, enligt vad kommittén inhämtat, berörda fråga i vissa viktiga hänseenden upptagits till behandling av de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 juni 1928 tillkallats för undersökning rörande bättre ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Med anledning av vissa i skogsvårdsstyrelsernas yttranden i ärendet gjorda uttalanden vill kommittén framhålla, att en statlig understödsverksamhet i förevarande syfte bör kunna få stor betydelse för höjande av skogsproduktionen å ifrågavarande marker utan hinder därav, att frågan om revision av gällande lagstiftning om ägofred och stängselskyldighet, varom särskilda sakkunniga den 3 oktober 1928 avgivit förslag, ännu ej blivit löst. Ägare av ohägnad skogsmark är visserligen enligt nämnda lagstiftning ej skyddad däremot, att främmande betesdjur inkomma å marken och tilläventyrs skada därå växande skog, men är han dock, om ej annat särskilt avtalats, städse oförhindrad att genom uppförande av hägnad omkring marken utestänga andras kreatur från denna. I regel äger han därjämte rätt att kräva grannens deltagande i hägnaden. Markägaren har sålunda möjlighet att genom hägnad skydda en av honom å marken verkställd skogskultur mot skadegörelse av främmande betesdjur. Därest skogskulturen utförts med understöd av allmänna medel, bör markägaren uppenbarligen vara pliktig att vid behov ombesörja erforderlig hägnad omkring kulturfältet. Till frågan härom återkommer kommittén i det följande. Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner kommittén tillräckliga skäl ej föreligga att, på sätt vissa skogsvårdsstyrelser yrkat, såsom villkor för anordnande av den ifrågasatta understödsverksamheten föreslå, att en ändamålsenlig ägofredslagstiftning samtidigt genomföres. Då emellertid en dylik lagstiftning kan i betydande mån underlätta vidtagande av åtgärder för skogsproduktionens höjande å ifrågavarande marker och sålunda öka vederbörande markägares intresse härför, är det enligt kommitténs mening synnerligen önskvärt, att en efter skogsbrukets utveckling lämpad ny ägofredslagstiftning snarast möjligt kommer till stånd.

39 Till vilka åtgärder i förevarande syfte bör statsunderstöd utgå? Vid anordnande av en statlig understödsverksamhet i förenämnda syfte torde i första rummet frågan om de åtgärder, till vilka understöd må utgå, böra bliva föremål för uppmärksamhet. I skogsvårdsstyrelsernas yttranden i ärendet hava dessa i allmänhet för- Yttranden. ordat, att understöd i främsta rummet lämnades till skogsodling av marker, som låge kala och vore lämpliga för skogsbörd. Till stöd härför har anförts, att det syntes i princip vara riktigast, att de marker, som producerade minst och vore goda och välbelägna, först bleve föremål för skogskultur. Understöd borde dock, enligt vad i yttrandena allmänt framhållits, lämnas allenast till skogsodling av äldre kalmarker, d. v. s. marker, som legat kala redan vid tiden för ikraftträdandet av 1903 års skogsvårdslag den 1 januari 1905 och med avseende vara de i nämnda lag samt 1923 års skogsvårdslag upptagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet sålunda ej ägde tillämpning. Till odling av marker, som kalavverkats efter den 1 januari 1905 och som vore underkastade nyssangivna bestämmelser, borde understöd ej utgå. I en del yttranden har framhållits, att till kalmark i förevarande sammanhang borde räknas ej blott mark, som helt saknade trädvegetation, utan även område, som vore bevuxet med enbuskar och enstaka träd eller eljest »med så svagt bestånd, att skogsodlingsskyldighet ej förelåge». — Ett par skogsvårdsstyrelser hava gjort gällande, att vid beviljande av här avsett understöd större sammanhängande komplex av kala och »devasterade» marker i första rummet borde bliva föremål för uppmärksamhet, enär man kunde räkna med att spridda mindre kalmarksområden så småningom skulle bliva bevuxna genom självsådd, därest de blott skyddades mot betning. Vid skogsodling av berörda komplex borde dessa först brännas, varefter odlingen borde utföras genom maskinsådd. — Vad särskilt angår Gotlands län har skogsvårdsstyrelsen därstädes framhållit, att understöd allenast undantagsvis borde lämnas för skogsodling av de urgamla, ofta bergbundna kalmarkerna i länet, enär dylik odling vore éTt skäligen otacksamt arbete. Ett flertal skogsvårdsstyrelser har framhållit, att understöd borde lämnas, förutom beträffande förenämnda kala skogsmarker, jämväl i fråga om vanhävdade marker med glesa och oväxtliga bestånd. Dylika marker, vartill i främsta rummet vore att hänföra hårt dimensionsavverkade marker samt vanskötta hagmarker, vore ej sällan av god bonitet och kunde ofta för jämförelsevis små kostnader försättas i fullt produktivt skick. Från nationalekonomisk synpunkt vore det givetvis av största vikt, att de

40 företag främst komme i åtanke, som bäst och snarast kunde förränta den för produktionens höjande nödiga kapitalplaceringen. I m å n g a fall, särskilt i norra Sverige, erfordrades för åstadkommande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande marker allenast bortröjande a v den mindervärdiga skogen, varefter nöjaktig återväxt infunne sig genom självsådd. Då emellertid värdet å det avverkade virket oftast vore ringa, vore m a r k ä g a r e n i regel ej intresserad för röjningens utförande, med mindre bidrag till denna kunde påräknas. I a n d r a fall åter krävdes för erhållande av en ändamålsenlig produktion å ifrågavarande marker, förutom borttagande av den oväxtliga skogen, j ä m v ä l vidtagandet av markberednings- eller kulturåtgärder, och syntes i dylika fall h ä r avsedda marker i fråga om behov av understöd böra väsentligen likställas med kala skogsmarker. Därest röjningsvirket ägde avsättningsvärde, borde emellertid h å n s y n därtill tagas vid statsunderstödets bestämmande. Vissa skogsvårdsstyrelser hava n ä r m a r e preciserat, i vilka fall statsunderstöd borde utgå till skogsvårdsåtgärder å förenämnda v a n h ä v d a d e marker. — Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har i detta avseende anfört, a t t understöd till dylika åtgärder borde lämnas allenast i fråga om marker med bestånd, vilkas slutenhetsgrad vore så låg som 0-3—0*4. F ö r försättande av dylika marker i ändamålsenligt produktivt skick vore nämligen kalhuggning samt uppdragande av nytt bestånd de mest rationella åtgärderna, men vidtagande av sådana åtgärder syntes mången gång den enskilde skogsägaren alltför betungande, där ej understöd lämnades. I fråga om a n d r a marker med otillfredsställande skogstillstånd syntes däremot understöd ej v a r a påkallat utom för biträde vid stämpling. F ö r höjande av produktionen å dylika marker torde nämligen allenast ifråga, komma röjnings- och rensningshuggningar, därvid virkesutbytet i regel täckte omkostnaderna. I liknande riktning har skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län uttalat sig. — Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län h a r framhållit vikten av att den ifrågasatta understödsverksamheten beträffande h ä r avsedda marker begränsades på sådant sätt, att glesa skogar, vilka inom en n ä r a framtid kunde tänkas komma a t t hemfalla under skogsvårdslagens stadganden om reproduktionsskyldighet, undantoges från r ä t t till understöd. Genomfördes ej en dylik begränsning, skulle verksamheten bliva allt för omfattande. — Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att de m a r k e r inom länet, som enligt styrelsens mening borde bliva föremål för uppmärksamhet genom det allmännas ingripande, vore, förutom gamla kalmarker, bland annat, betesmarker samt vissa med mindervärdiga tysktallbestånd bevuxna marker. — Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att husbehovsskogar med otillräcklig virkestillgång i främsta rummet syntes böra bliva föremål för understöd. I motsats till nu angivna skogsvårdsstyrelser har skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län gjort gällande, att understöd ej borde utgå till skogs-

41 vårdsåtgärder å ifrågavarande vanhävdade marker. Om så skedde, kunde det nämligen befaras, att m a r k ä g a r n a komme att ställa allt för s t o r a anspråk på det allmännas hjälp, så att ingen ville utföra något förbättringsarbete å dessa marker, med mindre bidrag därtill lämnades. De stora områden av ålder kala skogsmarker, som funnes särskilt inom landets södra delar, krävde så betydande medel för att kunna göras skogbärande, att det för n ä r v a r a n d e ej kunde anses tillrådligt a t t lämna bidrag till skogsodling av a n n a n mark. — I n ä r a anslutning till sistangivna uppfattning h a r skogsvårdsstyrelsen i K a l m a r läns södra landstingsområde uttalat, att de med otillfredsställande skogsbestånd bevuxna m a r k e r n a i regel ej torde böra bliva föremål för statens hjälpverksamhet. U n d a n t a g härifrån borde dock medgivas beträffande sådana av ålder glesa marker, som stode på gränsen till kalmark och som, där understöd ej lämnades, ej kunde bliva omförda till tillfredsställande skogsväxt. Beträffande a n d r a marker med en slutenhetsgrad av 0-3—0-4 borde intet göras, förrän avverkning d ä r å skett, då markägaren enligt gällande skogsvårdslag borde tillförbindas att verkställa erforderliga återväxtåtgärder. I sistnämnda fall syntes staten knappast böra lämna hjälp, enär värdet av den avverkade skogen i regel väl täckte skogsodlingskostnaderna. Åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava föreslagit, att staten måtte lämna hjälp, förutom i fråga om förenämnda kala och vanhävdade skogsmarker, jämväl beträffande marker, som vore bevuxna med överslutna skogsbestånd, i och för verkställande av erforderliga gallringar i sagda bestånd. — Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län h a r i detta avseende framhållit, att röjningar i plantskog och gallringar i ungskogar från nationalekonomisk synpunkt vore av väl så stor vikt som skogsodling av gamla kalmarker. Det borde härvid uppmärksammas, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för uppdragande a v återväxt bleve delvis meningslös, om de uppkomna ungskogarna ej i r ä t t tid behandlades. E n försummad »första gallring» kunde förhindra, att ett bestånd någonsin kunde fullt u t n y t t j a den mark, som beståndet upptoge. E n förutsättning för understöd i förevarande fall borde emellertid vara, a t t gallringsvirket saknade avsättningsvärde. — Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att över hela landet funnes stora områden med alltför tät återväxt, uppkommen såväl genom självföryngring som genom kultur, vilken återväxt på g r u n d av sin täthet och otillräckliga skiktningsförmåga hindrades i sin utveckling. Erforderlig röjning och gallring av dessa snårbestånd bleve t y v ä r r ej vidtagen i r ä t t tid, ofta på grund därav, a t t arbetet ej lämnade någon direkt avkastning. E n ä r dessa t ä t a plantskogsbestånd alltmera ökades genom vidtagna föryngringsåtgärder, utan att röjnings- och gallringsarbeten i nämnvärd grad bedreves i samma omfattning, förelåge h ä r ett mycket stort skogsvårdsproblem, vars lösning för n ä r v a r a n d e vore ett av de viktigaste. Man kunde tänka sig, att för understödjande av h ä r avsedda röjningar direkta statsbidrag lämnades med visst belopp per hektar röjt

42 område. E n dylik form för bidragsgivande torde emellertid beträffande dessa arbeten medföra många olägenheter, såsom svårigheter a t t avväga bidragets storlek, att r ä t t uppskatta arealerna och att övervaka arbetenas utförande, och torde för övrigt knappast kunna p å r ä k n a s , att tillräckliga statsanslag skulle ställas till förfogande för ändamålet. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta, om ej premiering av välskötta skogsbruk skulle kunna bliva en lämplig form för understödjande av ifrågavarande arbeten, därest såsom ett huvudvillkor för premiering stadgades, att förefintliga täta plant- och klenskogsbestånd skulle hava genomgåtts med erforderliga röjningar. Vid sidan av en dylik premieringsverksamhet borde emellertid skogsvårdsstyrelserna tilldelas tillräckliga medel för utförande genom sin personal av här avsedda skogsvårdsarbeten u t a n någon kostnad för m a r k ä g a r n a . — Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har, under framhållande att inom länet så kallade stavaskogsbestånd förekomme i ganska stor omfattning, uttalat, att behovet a v penningmedel för röjning i dessa bestånd vore synnerligen stort. I liknande riktning hava skogsvårdsstyrelserna i J ä m t l a n d s och Västerbottens län uttalat sig. — Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län h a r anfört, att gallring av de inom länet i betydande omfattning förekommande överslutna ungskogarna vore ett skogsvårdsarbete av mycket stor ekonomisk betydelse. E n ä r gallringsvirket i de flesta fall ej kunde avsättas med vinst och gallringen sålunda i regel medförde en direkt utgift, komme den oftast ej till stånd. E t t understödjande av dylika gallringsarbeten vore fullt lika berättigat som främjande av något a n n a t slag av skogsvårdsarbete. Enligt styrelsens mening torde gallringarna v a r a de skogsvårdsarbeten, som inom länet först borde komma till utförande. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län h a r med hänsyn till de inom länet rådande förhållanden framhållit vikten av att erforderliga medel ställdes till styrelsens förfogande för lämnande i största möjliga omfattning av kostnadsfri anvisning, h u r u avverkning i varje särskilt fall lämpligast borde företagas. Slutligen hava vissa skogsvårdsstyrelser förordat, att staten måtte i större omfattning än för n ä r v a r a n d e ägde r u m främja anläggande a v permanenta betesvallar, enär anordnandet av dylika i många fall utgjorde förutsättning för åstadkommande av en b ä t t r e skogsvård. Kommittén. Bland de åtgärder, som äro av betydelse för höjande a v skogsproduka) Understöd tionen å landets till skogsbörd tjänliga marker, intager otvivelaktigt ber v - t t ' " " tesbrnkets omläggning efter rationella grunder ett framträdande rum. Den nu allmänt tillämpade skogsbetningen medför obestridligen stor skada å skogsväxten och är, enligt vad i skogsvårdsstyrelsernas y t t r a n d e n allmänt framhålles, en av huvudorsakerna till den betydande förekomsten inom stora delar av landet a v v a n h ä v d a d e skogar med glesa och oväxtliga bestånd. Därest dessa skogar fredades från betesdjur, skulle i m å n g a

43 fall en tillfredsställande återväxt genom n a t u r l i g föryngring inställa sig och någon vidare åtgärd för skogarnas försättande i produktivt skick ej erfordras. F r å g a n om skogsbetningens avlysande och ersättande med ett intensivt betesbruk är emellertid till väsentlig del ett lagstiftningsspörsmål, som kommittén enligt de för ifrågavarande u t r e d n i n g meddelade direktiv ej torde hava a t t upptaga till behandling. E r i n r a s må, att berörda spörsmål varit föremål för uppmärksamhet i förenämnda förslag till ny lag om ägofred, som avgivits den 3 oktober 1928 av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Även på frivillighetens väg torde dock mycket kunna u t r ä t t a s för betesbrukets rationalisering. Kommittén vill i detta avseende framhålla, att ett flertal myndigheter, korporationer och föreningar med understöd av allmänna medel sedan länge bedrivit ett intensivt upplysnings- och propagandaarbete för att bland landets jordbrukare skapa intresse för betesbrukets omläggning i modern r i k t n i n g samt för omförande av vissa improduktiva marker till lämpliga betesområden, varjämte staten under senare år i betydande omfattning lämnat direkt ekonomiskt understöd för anordnande av rationell beteskultur å icke odlad jord. Sistnämnda understöd har u t g å t t dels i form av lån från allmänna och norrländska nyodlingsfonderna, dels ock genom bid r a g u t a n återbetalningskyldighet från anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. E n kortfattad redogörelse för denna understödsverksamhet torde h ä r böra lämnas. F r å n envar av nyssnämnda två nyodlingsfonder hava enligt riksdagens medgivande, beträffande den förra fonden från och med budgetåret 1925/1926 och beträffande den senare från och med budgetåret 1926/1927e t t belopp av 300 000 kronor årligen kunnat utlämnas såsom lån i förevarande syfte. Lånen från norrländska nyodlingsfonden avse understödjande av betesförbättringsföretag inom Norrland och Dalarna, lånen från allmänna nyodlingsfonden understödjande av dylika företag inom övriga delar av landet. Gällande villkor för ifrågavarande lån upptagas i kungörelserna den 21 augusti 1925 (nr 396) och den 11 j u n i 1926 (nr 204). Enligt dessa villkor får lån till betesförbättringsföretag ej överstiga 50 procent av den beräknade kostnaden för företaget. Lånet får innehavas räntefritt och u t a n amortering under två å r ; därefter skall under v a r t och ett av de följande fem åren dels återbetalas en femtedel och dels gäldas r ä n t a effer 4 procent. De belopp, som riksdagen sålunda ställt till förfogande för utlämnande såsom lån för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord, hava emellertid ej u t n y t t j a t s för ändamålet. F r å n allmänna nyodlingsfonden h a v a under åren 1926—1929 i medeltal per år u t l ä m n a t s lån för nämnda ä n d a m å l å tillhopa 58 000 kronor, motsvarande cirka 19 procent av det tillgängliga beloppet. Lånen från norrländska nyodlingsfonden hava under åren 1927—1929 i medeltal per år u p p g å t t allenast till sammanlagt

44 cirka 8 200 kronor, motsvarande blott cirka 2-7 procent av det tillgängliga beloppet. Beträffande beviljande av bidrag från anslaget till statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, vilket anslag anvisats från och med budgetåret 1927/1928, gäller kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206). Enligt denna avser anslaget åstadkommande av förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga jordbruk, som p å grund av ringa areal åker eller kultiverad betesmark icke giva brukaren erforderlig utkomst av jordbruket. Till dylika jordbruk äro enligt kungörelsen att r ä k n a allenast sådana, vilkas areal åker, inberäknat den areal, vars uppodling till åker medelst bidrag från anslaget ifrågasattes, ej överstiger 10 hektar, dock under förutsättning att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal av åker och jord, som genom bidraget ä r avsedd att uppodlas, överstiger 10 hektar. F r å n anslaget u t g å r bidrag, förutom för befrämjande av uppodling till åker och därför lämplig odlingsbar jord, även för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord. Bidrag till sistangivna ändamål må kunna uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden för företaget, dock icke till mera än 125 kronor per hektar av den till förbättring avsedda arealen och ej till högre belopp för varje bidragstagare än 500 kronor. Ifrågavarande anslag har utgått för budgetåret 1927/1928 med 400 000 kronor och för budgetåret 1928/1929 med 800 000 kronor. För budgetåret 1929/1930 har för ändamålet anvisats 1000 000 kronor. Enligt riksdagens beslut må intill en fjärdedel a v anslagets belopp användas till u t l ä m n a n d e av statsbidrag till betesförbättring, dock med rättighet för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större belopp av ifrågavarande anslag. Under de år, som anslaget utgått, hava bidrag därifrån sökts till väsentligt högre belopp än som kunnat täckas genom anslaget. Såsom av det anförda framgår h a r staten under de senare åren anvisat betydande belopp för främjande av betesbrukets utveckling i landet, och h a r genom statens frikostighet i detta avseende jordbrukarnas intresse för genomförande av rationell beteskultur i hög grad stimulerats. Särskilt h a r anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk föranlett en omfattande verksamhet i förevarande syfte, vilken verksamhet sannolikt kommer att ytterligare utvecklas, därest ökade medel för ändamålet ställas till förfogande. A t t de betesförbättringslån, som enligt riksdagens medgivande må u t l ä m n a s från allmänna och norrländska nyodlingsfonderna, på sätt ovan framhållits, ej tillvunnit sig så stort intresse som önskvärt varit, torde åtminstone delvis bero därpå, att kännedomen om dessa lån ännu ej hunnit att bliva tillräckligt spridd bland landets jordbrukare. I varje fall synes någon tids ytterligare erfarenhet rörande ifrågavarande låneverksamhet böra avvaktas, innan man skrider

45 till revision av de därför stadgade villkor. Med hänsyn till vad nu anförts och då ytterligare åtgärder från statens sida för understödjande a v betesförbättringsåtgärder — utöver den höjning av anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, som med hänsyn till inkomna framställningar om bidrag från anslaget må föranledas — för n ä r v a r a n d e ej synas påkallade, finner sig kommittén ej hava skäl att upptaga detta spörsmål till n ä r m a r e undersökning eller att därutinnan framställa något förslag. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten därav, a t t vid u p p r ä t t a n d e av planer till sådana betesförbättringsföretag, vartill lån eller b i d r a g u t g å r från förenämnda fonder eller anslag, för vederbörande fastigheter, d ä r så lämpligen kan ske, verkställes fullständ i g uppdelning mellan mark, som är avsedd a t t användas till bete, och mark, som bör disponeras för skogsbruk. Utan genomförande av en dylik uppdelning medför sådant företag ej den planmässighet i fråga om brukningen av fastigheternas ägor, som från nationalekonomisk synpunkt ä r påkallad. Med det alltmera stegrade intresse för tillämpande av intensiv drift inom både jord- och skogsbruk, som den ekonomiska utvecklingen under senare tid medfört, torde det emellertid kunna förväntas, att de tjänstemän hos hushållningssällskapen och andra personer, som hava att u p p r ä t t a planer till berörda företag, komma att skänka vederbörligt beaktande åt nyssangivna önskemål. Enligt de av Kungl. Maj:t godkända direktiven för kommitténs ar- b) Tjndei.stö bete har denna ej att verkställa någon mera ingående undersökning ro- till skogadiknin rande de förutsättningar, varunder statsunderstöd bör utgå till utdiksning av skogsmark. Kommittén vill emellertid i detta sammanhangerinra, att frågan om dylikt statsunderstöd nyligen varit föremål för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 september 1926 tillkallade sakkunniga samt att dessa den 26 november s a m m a år avgivit betänkande i ämnet. Sedan Kungl. Maj:t på grundval av denna utredning i proposition nr 156 till 1927 års riksdag framlagt förslag i frågan, har riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit dels godkänt vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsksyldighet av torrläggningsföretag, som avse höjande av alstringsförmågan hos m a r k med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, dels ock till sådant understödjande anvisat ett anslag, benämnt statens skogsutdikningsanslag, å 200 000 kronor för budgetåret 1927/1928. Beträffande villkoren för statsbidrag från n ä m n d a anslag har Kungl. Maj:t sedermera den 27 juni 1927 (nr 270) u t f ä r d a t kungörelse. Enligt denna kungörelse kan dylikt bid r a g anvisas till utförande av sådant torrläggnigsföretag, som nyss sagts, allenast inom område, vara 1923 års skogsvårdslag äger tillämpning, och må bidrag utgå till högst 40 procent av kostnaden för företaget. Med

46 hänsyn till det stora intresse, som vederbörande skogsägare visat ifrågavarande anslag, har dess belopp sedermera höjts för budgetåret 1928,1929 till 300 000 kronor och för budgetåret 1929/1930 till 500 000 kronor. Den med anslaget avsedda understödsverksamheten handhaves av skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet, mellan vilka K u n g l . Maj:t årligen efter vissa grunder fördelar tillgängliga medel. Med hänsyn till den korta tid, varunder berörda anslag utgått, torde, på sätt ock i direktiven för kommitténs arbete förutsatts, frågan om ändring i de för anslaget stadgade villkor nu ej böra upptagas till behandling. Ej heller eljest har kommittén funnit anledning att med avseende å ifrågavarande anslag framställa något förslag. Kommittén vill emellertid i förevarande sammanhang framhålla, a t t enligt villkoren för nämnda anslag bidrag från detta må anvisas, förutom till bestridande av vissa förvaltningskostnader, allenast till utförande av sådant torrläggningsföretag, som förut sagts. I anslutning härtill stadgas i mom. 6 av kungörelsen den 27 juni 1927, att statsbidrag från anslaget kan beviljas till högst 40 procent av den utav skogsvårdsstyreisen godkända kostnaden för det torrläggningsarbete, v a r o m fråga är. Därest å den skogsmark, som är föremål för torrläggning och vartill bidrag skall utgå, jämväl a n d r a åtgärder erfordras för åstadkommande av tillfredsställande skogsproduktion — det torde exempelvis i vissa fall förekomma att vid torrläggning av kalmark k u l t u r å t g ä r d e r efter torrläggningen erfordras för erhållande av skogsväxt — må sålunda från skogsdikningsanslaget bidrag ej utgå till sistnämnda åtgärder. Det torde visserligen vid beviljande i dylikt fall av bidrag från sagda anslag få anses åligga vederbörande skogsvårdsstyrelse att tillse, att m a r k ä g a r e n förbinder sig att efter torrläggningen vidtaga nödiga k u l t u r å t g ä r d e r eller att dessa annorledes komma till utförande — i a n n a t fall finnes ju ej säkerhet, att torrläggningen överhuvud kommer att medföra någon n y t t a ur skogsproduktiv synpunkt — men kostnaden för dessa å t g ä r d e r får ej till någon del bestridas från skogsdikningsanslaget. Däremot ä r skogsvårdsstyrelsen enligt mom. 5 i n ä m n d a kungörelse oförhindrad a t t från skogsvårdskassan lämna understöd till samma åtgärder. Därest särskilt anslag skulle anvisas för understödjande av skogsodling å kala skogsmarker, synas emellertid villkoren för detta anslag böra givas en sådan avfattning, att bidrag från anslaget kan utgå även i det fall, då skogsodling å dylik m a r k erfordras efter det marken varit föremål för torrläggning med understöd från statens skogsutdikningsanslag. o) Understöd Kommittén övergår nu till den fråga, som utgör huvudföremålet för till andra åt- ifrågavarande utredning, eller h u r u v i d a och i vad mån staten bör — utsko^rodui- ö v e r v a d n u ä g e r r u m — beträffande skogsmarker, som ligga kala eller tion än skogs- vara skogstillståndet eljest är otillfredsställande, lämna understöd till dikning. a n c i r a åtgärder för skogsproduktionens förbättrande än skogsdikning.

47 I det föregående har kommittén principiellt tillstyrkt, att staten i mån av tillgång på medel effektivt understöder frivilliga åtgärder för vinnade av nöjaktig skogsproduktion å nyssangivna marker. Detta uttalande har självfallet avseende jämväl å andra åtgärder i berörda syfte än skogsdikning. I samband med berörda uttalande har kommittén betonat, att en given förutsättning för en dylik understödsverksamhet borde vara, att de åtgärder, vartill understöd utginge, kunde antagas från skogsproduktiv synpunkt medföra så gynnsamma resultat, att de vore ekonomiskt berättigade. Då gagnet av ifrågavarande åtgärder direkt komma de enskilda markägarna till godo och det allmänna allenast indirekt i form av ökade skatter, stegrad omsättning, rikare arbetstillfällen med mera därav beredes förmån, är emellertid tydligt, att statens ifrågavarande understödsverksamhet bör underkastas vissa begränsningar utöver den nyss angivna. I första rummet böra sålunda åtgärder, vilka den enskilde enligt gällande skogsvårdslag är pliktig vidtaga, principiellt undantagas från rätt till understöd. En dylik inskränkning är av mindre betydelse vid skogsdikning, enär sådan dikning enligt sagda lagstiftning torde kunna påfordras allenast i undantagsfall, men äger avsevärd räckvidd, då fråga är om andra åtgärder för främjande av skogsväxt. Såväl skogsodling som markberedning och röjning med mera äro att hänföra till åtgärder, som normalt inbegripas under den i 9 och 10 §§ skogsvårdslagen stadgade reproduktionsskyldigheten och som markägaren sålunda under i nämnda lagrum angivna förutsättningar är pliktig att utföra. Då enligt dessa förutsättningar reproduktionsskyldighet föreligger såväl efter avverkning som efter vissa i 10 § skogsvårdslagen omförmälda skadegörelser å skogen samt reproduktionsplikt efter avverkning stadgats redan i 1903 års skogsvårdslag, innebär tillämpningen av förenämnda grundsats, att statsunderstöd ej bör utgå till återväxtåtgärder, som lagligen äro påkallade vare sig efter avverkningar, som företagits å hithörande skogar efter ikraftträdandet av 1903 års lag om vård av enskildes skogar, eller efter skadegörelser av nyss angiven beskaffenhet, som ägt rum å dessa skogar efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag. I det följande skall innebörden av ifrågavarande grundsats i särskilda fall närmare angivas. Förevarande princip torde dock ej böra äga obegränsad tillämpning utan torde, såsom jämväl senare skall utvecklas, vissa undantag därifrån böra medgivas. En annan inskränkning i den ifrågasatta understödsverksamheten betingas därav, att det tydligen ej ligger i statens intresse att ekonomiskt understödja åtgärder, som de enskilda markägarna kunna antagas komma att utföra inom rimlig tid utan sådant understöd. Då det närmast ankommer å dem att själva sörja för en god skogsproduktion å dem tillhöriga marker, bör statens uppoffring begränsas till sådana fall, då vidtagandet av åtgärder i detta syfte med säkerhet ej kommer till stånd

48 genom m a r k ä g a r e n s egen försorg. Endast med en dylik begränsning synes den här avsedda understödsverksamheten v a r a förenlig med sunda nationalekonomiska principer. Till åtgärder, som enligt det n u anförda böra uteslutas från r ä t t till understöd, äro särskilt att hänföra sådana, som för m a r k ä g a r e n medföra en omedelbar ekonomisk vinst och som tilllika draga så ringa kostnad, att denne i regel kan förutsättas h a v a medel att bestrida den. Uppenbart är, att innebörden av n u angivna begränsning i viss mån varierar, allteftersom markägarens intresse för skogsvård är större eller mindre. Med ledning av nu angivna allmänna utgångspunkter har kommittén sökt att n ä r m a r e uppdraga gränserna för ifrågavarande understödsverksamhet, så vitt angår andra åtgärder för skogsproduktion än skogsdikning. Kommittén har därvid funnit, att en dylik begränsning lämpligast bör ske på det sätt, att statsunderstöd fastställes a t t utgå i fråga om vissa typer skogsmarker, med avseende vara åtgärder i förevarande syfte genom markägarens egen försorg ej kunna a n t a g a s bliva vidtagna inom skälig tid. Beträffande dessa typer bör enligt kommitténs mening understöd u t g å till varje å t g ä r d — med u n d a n t a g av skogsdikning — som från en rationell skogsvårds synpunkt kan anses lämplig att vidtaga för markens försättande i tillfredsställande skogsproduktivt skick. Något företräde för vissa åtgärder i detta syfte bör sålunda ej givas, u t a n bör det ankomma å den myndighet, åt vilken handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet uppdrages, att i varje särskilt fall pröva, vilka åtgärder skola för ändamålet vidtagas och till vilka understöd sålunda skall utgå. Såsom i det föregående blivit förutsatt, bör statsunderstödet u t g å allenast i fråga om skogsmark, och bör detta begrepp h ä r lämpligen givas samma innebörd som i 1923 års skogsvårdslag och sålunda i stort sett anses omfatta all mark, som ej användes till annat k u l t u r ä n d a m å l än skogsproduktion, under förutsättning att marken ej är otjänlig till skogsbruk. Vid urvalet av de typer skogsmark, som böra bliva föremål för understöd, har kommittén i överensstämmelse med vad jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag i förenämnda utlåtande nr 71 uttalat samt i anslutning till den av flertalet skogsvårdsstyrelser hävdade uppfattning funnit sig i första rummet böra förorda, a t t understöd medgives i fråga om dylik mark, som ligger kal. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, finnas inom landet och särskilt i södra Sverige mycket betydande arealer kala skogsmarker, vilkas beskaffenhet och belägenhet äro sådana, att de med fördel kunna försättas i skogsproduktivt skick. Till kal skogsmark bör härvid hänföras ej allenast sådan mark, som är bevuxen endast med buskar eller eljest helt saknar trädvegetation, u t a n även mark, v a r a visserligen t r ä d förekomma men blott såsom enstaka individ. Sistnämnda mark är nämligen i fråga om åtgärder för dess

49 försättande i skogsproduktivt skick i allmänhet att likställa med ren kalmark. I varje fall gäller detta, då marken av ålder haft dylik gles trädvegetation. I anslutning till det anförda bör enligt kommitténs mening begreppet kal skogsmark i förevarande sammanhang anses innefatta, förutom helt kal sådan mark, även mark, bevuxen med bestånd, vilka hava en slutenhetsgrad av högst 0-2 eller, med andra ord, hava så r i n g a slutenhet, att den ej kan anses u p p g å till mera än högst 2/10 av den slutenhet, som vid ett fullt u t n y t t j a n d e av markens produktionsförmåga skulle föreligga. Att, såsom ett par skogsvårdsstyrelser föreslagit, i fråga om r ä t t till understöd giva företräde för större sammanhängande komplex av kala skogsmarker synes ej k u n n a förordas. E t t huvudsyfte för ifrågavarande verksamhet bör, såsom förut berörts, v a r a att i vidast möjliga kretsar bland landets skogsägare skapa intresse för försättande av ifrågavarande marker i nöjaktigt produktivt skick, och härmed är tydligen ej förenligt att i fråga om understöd särskilt gynna ä g a r n a av dylika komplex. Såsom förut framhållits, bör understöd i fråga om förenämnda kala skogsmarker principiellt ej u t g å till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga å marken. Genom denna restriktion undantages beträffande skogar under skogsvårdslagen i stort sett från r ä t t till understöd dels mark, som kalavverkats efter den 1 jan u a r i 1905 eller, beträffande Gotlands län, efter den 15 november 1908 eller, i fråga om Västerbottens och Norrbottens läns kustland, efter den 1 j a n u a r i 1925, dels ock mark, som kallagts genom brand eller a n n a n dylik händelse efter den 1 juli 1923 eller, vad angår n ä m n d a kustland, efter den 1 j a n u a r i 1925 eller, beträffande Gotlands län, efter den 1 juli 1925. I fråga om mark, som å skogar under skogsvårdslagen kallagts av nyssangiven orsak efter den 1 juli 1923 eller, i fråga om kustlanden eller Gotlands län, efter den 1 j a n u a r i respektive den 1 juli 1925, bör dock understöd kunna u t g å beträffande åtgärd, som m a r k ä g a r e n enligt 10 § skogsvårdslagen ej är pliktig bekosta. För åstadkommande av tillfredsställande skogsproduktion å ifrågavarande kala skogsmarker erfordras i allmänhet skogsodling. Det torde emellertid i vissa fall förekomma — exempelvis om marken kallagts i senare tid genom skogsbrand — att tillfredsställande skogsväxt å marken kan erhållas genom naturlig föryngring, blott marken skyddas mot betesdjur. Då i dylikt fall ingen a n n a n å t g ä r d påkallas för markens förseende med skog än uppförande av för dess fredande erforderlig hägnad, bör uppenbarligen understöd till markens skogsodlande ej utgå u t a n understödet begränsas till hägnadsåtgärden. Beträffande sättet för verkställande av skogsodling å här avsedd m a r k torde särskilda föreskrifter ej böra meddelas, utan synes det böra ankomma å den myndighet, åt vilken understödsverksamhetens handha4 —

290394.

vande anförtros, att i varje fall pröva och avgöra, huru odlingen lämpligast bör utföras. Förutom beträffande förenämnda kala marker torde i anslutning till vad ett flertal skogsvårdsstyrelser föreslagit understöd böra utgå jämväl i fråga om vissa vanhävdade marker med gles och oväxtlig skog. Såsom tidigare framhållits, finnas i landet mycket betydande arealer skogsmark, som varit föremål för olämpliga avverkningar och där trädvegetationen är av synnerligen otillfredsställande slutenhet (d. v. s. har en slutenhetsgrad av allenast 0-3 eller 0-4) samt tillika i stort sett saknar utvecklingsmöjligheter. Hit höra bland annat skogar, vara hårda dimensionsavverkningar företagits, ävensom hagmarker, som varit föremål för olämpliga plockhuggningar och vara naturlig föryngring hindrats genom intensiv betning. För åstadkommande av tillfredsställande skogsväxt å dylika marker erfordras, att den oväxtliga skogen genom rensningshuggning och röjning borttages, samt, i vissa fall, särskilt i södra och mellersta Sverige, därjämte särskilda markberednings- eller kulturåtgärder. I norra Sverige kan efter verkställande av röjning å ifrågavarande marker i regel naturlig föryngring påräknas. Därest den skog, som måste avverkas för erhållande av föryngring å nyss angivna marker, har ett avsättningsvärde, som överstiger eller motsvarar kostnaderna för de erforderliga föryngringsåtgärderna (varunder här inbegripas såväl nödig avverkning och röjning som eventuellt erforderliga markberednings- eller kulturåtgärder), bör uppenbarligen understöd till utförandet av nämnda åtgärder ej utgå. Markägaren har i dylikt fall ett så påtagligt ekonomiskt intresse av åtgärdernas vidtagande, att det i regel måste förutsättas, att han kommer att utföra dem, även om understöd ej lämnas. Annorlunda är däremot förhållandet, om det avverkade virkets avsättningsvärde understiger kostnaderna för sagda åtgärder. För sådan händelse måste markägaren vidkännas en direkt utgift för dessa, och härtill torde han oftast ej vara villig. I många fall torde han ej heller äga nödiga medel för ändamålet. Enligt av kommittén verkställda beräkningar finnas, på sätt i det följande kommer att närmare angivas, å de enskilda skogarna i landet avsevärda arealer vanhävdade marker med bestånd av här avsedd beskaffenhet, där röjningsvirket har så ringa avsättningsvärde, att det ej täcker kostnaderna för de erforderliga föryngringsåtgärderna. Å dessa arealer, som ligga spridda i landets olika delar men varav huvudparten är belägen i Norrland, Dalarna och Värmland, torde alltså någon mera omfattande verksamhet för åstadkommande av ändamålsenlig skogsproduktion inom överskådlig tid ej kunna förväntas, där ej understöd till erforderliga föryngringsåtgärder lämnas. Då emellertid ifrågavarande marker ofta äro av relativt god bonitet och nöjaktig föryngring å desamma, såsom redan antytts, mången gång kan erhållas på naturlig

väg samt i de fall, då kulturåtgärder erfordras för vinnande av återväxt, tillfredsställande resultat av dessa i allmänhet kunna påräknas, tala uppenbarligen starka skäl för medgivande av statsunderstöd för dessa markers försättande i ändamålsenligt skogsproduktivt skick. De farhågor, som av vissa skogsvårdsstyrelser uttalats, att ett utsträckande av understödsverksamheten till marker med glesa och oväxtliga bestånd skulle kunna medföra, att allt för stora anspråk komme att ställas å det allmänna, synas näppeligen vara grundade, därest verksamheten begränsas till förenämnda marker, där röjningsvirkets avsättningsvärde är så ringa, som nyss sagts. En särskild förutsättning för medgivande av statsunderstöd i fråga om mark, som här avses, är självfallet, att det otillfredsställande skogstillståndet å marken ej uppkommit genom någon orsak, som enligt gällande eller äldre skogsvårdslag medför skyldighet för markägaren eller annan att sörja för nöjaktig återväxt å marken. Om så är fallet, böra de för sagda ändamål erforderliga åtgärderna uppenbarligen i laga ordning framtvingas. Det nu anförda innebär, att från rätt till understöd skulle beträffande skogar under skogsvårdslagen väsentligen uteslutas alla marker, som varit föremål för dimensions- eller andra olämpliga avverkningar efter den 1 januari 1905 eller, beträffande Gotlands län, efter den 15 november 1908 eller, i fråga om Västerbottens och Norrbottens läns kustland, efter den 1 januari 1925. I allmänhet torde å dylika marker på grund av 1903 eller 1923 års skogsvårdslag erforderliga återväxtåtgärder redan utförts, vadan behov av åtgärder i förevarande syfte med avseende å dem i regel ej föreligger. Med sträng tillämpning av principen, att statsunderstöd ej bör utgå till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga, skulle understöd beträffande här avsedda vanhävdade marker ej kunna ifrågakomma till andra åtgärder än de för föryngringen nödvändiga rensnings- och röjningsavverkningarna. I och med företagandet av dylik avverkning ikläder sig nämligen markägaren skyldighet enligt skogsvårdslagen att vidtaga vederbörliga återväxtåtgärder, till vilka understöd följaktligen ej skulle kunna utgå. Ett begränsande av understödsverksamheten till själva rensnings- och röjningsavverkningarna skulle emellertid hava till följd, att verksamheten bleve utan praktisk betydelse i fråga om stora delar av södra och mellersta Sverige, där kulturåtgärder i allmänhet erfordras för erhållande av tillfredsställande återväxt å ifrågavarande marker. De områden av dessa, vilkas försättande i fullt produktivt skick från nationalekonomisk synpunkt torde vara mest önskvärt, skulle sålunda med en dylik begränsning komma att bibehållas vid sin nuvarande obetydliga och mindervärdiga produktion. En sådan anordning vore uppenbarligen föga rationell. Härtill kommer, att skyldigheten för ägare av här avsedd mark att efter avverkning därå vidtaga behövliga återväxtåtgärder även i det fall, att det avver-

kade virkets värde understiger kostnaderna för dessa åtgärder, obestridligen, på sätt ock under förarbetena till skogsvårdslagen framhölls, måste betecknas såsom en betydande stränghet i lagen. Vid nu angivna förhållanden synes näppeligen böra möta betänklighet, att staten till fullgörande av denna skyldighet i någon mån lämnar understöd. På grund av vad sålunda anförts har kommittén ansett, att statsunderstöd bör för ifrågavarande ändamål medgivas även beträffande sådana vanhävdade marker, där trädvegetationen är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika väsentligen saknar utvecklingsmöjligheter samt skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande enligt gällande eller äldre skogsvårdslag ej föreligger, detta dock under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaderna för de åtgärder, som för detta ändamål böra vidtagas. Förutom förenämnda kala marker samt marker med bestånd av synnerligen otillfredsställande slutenhet finnas å landets enskilda skogar, såsom även i det föregående framhållits, mycket stora arealer skogsmarker, vara skogstillståndet eljest måste anses otillfredsställande. Med avseende å dessa marker, som — bortsett från vissa enstaka undantagsfall, vilka här kunna lämnas utan avseende — äro bevuxna med bestånd av slutenhetsgrad O-s eller högre och vilkas virkesproducerande förmåga sålunda är utnyttjad till åtminstone hälften av sitt omfång, har kommittén funnit statsunderstöd i allmänhet ej böra utgå. Grunden härtill är, att ifrågavarande markers försättande i nöjaktig produktion oftast kan ske för relativt ringa kostnad och tillika medför så påtagliga ekonomiska fördelar för markägarna, att dessa i regel måste antagas komma att inom rimlig tid vidtaga åtgärder i sådant syfte, även om understöd ej utgår. De för sagda ändamål erforderliga åtgärderna torde beträffande dessa marker i flertalet fall inskränka sig till verkställande av rensnings- eller gallringshuggningar, oeh torde det därvid avverkade virkets värde merendels överstiga kostnaderna för huggningarnas utförande. I fråga om gallringar i rena plant- och ungskogar torde visserligen värdet av gallringsvirket mången gång ej täcka nämnda kostnader, men äro dylika gallringar å andra sidan av så stor ekonomisk betydelse för markägaren, att han näppeligen i längden torde försumma att utföra dem. Det bör jämväl uppmärksammas, att vid tillämpande av ett rationellt skogsbruk gallringar i plant- och ungskogar äro att anse såsom en normal, regelbundet återkommande skogsvårdsåtgärd, vadan dylika gallringar med skogsskötselns utveckling i landet komma att bliva mycket vanliga. Skulle ett statligt ingripande ske för befordrande av sådana gallringar, torde detta närmast böra få karaktären av lagstiftningsåtgärder. Frågan härom torde emellertid ej böra upptagas i förevarande sammanhang. Det torde kunna antagas, att i den mån ett mera all-

53 mänt behov av dylika gallringar blir aktuellt, spörsmålet att i lagstiftningsväg framtvinga sådana, om behovet ej tillgodoses på frivillighetens väg, blir föremål för övervägande. Av nu angivna grunder synes statsunderstöd till nyssangivna gallringar ej böra utgå. Vad särskilt angår det av skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framställda förslaget om anordnande av en statlig verksamhet för premiering av välskötta skogsbruk i syfte att p å denna väg stimulera skogsägarnas intresse för gallringar i plant- och ungskogar må erinras, att riksdagen i skrivelse den 15 maj 1929 n r 170 anhållit om utredning rörande möjligheterna att anordna premiering av välskötta mindre skogsbruk samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Med föranledande av denna skrivelse har Kungl. Maj:t den 6 juni 1929 anbefallt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att verkställa n ä m n d a utredning. Det åt centralrådet sålunda givna uppdraget har ännu ej av detsamma slutförts. Då alltså den av skogsvårdsstyrelsen väckta frågan i huvudsak är föremål för u t r e d n i n g i annan ordning, finner sig kommittén ej hava anledning att u p p t a g a densamma till behandling. F r å n regeln att statsunderstöd ej bör utgå beträffande nyss berörda marker med otillfredsställande skogstillstånd torde emellertid visst undantag böra medgivas. I Norrland och Dalarna förekomma i ej obetydlig omfattning skogsmarker, som äro bevuxna med överslutna, likåldriga och förhållandevis gamla bestånd, vilkas tillväxt för h u v u d p a r t e n av träden nästan helt avslutats vid en mycket låg brösthöjdsdiameter och trädhöjd men vilka, om de göras till föremål för röjningsgallring, oftast äga utvecklingsmöjligheter. I f r å g a v a r a n d e bestånd, som inom skogsmannakretsar vanligen benämnas stavaskogar, bilda stundom ganska stora sammanhängande komplex och kännetecknas, bland annat, därigenom, att träden hava i stort sett samma höjd, vadan den övre sidan av kronvalvet bildar en nästan jämn horisontal yta. Dessa bestånd hava vanligen uppkommit efter skogseldar och uppvuxit i t ä t a snår, där träden förlorat sin skiktningsförmåga. Huvudsakligen utgöras de av gran. För beståndens utveckling böra vid röjningsgallringar 60 a 80 procent av träden borttagas. Med ledning av skogsvårdsstyrelsernas y t t r a n d e n samt övriga tillgängliga uppgifter har kommittén approximativt uppskattat arealen av de marker, som i Norrland och D a l a r n a å skogar under skogsvårdslagen äro bevuxna med bestånd av nyssangivna beskaffenhet, till cirka 350 000 hektar. Såvitt för kommittén är känt, förekomma ej dylika bestånd inom övriga delar av riket i n ä m n v ä r d omfattning. P å sätt tidigare omnämnts hava skogsvårdsstyrelserna i Norrland och Dalarna av vederbörande skogsvårdskassors medel i allmänhet lämnat understöd till gallringar i nu angivna bestånd, och hava flera av dessa styrelser framhållit såsom synnerligen önskvärt, att de sattes i tillfälle

att bedriva denna verksamhet i ökad omfattning. Enligt kommitténs mening föreligga obestridligen vägande skäl för denna uppfattning. Då bestånden — i motsats till andra överslutna bestånd — på grund av vissa ogynnsamma markbiologiska förhållanden nästan fullständigt sakna förmågan att skikta sig, upphör deras tillväxt, sedan beståndssiutenheten nått sin höjdpunkt. Enär detta förhållande i allmänhet inträder, redan innan beståndet hunnit utväxa till avverkningsbara dimensioner, har markägaren ej något omedelbart ekonomiskt intresse att företaga gallring eller annan avverkningsåtgärd i skogen. Följden blir, att dylik åtgärd ej utföres. Även om här avsedda stavaskogar under längre tid stått utan tillväxt, hava de dock enligt hittills vunnen erfarenhet i allmänhet bibehållit förmågan av utveckling och sålunda, efter verkställda lämpliga röjningsgallringar, ånyo börjat tillväxa. Endast i undantagsfall har det visat sig, att sagda förmåga upphört och att för erhållande av nöjaktig produktion å marken ett borttagande av beståndet i dess helhet samt verkställande av erforderlig kultur varit nödvändiga. Enär de marker, som äro bevuxna med stavaskogar, i fråga om improduktivitet väsentligen äro att likställa med kal skogsmark samt erforderliga åtgärder för åstadkommande av tillfredsställande skogsväxt å ifrågavarande marker med säkerhet ej komma till utförande inom rimligtid, med mindre understöd därtill lämnas, har kommittén ansett sig böra tillstyrka, att även dessa marker inbegripas under den ifrågasatta understödsverksamheten. Kommittén har funnit desto mera skäl härtill föreligga, som nyssangivna åtgärder i allmänhet kunna inskränkas till röjningsgallringar och alltså draga förhållandevis ringa kostnader. Där i undantagsfall stavaskogsbeståndet i dess helhet måste borttagas och kulturåtgärder utföras för markens försättande i produktivt skick, bör dock understöd även till dessa åtgärder kunna utgå.

Bör statsunderstödet begränsas till vissa enskilda skogar? I det föregående har framhållits, att kommitténs uppdrag bör anses begränsat att gälla utredning om statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å enskilda skogar samt att till dylika skogar i förevarande sammanhang böra hänföras de skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag, lappmarkslagen samt lagarna angående husbehovs- och skyddsskogar. Det torde nu böra närmare undersökas, huruvida stats-

55 understöd till ifrågavarande ändamål bör lämnas beträffande samtliga förenämnda enskilda skogar eller begränsas till viss eller vissa grupper av dessa. Vad a n g å r de under 1923 års skogsvårdslag lydande skogar lärer någon meningsskiljaktighet ej råda därom, att den ifrågasatta understödsverksamheten bör avse samtliga dessa skogar. De utgöra den ojämförligt största gruppen enskilda skogar i landet och äro i allmänhet av sådan bonitet och hava den belägenhet, a t t vidtagande av åtgärder i förevarande syfte beträffande dem är ekonomiskt berättigat. Tillräckliga skäl att från understöd u n d a n t a g a någon del av dessa skogar synas ej föreligga. Något förslag i denna riktning har ej heller framställts i de i ärendet avgivna yttrandena. Beträffande skogarna under lappmarkslagen må erinras, att största delen av dessa eller 1524 103 hektar äro belägna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt en mindre del eller 65 900 hektar i Särna och Idre socknar av Kopparbergs län. Återstoden, bestående av skogar å kronohemman och krononybyggen under åborätt och omfattande en areal av 32 856 hektar, ligger i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt Västernorrlands län. Enligt sagda lag må å nämnda skogar avverkning för a n n a t ändamål än husbehov i allmänhet äga r u m allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. Beträffande sättet för utsynings verkställande stadgas, att utsyning skall ske efter avverkningsplan, som skall u p p r ä t t a s för viss tid och på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens k r a v särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Den för dessa skogar gällande lagstiftningen åsyftar sålunda att under medverkan av vederbörande skogsstatstjänstemän genomföra ett uthålligt skogsbruk å ifrågavarande skogar, därvid dock skogsägarens ekonomiska intressen samt en rationell skogsvårds k r a v i möjligaste mån skola tillgodoses. Skogarna under lagen om husbehovsskogar äro samtliga belägna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och omfatta en areal av sammanlagt 68 297 hektar. Skogarna, som stå under skogsstatens tillsyn, äro dels särskilda och dels samfällda husbehovsskogar. Å de förra m å avverkning i regel bedrivas allenast för husbehov; å de senare må avverkning ske blott efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman, och må vid dylik utsyning skogen i regel ej h å r d a r e anlitas än tillämpandet av uthållig skogshushållning föranleder, varvid likväl skall iakttagas, att t r ä d aldrig så länge må sparas, att de därav taga skada eller skogsvården eljest tillbakasättes. Av tabell V framgår, att arealerna kal skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0-4 å skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna uppgå till 63 700 respektive 272 600 hektar. Av den

56 förra arealen torde, på sätt kommittén förut framhållit, allenast 5 000 hektar utgöra av ålder kal mark. Vad den senare arealen beträffar, synes av de i ärendet a v g i v n a y t t r a n d e n a av vederbörande skogsstats-. tjänstemän framgå, att i sagda areal allenast delvis ingå skogar, som hava låg slutenhet på grund av olämpliga dimensionsavverkningar, under det att denna areal i övrigt utgöres av skogar, vilkas ringa slutenhet beror på låg bonitet eller exponerat läge. Vidare må erinras, att enligt berörda yttranden stavaskogsbestånd i viss utsträckning förekomma å ifrågavarande skogar. E n statlig understödsverksamhet i förut angivet syfte skulle sålunda beträffande dessa skogar få betydelse väsentligen allenast beträffande nyssangivna dimensionsavverkade m a r k e r och stavaskogsbestånd. Det ä r emellertid att märka, att den för ifrågavarande skogar gällande lagstiftning, på sätt förut antytts, direkt åsyftar, att avverkningen å dem under skogsstatens medverkan bedrives på sådant sätt, att en tillfredsställande skogsväxt erhålles. E n effektiv tillämpning av denna lagstiftning skulle sålunda medföra, att berörda dimensionsavverkade m a r k e r och stavaskogsbestånd u t a n särskilda å t g ä r d e r i förevarande syfte så småningom komme a t t förses med nöjaktig skog. Sedan flera år tillbaka h a r emellertid frågan om revision av lappmarkslagen varit aktuell. F ö r n ä r v a r a n d e ä r denna fråga föremål för utredning genom särskilda jämlikt K u n g l Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade sakkunniga. Enligt de av Kungl. Maj :t godkända direktiven för nämnda utredning skall denna avse undersökning, såväl h u r u v i d a ändring i lagens avverkningsregler äro påkallade samt lagen bör kompletteras med bestämmelser om skyldighet att efter avverkning sörja för återväxt, som huruvida den n u v a r a n d e organisationen för lagens handhavande bör bibehållas eller en ny form härför skapas. Med hänsyn till den genomgripande nygestaltning av denna lagstiftning, som sålunda är ifrågasatt, synes ej lämpligt a t t ålägga de organ, åt vilka lagstiftningens tillämpning för n ä r v a r a n d e i huvudsak är anförtrodd, n y a och betungande uppgifter beträffande skötseln av de under densamma lydande skogar. Anordnandet av en statlig understödsverksamhet i förut angivet syfte i fråga om dessa skogar torde därför böra anstå, till dess frågan om införande av ny lagstiftning för dem blivit avgjord. E t t dylikt uppskov synes böra möta desto mindre betänklighet, som, på sätt förut framhållits, behovet av statsunderstöd till utförande av sådana åtgärder för skogsproduktionens höjande, som h ä r avses, beträffande skogarna under lappmarkslagen knappast k a n anses särskilt trängande. I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas, a t t med hänsyn till de föga gynnsamma klimatiska och skogsbiologiska förhållanden, som i allmänhet råda i lappmarkerna, möjligheterna att med ekonomisk fördel vidtaga åtgärder för främjande av skogsproduktion därstädes givetvis äro begränsade. Även må erinras, att av liknande grunder som nu a n g i v i t s skogarna under lapp-

57 markslagen undantagits från r ä t t till bidrag från statens skogsutdikningsanslag. Med hänsyn till det nu anförda och då frågan om statsunderstöd i förevarande syfte till husbehovsskogarna bör prövas i samband med spörsmålet om dylikt understöd till skogarna under lappmarkslagen, anser kommittén, att dessa två grupper enskilda skogar för n ä r v a r a n d e böra undantagas från den ifrågasatta understödsverksamheten. Vad härefter angår skyddsskogarna utgöras dessa enligt lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) a v skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Å Kungl. Maj:t ankommer att efter föregången syn och undersökning bestämma det geografiska området för dessa skogar. Enligt lagen må a n n a n avverkning än till husbehov å dem äga r u m allenast efter utsyning av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på en g å n g erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd. De skyddsskogsområden, som med stöd av lagen ursprungligen fastställdes, voro huvudsakligen belägna i Kopparbergs, Västernorrlands och J ä m t l a n d s län. Genom beslut den 27 april 1928 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att vissa inom dessa län belägna skyddsskogar med förhållandevis gynnsam belägenhet och god bonitet skulle överföras till skogsvårdslagen och deras n a t u r av skyddsskogar sålunda upphöra. Efter avskiljandet av dessa skogar omfatta, på sätt av tabell I I I framgår, de nuvarande skyddsskogarna en areal av 405 400 hektar. Då sistnämnda skogar i allmänhet befinna sig på betydande höjd över havet eller i exponerat läge samt tillika i regel ligga avsides från kommunikationsleder, äro förutsättningarna för drivande av ett rationellt skogsbruk å dem oftast mycket små. Med h ä n s y n till de ogynnsamma skogsbiologiska förhållandena å dessa skogar h a r ej heller beträffande dem någon reproduktionsskyldighet stadgats för vederbörande markägare. E t t genom proposition n r 158 vid 1923 å r s riksdag framlagt lagförslag med bestämmelser i detta avseende v a n n ej riksdagens bifall. I skrivelse den 31 maj 1923 nr 283 anhöll emellertid riksdagen om verkställande av ytterligare utredning i ämnet samt framläggande för riksdagen av nytt, på utredningen grundat förslag till lag angående skyddsskogar. Denna skrivelse ä r fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Trots de svårigheter, som sålunda möta för vidtagande av skogsvårdsåtgärder å skyddsskogarna, lämnas dock n u m e r a av allmänna medel visst understöd till dylika åtgärder. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 m a r s 1929 skola nämligen de skogsvårdsavgifter, som enligt förordningen om skogsvårdsavgift skola erläggas från ifrågavarande skogar och överlämnas till domänstyrelsen, av denna användas för nyssangivna ändamål. I det yttrande, som överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt i

58 ärendet avgivit, har denne framhållit, a t t kalmarker i stort sett ej förekomma å skyddsskogarna samt att utförande av direkta k u l t u r å t g ä r d e r å dessa skogar enligt över jägmästarens mening kunde ske endast i fråga om de bästa markerna, dock att även i detta fall frö från orten måste användas. Däremot borde hyggesrensningar och framför allt vattenavledningar kunna v a r a ekonomiskt försvarliga åtgärder för skogsvården. Med hänsyn till virkets dåliga beskaffenhet och de låga rotvärdena borde dock noggranna lokala undersökningar göras, innan kostnader för ändamålet nedlades. Överhuvudtaget hade man ännu så liten erfarenhet om lämpliga och ekonomiskt försvarliga skogsvårdsåtgärder i dessa trakter, att n ä r m a r e undersökningar härom borde utföras, innan statsmedel an visades för dylika arbeten i större skala. P å grund av de ogynnsamma skogsbiologiska förhållanden, som i allmänhet r å d a å skyddsskogarna, anser sig kommittén ej kunna förorda, att dessa skogar för närvarande inbegripas under den ifrågasatta understödsverksamheten. Nationalekonomiska hänsyn kräva, att de medel, som må komma att ställas till förfogande för h ä r avsett ändamål, ej nedläggas å skogar, med avseende v a r a enligt hittills vunnen erfarenhet tvekan oftast måste råda, huruvida utförande av skogsvårdsåtgärder är ekonomiskt berättigat. E r i n r a s må, att av liknande skäl skyddsskogarna undantagits från r ä t t till bidrag från statens skogsutdikningsanslag. I varje fall synes resultatet av den av 1923 års riksdag begärda utredningen om införande av reproduktionsskyldighet för skyddsskogarna böra avvaktas, innan ökade medel anvisas för främjande av skogsproduktion å dessa skogar. Med skogarna under skyddsskogslagen torde i förevarande avseende böra likställas de skogar å flygsandsfälten i Hallands län, som omförmälas i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli 1860. I anslutning till vad sålunda anförts anser kommittén, att ifrågavarande understödsverksamhet bör begränsas till de under 1923 års skogsvårdslag lydande skogar.

Formen för statsunderstödet. E t t spörsmål av stor betydelse är frågan, i vilken form statsunderstöd till h ä r avsett ändamål bör lämnas. 1928 års I förenämnda motion I I : 45 vid 1928 års riksdag anfördes i detta avriksdag. seende bland a n n a t :

59 Det kunde icke anses rimligt, att det allmänna skänkte bort de belopp, som erfordrades för skogsmarkernas kultivering. Det måste ordnas så, att staten här uppträdde som förlagsman. Detta kunde m å h ä n d a genomföras på flera vägar. E n sådan vore, att staten och den enskilde jordägaren genomförde skogsmarkernas kultivering i partnerskap. Jordägaren finge göra insats med sin jord och staten med det erforderliga kapitalet, varefter avkastningen i tidens lopp finge delas i förhållande till insatsernas värde. Denna u t v ä g syntes emellertid synnerligen svår a t t tekniskt genomföra. Men givetvis vore det av värde, om tanken kunde bliva föremål för övervägande i en blivande utredning i ämnet. E n annan möjlighet vore, att staten lånade ut de medel, som behövdes, varigenom kapitalet i sinom tid skulle återfalla till staten. Det komme visserligen att sägas, att det icke ginge att få de mindre skogsägarna att låna penningar till någonting på så lång sikt, som skogsvård, men saken torde vara den, att här funnes endast två ting att välja på: antingen bibehölle staten sina åtgärder vid den blygsamma omfattning, de för n ä r v a r a n d e hade, och v å r a resurser bleve outnyttjade, eller också söktes och utfunnes utvägar, varigenom det gjordes möjligt för det allmänna att på allvar gripa in. Statens åtgärder för allmogeskogarnas förbättrande torde sålunda närmast böra taga formen av lån. Med hänsyn till det värde för hela folkhushållet, som åtgärderna innebure, borde dock någon subvention k u n n a komma i fråga, t. ex. en fjärdedel av statsbidraget. Vid bestämmande av statsbidragets summa — lån och subvention —• borde i varje särskilt fall tillses, att densamma icke komme att överstiga skogsägarnas totala kostnader. Detta kunde emellertid v a r a r ä t t svårt med hänsyn därtill, att en del av det erforderliga arbetet komme att utföras av gårdens egen arbetskraft utan särskilda kontanta kostnader. E n anordning, som kanske i detta avseende kunde övervägas, vore, att i varje särskilt fall först träffades överenskommelse med m a r k ä g a r e n rörande den mängd arbete för åtgärdens genomförande, som denne kunde åtaga sig u t a n särskild kostnad. P å återstoden av kostnaderna kunde t. ex. statsbidraget u t g å med 60 procent för a t t en viss marginal skulle föreligga. För den del av statsbidraget, som skulle u t g å i form av lån, borde i allmänhet borgen icke fordras utan statens säkerhet skyddas genom inteckningar. F ö r lån till avdikning och övriga å t e r v ä x t å t g ä r d e r borde inteckningar liksom för odlingslån hava förmånsrätt. Med hänsyn till det ökade värdet å skogen, som skapades, torde övriga inteckningshavares r ä t t icke härigenom lida men. Lånen torde böra löpa för ungefär lika lång tid som den normala omloppstiden för skogen på orten. P å lånen borde erläggas r ä n t a motsvarande statens självkostnadsränta. Dock borde ingen r ä n t a erläggas under första fjärdedelen av lånetiden. Då vid denna tidpunkt skogen visserligen icke gåve någon avkastning men åtgärderna medfört ett ökat värde åt fastigheten, torde r ä n t a därefter böra betalas för det med r ä n t a på r ä n t a förökade lånebeloppet. Vid tiden för de första g a l l r i n g a r n a torde en kapitalavbetalning kunna påbörjas, varefter lånet skulle v a r a till fullo inbetalat vid tiden för slutavverkningen. I det y t t r a n d e i ämnet, som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avgav till jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag, ingick centralrådet på en utförlig diskussion på frågan, på vilket sätt statens med-

60 verkan för främjande av skogsproduktion å enskilda tillhöriga marker borde lämnas, och anförde centralrådet h ä r u t i n n a n : Om, såsom i motionen I I : 45 ifrågasatts, finansieringen av den däri avsedda verksamheten för höjande av landets skogshushållning skulle ske genom lån eller åtminstone en väsentlig del av de erforderliga beloppen skulle ställas till skogsägarnas förfogande under förutsättning, a t t beloppen efter längre eller kortare tid skulle återbetalas med r ä n t a p å ränta, måste naturligtvis full säkerhet r å d a för att de i företaget nedlagda medlen till fullo förräntade sig enligt gällande ekonomiska normer. Skedde ej så, betydde detta, att m a n lockat in skogsägaren på vägar, som kanske dömde honom till betydande kontanta utlägg och förluster för framtiden. Detta skulle med a n d r a ord innebära, att den välvilliga avsikten medförde r ä t t så allvarliga konsekvenser för den »hulpne» skogsägaren. Något sådant vore givetvis fullkomligt förkastligt. Skulle man döma av h u r under gångna å r diskussionen i skogsekonomiska frågor förts, kunde m a n kanske ej göra sig fri från att en viss fara i sagda avseende förelåge. Någon klar ekonomisk teori för skogsbruket funnes ej till stöd, u t a n i stället hade olika uppfattningar s t a r k t brutits mot v a r a n d r a , varvid man i allmänhet stannat i en bestämd motsatsställning till den nationalekonomiska vetenskapen. Resultatet hade i allmänhet blivit, att m a n ansett, att skogsbruket ej hade möjligheter a t t enligt vanliga räntesatser förränta de belopp, som bundes i detsamma. Skogsbruket skulle med a n d r a ord ej anpassa sig efter de allmänna regler, som dirigerade de ekonomiska förhållandena inom samhället. Nu torde emellertid med tämligen stor säkerhet kunna sägas, a t t dessa resultat ej behövde verka alltför avskräckande, och emot desamma kunde ställas den dagliga erfarenhetens vittnesbörd. Den visade, att inom v å r t land skogsbruk dreves och under långa tider drivits som rent ekonomiskt betonade företag i full konkurrens med övriga n ä r i n g a r om de tillgängliga arbetskrafterna och kapitaltillgångarna. Detta måste innebära, att det kunde äga kraft att bestå som självständig n ä r i n g och väl kunde försvara de produktivkrafter, som bundes inom detsamma. F ö r att avkastningen skulle bliva nöjaktig gällde emellertid, att driften upplagts rationellt och att den nutida skogsvetenskapens kunskaper till fullo u t n y t t jades. E t t helt annat läge intoge emellertid i allmänhet det mindre bondeskogsbruket. Vad detsamma beträffade, vore insikterna om under vilka förhållanden detsamma arbetade ännu ganska små. Det enda, som hittills gällt som allmängiltig sanning, vore, att småskogsbruket hade mindre förutsättningar förr ekonomisk drift än det störrre skogsbruket. A t t döma efter nuvarande förhållanden förefölle det, som om denna uppfattning skulle v a r a riktig, ty det kunde ej förnekas, att det mindre skogsbruket i regel befunne sig på ett mycket lågt plan i förhållande till det större. V a r i skulle d å förklaringen härtill sökas? Det hade framhållits, att kapitalbristen hos denna skogsägarekategori skulle v a r a en av de viktigaste orsakerna. Detta vore säkerligen ej osannolikt, och denna faktor finge på intet vis förbises. Kapitalbristen torde dock ej v a r a den enda orsaken. E n hel del a n d r a förhållanden bidroge säkerligen till det m i n d r e skogsbrukets otillfredsställande beskaffenhet. I främsta rummet då, att de mindre skogsägarnas kunskaper i skogliga frågor vore så ringa. E t t annat förhållande, som i detta sammanhang ägde betydelse, vore, att

61 småskogsbruket säkerligen mången gång komme att uppläggas enligt linjer, som r ä t t mycket avveke från vad de ekonomiska lagarna föreskreve. Inom småskogsbruket utfördes nämligen i allmänhet huvudparten av arbetet av skogsägaren själv eller hans familjemedlemmar, och en god del av avkastningen förbrukades i det egna hushållet. Resultatet komme med andra ord ej a t t i klara siffror fixeras. Av nu berörda skäl komme det mindre skogsbruket i ett stort antal fall med säkerhet att drivas så, a t t det ej lämnade full förräntning å investerade kapital. I den m å n lån infördes i större eller mindre skala för driftens finansiering bleve läget ett annat. F ö r r eller senare framträdde krav på utbetalningar i reda penningar. Då, om icke förr, bleve den oräntabla uppläggningen a v företaget påtaglig. Med hänsyn härtill måste ett lånevägen finansierat iståndsättande a v småskogsbruket sägas innebära vissa risker trots det att samtliga de förbättringar, som därmed ernåddes, säkerligen, om de framdreves under andra former, skulle v a r a till betydande fördel och oomtvistlig nytta. E n a n n a n sak, som även i fråga om lån manade till försiktighet, vore, a t t exempelvis skogsodlingar, oaktat de kanske utfördes med största omsorg och skicklighet, kunde uteslutande på grund av olämplig väderlek fullständigt misslyckas. I enlighet med den nu lämnade framställningen ansåge sig centralrådet böra betona, att speciellt småskogsbruket inom v å r t land vore i stort behov av och i stor u t s t r ä c k n i n g borde kunna höjas upp på ett intensivare för det allmänna mera givande driftsplan. Detta krävde u t a n tvekan bistånd från det allmännas sida. Samtidigt föreföll det emellertid, som om ganska starka skäl tillsvidare talade emot ett uppläggande av detta bistånd lånevägen. Det syntes snarare, som om den direkta bidragsvägen, närmast inriktad på uppammandet av intresset för och insikten i skogsbrukets teknik och möjligheter, skulle v a r a lämpligare. E n god typ för sådana uppfostringsanslag vore det nyinrättade statens skogsutdikningsanslag. Om en kommande utredning skulle ge vid handen, att för vissa arbeten eller till vissa skogsägare lån skulle kunna beviljas, uppstode frågan om räntesatsens storlek. Centralrådets uppfattning i denna fråga vore, att denna helt borde anpassas efter de i allmänna marknaden gällande. Statens medelräntefot å sina upplåningar skulle i så fall v a r a minimum. Varje sänkning av räntesatsen under detta belopp skulle innebära, att anslag u t a n förräntnings- eller återbetalningsskyldighet lämnades. Om denna form ansåges lämplig, vore bäst, a t t direkta anslag utginge vid sidan av normalt förräntade lån. I annat fall skymdes överblicken över de belopp, som disponerades för ändamålet, varjämte det måste anses riktigt, att hos såväl låntagaren som förmedlaren av lånet stärka känslan av att det gällde ändamål, som borde lämna fullgod avkastning. I sitt med anledning av nämnda motioner avgivna utlåtande n r 71 anförde jordbruksutskottet i förevarande avseende: Med hänsyn särskilt till den jämförelsevis långa tid, som förf lote, in n a n något ekonomiskt resultat av vidtagna k u l t u r å t g ä r d e r på ifrågavar a n d e område i allmänhet torde kunna påräknas, syntes statsbidrag u t a n återbetalningsskyldighet ligga närmast till hands. Det borde härvid icke heller förbises, att exempelvis skogsodlingar, oaktat de utförts med största omsorg och skicklighet, kunde uteslutande på grund av olämplig väder-

62 lek fullständigt misslyckas. Å a n d r a sidan vore givetvis sådana fall tänkbara, då en hjälp i form av lån på fördelaktiga villkor skulle kunna v a r a tillfyllest för vinnande av avsett syfte. Med h ä n s y n till dessa omständigheter syntes vid utredningen båda de antydda v ä g a r n a böra bliva föremål för övervägande, därvid självfallet borde iakttagas, att en lämplig begränsning skedde i fråga om möjligheterna att erhålla statsunderstöd. J ä m v ä l syntes den i motionen I I : 45 framförda tanken på en kombination mellan lån och direkt bidrag förtjänt av att böra undersökas, liksom ock möjligheten och lämpligheten att meddela den ifrågasatta statshjälpen i form av premielån torde böra prövas. Yttranden.

I skogsvårdsstyrelsernas yttranden i ärendet h a v a dessa sammanstämmande hävdat, att ett understödjande från statens sida av å t g ä r d e r i förevarande syfte borde ske i form av bidrag u t a n återbetalningsskyldighet. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har dock, under erinran, att vissa företag inom jordbruket befrämjades genom premielån, framhållit, att det visserligen ej kunde på förhand avgöras, h u r u v i d a en dylik form av understöd skulle medföra en allmänt utbredd skogsodlingsverksamhet, men att en kombination av bidrag och premielån kanske vore tänkbar.

1926 års I förevarande sammanhang må erinras, att enligt kungörelsen den 27 um diknins- ^ ^ ^ *-nr ^ ^ angående villkoren för statsbidrag från statens skogssakkunniga. utdikningsanslag understöd till torrläggning av m a r k i ändamål av skogsbörd skall u t g å i form av bidrag u t a n återbetalningsskyldighet. I det betänkande angående statsbidrag till nämnda ändamål, som avgavs av särskilda sakkunniga den 26 november 1926 och som ligger till grund för de i sagda kungörelse stadgade bidragsvillkor, lämnades en utförlig redogörelse för de skäl, som talade för att understöd till dylika torrläggningsföretag utginge i nyssangivna form. Då denna redogörelse är av intresse jämväl för bedömande av nu föreliggande spörsmål, tillåter sig kommittén att h ä r återgiva densamma. Efter det nämnda sakkunniga i betänkandet omnämnt, att m a n i fråga om statsunderstöd till berörda torrläggningsföretag hade a t t välja mellan bidrag utan återbetalningsskyldighet och lån samt en kombination av båda dessa former anförde de sakkunniga i förevarande avseende: I betraktande a v att de utdikningar, som med utredningen avsåges, n ä r de vore rätt planlagda och utförda, i allmänhet måste anses v a r a ekonomiskt räntabla och fördelaktiga, skulle det kunna synas naturligast att välja formen a v lån. Härvid vore emellertid åtskilliga omständigheter att beakta. E n princip för statens låneverksamhet på närliggande områden, såväl vad statens avdikningslånefond (förut odlingslånefonden) som vad allm ä n n a och norrländska nyodlingsfonderna anginge, torde vara, a t t det arbete, som genom lånet utfördes, förutsattes komma att stegra markens alstringskraft i sådan grad och inom sådan tid, att ökningen i avkastningen förmådde motsvara r ä n t a och amortering å lånet under den tid, då detta skulle förräntas och återbetalas. Vid marks t o r r l ä g g n i n g för an-

63 vändning såsom åker eller vid nyodling eller betesförbättring kunde denna avkastningsökning- med någorlunda säkerhet bedömas. Helt annorlunda vore förhållandena vid skogsdikning. Allt efter som marken, som utdikades, vore bevuxen med ett äldre eller yngre, bättre eller sämre skogsbestånd eller utgjordes av mer eller mindre fullständig kalmark, som kanske måste skogsodlas, växlade inträdet av den tidpunkt, då den av utdikningen föranledda förbättringen beredde möjlighet att u t t a g a ökad avkastning, inom mycket vida gränser. H ä r t i l l komme att, då skogen icke liksom åkern och betesmarken gåve årlig skörd u t a n i stället en följd av år måste förflyta mellan de tillfällen, då man återkomme med avverkningsåtgärder i samma bestånd, dessa periodiska tillfällen, då skogens avkastning uttoges, icke motiverade en regelbunden årlig annuitet. Det torde d å befinnas, att en lånerörelse för skogsutdikning ej gärna kunde g r u n d a s på ovannämnda princip, enär den i så fall måste konstrueras med växlande amorteringstider och periodiska inbetalningar allt efter de olika sätt, på vilka den genom utdikningen v u n n a förbättringen kunde antagas komma att giva avkastning vid avverkning av skog å området. Härmed vore visserligen icke sagt, att tanken på låneformen fördenskull måste övergivas. Oberoende av nyssberörda låneteoretiska princip vore det uppenbart, att det för en markägare kunde vara förmånligt att till ett utdikningsföretag erhålla lån mot billig r ä n t a och i övrigt goda villkor och således fördela utgiften på en följd av år i stället för a t t nödgas på en gång av egna medel bekosta hela arbetet. Såge m a n frågan u r denna mera enkla opportunitetssynpunkt, kunde man ordna lånerörelsen och reglera återbetalningstiden mera fritt, allt efter som man ansåge lämpligast. E n undersökning hade därför ansetts böra göras angående de lånesystem, som skulle kunna ifrågakomma. De statslånefonder, som ovan omnämnts, tillhörde två olika typer. Den ena representerades av statens avdikningslånefond, från vilken staten utlämnade lånen direkt till de enskilda l å n t a g a r n a och som säkerhet erhölle, sedan lånet blivit genom utslag fäst vid vissa fastigheter, tyst förmånsrätt framför inteckningar. Att utsträcka detta från äldre tider h ä r stammande förmånsrättsinstitut till skogsutdikningslån torde icke v a r a tänkbart. Icke heller syntes en statens direkta långivning mot annat slag av säkerhet v a r a a t t t ä n k a på, bland annat med hänsyn till den vidlyftiga organisation, som då för statens r ä k n i n g säkerligen bleve oundviklig. Den andra typen, representerad av nyodlingsfonderna, begagnade sig av låneförmedlare. Ifall denna typ skulle användas för skogsutdikningslån, borde låneförmedlingen uppenbarligen ske genom skogsvårdsstyrelserna. Allvarliga betänkligheter kunde emellertid göras gällande häremot. Skogsvårdsstyrelsernas ställning såsom officiella organ, tillsatta av Kungl. Maj:t, landsting och hushållningssällskap, syntes göra dem föga lämpliga såsom a n s v a r i g a låntagare gent emot staten. Deras ekonomi vore blott i begränsad omfattning beroende av deras egna åtgöranden. Utgifterna föranleddes till stor del av deras lagliga skyldighet att öva tillsyn över skogsvårdslagens efterlevnad, och härtill måste under alla förhållanden medel finnas tillgängliga. Deras inkomster vore mycket oberäkneliga. Skogsvårdsstyrelserna syntes sålunda icke hava vare sig den fria ställning eller den tryggade ekonomiska grundval, som borde k r ä v a s av en organisation, som vore direkt ansvarig låntagare gentemot staten. Anordnandet a v en statlig lånerörelse för främjande av skogsutdikning

64 syntes sålunda möta stora svårigheter. E n dylik lånerörelse skulle säkerligen bliva av ganska ringa omfattning och den hjälp, som därigenom skulle beredas skogsdikningsverksamheten, skulle bliva skäligen obetydlig i förhållande till det stora arbete, som vore att utföra. Då visst icke alla skogsutdikningsföretag gåve utsikt till en någorlunda snart inträffande värdeökning, skulle understöd i låneformen icke i och för sig bliva tillräckligt lockande för att förmå de enskilda skogsägarna, särdeles de mindre, att företaga desamma. De sakkunniga hyste den bestämda övertygelsen, att vida kraftigare hjälp från statens sida än genom en dylik lånerörelse erfordrades för att åvägabringa en skogsutdikningsverksamhet av mera betydande omfattning. Det vore enligt deras åsikt nödvändigt för att vinna avsett resultat att använda metoden a v bidrag u t a n återbetalningsskyldighet. A t t staten understödde skogsutdikning medelst bidrag u t a n återbetalningsskyldighet kunde lika litet anses oberättigat, som att dylikt under stöd från statens avdikningsanslag lämnades vid torrläggningsföretag, som avsåge antingen marks uppodling till åker eller betesförbättring. I bägge fallen förökades värdet av landets naturtillgångar, vilket på m å n g a h a n d a sätt komme nationen i dess helhet till godo. Den försumpade skogsmarkens utdikning vore, såsom förut framhållits, ett betydande nationalekonomiskt intresse. Det kunde ifrågasättas att vid skogsutdikning anordna en kombination mellan bidrag och lån i analogi med vad som beträffande torrläggning för odlingsändamål skedde mellan bidrag från statens avdikningsanslag och lån ur allmänna eller norrländska nyodlingsfonden. (Ett lånesystem i likhet med allmänna avdikningslånefondens torde av förut framhållna skäl icke kunna ifrågakomma.) P å g r u n d av de allvarliga svårigheter och olägenheter, som, på sätt ovan visats, vore förbundna med anlitande av skogsvårdsstyrelserna såsom låneförmedlare, borde emellertid enligt de sakkunnigas åsikt en dylik lånerörelse icke heller kombinationsvis anordnas, därest den icke vore av t r ä n g a n d e behov påkallad. Något sådant behov kunde dock enligt de sakkunnigas mening icke anses för n ä r v a r a n d e föreligga. Ifall bidragsverksamheten icke bleve alltför snävt begränsad, syntes det v a r a för n ä r v a r a n d e tillräckligt att använda denna metod, helst som skogsvårdsstyrelserna ju hade i sin hand att av egna medel i mån av tillgång lämna skogsutdikningsverksamheten understöd utöver statsbidragen. De sakkunniga hade därför ansett tanken på en statlig lånerörelse för nu ifrågavarande ändamål böra för n ä r v a r a n d e övergivas. Kommittén.

Beträffande sättet för understödjande från statens sida av här avsedda å t g ä r d e r hava såsom lämpliga anordningar föreslagits lån, bidrag utan återbetalningsskyldighet samt en kombination av sist nämnda två former. Härförutom har i motionen I I : 45 vid 1928 års riksdag ifrågasatts, att staten skulle tillskjuta erforderligt kapital för utförande av åtgärd, varom här är fråga, mot det att det framtida ekonomiska utbytet av åtgärden efter viss grund fördelades mellan staten och markägaren. Vad först angår sistnämnda förslag, torde ett genomförande av detta förutsätta, att ett bolags- eller samäganderättsförhållande, gällande för

viss eller obegränsad tid, anordnas mellan staten och markägaren. En dylik reglering torde visserligen vara juridiskt möjlig men skulle uppenbarligen medföra stora praktiska svårigheter vid tillämpningen. Särskilt skulle vansklighet möta med avseende å fixerande och uttagande av statens del i avkastningen från det stora antal små och spridda områden, vartill statsbidrag för ifrågavarande ändamål torde komma att utgå, och skulle organisationen av en dylik verksamhet med nödvändighet draga stora kostnader, som helt eller i huvudsak måste bäras av staten. Härtill kommer, att den avsevärda inskränkning i markägarens förfoganderätt över skogen å dylikt område, som en reglering i angivet syfte måste medföra, tydligen ej vore ägnat att skapa något allmännare intresse bland landets jordägare för ett anlitande av en dylik understödsform. Med hänsyn härtill finner sig kommittén ej kunna förorda en lösning enligt detta förslag. Vad angår övriga ifrågasatta understödsformer har kommittén till ledning för bedömandet av frågan i denna del sökt beräkna den årliga ränteavkastning, som vid skogsodling å kal, för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark i södra eller mellersta Sverige kan vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet. Ifrågavarande beräkning har verkställts i anslutning till en vid betänkandet såsom bilaga II fogad, av extra byråchefen E. F. L. Lindeberg upprättad promemoria och grundats å nu gällande virkespriser och arbetslöner. Vid beräkningen har kostnaden för skogsodling av mark, som nyss sagts, uppskattats till 115 kronor per hektar, genomsnittliga omloppstiden till 70 år och genomsnittliga årliga virkesproduktionen till 3 kubikmeter per hektar. Då kal skogsmark före dess odlande i stort sett ej lämnar någon avkastning, har sagda mark vid beräkningen ej upptagits till något värde. Under nu angivna förutsättningar har ränteavkastningen å det för odlingen disponerade kapitalet ansetts kunna uppskattas till cirka 4 procent. Självfallet är, att då denna beräkning måste grundas å flere relativt osäkra och svårbestämbara faktorer, densamma är att anse såsom approximativ. Vad angår norra Sverige synes böra antagas, att den årliga ränteavkastningen vid skogsodling under ovanangivna förutsättningar blir något lägre än 4 procent, enär genomsnittliga omloppstiden därstädes kan uppskattas till cirka 125 år samt avsättningsförhållandena för virke i denna del av landet i allmänhet äro mindre gynnsamma än söderut. Beträffande ränteavkastning å kapital, som nedlägges å åtgärder för försättande i produktivt skick av skogar med mycket glesa och oväxtliga bestånd, torde, vare sig dessa åtgärder kunna begränsas till verkställande av rensnings- och röjningshuggningar för erhållande av naturlig återväxt eller omfatta, förutom dylika huggningar, jämväl utförande av kulturåtgärder, sagda avkastning generellt bliva gynnsammare än vid skogsodling å kal skogsmark. Därest emellertid, såsom kommittén förutsatt, 5 —

290394.

hänsyn tages allenast till sådana skogar av nyssangivna beskaffenhet, där röjningsvirkets avsättningsvärde ej täcker kostnaderna för åtgärdernas vidtagande, torde förskjutningen i ränteavkastningen till förmån för dylika skogar bliva skäligen obetydlig. Någon närmare beräkning i detta avseende har kommittén ej ansett sig böra verkställa, då värdet av utfallande röjningsvirke är en alltför obestämd faktor. Det nu anförda torde i huvudsak gälla även i fråga om ränteavkastning vid röjningsgallringar i stavaskogsbestånd. I anslutning till vad sålunda anförts torde kunna antagas, att ränteavkastningen å kapital, som investeras i åtgärder, varom här är fråga, under nu rådande konjunkturer i genomsnitt uppgår till cirka 4 procent. Tydligt är, att, därest statsunderstöd skulle lämnas till dessa åtgärder i form av lån, räntefoten för dylika lån måste, om lånen över huvud skulle bliva föremål för något intresse från skogsägarnas sida, sättas avsevärt lägre än nyss angivna ränteavkastning. Detta följer redan därav, att de för nämnda ränteavkastning bestämmande faktorerna avsevärt växla under olika tidsperioder samt att skogsägaren därför vid sökande av statslån måste taga i beräkning, att ränteavkastningen kan nedgå under den tid lånet löper. Härtill har han desto mera anledning, som sagda tid bör bestämmas i förhållande till skogens omloppstid och sålunda bliver av betydande längd. På grund härav torde, om staten skulle understödja ifrågavarande åtgärder genom lån, räntefoten för dylika lån i genomsnitt ej kunna sättas högre än cirka 2 x/2 procent. Då den ränta, som staten vid upptagande av lån själv måste betala, för närvarande uppgår till cirka 4 7 2 procent, skulle, under förutsättning att sagda upplåningsränta kommer att förbliva oförändrad, anordnande av en statlig låneverksamhet för ifrågavarande ändamål med förstnämnda räntesats i verkligheten innebära, att staten för varje lån finge under lånetiden vidkännas en årlig förlust, motsvarande cirka 2 procent å lånebeloppet. , Även med en räntesats av nyss angivna blygsamma storlek torde emellertid enligt kommitténs uppfattning en dylik låneverksamhet ej komma att medföra någon mera omfattande verksamhet för vidtagande av åtgärder i förevarande syfte. Den övervägande delen av de marker, med avseende vara statsunderstöd enligt kommitténs förslag skall utgå, innehaves av bönder och andra mindre skogsägare, vilka, på sätt centralrådet framhållit i sin förenämnda skrivelse till jordbruksutskottet vid 1928 års riksdag, i regel ännu ej genomfört ekonomiska principer i fråga om skötseln av dem tillhöriga skogar och därför måste antagas obenägna att upptaga lån för ifrågavarande ändamål. Denna uppfattning vinner stöd även därav, att såvitt för kommittén är känt den av skogsvårdsstyrelserna hittills bedrivna verksamheten för främjande av skogsväxt å ifrågavarande marker ej i något fall skett i form av tillhandahållande av lån för ändamålet. Därest bland skogsägarna något mera påtagligt

67 intresse förefunnits för upptagande av sådana lån, hade otvivelaktigt under den långa tid skogsvårdsstyrelserna utövat sagda verksamhet frågan om användande av denna understödsform blivit aktuell. Mot ett utlämnande av ifrågavarande understöd såsom lån tala även de skäl, som, på sätt ovan omnämnts, 1926 års skogsdikningssakkunniga anfört mot understödjande i denna form av skogsdikningsföretag och vilka skäl enligt kommitténs uppfattning i allt väsentligt äga tillämpning även i förevarande fall. Särskilt vill kommittén betona, att, därest en låneverksamhet i förevarande syfte skulle anordnas, detta ej lämpligen torde kunna ske på annat sätt än att skogsvårdsstyrelserna bekläddes med uppgiften att v a r a låneförmedlare. A t t emellertid styrelserna i sin nuvarande form ej kunna anses lämpade för ett dylikt uppdrag, hava berörda sakkunniga på ett otvetydigt sätt påvisat. Vad särskilt angår premielån, torde ett begagnande av denna låneform för understödjande av åtgärder, som här avses, därest åsyftad verkan skall ernås, förutsätta, att lånet göres fritt från r ä n t a samt att hela lånebeloppet skall anses guldet, då de åtgärder, till vars understödjande lånet lämnats, blivit av låntagaren behörigen utförda. Förbindes lånet med dessa villkor, kommer det emellertid i verkligheten att bliva väsentligen likställt med ett bidrag u t a n återbetalningsskyldighet. E n förutsättning för utbetalning av dylikt bidrag eller, om utbetalning skett, för rätten att behålla detsamma bör nämligen vara, att det arbete bidraget avser på behörigt sätt och inom föreskriven tid utföres. Då statens ekonomiska uppoffring sålunda bliver väsentligen densamma, vare sig understödet gives i form av premielån eller bidrag u t a n återbetalningsskyldighet, synes det senare tillvägagångssättet vara att föredraga. Det torde nämligen böra antagas, att den rena bidragsformen av psykologiska skäl är ägnad a t t i högre grad stimulera jordägarnas intresse för h ä r avsedda åtgärder än ett understöd i form av premielån eller en kombination av bidrag och dylikt lån. A t t staten understödjer de åtgärder, varom här är fråga, medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet kan ej anses mindre berättigat än att statsunderstöd i sådan form lämnas till skogsutdikningsföretag eller torrläggningsföretag, som avse marks uppodling till åker eller betesförbättring. I samtliga dessa fall stegras värdet av landets naturtillgångar, vilket på m å n g a sätt kommer befolkningen i dess helhet till godo. I detta sammanhang må även framhållas, att, då den ränteavkastning, som här avsedda åtgärder enligt förut gjorda beräkningar lämna å däri investerat kapital, kan antagas komma att u t g å under obegränsad framtid, denna avkastning i och för sig måste anses tillfredsställande. P å sätt förut berörts, medför emellertid sagda åtgärder såväl för staten som för den enskilde betydande indirekta fördelar av olika slag. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén ansett sig böra föreslå, att statens understöd till de åtgärder, varom nu är fråga, ute-

68 slutande lämnas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet. Därest framdeles en statlig lånerörelse i förevarande syfte skulle finnas vara tillfyllest för åstadkommande av en tillräckligt omfattande verksamhet i detta avseende, möter ju ej hinder att då upptaga frågan till förnyad prövning.

Allmänna grunder för bidragsverksamhetens handhavande. Någon tvekan synes näppeligen kunna r å d a därom, att handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet närmast bör anförtros åt skogsvårdsstyrelserna. Med den ingående kännedom om skogstillståndet å de skogar, som bidragsverksamheten enligt kommitténs förslag skall avse, och det förtroende, som skogsvårdsstyrelserna å t n j u t a bland ä g a r n a av dessa skogar, måste styrelserna anses väl lämpade för en dylik uppgift. Det bör i detta sammanhang även uppmärksammas, att, såsom förut omnämnts, skogsvårdsstyrelserna sedan länge av skogsvårdskassornas medel ekonomiskt understött åtgärder för vinnande av ökad skogsproduktion å ifrågavarande marker samt att den statliga bidragsverksamheten för främjande av skogsdikning lagts i styrelsernas händer. Det nu ifrågasatta understödsarbetet kommer att på ett lämpligt sätt komplettera nyssangivna verksamhet. F r å n regeln, att den föreslagna understödsverksamheten bör handhavas av skogsvårdsstyrelserna, torde dock u n d a n t a g böra stadgas i fråga om skogar, som ägas av skogssällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under sällskapets medverkan och tillsyn. Skogssällskapet, för vilket Kungl. Maj:t fastställt stadgar den 1 oktober 1920, har till uppgift att verka för bildandet av skogsallmänningar genom sammanförande av skogsmarkskomplex i landstings och kommuners ägo ävensom befrämja tillkomsten av a n d r a skogskomplex av allmän n a t u r , varjämte sällskapet söker främja den ändamålsenliga skötseln och förvaltningen av dylika skogsallmänningar. Självskrivna medlemmar av sällskapet äro skogsallmänningsföreningarna inom de olika län, som bilda sällskapets verksamhetsområde, varjämte envar, som erlagt stadgad avgift till sällskapet, är medlem av detsamma. Sällskapets högsta ledning utgöres av ett centralråd, i vilket ordförandena i skogsallmänningsföreningarnas styrelser äro självskrivna ledamöter, ö v r i g a medlemmar i centralrådet utses på det sätt, a t t varje skogsallmänningsförenings styrelse väljer en ledamot samt sällskapet å ordinarie årsstam-

69 ma två ledamöter. Centralrådet antager en verkställande direktör för sällskapet för en tid av sex år i sänder. Det omedelbara handhavandet av sällskapets verksamhet besörjes av en styrelse, bestående av minst fyra och högst nio ledamöter, vilka med u n d a n t a g av sällskapets verkställande direktör, som är självskriven ledamot av styrelsen, utses av centralrådet. Skogssällskapets verksamhetsområde omfattar numera de fjorton sydligaste fastlandslänen, där 119 kommunala skogsallmänningar och andra skogar med en totalareal av cirka 52 000 hektar vid 1927 års u t g å n g voro anslutna till sällskapet. Av dessa skogar lyder det övervägande flertalet under 1923 års skogsvårdslag. E t t mindre antal lyder under förordningen den 24 juni 1903 angående förvaltningen av städernas skogar. Beträffande skogarna under skogsvårdslagen gäller enligt 2 § 3 mom. i denna lag, att Kungl. Maj:t äger att på ansökan av sällskapet beträffande dessa medgiva befrielse från tillämpningen av skogsvårdslagens bestämmelser. Någon ansökan om dylik befrielse har emellertid ej gjorts av sällskapet. Med hänsyn till det sätt, v a r p å skogssällskapet är organiserat, och det allmännyttiga ändamålet med dess verksamhet ävensom i betraktande av den särställning, som flertalet av de till sällskapet anslutna skogar enligt nyssangivna stadgande i skogsvårdslagen intager, synes den ifrågasatta bidragsverksamheten beträffande dessa skogar ej böra handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelser u t a n uppdragas åt sällskapet. Härför talar även den omständigheten, att sällskapet beträffande nämnda skogar handhar den statliga understödsverksamheten i fråga om skogsdikning samt att sällskapet, såvitt känt är, fullgjort denna uppgift på ett tillfredsställande sätt. I likhet med sistnämnda understödsverksamhet bör dock den nu föreslagna självfallet begränsas till sådana av sällskapet ägda eller under dess tillsyn stående skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag. Det torde vidare r å d a enighet därom, att skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet böra handhava ifrågavarande bidragsverksamhet på ett självständigt sätt och att det sålunda bör ankomma å dem att pröva och avgöra frågor om beviljande av statsbidrag till åtgärder i förevarande syfte, varje skogsvårdsstyrelse i fråga om de inom dess verksamhetsområde belägna skogar samt skogssällskapet beträffande de till sällskapet anslutna skogar under skogsvårdslagen. Det synes alltså ej böra ifrågasättas, att skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet skulle hava att allenast preliminärt handlägga hithörande frågor samt överlämna det slutliga avgörandet av dessa åt en central myndighet. E n dylik anordning föreslogs med avseende å statsbidrag till skogsdikning i det betänkande i ämnet, som avgavs av förenämnda sakkunniga den 26 november 1926, men vann ej statsmakternas bifall. Såsom skäl härför anfördes, bland annat, att det ej syntes nödigt, att utdelningen av bidrag till respektive företag verkställdes av en central myndighet, då denna uppgift lämpli-

70 gen torde kunna anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelser. Med den ingående kännedom om vederbörande företags förutsättningar, som skogsvårdsstyrelserna kunde förvärva sig, och den sakkunskap, varöver dessa förfogade genom hos dem anställda forstliga biträden, torde det med fog k u n n a antagas, att styrelserna skulle v a r a i stånd att på ett tillfredsställande sätt handhava denna uppgift. Härigenom skulle, bland annat, den fördelen vinnas, att hela den ifrågasatta understödsverksamheten skulle läggas i styrelsernas händer, vilket skulle komma att öka dessas intresse för verksamheten. Dessa synpunkter äga uppenbarligen tillämpning även i förevarande fall. Särskilt m å framhållas, att, då de företag, som den nu föreslagna bidragsverksamheten skulle avse, ej sällan torde bliva av enklare beskaffenhet och lättare att bedöma än skogsdikningsföretagen, en central prövning av de förra företagen är än mindre påkallad än beträffande de senare. Grunderna fur Därest befogenheten att utdela här avsedda bidrag anförtros åt skogsmedelsfördei- vårdsstyrelserna och skogssällskapet, uppstår fråga, h u r u de statsmedel, "de^idragsbe- s o m fö r ändamålet anvisas, skola fördelas mellan de särskilda styrelserna viljande myn- o c h

ig e ema.

sällskapet.

^ d e t t a avseende kunna väsentligen t v å olika tillvägagångssätt komma i fråga. Det ena innebär, att fördelningen verkställes med hänsyn till vissa skogliga faktorer av stadigvarande natur, som kunna anses utgöra en m ä t a r e på behovet av bidrag inom vederbörande skogsvårdsstyrelses (respektive skogssällskapets) verksamhetsområde, exempelvis arealen av den skogsmark inom området, med avseende v a r a bidrag för vinnande av ökad skogsproduktion må utgå, samt beskaffenheten av de åtgärder, som i detta syfte böra vidtagas; den andra åsyftar, att de inom dylikt område gjorda ansökningar om bidrag betraktas såsom ett giltigt uttryck för bidragsbehovet inom området samt a t t fördelningen sålunda sker i proportion till summan av de vid varje tillfälle inom området sökta bidragen. Tydligt är, att den förra metoden principiellt giver ett mindre exakt uttryck för bidragsbehovet än den senare, men är å a n d r a sidan obestridligt, att förstnämnda metod äger vissa praktiska företräden. I detta avseende må särskilt framhållas, att denna metod lämnar möjlighet för den bidragsbeviljande myndigheten att, där totala beloppet av ifrågavarande medel är känt, på förhand med någon säkerhet beräkna storleken av det anslag, som av dessa medel kommer att tilldelas myndigheten, vilket uppenbarligen är till fördel för bedömande av den omfattning, vari planer till här avsedda företag böra av myndigheten uppgöras, ävensom omöjliggör försök från annan sådan myndighets sida a t t genom anskaffande av talrika ansökningar om bidrag å stora belopp öva inflytande å fördelningen till förmån för skogsägarna inom det egna verksamhetsområdet. Kommittén vill erinra, att fördelningen av det å nionde huvudtiteln

utgående anslaget till skogsvårdens befrämjande, vilket Kungl. Maj:t enligt riksdagens beslut har att fördela mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser efter förefallande behov, i viss mån äger rum efter förstnämnda metod. Däremot sker fördelningen av statens skogsutdikningsanslag, varmed ett blivande anslag för här avsett ändamål närmast torde vara att jämföra, enligt den andra metoden. Inom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har dock väckts fråga om införande av den förra metoden jämväl beträffande statens skogsutdikningsanslag, och är denna fråga, enligt vad för kommittén är känt, för närvarande föremål för utredning inom rådet. En förutsättning för tillämpande i förevarande fall av en på skogliga faktorer grundad fördelningsmetod är tydligen, att arealen av den skogsmark, med avseende vara bidrag för här avsett ändamål må utgå, är i någon mån exakt känd. Detta är emellertid ej fallet. De beräkningar, som kommittén med ledning av tillgängliga uppgifter i detta avseende kunnat verkställa, äro samtliga approximativa och kunna ej lämpligen läggas till grund för en fördelning av ett blivande anslag till statsbidrag i förevarande syfte. Särskilt må framhållas, att arealen av de vanhävdade marker med glesa och oväxtliga bestånd, som enligt kommitténs förslag skola vara bidragsberättigade, är ytterligt vansklig att angiva, då i sagda areal skall ingå allenast sådana marker av berörda beskaffenhet, för vilka röjningsvirkets avsättningsvärde ej täcker kostnaden för erforderliga föryngringsåtgärder. Det är vidare tydligt, att vid ett tillämpande i före var ande fall av sistnämnda metod hänsyn bör tagas ej allenast till arealen av den skogsmark, varom här är fråga, utan även till arten av de olika åtgärder, som erfordras för försättande av denna areal i tillfredsställande produktivt skick. Där dessa åtgärder huvudsakligen bestå i skogsodling, kräves uppenbarligen i allmänhet ett högre statsbidrag, än där åtgärderna utgöras av enbart röjningshuggningar eller gallringar. Nu angivna förhållande försvårar ytterligare användandet av berörda metod vid ifrågavarande fördelning. Kommittén finner sig därför för närvarande ej böra föreslå, att denna metod tillämpas i förevarande fall, utan förordar, att i likhet med vad som gäller i fråga om statens skogsutdikningsanslag fördelningen av det nu ifrågasatta anslaget principiellt verkställes med hänsyn till de vid varje tillfälle inom respektive bidragsbeviljande myndigheters verksamhetsområden gjorda ansökningar om bidrag. Kommittén förutsätter emellertid härvid, att under den fortsatta utövningen av den nu föreslagna bidragsverksamheten närmare kännedom kommer att vinnas om de skogliga faktorer, som, på sätt nyss berörts, kunna anses lämpade att läggas till grund för en fördelning av statsanslaget till denna verksamhet samt att, då så skett, frågan om anslagets fördelande med hänsyn till dessa faktorer upptages till förnyad prövning. Vid tillämpande av den fördelningsmetod, som av kommittén nu för-

72 ordats, bör gälla, att allenast sådan ansökan om bidrag, som u p p r ä t t a t s i behörig ordning och godkänts av vederbörande bidragsbeviljande myndighet, må komma i betraktande vid fördelningen. E n dylik anordning synes nödvändig för att förebygga, a t t mindre väl grundade ansökningar vid fördelningen tillerkännas inflytande. För tillgodoseende av detta önskemål bör det åligga varje bidragsbeviljande myndighet a t t årligen före viss dag göra framställning om erhållande av visst anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål samt därvid foga en av myndigheten uppr ä t t a d förteckning över de till denna inkomna ansökningar om bidrag, som av myndigheten godkänts. I likhet med vad som gäller i motsvarande avseende beträffande statens skogsutdikningsanslag torde fördelningen av det ifrågasatta anslaget böra verkställas av Kungl. Maj:t. I n n a n beslut i dylikt ärende meddelas, torde yttrande däri böra infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. E h u r u fördelningen, på sätt i det föregående förutsatts, principiellt bör ske i förhållande till summorna av de bidrag, som sökts hos respektive bidragsbeviljande myndigheter, bör det ankomma å Kungl. Maj:t att, då skäl därtill föreligga, vidtaga j ä m k n i n g a r i denna grundsats och sålunda pröva, h u r u fördelningen lämpligast m å äga rum, så att bidragsbehovet inom de särskilda myndigheternas verksamhetsområden på möjligast r ä t t v i s a sätt tillgodoses. Ordning för upprättande av plan till här avsett företag.

I n n a n ansökning om bidrag godkännes av den bidragsbeviljande myndigheten, bör fullständig plan u p p r ä t t a s över det företag, vartill bidrag sökts. Då det är av synnerlig vikt, att dylika planer uppgöras på ett från skoglig synpunkt ändamålsenligt sätt, bör det ankomma å vederbörande skogsvårdsstyrelse respektive skogssällskapet att genom hos styrelsen eller sällskapet anställd, skogligt utbildad personal föranstalta om planernas upprättande. Behörighet i sådant avseende torde böra tillkomm a ej allenast skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets tjänstemän med högre skoglig utbildning u t a n även länsskogvaktarna och med dem likställd personal, sistnämnda befattningshavare dock under villkor, att av dem upprättade planer granskas och godkännas av tjänsteman med högre skoglig utbildning. Plan, som h ä r avses, bör upptaga, förutom erforderliga uppgifter om själva företaget och dess utförande, en fullständig och specificerad beräkning över kostnaderna för detsamma. Erforderliga föreskrifter rörande ordningen för u p p r ä t t a n d e av dylik plan torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Kostnaderna Tydligt är, att handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet för bidrags- kommer att draga ej obetydliga kostnader, därest verksamheten skall TandZvlnde. D e d r i v a s i en mot bidragsbehovet svarande omfattning. Särskilt m å framhållas, att den hos de bidragsbeviljande myndigheterna anställda

73 personalen kommer att åsamkas mycket arbete med upprättande och granskande av planer till här avsedda företag, för övervakande av företagens behöriga utförande, för utövande av tillsyn därå, a t t de med statens hjälp uppdragna skogarna vidmakthållas m. m. För vissa av dessa myndigheter torde en utökning av personalen bliva nödvändig och för andra kommer den ifrågasatta verksamheten att medföra ökade kostnader för redan anställd personal. Härförutom komma expeditionskostnader och liknande utgifter för dessa myndigheter självfallet att stegras. Det torde v a r a uppenbart, att kostnaderna för bidragsverksamhetens handhavande böra bestridas av staten, i den mån gäldandet av dessa kostnader ej anses böra ankomma å de enskilda bidragstagarna. E n föru t s ä t t n i n g för att denna verksamhet skall omfattas med mera allmänt intresse bland landets skogsägare torde emellertid vara, a t t allenast en mycket ringa del av ifrågavarande kostnader läggas å bidragstagarna. Kommittén vill härvid erinra, att skogsvårdsstyrelserna vid understödjande, medelst bidrag från skogsvårdskassorna av åtgärder för kala och därmed jämförliga skogsmarkers försättande i produktivt skick i allmänhet ombesörjt upprättande av planer till dylika åtgärder u t a n annan kostnad för vederbörande m a r k ä g a r e än att dessa i regel fått lämna kost och logi samt skjutsar och hantlangning till styrelsernas befattningshavare u t a n gottgörelse. Vidare må erinras, att enligt de för statens skogsutdikningsanslag gällande bestämmelser (kungl. kungörelsen den 27 juni 1927 nr 271 och Kungl. Maj:ts cirkulär samma dag nr 273 till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet) kostnaden för u p p r ä t t a n d e av förslag till skogsdikningsföretag skall gäldas av vederbörande sakägare allenast till 20 procent, där förslaget uppgjorts vid syn enligt vattenlagen. H a r förslaget u p p r ä t t a t s i a n n a n ordning, äger den bidragsbeviljande myndigheten att med sakägarna träffa överenskommelse, att dessa skola gälda dels högst 20 procent av förrättningsmannen tillkommande arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning, dels ock därutöver hantlangningskostnad samt övriga kostnader för förslagets u p p r ä t t a n d e . I n ä r a anslutning till dessa bestämmelser torde beträffande den nu ifrågasatta bidragsverksamheten böra gälla, a t t kostnaderna för handhavandet av denna i huvudsak skola bestridas av staten men att kostnaden för hantlangning vid u p p r ä t t a n d e av plan till företag, som här avses, ävensom viss del, förslagsvis 20 procent, av vederbörande förr ä t t n i n g s m a n tillkommande arvode samt rese- och t r a k t a m e n t s e r s ä t t n i n g för planens uppgörande skola gäldas av vederbörande sakägare. Den bidragsbeviljande myndigheten bör dock v a r a oförhindrad att, där den så finner lämpligt, av egna medel helt eller delvis gälda de kostnader, som enligt det nyss anförda böra bestridas av vederbörande sakägare. Erforderliga bestämmelser h ä r u t i n n a n torde böra meddelas av Kungl. Maj.-t i samband med utfärdandet av förenämnda föreskrifter rörande upprättande av planer till h ä r avsedda företag.

74 Vad angår sättet för anvisande av medel för bestridande av statens kostnader i förevarande avseende återkommer kommittén härtill i det följande.

Sättet för statsbidragets utgående. Yttranden.

Beträffande det sätt, varpå statsbidrag till ifrågavarande företag bör utgå, hava i skogsvårdsstyrelsernas yttranden i ärendet olika meningar framförts. Vissa styrelser hava hävdat, att staten borde understödja här avsedda företag i den form, att markägaren kostnadsfritt erhölle skogsodlingsmaterial och erforderlig arbetsledning samt därjämte ett mindre kontant belopp, utgående antingen i förhållande till antalet hektar, som företaget avsåge, eller med vissa procent av arbetskostnaden. Innebure företaget endast verkställande av röjning för erhållande av naturlig föryngring eller gallring, borde understöd därtill lämnas allenast med ett mindre kontant belopp, beräknat på angivet sätt. Andra skogsvårdsstyrelser hava föreslagit, att statsbidraget, i likhet med vad som gäller i fråga om statsunderstöd till skogsdikningsföretag, borde bestämmas att utgå med högst vissa procent av den beräknade kostnaden för företaget. En del styrelser, som intagit denna ståndpunkt, hava därjämte ifrågasatt, att bidraget tillika borde fastställas till visst maximibelopp per hektar. Slutligen hava några styrelser gjort gällande, att bidraget uteslutande borde utgå enligt sistnämnda grund. Flere skogsvårdsstyrelser hava framhållit, att detaljerade bestämmelser i förevarande avseende ej borde meddelas utan skogsvårdsstyrelserna beredas möjlighet att vid handhavande av bidragsverksamheten tillämpa det förfaringssätt, som med hänsyn till särskilda orters förhållanden funnes lämpligast. Särskilt borde styrelserna tillerkännas viss frihet i fråga om bestämmande av statsbidragets storlek. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har ansett det böra tagas under omprövning, huruvida icke för kalmarksarealer, understigande en hektar, statsbidraget kunde utdelas på ett mera smidigt sätt än eljest och att det sålunda beträffande dylika arealer finge avgöras från fall till fall, i vad mån och på vad sätt skogsodlingen skulle understödjas. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, att mindre bemedlade skötsamma markägare borde kunna medgivas högre statsbidrag än andra bidragsberättigade.

Kommittén. Vid bedömandet av förevarande fråga synes såsom allmän utgångspunkt böra fasthållas, att bidragsverksamheten bör anordnas på sådant sätt, att

75 den lämpligen k a n anpassas såväl efter de olika mark- och skogsförhållanden, som äro rådande inom skilda delar av landet, som efter olika skogsägarekategoriers behov. Å andra sidan är uppenbart, att reglerna rörande verksamheten ej få givas en så allmän och obestämd avfattning, a t t de ej erbjuda tillräckliga garantier för verksamhetens handhavande på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill anser sig kommittén ej k u n n a förorda, att statsbidraget principiellt bestämmes att helt eller delvis utgå i form av skogsodlingsmaterial eller arbetsledning. E n dylik anordning skulle tydligen ej vara lämplig i de fall, då bidragstagarna själva förfoga över fullgott dylikt material eller äga erforderlig sakkunskap för självständigt utförande av här avsedda arbeten. Med det alltmera stegrade intresse för skogsvård, som skogsskötselns utveckling under senare tid medfört bland landets skogsägare, torde det antal bland dessa, som har förmåga att på ett betryggande sätt ombesörja arbeten av ifrågavarande art, komma a t t snabbt nog ökas. Kommittén förutsätter visserligen, såsom i det följande kommer att n ä r m a r e framhållas, att det överlämnas åt vederbörande bidragsbeviljande myndigheter att i varje fall meddela erforderliga bestämmelser såväl angående beskaffenheten av det skogsodlingsmaterial, som må användas vid företag, vartill statsbidrag utgår, som angående sättet för utförande av dylika företag, men synas myndigheterna vid utövande av denna bestämmanderätt ej böra bindas av n å g r a snävt avfattade föreskrifter. Det torde jämväl böra påpekas, a t t ett fastställande av statsbidraget att helt eller delvis utgå in n a t u r a skulle innebära, att garantierna för verksamhetens bedrivande efter sunda ekonomiska principer skulle minskas, enär de enskilda skogsägarnas intresse, att skogsodlingsmaterial och arbetsledning av vederbörande myndigheter tillhandahölles för skäligt pris, då skulle i större eller mindre mån bortelimineras. I överensstämmelse med vad sålunda anförts synes böra gälla, att statsbidraget städse skall fastställas till visst belopp i penningar. Detta innebär dock ej, a t t bidraget jämväl i alla fall skall kontant utbetalas till bidragstagaren, u t a n bör det, såsom redan antytts, ankomma å de bidragsbeviljande myndigheterna att bestämma, i vad mån bidraget skall kont a n t erläggas eller tillhandahållas i form av skogsodlingsmaterial, arbetsledning eller a n n a n prestation. I sistangivna fall skall visst pris åsättas vederbörande material eller prestation, vilket pris avräknas å statsbidraget. Såväl i det förra som i det senare hänseendet böra erforderliga bestämmelser upptagas i planen till företaget. V a d härefter a n g å r frågan, enligt vilken grund statsbidraget bör ber ä k n a s , synes någon tvekan näppeligen kunna r å d a därom, att i likhet med vad som i motsvarande avseende gäller i fråga om statens skogsutdikningsanslag, bidraget bör utgå med vissa procent av den beräknade kostnaden för företaget. Med hänsyn till de betydande skiljaktigheter, som föreligga mellan olika delar av riket såväl beträffande beskaffenheten av

de åtgärder, som erfordras i förevarande syfte, som i fråga om sättet och kostnaderna för deras utförande, vore det säkerligen mindre lämpligt att, såsom från vissa håll föreslagits, bestämma statsbidraget till visst belopp per hektar mark, som företaget avser. Huru omsorgsfullt en regel i detta syfte än utformades, skulle den dock ej kunna givas en avfattning, som passade för alla fall. Härtill kommer, att vid växlande arbetslöner och priser å skogsodlingsmaterial m. m. en dylik bestämmelse lätt skulle kunna medföra, att statsbidraget bleve antingen för högt eller för lågt. Det är visserligen obestridligt, att bidragets fixerande till visst maximibelopp per hektar är ägnat att förebygga missbruk vid bidragsverksamhetens utövande, särskilt i fråga om beräknande av kostnaderna för vederbörande företag, men torde med hänsyn till den granskning av gjorda ansökningar om bidrag, som enligt det förut anförda skall äga rum i samband med fördelningen av för ändamålet tillgängliga medel mellan respektive bidragsbeviljande myndigheter, faran för dylikt missbruk vara synnerligen ringa. På grund härav finner sig kommittén böra förorda, att statsbidraget bestämmes att utgå med viss del av den beräknade kostnaden för företaget. Den faktor, som enligt denna regel i första rummet är avgörande för bidragets bestämmande, är alltså storleken av sagda kostnad. Denna varierar självfallet avsevärt, alltefter som företaget avser skogsodling av kal mark, röjning av skräpskog med efterföljande skogsodling, röjning av dylik skog för erhållande av naturlig föryngring samt gallring i stavaskogsbestånd. Därjämte varierar i vissa fall kostnaden för de särskilda åtgärderna inom olika delar av landet. Då det är av vikt, att vid uppskattning av ifrågavarande kostnad enhetliga normer tillämpas inom landet i dess helhet, må till ledning vid dylik uppskattning följande framhållas. Såsom förut anförts, böra särskilda föreskrifter meddelas angående sättet för bestridande av kostnaderna för upprättande av planer till ifrågavarande företag, enligt vilka föreskrifter allenast en mindre del av dessa kostnader skall gäldas av vederbörande skogsägare. Vid sådant förhållande böra tydligen sagda kostnader ej till någon del inräknas bland dem, som skola ligga till grund för statsbidragets beräknande. Ej heller böra bland dessa inbegripas övriga kostnader för bidragsverksamhetens handhavande, vilka kostnader helt böra gäldas av staten. Till dylika kostnader äro att hänföra utgifter för granskning av upprättade planer, för övervakande av företags behöriga utförande (dock ej arbetsledning), för avsyning och godkännande av däri ingående arbete m. m. Då vidare, såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, speciella bestämmelser böra meddelas i fråga om ansvaret för vidmakthållande av skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, samt dessa bestämmelser böra åsyfta, att det skall åligga vederbörande bidragstagare att vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende, dock i regel med rätt för honom att från den

bidragsbeviljande myndigheten kostnadsfritt erhålla skogsodlingsmaterial och arbetsledning, böra uppenbarligen ej heller kostnaderna för dessa åtgärder upptagas bland de utgifter, som skola tjäna till ledning för statsbidragets beräknande. Med tillämpning av det nu anförda torde i allmänhet svårighet ej möta att närmare fastställa sistnämnda utgifter. Till dessa böra sålunda väsentligen hänföras erforderliga arbetskostnader för utförande av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, varom fråga är, jämte nödiga utgifter för arbetsledning samt, där fråga är om skogsodling, kostnader för skogsodlingsmaterial och för slitage å erforderliga maskiner eller redskap. Härförutom bör, där den bidragsbeviljande myndigheten finner nödigt att i samband med nämnda åtgärds utförande hägnad uppföres för fredande av det område, vara åtgärden vidtages, kostnaden för uppförande av dylik hägnad inräknas i förevarande utgifter. Däremot bör ej i dessa inbegripas stämplingskostnad. I de fall, då stämpling erfordras, bör denna verkställas redan vid upprättande av plan till företaget och kostnaden för stämplingen sålunda inräknas i plankostnaderna. Avser företaget röjning i skräpskog eller gallring i stavaskogsbestånd eller eljest avverkning av skog, bör det beräknade avsättningsvärdet å det virke, som skall avverkas, avdragas från summan av kostnaderna för företaget. Allenast restbeloppet bör sålunda läggas till grund för bidragets beräknande. Vad härefter angår den andra faktorn för statsbidragets bestämmande eller den andel av ifrågavarande kostnadsbelopp, varmed bidraget bör utgå, må till en början erinras, att enligt kungl. kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk dylikt bidrag må uppgå till högst hälften av kostnaden för det företag, som bidraget avser, samt att jämlikt omförmälda kungörelse den 27 juni 1927 (nr 270) statsbidrag till skogsutdikningsföretag må beviljas till högst 40 procent av den utav vederbörande myndighet godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. Vid bestämmande av bidraget till här avsedda åtgärder bör givetvis tillses, å ena sidan, att bidraget erhåller sådan storlek, att det förmår uppväcka ett allmänt intresse bland vederbörande markägare för vidtagande av dylika åtgärder samt, å andra sidan, att staten ej för ändamålet gör större uppoffring än som verkligen är behövligt. Med avseende å tillämpning av den förra synpunkten i förevarande fall är att märka, att det slutliga ekonomiska resultatet av skogsodling, särskilt sådan å gammal kalmark, torde i regel inträda betydligt senare än då fråga är om skogsdikning samt att behovet att använda legd arbetskraft är större med avseende å den förra åtgärden än beträffande den senare. Sistnämnda förhållande äger, bland annat, samband därmed, att skogsodling lämpligen kan utföras allenast under kortare tid av året, under det skogsdikning kan verkställas under alla årstider, blott marken ej är frusen.

78 Med hänsyn härtill och då kostnaden för skogsodling per hektar i stort sett torde få anses motsvara kostnaden för skogsdikning samt, på sätt i det följande kommer att närmare framhållas, utförande av skogsodling med hjälp av statsbidrag bör medföra förpliktelse att vidmakthålla den skog, som uppkommit genom odlingen, under viss tid, torde vägande skäl föreligga att medgiva högre statsbidrag i fråga om skogsodling än beträffande skogsdikning. I anslutning till vad flere skogsvårdsstyrelser hemställt finner sig kommittén därför böra föreslå, att statsbidrag till skogsodlingsföretag, varom här är fråga, må beviljas till högst 50 procent av den utav vederbörande myndighet godkända kostnaden för företaget. Vad angår röjning i skräpskogar för erhållande av naturlig föryngring, torde visserligen dylik röjning i regel lämna något bättre ekonomiskt utbyte än skogsodling, men då även i detta fall statsbidraget bör förbindas med skyldighet för markägaren att vidmakthålla den efter röjningen uppkomna plantskogen samt det är ett nationalekonomiskt intresse av synnerlig vikt, att ifrågavarande röjningar skyndsamt komma till utförande, synes statsbidrag till dessa böra utgå efter samma grund som statsbidrag till skogsodling. Kommittén vill härvid erinra, att i Västerbottens och Norrbottens län, där ifrågavarande röjningar äro av särskild betydelse, skogsvårdsstyrelserna för närvarande bevilja bidrag till dessa åtgärder med belopp, som avsevärt överstiga halva kostnaden för arbetenas utförande. Beträffande slutligen gallringar i stavaskogsbestånd, vilka bestånd, såvitt känt är, förekomma allenast i Norrland och Dalarna, är intresset för utförande av dylika gallringar i allmänhet ännu så ringa, att ett verksamt bidrag erfordras, därest några mera omfattande åtgärder av denna art inom en näraliggande framtid skola komma till stånd. Det är jämväl att märka, att gallringarna med hänsyn till skogarnas läge och beskaffenhet ofta lämna mindre gynnsamt ekonomiskt resultat än röjningarna i skräpskogarna. Av dessa skäl tillstyrker kommittén, att även berörda gallringar i fråga om statsbidrag likställas med förenämnda skogsodlingsföretag. Enligt kommitténs mening föreligga ej tillräckliga skäl att från nu föreslagna grunder för statsbidragets beräknande medgiva undantag i fråga om kalmarksarealer av ringa storlek eller mindre bemedlade skogsägare. De av vissa skogsvårdsstyrelser härutinnan framställda förslagen finner kommittén därför ej böra föranleda någon åtgärd.

79 Allmänna villkor för statsbidrag. Enligt sakens n a t u r bör statsbidrag till företag, varom h ä r är fråga, Markens kunna beviljas allenast under förutsättning, att den mark, som företa- lampiighet för s Jco O 9 W TO cLu k"

get avser, med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omstän- * tion. digheterna lämpligen bör användas till skogsproduktion. Det bör härvid ej anses tillfyllest, att de förhandenvarande skogsbiologiska förhållandena äro sådana, att marken är tjänlig till skogsbörd, u t a n bör därjämte fordras, att markens användande för skogsproduktion är förenligt med tillämpande av en rationell hushållning å vederbörande fastighet. Prövningen i detta avseende bör ankomma å vederbörande bidragsbeviljande myndighet. Finner denna, att marken eller någon del därav bör disponeras såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsbörd, bör alltså bidrag beträffande marken eller sagda del vägras. Vid ifrågavarande prövning torde hänsyn böra tagas till behovet av m a r k för olika brukningsändamål ej allenast å den fastighet, vara m a r k e n är belägen, u t a n även å med denna sambrukad fastighet. Till underlättande av en dylik prövning, som i särskilda fall kan möta betydande svårighet, bör vid u p p r ä t t a n d e av plan till företag, varom fråga är, erforderlig utredning i ämnet verkställas. Av särskild betydelse är, att h ä r v i d behovet av betesmark för ordnat betesbruk undersökes, och torde en dylik undersökning i vissa fall förutsätta, att för vederbörande fastighet eller fastigheter en fullständig uppdelning verkställes mellan mark, som bör användas för skogsbörd, och mark, som bör brukas till förstnämnda ändamål. Då för bedömande av frågan, till vilket brukningsändamål mark bör användas, understundom speciell sakkunskap i lanthushållning kräves, synes den bidragsbeviljande myndigheten böra äga r ä t t att vid prövning av dylik fråga infordra utlåtande från person med dylik sakkunskap. Kommittén förutsätter, att hushållningssällskapens tjänstemän härvid i första rummet komma att anlitas. Om så finnes lämpligt, är den bidragsbeviljande myndigheten självfallet oförhindrad att uppdraga åt dylik tjänsteman att redan före eller i samband med upprättande av plan till företaget avgiva y t t r a n d e rörande spörsmål av ifrågavarande beskaffenhet. E n ytterligare förutsättning för beviljande av statsbidrag till här avsett företag bör, såsom förut antytts, vara, a t t n y t t a n av företaget minst motsvarar den kostnad, som företagets utförande kräver. Med n y t t a avses här det gagn, som företaget kan antagas medföra från skogsproduktiv synpunkt. De fördelar i socialt eller annat hänseende, som företaget kan medföra, må sålunda ej härvid tagas i betraktande. För bestämmande av företagets n y t t a i förstangivna avseende torde i allmän-

Företagets ekonomiska bärighet.

80 het ej erfordras n å g r a mera ingående beräkningar angående det värderesultat, som genom företaget åstadkommes, u t a n torde vara tillfyllest med en uppskattning av företagets bärighet enligt allmänna erfarenhetsgrundsatser. Allenast i de fall, då tvekan i detta avseende råder, torde n ä r m a r e kalkyler rörande företagets ekonomiska berättigande böra verkställas. Företräde för F r å n nationalekonomisk synpunkt är det uppenbarligen av vikt, att åtlämna'störst f ä r d e r i förevarande syfte först komma till utförande beträffande såvinst. dana marker, som erbjuda de gynnsammaste förutsättningarna för skogsproduktion. I anslutning härtill torde böra stadgas, att bidrag skall först u t g å till sådana företag, som äro mest förtjänta av understöd. Denna bestämmelse bör dock ej anses innebära, att den bidragsbeviljande myndigheten i varje fall ä r pliktig att i första rummet lämna bidrag till de företag, som beräknas giva störst vinst. Med uppställande av en dylik fordran skulle inom vissa skogsvårdsstyrelseområden understöd i allmänhet ej kunna lämnas till skogsodling av lämpliga kalmarker, förrän bidrag enligt därom gjorda ansökningar u t g å t t till rensningar och röjningar av de inom området befintliga skräpskogar, enär de senare å t g ä r d e r n a i regel torde vara något mera vinstgivande än de förra. Såsom tidigare antytts, har emellertid den ifrågasatta bidragsverksamheten till ändamål ej allenast att direkt genom de åtgärder, vartill statsbidrag utgår, åstadkomma en ökad skogsproduktion å vissa marker och därigenom höja avkastningen av landets skogar u t a n även att skapa och utveckla ett allmänt intresse bland landets enskilda skogsägare för vidtagande av åtgärder i enahanda syfte. E t t förverkligande av sistnämnda önskemål förutsätter, att understöd lämnas till dylika åtgärder i vidast möjliga omfattning och sålunda beträffande samtliga de marktyper, vartill bidrag enligt kommitténs förslag överhuvud må utgå. Med denna utgångspunkt kan innebörden av förenämnda bestämmelse sägas vara, att samtliga dessa m a r k t y p e r böra i fråga om r ä t t till bidrag anses likställda men att inom varje typ bidrag i första rummet bör lämnas till de företag, som kunna antagas medföra de gynnsammaste ekonomiska resultaten. Fråga om rätt E n fråga av stor praktisk betydelse är, h u r u den nu ifrågasatta biatt kumulera dragsverksamheten skall avgränsas i förhållande till annan liknande här avsett

statsbidrag verksamhet från det allmännas sida. Såsom förut omnämnts har flertalet och annat all- skogsvårdsstyrelser sedan länge av skogsvårdskassornas medel lämnat stöd. understöd till skogsodling av kala skogsmarker och andra åtgärder, som enligt kommitténs förslag skola kunna bliva föremål för statsbidrag. Dessa understöd hava ej u t g å t t efter enhetliga grunder u t a n varje skogsvårdsstyrelse har ägt befogenhet att h ä r u t i n n a n träffa de bestämmelser, som den med hänsyn till sin ekonomiska ställning och förhållandena

81 i orten funnit lämpligast. Vissa skogsvårdsstyrelser, som haft jämförelsevis god ekonomi, hava ställt avsevärda belopp till förfogande för ändamålet och bestritt en betydande del av kostnaderna för ifrågavarande åtgärder, under det andra kunnat understödja dessa allenast i mycket obetydlig omfattning. Vid bedömandet av förevarande fråga må till en början erinras, att enligt kungl. kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag dylikt bidrag ej må utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill annat statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut utgått eller utgår. Däremot utgör enligt kungörelsen den omständigheten, att till annan del av företaget än bidraget avser eller till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, ej hinder för bidrags beviljande. Under förarbetena till nämnda kungörelse rådde enighet därom, att bidrag från skogsutdikningsanslaget ej borde utgå till sådant arbete, vartill annat statsunderstöd, vare sig i form av bidrag eller lån, utginge. Däremot voro meningarna delade, h u r u v i d a understöd från skogsvårdskassa borde i berörda avseende likställas med statsunderstöd och sålunda ej få kumuleras med bidrag från skogsutdikningsanslaget. I förenämnda betänkande den 26 november 1926, vari förslag framlades om anvisande av anslag för understödjande av skogsdikning, uttalades u t a n särskild motivering, att bidrag från nämnda anslag och understöd från skogsvårdskassa borde få utgå till samma företag, under det att i den proposition nr 156, vari n ä m n d a förslag med vissa ä n d r i n g a r förelades 1927 års riksdag, gjordes gällande, att sådan kumulering ej borde vara medgiven. Till stöd för sistnämnda ståndpunkt, som godkändes av riksdagen, anförde föredragande departementschefen, att en dylik regel syntes påkallad särskilt med hänsyn till grundsatsen, att bidrag från det allmännas sida till skogsutdikningsföretag ej borde lämnas i större utsträckning än som vore nödigt för ernående av det med understödsverksamheten avsedda syftet. I propositionen redogjordes därjämte för vissa skogsvårdsstyrelsers y t t r a n d e n över berörda betänkande, i vilka yttranden framhölls, att den i betänkandet i förevarande avseende intagna ståndpunkten syntes olämplig så till vida, att därigenom skogsägare inom de län, där skogsvårdskassans ställning medgåve, att bidrag lämnades till dikningar, ställdes i en allt för gynnsam ställning gentemot skogsägare inom a n d r a län med mindre välbeställd skogsvårdskassa. Till följd h ä r a v skulle den enskilda dikningsverksamheten bliva vida lätt a r e att stimulera i förstnämnda län, varigenom dessa finge större möjligheter att upptaga den tävlan om tilldelning från det ifrågasatta skogsutdikningsanslaget, som u t a n tvivel komme att uppstå mellan länen. Kommittén anser, att de regler, som i förevarande avseende gälla beträffande bidrag från statens skogsutdikningsanslag, böra förlänas gil6 — 2 90394.

82 tighet även i fråga om bidrag från det nu ifrågasatta anslaget. E n konsekvent tillämpning av grundsatsen, att statens kostnader för ifrågavarande ändamål i intet fall böra göras större än som erfordras för vinnande av det därmed avsedda syftet, förutsätter uppenbarligen, a t t kumulering ej medgives vare sig mellan här avsett bidrag och annat sfaisunderstöd eller mellan dylikt bidrag och understöd från skogsvårdskassa. Vad sistnämnda fall angår synes därjämte visst fog böra tilläggas den i berörda skogsvårdsstyrelsers yttranden framförda synpunkten, att, om kumulering i detta fall finge äga rum, en i ekonomiskt avseende gynnsamt ställd skogsvårdsstyrelse skulle bliva i tillfälle att bland skogsägarna inom sitt verksamhetsområde skapa ett mycket stort intresse för åtgärder i förevarande syfte och på denna väg, till förfång för fattigare skogsvårdsstyrelser, tillförsäkra sig en större andel av det ifrågasatta anslaget än som eljest kunnat ske. Det bör även i detta sammanhang uppmärksammas, att skogsvårdskassorna till övervägande del utgöras av anslag från staten samt av skogsvårdsavgifter, vilka senare måste anses såsom medel av statlig natur, samt att det därför synes i och för sig riktigt att i förevarande avseende likställa understöd från dylik kassa och egentligt statsunderstöd. I likhet med vad som gäller i motsvarande avseende i fråga om statens skogsutdikningsanslag bör dock hinder ej möta, att bidrag från skogsvårdskassa lämnas till u p p r ä t t a n d e av förslag till sådant företag, varom h ä r är fråga. Att h ä r u t i n n a n genomföra full likformighet mellan olika skogsvårdsstyrelseområden synes ej nödigt eller lämpligt. Den ståndpunkt, som kommittén nu intagit med avseende å frågan om r ä t t att kumulera här avsett bidrag och annat allmänt understöd, innebär ej, att dylikt bidrag ej skulle kunna utgå för verkställande av skogsodling å mark, som tidigare v a r i t föremål för torrläggning med understöd från skogsutdikningsanslaget. Skogsodlingen och torrläggningen äro i detta fall att betrakta såsom två skilda företag och kunna sålunda var för sig självständigt komma i åtnjutande av statsunderstöd. Fråga om I likhet med vad som gäller i fråga om bidrag från statens skogsu tili^kt^bl9 t d i k n i n g s a n s l a g torde statsbidrag från det nu ifrågasatta anslaget ej böra u t g å till aktiebolag. Det synes böra förutsättas, att aktiebolagen i allmänhet förfoga över tillräckliga medel och erforderlig sakkunskap för att bedriva skötseln av dem tillhöriga skogar efter rationella grunder, och att de sålunda för detta ändamål i regel ej hava behov av statens hjälp. Skyddande av Flere skogsvårdsstyrelser hava i sina y t t r a n d e n i ärendet framhållit, 0T tiU stats*' a ^ statsbidrag till åtgärder i förevarande syfte borde utgå under vill Udrag utgår, kor, a t t m a r k ä g a r e n förbunde sig att under viss tid, förslagsvis 10 u mot skada genom betning.

83 20 år, freda det område, vara åtgärderna vidtagits, mot betning av kreatur. Om markägaren bruste i fullgörandet av denna förbindelse och skogsväxten å området härigenom skadades, borde han v a r a pliktig att antingen på egen bekostnad verkställa erforderlig hjälpkultur eller återbetala bekommet statsbidrag. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har däremot uttalat tvekan, huruvida särskilt skydd mot betesskador å områden, vartill statsbidrag beviljats, borde ifrågasättas. Styrelsen har härvid framhållit, att, då ägare av mark, som varit föremål för kulturåtgärder, själv nedlagt kostnader å dessa, han torde kunna förutsättas v a r a benägen att självmant vidtaga anstalter för kulturens skyddande mot betning. Möjligheten a t t utan d y r b a r a stängningsåtgärder inskränka betet begränsades visserligen till hans egna kreatur men, då kulturer av ifrågavarande slag komme att uppstå å de flesta hemman, syntes det som med v a r t år faran för betesskador skulle minskas. Med nu gällande bestämmelser kunde för övrigt betning med får och getter stävjas. Stja-elsen kunde visserligen ej förneka, att betesdjuren gjorde i n t r å n g å kulturerna, men å a n d r a sidan vore skadegörelsen näppeligen av den omfattning, att man icke kunde invänta en ny betryggande stängselförordning. Med hänsyn till de betydande skadegörelser, som betesdjur kunna förorsaka å kulturfält och plantskogar, anser kommittén, i likhet med ett flertal skogsvårdsstyrelser, att det principiellt bör åligga den markägare, som tilldelas statsbidrag till utförande av åtgärder i förevarande syfte, att vidtaga erforderliga anstalter för fredande mot betesdjur av det område, vara nämnda åtgärder vidtagits. Någon åtskillnad bör härvid ej göras mellan skogsodlingar och rensningshuggningar för erhållande av naturlig föryngring, då i båda fallen den uppkomna plantskogen kan ödeläggas genom betning. Enligt kommitténs mening bör dock ej någon allmän skyldighet att vidtaga fredningsåtgärder med avseende å företag, vartill statsbidrag utgår, stipuleras. I vissa fall äger över huvud betning ej rum å sådana marker, som kunna bliva föremål för bidrag — detta är exempelvis händelsen å de orter, där ordnat betesbruk allmänt genomförts — och i a n d r a fall förekommer betning å dylika m a r k e r i så obetydlig omfattning, att den genom betningen förorsakade skadan å skogsväxten är mycket ringa eller ingen. Enligt vad kommittén i n h ä m t a t pläga sålunda skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län vid lämnande av understöd till hyggesrensningar, avseende borttagande av oväxtlig skog för erhållande av naturlig föryngring, i allmänhet ej föreskriva uppförande av hägnad omkring det område, v a r a rensningen ägt rum, enär styrelserna funnit vidtagandet av dylik å t g ä r d i regel draga allt för stor kostnad i förhållande till den nytta, som därigenom vinnes. Betning å skogsmarkerna äger visserligen rum inom styrelsernas verksamhetsområden men oftast i så liten omfattning i förhållande till markernas areal, att den av betningen för-

orsakade skadan å skogs växten är obetydlig. Därest styrelserna såsom villkor för understödjande av berörda hyggesrensningar skulle fordra, att hyggesområdena inhägnades, skulle sannolikt markägarnas intresse för dessa åtgärder komma att avsevärt minskas. På grund av vad sålunda anförts och då ett närmare bestämmande av de fall, i vilka fredningsåtgärder beträffande här avsedda områden böra av markägarna vidtagas, ej lämpligen kan ske, har kommittén ansett sig böra föreslå, att det skall ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten att pröva och avgöra, när skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall föreligga. Finner myndigheten sådan åtgärd påkallad, har den sålunda att i det kontrakt, som skall upprättas med bidragstagaren, införa föreskrift härom. Denna föreskrift kan avse skyldighet vare sig att före eller i samband med utförandet av den skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärd, vartill bidrag beviljats, uppföra för ändamålet erforderlig hägnad eller att framdeles efter påfordran av myndigheten göra detta. Föreskriften kan vidare åsyfta, antingen att markägaren skall uppföra hägnaden omkring det område, med avseende vara bidrag beviljats, eller att annan hägnadsåtgärd, som har enahanda verkan, skall vidtagas (exempelvis att hägnad skall anordnas omkring ett av markägaren till ständig betesvall utlagt område). En förutsättning för meddelande av föreskrift enligt det senare alternativet bör dock vara, att kostnaden för däri avsedd hägnadsåtgärd ej överstiger kostnaden för inhägnande av det område, för vilket bidrag beviljats. Tydligt är, att det även bör ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten att bestämma beskaffenheten av den hägnad, som i varje fall skall uppföras, eller, om hägnad redan uppförts, godkänna denna. Finner den bidragsbeviljande myndigheten skäl föreligga att föreskriva uppförande av hägnad i förevarande syfte, bör det åligga bidragstagaren att underhålla dylik hägnad under så lång tid, som skogsväxten å det område, med avseende vara bidrag utgått, behöver skyddas mot betesdjur. Denna tid är tydligen av växlande längd för olika trakter av landet, beroende på skiljaktigheter i klimat, markbeskaffenhet, läge m. m. och därav betingade olika växtförhållanden. Ett fixerande av denna tid, vare sig för riket i dess helhet eller för skilda delar därav, torde därför ej lämpligen kunna ske. Ett uttryck för den tidrymd, varunder hägnad i förevarande fall bör av markägaren underhållas, torde i stället böra vinnas genom en bestämmelse, som direkt hänför sig till utvecklingen av den skog, som uppkommit å ifrågavarande område. I anslutning härtill och då behov av skydd mot betesdjur väsentligen föreligger i fråga om skog, som befinner sig i plantskogsstadiet, har kommittén funnit sig böra föreslå, att skyldighet att underhålla hägnad i förevarande fall skall föreligga, intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Erinras må, att innebörden av begreppet plantskog, bland annat med hänsyn till

stadgandet i 9 § andra punkten skogsvårdslagen, numera torde vara allmänt känd bland landets skogsägare. Försummar bidragstagaren honom åliggande skyldighet att uppföra eller underhålla hägnad för fredande av område, med avseende vara statsbidrag utgått, bör den bidragsbeviljande myndigheten vara berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen, och bör den försumlige därjämte vara pliktig att, ifall företaget eller till följd därav uppkommen skog genom försummelsen skadats av betesdjur, enligt myndighetens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande erforderlig hjälpkultur eller annan för ändamålet påkallad åtgärd. Myndigheten bör dock även vara berättigad, om detta finnes lämpligare, att återfordra av bidragstagaren lyftat statsbidrag jämte ränta därå. Förenämnda skyldighet att uppföra och underhålla hägnad kan på grund av det med bidragstagaren upprättade kontraktet göras gällande allenast mot denne. Om bidragstagaren till annan överlåter det område, därå skogsodlings- eller skogsvårdsåtgärder med hjälp av statsbidrag utförts, är den nye ägaren ej underkastad sagda skyldighet utan äger borttaga hägnaden och låta beta området. Han löper härvid ingen annan risk än att enligt 9 eller 10 §§ skogsvårdslagen skyldighet kan inträda för honom att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. En dylik anordning kan ej anses tillfredsställande. Det kan visserligen antagas, att den nye ägaren i eget intresse i allmänhet låter hägnaden kvarstå, men däremot torde det ej kunna förutsättas, att han städse håller hägnaden i fredgillt skick, om han ej därtill har någon förpliktelse. För att göra bidragstagarens skyldigheter i förevarande avseende bindande även för den nye ägaren kunna väsentligen två vägar anlitas. Den ena avser att genom lagbestämmelser förklara, att nämnda skyldigheter skola gälla även mot ny ägare. Den andra åsyftar att i det med bidragstagaren upprättade kontraktet upptaga föreskrifter av innehåll, att bidragstagaren är pliktig tillse, att, innan det område, som företaget angår, av honom överlåtes till annan, denne till den bidragsbeviljande myndigheten avgiver skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens skyldigheter i förevarande avseende ävensom att i sin ordning ej överlåta området till annan, utan att denne till myndigheten gör enahanda åtagande. Om nu angivna utväg anlitas, bör därjämte i kontraktet införas bestämmelse om verkan därav, att överlåtelse av området sker i strid med vad sålunda föreskrivits, och synes för sådant fall böra gälla, att den försumlige skall vara pliktig att till den bidragsbeviljande myndigheten återgälda det lämnade statsbidraget jämte ränta därå. Av nu angivna två alternativ är det förra från formella synpunkter otvivelaktigt att föredraga. Frågan om giltighet mot ny ägare av här avsedda skyldigheter torde dock knappast vara av den grundläggande betydelse, att man för dess lösning bör tillgripa en så ingripande åtgärd som lagstiftning. Finner den bidragsbeviljande myndigheten, att hägnad er-

86 fordras för fredande av här avsett område, torde den i regel föreskriva, att denna skall uppföras i samband med utförandet av den skogsodlingseller skogsvårdsåtgärd, varom fråga är, och alltså innan ännu statsbidraget blivit till fullo utbetalt. Den sålunda uppförda hägnaden torde i regel u t a n underhåll stå fredgill under hela den tid, v a r u n d e r å området uppkommen plantskog behöver skyddas mot betesdjur. Allenast i undantagsfall torde det förekomma, att behov av uppförande eller underhåll av hägnad för här avsett ändamål inträder, efter det företag, varom nu är fråga, slutförts och därtill beviljat statsbidrag utbetalts, och för dessa undantagsfall torde kontraktsbestämmelser av förut angivet innehåll vara tillfyllest för tillgodoseende av det allmännas intresse i fråga om skyddande av den å området uppkomna skogen mot skadegörelse genom betning. vidmakthål- Tydligt är, att beståndet av nämnda skog ej är t r y g g a t allenast gelande av skog, n o n i ^ess skyddande mot dylik skadegörelse. Skador å skogen kunna dragits med förorsakas även genom naturhändelser av olika slag (angrepp av svamhjäip av stats- p a r 0 ch insekter, frost, torka, vattenflöden etc.) samt genom brand, åverbidraq.

,

kan m. m. H ä n s y n till statens intresse torde kräva, att, om skada å skogen inträffar under dess tidigare utveckling, erforderliga åtgärder vidtagas för skadans avhjälpande. I annat fall skulle statsbidraget ej sällan komma att bliva till ingen eller ringa nytta. Ä a n d r a sidan är uppenbart, att statsbidraget ej lämpligen kan förbindas med villkor, att beståndet av den skog, som med hjälp av statsbidraget uppdragits, skulle t r y g g a s under obegränsad tid. Med dessa utgångspunkter och i anslutning till bestämmelsen i 9 § a n d r a punkten skogsvårdslagen rörande vidmakthållande av skog, som genom vidtagna reproduktionsåtgärder eller n a t u r l i g föryngring uppkommit å avverkat område, har kommittén ansett sig böra föreslå, att skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag utgått, skall av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess skogen n å t t den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Under denna tid bör det sålunda åligga bidragstagaren att, om skada å skogen uppstår, vidtaga för skadans botande erforderlig hjälpkultur eller nyodling eller annan för ändamålet behövlig åtgärd. Det torde dock ej böra överlämnas åt bidragstagaren att själv avgöra, när eller p å vad sätt åtgärden skall utföras, u t a n synes bestämmanderätten h ä r u t i n n a n böra tillkomma den bidragsbeviljande myndigheten. I många fall torde det vara lämpligast, att redan i planen till här avsett företag föreskrift lämnas, inom vilken tid och på vilket sätt eventuellt erforderlig hjälpkultur skall utföras. Det torde emellertid ej böra ifrågasättas, att bidragstagaren principielt skall vidkännas hela kostnaden för avhjälpandet av de skador, som under förenämnda tid kunna uppkomma å skogen. En dylik bestäm-

sr melse skulle säkerligen avskräcka många skogsägare från att söka statsbidrag till ifrågavarande ändamål. Allenast för den händelse bidragstagaren själv varit vållande till skadan, synes en dylik föreskrift v a r a motiverad. I dylikt fall utgör bidragstagarens ansvar för berörda kostnad en konsekvens av det mellan bidragstagaren och den bidragsbevii jande myndigheten bestående kontraktsförhållandet, som måste anses vila på den förutsättning, att bidragstagaren skall göra vad å honom skäligen bör ankomma för att statens och hans gemensamma uppoffring skall leda till avsett resultat. Om däremot berörda förutsättning ej är för handen, torde skäliga hänsyn till bidragstagarens intresse kräva, att staten i viss omfattning understödjer botandet av uppkomna skador å skogen. Dylikt understöd synes lämpligen böra utgå i form av kostnadsfritt skogsodlingsmaterial samt sakkunnigt biträde vid arbetets utförande, vilka förmåner böra tillhandahållas genom den bidragsbeviljande myndigheten. Underlåter bidragstagaren att fullgöra ifrågavarande botningsskyldighet, bör den bidragsbeviljande myndigheten vara berättigad att antingen k r ä v a skyldighetens fullgörande eller att återfordra det statsbidrag, som av honom uppburits, jämte r ä n t a därå, ävensom kräva ersättning för skogsodlingsmaterial och biträde, som myndigheten må hava lämnat till honom för botande av skada å skogen. Den nu ifrågasatta skyldigheten kan lika litet som förenämnda hägnadsskyldighet på grund av det med bidragstagaren u p p r ä t t a d e kontraktet göras gällande mot ny ägare till det område, vartill statsbidrag utgått. Då emellertid även den förra skyldigheten avser förpliktelse att vidtaga vissa åtgärder under längre tidrymd, är det uppenbarligen önskvärt, att jämväl denna skyldighet beredes giltighet mot ny ägare, och torde detta önskemål böra tillgodoses på enahanda sätt, som enligt kommitténs förslag skall tillämpas i fråga om förlänande av dylik giltighet åt berörda hägnadsskyldighet. Den av kommittén föreslagna skyldigheten att vidmakthålla skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, torde böra äga tillämpning även i det fall, att dylik skog skadats genom brand. Att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Hallands län förordat, förebygga förlust på grund av dylik skada genom att såsom villkor för statsbidrag stadga förpliktelse att brandförsäkra skogen upp till en ålder av 30 år, finner sig kommittén ej kunna tillstyrka. Tillräckliga skäl torde ej föreligga att för avhjälpande eller förebyggande av skada genom brand i detta sammanhangträffa a n d r a bestämmelser än i fråga om andra skador å här avsedd skog. Det bör jämväl uppmärksammas, att kostnaden för brandförsäkr i n g å dylik skog enligt skogsvårdsstyrelsens förslag skulle bliva ganska avsevärd och sannolikt bidraga till minskande av skogsägarnas intresse för ifrågavarande understödsverksamhet.

88 Sättet för anvisande av medel till ifrågavarande ändamål. Då de villkor, som enligt det förut anförda böra gälla för statsbidrag till åtgärder i förevarande syfte, väsentligen avvika från dem, som fastställts för understöd från a n d r a statsanslag till skogliga ändamål, böra de medel, som äro avsedda att utdelas såsom dylika statsbidrag, ställas till förfogande genom anvisande för ändamålet av ett särskilt anslag. Detta anslag synes lämpligen kunna benämnas statens skogsodlingsanslag. Anvisandet av ett dylikt anslag bör ej medföra någon i n s k r ä n k n i n g i den befogenhet, som nu tillkommer skogsvårdsstyrelserna att av dem tilldelade bidrag från anslaget till skogsvårdens befrämjande eller av andra i skogsvårdskassorna ingående medel fritt understödja skogsodling eller andra åtgärder i här avsett syfte å de under skogsvårdslagen lydande skogar. För bevarande av skogsvårdsstyrelsernas självständighet och oberoende är det av vikt, att styrelserna bibehållas vid sin nuvarande fria förfoganderätt över skogsvårdskassornas medel, vilken r ä t t av styrelserna utövats på ett för skogsvården mycket gagnande sätt. Det må i detta sammanhang j ä m v ä l erinras, att genom den centrala organisation för skogsvårdsstyrelserna, som år 1925 bildades med i n r ä t t a n det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, ökade garantier vunnits för en ändamålsenlig förvaltning av skogsvårdskassornas medel. Såsom förut berörts, bör dock i samband med anordnandet av ifrågavarande bidragsverksamhet den restriktion föreskrivas med avseende å skogsvårdskassornas handhavande, att statsbidrag från det nu ifrågasatta anslaget ej må lämnas till företag, vartill understöd u t g å t t eller utgår från dylik kassa. I det föregående har framhållits, att staten bör dels bestrida kostnaderna för handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet med undantag av en mindre del av dessa, som bör gäldas av vederbörande bidragstagare, dels ock i viss omfattning understödja åtgärder för vidmakthållande av plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Då storleken av de belopp, som för dessa ändamål erfordras, är beroende av den omfattning, vari statsbidrag anvisas, torde sagda belopp böra beräknas till viss kvotdel av de medel, som äro avsedda att utdelas såsom statsbidrag, samt fördelas mellan de bidragsbeviljande myndigheterna efter enahanda grund som berörda medel. Med h ä n s y n härtill torde de belopp, som erfordras för berörda ändamål, lämpligen böra ställas till förfogande på det sätt, att det ifrågasatta skogsodlingsanslaget gives sådan storlek, att jämväl sagda belopp d ä r u r k u n n a anvisas.

89 Speciell motivering. I överensstämmelse med de allmänna grunder, som i det föregående angivits, h a r kommittén utarbetat ett vid betänkandet fogat förslag till kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag. Förslaget har, i den mån så lämpligen k u n n a t ske, avfattats i anslutning till förenämnda kungörelse den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget får kommittén anföra följande. Mom. 1. Med avseende å föreskrifterna i detta moment, vilka angiva det ändamål, vartill statsbidrag från det ifrågasatta anslaget må beviljas, hänvisas till det föregående. Mom. 2. I första stycket av detta moment hava i anslutning till vad kommittén tidigare anfört upptagits bestämmelser om sättet för anvisande till skogsvårdsstyrelserna av medel, avsedda att av styrelserna utdelas såsom statsbidrag, ävensom av särskilda förvaltnings- och understödsbidrag för bestridande av styrelsernas kostnader för bidragsverksamhetens handhavande samt för understödjande av åtgärder för vidmakthållande av skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Enligt dessa bestämmelser har skogsvårdsstyrelse att före viss dag hos Kungl. Maj:t göra framställning om anvisande av dylika medel och bidrag och därvid foga förteckning över sådana till styrelsen inkomna ansökningar om statsbidrag, som styrelsen funnit v a r a av beskaffenhet att böra beviljas. Då det är önskvärt, att berörda framställningar göras så tidigt, att ärendet hinner av Kungl. Maj:t prövas och avgöras i god tid innan de arbeten, vartill statsbidrag skall utgå, böra påbörjas, har i förslaget upptagits föreskrift, att dylika framställningar skola årligen ingivas före den 15 november. Därjämte h a r med hänsyn till önskvärdheten, att fören ä m n d a förteckningar av samtliga skogsvårdsstyrelser u p p r ä t t a s enligt enhetliga grunder, införts en bestämmelse av innehåll, att formulär till dessa förteckningar fastställes av Kungl. Maj:t. Föreskrifterna i andra och tredje styckena, däri angives, h u r u här avsedda medel skola utbetalas till skogsvårdsstyrelserna samt av dem bokföras och redovisas m. m., hava avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i mom. 2 i berörda kungörelse den 27 juni 1927 (nr 270), vilka bestämmelser ansetts böra vinna tillämpning även med avseende å medel, varom nu är fråga.

90 Mom. 3. Beträffande första stycket, som upptager bestämmelser om sökande av statsbidrag samt om sättet för u p p r ä t t a n d e av förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, hänvisas till den allmänna motiveringen. I andra stycket har angivits vad ansökan om statsbidrag skall innehålla. Föreskrifterna h ä r u t i n n a n ansluta sig n ä r a till motsvarande bestämmelser i mom. 3 av kungörelsen den 27 j u n i 1927 (nr 270). Mom. 4—6. Dessa moment, som u p p t a g a bestämmelser om bidragsverksamhetens begränsande till sådan mark, som bör användas för skogsproduktion, om den ekonomiska bärigheten av företag, vartill statsbidrag må utgå, om olika företags företräde till statsbidrag samt om r ä t t att kumulera bidrag och annat allmänt understöd, hava i det föregående n ä r m a r e motiverats. Mom. 7. Beträffande bestämmelserna i första och a n d r a styckena, som reglera sättet för statsbidrags utgående samt i vilket fall ersättning för hägnad må inräknas i kostnaden för h ä r avsett företag, hänvisas till vad härutinnan förut anförts. H ä r m å blott tilläggas, att enligt dessa bestämmelser allenast ersättning för uppförande av h ä g n a d må inräknas i sagda kostnad samt att detta m å ske blott i det fall, att den bidragsbeviljande myndigheten vid prövning av frågan om statsbidrag till företaget såsom sådant finner erforderligt, att hägnad uppföres för fredande av vederbörande område, och förty meddelar föreskrift härom. H a r myndigheten vid tidpunkten för sagda prövning ansett behov av hägnad ej föreligga och sålunda ej meddelat någon bestämmelse i detta avseende, är myndigheten — under förutsättning att i kontraktet med bidragstagaren upptagits föreskrift enligt mom. 9 punkt 2) — väl oförhindrad att, om behov av hägnad senare inträder, fordra uppförande av sådan, men må statsbidrag till hägnadskostnaden i detta fall ej utgå. För sådan händelse synes dock billigheten kräva, att myndigheten berättigas att till sagda kostnad lämna särskilt understöd med högst 50 procent av denna, vilket understöd lämpligen bör u t g å från det förvaltnings- och understödsbidrag, varom i mom. 2 förmäles. Statsbidrag för här avsett ändamål bör utgå allenast till den, som med äganderätt innehar sådan skogsmark, som i mom. 1 sägs, dock att med äganderätt i förevarande sammanhang fideikommissrätt bör likställas. E n dylik regel är påkallad, bland annat, med h ä n s y n till den i 9 mom. angivna skyldigheten för bidragstagare att vid överlåtelse av mark, med avseende vara statsbidrag utgått, öva tillsyn därå, att förvärvaren av marken utfäster sig att fullgöra bidragstagarens förpliktelser i vissa hänseenden. Sagda skyldighet förutsätter uppenbarligen, att bidragsta^

91 garen är markägare. E n föreskrift i nu angivet syfte har införts i tredje stycket av detta moment. Av förut angivna skäl har därjämte här stadgats, att statsbidrag ej må utgå till aktiebolag. Mom. 8. Bestämmelsen i detta moment, enligt vilken skogsvårdsstyrelsen har att fastställa arbetsplan beträffande företag, vartill statsbidrag beviljats, motsvarar stadgandet i mom. 7 av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270). Mom. 9. Med den, vars ansökan om statsbidrag beviljats, bör, såsom förut framhållits, vederbörande myndighet u p p r ä t t a kontrakt, däri bidragstagarens skyldigheter i förhållande till myndigheten n ä r m a r e angivas. I förevarande moment hava upptagits vissa föreskrifter om vad dylikt kontrakt skall innehålla. Föreskrifterna i punkt 1), enligt vilka bidragstagaren i kontraktat skall förbinda sig att fullborda i företaget ingående arbete inom föreskriven tid och på behörigt sätt samt att tillskjuta för ändamålet utöver statsbidraget erforderliga medel ävensom att underkasta sig kontroll av myndigheten m. m., överensstämma i huvudsak med motsvarande bestämmelser i mom. 8 av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) och t a r v a ej särskild motivering. Det må dock framhållas, att enligt dessa föreskrifter den bidragsbeviljande myndigheten äger i kontraktet förbehålla sig bestämmanderätt, bland annat, angående sättet för arbetets utförande samt beskaffenheten av det skogsodlingsmaterial, som därvid må användas. Vad angår föreskrifterna i punkterna 2) och 3), enligt vilka bidragstagaren skall i kontraktet tillförbindas, bland annat, dels att, om förhållandena därtill giva anledning, jämlikt vederbörande myndighets bestämmande uppföra och under viss tid underhålla hägnad för fredande av det område, som företaget avser, dels ock att i viss ordning vidmakthålla den skog, som uppdragits med hjälp av statsbidraget, hava de skäl, som ligga till grund för dessa föreskrifter, i det föregående närmare utvecklats. Detsamma gäller om motiven till föreskriften i punkt 4 rörande åläggande för bidragstagaren att före överlåtelse av det område, som företaget avser, tillse, a t t förvärvaren till skogsvårdsstyrelsen utfäster sig att fullgöra bidragstagarens förpliktelser enligt punkterna 2) och 3) m. m. Någon ytterligare motivering till dessa föreskrifter torde ej erfordras. Mom. 10. Den i detta moment u p p t a g n a ordningsföreskriften motsvarar bestämmelsen i mom. 8 sista stycket av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270).

92 Mom. 11. Vad i detta moment stadgas om ställande av säkerhet för fullgörande av kontrakt angående företag, varom nu är fråga, ävensom, därest mot kontraktet bry tes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte r ä n t a motsvarar bestämmelsen i mom. 9 av kungörelsen den 27 j u n i 1927 (nr 270). Förslaget avviker från berörda bestämmelse väsentligen därutinnan, att enligt förslaget vederbörande bidragsbeviljande myndighet äger medgiva befrielse från ställande av dylik säkerhet, när skäl därtill anses föreligga, under det enligt sagda bestämmelse bidragstagarens skyldighet i detta avseende är ovillkorlig. Förslagets ståndpunkt h ä r u t i n n a n är grundad därå, att statsbidragen till företag, varom här är fråga, i ej få fall torde uppgå till skäligen obetydliga belopp, i vilka fall ställande av säkerhet sålunda är mindre behövligt, samt a t t fullgörandet av denna skyldighet för de mindre skogsägarna stundom k a n v a r a mycket betungande. Därjämte är a t t märka, att statsbidragen till här avsedda företag ofta torde till huvudsaklig del komma att u t g å i form av skogsodlingsmaterial och arbetsledning, därvid ställande av säkerhet ej är lika påkallat som vid penningbidrag. Vid nu angivna förhållanden synes någon betänklighet mot a t t medgiva den bidragsbeviljande myndigheten nyssangivna befogenhet desto mindre böra möta, som enligt förslaget statsbidrag må till övervägande del utbetalas allenast i mån av fortgången av det arbete, v a r t i l l bidraget utgår, samt att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av myndigheten godkänt. Nu angivna bestämmelser om sättet för statsbidragets utbetalning innefatta visserligen ej någon garanti i fråga om fullgörande av bidragstagaren enligt 9 mom. åliggande förpliktelser att underhålla hägnad eller att vidmakthålla plantskog, men torde med hänsyn till beskaffenheten av dessa förpliktelser ställande av säkerhet för deras uppfyllande ej i alla fall v a r a nödigt. Mom. 12. Såsom under mom. 9 framhållits, äger enligt bestämmelserna i sagda moment den bidragsbeviljande myndigheten att i kontraktet med bidragstagaren förbehålla sig bestämmanderätt angående sättet för utförande av det arbete, vartill statsbidrag utgår, ävensom angående beskaffenheten av det skogsodlingsmaterial, som därvid må användas. I förevarande moment hava dessa bestämmelser kompletterats med föreskrift om skyldighet för myndigheten att öva tillsyn därå, att sagda arbete utföres på ändamålsenligt sätt, ävensom att meddela slutligt godkännande av arbetet. Härförutom har myndigheten särskilt anbefallts att, då fråga ä r om skogsodling, med synnerlig omsorg tillse, att därvid användes skogsfrö och plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet. Sistnämnda bestämmelse ansluter sig till föreskriften i 4 § punkten b) i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser, enligt

93 vilken föreskrift dylik styrelse har till uppgift a t t föranstalta därom, att inom dess verksamhetsområde finnes tillräcklig tillgång på skogsfrö och plantor av nyssangivna beskaffenhet. Mom. 13. Bestämmelsen i detta moment angående sättet för utbetalning av statsbidrag överensstämmer med motsvarande stadgande i mom. 11 av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270). Bestämmelsen äger tydligen tillämpning allenast i fråga om statsbidrag eller del av sådant bidrag, som utgår i penningar. Mom. U. Första stycket, som dels angiver vad den bidragsbeviljande myndigheten har att iakttaga vid meddelande av tillstånd till sådan avvikelse från fastställd arbetsplan, som föranleder minskning av kostnaden för företaget, dels ock upptager föreskrift om indragning av statsbidrag, överensstämmer, bortsett från en formell jämkning, med mom. 12 första stycket i kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270). I a n d r a stycket hava införts bestämmelser om verkan därav, att avvikelse u t a n tillstånd gjorts från fastställd arbetsplan eller att arbete, vartill statsbidrag utgår, icke fullbordats inom bestämd tid eller att föreskrifter, som den bidragsbeviljande myndigheten eljest meddelat beträffande sådant arbetes utförande (exempelvis angående beskaffenheten av det skogsodlingsmaterial, som därvid må användas), obehörigen åsidosatts. Enligt dessa bestämmelser, som n ä r a ansluta sig till motsvarande stadganden i mom. 12 andra stycket i nyssberörda kungörelse, ankommer det å den bidragsbeviljande myndigheten att, om försummelse av nyss angiven art ägt rum, inställa vidare utbetalning av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits, varjämte r ä n t a efter vissa grunder skall gäldas å sålunda u p p b u r n a medel. Då föreskrifterna i andra stycket h a v a avseende allenast å arbete, vartill statsbidrag utgår, men dylikt bidrag, såsom förut framhållits, ej må lämnas till underhåll och, i vissa fall, ej heller till uppförande av hägnad för fredande av område, med avseende v a r a statsbidrag beviljats, samt statsbidrag vidare ej må beviljas till vidmakthållande av skog, som uppkommit å dylikt område — det understöd, som må utgå till en del av dessa arbeten är ej att likställa med statsbidrag — bliva bestämmelserna i andra stycket ej tillämpliga, därest någon eftersätter honom enligt u p p r ä t t a t kontrakt eller avgiven förbindelse åliggande skyldighet att utföra sådant arbete, som nyss sagts. Fullgörande av dylik skyldighet kan emellertid i m å n g a fall v a r a en nödvändig förutsättning för att vederbörande företag överhuvud skall medföra avsett resultat, och synes därför ett försummande av denna skyldighet böra hava samma verkan som ett eftersättande av arbete, vartill statsbidrag utgår. Även

94 dylik försummelse bör därför g r u n d a r ä t t för den bidragsbeviljande myndigheten att dels återfordra det statsbidrag, som beviljats till vederbörande företag, dels ock k r ä v a r ä n t a därå. Härförutom torde emellertid dylik försummelse böra hava till följd, att den bidragsbeviljande myndigheten berättigas att, där skyldighet att uppföra eller underhålla hägnad eftersatts, återfordra särskilt understöd, som lämnats till hägnadens uppförande, jämte r ä n t a därå samt, där skyldighet att vidmakthålla skog, som förut sagts, blivit åsidosatt, a t t fordra ersättning för skogsodlingsmaterial och biträde, som myndigheten tillhandahållit för skyldighetens fullgörande. Bestämmelser i nu angivet syfte h a v a införts i tredje stycket av detta moment. Stadgandet i fjärde stycket överensstämmer i tillämpliga delar med föreskriften i mom. 12 tredje stycket av omförmälda kungörelse. Mom. 15. De i mom. 9 omförmälda skyldigheterna att uppföra och underhålla hägnad för fredande av område, med avseende v a r a statsbidrag utgått, samt att vidmakthålla å sådant område uppkommen skog skola, såsom förut nämnts, äga giltighet, intill dess dylik skog n å t t den utveckling, att den ej längre är att r ä k n a såsom plantskog. Med hänsyn till den relativt långa tidrymd, varunder dessa skyldigheter sålunda äro avsedda att gälla, är det tydligen av särskild vikt, att vederbörande myndighet noggrant övervakar skyldigheternas fullgörande såväl av bidragstagaren som, därest bidragstagaren överlåter dylikt område till a n n a n och denne gentemot myndigheten förbinder sig att fullgöra samma skyldigheter, av den senare. E n föreskrift om myndighetens plikt i detta avseende h a r upptagits i förevarande moment. Då vidare giltighetstiden för ifrågavarande skyldigheter i vissa fall, särskilt i norra Sverige, torde sträcka sig utöver en tidrymd av tio år, har tillika stadgats förpliktelse för myndigheten att inom tio år efter u p p r ä t t a n d e av kontrakt angående här avsett företag eller efter avgivandet av sådan förbindelse, som nyss sagts, i laga ordning erinra vederbörande gäldenär om sagda skyldigheter, därest dessa vid sagda tidpunkt fortfarande äro gällande. Mom. 16. Den i detta moment upptagna bestämmelsen om skyldighet för varje skogsvårdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från ifrågavarande anslag, att årligen till Kungl. Maj:t avgiva redogörelse för verksamheten under nästföregående år, överensstämmer med stadgandet i mom. 14 av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270). Mom. 17. I anslutning till den principiella uppfattning, som kommittén i det föregående u t t a l a t angående skogssällskapets likställande med skogs-

95 vårdsstyrelse beträffande handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet, har i detta moment stadgats, att vad enligt den föreslagna kungörelsen gäller om skogsvårdsstyrelse skall ä g a tillämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet äger bevilja bidrag allenast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet. Sällskapets berörda befogenhet har dock, j ä m v ä l i anslutning till vad förut anförts, inskränkts att gälla allenast skogar under skogsvårdslagen. Sådana till sällskapet anslutna skogar, som omförmälas i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen, hava följaktligen undantagits från r ä t t till bidrag.

Beräkning av behövligt statsanslag. En beräkning av det statsanslag, som med tillämpande av de av kommittén föreslagna grunder erfordras för vinnande a v det med ifrågavarande understödsverksamhet avsedda syfte, är synnerligen vansklig att verkställa. Till ledning för bestämmande av det belopp, som årligen bör av statsmedel anvisas till nämnda verksamhet, torde dock en approximativ uppskattning i berörda avseende här böra göras. I första rummet synes härvid arealen av den mark, med avseende v a r a Uppskattning statsbidrag enligt kommitténs förslag må utgå, böra beräknas. aleaCmTd^lvSåsom förut nämnts, må enligt förslaget under vissa villkor statsbidrag seende vara lämnas beträffande följande marker å skogarna under skogsvårdslagen: ^UgfftZ1:6) kala skogsmarker, med avseende v a r a reproduktionsskyldighet en- get må utgå. ligt gällande eller äldre skogsvårdslag ej föreligger (till kala skogsmarker skola härvid hänföras jämväl skogsmarker, bevuxna med bestånd, som hava en slutenhetsgrad av högst 0*2); 2:o) vanhävdade marker, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet (d. v. s. där slutenhetsgraden utgör allenast 0*3 a 0*4) och tillika i stort sett saknar utvecklingsmöjligheter samt med avseende v a r a reproduktionsskyldighet enligt gällande eller äldre skogsvårdslag ej föreligger; och 3:o) marker, bevuxna med stavaskogsbestånd. De under l:o) avsedda kala m a r k e r n a motsvara väsentligen de av ålder kala skogsmarkerna å skogar under skogsvårdslagen, vilka av kommittén i det föregående beräknats till 545 000 hektar. M a r k e r n a u n d e r 2:o) äro i huvudsak identiska med de i tabell I V angivna m a r k e r n a med bestånd av

96 slutenhetgrad 0*3—0*4, vilka d ä r beräknats omfatta en areal av 1911600 hektar. Då enligt kommitténs förslag statsunderstöd ej må u t g å till aktiebolag, böra emellertid nyssangivna arealer minskas med vad d ä r a v belöper å aktiebolag tillhöriga skogar under skogsvårdslagen. Till upplysning i sistangivna avseende h a r kommittén med ledning av förenämnda inom finansdepartementet tillgängliga preliminära resultat från vissa utredningar i samband med 1928 års allmänna fastighetstaxering låtit u p p r ä t t a omstående tabell (tabell VII) över de arealer kala skogsmarker och skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4, som finnas å skogar under skogsvårdslagen, vilka tillhöra a n d r a skogsägare än aktiebolag. För fullständighetens skull hava i n ä m n d a tabell upptagits jämväl de arealer skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd, som finnas å nämnda skogar. I tabellen hava särskilda uppgifter i nämnda hänseenden lämnats dels för varje landstingsområde och dels för en var av förenämnda tre zoner. Av tabellen framgår, att å de d ä r i avsedda skogar totala arealerna kala skogsmarker samt skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad. 0*3—0*4 utgöra 1061 600 respektive 1305 400 hektar samt a t t av dessa arealer belöpa å zon I 355 600 respektive 671100 hektar, å zon I I 195 200 respektive 213 000 hektar och å zon I I I 510 800 respektive 421300 hektar. De i tabellen angivna arealerna kala skogsmarker inbegripa även den normala kalytan. Beräknas denna yta för ifrågavarande skogar efter enahanda grunder, som tillämpats för samtliga skogar under skogsvårdslagen* uppgår densamma för zon I till 280 600 hektar, för zon I I till 140 200 hektar och för zon I I I till 175 800 hektar. Därest denna y t a för varje zon dragés från den i tabellen för zonen angivna arealen kalmark, erhålles den areal av ålder kal skogsmark, som finnes inom zonen å ifrågavarande skogar, och uppgår denna areal för zon I till 75 000 hektar, för zon I I till 55 000 hektar och för zon I I I till 335 000 hektar. Totala arealen a v denna m a r k å här avsedda skogar utgör sålunda 465 000 hektar. De arealer av ålder kal skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4, som sålunda finnas å skogar under skogsvårdslagen, vilka tillhöra andra skogsägare än aktiebolag, k u n n a emellertid ej oförändrade läggas till grund för beräkning av behövliga statsanslag för ifrågavarande ändamål. I detta avseende är a t t märka, att enligt kommitténs förslag statsbidrag må utgå allenast beträffande sådana skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4, för vilka röjningsvirkets avsättningsvärde understiger kostnaderna för erforderliga föryngringsåtgärder, samt a t t enligt förslaget statsbidrag ej heller må beviljas i fråga om mark, som finnes böra användas såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion eller som är av så dålig bonitet eller har så ogynn-

97 T a b e l l VII. Kal s k o g s m a r k , s k o g s m a r k , b e v u x e n m e d b e s t å n d a v s l u t e n h e t s g r a d 0*3—0*4 s a m t s k o g s m a r k m e d ö v e r h u v u d t a g e t o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s k o g s t i l l s t å n d å skogar under skogsvårdslagen, som tillhöra andra s k o g s ä g a r e ä n aktiebolag. Skogsmark (hektar) Kal (innefatT, Med overtande även Bevuxen , ,, , , ,o j huvudtaget mark med med bestand ,..,. , "..., . , , , otillfredsstalbestånd av av slutenhets-: . , « ., n .\ lande slutenhets- bgradJ 0-a—0-4 .... .„skogs, xi tillstånd grad 0-0—0-2)

Landstingsområde

Zon

Norrbottens

••••

Västerbottens

.

32 500

89 000

171 000

33 400

67 400

99 300

Jämtlands

107 400

180 000

186 500

Västernorrlands.

38 200

75 700

170 000

Gävleborgs

42 200

73 800

Kopparbergs • •••

170 000

288 000

Värmlands

50 000

48 000

60 000

355 600

671 100

1 048 600

Summa Västmanlands

8 800

15 900

20 600

Örebro

24 300

28 600

29 500

Uppsala

12 100

15 900

32 600

Stockholms

22 500

36 600

62 400

Södermanlands

42 000

54 800

Östergötlands...

36 100

74 700

Skaraborgs

33 700

20 700

35 800

Gotlands

14 300

17 200

19 900

195 200

213 000

330 300

Summa

58 100

47 300

92 000

72 200

152 000

Jönköpings

95 500

110 500

147 000

Kalmar norra

47 700

52 000

69 000

38 700

51 900

68 000

Göteborgs och Bohus

44 200

14 300

51300 H allands

56 000

15 000

78 400

Blekinge

20 300

26 000

63 700

Kristianstads

54 000

27 400

64 500

15 200

12 700

III Alvsborgs Kronobergs

»

södra

• ••

Malmöhus

1 Summa

510 800

421 300

798 600

Totalsumma för zonerna I—III

2177 500

I de i denna k o l u m n angivna arealerna ingå betydande arealer kal skogsmark och skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0'3 — 0 - 4. Jämför texten å sid. 17. 7 —

290394.

98 sam belägenhet, att utförande av skogsodling eller andra här avsedda åtgärder å marken ej kan anses ekonomiskt berättigat. Tydligt är, att i nyssnämnda arealer av ålder kal skogsmark och skogsm a r k med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4 ingå betydande områden, med avseende v a r a statsbidrag enligt nyssangivna av kommittén föreslagna bestämmelser ej må utgå. E n beräkning av arealerna av dessa områden ä r uppenbarligen utomordentligt vansklig att verkställa. Med ledning av vissa från vederbörande länsjägmästare införskaffade uppgifter i ämnet h a r emellertid kommittén sökt uppskatta storleken av dessa områden för en var av berörda två markgrupper, och har kommittén därvid trott sig k u n n a antaga, a t t arealen av ifrågavarande områden för gruppen av ålder kal skogsmark ungefärligen motsvarar inom zon I 20 procent, inom zon I I 27 procent och inom zon I I I 25 procent av gruppens totala areal inom respektive zoner samt att för gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4 motsvarande procenttal utgöra 41, 53 och 64 procent. Med stöd h ä r a v och då arealen stavaskogar, vartill statsbidrag enligt förslaget må utgå, torde kunna uppskattas till cirka 200 000 hektar, h a r kommittén beräknat, att de marker, som enligt förslaget kunna bliva föremål för statsbidrag, omfatta följande arealer: 1) av ålder kal skogsmark 350 000 hektar, därav 60 000 hektar torde vara belägna inom zon I, 40 000 hektar inom zon I I och 250 000 hektar inom zon I I I , motsvarande 80, 73 och 75 procent av gruppens totala areal inom respektive zoner, 2) skogsm a r k med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0-4 650 000 hektar, v a r a v 400 000 hektar antagits ligga inom zon I, 100 000 hektar inom zon I I och 150 000 hektar inom zon I I I , motsvarande 59, 47 och 36 procent av gruppens totala areal inom varje zon och 3) stavaskogar 200 000 hektar, samtliga liggande inom zon I. Totala arealen skogsmark, som enligt förslaget må bliva föremål för statsbidrag, har sålunda uppskattats till 1200 000 hektar. Beräkning av F ö r beräknande av det för ifrågavarande ändamål behövliga statsankostnidema s ] a g måste vidare uppskattning ske av kostnaderna för de åtgärder, som Sa eåtgärd?r. erfordras för försättande av nyssangivna markarealer i nöjaktigt produktivt skick. Vid verkställandet av denna uppskattning har kommittén u t g å t t ifrån, att för vinnande av berörda syfte hela arealen av ålder kal skogsmark måste skogsodlas, under det att beträffande berörda areal stavaskogar verkställande av röjningsgallringar äro tillfyllest för ändamålet. V a d a n g å r gruppen m a r k med bestånd a v slutenhetsgrad 0-3—0*4 äro de åtgärder, som beträffande denna grupp påkallas för vinnande av tillfredsställande produktion, såsom förut berörts, av delvis olika slag för t v å skilda kategorier a v denna. För den ena kategorien erfordras för ändamålet allenast rensningshuggning och röjning jämte i vissa fall markberedning — efter utförandet av dessa åtgärder erhålles nöjaktig å t e r v ä x t genom n a t u r l i g föryngring — under det i fråga om den a n d r a kategorien förutom

99 dylik h u g g n i n g och röjning jämväl skogsodling påkallas. Orsakerna till den skiljaktighet i föryngringsavseende, som sålunda föreligger mellan berörda tvenne kategorier, av vilka den senare i det följande benämnes kategorien a) och den förra kategorien b), äro att söka i olika förekomst av n a t u r l i g frötillgång samt markens och markvegetationens olika beskaffenhet. Kommittén har beräknat, a t t av förenämnda grupps totala areal, 650 000 hektar, 150 000 hektar äro att hänföra till kategorien a) och 500 00Ö hektar till kategorien b). Av den förra kategorien torde 50 000 hektar kunna antagas v a r a belägna inom zon I, 25,000 hektar inom zon I I och 75 000 hektar inom zon I I I . Motsvarande siffror för den senare kategorien torde kunna beräknas till 350 000, 75 000 och 75 000 hektar. Uppskattning av kostnaderna för de åtgärder, som beträffande förenämnda tre m a r k g r u p p e r erfordras för här avsett ändamål, har verkställts med ledning av omförmälda från länsjägmästarna införskaffade uppgifter. Kommittén h a r därvid särskilt beaktat, att med hänsyn till markens och markvegetationens beskaffenhet relativt dyra skogsodlingsåtgärder ofta måste tillgripas. I anslutning h ä r t i l l har kommittén beräknat, att kostnaderna for skogsodling av den av ålder kala skogsmarken i genomsnitt uppgå inom zon I till 75 kronor samt inom en v a r av zonerna I I och I I I till 120 kronor, allt per hektar. Kommittén h a r h ä r v i d förutsatt, att skogsodlingen i regel utföres i n o r r a Sverige medelst sådd samt i mellersta och södra Sverige medelst plantering. I kostnaderna hava i n r ä k n a t s utgifter för erforderligt stängsel ävensom för röjning i vissa fall. Vad härefter a n g å r gruppen skogsmark med bestånd av slutenhetsgrad 0-3—0-4 h a r kommittén beräknat de kostnader, som beträffande kategorien a) erfordras i förevarande syfte, innefattande rensningshuggning, röjning och skogsodling, till 65 kronor inom zon I samt till 90 kronor inom envar av zonerna I I och I I I , allt per hektar. Vid denna uppskattning h a r fråndragits beräknad inkomst genom avsättning av utfallande röjnings virke, vilken inkomst för de särskilda zonerna i genomsnitt uppskattats till respektive 5, 20 och 30 kronor per hektar, varjämte antagits, att redan före skogsodlingen plantskog i någon utsträckning förefinnes. Beträffande kategorien b) hava kostnaderna för erforderliga åtgärder i förevarande syfte, omfattande rensningshnggning och röjning samt i vissa fall markberedning, efter a v d r a g av enahanda inkomst genom avsättning av röjningsvirke, som nyss sagts, uppskattats till 15 kronor per hektar för samtliga zoner. Kostnad för erforderligt stängsel har för båda kategorierna medräknats. Vid kostnadsberäkningarna för nu angivna två markgrupper h a r kommittén antagit, att uppförande av stängsel för fredande av område, som varit föremål för här avsedda åtgärder, erfordras beträffande 20 procent av markgruppernas totala areal inom zon I och i fråga om 50 procent av gruppernas totala areal inom zonerna I I och I I I .

100 Beträffande slutligen stavaskogarna h a r kommittén beräknat kostnaderna för verkställande av erforderliga röjningsgallringar i dessa till 20 k r o : nor per hektar. Kommittén h a r h ä r v i d förutsatt, att röjningsvirket saknar avsättningsvärde. Beräkning av Med ledning a v de arealer skogsmark, som enligt förenämnda beräkltatsbme°dået n i n £ a r kunna bliva föremål för statsbidrag, samt de kostnader, som, på som erfordras sätt nu angivits, h ä r avsedda å t g ä r d e r betinga, har kommittén, såsom närför ändamålet. m a r e f r a m g å r av en såsom bilaga I I I vid betänkandet fogad tablå, uppskattat det belopp, som för n ä m n d a arealers försättande i nöjaktigt produktivt skick erfordras, till sammanlagt 63 050 000 kronor, d ä r a v 39 300 000 kronor belöpa på av ålder kal skogsmark, 19 750 000 kronor å m a r k med bestånd av slutenhetsgrad 0*3—0*4 samt 4 000 000 kronor å stavaskogar. Då enligt kommitténs förslag statsbidrag ej m å utgå med mera ä n 50 procent av den godkända kostnaden för vederbörande företag, m å enligt samma förslag av berörda kostnadssumma högst hälften eller 31525 000 kronor täckas genom statsanslag. Till sistnämnda belopp komma emellertid dels kostnaderna för bidrags verksamhetens handhavande i den m å n dessa ej skola gäldas av vederbörande sakägare, dels ock kostnaderna för det statsunderstöd, som enligt kommitténs förslag må u t g å för vidmakthållande av plantskog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Vad angår förstnämnda kostnader h a r kommittén, under förutsättning att vederbörande sakägares andel av dessa bestämmes enligt av kommittén i det föregående angivna grunder, med ledning av omförmälda från länsjägmästarna införskaffade uppgifter uppskattat statens andel av samma kostnader till cirka 15 procent av det belopp, som u t g å r i statsbidrags Kommittén vill härvid erinra, att statens kostnader för handhavandet av förenämnda bidragsverksamhet för främjande av skogsdikning i regel uppgått till 15 procent av det till sagda ä n d a m å l anvisade beloppet samt i undantagsfall överstigit n ä m n d a procentsats. Även om den av kommittén föreslagna organisationen för ifrågavarande verksamhet i vissa avseenden är enklare än organisationen för berörda skogsdikningsverksamhet, får ej förbises, a t t arbetet med övervakande a v här avsedda åtgärders utförande och av uppkomna plantskogars vidmakthållande kommer a t t bliva synnerligen omfattande och tidsödande. Med hänsyn härtill synes statens andel i förevarande kostnader ej k u n n a uppskattas lägre än nyss angivits. Beträffande statens utgifter för understöd i syfte att vidmakthålla med statsbidrag uppdragna plantskogar m å erinras, att kostnaden för erforderlig hjälpkultur efter verkställd skogsodling i genomsnitt för landet i dess helhet torde kunna beräknas uppgå till cirka 25 procent a v kostnaden för skogsodlingens verkställande. Är fråga om rensningshuggning för erhållande av naturlig föryngring, torde visserligen kostnaden för avhjälpande av skador å den genom självsådd uppkomna plantskogen i allmänhet ställa t0

101 sig lägre än motsvarande kostnad vid skogsodling, men tillkommer i detta fall risken, att n a t u r l i g föryngring efter avverkningen till följd av ringa frötillgång, markens eller markvegetationens mindre gynnsamma beskaffenhet eller a n n a n dylik orsak ej inställer sig i avsedd omfattning u t a n a t t hjälpkultur måste vidtagas för erhållande av nöjaktig återväxt. Även till dylik å t g ä r d bör givetvis här avsett understöd kunna lämnas. I förevarande avseende är vidare a t t märka, a t t med hänsyn till de av kommittén föreslagna villkoren för här avsett statsbidrag torde beträffande plantskogar, varom nu är fråga, k u n n a bortses från skadegörelse genom beteskreatur. Vid nu angivna förhållanden och d å ifrågavarande statsunderstöd i stort sett torde kunna beräknas motsvara halva kostnaden för den åtgärd, vartill understödet utgår, har kommittén ansett sig kunna uppskatta statens utgifter för dylika understöd till 10 procent av det belopp, som u t g å r i statsbidrag. Statens sammanlagda kostnader för bidragsverksamhetens handhavande och lämnande av understöd, som nyss sagts, skulle sålunda uppgå till 25 procent av förenämnda bidragsbelopp, 31525 000 kronor, eller alltså till 7 881250 kronor. Statens totala utgifter för ifrågavarande bidragsverksamhet skulle följaktligen belöpa sig till cirka 39*5 miljoner kronor. Såsom förut framhållits, är från nationalekonomisk och social synpunkt storleken av synnerligen önskvärt, att de åtgärder för ökad skogsproduktion, varom h ä r årligt statsamla år fråga, så skyndsamt som möjligt komma till utförande. Med den orga9nisation för bidragsverksamhetens handhavande, som kommittén föreslagit, torde, under förutsättning att erforderliga medel ställas till förfogande för ändamålet och intresset för verksamheten bland landets skogsägare blir tillräckligt omfattande, möjlighet föreligga a t t under en tidrymd av cirka 15 å r i stort sett utföra de arbeten, vartill enligt kommitténs förslag statsbidrag må utgå. Det belopp, som vid tillämpande av en dylik plan årligen bör anvisas till statsbidrag, uppgår följaktligen till cirka 2 miljoner kronor. Härtill kommer statens andel i de kostnader, som årligen erfordras för bidragsverksamhetens handhavande samt för vidmakthållande av med statsbidrag u p p d r a g n a plantskogar, vilken andel i det föregående beräknats till 25 procent av bidragsbeloppet. Totala beloppet av det statsanslag, som årligen bör anvisas till ifrågavarande ändamål, utgör sålunda cirka 2*5 miljoner kronor. Kommittén anser sig emellertid ej böra ifrågasätta, att ett anslag å nyssangivna belopp ställes till förfogande för ändamålet redan vid verksamhetens igångsättande. Det torde v a r a nödvändigt, a t t de bidragsbeviljande myndigheterna lämnas visst r å d r u m för förberedande av nämnda verksamhet, innan denna gives en sådan omfattning, som nyss berörts. Det ä r sålunda uppenbart, att viss tid erfordras för anskaffande av behövligt skogsodlingsmaterial, för anställande av nödig personal samt för verksamhetens ändamålsenliga organiserande i övrigt. Enligt kommitténs

102 uppfattning torde den härför erforderliga tiden k u n n a beräknas till cirka tre år. Under denna organisationsperiod torde anslag böra utgå till statsbidrag för h ä r avsett ändamål med successivt ökade belopp. Vad a n g å r storleken av det anslag, som bör anvisas till ifrågavarande ändamål för första verksamhetsåret, anser kommittén, a t t det till statsbidrag avsedda beloppet för detta å r ej bör sättas lägre än 500 000 kronor. Redan med den tillgång å skogsfrö och plantor, som för n ä r v a r a n d e förefinnes, och med sin nuvarande personal äro skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet väl rustade för a t t på ett ändamålsenligt sätt disponera sagda belopp för understödjande av åtgärder i förevarande syfte. Förutom n ä m n d a belopp böra erforderliga medel ställas till förfogande till bestridande av statens kostnader för verksamhetens handhavande under sagda år. Då de bidragsbeviljande myndigheterna under detta å r hava a t t nyorganisera verksamheten och för sådant ändamål måste anskaffa, bland annat, erforderliga redskap och maskiner, torde statens kostnader för verksamhetens handhavande under samma år böra uppskattas till ett något högre belopp än kommittén i det föregående beräknat såsom under normala förhållanden behövligt för detta ändamål. Enligt kommitténs uppfattning böra sagda kostnader för ifrågavarande år uppskattas till 20 procent av bidragsbeloppet eller till 100 000 kronor. Tydligt är, a t t under första verksamhetsåret statsunderstöd för vidmakthållande av plantskog ej erfordras. Behov av dylikt understöd torde komma a t t föreligga först under tredje verksamhetsåret. Då enligt kommitténs förslag de medel, som må komma a t t anvisas till ifrågavarande ändamål, skola ställas till skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets förfogande och av dem särskilt bokföras och redovisas samt styrelsernas och sällskapets räkenskaper enligt gällande bestämmelser skola avslutas för kalenderår, böra sagda medel av styrelserna och sällskapet disponeras för ändamålet under visst kalenderår. Av de av kommittén föreslagna reglerna om fördelningen av berörda medel mellan vederbörande bidragsbeviljande myndigheter följer, att medelns användande för ändamålet bör äga r u m under det kalenderår, vars första hälft ingår i det budgetår, för vilket medeln blivit anvisade.

103 Kommitténs hemställan. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kommittén, a t t herr statsrådet behagade tillstyrka Kungl. Maj:t att i proposition föreslå riksdagen att a) godkänna härvid fogade förslag till grunder för understödjande medelst statsbidrag u t a n återbetalningsskyldighet inom område, v a r a ekogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller a n n a n å t g ä r d för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd; samt b) till sådant understödjande anvisa för budgetåret 1930/1931 under benämning statens skogsodlingsanslag ett extra reservationsanslag av 600 000 kronor. Vidare hemställer kommittén att, därest det ovan framställda förslaget varder i huvudsak av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänt, h e r r statsrådet behagade tillstyrka Kungl. Maj:t att i anslutning till de synpunkter kommittén i motiveringen framhållit meddela föreskrifter dels angående ordningen för u p p r ä t t a n d e av förslag till företag, vartill statsbidrag må utgå, dels ock angående det bidrag till kostnaderna för uppgörande av sådant förslag, som skogsvårdsstyrelsen eller skogssällskapet må äga att u t k r ä v a av vederbörande markägare.

104 Förslag till

kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag. Kungl. Maj:t h a r — sedan riksdagen dels godkänt av Kungl. Maj:t gjord framställning om vissa grunder för understödjande medelst statsbidrag u t a n återbetalningsskyldighet av företag, som avser skogsodling eller a n n a n å t g ä r d för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd, dels ock till sådant understödjande anvisat anslag under benämningen statens skogsodlingsanslag — funnit gott förordna, att följande villkor skola lända till efterrättelse för bidrag från n ä m n d a anslag: Mom. 1. F r å n statens skogsodlingsanslag må anvisas statsbidrag till utförande inom område, vara skogsvårdslagen äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller a n n a n å t g ä r d för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen: l:o) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka t r ä d ; 2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter; samt 3:o) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd. Beträffande mark, som omförmäles under 2:o), må statsbidrag utgå allenast under förutsättning, a t t avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras. Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstringsförmågan hos m a r k med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, eller till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga, dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga å t e r v ä x t å t g ä r d e r efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o). Förutom statsbidrag, som nu sagts, må från statens skogsodlingsanslag jämväl anvisas särskilt förvaltnings- och understödsbidrag efter t y i mom. 2 förmäles.

105 Mom. 2. P å framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj:t, efter hörande av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, om anvisande till styrelsen från statens skogsodlingsanslag dels av medel att av styrelsen utdelas såsom statsbidrag enligt bestämmelserna i denna kungörelse, dels ock av särskilt förvaltnings- och understödsbidrag för bestridande av styrelsens kostnader för handhavandet av sagda verksamhet ävensom för understödjande enligt denna kungörelse av åtgärder för vidmakthållande av skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Dylik framställning skall av styrelsen göras före den 15 november och åtföljas av förteckning över sådana till styrelsen inkomna ansökningar om statsbidrag, som styrelsen funnit v a r a av beskaffenhet a t t böra beviljas. Formulär till sagda förteckning fastställes av Kungl. Maj:t. Medel, som anvisats till skogsvårdsstyrelse enligt första stycket, skola, mot avlämnande av särskild av styrelsen utfärdad och av statskontoret godkänd förbindelse att använda sagda medel enligt därom gällande föreskrifter, av statskontoret ställas till styrelsens förfogande genom medlens insättande i riksbanken för styrelsens räkning eller, där styrelsen h a r sitt säte å ort, varest riksbankskontor ej finnes, efter rekvisition i mån av behov u t a n o r d n a s till styrelsen. Medlen skola av styrelsen särskilt bokföras och redovisas, och skall därå upplupen r ä n t a tillgodoföras samma medel. I den i första stycket omförmälda framställning skall skogsvårdsstyrelsen uppgiva, h u r u v i d a och till vilket belopp ej disponerad behållning förefinnes å medel, som enligt samma stycke anvisats till styrelsen. Mom. 3. Ansökan om statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse, som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar om upprättande av förslag till utförande av det företag, vartill statsbidrag sökes. Dylikt förslag skall u p p r ä t t a s i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. I ansökan om statsbidrag skola så fullständigt som möjligt angivas beskaffenheten och omfattningen av det företag, vartill statsbidrag sökes. Ansökningen skall tillika innehålla uppgift å den eller de fastigheter, som företaget angår, samt vederbörande ägares n a m n och hemvist. Mom, 4. F i n n e r skogsvårdsstyrelsen, att företaget eller viss del därav angår mark, som bör användas för vederbörande fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion, må statsbidrag ej lämnas till företaget eller sagda del därav. Vid prövning av fråga, som i detta moment avses, äger skogsvårdsstyrelsen, där sådant av förhållandena påkallas, inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Mom. 5. Statsbidrag k a n av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning, att styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden därför.

106 Skogsvårdsstyrelsen skall tillse, a t t statsbidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd. Mom. 6. Statsbidrag m å icke utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut u t g å t t eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör dock icke hinder för bidrags beviljande. Mom. 7. Statsbidrag k a n beviljas till högst femtio procent av den u t a v skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. I sagda kostnad må, där skogsvårdsstyrelsen finner erforderligt, att det område, som företaget avser, inhägnas eller att annan hägnadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning för åtgärdens utförande. H a r skogsvårdsstyrelsen vid prövning av fråga om statsbidrag till företaget ansett behov av hägnad för berörda ändamål ej föreligga, men finner styrelsen senare dylikt behov v a r a för handen, äge styrelsen att av det i mom. 2 omförmälda förvaltnings- och understödsbidrag bevilja ett särskilt understöd till hägnadens uppförande, vilket understöd må uppgå till högst femtio procent av den av styrelsen godkända kostnaden härför. Statsbidrag må ej lämnas till a n n a n än den, som med ägande- eller fideikommissrätt innehar mark, varom i mom. 1 förmäles. Statsbidrag må ej utgå till aktiebolag. Mom. 8. Beträffande företag, vartill statsbidrag beviljas, fastställer skogsvårdsstyrelsen arbetsplan. Mom. 9. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag åtager sig arbete, som i mom. 1 avses, skall skogsvårdsstyrelsen u p p r ä t t a skriftligt kontrakt, och skall därvid i a k t t a g a s följande: 1) Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda sig att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse med den fastställda arbetsplanen, att därvid iakttaga de föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen utöver planen meddelat, att fullgöra de övriga åligganden, som enligt denna kungörelse åvila bidragstagaren, att bestrida vad till fullbordande av sagda arbete må erfordras utöver beviljat bidrag från förevarande anslag, samt att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen. 2) I kontraktet skall, om förhållandena därtill giva anledning, intagas föreskrift, att bidragstagaren är pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område, som företaget avser, eller vidtaga a n n a n hägnadsåtgärd, som på ett betryggande sätt fredar området mot betesdjur, och att underhålla för sådant ändamål uppförd hägnad, intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling, att den ej längre är a t t r ä k n a

107 såsom plantskog, att, om fullgörande av bidragstagarens skyldighet i något a v n u angivna avseenden försummas, skogsvårdsstyrelsen ä r berättigad a t t på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen, samt att, ifall företaget eller till följd d ä r a v uppkommen skog genom dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige är pliktig a t t enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande erforderlig åtgärd. 3) I kontraktet skall därjämte föreskrivas, att skog, som uppdragits med hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess densamma n å t t den utveckling, att den ej längre är att r ä k n a såsom plantskog, att för sådant ändamål behövlig å t g ä r d skall utföras enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande samt att bidragstagaren vid utförande a v dylik åtgärd, där ej sådant fall är för handen, som avses under punkt 2) härovan eller å t g ä r d e n eljest avser avhjälpande av skada, vartill bidragstagaren varit vållande, är berättigad a t t kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial, levererat å i kontraktet bestämd plats, dels ock sakkunnigt biträde vid arbetets utförande. 4) Härförutom skall i kontraktet stadgas, att det åligger bidragstagaren att tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren överlåtes till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen avgiver skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser enligt p u n k t 3) samt, därest bestämmelse jämlikt punkt 2) upptagits i kontraktet, jämväl enligt sistnämnda punkt, ävensom a t t i sin ordning ej överlåta området till annan, u t a n att denne till styrelsen gör e n a h a n d a åtagande, samt att, om överlåtelse av området sker i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren ä r pliktig a t t till skogsvårdsstyrelsen återgälda det statsbidrag, som lämnats till företaget, jämte fem procent årlig r ä n t a därå från tiden för bidragets lyftande till dess återbetalning sker, dock högst under tio år. Mom, 10. K o n t r a k t e t skall jämte avskrifter av den fastställda arbetsplanen och därtill hörande handlingar förvaras hos skogsvårdsstyrelsen. Mom. 11. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta skall, om ej skogsvårdsstyielsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse, ställas säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att äga giltighet, så snart det i kontraktet avsedda arbetet blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock a t t säkerhetsförbindelsen skall fortfara a t t gälla beträffande sådana bidragstagaren enligt kontraktet åliggande förpliktelser, som avses i mom. 9 punkterna 2)—4). Säkerhetsförbindelsen skall förvaras hos skogsvårdsstyrelsen. Mom. 12. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå, att arbete, varom kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt samt att meddela slutligt godkännande av arbetet. Är fråga om skogsodling, skall

108 skogsvårdsstyrelsen med synnerlig omsorg tillse, att därvid användas skogsfrö och plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet. Mom. 13. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan ifrågakommer, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att det arbete, vartill statsbidraget utgår, blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande. Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande, lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styr relsen ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen godkänt. Mom. 14. Meddelar skogsvårdsstyrelsen tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan och föranleder sådan avvikelse minskning av kostnaden för företaget, åligger det styrelsen att såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. Å skogsvårdsstyrelsen ankommer j ä m v ä l att, då bidragstagare mot avstående av statsbidrag önskar befrielse från villkor, som föreskrivits för bidragets tillgodonjutande, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter. I händelse avvikelse u t a n därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda arbetsplanen eller arbete, vartill statsbidrag utgår, icke blivit fullbordat inom bestämd tid, eller de föreskrifter skogsvårdsstyrelsen i övrigt meddelat beträffande sådant arbetes utförande obehörigen åsidosatts, ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss a m given tid på en gång eller efter hand inbetalas till styrelsen. Å sålunda uppburna medel skall gäldas fem procent årlig r ä n t a från lyftningsdagen till dess återbetalning sker. Vad i andra stycket stadgas äge tillämpning j ä m v ä l i det fall, a t t den, som jämlikt u p p r ä t t a t kontrakt eller avgiven förbindelse är pliktig att uppföra eller underhålla hägnad för fredande av område, med avseende vara statsbidrag utgått, eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag beviljats, eftersätter sådan skyldighet; och ankommer å skogsvårdsstyrelsen i dylikt fall att, därest skyldighet i förstnämnda hänseende eftersatts, tillika återfordra särskilt understöd, som lämnats till hägnadens uppförande, jämte fem procent årlig r ä n t a d ä r å från lyftningsdagen till dess återbetalning sker, samt, i fall skyldighet j sistnämnda hänseende blivit åsidosatt, fordra ersättning för skogsodlingsmaterial och biträde, som styrelsen tillhandahållit för skyldighetens fullgörande. Alla kostnader, som föranledas för skogsvårdsstyrelsen till följd av indragning eller å t e r b ä r i n g av statsbidrag eller av särskilt understöd eller till följd av u t k r ä v a n d e av ersättning för skogsodlingsmaterial eller bi-

109 trade, skola bestridas eller gottgöras av bidragstagaren eller den, som betalningsskyldighet eljest åligger. Mom. 15. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att övervaka, att den, som jämlikt upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är skyldig att uppföra eller underhålla hägnad för fredande av område, med avseende vara statsbidrag utgått, eller att vidmakthålla skog, som uppkommit genom åtgärd, vartill statsbidrag beviljats, fullgör denna skyldighet ävensom att inom tio år från kontraktets upprättande eller förbindelsens avgivande i laga ordning erinra gäldenären om sagda skyldighet, där denna vid nämnda tidpunkt fortfarande är gällande. Mom. 16. Varje skogsvårdsstyrelse, som förmedlar statsbidrag från ifrågavarande anslag, skall årligen till Kungl. Maj:t avgiva redogörelse för verksamheten under nästföregående år enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Mom, 17. Vad enligt denna kungörelse gäller om skogsvårdsstyrelse skall äga tillämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet äger bevilja bidrag allenast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen förmäles.

I

BILAGOR

112 Skogsvårdsstyrelsernas skogsodlingsMedeltal per år skogsodlad (nyodad) areal 1910 — 1914

1905 — 1909

Landstingsområde gammal

Stockholms

övrig

summa

219 Uppsala

gammal

övrig

100 Södermanlands

210 Östergötlands

1255 Jönköpings

1233 Kronobergs

219 Kalmar norra

451 Kalmar södra

150 50 31

286 233

352 1160

Blekinge

60 Kristianstads

177 168 928

1 104

summa

123 73

Malmöhus Hallands

780 Göteborgs och Bohus

547 Älvsborgs

2 000

2 223

1740 Skaraborgs

.886

—

145 4 567

—

161 87

666 452 593 424 147 183

6 408

14 090

4 410

11712 Värmlands 431

Örebro

452 Västmanlands Kopparbergs

425 Gävleborgs

21 147

Västernorrlands 150

Jämtlands Summa

7 682

904 343

95 16 122

113 Bilaga I. v e r k s a m h e t å r e n 1905—1928. i »gammals kal skogsmark samt annan skogsmark 1915 — 1919 gammal

1920--1925 (6 år)

övrig

summa

318 124 272

318 248 312

gammal

1926--1928 (3 år)

övrig summa gammal

481 481 178 353 643 657 994 1005

Summa skogsodlad areal perioden 1905—1928

övrig summa gammal

övrig

summa

11 103

2 941

482 123

2 722

3 204

175 14 11 544 255 26 98 74 262 135 282 121 150 94

1 139 1233

273 273 8 876 8 876 142 142 284 3 300 2 671 5 971 185 602 7 149 7 751 3 188 472 477 2130 21549 23 679 5 319 1037 1356 11324 26 474 37 798 164 735 899 8113 24 986 33 099 489 3 760 7 838 11598 — 489 75 81 156 2 634 2 835 5 469 48 56 104 1533 3 173 4 706 109 49 158 3 359 3 223 6 582 77 82 1136 5 683 1819 381 137 518 8 220 6 201 14 421 209 102 311 20 609 4 515 25124 414 562 976 22 355 43 022 65 377 160 508 668 3 675 16 530 20 205

—

—

—

72 28 274

55 44 65

637 647 828 878 153 271

692 691 893 878 172 271

22 35 1

124 40 42 611 190 100 76 52 81 100 374 1 2 838

— 124 33

2 000

602 152 216

702 228 268 81 100 385

— —

850 552 299

850 676 332

5 764 15 531 21295

8 — 290394.

— 19

—

363 155 178

389 253 252 262 196 371 281

— 61 89 160

3 336 3 486

2 424 15 689 18113

— — —

196 343 642 781 42 307

218 378 643 781 42 307

—

34 653 34 653

3 207 10 430 13 637

282 17 423 17 705 3 736 19 458 23194 1612

14 715 16 327

6 024

7 240

2 021

4 026

6 047

2 164 8192 10 356J 104 824 286 454 391 278

114 Bilaga It.

Promemoria angående räntabiliteten av kostnader för skogsodling av utav ålder kal skogsmark. De kostnader, som ur räntabilitetssynpunkt kunna nedläggas på skogsodling av u t a v ålder kala marker, tjänliga till skogsbörd, få ej överstiga nuvärdet av skogens framtida inkomster av marken ifråga. För att fastställa räntabiliteten måste därför ett så säkert nuvärde som möjligt beräknas. Nuvärdet av en skogs framtida inkomster äro beroende av följande faktorer: 1) Markens virkesproducerande förmåga (bonitet). 2) Virkets nettopris på avsättningsorten och i samband därmed kostnaderna för virkets utdrivning (skogens läge). 3) Skogshushållningens ändamål (omloppstid, trädslag m. m.). 4) Räntefoten. 1) Skogsmarkens virkesproducerande förmåga. För de delar av landet, där de flesta av ålder kala skogsmarkerna äro belägna, eller i södra och mellersta Sverige, har antagits, att skogsm a r k producerar årligen i genomsnitt 3*o kubikmeter virke per hektar, vilket ungefärligen motsvarar riksskogstaxeringsnämndens uppgifter rörande kalmarkens medelbonitet för nämnda trakter. Denna proluktion motsvarar därvid icke skogsmarkens ideala virkesproducerande förmåga, utan den produktion, som i skogsbruk i stort sett kan uppnås och vilken i regel anses utgöra 70 procent av den ideala produktionen. Inom stora delar av särskilt södra delarna av landet har dock denna m a r k sn icke oväsentligt högre virkesproducerande förmåga. 2) Virkets pris på avsättningsorten samt avsättningsförhållanddna. Virkespriset inverkar väsentligt på nuvärdet av skogens framlida inkomster och är den svårast bestämbara faktorn, då här en ren bedömning på framtiden måste ske. Virkespriserna äro icke blott utsatta för ständiga växlingar under årens lopp u t a n variera även starkt fö: skilda orter. För att erhålla en möjligast säker grund för bedömande av ett representativt virkesvärde vore givetvis en utredning ^ över de skilda sortimentens värden under en längre gången tidsperiod inom olila trakter synnerligen önskvärd. I föreliggande beräkning har med lediing av yiuvarande priser följande rotnettovärden antagits såsom skäliga nämligen: Timmer m. m., 7*oo—10*oo kronor, massaved (sulfit- och sulfatvel) samt props 6*50 kronor och brännved m. m. 1*50 kronor per kubikmeter ftst mått verklig massa på bark.

115 Beträffande avsättningsförhållandenas inverkan på rotpriset bör i detta s a m m a n h a n g uppmärksammas, att skogsmark med goda avsättningsförhallanden mycket väl kan bära avsevärt större kostnad för skogsodling an skogsmark med lika god bonitet men med dåliga avsättningsförhållanden I föreliggande fall har ansetts, att medelgoda avsättningsförhällanden, innebärande 3 a 4 kilometers drivningsavstånd, föreligga. 3) Skogshushållningens

ändamål.

Produktionens värde är beroende av trädslag, speciella avsättningsmöjligheter m. m. samt omloppstidens längd. För södra och mellersta Sverige torde en 70-årig omloppstid, vari även innefattas föryngringstiden, v a r a den kortast tänkbara tid, som man här bör r ä k n a med. Den har ock använts i följande beräkning. 4)

Räntefoten.

Beträffande räntefoten bör uppmärksammas, att man för olika kapitalinvesteringar har a t t r ä k n a med olika räntefot. Riskfyllda företag t. ex. få alltid räkna med högre räntefot, vilket även ofta är fallet vid kapitalinvesteringar på kort sikt, då kapitalets upprepade omplacering medför tid och kostnader. Investering av kapital i skogsbruk betyder i huvudsak kapitalplacering på lång sikt samt en förhållandevis säker placering. Givetvis växlar även medelräntefoten för olika slag av kapitalplaceringar mom skogsbruket. Med hänsyn till nyssnämnda skäl torde man emellertid kunna r ä k n a med att medelräntefoten vid kapitalinvestering i skogsbruk är lägre än den för landet genomsnittliga, och att det kan vara skäligt att för skogsbruket kalkylera med en medelräntefot av 4 procent. Det förutsattes, att den skogsodlade marken tidigare legat alldeles kal under längre tid ävensom utan egentlig avkastning i form av bete eller dylikt samt a t t markens tillstånd och belägenhet ä r sådan, att naturlig föryngring av skog å densamma icke kan förväntas. Med nu angivna utgångspunkter har virkesavkastningens storlek och beskaffenhet samt värdeproduktionen i efterföljande avkastningstabell och värdeproduktionstabell beräknats med tillhjälp av tillgängliga erfarenhetstal. Avkastningstabell. Ålder år

20, 30 40 50 60 70

:

Kbm. per hektar

25 50 75 100 120 135

Tota produktion i kbm. Utgallrat underföregående därav gall10 år, kbm. på livstiden per år ringsvirke

6 11 18 20 20

25 56 92 135 175 210

1-26 1-9 2-3 2-7 2-9

3*o

6 17 35 55 75

116 Värdeproduktionstabell. Timmer m . m. Ålder år

20. 30. 40. 50 60 70

ä kr.

kbm.

7-oo 9-oo 10*00

1 2 60 Summa

63 Procent

j

:

kbm.

a kr.

värde kr.

7-00 18-oo 600-oo

4 8 10 73

6-50 6-60 6-5 0 6-50

26-00 52-0 0 65-00 474-60

625-oo

i :

617-50

värde kr.

Ved m. m.

Massaved m. m.

45 Summa värde kr.

kbm.

å kr.

värde kr.

6 7 9 8 22

1-50 1-50 1-50 1-50 1-50

9-oo 10-50 13-60 12-00 33*oo

9-00 36-50 72-50 95-00 1 107-50

—

78-oo

1320-6 0

25 Totala massaproduktionen utgör 210 kubikmeter, totala värdeproduktionen 1,320*50 kronor samt värdet per kubikmeter 6*30 kronor. Avkastningens värde vid omloppstidens slut kan härefter beräknas på följande sätt: 9 x 1-0415 + 36*50 x 1-0435 + 72*50 x l- 0 4 2 5 + 95 x i- 0 4 1 5 + 126 x i- 0 4 5 + 981*50 = 52-57 + 144-03 + 193*27 + 171*09 + 153-30 + 9ST50 = 1 695'76 kronor, eller i runt tal 1 700 kronor. Nuvärdet av detta kapital utgör - — T o = 109*14 kronor. JL"04

Antages vidare, att vid omloppstidens slut tillfredsställande självföryngring infunnit sig och att sålunda inga kulturkostnader då behöva nedläggas — ett antagande, som får anses v a r a fullt skäligt — inflyta under all framtid varje sjuttionde år 1700 kronor, vilka räntor representera ett nuvärde av z 55—:r = 116-6 2 kronor eller i runt tal 115 kronor. 1*0 4 (u — 1

Nuvärdet av första omdrevet utgör sålunda 109 kronor och nuvärdet av alla efterföljande omdrev cirka 6 kronor per hektar. Föreliggande beräkning torde alltså utvisa, att efter 4 procents^ räntefot och med i övrigt angivna förutsättningar skogsodlingen kan få kosta 115 kronor per hektar. H ä n s y n har icke tagits till, bland annat, vissa indirekta inkomster och fördelar, som erhållas genom markens försättande i skogbärande skick och vilka endast med största svårighet eller ej alls kunna värdesättas direkt i penningar. Dessa frågor skola senare något beröras. Nettopriserna för virket äro beräknade u t a n a v d r a g för skatter och skogsägarens förvaltningskostnader. Då ett kapital beskattas vare sig det är placerat i skogsbruk eller på annat sätt, torde avdrag för skatter knappast böra göras i en räntabilitetskalkyl för skogsbruk. Endast under förutsättning att skog ä r beskattad hårdare än övriga slag av kapitaltillgångar, bör skillnaden införas som kostnad i beräkningen. Så är emellertid icke fallet. Med förvaltningskostnader har som nämnts ej heller räknats. De skogsmarker, vilka enligt kommitténs förslag komma att bli föremål för skogsodling, torde i stort sett tillhöra bondehemman, d. v. s. små fastigheter, där man knappast behöver r ä k n a med egentliga förvaltningskostnader. Det ökade besvär och arbete, som är förenat med en skogs sköt-

117 sel, motväges för övrigt helt eller delvis av de indirekta inkomster och fördelar ägaren har av skogstillgången. I detta sammanhang synes böra erinras, att enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1928 (nr 309:1927) skall vid fastighetstaxeringen av skog 25 procent av avkastningens värde avdragas för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, skatter m. m. Med denna utgångspunkt skulle skogsodlingskostnaden få uppgå till cirka 87 kronor per hektar. I beräkningen ingå icke skogsvårdsstyrelsernas hit hänförlig# kostnader för arbetenas planläggning m. m. I det föregående omnämndes de indirekta inkomster och fördelar, som erhållas genom att kala marker skogsodlas. Skogsodling innebär en form för ökning av det i nationalförmögenheten ingående fasta kapitalet, där dessa indirekta fördelar synas särskilt böra uppmärksammas. Vad som är allmänt bekant och direkt påtagligt är skogskapitalets betydelse med hänsyn till att skogsavkastningen lämnar r å v a r a n för vårt lands betydelsefullaste industrier, sågverks-, pappersmasse- och pappersindustrierna, varjämte skogsprodukterna även i övrigt finna en mångsidig användning för olika ändamål. För stora delar av landet utgöra också skogsbruket och de på skogens avkastning uppbyggda industrierna den för befolkningen utan jämförelse värdefullaste förvärvskällan. Skogsbruket intager emellertid därutöver en ställning till vissa a n d r a näringsgrenar, som ekonomiskt och socialt knyter det n ä r a samman med dessa. För den föreliggande frågan är också detta förhållande av betydelse. Det är sålunda av vikt att u p p m ä r k s a m m a det inre samband, som särskilt för skogsbygden föreligger mellan jordbruk och skogsbruk samt andra näringar. Den i dessa trakter bosatta befolkningen sysselsattes nämligen omväxlande inom olika förvärvsgrenar. Av särskild betydelse äro härvid de inom skogarna bedrivna arbetena, vilka erfordra arbetskraft väsentligen under den del av året, då jordbruket ej tager denna i anspråk. Betydelsen av denna kombinerade driftsform framträder vid en jämförelse mellan befolkningssiffran och arealen odlad jord inom kommuner, där jordbruk är den praktiskt taget enda förekommande näringskällan, och kommuner, där jämte jordbruk även skogshantering har mera framträdande omfattning. E n sådan jämförelse har sålunda, som arbetslöshetsutredningen framhöll i sin skrivelse till jordbruksutskottet, givit vid handen, att — under i övrigt lika ekonomiska förutsättningar — inom bygder av det senare slaget ofta förekommer en befolkning, som per hektar odlad jord är väsentligt större än inom den förra. Inom flera landsdelar förekomma också i mycket stor utsträckning kombinationer mellan skogsbruk, jordbruk och a n d r a näringar. Detta inre samband mellan näringarna, som tager sig u t t r y c k i arbetsfördelning och arbetsgemenskap dem emellan, och som ekonomiskt och socialt är av största betydelse, giver ofta stora möjligheter för ett utnyttjande av de produktiva krafterna. Alldeles givet är, att dessa kombinerade driftsformer äro av särskild betydelse för v å r t land, där t. ex. jordbrukets och skogsbrukets arbetssäsonger infalla vid skilda årstider, vid vilka icke blott den mänskliga arbetskraften u t a n även dragare, byggnader och vägar m. m. kunna utnyttjas gemensamt. Stockholm den 30 oktober 1929, Erik

Lindeberg,

118 -a

4> J* U

<a

E

s *-•

1 S.

Cfl

*eo

:c3 t*

g* ö

-^3

—

O cfl (U

ocä s:o

bo u cS

o C

cd ^

o •-

-'—a

> °C3

.M W Cfl

•oo

A° B(Bi

oca

E

a 2 s 2 O

CA

—

•*-*

& a -co M

*t ©

•M

Cfl u

-sis' 3 >-

00 :0

*m fife* Cfl M 03 C

:0 C

«cy 4-» 4-* "Ö

s ta s "0 o

• m

c rt *9 4-1

i

4-1

OJ

S

g >

0)

~*

O) OC*3

a a

ee uu O Ti <a C.

>

T-!

•r-

G

to

S

-£ 5

flj Cfl

O -S

> 03

•*«3

58,

0> JB S.

cu

> to

& M

"-1 b o b

M

M

A

a H

fi- b CS 9

1 OJ" 43

Sr

"S-d £ °-g =ca C to b >

O

ca :oS

^3 >

tD

f-i

fi

-S£a <« >• _ , T3 :ci *

«

35 W)

-i 3

43 W

fl

CO

s

- O -g c --fl cd Cfl

M

S rÖ tJCÖ

fl b fl

a»

fl

•S M rfl

ä^a a c g

C

ca 43 a> 53 -t; -fl •o °°ca

fl •-1 o 42

oC3

o

-d

c <v

fi ^

•

d

Cfl

O "Ö CÖ

,J*

o

G o

°03

*Ö 03 C * J

cS

r*

:ea Cfl r- e rO <u s*-

u <U

i

' S)a g ^ - s

°

u sa.

°°.2

X

ca

o

O —

*

<=0

,q u te o ca (H ar A a 2 ^ E ca j Mj ca

^ Ö fi 5 Ä ca 43 e a fib« ca J3, fi

^

.2 c

°K 2 "H 0 O •**

>^4

ca S

fl 5

X3« ÄT3

119 Innehållsförteckning. S k r i v e l s e till s t a t s r å d e t o c h c h e f e n för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t

Sid. 3

Kommitténs uppdrag

5 Vilka s k o g a r b ö r u t r e d n i n g e n a v s e ? R e d o g ö r e l s e för d e e n s k i l d a s k o g a r n a s a r e a l o c h s k o g s t i l l s t å n d m . m

8 9

Areal m. m. sid. 9. — Tabell I. Arealen skogar under skogsvårdslagen och dennas fördelning å aktiebolags och andra skogsägares skogar sid. 10. — Tabell II. Arealen skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna samt dennas fördelning å aktiebolags och andra skogsägares skogar sid. 11. — Tabell III. Arealen skogar under skyddsskogslagen och dennas fördelning å aktiebolags och andra skogsägares skogar sid. 11. — Skogstillstånd sid. 12. — Tabell IV. Kal skogsmark, skogsmark, bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0'3—0'4, samt skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd å skogar under skogsvårdslagen sid. 14. — Tabell V. Kal skogsmark etc. å skogar under lappmarks- och husbehovsskogslagarna sid. 15. — Tabell VI. Kal skogsmark etc. å skogar under skyddsskogslagen sid. 15. Beskrivning över de å enskilda skogar förekommande kala skogsmarker samt s k o g s m a r k e r m e d s y n n e r l i g e n glesa b e s t å n d Kala skogsmarker Q-s—Q-i sid. 20.

sid. 18. — Skogsmarker med bestånd av slutenhetsgrad

Med a l l m ä n n a m e d e l u n d e r s t ö d d h i t t i l l s v a r a n d e v e r k s a m h e t för i f r å g a v a r a n d e ändamål

21 Anslag till skogsodling och främjande av skogsvård sid. 21. — Skogsvårdsavgifter sid. 23. — Bidrag från landsting och hushållningssällskap sid. 26. — Av allmänna medel understödda åtgärder för ifrågavarande ändamål: a) Skogsodling å kala eller därmed jämförliga skogsmarker sid. 27. — b) Åtgärder för glesa och oväxtliga skogars försättande i produktivt skick sid. 30. — c) Gallringar i överslutna bestånd sid. 33. — d) Resultatet av ifrågavarande åtgärder sid. 33. B e h o v e t av s t a t s å t g ä r d e r för i f r å g a v a r a n d e ä n d a m å l

34 T i l l v i l k a å t g ä r d e r i f ö r e v a r a n d e syfte b ö r s t a t s u n d e r s t ö d u t g å ?

39 Yttranden sid. 39. — Kommittén: a) Understöd till betesförbättring sid. 42. — b) Understöd till skogsdikning sid. 45. — c) Understöd till andra åtgärder för skogsproduktion än skogsdikning sid. 46. B ö r s t a t s u n d e r s t ö d e t b e g r ä n s a s till v i s s a e n s k i l d a s k o g a r ?

54 F o r m e n för s t a t s u n d e r s t ö d e t

1928 års riksdag sid. 58. - Yttranden sid. 62. — 1926 års skogsdikningssaksakkunniga sid. 62. — Kommittén sid. 64.

120 Sid.

Allmänna grunder för bidragsverksamhetens handhavande

08 Organ för bidragsverksamhetens handhavande sid. 68. — Grunderna för medelsfördelningen mellan de bidragsbeviljande myndigheterna sid. 70. — Ordningen för upprättande av plan till här avsett företag sid. 72. — Kostnaderna för bidrag sverksamhetens handhavande sid. 72.

Sättet för statsbidragets utgående

74 Yttranden sid. 74. — Kommittén sid. 74. Allmänna villkor för statsbidrag

79 Markens lämplighet för skogsproduktion sid. 79. — Företagets ekonomiska bärighet sid. 79. — Företräde för företag, som lämna störst vinst sid. 80. — Fråga om rätt att kumulera här avsett statsbidrag och annat allmänt understöd sid. 80. — Fråga om statsbidrag till aktiebolag sid. 82. — Skyddande av område, vartill statsbidrag utgår, mot skada genom betning sid. 82. — Vidmakthållande av skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag sid. 86.

Sättet för anvisande av medel till ifrågavarande ändamål Speciell motivering till förslag till kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag Mom. 1 och 2 sid. 89. — Mom. 3—7 sid. 90. — Mom. 8—10 sid. 91. — Mom. 11 och 12 sid. 92. — Mom. 13 och 14 sid. 93. — Mom. 15—17 sid. 94. Beräkning av behövligt statsanslag

88 89

9r

>

Uppskattning av den markareal, med avseende vara statsbidrag enligt förslaget må utgå sid. 95. — Tabell VII. Kal skogsmark, skogsmark, bevuxen med bestånd av slutenhetsgrad 0'3 — 0"4, samt skogsmark med överhuvudtaget otillfredsställande skogstillstånd å skogar under skogsvårdslagen, som tillhöra andra skogsägare än aktiebolag sid. 97. — Beräkning av kostnaderna för erforderliga åtgärder sid. 98. — Beräkning av totala beloppet statsmedel, som erfordras för ändamålet sid. 100. — Storleken av årligt statsanslag sid. 101.

Kommitténs hemställan Förslag till kungörelse angående villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag

10 Bilagor: Skogsvårdsstyrelsernas skogsodlingsverksamhet 112 Promemoria angående räntabiliteten av kostnader för skogsodling av 114 utav ålder kal skogsmark | III. Tablå över beräknade kostnader för försättande i nöjaktigt skogsproduktivt skick av de skogsmarker, med avseende vara enligt kommitténs 118 förslag statsbidrag må utgå I. II.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1929 Systematisk (Siffrorna in

förteckning

, klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet ökad skogsproduktion å vissa marker. 127J Allmän lagstiftning. Rättskipning.

Fångvård.

Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsffirl.^llaiulen 1 Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark 7 Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om aktens k ^ d o p j tion och förmynderskap. m. m. 112] 2. l o . sia,g ti konvention mellan Sverige, Da.inark,Fmland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. |W| Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 1 Förslag till lag om testamente m. m. l-i^J Y t t r a n d Ä y härldshövdingar och ^dhusra termer processkommissionens betänkande ang. rättegångs väsendets oinbildning. [2o| f,,, t-ln-inff Förberedande utkast till strafflag. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. in. [261 Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Kommunalförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [1(>| Betänkande med förslag rörande understöd at den civila I luftfarten. [21]

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [171 Förslag Ull tillämpningsföreskrifter till tulltareforord- Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlaningsrörelse. [15] ningen. [231 Försäkringsväsen. Politi. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder Betänkande och förslag ang. tryggande ay hos_e»skiid mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne arbetsgivare anställd personals rätt till utffist penav samhällsskadlig art. |9] sion. [3] Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911-1925. [I] Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande S^udieunderstöd åt-lärjungar vid statens läroverk och med dem jämfoiliga

Hälso- och sjukvård. Utrednlng^och korslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. Berättelse rörande studier i v ss i sinn ess jok* .ds undervisningsanstalter, [ 10] . . . - särskilt arbetsterapi och lijalpverksamlu t - i Dan Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisn.ngmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7] ens ordnande. [20] Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14| Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma In sdiurfsiukdomar (epizootilag) och förordning ined narffiföreskrifter ang. bekämpande ay smittsamma Försvarsväsen. husdjurssjukdomar (epizootiförordmng). l^| Förenkling av organisationen å B Ä j g » " ^ Vissa byggnadsarbeten f-.JfvJ.W flottan^ g a t m n Stockholm (SiiDplement t i l l d e l a . L.OKaiu«tby'>0 IM Allmänt näringsväsen. t g f s t i t0iänstesakPkunnigas utredning; och orslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [S] Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Koppar-

Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt.

U t S i i n g beti-äf fande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande liogre lantbruksundervisnings inbördes ställning. [19J

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1929