Betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i vissa fall

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

•0

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1929:34

JORDBRUKSDEP A RTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

STATSLÅN TILL KOMMUNER FÖR INKÖP AV SKOGSMARK I VISSA FALL AVGIVET DEN 14 DECEMBER 1929-

S

T

O

C

K H

1 9

9 O L M

<u

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

Betänkande och förslag till förenkling av organisa- 18. Förslag till lag angående b e k ä m p a n d e av s m i t t s a m m a tion och förvaltning a flottans stationer och varv husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning m e d samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten n ä r m a r e föreskrifter angående b e k ä m p a n d e av smittm. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement samma h u s d j u r s s j u k d o m a r (epizootif örordning). Nortill del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. F ö . stedt. 154 s. J o . Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska Utredning beträffande centralanstaltens för försöksspörsmål b e r ö r a n d e enskilda järnvägar. Beckman. 19. väsendet på j o r d b r u k s o m r å d e t och en blivande högre 64 s. K. l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g s inbördes ställning. NorBetänkande och förslag angående tryggande av hos stedt. 174 s. 28 skissritningar. J o . enskild arbetsgivare anställd personals rätt till ut20. Utredning och förslag rörande l a n t m ä t e r i u n d e r visfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . ningens o r d n a n d e . Marcus. 120 s. J o . Svenska aktiebolags b a l a n s r ä k n i n g a r åren 1911—1925. Tiden. 529 s. F l . 21. Betänkande och förslag rörande u n d e r s t ö d åt den Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopcivila luftfarten. Beckman. 198 s. K. parbergs lån. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E . 22. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. Utredning och förslag r ö r a n d e studieunderstöd åt 3. Förslag till lag om testamente m. m. Norstedt. lärjungar vid statens låroverk och m e d d e m j ä m 450 s. J u . förliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E . Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårds- 23. Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen m e d motivering j ä m t e u t k a s t till anvisfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet ningar till n ä m n d a föreskrifter. Norstedt. 72 s. F l . — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Nors t e d t 117 s. S. 24. Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring 1928 års tjänstesakkunnigas u t r e d n i n g och förslag i m. m. Beckman, vj, 99 s. S. fråga o m underofficerarnas tjänsteställning. Fabl- 25. Yttranden av h ä r a d s h ö v d i n g a r och r å d h u s r ä t t e r crantz. 90 s. F ö . över processkommissionens b e t ä n k a n d e a n g å e n d e Betänkande m e d förslag till lagstiftning om åtgärder rättegångsväsendets ombildning. Norstedt, iv, 325 mot lösdriveri s a m t åtgärder m o t sedeslöst leverne s. J u . av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 26. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. FörbereUtredning och förslag rörande p r a k t i s k lärarkurs dande u t k a s t till strafflag. Speciella delen. 8. Av för blivande lärare vid de a l l m ä n n a läroverken m fl. J. C. W. Thyrén. L u n d . Berling. 217 s. J u . undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E . 27. Betänkande a n g å e n d e statens m e d v e r k a n för vinFörslag till omorganisation av rättsobducentväsennande av ökad s k o g s p r o d u k t i o n å vissa marker. Mardet m. m. Norstedt. 66 s., 1 karta. S. cus. 120 s. J o . Lagberedningens förslag a n g å e n d e vissa internatio- 28. Betänkande a n g å e n d e moderskapsskydd. Norstedt. nella rättsföi-hållanden. 1. Förslag till konvention 213 s. S. mellan Sverige, Danmark, F i n l a n d och Norge inne- 29. Betänkande m e d förslag till lagstiftning o m alkohållande internationellt privaträttsliga bestämmelser holistvård. Marcus. 126 s. S. om ä k t e n s k a p , adoption och förmynderskap m. m. 30. Yttranden i a n l e d n i n g av b e t ä n k a n d e a n g å e n d e ordNorstedt. 130 s. J u . nande av vissa ekonomiska och organisatoriska förLagberedningens förslag a n g å e n d e vissa internatiohållanden vid genomförande av d e n ifrågasatta nella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention iättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justiticmellan Sverige, Danmark, F i n l a n d och Norge anrevisionen, justitiekanslern, häradshövdingar.) Norgående i n d r i v n i n g av u n d e r h å l l s b i d r a g m. m. Norstedt, vj, 304 (2) s. J u . stedt. 59 s. J u . 31. Yttranden i a n l e d n i n g av b e t ä n k a n d e angående ordBetänkande m e d förslag till steriliseringslag. Becknande av vissa e k o n o m i s k a och organisatoriska förman. I l l s. S. hållanden vid genomförande av d e n ifrågasatta iätteBetänkande med utkast till lagstiftning om ekonogångsreformen. 2. (Rådhusrätter, vissa centrala verk, miska föreningars r ä t t a t t driva inlåningsrörelse. länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) Norstedt, Marcus. 39 s. F l . vj, 431 s. J u . Betänkande m e d förslag till förordning om motor- 32. Utredning av vissa frågor r ö r a n d e t i l l ä m p n i n g av fordon m. m. j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e för1927 års skolorganisation. Norstedt. 45 s. E . fattningar samt till stadga om trafiken å vägar och 33. Utredning r ö r a n d e a l l m ä n n a läroverk för flickor gator. Marcus. 305 s. K. m. in. Norstedt. 108 s. E . Betänkande angående rationell s k a t t e u p p b ö r d . Mar- 34. Betänkande a n g å e n d e statslån till k o m m u n e r för incus. 334 s. 5 u t k a s t till b l a n k e t t e r . F l . köp av skogsmark i vissa fall. Marcus. 95 s. J o .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1929:34 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

STATSLÅN TILL KOMMUNER FÖR INKÖP AV SKOGSMARK I VISSA FALL AVGIVET DEN 14 DECEMBER 1929

STOCKHOLM

1929 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till herr statsrådet

och chefen för kungl.

jordbruksdepartementet.

Sedan skogssällskapet i skrivelse till Kungl. Maj: t den 12 maj 1928 gjort framställning om vidtagande av åtgärder för tillgodogörande av kala eller försumpade marker genom deras •sammanförande till gemensamhetsskogar och sättande i skogbärande skick med stöd av statslån, samt denna skrivelse enligt Kungl. Maj: ts beslut den 27 november 1928 överlämnats till de utredningsmän, vilka jämlikt Kungl. Maj: ts bemyndigande den 26 oktober 1928 tillkallats med uppdrag att inom jordbruksdepartementet verkställa utredning angående statens medverkan till vinnande av skogsbörd å vissa marker, för att tagas i övervägande vid utredningens verkställande, få utredningsmännen, som under fullgörande av sitt uppdrag antagit benämningen 1928 års skogsvårdskommitté, härmed vördsamt överlämna betänkande angående den fråga, som i nämnda skrivelse avses. Vid betänkandets avfattande hava undertecknad Sjöfors och revisionssekreteraren Holger Elliot enligt uppdrag tjänstgjort såsom sekreterare. Kommittén har därjämte vid utredningen rörande före var ande fråga åtnjutit biträde av extra byråchefen i domänstyrelsen E. Lindeberg. Stockholm den 14 december 1929. JOH. NILSSON. C. J. JOHANSSON.

WiLH. LOTHIGIUS.

P. PERSSON.

THOR SJÖFORS. Holger

Elliot.

Utredningens omfattning och syfte. I berörda skrivelse den 12 maj 1928 har skogssällskapet — under åberopande av en av disponenten A. Edwin Ohlsson i skrivelse den 28 juni 1927 till sällskapets styrelse gjord framställning i ämnet samt en av direktionen för sällskapets skogsfond med anledning härav till sällskapet överlämnad promemoria — hemställt, att Kungl. Maj: t måtte vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för tillgodogörande av kala eller försumpade marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och försättande i skogbärande skick med stöd av billiga, av staten tillhandahållna lån. I skrivelsen den 28 juni 1927 har disponenten Ohlsson framfört tanken på utvidgande av den verksamhet, som på olika sätt bedreves för produktivgörande av kala och försumpade samt andra i lägervall liggande marker, genom att söka få sådana i förhållande till varandra lämpligt belägna områden sammanförda till gemensamhetsskogar i och för deras försättande i skogbärande skick med medel, som staten på fördelaktiga villkor i låneform skulle ställa till förfogande. Med anledning av denna skrivelse har direktionen för skogssällskapets skogsfond i förenämnda promemoria anfört: Syftet med den i skrivelsen gjorda framställningen vore att i skogbärande skick få försatta i lägervall liggande för skogsproduktion lämpade områden, sålunda ej blott av ålder kala och annorledes vårdslösade fastmarker, utan även försumpade marker. Framställningen vore framför allt ägnad att rikta uppmärksamheten på de inom landets södra delar belägna kala fastmarkernas utnyttjande för produktiva ändamål. Inom ramen av kala fastmarker fölle ej enbart ljungmarkerna, som visserligen toge den övervägande delen av utrymmet i anspråk, utan även andra sedan länge vårdslösade områden, framför allt glest bevuxna, vanvårdade hagmarker, vilka varken producerade bete eller skog på ett tillfredsställande sätt. Marker av förevarande natur intoge synnerligast inom landets södra delar alltjämt en betydande areal, trots de senaste decenniernas energiska, på skilda sätt gjorda ansträngningar för deras försättande i skogbärande skick. Liksom beträffande sumpmarker torde man i fråga om kala fastmarker våga utgå från att i de flesta fall markägarna själva med den hjälp, som genom skogsvårdsstyrelserna lämnades dem, skulle förmå att bringa markerna under skogskultur, synnerligast om strävandena därutinnan, såsom blivit ifrågasatt, komme att på särskilt sätt av staten ekonomiskt understödjas. Säkerligen skulle man emellertid allt förfarande liksom hittills möta fall, där för återupprättandet av kala fastmarker andra vägar måste anlitas. Särskilt

6 visade erfarenheten detta vara förhållandet med avseende å utmärker, vilka av skilda skäl, såsom avlägset läge från hemmanets övriga ägor, brist på vägar och andra ogvnnsamma omständigheter, svårligen kunde av ägaren rationellt utnyttjas. Till samma resultat ledde ofta komplicerade äganderätts- och ägoförhållanden ävensom ägarens bristande förutsättningar i ekonomiskt eller annat hänseende att gå i land med de uppgifter, som markernas produktivgörande och skogarnas vård krävde. Där i sådana fall smärre skiften vore så belägna, att de kunde sammanläggas till större enheter, skulle utan tvivel ett dylikt sammanförande under rationell ledning ofta visa sig erbjuda ett såväl effektivt som lämpligt medel för deras återupprättande och ändamålsenliga framtida utnyttjande. Tillkomsten av större, genom sammanförande av smärre lotter bildade enheter måste anses önskvärd, synnerligast vad beträffade landets södra delar, där skogsmarken i så övervägande grad vore splittrad på mindre ägolotter och där utvecklingen snabbt ginge emot en ytterligare ökning av småskogsbrukens redan nu dominerande omfattning genom de större egendomskomplexens fortgående uppklyvning till egna hem och jordens delning för andra ändamål. Även om de mindre skogsföretagen — tack vare i främsta rummet det av skogsvårdsstyrelserna nedlagda arbetet för befrämjande av deras ändamålsenliga skötsel— i ökad utsträckning började att kunna fylla de krav, som nationalekonomiskt sett måste ställas på våra skogar, utgjorde dock tillkomsten av större ledande skogsbruk, vad landets södra delar beträffade, en faktor av vikt för skogshanteringens utvecklande och virkesförsörjningens säkerställande. För närvarande lede landets södra provinser nämligen framträdande brist på skogsbruk av denna natur. Ett sammanförande av mindre skogsenheter till gemensamt förvaltade större komplex kunde givetvis tänkas ske på skilda sätt och under olika former. • Sålunda erbjöde sådana markers förenande till för all framtid bestående, för ägarnas räkning gemensamt skötta samfälligheter en väg. E n närmare granskning av detta förfarande visade emellertid, att realiserandet av denna tanke stötte på svårigheter, vilkas undanröjande skulle kräva lagstiftningsingripanden på ett flertal punkter. Därtill komme, att bildandet av sådana gemensamhetsobjekt, av allt att döma bleve en i flera avseenden nog så invecklad procedur, vilken komme att avskräcka från denna vägs anlitande. Därjämte kunde med skäl antagas, att markägarna ej skulle visa sig benägna att med sina skogsmarker annat än i undantagsfall ingå i ett sådant för all framtid bestående sambruk. Befaras kunde sålunda, att redan av nämnda skäl detta tillvägagående ej komme att vinna tillämpning i en utsträckning, som gåve motiv för de anordningar i lagstiftnings- m. fl. hänseenden, som skulle erfordras för möjliggörande av dess användande. Ett annat tänkbart förfarande vore att av sådana marker skapa enheter, som blott skulle vidmakthållas för så lång tid, som erfordrades för att å de ursprungliga enheterna få till stånd skog, vars avkastning väl räckte till förräntning och amortering av å enheten belöpande återstående skogsodlingskostnader. Ej heller denna väg visade sig emellertid vid närmare övervägande giva förutsättningar för uppbyggande av något praktiskt tillämpbart system. Efter prövning av olika tänkbara lösningar av ifrågavarande problem hade direktionen funnit, att avsedda syften beträffande marker, varom närmast vore fråga, ur alla synpunkter bleve bäst tillgodosedda genom deras överbringande i kommuners ägo för att giva upphov till eller för utvidgning av redan befintliga kommunskogar. Denna väg erbjöde först och främst den mycket betydelsefulla fördelen, ^att rättssubjektet ej blott redan från början funnes och sålunda ej för ändamålet behövde tillskapas, utan även att dess verksamhet ägde lagstadgade former.

7 Såsom för all framtid bestående inrymde vidare kommunerna särskilda förutsättningar för de uppgifter på lång sikt, varom här vore fråga. Den i många avseenden invecklade procedur, som här förut omtalade gemensamhetsskogar skulle nödvändiggöra såväl vad bildandet som det framtida omhänderhavandet vidkomme, bortfölle helt i fråga om kommunalskogarna. Gagnet av de förra komme blott ett fåtal markägare till godo. De senare däremot bleve till båtnad för kommunens alla innevånare och såsom kommunens gemensamma egendom komme de självfallet att från kommunbornas sida bliva föremål för ett intresse, som borde få gynnsamma verkningar för skogsbruket i orten. Att förvärvet av en kommunskog även för kommunens ekonomi komme att få betydelsefulla verkningar låge i så öppen dag, att de ej torde behöva närmare belysas. Värdet för en kommun av att äga tillgång till en inkomstkälla av den natur, skogen skapade, liksom alla de nyttigheter, som denna i olika avseenden skänkte, talade för sig självt. E t t icke ringa intresse vore dessa skogar vidare ägnade att tilldraga sig såsom medel för motverkande av arbetslöshet. Erfarenheten hade nämligen givit talrika bevis för, att kommunskogar erbjöde de mest lämpliga objekt för sysselsättande av arbetslösa, och många vore de fall, då kommuner, tack vare innehavet av egen skog, lyckats bemästra uppkommen arbetslöshet på ett sätt, som såväl ekonomiskt som socialt sett varit ägnat att uppkalla den största tillfredsställelse. Gynnsamma erfarenheter på detta område hade t. o. m. i vissa fall, såsom skogssällskapets verksamhet gåve exempel på, blivit drivkraften till såväl bildandet som utvidgandet av kommunskogar. Med sina naturliga betingelser för en verksamhet på lång sikt kunde kommunerna ock förväntas komma att i framtiden tillgodose önskemålet om behandlingen av sina skogar på ett sätt, som ledde till virkeskapitalets höjande och bibehållande ävensom till önskvärd kontinuitet ifråga om virkesuttagningen. Tillvaratagandet och utnyttjandet av ifrågavarande marker genom här föreslagna tillvägagående skulle icke medföra etablerande av någon ny och förut oprövad verksamhet. Man hade tvärtom blott att fortsätta på de vägar, som redan röjts av skogssällskapet, vilket genom mångårig erfarenhet ägde förtrogenhet med alla de spörsmål av administrativ, kameral och ekonomisk natur, vilka hörde samman med bildandet och skötseln av skogar i kommuners ägo. I fråga om finansieringen av markförvärv, som tarvades för bildande eller utvidgande av kommunskogar, visade erfarenheten, att rätt skilda vägar anlitades. Givetvis toges i första rummet i anspråk medel, som kommunen för detta ändamål tilläventyrs kunde hava att förfoga över. I sådant avseende förtjänade uppmärksammas, att skogssällskapet redan tidigt efter dess bildande till kommunerna ställt en uppmaning att fondera medel, därvid särskilt pekats på skogsaccisen, för att äga åtminstone vissa ekonomiska resurser att lita till, därest gynnsamt tillfälle till inköp av mark för bildande av skogsallmänning skulle erbjuda sig. Med tillfredsställelse kunde konstateras, att denna uppfordran tagits i akt och medfört, att många kommuner — givetvis under påverkan av det allmänna intresse, som genom skogssällskapets verksamhet skapats för dessa angelägenheter — fonderat medel för ifrågavarande ändamål. Efter vad erfarenheten visat hade härvid ej blott skogsaccisen för ändamålet tagits i anspråk utan på sina håll även nöjesskatten liksom hundskatte- och dylika medel. Det vore emellertid, efter vad sällskapets verksamhet vittnade om, endast i undantagsfall, som finansieringen av ifrågakommande markförvärv underlättades av så gynnsamma förhållanden, som här nämnts.

8 Annorlunda tedde det sig i de fall, då tillgängliga resurser i allt väsentligt saknades. Här stode blott lånevägen att anlita. Detta måste ofta bliva fallet beträffande kommuner, vilka lede av svagt skatteunderlag, en situation, som av naturliga skäl just förelåge inom trakter, där illa utnyttjade skogsmarker ägde stor utbredning och där det således framför allt måste anses önskvärt, att kommunerna kunde beredas möjlighet att ingripa för att skapa sig skogsallmänningar och föregå med gott exempel för skogsmarkernas rätta utnyttjande. Det vore ock ur synpunkten av kommunernas framtida ekonomi angeläget, att de förmådde utnyttja de gynnsamma tillfällen till markförvärv, som här ofta erbjöde sig, för att såmedelst skapa sig en inkomstkälla, som genom en säker och ständigt stigande avkastning för all framtid kunde bereda dem ekonomiskt gagn. I sådana fall, där markförvärvet helt eller i allt väsentligt måste finansieras med lånemedel, bleve emellertid företaget, särskilt för kommuner med svagt skatteunderlag, ofta så pass betungande, att betänksamheten lätt vunne seger över företagsamheten. Enligt för närvarande tillämpad praxis medgåves kommuner överhuvud ej att upptaga lån med längre amorteringstid än 30 år. De årliga utgifterna för förräntning och amortering av ett sådant lån i förening med kostnaderna för skogens uppbyggande och den löpande driften finge nämligen lätt nog rätt kännbara återverkningar på skatten. Utan tvivel skulle för en ekonomiskt svag kommun de strävanden, varom här vore fråga, ej oväsentligt underlättas och kommunernas företagsamhet på detta område gynnsamt påverkas, därest för markinköpen stode till förfogande lån med avsevärt längre amorteringstid än den nyss angivna och lagda med hänsyn tagen till här föreliggande behov. Bleve så förhållandet, komme nämligen anläggningskostnaderna att låta sig utjämna över lång tid och ej, såsom nu ofta bleve fallet, abnormt hårt drabba den generation, som startade företaget. Tillgodoseendet av de önskemål, som i förevarande avseende framställde sig, syntes direktionen påkalla, att lån på gynnsamma villkor genom statens försorg ställdes till kommunernas förfogande för inköp av mark i ändamål av kommunskogars bildande. Genom remiss den 27 november 1928 har skogssällskapets ifrågavarande framställning överlämnats till de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj: ts bemyndigande den 26 oktober 1928 av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet tillkallats med uppdrag att inom nämnda departement verkställa utredning angående statens medverkan till vinnande av skogsbörd å marker, vilka vore därtill tjänliga men vilka icke vore föremål för rationellt utnyttjande, för att tagas i övervägande vid utredningens verkställande. Utredningsmännen, som antagit benämningen 1928 års skogsvårdskommitté, hava över berörda framställning infordrat yttranden från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet. Med anledning av nämnda framställning och yttranden har kommittén till behandling upptagit frågan, huruvida och i vilken form staten bör vidtaga åtgärder för underlättande av kommuners förvärv av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd i syfte att försätta sådan mark i nöjaktigt skogligt skick. Tydligt är, att denna fråga äger nära samband med det uppdrag, som genom Kungl. Maj: ts förenämnda beslut den 26 oktober 1928 anförtrotts åt kommittén och till fullgörande varav kommittén den 1 november innevarande år avgivit betänkande.

9 Vad angår det i skogssällskapets omförmälda skrivelse berörda spörsmålet om sammanförande av marker med otillfredsställande skogstillstånd till gemensamhetsskogar med andra rättssubjekt än kommuner såsom ägare, har kommittén ansett detsamma ej böra i förevarande sammanhang göras till föremål för utredning. Kommittén vill erinra, att detta spörsmål beaktats i 1926 års lag om delning av jord på landet, enligt vilken författning i skifteslag ingående skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark må vid skifte under vissa villkor avsättas till gemensamhetsskog för att till delägarnas gemensamma nytta förvaltas. De i lagen i detta avseende upptagna bestämmelserna, som återfinnas i 10 kap. 5 och 6 §§, medgiva, att samfälld skogsmark i vissa fall må avsättas till gemensamhetsskog även mot vederbörande delägares vilja. Med hänsyn till den korta tid, varunder dessa bestämmelser ägt tillämpning, synes närmare erfarenhet böra vinnas om deras verkningar, innan frågan om vidtagande av ytterligare åtgärder från statens sida i detta avseende upptages till prövning. Vid utredningen har kommittén utgjorts av landshövdingen J. Nilsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och P. Persson i Trången, revisionssekreteraren T. W. G. Sjöfors och länsjägmästaren W. Lothigius. Såsom sekreterare vid utredningen hava tjänstgjort revisionssekreteraren Sjöfors och revisionssekreteraren H. Elliot, vilken senare den 18 oktober 1929 av Kungl. Maj: t förordnats att biträda kommittén beträffande förevarande fråga. Slutligen har kommittén rörande vissa i utredningen ingående skogliga och ekonomiska spörsmål åtnjutit biträde av extra byråchefen i domänstyrelsen E. Lindeberg.

Historik. Redan ganska tidigt hava förslag framkommit rörande åtgärder från statens sida för att bistå kommuner vid inköp av skogsmark för bildande av kommunala skogar. Vid 1904 års riksdag gjordes i en motion ( 1 : 6) framställning bl. a. om erhållande av en civillag, innefattande dels bestämmelser, enligt vilka tillfälle kunde beredas kommuner, korporationer och enskilda att genom inköp av skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar, dels ock stadgande, att, där så behövdes, medel till inköp av skogsmark för bildande av gemensamhetsskogar under skogens tillväxt till ekonomisk mognad finge förskotteras av staten, som för ifrågavarande förskott skulle erhålla betalning med skogens avkastning, innan densamma finge användas till något annat ändamål. — I sammanhang därmed hemställdes i en annan motion (1:7) av samme motionär om en författningsändring i syfte att för gemensamhetsskogar måtte, till bestridande av vissa löpande utgifter, erhållas nödiga medel från influtna skogsvårdsavgifter.

1904 års ag '

rlks

10 I skrivelse den 19 maj 1904, nr 166, i anledning av nämnda motioner yttrade riksdagen, att riksdagen ansett sig böra bifalla motionärens förslag om skrivelse till Kungl. Maj: t angående utarbetande av förslag till lagbestämmelser om bildande och bibehållande av gemensamhetsskogar, men att riksdagen, beträffande motionärens i övrigt gjorde framställningar i fråga om anskaffande av medel för markinköp till gemensamhetsskogars bildande samt till omkostnaderna för deras förvaltning, funnit dessa framställningar innefatta ett ämne, som i varje fall icke lämpligen borde komma under bedömande förr än en lagstiftning av ifrågasatt beskaffenhet kommit till stånd. Riksdagen anhölle därför, att Kungl. Maj: t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga och lämpliga för att bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som avsåge allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp av skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar. Denna riksdagsskrivelse överlämnades till den kommitté, som år 1911 tillsattes för behandling av vissa skogslagstiftningsfrågor. I en vid 1914 års senare riksdag väckt motion ( I I : 98) hemställdes, att riksdagen måtte bevilja ett anslag av 5 miljoner kronor att ställas till Kungl. Maj: ts förfogande för att på de grunder och villkor, som Kungl. Maj: t kunde finna gott bestämma, utlämnas som lån till kommuner i och för inköp av skogsmarker för varaktigt skogsbruk. Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 185, att Kungl. Maj: t måtte, i samband med då pågående utredning för utarbetande av lagstiftning rörande gemensamhetsskogar, jämväl låta verkställa utredning i fråga om behövligheten och lämpligheten av åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för bildande av kommunalskogar samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I denna skrivelse erinrade riksdagen, hurusom med insikt om den stora nationalekonomiska betydelsen för landet av skogskapitalets bestånd statsmakterna särskilt under senare tiden vidtagit åtgärder i flerahanda riktningar för skogarnas bibehållande och utvecklande. Jämte det lagföreskrifter utfärdats i syfte att förhindra, att avverkningen å enskildes skogar bedreves så, att återväxten uppenbart äventyrades, hade åtgärder vidtagits för att åt staten, hos vilken den största omsorgen om skogens bestånd måste förutsättas, förvärva mer och mer utav skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark. Ett ökat intresse för åstadkommande och utvecklande av s. k. gemensamhetsskogar syntes på senare tiden hava uppstått, och även inom de särskilda kommunerna kunde spåras ett tilltagande intresse för åstadkanmmande av för kommunerna gemensamma skogar, s. k. kommunalskogar. Utvidgning av de redan befintliga och åstadkommande av nya gemensamhetsskogar syntes riksdagen ur skogsvårdssynpunkt av stor betydelse. Detta, ansåge riksdagen särskilt gälla beträffande kommunalskogar. Enär kommunerna, i likhet med staten, hade en tillvaro, som sträckte sig över flera generationer, måste nämligen förutsättning finnas för

11 att skogen i deras händer skulle bliva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Men därjämte borde en insiktsfull skogsförvaltning i kommunens hand, enligt riksdagens förmenande, hava ett fostrande och välgörande inflytande på den enskilde skogsägaren, som icke borde underskattas. Den kommunala skogsförvaltningen måste nämligen helt naturligt i vida högre grad än statens skogshushållning vara ägnad att väcka den enskildes uppmärksamhet och, om den bedreves med insikt, även mäktigt bidraga till höjande av intresset för en god skogsvård i allmänhet. På grund därav syntes det vara ett ganska viktigt intresse för staten att befordra uppkomsten av kommunalskogar, och det torde därför ock kunna tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke staten, genom beredande av lånebidrag åt kommunerna till inköp av skogsmark för bildande av kommunalskogar, även direkt borde understödja skogsvården på detta område. Då frågan om kommunalskogarnas organisation på grund av riksdagens berörda skrivelse den 19 maj 1904 vore föremål för utredning av skogslagstiftningskommittén, hade riksdagen icke kunnat bifalla motionsförslaget, att riksdagen skulle, utan avvaktan på resultatet av denna utredning, omedelbart anvisa medel till understöd för bildandet av dylika skogar. Däremot hade riksdagen ansett sig böra avlåta en skrivelse till Kungl. Maj: t med begäran om utredning i motionens syfte. I 1904 års riksdagsskrivelse hade nämligen icke förutsatts, att statsbidrag skulle kunna ifrågakomma för bildande av kommunalskogar; icke heller hade utredning i sådant syfte ifrågasatts. Riksdagen, som emellertid ansett det böra ifrågasättas, huruvida icke staten, som av omsorg för skogskapitalets bevarande själv i stor utsträckning inköpte skogsmark, av samma skogspolitiska skäl även borde bereda kommuner, som därav vore i behov, understöd för åstadkommande av kommunalskogar, ansåge under alla förhållanden denna fråga böra närmare undersökas, vilket lämpligen borde ske i samband med det pågående lagstiftningsarbetet rörande gemensamhetsskogar. I anslutning till ifrågavarande riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj: t 1911 års skogslagstiftningskommitté att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Uti sitt år 1918 avgivna betänkande framlade nämnda kommitté förslag till, 1911 års förutom lag angående vård av enskildes skogar, tillika bland annat lag angå- gtif^^gs ende vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, kommitté föreningars och sällskaps skogar. Härförutom upptog kommittén i betänkandet en av kommittén med anledning av riksdagsskrivelsen den 29 augusti 1914 verkställd utredning i fråga om behövligheten och lämpligheten av åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för bildande av kommunskogar. Kommittén, som rörande sistnämnda fråga infordrat yttranden från länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, anförde för egen del i betänkandet rörande de skäl, som enligt kommitténs uppfattning talade för understödjande från statens sida av kommunskogars bildande, följande:

12 Enligt kommitténs uppfattning borde förekomsten av kommunskogar kunna vara av en avsevärd och gagnrik betydelse för skogsförhållandena inom landet. De erinringar, som blivit gjorda i vissa av de till kommittén avgivna yttrandena i ämnet, ägde väl i mångt och mycket stort fog, men torde dock vid ett närmare skärskådande icke innebära annat än påpekanden i olika hänseenden av den omsikt och varsamhet, varmed man måste gå till väga vid åstadkommandet av kommunskogar, för att det med dem avsedda ändamålet icke skulle förfelas. Kommitténs uppfattning om gagnet av kommunskogar hade även fått ett uttryck i det förslag till lag angående vård om kommunskogar m. m., som av kommittén framlagts. En förutsättning för gagnet av dylika skogar vore nämligen, att de underkastades en behövlig vård och hushållning, och detta torde med nämnda förslag beredas dem. Med hänsyn till vederbörande kommun vore emellertid, liksom för en enskild köpare, ytterligare att beakta de omständigheter och faktorer, som vore förenade med köpet/Att till varje pris förskaffa sig skog borde givetvis icke vara att eftersträva för en kommun, utan förvärvet av en sådan borde endast ske, där kommunen därav kunde hava någon vinst. Detta vore först och främst beroende på köpevillkoren, men av betydelse kunde även vara, i vad mån disponibla medel stode kommunen till buds vid den tidpunkt, då ett i och för sig förmånligt eller acceptabelt förvärv erbjöde sig. Sistberörda synpunkt hade icke beaktats i en del av de till kommittén avgivna yttrandena i ämnet, vari det förmenats, att kommunerna borde själva få ordna sina skogsköpsmöjligheter genom att avsätta skogsaccis- eller andra medel till en därför avsedd fond; att just när en sådan hunnit växa till erforderlig storlek ett lämpligt skogsköp skulle erbjuda sig torde snarare få anses som ett lyckligt sammanträffande än kunna påräknas såsom en vanlig händelse. Av vissa av kommittén införskaffade uppgifter om fondering i en del kommuner för blivande skogsmarksköp syntes ock, att det på sina håll erfordrades ganska avsevärd tid, innan en tillräcklig köpesumma kunde stå till buds, och att under hela denna tid det vid fondens bildande manifesterade intresset för skogsförvärv kunde hållas vid makt vore måhända icke så säkert. Att för ett tidigare inköp förskaffa sig lån från annat håll kunde väl tänkas mojhgt, men det vore just därmed i regel förknippade räntesatser och amortermgsvillkor, som mången gång skulle göra ett ifrågasatt skogsinköp omöjligt ur ekonomisk synpunkt och fördenskull framkallat tanken på anordnandet av lån på billigare villkor. Givetvis måste emellertid lämnandet av statslån åt kommuner för förvärv av skogsmark förenas med villkor och garantier, varigenom ett missbruk av lånemöjligheten och de därmed förenade förmånerna förebyggdes, och detta hade även framhållits i ett flertal av de yttranden, vari beredande av statslåneunderstöd åt kommunerna tillstyrkts. ^ Beträffande de villkor och garantier, som borde stadgas med avseende å statslån för ifrågavarande ändamål, anförde kommittén: Att närmare ingå på de bestämmelser, som i det angivna svftet kunde vara erforderliga och lämpliga, torde icke tillkomma kommittén, men hade det synts denna, att desamma kunde gå i exempelvis följande riktning: att ansökan om understöd skulle ingivas till Kungl. Maj : t och vara åtföljd av uppgift om markens läge och storlek, därå befintlig skog, dennas ålder och beskaffenhet, köpeskillingens storlek och sättet för dess erläggande samt köpevillkoren i övrigt ävensom de medel, som förutom det begärda lånet stode kommunen till buds eller tänkts skola anskaffas till gäldande av köpeskillingen; att därjämte skulle företes bevis, att marken icke besvärades av någon å densamma jämte annan fastighet vilande inteckning eller annan aravation;

13 att över låneansökan yttrande skulle avgivas av vederbörande skogsvårdsstyrelse (inom Väster- och Norrbottens län vederbörande skogstjänsteman) och att utan styrelsens vitsordande av såväl det ifrågakomna områdets lämplighet för det med köpet avsedda ändamålet som den avtalade köpeskillingens och övriga köpevillkors skälighet lån icke bleve beviljat; att med ledning av vad sålunda i ärendet förekommit och efter hörande av den i jordbruksdepartementet anställde skogsvårdsinspektören Kungl. Maj: t skulle bestämma, om och till vilket belopp det sökta lånet skulle beviljas samt emot vilka ränte- och återbetalningsvillkor; .att därvid skulle gälla, att lån ej lämnades till högre belopp än 75 procent av köpeskillingen, att där den inköpta marken vore kal eller eljest särskild anledning därtill förelåge, frihet från att erlägga ränta å lånet ävensom, i eller utan samband därmed, uppskov med början av lånets amortering kunde medgivas under vissa år samt att lån i varje fall skulle vara slutamorterat inom angivet antal å r ; att, om hos Kungl. Maj: t flera låneansökningar förelåge och icke medel funnes disponibla till beviljande av alla, de ansökningar skulle hava företräde, i nu nämnd ordning, vilka avsåge a) kommun i skogfattig trakt, b) kalmark, rörande vilken laglig skyldighet att företaga skogsodling icke förelegat, c) kommun med svagare ekonomisk ställning; att beviljat lån skulle utbetalas genom Konungens befallningshavande, sedan dit avlämnats behörigen utfärdad och undertecknad förbindelse att fullgöra de villkor och bestämmelser, som av Kungl. Maj: t vid lånets beviljande föreskrivits, och ävenså ränte- och amorteringsinbetalningar ske till Konungens befallningshavande ; att, om dylika inbetalningar icke verkställdes å därför bestämd tid, det på anmälan därom av Konungens befallningshavande skulle ankomma på Kungl. Maj: t att förordna om lånets återbetalande genast eller efter hand inom viss tid; samt att alla kostnader av vad namn de vara månde, som i följd av erhållna lån föranletts för Konungens befallningshavande, utan undantag skulle bestridas eller gottgöras av låntagaren. Kommittén framhöll slutligen i betänkandet beträffande förevarande spörsmål, att det synts kommittén böra sättas i fråga, om icke, i händelse det ifrågasatta låneunderstödet bleve en verklighet, en ändring borde vidtagas i vederbörande kommunalförordning i syfte att förebygga åtminstone allt för snar försäljning av en kommunskog, till vars förvärvande lånemedel erhållits av staten, genom att för giltigheten av ett om försäljning av dylik skog fattat beslut fordra antingen viss, kvalificerad majoritet eller dess stadfästelse av högre myndighet, Konungens befallningshavande eller Kungl. Maj: t. 1911 års skogslagstiftningskommittés utredning i förevarande ämne föranledde icke någon åtgärd från Kungl. Maj: ts sida. Däremot framlades vid 1923 års riksdag genom proposition nr 157 ett på grundval av kommitténs betänkande utarbetat förslag till lag angående kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa styrelsers, föreningars och sällskaps skogar, men blev detta förslag på hemställan av vederbörande utskott av riksdagen avslaget.

14 Redogörelse för den omfattning, vari under senare tid kommunskogar förvärvats eller medel avsatts för sådant ändamål. Det har synts kommittén icke böra i detta sammanhang saknas en redogörelse för den omfattning, vari under senare tid kommun skogar förvärvats ell er medel avsatts för sådant ändamål. 1911 års För sin utredning om beredande av statsunderstöd åt kommuner för bilskogslag- ^an^e a v kommunskogar infordrade 1911 års skogslagstiftningskommitté genom \%nmitté. länsstyrelserna uppgifter dels om de fall, där kommun inköpt skogsmark för varaktigt skogsbruk, dels ock därom, huruvida några kommuner avsatt medel till bildande av fond för framtida sådana inköp. De erhållna uppgifterna, vilka hänförde sig till förhållandena i slutet av år 1914 eller början av år 1915 och vilka enligt kommittén icke torde böra anses såsom uttömmande, voro följande: Södermanlands län: V. Vingåker hade 1910 för 4 300 kr. köpt Voo mtl med c: a 20 tnld skogsmark, som sammanslagits med omgivande, kommunen förut tillhörig mark; skogsaccismedel funnos fonderade till c: a 6 500 kr. Jäder hade 1913 köpt 78/10o mtl med minst 150 har skog för 80 000 kr. Kjula 1912 130 å 140 tnld skog, Sundby 1914 28.49 har. Österåker hade fonderade skogsaccismedel c : a 1 000 kr., »Hedensö» c : a 4 500 kr. Östergötlands län: Heda ägde ett donerat skogsmarksområde, taxerat till 10 000 kr. Kuddby hade »vid delningen av häradernas allmänningar» fått 450 har och 1912 köpt 7 har. Horn hade 1887 fått donerat 8/s mtl med en skogsareal av 411 tnld och 1906 köpt V» mtl med 173 tnld skog. Nykil hade 1886 köpt V« mtl med 345 tnld skogsmark. Slaka hade 1878 köpt 12 tnld skogsmark. Vårdsberg ägde 40 har skog. Fattiggårdar med skog ägdes av Oppeby 75 har, S: t Johannes c: a 70 tnld, Kisa 500 tnld, Vikingstad 12 tnld, Ringarum 600 tnld. Några socknar ägde s. k. allmänningskassor, uppkomna genom försäljning på 1830- och 1840-talen av andelar i häradsallmänningar. Jönköpings län: Inköpt eller donerad skogsmark ägdes av: Ingatorp lA mtl med 5 772 fur- och granträd från 6" till 17" vid brösthöjd, Bellö »tre gamla utjordar med skog». Nävelsjö 50 har, Skede 64 tnld, N. Sandsjö 50 har, Malmbäck 100 tnld, Bringetofta V* mtl, som »handhades som skogsallmänning», Tofteryd 1 har 50 ar, S. Unnaryd 35 har, Femsjö 9 har 40 ar, Villstad 35 har. På fattiggårdar fanns skog, i Hässleby 100 har, i Alsheda utan angiven areal. Åtskilliga av de nämnda och 73 andra kommuner hade avsatta fonder för skogsinköp; beloppen varierade mellan 4 000 och 1.25 kr. Kronobergs län: Traheryd hade köpt c : a 240 tnld, Markaryd 50 har, som förvaltades tillsammans med skogsmarken å fattiggården. Skog å fattiggård fanns i Elghult (ej angiven areal), Virestad c: a 80 har, Hinneryd 150 tnld, Ryssby 200 tnld, Berga 400 tnld. 14 kommuner hade avsatta fonder, från 8 000 till 380 kronor. Kalmar län: Hjorted hade 1905 köpt 300 har. Lönneberga hade »såsom början till skogsallmänning» köpt 9.28 har och ägde i fonderade skogsaccismedel 1,538:24 kr. Törnsfall hade en fond av c: a 1 400 kr.

15 Gotlands län: Fardhem hade 1902 köpt 42 kvrevar 53 kv. stänger skogsmark, Sjonhem 1 912 tnld hedmark. Blekinge län: Skog å fattiggårdar eller ålderdomshem fanns i Torhamn, Lösen (ej uppgivna arealer), Augerum 37 har, Rödeby »en större skogsareal», Listerbv 40 har, Tving 75 har. Fonderade medel funnos i Kristianopel, Bäckaryd och Asarum (2 030—370 kr.). Kristianstads län: Örkelljunga hade köpt 7» mtl å 300 tnld, därav 20 tnld skogsmark. Osby hade enligt länsmannens uppgift köpt skogsmark, men ej velat meddela något därom. Loshult hade å fattiggården c: a 150 tnld skogsmark, N. Mellby 25 har, Vankiva 100 tnld. I Färingtofta var en kommitté tillsatt för att utreda fråga om inköp av skogsmark, i Tosjö, Glimåkra och Visseltofta voro skogsaccismedel avsatta, i Gråmanstorp var föreslaget att avsätta sådana medel. Malmöhus län: Billinge hade en fattiggård med 31 har utmark, varav numera 5 har om året skogsplanterades för influtna skogsaccismedel. Hallands län: Veinge hade köpt 45 har, Asige V* mtl, Ullared 7so mtl med 20 har skogsmark. Dessutom hade sistnämnda kommun beslutat inköpa ytterligare 36 har utmark från två hemmansnummer, och likaså Frillesås att köpa 400 tnld utmarks- och skogsjord. Ensjö ägde fattiggård med 200 tnld skogsmark, varjämte fond av skogsaccismedel fanns å 3 500 kr. Sådana fonder hade jämväl Knäred, Slättåkra, Sibbarp, Fjärås och Älvsåker (1050—100 kr.). Göteborgs och Bohus län: Ljung hade 1913 köpt en egendom med tillhörande 250 tnld, Naverstad 1910 Va mtl för försörjningshem, jordbruk och skogsplantering. Lane-Ryr hade något skog å skollärarboställe, fattiggård och en avsöndrad lägenhet, Forshälla 500 tnld å sitt försörjningshem. Fonderade medel funnos i Resteröd, Hjärtum, Myckleby, Herrestad, Kville och Lane-Ryr (1200—200 kr.). Älvsborgs län: Håcksvik hade köpt 1/8 mtl med 150 har skogsmark, Ö. Frölunda 140 tnld bestående av, utom en del mossar, skogsmark, Holsljunga 724 mtl med 40 tnld skog, Öxabäck 20 har 87 ar skogsmark, Sätila 11 har, varförutom 4 har skänkts och 10 har voro föremål för köpeunderhandling, Ånimskog 164 har skogsmark, Tisselskog en mindre jordbruksfastighet, mest skogsmark. Tranemo låg i underhandling om inköp av 400 tnld och jämväl i Skallsjö var fråga om köp av mark för kommunalskog. Skog fanns till fattiggårdarna i Lerum 150 tnld, vartill ytterligare inköpts angränsande 6 tnld, Broddarp 5 har, Starrkärr 24 har, varjämte tillköpts 15 har, Örby 130 har, Hyssna 135 liar, Torpa 60 har, Bollebygd 170 har, Holm 112 har. I Kalv fanns något skogsmark å skollärarbostället. 11 kommuner jämte några av de förut nämnda hade skogsaccismedel avsatta (3 350—20 kr.). Värmlands län: Egendomar, de flesta avsedda till fattiggårdar, voro köpta med följande arealer skogsmark: i Färnebo 3 800 tnld, varav dock en del kärr, vattensamlingar och berg, Ramen 300 tnld, Brattfors 300 tnld, Alster 200 har, Ransäter 49 har, Hammarö 5 har 4.8 ar, Stavnäs 560 tnld, Kola 100 har, Gräsmark 190 tnld, V. Emtervik 118 tnld, S. Finnskoga 78 har 17 ar, Sunnemo 115 tnld. I Nyed voro 1 720 kronor skogsaccismedel avsatta. Örebro län: Fastigheter, de flesta fattiggårdar, med följande arealer skogsmark ägdes av: Lillkyrka 60 tnld, Gällerstad 100 tnld, Lerbäck c: a 300 tnld, Kvistbro 950 tnld, Hammar 675 har, Viker 99 tnld, Järnboås 350 har, Grythyttan 335 har, Linde 250 har, Ramsberg 1 200 tnld. 6 andra kommuner hade fonderade medel (20 000—800 kr.). Västmanlands län: Badelunda hade köpt en skogsmark om c : a 225 tnld, Himmeta 14 tnld, som hoplagts med förutvarande skogsmark, Väster Lövsta en fattiggård med 35 å 40 tnld skogsmark.

-ii) Kopparbergs län: Sundborn hade köpt 232 tnld skogsmark, Folkärna 11.5 har, Rättvik en fattiggård med 64 tnld hemskogsmark, Söderbärke »en jordbruksfastighet för varaktigt skogsbruk» med 650 tnld skog. Västernorrlands län: Fastigheter hade köpts till fattiggårdar och med följande arealer skogsmark: i Njurunda 180 har, Alnö 300 tnld, Timrå 280 har, Långsele 68.78 har, Junsele 185 har, Sidensjö 225 har. Jämtlands län: Ström hade köpt tre fastigheter med resp. 220.4 har, 259.79 har och 253.715 har skogsmark, allt utlagt till varaktigt skogsbruk; dessutom voro skogsaccismedel avsatta till ett belopp av e: a 24 200 kr. Alanäs hade köpt ett skogsskifte å 164 tnld 13 kpld för »s. k. husbehov», enär ingen skogsmark fanns till fattiggården. Alsen hade köpt 49 har, varjämte för ytterligare köp voro fonderade 4 836 kr. Sveg hade köpt en fastighet, avsedd för skola, vartill hörde 1045 har 18 ar 10 kvm skogsmark. I Berg voro medel avsatta. Under senare år har, såsom känt är, rörelsen för bildande av kommunskogar ytterligare fortgått. För att erhålla vissa hållpunkter för bedömande av rörelsens nuvarande omfattning har 1928 års skogsvårdskommitté införskaffat en del uppgifter dels från skogssällskapet och dels från finansdepartementet. Utredning Det må i detta sammanhang erinras därom, att skogssällskapet, vilket har genom.skogs- s i t t s ä t e j Göteborg och för vilket Kungl. Maj : t fastställt stadgar den 1 ok8(11LSrC(fp Cl.

.

n

••

•

tober 1920, har till uppgift att verka för bildandet av skogsallmanningar genom sammanförande av skogsmarkskomplex i landstings och kommuners ägo ävensom befrämja tillkomsten av andra skogskomplex av allmän natur, varjämte sällskapet söker främja den ändamålsenliga skötseln och förvaltningen av dylika skogsallmanningar. Skogssällskapets verksamhet utövas för närvarande inom de fjorton södra fastlandslänen. Rörelsen för bildande av kommunskogar torde under tiden efter sällskapets tillkomst till stor del hava fortgått under sällskapets medverkan. Hos skogssällskapet har kommittén anhållit om uppgift rörande antalet fall, då under sällskapets medverkan landskommun, stad eller landsting inköpt skogsmark, ävensom om arealerna av sålunda inköpt mark med särskiljande av vissa olika slag av mark. Sällskapets utredning härutinnan innefattas i följande tablå: Å real

Antalet inköpta allmänningsskogar

Inköpt av

Stad Summa

Kal

skogsmark i

Vanhävdad m. mkt gleFörsumpad sa o. oväxtliga bestånd.

hektar

Annan

Summa

1 468-34

11 830-73

4 038-57

3 496-26

2 827-56

1 373-97

761-15

1 415-42

1 594-48

5 145 02

5 658-54

4 327-25

4 432-15

3 062-82

17 480-76

505-01

17 Tablån visar, att antalet av de skogar, som under skogssällskapets medverkan inköpts av nämnda tre slag av kommuner, utgör 39 och att dessa skogar omfatta en areal skogsmark av sammanlagt 17 480.76 hektar ävensom att av sagda skogar 9 med en sammanlagd areal av 11 830.73 hektar tillhöra landsting, 1 med en areal av 505.01 hektar tillhör stad samt 29 med en totalareal av 5 145.02 hektar tillhöra landskommuner. Rörande ifrågavarande utredning har skogssällskapet anmärkt, att den endast omfattar de under direkt och omedelbar samverkan med sällskapet förvärvade områdena samt att i tablån sålunda ej upptagits vare sig områden, som av sällskapet inköpts för allmänningsbildande men ännu ej givit upphov till allmänning, eller till sällskapet anslutna skogar, tillhörande kommuner, stiftelser m. fl. och vilkas förvärvande ligger längre tillbaka i tiden. Markerna hava i tablån redovisats sådana de gestaltat sig vid inköpet. De från finansdepartementet erhållna uppgifterna avse de fall, då Kungl. Uppgifter Mai: t under tiden från och med år 1915 till och med november månad år 1929 från finans.„..„. , , ., , , , , . . , .. devartemenjämlikt gällande kommunalforfattnmgar meddelat landskommuner och landsting fei_ tillstånd att upptaga lån i ändamål att för de upplånade medlen inköpa skogsmark eller att därmed inlösa skuld, härledande från inköp av sådan mark. Något tillstånd till dylik upplåning av stad har under nämnda tidsperiod icke lämnats. Uppgifterna innefattas i följande tablå: Ar för LåneK. Maj:ts belopp kronor beslut

K o m m u n

MedBegärd given amorte- amorteringstid, ringstid, år är

40 Sundby

kommun

10 000

40 Lunda

>

80 000

40 Anims^ogB

>

38 000

40 Flens

»

40 000

30 Enslövs

>

20C00

35 Kinna

>

22 000

20 Enslövs

>

46 800

30 Fogdö

»

50 000

30 Sandhems

>

36 500

145 000

Hjärnarps

>

1929 Åkers

»

40 95 000 >längsta möjliga> 21500 30 14 700 40 12 000 25

55 500

Kalmar läns norra landsting . . »

»

södra

Arstads kommun

. .

. . . . . . .

>

Skaraborgs läns landsting . . . 2—201030

50 Anmärkningar

(Fastställande av amorJ teringstid skulle ske \ på senare framställn. I Sådan ej gjord. (Tidigare lånemedgivsnl de å 40 000 kr. återkallat.

[Tillika tillstånd att ikläda sig bet.-ausvar i för intecknad gäld å c:a 18 500 kr.

30 30 40 25 fAmorteringsfrihet under I de första 10 åren.

18 Av tablån framgår, att under nämnda tidrymd 3 landsting och 11 landskommuner erhållit tillstånd till upptagande av lån för ifrågavarande ändamål samt att de lån, vartill tillstånd lämnats under sagda period, uppgå till sammanlagt 687 000 kronor eller i medeltal till cirka 45 000 kronor för år. Tablån visar även, att tillstånd till här avsedd upplåning lämnats i väsentligt större utsträckning under åren 1927—1929 än tidigare.

Äro kommunala förvärv av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd önskvärda från det allmännas synpunkt? I vårt land förekomma, som bekant, mycket betydande arealer till skogsbörd tjänliga marker, vara skogstillståndet är otillfredsställande. Närmare utredning härutinnan har lämnats beträffande försumpade skogsmarker i det betänkande, som avgavs den 26 november 1926 av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga angående statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. (statens offentliga utredningar 1926:29), samt i fråga om andra skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd i det av kommittén den 1 november 1929 avgivna betänkandet angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker (statens offentliga utredningar 1929:27). Beträffande omfattningen och beskaffenheten av ifrågavarande marker får kommittén därför hänvisa till nämnda två betänkanden. För främjande av torrläggning av försumpade skogsmarker, som äro belägna inom område, vara 1923 års skogsvårdslag äger tillämpning, har riksdagen från och med budgetåret 1927—1928 årligen anvisat ett särskilt anslag, benämnt statens skogsutdikningsanslag. Från detta anslag må för nämnda ändamål beviljas bidrag utan återbetalningsskyldighet till högst 40 procent av den av vederbörande myndighet godkända kostnaden för det skogsutdikningsföretag, varom fråga är. Dylikt bidrag må utgå även till kommun, där denna äger sådan mark, som nyss sagts. Bidragsverksamheten handhaves av skogsvårdsstyrelserna samt, beträffande skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, av detta. Vad angår andra åtgärder för främjande av skogsproduktion än skogsdikning har kommittén i betänkandet den 1 november 1929 föreslagit, att statsunderstöd må lämnas även till dylika åtgärder, dock allenast såvitt angår skogar, vilka lyda under 1923 års skogsvårdslag, och blott ifråga om vissa slag av marker å dessa skogar. Enligt kommitténs förslag må sålunda statsunderstöd till dylika åtgärder utgå för nämnda skogar i fråga om följande marker med otillfredställande skogstillstånd, nämligen 1) skogsmarker, som äro kala eller bevuxna med blott enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker, där skogs-

beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter, samt 3) skogsmarker, som äro bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd. Beträffande nämnda vanhävdade marker må dock understöd lämnas allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å dylik mark för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras. Understöd må i regel ej utgå till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig utföra. I likhet med bidrag från statens skogsutdikningsanslag är berörda understöd avsett att bland ägarna till ifrågavarande marker skapa en omfattande självverksamhet för markernas försättande i tillfredsställande skogligt skick. I anslutning härtill skall enligt förslaget statsunderstöd även i detta fall utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, och må dylikt bidrag beviljas till högst 50 procent av den av vederbörande myndighet godkända kostnaden för det företag, varom fråga är. Bidrag må utgå till dem, som med ägande- eller fideikommissrätt innehava mark av nyss angivna beskaffenhet, dock med undantag av aktiebolag, och kan sålunda beviljas även kommuner. Jämväl förevarande bidragsverksamhet skall enligt förslaget handhavas av skogsvårdsstyrelserna eller, vad angår skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, av detta. Tydligt är, att såväl förenämnda bidragsverksamhet för främjande av skogsdikning som — därest den av kommittén föreslagna verksamheten för understödjande av andra åtgärder för befordrande av skogsproduktion genomföres — denna verksamhet äro ägnade att bland kommunerna skapa ett ökat intresse att för bildande av kommunskogar förvärva sådana marker, med avseende vara statsbidrag för berörda ändamål må utgå. Dessa bidrag medföra dock ej någon direkt lättnad vid själva förvärvet av dylik mark. Finansieringen av sådant förvärv ankommer å vederbörande kommun ensam, och måste denna följaktligen, om ej medel för ändamålet fonderats eller eljest finnas disponibla, anskaffa medlen genom lån. Skogssällskapet har i sin förenämnda skrivelse hävdat, att främjande av dy- Skogssälllika förvärv vore ett så betydelsefullt statsintresse, att staten borde för ända- skåpet. målet ställa lån på gynnsamma villkor till kommunernas förfogande. I sitt yttrande över denna skrivelse har svenska landskommunernas förbund Yttranden framhållit, att det från allmänna synpunkter givetvis måste vara av intresse, *L#*| m " att de till intet eller föga gagn varande kalmarkerna förvandlades till skogbärande marker. Att de enskilda markägarna icke alltid vore skickade att företaga dylika skogsodlingar, vilkas resultat måste ses på lång sikt, vore, såsom skogssällskapet påpekat, ett obestridligt faktum. Då således något det allmänna representerande organ syntes böra träda till, om något skulle bliva åtgjort på området, låge det otvivelaktigt närmast till hands, om primärkommunerna härvidlag komme i fråga. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har uttalat, att beträffande sådana marker, som avsåges i skogssällskapets skrivelse, en kommun ofta torde

hava större möjligheter att befrämja skogsproduktionen än en enskild man. Bildandet av kommunala skogsbruk skulle under sådana förhållanden bliva en riktig och värdefull insats i skogsvårdsarbetet. Det bästa beviset härför vore de redan existerande, under skogssällskapets ledning stående kommunskogar, som på få undantag när torde hava bildats av dylika enligt centralrådets mening för ändamålet lämpliga marker. Centralrådet måste sålunda, under förutsättning att marker av den i skogssällskapets skrivelse angivna beskaffenhet komme i fråga, finna kommunskogsbildandet vara värt allmänt intresse och understöd. Även svenska landstingsförbundet har förklarat sig i stort sett dela de synpunkter, som i förevarande fråga framförts av skogssällskapet. Kommittén.

Såsom kommittén närmare utvecklat i förenämnda den 1 november 1929 avgivna betänkande, är del otvivelaktigt ett statligt intresse av synnerlig vikt, att de inom landet förekommande stora arealer till* skogsbörd tjänliga marker, vara skogstillståndet är otillfredsställande, snarast möjligt sättas i nöjaktigt skogsproduktivt skick. Det torde emellertid ej kunna förväntas, att genom nu utgående statsbidrag till skogsdikningsföretag eller genom de av kommittén föreslagna statsbidragen till andra åtgärder för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion de mycket omfattande marker av nyssangivna beskaffenhet, vilkas iståndsättande nämnda bidrag avse, i sin helhet komma att på vederbörande markägares föranstaltande sättas i tillfredsställande skick. I ej få fall torde markägarna sakna tillräckligt intresse eller erforderliga resurser för utförande av de för ändamålet behövliga arbetena. Särskilt torde detta gälla av ålder kala skogsmarker, vara utförande av skogsodling först i en relativt avlägsen framtid skänker odlaren lön för hans arbete. Det bör ock uppmärksammas, att i de trakter av landet, där jorden blivit föremål för en långt genomförd uppdelning och de särskilda fastigheternas skogsområden därför äro förhållandevis små, svårighet med hänsyn till betesförhållanden och andra omständigheter ej sällan möter för den enskilde fastighetsägaren att iståndsätta sin skogsmark och rationellt sköta därå växande skog. Även må framhållas, att ett produktivgörande av här avsedda marker understundom förutsätter utförande av större väganläggningar eller vidtagandet av andra mera omfattande transportanordningar samt att det ofta ej torde vara möjligt att förmå de särskilda markägarna att gemensamt ombesörja dylika anordningar. Det är därför tydligen från statens synpunkt önskvärt, att dessa marker kunna nyttiggöras för skogsproduktion jämväl på annat sätt än genom åtgärder, som helt bero av de enskilda markägarnas fria initiativ. En utväg, som härvid förtjänar noggrant beaktande, är markernas förvärvande av kommuner för att av dessa iståndsättas och förvaltas såsom kommunal egendom. På sätt framhållits i förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914 måste det antagas, att, då kommunerna hava en tillvaro, som sträcker sig över en obegränsad tidrymd, av dem ägda skogar bliva föremål för en ändamålsenlig, på uthållighet grundad hushållning, vilket för landets virkesförsörjning och skogsbrukets utveckling är av stor betydelse. Av kommunernas berörda egen-

21 skåp torde ock följa, att de hava större intresse än de enskilda markägarna att sätta, för skogsbörd tjänliga marker med otillfredsställande skogstillstånd i lämpligt produktivt skick. Även i de fall, då vinsten av i sådant avseende vidtagna åtgärder framträder först efter längre tids förlopp, kunna kommunerna räkna på att få direkt tillgodogöra sig denna vinst. Förvärvande av här avsedda marker till kommunskogar är av betydelse för skogsvården jämväl därutinnan, att markernas iståndsättande och rationella utnyttjande är ägnad att bland skogsägarna inom vederbörande kommun skapa intresse för vidtagande av liknande åtgärder å dem tillhöriga skogar. Kommunskogens skötsel är enligt sakens natur föremål för särskild uppmärksamhet från kommunmedlemmarnas sida, och de skogsvårdsåtgärder, som utföras ä denna, bliva därför kända och så småningom tillämpade även å de enskilda skogarna inom kommunen. I detta sammanhang må även påpekas, att kommnnskogar i vissa fall kunna få direkt betydelse för den upplysningsverksamhet rörande skogsskötsel, som skogsvårdsstyrelserna bedriva bland landets skogsägare, i det dessa skogar ofta torde kunna användas såsom lämpliga demonstrationsobjekt. Slutligen må erinras, att bildandet av kommunskogar kan bliva till avsevärt gagn även för de särskilda kommunernas ekonomi. Visserligen torde rätten för kommun att inköpa skogsmark vara i vissa avseenden begränsad genom kommunallagstiftningen — till denna fråga återkommer kommittén i det följande — men torde denna rätt dock vara tillräckligt omfattande för att medgiva förvärv av skogsmarksområden av den storlek, att dessas virkesavkastning kan bliva en betydelsefull inkomstkälla för kommunen. Kommittén vill härvid erinra om de stora ekonomiska fördelar, som de inom Dalarna och Norrland i sammanhang med storskiftet och avvittringen avsatta besparings- och allmänningsskogarna medfört för respektive socknar. Vid tider av arbetslöshet torde därjämte innehavet av här avsedd skogsmark kunna bliva till nytta för vederbörande kommuner därutinnan, att därå erforderliga skogsvårds- och andra arbeten i vissa fall torde kunna med fördel utföras såsom nödhjälpsarbeten. Särskilt gäller detta skogsdikningsarbeten och väganläggningar. Det må i detta sammanhang framhållas, att inom de typiska kalmarksområdena av landet ett ej ringa antal kommuner finnas, för vilkas ekonomiska utveckling skogsodlande av de inom kommunen belägna skoglösa marker är av den allra största betydelse. På sätt skogssällskapet framhållit, lida dessa kommuner ej sällan av svagt skatteunderlag och tryckas därför av dryga kommunalskatter, vilket i vissa fall nödvändiggjort anvisande av bidrag från skatteutjämningsmedel. Ett allmänt iståndsättande av skogsmarkerna inom dylika kommuner skulle tydligen väsentligt höja markägarnas skatteförmåga och avsevärt bidraga till förbättrande av kommunernas ekonomi. För dylika kommuner är det tydligen av särskilt intresse, att dessa sättas i tillfälle att förvärva lämpliga kalmarksområden för att genom områdenas skogsodlande stimulera de enskilda markägarna för vidtagande av enahanda åtgärd beträffande dem tillhöriga marker av denna beskaffenhet. Av det anförde torde framgå, att bildande av kommunskogar genom förvar-

vande för ändamålet av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd kunna medföra betydande fördelar såväl från allmän skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till kommunernas ekonomi. Det är därför otvivelaktigt ett viktigt statsintresse, att bildandet av dylika skogar i ökad omfattning kommer till stånd.

Behovet av statsåtgärder för ifrågavarande ändamål. Vad angår frågan, huruvida behov av statsåtgärder för främjande av kommunala förvärv av här avsedda skogsmarker kan anses föreligga, hava vissa uttalanden härom gjorts i de av kommittén infordrade yttrandena i ärendet. Yttranden Svenska landskommunernas förbund har i detta avseende anfört, att enligt tillkom- vad för förbundet vore bekant flerstädes inom kommunerna rådde ett stort inmxttén. t r e s s e för förvärvandet av kommunskogar. Endast i enstaka fall hade visserligen intresset ännu kunnat taga sig uttryck i inköp av dylika skogar, men ett icke ringa fåtal kommuner, kanske mest i Jönköpings och Kronobergs län, hade börjat lägga upp fonder för ändamålet, skogsallmänningsfonder. På grund av de ringa möjligheter, som kommunalförfattningarna gåve att upprätta dylika fonder, och kommunernas i allmänhet dåliga ekonomiska ställning, som nödvändiggjorde ianspråktagande av alla tillgängliga medel för, löpande ändamål, vore det emellertid tydligt, att kommunerna icke uteslutande av egen kraft i större utsträckning kunde realisera önskemålen att förvärva kalmarker och förvandla dem till skogsmarker, som först efter flera tiotal av år kunde beräknas bliva vinstgivande. Genom samarbete med och stöd av staten, som ju å sin sida också så småningom skördade vinst av dylika företag, syntes däremot primärkommunerna kunna utan risk förvärva sig lämpliga områden till kommunskogar. Att dylika företag, sedda på lång sikt, kunde bliva till verklig och stor nytta för kommunerna, därom vittnade de i åtskilliga dalakommuner befintliga gemensamhetsskogarna. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har förklarat sig ej hava något i princip att erinra mot den av skogssällskapet väckta tanken, att staten vid bildande av kommunskogar medverkade genom utlämnande av lån, varigenom medelsbristen skulle kunna undanröjas. Svenska landstingsförbundet har framhållit, att för underlättande av markinköp i syfte att bilda skogsallmanningar för landstingen med fog kunde ifrågasättas särskilda statsåtgärder, såsom beredande av möjligheter till billiga lån samt beviljande av kontanta bidrag till utdikning, skogsodling och andra jordförbättringar. Särskilt torde dylika åtgärder vara motiverade under nuvarande för landstingen ekonomiskt brydsamma tider, då särskild uppmuntran vore av behovet påkallad för att landstingen i någon större omfattning skulle vara villiga att vid sidan av sina stora ekonomiska förpliktelser för nutida trängande behov även åtaga sig utgifter för skapande av värden i framtiden.

23 Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava inom flere kommu- Kommittén. ner fonder bildats i ändamål att bereda medel för inköp av kommunskogar. Med hänsyn till den snabba utveckling av den kommunala verksamheten, som under senare tid ägt rum, och de allt mera stegrade anspråk, som till följd härav ställas å kommunernas ekonomi, har emellertid denna fondbildning, trots det livliga intresse, som mångenstädes förefinnes för saken, fortskridit ganska långsamt. Allenast i ett fåtal fall hava på denna väg tillräckliga medel kunnat anskaffas för verkställande av dylika inköp. Förvärven av skogsmarker för bildande av kommunskogar hava därför i allmänhet skett med medel, som för ändamålet helt eller huvudsakligen upplånats av vederbörande kommuner. Enligt vad kommittén inhämtat från skogssällskapet, upptogos ursprungligen lån för inköp av kommunskogar, som bildades under medverkan av sällskapet, hos olika kassor, sparbanker, försäkringsföretag m. fl. enskilda inrättningar till de i allmänna lånemarknaden gängse räntesatser. Under världskriget och även närmast därefter anlitades även affärsbankerna för anskaffande av medel för ändamålet, vilket med hänsyn till de under denna tid rådande höga räntesatser medfört, att finansieringen av de med dylika medel inköpta kommunskogarna blivit synnerligen betungande. Under senare år, då anspråken på kommunernas ekonomi ökats och tillgängliga resurser måst anlitas för Bestridande av löpande utgifter, har fordran, att kostnaderna för kommunskogarnas bildande skola fördelas å längre tidsperioder, starkt aktualiserats och spörsmålet att söka få kommunskogarna finansierade med långfristiga billiga lån trätt i förgrunden. För realiserande av detta önskemål har skogssällskapet genom förhandlingar med vissa penningförvaltande allmänna institutioner, särskilt postsparbanken och pensionsförsäkringsfonden, utverkat, att lån av dessa i vissa fall beviljats för ifrågavarande ändamål, vilka lån utlämnats på gynnsammare villkor än de av förenämnda enskilda inrättningar och banker beviljade lånen. De fördelaktigaste lånebetingelserna hava därvid erhållits hos pensionsförsäkringsfonden, som utlämnat lån för här avsett ändamål, löpande med en ränta av 4.6 procent samt med amorteringstider av 30 å 40 år. Det må erinras, att enligt gällande reglementen för förvaltningen av de medel, som ingå i pensionsförsäkringsfonden eller innestå å postsparbanken, dessa medel må göras fruktbärande genom utlämnande av lån till bl. a. kommuner, därest Kungl. Maj: t lämnat tillstånd till lånens upptagande. Enahanda bestämmelse gäller även i fråga om utlåningen från den fond, som omförmäles i 19 § i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. De lånemöjligheter, som, på sätt nu angivits, stå till buds för bildande av kommunskogar, torde emellertid ej vara tillfyllest att uppväcka något mera allmänt intresse bland kommunerna för förvärvande i nämnda syfte av kala eller försumpade skogsmarker eller andra marker med otillfredsställande skogstillstånd. Då dylik mark efter inköpet först måste genom utdikning, skogsodling eller andra särskilda åtgärder sättas i nöjaktigt produktivt skick, vilka åtgärder åtminstone delvis måste bekostas av vederbörande kommun, samt det

24 därjämte i regel torde åtgå en tidrymd av två a tre decennier efter åtgärdernas utförande, innan någon virkesavkastning från marken kan påräknas, är tydligt, att kommunerna ofta hysa betänklighet att för inköp av dylika marker upptaga lån, för vilka ränta och amortering måste under hela lånetiden årligen erläggas. Denna betänksamhet är desto mera naturlig som den ekonomiska ställningen för flertalet av landets kommuner för närvarande är mindre gynnsam och ofta nödvändiggjort påläggande av dryga kommunalskatter. En förutsättning för stimulerande av kommunernas intresse för sådana inköp, som här avses, torde vara, att tillfälle beredes kommunerna att för ändamålet erhålla lån, vilkas förräntning och amortering i möjligaste mån bestämmas på sådant sätt, att medel till dessa utgifter i väsentlig utsträckning erhållas genom virkesavkastningen från de skogsmarker, för vilkas förvärvande lånen upptagas. Räntefoten för lånen bör sålunda ej sättas högre än att den ungefärligen motsvarar den uthålliga avkastning, som erhålles å kapital, investerat i här avsedd skogsmark, under förutsättning att marken iståndsättes och underkastas rationell skötsel, och bör låntagaren därjämte såvitt möjligt medgivas anstånd med räntans erläggande under den del av lånetiden, då någon virkesavkastning från marken ej är att emotse. E t t dylikt anstånd är desto mera påkallat, som låntagaren under nämnda del av lånetiden får vidkännas kostnader för skogsmarkens sättande i produktivt skick. Vidare bör lånets amortering såvitt möjligt ordnas på det sätt, att den skog, som är avsedd att uppdragas å marken, lämnar effektivt bidrag till amorteringens fullgörande. Tydligt är, att varken enskilda penninganstalter eller allmänna penningförvaltande institutioner äro i tillfälle att utlämna lån för ifrågavarande ändamål enligt nu angivna villkor. Därest dylika lån skola ställas till kommunernas förfogande, torde detta ej kunna ske på annan väg, än att en särskild låneverksamhet för ifrågavarande ändamål anordnas genom statens försorg. På grund härav och då, såsom förut nämnts, det är ett betydelsefullt statsintresse, att här avsedda marker i ökad omfattning förvärvas för bildande av kommunskogar, finner sig kommittén böra i princip tillstyrka, att åtgärder vidtagas för anordnande av en dylik låneverksamhet.

Kommunernas inköp av skogsmark och frågan om kommunal kapitalbildning. Då en kommun inköper en skogsmark, investeras ju därmed av kommunen ett visst kapital i skogsmarken, låt vara att detta kapital, om inköpet sker med lånta medel, till en början motsvaras av en skuld, utgörande lånebeloppet. Allteftersom skulden sedan amorteras, äger en verklig kapitalbildning rum hos kommunen. När kommittén nu står i begrepp att föreslå en låneverksamhet från statens sida, avsedd att underlätta kommuners inköp av skogsmark, torde det vara lämpligt att något beröra frågan i vad mån sådana inköp kunna anses stå

25 i överensstämmelse med allmänna regler för kommunal kapitalbildning, sådana dessa framstå genom tolkning av kommunalförfattningarna. Härtill synes kommittén äga så mycket större anledning, som man på de håll, från vilka frågan om statlig medverkan för kommunskogars bildande blivit framförd, synes hava tänkt sig en verksamhet i ganska stor skala från kommunernas sida för inköp och iståndsättande av ifrågavarande marker med otillfredsställande skogstillstånd. Några uttryckliga regler om kommuners kapitalbildning finnas icke i de allmänna kommunalförfattningarna. I 5 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet (F. k. 1.) stadgas, att vad kommunen samfällt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet, ävensom medel, vilka staten kan hava åt kommunen beviljat, skall, där ej annorlunda stadgat är, anses såsom tillgång till betäckande av kommunens gemensamma utgifter. Vidare föreskrives, att till bestridande av utgifter, som utöver de förut omförmälda tillgångarna kunna till kommunens gagn eller för särskilda dess behov erfordras, äro, efter därom i laga ordning fattat beslut, kommunens medlemmar underkastade beskattning i enlighet med de grunder, som i förordningen bestämmas. Motsvarande bestämmelser för stad finnas i 5 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad (F. k. s.). Det må anmärkas, att gällande lag om skogsaceis för landskommuns del uttryckligen påbjuder, att skogsaccismedel skola avsättas till en skogsaccisfond, från vilken kommunen i viss utsträckning äger anvisa medel såsom tillskott för täckande av sådana utgifter för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel eljest skolat beredas genom allmän kommunalskatt. Kapital kan tydligen utan något kommunens åtgörande tillfalla kommunen genom gåva eller testamente eller på annat sätt. Dylikt kapital får tydligen ej användas till andra ändamål än de villkor medgiva, under vilka kapitalet erhållits. Kapital, som sålunda tillfallit kommunen, torde stundom kunna användas till inköp av skogsmark. Kapitalbildning hos kommun kan i övrigt ske genom inköp av vissa nyttigheter eller genom avsättning till fonder. I vartdera fallet kan, i allt fall teoretiskt, för kapitalbildningen tagas i anspråk antingen vissa kommunens inkomster eller ock upplånade medel. Bland inkomsterna få i detta avseende skiljas mellan inkomster genom uttaxering och övriga inkomster. Bland de inkomster, »om icke utgöra uttaxerade medel, märkas bl. a. inkomster av i kommunens ägo redan befintligt kapital, vidare nöjesskatt, hundskatt m. m. Vad inköp av nyttigheter beträffar är i avseende å kommuns befogenhet att företaga dylika inköp stadgandet i 1 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet (1 § F. k. s. Jfr 4 § i lagen om landsting) vägledande. Enligt detta stadgande äga en kommuns medlemmar att själva, efter vad förordningen närmare bestämmer, vårda sina »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter», såvitt icke, enligt gällande författningar, det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava. Det torde kunna sägas, att en

•26

kommuns inköp av nyttigheter äro förenliga med kommunalförfattningarna allenast i den mån nyttigheterna tjäna ändamål, som ligga inom kommunens befogenhet, och inköpen ske i en omfattning, som icke går utöver kommunens behov. Önskar kommunen verkställa inköp av en nyttighet med anlitande av lånemedel, skall beslut om sådant låns upptagande för att vinna bindande kraft i allmänhet underställas Kungl. Maj: ts prövning och fastställelse (73 § F. k. 1., 74 § F. k. s.; jfr 54 § i lagen om landsting). Beträffande kommuners rätt att göra avsättning till fonder har spörsmålet i vad mån sådan avsättning lagligen må äga rum tidigare varit föremål för utredning. Sådan utredning föreligger huvudsakligen i ett den 29 september 1919 till chefen för finansdepartementet avgivet betänkande, innehållande bl. a. förslag till lag om kommunal fondbildning. Förslaget upptager ett stadgande om rätt för kommun att göra avsättning till en fond till bestridande av kostnaderna för, jämte annat, förvärvande av mark, som erfordras till kommunalt skogsbruk. Till sådan fond skulle få avsättas allenast vissa uppräknade medel, däribland för ifrågavarande ändamål särskilt upplånade medel. Fonddirek- I den av direktionen för skogssällskapets skogsfond avgivna promemoria, honens pro- s o m v idf 0 gats skogssällskapets till grund för kommitténs förslag liggande frammemoria. . . . .f ställning, har något direkt uttalande icke gjorts rörande den omfattning, van kommun borde träda in för inköp av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd. Direktionen har framhållit de betydelsefulla verkningarna för en kommuns ekonomi av förvärvet av en kommunskog ävensom påpekat värdet för kommunen av att äga tillgång till en inkomstkälla av den natur skogen skapade liksom till de nyttigheter, som denna i olika avseenden skänkte. Särskilt har direktionen framhållit det intresse dessa skogar vore ägnade att tilldraga sig såsom medel för motverkande av arbetslöshet. Erfarenheten hade, yttrar direktionen, givit talrika bevis för att kommunskogarna erbjöde de mest lämpliga objekt för sysselsättande av arbetslösa. Gynnsamma erfarenheter på detta område hade t. o. m. i vissa fall, såsom skogssällskapets verksamhet gåve exempel på, blivit drivkraften till såväl bildande som utvidgande av kommunskogar. Kommittén.

Då kommittén nu något ingår på frågan rörande omfattningen av de ifrågasatta inköpen från kommuners sida, bortses från inköp för medel, som blivit till kommunen skänkta och beträffande vilka kommunen i varje särskilt fall är bunden av donations- (testaments-) villkoren. Det synes kommittén tydligt, att det icke kan vara med kommunalförfattningarna väl överensstämmande, att en kommun i obegränsad omfattning företager inköp av skogsmark utan att inköpen ställas i relation till vissa kommunala behov. Till stöd härför åberopas den omnämnda 1 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande stadganden i förordningen om kommunalstyrelse i stad samt lagen om landsting. Fastmer synes det kommit-

27 tén, som om man vid bedömandet av förevarande spörsmål från kommunalförfattningarnas synpunkt borde utgå från de behov av skogsmark och skog, som för en kommun föreligger, främst från kommunens direkta behov av virke, och från denna utgångspunkt söka bilda sig en uppfattning om storleken av den skogsmark, som i det särskilda fallet kan anses böra utgöra den ifrågavarande kommunens »husbehovsskog». En landskommun av genomsnittstyp har tydligen vissa årligen återkommande, icke obetydliga behov av ved för skolhus och kommunalhus, för fattigvård och sjukvård, liksom ock kommunen tid efter annan behöver byggnadsvirke för nybyggnad eller ombyggnad av sina hus. En landstingskommun har högst betydande behov av ved och virke för sina sjukvårdsanstalter, skolor m. m. Dessa behov kunna uppskattas till sin ungefärliga omfattning. Från denna torde man ock, såsom nämnt, om man ej kräver allt för stor noggrannhet i uppskattningen, kunna sluta till en maximigräns för omfattningen av kommunens »husbehovsskog», så långt gränsen bestämmes av virkesbehovet. Härtill kommer, att ytterligare behov av skogsmark kunna i särskilda fall föreligga. Särskilt för städernas del torde kunna tänkas dylika ytterligare behov, exempelvis för avsättande av parker, för dränering av försumpad mark m. m. Utöver de gränser, som bestämmas av de i det särskilda fallet föreliggande kommunala behoven, synes man, med nu gällande kommunalförfattningar, icke böra tillåta kommuns inköp av skogsmark. Frågan blir då, huruvida det resultat, vartill man sålunda kommer, kan anses tillfredsställande ur de synpunkter av huvudsakligen nationalekonomisk art, vilka drivit fram den föreliggande frågan om åtgärder för ifrågavarande skogsmarkers iståndsättande. Anses resultatet icke tillfredsställande, erbjuder sig en tänkbar utväg däri, att i gällande kommunalförfattningar vidtages ändring i syfte att möjliggöra större innehav av skog i kommunernas hand. Häremot resa sig emellertid betänkligheter av flera slag. En sådan lagändring bleve mycket vittutseende, och man kan med skäl fråga sig, varför man just på denna punkt, men ej på andra, skulle tillåta en kapitalbildning, gående utöver de gränser, som uppdragas av föreliggande kommunala behov. Betänkligheterna bliva särskilt framträdande i den mån det gäller att företaga den ifrågavarande kapitalbildningen med anlitande av uttaxerade medel. Kommittén kan så mycket hellre stanna vid de begränsningar för de tänkta skogsmarksinköpen, vilka enligt vad förut sagts torde föranledas av gällande kommunallagstiftning, som kommittén är av den uppfattningen, att även inom denna ram de önskemål, som i frågan framställts ur nationalekonomiska synpunkter, kunna i väsentlig mån tillgodoses. Det torde icke ofta förekomma, att välbelägna och i övrigt lämpliga skogsmarker av sådan storlek kunna erbjudas en kommun till inköp, att markerna i areal överstiga den beräknade maximigränsen för kommunens »husbehovsskog». Att märka är härvid, att, då markens iordningställande och skogens uppväxande taga lång tid i anspråk, det synes fullt försvarligt, att man vid beräkning av husbehovsskogens storlek tager hänsyn till den utveckling kommunen kan väntas undergå under en lång följd av år framåt.

28 Låneverksamhetens omfattning med hänsyn till olika slag av kommuner. Kommittén övergår härefter till att yttra sig över spörsmålet huruvida kommuner av alla kategorier böra bliva delaktiga i den ifrågasatta statliga låneverksamheten eller huruvida man härutinnan bör inskränka sig till vissa slag av kommuner. SkogssällSkogssällskapets till grund för kommitténs förslag liggande framställning * apet. m e ( j därvid fogad promemoria innehåller icke något uttalande, som antyder, att några begränsningar förutsatts i detta hänseende. Av skogssällskapets egen verksamhet torde ock kunna hämtas visst stöd för den förmodan, att sällskapet icke avsett att från verksamheten utesluta något särskilt slag av kommuner. Den i det föregående berörda tablån (sid. 16) över de under samverkan mellan sällskapet och kommuner tillkomna inköpen av fastigheter för allmänningsbildande utvisar, att antalet dylika inköp av landsting utgjort 9, av stad 1 och av landskommuner 29. I fråga om arealen äro landstingens inköp betydligt mera omfattande än landskommunernas, i det att de förra avse en areal av tillhopa 11 830.73 hektar och de senare 5 145.02 hektar. Det av stad verkställda inköpet omfattade 505.01 hektar. Yttranden I de yttranden över skogssällskapets framställning, som kommittén införskaftXl fat i r å n vissa mittén' - s a m m a n slutningar, förekommer ett uttalande av intresse i detta sammanhang, nämligen av svenska stadsförbundet. Förbundet har uttalat följande : »Begränsas frågan såsom i framställningens positiva förslag skett, nämligen till kalmarkernas skogsbörd, torde densamma vara utan större räckvidd för städernas del. De av kalmarker bildade kommunskogar, som kunde tänkas förvärvade av dessa, torde säkerligen icke kunna väntas bliva så betydande, att ett tillskapande av extra finansieringsmöjligheter på nu föreslaget sätt kan vara påkallat för deras del. Har frågan emellertid ur synpunkten av hela rikets skogsvård den betydelse, att staten anses böra vidtaga särskilda åtgärder, synes från städernas sida i och för sig ingenting vara att invända däremot.» Kommittén.

Vid bedömande av den nu föreliggande frågan leda de i det föregående utvecklade grundläggande synpunkterna på den ifrågasatta låneverksamheten naturligt nog tanken i första hand på landskommuner och landsting såsom låntagare i denna verksamhet. Beträffande dessa slag av kommuner torde det relativt ofta gälla, att en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd har ett sådant läge, att ett förvärv av skogsmarken från kommunens sida ter sig ändamålsenlig. Likaså lärer det beträffande landskommuner och landsting i många fall bliva lämpligt att använda den uppvuxna kommunskogens naturaprodukter direkt för kommunens behov av ved och virke. Däremot synes övervägande skäl tala för att lämna städerna utanför låneverksamheten. Behoven av ved och virke äro ju även för städernas del bcty-

29 dande. Men belägenheten av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd lärer sällan vara sådan, att ett förvärv av marken från en stads sida framstår såsom naturlig, särskilt därest man förutsätter en användning av de blivande naturaprodukterna i stadskommunens hushållning. Av svenska stadsförbundet har vitsordats, att frågan om kalmarkers förvärvande för städernas del saknar större räckvidd. Samma förhållande torde med stor sannolikhet kunna påstås gälla även beträffande de övriga slag av marker med otillfredsställande skogstillstånd, som låneverksamheten är avsedd att omfatta. Mot städernas medtagande i låneverksamheten talar även en synpunkt av organisatorisk art. Såsom i det följande skall närmare utvecklas önskar man för utövande av vissa lokala bestyr för låneverksamheten anlita —• jämte skogssällskapet — landets skogsvårdsstyrelser. Då dessa jämlikt 1923 års skogsvårdslag hava att öva uppsikt över enskildas, däribland landskommuners och landstings, skogar, måste de förutsättas äga god kännedom om samma skogar och sålunda vara lämpade för nämnda uppgift. Städernas skogar äro däremot, jämlikt förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas skogar, ställda under domänstyrelsens överinseende och stå, eller kunna ställas, under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Då det med hänsyn härtill ej torde kunna ifrågakomma, att handhavandet av förenämnda lokala bestyr beträffande dessa skogar uppdrages åt skogsvårdsstyrelserna, skulle ett inbegripande av dylika skogar under låneverksamheten hava till följd, att berörda uppgift måste — med undantag för skogar, som äro anslutna till skogssällskapet — anförtros åt skogsstatens tjänstemän. Enligt kommitténs uppfattning torde emellertid lämpligheten av en dylik anordning i och för sig kunna ifrågasättas, och skulle i varje fall därigenom ett ändamålsenligt organiserande av låneverksamheten avsevärt invecklas och försvåras. Med hänsyn till vad nu anförts och i betraktande av den ringa betydelse, som den föreliggande frågan synes hava för städernas del, anser kommittén, att dessa för närvarande ej böra göras delaktiga i låneverksamheten. Därest, såsom från något håll blivit ifrågasatt, städernas skogar framdeles komma att inordnas under skogsvårdslagen och sålunda bliva ställda under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, torde frågan om städernas rätt till erhållande av lån böra tagas under förnyat övervägande. Vad angår köping, som utgör särskild kommun, synas övervägande skäl tala för att låta jämväl dylik kommun bliva föremål för verksamheten. Avgörande härvid torde böra vara den omständigheten, att skog, tillhörig köping, lyder under allmänna skogsvårdslagen och således står under tillsyn av skogsvårdsstyrelse. Däremot synes municipalsamhälle, i betraktande av de begränsade verksamhetsuppgifter, som dylikt samhälle äger, icke böra bliva föremål för låneverksamheten. Behov, som sammanhänga med ordnings- och hushållningsangelägenheter, avsedda i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer samt i brandstadgan och hälsovårdsstadgan, synas näppeligen kunna motivera bildandet av kommunskogar i dessa samhällens ägo. Det synes ingalunda otänkbart, att bildandet av kommunskogar kan bliva en

30 lämplig uppgift för kommunalförbund. Även sådana lära därför böra få möjlighet att erhålla lån från den ifrågasatta nya fonden, dock endast förbund, som uteslutande omfatta sådana slag av kommuner, vilka enligt vad nyss anförts böra vara berättigade att erhålla lån från fonden.

Vilka skogar och marktyper bör låneverksamheten avse? Skogar.

Då möjlighet att förvärva skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd för bildande av kommunskog enligt sakens natur i regel föreligger allenast i fråga om enskilda skogar, torde den ifrågasatta låneverksamheten principiellt böra begränsas till dylika skogar. Till enskilda skogar böra i förevarande sammanhang hänföras de skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag, förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen) samt lagarna den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden samt den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar. Rätt att erhålla statslån för ifrågavarande ändamål torde dock, åtminstone för närvarande, ej böra medgivas beträffande alla enskilda skogar utan undantag göras beträffande vissa grupper av dessa, Vad sålunda angår de skogar, som lyda under lagen angående skyddsskogar, äro de skogsbiologiska förhållandena å dessa i allmänhet så ogynnsamma, att kommunala förvärv av därå belägna marker med otillfredsställande skogstillstånd ej torde böra uppmuntras från statens sida. Beträffande de skogar, som äro underkastade lappmarkslagen samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden, är att märka, att dessa skogar till övervägande del äro belägna inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, samt att inom dessa delar av landet sockenallmänningar av betydande storlek i allmänhet avsatts redan i samband med där verkställda storskiftes- eller avvittringsförrättningar, vadan inom sagda områden behov att inköpa skogsmark för ifrågavarande ändamål i regel ej föreligger. Härtill kommer, att frågan om revision av lappmarkslagen, innefattande, bland annat, spörsmålet, huruvida den nuvarande organisationen för lagens handhavande bör bibehållas eller ny form härutinnan skapas, för närvarande är föremål för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Maj: ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade sakkunniga samt att med hänsyn härtill det ej torde vara lämpligt att ålägga de organ, åt vilka lagens tilllämpning för närvarande är anförtrodd, nya uppgifter beträffande de under lagen lydande skogar. På grund härav anser kommittén, att den ifrågasatta låneverksamheten bör inskränkas till de enskilda skogar, som äro underkastade 1923 års skogsvårdslag. Arealen av dessa skogar, som av kommittén beräknats omfatta cirka 15.4 miljoner hektar, utgör 88 procent av totala arealen av samtliga enskilda skogar i landet.

Marktyper.

I det föregående har framhållits, att ifrågavarande låneverksamhet bör avse allenast skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd. Rätt att erhålla lån

för här avsett ändamål torde dock ej böra vara medgiven beträffande alla dylika marker utan böra begränsas till vissa särskilda typer av dessa. I förenämnda av direktionen för skogssällskapets skogsfond avgivna promemoria, har direktionen framhållit, att syftet med verksamheten borde vara att i skogbärande skick få försatta i lägervall liggande, för skogsproduktion lämpade områden, sålunda ej blott av ålder kala och annorledes vårdslösade fastmarker utan även försumpade marker. Direktionen har därjämte särskilt påpekat, att den enskilde markägarens förmåga att bringa dylika marker under skogskultur enligt vad erfarenheten visade ej vore tillfyllest beträffande marker, som utgjordes av utmärker och vilka av skilda skäl, såsom avlägset läge från hemmanets övriga ägor, brist på vägar ävensom andra ogynnsamma omständigheter, svårligen kunde av ägaren rationellt utnyttjas. Med avseende å förevarande fråga vill kommittén erinra, att kommittén i förenämnda den 1 november 1929 avgivna betänkande hävdat, att statsunderstöd till åtgärder för främjande av skogsproduktion principiellt bör utgå allenast i fråga om sådana marker, med avseende vara åtgärder i detta syfte ej kunna antagas bliva vidtagna inom skälig tid genom markägarens egen försorg. I anslutning härtill har kommittén, som i betänkandet framlagt förslag om statsbidrag till sådana åtgärder i nämnda syfte, som ej äro att hänföra till skogsdikning, förordat, att statsbidrag för detta ändamål må anvisas allenast beträffande följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen 1) skogsmarker, som helt sakna trävegetation eller äro bevuxna med blott enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter, samt 3) skogsmarker, bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd. Kommittén har därjämte, jämväl i överensstämmelse med nämnda av kommittén hävdade grundsats, i betänkandet föreslagit, att statsbidrag beträffande marker, som omförmälas under 2), må utgå allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras, samt att statsbidrag ej må lämnas till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga. Vidare må erinras, att enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag dylikt bidrag må anvisas till utförande inom område, vara skogsvårdslagen äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Då skogsvårdslagen äger tillämpning allenast å skogsmark — vilket begrepp dock enligt motiven för lagen bör anses omfatta all mark, som ej användes till annat kulturändamål än skogsproduktion, under förutsättning att marken ej är otjänlig till skogsbruk — torde den mark, med avseende vara statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag må utgå, kunna generellt betecknas såsom försumpad skogsmark. Enligt kommitténs uppfattning bör förenämnda av kommittén hävdade grundsats angående de marker, med avseende vara statsunderstöd för främjande av skogsproduktion bör utgå, förlänas tillämpning även vid bestämmande av

32 de marktyper, för vilkas förvärvande till kommunskogar statslån må kunna beviljas. Dylikt lån bör följaktligen kunna utgå allenast för förvärv av sådana marker med otillfredsställande skogstillstånd, som ej kunna antagas inom skälig tid bliva försatta i nöjaktigt produktivt skick genom markägarens egen försorg. I anslutning härtill och då till dylika marker böra hänföras, förutom de marker, beträffande vilka statsbidrag enligt kommitténs förslag må utgå, jämväl försumpade skogsmarker, anser kommittén såsom allmän regel böra gälla, att statslån må kunna beviljas allenast för förvärv av mark, som tillhör någon av berörda två markkategorier eller bådadera. Berörda regel torde dock böra underkastas vissa jämkningar. Enligt kommitténs mening bör sålunda den omständigheten, att någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande i fråga om mark, som är avsedd att förvärvas till kommunskog, ej utgöra hinder för beviljande av statslån till förvärvet, I många fall torde det vara ekonomiskt fördelaktigt för kommun att för bildande av dylik skog inköpa skogsmark, med avseende vara reproduktionsplikt föreligger, enär sådan mark ofta lärer betinga billigare pris än mark av enahanda beskaffenhet, som ej är underkastad sådan plikt. Jämväl från allmän skogsvårdssynpunkt torde det vara påkallat att medgiva rätt till statslån för kommunala förvärv av skogsmark, för vilken dylik plikt är gällande, enär det i ej få fall torde inträffa, att plikten till följd av markägarens insolvens ej kan av denne utkrävas och markens iståndsättande på denna väg sålunda ej kan vinnas. Det må erinras, att markens inköpande till kommunskog ej medför annan ändring i reproduktionspliktens giltighet än att köparen-kommunen i stället för säljaren blir ansvarig för pliktens fullgörande. Vidare torde statslån böra kunna utgå beträffande förenämnda vanhävdade skogsmarker, oavsett huruvida avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å dylik mark för erhållande av nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för de beträffande marken erforderliga föryngringsåtgärderna eller ej. En bestämmelse i detta syfte synes betingad därav, att en begränsning av rätten till statslån i fråga om dessa marker till att avse allenast förstnämnda fall skulle medföra mycket stora svårigheter vid tillämpningen. Särskilt skulle sagda begränsning föranleda betydande vidlyftighet och kostnad vid fastställande, huruvida mark, varom nu är fråga, vore av beskaffenhet, att lån för dess förvärvande kunde beviljas. I överensstämmelse härmed anser kommittén, att förenämnda regel rörande beskaffenheten av den mark, beträffande vilken rätt till statslån skall vara medgiven, bör jämkas på sätt nu angivits. I praktiken torde tillfälle att för ifrågavarande ändamål förvärva uteslutande sådan mark, som enligt vad kommittén nu föreslagit skall utgöra föremål för rätt till statslån, mera sällan yppa sig. I regel torde mark, som salubjudes för ändamålet, omfatta, förutom skogsmark av dylik beskaffenhet, jämväl annan skogsmark eller odlade ägor eller bådadera. Denna omständighet bör enligt kommitténs mening ej hindra, att statslån beviljas till förvärvet, men bör lånet därvid begränsas att avse den i förvärvet ingående skogsmarken av förstnämnda beskaffenhet. Vid bestämmande av lånets storlek bör sålunda hänsyn tagas allenast till värdet av denna mark samt den del av köpeskillingen, som belöper därå.

33 Bedömandet av frågan, huruvida skogsmark är av beskaffenhet, att statslån enligt vad nu nämnts må beviljas för dess förvärvande till kommunskog, bör dock självfallet ske med beaktande av praktiska synpunkter och de i landet i allmänhet rådande skogliga förhållandena. Härav följer, att vid sådan prövning den huvudsakliga karaktären av den skogsmark, varom fråga är, bör tagas i betraktande. Den omständigheten att i sagda mark tilläventyrs ingå förhållandevis obetydliga områden, vara skogstillståndet är tillfredsställande eller som eljest äro av annan beskaffenhet än förut sagts, bör sålunda ej hindra, att lån utgår för skogsmarkens förvärvande.

Yilka förvärv böra understödjas genom statslån? I det föregående har förutsatts, att statslån må beviljas kommun allenast för sådant förvärv av här avsedd skogsmark, som sker på frivillighetens väg. Behov av statslån för finansiering av dylikt förvärv torde i praktiken föreligga allenast i fråga om köp. Enligt gällande lagstiftning kan emellertid skogsmark i vissa fall förvärvas för kommuns räkning även genom expropriation. I 1 § i 1917 års lag om expropriation stadgas i detta avseende, att fastighet, som tillhör annan än kronan, må, om Konungen prövar det nödigt, tagas i anspråk genom expropriation för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark. Därjämte föreskrives i 106 § av lagen, att rätt till expropriation för nämnda ändamål må, om rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun, inom vars område marken är belägen, eller landstinget eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet. Med anledning av dessa bestämmelser har kommittén tagit i övervägande, huruvida den nu ifrågasatta låneverksamheten även bör åsyfta beviljande av statslån till kommun för underlättande av expropriation av skogsmark enligt nämnda bestämmelser. Med avseende å denna fråga må framhållas, att enligt hittills vunnen erfarenhet något större behov att för ovan angivna ändamål expropriera ödelagd skogsmark ej torde kunna anses föreligga. Såvitt för kommittén är känt, har under den tid berörda expropriationsrätt förefunnits — bestämmelser i ämnet upptogos först i 1917 års expropriationslag — rätten ej i något fall tillämpats. Även om möjlighet att erhålla statslån för underlättande av här avsedd expropriation medgåves vederbörande kommuner, torde detta näppeligen komma att medföra någon mera omfattande tillämpning av bestämmelserna härutinnan. De utgifter för förvärvande av skogsmark i denna ordning, som den exproprierande måste ikläda sig, torde nämligen i allmänhet komma att uppgå till så höga belopp, att kommunerna i regel bleve obenägna att för bestridande av dessa utgifter upptaga lån, som de sedermera måste förränta och amortera. De kommuner, inom vilkas områden sådana ödelagda skogsmarker, varom här är fråga, 3—291030.

förefinnas och vilka ofta torde hava en mindre gynnsam ekonomisk ställning, lära därför i valet mellan att påkalla expropriation av sådan mark och att avvakta en tidpunkt, då möjlighet att utan expropriation förvärva marken erbjuder sig, utan tvekan föredraga det senare alternativet. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén, att förvärv av skogsmark genom expropriation ej böra inbegripas under den nu ifrågasatta låneverksamheten utan att denna bör begränsas till köp av sådan mark.

Låneverksamhetens grunder. A. Lånens storlek. Vid övervägande av de grunder, som böra väljas för ordnandet av ifrågavarande låneverksamhet, möter först frågan om sättet att bestämma lånens storlek. Närmast till hands ligger måhända att bestämma storleken till viss del av den köpeskilling, som erfordras för inköp av skogsmarken i fråga, eller av markens värde. Möjligen kan man ock vid sidan därav tänka sig en absolut bestämd maximistorlek för lånen. Uppgifter Rörande det förevarande spörsmålet må följande nämnas i fråga om vissa °statliqa r e d a n bestående statliga fonder och anslag för lån eller bidrag. Enligt kungöfonder och relsen den 21 augusti 1925 (nr 396) angående ändrade villkor för lån från allanslag. m ä n n a nyodlingsfonden må nyodlingslån kunna uppgå till högst %, betesförbättringslån till högst Vfe a v den beräknade kostnaden för arbetena i fråga, dock icke till mer än visst bestämt belopp för hektar av den avsedda marken. Därjämte äro vissa absolut bestämda maxima stadgade för lånen. Enligt kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) angående ändrade villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden gälla motsvarande bestämmelser. I kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag stadgas, att statsbidrag från anslaget kan beviljas till högst 40 procent av den godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. Något absolut maximum för bidrag föreskrives ej. Kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk stadgar, att sådant bidrag må kunna uppgå till högst y<z av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än visst bestämt belopp för hektar av den avsedda marken. Dessutom har stadgats visst absolut maximum för nyodlings- och betesförbättringsbidrag. Enligt kungörelserna angående lån ur statens bostadslånefond må lån ur fonden ej överstiga 50 procent av byggnadskostnaden och må högst uppgå till visst angivet belopp för lägenhet. Enligt de grundläggande författningarna rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten (sv. författningssamling 1928 nr 217 och 218) får egnahemslånebelopp uppgå till högst % av jordbrukslägenhets värde och högst % av bostadslägenhets värde, varjämte givits regler om maxima för det beräknade värdet å lägenheter, beträffande vilka lån må ifrågakomma.

35 Slutligen må erinras därom, att kommittén i sitt den 1 november 1929 avlämnade betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker bland villkoren för statsbidrag från det föreslagna statens skogsodlingsanslag upptagit den bestämmelsen, att statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget, Något absolut bestämt maximum för sådant bidrag har ej föreslagits. Då den understödsverksamhet, som kommittén i sitt nu förevarande betäri- Kommittén. kände föreslår, avser lån, som skola till fullo återbetalas till statsverket, synes det berättigat att såsom maximigräns för statshjälpen tänka sig en jämförelsevis stor del av värdet å den till förvärv avsedda skogsmarken. Då man vidare — såsom i det följande skall utvecklas — icke vill för lånen fordra ställandet av säkerhet, bestående av inteckning i skogsmarken, utan nöja sig med att lita till kommunens allmänna betalningsförmåga, är man vid bestämmandet av lånens maximigräns oberoende av vad som i och för sig kan anses såsom gräns för ett betryggande fastighetshypotek. Kommittén har ansett, att lån för ifrågavarande ändamål borde kunna beviljas kommun till högst % av det uppskattade värdet å den avsedda skogsmarken jämte därå växande skog, dock till högst % av köpeskillingen för skogsmarken jämte skog. Med en sådan bestämmelse har kommittén trott skola vinnas, å ena sidan, att en kraftig hjälp lämnas kommunen vid dess strävan att förvärva kommunskog och, å andra sidan, att sådana fordringar ställas på den kapitalinsats, som kommunen utöver statslånet måste göra för genomförande av förvärvet, att faran för inköp till för högt pris eller eljest under mindre välbetänka villkor varder undanröjd. Såsom nämnt har lånemaximum ställts i förhållande icke blott till köpeskillingen utan även, och i första hand, till det uppskattade värdet å marken med skog. Värdet avses att i första hand bliva bedömt vid den undersökning av marken, som, på sätt i det följande kommer att närmare omnämnas, bör genom skogsvårdsstyrelsens (skogssällskapets) försorg på ett tidigt stadium i låneärendet verkställas av sakkunnig person. Under låneärendets vidare beredning kan emellertid ytterligare material tänkas tillkomma för värdets bedömande, och i sista hand är det naturligtvis den lånebeviljande myndigheten, Kungl. Maj: t, som företager värdeuppskattningen. Någon absolut bestämd maximigräns för lån har icke föreslagits. Med hänsyn till de för de olika kommunerna starkt växlande behoven av kommunskog, och då enligt kommitténs förslag, såsom nyss berörts, Kungl. Maj: t skall själv träffa avgörandet i varje särskilt fall, har någon föreskrift i detta hänseende icke ansetts böra meddelas.

B. Räntan. I fråga om räntan å lån för underlättande av förvärv av kommunskogar har Skogssälli promemorian från direktionen för skogssällskapets skogsfond, till vilken pro- skåpet och memoria skogssällskapet anslutit sig, föreslagits, att lånen skola löpa med lägsta tionen.

36 möjliga ränta, dock ej lägre än den staten själv får vidkännas vid sin upplåning, samt att räntan ej skall till en början behöva kontant betalas utan få läggas till kapitalet under så lång tid, som kan beräknas åtgå för skogsodlingens fullbordande, förslagsvis tio år. Det må i detta sammanhang jämväl omnämnas, att fonddirektionen föreslagit en lånetid ej understigande 50 år samt amortering på det sätt, att densamma ej skulle inträda, innan skogen kunde väntas hava börjat i någon väsentlig utsträckning lämna behållen avkastning, vilket, under de förhållanden, varom i fonddirektionens promemoria närmast vore fråga, näppeligen kunde påräknas, förrän skogen nått en ålder av omkring 30 år. Yttranden I sitt yttrande till kommittén över skogssällskapets och fonddirektionens framX mitUn~ ställningar har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund förklarat sig intet hava att erinra mot fonddirektionens uppfattning i fråga om berörda lånevillkor. Centralrådet ville dock understryka vikten av att lånen utlämnades på villkor; som motsvarade och ej understege statens självkostnader. Varje sänkning av räntesatsen under de belopp staten själv finge betala skulle naturligtvis innebära, att anslag utan förräntnings- och återbetalningsskyldighet lämnades. Vore detta avsikten, syntes formen med för lågt förräntade lån olämplig, enär överblicken därigenom skulle skymmas över de belopp, som för ändamålet disponerades. Det vore då bättre med direkta anslag vid sidan av normalt förräntade lån. Enligt centralrådets mening kunde emellertid lämpligheten av att direkta statsanslag utginge för bildandet av kommunskogar starkt ifrågasättas. Ehuruväl centralrådet hölle före, att överflyttningen av vissa slags marker från enskild till kommunal ägo kunde bliva till fördel för det allmänna, och således genom statens medverkan kunde underlättas, ansåge centralrådet samtidigt, att detta underlättande ej finge gå så långt, att det inbjöde kommunerna till mindre välbetänkta markförvärv. I den ena eller andra formen kommunerna tillhandahållna statsanslag för markinköp kunde mycket väl tänkas förr komma säljarna än kommunerna själva till godo, i det att dessa senare genom åtnjutna förmåner kunde betala markerna högre. Svenska landskommunernas förbund har i sitt uttalande till kommittén förklarat sig icke hava något att erinra mot de i promemorian skisserade linjerna för statshjälpen åt kommunerna. Förbundet har emellertid framhållit, att i de fall, då kommunernas förvärv icke avsåge kalmarker utan redan skogbärande mark, lånevillkoren kunde anpassas med hänsyn därtill, att avkastningen av kommunskogarna inträdde på ett tidigare stadium, så att lånetiden i dylika fall sattes kortare samt uppskov med räntebetalningen även som amorteringsfrihet icke medgåves eller ock medgåves endast för kortare period. Svenska landstingsförbundet har allmänt förklarat sig dela de synpunkter, som i den föreliggande frågan om ny låneverksamhet framförts av skogssällskapet och fonddirektionen. Slutligen må nämnas, att svenska stadsförbundet i sitt yttrande till kommittén framställt vissa betänkligheter ur städernas synpunkter mot den föreslagna finansieringsplanen. Till dessa betänkligheter, vilka huvudsakligen avse amorteringsbestämmelserna, skall kommittén i det följande återkomma.. Redan nu

må omnämnas, att förbundet såsom sin åsikt uttalat, att åtminstone för närvarande icke torde föreligga någon alltför väsentlig marginal mellan den räntesats, till vilken en stad i öppna marknaden kunde upplåna för kommunskogen behövligt kapital, och den räntesats, staten själv finge vidkännas vid sin upplåning och som kommunen skulle få betala på statslånet. Beträffande vissa nu bestående statliga lånefonder erinras, att lån från all- Ränta å lån manna nyodlingsfonden (kungörelse nr 396/1925) betinga 4 procent årlig ränta, från vissa statliga lån från norrländska nyodlingsfonden (kungörelse nr 204/1926) 3 procent fonder. ränta, lån från jordförmedlingsfonden (kungörelse nr 55/1926) 4 procent ränta samt lån ur statens bostadslånefond (senaste kungörelse nr 127/1929) 5 procent ränta. Vad angår lån ur egnahemslånefonden löpa dessa lån under den första tiden med 4 procent ränta samt i fortsättningen med 4x/2 procent beträffande lån för jordbrukslägenhet och 5 procent beträffande lån för bostadslägenhet. Jordanskaffningslån och förlagslån för främjande av statens egnahemsverksamhet betinga 4 procent ränta, varemot premielån till egnahemslåntagare äro räntefria. (Kungörelser nr 217 och 218/1928.) I detta sammanhang må meddelas följande på uppgifter i riksgäldskontorets Uppgifter tens årsbok för budgetåret 1928/1929 grundade tablå över den effektiva ränta sven- ranta °.m ast^upp. " ska staten fatt vidkännas vid upptagande av obligationslån under tiden 1855— lånade me30

del

/o 1929: Lånets ntgivn. år

Effektiv räntefot, procent

1855 1858 i860 1861 1864 18651 1866 . 18671 . . . . . 1868 18691 1870. . . . . ' . 1872 1 1875 1876. . . . .".' 1878 . . . . . .

5-270 5-002 5-167 5319 8-111 5-590 5759 5-961 5-356 5-201 4-847 4-759 4-872 4-900

Lånets ntgivn. år

18791 1880 1886 1887 1888 1890 18911 1894 1899 1900 1904 1906 1907 1908 1911

Effektiv räntefot, procent 4-500 3-568 3-862 3-709 3-794 3-638 4-641 3-662 3-763 3-821 3643 3-643 3-770 3-870

, ntgivn. , • T o Lånets o

1913 . 1914 . 1916 . 1917 . 1918 . 19182 . 1919 . 1921 . 19212 1923 . 19232 . 1923 . 1924 . 1927

Effektiv .. , ,. , räntefot, procent 4-805 5033 5-104 5,036 5.360 5437 6-363 6-245 3

5-566 4-655

4-870 5*032 5-745

4-589

4-005

tillfälligt lån, premielån, ^beräknad under förntsättning att lånet efter 10 års löptid konverteras i ett 5 procent statsräntelån, 4 preliminär uppgift. 2

38 Vidare har kommittén i följande tablå sammanställt vissa från riksgäldskontoret införskaffade uppgifter angående den effektiva medelräntefot, efter vilken den svenska statsskidden beräknats hava varit förräntad under vart och ett av kalenderåren 1882—1928 samt budgetåret 1928/1929:

År

Effektiv medelräntefot å den totala i statsskulden, procent

År

Effektiv medelräntefot å den totala statsskulden, procent

Effektiv meEffektiv medelräntefot å del räntefot å den fondeden totala rade s t a t s statsskulden, skulden, procent procent

År

i 1882 . . . . 1883 . 1884 . 1885. 1886 . 1887.

3 74

1913 . . . .

3 79

3-79

1900 .

1914 .

3-87

!1901 .

3-75

1915 .

3 8S 4 09

1916 .

4 22

4-17

1917 .

4 36

4-27

1918 .

4 65

4-35 4-55

4-75 4-68 4-00 4-58

i 1902 . 1903 .

443 4-35

11904 .

. . . .

375 3-75 3'76

4-02

i

1888.

4-31

: 1905 .

3-75

1919.

4 i3

1889 .

4-22

1906 .

3-75

1920 . :1921 .

4 70

4-62

4 75

4-71

19:32 .

4 73

4-79

1923 .

4 76

4-82

1890. 1891 . 1892 .

4-12

!1907 . 1908 .

4-05

1909 .

4-05

3-73 374 3-74

1893 . 1894 .

4-04

i1910 .

3-73

1924 .

4 79

4-81

4-03

11911 .

3'76

1925 .

4 80

4-87

1895 .

3'94

j1912 .

1896 . 1897.

3-75

1898.

3-71

1 i

1926 .

4 87

4-88

1927 .

4 87

1928 .

4 86

4-87

1928—1 92 9 . i

4 86

4-87

Till denna tablå må anmärkas, att en exakt beräkning av statsskuldens effektiva förräntning under åren 1855—1881 av vissa orsaker icke kan verkställas utan ett omfattande arbete, ävensom att frånvaron av uppgifter om den effektiva medelräntefoten å den fonderade statsskulden under tiden 1882—1912 beror därpå, att den uppdelning av statsskulden i fonderad och tillfällig sådan, som numera upprätthålles i riksgäldskontorets bokföring, icke tillämpats före år 1913. Kommittén. Efter övervägande har kommittén stannat för att beträffande den ifråga»)Räntefoten. g a t t a n y a i å n e v e r k s a m h e t e n föreslå en utlåningsränta av 4 procent. Betraktar man frågan om räntefoten ur låntagarnas synpunkt, tala starka skäl för att utlåningsräntan ej sättes högre än till 4 procent. I sitt den 1 november 1929 avlämnade betänkande (sid. 66) har kommittén framhållit, att det torde kunna antagas, att ränteavkastningen å kapital, som investeras i skogsodling av kal skogsmark eller i åtgärder för produktivgörande av skogar med mycket glesa och oväxtliga bestånd eller s. k. stavaskogar, under nu rådande konjunkturer i genomsnitt uppgår till cirka 4 procent. Det av kommittén så-

39 lunda gjorda antagandet grundas å en av kommittén i betänkandet verkställd beräkning rörande den ränteavkastning, som vid skogsodling av kal, för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark i södra eller mellersta Sverige kan vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet. Vid denna beräkning, som givit till resultat, att nämnda avkastning ansetts kunna uppskattas till cirka 4 procent, har kommittén, under framhållande att marken före odlingen i stort sett ej lämnade någon avkastning, ej upptagit marken till något värde. Ett dylikt beräkningssätt synes motiverat, då, såsom i nämnda betänkande avsågs, odlingen i regel verkställes å mark, som skogsodlaren haft i sin ägo under längre tid före odlingen. Om däremot, på sätt vid förevarande utredning åsyftas, odlingen äger rum å mark, som odlaren för ändamålet inköper, bör vid uppskattning av ifrågavarande ränteavkastning köpeskillingen för marken medräknas bland odlarens utgifter. Verkställes uppskattningen under denna förutsättning, kommer ränteavkastningen uppenbarligen att bliva lägre än nyss angivits. Under antagande att köpeskillingen för sådan kal skogsmark, som förut sagts, uppgår till 60 kronor per hektar — detta pris motsvarar enligt uppgift genomsnittspriset för de under skogssällskapets medverkan till skogsallmanningar inköpta kalmarker — samt med användande i övrigt av samma beräkningsgrunder, som tillämpats vid förstnämnda uppskattning, synes ränteavkastningen, på sätt närmare framgår av en vid betänkandet såsom bilaga I fogad, av extra byråchefen E. Lindeberg upprättad promemoria, kunna uppskattas till cirka 3.3 procent. Därest motsvarande uppskattning göres i fråga om kal skogsmark i norra Sverige, torde denna, oaktat kal skogsmark därstädes betingar lägre pris än söderut, med hänsyn till omloppstidens större längd och de mindre gynnsamma avsättningsförhållandena för virke i denna del av landet, giva till resultat en något lägre ränteavkastning än den nyss angivna. Vad nu anförts om ränteavkastning vid skogsodling av kal skogsmark torde i stort sett äga tillämpning om dylik avkastning vid åtgärder för iståndsättande av vanhävdade skogsmarker med mycket glesa och oväxtliga bestånd samt av marker med stavaskogsbestånd. I fråga om försumpade skogsmarker synes böra antagas, att kapital, som användes för inköpande och torrläggning av dylika marker, i gynnsamma fall giver något högre avkastning än förut sagts. Med hänsyn till de mycket växlande förhållanden, som föreligga beträffande försumpade skogsmarker, torde någon beräkning av den genomsnittliga avkastningen vid torrläggning av dessa ej lämpligen kunna göras. Av det nu anförda framgår, att kommun, vilken inköper sådan mark med otillfredsställande skogstillstånd, som här avses, för att sätta densamma i nöjaktigt skogligt skick, i regel ej kan påräkna, att den årliga ränteavkastningen å det kapital, som nedlägges å inköpet och markens iståndsättande, uppgår till mera än cirka 3.3 procent. Då emellertid kommun i allmänhet torde kunna erhålla statsbidrag utan återbetalningsskyldighet med 40 a 50 procent av kostnaderna för markens iståndsättande, bör antagas, att ränteavkastningen å det kapital, som kommunen själv insätter i dylikt företag, bliver något gynnsammare än nyss sagts. Sagda avkastning torde dock, även då sådant bidrag lämnas, i allmänhet ej komma att i mera avsevärd mån överstiga 4 procent. Härav

följer, att, därest något större intresse för den ifrågasatta låneverksamheten skall kunna påräknas bland vederbörande kommuner, här avsedda statslån ej böra löpa med högre ränta än 4 procent. Skärskådas härefter frågan om räntefoten för dessa lån från statens synpunkt, är uppenbarligen i och för sig önskvärt, att räntefoten icke sättes lägre än den staten själv får betala vid sin upplåning. Det lärer emellertid knappast vara möjligt att med någon grad av säkerhet angiva storleken av denna statens egen upplåningsränta för en längre tidsperiod framåt. Såsom den å sid. 37 intagna tabellen utvisar var den effektiva ränta staten vid upptagande av senaste obligationslån — år 1927 — fått vidkännas, preliminärt beräknad, 4.589 procent eller i runt tal 4.6 procent. Det kunde då synas, som om statens självkostnad för medel, som under de närmast följande åren må komma att utlånas för ifrågavarande ändamål, med viss sannolikhet skulle kunna beräknas ligga ungefärligen vid 4.6 procent. Så lärer dock knappast vara fallet. Det måste nämligen tagas i betraktande, att den av staten sedan länge vid upplåning använda statsränteformen med konverteringsrätt efter tio år medgiver staten tillfälle att utnyttja ett möjligen blivande gynnsammare ränteläge. Av förenämnda två räntetabeller framgår, att, såvitt hittills föreliggande erfarenhet visar, vi för närvarande icke befinna oss i någon i räntehänseende särdeles gynnsam tidsperiod. Detta är särskilt framträdande, om man tager i betraktande ränteförhållandena för lån, upptagna under tiden 1880—1911. Såsom kommittén i det följande närmare skall utveckla, har kommittén för avsikt att föreslå, att lån från den nya lånefonden utlämnas enligt tre särskilda lånetyper samt att löptiderna för lån enligt dessa typer bestämmas till resp. 50, 40 och 30 år, varvid amorteringen av lånen enligt de särskilda typerna skulle begynna efter respektive 30, 20 och 10 år från lånens utlämnande. Särskilt i fråga om lån av förstnämnda typ synes en icke ringa sannolikhet tala för att statens verkliga ränteutgift för motsvarande upplånade medel skall med hittills använda upplåningsformer komma att genomsnittligt understiga — kanske ganska väsentligt — 4.6 procent. Det torde i belysning av de gångna årens ränteförhållanden icke vara osannolikt, att en ränta av omkring 4 procent kan komma att utgöra statens genomsnittliga årliga räntekostnad beträffande ifrågavarande lån. Tydligast skulle måhända statens egen räntekostnad i fråga om hithörande lån kunna påvisas, om man tänker sig, att staten, i samma mån staten utlånar penningar för ifrågavarande ändamål, själv upptager fasta amorteringslån på 50, 40 eller 30 år. Så lärer med säkerhet icke komma att ske, men det torde kunna anses mycket sannolikt, att staten med en sådan låneform skulle vid upplåningen erhålla lägre effektiv ränta än 4.6 procent. I anslutning till vad nu anförts torde med visst fog kunna antagas, att, därest löptiderna för här avsedda statslån bestämmas på sätt förut sagts, samt räntefoten för lånen sättes till 4 procent, en dylik räntefot någorlunda motsvarar statens verkliga självkostnad för de i låneverksamheten använda medlen. Vid bedömande av föreliggande spörsmål får slutligen ej förbises, att det allmänna drager betydaridp indirekta fördelar av ett iordningställande av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd i form av vidgade existens-

41 möjligheter och rikare arbetstillfällen för befolkningen, stegrade inkomster för stat och kommun m. m. Med nänsyn härtill torde, även om räntemarknaden framdeles skulle utveckla sig på sådant sätt, att statens självkostnad för den ifrågasatta låneverksamheten skulle bliva större än vad nyss förutsatts, i allt fall ur nationalekonomiska och andra allmänna synpunkter vara fullt försvarligt att i någon ringa mån gynna ett dylikt iordningsställande i här avsedd ordning genom begränsande av statens utlåningsränta vid sagda verksamhet till 4 procent. I nära överensstämmelse med den åsikt, som framställts av direktionen fört>)Uppskjuten skogssällskapets skogsfond och lämnats utan erinran i de till kommittén avgivna * jj}* 6 ^^" yttrandena, föreslår kommittén, att ränta å lån icke skall utgå under de 10 åren yie8a år. närmast efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnats, utan under denna tid läggas till kapitalet, De sålunda kapitaliserade räntebeloppen böra förräntas och amorteras efter samma regler, som gälla det ursprungliga kapitalbeloppet. Det har nämligen ansetts skäligt, att låntagarna under den första delen av lånetiden, varunder de få beräknas hava att erlägga den del av köpeskillingen, som icke upplånats, ävensom kostnader för den inköpta markens iordningsställande till gott skogligt skick men i regel ej erhålla någon virkesavkastning från marken, icke betungas med utbetalning av ränta å lånet för inköpet. Emellertid avser kommitténs förslag härutinnan endast lånetyperna med 50-årig och 40-årig löptid. Vid lån enligt lånetypen med 30-årig löptid förutsattes däremot, att sådan skogstillgång redan vid inköpet förefinnes å skogsmarken, att genom tillvaratagande av virkesavkastningen en relativt snabb avveckling av lånet skall vara möjlig, och har därför beträffande denna lånetyp föreslagits, att ränta å lånet skall gäldas även under den första delen av lånetiden.

C. Amorteringstiden. I fråga om amorteringsbestämmelserna för de ifrågasatta nya statliga Skogssälllånen har direktionen för skogssällskapets skogsfond, såsom förut nämnt, med f%%fäi™kinstämmande av skogssällskapet, föreslagit att, sedan lån utlämnats — för en tionen. tid ej understigande 50 år — samt räntan lagts till kapitalet i förslagsvis 10 år, amorteringen skulle inträda först vid en tidpunkt, då skogen kunde förväntas hava börjat i någon väsentlig utsträckning lämna behållen avkastning, vilket beräknades vara fallet, då skogen hade en ålder av omkring 30 år. Fonddirektionen har yttrat, att genom markförvärvens finansierande med så lagda lån ej blott tillgodosåges i viss grad önskemålet, att skogen genom sin avkastning finge bidraga till gäldande av kostnaderna för dess förvärvande, utan även dessa kostnader bleve fördelade på ett jämväl med hänsyn till andra utgifter gynnsamt sätt. Till de av fonddirektionen sålunda framförda synpunkter rörande amorte- Yttranden ringstidens längd har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i sitt yttmml^' rande till kommittén anslutit sig.

42 Enahanda är förhållandet med svenska landskommunernas förbund, vilket <Iärvid anfört följande: Att enligt nuvarande lånepraxis längre lånetid än 30 år i allmänhet icke medgåves i fråga om kommunlån för s. k. improduktiva ändamål borde icke utgöra hinder för att lån för ett produktivt ändamål av förevarande slag, som först efter längre tid kunde bliva vinstgivande, utlämnades på längre tid. Ojorda räntabilitetsberäkningar syntes bekräfta, att en lånetid på 50 år med räntornas läggande till kapitalet i 10 år samt amorteringsfrihet i ytterligare 20 år komme att nedbringa kommunernas kostnader till de minsta möjliga utan att staten gjorde några förluser. I de fall, då kommunernas förvärv icke avsåge kalmarker utan redan skogbärande mark, kunde lånevillkoren anpassas med hänsyn därtill, att avkastning inträdde på ett tidigare stadium, så att lånetiden i dylika fall sattes kortare samt uppskov med räntebetalningen och amorteringsfrihet icke medgåves eller ock medgåves för kortare period. Svenska landstingsförbundet har förklarat sig i stort sett dela de synpunkter, som i förevarande fråga framförts av skogssällskapet och direktionen för dess skogsfond. Därvid har förbundet till närmare belysande av sin uppfattning i hithörande spörsmål, särskilt vad angår amorteringstiden vid lån för inköp av mark för allmänningsbildande, hänvisat till ett av förbundets styrelse under förra delen av år 1929 till chefen för finansdepartementet avgivet yttrande över en framställning den 22 januari 1929 från Skaraborgs läns landsting om tillstånd att upptaga ett 50-årigt amorteringslån å 55 500 kronor till inköp av fastigheter för bildande av skogsallmänning. I berörda yttrande har styrelsen anfört, bland annat: Av en ur Sveriges landstings tidskrift hämtad översikt av Kungl. Maj :ts lånetillstånd åt landstingen åren 1913—1927 framginge, att under dessa år amorteringstiden för landstingslån icke satts längre än 40 år, samt att, medan denna amorteringstid intill år 1922 var den ojämförligt vanligaste, efter 1922 icke för ett enda landstingslån medgivits en så lång amorteringstid. Den numera vanligaste tiden för landstingslån vore 20—30 år, men ej sällan förekomme kortare amorteringstider. Utvecklingen hade sålunda tydligen tenderat mot en förkortning av amorteringstiden. Denna förkortning, som hade sin motsvarighet beträffande primärkommunernas lånerörelse, vore resultatet av en inom finansdepartementet och i vida kretsar utanför detsamma omfattad mening, att man endast med största försiktighet borde på kommande generationer överflytta det ekonomiska ansvaret för kommunala utgifter, som väsentligen tjänade även den nuvarande generationen, och i allt fall amorteringstiden icke finge vara längre än omloppstiden för de nyttigheter, som skapades geom de upplånta medlen. Även styrelsen delade den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, och hade sålunda i stort sett intet att erinra mot att amorteringstiden för landstingslån, där låneändamålet vore det vanliga, nämligen sjukhusbyggnaders uppförande och dylikt, sattes till exempelvis 30 år. Den raska utvecklingen på sjukvårdsområdet, varigenom en sjukhusbyggnads »livstid» blivit i avsevärd grad förkortad, motiverade i vanliga fall en dylik nedsättning av amorteringstiden. — Helt annorlunda ställde sig frågan, när det gällde ett ändamål sådant som det, för vilket Skaraborgs läns landsting begärt att få upptaga lån. Lånet skulle här icke omsättas i värden, som år för år reducerades, utan här vore det tvärtom fråga om att skapa värden, som rent automatiskt stege. Dessa värden komme ekonomiskt sett icke den nuvarande generationen utan först kommande generationer till godo. Amor-

43 teringstiden måste här bliva lång, så att anläggningskostnaderna utjämnades över en följd av år och icke orättvist drabbade den generation, som startade företaget, och amorteringen borde taga sin början först då fastigheten lämnade någon egentlig avkastning, så att företaget, såsom avsett vore, skulle kunna bära sig självt. Här vore det fråga om att igångsätta företag, som enligt enstämmig mening vore av den allra största framtida nationalekonomiska betydelse och som utan ingripande från det allmänna, i detta fall landstinget, icke kunde komma till stånd. Det gällde att skapa värden av marker, som nu till stor del vore värdelösa, och att ställa ett rationellt skogsbruk inför ögonen på de enskilda skogsägarna och komma dem att draga lärdomar därav och i möjligaste mån följa exemplet. Här finge icke staten genom några förutfattade meningar angående amorteringstid för »kommunala lån i allmänhet» träda hindrande emellan, utan här borde tvärtom staten på allt sätt hjälpa och stödja. Särskilda statsåtgärder kunde här med fog ifrågasättas. — Landstinget begärde i förevarande fall statens medgivande att för förvärv av mark till skogsallmänning få upptaga ett 50-årigt lån om 55 500 kr., vara amorteringen först efter förloppet av 10 år skulle taga sin början. Den amorteringsfria tiden vore motiverad därav, att skogen under denna tid icke beräknades lämna någon avkastning eller i allt fall icke större avkastning än vad som helt toges i anspråk för markförbättring och skogsodling å de i allmänningen ingående kalmarkerna. Beviljades framställningen, bleve det enligt den framlagda ekonomiska kalkylen möjligt för det planerade företaget att bära sig självt, och landstinget bleve efter de 50 åren ägare av en gravationsfri skogsallmänning, ägnad att utgöra ett mönster för skogsägarna i länet och att lämna landstinget en ej obetydlig avkastning. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att Skaraborgs läns landstings ifrågavarande ansökan om tillstånd till upptagande av lån av Kungl. Maj :t bifallits enligt resolution den 22 november 1929. Slutligen har, såsom tidigare antytts, svenska stadsförbundet ur städernas synpunkt framhållit vissa betänkligheter mot den föreslagna finansieringsplanen och därvid yttrat bl. a. följande: I fullt samförstånd med den kontrollerande statsmyndigheten och städerna själva hade under de senaste åren en strävan gjort sig gällande att förkorta amorteringstiderna för städernas lån. Medan tidigare 40 år varit en vanlig amorteringsfrist, förekomme en så lång period nu endast i yttersta undantagsfall, och även en 35-årig amorteringstid vore sällsynt nog. Här föresloges nu, att lånen skulle utlämnas på en tid ej understigande 50 år. Minimitiden skulle således komma att ligga minst 15 år över vad som kunde för städernas del praktiskt taget anses utgöra maximum. Rent principiellt syntes intet vara att invända mot tillämpandet av en längre amorteringstid, när det gällde åstadkommandet av skogbärande mark, som först i det långa loppet kunde lämna avkastning. Då det föreslagna systemet för finansieringen egentligen innebure en form av statsunderstöd, saknade man måhända också anledning att alltför strikt hålla på de annars för städernas lån följda principerna beträffande amorteringstiderna. Men oavsett varje teoretiskt riktig ståndpunkt i detta avseende borde en verklig prövning ske från fall till fall. Hänsyn borde tagas till vederbörande stads skattekraft och allmänna finansiella läge ävensom till det ifrågasatta lånets belopp. Att t. ex. en stad med miljonbudget och god ekonomisk ställning skulle för kommunskogar få låna ett belopp på några tiotusental kronor med en amorteringstid dubbelt så lång som den vid lån för andra oundgängliga inrättningar (skolor, sjukhus etc.) tillämpade, syntes icke böra komma ifråga. Förelåge för landsbygdens del ett verkligt

44 behov av en lånefond, som för berörda verksamhet medgåve lån med längre betalningstider och lindrigare villkor i övrigt, än som nu kunde erhållas, hade förbundet ingenting att invända mot ett beslut i denna riktning. Men förbundet måste för sin del bestämt taga avstånd från den tanken, att amorteringstiderna skulle fastställas schablonmässigt och utan hänsyn till förhållas dena i varje uppkommande fall. Uppgifter Rörande låne- och amorteringstider för lån från vissa bestående statliga °7tattiqa f ° n d e r m å l l ä r meddelas följande uppgifter. Beträffande nyodlingslån och be^ fonder, tesförbättringslån från allmänna nyodlingsfonden gäller, att lån må innehavas under två år från lyftningsdagen räntefritt utan amortering, samt att därefter i fråga om nyodlingslån vid utgången av vart och ett av de därpå följande sju åren och i fråga om betesförbättringslån vid utgången av vart och ett av de därpå följande fem åren återbetalas 1h, respektive 1/5 av det ursprungliga lånebeloppet. Enahanda bestämmelse gäller nyodlings- och betesförbättringslån från norrländska nyodlingsfonden. Rörande lån från statens bostadslånefond gäller enligt de senare årens författningar, att amortering jämte ränta — 5 procent — från och med kalenderåret näst efter det, då lånet utlämnats, utgöres genom en annuitet av tillhopa 61/-- procent å lånets ursprungliga belopp, vilket innebär, att lånet är slutamorterat med trettioförsta året efter utlämningsåret. Vid egnahemslån för jordbruk, vilka uppdelas i en amorteringsdel och en stående del, inträder beträffande den förra delen amorteringsskyldighet med det sjätte året från det kalenderår, för vilket lån beviljades, varefter såväl amortering som ränta erlägges medelst annuiteter av viss storlek, medförande att amorteringsdelen är slutbetalad med det trettioandra året efter det kalenderår, för vilket lånet beviljades. Den stående delen av lånet skall vara slutligen återbetalad inom fem år från det sista inbetalningen av amorteringsdelen bort fullgöras. Egnahemsstatslån för bostadsändamål åter amorteras avsevärt snabbare. Den å sid. 17 intagna tablån, innefattande vissa uppgifter rörande Av Kungl. Maj:t med- fall, då Kungl. Maj :t meddelat kommuner tillstånd att upptaga lån för ingivna lån. avseende köp av skogsmark eller för inlösen av skuld, härledande från sådant inköp, utkommun- visar beträffande lånens löp- och effektiva amorteringstider, att dessa tider skogar. sammanfalla i alla fall utom ett, avseende förenämnda lån av Skaraborgs läns landsting. I detta fall åtnjutes amorteringsfrihet under de 10 första åren av lånets 50-åriga löptid. För övrigt växlar amorteringstiden ganska mycket. Oftast är den 30 år, men har i ett par fall nedgått till 20 eller 25 år ävensom i ett fall uppgått till 35 och i tre fall till 40 år. Särskilt är att märka, atf Kungl. Maj :t med avseende å berörda lån av Skaraborgs läns landsting funnit sig böra medgiva en amorteringstid av 50 år. Promemo I en av extra byråchefen E. Lindeberg upprättad promemoria, vilken i Han bilaga II. transumt såsom bilaga I I fogats till förevarande betänkande, hava en del beräkningar gjorts rörande den praktiska innebörden av vissa av de regler om lånetid, uppskjuten räntebetalning och amorteringstid, söm ifrågasatts för här avsedda lån.

m Följande förutsättningar hava vid beräkningarna uppställts, nämligen att markinköpskostnaden uppgår till 60 kr. för hektar, ränta till 4.85 procent och skogsodlingskostnad till 80 kronor per hektar för år under tio år, att för markinköpet upptages ett under femtio år löpande amorteringslån med uppskjuten räntebetalning och årligen kapitaliserad ränta under de tio första åren, med allenast räntebetalning under följande tjugu år och med amortering och räntebetalning medelst jämna annuiteter under de sista tjugu åren av lånetiden ; samt att nettovärdet å gallringsvirke uppgår till visst angivet, av erfarenheten bestyrkt belopp per hektar. Det har med dessa förutsättningar beräknats, att den inköpande kommunens nettokostnader för inköpet — efter avdrag således av inkomster från skogen — skulle utgöra, för de första fem tioårsperioderna från inköpet och lånets upptagande, följande belopp i kronor per hektar: under perioden nettokostnad pr hektar . . . .

0—10 år 10: —

11—20 år 6: 60

21—30 år 5: 60

31—40 år 5:10

41—50 år 0: 20

Beräkningen utvisar således, att under de antagna förutsättningarna nettokostnaden skulle bliva jämförelsevis stor under den första 10-årsperioden, beroende på att odlingskostnaden då nedlägges å företaget, samt att kostnaden därefter håller sig någorlunda konstant under närmast följande tre tioårsperioder för att under den femte perioden nedgå till helt ringa belopp. Efter de femtio åren kommer tydligen ett överskott att uppstå. Under antagande att räntan i stället utgjorde 4 procent skulle uppenbarligen ett gynnsammare resultat uppstå för markägaren, såsom i det följande kommer att visas. Då kommittén nu övergår till att utveckla de synpunkter, som för kommittén Kommittén. varit avgörande vid uppgörande av bestämmelser rörande låne- och amorteringstid, förutsätter kommittén till en början, att å den skogsmark, som inköpes för ifrågavarande ändamål, icke finnes något skogsbestånd, från vilket virkesavkastning redan under den första delen av lånetiden kan utfås. Det förutsattes således, att fråga är om praktiskt taget kal skogsmark. Principen för bestämmande av amorteringstidens längd för lån, som en kommun Önskar upptaga för ett improduktivt företag, t. ex. ett sjukhusbygge, lärer böra vara, att amorteringstiden bestämmes ungefär överensstämmande med, åtminstone ej längre än, den beräknade livslängden å den nyttighet, som skall skapas med anlitande av lånemedlen. Det torde vara en i viss mån förändrad uppfattning om varaktigheten av vissa vanligare slag av kommunala nyttigheter, kanske icke minst sjukvårdsanstalter, som tagit sig uttryck i den under senare år yppade tendensen till förkortande av amorteringstiderna. Vid lån för ett produktivt ändamål, såsom det varom här är fråga, torde vissa andra synpunkter böra beaktas. Det gäller i förevarande fall att av skogsmarken, under nedläggande av kostnad för dess produktivgörande och med litande till markens egen alstringskraft, skapa ett kapital, som — en gång färdigbildat — väntas giva avkastning för all framtid. Däremot dröjer det

46 ganska länge, innan någon egentlig avkastning från skogen kan beräknas förekomma. Dessa förhållanden tala för bestämmandet av en mycket lång lånetid och för en koncentration av amorteringen till lånetidens senare del, då avkastningen från skogsmarken kan påräknas. På grund av den ovisshet, som alltid måste råda rörande förhållanden i en mycket avlägsen framtid, lärer det vara nödvändigt att begränsa lånetiden till någorlunda överskådlig tid, och har kommittén stannat vid att föreslå ett maximum för lånetiden av 50 år. I det tills vidare förutsatta fallet — att fråga är om kal skogsmark — lärer r sedan arbetena för dess försättande i tillfredsställande skick avslutats under en första tidsperiod av 10 år, någon egentlig avkastning från marken knappast kunna påräknas förrän efter ytterligare 20 år, alltså 30 år efter odlingsarbetenas påbörjande. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén ansett sig böra föreslå, att amorteringen av lån i detta fall koncentreras på de sista 20 åren av den till 50 år uppgående lånetiden. En annan anordning, som jämväl den är ägnad att koncentrera kostnaderna för lånet till den tid, då avkastning från marken kan påräknas, är den i det föregående förordade bestämmelsen om kapitalisering av den beräknade räntan för vart och ett av de första tio åren och det kapitaliserade räntebeloppets förräntning och amortering efter samma grunder som det ursprungliga lånet. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har kommittén såsom en första typ för lån från den ifrågasatta statliga lånefonden (lånetyp A) velat föreslå följande: Under tiden från ett låns utlämnande till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalenderår upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas sedan årligen ränta under 20 år. Därefter förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika annuiteter så avpassade, att hela skulden är slutbetald med det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. En sådan lånetyp skulle enligt kommitténs mening så långt praktiskt är möjligt tillgodose önskvärdheten av att kostnaderna för inköp och iordningställande av en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd blir någorlunda rättvist fördelad och åtminstone i någon mån kommer att belasta de generationer, som av företaget få njuta de egentliga fördelarna, För vinnande av än större överensstämmelse i tiden mellan avkastning och utgifter för företaget har kommittén haft under övervägande den anordningen, att låta de under den effektiva amorteringstiden, 20 år, utgående annuiteterna växla i storlek sålunda, att de för de första amorteringsåren sattes låga och därefter bestämdes till högre belopp, så att de mot amorteringstidens slut bleve relativt betydande. Då det emellertid synts tveksamt, huruvida det praktiska värdet av en sådan anordning skulle till fullo uppväga olägenheten av den större svåröverskådlighet och mera invecklade natur, som bestämmelserna rörande lånevillkoren därigenom skulle erhålla, har kommittén ej ansett sig böra föreslå någon dylik anordning. Såsom föremål för inköp med stöd av den föreslagna låneverksamheten har,

47 såsom i det föregående utvecklats, föreslagits icke blott egentliga kalmarker utan även försumpade skogsmarker och vissa andra marker med otillfredsställande skogstillstånd. Är fråga om mark med ett skogsbestånd, som, ehuru ur skoglig synpunkt otillfredsställande, dock genast eller efter ganska få år giver en vissavkastning, torde det vara olämpligt att föreskriva en så lång amorteringstid som 50 år. Det synes skäligt och naturligt, att den avkastning skogen i de förutsatta fallen giver, användes till ränte- och amorteringslikvider på ett tidigare stadium efter lånets erhållande än enligt lånetypen A skulle vara fallet. Kommittén har därför velat föreslå ytterligare två lånetyper, B och C, lämpade för nu senast avhandlade fall. Enligt kommitténs lånetyp B skall för tiden från lånets utlämnande till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser som beträffande typen A. Å sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas därefter årligen ränta under allenast 10 år. Sedan alltså 20 år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras kapital- och ränteskulden medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden är slutbetald med det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Slutligen skall enligt den föreslagna lånetypen C gälla, att under tiden från lånets utlämnande till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, årligen gäldas ränta. Något uppskov med räntebetalningen skall således enligt denna typ icke äga rum. Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter sålunda, att hela lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Kommittén har tänkt sig, att förekommande fall, då lån sökes ur den nya statliga fonden, lämpligen skola kunna inrymmas under någon av dessa tre lånetyper. Med en begränsning till tre typer har kommittén haft för ögonen önskvärdheten därav, att reglerna för låneverksamheten göras så enkla som möjligt. Rörande användningen av de tre lånetyperna har avsetts att, medan typen A förbehålles helt kal eller nästan kal skogsmark, typen C skulle användas vid inköp av med skog relativt välförsedd mark, t. ex. sådan vanhävdad skogsmark, som helt eller huvudsakligen är beväxt med äldre, icke utvecklingsbar skog och för vars produktivgörande avverkning av nämnda skog snarast möjligt bör äga rum. Mellanformen, typen B, lärer huvudsakligen bliva användbar vid förvärv av försumpade, skogbeväxta marker i ändamål av markernas torrläggande samt även beträffande vissa s. k. stavaskogsbestånd. — Emellertid torde även andra faktorer än cle nu angivna samt, i viss mån, lånesökandenas önskemål böra kunna inverka vid val av lånetyp. Vid betraktande av det sätt, varpå enligt kommitténs förslag kostnaderna för inköp och iordningsställande av en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd kommer att fördela sig på olika 10-årsperioder, framstår tydligt som en olägenhet den starka belastning, som äger rum å den första 10-årsperioden, d. v. s. tiden för erforderliga arbetens utförande. Det bör då erinras dela om de statsbidrag till utdikning av försumpade skogsmarker, som enligt kun-

48 görelsen den 27 juni 1927 (nr 270) må beviljas från statens skogsutdikningsanslag, dels ock om de av kommittén i betänkandet den 1 november 1929 föreslagna statsbidragen till andra åtgärder för skogsproduktion än skogsutdikning. Sistnämnda bidrag må enligt kommitténs förslag utgå beträffande enahanda marker med otillfredsställande skogstillstånd — med undantag av försumpade marker — för vilkas förvärvande här avsedda statslån må beviljas. Bidragen till skogsutdikning må lämnas med högst 40 procent av den godkända kostnaden för vederbörande dikningsföretag och kunna beviljas även kommuner. De av kommittén föreslagna bidragen äro avsedda att utgå med högst 50 procent av den godkända kostnaden för det företag, varom fråga är, och må jämväl kunna tilldelas kommuner. I bilagan III till betänkandet, vilken bilaga upprättats av extra byråchefen E. Lindeberg, meddelas vissa exempel på hur en låntagares utgifter, inkomster och nettokostnader under lånetiden ställa sig enligt de föreslagna tre lånetyperna.

D. Säkerhet för lån. Det spörsmålet möter till slut, huruvida staten bör medelst särskilda anordningar förskaffa sig säkerhet för återbetalningen av de till kommunerna utlämnade lånen från den föreslagna fonden. Därest man icke vill nöja sig med att i detta hänseende lita till kommunens-låntagarens allmänna betalningsförmåga, ligger tydligen den tanken nära att av kommunen kräva säkerhet för lånet i form av inteckning i den för inköp avsedda skogsmarken. Nämnas må, att i de fall, då beträffande bestående statliga lånefonder staten använder sig av kommun såsom låneförmedlare, kommunen ej ålagts skyldighet att för sin förbindelse gent emot staten ställa säkerhet i form av inteckning eller annat. Ej heller i de fall, då kommun, såsom i gällande bestämmelser rörande statens bostadslånefond är medgivet, från fonden erhåller lån icke såsom låneförmedlare utan som låntagare i sista hand, avkräves kommunen någon säkerhet. Vidare må beträffande fall, då kommuner upptagit lån å den allmänna lånemarknaden, nämnas, att det torde vara ytterst sällsynt, att någon inteckningssäkerhet för sådant lån erbjudits eller fordrats. Pensionsförsäkringsfonden, vilken numera torde vara kommunernas största långivare, fordrar vid sin utlåning till dessa icke någon särskild säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning bör någon säkerhet för lån från den föreslagna nya lånefonden icke krävas av kommunerna. Att däremot staten för lånen måste föreskriva vissa villkor, innefattande garantier för att den avsedda nyttan med lånen skall vinnas, är en annan fråga, till vilken kommittén i det följande skall återkomma.

49 Låneverksamhetens liandhavande. Beträffande låneverksamhetens liandhavande har centralrådet för skogsvårds- Yttrande komstyrelsernas förbund framhållit, att skogsvårdsstyrelserna borde var för sitt till mittén. verksamhetsområde samt skogssällskapet för de till sällskapet anslutna kommuner tjäntgöra såsom förmedlare av lån. Låneansökningarna torde nämligen böra granskas av centralrådet för att slutligen prövas av Kungl. Maj: t, där ej även denna uppgift funnes kunna anförtros åt centralrådet, Prövningen av frågor om beviljande av statslån för ifrågavarande ändamål Kommittén. torde enligt sakens natur böra ankomma å central myndighet. Detta synes a ) Sättet för påkallat såväl på grund av dessa frågors stora ekonomiska och sociala betydelse p r o ^ ^ ™ som med hänsyn till önskvärdheten, att enhetliga principer tillämpas vid prov- 0m lån. ningen. I enlighet härmed och då någon särskild central myndighet, som är lämpad att handhava ifrågavarande uppgift, ej finnes, synes ifrågavarande prövning böra ankomma å Kungl. Maj: t. Innan beslut av Kungl. Maj: t meddelas rörande här avsedd fråga, torde yttrande däri böra infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Med hänsyn till beskaffenheten av hithörande ärenden torde dessa böra beredas i jordbruksdepartementet och föredragas av chefen för nämnda departement. Enligt gällande kommunallagstiftning skall beslut av kommun att upptaga lån i vissa fall underställas Kungl. Maj: ts prövning och fastställelse. Någon ändring härutinnan såvitt angår beslut om upptagande av statslån för ifrågavarande ändamål torde ej böra ifrågasättas. Då ärenden rörande dylik underställning tillhöra finansdepartementets föredragning, kan tvekan uppstå, huruvida av kommun gjord ansökan om erhållande av här avsett lån bör prövas, innan frågan om kommunens rätt att enligt kommunallagstiftningen upptaga lånet blivit avgjord, eller någon annan ordning härutinnan bör tillämpas. I anslutning till den praxis, som enligt vunnen upplysning genomförts i fråga om beviljande av lån till kommun från statens bostadslånefond, torde i regel vara lämpligast, att ansökningen om lån för här avsett ändamål först underställes Kungl. Maj: ts prövning av chefen för jordbruksdepartementet samt att, därest ansökningen helt eller delvis beviljas och kommunens beslut att upptaga lånet enligt kommunallagstiftningen är av beskaffenhet att böra underställas Kungl. Maj: ts prövning, spörsmålet härom sedermera efter särskild framställning prövas av Kungl. Maj : t på finansdepartementets föredragning. I sådana fall, då speciell skyndsamhet är av nöden, är dock möjligt, att detta krav kan bättre tillgodoses, därest låneansökningen och underställningsfrågan samtidigt prövas och avgöras av Kungl. Maj: t efter gemensam beredning av jordbruksoch finansdepartementen. Några generella föreskrifter i förevarande avseende synes ej böra meddelas, utan torde det böra överlämnas åt vederbörande departement att beträffande handläggningen av hithörande ärenden träffa de former, som i varje särskilt fall finnas lämpligast. 4—291030.

50 Då det är av vikt, att ansökan om lån för ifrågavarande ändamål avgöres utan dröjsmål — i regel torde giltigheten av det köp, för vars finansierande lånet sökes, göras beroende av låneansökningens beviljande — bör dylik ansökan prövas, så snart den föreligger i vederbörligen utrett skick. Med hänsyn härtill synes uteslutet att i förevarande fall tillämpa en ordning, som i större utsträckning möjliggör konkurrens mellan olika låneansökningar, enär detta skulle förutsätta, att dylika ansökningar företoges till prövning allenast en eller ett fåtal gånger under året. Ett stadgande i detta syfte skulle sannolikt medföra, att kommunerna allenast i undantagsfall skulle kunna begagna sig av ifrågavarande lånemöjligheter. I enlighet härmed torde någon föreskrift i denna riktning ej böra meddelas. Då vid sådant förhållande det mera sällan lärer inträffa, att flere låneansökningar samtidigt föreligga till avgörande, torde det ej heller vara påkallat att, såsom 1911 års skogslagstiftningskommitté ifrågasatt, meddela särskilda bestämmelser om det företräde till erhållande av lån, som för dylikt fall skall äga rum. Med den av kommittén föreslagna begränsningen av låneverksamheten till vissa särskilda marktyper, vilka i fråga om rätt till lån böra vara likställda, är tydligen behovet av dylika bestämmelser ännu mindre framträdande. På grund härav och då det kan förväntas, att Kungl. Maj: t vid fall av konkurrens mellan olika låneansökningar kommer att pröva dessa med beaktande därav, att de föreliggande lånebehoven på möjligast rättvisa sätt tillgodoses, anser sig kommittén ej hava skäl att föreslå meddelande av några särskilda föreskrifter i detta ämne. b) Utredning Innan låneansökan prövas av Kungl. Maj: t, bör erforderlig utredning i äreni låneären- ^ ^ ^ga rum. För ansökningens bedömande torde i regel vara nödigt, att undersökning verkställes angående arealen, beskaffenheten och värdet av den skogsmark, varom fråga är, samt angående myckenheten och beskaffenheten av därå växande skog, angående de åtgärder, som erfordras för markens försättande i tillfredsställande skogligt skick, angående värdet av den nettoavkastning, som efter utförande å marken av nämnda åtgärder därå förefintlig och uppväxande skog kan beräknas lämna, angående den lånetyp, som i varje fall är lämpligast, m. m. För undvikande av onödiga kostnader bör dylik undersökning ombesörjas av lokala organ. Då, såsom förut nämnts, ifrågavarande låneverksamhet bör begränsas till skogar under skogsvårdslagen, synes naturligast, att sagda uppgift anförtros åt skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till den omfattande verksamhet för bildande av kommunskogar, som utövats av skogssällskapet, och den stora erfarenhet, som sällskapet härutinnan besitter, torde emellertid sällskapet vid sidan av skogsvårdsstyrelserna böra tillerkännas befogenhet att föranstalta om dylika undersökningar. Genom en sådan anordning torde den ifrågasatta låneverksamheten i högre grad än eljest kunna befrämja utvecklingen av skogssällskapets verksamhet i nämnda syfte, vilket enligt kommitténs uppfattning måste anses önskvärt. Fråga om inköpande av skogsmark för här avsett ändamål bör emellertid bedömas jämväl från andra synpunkter än rent skogliga. Särskilt bör därvid hänsyn tagas till vederbörande kommuns ekonomiska ställning och förmåga

51 att fullgöra de förpliktelser, som inköpet av kommunskogen medför, ävensom till det behov av skogsmark för tillgodoseende av kommunala ändamål, som i det särskilda fallet kan anses vara för handen. Erforderlig utredning härutinnan samt om lämpligheten av här avsett köp från sociala och rättsliga synpunkter m. m. torde böra verkställas genom länsstyrelsens försorg. Kommittén vill härvid erinra, att kommunens beslut att upptaga lån för ifrågavarande ändamål oftast torde vara av den beskaffenhet, att detsamma enligt konimunallagstiftningen skall underställas Kungl. Maj: ts prövning och fastställelse, samt att för sådan händelse beslutet jämlikt sagda lagstiftning i varje fall skall insändas till länsstyrelsen, som har att jämte eget utlåtande överlämna handlingarna till Kungl. Maj : t. I anslutning till vad nu anförts torde låneansökning böra ingivas antingen till skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde, där den skogsmark, som ansökningen avser, är belägen, eller till skogssällskapet. Sällskapet bör sålunda principiellt äga samma behörighet som skogsvårdsstyrelse att emottaga låneansökan, dock att sällskapets behörighet härutinnan ej bör, såsom i fråga om skogsvårdsstyrelse måste vara fallet, begränsas till ansökningar, som avse skogsmark inom visst landstingsområde, utan gälla alla ansökningar, oberoende var den skogsmark, å vilken ansökningarna hava avseende, är belägen. I enlighet härmed bör det stå varje lånesökande kommun öppet att själv avgöra, huruvida den vill ingiva ansökningen till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller till skogssällskapet. Sedan låneansökning inkommit till myndighet, som nu sagts, bör det åligga denna — där den ej finner uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande — att så snart ske kan förordna någon hos myndigheten anställd befattningshavare med högre skoglig utbildning att verkställa sådan undersökning rörande skogsmarken, som förut sagts. Med hänsyn till beskaffenheten av denna undersökning torde myndigheten till förrättande av densamma i regel böra äga förordna allenast sådan befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs. Hinder bör dock ej möta att, där viss annan befattningshavare hos myndigheten visar sig äga sådan insikt och erfarenhet, att han bör anses lämplig att verkställa dylik undersökning, denne i särskild ordning förklaras behörig härtill. Beslut härom bör på ansökan av vederbörande meddelas av Kungl. Maj: t. Vid undersökningen bör lånesökanden vara pliktig att genom ombud meddela de upplysningar och förete de handlingar, som finnas erforderliga, ävensoin att ombesörja behövlig hantlangning. Ersättning för undersökningen bör utgå enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t, samt gäldas av lånesökanden. Sedan dylik undersökning verkställts samt lånesökanden ber etts tillfälle att däröver avgiva yttrande, bör skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet hava att översända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till länsstyrelsen. Utlåtandet bör innehålla yttrande, huruvida eller i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå yttrandet grundas.

52 Å länsstyrelsen bör ankomma att ombesörja den ytterligare utredning i låneärendet som må finnas påkallad. Sedan så skett, bör länsstyrelsen hava att insända handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet. I utlåtandet bör länsstyrelsen avgiva yttrande över ansökningen med särskilt beaktande av de synpunkter, som äga samband med länsstyrelsens uppgifter och verksamhet, . Finner skogsvårdsstvrelse eller skogssällskapet med hänsyn till ingiven laneansöknings innehåll eller eljest uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, bör sådan undersökning rörande däri avsedd skogsmark, som nyss sagts, ej äga rum, men bör i övrigt enahanda förfarande, som förut angivits, tillämpas. c) FörvaltFör beredande av medel till ifrågavarande låneverksamhet torde en särskild ningen lånelonci böra inrättas, vars förvaltning bör uppdragas åt statskontoret. ftldam&tet Sedan lån från fonden beviljats av Kungl. Maj: t, bör lånet på sökandens anvisade me- re kvisition och mot det att vederbörlig skuldförbindelse avgives av denne utdel m m ' ' anordnas till sökanden av statskontoret. Ränta och amortering å lån bör av låntagaren inbetalas direkt till nämnda ämbetsverk. Det bör även åligga detta att övervaka, att låntagaren behörigen fullgör honom åliggande betalningsskyldighet samt, om låntagaren gör sig skyldig till försummelse härutinnan, vidtaga vederbörliga åtgärder. Till denna fråga återkommer kommittén i det följande.

Allmänna villkor för lån. Lånets an- Vid utlämnande av här avsett statslån bör låntagaren förbinda sig att användande y ända detsamma för det ändamål, vartill lånet beviljats. Det bör åligga vederfädZZZu börande länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse samt, i fråga om skogar^ som äro anslutna till skogssällskapet, även detta att utöva tillsyn därå, att låntagaren fullgör denna förbindelse, samt, ifall låntagaren åsidosätter densamma, göra anmälan därom till Kungl. Maj: t. Vid här avsedd försummelse bör lånet vara förfallet till återbetalning, och torde det böra ankomma å Kungl. Maj: t att bestämma tiden för återbetalningens verkställande. Erläggande Av praktiska skäl bör en generell bestämmelse meddelas om tiden för av ränta erläggande av ränta och amortering (annuitet) för ifrågavarande lån. I nära 0C terZ7~ anslutning till vad som gäller i motsvarande avseende beträffande vissa andra slag av statslån torde härvid böra stadgas, att annuiteten för visst kalenderår skall erläggas senast under januari månad nästfoljande år. Såsom förut framhållits, bör dylik inbetalning av låntagaren göras direkt till statskontoret. Verkställes ej inbetalningen inom föreskriven tid, bör i överensstämmelse med de för andra slag av statslån vanligen gällande regler straffränta efter 6 procent om året erläggas, till dess betalning sker.

53 Om låntagaren dröjer med erläggande av föreskriven inbetalning utöver viss tid efter förfallodagen, bör han kunna förpliktas att i förtid återbetala lånet. Denna tid torde med skäligt beaktande av låntagarens intressen lämpligen kunna bestämmas till sextio dagar. Har ej inbetalningen verkställts inom denna tid, bör statskontoret hava att därom göra anmälan hos Kungl. Maj -. t, som prövar, huruvida lånet eller vad därå återstår oguldet skall återbetalas före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende bestämts. Såsom förut framhållits, är ett av huvudsyftena med ifrågavarande låne- Skyldighet a verksamhet, att den skogsmark, för vars inköpande lån beviljas, skall genom ^og{^^ låntagarens försorg försättas i tillfredsställande skogligt skick. I överensstäm- i tillfredsmelse härmed bör låntagaren vara pliktig att inom skälig tid efter lånets ut- st8f^^ lämnande vidtaga de skogsodlings-, utdiknings- eller andra åtgärder, som er- skick samt fordras för sagda ändamål. Enligt sakens natur bör denna skyldighet dock be- j ^ J * J w £ gränsas till sådana åtgärder, som äro ekonomiskt berättigade eller, med andra skog. ord, medföra så stor nytta, att denna motsvarar kostnaderna för åtgärdernas utförande. Med hänsyn till de betydande risker för skadegörelser av olika slag, för vilka ungskogar i vårt land under sin tidigare utveckling äro utsatta, bör låntagaren därjämte vara pliktig att under viss tid vidmakthålla den skog, som av honom uppdragits å marken. I anslutning till stadgandet i 9 § andra punkten skogsvårdslagen torde denna skyldighet böra bestämmas att avse tiden intill dess sagda skog nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Det bör åligga vederbörande skogsvårdsstyrelse samt, beträffande skog, som är ansluten till skogssällskapet, såväl sällskapet som styrelsen att övervaka, att låntagare behörigen fullgör sina skyldigheter i nyssangivna hänseenden. Försummar låntagaren detta, bör skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet vara pliktigt att göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj: t. Gör låntagaren sig skyldig till dylik försummelse, bör det ankomma på Kungl. Maj: t att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas i förtid. Det må härvid uppmärksammas, att försummelsen kan vara av den art, att därav tydligt framgår, att låntagaren ej har för avsikt att fullgöra ifrågavarande skyldigheter, och då för sådant fall syftet med lånet väsentligen är förfelat, bör Kungl. Maj: t äga befogenhet att föreskriva, att lånet i dess helhet skall omedelbart vara förfallet till återbetalning. Å andra sidan kan försummelsen bero på förbiseende eller bristande företagsamhet eller eljest vara av förhållandevis lindrig beskaffenhet, och torde för sådan händelse låntagaren böra beredas tillfälle att vidtaga rättelse, innan skyldighet för honom inträder att i förtid återbetala lånet eller viss del därav. Det kunde ifrågasättas, att Kungl. Maj: t medgåves befogenhet att vid beviljande av lån för här avsett ändamål meddela närmare föreskrifter rörande de särskilda åtgärder, som låntagaren skulle hava att vidtaga till fullgörande av förenämnda skyldigheter rörande skogsmarkens iståndsättande samt vidmakthållande av därå uppkommen skog ävensom angående de tider, inom vilka åtgärderna skulle utföras. Enligt kommitténs uppfattning torde det emeller-

54 tid böra antagas, att låntagarna i det övervägande flertalet fall komma att behörigen fullgöra nämnda skyldigheter även utan dylika detaljerade föreskrifter. Härtill kommer, att meddelande av sådana föreskrifter vid beviljande av ifråvarande lån ej väl överensstämmer vare sig med de villkor, som enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) gälla för statsbidrag till skogsutdikningsföretag, eller med de bestämmelser, som enligt kommitténs förenämnda förslag angående statsbidrag till andra företag för främjande av skogsproduktion än skogsdikning skola gälla i fråga om dylikt bidrag. Enligt dessa villkor och bestämmelser skola nämligen vid beviljande av statsbidrag till nämnda ändamål erforderliga föreskrifter meddelas såväl rörande sättet för företagets utförande som angående den tid, då företaget skall vara fullbordat. Då det med säkerhet kan antagas, att statsbidrag, som nu sagts, i flertalet fall komma att beviljas de kommuner, som erhålla statslån för inköp av skogsmark, som här avses, är tydligen ej lämpligt, att föreskrifter i nyssangivna hänseenden utfärdas även vid statslånens beviljande. Konflikter mellan de olika föreskrifterna skulle i sådant fall lätt kunna uppstå och medföra svårigheter vid dessas tillämpning. Med hänsyn till vad nu anförts anser sig kommittén ej böra föreslå stadgande av någon sådan befogenhet för Kungl. Maj: t, som förut sagts. Bör låntaI förevarande sammanhang har kommittén övervägt, huruvida utöver stadHat vara' gande av skyldighet för låntagare att iståndsätta här avsedd skogsmark och underkastad vidmakthålla därå uppkommen plantskog särskilda bestämmelser böra meddelas föreskrifter ä r a n d e skötseln av dylik skog. Kommittén vill i detta avseende erinra, att i i fråga om samband med det förslag till ny skogsvårdslag, som förelades 1923 års riksdag, ^skoqenT e t t s a r s k n t förslag till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar genom proposition nr 157 underställdes riksdagens prövning, enligt vilket förslag sagda skogar skulle stå under överinseende av skogsvårdsstyrelsen i orten samt i regel skötas efter hushållningsplaner, upprättade enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som vore ägnade att försätta skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Dylik plan skulle enligt förslaget fastställas av skogsvårdsstyrelsen. I 19 § av förslaget stadgades, att, där skog, vara förslaget hade avseende, ägdes av sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, eller dess vård och förvaltning utövades under medverkan och tillsyn av sådant sällskap, å Konungen skulle ankomma att — under förutsättning att sällskapets stadgar blivit av Konungen fastställda — beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse från tillämpning av den föreslagna lagen. I det utlåtande, nr 1, som särskilda utskottet vid 1923 års riksdag avgav över detta förslag samt förslaget till skogsvårdslag, hemställde utskottet om avslag å förstnämnda förslag under framhållande, bland annat, att kommunskogarna jämlikt berörda stadgande i § 19 av förslaget skulle kunna och med all säkerhet jämväl i stor utsträckning komme att ställas utanför den i förslaget avsedda lagens tillämpning på grund av anslutning till skogssällskapet samt att det ej heller borde lämnas ur sikte, att det rådande intresset för inköp och bildande av kommunskogar kunde befaras på mer än ett håll bliva väsentligen 9

55 minskat, om sålunda åstadkomna skogar lades under berörda lag. Till stöd för sitt ståndpunkttagande åberopade utskottet jämväl den skärpning av då gällande bestämmelser om skogsvård, som innehölles i den föreslagna skogsvårdslagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Till följd av detta beslut kom den av riksdagen antagna skogsvårdslagen att äga tillämpning jämväl å skogar, tillhöriga landskommuner och landsting. (Beträffande städernas skogar ansågs förordningen den 24 juli 1903 (nr 79) angående förvaltningen av dessa skogar böra fortfarande äga giltighet.) Med hänsyn till det vidgade tillämpningsområde, som skogsvårdslagen sålunda erhöll, upptogs i 2 § 3 mom. av lagen en föreskrift, motsvarande berörda stadgande i 19 § av förslaget till kommunskogslag. Enligt denna föreskrift äger sålunda Kungl. Maj: t att beträffande de under lagen lydande skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av vad i lagen är stadgat. Någon dylik befrielse har emellertid ej sökts för nämnda skogar. I likhet med särskilda utskottet vid 1923 års riksdag anser kommittén, att meddelande av speciella bestämmelser beträffande kommunskogarna i syfte att garantera tillämpande å dem av en rationell skogsvård kan befaras minska kommunernas intresse för bildande av dylika skogar. De inskränkningar i förfoganderätten över dylik skog, som bestämmelser av nämnda art måste medföra, skulle lätt kunna framstå såsom mindre rättvisa i betraktande av den större frihet, som tillkommer andra skogsägare i detta avseende. Enligt kommitténs uppfattning torde utfärdande av sådana bestämmelser beträffande kommunskogarna ej heller vara av behovet påkallat för tryggande å dem av en god skogsvård. De kommunskogar, som må komma att bildas med stöd av den ifrågasatta låneverksamheten, torde med säkerhet till betydande del ställas under skogssällskapets tillsyn och i likhet med övriga till sällskapet anslutna skogar bliva föremål för en omsorgsfull och ändamålsenlig skötsel. Även beträffande den del av berörda kommunskogar, för vilken anslutning till skogssällskapet ej kommer att äga rum och vilken sålunda bliver underkastad direkt tillsyn av vederbörande skogsvårdstyrelser, kan för visso antagas, att under medverkan av dessa styrelser samt med stöd av skogsvårdslagens bestämmelser en tillfredsställande skogsvård kommer att därå genomföras. Det bör härvid framhållas, att, då nämnda lag föreskriver rationell vård av den yngre skogen och den äldre skogens behandlande på sådant sätt, att återväxten ej äventyras, samt tillika stadgar skyldighet för markägaren att vid behov sörja för nöjaktig återväxt, lagen måste, särskilt i betraktande därav att begreppet yngre skog enligt lagens motiv bör givas en vidsträckt innebörd, anses innefatta betydande garantier för en god skogsskötsel. Med hänsyn härtill och då tilllämpande av ett rationellt skogsbruk å ifrågavarande skogar även påkallas av vederbörande kommuners egna ekonomiska intressen, samt skogarna i allmänhet torde bliva av den storlek, att ett dylikt skogsbruk med fördel kan å dem åstadkommas, anser kommittén meddelande av särskilda skogsvårdsföreskrifter beträffande dessa skogar, utöver berörda stadgande om skogarnas iståndsät-

56 tände och vidmakthållande under plantskogsstadiet, för närvarande ej vara erforderligt för tryggande åt dem av en tillfredsställande vård. Låntagarens Förenämnda skyldighet för låntagare att försätta den skogsmark, som lånet 'överlåta a v s e r ' i tillfredsställande skogligt skick samt att vidmakthålla därå uppkommen skogsmar- plantskog är uppenbarligen beroende därav, att låntagaren bibehåller skogs*ewmarken i sin ägo. Överlåtes marken till ny ägare, kan skyldigheten ej göras gällande mot denne. Jämväl i övrigt är det tydligen ett intresse för staten, att skogsmarken förbliver låntagarens egendom och sålunda bibehåller egenskapen av kommunskog. I detta avseende må särskilt erinras, att skogsmarken kan antagas i allmänhet bliva föremål för bättre skötsel i kommunens än i enskildas händer, samt att, då skogsmarken i nämnda egenskap är föremål för speciellt intresse från ortsbefolkningens sida, tillämpande därå av ett rationellt skogsbruk kan bliva av stor betydelse för skogsvårdens utveckling inom kommunen. Med anledning härav har kommittén tagit i övervägande, huruvida och i vad mån låntagarens rätt att överlåta skogsmarken bör inskränkas. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i detta avseende framhållit, att, därest syftet med låneverksamheten ej skulle förfelas, det syntes nödvändigt att åstadkomma betryggande säkerhet för ett framtida bibehållande av de medelst lånen bildade skogsbruken i kommunal ägo. För att så skulle kunna ske tarvades måhända särskild lagstiftning för ifrågavarande skogar eller åtminstone författningsbestämmelser av innebörd, att dessa ej finge säljas utan Kungl. Maj: ts medgivande. ' Det må erinras, att enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet för fattande av beslut å kommunalstämma eller i kommunalfullmäktige rörande avhändande av landskommun tillhörig fast egendom erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. En liknande bestämmelse återfinnes i lagen om landsting rörande avhändande av länskommun tillhörig fast egendom. Den kvalificerade majoritet, som enligt dessa bestämmelser erfordras för överlåtelse av läns- eller landskommuns fasta egendom, innebär tydligen en viss garanti, att dylik överlåtelse ej sker utan moget övervägande. Däremot erbjuda självfallet dessa bestämmelser ej någon större säkerhet, att statens intressen vid dylik överlåtelse behörigen tillgodoses. I förevarande sammanhang må vidare påpekas, att enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka skogar utgöra vid avvittringen utlagda sockenallmänningar, dylika skogar skola bibehållas oförminskade. Område, som ingår i sådan skog, må sålunda ej överlåtas utan medgivande av Kungl. Maj: t och riksdagen. Beträffande de i Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta besparingsskogar, vilka skogar jämväl äro att anse såsom sockenallmänningar, gäller enligt de för dessa skogar i administrativ ordning meddelade bestämmelser liknande regler. Enligt kommitténs uppfattning måste skäliga hänsyn till statens intresse obetingat anses kräva, att skogsmark, som inköpts av kommun med stöd av

57 här avsett statslån, ej må av kommunen överlåtas under den tid lånet helt eller delvis återstår oguldet, med mindre Kungl. Maj: t därtill lämnar tillstånd. En dylik regel är påkallad såväl från allmänna skogsvårdssynpunkter som med hänsyn till den ökade säkerhet, staten genom skogsmarkens bibehållande i kommunens ägo beredes för sin lånefordran. Däremot synes tveksamt, huruvida kommunens rätt att överlåta mark, varom här är fråga, bör underkastas en liknande begränsning, även efter det lånet slutbetalts. En föreskrift i detta syfte innebär, att kommunens förfoganderätt över dylik mark för obegränsad framtid på ett mycket kännbart sätt inskränkes. Då kommunens ekonomiska insats i fråga om markens förvärvande är ojämförligt större än statens — statens åtgärd härutinnan avser ju allenast utlämnande av lån på relativt gynnsamma villkor för bestridande av en del av köpeskillingen — synes stadgande av en dylik inskränkning i kommunens rätt att förfoga över marken möta vissa betänkligheter. Det är ej uteslutet, att en sådan bestämmelse skulle vara ägnad att avsevärt minska kommunernas intresse för den ifrågasatta låneverksamheten och att syftet med denna sålunda skulle förfelas. Härtill kommer, att något mera påtagligt behov av en dylik bestämmelse näppeligen torde föreligga. Sedan skogsmark, till vars inköpande statslån beviljats, av vederbörande kommun satts i produktivt skick och skogen därå under lånetiden hunnit uppväxa till avverkningsbara dimensioner, torde kommunen finna det med dess egna ekonomiska intressen mest förenligt att behålla skogsmarken och begagna sig av dess virkesavkastning såsom en säker inkomstkälla. Detta vinner även stöd av den erfarenhet, som hittills vunnits under skogssällskapets verksamhet för bildande av kommunskogar, i det ej i något fall sådan skog, som varit ansluten till sällskapet, åter avyttrats. Det är även tydligt, att åstadkommande av beslut om försäljning av-kommunskog väsentligt försvåras genom kommunallagstiftningens förenämnda stadganden, att viss kvalificerad majoritet måste föreligga vid fattande av dylikt beslut. På grund av vad sålunda anförts och då det i varje fall synes lämpligast, att närmare erfarenhet vinnes rörande den ifrågasatta låneverksamheten, innan vederbörande kommuns rätt att förfoga över här avsedd skogsmark inskränkes jämväl efter det vederbörande statslån slutbetalts, anser kommittén någon dylik inskränkning för närvarande ej böra stadgas. Förenämnda förbud mot överlåtelse av skogsmark, som förvärvats med stöd av statslån, under den tid lånet eller någon del därav är ogulden, torde böra förlänas karaktären av ett lånevillkor och sålunda upptagas bland de administrativa bestämmelser, som meddelas rörande ifrågavarande låneverksamhet. I anslutning härtill bör skogsmarkens överlåtande i strid med förbudet ej medföra, att överlåtelsen såsom sådan är ogill, utan hava till följd, att statslånet skall vara förfallet till betalning. Å Kungl. Maj: t bör ankomma att för sådan händelse bestämma tiden för lånets inbetalande. Det bör åligga vederbörande länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse samt, beträffande skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, jämväl detta att övervaka, att låntagare ej överträder förbud, som nu sagts, samt att, i fall sådan överträdelse sker, därom göra anmälan till Kungl. Maj: t,

58 Låntagarens Av den ståndpunkt, som kommittén nu intagit beträffande frågan om kominteckna m u n s r ä t t att överlåta skogsmark, för vars förvärvande statslån beviljats, fölskogtsmarkev jer, dels att dylikt lån ej bör utlämnas till låntagaren, med mindre denne m m - visar, att clen skogsmark, lånet avser, är fri från inteckning för fordran dels ock att låntagaren ej bör äga rätt att utan Kungl. Maj: ts medgivande belasta marken med dylik inteckning under den tid lånet löper. I motsatt fall skulle förbudet för låntagaren att överlåta marken under sagda tid lätt kunna göras overksamt genom underlåtenhet från låntagarens sida att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet beträffande den i marken intecknade skulden, varigenom inteckningshavaren bleve berättigad att låta föranstalta om exekutiv försäljning av marken. De föreskrifter i nyssangivna hänseenden, som sålunda äro påkallade, torde i likhet med förbudet mot överlåtelse böra erhålla karaktären av lånevillkor, och bör ett eftersättande av dessa föreskrifter, i vad de innefatta förbud mot intecknande av dylik skogsmark under lånetiden, medföra enahanda verkan som överträdelse av förstnämnda förbud. Om tillsyn å efterlevnaden av sist berörda föreskrifter böra gälla enahanda regler som beträffande övervakning av förbudet mot överlåtelse. Låntagarens I det föregående har framhållits, att ett eftersättande av förenämnda låneskyldighet v u lkor bör medföra, i vissa fall, att lånet ovillkorligen är förfallet till återbevid eftersatt- talning å tid, som Kungl. Maj: t bestämmer, samt, i andra, att Kungl. Maj: t ifrågava- ^ g e r bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas rande låne- i förtid. Den påföljd, som eftersättande av dylikt villkor sålunda bör föranleda, torde emellertid understundom ej ensam utgöra ett tillfyllestgörande korrektiv mot sådant förfarande från låntagarens sida. Det är härvid att märka, att låntagaren under vissa omständigheter beredes ekonomisk fördel genom lånets återbetalning i förtid, för vilken händelse stadgande av skyldighet för honom att återbetala lånet tydligen ej är ägnat att avhålla honom från ett handlande, som han finner vara till gagn för sig. Ett dylikt fall är för handen, om låntagaren under lånetiden får emottaga ett för honom gynnsamt köpeanbud å skogsmarken och därvid erbjudes en kontant köpeskilling, som sätter honom i stånd att genast återbetala statslånet eller den del därav, som är ogulden. En liknande situation kan uppstå, om låntagaren under lånetiden kommer att förfoga över fonderade medel till belopp, överstigande lånesumman, samt den ränta låntagaren lämpligen kan förskaffa sig å dessa medel understiger räntan å statslånet. Med hänsyn härtill torde sådana bestämmelser böra träffas, att låntagare vid åsidosättande av ifrågavarande lånevillkor kan drabbas jämväl av annan påföljd än den förut angivna. Denna påföljd bör uppenbarligen liksom skyldigheten att i förtid inbetala lånet vara av civilrättslig karaktär och sålunda åsyfta en å låneavtalet grundad ersättnings- eller skadeståndsskyldighet för låntagaren gentemot staten. Vid bestämmandet av denna skyldighet bör hänsyn tagas å ena sidan därtill, att skyldigheten kommer att bliva ett verksamt medel till förhindrande av lånevillkorens åsidosättande, samt, å den andra,

59 till kommunernas intresse, att ett dylikt förfaringssätt, som i särskilda fall kan hava skett oavsiktligt eller till följd av omständigheter, varöver vederbörande kommun ej kunnat råda, icke medför alltför kännbara verkningar för låntagarna. Med ledning av dessa allmänna synpunkter har kommittén ansett sig böra föreslå, att, där låntagaren bryter mot ifrågavarande lånevillkor samt han med anledning härav förpliktas att i förtid återbetala lånet i dess helhet, skyldighet tillika må kunna stadgas för honom att till statsverket utgiva ersättning för statens förvaltnings- och andra kostnader för lånet. Det kunde tydligen ifrågasättas, att kommuner, som beviljas statslån för ifrågavarande ändamål, generellt ålades ersättningsskyldighet i nämnda hänseende, men har kommittén, med hänsyn till den nationalekonomiska betydelsen av ifrågavarande låneverksamhet samt i betraktande därav, att lånesökande kommun enligt kommitténs förslag ensam har att gälda kostnaden för erforderlig undersökning rörande i ansökningen avsedd skogsmark, ej ansett sig böra föreslå någon bestämmelse i detta syfte. Däremot måste det uppenbarligen anses skäligt, att, ifall låntagare till följd av lånevillkorens eftersättande förpliktas återbetala lånet i förtid och syftet med lånet sålunda genom hans åtgörande åtminstone delvis förfelas, låntagaren må kunna åläggas att till statsverket utgiva ersättning för nämnda kostnader. Mot en dylik verkan av här avsett förfarande från låntagares sida torde från dennes synpunkt ingen befogad erinran kunna göras. Å andra sidan lärer ersättning, varom här är fråga, i regel uppgå till ett för vederbörande kommun kännbart belopp och sålunda utgöra ett verksamt medel mot lånevillkorens åsidosättande. Såsom nyss antytts, bör denna ersättningsskyldighet ej inträda i alla fall, då låntagaren på grund av lånevillkorens åsidosättande av Kungl. Maj.-1 förpliktas återbetala lånet i förtid. Understundom torde med hänsyn till beskaffenheten av låntagarens försummelse eller andra omständigheter, exempelvis låntagarens ekonomiska ställning, verkan av försummelsen böra begränsas till skyldighet att i förtid återbetala lånet. Då ett generellt angivande av de omständigheter, som böra medföra åläggande av ifrågavarande ersättningsskyldighet, ej lämpligen synes kunna ske, torde det böra ankomma å Kungl. Maj: t att pröva och avgöra, i vilka fall sådan ersättningsskyldighet under förut angivna förutsättningar bör inträda. Ersättningsskyldigheten bör, såsom förut framhållits, åsyfta gottgörelse för statens kostnader för lånet. Med hänsyn till svårigheten att exakt beräkna dessa kostnader torde ersättningen för dessa böra utgå efter vissa allmänna grunder, så avpassade, att ersättningen i möjligaste mån kommer att motsvara statens verkliga kostnader för lånet vid den tidpunkt, då återbetalning av detta äger rum. Vid bestämmandet av dessa grunder torde de normer, som tillämpas för beräknande av förvaltningskostnaderna för vissa andra lånerörelser av allmän natur, kunna i viss mån tjäna till ledning. Det må i detta avseende erinras, att enligt gällande bestämmelser angående bostadskreditföreningar dylik förenings

60 årliga förvaltningskostnad för utlämnat lån normalt beräknas uppgå till Y4 procent av lånets oguldna kapitalbelopp, vartill kommer en mindre årlig avgift för varje lån till bestridande av förvaltningskostnaderna för den centrala bostadskreditkassa, som inrättats för tillgodoseende av föreningarnas lånebehov. Den beräknade totala årliga förvaltningskostnaden för dylikt lån torde därför uppgå till något mer än % procent av lånets oguldna kapitalbelopp. Vidare må omnämnas, att enligt gällande reglemente för stadshypoteksförening låntagarens årliga förvaltningskostnadsbidrag till föreningen i regel må bestämmas till högst !/i procent av lånets oguldna kapitalbelopp. Nämnda bidrag är emellertid ej till någon del avsett att täcka förvaltningskostnaderna för den centrala stadshypotekskassan, vilka kostnader helt gäldas av andra medel. Slutligen må framhållas, att i fråga om hypoteksföreningarna på landet mycket olika regler gälla angående låntagarnas årliga förvaltningskostnadsbidrag. I de fall, då sådana bidrag utgå, variera desamma mellan V20 och 7/20 procent av lånens nominella belopp, dock att understundom sådant bidrag tillika fastställts att utgå med visst maximibelopp för låntagare. Med hänsyn till det nu anförda anser kommittén, att statens årliga förvaltningskostnader för här avsett lån skäligen kunna uppskattas till cirka x/\ procent av lånets oguldna kapitalbelopp. Därjämte synes kunna antagas, att statens övriga kostnader för dylikt lån, avseende utgifter för utredning och prövning av frågan om låns beviljande samt för övervakande av lånevillkorens fullgörande m. m. skäligen motsvara, under förutsättning att dessa kostnader fördelas å hela lånetiden, ett årligt belopp av likaledes cirka ^ procent av den oguldna kapitalskulden. I enlighet härmed torde statens totala kostnader för här avsett lån, då detta ej återbetalas i förtid, kunna uppskattas till ett belopp, motsvarande en årlig ränta av y 2 procent av lånets oguldna kapitalbelopp under hela lånetiden. Äger återbetalning i förtid rum, böra ifrågavarande kostnader principiellt anses motsvara en något högre årlig ränta under löptiden än den nyss angivna, enär kostnaderna för utredning och prövning av lånefrågan då måste fördelas på ett mindre antal år. Av praktiska skäl torde dock vid bestämmande av här avsedd ersättning hänsyn ej böra tagas till nämnda förhållande för annat fall än då återbetalning av lånet äger rum under den första tioårsperioden av lånetiden. I detta fall torde för beredande av nödig effektivitet åt hithörande bestämmelser statens kostnader, oavsett när återbetalning sker, böra beräknas, som om återbetalning ägt rum först vid periodens utgång, och sålunda anses motsvara en årlig ränta av V2 procent under tio år eller, med andra ord, uppskattas till 5 procent av lånebeloppet. Av nu anförda grunder finner sig kommittén böra föreslå, att ifrågavarande ersättning bestämmes att motsvara en årlig ränta av en halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess detsamma i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller, beträffande tid, varunder lånet amorterats, å vad av sagda belopp efter varje amortering utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem procent av det ursprungliga kapitalbeloppet. Vid fastställande av ersättningens belopp på sätt nu föreslagits torde emel-

61 lertid möjlighet böra beredas låntagarna att i särskilda fall vinna lindring i före varande ersättningsskyldighet. En dylik lindring kan vara påkallad såväl av hänsyn till försummelsens art som på grund av låntagarens ekonomiska ställning eller annat förhållande. I enlighet härmed torde Kungl. Maj: t böra medgivas befogenhet att i särskilda fall, då skäl därtill äro, bestämma ersättningen till lägre belopp än förut sagts.

Kommunskogarnas förvaltning. I det föregående (sid. 54—56) har kommittén berört frågan, huruvida beträffande skogsmarker, inköpta med stöd av lån från den ifrågasatta kommunskogslånefonden, särskilda skogsvårdsföreskrifter borde meddelas. Denna fråga har kommittén — bortsett från de av kommittén föreslagna bestämmelserna om skyldighet att iståndsätta sådan mark och vidmakthålla därå uppkommen plantskog — trott sig böra besvara nekande. Oberoende av detta spörsmål bör det tagas under omprövning, huruvida det icke bör eftersträvas att genom inrättande av ett särskilt kommunalt organ för förvaltning av kommunskog sörja för en så god skötsel av skogen som möjligt. I detta hänseende må till jämförelse framhållas det sätt, på vilket skogssällskapet löst det förevarande spörsmålet. Sedan under sällskapets medverkan en kommuns skogsallmänning kommit till stånd, fastställas formerna för densammas förvaltning genom beslut om tillsättande av en skogsallmänningsnämnd och antagande av reglemente för denna. Ett »normalreglemente för skogsallmänningsnämnd» enligt skogssällskapets formulär har såsom bilaga fogats till detta betänkande (bilaga IV). På sätt av normalreglementet framgår tillsättas av kommunen två representanter i skogsallmänningsnämnden — av landsting tillsättas dock fyra — med lika många suppleanter samt av skogssällskapet en tredje (resp. femte) ledamot jämte en suppleant. Sällskapets medverkan vid sammansättningen av nämnden har uppenbarligen betingats av nödvändigheten, att i förvaltningsorganisationen insattes en erfaren person, särskilt skickad för de förkommande uppgifterna i fråga om allmänningarnas rätta skötsel. Vad nu angår kommunskogar, som skulle komma till stånd med hjälp av lån ur den ifrågasatta statliga fonden, skulle, om intet särskilt bestämmes, en sådan skog förvaltas av kommunens allmänna förvaltningsorgan, kommunalnämnden respektive landstingens förvaltningsutskott. Dock lärer hinder icke möta för kommunalstämman, respektive landstinget, att tillsätta en särskild styrelse för skogen. Med hänsyn till vikten, att kommunskog varder förvaltad på det mest sakkunniga och i övrigt bästa sätt, och oaktat ett särskilt förvaltningsorgan även utan en bestämmelse i författningen om lånevillkoren kan komma till stånd genom kommunens beslut, har kommittén ansett lämpligt föreslå en bestämmelse

62 rörande tillsättande av kommunskogsnämnd. Enlig denna bestämmelse skall, på framställning av lånesökanden, Kungl. Maj: t, då lån beviljas, äga förordna, att den ifrågavarande skogsmarken skall stå under förvaltning av en sådan nämnd, vilken skall hava reglemente fastställt av Kungl. Maj: t. Nämnden skall enligt förslaget utgöras av tre eller fem ledamöter, av vilka i förra fallet två och i senare fallet fyra jämte suppleanter till lika antal utses av sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen (skogssällskapet). Med en sådan bestämmelse skulle enligt kommitténs mening vinnas, dels att en erinran gives om lämpligheten att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan för kom mun skog, dels ock att i de fall, då så sker, likformighet vinnes beträffande förvaltningsorganens sammansättning och reglerna för deras verksamhet. Vid fastställande av reglementen torde skogssällskapets normalreglemente i mycket kunna tjäna som förebild. Ur synpunkten av kommunernas självbestämmanderätt i egna hushållningsangelägenheter synes ifrågavarande anordning icke möta betänkligheter, vid det förhållande att såsom förutsättning för kommunskogsnämnds tillsättande för varje fall uppställts en framställning därom från kommunen.

Speciell motivering. I enlighet med de grunder, som i det föregående angivits, har kommittén utarbetat vid betänkandet fogat förslag till kungörelse angående lån från statens lånefond för underlättande av kommuners inköp av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden). I fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget får kommittén anföra följande. §§ 1 och 2. Beträffande bestämmelserna i dessa paragrafer, som angiva, dels till vilka slag av kommuner samt beträffande vilka skogar och marktyper lån må av Kungl. Maj: t beviljas, dels ock de faktorer, som skola ligga till grund för bestämmande av lånebeloppens storlek, hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 28—33, 35). § 3. I första stycket har såsom allmän regel stadgats, att lån ej må beviljas, där ej bindande avtal slutits rörande sökandens inköp av den ifrågavarande skogsmarken. En dylik bestämmelse synes påkallad dels med hänsyn till föreskriften i § 2, att lånebeloppet skall stå i visst förhållande till den köpeskilling, som sökanden utfäst sig att erlägga för marken, dels ock för att erforderligt underlag i övrigt för låneansökningens bedömande skall vinnas. Tydligt är, att sökandens lånebehov ej kan klart fixeras, förrän avtal, som här avses, upprättats.

68 Kravet, att köpeavtalet skall vara bindande, bör dock ej helt genomföras. Enligt sakens natur bör den inskränkning däri medgivas, att sökanden må i avtalet förbehålla sig, att han skall vara bunden av avtalet, allenast om det sökta lånet beviljas. I regel torde nämligen kommun, som ärnar inköpa skogsmark med stöd av här avsett statslån, ej vara villig att före lånets beviljande sluta köpeavtal angående marken, om ej däri intages sådant förbehåll som nyss sagts. En föreskrift om undantag i förevarande avseende från förenämnda regel har därför upptagits i förslaget. Avser köpeavtal, varom här är fråga, även annan mark än sådan, för vars förvärvande lån må beviljas, bör i avtalet angivas, huru stor del av köpeskillingen belöper å sistnämnda mark, ävensom lämnas noggranna uppgifter om gränserna för denna mark. I andra stycket av denna paragraf har införts föreskrift, att lån ej må utlämnas, med mindre skogsmark, som lånet avser, är fri från inteckning för fordran. Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna föreskrift, hänvisas till det föregående (sid. 58). §§ 4 och 5. Jämväl bestämmelserna i dessa paragrafer, som angiva, efter vilken grund ränta skall beräknas å ifrågavarande lån samt huru ränta och amortering för lånen skola erläggas, hava tidigare motiverats (sid. 35—48). § 6. Beträffande den här upptagna bestämmelsen, att ansökan om lån skall vara ställd till Kungl. Maj: t samt ingivas till skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde, inom vilket den ifrågavarande skogsmarken är belägen, åberopas vad förut anförts (sid. 49—51). Enligt § 23 i förslaget skall vad i förevarande avseende gäller om skogsvårdsstyrelse äga tillämpning jämväl å skogssällskapet. Övriga bestämmelser i denna paragraf angiva vad låneansökning skall innehålla samt vilka handlingar skola bifogas denna. Bland nämnda handlingar upptagas även gravationsbevis rörande den fastighet, vartill marken hör. Detta bevis bör vara utfärdat inom sådan tid före ansökningens ingivande, att det kan tjäna till ledning för bedömande av fastighetens inteckningsförhållanden. Något fixerande av nämnda tid har ej ansetts erforderligt med hänsyn till bestämmelsen i § 12 att, innan lån må utlämnas, låntagaren skall hos statskontoret med vederbörligt bevis styrka, att fastigheten icke besväras av inteckning för fordran. §§ 7—9. I dessa paragrafer givas regler dels rörande den behandling, som skogsvårdsstyrelse har att ägna till styrelsen inkomna låneansökningar, dels ock om vissa skyldigheter, som åvila lånesökande i förhållande till styrelsen i samband med dess handläggning av dylik ansökan. Enligt § 23 i förslaget skola dessa regler äga tillämpning jämväl beträffande skogssällskapet. För det huvudsakliga innehållet av dessa regler och de skäl, som ligga till grund för desamma, har förut redogjorts (sid. 50—51).

64 Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, bör, då låneansökniiig inkommit till skogsvårdsstyrelse, i regel undersökning i viss ordning verkställas rörande den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog. Bestämmelserna om denna undersökning hava upptagits i § 8 mom. 1. Såsom av dessa bestämmelser framgår, tjänar ifrågavarande undersökning flera syften. Till en början avses att därmed få ett på vederbörliga uppgifter grundat, sakkunnigt omdöme, huruvida skogsmarken är sådan, att lån för dess förvärvande jämlikt § 1 må beviljas (punkterna a och b). Vidare önskar man att genom en vid undersökningen företagen värdering av skogsmarken med skog få en uppfattning om skäligheten av den köpeskilling, kommunen utfäst sig att betala för marken, samt ledning för bedömande av det värde, som jämte köpeskillingens belopp blir avgörande vicl bestämmande av den högsta gräns, till vilken lån må beviljas (punkterna c och d). Ytterligare avses att genom undersökningsförrättarens kalkyler erhålla material för bedömande, huruvida det företag kommunen står i begrepp att utföra kan såsom helhet anses ekonomiskt lönande (punkterna e och g). Slutligen vill man i undersökningsinstrumentet finna ledning för valet av lånetyp i det föreliggande fallet (punkterna f och h). Beträffande den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om undersökningen får kommittén hänvisa till två av extra byråchefen E. Lindeberg utarbetade promemorior, vilka fogats såsom bilagor V och VI vid betänkandet, §§ 10 och 11. Beträffande dessa paragrafer, varav § 10 angiver länsstyrelsens befattning med låneansökningar samt låneärendes beredning hos Kungl. Maj: t samt § 11 upptager regler om kommunskogs ställande under förvaltning av särskild nämnd (kommunskogsnämnd), hänvisas till det föregående (sid. 49, 50—52, 61—62). § 12. Såsom i den allmänna motiveringen anförts, bör, sedan lån av Kungl. Maj: t beviljats, statskontoret på låntagarens rekvisition och mot av denne avgiven vederbörlig skuldförbindelse utanordna lånemedlen till honom. Sagda förbindelse bör jämväl innefatta åtagande att använda lånemedlen enligt därom gällande bestämmelser. Innan lån må utlämnas, bör låntagaren därjämte — i anslutning till det i § 3 andra stycket stadgade lånevillkor, att lån ej må utlämnas, med mindre den ifrågavarande skogsmarken är fri från inteckning för fordran — hos statskontoret med vederbörligt bevis styrka, att den fastighet, vartill skogsmarken hör, icke besväras av inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig, bevittnad förklaring av skogsmarkens föregående ägare, att denne avstår från honom tillkommande rätt att söka inteckning i skogsmarken för ogulden köpeskilling. Föreskrifter i nu angivna hänseenden hava införts i första och andra styckena av denna paragraf. För beredande av lättnad för låntagaren med avseende å fullgörande av honom åliggande ränte- och amorterings- (annuitets-) likvider synes lämpligt, att stats-

65 kontoret vid lånets utlämnande till honom överlämnar en tablå över dessa likvider. En bestämmelse härom har upptagits i tredje stycket. § 13. Den här införda bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse att, sedan lån beviljats, så snart ske kan giva låntagaren del av Kungl. Maj: ts beslut härom, är betingad av stadgandet i följande paragraf. § 14. Av administrativa och budgetära skäl bör låntagare vara pliktig att inom viss tid efter det lån beviljats till statskontoret inkomma med rekvisition å lånemedlen, vid äventyr att han eljest förlorar rätten att utfå desamma. Med behörigt hänsynstagande till låntagarens intresse torde sagda tid lämpligen kunna bestämmas till ett år. En föreskrift i enlighet härmed har införts i denna paragraf. § 15. Den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten för statskontoret att beträffande lån enligt lånetyperna A och B till förebyggande av preskription inom viss tid i laga ordning erinra gäldenären om lånefordringen är en direkt följd av statskontorets uppgift att vara förvaltare av ifrågavarande lånefond. Med hänsyn till den särskilda ställning i preskriptionsavseende, som lån enligt nämnda lånetyper intaga, har en uttrycklig erinran om sagda skyldighet ansetts lämplig. §§ 16—18. För bestämmelserna i dessa paragrafer, som dels angiva tiden, då ränta eller amortering (annuitet) för visst kalenderår skall i förekommande fall av låntagaren inbetalas till statskontoret, samt verkan därav, att fullgörande av sådan inbetalning försummas, dels stadga skyldighet för låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats under viss förutsättning vidtaga erforderliga åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande skogligt skick m. m., dels ock innehålla förbud för låntagaren att utan Kungl. Maj : ts tillstånd överlåta eller med inteckning för fordran belasta nämnda mark, förrän lånet till fullo återbetalts, har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen (sid. 52—54, 56—58), och får kommittén beträffande de skäl, som ligga till grund för bestämmelserna, hänvisa till denna. §§ 19—21. I dessa paragrafer hava upptagits föreskrifter dels om verkan därav, att låntagare förfogar över lånemedel för annat än stadgat ändamål eller förfar i strid mot bestämmelserna i § 18 eller eftersätter vad honom enligt § 17 åligger, dels om skyldighet för länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen att övervaka, att låntagaren i vissa avseenden fullgör vad honom enligt lånevillkoren åligger, dels ock om befogenhet för Kungl. Maj.-1 att i vissa fall föreskriva, att lån5—291030.

66 tagaren skall utgiva ersättning för statsverkets kostnad för lånet. Då jämväl dessa föreskrifter närmare motiverats i det föregående (sid. 52—54, 56—61), får kommittén även i fråga om dem inskränka sig att hänvisa till vad förut anförts. § 22. Tydligt är, att under löptiden för här avsett lån sådana ändrade förhållanden kunna inträda, som göra det synnerligen önskvärt för låntagaren att få i förtid återbetala lånet. Då möjlighet bör finnas att kunna tillmötesgå ett dylikt önskemål, synes Kungl. Maj: t böra tillerkännas befogenhet att, när skäl därtill visas, på ansökan lämna låntagare tillstånd till dylik återbetalning. Det bör därvid ankomma å Kungl. Maj: t att föreskriva de villkor, varunder återbetalningen må ske. En bestämmelse i nu angivet syfte har införts i denna paragraf. § 23. Såsom förut framhållits (sid. 50), bör i avseende å befogenhet att emottaga låneansökan och verkställa utredning i låneärende skogssällskapet vara likställt med skogsvårdsstyrelse, dock att skogssällskapets behörighet i nämnda avseende självfallet ej bör vara begränsad till visst landstingsområde utan omfatta hela den del av landet, där den föreslagna låneverksamheten är avsedd att äga rum. Vad angår den skogsvårdsstyrelse i § 11 tillerkända befogenheten att utse en ledamot jämte en suppleant i kommunskogsnämnd torde denna befogenhet, i fråga om skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, i stället böra tillkomma detta. Beträffande dylika skogar torde vidare, såsom i det föregående uttalats (sid. 52—58), skogssällskapet böra vara pliktigt att jämte vederbörande skogsvårdsstyrelse utöva tillsyn däröver, att låntagare i de i § 20. angivna hänseenden fullgör vad honom enligt lånevillkoren åligger. I överensstämmelse med vad nu anförts har stadgandet i första stycket avfattats. Då det synes önskvärt, att vederbörande skogsvårdsstyrelse lämnas underrättelse om låneansökning, som ingivits till skogssällskapet, har en föreskrift härom införts i andra stycket. § 24.

De bestämmelser, som utöver vad kommittén föreslagit prövas erforderliga för vinnande av ändamålet med ifrågavarande lånerörelse, torde böra meddelas av Kungl. Maj: t. Föreskrift härom återfinnes i förevarande paragraf.

67 Beräkning av behövligt statsanslag. En beräkning av de belopp, som erfordras för tillgodoseende av vederbörande kommuners lånebehov i förevarande hänseende, är synnerligen vansklig att verkställa, då några säkra hållpunkter för beräkningarna knappast finnas. Till leding för bestämmande av det anslag, som bör anvisas för ändamålet ifråga, torde dock en approximativ uppskattning i berörda avseende böra göras. Enligt vad kommittén från skogssällskapet inhämtat, har antalet köp av skogsmark för bildande av kommunala allmänningar, med vilka sällskapet under de sista sex åren, d. v. s. tiden 1924—1929, haft befattning, uppgått till omkring 56, och hava köpeskillingarna för dessa utgjort sammanlagt i runt tal 661,000 kronor. I genomsnitt per år hava således köpeskillingarna uppgått till sammanlagt omkring 110,000 kronor. Av den i det föregående (sid. 17) intagna tablån över fall, då Kungl. Maj: t under tiden från och med 1915 till slutet av år 1929 meddelat kommuner tillstånd att upptaga lån för inköp av skogsmark eller för inlösande av skuld, härledande från sådant inköp, framgår, att antalet dylika fall varit större under de senaste tre åren, 1927—1929, än tidigare. Av redovisade 15 fall med en lånesumma av tillhopa 687,000 kronor komma nämligen 7 fall med en lånesumma av 380,200 kronor på dessa tre år. På tidsperioden 1924—1926 kommer endast 1 fall. Dessa siffror torde lämna ett visst stöd för antagandet, att kommunernas intresse för inköp av kommunskogar under senaste åren stegrats. Vid bedömandet av lånebehovet i förevarande avseende under nästkommande budgetår synes storleken av de köpeskillingar, som under förenämnda sex år erlagts för skogsallmanningar, vilka bildats under skogssällskapets medverkan, kunna tagas såsom utgångspunkt. Då dessa köpeskillingar, såsom nämnt, i medeltal per år uppgått till cirka 110,000 kronor samt skogssällskapets verksamhet under dessa år varit begränsad till de fjorton södra fastlandslänen, under det ifrågavarande låneverksamhet är avsedd att äga rum inom rikets samtliga län, torde böra antagas, att berörda lånebehov minst uppgår till 200,000 kronor. Ett dylikt antagande är desto mera befogat, som, på sätt nyss nämnts, ett ökat intresse för kommunskogsbildande synes hava framträtt under de senaste åren samt det torde kunna förutsättas, att detta intresse kommer att stegras ytterligare, därest statslån på de av kommittén föreslagna villkoren ställas till kommunernas förfogande. Med beaktande därav, att nämnda intresse vid genomförande av kommitténs förslag om statsbidrag till andra åtgärder för skogsproduktion än skogsdikning torde komma att stimuleras jämväl genom nämnda bidrag, kunde med fog ifrågasättas, att här avsett lånebehov beräknades för nästkommande budgetår till högre belopp än 200,000 kronor. Då emellertid låneverksamheten och dess organisation äro nya, synes det vara lämpligt att, i avbidan å blivande erfarenheter på området, iakttaga en viss varsamhet vid anvisande av medel till verksamheten under det närmaste budgetåret. Kommittén har därför stannat vid att föreslå, att anslaget till verksamheten under detta budgetår sättes till 200,000 kronor.

68 Kommitténs hemställan. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kommittén, att herr statsrådet behagade tillstyrka Kungl. Maj: t att i proposition föreslå riksdagen a) att godkänna härvid fogade förslag till grunder för meddelande av lån med förräntnings- och återbetalningsskyldighet till särskilda slag av kommuner i syfte att för dem underlätta inköp av vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd inom område, vara skogsvårdslagen äger tillämpning; samt b) att besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd kommunskogslånefonden, skall inrättas, vilken fond skall förvaltas av statskontoret och från vilken lån må av Kungl. Maj: t beviljas kommuner enligt förenämnda grunder, samt att såsom kapitalökning för denna fond anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

69 Förslag till

kungörelse angående lån från statens lånefond för underlättande av kommuners inköp av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden). Härigenom förordnas som följer: § 1. Från kommunskogslånefonden må enligt bestämmelserna i denna kungörelse lån av Kungl. Maj: t beviljas landskommun, köping, som utgör särskild kommun, landsting eller kommunalförbund, omfattande uteslutande kommuner av nämnda slag, för inköp inom område, å vilket skogsvårdslagen äger tillämpning, av sådan mark med otillfredsställande skogstillstånd, som nedan sägs: 1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka träd; 2) vanhävdad skogsmark, där beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter; 3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd; eller 4) försumpad skogsmark. §2. Lån må beviljas till belopp, motsvarande högst tre fjärdedelar av det uppskattade värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog, dock att lånet ej må överstiga tre fjärdedelar av den köpeskilling, lånesökanden utfäst sig att erlägga för marken. §3. Lån må ej beviljas, där ej sökanden träffat bindande avtal om inköp av skogsmarken; dock vare den omständigheten, att enligt köpeavtalet sökanden skall vara bunden därav allenast om det sökta lånet beviljas, ej hinder för låns meddelande. Ej må lån utlämnas, med mindre skogsmarken är fri från inteckning för fordran. § 4. Å lån skall beräknas ränta efter fyra procent om året.

§5. Vid beviljande av lån skall detsamma i fråga om förräntning och återbetalning hänföras till någon av följande tre lånetyper: Lånetyp A: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalenderår upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under tjugu år. Sedan sålunda trettio år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika årliga avgifter (annuiteter) så avpassade, att hela skulden är slutbetald med det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Lånetyp B: För tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser som beträffande typ A. Å sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under tio år. Sedan sålunda tjugu år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras kapital- och ränteskulden medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden är slutbetald med det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Lånetyp C: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gäldas årligen ränta. Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter sålunda, att hela lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Val av lånetyp sker med hänsyn särskilt till storleken av den virkesavkastning, som den ifrågavarande skogsmarken, under förutsättning att erforderliga åtgärder för dess försättande i tillfredsställande skogligt skick utan dröjsmål vidtagas, kan beräknas lämna under de fem tioårsperioder, som infalla närmast efter det kalenderår, varunder lånet beviljats. §6. Ansökan om lån skall vara ställd till Kungl. Maj: t och ingivas till skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde, inom vilket den ifrågavarande skogsmarken är belägen. Ansökningen skall innehålla uppgift, förutom angående det sökta lånets belopp, om skogsmarkens läge, storlek och beskaffenhet samt om beloppet av den köpeskilling, sökanden utfäst sig att erlägga för marken. I ansökningen skall därjämte angivas, vilken av de i § 5 omförmälda lånetyper med avseende å lånet anses böra komma till användning. Vid ansökningen skola fogas: 1) bestyrkt avskrift av handling, som upprättats angående sökandens inköp av skogsmarken; 2) gravationsbevis rörande den fastighet, till vilken skogsmarken hör; samt 3) styrkt utdrag ur fastighetslängd vid senaste allmänna fastighetstaxe-

71 ring och vid därefter senast verkställd särskild fastighetstaxering, allt såvitt rör den fastighet, till vilken skogsmarken hör. § 7.

Finner skogsvårdsstyrelsen, med hänsyn till låneansökningens innehåll eller eljest, uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, översänder styrelsen omedelbart handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till länsstyrelsen.

§8. Mom. 1. Finner skogsvårdsstyrelsen ej uppenbart, att hinder möter mot låneansökningens beviljande, förordnar skogsvårdsstyrelsen så snart ske kan hos styrelsen anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångaexamen från skogsinstitutets högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs, att utan dröjsmål verkställa undersökning av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog. Instrument över dylik förrättning skall avfattas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj: t, och innehålla följande: a) uppgifter om skogsmarkens areal och beskaffenhet samt om myckenheten och beskaffenheten av därå växande skog; b) utlåtande huruvida skogsmarken är att anse såsom mark, med avseende vara lån jämlikt § 1 må beviljas; c) uppgifter om avsättningsförhållandena för virkesprodukter från skogsmarken och om virkespriserna å avsättningsorten; d) värdering av skogsmarken och därå växande skog i befintligt skick; e) summarisk uppgift angående de skogsodlings-, utdiknings- eller andra arbeten, som finnas erforderliga för skogsmarkens försättande i tillfredsställande skogligt skick, beräkning av kostnaderna för dessa arbeten samt angivande av den tid, som beräknas åtgå för arbetenas utförande; f) uppskattning av rotvärdet av det virke, som under en tid av femtio år näst efter utgången av det kalenderår, varunder uppskattningen sker, med iakttagande av god skogsvård beräknas kunna uttagas ur den å marken förefintliga och uppkommande skog; skolande denna uppskattning avse varje period om tio år under sagda tidrymd; g) beräkning av den uthålliga nettoavkastning, som, under förutsättning att de under e) angivna arbetena utföras, å skogsmarken förefintlig och uppkommande skog kan beräknas lämna, så ock uppskattning, på grundval av denna beräkning, av värdet å skogsmarken och därå växande skog; samt h) förslag rörande den lånetyp, som i det föreliggande fallet anses böra komma till användning. Lånesökanden är pliktig att, genom ombud, vid förrättningen meddela de upplysningar och förete de handlingar, som prövas erforderliga, så ock att ombesörja behövlig hantlangning. Mom. 2. Ersättning för förrättningen skall utgå enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj: t, samt gäldas av sökanden.

72 §9. Sedan i låneärende utredning enligt § 8 mom. 1 ägt rum samt sökanden beretts tillfälle att inom förelagd kort tid avgiva yttrande över utredningen, har skogsvårdsstyrelsen att ofördröjligen översända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till länsstyrelsen. Utlåtandet skall innehålla yttrande, huruvida eller i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå yttrandet grundas. §10. Efter det handlingarna i låneärende inkommit till länsstyrelsen samt den ytterligare utredning i ärendet, som må finnas påkallad, verkställts, överlämnar länsstyrelsen så snart ske kan handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet. Innan låneansökning prövas, infordrar Kungl. Maj: t däröver yttrande från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. § 11. På framställning av lånesökande äger Kungl. Maj: t, då lån beviljas, förordna, att den ifrågavarande skogsmarken skall stå under förvaltning av en särskild nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl. Maj: t. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka i förra fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses av sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen. § 12. Sedan Kungl. Maj: t om beviljat lån lämnat statskontoret underrättelse, utanordnar statskontoret efter låntagarens rekvisition lånemedlen till denne mot förbindelse att använda samt förränta och återbetala lånet enligt därom gällande bestämmelser. Formulär till förbindelse fastställes av statskontoret. Innan lån må utlämnas, skall låntagaren hos statskontoret med vederbörligt bevis styrka, att den fastighet, till vilken ifrågavarande skogsmark hör, icke besväras av inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig, bevittnad förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstår från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden köpeskilling. Då lån utlämnas, skall statskontoret till låntagaren överlämna en tablå över de ränte- och amorterings- (annuitets-) likvider, som denne har att erlägga för lånet. §13. Det åligger länsstyrelsen att, sedan lån beviljats, så snart ske kan bevisligen giva låntagaren del av Kungl. Maj: ts beslut.

73 §14. Har lånesökande ej inom ett år efter det lån beviljats till statskontoret inkommit med rekvisition å lånemedlen, vare sökanden förlustig rätten att utfå desamma. §15. Då lån enligt lånetyp A eller B utlämnats, åligger det statskontoret, för fordringsrättens bevarande, att inom tio år från den dag, då lånet utlämnades, i laga ordning erinra låntagaren om lånefordringen. §16. Ränta eller amortering (annuitet) för visst kalenderår skall senast den 31 januari nästföljande år av låntagaren inbetalas till statskontoret. Å belopp, som ej gäldas inom föreskriven tid, erlägges ränta efter sex procent om året, tills betalning sker. Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från den 31 januari, skall statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Maj: t, som bestämmer, huruvida det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av låntagaren återbetalas före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende bestämts. §17. Det åligger låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats vidtaga erforderliga åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande skogligt skick, i den mån dylika åtgärder kunna anses medföra nytta, som motsvarar kostnaden för deras utförande, ävensom att vidmakthålla den skog, som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. §18. Skogsmark, för vars inköpande lån utlämnats, må ej, innan lånet blivit till fullo återbetalt, av låntagaren överlåtas eller med inteckning för fordran belastas, med mindre Kungl. Maj: t efter ansökan därtill lämnar tillstånd. § 19. Har låntagare förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål, eller har låntagare förfarit i strid mot bestämmelserna i § 18, vare lånet förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl. Maj: t föreskrives. Har låntagare eftersatt honom enligt § 17 åliggande skyldighet, ankommer det på Kungl. Maj: t att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas i förtid. Försummas inbetalning av lånebelopp jämte ränta, som jämlikt denna paragraf skall inbetalas i förtid, vare låntagaren pliktig att därå gälda ränta efter sex procent om året från föreskriven inbetalningsdag, tills likvid sker.

74 §20. Det åligger såväl länsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsen att tillse, att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål eller förfar i strid mot bestämmelserna i § 18. Därjämte är skogsvårdsstyrelsen pliktig över*, vaka, att låntagaren ej eftersätter vad honom enligt § 17 åligger. Har låntagaren åsidosatt sin skyldighet i något av nu angivna avseenden, vare länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen, då kännedom därom vinnes, pliktig att om förhållandet göra anmälan till Kungl. Maj : t. §21. Skall lån enligt bestämmelserna i § 16 eller § 19 återbetalas i förtid, äger Kungl. Maj : t föreskriva, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp, som å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, tillika utgiva ersättning för statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta efter en halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess detsamma i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller, beträffande tid, varunder lånet amorterats, å vad av sagda belopp efter varje amortering utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem procent av det ursprungliga kapitalbeloppet. I särskilda fall, då skäl därtill äro, äger Kungl. Maj: t bestämma ersättningen till lägre belopp än nu sagts. §22. Kungl. Maj: t äger, om skäl därtill visas, på ansökan lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet, och ankommer därvid på Kungl. Maj: t att föreskriva de villkor, varunder sådan återbetalning må ske. §23. Vad enligt denna kungörelse gäller om skogsvårdsstyrelse skall äga tillämpning jämväl å skogssällskapet med iakttagande, att sällskapet enligt § 11 tillkommande befogenhet att utse en ledamot jämte en suppleant i kommunskogsnämnd samt sällskapets skyldighet enligt § 20 att öva tillsyn däröver, att låntagare fullgör vad honom i vissa hänseenden åligger, skola avse allenast skogar, som äro anslutna till sällskapet, samt att beträffande nämnda skogar skogsvårdsstyrelse ej skall äga sådan befogenhet, som i § 11 sägs, men däremot vara pliktig att jämte sällskapet utöva sådan tillsyn, som nyss angivits. Om låneansökning, som ingivits till skogssällskapet, skall sällskapet ofördröjligen lämna vederbörande skogsvårdsstyrelse underrättelse. §24. De närmare bestämmelser, som prövas erforderliga för vinnande av ändamålet med denna lånerörelse, meddelas av Kungl. Maj : t.

BILAGOR

77 Bilaga I.

Promemoria angående räntabiliteten av kostnader för inköp och skogsodling av kal skogsmark. Det antages, att den skogsmark, som skall inköpas och skogsodlas, är sådan, att virkesavkastningen och värdeproduktionen är densamma, som angives i bilagan I I till 1928 års skogsvårdskommittés betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker (statens offentliga utredningar 1929:27). Vid 3.4 procents räntefot uppgår avkastningens värde vid omloppstidens slut till 9 X 1.03445 + 36.50 x 1.03435 + 72.50 xl.034 2 5 + 95.00 xl.034 1 5 +126 x 1.0345 + 981.50 kronor eller i runt tal till 1 610 kronor. Nuvärdet av denna inkomst, som inflyter vart 70: de år, är -=

^

1 kronor eller i runt tal

1.034'u

172 kronor. Göres samma beräkning efter 3.3 procents räntefot blir nuvärdet i runt tal 184 kronor. I förenämnda bilaga I I har beräknats, att vid en kapitalinvestering av 115 kronor i skogsodling av en hektar kal skogsmark en ränteavkastning av 4 procent skulle kunna erhållas. Medräknas nu ett antagligt inköpspris för en hektar dylik mark av 60 kronor, skulle med samma kapitalinvestering i övrigt ränteavkastningen uppgå till 3.3 å 3.4 procent. Stockholm den 4 december 1929. Erik

Lindeberg.

78 Bilaga

II.

P. M. rörande skogssällskapets framställning om lån för inköp av mark för allmänningsändamål, särskilt i vad avser frågan om amorteringstiden.

Speciella synpunkter

på skogssällskapets

framställning.

Vad innebär sällskapets framställning om rätt att lägga räntan till kapitalet under 10 år, motsvarande skogsodlingstiden, samt om 50-årig amorteringstid, varvid amorteringen dock icke skulle börja förrän skogen i genomsnitt fyllt 20 år = 30 år efter inköpet, då 10-årig kulturtid tankes? Det förutsattes, att köpet uteslutande avser kal skogsmark, där alltså ingen realiserbar skog, åker- eller byggnadsvärden m. m. finnas. Dylik skogsmark torde kunna förvärvas efter ett pris av 60 kronor per hektar. Denna mark anses kunna skogsodlas efter ett pris av 80 kronor per hektar. Efter 30 år skulle ställningen då vara: c:a

% c:a

1. Markinköpskostnad ä 60 kr. 4,85 % efter 10 år

95 kr.

2. Räntor å 95 kr. under 20 år, 4,85 %

150 >

3. Skogsodlingskostnad k 80 kr. per hektar under c:a 25 år, 4,85 %

260 »

505 kr.

100 Någon åtskillnad på den enskildes och det allmännas insatser i form av prestationer för skogsodling och räntekostnader har icke gjorts i exemplet och är detta även utan betydelse. Vad som är av intresse är att jämföra samhällets insats (d. v. s. statens och den enskildes) under skilda skeden av den ifrågavarande 50-åriga amorteringstiden. Räntan har satts till 4.85 procent genom att till en genomsnittsränta, beräknad till 4.6 procent, lägga förut berörda förvaltningskostnad eller 0.25 procent. I regel torde icke denna förvaltningskostnad medräknas och förekommer den mera sällan »renodlad». För att klargöra nuvarande och kommande generationers prestationer kan följande resonemang fullföljas, utvisande huru omkostnaderna fördelas å 10årsperioder. Under förutsättning: 1) att för markinköpet (60 kr. per har) upptages ett amorteringslån, räntefritt under 10 år, varefter endast räntan betalas t. o. m. 30 år, då en årligen lika stor amortering vidtager, 2) att skogsodlingskostnader, uppgående till 80 kronor per hektar, fördelas lika å de första 10 åren (d. v. s. kultiveringen av den kala marken fortgår likformigt under de första 10 åren efter markinköpet) och kostnaden härför uttages genom direkt utdebitering (av den enskilde eller det allmänna är likgiltigt), samt 3) att förvaltnings- och skattekostnader m. m. uppgå till ett årligt belopp å 2 kronor per hektar,

79 ställa sig omkostnadernas fördelning för 1 O-årsperioder så, som framgår av efterföljande tablå. Icke heller här har gjorts åtskillnad på den enskildes eller det allmännas insatser utan räntefoten har alltid satts till 4.85 procent. Tablå över årliga omkostnader för hektar under olika 0—10 år

10-årsperioder.

11—20 år 21—30 år

31—50 år (Amorteringstiden)

4:60

4:60

7:50

8: — 3. Förvaltnings- och skattekostnad . . .

2: —

2: -

2: —

2: —

S:a omkostnader pr har

10: —

6:60

6:60

9:50

Som förut påpekats torde emellertid 30 år efter markinköpet de första ekonomiskt lönande gallringarna redan verkställts. Som exempel på, vad dessa gallringar kunna tänkas inbringa, hänvisas till Enanders och Grantingers »Avkastningstabeller för mellansvensk blandskog» (Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift H. I I I . 1927). För IV bon. anges gallringsvirkets nettovärde vid gynnsammaste drivnings- och transportförhållanden till nedanstående belopp per hektar under följande 10-åriga beståndsåldersperioder: Beståndsåldersperiod Gallringsvirkets nettovärde per hektar under perioden (10 år)

21—30 år

31—40 år

41—50 år

51—60 år

10 kr.

44 kr.

93 kr.

144 kr.

Under antagande, att ovanstående gallringsinkomster kunna erhållas — ett antagande, som torde kunna göras med hänsyn till de i södra Sverige rådande högre priserna å virke, bättre avsättningsförhållandena för gallringsvirke och bättre livsbetingelserna för skogen än i Mellansverige — skulle kostnaderna med avdrag av senast angivna inkomster under de första 50 åren efter markinköpet uppgå till följande belopp per hektar, fördelade över 10-årsperioder: Period

0 - 1 0 år

1 1 - 2 0 år

21—30 år

31—40 år

41—50 år

Kostnad per har kr

10: —

6: 60

5: 60

5:10

0: 20

Amorteringen har här, liksom skogssällskapet förutsatt, fullföljts mellan 31 —50 år efter markinköpet. Härav framgår, att en kommande generations uppoffringar skulle till och med vara ringa i förhållande till nu levandes. Efter 50 år ökas inkomsterna ytterligare. Efter 4.6 procents ränta skulle de framtida andelarna bliva ännu mindre. Exemplet är givetvis starkt förenklat. Sålunda förekommer i regel i praktiken någon skog, som genast kan avsättas, likaså t. ex. byggnader, som i nutiden kunna utnyttjas. För lån å dessa kapitaldelar skulle icke den långa amorteringstiden få gälla. Lån skulle därför knappast kunna beviljas annat än mot viss specifikation rörande olika värdeföremål med hänsyn till deras nutida och framtida avkastning. En dylik specifikation verkställes alltid i samband med värderingen av en fastighet. Stockholm den 19 mars 1929. Erik

Lindeberg.

80 Bilaga

III.

Exempel å kommuns utgifter och inkomster under lånetiden vid inköp av skogsmark med lån från kommunskogslånefonden. Exempel I. Inköp med lån enligt lånetyp A: Förutsättningarna äro följande: Ett område om 200 hektar helt kal skogsmark av bonitet 3.0 (medelgod mark) inköpes för ett pris av 60 kronor per hektar, d. v. s. för 12 000 kronor, vilket också anses vara markens värde. Ur kommunskogslånefonden erhålles ett lån motsvarande 75 procent av värdet eller således 9 000 kronor. Beträffande återstående 3 000 kronor förutsattes, att kommunen, såsom ofta torde vara fallet, redan samlat dessa medel i en fond, som nu användes för inköpet. Från räntan å dessa 3 000 kronor bortses, då densamma ej representerar någon direkt utgift för kommunen. Kalmarken beräknas bliva kultiverad under de första tio åren med lika stora arealer, 20 hektar, per år. Skogsodlingskostnaden beräknas till 80 kronor per hektar. Från kostnader för hjälpskogsodling bortses. Skogsmarken beräknas lämna den avkastning och värdeproduktion, som angivas i bil. I I till kommitténs den 1 november 1929 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1929:27). Genomsnittliga förvaltningskostnaden beräknas till 1 krona 50 öre per år och hektar skogsmark. Årliga utgifter och inkomster framgå av följande: Årliga

utgifter:

Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande

0—10 år

11—20 år 21—30 år 31—40 år 41—50 år

Markinköpskostnad: allenast ränta

— —

1600 300

— —

—

—

. . .

—

ränta och amortering Skogsodlingskostnad

.

Förvaltningskostnad

.

Summa utgifter utan odlingsbidrag

statligt skogs-

Summa utgifter med 50 procent statligt skogsodlingsbidrag

Årliga

inkomster: Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande

0—10 år

—

11—20 år 21—30 år 31—40 år 41-50 år

—

81 Årlig

nettokostnad:

Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0—10 år utan

1 1 - 2 0 år

21—30 år

31—40 år

41—50 år

med

statsbidrag 1900

1100 Exempel II. Inköp med lån enligt lånetyp B. Förutsättningarna äro följande: E t t område om 200 hektar skogsmark, av beskaffenhet att beräknas kunna lämna mera avsevärd avkastning under perioderna 21—40 år efter inköpet, köpes för ett pris av 120 kronor per hektar, d. v. s. för 24 000 kronor, vilket anses vara markens och därå växande skogs värde. Ur kommunskogslånefonden erhålles ett lån motsvarande 75 procent av värdet, eller således 18 000 kronor. Återstående 6 000 kronor antagas bliva tillskjutna från redan uppsamlad fond. Från räntan å sistnämnda belopp bortses. Beträffande markens iordningställande göres det antagandet, att densamma försättes i nöjaktigt skick under första tioårsperioden för en genomsnittlig årlig kostnad av 1 600 kronor. Med hänsyn till skogsmarkens beskaffenhet beräknas marken under perioderna 21—40 år efter inköpet lämna en värdeavkastning, motsvarande den, som beträffande kal skogsmark anges för åldern 40—60 år i bil. I I till kommitténs den 1 november 1929 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1929:27). Genomsnittliga förvaltningskostnaden beräknas till 1 krona 50 öre per år och hektar. Årliga utgifter och inkomster framgå av följande: Årliga

utgifter: Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0 - 1 0 år

Markinköpskostnad: allenast ränta

11—20 år 2 1 - 3 0 år 31—40 år

ränta och amortering Mark- och skogsvårdskostnad Förvaltningskostnad Summa utgifter utan

statligt bidrag

Summa utgifter med 50 procent 1 statligt bidrag . 1

Beträffande försumpad kända dikningskostnaden. 6—291030.

1600 300 1900 1100

1366 1366

2 260

2 260

2 260

2 260

skogsmark må statsbidrag utgå med högst 40 procent av den god-

82 Årliga

inkomster: Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0—10 år

11—20 år 21—30 år 31—40 år

— Årlig

—

nettokostnad:

Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0—10 år utan

11—20 år

21—30 år

31—40 år

med

statsbidrag 1900

1100 Exempel III. Inköp med lån enligt lånetyp C. Förutsättningarna äro följande: Ett område om 200 hektar skogsmark, av beskaffenhet att beräknas kunna lämna mera avsevärd avkastning under perioderna 11—30 år efter inköpet, köpes för ett pris av 180 kronor per hektar, d. v. s. för 36 000 kronor, vilket anses vara markens och därå växande skogs värde. Ur kommunskogslånefonden erhålles ett lån motsvarande 75 procent av värdet, eller således 27 000 kronor. Återstående 9 000 kronor antagas bliva tillskjutna från redan uppsamlad fond. Från räntan å sistnämnda belopp bortses. Beträffande markens iordningställande göres samma antagande som i exempel II. Avkastningen beräknas även i enlighet med detta exempel, dock med den skillnad att den antages utfalla tio år tidigare än i exempel II. Genomsnittliga förvaltningskostnaden beräknas till 1 krona 50 öre per år och hektar skogsmark. Årliga utgifter och inkomster framgå av följande: Årliga

utgifter: i Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 11—20 år

21—30 ar

2 980

2 287

2 287

2 287

2 287

0—10 år Markinköpskostnad: 1080 1600 300 Summa utgifter utan

statligt bidrag

Summa utgifter mtd 50 procent statligt bidrag . .

83 Årliga

inkomster: Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0—10 år

11—20 år

21—30 år

— Årlig

nettokostnad:

Tio-årsperioder, räknade från lånets upptagande 0—10 år utan

11—20 år

21—30 år

med statsbidrag

2 980

2180 Stockholm den 4 december 1929. Erik

Lindeberg.

84 Bilaga

IV.

Normalreglemente för skogsall mannings nämnd. 1 § 1. kommuns skogsallmänningsnämnd har till uppgift att i samverkan med skogssällskapet handhava förvaltningen och skötseln av i kommunens ägo varande skogar. § 2.

Nämnden består av tre ledamöter jämte lika många suppleanter. Av ledamöterna, som utses för en tid av tre år i sänder, väljas två jämte två suppleanter av kommunen och en jämte en suppleant av skogssällskapet. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden väljes annan person för den tid, som för den avgångne återstått. § 3.

Nämnden väljer inom sig ordförande, verkställande ledamot och kassaförvaltare. § 4.

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta denne finner det behövligt eller någon av nämndens övriga ledamöter så påfordrar. Alla inom nämnden förekommande frågor avgöras med enkel röstövervikt. Nämnden är beslutmässig, då två av dess ledamöter i förhandlingarna deltaga och äro om avgörandet ense. § 5. Vid nämndens sammanträde föres protokoll, som i den ordning nämnden bestämmer justeras senast vid nästa sammanträde. § 6. Genom samarbete med skogssällskapet tillförsäkrar sig nämnden erforderlig sakkunnig arbetskraft för sin verksamhet, För befrämjande av förvaltningsverksamhetens snabba och ändamålsenliga utövande må nämnden uppdraga åt sin verkställande ledamot att i samarbete med skogssällskapet handhava de löpande driftgöromålen. § 7. Nämnden åligger att årligen före den till kommunalnämnden avlämna utgifts- och inkomstförslag för nästkommande förvaltningsår. § 8För skogsallmänningen skola föras ordnade räkenskaper, vilka sammanföras i bokslut pr. den 1 Av skogssällskapet fastställt den 7/s 1927. skogar.

Avser landskommuners, föreningars och stiftelsers

85 § 9. Nämndens räkenskaper och förvaltning granskas av därtill av kommunen utsedda revisorer, för vilka räkenskaperna senast den skola vara tillgängliga. Kommunal tillkommer att bestämma rörande ansvarsfrihet för nämnden. § 10. Skogsallmänningens firma tecknas på sätt nämnden bestämmer. § 11. Nämnden äger att själv eller genom ombud föra kommunens talan inför domstolar och övriga myndigheter i mål och ärenden, som röra den åt nämnden uppdragna förvaltningen.

86 Bilaga V.

Promemoria angående § 8 mom. 1 punkterna a)—f) i kungörelseförslaget. Stundom torde ett inköp av fastighet, däri ingår skogsmark, för vars förvärvande län ur kommunskogslånefonden kan ifrågasättas, även omfatta mark, för vars inköp lån ur fonden icke kan påräknas. Uppskattningsförrättningen å marken måste därför i första hand från övriga värdeföremål avskilja de områden, för vars förvärvande enligt bestämmelserna i § 1 i kungörelseförslaget lån ur fonden må utgå. För ett riktigt bedömande av låneansökningen och lånets storlek böra emellertid uppgifter över fastighetens areal och beskaffenhet samt om myckenheten och beskaffenheten av därå växande skog ävensom om fastighetens värde anges jämväl för den del av fastigheten, för vilken lån ej kan beviljas. Dessa uppgifter må emellertid lämnas mera summariska än för den skogsmark och växande skog, för vars förvärvande lån kan beviljas. I det följande givna anvisningar avse den skogsmark och växande skog, för vars förvärvande lån kan beviljas. 1. Skogsmarkens beskaffenhet skall beskrivas med avseende å markens virkesproducerande förmåga (bonitet), uppskattad i kubikmeter fast mått på bark per år och hektar, samt markslag. Denna uppskattning, som avser den ideala b onitet en, skall ske med den förutsättning, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd, ävensom att de skogsodlings-, avdiknings- och andra arbeten, som finnas erforderliga för markens försättande i tillfredsställande skogligt skick, vore utförda. Sålunda få i regel förefintliga skogsbestånd eller markens nuvarande tillstånd ej inverka på bedömandet av markens normala virkesproducerande förmåga. Förutom denna bonitetsuppskattning, som skall ligga till grund för beräknandet av skogsmarkens avkastningsvärde, bör även angivas den härifrån avvikande bonitet, som skogsmarken i befintligt skick anses äga (punkt d). Beträffande markslag bör anges icke blott markens geologiska beskaffenhet utan även andra förhållanden, som kunna tänkas inverka på markens godhetsgrad och framförallt på dess tjänlighet för skogsproduktion, såsom t. ex. markens fuktighetsförhållanden, råhumusbildning samt dess ekologiska beskaffenhet. 2. Uppgifterna om myckenheten och beskaffenheten av å skogsmarken växande skog bör, förutom uppskattning av virkeskapitalets storlek, även innefatta en beskrivning av ståndskogen med avseende å ålder, slutenhet och teknisk användbarhet. Jämväl böra angivas de avseenden, i vilka skogstillståndet är otillfredsställande. I de fall, då värdet av den växande skogen är av relativt underordnad betydelse, kan en okulär uppskattning av det förefintliga virkesförrådet i regel vara tillfyllest. För större skogsegendomar och då mera betydande skogstillgångar förefinnas, torde dock en med tillbörlig noggrannhet utförd taxering erfordras. Härvid bör även utrönas framför allt skogsmarkens fördelning på boniteter, åldersklasser, marktyper etc. Resultatet av taxeringen bör framläggas i sådan form, att detsamma kan utnyttjas som underlag för en värdering av den växande skogen.

87 3. Vid avgivande av utlåtande, huruvida skogsmarken är att anse som sådan mark, med avseende vara lån jämlikt § 1 må beviljas, bör beaktas, att olika delar av skogsmarken ofta kunna hänföras till olika typer av de i § 1 omförmälda marktyperna. Är så förhållandet, bör i utlåtandet anges de skilda marktypernas ytvidd. 4. Uppgifterna om avsättningsförhållandena för virkesprodukter från skogsmarken och om virkespriserna å avsättningsorten böra avse normala förhållanden och normala dagspriser för virket. Med särskild motivering böra likväl därjämte sådana omständigheter angivas, vilka kunna antagas i närmaste framtiden komma att inverka på virkespriserna. 5. Den i § 8 mom. 1 punkt d) omnämnda värderingen av skogsmarken och därå växande skog i befintligt skick åsyftar att fastställa, vad skogsmarken beträffar, det för orten gängse marknadspriset å dylik mark samt ifråga om den växande skogen dess awerkningsvärde, varvid virkestillgången värderas enligt normala dagspriser för virke å avsättningsorten med avdrag för alla med avverkning och transport förenade kostnader. Skulle visst antal år åtgå för avverkning av den skog, som anses böra exploateras, beräknas för realisationstiden skälig ränteförlust å skogens enligt nyssangivna grunder uppskattade värde. Härförutom böra avdragas kapitaliserade kostnader för förvaltning, bevakning och andra årligen återkommande utgifter. Vid värdering av skogsmark, i synnerhet om den länge legat kal, torde det erbjuda vissa svårigheter att utröna ett gängse marknadspris. Därvid kunna emellertid de vid senaste allmänna fastighetstaxering enligt prövningsnämnds beslut åsatta markvärden för skogsmark av samma godhetsgrad vara till ledning. Dessa markvärden äro visserligen åsatta efter det värde skogsmarken anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, men detta utesluter icke, att de kunna utgöra en god grund för fastställandet av skogsmarkens marknadsvärde. 6. Bestämmelsen i § 8 mom. 1 punkt f) om uppskattning av rotvärdet av det virke, som under en tid av femtio år näst efter utgången av det kalenderår, varunder uppskattningen sker, beräknas kunna, med iakttagande av god skogsvård, uttagas ur den å marken förefintliga och uppkommande skog, avser en beräkning av den värdeavkastning, som under nämnda tid kan och bör uttagas, och är denna uppskattning avsedd att tjäna till ledning vid valet av den lånetyp, som för inköp av ifrågavarande skogsmark bör tillämpas. För uppskattningen av kvantiteten av det under nämnda tidrymd utfallande virket bör göras en beräkning av avkastningen, avseende varje tio-årsperiod upp till femtio år och angivande de virkeskvantiteter, som med iakttagande av god skogsvård erhållas genom avverkning av beståndsrester, genom röjning och gallring i stavaskogsbestånd eller i skog, som beräknas komma att uppdragas å marken, samt genom virkesuttag i de eventuellt förefintliga obetydliga bestånd av nöjaktig beskaffenhet, som vid tiden för undersökningen må finnas å marken. Uppskattningen av virkets rotvärde avser det nettovärde, som erhålles, om från försäljningspriset å virket avdragas dels med avverkningen direkt förenade kostnader, såsom för utstämpling, fällning, tillredning, utforsling och inmätning av virket, dels ock av avverkningen mer eller mindre oberoende kostnader, såsom för förvaltning, skogsvård, bevakning m. m. Stockholm den 4 december 1929. Erik

Lindeberg.

88 Bilaga

VI.

Promemoria angående § 8 mom. 1 punkt g) i kungörelseförslaget. Den i § 8 mom. 1 punkt g) omförmälda uppskattning av skogsmarkens och därå växande skogs värde avser en uppskattning av skogens avkastningsvärde. Härvid förutsattes, att de under punkt e) i samma moment angivna arbetena komma att utföras. Detta avkastningsvärde erhålles, om inkomsterna från skogen under all framtid minskas med alla under samma tid utgående kostnader, varvid såväl inkomster som utgifter diskonteras till tidpunkten för uppskattningen. Vid beräkning av avkastningsvärdet kan den i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen föreskrivna metoden användas. I fall, som här komma ifråga, torde det emellertid ej vara lämpligt att beräkna den växande skogens värde i enlighet med bestämmelserna i kommunalskattelagen, enär sådan mark, för vilken lån kan beviljas, oftast antingen är kal eller ock beväxt med skog av synnerligen otillfredsställande slutenhet, vilken tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter och därför med det snaraste bör avverkas. Värdet av den skog, som saknar utvecklingsmöjligheter, beräknas därför lämpligen som ett realisationsvärde, varvid kostnaden för förvaltning, bevakning, m. m. avdrages. Realisationsvärdet är ett rent avverkningsvärde, under förutsättning att förefintlig skog omedelbart avverkas. Kan detta awerkningsvärde ej omedelbart uttagas, måste reducering av värdet ske för ränteförluster under realisationstiden. I här föreliggande fall torde kunna anses, att skogsmarksvärdet utgör 4.5 normala årliga virkesavkastningars värde. En normal årlig virkesavkastnings värde är beroende av skogsmarkens virkesproducerande förmåga (bonitet) samt normala årliga virkesavkastningens rotvärde. Vid beräknandet av normala årliga virkesavkastningens rotvärde kunna uppgifter erhållas ur tillgängliga lokala erfarenhetstabeller rörande den normala årsavkastningens sortimentssammansättning, eller ock från vid senaste allmänna fastighetstaxering jämlikt § 58 i taxeringsförordningen lämnade uppgifter rörande sortimentssammansättning å normala årliga virkesavkastningen. Dessa uppgifter möjliggöra en uppdelning av normala årliga virkesavkastningen i skilda sortiment, vilka därefter prissättas i enlighet med de enligt §o 8 mom. 1 punkt c) lämnade uppgifterna över virkespriserna i orten. Från det sålunda erhållna värdet dragas de med avverkningen direkt förenade kostnaderna, såsom huggning, körning, inmätning etc. Härefter reduceras värdet ytterligare med 25 procent, vilken reduktion jämlikt anvisningarna till 9 § i kommunalskattelagen anses motsvara kostnaderna för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll etc. I de fall, då den skogsmark, för vars förvärvande lån sökes, representerar betydande kapital, torde det vara erforderligt att beräkna avkastningsvärdet för de till arealen större och ekonomiskt viktigare marktyperna genom upprättande av för dessa marktyper gällande avkastnings- och värdeproduktionstabeller^ De vid dessa beräkningar erhållna värdena å normala årliga virkesavkastningens rotvärde och markens årliga virkesproducerande förmåga kunna sedan med fördel utnyttjas såsom jämförelsematerial vid värdering av de till ytvidden mindre och ekonomiskt mindre viktiga marktyperna.

89 Vid utarbetande av dylika avkastnings- och värdeproduktionstabeller torde man i regel få utgå från nu tillgängliga s. k. erfarenhetstabeller över skogens utveckling och avkastning. Följande exempel torde belysa den allmänna gången vid utförandet av en beräkning enligt denna metod. Det antages, att den del av en fastighet, för vilken lån sökes, utgöres av 10 hektar kal skogsmark. Marken beräknas, försatt i produktivt skick, i genomsnitt avkasta 3.0 kubikmeter per år vid en lämplig befunnen omloppstid av 73 år, varav 70 år äro att anse som skogens växttid och 3 år som dess föryngringstid. Nettorotvärdena för skilda sortiment hava beräknats till, för timmer 7.00—10.00 kronor, för massaved samt props 6.50 kronor samt för brännved, kolved m. m. 1.50 kronor per kubikmeter fast mått verklig massa på bark. Efter särskilda beräkningar, grundade på tillgängliga lokala erfarenhetstabeller antages hava sammanställts efterföljande avkastningstabell och på densamma grundad värdeproduktionstabell för denna kalmark. Tabellerna ange den genomsnittliga virkes- och värdeavkastningen per hektar.

Avkastningstabell.

Ålder år

Utgallrat Total produktion i kbm. under föregående 10 år, därav gallkbm. på livstiden per år ringsvirke

Kbm. per hektar

1-25 1-9

2-3

2-9

3-0

25 Värdeproduktionstabell. Timmer m. m. Ålder år kbm.

å kr. värde kr.

Massaved m. m. kbm.

, a. kr.

6-50

Ved m. m.

varde , kbm. kr.

k kr. värde kr.

Summa värde kr.

20 30 40

1-50

9-00

9-00

26-00 52-00

1-50

10-50

36-50

1-50

13-50

72-60

1-50

12-00

1-50

95-00 33-00 1107-50

—

78-00 1 320-50

7-00

7-00

6-50

9-00

18-00

6-50

10-00 600-00

65-00 6-50 474-50

Summa

—

—

Procent

625-00

90 Totala avkastningens värde vid växttidens slut är då, därest räntefoten antages uppgå till 4 procent, enligt tabellerna följande: 10 (9 Xl.04 45 + 36.50 X 1.0485 + 72.50 X 1.0425 + 95 X 1.0415 + 126 x 1.045 + 981.50) = 16 958 kronor. Denna avkastning representerar ett nuvärde av 16 958 AOR r^rm—r = c:a 1 02o kronor. 1.04™ — 1 Beräknas kostnaderna för försättande av kalmarken i sådan produktion, att nyssnämnda avkastning erhålles, uppgå till 50 kronor per hektar och förutsattes, att reproduktionen, sedan marken väl blivit skogbevuxen, kan erhållas som självföryngring och utan några som helst kostnader (utöver de i beståndsvården inbegripna), blir alltså den kala skogsmarkens avkastningsvärde 1,025—500 = 525 kronor. Från detta värde avgår ytterligare kostnader för förvaltning, vård etc, vilka kostnader beräknas utgå med 2 kronor per år och hektar. . . 2 Det kapitaliserade värdet av dessa kostnader är ,. = 50 kronor. Skogsmarkens värde är följaktligen 525 — 50 = 475 kronor eller 47.50 kronor per hektar. Vid värdering av skogsmark och därå växande skog kan även användas en metod, som medgiver en direkt beräkning av skogens värde, d. v. s. sammanlagda värdet av skogsmark och därå växande skog, utan att detsamma uppdelas i skogsmarksvärde och värde å växande skog. Som allmän regel har tidigare angivits, att värdet av skogsmark och därå växande skog bestämmes av nuvärdet av från skogen under all framtid inflytande inkomster och utgående utgifter eller med andra ord av nuvärdet av de framtida nettoinkomsterna. Härvid torde beaktas, att ju närmare nutiden en viss nettoinkomst ligger, med desto större del ingår den i skogens nuvärde. För erhållande av ett fullt godtagbart nuvärde är det därför icke nödvändigt att beräkna de i all framtid inflytande nettoinkomsterna från skogen i fråga, utan torde ett fastställande av dessa inkomster till en viss tidpunkt i framtiden och ett antagande, att de årliga nettoinkomsterna därefter uppnår en viss konstant eller genomsnittlig storlek, vara tillfyllest. Beträffande nämnda tidpunkt, till vilken beräkningarna av de årliga nettoinkomsterna från skogen böra utsträckas, må påpekas, att den varierar dels med hänsyn till den räntefot, efter vilken beräkningarna utföras, dels ock med hänsyn till storleken av de årliga inkomsterna. J u högre räntefoten är, desto lägre är nuvärdet av framtida inkomster och desto kortare blir följaktligen den tidrymd, som beräkningarna böra omfatta. I föreliggande fall torde, därest räntefoten antages uppgå till 4 procent samt de årliga nettoinkomsterna förutsättas icke variera alltför mycket, vara ändamålsenligt att framföra beräkningarna av de årliga nettoinkomsterna från skogen till ungefär sextio å sjuttio år, emedan de inom denna tidrymd inflytande nettoinkomsterna till mer än 90 procent bestämma storleken av skogens nuvärde. De efter nämnda tidpunkt inflytande årliga nettoinkomsterna kunna därefter uppskattas som en genomsnittlig årlig, i all framtid inflytande nettoinkomst, vars kapitaliserade och diskonterade värde därefter får ingå i skogens nuvärde. Endast i de fall, att mycket betydande och i förhållande till tidigare inkomster mycket stora nettoinkomster inflyta från skogen efter sextio a sjuttio år, torde det vara erforderligt att utsträcka beräkningen av årliga nettoin-

91 komsten ytterligare och generellt till sådan tidpunkt, att de därefter inflytande nettoinkomsterna i stort sett sakna betydelse för fastställande av skogens nuvärde. I detta sammanhang torde böra påpekas, att beräknandet av skogens värde enligt här ovan skisserade metod i väsentlig grad underlättas genom den i § 8 mom. 1 punkt f) omförmälda uppskattningen av rotvärdet av det virke, som för varje tio-årsperiod under en tid av femtio år näst efter utgången av det kalenderår, varunder uppskattningen sker, med iakttagande av god skogsvård beräknas kunna ur skogen uttagas. Denna uppskattning utvisar följaktligen de under första femtio åren inflytande nettoinkomsterna från skogen och återstår blott att fullfölja densamma, därest så med hänsyn till skogens beskaffenhet befinnes erforderligt, ytterligare över några tioårsperioder. Såsom tidigare påpekats är skogens nuvärde mycket beroende av de under närmaste framtiden inflytande inkomsterna, varför, då dessa uppgå till mera betydande belopp under den första tio-årsperioden, det torde vara erforderligt att redovisa de under denna period inflytande inkomsterna för varje år. För underlättande av beräkningar i enlighet med denna metod hava efterföljande tabeller utarbetats. Tabell I är avsedd att begagnas under förutsättning, att nettoinkomsterna fixerats för varje tio-årsperiod, samt tabell II under förutsättning, att nettoinkomsterna under de första tio åren redovisats för varje år.

Tab. I. Sammanlagda nuvärdet av årliga, lika stora värdeavkastningar, utgående under olika, framtida tio-årsperioder, uttryckt i mångfalder av en nutida, lika stor värdeavkastning (efter 4 procents räntefot). Om a v k a s t n i n g e n till från och med år

utgår

under

och med 50

p sr io d e n

år 70

för all framtid

motsvarar dess värde i mångfalder av nutids.lvkastn ingen 1

8-11

11 21

5-48

71 81 91 101

17-29 9-18 3-70

31 41 51 . . . . 61

13-59

19-79 11-68

21-48

22-62

24-27

13-37

23-39 15-28

23-92

14-51

15-80

16-16 10-68

25-00 16-89 1141

7-89

9-80

2-50

5-33

6-10

1033 6-62

6-98

10-91 7-21

2-83 1-14

3-60

4-12

4-47

4-71

5-21

2-43

3-02

3-52

1-29

2-79 164

1-88

2-38

0-52

0-87

1-11

1-61

0-59 0-24

1-69 •

24-51 16-39

1-91 0-77

7-71

1-08 0-49

92 Tab. II. Nuvärdet av en under vart och ett av de första tio åren utgående årlig värdeavkastning, uttryckt i mångfalder av en nutida, lika stor värdeavkastning (efter 4 procents räntefot). Om a v k a s t n i n g e n

utgår

till

år

från och med år

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

1-89

2-78

0-92

1-82 0-89

och

med

för all framtid

3-63

4-45

5-24

6-00

6-73

7-44

8-11

25-00

2-67

3-49

4-28

5-04

6-48

7-15

24-04

1-74

2-56

4-11

4-84

6-22

23-11

0-85

1-69

2-46

3-95

4-66

22-22

1-61

2-37

3-10

3-81

4-48

0-79

1-55

2-28

2-99

0-76

1-49

2-20

2-87

19-76

2-11

0-70

19-oo 18-27

0-68

17-56

0-82

0-73

16-89

Följande exempel torde närmare förklara tabellernas användning. Det vid förrättningen enligt § 8 mom. 1 punkt f) upprättade instrumentet antages utvisa, att årliga nettoinkomsterna från skogsmarken, för vilken lån sökes, med hänsyn till virkeskapitalets förändringar under första, andra, fjärde och femte tio-årsperioderna, räknat från inköpsåret, uppgå till 200, 100, 50, respektive 100 kronor. Under tredje tio-årsperioden antages, att ett årligt underskott av 50 kronor uppstår, beroende därpå, att summan av de under denna period utgående kostnaderna för förvaltning, bevakning m. m. överstiga de under samnm period inflytande inkomsterna från skogen. En detaljkalkyl från första tioårsperioden antages utvisa, att den under denna period inflytande årliga nettoinkomsten å 200 kronor icke fördelar sig jämnt över perioden, utan att under de första fem åren den årliga nettoinkomsten från skogen beräknas uppgå till 300 kronor och under de sista fem åren till 100 kronor. Vidare beräknas ej konstant avkastning erhållas från skogen förrän 70 år efter inköpet. Genom en specialkalkyl ådagalägges, att årliga nettoinkomsterna från skogen under sjätte och sjunde tioårs-perioderna äro respektive 200 och 250 kronor. Efter 70 år beräknas en konstant nettoinkomst erhållas, uppgående till 300 kronor per år. Under dessa förutsättningar ställa sig beräkningarna över skogens värde sålunda:

93 Period 0-5

Ärlig nettoinkomst kr.

Ärligt nn derskott kr.

— —

år . . . . .

6—10 >

. . . . .

11—20 >

. . . . .

21—30 »

. . . . . . . . . . . . .

31-40

>

Kapitaliserings- och diskonteringsfaktor enligt Tab. I Tab. II 4-45 366

366: —

5-48

— — — — — — —

548: -

3-70

—

2-50

1-69

61—70 >

1-14 0-77

70—OO >

. . . . .

1-61

51—60 >

kr.

— —

. . . . . . . . . .

41—50 >

Nuvärde

Skogens

1 335: —

185: — —125: — 169: — 228: — 192: 50 483: — värde

3 261: 50

Vid utarbetandet av förevarande promemoria har undertecknad åtnjutit medverkan av docenten vid skogshögskolan L. Mattsson Mårn samt e. o. jägmästaren E. F. Malmgren. Stockholm den 4 december 1929. Erik

Lindeberg.

94 Innehållsförteckning. Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t

3 U t r e d n i n g e n s o m f a t t n i n g och syfte

5 Historik

9 1904 års riksdag sid. 9. — 1914 års senare riksdag sid. 10. — 1911 års skogs-

lagstiftningskommitté sid. 11. Redogörelse

för den omfattning, vari u n d e r senare tid k o m m u n s k o g a r

förvärvats

eller medel avsatts för sådant ä n d a m å l

1911 års skogslagstiftningskommitté sid. 14. — Utredning genom skogssällskapet sid. 16. — Uppgifter från

finansdepartementet

sid. 17.

Äro k o m m u n a l a förvärv av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd önskvärda från d e t allmännas s y n p u n k t ?

18 Inledning sid. 18. — Skogssällskapet sid. 19. — Yttranden till kommittén sid. 19. — Kommittén sid. 20. B e h o v e t av statsåtgärder för ifrågavarande ä n d a m å l Yttranden till kommittén sid. 22. — Kommittén

22 sid. 23.

K o m m u n e r n a s inköp av skogsmark och frågan om k o m m u n a l kapitalbildning Inledning sid. 24. — Fonddirektionens promemoria sid. 26. — Kommittén

. .

L å n e v e r k s a m h e t e n s omfattning med h ä n s y n till olika slag av k o m m u n e r . . . . Skogssällskapet sid. 28. — Yttranden till kommittén sid. 28. — Kommittén

sid. 26. 28

sid. 28.

Vilka skogar och m a r k t y p e r bör l å n e v e r k s a m h e t e n avse?

30 Skogar sid. 30. — Marktyper sid. 30. Vilka förvärv böra understödjas genom s t a t s l å n ?

33 Låneverksamhetens grunder: A. L å n e n s storlek Uppgifter om vissa statliga fonder och anslag sid. 34. — Kommittén

34 sid. 35.

B. Räntan

35 Skogssällskapet och fonddirektionen sid. 35. — Yttranden till kommittén sid. 36. — Ränta å lån från vissa statliga fonder sid. 37. — Uppgifter om statens ränta å upplånade medel sid. 37. — Kommittén: a) Räntefoten sid. 38. — b) Uppskjuten räntebetalning under vissa år sid. 41. C.

Amorteringstiden Skogssällskapet och fouddirektionen sid. 41. — Yttranden till kommittén sid. 41. — Uppgifter om vissa statliga fonder sid. 44. — Av Kungl. Maj:t medgivna lån, avseende kommunskogar sid. 44. — Promemorian bilaga I I sid. 44. — Kommittén sid. 45.

95 D.

Sid. 48

S ä k e r h e t för lån

Låneverksamhetens handhavande

49 Yttrande till kommittén sid. 49. — Kommittén: a) Sättet för prövning av ansökningar om lån sid. 49. — b) Utredning i låneärende sid. 50. — c) Förvaltningen av för ändamålet anvisade medel m. m. sid. 52. A l l m ä n n a villkor för lån

52 Lånets användande för avsett ändamål sid. 52. — Erläggande av ränta och amortering sid. 52. — Skyldighet att försätta skogsmarken i tillfredsställande skogligt skick samt att vidmakthålla plantskog sid. 53. — Bör låntagaren i övrigt vara underkastad särskilda föreskrifter i fråga om skötseln av skogen? sid. 54. — Låntagarens rätt att överlåta skogsmarken sid. 56. — Låntagarens rätt att inteckna skogsmarken m. m. sid. 58. — Låntagarens ersättningsskyldighet vid eftersättande av ifrågavarande lånevillkor sid. 58. K o m m u n s k o g a r n a s förvaltning

61 Speciell motivering till förslag till kungörelse angående lån från statens lånefond för

underlättande

av

kommuners

inköp

av skogsmark i vissa fall

(kommun-

skogslånefonden) 62 §§ 1 - 3 sid. 62. — §§ 4—9 sid. 63. — §§ 1 0 - 1 2 sid. 64. — §§ 13—21 sid. 65. — §§ 22—24 sid. 66. B e r ä k n i n g av behövligt statsanslag

67 Kommitténs hemställan

68 Förslag

till

kungörelse

angående l å n från statens lånefond för u n d e r l ä t t a n d e av

k o m m u n e r s inköp av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden) . . . .

69 Bilagor: I. P r o m e m o r i a

angående r ä n t a b i l i t e t e n av kostnader för inköp och skogsodling

av kal skogsmark I I . P . M.

rörande skogssällskapets framställning om lån för inköp av m a r k för

a l l m ä n n i n g s ä n d a m å l , särskilt i vad avser frågan om amorteringstiden III. Exempel

å kommuns

utgifter

.

.

skogsmark med lån från kommunskogslånefonden IV.

N o r m a l r e g l e m e n t e för s k o g s a l l m ä n n i n g s n ä m n d

V.

Promemoria

angående

och inkomster u n d e r lånetiden vid inköp av

§ 8 mom. 1 punkterna a)—f)

80 84 i kungörelseförslaget

V I . P r o m e m o r i a angående § 8 m o m . 1 p u n k t g) i kungörelseförslaget

. . . .

86 88

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1929 Systematisk

förteckning

(S iffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk.

* Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

Bergsbruk.

Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker. [27J in. in. [11] . . . xn„ j i . t . Betänkande ang. statslån till kommuner för inköp av Lagberedningens förslag ang. vissa in ernatipnelha rättsskogsmark i vissa fall. [34] förhållanden. 1. Förslag till konvention mellan. Sver ge, Danmark, Finland och Norge i n n e h å l l a n d e lnternatio-

Industri. konvcntion mellan Sverige, u a n m a i K r i o u u w «o. Norge ang. indrivning av u n d e r h å l l s b i d r a g m. m. |13| Lagberedningens förslag till revision av ärydabalken. 3. Förslag till lag o m testamente m. m . [22] Yttranden av häradshövdingar och r a d h u s r a t t e i öser Handel och sjöfart. processkommissionens b e t ä n k a n d e ang. rättegångsväsendets ombildning. [25] _ . ..,,, . n l t Förberedande utkast till strafflag. Falsk förklaring. Falsk angivelse in. in. .[20] , Kommunikationsväsen. Yttranden i anledning av betänkande ang. ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegangsrefor- Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] men 1 (Hovrätter, nedre justilierevisionen, justitiekanslern, häradshövdingar.) [30] 2. (Radhusrätter, vissa Betänkande ined förslag till förordning om motorfordon in. m. jämte därmed sammanhängande författningar c e n t r a l a verk, länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) [31] samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [16] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. ]21]

Kommunalförvaltning.

Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [15]

Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [17] Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeforordningen. [23] Försäkringsväsen. Politi. Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder arbetsgivare anställd personals rätt till utläst penmot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne sion. [3] av samhällsskadlig art. 91 . ,,,,-» Betänkande med förelag till lagstiftning om alkoholistvård. [29] Socialpolitik. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4] odling i övrigt. Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. Utredning och förslag rörande stndieunde stöd åt lär[24] Betänkande ang. moderskapsskydd. [28] jungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [0] . .. Utredning och förslag rörande praktisk brarkurs löi Hälso- och sjukvård. blivande lärare vid de allmänna läroverken m. II. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjuk vårdsfrågor undervisningsanstalter. [10] . . . . — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Dan- Utredning och förslag rörande lantmätenuiidervisningmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7] ens ordnande. [20] » . . .„„, . „ . Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14] Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma hus- Utredning av frågor rörande tillämpningen av 192/ ais skolorganisation m. m. [32] djurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter ang. bekämpande av smittsamma Utredning rörande allmänna läroverk for f.ickor m. m. husdjurssjukdomar (epizootiförordning). [18] [33] Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. in. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfragorljl] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och forslag i traga Fast egendom. Jordbruk med binäringar. om underofficerarnas tjänsteställning. [8] .Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande centralanstaltensför försoksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantUtrikes ärenden. Internationell rätt. bruksundervisnings inbördes ställning. [19]

Isaac Marcus Uoktr.-A.-B.