Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

f-\

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1930: 14 ECKLESIASTIKDKPARTEMENTET

UTREDNING OCH

FÖRSLAG RÖRANDE

LRAKTISKA BILDNINGSLINJER PÅ REALSKOLANS ÅLDERSSTADIUM AV

1927 ÅRS SKOLSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M Inkom till ! »JULI 1930

1 9 3 O

Statens offentliga utredningar 1930 K r o n o l o g i s k 1. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. Beckman. 76 s. J o . 2. Jordbruksntredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckmian. viij, 179 s. J o . 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. II. 4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens otch smörexportens befrämjande. Beckman, viij, 129 s. 11 pl. J o . 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skydcdande avpartibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. J u . 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsiten Gihl. Norstedt. 312 s. U. 7. Betänkande med förslag till lotsförordning sannt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverkea. Marcus, i v j , 365 s. H.

f ö r t e c k n i n g

Domänverkets omfattning, uppgifter och organisatj Tiden. 333 s. 1 karta. Fi. Betänkande med förslag angående ordnande av den 11 lantbruksnndervisningen. Marcus. 727 s. J o . in Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad vändning av svenska lantbruksprodukter vid allmä inrättningar m. m. Marcus. 21 s. 3 tab. J o . 11. Utkast till lagbestämmelser om befraktning. Norst] 154 s. J u . 12. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge a behov av försvarskrafter. Beckman, vij, 325 s. Fö 13 Utredning angående kommunalförvaltningens ordns i städerna efter processreformens genomförande. Mar 250 s. S. 11 Utredning och förslag rörande praktiska bildningsli på realskolans åldersstadium. Norstedt. 327 s. E .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäi till det departement, under vilket utredningen avgnvits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbrnkedeparteme Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i slag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1930:14

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH

FÖRSLAG RÖRANDE

PRAKTISKA BILDNINGSLINJER PÅ REALSKOLANS ÅLDERSSTADIUM AV

1927 ÅRS

SKOLSÅKKUNNIGA

STOCKHOLM 1930 KDNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNBB 300467

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Konungen

Sid. 5

I.

Historik 7 1. Kortfattad översikt av tillämpade eller föreslagna anordningar med praktiska linjer inom de svenska läroverkens nederstadium 7 2. De högre folkskolorna 1858—1918 35 3. Frågan om praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium efter 1904 och 1909 års skolbeslut 57 4. Sammanfattning 64

DI.

Behovet av praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium . . . . 66 1. Begreppen praktisk bildning och allmän medborgerlig bildning . . . . 66 2. Förhållanden på näringslivets och angränsande områden, vilka göra frågan om behovet av praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium till ett aktuellt spörsmål 68 3. Tillgodoser vårt nuvarande skolsystem det förefintliga behovet av praktisk utbildning på realskolans åldersstadium? 79 4. Erforderliga åtgärder för tillgodoseende av den praktisk-fackliga utbildningen på realskolans åldersstadium 91 a. Differentierad undervisning på realskolans stadium 91 b. Tänkbara olägenheter av införande av differentierad undervisning i realskolan 95 c. Erfarenheter i fråga om de yrkesbestämda högre folkskolorna . . . 1 0 0

Hl.

Förslagets huvudgrunder 107 1. Böra de praktiska linjerna avslutas med en officiell examen? 109 2. Kompetens åtföljande praktisk real exam en Ill 3. Undervisningens omfattning på de olika linjerna 116 a. Allmänna synpunkter 116 b. Fackligt inriktade ämnen 118 c. Allmänbildande ämnen 122 4. Organisationen av den föreslagna undervisningen 124 a. Praktiska linjer inom realskolan och kommunala mellanskolan eller fristående skolor? 124 b. Antalet årsklasser inom de praktiska linjerna 132 5. Praktisk realexamens anordnande 147 6. Sättet för upprättande av praktiska linjer 155 7. De praktiska kommunala skolornas benämning 156 8. Lärarkompetens och lärarutbildning 159 9. Administrativa förhållanden 162

4 Sid.

IV.

Undervisningspla.ner 1. Inbyggda linjjer 2. Fristående skolor

164 164 190

V.

Grunder till undervisningsplaner 1. Allmänna anmärkningar 2. Speciella anmärkningar

212 212 216

VI.

Ekonomiska frågor 1. Praktiska bilidningslinjer inom realskolan 2. Praktiska bilidningslinjer inom den kommunala mellanskolan

239 239 242

Vn.

Yrkesbestämda Ihögre folkskolor med tre årsklasser och därunder

. . . .246

Bilagor. Bil. 1. Bil. 2. Bil. 3.

P . M. angående ändringar i stadgan för de allmänna läroverken . . . 252 Förslag till stadga rörande praktisk realexamen 254 P . M. angående de ändringar och modifikationer i förslag till stadga rörande praktisk realexamen, som bleve erforderliga, därest denna stadga skulle tillämpas på praktisk mellanskolexamen 260 Bil. 4. Timplaner för Stockholms högre folkskolor 261 Bil. 5. Timplaner fö>r Göteborgs högre folkskolor 264 Bil. 6. 1924 års sko-Isakkunnigas förslag till timplaner för praktiska skolformer, förande till praktisk realexamen 266 Bil. 7. Frågan om praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium i några främmande länder 271 1. Tyskland 271 2. England och Wales 275 3. Frankrike 305 4. Amerikas förenta stater 312 Bil. 8. Uppgifter, utvisande avgången med och utan examen från olika klasser inom några högre allmänna läroverk, realskolor och kommunala mellan3 skolor 23 Bil. 9. översikt över de allmänna och yrkesbestämda högre folkskolornas utveckling under det senaste årtiondet 325 Bil. 10. Detaljerad redogörelse för högre folkskolor läsåret 1928—29 326

Till

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 18 juni 1927 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att inom nämnda departement bland annat verkställa utredningar samt avgiva yttran-

6 den och förslag i vissa med den beslutade skolorganisationen sammanhängande frågor, och har Eders Kungl. Maj:t därvid bland annat anbefallt omförmälda sakkunniga att verkställa ock till Eders Kungl. Maj:t inkomma med utredning, huruvida och i vilken uitsträckning praktiska bildningslinjer kunde anordnas på realskolans åldersstadium. Vidare bemyndigades genom nämnda beslut chefen för sagda departement att under utredningsarbetets gång i mån av behov tillkalla ytterligare högst två sakkunniga. Den 20 juni 1927 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga undertecknade Bergqvist, Wallin och Nordfelt, med uppdrag åt undertecknad Bergqvist att vara de sakkunniga-s ordförande, och genom beslut den 18 oktober 1928 tillkallade departementschefen undertecknad Pehrson för att såsom sakkunnig deltaga i sistnämnda utredning. Därjämte beslöt departememtschefen den 26 augusti 1929 tillkalla undervisningsrådet och avdelningschef<en å yrkes skolavdelningen inom skolöverstyrelsen Nils Fredriksson att från och med den 9 september tills vidare intill utgången av oktober 1929 såsom särskiild sakkunnig deltaga i utredningen, och genom beslut av departementschefen den 23 april 1930 tillkallades rektorn vid Göteborgs högre folkskolor Johan Nord att under högst tio dagar i april och maj 1930 i egenskap av sakkunnig? deltaga i samma utredning. Under gången av sitt utredningsarbete hava de sakkunniga överlagt, förutom med sistnämnda båda särskilt tillkallade sakkunniga, med andra, på olika områden speciellt erfarna oclh sakkunniga personer. Bland dem böra nämnas undervisningsrådet Nils Schenke i fråga om handelsundervisningen och konsulenten i skolöverstyrelsen Ingeborg "Walin beträffande de kvinnliga yrkesområdena och den undervisning, dessa kunna påkalla. För erhållande av åtskilliga i den framlagda utredningen förekommande statistiska uppgifter hava de sakkunniga anlitat ;aktuarien i skolöverstyrelsens statistiska avdelning, fil. lic. P . J . Dahn. Sedan ifrågavarande utredningsarbete nu slutförts, få de sakkunniga härmed i underdånighet överlämraa utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. Till de sakkunniga remitterade eller överlämnade framställningar, sammanhängande med de åt de sakkunnigas utredning hänskjutna frågorna, torde få anses besvarade genom nu föreliggande betänkande. Stockholm den 2 juli 1930. Underdånigst B. J : S O N BERGQVIST. HARALD WALLIN.

A. NORDFELT.

A.RVID T. PEHRSON. Fr.

Sandberg.

I. Historik. 1.

Kortfattad översikt av tillämpade eller föreslagna anordningar med praktiska linjer inom de svenska läroverkens nederstadium.

Frågan om möjligheten att i de svenska läroverkens nederskola vid sidan av den vanliga också infoga en undervisning och utbildning, som mera direkt kunde förbereda en del av ungdomen för verksamhet inom det praktiska livets områden är av mycket gammalt datum. En kort översikt av skolfrågornas behandling under nyare tid i vårt land är ägnad att visa, att just denna fråga ända fram mot slutet av 1800-talet spelat en större roll än man nu för tiden i allmänhet har sig bekant, samt att flertalet av de synpunkter och uppslag, vilka framkomma under diskussionen i våra dagar beträffande den praktiska undervisningen, i själva verket äro av mycket gammalt datum. Den katolska kyrkans skolor voro även i vårt land väsentligen utbildnings- D anstalter för dem, som ämnade ägna sig åt kyrkans tjänst. E t t grundvillkor ° för att reformationsverket i de protestantiska länderna verkligen skulle få fäste var, att de prästerliga befattningarna kunde besättas med personer, som hade förmåga att hos folkets breda lager bereda rum för de nya tankarna. Detta var en av orsakerna till att våra svenska skolor ännu under det första hundratalet år efter reformationen kommo att till huvudsaklig del förbliva anstalter för utbildning till kyrkliga ämbeten, ehuru särskilt Gustav Vasa hyste ett starkt intresse för utbildning av »skrivare», vilka voro behövliga för den administrativa verksamheten i landet. I sistnämnda avseende kunde man därvid anknyta till en eller annan från medeltiden kvarstående stadsskola eller en här och var förekommande s. k. skrivareklass. Men redan år 1619 ålades städerna att upprätta goda räkneskolor, och i en förordning för Jönköping av år 1625 tillhåller den för undervisningsväsendet så varmt nitälskande Gustav I I Adolf med stor skärpa stadens borgare att skicka sina barn till skolan i deras sjunde år och att sedan sätta dem i handel eller hantverk. Genom 1649 års märkliga skolordning tog tanken på en vid skolorna förefintlig skrivareklass fastare form. Denna klass var avsedd för sådana lärjungar, som inhämtat minst kursen i den 4-klassiga trivialskolans första klass, men som ej ville eller ej kunde fortsätta med s. k. »lärda studier». Förutom kristendom voro skrivarklassens huvudämnen r ä t t s k r i v n i n g och v ä l s k r i v n i n g , b r e v s k r i v n i n g samt a r i t m e t i k med synnerlig vikt fäst vid k ö p m a n s r ä k n i n g . Undervisningen i brevskrivning skulle omfatta bland annat uppläggande av en samling formulär i en särskild

8 excerptbok jämte register däröver. Även om denna skolordning såsom praktiskt tillämpad icke fick någon större betydelse, torde den dock hava varit av icke ringa inverkan såsom en förebild för en önskad utveckling av skolväsendet i mera praktisk riktning. Enligt närmast följande skolordning, utgiven år 1693, skulle hela trivialskolans undervisning få en mindre ensidigt lärd och klassisk inriktning. Såsom skolans mål angavs dels ungdomens fostran till sedlighet och gudsfruktan, dels meddelande av bildning för allmänna livet och däri förekommande tjänster av andligt och världsligt stånd. För första gången upptogs i en dylik förordning civil tjänstemannautbildning såsom en av trivialskolans uppgifter. I gengäld framhävdes ännu starkare gymnasiets karaktär av prästseminarium och av anstalt för studiet av de gamla språken. Redan före ingången av 1700-talet hava således under skolfrågornas behandling utkristalliserat sig tre ganska tydligt åtskilda bildningsmål för skolan, vilka genom den olika värdesättning, som vid skilda tidpunkter kommit dem till del, givit karaktär åt den »lösning av skolfrågan», vilken varje tid med utgångspunkt från sina speciella förhållanden och behov har försökt att vinna. Dessa tre bildningsmål äro: 1) grundläggande utbildning för högre studier, 2) en för alla folklager tillgänglig och ej alltför knapp allmän medborgerlig bildning, vilken samtidigt kan utgöra förberedelse för enklare tjänsteanställningar, samt slutligen 3) en på verksamhet inom näringslivets olika grenar mera direkt inriktad förberedande utbildning. Den i 1693 års skolordning tydligt märkbara tendensen att söka tillgodose en längre, mera brett lagd undervisning på de områden, som höra till vad man kallat allmän medborgerlig bildning, hade närmast till syfte att bereda bättre möjligheter för rekrytering av personal till de civila tjänstemannabefattningarna. Åtgärderna böra därför anses sammanhänga med den centralisation av förvaltningsväsendet, som utmärkte enväldet under Karl XI, i det att en dylik administrationsform kräver tillgång till dugliga lägre tjänstemän i rikets alla delar. Försök under Det för frihetstiden utmärkande intresset för praktiska och ekonomiska ting ™v a al den att sköt frågan om ungdomens fostran till dugliga affärsmän och näringsidkare i högre skolan förgrunden. Redan genom skolordningen av år 1724 återinfördes den praktiska ^närings" 2 undervisningen i trivialskolan, då en motsvarighet till den gamla skrivarklaslivet. sen upprättades under namn av »apologistens» eller »räknemästarens klass». Apologistklassens syfte framgår av skolordningens bestämmelse, att den »är att anse såsom var orts seminarium för handlande, smärre tjänstemän, länsmän m. fl.». I undervisningsplanen för densamma gavs mera utrymme än i den gamla skrivarklassen åt undervisning om ekonomiska förhållanden samt i bokföring (»små räkningar pr Debet och Credit»). Återinförandet av apologistklassen är väl närmast att betrakta såsom ett första steg på vägen mot ett huvudsakligen på det praktiska livet och den ekonomiska samhällsnyttan inriktat skolväsen, inom vilket utbildningen för verksamhet inom näringslivet skulle erhålla en ställning, som kunde göra den socialt jämställd med den lärda undervisningen. Såsom typiskt för tidens

9 tänkesätt må anföras ett yttrande av biskop Browallius i Åbo, som klagar över a t t å ena sidan l e k m a n och o 1 ä r d samt å andra sidan k 1 e r k och l ä r d voro begrepp, vilka i det allmänna medvetandet ansågos täcka varandra. Den tidens undervisningsväsen karakteriserar han på följande sätt: »Undervisningen i Scholarne är alt för trång, och alle som dit komma lära et och detsamma; i thy at hvar och en lärjunge utan af seende på thes naturliga böjelse och gåfvor eller tillkommande lefnadsart informeras nästan blott och allenast till att bliva ett Preste-Ämne». Han föreslog såsom botemedel; att skolorna skulle omvandlas till allmänna lärohus, där var och en skulle kunna erhålla »en önskad och nödig undervisning till vad för ett stånd och levnadsart, han då måtte hava ärnat sig». Såsom av det följande ytterligare framgår, brottades man under denna tid med flertalet av de pedagogiska och därmed sammanhörande sociala problem, vilka i våra dagar intaga en framträdande plats i den offentliga diskussionen om skolväsendets lämpligaste utformning. Biskop Browallius ger i de anförda uttalandena uttryck åt en tankegång, vilken starkt påminner om de grundsatser, som uttalas i de båda engelska betänkanden, vilka refererats i bilaga 7, sid. 281 ff., och som delvis återfinnas i de motioner, som omnämnas på sid. 63. Hans avsikt var uppenbarligen att minska den överdrivna vördnaden för lärdomsvägen genom att i själva skolorganisationens utformning giva uttryck för en lika hög uppskattning av den praktiska utbildningens som av de teoretiska studiernas värde. Även ett annat för närvarande synnerligen aktuellt spörsmål, vilket står i nära samband med frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, nämligen överfyllnaden på de teoretiska studiebanorna och en viss brist på intresse hos ungdomen för praktiska yrken, så länge möjlighet till annan sysselsättning skymtar, debatterades under frihetstiden minst lika ivrigt som i våra dagar. Det problemkomplex, som nu går under namn av »yrkesvalsfrågan», hade en motsvarighet i 1700-talets diskussioner om »snillevalet». Karl Gustaf Tessin framhöll exempelvis, att genom »snillevalets» genomförande i skolorna skulle »det myckna överlopp av studerande saktas, och näringsstånden finna flera idkare». I en vid denna tid mycket uppmärksammad skrift, »Uppfostringslära» av E . Eklund, betonas vikten av »att en rätt skillnad sker mellan ungdomen, som skall bliva samhällets styrande och arbetande lemmar, så att de förra till ett visst antal inskränkas och de senare på det högsta förökas». Ur flertalet yttranden och förslag i denna fråga kan man utläsa en övertygelse om samhällets rättighet att genom sina organ verkställa vad man i våra dagar kallat en »rationell fördelning» av den uppväxande ungdomsskaran på olika levnadsbanor på grundval av varje individs förmodade anlag och i enlighet med närings- och samhällslivets beräknade behov av arbetskraft på olika områden. Samma syn på dessa frågor har under åren närmast efter kriget funnit uttryck ej endast i Tyskland och andra länder, vilka lidit hårt under kriget, utan även på sina håll i vårt eget land, där man velat göra gällande, att samhället genom en rationellt ordnad yrkesrådgivning skulle dirigera den ungdomliga arbetskraften till de områden, där man ansett den bäst behövas för ögonblicket. Likheten i tillstånd mellan Sverige efter krigsåren under början av 1700-talet och

10 Centraleuropa efter världskrigets slut är i detta avseende omisskännlig, likaså tron på åtgärder för industriens och handelns utveckling såsom landets räddning. För att anlagsprövningen i form av »snilleval» skulle giva resultat av någon betydelse för landet genom att tillföra näringslivet önskvärda adepter, var det emellertid nödvändigt att kunna erbjuda dessa en bättre utbildning än den gamla apologistklassen kunde förmå. Tiden fram till 1760, då ett förslag till ny skolordning efter årtiondens diskussioner äntligen framlades, kännetecknades av ett överflöd på projekt och uppslag för en undervisning, som skulle inriktas på att väcka och vidmakthålla ungdomens intresse för praktiska värv och befordra dess duglighet däri. Såsom typiskt för dessa projekt kan man beteckna ett utlåtande till 1739 års riksdag från Handels- och Manufakturdeputationen, i vilket det bland annat hette, att det vore högst nödvändigt, att smak och tycke för manufakturier och ekonomiska inrättningar inplantades i »all riksens ungdom», samt att rätta medlet härtill vore, »att vid skolor, gymnasier och akademier i riket i stället för ett och annat mindre nödigt, som där ä n n u , . . läres endast till att bortglömmas, ungdomen anfördes till ekonomiska och andra 'reela' vetenskaper, av vilka såväl de studerande själva, i vad stånd de ock komma, som fäderneslandet, kunde hava gagn och nytta». Man åsyftade med andra ord, att skolan skulle sörja för att den uppväxande ungdomen under sin skoltid vunne en viss förtrogenhet med näringslivet och de praktiska intressena. För sådant ändamål skulle i trivialskolan enligt 1760 års förslag till ny skolordning »ungdomen ifrån början givas en avskildring och underrättelse om de förnämsta och allmännast förekommande ting, göromål, konster och näringssaft jämte andra märkvärdigheter i världen . . . ; och kan sådant dels av en härtill författad tjänlig bok med kopparstycken, dels ock vid spatsergångar, naturaliers demonstrerande, verkstäders besökande och flere sådana tidsfördriv bekvämligen verkställas.» Under det den ledande opinionen under frihetstidens första skede sålunda krävde införandet av alla möjliga nya ämnen i skola och gymnasium, vidhöll särskilt prästeståndet omöjligheten att beskära de gamla, »lärda» ämnena, då det var fråga om lärjungar, vilka sedan skulle fortsätta sina studier vid universiteten, och omöjligheten att under sådana förhållanden inpressa de nya ämnena erkändes av alla. Detta hade som följd en mängd olika förslag om linjedelning, bortvals- och tillvalsanordningar. Frågan om när under skoltiden en sådan linjedelning lämpligast borde inträda stod i nära samband med spörsmålet om det åldersstadium, vid vilket en tillförlitlig anlagsprövning kunde anses möjlig. Under de första årens diskussioner om »snillevalet» tänkte man sig, att anlagsprövningen skulle kunna företagas redan i någon av trivialskolans lägsta klasser och att således differentierad undervisning redan där skulle inträda. Under anförande av erfarenhetsbevis förklarade emellertid skolornas direkta målsmän, konsistorierna, så gott som undantagslöst, att ett någorlunda tillförlitligt bedömande av de ungas anlag ej läte sig verkställa på detta tidiga åldersstadium. Enligt konsistoriernas mening borde därför i varje fall trivialskolan men helst också gymnasiet giva samma undervisning åt alla och upp-

11 delning på olika studievägar såsom dittills ifrågakomma först vid akademien. Man bör härvid bemärka, att inträde vid universiteten på denna tid kunde vinnas vid ganska tidig ålder och att de sista årens undervisning vid de mest ansedda gymnasierna var av ungefär samma natur som de förberedande studierna vid akademien. Av särskilt intresse för våra dagars meningsbrytningar angående möjligheterna för anlagsprövningar är Borgå domkapitels förslag om inrättandet av en särskild »urskillningsklass» som grundval för lärjungarnas fördelning på olika studiebanor. Ehuru på ett något annat område har nämligen denna »urskillningsklass» i vår tid fått ett slags motsvarighet, i Basel och på vissa andra orter, genom upprättandet av s. k. »Vorschulen», vilka avse att utröna de ungas fallenhet för olika slag av yrken på ett lugnare och mera tillförlitligt sätt än som är möjligt vid de kortvariga psykotekniska undersökningarna. Även annorstädes, exempelvis i vissa av Nordamerikas Förenta Stater, har samma idé blivit genomförd i stor utsträckning under senare år, i det att fortsättningsskolans verksamhet där mångenstädes lagts på denna bog. Redan det nyss anförda citatet ur 1760 års förslag till ny skolordning ger vid handen, att förslaget i väsentliga punkter tillmötesgick kraven på utbildningsmöjligheter i praktisk riktning. Men vid tiden för dess framläggande hade redan de mest bemärkta förkämparna för näringslivets utveckling drabbats av den stora ekonomiska krisens verkningar, vilka gjort sig kraftigt kännbara i hela landet. Därigenom hade inflytandet och auktoriteten väsentligt försvagats just hos de grupper, vilka ivrigast hade påyrkat, att undervisningsväsendet skulle inriktas på direkt förberedelse för verksamhet i näringslivets tjänst. En skrivelse år 1760 från sekreta utskottet varslar om opinionens omsvängning. Det heter däri, att gymnasierna och de lägre lärosätena egentligen vore »ämnade att giva ungdomen uti de spädare åren grund i de lärda språken och begrepp om de första vetenskaperna, vilka böra anses såsom grundvalar, varuppå sedermera var och en efter dess särskilda böjelse må bygga den kunskap han tänker göra till dess huvudstudium». Om utbildning för olika yrken var här alls icke tal. Konsistoriernas yttranden över 1760 års skolordningsförslag gingo också genomgående i avstyrkande riktning. Förutom betonandet av svårigheten att verkställa anlagsprövning vid ett tidigt åldersstadium gjorde man gällande, att studiet av naturvetenskaper och ekonomiska ämnen krävde sådan mognad hos lärjungarna, att det närmast hörde hemma vid akademien. Denna uppfattning, att naturvetenskaperna skulle vara olämpliga såsom skolämnen på den grund, att de vore allt för svårbegripliga för lärjungarna, under det att dogmatik, grekiska och latin skulle vara för barn mera lätt tillgängliga läroämnen, är ganska främmande för vår tids uppfattning, men den torde kunna förklaras av flera omständigheter. Främst torde den kanske hava berott därpå, att en på århundradens erfarenhet byggd undervisningsteknik bidrog till att giva lätt påtagliga undervisningsresultat i de gamla ämnena, medan ingen metodisk erfarenhet fanns att bygga på vid undervisningen i naturvetenskaperna. Vidare bör ihågkommas, att trivialskolans lägsta klasser närmast motsvarade våra dagars folkskola, ehuru dock undervisningen i matematik var vida knapphän-

12 digare än där. Den gamla skolans målsmän hade lätt att vinna gehör för sim synpunkter, sedan reformens målsmän inom ständerna politiskt försvagats genom sitt ekonomiska misslyckande. En bidragande orsak härtill torde dessuton hava varit, att den nya åskådning, fysiokratismen, som efter år 1760 allt mer gjorde sig gällande i Sverige, kraftigt hävdade, att jordbruket hade större betydelse för landets välstånd än handel och andra näringar. Tilltron till mö,ligheten att genom statliga åtgärder få handel och näringsliv att blomstra hadb dessutom väsentligt minskats genom de föga lyckliga resultaten av statsmakternas ingripande på detta område, något som också torde hava ökat motviljai mot att fortsätta samma politik på undervisningsväsendets område. Då varken 1760 års förslag till skolordning eller det sedermera år 1778 framlagda blev antaget, kom 1724 års provisoriska skolordning att bliva officiellt gällande till 1807. De oavbrutna försöken under 1700-talet att förbättra det svenska skolväsendet ledde visserligen ej till resultat i form av lagstadgade bestämmelser rörande praktiska utbildningslinjer inom våra skolor, men de hava därför ingalunda varit utan betydelse för denna frågas vidare öden. Intresset för sakei hölls vid liv, och utvecklingen tenderade mot grundligare undervisning och ei förlängning av studietiden i apologistklassen. Det torde hava varit ett godkännande av en redan på sina håll tillämpad praxis, då 1807 års skolordning medgav rätt för apologistklassens lärjungar att deltaga till och med i vissa lektioner inom gymnasiet, en anordning, vilken i huvudsak överensstämde med ett förslag från Västerås' konsistorium i dess yttrande över 1760 års skolordningsförslag. Detta förslag innebar följande: 1 Konsistoriet avvisade först tanken på ett utvidgande av den gamla skolans ämneskrets åt naturvetenskapligt-ekonomiskt håll för de lärjungar i trivialskolan, vilka ärnade sig till stånd, »som fordra erudition», och upptog därefter frågan om utbildning för dem, som »ärna sig till sådana levnadssätt, där väl kunskaper om näringsfången m. m. gagna dem». Med dem vore det annorlunda, då de ej behövde använda sin tid »på de stycken, som höra till fundamenta eruditionis». Dessa lärjungar »hava alltså utrymme att inhämta andra kunskaper, som kunna vara dem och publiken till nytta». »Fast för dessa ej just är rätta tiden i anseende till deras sinnesgåvor att gå in i vetenskaper, må det likväl nu ske, så gott det görligen låter sig verkställas». Konsistoriet upptager sedan frågan, huru detta skall kunna ske, då skolorna »i sin första inrättning äro passade för läroverken ( = kyrka och universitet) och statsmän?». »Detta kan», heter det i fortsättningen, »nu icke ske därigenom, att de nämnda tvenne slags disciplar kombineras i ett, ty säkert vinnes då intetdera. Var sort måste åtskiljas för sig, på det den ena för den andras skull ej må sättas i nödvändighet att läsa det, som han i närvarande tid ej bör eller behöver läsa.» Såsom lämpligaste medel föreslås anställande av ytterligare en lärare vid trivialskolan och inrättandet av en ny apologistklass, 1 I huvudsak enligt ett referat i arbetet »De svenska gymnasiernas historia intill år 1820 med särskild hänsyn till linjedelningsproblemet», av fil. d:r Karl Nordlund (Stockholm 1914), vilkens utredningar i hithörande frågor använts såsom källa även på andra ställen i denna historik.

13 i vilken undervisning kunde meddelas i fysik, naturalhistoria m. m. Men domkapitlet tänkte sig, att denna studielinje skulle kunna fortsätta uppåt, i det att »de som kommit sig mera före, kunde sedan till slike lektioners avhörande i gymnasio admitteras». Dessa från apologistklassen kommande skulle sålunda på visst sätt sluta sig till dem i gymnasiet, vilka även drevo »vetenskaperna». Genom införandet av främmande levande språk och grundligare undervisning i naturvetenskaperna började, i enlighet med vad nyss blivit nämnt, undervisningen i apologistklassen att utsträckas alltmera såväl beträffande lärokursernas omfång som beträffande skoltidens längd, och apologistklassen erhöll den riktigare benämningen apologistskola. Såväl i 1902 års kommittébetänkande och i 1918 års skolkommissions betänkanden som i flera historiskpedagogiska arbeten hava utförliga skildringar lämnats av de strider, som under förra hälften av 1800-talet fördes mellan företrädare för den nya apologistskolan och den gamla lärda skolan. Meningsbrytningarna i ständerna, skolrevisionerna och »stora uppfostringskommittén» samt de många offentliggjorda förslagen från ledande personligheter gälla emellertid närmast apologistskolan i dess egenskap av en med den gamla lärda skolan tävlande reallinje. Förloppet av denna utveckling är därför i allmänhet av mindre intresse för det nu föreliggande spörsmålet om sådana utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, som mera direkt skola förbereda för praktisk verksamhet på handelns och näringarnas områden. I början av 1800-talet befann sig vår andliga odling i en period av rik blomstring, något som däremot icke var fallet med handel och näringsliv, vilka genom den europeiska »fredskrisen» efter Napoleonskrigens slut råkat i en viss stagnation. Det nya statsskicket av år 1809 och inflytandet av idéerna från den franska revolutionen sköto i förgrunden frågan om vad man betecknade såsom »allmän medborgerlig bildning», lätt förklarligt i en tid, då de främsta representanterna för vår andliga odling ofta samtidigt voro förgrundsfigurer i det politiska livet. Diskussionen i skolfrågan fördes nu huvudsakligen mellan universitetens, kyrkans och skolans målsmän. Intresse för den mera direkt praktiska undervisningen saknades emellertid ingalunda bland dessa, och man finner i de många förslagen och reservationerna det ena uppslaget efter det andra, vilket så småningom blivit förverkligat eller som ännu har full aktualitet. Förslag om undervisning vid sidan av förvärvsarbete, en motsvarighet således till våra dagars fortsättningsskolor, lärlings- och yrkesskolor, framlades av akademisekreteraren O. C. Wåhlin i Lund, som önskade ersätta den gamla apologistklassen med 3-åriga »nationalskolor», vilkas båda första klasser skulle vara förberedande även för den lärda skolan och där man särskilt borde eftersträva att pröva »subjekternas naturgåvor och fallenhet». Den tredje klassen i »nationalskolan» skulle »fullända den allmännyttiga undervisningen», och varje lärjunge skulle där »efter behov och håg» erhålla undervisning i för honom särskilt nyttiga ämnen, »även sedan han blivit som lärosvea antagen vid handel eller hantverk». Bland undervisningsämnen nämnas mekanik, arkitektonisk teckning, ekonomi, sundhetslära, teknologi jämte histo-

14 Ha och statskunskap, den sistnämnda undervisningen närmast en motsvarighet till våra dagars samhällslära. Tyska skulle inträda i andra, franska i tredje klassen. Planläggningen ger en bild av en skola, som med hänsyn till ämnesvalet företer vissa likheter med de nuvarande treåriga tekniska högre folkskolorna av 1918 års typ. Även G. A. Silverstolpe, rektor i Norrköping, vilken spelade en framträdande roll inom de skolpolitiska fejderna under första hälften av 1800-talet, yrkade vid sitt första framträdande på upprättande av ungefär samma slags skolor, men tyngdpunkten av hans intresse tycktes sedermera hava dragits mot den högre undervisningen. Hans ursprungligen anonymt till kanslersgillet ingivna förslag upptager »skolor för det lägre medelståndet», helst bestående av tre klasser. Redan i andra klassen skulle lärjungarna införas närmare till sin borgerliga bestämmelse genom undervisning bland annat i »populär teknologi» och i »hantverkeriers nytta och regler såväl i avseende på konster som deras ekonomiska skötsel». I tredje klassen, inckistriklassen, skulle slutligen lärjungarna bibringas insikt i olika yrkens arbetsmetoder. I motsats mot Wåhlin ville däremot Silverstolpe i sitt ursprungliga förslag icke, att dessa skolor skulle hava några klasser gemensamma med trivialskolan eller den lärda skolan, och det är troligt, att han med sitt förslag närmast åsyftade att få den lärda skolan befriad från det för honom föga tilltalande, »praktiska» bihanget. Denna ståndpunkt ändrade han emellertid få år efter skolordningens utfärdande och ställde sig då i huvudsak på den i Wahlins förslag angivna ståndpunkten genom att föreslå ungefär samma kurser för de båda lägsta klasserna av bägge skolformerna. E t t hart när orealiserbart krav i organisatoriskt hänseende på anordningen av de praktiska bildningslinjerna, vilket då och då under 1800-talet återupptagits och som även i samband med frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium funnit förespråkare i våra dagar, formulerades vid denna tid av Anders Fryxell. Han ville hava första klassen gemensam för de båda bildningslinjerna och säger om den lärda linjen, att man där icke vinner det avsedda ändamålet, »förrän man genomgått den hel och hållen». P å den borgerliga linjens undervisningsplan uppställde han däremot som fordran, att man borde »v i d v a r j e s t e g k u n n a s k i l j a s o c h l i k v ä l m e d f ö r a t i l l r ä c k l i g k u n s k a p för sitt v a l d a levnadssätt.» De allmänna läroverkens historia från 1820-talet och fram till 1880-talet erbjuder föga av egentligt intresse för frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans stadium. Skolfrågornas behandling under denna tidsperiod framstår närmast såsom en oavbruten fejd mellan latinskolans målsmän å ena sidan och förkämparna för reallinjens fulla likställighet med latinlinjen å den andra. Vad läroverkens nederstadium beträffar, började snart liknande meningsskiljaktigheter göra sig gällande, i det de klassiska språkens målsmän ville bibehålla latinet som grundläggande språk med reallinjen helt skild från latinlinjen, under det andra önskade, att latinstudiet skulle uppskjutas så länge som möjligt, så att läroverkens nederstadium kunde förvandlas till en allmän med-

15 borgerlig skola, grundläggande för båda linjerna. Frågan om den praktiska utbildningen blev ett spörsmål för sig. Under tiden växte inom ständerna intresset för folkskolan och det dröjde ej mer än 16 år efter den första folkskolestadgans utfärdande, förrän de högre folkskolorna år 1858 upprättades i avsikt att för landsbygdens del tillgodose närmast det bildningsbehov, som apologistklassen under sin bästa tid fyllt för borgarungdomen i städerna. Då de högre folkskolorna redan några år efter det ständerna fattat beslut om deras upprättande kommo att indragas i tvisterna om organisationen av de allmänna läroverkens nederstadium i de mindre städerna, hava de sakkunniga funnit det lämpligast att redogöra för de under tiden före 1880 framlagda olika förslagen till ordnande av praktisk utbildning på realskolans åldersstadium i samband med den redogörelse för de högre folkskolornas utveckling, vilken återfinnes på sid. 35 ff. av detta betänkande. Den praktiska och särskilt den tekniska utbildningen hade under tiden sökt sig fram på andra vägar. Redan under 1800-talets andra decennium hade man börjat upprätta »tekniska afton- och söndagsskolor», varvid de engelska skolorna för barn sysselsatta i industriarbete närmast torde hava utgjort förebild. Dessa skolor avsågo ej enbart förkovran i direkt yrkesskicklighet utan skulle också i ej obetydlig utsträckning tillgodose arbetarens intresse att öka sin allmänna, bildning. Technologiska institutet, nu tekniska högskolan, i Stockholm och Chalmerska slöjdskolan, nu Chalmerska institutet, i Göteborg, vilka båda för kort tid sedan hava firat 100-årsminnet av sin tillvaro, blevo snart avsedia för ett högre stadium av undervisning på detta område. Orsakerna till att den praktiska utbildningen på mellanstadiet ej kom till önskvärd utveckling anges med all skärpa i det officiella utlåtande om »Techniska elementarskolors inrättande i Sverige», som år 1850 avgavs av L. J . Wallmark, rektor vid Technologiska institutet. Han yttrar därvid följande: »Mången skall säkert undra, hvarföre man föreslår särskilda läroverk för meddelande af de kunskaper, som läras eller åtminstone borde läras vid de allmänna undervisningsverken, och hvarför ifrågavarande skolor då kallas techniska, när man icke der får lära sig göra skor, o. s. v. — Härpå svaras, att just den omständighet, att dessa läroämnen antingen icke alls eller åtminstone på ett välsignelselöst sätt meddelats i allmänna skolorne, föranledt de raskt framåt sträfvande industriidkarne, som ej haft tid att vänta mansåldrar på reformerna i den allmänna undervisningen,1 att föranstalta dylika skolor, mera lämpliga för dem, som egna sig åt det techniska h å l l e t . . . » Wallmark betonade ytterligare, att dessa skolors upprättande såsom fristående anstalter vore att anse som ett rent provisorium, och tänkte sig, att de snarast möjligt skulle komma att ingå såsom bildningslinjer i de allmänna skolorna. Wallmarks utlåtande är intressant även ur andra synpunkter. Han lämnar i detsamma en kortfattad redogörelse för de tekniska skolor, som redan funnos i landet, och för de under åren 1845—50 inkomna ansökningarna om statsbidrag till nya sådana läroanstalter. Dessa ansökningar avsågo så gott som uteslu1

Kursiverat av de sakkunniga.

16 tände tekniska söndags- och aftonskolor. Wallmark yttrar om dessa skolor följande, vilket torde kunna anses hava en viss giltighet även i våra dagar, trots alla de åtgärder, som sedan dess blivit vidtagna: »Det är ganska troligt, att äfven andra förslag till Slöjdskolor äro hos oss tid efter annan gjorde, ehuru jag icke har mig bekant andra än de nu i ödmjukhet omförmälde, men jag förmodar, att det nu anförda skall vara tillräckligt att visa nationens önskan, det en rikhaltigare och ändamålsenlig are undervisning måtte åvägabringas för den stora mängden, som skall ingå eller redan ingått i näringarne, än den olämpliga, som hittills i allmänhet blivit meddelad vid de allmänna lägre läroverken,»1 Han omnämner därefter de åtgärder i form av »bildningscirklar» eller »arbetsföreningar», som framsprungit ur de arbetande klassernas behov och trängtan efter undervisning, men karakteriserar resultatet med orden, att »denna bildning blir högst ytlig och ofta förvänd, helst de många gånger råkat ut för ledare, som dels begagna arbetarens redbara afsigter till desamma motsatta ändamål» . . . »Men å andra sidan», fortsätter han, »bör noga skiljas mellan hvad som bör göras för att afhjälpa deras behof af undervisning, hvilka redan äro ute i verlden, — vare sig i egenskap av lärlingar, gesäller, mästare, fabrikanter, jordbrukare, tjenstemän, o. s. v., men numera icke hava tid att förskaffa sig grundlighet ens i elementarkunskaperna, utan måste så att säga, 'på hafs' inhemta en tillfällig och ytlig kunskap om litet af hvarje — och hela den delens af det uppväxande slägtet, hvilken icke behöfver komma ut i verlden förr, än den fått en sådan undervisning, att den kan utvidga och tillämpa densamma uti det praktiska lifvets storskola.» Beträffande undervisningens anordning betonar han kraftigt, att han »icke kan biträda åsikten att all lägre technisk undervisning skall inrättas efter deras beqvämlighet, hvilka redan ingått i lära eller på annan väg kommit ut i det praktiska lifvet». Han säger sig visserligen inse nödvändigheten av att förlägga undervisning för lärlingar, gesäller och dylika till söndagar och vardagskvällar, och »att Söndags- och Aftonskolor för dessa således böra tills vidare finnas». »Men», fortsätter han, »jag kan icke så misströsta om en bättre lott åt våra samtida näringsidkare, att jag skulle vilja utsträcka denna slags undervisning derhän, att man derigenom lade hyende under många föräldrars likgiltighet för sina barns uppfostran, i det de, i sådant fall, skulle finna det beqvämligare att sända dem till verkstaden, än till Skolan. Detta skulle sannolikt ske, om man använde alla disponibla medel på dylika skolor, och icke tänkte på den vida större nödvändigheten att inrätta, åtminstone tills vidare, 2 sådane läroverk, hvarest den ungdomsskara, som egnar sig åt näringarne, kan få en god technisk elementarundervisning, — åtminstone under loppet av ett par år, just mellan den tid då hon lemnat den allmänna skolan (folkskolan eller den föreslagna gemensamma avdelningen i den nya allmänna skolan 8 ) och den, då hon, utan att hindras i sin kroppsutveckling eller förlora förmågan af vidare själsutbildning, lämpligen kan inträda i näringarne.» Den föreslagna anordningen, att skolan skulle vara tvåårig och bygga på 1

Kursiverat av de sakkunniga. Avser deras ställning såsom fristående, från de allmänna läroverken skilda skolor. Avser de enligt 1849 års cirkulär för både real- och latinlinjen gemensamma klasserna 1 och 2; i den dåvarande första klassen förekom icke någon undervisning i främmande språk. 2 3

17 genomgången folkskola eller motsvarande del av det allmänna läroverket, karaktäriserar i viss mån densammas bildningsmål. Ännu tydligare framträder det av Wallmarks yrkande i fortsättningen »det staten i främsta rummet måtte sörja för sistnämnda läroverk eller techniska elementarskolor... icke endast såsom 'öfvergångsskolor' till högre techniska läroverk, hvilket de blifva sjelfmant, utan såsom fullständiga läroverk för den lägre techniska bildningen, och således icke frikostigt bestå en tillfällig och merendels ytlig undervisning 1 med uppoffring af en grundlig, ehuru måhända mindre lätt förvärfvad». »Techniska elementarskolor» av den typ, som rektor Wallmark föreslagit, blevo kort därefter upprättade i Malmö, Norrköping, Örebro och Borås. Först år 1901 tillkom tekniska elementarskolan i Härnösand, överensstämmelsen mellan de ursprungliga tekniska elementarskolorna och den form av apologistskola, som vid århundradets början föreslogs av Wåhlin och Silverstolpe, är i ögonen fallande. Direktionen för den år 1857 upprättade tekniska elementarskolan i Örebro uttalar också i ett avgivet yttrande, att den tekniska elementarskolan är att anse såsom »en slags förbättrad upplaga af de förutvarande apologistskolorna». E t t år 1874 av 1872 års kommitté avgivet förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande vann år 1877 i huvudsak statsmakternas godkännande. Söndags- och aftonskolorna fingo ökade möjligheter till statsbidrag och erhöllo benämningen lägre tekniska yrkesskolor. De tekniska elementarskolornas antal årsklasser bestämdes till tre, och minimiåldern för inträde bestämdes till 14 år, varjämte inträdesfordringarna något skärptes och preciserades. Kommittén förklarade, att det enklaste visserligen hade varit att anknyta den tekniska elementarskolan till viss klass av det allmänna läroverket, men betonade, att ifrågavarande undervisning måste göras tillgänglig åtminstone för de mera begåvade bland folkskolans lärjungar, emedan erfarenheten »visat, att flere bland dem, som på denna väg vunnit inträde vid landets tekniska elementarskolor, tillhört deras bästa elever och utvecklat sig till ganska dugliga verkmästarämnen». I realiteten synes det endast hava varit i ämnet matematik, som mera omfattande fordringar uppställdes. Så småningom skärptes efter denna tid inträdesfordringarna, och kunskaper i vissa ämnen motsvarande fordringarna i realskolexamen blev efter denna examens införande villkor för inträde. Namnet »elementarskola» blev missvisande för skolornas ställning, och i enlighet med riksdagsbeslutet år 1918 om upprättande av praktiska ungdomsskolor skulle de tekniska elementarskolorna övergå till tekniska gymnasier och tekniska fackskolor, ehuru två elementarskolor (i Norrköping och Borås) ännu icke blivit omorganiserade utan behålla sitt gamla namn. Den omedelbara förbindelsen med den egentliga folkskolan och de klasser av elementarläroverket, som år 1850 utgjorde dettas första och andra klasser, har för länge sedan blivit släppt. Utvecklingsgången apologistklass — apologistskola — högre apologistskola — reallinje har alltså i viss mån fått sin motsvarighet på den tekniska undervisningens område. Lärlings- och yrkesskolor av 1918 års typ hava upptagit de gamla söndagsoch aftonskolornas uppgift, sådan som denna ursprungligen tänktes. Genom fortsättningsskola, lärlingsskola samt särskilda kurser inom någon av sist1

Åsyftar söndags- och aftonskolorna.

2—300467

18 nämnda skolformer står en möjlighet till buds att genom studier vid sidan av förvärvsarbete övergå från den egentliga folkskolan till de tekniska undervisningsanstalterna på gymnasialstadiet. Men på grund av de ursprungliga tekniska elementarskolornas utveckling till undervisningsanstalter av gymnasial karaktär har dock ett tomrum uppstått i fråga om utbildningsmöjligheter i sådan riktning för de lärjungar, vilka efter avslutad folkskola önska helt ägna sig åt fortsatta studier, ett tomrum, som emellertid i någon omfattning kan sägas bliva fyllt av det fåtal tekniska högre folkskolor, som upprättats i några av landets större städer. En jämförelse mellan rektor Wallmarks planläggning av de ursprungliga tekniska elementarskolorna och den uppgift, som tillkommer de nuvarande tekniska högre folkskolorna, visar en påtaglig överensstämmelse mellan de båda skoltyperna. Apologistskolornas utveckling till reallinje vid de allmänna läroverken innebar, såsom redan nämnts, en väsentligt stärkt ställning för undervisningen i levande språk, och därigenom ökades betydligt deras förutsättningar att utbilda dugliga medhjälpare på den tidens affärskontor. Med undantag för stora uppfostringskommitténs yttrande över frågan om statsbidrag till Göteborgs år 1826 upprättade handelsinstitut synes också skoldiskussionen under förra hälften av 1800-talet föga hava sysselsatt sig med den speciella handelsutbildningen, och Göteborgs handelsinstitut torde väl hava räknats till de av 1832 års skolrevision såsom icke under revisionen fallande omnämnda »Tillämpnings-Skolorna», till vilka Wallmark i sitt utlåtande räknade teknologiska institutet, utbildningsanstalter för ämbetsmän vid bergsstaten och skogsstaten, för arkitekter med flera sådana yrken. 1870 års läro- Såsom alltid i tider, då det politiska intresset samlar sig kring krav på utmHté^om^n " ^ g a d representationsrätt och ökat inflytande på rikets styrelse, trädde inman med- tresset för vidgad allmän medborgerlig bildning i förgrundem under 1860-talet. r5tisk e b°iid-^ a( * m a n ^ denna tid menade med uttrycket allmän medborgerlig bildning ning. framgår av den utredning, som den år 1870 tillsatta läroverkskommittén i en särskild avdelning av sitt betänkande ägnade åt »skolans uppgift att grundlägga allmän medborgerlig bildning samt förbereda för akademiska och tekniska studier». Nämnda kommitté utgick därvid från den ofta påtalade olägenheten, att de lärjungar, som före studentexamen lämna skolan, utgingo med åtminstone i vissa ämnen mycket ofullständiga kunskaper. Då dessa klagomål »utan tvivel icke sakna allt fog, anse sig kommitterade», heter det i betänkandet, »med anledning av dem böra här uttala sin åsikt om möjligheten av deras undanrödjande eller, vad som i själva verket är detsamma, om skolans förhållande till det medborgerliga livet».1 Den i detta uttalande lämnade tolkningen av begreppet »medborgerlig bildning» såsom innebärande en på skolans mellanstadium avslutad och avrundad lärokurs synes hava varit allmänt gängse, och det är i denna innebörd som uttrycket »allmän medborgerlig bildning» blivit använt såsom likabetydande med uttrycket »praktisk bildning», varom bland andra det å sid. 41 refererade uttalandet vid 1868 års riksdag samt det å 1

Kursiverat av de sakkunniga.

19 sid. 27 f. anförda yttrandet av S. A. Hedin vid 1890 års riksdag torde bära vittnesbörd. Läroverkskommittén av år 1870 framhöll beträffande sin mening om målet för skolans bildning, att bildningens innehåll icke finge vara »skolbildningens huvudsyfte, utan fastmer ett medel för nående av detta». »Skolans huvudsakligaste ändamål», heter det vidare, »är nämligen att bereda lärjungens psykiska och fysiska krafter en utbildning, som sätter honom i stånd att uppfylla sin bestämmelse i livet». Beträffande bildningens innehåll betonade kommittén, att »olika tider hava fordrat och skola framgent komma att fordra en både till innehåll och omfattning olika bildning», och det synes framgå av betänkandet, att kommittén icke ansåg vissa bestämda ämnen och kunskaper hava ensamrätt på att leda till vad som vore skolbildningens verkliga mål, nämligen »en allsidig och harmonisk utveckling av lärjungens själskrafter». Dock vore enligt kommitténs åsikt vissa av den dåvarande skolans ämnen och en viss del av dess kunskapsstoff nödvändiga för »själskrafternas utbildning i intellektuellt hänseende, eller vad man plägar kalla lärjungens formella utveckling». Slutligen må anföras kommitténs uttalande om undervisningens nytta för det praktiska livet: »Icke vidden och mångfalden av kunskaper, som meddelas, utan sättet, varpå de meddelas, bestämmer huru skolan uppfyllt sitt ändamål att bilda för livet; ty endast de kunskaper, som lärjungen med klar och levande insikt tillägnat sig, utgöra hans verkliga, för livet fruktbärande egendom; och endast om han så tillägnat sig dem, har han i och med detta tillägnande vunnit den allmänna utbildning, som gör honom i bästa mening praktiskt duglig inom det område, där han i livet får sin verksamhet.» Det här i sina grunddrag framlagda målet för skolans verksamhet torde med lika stort fog kunna hänföras till frågan om skolans uppgift att meddela »praktisk» utbildning i den betydelse, som ofta brukat inläggas i nämnda uttryck. E j långt efter representationsreformens genomförande hade också andra kammaren uppställt kravet på att latinstudiet och därmed linjedelningen skulle flyttas så högt upp i läroverket som möjligt och helst till gymnasiet samt att hela nederskolan eller åtminstone största delen av densamma skulle göras enhetlig och dess undervisning avpassas efter den allmänna medborgerliga bildningens behov. E t t särskilt vägande skäl för en sådan organisation såg man i den omständigheten, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som vunnit inträde vid läroverken, slutade skolan utan att avlägga studentexamen. En mera allmänt hållen inriktning av nederskolans undervisning skulle ge möjlighet till en enhetlig, samlad lärokurs före linjedelningens inträdande, varigenom nederskolan skulle bli en avslutad enhet för sig. Den bekanta Wennerbergska förordningen av år 1873 om kursavslutningar både i tredje och i femte klasserna tillkom för att utan latinets uppflyttande skapa en bättre tingens ordning i fråga om studiernas avslutning före studentexamen, men förordningen kom i verkligheten aldrig att bliva effektiv. Mot slutet av 1870-talet började därjämte klagomål att allmänt anföras över Förnyade överansträngning i skolorna, och orsaken därtill ansågs ligga i den rådande äm- ^ J ^ J ^ " nesträngseln. Bland annat vid ett läroverkslärarmöte i Örebro år 1881 upp- på praktiska togs åter på allvar tanken på åtgärder för att tillgodose den praktiska utbild- {^verkS 1

20 ningen för lärjungar på läroverkens nederstadium, och frågan utvecklades vidare i en samma år utgiven skrift av lektor F r . Andersson. Där underströks med skärpa, att orsaken såväl till överansträngningen som till andra överklagade missförhållanden inom läroverken till väsentlig del vore att tillskriva nederskolans dubbla uppgift att dels lägga grund för en mera vetenskaplig undervisning på gymnasialstadiet och att dels giva för det praktiska livet nyttiga kunskaper. Den senare uppgiften skulle enligt örebromötets av lektor Andersson kraftigt understödda förslag tilldelas särskilda borgarskolor, lämpade »efter den högre hantverksklassens, de handlandes och större jordbrukarnas behov». Såsom framgår av den i det följande (sid. 40 ff.) lämnade framställningen av de högre folkskolornas utveckling, synas meningsbrytningarna beträffande dessa skolor under 1860- och 1870-talen hava utövat ett ej ringa inflytande på tillkomsten av förslaget om borgarskolor. Efter inrättandet av de föreslagna borgarskolorna skulle hela elementarläroverket mera planmässigt kunna inrikta sig på sin egentliga uppgift och lärjungarnas arbetsbörda därigenom minskas. Man tänkte sig, att borgarskolorna skulle intaga lärjungarna vid 8—9 års ålder och behålla dem till 14—15 års ålder, varjämte vissa av dessa borgarskolor skulle utbyggas med högre klasser, avsedda för elever, som önskade ägna sig åt handel eller åt jordbruk. Vidare föreslogs, att dessa skolor skulle tillgodose behovet av förberedande utbildning av tjänstemän vid kommunikationsverken, tullen, landstaten och liknande verk. Den år 1882 tillsatta läroverkskommittén framställde i sitt betänkande förslag om »kommunalskolor», vilka skulle upprätthållas av stat och kommun gemensamt och ersätta en del av de lägre läroverken i småstäderna. I huvudsak motsvarade de av kommittén föreslagna »kommunalskolorna» till sin allmänna planläggning de nyss omnämnda borgarskolorna. Härigenom aktualiserades ytterligare tanken på skolor för en mera allmänt lagd praktisk utbildning. I stort sett synes den allmänna opinionen vid denna tid hava gynnsamt mottagit förslaget om »kommunalskolor», dock med undantag för de kommunala myndigheterna i de städer, vilkas elementarläroverk enligt förslaget skulle förvandlas till kommunalskolor. Den praktiska undervisningen som sådan tycktes mindre hava intresserat kommitténs majoritet, och i den allmänna meningen uppfattades nog ofta kommunalskolorna närmast såsom ett för landets småstäder avsett surrogat för »riktiga» läroverk. Inom kommittén avgav emellertid lektor Fr. Andersson en reservation, vari han underströk, att det var just i de stora städerna, handelns och industriens medelpunkter, som de praktiska utbildningslinjerna voro »företrädesvis behövliga, för att icke säga alldeles oumbärliga». Då i stort sett utvecklingen synes hava givit honom rätt i hans förmodan, må hans reservation i denna punkt citeras såsom den återgives i 1887 års läroverksproposition: »Om reallinjen hittills kunnat i någon mån bättre än latinlinjen tillgodose det borgerliga livets krav, kommer detta, i händelse kommitténs förslag varder lag, att vida mindre bliva fallet hädanefter, då denna linje, såväl som latinlinjen, skall hava till uppgift att förbereda till universitetsstudier. Och det hjälper icke, även om man ville införa än så noggranna föreskrifter på papperet rörande denna reallinjens dubbla u p p g i f t . . . . Om

21 därför för närvarande behovet av särskilda realskolor för dem, som vilja ägna sig åt näringarna, kan undanskjutas, så skall detta inom kort framträda så mycket kännbarare just i de städer, som äga högre läroverk. Det är därför som jag anser, att kommittén bort giva åtminstone en antydan, huru den tänkt sig detta behov kunna fyllas.» En av huvudpunkterna i den proposition angående läroverkens omor- 1887 års ganisation, som av ecklesiastikministern C. G. Hammarskjöld överlämnades till P ro P ositi(m 1887 års riksdag, var upprättandet i våra största städer av en praktisk linje tisk linje inom själva läroverket. I den mycket utförliga motiveringen för behovet av *nom p. ssa en sådan linje ansluter sig ecklesiastikministern till lektor Anderssons reservaverk. tionsvis framförda synpunkter och förklarar, att »läroverkskommitténs framställning av de s. k. kommunalskolornas inrättning är allt för svävande, för att man skulle kunna bilda sig en säker uppfattning av vad som i själva verket åsyftats». En detaljerad organisationsplan upptages i propositionen. Linjen skulle bestå av 5 klasser, av vilka den sista skulle omfatta 2 år, varigenom skoltiden således skulle utgöra 6 år, från 9:e till 15 :e levnadsåret. I första klassen skulle ingen skillnad i kurser och undervisning förekomma mellan den nya linjen och de förut befintliga, men från andra klassen och uppåt skulle undervisningen alltmera avvika i praktisk riktning, engelska skulle inträda i tredje, bokhålleri och enkel statskunskap i femte klassen. En kursplan framlades i propositionen och den praktiska linjen företer, om man tager hänsyn till de ändrade tidsförhållandena, ungefär samma avvikelser från det dåvarande läroverkets nederskola som de nuvarande tre- a fyraåriga högre folkskolorna för handel från den nuvarande fyraåriga realskolan. Kursen för andra året i femte klassen skulle i synnerhet avse »uppövande av färdigheterna i att tala och skriva modersmålet och de främmande språken samt i räkning, bokhålleri, teckning och välskrivning» och tjäna »till befästande av kunskaperna i övriga ämnen med tillbörlig frihet för de särskilda lärjungarne att företrädesvis ägna sig åt de ämnen, vari de hade särskilt behov av ytterligare förkovran». Med hänsyn till den framlagda kursplanen skulle man tycka, att benäm, ningen »handelslinje» varit mera adekvat än »praktisk linje», alldenstund utbildningen närmast tänktes inriktad på kontors- och affärsverksamhet. Denna inriktning av den praktiska linjen bör ses i sammanhang därmed, att av de städer, i vilka enligt propositionen statliga skolor av detta slag närmast borde upprättas, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro och Jönköping, samtliga utom Jönköping hade tekniska elementarskolor eller väl utvecklade motsvarigheter till sådana skolor, samt att inträdesfordringarna vid dessa skolor ännu voro relativt låga. Angående en avgångsexamen från denna linje säges det i propositionen, att »kursen skulle avslutas genom en under särskild kontroll anställd avgångsexamen. Huruvida de, som på ett tillfredsställande sätt genomgått densamma, skulle, om de eljest funnes lämpliga, vara behöriga att anställas vid postverket, vid järnvägarne m. m., torde vara en fråga, som icke nu behöver

22 avgöras.» Ecklesiastikministern uttalade dock som sin åsikt, att utbildningen borde vara till fyllest för en sådan anställning. övriga huvudpunkter i propositionen voro lärarnas lönefråga, spörsmålet om småläroverkens indragning och omorganisation, frågan om åtgärder mot lärjungarnas överansträngning samt förslag om latinets påbörjande redan i tredje klassen i stället för i fjärde, dock utan att det sammanlagda timtalet för läroverkens latinstudium därigenom skulle bliva ökat. Sistnämnda förslag motiverades med önskvärdheten att undvika införandet av ett nytt språk i var och en av klasserna 4, 5 och 6 : 1 på latinlinjen, en anordning som vore nödvändig, så länge latinet inträdde först i fjärde klassen. Propositionen föranledde remissdebatt i andra kammaren, varvid S. A. Hedin uppträdde mot förslaget att tillsätta ett särskilt utskott för behandlingen av densamma. Såsom skäl för tillsättandet av ett särskilt utskott hade anförts, dels att förslag om större ändringar i skolorganisationen alltid brukat behandlas av ett sådant utskott och dels att statsutskottets arbetsbörda var så stor, att det ej vore möjligt att där på ett tillfredsställande sätt behandla ärendet. S. A. Hedin genmälde emellertid, att statsutskottet näppeligen skulle behöva spilla någon avsevärd tid för att avliva ett förslag, som vore av så reaktionär natur som det föreliggande. Såsom förklaringsgrund till denna karakteristik av förslaget, vilken ej torde ligga så uppenbar för en senare tid, måste man hava i minnet andra kammarens under decennier orubbligt fasthållna krav på att latinstudiet skulle uteslutas från läroverkens nederskola och hänvisas till gymnasiet för att lämna plats för meddelandet av en enhetlig, allmän medborgerlig bildning, vilken vore nederskolans egentliga uppgift. S. A. Hedin hade själv oupphörligt och bland annat i sin år 1883 utgivna skrift »Om latinherraväldet» mycket häftigt tagit till orda mot »latinherraväldet, som byggde upp en kinesisk mur, som begränsade vår horisont och stängde in oss i ett fängelse med utsikt blott åt gården». Vissa uttryck och tankegångar i 1887 års proposition föra tanken tillbaka till G. A. Silverstolpes här tidigare omnämnda förslag om praktiska linjer vid läroverken, och på grund av den bitterhet, som utmärkte den under flere årtionden oavbrutna latinstriden, synes den tanken hava legat nära till hands för en dåtida politiker att härleda det i propositionen visade varma intresset för den praktiska linjen ur den möjlighet att åter nedflytta latinet till tredje klassen, som ett godtagande av förslaget om den praktiska linjen skulle medföra. Det av Silverstolpe 70 år tidigare framlagda förslaget om en praktisk linje ansågs ju också på sin tid hava förestavats närmast av en önskan att bibehålla hela den dåvarande lärda skolan såsom en enhet. Läser man den ingående utredningen i propositionen utan en sådan inställning till stridsfrågan om latinet, frapperas man av den grundlighet, saklighet och sunda syn på tingen, om vilken förslaget måste anses bära vittne, och man har svårt att föreställa sig, att det framkommit huvudsakligen i avsikt att möjliggöra latinets nedflyttning till tredje klassen. I propositionen upptages exempelvis till behandling svårigheten att under de första verksamhetsåren få lämpliga lärare till de praktiska linjerna. Lärarfrågan anges sålunda som

23 orsak till att praktisk linje ej föreslagits vid flere läroverk än som varit nödvändigt för att vinna en av tillfälliga omständigheter oberoende erfarenhet, emedan »det på intet område torde vara farligare att lämna erfarenhetens fasta mark än på undervisningens», och propositionen innehåller förslag till särskild provårskurs vid Jakobs läroverk i Stockholm för blivande lärare vid de praktiska linjerna. Emellertid blevo både 1887 års proposition och den efterföljande remissdebatten utan reell betydelse, emedan riksdagen kort efteråt upplöstes på grund av tullfrågans utgång. Läroverksfrågan och den därmed sammanknippade lönefrågan föranledde Frågan om en sedan proposition till 1890 års riksdag, avlämnad av Gunnar W e n n e r b e r g , f ^ i ^ o ^ r s vilken ånyo blivit ecklesiastikminister. Hans förslag till lösning av frågan riksdag. om den allmänna medborgerliga bildningen och om samlingspunkter inom läroverket för dem, som avgå före studentexamen, överensstämde nära med hans förordning av år 1873 om kursavslutningar i tredje och femte klasserna. Dock skulle dessa nu förbindas med verkliga avgångsexamina. Vidare innehöll propositionen ett förslag om indragning av vissa småläroverk och om upprättande i dessas ställe av kommunalskolor, som skulle vara öppna även för flickor, varigenom det nya förslaget i väsentliga delar stod i överensstämmelse med 1887 års proposition. Gentemot gängse föreställningar och uppgifter må vidare framhållas, att 1890 års proposition icke tog avsteg från tanken på de praktiska linjerna. En sådan uppfattning torde närmast grunda sig på departementschefens yttrande på sid. 35 av propositionen, där det heter: »Jag anser därjämte olämpligt att upptaga denna s. k. praktiska undervisning såsom en särskild bildningslinje, jämte den klassiska och den reala, vid åtskilliga av våra större läroverk.» Han anför såsom skäl för denna sin ståndpunkt, att rektorerna just vid dessa stora läroverk redan förut vore överhopade av arbete och därför ej kunde ägna den nya linjen den tillsyn och vård, av vilken den i sin begynnelse alldeles särskilt måste anses vara i behov. Det kunde också lätt hända vid de större läroverken, att lärjungarna på de äldre linjerna med studentexamen såsom mål, »komme att se lärjungarna på den nya linjen över axeln såsom de gamla lärdomsskolornas lärjungar fordom gjorde det med apologisterna». E t t förläggande av den nya bildningslinjen till de stora läroverken vore sålunda förenat med risk för att den skulle råka i vanrykte och endast bliva ringa frekventerad. Vidare anför han, att de föreslagna kursavslutningarna i tredje och femte klasserna jämte latinets införande först i fjärde klassen skulle göra behovet av den praktiska bildningslinjen väsentligt mindre än inom den år 1887 föreslagna skolorganisationen. Han fortsätter dock sedan: »Emellertid vill jag ingalunda bestrida, att en skola, vars hela organisation, läroämnen och undervisningssätt uteslutande vore lämpade efter deras behov, som vid tidigare år ville utgå till de särskilda praktiska levnadskallen, skulle med avseende på dessa lärjungar giva bättre resultat och — med den konkurrens, som för närvarande på berörda områden äger rim — kunna anses fullt behövlig. J a g tror även, att en sådan skola

24 lämpligen kunde anordnas enligt den läroplan och med det undervisningsmål, som av förre departementschefen angivits.» Behovet av särskilt utbildade lärarkrafter, särskilda läroböcker, lämplig undervisningsmateriel jämte en önskan att först praktiskt pröva den tilltänkta undervisningsplanen föranledde honom emellertid att föreslå, att dylik undervisning till en början1 skulle anordnas endast vid ett av de år 1887 föreslagna läroverken. Härom heter det i propositionen: »I likhet med förre departementschefen finner jag Jakobs läroverk i Stockholm lämpligen kunna ombildas för nu ifrågavarande ändamål, och mot den av honom föreslagna organisationen av nämnda läroverk har jag intet annat att anmärka, än att jag tänkt mig, att det framdeles kan visa sig ändamålsenligt att vid detta läroverk för de främmande språken anställa utländska lärare, som kunde på ett raskare verkande sätt meddela lärjungarna praktisk färdighet i vederbörande språks användning och giva lärarkandidaterna tillfälle att däri uppöva sig.» För utbildning av lärare vid praktiska linjer samt för lärare vid läroverk, vid vilka samtidigt undervisning av flera klasser genom en enda lärare på grund av det ringa antalet lärjungar i varje klass måste förekomma, föreslogs anordnande av en särskild provårskurs vid Jakobs läroverk och i samband därmed en höjning av anslaget för praktisk utbildning av lärare till 28 000 kronor eller samma belopp som begärdes i 1887 års proposition. Ur hela framställningen talar den erfarne skolmannens och statsmannens motvilja mot att genom riksdagsbeslut i detalj låsa fast en skolorganisation, innan det kunnat konstateras, att de viktigaste förutsättningarna för dess genomförande i verkligheten äro för handen. Denna önskan att först pröva i mindre skala, så att jämkningar och detaljändringar kunna företagas med ledning av vunna erfarenheter, innan det blir fråga om ett utförande i stort, får icke, såsom ibland synes hava varit fallet, tagas som ett bevis på att de år 1887 framlagda förslagen frångingos år 1890. Det för propositionens förberedande behandling tillsatta särskilda utskottet tillstyrkte förslaget om upprättande av en praktisk linje vid Jakobs realskola och om provårsutbildning därstädes. Då det gällde formuleringen av den föreslagna bestämmelsen, att varje kommun skulle äga rätt att i viss utsträckning själv bestämma, vilken linje som undervisningen skulle omfattai vid de till ombildning till kommunalskolor föreslagna småläroverken, ändrade utskottet propositionens formulering »vilkendera bildningslinje» till »vilken bildningslinje» med den motiveringen, att någon tvekan icke skulle få råda därom, att även den praktiska bildningslinjen skulle få väljas. Om ärendets behandling i andra kammaren kan med visst fog sägas, att den blev avgörande för vårt undervisningsväsens senare utveckling, icke minst genom det uppseendeväckande beslutet att göra frågan om lärarnas lönereglering beroende av första kammarens medverkan till latinets uppflyttande till gymnasialstadiet. Genom omständigheternas makt kom den därmed också att bliva avgörande för frågan om praktiska linjer inom de dåvarande läroverkens nederstadium. Då något referat av frå1

Kursiverat av de sakkunniga.

25 gans behandling i kamrarna näppeligen kan mera koncist än S. A. Hedins och Gunnar Wennerbergs anföranden i debatten klarlägga orsakerna härtill, torde ett återgivande in extenso av de punkter i nämnda anföranden, som direkt eller indirekt beröra frågan om de praktiska linjerna och om »kommunalskolorna», få anses motiverat. S. A. Hedin anförde: 1 »Vad åter vidkommer de övriga förslag, som här föreligga, så ser jag för min del i förslaget om ombildning av de treklassiga läroverken ingenting annat än ett återupplivande i en ny förklädnad av vad som för åtskilliga decennier sedan kallades och då med goda skäl kunde påyrkas — borgarskolor. För det yrkandet fanns på den tid, då folkskolan ännu stod på en mycket låg ståndpunkt, utan tvivel något skäl; men detta skäl har sedermera försvunnit i följd av tvenne omständigheter, nämligen dels folkskolans betydande utveckling, åt vilken jag tror att herr ecklesiastikministern på förmiddagen ägnade ett varmt erkännade, och dels reallinjens utveckling inom de allmänna läroverken. När sista läroverkskommittén upptog förslaget om borgarskolor, så kände den med sig själv att den kom fram med någonting, som var alldeles föråldrat, ty den ansåg nödigt att förkläda detta gamla begrepp under en lika ny som orimlig benämning, nämligen kommunalskolor. Dessa hava vi nu fått tillbaka under namn av ombildade treklassiga läroverk. Beträffande dessa läroverk, om vilkas undervisningsplan man vill lämna åt de styrande mästarna i våra småstäder, nämligen stadsfullmäktige, att besluta, får jag säga, att man därigenom bereder dessa styrande mästare tillfälle att skaffa en finare folkundervisning åt sina barn uti för dem inrättade särskilda herrskapsskolor i stället för att skicka barnen tillsammans med folkskolans barn; och sätter man vidare detta i samband med det faktum, att det första, det nödvändigaste och oumbärligaste villkoret för närvarande är undanskjutet, nämligen reformen av de akademiska examina, 2 så är frestelsen naturlig att göra vad som här föreslagits såsom en rättighet, nämligen att anordna dessa 3-klassiga läroverk med blott latinlinje i fjärde och femte klassens kurser samt slopa reallinjen. Denna frestelse förefaller såsom den naturligaste sak i världen. Man får behålla sina barn hemma, till dess de bliva färdiga att träda in i sjätte klassen vid något läroverk, beläget på några järnvägstimmars avstånd, och sålunda rädda dem från besmittelsen av folkskolan. Ställer man så till, att de som dirigera våra småstäders angelägenheter icke få något verkligt intresse av att följa undervisningen vid folkskolan och övervaka dess verksamhet så frågas: vad skall då folkskolans öde bliva? Förslaget är naturligtvis avsett att leda till en progress i undervisningen men är i själva verket ett attentat mot folkskoleundervisningen, som ju en gång bör bliva det gemensamma underlaget för hela den uppväxande ungdomens medborgerliga uppfostran. Förslaget tenderar att på alla punkter tränga realundervisningen tillbaka samt att i stället upprätta uteslutande latinlinjer. J a g skall anhålla att få fästa herr talmannens uppmärksamhet på motsägel1

Andra kammarens protokoll lördagen den 3 maj 1890 (n:r 37, sid. 19). Åsyftar det för realstudenter i hög grad hinderliga villkoret om godkänt betyg i latin för att erhålla rätt att avlägga examen vid universitet. 2

sen mellan detta förslag och utskottsmajoritetens uttalade önskan om latinläsningens uppskjutande till sjätte klassen. Vad allvar kan det vara med en sådan önskan, när man på samma gång föreslår, att i de treklassiga läroverk, där undervisningen kommer att omfatta fjärde eller fjärde och femte klassernas kurser, latinlinjen skall få undantränga realundervisningen? Lika litet är det mig möjligt att se något framsteg utan tvärt om uti förslaget om den s. k. praktiska linjen. Det är också ett av de olyckliga arven från ett förslag till läroverksreform, för vilket en annan man bär ansvaret, men det är underligt, att det har kunnat accepteras av den nuvarande ecklesiastikministern, ty den förutsättning, som kunde giva något sken av skäl åt förslaget om den praktiska linjen i 1887 års proposition, nämligen det olyckliga och på ett sätt, som jag icke behöver för den ärade ecklesiastikministern påpeka, lindrigast sagt illa motiverade, mer än illa motiverade förslaget om latinets nedflyttning till tredje klassen, det skälet har nu försvunnit, då reformatorn från 1873 står kvar där han då stod; och skälet har ännu mer försvagats av utskottet, då det förordar latinets uppflyttande ända till 6:e klassen. För utskottet finnes naturligtvis icke den allra minsta skymt ens av det skenskälet, som 1887 föranledde förslaget om en praktisk linje, ett förslag, som för övrigt då hade sitt intresse som ett, förmodligen omedvetet, erkännande av vederbörande, att de övriga linjerna, så väl den reala som latinlinjen, voro och förtjänade namnet opraktiska. Med dessa förslag, som utskottet olyckligtvis har accepterat, driver man oss tillbaka i motsatt riktning mot den, i vilken vi långsamt och tvekande hava under decennier arbetat oss fram, nämligen att mer och mer sammansluta undervisningen till en samfälld skola, sträckande sig så långt upp som möjligt för att först vid en senare och mognare ålder delas i linjer efter mera speciella behov. Vi klyva denna samundervisning, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i förmiddags med en ny ordanvändning kallade den, vi gå tillbaka för att klyva den nedåt och således återupprätta den latinska klasskillnad, som vi under lång tid arbetat på att komma ifrån.» Följande utdrag ur ecklesiastikministerns svarsanförande må vara tillräckligt för att styrka, att han synes hava hyst ett verkligt intresse för den praktiska utbildningen. Det framgår därav också, att planerna på att använda praktiska livets män såsom lärare vid praktiska utbildningslinjer redan vid denna tid hade förespråkare. Enligt riksdagsprotokollet uttalade nämligen statsrådet Wennerberg i sitt svarsanförande till S. A. Hedin bland annat följande: »Det var även några andra förslag, som han också vidrörde, så t. ex. i fråga om den praktiska linjen, men även i detta hänseende skulle den kungl. propositionens antagande bereda fördelar. Såsom av densamma inhämtas, inskränker sig dock förslaget i detta avseende till inrättande av ett enda försöksläroverk. Lyckas detta läroverk, så kunna vi ju sedermera inrätta flera dylika praktiska läroverk i det övriga landet. Det var i kungl. propositionen 1887 ifrågasatt att inrätta flera, men jag fruktade att ett sådant förslag kunde medföra hela denna frågans nedslående hos riksdagen. Vid Jakobs läroverk har man tänkt sig, att undervisningen i moderna språk skulle givas av utlänningar på sam-

27 ma sätt, som barnen lära sig dessa språk genom samtal med guvernant, eller äldre genom umgänge med utlänningar eller resor i deras hemland. I andra ämnen skulle undervisningen tillgå på samma praktiska sätt förmedelst undervisning av vid tillämpningsskolor använda eller bildade lärare. P å sådant sätt har jag tänkt mig att åt den praktiska linjen skulle kunna givas en gagnelig och nyttig gestaltning, och man finge snart se, om den bleve, dugande eller icke.» Vid debatten om de olika punkterna i utskottsförslaget förde S. A. Hedin fortfarande andrakammarmajoritetens talan. Med utgångspunkt från sin egen övertygelse, att de »styrande mästarna i våra småstäder» skulle inrätta enbart latinläroverk, yttrade han i fråga om småläroverkens ombildning och den praktiska linjen följande: 1 »Herr talman! Ehuru i två hela dagar diskussionen rört sig om läroverksbetänkandet, skulle mycket vara att säga om den nu föredragna punkten, men lyckligtvis måste beslutet såväl i denna och den nästföljande som i punkten 12 :b2 vara klart och givet såsom konsekvens av kammarens förut fattade beslut rörande andra punkten. 3 En ärad reservant har i lördagens plenum förklarat och upplyst om det osammanhängande i utskottets betänkande och om anledningen, varför han och några andra reservanter icke funnit nödigt framlägga sin avvikande mening i åtskilliga delar av detsamma. Denna punkt är, såsom herr talmannen behagade finna, orimlig i förhållande till vad utskottets majoritet beslutit i andra punkten, nämligen att hos Kungl. Maj:t uttala en önskan om latinstudiets uppskjutande till sjätte klassen. Efter det beslut kammaren fattat om latinets uppskjutande till sjätte klassen såsom villkor för löneregleringen för lärarna, kan naturligtvis icke komma i fråga, att kammaren skulle besluta om upprättande av treklassiga latinläroverk och lika litet, såsom i den följande punkten föreslås, att inrätta femklassiga läroverk med blott latinlinje, sedan man sagt sig vilja slopa latinlinjen i hela nederskolan, samt lika litet att antaga punkten 12 :b,2 vars praktiska betydelse numera förlorat den skymt av raison d'etre, som den hade i 1887 års läroverksförslag. J a g får således, utan att missbruka kammarens tid, anhålla, att kammaren ville avslå hela den föredragna punkten.» Yrkandet bifölls. Slutligen kom frågan om lärarutbildningen. Därom heter det i samma protokoll: 4 . »Vid föredragning vidare av punkten 10, i vilken punkt utskottet hemställt om anordnande vid Jakobs läroverk i Stockholm av en provårskurs för blivande lärare i den av Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna men av kammaren avslagna praktiska linjen m. m., begärdes ordet av Herr Hedin, som yttrade: J a g anhåller att kammaren i konsekvens med sina beslut, fattade i den andra och den näst föregående nionde punkten, måtte avslå utskottets hemställan i denna punkt. Sedan kammaren fattat sitt beslut, att latinet skall uppskjutas till sjätte klassen, är väl dess mening, att hela ne1

Andra kammarens protokoll måndagen den 5 maj 1890 (n:r 39, sid. 48). Om den praktiska linjen. Om latinets uppskjutande. 4 Sid. 49 i protokollet.

28 derskolan från första t. o. m. femte klassen skall bliva ett rent realläroverk, så praktiskt, som något över huvud taget kan inrättas. Då sålunda det icke kan komma i fråga att inrätta en särskild praktisk linje, så lär det väl icke vara behövligt att upprätta provårskurs för en praktisk linje, som icke funnits, finnes eller kommer att finnas. J a g anhåller således om avslag å tionde punkten. Häruti, instämde herr Jonsson i Hof. Vidare förekom ej. Utskottets hemställan avslogs.» Andra kammaren hade beträffande frågan om regleringen av läroverkslärarnas från alla håll såsom otillräckliga betecknade löner gjort det uttalandet, att en lönereglering ej skulle komma till stånd, förrän frågan om latinets uppflyttande blivit löst i enlighet med andra kammarens flera gånger uttalade mening. Då första kammaren bifallit förslaget i allt väsentligt, uppstod fråga om sammanjämkning i vissa punkter av de skiljaktiga besluten. Denna fråga gav anledning till häftiga meningsskiljaktigheter beträffande tolkningen av vissa grundlagsbestämmelser, och denna fråga väckte inom riksdagen till och med lika mycken strid och uppmärksamhet som själva sakfrågan. Det enda positiva beslut, som fattades detta år, gällde indragning av några bland de allra minsta läroverken. Meningsbryt- Då den kungl. propositionen till 1890 års riksdag, trots den auktoritet och d^lS^aiet. det inflytande, som föredragande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, Gunnar Wennerberg, åtnjöt även hos andra kammarens majoritet, ej ledde till bättre resultat, var utsikten ringa för någon av hans efterträdare att med utsikt till framgång försöka genomdriva något skolreformsförslag, vilket ej tog hänsyn till denna majoritets mening beträffande latinstudiets förflyttning till sjätte klassen av det dåvarande allmänna läroverket. Å andra sidan motsatte sig första kammaren nästan enhälligt varje reformförslag, som avsåg att i någon mera avsevärd mån rubba latinets ställning inom de linjer av läroverket, vilka skulle förbereda för universitetsstudier. Vid riksdagarna under 1890-talet avgåvos dock flera propositioner om skolreformer i samband med förslag om lönereglering för läroverkens lärare, varjämte enskilda riksdagsmän motionsledes framlade de mest olikartade förslag till omorganisation av de allmänna läroverken, allt med lika liten framgång i huvudfrågorna. Upprättandet av praktisk linje i enlighet med planerna i 1890 års proposition föreslogs i en motion i andra kammaren vid 1898 års riksdag av dåvarande lektor Enar Sahlin, men utskottet avstyrkte densamma, och andra kammaren avslog motionen. Vid samma års riksdag upptogs av en annan skolman, lektor G. Elowson, ett spörsmål, som under de senaste årens meningsutbyten har avhandlats bland annat i skolöverstyrelsens yttrande över skolkommissionens förslag och i den motion om praktiska linjer inom realskolan vid 1927 års riksdag (nr 259 i första kammaren), vilken varit en av anledningarna till den av de sakkunniga nu verkställda utredningen, nämligen frågan huruvida det vore lämpligt med en och samma utbildning för dem, vilka direkt från skolan träda i näringslivets tjänst, och för dem, vilka ämna sig in på vissa tjänstemannabanor. Motionären gjorde

29 sig därvid till tolk för den gamla tanken på tvenne avslutningspunkter inom läroverket, vilkas uppnående skulle medföra olika kvalificerad kompetens. Den tidigare avslutningspunkten skulle vara lämpad för dem, som skulle gå »till en del av yrkena, till hantverk och lägre anställningar inom handel m. m.», och den senare, vilken skulle infalla efter ytterligare två års skolgång, skulle medföra kompetens till post, telegraf och järnvägar samt till vissa fackskolor, bland andra farmaceutiska institutet. Andra kammarens majoritet gav år 1890 genom sin förklaring, att lönefrågans lösning skulle bliva beroende av tillmötesgående i latinfrågan, ett kraftigt eftertryck åt de synpunkter, som i nyss anförda uttalanden framfördes av majoritetens talesman. Detta kombinerande av de båda frågorna blev av stor betydelse för den vidare utvecklingen av frågan om de praktiska linjerna. Orsaken till det envisa motstånd och den djupa misstro mot denna skolform, som kom till uttryck i S. A- Hedins anförande, låg ej minst i den omständigheten, att förslagen om praktiska linjer utgått från deras håll, vilka önskade värna om det allmänna läroverket i dess egenskap av härd för den klassiska bildningen. Men orsaken till motståndet låg också i en önskan att framtvinga statsmakternas erkännande av en annan bildningstyp, allmän medborgerlig bildning, såsom ett självständigt mål särskilt för skolans nederstadium och såsom för samhället lika viktig som den mera exklusiva, »lärda» eller klassiska bildningen. Det var tankarna från tiden före och efter författningsreformen vid 1800talets början, vilka nu under den begynnande rösträttskampens tider liksom vid tiden för representationsskickets förändring vid 1860-talets mitt åter framträdde med förnyad styrka. En omsvängning i läraropinionen började också komma till synes, och endast några månader efter förkastandet av 1890 års skolproposition hemställde ett läroverkslärarmöte, att det borde undersökas, »huruvida icke ett sådant mått av s. k. 'praktisk bildning', som överhuvud låter sig i allmänna läroverk meddelas, skulle kunna utan skada för den högre bildningen vinnas blott genom en lindrig modifikation av det nuvarande undervisningsschemat». Den innebörd, vilken såväl i detta uttalande som i nyss citerade anföranden av S. A. Hedin inlägges i ordet »praktisk» i sammanställningarna »praktisk undervisning» och »praktisk bildning» är väl värd att bemärka, emedan den oklarhet beträffande nämnda begrepp, som där framträder, många gånger har varit en orsak till missuppfattningar vid hithörande frågors behandling. E t t klarare uttryck för den nya inställningen gavs vid ett annat lärarmöte i mitten av 1890-talet, då det framhölls, att man genom att göra undervisningen pä de allmänna läroverkens nederstadium enhetlig och grundläggande för vidare studier skulle få en verklig medborgarskola, vilken dock icke »skulle bliva något slags fackskola för snickare, bokhållare, handelsresande och sådana». Mot 1887 och 1890 års förslag om särskilda praktiska linjer framställdes under 1890-talets skoldiskussioner också den invändningen, att en sådan organisation skulle leda till »en lärd skola och en olärd skola, en skola, som drager till sig de yppersta lärarkrafterna, och en skola, som kan nöja sig med de mera medelmåttiga», eller med andra ord att praktiska linjer av detta

30 slag icke skulle få tillräckligt anseende i allmänhetens ögon, så länge de skulle bestå vid sidan av den »lärda skolan». En bland de mest framträdande förkämparna för den nya inriktningen av reformsträvandena var dåvarande läroverksadjunkten Harald Dahlgren, vilken under framhållande av att det kommit »en ny tid med nya behov och nya sociala förhållanden . . . , vars känningar vi nu inom läroverken få erfara», betonade, att det nu gällde »den stora kulturuppgiften att skapa en ny medborgerlig bildningsnivå, att i det stora avståndet mellan folkskola och studentexamen skjuta in ett brett och mäktigt bildningslager». På detta sätt inträdde så småningom en förskjutning i utgångspunkterna för en lösning av den segslitna tvisten om läroverkens organisation, och i begreppet allmän medborgerlig bildning inlades en bibetydelse av »p r a k t i s k» bildning. Den samtidigt allt mer och mer skärpta kampen för ökade medborgerliga rättigheter i form av utvidgad rösträtt gav också ytterligare styrka åt kravet på ökad medborgerlig bildning, och det torde därvid ej hava varit utan sin betydelse, att det för den allmänna opinionen var samma förstakammarmajoritet, som stod hindrande i vägen såväl för rösträttsfrågans lösning som för skolreformens genomförande. Så småningom närmade sig emellertid de olika ståndpunkterna, åtminstone i vissa punkter, så mycket till varandra, att båda kamrarna år 1899 kunde förena sig i ett principuttalande om önskvärdheten av åtgärder för en avslutningspunkt inom läroverket för lärjungar, vilka vid 15—16 års ålder önskade lämna skolan, samt i en begäran om utredning av hithörande spörsmål. Den 26 maj 1899 tillsattes en ny läroverkskommitté, vars betänkande avgavs den 8 december 1902. De grundlinjer för läroverksfrågans lösning, som framlades av denna kommitté, kunna i stora drag utläsas ur det här tidigare återgivna anförandet av S. A. Hedin vid 1890 års riksdag. Sin ställning till frågan om praktisk undervisning inom läroverkets ram anger kommittén i ett principuttalande rörande begreppet allmän medborgerlig bildning.1 »Att teoretiskt härleda och i en begreppsmässig definition sammanfatta vad därmed (uttrycket 'allmän medborgerlig bildning') bör förstås, synes kommittén vara ett lika gagnlöst som vanskligt företag» . . . . »För sin del har kommittén sett den allmänna medborgerliga bildningen helt enkelt från synpunkten av deras bildningsbehov, som frågan gäller, därvid icke förglömmande, att all undervisning är förfelad, som icke framför allt är anpassad efter lärjungens andliga och kroppsliga förutsättningar». Beträffande arten och omfånget av en sådan bildning hänvisar kommittén till de i betänkandet framlagda förslagen till undervisningsplaner. Kommittén gör dock några anmärkningar av rent principiell natur och i en av dessa heter det 2 : »Från deras sida, som velat eller vilja se läroverken befriade från varje förpliktelse till den medborgerliga bildningen och denna senare hänvisad till särskilda läroanstalter, märker man ofta en benägenhet att likställa den allmänna medborgerliga bildningen med 'praktisk' bildning i yrkesmässig mening, sådan ungefär som den slags skolbildning, vilken lämpligen skulle 1

Sid. 37 i 1902 års betänkande. — 2 Sid. 38 i 1902 års betänkande.

31 kunna benämnas borgarskolebildning, och som har tydlig merkantil och industriell läggning. Kommittén kan icke gilla en dylik uppfattning. I likhet med dem, som i förra hälften av det gångna århundradet förde reformidéernas talan mot 1820 års skolsystem, vill kommittén betona den allmänna medborgerliga bildningens karaktär av allmän, d. v. s. från varje, vare sig praktisk eller lärd, yrkesmässighet fri bildning.» Beträffande den praktiska läggningen av skolkursen yttrar kommittén i1 »En särskild fråga blir, i huru hög grad man bör sträva efter att göra den här ifrågasatta skolkursen praktisk. Detta blir med den betydelse, man i förevarande fall fäster vid ordet, detsamma som att fråga, i huru hög grad skolans undervisning skall taga hänsyn till lärjungarnas verksamhet efter slutad skolgång. Det är härvidlag kommitténs mening, att man bör sträva att hålla en lämplig medelväg. Å ena sidan bör ej sättas i fråga, att det allmänna läroverket skall utbilda lärjungarna för vissa yrken, en uppgift, som tillhör fackskolorna, och som från läroverkets synpunkt är teoretiskt lika olämplig som praktiskt outförbar. Men å andra sidan bör man ej heller hysa någon skuggrädsla för att på läsplanen upptaga sådant, som kan bliva lärjungarnas flertal till direkt nytta vid deras utträde i livet. Den föreställningen, att det i praktisk verksamhet användbara vetandet skulle vara oförenligt med det för hjärtat och förståndet bildande, kännetecknar en ensidig pedagogisk ståndpunkt, som mer och mer börjar förlora terräng, och förhåller det sig enligt kommitténs mening så, att de ökade praktiska kunskapsmoment, som förändrade samhällsförhållanden kräva, kunna och böra upptagas å läroverkens undervisningsplan, där de skola befinnas i pedagogiskt avseende fullt lämpliga, så snart deras metodik hunnit bliva vederbörligen utbildad. Man får därför ej vid uppfostran av barn uppställa endast en schematisk allmänbildning eller formell själsutveckling som slutmål, utan måste, så långt ske kan, taga hänsyn till den omgivning och de förhållanden, som i framtiden vänta lärjungarna. Om man blott fasthåller, att ingen uppfostran i skolan kan göra en människa färdig för hennes plats i livet, så behöver man ej tveka att giva undervisningen en i god mening praktisk syftning, så nämligen, att kunskaper meddelas, som äro på samma gång nyttiga och allmänbildande. A t t sådana ingå i eller stå i närmaste samband med de flesta av de s. k. vanliga skolämnena, därom är kommittén övertygad; i vilken ordning de enligt kommitténs mening böra meddelas, därpå lämnas svar i nedan avgivet förslag till undervisningsplan.» »Det är att förmoda, att en så beskaffad allmänbildning skall komma att visa sig fullt tillräcklig för flertalet av de lärjungar, som avgå ur de allmänna läroverken före mogenhetsexamen. Men såsom naturlig följd av dess innebörd och på samma gång såsom ett erkännande av det värde, staten själv sätter därpå, bör avläggandet av den examen, som avslutar ifrågavarande bildningskurs, berättiga till erhållande av vissa statstjänster och inträde i vissa fackskolor, varom utförligt talas längre fram. Härav följer åter, att prövningen måste ställas under vederbörlig kontroll. Huru kommittén tänkt sig denna, framgår av nedan avgivet förslag till examensbestämmelser.» 1

Sid. 47 i 1902 års betänkande.

32 »Det är kommitténs övertygelse, att en avgångsexamen på läroverkets mellanstadium skulle kraftigt medverka till att försvaga mogenhetsexamens alltför dominerande inflytande. Den skulle särskilt göra denna senare överflödig som kompetensvillkor för åtskilliga sysslor, för vilka den nu är obligatorisk eller allmänneligen förutsatt, samt sålunda bidraga att minska åtminstone den tillströmning till mogenhetsexamen, som beror på dessa. Detta torde så mycket mer kunna förutsättas bliva förhållandet som vårt land under de sista årtiondena kommit in i ett nytt ekonomiskt utvecklingsskede, som för den hastigt växande industriens, handelns och kommunikationsväsendets behov kräver rik tillgång på personer med tillräcklig allmänbildning, färdiga att, medan de ännu äro bildbara, träda ut i det praktiska livet.» Beträffande den enhetliga anordningen av nederskolans undervisning säger kommittén 1 : »Under sådana förhållanden och då, såsom längre fram skall påvisas, pedagogiska och praktiska grunder fälla utslaget till förmån för en enhetlig anordning av läroverkens lägre stadium, kan kommittén icke omfatta den åsikt, som erhöll sin konsekventa tillämpning i 1820 års skolordning, och som ännu äger ivriga målsmän, nämligen att de två bildningsarterna skulle vara oförenliga och därför kräva olika, på ett tidigt skolstadium skilda läroanstalter eller bildningslinjer. Kommittén delar fastmer den principiellt motsatta uppfattningen, vilken utgjort kärnpunkten i andra kammarens under snart en mansålder hävdade reformprogram och jämväl fått sitt uttryck i 1899 års riksdagsskrivelse, den uppfattningen, att den vetenskapliga bildningen skall grundas på den medborgerliga. P å vad sätt denna grundsats med hänsyn till det praktiska livets och den vetenskapliga bildningens krav vinner sin tillämpning på skolorganisationens gestaltning, får kommittén tillfälle att här nedan närmare utveckla.» Meningsskiljaktigheterna såväl inom kommittén som i läroverkskretsar och i den allmänna diskussionen kommo att i stor utsträckning röra sig om frågan huruvida den klass, i vilken den »allmänna medborgerliga» undervisningen skulle avslutas, borde genomgås av alla eller, såsom kommitténs majoritet föreslagit, endast av de lärjungar, vilka ej ämnade fortsätta å gymnasiet. Det gällde nog härvidlag ej endast ett lämplighetsspörsmål, utan de olika åsikterna torde även hava haft andra, djupare orsaker, bland andra den, att skillnaden mellan »praktisk» och »allmän medborgerlig» bildning aldrig kom att bliva riktigt klarlagd för den större kretsen av intresserade, varför i diskussionen en viss sammanblandning av de båda begreppen kom till synes, då det gällde att få ett slut på de gamla striderna om läroverksfrågan och möjlighet syntes ligga inom räckhåll att förena åsikter och intressen, vilka ej voro allt för vitt skilda från varandra. I riksdagsskrivelsen av år 1899 hade hänvisats till den år 1897 försöksvis upprättade praktiska avslutningsklassen vid nya elementarskolan i Stockholm, vars undervisningsplan stod i ganska god överensstämmelse med den i 1887 års proposition framlagda läroplanen för de två sista åren av den då föreslagna praktiska linjen. Kommitténs majoritet hade emellertid i sitt 1

Sid. 40 i 1902 års betänkande.

33 förslag till kursplan för realskolans med gymnasiets första ring parallella sjätte klass lämnat så litet kvar av den omedelbart praktiska delen av nämnda kurs, att reservanterna kunde finna sjätte klassen lika väl som första gymnasieringen lämpad att vara underlag för tre års gymnasiestudier. Huru mycket av den direkt praktiska utbildning, som i själva verket fanns kvar i den nu föreslagna kursen för sjätte klassen, sökte H. Dahlgren påvisa i sin reservation. Han säger där, att man hänvisat till »att man givit den sjätte klassen en mera praktisk beskaffenhet, 'en mera utpräglat medborgerlig läggning' än vad den första gymnasieringen kan äga. Dess läroplan upptar vissa moment, särskilt ägnade för dem, som skola ut i praktisk verksamhet: 'övningar att uppsätta enklare skrivelser, ansökningar, intyg, fullmakter och dylikt; 'enklare bokföring'; 'huvuddragen av den svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen'. — Endast de två senare kursmomenten hava den betydelse, att de förtjäna beaktande i detta sammanhang.» Beträffande bokföringen betonar han emellertid, att det endast blir fråga om sysslandet med bokföringskonstens allra mest elementära begrepp under några få lektionstimmar, under det att för en kurs i bokföring, som skall ge resultat av något praktiskt värde, måste anslås minst 3 timmar i veckan under ett helt läsår jämte ett ej obetydligt hemarbete. I fortsättningen heter det om skillnaden mellan de för sjätte klassen och första gymnasieringen föreslagna kurserna: »Men även om jag samlar ihop alla småsmulorna, får jag ej ett förråd stort nog, att det skulle giva mig skäl till att hos lärjungen i sjätte klassen förmoda en överlägsenhet i praktiskt hänseende över hans kamrat i första ringen, så stor, som den man här gör anspråk på. — Det har för övrigt icke varit kommitténs mening, att den särskilda sjätte klassen skulle i något avseende falla utanför det allmänna läroverkets ram eller göras praktisk på annat sätt än den övriga realskolan. Såsom var och en kan finna, bör denna klass med avseende på lärokursens beskaffenhet snarare anses representera ett förkortat gymnasium än 'en medborgerlig bildningsriktning, som på ett karakteristiskt sätt skiljer sig från gymnasielinjernas', såsom kommitténs majoritet velat göra gällande.» En annan ledamot av kommittén, rektor H. Andersson, uttalar sig i sin reservation på ungefär samma sätt om den »praktiska avslutningsklassen», och en tredje ledamot, lektor N. Höjer, uppvisar ävenledes ämne för ämne att skillnaden knappast är nämnvärd mellan kursen i den »praktiska avslutningsklassen» och i gymnasiets första ring. Den sistnämnde reservanten säger om kommitténs bevisföring till stöd för en särskild sjätte klass, att den »är av den art, att om den vore riktig, så måste slutsatsen tala för en apologistskola eller borgareskola eller en särskild praktisk linje utan någon förbindelse med eller övergång till gymnasium», och på ett annat ställe, att »statsrådet Hammarskjölds praktiska linje har krympt till hopa till en enda liten avslutningsklass eller — såsom kommittén hellre älskar att kalla den — realskolans sjätte klass . . . » De anförda uttalandena torde på ett i huvudsak riktigt sätt karakterisera arten och omfattningen av den »praktiska utbildning» i ordets mera vanliga bemärkelse, som genom 1904 års skolreform infördes i våra läroverk. Då kom3—300467

34 mittens förslag i stort sett helt och hållet godkändes av 1904 års riksdag, var därmed också för en tid framåt den gamla tanken undanskjuten att i de allmänna läroverken inrymma en »praktisk utbildning» av det slag, som tidigare åsyftats med detta uttryck. Trots tanken på en »praktisk» inriktning var ju i själva verket den nya realskolan i hela sin utsträckning avsedd att meddela vad man kallat »allmän medborgerlig bildning». De av S. A. Hedin vid 1890 års riksdag formulerade kraven på den blivande skolreformen voro således i stort sett uppfyllda. Kommitténs ledamöter voro emellertid samtliga ense därom, att sådan undervisning, som åsyftar praktisk utbildning i trängre bemärkelse, d. v. s. yrkesmässig utbildning, skulle förläggas till olika slag av fackskolor. E n naturlig följd av att 1904 års riksdagsbeslut rörande de allmänna läroverken godkände kommitténs förslag blev därför, att frågan om dylika fackbildande skolors anordnande så snart som möjligt måste upptagas till prövning. Sedan omorganisationen av läroverken enligt den nya planen börjat genomföras, tillsattes dels år 1907 en kommitté för utredning av frågan om den lägre tekniska undervisningens ordnande och dels en handelsundervisningskommitté år 1908. Som resultat av dessa och andra utredningar, för vilka här nedan^ (sid. 57 ff.) kommer att lämnas en särskild redogörelse, tillkom sedan 1918 års riksdagsbeslut om de praktiska ungdomsskolorna. I samband med behandlingen av skolfrågan vid 1904 års riksdag upptogs också ett annat spörsmål, som av S. A. Hedin berörts år 1890, nämligen frågan om folkskolans ställning till läroverken och om dess förmåga att meddela åtminstone en del av den medborgerliga bildning, som läroverkens nederstadium avsåg att bibringa sina lärjungar. Folkskolans storartade utveckling hade redan vid denna tid åstadkommit, att det krav på enhetlig organisation av vårt skolväsen ända från bottnen, vilket vid århundradets början mera vagt skisserats av Anders Fryxell och vid dess mitt såväl i skrifter som i riksdagen mera bestämt framförts av P . A. Siljeström 1 , nu började tränga sig fram till lösning. Redan i samband med 1892 års proposition föreslogo Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund i en motion, att den allmänna medborgerliga bildningen skulle, till en början åtminstone på mindre orter, tillgodoses genom treåriga praktiska överbyggnader på folkskolan. Motionerna upprepades åren 1893 och 1896, och i samband med läroverkspropositionen 1904 yrkade nämnda motionärer, att den nya realskolan skulle göras femårig och att endast ett främmande språk skulle behöva ingå i den föreslagna realskolexamen, varigenom uppenbarligen åsyftades, att även blivande överbyggnader på folkskolan skulle kunna föra sina lärjungar fram till denna examen. Då emellertid dessa frågor stå i närmaste samband med utvecklingen av de högre folkskolorna, hava de sakkunniga funnit det lämpligast att redogöra för desamma i samband med framställningen av den högre folkskolans utveckling i vårt land. 1 Rektor vid nya elementarskolan i Stockholm, en tid Stockholms stads folkskolinspektör och dessutom ledamot av riksdagens andra kammare m. m.

35 2. De högre folkskolorna 1858—1918. Beträffande de högre folkskolorna är det möjligt att redan vid menings- „ , t « u utbytena om deras inrättande och sedan allt framgent urskilja samma drag- l856-58™s kamp, som gjort sig gällande inom läroverken., mellan det allmänbildande och riksdai °? det »praktiskt inriktade» momentet i deras undervisning. Inom sjuttioårs- » ! M J Ä 8kolor perioden 1858—1928 kan den högre folkskolans utveckling uppdelas i fyra från varandra ganska klart åtskilda skeden. Det första omfattar tiden från 1858, när ständerna beslöto skolornas upprättande, och fram till år 1868. I 1858 års riksdagsskrivelse angives den högrre folkskolans uppgift i följande ordalag: »En invändning, som skulle kunna gö:ras mot inrättande av de ifrågasatta högre folkskolorna, nämligen att behovet därav redan är uppfyllt genom lardomsskolornas reallinjer, anse sig rikets ständer böra till vidare utveckling av sina åsikter i ämnet upptaga. Ändamålet med dessa högre folkskolor måste i första rummet vara att åt arbetsklassens, ej blott de mera förmögnes, utan jämväl de fattigares, barn vilka blivit begåvade med bättre fattningsförmåga samt visa framstående lärolust bereda tillfälle att inhämta för framtida självstudier behövliga förkunskaper ävensom att genom goda lärares handledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning till deltagande i fosterlandets och mänsklighetens högre angelägenheter, och detta utan att de genom slkolan ryckas utur deras vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas från en för framtida arbetsduglighet nödvändig härdighet uti kroppsarbete. Lätteligen inses den stora vikten utav att på 'detta sätt åt samhället tillgodogöra samt bibehålla kärnfrisk den talrika skara bland det uppväxande släktet som tydligen av naturen är danad att med det förtroliga kamratskapets övertygande och bevekande inflytande verka under livet såsom andligt och lekamligt välgörande föredömen bland arbetsklassen, ävensom att utgöra ett allt mer och mer utvecklat kommunalväsendes säkraste stöd. Men lika lätt bör även inses att for detta ändamål erfordras undervisningsanstalter, inrättade med hänsikt till det särskilda syftemålet. Har man gjort sig reda för detta, så torde det vara klart, att de allmänna elementarläroverken, oaktat utvecklingen av deras reallinjer, icke kunna motsvara här ifrågavarande skolors bestämmelse De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för de förmögnares och de närmast boende mindre bemedlades barn; de vanor, behov och anspråk, som där förvärvas, äro föga ägnade för en lärjunge, utgången ur och ämnad att fortfarande tillhöra den arbetande klassen; läs eterminernas långvarighet medgiver icke de för kroppsarbetsövningen behövliga avbrott, som vid en högre folkskola måste beredas; i följd därav att undervisningen här måste avse en plan, fullföljd genom skolans övre klasser, överhopas lärjungarna med en mangartad kunskap, vartill de talrika begynnelsetrådarna icke kunna mer än hastigt upptagas för att gagnlöst åter släppas på den kortare tid, som den blivande arbetaren bör uteslutande sysselsättas med boken; och slutligen är undervisningssättet icke sådant, som, enligt vad förut är antytt, synes böra iakttagas i folkskolan.» .

36 Den i ständerna förda diskussionen sysselsatte sig ganska ingående med frågan om lärarkompetensen, och riksdagsskrivelsen säger härom: »Vad särskilt angår yrkande att lärarna vid dessa skolor böra äga akademisk bildning, så och om i allmänhet av varje duglig skollärare måste fordras en klar genomskådning av undervisningsämnet för att kunna giva åt dess meddelande en verkligt bildande kraft, torde denna egenskap vara så mycket nödvändigare hos läraren vid den högre folkskolan, i anseende till den omständighet, att flertalet av denna skolas lärjungar fortfarande kommer att tillhöra den arbetande klassen. Detta förhållande kräver nämligen, att den till arbetsduglighet uppvuxne lärjungen icke alltför lång tid av året vistas vid skolan, för att icke bliva för sitt framtida levnadsyrke mindre skicklig genom den förvekligande inverkan av studerkammarlivets stillhet. Här gäller således för läraren att utur varje läroämne kort och klart sammanfatta dess innehåll, och detta så, att det meddelade giver lärjungen både lust och förmåga att under skolundervisningens mellantider, ävensom efter dess slut, på egen hand småningom fullständiga den erhållna kunskapen. A t t uttryckligen stadga befordringsrätt för dessa lärare inom allmänna läroverken eller kyrkan torde emellertid icke vara lämpligt, utan bör en sådan befordran grunda sig på deras för dylik tjänst förvärvade kompetens.» I den kungliga förordningen av den 23 april 1858 sammanfattas dessa uttalanden i den bestämmelsen, »att, därest ett stigande nit för folkbildningens befrämjande, utöver vad i folkskolestadgan i allmänhet vore avsett, skulle föranleda därtill, att för en eller gemensamt för flera församlingar på landet inrättades sådan högre folkskola, som för de arbetsklassen tillhörande barn, vilka blivit begåvade med högre fattningsförmåga och livlig håg att lära, lämnade tillfälle att under handledning av lärare, vilken blivit för studier, idkade vid universitet, väl vitsordad, vinna något högre mått av bildning och inhämta gagneliga kunskaper utan att dragas ifrån sina vanliga levnadsförhållanden samt nödig övning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete, så kunna understöd uppå hos Kungl. Maj:t skeende anmälan tilldelas sådan skola till högst dubbla beloppet av vad därtill i distriktet sammanskjutes, dock för varje skola icke överstigande 1 000 riksdaler riksmynt årligen». På uppdrag av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet utgav P . A. Siljeström omedelbart efter kungörelsernas utfärdande en redogörelse — »jämte därvid fogade upplysningar och anmärkningar» — för de många viktiga beslut rörande folkundervisningen, som fattats vid 1856—58 års riksdag. Ur dessa kompletterande upplysningar kan man något klarare utläsa vad man avsett med de högre folkskolorna. För att giva ett begrepp om storleken av de »distrikt», som kunde tänkas bilda underlag för skolorna, påpekade författaren till en början, att anslagssumman ungefärligen motsvarade statsbidrag till en skola i varje län, ehuru en fördelning efter sådana grunder ingalunda varit statsmakternas mening. »Vad nu först naturen av dessa skolor i allmänhet angår», heter det sedan, »så inses lätt, att de icke kunna betraktas såsom annat än vad man vanligen kallar realskolor, med vilka ändamålet är att åt allmogens barn bereda tillfälle att inhämta vad som är förnämligast viktigt för deras medborgerliga uppfost-

37 ran . . . » Den använda benämningen realskola är av intresse, emedan Siljeström lade stor vikt vid de benämningar, som användes för olika skolformer, alldenstund han ansåg namnen vara av synnerlig betydelse för skolornas ställning i allmänhetens och särskilt i de bildade klassernas ögon. I en stor motion vid 1867 års riksdag om folkskolan som bottenskola har han för övrigt senare utvecklat sina synpunkter på denna fråga. Beträffande lärokursens utsträckning »i tid och kvalitet» samt skolans organisation heter det i Siljeströms förenämnda redogörelse för avsikten med de högre folkskolorna, att inga detaljföreskrifter borde binda utvecklingen, utan att hänsyn framför allt skulle tagas till olika orters och olika lärjungars skilda behov och förhållanden. »Somliga lärjungar kunna kvarstanna kortare, andra längre tid, . . . somliga kunna företrädesvis vilja inhämta ett ämne, andra ett annat o. s. v.» Denna frihet skulle bliva »endast inskränkt inom de gränser, som äro alldeles nödvändiga för undervisningens gång». Inträdesfordringarna skulle med tiden komma att höjas, allt eftersom den egentliga folkskolan utvecklade sig, och »för närvarande synas de lämpligen kunna ställas på någorlunda samma linje med fordringarna för inträde vid ett seminarium». Av de uttalanden och föreskrifter, som här återgivits, torde tydligt framgå, att man för den högre folkskolan tänkte sig en verkligt kvalificerad undervisning och att stora förhoppningar ställdes på den nya skolformen. Den ofta förekommande uppfattningen, att skolan skulle vara högst ettårig, är icke riktig. Det var vid denna tid vanligt även vid åtminstone de mindre elementarläroverken och pedagogierna, att en enda lärare samtidigt hade flera klasser att undervisa, och vid riksdagsdebatterna om de tvåklassiga läroverken och pedagogierna påpekades ofta, att lärjungar från sådana skolor brukade intagas i femte klassen av de fullständiga elementarläroverken. I förstnämnda typer av skolor var för övrigt lärjungantalet vid denna tid ofta så litet, att lärarens arbete närmast kan karakteriseras såsom »enskild handledning» av varje lärjunge för sig. Ihågkömmes detta, förstår man, huru en skola med en enda lärare mycket väl kunde bjuda på en flerårig kurs med varierande ämneskombinationer. I sin kommentar till 1858 års förordning uttalade dock Siljeström, att han, »trots föreskriften att läraren skall hava akademisk bildning», ansåg det nödvändigt med två lärare vid de högre folkskolorna. Såsom skäl för denna sin uppfattning angav han emellertid icke skoltidens längd utan den inbördes olikheten mellan skolans läroämnen, och av detta framgår ytterligare, att man tänkte sig en omfattande och grundlig undervisning vid de blivande högre folkskolorna. De överläggningar, som fördes i de olika stånden före beslutets fattande, äro också av stort intresse, även om de icke avsatt spår i riksdagsskrivelsen. Under 1840—50-talen stod vårt land i livlig både kommersiell och kulturell förbindelse med de anglosachsiska länderna. Bland annat hade Siljeström gjort omfattande studier av amerikanskt undervisningsväsen under en lång resa i Förenta staterna. 1 Härigenom förklaras den i förstone ganska förvånande omstän1 »Om undervisningsväsendet i Förenta Staterna>, Stockholm 1852. Författaren reste i Amerika 1849 och 1850. I Siljeströms samlade skrifter, utgivna 1864, upptager berättelsen ej mindre än 368

38 digheten, att engelskt och amerikanskt uppfostringsväsen särskilt i prästeståndet diskuterades ganska ingående under debatten, och att därvid de amerikanska »High-Schools», Skottlands »District-Schools» eller »Central Schools» av den ene talaren efter den andre betecknades såsom det mönster, som man nu ville efterbilda i Sverige. Särskilt inom prästeståndet gjordes emellertid gällande, att tiden ännu icke vore mogen för en sådan åtgärd och att idén av utskottet ingalunda hade blivit så klart utvecklad och genomtänkt med hänsyn till rådande förhållanden i vårt land, att det vore möjligt att nu fatta något beslut på grundval av utskottsförslaget. Det är i detta sammanhang av stort intresse, att, såsom framgår av den å sid. 275 som bilaga till detta betänkande fogade redogörelsen för engelska skolförhållanden, Englands för ögonblicket kanske mest aktuella skolproblem just är frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans stadium, och att tvenne olika kommittéer därstädes lämnat i princip överensstämmande förslag till lösning av frågan. Såsom av nämnda redogörelse framgår, innebära båda förslagen en organisation, som i mycket överensstämmer med den, som sedan lång tid tillbaka bestått inom Förenta staternas »High-Schools», och gå ut på inordnandet av »Central Schools» (ungefär motsvarande våra nuvarande yrkesbestämda högre folkskolor) såsom sidoordnade skolor till eller särskilda linjer inom »Secondary Schools»; de sistnämnda få, om den högsta eller de två högsta klasserna undantagas, anses närmast motsvara våra kommunala mellanskolor eller fyraåriga realskolor. Sedan sålunda utvecklingen på skolans område under de gångna 70 åren i Sverige och England sökt sig fram på olika vägar, synas nu vägarna åter mötas vid samma tid och i samma punkt. Detta sammanträffande är ganska påfallande, och det torde icke vara uteslutet, att det är en naturlig följd av en i viss mån likartad utveckling av samhälls- och näringsliv under de två senaste årtiondena. Kraven på att skolan skulle tillgodose utbildningen för det praktiska livet framfördes under debatterna vid 1856—58 års riksdag särskilt kraftigt av dåvarande prosten i Delsbo, sedermera biskopen i Härnösand Lars Landgren. Eftersom det gällde skolor på landsbygden, var det helt naturligt, att utbildningen för jordbruket skulle ligga närmast till hands, och Landgren önskade, att den högre folkskolans undervisning skulle förenas med lantbruksskolornas, för vilka han särskilt intresserade sig. Om de amerikanska och skotska förebilderna yttrade han, att nämnda skolor vore att anse såsom »dessa länders enda humanistiska Reallinea», och han ville till de vanliga läroverken hänvisa den del av ungdomen, som icke önskade gå till sålunda utvidgade lantbruksskolor. Debatten i bondeståndet kom att huvudsakligen röra sig om lärarkompetensen. Den kände ivraren för folkbildningen, Jonas Andersson från Häckenäs i Östergötland, var särskilt intresserad för seminariernas utveckling och hade vid samma riksdag väckt förslag om upprättande av ett särskilt högre seminarium, men hans förslag mötte starkt motstånd. Han sökte nu vinna gehör för dessa sina seminarieplaner genom att antyda, att vid ett sådant seminarium sidor; han uppger själv, att denna redogörelse är den första, som i Europa publicerats rörande amerikanskt uppfostringsväsen.

39 även skulle kunna utbildas lärare, vilka kunde bliva kompetenta att undervisa också i den nya skolformen. Men samtliga talare i bondeståndet betonade kraftigt, att väl vitsordad akademisk utbildning vore en oeftergivlig fordran, och exempel anfördes på att regeringen åt en folkskollärare just från Jonas Anderssons egen hemort beviljat understöd för att sätta honom i stånd att skaffa sig större insikter i vissa läroämnen. Förslagsställaren tog då avstånd från sitt förslag men motiverade dess framläggande därmed, att han hyst en viss misstanke, att fordran på akademiska studier troligen skulle få till följd »att präster skola företrädesvis användas som lärare vid dessa skolor», något som kunde anses vara varken ändamålsenligt eller nyttigt. Huvudsaken vore för honom, att de blivande lärarna verkligen hade erforderliga kunskaper och insikter; på vad sätt de sedan skaffat sig desamma vore honom likgiltigt. Bestämmelsen att den högre folkskolans lärare ej liksom elementarskolornas tillförsäkrades tjänsteårsrätt för prästerlig befordran torde böra ses i sammanhang med detta uttalande. Förslaget om upprättande av högre folkskolor föranledde också en motion av biskop Björck i Göteborg, i vilken denne yrkade på beredande av »tillfällen till inhämtande även på landet av en fullständigare folkbildning. .., som skulle komma icke blott de bättre rustade av allmogens barn utan ock Ståndspersoners barn tillgodo förmedelst några färre skolor i varje Stift, som kunde kallas Districtsskolor,... vilkas lärare . . . skulle hava . . . utsikt till befordran inom Kyrkan eller Elementar-Läroverket.. .» Namnet »Districts-Skolor» föreslogs även i en av friherre Ph. Hierta inom »Ridderskapet och Adeln» vid nämnda riksdag väckt motion. Dessa förslag avsågo närmast att med hjälp av statsmedel bereda möjlighet till en undervisning på landsbygden, vilken kunde motsvara de lägre elementarläroverkens, varigenom en och annan »ståndsperson» skulle kunna få behålla barnen längre i hemmet. Den här tidigare anförda, slutgiltiga formuleringen av beslutet avsåg tydligen att utestänga möjligheten till skolornas utveckling i sådan riktning, ehuru det endast delvis lyckades i längden. Prästeståndet avslog, men de tre övriga stånden godtogo i stort sett det ursprungliga förslaget, dock med den modifikationen, att anslaget till varje skola skulle bliva högst (i stället för minst) dubbla beloppet av vad som i distriktet sammanskötes. Maximibeloppet 1 000 riksdaler riksmynt godkändes. De grundtankar om skolorganisationen, vilka fått en så förnämlig utformning i de ofta återgivna bestämmelserna om den högre folkskolans ändamål, kunna föras tillbaka till de idéer, som Torsten Rudenschöld tidigare framlagt rörande vårt folkundervisningsväsen, särskilt till hans plan på »elitskolor». I en tid, då ståndsskillnaden ännu var en tämligen naturlig sak för alla människor, och folkbildningsintresset hos de högre stånden närmast var av filantropisk karaktär, väckte ännu icke bestämmelsen om en särskild skola för de mera begåvade bland arbetsklassens och de fattigares barn till livs samma känslor mot en dylik »klass-skola», som den skulle göra i våra dagar. Uttrycket »arbetsklassens och de fattigares barn» fattades på denna tid av allt att döma ej på samma sätt som nu, utan avsågs närmast såsom en motsats till »ämbets- och tjänstemans och övriga 'ståndspersoners' samt affärsmäns barn».

40 Utvecklingen Det livliga intresse och de stora förhoppningar, varmed den nya skolformen 1858—1868. omfattades av dem, som ivrat för dess införande, tog sig uttryck i upprättandet av icke mindre än 9 högre folkskolor redan under det närmast följande året. Men denna utveckling blev av kort varaktighet och efterträddes av en stagnation, som varade in på det nya århundradet. Först år 1866 steg antalet till 10. Av följande framställning torde framgå några av de orsaker, som ledde till detta svaga resultat. En anledning till att de högre folkskolornas utveckling avstannade är otvivelaktigt att söka däri, att folkhögskolidén just nu framträdde och att den högre folkskolan i folkhögskolan fick en oväntad medtävlare. Skärskådar man den i ständernas här ovan anförda skrivelse givna grundritningen till de högre folkskolornas organisation, finner man, att den så gott som fullständigt kan tillämpas på folkhögskolan, ifall ordet »barn» överallt utbytes mot »ungdom». Det torde ej kunna bestridas, att resultatet av en undervisning i den anda, som talar ur ständernas skrivelse, måste vara lättare att genomföra och lämpa sig bättre för elever i de senare ungdomsåren än för lärjungar i den ålder, för vilken de högre folkskolorna voro avsedda. Då vidare lantmannaskolorna i regel kommo att förläggas till samma ort som folkhögskolorna, uppfylldes också det naturliga önskemål om ett sådant samband mellan den medborgerliga bildningen och den praktiska bildningen, som biskop Landgren förordade vid beslutet år 1858 om högre folkskolors upprättande. Då statsanslag vid 1872 års riksdag för första gången beviljades åt de sedan några år försöksvis upprätthållna folkhögskolorna, omnämndes visserligen icke de högre folkskolorna, men i en motion på 1880-talet om löneförbättring åt lärarna vid de högre folkskolorna heter det: »Under allt detta har den högre folkskolan — antagligen ställd i skuggan av sin yngre men mera hastigt och krafttigt uppväxande syster, folkhögskolan — synbarligen varit glömd». Man kan således säga, att de idéer, vilka fingo sitt uttryck i 1858 års beslut om upprättande av högre folkskolor visserligen visade sig motsvara ett förhandenvarande tidsbehov men att detta i stor utsträckning kom att tillgodoses genom en annan skolform. Ii .+\ De högre Vid 1868 års riksdag behandlades de aktuella skolfrågorna synnerligen infoikskoiorna gående, och de framlagda förslagen berörde på det närmaste den högre folkriksdag, skolans ställning och utvecklingsmöjligheter. Delvis i anknytning till en liknande motion av P . A. Siljeström vid 1867 års riksdag hade flera motioner väckts angående enhetlig organisation av landets skolväsen. Andra kammarens tillfälliga utskott n:r 1 hade utarbetat ett stort betänkande, som i väsentliga punkter anslöt sig till en av S. A. Hedlund i andra kammaren väckt motion samt till vissa förslag om folkskolan och de högre folkskolorna, som framförts i en motion av Sven Rosenberg. I anledning av ett yrkande i den sistnämnda motionen fastslog utskottet till en början, att enligt gällande bestämmelser för de högre folkskolorna intet hinder mötte att intaga flickor som lärjungar i sådana skolor. Utskottet föreslog vidare, dels att inträdesfordringama skulle preciseras, så att den högre folkskolan icke behövde och icke skulle kunna

41 mottaga lärjungar, vilka borde gå i den egentliga folkskolan, dels att pedagogier och tvåklassiga läroverk skulle ombildas till högre folkskolor, varjämte utskottet ^ uttalade såsom ett önskemål, att kravet på universitetsstudier för lärarna ej skulle så strängt fasthållas. Efter mycket heta och långvariga debatter — de sträckte sig över tre plena — biföll andra kammaren med 97 röster mot 41 förslaget om småläroverkens ombildning till högre folkskolor samt dessutom flertalet av utskottets övriga förslag. Frågan gick därefter till första kammaren, vilken ej biträdde medkammarens beslut, varigenom andra kammarens beslut ej kom att leda till någon åtgärd. Den långa debatten i andra kammaren — protokollet omfattar över 100 tättryckta sidor, ehuru flera stora anföranden, bland annat av Siljeström och Meijerberg, saknas — ger en god inblick bland annat i de olika uppfattningar, vilka vid denna tid voro vanliga rörande förhållandet mellan »medborgerlig» och »praktisk» undervisning. Professor Sigurd Ribbing påtalade »tvetydighet eller oklarhet i den betydelse, som tillägges uttrycket: allmän medborgerlig bildning». Han säger därom: »Förstår man därmed sådan bildning, som alla skulle äga, så är det egentligen blott folkskolan, som skulle meddela denna bildning; redan i elementarläroverkens lägre klasser läres mera, än alla statens medborgare inhämta. I något vidsträcktare bemärkelse åter av ifrågavarande uttryck kan därmed rätteligen ej menas annat än den bildning, som till utveckling bringar förmåga, vilja och karaktärsfasthet hos lärjungen att gagna det allmänna, fäderneslandet. Men för en sådan bildning är ej nödigt, att alla lära detsamma och blott detta. Låt vara, att vissa ämnen äro gemensamma, icke skadas dessa och den bildning, som med deras studium är förenad, därav, att den ena därjämte får lära latin, den andra kemi eller något annat. J a g tillåter mig taga ett exempel. En gosse går i skolan för att vinna allmän medborgerlig bildning; antag att han därjämte får lära skomakareyrket. Skadas hans allmänna bildning därav? Fordrar icke tvärtom samhället av dess medborgare bildning, specialitet och arbetsfördelning?» Flera talare efterlyste utskottets mening med det i betänkandet oupphörligen förekommande uttrycket »praktisk lärokurs» utan att egentligen få annat svar, än att i stället för att i läroverkens lägsta klasser »nu presteras en bit undervisning i botanik» skulle det bliva fråga om en begriplig och någorlunda fullständig »kännedom om naturvetenskaperna i de delar, som kunna vara företrädesvis nyttiga och lämpliga för det allmänna livet», vartill borde komma »någon undervisning i bokhålleri med tillämpning av de inhämtade grunderna i aritmetiken». E n annan talare, rektor vid ett lägre läroverk, yttrade om de högre folkskolorna: »Då utskottet i motiveringen . . . talar om den mera praktiska kunskapsbildning, som dessa skolor skulle hava till uppgift, utan att angiva vari densamma består, ber jag få anmärka, att en sådan praktisk riktning hos dem icke finnes, och jag anser även däri ligga en orsak bland andra, varför dessa högre folkskolor till sin idé och med avseende på våra förhållanden måste anses förfelade. Varken deras egenskap att utgöra en fortsättning av folkskolans lärokurs i allmänna och teoretiska kunskapsämnen, ej heller deras egen-

skåp av dagskolor är gynnsam för deras mera allmänna upprättande „..» »Det förhållande, att, oaktat ett tämligen stort statsbidrag för dessa skolor lämnas, ändock i vårt land endast tio högre folkskolor, och dessa mest i köpingar, blivit upprättade, synes även lämna erfarenhetsbevis på att fel måste förefinnas i deras organisation, och utskottet har saknat skäl att med avseende på landsbygdens bildningsväsende taga i beräkning en mera allmän utbredning av våra nuvarande högre folkskolor, om ock dessa för städerna kunna finnas användbara.» Talaren hade därför intet egentligt att invända mot förslaget om vissa stadspedagogiers ombildning till högre folkskolor. Från annat håll påpekades det inkonsekventa i att utskottet på det ena stället föreslog de tvåklassiga läroverkens ersättande med högre folkskolor och att det samtidigt gjorde ett uttalande till förmån för lärarkompetensens sänkande, för övrigt utan att framlägga någon motivering för det senare uttalandet. Huru skall det bliva möjligt, anfördes från ett tredje håll, att ersätta de 2-klassiga läroverken och pedagogierna med högre folkskolor, då dessa endast hava en lärare, under det de förra tack vare sina två lärare kunna utsträcka sin undervisning till att omfatta fjärde, ja ibland även femte klassens kurs. En följande talare protesterade mot försöket att påtvinga småstäderna högre folkskolor, under framhållande av att sådana frivilligt upprättats endast på 10 ställen, därav 5 i Skåne. Undantager man de nämnda skånska högre folkskolorna, »Kullabygdens skolor», vilka såsom fullödiga uttryck för den ursprungliga idén till stor del fortleva ännu i dag, synas sålunda redan vid denna tid de högre folkskolorna, trots stadgans bestämmelser, i det allmänna medvetandet hava övergått till att bliva ett köpingarnas och de mindre samhällenas surrogat för statens elementarskolor i städerna. Skolorna överensstämde beträffande anordning och undervisning snarare med den av biskop Björck föreslagna »Districts-skolan», i vilken även »Ståndspersoners barn» skulle kunna erhålla förberedelse för inträde i högre klasser av elementarläroverket, än med den skolform, som från början varit avsedd. I och med denna behandling i riksdagen av frågan om de mindre städernas läroverk blev den högre folkskolan under ett trettiotal år framåt en bricka i det spel om nämnda läroverks ombildning och indragning, vilket avslutades först genom 1904 års läroverksreform. Tiden Nedanstående, ur statsutskottets utlåtande n:r 9 vid 1893 års riksdag häm1869-1908. t a d e u p p g i f t e r o m de högre folkskolornas utveckling giva vid handen, att den i fråga om deras utbredning icke motsvarat de stora förhoppningarna. Åren 1864—65 funnos 9 högre folkskolor, , 1866—73 » 10 » * År 1874 11 » Åren 1875—78 » 12 » År 1879 » 13 » Åren 1880—81 > 12 » » 1882—84 » 13 »

43 År 1885 funnos 12 högre folkskolor, och Åren 1886—90 » 11 » » Utskottet uttalar härvid följande: »De högre folkskolornas antal har sålunda aldrig överskridit 13. Under 25-årsperioden ökade deras antal från 9 till 11, samtidigt varmed folk- och småskolornas antal ökades från 6 133 till 10 560. Lärjungeantalet i de högre folkskolorna har aldrig överstigit 377 och var år 1890 endast 271. — Den 'samlade lärarecorpsen' räknade 1882—84, då den var som störst, 15 man och hade 1890 nedgått till 12. — Högsta statsbidraget till dessa skolor utgick år 1883 med 15 600 kronor. År 1890, det sista år, för vilket officiella uppgifter föreligga, var statsbidraget 13 200 kronor». Efter att i detalj hava påvisat den ringa omfattning, som kom undervisningen i medborgerliga och praktiska ämnen samt i främmande språk till del, yttrar utskottet: »Det synes sålunda vara otvivelaktigt, att väsentliga grundfel finnas i hela anläggningen, eljest vore ett dylikt resultat av mera än 30 års utveckling icke tänkbart.» Den högre folkskolans stagnation torde näppeligen kunna tillskrivas dåliga lärarlöner och därav följande brist på dugliga lärare. Vid 1875 års riksdag höjdes statsbidraget till de högre folkskolorna från 1 000 till 1 200 kronor för varje skola, och samtidigt uppställdes kravet på praktisk-pedagogisk utbildning för de lärare, som därefter skulle tillsättas. Vid denna tid fanns vid seminarierna en särskild praktisk övningskurs för personer (exempelvis prässter), vilka ville bliva folkskollärare men som på annat sätt än genom att genomgå seminarium inhämtat de erforderliga teoretiska insikterna. Under hänvisning till att pro vårsutbildning numera var införd vid elementarläroverken, gjordes genomgång av denna praktiska övningskurs obligatorisk för blivande lärare vid de högre folkskolorna. I första kammaren framhölls under debatten vid 1875 års riksdag, att lärarlönen vid de högre folkskolorna nu komme att bliva högre än lönen för adjunkter vid elementarläroverken; en annan talare anförde klagomål över att de högre folkskolorna hade övergått till att huvudsakligen tjäna som förberedande elementarskolor. Då frågan om småläroverkens indragning och förslagen om deras ersättande med högre folkskolor, kommunalskolor eller borgarskolor redan i korthet omnämnts i annat sammanhang, må här endast tilläggas, att ett förslag om löneförbättring för de högre folkskolornas lärare vid 1889 års riksdag avstyrktes av statsutskottet. När motionären i andra kammaren såsom skäl för sitt förslag bland annat erinrade om att högre folkskolans lärare aldrig fått befordringsrätt inom kyrkan och elementarläroverket, svarade den representant, som förde statsutskottets talan i kammaren, att »denna frågas lösning är beroende av frågan om läroverkens omorganisation». När spörsmålet om de mindre läroverken åter upptogs i en proposition vid 1892 års riksdag, väckte den då i andra kammaren invalde Fr. Berg tillsammans med Emil Hammarlund en motion, däri de med yrkande om avslag på Kungl. Maj:ts proposition bl. a. föreslogo upprättande av »praktiska mellanskolor» i småläroverkens ställe. I motiveringen återfinnes en historik över 1880-talets förslag om »borgarskolor» och »kommunalskolor» jämte en ingående redogö-

44 relse för propositionerna till 1887 och 1890 års riksdagar om »praktiska linjer». I motionen betecknas såväl latin- som reallinjen vid läroverken såsom »lärda» skolor. På grund av motionens sammanhang med propositionen remitterades den till statsutskottet. För att få frågan så allsidigt belyst som möjligt väckte därpå A. F . Liljeholm, folkskollärare i Göteborg, en motion med begäran om utredning och därpå grundat förslag om ändringar i gällande bestämmelser för högre folkskolor. Denna utredning skulle avse dels bestämmelsen, att dylika skolor endast finge upprättas på landsbygden, och dels utarbetande av förebildliga undervisningsplaner. Nämnda motion var så avfattad, att den remitterades till det tillfälliga utskott i andra kammaren, i vilket Hammarlund var ordförande. Därigenom kom möjlighet att hållas öppen att för riksdagen framföra sådana synpunkter, som eventuellt ej vunne beaktande vid statsutskottets behandling av den Berg-Hammarlundska motionen. Då behandlingen av dessa motioner haft avgörande betydelse för frågan om den praktiska undervisningen på realskolans åldersstadium, må här i sammandrag anföras några uttalanden i utskottens betänkanden. I det av Hammarlund undertecknade utlåtandet från l : a tillfälliga utskottet konstateras först, att »motionären har sålunda rätt däruti, att en omorganisation av den högre folkskolan är nödvändig». Frågans sammanhang med småläroverkens omorganisation underströks, och om denna hette det: »Å ena sidan yrkas, att de ombildade småläroverken göras till verkliga överbyggnader på folkskolan med en inträdesålder av 12 år och med kostnadsfri undervisning. Från andra sidan yrkas, att de mindre läroverken visserligen i åtskilligt böra omdanas, men att de, liksom nu är fallet, delvis böra vara parallella med folkskolan (inträdesåldern skulle sättas till 9 eller 10 år), och att terminsavgifter skulle i dessa skolor få upptagas.» »Den förra meningen har vid innevarande riksdag tagit sig uttryck i en motion (nr 96) .* I denna motion, som legat under annat utskotts behandling, framställes förslag om småläroverkens ombildning till överbyggnader på folkskolan. Huvudgrunderna för ordnandet av de skolor, som begäras i motionen nr 96, äro alldeles desamma som de, vilka framställas i den föreliggande motionen.» »Om utvecklingen skulle gå i denna riktning, om alltså småläroverken skulle komma att ersättas med en ny praktisk skolform, byggd på folkskolan, så har man i och med detsamma ett antal verkliga högre folkskolor av just den beskaffenhet, som motionären önskar. Dessa nya högre folkskolor skulle redan från början hava att övertaga det i åtskilliga avseenden ganska rika arvet efter 'småläroverken'; dels dessas betydande ekonomiska tillgångar, dels det synnerligen livliga intresse, som vederbörande kommunala myndigheter för ifrågavarande läroverk ådagalagt och fortfarande ådagalägga. Man skulle således på denna väg genast kunna få ett ganska stort antal högre folkskolor, omfattade med livligt intresse och utrustade med jämförelsevis goda ekonomiska resurser (statsbidraget till ett enda ombildat läroverk skulle ju enligt den för årets riksdag framlagda statsverkspropositionen uppgå till mer än 9 000 kronor). 1

Den Berg-Hammarlundska.

45 Det ä r klart, att den nya skolformen under sådana förhållanden skulle komma att framvisa resultat, som kunde locka till efterföljd och inom kort leda till upprättande av dylika överbyggnader på folkskolan ej blott i alla städer utan dessutom på alla andra mera betydande orter. De nuvarande fåtaliga högre folkskolorna skulle då helt visst så småningom uppgå antingen i dessa nya överbyggnader på folkskolan eller ock i folkhögskolan.» »Skulle åter frågan om småläroverkens ombildning lösas i den riktningen, att inträdesåldern sättes till 9 eller 10 år och kommunerna lämnas rätt att upptaga terminsavgifter, då blir det utan tvivel nödvändigt att vid sidan av dessa läroverk få upprättade särskilda fortsättningsläroverk för sådana elever, som genomgått folkskolan. Då torde det vara lämpligt att söka få den nuvarande högre folkskolan omorganiserad i huvudsaklig överensstämmelse med motiveringen i den nu föreliggande motionen. Denna organisation borde gå därpå ut, att staten ger sitt erkännande och understöd även åt högre folkskolor i städerna, att detta understöd tilltages vida rikligare än för närvarande är fallet, att karaktären av överbyggnad på folkskolan (»mellanskola», d. v. s. läroverk för övergångsåldern) strängare upprätthålles, och att den högre folkskolans uppgift blir att på grundvalen av den vanliga folkskolebildningen meddela en fortsatt undervisning, avpassad för det praktiska livets behov och särskilt lämpad för dem, som vid 15—16 års ålder lämna skolan för att övergå till yrken och näringar.» Det är i detta sammanhang av intresse att påpeka, att från början benämningen »mellanskola» såväl i den Berg-Hammarlundska motionen som' i detta utskottsbetänkande just avsåg de utvecklade högre folkskolorna i deras egenskap av på det praktiska livet inriktade överbyggnader på folkskolan. Statsutskottet avstyrkte den Berg-Hammarlundska motionen och uttalade sig för en art av skolor, som meddelade »en vid konfirmationsåldern någorlunda avslutad, i främsta rummet för det praktiska livet gagnelig undervisning», varför »undervisningsplanerna för dessa skolor böra göras oberoende av planerna för undervisningen i de högre läroverken». Vid 1893 års riksdag framlades åter en kungl. proposition med förslag till ombildning av småstädernas läroverk. I anledning av densamma återkommo såväl Berg och Hammarlund som också Liljeholm med i stort sett samma motioner som föregående år, dock omarbetade och utvidgade med ledning av deras behandling vid föregående riksdag. Liljeholms motion innehöll nu preciserade yrkanden bland annat på möjlighet att upprätta högre folkskolor även i städer och på utarbetande av plan för undervisningen i sådana skolor. Den förstnämnda motionen innehöll också ett referat av vissa uttalanden vid 1881 års läroverkslärarmöte i Örebro angående det praktiska livets behov av på olika sätt utbildad arbetskraft, vilket där anfördes till stöd för förslaget om »borgarskolor». »Den materiella kulturens främsta ledare», heter det i motionen, »måste äga vetenskapliga insikter särskilt i matematik och de naturvetenskapliga ämnena samt förtrogenhet med nyare historia, moderna språk och geografi. En sådan

46 förberedande bildning lämnades i det allmänna läroverket. Underbefälet inom den ekonomiska hären måste äga kännedom om naturvetenskapernas viktigare resultat av praktisk betydelse jämte en för praktiska behov avpassad kunskap i nyare språk och om allmänna ekonomiska förhållanden. För detta undervisningsområde skulle de föreslagna borgarskolorna särskilt lämpas. Men även utbildningen av menige man, kroppsarbetaren, skulle bilda något självständigt helt och bliva föremål för folkskolans omvårdnad.» Motionärerna anslöto sig till tanken på dylika »borgarskolor» och förklarade såsom sin övertygelse, att dessa skolor motsvarade ett verkligt samhällsbehov. Dock uttalade de såsom sin mening, att dessa skolors nedersta klasser vore både obehövliga och skadliga, så länge samma undervisning kunde lämnas i den egentliga folkskolan, och uppställde som ett huvudkrav, att inträdesåldern skulle bestämmas till 12 år och att inträdesfordringarna skulle motsvara fullständigt avslutad folkskolkurs. Samma krav uppställdes i den Liljeholmska motionen. Statsutskottet ställde sig i sitt utlåtande förstående till de framställda kraven. Den del av uttalandet, som behandlar dessa frågor, hade följande lydelse : »Icke heller synes Riksdagen nu böra besluta upprättande av mellanskolor i enlighet med de av herrar Berg och Hammarlund angivna grunder, ty även i detta avseende lärer vidare utredning vara av nöden. Bemälde motionärers förslag i denna del sammanfaller i övrigt i allt väsentligt med det förslag till förändring av den högre folkskolan, som framställts av herr Liljeholm, och då sistnämnda motionär ifrågasatt en skrivelse till Konungen i ämnet, synes det utskottet, som om riksdagen borde vidtaga en sådan åtgärd, vilken emellertid lämpligast torde böra anknytas till den av herrar Berg och Hammarlund väckta motionen, då i denna jämväl yrkats avslag å Kungl. Maj:ts i fråga om de treklassiga läroverken nu gjorda framställning. Till utgångspunkt för utredningen synas lämpligen kunna tagas de av sistbemälde motionärer angivna grunder, dock att, enligt utskottets förmenande, dels någon viss ålder icke bör föreskrivas för vinnande av inträde i skolan, enär sådant inträde icke bör förvägras någon, som verkligen innehar det av motionärerna för inträde jämväl fordrade kunskapsmått, dels det tillägg bör göras, att undervisning i ett främmande levande språk bör i skolan meddelas, varjämte även torde kunna, på sätt motionärerna i motiveringen jämväl antytt, ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det, där skolan vore belägen, borde äga tillträde till skolan mot erläggande av någon mindre avgift. Att, såsom herr Liljeholm föreslagit, anvisa särskilt anslag för utredningens verkställande, lärer icke vara erforderligt.» »I avvaktan på det förslag, vartill den ifrågasatta utredningen kan föranleda, och med stöd av de väckta motionerna i ämnet synes emellertid riksdagen böra redan nu fatta ett definitivt beslut angående utsträckt disposition av anslaget till understöd åt högre folkskolor. Såväl herr Liljeholm som herrar Lundberg och Vahlin hava föreslagit, att bidrag från berörda anslag måtte få utgå jämväl till högre folkskolor, som inrättas i städerna, herr Lundberg med den inskränkning, att endast sådan stad, där allmänt läroverk icke finnes, bör komma

47 i åtnjutande av ifrågavarande förmån, och herr Vahlin med den utvidgning, att jämväl enskilt, med högre folkskola jämförligt läroverk i stad bör därav bliva delaktigt. I frågans nuvarande läge synes det utskottet icke behövligt att gå utöver vad herr Lundberg föreslagit, dock att åt beslutet torde böra givas en något annan formulering än den bemälde motionär ifrågasatt, i det nämligen, bland annat, lärer böra uttryckligen förklaras — vad motionären i övrigt uppenbarligen avsett — att icke heller stad, där pedagogi nu finnes, bör bliva berättigad till understöd från anslaget.» Utskottet yrkade i överensstämmelse härmed avslag å Kungl. Maj:ts förslag men bifall till förslaget om möjlighet till anslag åt högre folkskola i stad, där ej någon av nyssnämnda läroanstalter funnes, samt till förslaget om utredning i huvudsaklig överensstämmelse med motionerna om att indragna läroverk skulle ersättas med dylika påbyggnader på folkskolan. Andra kammaren biföll samtliga yrkanden, första kammaren endast punkten om anslag till högre folkskolor i städer utan läroverk eller pedagogi, vadan det senare yrkandet blev det enda positiva beslutet i dessa frågor vid denna riksdag. Ecklesiastikministern underströk emellertid med skärpa i båda kamrarna, att skillnaden mellan Kungl. Maj:ts förslag och det Berg-Hammarlundska förslaget realiter inskränkte sig till frågan om inträdesåldern. På denna grund ansåg han, att en sammanjämkning borde hava kommit i fråga, vilken kunnat möjliggöra ett positivt beslut i denna segslitna fråga. E . Hammarlund framhöll däremot med skärpa, att det bestode en grundväsentlig skillnad mellan att, såsom motionärerna föreslagit, göra den nya skolformen till en verklig överbyggnad på folkskolan och att i enlighet med propositionen göra den parallell med folkskolan. I och med detta riksdagsbeslut blev frågan om praktiska linjer definitivt sammankopplad också med det nya stora tvisteämnet i vårt skolväsens historia, nämligen kravet på att folkskolan i hela sin utsträckning skulle vara bottenskola för den högre undervisningen. De vid behandlingen av utskottsutlåtandet framförda synpunkterna kunna i korthet sammanfattas sålunda. De högre folkskolorna hade ej visat sig livskraftiga, något som Liljeholms motion vore ägnad att ytterligare bestyrka, och vid en jämförelse mellan organisation och undervisningsplan för den skola, som motionärerna föreslagit, och de riktlinjer, som i 1858 års riksdagsskrivelse angåves för de högre folkskolorna, kunde man ej undgå att tydligt märka en bristande överensstämmelse. Vid riksdagsdebatten hänvisade en representant för några av småstäderna i mellersta Sverige till det faktum, att Förenta staternas skolväsen år 1858 stått som mönster, och sökte därmed uppvisa det inkonsekventa i att motionärernas förslag till skolform ej i likhet med mönstret från andra sidan Atlanten kunde bereda sina lärjungar möjlighet till fortsatta studier ens i någon viss klass av högre läroverk. Den utveckling av systemet med privata samskolor i mindre samhällen, som började på 1890-talet, måste nog också betecknas såsom ett uttryck för en där rådande obenägenhet för de dåtida högre folkskolorna. Genom ett beslut vid 1896 års riksdag bereddes möjlighet att utdela statsunderstöd åt

48 privata samskolor ur anslaget till flickskolorna. Visserligen erhöllo därefter de högre folkskolorna vid 1897 års riksdag rätt till statsunderstöd för två klasser, vilket möjliggjorde anställandet av två lärare vid varje högre folkskola, men detta tyckes föga hava inverkat på kommunernas benägenhet att upprätta sådana skolor. Vid denna tid hade förvisso även den alltjämt oförändrad kvarstående bestämmelsen, att de högre folkskolorna voro avsedda för arbetsklassens barn, blivit ett hinder av verklig betydelse för skolornas utveckling. Å r 1890 voro de högre folkskolorna 11 till antalet med sammanlagt 271 lärjungar, år 1893 12 med 270 lärjungar, år 1897 15 med 379 lärjungar och år 1900 16 med 377 lärjungar. De privata samskolorna tillväxte emellertid i en helt annan takt, och på förslag av Berg och Hammarlund fann sig riksdagen år 1903 föranlåten att besluta, att statsunderstöd från denna tid ej skulle få utgå till andra privata samskolor än sådana, som före utgången av år 1902 uppfyllt gällande villkor för att erhålla dylikt. Därigenom hejdades ökningen av de privata samskolorna samtidigt som de högre folkskolornas antal började stiga, så att det år 1907 utgjorde 22 och lärjungantalet 683 samt år 1909 29 med sammanlagt 1 068 lärjungar. Denna till det yttre avsevärda utveckling skedde emellertid, i varje fall för många bland de högre folkskolorna, på bekostnad av ett åtminstone temporärt uppgivande av den ursprungliga tanken med skolformen. Såsom tidigare framhållits, måste 1904 års läroverksreform anses hava inneburit ett bestämt avståndstagande från det gamla önskemålet att inom läroverkens nederstadium meddela en på det praktiska livet mera direkt inriktad undervisning av facklig art. I samband med propositionen i skolfrågan till 1904 års riksdag yrkade, såsom i annat sammanhang redan nämnts, Berg och Hammarlund i en motion på en sådan ändring i den föreslagna organisationen, att realskolan endast skulle bliva femårig och att endast ett främmande språk skulle fordras i realskolexamen, varvid såsom skäl angavs, dels att lärjungarna kunde komma ut i livet ett år tidigare, d. v. s. vid den ålder, som riksdagen i sin skrivelse år 1899 hade förutsatt, dels att det därigenom skulle bliva möjligt även för folkskolans överbyggnader att föra fram åtminstone de mera begåvade lärjungarna till samma kunskapsnivå. Det nya bildningsmålet, representerat av realskolexamen, blev nu också satt som ett mål för åtminstone vissa av folkskolans överbyggnader, och de omständigheter, under vilka denna omsvängning ägde rum, förklara till fullo, varför de främsta förkämparna för bottenskoltanken tills vidare frångingo sina tidigare förslag om en mera praktiskt inriktad utbildning i folkskolands överbyggnader. Därtill torde också hava bidragit den allmänna omsvängning i opinionen även inom läroverkskretsar, vilken såsom i det föregående omnämnts, ägde rum under 1890-talet, då tanken på särskilda borgarskolor började övergivas till förmån för tanken på en enhetlig nederskola inom det allmänna läroverket. Enär gällande bestämmelser för högre folkskolor alltjämt lade hinder i vägen för att upprätta sådana skolor i städer med allmänt läroverk, hade så småningom ännu en form av överbyggnad på folkskolan växt upp, nämligen folkskolans högre avdelning. Sådana »högre avdelningar» hade börjat upprättas redan på

49 1870-talet i städer med läroverk, och i ett par av de större städerna hade folkskolans högre avdelning redan år 1904 hunnit utvecklas till en överbyggnad på folkskolan, som blev en medtävlare till den nya realskolan, då det gällde lärjungar, som genomgått några av de klasser i folkskolan, vilka voro parallella med realskolans lägsta klasser. Orsaken till den under denna tid begynnande starka numerära tillväxten av högre folkskolor och högre avdelningar inom folkskolorna torde vara att söka dels i en skolpolitisk strävan att demokratisera vårt skolväsen och i samband därmed också i en önskan att praktiskt ådagalägga möjligheten av folkskolan som bottenskola och dels däri. att 1903 års riksdagsbeslut i realiteten förhindrade uppkomsten av nya privata samskolor. Med hänsyn till likheten i det läge, i vilket frågan om de praktiska utbildningslinjerna för närvarande befinner sig i Sverige och i England, må i detta sammanhang hänvisas till den i bilaga 7 till detta betänkande lämnade redogörelsen för uppkomsten av de nya högre skolorna i sistnämnda land. Av densamma framgår, att utvecklingen i de båda länderna till sina huvuddrag varit likartad. Det för behörighet till lärarbefattningar vid högre folkskolor alltjämt kvarstående stadgandet om universitetsutbildning torde, trots den medgivna möjligheten för folkskollärare, som icke idkat studier vid universitet, att erhålla sådan behörighet, också vid denna tidpunkt hava bidragit till upprätthållandet av en viss, icke önskvärd klyfta mellan den egentliga folkskolan och den högre folkskolan och därigenom utgjort en av orsakerna till att skolformen »folkskolans högre avdelning» hade visat en så kraftig tillväxt, medan den högre folkskolan stått stilla. I en motion vid 1907 års riksdag uppgåvo sålunda Berg och Hammarlund, att folkskolans högre avdelningar nämnda år ensamt i städerna räknade ej mindre än 6 421 lärjungar, under det att lärjungantalet i de högre folkskolorna endast uppgick till 698. Redan i samband med 1904 års stora läroverksproposition väckte ledamoten av andra kammaren, folkskolinspektören C. R. Johansson en nedan omnämnd motion om de högre folkskolorna. Även av denna motion framgår clet tydligt, att folkskolans överbyggnader redan då delvis hade inställts på det föreslagna nya studiemålet, realskolexamen. Motionen förnyades följande år, denna gång med instämmande av Berg och Hammarlund, och utmynnade i ett yrkande på lönereglering för lärarpersonalen vid de högre folkskolorna samt på förändrade bestämmelser beträffande lärarkompetensen. Den föreslagna ändringen i sistnämnda hänseende gick ut därpå, att även väl kvalificerade folkskollärare skulle kunna ifrågakomma till lärartjänster vid högre folkskolor, så länge möjlighet till fortsatta studier vid universitet icke hade öppnats för dem, eller så länge någon högre lärarexamen icke blivit införd. Utskottet fann saken behjärtansvärd, och riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i motionens syfte. I anledning av denna riksdagsskrivelse avlämnades vid 1907 års riksdag en proposition om ändrade grunder för statsbidrag till högre folkskolor. Denna godkändes i sina huvuddrag av riksdagen, och därigenom fingo lärarna vid de högre folkskolorna sina löner reglerade och fingo även i övrigt sin ställning 4—300467

50 mera betryggad. Kompetensbestämmelserna för lärare ändrades samtidigt i sådan riktning, att bland annat även lärare, vilken efter genomgång av folkskoleseminarium idkat fortsatta studier, kunde förklaras behörig till ordinarie lärarbefattning vid högre folkskola, varjämte kraven på praktisk ådagalagd lärarduglighet i vissa avseenden blevo skärpta. E t t stort antal av de hörda myndigheterna hade dock bestämt påyrkat samma bestämmelser för behörighet till ordinarie lärarbefattning vid högre folkskola som för behörighet till ordinarie tjänst vid realskola. Propositionen upptog en detaljerad redogörelse för de år 1906 vid högre folkskolor anställda ordinarie lärarnas utbildning. Det framgår av denna redogörelse, att 8 lärare hade både akademisk examen och folkskollärarexamen, 3 endast akademisk examen, 4 studentexamen och folkskollärarexamen, 1 enbart studentexamen och 3 enbart folkskollärarexamen. I nämnda proposition refererades också andra delar av de yttranden, som inkommit från domkapitel, länsstyrelser, folkskolinspektörer och styrelser för högre folkskolor. Av dessa yttranden framgår, att man allmänt ansåg, att orsaken till de högre folkskolornas ringa utbredning vore att söka dels däruti, att kommunerna ännu ej förmått bringa den egentliga folkskolan i önskat skick, dels i svårigheten att utan extra lönetillskott kunna för de högre folkskolorna erhålla lärare, som fyllde förordningens kompetensbestämmelser, samt slutligen däri, att det genom den väntade nya läroverksreformen stimulerade upprättandet av privata samskolor hade till en tid förhindrat uppkomsten av nya högre folkskolor, enär dessa senare ej hade förberedelse för den nya realskolexamen till uppgift. Kalmar domkapitel ansåg, att den högre folkskolan redan från början kommit att urarta till ett slags allmänt läroverk, ehuru de sunda grundsatser, som reglerade den högre folkskolans anordning, borde rättfärdigat en förväntan om ett bättre resultat. T y ehuru det realiter strede mot gällande författning, anordnades dock enligt domkapitlets uppfattning ännu i dag flertalet högre folkskolor såsom ett slags allmänna läroverk med uppgift att förbereda för inträde i dessas fjärde eller femte klasser. I förbigående ville dessutom domkapitlet anmärka, att de högre folkskolorna, i fall de skulle bibehålla sin läroverkskaraktär, skulle hämmas i sin utveckling, så länge de saknade rättighet att anställa realskolexamen. I det förslag till ändringar i gällande bestämmelser för högre folkskolor, som lämnades i 1907 års proposition, hade emellertid, ehuru med en lätt retuschering, bibehållits ordalydelsen i den gamla stadgan att den högre folkskolan var avsedd »för de arbetande klassernas barn» samt att dessa ej skulle dragas från »sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning för duglighet och härdighet vid kroppsarbete». I överensstämmelse med sistnämnda tankegång föreslogs också, att läsåret skulle omfatta högst 30 veckor. I anledning av en motion, framburen av E . Hammarlund, omskrevos de grundläggande bestämmelserna till ett språk, som bättre passade de ändrade samhällsförhållandena, varigenom skolans karaktär av en skola för barn ur alla samhällsklasser framhävdes. Samtidigt ändrades den föreslagna bestämmelsen om högst 30 veckors läsår till att läsåret skulle bliva 30 veckor med rätt för Kungl. Maj:t att på framställning medgiva undantag från denna bestämmelse. Då den nya

51 förordningen i övrigt var ganska vagt formulerad, utgjorde stadgandet, att statsbidrag endast fick utgå till två klasser, den enda bestämmelse, som lade ett mera allvarligt hinder i vägen för den högre folkskolans utveckling till en på avslutad folkskola byggd* realskola. Nämnda inskränkning blev emellertid undanröjd, innan den egentligen hann Frågan om verka såsom hinder för en utveckling i dylik riktning. Redan vid följande års mellanskolan och högre riksdag framlade nämligen Kungl. Maj:t en proposition, innehållande förslag folkskolan inför riksom statsbidrag till kommunala eller enskilda skolor, vilka med en lärotid av dagarna år minst tre år efter avslutad folkskola skulle föra fram till ungefär samma mål 1908 och som statens realskolor. Ur motiveringen må anföras följande, som i många av- år 1909. seenden ännu måste anses äga aktuellt intresse. Kommunernas obenägenhet att söka anslag till högre folkskolor ville departementschefen förklara med att ingen kompetens vore förbunden med en avgångsexamen från denna skolform. »Om en far gör uppoffringar, för att hans son skall erhålla ett högre mått av bildning», heter det i propositionen, »gör han detta icke enbart av rent bildningsintresse utan framför allt med tanke på den större utsikt till framtida bärgning, som sonen med dessa studier kan vinna. Man må om detta förhållande hysa vilken uppfattning som helst, det är icke dess mindre ett faktum, som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till. Vad ifrågavarande orter 1 eftersträva, det är, förklaras det tämligen enstämmigt, ej en högre folkskola utan en skola, som kan föra lärjungarna fram till realskolexamen, detta därför att denna examen medför behörighet till inträde i en mängd fackskolor och till anställning i åtskilliga statstjänster. Härtill kommer, att realskolexamen genom denna officiella värdering erhållit högre kurs i den allmänna uppfattningen och förty betraktas som en viktig merit även vid ansökan till enskild tjänst.» Propositionen upptog också den tanken från 1904, att ett främmande språk skulle vara tillräckligt för realskolexamen, och departementschefen hänvisade beträffande detta spörsmål till Ernst Carlsons reservation i 1902 års kommittébetänkande till förmån för en sådan bestämmelse. Departementschefen påpekade i detta sammanhang möjligheten för dem, som finna det behövligt, att sedermera komplettera examen med ytterligare ett språk. Detta förslag stod tydligen i ett visst samband även med Fr. Bergs förslag i hans motion vid 1904 års riksdag i anslutning till propositionen i läroverksfrågan, då han yrkade på 5-årig realskola med ett främmande språk såsom obligatoriskt, en anordning, som skulle göra det lättare att genom en treårig överbyggnad på folkskolan föra fram till realskolexamen. Departementschefen ägnade också en ingående behandling åt frågan, huru det skulle komma att gå med de folkskolans överbyggnader, vilka hade eller borde hava en mera praktisk inriktning, ifall »mellanskolor med dimissionsrätt» skulle komma att upprättas. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att en skola måste hava ägt bestånd utan statsunderstöd i minst 3 år, för att den efter undersökning och tillstyrkande av läroverksöverstyrelsen skulle kunna 1

De mindre samhällen, som ej hade realskolor.

52 tillerkännas rätt att meddela realskolexamen, ansåg emellertid ecklesiastikministern innebära ett så kraftigt hinder mot ett allmännare upprättande av dylika, på realskolexamen inriktade skolor, att endast ett mycket litet antal sådana kunde komma till stånd inom avsevärd tid. Därigenom borttoges enligt statsrådets mening grunden för de från olika håll framförda farhågorna för att folkskolans praktiska överbyggnader skulle komma att förtvina eller åtminstone icke ytterligare utvecklas. Med hänsyn till den utomordentliga vikt, som på grund av dess betydelse för landets näringsliv måste tilläggas sistnämnda slag av undervisning, uttalade statsrådet, att han icke ville vidtaga någon åtgärd, som kunde menligt inverka på de högre folkskolornas utveckling. I anledning av propositionen väckte Fr. Berg en motion, vilken närmast anknöt sig till propositionens förslag om villkoren för upprättandet av mellanskolor ined dimissionsrätt och till det uttalandet i propositionen, att farhågan för de högre folkskolornas bestånd torde »vara ogrundad, så mycket mera som de villkor, under vilka de kommunala mellanskolorna skulle understödjas av staten, torde lägga hinder i vägen för en talrikare övergång från den ena skolformen till den andra». Motionären förklarade, att han i flera avseenden vore av annan mening än departementschefen. Han citerade propositionens ovan anförda uttalanden om de motiv, vilka vanligen ligga till grund för en målsmans beslut att låta ett barn fortsätta i en högre skola, och instämde i slutsatsen, att hänsyn vid lagstiftningen måste tagas därtill, »vad man än därom må tycka». Till besvarande upptogs därefter i motionen spörsmålet, huruvida det vore något att så synnerligen beklaga, i fall de högre folkskolorna allmänt skulle komma att förvandlas till skolor av den nya typen med realskolexamen såsom slutmål för undervisningen. Då med rätta stor vikt lägges vid den åsikt, vilken Berg förklarat sig hysa i denna fråga, torde ett exakt angivande av motionens utredning vara av betydelse till förekommande av missförstånd på denna punkt. »Vid besvarandet av detta spörsmål», heter det i nämnda motion, »gäller det naturligtvis att väl skilja mellan namn och sak. Benämningen 'högre folkskola' äger ålderns företräde och är i sig själv lika lämplig som benämningen 'kommunal mellanskola'. Mot densamma talar egentligen endast, att ordet 'folk' har en dubbel betydelse: dels av folket som helhet utan hänsyn till stånd och klass, dels av folkets lägre sociala lager, dess s. k. underklass. Sistnämnda betydelse, som ännu är den i dagligt tal övervägande, har inom vidsträckta och inflytelserika kretsar framkallat en mer eller mindre medveten obenägenhet mot varje skolform, i vars namn ordet 'folk' ingår såsom led, och med hänsyn till detta psykologiska faktum hava tid efter annan förslag framställts om utbytande av benämningarna 'folkskola' och 'högre folkskola' mot andra: 'kommunalskola', 1 'mellanskola', 2 'realskola' 1 , 2 o. s. v. Huruvida en läroanstalt heter så och så, kan dock ej tillmätas någon avgörande vikt. Om sålunda den föreliggande propositionens inverkan på den 1 Av bland andra P. A. Siljeström i hans uppsatser och skrifter samt i den stora principmotionen vid 1867 års riksdag. 2 Av bland andra Fr. Berg själv i hans motioner 1892 och 1893, till vilka han sedan i fortsättningen hänvisar.

53 högre folkskolan bestode däruti, att denna skola förlorade sitt gamla namn, men, med bibehållande av sin väsentliga karaktär, komme att under en ny och kanske för mången mera tilltalande benämning leva upp i en förbättrad gestalt, skulle ingen hava anledning att beklaga dess öde. Vad som måste undersökas är endast, huruvida den föreslagna skolarten med det nya namnet verkligen i sak skulle kunna ersätta högre folkskolan och giva vad denna förmår samt kanske något däröver. I flera avseenden skulle nog så bliva förhållandet. Den i propositionen förordade kommunala mellanskolan överensstämmer i väsentliga stycken med den kommunala mellanskola, varom förslag första gången framlades vid 1892 års riksdag genom en motion (n:r 96), väckt av undertecknad jämte herr E. Hammarlund, och som uteslutande åsyftade att bliva en organisk utveckling av högre folkskolan i enlighet med en nyare tids fordringar. Motionen, som med något utförligare motivering ånyo framlades vid 1893 års riksdag (motion n:r 111), vann då statsutskottets samt andra kammarens godkännande. Den avsåg upprättande av ett nytt slags undervisningsanstalter, utgörande praktiska överbyggnader på folkskolan ('realskolor', 'mellanskolor', 'borgareskolor'), anordnade enligt följande grunder: 1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehov, vilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska livet. 3. För de lärjungar, vilka fullständigt inhämtat skolans kurs, bör anordnas en avgångsprövning, vars genomgående medför särskilda rättigheter. 4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fyllda 12 år samt kännedom om det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt. A) kan bibringa. —

.— .

—

—

£

Motionären hävdade vidare med stor skärpa den fara för den praktiska utbildningen, som ett antagande av det framlagda förslaget i dess dåvarande skick skulle innebära. Beträffande dessa och samhörande frågor mynnade motiveringen ut i den slutsatsen, att åt de mera direkt på det praktiska livet inriktade skolorna måste, för att de icke skulle äventyras till sitt bestånd, tillerkännas statsbidrag efter precis samma grunder som åt de mera ensidigt mot realskolexamen inriktade, samt att vid de förra skulle få upprättas lika många årsklasser som vid de senare, d. v. s. 3 eller 4. Propositionen var emellertid så sent framlagd (den 9 april) samt Bergs och andras motioner i följd därav ännu senare (först den 22 april), att statsutskottet förklarade, att det ej varit möjligt att underkasta förslagen dert mycket noggranna omprövning, som var av behovet påkallad, då det gällde så genomgripande förändringar i landets skolväsen. Av denna orsak förklarade sig utskottet icke kunna tillstyrka riksdagen att detta år bifalla den kungl. propositionen, och riksdagen beslöt i enlighet därmed. Det torde icke saknas fog för den meningen, att den mycket noggranna omprövning, som enligt 1908 års statsutskott var av behovet påkallad, då det gällde så genomgripande förändringar i landets skolväsen, till väsentlig del

54 åsyftade det ovan sid. 51 omnämnda spörsmålet, huruvida ifrågavarande skolor skulle organiseras såsom treåriga eller såsom fyraåriga. I den proposition, vilken i ett från föregående år tämligen oförändrat skick förelades 1909 års riksdag, upptogs nämligen ånyo yrkandet, att de nya mellanskolorna skulle omfatta minst tre årsklasser utöver den egentliga folkskolan, men det särskilda utskott, till vilket propositionen denna gång remitterades, ändrade Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt. Utskottet framhöll den stora vikten av att en vid mellanskolan avlagd examen bleve fullt likvärdig med den dittillsvarande realskolexamen. Enligt utskottets mening kunde mellanskolan emellertid med då gällande fordringar i sistnämnda examen icke medhinna realskolans kurser på tre år, utan att lärjungarna utsattes för fara att överansträngas. Den omständigheten, att en enskild skola i Stockholm (Grevesmiihlska samskolan) förde fram sina lärjungar till realskolexamen på tre år, fann utskottet icke utgöra tillräckligt bevis, alldenstund denna skola byggde sin undervisning på folkskolans sjunde klass och fara för lärjungarnas överansträngning trots detta icke finge anses utesluten. Utskottet ansåg därför, att den nya mellanskolan skulle göras fyraårig, och riksdagen beslöt utan meningsbrytningar, att sådana skolor för att komma i åtnjutande av statsunderstöd skulle omfatta fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan. Åven denna gång kommo de huvudsakliga meningsskiljaktigheterna att gälla det inbördes förhållandet mellan de mera direkt på det praktiska livet inriktade högre folkskolorna och sådana överbyggnader på folkskolan, vilka i enlighet med förslaget i propositionen skulle syfta mot realskolexamen. Kungl. Maj :t vidhöll, i avsikt att försvåra att dylika till realskolexamen förande skolor skulle komma att upprättas i allt för rikligt antal, sin ståndpunkt, att en skola borde hava bestått utan statsunderstöd en viss tid, för att den efter utlåtande av läroverksöverstyrelsen skulle kunna av Kungl. Maj:t förklaras såsom kommunal mellanskola och tillerkännas statsunderstöd samt erhålla rätt att anställa realskolexamen. F r . Berg och E . Hammarlund återkommo ävenledes med i huvudsak samma motion som föregående år, vilken bland annat åsyftade, att även högre folkskolor skulle få göras fyraåriga och erhålla samma rätt till statsbidrag som de föreslagna mellanskolorna, varigenom en kommun skulle kunna erhålla statsbidrag även för tredje och fjärde klasserna av en högre folkskola, vilken sedermera kunde förvandlas till en mellanskola. Motionärerna framhöllo emellertid samtidigt synnerligen kraftigt, att också de på det praktiska livet mera direkt inriktade högre folkskolorna kunde vara i behov av både tre- och fyraårig kurs samt att en sådan icke finge bliva något privilegium för vad motionärerna benämnde »mellanskolor med realskolekurs». Det särskilda utskott, som hade haft denna fråga under behandling, tillstyrkte yrkandet om möjlighet att anordna även högre folkskolor med intill fyra årsklasser och ägnade en stor del av sitt betänkande åt denna del av frågan. Utskottet anförde bland annat, att det ej »låtit förleda sig att överdriva examensväsendets värde i allmänhet samt realskolexamens och mellanskolans betydelse i synnerhet och att för deras skull förbise nödvändigheten även av

55 sådana överbyggnader på folkskolan, som åsyfta en av nämnda examen oberoende och ännu mera omedelbart på det medborgerligt-praktiska livets krav anlagd undervisning». De utskottsledamöter, vilka motsatte sig förslaget om möjlighet att göra även de högre folkskolorna tre- och fyraåriga, framhöllo starkt i sin reservation det oegentliga i att bevilja statsanslag för sådana skolor, innan ens en utredning om skolornas anordning och förslag till undervisningsplaner förelåge. Häremot invände emellertid utskottsmajoriteten, att det lätt skulle kunna hända, att »när man en gång efter varjehanda kommittéutredningar m. m. bleve färdig att normera deras verksamhet genom fastställande av detaljerade undervisningsplaner för alla de olika arter, i vilka de enligt sakens natur lämpligen böra kunna specialisera sig, de måhända icke längre finnas till». Debatten rörde sig i första kammaren bland annat även om den fara, som ett antagande av utskottsförslaget skulle innebära för den praktiska utbildningen och för en överproduktion av teoretiskt utbildat folk. Frågan huruvida statens verk kunde mottaga någon avsevärd del av dem, som tagit realskolexamen, besvarades visserligen nekande av den dåvarande chefen för postverket, vilken understödde det föreliggande förslaget, men han förklarade dock, att faran för ett »lärt proletariat» ej borde överdrivas, alldenstund det ej kunde dröja länge, innan folk komme underfund med att utsikten till tjänstemannabefattningar i realiteten var ytterst liten, och att därför en minskad tillströmning till realskolorna inom kort skulle bliva följden. I andra kammaren rörde sig debatten huvudsakligen om kompetensbestämmelserna för lärarbefattningar vid de nya mellanskolorna. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen i samband med beslutet om statsbidrag till kommunala mellanskolor, att samma statsbidrag, 1 200 kronor för årsklass, också skulle utgå till högre folkskolor för intill fyra årsklasser, samt att dylika skolor även skulle få upprättas i vilka städer som helst, oberoende av om statsläroverk där funnes eller ej. Därmed hade så gott som samtliga de restriktiva bestämmelser bortfallit, som skulle kunnat utgöra hinder för den högre folkskolans utveckling, och sedan det år 1917 fastslagits, att statsbidrag får utgå även till parallellavdelningar inom varje årsklass, kunde intet yttre hinder längre sägas stå i vägen för dess utveckling till en skoltyp, inriktad på mera direkt utbildning för arbetsuppgifter i det praktiska livet. Genom de författningar, som utfärdades den 29 oktober 1909, gåvos nödiga föreskrifter rörande upprättandet av fyraåriga kommunala mellanskolor, vilkas studiemål var realskolexamen. De stora förhoppningar, som utskottsmajoriteten år 1909 uttalat om att de nya bestämmelserna skulle medföra en tendens hos folkskolans överbyggnader till utveckling åt det praktiska hållet, infriades dock ingalunda under det närmaste årtiondet. Då det övervägande flertalet av de kommunala mellanskolor, vilka tillkommit efter år 1912, först upprättats såsom högre folkskolor och därefter under tre a fyra år officiellt betecknats såsom sådana, giva några sifferuppgifter om mellanskolornas utveck-

56 ling ett klart begrepp om den roll, som den högre folkskolan fått spela under de två sista decennierna. Antalet kommunala mellanskolor, som vid början av år 1912 var 15 och 1913 uppgick till 21, ökades år 1914 till 28 och år 1915 till 30. År 1916 funnos 32, år 1917 38, år 1918 47, år 1919 52 och år 1920 ej mindre än 61. Vårterminen 1927, innan några kommunala mellanskolor i enlighet med skolbeslutet samma år hade förstatligats, hade antalet stigit till 90 med ett lärjungantal av omkring 9 900. Under tiden 1909—1918 upprättades på några få orter högre folkskolor eller högre avdelningar inom folkskolan med förberedande utbildning för näringslivet, speciellt handelsyrket, som, syftemål, men med undantag för borgarskolan i Malmö drogo de endast till sig ett fåtal elever. Såsom av de anförda uppgifterna om de kommunala mellanskolorna tydligt framgår, blev en utbildning, som kunde föra fram till realskolexamen, det huvudsakliga målet för folkskolans överbyggnader. Ser man denna utveckling med de ursprungliga bestämmelserna om högre folkskolor som bakgrund, måste man nog medgiva, att de farhågor blivit besannade, vilka uttalades av reservanterna i 1909 års statsutskott, då de framhöllo, att en sådan utveckling komme att bliva följden och att en dylik skolform knappast hade något gemensamt med de idéer, åt vilka 1858 års riksdagsskrivelse givit ett så mästerligt uttryck. Först genom riksdagsbeslutet år 1918 om praktiska ungdomsskolors upprättande, för vilket i det följande redogöres, hava vissa former av de högre folkskolorna i egenskap av yrkesbestämda fått större möjligheter att, med hänsyn tagen till de ändrade förhållandena i tiden, någorlunda tillfredsställande fylla de uppgifter, vilka år 1858 tilldelades dem. En jämförelse Det är icke utan intresse att jämföra utvecklingen av den högre folkskolan i högre folksko- v ^ r ^ ^ a n d nied utvecklingen i England, Frankrike och Förenta staterna av motlans utveck- svarande skolformer, för vilka redogöres på sid. 275 ff. i detta betänkande. ^cVi viYsa -^ sistnämnda land har den offentliga högre skolan i alla tider byggt på avfrämmande slutad folkskola, och plats har där redan tidigt beretts olika slag av utbildländer. ning för det praktiska livets värv, varför sådana strider om skolväsendets organisation, som här i det föregående omtalats, därstädes knappast förekommit. Såväl i Sverige som i Frankrike funnos vid de tidpunkter, då de högre folkskolorna upprättades i vartdera landet, offentliga högre skolor med relativt mycket låga avgifter samt med möjlighet även i övrigt att ekonomiskt underlätta skolgång för de mindre bemedlade. I båda länderna fingo därför de före eller vid 1800-talets mitt upprättade högre folkskolorna den tydligt angivna uppgiften att bereda de mera begåvade barn, som helt och hållet genomgått folkskolan, en möjlighet till fortsatt undervisning av ett annat slag än den, som meddelades i de »lärda» skolorna. I båda länderna underströks också från början mycket kraftigt, bland annat genom stora krav på lärarnas kompetens, att de högre folkskolorna skulle vara högre skolor med en egen uppgift inom skolväsendet. Varken i vårt land eller i Frankrike tyckes dock tiden hava varit mogen för realiserandet av den tanke, på vilken en sådan organisation grundar sig, och skolorna förde i båda länderna länge en tynande tillvaro. Så småningom blev det klart, att de offentliga högre skolorna, trots de låga

57 avgifterna, praktiskt taget voro stängda åtminstone för de barn från fattigare hem, vilka ej i därför avsedd tid övergått till nämnda skolor, och därmed gjorde sig ett behov allt starkare gällande att förbinda folkskolans högsta stadium med mellanklasserna i de offentliga läroverken för att underlätta möjligheten för mera begåvade folkskolbarn att få grundläggande utbildning för högre studier. I vårt land kom, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, den högre folkskolan att redan tidigt få tjäna detta med dess lagbestämda uppgift svårförenliga ändamål, och 1909 års riksdagsbeslut om kommunala mellanskolor kom att göra denna uppgift till regel genom, att göra den högre folkskolan till en genomgångsform för kommunal mellanskola. Den franska högre folkskolan synes att döma av de på sid. 308 f. lämnade uppgifterna nu stå vid början av samma utvecklingsfas som dess svenska motsvarighet redan genomgått. I England hava förhållandena varit helt andra. Några offentliga av stat eller kommun upprättade och underhållna skolor av läroverkskaraktär funnos knappast före år 1902. Folkskolorna sökte genom »högre avdelningar», liknande dem, som omtalats på sid. 48 f., sörja för det ökade bildningsbehovet hos de breda lagren. I den mån dessa högre avdelningar blivit starka nog, hava de avsöndrats från folkskolan och blivit självständiga skolformer. Det aktuella kravet på att »Central Schools», vilka ännu formellt utgöra en del av den engelska folkskolan, sedan de nu blivit kraftiga nog att helt reda sig själva, skola utbrytas från folkskoleväsendet och omvandlas till en självständig skolform, betyder ytterligare en åtgärd i sådan riktning. Den svenska högre folkskolan synes däremot liksom sin franska motsvarighet länge hava varit en klen varelse, som fört ett tynande liv. Tid efter annan har den så att säga »blivit adopterad» av representanter för än det ena än det andra för dess grundidé främmande intresset, som dragit nytta av den allmänna ehuru en smula platoniska välvilja, för vilken den synes hava varit föremål. När den sedan ej längre behövts såsom lämplig utgångsform vid införandet av nya skolformer, har den åter lämnats åt sig själv som förut.

3. Frågan om praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium efter 1904 och 1909 års skolbeslut. Såsom tidigare nämnts, rådde bland ledamöterna i den kommitté, som fram- 1907 års teklade det stora betänkande, på vilket 1904 års skolreform grundade sig, enhäl- ^ J * ^908 lighet därom, att det slag av praktisk undervisning, som kunde anses vara av års handelsfacklig karaktär, borde hänvisas till olika slag av fackskolor. Genom riksdagens ning8dkommitgodkännande år 1904 av de principer, som uttalats i nämnda kommittébetänkan- tés, foikunderde, hade sålunda både den år 1907 tillsatta kommittén för den lägre tekniska un- ^ftténfoX visningens ordnande och 1908 års kommitté för utredning av frågan om han- handelsunderdelsundervisningens ordnande att vid avgivandet av sina förslag utgå från de ^iäfradeT nya förutsättningarna beträffande det allmänna skolväsendet. förslag. Den sistnämnda kommittén skriver därom i sitt den 20 december 1910 avgivna utlåtande: »Då handelsundervisningen på ett naturligt sätt bör ansluta

58 sig till den allmänna bildningen, har kommittén sökt urskilja de olika bildningsgrader, som våra allmänna undervisningsanstalter avse att bibringa, och funnit dessa utgöra trenne grader, folkskole-, realskole- samt studentbildningen.» I överensstämmelse därmed och då en handelshögskola för dem, som nått fram till »studentbildningen», kort förut blivit upprättad, föreslog kommittén tvååriga handels gymnasier för dem, som hade förvärvat »realskolebildning» och handelsskolor (med heldagsundervisning) för sådana, som endast hade folkskolebildning. Slutligen upptog förslaget handelsaftonskolor med en friare organisation, vilka skulle mottaga elever med olika förutsättningar och växlande krav på undervisningen. I överensstämmelse med läroverkskommitténs uttalande avböjer kommittén bestämt varje tanke på hopkoppling i en eller annan form av »handelsundervisning och allmänutbildning». Principen var kort sagt, att till var och en av de nyss fastslagna tre avsatserna på allmänbildningens område skulle höra en särskilt avpassad fackutbildningsanstalt. Efter fortsatt utredning framlades vid 1913 års riksdag en kungl. proposition i handelsundervisningsfrågan men blev av riksdagen godkänd endast i vad den avsåg anslag åt de redan då statsunderstödda handelsinstituten (i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg), vilkas benämning samtidigt förändrades till handelsgymnasier. Följande års riksdag beviljade anslag till två nyupprättade handelsgymnasier (i Norrköping och Örebro). Kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande föreslog i sitt den 11 juni 1912 avlämnade betänkande, att i stället för dåvarande lägre tekniska yrkessskolor och tekniska elementarskolor skulle upprättas dels olika slag av lärlingsskolor, som skulle bygga på folkskolans kunskapsmått, och yrkesskolor, av vilka åtminstone vissa former skulle grunda undervisningen på lärlingsskolans kunskapsmått, dels tvååriga tekniska fackskolor, som skulle grunda sin undervisning på realskolans kunskapsmått, »dock med det viktiga undantaget, att inträdessökande, som genomgått folkskola, endast skulle behöva avlägga inträdesprov i svenska språket och de av realskolans läroämnen, som äro direkt grundläggande för de tekniska studierna, nämligen matematik, fysik och kemi samt för vissa fackskolor även ritning och teckning». »Vad som härvid varit bestämmande för kommitténs uppfattning är», heter det vidare, »att realskolan just är avsedd att meddela den allmänt medborgerliga bildning, som ansetts erforderlig såsom förberedelse för olika slag av praktisk fackutbildning». Kommittén betonade emellertid starkt önskvärdheten av att de föreslagna tekniska fackskolorna komme att stå öppna även för sådana personer, som icke haft tillfälle att genomgå realskola, och ansåg det därför icke riktigt att fordra realskolekunskaper i andra ämnen än de ovan uppräknade. Dessutom föreslog kommittén upprättande av förberedande kurser för inträdessökande utan realskolexamen, åtminstone till dess yrkesskolorna nått en sådan utveckling, att vissa ämneskurser inom desamma kunde tjäna såsom förberedelse för inträde i fackskola. 1907 års tekniska kommitté ville sålunda icke så exakt som 1908 års handelsundervisningskommitté avpassa sitt förslag till skolsystem på den lägre tekniska undervisningens område efter de nämnda tre allmänbildningsstadierna. Vad återigen angår frågan om möjligheten och lämpligheten av att i en och

59 samma lärjungeavdelning samtidigt meddela allmän medborgerlig bildning och yrkesutbildning, gjorde 1907 års kommitté icke något allmängiltigt principuttalande. Beträffande det lägsta stadiets skolor, lärlingsskolorna, för vilka kommittén föreslog skolplikt för i industri och hantverk anställda arbetare i åldern 14—18 år, yttrar kommittén emellertid bland annat följande, varav framgår, att kommittén för detta stadium fann en sådan förenad utbildning både lämplig och möjlig. Det heter i betänkandet: »Om yrkesundervisningen icke fattas i allt för inskränkt bemärkelse, bör samhället i de obligatoriska skolorna under lärlingsåldern även få ett medel att främja de ungas medborgerliga uppfostran,1 vilket, sedan vårt folks inflytande på statens och kommunens angelägenheter numera fått en vida större utsträckning än förr, är en bjudande nödvändighet.» Under tiden hade emellertid frågan om den praktiska utbildningen inom folkskolans överbyggnader icke vilat. I 1909 års på sid. 54 omnämnda proposition meddelas sålunda, att hushållningssällskapens ombud vid möte i Stockholm föregående år hade på anförda skäl hemställt, att »Kungl. Maj :t täcktes taga i övervägande, huruvida icke med det snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsende, så att det hela bleve satt i ett system, vilket bibringade på varje utvecklingsstadium det därför och med hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slag av praktiska kunskaper och färdigheter». Denna hemställan remitterades till den s. k. seminariekommittén (sedermera folkundervisningskommittén), vilken i sitt den 1 augusti 1914 avlämnade betänkande bland annat upptager frågan om upprättande av såväl yrkesbestämda som allmänna obligatoriska fortsättnings skolor med tvåårig skolplikt. Dessa skolor skulle under de två åren meddela undervisning under sammanlagt minst 360 undervisningstimmar och skulle anpassa sin undervisning efter det praktiska livets behov. De voro närmast att anse såsom en motsvarighet till en del av den lärlingsskola med fyraårig skolplikt, vilken 1907 års tekniska kommitté föreslog i sitt betänkande. Vidare föreslogo de år 1913 tillkallade handelsundervisningskommitterade i ett den 10 oktober år 1914 avlämnat betänkande, bland annat, att tre »handelsfolkskolor», vilka få anses ungefär motsvara de nuvarande tvååriga högre folkskolorna för handelsundervisning, skulle upprättas, och att statsbidrag till sådana skolor skulle utgå efter för kommunerna något förmånligare grunder än de då för högre folkskolor gällande. Anledningen till att detta förslag kom att framläggas, torde vara att söka däri, att dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, Fr. Berg, i ett yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1914 upptog tanken på den högre folkskolans användande för den lägre handelsundervisningen. Då folkundervisningskommitténs förslag särskilt beträffande fortsättnings- 1916 åre deskolan i väsentliga punkter avvek från de principer, som legat till grund gataunniga för de förslag, vilka avgivits av de övriga här omnämnda kommittéerna, till- och 1918 års kallades år 1916 särskilda sakkunniga, de s. k. departementssakkunniga, för JJJJlSSjjJfc 1

Kursiverat av de sakkunniga.

ungdomsskolor.

60 att med ledning av inkomna yttranden samarbeta de olika förslagen om skolor för den praktiska utbildningen till ett såvitt möjligt enhetligt system. Beträffande fortsättningsskolan godtogo dessa sakkunniga i huvudsak folkundervisningskommitténs förslag att i en och samma skola meddela såväl allmän medborgerlig bildning som förberedande utbildning för det praktiska livets värv, och deras år 1917 avgivna betänkande lades i väsentliga delar till grund för det förslag till enhetlig organisation av rikets praktiska ungdomsskolor, vilket enhälligt godkändes av 1918 års riksdag. De viktigaste avvikelserna från de förut framlagda förslagen voro följande. Mellan folkskolan och lärlingsskolan insköts den obligatoriska, tvååriga fortsättnings skolan med undervisning vid sidan av förvärvsarbete. Fortsättningsskolan skulle icke lämna fackundervisning, men kunde göras yrkesbestämd med inriktning mot olika grupper av yrken. Skillnaden mellan lärlingsskolan och fortsättningsskolan karakteriserades genom uttrycket att den förra skulle lämna undervisning i yrket, den senare om yrket. På handelns och på det husliga arbetets område föreslogs jämte upprättandet av lärlingsskolor och yrkesskolor också upprättande av dagskolor, ettåriga handelsskolor samt ettåriga husmodersskolor, vilkas undervisning skulle omfatta såväl lärlingsskolans som yrkesskolans kurser på vederbörande yrkesområden och stå öppen för lärjungar, vilka fullgjort sin fortsättningsskolplikt. Vissa bland de tekniska elementarskolorna skulle bibehållas och efter någon förändring benämnas tekniska gymnasier, vilka skulle hava en mera allmänt teknisk inriktning och vid sin undervisning upptaga handelsämnen och jämförelsevis grundlig undervisning i två främmande sp"råk. För inträde i sistnämnda läroanstalter skulle utöver de för fackskolorna föreslagna inträdesfordringarna i kunskapsämnen fordras ungefär realskolans kunskapsmått även i tyska och engelska språken. Däremot skulle den erforderliga praktiken för inträde vid gymnasierna begränsas till 2 månader mot 2 år vid fackskolorna. De tekniska gymnasierna kommo därför att i enlighet med departementssakkunnigas förslag anknyta sig till den genom realskolexamen karakteriserade allmänbildningsnivån på ett sätt, som mera erinrade om handelsgymnasiernas anordning. Departementssakkunniga upptogo i korthet också frågan om de högre folkskolorna och yttrade om dessa bland annat följande: »Vi vilja såsom vår mening uttala, att en utveckling av de högre folkskolorna i en mera praktisk riktning i anslutning till näringslivet vore att föredraga och att det vore lyckligt, om de nya skolor av detta slag, som komma att upprättas, mera planlades i syfte att fylla behovet av praktisk utbildning än att i form av kommunala mellanskolor föra fram till realskoleexamen.» I 1918 års proposition upptogs och utfördes mera i detalj departementssakkunnigas förslag, varigenom en ny form, yrkesbestämda högre folkskolor med upp till fyra årsklasser, infördes bland de praktiska ungdomsskolorna. Den undervisning i yrkesämnen, vilken jämte allmänbildande undervisning skulle meddelas i dessa skolor, borde liksom i fortsättningsskolan vara en undervisning om yrket och icke i yrket eller med andra ord vara utan karaktär av fackutbildning, övriga högre folkskolor

61 skulle visserligen också hava praktiskt inriktad undervisning, men deras undervisning skulle i mera utpräglad grad syfta mot bibringandet av allmän medborgerlig bildning. Till dessa allmänna högre folkskolor skulle hänföras dels de skolor, som motsvarade de kommunala mellanskolorna och av vilka flertalet vore avsedda att utvecklas till sådana, dels de en- och tvåklassiga högre folkskolor, vilka kunde sägas vara organiserade i överensstämmelse med 1858 års riksdagsbeslut. Såsom yrkesbestämda skulle räknas de högre folkskolor, vilka av Kungl. Maj:t efter utlåtande av skolöverstyrelsen kunde komma att förklaras såsom yrkesbestämda. Med hänsyn till de större krav, som måste ställas på lärarkompetens och utrustning vid de yrkesbestämda högre folkskolorna, beslöt riksdagen, att statsbidrag till dem skulle, med hänsyn tagen till läsårets längd, utgå efter i huvudsak samma grunder som till de kommunala mellanskolorna, varemot lärarlöner och statsbidrag till de allmänna högre folkskolorna höllos något lägre. Detta beslut stod i överensstämmelse med riksdagsbeslutet år 1909, då likhet i avlöningshänseende stadgades mellan de nya, på realexamen inriktade överbyggnaderna på folkskolan och dem, som1 skulle hava en mera direkt praktisk inriktning. Beträffande utvecklingen av de fackligt inriktade skolor, som upprättades år 1918, få de sakkunniga hänvisa till de tabellariska översikterna på sid. 81 och 83 av detta betänkande och beträffande de yrkesbestämda högre folkskolorna till bilaga 10, sid. 326, samt till de på sid. 101 och 103 framlagda översikterna. Här må endast nämnas, att vid slutet av vårterminen 1929 funnos 15 yrkesbestämda högre folkskolor för handel med sammanlagt nära 2 000 lärjungar, 8 tekniska högre folkskolor med något över 700 lärjungar, 10 yrkesbestämda högre folkskolor för huslig (kvinnlig) utbildning med 1 225 lärjungar samt en sådan på jordbruksyrket inriktad skola med 21 lärjungar, eller sammanlagt 34 yrkesbestämda högre folkskolor (eller fullständiga linjer av sådana) med sammanlagt omkring 3 975 lärjungar. I 14 tre- eller fyraåriga a l l m ä n n a högre folkskolor undervisades vid samma tid omkring 900 och i ett- eller tvååriga sådana skolor omkring 970 eller sammanlagt omkring 1 870 lärjungar. Den utomordentligt snabba tillväxten av de kommunala mellanskolornas an- Frågan om tal och de erfarenheter rörande möjligheten att bygga realskolans kurs på y j ' ^ ^ 8 ^ , avslutad folkskolkurs, som] därvid vunnos, gjorde att det gamla kravet på att kommissiofolkskolan i hela sin utsträckning skulle vara bottenskola för den högre under- n e n s b e t ä n ,

kände och

visningen hastigt växte i styrka. Detta föranledde som bekant tillsättandet över detsamden 31 december 1918 av en skolkommission, varvid dåvarande chefen för eck- ^ J J g ™ 4 lesiastikdepartementet i följande ordalag uttalade sig om de nyss beslutade praktiska ungdomsskolorna: »Genom den stora skolreform, som av 1918 års riksdag beslutats, hava praktiska bildningslinjer skapats för den ungdom, som i folkskolan förvärvat sina grundläggande kunskaper. De praktiska ungdomsskolorna hava ordnats såsom ett sammanhängande skolsystem, där det ena skolstadiet organiskt bygger på ett föregående, och det gamla kravet på folkskolan som bottenskola har därmed för den praktiska undervisningen blivit genomfört. Även i övrigt tillgodoser detta riksdagsbeslut en rad av viktiga re-

62 formkrav, som påkallats av den samhälleliga utvecklingen. För den mera teoretiska sidan av vår ungdoms utbildning är det i dessa avseenden vida mindre tillfredsställande ordnat.» Skolkommissionen förordade i sitt den 28 april 1922 avgivna betänkande efter en ingående utredning ett genomförande överallt av en organisation med fyraårig realskola, byggd på folkskolans sjätte klass, i huvudsaklig överensstämmelse med den organisation, som prövats vid de kommunala mellanskolorna. Frågan om praktiska bildningslinjer upptogs ej till behandling i betänkandet, utan skolkommissionen nöjde sig beträffande denna fråga med följande uttalande i samband med ett omnämnande av de farhågor för ökad tillströmning till de teoretiska skolorna, som på många håll förmodats komma att bliva följden av en skolreform i den föreslagna riktningen: »I och med att här berörda praktiska skolsystem byggts upp, i syfte att leda in de unga på praktiska utbildningsvägar, har sålunda grunden ryckts undan för de farhågor, som i det föregående omförmälts. Detta så mycket mera som de nya ungdomsskolorna till övervägande del organiserats så, att de unga under studierna i desamma alltjämt förbliva kvar i sin praktiska verksamhet. Även vid anordnandet av de högre formerna av sådana utbildningslinjer har man låtit sig angeläget vara att söka möjliggöra elevernas upptagande direkt ur arbetslivet.» Då 1918 års praktiska ungdomsskolor med sina på de olika allmänbildningsstadierna byggda fackutbildningsskolor kan sägas vara en naturlig konsekvens av 1904 års riksdagsbeslut om de allmänna skolorna, och då genomförandet av den år 1918 beslutade reformen vid tiden för skolkommissionens undersökningar knappast mer än påbörjats, torde det få anses såsom fullt motiverat, att skolkommissionen ej till behandling upptog frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, något som ej heller ingick i dess uppdrag. Men redan i det yttrande över skolkommissionens betänkande, som den 14 november 1923 avgavs av skolöverstyrelsen, upptogs åter frågan om den praktiska utbildningens stärkande samt det på sid. 51 och 53 f. ovan omförmälda spörsmålet om en treårig realskola, byggd på avslutad folkskola. I det särskilda yttrande, vilket avgavs av chefen för nämnda överstyrelse, togs ävenledes frågan om den praktiska utbildningen upp från olika synpunkter, och tanken på en »praktisk realexamen» framfördes såsom värd särskilt beaktande. Bland de skäl, som talade för en dylik anordning, anfördes särskilt, att den minskning av lärjungeantalet på gymnasiet och av studentproduktionen, som år 1904 väntats såsom en följd av realskolexamens införande, ingalunda inträtt. Den redan 1904 såsom för stark ansedda tillströmningen till studiebanorna genom gymnasiet hade tvärtom antagit vida mera oroväckande proportioner än tjugu år tidigare. De i dessa utlåtanden och yttranden framkomna förslagen och synpunkterna komma att i det följande behandlas i samband med grunderna för de förslag, vilka de sakkunniga komma att avgiva. 1924 års skol- Sedan i de inkomna yttrandena över skolkommissionens betänkanden flera sakkunniga n y a förslag blivit framförda, beslöt Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 att °äsda^7om9 tillkalla särskilda sakkunniga för ytterligare utredning av de framkomna för-

63 slagen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid nämnda tillfälle uttalade praktiska dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att bland de frågor, som av i j J ^ p å nämnda sakkunniga borde undersökas, även skulle ingå frågan om »möjlig- realskolans heten och lämpligheten att anordna en mera praktisk realskolelinje vid sidan e r s s umav den nuvarande». Ecklesiastikministern framhöll vidare i detta sammanhang vikten av »att söka motverka den allt för starka anhopning på den lärda banan, vilken redan nu gör sig gällande . . . » . I sitt den 18 februari 1926 avlämnade betänkande framlade de sålunda tillkallade sakkunniga utredning bland annat beträffande en treårig, på sexklassig folkskola byggd realskola samt ägnade en särskild avdelning åt frågan om praktiska utbildningslinjer under framläggande av "i det följande närmare behandlade preliminära förslag till timplaner såväl för fristående treåriga skolor, vilka föreslogos skola leda fram till en praktisk realexamen, som också för motsvarande slag av linjer inom fyraåriga realskolor. I den kungl. propositionen (nr 116) i skolfrågan till 1927 års riksdag skötos emellertid båda dessa spörsmål åt sidan. Faran av den mycket starka tillströmningen till de teoretiska studiebanorna betonades visserligen kraftigt i propositionen, men frågan om åtgärder för en begränsning av densamma upptogs icke. Tanken på praktiska utbildningslinjer och på en »praktisk realexamen» gjordes till föremål för ett kortfattat, välvilligt omnämnande men fördes för ögonblicket åt sidan med en hänvisning till att hithörande spörsmål kunde »prövas från fall till fall». Därmed åsyftades antagligen möjligheten för myndigheter i städer med realskolor eller yrkesbestämda högre folkskolor att till Kungl. Maj:t inkomma med ansökningar och förslag i angiven riktning. Riksdagsmän ur olika partier upptogo dock motionsvis frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. I likalydande motioner hemställdes av herr Oscar Olsson i första (motion nr 259) och av herr Ivar.Vennerström i andra kammaren (motion nr 410), båda med ett flertal instämmanden, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till nästa riksdag »dels om anordningar för realskolan, som medgiva differentiering i undervisningen, så att realskolan möjliggör för sina lärjungar att efter anlag och behov få en mera praktisk eller mera teoretisk utbildning, dels om organisations- och kursplaner, som möjliggöra avgång med realskolekompetens från tredje resp. fjärde klassen i realskolan, vilken dessutom för de lärjungar, som ämna fortsätta i det treåriga gymnasiet, anordnas så, att den blir förberedande gymnasieklass». I dessa motioner återkommer den gamla, av Fryxell vid 1800-talets början framlagda tanken på att kurserna i varje klass såvitt möjligt borde bilda ett avslutat helt. Grundtanken i motiveringen till de nämnda motionerna var att den praktiska bildningsvägens sociala likvärdighet med den traditionella borde framhävas i skolorganisationen. I en annan motion (nr 362 i andra kammaren) påyrkade herr Erik Röing sådana ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, »att yrkesbestämd högre folkskola, som är minst treårig, efter prövning av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall måtte tillerkännas behörighet att meddela praktisk realexamen, medförande den kompetens, som i motiveringen angivits». I åter en annan motion (nr 406 i andra kammaren), avgiven av

64 herr Arne Forssell m. fl. upptogs spörsmålet om överfyllnaden på de teoretiska studiebanorna, och såsom ett medel att förebygga densamma framhölls behovet av att de praktiska skolorna bleve så anordnade, att därigenom gåves ett uttryck för samhällets uppfattning av deras sociala likvärdighet med de mera teoretiskt inriktade. Den sistnämnda motionens kritiska inställning såväl mot det 1918 beslutade systemet av praktiska ungdomsskolor som mot den framlagda propositionen utmynnade dels i ett allmänt avslagsyrkande på den sistnämnda, dels i en begäran bland annat om »utredning om utbildningsvägar i praktisk riktning, vilka kunna förväntas avleda den redan under nuvarande skolsystem alltför stora tillströmningen till de teoretiska studiebanorna». I anledning av de avgivna motionerna beslöt riksdagen i samband med det definitiva avgörandet av huvudfrågorna att anhålla, bland annat att »Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida och i vilken utsträckning . . . praktiska bildningslinjer må kunna anordnas på realskolans åldersstadium ... samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning må kunna giva anledning».1 Slutligen må beträffande utvecklingen under de senaste åren av frågan om meddelande av praktisk utbildning vid sidan av allmän medborgerlig bildning inom en och samma skolform erinras därom, att riksdagen i anslutning till ett av de nu arbetande skolsakkunniga utarbetat förslag angående upprättande av kommunala flickskolor år 1928 beslutit, att en särskild praktisk linje skall kunna anordnas inom sådana skolor.

4.

Sammanfattning.

I den redogörelse för utvecklingen av frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, som de sakkunniga nu hava lämnat, har huvudvikten lagts vid sådana omständigheter, som blivit mindre uppmärksammade vid utarbetandet av de utförligare redogörelser ur det svenska undervisningsväsendets historia, vilka tid efter annan i olika sammanhang och för andra syften blivit framlagda. Den lämnade historiska översikten visar emellertid otvetydigt, att det just varit den gamla skolans ringa möjlighet att sörja för utbildningen av de lärjungar, vilka mer eller mindre på måfå och i förtid avbrutit sin skolgång och därför kommit att utan planlagd förberedelse övergå till förvärvsarbete inom näringslivet, som sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en betänklig brist i hela vår skolorganisation och givit upphov till kritik och klagomål. Insikten om skolsystemets oförmåga att sörja för nämnda lärjungar och nödvändigheten av att råda bot mot densamma har därför lett till förslag efter förslag och åtgärd på åtgärd, avsedda att sätta skolan i stånd att fylla en sådan uppgift. Den första åtgärden var upprättandet av skrivare-, senare apologistklassen. Med naturvetenskapens utveckling förvandlades apologistklassen till apologistskola, och denna växte i sin ordning ut till högre apologistskola för att slutligen övergå till reallinje, vilken emellertid på grund 1

Kursiverat av de sakkunniga.

65 av sin natur blivit lika »lärd» på sitt område som den gamla latinskolan varit på sitt. När tanken på tekniska elementarskolor framfördes och realiserades i början av 1850-talet, var det, såsom framgår av redogörelsen på sid. 15 ff., närmast fråga om en ersättning för den tidigare, mera elementära utbildningen i den lägre apologistskolan. Men även undervisningen i de tekniska elementarskolorna, vilka dock endast voro inriktade på det tekniska och industriella området, försköt sig så småningom från det mera elementära till ett högre stadium, och skolorna fingo med tiden en allt starkare karaktär av högre fackskolor. Efter de resultatlösa förslagen under 1880- och 1890-talen att tillgodose den »praktiska» undervisningen genom särskilda, med läroverkens nederstadium parallella skolor eller genom särskilda linjer inom läroverken ville man år 1904 helt radikalt avlägsna svårigheten därigenom, att man gav de allmänna läroverkens nederskola uppgiften att meddela »allmän medborgerlig bildning» och hänvisade i fråga om »praktisk utbildning» till särskilda fackutbildningsanstalter. Det förflöt en tid av omkring femton år, innan frågan om de praktiska skolornas organisation, efter långvariga utredningar, i ett större sammanhang fick en lösning. Under dessa och några därpå följande år, eller med andra ord, så länge de för frågan om praktiska skolor tillsatta kommittéerna arbetade och tills någon erfarenhet vunnits av realskolan och de nya praktiska ungdomsskolorna, förmärktes föga av de gamla klagomålen över de allmänna läroverkens bristande förmåga att giva de unga tillräcklig förberedelse för deras kommande verksamhet inom det praktiska livet. Men redan år 1923 framträdde, såsom framgår av den lämnade historiska översikten (sid. 62 f.), åter det gamla spörsmålet om en undervisning på realskolans åldersstadium, vilken kunde bättre anpassas med hänsyn till de sysselsättningar, åt vilka ett stort antal av realskolans lärjungar i framtiden komme att ägna sig. De sakkunniga skola i det följande söka utreda några av orsakerna till att denna fråga åter blivit aktuell, och vilja under hänvisning till den framlagda historiska översikten endast framhålla, hurusom av densamma framgår, att hithörande spörsmål ingalunda äro av nytt datum utan att de i själva verket under långliga tider utgjort en av huvudanledningarna till flertalet meningsbrytningar om det lämpligaste sättet att anordna undervisningen i de svenska läroverken. Visserligen har därefter 1927 års skolbeslut medfört betydelsefulla förändringar i våra allmänna läroverks organisation, men det innebar ingen förändring beträffande målet för realskolans undervisning, sådant det fastslogs år 1904. De förändringar, vilka genomfördes år 1927, hava därför icke bidragit till en lösning av frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium och beröra icke detta spörsmål i annan mån än att de möjligen kunna få till följd en ökning i antalet av de lärjungar, som helt eller delvis genomgå realskolan, varigenom frågan om behövligheten av praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium kan tänkas komma att ännu starkare aktualiseras. b—300467

II. Behovet av praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. 1. Begreppen praktisk bildning och allmän medborgerlig bildning. [Vid behandlingen av frågan om praktiska utbildningslinjer på den nuvarande realskolans åldersstadium har spörsmålet om förhållandet mellan å ena sidan vad man kallat den »praktiska bildningen» och å andra sidan den »allmänna medborgerliga» bildningen i de flesta fall kommit att träda i förgrunden. Såsom av den historiska översikten framgår, hava emellertid de båda begreppen »praktisk bildning» och »allmän medborgerlig bildning» ofta sammanblandats med varandra, och i varje fall hava, alla lämnade förklaringar till trots, gränserna mellan de två begreppen varit mycket svävande, beroende väsentligen på den förskjutning, båda under tidernas lopp varit underkastade. Alldenstund denna brist på en klar distinktion mellan de båda begreppen alltid bidragit till att försvåra inställningen till spörsmålet om möjligheten att med varandra förena de olika slag av undervisning, som här åsyftas, anse sig de sakkunniga böra, med ledning av vad under denna frågas föregående behandling i riksdag och annorstädes förekommit, söka närmare angiva, vad som enligt de sakkunnigas förmenande bör i nu förevarande sammanhang inläggas i den ena och i den andra av de båda benämningarna. Innebörden av ordet »praktisk» har uppfattats olika allt efter ordets användning i olika sammanställningar och under olika tider. Sålunda får i det allmänna språkbruket benämningen »praktiska ämnen» ofta tjäna till att beteckna sådana övningsämnen, som huvudsakligen avse en uppodling av den manuella skickligheten, såsom exempelvis slöjd, trädgårds- och jordbruksarbete, hushållsgöromål, verkstadsarbete eller hantverksarbete. Benämningarna »praktiskt ämne» och »praktisk undervisning» komma på detta sätt ibland att användas synonymt med »undervisning i yrkesarbete». E j sällan finner man också, att beteckningen »praktisk undervisning» hänför sig till själva undervisningssättet eller till det kunskapsstoff, som bör ingå i varje särskilt ämne. »Praktisk språkundervisning» ställes exempelvis såsom motsats till en strängt »grammatisk» sådan och »praktiska räkneuppgifter» såsom motsats till sådana matematiska uppgifter, som hava enbart teoretiskt intresse. Denna användning av ordet »praktisk» bottnar ytterst i en gängse föreställning om ett motsatsförhållande mellan »teori och praktik», varvid ordet teoretisk fått en bibetydelse av verklighetsfrämmande eller »opraktisk».

67 Om man erkänner, att varje undervisning är praktisk, vilken tjänar det syfte man vill nå, måste man emellertid medgiva, att en grammatisk språkundervisning och teoretiska matematiska uppgifter i vissa fall kunna vara verkligt »praktiska». I sådan mening kunna även de mest »lärda» och »teoretiska» skolor eller ämnen för vissa ändamål betecknas såsom »praktiska». I denna betydelse kan ordet »praktisk» också omskrivas med »användbar för livet». Begreppet »praktisk» har ibland också hänförts till skolans uppgift att utveckla lärjungens »praktiska duglighet», hans handlingskraft, hans förmåga att finna sig till rätta, då han kommer ut i livet. En dylik tolkning av ordet »praktisk» föreligger exempelvis i 1872 års kommittéutlåtande och har närmare utvecklats i folkundervisningskommitténs betänkande år 1914. Tages ordet »praktisk undervisning» och »praktisk utbildning» i en sådan betydelse, måste denna fordran på »partiskhet» givetvis gälla all skolundervisning, och strävandet att bibringa lärjungarna en så lagd utbildning bör naturligen vara utmärkande för varje god skola. Av de på sid. 27 f. och sid. 41 refererade eller återgivna yttrandena framgår vidare, att beteckningarna »praktisk undervisning» och »praktisk bildning» ofta blivit använda för att beteckna vad som vid andra tillfällen benämnts »medborgerlig bildning» eller »avslutad lärokurs». I detta fall torde uttrycket »praktisk» närmast hava kommit till användning för att giva uttryck för ett motsatsförhållande till den formellt bildande undervisningen i den »lärda» skolan, där kurserna i flertalet ämnen ej avslutades förrän med studentexamen. I 1918 års proposition om de praktiska ungdomsskolorna göres en klar åtskillnad mellan t. ex. allmänna och yrkesbestämda fortsättningsskolor, allmänna och yrkesbestämda högre folkskolor. Sådana praktiska ungdomsskolor som lärlings- och yrkesskolor, ettåriga handelsskolor, tekniska gymnasier och handelsgymnasier med flera sådana skolor fingo genom sina benämningar sin karaktär av på visst fack eller visst yrke inriktade skolor fastslagen. Den i dylika skolor klart fackinriktade undervisningen avser emellertid ej på något stadium enbart en utveckling av lärjungarnas rent manuella färdighet eller skicklighet, utan är i minst lika hög grad av »intellektuellt utvecklande» natur (»teoretiska yrkesämnen»). Gemensam för dem alla är emellertid den klart fackliga inriktningen. Man kan i fråga om namnen på 1918 års praktiska ungdomsskolor urskilja en viss, gradvis förstärkt betoning av den praktisk-fackliga karaktären av varje skolforms undervisning genom de tillagda bestämningarna yrkesbetonad, yrkesbestämd och facklig. Då de sakkunniga i den nu föreliggande framställningen bruka ordet »praktisk», användes det alltid i betydelsen a v f a c k l i g , yrkesbestämd, det vill säga p å y r k e e l l e r y r k e s g r u p p i n r i k t a d eller t i l l ä m p a d undervisning eller utbildning. Begreppet »allmän medborgerlig bildning» har under tidernas lopp till sitt innehåll undergått åtskilliga förskjutningar. Fattar man, såsom de sakkunniga ansett sig böra göra, begreppet »praktisk bildning» lika med fackligt in-

68 riktad, bör givetvis i begreppet »allmän medborgerlig bildning» närmast inläggas betydelsen av en bildning, som i motsats till den fackliga icke är på 3'rke inriktad eller tillämpad utan som avser att på grundlag av en viss för varje medborgare allt efter hans ställning och uppgifter i samhället lämpad kunskapssfär åstadkomma de allmänna förutsättningarna för att kunna såsom medborgare och yrkesutövare tjäna samhället. Så fattat måste givetvis kunskapsinnehållet i bildningen rätta sig efter det behov av allmänt vetande, som den enskilde medborgaren kan hava, och följaktligen till djup och omfattning skifta allt efter lägre och högre verksamhetsuppgifter. Den uppfattning av begreppet allmän medborgerlig bildning, åt vilken de sakkunniga nu givit uttryck, överensstämmer i allt väsentligt med den betydelse, som i 1902 års kommittébetänkande inlades i begreppet, nämligen att den skulle vara »allmän, d. v. s. från varje, vare sig praktisk eller lärd yrkesmässighet fri bildning», och som blivit bestämmande för det mål, som satts för vår nuvarande realskola. Betydelsen ligger också mycket nära den betydelse, uttrycket »allmän medborgerlig bildning» ända från sin tillblivelse synes hava haft (exempelvis i 1820 års skolordning). Fattas begreppet »allmän medborgerlig bildning» så som nu angivits, blir en helt naturlig följd, att det kunskapsstoff, som bör ingå i en dylik bildning, med avseende på skillnaden mellan vad som kan anses vara allmänt och vad som bör bestämmas såsom fackligt, under olika tider kan komma att väsentligen växla. Sålunda är t. ex. uppenbart, att mycket av det, som år 1904 kunde betraktas såsom »praktisk yrkesmässig bildning», för att använda uttryckssättet i 1902 års betänkande, i våra dagar, i automobilens, skrivmaskinens, den elektriska motorns och den trådlösa överföringens dagar måste hänföras till sådana kunskaper, som böra ingå även i en »från praktisk yrkesmässighet fri bildning». Detta förhållande belyses i många avseenden vid en jämförelse mellan utformningen av de undervisningsplaner för de allmänna läroverken, som fastställdes år 1928, och av de förut gällande, liksom ock genom en jämförelse mellan den år 1919 utfärdade nya undervisningsplanen för folkskolan och äldre normalplaner. Slutligen anse sig de sakkunniga böra i detta sammanhang erinra därom, att begreppet allmän medborgerlig bildning städse ansetts intaga en viss motsatsställning till begreppet lärd eller specialiserad vetenskaplig bildning. Med den organisation, som våra läroverk för närvarande hava, där realskolan jämväl utgör ett förberedelsestadium för gymnasiet, låter det sig emellertid knappast göra att i alla avseenden strängt upprätthålla sagda åtskillnad.

2. Förhållanden på näringslivets och angränsande områden, vilka göra frågan om behovet av praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium till ett aktuellt spörsmål. Sedan de sakkunniga i det föregående närmare angivit sin uppfattning av de båda begreppen praktisk utbildning och allmän medborgerlig bildning,

69 torde det vara lämpligt att något närmare skärskåda några av de förhållanden på näringslivets och angränsande områden, vilka företrädesvis påkalla en förnyad prövning av frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. Vad som på alla områden och icke minst på näringslivets framför allt skiljer nutida förhållanden från dem, som rådde för trettio år sedan, är den storartade utveckling av organisationstekniken, vilken kort kan karakteriseras med orden specialisering, mekanisering och rationalisering. Före skrivmaskinens, räknemaskinens och bokföringsmaskinens tid kunde ungefär samma förberedande utbildning vara lämplig för den blivande tjänstemannen och för dem, som skulle sköta löpande göromål på ett kontor eller i en affär. Så länge allt kontorsarbete både i samband med skrivning och räkning måste utföras »för hand» och relativt självständigt med ledning av givna direktiv, ställdes större krav på den enskildes omdöme och på intellektuell träning och allmän bildning hos dem, som hade att utföra det dagliga arbetet. Genom införandet av arbetsbesparande maskiner organiserades så småningom kontorsarbetet på ett helt annat sätt än förr: den högre kvalificerade arbetskraften kunde frigöras för mera krävande uppgifter, och det tidsödande mekaniska skriv- och räknearbetet kunde snabbt utföras med hjälp av olika slags maskiner. För att den förändring, som inträtt, skall stå fullt klar, behöver man endast söka föreställa sig, vilken stab av anställda som skulle vara nödvändig, om man nu skulle på ett större kontor bliva tvungen att under någon tid utföra allt arbete med de hjälpmedel och med den organisation, som kommo till användning för 30 år sedan. Kontorsarbetets utveckling under de sista 30 åren utgör en motsvarighet till Kontors- och den mekaniseringsprocess, vilken redan bortåt ett århundrade tidigare hade utsamhet, vecklat hantverket till industri, då det gällde framställning av dithörande alster. I vårt land stod denna utvecklingsprocess vad kontorsarbetet beträffar just i sin första begynnelse, då förarbetena för 1904 års läroverksreform pågingo vid tiden strax efter sekelskiftet. En nybörjare med god allmänbildning hade vid denna tid goda förutsättningar att relativt snabbt sätta sig in i och utföra en hel del även av det slags praktiska arbete, som med dåtida arbetsmetoder framför allt ställde vissa krav på omdöme och teoretiska kunskaper. På grund av det stora behov av ny arbetskraft, som var en följd av de goda tiderna och expansionen inom näringslivet, var det också förhållandevis lätt även för en person utan speciell fackutbildning att erhålla en första anställning inom affärslivet, och arbetets natur var sådan, att den unge då hade vida större möjligheter än nu att under sitt arbete successivt sätta sig in i yrkets olika sidor. Genom ett allmännare införande av de arbetsbesparande maskinerna och genom kontorsarbetets rationalisering har under senare tider behovet av ökad arbetskraft på intet sätt stått i proportion till den oerhörda ökningen av utfört arbete, och därigenom har det, särskilt under vissa perioder, mött stora svårigheter för ynglingar med realexamen att erhålla nybörjarplatser på kontor. I varje fall har det blivit nödvändigt för dem att efter realexamen genomgå kortare eller längre specialkurser för att bliva i stånd att sätta sig in i handhavandet av de tekniska hjälpmedel, vilka numera komma till användning vid utfö-

70 randet av sådant e n k l a r e kontorsarbete, som anförtros åt nybörjare. Liksom all annan rationalisering går också kontorsarbetets ut på att minska behovet av kvalificerad arbetskraft för det enklare arbetet. De flesta bland de arbetsbesparande kontorsmaskinerna äro konstruerade med den synpunkten för ögonen, att vid deras handhavande icke skall behöva förutsättas någon större intellektuell utbildning och övning utan endast rutin, d. v. s. mekanisk vana, påpasslighet och snabbhet. Härigenom kunna fordringarna sänkas på allmänbildning och intellektuell utbildning hos de personer, som skola sysselsättas med det enklare arbetet, och den lägre kontorsplatsen blir icke i samma utsträckning som förr en genomgångsplats på vägen till mera ansvarsfulla poster. Den mera kvalificerade arbetskraften kan däremot, såsom förut anförts, i stor utsträckning befrias från de enklare göromålen, och därigenom uppstår å andra sidan en viss tendens att ställa ökade krav på duglighet för de mera speciella arbetsuppgifter, som kräva kunskaper, erfarenhet och omdöme. Det första stadiet i en rationaliseringsprocess i samband med en mekanisering av det enklare arbetet utmärkes därför i allmänhet av en förskjutning såväl uppåt som nedåt, från ett tidigare medelläge räknat, i de fordringar, som ställas på arbetskraften. Fordringarna på omdöme, erfarenhet och intellektuell träning och utveckling höjas för den mera, men sänkas för den mindre kvalificerade arbetskraften. Den utvecklingstendens, vilken enligt de sakkunnigas här uttalade mening nu gör sig gällande på ifrågavarande arbetsområde, synes kanske vid första ögonkastet motivera åtgärder dels för en minskning av tillströmningen av lärjungar till den nuvarande realskolan och dels för en ökning av möjligheterna till fackutbildning såväl nedanför som ovanför realskolans stadium. Ehuru de sakkunniga för sin del gärna förorda, att alla åtgärder må vidtagas, som kunna stärka de rent fackbildande läroanstalterna på båda dessa stadier, vilja de sakkunniga dock framhålla några omständigheter, vilka synas visa, att enbart sådana åtgärder icke äro till fyllest. Den oavbrutna stegringen under de två senaste decennierna i real- och mellanskolornas lärjungantal, vilken ägt rum trots offentliga uttalanden i avrådande riktning och trots de starkt minskade utsikterna att efter avlagd realexamen erhålla lika goda platser som förut, visar enligt de sakkunnigas mening, att det såväl från barns som föräldrars sida föreligger en allmän önskan efter en högre allmänbildning, särskilt kanske språkbildning, än vad folkskolan kan giva. Åtgärder för att tvångsvis begränsa tillträdet till realskolan torde icke vara att vänta från statsmakternas sida, och dylika åtgärder skulle enligt de sakkunnigas mening knappast vara möjliga att genomföra. Skolbeslutet av år 1927 torde närmast få anses innebära ett gillande av den mening, som uttalades av en bland de främsta förkämparna för 1904 års skolreform, nämligen att realskolan borde bidraga till »att i det stora avståndet mellan folkskola och studentexamen skjuta in ett brett och mäktigt bildningslager». Den utveckling, som sålunda försiggått, synes peka hän på vikten av att åtgärder vidtagas, vilka få till följd, att de lärjungar, som välja realskolvägen, vid skoltidens slut icke helt behöva sakna några av de numera viktigaste förutsättningarna för att erhålla en första anställning inom det arbetsområde, som hittills i främsta rummet kommit i fråga.

71 Även u r en annan synpunkt ä r enligt de sakkunnigas mening en med tanke på handelsyrkét anordnad facklig undervisning på realskolestadiet önskvärd. Den utbildning, som erhålles genom att efter folkskolan genomgå en lärlingskurs i handelsämnen för kontorsanställda, kan visserligen vara tillräcklig för att göra en ung man eller en ung kvinna till en snabb specialarbetare på kontoret, men det ifrågakommande mekaniserade arbetet är av sådan natur, att den där förvärvade skickligheten i allmänhet icke kan medföra någon utsikt till verklig befordran. Därtill krävas i de flesta fall kunskaper i främmande språk och insikt i vissa handelsämnen. Om också den nuvarande realskolans kurs i främmande språk givetvis icke kan hava en sådan inriktning, att elevens kunskaper kunna ur facklig synpunkt omedelbart göras fruktbärande på kontorsarbetets område, utgöra de dock en mycket god grund, på vilken han kan bygga vidare specialutbildning antingen på egen hand eller med hjälp av andra, varigenom han har utsikter att ej behöva för alltid nöja sig med rent mekaniskt kontorsarbete av enklaste slag. Då framför allt de grundläggande kunskaperna i främmande språk äro särskilt svåra att inhämta på egen hand och vid högre ålder, torde sådana här och var förekommande, starkt koncentrerade kurser, som enbart avse den rena mekaniska färdigheten i enklare kontorsarbete, vara ägnade att väcka betänkligheter, emedan erfarenheten visar, att sådant arbete för många människor i längden blir föga tillfredsställande även ur den synpunkten, att det är förhållandevis dåligt betalt. Beträffande värdet av en på realskolstadiet anordnad utbildning för kontors- och affärslivets område vilja de sakkunniga slutligen framhålla, att de för icke specialutbildade ogynnsamma tendenser i utvecklingen på kontorsarbetets område, vilka starkt framträda inom de s t o r a företagen, av naturliga skäl icke kunna i samma grad göra sig gällande inom de m i n d r e . Lika litet som storindustrien kan ersätta eller helt uttränga hantverket, lika litet torde de stora affärsföretagen inom överskådlig framtid komma att uttränga de mindre. Dessa senare företag, vilka, möjligen med undantag för storstäderna, ännu torde absorbera den övervägande delen av den ungdom, som ägnar sig åt affärsverksamhet, hava alltjämt behov av mera allsidigt utbildade personer men förmå ofta icke betala den i handelsgymnasium eller motsvarande skolor fackutbildade arbetskraften. Ej heller har arbetet på exempelvis landsfiskals- och häradsskrivarkontor, på mindre advokatkontor eller vid bankernas små filialkontor i mindre samhällen rönt samma inverkan av kontorsarbetets mekanisering och specialisering, som, enligt vad nedan sägs, varit fallet med arbetet vid postverket och telegrafverket. En på realskolstadiet meddelad enklare fackutbildning, i vilken också inginge undervisning i handhavandet av kontorsmaskiner, skulle därför vara av mycket stort värde för de lärjungar, vilka sedermera få platser inom mindre affärsföretag eller på mindre kontor av ovan nämnt slag< Den tendens till rationalisering och mekanisering av arbetet på affärskontoStatens ren, som här framhållits, och de förändrade förhållanden beträffande anställ- a ret™ ning av personal, som därav bliva en följd, hava en motsvarighet också inom statens affärsdrivande verk. Det torde vara denna ändrade tendens beträffande

72 rekryteringen, som åsyftas i skolöverstyrelsens på sid. 112 omnämnda uttalanden dels angående de anmärkningar, vilka från de affärsdrivande verkens sida skulle hava framkommit mot värdet av realskolexamen såsom behörighetsgrund till tjänsteanställningar av högre grad, dels angående möjligheten för sådana, som hava enklare underbyggnad, att efter genomgången utbildning inom verket kunna vinna dylik befordran. Till de senaste decenniernas utveckling i sådan riktning har också den svenska folkskolans nuvarande ståndpunkt väsentligt bidragit i så måtto, att de lägre tjänstemännen tack vare den numera goda skolunderbyggnaden kunna anförtros mera krävande arbetsuppgifter än fordom. Den nuvarande realexamens betydelse för manliga lärjungar såsom kompetensbevis för inträde i allmän tjänst har inskränkt sig huvudsakligen till de tre kommunikationsverken: statens järnvägar, postverket och telegrafverket 1 . Vid den tidpunkt, då realskolexamen infördes, var den lägsta tjänstemannaposten i respektive verk stationsskrivare, postexpeditör och telegrafassistent. Från dessa tjänster kunde sedan befordran vinnas till högre tjänstemannabeställningar inom vederbörande verk. Under tiden före år 1920 intogs vid dessa verk för utbildning för ovannämnda slag av tjänster ett icke obetydligt antal aspiranter med realskolexamen. På grund av den stora minskningen i behovet av arbetskraft inställdes emellertid nämnda år all nyrekrytering av personal, och sedan dess hava förändringar av stor räckvidd vidtagits inom telegrafoch postverken beträffande dylika tjänster. Den nuvarande graden postexpeditör rekryteras numera också från de lägre tjänstemännens led bland sådana, som idkat studier vid sidan av sin tjänst vid verket och dessutom visat sig dugliga i sitt arbete. Vid postverket underlättas dylika studier på flera sätt. Realskolexamen som kompetensbevis för nyantagning såsom aspirant till expeditörstjänst vid post- och telegrafverken är numera av betydelse endast för kvinnor. Till de högre tjänsterna befordras vid de båda verken praktiskt taget endast de tjänstemän, vilka antagits såsom postassistentaspiranter eller telegrafassistentelever. Därigenom att exempelvis postexpeditörsgraden, från att tidigare hava varit en begynnelsebefattning för på det hela taget samtliga tjänstemän av högre grad, förvandlats till att i stor utsträckning bliva en av de högsta tjänstegraderna för de lägre tjänstemännen, har behovet av nyrekrytering av aspiranter för utbildning till högre tjänster i mycket stor utsträckning minskats. Trots de stora utvidgningarna under det senaste decenniet har på grund av åtgärder för arbetets rationalisering behovet av arbetskraft vid exempelvis telegrafverket i sin helhet taget under de senaste åren hållit sig i det närmaste konstant, något som gäller beträffande såväl den mera kvalificerade som den enklare arbetskraften. Sålunda har exempelvis efter år 1920 anordnats blott en enda telegrafassistentkurs. Denna påbörjades år 1928, och av omkring 350 sökande antogos 24, vilka samtliga avlagt studentexamen på reallinjen och knappast med lägre genomsnittsbetyg än AB. Vid postverket började en postassistentkurs i novem1 Vid tullverket har realskolexamen aldrig medfört behörighet att antagas som aspirant till kammarskrivarbefattning. Den största privatbanan, Bergslagernas järnvägar, har ej heller generellt godkänt realskolexamen som behörighetsbevis för antagande till stationsskrivaraspirant.

73 ber 1927 och en annan i november 1929. Till den första antogos av 396 sökande 26, och till den andra av omkring 285 sökande 24, samtliga studenter med mycket höga betyg. Inom såväl postverket som telegrafverket föreligga förslag, att studentexamen även officiellt skall stadgas som villkor för assistenttjänst, varvid dock för postassistenter examen från handelsgymnasium skall kunna ersätta studentexamen. 1 Den första trafikelevkursen för utbildande av stationsskrivare efter år 1920 anordnas vid statens järnvägar innevarande år, och enligt de upplysningar, som lämnats av vederbörande inom järnvägsstyrelsen, kommer kursen att anordnas på två linjer, en för redan anställd personal med formell kompetens eller erhållen dispens, en för ynglingar, som icke tillhöra verket. Linjerna komma att omfatta omkring 25 elever vardera. I den utfärdade kungörelsen om denna trafikelevkurs är inryckt en anmärkning, i vilken »upplysningsvis meddelas», att realskolexamen icke utgör tillräcklig kompetens för befordran till de högre tjänsterna inom järnvägsstyrelsen, utan erfordras därför studentexamen eller avgångsexamen från handelsgymnasium, teknisk elementarskola eller tekniskt gymnasium. Enligt uppgift anmälde sig 651 sökande. Vid telegrafverket torde enligt de upplysningar, som lämnats de sakkunniga, någon nyantagning av aspiranter för telegrafexpeditörsgraden icke komma att äga rum inom de närmaste åren, och efter denna tid väntas behovet av aspiranter inskränka sig till mindre än tjugo årligen. Dessa aspiranter utväljas emellertid icke endast bland sökande, som avlagt realexamen, utan dessa hava att tävla med sådan, som genomgått 8-klassig flickskola, och kvinnliga studenter saknas icke heller bland de inträdessökande till dylika kurser. Enligt de upplysningar, som de sakkunniga erhållit från postverket, komma hädanefter att för postexpeditörsgraden nyantagas högst 25 a 30 kvinnliga aspiranter årligen i hela landet. Några uppgifter om antal kurser och sökande äro även i detta fall ägnade att belysa det nuvarande läget. Till den första av de på senare tid anordnade postexpeditörskurserna antogos bland 645 sökande 22 manliga och 35 kvinnliga, samtliga redan tidigare anlitade för arbete i postverkets tjänst; till den andra bland 343 sökande 36 kvinnliga och 14 manliga, samtliga sistnämnda lägre tjänstemän, som studerat vid sidan av sitt arbete i postverket; till den tredje kursen antogos av 425 sökande 22 kvinnliga och 8 manliga; till den fjärde kursen (år 1928) av 568 sökande 55 kvinnliga och till den femte (år 1929) av 627 sökande 31 kvinnliga. De sakkunniga vilja beträffande spörsmålet om utbildningen för arbete på industrien enklare poster inom industrien till en början erinra därom, att de här tidigare °ck n ä r : (sid. 15 ff.) omnämnda tekniska elementarskolorna ursprungligen voro paral- yrkesområden. lella med de klasser, som motsvara de nuvarande första och andra klasserna av den femåriga realskolan, och närmast avsedda att utgöra ett tvåårigt mellanled mellan folkskolan och förvärvsarbete på det industriella området av ungefär samma slag som den egentliga apologistklassen hade varit i sina bästa dagar. Den så småningom inträdda förskjutningen av de tekniska elementarskolor1 I Kungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen den 30 maj 1930 (nr 189) har detta förslag i stort sett godtagits beträffande postverket (se § 33 i nämnda instruktion).

74 nas undervisning till en högre nivå torde böra ses mot bakgrunden av utvecklingen på motsvarande område inom näringslivet under senare hälften av 1800talet. Denna utveckling karakteriseras nämligen huvudsakligen genom övergången från hantverksmässig drift till maskinell produktion och dennas förande mot allt större fullkomning. När i det föregående var fråga om kontorsarbetets rationalisering under de sista 30 åren med hjälp av en liknande mekanisering eller »maskinisering» av det enklare yrkesarbetet, hade de sakkunniga tillfälle att giva uttryck åt den uppfattningen, att den f ö r s t a fasen av en rationaliseringsprocess inom ett verksamhetsområde på grund av mekaniseringens genomförande i arbetet åtföljes av en förändring i de på skilda slag av arbetskraft ställda fordringarna bland annat i det avseendet, att kraven på mångsidighet och grundlighet i utbildningen minskas beträffande den mindre kvalificerade men ökas beträffande den mera kvalificerade arbetskraften. Under det att i den hantverksmässiga drift, som tidigare var vanlig, av arbetaren fordrades både vissa yrkeskunskaper och en flerårig, mångsidig utbildning, vilken ej endast avsåg den rent manuella färdigheten, minskades vid industrialiseringens första genomförande kraven på den enskilde industriarbetaren. Däremot ökades fordringarna i fråga om kunskaper och föregående teoretisk utbildning på de personer, som skulle intaga olika slag av ledande ställningar inom ett industriföretag. Denna tendens till förskjutning uppåt och nedåt — från ett tidigare medelläge räknat — i kraven på arbetskraftens föregående utbildning torde därför i sin mån bidraga ej endast till att förklara den så småningom inträdda höjningen av de tekniska elementarskolornas undervisning från den ursprungliga, elementära nivån till en högre, med läroverkens överstadium mera jämförlig ståndpunkt, utan också till att belysa, varför någon nämnvärd olägenhet till en början icke gjorde sig gällande av den brist på tekniska undervisningsanstalter enligt den ursprungliga planen och för det från början avsedda åldersstadiet, vilken på detta sätt uppkom. I dessa omständigheter torde också sökas en av orsakerna till att de på 1880-talet och senare framförda förslagen om praktiska utbildningslinjer inom eller vid sidan av läroverken kommo att så gott som uteslutande åsyfta handelslinjer, ehuru undervisningen i elementarläroverkens lägre klasser redan då var av sådan natur, att den utgjorde en bättre förberedelse för verksamhet på handelns än på industriens område. Ännu vid 1900-talets ingång och under dess första år, innan ännu förhållandena på kontorsarbetets område undergått den genomgripande omgestaltning, varom här tidigare talats, var därför ställningen sådan, att fordringarna även på den enklare kontorsanställdes kunskaper och utbildning voro vida större än fordringarna på den enklare arbetskraften i motsvarande ställning inom industrien, något som också gav sig till känna i förhållandet mellan de genomsnittliga avlöningsbeloppen för ifrågavarande personalgrupper inom respektive arbetsområden. Utvecklingen på det industriella och närliggande arbetsområden har emellertid sedan dess kommit in i ett annat skede, vilket i flera avseenden medfört ändrade förhållanden. Genom allt mer och mer förbättrade arbetsmaskiner har produktionen per arbetare kunnat mångdubblas, och där

75 företagen specialiserat sig på masstillverkning av ett mindre antal olika produkter har också antalet anställda, som före inträdet förvärvat någon mera omfattande utbildning, ej heller ökat i tillnärmelsevis samma takt som produktionstillväxten. Den rationalisering på det industriella området, om vilken i våra dagar så mycket talas, har emellertid nu nått så långt i fråga om företagens specialisering och produkternas standardisering, att det i ständigt ökad utsträckning blivit möjligt att genom ytterligare utveckling av maskintekniken ersätta en stor del av den minst kvalificerade arbetskraften, de »olärda arbetarna» och »tempoarbetarna», vilka under den första rationaliseringsperioden, mekaniseringen, kommo att utgöra den ojämförligt största delen av arbetsstyrkan. En fortgående differentiering av arbetsuppgifterna giver ständigt upphov till helt nya kategorier av yrkeskunniga specialarbetare, på vilka ställas stora fordringar såväl i fråga om manuell yrkesskicklighet som också i fråga om intellektuell träning, varvid även kraven på underbefälet höjas i motsvarande mån. Härav blir också en följd, att den levande arbetskraften i allt större utsträckning tages i anspråk endast för sådana uppgifter, vid vilkas utförande människan icke kunnat ersättas. Denna utveckling leder sålunda på grund av arbetets nuvarande organisation till det resultatet, att en allt större del av de anställda i ett stort industriföretag kommer att tillhöra den kategori av arbetare, på vilken växande krav ställas i fråga om "duglighet och kunnighet. Denna utveckling har givit ett delvis nytt innehåll åt begreppet »yrkeslärd arbetare». Man betecknar ej längre med detta uttryck en person, som är väl hemmastadd i alla olika grenar av ett vittomfattande arbetsområde, något som i våra dagar ofta vore en ren omöjlighet. Med benämningen yrkeslärd arbetare avser man numera en person, som besitter framstående duglighet i ett viktigt specialfack, exempelvis olika slag av verktygsarbetare inom den mekaniska industrien. Några nyligen offentliggjorda uttalanden 1 ådagalägga, att exempelvis i Förenta staterna, det land, där arbetsrationaliseringen kanske drivits längst, antalet yrkeslärda arbetare under tiden 1870'—1920 ökats med omkring 22 % mera än befolkningssiffran under samma tid, en omständighet, vilken synes ägnad att ytterligare bestyrka vad ovan blivit anfört. Det torde icke vara oriktigt att i denna utveckling söka en av huvudorsakerna till de krav på förbättrad undervisning för industriens och hantverkets arbetare, vilka under det första decenniet av detta århundrade med allt större styrka började hos oss göra sig gällande. De tekniska afton- och söndagsskolorna med sin mera allmänt lagda och fria undervisning hade från början i ej obetydlig utsträckning (se bland annat sid. 15 f.) åsyftat att fylla bristerna i den unge arbetarens allmänna bildning och att tillmötesgå den e n s k i l d e i n d i v i d e n s önskan att genom förbättrad teoretisk underbyggnad skapa sig större förutsättningar att vinna befordran och uppnå en bättre ställning inom sitt arbetsområde. De lärlingsskolor, som föreslogos av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande och av 1916 års departementssakkunniga, togo där1 Bland annat i >Vocational Education, Speech delivered by Perry W. Reeves, Member, Federal Board for Vocational Education representing Labor». Memphis, Tenn., 1929.

76 emot, i likhet med 1872 års kommittés lägre tekniska yrkesskolor, genom sin mera fast och planmässigt ordnade undervisning snarare sikte på n ä r i n g s l i v e t s ovan antydda ökade behov av kunnighet och duglighet hos industriens och hantverkets arbetare, vilket ej minst torde framgå därav, att de båda förstnämnda utredningsdelegationerna tänkte sig lärlingsskolan obligatorisk för alla nybörjare under en viss ålder inom ett stort antal industri- och hantverksyrken. Såsom ytterligare en omständighet, ägnad att styrka riktigheten av uppfattningen om en ökning i genomsnittsfordringarna på industriens nuvarande arbetare, bör vidare anföras den stegring av reallönen, vilken inträtt under de sista årtiondena. Denna höjning blir särskilt i ögonen fallande, om den relation mellan lönenivån för industriarbetare och lönenivån för kontorsanställda på lägre poster, vilken rådde för 30 år sedan, jämföres med motsvarande relationstal i närvarande tid, då genomsnittslönen för industriarbetare snarare torde ligga över än under den lägre kontorspersonalens. En kraftigt medverkande orsak till att denna förändring kommit till stånd torde visserligen för industriarbetarnas del vara att söka i deras starka, fackliga sammanslutningar, och, vad kontorsyrkena beträffar, i den kraftiga tillströmningen till ifrågavarande sysslor. Det bör också betonas, att inkomstökningen för industriens arbetare blivit möjlig endast genom den stora produktionsökning per arbetare, vilken är en följd av förbättrade arbetsmetoder och rationell organisation. Vid en sådan jämförelse bör dessutom vederbörlig hänsyn tagas till att fordringarna på den lägre kontorspersonalen under samma tid undergått en relativ sänkning. Men även om man beaktar nämnda och andra omständigheter, vilka bidragit till den omtalade höjningen av industriarbetarnas lönenivå i förhållande till kontorsarbetarnas, torde det dock vara uppenbart, att även den höjda lönenivån kan anses utgöra ett indicium på en genomsnittlig skärpning av kraven på industriarbetarnas kvalifikationer, alldenstund denna högre lönenivå i längden knappast kunnat upprätthållas, ifall fordringarna icke hade blivit höjda. De sakkunniga vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på några omständigheter, vilka visserligen var och en för sig ej äro av avgörande betydelse, då det gäller frågan om en på de industriella yrkena inriktad, förberedande undervisning på realskolans åldersstadium, men vilka tillsammantagna tyda på att en dylik undervisning i våra dagar måste anses hava en bestämd uppgift att fylla både ur industriens, den enskilde individens och samhällets synpunkt. Inom flera av våra mest utvecklade specialindustrier förefinnes för vissa ändamål ett behov av dugliga och pålitliga personer med en viss grad av teknisk underbyggnad och intellektuell träning samt helst någon allmänbildning utöver vad folkskolan giver, ehuru icke med utbildning av det slag, som vanligen går under benämningen »ingenjörsutbildning». Sålunda behöva exempelvis företag inom elektroindustrien samt motor-, turbin- och mejerimaskinverkstäder ett icke obetydligt antal väl kvalificerade montörer för montagearbeten såväl inom som utom landet. Av en sådan maskinmontör fordras först och främst en genom mångårigt deltagande i tillverkningen vunnen, grundlig praktisk erfarenhet i facket, vissa elementära tekniska kunskaper samt dessutom helst också förmåga att förstå något av de stora kulturspråken

77 och att själv göra sig förstådd på detsamma. Detta slag av arbete är mycket väl betalt, och den duglige maskinmontören har i våra dagar en ställning, vilken får anses väl värd att eftersträvas även av sådana, som skaffa sig den allmänbildning, vilken vitsordas genom realexamen. Inom några av statens affärsdrivande verk såsom telegraf- och vattenfallsverken samt vid statens järnvägar finnes på de tekniska avdelningarna ett antal befattningar av liknande slag, vilka stå i samma löneklass som många av de tjänster, av vilkas innehavare fordras realexamen eller till och med högre utbildning. Vid telegrafverket kunna exempelvis sådana befattningshavare som linjemästare med flera i lönehänseende nå upp till en lönegrad, som nästan motsvarar l:e assistenternas, för vilka senare befattningar studentexamen numera praktiskt taget är erforderlig. Förstnämnda befattningshavare rekryteras bland den lägre personalen, och de personer, vilka ifrågakomma till dylika tjänster, få inom verket genomgå en del utbildningskurser. En före anställningen undfången utbildning, ungefär motsvarande realskolans men mera inriktad på det tekniska området, skulle givetvis skapa bättre förutsättningar för framtida befordran till sådana tjänster. Antalet av dessa befattningar är visserligen icke så stort, men med hänsyn till vad de sakkunniga i annat sammanhang anfört rörande årliga antalet inom de affärsdrivande verken behövliga aspiranter med vanlig realexamen, vilja de sakkunniga framhålla, att utsikterna till framtida befordran på det tekniska arbetsområdet inom statens affärsdrivande verk torde kunna anses vara något bättre för dem, som i en praktisk realskollinje erhållit en förberedande teknisk utbildning, än vad fallet är på det administrativa området för dem, som avlagt allmän realexamen. Handelsflottans maskinistbefattningar utgöra ytterligare ett exempel på sysselsättningar av liknande slag, för vilka en åt det tekniska hållet inriktad undervisning på realskolans åldersstadium skulle vara en god förberedande utbildning. Innehavare av dylika befattningar på t. ex. de stora motorfartygen hava en mycket god ställning, vilken väl tål jämförelse med många av de tjänster, som för närvarande eftertraktas av ynglingar med realexamen. Ehuru det skulle vara möjligt att beträffande det ena arbetsområdet efter det andra på liknande sätt framdraga exempel på goda befattningar eller väl avlönade sysselsättningar, för vilka en mera på det tekniska området inriktad undervisning på realskolans åldersstadium skulle vara en god förberedelse, må det anförda vara tillräckligt för att känneteckna arten av de sysselsättningar, som de sakkunniga närmast åsyfta. De äro alla av ett slag, vilket kan karakteriseras såsom förmans- och underbefälsposter på industriens och de tekniska yrkenas områden. Genom de framställda produkternas standardisering, vilken bland annat fått till följd, att avnämaren i stor utsträckning får anpassa sina fordringar efter de av tillverkaren tillhandahållna typerna i stället för tvärtom, inträder också en minskning i behovet av ingenjörspersonal i förhållande till produktionsvolymens storlek. Det saknas icke tecken, som tyda på en utveckling inom vissa grenar av det industriella arbetsområdet, vilken i viss mån utgör en motsvarighet till de på sid. 71 f. omtalade förändringarna inom de af-

färsdrivande verken, nämligen att vissa sysselsättningar och arbeten, vilka tidigare varit förbehållna åt personer med grundligare teoretisk utbildning före inträdet, numera börja anförtros åt personer, som från lägre poster genom duglighet arbetat sig fram inom företaget. De förändringar på ifrågavarande arbetsområde, som de sakkunniga nu omnämnt, utgöra utan tvivel i och för sig ett skäl för att till förnyad omprövning upptaga frågan om lämpligheten av att på realskolans åldersstadium meddela en på nämnda slag av sysselsättningar inriktad, förberedande undervisning. Då enligt de sakkunnigas mening det i närvarande stund, trots arbetslöshet bland ungdom med realexamen, råder verklig brist på dugliga aspiranter till sådana befattningar och då industriens underbefälsproblem och därmed sammanhängande spörsmål för ögonblicket äro mycket brännande, återkomma de sakkunniga i det följande till dessa frågor i samband med en utredning, huruvida det nuvarande skolsystemet kan anses i någon mån vara en bidragande orsak till nämnda brist på vissa slag av arbetskraft inom de tekniska och industriella yrkenas områden. Utvecklingen inom de speciellt kvinnliga yrkenas områden, såsom hushållsarbete, barnavård, sömnad, vävning m. m., företer i vissa avseenden ej så få likheter med den utveckling inom industrien närstående yrkesområden, vilken ovan skildrats. Även inom de specifikt kvinnliga yrkena gör sig allt mer ett behov gällande av yrkestränad arbetskraft med högre kvalifikationer i fråga om allmänbildning än den, som folkskolan, fortsättningsskolan eller lärlingsskolan kan skänka. Hand i hand med stigande krav i fråga om utbildning hos yrkesutövarna hava framträtt större fordringar på organisation och kontroll av arbetet inom dessa yrkesområden, med andra ord på en allt mer effektiv arbetsledning. Så är exempelvis fallet i fråga om det mångskiftande arbetet på en stor anstalts ekonomiavdelning: matlagning, förvaring och konservering av födoämnen, rengöring, tvätt, skötsel av linneförråd m. m. Icke heller detta arbetsområde har förblivit oberört av vår tids rationaliseringssträvanden. Då arbete medelst maskinella anordningar ännu ej kan sägas vara genomfört i någon större omfattning på detta område och en dylik »industrialisering» av arbetet över huvud här torde vara möjlig endast inom vissa rätt snäva gränser, måste rationaliseringssträvandena så mycket mer inriktas på det för hand utförda arbetet och på organisation och planläggning av detta arbete. De hygieniska och ekonomiska synpunkterna på arbetet äro vidare här av utomordentligt stor betydelse. Då det gäller massbespisning, kan den minsta avvikelse från hygienens krav vålla många människors ohälsa, och en obetydlig ökning i portionspriset, uppkommen genom bristande klokhet och noggrannhet i fråga om uppköp, skötsel och utnyttjande av råvarorna, stiger snart till betydande summor, vilka anstalterna eller hushållen, i många fall alltså stat eller kommun, få onödigtvis betala. De ledande befattningarna inom dylika stora hushåll — posterna som husmödrar, ekonomiföreståndarinnor, köks- och tvättföreståndarinnor — äro följaktligen maktpåliggande och ansvarsfulla befattningar, i fråga om vilka det

79 är av största betydelse, att rekrytering kan ske bland yrkesutövare med god teoretisk utbildning, allmän såväl som facklig, vilka dessutom besitta den erforderliga praktiska träningen och erfarenheten. P å samma sätt förhåller det sig i stort sett med arbetet inom sömnadens och vävningens yrkesområden ävensom inom sådana den praktisk-sociala hjälpverksamhetens olika grenar som barnavården, sjuk- och fattigvården samt ålderdomsvården. Även här finnas befattningar, för vilka kräves ett högre mått av allmänbildning jämte den teoretiska och praktiska yrkesutbildningen. Sådana poster äro exempelvis befattningarna som föreståndarinnor och arbetsledare å sömnadsateljéer och inom hemslöjdsföreningarnas yrkesverksamhet, arbetsförestånderskor vid statens hospital och asyler, föreståndarinnor vid barnhem och barnskyddshem, sjuk- och ålderdomshem samt fattigvårdsanstalter. För den kvinnliga ungdom, som av håg och fallenhet dragés till de praktiska yrkesbanorna, men som också äger möjlighet att ägna tid och kraft åt förvärvandet av ett högre mått av vissa för yrkeslivet värdefulla teoretiska kunskaper, bör den tanken verka som en sporre i arbetet redan i ungdomsskolan, att genom ökade kunskaper vägen öppnas till befordran på den bana man väljer, till uppnående av bättre avlönade men också mera krävande och ansvarsfulla och därigenom för en sund ambition mera tillfredsställande arbetsposter..

3. Tillgodoser vårt nuvarande skolsystem det förefintliga behovet av praktisk utbildning på realskolans åldersstadium? Vårt nuvarande skolsystem kan icke sägas hava vuxit fram efter någon på förhand uppgjord plan. Allt efter som förhanden varande behov och skiftande tidsomständigheter gjort den ena eller den andra skolformen behövlig, har denna uppstått, ofta i anslutning till redan förefintliga mer eller mindre utvecklade anordningar. Så småningom har en strävan att med varandra förbinda de olika skolformerna inställt sig, och samtidigt har en större och mera omfattande målmedvetenhet kommit att ingripa ordnande och systematiserande. Efter en dylik utveckling har vårt nuvarande skolsystem tagit den gestaltning det för närvarande har: ett dubbelsystem av teoretiska och praktiska skolformer, byggande på folkskolan. Den teoretiska linjen inom systemet är den ojämförligt äldsta. Dess grundvalar hava i längst förflutna tider blivit lagda i samband med de strävanden, som då yppat sig att tillgodose statens och kyrkans behov av män med en viss grad av lärd bildning. Sin senaste gestaltning har den teoretiska linjen erhållit genom den år 1927 beslutade läroverksorganisationen. Enligt denna utgöres sagda linje av de båda rent teoretiska skolformerna realskola och gymnasium, såsom successivt inträdande överbyggnader på folkskolan. Den praktiska linjens skolformer åter hava fått sin nuvarande gestaltning genom 1918 års riksdags beslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor. Enligt detta beslut skulle ovanpå den obligatoriska folkskolan följa en för både skoldistrikten och lärjungarna obligatorisk fortsättningskola. Denna skola skulle dock icke på samma sätt som folkskolan så gott som helt taga

80 lärjungarnas tid i anspråk, utan dess undervisningstid skulle så begränsas, att de unga hunne deltaga i det praktiska arbete, med vilket de vore sysselsatta. Fortsättningsskolan skulle i sin ordning bilda grundval för lärlingsskolor, avsedda för dem, som vunnit anställning i industri, hantverk, handel eller husligt arbete. Dessa lärlingsskolor skulle av skoldistrikten kunna göras obligatoriska för lärjungarna. För dem, som genomgått lärlingsskolan och åstundade ytterligare utbildning i sitt yrke, skulle anordnas yrkesskolor, vilka emellertid skulle vara av helt och hållet frivillig natur. Vidare innebar riksdagens beslut, att de tekniska elementarskolorna skulle ombildas dels till tekniska fackskolor, dels till tekniska gymnasier. Av dessa skulle de förra hava till uppgift att meddela en mera fullständig teknisk specialutbildning och de senare att lämna en teknisk utbildning av mera allmän natur. Vad handelsundervisningen beträffar, skulle de redan förefintliga handelsgymnasierna vara sidoställda med de tekniska gymnasierna. Slutligen förutsattes, att i Stockholm skulle inrättas en statens skola för konsthantverket och konstindustrien samt en normalskola för yrkesundervisningen. Vid sidan av nu nämnda former av praktiska ungdomsskolor skulle därjämte utrymme beredas åt vissa parallellformer. Sålunda skulle omedelbart på folkskolan liksom tidigare kunna inrättas högre folkskolor, vilka emellertid skulle erhålla en på det praktiska livet mera direkt inriktad läggning än den, som förut i allmänhet kännetecknat dessa skolor. Som parallella med lärlings- och yrkesskolorna skulle kunna förekomma ettåriga handelsskolor, hushållsskolor samt vissa andra mera fria former av kommunala och enskilda skolor för yrkesundervisningen. Till dessa skolor med mera fri organisation kunna även räknas de genom beslut av 1921 års riksdag möjliggjorda verkstadsskolorna i den gestaltning de så småningom erhållit. Såsom av det nu anförda framgår, företer vårt nuvarande skolsystem en rent dualistisk utformning av teoretiska och praktiska skolformer. De fortlöpa nedifrån uppåt såsom två parallella linjer. E t t undantag härifrån kunna måhända fortsättningsskolan och den högre folkskolan anses utgöra. I själva verket är dock även här med dessa skolors nuvarande organisation dualismen i det stora hela genomförd. Frågan är nu, om vårt nuvarande skolsystem, sådant det sålunda utformat sig, kan sägas motsvara det behov, som för närvarande föranledes av de förändrade förhållanden på näringslivets och angränsande områden, vilka de sakkunniga i det föregående närmare skildrat. Till besvarande av denna fråga torde till en början vissa statistiska upplysningar i fråga om lärjungefrekvensen inom olika skolformer vara erforderliga. LärjungeförD e fackbildande skolor, vilka i stort sett bygga på realskolans kunskapsolika°skol- m å t t och som närmast komma i fråga för dem, som avlagt realexamen, äro former. handelsgymnasier och tekniska gymnasier samt jämväl tekniska fackskolor och de med dessa närmast jämförbara två tekniska elementarskolor, vilka ännu kvarstå utan att hava blivit omorganiserade i enlighet med principerna i 1918 års ungdomsskolreform. Till denna grupp av skolor kunna också med

81 visst fog räknas maskin- och byggnadsyrkesskolorna inom tekniska skolan i Stockholm samt lägre avdelningen av Chalmers tekniska institut i Göteborg. De sakkunniga vilja först giva en sammanställning av tillgängliga uppgifter för femårsperioden höstterminen 1923—vårterminen 1927 beträffande de i vissa fackbildande högre skolor intagna lärjungarnas föregående utbildning: Läroanstalt:

Realskolexamen

Studentexamen

Övriga

61.7 %

0.0 %

38.3 %

56.0 %

1.0 *

43.0 %

14.2 *

1.3 %

84.5 %

46.1 %

0.5 %

53.4 %

Handelsgymnasium, 2-årig kurs

Teknisk elementarskola

Lärjungefrekvensen under de två senaste decennierna i realskolan och i nämnda former av fackbildande skolor framgår av följande tabellariska översikt över det antal personer, som nedannämnda år avlade examina: Å r Antal med godkänd avgångsexamen avgångna från 1910 Realskola och kommunal mellanskola

. . . .

1502 1623 2197 3 513 3 362 3 291 3388 *)141 8)123 6)191

)211

)207

)206 10)221

Tekniskt gymnasium

—

—

—

84 Teknisk fackskola8) . . .

53 Teknisk elementarskola

24 Maskin- och byggnadsyrkesskolorna inom tekniska skolan i Stockholm

49 Beträffande maskin- och byggnadsyrkesskolorna hava uppgifter ej kunnat erhållas angående de inskrivna lärjungarnas föregående utbildning, men pro*) Däri inberäknat de två bergsskolorna. — 8) Eller skolor, som senare ombildats till handelsgymnasier. — s) Däri inräknat de två bergsskolorna. — 4) Därav 15 kvinnliga. — 6) Därav 13 kvinnliga. — ") Därav 31 kvinnliga. — 7) Därav 46 kvinnliga. — 8) Därav 56 kvinnliga. — 9 ) Därav 47 kvinnliga. — 10) Därav 70 kvinnliga. 6—300467

82 centtalet av dem, som avlagt realskolexamen torde, av erhållna upplysningar att döma, vara ungefär detsamma som i de tekniska fackskolorna. En jämförelse mellan ovanstående översikter torde därför få anses giva en någorlunda god föreställning om den betydelse, realskolan haft såsom förmedlare av övergång till förefintliga fackutbildningsanstalter ovan realskolans åldersstadium på industriens och de tekniska yrkenas områden, särskilt som privata läroanstalter av detta slag finnas endast i mycket obetydlig utsträckning. Vad handelsundervisningens område beträffar må ihågkommas, att ett stort antal personer, som avlagt realskolexamen, inhämtar de mest elementära fackkunskaperna på handelsområdet genom att besöka privata handelsskolor och handelskurser av en till två terminers längd eller genom att deltaga i korta specialkurser i sådana ämnen som bokföring, stenografi och maskinskrivning. Enbart uppgifterna om elevfrekvensen vid handelsgymnasierna äro därför icke tillräckliga, då det gäller att bedöma behovet av handelsutbildning efter avlagd realskolexamen, men utgöra en god mätare på antalet av dem, som efter nämnda examen skaffa sig en mera grundlig fackutbildning för blivande verksamhet på affärslivets område. Visserligen finnas flera fackutbildningsanstalter av annat slag ovanför realskolans åldersstadium, till vilka personer söka inträde efter avlagd realexamen, exempelvis skogsinstitutets lägre avdelning, kursen inom tekniska skolan i Stockholm för utbildande av teckningslärare, folkskoleseminarier med flera sådana läroanstalter. Det synes emellertid vara uppenbart, att den starkt ökade tillströmningen till realexamen icke motsvarats av den ökade frekvens vid närmast ifrågakommande fackutbildningsanstalter, som man med hänsyn till de ungas eget intresse samt näringslivets utveckling och behov bort kunna förvänta. Man skulle dock härvid hava anledning att uppställa den frågan, huruvida ej sådana i förvärvslivet verksamma personer, som avlagt realskolexamen, skaffa sig någon kompletterande fackutbildning i de närmast för ungdom från folkskola och fortsättningsskola avsedda lärlings- och yrkesskolorna eller i med dessa likartade praktiska ungdomsskolor. Erfarenheten från exempelvis handelsskolor med sammanhängande ettårig kurs ger emellertid vid handen, att personer, som avlagt realskolexamen, icke gärna söka inträde vid sådana skolor och kurser, där genomgång av endast folkskola eller fortsättningsskola är erforderlig för inträde. Vidare har det visat sig, att den stora skillnaden i förkunskaper hos de två kategorier av elever, om vilka det blir fråga, i flera ämnen medför icke obetydliga svårigheter för deras samtidiga undervisning. Dessa och andra omständigheter hava för övrigt föranlett upprättandet av särskilda avdelningar för vartdera slaget av elever vid en eller annan ettårig handelsskola med stort elevantal. I följande tabell angives antalet av dem, som under de sista fem år, för vilka uppgifter föreligga, fullständigt genomgått de på folkskolan och fortsättningsskolan byggande fackutbildande skolor, vilka enligt den ovan lämnade redogörelsen för 1918 års praktiska ungdomsskolesystem måste anses såsom huvudformer.

83 L ä s å r Antalet av dem, som fullständigt genomgått: 1924—25 1925—26 1926—27 1927—28 1928-291) Lärlingsskola för handel

8 Handelsskola med sammanhängande ettårig kurs

Verkstadsskola (kommunal och enskild) 4)

. . . .

Lärlingsskola för husligt arbete Ettårig hushålls- eller husmodersskola (kommunal

)

Bland dem, som enligt ovanstående uppgifter skaffat sig fackutbildning i skolor på lärlings- och yrkesskolstadiet, torde endast ett ytterst ringa fåtal hava avlagt realskolexamen eller varit i besittning av motsvarande kunskaper. Emellertid har fackundervisningen på lärlings- och yrkesskolstadiet på grund av en år 1921 genomförd stadgeändring kommit att allt mer frångå den ursprungliga tanken på en mera planmässig och samlad lärlingsskola, och denna har ersatts med s. k. l ä r l i n g s k u r s e r i skilda ämnen. Denna mera fria undervisning har samlat ett avsevärt lärjungantal och bland deltagarna i sådana lärlingskurser finnas — särskilt gäller detta handelskurserna — säkerligen åtskilliga, vilka tidigare avlagt realskolexamen. Trots den utveckling till det bättre, som kan utläsas ur de ovannämnda uppgifterna om lärjungefrekvensen vid de praktiska ungdomsskolorna efter 1918 års reform, giva dock de anförda siffrorna vid handen, att i vårt land tillströmningen till de praktiska ungdomsskolorna fortfarande är långt ifrån tillfredsställande. Under det att lärjungantalet i klasserna 1—5 av Sveriges allmänna läroverk år 1907 uppgick till 15 127, d. v. s. i genomsnitt 3 025 per årsklass, hade det höstterminen 1927 stigit till 19 025, eller 3 805 per årsklass. Det uppgivna lärjungantalet 3 025 per årsklass motsvarar ett antal av 0.563 per 1 000 invånare och ett antal av 28.6 per 1 000 av det genomsnittliga antalet personer i var och en av åldersklasserna från 10—11 till 15—16 år. Motsvarande siffror för år 1927 bliva 0.625 och 33.5. Höstterminen 1927 funnos därjämte 8 506 lärjungar i klasserna 1—3 av landets kommunala mellanskolor, vilket motsvarar i medeltal 2 835 lärjungar per årsklass, en lärjungekategori, vilken knappast hade någon motsvarighet av betydelse år 1907. Omskrivas dessa uppgifter på samma sätt som ovan, finner man, att mot lärjungantalet ') Preliminära uppgifter. — 2) Även kortare kurser än ettåriga ingå i uppgifterna. — 9) Uppgift saknas. — 4) Ljungstedtska skolan är icke medräknad.

84 2 835 per årsklass svarar ett antal av 0.466 per 1 000 invånare och ett antal av 25.0 per 1 000 av det genomsnittliga antalet personer i var och en av åldersklasserna från 10—11 till 15—16 år. Mot ett antal av 3 025 lärjungar per årsklass i realskolan år 1907 svarar således ett antal av 3 805 4" 2 835 = 6 640 år 1927, vilket utgör en ökning med nära 120 %. ökningen i antal per 1 000 invånare från 0.563 till 1.091 innebär en höjning med 94 "A, och i promilletal per årsklass uppkommer en ökning från 28.6 år 1907 till 58.5 år 1927 eller med 104.5 %. Antalet av dem, som avlagt realskolexamen, har ökats från 1 502 år 1910 till 3 388 år 1928, vilket ger en ökning av 125 % eller ungefär densamma som ovan påvisades beträffande lärjungantalet per årsklass. En icke oväsentlig del av denna stora tillväxt i lärjungantal torde visserligen bero på det starkt ökade antalet kvinnliga lärjungar särskilt i mellanskolorna, men då samtidigt lärjungantalet i de statsunderstödda flickskolorna stigit från 11 685 höstterminen 1909 1 till 20 396 höstterminen 1927, kan sistnämnda omständighet icke i nämnvärd mån få anses inverka på de slutsatser, som kunna dragas ur förstnämnda uppgifter. Denna mäktiga ökning av antalet lärjungar per årsklass i realskolan har, såsom av de lämnade översikterna framgår, icke åstadkommit någon tillnärmelsevis motsvarande ökning av dem, som skaffa sig fackutbildning i några av de skolor, vilka kunna tänkas ifrågakomma efter genomgången realskola. I denna omständighet torde man också hava att söka förklaringen till de farhågor, som under de senaste åren så ofta uttalats rörande följderna av den allt för starka tillströmningen till vad man kallat »de teoretiska studiebanorna». Anledningar Enligt vad som av föregående framställning framgår, synes det förhålla tilifredsstäl- S1S så, att ett med varje år växande antal av vår ungdom skaffar sig den all,j***L*5rJ manna medborgerliga bildning, som erhålles i realskolor, kommunala mellanningen mellan skolor och flickskolor, varemot av olika anledningar flertalet av dessa sederde olika skol- mera kommer att sakna den fackutbildning, vilken dock för vårt näringsliv och för lärjungarna själva med hänsyn till deras individuella läggning och blivande sysselsättning särskilt i nuvarande tid torde vara lika behövlig som den mera allmänt lagda utbildningen i realskolan. Anledningarna till att utvecklingen på undervisningens område gått i en riktning, vilken enligt de sakkunnigas uppfattning icke står i överensstämmelse med utvecklingsriktningen på näringslivets område, äro av flera slag. Ej minst torde därvid vara att beakta den av de sakkunniga i annat sammanhang påpekade benägenheten inom breda lager av vårt folk att ö v e r s k a t t a värdet av vad man brukat kalla » l ä r d » b i l d n i n g . Med hänsyn härtill torde det vara berättigat att framhålla, hurusom utbildningen i realskola eller mellanskola i sin egenskap av grundläggande för den »lärda» bildningen inför ungdom och föräldrar lätt kommit att framstå såsom liktydig med god utbildning samt inom stora befolkningslager också som liktydig med »finare» utbildning. I den mån realskolbildningen identifieras med g o d utbildning, är det självfallet, att den av föräldrar och barn skall anses eftersträvansvärd, och 1

Uppgifter för år 1907 hava icke kunnat erhållas. Statens normalskola är icke här medräknad.

85 ingendera parten kan med fog göras till föremål för klander för att de syfta mot vad de förmena vara bästa möjliga utbildning. Den behörighet till olika slag av anställning i allmän tjänst, vilken formellt åtföljer realexamen och om vilken de sakkunniga i annat sammanhang komma att uttala sig, torde också i ej ringa mån hava bidragit till att i ungdomens och föräldrarnas ögon stärka realskolans ställning i förhållande till andra skolformer. Detta framgår icke minst av den omständigheten, att en motsvarande behörighet för en blivande praktisk realexamen tämligen enstämmigt kräves från deras sida, vilka för att stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning i det allmänna medvetandet yrka på införandet av en sådan examen vid sidan av den nuvarande realexamen. Även om ovannämnda bevekelsegrunder varit väsentligt bidragande orsaker till uppkomsten av det nuvarande tillståndet, är dock enligt de sakkunnigas mening därmed ingalunda en tillräcklig förklaringsgrund given till en utvecklingstendens på skolväsendets område, vilken till sina huvuddrag går i motsatt riktning mot den, som borde betingas av de ökade krav på praktisk-facklig utbildning, vilka böra vara en given följd av de förändrade förhållandena på näringslivets område. En av faktiska yttre förhållanden betingad orsak till den stora ansvällningen av real- och mellanskolornas lärjungantal är att söka i en till allt bredare lager utbredd s t r ä v a n efter en h ö g r e a l l m ä n m e d b o r g e r l i g b i l d n i n g , vilken blivit en följd av den ekonomiska och sociala utvecklingen under de årtionden, som förflutit sedan sekelskiftet. "Vidgade medborgerliga rättigheter ävensom tidsförhållandena i övrigt hava också medfört, att inom nästan alla verksamhetsområden fordringarna hava växt sig allt starkare på en djupare allmänbildning än den, som folkskolan, trots den allt mera omfattande och fördjupade undervisningen därstädes, kan meddela sina lärjungar. För att tillgodose dessa behov har det då legat närmast till hands att upprätta allt flera skolor med det studiemål och av i huvudsak de typer, som genom 1904 och 1909 års riksdagsbeslut framgingo ur de bortåt ett halvsekel långa meningsbrytningarna om den lämpligaste skolformen för en i 16—17-årsåldern avslutad undervisning. Emellertid framgår det av den historiska översikten (särskilt sid. 54 f.), att åsikterna varit ganska delade om det lämpliga i att gå fram på denna linje. Särskilt i de mindre samhällena har man emellertid alltid fäst stor vikt vid att erhålla skolor, vilka så nära som möjligt liknat de allmännast förekommande av de större samhällenas skolor. Framför allt till följd av den snabba tillväxten under 20-årsperioden 1909—1929 av mellanskolornas antal står tillfälle till realskolutbildning i närvarande stund öppet på nära dubbelt så många orter som för 20—30 år sedan. Den härigenom uppkomna större möjligheten att i hemorten med relativt små ekonomiska uppoffringar komma i åtnjutande av en utbildning fram till realexamen har sedan i sin ordning givetvis återverkat på lärjungetillströmningen till ifrågavarande skolformer i riktning att ytterligare öka densamma. De sakkunniga vilja emellertid betona, att de sakkunniga icke dela den uppfattning, som ibland kommit till synes, att en ökning i antalet av dem, som kom-

86 ma i åtnjutande av allmänbildning av ungefär den omfattning, som i realskolan meddelas, skulle i och för sig innebära någon fara eller social olägenhet. Så blir förhållandet först i den mån den ökade tillströmningen till realskolexamen visar sig dels motverka en allmännare utbredning av den förberedande yrkesundervisning och fackutbildning, som tidens allt mer specialiserade samhälls- och näringsliv gör nödvändig, dels bidraga till uppkomsten av en icke önskvärd och ur samhällets synpunkt rent av skadlig överfyllnad på vissa levnadsbanor och arbetsområden, samtidigt som brist på duglig arbetskraft gör sig märkbar på andra. Den förbättrade e k o n o m i s k a och s o c i a l a ställning, vilken under de senaste decennierna kommit flera stora yrkesgrupper till del, har vidare i hög grad underlättat möjligheten att låta barnen fortsätta sina studier några år efter avslutad folkskola även för sådana familjer, som tidigare icke skulle hava ansett sig i stånd därtill eller ens till att avvara deras arbetsförtjänst under denna tid. När lärjungarna vid avgången från folkskolan i 13-årsåldern i större utsträckning än förr kunna välja mellan å ena sidan förvärvsarbete med möjlighet till utbildning jämsides därmed i fortsättningsskola och därefter i lärlings skola, för den händelse sådan finnes i hemorten och är inriktad på deras blivande yrke eller arbetsområde, samt å andra sidan övergång till någon av folkskolans mera teoretiskt inriktade överbyggnader, tillkomma emellertid för närvarande ofta flera yttre omständigheter, vilka stå hindrande i vägen för dem, som eventuellt själva skulle önska omedelbart börja i förvärvsarbetet. Bland annat på grund av överenskommelser i många kollektivavtal om minimiålder för inträde i olika yrken har exempelvis för de från folkskolan avgående lärjungarna möjligheten minskats att under något eller några år framåt erhålla anställningar som nybörjare i de yrken, åt vilka de skulle önska ägna sig, eller sysselsättningar av sådan art, att de där kunna lära något av värde för framtiden. Därtill kommer, att den svåra ungdomsarbetslöshet, som efter krigsåren rått och som på många ställen ännu är rådande, länge utgjort ytterligare ett hinder för dem bland folkskolans lärjungar, vilka eljest skulle kommit att omedelbart ägna sig åt förvärvsarbete. Redan i det föregående hava de sakkunniga i annat sammanhang framhållit, att en viss, icke alldeles oförklarlig obenägenhet föreligger hos dem, som avlagt realexamen, mot att söka sig till skolor, där för inträde egentligen fordras endast folkskol- eller fortsättningsskolkunskaper. Men även om så ej vore fallet, får dock icke förbises d e n b e g r ä n s a d e m ö j l i g h e t e n till att efter avlagd realskolexamen vinna inträde i på orten befintlig skola av lärlings- eller yrkesskoltyp; denna möjlighet är nämligen i verkligheten vida mindre än man vanligen torde föreställa sig. Antalet av de kommuner, vilka överhuvud taget upprättat någon form av kommunala anstalter för yrkesundervisning, har nämligen under de sista fem åren hållit sig tämligen konstant och uppgått till omkring 60. Å r 1927 funnos emellertid kommunala mellanskolor i ej mindre än 93 och statsläroverk i ytterligare 61 kommuner, vadan fackbildande skolor på lärlings- och yrkesskolstadiet icke funnos ens i halva antalet av alla de kommuner, i vilka tillfälle erbjöds till utbildning i realskola eller kommunal

87 mellanskola. Ihågkommes dessutom, att de kommunala anstalterna för yrkesundervisning på en del av dessa orter endast omfatta en eller två av grenarna handel, industri, hantverk och huslig utbildning, så finner man, att för ett mycket stort antal realskolabiturienter även den utvägen är stängd att i hemorten erhålla också den enklare fackutbildning, som kan erbjudas i läroanstalter på lärlings- och yrkesskolstadiet, för den händelse de möjligen skulle vilja taga densamma i anspråk. Även om var och en av nu nämnda omständigheter för sig icke får tillskrivas avgörande betydelse, är det dock uppenbart, att de tillsammans verksamt bidraga till att öka lärjungefrekvensen vid de talrikast förekommande av de på folkskolan byggande skolor, som meddela en fördjupad allmänbildning. Då det icke torde vara tvivel underkastat, att huvudparten av det ökade lärjungantalet i real- och mellanskolorna tillhör den kategori, för vilken fortsatta studier efter folkskolan möjliggjorts i första rummet genom tillgång i hemorten till sådana skolor och i andra hand genom en allmän förbättring av de ekonomiska förhållandena för stora yrkesgrupper, framstår också tydligare en av orsakerna till att elevantalet i de närmast på realskolan byggande fackutbildningsanstalterna ej rönt nämnvärt inflytande av lärjungeökningen på realskolstadiet. Ifrågavarande lärjungars ekonomiska ställning är nämligen i många fall icke så god, att den tillåter dem att under två till tre års tid efter realexamen, alltså i åldern 17—20 år, fortsätta studierna i en fackutbildande skola, särskilt icke ifall det för sådant ändamål blir fråga om flerårigt uppehåll på annan plats än hemorten. Ser man förhållandena ur de lärjungars synpunkt, vilka just stå i begrepp att lämna folkskolan och som önska ägna sig åt verksamhet inom affärslivet eller inom något tekniskt eller industriellt yrke, blir alltså till följd av v å r t s k o l v ä s e n s n u v a r a n d e a n o r d n i n g läget för deras vidkommande följande. En enklare yrkesutbildning, vilken dock icke blir förenad med något nämnvärt högre mått av allmänbildning och språkkunskaper, kan vinnas genom studier i skolor på lärlingsskolstadiet vid sidan av snarast möjligt påbörjat förvärvsarbete, varvid några egentliga ekonomiska uppoffringar icke behöva ifrågakomma. Mot denna väg tala dock dels de ej obetydliga svårigheterna att få anställning under de närmaste åren efter avslutad folkskola, dels de förhållandevis ringa möjligheterna att med en sådan utbildning vinna någon framtida verklig befordran samt dels en naturlig önskan hos föräldrarna att giva barnen bästa möjliga utbildning. P å orter, där yrkesbestämda högre folkskolor icke finnas, kommer närmast följande möjlighet till grundlig fackutbildning att innebära först fyra års studier i real- eller mellanskola och därefter två till tre års studier i någon fackutbildande skola på gymnasialstadiet, eller med andra ord minst sex till sju års studier utan någon egentlig möjlighet till förvärvsarbete under tiden. Då utsikten till förvärvsarbete av lämpligt slag i alla fall är osäker för de närmaste åren efter folkskolan och då real- eller mellanskola finnes i hemorten, kommer inträde i någon av sistnämnda skolor att i de flesta fall te sig såsom den bästa och närmast till hands liggande utvägen, när det är fråga om ett barn med normal studiebegåvning. Såsom här tidigare på-

88 visats, kommer emellertid i de flesta fall ingen grundligare fackutbildning att åtfölja utbildningen fram till realexamen. Då yrkesbestämda högre folkskolor hittills i stort sett kunnat upprättas endast i några av våra största städer (jfr sid. 103), blir läget för flertalet från folkskolan avgående lärjungar sådant som här angivits. Enligt de sakkunnigas mening är därför den kanske svagaste punkten i den nuvarande dualistiska anordningen av vårt skolväsen att söka däri, att för de barn, som genomgått folkskolan, ett alldeles för stort språng förefinnes mellan de två efter varandra följande huvudmöjligheterna till facklig utbildning, i det att den närmast högre förutsätter sex till sju års studietid efter avslutad folkskola utan egentlig möjlighet till förvärvsarbete under studietiden. De sakkunniga anse sig böra framhålla även en annan punkt, i vilken vårt nuvarande skolsystem är i behov av en komplettering, om det skall kunna tillgodose samtliga förefintliga behov av praktisk-facklig utbildning. Realskolan och ännu mera dess parallellform, den kommunala mellanskolan, har i en utsträckning, som säkerligen icke kunde förutses vid besluten om dessa skolors upprättande, kommit att bliva en s k o l a f ö r f l i c k o r ; på flertalet orter i vårt land utgör real- eller mellanskolan nämligen den enda möjlighet till fortsatt utbildning utöver folkskolans och fortsättningsskolans stadium, som står den kvinnliga ungdomen till buds. Detta oaktat hava inga särskilda åtgärder vidtagits för att på ifrågavarande orter lämpa undervisningen efter flickornas behov samt i regel ej heller för att tillgodose deras praktiska utbildning. Visserligen torde några av läroverksstadgans bestämmelser rörande rätt att i realskolans högsta klasser bortvälja ämnen eller delar av ämne från början hava blivit införda delvis med tanke på de kvinnliga lärjungarna. Men utom denna, till sin art mera negativa anpassningsåtgärd torde som positiva sådana endast kunna anföras införandet av ämnet kvinnlig slöjd samt det efter 1927 års skolbeslut anbefallda upptagandet på realskolans undervisningsplan av undervisning i hushållsgöromål. Visserligen finnes möjlighet att i samhällen med kommunal flickskola vid densamma upprätta praktisk linje, men denna möjlighet föreligger givetvis endast å ort, där sådan flickskola kan tänkas bliva upprättad. Under sådana omständigheter synes det därför de sakkunniga vara en uppenbar brist i vår skolorganisation, att även i sådana samhällen, där samrealskolan eller den kommunala mellanskolan är den enda för flickor tillgängliga högre skolan, möjlighet saknas till en på ifrågavarande arbetsuppgifter inriktad undervisning på realskolans åldersstadium av ungefär samma art som i den kommunala flickskolans praktiska linje. Beträffande den nuvarande organisationen av vårt skolväsen och densammas inflytande på tillströmningen till olika slag av fackutbildande skolor vilja de sakkunniga vidare framhålla, att farhågor ofta och särskilt i sammanhang med 1927 års skolbeslut blivit uttalade för att den år för år allt mera utvidgade möjligheten till teoretisk utbildning skulle komma att från jordbruket draga en allt för stor mängd av landsbygdens dugligaste ungdom, för vilken den utbildning, som erhålles i realskolan eller den kommunala mellanskolan, ansetts vara mindre väl lämpad. Reservanterna i 1927 års särskilda ut-

89 skott anföra klagomål från andra länder, i vilka det till och med talas om faran för en »intellektuell utarmning» av landsbygden på grund av den dragningskraft, som städernas skolor på sina håll anses utöva på landsbygdens ungdom. De sakkunniga hava, i anledning av en begäran från 1927 års riksdag om utredning »huruvida och i vilken utsträckning högre folkskolor må kunna anordnas såsom led i en med genomgången folkhögskola avslutad och särskilt efter landsbygdens behov anpassad högre undervisning», den 14 juni 1928 avgivit ett betänkande angående en utvidgad folkhögskolutbildning. Riksdagens begäran om dylik utredning anknöt sig till två inom riksdagen väckta, lika lydande motioner. I dessa framhölls särskilt den betydelse, som folkhögskolor och lantmannaskolor äga för den ungdom från landsbygden, som efter genomgången folkskola önskade vidare utbildning, detta ej minst med hänsyn därtill, att det vore ett allmänt intresse att förhindra flykten från jordbruket till de levnadsbanor, för vilka de högre läroanstalterna realskolan och gymnasiet förberedde. Då det emellertid mera undantagsvis torde kunna förutsättas, att en speciellt på jordbruket inriktad undervisning skall komma till stånd i de städer och stadsliknande samhällen, till vilka realskolor eller kommunala mellanskolor äro förlagda, hava de sakkunniga icke ansett sig böra i detta sammanhang återupptaga de i ovannämnda betänkande behandlade spörsmålen utan få beträffande dessa hänvisa till den där lämnade utredningen. I samband med den tidigare (sid. 68 ff.) lämnade framställningen av vissa betydelsefulla förändringar under de senaste 30 åren på viktigare praktiska arbetsområden hade de sakkunniga tillfälle att framhålla, att en viss brist på kvalificerad arbetskraft börjat göra sig gällande i fråga om sådana befattningar, vilka kunna sammanfattas under beteckningen underbefälsposter inom industriella och närbesläktade yrken, samtidigt som överflöd råder på aspiranter till enklare kontorsplatser och till lägre befattningar i allmän tjänst. Det torde icke råda något tvivel därom, att en väsentligt bidragande orsak till denna företeelse är att finna i den redan påpekade omständigheten, att dessa underbefälsposter förr rekryterades just bland de dugligare inom den lärjungekategori, vilken numera av redan nämnda skäl i stor utsträckning dragés till realskolan eller den kommunala mellanskolan. En mycket stor del av nämnda lärjungar utgöres nämligen av sådana ynglingar, som förr voro hänvisade till att i unga år börja på de lägsta posterna inom hantverk, industri, sjöfart och liknande yrken, och de duktigare och mera energiska bland dem arbetade sig så småningom fram just till sådana platser, om vilka här är fråga. Då det gäller lämplighet för platser av detta slag äro för övrigt aspiranternas hemförhållanden under uppväxtåren av mycket stor vikt, och i allmänhet är det just lärjungar från sådana enkla men goda hem, vilka trots mindre goda ekonomiska förhållanden hålla ut och fullständigt genomgå en realskola eller mellanskola. Sistnämnda omständighet torde därför ytterligare bidraga att förklara uppkomsten av den rådande bristen på lämpliga aspiranter till ifrågavarande poster. Det är visserligen att hoppas, att de förväntningar skola uppfyllas, som kommo till uttryck i betänkandet från det särskilda utskottet vid 1927 års riksdag, nämligen att en framtida högre värdesättning av det praktiska

90 arbetet skall göra de praktiska levnadsbanorna mera tilldragande för de unga, än vad tidigare varit fallet. De omständigheter, för vilka de sakkunniga redogjort i den ovan lämnade framställningen, synas emellertid fortfarande vara ägnade att motverka en utveckling i den önskade riktningen. Kunde man förvänta, att ynglingar, innan de bleve för gamla — således inom kort tid efter avläggandet av realexamen — ville i något mera avsevärt antal på allvar börja på de lägsta posterna inom ifrågavarande yrken och fack, skulle förvisso flertalet av dem, ej minst tack vare sin bättre skolunderbyggnad, hava mycket goda förutsättningar att i sinom tid bliva lämpliga kandidater till olika slag av underbefälsposter. Men den nuvarande realskolans och mellanskolans egenskap av grundval för gymnasiestudier, ännu starkare accentuerad år 1927 genom beslutet om treåriga gymnasier, giver otvivelaktigt åt lärjungarnas arbete under skoltiden en inriktning, som icke är ägnad att vända deras håg åt verksamhet inom industriella och tekniska arbetsområden. Tvärtom innebär själva läggningen av skolarbetet, att begåvning för teoretiska studier blir en av lärare och kamrater högt uppskattad egenskap, och härav följer helt naturligt en hög värdesättning av de arbetsområden, inom vilka en dylik begåvning gör sig starkast gällande. Den fallenhet och ^duglighet för praktiska värv, vilken längre fram i livet visar sig värdefull på alla levnadsbanor och som ej sällan låter sig förena med ganska ringa läggning och håg för teoretiska studier, har, så som skolarbetet nu är ordnat, vida mindre möjlighet att bliva observerad, och därigenom uteblir även den eggelse till fortsatt utbildning i praktisk riktning, som uppmärksammandet av dylika anlag kunde hava till följd. Den genomgripande förändring under de sista årtiondena, vilken de sakkunniga i det föregående ansett sig kunna påvisa beträffande fordringarna på kontorsarbetets område å den ena sidan, industriens och de tekniska yrkenas å den andra, är ännu en omständighet av vikt att beakta, då det gäller att vinna klarhet i frågan, huruvida den nuvarande organisationen av realskolan bidrager till den ovan påtalade, ojämna fördelning av landets ungdom på olika arbetsområden, vilken man ansett sig kunna konstatera. Allt sedan den upprättades, har realskolan för ett mycket stort antal av lärjungarna i verkligheten kommit' att få lämna deras så gott som enda förberedande utbildning för blivande verksamhet på olika slag av kontor. Även sedan förhållandena på kontorsarbetets område undergått den grundliga omgestaltning, för vilken här tidigare i korthet redogjorts, har på grund av nämnda omständighet det anseende, som i många kretsar kommit realskolexamen till del, varit en medverkande orsak till att den allmänt rådande uppfattning bibehållits oförändrad, vilken i allt egentligt kontorsarbete ser en sysselsättning, som kräver vida bättre utbildning än exempelvis verksamhet på underbefälsposterna inom de industriella och tekniska yrkena eller på det husliga arbetets olika områden. Därtill torde också i sin mån hava bidragit den omfattande formella kompetens till eftertraktade befattningar i allmän tjänst, som är knuten vid realexamen, varigenom även det enklare kontorsarbetet kommit att i mångas ögon bliva föremål för

91 en överskattning, som numera icke har någon reell motsvarighet vare sig i arbetets art eller i de löner, som vanligen utgå för detsamma. För dem av realskolans lärjungar, vilka på grund av sin läggning eller till följd av svårighet att vinna anställning av annat slag möjligen taga i övervägande att omedelbart, det vill säga utan förberedelse i fackbildande skolor, ingå i industriella och tekniska eller liknande yrken, är det emellertid icke enbart förnimmelsen av en viss undervärdering i socialt hänseende av detta slags sysselsättningar, som står hindrande i vägen. Emedan arbetet i skolan i allmänhet icke varit av sådan art, att det nämnvärt underlättar möjligheten att snabbare sätta sig in i det elementära yrkesarbetet, särskilt då det gäller att förvärva manuell färdighet, måste nämligen de från realskolan kommande lärjungarna i 17-årsåldern under de första åren i industriellt arbete ej minst i lönehänseende komma i en sämre ställning än de bland deras jämnåriga, vilka tidigare börjat dylikt arbete. Då, såsom tidigare påpekats, en ingående erfarenhet beträffande alla detaljer i själva arbetet på yrkesområdet utgör en grundförutsättning för verklig duglighet såsom underbefäl, kunna i skolan förvärvade kunskaper och intellektuell träning få sin fulla betydelse som befordringsmerit, först då tillräcklig yrkeskunnighet förvärvats. I den nu lämnade framställningen hava de sakkunniga sökt utveckla några av de viktigaste orsaker av folkpsykologisk, social, ekonomisk och skolorganisatorisk natur, vilka kunna bidraga till att förklara den nuvarande, både ur samhällets och ur den uppväxande ungdomens synpunkt mindre tillfredsställande fördelningen av landets ungdom mellan å ena sidan det system av högre skolor, vilka huvudsakligen meddela allmänbildning, och å den andra de skolor, vilka ingå som led i det år 1918 skapade systemet av praktiska ungdomsskolor. De sakkunniga hava ävenledes sökt påvisa, att denna ur olika synpunkter otillfredsställande fördelning mellan de båda huvudslagen av läroanstalter är åtföljd av tendenser beträffande ungdomens inriktning för framtiden, vilka äro ägnade att, åtminstone för en mycket lång tid framåt, fördröja förverkligandet av den tanke, åt vilken riksdagen i sin skrivelse år 1927 gav uttryck, nämligen att en framtida högre värdesättning av det praktiska arbetet skall göra de praktiska levnadsbanorna mera tilldragande för de unga, än vad tidigare varit fallet.

4. Erforderliga åtgärder för tillgodoseende av den praktisk-fackliga utbildningen på realskolans åldersstadium. a.

Differentierad undervisning på realskolans stadium.

De sakkunniga hava, såsom av det anförda framgår, kommit till den övertygelsen, att åtgärder äro behövliga, som åsyfta att med hänsynstagande till de förhållanden, för vilka de sakkunniga nu redogjort, förstärka den praktiskfackliga utbildningens och de praktiska levnadsbanornas dragningskraft på de unga. Innan de sakkunniga övergå till att framlägga sin uppfattning om

92 arten av de åtgärder, som för det närvarande äro nödvändiga eller önskvärda för att bäst befrämja nämnda syftemål, vilja de sakkunniga först något närmare redogöra för några av de i den historiska översikten omnämnda motionerna vid 1927 års riksdag och för de riksdagens uttalanden, vilka utgjort den närmaste anledningen till verkställandet av nu föreliggande utredning. I överensstämmelse med sin i det föregående (sid. 85 f.) uttalade mening om värdet av en högre allmän medborgerlig bildning anse sig de sakkunniga kunna i stort sett giva sin anslutning till den grundtanke i herrar Oscar Olssons och Ivar Vennerströms med fleras motioner ( I : 259 och I I : 410), vilken kan uttryckas sålunda, att för stora samhällslager väsentligt ökade tillfällen till allmän medborgerlig bildning böra kompletteras med möjlighet till en facklig inriktning av undervisningen, avsedd att förhindra, att ett allt för stort antal av landets ungdom drives mot de s. k. »lärda» yrkena. De sakkunniga vilja här tillägga, att den ökade tendens till specialisering, vilken de sakkunniga ovan framhållit såsom utmärkande för nutiden, måste anses utgöra ytterligare ett skäl för vidtagande av anordningar, som åsyfta en dylik inriktning av realskolans undervisning, alldenstund den mera likartade och enhetliga utbildning, vilken var väl försvarlig och förklarlig på en tid, då lärjungantalet var relativt ringa och stora arbetsområden funnos, inom1 vilka tendensen till specialisering ännu var föga utvecklad, ej längre kan vara lika lämplig under nuvarande förhållanden. Om dessa spörsmål uttalar sig det särskilda utskottet vid 1927 års riksdag i anslutning till ovannämnda motioner på följande sätt: »Den fråga, som sålunda bragts under omprövning, 1 är, såsom förut antytts, utan tvivel av stor betydelse men också av ej ringa räckvidd. Utskottet instämmer med motionärerna i deras åsikt om vikten av att åtgärder vidtagas för den praktiskt betonade högre skolundervisningens tillgodoseende. Det måste nämligen å ena sidan anses önskvärt, att även praktiska yrkesutövare förvärva en vidgad skolbildning, medan å andra sidan den teoretiskt inriktade undervisningen i de nuvarande realskolorna ej fyller detta behov . . . Då utskottet emellertid som sagt finner frågan betydelsefull, vill utskottet i anledning av ifrågavarande motioner tillstyrka, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om närmare utredning i detta hänseende samt om framläggande för riksdagen av det förslag, som må kunna därav föranledas.» Riksdagen godkände dessa uttalanden och beslöt i enlighet med utskottets förslag. Den tredje av de motioner, som tagit sikte på nyss nämnda spörsmål om realskolan och den praktiska utbildningen, var den av herr Arne Forssell med flere väckta, i det föregående omnämnda motionen ( I I : 406). I denna synes huvudvikten i anslutning till flera uttalanden i den kungl. propositionen läggas vid frågan om en ur samhällets synpunkt skadlig överfyllnad på de teoretiska studiebanorna, samtidigt som frånvaron i propositionen av förslag till åtgärder mot denna fara påtalas. Efter en kritik av de existerande praktiska ungdomsskolorna betonas i nämnda motion, lika starkt som i de båda nyss omtalade, betydelsen av att stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning i socialt Genom ovannämnda motioner samt den tidigare här omnämnda motionen II: 362.

93 och pedagogiskt avseende. Utskottet, som i fråga om nyss nämnda motioner betonade vikten av »att även praktiska yrkesutövare förvärva en vidgad skolbildning», synes beträffande denna motion företrädesvis hava fäst sin uppmärksamhet vid den däri uttalade skarpa kritiken av det år 1918 skapade systemet av praktiska ungdomsskolor och vid de framställda kraven på vittomfattande utredningar samt vid den från nyssnämnda motioner något avvikande inställningen till frågorna och avstyrkte även de i motionen framställda utredningsförslagen angående åtgärder för den praktiska undervisningens stärkande och för avledande av den redan med dåvarande skolsystem allt för stora tillströmningen till de teoretiska studiebanorna. I motiveringen framhölls, »att hithörande förhållanden komma att så småningom reglera sig själva» samt att »i den mån det praktiska arbetet kommer att erhålla den högre värdesättning, som framtiden säkerligen i högre grad än gångna tider kommer att tillmäta detsamma, bliva för visso de praktiska levnadsbanorna mera tilldragande för de unga, än vad tidigare varit fallet». Den reservation, som av minoriteten inom särskilda utskottet avgavs mot vissa delar av utskottets betänkande, upptog emellertid samtliga nämnda motioner i ett sammanhang, varvid föreslogs, att riksdagen i anledning av desamma måtte hos Kungl. Maj:t hemställa bland annat om utredning av de i motionenia framförda spörsmålen samt »om framläggande för riksdagen av förslag om utbildnings vägar i praktisk riktning, ägnade att avleda den redan under nuvarande skolsystem alltför stora tillströmningen till de teoretiska studiebanorna». Då de nämnda motionerna i själva verket synas ytterst avse samma sak, ehuru sedd från olika synpunkter, och då alla tre bland annat gå ut på åtgärder att stärka de praktiska utbildningslinjernas och därmed de praktiska yrkenas ställning i socialt hänseende, hava de sakkunniga velat anföra såväl utskottets som reservanternas uttalanden, emedan de synas visa, att inom riksdagen en enhällig mening varit rådande beträffande frågans vikt och om nödvändigheten av åtgärder för att stärka den praktiska utbildningens ställning. Av vad de sakkunniga såväl i den historiska översikten som i ovan lämnade framställning anfört framgår med all tydlighet, att ett visst fog måste finnas för de från olika håll under de senare åren framförda klagomålen över nu rådande, mindre tillfredsställande förhållanden i fråga om ungdomens utbildning och beträffande den ojämna fördelningen mellan olika slag av sysselsättningar och levnadsbanor. Såsom av det föregående framgår, synas huvudorsakerna till det nuvarande tillståndet vara av flera slag. De äro till en del av s k o l o r g a n i s a t o r i s k natur i så måtto, att de sista decenniernas oerhört hastiga omändring av förhållandena på näringslivets område och därav följande sociala omvälvningar i viktiga avseenden ändrat de utgångspunkter, som voro de bestämmande vid den år 1904 genomförda reformen av vårt högre undervisningsväsen och vid den i viss mån därefter anpassade nyorganisation av de praktiska ungdomsskolorna, som fick sin nuvarande utformning genom riksdagsbeslutet år 1918. Vid övervägande av de åtgärder, som böra vidtagas för att ernå en önskvärd förbättring, är det emellertid nödvändigt att taga

94 hänsyn till vissa faktorer, vilka äro av så att säga s o c i a l p s y k o l o g i s k natur och som! i minst lika hög grad som övriga omständigheter inverka på utvecklingens riktning och på resultatet av de vidtagna åtgärderna. Alla påverkningsförsök till trots torde sådana företeelser som den i stora befolkningslager djupt rotade vördnaden för »lärda studier», den traditionella övervärderingen av tjänstemanna- och därmed besläktade anställningar, vilken har sin grund mindre i förhoppningen om stor lön än i en uppskattning av den offentliga anställningens natur av att vara »säker», samt slutligen det tydligt märkbara strävandet efter allmänbildning utöver folkskolans kunskapsnivå förbliva socialpsykologiska realiteter, vilka enligt de sakkunnigas mening icke få förbises, om man vill rätta sig efter förhållandena, sådana de verkligen äro och icke sådana de borde vara. Från sådana utgångspunkter finna de sakkunniga nödvändigt, att från samhällets och statsmakternas sida gives ett otvetydigt uttryck för en lika hög uppskattning av olikartade arbetskvalifikationer, då dessa äro ur det allmännas synpunkt likvärdiga. Den mest effektiva åtgärd, som från det allmännas sida kunde vidtagas i sådant syfte, är enligt de sakkunnigas mening en anordning, genom vilken i vida större utsträckning än hittills möjlighet beredes ungdomen till att i läroanstalter av samma slag erhålla icke endast a l l m ä n m e d b o r g e r l i g b i l d n i n g utan samtidigt även en p r a k t i s k-f ä c k l i g u t b i l d n i n g av förberedande art och till den omfattning, som kan komma att bestämmas dels av lärjungarnas ålder och fattningsförmåga, dels av de krav, som kunna komma att efter avslutad skolgång ställas på dem, dels ock av den tid, som lämpligen kan anslås därtill. Särskilt starkt tala enligt de sakkunnigas mening ovan omnämnda förhållanden av socialpsykologisk art för en sådan anordning. De sakkunniga dela i stort sett den grunduppfattning beträffande betydelsen av en dylik anordning, som tagit sig uttryck i de omnämnda motionerna vid 1927 års riksdag ( I : 259 och I I : 409 samt I I : 406). Det heter nämligen i de båda förstnämnda, att »först och främst erhölles en skola, som tenderade att bevara den där utbildade ungdomen vid jordbruks- och industriellt kroppsarbete, tack vare den omständigheten att skolan toge lika stor hänsyn till den praktiska som till den teoretiska utbildningslinjen». I den sistnämnda anföres bland annat, att »Förenta Staternas high-schools i större städer ofta» äro »starkt differentierade, och i samma byggnad kunna sida vid sida vara förlagda t. ex, en helklassisk linje och en rent praktisk utbildningslinje, varigenom likvärdigheten i socialt hänseende tydligt kommer till uttryck».1 Av intresse i detta sammanhang är också den utomordentliga vikt, som de i samband med redogörelsen för förhållandena i främmande länder omnämnda engelska kommittéerna fästa vid kravet på de praktiska linjernas jämställande med de teoretiska såväl beträffande benämning som i fråga om lärarkrafter, skollokaler m. ni., synpunkter, vilka i stor utsträckning kunna tilllämpas också på svenska förhållanden. 2 1

Kursiverat av de sakkunniga. * Bland annat må hänvisas till sid. 284, punkt 19, sid. 286 f. punkterna I : c—e och I I : c samt till redogörelsen för motiveringarna sid. 296 ff., särskilt vid punkterna 5 och 8.

95 Förutom de ur samhällssynpunkt önskvärda, förbättrade förhållanden av nu antytt slag, vilka enligt de sakkunnigas mening kunna förväntas inträda genom att möjlighet skapas till en differentiering i prakti sk-facklig riktning av real- och mellanskolornas undervisning, torde emellertid även andra, särskilt u r lärjungarnas synpunkt fördelaktiga verkningar vara att motse såsom en följd av en dylik anordning. De sakkunniga hava i det föregående framhållit, att vår nuvarande skolorganisation efter år 1918 utmärker sig för en ganska strängt genomförd dualism mellan å ena sidan ett på avslutad folkskola byggande system av praktiska skolor för de vanligaste arbetsområdena, och å andra sidan ett system av allmänbildande skolor, vilket numera i stor utsträckning bygger på avslutad folkskola. Frånräknas de på studentexamen byggande fackhögskolorna, förbindas de båda sidoordnade skolsystemen egentligen endast genom den övergångsmöjlighet, som från realskolexamen leder till de närmast till gymnasiestadiet hänförbara fackutbildningsanstalterna. På grund härav kommer, såsom ovan nämnts, i samhällen, där tillfälle erbjudes till realskolbildning, ett mycket stort antal lärjungar i folkskolans sjätte klass att stå inför valet mellan å ena sidan det praktiska skolsystemet, i vilket ringa möjlighet till fördjupad allmänbildning erbjudes, och å andra sidan den närmast folkskolan liggande skolformen i systemet av allmänbildande skolor (realskola eller kommunal mellanskola). Enligt vad som framhållits i det föregående, har det emellertid visat sig, att denna väg för flertalet lärjungar innebär, att de måste avstå från den praktiska utbildning, som i våra dagar är vida mera nödvändig än förr på de flesta levnadsbanor. Det torde icke vara något tvivel underkastat, att detta val i 12—13-årsåldern är vida allvarligare och svårare än det val mellan alternativen latin- eller reallinje, inför vilket ett relativt mycket ringare antal lärjungar i läroverken ställdes före 1904 års läroverksreform och som man då var angelägen att uppskjuta till ett högre åldersstadium. Beredes möjlighet att i läroanstalter av real- eller mellanskoltyp erhålla både en fördjupad allmänbildning och en genom lämplig differentiering av undervisningen särskilt under de sista åren i realskolan åstadkommen förberedande utbildning för vissa mera omfattande yrkesområden, blir valet vid avgången från folkskolan mindre svårt än nu, emedan det icke längre och icke i samma grad som nu kommer att gälla två från varandra skilda skolformer, och vägen till fackutbildning då kan förkortas till gagn ej minst för de lärjungar, för vilka en grundligare fackutbildning i särskild skola efter realexamen av olika skäl ändock icke kunnat komma ifråga.

b. Tänkbara olägenheter av införande av differentierad undervisning i realskolan. Mot tanken på att införa praktisk-facklig utbildning i real- och mellanskolor skulle emellertid vissa betänkligheter kunna anföras. Den ovan framhållna fördelen av att vid avgången från folkskolan valet mellan de två slagen av skolsystem genom möjligheten att även i realskolan erhålla förberedande praktisk utbildning skulle för lärjungarna erhålla en mindre deci-

96 siv karaktär, kan exempelvis tänkas få till följd, att den redan såsom allt för stark framhållna tillströmningen till real- och mellanskolorna komme att än ytterligare ökas, varigenom de praktiska skolformerna på lärlingsskolstadiet, vilka ännu i det allmänna medvetandet intaga en relativt svag ställning, skulle få ännu mindre utsikter att göra sig gällande. De sakkunniga vilja icke bestrida, att så kan komma att bliva fallet på en eller annan ort, där sådana skolor blivit upprättade. Dock anse sig de sakkunniga beträffande dessa farhågor böra framhålla, att den egentliga praktisk-fackliga utbildningen enligt de sakkunnigas i det följande framlagda förslag i stort sett är avsedd att i nämnvärd utsträckning införas först under de två sista läsåren. Därav följer, att utträdet i förvärvslivet kommer att ske först fyra år efter avslutad folkskola, under det att möjlighet till förvärvsarbete vid sidan av fortsättningsskolan och lärlingsskolan hela tiden står öppen för dem, som välja vägen genom dessa skolor. Vidare vilja de sakkunniga hänvisa till vad i det föregående anförts angående den ringa utsträckning, i vilken lärjungar såväl från realskola som från fortsättningsskola visat sig tillvarataga de möjligheter till praktisk utbildning, vilka för närvarande stå till buds. Även om ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle få till följd, att de förhoppningar om en framtida kraftigare utveckling av de nuvarande lärlingsskolorna, vilken skulle kunna vara att förvänta på grund av de växande anspråken på arbetskraften inom många näringslivets områden, icke skulle infrias i hela sin utsträckning, kunna de sakkunniga icke finna något oegentligt däri ur samhällets och de ungas synpunkt, under förutsättning att den direkt praktiska utbildning, som kommer lärjungarna till del i en praktisk realskollinje, icke kan anses bliva underlägsen den, som kan bibringas i skolor på lärlingsskolstadiet. En annan invändning, som blivit rest mot lämpligheten av att införa undervisning i praktisk-fackliga ämnen i allmänbildande skolor av realskoltyp, är den, att sådana ämnen antingen äro allt för vittomfattande för att en avslutad och avrundad kurs skulle vara möjlig, eller också att en kortare och mindre kurs snarare vore till skada än till nytta, därför att resultatet bleve en »halvbildning» och att lärjungarna kunde få en oriktig uppfattning om värdet och omfattningen av de meddelade kunskaperna i fackliga ämnen. En sådan mening brukar med lika starkt eftertryck framföras såväl av dem, vilka hålla på principen om en enhetlig realskola, som också av den renodlade fackundervisningens företrädare. Gent emot dessa invändningar vilja de sakkunniga till en början framhålla, att ingen skola, huru stark dess fackkaraktär än må vara och huru nära dess undervisning än må ansluta sig till den verksamhet, för vilken den förbereder, kan göra en människa fullt färdig för hennes plats i livet. Mellan skolan och den yrkesverksamhet, för vilken den skall förbereda, kommer det alltid att finnas en klyfta, som individen själv har att fylla. Den fackliga undervisning, som kan bliva möjlig på praktiska linjer inom en realskola, kan givetvis icke få någon större omfattning, men den kan göras ändamålsenlig för det slags poster inom näringslivet, för vilka den är avsedd att utgöra förberedelse.

97 Den nyss omnämnda tankegången, att en skola skulle kunna förmå göra sina lärjungar fullt färdiga för en uppgift i livet, torde sällan hava gendrivits så kraftigt och dess verklighetsfrämmande karaktär så målande framhållits som av P . A. Siljeström i hans stora skildring av undervisningsväsendet i Förenta staterna på slutet av 1840-talet. Ur denna skildring må här återgivas följande. Misstaget, inom det praktiska undervisningsväsendet i Europa, säger Siljeström, är, a t t »hela den kontinentaleuropeiska 1 undervisningen har fått en alltför övervägande doktrinär riktning; och ett otidigt läxläsande är kanhända det största onda, varav den lider. Är det sålunda t. ex. fråga om förberedande bildning för ett praktiskt yrke, så ger man sig ingen ro förr än man uttänkt alla de kunskapsarter, som möjligen vid utövningen av detta yrke kunna komma till användning och vilkas besittning, menar man, nödvändigt måste realisera idéen om fullkomlighet i förevarande fall. Följaktligen måste yrkeskandidaten till punkt och pricka genomgå hela det pensum i var och en av dessa kunskapsarter, som anses utgöra ett quantum satis, varefter han själv vanligen är benägen att tro sig vara så hemma i sina stycken, att något behov av vidare självstudium icke kan komma i fråga. Då anses ock allting vara väl beställt, och då är rätta tiden inne att ingå uti det praktiska livet. Tyvärr förbiser man härvid, att under tiden den tillämnade yrkessvennen endast alltför ofta förvandlas till ett sådant slags varelse, som alltid för bittida inkommer i det praktiska livet, nämligen en — skolfux. J a g känner en och annan praktisk läroanstalt, som äger europeiskt rykte och som både i avseende på sin storartade organisation och den grundliga undervisning, där meddelas, förtjänar all möjlig aktning och beundran; likväl skulle det högligen förvåna mig, om därifrån utgå särdeles många lärjungar, vilka i framtiden bevisa sig såsom praktiskt dugliga män av mer än vanlig, eller ens vanlig förmåga. Däremot tror jag, att ganska många böra kunna arta sig till vad man kallar teknologer — detta slags människor, som veta allting, men i verkligheten förstå och duga till så förbålt litet — detta släkte, som i Tyskland snart sagt växer vilt, men i England och Amerika är så ytterst sällsynt.» 2 För sin del anse de sakkunniga, att den antydda farhågan för att en »halvbildning» i praktisk-fackliga ämnen skulle bliva följden av att sådana ämnen införas tillsammans med undervisning, som avser att bibringa allmän medborgerlig bildning, icke får avfärdas såsom helt ogrundad, men att den icke heller bör tillmätas överdriven betydelse. De sakkunniga finna det därföre vara av synnerlig vikt, att lärjungarna redan från början hava fullt klart för sig det begränsade omfånget av det vetande, som skolan i de fackliga ämnena kan meddela, och äro medvetna om att de kunskaper och de färdigheter, vilka de i skolan erhållit, måste kompletteras med grundlig erfarenhet från arbetet inom 1

England undantages således. Q A ^ ! * , , ^ 0 ^ 6 - b 5 r a P å P e k a s > a t t de ssa uttalanden och omdömen avse förhållanden, som lisrea 6 6 mer än 80 år tillbaka i tiden. 1—300467

98 det yrke, åt vilket de sedermera komma att ägna sig. Det förhåller sig nämligen i själva verket så, att de fackliga kunskaper och färdigheter, vilka enligt de sakkunnigas i det följande framlagda förslag ifrågasättas för undervisningen på de inom realskolan inbyggda praktiska linjerna eller för motsvarande fristående skolor, i allmänhet icke sträcka sig väsentligt utöser vad lärlingsskolan och yrkesskolan tillsammans erbjuda sina lärjungar. Dock torde i förstnämnda båda slag av skolformer på grund av lärjungarnas grundligare och mera omfattande allmänbildning, ej minst gäller detta språk och matematik, undervisningen komma att ligga på ett högre plan. Utgående från en principiell uppfattning, att de allmänbildande skolornas och speciellt realskolans huvudsakliga mål och uppgift är en allsidig och harmonisk utveckling av lärjungarnas själskrafter, har man vidare ibland gjort gällande, att en sådan uppgift icke skulle vara förenlig med införande av undervisning i praktiska ämnen, emedan dessa icke alls eller icke i samma utsträckning som de traditionella ämnena skulle kunna tjäna nämnda ändamål. Det är därför av intresse att taga del av de uttalanden, som beträffande denna fråga gjordes av 1899 års läroverkskommitté, vars utredning i väsentliga delar ligger till grund för den nuvarande realskolans undervisningsplan. I det stycke av nämnda kommittés betänkande, vilket citerats på sid. 31 i nu föreliggande utredning, heter det: »Den föreställningen, att det i praktisk verksamhet användbara vetandet skulle vara oförenligt med det för hjärtat och förståndet bildande, kännetecknar en ensidig pedagogisk ståndpunkt, som mer och mer börjar förlora terräng, och förhåller det sig enligt kommitténs ståndpunkt så, att de ökade praktiska kunskapsmoment, som förändrade samhällsförhållanden kräva, kunna och böra upptagas å läroverkens undervisningsplan, där de skola befinnas i pedagogiskt avseende fullt lämpliga, så snart deras metodik hunnit bliva vederbörligen utbildad».1 De sakkunniga vilja framhålla den vidsynta och i sann mening frisinnade uppfattning, som tagit sig uttryck i detta uttalande, av vilket med all önskvärd tydlighet torde framgå, att de sakkunnigas i det följande framlagda förslag stå i full överensstämmelse med de grundprinciper, på vilka 1904 års stora skolreform vilar, och vilja endast tillägga, att de svårigheter beträffande de praktiska ämnenas metodik, som förefunnos för 30 år sedan, till stor del hava övervunnits genom det målmedvetna arbete, som nedlagts av dem, åt vilka utformningen av 1918 års skolreform blev anförtrodd. Ävenledes vilja de sakkunniga framhålla, att de sakkunniga vid utarbetandet av de i det följande framlagda förslagen till kursplaner låtit sig angeläget vara att noga taga hänsyn till de föreslagna nya ämnenas lämplighet även från de synpunkter, vilka betonats i det anförda uttalandet i 1902 års betänkande, och att det slags fackliga undervisning, som blivit föremål för så stark kritik i det på sid. 97 anförda uttalandet, icke får vinna insteg i sådana skolor, om vilka här är fråga. Då de sakkunnigas förslag om beredande av möjlighet att differentiera un1

Kursiverat av de sakkunniga.

99 dervisningen i realskolan kan synas innebära ett principiellt avsteg från de grundsatser om en enhetlig realskola, vilka fingo sitt uttryck i 1902 års betänkande och som stadfästes genom 1904 års riksdagsbeslut, vilja de sakkunniga i korthet beröra några av de tidigare anförda argumenten mot en linjedelning inom realskolan, sedda mot bakgrunden av då rådande förhållanden och av nu inträdda förändringar. Såsom framgår av de i den historiska översikten lämnade uppgifterna, anfördes från håll, där man ansåg att latinets uppflyttande till gymnasiet vore ett oundgängligt villkor för läroverkens utveckling, som skäl mot förslagen om upprättande av praktiska linjer inom läroverkens neder- och mellanstadium, att latinets bibehållande i läroverkets fjärde klass därigenom skulle kunna principiellt försvaras. Då något nedflyttande av latinet till någon klass inom den egentliga realskolan hädanefter näppeligen torde komima att på allvar ifrågasättas, kan nämnda skäl mot en differentierad undervisning på ifrågavarande stadium icke längre tillmätas någon betydelse. E t t annat huvudskäl, hämtat från den begynnande bottenskoldiskussionen, var, att en linjedelning på läroverkens neder- och mellanstadium skulle särskilt i mindre samhällen komma att stå hindrande i vägen för folkskolans utveckling till bottenskola för den högre undervisningen. Efter riksdagsbeslutet år 1927 angående förhållandet mellan folkskola och realskola saknar även detta argument varje bärkraft. Av den lämnade historiska översikten framgår även, att såsom skäl för en enhetlig nederskola utan linjedelning före övergången till gymnasiet i långliga tider anförts svårigheten att vid allt för unga år träffa avgörande om levnadsbana och därmed om bildningslinje. Häremot vilja de sakkunniga invända, att då valet av levnadsbana numera — genom 1918 och 1927 års riksdagars beslut — måste för det stora flertalet barn ske före inträdet i realskolan, det är så långt ifrån att det val efter inträdet i realskolan, som skall äga rum på grund av den nu av de sakkunniga föreslagna differentieringen av realskolans undervisning, kan anses komma för tidigt, att det, såsom redan framhållits, fastmer kan komma att bidraga till att det val av bildningslinje, som eljest skulle skett vid folkskolans slut, nu uppskjutes ett par år. Slutligen anse sig de sakkunniga böra omnämna, att man på många håll, ehuru dock 1899 års läroverkskommitté i sitt år 1902 avgivna betänkande yttrade sig med stor försiktighet därom, hyste den förhoppningen, att en enhetlig realskola, avslutad genom en examen, medförande möjligast vidsträckta kompetens, skulle bidraga till att avleda den redan under 1890-talet såsom allt för stark ansedda tillströmningen till studentexamen. Ehuru det icke torde kunna dragas i tvivelsmål, att real skolexamens tillvaro haft en återhållande inverkan på tillströmningen från realskolan till gymnasiet och studentexamen, fastän det givetvis icke är möjligt att siffermässigt angiva i vilken utsträckning så varit fallet, giva dock nedanstående uppgifter med tillräcklig tydlighet vid handen, att antalet studenter såväl absolut som i proportion till folkmängden fortfarit att tillväxa i mycket stor omfattning, även om, av flera omständigheter att döma, antalet år 1928 uppnått ett temporärt maximum.

100 Å r Antal personer, som 1929

avlagt studentexamen . .

2 048 2 336

2 536

2 547

2 568 2 280

per 1 000 invånare

0.3ö|

0.89J

avlagt realskolexamen . .

3 513 3 362 3 291 3 388 3 796

per 1 000 invånare

i

i

i

—

—

—

erhållit avgångsbetyg från per 1 000 invånare

90986 92 409 97 598 94 627 93 986 94 293

—

15.46 En jämförelse mellan antalet av dem, som avlagt studentexamen, och antalet av dem, som genomgått de i tabellen på sid. 81 upptagna, fackutbildande skolorna på gymnasiestadiet, visar också, att den enhetliga realskolan i varje fall i vida större utsträckning förmedlat övergång till vanliga gymnasier än till fackutbildningsanstalter. Emellertid bör framhållas, att den ökning i antalet studenter per 1,000 invånare, som angives i ovanstående tabell, till huvudsaklig del är beroende av den under de två sista årtiondena starkt ökade tillströmningen av flickor till studentexamen. Sedan gymnasierna i enlighet med 1927 års skolbeslut i stor utsträckning komma att såsom treåriga bygga på avslutad realskola, torde detta förhållande bliva en ytterligare anledning till ökad tillströmning till gymnasiet. Kommer nu en realskola till stånd med inbyggda praktiska linjer, vilka icke hava till uppgift att förbereda till det allmänna gymnasiet utan avslutas med en examen, som medför behörighet till olika slag av högre fackbildande skolor, torde man emellertid hava goda skäl att antaga, att en dylik anordning skall komma att verksamt bidraga till att avleda en del av strömmen mot studentexamen. Först och sist må som en sammanfattning av det ovan sagda betonas, att realskolans enhetlighet, sådan den uppfattades under förberelserna till 1904 års läroverksreform, uteslutande avsåg den allmänbildande skolan, särskilt i dess förhållande till fördelningen på latin- och reallinje. Denna synpunkt rubbas icke av de sakkunnigas föreliggande förslag, som begränsar sig till att utöka skolan med en sidoställd, facklig utbildningsmöjlighet, vars tillgodoseende vid 1904 års reform blev undanskjutet och ställt på framtiden. c. Erfarenheter i fråga om de yrkesbestämda högre folkskolorna. E t t starkt positivt bevis för behovet av skolor, vilka på realskolans åldersstadium bereda möjlighet till både allmän medborgerlig bildning och förberedande praktisk-facklig utbildning, lämna enligt de sakkunnigas mening de yrkesbestämda högre folkskolor, vilka på grundval av 1918 års riksdagsbeslut om praktiska ungdomsskolor under det senaste årtiondet upprättats huvud1

Uppgifter saknas. — J Avser år 1916.

101 sakligen på sådana större orter, där tillräckligt antal lärjungar kunnat påräknas. Därtill kommer, att dessa skolor jämväl ådagalägga möjligheten att på ifrågavarande åldersstadium till en enhetlig undervisningsplan sammanföra kunskapsmoment, vilka på en gång tillgodose båda slagen av utbildning. De sakkunniga hava från dessa skolor inhämtat uppgifter om det antal lärjungar, vilka under 5-årsperioden h. t. 1922—v. t. 1927 genomgått samtliga klasser i varje sådan skola eller linje, och om antalet av dem, som blivit godkända i de vid skolorna anordnade avgångsprövningarna. Nedanstående tabell innefattar ett sammandrag av de inkomna uppgifterna. Yrkesbestämd högre folkskola för Summa

Antal handelsun- teknisk huslig jordbruksdervisning utbildning utbildning utbildning

86»

lärjungar, som genomgått samtliga klas-

2 944

5 300 a

lärjungar, godkända i avgångsexamen .

2 640

4 810 s

skolor (eller linier)

De sakkunniga vilja beträffande dessa skolors verksamhet och utveckling framhålla följande. Av framställningen på sid. 80 framgår, att de yrkesbestämda högre folkskolorna i den form de fingo genom riksdagsbeslutet år 1918 närmast voro avsedda att bliva ett slags parallellform till de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, och att de alltså i likhet med dessa ej skulle meddela egentlig yrkesundervisning, eller med andra ord att de, för att använda uttryckssättet i folkundervisningskommitténs betänkande, icke skulle lämna undervisning i ett yrke utan endast om ett yrke eller en yrkesgrupp. Avsikten var, att de yrkesbestämda högre folkskolorna skulle meddela en allmän medborgerlig bildning och en praktisk utbildning av det nyss antydda slaget, ehuru av mera fördjupad art än vad fortsättningsskolorna kunde förmå på den vida kortare undervisningstid, som stod dessa till buds. Däremot skulle den egentliga yrkesutbildningen i enlighet med principerna i 1918 års riksdagsbeslut överlämnas till lärlings- och yrkesskolor eller motsvarande läroanstalter och meddelas, sedan lärjungarna efter slutad skolgång i läroanstalter med fullständig heldagsundervisning hunnit få någon erfarenhet av sitt yrkesarbete. Såsom framgår av de sammandrag av timplaner för olika linjer av yrkesbestämda högre folkskolor, vilka återfinnas på sid. 134, har emellertid utvecklingen kommit att gå i en annan riktning. I lärlingsskolor både för handel och för husligt arbete visade det sig snart, ej minst med hänsyn till den 1 Emedan några yrkesbestämda högre folkskolor äro uppdelade på två till tre olika linjer, blir denna summa större än antalet yrkesbestämda högre folkskolor. 3 Det årliga medeltalet är högre än vad dessa siffror angiva, alldenstund flera skolor ej varit i verksamhet under hela femårsperioden.

102 ungdomsarbetslöshet, vilken kom att framträda som starkast, då de praktiska ungdomsskolorna började upprättas, nödvändigt att släppa efter på fordringarna på samtidig yrkesanställning, och i ännu högre grad blev detta fallet vid de ettåriga dagskolorna på lärlings- och yrkesskolstadiet inom handelns och det husliga arbetets områden. Då de flesta av de på handel och husliga arbetsområden inriktade yrkesbestämda högre folkskolorna snabbt utvecklade sig till att bliva minst treåriga, och då undervisningen i lärlings- och yrkesskolorna eller deras motsvarigheter på sistnämnda områden icke i någon större utsträckning kunde stödjas av någon praktisk erfarenhet hos lärjungarna från samtidigt pågående yrkesarbete, blev det i verkligheten ej möjligt att upprätthålla distinktionen mellan undervisning om yrket och i yrket, utan de på nämnda arbetsområden inriktade yrkesbestämda högre folkskolorna blevo fackutbildande i minst samma grad som de egentliga lärlings- och yrkesskolorna eller som de ettåriga dagskolor, vilka skulle utgöra en motsvarighet till desamma. Såsom av nämnda timplaner framgår, hava de yrkesbestämda högre folkskolorna tack vare den längre tid, på vilken deras undervisning låtit sig fördela, i vissa fall kunnat anslå till och med större antal timmar för undervisning i yrkesämnen än som varit möjligt i nyssnämnda rent fackbildande skolor med deras mera reducerade undervisningstid. Denna utveckling av de yrkesbestämda högre folkskolorna i riktning mot en allt starkare betoning av den fackliga undervisningen har möjliggjorts bland annat genom de riktlinjer för skolornas verksamhet, vilka uppdrogos i 1918 års proposition om de praktiska ungdomsskolorna. Där påpekades nämligen betydelsen av att i skolor med inriktning på industriella och tekniska yrken införa verkstadsarbete och andra liknande praktiska ämnen, på vilka den övriga fackligt inriktade undervisningen kunde stödja sig, och motsvarande anvisningar beträffande andra slag av yrkesbestämda högre folkskolor återfinnas ävenledes i nämnda proposition. Det är av intresse att bemärka tendensen till allt starkare betoning av den praktisk-fackliga undervisningen och utbildningen i de yrkesbestämda högre folkskolorna samt till att utsträcka studietiden till en tid av tre, i några fall fyra år. Ifrågavarande skolor fingo nämligen vid reformen år 1918 behålla sin tidigare frihet att anpassa sin undervisning och studietidens längd efter de skiftande behoven på olika orter och under olika tider, varför det torde vara berättigat att anse deras utveckling i antydd riktning såsom i någon mån symptomatisk för vissa i det föregående omnämnda förändringar på näringsoch samhällslivets områden. Den allt starkare accentueringen av uppgiften att lämna förberedande fackutbildning sammanhänger sålunda utan tvivel med det på alla områden inträdda ökade behov av dylik utbildning, vilket av de sakkunniga tidigare framhållits. Tendensen att förlänga studietiden till åtminstone tre år torde i sin ordning bero därpå, att det ej ansetts möjligt att utan att allt för mycket inskränka tiden för den allmänbildande undervisningen bereda utrymme för utvidgad facklig utbildning, alldenstund från alla intresserade parters sida en önskan synes göra sig gällande jämväl om ökad allmän och ej minst språklig bildning.

103 Av den på sid. 101 lämnade översikten framgår, att de yrkesbestämda högre folkskolorna hittills i främsta rummet tagits i anspråk för utbildning, avseende blivande verksamhet på affärslivets område, under det att utbildning för de tekniska yrkena ännu intager en mera undanskjuten ställning. Orsakerna härtill äro flera. För det första äro de industriella och tekniska yrkena mycket ojämnt representerade på olika orter, varför behovet av motsvarande undervisning och utbildning i många samhällen är mycket ringa, då däremot behovet av utbildning för verksamhet på handelns och affärslivets område är mera jämnt företrätt. Vidare kräver en förberedande utbildning för verksamhet inom industriella och tekniska yrken, om den verkligen skall vara fackligt inriktad och icke enbart inskränka sig till en realskollinje med något starkare betoning av matematisk-naturvetenskapliga ämnen och teckning, goda resurser såväl i fråga om undervisningsmateriel som i fråga om speciallokaler, varför en sådan skola blir relativt dyr både att inrätta och att underhålla. Den övervärdering av anställning på kontor i jämförelse med verksamhet inom industriella och tekniska yrken, vilken de sakkunniga i det föregående i skilda sammanhang hava framhållit såsom mycket vanlig bland den stora allmänheten, är ävenledes av betydelse såsom förklaringsgrund till det övervägande intresset att medelst yrkesbestämda högre folkskolor tillgodose handelsutbildningen. I den mån insikten om den inträdda omvälvningen i lönehänseende mellan dessa båda arbetsområden och om möjligheterna att vinna befordran till jämförelsevis goda befattningar inom industriens och de tekniska yrkenas område tränger in i det allmänna medvetandet, kommer enligt de sakkunnigas mening också behovet av en på de tekniska yrkena inriktad undervisning även på realskolstadiet att göra sig starkare gällande. Den högre folkskolan var ursprungligen avsedd att bliva en l a n d s b y g d e n s skola. Av den i bil. 10 lämnade översikten framgår emellertid, att de yrkesbestämda högre folkskolorna kommit att bliva typiska s t a d s s k o l o r och att de rent av synas hava nått egentlig utveckling endast i de allra största städerna. Bland de i översikten på sid. 101 upptagna 34 linjerna eller skolorna ligga endast en handelslinje (Arlöv), en teknisk linje (för järnindustri, i Hofors) samt en på jordbruksyrket inriktad högre folkskola (i Sunne) i samhällen, som icke äro städer. Samtliga övriga ligga i städer, som hava högre allmänna läroverk, och av Sveriges 12 städer med omkring 30 000 invånare eller däröver saknar endast en (Eskilstuna) högre folkskola. De flesta av dessa äro i ett eller annat avseende yrkesbestämda. E t t par av dem (Uppsala och Gävle) äro icke direkt yrkesbestämda, ehuru en viss differentiering av undervisningen även där blivit genomförd. De städer med omkring 30 000 invånare eller därunder, vilka höstterminen 1928 hade yrkesbestämda högre folkskolor, utgjordes av Lund, Ystad, Kalmar, Uddevalla, Östersund och Luleå, vartill komma de tre ovan nämnda samhällena, vilka icke äro städer. De yrkesbestämda högre folkskolorna i städer med mer än 30 000 invånare räknade vårterminen 1929 sammanlagt 3 391, de övriga sammanlagt 584 lärjungar.

104 De yrkesbestämda högre folkskolornas snabba tillväxt i de största städerna under den första 10-årsperioden av deras tillvaro är en omständighet, som enligt de sakkunnigas mening måste tillmätas stor betydelse såsom ett indicium på behovet av en utbildning på realskolans åldersstadium, vilken tillgodoser behovet av en förberedande praktisk-facklig utbildning. Denna tillväxt är så mycket mera beaktansvärd som i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Lund under samma tid utöver förut tillgängliga möjligheter till vanlig realskolutbildning tillkommit kommunala mellanskolor med sammanlagt över 1 700 lärjungar vid början av år 1928, vilka skolor närmast rekrytera sitt lärjungeklientel från samma sociala skikt som de yrkesbestämda högre folkskolorna. Anledningen till att de yrkesbestämda högre folkskolornas hastiga framväxt i de största städerna icke fått någon motsvarighet i medelstora och mindre städer torde vara, dels att antalet av de lärjungar, som varje år lämna folkskolans sjätte klass, icke är tillräckligt stort for att tillåta upprättandet av en yrkesbestämd högre folkskola vid sidan av en redan existerande realskola eller kommunal mellanskola, dels att dylika skolor medföra relativt stora kostnader för kommunen •— att döma av uppgifterna från båda slagen av skolor i Stockholm och Göteborg knappast mindre än kostnaderna för en kommunal mellanskola av motsvarande storlek. De sakkunniga hava i sammanhang med infordrandet av de på sidan 101 i sammandrag återgivna uppgifterna från styrelserna för de yrkesbestäm61a högre folkskolorna begärt uppgifter om de sysselsättningar, åt vilka de lärjungar, som under läsåren 1922—1927 utexaminerats eller fullständigt genomgått skolan, i verkligheten kommit att ägna sig. I de inkomna svaren hava de avgångna lärjungarna uppdelats i två huvudgrupper; till den ena hava hänförts de lärjungar, som efter genomgång av den yrkesbestämda högre folkskolan icke skaffat sig ytterligare utbildning i statliga, kommunala eller andra statsunderstödda skolor och kurser, omfattande heltidsläsning under minst en termin, och till den andra sådana lärjungar, vilka fortsatt sin utbildning i läroanstalter eller kurser av minst nämnda omfattning. Den första huvudgruppen har uppdelats i tre avdelningar, till vilka hänförts: 1. lärjungar, som ägnat sig åt yrken eller sysselsättningar, för vilka skolan kan anses direkt förbereda; 2. lärjungar, som ägnat sig åt yrken eller sysselsättningar, för vilka skolan ej avsetts att direkt förbereda men inom vilka lärjungarna kunna anses hava direkt nytta av den i skolan erhållna undervisningen; 3. lärjungar, vilka ägnat sig åt yrken och sysselsättningar, för vilka ifrågavarande yrkesbestämda högre folkskolas speciella undervisning ej haft någon egentlig betydelse. P å motsvarande sätt har en uppdelning i tre avdelningar verkställts av de läroanstalter, i vilka lärjungar hava fortsatt efter genomgång av en yrkesbestämd högre folkskola: 1. läroanstalter, för vilka skolan avser att direkt förbereda; 2. läroanstalter, i vilka den i skolan lämnade undervisningen är av direkt nytta ehuru icke erforderlig (t. ex. seminarier); 3. läroanstalter, för vilka annan förberedelse varit avgjort lämpligare.

105 För 4 102 (77.4 %) av de 5 300 lärjungar, som under nämnda 5-årsperiod genomgått yrkesbestämda högre folkskolor, hava dylika på grundval av verkställda undersökningar stödda uppgifter ingivits till de sakkunniga. Resultatet av denna undersökning framgår av följande i procenttal angivna sammandrag av de inkomna uppgifterna. Av de lärjungar, som under 5-årsperioden h. t. 1922—v. t. 1927 fullständigt genomgått yrkesbestämda högre folkskolor och om vilka uppgifter kunnat införskaffas, hava ägnat sig åt förvärvsarbete inom sysselsättningar och yrken, vilka enligt uppgifterna på sid. 104 kunna hänföras till

fortsatt sina studier vid läroanstalter, vilka enligt uppgifterna på sid. 104 kunna hänföras till

avd. 1

avd. 2

avd. 3

summa

avd. 1

avd. 2

avd. 3

summa

58.6 %

15.7 %

9.5 %

83.8 %

11.5 %

4.1 %

0.6 %

16.2 %

Dessa uppgifter ådagalägga, att lärjungarna verkligen gå ut i det praktiska livet och finna användning i stort sett just på de levnadsbanor, för vilka skolorna avse att utgöra förberedelse. Har så skett med de nuvarande anordningarna, kommer det förvisso att i ännu högre grad bliva fallet efter ett genomförande av den anordning, de sakkunniga föreslagit, vilken innebär en förstärkt ställning åt den praktiska grenen inom vårt undervisningsväsen. De anförda uppgifterna beträffande utbredningen av olika linjer av yrkesbestämda högre folkskolor giva liksom den i det föregående lämnade utredningen vid handen, att en dylik undervisning får anses mest av behovet påkallad på handelns, de tekniska och industriella yrkenas samt det husliga arbetets områden. Av åtskilliga orsaker torde det i flertalet fall icke vara lämpligt att inrikta den praktiska utbildning, som här åsyftas, på allt för snävt begränsade områden. Om i enskilda fall, i synnerhet på orter, där en viss storindustri är förhärskande, ytterligare specialisering kan och bör äga rum, är ett spörsmål, som på frågans nuvarande stadium ej gärna kan låta sig avgöra. De sakkunniga vilja tillika framhålla, att uppgiften att meddela mera speciella fackkunskaper bör tillkomma yrkesskolans ämnes- och yrkeskurser, även då det gäller lärjungar, som i de nu föreslagna skolformerna erhållit den förberedande fackundervisningen.

För ett bedömande av frågan om behovet av praktisk undervisning på realskolans åldersstadium torde det vara av intresse att taga del av de uppgifter beträffande Londons skolväsen, vilka återgivits på sidan 290. En jämförelse mellan förhållandena i London, Stockholm, Göteborg och Malmö beträffande antalet platser per 1000 invånare i olika former av skolor ger följande approximativa resultat:

106 Antal platser 1 per 1000 invånare S k o l f o r m

Statens eller statsunderstödda läroverk, realskolor, högre samskolor, flickskolor och mellanskolor (> Secondary Schools >) . .

Stockholm

Göteborg

Malmö

London

1.2 Yrkesbestämda högre folkskolor (> Central Fackliga skolor med heldagsundervisning (verkstadsskolor, husmodersskolor, ettåriga handelsskolor). (Junior Technical Schools, Junior Commercial Schools, Trade Schools m. fl. dylika)

1.7 Då det gäller att utvidga möjligheterna till utbildning utöver folkskolan, äro båda de i redogörelsen för reformkraven i England omnämnda kommittéerna ense om nödvändigheten att utvidga möjligheten till inträde i de slag av högre skolor, vilka upptagas i den första och andra av ovanstående grapper, samt att utvidgningen först och främst bör omfatta den andra gruppen skolor, vilka på en gång meddela både allmän medborgerlig bildning och praktisk-facklig utbildning. Den ena kommittén uttalar sig för att proportionen bör bliva 1: 2 mellan skolor av ren läroverkstyp och skolor av de yrkesbestämda högre folkskolornas typ, under det att den andra kommittén förklarar, att den icke vill fastslå något bestämt relationstal. En jämförelse mellan de i ovanstående tabell angivna promilletalen för London och motsvarande tal för de tre svenska städerna torde vara ägnad att stödja den meningen, att i vårt land den nuvarande fördelningen av lärjungar mellan olika skolformer icke är tillfredsställande, utan att även hos oss numera föreligger ett bestämt behov att bereda ökad möjlighet till praktisk-facklig utbildning i samma slags skolor som meddela allmän medborgerlig bildning. 1 Uppgifterna avse antalet platser i skolorna med det antal platser och avdelningar, som förefanns höstterminen 1927. För skolor av den i första raden upptagna gruppen har verkställts den reducering av platsantalet, som skulle blivit följden, ifall samtliga byggts på avslutad folkskola.

HI. Förslagets huvudgrunder. De skäl av olika slag, vilka de sakkunniga i det föregående anfört, hava varit avsedda att ådagalägga nödvändigheten av att anordningar skapas, som göra det möjligt att bättre anpassa undervisningen på realskolans åldersstadium efter de behov, vilka förändrade förhållanden inom närings- och samhällsliv fört och komma att föra med sig. Vad åter beträffar den närmare tillämpningen av dylika anordningar, hava de sakkunniga ansett, att ett genomförande ort för ort av desamma bör ankomma på vederbörande statliga eller kommunala myndigheter, vilka det bör tillkomma att med hänsyn till rådande förhållanden och enligt av statsmakterna fastställda normer och regler utarbeta och avgiva förslag beträffande de åtgärder, vilka i varje särskilt fall kunna befinnas lämpliga. Det nu föreliggande förslaget avser således ej att genomföra någon generell omläggning av skolväsendet utan är ämnat att tillämpas från fall till fall, i den mån lokala förutsättningar härför kunna finnas. Då det gällt att utarbeta förslag till praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, hava de sakkunniga haft att beakta bland annat de önskemål och synpunkter, vilka från olika håll framförts vid frågans tidigare behandling. Härvid äro i första hand att nämna de i det föregående omtalade framställningar till 1927 års riksdag, vilka utgjort den närmaste anledningen till verkställandet av den här framlagda utredningen, nämligen den kungl. propositionen nr 116, Oscar Olssons m. fl:s och Vennerströms m. fl:s likalydande motioner ( I : 259 och 11:410) samt E. Röings motion ( I I : 362). Vidare böra nämnas skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkanden I—V, 1924 års skolsakkunnigas »Utredning angående det svenska skolväsendets organisation» samt slutligen från styrelsen för de högre folkskolornas lärarförening och från lokala skolmyndigheter till de sakkunniga remitterade eller ingivna framställningar. Vid möte i Stockholm den 2—3 april 1928 med rektorerna vid landets högre folkskolor hade de sakkunniga vidare tillfälle att taga del av de önskemål, som där framfördes. Slutligen hava de sakkunniga genom cirkulärskrivelse till styrelserna för samtliga högre folkskolor i riket lämnat såväl styrelser som lärarkollegier vid dessa skolor tillfälle att direkt till de

108 sakkunniga framföra sådana erfarenhetsrön och på dem grundade förslag, som kunde anses vara av betydelse för utredningen av frågan om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. I samtliga ovannämnda utlåtanden och framställningar intager frågan om införande av en s. k. praktisk realexamen den kanske mest framträdande platsen. Ett annat i samband härmed stående spörsmål, som varit föremål för särskild uppmärksamhet, är frågan om den med examen förenade kompetensen eller, närmare bestämt, den rätt till fortsatta studier vid olika slag av läroanstalter och behörighet till vissa tjänsteanställningar, som anses böra tillkomma dem, vilka avlagt en dylik examen. Vidare har frågan huruvida sådana linjer, som skola föra fram till praktisk realexamen, böra vara tre- eller fyraåriga varit föremål för uttalanden i nästan samtliga framställningar, detta särskilt emedan den stått i visst sammanhang med det av skolöverstyrelsens majoritet år 1923 framlagda förslaget om en allmän omdaning av den vanliga realskolan till treklassig, byggd på sexklassig folkskola. Slutligen hava skiftande åsikter gjort sig gällande i fråga om de praktiska utbildningslinjernas ställning i förhållande till den vanliga realskolan och den kommunala mellanskolan. Sålunda utmynna de ovan omförmälda motionerna ( I : 259 och I I : 410) i ett yrkande om utredning och förslag »dels om anordningar för realskolan,1 som medgiva differentiering i undervisningen dels om organisations- och kursplaner, som möjliggöra avgång med realskolekompetens från tredje resp. fjärde klassen i realskolan1 », under det yrkandet i den andra motionen ( I I : 362) bland annat innehåller, att »yrkesbestämd högre folkskola,1 som är minst treårig , måtte tillerkännas behörighet att meddela praktisk realexamen ». Spörsmålen huruvida de praktiska linjerna skola vara tre- eller fyraåriga samt på vad sätt de skola anknytas till nuvarande skolformer äro enligt de sakkunnigas mening lämplighetsfrågor av övervägande organisatorisk art och böra därför tagas under omprövning, först sedan frågan om undervisningens omfattning och innehåll blivit klarlagd från andra, principiellt viktigare utgångspunkter. De sakkunniga hålla nämligen bestämt före, att frågan om undervisningens innehåll och omfattning är den primära och att den bör i första hand behandlas ur synpunkten av näringslivets berättigade krav, varigenom också lärjungarna själva i längden måste få den största möjliga direkta nyttan av skolans undervisning. Härtill kommer dock ännu en synpunkt. Det är givet, att frågan om innehåll och omfattning av undervisningen, särskilt då det gäller realskolans vanliga läroämnen, står i mycket nära samband med frågan om en praktisk realexamen, därest en sådan kommer att införas, och om den behörighet, vilken bör tillkomma dem, som avlagt densamma. Spörsmålet om skolornas organisation blir sedan en sekundär angelägenhet, alldenstund organisationen bör, så nära som ekonomiska och andra betingelser medgiva, anpassas efter vad sålunda befunnits lämpligt. 1

Kursiverat av de sakkunniga.

1. Böra de praktiska linjerna avslutas med en officiell examen? Den under senare år framförda tanken på en särskild praktisk realexamen synes närmast leda sitt ursprung från de erfarenhetsrön, som gjorts inom de yrkesbestämda högre folkskolor, vilka upprättats i enlighet med 1918 års riksdagsbeslut. Tre- eller fyraåriga former av dylika skolor hava, som nämnts, kommit till stånd huvudsakligen i landets större städer, där antalet av de barn, som önskat fortsätta sina studier några år utöver 12—13-årsåldern, varit tillräckligt stort för att motivera flera olika slag av utbildningslinjer på ifrågavarande åldersstadium. Samma betingelser gjorde också, att även de övriga genom 1918 års riksdagsbeslut tillkomna formerna av praktiska ungdomsskolor i första hand kommo till stånd just i de stora samhällena. På grund av denna med en gång uppkomna mångfald av helt nya skolformer har allmänheten och ej minst arbetsgivarna ofta haft svårt att sätta sig in i de nya förhållandena och att göra någon egentlig åtskillnad mellan alla de nya slag av »fortsättningsskolor», som hastigt vuxit upp, ofta vid sidan av de redan förut bestående. Det finnes sålunda städer, där vid sidan av en fyraårig högre folkskola för handel finnas såväl en ettårig »folkskolans högre avdelning» och vanliga fortsättningsskolor, båda med handelsbetonade linjer, som också »ettåriga handelsskolor», »lärlingsskolor för handel» och privata handelsskolor. Under sådana omständigheter torde det vara lätt att förstå, både att arbetsgivare ej kunna så noga skilja mellan de olika avgångsbetygen och att särskilt målsmännen för de yrkesbestämda högre folkskolorna önska någon åtgärd, som på ett enkelt och effektivt sätt omedelbart anger arten och det ungefärliga omfånget av den undervisning och utbildning, som avgångsbetyget avser att vitsorda. Att man därvid stannat för tanken på en under offentlig kontroll anordnad examen, som genom sin benämning skulle erinra om den allmänna realskolans examen, är ganska naturligt med hänsyn bland annat därtill, att inom de treoch fyraåriga högre folkskolorna undervisningen i vissa ämnen är av samma omfattning som inom den kommunala mellanskolan eller fyraåriga realskolan, i ett och annat någon gång till och med av större omfattning. I skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkanden, vilket är den första officiella framställning, som upptager spörsmålet om en praktisk realexamen — även om själva namnet ej namnes — ses också frågan närmast ur de högre folkskolornas synpunkt. Där uttalas sålunda: »För att den högre folkskolan skall få en starkare ställning, synes för det första fordras, att hennes examen får en mera officiell karaktär. Detta torde kunna vinnas, om för denna examen bestämmes ungefär enahanda anordning som för realskolexamen. Även om de kunskaper, som skola vitsordas genom de båda examina, ej bliva desamma, torde de åtminstone för vissa ändamål kunna anses likvärdiga. De kunskaper, som vitsordas genom realskolexamen, äro ju icke av den art, att de kunna utan vidare omedelbart omsättas inom en viss praktisk sysselsättning, utan de hava sin egentliga betydelse genom den allmänna bildning, som de kunna skänka. Men ett sådant allmänt bildningsmål, som

110 det här är fråga om, är icke något en gång för alla bestämt, utan kan mycket väl tänkas differentierat och ändå hava samma värde i fråga om utveckling och mognad.» Även i 1924 års skolsakkunnigas betänkande ses frågan om införande av en praktisk realexamen i rätt stor utsträckning ur synpunkten av behovet att stärka den yrkesbestämda högre folkskolans ställning och ur synpunkten av bättre möjligheter för de därifrån avgående lärjungarna att erhålla en lämplig första anställning. Det heter bland annat, att den, »som genomgått en högre folkskola, skulle måhända lättare erhålla anställning, om han kunde uppvisa ett betyg, som hade en mera officiell karaktär än ett vanligt avgångsbetyg och som lämnade garanti för en viss bestämd bildningsståndpunkt. För att en sådan garanti skulle kunna vinnas, fordras tydligen, att examen avlägges under lämplig, betryggande kontroll. Om även högre folkskolan förde fram till en realexamen, skulle hon säkerligen bättre stå sig i konkurrensen med den skola, som hon närmast har att tävla med, nämligen realskolan». De nu arbetande sakkunniga finna de av skolöverstyrelsen och 1924 års skolsakkunniga anförda argumenten synnerligen beaktansvärda och anse behovet av en praktisk realexamen vara särskilt väl motiverat av den omständigheten, att personer, som underkastat sig kostnader och arbete för flera års studier, måste erkännas hava fullt berättigade anspråk på att det avgångsbetyg, de erhålla, på ett lättfattligt och otvetydigt sätt angiver arten av den utbildning, de fått i skolan, samt visar, att avgångsprövningen skett under offentlig myndighets kontroll. Bland de skäl, som i föregående kapitel anförts för att styrka behovet av praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, intager frågan om nödvändigheten att utan tvångsåtgärder reglera tillströmningen till olika utbildningsvägar en framträdande plats. Så har också varit fallet i den allmänna diskussionen, och att skolöverstyrelsen och 1924 års sakkunniga, såsom nyss påpekats, sett frågan om praktisk realexamen närmast ur synpunkten av de högre folkskolornas stärkande, torde förklaras därav, att bland de skolformer, som kunde ifrågakomma för en dylik uppgift, den yrkesbestämda högre folkskolan ansågs vara den, som var mest ägnad att utgöra en verklig avledare av strömmen till de allmänna högre skolorna. Sålunda heter det i 1924 års sakkunnigas betänkande, att »om den högre folkskolan kunde bereda en liknande förmån, 1 skulle säkerligen valet mellan teoretisk och praktisk utbildningslinje komma att ske efter mera sakliga grunder, än vad nu ofta är fallet». I detta sammanhang må också hänvisas till de i inledningskapitlet refererade uttalandena i 1908 års proposition om kommunala mellanskolors upprättande, där liknande synpunkter uttryckligt angivas som det huvudsakliga skälet för att de då föreslagna mellanskolorna skulle inriktas mot målet realskolexamen. De sakkunniga vilja som sin mening uttala, att införandet av en praktisk realexamen torde vara en av de viktigaste förutsättningarna för att praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium skola kunna tjäna sitt ur social synpunkt förnämsta ändamål, nämligen att till det praktiska livets värv över1

Realskolexamen med viss kompetens.

Ill föra sådana lärjungar, som äga verklig fallenhet för praktiska arbetsuppgifter oavsett deras större eller mindre studiebegåvning i övrigt, och därigenom jämväl bidraga till att från de teoretiska studiebanorna avleda dem bland lärjungarna, vilka nu pä grund av saknaden av praktiska linjer kvarhållas därstädes. Av anförda skäl vilja de sakkunniga därför föreslå, att de praktiska linjer, vilkas närmare utformning framgår i det följande, skola avslutas med en examen och att denna examen erhåller benämningen praktisk realexamen.

2. Kompetens åtföljande praktisk realexamen. Vad som kanske mest bidragit till den uppskattning bland den stora allmän- Betydelsen av heten, som den genom 1904 års riksdagsbeslut införda realskolexamen tillvunnit bestämmelser sig, har utan varje tvivel varit den formella kompetens till vissa slag av lägre befattningar i allmän tjänst och till inträde vid olika fackutbildningsanstalter, vilken officiellt förbundits med denna examen. Möjligheten för den enskilde att efter avläggande av nämnda examen bliva antagen till dylika tjänstebefattningar har i verkligheten varit ytterst ringa och, såsom de sakkunniga i det föregående påpekat, är nu mindre än någonsin. Den åsikten torde därför vara fullt befogad, att det största värdet av nämnda kompetensbestämmelser ligger däri, att de anses innebära ett erkännande från statens sida och därmed också en viss garanti för förhandenvaron hos dem, som avlagt realexamen, av en allmän underbyggnad och mognad, som göra dem skickade även för vissa anställningar i kommuners eller i enskilda arbetsgivares tjänst. Det av de sakkunniga tidigare anförda sakförhållandet, att endast relativt få bland dem, som avlagt realskolexamen, sedermera kommit i tillfälle att göra bruk av behörigheten till fortsatta studier i fackutbildningsanstalter, bör heller icke föranleda till underskattande av denna behörighetsbestämmelses betydelse för allmänhetens uppskattning av realskolexamens värde och därmed av realskolans dragningskraft på ungdomen. Tvärtom torde det förhålla sig så, att det just varit denna möjlighet att efter realskolexamen fortsätta studier i olika riktningar, vilken avhållit åtskilliga av realskolans lärjungar 1'rån att söka inträde vid de vanliga gymnasierna och därmed inrikta sina studier på studentexamen. På grund härav anse de sakkunniga, att frågan om den behörighet såväl till vissa slag av anställning i offentlig tjänst som till inträde i högre fackutbildningsanstalter, vilken bör tillkomma dem, som avlägga praktisk realexamen, verkligen är av största betydelse för den stora allmänhetens värdesättning av de praktiska linjerna samt därmed också för dessas förmåga att rätt fylla den uppgift, som tillkommer dem. Denna mening vinner vidare stöd i den omständigheten, att krav på dylika behörighetsbestämmelser intaga den kanske starkast framträdande platsen bland de önskemål, som de högre folkskolornas styrelser och lärarkollegier framfört till de sakkunniga. De sakkunniga anse också, att en praktisk realexamen, som ej åtföljes av någon behörighet eller av en sådan med alltför inskränkt omfattning, i längden skulle snarare skada än gagna det syftemål, den vore avsedd att befrämja. Namnet real-

112 examen skulle nämligen i ett sådant fall onekligen vara missledande och den praktiska realexamen finge därigenom lätt en mindervärdighetsprägel över sig, vilken snart skulle överflyttas också på den undervisning, som meddelas i de praktiska linjerna. Uteslutet är heller icke, att den under sådana omständigheter skulle i onödan inverka skadligt även på den vanliga realexamens anseende hos föräldrar, ungdom och arbetsgivare. Behörighet Till en början vilja de sakkunniga upptaga frågan om behörighetsbestämIn^tänn^ar m e ^ s e r ^°r anställning i offentlig tjänst. I sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande anför skolöverstyrelsen härom följande: »Realskolan utövar helt naturligt en starkare dragningskraft på ungdomen på grund av den examen hon meddelar och på grund av den kompetens, som följer med denna examen. Så synes den1 lika väl som realexamen böra berättiga till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst. Såväl den ekonomiska utbildning, vilken gives vid en högre folkskola med handelsundervisning, som den grundläggande tekniska utbildning, en högre folkskola med teknisk utbildning skänker, synas jämte den allmänna bildning, som envar av dessa skolor meddelar, vara särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa befattningar inom exempelvis kommunikationsverken eller tullstaten.» 1924 års sakkunniga, vilka jämväl utgå från tanken att treåriga praktiska linjer skulle utgöra en parallell till en ifrågasatt treårig allmän realskola, yttra härom följande. »De sakkunniga hava redan haft anledning erinra om det förhållandet, att man på flera håll anser den nuvarande realskolexamen för svag såsom kompetens för åtskilliga av de befattningar inom administrationen, för vilka den skall utgöra förberedelse. Det är givet, att man i dylika fall ännu mindre kan godtaga examen från en ett år kortare skolkurs, helst som anmärkningarna framför allt gällt de utexaminerades mognad och allmänna bildningsnivå. Denna senare komme att i viss mån försvagas i en skolform, som skulle giva utrymme även för undervisning i fackliga ämnen. Det är emellertid att märka, att såsom också förut framhållits, kompetensen till befattningar i allmän tjänst spelar en jämförelsevis underordnad roll för dem, som avlägga realexamen, enär utsikten att erhålla dylika befattningar är mycket ringa i förhållande till antalet utexaminerade.» I fortsättningen häntyda 1924 års sakkunniga på de nya principer för rekrytering av personal inom kommunikationsverken, som berörts på sid. 71 ff. i detta betänkande, och påpeka, att lärjungar från en treårig praktisk linje skulle hava synnerligen goda utsikter att efter vunnen anställning av lägsta grad bliva antagna vid de inom flera av kommunikationsverken anordnade särskilda utbildningskurserna för lägre personal och på denna väg kunna nå fram till tjänster av det slag, för vilka man från början avsåg, att realskolexamen skulle medföra kompetens. Beträffande ovan refererade uttalanden är det av vikt att bemärka, att de tillkommit under den period av skoldiskussionen före år 1927, under vilken tanken på den offentliga högre skolans anordnande som en treårig realskola 1

Examen från högre folkskola.

113 med därpå byggt fyraårigt gymnasium under diskussionen framfördes såsom innebärande den lämpligaste lösningen av skolorganisationsproblemet. I det tidigare omnämnda arbetet »Våra skolor» framlade dåvarande generaldirektören för skolöverstyrelsen, vilken för sin del förordade en fyra- resp. sexårig realskola, förslagsvis tanken på att praktiska realskollinjer skulle inrikta sig på förberedelse för de många mera anspråkslösa poster i det praktiska livet, där särskilt behovet av anpassningsförmåga för praktisk gärning gör sig gällande, samtidigt som varje linje skulle förbereda för inträde i motsvarande högre fackutbildningsanstalter. Den vanliga realskolan skulle däremot hava a t t i medborgerligt bildningsavseende förbereda de lärjungar, som syftade åt vissa tjänstanställningar inom post-, telegraf-, järnvägs- och tullförvaltning eller andra därmed jämförliga poster i allmän eller enskild tjänst, och att förbereda till inträde i det vanliga1 gymnasiet. Emellertid har frågan om en praktisk realexamen och den därmed förenade behörigheten kommit i ett annat läge, sedan riksdagen genom 1927 års skolbeslut ännu en gång ställt sig avvisande mot tanken på en treårig realskola, varför denna åtminstone för en avsevärd tid framåt måste anses avförd från dagordningen. Kraven på behörighet till vissa anställningar i offentlig tjänst för lärjungar, som genomgått yrkesbestämd högre folkskola, framföras med den största skärpan från de för handelsutbildning avsedda skolorna av detta slag. Detta torde vara förklarligt redan av den omständigheten, att huvudämnena i de högre folkskolorna för handel — modersmålet, främmande språk, geografi och räkning •— äro desamma, som upptaga större delen av realskolans timplan och i vilka minst betyget godkänd erfordras för att en sökande skall kunna antagas som aspirant vid kommunikationsverken. Därtill kommer också, att den fackligt inriktade undervisning, som meddelas i dessa skolor, är av stor betydelse för blivande verksamhet i de affärsdrivande verkens tjänst. De sakkunniga vilja emellertid redan i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på det ovan citerade uttalandet i skolöverstyrelsens utlåtande, i vilket det heter, att anmärkningarna från verkens sida gentemot realexamen som kompetensgrund för ifrågavarande befattningar »framför allt gällt de utexaminerades mognad och allmänna bildningsnivå». Vidare vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten därpå, att det närmast är styrelserna i vederbörande verk, som själva hava att bedöma, vilka kompetensbestämmelser som för olika slag av tjänster synas erforderliga och att därom avgiva förslag, något som icke kan ske, förrän de inhämtat kännedom om utarbetade undervisningsplaner. Under sådana omständigheter är det för tidigt att vid denna utredning framlägga förslag till bestämmelser angående den behörighet för anställning i allmän tjänst, vilken bör tillkomma de lärjungar, som genomgå praktiska linjer. De sakkunniga taga dock å andra sidan för avgjort, att en praktisk realexamen, som förutsätter lika lång studietid och samma offentliga kontroll som den nuvarande allmänna realexamen samt i vilken kunskapsfordringarna i ämnen, i vilka go dkänt betyg i realexamen nu fordras, äro lika stora som eller större än i den hittillsvarande formen av realexamen, skall komma att erkän8—300467

114 nas såsom jämngod med vanlig realexamen för aspiranter till tjänster vid kommunikationsverken. Ty även om kurserna i exempelvis historia och naturkunnighetsämnen skulle något reduceras på en handelslinje, torde denna reduktion kunna anses kompenserad genom god underbyggnad i handelsämnen jämte färdighet i stenografi och maskinskrivning, särskilt som de utexaminerades mognad och allmänna bildningsnivå näppeligen torde kunna sägas sänkt genom ett dylikt utbyte av kunskapsstoff i förhållandevis liten omfattning. Vad beträffar en praktisk realexamen på en huslig linje, hava icke från något håll framställts krav på eller önskemål om behörighet till tjänsteanställningar av ifrågavarande slag. Till följd av undervisningens syftemål måste nämligen såväl på denna som på den tekniska linjen en viss reduktion vidtagas i kurserna just i sådana ämnen, vid vilka kommunikationsverken lägga särskild vikt, varemot de ämnen, som tillkomma, eller de ämnen, i vilka kurserna äro större än i den allmänna realskolan, äro sådana, vid vilka dessa verk fästa mindre avseende. Till möjligheten för lärjungar, vilka genomgått linjer eller skolor av dessa båda slag, att sedermera genom komplettering av sin examen vinna behörighet till dylika tjänster, återkomma de sakkunniga i samband med frågan om rätt att komplettera avlagd praktisk realexamen genom särskild efterprövning i vissa ämnen enligt fordringarna i allmän realexamen. Behörighet Anledningarna till att fordran på avlagd allmän realexamen uppställts såsom till fortsatta villkor för inträde vid ett stort antal fackutbildningsanstalter och tillträde till studier vid fackutbild- vissa tjänstebefattningar äro av delvis olika natur. Vid somliga skolor, såsom ningsantekniska gymnasier och handelsgymnasier, vid lantbruksinstituten och lägre etalter.

kursen vid skogsinstitutet, är huvudorsaken till att realexamen eller intyg om motsvarande kunskaper i ett flertal ämnen uppställes som inträdesvillkor närmast den, att undervisningen i dessa högre skolor kräver realskolans kurs i ett flertal av dess ämnen såsom underlag för fackundervisningen. I andra fall, t. ex. då det gäller utbildningskurser för lärare i musik, teckning, sömnad eller kvinnlig slöjd, är fordran på avlagd realexamen eller motsvarande kunskaper egentligen ej villkor för inträde vid själva utbildningskursen utan kräves sedermera för behörighet till flertalet av de tjänster, för vilka utbildningen är avsedd. Bestämmelsen om kunskaper, motsvarande fordringarna i realexamen, kan i sådana fall härledas bland annat ur den berättigade synpunkten, att den allmänna bildningsnivån hos läraren bör bestämmas med lämplig hänsyn tagen till kunskapsnivån hos de lärjungar, som han blir satt att undervisa. Då det gäller lärartjänster i ämnen sådana som hushållsgöromål och andra dylika är det i större eller mindre utsträckning fråga såväl om fordran på vissa förkunskaper för själva utbildningen som också om ett önskemål beträffande den allmänna bildningsnivån hos den blivande läraren. Vad nu beträffar en blivande praktisk realexamen, finna de sakkunniga det självfallet, att en sådan examen, såsom också i tidigare utlåtanden och utredningar förutsatts såsom givet, i samma ordning som vanlig realexamen bör berättiga till inträde vid fackutbildande högre skolor inom de arbetsområden,

115 på vilka den skola eller linje är inriktad, vid vilken praktisk realexamen avlagts, och att dessa linjers undervisningsplaner sålunda måste bliva så avpassade, att lärjungarna där erhålla de grundläggande kunskaper, som erfordras för att tillgodogöra sig den högre skolans undervisning. Sålunda bör praktisk realexamen från en handelslinje i samma ordning som allmän realexamen berättiga till fortsatta studier vid handelsgymnasium. Vidare bör praktisk realexamen från en huslig linje giva kompetens för inträde vid sådana skolor och kurser, som äro avsedda att utbilda för vad man skulle kunna kalla »förmans»-befattningar på kvinnliga praktiska yrkesbanor, exempelvis i de fall, då vanlig realexamen eller motsvarande kunskaper stipulerats såsom inträdesvillkor vid dylika utbildningskurser. Vad slutligen beträffar praktisk realexamen från teknisk linje, bör en sådan, på samma villkor som allmän realexamen, berättiga till inträde vid tekniskt gymnasium och fackskola, så mycket mera som, enligt vad de sakkunniga nedan anföra, dylik behörighet bör kunna erhållas redan efter genomgången av den tekniska linjens tredje klass. Till förebyggande av missförstånd angående de sakkunnigas uppfattning av de praktiska linjernas uppgift vilja de sakkunniga slutligen i detta sammanhang betona, att de icke anse, att vägen till fackbildande högre skolor genom motsvarande praktiska realskollinje bör bliva den normala. Visserligen torde svårigheten att allt för tidigt bestämma levnadsbana icke kunna åberopas som ett skäl mot en dylik väg till fackstudier, då ett definitivt avgörande om linje enligt de sakkunnigas i det följande framlagda förslag i det övervägande flertalet fall icke behöver ske förrän i 14—15-årsåldern. Men det är å andra sidan uppenbart, att en icke obetydlig del av kurserna i flera fackämnen i en praktisk realskollinje ånyo måste genomgås i den högre skolan, varför det i viss mån kan sägas vara slöseri med tid, då en lärjunge genom att i en praktisk realskollinje i förväg inhämta en del av fackskolans kurs försummar möjligheten att förvärva sådana kunskaper, som sedan icke kunna inhämtas i fackskolan. De sakkunniga finna sålunda, att en lärjunge, som bestämt sig för att efter avlagd realexamen genomgå en högre fackbildande skola, lämpligen ej bör välja vägen över de praktiska linjerna, såvida han ej på grund av ensidig begåvning eller andra omständigheter har anledning att göra så. Innan de sakkunniga lämna spörsmålet om behörigheten till fortsatt utbildning i fackutbildande skolor och kurser, vilja de sakkunniga betona en omständighet, somi visserligen i och för sig borde anses självfallen men som av de framkomna önskemålen att döma icke alltid tillräckligt beaktas. Det måste nämligen ihågkommas, att det icke på alla områden, framför allt icke då det gäller enskilda personer eller exempelvis sådana privata sammanslutningar, som anordna olika slag av utbildningskurser, är möjligt att tvinga vederbörande att godtaga examen från en viss skola såsom kvalifikation för inträde eller för en viss befattning. I de fall, där så eventuellt läte sig göra, kvarstår likväl alltid svårigheten att hindra, att en sökande med en viss examen föredrages framför den, som avlagt en annan, även om båda examina förklarats likvärdiga. Särskilt bör detta observe-

116 ras, då det gäller sådana utbildningskurser, till vilka antalet aspiranter brukar vara så stort, att en sökande, vars meriter ej överstiga de stadgade minimifordringarna, i verkligheten saknar alla utsikter att bliva antagen. Detta är t. ex. sådan lång tid tillbaka fallet med seminarier för utbildning av skolkökslärarinnor, där redan förut studenter tävla med sökande med normalskolkompetens och med sådana, som avlagt realexamen samt med vissa utbildningskurser för sjuksköterskor.

3. Undervisningens omfattning på de olika linjerna. a.

Allmänna synpunkter.

Såsom de sakkunniga redan i början av detta kapitel uttryckligen betonat, anse de sakkunniga frågan om lärokursernas omfattning i olika slag av ämnen, sedd från synpunkten av de krav, vilka på olika arbetsområden ställas på lärjungarna, vara den viktigaste frågan, då det gäller anordnande av praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. Ovan hava de sakkunniga uttalat sig angående den behörighet till anställning i allmän tjänst och till fortsatta studier i högre fackutbildande skolor, vilken bör tillkomma dem, som avlägga avgångsexamen från ifrågavarande linjer, och därmed kunna vissa minimifordringar på undervisningen i olika ämnen på skilda linjer anses vara givna. Däremot är frågan, huruvida en praktisk realexamen skall kunna godtagas i stället för den vanliga realexamen såsom bevis på att aspiranter till vissa lärartjänster och till andra mera eftersökta sysselsättningar i det praktiska livet besitta ett önskvärt mått av allmän bildning utöver folkskolans, ett spörsmål, vilket tarvar en noggrannare undersökning. Då därvid hänsyn måste tagas både till de olika linjernas undervisningsplaner och till de olika slagen av tjänster, måste en mera detaljerad behandling av denna fråga ske i samband med en framställning av de grundläggande principerna för undervisningsplanerna på de olika linjerna. Enighet torde dock råda därom, att tiden för och omfattningen av de praktiska linjernas kurser i s. k. allmänbildande ämnen i stort sett icke kunna få minskas under en viss gräns, ifall den praktiska realexamen i detta och många andra hänseenden skall kunna ersätta den allmänna, Det är ju uppenbart, att realskolans bildningsmål, sådant det tager sig uttryck i de vid en särskild tidpunkt gällande undervisningsplanerna, med hänsyn till mångsidigheten av den behörighet realexamen medför, icke är något i sig självt absolut och oföränderligt, och att vissa ingående kursmoment, ja till och med hela ämnen, mycket väl kunna tänkas utbytta mot andra, utan att lärjungarnas allmänna bildningsnivå därigenom sänkes. De sakkunniga anse sålunda, att flera av de s. k. praktiska ämnena äro av stort värde även för vad man brukar kalla »allmänbildning», och hava för sin del intet att invända mot den mening, som framträder i skolöverstyrelsens utlåtande, då det där heter, att »ett sådant allmänt bildningsmål, som det här är fråga om, är icke något en

117 gång för alla bestämt utan kan mycket väl tänkas differentierat och ändå hava samma värde i fräga om utveckling och mognad». Skall emellertid den praktiska realexamen vitsorda en allmänbildning, som i det stora hela skall vara jämställd med den, som vitsordas genom en annan examen, får givetvis icke utbyte av ämnen och kunskapsstoff ske i vilken utsträckning som helst, och ännu mindre torde det vara möjligt att utan någon ersättning bortskära stora delar av kurserna i samtliga de ämnen, vilka vanligen bruka betecknas såsom, tillhörande de allmänbildande. Då sålunda 1924 års sakkunniga (å sid. 378 av sin utredning) ifrågasätta, att en tvåårig yrkesbestämd högre folkskola, byggd på sjuklassig folkskola, skall tillerkännas rätt till praktisk realexamen, synes det uppenbart, att en sådan praktisk realexamen i varje fall icke kan tänkas medföra någon sådan behörighet eller kompetens, som de nu arbetande sakkunniga förutsatt och som från de yrkesbestämda högre folkskolornas egen sida med stor bestämdhet kräves förbunden med densamma. Den tid, som i de olika praktiska linjerna skall anslås till den nuvarande realskolans vanliga undervisningsämnen, får därför icke tillmätas så knapp, att benämningen praktisk realexamen icke kommer att motsvaras av ett innehåll, som är ägnat att tillvinna sig vederbörandes förtroende, utan gör ett formellt erkännande praktiskt värdelöst därigenom, att å t sökande med annan utbildning konsekvent gives försteget. De sakkunniga anse emellertid, att en undervisning på de praktiska linjerna i enlighet med de planer och riktlinjer, som i det följande skola framläggas, skall visa sig vara så avpassad, att den praktiska realexamen på grundval av dessa undervisningsplaner skall komma att erkännas såsom en tillräcklig garanti även för den allmänbildning, som kräves för vissa lärarbefattningar i teckning, musik, husligt arbete och andra praktiska ämnen. Det enklaste och säkraste sättet att även under de första åren efter dess införande säkerställa den praktiska realexamens effektivitet som kompetensbevis är emellertid enligt de sakkunnigas mening ett stadgande om rätt för den, som avlagt en dylik examen, att genom efterprövning komplettera densamma med betyg enligt fordringarna för allmän realexamen i sådana ämnen, i vilka de praktiska linjernas kurser äro av mindre omfattning än i den allmänna realskolan. Då de sakkunniga i intet fall förutsätta, att något av realskolans ämnen skall helt försvinna från de praktiska linjernas undervisningsplan, torde en dylik efterprövning i de flesta fall knappast behöva bereda nämnvärt större svårigheter för en lärjunge, som sedermera finner sig behöva undergå sådan, än vad fallet nu är för lärjungar, som undergå fyllnadsprövning för högre betyg. Denna rätt till komplettering erbjuder också en jämförelsevis enkel väg för dem, som sedermera önska fortsätta i vanliga gymnasier eller i högre fackskolor på annat område än det, som motsvarar den linje, på vilken de avlagt sin praktiska realexamen. De sakkunniga hava också ansett, att särskilda åtgärder för att underlätta övergång från de praktiska linjerna till den allmänna realskolan på grund av stadgandet om rätt till fyllnadsprövning bliva mindre behövliga.

118 Sedan de sakkunniga sålunda i anslutning till framkomna önskemål och till tidigare utredningar angivit sin principiella ståndpunkt i frågan om förhållandet mellan den allmänna realskolans och de praktiska linjernas undervisning och kurser i den nuvarande realskolans vanliga läroämnen, vilja de sakkunniga övergå till att mera ingående behandla frågan om lärokursernas omfattning och innehåll, vilken, såsom tidigare betonats, är att anse såsom den viktigaste frågan. Det torde därvid vara lämpligast att först upptaga detta spörsmål beträffande de fackligt inriktade ämnena. Dessa äro emellertid på var och en av de tre huvudlinjer, om vilka i det föregående talats, så olikartade till sin natur, att de sakkunniga finna nödvändigt att i detta hänseende behandla varje linje för sig. Därvid har dock utgångspunkten varit densamma beträffande alla linjer, nämligen att undervisningen i de för varje linje karakteristiska fackligt inriktade ämnena måste givas en sådan omfattning, att lärjungarnas kunskaper och färdigheter vid skoltidens slut äro tillräckliga för att sätta dem i stånd att inom vederbörande arbetsområden sköta sådana sysslor, som i regel bruka anförtros åt nybörjare, vilka förvärvat någon föregående teoretisk yrkesutbildning. b. Fackligt inriktade ämnen. Omfattningen av den praktiska utbildning, som bör ifrågakomma på handelsundervisningens område, kan karakteriseras genom en jämförelse med de två närmast liggande offentliga skolformerna ettårig handelsskola och handelsgymnasium. Den ettåriga handelsskolan 1 har till ändamål »att i form av samlad lärokurs meddela personer, vilka äga praktisk erfarenhet inom handelsyrket men icke varit i tillfälle att genomgå lärlingsskola och yrkesskola för handel, en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggd teoretisk utbildning av den omfattning, som fordras för fullgörandet av mindre krävande arbetsuppgifter inom affärslivet». Då utvecklingen gått i den riktningen, att å ena sidan kraven på föregående praktisk erfarenhet för inträde i ettåriga handelsskolor ej kunnat strängt upprätthållas, men å andra sidan i viss utsträckning lärjungar mottagas, vilka hava större teoretisk utbildning än den, som lämnas i folkskola och fortsättningsskola, hava de sakkunniga ansett, att omfattningen av de sålunda modifierade ettåriga handelsskolornas undervisning i praktiska ämnen erbjudit en lämplig utgångspunkt för en utredning av den lämpligaste omfattningen av den egentliga handelsundervisningen i den handelslinje inom realskolan, som de sakkunniga funnit behövlig. För ettåriga handelsskolor fastställda undervisningsplaner giva vid handen, att man som normgivande för deras på fortsättningsskolan byggda avdelningar kan ange nedanstående genomsnittliga timtal för vecka i följande ämnen. A. Ämnen av rent facklig natur: bokföring, kontorsarbete och handelslära 9, stenograf i och maskinskrivning 4 (dessutom för övningar 2) timmar i veckan. B. Ämnen, i vilka kunskapsstoffet till väsentlig del ligger vid sidan av den nuvarande realskolans kurser: nationalekonomi och handelsrätt, sammanlagt 2 timmar i veckan. C. Ämnen med väsentligen gemensamt kunskapsstoff för handelsskolan och nuvarande 1

Se stadga den 16 september 1918 (n:r 1002) för den kommunala yrkesundervisningen.

119 realskolan: svenska språket med handelskorrespondens 4—5, ett främmande språk med handelskorrespondens 7, handelsräkning 5 och ekonomisk geografi med varukännedom omkring 3 timmar i veckan. Den på realskolan byggda tvååriga normalkursen vid de statsunderstödda handelsgymnasierna torde kunna sägas hava till uppgift att meddela den högre handelsutbildning, som jämte praktisk erfarenhet erfordras för personer å mera krävande poster i affärslivets tjänst. Skillnaden mellan den ettåriga handelsskolans och handelsgymnasiets utbildning gör sig givetvis icke nämnvärt gällande beträffande sådana praktiska ämnen som stenografi och maskinskrivning eller handelsräkning och vanlig bokföring, i den mån det här gäller rent teknisk färdighet att utföra löpande göromål. Däremot blir handelsgymnasiernas teoretiska undervisning i sådana fackliga ämnen som exempelvis bokföring, handelslära, handelsrätt, nationalekonomi och ekonomisk geografi mera omfattande och delvis av annan art än i de lägre skolorna. Framför allt ger den tillämpade undervisningen i främmande språk i handelsgymnasiet resultat av ett helt annat praktiskt värde än i en ett- eller tvåårig skola, där inga språkkunskaper erfordras för inträde. Med hänsyn ytterligare tagen till den betydelsefulla omständigheten, att den tid, som numera med ledning av vunna erfarenheter vid flertalet högre folkskolor för handel anslås åt undervisningen i bokföring, handelsräkning, handelslära, stenografi och maskinskrivning, i genomsnitt sammanlagt ej väsentligt skiljer sig från den nyss för ettåriga handelsskolor angivna, hava de sakkunniga funnit det tillräckligt och lämpligt att för ifrågavarande undervisning föreslå ungefär motsvarande timtal jämväl för handelslinjer inom realskolan. På grund av lärjungarnas bättre teoretiska underbyggnad måste undervisningen på en handelslinje inom realskolan anses äga alla förutsättningar för att i nämnda ämnen giva ett minst lika tillfredsställande resultat som i ovannämnda ettåriga handelsskolor, särskilt som någon praktisk erfarenhet, såsom ovan nämnts, numera ej brukar fordras för inträde i sistnämnda skolor. Däremot hava de sakkunniga icke funnit det vare sig av behovet påkallat eller lämpligt att försöka i realskolans kurs inmänga något av handelsgymnasiernas mera djupgående teoretiska undervisning i vissa av nyssnämnda ämnen eller i nationalekonomi och andra ämnen ur handelsgymnasiets ämneskrets. När det gäller sådana ämnen, som hava väsentligen gemensamt kunskapsstoff för den ettåriga handelsskolan och realskolan, anse de sakkunniga, att det är både önskvärt och möjligt att i en handelslinje inom realskolan lämna en utbildning, vilken såväl i kvantitativt som i kvalitativt avseende höjer sig över den ettåriga handelsskolans nivå. Alldeles särskilt är detta fallet beträffande de båda främmande språken tyska och engelska, där en icke obetydlig del av de två sista årens undervisning i den nuvarande realskolan måste anses samtidigt utgöra förberedelse för gymnasiestudierna. Utrymme för undervisning och övningar i tysk och engelsk handelskorrespondens hava de sakkunniga velat vinna genom att för handelslinjen föreslå dels en obetydlig ökning av den åt varje språk anslagna tiden, dels någon minskning i den tid, som i den allmänna realskolan måste anslås åt grundläggande språkundervisning. Vidare hava

120 de sakkunniga förutsatt, att de på handelslinjen förekommande tillämpningsövningarna och översättningsövningarna skola mera direkt inriktas mot handelsområdet. En språkutbildning, vilken även på det för lärjungarna viktigaste tillämpningsområdet får en sådan omfattning som här föreslagits, måste tillerkännas ett verkligt värde både i och för sig och då det gäller enklare arbetsuppgifter inom affärslivet, varjämte den måste anses giva goda förutsättningar för vidare utbildning på egen hand genom självstudier. De sakkunniga finna således, att en i enlighet med nu framlagda grundlinjer anordnad handelslinje har en fullt självständig uppgift att fylla vid sidan av i det föregående omtalade, nu bestående skolformer på handelsundervisningens område. Detta torde också framgå av den förhållandevis stora utbredning, som de efter i huvudsak samma grunder anordnade högre folkskolorna för handel på kort tid vunnit (jfr bilaga 10 och de tabellariska översikterna på sid. 101). Dessutom förtjänar det framhållas, att en dylik handelslinje såväl i fråga om sin uppgift som i fråga om utbildningsresultat klart skiljer sig såväl från den ettåriga handelsskolan som från handelsgymnasiet. Ettåriga hushållsskolor och ettåriga husmodersskolor utgöra på det husliga arbetets område en motsvarighet till de ettåriga handelsskolorna på handelsområdet. Däremot existerar på det husliga arbetets område knappast någon högre facklig utbildningsanstalt, som skulle kunna betecknas som en verklig motsvarighet till handelsgymnasierna eller till de tekniska gymnasierna och fackskolorna, såvida man ej dit vill räkna kurser för utbildande till ekonomiföreståndarinneplatser m. fl. liknande befattningar. Såsom tidigare omnämnts, lämnar emellertid den nya stadgan för kommunala flickskolor tillfälle att inom en sådan skola upprätta en praktisk linje omfattande de två sista läsåren. Den ettåriga hushållsskolan har till ändamål »att i form av samlad lärokurs meddela unga kvinnor, som äro sysselsatta med husligt arbete och som icke varit i tillfälle att genomgå för deras yrke avsedd lärlingsskola och yrkesskola, en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggd någorlunda fullständig husmodersutbildning». Undervisningsplanerna för de yrkesbestämda treåriga högre folkskolor med inriktning på det husliga arbetets område, vilka upprättats under det sista årtiondet, förete inbördes vida större olikheter än motsvarande skolor på handelsområdet. I ett avsevärt antal sådana skolor med treårig lärokurs hava de praktisk-husliga ämnena beretts ett mycket stort utrymme, ofta till och med väsentligt större än i de ettåriga husmodersskolorna, varvid för undervisningen i realskolans vanliga kunskapsämnen mycket ringa plats blivit övrig. I andra sådana skolor har däremot åt den allmänbildande undervisningen tillmätts ett så stort timtal, att de praktisk-husliga ämnena tillgodosetts i mindre omfattning än i den ettåriga husmodersskolan. De sakkunniga hava i det föregående som sin mening uttalat, dels att den husliga linjen inom realskolan bör stå i ungefär samma relation till dess allmänna linje som den praktiska linjen inom den kommunala flickskolan till den teoretiska, dels att den fackliga undervisningen inom de föreslagna praktiska

121 linjerna på realskolans åldersstadium med inriktning på det husliga arbetets område bör givas en sådan omfattning, att lärjungarna vid skoltidens slut böra vara i stånd att någorlunda självständigt utföra enklare inom nämnda arbetsområde ifrågakommande praktiska uppgifter. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga funnit det önskvärt och nödvändigt att för de fackliga ämnena på en huslig realskollinje anslå minst ungefär samma tid som i en ettårig hushålls- eller husmodersskola. Denna tid är dock avgjort mindre än vad som är föreskrivet för den kommunala flickskolans praktiska linje, något som givetvis sammanhänger med den vida längre skoltiden i den kommunala flickskolan. Inom den grupp av praktiska ungdomsskolor, vilkas undervisning är inriktad industriens på industriens och hantverkets områden, äro förhållandena väsentligt annor- o c h h a n ^ e r " lunda än inom de båda nu behandlade yrkesgrupperna. Antalet skilda sysselsättningar och arbetsuppgifter inom de olika facken och industrigrenarna är så stort, att en på dessa arbetsområden inriktad undervisning måste erhålla en ännu starkare karaktär av förberedande utbildning än då det gäller affärslivet och hemmet. Någon verklig motsvarighet på detta område till de ettåriga handelsskolorna och till de ettåriga hushållsskolorna finnes heller icke. Tekniska högre folkskolor med tre- eller fyraårig lärokurs finnas endast i några få av landets större städer, och dessa skolors undervisning kan sägas vara huvudsakligen inriktad på den mekaniska verkstadsindustrien och med den närbesläktade industrier. De tekniska högre folkskolorna äro emellertid för närvarande de enda statliga eller kommunala läroanstalter med praktisk inriktning, som intaga en mellanställning mellan å ena sidan de på folkskolan eller fortsättningsskolan byggande verkstads-, lärlings- och yrkesskolorna samt å andra sidan de tekniska elementarskolorna, fackskolorna och gymnasierna, vilka i större eller mindre utsträckning kunna anses motsvara de allmänna läroverkens gymnasialstadium. Det är under sådana omständigheter vida svårare än i fråga om föregående linjer att genom hänvisning till andra inhemska skolformer karakterisera arten och angiva omfånget av den undervisning i fackliga ämnen, som bör anses behövlig och önskvärd på en teknisk linje inom realskolan, vilken skall föra fram till en praktisk realexamen. De sakkunniga hava dock ansett sig kunna uppdraga vissa allmänna riktlinjer även för undervisningen i dylika skolor. E t t gemensamt drag, då det gäller flertalet i föregående kapitel omnämnda sysselsättningar inom ifrågavarande områden, för vilka någon grad av på facket inriktad teoretisk underbyggnad är av betydelse, är kravet på goda insikter i ämnena matematik, fysik, mekanik, kemi och ritning och på någon färdighet i deras praktiska tillämpning. Särskilt i de fyra sistnämnda ämnena är undervisningen i den nuvarande realskolan föga tillrättalagd för blivande verksamhet inom ifrågavarande områden. De sakkunniga hava därvid ansett, att på en teknisk linje åt undervisningen i de nyssnämnda liksom också i de mera rent fackliga ämnena bör givas allra minst samma omfattning som i lärlingsskola. Vidare förutsätta de sakkunniga, att skolan, ensam eller tillsammans

122 med andra skolor, skall förfoga över en övningsverkstad, så att undervisning i rent yrkesarbete kan lämnas i sådan utsträckning, att den mera teroretiskt betonade, fackliga undervisningen kan anknytas till någon praktisk erfarenhet hos lärjungarna. Av dessa skäl har det framstått såsom nödvändigt att åt undervisningen i tekniska tillämpningsämnen anslå något mera tid än den, som för närvarande är tillmätt åt dylik undervisning i de båda starkast yrkesinriktade av de nuvarande tekniska högre folkskolorna, de i Stockholm och Göteborg. c.

Allmänbildande ämnen.

För att den föreslagna undervisningen i fackliga ämnen på de olika linjerna skall kunna få den omfattning, som ovan avses, måste plats för densamma beredas på timplanen genom en motsvarande beskärning av tiden för undervisningen i den nuvarande realskolans ämnen. Någon förlängning av studietiden torde under inga förhållanden vara tänkbar. När någon förändring i densammas längd hittills ifrågasatts, hava nämligen alltid önskemålen gått i motsatt riktning och syftat mot en förkortning av studietiden till tre år efter sexårig folkskola, Avgörandet av frågan, i vilka ämnen och i vilken utsträckning förenämnda beskärning av den nuvarande realskolans kunskapsstoff kan och bör ske, är givetvis i första hand beroende på den betydelse för varje särskild linjes studiemål, vilken tillägges de olika ämnena eller de olika delarna av kursen i varje ämne. Något uttryck för de sakkunnigas uppskattning av de olika ämnenas värde i och för sig eller för allmänbildningen får sålunda icke utläsas ur de timtal, som i de föreslagna undervisningsplanerna upptagits för varje särskilt ämne. Såsom av det föregående framgår, måste också beaktas, att någon verklig sänkning av den allmänna bildningsnivå, för vilken realexamen är avsedd att vara ett uttryck, icke får bliva följden av en dylik reduktion, detta särskilt om det skall bliva möjligt att med praktisk realexamen förbinda behörighetsbestämmelser av reellt värde. Vissa möjligheter till att, även utan kompensation i form av utvidgad undervisning i andra ämnen, beskära realskolans kurser lämnas först och främst genom bestämmelserna i §§ 7 och 11 i nu gällande läroverksstadga. I § 7 medgives rätt för lärjunge i realskolans två högsta klasser, att, efter av målsman gjord anhållan, frikallas från undervisningen i ett av ämnena tyska, engelska och matematik, i det sistnämnda ämnet helt eller delvis, samt rätt att utan hinder av sådan befrielse undergå realexamen enligt den för läroverkets lärjungar föreskrivna ordningen. Detta stadgande innebär sålunda rätt för lärjunge att avlägga vanlig realexamen, även om han under de två sista läsåren varit befriad från undervisningen i något av realskolans ovannämnda ämnen till en omfattning, som, för båda klasserna sammanlagt, kan uppgå ända till 9 a 10 timmar i veckan. I enlighet med bestämmelserna i § 11 må vidare rektor bland annat i det fall, då lärjunge eljest åliggande arbete eller andra giltiga skäl därtill föranleda, kunna medgiva befrielse från undervisningen i bland annat teckning, musik och gymnastik med lek och idrott. Enligt de sakkunnigas mening lämna redan ovannämnda bestämmelser en icke obetydlig latitud

123 för införande i realskolan av praktisk-fackliga såväl kunskaps- som övningsämnen i istället för de ämnen, vilka sålunda kunna uteslutas, utan att skäl gives för ett påstående, att fordringarna på allmänbildningsnivån i realexamen därigenom i princip blivit sänkta. Då nu enligt de sakkunnigas bestämda mening allmänbildnings värde måste, under de förutsättningar, som angivits i den föregående framställningen, tillerkännes varje fackligt ämne, ökas också möjligheten att införa ytterligare undervisning i dylika ämnen, utan att därmed i verkligheten fordringarna minskas på den allmänbildning, som skall vitsordas genom realexamen, även om allmänbildningen därigenom komme att framgå som ett resultat av något olika faktorer. När i de framlagda undervisningsplanerna de sakkunniga föreslagit större eller mindre inskränkning för varje linje i den på den nuvarande realskolans timplan upptagna tiden för vissa ämnen, är avsikten icke, att följden skall bliva en kompendieartad uttunning av ifrågavarande undervisning. Såsom framgår av undervisningsplanerna och anmärkningarna till desamma, hava de sakkunniga tvärtom ansett, att vissa moment av kurserna i dylika ämnen kunna antingen förbigås eller i förekommande fall inskränkas till ett uppfriskande av vad som inhämtats i folkskolan, under det att övriga delar av kursen böra läsas med ungefär samma bredd och grundlighet, som den nuvarande realskolans undervisningsplan anger. Till de moment av kurserna, som kunna helt förbigås, räknas i första hand sådana, vilka hava sitt huvudsakliga berättigande såsom en mera speciell förberedelse för gymnasiestudier vid de allmänna läroverken eller som medtagits, för att den nuvarande realexamen skall medföra behörighet av ett slag, som ej åsyftas på ifrågavarande praktiska linje. Rörande den ställning på timplanen, som föreslagits för ämnet kristendomskunskap på de olika linjerna, vilja de sakkunniga framhålla, att denna visserligen är något svagare än i den allmänna realskolan. Men de sakkunniga, anse, att om ämnet behandlas på ett metodiskt lämpligt sätt, detsamma kommer att i den allmänna bildningen giva ett inslag av etisk-religiös natur, som med hänsyn till de praktiska linjernas uppgift fullt motsvarar dessas allmänna syftemål. Härvid är särskilt att märka, att i den allmänna realskolans undervisning ingå kunskapsmoment, som närmast äro avsedda att utgöra grund för fortsatt undervisning i ämnet på gymnasiet. Beträffande ämnet modersmålet anse de sakkunniga, att någon reduktion av kursen i detta ämne icke på någon linje bör ifrågakomma. På handelslinjen och den tekniska linjen har dock den sammanlagda undervisningstiden i detta ämne föreslagits minskad med en timme. Detta har sin orsak däri, att lärjungarna på handelslinjen vid undervisningen i de fackliga ämnena erhålla den handledning och övning i avfattande av skrivelser m. m., vilken ingår i modersmålsundervisningen inom den vanliga realskolan. Detsamma är också i viss utsträckning fallet med lärjungarna på den tekniska linjen, vilka dessutom ansetts erhålla en avsevärd extra övning i att uttrycka sig skriftligen på modersmålet genom de talrika laborationsredogörelser, som de hava att utarbeta.

124 De sakkunniga hava vidare ansett, att av realskolans övriga huvudämnen ett av ämnena tyska eller engelska jämte antingen matematik eller det återstående av nämnda främmande språk bör på varje praktisk linje ingå med i stort sett lika stora kurser som i realskolan. Då det gäller tillämpningen mera i detalj av nu angivna synpunkter på de olika linjernas undervisningsplaner, få de sakkunniga hänvisa till de på sid. 212 ff. av detta betänkande framställda grunderna för de framlagda undervisningsplanerna.

4. Organisationen av den föreslagna undervisningen. a.

Praktiska linjer inom realskolan och kommunala mellanskolan eller fristående skolor?

En undersökning av det sätt, på vilket den föreslagna undervisningen lämpligast bör anordnas, innefattar i främsta rummet frågan, huruvida den skall meddelas i självständiga läroanstalter eller i praktiska linjer, inbyggda i realskolan. De delvis skiljaktiga utgångspunkter för avgörandet av detta spörsmål, vilka komma till synes i de citat, som å sid. 108 återgivits ur de båda motionerna, hava sin motsvarighet i den tidigare behandlingen av frågan om praktiska linjer på realskolans åldersstadium. Det råder uppenbarligen ett visst samband mellan dessa och de under tiden 1890—1909 framträdande meningsskiljaktigheterna beträffande de lägre allmänna läroverkens och mellanskolornas organisation, för vilka redogjorts i den historiska översikten i början av detta betänkande. De sakkunniga anse sig emellertid här endast böra referera de yttranden och förslag rörande denna organisationsfråga, som framkommit under det senaste årtiondet. Skolöverstyrelsen utgår, såsom redan påpekats, i sitt utlåtande över skolkommissionens förslag från nödvändigheten att stärka de yrkesbestämda högre folkskolornas ställning, och berör överhuvud taget icke frågan om en linjedifferentierad real- eller mellanskola. I sitt yttrande över skolkommissionens förslag i »Våra skolor» utgår däremot dåvarande chefen för nämnda överstyrelse från en realskola med linjedelad undervisning såsom det normala, detta huvudsakligen på grund av önskvärdheten att göra en dylik praktiskt inriktad undervisning så lätt och allmänt tillgänglig som möjligt. Förslaget om benämningen praktisk realskola och praktisk realexamen framföres också för första gången i detta sammanhang. 1924 års skolsakkunniga, vilka hade till uppdrag att bland annat med ledning av inkomna utlåtanden ytterligare bearbeta frågan om det svenska skolväsendets organisation, behandla i sitt betänkande relativt ingående dessa spörsmål och finna den lämpligaste praktiska åtgärden vara att upprätta självständiga högre folkskolor med nämnda syfte. Beträffande praktiska linjer vid realskola uttala 1924 års skolsakkunniga följande: »I det föregående har talats om högre folkskolan som en självständig skolform vid sidan av realskolan. Det torde icke kunna bestridas, att den

125 praktiska skolform, varom här är fråga, ställer särskilda krav i fråga om lärarkrafter, ledning, utrustning av lokaler m. m., vilka bäst tillgodoses, om skolformen får organiseras helt med hänsyn till sitt särskilda syfte. Om alltså den praktiska bildning, det här gäller, bäst främjas genom en för dess behov särskilt organiserad skolform, hindrar detta dock icke, att densamma kan tillgodoses även på andra vägar. Härvidlag ligger den tanken nära, att praktiska linjer på lämpligt sätt inordnas i realskolan. För denna utväg har också generaldirektör Bergqvist uttalat sig i sitt utlåtande.» »Sistnämnda anordning är motiverad, där det på grund av för litet lärjungeantal, ekonomiska hänsyn m. m. icke är möjligt att för meddelande av den praktiska bildning, som skulle vitsordas genom praktisk realexamen, upprätta en särskild läroanstalt. Om teoretiska och praktiska linjer sammanföras i en läroanstalt, kunna åtskilliga ekonomiska besparingar göras. Särskild administrativ ledning blir obehövlig, vissa skollokaler, särskilt specialrummen, kunna begagnas av båda linjernas lärjungar. Vidare blir det lättare att i de ämnen av allmänbildande art, som skola tillhöra den praktiska linjen, få lämpliga lärare. I vissa ämnen bör under förutsättning av begränsat lärjungeantal utan olägenhet gemensam undervisning för lärjungar från båda linjerna kunna anordnas. Undervisningen i de speciella yrkesämnena får givetvis i stor utsträckning tillgodoses genom anlitande av timlärare.» Även i den kungl. propositionen i skolfrågan (n:o 116) till 1927 års riksdag behandlas spörsmålet om praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium närmast såsom en fråga om förbättrande av de högre folkskolornas ställning. Efter ett kort referat av här tidigare anförda yttranden uttalar departementschefen å sid. 106 av nämnda proposition: »Det har från olika håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft.» I fortsättningen heter det (sid. 164): »Såsom jag redan i det föregående erinrat, har från olika håll — bl. a. av skolöverstyrelsen — riktats uppmärksamheten på betydelsen därav, att den högre folkskolan — de skolsakkunniga hava närmare preciserat önskemålet till att gälla de treåriga skolorna av denna typ — jämväl erhölle rätt att anställa särskild avgångsexamen, med vilken viss behörighet vore förbunden. I samband härmed har uttalats tanken på en särskild praktisk bildningslinje vid vissa av de nuvarande realskolorna. Dessa önskemål hava framsprungit ur en lovvärd strävan att stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning inom skolsystemet och därmed också deras konkurrenskraft. — J a g är för min del villig erkänna, att åtskilligt talar till förmån för de framlagda förslagen. På grund av de högre folkskolornas för närvarande starkt skiftande organisation synes mig emellertid denna fråga lämpligast böra prövas från fall till fall.» Bland de i anledning av denna proposition väckta motionerna anslöt sig herr Röing i sitt ovan citerade yrkande helt till propositionens tankegång, men önskade den omedelbart realiserad, i det han hemställde, att riksdagen redan

126 i samband med beslut i anledning av den kungl. propositionen måtte uttala sig för att vissa högre folkskolor skulle erhålla den föreslagna rättigheten att meddela praktisk realexamen. I motiveringen heter det emellertid: »I det följande benämner jag dock sådana skolor för praktiska realskolor.» I herr Olssons m. £1:B motion ( I : 259) liksom ock i herr Forssells m. fl:s i annat sammanhang omnämnda motion ( I I : 406) är det närmast tal om realskola och om praktiska linjer inom densamma. De båda sistnämnda motionerna synas vila på samma grundtanke, nämligen att en anordning med praktiska linjer inom realskolan själv vore en åtgärd från samhällets sida att i handling jämställa den praktiska utbildningen med den mera teoretiska. Den förre motionären ser häri ej endast ett jämställande av den teoretiska och den praktiska u n d e r v i s n i n g e n , utan också ett steg på vägen att i den allmänna uppfattningen jämställa det praktiska a r b e t e t överhuvud taget med sådan verksamhet, som hittills ansetts kräva ett större mått av teoretisk utbildning, under det den senare mera fäster sig vid den möjlighet till minskad tillströmning till teoretiska studier, vilken kan väntas bliva följden av att praktiska linjer inbyggas i själva realskolan. Tanken på en efter svenska förhållanden anpassad motsvarighet till de å sid. 313 ff. omnämnda »high-schools» i Förenta Staterna synes icke hava varit alldeles främmande för någondera av de båda motionärerna. Vad slutligen angår de till de sakkunniga inkomna yttrandena från de högre folkskolornas styrelser och lärarkollegier gå dessa med få undantag ut därpå, att ifrågavarande utbildning överallt, där det med hänsyn till lärjungeantalet är möjligt, bör meddelas i fristående läroanstalter av de nuvarande högre folkskolornas typ. Av dessa yttranden framgår också, att man i allmänhet på detta håll skulle, om lärjungefrekvensen vore ringa, föredraga en i stor utsträckning gemensam undervisning för två olika praktiska linjer inom en helt fristående läroanstalt framför linjedelad undervisning inom en på orten redan befintlig realskola eller kommunal mellanskola, De sakkunniga vilja, innan de taga ställning till de sålunda anförda skälen och synpunkterna, uttryckligen betona, att frågan huruvida en fristående skola för ifrågavarande undervisning är att föredraga framför en linjedelad realskola i stor utsträckning måste betraktas, icke såsom en p r i n c i p f råga, utan såsom en l ä m p l i g h e t sf råga, varför den rena lämplighetssynpunkten i det enskilda fallet bör bliva den utslagsgivande. Redan då det i det föregående gällde behovet av praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, framhöllo de sakkunniga, att den omständigheten, att de yrkesbestämda högre folkskolorna hittills i huvudsak varit en de stora samhällenas skolform, icke finge anses innebära, att behovet av sådana skolor skulle vara relativt störst där, varest tillfälle till fackutbildning i hemstaden efter realexamen oftast står öppet i alla riktningar, och där flickskola, eventuellt med praktisk linje, ger möjlighet också till en mera för hemmets uppgifter tillrättalagd utbildning. Orsaken till att yrkesbestämda högre folkskolor i stort sett endast kommit till stånd i stora samhällen torde, såsom nämnts, huvudsakligen vara den, att lärjungantalet i de mindre samhällena icke är tillräckligt att fylla både en realskola och en från denna skild, yrkesbestämd högre folkskola.

127 Av den framställning av förhållandena, som de sakkunniga givit på sid. 86 f., torde emellertid framgå, att från lärjungarnas sida ett kanske ännu större behov föreligger av en undervisning av ifrågavarande art på realskolans åldersstadium just på sådana orter, där sam realskolan eller samläroverket är den enda högre skolan, och där således fackutbildning efter realexamen betyder kostnader för två, tre års studier på annan ort. Sätter man sig in i de förhållanden, som äro rådande i en stad med exempelvis 10 000—15 000 invånare, där samrealskolan eller samläroverket i enlighet med 1927 års skolbeslut i allmänhet direkt från folkskolan kan intaga t. ex. omkring 70 lärjungar årligen, torde det ligga i öppen dag, både att en fristående praktisk skola där skulle få svårt att göra sig gällande vid sidan av realskolan och att en anordning med två parallella skolor skulle medföra onödig kostnad för det allmänna och vålla de unga svårigheter vid valet av bildningslinje. Med hänsyn bland annat till den i svenskt kynne av ålder djupt rotade respekten för den lärda vägen torde sålunda något tvivel icke behöva råda därom, att de mera begåvade barnen skulle från folkskolan söka in i realskolan och att den fristående skolan i ej obetydlig utsträckning skulle bliva tvingad att rekrytera sina lärjungar bland dem, som ej vunnit inträde vid läroverket, varigenom den snart skulle bli en läroanstalt med mindre anseende. De linjer, vilka av naturliga skäl i flertalet fall främst skulle ifrågakomma vid en dylik skola, äro en linje för handel och en för husligt arbete. Då lärjungantalet per årsklass för båda linjerna sammanlagt näppeligen komme att uppgå till mer än omkring hälften av motsvarande tal för realskolan, bleve det nödvändigt med samundervisning i stor utsträckning för de båda linjernas lärjungar. Såsom de sakkunniga flerstädes framhållit, står emellertid undervisningen på handelslinjen, särskilt i sina grundläggande delar, mycket nära den allmänna realskolans. Den är i varje fall vida mera närbesläktad med den allmänna realskolans undervisning än med övriga praktiska linjers, varför ett sådant sammanförande av en handelslinje och en huslig linje till en fristående skola ej heller ur undervisningssynpunkt kan anses vara att särskilt anbefalla. För lärjungar och målsmän skulle vidare en dylik anordning medföra onödiga svårigheter. Det förnämsta skälet till att de praktiska linjerna skulle anordnas såsom fristående vore givetvis, att undervisningen där ansåges böra redan från början i större utsträckning avvika från den allmänna realskolans. Men därigenom skulle emellertid onödigt stora svårigheter skapas för sådana av realskolans lärjungar, som före inträdet i näst högsta klassen önskade övergå till den fristående skolan, vilken sålunda ej skulle effektivt kunna fylla en av sina viktigaste uppgifter. Vad speciellt handelslinjen beträffar •— och denna linje torde av allt att döma bliva den allmännast förekommande — måste också för en lärjunge, som från den vanliga realskolan överginge till en högre klass av sådan handelslinje, slutresultatet av undervisningen på motsvarande tid bliva svagare, än om möjlighet förefunnits att erhålla samma undervisning inom realskolan. Slutligen kan det ur statens och kommunens synpunkt icke vara riktigt att splittra undervisningen på ett större antal skolformer än som verkligen är nöd-

128 vändigt. E t t av vår tids förnämsta kännemärken är strävandet att nedbringa antalet former och typer genom att göra varje särskild sådan så anpassningsbar som möjligt för flera ändamål. De sakkunniga finna, att även på skolans område dylika strävanden äro ägnade att skapa överskådlighet och klarhet samt fullt berättigade, såvida de ej drivas i stelt uniformerande riktning eller så långt, att den även för en skola nödvändiga individualiteten eller särprägeln löper fara att förkvävas. Om de praktiska linjerna i ett mindre samhälle sammanföras till en liten fristående skola, kan emellertid varje särskild linje icke anses erhålla nämnvärt större möjlighet att göra sina särdrag gällande eller att anpassa sig efter ortens och tidens krav, än om den infogades som linje i den vanliga realskolan eller kommunala mellanskolan. Däremot skulle det allmänna förorsakas ej oväsentligt större utgifter till följd av att lokaler, lärarkrafter och administration draga större kostnad för lärjunge, då arbetet fördelas på två skolor i stället för att koncentreras till en enda. G-enoni successiv avgång minskas lärjungantalet vid passerandet genom klasserna, ett förhållande, som enligt vad erfarenheten giver vid handen kan iakttagas icke minst inom de högre folkskolorna. En verklig differentiering av undervisningen i anslutning till olika linjers krav måste därför med två fristående och snarlika skolor i ett mindre samhälle draga relativt stora kostnader för lärjunge. Dessa kostnader skulle utan varje tvivel avsevärt minskas och en effektivare differentiering sålunda bliva lättare att åvägabringa, om de praktiska linjerna därstädes förlades inom realskolan, detta särskilt i betraktande av den omständigheten, att, såsom de sakkunniga i annat sammanhang och från andra utgångspunkter funnit lämpligt, en sådan differentierad undervisning inom realskolan bör ifrågakomma just inom dess två högsta klasser. Såsom framgår av det å sid. 125 återgivna uttalandet, hava också 1924 års skolsakkunniga framhållit liknande fördelar och dessutom betonat, att ett inbyggande av de praktiska linjerna i en redan befintlig läroanstalt gör det lättare att erhålla lämpliga lärare för de ämnen av allmänbildande art, som ingå i de praktiska linjernas undervisningsplan. Vare sig de praktiska linjerna upprättas såsom fristående eller såsom linjer inom realskolan, måste givetvis i båda fallen undervisningen i de praktiska ämnena i oförändrad utsträckning tillgodoses genom anlitande av fackutbildade timlärare. De sakkunniga finna det sålunda, i det fall, att en fristående skola skulle komma att omfatta endast en linje utan parallellavdelningar, lämpligast, att de praktiska linjerna, såvida ej hänsyn till lokalfrågor skulle göra en annan anordning lämpligare, inlemmas i befintlig realskola eller kommunal mellanskola ej endast i de minsta samhällena utan även på sådana orter, där lärjungantalet eljest möjligen skulle medgiva, att en fristående praktisk skola kunde upprättas. Alldeles särskilt gäller detta om en handelslinje. Samma är enligt de sakkunnigas mening förhållandet, om det jämte en handelslinje är fråga om ytterligare en praktisk linje, för den händelse lärjungantalet i första klassen av en fristående skola ej kan antagas bliva så stort, att enbart lärjungantalets storlek även i de högre klasserna kan beräknas motivera skild undervisning på båda linjerna i alla eller i ett flertal kunskapsämnen, eller såvida icke

129 fördelningen av ortens skollokaler gör en annan anordning önskvärd. Med hänsyn till att 1924 års skolsakkunniga i sitt betänkande, från i stort sett samma utgångspunkter som här framförts, stamnät för uttalandet, att en helt fristående högre folkskola vore att föredraga överallt, där lärjungantalet möjligen skulle tillåta upprättandet av en sådan, villja de nu arbetande sakkunniga framhålla, att denna fråga efter 1927 års skolbeslut även i andra hänseenden kommit i ett annat läge. Numera äro nämligen landets realskolor att anse såsom folkskolans överbyggnader i lika hög grad som de yrkesbestämda högre folkskolorna eller de kommunala mellanskolorna,, varför någon principiell skillnad mellan de tre skolformerna i avseende på deras förhållande till folkskolan ej längre är till finnandes. E t t skäl finnes emellertid, som enligt de sakkunnigas mening kunde anföras mot en anordning på mindre orter med de praktiska linjerna inom en redan befintlig realskola eller kommunal mellanskola, nämligen att sistnämnda skolors målsmän och lärare ej gärna skulle se ett sådant sammanförande och att den praktiska undervisningen därför ej skulle bliva föremål för samma intresse och omvårdnad som den övriga delen av undervisningen, vilken har gammal hävd för sig. Likaså torde det kunna göras gällande, att rektor vid en realskola eller kommunal mellanskola ej alltid kan förutsättas lämplig att handhava ledningen av ifrågavarande utbildning. Häremot är att invända, dels att realskolans lärare äro ämneslärare och att för den enskilde läraren inbyggandet av en praktisk linje därför ej skulle få annan påföljd, än att han möjligen i något av sina ämnen vid sidan av sina vanliga kurser kunde få meddela antingen en något avkortad eller en något fackorienterad kurs, dels att den praktiska undervisningen kommer att anförtros åt facklärare, liksom fallet nu är med sådana ämnen som teckning, gymnastik m. m. De sakkunniga vilja också erinra om det faktum, att vid ett mycket stort antal av våra praktiska ungdomsskolor på olika stadier på ifrågavarande orter i stor utsträckning och med god framgång anlitas just lärare vid de allmänna läroverken. Vad beträffar lämpligheten av att anförtro ledningen av en praktisk linje åt rektorn för en real- eller mellanskola, vilja de sakkunniga erinra därom, att ledningen av de yrkesbestämda högre folkskolorna i allmänhet genomgående lagts i händerna på personer, vilkas utbildning icke särskilt inriktats på lärarverksamhet i praktiska ämnen och att till rektorer vid handelsgymnasier och andra fackskolor ingalunda alltid utses lärare i dylika ämnen utan ofta personer med utbildning just för de allmänna läroverken. De sakkunniga vilja också påpeka möjligheten att bland de lärare, som anställas för undervisning huvudsakligen på de praktiska linjerna, utse någon att biträda rektor vid handhavandet av vissa angelägenheter i samband med den praktiska linjen. Till här anförda omständigheter av organisatorisk, ekonomisk och pedagogisk art, vilka tala till förmån för anordningen med de praktiska linjernas inbyggande i en realskola eller en kommunal mellanskola på orter, där så är möjligt, sluter sig emellertid också ett skäl av annan natur. I likhet med de motionärer, vilkas uppfattning återgivits å sid. 94 och 126, tillmäta nämligen de sak9—300467

130 kunniga en mycket stor betydelse åt varje åtgärd, som kan bidraga till att i yttre hänseende fullt jämställa dessa mer direkt mot det praktiska livet inriktade bildningslinjer med de mera teoretiska, vilka på sätt och vis kunna sägas begynna med den vanliga realskolan. F r å n det a l l m ä n n a s sida kan näppeligen givas ett mera otvetydigt uttryck för d e n n a l i k a s t o r a u p p s k a t t n i n g av b å d a utbildn i n g s v ä g a r n a än d e r a s s a m m a n f ö r a n d e t i l l en enda skola. De sakkunniga hava redan betonat, att särskilt i ett mindre samhälle den fristående praktiska skolan lätt riskerar att bliva undervärderad vid sidan av en skola med gamla anor, varigenom ett försvagande inträder i dess förmåga att draga till sig de unga, som stå inför valet mellan de båda utbildningsvägarna. Det låter visserligen tänka sig, att följderna av en sådan felaktig uppskattning kunna, vad själva skolformerna som sådana beträffar, i någon mån neutraliseras genom en klokt bedriven upplysningsverksamhet bland lärjungar i folkskolan och i realskolans lägre klasser samt bland dessa lärjungars målsmän. Med all sannolikhet komme dock flertalet föräldrar att alla dylika åtgärder till trots sträva att få in sina barn i realskolan, varvid det, enligt vad erfarenheten giver vid handen, ofta kommer att inträffa, att många av de intagna lärjungarna efter något eller några år finna, att de helst hade bort välja en mera praktiskt inriktad undervisning. 1 E t t faktum är, att en lärjunge, som efter ett par år i realskolan mer eller mindre frivilligt skulle önska övergå till den fristående praktiska skolan, lätt erfar den känslan, att det därigenom komme att anses, att han misslyckats på den väg han en gång valt. Det torde mycket ofta vara just denna fruktan att bliva stämplad såsom »mindre begåvad» eller mindre duglig, som år efter år i realskolan kvarhåller lärjungar, vilka otvivelaktigt skulle hava både större håg för och mera gagn av en annorlunda lagd utbildning. En övergång från en linje till en annan inom samma skola är däremot icke på samma sätt som ett överflyttande till en fristående skola, vilken måhända ej åtnjuter fullt samma anseende i den allmänna meningen, ägnad att diskreditera den unge i kamraternas och allmänhetens ögon, och den skulle därför helt säkert ifrågakomma vida oftare och ske mera frivilligt, än om de båda slagen av utbildning förlades till olika läroanstalter. Nu skulle man möjligen kunna befara, att den praktiska linjen skulle just såsom ställd vid sidan av den gamla teoretiska och alltså i denna sin ställning inbjudande till en jämförelse med denna komma att, trots det att båda linjerna äro inrymda i samma skola, bliva betraktad som mindervärdig i förhållande till den äldre teoretiska. Det är emellertid de sakkunnigas övertygelse, att — även om till en början symptom i nämnda riktning skulle förekomma — den omständigheten, att den praktiska linjen leder till ett slutmål, praktisk realexamen, som är i kunskapsavseende fullt likvärdigt med den teoretiska linjens slutmål, skall komma att medföra en utveckling, jämförlig med den, som den reala linjen vid våra läroverk genomgått, i det att 1

Jfr bilaga 8, sid. 323 ff.

131 denna från en ganska oansenlig början blivit i allt högre grad uppskattad från allmänhetens sida. Exempel på ungdomens motvilja mot att från en teoretisk skola övergå till en med densamma parallell praktisk läroanstalt saknas för övrigt ingalunda i städer, i vilka såväl vanligt gymnasium som högre fackbildande skolor förekomma sida vid sida, och den kan i allmänhet taget sägas framträda skarpare ju mindre samhället är. Däremot är övergången från en linje till en annan inom läroverket icke förbunden med dylika förnimmelser av obehag. Den dragning åt lärda studier, vilken, såsom förut framhållits, av ålder ansetts utmärkande för svenskarna, har också tagit sig uttryck i en vördnad för de »lärda skolorna», vilken utgör en av huvudanledningarna till en ännu i dag tydligt märkbar överskattning av de teoretiska studiernas betydelse för individens framgång i livet. De stora uppoffringar, vilka många föräldrar underkasta sig för att kunna få i studiehänseende även synnerligen måttligt begåvade barn fram åtminstone till realexamen, och det alltjämt ökade sammanlagda lärjungantalet i våra real- och mellanskolor äro fakta, som tydligt giva vid handen, att denna benägenhet att övervärdera den mera teoretiskt lagda utbildningen alltjämt är till finnandes i vårt land. Då det gäller ett större samhälle, vars realskola kanske redan förut har två eller tre parallellavdelningar i varje årsklass och dessutom oftast utgör en del av ett fullständigt läroverk, torde emellertid, i fall det totala lärjungantalet därigenom komme att väsentligt ökas, betänkligheter resa sig mot lämpligheten att inbygga praktiska linjer i den redan befintliga realskolan. En sådan anordning kan emellertid anses tänkbar, för den händelse det endast är fråga om en handelslinje. De sakkunniga anse dock, att en fristående skola för de praktiska linjerna i dylika fall kan vara att föredraga ur pedagogiska och organisatoriska synpunkter. De betänkligheter av annan art, som nyss framförts mot en sådan anordning, äro ej heller av fullt samma betydelse, då det gäller större städer med större förhållanden, där den ene ej i samma utsträckning som i ett mindre samhälle influeras av vad andra göra och tänka. Enligt vad erfarenheten givit vid handen, gör sig den nämnda obenägenheten att vid lämplig tidpunkt övergå till fristående praktiska utbildningsvägar heller icke i samma grad gällande i stora samhällen, varför skälen mot en dylik anordning därstädes ej äro lika vägande som då det gäller mindre orter. De sakkunniga hava därför tänkt sig, att det särskilt i våra största samhällen skall komma att finnas fristående skolor, som föra fram till en praktisk realexamen. Dessa kunna antingen bestå av flera förenade praktiska linjer, såsom fallet är med de högre folkskolorna i Malmö, Norrköping, Borås m. fl. städer, eller också av en fristående skola för varje särskild praktisk linje i ungefärlig överensstämmelse med förhållandena vid de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolorna i Stockholm och Göteborg. iVad beträffar de högre folkskolor, som önska föra sina lärjungar fram till någon annan offentligt kontrollerad examen än praktisk realexamen, återkomma de sakkunniga i det följande (sid. 246 f.) till denna fråga.

132 b. Tidigare uttalade ^frågan!

Antalet årsklasser inom de praktiska linjerna.

När det gäller att träffa avgörande i frågan om det antal årsklasser, vilket o h ö v l i g t för sådana linjer, som skola föra fram till praktisk realexamen, ligga förhållandena något olika till, ej endast då det är fråga om en fristående linje eller om i realskola inbyggda praktiska linjer, utan också då det gäller olika slag av sådana linjer. Den fråga, det här närmast gäller, är, huruvida den utbildning, som skall vitsordas genom praktisk realexamen, bör omfatta tre eller fyra år. I sitt utlåtande över skolkommissionens förslag förutsätter skolöverstyrelsen, att den praktiska realexamen bör avläggas efter tre år, en given konsekvens av att skolöverstyrelsen samtidigt åter upptog det gamla förslaget om en treårig allmän realskola. Detta motiverades som bekant huvudsakligen med önskvärdheten av att ungdomen borde komma ut i livet vid 15—16 års ålder i stället för vid 16—17 års ålder, vilket blir fallet med organisationen fyraårig realskola på sexklassig folkskola, samt med att kunskapsfordringarna i realexamen vore på en gång för höga och för låga. De vore enligt överstyrelsens mening numera för låga för att den utlovade behörigheten till vissa statstjänster i realiteten skulle utgöra tillräcklig merit för antagande vid vederbörande verk, men allt för höga — och därigenom orsak till onödigt lång studietid — för lärjungar, vilka ämnade sig ut i det praktiska livet och sålunda ej kunde anses hava behov av nämnda kompetens. Dessa skäl hade givetvis ännu större giltighet för de praktiska linjernas vidkommande. Dåvarande chefen för nämnda överstyrelse, vilken som nämnt i sitt yttrande närmast sysselsatte sig med praktiska linjer inom realskolan, föreslog, att den praktiska utbildningen skulle gå parallell med de två sista årens undervisning inom den dåvarande sexåriga realskolan, varigenom praktisk realexamen sålunda skulle komma att avläggas efter samma studietid som allmän realexamen i sexårig realskola och således ett år tidigare än samma examen i den nuvarande fyraåriga realskolan. 1924 års skolsakkunniga, vilka uppgjort undervisningsplaner även för alternativet treårig allmän realskola, uttala sig för att såväl de fristående praktiska skolorna som de praktiska linjer, vilka inbyggas i en realskola, generellt skola göras treåriga. Det heter därom i utlåtandet: »Man skulle ju kunnat vänta, att den yrkesbestämda högre folkskolan liksom den med densamma parallella kommunala mellanskolan gjorts fyraårig. Givetvis skulle det varit lättare för högre folkskolan att visa hän på ett med mellanskolans likvärdigt mål, om skolkursen vid båda varit lika lång. D å den frihet i fråga om skolklassernas antal, som tillkommer högre folkskolan, ändock i regel begagnats på det sättet, att de yrkesbestämda skolorna gjorts treåriga, synes detta giva vid handen, att en skola av denna längd närmast motsvarar det praktiska behovet. Det torde också vara en fördel, att skolkursen ej göres för lång, särskilt då det gäller utbildning för sysselsättningar, där det är av vikt, a t t de unga ej nödgas alltför länge uppskjuta den praktiska utövningen, och för .skolan själv kan det vara en styrka, att den förer fram till examen ett år tidigare än realskolan. Det synes vid sådant förhållande icke vara lämpligt att

är

133 som villkor för praktisk realexamen fastställa en fyraårig kurs. Man skulle därigenom kvarhålla lärjungarna på skolbänken längre än som enligt praktisk erfarenhet visat sig ändamålsenligt. Det torde därför vara riktigast att för en skola, som skall leda till praktisk realexamen, tänka sig tre klasser ovanom sexklassig folkskola. A t t omfånget av den lärokurs, som komme att vitsordas genom praktisk realexamen, måste bliva mindre än det, som ligger bakom en realexamen av nuvarande karaktär, är uppenbart. Lika tydligt är, att de båda slagen av examen komme att på det närmaste motsvara varandra, om realskolans kurs gjordes ett år kortare. Men en aldrig så eftersträvansvärd överensstämmelse i fråga om examensmålen får uppenbarligen icke bliva bestämmande för skolornas organisation. Denna får ordnas på det sätt, som för varje skolform är det lämpligaste.» Av de här tidigare omnämnda motionerna vid 1927 års riksdag ansluter sig en ( I I : 362) beträffande frågan om skoltidens längd närmast till 1924 års skolsakkunnigas förslag. Själva formuleringen av yrkandet (att praktisk realexamen skall få avläggas vid högre folkskola, »som är minst1 treårig») ger dock vid handen, att tanken på behövligheten av en längre skoltid icke varit motionären främmande. I en annan ( I : 259) föreslås en fyraårig skola med dubbel avslutning — efter tredje och efter fjärde skolåret, »Genom individualisering i undervisningen redan på folkskolestadiet», säger motionären, »och ett förnuftigt ordnande av realskolans kurser skulle detta önskemål lätt kunna vinnas. De tre första klasserna kunde innehålla de kurser, som vore av största betydelse för alla medborgare, således en förstärkt högre folkskola med och utan bestämd yrkesbetoning, den fjärde klassen kunde ordnas dels med nyttiga kompletteringskurser för dem, som hade lust och tillfälle att ännu ett år gå kvar i skolan, dels med förberedande kurser för dem, som ämnade fortsätta sina studier i gymnasiet, För erhållande av realskolekompetens borde det räcka med de tre första årens kurser. Det fjärde året skulle ju kunna meddela förstärkt realskolekompetens. För olika levnadsbanor komme naturligtvis kompetensen att kräva olika kurser av dem, skolan hade att erbjuda.» I de yttranden, som på de sakkunnigas begäran insänts från de högre folkskolornas styrelser och lärarkollegier, uttalar sig det övervägande antalet av ifrågavarande korporationer för minst treårig skoltid, ehuru även uttalanden gjorts för praktiska linjer på sjuårig folkskola samt några varmt förorda fyraårig kurs. I de fall, då motivering anförts för treårig skoltid, har i allmänhet åberopats det ovan anförda önskemålet, att lärjungarna så tidigt som möjligt skola få komma ut i sin blivande verksamhet. Vanligen anföres också erfarenheten från de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolorna såsom skäl för att en sådan studietid är tillräcklig. I de yttranden, som förorda längre skoltid, lägges huvudvikten vid den behörighet, som bör åtfölja en praktisk realexamen, eller vid den möjlighet till starkare fackinriktad utbildning, vilken erbjuder sig genom att på en treårig skola lägga en fjärde klass, vars genomgående ej är obligatoriskt för rätt att undergå avgångsexamen. Då det för ett avgörande av frågan, huruvida de praktiska linjerna skola 1

Kursiverat av de sakkunniga.

134 Fristående 3-årig Fristående 3-årig skola för handels skola för teknisk undervisning enligt utbildning enligt

Fristående 3-årig skola för huslig utbildning enligt

3-årig 4-årig realskola realskola enligt 1924 års 1924 års förslag skoisak- förslag 1924 års skolenligt förslag skoisak1928 års av 1924 kunnigas till nor- kunnigas till nor- sakkunnigas under- års skol- förslag, malplan, förslag, malplan, förslag, ledande utarbetat ledande utarbetat till praktisk visningsledande sakrealexamen planer kunniga till prak- inom till prak- inom skolöverskolövertisk real- styrelsen tisk real- styrelsen ABlinje

Ämnen

Kristendomskunskap (Religionskunskap) . . .

8 Modersmålet Tyska (eller engelska som första språk) .

17 Engelska (eller tyska som andra språk) . . . .

9 Franska

(5)

(3)

Historia lära

med samhälls• 11

47»

33/4

127-2

43/4

Geografi

5'/2 »)

3 Matematik

13 2)

13»)

14 4)

14*) 10 5)

3 Biologi med hälsolära . Fysik

[ 73)

|73)

10 5)

Kemi Bokföring (m. fl. handelsämnen) Beskrivande maskin- och byggnadslära jämte ritning Hushållslära

IV»

Summa timmar av J ä s 86 ämnes > natur . . . . 1157* (+5) (+3) Teckning (välskrivning, textning m. m.) . . . 8 g. 7 fl. 6 Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd och praktiskt arbete Stenografi

16 g. 15 fl 12 7V-2g.5fl.

51V2

l(+frv)

3V-2

(frv)

4Vs

47-2

87'4

ara\ 2

12 2

(frv)

3 Maskinskrivning med övningar

3 14

Verkstadsarbete . . . . Hushållsgöromål

. . .

(frv/)

472 fl.

Barnavård

6V2

Summa timmar av > övningsämnes» natur . . 88V»

257-2

16(+frv) 26

607s

577-2

Total summa veckotimmar under skoltiden 154 (+5)

1137* (+3)

102 6) 113 ( + frv)

lll8/8

112V2

1 Exkl. varukännedom. — 2 Inkl. handelsräkn. — 3 Inkl. varukännedom, teknik. — 5 Inkl. materiallära. —< 6 Antalet frivilliga timman: ej angivet.

4 Inkl. mekanik o. elektro-

135 vara tre- eller fyraåriga är av vikt att ernå en uppfattning om vad som kan medhinnas i de olika fallen, synes det vara av betydelse att i sammandrag (å näst föregående sida) återgiva de förslag till timplaner för treåriga, till en föreslagen praktisk realexamen förande fristående linjer, som 1924 års skolsakkunniga upptagit i sin utredning. För jämförelses skull upptagas i samma uppställning också sammandrag dels av den på grundval av 1927 års skolbeslut år 1928 stadfästa timplanen för fyraårig realskola, dels av 1924 års skolsakkunnigas timplan för treårig, allmän realskola, dels av de förslag till normalplaner för yrkesbestämda högre folkskolor, som utarbetats inom skolöverstyrelsen och om vilka de sakkunniga förskaffat sig kännedom. Nämnda planer för yrkesbestämda högre folkskolor utgöra den närmaste utgångspunkten för ett bedömande av de resultat i de olika ämnena, som anses kunna nås genom en studietid av tre år. De av 1924 års skolsakkunniga framlagda timplanerna för en differentierad undervisning inom realskolan, som skulle leda fram till praktisk realexamen efter sammanlagt tre skolår, äro av naturliga skäl mindre än timplanerna för de helt fristående linjerna ägnade att tillgodose kraven på jämställdhet mellan vanlig realexamen och praktisk realexamen, alldenstund undervisningen i de förra ej kan från början inriktas mot det för varje linje utmärkande slutmålet. Därför hava de icke här medtagits men återgivas i bilaga 6 sid. 266 ff* Innan de sakkunniga ingå på en mera allmänt hållen granskning av de anSpeciell förda förslagen om antalet årsklasser på de praktiska linjerna, vilja de sakkun- ^f^varid niga, i avsikt att vinna en fastare utgångspunkt, undersöka varje linje för sig. särskild linje. Därvid utgå de sakkunniga från de synpunkter beträffande undervisningens omfattning och beträffande den behörighet, som bör åtfölja en praktisk realexamen, åt vilka de sakkunniga i det föregående givit uttryck. iVad först beträffar den inbyggda Handelslinjens undervisning och kurser, stå dessa, såsom här förut framhållits, med avseende på åtskilliga betydelsefulla ämnen och jämväl undervisningens mål mycket nära den vanliga realskolans. De sakkunniga anse med tanke på de fordringar, som måste ställas pa en person, åt vilken åtminstone efter några års anställning i affärsverksamhet skall kunna anförtros något mera krävande uppgifter än de enklaste löpande affärsgöromål, att ökning snarare än minskning bör ifrågakomma i den vanliga realskolans timtal för ämnena tyska, engelska och geografi samt att minskning i realskolans kurs i ämnet modersmålet här lika litet bör ifrågakomma som på övriga linjer. Nämnda ämnen upptaga i fyraårig realskola sammanlagt 58 veckotimmar, och åt de nytillkomna praktiska ämnena bör i enlighet med uttalandet på sid. 118 tillmätas minst 22 a 23 timmar, varjämte den minsta tid, som kan anslås till matematikundervisningen, torde få anses utgöra 13 timmar. Sammanlagt erhållas då minst 93 veckotimmar åt förenämnda läsämnen, vartill komma 7 timmar i ämnena kristendomskunskap, historia och biologi i första klassen, varest gemensam undervisning med realskolans övriga lärjungar i varje fall måste förutsättas. E t t

136 försök att fördela denna summa av minst 100 veckotimmar rena läsämnen på 3 läsår och med realskolans timplan oförändrad i första klassen visar omedelbart, att en anordning med gemensam undervisning under ett år och differentierad sådan under ytterligare två år näppeligen är tänkbar på grund av den stora arbetsbelastning, som därav skulle bliva en följd. Och dock skulle man under de två sista åren få helt avstå från undervisning både i övningsämnena och i sådana realskolans kunskapsämnen som kristendomskunskap, historia och biologi samt helt och hållet nödgas utesluta ämnena fysik och kemi från linjens timplan. De sakkunniga finna därför, att undervisningen på en handelslinje inom realskolan, v i l k e n s k a l l f ö r a f r a m t i l l en p r a k t i s k r e a l e x a m e n , icke kan inskränkas till tre år utan måste omfatta fyra läsår efter sexårig folkskola. Den särskilda undervisningen för handelslinjens lärjungar bör därvid förläggas till de två sista åren inom realskolan, varigenom också vinnes den fördelen, att lärjungar, som komma från den femåriga linjens tredje klass, utan olägenhet kunna i alla ämnen sammanföras med lärjungar från den fyraåriga linjens andra klass. De lärjungar, som efter en på handelslinjen avlagd realexamen önska fortsätta vid handelsgymnasium, torde i främmande språk delvis hava något bättre underbyggnad för handelsgymnasiet än lärjungar med allmän realexamen och hava dessutom en ej obetydlig fond av kunskaper i de fackämnen, som förekomma på handelsgymnasiet. Denna överlägsenhet under den första tiden i handelsgymnasiet i förhållande till flertalet av de nya kamraterna bör kunna berättiga till hel eller partiell befrielse från deltagande i viss undervisning, och de sakkunniga vilja i anledning härav erinra därom, att en sådan lättnad giver dessa lärjungar ökad möjlighet att deltaga i den frivilliga undervisning, som i ej obetydlig utsträckning erbjudes vid handelsgymnasierna, ehuru eleverna ej alltid kunna draga full nytta av densamma på grund av det ansträngande arbetet i de fackämnen, för vilka lärjungar från realskolan till en början stå ganska främmande. De sakkunniga anse sig icke böra underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att det nu framlagda förslaget om differentierad undervisning under de två sista åren i realskolan, om vederbörlig hänsyn tages till de stora förändringarna i affärslivets organisation och teknik under de gångna fyrtio åren, i sin helhet företer en ganska god överensstämmelse med de förslag till praktisk linje inom de allmänna läroverken, vilka framlades för 1887 och 1890 års riksdagar (sid. 21 ff.). Den tidens kontorsarbete var ännu så föga specialiserat, att den ettåriga differentieringen genom en med gymnasiets första ring parallell sjätte klass av realskolan sedermera ansågs kunna tjäna som nödtorftig förberedelse för dylika arbetsuppgifter. Det nu av de sakkunniga framlagda förslaget strider således ej mot 1904 års principer utan innebär på sätt och vis endast ett fortsatt byggande på den grundval, som skapades år 1904, under hänsynstagande till det genom specialiseringen på ifrågavarande arbetsområde ökade kraven på en mera fackbetonad utbildning före inträdet i affärslivet.

137 Den inbyggda tekniska linjen skiljer sig i avseende på utbildningsmål och huvudämnen vida starkare än handelslinjen från den nuvarande realskolan genom att mera omfattande kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen måste förutsättas för studiet av de tekniska tillämpningsämnena, även om de endast skola läsas i ringa utsträckning. Med hänsyn till erfarenheterna från lärlings- och yrkesskolor för tekniska yrken samt från undervisningen i matematik och naturvetenskapliga ämnen såväl inom den nuvarande realskolan som inom de tekniska högre folkskolorna finna de sakkunniga det nödvändigt, att den differentierade undervisningen även på denna linje omfattar minst två läsår. Under det första av dessa bör genomgås en mera utförlig kurs än realskolans i ämnena matematik, fysik, kemi och ritning samt tillfälle beredas lärjungarna att i övningsverkstad under god ledning sätta sig in i principerna för det industriella arbete, på vilket skolans verksamhet är inriktad. De tekniska tillämpningsämnena böra sedan förläggas till det följande året. Svårare är det däremot att avgöra, huruvida denna differentiering bör omfatta andra och tredje eller tredje och fjärde klasserna av den fyraåriga realskolan (resp. tredje och fjärde eller fjärde och femte av den femåriga) och 'däTmed huruvida det skall bliva möjligt att göra den sammanlagda skoltiden ett år kortare än i den vanliga realskolan. För alternativet treårig skoltid talar huvudsakligen det skälet, att de unga, vilka skola ägna sig åt hithörande sysselsättningar, böra så tidigt som möjligt få komma ut i praktiskt arbete, detta ej endast på grund av önskvärdheten av att de i tid vänja sig därvid, utan också emedan de böra få tillfälle att lära känna det från grunden sådant det bedrives i verkligheten. Inträdes fordringarna vid tekniska gymnasier och fackskolor äro vidare sådana, att det icke är omöjligt att med tvåårig differentiering inom en treårig praktisk linje anpassa kurserna så, att inträdesvillkoren uppfyllas-. Då den tid, som i en treårig sådan linje måste ägnas åt meddelande av de för inträde i dylika högre skolor erforderliga teoretiska kunskaperna, ej oväsentligt måste inskränka tiden för den rent praktiska utbildningen, kommer emellertid därmed också skolans värde att förringas för det övervägande flertalet lärjungar, vilka icke fortsätta i dylika högre skolor. Även då det gäller den tekniska linjen kunna emellertid mycket vägande skäl anföras till förmån för den längre skoltiden. Differentieringen redan i andra klassen av fyraårig realskola förutsätter sålunda en koncentrerad och forcerad undervisning i både matematik och fysik redan i 13—14årsåldern, och det torde vara allmänt erkänt, att få ämnen ur pedagogisk synpunkt mindre än dessa äro ägnade för forcerad undervisning på ifrågavarande åldersstadium. Det timtal, som med endast treårig undervisningstid redan under andra året skulle behöva anslås åt dessa ämnen samt åt kemi, ritning och verkstadsarbete, skulle vidare bliva så avsevärt, att många av de ämnen, som påbörjats i första klassen, måste helt bortfalla eller få ett ytterst ringa timtal. Därigenom bleve en stor del av arbetet under första året i viss mån förspilld möda, emedan ingen egentlig avslutning vunnes av den undervisning, som nätt och jämnt hunnit påbörjas i första klassen. Ur organisatorisk och pedagogisk synpunkt innebär det också en verklig nackdel, att en nätt och

138 jämnt samarbetad första klass i den fyraåriga realskolan redan efter det första läsåret skulle behöva delvis upprivas genom vissa lärjungars övergång till en teknisk linje och att samma förfarande kanske återigen följande år skulle komma att upprepas vid andra lärjungars övergång exempelvis till handelslinjen. Differentieringens inträdande redan efter första skolåret försvårar ävenledes i hög grad tillträdet till en teknisk linje för de lärjungar, som från andra klassen av den allmänna realskolans fyraåriga linje eller från den femåriga linjens tredje klass önska övergå till densamma, alldenstund dessa knappt hade annat val än att gå om klassen, andra gången på tekniska linjen. Genom 1927 års riksdagsbeslut om både fem- och fyraårig realskola på de flesta större orter i landet har ytterligare en olägenhet tillkommit, som talar mot en linjedifferentiering, omfattande andra och tredje klasserna av fyraåriga realskola, vid vilken tidigare intet avseende behövt fästas, nämligen att de genomgångna kurserna efter två år i den femåriga realskolan icke i alla ämnen äro desamma som efter ett år i den fyraåriga. Den omständigheten, att kurserna efter tre år i den förra och två år i den senare äro föga skiljaktiga, talar däremot enligt de sakkunnigas mening mycket starkt för att linjedifferentieringen även i fråga om den tekniska linjen bör omfatta de två sista läsåren av såväl femårig som fyraårig realskola, varvid skoltiden i den tekniska linjen blir densamma som i den vanliga realskolan. De sakkunniga föreslå därför, att även en teknisk, i realskolan inbyggd linje skall anordnas genom differentierad undervisning under de två sista läsåren, varvid den grundläggande undervisningen i matematik och naturvetenskapliga ämnen huvudsakligen förlägges till det näst sista och i de tekniska tillämpningsämnena huvudsakligen till det sista läsåret. Som ytterligare skäl för en sådan anordning vilja de sakkunniga anföra, att lärjungar, vilka med godkända betyg genomgått näst högsta klassen av en fyraårig teknisk linje med den av de sakkunniga i det följande föreslagna undervisningsplanen, torde med gällande inträdesfordringar, kunna påräkna inträde vid tekniska gymnasier och fackskolor i samma ordning som sökande, vilka avlagt vanlig realexamen. Den sista klassen blir därigenom en avslutningsklass för dem, som' ej ämna fortsätta i högre skolor, och sättet för övergången till tekniska gymnasier och fackskolor bildar en fullständig motsvarighet till den övergång till fyraårigt gymnasium, som hittills i många fall ägt rum från tredje klassen av vissa kommunala mellanskolor och den nuvarande fyraåriga realskolan. Den inbyggda husliga linjens lärjungar kunna icke anses hava samma behov att vid lika unga år avsluta sin skolgång som lärjungarna på de båda övriga linjerna. All erfarenhet hittills går ut därpå, att en lugnare och långsammare studiegång under övergångsåren är den lämpligaste för flickorna, och den husliga linjen inom en realskola är ju närmast avsedd att utgöra en ersättning för den kommunala flickskolans praktiska linje på de orter, där en sådan på grund av för ringa elevfrekvens eller av andra orsaker icke kan tänkas komma till stånd. De sakkunniga hava i fråga om denna linje funnit det lämpligast att fördela de praktiska ämnena på de två sista skolåren med tyngdpunkten

139 förlagd till det näst sista. Under detta år inskränkes den teoretiska undervisningen i väsentlig grad för att i ökad utsträckning återupptagas under det sista läsåret. Därigenom erhålles också en lämplig avslutningspunkt vid tredje skolårets slut för de flickor, vilka ej önska förvärva den kompetens, som på denna linje kan komma att bliva förbunden med en praktisk realexamen vid slutet av det läsår, då övriga lärjungar avlägga allmän realexamen. Den undersökning för varje särskild linje, som de sakkunniga från de tidigare angivna utgångspunkterna sålunda verkställt, talar till förmån för e n a n o r d n i n g inom alla linjer med d i f f e r e n t i e r i n g under de t v å s i s t a l ä s å r e n i n o m r e a l s k o l a n och t i l l f ö r m å n f ö r a t t d e n t i d , s o m i f r å g a om l i n j e r i n o m r e a l s k o l a n n o r m a l t bör b e s t ä m m a s som den l ä m p l i g a för p r a k t i s k r e a l e x a m e n s a v l ä g g a n d e , b l i r d e n s a m m a som för allm ä n r e a l e x a m e n . De sakkunniga vilja emellertid till stöd för lämpligheten av en sådan organisaton angiva ytterligare några omständigheter av mera allmän giltighet. Den övervägande delen av realskolans grundläggande undervisning under den tid, som går före de två sista åren, faller i flertalet ämnen inom områden, där kunskaper äro nödvändiga och önskvärda även för lärjungarna på de praktiska linjerna. J u tidigare differentierad undervisning inträder, i desto större utsträckning måste skild undervisning tillgripas också för sådana delar av kurserna, som äro gemensamma för samtliga linjer, varigenom ökade kostnader uppstå för stat och kommun. Det är vidare en allmän erfarenhet, som också bestyrkes av den undersökning angående avgången utan examen från de allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna, för vilken redogöres i bilaga 8 till detta betänkande, att mera allvarliga svårigheter för lärjungarna att följa med skolarbetet bruka uppstå i den sexåriga realskolans fjärde klass, då de skriftliga uppgifterna bliva mera utslagsgivande för betygen och ett andra främmande språk införes på schemat. Detta åldersstadium motsvaras i den femåriga realskolan av tredje och i den fyraåriga av andra klassen. E n linjedelning just vid övergången från den fyraåriga realskolans andra till dess tredje klass blir därför särskilt lämplig med hänsyn till sådana lärjungar med normal fattningsgåva, vilka på grund av mera ensidig begåvning hava svårt att följa undervisningen t. ex. i språk eller i matematik. Vid ordnandet av de praktiska linjerna bör givetvis stor hänsyn tagas till just denna lärjungekategori. De första åren i realskolan skulle på detta sätt för lärjungarna kunna bliva en prövotid, under vilken både de själva och föräldrarna finge tillfälle att mera säkert bedöma förutsättningar och anlag. Anordnas de praktiska linjerna så, att differentieringen inträder redan efter det första läsåret i den fyraåriga realskolan, försvåras i mycket hög grad övergången till nämnda linjer för de icke få lärjungar, vilka efter genomgång av andra klassen i den allmänna realskolan, i enlighet med vad ovan påvisats, just vid denna tidpunkt hava det största intresset därav. I regel skulle, såsom redan är nämnt i fråga om den tekniska linjens lärjungar, dessa lärjungar tvingas att

140 tillbringa ännu ett år i nominellt samma klass och fördelen av den beräknade kortare studietiden i allmänhet icke komma dem till godo. En dylik anordning komme därför näppeligen att främja syftemålet att leda realskolans lärjungar in på de praktiska levnadsbanorna. Den något ökade kostnad för det allmänna, som måste bliva en följd av den tidigare differentieringen, skulle dessutom i någon, ehuru kanske ringa mån bliva till hinders för upprättande av praktiska linjer på en eller annan ort. Slutligen må det förtjäna omnämnas, att det icke torde vara utan sin betydelse för de praktiska linjernas ställning i lärjungarnas och allmänhetens ögon, att samundervisningen med realskolans övriga lärjungar ej får en allt för obetydlig utsträckning. Den ökade samhörighetskänsla mellan de olika linjernas lärjungar, som härav kan väntas bliva en följd, skulle utan tvivel vara till gagn för de praktiska linjerna. Fristående handelslinje. En lämplig utgångspunkt för bedömande av vad som kan medhinnas på en treårig, fristående handelslinje lämna de sammandrag av timplaner, vilka återgivits på sid. 134. Beträffande timtalen för de rena fackämnena råder en påfallande god överensstämmelse mellan de sakkunnigas förslag (sid. 190) och de båda på nyssnämnda sida återgivna förslagen, liksom också i fråga om timtalen för ämnena kristendomskunskap, modersmålet och matematik. Den i 1924 års skolsaltkunnigas utredning föreslagna studietiden av tre år har ernåtts huvudsakligen genom beskärning av ämnena främmande språk (till 9 veckotimmar mindre än i realskolan, 13 mindre än i de nu arbetande sakkunnigas förslag å sid. 190; om franska medräknas, uppgår minskningen till resp. 14 och 19 veckotimmar), geografi (till 2 a 27a timmar), historia (till 3 a 37 2 timmar), biologi, fysik och kemi (till c:a 15 veckotimm a r ) , teckning (till 3 veckotimmar) samt slöjd och hushålls g öromål (till c:a 7 veckotimmar). Då ifrågavarande timplaner upptaga en mindre summa veckotimmar per årsklass än realskolans år 1928 fastställda timplan, kan den sammanlagda minskningen av omkring 40 veckotimmar (om franska medräknas, omkring 45) anses mer än väl motsvara ett läsårs undervisning. I enlighet med vad tidigare anförts beträffande värdet för handelslinjens lärjungar av kunskaper i moderna språk, kunna de sakkunniga icke tillstyrka en minskning av realskolans timtal i dessa ämnen utan måste snarare anse, att någon ökning är ur flera synpunkter påkallad. Detsamma är förhållandet med ämnet geografi. Med hänsyn särskilt till detaljhandelns behov finna de sakkunniga vidare den av 1924 års sakkunniga föreslagna tiden för undervisningen i teckning med välskrivning och textning väl knapphändig. Slutligen torde det icke vara lämpligt att inskränka undervisningen i slöjd och hushållsgöromål till sammanlagt 2 veckotimmar för hela skoltiden, då det gäller en skolform, där undervisningen i fackämnen och övningsämnen skänker så liten omväxling i skolarbetet som fallet är på en handelslinje, i synnerhet som erfarenheten från de nuvarande högre folkskolorna för handel ger vid handen, att en betydande del av lärjungarna utgöres av flickor i 13—16-årsåldern. För inträde vid handelsgymnasium fordras realskolans kunskapsmått i äm-

141 nena modersmålet, tyska, engelska, geografi och matematik. Enligt de timplaner för treåriga fristående handelslinjer, som framlagts av 1924 års skolsakkunniga, skulle den tid, som i realskolan anslås åt de fyra förstnämnda av dessa ämnen, reduceras med ej mindre än sammanlagt 14 veckotimmar. Vid en jämförelse bör också hänsyn tagas därtill, att det överskjutande året i realskolan måste anses såsom särskilt värdefullt ur kunskapsresultatets synpunkt, emedan lärjungarna då nått fram till större studie vana och mognad. Den omständigheten, att en eller annan av de treåriga högre folkskolornas mera begåvade lärjungar kunnat intagas i ett handelsgymnasium och utan större svårighet följa med undervisningen därstädes, utgör enligt de sakkunnigas mening ingalunda tillräcklig grundval för ett stadgande, att varje lärjunge med godkänt avgångsbetyg från en dylik skola skall vara berättigad till inträde vid handelsgymnasium, särskilt som realskolans undervisningstid i ovannämnda fyra huvudämnen med icke mindre än 36 % överstiger den tid, som av 1924 års skolsakkunniga föreslagits för en treårig handelslinje. Enligt de nu arbetande sakkunnigas åsikt böra vidare med hänsyn förnämligast till de lärjungars behov, vilka icke sedermera fortsätta sin fackutbildning annat än genom självstudier, sammanlagt minst 15—16 veckotimmar utöver vad 1924 års skolsakkunniga föreslagit anslås åt ämnena tyska, engelska och geografi samt ytterligare minst 6 veckotimmar tillsammans åt ämnena teckning, slöjd och hushållsgöromål. Då någon minskning icke kan ifrågasättas i de timtal, som av 1924 års sakkunniga föreslagits för övriga ämnen, kunna de nu arbetande sakkunniga för en fristående handelslinje, som skall leda till en praktisk realexamen, icke föreslå kortare tid än fyra läsår. Fristående teknisk linje. De sakkunniga hava med hänsyn till den stora betydelsen för denna linjes lärjungar att tidigt komma ut i industriellt arbete särskilt noggrant tagit under övervägande, huruvida icke studietiden för den fristående tekniska linjen borde kunna inskränkas till tre år. Om nämligen ämnena tyska och biologi helt och hållet uteslutas från undervisningsplanen och timtalen i kristendomskunskap, historia och geografi minskas i ungefär samma proportion som på en teknisk linje inom realskolan, vore det möjligen tänkbart, att så många timmar kunde frigöras, att tid erhölles även för undervisning i fackämnen. Enligt dessa förutsättningar synes den på sid. 134 i sammandrag återgivna timplan för teknisk linje hava utarbetats, vilken framlagts av 1924 års skolsakkunniga. Mot denna undervisningsplan kunna ur synpunkten av utbildningens värde för de lärjungar, vilka sedermera icke fortsätta i högre fackutbildningsanstalter, ej fullt så vägande invändningar framställas som mot den nyss behandlade undervisningsplanen för treårig handelslinje. Dock torde det få anses uppenbart, att de rena tekniska tillämpningsämnena bliva mycket svagt tillgodosedda med endast 6 veckotimmars undervisning i beskrivande maskin- och byggnadslära, liksom också att ämnet teckning måste beredas betydligt större utrymme på timplanen än de föreslagna 2 veckotimmarna, Vidare saknas helt och hållet ett så viktigt ämne som bokföring och industriell ekonomi. Såsom en olägenhet av väsentlig betydelse ur pedagogisk

142 synpunkt förtjänar också att framhållas, att i en treårig linje en väsentlig del av den för tillämpningsämnena nödvändiga matematikkursen ej hinner avslutas, innan dessa måste påbörjas, varigenom det blir nödvändigt att samtidigt med tillämpningsämnena genomgå viktiga, grundläggande delar av kurserna i matematik och fysik. E n jämförelse mellan den undervisningsplan för en teknisk linje med tvåårig differentiering inom en realskola, vilken av de nu arbetande sakkunniga lämnats på sid. 173 ff., och timplanen för den av 1924 års sakkunniga föreslagna treåriga fristående linjen visar också, att även den rent fackliga undervisningen blir vida bättre tillgodosedd vid den differentierade fyraåriga realskolans tekniska linje än vid en treårig fristående sådan, anordnad enligt 1924 års skolsakkunnigas förslag. De olägenheter med en treårig fristående teknisk linje, vilka ovan påpekats, skulle emellertid av de nu arbetande sakkunniga kanske icke hava ansetts såsom tillräcklig orsak att avstå från de fördelar, som för lärjungar på en dylik linje äro förenade med ett års kortare studietid. Vad som för de sakkunniga varit avgörande är emellertid, att om ämnena matematik, fysik och kemi undantagas, undervisningsresultatet varken i modersmålet eller i något av realskolans övriga kunskapsämnen på en dylik treårig linje skulle nå upp till den nivå, som kännetecknar den allmänna realskolan, de föreslagna praktiska linjerna i n o m realskolan och de fristående linjerna för handel och för husligt arbete, sådana de framstå i de undervisningsplaner, som de sakkunniga föreslå i detta betänkande. Den behörighet till fortsatta studier vid tekniska gymnasier och fackskolor, som enligt uppgiften i den omförmälda motionen I I : 362 vid 1927 års riksdag tillerkänts elever med fullständigt avgångsbetyg från Göteborgs och Stockholms tekniska högre folkskolor, är ej heller fullständig. I sistnämnda skolor läses nämligen endast ett främmande språk, medan stadgan för de tekniska gymnasierna för befrielse från inträdesprövning fordrar betyget godkänd i både tyska och engelska, i huvudsak grundat på fordringarna i realexamen, eller intyg om motsvarande kunskaper i dessa ämnen. Vederbörande gymnasiestyrelse har visserligen rättighet att utan godkänt prov i ettdera av dessa språk intaga sökande, som i övrigt äro väl kvalificerade. Såvitt de sakkunniga: hava sig bekant, tillämpas emellertid vid olika tekniska gymnasier ej fullt samma principer för dylik befrielse, i det att vid åtminstone ett tekniskt gymnasium fordras, att den sökande måste helt fylla fordringarna beträffande det ena språket och hava åtminstone inhämtat de första grunderna av det andra. D å de sakkunniga tidigare påvisat, att större timtal är behövligt för de rena fackämnena än vad 1924 års skolsakkunniga föreslagit samt att även övriga ämnen enligt nämnda förslag fått väl knapp tid sig tillmätt, kan det näppeligen bliva möjligt att i en treårig skola ens som valfritt ämne införa ett andra främmande språk. Alldenstund en treårig fristående teknisk linje, som skall leda till en praktisk realexamen, sålunda icke synes kunna bereda tillfälle till någon verklig undervisning i fackämnen och icke heller samma kompetens som vanlig realexamen till fortsatta studier i närmast högre liggande fackundervisnings-

143 anstalter, hava de sakkunniga funnit fyraårig kuirs även för denna linje vara den ur lärjungarnas synpunkt fördelaktigaste anordningen. Undervisningsplanen kan då ordnas så, att full kompetens för inträde vid närmast högre tekniska läroanstalter vinnes efter tredjje skolåret, under vilket också den för tillämpningsämnena nödvändiga grundläggande undervisningen till huvudsaklig del hinner avslutas. För de lärjungar, vilka icke fortsätta i närmast högre slag av tekniska läroanstalter, utgör denna i de tre första klasserna erhållna allmänna underbyggnad en god grundval vid tillägnandet av den kurs i de tekniska tillämpningsämnena, vilken sedan följer i fjärde klassen. Härigenom kan undervisningen i denna klass givas en starkt facklig inriktning, vilket är av stort värde för lärjungarna i flere avseenden, ej minst då det gäller att bereda möjlighet till framtida självstudier. Såsom ytterligare fördelar av den av de sakkunniga föreslagna anordningen kommer därtill, att examen kan medföra en mera vidsträckt behörighet, att komplettering för vidgad behörighet kan för de flesta ifrågakommande fack inskränkas till något enstaka ämne, att övergång från den vanliga realskolan till den tekniska linjen kan ske utan svårighet och utan att det ens formellt blir fråga om kvarsittning. Även om de sakkunniga icke vilja göra gällande, att önskvärdheten av för alla linjer enhetliga organisatoriska bestämmelser bör tillmätas avgörande betydelse, måste dock slutligen den omständigheten, att de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka kortare studietid än fyra år för någon enda av de övriga skolor eller linjer, vilka skola föra fram till praktisk realexamen, göra det till föremål för tveksamhet, huruvida en undantagsbestämmelse för detta enda slag av skolor vore påkallad och lämplig. Den vore det endast i det fall, att en studietid av tre år kunde motsägelselöst fastställas såsom tillräcklig både för de lärjungar, som skola gå direkt ut i förvärvsarbete, och för dem, som ämna fortsätta i högre tekniska skolor. Fristående huslig linje. Redan då det var fråga om linjer för Kusligt arbete inom realskolan, hava de sakkunniga givit uttryck åt sin mening, att en förkortning av skoltiden för de kvinnliga lärjungarna på en huslig linje icke är en angelägenhet av samma betydelse som då det gäller lärjungar på övriga praktiska linjer. Därför vilja de sakkunniga endast helt kort och från i det föregående angivna utgångspunkter beträffande den praktiska realexamen beröra de båda alternativ till timplaner för en fristående treårig huslig linje, som framlagts av 1924 års skolsakkunniga. En jämförelse ämne för ämne mellan de sammanlagda timtal, som på sid. 134 angivits för fyraårig realskola och för olika alternativ till treåriga husliga linjer, ger vid handen, att även det av de båda alternativen, som ger det största utrymmet åt realskolans vanliga kunskapsämnen, ytterligt knapphändigt tillgodoser vad man gemenligen brukar beteckna som »allmänbildande» ämnen. Mot 35 timmar för två främmande språk i realskolan svara sålunda i nämnda förslag 9 timmar för ett främmande språk, mot realskolans 19 timmar historia och geografi svara 9 och mot realskolans 20 timmar åt de för en huslig linje ingalunda oviktiga ämnena biologi, fysik och kemi svara enligt nämnda förslag till hus-

144 lig linje endast 7 timmar. Med undantag för modersmålet anslås åt intet läroämne mer än hälften av realskolans timtal, för flertalet ämnen mindre än hälften. Däremot hava de praktiska övningarna tillgodosetts i större utsträckning än i de ettåriga hushålls- och husmodersskolorna, i det att åt praktiska övningar i hushållsgöromål och sömnad anslagits 40 timmar, vartill komma för teoretisk undervisning i hushållslära 2 timmar. Om också den för de praktiska övningarna föreslagna tiden minskades till det omfång, som de nu arbetande sakkunniga ansett tillräckligt för huslig linje inom realskolan, skulle det ändock icke bliva möjligt att med treårig studietid öka tiden för undervisning i realskolans vanliga ämnen till den omfattning, vilken i det föregående angivits som behövlig för att skolan skall kunna avslutas med praktisk realexamen. De sakkunniga finna därför fyraårig skoltid vara en given konsekvens av kravet på att skolan skall föra fram till praktisk realexamen. Den i det följande föreslagna undervisningsplanen för en fyraårig fristående huslig linje bygger emellertid liksom förslaget för motsvarande differentierade undervisning inom realskolan på den grundvalen, att huvuddelen av den praktiska undervisningen skall förläggas till det tredje skolåret med tanke bland annat på de lärjungar, som önska lämna skolan redan efter tredje klassen utan att avlägga praktisk realexamen. Såsom framgår av den undersökning linje för linje, vilken från tidigare anAllmänna synpunkter. förda utgångspunkter ovan verkställts beträffande i en realskola eller mellanskola inbyggda praktiska linjer och beträffande fristående linjer, hava de sakkunniga kommit till det resultatet, att även för de praktiska linjerna fyraårig skoltid är såväl i och för sig lämplig som också nödvändig, ifall dessa linjer skola kunna leda till en allmänbildning, som i huvudsak är jämförlig med den allmänna realskolans bildningsmål, och på samma gång kunna meddela en praktisk utbildning av värde för lärjungarna. Den synpunkt, vilken, såsom tidigare (sid. 132 f.) omnämnts, blivit framförd såsom den huvudsakligen avgörande till förmån för treårig skoltid, har varit önskvärdheten av att de praktiska linjernas lärjungar så tidigt som möjligt komma ut i praktiskt arbete på sitt blivande verksamhetsområde. Såsom stöd för möjligheten av en dylik anordning åberopas såväl vunna erfarenheter som det förhållandet, att de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolorna, trots den medgivna rätten att upprätta fyra årsklasser, i allmänhet endast äro treåriga och att erfarenheten sålunda skulle visa, att detta antal årsklasser vore både tillräckligt och lämpligt. De nu arbetande sakkunniga vilja i anledning härav framhålla, att den tidrymd, som förflutit, sedan flertalet av de nuvarande högre folkskolorna, vilkas upprättande möjliggjordes genom 1918 års riksdagsbeslut, utexaminerat sina första lärjungar, ännu knappast torde kunna anses tillräcklig för att tillåta säkra, på verkliga erfarenhetsrön grundade slutsatser. För avgörande av frågan om utbildningens lämplighet och tillräcklighet är det nämligen enligt de sakkunnigas mening icke nog med att konstatera, att de avgående lärjungarna kunna erhålla nybörjarplatser inom de verksamhetsområden, för vilka skolan förbereder, och att de

145 kunnat tillfredsställande sätta sig in i och sköta de enklare göromål, som till en början anförtros dem. Först när erfarenhet föreligger beträffande ett större antal från skolan utgångna lärjungar och deras ställning efter ett tiotal års arbete inom verksamhetsområdet, torde erfarenheten med fog kunna åberopas såsom skäl för eller emot treårig skoltid. Ty först efter denna tid torde det visa sig, huruvida den i skolan erhållna grundläggande utbildningen varit tillräcklig a t t jämte den i yrkesarbetet erhållna erfarenhetskunskapen sätta de utgångna lärjungarna i stånd att sköta något ansvarsfullare poster inom vederbörande verksamhetsområden. Huru härmed än må förhålla sig, får man i detta sammanhang ej förbise, att det med de sakkunnigas förslag ej längre blott gäller att kontrollera ådagalagd praktisk duglighet och kunskap utan att k r a v e t p å en p r a k t i s k r e a l e x a m e n i n n e b ä r d e s s a s k o lors l i k s t ä l l a n d e i det s t o r a hela med den allmänna realskolan i allmänbildningshänseende. Vid bedömandet av frågan om den levnadsålder, vid vilken praktisk realexamen enligt det nu framlagda förslaget skulle komma att avläggas, bör det ej förbises, att levnadsåldern vid avgången från en på folkskolans fjärde klass byggande femårig realskola blir densamma somJ den komme att bliva vid en treårig realskola, byggande på folkskolans sjätte klass. I de yttranden från styrelser och lärarkollegier vid yrkesbestämda högre folkskolor, vilka ingivits till de sakkunniga, liksom också i de till de sakkunniga remitterade skrivelserna från styrelsen för de högre folkskolornas lärarförening, lägges emellertid mycket stor vikt vid att den vid en praktisk realexamen fastade behörigheten blir av största möjliga värde. Då det genom de undersökningar, för vilka ovan redogjorts, framgått, att de båda önskemålen treårig skoltid och behörighet av åsyftat slag icke låta sig förena, har det senare önskemålet fått bliva det avgörande. De nu arbetande sakkunniga kunna med hänsyn därtill icke biträda de av 1924 års skolsakkunniga gjorda uttalandet »att det för skolan själv kan vara en styrka, att den förer fram till examen ett år tidigare än realskolan». Om man med uttrycket »en styrka för skolan» avser dess dragningskraft på de unga, som lämna folkskolan, är det visserligen ej alldeles otänkbart, att möjligheten till att avlägga en realexamen ett år tidigare åtminstone till en början skulle kunna hava ett stärkande av densamma till följd. Emellertid anse de nu arbetande sakkunniga, att det icke skulle dröja länge, förrän en examen, som reellt icke motsvarade vad den syntes formellt utlova, skulle komma att bereda de avgående lärjungarna en hel del besvikelser och därigenom bliva föremål för en viss ringaktning, vilken i sin tur skulle återverka högst menligt i längden på de praktiska linjernas ställning i det allmänna medvetandet och därmed också på deras dragningskraft på de unga. På grunder, som tidigare anförts, kunna de sakkunniga icke föreslå benämningen praktisk realexamen för avgångsexamen från en praktisk linje, vilken i samtliga eller så gott som samtliga ämnen ger en i jämförelse med den allmänna realskolans kurs väsentligt uttunnad och avkortad undervisning. Såsom framgår av vad på sid. 133 av detta betänkande anförts ur motionerna I : 259 och 11:410 vid 1927 års riksdag, hava förslag framförts, om en »indi10—300467

146 vidualiserad» undervisning inom den sexåriga folkskolan som underlag för en treårig realskola. Sistnämnda fråga är emellertid av både invecklad och ömtålig natur. I varje fall torde önskemålet om en dylik individualiserad eller differentierad undervisning inom den sexklassiga folkskolan icke kunna förväntas bliva verklighet så snart och i så många samhällen, att hänsyn kan tagas till en dylik möjlighet, då det gäller att nu utforma undervisningsplaner för praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. Utur en annan synpunkt sett kan den framlagda tanken på att bygga den högre skolans undervisning på en individualiserad eller differentierad undervisning inom folkskolan sägas innebära ett nedbyggande av den högre skolan i själva folkskolan, varigenom en sådan treårig högre skola i realiteten bleve fyra- eller femårig, beroende på i vilken klass av folkskolan den differentierade undervisningen skulle begynna. Då de sakkunniga dela motionärernas starkt framträdande önskan att i själva skolorganisationen framhäva jämställdheten mellan de praktiska utbildningslinjerna och den mera teoretiskt inriktade realskolan, hava de sakkunniga även av denna anledning ansett det lämpligast att föreslå samma antal årsklasser för samtliga linjer inom realskolan. Frågan om fristående praktiska linjer, som bygga på s j u å r i g f o l k s k o l a , har berörts av 1924 års skolsakkunniga och har även framförts i ett av de uttalanden, som från styrelser och lärarkollegier vid högre folkskolor ingivits till de nu arbetande sakkunniga. Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande praktisk realexamen inom en treårig linje, byggd på sex klasser i folkskola, finna de sakkunniga, att en tvåårig linje, byggd på sjuklassig folkskola, ännu mindre kan tänkas leda fram till en sådan examen, något som ifrågasatts av 1924 års skolsakkunniga. Annorlunda ställa sig emellertid förhållandena, då det gäller treåriga praktiska linjer byggda på sjuklassig folkskola, särskilt om det sjunde folkskolårets undervisning bland annat genom upptagande av ett främmande språk är anordnat även med hänsyn till dem, som sedermera ämna fortsätta sina stur dier, och om utrymme där kan beredas för vissa praktiska läroämnen. De sakkunniga anse det icke på förhand osannolikt, att en treårig praktisk linje, byggd på en sålunda organiserad sjunde folkskolklass, skulle kunna föra sina lärjungar fram till den kunskaps- och bildningsnivå, som en praktisk realexamen avser att vitsorda. Genom den generella bestämmelsen i 1927 års skolbeslut, att där realskola är upprättad, skall som regel finnas en fyraårig linje, byggd på sexårig folkskola, måste det anses fastställt, att övergången till högre skolformer normalt bör ske senast vid sjätte folkskolårets slut, I ett större samhälle får sålunda en folkskolklass lämna lärjungar dels vid det fjärde skolårets slut till femårig realskola och sjuårig flickskola samt dels vid det sjätte skolårets slut till fyraårig realskola och sexklassig flickskola. De sakkunniga förmoda därför, ätten organisation med fristående praktiska linjer, vilka bygga på en sjunde folkskolklass med differentierad undervisning endast i enstaka undantagsfall kommer att ifrågasättas och hava därför icke ansett sig böra genom utarbetande av exempel på undervisningsplaner närmare ingå på frågan om treåriga

147 praktiska linjer på sjuårig folkskola, särskilt som undervisningsplanerna för det sjunde folkskolåret kunna tänkas skifta från ort till ort med hänsyn till lokala förhållanden och till önskemålet att eventuellt därpå uppbygga praktiska linjer. Det torde därför närmast ankomma på de kommunala myndigheterna i de samhällen, som önska en dylik anordning av ifrågavarande undervisning, att själva i samband med ansökan därom inkomma med detaljerade förslag, sedan undervisningsplaner för fyraåriga linjer på sexklassig folkskola samt bestämmelser rörande praktisk realexamen i en framtid blivit av statsmakterna fastställda. I detta, sammanhang vilja de sakkunniga emellertid fästa uppmärksamheten på det betydelsefulla uttalande, återgivet å sid. 297 i detta betänkande, vilket gjorts a v den stora officiella engelska kommitté, som haft att utreda frågan rörande uppfostran i ungdomsåren. Utan att helt göra ifrågavarande uttalande till sitt eget kunna dock de sakkunniga icke underlåta att betona fördelarna av att barnen vid lämpligaste tidpunkt tydligt få känna, att de övergått till ett skede av sitt liv, under vilket utbildningen för deras framtida verksamhet ställer andra och större krav på dem i fråga om intresse och arbete. I anslutning till vad de sakkunniga anföra beträffande övergång från en linje till en annan och rörande möjlighet till fortsatta studier även i högre läroanstalter, för vilka vederbörande linje icke direkt förbereder, vilja de sakkunniga betona vikten av att de olika linjernas kurser i flera huvudämnen icke allt för mycket avvika från den allmänna realskolans. De sakkunniga anse nämligen, att faran för ett mindre väl överlagt val av levnadsbana bäst förekomlmes genom att lärjungarna erhålla rätt att k o m p l e t t e r a e n r e a l e x a m e n p å e n p r a k t i s k l i n j e genom fyllnadsprövning i ett eller flera ämnen i enlighet med fordringarna i den allmänna realexamen eller i praktisk realexamen på en annan linje än den, där examen avlagts. Skulle fordringarna i praktisk realexamen i samtliga eller så gott som samtliga ämnen väsentligt avvika från fordringarna i allmän realexamen, komme denna rätt till komplettering att bliva av ringa praktiskt värde, alldenstund kompletteringsämnena skulle bliva så många oeli tilläggskurserna i varje särskilt ämne så stora, att en komplettering ej skulle kunna ifrågakomma utan omfattande enskild undervisning. En sådan anordning skulle därför verka avhållande på många lärjungar, som eljest skulle välja någon av de praktiska linjerna.

5. Praktisk realexamens anordnande. Då formerna för den allmänna realexamens anordnande blivit så nyligen fastställda som år 1928, hava de sakkunniga, då det gällt att föreslå bestämmelser för anordnande av en praktisk realexamen, utgått från de för den allmänna realexamen givna bestämmelserna. Enligt nämnda bestämmelser är prövningen dels skriftlig, dels muntlig. Skriftliga prov förekomma i ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik, varvid lärjungarna äro skyldiga att deltaga i provet i modersmålet samt i minst två av de övriga skriftliga

148 proven. För ratt att deltaga i den muntliga prövningen fordras minst vitsordet godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt dessutom godkända skriftliga prov i två av ämnena tyska, engelska och matematik. Dock kan lärjunge, som utom i modersmålet blivit godkänd endast i ett av de tre sistnämnda proven, erhålla rätt att undergå muntlig prövning, därest minst två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de till den muntliga prövningen hörande ämnena, anse sådant böra honom medgivas. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver i minst nio av de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna (tio) läroämnena, ämnet franska oberäknat, skall i realexamen godkännas. Under vissa förutsättningar beträffande ämnen och för den händelse minst två tredjedelar av de lärare, som i läroämnena undervisat honom i realskolans högsta klass, finna honom på grund av hans i övrigt ådagalagda kunskaper och färdigheter därav förtjänt, må han kunna godkännas i examen, även om han vid den muntliga prövningen är underkänd i ytterligare ett ämne. I överensstämmelse med de allmänna grundsatser för den praktiska realexamen, vilka framställts i det föregående, finna de nu arbetande sakkunniga i likhet med 1924 års skolsakkunniga, att även denna examen bör omfatta såväl skriftliga som muntliga prov. För att så långt ske kan vinna överensstämmelse mellan praktisk och allmän realexamen kunde man närmast tänka på att proven anordnades ej blott i samma ämnen utan även såvitt möjligt med samma uppgifter. På handelslinjen och den husliga linjen skulle i så fall de skriftliga proven komma att omfatta ämnena modersmålet, tyska och engelska samt på den tekniska linjen modersmålet, ett av de främmande språken och matematik. En sådan anordning skulle i viss mån överensstämma med den tankegång, som kommit till uttryck i 1924 års skolsakkunnigas betänkande, enligt vilket de skriftliga provens antal på samtliga linjer skulle uppgå till tre. Beträffande de ämnen, i vilka skriftliga prov skola avläggas, föreslå 1924 års sakkunniga för samtliga linjer modersmålet och matematik och som tredje ämne på handelslinjen antingen bokföring eller ett främmande språk, på den tekniska linjen fysik eller möjligen valfrihet för lärjungarna mellan detta ämne och ett främmande språk samt för den husliga linjen hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd, emedan på denna linje skriftligt examensprov i främmande språk ej gärna kunde förekomma »på grund av den begränsade tid, som där skulle komna att stå språkundervisningen till buds». Med hänsyn till den vidgade omfattning, som de nu arbetande sakkunniga tidigare föreslagit för undervisningen på de praktiska linjerna i flera av realskolans vanliga läroämnen, föreligga ej längre samma tvingande skäl att utesluta de främmande språken från kretsen av ce ämnen, i vilka gemensamma skriftliga prov kunna tänkas anordnade. Då ämnet matematik kan bortväljas i den vanliga realskolan och då lärokurserna i detta ämne variera vida mera på de olika linjerna än exempelvis kurserna i det först inträdande av de främmande språken, finna de sakkunniga skriftligt prov i matematik icke påkallat för samtliga linjer. Däremot synes mycket tala till förmån för 1924 års skolsakkunnigas förslag att anordna skriftligt prov i ämnet fysik på den tekniska linjen. Detta prov bör då även

149 inrymma uppgifter från mekaniken. Alldenstund ett skriftligt prov i fysik kan anordnas så, att det samtidigt ger tillfälle till ett omdöme om lärjungarnas praktiska räknefärdighet, kan tvekan råda, huruvida samme lärjunge bör undergå obligatoriskt skriftligt prov i både matematik och fysik. Vad den husliga linjen beträffar, har det med hänsyn till denna linjes natur synts de sakkunniga lämpligt, att i fråga om de skriftliga proven ett av proven i främmande levande språk kunde få utbytas mot prov i ämnet hälsolära. Såsom framgår av de betänkandet bifogade förslagen till undervisningsplaner, erbjuder lärokursen för detta ämne en mångfald uppgifter, som lämpa sig såsom ämne för en mindre uppsats. Särskilt torde uppgifter, som beröra hemmets och samhällets hygien, kunna med fördel föreläggas examinanderna såsom uppsatsämnen. De sakkunniga hava i det som bilaga till detta betänkande framlagda förslaget till bestämmelser för praktisk realexamen ansett sig böra förutsätta, att de praktiska linjernas lärjungar skola vara skyldiga att deltaga i tre för alla skolor av samma slag i riket gemensamma skriftliga prov: på handelslinjen i modersmålet, tyska och engelska, på den tekniska linjen i modersmålet, det först påbörjade främmande språket och fysik med mekanik samt på den husliga linjen i modersmålet, det först påbörjade främmande språket samt i det andra främmande språket eller i hälsolära. Lärjungar, som det önska, böra beredas möjlighet att deltaga i och erhålla vitsord över deltagande i ett fjärde vid skolan anordnat skriftligt prov, på handelslinjen och den tekniska linjen i den allmänna realskolans matematikprov och på den husliga linjen även i det återstående av de båda främmande språken. Beträffande åter de praktiska ämnena kunna, då undervisningen i dessa ämnen måste anpassas efter olika lärjungekategoriers och olika orters behov, gemensamma skriftliga prov i desamma icke anordnas såsom i de teoretiska ämnena. En lämplig ersättning för enhetliga skriftliga prov i de praktiska ämnena hava de sakkunniga trott sig finna i möjligheten att i varje särskild linje eller skola förelägga lärjungarna utförandet av vissa praktiska examensarbeten i något eller några av de praktiska läroämnena, en anordning, som också antydes i nu gällande stadga för de högre folkskolorna. Såsom i det följande föreslås, kan avgivandet av förslag till uppgifter för sådana praktiska examensarbeten anförtros åt personer, vilka äro väl förtrogna med vederbörande skolas undervisning. För sådant ändamål lämpliga läroämnen torde vara bokföring samt stenografi och maskinskrivning på handelslinjen, beskrivande maskin- och byggnadslära eller industriell ekonomi samt verkstadsarbete på den tekniska, hushållsgöromål och sömnad på den husliga linjen. Dylika praktiska examensarbeten böra enligt de sakkunnigas mening ersätta vanliga skriftliga prov, då det gäller de praktiska ämnena. De praktiska examensarbetena böra för handelslinjen omfatta en självständig bokföringsuppgift så beskaffad, att vid dess utförande lärjungen också får ådagalägga sin färdighet i handelsräkning, samt prov i stenografi och maskinskrivning. För den tekniska linjen anordnas dylika examensarbeten i maskinlära, i industriell ekonomi samt i verkstadsarbete. I det förstnämnda ämnet bör uppgiften avse en enkel ritning, beräkning eller annan tillämpningsuppgift på den genomgångna kursen, varvid lärjungarna också böra få tillfälle att

150 ådagalägga sin färdighet att använda enkla handböcker; i verkstadsarbete bör uppgiften bestå i förfärdigandet av något föremål antingen på egen hand eller i av skolan anordnat samarbete med andra. På den husliga linjen böra nämnda examensarbeten gälla de två praktiska ämnen, som i undervisningsplanen angivas såsom huvudämnen, varvid provet i det ena ämnet även bör omfatta en redogörelse för det sätt, på vilket uppgiften blivit löst. För rätt att undergå muntlig prövning bör enligt de sakkunnigas mening fordras: minst vitsordet godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet och dessutom godkänt skriftligt prov i ett av de båda andra teoretiska läroämnen, i vilka dylika prov varit anordnade vid skolan, samt tillfredsställande lösning av den förelagda arbetsuppgiften i ett av de praktiska ämnena. De övriga bestämmelser rörande godkännande i praktisk realexamen, vilka ingå i det förslag till stadga för denna examen, som upptages i bilaga 2 till detta betänkande, äro för övrigt i allt väsentligt analoga med nu gällande bestämmelser för realexamen. Då i nämnda examen en lärjunge enligt nu gällande stadga kan, om ock på vissa villkor, godkännas, om han förutom i muntlig prövning endast blivit godkänd i förmåga att skriftligen behandla modersmålet och i ytterligare ett skriftligt prov, kan det av de sakkunniga föreslagna ytterligare villkoret om tillfredsställande lösning av en av de förelagda arbetsuppgifterna möjligen synas utgöra en skärpning för de praktiska linjernas vidkommande av fordringarna i realexamen. Då de praktiska examensuppgifterna ofta i vida mindre grad än övriga skriftliga prov röna inverkan av yttre tillfälligheter och ej för lärjungarna innebära samma psykiska påfrestning som de skriftliga proven i teoretiska läroämnen, kunna de sakkunniga icke finna, att de föreslagna villkoren för godkännande innebära någon egentlig skärpning av de för godkännande av allmän realexamen gällande bestämmelserna. Även bör i detta sammanhang erinras om den bestämmelse i nu gällande stadga för högre folkskolor, enligt vilken lärjunge för uppflyttning till högre klass och för erhållande av avgångsbetyg måste hava minst vitsordet godkänd såväl i modersmålet som i samtliga de ämnen, vilka i skolans undervisningsplan betecknas som yrkesämnen. För de muntliga proven böra enligt de sakkunnigas mening de bestämmelser, som nu gälla för motsvarande prov i den nuvarande realexamen, vara i huvudsak tillämpliga och tillräckliga även i avsende på praktisk realexamen. Ledningen av Frågan om själva de yttre formerna för anordnandet och ledningen av den examen och praktiska realexamen har i intresserade kretsar och särskilt bland dem, som UPPS art rn S arbeta inom de högre folkskolorna, varit föremål för överväganden. Då 1924 års skolsakkunniga i sitt betänkande givit en kort sammanfattning av de framförda förslagen och synpunkterna, vilja de nu arbetande sakkunniga till en början återgiva denna framställning. 1924 års skolsakkunniga anföra därom följande. »I fråga om sättet för bestämmande av uppgifter för de skriftliga proven i praktisk realexamen kunna olika möjligheter tänkas. Det kan tänkas, att uppgifterna, i likhet med vad nu är fallet i fråga om examen vid högre folkskola, bestämmas lokalt för varje

151 särskild skola eller ock att, såsom fallet är i fråga om allmän realexamen, uppgifter utfärdas av skolöverstyrelsen.» »Först må några synpunkter anföras, som tala för den förstnämnda anordningen. Formerna för praktisk realexamen böra så nära som möjligt ansluta sig till dem, som nu tillämpas beträffande avgångsexamen vid högre folkskola, och sålunda kunna på det närmaste anpassas efter de speciella lokala förhållandena vid den enskilda skolan. Icke blott de olika typerna av högre folkskolor utan även skolor, tillhörande samma typ, kunna sinsemellan förete stora olikheter. Det är därför svårt att få till stånd en enhetlig ordning i fråga om bestämmande av uppgifter för de skriftliga proven utan fara för att de enskilda skolornas egenart komme att i större eller mindre grad åsidosättas. En stark uniformitet bör på detta område varken eftersträvas eller frammanas, utan den enskilda skolans frihet att själv anordna sin examen med all hänsyn till förefintliga lokala förhållanden bör bibehållas oförkränkt. Detta syfte skulle kunna vinnas, om inspektor såsom examensledare efter samråd med rektor i regel finge bestämma även uppgifterna för de skriftliga proven. Ä andra sidan får emellertid icke förbises vikten av att varje skola hålles uppe på en viss bildningsnivå, så att praktisk realexamen komme att beteckna en i det hela likvärdig bildningsståndpunkt hos dem, som förete betyg från en sådan examen. För tillgodoseende av detta syfte synes det vara lämpligt, att medlem av skolöverstyrelsen, därest han övertoge ledningen av examen, skulle giva uppgifter för de skriftliga proven samt att de skriftliga examensproven i varje fall översändes till skolöverstyrelsen, som skulle äga att, därest företagen granskning sådant påkallade, vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att upprätthålla den praktiska realexamens nivå. Lägges uppgiften i regel på inspektor, undveke man att för här ifrågavarande ändamål väsentligt öka skolöverstyrelsens arbete.» »Andra skäl tala för att uppgifter för de skriftliga proven i praktisk realexamen utfärdas av skolöverstyrelsen. E t t av syftemålen med införande av praktisk realexamen skulle vara att för den praktiska utbildning, som högre folkskola lämnar, få en examen, så långt som möjligt jämförlig med allmän realexamen. Vill man vinna detta mål, måste själva formerna för de båda examina så långt lämpligen kan ske överensstämma med varandra. Skulle en bestämd olikhet förefinnas på en så viktig punkt som i fråga om bestämmande av uppgifter för de skriftliga examensproven, bleve skillnaden i själva verket mycket betydande. Skall examen fylla sin uppgift, bör den så anordnas, att arbetsgivare och läroanstalter, som mottaga personer med betyg från praktisk realexamen, verkligen kunna veta, vad ett dylikt betyg är värt. Härför fordras, att examen icke blott vid en eller annan skola utan vid samtliga skolor med rätt att meddela praktisk realexamen hålles uppe vid en bestämd nivå. Den faktor, som mer än något annat bidragit till att hålla vår nuvarande realskolexamen uppe både i realiteten och i allmänhetens värdering, torde vara den skriftliga examen med de av skolöverstyrelsen givna gemensamma uppgifterna. Om en liknande ställning skall vinnas åt praktisk realexamen och denna sålunda bliva någorlunda jämförlig med allmän realexamen, synes det bliva nödvändigt att överstyrelsen åtager sig arbetet med att utfärda uppgifter för båda slagen av examen. Kom-

152 me bestämmandet av uppgifter för de skriftliga examensproven fortfarande att ske rent lokalt för varje särskild skola, vore egentligen icke någon förändring genomförd i formerna för examen. Dessa skulle i själva verket bliva desamna, som för närvarande tillämpas vid högre folkskolor i t. ex. Stockholm, Göteborg och Malmö. Då man från skolorna själva krävt mera ingående examensbesttmmelser, torde man särskilt hava haft i sikte medverkan från överstyrelsen. En sådan torde lättast vinnas på samma sätt som vid allmän realexamen. Om let överlämnades åt skolöverstyrelsen att bestämma uppgifter för de skriftliga proven, skulle det givetvis bliva överstyrelsen angeläget att vid dessas avfattande taga all hänsyn till de olika skoltypernas skilda krav och noga tillse, att uppgifter i de särskilda ämnena gåves, som lämpade sig för de olika skoltypema. Med hänsyn till svårigheten att avgöra i fråga om det tredje provet kunde let ju tänkas, att överstyrelsen endast lämnade uppgifter för prov i modersmålet och matematik.» »De sakkunniga hava för egen del ej velat taga någon avgjord ställning till de båda nu nämnda alternativen för bestämmande av de skriftliga exameasuppgifterna. Frågan om praktisk realexamen är så ny och så föga diskuterad bland dem, som saken närmast gäller, att bestämmelser om en sådan examen, därest den skall införas, icke torde kunna utfärdas förrän efter en närmare utredning.» »Vad den muntliga prövningen angår, torde den kunna i stort sett anordnas på samma sätt som den muntliga prövningen i allmän realexamen, och få de sakkunniga hänvisa till vad i kapitel X I I anförts angående formerna för sådan prövning. De sakkunniga hava där uttalat sig för att examensledningen i regel skulle tillkomma skolans inspektor.» De nu arbetande sakkunniga fästa stor vikt vid den i den ovan anförda framställningen betonade omständigheten, att det just är från de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolornas sida, som man krävt mera ingående examensbestämmelser samt medverkan från skolöverstyrelsens sida vid utfärdandet av de skriftliga proven. Samma önskemål möta i så gott som samtliga yttranden, vilka från styrelser och lärarkollegier vid tre- eller fyraåriga dylika skolor ingivits till de sakkunniga. Något tvivel torde icke kunna råda därom, att en anordning med gemensamma, av skolöverstyrelsen utfärdade skriftliga prov är en nödvändig förutsättning för att en praktisk realexamen skall vinna en ställning, som i det allmänna medvetandet blir likvärdig med den nuvarande realexamens. Genom att inskränka de skriftliga proven på varje linje till de ämnen, i vilka lärjungarna enligt de föreslagna undervisningsplanerna skola genomgå samma eller ungefär samma kurser som i den allmänna realskolan, vinnes ytterligare likställdhet, därigenom att uppgifterna göras gemensamma för den allmänna realskolan och de praktiska linjerna. Vid utarbetandet av ämnen för svensk uppsats torde dock ett eller möjligen två ämnen böra tilläggas för var och en av de praktiska linjerna. Utfärdandet av de speciella skriftliga proven i fysik med mekanik för tekniska linjer och i hälsolära för husliga linjer bör enligt de sakkunnigas mening likaledes överlåtas åt skolöverstyrelsen. De uppgifter i sistnämnda ämnen, som skola ut-

153 givas av skolöverstyrelsen, behöva ingalunda beröra sådana delar av de särskilda skolornas arbetsområden, inom vilka rörelsefrihet är önskvärd, och där en bindande uniformitet vore till skada för undervisningen. De av de sakkunniga föreslagna praktiska examensarbetena kunna indelas i två, inbördes något olika slag. Det ena slaget av ifrågavarande examensarbeten avser närmast att giva lärjungarna tillfälle att ådagalägga prov på vunnen f ä r d i g h e t av mera teknisk eller manuell natur. Uppgifterna i stenografi och maskinskrivning på handelslinjen, i verkstadsarbete på den tekniska linjen och i det ena av den husliga linjens praktiska läroämnen böra väljas med huvudsaklig hänsyn till förenämnda syftemål. Beträffande det andra slaget av praktiska examensarbeten hava de sakkunniga tänkt sig, att uppgifterna skulle vara så beskaffade, att huvudvikten komme att läggas vid att lärjungarna visa en viss grad av mognad och omdömesförmåga. Såsom särskilt lämpliga för prov av detta slag hava de sakkunniga tänkt sig ämnet bokföring på handelslinjen, maskin- och byggnadslära samt industriell ekonomi på den tekniska linjen och det återstående av den husliga linjens huvudämnen bland de praktiska läroämnena. De examensarbeten, såsom exempelvis examensarbetena i verkstadsarbete och sömnad, vilka på grund av sin natur icke låta koncentrera sig till ett prov på några timmar, böra i regel utföras under vårterminen, på de åt vederbörande ämne anslagna lektionstimmarna, och den för examensarbetet använda tiden bör antecknas och kontrolleras av läraren. När det gäller utarbetande av förslag till och bestämmande av de praktiska uppgifterna, äro flera alternativa möjligheter tänkbara dels med hänsyn till de olika provens inbördes skiljaktiga natur och dels med hänsyn till de olika skolornas och skolformernas egenart. De sakkunniga vilja till en början framhålla, att handelslinjens färdighetsprov i stenografi och maskinskrivning intaga en särställning i förhållande till övriga här ifrågasatta praktiska arbetsuppgifter i så måtto, att de, liksom de skriftliga proven i den vanliga realexamen, böra kunna göras lika för alla skolor av samma slag och bedömas efter enhetliga grunder. Särskilt i stenografi är det resultat i form av antal stavelser på tidsenheten, som uppnås vid ett prov, i synnerligt hög grad beroende av möjligheten att i större eller mindre utsträckning använda på förhand inlärda specialförkortningar. Det torde under sådana förhållanden vara lämpligast, att uppgifter för proven i stenografi och maskinskrivning utfärdas av skolöverstyrelsen. I samband härmed vilja de sakkunniga framhålla såsom önskvärt, att dessa prov i stenografi och maskinskrivning kunde göras gemensamma för flera slag av skolor än dem, om vilka nu närmast är fråga. Enligt vad de sakkunniga erfarit, söker man exempelvis i England nå detta mål därigenom, att handelskamrarna i olika delar av landet utfärda dylika prov för skolor inom vissa områden och fastslå normer för provens betygsättande. Den enhetlighet, som eftersträvats vid bedömandet av de skriftliga proven för den hittillsvarande realexamen, har utan varje tvivel varit en av huvudorsakerna till det mått av förtroende, som från allmänhetens och arbetsgivarnas sida kommit denna examen till del. Det torde därför ingalunda vara utan betydelse för vida kretsars upp-

154 fattning av en blivande praktisk realexamens värde som kompetensbevis, att just betygen i stenografi och maskinskrivning från första stund vinna förtroende såsom tillförlitliga och jämförbara med de betyg i nämnda ämnen, som avgivas vid andra läroanstalter. Skulle en sådan anordning med för flera läroanstalter gemensamma prov i stenografi och maskinskrivning komma till stånd, är det möjligt, att uppgifter för prov i stenografi och maskinskrivning komme att utgivas flera gånger varje läsår från skolöverstyrelsen. Då ifrågavarande prov kräva föga tid för utförandet och äro lätta att anordna, torde hinder ej möta att låta handelslinjens lärjungar undergå prov i båda eller i ettdera av dessa ämnen vid de tidpunkter under vårterminen, då uppgifter för dylika prov komma att utgivas. Beträffande uppgifter för övriga här föreslagna praktiska examensarbeten vilja de sakkunniga framhålla, att de så mycket som möjligt böra anpassas efter varje särskild skolas egenart. Det torde under sådana omständigheter kunna förutsättas, att skolöverstyrelsen finner lämpligt att bereda den lokala ledningen tillfälle att inkomma med förslag till uppgifter för dessa examensarbeten. De sakkunniga hava i annat sammanhang föreslagit, att i styrelse för mellanskola, vid vilken praktisk linje är upprättad, alltid skola finnas representanter för de grenar av näringslivet, på vilka skolans undervisning är inriktad, samt att i lokalstyrelse för allmänt läroverk, som även omfattar praktisk linje, såsom adjungerad ledamot skall finnas en sådan representant för näringslivet. På grund härav synes det naturligt, att styrelsen till följd av sin förbindelse å ena sidan med ortens näringsliv och å andra sidan med skolans arbete står närmast att på ett eller annat sätt utöva ett avgörande inflytande, då det gäller att uppgöra förslag till praktiska arbetsuppgifter. Efter att hava övervägt olika möjligheter till såvitt möjligt enkla och betryggande bestämmelser i detta hänseende, hava de sakkunniga i bifogade förslag till bestämmelser för praktisk realexamen föreslagit, att för varje särskild praktisk linje inom en skola förslag till dylika arbetsuppgifter skola utarbetas av rektor eller, om han undervisar i ämnet inom avgångsklassen, av en annan, utav kollegiet utsedd lärare i samråd med en av styrelsen för ändamålet utsedd person, varvid hänsyn bör tagas till under året genomgångna kurser och utförda prov i ämnet; de föreslagna examensuppgifterna insändas därefter i god tid före den för provet utsatta dagen till skolöverstyrelsen för granskning och godkännande. De under året i samband med prövningarna utfärdade arbetsuppgifterna böra sedan in extenso återgivas i skolans årsredogörelse. En dylik anordning med förslagsrätt från en skolas lokala ledning, då det gäller uppgifter för praktiska examensarbeten, behöver emellertid på intet sätt utesluta möjlighet för skolöverstyrelsen till att göra ifrågavarande prov gemensamma för flera skolor eller linjer av samma slag. I den mån så är möjligt utan att därigenom menlig inverkan uppkommer för undervisningen i skolor, vilka på grund av lokala förhållanden fått en speciell inriktning, torde tvärtom en anordning med så långt möjligt gemensamma uppgifter vara att anbefalla på grund av den enhetlighet i bedömning och betygsättning, vilken därav bliver en följd.

155 Det är ingalunda obekant för de sakkunniga, att i våra dagar från olika håll kraftiga röster höjas med yrkande, att det hittillsvarande examens väsendet vid våra skolor skall helt avskaffas. Detta spörsmål, om vilket för övrigt vitt skilda meningar råda, kan givetvis icke här göras till föremål för någon mera ingående behandling. Då examensväsendet fortfarande består vid våra svenska läroverk och då målsmännen, för den skolform, som här intager en betydelsefull ställning, med stor styrka yrkat på en examens införande, finna de sakkunniga ingen anledning att närmare ingå på denna vittutseende fråga, vilken givetvis för sin utredning måste ses i ett större sammanhang.

6.

Sättet för upprättande av praktiska linjer.

Utgående från de krav, som från näringslivets och från de utexaminerade lärjungarnas sida ställas på det slag av undervisning, varom här är fråga, hava de sakkunniga i det föregående kommit till det resultatet, att de skolor eller linjer, vilka skola avslutas med en praktisk realexamen, böra, vare sig de äro inbyggda eller fristående, vara fyraåriga. Beträffande de praktiska linjer, som inbyggas i statens realskolor, finna de sakkunniga självfallet, att de liksom skolan i övrigt skola vara statliga. I fråga om dessas upprättande bör gälla vad som i allmänhet gäller om upprättandet av statliga läroanstalter, eller att sedan det föreliggande fallet varit föremål • för undersökning och utredning, förslag i vederbörlig ordning avgives till riksdagen, som har att besluta. I nu förevarande fall, då fråga är om en alldeles ny skolform, synes det så mycket mer angeläget, att frågan om upprättandet av dessa läroanstalter behandlas från fall till fall. Det synes emellertid icke osannolikt, att på vissa ställen kan förefinnas ett mycket starkt ortsintresse för upprättande av praktiska linjer, vilka till en början icke kunna påräkna ett övertagande från statens sida. Då staten i dylika fall icke kan förutsättas vidtaga någon åtgärd i här berörda syfte, synes det de sakkunniga önskvärt, att kommuner, i vilka statsläroverk finnes, erhålla möjlighet att i samband med statsläroverket upprätta praktiska linjer, anordnade i huvudsak enligt samma grunder, som under senare år tillämpats i fråga om kommunala gymnasier eller gymnasielinjer, bundna vid statsläroverk. Skulle en på detta sätt av kommunen upprätthållen praktisk linje i fortsättningen visa sig vara av behovet lika starkt påkallad som den allmänna linjen eller som motsvarande statliga linje vid andra läroverk, synes man kunna utgå ifrån att staten skall känna sig föranlåten att lämna understöd åt eller helt övertaga linjen. Då det gäller sättet för upprättandet av praktiska linjer, inbyggda i en redan bestående kommunal mellanskola, vilja de sakkunniga föreslå, att bestämmelser i detta avseende må lämnas, vilka utgöra en motsvarighet till dem, som äro givna ifråga om inrättande av praktisk linje vid kommunal flickskola. Vad slutligen beträffar de fristående skolor, som skola föra fram till en praktisk realexamen, anse de sakkunniga, att sådana skolor åtminstone tilJ

156 att börja med i regel böra upprättas såsom kommunala anstalter. De sakkunniga anse, att skolor av detta slag böra komma till stånd på så sätt, att vederbörande kommun först upprättar en högre folkskola med en eller flera linjer, vilken utbygges till fyraårig med tillämpande av de undervisningsplaner, som kunna komma att fastställas för skolor, vilka skola föra sina lärjungar fram till något slag av praktisk realexamen. Därefter förfares med skolan på samma sätt som nu är föreskrivet i fråga om allmän högre folkskolas övergång till kommunal mellanskola, I detta sammanhang vilja de sakkunniga påpeka vikten av att bestämmelser införas, vilka göra det möjligt för lärjungar från andra kommuner än den eller dem, som upprätthålla skolan, att intagas i dylika statsunderstödda kommunala skolor, på sätt är stadgat i fråga om kommunala flickskolor. Den omständigheten, att de sakkunniga föreslagit, att de fristående skolorna skola upprättas såsom kommunala, kan och bör givetvis icke hindra, att de framdeles må kunna övertagas av staten. Likaledes anse de sakkunniga det önskvärt, att inom en ej allt för avlägsen framtid åtminstone någon fristående skola av staten upprättas med undervisningsplaner, som i huvudsak överensstämma med dem, som i det följande (sid. 190 ff.) lämnas för tre olika slag av linjer.

7. De praktiska kommunala skolornas benämning. I sin utredning hava 1924 års skolsakkunniga tagit upp spörsmålet om den lämpligaste benämningen på sådana fristående skolor, vilka skola föra fram till en praktisk realexamen. Det heter därom på sid. 374 f.: »Generaldirektör Bergqvist har tänkt sig, att i och med införande av praktisk realexamen namnet på högre folkskola, som anställde sådan examen, borde ändras till praktisk realskola. För en dylik namnförändring, som tydligen närmast har formell karaktär, kunna tvivelsutan vägande skäl anföras. Det ligger ju nära till hands att sträva efter överensstämmelse mellan namnet på en skola och namnet på den examen, vartill den leder. Benämningen praktisk realskola skulle på ett otvetydigt sätt framhålla, att det här vore fråga om en skola, som beträffande organisation och bildningsmål i viss- mån vore jämförlig med realskolan. Det nya namnet skulle kanske också bidraga till att giva ökat anseende åt skolan, och det skulle undanröja ett missförstånd, som namnet högre folkskola visat sig giva anledning till, nämligen att en skola med detta namn blott avsåge vanlig folkskolebildning.» »Ä andra sidan är en namnförändring också ägnad att ingiva betänkligheter. Man vill ju icke gärna utan verkligen avgörande skäl byta ut ett namn, som har en nära sjuttioårig hävd för sig. Införandet av praktisk realexamen förutsätter icke med nödvändighet, att den skola, där sådan examen avlägges, kallas realskola. Det har ju icke ansetts vara något hinder för att vanlig realskoleexamen avlägges vid en skola, benämnd mellanskola, eller vid en högre flickskola. Namnet praktisk realskola skulle icke kunna användas för alla de nuvarande högre folkskolorna, enär åtskilliga av dessa i fråga om antalet kläs-

157 ser samt lärokursernas läggning och omfattning icke skulle kunna uppvisa de för anställande av praktisk realexamen erforderliga förutsättningarna. Men då dessa skolor i väsentliga avseenden komma att organisatoriskt höra samman med dem, som skulle benämnas praktiska realskolor, tala starka skäl för att skolorna också finge hava gemensam benämning. Skillnaden skulle eljest framträda starkare än den i verkligheten vore. Därtill kommer, att rätten att anställa praktisk realexamen särskilt till en början säkerligen komme att lämnas för en viss begränsad tid, som för skolan i fråga bleve en prövotid. Det skulle då också kunna inträffa, att en skola, som förlorade examensrätten, finge ändra sitt namn tillbaka till högre folkskola.» De nu arbetande sakkunniga anse sig icke kunna biträda vissa synpunkter i det ovan återgivna uttalandet. Till en början torde sålunda det berörda, spörsmålet icke böra anses »närmast» hava »formell karaktär», utan det har också r e e l betydelse, ej minst därigenom, att det visat sig vilseledande för den stora allmänhetens uppfattning av arten och omfånget av den i de mera utvecklade högre folkskolorna meddelade undervisningen. Vid flera tillfällen i den föregående framställningen hava de sakkunniga ansett sig böra betona vikten av de skäl för ett jämställande i yttre hänseende av teoretiska och praktiska utbildningslinjer, som anförts i de tidigare här omnämnda motionerna till 1927 års riksdag, och finna det ur denna synpunkt ingalunda oviktigt, att såväl de inbyggda praktiska linjerna som också motsvarande fristående skolor erhålla en benämning, som på ett för den stora allmänheten klart och tydligt sätt anger såväl deras bildningsmål som deras ställning inom skolväsendet. Med kännedom om de synpunkter, som av föräldrar och barn ofta anläggas vid val mellan olika skolor och utbildningslinjer, torde man kunna anse såsom självklart, att en benämning även på de fristående linjerna och skolorna, vilken tydligt fastslår deras jämbördighet med skolor, som meddela allmän realexamen, väsentligt måste bidraga till förverkligandet av det i skolöverstyrelsens yttrande över skolkommissionens förslag uttalade önskemålet, att ett val mellan linjer för teoretisk och linjer för praktisk utbildning måtte komma att ske efter mera sakliga grunder, än vad nu ofta är fallet. De sakkunniga finna också mycket tala för den i en av nämnda motioner framförda uppfattningen, att ett dylikt yttre jämställande av de praktiska utbildningslinjerna med realskolan och den kommunala mellanskolan skulle kunna bidraga till en ökad uppskattning även av de arbetsuppgifter, för vilka de praktiska linjerna närmast skulle förbereda. Gent emot 1924 års skolsakkunnigas yttrande, att »en aldrig så eftersträvansvärd överensstämmelse i fråga om examensmålen uppenbarligen icke får bliva bestämmande för skolornas organisation», vilja de nu arbetande sakkunniga hävda, att en skolas mål givetvis måste utöva inflytande på dess organisation. Och vad vidare beträffar det organisatoriska sambandet mellan de fristående kommunala skolor, vid vilka praktisk realexamen skulle komma att avläggas, och kvarstående högre folkskolor, kunna de sakkunniga icke finna, att detta är i något avseende starkare än sambandet mellan de nuvarande kom-

158 inunala mellanskolorna och de allmänna högre folkskolor, ur vilka dessa uppstått. De nu arbetande sakkunniga hava i det föregående framhållit, att tidigare framlagda utlåtanden och förslag i hithörande frågor som en huvudsaklig utgångspunkt haft önskemålet om en i olika hänseenden förstärkt ställning å t de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolorna, varvid frågan om en praktisk realexamen framställts närmast såsom ett spörsmål om ett officiellt erkännande av avgångsbetyget, med vilket skulle förbindas vissa kompetensbestämmelser. Så synes också väsentligen hava varit fallet med den del av 1924 års skolsakkunnigas utredning, som omfattar praktiska bildningslinjer. P å grund av den vidare syftning, som denna gång av statsmakterna givits åt utredningen, hava de nu arbetande sakkunniga icke tagit nämnda spörsmål till utgångspunkt utan ansett sig böra se problemet i ett större sammanhang, varför det nu framlagda förslaget i viktiga punkter företer väsentliga avvikelser från tidigare framlagda utredningar. Ej minst gäller detta frågan om det kunskapsmått, som skall vitsordas genom allmän realexamen, spörsmålet om skoltidens längd samt frågan om lämpligheten av anordningen med i realskola eller kommunal mellanskola inbyggda praktiska linjer. Härigenom har för de nu arbetande sakkunniga även frågan om linjernas eller skolornas benämning kommit i ett annat läge än tidigare. Vad först angår de i realskola eller kommunal mellanskola inbyggda linjer, vid vilka praktisk realexamen avlägges, torde någon tvekan icke råda, att de böra inbegripas under benämningen på den skola, i vilken de äro inbyggda. Beträffande åter de av de nu arbetande sakkunniga föreslagna fristående kommunala skolor, som skola föra fram till praktisk realexamen, överensstämma dessa i yttre organisatoriskt hänseende fullständigt med övriga kommunala mellanskolor, en överensstämmelse, vilka även sträcker sig till sättet för deras upprättande. Såsom ett närmare studium av den historiska översikten giver vid handen, är likheten ännu mera påfallande mellan de nu föreslagna fristående praktiska skolformerna och de ursprungligen föreslagna mellanskolorna. Med hänsyn härtill finna de sakkunniga, att benämningen praktisk kommunal mellanskola måste anses såväl med avseende på studiemålet som också i organisatoriskt och administrativt hänseende på ett klart och träffande sätt karakterisera de fristående skolor med enbart praktiska linjer, vilka erhålla rätt att anställa praktisk realexamen. En skola av de nuvarande kommunala mellanskolornas typ bör då, om den icke har någon praktisk linje, i analogi härmed benämnas allmän kommunal m\ellanskola, och enbart kommunal mellanskola, ifall den har både allmän och praktisk linje. Tanken på en sådan åtskillnad i benämning, som: de sakkunniga nu föreslagit, godtogs för övrigt av Fridtjuv Berg, vilken i riksdagen framlade det ursprungliga förslaget om mellanskolors upprättande, bland annat i en motion år 1908 i anledning av den kungl. propositionen om kommunala mellanskolor. Beträffande benämningen mellanskola säger han sålunda, att frågan »huruvida en läroanstalt heter så och så, kan dock ej tillmätas någon avgörande vikt». Ifall den då föreliggande propositionens »inverkan på den högre folkskolan be-

159 stode däruti», säger han vidare, »att denna skola förlorade sitt gamla namn, men, med bibehållande av sin väsentliga karaktär, komme att under en ny och kanske for mången mera tilltalande benämning leva u p p i en förbättrad gestalt, skulle ingen hava anledning att beklaga dess öde. Vad som måste undersökas är endast, huruvida den föreslagna skolarten med det nya namnet verkligen i sak skulle kunna ersätta den högre folkskolan och giva vad denna förmår samt kanske något däröver.» I samma motion refererar också han sin kända motion vid 1892 års riksdag om praktiska överbyggnader på folkskolan i följande ordalag: »Den avsåg upprättande av ett nytt11 slags undervisningsanstalter, utgörande praktiska överbyggnader på folkskolan ('realskolor', 'mellanskolor', 'borgarskolor'), anordnade enligt följande grunder: 3) För de lärjungar, vilka fullständigt inhämtat skolans kurs, bör anordnas en avgångsprövning, vars genomgående medför särskilda rättigheter — — —.» De sakkunniga hava i detta sammanhang velat så utförligt som skett redogöra för dessa förhållanden vid tiden för de nuvarande kommunala mellanskolornas upprättande, alldenstund det synes framgå, dels att de sakkunnigas nu framlagda förslag i sin helhet ej äro annat än ett steg framåt i en naturlig utvecklingsgång och dels att det föreslagna namnet »praktisk mellanskola» har mycket goda skäl för sig även ur den synpunkten, att benämningen »mellanskola» ursprungligen var avsedd att beteckna skolor av just den typ de sakkunniga nu föreslagit. Innan de sakkunniga lämna frågan om skolornas benämning, anse de sakkunniga sig böra erinra om att de sakkunniga i de förslag till benämning, som här ovan framlagts, ansett sig böra utgå från det namn, som för närvarande tillkommer den skolform, som här är i fråga — den kommunala mellanskolan. Sedan emellertid den kommunala mellanskolan fått en parallellform i den nyinrättade fyraåriga statliga realskolan, förefinnes mellan dessa båda skolformer ingen annan olikhet än att den ena skolformen är kommunal och den andra statlig. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke den hittillsvarande kommunala mellanskolan lämpligen borde benämnas k o m m u n a l realskola och att följaktligen den av de sakkunniga föreslagna praktiska kommunala mellanskolan skulle benämnas p r a k t i s k kommunal r e a 1 s k ol a. Då nu emellertid även andra skolor än de, som falla under de sakkunnigas utredning, skulle komma att beröras av en dylik namnförändring, hava de sakkunniga här endast antydningsvis velat beröra saken.

8. Lärarkompetens och lärarutbildning. Söker man en motsvarighet till vad som bör föreskrivas i fråga om lärarbehörighet och lärares anställande vid de läroanstalter för praktisk utbildning, som av de sakkunniga nu föreslås, har man, vad beträffar de teoretiska ämnena, närmast att tänka på vad som för närvarande gäller i fråga om anställning 1

Kursiverat av de sakkunniga.

160 som lärare vid de läroanstalter, som i likhet med de nu föreslagna föra till realexamen, alltså vid realskolor och kommunala mellanskolor. De sakkunniga föreställa sig sålunda, att med avseende på behörighet till och tillsättning av sådan tjänst, som omfattar enbart teoretiska läroämnen, bör förfaras enligt enahanda grunder och på enahanda sätt, som när det gäller behörighet till eller tillsättning av ämneslärartjänst vid realskola respektive kommunal mellanskola. Vad beträffar tjänster, vilka omfatta enbart praktiska läroämnen, saknas vid allmän realskola och allmän kommunal mellanskola någon motsvarighet. En sådan erbjuda emellertid, vad statliga anstalter beträffar, de tekniska fackskolorna och gymnasierna, och vad angår praktiska kommunala mellanskolor de yrkesbestämda högre folkskolorna. I båda fallen sker tillsättning efter individuell prövning av de sökandes behörighet, när det gäller de tekniska fackskolorna och gymnasierna, i första hand av anstaltens styrelse och därefter av skolöverstyrelsen samt i sista hand av Kungl. Maj :t, som utnämningen tillkommer. Vid de yrkesbestämda högre folkskolorna har den lokala styrelsen att tillsätta tjänsten, sedan skolöverstyrelsen först prövat de sökandes behörighet, Enligt de sakkunnigas mening bör ett motsvarande tillvägagångssätt tillämpas vid de läroanstalter, om vilka nu är fråga. Skulle uti en tjänst ingå dels teoretiska, dels praktiska ämnen, synes i fråga om de förra böra förfaras på sätt som ovan sagts om tjänster med uteslutande teoretiska ämnen, och i fråga om de senare vad som sagts rörande tjänster med enbart praktiska ämnen. När det gäller tjänst vid statsrealskola, bör, med hänsyn till gällande bestämmelser, i fråga om teoretiska ämnen föreskrivas, att om i tjänsten ingår ett teoretiskt ämne, sökanden skall i vederbörlig examen hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i detta ämne, och att om i tjänsten ingå två teoretiska ämnen, sökanden skall hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i ett av dessa ämnen. Påpekas bör, att dylika »blandade» tjänster understundom skulle kunna med fördel besättas med personer, som förvärvat nödig kompetens jämväl i teoretiskt ämne på annan väg än den av läroverksstadgan föreskrivna, till exempel medelst genomgång av teknisk högskola eller handelshögskola. Enligt de sakkunnigas mening är det önskvärt, att möjlighet gåves för dylika personer att, då de så önska, inför filosofisk fakultet undergå särskild prövning efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen i ett eller flera ämnen, som tillhöra allmän realskolas ämneskrets. En liknande anordning är bestämd i stadgan den 1 november 1907 angående filosofiska examina, § 27, i fråga om teologie kandidater och licentiater. De sakkunniga vilja tillägga, att fall givetvis ock kunna tänkas, då behörighet till dylika befattningar kan lämpligen vinnas genom personlig dispens. I fråga om de kompetenskrav, som böra uppställas, när det gäller praktiskt ämne, hålla de sakkunniga före, att dessa böra minst motsvara vad som fordras för anställning vid yrkesbestämd högre folkskola; i regel synas de väl böra läggas något högre — på ett mellanplan mellan sistnämnda krav och de krav, som i regel ställas rörande lärartjänst vid handelsgymnasium eller vid teknisk fackskola och gymnasium. Att här närmare precisera vad som bör ingå i

161 kompetensfordringarna torde ej vara erforderligt eller ens möjligt. Då denna angelägenhet enligt de sakkunnigas ovan framställda förslag skulle, när det gäller statliga anstalter, läggas i händerna på skolöverstyrelsen och i sista hand överlämnas till Kungl. Maj:t, och när det är fråg-a om kommunala anstalter handhavas av den lokala styrelsen och skolöverstyrelsen, bör det givetvis tillkomma sagda myndigheter att i mån av vunnen erfarenhet leda sig fram till de normer, som här böra följas. Det är givetvis av synnerligen stor betydelse, att de lärare, som komma att anställas i de fackliga ämnena på de praktiska linjerna, icke blott besitta de rent fackliga insikter, som här erfordras, utan även äga den pedagogiska skolning, som utövandet av undervisningen med nödvändighet kräver. När man nu ställes inför frågan, huru en så beskaffad skolning står att åstadkomma, måste man livligt beklaga, att den yrkespedagogiska centralanstalt, som genom beslut av 1920 års riksdag kom till stånd, ej längre existerar som en fristående inrättning. Den verksamhet, som skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning fortfarande utövar i lärarutbildnings syfte och som främst avser utbildning av lärare för lärlings- och yrkesskolor, bör givetvis även kunna komma de nu avsedda praktiska linjerna till godo, men utan tvivel påkallas här med nödvändighet ytterligare anordningar, väl närmast i form av ett återupprättande av den nedlagda yrkespedagogiska centralanstalten, om möjligt i en mera utvecklad gestaltning. Det vore givetvis önskvärt, att de lärarkandidater, som genomgå provar och som hava för avsikt att ägna sig åt undervisning å de praktiska linjerna, kunde under provårstiden beredas tillfälle att auskultera och möjligen också övningsundervisa vid fackliga skolor. Och här kunna de sakkunniga anknyta till det betänkande angående praktisk lärarkurs, som de sakkunniga den 31 maj 1929 avgivit. I detta betänkande hava de sakkunniga bland annat framhållit önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provar bliva i tillfälle att allt efter individuella önskemål hospitera även vid andra läroanstalter än de allmänna läroverken. Nämnda betänkande innehåller jämväl ett förslag till avkortat provar, varvid personer, som redan äro anställda som lärare, skulle kunna med bibehållande av sin lärarbefattning tidvis deltaga i provårsarbetet. Komme den sålunda föreslagna anordningen till stånd, skulle den med fördel kunna utnyttjas för åstadkommande av pedagogisk utbildning av lärare vid de praktiska linjerna. I den mån personer, som avlagt folkskollärarexamen, i författningsenlig ordning förvärva behörighet till anställning som lärare vid de praktiska linjerna, kommer givetvis den i sagda examen ingående pedagogiska erfarenheten att tillgodoföras undervisningen å de praktiska linjerna. Det finnes sålunda redan nu åtskilliga vägar, på vilka den pedagogiska skolning, som anställning som lärare vid de praktiska linjerna förutsätter, kan tänkas förvärvad. Emellertid finna de sakkunniga denna fråga av sådan vikt, att de sakkunniga anse sig böra framhålla önskvärdheten av att snarast möjligt effektiva och enhetliga åtgärder vidtagas i syfte att på bästa sätt främja densamma. 11—300467

162 Det synes de sakkunniga både billigt och lämpligt, att när yrkesbestämd högre folkskola övergår till praktisk kommunal mellanskola, med avseende på de vid skolan anställda ordinarie lärarna bör förfaras på enahanda sätt, som i motsvarande avseende är föreskrivet i fråga om lärares överflyttning, när allmän högre folkskola övergår till kommunal mellanskola. Närmare bestämmelser därom finnas intagna i § 59 av stadga den 19 november 1918 för kommunala mellanskolor. Då de lärare, som för närvarande äro anställda vid våra yrkesbestämda högre folkskolor, redan blivit tillsatta efter en ingående prövning av deras fackliga och personliga kvalifikationer, föreställa sig de sakkunniga, att vid ett eventuellt förverkligande av de sakkunnigas här framlagda förslag en överflyttning av nu antytt slag ej skulle möta några svårigheter.

9.

Administrativa förhållanden.

De praktiska linjer, för vilkas upprättande de sakkunniga i det föregående uttalat sig, skulle, såsom framgår av det sagda, kunna upprättas antingen av stat eller av kommun. Vad beträffar det förstnämnda slaget av skolor, synas de bestämmelser angående lokalstyrelse, som finnas intagna i gällande läroverksstadga, böra i huvudsak tillämpas. Härvid bör dock enligt de sakkunnigas mening tillses, att näringslivet alltid blir i erforderlig utsträckning representerat i densamma. Den paragraf av läroverksstadgan, § 207, som avser lokalstyrelsens sammansättning, bör alltså kompletteras med en föreskrift av det innehåll, att vid läroverk, där en eller flera praktiska linjer äro upprättade, för var och en av dessa skall, utöver de ledamöter, som eljest skola ingå i styrelsen, av vederbörande lokalstyrelse utses två med avseende på det verksamhetsområde, linjen avser, sakkunniga personer, den ene representerande arbetsgivare, den andre i arbete anställda. Dessa sakkunniga skola äga att inom lokalstyrelsen deltaga i överläggningar rörande ärenden, som angå den linje, de företräda, ävensom att i dylika ärenden framlägga förslag. Ytterligare synes till § 210 i läroverksstadgan, som redogör för lokalstyrelsens allmänna uppgifter, böra fogas en bestämmelse därom, att vad som i nämnda paragraf sagts skall i tilllämpliga delar gälla även de i § 207 omförmälda särskilda sakkunniga inom styrelsen, och slutligen bör i § 211, vilken angiver lokalstyrelsens särskilda åligganden, stadgas, att vad som säges i punkterna a ) , e), 1), m) och n) skall i tillämpliga delar gälla berörda sakkunniga. Vad beträffar de praktiska linjer, som upprättas av kommun, hava de sakkunniga, såsom framgår av det föregående, tänkt sig två organisationsformer: antingen skulle dylika linjer anordnas vid kommunala mellanskolor, eller ock skulle fristående praktiska kommunala mellanskolor kunna inrättas. För båda dessa fall böra, synes det de sakkunniga, åtgärder vidtagas för vinnande av garanti, att den speciella fackkunskapen blir representerad inom skolstyrelsen. I fråga om de högre folkskolor, som äro inriktade på visst yrke eller viss yrkesgrupp, hava redan bestämmelser givits, som tillgodose nämnda önske-

163 mål. I stadgan för högre folkskolor är nämligen i § 11 mom. 2 föreskrivet, att vid val av styrelse hänsyn bör tagas till att de olika intressen i fråga om skolornas anordnande och förvaltning, som kunna förefinnas med avseende på varje särskild skola, bliva i styrelsen tillgodosedda. Vidare stadgas, att därest undervisningen med hänsyn till lärjungarnas praktiska utbildning är inriktad på visst yrke eller viss yrkesgrupp och skolan med hänsyn härtill åtnjuter högre statsunderstöd, minst två i sådant yrke eller sådan yrkesgrupp sakkunniga personer skola vara medlemmar av skolstyrelsen. En bestämmelse av liknande innehåll avseende praktiska kommunala mellanskolor, synes alltså böra införas i stadgan för kommunala mellanskolor, varvid det synes önskvärt, att det föreskrives, att den ene av dem skall representera arbetsgivarna, den andre i arbete anställda, Det är uppenbart, att det av de sakkunniga framlagda förslaget även måste mom den centrala ledningen, skolöverstyrelsen, påkalla vissa anordningar, som kunna vara ägnade att på bästa sätt tillgodoföra ledningen av de föreslagna linjerna den speciella sakkunskap, varöver nämnda styrelse förfogar. Tilllämpas denna grundsats på de nu föreslagna praktiska linjerna, bör ledningen av de i realskolan eller i den kommunala mellanskolan inbyggda praktiska linjerna liksom också av de fristående praktiska linjer, som kunna komma att upprättas av staten, tillkomma läroverks- och yrkesskolavdelningarna gemensamt. Vad åter beträffar de fristående linjer, som uppkomma genom ombildning av yrkesbestämda högre folkskolor, synes böra gälla vad i motsvarande avseende är föreskrivet i fråga om de högre folkskolor, vilka ombildas till kommunala mellanskolor. Vad angår den närmare fördelningen på de olika avdelningarna av skolöverstyrelsen av överstyrelsens åligganden i fråga om de praktiska skolorna, torde det vara av stor betydelse, att denna fördelning kommer att ske i överensstämmelse med den av de sakkunniga hävdade likställdheten mellan den teoretiska och den praktiska undervisningen och att ett arbetsförfarande, som betryggar en dylik likställdhet, kommer till stånd.

IT. Undervisningsplaner. 1. I n b y g g d a linjer. Undervisningsplan för handelslinje, inbyggd i fyraårig realskola. Anm.

För klasserna 4 och 5 av i femårig realskola inbyggd handelslinje bliva timtalen och kurserna desamma som i klasserna 3 och 4 av den i fyraårig realskola inbyggda linjen. I klasserna 1—3 av femårig realskola bibehålies den allmänna realskolans undervisningsplan orubbad.

I. Timplan. Klass 1

Ämne:

A.

Klass 3

Klass 4

Summa

1 3 4 5 (3) 2 3 3

2 6 5 (3) 2 3 1

5 15 22 14 (6) 10 10 13.5 4

Läroämnen:

1) Teoretiska läroämnen: Kristendomskunskap Modersmålet Tyska (med affärskorrespondens) . . . Engelska ( > » ) • • • Franska (frivilligt ämne) Historia med ekonomi- och samhällslära . Geografi med varukännedom Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi 2) Praktiska läroämnen: Handelsteknik: a) Handelsräkning b) Bokföring, affärskorrespondens och annat kontorsarbete c) Handelslära och handelsrätt . . . Stenografi Maskinskrivning Summa B.

Klass 2

3 2 5.5 2

} - {

(2) 1 ) (2.5) *)

2 2.5

6 2 l1) J 1.5 )

29 (+4.5)

31 ( + 3 )

32.5(4-3)

(1) 3

2 (1) 3

10 2 3 4

Övningsämnen:

Teckning med textning och välskrivning . . Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd och annat praktiskt arbete: gossar flickor Hushållsgöromål Summa Totalsumma veckotimmar

3.6 4.6

10 37.5

6 4(4-2) 14 7.5 4 4.6

g. 6.5(4-1) } 5(4-1) fl. 7.5 (4- 1)

g. 37.5 ( + 4) 3 9 ( + 4.5){ fl. 38.5 (4-4) 37.5(4-4)

Anmärkning till timplanen. Där så befinnes lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne under en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsning). Därvid bör emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett timantal, som i möjligaste mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning har förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. ') Där handelslinje kommer till stånd inom en realskola, bör tillfälle beredas i klass 2 (resp. 3 i femårig realskola) för lärjungar, som det önska, att deltaga i undervisning i stenografi och maskinskrivning eller i ettdera av dessa ämnen, varefter de i senare klasser kunna erhålla motsvarande befrielse från ifrågavarande undervisning.

165 II. Kursplan. Kris te n do m skun skåp. Mål. I huvudsak <= 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) == 4-årig realskola. Klass 2 ( 2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme). Bilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1700-, 1800- och 1900-talen. I samband med en kort framställning av den kristna missionen korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Anm. = 4-årig realskola. Modersmålet. Mål. <= 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (6 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar.) Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass med vikt lagd vid referat och diskussion på lärorummet av i hemmet lästa arbeten; valda stycken ur dansk och norsk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Kort sammanfattning av förut meddelade anvisningar rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Eem uppsatser. Anm. = 4-årig realskola. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text av vanligt innehåll samt sådan text av ekonomisk art, vars sakinnehåll av dem utan svårighet kan förstås, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk med särskild hänsyn tagen till affärslivets fordringar. Kursfördelning. Klass 1 (7 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (4 timmar) «== 4-årig realskola. Klass 4 (6 timmar, därav 3 timmar särskilt för handelslinjen). Läsning, delvis kursivt, av valda författare; läsning jämte förklaring av ekonomiska notiser och artiklar; läsning och memorering av affärsskrivelser; hör- och talövningar; grammatik i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar; sex skriftliga reproduktioner eller översättningar till tyska, därav en eller annan av kommersiellt innehåll; övningar i hemmet och på lärorummet i avfattande och utskrivande av enklare affärsbrev.

166 Anm. 1. De tre timmar, som i klass 4 anslagits särskilt för handelslinjen, kunna lämpligen fördelas såsom en dubbeltimme och en enkeltimme, varvid i genomsnitt under läsåret var tredje dubbeltimme bör anslås till övningar på lärorummet i avfattande av affärsbrev, under vårterminen oftare än under höstterminen. Anm. 2. Vid läsningen tillses, att lärjungarna göras förtrogna med olika tyska tryckstilar samt i de högre klasserna även med tysk handstil. Engelska. Mål. Undervisningen i engelska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text av vanligt innehåll samt sådan text av ekonomisk art, vars sakinnehåll av dem utan svårighet kan förstås, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk med särskild hänsyn tagen till affärslivets fordringar. Kursfördelning. Klass 2 (4 timmar) <= 4-årig realskola. Klass 3 (4 timmar under hela läsåret gemensamt med övriga lärjungar, under senare hälften 2 timmar särskilt för handelslinjen). Läsning av lättare text; under vårterminen dessutom läsning jämte förklaring av ekonomiska notiser och artiklar samt läsning och memorering av enkla affärsbrev; höroch talövningar; formläran såsom i föregående klass avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Under vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text, utförda under ämnets lärotimmar. Klass 4 (5 timmar, därav 2 timmar särskilt för handelslinjen). Läsning, delvis kursivt, av text med litterärt innehåll; fortsatt läsning av ekonomiska notiser och artiklar samt läsning och memorering av affärsskrivelser; höroch talövningar; syntax såsom i föregående klass med kort sammanfattning, grammatik i övrigt i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar. Sex skriftliga reproduktioner eller översättningar till engelska, därav en eller annan av kommersiellt innehåll; övningar i hemmet och på lärorummet i avfattande och utskrivande av enklare affärsbrev. Anm. De två timmar, som i klass 4 anslagits särskilt för handelslinjen, kunna lämpligen förläggas såsom dubbeltimme, varvid i genomsnitt under läsåret var tredje dubbeltimme bör anslås till övningar på lärorummet i avfattande av affärsbrev, under vårterminen oftare än under höstterminen. Franska (frivilligt ämne). Mål. Undervisningen i franska har till uppgift att giva lärjungarna övning i franskt uttal samt att bibringa dem någon förmåga att läsa och förstå lätt fransk text, särskilt sådan, vars innehåll är hämtat från affärsvärldens område. Kursfördelning. Klass 3 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar under hela läsåret gemensamma med övriga lärjungar, under senare hälften 2 timmar särskilt för handelslinjen). Läsning av lättare

167 text; hör- och talövningar; återstående delar av formläran såsom i föregående klass; någon syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar; läsning och memorering av enkla affärsbrev. Historia med ekonomi- och samhällslära. Mål. Undervisningen i historia med ekonomi- och samhällslära har till uppgift att, i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en mera sammanhängande kunskap om vårt folks historia, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur, samhällsliv och ekonomiska förhållanden, ävensom att på grundval av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet, om medborgarnas förpliktelser och rättigheter samt om de ekonomiska företelserna och deras inbördes sammanhang. Kursfördelning. Klass 1 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (2 timmar). lAllmän och svensk historia: tiden från 1720 fram till våra dagar. Klass 4 (2 timmar). Samhälls- och ekonomilära: grunddragen av Sveriges statsförfattning och förvaltning i anslutning till den historiska framställningen i föregående klasser; samhällets sociala byggnad samt viktigare sociala företeelser och organisationsformer; samhällsutvecklingen ur ekonomisk synpunkt, de allmänna ekonomiska lagarna och de viktigaste företeelserna inom vår tids ekonomiska liv. Allt med särskilt avseende på Sverige. Anm. = 4-årig realskola. Geografi med varukännedom. Mål. Undervisningen i geografi med varukännedom har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, meddela vidgad kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad och i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan och dess natur jämte en översikt över såväl Sveriges näringsliv som världsproduktionen och i anslutning därtill en allmän kunskap om de ur handelssynpunkt viktigaste varorna. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar, därav 1 timme särskilt för handelslinjens kurs i varukännedom). De främmande världsdelarnas geografi avslutad; oceanerna. Ekonomisk geografi med varukännedom: de viktigaste råvarorna ur djur-, växtoch mineralriket, deras förekomst och produktion, de mest betydande industriernas utbredning och alster, allt med hänsyn till handelsutbytet. Klass 4 (3 timmar, därav 1 timme särskilt för handelslinjens kurs i varukännedom och ekonomisk geografi). Produktionsläran såsom i föregående

168 klass fortsatt och avslutad; samfärdselns huvudvägar samt de större handelscentra. Sveriges geografi: natur- och kulturgeografiska områden med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende uppodlings- och befolkningsförhållanden samt näringsliv. I anslutning härtill några av de ekonomiskt viktigare länderna i korthet på samma sätt behandlade. Matematik.

Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fot delning. Klass 1 (5.5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner i den omfattning som är behövlig för matematikkursen i övrigt. Plangeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Klass 4 (2 timmar under förra hälften av läsåret). Lätta ekvationssystem av första graden med två obekanta jämte problem; uppritning av diagram; planimetriska och rymdgeometriska beräkningar samt andra för lärjungarnas blivande verksamhet viktiga räkneuppgifter. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi har till uppgift att, i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en såvitt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas byggnad och viktigare former. Kurs för delning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Fysik och kemi. Mål. Undervisningen i fysik och kemi har till uppgift att, i anslutning till vad som tidigare inhämtats, bibringa lärjungarna någon kunskap om de viktigaste fysiska och kemiska företeelserna och därmed sammanhörande praktiska tilllämpningar. Kurs för delning. Klass 2 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (2 timmar under förra, 1 timme under senare hälften av läsåret). Eysik: några elektr o dynamiska fenomen och deras praktiska tillämpning. Kemi: några viktiga företeelser inom den oorganiska kemien samt några viktiga ämnesgrupper inom den organiska kemien och i samband därmed något om de mest betydande kemiska industrierna.

169 Handelsräkning. Mål. Undervisning i handelsräkning har till uppgift att bibringa lärjungarna den insikt och färdighet i räkning, som erfordras för att säkert och raskt kunna utföra sådana allmänt förekommande räkneuppgifter, som möta dem inom affärslivet. Kurs. Klass 4 (3 timmar). Uträkning av fakturor, försäljningsräkningar, räntor, rabatter och diskonter samt medelförfallodag; diskonteringar av inländska växlar; reduktioner av in- och utländska mynt, mått och vikter; uppgörande av kontokuranter och kalkyler; uträkning av avräkningsnotor vid köp och försäljning av svenska aktier och obligationer samt av utländska växlar; genvägar och kontrollmetoder vid räkning. Något om statistiska beräkningar. Bokföring, affärskorrespondens och övrigt kontorsarbete. Mål. Undervisning i bokföring, affärskorrespondens och övrigt kontorsarbete har till uppgift att bibringa lärjungarna förståelse för bokföringens grunder och uppgifter samt att giva dem de insikter och färdigheter i bokföring och övriga på ett affärskontor vanliga arbeten, vilka äro nödvändiga för det till handelsyrket hörande kontorsarbetets praktiska utförande. Kurs fördelning. Klass 3 (4 timmar). B o k f ö r i n g : den dubbla bokföringens uppgift och teoretiska grunder; lagföreskrifter om bokföring; olika slag av uppteckning, grundböcker, systematiska böcker och hjälpböcker, tillämpningsövningar i form av korta schematiska bokföringar med odelad och delad dagbok och direkt överföring, kolumnbokföring, journalisering. Affärsk o r r e s p o n d e n s och ö v r i g t k o n t o r s a r b e t e : avfattande och utskrivande av affärsbrev; utförande av övriga arbeten, som förekomma på kontor, såsom utskrivande av fraktsedlar, konossement, fakturor, postoch bankformulär m. m. Klass 4 (6 timmar). B o k f ö r i n g : bokslutet, moderna bokföringsmetoder för olika företagsformer, fördelning av omkostnader; något om värderingsprinciper, avskrivningar och resultatregleringsposter; kontrollmetoder vid bokföring, något om balansteknik; tillämpningsövningar: fortsatta övningar i bokföring, baserade på kortare uppgifter, huvudsakligen tillämpade på handelsföretag med enskild ägare och med handels- och aktiebolag som ägare; bokslutsövningar. A f f ä r s k o r r e s p o n d e n s och ö v r i g t k o n t o r s a r b e t e : upprättande av inom affärslivet förekommande handlingar samt utförande av kontokuranter, kalkyler m. m.; fortsatt övning i avfattande av affärsbrev; översiktlig redogörelse för organisation och arbetsfördelning inom affärskontor; demonstration av tekniska hjälpmedel vid kontorsarbetet samt redogörelse för deras metodiska användning; övningar i användandet av allmänt förekommande kontorsmaskiner. Anm. Vikt bör vid undervisningen läggas vid en vårdad och lättläst handstil.

170 Handelslära och handelsrätt. Mål. Undervisningen i handelslära och handelsrätt har till uppgift att bibringa lärjungarna förståelse för handelns och samfärdselns samt penning- och bankväsendets viktigaste uppgifter och funktioner ävensom kunskap om inom affärslivet utbildad praxis och om de viktigaste där förekommande rättsreglerna. Kurs. Klass 4 (2 timmar). De viktigaste av de för vårt land gällande författningar, som beröra affärslivet, översiktlig framställning av handelsläran och i samband därmed mera ingående behandling av växel- och checklära, varuhandelns teknik samt penning- och kreditväsen. Stenografi. Mål. Undervisningen i stenografi har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att stenografera vanligen förekommande affärsbrev och andra handlingar. Kurs fördelning. Klass 3 (2 timmar). Inlärande av stenografitecknen; läs- och skrivövningar; allmänna förkortningar. Klass 4 (1 timme). Fortsatta läs- och skrivövningar, huvudsakligen i form av affärsbrev; speciella förkortningar vid stenografering av affärsbrev. Anm. Lärjungar, vilka redan i klass 2 inhämtat den för klass 3 bestämda kursen i stenografi, få i klass 3 fortsätta med den för klass 4 angivna kursen. För dessa lärjungar kan lämpligen i klass 4 anordnas frivillig undervisning, avseende dels uppbringande av skrivhastigheten, dels, för de mera försigkomna, läs- och skrivövningar i stenografi på det av de lästa främmande språken, i vilket lärjungarna äro mest hemmastadda. Maskinskrivning. Mål. Undervisningen i maskinskrivning har till uppgift att bibringa lärjungarna färdighet att använda skrivmaskin vid utskrivandet av inom affärslivet förekommande skrivelser och handlingar. Kursfördelning. Klass 3 (2.5 timmar). Skrivmaskinens konstruktion och_ skötsel; förberedande övningar med inlärande av riktig fingersättning och riktigt anslag; övningar med löpande text för uppnående av större färdighet; skrivning av affärsbrev. Klass 4 (1.5 timme). Fortsatta övningar i utskrivande av affärsbrev, uppställning och utskrivning av räkningar, fakturor, tabeller m. fl. affärshandlingar; renskrivning av stenogram. Duplicering. Anm. Lärjungar, vilka redan i klass 2 inhämtat den för klass 3 föreslagna kursen och ernått motsvarande färdighet i maskinskrivning, få i klass 3 fort-

171 sätta med den för klass 4 föreskrivna kursen. För dessa lärjungar kan lämpligen i klass 4 anordnas frivillig undervisning, avseende dels uppbringande av skrivhastigheten, dels, för de mera försigkomna, övningar i skrivning av text på det av de lästa främmande språken, i vilket lärjungarna äro mest hemmastadda. Teckning med textning och välskrivning. Mål. Undervisningen i teckning med textning och välskrivning har till uppgift att, på grundval av de för folkskolan gällande kurserna — på ett sätt, som är ägnat att skärpa lärjungarnas iakttagelseförmåga samt utveckla deras sinne för form och färg — bibringa dem sådana teoretiska och praktiska kunskaper, som fordras för att självständigt och på fri hand teckna bilder i profil och perspektiv och med enkel färgläggning samt att utföra sådana teckningar och textningar, som äro av nytta inom affärslivet. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). Eubrikstil samt fortsatta övningar i textning med användning av olika stilar; något av färgläran med tillämpning på skyltning m. m.; perspektivteckning med skuggning i blyerts eller färg. ^Anm. Före påbörjandet av övningar i textning o. dyl. böra lärjungarna erhålla handledning för övningar på egen hand till ernående av en vårdad och för kontorsarbetet lämplig handstil. Musik. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelnin g. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 ( 2 timmar) = 4-årig realskola. Klasserna 3 och 4 (1 timme frivillig undervisning i vardera klassen). Sångövningar liksom för realskolans övriga lärjungar. Gymnastik med lek och idrott. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs för delning. Manliga lärjungar. Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott = 4-årig realskola. Fortsatta anvisningar rörande den personliga hygienen och i samband därmed de viktigaste delarna av hälsoläran. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott = 4-årig realskola. Första hjälpen vid olycksfall; fortsatt undervisning i hälsolära jämte upplysning om åtgärder för motarbetande av sådana hållningsfel och sjukdomar, som äro vanliga inom handels- och kontorsyrkena.

172 Kvinnliga lärjungar. Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott = 4-årig realskola. Fortsatta anvisningar rörande den personliga hygienen och i samband därmed de viktigaste delarna av hälsoläran. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott = 4-årig realskola. Första hjälpen vid olycksfall; fortsatt undervisning i hälsolära jämte upplysning om åtgärder för motarbetande av sådana hållningsfel och sjukdomar, som äro vanliga inom handels- och kontorsyrkena. Slöjd och annat praktiskt arbete för gossar.

Mål. = 4-årig realskola. Kurs

fördelning.

e= 4-årig realskola. Slöjd för flickor. Mål. = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Hushållsgöromål. Mål. = 4-årig realskola. Kurs. <= 4-årig realskola.

173 Undervisningsplan för teknisk linje, inbyggd i fyraårig realskola. Anm.

Se anm. å sid. 164.

I. Timplan. Ämne:

A.

Klass 1

Klass 2

Klass 3

2 6 7

2 4 5 4 3 2 4 2 3

1 3 5 (2) 2 1.5 7.5

Klass 4

Summa

Läroämnen:

1) Teoretiska läroämnen: Kristendomskunskap Modersmålet Tyska Engelska Historia med samhällslära Geografi Matematik Biologi med hälsolära Fysik med laborationer Kemi med laborationer

3 2 5.5 2

2) Praktiska läroämnen: Mekanik med hållfasthetslära Teknisk varukännedom Beskrivande maskin- och byggnadslära Industriell ekonomi Ritteknik Fältmätning och avvägning Mekaniskt verkstadsarbete

4 4

2 3 9 2.5

. .

(2)

(2)

Summa 27.5(4-2) 29(4- 2) B. Övningsämnen: Teckning Slöjd och annat praktiskt arbete för gossar Gymnastik med lek och idrott Musik

3 3 9 2.6 4 ~9(+4)

37(4-2)

37(4-3)

4 4 14 4

.

Summa

10 Totalsumma veckotimmar 37.5(4-2)1 39(4-2) Anmärkningar

5 15 2 3(4-1) 20(4- 1) (2) 4(4-4) 0.5 J ) 8.5 5.5 2 19 4 12 5 7 3

till

40(4-2) I 40(4-3)

timplanen.

1. Där så befinn es lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne under en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsning). Därvid bör emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett timantal, som i möjligaste mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning har förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. 2. För lärjungar, som önska följa den allmänna realskolans kurs i engelska i klasserna 3 och 4, ökas timtalen för engelska, så att de bliva desamma som för engelska i den allmänna realskolan, varvid timtalen för tyska minskas i motsvarande omfattning. 1

) I ämnet samhällslära ingår särskild undervisning i yrkes- och arbetarlagstiftning. ) För undervisning och övningar i fåltmätning och avvägning anslås 50 timmar under 7 arbetsdagar före och vid början av höstterminen i klass 4. 2

174 II. Kursplan. Kristendomskunskap. Mål. I huvudsak =

4-årig realskola.

Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme). Bilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1700-, 1800- och 1900-talen. I samband med en kort framställning av den kristna missionen korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Anm. = 4-årig realskola. Modersmålet. Mål. = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (6 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). Fortsatt litteraturläsning såsom i föregående klass med vikt lagd vid referat och diskussion på lärorummet av i hemmet lästa arbeten; valda stycken ur dansk och norsk litteratur; fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Kort sammanfattning av förut meddelade anvisningar rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Fem uppsatser. Anm. = 4-årig realskola. Tyska. Mål. Undervisningen i tyska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lätt text av vanligt innehåll samt sådan teknisk text, vars sakinnehåll av dem utan svårighet kan förstås, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Klass 1 (7 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 ( 5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 ( 5 timmar) = 4-årig realskola med tillägg att en veckotimme anslås till läsning av lättare teknisk text av för lärjungarna bekant sakinnehåll. Klass 4 (3 timmar jämte 1 timme friv.). Läsning av valda författare, delvis kursivt, samt av tekniska handböcker och annan text av tekniskt innehåll; höroch talövningar, jämväl i anslutning till text av sistnämnda slag; grammatik i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar, däribland enkla skrivelser av praktisk art. Nio skriftliga reproduktioner eller översättningar till tyska, någon gång omväxlande med översättning från tyska till svenska av text med tekniskt innehåll. Anm. = 4-årig realskola.

175 Engelska. Mål. Undervisningen i engelska har till uppgift att giva lärjungarna övning i engelskt uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text av tekniskt innehåll samt någon färdighet att uppfatta det talade språket. Kursfördelning. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (2 timmar friv.). Läsning av lättare text, även av tekniskt innehåll; hör- och talövningar; formläran fortsatt såsom i föregående klass; något av syntaxen i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Klass 4 (2 timmar friv.). Läsning av text, huvudsakligen med tekniskt innehåll; hör- och talövningar; formläran såsom i föregående klass avslutad och repeterad; syntax såsom i föregående klass; tillämpningsövningar. Fem översättningsövningar av lättare teknisk text från engelska till svenska. Historia med samhällslära. Mål. Undervisningen i historia med samhällslära har till uppgift att i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan bibringa lärjungarna en sammanfattande kännedom om vårt folks historia, lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av särskild betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att på grundval av denna undervisning meddela dem kännedom om samhällets byggnad och verksamhet om medborgarnas förpliktelser och rättigheter samt om huru samhället genom lagstiftning söker reglera näringslivet och sörja för arbetarnas välfärd i olika avseenden. Kurs fördelning. Klass 1 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (3 timmar) = 4-årig realskola. _ Klass 3 (2 timmar). Allmän och svensk historia: tiden från 1720 fram till våra dagar, med särskilt beaktande av den inre utvecklingen i Sverige. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad samt viktigare sociala rörelser, grunddragen av Sveriges statsförfattning, förvaltning och sociala lagstiftning. Klass 4 (1 timme under förra hälften av läsåret). Det viktigaste av arbetarlagstiftningen: lagen om arbetarskydd, yrkesinspektionen, lagen om begränsad arbetstid, lagen om olycksfallsförsäkring. Sjukkasseväsendet. Lagstiftning och åtgärder i syfte att bereda egna hem och tryggad ålderdom. Lagstiftning rörande arbetare och arbetsgivare samt rörande förlikning i arbetstvister. Arbetsförmedling och arbetslöshetsunderstöd. Anm. = 4-årig realskola. Geografi. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) t = 4-årig realskola.

176 Klass 3 (2 timmar under förra, 1 timme under senare hälften av läsåret). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. Sveriges geografi: dess naturtillgångar och kulturgeografiska områden, med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende uppodlings- och befolkningsförhållanden samt näringsliv. Exkursioner. Anm. Vid planläggandet av undervisningen i geografi inom klass 3 bör samarbete äga rum mellan lärarna i geografi och lärarna i kemi och i teknologi angående fördelningen av sådant kunskapsstoff, som är delvis gemensamt för nämnda ämnen. Matematik. Mål. Undervisningen i matematik har till uppgift att, i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i räkning, att göra dem förtrogna med geometriens elementära begrepp och metoder samt förmåga att tillgodogöra sig den undervisning i de tekniska tillämpningsämnen, vilken förutsätter kännedom om enkla algebraiska och geometriska begrepp och operationer. Kurs fördelning. Klass 1 (5.5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (7.5 timmar, 8 timmar under första och 7 timmar under senare hälften av läsåret). Ekvationer av första graden med en obekant; lättare ekvationssystem av första graden huvudsakligen med två obekanta; algebraiska reduktioner till den omfattning, som är behövlig för realskolans vanliga matematikkurs; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; kvadratrötter. Uppritning av enkla diagram. Läran om cirkeln; trianglars och parallellogrammers ytor; begreppen förhållande och analogi samt det viktigaste om likformig avbildning; enkla geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. ,, Klass 4 (2 timmar). Läran om kvadratrötter utvidgad och tillämpad pa lösning av ekvationer av andra graden; planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter även med tillhjälp av andragradsekyationer; övningar att utföra räkningar med tal, skrivna som potenser av 10 jämte övningar att använda räknesticka. Grafisk framställning. Biologi med hälsolära. Mål. Undervisningen i biologi har till uppgift att, i anslutning ^till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en såvitt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas byggnad och viktigaste former. Kursfördelnin Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 ( 2 timmar) = 4-årig realskola.

g.

177 Fysik med laborationer. Mål. Undervisningen i fysik har till uppgift att, i anslutning till vad som tidigare inhämtats, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhörande tekniska tillämpningar. Kursfördelning. Klass 2 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) == 4-årig realskola. Klass 3 (4 timmar, därav 1 dubbeltimme laborationer varannan vecka). De enklaste ljus- och ljudfenomenen; något om de enklaste elektrokemi ska och elektrodynamiska fenomenen. Mera ingående och — överallt, där lärjungarnas matematiska förkunskaper det tillåta — kvantitativ behandling av frågor rörande specifik vikt, vätskors och gasers tryck; räkneövningar, huvudsakligen enkla tillämpningsproblem från tekniska områden. Föregående kurs i värmelära utvidgad och kvantitativt behandlad. Klass 4 (5 timmar, därav en dubbeltimme laborationer varje vecka). Mättade ångors maximumtryck. Mekaniska värmeekvivalenten. Mera ingående behandling av läran om magnetismen och elektriciteten samt de viktigaste praktiska tillämpningarna (elektroteknik) och i samband därmed räkne- och andra tillämpningsövningar. Det viktigaste av gällande författningar och föreskrifter beträffande elektriska anläggningar. En del av laborationerna kunna, om skolans resurser det medgiva, omfatta övningar i enkla montage- och lindningsarbeten. Anm. _ Fördelningen av det kunskapsstoff, vilket ligger på gränsområdena till kemien och till mekaniken och hållfasthetsläran, torde i varje skola bestämmas vid en gemensam konferens mellan lärarna i nämnda ämnen. Kemi med laborationer. Mål. Undervisningen i kemi har till uppgift att, i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande tekniska tillämpningar samt att utgöra grundval för en Väsentlig del av undervisningen i teknologi. Kurs fördelning. Klass 3 (4 timmar, varav en dubbeltimme laborationer varje vecka). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser och några av den organiska kemiens ämnesgrupper i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Några betydelsefulla mineral och bergarter och i samband därmed det viktigaste av geologien. Klass 4 (3 timmar, varav en dubbeltimme laborationer varannan vecka). Den oorganiska kemien systematiskt och något utförligare genomgången; vissa tekniskt särskilt betydelsefulla företeelser inom den organiska kemien mera ingående behandlade. Enkla räkneövningar. Laborationer: dels i anslutning till den lästa kursen dels synteser av några viktiga metallföreningar samt enkla ochkvalitativa och kvantitativa analyser. Särskild vikt bör läggas vid att vänja lärjungarna vid snygghet och ordning under laboratoriearbetet. Anm. Se anm. under ämnena geografi, fysik och teknisk varukännedom. 12—300467

178 Mekanik med hållfasthetslära. Mål. Undervisningen i mekanik med hållfasthetslära har till uppgift a t t giva lärjungarna någon kännedom om jämvikts- och rörelselärans enklaste begrepp samt om vanliga begrepp och fenomen på hållfasthetslärans område. Kursfördelning. Klass 3 (2 timmar under senare hälften av läsåret). Mekanik: läran om krafters jämvikt, sammansättning och uppdelning, läran om tyngdpunkten, de s. k. enkla maskinerna samt begreppet arbete. Praktiska tillämpningar och räkneövningar. Klass 4 (2 timmar). Mekanik: Friktion: enkla lagar och företeelser ur rörelseläran; begreppen massa, rörelseenergi, effekt och verkningsgrad. Hållfasthetslära: något om materialprovning; drag- och tryckspänning, böjning, vridning och avknäckning; sammansatt påkänning; tillåtlig påkänning vid olika slag av belastning. Enkla räkne- och tillämpningsövningar. Anm. Se anm. under ämnet fysik. Teknisk varukännedom. Mål. Undervisningen i teknisk varukännedom har till uppgift att bibringa lärjungarna någon kännedom om de vanligaste råmaterial och halvfabrikat, som förekomma inom de industrier, mot vilka skolans undervisning är inriktad, samt någon kunskap om förfaringssätten vid varornas framställning. Kurs. Klass 4 (3 timmar). Olika järn- och stålsorter samt deras förändringar genom värmebehandling; andra viktiga tunga metaller och deras legeringar; lättmetaller och lättmetallegeringar. Isolation och ledningsmaterial. Cement, betong, tegel, trä och glas samt deras egenskaper. Smörj- och slipmedel. Bränslen och deras olika användning jämte något av förbränningsläran. Beskrivande maskin- och byggnadslära. Mål. Undervisningen i beskrivande maskin- och byggnadslära har till uppgift att på grundval av de vid undervisningen i mekanik med hållfasthetslära, fysik, ritteknik och verkstadsarbete inhämtade kunskaperna giva lärjungarna någon kännedom dels om de vanligaste arbets- och kraftmaskinernas konstruktion, verkningssätt och skötsel, dels om vid husbyggnad allmännast förekommande materialier, arbeten och konstruktioner samt att bibringa dem förmåga att med hjälp av handböcker utföra enklare beräkningar och arbetsritningar. Kurs. Klass 4 (9 timmar). M a s k i n l ä r a : enkla konstruktionsdetaljer såsom kilar, skruvar, rem- och kugghjulsutväxlingar, lager, kopplingar, pack dosor o. dyl.; transmissioner; lyft- och transportanordningar; vanliga verktygsmaskiner, ångpannor, ångmotorer, motorer med inre förbränning samt något om

179 vattenmotorer och pumpar. Beräkningar med användning av enkla handböcker samt utförande av arbetsritningar till enkla maskindelar och transmissioner; sammanställningsritningar på något eller några av ovan uppräknade områden. — B y g g n a d s l ä r a : de vanligaste byggnadsmaterialen, viktigare arbeten och konstruktioner vid byggnaders uppförande såsom grundläggnings-, isolerings-, murnings- och snickeriarbeten, träväggar, bjälklag, trappor, takstolar, takbetäckning o. s. v. Ritningar till enklare byggnadsdetaljer samt till en byggnad av enklaste slag. Industriell ekonomi. Mål. Undervisningen i industriell ekonomi har till uppgift att giva lärjungarna insikter i sådan bokföring med tillhörande beräkningar, vilka äro nödvändiga för personer i förmans- eller förrådsförvaltarställning inom ett industriföretag samt att i samband därmed bibringa dem förståelse för de ekonomiska faktorernas betydelse för industriföretaget. Kurs. Klass '4 (2.5 timmar). Bokföringens föremål och uppgift; bokföringens grunder jämte praktiska tillämpningsövningar, valda från det industriella livet. I samband därmed uppsättande av skrivelser av praktisk art. Kalkylation såsom tids- och kostnadsberäkningar, löneberäkningar, avskrivning. Ekonomilära, omfattande bl. a. frågor om pris och prisbildning, lön, kapital och kapitalränta, företagarverksamhet, företagsformer och företagarvinst. Något om bank- och kreditväsen, växlar och checkar samt om affärsavtal. Ritteknik. Mål. Undervisningen i ritteknik har till uppgift att på grundval av den föregående undervisningen i teckning bibringa lärjungarna grundligare insikter i projektionslära sanrHörmåga att måttsätta enkla skissritningar ävensom att giva dem kunskap om sådana rymdgeometriska konstruktioner, som äro erforderliga för lösandet av enklare förekommande konstruktionsuppgifter vid undervisningen i beskrivande maskin- och byggnadslära. Kurs. Klass 3 (4 timmar). övningar i avbildning av enkla maskindelar och andra detaljer; textning och måttsättning. Projektionslärans grunder mera ingående behandlade och tillämpade på uppgifter om linjers verkliga längd samt om ytors och kroppars verkliga former ur projektioner; ytors utbredning samt skärningar; renritning efter av lärjungarna själva utförda skissteckningar. Fältmätning och avvägning. Mål. Undervisningen i fältmätning och avvägning avser att bibringa lärjungarna kännedop om de instrument och metoder, som erfordras för uppmätning av ett mindre jordområde samt dithörande kartläggning och avvägning. •

180 Kurs. Klass 4 (7 dagar med sammanlagt 50 lektionstimmar före och vid höstterminens början). De vanliga instrumenten för planmätning och avvägning, deras justering och användning. Stakning av räta linjer och kurvor, utsättning av räta vinklar, uppmätning och kartläggning medelst grafisk metod samt koordinatmätning; avvägning av en utstakad linje; ytavvägning. — Upprättande av en karta över ett uppmätt område med arealberäkning samt utritande av nivåkurvor. Mekaniskt verkstadsarbete. Mål. Undervisningen i mekaniskt verkstadsarbete har till syfte att göra lärjungarna förtrogna med användningen av de inom den mekaniska industrien vanligaste verktygen och maskinerna för bearbetning för olika ifrågakommande material och att därvid även bibringa dem någon kännedom om arbetsgången inom nämnda industri. Kurs fördelning. Klass 3 (4 timmar) och klass 4 (5 timmar). Arbetsstyckets uttagning: mätningar, uppritning, avhuggning, avskärning, avklippning, riktning, mejsling, kallböjning, hålslagning och stansning. Olika förfaringssätt vid smidning av järn; smidning av enklare föremål; härdning och anlöpning av enkla verktyg och dylikt; sättshärdning. Plan- och rundfilning, skavning, passning och hopsättning av enklare föremål, övningar i borrning, svarvning, hyvling och fräsning. Om tillgång finnes till erforderliga maskiner och apparater, och om förhållandena på orten göra det önskvärt, må även andra övningar upptagas. Undervisningen bör bedrivas efter på gängse sätt utförda arbetsritningar. I mån av undervisningens fortskridande lämnas i anslutning till en kortfattad lärobok redogörelse för de vanligaste verktyg och arbetsmaskiner, som användas inom mekaniska yrken, samt för de olika materialen och deras egenskaper i bearbetningshänseende. Anm. Lärjungar, som redan i klass 1 eller klass 2 önska deltaga i undervisningen i verkstadsarbete, böra beredas tillfälle att då börja arbetet efter samma plan, som här angivits för klasserna 3 och 4. Teckning. Mål. Undervisningen i teckning har till uppgift att, på grundval av de för folkskolan gällande kurserna — på ett sätt som är ägnat att skärpa lärjungarnas iakttagelseförmåga samt utveckla deras sinne för form och färg — bibringa dem sådana teoretiska och praktiska kunskaper, som erfordras för att självständigt och på fri hand teckna bilder i profil och perspektiv och med enkel färgläggning, ävensom att bibringa lärjungarna förmåga att utföra enkla linearritningar. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola.

181 Slöjd och annat praktiskt arbete för gossar. I huvudsak = 4-årig realskola.

Mål.

Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Gymnastik med lek och idrott.

Mät. I huvudsak =

4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (4 timmar) och klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott == 4-årig realskola. Fortsatta anvisningar rörande den personliga hygienen och i samband därmed de viktigaste delarna av hälsoläran. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott = 4-årig realskola. Första hjälpen vjd olycksfall; fortsatt undervisning i hälsolära jämte upplysning om åtgärder för motarbetande av sådana hållningsfel och sjukdomar, som äro vanliga inom tekniska yrken. Musik. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) — 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola.

182 S~

xa *a lO"* 1

CO

eo

"*

N

r?

_+

i

©0

oo

t^iOiO

CO

e CYJ

I

1 CO

N rH CO CO

I

00 CO CO

O

CO 1 O i

J** N 0*

oä

OS

2 §

§

1-1

l H

s

4-

w

CO CO

k

•i-»

i

9 II

C©

»a

cocr>»-<<yjCT3CDa3^ineo r H ( M i-H i-l

cc c3 A

CO

CD

co i -^»o i

totc*^

1-1

iH

4-

4-

(N«3lO-«tleC(MT-(<Mr-lTH

| {»oo |

I CO'*"*

4-

j£

i-l i-( CO 1

iO

co ,a> | |

lO

i-l i-tCO 1

kfi

1 MIM

?»

<M(JC«-*(M

o

1 MIM

CO

CO

H

,3<o

M

N en 0]

I

1 CO i H i H <M

(N-rincctfieoiyi^cseo

5 CO

IH

a •

i—i

ffi

1+

eo i ai\a

.3 (M

s©

CO

•ft

a a e

6G 6C "* _

CO

+

Ci»

CO

3II

^

•2» a

i H

+

s CO

1 I

v.

ID

be

1 »Ti

T-t

CO CO

u

•pH

1 iQ

N

si

M m '3 ee

1 lO

>o

a

rt

<NCX>t-

iO

U3

1 C003Ȁ<N 1

(M<H"<*i(M

O

90 IH

d<

03 OS

°i

60 d

§

•s

>> *

m bo

0)

a

d d

k

a g C :« 1 ,3

»3 O

O

c

8 CO S

•

g

ä

aa

"o

Ö O

v.

••s

•rfl

.

«"3

S3

CO

ca

oretiska istendoms) dersmålet

d

o i cscp

:

!§

!l I}*

* i 0 ^ ci •+•

CO

5a

e

i '72. a

^

65~

•

•

a

* .

is

a a

a

1 O QQ

CO

.9

-*3

•a :eä

co

"öl

'm ecTö

Slöjd för flic kor: Sömnad m ed materi al- och > Vävning Hushållsgöro mål med lushåll Barnavård m ed barna\ årdslär Trädgårdsskö tsel med trädgåx

2 >

©

. . .

>

o • •Ö .

a B "cä

a

s

o •

M

• al

•i-c

S

:©

c

• J4*

SS •5

E- * l ä 5CC

O

183 Anmärkningar

till

timplanen.

1. Där så befinnes lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne under en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsning). Därvid bör emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett timantal, som i möjligaste mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning har förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. 2. Lärjunge kan i stället för undervisning i matematik i klasserna 3 och 4 få deltaga i den frivilliga undervisningen i franska eUer också följa undervisningen i historia och geografi, i båda fallen i enlighet med den allmänna realskolans undervisningsplan. 3. Där ej praktisk undervisning i barnavård kan anordnas, bör ämnet barnavård med barnavårdslära kunna utbytas mot sömnad, vävning eller trädgårdsskötsel. 4. I alternativ 1 kan någon del av den till sömnad anslagna tiden användas till enklare vävning.

II. Kursplan. Kristendomskunskap,

Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). Tids- och livsbilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1700-, 1800- och 1900-talen. I samband med en kort framställning av den kristna missionen korta underrättelser om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Anm. = 4-årig realskola. Modersmålet. Mål. = 4-årig realskola. Klass Klass Klass Klass

Kursfördelning. 1 (Q timmar) t = 4-årig realskola. 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. 3 ( 3 timmar) t = 4-årig realskola. 4 (3 timmar) = 4-årig realskola. Tyska. Mål.

= 4-årig realskola. Klass Klass Klass Klass

1 (7 timmar) = 2 (5 timmar) = 3 (4 timmar) = 4 (5 timmar) =

Kurs fördelning. 4-årig realskola. 4-årig realskola. 4-årig realskola. 4-årig realskola.

184 Engelska. Mål. = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 2 och 3 (4 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola. Klass 4 (4 timmar + 1 timme friv.) = 4-årig realskola. Anm. Lärjunge, som endast deltager i undervisningen under 4 timmar, kan befrias från några reproduktions- och översättningsövningar. Franska. Se anm. 2 å sid. 183. Historia med samhällslära. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 ( 3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (3 timmar). Allmän och svensk historia tiden från 1720 frami. till våra dagar. Vårt nutida samhällsliv: samhällets sociala byggnad samt >viktigare sociala rörelser; grunddragen av Sveriges statsförfattning och förwaltning. Anm. = 4-årig realskola. Geografi. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 ( 2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad. SSveriges geografi: dess natur och kulturgeografiska områden med särskild -vvikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende närinngsliv. Några av de viktigaste kulturländerna i korthet på samma sätt behaandlade. Matematik. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (5.5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aaritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet^ och dehlvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; enkla algebraiska redduktioner. Några viktiga satser ur geometrien samt planimetriska beräkninngsuppgifter. Uppritning av enkla diagram.

185 Klass 4 (2 timmar under höstterminen). Aritmetiska uppgifter valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets krav, särskilt till lärjungarnas blivande verksamhet. Biologi med hälsolära. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme). Några av växtrikets viktigaste familjer, typer för kryptogamernas huvudgrupper; gagnväxter; viktigare svenska växtsamhällen. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Cellen och dess viktigaste livsföreteelser och i samband därmed det befruktade äggets tidigare utveckling. Människokroppens byggnad och förrättningar. Personlig hygien: sexualhygien. De sjukdomsalstrande mikroorganismerna. Infektion och desinfektion. Bostads- och samhällshygien. Anm. = 4-årig realskola. Fysik. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 2 ( 3 timmar, varav 1 timme laborationer) — 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme). De enklaste ljus- och ljudfenomenen. Klass 4 (1 timme). Valda delar av elektricitetsläran. Elektricitetens praktiska användning. Kemi. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. K urs för delning. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser i anslutning till lärjungarnas under laborationerna gjorda iakttagelser. Grundämnen och föreningar av betydelse för hushallsarbetet, såsom de viktigaste metallerna och deras egenskaper- marmor, lergods, glas; hårt och mjukt vatten; soda, pottaska m. m. Klass 4 (2 timmar under vårterminen, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper, bl. a. ko.hydrat, o fett, proteinämnen, deras viktigaste egenskaper och förändringar. l \ a l och såpa. Förbränning och torr destination. Slöjd för flickor. Sömnad med material- och verktygslära. Mål. Undervisningen i sömnad med material- och verktygslära har till uppgift att i anslutning till den förut genomgångna kursen i sömnad bibringa lärjungarna m

186 ökad kunskap och färdighet i olika slag av sömnad, att utveckla deras smak och ekonomiska omdöme ävensom att befordra deras aktning och håg för jraktiskt arbete. Kursfördelning. Sömnad. Större kurs. Alternativ 1: Klass 3 (7 timmar). Lämpligt urval ur den nedan för alternativ 4 angivna kursen för klasserna 3 och 4. Alternativ 4: Klass 3 (6.5 timmar) och klass 4 (5 timmar). Linnesömnad: Mönsterritning, tygberäkning och kostnadsberäkning; tillklippning och sömnad av underkläder, herrskjortor, spädbarnsutstyrsel, hushålls- och sänglinne^ Lappning och stoppning på maskin. Klädsömnad: måtttagning, mönsterritning och mönsterformning, tygberäkning och kostnadsberäkning; tillklippning och sömnad av klädning och barnkläder, ändring och renovering av kläder. Prydnadssöm: teknik och mönster från vår allmogekonst. Hänsyn tages till ortens hemslöjd. Mindre kurs. Alternativ 2 och 3: Klass 3 (3 timmar). Linnesömnad: sömnad och underhåll av handdukar och duktyg. Klädsömnad: måttagning, mönsterklippning, kostnadsberäkning, tillklippning och sömnad av enkla klädningar och blusar. Ändring av kläder. Någon enkel prydnadssöm. M a t e r i a l - och v e r k t y g s l ä r a . Alternativ 1: Klass 3 (1 timme). Alternativ 4: Klass 3 och klass 4 (0.5 timme i vardera klassen). Materialets ursprung, beredning och användning. Undersökning av materialets ursprung, kvalitet och färgäkthet. Fläckuttagning. Symaskinens konstruktion, skötsel och användning. Förslag till klädkonto för en ung självförsörjande flicka. Yävning med material- och verktygslära. Mål. Undervisningen i vävning med material- och verktygslära har till uppgift att på ett sätt, som är ägnat att uppöva öga och hand, utveckla smaken och väcka aktning och håg för praktiskt arbete samt bibringa lärjungarna förmåga att väva en enkel väv. Kursfördelning. Vävning. Alternativ 4: Klass 3 och 4 (4.5 timmar i vardera klassen). Uppsättning av väv. Vävning i lärft- och kypertbindning, till handdukar, gardiner, enkla mattor, möbeltyger m. m. Enkla konstvävnadsslag. M a t e r i a l - och v e r k t y g s l ä r a . Alternativ 4: Klass 3 (0.5 timme). Materialets ursprung, beredning, kvalitet och färgäkthet samt användning för olika ändamål. Vävredskapslära, garn- och kostnadsberäkningar för väv; uppsättning av väv. r

187 Hushållsgöromål med hushållslära. Alternativ

1—3 (större kurs).

Mål. Undervisningen i hushållgöromål med hushållslära (större kurs) har till uppgift att bibringa lärjungarna kunskap och färdighet i hushållsgöromål och andra till hemmets vård hörande ämnen, att därvid utveckla deras praktiska begåvning och ekonomiska omdöme, skärpa deras eftertanke och ansvarskänsla samt hos dem befordra aktning och håg för husligt arbete. Kurs fördelning. Hushållsgöromål. Klass 3 (8 timmar) och klass 4 (4 timmar). Matlagning m. m.: beredning av enklare och finare maträtter; konservering; slaktgöromål; bakning. Beräkning av kostnaderna för maträtter, bakverk m. m. Dukning och uppassning. Tvätt, mangling och strykning; fläckuttagning. Rengöringsarbeten i köket, städning och storrengöring av boningsrum. H u s h å l l s l ä r a. Klass 3 och 4 (1 timme i vardera klassen). Närings- och födoämneslära: ämnesomsättningen, våra näringsämnen och övriga beståndsdelar i vår föda. Våra födoämnen, jämförelse mellan olika födoämnen i fråga om pris och näringsvärde, enkla näringsyärdeberäkningar; allmänna principer för födoämnenas behandling vid tillagning och förvaring; födans sammansättning under olika förhållanden, vegetarisk kost, sjukkost, småbarnskost. Njutningsmedlen; betydelsen av en sund kost för motarbetande av kaffe- och alkoholmissbruk. Hemvård: köksinventarierna och deras vård; bränsle och bränslebesparing; rengöringsmedel; bostadens läge, dess inredning och möblering med hänsyn till ändamålsenlighet och trevnad; vård och rengöring av bostad, möbler, sängkläder m. m.; skötsel av blommor i hemmet. Hushållsekonomi: viktigare synpunkter i fråga om den ekonomiska skötseln av ett hushåll; de viktigaste utgiftsposterna i ett hem; uppgörande av dels hushållets budget efter en bestämd årsinkomst, dels matordning för en vecka till visst pris; praktisk enkel bokföring av ett mindre hushålls inkomster och utgifter. Alternativ

4 (mindre kurs). Mål.

= 4-årig realskola. Kurs. Hushållsgöromål. Klass 3 (4 timmar). Matlagning m. m.: tillagning av enklare maträtter; enklare konservering och bakning; dukning och uppassning m. m.; rengöringsarbeten; beräkning av måltidskostnaden. H u s h å l l s l ä r a. Klass 3 (1 timme)._ Närings- och födoämneslära: ämnesomsättningen, våra näringsämnen och de viktigaste födoämnena, deras sammansättning och närings•värde samt kännetecken på god och dålig vara. Njutningsmedlen; betydelsen av en sund kost för motarbetande av kaffe- och alkoholmissbruk.

188 Hemvård: köksinventarierna och deras vård; bränsle och bränslebesparinj; de dagliga sysslorna i köket. Hushållsekonomi: viktigare synpunkter i fråga om den ekonomiska skötseln av ett hushåll; de viktigaste utgiftsposterna i ett hem. Barnavård med barnavårdslära. Mål. Undervisningen i barnavård med barnavårdslära har till uppgift att giva lärjungarna en inblick i de elementära grunderna för en god barnavård samt att väcka deras intresse för och förståelse av ett litet barns kroppsliga och andliga vård. Kursfördelning. Barnavård. Alternativ 1 (mindre k u r s ) . Klass 4 (4.5 timmar), övning dels i att sköta och handleda barn i 2—7årsåldern, dels i matlagning, sömnad och tvätt för barnens behov. AIternativ 2 (större k u r s ) . Klass 3 (5 timmar) och klass 4 (4.5 timmar). Vård av späda barn och koltbarn. Därmed sammanhängande tvätt, mangling och strykning, matlagning, sömnad m. m. Barnavårdslära. Alternativ 1 och 2. Klass 4 (1 timme under vårterminen). Barnets kroppsliga och andliga utveckling. Dess dagliga skötsel och vård. Kort redogörelse för de vanligaste barnsjukdomarna. Trädgårdsskötsel med trädgårdslära. Mål. Undervisningen i trädgårdsskötsel med trädgårdslära har till uppgift att bibringa lärjungarna en grundläggande kännedom om skötseln av en mindre trädgård samt att väcka deras intresse för växter som levande varelser och bidraga till att hos lärjungarna åstadkomma en riktig värdesättning av kroppsarbetet. Kursfördelning. Trädgårdsskötsel. Klass 3 (5 timmar) och klass 4 (4.5 timmar). Gödsling och grävning. Förökning av växter genom frösådd, sticklingar, avläggning, delning m. m. samt förädling. Uppdragning av plantor. Skörd och förvaring av köksväxter. Fruktträdens skötsel samt fruktskörd, sortering och förpackning av frukt. Blomsterodling. Trädgårdslära. Klass 4 (0.5 timme). Jordarternas förvittring. Förmultning. Jordförbättring genom avdikning, gödsling m. m. Växelbruk. Köksväxter, fruktträd och bärbuskar. Prydnadsväxter. Krukväxtodling. Växternas skadedjur och parasitsvampar.

189 Teckning. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 och 4 (1 timme i vardera klassen). Färg- och formstudier; studier av allmogemönster; stiliseringsövningar. Sammansättning av enkla vävnadsmönster samt av mönster till prydnadssöm. Musik. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar) == 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) och klass 3 (1 timme) = 4-årig realskola. Klass 4 (1 timme) = 4-årig realskola. Gymnastik med lek och idrott. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 och. 2 (4 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola (kvinnliga lärjungar). Klass 3 och 4 (3 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola (kvinnliga lärjungar). Änm. = 4-årig realskola. Slöjd för flickor. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 och 2 (2 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola.

190 2. Fristående skolor. Normaluudervisningsplan1 för kommunal mellanskola för handelsundervisning. I. Timplan. Å m n e:

A.

Klass 1

Klass 2

Klass 3

2 6 7

2 4 5 4

2 2 5.6 2

2 2 4

1 3 5 5 (3) 2 3 3

Samma

2 6 6 (3) 2 3 (2)

5 15 23 15 (6) 8 10 12.5 (4-2) 2

Läroämnen:

1) Teoretiska läroämnen: Kristendomskunskap Modersmålet Tyska (med affärskorrespondens) . . Engelska ( > > ) • • Franska (frivilligt ämne) Historia med ekonomi- och samhällslära Geografi med varukännedom Matematik Biologi Fysik Kemi 2) Praktiska läroämnen: Handelsteknik: a) Handelsräkning b) Bokföring med affärskorrespondens och annat kontorsarbete c) Handelslära och handelsrätt . . . Stenografi Maskinskrivning jämte övningar . . . .

} *

} ~»

(2) (2)

Summa 26.5(4-4) B.

Klass 4

2 2 30

4 1 1 1

6 2 0.5(4-1) 1

10 3 3.5 (4-1) 4

32 (4-3) 31.5(4-6)

Övningsämnen: 4 ( + 2) 2 (1) fl) (4) (1) (1) (1) 4 15 g. 14 fl. 4 g. 3 fl. 3 8.5 g. 5 fl. 3 g. 2 fl. 2.5 g. 4.5 fl. 2.5 fl. 2 fl. 7 (4-2) g. 5.5 (4-2) g. Summa 9( + l){ 7.5 (4-2) fl. 5 (4-2)fl. }6 (4-1)

2 Teckning med textning och välskrivning . Musik (1) Gymnastik med lek och idrott 4 Slöjd och annat praktiskt arbete 3g. 3fl. Hushållsgöromål

37 ( + 2)g. 37.5 (4-5) g. Totalsumma veckotimmar 35.5(4-5)| 37.5 (4-2) fl. 37 (4-5)11.

( + 7)

Anmärkningar till timplanen. 1. Där så befinnes lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne under en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsning). Därvid bör emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett timantal, som i möjligaste mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning ha.r förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. 2. Undervisningen i matematik (2 veckotimmar) i klass 4 är avsedd särskilt för de lärjmngar, som önska betyg i matematik enligt fordringarna i allmän realexamen. Lärjungar, vilka dieltaga i denna undervisning samt i frivillig undervisning i franska, kunna befrias från deltagande i teckningsundervisningen. 3. De lärjungar, som det önska, få redan i klass 1 deltaga i undervisning enligt kursplanen for klass 2 i stenografi och maskinskrivning eller i ettdera av dessa ämnen. I klass 2 nedsättes sedan för dessa lärjungar timtalet till 1 t:e per vecka och i klass 3 behöver ingen särskild tid anslås för deras undervisning, blott tillfälle beredes dem till övningar för färdighetens underhållande. 1 Då undervisningsplaner för kommunala mellanskolor icke fastställas av Kungl. Maj:t, h a r beteckningen normalundervisningsplan kommit till användning i likhet med vad fallet är beträffande den kommunala flickskolan.

191 II. Kursplan. Kristendomskunskap. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme) = klass 3 av handelslinje inom fyraårig realskola. Anm. = 4-årig realskola. Modersmålet. Mål. = 4-årig realskola. Kursfördelning. = handelslinje inom 4-årig realskola. Anm. = 4-årig realskola. Tyska. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (7 timmar) = J 4-årig realskola. Klass 2 (5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt; under vårterminen dessutom läsning jämte förklaring av ekonomiska notiser och artiklar; hör- och talövningar; formläran som i föregående klasser avslutad och repeterad; syntax som i föregående klass med sammanfattning av dess viktigare delar; tillämpningsövningar; under vårterminen dessutom läsning och memorering av enkla affärsskrivelser. Tio skriftliga reproduktioner eller översättningar till tyska. Klass 4 (6 timmar). Läsning, delvis kursivt, av text med litterärt innehåll; fortsatt läsning jämte förklaring av ekonomiska notiser och artiklar; fortsatt läsning och memorering av affärsskrivelser; hör- och talövningar; grammatik > i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar; sex skriftliga reproduktioner eller översättningar till tyska, därav en eller annan av kommersiellt innehåll; övningar i hemmet och på lärorummet i avfattande och utskrivande av enklare affärsbrev. I genomsnitt bör under läsåret en dubbeltimme var tredje vecka anslås till övningar på lärorummet i avfattande av affärsbrev, under vårterminen oftare än under höstterminen. Anm. = 4-årig realskola. Engelska. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (5 timmar) = handelslinje inom 4-årig realskola.

192 Klass 4 (6 timmar) = handelslinje inom 4-årig realskola. I genomsnitt bör under läsåret en dubbeltimme var tredje vecka anslås till övningar på lärorummet i avfattande av affärsbrev, under vårterminen oftare än under höstterminen. Franska (frivilligt ämne). Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 3 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (3 timmar) = handelslinje inom 4-årig realskola. Historia med ekonomi- och samhällslära. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar). I huvudsak — 4-årig Klass 2 (2 timmar). I huvudsak = 4-årig Klass 3 (2 timmar). I huvudsak = 4-årig Klass 4 (2 timmar). I huvudsak = 4-årig Anm. = 4-årig realskola.

realskola. realskola. realskola. realskola.

Geografi med varukännedom. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Klass Klass Klass Klass

1 (2 timmar) = 2 (2 timmar) = 3 (3 timmar) = 4 ( 3 timmar) =

Kurs fördelning. 4-årig realskola. 4-årig realskola. handelslinje inom 4-årig realskola. handelslinje inom 4-årig realskola. Matematik. Mål.

I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (5.5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Viktigare konstruktioner och satser rörande räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar; enkla plangeometriska beräkningsuppgifter. Klass 3 (4 timmar under förra, 2 timmar under senare hälften av läsåret) =» handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar frivilligt). Enkla ekvationssystem, huvudsakligen rned två obekanta jämte problem; kvadratrötter; föregående kurs i geometri repeterad

193 oclii kompletterad; det viktigaste om likformig avbildning; enkla geometriska övmingssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Anm. = 4-årig realskola. Biologi. Mål. Undervisning i biologi har till uppgift att, i anslutning till vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en något utvidgad kunskap om de levande varelsernas byggnad och viktigare former. Kurs. Klass 1 (2 timmar). Valda grupper inom djurriket, vilka med hänsyn till levnadsförhållanden och betydelse för människan äro av särskilt intresse; kortfattad översikt av de högre växternas organ i samband med växtundersökning samt några typer för kryptogamernas huvudgrupper. Fysik och kemi. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kurs för delnin g. Klass 2 (3 timmar). F y s i k : de viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; det allmännaste om värmet och om de magnetiska och elektriska fenomenen. K e m i : några av den oorganiska kemiens enklaste företeelser. F y s i k : de enklaste ljus- och ljudfenomenen samt o Klass 3 (2 timmar). något om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Viktigare praktiska tilllampmngar av värmeläran och elektricitetsläran. K e m i : några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper samt några av våra viktigaste kemisk-tekniska industrier. Anm. Tillfälle bör beredas lärjungarna att själva utföra några enkla försök, särskilt mom sådana områden av ämnet, som hava omedelbar praktisk tilllampning. Handelsräkning. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 3 (2 timmar under vårterminen). Reduktioner av in- och utländska mynt matt och vikter; uträkning av fakturor, försäljningsräkningar, räntor rabatter och diskonter. Klass 4 (3 timmar). Fortsatta övningar på kursen i föregående klass; diskonteringar av inländska växlar; beräkning av medelförfallodag; uppgörande ay kontokuranter och kalkyler; uträkning av avräkningsnotor vid köp och lorsalmmg av svenska aktier och obligationer samt av utländska växlar- genvägar och kontrollmetoder vid räkning. Något om statistiska beräkningar. 13—300467

194 Bokföring, affärskorrespondens och övrigt kontorsarbete. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kurs för delning. = handelslinje inom 4-årig realskola. Handelslära och handelsrätt. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. Kurs för delning. Klass 3 (2 timmar under vårterminen) samt klass 4 (2 timmar) = klass 4 av handelslinje inom 4-årig realskola. Stenografi. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. K ur sfär delning. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 av handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme) = klass 4 av handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 4 (0.5 timme jämte 1 timme frivillig undervisning). Övningar i or bibehållande och uppbringande av skrivhastigheten jämte — for de mera iorsigkomna — läs- och skrivövningar i stenografi på det av de lasta t rammande språken, i vilket lärjungarna äro mest hemmastadda. Anm Lärjungar, vilka redan i klass 1 inhämtat den lör klass 2 bestämda kursen i maskinskrivning, få i klass 2 fortsätta med den för klass 3 föreskrivna kursen. I klass 3 böra dessa lärjungar då och da undergå prov tor att visa, att de bibehålla och eventuellt uppbringa sin skrivhastighet. Maskinskrivning.

Mål. = handelslinje inom 4-årig realskob.. K urs fördelning. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 av handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 3 (1 timme) = klass 4 av handelslinje mom 4-årig realskola Klass 4 (1 timme). Övningar för bibehållande och uppbringande av skrivhastigheten jämte — för mera försigkomna — övningar i skrivning av text på det av de lästa främmande språken, i vilket lärjungarna äro mest nemmaAnm Lärjungar, vilka redan i klass 1 inhämtat den för klass 2 bestämda kursen i maskinskrivning, få i klass 2 fortsätta med den för klass 3 föreskrivna kursen. I klass 3 böra dessa lärjungar då och då undergå prov i or att visa, att de bibehålla och eventuellt uppbringa sin skrivhastighet.

195 Teckning med textning och välskrivning. Mål. = handelslinje inom 4-årig realskola. K urs för delning. Klass 1 (2 timmar). F r i h a n d s t e c k n i n g : profilteckning, även med iakttagande av proportioner; enkel mönsterritning; färglära, grundfärger och blandningsfärger; övning i ytmålning och färgläggning: textning. Klass 2 (frivilligt 1 timme) samt klass 3 (frivilligt 1 timme). F r i h a n d s t e c k n i n g : perspektivteckningar med skuggning i blyerts och färg; fortsatta övningar i textning med användning av olika stilar. Rubrikstil. Klass 4 (2 timmar). Övningar i frihandsteckning, textning och rubrikstil liksom i föregående klasser. Färgläran grundligare genomgången med praktiska tillämpningar på skyltning m. m. Anm. = handelslinje*inom 4-årig realskola. Musik. I huvudsak = 4-årig realskola.

Mål. Kurs fördelning. Klasserna 1 och 2 (1 timme frivillig undervisning i vardera klassen) i huvudsak = klass 1 av 4-årig realskola. Klasserna 3 och 4 (1 timme frivillig undervisning i vardera klassen). Röstorganets funktioner och vård; fortsatta anvisningar i fråga om talteknik och tonbildning. Fortsatta övningar med hänsyn till tonbildning och tonträffnmg. Unison sång. Koralsång. Stämövning för körsång. — Körsång. Gymnastik med lek och idrott. = 4-årig realskola.

Mål. Kur sfär delning.

Manliga lärjungar. Klasserna 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar) = klass 3 av handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 4 (4 timmar) = klass 4 av handelslinje inom 4-årig realskola. K v i n n l i g a l ä r j u n g ar. Klass 1 (4 timmar) och klass 2 (3 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (3 timmar) = klass 3 av handelslinje inom 4-årig realskola. Klass 4 (4 timmar) = klass 4 av handelslinje inom 4-årig realskola. Slöjd och annat praktiskt arbete för gossar. I huvudsak = 4-årig realskola.

Mål.

196 Kurs fördelnin g. Klasserna 1 och 2 (3 timmar i vardera klassen) = klasserna 1 och 2 av 4årig realskola. Klass 3 (2.5 timmar) = 4-årig realskola. Anm. = 4-årig realskola. Slöjd för flickor: Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (3 timmar). S t i c k n i n g : rät- och avig med 5 stickor, enkel mönsterstickning. S ö m n a d : övningar i maskinsöm, enkel sömnad med användande av vanligt bomullstyg; enklare linnesöm. Lappning och stoppning. Någon enkel prydnadssöm. Klass 2 (2 timmar). L i n n e s ö m : måttagning, tillklippning och förfärdigande av underkläder. K l ä d s ö m n a d : måttagning, tillklippning och förfärdigande av enkla kläder, förstoring och förminskning av normalmönster, tygberäkning och kostnadsberäkning av en enkel klänning. Ändring av kläder. Anm. = 4-årig realskola. Hushållsgöromål. Mål. = 4-årig realskola. Kurs. Klass 2 (vårterminen 4.5 timmar) och klass 3 (höstterminen 4.5 timmar) klass 3 av 4-årig realskola.

=

197 Noirmalundervisningsplan 1 för kommunal mellanskola för teknisk under visning. I. Ä m n e

A. L ä r o ä m n e n : ! 1) Teoretiska läroämnen: Kristendomskunskap Tyska såsom första främmande språk Engelska såsom andra främmande språk ["Engelska såsom första främmande språk |_Tyska såsom andra främmande språk Historia med samhällslära . . . . Geografi Matematik Biologi Fysik med laborationer Kemi med laborationer 2) Praktiska läroämnen: Mekanik med hållfasthetslära . . . Teknisk varukännedom Beskrivande maskin- och byggnadslära Industriell ekonomi Ritteknik Fältmätning och avvägning . . . . Verkstadsarbete Summa

.. B. Ovniug-sämneii: Gymnastik med lek och idrott Musik

Q Summa

Timplan. Klass 1

Klass

2 6 7 7 2 2 6 2

Klass 3

Klass 4

2 4 5 4 4 5 2 2 5

1 3 5 (2) 3 2(4-2) 2 1 7

2 3 (2) 3 (2) 0.5

4 4

5 3

2 3 8 3

Q

4 (1)

3 (1)

*(+l)

3(4-1)

) 2

till

5 .15 20 4(4-4) 17 T

7(+4)J 6.5 5 20 2 12 7 3.5 3 10 3 8 3

)

35.5 (4- 2) 33.5 (4- 2)

Totalsumma veckotimmar 8 8 ( 4 - l ) | 39(4- 1) 38.5 (+ 2) 3G.5 (4- 2) Anmärkningar

Summa |

13 (2) 1 i

timplanen.

1. Där så befinnes lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne under en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsnino-). Därvid bor emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett tim antal, °soni i möjligaste mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning har förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. _ 2. I ämnet samhällslära ingår särskild undervisning i vrkes- och arbetarlagstiftning med 1 timme i -veckan under första hälften av läsåret i klass 4. 3. För undervisning och övningar i fältmätning och avvägning anslås 50 timmar under 7 arbetsdagar före och vid början av höstterminen i klass 4. 1

Se aim. på sid. 190.

198 II. Kursplan. Kristendomskunskap. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. = kommunal mellanskola för handelsundervisning. Modersmålet. Mål. Kursfördelning. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Tyska (såsom första främmande språk). Mål. — teknisk linje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (7 timmar) och klass 2 (5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (5 timmar) = klass 3 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Klass 4 (3 timmar) = klass 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Anm. = 4-årig realskola. Engelska (såsom andra främmande språk). Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs fördelning. — teknisk linje inom 4-årig realskola. Engelska (såsom första främmande språk). Mål. Undervisningen i engelska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text av vanligt innehåll samt sådan teknisk text, vars sakinnehåll av dem utan svårighet kan förstås, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran i sina grunddrag påbörjad; tillämpningsövningar. . . Klass 2 (4 timmar). Läsning av lättare text; hör- och talovningar; formläran som i föregående klass avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text, utförda under ämnets lärotimmar.

199 Klass 3 (3 timmar). Läsning av valda författare samt av lättare teknisk text av för lärjungarna bekant sakinnehåll, delvis kursivt; hör- och talövningar; syntax som i föregående klass med sammanfattning av dess viktigare delar; tillämpningsövningar. Tio skriftliga reproduktioner eller översättningar till engelska. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt, samt av tekniska handböcker och annan text av tekniskt innehåll; hör- och talövningar, jämväl i anslutning till text av sistnämnda slag; grammatik i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar, däribland enkla skrivelser av praktisk art. Nio skriftliga reproduktioner eller översättningar till engelska, någon gång omväxlande med översättning från engelska till svenska av text med tekniskt innehåll. Tyska (som andra främmande språk).

Mål. Undervisningen i tyska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lätt text av tekniskt innehåll samt någon färdighet att uppfatta det talade språket. K urs fördelning. Klass 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran i sina grunddrag påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 3 (2 timmar jämte frivilligt 2 timmar). Läsning av lättare text; hör- och talövningar; formläran som i föregående klass fortsatt; något av syntaxen i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Den frivilliga undervisningen bör omfatta dels läsning av lättare text, även sådan av tekniskt innehåll, dels något grundligare genomgång av formläran. Klass 4 (frivilligt 2 timmar). Läsning av text, huvudsakligen med tekniskt innehåll; hör- och talövningar; formläran såsom i föregående klass avslutad och repeterad; syntax som i föregående klass; tillämpningsövningar. Fem översättningsövningar av lätt teknisk text från tyska till svenska. Historia med samhällslära. Mål. x= teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar) och klass 2 (2 timmar) = klasserna 1 och 2 av kommunal mellanskola för handelsundervisning. Klass 3 (2 timmar) och klass 4 (1 timme under höstterminen) = klasserna i och 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Geografi. Mål. I luvudsak =

4-årig realskola.

K urs för delning. Klass 1 (2 timmar). Europa, utom Sverige. De främmande världsdelarias geografi påbörjad. K.ass 2 (2 timmar). De främmande världsdelarnas geografi avslutad.

200 Klass 3 (1 timme). Sveriges geografi: dess naturtillgångar och kulturgeografiska områden, med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende uppodlings- och befolkningsförhållanden samt näringsliv. Några av de viktigaste kulturländerna i korthet på samma sätt behandlade. Exkursioner. Anm. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Matematik. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs för delning. Klass 1 (6 timmar, varav 1 timme laborationer under vårterminen). Folkskolans kurs i aritmetik, särskilt bråkläran, fördjupad och utvidgad; tillämpningsuppgifter; enkla sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på enklare aritmetiska uppgifter. Praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifter i anslutning till folkskolans geometrikurs _ såsom förberedelse till studiet av den egentliga geometrien. Några konstruktioner och satser rörande räta linjer, vinklar och trianglar. L a b o r a t i o n e r : Instrument och metoder för längd-, volym- och viktbestämning och i samband härmed bestämning av specifika vikter för fasta och flytande kroppar. Klass 2 (5 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Konstruktioner och satser rörande räta linjer, vinklar, trianglar, parallellogrammer och cirklar; lätta geometriska övningsuppgifter. Klass 3 (7 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; lättare ekvationssystem av första graden med huvudsakligen två obekanta; algebraiska reduktioner; aritmetiska uppgifter, företrädesvis hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; kvadratrötter. Uppritning av enkla diagram. Läran om cirkeln avslutad; trianglars och parallellogrammers ytor; begreppen förhållande och analogi samt det viktigaste om likformig avbildning; enkla geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Klass 4 (2 timmar) = klass 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Biologi. Mål. = kommunal mellanskola för handelsundervisning. Kurs. = kommunal mellanskola för handelsundervisning. Fysik med laborationer. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. s= teknisk linje inom 4-årig realskola. Anm. = teknisk linje inom 4-årig realskola.

201 Kemi med laborationer. Mål. — telknisk linje inom 4-årig realskola. K urs för delning. = telknisk linje inom 4-årig realskola. Mekanik med hållfasthetslära. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs för delning. Kiass 3 (3 timmar under senare hälften av läsåret) i huvudsak = klass 3 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar) = klass 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Anm. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Teknisk varukännedom. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs. —- teknisk linje inom 4-årig realskola.

T

Beskrivande maskin- och byggnadslära. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. K urs för delning. Klass 3 (2 timmar). Maskinlära: enkla konstruktionsdetaljer såsom kilar, skruvar, rem- och kugghjulsutväxlingar, lager, kopplingar, packdosor o. dyl. Något om vanliga verktygsmaskiner. Ritövningar i anslutning till det föregående. Klass 4 (8 timmar). Maskinlära: enkla konstruktionsdetaljer såsom i föregående klass, transmissioner; lyft- och transportanordningar; vanliga verktygsmaskiner; ångpannor, -maskiner och -turbiner; motorer med inre förbränning samt något om vattenmotorer och pumpar. I övrigt lika mpd klass 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Industriell ekonomi. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs. Klass 4 (3 timmar) = klass 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola.

202 Ritteknik. Mål. I huvudsak = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (3 timmar). Frihandsteckning: profilteckning, även med iakttagande av proportioner; grunderna för perspektivbildens uppkomst; perspektivisk avbildning av föremål, begränsade av rätlinjiga och cirkelytor, övningar i ytmålning. Ritning: ritmaterielens användning och vård; textning; projektonslärans grunder. , Klass 2 (5 timmar). Frihandsteckning: övningar i avbildning av enklaie maskindelar och andra detaljer, även med måttsättning. Ritning: fortsatta övningar i textning; projektionslärans grunder mera ingående behandlade samt tillämpade på uppgifter om linjers verkliga längd samt om ytors och kroppars verkliga former ur projektioner; ytors utbredning samt skärningar; renritning efter av lärjungarna själva utförda krokiteckningar. Fältmätning och avvägning. Mål. — teknisk linje inom 4-årig realskola. Kurs. Klass 4 (7 dagar med sammanlagt 50 timmar före och vid höstterminens början) = teknisk linje inom 4-årig realskola. Verkstadsarbete. Mål. = teknisk linje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (4 timmar), klass 2 (4 timmar) och klass 3 (5 timmar) i huvudsak = klasserna 3 och 4 av teknisk linje inom 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). Fortsatta övningar såsom i föregående klasser. Anm. I den utsträckning, som utrustningen det medgiver, och om förhållandena på orten göra det önskvärt, må i klass 4 upptagas verkstadsarbete av annat slag, t. ex. elektrotekniskt. Gymnastik med lek och idrott. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (4 timmar) och klass 2 (3 timmar) = motsvarande klasser i 4-årig • p a n I Q Yrr\ I o

Klass 3 (3 timmar) och klass 4 (3 timmar) = motsvarande klasser av teknisk linje inom 4-årig realskola.

203 Musik (frivilligt ämne). Mål. Undervisningen i musik har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna en elementär musikteoretisk allmänbildning samt tillvarataga och utveckla deras röster, ävensom att giva de lärjungar, vilka hava därför erforderliga förutsättningar, någon utbildning av gehöret och grundläggande sångteknik. Kur s för delning. Klass 1 (1 timme) och klass 2 (1 timme). Inledande repetition, omfattande det huvudsakliga av folkskolans kurs. Taltekniska anvisningar samt något av intervalläran. Tonbildnings- och tonträffningsövningar samt gehörsövningar. Unison sång. övningar i tvåstämmig sång.

204 •«••*

.o <£<x> i

oä

si

1 1 1

1 1 1OS

rt - * i

i

i

i

i in

i co

to

»c

1 to

>ffl CO

CO

^

3 «5

jSco

Ol 70

M . I "'I ^^

CO | TTI i£5

N CO iC. »O - * ">*i 5-1 d 3Q —I ^H —I

q ft

i—i

co-*i-*iioir5(MT-H^ioicr»<M

,5co

a I10 I

cjQ-^in-^^iniMT-i^cyjtM

*

H

O l t D t"-

I N

•

' ort

I CO CQ i f t ^J

JM

B

•

£t «-• • ort C M ° 2 X <B p . ' * o

O fl " fl

a TS

•^ 2 1 S fl g B 2 • »3 c K3 g • B »3 e g fi ' :t« ^ -S «C *

•

• « Ö 5° - S i

•*"

v ! • S »i • ? § rt s ^

^s

g

a w +J H ro M O

^

g

ås

-

5s -% | " 3 3 cs *<fl-5 J 1 5 .£ s,^'§ s a "i?,* .o « a ,2 ^

ecä

3 «o o

C o i > , f l H B 5 S es .2

>>

O (

M

fl

g

a

c"

c6 g

ort . - j g v •• ^4 bC bo

9 a=;

B - 3 t» ort

g £ jo®

B

rt

v,

te ' 5 rM 5

.g

205 Anmärkningar till timplanen. 1. Där så befinnes lämpligt, må för vinnande av koncentration av undervisningen i visst ämne undeir en del av läsåret användas ett större antal veckotimmar än det i timplanen angivna med vederbörlig minskning för annat eller andra ämnen under samma tid (s. k. periodläsning). Därvid bör (emellertid iakttagas, att för läsåret i dess helhet varje ämne erhåller ett timtal, som i möjligasite mån motsvarar den i timplanen föreskrivna timfördelningen. En sådan anordning har förutsatts överallt, där de i ovanstående timplan upptagna lektionernas antal understiger 2 i veckan. 2. Lärjunge kan i stället för undervisning i matematik i klass 3 och under höstterminen i klass 4 få deltaga i frivillig undervisning i franska i enlighet med den allmänna realskolans undeivisningsplan. I så fall tillkomma utanför timplanen 2 timmar franska i klass 4 under vårterminen. 3. Där ej praktisk undervisning i barnavård kan anordnas, bör ämnet barnavård med barnavårdslära kunna utbytas mot sömnad, vävning eller trädgårdsskötsel.

II. Kursplan. Kristendomskunskap.

Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (2 timmar) = 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). == klass 4 av huslig linje inom 4-årig realskola. Anm. = 4-årig realskola. Modersmålet. Mål. — 4-årig realskola. Klasserna

Kurs fördelning. 1—4 = 4-årig realskola. Tyska (såsom första främmande språk). Mål.

= 4-årig realskola. Klasserna

Kursfördelning. 1—4 — 4-årig realskola. Engelska (såsom andra främmande språk). Mål.

= 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klasserna 2—4 = 4-årig realskola. Engelska (såsom första främmande språk). Mål. Undervisningen i engelska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk.

206 Kurs fördelning. Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran i sina grunddrag påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 2 (å timmar). Läsning av lättare text; hör- och talövningar; formläran som i föregående klass avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text, utförda under ämnets lärotimmar. Klass 3 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt; hör- och talövningar; syntax som i föregående klass med sammanfattning av dess viktigare delar; tillämpningsövningar. Tio skriftliga reproduktioner eller översättningar till engelska. Klass 4 (4 timmar). Läsning, delvis kursivt, av valda författare med några litteraturhistoriska upplysningar; därvid även läsning av litteratur, som kan belysa kvinnans insatser i engelskt hem- och samhällsliv; hör- och talövningar; grammatik i anslutning till de skriftliga övningarna; tillämpningsövningar. Nio skriftliga reproduktioner eller översättningar till engelska. Tyska (såsom andra främmande språk). Mål. Undervisningen i tyska har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text samt någon färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. Kursfördelning. Klass 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar; hör- och talövningar; formläran i sina grunddrag påbörjad; tillämpningsövningar. Klass 3 (5 timmar). Läsning av lättare text; hör- och talövningar; formläran som i föregående klass fortsatt; något av syntaxen i anslutning till den lästa texten; tillämpningsövningar. Under vårterminen några lätta skriftliga reproduktions- och översättningsövningar i nära anslutning till läst text, utförda under ämnets lärotimmar. . . . Klass 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt;^ höroch talövningar; formläran avslutad och repeterad; syntax som i föregående klass med sammanfattning av dess viktigare delar; tillämpningsövningar. Tio skriftliga reproduktioner eller översättningar till tyska. Historia med samhällslära. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (3 timmar) och klass 2 (2 timmar). I huvudsak = 4-årig realskola. Klass 3 och klass 4 (2 timmar i vardera klassen). I huvudsak = klass 4 av huslig linje inom 4-årig realskola.

207 Geografi. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 1 (2 timmar), klasserna 2 och 3 (1 timme i vardera klassen). I huvudsak = klasserna 1—3 av 4-årig realskola. Klass 4 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien med särskild hänsyn till Sverige och det övriga Europa. Sveriges geografi: dess natur och kulturgeografiska områden med särskild vikt lagd på naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende näringsliv. Några av de viktigaste kulturländerna i korthet på samma sätt behandlade. Matematik.

Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (5.5 timmar) = 4-årig realskola. Klass 2 (4 timmar) = 4-årig realskola. Klass 3 (2.5 timmar). I huvudsak = klass 3 av kommunal mellanskola för handelsundervisning. Klass 4 a) För lärjungar, som deltagit i matematikundervisningen i klass 3 (2 timmar hela läsåret). Lätta ekvationssystem av första graden med två obekanta jämte problem; uppritning av diagram: planimetriska och rymdgeometriska beräkningar samt andra för lärjungarnas blivande verksamhet viktiga räkneuppgifter. — b) För lärjungar, som i c k e deltagit i matematikundervisningen i klass 3 (2 timmar under senare hälften av läsåret). Aritmetiska uppgifter, valda med huvudsaklig hänsyn till det praktiska livets krav och särskilt till lärjungarnas blivande verksamhet. Biologi med hälsolära. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. K urs fördelning. Klass 1 och klass 2 (2 timmar i vardera klassen). = 4-årig realskola. Klass 3 (2 timmar) och klass 4 (1 timme). I huvudsak = huslig linje inom 4-årig realskola. Fysik. Mål. 1 huvudsak = 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 2 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer; det allmännaste om värmet.

208 Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). De enklaste magnetiska och elektrostatiska fenomenen samt de enklaste ljus- och ljudfenomenen. Klass 4 (2 timmar under första hälften av läsåret) = huslig linje mom 4-årig realskola. Eemi. Mål. I huvudsak = 4-årig realskola. Kursfördelning. Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) och klass 4 (2 timmar under senare hälften av läsåret, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = huslig linje inom 4-årig realskola. Slöjd för flickor. Sömnad med material- och verktygslära. Mindre Alternativ

kurs.

1—i.

Mål. =

4-årig realskola (slöjd för flickor). Kursfördelning.

Sömnad. Klass 1 (3.5 timmar). Stickning: rätt och avigt med 5^stickor. Strumpstoppning. Sömnad: övningar i maskinsöm, enkel slätsöm på bomullstyg. Linnesömnad: måttagning, tillklippning och sömnad av underkläder på maskin. Någon enkel prydnadssöm. Klass 2 (2.5 timmar). Fortsatt linnesömnad, lappning och stoppning för hand eller på maskin. Klädsömnad: måttagning, tillklippning och sömnad av enkla kläder, med kostnadsberäkning. Någon enkel prydnadssöm. Alternativ 1—3. Klass 3 (2 timmar). Linnesömnad: sömnad och underhåll av handdukar och duktyg, eventuellt sömnad av babyutstyrsel. Klädsömnad; ändring och omsyning av kläder, sömnad av barnkläder eller arbetsdräkt för trädgårdsarbete. Hålsöm, knytning eller knyppling. Material-

och

verktygslära.

Alternativ 1—3. Klass 3 (0.5 timme). Materialets ursprung, beredning och användning. Undersökning av kvalitet och färgäkthet. Symaskinens konstruktion, skötsel och användning. Större Alternativ

kurs.

1 och 4.

Mål. = huslig linje inom 4-årig realskola, större kurs.

209 Kursfördelnin g. Sömnad. Alternativ 1: Klass 3 och klass 4 (3 timmar i vardera klassen). Linnesömnad: hushålls- och sänglinne. Mönstemtning, tillklippning och sömnad av babyutstyrsel. Lappning och stoppning på maskin. Klädsömnad: förstoring och förminskning av normalmönster, avprovning av det färdiga mönstret, tygberäkning, kostnadsberäkning och sömnad av klädning. Ändring och omsyning av kläder. Prydnadssöm. Alternativ 4: Klass 3 (6 timmar) och klass 4 (3.5 timmar). Linnesömnad: mönsterritning, tygberäkning och kostnadsberäkning; tillklippning och sömnad av underkläder, herrskjorta, spädbarnsutstyrsel, hushålls- och sänglinne. Lappning och stoppning på maskin. Klädsömnad: måttagning, mönsterritning och mönsterformning, tygberäkning och kostnadsberäkning; tillklippning och sömnad av klädning och barnkläder, ändring och renovering av kläder. Prydnadssöm: teknik och mönster från vår allmogekonst. Hänsyn tages till ortens hemslöjd. M a t e r i a l - och v e r k t y g s l ä r a . Alternativ 4: Klass 3 och klass 4 (0.5 timme i vardera klassen) = alternativ 4 av huslig linje inom 4-årig realskola. Vävning med material- och verktygslära. Alternativ

4:

Mål. = huslig linje inom 4-årig realskola. Kursfördelning. Vävning. Klass 3 (5.5 timmar) och klass 4 (4 timmar). Uppsättning av väv. Vävning i lärft och kypertbindning till handdukar, gardiner, enkla mattor, möbeltyger ni. m. Enkla konstvävnadsslag. M a t e r i a l - och v e r k t y g s l ä r a . Klass 3 (0.5 timme) = alternativ 4 av huslig linje inom 4-årig realskola. Hushållsgöromål med hush&llslära. Mindre Alternativ

k u r s.

1—\. Mål.

— 4-årig realskola. Kursfördelnin g. Hushållsgöromål. Klass 2 (4 timmar) = klass 3 av huslig linje inom 4-årig realskola, mindre kurs. 14—300467

210 Hushållslära. Klass 2 (1 timme) = klass 3 av huslig linje inom 4-årig realskola, mindre kurs. Större kurs. Alternativ 1—3. Mål. Undervisningen i hushållsgöromål med hushållslära (större kurs) har till uppgift att i anslutning till den i klass 2 genomgångna kursen bibringa lärjungarna ökad kunskap och färdighet i hushållsgöromål och andra till hemmets vård hörande ämnen, att därvid utveckla deras praktiska begåvning och ekonomiska omdöme, skärpa deras eftertanke och ansvarskänsla samt hos dem befordra aktning och håg för husligt arbete. Kursfördelning. Hushållsgöromål. Klass 3 (8 eller 9 timmar) eller klass 3 (4 timmar) och klass 4 (4.5 timmar). Matlagning m. m.: beredning av enklare och finare maträtter; konservering; slaktgöromål; bakning. Beräkning av kostnaderna för maträtter, bakverk m. m. Dukning och uppassning. Tvätt, mangling och strykning; fläck uttagning. Rengöringsarbeten i köket, städning och storrengöring av boningsrum. Hushållslära. Klass 3 (1 timme) eller klass 3 och klass 4 (0.5 timme i vardera klassen). Närings- och födoämneslära: ämnesomsättningen, våra näringsämnen och övriga beståndsdelar i vår föda (något utvidgad k u r s ) ; födoämnesläran avslutad, jämförelse mellan olika födoämnen i fråga om näringsvärde och pris, enkla näringsvärdeberäkningar; allmänna principer för födoämnenas behandling vid tillagning och förvaring; födans sammansättning under olika förhållanden, vegetarisk kost, sjukkost, 'Småbarnskost. — Hemvård: bostadens läge, dess inredning och möblering med hänsyn till ändamålsenlighet och trevnad; vård och rengöring av bostad, möbler (målade, polerade, bonade), sängkläder m. ni.; skötsel av blommor i hemmet. — Hushållsekonomi: viktigare synpunkter i fråga om den ekonomiska skötseln av ett hushåll; de viktigaste utgiftsposterna i ett hem; uppgörande av matordning för en vecka till ett visst pris; praktisk, enkel bokföring av ett mindre hushålls inkomster och utgifter. Barnavård med barnavårdslära. Mål. = huslig linje inom 4-årig realskola. Kurs fördelning. Barnavård. Alternativ 1 (mindre kurs) : Klass 4 (4.5 timmar) = huslig linje inom 4-årig realskola, mindre kurs. Alternativ 2 (större kurs) : Klass 4 (7.5 timmar). Vård av späda barn och koltbarn. Därmed sammanhängande tvätt, mangling och strykning, matlagning, sömnad m. m. Barnavårdslära. Klass 4 (1 timme under halva läsåret) — huslig linje inom 4-årig realskola.

211 Trädgårdsskötsel med trädgårdslära. Mål. = huslig linje inom 4-årig realskola. Kursfördeln in g. Trädgårdsskötsel. Klass 3 (5 timmar) och klass 4 (3 timmar). Gödsling och grävning. Förökning av växter genom frösådd, sticklingar, avläggning, delning m. m.; förädling. Skörd och förvaring av köksväxter. Fruktträdens skötsel samt fruktskörd, sortering och förpackning av frukt. Blomsterodling. Trädgårdslära. Klass 3 (1 timme under halva läsåret). Jordarternas förvittring. Förmultning av växter genom frösådd, sticklingar, avläggning, delning m. m. växter, fruktträd och bärbuskar. Prydnadsväxter. Krukväxtodling. Växternas skadedjur och parasitsvampar. Teckning. Mål. =— 4-årig realskola. Kurs fördelning. Klass 1 (2 timmar), klass 2 (1 timme) och Klass 3 (1 timme). I huvudsak = klass 1 och 2 av 4-årig realskola, ehuru linearritning upptages endast i obetydlig utsträckning. Klass 4 (2 timmar) = klasserna 3 och 4 av huslig linje inom 4-årig realskola. Musik. Mål. = 4-årig realskola. K urs fördelning. Klass 1 och 2 (2 timmar i vardera klassen) samt klass 3 och 4 (1 timme i vardera klassen). I huvudsak = t 4-årig realskola. Gymnastik med lek och idrott. Mål. = 4-årig realskola. Ku rsför delning. Klass 1 (4 timmar), klass 2 och 3 (3 timmar i vardera klassen), klass 4 (4 timmar) = huslig linje inom 4-årig realskola.

T. Grunder till undervisningsplaner. 1. Allmänna anmärkningar. I anslutning till vad i det föregående anförts angående önskvärdheten av att den praktiska undervisningen i möjligaste mån anpassas efter på orten rådande förhållanden och behov, vilja de sakkunniga betona, att de föreslagna undervisningsplanerna i första hand äro avsedda att ligga till grund för blivande normalundervisningsplaner och att den individuella tillämpningen på de olika orterna närmast bör, på sätt som torde komma att angivas i vederbörande författningar, beträffande de praktiska läroämnena modifieras efter de lokala förhållandena. De sakkunniga anse, att detta i särskild grad gäller om den tekniska linjen. I ett eller annat fall kan en sådan avvikelse givetvis också tänkas medföra någon mindre förändring i kursen för sådana teoretiska läroämnen, som stå i nära samband med de praktiska läroämnen, beträffande vilkas kurser förändringar vidtagas. Någon inskränkning utöver vad de sakkunniga här föreslagit torde emellertid därvid icke kunna ifrågakomma beträffande de timtal, som uppställts för realskolans vanliga kunskapsämnen, om det skall vara möjligt att bibehålla de behörighetsbestämmelser, som enligt de sakkunnigas i det föregående uttalade mening bör tillkomma den, som avlagt praktisk realexamen. Redan i framställningen av förslagets huvudgrunder hava också anförts de skäl, som föranlett de sakkunniga att för de i en annan skolform (realskola, mellanskola) inbyggda praktiska linjerna icke förutsätta helt eller delvis differentierad undervisning förrän under de två sista åren i realskolan. Vad åter beträffar skolor, som omfatta e n b a r t praktiska linjer (praktiska kommunala mellanskolor), hava de sakkunniga, av skäl som tidigare anförts, ansett, att även i detta fall de två första årens kursplaner icke utan särskilt vägande orsak böra i större utsträckning avvika från den allmänna realskolans. De framlagda kursplanerna för första klassen — och detta gäller i stort sett även om andra klassen — av den fristående praktiska skolformen avvika därför i intet fall så starkt från den allmänna realskolans kursplan, att därigenom särskild svårighet kan beredas lärjungar att övergå från närmast underliggande klass av den allmänna realskolan till den näst högsta klassen av en fristående praktisk skola. Lika litet bör övergången från andra klassen av en sådan skola till den allmänna realskolans näst högsta klass komma att förorsaka lärjungar med normal studiebegåvning någon egentlig svårighet.

213 D å realskolans nyligen fastställda undervisningsplan utarbetades, kunde beträffande kursfördelningen givetvis ingen särskild hänsyn tagas till möjligheten av en framtida differentiering av undervisningen i de två högsta klasserna, varför vissa olägenheter beträffande kurserna på de inbyggda linjerna nu icke helt kunnat undvikas, då det gällt sådana ämnen, åt vilka samma utrymme ej kan beredas på dessa linjers timplan som inom den allmänna realskolan. Det ligger i sakens natur, att en viss ojämnhet i avvägningen av kunskapsstoffet måste göra sig märkbar i så måtto, att i ett och annat ämne den bredare framställningen i realskolans lägre klasser ej kommer att åtföljas av motsvarande fyllighet på de områden, som upptagas till behandling under de två sista åren. I avsikt att så mycket som möjligt undvika nämnda olägenhet hava de sakkunniga bland annat tagit under övervägande, huruvida icke även för de lägre klasserna vid sådana realskolor, inom vilka praktiska linjer upprättas, jämkningar skulle kunna ifrågasättas i den allmänna realskolans undervisningsplan. Då det emellertid visat sig, att några nämnvärda fördelar därigenom knappast skulle uppnås men däremot vissa andra olägenheter för realskolan uppkomma, hava de sakkunniga i gengäld föreslagit skild undervisning under de två sista åren för de praktiska linjerna även i ett och annat ämne, där kursens omfattning i ej obetydlig utsträckning är densamma. Det torde dock vara tänkbart, att sedan en tids erfarenhet vunnits beträffande undervisningen på de praktiska linjerna, någon mindre modifikation kan visa sig möjlig även beträffande kursplanen för den allmänna realskolans lägre klasser, vilken kan underlätta samundervisning i mera utsträckt omfattning även under de två sista läsåren. Den år 1928 fastställda timplanen för fyraårig realskola har fått utgöra norm, då det gällt maximiantal lektioner för vecka och lärjunge inom varje årsklass. Då undervisningen på den tekniska och på den husliga linjen till följd av ämnenas natur är mera ägnad att åstadkomma en omväxling i arten av arbetsprestationer och därför medför mindre ansträngning än arbetet i den allmänna realskolan och på handelslinjen, kan trots ungefär samma antal lektioner i veckan arbetet i sin helhet på förstnämnda linjer anses medföra något mindre ansträngning än i en vanlig fyraårig realskola. På handelslinjen har till förebyggande av överansträngning antalet lektioner i veckan hållits något lägre än å övriga linjer. När ett ämne förekommer på timplanen med mindre än 2 veckotimmar, förutsattes i regel, att det antingen kan sammanföras med närbesläktade ämnen under samme lärare eller, såsom i anmärkningar till timplanen angivits, upptagas med minst 2 timmar i veckan under en del av läsåret. Undervisningsplanerna för fristående, fyraåriga praktiska skolor skilja sig från motsvarande inbyggda linjer med 2-årig differentiering huvudsakligen i så måtto, att kunskapsstoffet kunnat jämnare avvägas. De praktiska läroämnenas benämningar äro i allmänhet analoga med dem, som kommit till användning inom övriga praktiska ungdomsskolor på motsvarande åldersstadium. I de tidigare omförmälda motionerna (1:259 och 11:410) har, såsom redan nämnts, återupptagits den vid skolfrågornas behandling under 1800-talet ofta

214 framförda tanken att ordna undervisningsplanen för skolor på detta stadium på sådant sätt, att varje årskurs så långt sig göra låter komme att utgöra ett avslutat helt. Med hänsyn till det relativt stora antalet av de lärjungar i realskolan och mellanskolan, vilka under nuvarande förhållanden lämna skolan i de lägre klasserna, 1 kan betydelsen av denna fråga icke bestridas. De sakkunniga vilja dock även i detta sammanhang framhålla sin redan förut uttalade mening, att upprättandet av en eller flere praktiska linjer inom någon av ovannämnda skolformer är en åtgärd, vilken i och för sig torde vara ägnad att nedbringa antalet av dem, som i förtid lämna skolan. Ett spörsmål, som står i nära samband med nu nämnda fråga, behandlas i de yttranden, vilka inkommit till de sakkunniga från de högre folkskolornas styrelser och lärarkollegier, nämligen frågan, huruvida undervisningen i de praktiska läroämnena bör någorlunda jämnt fördelas på samtliga klasser eller till övervägande del förläggas till skoltidens senare del. Det i ovannämnda motioner framförda önskemålet om såvitt möjligt avslutade ämneskurser i varje klass måste emellertid anses innebära, att åt de praktiska läroämnena redan från början skall beredas ett ej obetydligt utrymme, för att de i skolan inhämtade kunskaperna och färdigheterna skola bliva lärjungen till direkt nytta i hans kommande arbete, även om han slutar sin skolgång i någon av realskolans lägre klasser. P å det gäller undervisningsplaner för linjedelad undervisning endast under de två sista läsåren, ligger det i sakens natur, att det måste vara svårt och i vissa fall nästan omöjligt att vidtaga anordningar i sådant syfte, utan att samtidigt stora olägenheter av annan art uppkomma. I någon mån kan dock den framlagda undervisningsplanen för en inom en realskola eller mellanskola inbyggd huslig linje sägas tillmötesgå ifrågavarande önskemål. Såsom framgår av den på sid. 182 föreslagna timplanen, hava de sakkunniga nämligen tänkt sig, att huvudparten av den praktiska utbildningen koncentreras till tredje klassen av denna linje och att undervisningen i sådana teoretiska läroämnen, som ej stå i närmare samband med de praktiska ämnena, skulle i nämnda klass väsentligt inskränkas. Undervisningen i de teoretiska läroämnena återupptages därefter i större utsträckning under det sista läsåret. Om denna anordning kan dessutom sägas, att den i modifierad form upptager den tanke på »ett praktiskt mellanår», vilken funnit uttryck såväl i skolkommissionens betänkande som i förslag från annat håll. På de båda andra av de föreslagna praktiska linjerna stå emellertid de praktiska läroämnena i så nära samband med de teoretiska, att någon motsvarande anordning icke gärna kan låta sig träffa vid en anordning med differentiering under de två sista läsåren i en realskola eller mellanskola. Som en ansats i dylik riktning torde dock det förhållandet kanske böra betecknas, att det på den tekniska linjen varit möjligt att lägga kurserna så, att anknytning till tekniska läroanstalter på gymnasialstadiet kunnat vinnas redan från tredje klassen. Då det gäller undervisningsplanerna för fristående, fyraåriga praktiska linjer, erbjuda sig onekligen större möjligheter att tillgodose det uttalade önske1

Se den tabellariska översikten i bil. 8.

215 målet. I de yttranden, som inkommit till de sakkunniga från de högre folkskolomas styrelser och lärarkollegier, hava meningarna emellertid varit delade i frågan, huruvida det kan anses lämpligast att fördela undervisningen i de praktiska läroämnena på samtliga klasser eller att förlägga dem huvudsakligen till skoltidens senare del. För sistnämnda ståndpunkt hava anförts flera vägande skäl. Först och främst kan framhållas, att undervisningen i de praktiska läroännena i stor utsträckning utgör en tillämpning av de kurser, som genomgås i de viktigaste teoretiska läroämnena och därför måste bygga på vissa under tidigare skolår förvärvade grundläggande kunskaper i dessa ämnen. Sålunda kräver exempelvis undervisningen i tysk eller engelsk handelskorrespondens för att bliva av värde en icke obetydlig förkunskap i nämnda språk, undervisningen i varukännedom vissa förkunskaper i geografi och naturkunnighet, undervisningen i maskinlära eller teknologi förkunskaper i fysik och kemi. Vidare anse sig de sakkunniga beträffande dessa spörsmål böra omnämna, att det särskilt från vissa tvååriga allmänna högre folkskolors sida framhållits., att en sådan anordning av undervisningen i de mer än tvååriga yrkesbestämda högre folkskolorna, vilken under de två första skolåren förlade tyngdpunkten på de mera allmänbildande ämnena, skulle bereda större möjlighet för förstnämnla skolors lärjungar att övergå till tredje klassen av någon skola eller linje, som kan leda fram till praktisk realexamen. Därigenom skulle denna form av högre folkskolor, vilken hittills stått utan verkligt samband med övriga skolformer ovan det egentliga folkskolestadiet, i någon mån komma ur sin isolering, en synpunkt, som måste anses vara värd allt beaktande. De sakkunniga hava tidigare — i samband med frågan om de levnadsbanor, för vilka de praktiska linjerna skulle utgöra en lämplig förberedelse — motiverat sin åsikt, att skolväsendet icke bör vara så organiserat, att det tvingar de unja till att allt för tidigt träffa ett avgörande val av utbildningsväg. Gåves redan från första klassen av en flerårig praktisk linje ett relativt stort utrymme åt linjeskiljande fackämnen, skulle övergång från en linje till en annan avsevirt försvåras. Då detta ej minst gäller möjligheten till övergång från den vanliga realskolan till någon av de praktiska linjerna, skulle ett tidigt inföianle av de praktiska läroämnena och en anordning med avslutade lärokursei i varje klass av de praktiska linjerna i verkligheten få till följd, att dessa linjer icke skulle kunna fylla en av sina viktigaste uppgifter. En undersökning av möjligheten att ordna undervisningen så, att en lärjunge skille kunna vid avgång från en klass — nära nog vilken som helst — i varje ämne hava inhämtat en avslutad skolkurs, möter med hänsyn till vad en ändamålsenlig undervisning kräver så gott som oöverstigliga hinder. Närmast ligger väl då tanken på en koncentriskt ordnad undervisning i ämnena, allt eftersom den grundläggande undervisningen i övriga ämnen fortskrider. E t t sålait tillvägagångssätt medför större splittring och kräver avsevärt längre lic f«i samma slutliga undervisningsresultat, än då varje fackämne får inträda vid den tidpunkt, då lärjungarnas förkunskaper tillåta en sammanhängande frirmtällning av hela kunskapsstoffet. Vissa erfarenheter bland annat från

216 högre folkskolor, där förstnämnda anordning försökts, samt från undervisningen på gymnasiet i ämnen, där realskolans kurs mera ytligt berört stora områden av gymnasiets kurs, giva också vid handen, att lärjungarnas intresse för undervisningen i den följande klassen eller på det högre stadiet gärna vill slappna, då de förmena, att de redan förut inhämtat kunskap om samma sak. I sådan riktning peka ävenledes vissa rön från de praktiska ungdomsskolorna, då det gäller områden, där de allmänna skolorna redan lämnat en första orientering. De sakkunniga kunna icke finna, att principen om avslutade kurser i varje klass är under här förhandenvarande förhållanden genomförbar. Emellertid hava de sakkunniga vid utarbetandet av undervisningsplanerna haft sin uppmärksamhet riktad på saken och, där så varit möjligt, utan att svåra olägenheter av annat slag därav bleve följden, sökt tillgodose även ifrågavarande önskemål. Särskilt vilja de sakkunniga framhålla, att enligt den för en fristående fyraårig handelslinje föreslagna timplanen en i viss mån avslutad utbildning erhålles av dem, som lämna skolan såväl efter andra som efter tredje skolåret.

2. Speciella anmärkningar. 1.

Handelslinjen.

Kristendomskunskap. Kursplanen för de båda första klasserna sammanfaller helt med den fyraåriga realskolans. Den för klass 3 föreslagna kursen är avsedd dels att utgöra en avslutning av vad som påbörjats vid den tidigare undervisningen, dels att giva lärjungarna någon kännedom om de främmande religioner, med vilka kristendomen varit eller är i beröring. Modersmålet. Den undervisning i uppsättande av enklare skrivelser av praktisk art, vilken skall förläggas till modersmålsundervisningen i den allmänna realskolans högsta klass, ingår på handelslinjen såsom en del av undervisningen i handelsämnen. De sakkunniga hava med hänsyn dessutom tagen till den ytterligare övning i modersmålets skriftliga behandling, som erhålles vid undervisningen i handelsämnen, ansett, att tiden för modersmålsundervisningen i högsta klassen av en handelslinje kan något minskas, förslagvis med en timme i veckan. På grund av ovan nämnda omständigheter hava de sakkunniga också ansett, att antalet uppsatser under sista läsåret kan något minskas, exempelvis med högst tre, varvid dock övriga uppsatser icke böra få utbytas mot översättningar från tyska eller engelska. Tyska

och engelska.

Vid all textläsning, av såväl litterärt som fackligt innehåll, bör stor vikt läggas vid ett säkert inhämtande av ett begränsat ordförråd.

217 Grammatikundervisningen i högsta klassen bör inskränkas till det huvudsakligaste och för undervisningen oundgängliga, särskilt i fråga om syntaxen. Vid övningar i skrivning på lärorummet av enklare affärsbrev böra lärjungarna så småningom vänjas att så mycket som möjligt arbeta utan hjälpmedel. Uppgifterna böra därför, så långt sig göra låter, väljas så, att för utarbetandet behövliga ord och uttryck i allmänhet kunna förutsättas kända av lärjungarna. F r i a kompositioner böra förekomma i så måtto, att huvudinnehållet av ett affärsbrev meddelas i sammandrag på det utländska språket, varefter lärjungarna hava att utföra det förelagda i vanlig brevform på samma språk. På grund av de ofta förekommande övningarna i skrivning av affärsbrev har det ansetts lämpligt att på denna linje anordna ett färre antal översättningar och reproduktioner än på övriga linjer. D ä r samläsning är anordnad mellan handelslinjen och den allmänna linjen tillkommer det ämneskonferensen att på lämpligt sätt fördela de olika kursmomenten på de timmar, som äro gemensamma för linjerna, och de timmar, som äro skilda. Franska. Med hänsyn dels till språkets frivilliga ställning, dels till dess mera krävande beskaffenhet i och för sig böra anspråken på de fackliga momenten i undervisningen vara mycket begränsade. Historia med ekonomi- och

samhällslära.

Kursen i näst högsta klassen avser en översikt av de viktigaste historiska tilldagelserna under tiden efter år 1720, varvid särskilt vikt lägges vid samhällsutvecklingen i Sverige under det sista århundradet. De sakkunniga hava ansett, att ämnet nationalekonomi på det åldersstadium, om vilket här är fråga, icke bör upptagas såsom särskilt läroämne, utan att hithörande frågor kunna upptagas till behandling i samband med undervisningen i samhällslära. Bland de spörsmål, vilka böra komma till behandling vid undervisningen i ekonomilära, vilja de sakkunniga nämna frågor rörande pris- och prisbildning, produktionsfaktorerna och de mot dessa svarande inkomstarterna, något om det moderna ekonomiska livets organisation och mest framträdande yttringar, exempelvis om företagskombination, monopolbildning, handels- och betalningsbalans. Beträffande undervisningen i ekonomilära vilja de sakkunniga i övrigt betona följande. Huvudvikten vid undervisningen bör läggas vid att lärjungarna lära sig förstå sammanhanget i de ekonomiska företeelserna. E t t inlärande av termer och definitioner bör sålunda begränsas till det allra nödvändigaste. Framställningen bör belysas av för lärjungarna lättfattliga exempel, vilka, där så kan ske, tagas ur lärjungarnas erfarenhetsområden, exempelvis berörande de ekonomiska företeelsernas inverkan på deras dagliga levnadsförhållanden. För övrigt böra exemplen i regel hänföra sig till svenska förhållanden och särskilt till ortens.

218 Inledningsvis böra grundförutsättningarna för den ekonomiska verksamheten göras till föremål för behandling. Då insikter i läran om prisbildning givetvis äro av synnerlig vikt för de i affärslivet anställda, måste undervisningen tämligen utförligt behandla denna del av lärokursen. Sedan man uppehållit sig vid den fria prisbildningen, uppmärksammas jämväl de strävanden till och åtgärdeT för åstadkommande av monopolprisbildning, som förefinnas i vår tid. Efter frågan om prisbildningen behandlas de tre direkta produktionsfaktorerna samt de tre häremot svarande huvudinkomsterna. Med hänsyn till den knappa tiden måste undervisningen inskränkas till ett betonande av det väsentliga. Vid val av lärostoff och dettas disponerande måste därför läraren framför allt i detta ämne hålla i ögonsikte dels vad lärjungarna med hänsyn till utveckling och erfarenhet kunna tillgodogöra sig, dels vad som för deras framtida verksamhet kan vara betydelsefullt att äga inblick uti. Av vikt är därjämte, att framställningen göres så levande och i så nära anknytning till det praktiska livet, att lärjungarna inse det omedelbara värdet av undervisningen, fatta intresse för densamma och därigenom bringas till eget tänkande över de behandlade företeelserna och deras sammanhang samt till att själva förskaffa sig ökade insikter. Till främjande av detta intresse bör läraren lämna anvisningar på för lärjungarna lämplig litteratur. Geografi med

varukännedom.

Med hänsyn till vikten för blivande verksamhet inom affärslivet av goda kunskaper i geografi hava de sakkunniga funnit, att den minskning av den allmänna realskolans geografikurs, som möjligen skulle ifrågakomma, är av så obetydlig omfattning, att någon reduktion av den tid, som anslagits för nämnda kurs, icke gärna kan ifrågakomma. De sakkunniga vilja dessutom framhålla, att kommunikationsverken lägga synnerligen stor vikt vid att aspiranter till tjänstemannabefattningar hava goda kunskaper i geografi, varför det icke torde vara tänkbart, att från handelslinjen utexaminerade lärjungar skola bliva antagna till aspiranter vid något av dessa verk, för den händelse de icke till fullo inhämtat den allmänna realskolans kurs i geografi. Beträffande undervisningen i ämnet varukännedom göra sig olika åsikter gällande. Somliga hålla före, att man vid undervisningen i ämnet väsentligen bör utgå från varornas egenskaper ur kemisk eller biologisk synpunkt, d. v. s. att huvudvikten bör läggas på de olika varuslagens framställningssätt och deras speciella användning, under det att andra anse, att nämnda undervisning näTmast hör samman med geografiens produktionslära. Då de sakkunniga här föreslagit, att undervisningen i varukännedom skall sammanföras med undervisningen'i geografi, hava följande skäl varit avgörande. Den på affärsverksamhet inriktade utbildning, om vilken här är fråga, måste givetvis erhålla en mera allmän inriktning, ej minst emedan lärjungarna i allmänhet icke på förhand veta, inom vilken gren av affärslivet de efter skoltidens slut komma att få sin verksamhet. Det kan därför på detta stadium icke bliva fråga om en ingående och detaljerad undervisning rörande olika varors och kvaliteters speciella

219 egemskaper och skilda användningssätt utan endast om en sådan mera allmän kännedom om de viktigaste varugrupperna, att det är möjligt att på densamma bygga vidare, sedan lärjungen kommit in på ett bestämt område av affärslivet. Härtill kommer, att lärjungarnas förkunskaper i biologi och kemi m. fl. ämnen icke torde vara tillräckliga som grund för en ur denna synpunkt tillrättalagd, mera detaljerad teoretisk undervisning i varukännedom, särskilt som ifrågavarande lärjungar icke kunna förutsättas hava någon praktisk erfarenhet. Vid redogörelsen för de viktigaste råvarorna böra även beröras de naturförmå.landen, som äro bestämmande för deras förekomst och produktion. Likaledes bör vid redogörelsen för förädlingsindustrierna hänsyn tagas till förutsättningarna för deras förekomst i olika länder. Vid undervisningen böra prov å de varor, som behandlas, planscher och fotografiska bilder, statistiska tabeller, diagram och färglagda kartor flitigt användas. Beträffande undervisningen i ekonomisk geografi bör dessutom iakttagas följarde. Vid framställningen av världssamfärdseln behandlas i korthet även olika samfårdsmedel och deras betydelse för varutransport, fraktsatser och annat, sona år ägnat att belysa den konkurrerande världshandelns allmänna villkor. Vid behandlingen av råvaruproduktionen och förädlingsindustrierna i Sverige samt varuutbytet mellan Sverige och främmande länder bör undervisningen legränsas till att omfatta de för landet och orten viktigaste varugrupperna. De sifferuppgifter, som vid undervisningen äro nödvändiga, äro endast att anse som hjälpmedel för att bibringa lärjungarna förståelse för de rätta proportionerna och böra endast undantagsvis fordras såsom minneskunskap. Överhuvud taget bör största vikten vid undervisningen läggas på en riktig uppfattning av ämnets stora huvuddrag och hänsyn tagas till detaljuppgifter endast i den mån det är nödvändigt för en riktig totaluppfattning. Matematik. I fråga om såväl inbyggd som fristående handelslinje är den grundläggande matematikkursen i de lägre klasserna densamma som i motsvarande klasser av den fyraåriga realskolan. Skillnaden i kurser mellan de båda linjernas näst högsta klasser ligger så gott som uteslutande i att geometrikursen på handelslinjen inskränkts till enkla plangeometriska beräkningar. Vissa delar av den allmänna realskolans matematikkurs i de båda högsta klasserna hava en sådan inriktning, att de icke torde kunna anses erforderliga vare sig för inträ le vid handelsgymnasier eller för antagande som aspirant vid kommunikatioisverken. De sakkunniga hava därför ansett, att den här föreslagna begränsade kursen i geometri och allmän matematik jämte den föreslagna undervisningen i handelsräkning utgör en tillräcklig förberedelse ej endast för verksamhet på affärslivets område utan även såväl för inträde vid handelsgymnasier som för antagande såsom aspirant vid kommunikationsverken. Enligt

220 de sakkunnigas förslag uppgår sammanlagda tiden för undervisningen i matematik och handelsräkning inom en inbyggd handelslinje till 16.5 veckotimmar, inom fristående sådan linje jämväl till 16.5 veckotimmar (jämte 2 veckotimmar frivillig undervisning) mot 18.5 veckotimmar inom den nuvarande fyraåriga realskolan. Skillnaden i kurser faller huvudsakligen på geometriens område och på de delar av den allmänna realskolans kurs, vilka äro nödvändiga för mera ingående planimetriska beräkningar (kvadratrötter och bokstavsräkning). Den frivilliga undervisningen i fjärde klassen av den fristående handelslinjen är avsedd att underlätta komplettering i enlighet med fordringarna i allmän realexamen för lärjungar, som det önska. De sakkunniga hava tänkt sig, att sådana lärjungar antingen skola avstå från annan frivillig undervisning under det sista året eller också att de av rektor skola kunna befrias från deltagande i undervisningen i teckning. Biologi med

hälsolära.

Då det gällt inbyggd handelslinje, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon särskild, avslutande kurs i ämnet i näst högsta klassen, dels därför att den i realskolans lägre klasser redan genomgångna kursen i flera hänseenden kan anses utgöra ett helt för sig, och dels emedan utrymme på timplanen svårligen kan beredas för en dylik undervisning. I den allmänna realskolans kursplan benämnes ämnet biologi med hälsolära. Beträffande hälsoläran hava de sakkunniga, såsom framgår av kursplanen för ämnet gymnastik, tänkt sig, att en del av undervisningen i hygien skulle lämnas av gymnastikläraren i likhet med vad fallet är i den allmänna realskolan. Den särskilda undervisning i hälsolära, som förekommer i den allmänna realskolans högsta klass, bör enligt de sakkunnigas mening anförtros åt en för ifrågavarande undervisning lämplig och intresserad läkare, varvid i första hand givetvis vederbörande skolläkare bör komma i fråga. Undervisningen bör ske i form av en eller flera kortare, utanför timplanen fallande föreläsningskurser under det sista eller de två sista läsåren och sammanlagt uppgå, till omkring 12 föreläsningar, var och en på omkring 45 minuter. Handelsteknik. Undervisningen i h a n d e l s r ä k n i n g har att stödja sig på den kurs i matematik, som genomgåtts i skolans lägre klasser, varför den huvudsakligen bör omfatta tillämpningsövningar. Därvid bör huvudvikten läggas på att det vanligaste och viktigaste inom handelsräkningen inläres grundligt, att alla räkneuppgifter uppsättas ordentligt och att siffrorna skrivas väl. Mekaniska övningar i uppställandet och uträknandet av längre additioner och större multiplikationer böra icke försummas. Huvudräkning bör övas dels särskilt, dels när tillfälle erbjuder sig, dock ej allt för långa stunder varje gång. Lärjungarna böra vid tillfälle övas att snabbt kunna avgiva ett ungefärligt räkneresultat samt att göra överslags-

221 beräkningar vid fingerade försäljningar. Vid behandling av genvägar och kontrollmetoder böra endast några av de mera allmänt tillämpliga utväljas, till exempel kompletteringsmetoden vid subtraktion och 9-provet, varemot de andra och mera invecklade böra förbigås. I lämplig utsträckning böra i pressen publicerade noteringar, särskilt varunoteringar, läggas till grund för räkneoperationer, så att lärjungarna övas att tillgodogöra sig tidningarnas handelsavdelningar. Vid undervisningen i b o k f ö r i n g o c h a n n a t k o n t o r s a r b e t e bör utgångspunkten vara den dubbla bokföringens teoretiska grunder med praktiska tillämpningsövningar i bokföring, varvid uppgifterna böra i största möjliga mån hämtas från de områden av affärslivet, med vilka lärjungarna i sin praktiska verksamhet hava beröring. Under den första tiden, då bokföringens grunder och system skola genomgås, sker undervisningen lämpligast i klass. Så småningom böra därefter under en del av timmarna lärjungarna självständigt under lärares ledning och tillsyn få utföra bokföringsuppgifter, varigenom större självtillit och säkerhet uppnås. Kontorsarbetet bör utföras dels i samband med bokföringsövningarna, dels, för att översikt skall vinnas, under särskilda därför anslagna lektioner. För att en systematisk översikt över bokföringen skall kunna meddelas, bör lämpligt antal timmar användas till lektioner i bokföringens teori. Första årets kurs bör inriktas på att bibringa lärjungarna en mera ingående, allmän kännedom om bokföringen såsom sådan och om den bokföringstekniska behandlingen av vanligen förekommande affärstransaktioner. Lämpligen torde den tillämpas på varuaffär. Under andra året anpassas undervisningen i lämplig omfattning efter de för orten karakteristiska förhållandena, så att exempelvis på en industriort särskild vikt lägges på fabriksräkenskaper (bokföring jämte självkostnadsberäkning och statistik i huvuddrag). Vid uppgifternas utförande bör särdeles stor vikt läggas vid reda och ordentlighet, varjämte fordran på noggrannhet i uträkningar och på vårdad handstil bestämt skall upprätthållas. Betydelsen av kontroll vid varje företagen bokföringsåtgärd bör vid undervisningen noga inskärpas. Ävenledes böra lärjungarna bibringas förståelse för huru varje transaktion inverkar på firmans ställning. Läraren bör undvi.ca att binda lärjungarnas bokföringsövningar vicl vissa bestämda formulär utm i stället söka bibringa dem sådan förståelse för bokföringens innebörd och principer, att de själva kunna uppgöra lämpliga uppställningar och linjeringar med hänsyn till föreliggande behov. Så långt möjligt demonstreras i samband med undervisningen på affärskontor förekommande tekniska hjälpmedel, till exempel kortsystem, skriv- och läxnemaskiner, dupliceringsmaskiner m. m. Vid undervisningen böra kraftigt inskärpas nödvändigheten och förpliktelser av redbarhet och punktlighet. Synnerlig vikt bör vid undervisningen i a f f ä r s k o r r e s p o n d e n s läggas vid att lärjungarna vänjas vid en redig och omsorgsfull uppställning av

222 breven i överensstämmelse med inom affärslivet vanligen förekommande praxis samt att de läras att uttrycka sig kort och klart. Lärjungarna böra bibringas kännedom om den inom affärslivet på detta område förekommande terminologien och, i den mån densamma överensstämmer med god svenska, lära sig använda den på inom affärslivet sedvanligt sätt. I affärskorrespondens förekommande tomma fraser böra emellertid undvikas och motarbetas. Sedan de allmänna grunderna för handelskorrespondens genomgåtts, bör åt lärjungarna genom av läraren väl planlagda uppgifter givas en systematisk översikt av olika förekommande slag av affärsbrev, varvid de olika affärsbreven genomdiskuteras och olika alternativ behandlas. Därefter böra lärjungarna få övergå till att självständigt uppställa och utarbeta affärsbrev. Samarbete bör i lämplig utsträckning äga rum mellan läraren i modersmålet och facklärare i handeisämnen. H a n d e l s l ä r a . Huvudvikten bör vid undervisningen läggas på den del av ämnet, som berör varuhandeln, och hänsyn bör tagas till ortsförhållandena, så att till exempel i en sjöstad mera utförligt behandlas de delar av ämnet som beröra sjöfarten. H a n d e l s r ä t t . Bestämmelserna rörande avtal samt köp och byte av lös egendom, skuldebrev, växlar och borgen böra framför allt behandlas vid undervisningen, vilken i övrigt bör ansluta sig till i praktiken oftast förekommande fall samt belysas av prejudikat, dokument och formulär. Växlar, reverser m. fl. handlingar böra av lärjungarna få utskrivas i så stor utsträckning, att någorlunda säkerhet vinnes. Undervisningen bör vidare inriktas på att sätta lärjungarna i stånd att förstå den rättsliga innebörden av vanliga förekommande affärstransaktioner; ett torrt utanlärande av författningsbestämmelser bör sålunda undvikas. Däremot böra lärjungarna få öva sig att använda förekommande juridiska handböcker och att i dessa slå upp olika bestämmelser. Vid undervisningen bör användas en till omfång och innehåll lämplig lärobok. Stenografi. De sakkunniga finna det angeläget, att undervisningen i stenografi kan börja på ett så tidigt stadium som möjligt, och förutsätta beträffande inbyggd linje, att undervisningen förlägges till sådana tider, att lärjungar i den allmänna realskolan redan året före differentieringens inträdande hava möjlighet att genomgå den grundläggande kursen i stenografi. Därigenom vinnes ej endast bättre tillfälle till övning utan också en möjlighet till lindring i skolarbetet under de sista två åren, vilken är av särskild stor betydelse för de lärjungar, som önska deltaga i den av de sakkunniga föreslagna frivilliga undervisningen i olika ämnen. Undervisningen bör inriktas på att bibringa lärjungarna en fast grund av kunskaper och färdighet, på vilken de sedan själva kunna vidare utbilda sig. Kravet på ett noggrannt och tydligt utförande av de stenografiska tecknen bör från början och alltjämt under undervisningens gång strängt upprätthållas.

223 . Hastighetens uppdrivande bör på begynnelsestadiet tillmätas mindre betydelse. Under sista delen av kursen må dock övningar även däri anordnas. Stor vikt bör fästas vid tillägnandet av förmågan att flytande läsa stenografisk text. Vid övningar häri böra lärjungarna även få begagna varandras stenogram. Maskinskrivning. Vad ovan uttalats beträffande angelägenheten av att lärjungar beredas möjlighet a t t frivilligt påbörja stenografiundervisningen gäller också om undervisningen i maskinskrivning. Vid övningarna bör noga tillses, att lärjungarna icke för tidigt få börja uppdriva hastigheten: en felfri text bör alltid vara huvudintresset. Varje fel, som av lärjungen göres i övningsskrivning, bör av honom själv utmärkas på sätt vederbörande lärare anvisat, varefter skrivningen förvaras av läraren. Härvid böra varje lärjunges skrivningar ordnas för sig i den följd de utförts. Stor vikt bör läggas vid att lärjungarna lära sig att noggrant rengöra och i övrigt väl vårda skrivmaskinen. Egna stenogram torde redan under andra terminen i lämplig utsträckning böra renskrivas på maskin vid övningarna i maskinskrivning. Då den för maskinskrivning anslagna tiden ej för alla lärjungar torde vara tillräcklig för uppnående av i kontorsarbetet erforderlig hastighet, böra lärjungarna beredas tillfälle till frivilliga övningar. Teckning

med textning

och

välskrivning.

Särskilt för minuthandelns medhjälpare hava kunskaper i teckning och textning under de senare åren blivit allt mera betydelsefulla, varjämte praktiskt användbara kunskaper i färglära äro av stor vikt. De sakkunniga hava därför ansett, att dylik undervisning bör upptagas som obligatorisk under det sista läsåret, varvid emellertid förutsatts, att undervisningen i ämnet bör så långt som möjligt individualiseras med hänsyn till varje enskild lärjunges särskilda önskemål och behov. Rektor bör dock hava frihet att från deltagande i undervisningen i högsta klassen i ämnet teckning med textning och välskrivning efter anhållan av målsman befria lärjunge, vilken genom deltagande i frivillig undervisning i sådana ämnen som franska, stenografi och maskinskrivning önska bentämt inrikta sin utbildning på ren kontorsverksamhet. Undervisningen i välskrivning bör under någon kortare tidrymd vara obligatorisk för samtliga lärjungar, varvid vissa övningar för vinnande av ledig pennföring och viss skrivhastighet med bibehållande av goda bokstavsformer och jämnhet i fråga om avstånd och lutning böra förekomma. Lärjungar, vilkas skriftliga arbeten icke fylla berättigade anspråk i ovan nämnda hänseenden, böra av klasskonferensen tillrådas att deltaga i fortsatt undervisning i välskrivning, innan de i samma utsträckning som övriga lärjungar få deltaga i undervisningen i andra grenar av ämnet. Anm. I samtliga ämnen, där skriftliga övningar förekomma, bör mycket

224 stor vikt läggas vid att lärjungarna vinnlägga sig om en redig, vårdad och lättläst handstil. Musik.

Gymnastik

med lek och idrott. Slöjd och annat praktiskt Hushållsgöromål.

arbete.

Då kursplanerna för ovannämnda ämnen endast obetydligt avvika från den allmänna realskolans, vilja de sakkunniga beträffande undervisningen i dessa ämnen i tillämpliga delar hänvisa till de metodiska anvisningar, som gälla de allmänna läroverken. 2. Tekniska linjen. Kristendomskunskap. Se handelslinjen (sid. 216). Modersmålet. Den undervisning i upprättande av enkla skrivelser av praktisk art, vilken skall förläggas till modersmålsundervisningen i den allmänna realskolans högsta klass, ingår på den tekniska linjen såsom en del av undervisningen i bokföring. De sakkunniga hava med hänsyn dessutom tagen till den ganska omfattande övning i modersmålets skriftliga behandling, vilken erbjudes genom de talrika skriftliga redogörelser för laborationer i fysik och kemi samt, vid vissa skolor, i maskinlära, ansett, att på den tekniska linjen modersmålsundervisningen kan föra till samma resultat som i den allmänna realskolan, även om tiden i högsta klassen något minskas, förslagsvis med en timme i veckan. Därvid hava de sakkunniga även haft för ögonen möjligheten, att lärjungarna på denna linje, vilka ej hava hemarbete i samma utsträckning som i den vanliga realskolan, i något större omfattning än i den allmänna realskolan skola kunna åläggas att på egen hand efter givna anvisningar bedriva litteraturstudier. På grund av ovan nämnda omständigheter och med hänsyn tagen därtill, att några översättningar från främmande språk till modersmålet av teknisk litteratur upptagits såsom obligatoriska i samband med undervisningen i främmande språk, hava de sakkunniga ansett, att antalet uppsatser under det sista läsåret kan något inskränkas, exempelvis med högst tre, varvid dock ingen av uppsatserna bör få utbytas mot översättning från tyska eller engelska. Tyska

(som första främmande språk).

Då kursen i tyska såsom första främmande språk till övervägande del överensstämmer med den allmänna realskolans, vilja de sakkunniska beträffande denna del av ämnet hänvisa till de metodiska anvisningar, som gälla de allmänna läroverken. På grund av vad de sakkunniga tidigare (sid. 138 och 142) anfört rörande möjligheten att från näst högsta klassen av en teknisk linje vinna inträde vid

225 tekniska gymnasier samt jämväl i avsikt att sätta lärjungarna i högsta klassen i stånd att använda enkla tyska handböcker, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att en särskild timme redan under det näst sista läsåret anslås till läsning av matematisk-naturvetenskaplig och teknisk litteratur på tyska språket. Emedan stort utrymme i högsta klassen måste beredas åt den fackliga undervisningen, hava de sakkunniga funnit lämpligast att i näst högsta klassen av den tekniska linjen öka antalet lektioner i veckan från fyra i den allmänna realskolan till fem timmar. De sakkunniga hava vidare tänkt sig, att den tekniska linjens lärjungar i högsta klassen under 2 veckotimmar skola kunna undervisas tillsammans med lärjungarna i samma klass av den allmänna realskolan. Vid denna undervisning torde närmast böra ifrågakomma läsning av text med litterärt innehåll, viktigare grammatiska frågor i sammanhang med genomgång av skrivning a r samt muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. En lektion varje vecka bör avses enbart för lärjungarna på den tekniska linjen och huvudsakligen ägnas åt läsning av facklitteratur. Den såsom frivillig betecknade undervisningen i högsta klassen av en inbyggd teknisk linje är avsedd att bereda dem av den tekniska linjens lärjungar, som det önska, tillfälle att tillsammans med den allmänna realskolans lärjungar deltaga i läsning av text med litterärt innehåll i större utsträckning än vad som är möjligt under de två obligatoriska gemensamma timmarna. I skolor, där samläsning är anordnad mellan den tekniska och den allmänna linjen, bör det tillkomma ämneskonferensen att närmare besluta om de olika kursmomentens fördelning mellan de timmar, som äro gemensamma för linjerna, och de timmar, som äro skilda. För de lärjungar på inbyggd teknisk linje, vilka deltaga i den frivilliga undervisningen i tyska inom högsta klassen, blir det sammanlagda timtalet detsamma som i fyraårig, allmän realskola och skillnaden i kurser endast den, a t t ei del läsning av text med litterärt innehåll utbytes mot text av facklig natu7. Engelska

(som första främmande språk).

För den händelse i en fristående teknisk realskola engelska inträder såsom första främmande språk, hava de sakkunniga ansett, dels att kursen bör vara någo: mera omfattande än i den allmänna realskolan, där engelska inträder som det andra främmande språket, dels att för den grundläggande undervisningen i första klassen ungefär samma tid bör anslås som till tyska såsom första språk. Den föreslagna tiden torde bereda möjlighet till någon utvidgning av läsning i de två högsta klasserna av text med litterärt innehåll samt d e s s u t o m till genomgång av text med tekniskt innehåll. Tyska

(som andra främmande språk).

Då undervisningen i tyska inom de två högsta klasserna av en teknisk linje huvudsakligen avser att bibringa lärjungarna förmåga att förstå lättare text av tekniskt innehåll, bör grammatikundervisningen inskränkas till vad som 15—30C467

226 är oundgängligen nödvändigt för översättning från tyska till svenska. Då emellertid ganska grundliga kunskaper i formlära äro nödvändiga även för den mera inskränkta kurs, som här avses, hava de sakkunniga ansett, att för den grundläggande undervisningen i andra klassen icke gärna kan anslås mindre tid än fem timmar i veckan. Historia med

samhällslära.

Beträffande ämnets historiska del vilja de sakkunniga hänvisa till vad på sid. 217 anförts i fråga om motsvarande undervisning inom handelslinje. Från undervisningen i samhällslära inom näst högsta klassen undantagas arbetarlagstiftning och därmed sammanhängande frågor. Såsom av kursplanen framgår, hava de sakkunniga nämligen föreslagit, att särskild tid för ifrågavarande undervisning skall anslås i högsta klassen. Denna undervisning torde lämpligen kunna meddelas mera i form av föreläsningar, kombinerade med demonstrationer på arbetsplatser, än i form av varje vecka fortlöpande lektioner. Geografi. Den för näst högsta klassen föreslagna kursen i geografi är avsedd dels ^att bilda en avslutning av den kurs i politisk och fysisk geografi, som genomgåtts i de lägre klasserna, dels att giva lärjungarna en överskådlig sammanfattning av jordens naturtillgångar och näringsliv. Vid sistnämnda undervisning bör givetvis särskild uppmärksamhet ägnas åt de omständigheter, vilka^ äro av betydelse för den svenska industrien såsom exempelvis fördelningen på jorden av mineral- och andra betydelsefulla råvarutillgångar, marknader för export av svenska industrialster samt den svenska sjöfarten och dess betydelse för vår exportmarknad. Matematik. Såväl i den inbyggda tekniska linjen som i den tekniska kommunala mellanskolan har matematikundervisningens tyngdpunkt förlagts till näst högsta klassen. Anledningen härtill har varit dels och i främsta rummet nödvändigheten av att undervisningen i fysik och tekniska tillämpningsämnen i högsta klassen skall kunna stödja sig på så stor del som möjligt av den matematikkurs, som skall genomgås i skolan, dels för de lärjungar, vilka önska fortsätta i tekniska undervisningsanstalter på gymnasiestadiet, beredes möjlighet att övergå dit redan från näst högsta klassen. Beträffande den del av kursen, som sammanfaller med den allmänna realskolans, vilja de sakkunniga hänvisa till de metodiska anvisningar, som gälla för de allmänna läroverken. Vad beträffar övriga delar av den föreslagna matematikkursen, vilja de sakkunniga framhålla, att den klarhet och grundlighet, vilken vid all matematikundervisning bör eftersträvas, icke utesluter, att bevis kunna undvikas, då det

227 gädler satser, vilkas sanning den omedelbara åskådningen giver vid handen, eller vilka lärjungarna klart kunna uppfatta såsom generalisationer av förut kända aritmetiska räknelagar. Synnerlig vikt bör läggas vid färdighet i sifferräkning. Det bör aktgivas därpå, att räkningen utföres på ändamålsenligt sätt och att den någorlunda motsvarar den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena kan av svaret erfordras. Vid lämpliga tillfällen böra lärjungarna övas att genom approximationer eller uppskattning få fram ett ungefärligt resultat utan några detaljerade uträkningar. Lärjungarna böra vänjas att då de vid lösandet av en övningsuppgift kommit till ett visst resultat, bedöma, huruvida detta kan anses vara något så när rimligt eller icke. Det är av vikt, att inom de olika områdena kursen begränsas till det väsentliga och att stoffet så disponeras, att studierna i de ämnen, som förutsätta matematisk kunskap och färdighet, icke bliva hindrade eller fördröjda genom bristande matematiska förutsättningar hos lärjungarna. Vid varje skola bör därför den mera detaljerade fördelningen av kunskapsstoffet fastställas genom konferens mellan lärarna i matematik, mekanik, fysik, beskrivande maskin- och byggnadslära samt ritteknik. Biologi med

hälsolära.

Se handelslinjen (sid. 220). Fysik. Sedan den för den fyraåriga realskolans andra och tredje klasser föreskrivna kvalitativa behandlingen av fysiken blivit avslutad under förra hälften av höstterminen i tredje klassen, bör följa kvantitativ behandling av viktigare delar av statiken och värmeläran, särskilt sådana delar, som äro av vikt för de tekniska tillämpningsämnena. Denna undervisning bör i största möjliga utsträckning bygga på lärjungarnas under laborationsövningarna utförda försök, vilka i regel böra vara k v a n t i t a t i v a och, i den mån det på detta stadium är möjligt, motsvara inom industrien och tekniken förekommande undersökningar. Särskilt böra laborationerna i elektricitetslära inom högsta klassen omfatta försök, som praktiskt åskådliggöra olika maskiners och tekniska apparaters egenskaper och användning. över utförda försök skola lärjungarna avlämna redogörelser, innehållande en kort framställning av försökens anordnande och utförande, uppgifter på avlästa siffervärden samt erforderliga beräkningar och erhållna resultat. Lärjungarna böra så snart som möjligt vänja sig vid att angiva resultatet med den noggrannhet, som motsvaras av försöksanordningarna. Avfattandet av dylika laborationsprotokoll är i hög grad ägnat att uppöva och utveckla lärjungarnas förmåga i allmänhet att systematiskt samla och överblicka samt i skrift meddela gjorda iakttagelser och därav draga slutsatser. I anledning härav bör den formella sidan av behandlingen tillmätas en icke alltför oväsentlig betydelse.

228 Som ett viktigt moment av fysikkursen i de två högsta klasserna bör ingå räkning av övningsexempel, vilka så långt möjligt med avseende på såväl innehåll som sifferuppgifter motsvara verkligheten. Lärjungarna böra också bibringas förmåga att på rätt sätt begagna i gängse handböcker förekommande tabeller. I de två högsta klasserna böra också förekomma provräkningar i den mån så anses behövligt, i högsta klassen ungefär var fjärde vecka, i den näst högsta klassen ej fullt så ofta. Kemi. Den för klass 4 föreslagna undervisningen avser att utöver den allmänna realskolans kurs bibringa lärjungarna något mera ingående kunskaper om vissa ämnen och ämnesgrupper, om vilka det är av vikt för deras framtida sysselsättning, att de äga kännedom. Den rent fackliga undervisningen rörande framställning och användning av vissa för industri och tekniska yrken särskilt viktiga råvaror, har i undervisningsplanen uppförts såsom ett särskilt läroämne, teknisk varukännedom. Den mera detaljerade fördelningen av kunskapsstoffet mellan ifrågavarande ämnen torde därför böra avgöras för varje särskild skola, varvid hänsyn måste tagas såväl till olika lärares intressen och kvalifikationer som till lokala förhållanden. Mekanik med

hållfasthetslära.

På grund av lärjungarnas föga omfattande kunskaper i matematik kan undervisningen i m e k a n i k icke i huvudsak läggas deduktivt utan måste i stor utsträckning grundas på experimentella undersökningar, vilka delvis torde kunna utföras på den för de vanliga fysiklaborationerna anslagna tiden. Detta gäller såväl om statiken som om de delar av rörelseläran, vilka kunna ifrågakomma. I allmänhet torde det därför vara att anbefalla, att undervisningen i mekanik inom näst högsta klassen anförtros åt läraren i fysik i samma klass, såvida icke särskilda omständigheter göra en annan anordning önskvärd. Räkneövningar böra förekomma i tillräcklig utsträckning, varvid om uppgifterna i tillämpliga delar gäller detsamma som ovan uttalats beträffande räkneuppgifterna i fysik. Även då det gäller h å l l f a s t h e t s l ä r a n måste undervisningen till väsentlig del byggas på experiment och demonstrationer. Lärjungarna böra dock göras förtrogna med de enklaste grundbegreppen och definitionerna. Som tilllämpningsövningar böra upptagas enkla räkneövningar med användande av tabeller, som förekomma i vanliga, för icke ingenjörsutbildade personer avsedda handböcker. Teknisk

varukännedom.

De sakkunniga vilja starkt framhålla vikten av att undervisningen i detta ämne erhåller en direkt facklig inriktning och att största hänsyn tages till vad som kan antagas bliva av särskild vikt för flertalet lärjungar under deras

229 blivande verksamhe:. Framställningen bör därför icke givas likformig bredd på alha områden utan tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt de delar av kursen, som t. «ex. på grund av förhållandena inom ortens och traktens näringsliv kunna anses vara betydelsefulla. Sålunda är det å ena sidan ej nödvändigt, att alla de i kursplanen omnämnda varuslagen medtagas vid undervisningen, medan å andra sidan speciella varugrupper kunna förtjäna beaktande, även om de i den föreslagna kursplanen ej blivit särskilt omnämnda. Huvudvikten bör vid undervisningen läggas på egenskaper hos och användning av de olika material, som komma till användning inom de yrkesområden, på vilka skolans undervisning företrädesvis är inriktad, och allt för mycken tid bör icke ägnas åt i och för sig intressanta redogörelser för de olika produkternas framställning, i synnerhet om de industrier, som därvid ifrågakomma, ligga utanför det egentliga området för skolans undervisning. I vissa fall torde en dylik undervisning närmast vara att hänföra till kemien och i andra fall till geografiens produktionslära. För övrigt bör undervisningen lämpligen kompletteras med litteraturanvisningar åt härför intresserade. D å för undervisningen såväl i hållfasthetslära som i maskinlära någon kunskap i materiallära är erforderlig, bör för varje särskild skola en mera i detalj genomförd fördelning av kunskapsstoffet under hänsynstagande till här anförda omständigheter ske genom en konferens mellan de lärare, som undervisa i ovan omtalade läroämnen. Alldenstund det för en rätt inriktning av undervisningen i teknisk varukännedom är av stor betydelse, att läraren har praktisk erfarenhet, torde det vara önskvärt, att undervisningen i ämnet anförtros åt samme lärare som har att leda undervisningen i hållfasthetslära resp. maskinoch byggnadslära. Beskrivande maskin- och

byggnadslära.

M a s k i n l ä r a . Vid undervisningen i maskinlära bör huvudvikten läggas vid den beskrivande framställningen av de olika maskintyperna, så att lärjungarna få kännedom om deras konstruktion och verkningssätt. Beräkning av maskiner och maskindetaljer kan givetvis endast ifrågakomma i jämförelsevis få fall och då endast med hjälp av enkla handböcker, särskilt utarbetade för att användas av personer med den föga omfattande underbyggnad i matematik och mekanik, som ifrågavarande lärjungar besitta. Vid undervisningen om olika slag av motorer böra påpekas de praktiska och ekonomiska betingelser, som i olika fall kunna inverka vid val av detta slags maskiner. Praktisk åskådning måste betraktas såsom ett synnerligen viktigt stöd för undervisningen i maskinlära, varför det är nödvändigt att ägna en avsevärd del av den anslagna tiden åt denna sida av undervisningen. Vid många skolor eller linjer av detta slag torde det emellertid, i varje fall till en början, icke bliva möjligt att för skolan anskaffa åskådningsmateriel i nödvändig utsträckning. Då sådana skolor eller linjer emellertid icke torde komma att upprättas på andra orter än sådana, där större industrier finnas, och då såsom lärare i

230 ämnet maskinlära i allmänhet måste anlitas någon vid ortens industriföretag anställd person, hava de sakkunniga förutsatt, att tillfälle till dylik praktisk åskådningsundervisning skall kunna beredas genom besök vid industriella anläggningar på orten. Den grundläggande undervisningen rörande verktygsmaskinernas konstruktion och arbetssätt bör lämnas i samband med arbetet i övnings verkstaden. övningarna i maskinritning skola avse att på grundval av vad som inhämtats under den föregående undervisningen i ritteknik, bibringa lärjungarna den kännedom om maskinritningens metoder och beteckningssätt samt den färdighet i användandet av hithörande i enkla handböcker förekommande formler och tabeller, som erfordras för att kunna utföra enklare maskinritningar. I den mån ämnena mekanik, fysik, teknisk varukännedom, maskinlära och verkstadsarbete beröra varandra, bör erforderligt samarbete äga rum mellan de olika lärarna, ej endast i form av särskilt anordnade konferenser utan också genom samråd tid efter annan beträffande vad som just är föremål för behandling i de olika läroämnena. B y g g n a d s l ä r a . Omfattningen av undervisningen i byggnadslära blir i någon utsträckning beroende av den allmänna inriktningen av undervisningen i skolans övriga fackliga ämnen. I de av de sakkunniga här föreslagna timplanerna torde undervisningen i byggnadslära endast kunna omfatta de för en teknisk allmänbildning mest oundgängliga elementen, ehuru det ej bör vara uteslutet, att enskilda lärjungar kunna ägna en något längre tid än övriga åt byggnads ritning. L a b o r a t i o n e r . Försök med ångan läggningar och förbränningsmotorer böra anordnas i den utsträckning, som laboratorieutrustning eller ortsförhållanden medgiva. Industriell

ekonomi.

Det är angeläget, att undervisningen i detta ämne icke får uteslutande inriktas på att bibringa lärjungarna insikt och färdighet i bokföring, utan att åt undervisningen i kalkylation och ekonomilära tillmätes så stor del av den anslagna tiden, att behandlingen av hithörande delar av ämnesområdet kan bliva någorlunda utförlig. Såsom exempel bör vid undervisningen väljas ett helt litet företag, där förhållandena äro så enkla, att olika slag av omkostnader klart framträda. Då de allmänna omkostnaderna behandlas, bör man ej underlåta att betona även de sociala omkostnaderna för arbetarna, såsom olycksfallsförsäkring och kostnader för de unga arbetarnas utbildning. Vid undervisningen bör också upptagas till behandling det viktigaste rörande det industriella företagets organisation, varjämte viktigare delar av näringslagstiftningen böra i korthet beröras. I samband med undervisningen i bokföring böra lärjungarna erhålla handledning i författande av skrivelser av praktisk art i anslutning till de olika transaktioner, som ligga till grund för uppgifterna i bokföring.

231 Ritteknik. M.eå hänsyn till det mål, som angivits för undervisningen i ritteknik, böra öviningarna redan från början inriktas på tekniska föremål. Härvid bör iakttagas, att uppgifterna väljas så, att de systematiskt utveckla lärjungarnas förmåtga att på fri hand avbilda föremålet på ett för ögat tillfredsställande sätt, på samma gång de vidga deras bekantskap med konstruktiva detaljer och dessas i praktiken tillämpade riktiga utförande. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt valet av projektioner, så att bilden på enklaste sätt kommer att visa allt, som är av vikt för föremålets rätta utförande, utan att betungas av sådant, som är oväsentligt eller självklart. Redan från början böra avbildningarna, där så befinnes lämpligt, förses med påskrivna mått. Vid måttsättning bör särskilt tillses, att inga mått, som behövas för föremålets utförande, saknas, att måtten bliva direkt användbara utan omräkning, att de placeras på ett överskådligt sätt, och att bilden icke belamras med onödiga upprepningar av samma mått eller sådana mått, som sakna betydelse eller äro oanvändbara för mätningar vid föremålets tillverkning. Anteckningar angående material, bearbetning och annat, som är av vikt vid föremålets utförande, få icke försummas. Tillämpningen av dessa anvisningar bör ske i samråd med lärare i maskinoch byggnadslära i och för vinnande av tillbörlig överensstämmelse. Särskilda övningar i geometriska konstruktioner böra icke förekomma. Genom lämpligt valda modellserier vid ritövningarna böra alla sådana konstruktioner, som äro av betydelse för lärjungarnas kommande verksamhet, direkt tilllämpas efter av läraren givna korta och praktiska anvisningar. På detta sätt komna lärjungarna att samtidigt med konstruktionernas inlärande själva se deras praktiska betydelse, varigenom intresset hålles mera levande, än om övningarna i geometriska konstruktioner bedrivas fristående och sålunda få en tämligen abstrakt teoretisk karaktär. I samband med ritövningarna och i anslutning till de därvid använda modellerna genomgås de delar av projektionsläran, som erfordras för att med tillhjälp av modellerna förklara avbildningen av svårare konstruktioner, såsom skärningar mellan plana och buktiga ytor samt buktiga ytor sins emellan och ytors utbredningar. Fältmätning

och avvägning.

Undervisningen bör så bedrivas, att instrumentens konstruktion och grunderna f5r deras användning först genomgås på lärosalen. En första framställning rörande instrumentens konstruktion kan också tänkas förlagd till fysikundervisningen och fysiklaborationerna mot slutet av vårterminen i näst högsta klassen, övningarna i det praktiska utförandet av mätningarna böra omfatta uppmätning, avvägning och uppritning av en karta över en fabrikstomt eller annat mindre jordområde. Utstakning och profilering av en mindre väg eller

232 gata kunna även förekomma. Av den anslagna tiden böra omkring fyra dagar anslås till arbetet på fältet och omkring två dagar till ritningsarbetet. Mätningarna böra utföras med den grad av noggrannhet, som i praktiken erfordras. I samband med kartritningen böra lärjungarna bibringas kännedom om beteckningarna på vanliga kartor samt om därvid använda skalor. Verkstadsarbete. De sakkunniga vilja framhålla, att undervisningen i verkstadsarbete på en skolverkstad icke kan ersätta utbildningen på arbetsplatsen i ett industriellt företag, alldenstund de yttre betingelserna för arbetets bedrivande aldrig kunna bliva desamma som i praktiska livet, även om skolverkstadens utrustning ej nämnvärt avviker från den i en mindre verkstad vanliga, övningarna äro därför av f ö r b e r e d a n d e karaktär samt avse dels att underlätta lärjungarnas övergång till industriellt arbete och dels att giva dem något av den praktiska erfarenhet, som är nödvändig för undervisningen i flertalet av övriga praktiska läroämnen. Så länge varje lärjunge under de första övningarna ensam framställer varje föremål från början till slut, blir arbetets karaktär av slöjd och hantverksmässighet starkt framträdande. Sedan lärjungarna erhållit nöjaktig färdighet, bör emellertid eftersträvas att efterlikna de arbetsmetoder och det utförande, som äro vanliga inom den yrkesmässiga produktionen, bland annat därigenom att en större eller mindre grupp av lärjungar i ordnat samarbete får utföra en något mera omfattande uppgift. Vikt bör därvid läggas vid att lärjungarna läras att själva utföra uppsättningar i verktygsmaskiner, ställa i ordning och slipa skärverktyg m. m., även om det i form av utförda alster synbara resultatet av arbetet därigenom skulle bliva mindre framträdande. Uppgifterna böra väljas så, att de åtminstone till huvudsaklig del kunna utföras av lärjungarna själva utan allt för mycken medverkan från lärarens sida. Allt arbete bör ske med ledning av arbetsritningar, utförda på gängse sätt. Teckning.

Slöjd och annat praktiskt arbete för gossar. med lek och idrott.

Musik.

Gymnastik

Då kursplanerna för dessa ämnen icke avvika från dem, som fastställts för motsvarande ämnen och klasser i den fyraåriga realskolan, vilja de sakkunniga i tillämpliga delar hänvisa till de för den allmänna realskolan gällande metodiska anvisningarna. 3.

Husliga linjen.

Kristendomskunskap. Att kristendomskunskap ej upptagits som särskilt läroämne på timplanen för klass 3 av huslig linje sammanhänger därmed, att den stora omfattning, som i denna klass givits åt den praktiska undervisningen i husliga ämnen, haft till följd, att flickornas hemarbete på teoretiska uppgifter blivit väsentligt in-

233 skrlänkt. Denna klass erbjuder därför lämpligt utrymme för konfirmationsundervisning, vilken under detta år tänkts få i viss mån utgöra en ersättning för skolans undervisning i kristendomskunskap. Kursplanerna i de båda första klasserna sammanfalla helt med realskolans undervisning i ämnet. Då enligt förslaget undervisningen i kristendomskunskap i klass 3 skulle bortfalla, hava de viktigare delarna av tredje realskolklassens kurs i ämnet i stället upptagits i den husliga linjens fjärde klass. På grund av den starkt begränsade tiden och då det kan förutsättas, att de lärjungar, som valt realskolans praktiska linje, ej komma att senare övergå till gymnasiet, har det ansetts möjligt och lämpligt att i denna klass utesluta den mera sammanhängande framställning av kyrkohistorien, som föreskrives för klass 4 i realskolan. Däremot hava de sakkunniga funnit skäl att, i likhet med vad fallet är i den kommunala flickskolans högsta klass, som ett avslutande moment till den föregående undervisningen tillägga en framställning av den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till nutida kultur- och samhällsliv. Modersmålet,

tyska och engelska.

Kursplanerna i dessa ämnen överensstämma i allt väsentligt med de för den allmänna realskolan gällande. Historia med

samhällslära.

Kursen i klass 1 och 2 sammanfaller inom den fristående husliga kommunala mellanskolan med realskolans kurs. I klass 3 har ämnet å inbyggd huslig linje ansetts icke böra upptagas med hänsyn till den omfattning, som de sakkunniga funnit nödvändig för undervisningen i de praktiska ämnena i denna klass. Kursen i klass 4 å denna linje upptager i stället, om också mera kortfattat behandlade, de delar av den allmänna och svenska historien, vilka genomgås i realskolans båda högsta klasser. Å den fristående 4-åriga husliga linjen har det ansetts lämpligt att bereda ämnet plats även i klass 3, och den sammanlagt något, längre tiden i klasserna 3 och 4 medger här en fylligare behandling av den allmänna och svenska historien efter 1720. Samhällsläran bör i klass 4 å båda linjerna erhålla en ej allt för knapp del av tiden, och åt densamma bör ges en möjligast praktisk inriktning. Särskild uppmärksamhet bör sålunda ägnas åt sådana viktiga sociala rörelser som arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen och kooperationen. Geografi. Även beträffande detta ämne gäller, att kurserna i klass 1 och 2 i huvudsak sammanfalla med realskolans samt att ämnet på den inbyggda husliga linjen ansetts höra uteslutas i klass 3 för att återupptagas i klass 4 med en något sammandragen kurs, omfattande det väsentliga även av kursen i realskolans klass 3. Särskild uppmärksamhet bör i klass 4 ägnas åt Sveriges och de viktigare kul-

234 turländernas naturförutsättningar och naturtillgångar jämte därav beroende näringsliv och varuproduktion. Matematik. De sakkunniga hava ansett, att kurserna i klasserna 1 och 2 icke böra skilja sig från den allmänna realskolans kurser i ämnet inom motsvarande klasser, samt att inom klass 3 geometrikursen bör inskränkas till ungefär den omfattning, som ovan angivits för handelslinjen. I sistnämnda klass, ävensom under höstterminen i klass 4 av den kommunala mellanskolan för huslig undervisning, bör ämnet kunna få utbytas mot undervisning i ett eller två av ämnena historia, geografi eller franska till samma omfattning som i den allmänna realskolan. Undervisningen i matematik i klass 4 å inbyggd huslig linje och under vårterminen i klass 4 av kommunal mellanskola för huslig undervisning bör hava en bestämd praktisk inriktn,ing och läggning med hänsyn till lärjungarnas blivande verksamhet. Denna undervisning bör därför också vara obligatorisk för samtliga lärjungar. Biologi med

hälsolära.

Enligt båda alternativen inträder först i klass 3 differentiering av undervisningen i och med minskningen av tiden i denna klass (inbyggda linjen), resp. tiden i klass 4 (fristående linjen). Undervisningen i klass 3 och 4, med sammanlagt 3 veckotimmar, bör förutom en komplettering av den tidigare kursen i botanik, med särskilt beaktande av gagnväxterna, i huvudsak omfatta hälsolära i anslutning till en förnyad, något utvidgad genomgång av människokroppens byggnad och förrättningar, varvid som inledning härtill gives en framställning av läran om cellen och dess viktigaste livsföreteelser. Undervisningen i personlig hygien bör på detta stadium omfatta även sexualhygien och helst meddelas i form av en särskild kurs av en kvinnlig läkare. I denna kurs böra vidare ingå vissa ur praktisk synpunkt viktigare delar av bostads- och samhällshygien. Fysik. Förutom den grundläggande kursen i realskolans andra och tredje klasser, vilken i huvudsak är avsedd att följas även å realskolans husliga linje, bör undervisningen i ämnet å denna linje i klass 4 upptaga de ur praktisk synpunkt viktigaste delarna av elektricitetsläran jämte råd och upplysningar beträffande elektriska apparaters praktiska användning. I kommunal mellanskola för huslig undervisning bör redan i klass 2, i samband med läran om kroppars olika aggregationsformer och med värmeläran, uppmärksamhet ägnas åt att så långt möjligt exempel hämtas från och tillämpningar göras på det husliga arbetets område. Kemi. Även beträffande detta ämne gäller* att undervisningen efter avslutande av den grundläggande kursen i oorganisk kemi, vilken så långt sig göra låter bör

235 överensstämma med den vanliga realskolans, bör erhålla en så praktisk inriktning som möjligt. Redan i klass 3 bör sålunda särskild uppmärksamhet ägnas åt grundämnen och föreningar, som äro av betydelse för hushållsarbetet, och kursen i organisk kemi i klass 4 bör så gott som helt ägnas åt sådana ämnesgrupper och företeelser, som äga nära samband med våra födoämnen, deras sammansättning och förändringar och med materialläran i anslutning till sömnad och vävning. Teckning. ^ Differentiering av undervisningen inträder först i klass 3 (av den inbyggda linjen), resp. klass 4 (av den fristående linjen), där undervisningen i övervägande grad bör inriktas på studier och övningar av sådan art, att de direkt kunna stödja undervisningen i sömnad och vävning. Musik. Med något minskad tid (med 1 timme i vardera av klasserna 3 och 4) bör undervisningen kunna fortgå i huvudsak enligt den allmänna realskolans kursplan. Gymnastik

med lek och idrott.

I de klasser, där undervisning i hushållsgöromål förekommer och där lärjungarna alltså i annan form än genom gymnastik erhålla nödig omväxling i det stillasittande skolarbetet, har antalet till gymnastik anslagna timmar minskats med 1, eller från 4 till 3 veckotimmar. I övrigt bör givetvis den för realskolan gällande kursplanen i vad den avser kvinnliga lärjungar, äga tillämpning även här.

De praktiska ämnen, vilka ansetts böra närmast komma i fråga på en praktisk realskollinje för flickor, äro sömnad, vävning, hushållsgöromål, barnavård och trädgårdsskötsel. Vad beträffar de tre förstnämnda, böra inga svårigheter möta för deras införande. Ej heller torde förutsättningar för undervisning i trädgårdsskötsel vara allt för sällan tillfinnandes, åtminstone i mindre samhällen. Däremot torde möjligheten för anordnande av undervisning i barnavård vara jämförelsevis ringa, då den är beroende av huruvida inom samhället finnes en barnkrubba eller annan barnavårdsanstalt, som lämpar sig för undervisningsändamål. I undervisningsplanen har särskild tid anslagits till den för vart och ett av de praktiska ämnena erforderliga teoretiska undervisningen, som därjämte upptagits under ett bestämt namn, olika för de skilda arbetsområdena. Härigenom ges mera bestämda konturer åt denna undervisning, som eljes lätt blir svävande och obestämd. Detta är av vikt även ur den synpunkten, att prov i dessa ämnen skola kunna anordnas så, att de giva ett någorlunda pålitligt utslag beträffande både kunskaper och färdigheter.

236 Som uppfostrande moment vid undervisningen i de praktiska läroämnena i de båda högsta klasserna måste i främsta rummet ingå väckandet och skärpandet av lärjungarnas eftertanke och ansvarskänsla. Vid undervisningen bör sålunda framhållas betydelsen av husmoderns arbete för hem och samhälle samt vikten i socialt avseende av ett enkelt och sunt levnadssätt och den enskildes ansvar därvidlag. För att undervisningen i de praktiska läroämnena skall bliva av den betydelse för lärjungarnas allmänna utveckling, som den kan och bör vara, är det av vikt, att vid såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen i ämnet den formella bildningen främjas genom ständig övning av iakttagelseförmåga, eftertanke och omdöme och genom undervisningens anknytande till vad som samtidigt genomgås eller tidigare inhämtats i skolans övriga, denna undervisning stödjande ämnen (fysik, kemi, biologi med hälsolära, matematik och teckning). Slöjd för flickor med material- och

verktygslära.

Under denna benämning hava här sammanförts de två ämnena sömnad och vävning, av vilka det förstnämnda, med hänsyn till ämnets stora praktiska betydelse för den kvinnliga ungdomen, upptagits å samtliga kursplaner. Undervisningen bör givetvis differentieras allt efter omfattningen av den till ämnet anslagna tiden, d. v. s. beroende på ämnets karaktär av huvudämne eller av biämne å det alternativ till huslig linje, som valts. I klasserna 1 och 2 bör realskolans kursplan i huvudsak följas. Å den fristående 4-åriga husliga linjen har emellertid redan i dessa klasser ett något ökat utrymme kunnat beredas ämnet, varför kurserna å denna linje äro något fylligare än i en linje med 2-årig differentiering. I sömnad bör undervisningen såväl i den mindre som i den större kursen i första rummet inriktas på att bibringa lärjungarna sådana kunskaper i husbehovssömnad, att de raskt, händigt och på sparsamt sätt kunna utföra för hemmet och dess medlemmar behövliga sömnadsarbeten. I den större kursen i sömnad ingår som ett viktigt moment förutom kläd- och linnesömnad i vidgad omfattning, också lärjungarnas övande i att tillvarataga gamla kläder genom att sy om och renovera vad som lämpar sig härför, samt i att sköta hemmets linneförråd genom stoppning och lagning på annat sätt. Prydnadssömnad bör förekomma endast i mera begränsad omfattning och alltid i sådan form, att de arbeten, som av lärjungarna utföras, kunna fylla ett praktiskt ändamål och vara till nytta och trevnad i hemmet. Undervisningen i såväl prydnadssömnad som linne- och klädsömnad bör ställas i nära samband med teckningsundervisningen. Vävning. Undervisningen bör även här inriktas på utförande av arbeten, som kunna vara till nytta eller trevnad i hemmet. Av konstvävnad böra endast några enklare slag förekomma och även dessa tillämpas på för hemmet användbara artiklar. Stor vikt bör läggas vid uppövande av lärjungarnas färg- och formsinne, varvid den samtidiga undervisningen i teckning bör tagas till hjälp.

237 Material- och verktygslära. Under detta namn har sammanfattats den teoretiska undervisning, som bör åtfölja och stödja undervisningen i sömnad och vävning. Läran om materialets ursprung, råämnenas beredning, den färdiga varans kvalitet m. m. är givetvis i huvudsak gemensam för båda dessa slöjdarter; endast verktygsläran är helt olika för vardera. I hithörande undervisning böra även ingå ekonomiska synpunkter, bl. a. beräkning av kostnaden för material till olika ändamål. Hushållsgöromål

med

hushållslära.

Då det ej i regel torde kunna förutsättas, att lärjungarna före inträdet i realskolan erhållit någon ordnad undervisning i hushållsgöromål, har man ansett, att en grundläggande kurs däri bör ingå i undervisningen å samtliga praktiska realskollinjer för flickor. Denna kurs sammanfaller helt med realskolans och är sålunda å den 2-åriga praktiska linjen förlagd till klass 3 eller samma klass, där realskolans övriga lärjungar erhålla denna undervisning. A den 4-åriga linjen, där större frihet finnes i fråga om ämnenas förläggning, har däremot, med hänsyn till denna undervisnings stora betydelse ur uppfostringssynpunkt, den grundläggande kursen i ämnet upptagits redan å kursplanen för klass 2. De kunskaper och färdigheter, som bibringas lärjungarna på detta första stadium, böra vara av grundläggande natur. De praktiska övningarna i hushållsarbete böra därför omfatta endast enkel matlagning och bakning och därmed samhörande arbeten; urvalet av maträtter, bakverk m. m. bör ske med stor omsorg och undervisningen ordnas så, att varje lärjunge får övning i att själv utföra alla viktigare arbeten. Vid undervisningen på det högre stadiet (i större kursen) kan och bör större vikt läggas vid inhämtandet av kunskaper och vid uppövandet av lärjungarnas tekniska färdighet. Den praktiska undervisningen bör sålunda här efter hand omfatta mer krävande arbeten. Lyx i fråga om matlagning och bakning måste dock noga undvikas, över huvud bör stor vikt läggas vid de ekonomiska synpunkterna för hushållsarbetets skötande ävensom vid inläranuet av ett praktiskt och hygieniskt arbetssätt. Den till ämnet hushållsgöromål hörande teoretiska undervisningen har sammanförts under namnet hushållslära, innefattande närings- och födoämneslära, hemvård och hushållsekonomi. Undervisningen i närings- och födoämneslära och i hemvård avser att meddela kunskaper om det material, de redskap och metoder, som användas vid hushållsarbetet. Undervisningen i hushållsekonomi bör huvudsakligen avse att väcka lärjungarnas förståelse för vikten av en klok sparsamhet och bibringa dem färdighet i och vana vid att säkert och snabbt utföra beräkningar av vikt för hemmets ekonomiska skötsel. Under senare delen av kursen bör såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen i väsentlig grad avse att sammanföra och systematisera de kunskaper lärjungarna vunnit i de olika grenarna av ämnet.

238 Barnavård med

barnavårdslära.

Som tidigare framhållits, kan undervisning i detta ämne anordnas endast under förutsättning, att en för ändamålet lämplig barnavårdsanstalt finnes i skolans närhet. Vidare torde det vara nödvändigt att i viss utsträckning använda koncentrationsundervisning på detta område, dels med hänsyn till denna undervisnings speciella karaktär, dels emedan det för det levande materialets, de små barnens, skull är olämpligt med allt för täta ombyten av dem, som arbeta med detsamma. Om ämnet barnavård, som fallet ar i alternativ 1, upptages med i medeltal endast 5 veckotimmar, bör undervisningen avse vård av småbarn (2—7 å r ) , ej spädbarn. En så kort kurs är nämligen alldeles otillräcklig, om den avser spädbarnsvård, då däremot även en helt kort kurs kan vara till nytta, om det gäller vård av något äldre barn, varjämte den i senare fallet erhållna kunskapen ofta är direkt användbar (i hemmet eller vid plats i andras hem). Trädgårdsskötsel

med

trädgårdslära.

Även i fråga om detta ämne måste i viss utsträckning koncentrationsundervisning användas, nämligen under de tider av året, då trädgårdsarbete i det fria kan förekomma (augusti—oktober samt april—maj). Under förutsättning att möjlighet kan beredas lärjungarna till arbete i drivhus, kan emellertid någon mindre del av undervisningen förläggas även till vårmånaderna. Undervisningen i trädgårdslära bör ställas i möjligast nära samband med undervisningen i biologi och kemi.

•

VI. Ekonomiska frågor. 1. Praktiska bildningslinjer inom realskolan. Den nu gällande löneregleringen för lärare vid allmänna läroverk, tekniska Beräknad avläroverk, kommunala mellanskolor, högre folkskolor m. fl. läroanstalter fastv^Å ställdes av 1918 års riksdag. Utom de då bestämda lönerna uppbära numera vederbörande befattningshavare tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Då frågan om en ny allmän lönereglering för vårt undervisningsväsen är under utredning, anse sig de sakkunniga vid beräkning av lönerna åt lärarna vid de praktiska linjerna inom realskolan icke böra eller kunna ingå på någon realprövning av lönesatser o. d. utan finna sig hänvisade till att i möjligaste mån avpassa sin framställning efter de avlöningar, som nu utgå till motsvarande lärare vid med realskolan jämförliga läroanstalter. Som de sakkunniga i det föregående anfört, torde i de teoretiska läroämnena samläsning i rätt stor utsträckning kunna anordnas för lärjungarna å den allmänna linjen och å de praktiska linjerna inom realskolan. Även där med anledning av antalet lärjungar i klassen eller på grund av olikhet i kursplaner sådan samläsning icke kan äga rum, böra givetvis lärarna i teoretiska läroämnen å de praktiska linjerna avlönas enligt samma grunder som lärarna å den allmänna linjen. Om, såsom de sakkunniga anse i vissa fall böra ske, adjunktstjänst jämte teoretiskt läroämne omfattar ett eller två praktiska läroämnen, bör vanlig adjunktslön utgå. Skulle en ordinarie lärartjänst bestämmas att omfatta endast praktiska läroämnen, bör tjänstinnehavaren avlönas efter samma grunder, som gälla för en adjunkt i teoretiska ämnen. Likaledes böra lärarna i de vanliga övningsämnena teckning, gymnastik med lek och idrott, musik, slöjd och annat praktiskt arbete samt hushållsgöromål avlönas enligt samma grunder som i den allmänna realskolan. Vad åter beträffar de icke ordinarie lärarnas avlöning i de praktiska läroämnena, få de sakkunniga till en början erinra om att vid de yrkesbestämda högre folkskolorna avlöningen för timlärare i annat ämne än musik, gymnastik och husligt arbete utgör för varje veckotimme 110 kronor för manlig och 100 kronor för kvinnlig lärare. 1 Lärarinna i husligt arbete, vilken ej har full tjänstgöring, uppbär 80 kronor för varje veckotimme. Dessa belopp utgöra emellertid den minimiavlöning, vartill lärare är berättigad. Vid t. ex. de ^ * Till lärare, vilken i yrkesbestämd högre folkskola meddelar fackundervisning i ämne, som i det för ^ skolan fastställda reglementet betecknas som yrkesämne, kan för intill sex veckotimmar inom varje klassavdelning i andra, tredje och fjärde klassen den kontanta lönen, efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, ökas med högst 45 kronor för varje Veckotimme.

240 yrkesbestämda högre folkskolorna i Stockholm utgå de fackutbildade timlärarnas arvoden med belopp, varierande mellan 2501 och 175 kronor för veckotimme för undervisning i läroämne samt 150 kronor för veckotimme för undervisning i ritning och verkstadsarbete, allt jämte rörligt tillägg enligt av stadsfullmäktige fastställda grunder. Vid de tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna åtnjuta extra lärare i medeltal 175 kronor för veckotimme. Manlig timlärare i läroämne vid allmänt läroverk uppbär 140 kronor, därest han avlagt de examina och prov, som erfordras för behörighet till adjunktstjänst, eljest 120 kronor, för veckotimme räknat. Kvinnlig timlärare i läsämne uppbär 130 kronor, resp. 110 kronor för veckotimme räknat. Manlig timlärare i teckning, gymnastik och musik har 90 kronor för veckotimme, kvinnlig 85 kronor. Slutligen må i detta sammanhang också erinras om att enligt beslut av 1928 års riksdag minimiavlöningen vid kommunal flickskola skall för manlig timlärare i läroämne utgå med 105 kronor och för kvinnlig timlärare i läroämne med 95 kronor för varje veckotimme. Timlärare i annat övningsämne än i teckning, musik samt gymnastik med lek och idrott skall erhålla 80 kronor för varje veckotimme. I anledning av därom i ämnet väckta motioner anhöll nämnda riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning i fråga om beredande av ordinarie anställning åt lärare i övningsämnen vid kommunala flickskolor samt i fråga om kompetensvillkor för sådan befattning. Sådan utredning är ännu icke verkställd. Vid en jämförelse mellan lönesatserna för de olika skolformerna får man emellertid ej förbise, att läsårets längd är olika för olika skolor. Vid allmänt läroverk skall läsåret omfatta 39 veckor, vid teknisk fackskola 280 dagar, vid tekniskt gymnasium 270 dagar, vid kommunal mellanskola och kommunal flickskola 38 veckor och vid högre folkskola minst 36 veckor. Tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring utgå efter något olika grunder vid de olika skolformerna. När det nu gäller att såsom utgångspunkt för en kostnadsberäkning fixera arvoden åt timlärare i de praktiska läroämnena, vilja de sakkunniga till en början framhålla, att flertalet av nämnda läroämnen å de praktiska linjerna bör intaga samma ställning som de teoretiska ämnena på den teoretiska linjen. Då härtill kommer att det för flertalet praktiska fackämnen erfordras särskilt kvalificerade lärare, om undervisningen skall kunna fullt motsvara det med densamma avsedda ändamålet, är det av stor betydelse, att arvodesbeloppen ej tilltagas för knappt. Som emellertid undervisningen vid de nu ifrågavarande linjerna givetvis kommer att ligga på ett lägre plan än motsvarande undervisning i de tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna, böra arvodena ej fastställas till samma belopp, 175 kronor för veckotimme, som vid dessa skolor. Däremot böra arvodena för timlärare i praktiskt läroämne ej sättas lägre än för sådan lärare i teoretiskt läroämne, vilken är behörig till adjunkts1 Häri inbegripas det ovan omnämnda statliga tillägget å 45 kronor för veckotimme samt därå belöpande statligt dyrtidstillägg.

241 tjänst vid allmänt läroverk. Även om skäl kunna anföras för något högre arvode i vissa praktiska läroämnen, finna de sakkunniga allt för stora svårigheter möta för sådan gradering av de olika ämnena. I ett par fall hava dock avvikelser nedåt måst göras. Undervisningen i verkstadsarbete samt i projektionslära med ritning, som tillhöra den tekniska linjens praktiska läroämnen, synes vara av den natur, att arvodet för veckotimme kan sättas något lägre eller till 115 kronor för manlig och 105 kronor för kvinnlig lärare. De sålunda ifrågasatta arvodena äro något högre (omkring V1S) än de vid yrkesbestämd högre folkskola utgående arvodena åt lärare i yrkesämnen. Den husliga linjens praktiska läroämnen böra i avlöningshänseende likställas med motsvarande ämnen i den kommunala flickskolan, vadan arvodet för veckotimme bör beräknas till 80 kronor. De sakkunniga förbise här ingalunda, att lärarna i den husliga linjens praktiska läroämnen skulle bliva jämförelsevis svagt avlönade, men då riksdagen så nyligen som år 1928 fastställt arvoden för motsvarande undervisning i kommunala flickskolan, anse sig de sakkunniga nu icke kunna räkna med högre belopp. P å grund av vad sålunda anförts anse sig de sakkunniga med förenämnda undantag böra räkna med ett arvode av 140 kronor för veckotimme åt manlig lärare i praktiskt läroämne vid allmänt läroverk samt med ett arvode av 130 kronor för veckotimme för kvinnlig sådan lärare. Dock torde bestämmelse böra införas därom, att arvodet för lärare i praktiskt läroämne för intill sex veckotimmar inom varje klassavdelning efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen må kunna höjas med högst 45 kronor för varje veckotimme. I de i det föregående angivna avlöningarna ingå ej tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg eller provisorisk avlöningsförbättring. För beräkning av statens kostnader för praktiska linjer inom realskolan hava Kostnadsbede sakkunniga undersökt, i vad mån samläsning kan äga rum mellan lärjungar- r a k n i n s na å de olika linjerna, i sådana fall, då sammanlagda antalet lärjungar i klassen icke lägger hinder i vägen för sådan samläsning. Då differentierad undervisning enligt de sakkunnigas förslag skall förekomma endast inom de två högsta klasserna av realskolan, gäller frågan endast dessa klasser. Med hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna tim- och kursplanerna för de olika praktiska linjerna, synes samläsning mellan allmän linje och handelslinje i teoretiska läroämnen och i övningsämnen kunna anordnas i sådan omfattning, att man för handelslinjen kan räkna med ett tillskott av 42 timmar i läroämnen, därav 15.5 timmar i teoretiska och 26.5 timmar i praktiska läroämnen, och en timme i övningsämne. Om nämnda undervisning bestrides av timlärare med avlöning enligt förut angivna grunder, skulle kostnaderna härför bliva 42 X 140 + 1 X 90 = 5. 970 kronor. För teknisk linje blir motsvarande tillskott 68 timmar i läroämnen, därav 36.5 i teoretiska läroämnen, 18.5 timmar i praktiska läroämnen med arvoden efter 140 kronor för veckotimme och 13 timmar i sådana ämnen med arvoden efter 115 kronor för veckotimme. Den särskilda kostnaden för en teknisk linje kan beräk16—300467

242 nas till 55 X 140 + 13 X 115 = 9 195 kronor. Beträffande slutligen huslig linje skulle det erfordras ungefär följande tillskott av timmar, nämligen 14 timmar i teoretiska läroämnen och 27 timmar i praktiska läroämnen med en särskild kostnad av 14 X 140 + 27 X 80 = 4 120 kronor. Där för samma ämne olika arvoden tänkas utgå för manliga och kvinnliga lärare, äro i det föregående arvodena som vanligt beräknade efter manliga lärare. Tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring ingå ej i de beräknade kostnaderna. Om i något fall adjunktstjänst upprättas för undervisning helt eller delvis i praktiska läroämnen, ökas kostnaden något, Vid sådant läroverk, där upprättandet av en praktisk linje medför minskat behov av parallellavdelningar inom en eller båda av realskolans två högsta klasser, kommer kostnaden för upprättandet av en sådan linje att i stort sett motsvara kostnaden för en parallellavdelning inom den allmänna realskolan. Upprättas vid samma läroverk två eller flera praktiska linjer, torde kostnaderna kunna nedbringas något genom samläsning mellan de olika linjerna i vissa ämnen. Om en statens realskola med enbart praktisk linje skulle komma att upprättas, blir statens kostnader för en dylik skola ungefär desamma som för en realskola med motsvarande antal klassavdelningar. Huru många praktiska linjer av olika slag som kunna bliva behövliga, synes icke för närvarande kunna beräknas. Härav följer, att man icke heller på förhand kan beräkna statens blivande årliga kostnader för ifrågavarande ändamål. I likhet med vad som är fallet vid de allmänna läroverken i övrigt, bör tydligen vederbörande kommun tillhandahålla erforderliga lokaler för de praktiska linjerna. På grund av den jämförelsevis dyrbara utrustning av inrednings- och undervisningsmateriel, som erfordras särskilt för vissa praktiska linjer, torde det vara synnerligen önskvärt, att vederbörande kommun i samband med upprättande av sådana linjer förbinder sig att lämna lämpligt engångsbidrag för dylik utrustning. Därest på en ort en kommunal praktisk ungdomsskola finnes, torde det vara möjligt, att efter överenskommelse med kommunen den statliga praktiska realskolan får begagna den kommunala skolans lokaler för undervisning i de praktiska ämnena. Lärjungarna å den praktiska linjen böra givetvis erlägga terminsavgifter såväl till statsverket som till läroverkets kassor efter samma grunder som lärjungarna i den allmänna linjen.

2. Praktiska bildningslinjer inom den kommunala mellanskolan. Beräknad Även i fråga om avlöning åt lärarna vid den kommunala mellanskolans avlöning åt praktiska linjer anse sig de sakkunniga vid sina beräkningar böra utgå från mrare ' samma grunder, som för närvarande tillämpas vid andra liknande skolor, i detta fall närmast de kommunala mellanskolorna, de kommunala flickskolorna och de yrkesbestämda högre folkskolorna. De ordinarie lärarna böra, vare sig de undervisa i teoretiska eller i prak-

243 tiska läroämnen, åtnjuta samma löneförmåner som ordinarie ämneslärare vid allmän kommunal mellanskola. Sådan avlöning utgår nu med 3 300 kronor för manlig och 2 800 kronor för kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig lärare. Utöver den kontanta lönen åtnjuter ordinarie ämneslärare fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning. Likaledes böra extra ordinarie och vikarierande lärare i teoretiskt läroämne med full tjänstgöring hava samma arvode som sådan ämneslärare vid allmän kommunal mellanskola eller 2 900 kronor för manlig och 2 600 kronor för kvinnlig lärare. Timlärare i teoretiskt läroämne bör också hava samma arvode som timlärare i läroämne vid allmän kommunal mellanskola, d. v. s. för varje veckotimme 105 kronor för manlig och 95 kronor för kvinnlig lärare. När det åter gäller att söka angiva löneförmånerna för timlärare i praktiska läroämnen, möta även här stora svårigheter. Då, såsom förut är nämnt, lärare i yrkesämne vid yrkesbestämd högre folkskola har 110 kronor, respektive 100 kronor för veckotimme, kan arvodet vid nu ifrågavarande skolor icke lämpligen beräknas till lägre belopp. Med hänsyn till den något längre årliga undervisningstiden vid kommunala mellanskolor hava de sakkunniga ansett sig böra räkna med 115 kronor för manlig och 105 kronor för kvinnlig timlärare i sådant ämne på handelslinjen och på den tekniska linjen. Vad åter den husliga linjen beträffar, anse sig de sakkunniga, med hänvisning till vad som anförts i motsvarande hänseende om den husliga linjen vid realskola, böra räkna med ett arvode av 80 kronor för veckotimme för undervisning i praktiskt läroämne. I likhet med vad som gäller för yrkesbestämd högre folkskola, torde dock lestämmelse böra införas därom, att arvodet för lärare i praktiskt läroämne mom vissa gränser och efter skolöverstyrelsens medgivande i varje särskilt fill må kunna höjas med 45 kronor för veckotimme. För undervisning i övningsämnen beräknas timlärararvodena utgå efter sammt, grunder, som äro fastställda för lärare i övningsämnen vid allmänna kommnnala mellanskolor, nämligen a) lör timlärare i teckning, musik och gymnastik 90 kronor för manlig och 80 krcnor för kvinnlig lärare, b) lör timlärare i slöjd 80 kronor för manlig och 75 kronor för kvinnlig lärare, samt c) lör lärarinna i huslig ekonomi och i kvinnligt handarbete 75 kronor. Kostnaden för en fristående praktisk kommunal mellanskola blir tydligen beroende dels av huru många och vilka linjer, som upprättas vid skolan, dels ock av antalet parallellavdelningar vid densamma. Då mligt de sakkunnigas mening lärarnas löner och statsbidrag till nu ifrågavarande skolor böra utgå efter i stort sett samma grunder som vid kommunala mellanskolor och yrkesbestämda högre folkskolor, kan man räkna med att kostnsden för en fristående praktisk kommunal mellanskola kommer att uppgå till ungefär samma belopp som för nämnda skolor med motsvarande antal klassavdelringar. Till belysning av frågan om kostnaderna för en skola av nu ifrå-

244 gavarande slag må nämnas, att högre folkskolan i Örebro, som har 13 klassavdelningar, fördelade på tre olika linjer, år 1928 hade ett statsbidrag å 92 326:27, därav 27 653:24 i dyrtidstillägg. Kommunalt bidrag utgick med 67 033: 22, och inkomster av terminsavgifter uppgingo till 2 839 kronor. I utgifterna äro upptagna 10 000 kronor i hyra för lokaler. Till Göteborgs stads högre folkskolor utgingo under år 1928 följande anslag: Antal klassavdelningar

S k o l a

S t a t s b i d r a g Summa

Handelsskolan för gossar

39 494 97

> > flickor Tekniska skolan

32 727 73

50 539 07

Samma

Därav dyrtidstillägg

Kommunalt anslag1

11760 88 9 467 73

34 907 37 57 253 76 167 293 68

49 871 97

16 329 23 12171 04

172633 7-1

49 728 88

35 497 98 39 634 57

Vad åter beträffar kostnaderna för praktiska linjer, inbyggda i allmänna kommunala mellanskolor, kunna dessa beräknas på i huvudsak samma satt som de sakkunniga gjort i fråga om praktiska linjer inom realskolan. Räknar man med de i det föregående omnämnda lärarlönerna, skulle kostnaden för en handelslinje bliva 15.5 X 105 + 26.5 X 115 + 1 X 90 = 4 765 kronor, för en teknisk linje 36.5 X 105 + 31.5 X 115 = 7 455 kronor och för en huslig linje 14 X 105 + 27 X 80 = 3 630 kronor. I de fall då ordinarie ämneslärare användas för undervisning även i praktiska läroämnen, blir kostnaden något högre. I fråga om tillfällig löneförbättring, parallellavdelningar m. m. hänvisas till vad de sakkunniga anfört om praktiska linjer inom realskolan. Till kommunal mellanskola utgår statsbidrag med 2 800 kronor för klassavdelning samt dessutom särskilda bidrag för undervisning i huslig ekonomi samt för manliga lärare, för arvoden åt rektor och biträdande föreståndarinna, för ålderstillägg åt lärare samt i vissa fall för vikarierande lärare. Till yrkesbestämd högre folkskola utgår statsbidrag efter i huvudsak samma grunder, dock att bidraget utgår med 2 650 kronor för klassavdelning. För tillökning av arvoden åt lärare i yrkesämne kan i särskilda fall statsbidrag utgå med 45 kronor för veckotimme. Även till kommunal flickskola med enbart teoretisk linje utgår statsbidrag efter i huvudsak samma grunder som till kommunal mellanskola. Till kommunal flickskola med enbart praktisk linje utgör statsbidraget 2 800 kronor för klassavdelning å det odifferentierade stadiet, men blott 1 400 kronor för varje klassavdelning inom de två högsta klasserna. I stället utgår statsbidrag till undervisning i ämnena hushållsgöromål, kvinnlig slöjd, barnavård och trädgårdsskötsel med 75 kronor för läsår och veckotimme, 1

Kommunen tillhandahåller dessutom fria skollokaler.

245 under villkor att vid läsårets början vid undervisningen i dylikt tillvalt ämne antalet lärjungar i varje lärjungegrupp inom viss klass icke understiger 5 samt att minst 15 lärjungar komma på sådan lärjungegrupp, innan ny grupp för ämnet upprättas. Dessutom utgå bidrag till manliga lärare, för ålderstilllägg m. m. Då de praktiska linjerna vid kommunala mellanskolor närmast skulle komma att motsvara praktisk linje vid kommunal flickskola, torde man, tills vidare och till dess frågan om avlöningsförmåner och statsbidrag vid ovan nämnda kommunala skolor av olika slag kan komma att vinna sin lösning, lämpligen böra räkna med statsbidrag till nu ifrågavarande praktiska linjer efter i det hela samma grunder som till kommunala flickskolor med praktisk linje. Med tillämpning av denna princip bör fristående praktisk kommunal mellanskola i statsbidrag erhålla 2 800 kronor för varje klassavdelning inom skolans två lägsta klasser samt 1 400 kronor för varje klassavdelning inom de två högsta klasserna. Vidare synas bidrag böra utgå med 105 kronor för manlig och med 95 kronor för kvinnlig lärare för läsår och veckotimme i praktiskt läroämne å handelslinjen och å tekniska linjen samt med 75 kronor för läsår och veckotimme i praktiskt läroämne» å husliga linjen. Dessutom bör bidrag utgå med 75 kronor för veckotimme för övningsämnena slöjd och hushållsgöromål. Till praktisk linje, som är inbyggd i allmän kommunal mellanskola, bör beträffande klassavdelning, som i teoretiska läroämnen har samläsning med annan linje, ovannämnda bidrag å 1 400 kronor lämpligen minskas till hälften, eller 700 kronor. I övrigt torde ovan nämnda bestämmelser kunna tilllämpas.

VII. Yrkesbestämda högre folkskolor med tre årsklasser och därunder. Såsom framgår av det på sid. 155 f. framlagda förslaget rörande tillvägagångssättet vid yrkesbestämd högre folkskolas övergång till praktisk kommunal mellanskola, avse de sakkunniga att så mycket som möjligt underlätta en sådan övergång. Det är därför att förmoda, att åtskilliga av de nuvarande yrkesbestämda högre folkskolorna — till en början måhända färre men så småningom allt flera —• skola med hänsyn till de förmåner, en praktisk realexamen komme att erbjuda, finna lämpligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, ombildas till praktiska kommunala mellanskolor. Här inställer sig emellertid frågan, huru förfaras bör med de yrkesbestämda högre folkskolor, vilka icke skulle önska underkasta sig nämnda övergång. Det spörsmål, som här möter, är till sin art detsamma som uppstod, då på sin tid den nuvarande kommunala mellanskolan inrättades, nämligen hur det borde förfaras med de högre folkskolor, som då icke övergingo till kommunala mellanskolor. Svaret blev då helt enkelt, att dessa skolor borde fortsätta sin verksamhet oberörda av vad som timat. Läget är, så vitt de sakkunniga kunna se, nu i huvudsak detsamma. Emellertid hava vissa av de nu ifrågavarande skolorna vunnit en sådan utveckling, att de sakkunniga icke ansett sig kunna i detta sammanhang lämna dem obeaktade. Förhållandet är nämligen det, att av orsaker, vilka av de sakkunniga vid upprepade tillfällen berörts och som särskilt på sid. 101 f. utförligare behandlats, utvecklingen vid de större skolorna gått i riktning mot ett allt starkare betonande av den fackliga sidan av undervisningen, så att denna icke, såsom ursprungligen avsetts, blivit blott en undervisning om facket utan kommit att antaga karaktären av en verklig fackundervisning. Detta gäller icke blott de fyraåriga bland dessa skolor utan även vissa av de treåriga. Då det ju, under förutsättning att de sakkunnigas förslag blir förverkligat, kan inträffa, att sistnämnda skolor — exempelvis för att under en viss övergångstid avvakta de nya praktiska skolornas utveckling — skulle önska att, även sedan den nya anordningen trätt i verksamhet, fortsätta sitt arbete under i huvudsak de gamla formerna, uppstår frågan, huruvida det icke, med hänsyn till den betydelse dessa skolor, under den tid de verkat, visat sig äga, skulle vara lämpligt att giva skolorna, närmast måhända sås©m ett slags försöksskolor, en genom en statligt kontrollerad examen i viss mån auktoriserad ställning vid sidan av de till praktisk realexamen ledande skol-

247 formerna. Såsom av den föregående utredningen framgår, har beträffande antalet årsklasser å de praktiska linjerna meningarna varit starkt delade. Från visst håll har gjorts gällande, att en officiell examen borde kunna få avläggas redan efter genomgång av en treårig skolkurs. De sakkunniga hava i det föregående ansett sig böra hävda en härifrån avvikande mening men skulle dock med hänsyn till frågans vikt icke vilja motsätta sig, att den treåriga skolformen gjordes till föremål för den skärpta prövning och undersökning, som givetvis skulle bliva en följd av att skolorna finge rätt att anställa en av staten kontrollerad och därmed också auktoriserad avgångsexamen. Erhölle dessa skolor en dylik rätt, tillgodosåges tillika ett från deras målsmän starkt hävdat önskemål om erhållande av rätt att anställa en statligt kontrollerad examen. Komme en dylik examen till stånd, borde den givetvis genom den benämning, den erhölle, bestämt skiljas från den av de sakkunniga föreslagna praktiska realexamen, vilken är avsedd att avläggas först efter genomgång av fyraårig skolkurs. Att nu avgiva ett bestämt förslag beträffande namnet på en sådan examen är förenat med vissa svårigheter; frågan sammanhänger nämligen med utredningar, som ej falla under de sakkunnigas uppdrag. De sakkunniga skola emellertid tillåta sig några antydningar i frågan. Skulle den kommunala mellanskolan, såsom de sakkunniga förut antytt, komma att benämnas kommunal realskola och den av de sakkunniga föreslagna praktiska kommunala mellanskolan benämnas praktisk kommunal realskola, kunde benämningen praktisk kommunal mellanskola överflyttas på de treåriga yrkesbestämda högre folkskolorna, i den mån dessa efter vederbörlig prövning befunnes behöriga att anställa statligt kontrollerad examen. Denna senare examen kunde då till skillnad från den praktiska r e a l e x a m e n benämnas exempelvis praktisk m e l l a n s k o l e x a m e n . Det är emellertid icke blott benämningen, som bör bliva olika för den fyraåriga och den treåriga skolformens avslutningsexamen. Den behörighet, som de båda slagen av examen kunde komma att medföra, måste med hänsyn till det lägre kunskapsmått, som genom en praktisk mellanskolexamen vitsordas, givetvis även bliva olika. Vad angår själva formerna för examens avläggande, torde det av de sakkunniga (bil. 2) framlagda förslaget till stadga för praktisk realexamen i stort sett kunna tillämpas även på den praktiska mellanskolexamen. De sakkunniga hava i särskild promemoria (bil. 3) upptagit de väsentligaste av de skiljaktigheter, som härvid torde böra förekomma, Då de yrkesbestämda högre folkskolorna, såsom i det föregående flerstädes framhållits, såväl i fråga om yttre organisation som med avseende på läroämnen och undervisningsplaner sins emellan förete stora olikheter, synes vid dessa skolors eventuella övergång till treåriga praktiska mellanskolor största möjliga hänsyn böra tagas till skolornas dittillsvarande organisation och anpassning efter de förhållanden, som äro för handen på den ort, där skolan är belägen. Med hänsyn härtill och då varje särskild skolas omvandling måste ske efter en ingående prövning av skolöverstyrelsen och efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna ut-

248 arbeta och föreslå generella undervisningsplaner för dessa skolor. Till belysning av frågan hänvisa de sakkunniga till de av 1924 års skolsakkunniga framlagda förslagen till timplaner (avtryckta som bil. 6) ävensom till de detta betänkande jämväl bilagda timplaner, som för närvarande tillämpas vid de yrkesbestämda högre folkskolorna i Stockholm och Göteborg (bil. 4 och 5). Därest en treårig praktisk mellanskola kommer till stånd och denna skulle .önska utvidga sig till fyraårig och samtidigt bliva förklarad för praktisk realskola, äro följande två tillvägagångssätt möjliga. Skolan kan normalt, d. v. s. i överensstämmelse med den ordning, som kan bliva föreskriven för upprättande av fyraåriga praktiska realskolor, övergå till en dylik skola. Det fallet skulle också kunna tänkas inträffa, att skolan fortfarande består som treårig kommunal mellanskola men önskar på den tredje klassen påbygga en fjärde klass, som skulle medföra skolans avslutning medelst praktisk realexamen. Möjligheten av den senare anordningen synes de sakkunniga helt bero av i vad mån det verkligen låter sig göra att lägga kurserna i de tre nedre klasserna så, att dessa, på samma gång de tillgodose vad som i såväl fackligt som allmänbildande hänseende måste fordras i den praktiska mellanskolexamen, tillika kunna bilda en lämplig grundval för den fjärde årsklassen. Det är jämväl uppenbart, att möjligheten i ej ringa mån är beroende av det lärjungematerial, som kan väntas vilja fortsätta i fjärde klassen. Frågan bör därför närmast och definitivt för varje skola prövas i samband med den allmänna undersökning av skolan, som måste företagas vid behandlingen av skolans anhållan om rätt att anställa även praktisk realexamen. Det kan slutligen tänkas, att en treårig praktisk kommunal mellanskola, som erhållit rätt att efter utökning med en fjärde klass anställa praktisk realexamen, önskar fortfarande vid tredje skolårets slut anställa praktisk mellanskolexamen. Mot anordningen att med samma lärjungar anställa två särskilda examina med ett mellanrum av endast ett år kunna starka skäl anföras. Om en avgångsexamen över huvud alltid måste i någon mån återverka oroande och störande på skolarbetet, gäller väl detta i ännu högre grad i nu föreliggande fall. De sakkunniga måste därför ställa sig synnerligen tveksamma i fråga om anordningens lämplighet. Då emellertid även här den individuella anordningen av undervisningen samt framför allt frekvensen av de lärjungar, som avgå från skolans tredje klass, måste komma att utöva inflytande på bedömandet av frågan om den dubbla examen, anse de sakkunniga, att frågan bör lämnas öppen för prövning från fall till fall och detta så mycket mer som i de tidigare omnämnda motionerna 1:259 och 11:410 ifrågasättas två slag av realexamen, en mera kvalificerad efter fyra och en mindre kvalificerad efter tre års studier. För ett slutligt ståndpunktstagande i denna fråga förutsattes kännedom om huru en eventuell praktisk examen efter en treårig skolkurs kan komma att utfalla, men en sådan kännedom saknas för närvarande. Vid ett eventuellt upprättande av skolor med nu angivna organisation synes i fråga om skolornas administration och ställning böra gälla detsamma som förut (sid. 161 f.) anförts beträffande de praktiska linjerna i allmänhet.

249 De yrkesbestämda högre folkskolor, vilka komma att kvarstå såsom högre folkskolor, böra enligt de sakkunnigas mening fortfarande bibehållas vid den självständiga uppgift, de av 1918 års riksdag fått sig anvisad, nämligen att utgöra utvidgade parallellformer till den obligatoriska fortsättningsskolan. I denna sin ställning böra de ock bibehållas vid den frihet i avseende på organisation och arbetssätt, som hittills tillkommit dem.

BILAGOR

Bil. 1.

P. M. angående ändringar i stadgan för de allmänna läroverken. Anordnandet av praktisk linje vid allmänt läroverk måste givetvis medföra vissa ändringar i eller tillägg till läroverksstadgan. Dessa ändringar eller tillägg synas böra i huvudsak avse följande punkter: 1. Inom realskolan kan från och med näst högsta klassen meddelas undervisning jämväl på en praktisk linje. Arten av den senare framgår av särskilda undervisningsplaner. (§ 2: l . ) 1 Den praktiska linjens lärokurs avslutas med praktisk realexamen. (§ 2: 2.) 2. I den för de allmänna läroverken fastställda organisationsplanen skall angivas, om vid realskola skall finnas både allmän och praktisk linje eller blott endera,av dessa linjer. (§ 4.) 3. Å realskolans praktiska linje skall på det sätt och i den omfattning, som gällande undervisningsplaner angiva, undervisning meddelas, utom i de å den allmänna linjen förekommande läro- och övningsämnena, även i de för de olika slagen av praktiska linjer bestämda praktiska läroämnena. (§ 5.) 4. Bestämmelsen angående franska i läroverksstadgans § 6 : 2 bör ej gälla för teknisk linje. (§ 6: 2.) 5. Den i § 7 av gällande läroverksstadga medgivna rätten för lärjunge i de två högsta klasserna av realskolan att frikallas från undervisningen i visst ämne bör ej gälla för lärjunge å den praktiska linjen. (§ 7.) 6. De i § 37 av gällande läroverksstadga givna bestämmelserna i fråga om lärjunges övergång från realskolan till gymnasiet böra ändras i sådan riktning, att de komma att avse lärjungar, som antingen flyttats från näst högsta klassen av realskolans allmänna linje eller avlagt allmän realexamen. Lärjunge, som flyttats från näst högsta klassen av realskolans praktiska linje, bör, för vinnande av inträde i första ringen av fyraårigt gymnasium, vara befriad från prövning i de läroämnen, i vilka kurserna i nämnda klass å den allmänna linjen och å den praktiska linjen äro huvudsakligen lika, såvida han vid dylik flyttning erhållit minst vitsordet Godkänd i motsvarande ämnen. Motsvarande bestämmelser böra gälla för lärjunge, som avlagt praktisk realexamen och som önskar vinna inträde i första ringen av treårigt gymnasium. (§ 37.) 7. Möjligen bör något tillägg avseende undervisningen å den praktiska linjen göras till avdelningen »allmänna grunder för undervisningen». (§§ 46—48.) 8. Förslag till stadga för praktisk realexamen bifogas särskilt. (§§ 66 —99.) Den, som avlagt praktisk realexamen, bör äga undergå fyllnadsprövning i ämne tillhörande den allmänna linjen. (§ 88.) 9. Vid allmänt läroverk, där praktisk linje är inrättad, bör adjunktstjänst kunna ledigförklaras även i matematik och handelsteknik samt i geografi med varukännedom och handelsteknik eller ock i ett eller två av ämnena matematik, 1

De inom parentes anförda paragraferna hänvisa till motsvarande bestämmelser i läroverksstadgan.

253 fysik och kemi i förening med ett eller två av ämnena mekanik med hållfasthetslära, teknologi samt beskrivande maskin- och byggnadslära. (§ 175.) 10. Förslag till närmare bestämmelser om lokalstyrelse vid allmänt läroverk med praktisk linje meddelas å sid. 162. (§§ 207—211.) Ovanstående ändringar och tillägg föranleda givetvis åtskilliga omformuleringar i den nu gällande stadgan för de allmänna läroverken i vad den avser realskolan. Beträffande de ändringar och tillägg, som i stadgan för kommunala mellanskolor bliva behövliga med hänsyn till praktiska skolor av sådan typ, hava de sakkunniga på den grund, att nämnda stadga står inför en omarbetning i sin helhet, icke ansett sig böra framlägga detaljerat förslag i sådant hänseende, men torde ovanstående redogörelse angående de allmänna läroverken med praktiska linjer kunna i tillämpliga delar tjäna till ledning.

Bil. 2.

Förslag till stadga rörande praktisk realexamen. §1. Vid de statens realskolor och de kommunala mellanskolor, som äro berättigade att anställa praktisk realexamen, anställes årligen mot vårterminens slut sådan examen med de lärjungar i högsta klassen, vilka behörigen därtill anmält sig. Det kunskapsmått, som denna examen avser att ådagalägga, angives i särskilt fastställda undervisningsplaner.,

§2. 1. Anmälan till praktisk realexamen skall före den 1 februari göras hos läroanstaltens rektor, vilken det åligger att före den 15 februari till skolöverstyrelsen insända efter fastställt formulär upprättad förteckning på de anmälda. Har anmälan inkommit till rektor senare än nu är sagt, bestämmer skolöverstyrelsen, huruvida sålunda anmäld lärjunge må tillåtas deltaga i examen. 2. Den, som anmäler sig till examen, skall därvid erlägga fem kronor, från vilken avgift dock bevisligen obemedlad må efter kollegiets beprövande kunna befrias. De influtna avgifterna, avsedda att användas till de med examen förenade kostnaderna, skola uppbäras av rektor och inom en månad insändas till statskontoret.

§3. 1. Den praktiska realexamen omfattar dels skriftlig, dels muntlig prövning, dels ock praktiska examensarbeten. 2. Den skriftliga prövningen, som skall försiggå i början av maj, anställes samtidigt vid alla ifrågakommande läroanstalter på tid, som av skolöverstyrelsen bestämmes. Uppgifter för de arbeten, som tillhöra denna prövning, bestämmas av skolöverstyrelsen, sedan av överstyrelsen därom anmodade sakkunniga uppgjort förslag, och skola, med de undantag, som nedan i § 4 mom. 2 sägas, vara desamma, som av skolöverstyrelsen bestämmas för den allmänna realexamen. 3. De i mom. 1 omförmälda praktiska examensarbetena utföras före den muntliga prövningen i den ordning och på den tid, som av skolöverstyrelsen bestämmes. Uppgifter för nämnda examensarbeten fastställas av skolöverstyrelsen och skola vara gemensamma för skolor med samma praktiska linje, dock att, i det fall, att en skola med hänsyn till läggningen av dess arbete önskar därefter lämpade uppgifter, dylika uppgifter, efter därom från skolans styrelse gjord framställning, må kunna bestämmas särskilt för denna skola. I senare fallet åligger det skolans rektor eller, om han undervisar i ämnet inom avgångsklassen, en av kollegiet bland dess ledamöter utsedd lärare att i samråd med en för vederbörande linje av lokalstyrelsen utsedd person utarbeta förslag till uppgifter för praktiska examensarbeten, vilket förslag sedan av rektor minst 30 dagar före den för provets början utsatta dagen insändes till skolöverstyrelsen.

255 4. Den muntliga prövningen skall taga sin början å tid, som skolöverstyrelsen för varje särskild skola utsätter. Vid denna prövning skola ( eforus, där sådan finnes, eller inspektor samt lokalstyrelsen närvara. 5. Vid praktisk realexamen äger allmänheten ej tillträde; dock må skolöverstyrelsen på därom gjord framställning lämna den, som för studier i pedagogiskt syfte önskar närvara vid praktisk realexamen, tillfälle att övervara sådan examen vid skola, som av överstyrelsen anvisas. §4. 1. Skriftlig prövning anordnas för lärjungar på samtliga linjer i modersmålet, tyska och engelska på samma dagar och tider som bestämmas för motsvarande skriftliga prövningar i den allmänna realexamen. Proven skola utgöras av: en svensk uppsats över ett bland flera uppgivna lättare ämnen; en översättning från svenska till tyska eller, om lärjunge så önskar, reproduktion av en lättare tysk text; en översättning från svenska till engelska eller, om lärjunge så önskar, reproduktion av en lättare engelsk text. 2. Dessutom anordnas på särskild dag, för lärjungar på den tekniska linjen ett skriftligt prov i fysik, innefattande jämväl uppgifter i mekanik, och för lärjungar på den husliga linjen ett sådant prov i hälsolära. 3. Lärjunge på handelslinje skall vara skyldig deltaga i proven i modersmålet, tyska och engelska; lärjunge på teknisk linje skall vara skyldig deltaga i proven i modersmålet och fysik samt i ettdera av proven i tyska och engelska; lärjunge på huslig linje skall vara skyldig deltaga i provet i modersmålet samt i två av proven i tyska,, engelska och hälsolära. 4. Lärjunge på praktisk linje, vilken därom vid anmälan till examen gör anhållan, skall beredas tillfälle att deltaga i det skriftliga prov i matematik, vilket anordnas för lärjungar, som anmält sig till allmän realexamen. 5. De närmare föreskrifter, som rörande de skriftliga proven kunna finnas erforderliga, meddelas av skolöverstyrelsen. §5. 1. För den svenska uppsatsen och för provet i fysik på den tekniska linjen medgives en tid av fyra timmar till vartdera provet samt för vart och ett av de övriga proven tre timmar, däri dock ej inräknad den tid, som åtgår för uppgifternas delgivande åt lärjungarna. 2. Är arbetet vid den föreskrivna tidens utgång icke avslutat, må det ändock till prövning upptagas och jämväl kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade skick anses därav förtjänt. §6. 1. Uppgifter för praktiska examensarbeten föreläggas: lärjunge på handelslinje: i bokföring samt i stenografi och maskinskrivning;. lärjunge på teknisk linje: i beskrivande maskinlära, i industriell ekonomi samt i verkstadsarbete; lärjunge på huslig linje: i två praktiska läroämnen, vilka av skolöverstyrelsen bestämmas. 2. Examensarbeten i bokföring, i beskrivande maskinlära, i industriell ekonomi och i det ena av de för den husliga linjen bestämda ämnena skola hava till ändamål att giva lärjungarna tillfälle att ådagalägga sin förmåga att självständigt behandla enkla uppgifter på ifrågavarande områden.

256 3. Examensarbetena i stenografi och maskinskrivning, i verkstadsarbete samt i det återstående av den husliga linjens i föregående moment omförmälda ämnen skola hava till ändamål att giva lärjungarna tillfälle att ådagalägga förvärvad rent praktisk färdighet. 4. Lärjunge skall vara skyldig att utföra praktiskt examensarbete i två av de ämnen, vilka på den linje han tillhör äro för ändamålet bestämda. § 7.

1. De i § 6 mom. 2 omförmälda praktiska examensarbetena utföras i samband med den skriftliga prövningen å tid, som av skolöverstyrelsen bestämmes, och skola uppgifterna för dessa arbeten till sitt omfång vara så begränsade, att de kunna medhinnas på en tid av högst sex timmar, tiden för delgivandet ej inräknad. 2. De i § 6 mom. 3 omförmälda praktiska examensarbetena skola utföras under loppet av vårterminen och i regel på de åt ämnet i skolans arbetsordning anslagna lektionerna under en av skolöverstyrelsen på förslag av rektor bestämd tidrymd. 3. Är arbetet vid den föreskrivna tidens utgång icke avslutat, må det ändock till prövning upptagas och jämväl kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade skick anses därav förtjänt. § 8.

Lärjunge, som använder andra hjälpmedel än dem, som äro medgivna, eller som anlitar annans hjälp eller lämnar hjälp åt annan, har förverkat rättigheten att vidare deltaga i den påbörjade examen, varom det åligger rektor att före påbörjandet såväl av den skriftliga prövningen som av de praktiska examensarbetena erinra lärjungarna. §9. 1. Den svenska uppsatsen granskas och rättas av vederbörande lärare samt prövas och bedömes därefter samfällt av sagde lärare och en lärare, som kollegiet vid läsårets början inom sig utsett till medbedömare. På grund av nämnda skriftliga prov tillika med lärjunges under det löpande läsåret i övrigt ådagalagda förmåga att redigt och språkriktigt skriftligen behandla ett förelagt ämne skall av läraren i modersmålet jämte nämnde medbedömare avgivas ett sammanfattande vitsord över examinands förmåga att skriftligen behandla modersmålet. Övriga skriftliga arbeten samt de praktiska examensarbetena granskas och skola, sedan de, i den mån arbetets natur sådant medgiver, blivit av vederbörande lärare rättade, prövas och bedömas samfällt av sagde lärare och en lärare, som kollegiet inom sig utsett till medbedömare. Uppstå vid bedömandet olika meningar, tillkallas rektor eller, om han redan deltagit i prövningen, en annan, av kollegiet utsedd lärare, och gäller den mening, som den sålunda tillkallade biträder. 2. över bedömandet av de skriftliga proven och praktiska examensarbetena skall rektor föra protokoll, vilket undertecknas av honom och av de i bedömandet deltagande lärarna. 3. Såsom vitsord användes i fråga om lärjunges förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt i fråga om de praktiska examensarbetena något av uttrycken: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd och Icke godkänd, samt i fråga om skriftliga prov i övriga ämnen ettdera av uttrycken Godkänd och Icke godkänd.

257 § 10. Har lärjunge erhållit minst vitsordet Godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet och blivit godkänd i minst ett annat av de i § 4 mom. 3 för ifrågavarande linje föreskrivna skriftliga proven samt dessutom erhållit vitsordet Godkänd eller däröver för minst ett av de i § 6 mom. 1 för samma linje föreskrivna praktiska examensarbetena, äger han undergå muntlig prövning å därför bestämd tid. §11. 1. Den muntliga prövningen skall omfatta förhör i minst fyra å timplanen för ifrågavarande praktiska linjes högsta klass upptagna läroämnen, därav minst ett praktiskt läroämne. Skolöverstyrelsen bestämmer för varje läroanstalt, i vilka läroämnen sagda förhör skola verkställas, varvid olika ämnen må kunna bestämmas för olika avdelningar eller grupper. 2. Ordningen för den muntliga prövningen bestämmes av vederbörande rektor, vilken tillser, att lärjungarna, där så finnes erforderligt, fördelas i lämpliga examensgrupper och att varje lärjunge underkastas förhör i samtliga de ämnen, som äro bestämda för den grupp han tillhör. Prövningen i dess helhet må icke för någon lärjunge utsträckas utöver fyra timmar. 3. Lärarna i högsta klassen av ifrågavarande linje verkställa, en var i sitt läroämne, de muntliga förhören i de delar av högsta klassens kurs, vilka av eforus, där sådan finnes, eller inspektor eller närvarande ledamot av' lokalstyrelsen bestämmas. 4. Är ledamot av skolöverstyrelsen närvarande, tillkommer honom rätt att, om han så finner lämpligt, fördela lärjungarna i examensgrupper och bestämma de delar av kursen, som det muntliga förhöret skall omfatta. 5. ^ Vid prövningen skola framläggas lärjungarnas skriftliga examensprov och, i den mån så är möjligt, de av dem utförda praktiska examensarbetena ävensoin lärjungarnas under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten samt arbeten i praktiska läroämnen och teckning. 6. Lärjunge, som tillhör främmande trosbekännelse och varit frikallad från deltagande i undervisningen i kristendomskunskap, skall vara befriad från prövning i detta ämne men vara skyldig att före den muntliga prövningens början till rektor avlämna skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg över sina insikter i detta ämne. § 12. Sedan den muntliga prövningen blivit förättad, avgivas av vederbörande lärare vitsord över lärjunges insikter i samtliga de å timplanen för ifrågavarande linjes högsta klass upptagna läroämnen, i vilka han i nämnda klass åtnjutit undervisning. Vid avgivande av dessa vitsord skall i fråga om ämnet modersmålet iakttagas, att vitsordet skall avse lärjunges insikter i pvenska språket^ och litteraturen ävensom att beträffande samtliga ämnen hänsyn skall tagas såväl och företrädesvis till lärjungens förut och huvudsakligen under det sista läsåret muntligt och skriftligt ådagalagda kunskaper som också till den skriftliga prövningen och till utförandet av de praktiska examensarbetena i ämne, där sådan prövning eller sådant arbete förekommit. § 13. Lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd i samtliga de å timplanen för högsta klassen av ifrågavarande linje upptagna teoretiska och praktiska läroämnen, i vilka lärjungen i nämnda klass åtnjutit undervisning, skall i praktisk realexamen godkännas. Lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd i modersmålet och i ett av 17— 300467

258 de övriga ämnen, i vilka han enligt bestämmelserna i § 4 mom. 3 undergått skriftligt prov, ävensom i det ena av de läroämnen, i vilka han utfört praktiskt examensarbete, må kunna godkännas i examen, även om han erhållit vitsordet Icke godkänd i ett av de å kursplanen för högsta klassen av ifrågavarande linje upptagna teoretiska och praktiska läroämnen, i vilka lärjungen i nämnda klass åtnjutit undervisning, eller i två av dessa ämnen, i senare fallet under förutsättning att minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat honom i skolans högsta klass, finna honom på grund av hans i övrigt ådagalagda kunskaper och färdigheter förtjänt att i examen godkännas; och skall i dyliks, fall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. § 14. 1. över den avlagda examen skall rektor enligt fastställt formulär upprätta examenskatalog, och skola i densamma upptagas: _ a) de enligt § 9 med anledning av den skriftliga prövningen och de praktiska examensarbetena avgivna vitsorden; b) de lärjunge i den muntliga prövningen tilldelade vitsorden för de teoretiska och praktiska läroämnen, i vilka han i högsta klassen åtnjutit undervisning ; c) vitsord för handstil, avgivet på sätt i § 35 mom. 1 av gällande läroverksstadga sägs; d) av vederbörande lärare avgivna vitsord i de övningsämnen, i vilka lärjungen i högsta klassen åtnjutit undervisning; e) de vitsord, som lärjunge vid flyttning till näst högsta klassen erhållit i ämne, i vilket han icke åtnjutit undervisning i högsta klassen; f) av kollegiet avgivet vitsord för uppförande, företrädesvis avseende det sista läsåret, samt anteckning, huruvida kollegiet finner lärjunge hava iakttagit flit och ordning eller brustit i något av dessa avseenden. Vid avgivande av de vitsord, som avses i detta moment, skola användas de uttryck, som i motsvarande avseenden föreskrivas i § 35 mom. 1 av gällande läroverksstadga. 2. Den i föregående moment omförmälda katalogen skall biläggas det protokoll över förrättad examen, som föres av rektor, samt undertecknas av honom och av de lärare, som till protokollet avgivit vitsord. I detta protokoll skola jämväl upptagas namnen å de lärare, som i högsta klassen undervisat i de olika ämnena, samt de ämnen, i vilka förhör förekommit. Avskrift av examensprotokollet skall, jämte lärjungarnas till den skriftliga prövningen hörande arbeten, inom en månad efter den muntliga prövningens avslutande av rektor insändas till skolöverstyrelsen. De praktiska examensarbeten, som utförts av lärjungarna, skola, i den mån så befinnes lämpligt, förvaras vid läroverket under ett års tid. 3. För lärjunge, vars examen blivit godkänd, utfärdas av rektor betyg i enlighet med fastställt formulär. § 15. 1. Lärjunge, som varit berättigad att anmäla sig till undergående av praktisk realexamen å den enligt § 2 utsatta tiden men under vårterminen icke undergått sådan examen eller icke blivit godkänd i densamma, må, i händelse han önskar att under nästföljande hösttermin avlägga denna examen, före den 10 september därom göra anmälan hos vederbörande rektor, på sätt ovan är stadgat; och åligger det rektor att före den 25 september till skolöverstyrelsen insända förteckning på dem, som sålunda anmält sig. H a r anmälan inkommit till rektor senare än nu är sagt, bestämmer skolöverstyrelsen, huruvida sålunda anmäld lärjunge må tillåtas deltaga i examen.

259 Lärjunge, som på grund av avlagda skriftliga prov och utförda prakm 2. tiska examensuppgifter varit berättigad att undergå muntlig prövning för praktisk realexamen men icke undergått sådan prövning eller icke blivit godkänd i densamma, må, i händelse han önskar under nästföljande termin avlägga examen, kunna, då särskilda omständigheter därtill föranleda, av skolöverstyrelsen fritagas från undergående av ny skriftlig prövning och från förnyat utförande av praktiska examensuppgifter och i dess ställe tillgodoräkna sig de vitsord, han i nästföregående examen erhållit över de av honom då avlagda skriftliga proven och över de då av honom utförda praktiska examensarbetena. Den skriftliga prövningen skall försiggå i november och den muntliga < 3. vid höstterminens slut. I övrigt skola i avseende på denna examen ovan meddelade föreskrifter i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse. §16. De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpning av de i §§ 9, 11—15 givna bestämmelserna, meddelas av skolöverstyrelsen. §17. Avlagd praktisk realexamen medför de rättigheter och förmåner, som varda särskilt stadgade. §18. Den, som avlagt godkänd praktisk realexamen, äger rätt dels att undergå prövning i ämne, som icke förekommit i hans examen, dels ock att undergå förnyad prövning i ämne, som ingått i hans examen, dock att prövningen i sistnämnda fall icke må äga rum samma termin som examen avlagts. Den, som avlagt godkänd allmän realexamen, äger undergå fyllnadsprövning i ämne tillhörande praktisk linje. Fyllnadsprövning i modersmålet skall omfatta dels en svensk uppsats, dels ock muntlig prövning i svenska språket och litteraturen. Fyllnadsprövning i annat ämne, i vilket skriftligt prov eller utförande av praktisk examensuppgift kan förekomma i realexamen, skall omfatta även skriftligt prov eller utförande av praktiskt examensarbete i ämnet. § 19. Fyllnadsprövning skall, efter anmälan hos rektor vid antingen sådant allmänt läroverk eller sådan kommunal mellanskola, där ifrågakommande praktiska linje finnes upprättad, äga rum vid den läroanstalt, där anmälan skett. Prövningen förrättas av lärare, som rektor därom anmodar, å den tid och i den ordning, som rektor i samråd med sagde lärare bestämmer. Ingår i prövningen även skriftligt prov, skall detta, sedan det rättats och bedömts, vid läroverket förvaras. Ingår i prövningen utförandet av ett praktiskt examensarbete, skall detta, sedan det blivit bedömt, vid läroverket förvaras under ett år, om så lämpligen ske kan. Vitsord över fyllnadsprövning skall antecknas i särskild liggare och genom utdrag därur meddelas examinanden. §20. Den, som anmäler sig till fyllnadsprövning, skall därvid erlägga fem kronor för varje ämne, i vilket han önskar undergå sådan prövning, och ytterligare fem kronor, om skriftligt prov skall avläggas eller om praktisk examensuppgift skall utföras i ämnet, varande dessa båda avgifter avsedda att tilldelas vederbörande lärare, samt därutöver fem kronor, vilka tillfalla läroverkets rektor.

260 Bil. 3.

P . M.

angående de ändringar och modifikationer i förslag till stadga rörande praktisk realexamen, som bleve erforderliga, därest denna stadga skulle tillämpas på praktisk mellanskolexamen, (se ovan sid. 247). § 3. Mom. 2: sista punkten ändras: . . . sägas, med de modifikationer, som med hänsyn till den kortare tiden äro påkallade, vara av samma art, som de av skolöverstyrelsen fastställda uppgifterna för den allmänna realexamen. § 4. Mom. 1: Skriftlig prövning anordnas för lärjungar på samtliga linjer i modersmålet, tyska och engelska på de dagar och tider, som bestämmas av skolöverstyrelsen. Proven skola utgöras av en svensk uppsats över ett bland flera uppgivna lättare ämnen; samt dessutom vid handelslinje: i fråga om det först inträdande främmande språket: en översättning från svenska till det, främmande språket, eller om lärjunge^ så önskar, en reproduktion av en lättare text på det främmande språket; i fråga om det senare inträdande främmande språket: en översättning,från det främmande språket till svenska; vid teknisk och vid huslig linje: översättning från tyska till svenska och från engelska till svenska av en text, som avhandlar något ämne, vilket ansluter sig till skolans fackämnen. 3. Lärjunge på handelslinje skall vara skyldig att deltaga i proven i modersmålet, tyska och engelska; lärjunge på teknisk linje skall vara skyldig att deltaga i proven i modersmålet och i fysik samt i ettdera av proven i tyska och engelska; lärjunge på huslig linje skall vara skyldig att deltaga i proven i modersmålet, tyska och engelska. § 6. Mom. 2: Orden beskrivande maskinlära utbytas mot ritning. Mom. 4: Lärjunge skall vara skyldig att utföra praktiskt examensarbete i två praktiska ämnen, vilka bestämmas av skolöverstyrelsen. § 15. Mom. 1 och 2: Ordet realexamen ersattes med mellanskolexamen. § 17. Ordet realexamen ersattes med mellanskolexamen. § 18. Ordet realexamen ersattes med mellanskolexamen. Sista punkten i första stvcket utsrar. § 19. Första punkten bör lyda: Fyllnadsprövning skall, efter därom hos rektor vid skola, där sådan examen får avläggas, gjord anmälan, förrättas av lärare o. s. v.

261 Bil. 4.

Timplaner för Stockholms högre folkskolor. 1.

Handelslinjen. F y r a å r i g

Ämne

l i n j e

Treårig linje IV II

A.

in

Snmma veckotimmar Frivillig undervisning.

Franska Tyska Handelsteknik Stenografi och maskinskrivning Huslig ekonomi Kvinnlig slöjd Matematik, språk m. m. för erhållande av kompetens för inträde i handelsgymnasium. Summa veckotimmar 1

i—IV

II

i—ni

Obligatoriska ämnen.

Religionskanskap Modersmålet Engelska Tyska Matematik Geografi Natnrknnnighet och varukännedom Historia och samhällslära . . Bokföring, handelskorresp., kontorsgöromål samt handelslära (yrkesämnen) Välskrivning, stenografi och maskinskrivning Sång Gymnastik

B.

Tvåårig linje

3 13 16 11 15 4

3 18 22 17 15 6

7 4

7 4

14 10 3 12

36 Fl. G. Fl. 1 3 3 (4) (2)

(4) (2)

(2) 37 38 38 38

152 Anm. De flickor, som åtnjuta undervisning i huslig ekonomi, befrias från en lektion i veckan i välskrivning.

2. Tekniska linjen. a.

Obligatoriska ämnen. Antal tim. för vecka Antal tim. för Summa vecka i årsklass i årsklass timmar 1 2 3 4: a 4: b

Religionskunskap Svenska Historia med samhällslära Geografi Nationalekonomi Tyska Engelska Matematik *Mekanik •Fysik (med labor.l) *Kemi (med labor.1) Tekn. varukännedom och materiallära *Beskr. maskin- o. byggn.-lära med konstr.-ritning •Bokföring o. handelslära *Fackritning Projektionslära och krokiritning Verkstadsarbete 1 Gymnastik med hygien

1 5 2 2

1 4 1 1

4 2

2 13 5 3

»1

s

6 5

3 1

5 5

6 4

14 10

—

—

—

3 3

4 3

4 3

11 9

2 3 5 2 18 2

1 2

2 2 s 3

2 8 6

2 2

* Betecknar yrkesämne. 1 Vid denna undervisning har klassen varit uppdelad i två grupper. 2 Gemensamt med 4: a. 3 Delvis gemensamt med 4: a.

b.

Ä m

Frivilliga ämnen. Antal timmar för vecka i årsklass

Summa timmar 4: b

Engelska (resp. tyska) Verkstadsarbete x . . Stenografi 1 Maskinskrivning J ' ' 1

Vid denna undervisning har klassen varit uppdelad i två grupper.

16 3

3.

Hushållslinjen.

Ämne

A -1 i n j e

B -1 i n j e

Fyraårig linje

Tvåårig linje

Treårig linje II

III

I—III

rv

4 12 15

Religionskunskap Svenska språket Engelska > Tyska » Franska » Historia och samhällslära . . Geografi Matematik Naturkunnighet med hälsolära Hemvård Teckning Sömnad Hushållsgöromål medhushållslära* Barnavård

6 14 19 11 2 10 6 11 13 4 6 13 10

9 5 9 9 3 4 9 10

141 II

I—H

IV»

4 1 /» 1 4V»

l 3/»

h

i 1 /* IV» 6V4 7 5 /l2

6V4

4 12

Gymnastik med lek och idrott . S:a timmar

I—IV

/4

2 3 /4

2V» 3V» 8V4 12VU 6 X /4 l3/4

IV*

4V4

| 34 2 / 3

69'/s

Koncentration av undervisningen har ägt rum i så stor utsträckning som möjligt. 1 I denna klass är undervisningen koncentrerad i sömnad till 158/e veckor ä 15 t., i hushåUsgöromål till 12 Vs veckor ä 20 t. och i barnavård till 9 V» veckor k 25 t. (beräknad effektiv undervisning). 2 Undervisningen i hushållsgöromål har för klass I a, b och c koncentrerats till två dagar i veckan under vårterminen och för klass II a, b och c i A-linjen till två dagar i veckan under höstterminen.

264 Bil. 5.

Timplaner för Göteborgs högre folkskolor. 1. Handelsskolorna. A.

Obligatoriska ämnen. 1.

2.

Klass I

Klass II

Klass III

Sumna timma1

G.

Fl.

G.

Fl.

G.

Fl.

G.

Fl.

6 2

6 2

4 5

4 4

4 4 1 1

4 4 1 1

14 11 1 1

14 10 1 1

1 1 6 6

3 1

3 1

3 3

5 5

5 5 6 1 1 2 »3 3

4 4 5 1 1 3 J 3 3

4 4 6 1 2 1 2 3

4 4 6 1 2

3 3 1 15 15 12 3 5 5 7 9 4

Yrkesämnen.

Övriga

ämnen.

Tyska Historia och samhällslära Naturkunnighet med varukännedom . . Gymnastik med lek och idrott . . . .

1 2 2 x 2 3 4

1 2 2 3 2

Summa B.

3 5

2 3

13 13 11 3 5 5 5 9 5 5

109 Kl. III

Summa

4 3 7 4

12 8 20 11 4 10

36 Frivilligt ämne.

Sång

1 Summa

36 37 37 1 1 tim. lärj.-laborationer ( = 2 tim. varannan vecka). — 2 En dag i veckan.

2. Tekniska skolan. Kl. I A.

Kl. II

Obligatoriska ämnen. 1.

Yrkesämnen. J

Fysik

2.

Övriga

4 2 6 3 2 4

4 3 7 4 2 3

ämnen. 5 4 1 2 3 Summa

B.

J 8

4 3 1 1

4 4 1 2

13 11 3 3 2 9

7 Frivilligt ämne.

Summa 36 38 39 113 Anm. 1 Därav 2 timmar elevlaborationer i veckan. — 2 Därav 1 timme elevlaborationer i veckan — 3 Därav 2 timmar elevlaborationer varannan vecka.

3. Husliga skolan. Klass I

Klass H

Klass II

Hela 4-veckors- 2-veckors- Medelta] läsåret perioder perioder i veckan

Klase Hl

Klass III

4-veckorsperioder

Klass I—III

Medeltal Summa i veckan veckotim.

A. O b l i g a t o r i s k a ämnen. 1.

Yrkesämnen:

Hushållsgöromål . . Hushållslära . . . Kvinnlig slöjd och teckning . . . . Barnavård

. . . .

2. Övriga

ämnen:

Modersmålet

. . .

Religionskunskap . Historia och samhällslära . . . . Geografi Matematik . . . . Bokföring . . . . Naturkunnighet . . Gymnastik med lek och idrott . . .

B. Tyska Sång

30 J

21 1

v»

•3 varan- — 25 nan vecka

lO8/* 1/4

5 17

5 4 1

8 5 2

2 2 5 1 3 3

3 2 3

4 1 /!

87» 1

241/»

.

63/4 4J/<

/4

S

18 /4 4 1 /*

3 3 1

3 3 1

3 3 1

121/»

4J/2 3 8 1 772

97»

l1/» 1 2

»5

2»/»

2 /»

1—

l1/»

82'/»

35 36

333/4

35 | 35

35 | 33

341/»

104V«

3 1

3 1

3 1

3 L

3 1

6 3

867»

373/4

39 | 39

39 | 37 |

381/»

US 1 /*

i

Frivilliga ämnen.

Anmärkningar 1

88/4

5 1

s

till

timplanen:

Klassavdelningen delas i två grupper. Omkring 20 timmar under skolkökskursen. 3 Därav elevlaborationsövningar två timmar varje vecka. Klass II och III: Timplanen förutsätter jämnt idte p a r a U e U a v d e l m n S a r > a v V l l k a t v a o c h t v a i de praktiska ämnena äro delade i grupper, som

266 Bil. 6.

1924 års skolsakkunnigas förslag till timplaner för praktiska skolformer, förande till praktisk realexamen. 1. 3-årig högre folkskola. a.

För handelsnndervisning". K l a s s

Ä m n e n

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Historia med samhällslära Geografi Handelsräkning Naturkunnighet med varukännedom . . . . Bokföring med kontorsarbete och handelslära 30

1 1 4 1.5

2 2 4 1.5

28 Välskrivning Stenografi Maskinskrivning Gymnastik med lek och idrott Musik Slöjd

4 1.5 2

b.

För teknisk utbildning'. K l a s s

Ä m n e n

Engelska (tyska) Historia med samhällslära Fysik

Summa

2 6 6 2 1 6 3 1

1 4 4 1 2 6 5 5

1 3 4 2

27 2 4 4

4 4

4 4

2 12 12

—

6 6 4

4 13 14 5 3 18 14 10

30 Beskrivande maskin- och byggnadslära med kon-

c.

K Ämnen varje vecka

. . . .

2 5 3 2 2 3 3

a

s

s 3

1 Historia med samhällslära

Typ A.

För huslig utbildning-.

l:a

2:a

3:e

Gr. 1 Gr. 2 Gr. 3 Gr. 4

v e c k a n 2 7 6 4 2 5 4 1 2 33

Hushållsgöromål:

1 1 2

2 7 6 4 2 5 4 1 2 33

5 Medeltal i veckan

Första jerioden

4:e

1 4 3 1

1 4 3 1

1 4 3 1

2 2

2 2

2 2

2 2 2 1

1 1

4 3

18 Slöjd

5 Gymnastik med lek och idrott. .

2 1.5 3 16.5

26 1.5 3

3 1.5 3

1.5 3

36.5 37.5

d.

37.5 37.5

För huslig utbildning.

3 1.5 3 35.5

18 472 16 6V2

37» 1.5 3

37.5 38.5

— —

Typ B.

Summa

4 14 9 5 4 8 7 2 2

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska (tyska) Historia med samhällslära . . Geografi Matematik Naturkunnighet Hushållslära Bokföring

Hushållsgöromål Slöjd Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

8 7 IV» 2

8V4 8V4

1.5 3

1.5 3

K l a s s

Ämnen

3S/4 12V» 9 48/4

5 5 2 1.5 3

5 7 1 1.6 3

10 8 1 1.5 3

20 20 4 4.5 9

268 1924 års skolsakkunnigas förslag till timplaner (forts.). 2. Praktiska linjer vid 4-årig realskola. a.

Handelslinje. K l a s s

Ä m n e n

Tyska

Summa

2 6 7 3 2 5 2

1 4 5 1 2 4

2 4 5 2 2 5

3 5

2 7

1 2 1.6 4 2

Slöjd

9.5 36.5 b.

1.5 4 g. 3 fl.

1.5 4

3.5 4.5 1 1

2 2

5 14 17 6 6 14 2 5 12

1 2 4.5 12 g. 11 fl. 2 3.6 4.5 3 3

— —

Teknisk linje. K l a s s

Ä m n e n

Tyska

Summa

2 6 7 3 2 5 2

1 4 5 1 1 6

1 3 2 2

5 5

6 5

2 1.6 4 2

2 1.5 3

1.5 3

34.5 Fysik

4 13 14 6 3 18 2 11 10

Teckning, resp. i kl. 2 beskrivande maskin- och Gymnastik med lek och idrott Slöjd

•

4 4.5 10 2 8 ,

— —

c. Hushållslinje. K l a s s

Ä m n e n

Modersmålet Tyska

Fysik Kemi

Gymnastik med lek och idrott Slöjd

.

Summa

2 6 7 3 2 5

1 4 5 1 2 4

2 4 3 2 2

5 14 15 6 4 11

} •

2 1.5 4 2

1 1.5 3 6 5

1 1.5 3 6 10

4 4.5 10 14 15

— . —

1924 års skolsakkunnigas förslag till timplaner (forts). 3. Praktisk avslutningsklass parallell med 3:e klassen av 4-årig realskola. a.

För handelsundervisning. K l a s s

Ä m n e n

Kristendomskunskap Modersmålet Tyska Engelska Historia Geografi Matematik Biologi Fysik Bokföring

2 6 7

1 4 5 5 2 2 4 1 3

2 3 4

— 3 2 5 2

Stenografi Teckning Maskinskrivning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd Praktiskt arbete för gossar . . Hushållsgöromål

— 2 2 4

5 13 16 5 7 6 13

—

—

4 7

} «7

—

2 2

2 g. 1 fl.

—

—

—

2 4 g. 3 fl. 2 4.5 12 g. 11 fl. 3 g. 4 fl. 36 4.5

2 1.5 4 1

— —

1.5 4 g. 3 fl. 1 fl. 3.5 4.5

— —

1.6 4 2

b.

Sumna

1 För hushåUsundervisning. K l a s s

Summa

Ämnen

5 13 16 5 7 5 11 5 6 2

Kristendomskunskap Modersmålet Tyska Engelska Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära . . . . Fysik Bokföring

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Slöjd Hushållsgöromål

— —

2 1.5 4 2

1 1.5 3 1 5

2 1.5 3 6 5

5 4.5 10 9 10

271 Bil. 7.

Frågan om praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium i några främmande länder. Det är ej enbart i Sverige, som de senaste årtiondenas strävanden på det skolpolitiska området syftat hän mot åtgärder, avsedda att bereda möjlighet åt vidare kretsar av befolkningen att giva de unga kunskaper och utbildning utöver vad folkskolan kan giva. I vissa sedan gammalt demokratiskt styrda länder, sådana som Schweiz och Förenta Staterna, har undervisningsväsendet redan länge varit så organiserat, att dylik högre undervisning varit jämförelsevis lätt tillgänglig. Där har också en linjedelning eller differentiering i anslutning till vissa grupper av de skiftande arbetsuppgifter, som vänta de unga vid deras utträde i livet, arbetat sig fram redan inom de skolor, som motsvara våra realskolor. H ä r nedan lämnas redogörelse för några av de länder, där utvecklingen i förevarande hänseende av skilda orsaker synts vara av intresse eller ägnad att tjäna oss till jämförelse eller ledning. 1.

Tyskland. 1

Tyskland med sitt rikt utvecklade undervisningsväsen har sedan långt tillbaka i tiden vidtagit åtgärder för tillgodoseende av ungdomens behov av fackligt betonad undervisning. Redan under 1600- och 1700-talen inrättades på åtskilliga håll söndags- och aftonskolor, som väl huvudsakligen voro repetitionskurser men som dock kunna anses som föregångare till den senare tidens yrkesskolor. Under 1800-talet med dess starka kulturella och materiella utveckling blev fortsättningsskolan (die Fortbildungsschule) allt mera omhuldad av regeringarna i de olika staterna och fick småningom en mera facklig karaktär. I vissa stater gjordes vid mitten av 1800-talet fortsättningsskolan obligatorisk. I Preussen var den alltjämt frivillig, och först genom en lag av år 1904 blev nämnda skola i provinsen Hessen-Nassau obligatorisk i så måtto, att de enskilda kommunerna fingo rätt att besluta fortsättningsskolplikt under tre år för manlig ungdom under 18 års ålder. Motsvarande lagar infördes under de följande åren i några andra preussiska provinser. Världskrigets utbrott år 1914 avbröt den lovande utveckling, i vilken fortsättningsskolan vid denna tidpunkt stod. Efter krigets slut återupptogs det pedagogiska arbetet även i fråga om fortsättningsskolan. P å grund av näringslivets starka utveckling hade redan tidigare fortsättningsskolan allt mer fått en facklig inriktning, och särskilt i städerna hade denna tendens gjort sig märkbar. Detta förhållande medförde, att genom en lag av år 1921 städernas skolor fingo det med deras verksamhet mer överensstämmande namnet yrkesskolor (Berufsschulen), medan landsbygdens skolor i lagen benämndes »lantfortsättningsskolor» (ländliche Fortbildungsschulen). Med Berufsschulen avses således numera läroanstalter, som hava till uppgift att i undervisnings- och uppfostringsavseende sörja för all ungdom i stä1 Som källor hava huvudsakligen använts: H. Schwartz, Pädagogisches Lexikon (Bielefeld och Leipzig 1928 f.), bilaga IV i det av en av Board of Education i England tillsatt kommitté avgivna betänkandet >The Education of the Adolescent» (London 1926) samt Stolze och Remus, Die Mittelschule (samling av förordningar rörande die Mittelschule; Berlin 1927).

272 derna, som från folkskolan icke övergått till andra läroanstalter, intill deras adertonde levnadsår. För närvarande inbegripas bland dessa följande kategorier, nämligen manliga och kvinnliga lärlingar i småhantverk, industri, handel och lantbruk liksom ock olärda arbetare av båda könen i städerna. Däremot höra icke de s. k. Haustöchter i städerna dit. Läroämnen i Berufsschulen utgöras dels av de i folkskolan förekommande, räkning, läsning och historia, dels av yrkeslära, handelslära och medborgarkunskap. Lärarnas utbildning är växlande; kompetensfordringarna hava under senare tid blivit skärpta. Då ifrågavarande skolor kunna genom beslut av kommun göras obligatoriska för kommunens ungdom, hava på sina håll svårigheter uppstått därav, att de unga arbetarna måst viss tid av dagen lämna sitt arbete för att kunna besöka skolan. Detta förhållande har föranlett åtskilliga stora företag att inrätta egna skolor, s. k. Werkschulen, som äro obligatoriska för lärlingar i yrket och som arbeta i omedelbar anknytning till det praktiska arbetet. I dessa skolor lämnas undervisning i — förutom rena fackämnen — allmänbildande ämnen; även åt lärjungarnas fysiska uppfostran ägnas uppmärksamhet. Vad vidare beträffar de på landsbygden verkande fortsättningsskolorna, ländliche Fortbildungsschulen, avses med dem anstalter för skolmässig undervisning under tre vinterhalvår för den från folkskolan avgångna ogifta landsbygdsungdomen under 18 år. År 1923 utfärdades en lag om utvidgning av yrkes- och fortsättningsskolplikten [Berufs-(Fortbildungs-)Schulpflicht], enligt vilken skolplikt för båda könen kan föreskrivas genom beslut av lokalmyndigheten. Emellertid finnes intet stadgande om skyldighet att u p p r ä t t a fortsättningsskolor, vilket innebär, att fortsättningsskolplikt kan bestå för en lantkommun, utan att den för skolpliktens uppfyllande nödvändiga skolan finnes. Hittills har ej heller något allmänt inrättande av dylika skolor skett i Tyskland. Det främsta hindret torde vara landets ekonomiska svårigheter. Undervisningen vid fortsättningsskolorna bestrides i regel av folkskollärare, vilka för ändamålet genomgått en kortare lärokurs. Undervisningstiden är mestadels förlagd till vinterhalvåret och skall omfatta 120 lärotimmar under 20 skolveckor. Timantalet är dock ej sällan lägre än det föreskrivna. Läroämnen äro tillämpad naturkunnighet, medborgar- och samhällslära, »Lebenskunde», tyska språket, räkning, bokföring och teckning. Frågan om en mera facklig gestaltning även av lantfortsättningsskolornas undervisning står för närvarande på dagordningen, och det har därjämte ifrågasatts att göra skolorna fyraåriga. Att lämna en praktiskt inriktad undervisning är målet även för den s k. Mittelschule. Denna skola intager i Preussen väsentligen samma plats i skolsystemet som école primaire supérieure i Frankrike, men dess historia foreter — trots vissa likheter — många skiljaktigheter. Folkskolor underhöllos av den preussiska regeringen nästan oavbrutet allt ifrån reformationen, h redrik den store försökte införa skolplikt i lantbruksdistrikten, men läroplanen var mycket begränsad. Efter nederlaget vid Jena år 1806 msag Stem, att en tri stat ställde större krav på sina medborgares förstånd och karaktär Det var en nationell nödvändighet att omorganisera folkskolan, och tor att tulltolja detta mål erfordrades en bättre rustad lärarkår. E t t antal unga lärare sändes att studera Pestalozzis verk i Schweiz, och lärarseminarier, som skulle sprida kännedom om hans idéer, inrättades i olika delar av Preussen. Samtidigt omorganiserades de högre skolorna av v. Humboldt. Vid denna tid fanns ett an-

273 tal skolor, i synnerhet i smärre städer, vilka upptogo en lärokurs, som Övereteg folkskolans nivå men ej nådde de högre skolornas. Intet försök gjordes att giva dessa skolor en mera fast organisation; de lämnades avsiktligt å sido för att bereda möjlighet till upprättandet av ett tillräckligt antal högre skolor. Inrättandet i Berlin av ett seminarium för stadsskollärare syntes visserligen tyda på en önskan att förse dessa mellanskolor med bättre kvalificerade lärare, men försöket blev ej långvarigt. Den revolutionära tidens nit svalnade småningom. Berlinseminariet utbildade lärare endast för de vanliga folkskolorna, och genom regeringsbeslut av år 1854 reducerades utbildningen till en blott mekanisk förberedelse för meddelande av ett begränsat kunskapsmått. Kejsardömets upprättande avslutade den tid av begränsning, som föregått. Å r 1872 framlade den preussiske undervisningsministern Falk en lag angående folkskolan i Preussen, vilken minskade den mekaniska inpluggningen och gav läraren tillfälle att lägga sin undervisning efter friare linjer. Falk offentliggjorde därjämte en särskild lärokurs för Mittelschulen, vilken gav uttryck å t behovet av en skoltyp, som förde lärjungarna längre, än som var möjligt för en skola med skyldighet att mottaga alla barn, och som samtidigt erbjöd en undervisningsplan, som bättre motsvarade handelns, affärslivets och industriens behov än den högre skolan. Die Mittelschule var blott en av de många skolformer, som lågo mellan folkskolan (die Volksschule) och de högre skolorna. Den skilde sig från den vanliga folkskolan genom sin undervisningsplan och lärokursens längd. Den normala typen hade nio ettåriga klasser och behöll sina lärjungar intill 15 års ålder, medan den föreskrivna skyldigheten att besöka folkskolan upphörde vid 14 års ålder. Läroplanen upptog minst ett främmande språk och en större kurs i naturvetenskap och matematik. Staten gav ingen särskild uppmuntran åt dessa skolors utveckling. Efter år 1878 började i Tyskland en period av social lagstiftning. Härav drogo folkskolorna nytta. Anslag beviljades till understöd åt fattigare kommuner, och folkskollärarnas löner och pensioner reglerades genom lag. Intet motsvarande kom Mittelschulen till del, utan dessa fingo fortfarande helt underhållas av kommunerna. År 1910 grep staten in, lät utarbeta nya undervisningsplaner för dessa skolor ock angav mera noggrant deras uppgift. I själva verket finnes det tre olika slag av skolor: först den egentliga Mittelschule, vidare andra gosskolor, som förbereda för de högre skolorna, och slutligen ett stort antal flickskolor, som lämna en undervisning av den högre skolans art men som ej äro tillräckligt omfattande för att kunna räknas såsom fullständiga högre skolor. Bestämmelserna av år 1910 voro mer preciserade än 1872 års. De upptogo olika lärokurser, medan 1872 års omfattade endast en mera allmänt hållen kurs, som egentligen var en folkskolkurs, utvidgad genom införandet av ett modernt främmande språk och ett visst mått av naturvetenskap. Ifrågavarande skolor voro av många slag och mycket skiftande beträffande organisation och omfattning. Somliga hade 10-årig lärokurs, några få ettårig; vissa upptogo ett främmande språk, andra två, vissa undervisade endast i latin. De flesta större städer föredrogo att inrätta Realschulen, vilka erkändes som högre skolor och omfattade en sexårig lärokurs med början vid 9 års ålder. I Berlin skapades en särskild typ av Realschule, i vilken studiet av främmande språk uppsköts till det tredje skolåret i avsikt att underlätta övergången för gossar från folkskolan vid omkring 12 års ålder. Berlin, som i övervägande grad var en handelsstad, kunde på grund därav undvara die Mittelschule, men därjämte erbjöd die Realschule en särskild lockelse, nämligen den, att avgångsbetyg från denna skola medförde rätt att göra ettårig krigstjänst såsom frivillig i stället för under tre år, vilket krävdes av den 18—300467

274 vanliga rekryten. Detta var ett socialt privilegium, som skattades högt i Tyskland och som förklarar det bristande intresset för die Mittelschule. Förordningen av år 1910 föreskrev fem olika typer av undervisningsplan. Den första typen var en allmän plan för gossar, den andra avsåg att fylla behovet för sådana gossar, som ämnade övergå till handel och industri, den tredje var en för flickor avsedd plan, som ej hade någon inriktning mot praktiska syften, den fjärde var ämnad för skolor, som förberedde för inträde i högre skolor utom das Gymnasium (d. v. s. det helklassiska läroverket) och den femte slutligen var anordnad för skolor, som förberedde för inträde i das Gymnasium. Efter revolutionen år 1918 återupptogs frågan om die Mittelschule och dess ställning. Folkskolans förespråkare motsatte sig dess fortsatta tillvaro, emedan den ansågs draga bort de mera begåvade eleverna från folkskolan och därigenom försvåra folkskolans förbättrande. Samtidigt skedde en utvidgning av det högre skolsystemet, och nya skoltyper skapades. En av dessa byggde på helt avslutad folkskola. P å somliga håll ansåg man, att mellan sistnämnda båda skoltyper ingen plats fanns för die Mittelschule, men undervisningsministern Boelitz påyrkade kraftigt deras fortvaro, emedan han ansåg en lärokurs, mer praktiskt betonad än den som erbjöds i den högre skolan, vara erforderlig för handeln och industrien samt för lägre tjänstemäns behov. Flertalet av lärarna vid Mittelschulen utgöras av personer med Mittelschullehrer-diplom. Sådant diplom erhålles enligt bestämmelser av år 1901. Ingen särskild utbildningskurs har inrättats, men kompetens erhålles genom avläggande av en examen, till vilken tillträde gives åt tillräckligt kvalificerade folkskollärare samt åt blivande lärare vid högre skolor. Flertalet kandidater äro folkskollärare. Folkskollärare kunna användas i die Mittelschule men måste förvärva stadgad högre ytterligare kompetens eller lämna skolan. År 1921 hade 8.11 % av de biträdande lärarna akademisk utbildning, 62.53 % hade Mittelschul-diplom och 23.2 % voro folkskollärare utan full Mittelschul-kompetens; återstoden (6.16 %) voro biträdande lärare utan akademisk utbildning. Bland rektorerna hade 67.82 % kompetens för rektorsbefattning vid folkskola, och 25.30 % hade kompetens för lärarbefattning vid högre skolor. Å r 1925 utfärdade undervisningsdepartementet nya bestämmelser för die Mittelschule. Alla ändringar i avseende på denna skolforms organisation, som vidtagits sedan år 1910, hava avsett att lägga allt större vikt vid undervisningens praktiska sida. Belysande för den uppgift, statsmyndigheterna i Preussen vilja tillägga die Mittelschule, äro de förberedande anmärkningar, som återfinnas i den år 1925 utfärdade stadgan för ifrågavarande läroanstalter. De lyda sålunda: »Utvecklingen på hantverkets, konsthantverkets, handelns, industriens, lantbrukets och skogsbrukets områden fordrar en ökad utbildning av de gossar och flickor, som skola ägna sig åt dessa förvärvsgrenar. I sammanhang därmed framträder ett behov av lämplig förberedelse för åtskilliga lägre befattningar i statens och kommunernas samt större industri- och affärsföretags förvaltningstjänst. Dessa fordringar förmår folkskolan — även i sina mest utvecklade former — blott i mindre grad fylla, på grund av de mångfaldiga svårigheter, med vilka densamma såsom obligatorisk läroanstalt har att kämpa. Hos den högre skolan åter ligger målet främst åt det vetenskapliga, hållet, så a t t ej heller denna är i tillräcklig mån i stånd därtill. Härav följer nödvändigheten av en mellan folkskolan och den högre skolan stående läroanstalt, som — utan att träda för nära de plikter, som åligga densamma såsom allmänbildande anstalt — sätter sina lärjungar i stånd att

275 motsvara även stegrade krav i fråga om deras framtida levnadskall. En sådan bildningsanstalt är den på grundskolan byggande sexåriga mellanskolan. Denna läroanstalts effektivitet har sin grund icke minst i den större mognad hos lärjungarna, som är en följd av skoltidens förlängning med två år. Betydelsen av dessa under utvecklingens bästa tid fallande år såväl för den andliga utvecklingen som för lärjungarnas sedliga hållning och stärkande kan svårligen överskattas. Genom mindre lärjungantal per klass, genom rikare utrustning med läromedel och genom de för skolarbetet i regel gynnsammare lokala förhållandena ökas verkan av den förlängda undervisningstiden. P å flera mindre orter har man sökt fylla behovet av en utöver folkskolans nivå ledande skola därigenom, att man inrättat skolor av mångfaldigt olika slag: kommunala och enskilda Rektorats-, Ober-, Lateinschulen o. dyl. Dessa^ skolor hava vanligen det syftet att förbereda sina lärjungar för senare övergång utan större tidsförlust till en högre skola och att därjämte låta dem så länge som möjligt njuta uppfostran och vård i föräldrahemmet, I uppfostrings-,, samhälls- och socialt avseende äro sådana skolor av stor betydelse. Men emedan de uteslutande arbeta enligt den högre skolans plan och förbereda för denna skola, fylla de blott i begränsad utsträckning de bredare samhällslagrens behov. Denna uppgift skulle de kunna bättre tjäna genom att ombildas till Mittelschulen. Genom motsvarande ändring i läroplanen och genom anordnande av gruppundervisning (Abteilungsunterricht) i vissa av den högre skolans ämnen (i synnerhet i främmande språk) är die Mittelschule i stånd att förbereda även för högre skolor utan att försumma sin egentliga uppgift.»

2. England och Wales. I England, där de högre skolorna hittills, bland annat på grund av de mycket höga skolavgifterna, varit synnerligen svårtillgängliga, har frågan om ett skolsystem, som ger full möjlighet för all ungdom i åldern från 11—12 till 16—17 år att erhålla högre undervisning, sedan ett par årtionden tillbaka stått på dagordningen och varit föremål för ingående utredningar. Därvid har synnerligen stor uppmärksamhet ägnats frågan om nödvändigheten att redan på realskolans åldersstadium genom linjedelning eller differentierade kurser bättre än hittills avpassa undervisning och utbildning efter de krav, som den allt starkare differentieringen av arbetet i våra dagars samhälle ställer på de unga, som lämna skolorna. En sammanfattande redogörelse för det nuvarande läget i England torde därför vara av mycket stor betydelse, när det gäller att taga ställning till hithörande spörsmål. En åskådlig och exakt jämförelse mellan svenska och engelska skolor och skolformer är svår att genomföra, allden stund det engelska skolväsendet icke företer samma enhetliga organisation landet över som vårt statliga skolsystem och vårt genom lagbestämmelser och författningar reglerade folkundervisningsväsen. Sålunda stod i England det stora flertalet folkskolor länge under de olika kyrkosamfundens och sekternas vård, medan de högre skolorna voro antingen helt privata eller bundna vid donationer och stiftelser. Ännu 1913 uppgingo de e n s k i l d a »elementary schools» (ungefär motsvarande våra folkskolor) till 12 443 med omkring 2 750 000 lärjungar, under det de o f f e n 11 i g a, d. v. s. kommunala, voro 8 510 med omkring 4 250 000 lärjungar, 1 och för år 1924 uppgivas lärjungantalen till 2-561 000 i de enskilda och 3 958 000 i de kommunala folkskolorna. 2 Först år 1918 borttogs bestämmelsen om rätt att upptaga terminsavgifter även i folkskola. 3 1 9

Uppgifterna hämtade ur P. Sandefjord: >Comparative Education^ sid. 203. Uppgifterna hämtade ur Å.-B. Bergstrand: >Demokratiens ikolväsen i England>.

276 I slutet av år 1926 samt i början av år 1927 avgåvos två viktiga kommittébetänkanden med förslag till ändringar i Englands skolorganisation. Till väsentlig del gälla dessa utredningar just frågan om »praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium», och de framlagda förslagen innebära av allt att döma det mest allvarliga försök, som tidigare gjorts i något land, att rationellt lösa hithörande frågor. En riktig uppfattning av dessa förslag, jämförda med våra svenska förhållanden, förutsätter emellertid, såsom nämnts, åtminstone en viss kännedom om de viktigaste skiljaktigheter, som förefinnas mellan svenskt skolväsen och Englands högre skolväsen, såsom det för närvarande är beskaffat. En dylik överblick är dock mycket svår att ernå för en icke-engelsman, icke minst på grund av att de sociala förhållandena i England, med den där existerande stora skillnaden mellan en ganska talrik och burgen överklass å ena och den stora massan obemedlade å andra sidan, knappast hava någon egentlig motsvarighet i vårt eget land. Genom talrika översättningar av engelsk ungdomslitteratur finnes, emellertid i Sverige en ganska utbredd ytlig kännedom om vissa högre skolor av typen Eton, Harrow, Rugby och även om andra internatskolor, vilka äro typiska representanter för vad man kallar » E n g l i s h P u b l i c S c h o o l s » . En amerikansk iakttagare har av dem lämnat följande elaka karakteristik, som trots den påtagliga överdriften dock innehåller en god portion sanning: »De kallas 'e n g 1 i s h', emedan man där läser så mycket latin, 'p u b 1 i c', därför att de äro privata, samt 's c h o o 1 s', emedan två tredjedelar av tiden är anslagen till sport». Den klassiska bildningen står högt i anseende i England, och medgivas måste, att den i nämnda skolor åt studier av klassiska språk och klassisk litteratur anslagna tiden är mycket rikligt tilltagen i jämförelse med tiden för övriga ämnen. Ehuru även ett mindre antal barn av ej särskilt välbärgade föräldrar från vissa socialt högtstående samhällsskikt tack vare^donationer och stipendier kunna få tillträde, äro dock »Public Schools» redan på grund av de höga skolavgifterna — delvis en följd av skolornas karaktär av internatskolor — synnerligen exklusiva, och endast ekonomiskt mycket välsituerade föräldrar med även i andra hänseenden god samhällsställning kunna räkna med att få sina barn antagna vid de mera kända »Public Schools». Några skolor^för den stora allmänheten äro de i varje fall icke. Däremot är uppgiften, att två tredjedelar av skoltiden där skulle ägnas åt sport icke riktig, ehuru det ligger i öppen dag, att idrott och sport alltid måste intaga en framstående plats i en skola, vilken under läsåret också är hem för hundratals gossar och ynglingar. Den tid, som ägnas åt sport och idrott, är därför icke uteslutande tagen från den egentliga undervisningen, utan den är en av skolan anordnad form av rekreation och förströelse. Utmärkande för engelska högre skolor av alla slag är emellertid den stora vikt, som tillmätes den karaktärsfostrande sidan av skolans uppgift. Sport och idrott skattas högt såsom medel för karaktärsdaningen och ingå därför även som mycket viktiga moment i skolans verksamhet. I England torde det även bland dem, som anse, att åt sporten givits ett väl stort utrymme i de typiska överklassskolorna, vara en allmänt gängse uppfattning, att andra länders skolor givit själva kunskapsmeddelandet alltför mycket utrymme till förfång för andra uppfostringsuppgifter. » G r a m m a r S c h o o 1 s» för gossar äro icke internatskolor utan likna mera den i andra länder gängse typen av skolor för jlen högre undervisningen. De äro till städer förlagda skolor, vanligen grundade på donationer och av mycket gammalt datum. Enär lärjungarna icke bo i skolan, bliva avgifterna icke så höga, varför »Grammar Schools» äro mindre exklusiva än »Public Schools» av internattyp. Genom mera intim kontakt med bredare kretsar av befolkningen hava »Grammar Schools» något hastigare och kraftigare än

277 »Public Schools» kunnat röna påverkan av ändringar i det allmänna tänkesättet i undervisningsfrågor. Få av dem göra numera skäl för namnet latinskolor, ehuru latin och grekiska intaga en framträdande plats på schemat, och några »Grammar Schools» voro redan före kriget så moderna, att även handelsämnen och tekniska ämnen beretts plats på deras schema. Dock lämnas även i dessa skolor ej ringa utrymme åt sport och idrott, varjämte skolan lägger stor vikt vid lärjungarnas karaktärsfostran. Sedan »Grammar Schools» i allt större utsträckning börjat mottaga understöd från stat och kommun, har emellertid deras självständiga ställning blivit alltmera undergrävd och deras administration så småningom övergått till att bliva en offentlig angelägenhet. Liksom flertalet »Public Schools» står också ett stort antal »Grammar Schools» i nära förbindelse med något av de äldre universiteten, så att de avgående lärjungarna där regelbundet kunna bliva intagna som studenter. Fram till år 1902 voro »Public Schools» och »Grammar Schools» praktiskt tagit de enda skolor, som förmedlade övergången till universitet och därmed jämställda läroanstalter. Nämnda år utfärdades emellertid en förordning, som ålade kommuner eller samfälligheter av kommuner att understödja det högre skolväsendet inom sina områden. Länsmyndigheter och stadsfullmäktige grepo sig verket an, och snart uppstod ett stort antal kommunala »Secondary Schools», vilka i organisatoriskt hänseende voro att närmast anse såsom en motsvarighet till Förenta Staternas »High Schools». Om »Public Schools» vore till för privilegieklasserna, så skulle, hette det, de nya »Secondary Schools» bliva för massorna. Den nya skolformen skulle enligt förordningen erbjuda en på folkskolans kunskapsmått grundad »fullständig, minst fyraårig kurs och undervisning i en så vald grupp av ämnen, att den där meddelade bildningen kunde bli av vederbörlig bredd och fasthet». Vidare skulle en sådan skola »genom en fram till 16-årsåldern eller däröver gradvis ordnad och fullständig undervisning med vidare horisont och av mera djupgående art, än vad folkskolan förmår, giva sina lärjungar en allmän fysisk, andlig och moralisk fostran». Sammanställningen »fysisk, andlig och moralisk fostran» ger ett uttryck för den engelska uppfattningen om en god skolas uppgift. Ämnena skulle vara: engelskt språk och engelsk litteratur, historia och geografi, minst ett främmande språk, 1 matematik, naturvetenskaper — både teoretiskt och praktiskt — samt teckning. Den lämnade definitionen, fyraårig kurs på avslutad folkskola, inger närmast föreställningen om en motsvarighet till våra svenska kommunala mellanskolor. Detta^ är emellertid icke alldeles riktigt. Först och främst måste nämligen fasthållas, att fordringarna för inträde vid de engelska universiteten och därmed kurserna i public och grammar schools icke äro så stora som exempelvis i Sverige och Tyskland. 2 Då därtill kommer, att kursen vid de nya skolorna snart utsträcktes till 5 ä 6 år och en första examen (First School Examination), ungefär motsvarande vår realexamen, sedermera införts i skolplanen, finner man, att de närmast äro att anse såsom ett mellanting mellan våra vanliga flickskolor och våra nya, på sexklassig folkskola byggda lyceer. Det engelska språkbruket har emellertid under senare år ändrats därhän, att termen »Secondary Schools» numera officiellt är en kollektiv beteckning för samtliga tre slag av högre skolor, »Public Schools», »Grammar Schools» och »Municipal Secondary Schools»; den uppfostran och den bildning, som dessa skolor avse att bibringa, benämnes »Secondary Education», en benämning, som därför bäst torde återges med det svenska uttrycket »högre allmän medborgerlig bildning». 1 Om två främmande språk upptogos på undervisningsplanen, skulle det ena vara latin. * Enligt en tysk författares uppgift skulle fordringarna ungefår motsvara dem för flyttning från ring III i våra svenska skolor.

278 Avgifterna äro dock relativt höga även i de kommunala högre skolorna, varför ej heller de kunna sägas vara några skolor »för massorna». I England måste antalet platser i högre skolor, uttryckt i procent av folkmängden, allt fortfarande betecknas såsom ytterligt ringa, särskilt i jämförelse med vad det är i andra länder. Något problem om »överbefolkning på de teoretiska studiebanorna» existerar därför ej alls i England. Tvärtom äro alla parter eniga därom, att det är ett hela landets intresse, att antalet platser i de högre skolorna väsentligt ökas och att vidgad möjlighet till utbildning i högre skolor beredes för begåvningar ur de fattigare folklagren. Strävandena i denna riktning hava närmast gått ut på ökning av antalet friplatser i de högre skolorna och på skapandet av understödsmöjligheter i form av stipendier för de fattigaste bland de barn, som kunna ifrågakomma. Tanken på en avsevärd ökning av antalet friplatser och stipendier drager emellertid med sig två andra viktiga problem. Det första är frågan om en rättvis metod för utväljandet av dem, som skola komma i åtnjutande av nämnda förmåner, och om det lämpligaste åldersstadiet därför, eller med andra ord frågan om lärjungeurvalet. Det andra spörsmålet gäller, huruvida det ur landets och ur individens synpunkt får anses lämpligt och klokt, att alla dessa högre skolor arbeta efter ungefär samma kursplan, eller huruvida icke en utvidgad skolorganisation med nödvändighet måste förutsätta en differentiering av undervisningen, med hänsyn tagen till samhällets och näringslivets med varje dag allt mera framträdande specialisering och till lärjungarnas skiftande anlag. Då frågorna om ökat platsantal, friplatser och stipendier, skolpliktsålderns höjande samt om lärjungurvalet utförligt behandlats i flera svenska arbeten och utredningar, 1 upptagas dessa frågor icke här annat än i den mån deras samband med frågan om praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium gör det nödvändigt. Engelska mot- , I England finnas också vissa motsvarigheter till våra mera fackligt inriktade svårigheter praktiska ungdomsskolor, nämligen bland andra Junior Technical Schools, ComtiUvåraprak- merc j a l Schools, Junior Commercial Schools (eller Courses), Full-time Day domsskolor. Technical Classes, Trade Schools och Junior Art Departments. Benämningen » J u n i o r T e c h n i c a l S c h o o l » användes för de dagskolor, för vilka gälla »Regulations for Junior Technical Schools», som första gången år 1913 fastställdes och intogos i Board of Education's allmänna bestämmelser för »Technical Schools» m. fl. Ifrågavarande skolor omfatta kurser, avsedda för gossar och flickor under de två eller tre åren närmast efter avslutad folkskola, vilka meddela såväl en fortsatt allmän undervisning som utbildning för något speciellt yrke. Dessa skolor voro icke avsedda att giva en förberedande undervisning för olika levnadskall, för universitet, högre teknisk utbildning eller affärslivet, utan voro ämnade att förbereda lärjungarna antingen för hantverksyrken, för andra industriella syselsättningar eller för husligt arbete. Enligt de intill år 1925 gällande bestämmelserna måste lärjunge för att vinna inträde hava fyllt 13 år, och undervisningen räcker vanligen två eller tre år. Den måste planläggas som en förberedelse för förvärvsarbete omedelbart efter avslutad utbildning och ej som förberedelse för fortsatta högre studier. De skolor, vilka hittills äro underkastade nämnda bestämmelser, äro av två slag: a.) skolor, i vilka undervisningen i yrkesarbete är avsedd att bibringa en grundlig personlig yrkesskicklighet (de flesta skolor av denna typ kallas gemenlijgen »Trade Schools»2 och b) skolor, i vilka det praktiska arbetet är mindre direkt inriktat på förvärvande av manuell färdighet. 1 Däribland må nämnas skolkommissionens betänkande, del IV; »Demokratiens skolväsen i England» av Anna-Brita Bergstrand och »Yrkesvalsfrågan i England» av Vilh. Helle. 2 Se sid. 279.

279 Manga av de under 1700- och 1800-talen upprättade privata skolorna, i synnerhet i staderna, benämndes »Co m m e r c i a 1 S c h o o l s » eller »Academies». Undervisningsplanen i de bättre bland dessa skolor var till sin art »quasisecondary» ( = tillnärmelsevis motsvarande den vid engelska läroverk da vanliga) wh upptog bland annat franska, bokhålleri och handelsräkning. Omkring ar 1845 framträdde på vissa håll den uppfattningen, att det behövdes en typ av skolor, som intogo en mellanställning mellan de högre läroverken (»b-rammar Schools») med deras övervägande klassiskt betonade läroplan och tolkskolorna, vilka i stort antal upprättats av olika sammanslutningar Så t ex inrattades ar 1846 i Manchester av en sådan sammanslutning en s. k. »Commercial bcnool», som följde en för den tiden modern läroplan med sådana ämnen som iranska tyska och teckning. Sådana skolor, även kallade »Middle Schools», tillhörde kategorien »Third Grade Schools», där avgångsåldern var 14 ener j.o ar. Några få skolor av typen » J u n i o r C o m m e r c i a l S c h o o l (eller Course) » a r o officiellt erkända. Dylika skolor liksom lägre handelskurser hava emellertid ehuru de i visst hänseende äro parallella med »Junior Technical Schools», därför att de även meddela en fortsatt allmän utbildning, hittills ansetts intaga en mera provisorisk än fast ställning inom det offentliga undervisningsväsendet. Anledningen härtill är den, att de knappast kunna anses fylla ett behov pa undervisningens område, som icke på annat sätt kan i huvudsak tillgodoses, da systemet med »Secondary Schools» samt »Central Schools» till fullo utvecklas,! synnerhet som det finnes rikliga möjligheter för partiell undervisning i olika slags kontorsarbete vid aftonskolorna i varje större stad. Dessa skolor, vilka ofta inofficiellt kallades »Junior Commercial Schools» aro upptagna i Board of Education's register av år 1926 under kategorien »Junior Technical Schools». Beträffande de för minderåriga avsedda » F u l l - t i m e D a y T e c h n i c a l C l a s s e s » , vilka äro förlagda till tekniska läroanstalter, må framhållas, att J 5 ' e n h « * Board of Education's föreskrifter för »Technical Schools», avseende ±9Uö—Ub erhollo understöd till ordnade undervisningskurser för studerande som agnade en större del av sin tid åt studier, vilka förberedde för kommande levnadsbana. Bland de läroanstalter, som uppstått tack vare nämnda understod, voro heltidsskolor med kurser, som lärjungen kunde avsluta vid 16 års ålder och vilka avsågo dels industri, dels handel och dels husligt arbete. Från och med ar 1913 erkändes såsom »Junior Technical Schools» heltidskurser för ungdom, vilka avsågo hantverk eller anställning i husligt arbete. Heltidsskolor inom övriga grupper — vilka skolor lämpligen kunna betecknas som »Junior Commercial bchools» och »Domestic Economy Schools», ehuru dessa benämningar icke blivit officiellt använda — understöddes ända till år 1925 med stöd av den allmänna befogenhet, som tillkom Board of Education, att erkänna upprattade dagskolor såsom »anpassade efter lärjungarnas behov av fackutbildning». > I Board of Education's år 1926 utfärdade bestämmelser för fortsatt undervisning benämnas skolorna för huslig ekonomi »Junior Housewifery schools», vilka meddela undervisning i hushållsgöromål och — åtminstone åt de elever, som ej fullgjort sin skolplikt — i allmänna ämnen i form av heltidskurser, som vara åtminstone till skolålderns slut. Korta heltidskurser för fackutbildning, även avseende husligt arbete, äro anordnade såsom »Technical Day Classes» för lärjungar, som lämnat skolåldern. » T r a d e S c h o o 1 s» är, särskilt i London, den i dagligt tal brukade benämningen på de mera specialiserade »Junior Technical Schools», vilkas undervisning i praktiskt arbete är avsedd att utveckla ett avsevärt mått av individuell yrkesskicklighet. Sådana »Trade Schools» finnas för utbildning exempelvis i möbelsnickeri o. dyl., i klädningssömnad, modistarbete och fotografering.

280 Redan i 1913 års bestämmelser för »Technical Schools» medgavs rätt till understöd åt » J u n i o r A r t D e p a r t m e n t s » , då benämnda »Preparatory Departments», men icke förrän år 1916 erkändes faktiskt någon sådan läroanstalt. Hittills hava 29 sådana »Departments» fått understöd. Undervisningen i dessa läroanstalter är förlagd till lokaler, tillhörande »Schools of Art», 1 och omfatta i regel minst 12 timmars allmänbildande undervisning i veckan. Utom de här nämnda motsvarigheterna till våra högre skolor och till vissa av våra praktiska ungdomsskolor, har utvecklingen i England även fört fram till skoltyper, som motsvara våra svenska skolformer »folkskolans högre avdelning», »yrkesbestämda högre folkskolor», och andra överbyggnader på folkskolan. Av särskilt intresse för den fråga, som nu föreligger till utredning, äro de s. k. »Central Schools», vilka i flera avseenden mycket nära överensstämma med våra tre- och fyraåriga yrkesbestämda högre folkskolor för handel, för tekniska yrken och för husligt arbete. Då de utredningar och betänkanden, som i det följande refereras, synnerligen utförligt behandla dessa skoltyper, deras uppkomst, utveckling och nuvarande organisation, synes det lämpligast att den detaljerade redogörelsen för dem lämnas i samband med referaten av dessa betänkanden. Board of Education, den engelska statsmyndighet, som i viktiga avseenden motsvarar vår skolöverstyrelse, har vid sin sida en permanent rådgivande kommitté, »bestående till minst två tredjedelar av personer, kvalificerade att representera synpunkterna hos universitet och andra organisationer, som äro intresserade av frågor rörande undervisning». Åt denna kommitté lämnades den 1 februari 1924 följande uppdrag: »1) Att utreda och framlägga förslag om organisation, studiemål och undervisningsplaner för läroanstalter, lämpliga för barn, vilka önska stanna till 15-årsåldern i andra slags skolor med heltidsundervisning än vanliga 'Secondary Schools', varvid hänsyn bör tagas å e n a s i d a n till kraven på en god allmänbildning och till önskvärdheten att barn med olika håg och läggning finge tillfälle att i möjligaste mån välja mellan lämpliga linjer, och å a n d r a s i d a n till de olika sysselsättningar inom handel, industri och jordbruk, åt vilka lärjungarna sedermera troligen komme att ägna sig. 2) Att i samband därmed föreslå anordningar för att a) vitsorda lärjungarnas vid skolkursens slut uppnådda resultat, b) i lämpliga fall underlätta enskilda lärjungars överförande till 'Secondary Schools' vid ett högre åldersstadium än den normala inträdesåldern.» Kommittén, som bestod av 20 medlemmar under ordförandeskap av Sir W. H . Hadow, avlämnade den 28 oktober 1926 sitt betänkande. Detta har sedennera utgivits under titeln »The Education of the Adolescent» och är en synnerligen omfattande och djupgående undersökning av hela problemet om »ungdomsskolan», tagen som motsats till »barndomsskolan». En tid efter det att den så kallade »Hadowkommittén» avgivit nyss omnämnda betänkande, publicerade (år 1927) en annan kommitté ett liknande, betitlat »The Next Step in Education», i vilket ungefär samma frågor behandlades. Betecknande för den vikt, man för närvarande i England tillägger frågan om ungdomens utbildning och fostran efter avslutad folkskola, är den omständigheten, att detta omfångsrika utlåtande är avgivet av en kommitté, bestående av mycket framstående personer från olika läger, vilka så att säga tillsatt sig själva. De hava utfört sitt omfattande arbete utan något officiellt uppdrag. President för denna senare kommitté har varit den kände politikern Lord Haldane, krigsminister i två olika ministärer och författare av filosofiska arbeten. Bland medlemmarna märkas de framstående skolmannen R. F . Chol1 »Schools of Art», nu benämnda »Art Schools», gå tillbaka till tiden omkring år 1849 och motsvara i viktiga avseenden den högre konstindustriella skolan inom tekniska skolan i Stockholm.

281 meley, tidigare rektor för en känd Public School och ordförande i den sammanslutning, som bildats av rektorerna för Englands högre skolor, professorn i uppfostringslära vid Londons universitet T. P. Nunn, samtidigt också rektor för »London Day Training College», vilken för resten också delvis medverkat vid utarbetandet av Hadowkommitténs förslag, samt i egenskap av sekreterare Mr. A. J . Lynch, en av de mera framträdande personligheterna inom den internationella föreningen för ny fostran. Arbetet inom den Haldaneska kommittén har varit helt självständigt, och dess betänkande var i det närmaste färdigt, då Hadowkommitténs betänkande offentliggjordes. Av naturliga skäl har den privata Haldanekommittén kunnat mera fritt och otvunget kritisera skolorganisationens nuvarande tillstånd, och kommitténs mera vittgående förslag anses vara ett uttryck för opinionen i skolfrågan inom vissa tongivande akademiska kretsar, särskilt vid de nyare universiteten. E t t sammandrag av vardera kommitténs förslag torde först böra lämnas, emedan de olika motiveringarna därigenom sedan lättare kunna ses i sitt riktiga inbördes sammanhang.

Sammandrag av Hadowkommitténs utlåtande. 3 ) 1 Barndomsskolans undervisning 2 bör anses avslutad, då barnet fyllt 11 år. 3 Allmän plan E t t annat skede bör då begynna, vilket för många lärjungar slutar vid fyllda °dre aanv°rQJgf 16 år, för en och annan vid 18 eller 19 år, men för det stora flertalet vid fyllda domsskolor. 14 eller fyllda 15 år. Detta stadium bör såvitt möjligt betraktas som ett i sig avslutat helt, och för detsamma böra finnas olika typer av skolor, vilka alla skola hava till ändamål att tillgodose de skiftande behoven hos barn, som just ingå eller befinna sig i ungdomsåren. 4) Alla normalt begåvade barn böra inträda i något slag av ungdomsskola. Ser man förhållandena i landet som helhet, måste det anses önskvärt, att många flera barn än vad nu är förhållandet finge tillfälle att övergå till »Secondary Schools» i ordets nu gängse betydelse. Men det är nödvändigt, att ungdomsskolorna också komma att omfatta andra skoltyper med varierande undervisningsplaner och att därvid hänsyn tages dels till den ålder, vid vilken flertalet lärjungar lämnar skolan, dels till lärjungarnas olika anlag och intressen. Ungdomsskolor, vilkas lärjungar utväljas genom särskild inträdesprövning (»Selective Schools»), böra vara avsedda för hela perioden 11 + till 15 + . I ungdomsskolor, som utan inträdesprövning stå öppna för sökande, vilka godkänts i viss klass 5 av offentlig folkskola (»Non-selective Schools»), bör skolkursen beräknas omfatta en skoltid från 11 + till 14 + , men åtgärder böra vidtagas för ytterligare undervisning av de lärjungar, som önska gå kvar i skolan, tills de fyllt 15 år. . . i 5) Följande typer av ungdomsskolor böra finnas (jämte Junior technical och »Trade» Schools) 6 : 1

Siffrorna hänvisa till motsvarande beteckningar i Hadowkommitténs eget sammandrag av betänkandet, sid. 172 ff. 2 Primary Education. . . , . 1 . 3 Såväl här som i fortsättningen bör noga beaktas, att i England barnen börja sm skolgång 1 a lVa år tidigare än hos oss, varför barnet vid uppnådda 11 levnadsår normalt gått 5 ä 6, oftast b år i barndomsskola. Överflyttade till svenska förhållanden, höra sålunda ålderssiffrorna vara omkring ett år högre. 4 11+ resp. 15+ är kommitténs beteckning för »fyllda 11» eller »fyllda 15» är. 5 Eller: »vilka uppnått en viss standard». 6 Jfr ovan sid. 278 f.

282 i) »Secondary Schools» av de nu gängse typerna, vilka för närvaiande hava antingen humanistiskt eller naturvetenskapligt inriktad uncervisning och som behålla sina lärjungar minst till åldern 16 + . ii) Skolor av samma typ som de nu existerande »Central Schools ned utvalt lärjungematerial» (»Selective Central Schools»), vilka omfatta en kurs på åtminstone 4 år, börjande vid åldersstadiet 11 + , med en »realistisk» (»realistic») eller yrkesbestämd läggning av de två sista åiens undervisning. iii) Skolor av sistnämnda slag men utan särskild inträdesprövring (»Non-selective Central Schools»), antingen såsom ensam skola av sitt slag inom ett distrikt eller som sidoordnade till skolor av den selekiva typen. I senare fallet böra skolorna vara avsedda för lärjungar, son ej vunnit inträde vid skolor av det förra slaget. iv) Högre avdelningar inom folkskolan, såsom seniorklasser och likrande anordningar för lärjungar över 11 år, åt vilka det på grund av förhållandena på orten ej är möjligt att bereda plats i skolor av ovannämida typer. 6) En högre bildning (»humane or liberal education») meddelas ej enbart genom böcker, utan lärjungen måste beredas möjlighet till kontakt med mänsklighetens stora frågor på skilda områden. De tre sist nämnda ^skoliormerna böra hava till ändamål att bibringa en dylik utvidgad bildning på grundval av en undervisningsplan, som lämnar vidsträckt tillfälle till praktiska sysselsättningar och som nära anknyter till det dagliga livets förhållanden (»living interests»). De första årens undervisning bör i dylika skolor stå i nära överensstämmelse med den undervisning, som lämnas i de lägre klasserna av nuvarande »Secondary Schools» och bör innefatta ett främmande språk, som dock i speciella fall må få bortväljas; den »praktiska» karaktären av skolans undervisning bör framträda först under de två sista skolåren. 7) Vid åldern 11 + böra lärjungarna i regel överflyttas från barndomsskolan till en helt annan skola, eller, om detta ej låter sig göra, åtminstone erhålla en undervisning av annan art än den, som lämnas lärjungar nedanför detta åldersstadium; likväl bör möjlighet finnas att i undantagsfall överflytta även lärjungar av högre ålder till sådan undervisning, dock under förutsättning att kursen i den nya skolformen är av tillräcklig omfattning för att bliva av värde för dem. De olikaskol- 8) Det är önskvärt, att skolor, avsedda för ett åldersstadium upp till 11 + formemas sammanfattas under den gemensamma benämningen »Primary» (närmaste benämning. s v e n s k a motsvarighet torde vara »barndomsskola»), och att skolor avsedda för närmast högre åldersstadium alla betecknas med den gemensamma termen »Secondary» (närmaste svenska motsvarighet torde kanske vara »ungdomsskola»). De ovan under 5) omnämnda formerna av ungdomsskolor böra särskiljas inbördes genom följande benämningar: i) Nuvarande »Secondary Schools», vilkas undervisning för närvarande i huvudsak är av två slag, företrädesvis humanistisk (»literary») eller företrädesvis naturvetenskaplig (»scientific»), böra benämnas »Grammar Schools». i » . • i MI ii) Nuvarande »Central Schools» med utvalt lärjungematerial, vilka hava minst 4-årig kurs från åldern 11 + och en »realistic» eller yrkesbestämd läggning under de två sista åren böra benämnas »Modern Schools», iii) Sådana nu existerande »Central Schools», vilka ej gallra bland de inträdessökande, men vilka arbeta efter samma linjer som nyssnämnda »Modern Schools» och med vederbörliga anordningar för särskiljande av lärjungar med olika duglighet, böra ävenledes kallas »Modern Schools».

283 iv) Högre avdelningar inom den nuvarande folkskolan, vilka åt lärjungar, som ej fortsätta i någon av ovan uppräknade skolformer, lämna en undervisning, som sträcker sig utöver barndomsskolans kurser, böra benämnas »Senior Classes». 9) De för olika linjer av »Modern Schools» gemensamma kännetecknen böra Undervisvara följande: ningsplaner. i) De blivande undervisningsplanerna böra avse en studietid av 3 till 4 år; kurserna måste därigenom bliva enklare och mindre omfattande än i »Grammar Schools», där de planläggas för en studietid av 5 år eller mera. ii) Ämnena i »Modern Schools», och »Senior Classes» bliva visserligen i huvudsak desamma som i »Grammar Schools», men i de båda förstnämnda bör mera tid och större vikt tillmätas olika slag av praktiskt arbete och liknande sysselsättningar. iii) Undervisningen under de två sista aren av »Modern Schools» skall visserligen ej avse direkt yrkesutbildning, men behandlingen av kunskapsstoffet i de olika ämnena bör vara praktisk i ordets vidsträcktaste bemärkelse och anknytas till vardagslivets företeelser. Lärokurserna böra sålunda icke allenast vara avsedda att tillgodose rena yrkes- eller nyttighetsynpunkter utan böra ordnas så, att de förbinda arbetet i skolan med de företeelser, som möta lärjungarna i deras dagliga omgivning (»social and industrial environment»). 10) (Innehåller mera allmänt hållna metodiska anvisningar.) 11) Som regel bör undervisningen i tredje eller fjärde klasserna av »Modern YrkesbetoninSchools» och »Senior Classes» vara yrkesbestämd. Först efter noggrant över- gen (»Practivägande av ortens behov och efter samråd med representanter för dess närings- c a l B i a s > )liv bör avgörande träffas rörande de områden, på vilka denna undervisning skall inriktas. Denna inriktning får ej bli så skarpt markerad, att den inkräktar på den allmänbildning, som lärjungarna böra erhålla. Samma hänsyn bör också tagas till de lärjungars behov, vilka hava större nytta av en mera allmänt lagd undervisning. 12) Det är önskvärt, att lärarna i »Modern Schools» och »Senior Classes» Lärjungarnas bemöda sig om att trygga fortsatt utbildning för lärjungarna efter skoltidens fortsatta utslut genom att fästa deras uppmärksamhet på de möjligheter till utvidgad all- bildnin gmänbildning eller fackutbildning, vilka erbjudas dem på orten. 13) »Junior Technical Schools1», i vilka lärjungarna utbildas för ett spe- »Junior ciellt yrke, prestera på sitt område ett värdefullt arbete och böra uppmuntras Technical överallt, varest behovet hos ortens näringsliv är stort nog att framkalla en schoolB-» motsvarande efterfrågan på sålunda utbildad arbetskraft. 14) Detsamma gäller om de »Junior Technical Schools», 1 där utbildningen avser blivande verksamhet inom den allmänna grupp av näringar, som äro baserade på olika grenar av tekniska vetenskaper och inom vilka maskinellt arbete förekommer, samt där det är av vikt, att de anställda hava någon insikt i de principer, på vilka konstruktion och skötsel av olika maskiner grunda sig. 15) Frågan om införande av ett främmande språk på förenämnda skolors undervisningsplan bör avgöras £ÖT varje skola för sig med hänsyn tagen till på orten rådande förhållanden och till behovet av sådan undervisning inom den grupp av sysselsättningar, för vilka skolan avser att förbereda. 16) Förberedande konstindustri- och konsthantverksskolor med heltidsläsning (»Full-time Junior Art Departments in Art Schools») äro inom sitt om1

Jfr ovan sid. 278.

284 rade av verkligt värde och kunna med fördel vidare utvecklas, där förhållandena på orten göra dem erforderliga. Åtgärder för 17) Anordningar böra träffas för att möjliggöra överflyttande av barn i att underlätta 12—13-årsåldern från »Modern Schools» till »Grammar Schools», för den hänöverflyttande ^else de visa sig skickade att draga nytta av högre undervisning även efter från^eTE fyllda 15 år. Omvänt böra liknande åtgärder vidtagas för att överföra lärjuntiil en annan, gar från »Grammar Schools» till »Modern Schools» eller till »Junior Technical Schools», om så skulle visa sig önskvärt. Läramaskom- 18) Såväl lärarnas kompetens som deras antal i förhållande till skolans lärpetens och an- jungeantal böra vara i det närmaste lika med vad som fordras i motsvarande tal vid »Mo- typer av »Grammar Schools». Eftersom »Modern Schools» i regel komma att dem Schools» v a r a y r kesbestämda med inriktning mot tekniska yrken, handel eller jordbruk, °ClaIseesTr m åste de kräva flera lärare i praktiska ämnen och behöva följaktligen ett visst antal lärare med speciell utbildning. Lärarna böra beredas riklig tid till lektionsförberedelser och till enskilda studier, och deras deltagande i ferie- och andra utbildningskurser bör på allt sätt underlättas. Skollokaler 19) Uppfostran och undervisning av barn över Il-årsåldern i »Modern och utrust- Schools» och »Senior Classes» är en gren av den verksamhet, som betecknas ning vid »Mo- me ^ ^ a i l m a n n a begreppet »högre undervisning» (»Secondary Education»), och »Senior* D e n ä r i c k e e n l ä S r e a r t o c n f a r i c k e kindras i sin fria utveckling genom sämre Classes», villkor i fråga om lokaler och utrustning än »Grammar Schools». Kommittén fäster därför mycket stor vikt vid att »Modern Schools», så långt det är möjligt och med vederbörlig hänsyn till olikheter i undervisningens natur och till lärjungarnas olika åldersstadium (»the age range of the pupils»), tillförsäkras materielutrustning och skollokaler, vilka så nära som möjligt motsvara de krav, som Board of Education tid efter annan fastställer för »Secondary Schools». Samtidigt erkännes till fullo, att den ekonomiska synpunkten är en återhållande faktor och att man, då det ej är möjligt att med ens få till stånd så fördelaktiga förhållanden som nyss angivits, måste nöja sig med att förorda de för skolorna gynnsammaste bestämmelser, som i nuvarande läge kunna ernås. Åtgärder för 20) Samtidigt som kommittén menar, att varje barn efter fyllda 11 år skall intagning i erhålla något slag av undervisning utöver folkskolans, erkännes nödvändighe»Modern t e n a v a t t ^ v a r j e enskilt fall utrönes, vilken typ av skola som är den lämp»SenYor Hgaste med hänsyn till barnets anlag och intressen. < För detta ändamål bör Classes», anordnas en skriftlig och så vitt möjligt även en muntlig prövning. E t t skriftligt psykologiskt prov må också kunna komma till användning, då det gäller gränsfall, eller då motsättning uppstår mellan resultatet av det skriftliga provet och den avlämnande lärarens uppfattning om lärjungens duglighet. Där de lokala skolmyndigheterna så förordna, må även en förberedande prövning kunna anordnas i avsikt att söka ut lärjungar, som kunna tillrådas att anmäla sig till den egentliga examen för uttagande av frielever till »Secondary Schools». Bestämmanderätten beträffande anordningar för organisation och ledning av inträdesprövningar till olika skoltyper bör överlämnas åt de lokala skolmyndigheterna. Skolålderns 21) Det är önskligt, att inom fem år från betänkandets datum, d. v. 8. senast längd. vid början av skolåret 1932, 1 föreskrift utfärdas, som fastställer 15 år såsom den ålder, intill vilken skolgång skall vara obligatorisk. 1

Det åsyftade beslutet fattades hösten 1929.

285 22) E t t nytt slags avgångsexamen bör inrättas till fromma för lärjungar i Avgångsexade båda slagen av »Modern Schools»1 och för de lärjungar i »Senior Classes», ^hools» clT som kvarstanna till 15 års ålder; för att de nya skoltyperna må lämnas tid »Senior a t t fritt utveckla sig, bör denna särskilda examen ej anordnas förrän tidigast Classes». om tre år, och examensfordringarna böra omsorgsfullt avpassas efter kraven på brett lagda och differentierade kursplaner. Vilken avgångsåldern från skolan än må vara, bör denna examen vara avsedd att avläggas vid åldersstadiet 15 + , detta i bestämd avsikt att uppmuntra lärjungarnas kvarstannande i skolan till denna ålder. 23) Både för den enskilde lärjungen och för skolan som sådan bör avläggandet resp. anordnandet av en sådan avgångsexamen vara fullständigt frivilligt. Varje lärjunge bör hava frihet att avlägga någon annan examen, exempelvis »the First School Examination» (ungefär motsvarande vår nuvarande realexamen). Kommittén fäster särskild vikt vid sin här uttalade mening, att examen skall vara frivillig. 24) Anordnandet av en sådan examen torde lämpligast böra överlämnas åt ett antal distriktsexamensnämnder i England och Wales, bestående av representanter, utsedda för varje distrikt av därvarande universitet, av lokalstyrelser för såväl lägre som högre undervisning och av olika kategorier av lärare. Dessa examensnämnder må också kunna såsom ledamöter utse personer, vilka hava erfarenhet i fråga om fackundervisning, utan hänsyn till om dessa personer äro bosatta inom distriktet eller ej. Sålunda må exempelvis representanter för högre teknisk eller högre lantbruksundervisning kunna utses till eller adjungeras såsom ledamöter i dylika distriktsexamensnämnder. 25) Board of Education bör taga intitiativ till upprättandet av dessa examensnämnder och till utarbetande av detaljbestämmelser rörande deras organisation. Den bör sålunda bland annat bestämma verksamhetsområde för varje särskild nämnd och föranstalta om lokala konferenser i avsikt att träffa avgörande om den lämpliga sammansättningen av varje dylik nämnd. 26) Enskilda lärjungar i »Grammar Schools» böra tillåtas att deltaga i avgångsexamen vid »Modern Schools» eller »Senior Classes», om de så önska, liksom också enskilda lärjungar i »Modern Schools» i vissa fall böra tillåtas avlägga »First School Examination». 27) Vidare bör avgångsbetyget påtecknas av skolans rektor, vilken på betyget vitsordar lärjungens kunskaper eller färdigheter i sådana ämnen, som ej upptagits i examen, antingen därför att de äro frivilliga ämnen eller därför att de utgöra praktiska ämnen såsom slöjd, trädgårdsskötsel eller hantverksarbete. Det är emellertid att hoppas, att lämpliga anordningar må kunna träffas i framtiden, vilka möjliggöra examensbetyg för insikter och färdigheter även i praktiska ämnen, något som skulle ställa dem i paritet med övriga ämnen på undervisningsplanen. 28) Lärjungar, som lämna här ovannämnda skolor redan vid utträdet ur den nuvarande skolpliktsåldern (fyllda 14 år), samt sådana, som av någon anledning icke undergått avgångsexamen eller som underkänts i densamma, böra, om de så önska, erhålla ett utskrivningsbetyg, undertecknat av rektor och påtecknat av chefen för ortens skolväsen. 29) Det synes uppenbart, att den nuvarande stela indelningen av skolväsendet i folkskolundervisning, högre undervisning och yrkesundervisning är på väg att mjukas upp, och det är att hoppas, att de konstlade skrankorna mellan dessa tre avdelningar med det snaraste skola försvinna. [ 30)—35) upptager till behandling frågan om bästa sättet att underlätta och genomföra en utveckling i den riktning, som omnämnts under 29), beträffande 1

Jfr 5) ii) och iii) sid. 282.

286 de olika lokal- och provinsstyrelserna för dessa tre grenar av undervisningsväsendet.] 36) Det är kommitténs allvarliga förhoppning, att ledare av icke statsunderstödda skolor ävensom föreningar och sammanslutningar, som upprätthålla sådana skolor, komma att, så långt i deras förmåga står, bidraga till utvecklingen av skolor av den typ, för vilken här föreslagits benämningen »Modern Schools», och att de skola understödja alla strävanden att åt »Modern Schools» betrygga en säker ställning såsom en integrerande och allmänt förekommande gren av det nationella skolsystemet. 37) Det är önskligt, att lokala skolmyndigheter allmänt måtte acceptera den praxis, som åtskilliga skolmyndigheter redan följa, nämligen att på styrelsen för en »Modern School» eller för »Senior Classes» överlåta vissa klart angivna rättigheter och skyldigheter, däri inbegripet en viss befogenhet vid besättande av lärarbefattningar. 38) Ledamöter i styrelsen för en »Modern School» och för »Senior Classes» böra vara i ordets vidsträcktaste bemärkelse representativa personer, och styrelsen bör inom sig räkna företrädare för olika levnadskall samt personer verksamma inom handel, näringar eller jordbruk, såväl arbetsgivare som anställda. För de viktigaste synpunkter, som legat till grund för en del av dessa uttalanden och förslag, skall längre fram en kort redogörelse lämnas. Dessförinnan torde en sammanfattning av Hal danekommitténs förslag vara på sin plats. Haldanekommitténs utlåtande. Den s. k. Haldanekommittén ger i sitt utlåtande »The Next Step in National Education» följande kortfattade sammandrag av sina förslag (sid. 1 ff. i dess betänkande): Grunderna för reformen. I ) Med avseende på problemet i dess helhet föreslås, att, med bortseende för ögonblicket från administrativa och finansiella svårigheter, följande principer måtte godtagas: a) att undervisningsväsendet bör ordnas så, att Il-årsåldern normalt blir slutpunkt för den egentliga folkskolkursen eller för den förberedande skolan; b) att alla barn vid ungefär 11 års ålder böra inträda i någon skolform, som är avsedd för »postprimär» utbildning, vilken för alla, som vilja stanna i skolan under 5 år, bör räcka till 16-årsåldern, men som till en början avpassas så, att den även är lämplig för barn, som lämna skolan vid 15 års ålder; c) att, vilket namn man än ger åt undervisning av barn över 11 år, lärarkårens utbildning och skolornas utrustning icke få stå på en lägre nivå än den, som fordras vid nuvarande »Secondary Schools»; d) att skolornas kursplaner skola växla efter olika orters behov samt efter barnens naturliga läggning, men att de alltid i vidsträckt mån skola omfatta praktiskt arbete och slöjd; e) att det vore till stor fördel, om skolornas namn och klassificering kunde ändras därhän, att det tydligt framginge, att ordet »Secondary» icke hänför sig till ett särskilt slag av undervisningsplan utan avser all undervisning åt barn över Il-årsåldern; f) att, i enlighet med den konsultativa kommitténs 1 förslag, åtgärder 1

Avser den ovannämnda s. k. Hadowkommittén. Förslaget antaget av parlamentet hösten 1.929.

287 vidtagas för att höja skolpliktsåldern till 15 år från och med skolåret 1932—33; g) att en kommitté tillsättes med uppgift att utreda de olägenheter, som hava sin grund i den nuvarande uppdelningen av arbetsområdet mellan myndigheter för högre och för lägre skolor samt att föreslå åtgärder för olägenheternas upphävande; Medo hänsyn till arten av den organisation för »postprimär» undervis<II) ning, som sålunda bör genomföras, föreslås, att: a) 25 % av alla lärjungar i folkskolorna vid 11 års ålder skola till slut vara överförda till »Secondary Schools» av ungefärligen nuvarande typer; b) 50 % av all folkskolungdom vid 11 års ålder överföras till »Secondary Schools» av nya typer med växlande kursplaner; c) vid lärjungarnas fördelning på olika skoltyper försök göras att bedöma a r t e n snarare än g r a d e n av deras begåvning; d) överföring av lärjungar från en typ av »Secondary Schools» till en annan underlättas så mycket som möjligt; e) vid anskaffande av lokaler för »postprimära» skolor bör förutsättas, att skolpliktsåldern inom en snar framtid kommer att höjas till 15 år. Såsom framgår av båda kommittéernas förslag, är frågan om »praktiska bildningslinjer på^ realskolans åldersstadium» kärnpunkten i dem bägge. Båda förslagen gå ut på att ställa »Central Schools», motsvarigheten till våra yrkesbestämda högre folkskolor, i full paritet med »Secondary Schools», den närmaste motsvarigheten till våra allmänna läroverk. Båda betänkandena ägna i följd därav stor uppmärksamhet åt »Central Schools» i deras nuvarande gestalt; på grund av den stora överensstämmelsen i problemställningen i vårt land och i England torde det därför vara motiverat att något utförligare referera de delar av betänkandena, som behandla denna fråga. Haldanekommittén har i ett särskilt kapitel (sid. 101 ff.) gjort »Central-School»-rörelsen till föremål för en sammanhängande utredning, vilken här fått tjäna som stomme för framställningen. »Central-School»-rörelsen i England. Den engelska uppfostringslagen (Education Act) av år 1902 hade till följd upprättandet av ett antal kommunala »Secondary Schools». Däremot hämmade den endast för en kort tid folkskolans tendens att utvidga sig uppåt. Högre^ folkskolor (»Higher Grade Schools») och ett slags realskolor (»Schools of Science») utvecklades under den nyupprättade ledningen gradvis till en högre nivå, men ett flertal nya skolformer, till sin natur närmast att beteckna som »folkskolans högre avdelningar», började erhålla den ställning, som nämnda skolor tidigare hade intagit. Det första steget i denna riktning utgjordes, kan man säga, av en utveckling och en fastare organisation av de h ö f r e klasserna inom själva folkskolan. Dock skedde detta icke inom alla folkskolor, utan till en början så att säga under hand och vid sådana folkskolor, som leddes av särskilt väl kvalificerade överlärare. Dessa lyckades genom omläggning av kursplanerna, genom anknytning till fortsatt undervisning eller genom samverkan med handel och industri få sina lärjungar att kvarstanna i folkskolan längre än eljest varit vanligt. Dessa »Higher standard»-skolor fingo snart i grannskapet rykte om sig för sina goda resultat, och så småningom sökte allt flera av de äldre lärjungarna från närliggande folkskolor inträde där för att draga fördel av deras undervisning. Detta innebar således på sätt och vis ett överförande dit av

Historik

288 sådana mera begåvade lärjungar, som av ett eller annat skäl ej fortsatt sin utbildning inom det allt mer utbredda »Secondary-School»-väsendet, ofta emedan de önskade gå ut i livet vid en tidigare ålder än den i »Secondary Schools» vanliga avgångsåldern. Detta kan sägas vara ursprunget till »Central-School»-tanken. Beteckningen »Central» hänförde sig sålunda från början till skolans geografiska läge, men den kom redan tidigt att beteckna en speciell typ av utbildning utöver den vanliga folkskolans. Dessa »högre avdelningar» karakteriserades också i allmänhet av en strävan att anpassa sin undervisning efter de fordringar, som livet ställde på dem, som genomgått en lägre skola, samtidigt som de vinnlade sig om att skaffa bästa möjliga utrustning av undervisningsmateriel. De utvecklade sig så småningom till självständiga »Central Schools» med genom inträdesprov utvalt lärjungematerial, som årligen tillfördes dem från vissa bestämda folkskolor och andra slag av förberedande skolor. Under de första försöksåren experimenterade man med olika system för uttagning av lärjungar från omgivande lägre skolor. Försöken att utan vidare intaga alla sökande, som uppnått en viss ålder, synas utan undantag hava misslyckats. Följden blev, att lärjungar från sådana skolor — utan hänsyn till sina kunskaper eller naturliga förutsättningar — intogos i den högre skolan och därigenom omöjliggjorde en förnuftig organisation av undervisningen för de lärjungar därstädes, för vilka den egentligen var avsedd. Haldanekommittén uttalar sin förvåning över att en och annan lokal skolmyndighet ännu håller på att experimentera med ett dylikt förfaringssätt och över att man från något håll ansett sig kunna föreslå åldern 12 år 6 månader som lämplig övergångsålder, ehuru lärjungarna därigenom med nuvarande skolpliktsålder i allmänhet icke komme att besöka den högre skolan under längre tid än 1 1f2 år. I Bradford försökte man till en början den enligt samma kommitté förnuftigare metoden att mottaga alla sökande, vilka oberoende av levnadsålder inhämtat ett kunskapsmått, som betecknats såsom »Standard V». »Central Schools» i Bradford hade planerats och utrustats utomordentligt väl, men den stora inbördes åldersskillnaden mellan de nyintagna lärjungarna visade sig snart ödesdiger. Benägenheten att sluta skolan vid 14 år var mycket stark och medförde såsom resultat, att somliga lärjungar stannade 3 månader, andra intill 4 år i »Central School». Det visade sig vidare, att ett betyg om uppnådd »Standard V» hade ganska varierande innebörd vid olika folkskolor och att det sålunda icke innebar någon garanti för enhetliga kunskaper. Liksom andra skolmyndigheter kom också den i Bradford till den slutsatsen, att »Central Schools» måste på ett eller annat sätt kunna välja bland de sökande och att ordentliga inträdesprov sålunda voro av behovet påkallade. I stort sett hava också »Central Schools» sedan länge gallrat bland de inträdessökande och frekventerats av sådana lärjungar, som ej sökt sig till egentliga »Secondary Schools». Förmodligen är skillnaden i begåvning ringa mellan de bästa av dessa elever och dem, som få friplatser i »Secondary Schools»; särskilt är detta måhända fallet i London. Dylika lärjungar hava gått till en selektiv »Central School», antingen emedan de ej kunnat förbinda sig att genomgå den längre kursen i en »Secondary School», eller därför att de icke fått tillräckligt höga betyg vid tävlingen om friplatser. Anledningen kan också hava varit, att de föredragit en skola med praktisk inriktning, en anordning, som blivit allt mer vanlig inom de två sista årsklasserna av »Central Schools», eller slutligen att undervisningen därstädes är avgiftsfri. Införandet av en praktisk linje, vanligen för handel eller för industriellt arbete, har blivit ett utmärkande drag för »Central Schools», och då denna anordning visat sig värdefull, då det gällt att skaffa stadigvarande och järn-

289 forelsevis väl avlönade platser åt de avgående lärjungarna, har den utövat en stark dragningskraft både på ungdom och föräldrar och bidragit till att kvarhalla lärjungarna i skolan även efter det de utträtt ur skolpliktsåldern. Det har till och med blivit ett vanligt villkor för intagning, att föräldrarna skriftligen måste förbinda sig att låta sina barn gå kvar i skolan, tills de fyllt 15 år eller till skolkursens slut. En sådan anordning var år 1927 obligatorisk i ej mindre än 254 skoldistrikt. Utbredningen av »Central Schools», deras med varje dag allt mer förbättrade materielutrustning, deras mera kvalificerade lärarpersonal och deras nära kontakt med förhållandena i det levande livet hava varit faktorer av största betydelse för uppkomsten av den tendens att frivilligt stanna kvar i skolan efter utträdet ur skolpliktsåldern, som kunnat statistiskt påvisas under det senaste årtiondet. Haldanekommittén beklagar, att inga siffror finnas, som visa det exakta antalet hittills upprättade selektiva »Central Schools» med 4-årig kurs, alldenstund Board of Education ej upptagit sådana skolor som en kategori för S g ! *u. v e t a b l o t t > h e t e r d e t i betänkandet, att dylika skolor upprättats i 332 skoldistrikt (med olika antal i olika distrikt), och att sådana med treårig kurs upprättats i 227 andra skoldistrikt. I Manchester och London intaga de fristående »Central Schools» ett mycket framträdande rum i det offentliga skolsystemet. o Omkring 1912 upprättades i Manchester sex »Central Schools», och efter 12 En jämförelse ars erfarenhet ansåg sig chefen för stadens offentliga undervisningsväsen i mellan »Sestand att draga upp en intressant jämförelse mellan dem och »Secondary « c o n d a r y Schools». Han framhöll följande: Schools» och 1) Inträdesålder och inträdesexamen äro desamma för »Secondary SclSob? schools» och »Central Schools». 2) Båda skolformerna rekrytera sina lärjungar från lika stora skolområden i staden. 3) Den tid, under vilken lärjungarna kvarstanna i skolan, är i genomsnitt för gossar 6 och för flickor 3 månader kortare i »Central Schools» an i »Secondary Schools». 4) E t t proportionsvis större antal av lärjungarna i »Central Schools» agnar sig sedermera åt industriella och tekniska yrken, än vad fallet är i »secondary Schools». 5) I »Central Schools» äro klassavdelningarna större, lärarlönerna lägre och ferierna kortare än i »Secondary Schools». 6) Medelkostnaden för år och lärjunge är £ 18 i en »Central School» och A, 34 i en »Secondary School». Hans slutsats är, att »Central Schools» böra utgöra en särskild, självständig skolform med egna stadgar och att lärarlöner, lärjungantal per' avdelning, lekplaner och dylikt mer än för närvarande böra motsvara de krav, som i dessa hänseenden ställas på »Secondary Schools». Vad som enligt Haldanekommittén för närvarande framför allt behöves är « ? u r n . d e r y i s n i n g - utöver folkskolans överallt kommer att uppfattas såsom ett helt tor sig. Vi tro, heter det i kommitténs utlåtande, att det skulle vara loraelaktigare och bidraga till höjandet av skolformens anseende i allmänhetens ögon, att »Central hchools» upptoges som en särskild form av den undervisning, vilken betecknas med termen »Secondary», och att stadgarna för de nuvarande »Secondary Schools» i enlighet därmed kunde ändras i sådan riktning att de medgave större omväxling såväl i fråga om undervisningsplanen som beträffande antalet årsklasser..

Ehuru man i Manchester anser, att flera »Central Schools» borde upprättas Tillväxten av bland annat därför att de äro billigare i drift än »Secondary Schools», innebär > C e n t r a l 19—300467

Schools» i London.

290 detta icke någon avsikt att där upphöra med upprättandet av nya »Secondary Schools». Den opposition, som framkommit mot »Central Schools» bottnar vanligen i den föreställningen, att de endast äro ett billigare och sämre surrogat för en verklig »Secondary School», samma tankegång, som under årtionden tog sig uttryck i vårt land, då de högre folkskolorna betraktades som dåliga motsvarigheter till småstädernas lägre allmänna läroverk. Kostnadsskillnaden är emellertid så stor, att verklig fara på sina håll i England anses föreligga att kommunerna skola underlåta att upprätta »Secondary Schools» i behövlig utsträckning och i stället välja det billigare alternativet, särskilt vid en tidpunkt, då nödvändigheten av sparsamhet är mera aktuell än vanligt. Haldanekommittén anser det dock vara synnerligen viktigt, att intet hinder ställes mot en av förhållandena motiverad tillväxt även av »Secondary Schools» av nuvarande typ. »Vi anse», yttrar sålunda Haldanekommittén, »att de två skolformerna icke få betraktas såsom alternativa utan såsom varandra kompletterande och att bådas utveckling är lika nödvändig. I den mån »Central Schools» förbättras, kommer deras lärjungeantal att växa, och farhågan blir mindre för att ekonomiska hänsyn komma att gå före tanken på lärjungarnas behov.» Beträffande London, där »Central Schools» visat den största livskraften, är det att vänta, att upprättandet av »Secondary Schools» icke hållit jämna steg med utvecklingen av förstnämnda skolform. Siffran för omfattningen av undervisningen i »Secondary Schools» i London — 9.4 platser per 1 000 invånare enligt tabellen här nedan — kan enligt Haldanekommittén knappast anses tillfredsställande. Endast en »Secondary School» hade för övrigt år 1927 nyupprättats efter kriget, och planen för den kommande treårsperioden upptog endast 1 775 nya platser. »Central Schools» upprättas i vida större skala. År 1920 funnos i London 50 sådana med plats för 17 000 lärjungar. Den enligt skollagen av år 1918 upprättade planen för Londons skolväsen upptog 100 imed plats för 40 000 elever. Vid början av år 1925 funnos 62 med plats för 21 897 lärjungar, och enligt framlagt förslag skall det vid slutet av år 1930 finnas 78 »Central Schools» med plats för 27 425 lärjungar. De fullständiga siffrorna för år 1926 beträffande heltidsläsande skolor i London med kurser, som gå utöver folkskolans, upptagas i nedanstående tabell: S k o l f o r m

»Secondary» »Central» »Junior Technical and trade» »Technical institute courses»1

Antal skolor

Antal platser

Antal platser pr 1000 invånare

108 66 38 31

42 316 23 418 4150 3 370

9.4 5.2 0.9 0.8

Haldanekommittén finner dessa siffror nedslående och anmärker, att skolformerna »Central» och »Secondary» i London tillsammans ej nå upp till sarmma procenttal som »Secondary Schools» ensamma vare sig i Middlesex elher i Surrey. I samband med ett omnämnande av de utmärkta resultaten av utbildning i Londons »Central Schools» påpekar kommittén vidare, att »man allltid måste hava i minnet de höga inträdesfordringar, som i London ställas på lärjungarna, fordringar som skulle berättiga till intagning vid en vanlig 'Secondary School' i flera andra skoldistrikt. I varje fall utgöra Londons 'Cemtral Schools' en mönsterorganisation och stå såsom exempel på detta system i dess mest fulländade form.» 1

Se sid. 278 f.

291 Erfarenheterna av organisationen i London ligga i många fall till grund för de förslag, som Haldanekommittén framlägger i slutet av sin redogörelse för »Central School»-väsendet. Ehuru »Central Schools» av urvalstypen såväl i London som på andra orter i England synnerligen väl fylla de på dem ställda kraven, och fastän typen med fördel skulle kunna utvecklas över hela landet, håller Haldanekommittén dock i öre, att dylika skolor i sin nuvarande gestalt ensamma ej på långt när förmå lösa problemet om utbildning utöver folkskolans. Ej ens i London kommer den mer än 4 % av eleverna i varje åldersklass till godo, en siffra, som ger en föreställning om den konsekventa tillämpning av urvalsmetoden, som där äger rum. Vid lärjungeurvalet är dessutom huvudsakligen fråga om utrönande av kunskaper och intellektuell begåvning; större hänsyn borde i stället tagas till andra former av begåvning och duglighet. Fastän Haldanekommittén betonar, att selektiva »Central Schools» böra upprättas i sådan utsträckning, att de till slut skola förmå erbjuda högre utbildning (»Secondary Education») åt tio gånger så många lärjungar som nu, understrykes samtidigt det trängande behovet av andra högre skolor, anpassade för sådana barn, som utan särskilt utpräglad intellektuell begåvning besitta förutsättningar av andra slag. Vad som närmast kräves är därför icke en sortering av lärjungematerialet efter kunskapsmått och intelligens utan fastmer en fördelning därav mellan olika skolformer med hänsyn till begåvningens art. Tanken att i en skola samla äldre lärjungar från flera till samma område hörande folkskolor är enligt kommitténs åsikt fullkomligt riktig, men endast under förutsättning att utbildningen i den högre skolan motsvarar dessa lärjungars verkliga behov. Detta innebär, att man måste kunna erbjuda dem ett antal olika linjer, helst olika skolor, att välja emellan, var och en med sin speciella inriktning, exempelvis skolor, där övningar i ren handafärdighet äro det mest framträdande draget, eller där musik och andra konstarter intaga en framskjuten plats. Sådana lärjungar, som, ifall de bedömas efter gängse måttstock, anses vara mindre begåvade än genomsnittet, hava lika stor rätt att få sin utbildning tillgodosedd och kunna under gynnsamma omständigheter utveckla oväntade krafter. Även om så ej alltid skulle bliva fallet, borde det dock enligt Haldanekommitténs mening få anses vara ett axiom, att de, som hava de minsta naturliga förutsättningarna, bättre än de mera begåvade behöva omsorgsfull ledning och förberedelse för att kunna tillvarataga sina möjligheter i livet och uppbära en medborgares ansvar. Att betrakta utbildning utöver folkskolans såsom ett privilegium för de intellektuellt begåvade är att begå ett oförlåtligt misstag, ty sådan utbildning måste genom tillvaratagande av alla möjligheter till anpassning bliva varje ung människas arvedel. Samtidigt med de selektiva »Central Schools» har också den icke-selektiva Icke-selektiva typen utvecklat sig. Den finnes vanligen i skoldistrikt, där det på grund av »Central glesare bebyggelse ej varit möjligt att upprätta högre skolor av olika slag, Schools >emedan varje skola i så fall icke skulle kunna nå upp till ett rimligt lärjungantal. I dylika distrikt och i utpräglade jordbruksdistrikt, där byarna ej ligga allt för spridda, komma därför troligen icke-selektiva skolor att upprättas och äga bestånd även för framtiden. En redogörelse för den typiska icke-selektiva skolformen, sådan den förekommer i Surrey, klargör de svårigheter, med vilka skolorganisationen har att kämpa, när lärjungar med mycket växlande begåvning föras samman, samtidigt som den åskådliggör de fördelar, som en bättre skolutrustning och lämplig storlek av klasserna kunna medföra. Då frågan om inträdesprövning eller icke är aktuell i Sverige för de högre folkskolornas del och även varit föremål för undersökning vid den nu framlagda utredningen, torde de av Haldanekom-

292 mitten framlagda erfarenheterna från motsvarande skolor av icke-selektiv typ kunna vara av värde för frågans bedömande, varför en del av kommitténs framställning här må refereras. »Central Schools» i Surrey mottaga — dock med undantag av de sökar.de, som betygas vara mentalt defekta — alla, som antingen fyllt eller som) under löpande termin komma att fylla 11 år. En gosse, som visar sig särskilt lovande i folkskolan, kan emellertid redan tidigare bliva intagen. De nyintagna lärjungarna hava sålunda mycket växlande kunskaper, vilket i sin tur haft till följd, att man i själva verket måst inrätta två särskilda skolor eller linjer, betecknade med A och B . I den förra insättas de lärjungar, vilkas kunskaper och mognad äro de för en 11-åring normala. A-skolans kurs är planlagd för en studietid av 4 år, medan B-skolan är avsedd för de gossar, vilkas mognad och kunskaper äro under det normala på grund av mindre intellektuell begåvning, sen utveckling eller till följd av oregelbunden skolgång, som orsakats av sjukdom eller av ogynnsamma hemförhållanden o. dyl. »B-gossarna» sättas till en början i observationsklasser med särskild undervisningsplan. Det har i flera fall visat sig omöjligt att överflytta gossar från B- till A-gruppen, efter det de tillbragt någon tid i observationsklassen. De, som ej överföras till A-gruppen, få vid början av den termin, under vilken de fylla 13 år, övergå till en särskild avgångsklass, i vilken de få minst ett års särskild undervisning, varvid varje enskild lärjunge ägnas speciell omvårdnad. I denna klass är undervisningen övervägande praktisk i form av mätningsövningar och enkla kalkyler, trä- och metallarbete, omväxlande med undervisning i medborgarkunskap, läsövningar och samtal med läraren. Efter genomgången fyraårig kurs kunna A-linjens lärjungar avlägga olika examina, exempelvis vid »Royal Society of Arts» eller »London Chamber of Commerce» eller undergå den prövning, som benämnes »Oxford Locals» o. s. V. E t t stort antal lärjungar kvarstannar i skolan till 16 och ganska många ända till 17 års ålder. I de flesta fall synes det vara de ekonomiska omständigheterna i hemmet, som bliva avgörande för längden av skorvistelsen. Om nyttan av en på detta sätt organiserad »Central School» torde intet tvivel kunna råda, och den betecknas av Haldanekommittén i vissa avseenden såsom ett verkligt framsteg ifråga om organisation av undervisning över folkskolans stadium,. För vårt land erbjuder den också intresse såsom i viss mån utgörande en motsvarighet till den på sid. 37 omnämnda praxis beträffande undervisningen i många högre folkskolor, som utvecklades under 1860—80 talet. En sådan form av undervisning medför också den fördelen, att ett efterblivet barn får större utsikter att slå sig fram i världen, och den normalt eller mer än normalt begåvade, som på grund av föräldrarnas svaga ekonomi ej kunnat söka in vid en högre skola med lång skoltid, får en utbildning jämförlig med den, som ges vid många sådana skolor, ehuru lagd efter något andra linjer. Då den selektiva skolan är förbunden med färre svårigheter och med större fördelar än den icke-selektiva, bör den enligt Haldanekommitténs förslag upprättas överallt, där så är möjligt. »Central Schools» av den icke-selektiva typen anses däremot kunna i många fall ersättas av »högre avdelningar» inom folkskolan. I sådana högre avdelningar blir det tack vare ett större lärjungantal möjligt att genomföra en viss linjedelning efter anlag och begåvning, vilken medger en undervisning liknande den nyss från Surrey beskrivna. Såsom ett oeftergivligt villkor framhålles även för dessa skolor god materielutrustning och dugliga lärare, varför kostnaderna för anordnandet av dylik undervisning måste bliva ganska stora, även om den förlägges till folkskolan. Den största fördel, som den icke-selektiva skolan erbjuder framför en »folkskolans högre avdelning», som är utrustad med nödig undervisningsmateriel och har tillgång till goda lärare, är att den kan komma upp till ett större elev-

293 antal. Därigenom blir det möjligt att efter en omsorgsfullt verkställd uppdelning av lärjungarna anordna en mångfald olikartade kuTser inom en och samma skola. Haldanekommittén anser emellertid, att »Central Schools» av den icke-selektiva typen alltid komma att bliva begränsade till skoldistrikt av ett särskilt slag. De kunna sålunda icke upprättas i mycket glest befolkade distrikt och böra ej heller ifrågakomma, där folkmängdens storlek och fördelning motivera en selektiv »Central School». Av det nu anförda framgår sålunda, att folkundervisningsväsendet i England överallt visat en tendens att utvidga sig uppåt, ehuru utvecklingen rört sig efter delvis olika linjer i olika delar av landet. Detta har huvudsakligen berott på olika yttre förhållanden, men då dessa torde vara av bestående natur, kan man vänta, att den nuvarande mångfalden även i framtiden kommer att bliva bestående. Haldanekommittén betonar, att »Central School»-rörelsen nu nått en sådan omfattning, att den även i administrativt avseende måste ordnas på det sätt, att dess karaktär av »högre undervisning» ej längre kan sättas i fråga. Kommittén lämnar i anslutning till sin redogörelse nedanstående sammanfattning av sina iakttagelser och i samband därmed följande anvisningar för en fortsatt utveckling. 1. Vid utbyggande av skolsystemet bör lämplig proportion upprätthållas Haldane-kommellan antalet av de lärjungar, som i olika skolformer beredas tillfälle till un- m i t t é n s riJj*dervisning utöver folkskolans. Som regel böra minst. 25 % av barndomssko- S « b Ä 5 £ lans lärjungar i åldersgruppen omkring 11 år överföras till en skolform, vilken de »Central l^stort sett är av samma slag som nuvarande »Secondary Schools». Även i ett Schools», så gynnsamt ställt distrikt som London finnes för närvarande möjlighet endast för 15 % av nämnda åldersgrupp att i särskilda skolor av »Secondary» eller »Central» typ^ erhålla undervisning, planlagd för heltidsläsning och sträckande sig utöver 13-årsåldern. E t t stort antal av de lärjungar, som för närvarande besöka selektiva »Central Schools», böra i själva verket undervisas efter en plan, som mera överensstämmer med den, som nu förekommer i »Secondary Schools». Det har visat sig, att många lärjungar i »Central Schools» äro ivriga att komma in i statsunderstödda »Secondary Schools» men att de hindras därifrån av brist på plats i sådana skolor, särskilt av brist på friplatser. Ytterligare 50 % av ifrågavarande åldersgrupp böra genomgå skolor, i vilka åtminstone de sista klassernas undervisning har en mera praktisk läggning med möjligheter till anpassning efter lärjungarnas olika begåvning och naturliga fallenhet. Board of Education bör vid godkännande av planer rörande lokal utvidgning av skolväsendet bestämt kräva, att lämplig fördelning kommer till stånd mellan olika slag av utbildningslinjer. 2. Det har visat sig, att lärjungarna i de skolformer, där de sista årens undervisning är mera direkt inriktad på det praktiska livet, vanligen lämna skolan vid en tidigare ålder än lärjungarna i andra skolor. Den ålder, vid vilken lärjungarna kunna beräknas i regel sluta skolan, blir sålunda en viktig faktor att räkna med, när det gäller att avgöra, i vilken linje en lärjunge bör tillrådas att söka in. Huruvida det inom samma skola bör finnas alternativa linjer att välja emellan, eller huruvida varje ämnesgrupp bör hava sin speciella skola, är en öppen fråga, vars lösning sedermera bör sökas med ledning av erfarenheterna i framtiden. Antagligen kommer lösningen att bliva en annan i städerna än på landsbygden. Enhetlighet i studiemål och undervisning är i de flesta fall till fördel för en skola, och linjeuppdelning ger gott resultat, endast i fall skolan har tillräckligt stort lärjungantal. På landsbygden och i andra glest befolkade distrikt blir det kanske nödvändigt att även i en skola med ganska litet lärjungantal upprätt-

294 hålla differentierad undervisning för olika kategorier av lärjungar; dock t(rde en alltför stor intressesplittring i en och samma skola böra undvikas, dä? så är möjligt. Det torde i alla tider bliva nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för undantagsfallen. 3. Åtgärder böra vidtagas för att ombilda »Central Schools» — som nu regleras genom folkskolestadgan — till »Secondary Schools» av den nya typen. I enstaka fall har detta redan blivit gjort, men ett dylikt tillvägagångssätt bör offentligen förklaras för det riktiga och systematiskt uppmuntras. »Central Schools» böra uppmanas att successivt höja sin nivå genom att minska lärjungantalet i klasserna, genom införande av bättre hygieniska anordnirgar samt genom anskaffande av lek- och idrottsplaner och inrättande av bättre laboratorier och verkstäder inom skolan. På detta sätt skulle »Central Schools» till slut nå upp till den standard, som är utmärkande för de nuvarande >Secondary Schools», ehuru vissa avvikelser från densamma under övergångstiden måste tolereras. Materielutrustningen bör i »Central Schools» vara sådan, att den underlättar införandet av moderna undervisningsmetoder och strävanden i syfte att främja individuell undervisning. 4. En fullt tillräcklig del av lärarpersonalen i de nya skolorna bör hava avlagt akademisk examen eller hava därmed jämförlig utbildning i fackämnen och yrkesämnen. Alla lärare böra hava erhållit vederbörlig pedagogisk utbildning. Villkoret för att dessa skolor skola kunna erhålla lärare med nödiga kvalifikationer, innan de hunnit bliva definitivt erkända som »Secondary Schools», så att den i sistnämnda skolor vanliga löneskalan kan tillämpas, är att lönerna bliva fullt jämförliga med dem, som för närvarande utbetalas till de lärare i »Secondary Schools», som hava motsvarande utbildning. Ferietiden i »Central Schools» är för närvarande allt för knappt tilltagen, för att läraren skall kunna använda densamma för den fortsatta fackliga och allmänna utbildning, vilken är nödvändig för framgångsrik verksamhet såsom lärare vid en dylik skola. 5. Visserligen bör i en »Central School» undervisningen i sin helhet vara inriktad på skolans eller linjens speciella syftemål, men det antal timmar, som anslås till rena yrkesämnen bör strängt begränsas, och sådana ämnen böra i intet fall inträda på arbetsordningen före den tidpunkt, vid vilken lärjungarna kunna beräknas uppnå 14 års ålder. Införandet av yrkesämnen i en skolas undervisning har redan visat sig vara ett kraftigt hjälpmedel till att kvarhålla lärjungarna i skolan efter den obligatoriska skolålderns slut. Om dessa lektioner begränsas till skolans sista år, kunna intill 5 timmar i veckan med fördel anslås till praktiskt arbete. En femte klass med starkt utpräglad yrkesbetoning för lärjungar intill fyllda 16 år har visat sig vara en god förbindelselänk mellan skolan och industrien eller handeln. En verklig förståelse för skolarbetets värde tyckes vakna till liv hos lärjungarna vid omkring 15 års ålder, och det brukar vara jämförelsevis lätt att förmå en lärjunge vid denna ålder att stanna till och med ännu längre i skolan, om föräldrarnas ekonomi det tillåter, eller om det på annat sätt kan beredas lärjungen ekonomisk möjlighet att stanna kvar ännu någon tid. De stipendier, som nu utdelas, äro både för få till antalet och för knappt tilltagna. 6. Vilken yrkesbetoning eller inriktning man än giver åt en skola eller en linje, bör man dock vidtaga vissa anordningar för särskild undervisning av sådana lärjungar, som önska avvikelser från den fastställda normalplanen. Särskilt bör tagas i beräkning, att somliga lärjungar eventuellt föredraga en mera allmänt lagd undervisning. Då det icke gärna är möjligt att beträffande ett barn i Il-årsåldern på förhand avgöra, vilken levnadsbana det sedermera kan komma att bäst lämpa sig för, kan det inträffa, att en del lärjungar längre fram under skoltiden finna, att de valt en skola eller en linje, som ej

295 passar för deras anlag eller håg. Därför måste möjlighet beredas lärjungar a t t vid omkring 14 års ålder övergå från en linje till en annan. Likaså böra elever, som önska och kunna fortsätta längre på studiebanan, givas tillfälle att vid 16 års ålder övergå till en fullständig »Secondary School». I regel kunna visserligen praktiska linjer, avsedda för lärjungar intill 16 år, icke föra fram till någon erkänd examen av det slag, som berättigar till inträde vid universitet och högskolor, ehuru man vid en och annan skola nått därhän. Men en sådan omständighet bör icke få lägga hinder i vägen för övergång till högskolestudier i de fall, då en lärjunge visat, att han med all sannolikhet skulle kunna draga verklig fördel av en specialiserad högre fackutbildning. 7. Efter uppnådda 16 år fortsätter i allmänhet ej en lärjunge i en skola, som ej lämnar direkt fackutbildning. Men då ingen skola, huru den än må organiseras, kan erbjuda var och en av sina lärjungar det slag av fullständig fackutbildning han önskar, är behovet mycket stort av ett organiserat system av högre fackskolor, speciellt inriktade på handelsverksamhet och på olika slag av sysselsättningar inom de skilda grenar av industri- och näringsliv, till vilka lärjungarna sedan kunna övergå. 8. Alla barn, som ej äro andligt undermåliga, böra vidare vid omkring 11 års ålder överflyttas till de tidigare omnämnda, på olika linjer delade »Secondary Schools». En god organisation av undervisningsväsendet bör grundas på det faktiska förhållandet, att begåvning varierar icke endast i fråga om g r a d e n utan också i fråga om a r t e n . I distrikt, där icke-selektiv överföring till »Central Schools» har praktiserats, har det befunnits nödvändigt att inrätta minst två linjer med radikalt skilda undervisningsmetoder. Undervisningsplanen för de lärjungar, vilka i framtiden komma att ägna sig åt en verksamhet, som kräver mera handafärdighet än boklig bildning, bör upptaga mera slöjd och yrkesarbete än som är vanlig i våra dagars skolor; det kan möjligen befinnas lämpligt att förlägga detta slags undervisning till en särskild skola. Men i detta liksom i andra fall bör först och främst tagas under övervägande frågan om åtgärder, avsedda att underlätta överföring från en skola till en annan. 9. Det är icke önskvärt, ej ens till en början, att linjer eller skolor upprättas, som omfatta kortare tid än 4 år. Vilken den vanliga avgångsåldern än blir, bör undervisningsplanen läggas så, att den avser utbildning fram till 16-årsåldern. I väl organiserade skolor och linjer visar sig en tendens hos lärjungarna att gå kvar i skolan, tills den avsedda kursen genomgåtts. Framför allt skulle ett höjande av den obligatoriska skolåldern till 15 år härvidlag vara av stor nytta. 10. En successiv omorganisation av skolsystemet kunde kanske lättast verkställas genom att uppmuntra de lokala folkskolemyndigheterna att upprätta »Central Schools». Men Board of Education bör betona önskvärdheten av att denna utveckling icke bör lägga hinder i vägen för upprättande av ett tillräckligt antal vanliga »Secondary Schools» inom varje distrikt. I avsikt att så småningom sammanföra all undervisning ovanför folkskolan under »the Secondary System», bör nämnda myndighet vidare tid efter annan undersöka beskaffenheten hos varje »Central School» och därvid överföra dem, som uppnått en viss utveckling, under vederbörande myndigheter för »Secondary Schools», och giva dem en ställning, som i alla avseenden motsvarar sistnämnda skolors. Vissa modifikationer i de gällande bestämmelserna för »Secondary Schools» bliva nödvändiga, för att inkorporeringen av dessa nya skolor i »Secondary School»-systemet skall kunna äga rum. Man bör därvid noga sörja för att den vidsträckta frihet i fråga om undervisningsplaner, vilken nu är tillförsäkrad dessa skolor genom de förordningar och stadgar, som avse folkundervisningen, blir bevarad, även sedan skolorna överförts till »Secondary School»-systemet.

296 Varje åtgärd i avsikt att föra fram lärjungar till vissa utanför skolan förlagda examina 1 bör, även då det gäller skolformer med mera allmän inriktning, helt överlåtas åt vederbörande skolstyrelser och bör snarare motarbetas än uppmuntras. På alla ifrågakommande orter böra delegationer utses i och för samarbete mellan de myndigheter, som utöva ledningen av skolor under P a r t I I 2 och dem, som leda skolor under Part III 2 , varvid alla användbara utvägar böra försökas i avsikt att förmå sistnämnda myndigheter att förbättra sina skolor i sådan grad, att deras överförande till »Secondary School»-systemet kan bliva möjligt. Då skolavgifter i enlighet med nu gällande lag få upptagas i »Secondary Schools», bör tillses, att så ej får bliva fallet i de nya »Secondary Schools», vilka uppkomma genom omändring av hittillsvarande »Central Schools», och att de sålunda överflyttade skolorna alltjämt komma att„bliva tillgängliga för de lärjungar, som hava de bästa förutsättningarna att draga nytta av den där erbjudna undervisningen. De böra på denna grund förbliva avgiftsfria liksom nu är fallet. Ur motiveringen till Hadowkommitténs förslag.3 Till punkt 3 Kommittén betonar, att det såväl bland lärarekorporationer som bland auktoeid. 281. riteter på den pedagogiska psykologiens område praktiskt taget full enighet varit rådande om den åsikten, att barnen i allmänhet ungefär vid övergången mellan 11 och 12 års ålder 4 träda in i en ny period av sin utveckling. D å vidare skolplikten för närvarande 5 upphör med uppnådda 14 år men allmän önskan föreligger om dess höjande till 15 år, har kommittén funnit, att frågan om ungdomens uppfostran under perioden från 11 till 15 ä 16 år bör lösas som ett relativt fristående problem. I betänkandet betonas också, att organisationer av det praktiska livets män, exempelvis centralstyrelsen för »The Trade Union Congress», uttalat sig i samma riktning. Därjämte citeras följande uttalande av Underhuset den 8 april 1925: »Med hänsyn till det betydande andliga och sociala slöseri, som orsakas av det faktum, att det stora flertalet av de från folkskolan avgående barnen icke får vidare utbildning av något slag, ett slöseri, vars följder bliva än menligare på grund av den rådande arbetslösheten, och med hänsyn till den av departementalkommittén för stipendier och friplatser avgivna förklaringen, att 75 % av de från folkskolan avgående barnen äro intellektuellt kvalificerade att draga nytta av heltidsläsniing intill 16-årsåldern, är detta Hus av den åsikten, att lokala skolmyndigheter böra uppmanas att utarbeta organisationsplaner, åsyftande lämpliga anordningar inom rimlig tid för 'Secondary' eller någon annan form för undervisning med heltidsläsning för alla barn intill 16 års ålder, för en successiv ökning av procenttalet friplatser i statsunderstödda 'Secondary Schools' och för ökade möjligheter till underhållsstipendier i sådan utsträckning, att inga barn må utestängas från högre undervisning till följd av föräldrarnas fattigdom.» Till punkt 5, För att motivera förslaget om olika slag av linjer och skolor inom ungdorrissid. 281 f. skolsystemet anför Hadowkommittén: »Ju större lärjungantalet blir i u n g domsskolorna, desto större vikt ligger det däruppå, att de icke eftersträva a t t i sin undervisning forma skilda slag av begåvningar och karaktärer efter saim1

T. ex. de på sid. 292 omnämnda »Oxford locals». Part II är ungefär liktydigt med högre skolundervisning och Part III med folkundervisning. Punkternas nummer hänföra sig till Hadowkommitténs betänkande, Ch. 11; sidonumren avse skolsakkunnigas betänkande. 4 Hela tiden bör ihågkommas, att skolåldern i England inträder mellan 5 och 6 års ålder, d. v . s. minst ett år tidigare än hos oss. 5 Den höjning av skolpliktsåldern till 15 år, vilken av båda kommittéerna angivits såsom en grundförutsättning för genomförande av deras förslag, har genom ett parlamentsbeslut år 1929 bliivit genomförd. 1 3

297 ma mönster, huru utmärkt mönstret i och för sig än må vara; ungdomsskoleväsendet bör tvärtom erbjuda en hel rad möjligheter till utbildning i olika riktning, så vittomfattande, att de förmå vädja till skilda slag av intressen och utbilda anlag och krafter, vilka kunna vara mycket skiljaktiga både till art och till grad. Likvärdig är ej detsamma som identiskt lika.» Behovet av flera linjer och skolformer i ungdomsskolesystemet framhölls för resten med kraft redan i det här tidigare omnämnda kommittébetänkande av år 1920, som rörde stipendier och friplatser, där det heter: »Upprättandet av olika typer av sådana 'Secondary Schools', där mimmiåldern för avgång är 16 år, bör uppmuntras, och de nuvarande 'Secondary Schools' böra kompletteras med andra av skilda slag, där maximiåldern för avgång sättes till 16 år.» Detta uttalande torde för övrigt hava varit av stor betydelse för utvecklingen av »Central Schools» i London under det senaste årtiondet. Huru många slag av skilda linjer eller skoltyper som böra ifrågakomma, kan enligt kommitténs åsikt ej avgöras, förrän man fått mera erfarenhet att bygga på än vad man har i närvarande stund. Av nöden är därför en sådan elasticitet i bestämmelserna, att man får tillfälle att pröva sig fram, Slutligen uttalar kommittén som sin övertygelse, att en ökning av antalet praktiska linjer i skolsystemet ingalunda behöver medföra minskat intresse för »Secondary Schools» av nuvarande typ, och påpekar, att exempel från flera skoldistrikt visa, att ett ökat intresse för den ena skolformen åtföljts av ökat intresse även för den andra. Beträffande de nya linjernas förhållande till »högre avdelningar inom själva folkskolan» uttalar kommittén i detta sammanhang, att det måste dröja åtskillig tid, innan de nya skolformerna kunna upprättas i tillräcklig utsträckning, och att därför på många orter en »folkskolans högre avdelning» (alternativet I V i punkt 5 sid. 282) tillsvidare får lov att ersätta dem. »Vi betrakta emellertid», heter det vidare, »detta som en övergångsanordning, fastän vi äro övertygade, att den blir nödvändig för en tid framåt. Vi äro nogsamt medvetna om det utmärkta arbete, som utförts i folkskolans högsta klasser, samt därom, att förbättringar dagligen vidtagas. Men (ehuru det för en lång tid framåt utan tvivel skall givas undantag) är det enligt vår åsikt i de flesta fall övervägande fördelaktigt att tydligt framhäva det faktum, att ett nytt stadium i lärjungarnas uppfostran och undervisning inträder vid åldern 11 + på det sätt, att man vid denna tidpunkt överför så många som möjligt, icke blott till ett nytt slags undervisning inom samma skola, utan till en helt annan institution med helt andra lärare, vars hela organisation är klart inriktad på 'postprimary' undervisning.» I motsats till Haldanekommitténs här tidigare citerade uttalande (sid. 287, I I : a och I I : b samt sid. 293, punkt 1) anser den officiella kommittén, att man icke på förhand bör uttala sig om den procentuella fördelningen av lärjungarna mellan »Secondary Schools» av den gamla och sådana av den nya typen, utan nöjer sig med att betona, att stort behov ännu förefinnes i de flesta skoldistrikt att öka antalet högre skolor även av den äldre typen. Såsom en omständighet, vilken väsentligt bidragit till att Hadowkommittén så varmt förordat upprättande av praktiska linjer och skolor ungefär liknande dem, vilka kommit att utvecklas inom de nuvarande »Central Schools», angivas vidare de egendomligheter, vilka äro utmärkande för ungdom i övergångsåren. Det heter härom i utlåtandet: »Just i åldern 11—12 år vakna hos barn många olika nya intressen till liv genom intryck från livet runt omkring dem. Många barn hava redan börjat tänka över vad de skola bli i framtiden och äro angelägna om att få sysselsätta sig med sådant, som står i mera påtagligt samband med deras blivande verksamhet. Ännu flera äro de, vilka utan någon klar uppfattning om vad de skola ägna sig åt vid skoltidens slut vantrivas i en atmosfär av böcker och läxor och som äro ivriga att få syssla med

298 något slag av praktiskt arbete eller produktiv verksamhet ('constructive work'), som ger dem möjlighet att vara icke endast passivt mottagande lärjungar utan verksamma, i någon mån rent av skapande individer. Skall uppfostraren och skolan kunna bibehålla sitt grepp om barnen i detta kritiska skede av deras utveckling, är det nödvändigt att de taga vara på dessa barnens naturliga och sunda böjelser i stället för att hindra och stöta bort dem.» Skolarbetet får ej för lärjungarna stå såsom en motsats till »det verkliga livet» utan såsom ett komplement därtill, och så långt det är möjligt måste barnen ledas till att känna, att de i skolan äro sysselsatta med samma saker och ting, som de finna viktiga och intressanta utanför densamma, ehuru det inom skolan blir fråga om en behandling av problemen i en annan omgivning och ur en delvis annan synvinkel än i det praktiska livet. Kommittén anbefaller ävenledes en tillämpning av motsvarande tankegång på undervisningen inom »Secondary Schools» av nuvarande typ. För en utomstående iakttagare ligger det nära till hands att spåra detta betraktelsesätt tillbaka till den kända anglosachsiska motviljan för varje form av »pluggskola» och till förkärleken för en karaktärsdanande uppfostran. Jämförd med den välordnade, fina internatskolan, vilken i sin egenskap av ett litet samhälle för sig ger utomordentliga betingelser för en fostran till socialt ansvar, samhällssolidaritet och kamratskap, måste nämligen städernas »Secondary Schools», i engelska ögon vida mer än i våra, verka ensidigt inriktade på intellektuell utveckling av lärjungarna och på inlärande av teoretiska kunskaper. Ehuru båda kommittéerna starkt betona nödvändigheten av att idrottsplatser ställas till de nyupprättade skolornas förfogande, synes det dock berättigat att ur den anförda motiveringen utläsa en förhoppning från kommitténs sida, att den föreslagna »praktiska inriktningen» av undervisningen skall bidraga till att giva städernas och de breda samhällslagrens skolor en verklig ersättning för de äldre, finare skolornas bättre möjligheter även till fostran av annat slag än den rent intellektuella. Till punkt 8, Kommittén framhåller, att de benämningar, som givas olika skolformer, äro sid. 282. av stor reell betydelse. Det heter därom bland annat: »Alla framsteg på den offentliga undervisningens och uppfostrans område äro i längden betingade därav, att tilltron till skolväsendets möjligheter att fylla sin uppgift är nog stark att förmå män och kvinnor att, individuellt som föräldrar och kollektivt som medborgare, göra uppoffringar för att befrämja detsamma . Men ett skolsystem har den största utsikten att vinna allmän anklang, om det är sådant, att de principer, på vilka det är uppbyggt, kunna klart fattas inom så vida lager som möjligt av befolkningen; dessa principer bliva lättast förstadda, ifall den terminologi, som användes för att särskilja olika skoltyper och linjer från varandra, är så enkel och så självklar som möjligt, kort och gott om den icke bygger på en tillfällig historisk eller av särskilda samhällsförhållanden framkallad grund ('not based on historical accidents or social conventions'), utan om den utgör en motsvarighet till huvudfaserna i individens utveckling och frän de för alla påtagliga fordringar på utbildning, som i livet ställas på dem, som utbildas i skolorna. I själva verket bestämmer den terminologi, som kommer till användning för att beteckna de olika skolformerna i ett skolsystem, i mycket stor utsträckning uppfattningen om de olika skolformernas undervisning hos den stora skara av män och kvinnor, vilka icke kunna väntas hava sinne för alla finesser i uttryckssätt och benämningar.» »Ur denna synpunkt», heter det vidare, »synes oss den hittills använda terminologien för de olika grenarna inom uppfostringsväsendet lämna ett och annat övrigt att önska. Av bilaga I I (till Hadowkommitténs betänkande) framgår, att denna terminologi har en lång historia, och att den innefattar benämningar, vilka på grund av de sista 20 årens snabba framsteg på skolväsendets område

299 hava fått leva kvar och följa med in i ett tidsskede, under vilket både skolväsendets organisation och de allmänna synpunkterna på uppfostringsområdet äro vitt skilda från vad de voro på den tid, då nämnda beteckningar vunno burskap. Alldeles särskilt lider denna terminologi av den olägenheten att den är ett uttryck för idéer, som voro naturliga på en tid, då ännu 'folkskole'-undervisning ('Elementary Education') och 'högre' eller 'laroverks'-undervisning ('Secondary Education') allmänt ansågos såsom två helt skilda skolsystem vid sidan av varandra. Denna terminologi är olämplig, ja, till och med positivt missvisande, i en tid, då tendensen på uppfostrans område allt mer och mer går i riktningen att understryka att båda skolsystemen måste betraktas såsom efter varandra följande stadier i en sammanhängande uppfostringsprocess, vilka böra genomgås av alla normala barn.» Kommittén förmenar, att den första fråga, som uppställer sig för dem, vilka taga del av förslaget om ändrad terminologi, är spörsmålet på vad sätt en sådan ändring skall kunna förenas med nuvarande skollagstiftning och med gällande bestämmelser rörande skolornas administration (exempelvis fördelningen av befogenheter mellan myndigheter för folkskoleväsendet och för det högre undervisningsväsendet) . Beträffande det senare spörsmålet hänvisar kommittén till sin framställning av de administrativa frågorna i samband med det i punkt 9, sid. 283, refererade uttalandet och medgiver, att en författningsändring på detta område, vilken också påyrkats av några bland de av kommittén hörda sakkunniga, eventuellt kommer att bliva nödvändig. Kommittén framhåller slutligen, att den i detta sammanhang icke anser sig böra föreslå några förändringar i lagstiftningen rörande skolorganisationen, utan endast i den terminologi, varmed de olika skolstadierna i allmänhet böra betecknas. Inom yrkesundervisningen i England är det huvudsakligen skolor av ett slag, som närmast motsvarar våra verkstadsskolor 1 , vilka äro av betydelse, när det gäller speciell utbildning för yrken inom eller besläktade med hantverk 'och småindustri. Inträdesåldern är fyllda 13 år och kursen två- ä treårig. I fråga om dessa skolor, där rent yrkesarbete är det huvudsakliga ämnet, heter det i utlåtandet, »att för erkännande genom Board of Education av en sådan skola i vanliga fall erfordras, att sådana relationer bestå mellan de lokala skolmyndigheterna (eller skolans egen styrelse) å ena sidan och ortens arbetsgivare inom det eller de ifrågavarande facken å den andra, att tillräcklig säkerhet förefinnes, att lärjungarna efter genomgången kurs få anställning av det slag, som skolans undervisning avser.» En annan grupp av dylika skolor har inriktat sin undervisning på verkstadsindustrien eller på byggnadsfacket. I dessa senare skolor gives ett brett utrymme åt sådana ämnen som matematik, naturvetenskaper och maskinritning, varför de icke äro i samma grad som skolorna inom den förstnämnda gruppen direkt inriktade på utbildning i yrkesarbete. Kommittén meddelar, att såväl representanter för ifrågavarande skolor själva samt för deras lärarkårer som också enskilda av de hörda sakkunniga framställt krav på att inträdesåldern vid dessa skolor skulle sänkas till fyllda 11 i stället för fyllda 13 år enligt nuvarande bestämmelser och att lärjungarna under de två åren från 1 1 + till 1 3 + skulle erhålla en undervisning, som vore parallell med de två första årens undervisning i »Secondary Schools» och avsedd att vara grundläggande för den mera direkta yrkesundervisning, som skulle taga sin början vid åldern 1 3 + . Om dessa förslag säger kommittén: »Vi äro av den bestämda åsikten, att alla yrkesskolor av den första gruppen även i fortsättningen böra anordnas såsom 2- ä 3-åriga skolor för ren yrkesutbildning med inträdesåldern 1 3 + . Vill någon lokal skolmyndighet upprätta en skola av den andra typen, har den full frihet att anordna den i enlighet med bestämmelserna för 'Secondary 1

Se sid. 278 f.

300 Schools' med en yrkesbestämd linje, inriktad på sysselsättningar inom industrien. Kommittén betonar vidare i anledning av ett yrkande på införande av ett främmande språk på de rena yrkesskolornas undervisningsplan, att dylika skolor under inga omständigheter äro till för att förbereda sina lärjungar till fortsatta studier i högre fackskolor. Förslaget avstyrkes på det bestämdaste utom för sådana skolor, beträffande vilka det kan påvisas, att det främmande språket hör samman med själva yrkesutbildningen på en viss skolas speciella område. Den till direkt yrkesundervisning hänförbara delen av handelsutbildningen har i England jämförelsevis ringa omfattning. Hadowkommittén uppgiver i sitt utlåtande, att Board of Education hittills godkänt ett begränsat antal (ornkr. 30) skolor för handel av en typ, som motsvarar de nyss omtalade verkstadsskolorna, d. v. s. med 2 ä 3 års daglig undervisning och inträdesåldern 13—14 år. »Från en synpunkt sett äro dessa skolor och kurser», heter det i utlåtandet, »parallella med verkstadsskolor i ordets trängre bemärkelse. 1 Vi äro benägna att betvivla, att det i framtiden kommer att finnas något större verksamhetsområde för dylika skolor, alldenstund det i flertalet skoldistrikt kommer att finnas 'Central Schools' med handelslinje för ungdom i åldersgruppen 1 1 + till 1 5 + och 'Secondary Schools' med inriktning mot handelsyrket under de sista skolåren för ungdom i åldern från 1 1 + till 1 6 + a 1 7 + , och enär båda dessa slag av skolor komma att giva en tillräcklig förberedelse för handelsverksamhet samtidigt som de meddela en god allmänbildning. Emellertid bör det påpekas», fortsätter kommittén, »att det för närvarande i många städer finnes ett avsevärt antal föräldrar, som önska, att deras barn skola komma i åtnjutande av en mera speciell eller mera intensiv förberedelse för anställning på kontor än den, som hittills har givits i de nuvarande 'Secondary* eller 'Central Schools'. E t t stort antal privata handelsskolor av olika slag har därför växt upp för att tillfredsställa detta behov. Om 'Central Schools' med handelsundervisning i de högre klasserna i framtiden utvecklas efter de linjer vi förutsätta, så tro vi, att en gradvis skeende minskning skall inträda i antalet ansökningar om godkännande genom Board of Education av handelsskolor med 2—3-årig kurs och inträdesåldern 13—14 år.» I utlåtandet göres till föremål för en synnerligen ingående behandling frågan om den utbildning och om de allmänna kvalifikationer, som böra krävas av lärare vid de nya »Modern Schools». Då förhållandena på lärarutbildningens område i England äro mycket invecklade 2 och sakna motsvarighet i vårt land, är det ickei möjligt att här i detalj redogöra för de framlagda förslagen. Kommittén understryker emellertid bland annat vikten av att till lärare utses personer, vilka hava vaken blick för sociala spörsmål och särskilt för de förhållanden, som råda i de befolkningslager, från vilka skolans lärjungar företrädesvis komma. Då en »Modern School» skall utgöra ett verkligt förbindelseled mellan den grundläggande undervisningen i barndomsskolan å ena sidan samt industrien, handeln och jordbruket å den andra, få lärarna vid en sådan skola ej heller stå främmande för de grenar av ortens näringsliv, på vilka skolans undervisning är inriktad. Personer, vilkas syn på livet är företrädesvis »akademisk» eller »lärarmässig» (»whose outlook on life i s . . . predominantly academic or professional»), anses sålunda icke lämpliga att undervisa vid »Modern Schools», ej heller lärare, vilka hava benägenhet att lägga sin undervisning i anslutning till något av de vanliga examenssystemen. 1

Således närmast jämförbara med våra s. k. »ettåriga handelsskolor». I mycket sammandragen form återfinnes on framställning av hithörande förhållanden på sidd. 95—97 i det betänkande rörande »praktisk lärarkurs», vilket avgivits av 1927 års skolsakkunniga (Statens offentliga utredningar 1929:10). 2

301 Kommittén framhåller också vikten av att de blivande lärarna vid dessa skolor hava grundlig kännedom om arbetet i folkskolan, ett önskemål, vilket lätt låter realisera sig i England, där utbildningen av lärare för högre skolor icke på samma sätt som i Sverige är helt skild från utbildningen av lärare för folkskolan. »Föreståndare för dylika skolor», heter det, »böra helst vara personer, vilka, samtidigt som de äro grundligt förtrogna med lärjungarnas behov, hava visat sig vara i besittning av omfattande intressen och givit prov på initiativkraft samt på förmåga att staka ut nya linjer för utveckling och att ingjuta en ny anda i sina skolor.» En av föreståndarens uppgifter blir att låta växa fram en lärogång »genom att försiktigt och omdömesgillt anordna försök under ett flertal år, i avsikt att nå fram till kursplaner, som äro ägnade att bringa lärjungarna till en viss närmare känning med förhållandena inom ortens näringsliv och med den moderna civilisationens krav». »Om de i viss utsträckning», heter det vidare om föreståndare och lärare, »äro förtrogna med detaljer inom vissa industrier och näringsgrenar eller med förhållanden inom olika fält av handelns område, så kunna de med vederbörlig utskillning införa undervisning därom i sitt skolarbete, i det de utvälja sådana delar, som äro ägnade att väcka lärjungarnas intresse eller som kunna närmare belysa olika delar av de mera allmänna ämnena.» Det är ej nog med att lärarna hava såväl praktiska som teoretiska kunskaper. »De böra hava förmåga och förstå sig på konsten att med klok urskillning tillämpa sina kunskaper på ett konkret fall. En geograf skall sålunda vara i stånd att ute i naturen demonstrera sitt geografiska vetande och en historiker att oupphörligt visa, huru en historisk tilldragelse eller rörelse, som just är föremål för behandling under lektionen, har haft till resultat eller bidrager till att förklara det ena eller andra draget i vår nutida civilisation.» P å frågan huruvida timlärare eller lärare med full tjänstgöring vore att föredraga i fackämnen lämnas ej något direkt svar. Dock föreslås, att i regel åtminstone någon lärare med hel tjänstgöring i dylika ämnen bör vara bunden vid skolan. Så länge ingen särskild utbildning för lärare vid sådana skolor + i i t a l l o r d n a d ' anbefaller kommittén med hänsyn till det stora lärarbehovet dels anordnande av ferie- och andra kortare kurser dels en viss utvidgning av universitetens »Training Colleges». Frågan om en avgångsexamen från »postprimära» skolor av annat slag än Till punkden nu vanliga »Secondary»-typen har varit föremål för mycket delade m e - t c r n a 22-28 mngar bland de särskilt hörda sakkunniga. Majoriteten av de personer, vilka si<L 285" av kommittén anmodats att framföra sina synpunkter, har varit emot anordnandet av en särskild officiell examen, varvid som motiv närmast anförts, att en sådan anordning genom tendens att uniformera kurser och undervisning skulle bliva hindersam för den nuvarande fria utvecklingen av ifrågavarande skolor. Även i ovngt framvisar diskussionen av denna fråga i England samma argument och motargument som framförts vid skolfrågors dryftande i vårt land. o Kommittén uttalar sig emellertid positivt och enhälligt för en särskild avgångsexamen och detta av följande skäl. Om icke en examen inrättas i »Modern Schools», komma dessa helt säkert att eftersträva — vilket en del av dem redan nu göra — att föra fram ett ansenligt antal lärjungar till nu förekommande officiella examina, sådana som »First School Examination» och »Matriculation Examination», detta alldenstund betyg över godkännande i dylika examina for närvarande ej blott har ekonomiskt värde för personer, som söka anställning utan också bidrager att kvalificera dem för inträde vid institutioner som meddela fackundervisning på de tekniska yrkenas, handelns eller konstens områden. Vidare synes det vara en allmän erfarenhet inom lärarkretsar, att en val avvägd avgångsexamen utövar ett välgörande inflytande på arbetet

302 inom en skola, därigenom att den sätter upp ett bestämt mål att sträva efter och att den utgör en uppfordran till lärjungarna att kvarstanna till skolkursens slut. Kommittén menar också, att barn tycka om att arbeta för en lämpligt avpassad examen och att en sådan utövar ett sunt stimulerande inflytande, förutsatt givetvis att examensfordringarna icke tillåtas otillbörligt behärska kurserna. Slutligen anser kommittén, att gossar och flickor ur både ekononisk och utbildningssynpunkt försättas i ogynnsam ställning, om de icke kvmna erhålla något påtagligt vittnesbörd angående det studieresultat, vilket de^ uppnått. Det synes därför kommittén högeligen önskvärt, att lärjungar från de »postprimära» skolorna, då de söka anställning, skola komma i åtnjutande av samma fördelar som de lärjungar, vilka lämnat de vanliga »Secondary Schools» efter »the First School Examination». En kommittéledamot föreslår reservationsvis, att den nya examen för vinnande av större enhetlighet skulle stå under ledning av en central kommitté i London, vilken hade att utfärda sådana uppgifter för de skriftliga proven, som vore användbara över hela landet. Bestämmanderätten beträffande övriga uppgifter skulle överlåtas åt examensnämnder, vilka skulle utses antingen för varje ort eller för vissa distrikt. Flera av de personer, vilka för kommittén fått framlägga sina erfarenheter och synpunkter, hava med styrka hävdat vikten av att en nyorganisation inom skolväsendets ledning kommer till stånd, varvid de framhållit, att den nuvarande, mest av historiska skäl betingade uppdelningen i f olkskolundervisning, högre undervisning och yrkes- eller teknisk undervisning ej längre kunde anses motsvara de faktiska förhållandena samt att den stode hindrande i vägen för en sund utveckling på skolväsendets område. I utlåtandet citeras med tydligt gillande ett till kommittén ingivit yttrande av Sir Robert Blair,o f. d. ledare av Londons skolväsen, däri han resumerar sina erfarenheter från sin verksamhet. »Det förefanns en risk att behandlingen (av skolfrågor) blev ensidig och ofullständig med en särskild myndighet för folkskolan och en särskild myndighet för den högre skolan inom samma territoriella område; med 'Central Schools' under en folkskolestyrelse och 'Secondary Schools' under en styrelse för högre undervisning; med olika syn på tingen både beträffande uppfostringsfrågor och finansiella spörsmål hos de skilda lokala myndigheterna och slutligen med en statlig skolöverstyrelse delad i tre avdelningar, en för folkskoleväsendet, en för det högre undervisningsväsendet samt en för yrkesundervisningen. De linjer, efter vilka såväl den centrala som den lokala administrativa organisationen hade utvecklat sig, utgjorde snarare ett hinder än en hjälp, när det gällde att behandla ett problem såsom en helhet.» E t t annat av kommittén citerat uttalande är av fullkomligt samma innebörd, ^ och det tilllägges där, att »utvecklingen av tre system var naturlig nog, så länge man grep sig an med uppfostringsproblemet bit för bit». En och annan av de personer, som blivit satta i tillfälle att för kommittén framföra sina synpunkter, påpekade dock, att »ehuru tredelningen i skolsystemet ej längre vilade på någon lagstadgad grund 1 och från en synpunkt sedd kunde betraktas såsom en kvarleva från ett tidigare utvecklingsstadium, så motsvarades den dock av betydelsefulla olikheter mellan de tre lärarkårerna». Kommittén finner detta argument föga betydelsefullt, särskilt som både lokala och centrala samorganisationer av lärare finnas, och anser, att man med fullt fog kan fälla det allmänna omdömet, »att de krafter, som verka för åstadkommande av enhetlighet, oupphörligt växa i styrka». Den uttalar också sin förhoppning »att de konstlade skiljemurarna mellan de tre undervisningsgrenarna med det snaraste skola utplånas». 1 En inre omorganisation inom Board of Education hade nyss ägt rum, genom vilken en ämbetsverkets inspektör kunde få i uppdrag att inspektera både högre och lägre skolor i ett visst distrikt.

303 Kursplaner. Hadowkommitténs utkast till kursplaner äro mycket allmänt hållna och giva i flertalet fall inga fasta utgångspunkter för bedömande av kursernas omfattning. Ett undantag bilda dock i viss mån ämnena främmande språk och matematik, och det framgår av kursplanerna för dessa ämnen, att kommittén tänkt sig en både grundlig och omfattande undervisning i de nya »Modern Schools». Kommittén föreslår sålunda för en 4-årig, icke-selektiv »Modern School» för gossar i stadsdistrikt följande matematikkurs: Talsystemets utveckling. — Enkla operationer med hela tal. — Vårt myntsystem jämte vanliga tillämpningsövningar. — Bråkbegreppet. — Enkla bråkövningar. — Decimalsystemet. — Längd-, yt-, volym-, viktoch tidsbestämningar med hjälp av lämpliga tabeller. — Metersystemet. — Ytor av rektanglar, kvadrater, trianglar, prismor o. s. v. — Lämpliga geometriska laborationer. — Prismats volym. Generalisering av nämnda beräkningsmetoder för ytor o. s. v. — Införande av bokstäver som symboler för tal. — Sammanställande av enkla formler. — Bokstavsräkning. •— Lätta ekvationer. — Transformation av formler för närmevärdens beräkning (»computation»). — Upplösning i faktorer. Användning av rutat papper. — Konstruktion och användning av diagram. — Uppritning i skala. Räkning med medelvärden. — Faktorupplösning. — Största gemensamma divisor och minsta gemensamma dividend. — Lätta algebraiska exempel. — Fortsatta övningar i bråkräkning. — Decimalförvandling i engelska myntsorter. — Kostnadsberäkningar. Begreppen förhållande och konstant förhållande. Begreppet förhållande tillämpat på vinklar. — En vinkels sinus, cosinus och tangent. — Den rätvinkliga triangeln. — Ytproblem och andra praktiska tillämpningar. — Kvadratrötter. — Analogier och proportionella storheter. — Proportionell delning. — Likformiga figurer. — Beräkningar av cirklar, cylindrar, pyramider, koner och sfärer jämte tillhörande geometriska begrepp och satser. Procenträkning med tillämpning på ränta, försäkringar o. s. v. — Sammansatt ränta. Exponenter och logaritmer. Kapitalplacering och avkastning (»investments»). — Främmande myntslag och myntreduktjoner. —• Verklig diskont (rabatt) och nuvärde. 1 Kommittén uttalar, att förändringar i denna kursplan, såväl minskning som ökning, må kunna göras med hänsyn till undervisningens inriktning och till lokala förhållanden. De två första årens undervisning bör dock överallt vara densamma för att ej försvåra övergång från en skola eller linje till en annan. Särskilt i selektiva »Modern Schools» anser kommittén en ökning av kursen möjlig, speciellt då i ämnena algebra och geometri, med hänsyn till skolans inriktning mot industri och liknande områden. Under rubriken »Ett modernt främmande språk» behandlar kommittén frågar, om lämpligheten av att införa undervisning i ett främmande, levande språk i praktiskt inriktade skolor och om möjligheten att av denna undervis1 En av kommitténs förslagsställare, chefen för Board of Education's yrkesskolavdelning, Mr. Abbot, motsätter sig införandet av rabatt- och nuvärdeberäkning i kursplanen.

304 ning utvinna resultat av värde. »Först och främst», heter det därvid i utlåtandet, »utgör själva inlärandet av ett främmande språk en utmärkt grundval för uppfostran, alldenstund det framkallar och stimulerar andlig självverksamhet hos lärjungarna, varjämte ett sådant studium bidrager till att vidga deras andliga horisont och deras intressen såsom världsmedborgare. Från en annan synpunkt sett erbjuder studiet av ett främmande språk tillfälle at: nå fram till litterär bildning genom läsning av några bland världslitteraturens främsta verk och därmed också möjligheten att tillägna sig en i ordets s&nna bemärkelse högre bildning. Vidare kan kännedomen om ett främmande språk vara av stort praktiskt värde inom vissa grenar av näringslivet och för många slag av anställning samt därigenom bidraga till att göra lärjungarna bättre utrustade för det arbete, som skall giva dem deras livsuppehälle». »I 'Secondary Schools' och i Londons och Manchesters 'Central Schools' äro för närvarande anstalter icke sällan träffade för en fyraårig kurs i ett främmande språk. De därvid vunna erfarenheterna giva vid handen, att under denna tidrymd ganska mycket kan medhinnas av lärjungar i åldern 11 + till 15 + . Det synes sannolikt, att resultat av värde skulle kunna åstadkommas till och med under en treårig kurs för barn i åldern 11 + till 14 + under förutsättning av gynnsamma yttre betingelser för undervisningen, för den händelse en lektion i språket förekomme varje läsdag eller med andra ord 5 lektioner pr vecka, vardera omfattande minst 40' minuter.» Efter en utredning av frågan om nuvarande tillgång på kompetenta lärare för en utvidgad undervisning i moderna språk och om åtgärder för att utbilda dugliga lärare sammanfattar kommittén, med franskan som exempel, på följande sätt sin mening om denna undervisning. Läraren skall åsyfta att sätta sina lärjungar i stånd till: I ) att uttala franska på ett sätt som ej stöter åhöraren (»in a way not displeasing their hearers»); I I ) att förstå det talade språket; I I I ) att utrycka sig förståeligt på franska rörande ämnen, vilka ligga inom ramen för deras erfarenhet; I V ) att förstå innehållet i en tryckt text; V) att ledigt, om ock ej felfritt, skriva franska; V I ) att klart inse, att kunskaper i franskan öppna tillträde till en storartad litteraturskatt. De därefter följande metodiska anvisningarna äro av ett visst intresse genom den däri betonade önskvärdheten av att lägga undervisningen praktiskt i enlighet med moderna undervisningsmetoder, varvid konkreta exempel anföras; dock betonas samtidigt betydelsen av grammatikstudier och skriftliga tillämpningsövningar. Slutligen berör kommittén frågan om de i England vanliga stora klasserna och föreslår att avdelningar, vilka omfatta 40 eller inemot 40 lärjungar, skola under det första årets språklektioner uppdelas i två grupper. Anvisningar för utarbetande av kursplaner i »praktiska ämnen» givas beträffande trä- och metallarbete för gossar, sömnad och handarbete för flickor, hushållsgöromål och trädgårdsskötsel. Kommittén föreslår därjämte, att även andra »praktiska ämnen» skola efter godkännande av Board of Education kunna införas, för den händelse förhållandena på orten anses göra det önskvärt.

3. Frankrike. Skolformen »Högre folkskola» (»école primaire supérieure») i Frankrike anses vanligen datera sig från år 1833, emedan den omnämnes i en skolförfattning av detta år. I den vanliga folkskolan, vilken varje kommun var skyldig att upprätthålla, undervisades på den tiden knappast i andra ämnen än läsning, skrivning och räkning. Den utvidgade undervisning, som lämnades i nämnda ursprungliga form av högre folkskola, bestod närmast i tillkomsten av nya ämnen utöver dem, som lästes i den vanliga folkskolan. Om någon verklig utvidgning av själva folkskolväsendet, motsvarande den, som avsågs med de högre folkskolornas inrättande i vårt land vid 1856—58 års riksdag, var däremot icke fråga. Dessa påbyggnader på eller kanske rättare inbyggnader i folkskolan fingo emellertid icke någon större varaktighet i Frankrike, och vid kejsardömets fall år 1870 funnos endast ett fåtal högre folkskolor kvar. Den Tredje Republiken var under sina första år allt för upptagen av tanken på nödvändigheten att värna om sin egen och landets säkerhet för att hava intresse och tid till övers för sociala förbättringar. Det var först på 1880talet, som Jules Ferry lyckades genomdriva de lagförslag, som blevo grundläggande för det nuvarande skolsystemet i Frankrike. I 1882 års lag infördes principen om obligatorisk, kostnadsfri och konfessionslös folkundervisning. I nämnda lag säges emellertid intet om »école primaire supérieure», men i den därefter utfärdade förordning, som i detalj angav de ändrade anordningar, som enligt lagen skulle vidtagas, fick den högre folkskolan sig anvisad en bestämd plats. Den skulle inrättas såsom en särskild skolform, öppen endast för sådana, som fyllt 12 år och som innehade ett »certificat d'etudes primaries». 1 Kursens längd sattes till minst två läsår; undervisningen skulle anpassas efter de speciella behoven på varje särskild ort och vara inriktad på jordbruk, på handel eller på industri. Det tillkom de lokala myndigheterna att taga initiativet till upprättandet av dylika skolor. De nya skolorna mottogos tydligen gynnsamt, och år 1893 blev det nödvändigt att utfärda nya förordningar, vilka i väsentliga delar blevo gällande till omkring år 1920. Ändamålet med dessa skolor angavs på följande sätt: De böra förmedla: 1) en fortsättning och avslutning av kurserna i de ämnen, som lästs i folkskolan; 2) praktisk bekantskap med sådana kunskapsgrenar av litterär, naturvetenskaplig eller allmän karaktär, vilka stå i direkt samband med de yrken, åt vilka eleverna sedermera antagligen komma att ägna sig; 3) en allmänt lagd träning och övning av hand och öga samt verkstadspraktik av sådan natur, att den ger vana vid hantverksarbete, ökar duglighet och färdighet samt utvecklar smaken, samtidigt som den är ägnad att minska ansträngningen under arbetet och giva bättre resultat av ett senare lärlingsskap (i ordets sanna bemärkelse) i verkstad, affär eller på kontor, emedan skolan för nybörjare på dylika verksamhetsområden skall tjäna mindre såsom alternativ än såsom förberedelse. De officiella undervisningsplanerna angåvo i huvuddrag de fordringar, som skulle uppställas i sådana treåriga skolor. Första årets kurs skulle vara ungefär densamma för alla lärjungar. Den utgjorde närmast en fortsättning av unDe franska folkskolarna hava en särskild avgångsexamen av relativt rigorös karaktär, och långt ifrån alla lärjungar lyckas erhåUa det här omtalade betyget över genomgången avgångsexamen. Övriga lärjungar erhålla ett vanligt avgångsbetyg. 20—300467

306 dervisningen i folkskolan men upptog dessutom något slöjd. Från och ued andra året skulle lärjungarna kunna uppdelas på olika linjer eller i olika grupper. Den första gruppen omfattade dem, som följde den allmänna linjens kurs. övriga linjer voro avsedda för handel, industri eller jordbruk. I vissa ämien, exempelvis etik, historia och modersmål, skulle lärjungarna i de olika grupperna fortfarande kunna undervisas tillsammans. Lärjungarna i yrkesa\delningarna fingo dock endast två modersmålslektioner i veckan i stället för den allmänna linjens fem. I avdelningarna för jordbruk och industri gavs större utrymme åt praktiskt arbete, dock mindre än i »écoles pratiques de commerce et d'industrie», vilka den tiden stodo under överinseende av ministeriet för haidel och industri. Lärarna tillsattes antingen av undervisningsministern eller för hans räkning av vederbörande »recteur de 1'académie». De måste hava avlagt en särskild examen, vilken berättigade till anställning som lärare vid ett vanligt folkskoleseminarium (»école normale») och vid högre folkskola. Denna examen var bets^dligt svårare än den, som genomsnittligt fordrades för lärarbefattningar i de vanliga folkskolorna, men många folkskollärare erhöllo »bemyndigande» för viss tid att undervisa i sådana högre skolor. Lyckades sådant, lärare emellertid icke inom tre år avlägga nämnda högre examen, blevo de tvungna att återgå till den vanliga folkskolan. Den omständigheten, att flertalet lärare i de högre folkskolorna genom sin utbildning huvudsakligen voro inställda på teoretisk undervisning av i högre skolor gängse art och att yrkeslärarna stodo på en lägre nivå, torde Lava utgjort den djupare anledningen till de klagomål, som började höras omkring år 1903, att arbetet i den högre folkskolan var för »lärt» och att skolorna icke tjänade det ändamål, som med dem hade avsetts. Meningsskiljaktigheter mellan undervisningsministeriet å ena sidan samt ministeriet för handel och industri å den andra beträffande formerna för den praktiska undervisningen bidrogo till att vederbörande inom undervisningsministeriet gjorde allt för att behålla de högre folkskolorna under sin ledning och anpassa dem efter handelns och industriens behov. Nya undervisningsplaner offentliggjordes år 1909. I dessa underströks skolornas inriktning mot näringslivet därigenom, att ämnena uppdelades i tvenne grupper, den första upptagande de ämnen, som voro gemensamma för alla avdelningar eller linjer, och den andra de ämnen, som hänförde sig till något särskilt yrke. I detta sammanhang utvidgades också de befogenheter, som tillkommo de lokala skolstyrelserna (»comités de patronage»). Dessa lokala styrelser, i vilka representanter för ortens och traktens industri och näringsliv hade säte och stämma, fingo sålunda rätt att i viss utsträckning vidtaga förändringar i kursplanerna, så att varje skolas undervisning skulle kunna smidigare anpassas efter ortens och traktens speciella behov och önskemål. Skolorna tillväxte fortfarande i antal och storlek, men erfarenheten gav vid handen, att det alltjämt var den allmänna linjen, som drog till sig det största antalet elever. I vissa distrikt, där en mera avsevärd del av befolkningen var sysselsatt inom stora industriföretag, visade de tekniska linjerna stor livskraft, men undervisningen inriktades alltför mycket på att förbereda gossar för inträdesprövning till högre tekniska fackskolor (écoles des arts et metiers») i stället för att förbereda för direkt anställning inom industrien. En sådan tingens ordning överensstämde icke med det ändamål, för vilket skolorna voro avsedda, men det var lättare att konstatera felgreppet än att åstadkomma en nyorientering. Efter krigets slut hava förordningarna åter ändrats, och enligt de år 1925 gällande bestämmelserna om inträde vid »écoles primaires supérieures» föreskrives såsom villkor, att den sökande fyllt 12 år, att han godkänts i examen från

307 vanlig folkskola eller^företer betyg över motsvarande kunskaper samt att han under minst ett år gått i folkskolans högre avdelning (»avoir suivi pendant un an le Cours supérieur d'une école élémentaire») eller undergått godkänd prövning på motsvarande kurs. Ingen lärjunge får gå kvar i en »école primaire supéneure» längre än till slutet av det läsår, under vilket han fyller 18 år (jfroSid. 309). Såsom huvudsakligt mål för undervisningen angives utbildande av den personal, vilken under ledning av chefer, som utgått från universitet och fackhögskolor, i framtiden skall sköta åligganden inom administration och näringsliv. Skolornas timplaner upptaga i allmänhet omkring 30 lektioner i veckan. Undervisningsämnen äro etik, medborgarkunskap, elementär nationalekonomi och elementära rättsregler, modersmålet, främmande levande språk, fransk historia jämte huvuddragen av den allmänna historien, geografi, aritmetik, algebra, geometri, elementär fysik och naturkunnighet; praktiska anvisningar beträffande hygien, välskrivning, stenografi och maskinskrivning, frihandsteckning och linearritning, modellering; sång och gymnastik. Till undervisningen i dessa »kärnämnen» fogas med hänsyn tagen till industriens, handelns eller jordbrukets speciella krav teoretisk och praktisk undervisning, av större eller mindre omfattning på olika orter, i sådana ämnen som mekanik, teknologi, :eknisk kemi, < elektroteknik, jordbrukslära, jordbrukskemi, varukännedom, vanlig bokföring m. m. Gossar kunna dessutom åläggas att deltaga i förbiredande militärövningar, verkstadsarbete, laborationer, jordbruks- och trädgårdsarbete. För flickorna förekommer vidare undervisning i huslig ekonomi, barnavård, linnesömnad med tvätt och strykning, klädsömnad och hushå.lsgöromål, varjämte de kunna få deltaga i vissa sysselsättningar, som sta i samband med jordbruk. E t t »Brevet d'enseignement primaire supérieur» ger i form av ett officiellt dokument lärjungarna ett intyg över den erhållna utbildningen. För att få genomgå den därför erforderliga examen fordras bland annat, att den prövande fyllt 15 år före den 1 januari det år, under vilket examen skall avläggas^ Prövningar verkställas tvenne gånger årligen i vederbörande departements residensstad och omfatta såväl skriftliga och muntliga prov som också praktiska irbetsuppgifter. Ingen erhåller examensbetyg, som icke i vart och ett av de tre slagen av prövningar erhållit en viss föreskriven betygssumma. Betygsstalan är 20-gradig, och den, som erhållit betyget 0 i något prov, kan ej godkäinas, ej heller den som erhållit lägre betyg än 5 för uppsatsen på modersmålet. o För att rätt förstå den nedan antydda utvecklingstendens, som under de sista aren gjort sig gällande i Frankrike beträffande de högre folkskolorna, måste man Liagkomma, att den uppdelning i fråga om den administrativa ledningen av undervisningsväsendet, vilken finnes i fråga om skolväsendet exempelvis i ^nglaid och Sverige, också har sin motsvarighet i Frankrike. Före år 1920 lydde den tekniska undervisningen och handelsundervisningen under ministeriet för handel och industri, men den särskilda avdelning inom detta ministerium, som hide hithörande skolor om hand, överflyttades nämnda år till undervisningsnmistenet. E t t visst närmande kom därigenom till stånd, men allt fortlarance^ är splittringen på de olika avdelningarna tydligt förnimbar, särskilt som i vissa ministärer upptages en särskild understatssekreterare för den tekniska undervisningen. Uncer nämnda avdelning lyda bland annat också sex statliga yrkesskolor (»ecobs nationales professionelles»), vilka hava en dubbel uppgift, nämligen dels att utbilda yrkesmän, lämpliga att sedermera bliva verkmästare, ledare tor mndre verkstäder, kontrollörer och dylikt, dels att förbereda för inträdesexamei vid skolor, som motsvara våra tekniska fackskolor. Undervisningen

308 är kostnadsfri, och uppehållet i det med skolorna förenade internatet är mycket billigt för betalande elever, varjämte ett stort antal friplatser finnas. Intagning i dessa skolor verkställes därför efter gallring mellan ett stort aital sökande. Inträdesåldern är lägst 12, högst 15 år, och skoltiden normalt lyra år, men endast tre år för de elever, som förbereda sig för inträde i ovannämnda högre skolor. Den teoretiska undervisningen omfattar: etik, medborgarkunskap, mooersmålet, historia, geografi, hygien (en elementär kurs), aritmetik, algebra, reometri, trigonometri, bokföring, allmän och teknisk fysik, allmän och tekiisk kemi, mekanik, teknologi, frihands- och mönsterteckning, linear- och masnnritning samt främmande språk. Vid samtliga skolor förekomma vidare mekaniskt verkstadsarbete och snickeri, vid vissa dessutom, i anslutning till vederbörande orters huvudindustrier, sådana praktiska ämnen som keramik, väveriteknik, elektroteknik. Åt lärjungar i fjärde klassen, vilka godkänts i avgångsexamen, utfärdas diplom, undertecknade av understatssekreteraren för den tekniska undervisningen. De lärjungar, vilka efter att hava genomgått tredje klassen ämna söka inträde i högre fackskolor, undergå en avgångsprövning, som berättigar dem att erhålla ett särskilt »certificat». Gränsen emellan denna form av »écoles professionelles» och de mot industrien inriktade tekniska högre folkskolorna är sålunda mycket flytande, och båda synas dessutom inrikta sig på förberedelse för inträde vid högre skolor i en utsträckning, som icke varit avsedd. Utom de nämnda statliga »écoles professionelles» finnes ett stort antal kommunala eller av landsting upprättade, treåriga »écoles pratiques de commerce et d'industrie» med inbördes ganska växlande undervisnmgsplanej. Ehuru de i allmänhet mera direkt än »écoles professionelles» äro inriktade på olika slag av yrkesarbete, lägges vid undervisningen i förstnämnda skolor, särskilt under de två första åren, mycket stor vikt vid allmänna ämnen, sådana som modersmålet, etik, historia, geografi, aritmetik och algebra o. s. v. Även dessa skolor utgöra sålunda parallellformer till de mera utvecklade av de högre folkskolor vilkas undervisning är inriktad mot industriella yrken, och i ett stort antal av dem finnes en särskild linje för personer, vilka önska förberedelse för inträdesexamen till högre fackbildande skolor. Den reella skillnaden mellan verkligt yrkesinriktade »écoles primaires supérieures» å ena sidan samt »écoles professionelles» och »écoles pratiques de commerce et d'industrte» å den andra är sålunda många gånger endast en skillnad i nyans men icke i art. _ Den starka centralisering, vilken är utmärkande för fransk administration, tager sig på det skolområde, om vilket nu är fråga, uttryck i en strävan att i administrativt hänseende överflytta de högre folkskolor, som äro inriktade pa förberedande utbildning för industri och handel, till nämnda avdelning for teknisk undervisning inom undervisningsministeriet och parallellt härmed att förena varje särskild högre folkskola med en »école professionelle» eller en kommunal »école pratique de commerce et d'industrie» på de orter, där jämte högre folkskolor någon av dessa båda skolformer finnes. Ar 1922 överfördes sålunda 10 samt år 1923 20 sådana högre folkskolor i administrativt hanseende till det tekniska undervisningsväsendet, och det har uppgivits, att »direction de l'enseignement technique» ämnar söka åvägabringa sammanförande av inalles omkring 120 högre folkskolor med någon av de båda andra skolformerna. . . , Samtidigt försiggår en utveckling i annan riktning, som tagit sig uttryck däri, att man i flere mindre städer förenat de högre folkskolorna med de kommunala allmänna läroverken (»colleges»), varigenom sålunda uppkommit ett slags »linjedelade realskolor». Orsaken till denna åtgärd har närmast v a n t en önskan att vinna besparingar på lärarlönekontot. År 1925 hade omkring

309 20 högre folkskolor omorganiserats genom att inbyggas i »colleges». Denna senare utveckling är intressant ur flera synpunkter. Ända fram till de sista åren har nämligen skiljemuren mellan folkskola och läroverk i Frankrike varit nästan oöverstiglig, och antalet av de barn, som övergingo från den förra skolformen till den senare, var ytterst ringa. Delvis som en följd av kriget uppstod emellertid en rörelse för att få ett enhetsskolesystem (»1'école unique») till stånd. Detta önskemål har ännu ej förverkligats, och dess realiserande inom den närmaste tiden torde vara problematiskt, men förändringar av stor räckvidd med liknande syftning hava dock vidtagits under det senaste årtiondet. Lärokurserna i statsläroverkens förberedande klasser (»classes primaires des lycées») hava sålunda gjorts identiska med motsvarande kurser i den vanliga folkskolan, och ansökningar om friplatser och om stipendier för studier vid läroverk prövas av samma' myndighet, vare sig de sökande komma från folkskolan eller från lyceets förberedande klasser. Inspektionen av de lägre klasserna i läroverken har också överflyttats på folkskolinspektionen. Ännu återstår dock att se, i vilken utsträckning dessa förändringar komma att öka antalet av de lärjungar, som gå över direkt från folkskolan till läroverket. För att påskynda en såidän sammansmältningsprocess hava de lägre klasserna i läroverken gjorts avgiftsfria, och då det ansetts omöjligt att förmå de föräldrar, som vilja hava sina barn i läroverket, till att sända dem till den vanliga folkskolan, hava i stället styrelserna för lyceerna ålagts att i de klasser, som äro parallella med folkskolan, även emottaga barn, vilka annars vanligen skulle gått till folkskolorna. Framtiden får sedan utvisa, huruvida denna sammansmältning kommer att bli så fullständig som man på sina håll hoppas. Dock finnas tecken, vilka synas tala för att den uppfattning är riktig, som anser, att skiljelinjen' i franskt skolväsen, vilken hittills gått »vertikalt», med tiden kommer att gå »horisontellt», eller med andra ord att skolorna komma att klassificeras mera efter det åldersstadium, för vilket de äro avsedda, än efter studiemålet och att alla utbildningslinjer på samma åldersstadium komma att betraktas såsom i stort sett likvärdiga. Vissa högre folkskolor, exempelvis de i Paris befintliga, vilka uppnått en hög nivå och stort anseende bland ungdom och föräldrar, äro mycket eftersökta, och intagningen av lärjungar sker under mycket skarp konkurrens mellan de sökande. Det är vid sådana skolor ingalunda ovanligt, att lärjungar stanna kvar ända upp till 18-årsåldern och att de därefter direkt anmäla sig till undergående av studentexamen. En dylik utveckling av de allmänna högre folkskolorna främjar givetvis den nyss omtalade tendensen att sammanslå dem med de kommunala läroverken i de mindre städerna, varigenom dock deras karaktär av förberedande skolor för det praktiska livets värv starkt försvagas. Förslag hava också varit å bane att ombilda de högre folkskolornas allmänna linjer till en motsvarighet till våra kommunala mellanskolor. Nyligen hava inom fransk skolorganisation vidtagits vissa andra åtgärder, vilka i motsats till den för fransk administration karakteristiska centraliserande tendensen gått ut på en viss anpassning av skolorganisationen efter skiftande lokala förhållanden, åtgärder, som synas i sin mån gynna tendensen att låta de högre folkskolorna sammansmälta med andra skolformer. Sålunda har i Montlucon det statliga lyceet kombinerats med en lägre teknisk skola, och i Nantes har folkskoleseminariet (»école normale») inbyggts i lyceet. Förslag har väckts att göra sistnämnda kombination till allmän praxis, vilket skulle innebära, att i framtiden franska folkskollärare först skulle genomgå en högre folkskola och efter tre års kurs därstädes fortsätta två år i lyceet för att erhålla ytterligare allmänbildning samt slutligen i en ettårig 20f— 300467

310 kurs erhålla specialutbildning för lärarkallet. Ännu flera möjligheter för ombildning av de franska högre folkskolorna synas föreligga, men såsom förhållandena för närvarande gestalta sig, synes en utveckling efter de två huvudlinjer, för vilka nyss redogjorts, vara den mest sannolika. Alla dessa försök att sammankoppla de franska högre folkskolorna mec än den ena än den andra skolformen hava väsentligt underlättats därigenom, att lärartillsättningen vid de högre folkskolorna ej sker på samma sätt som vid de vanliga folkskolorna. Särskilda bestämmelser härom infördes först år 1887, då rätten att utnämna ordinarie lärare vid högre folkskolor överflyttades från vederbörande landshövding (»le préfet») till undervisningsministeriet. De i det föregående (sid. 306) omnämnda kompetensbestämmelserna gälla allt fortfarande i huvudsak oförändrade. Rektor (»directeur») och ordinarie lärare (»professeurs») skola sålunda antingen hava betyg över avlagd licentiatexamen eller på sätt nedan sägs hava förvärvat ett »certificat d'aptitude» för anställning såsom lärare vid högre folkskolor och folkskoleseminarier. Adjungerade lärare (»prof esseurs ad joints») utnämnas bland de lärare med folkskollärarexamen och 3 års tjänstgöring på stadium ovan den egentliga folkskolan (»instituteurs délégués»), vilka godkänts i förra delen av den examen, som berättigar till nyssnämnda »certificat d'aptitude». Samma fordringar gälla för motsvarande lärare vid folkskoleseminarium. Nämnda »Certificat d'aptitude au Professorat dans les Écoles Normales et dans les Écoles Primaires Supérieures» omfattar någon av följande ämnesgrupper : franska språket och litteraturen; historia och geografi;' främmande levande språk; matematiska vetenskaper; fysik, kemi och naturlära; matematisk-naturvetenskapliga tillämpningsämnen. Examen är delad i två avdelningar, vilka ej få avläggas under samma läsår. Båda avdelningarna omfatta såväl skriftliga och muntliga som praktiska prov. För behörighet att anmäla sig till första delen av examen fordras minst 19 års ålder samt betyg över antingen studentexamen eller fullständig folkskollärarexamen eller också avgångsdiplom från högre flickskola. Rätt att undergå examens andra avdelning tillkommer den, som fyllt 21 år och som därjämte antingen godkänts i första avdelningen eller innehar vissa universitetsbetyg samt dessutom kan styrka två års undervisning vid offentlig eller privat skola, varvid två års studier vid en av landets båda högre seminarier (»écoles normales supérieures d'enseignement primaire») kan ersätta de två årens skoltjänstgöring. Av dessa båda högre seminarier är det för manliga elever förlagt^till SaintCloud och det för kvinnliga till Fontenay-aux-Roses. Båda äro tvååriga och hava till ändamål att förbereda för ovannämnda examen. För inträde fordras samma föregående utbildning som ovan angivits såsom villkor för anmälan till examen. 1 Utbildningen omfattar två år och undervisningen är uppdelad i sex grenar, vilka motsvara nyss uppräknade ämnesgrupper i examen. Undervisningen ligger på samma nivå som i fackhögskolor och anses fullt jämförlig med universitetens mera propedeutiskt lagda undervisning för de vanliga lägre examina. Lärare vid de högre folkskolorna i de ämnen, i vilka examen kan avläggas, äro sålunda beträffande utbildning närmast jämförbara med läroverkens lärare, vilket också framhålles genom den för båda gemensamma titeln »professeur». De praktiska linjerna hava i allmänhet ej i alla ämnen haft tillgång till lika kvalificerade lärare som de allmänna linjerna och hava ej åtnjutit samma popularitet. Följande siffror från år 1924, de senaste som funnits att tillgå, 1 Vid vissa folkskoleseminarier anordnas en särskild ettårig kurs för dem, som efter avlagd fullständig folkskollärarexamen ämna söka vinna inträde vid något av dessa båda seminarier.

311 visa tydligt den allmänna linjens övervikt över de praktiska linjerna beträffande lärjungantalet: Gossar

totalt 39,304

Därav på industrilinjen > » handelslinjen > » sjöfartslinjen > > jordbruks- o. hotellinjerna > > övriga praktiska linjer

4,838 1,940 214 656 1,038 Summa för >

yrkeslinjerna

8,686

» allmänna linjen

30,236

Flickor Därav på industrilinjen » > handelslinjen » > administrativa linjen > > linjen för husligt arbete

totalt 34,091 127 3,346 345 511 Summa för >

yrkeslinjerna

4,329

» allmänna linjen 31,391 1

M e s t j ögonen fallande torde vara jordbrukslinjernas ringa omfattning, särskilt då man betänker att omkring 60 % av Frankrikes befolkning lever på jordbruk. Förklaringen är närmast den, att de högre folkskolorna äro stadsskolor och att i jordbruksdistrikten fortsättningsskolor (»cours complémentaires») för jordbruk är den vanliga skoltypen för undervisning efter genomgången folkskola. Sammanlagt räknade sålunda de praktiska linjerna år 1924 omkring 13 000 lärjungar. Enligt en annan officiell fransk uppgift funnos den 1 januari 1925 i offentliga »écoles professionelles» och »écoles pratiques de commerce et d'industrie» sammanlagt 30 352 lärjungar, däri inräknade lärjungarna i 31 yrkesbestämda högre folkskolor, vilka förenats med sistnämnda båda slag av skolor. Numerärt ger detta en ganska betydande övervikt för de senare skolformerna, även om man beaktar, att en del av det för dem uppgivna lärjungeantalet rätteligen hade bort läggas till motsvarande tal för de yrkesbestämda högre folkskolorna. Gäller det däremot att bilda sig ett omdöme om omfattningen av den undervisning i Frankrike, vilken är av ungefär samma art som undervisningen i de högre folkskolornas praktiska linjer, blir resultatet ett annat. I tillgängliga uppgifter angående lokala skolförhållanden 2 angives för några få universitetsområden, huruvida en »école pratique» har en särskild linje, som bland annat är avsedd att förbereda för inträde i högre fackläroverk. Av dessa uppgifter framgår, att i samhällen, där endast »école pratique de commerce et d'industrie» förekommer, denna i allmänhet har en sådan linje, vilket däremot endast undantagsvis synes vara fallet i städer, där samtidigt även en högre folkskola finnes. Då skillnaden mellan undervisningen i nämnda linje av »écoles pratiques» och i de yrkesbestämda högre folkskolorna synes obetydlig, kan, under förutsättning att förhållandena äro desamma i andra universitetsdistrikt, för vilka dylika uppgifter saknas, den slutsatsen dragas, att det slag av undervisning, för vilket de yrkesbestämda högre folkskolorna äro avsedda, i Frankrike har en mycket vidsträckt omfattning. Detta framgår ej 1 Siffrorna stämma ej inbördes men återgivas efter de uppgifter, som den engelska Hadowkommittén erhållit från officiellt franskt håll. C. Eichard: >L'enseignement en France», Paris 1925, Librairie Armand Colin.

312 minst vid en jämförelse med lärjungantalet i läroverken (»lycées» och »colleges» sammanräknade), vilket läsåret 1923—24 uppgick till omkring 111 COO, varvid hänsyn bör tagas därtill, att läroverkens lärjungar i genomsnitt stanna minst dubbelt så lång tid i sina skolor som de praktiska skolornas lärjunzar i sina.

4. Amerikas förenta stater. Vid en jämförelse mellan skolväsendet i Förenta staterna och i europeiska länder bör ihågkomlmas, att varje enskild stat i unionen praktiskt taget själv bestämmer över denna gren av sin verksamhet och att frågan om uppfostringsväsendet ej ens är omnämnd i själva unionsförfattningen. I ett »amendement» till densamma stadgas för övrigt uttryckligen, att hithörande frågor höra till dem, i vilka den enskilda staten har att besluta. Såsom nedan namnes, hava emellertid under de sista femton åren i enstaka fall av unionsmyndigheterna (»federal government») medel anslagits för speciella undervisningsändamål. Det synes därför möjligt, att inom Förenta staterna en gång i framtiden en större enhetlighet kan komma att bliva rådande åtminstone beträffande några grenar av skolväsendet. Redan år 1867 upprättades en självständig myndighet för uppfostringsfrågor, »Department of Education», som emellertid ett par år därefter inordnades såsom en byrå inom inrikesministeriet. Denna »Bureau of Education» är närmast en rådgivande myndighet, vilken också har sig ålagt att samla och bearbeta statistiska och andra uppgifter rörande de enskilda staternas uppfostringsväsen. Några administrativa befogenheter har denna byrå icke beträffande andra skolor än de få, till vilka enligt vad ovan nämnts medel årligen anslås av unionens centralmyndigheter, särskilt då vissa skolor i Alaska och kolonierna. Ehuru den icke har några direkta maktmedel till sitt förfogande, har dock denna »Bureau of Education» genom sin rådgivande verksamhet — i en av sina officiella publikationer karakteriserar B . of E . denna gren av sin verksamhet såsom »its function as a clearing house of information» — väsentligt bidragit till att Förenta staternas allmänna skolväsen trots landets ofantliga utsträckning och stora invånarantal synes vara på väg mot en något större enhetlighet än vad fallet tidigare varit. Genom den s. k. »Smith-Hughes Act» av år 1917 rörande yrkes- och fackundervisningen har för denna del av undervisningsväsendet skapats ett särskilt centralorgan, »Federal Board for Vocational Education», På grund av de förhållandevis stora bidrag, som kunna av unionsregeringen utanordnas till understöd åt sådan undervisning, har nämnda myndighet kommit att få en ganska vidsträckt administrativ befogenhet beträffande ifrågavarande skolor. Så är fallet bland annat på den grund, att kursplanerna för varje sådan skola måste underställas denna myndighet för godkännande, för att understöd skall få utbetalas till densamma av unionens medel. »Federal Board for Vocational Education» består av chefen (»Commissioner») för »Bureau of Education» (jfr ovan), statssekreterarna för jordbruk och för handel, arbetsministeriets sekreterare samt tre av presidenten utsedda medborgare. Med hänsyn tagen till landets storlek och folkmängd kan skolornas utveckling sägas ännu befinna sig på begynnelsestadiet. Intressant är emellertid att iakttaga, hurusom det a l l m ä n n a undervisningsväsendet i Förenta staterna således i c k e betraktas såsom en hela rikets angelägenhet i samma utsträckning som yrkesutbildningen och fackundervisningen på ett stadium nedanför högskolornas. I de europeiska länderna är förhållandet det motsatta.

313 Redan vid 1860-talets början var principen om avgiftsfria, offentliga, allmän- Fackligt inna skolor erkänd i alla unionens stater, och detta ej endast i fråga om den egent- rikt ad underliga folkskolan (»Elementary School») utan också då det gällde den på densam- Ti8+nl°f i n o m I ma byggda högre skolan (»High School»). Den skolorganisation, vilken så små- i o h S a S S J I ningom utvecklades och som ännu är den förhärskande, är en folkskola eller ne'I derskola (»Elementary School»), omfattande åtta år, och en pä densamma byggd fyraårig överskola (»High School»). I de östra, äldsta staterna, vilka till stor del befolkats av engelsmän, funnos redan på 1600-talet privata skolor efter engelskt mönster, avsedda för de mera högtstående samhällsklassernas barn, och många av dessa skolor bestå ännu i dag, oftast såsom exklusiva läroanstalter (bland annat under namn av »Academies») för de förnämare eller rikare familjernas barn. Liksom de gamla skolorna i England, vilka utgjort förebilden, hava dessa under äldre tid grundade skolor huvudsakligen till uppgift att förbereda för universitetsstudier. Den offentliga överskolan måste länge föra en hård kamp med privata skolor om övertaget. År 1890 hade emellertid utvecklingen fört därhän, att i de offentliga överskolorna funnos omkring 203,000 lärjungar mot omkring 95,000 i de privata. Å r 1922 hade lärjungantalet i de offentliga »High Schools» vuxit till omkring 2,873,000 och till nära 226,000 i motsvarande privata läroanstalter. Mot en folkmängdstillväxt under sistnämnda tidrymd av omkring 75 % svarar en tillväxt på 610 % av lärjungantalet i olika slag av »High Schools».1 Denna oerhörda ökning i tillströmningen till överskolan har rent av med naturnödvändighet medfört en omläggning av dess inriktning och studiemål. Den offentliga »High School» hade ursprungligen samjma huvuduppgift som de äldre, privata högre skolorna, nämligen att förbereda för lägre universitetsstudier i ett »College», eller med andra ord att vara förbindelseledet mellan folkskola och högskola, och var i denna egenskap närmast en skola för ett utvalt mindretal av folkskolans lärjungar. I nuvarande tid, då överskolan hämtar sina lärjungar från befolkningslager med de mest skiftande sociala och ekonomiska förhållanden, 2 har själva kursen i en »High School» blivit slutmålet för flertalet av lärjungarna. A r 1922 fortsatte exempelvis endast mellan 11 och 12 % av lärjungarna i samtliga offentliga och privata »High Schools» sina studier vid universitet eller högskolor av olika slag. 1 Då av dessa något mer än 1 % härrörde från de privata skolorna, var det alltså endast en tiondel av de lärjungar, som genomgått de offentliga överskolorna, som fortsatte sina studier vid universitet och högskolor. En annan omständighet av stort intresse är den stora avtappning av lärjungar, som äger rum under skoltidens lopp. Fördelningen av lärjungarna i de olika klasserna var år 1922 följande: 1 Antal lärjungar

I procent av vad lärjungantalet var i första klassen

1151 392

—

741 479

3.

489 070

343 638

46 Skolår i >High School»

4. . . . .

.

1 Uppgifterna äro hämtade ur Kartzke: »Das amerikanische Schutwesen», Leipzig 1928. (Vid summering av de olika klassernas lärjungantal i den tabellariska översikten erhålles emellertid ett lärjungantal av endast 2 725 579.) Enligt tillgängliga statistiska uppgifter kommo år 1890 omkring 70 * av lärjungarna i offentliga »Mign bcnools» från den högst stående femtedelen av befolkningen. Detta befolkningslagers andel av lärjungantalet anges för år 1918 till endast omkring 45 %.

314 De i kol. 3 angivna procenttalen voro år 1910 för 2:a året 68 %, för 3:e året 49 % och för 4:e året 38 % samt år 1920 för 2:a året 71 %, för 3:e året 46 % och för fjärde året 42 %. Trots den märkbara förbättringen uppgår dock icke antalet av dem, som fullständigt genomgå överskolan, ens till hälften av dem, som intagits i dess första klass. # Lärjungantalets oerhörda stegring och den därav följande ojämnheten i lärjungarnas och deras målsmäns sociala och ekonomiska ställning samt den starka tendensen att lämna skolan före skoltidens slut gjorde redan för lång tid sedan frågan om överskolans bildningsmål och organisation till ett brännande spörsmål. Särskilt i de västra, jämförelsevis sent av européer befolkade staterna, där traditioner från Europa och dess skolväsen icke hade tillfälle att göra sig gällande med samma styrka som i de östra, tidigt koloniserade staterna, märktes inom den offentliga »High School» redan tidigt en tendens att utvidga skolämnenas krets med andra ämnen än de så att säga »akademiska». Frågan om undervisningsplanen för överskolan har i största utsträckning numera blivit löst i den riktningen, att man åtminstone i skolor med större lärjungantal tagit upp alla möjliga praktiska ämnen på undervisningsplanen. Sådana skolor hava därigenom ofta blivit mycket vittomfattande (»comprehensive») ej endast i fråga om ämnenas utan också beträffande lärjungarnas antal. En andra möjlighet, nämligen upprättandet av särskilda specialskolor, sådana som exempelvis »Commercial High Schools» eller »Industrial High Schools», vid sidan av och parallella med »High Schools» av en mera allmän eller mera akademisk inriktning, synes däremot icke hava vunnit någon större utbredning. En tysk kännare av amerikanskt skolväsen vill till en del förklara denna omständighet därmed, att en sådan anordning med separata skolor icke skulle tilltala det sinne för smidig organisation, som ansetts vara ett utmärkande drag för befolkningen i Förenta GJVQ TPTT1 <\

I en sådan »comprehensive» »High School» har den enskilde lärjungen en ganska vidsträckt möjlighet att kombinera olika ämnen till en individuell studieplan I de flesta skolor har man dock i avsikt att undvika det kaos, som skulle bliva följden av en obegränsad frihet för den enskilde lärjungen att välja bland skolans ämnen, genomfört den anordningen, att vissa ämnen äro obligatoriska för olika studieriktningar, varigenom en viss linjedelning kan sägas vara genomförd. Då själva den tekniska anordningen med »kärnämnen» och »tillvalsämnen» blivit utförligt diskuterad i Sverige i samband med 1927 ars skolbeslut, torde den icke behöva ytterligare omnämnas i detta sammanhang. Däremot torde några uppgifter om de på undervisningsplanen upptagna ämmena med särskild hänsyn till sådana av praktisk-facklig art vara av intresse. På nästa sida återgivna tabellariska översikter från 15 »High Schools» i olika städer giva en ungefärlig föreställning om de ämnen, som lärjungarna kunna välja emellan. . ,:. , Av dessa översikter framgår, att undervisning i rent praktiska ämnen erbjmdes lärjungarna i »High Schools» i mycket stor utsträckning. Denna utveckling ar även ett led i en planmässig strävan att undanröja »många falska lorestallnin gar om social åtskillnad i klasser eller kaster i följd av olikheter i intressen eller vrken Man befarade först, att en sådan plan 1 skulle bli mycket kostsammare än en plan, som innebar särskilda linjer i särskilda skolor, d. v. s.. en särskild byggnad för 'manual training' för flickor, en för handelskurser o. a. v. Detta är icke den erfarenhet man vunnit här. — — — I High Schools bora både kulturella och praktiska ämnen läras; och de böra läras icke i skilda uitan i samma skolor, på det att idealisten åtminstone må vinna en halsosam respekt för det praktiska och den praktiskt lagde må uppfånga något av granmens idealism» ( I . F . Brown, The American High School, 1909). 1 4

Avser sammanförandet av flera linjer eller undervisningsgrenar i en och samma skola. Citerat efter skolkommissionens betänkande IV, sid. 225.

315 E n h e t e r 1 Q

w

Ämne

CD

p1

>?

a

CD*

CD

CD

p" B P<

CD irt-

o

o_

CD'

CO

P Q

8.5 7

t* o

p 3

ö

CD

•i

i25 CD

CO

S" a

CD

O

o

Ö

ef

CD

CD

CD O)

CO

5.5 6.5 10 8

p CD

o

&

t»

B

ef

5.3 6

5.5 6

P 1=1

>-«

t-1

CD CO e+CD •i

O

O

CD

Sö"

O

CD

CD

P"

B O 13

CD

t'

7.5 4.5 7 Främmande (levande och döda) språk 10 12 12 14.5 14 12 12 12 11 13 10 13 15 12 12 12.5 Matematik 4.5 5 4 4.5 5 6 4.5 6 5 5.5 3.5 4 5 5 5 5 Naturvetenskaper . . . . 4.5 6 5.5 4 7 7 7 6.5 5 7.5 4.5 5.5 7 5.5 5.5 6 Historia och sociala ämnen 5.5 5 6.5 6 5 6 5 6.5 4 4 6 4 7.5 4 4 5.5 Handelsämnen 12.5 12.5 13.5 8.6 12 12 10.5 16 9 13 8 14.5 12 15 15 12 Tekniska ämnen (incl. praktiskt arbete) . . . 14 21 19 6 14.5 10 4 30 2 27 10 4 11.5 7 7 13 Hushållsämnen o. dyl. . 8 8 6 5.5 4 6 3 7 6 11 3 2 4 2 2 5.5 Musik 2 11 4 7.5 6 5 12.5 1.5 2 2 3 4 1 1 4.5 »Konst» (Teckning m. m.) 2 5 4 6 3.5 12 4 6 6 3 4 4 4 3 2 6 4 4 4 4 6 4 1.5 4 1 1 2.5 2 1 3 1 0.5 2 1 2 0.5 6 0.5 4 1 1 1 Med »enhet» (»unit») förstås 4—5 undervisningstimmar i veckan under ett läsår i ett ämne.

Den stora omfattning, i vilken »High Schools» erbjuda sina lärjungar undervisning i praktiska ämmen, motsvaras emellertid, åtminstone ännu så länge, icke av samma intresse från lärjungarnas sida. Av nedanstående tabell, vilken i procent angiver i huru stor utsträckning olika ämnen studerats av lärjungarna vid ovan nämnda skolor, framgår, att intresset för de praktiska ämtnena icke håller jämna steg med deras andel av timplanen. w CD

Ämne

P" B p

% CD

o CD"

•4

t-1

ö CD

o

2. rt-'

CD"

CD

P* B Pf

c+-

g CO p CO

o 4

oca

5' CD O

ef

!2i e»

CD

!z5 CD

>•

B oq CD CD CO

O •i CD

P B t»

o B

B CD cr o*

w

w

o

rt-

CD BCD

O

SL f P a

co'

a

<*CD -l

g_

c4-'

>1 CD

CD

B

CD

g-

i

B

Engelska 18.7 16.1 18.5 20.3 15.3 21.2 19.8 14.1 21.0 17.9 20.7 21.0 15.9 18.0 22.8 18.8 Främmande (levande och döda) språk 12.4 9.6 7.2 11.6 4.4 9.2 12.5 7.7 13.9 16.1 13.9 20.0 8.8 8.6 11.3 11.1 Matematik 16.3 9.1 11.1 12.6 8.5 9.0 13.6 7.9 12.8 12.3 11.6 8.0 12.8 9.5 11.0 Naturvetenskaper . . . . 7.9 8.8 12.8 8.6 18.9 11.8 8.0 9.0 8.5 10.9 10.0 11.3 11.7 8.9 7.0 10.2 9.2 Historia och sociala ämnen 8.6 9.9 6.9 14.2 10.0 16.6 15.9 9.5 12.6 10.9 9.2 12.5 12.9 8.9 11.4 Handelsämnen . . . . 10.7 7.6 7.6 14.4 11.1 11.3 11.0 12.0 22.8 8.8 12.5 14.9 12.4 10.3 20.4 12.4 10.6 Tekniska ämnen (inkl. praktiskt arbete) . . . 9.6 8.9 11.7 4.0 14.7 6.0 3.5 9.8 1.5 8.6 9.1 1.0 13.4 5.3 5.6 7.s Hushållsämnen o. dyl. . 5.2 4.5 7.0 5.6 5.7 4.6 4.4 5.3 1.2 3.7 8.7 0.6 5.1 5.7 3.2 4.7 Musik 2.2 6.5 2.3 1.6 3.3 1.7 4.1 3.4 0.5 1.2 0.0 3.6 2.2 3.1 1.9 »Konst» (Teckning m. m.) 0.2 2.1 7.1 1.9 0.0 2.1 2.4 3.8 1.2 1.5 0.0 1.6 3.6 2.9 3.8 2.5 2.4 Kroppsövningar 8.0 16.7 7.7 5.4 8.1 6.5 4.4 16.2 3.9 7.4 4.0 5.2 5.4 11.5 5.6 7.7 Diverse ämnen 0.2 0.2 0.1 0.0 0.0 0.0 0.9 1.3 0.1 0.8 1.8 0.0 0.0 0.0 0.0 0.3 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

• J [Sita k l a s s e n är undervisningen i ett flertal ämnen obligatorisk, men i följar.de klasser sjunker oftast antalet obligatoriska lektioner. Den omständigheter, att i de flesta fall engelska och matematik samt ofta fäderneslandets historia och kroppsövningar tillhöra de obligatoriska ämnena, torde bidraga till att

316 förklara, varför enligt den sist anförda översikten dessa ämnen intaga en mera framskjuten plats, än vad man skulle väntat med ledning av den tabellariska översikten över den åt olika ämnen anslagna tiden. Beträffande undervisningen i de praktiska ämnena må anföras, att h a n d e l s ä m n e n a (»Commercial Subjects») i en »High School» kunna omfatta bland annat bokföring, handelsräkning, handelsrätt, handelsgeografi, försäljnings- och reklamteknik, affärsorganisation, kontorsteknik, stenografi och maskinskrivning. Dessa ämnens starka ställning både på timplanen och i fråga om intresse från lärjungarnas sida för denna gren av undervisningen får anses hava sin grund dels i den snabba utvecklingen av Förenta staternas näringsliv och dels i den kvinnliga arbetskraftens allt starkare framträngande inom hithörande verksamhetsområden. De offentliga »High Schools» börja nu så småningom att täcka den efterfrågan på utbildad arbetskraft från affärslivets sida, vilken tidigare tillgodosågs av privata handelsskolor. De t e k n i s k a ä m n e n a (»Industrial Arts») representeras bland annat av tillämpad elektricitetslära, maskinritning, snickeriarbete och träslöjd, tryckeriarbete (skolorna hava ibland egna tidningar), automobilreparation^samt smides- och mekaniskt verkstadsarbete. Att dessa ämnen enligt den på sid. 315 meddelade översikten icke tilldraga sig uppmärksamhet från lärjungarnas sida i en grad, som motsvarar deras starka ställning på timplanen, har man sökt förklara på flera sätt. Först och främst äro »High Schools» samskolor, varför de »akademiska» ämnena och handelsämnena kunna påräkna intresse från alla lärjungars sida, under det att de tekniska ämnena nästan uteslutande ifrågakomma för de manliga lärjungarna. Därtill kommer, att en mycket stor del av invandrarströmmen tages i anspråk för yrkesarbete, varför särskilt före de nu införda restriktiva bestämmelserna rörande invandringen industriens och hantverkets behov av nyrekrytering av yrkesutbildad arbetskraft till en ej obetydlig del blivit tillgodosett genom immigranter. Slutligen torde även i Föienta staterna ej minst bland de från Europa invandrade familjerna förefinnas en traditionell uppskattning av de s. k. allmänbildande ämnena, vilken alltjämt gör dessa mera begärliga. De anförda omständigheterna torde också utgöra förklaringsgrunden till att undervisningen i de speciellt h u s l i g a ä m n e n a sömnad, matlagning och andra hushållsgöromål, barnavård, hushållslära m. m. inom »High Schools» icke alls blivit frekventerad i den utsträckning, som man väntade sig vid dess införande. Härtill kommer dessutom, att avlönade anställningar som hembiträde i familj i det stora hela endast antagas av immigranter. For att stimulera intresset för de husliga ämnena har man på sina håll stipulerat deltagande i vissa kurser såsom obligatoriskt för de kvinnliga lärjungar, som ömska avgångsbetyg från skolan. Inträde i ett »College» 1 kan vinnas pa grundval av ett certilikat om l u l l bordade studier vid någon för sådant ändamål godkänd (»accredited») »High School», varvid vanligen brukar fordras, att den inträdessökande deltaget i undervisningen därstädes i sådan utsträckning, att 15 »enheter» uppnatts. 1 allmänhet behöva endast 8 av dessa 15 »enheter» vara förvärvade i sars;kilt föreskrivna ämnen, under det att de övriga kunna härröra frän tillvalsammen, v a r v i d ä v e n d e p r a k t i s k a ä m n e n a m e d r ä k n a s , ehuru ncke alltid till fullt det värde, som motsvaras av det på dessa studier använda ttimtalet Följande översikt ger en bild av de olikheter i fordringar de skilda staterna emellan, som bestå även i fråga om de obligatoriska »akademiska» ämnena. 1

»College» är en läroanstalt av universitetskaraktär, där undervisningen närmast kan karakteriseras som seminarieartad. Lägre universitetsexamina avläggas vid »College», vilket antingem ar fristående eller en del av ett fullständigt universitet. a Se sid. 315.

317 A n t a l

stater,

som

f o r d r a

Ämne

Engelska Matematik Främmande språk Naturvetenskap Historia och samhällsvetenskaper

0 enh.

1 enh.

2 enh.

2 /» enh.

3 enh.

4 enh.

5 enh.

0 1 13 22 14

0 2 0 16 19

3 23 21 3 7

0 12 0 0 0

39 4 2 0 1

3 0 3 0 0

0 0 2 0 1

< Det är givet, att dessa relativt lindriga fordringar på deltagande i undervisning i vanliga läsämnen måste väsentligt bidraga till att stärka de praktiska ämnenas och linjernas ställning, då kurser i sistnämnda ämnen få medräknas för uppnående av det erforderliga antalet »enheter». En synnerligen intressant anordning av den praktiska undervisningen erbjuda de^ »High Schools», vilka tillämpa »The co-operative System». Såsom exempel må anföras den yrkesutbildande linje inom det mekaniska facket för gossar, vilken finnes vid Hyde Park High School i Boston. Skolkursen avser utbildning till ritare eller till högt kvalificerad yrkesarbetare inom det mekaniska yrket och är egentligen fyraårig, men betyg över genomgången kurs erhålles först efter ytterligare ett års av skolan övervakad utbildning på arbetsplatsen inom ett industriellt företag. Under det första året förekommer icke någon praktik på industriverkstad utanför skolan, men från och med det andra året sker utbildningen enligt den kooperativa planen på sådant sätt, att varannan vecka ägnas åt industriarbete inom något av de företag, med vilka skolan samarbetar, och varannan vecka åt skolarbetet. Arbetets fördelning framgår av nedanstående timplan:

Första

året (skolarbete varje vecka).

Engelska Industriell matematik Teknologi Hygien Militärövningar Gymnastik Körsång Yrkesritning Förberedande yrkesarbete

Andra

året (skolarbete varannan vecka).

5 t. pr vecka 4 •> 3 i 1J 2> 2 ' 2 J 2> . . . . 8 » » »

Engelska 5 t. pr skolvecka Industriell matematik . . . . 5 > > Teknologi 4» » Industriell geografi 3 > » Yrkesritning 6 » » Verkstadsarbete i skolan . . . 2 » » Militärövningar 2 » » Gymnastik 2» » 2 » »

Summa 29 t. pr vecka

Summa 31 t. pr skolvecka Dessutom industriellt arbete 1 512 timmar.

Tredje året (skolarbete varannan vecka). Engelska 5 t. pr skolvecka Industriell matematik . . . . 5 » » » Kemi 4>» > Yrkesritning 6 > » > Industriell historia 3 » » » Militärövningar 4 > > > Verkstadsarbete i skolan . . . 2 » > » Körsång 2 » » »

Fjärde året (skolarbete varannan vecka). Engelska 5 t. pr skolvecka Industriell matematik . . . . 5 » » Teknologi 4» » Yrkesritning 6 » » Statskunskap 3 » » Militärövningar 4 » » Verkstadsarbete i skolan . . . 2 > » 2 » »

Summa 31 t. pr skolvecka Dessutom industriellt arbete 1512 timmar.

Summa 31 t. pr skolvecka Dessutom industriellt arbete 1 512 timmar.

Lärjungarna äro under de tre sista åren fördelade på två grupper, av vilka den ena är i skolan, under det att den andra är sysselsatt med arbete vid de företag, med vilka skolan samarbetar. För den tid, eleverna tjänstgöra i före-

318 taget, erhålla de samma lön som övriga lärlingar därstädes, och en och annan av eleverna skulle icke kunna besöka »High School», ifall han icke kunde påräkna ifrågavarande inkomst som bidrag till sitt livsuppehälle. Enligt en uppgift från en liknande »High School» i Rockford 111. uppgår lärjungarnas inkomst av yrkesarbetet till 1 000 a 1 400 kronor för år. Enligt samstämmiga uppgifter från olika håll inträder årligen en tydlig ökning såväl i^ antalet av de »High Schools», vilka tillämpa »The co-operative System» på sina tekniska- och handelslinjer, liksom också i lärjungantalet på redan upprättade sådana linjer. Lärjungarnas val av studieriktning framgår ur en av Bureau of Education lämnad summarisk redogörelse för »High Schools» under läsåret 1923—1924. Enligt denna funnos då i 14 783 skolor 2 318 000 lärjungar, som ägnade sig åt allmänna ämnen, i 3 742 skolor 540 975 lärjungar, som studerade handelsämnen, i 3 860 skolor 160140 lärjungar, som hade tillvalt husliga ämnen, i 2 089 skolor 155 167 lärjungar i »manual training»-kurser, i 2 604 skolor 56 469 lärjungar i jordbruksämnen, i 434 skolor 41 998 lärjungar i industriella och hantverksämnen och i 1 453 skolor 34 138 lärjungar i kurser för utbildning till lärare. En jämförelse med motsvarande siffror för år 1918 visar, att den största procentuella lärjungökningen inträtt inom grupper för industriella och hantverksämnen, den minsta bland dem, som valt utbildning for läraryrket. »Junior Hig,h

Schools.

Av alla dessa »High Schools» utgöres emellertid det stora flertalet av mycket små skolor med ringa lärjungantal. År 1924 hade sålunda 9 150 skolor mindre än 100 lärjungar, (därav 5 110 mindre än 50 lärjungar) 2 618 » 101— 200 1728 » 201— 500 » 717

»

501—1000

»

»

mer än 1000

»

BJIÄÄ

_,

(därav 14 mer än 5000 lärjungar).

Nära två tredjedelar av samtliga »High Schools» hava således mindre än 100 lärjungar och mer än tredjedelen ej ens 50 lärjungar. På grund av mindre goda ekonomiska förhållanden kunna dessa små skolor i allmänhet icke vara försedda vare sig med sådana lärarkrafter eller med speciallokaler och utrustning av det slag, som skulle erfordras för verkliga »High Schools» med möjlighet till utbildning i flere riktningar. Denna omständighet och kanske ännu mera den i det föregående (sid. 313) påpekade stora avtappningen av lärjungar redan efter första året i den vanliga »High School» hava bidragit till en nyorientering i organisatoriskt hänseende inom Förenta staternas skolväsen. Folkskolans sjätte och sjunde klasser sammanslås med första klassen av den fyraåriga »High School» till en treårig »Junior High School» (någon gang även benämnd »Intermediate School», mellanskola), varefter de tre högsta klasserna av den vanliga »High School» benämnas »Senior High School». Ibland förenas dessa båda skolformer till en »Junior-Senior High School», en motsvarighet således till de svenska läroverken med realskola och gymnasium förenade till en enhet. Någon gång förenas även »Senior High School» med ett »Junior College», vilket omfattar de två första studieåren i ett vanligt »College».. Det gamla systemet med 8-årig »Elementary School» och darpa byggd 4-ang »High School» (8 + 4) undantränges snabbt av det nya 6 + 3 + 3, vars ioreträde framför det gamla även ligger i en bättre anpassning efter• larjnngairoas psykiska utvecklingsstadier. I staden Newyork upprättas sålunda nya sko or endast i form av »Junior High Schools» Enligt senast tiUgangh^a " T O P * * * angående lärarpersonal och utgifter för skolväsendet funnos vid »High W av den äldre, 4-åriga typen anställda 88 409 lärare, vid »Junior High Schools»

319 8 070, vid »Senior High Schools» 3 112 och vid »Junior-Senior High Schools» 12 988, vilket för de båda systemen ger jämförelsetalen 88 409 : 24 170, något som innebär, att redan för 3—4 år sedan omkring Vs av lärarpersonalen hade sin verksamhet förlagd till skolor av de nya typerna. Utgifterna för »Junior High Schools» belöpte sig samtidigt till omkring 18 x/4 millioner dollars mot 96 millioner dollars för samtliga »High Schools», vilket ger ungefär samma proportion mellan de båda systemen. I en broschyr, 1 utgiven år 1927 av Bureau of Education, uppgives det, att ungefär var sjätte »High School» då var anordnad enligt systemet 6 + 3 + 3. Enligt nämnda källa är ändamålet med »Junior High School» att »giva en utbildning, avpassad för barn i den tidigare ungdomsåldern, och att underlätta övergång till fortsatta studier». »Avsikten är, att lärjungarna här (i 'Junior High School') skola få hjälp att komma underfund med den riktning, i vilken deras huvudsakliga intressen och anlag gå, på det att de senare på ett klokt sätt skola välja sysselsättning eller fortsatt skolutbildning. Undervisningen är vanligen delad på olika linjer ('departmentalized'). En mångfald av ämnen ('courses') erbjudes, och lärjungarna hava vidsträckt frihet att välja de ämnen och kurser, i vilka de önska deltaga. Lärjungar, som önska lämna skolan vid det nionde skolårets slut, må kunna erhålla speciell yrkesutbildning, men 'Junior High School' skall beträffande lärjungarnas flertal mera eftersträva att giva en allmän överblick över ett antal olika verksamhetsområden än att giva en intensiv förberedande utbildning för ett enda sådant.» Såsom exempel på timplan för en sådan »Junior High School» anföres i nämnda broschyr nedan återgivna timplan från en sådan skola i Rochester N. Y. 7»—8-9 varje år

S k o l å r

Linje

Engelska Historia och samhällslära . . Matematik Naturlära Hälsolära . . Praktiskt arbete (industriellt eller husligt) Välskrivning Musik Teckning Främmande språk Maskinskrivning Förberedande handelsundervisning Handelsgeografi Handelsteknik (»Commercial occupations >) Bokföring Maskinritning (eller mönsterritning o. dyl.) »Guidance» Föreningsarbete m. m. (»School activities>) 1

Allmän

Främmande Teknisk Handel

B

B

A

A

B

A

B

A

FrämHantverk mande Teknisk Handel och industri eller språk B A B A B A hushåll

6 6 5 2 1

6 4 5 2 1

6 4 5 2 1

3 2 3 1 1

3 1 1 1.5 1

3 0.5 0 1.5 1 1.5 2.5

4.5 0 0.5 1.5

0 3.5 4.5 4

0 0.5

0.5 1

0 0.5

2 0.5 1

0.5 3

»Education in the United States of America», United States Government Printing Office, Washington 1927. 2 Övergång till denna linje kan ske när helst lärjunge det önskar, sedan han fyllt 14 år och med godkänt betyg genomgått 6 klasser i folkskola. Avgångsbetyg kan erhållas efter tvåårig kurs.

320 Uppgifterna avse antal lektioner om 60 minuter. Första årets kurser äro desamma för lärjungar på samtliga linjer med undantag av den rent praktiskt-fackligt inriktade. Enligt nämnda officiella redogörelse skall övergången från en linje till en annan vilken som helst kunna försiggå utan svårighet och utan nämnvärd förlust av tid. Vid en jämförelse med svenska förhållanden bör man, särskilt då det gäller skoltidens längd, noga beakta, att villkoren för inträde vid ett »College» •— och därmed även kurserna i »Senior High School» — äro vida mindre än vid de svenska universiteten och högskolorna även i andra ämnen än flammande språk och att under de två första åren i »College» undervisningen nera har karaktär av gymnasie- eller seminariestudier än av universitetsstudier enligt svenska begrepp. Detta innebär givetvis också en motsvarande lindring i omfånget av kurserna i »Junior High School». Därtill kommer för Sveriges del ett med den ökade internationella samfärdseln för varje år stegrat behov av kunskaper i främmande språk. Den tid, som i den svenska fyraåriga realskolan måste anslås åt språkundervisningen, motsvarar till fullo den ett år längre skoltiden i de svenska mellanskolorna och fyraåriga realskolorna. Den rena Den i samband med redogörelsen för skolväsendets administration i Föyrkes- och renta staterna omnämnda »Smith-Hughes Act» av år 1917 avsåg att gefackunder- n o m federalt understöd till lärares avlöning och till utbildning av facklärare visningen. f r ä m j a undervisning, förutom i lantbruk såsom tidigare, även i hushållsgöromål, handel samt hantverk och industri genom skolor på ett lägre stadium än »College», avsedda för ungdom över 14 års ålder. Skolorna hava till ändamål antingen att förbereda för yrkesanställning eller att komplettera yrkeskunskapen hos ungdom, som redan vunnit anställning i yrkesarbete. P å grund av bestämmelserna i »Smith-Hughes Act» har det i fråga om handel, hantverk och industri samt husligt arbete huvudsakligen blivit tre skolformer, vilka få del av sådant federalt understöd. Dessa äro 1 1. Dagskolor med undervisning under minst 9 månader årligen och med 30 undervisningstimmar i veckan. Hälften av skoltiden måste vara anslagen till undervisning i praktiskt arbete på direkt produktiv basis. 2. Deltidsskolor (»Part-time Schools») med minst 144 undervisningstimmar årligen, förlagda till arbetsdagen. Undervisningen skall ansluta sig till lärjungarnas praktiska förvärvsarbete, och skolorna böra vara avsedda för ungdom i åldern 14—18 år. 3. Industriella aftonskolor för yrkesanställda över 16 års ålder. Undervisningen skall komplettera vad som inhämtas under yrkesarbetet utanför skolan. Dagskolorna omfatta huvudsakligen två slags skolor. Dels äro de en motsvarighet till våra f ö r b e r e d a n d e v e r k s t a d s s k o l o r (»Unit Trade Schools or Classes») och avsedda att upprättas i städer med mer än 25 000 invånare. I regel ägnas omkring hälften av tiden åt direkt produktivt arbete i yrket, omkring en tredjedel åt tillämpad matematik, ritning och naturkunnighet samt resten av tiden åt studier i engelska, medborgarkunskap, hygien och historia. Dels utgöras de för orter med mindre än 25 000 invånare av en » G e n e r a l I n d u s t r i a l S c h o o l » , vars inriktning mot ett bestämt yrke är mindre starkt markerad. Den avser förberedelse för en större grupp av yrken, exempelvis byggnadsyrken, de olika slagen om sysselsättningar inom det elektrotekniska facket eller för de olika facken inom den grafiska industrien. Om fördelningen av undervisningstiden gäller vad ovan anförts rörande »Unit 1 Uppgifterna äro till väsentlig del hämtade'nr »Yrkesutbildning i Amerika... »av Alex. Berglund; Stockholm 1926, band 117 i serien »Pedagogiska skrifter», utgivna av Sveriges allm. folkskollärarförenings litteratursällskap.

321 Trade Schools». Beträffande båda skolformerna säges »Federal Board for Vocational Education» 1 särskilt noga tillse, att de ej få övergå till att bliva preparandskolor för »College» eller glida över till »Technical» eller »Manual A r t s High Schools». De få heller icke upprättas, förrän det konstaterats, att de avgående eleverna med säkerhet kunna vinna avsett slag av anställning inom de industrier, på vilka skolans verksamhet är inriktad. Läsåret 1925— 26 räknade dylika skolor för industri och hantverk samt handel sammanlagt 38 986 manliga och 5 430 kvinnliga lärjungar. _ Motsvarande heldagsskolor för husligt arbete hade samma läsår 41 563 kvinnliga lärjungar. A v deltidsskolorna synes en grupp, »Trade Extension Part-time Schools», i det närmaste motsvara de svenska l ä r l i n g s s k o l o r n a , sådana de planlagts i 1918 års riksdagsbeslut om praktiska ungdomsskolor, i det de skola meddela en undervisning, som kompletterar vad eleven lär sig vid arbetet inom det yrke, där han vinner sin utkomst. Liksom i Sverige synes man också 1 .förenta staterna söka olika utvägar för att förlägga undervisningstiden på sådant sätt, att undervisningen skall göra minsta möjliga intrång på yrkesarbetet. I dylika »Trade Extension Part-time Schools», avsedda för handel samt för industri och hantverk, undervisades läsåret 1925—26 30 490 manliga och 11 194 kvinnliga lärjungar, i motsvarande skolor för husligt arbete 34 278 kvinnliga lärjungar. E n annan grupp av deltidsskolor, »General Continuation Part-time Schools», synes ganska nära motsvara 1918 års y r k e s b e s t ä m d a fortsättn i n g ^ s k o l o r i vårt land. Villkoret för att en sådan fortsättningsskola skall åtnjuta federalt understöd enligt bestämmelserna i »Smith-Hughes Act» är tydligen, att minst hälften av det föreskrivna minimum av 144 undervisningstimmar skall anslås till praktiskt arbete. De vanliga fortsättningsskolorna utgöra däremot liksom i Sverige ett led i det allmänna undervisningsväsendet. De yrkesbestämda fortsättningsskolorna för handel samt för industri och hantverk hade läsåret 1925—26 sammanlagt 150 906 manliga och 139 452 kvinnliga lärjungar; för motsvarande skolor för husligt arbete uppgives ett antal av 34 278 kvinnliga lärjungar. Slutligen må omnämnas ytterligare två former av skolor för yrkesutbildning. »Trade Schools» äro de äldsta och hava växt upp vid sidan om det offentliga skolväsendet på enskilt initiativ dels såsom affärsföretag, dels även som filantropiska stiftelser. Vid undervisningen lägges huvudvikten på att giva eleverna en fullständig utbildning för ett bestämt yrke, och av allmänbildande och medborgerliga ämnen upptages mycket litet. En utförlig beskrivning^ av dessa skolor återfinnes i det betänkande, som år 1912 avgavs av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande. En annan skolform utgöres av »Corporation Schools», upprättade av stora industriella företag, vilka önska utbilda sina arbetare för olika arbetsuppgifter inom företaget. Sistnämnda skolor synas befinna sig i ganska snabb tillväxt men torde i detta sammanhang ej erbjuda samma intresse, då deras verksamhet närmast torde vara inriktad på att vara det enskilda företaget till gagn. När intresset för yrkesutbildningen vid 1900-talets början begynte vakna i Förenta staterna, ansågos på de flesta håll de rent yrkesinriktade »Trade Schools» såsom den naturligaste lösningen av problemet, och en författare framhöll år 1910, att »nästa steg i uppfostran måste tydligen gå i riktning mot uppbyggandet av ett stort system av offentliga 'Trade Schools'.» 1 Trots 1 Se sid. 31* * A. D. Dean: »The Worker and the State». Citatet hämtat ur A. Berglunds på sid. 320 omnämnda arbete.

322 de varma lovord, vilka från alla håll ägnades denna skolform, funnos år 1911 efter '30 års ivrig agitation ej mer än 15 sådana skolor i hela unionen, och i A. Berglunds ovannämnda arbete anges antalet år 1926 till omkring 25 med ett elevantal av omkring 6 000, varjämte det uppgives, att skolornas antal icke visar tendens till att ökas. De huvudinvändningar, vilka enligt nämnde författare under de sista 10—20 åren börjat resas mot skolformen »Trade School», äro följande: 1) »Trade Schools betinga abnormt hög kostnad för varje elevs utbildning. 2) Skolorna kunna ändock icke giva den utbildning under produktiva villkor, som industrien fordrar. 3) De kunna icke följa med i den snabba utvecklingen av industriens maskinella utrustning. Till dessa torde också kunna läggas en fjärde, nämligen att utvecklingen går i sådan riktning, att även en intellektuell utbildning och träning är av nöden för många av de industriarbetare, som skola intaga mera framskjutna ställningar inom sitt fack. Även om starka motskäl kunna anföras mot ovan anförda anmärkningar och särskilt det, att förhållandena på skilda orter äro mycket olika, torde en jämförelse mellan de anförda siffrorna rörande utvecklingen av »Trade Schools» och de i det föregående anförda uppgifterna beträffande elevfrekvensen vid de yrkesbetonade linjerna av »High Schools» och vid vissa slag av offentliga yrkesutbildande skolor göra det troligt, att lösningen av frågan om yrkesutbildningen icke kommer att gå i riktning mot en utveckling av ett system av »Trade Schools». Det på sid. 317 skildrade förfaringssättet vid vissa »High Schools» med sådant samarbete mellan skolan och näringslivet, att eleven tillbringar en viss tidsperiod i skolan och den nästa i verkstaden eller affären (»The co-operative System»), vilket givit så goda resultat både på högskole- och gymnasiestadiet, synes möjligen komma att utsträckas även till ett lägre skol- och åldersstadium, ehuru vid de hittills gjorda försöken i sådan riktning den teoretiska undervisningen ej fått på långt när samma omfattning som på de högre stadierna. Den ovan nämnde svenske iakttagaren synes hava kommit till den åsikten, att en dylik utvidgning av »The co-operative System» synes trolig, i det att han avslutar sin redogörelse för yrkesutbildningen i Amerika med orden: »Många tecken tyda på, att den utbildningsanordning, som, då här behandlade system tages i exempelvis maskinindustriens tjänst, kommer att framträda såsom någon modifierad corporation school, därest den anslutes till större företag, och då den anslutes till ett flertal mindre företag kommer att bliva av 'the co-operative school's' typ.»

323 Bil. 8. Uppgifter, utvisande avgången med och utan examen från olika klasser inom några högre allmänna läroverk, realskolor och kommunala mellanskolor. A. Högre allmänna läroverk. Högre allm. läroverket å Södermalm i Stockholm. Av de lärjungar, som höstterminen 1915 inskrevos i klass 1, avgingo från A r

klass 1

1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

. . . . . . . . . . . . .

2 4

2 2 4 1

5 1

ring 4

2 8 1 1

2 2 2

10 2 3 1 1

I

II

2 1 2

III

1 Summa

rv

26 7 2 1 36 a

Amn. Av de tillhopa 100 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1915, avgingo 17.0 % efter av. lagd realskoleexamen, 36.0 % efter avlagd studentexamen och 47.0 % utan att hava avlagt examenSamtliga efter avlagd realskolexamen. — 2 Samtliga efter avlagd studentexamen.

Högre allm. läroverket i Västerås. Av de lärjungar, som höstterminen 1915 inskrevos i klass 1, avgingo från År

klass 1

1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

. . . . . . . . . . . .

6 I

II

III

6 3 2 1

1 5 1

. 2 1 1 1

—

,„

5 2 1

1 i

Summa

IV

,

— — — —

ring

—

—

—

—

—

—

8'j

— —

— 1

— —

6 2 2 1 112

Anm. Av de tillhopa 49 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1915, avgingo 16.3 % efter avj,agd realskolexamen, 22.4 % efter avlagd studentexamen och 61.3 % utan att hava avlagt examen. 1

Samtliga efter avlagd realskolexamen.

Samtliga efter avlagd studentexamen.

324 B. Realskolor. Realskolan i Kristinehamn.

Realskolan i Oskarshamn.

Av de lärjungar, som höstterminen 1920 inskrevos i klass 1, avgingo från

Av de lärjungar, som hCstterminen 1920 inskrevos i klass 1, avgingo från

År

klass klass klass klass klass klass 4 5 6 3 2 1

klass klass klass klass klass klass 6 4 5 3 2 1 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

Summa

6 Summa

Anm. Av de tillhopa 34 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1920, avgingo 47.1 % efter avlagd realskolexamen och 52.9 % utan att hava avlagt examen. Därav 1 utan att hava avlagt realskolexamen.

— — — —

— 1 — — — — — b — — 2 — — — — — 1 1 6

— —

4 1

1 B i1 U

4 Anm. Av de tillhopa 19 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1920, avgingo 57.9 % efter avlagd realskolexamen och 42.1 % utan att hava avlagt examen. l

Samtliga efter avlagd realskolexamen.

O. Kommunala mellanskolor. •Kommunala mellanskolan i Stockholm.

Kommunala mellanskolan i Trollhättan.

Av de lärjungar, som höstterminen 1923 inskrevos i klass 1, avgingo från

Av de lärjungar, som höstterminen 1920 inskrevos i klass 1, avgingo från

i r

klass 1

klass 2

klass 3

_

1923 1924 1925 1926 1927 1928

10 3

— — Summa

2 45 4

— — Bl

13 3

132 2 9

— 16

Ar

klass 1

klass 4

Anm. Av de tillhopa 221 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1923, avgingo 61'1 % efter avlagd realskolexamen och 38.9 % utan att hava avlagt examen.

klass 2

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

16 4 *1 Summa

11 Anm. Av de tillhopa 42 lärjungar, som inskrevos höstterminen 1920, avgingo 47.\% efter avlagd realskolexamen och Ö2A % utan att nava avlagt examen.

1 Utan avlagd realskolexamen. — Därav 5 uta u att hava avlagt realskolexamen. s utan att hava avlagt realskolexamen • » D:o 1. — D:o 6. 1

klass 4

klass 3

2 Därav 1

325 Kommunala mellanskolan i Vetlanda. Av de lärjungar, som höstterminerna 1920 och 1921 inskrevos i klass 1, avgingo från

År

klass 1 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

klass 2

5 5

Summa

.

klass 3

2 6 7 1

klass 4

4 2 3

3 17 *9 1

*30

Anm. Av de tillhopa 65 lärjungar, som inskrevos höstterminerna 1920 och 1921, avgingo 44.6% efter avlagd realskolexamen och 55.4 % utan att hava avlagt examen. 1

Därav 1 utan att hava avlagt realskolexamen.

Bil. 9. Översikt över de allmänna och yrkesbestämda högre folkskolornas utveckling under det senaste årtiondet. Allmänna skolor L ä s å r

1919-20 1920—21 1921—22 1922—23 . . . 1923—24 1924—25 . . . 1925—26 1926—27 1927—28 1928—29 1

Yrkesbestämda skolor

Antal lärjun gar

Antal skolor

gossar

flickor

summa

45 53 49 46 44 44 42 38 37 38

948 1142 1145 999 965 1017 935 803 766 814

1816 1621 1689 1368 1245 1292 1277 1100 1037 1056

2 263 2 763 2 834 2 367 2 210 2 309 2 212 1903 1803 1870

Somliga skolor hava flera linjer.

Antal skolor1

15 20 20 22 21 22 23 25 25 25

Antal lärjun rar gossar

flickor

summa

731 1176 1348 1613 1707 1615 1610 1582 1527 1499

1012 1772 2 058 2104 2 220 2 301 2 369 2 318 2 354 2 476

1743 2 948 3 406 3 717 3 927 3 916 3 979 3 900 3 881 3 975

326 Bil. 10. Detaljerad redogörelse för högre folkskolor läsåret 1928—29. 1

Ort

5 Antal Linje årsklasser

Benämning

A. H. folkskola för bandelsundervisning H. folkskola för teknisk utbildning H. folkskola för kvinnlig Norrköping

Jönköping Kalmar

H. folkskola med handelsundervisning H. folkskola för förberedande teknisk utbildning H. folkskola för huslig utbildning Jönköp. yrkesbestämda h.

Arlöv Malmö

Kalmar yrkesbestämda h. folkskola Arlövs h. folkskola . . . Malmö borgarskola . . .

Lund Ystad

Lunds h. folkskola Ystads h. folkskola

Hälsingborg

Göteborg

Borås Uddevalla Sunne Örebro

. . . . . .

Hälsingborgs yrkesbest h. folkskola H. folkskola med handelsundervisning för gossar . H. folkskola med handelsundervisning för flickor . H. folkskola med teknisk undervisning H. folkskola med husligt arbete för flickor . . . Borås yrkesbest. h. folkskola Uddevalla h. folkskola . . Sunne h. folkskola Örebro h. folkskola

. . . . . .

| 8

Antal lärjungar i klass

11 Antal Antal med full-; itan avSum- ständigt gångsma avgångs- betyg betyg av-! avgångna gångna

4 och 3 123 100 2 56 22

—

15 307 — 78

80 21

51 16

T

4 och 3

118 101

15 300!

67 K

4,3o.2

78 114

46 H

— 139

1 Stockholm

2 Yrkesbestämda} i

H

54 T

— —

K

51 H

18 K H H K H H T K

2 3 3 2 2 3 2 2

27 20 27 15 152 112 135 59 28 25 26 12 26 9 28 8

H T K

2 1 2

46 16 73

23 H

3 H

— 171

— 118

20 2 9 103

— — 7 — — — — —

47 50 316 194 | 53 45 35 36

— — — — — 15 — —

69 16 88

—

—

— 183

24 T

— 191

55 K

67 H K H T K J H T K

2 1 3

33 30 35 20 11 12 94 31 28

— 43 — 30 1C — 53 I — 30

9,

3 2 4 och 3 4 och 3 3

— 8 10 7 9 59 24 28

— — 8 — 52

— —

2S }26 16 2S

1 1

2 39 194

|

25 7

7 1 35

1 7

25 21 208 | 71 79

J

2 ?

1\

27 42

9 1 4 61

I\

1 Beteckningarna H, J, K och T betyda resp. handelslinje, jordbrukslinje, huslig linje och teknisk linje. 2 Uppgifterna avse läsåret 1927—28.

327 10

Ort

Benämning

Västerås Hofors

Y:ås h. folkskola Hofors » »

Östersund Luleå

Linje

Antal årsklasser

H T K H H

Ö:sunds» > Luleå » »

30 9 10 47 26

Summa

U. ettåriga h. folkskola f. gossar U. ettåriga b. folkskola f. flickor U. tvååriga h. folkskola f. flickor

Mariefred Finspång Visingsö Jönköping Jönk. allm. h. folkskola . Mörbylånga Vissefjärda Kalmar Kalmar allm. h. folkskola Klinte Slite Jämshög Båstad Kristianstad J. H. Dahls läroanstalt . Allerum Brunnby Flenninge Kattarp Jonstorp o. Farhult Väsby Raus Vällinge Falsterbo Hälsingborg H:borgs allm. h. folkskola Onsala Marstrand Borås Borås allm. h. folkskola . Munkfors Norberg Falun Falu stads h. folkskola . . Säter Gävle Skönvik Ytterlännäs Summa

11'

Antal Antal med full- utan avSum- ständigt gångsma betyg betyg avgångna

25 12

22 16

46 113 35

? 35 6

21 16 67 21 46 34 59j 86 32 38| 33 30 56 14 38 30 41

6 4 13 4 15 4 4 37 13 5 14 10 22 6 9 16 20

4 5 14 6 16 6 21 30 J 2 15 2 5 17 l 5 17 »9 6

24 46 77 — 35 15 — 89 13 26 9 58 — 75 8 39 101 4 49 — 160 10 58 27

10 19 46

10 7 2 4 3 21 l 4 6 38 13 4 23 3 48 20

1936 1301 654 B.

Spånga Södertälje Östhammar Uppsala

Antal lärjungar i klass

Allmänna. 1 46 3 60 2 16

8 4 3 975

2 2 4 2 2 4 4 2 2 4 2 2 2 2 2 2 2

14 10 23 17 24 15 20 49 19 11 19 18 29 8 27 141 21

7 6 17 4 22 12 16 37 13 9 14 12 27 6 11 16 20

2 2 2 3 2 3 2 3 4 3 4 2 4 3 4 2

14 26 29 13 6 41 19 2 24 23 8 58 22 100 18 15

10 20 48 14 9 31 4 9 25 15 14 43 12 45 18 12

8 17 5

—

37 9

11 15 12'

jlOOO 638 165

17 2 5 11 J

41 12 45 *6 12

m o M c k f k ™ ™ ? I S ? 6 ^ ^ . ^ ^ ä ^ delvis ofullständiga för läsåret 1 9 2 8 - 2 9 , varför några slntsuml ä »r,+«i5 ? «9, ^ a s å r e t 1 9 2 7 ~ 2 8 y a r »otalet med fullständigt avgångsbetyg avgångna 820

ot^^^ZtlfetL^ra 1

Uppgifterna avse läsåret 1927—28.

^ * * • * • * » * S f c folkslolo/famfrefp.

&

Statens offentliga utredningar 1930 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna» nammer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättskipning.

Fångvård.

Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [5]

Kommunalförvaltning. Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande. [131

Statens och kommunernas

flnansväsen.

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra fi fattningar och föreskrifter rörande lotsverket. [7] Utkast till lagbestämmelser om befraktning. [11]

Kommunikations väsen.

Politi.

Bank-, kredit- och nenningväsen.

Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. [8]

Försäkrings väs en.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. .Andlig odling i övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [3] Betänkande med förslag ang. ordnandet av den lägre la bruksundervisuingen. [9] Utredning och förslag rörande praktiska bild.ningslinjer realskolans åldersstadium. [14]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läige samt bcl av försvarskrafter. [12] Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. [1] 2. Betänkande ang. jordbrukets kreditförhållanden. [2] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. [4] Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar m. m. [10]

Utrikes ärenden. InterimtioiielU rätt. Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6]

Stockholm 1930. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt ii Söner 300467