Betänkanden med förslag angående skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:16

SOCIALDEPARTEMENTET

B E T Ä N K A N D E S MED FÖRSLAG ANGÅENDE

SKÄRPTA

KONTROLLFÖRESKRIFTER

R Ö R A N D E L A N D S F I S K A L E R S OCH M E D

DEM

JÄMSTÄLLDA BEFATTNINGSHAVARES M E D E L S F Ö R Y A L T N I N G M. M.

S T O C K H O L M 19 3 0

Statens offentliga utredningar 1930 Kronologisk 1 Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. Beckman. 70 s. Jo. 2. Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 s. Jo. 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idtra. 191 s. H. 4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. Beckman, vij, 129 s. 11 pl. Jo. 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. Ju. 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. D. 7. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H. 8. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. Tiden. 333 s. 1 karta. Fl. 9. Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. Jo.

förteckning 10. Utredning-och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänma inrättningar m. m. Marcus. 21 s. 3 tab. Jo. 11. Utkast till lagbestämmelser om befraktning. Norsteidt. 154 s. Ju. 12. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge satmt behov av försvarskrafter. Beckman, vij, 325 s. FÖ. 13. Utredning angående kommunalförvaltningens ordnamde i städemaefterprocessreformens genomförande. Marcus, 250 s. S. 14. Utredning och förslag rörande praktiska bildningslin jer på realskolans åldersstadium. Norstedt. 327 s. E. 15. 1928 års pensionförsäkringskonimitté och organisations sakkunniga. Statistiska undersökningar samt kostnaids beräkningar. Norstedt. 402 s. S. 16. Betänkanden med förslag angående skärpta kontrcoll föreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jäim ställda befattningshavares medelsförvaltningm.m. Beick man. 199 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 0 : 16 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDEN MED FÖRSLAG ANGÅENDE

SKÄRPTA KONTROLLFÖRESKRIFTER RÖRANDE LANDSFISKALERS OCH MED DEM JÄMSTÄLLDA BEFATTNINGSHAVARES MEDELSFÖRVALTNING M. M.

AVGIVNA DEN »1 JANUARI OCH DEN 17 MAJ 1930 AV

SÄRSKILT TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1930 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1264 30]

5 ™ _ I^J

-;1

I

BETÄNKANDE AVGIVET DEN 31 JANUARI 1930

5 Till KONUNGEN.

Genom skrivelse den 1 november 1929 har chefen för kungl. socialdepartementet tillkallat och förordnat undertecknade att inom departementet såsom sakkunniga biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag till ändrade föreskrifter, avsedda att, inom ramen av nuvarande organisation, beträffande landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning förebygga oegentligheter eller underlätta deras uppdagande ävensom angående andra därmed sammanhängande spörsmål, varvid departementschefen föreskrivit, att de sakkunnigas förslag borde vara avgivet, i vad det avsåge åtgärder, som kräva riksdagens medverkan, före den 1 februari 1930 och i övrigt före den 1 april 1930. De sakkunniga, som av departementschefen inhämtat besked, att de befattningshavare, beträffande vilkas medelsförvaltning åtgärder borde föreslås, voro förutom landsfiskalerna andra utmätningsmän ävensom exekutionsbiträden få härmed avgiva yttrande och förslag beträffande ifrågasatta åtgärder, som ansetts kräva riksdagens medverkan. I yttrandet hava de sakkunniga ansett sig även böra redogöra för eller i korthet omnämna vissa för det avsedda syftemålets vinnande enligt de sakkunnigas mening erforderliga åtgärder, vilka ankomma ensamt på Kungl. Maj:t. Så har skett, emedan härigenom ändamålet med och betydelsen av förstnämnda åtgärder torde framstå klarare. Till ledning för bedömandet av frågan, vilka åtgärder böra vidtagas till iorebyggande av oegentligheter vid landsfiskalers, andra utmätningsmäns samt exekutionsbiträdens medelsförvaltning eller underlättande av sådana oegentligheters uppdagande, erfordras utredning om, vilka medel nämnda befattningshavare omhänderhava, huru deras medelsförvaltning och kontrollen över densamma för närvarande är ordnad och i vilka avseenden gällande kontrollbestammelser visat sig otillräckliga eller icke hava med erforderlig noggrannhet iakttagits av de övervakande organen. De sakkunniga få härutinnan lämna följande redogörelser.

Redogörelse för förvaltade medel. Landsfiskal omhänderhar i sin egenskap av upphör dsvedo gör are och utmätningsman medel av mångahanda slag. Vid en redogörelse för desamma torde man lämpligen kunna 1 olja den indelning, som användes i det senast fastställda formuläret för landsfiskalernas m. fl:s kassajournal, nämligen: exekutionsmedel, medel, som redovisas i månadsräkningen, medel enligt § 1 b) restindrivningsförordningen och övriga medel. A.

Exekutionsmedel eller medel, som uppbäras I. enligt utsökningslagen, II. » lagen om avbetalningsköp, ln » » om införsel i avlöning, pension eller livränta, så vitt den avser uttagande av underhållsbidrag.

c; B. Medel, som redovisas i månadsräkningen (jfr medels förvaltnings förordningen) . Hit höra: I. restförda kronoutskylder, vartill enligt uppbördsreglementet hänföras årliga utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda, av Kungl. Maj:t meddelade stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Bland sistnämnda utskylder och avgifter må nämnas landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel, brandstodsmedel, försäkringsavgifter och annuiteter å egnahemslån (i vissa län), I I . bötesmedel, nämligen böter och viten, förbrutet gods m. m. som avses i bötesindrivningsförordningen, I I I . åtskilliga andra medel såsom: 1) bevillningsavgifter för särskilda förmåner' och rättigheter, i den mån medlen ej 2) brännvinsförsäljningsmedel, 3) bidrag till kostnaderna för kontroll över inbetalas till länsstyrelsen. bryggerier och mejerier, 4) automobilskatt och skatt å automobilgummiringar, 5) domänstyrelsens medel, nämligen arrendemedel, som inbetalas till landsfiskalen såsom särskilt förordnad uppbördsförrättare, restförda arrendemedel samt skogsförsäljningsmedel, som landsfiskal anmodats uppbära eller vederbörande avfordra, 6) ecklesiastika arrendemedel, som inbetalas till landsfiskal såsom särskilt förordnad uppbördsförrättare, eller restförda sådana medel, 7) landskansliets expeditionsmedel, såsom stämpelavgift å landskansliets eller andra myndigheters expeditioner, om vilkas uttagande länsstyrelsen givit order, expropriationsmedel, som ej lyftas hos länsstyrelse, arvsmedel från utlandet, vilka länsstyrelsen erhållit utrikesdepartementets anmodan att tillställa vederbörande, och lantmätares gottgörelse av tredskande sakägare (lantmäteritaxan 59 §)? 8) landskontorets expeditionsmedel, såsom stämpelavgift å landskontorets icke utlösta expeditioner, stämpelavgift för gåvodeklaration, där avgiften ej bifogats deklaration, statsverkets kostnader för fri rättegång, där dessa skola ersättas, medel, som landskontoret överlämnat för att tillställas vederbörande, däribland rustnings- och roteringsersättningar, avlöning till polismän inom distriktet samt kostnader för vägsyner, som enligt landskontorets order skola uttagas av vägstyrelse, . 9) förskottsmedel, som erhållits för bestridande av vissa kostnader t. ex. fångforsling, ersättning till nämndemän för tjänstgöring vid ting och vissa förrättningar, samt ersättning till vittne i brottmål och i mål, där part äger åtnjuta fri rättegång, ävensom för utbetalning av belöning för dödande av vissa djurslag. C

Medel enligt § 1 b) restindrivningsförordningen, vilka utgöra kommunalutskylder (utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen) och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt församlingsavgifter till prästerskapet, allt i den mån dessa utskylder och avgifter blivit restförda vid uppbördsstämma.

7 De medel, vilka, sedan de vid uppbördsstämma restförts, uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder utgöra grundavgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skogsaccis och vägskatt, där uppbörden förrättats av vägstyrelsen eller kommunalnämnden. B. Övriga medel. Till denna grupp äro huvudsakligen följande att hänföra I. medel, som avses i § 1 c) restindrivningsförordningen såsom: a) restförda avgifter till vissa försäkringsanstalter, b) kostnader för avhjälpande av brister i väghållning (§ 35 väglagen och § 39 lagen om enskilda vägar) och i stängselskyldighet (§ 22 förordningen om stängselskyldighet) samt kostnader för hantlangning vid jorddelning (2 kap. 10 § jorddelningslagen), c) avgifter till arméns pensionskassa och arméns änke- och pupillkassa, d) expeditionslösen och stämpelavgift för expeditioner upptagas under »övriga medel», då framställning om deras uttagande göres av annan myndighet än länsstyrelsen i länet, och e) medel, som utgöra ersättning till den som infordrat uppgifter och handlingar för mantals- och kyrkoskrivning och till den som verkställer delgivning av föreläggande att avlämna flyttningsbetyg eller vissa uppgifter enligt taxeringsförordningen, I I . medel, som landsfiskalen av annan myndighet än länsstyrelsen i länet mottagit för att till vederbörande utbetalas, såsom arvsmedel från utlandet (mottagna direkt från utrikesdepartementet), pensioner och gratialer från Vadstena krigsmanshuskassa, Konungens hospital, invalidhusfonden och andra dylika kassor, och I I I . egentliga, handräckningsmedel, varmed avses medel, beträffande vilka den utmätningsman, som i första hand anmodats att indriva (överlämna) medlen, icke kunnat verkställa åtgärden, enär den betalningsskyldige (ersättningsberättigade) ej vidare vistas inom utmätningsmannens distrikt, och om vilkas uttagande (överlämnande) han därför gör framställning (begär handräckning) hos utmätningsmannen i den ort, där den betalningsskyldige (ersättningsberättigade) enligt erhållna upplysningar yistas. Nämnda framställningar diarieföras såsom handräckning särende hos sistnämnde utmätningsman. Handräckning kan ifrågakomma beträffande samtliga här ovan angivna medel utom exekutionsmedel. I sin egenskap av polisman kan landsfiskalen få omhändertaga medel, värdehandlingar och annan lösegendom. Sålunda brukar vad anhållen person vid yisitermg finnes föra med sig i penningar, handlingar och värdeföremål tagas i förvar av polismannen. Denne får ock under polisutredningar ofta omhändertaga medel och lösegendom av olika slag, exempelvis när vad som stulits påträffas, när viss sak erfordras såsom bevismateriel eller när person utan föregående sjukdom anträffas död ute å mark. Vad som vid dessa eller andra liknande tillfällen omhändertages skall givetvis efter utredning utlämnas till rätt vederbörande. Allmänna föreskrifter till kontroll över vilken egendom polisman omhändertager och över att densamma behörigen redovisas torde saknas. Vad landsfiskal angår synes dock viss kontroll finnas, i det han enligt gällande instruktion torde vara skyldig att i vederbörligt diarium eller därtill hörande handlingar verkställa behöriga anteckningar och införa omhändertagna kontanta medel i sin kassajournal. För förvaltningen av sådana medel lärer emellertid icke kunna tillämpas samma regler, som gälla beträffande landsfiskalens övriga tjänstemedel.

8 Annan utmätningsman än landsfiskal kan i tjänsten komma att omhänderhava huvudsakligen samma slag av medel, som landsfiskalen i sin egenskap av uppbördsredogörare och utmätningsman har under sin förvaltning enligt vad här ovan angivits. Vissa undantag finnas likväl. I städer, där länsstyrelsen är överexekutor, är magistraten utmätningsman. Sådan magistrat har befattning med alla de medel, som upptagas i förestående förteckning och är samtidigt redogörare till länsstyrelsen. Stadsfogde, vilken icke är redogörare enligt kungörelsen om medelsförvaltningen i länen, får befattning med sådana medel, som omförmälas under B., först efter särskild order från magistraten i staden eller den stadens tjänsteman, som under magistratens inseende och ansvar handhar uppbörd, indrivning och redovisning av kronoutskylder eller böter. Han torde icke taga befattning med medel, som omförmälas under D. I I . Bomsverkställare (i stad) har endast hand om sådana medel, vilka upptagas under A. och blott med viss begränsning enligt kungl. kungörelsen den 18 december 1925 (nr 495). Särskilt förordnad utmätningsman (denne är ej heller redogörare), har att handlägga ärenden, som upptagas under A., C. och D. I och III, och även sådana, som angivas under B., för visst område förordnad utmätningsman dock endast efter handräckningsbegäran från landsfiskalen i det distrikt, inom vilket utmätningsmannens tjänstgöringsområde är beläget. För visst fall förordnad utmätningsman (U. L. §§ 3, 4 och 6) tager befattning endast med det ärende, som hans förordnande gäller.

Exekutionsbiträde, varmed avses exekutionsbetjänt i stad så ock fjärdingsman eller annan å landet anställd polisman, vilken har att utöva sådan polisverksamhet som avses i 1 j? 2 mom. andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, kan såsom biträde åt yttersta leden i den administrativa förvaltningen få taga befattning med samtliga här ovan under B., C. och D. omförmälda medel men däremot icke med exekutionsmedel (A.). Exekutionsbiträde, vilken har att utöva här ovan omförmäld polisverksamhet kan dock bliva skyldig att även omhändertaga penningar, värdehandlingar och annan lösegendom, som fråntages person, upphittas eller eljest anträffas.

Medelsförvaltning. Landsfiskal. Räkenskaper och diaricr.

Kassajournal skall föras enligt fastställt formulär. I denna införas influtna utom indrivningsavgifter, uppbördsprovisioner eller räntemedel, i den mån de tillfalla landsfiskalen, samt utbetalta medel. För varje post skall angivas det ärendes diarienummer, till vilket posten hänför sig. Journalen avslutas månatligen tredje söckendagen före månadens utgång. Inbetalningar och utbetalningar skola ock antecknas i vederbörliga dagböcker. Följande dagböcker skola föras: 1) dagbok i utsökningsmål, omfattande i förenämnda redogörelse under A. I och I I avsedda medel, 2) dagbok i införselmål (A. I I I ) , 3) dagbok i ärende rörande indrivning av krono- och kommunalutskylder. allmänna avgifter m. m. (B. I, C. och D. I a), 4) bötesliggare rörande böter m. m. (B. II) samt 5) allmän dagbok rörande övriga ärenden, däribland

medel

9 anmälningar angående brott, vilken dagbok må uppdelas i flera. Anteckningarna i ärenden, som avses under 3 punkten, skola dock ske i den till ärendet hörande rest-längdens anteckningskolumn. De i diarierna eller restlängderna införda anteckningarna skola överensstämma med anteckningarna i kassajournalen, i vad de avse samma poster. I sin egenskap av redogörare skall landsfiskalen därjämte uppgöra månadsräkning. Denna, som avser i redogörelsen under B. upptagna medel, avslutas månadsvis tredje söckendagen före månadens utgång. I fråga om medlens förvaltning gäller i första hand såsom regel att landsfiskalen skall å sitt tjänstepostgirokonto insätta alla av honom i egenskap av utmätningsman mottagna medel, som icke tillkomma honom själv (indrivningsavgifter m. m.). Insättningsskyldighet äger dock icke rum, förrän minst 100 kronor kunna insättas, och ej heller i fråga om medel, som erfordras för omedelbar utbetalning annorledes än över postgiro. Tvekan torde råda, huruvida enligt dessa bestämmelser, som tillkommit genom kungörelsen den 29 januari 1926 (nr 40) landsfiskalen är skyldig att insätta i exekutionsärenden (A. I—III) influtna medel. I det fall att rena exekutionsmedel (A. I och II) icke skola till sökanden översändas med posten, äger nämligen sökanden hos utmätningsmannen lyfta dem, inom 14 dagar efter det de influtit. Den tid medlen sålunda skola vara tillgängliga för lyftning kunna de ej lämpligen vara insatta å postgiro, ty de kunna ej då tillhandahållas den som anmäler sig att lyfta dem. Lyftas medlen icke inom sagda tid, skola de omedelbart nedsättas i riksbanken. Den i 15 § kungörelsen om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål meddelade föreskriften att, om sökanden begärt att honom tillkommande medel skola översändas med posten, utmätningsmannen har att sända medlen under assurans eller medelst postanvisning och att postverkets kvitto må användas som verifikation till dagboken, visar ock, att dessa utsökningsmedel i regel ej böra utbetalas över och således ej heller insättas å postgiroräkning. Liknande synes gälla även ifråga om underhållsbidrag, som uttages enligt införsellagen (A. I I I ) . Å andra sidan torde föreskriften att domsverkställare skall anlita postgirorörelsen, innebära, att exekutionsmedlen i vissa fall skola insättas å postgiro, ty doms verkställaren omhänderhar endast exekutionsmedel och underhållsbidrag. Bestämmelserna i ämnet, som torde kunna giva anledning till olika tolkning, torde av flera utmätningsmän hava tillämpats så, att exekutionsmedlen insatts å postgiro och utbetalts genom utbetalningskort (postgiro) direkt till sökanden eller till utmätningsmannen för att av honom utbetalas till sökanden kontant eller genom posten under assurans eller med postanvisning. Den genom kungörelsen den 29 januari 1926 vidtagna ändringen av 9 § i medelsföryaltningsförordningen har på många håll ansetts innebära, att landsfiskalen ej behöver anlita girorörelsen för andra tjänstemedel än dem han innehar såsom utmätningsman. Beträffande andra medel har man fortfarande tilllämpat bestämmelserna i kungörelsen den 10 juli 1899 (nr 58), vilka innehålla, att ämbets- eller tjänsteman, som äger att med utsökningsmål taga befattning, ej må i eget namn i bankinrättning insätta medel, som han å tjänstens vägnar emottagit, samt att, om han vill insätta medel, som enligt lag eller författning må viss tid hos honom innestå, insättningen skall ske i en av honom öppnad tjänsteräkning i riksbanken eller annan bankinrättning, för vilken Konungen fastställt reglemente. Man har sålunda ansett, att insättningsskyldighet ej funnes men att landsfiskalen, om han så ville, kunde insätta medlen å tjänsteräkning med bank. De medel, som enligt nämnda uppfattning skulle kunna placeras å tjänsteräkning i bank, äro exempelvis sådana, som han från myndighet fått mottaga för att utbetalas till viss person eller myndighet eller som influtit genom frivillig betalning, sedan medlen på myndighets uppdrag av landsfiskalen infordrats, samt medel, som av landsfiskalen omhändertagits efter polisundersökning eller i brottmål, ävensom förskottsmedel.

Kassat >

förva! nil

10 Medel, som indrivas av landsfiskalen underlydande exekutionsbiträde, skola enligt föreskrift, som trädde i kraft den 1 juli 1926, redovisas till landsfiskalen genom insättning å hans tjänstepostgirokonto. Utan särskild föreskrift torde i allmänhet förfaras på samma sätt ifråga om medel, som efter handräckningsbegäran redovisas av annan utmätningsman samt medel, som av särskilt förordnad utmätningsman för viss ort inom landsfiskalens distrikt indrivas tor att av landsfiskalen redovisas i månadsräkningen. Utbetalning, som skall verkställas med medel, vilka insatts å tjänstepostgirokonto, bör, där ej annat följer av lag eller författning eller meddelad order, ske över postgiro. Måste medel utbetalas annorledes än över postgiro, får landsfiskalen först uttaga dem genom utbetalningskort till sig själv. Redovisning. Särskild redogörelse angående tid och sätt för landsfiskals redovisning av omhänderhavda medel torde här icke behöva lämnas, då ändring av gällande föreskrifter om tiderna för redovisning icke synes betingad av vad som framkommit vid utredningarna om de oegentligheter, vartill landsfiskaler under senare åren gjort sig skyldiga, samt utredning om redovisningssättet, i den mån sådan erfordras, lämnas i samband med redogörelsen för kontrollen över medelsförvaltningen. KontrollKontrollen över medels förvaltningen är i första rummet grundad på landsestämmelser. fiskalens skyldighet att i här ovan nämnda dagböcker med tillhörande handlingar införa behöriga anteckningar. Införes varje mottaget redovisningsärende efter sin rätta innebörd i vederbörligt diarium har man bevis för vad landsfiskaAngående len skall redovisa eller med andra ord för redovisningens debet, vilket är utdebet. gångspunkten för hela kontrollen. De bestämmelser, som finnas till hjälp för kontrollen över ärendenas behöriga diarieförande äro i korthet följande. a) Exekutionsmedlen (A. I och I I ) . Om medel till porto, rekommendationsavgift och lösen för intyg ur dagboken i utsökningsmål kommit utmätningsmannen tillhanda, skall sådant intyg, alltså även diariebevis, ofördröjligen enligt uppgiven adress sändas till sökanden. Därest till utslag eller dom, som inlämnas för verkställighet, finnes fordringshandling, skall utmätningsmannen kostnadsfritt omedelbart tillhandahålla sökanden bevis om mottagandet av handlingen. Blanketter till dylika bevis tillhandahållas landsfiskal, och enligt dessa blanketter skall beviset angiva ärendets diarienummer. En viss kontroll över ärendenas diarieförande finnes således, men denna är helt beroende av dem som påkalla landsfiskalens åtgärder i utsökningsmål, och de övervakande statsorganen, länsstyrelse och inventeringsförrättare, sakna möjlighet att kontrollera, om ett inkommet ärende undandrages diarieföring och sedan hålles på sidan om redovisningen. b) Beträffande medel, som redovisas i månadsräkningen (B.) finnes däremot möjlighet att utöva fullt effektiv debetkontroll. Hos länsstyrelserna skola nämligen föras liggare över alla uppbördsorder till landsfiskalerna, och inventeringsförrättaren kan genom att före inventeringen göra sig underrättad om innehållet i dessa liggare tillse, att alla till landsfiskalen avgångna uppbördsorder blivit i diarierna upptagna. Dessutom kontrolleras i landskontoret vid granskningen av varje månadsräkning, att alla uppbördsorder blivit debiterade. Vid månadsräkningen skall nämligen av landsfiskalen fogas en specifik förteckning över alla enligt länsstyrelsens order under månaden uppdebiterade medel. c) Möjlighet att övervaka diarieföringen av kommuners framställningar om indrivning av restförda kommunalutskylder finnes så till vida att enligt 70 § förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådan den lyder enligt lag den 20 juni 1918, kommunalnämnden samtidigt med att den till utmätningsmannen överlämnar restlängd över vid uppbördsstämma oguldna kommunalutskylder,

11 skall till länsstyrelsen göra skriftlig anmälan därom med uppgift å rostlängdens slutsumma. Med ledning av dessa uppgifter kan den som verkställer inventering hos utmätningsman å landet övervaka att ifrågavarande restlängder blivit diarieförda hos utmätningsmannen. Då motsvarande föreskrift ej finnes i förordningen om kommunalstyrelse i stad, har landsfogden eller annan som enligt förordnande har att verkställa inventering hos utmätningsman i stad, där länsstyrelsen är överexekutor, icke möjlighet att där övervaka att alla restlängder diarieförts. d) Likaledes skall försäkringsanstalt, när rostlängd å försäkringsavgifter (D. I) avlämnas till utmätningsmannen samtidigt till länsstyrelsen insända skriftlig anmälan härom med uppgift å rostlängdens slutsumma. e) I fråga om a ndr a av landsfiskalen omhänderhavda medel av här ovan berörda slag torde icke finnas föreskrifter, som göra det möjligt för de övervakande organen att kontrollera inkommande ärendens införande i dagbok. För utövandet av kontrollen därå, att i ärende influtna medel uppföras i diarier och kassajournal (uppdebiteras), meddelades år 1926 en del mycket värdefulla bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli samma år. Bland dessa märkas främst föreskrifterna i uppbördsreglementet, bötesindrivningsförordningen och restindrivningsförordningen om användande av s. k. indrivningskvitton, vilka meddelas å särskilda blanketter och genom självkopiering utskrivas i två exemplar, varav originalet överlämnas till den betalande och kopian, kvarsittande i blanketthäftet, stannar hos den befattningshavare, som meddelat kvittot. Indrivningskvitto skall användas, när kronoutskylder inbetalas annorledes än å uppbördsstämma eller genom skattepostanvisning, när böter uttagas och när enligt restindrivningsförordningen medel indrivas. Annat kvitto än indrivningskvitto är icke gällande i fråga om kronoutskylder samt utskylder och avgifter m. m., som indrivas enligt restindrivningsförordningen. Vid en tillämpning av dessa bestämmelser kommer debetverifikation att finnas för praktiskt taget alla av landsfiskalen själv uppburna eller indrivna medel utom exekutionsmedlen (A. I — I I I ) . Har exekutionsbiträde hos arbetsgivare lyftat underhållsbidrag, torde indrivningskvitto även å dessa medel (A. III) utfärdas. Till nyssnämnda bestämmelser hör vidare den, som innehåller, att medel som av landsfiskalen underlydande exekutionsbiträde indrivits icke må redovisas kontant till landsfiskalen utan skola insättas å exekutionsbiträdets postgirokonto och därifrån gireras till landsfiskalens tjänstepostgirokonto samt att dessa gireringar skola verificeras med a fastställd blankett uppgjorda redovisning sr åkningar, däri varje indriven post (likasom med hindersbevis redovisat belopp) skall angivas specifikt. Att enligt dessa redovisningsräkningar till landsfiskalernas postgirokonto överförda belopp blivit uppförda i landsfiskalens kassajournal och andra redovisningshandlingar kan kontrolleras genom jämförelse mellan dessa och redovisningsräkningarna. Vad angår utbetalning och annan redovisning av mottagna uppdrag att indriva medel d. v. s. ärendenas kredit må följande anföras. a. Exekutionsmedel (A. I och II). Har ärende redovisats med utbetalning, Ang&ende skall hos utmätningsmannen finnas kvitto av sökanden eller dennes ombud eller, kredit. om betalning skett genom posten, postverkets kvitto å assurerad försändelse eller postanvisning. Om anstånd med utsökningsåtgärd lämnats, skall bevis härom föreligga i form av särskilt bevis eller skrivelse från sökanden. Har enligt anteckning i dagboken sökanden avstått från fullföljd av vidare åtgärder, skall utmätningsmannen styrka detta genom särskilt återtagningsbevis eller annan skriftlig handling. Redovisas medel såsom nedsatta i riksbanken, skall nedsättningsbeviset finnas handlingarna bilagt. Är ej utmätning förrättad och, där lösegendom av annat slag än i 163 och 165 §§ utsökningslagen sägs tagits i mät, försäljning därav verkställd inom två

12 månader, sedan landsfiskalen mottagit de handlingar, vara verkställigheten skall grundas, svarar han själv för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet ej uppkommit. Beror dröjsmålet på lämnat anstånd eller att för åtgärden mött hinder, som landsfiskalen ej kunnat förekomma, är han fri från ansvar. Landsfiskalen är vid visst ansvar skyldig att efter varannan månads förlopp inom fjorton dagar till länsstyrelsen insända utdrag ur utsökningsdagboken för alla mål, som under de två sista månaderna inkommit, så ock för äldre mål, som ej blivit före nämnda månader avslutade. Utdraget skall vara åtföljt av de handlingar, som visa, att den sökande erhållit redovisning, medgivit anstånd eller återkallat åtgärden eller att influtna, ej lyftade medel nedsatts i riksbanken. Dessa dagboksutdrag skola å länsstyrelsen granskas. Enligt 10 § utsökningslagen åligger det överexekutor att noga tillse, huru de utmätningsmän, som under honom lyda förrätta vad dem enligt utsökningslagen eller eljest i tjänsten betrott varder. Finner överexekutor vid granskning av insända dagboksutdrag eller annorledes, att utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande av parts rätt och säkerhet föreskriven är, eller eljest sin plikt eftersatt, äge överexekutor, ändå om part ej föror klagan, döma den felande till böter högst 500 kronor eller mistning av tjänst på högst tre månader, därest ej felet anses kunna medföra svårare straff eller utredning vid domstol erfordras, i vilken händelse målet dit förvisas. b. Underhållsbidrag enligt införsellagen (exekutionsmedel A. I I I ) . Kreditredovisningen av dessa medel skall styrkas med kvitto av sökanden eller dennes ombud eller med postverkets kvitto å assurerad försändelse eller utbetalningskort (postgiro). Om medel i anledning av hinder för utbetalning insänts till överexekutor, redovisas dessa med postens kvitto. Har sökanden lämnat anstånd eller återkallat åtgärden, bör handling till bestyrkande härav fogas till akten. c) Medel, som redovisas i månadsräkningen (B.). Redovisningen av dessa medel kontrolleras i landskontoret vid granskningen av månadsräkningen med därtill hörande uppgifter om influtna och utbetalta medel, längder över medel, som anmälas till avkortning eller avskrivning (lämnas i fråga om böter 4 gånger och i fråga om utskylder 3 gånger årligen) uppgift å a vt jänta böter. För kontrollen skall vidare vid månadsräkningarna för augusti och december fogas längd över vid månadens utgång oredovisade kronoutskylder och böter (balanslängd). Då efter den 1 juli 1926 ifrågavarande medel skola insättas i riksbanken för länsstyrelsens räkning endast en gång i månaden nämligen tredje söckendagen före månadens utgång, torde vid inventering hos landsfiskal i regel icke behöva kontrolleras andra utbetalningar än det fåtal, som efter avslutandet av senaste månadsräkning skett annorledes än genom medlens insättning i riksbanken för länsstyrelsens räkning, exempelvis av enskildes bötesandelar och utbetalningar, vartill förskottsmedlen äro avsedda. Beträffande övervakandet av bötesindrivningen gäller särskilt att, om vid granskning av de från redogörare inkomna uppgifter och längder, bötesärende finnes icke vara med tillräcklig skyndsamhet behandlat, länsstyrelsen skall, då fråga är om redogörare eller utmätningsman inom länet, vidtaga av dröjsmålet påkallade åtgärder. Denna föreskrift har givit anledning till att flera länsstyrelser, när länge balanserat bötesärende redovisats såsom beroende på handräckning hos utmätningsman i annat län, hos länsstyrelsen i detta län anhållit om utredning om anledningen till dröjsmålet med ärendets redovisning. På enahanda sätt har i åtskilliga län förfarits, då redovisningen av kronoutskylder, som bero på handräckning i annat län, synts vara obehörigen fördröjd. d. Medel, som avses i § 1 b restindrivningsförordningen (restförda kommunalutskylder m. m.). Redovisningen av dessa medel kontrolleras i första, hand av vederbörande kommunala myndighet genom tillsyn, att landsfiskalen redo-

13 visar inom föreskrivna tider och att, där medel redovisas med hindersbevis (bristande tillgångar eller okänd ort), åberopat sådant må kunna godkännas. Förteckning å personer, från vilka ej likvid influtit, (s. k. balanslängd) jämte bevis om hinder, som mött för indrivningen, skall avlämnas vid slutredovisningen samt även vid interimsredovisning, vilken skall ske inom tre och, där för indrivningen handräckning blivit sökt, inom sex månader efter det ärendet inkommit. Statsorganens övervakande av redovisningen inskränker sig till den utredning, som sker vid inventeringarna, varvid tillses att å influtna redovisade medel finnes kvitto av vederbörande kommunala myndighet eller postkvitto (om medlen översänts genom postverket) och att i fråga om slutredovisningen finnes kommunalmyndighetens kvitto och godkännande av densamma. e. övriga medel. I fråga om kreditkontrollen av restförda avgifter till vissa försäkringsanstalter (D. I a) gäller i huvudsak vad som anförts beträffande kommunalutskylder, dock skall balanslängd icke avlämnas. Vad angår återstående till ifrågavarande grupp hörande medel (d. v. s. D. I b—e, I I och III) skola dessa redovisas lika som nyssnämnda försäkringsavgifter, men balanslängd erfordras i regel icke, då varje ärende endast undantagsvis avser flera personer. Vid redovisningen av handräckningsärende skall iakttagas de föreskrifter, vilka gälla beträffande de medel, för vilka handräckningen begärts. Medel, som landsfiskalen anmodats att någon tillställa, torde i regel utbetalas inom kort efter ärendets mottagande. Vederbörandes kvitto å medlen sändes till den, som begärt åtgärden. Landsfiskalen har emellertid efter kvittonas överlämnande ingen kreditverifikation till redovisningen, om han icke sänt densamma i assurerad försändelse. Detsamma gäller ärende, som avser att tillställa eller avfordra någon person värdehandling. För förvaltningen av medel, som landsfiskal får om händer i egenskap av polisman finnes icke särskild bestämmelse, utan få här tillämpas de allmänna föreskrifterna att medlen skola införas och redovisas i dagbok och kassajournal. Föreskriften att medel, som landsfiskalen mottager i tjänsten, i regel skala insättas å hans tjänstepostgirokonto och att utbetalning, som skall verkställas med medel, vilka insatts å tjänstepostgirokonto, i huvudsak skall ske över postgiro, är uppenbarligen av största betydelse till förekommande av oegentligheter. Sedan medlen insatts, kan landsfiskalen icke få dem i hand på annat sätt än genom att utställa utbetalningskort till sig själv, en åtgärd, som icke så ofta behöver ifrågakomma. Då emellertid missbruk av en sådan kunde tänkas förekomma, meddelade Kungl. Maj:t i skrivelse till generalpoststyrelsen den 4 juni 1926 föreskrift, att, därest befattningshavare, som avses i kungörelsen den 29 januari 1926 (40) angående skyldighet för utmätningsmän m. fl. att anlita postgiro och enligt gällande bestämmelser är underkastad inventering eller särskild tillsyn, kontant uttager medel från sitt tjänstepostgirokonto eller därifrån girerar till annat sitt postgirokonto, den till utbetalnings- eller girokortet hörande, för betalningsmottagaren avsedda kupongen skall översändas, i stället för till befattningshavaren själv, till den å vilken inventeringen eller den särskilda tillsynen ankommer. Denna kan vid inventering eller undersökning genom granskning av kassajournalen utröna, huruvida och på vad sätt de uttagna medlen använts. Genom granskning av kassajournalen och dennas jämförande med anteckningar i diarier och restlängder samt tjänstepostgiroräkningen kan även verkställas en generell kontroll över redovisningen av samtliga medel, dock kan givetvis härvid icke upptäckas tillgrepp av kontant uppburna medel, som icke blivit antecknade vare sig i kassajournalen, diarier eller redovisningshandlingar. I kontrollsyfte är vidare föreskrivet, att summariskt utdrag av den för varje månad avslutade kassajournalen skall insändas till länsstyrelsen. Genom uncler-

Generella,

14 sökning av det till länsstyrelsen inkomna utdraget av dagboken i utsökningsmål för samma månad, utdraget av kassajournalen avser, bör, under förutsättning att underhållsbidrag enligt införsellagen icke redovisas i kolumnen för exekutionsmedel, i allmänhet kunna utrönas, huruvida behållningen av sistnämnda medel är i kassajournalsutdraget upptagen till rätt belopp. Likaså bör behållningen i kolumnen för medel, som redovisas i månadsräkningen, kunna kontrolleras genom jämförelse med månadsräkningen för motsvarande månad. Den huvudsakliga och samlade kontrollen från statsverkets sida över landsfiskalens medelsförvaltning verkställes vid för ändamålet särskilt hållen inventering en eller flera gånger om året, vilken förrättas av landsfogden, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnat. Inventering skall ock förrättas, då landsfiskal avgår från tjänsten eller om han ur densamma avviker. Enligt gällande föreskrift skall vid inventeringsförrättning, förutom inventering av penningar och värdehandlingar, verkställas granskning av dagboken i utsökningsmål med tillhörande verifikationer, övriga dagböcker, kassajournal, bötesliggare, månadsräkning, brevkoncept och postbok ävensom inneliggande oredovisade rostlängder å oguldna krono-, kommunal- och andra utskylder och avgifter; och bör inventeringsförrättaren hos länsstyrelsen förskaffa sig de uppgifter, som för förrättningen må vara av nöden och som finnas hos nämnda myndighet tillgängliga. Verkställer landsfogden inventeringen, skall han därvid undersöka, huru landsfiskalen förrättar sin tjänst. Senast åtta dagar efter förrättningens avslutande skall förrättningsmannen till länsstyrelsen ingiva protokoll över densamma. Mera detaljerade föreskrifter rörande inventeringens verkställande och vad protokollet vid förrättningen skall innehålla finnas ej.

Annan utmätningsman än landsfiskal. Beträffande magisträt i stad, där länsstyrelse är överexekutor, stadsfogde jämte domsverkställare samt särskilt förordnad utmätningsman gäller i fråga om befattningshavarnas diarier och liknande handlingar samt deras medelsförvaltning och kontrollen av densamma i stort sett vad här ovan anförts rörande landsfiskalerna, varvid må erinras, att även för visst fall förordnad utmätningsman skall avlämna föreskrivna utdrag av dagboken i utsökningsmål. Dock förefinnas en del skiljaktigheter. Till dessa hör i första rummet, att, enär stadsfogde och särskilt förordnad utmätningsman icke äro redogörare, de icke skola föra bötesliggare eller avgiva månadsräkning, varför deras kassajournal icke skall upptaga anteckningar i kolumnen för medel, som redovisas i månadsräkningen. Stadsfogde skall avlämna utdrag av dagboken i utsökningsmål och kassajournalen till magistraten, som i egenskap av överexekutor har att utöva den i 10 § utsökningslagen föreskrivna kontroll över utmätningsman. Inventering hos stadsfogde skall förrättas av magistraten eller någon dess ledamot. Jämväl över sådan inventering skall protokoll senast åtta dagar efter förrättningen avlämnas eller insändas till länsstyrelsen. Enligt 10 § medelsförvaltningen skall endast hos landsfiskal inventering förbindas med fullständig inspektion av diarier och redovisningshandlingar. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att hos annan utmätningsman inventeringen skulle avse endast »de penningar och värdehandlingar, han å tjänstens vägnar mottagit». Emellertid torde de inventeringar hos utmätningsmän, vilka verkställas av landsfogden, eller av länsstyrelsen förordnad annan person, ske på enahanda sätt som inventeringarna hos landsfiskalerna. Doms verkställ are handhar endast sådana ärenden, som omförmälas i utsökningslagen och lagen om avbetalningsköp samt i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket och får taga befattning med dessa ärenden efter order av stadsfogde.

15 Över för verkställighet mottagna ärenden är domsverkställaren skyldig enligt fastställda eller av länsstyrelsen i vissa fall godkända formulär föra exekutionsdagbok och införseldagbok, därvid i tillämpliga delar gälla samma föreskrifter som för utmätningsmän. Har domsverkställare erhållit i uppdrag att tillhandahålla utmätningssökande influtna medel, är han skyldig att jämväl föra kassabok. Så snart något mål slutligt verkställts, skall han ofördröjligen till stadsfogden avgiva skriftlig rapport över de i målet vidtagna åtgärderna, i förekommande fall åtföljd av handlingarna i målet och influtna medel eller bevis att vederbörande sökande erhållit redovisning, återbekommit ingiven handling, medgivit anstånd eller återkallat begäran om åtgärds vidtagande. Stadsfogden äger dock föreskriva, att medel, som influtit innan ordern slutligt verkställts, skola redovisas därförut. Vid dylik rapport skall tillika för stadsfogden uppvisas vederbörande dagbok, varvid det åligger stadsfogden att, till bevis om rapportens mottagande, på därför avsedd plats i dagboken inskriva sitt namn eller signum. Då sådant hinder, som omförmäles i 162 § utsökningslagen, mött för ärendets slutliga redovisning, skall till stadsfogden avlämnas utdrag av exekutionsdagboken eller på annat sätt skriftligen göras anmälan om hinder, som mött för utmätning eller försäljning. Stadsfogden har ock att kvittera sådan anmälning i domsverkställarens exekutionsdagbok. Inom av stadsfogden bestämd tid har doms verkställaren, därest order om direkt redovisning lämnats, att till borgenär (utmätningssökande) utbetala de medel, som kunna vara i ärendet influtna. Kunna medlen inom denna tid icke utbetalas, skola de jämte handlingarna i målet omedelbart överlämnas till stadsfogden. Domsverkställare är skyldig att hava tjänstepostgirokonto. Å detta konto insättas allenast medel, vilka icke kunna omedelbart utbetalas. Stadsfogden är pliktig att övervaka, att domsverkställare behörigen fullgör sina åligganden. För sådant ändamål åligger det honom att ofördröjligen granska av domsverkställaren avgiven rapport samt att minst en gång i kvartalet granska av domsverkställaren förd dagbok i vad den avser order, som icke blivit vid tidpunkten för granskningen slutligt verkställda. Någon föreskrift därom, att magistraten, som har att verkställa årliga inventeringar hos stadsfogden, åligger tillse, att stadsfogden behörigen övervakar domsverkställarens handhavande av givna uppdrag, torde däremot icke föreligga.

Exekutionsbiträde. Dessa befattningshavare äro skyldiga att föra dagbok över alla till dem från utmätningsmannen inkomna order om indrivning enligt restindrivnings- och bötesförordningarna med anteckningar enligt anvisningar i formuläret för dagboken dock att i ärende, där restlängd avlämnats, anteckningar om verkställda betalningar och levereringar samt om hinder för verkställighet, i stället skola införas i restlängden. Över indrivna, mottagna och utbetalta medel skall föras kassabok med anteckningar enligt fastställt formulär. Exekutionsbiträde skall å alla enligt restindrivnings- och bötesindrivningsförordningarna indrivna eller uttagna medel utfärda s. k. indrivningskvitto (se ovan). I den mån som häftena, där indrivningskvittona äro infästade, förbrukas, skola de återställas till utmätningsmannen. I dessa kvittenskopior och sina anteckningar om till exekutionsbiträdena avlåtna order har utmätningsmannen säkert underlag för kontrollen över exekutionsbiträdenas debet.

lb' Exekutionsbiträde skall minst två gånger i månaden å tider, som utmätningsmannen bestämmer, redovisa innestående indrivna medel ävensom sådana indrivningsposter, beträffande vilka, då redovisning sker, vederbörlig utredning föreligger om att hinder för indrivning mött. Vid redovisningen avlämnas ena exemplaret av en i två exemplar genom självkopiering upprättad redovisningsräkning, vilken i fråga om poster, för vilkas indrivning mött hinder, skall åtföljas av föreskrivna hindersbevis. På samma sätt redovisas uppdrag att avfordra någon penningar. Redovisningsräkningarna, vilka skrivas å tillhandahållna, i häften infästade blanketter, skola numreras i fortlöpande följd för varje kalenderår. Kopiorna till dessa redovisningsräkningar utgöra verifikationer till exekutionsbiträdenas kredit. Alla medel, som exekutionsbiträde i kraft av sitt uppdrag mottager och som icke tillkomma honom själv, skall han insätta å tjänstepostgirokonto. Över de insatta medlen må han ej förfoga annorledes än genom girering till vederbörande utmätningsmans tjänstepostgirokonto. Bestämmelserna härom innebära en stark kontroll över såväl debet som kredit i exekutionsbiträdenas medelsförvaltning. Utmätningsmannen är pliktig att övervaka, att de honom underställda exekutionsbiträdena behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden. För sådant andamål åligger det utmätningsmannen bland annat att minst en gång om året å förut icke tillkännagiven tid verkställa inventering hos varje honom underställt exekutionsbiträde. Vid inventeringen skall utmätningsmannen granska dagbok, kassabok och inneliggande handlingar samt jämföra kassaboken med exekutionsbiträdets exemplar av redovisningsräkningarna. Avgår exekutionsbiträde från tjänsten eller avviker han ur densamma, skall inventering ofördröjligen ske. Över vad vid inventering förekommit skall föras protokoll. Därest vid inventering funnits anledning till anmärkning mot exekutionsbiträdet, skall protokollet sist å åttonde dagen därefter insändas till överexekutor.

Framkomna, hittills icke beaktade eller prövade förslag. De förslag till bestämmelser rörande landsfiskalernas m. fl. medelsförvaltning, vilka lågo till grund för de under åren 1925 och 1926 utfärdade föreskrifterna i ämnet, blevo i en del avseenden icke beaktade. I framställningar, som därefter gjorts av riksdagens revisorer och vissa myndigheter samt i de yttranden, som i anledning av dessa framställningar avgivits av myndigheter och föreningen Sveriges landsfiskaler, hava framförts förslag, som dels upptaga förut åsidolämnade förslag dels ock åsyfta mer eller mindre vittgående ändringar i nuvarande organisation av medelsförvaltningen och kontrollen över densamma. Att här mera fullständigt redogöra för innebörden av alla dessa förslag torde icke vara erforderligt, utan har det synts tillräckligt att endast lämna en kortfattad sammanställning, där de olika förslagen sammanförts under de grupper av medelsförvaltningen eller kontrollen över densamma, vilka förslagen avse. I den mån förslagen behandlas av de sakkunniga, blir i sådant sammanhang tillfälle att utveckla förslagens innehåll.

A. Exekutionsmedel. 1) Utmätningsman skall i varje mål enligt utsökningslagen med posten tillställa sökanden bevis om handlingarnas mottagande, vilket bevis utan avgift meddelas å fastställda, i häften sammanförda blanketter och utfärdas i två exemplar, det ena genom självkopiering, av vilka kopian kvarstannar i häftet.

17 2) Medel, som uttagas enligt lagen om införsel i avlöning m. m., insättas av arbetsgivaren a utmätningsmannens tjänstepostgirokonto. 3) För arbetsgivarens redovisning av införselmedel införes ett enhetligt system.

B. Medel, som redovisas i månadsräkningen. „ -Laasstyrelsen skall efter granskning av redogörares balansräkning i vissa tall tillskriva vederbörande utmätningsmän och handräckningsmyndigheter med anmodan att avgiva förklaring över att redovisning uteblivit. C.

Medel enligt § 1 b) restindrivningsförordningen (kommunala utskylder).

1) Restlängden skall insändas till överexekutor, som efter längdens anteckning i särskild dagbok skickar längden vidare till utmätningsmannen. Därest fögderi, stad eller landskommun icke iakttagit denna föreskrift, går kommunen forlustig ratten till ersättning av statsverket för de medel, som kunna varda förskingrade av i restlängden upptagna utskylder. 2) Samtidigt med begäran hos utmätningsman om indrivning enligt restlängd .sändes avskrift av denna till länsstyrelsen, dit jämväl varje redovisning skall inga för anteckning i berörda avskrift och vidarebefordran till vederbörande kommun. Medlen gå emellertid över postgiro direkt till kommunen. 6) Utmätningsmannens redovisning sker specifikt och avgives i två exemplar varav det ena, försett med kvitto återställes. 4) Utmätningsman uppger vid varje partiell redovisning till kommunen, huru stort belopp, som återstår oredovisat. 5) Utmätningsman har att en gång om året till länsstyrelsen avlämna balanslängd over alla fjorton dagar tidigare oredovisade kommunalutskylder med uppgitt om vidtagna åtgärder för varje balanserad utskyldspost 6) Restförd skattskyldig, som saknar tillgång till utskyldernas gäldande, skall teckna förklaring häröver å företedd handling, som därefter utgör verifikation till fattigdomsbeviset. 7) För vinnande av bättre reda i fråga om redovisning av kommunalutskvlder stipuleras »viss kortare preskriptionstid för dylika utskvlder liksom fallet ar beträffande kronoutskylder». D.

Övriga medel.

a) Enligt § 1 c) restindrivnings förordningen (I). T a): Restlängder från vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter passera överexekutor på samma sätt och vid samma äventyr, som föreslagits betrallande kommunala restlängder, och antecknas hos överexekutor i därför avsedd liggare; b) Handräckningsmedel (D. I I I ) : 1) Utmätningsman skall föra särskilt handräckningsdiarium; 2 Alla skrivelser med begäran om handräckning för uttagande av utskvlder och böter göras å särskilda blanketter, upptagande specificerad och till beloppen summerad förteckning å dem, mot vilka åtgärd påkallas. Denna blankett utsknves i två exemplar, det ena genom självkopiering, varav kopian skickas pa landet till landsfogden och i stad till magistraten; 3) Denna anmälningsskyldighet skall föreligga endast, då handräckning begares tor utfaende av belopp om minst 300 (eventuellt 200) kronor; 4) Kommun med eget uppbördsverk åligger att årligen före den 1 februari lämna uppgift till länsstyrelsen å alla de utskylder. för vilkas indrivning handräckning begärdes å annan ort; 12C4 30

18 5) Utmätningsman har skyldighet att, därest redovisning av handräckningsbegäran icke ingått inom föreskriven tid eller uppgift om anledningen till dröjsmålet uteblivit, skriftligen påminna vederbörande om svar samt, om besked därefter icke inom fjorton dagar ingått, anmäla förhållandet hos länsstyrelsen i det län. där handräckningen begärts; 6) Utmätningsman skall en gång varje år (den 1 lebruan) till lansstyrelsen insända förteckning (»balanslängd») över alla hos honom anhängiga, pa atgard beroende handräckningsärenden. c) Arvsmedel, gratialistmedel o. d. (D. I I ) : -;,"-,• .^ x i • Alla sådana, som från myndighet överlämnas till landsfiskal for utbetalning, insättas å hans tjänstepostgirokonto. , Slutligen må nämnas att förslag framförts, att landsfiskal skulle skiljas Iran befattningen med indrivning av kommunala restutskylder, vilket forslag även modifierats att avse »en överflyttning av handräcknmgsbesvaret beträffande kommunalutskylder från staten till kommunerna».

Postgirots användning. Härom har föreslagits , . , . „u .. att landsfiskalen skulle hava skyldighet att å sitt tjänstekonto insatta alla i tjänsten mottagna medel, som icke genast utbetalas; att länsstyrelsen och andra myndigheter, som hava att överlämna penningar till landsfiskal, hade att insätta dessa å hans tjänstepostgirokonto; att utmätningsmans konto spärrades eller att postgirokontoret till länsstyrelsen lämnade kontoutdrag, som utvisade varje insättning eller utbetalning, och att kontoret icke finge avföra andra girokort än sådana, som godkänts av lansQT""*TT*ol Of* TI *

'"semit att postgirokontoret till överexekutor översände besked om den behållning, som utmätningsman ägde å sitt konto tredje söckendagen före varje månads utgång, varigenom detta utdrag kunde jämföras med det summariska utdraget av kassajournalen. För att utöva kontroll över indrivningskvittensernas användande nar en lansstyrelse föreslagit, att utmätningsman skulle varje kvartal till överexekutor insända de kvittensblock, som av honom eller honom underlydande indrivningsmän använts under det tilländalupna kvartalet.

Inventeringar hos utmätningsmännen. Så gott som enhälligt hava samtliga myndigheter och andra, som i ämnet uttalat sig, föreslagit, att tydliga och detaljerade föreskrifter, huru inventeringarna skola, äga rum (inventeringsinstruktion), böra meddelas, varjämte av några ifrågasatts olämpligheten av att i förväg underrätta om tiden for förestående inventering. , ,1V. , , , , .. I fråga om sättet för dessa förrättningar har framhållits bland annat, att kommunombud borde närvara och hava skyldighet då medföra vederbörliga handlingar, att även exekutionsbiträdena skulle vara tillstädes med sina tjanstehandlingar, att inventeringsförrättaren skulle skriftligen kräva ett antal skattskyldiga med känd adress, vilkas utskylder redovisats med fattigdoms bevis, samt att han skulle hava tillgång till biträde vid förrättningen. Det framhålles, att inventeringen bör verkställas av person, som ar särskilt utbildad för uppdraget, eller ock av person, som varit i tillf alle taga närmare kännedom om det sätt, varpå landsfiskal fullgjort sm redovisningsskyldighet till länsstyrelsen. I samband härmed har ifrågasatts, att landsfogden borde befrias från inventeringsskyldighet och en särskild revisor anställas i varje lan, sysselsatt uteslutande med revisionsarbete och inventeringar.

19 lin derlät tande a v , 1 1

, ™ inventeringen borde föreskrivas enhetliga diarier för landsfiskaler och andra utmätningsmän. I sin skrivelse till 1929 års riksdag hava riksdagens revisorer uttalat, att frågan om skyldighet för landsfiskaler att ställa säkerhet för omhänderhavda medel syntes vara förtjänt att övervägas. Endast tre länsstyrelser och två landsfogdar hava uttalat sig för sådan skyldighet Däremot hava ett flertal myndigheter framhållit tvångssemester såsom en god utväg att erhålla kontroll över landsfiskalernas medelsförvaltning JSlagra väsentligen nya bestämmelser i fråga om tillsynen över fiärdinqsmannens och andra exekutionsbiträdens medelsförvaltning hava icke framförts i avgivna yttranden. Endast följande synas förekomma: att utmätningsmannen varje kvartal till överexekutor insände under förflutet kvartal av exekutionsbiträdena förbrukade häften av indrivningskvittonatt inventering hos dessa befattningshavare verkställdes två gånger om'åretatt jam val överexekutor berättigades att företaga sådan inventeringatt utmätningsman genom skriftligt krav hos ett antal skattskyldiga med kand adress kontrollerade riktigheten av exekutionsbiträdes bevis om hinder som mött för utskyldsbeloppens uttagande; att restskyldig som saknade tillgång till utskyldernas gäldande, skulle teckna förklaring häröver å företedd handling samt att formulär till protokoll vid inventering hos exekutionsbiträde fastställdes. . Beträffande domwwkstäUares medelsförvaltning och kontrollen däröver har icke något forslag till nya föreskrifter avgivits.

Huvudsakliga brister och vissa förslag till deras avhjälpande. För att kunna bedöma, i vad mån de av riksdagens revisorer i deras till 19<>9 o ars riksdag avlämnade berättelse omförmälda förskingringar av landsfiskaler och dem underlydande exekutionsbiträden ävensom senare upudagade oegentligheter av dessa befattningshavare stå i samband med eller undgått upptäckt pa grund av brister i den nuvarande organisationen av kontrollen över befattningshavarnas medelsföivaitning eller försummad tillämpning av gällande kontroll bestämmelser, *™? d e ^ k u n n i g a ansett sig böra verkställa undersökning, dels huru oegenthgheterna tillgått och blivit dolda dels ock huru i allmänhet den påbjudna kontrollen genom inventeringar och annan granskning av befattningshavarnas tjänsteåligganden utövats under de senaste åren r l 3 + / + -!! §' - T för förra delen av denna undersökning hava de sakkunniga haft att tillgå i första hand de handlingar, som finnas fogade vid underdåniga framställningar om ersättning av allmänna medel för enskild, kommun, menighet eller annan genom tillgreppen vållad skada. Enär emellertid nämnda handlingar i manga fall visat sig vara av ringa värde för den avsedda undersökningen hava de sakkunniga därjämte från vissa myndigheter och tjänstemän införskaftat en del handlingar och uppgifter, men undersökningsmaterialet är ändock till stor del ofullständigt, främst emedan protokollen över de i anledning av tillgreppen verkställda inventeringar, polisförhör eller rannsakningar ofta sakna utredning rörande de närmare omständigheterna vid tillgreppen Undersökningen har begränsats till de efter år 1925 begångna förskingringarna, enar det gällt att tillse, huru kontrollbestämmelserna fungerat efter de ? 2 o ? n ^ \°T t i l l ä g ? t111 desamma, som införts genom de under åren 1925 och ly^b utfärdade förordningarna i ämnet.

20 Den andra delen av sin berörda undersökning hava de sakkunniga grundat såväl på den av statsrevisorerna lämnade redogörelsen över granskningen av protokollen vid en del inventeringar som ock på till riksräkenskapsverket från länsstyrelserna inkomna protokoll vid under åren 1928 och 1929 hos utmätningsmännen hållna inventeringar. Undersökningen är ännu icke slutförd, men de sakkunniga anse dock de redan vunna resultaten av densamma vara tillräckliga för att motivera för frågans lösning av de sakkunniga ifrågasatta åtgärder, som kräva riksdagens medverkan och angående vilka de sakkunniga således hava att avgiva yttrande och förslag före den 1 instundande februari. I detta sammanhang har det synts tillräckligt att lämna en sammanfattning av ådagalagda brister eller luckor i kontrollorganisationen, till vilkas undanröjande förslag här framlägges. De sakkunnigas redogörelse och förslag i dessa delar hava grupperats efter samma ordning som följts i det föregående.

Exekutionsmedel. Det är redan påpekat, att möjlighet saknas att vid inventering hos utmätningsman konstatera, om till honom ankomna utsökningsmål blivit i hans dagbok över sådana ärenden behörigen införda. Denna brist i kontrollmöjligheten har även utnyttjats av vissa landsfiskaler, som velat dölja tillgrepp av i dylika mål influtna medel. För de sakkunniga är detta känt ifråga om fyra sådana tjänstemän. I tre fall skedde upptäckt först efter landsfiskalernas frånfälle och i det fjärde vid extra inventering med anledning av landsfiskalens underlåtenhet att till länsstyrelsen insända föreskrivet utdrag av dagboken och efter anmälan om underlåten redovisning av utsökningsmål. I de tre förstnämnda fallen hade en landsfiskal förskingrat över 11,000 kronor i fyra icke diarieförda mål och en tillgripit omkring 2,400 kronor i fyra ärenden, som icke heller införts i dagboken. Den tredje hade, sedan utmätning skett i ett diariefört mål och ändring sökts i det utslag, varför utmätningen skett, underlåtit att i dagboken anteckna den i målet sedermera ingivna hovrättsdomen, varför ärendet i avgivna rapporter till länsstyrelsen upptagits såsom beroende på utgången av änclringssökandet. Genom denna underlåtenhet kunde landsfiskalen, utan att oredligheten upptäcktes vid granskning av dagboken, tillgripa omkring 430 kronor, som till honom efter domen erlagts av gäldenären. I det fjärde fallet hade landsfiskalen underlåtit att i sin dagbok^anteckna sju utsökningsmål. I två av dessa hade erlagts likvid om tillhopa 575 kronor 10 öre, när landsfiskalen för förskingring av tjänstemedel häktades. De handlingar, varav de sakkunniga varit i tillfälle taga del, utvisa sålunda, att utmätningsmän gjort sig skyldiga till förskingring av medel, som influtit även i diarieförda utsökningsmål. Utom i det redan anförda fallet har detta ägt rum och dolts genom felaktiga eller utelämnade anteckningar i dagboken. Så har till exempel falskeligen uppgivits. att målet blivit återtaget av sökanden, att auktion å lösegendom hållits utan att det utmätta kunnat säljas, att sökanden lämnat anstånd med verkställigheten, att ärendet redovisats till sökanden samt. i ett känt fall. att ärendet berodde på utgången av exekutiv auktion å utmätt fast egendom. I samtliga dessa fall hade influtna medel icke kassaförts. Det är uppenbart att oegentligheterna bort upptäckas, därest utmäjningssökandena i de nu åsyftade fallen själva vidtagit någon åtgärd för erhållande av redovisning av ärendena, vilka alla synas inkommit till respektive landsfiskaler vid sådan tid, att redovisning enligt lag skulle skett långt före upptäckten av falsarierna. Anmärkningsvärt är i detta avseende, att ett statens ämbetsverk redan under 1926 och 1927 till en av dessa landsfiskaler för verk-

21 stailighet översänt tre av nu ifrågavarande utsökningsärenden samt att de uteblivna redovisningarna av dessa ärenden upptäcktes först efter landsfiskalens • i o'n fn 1 0 S t 6 n - 9 l 8 - S a i ? m a h e t s v e r k har ock tillskyndats förlust av mer i > i n ^ 0 n ° y * e t * Utsökningsmål, som översänts till en annan landsfiskal under ar 1927 och vari landsfiskalen samma och följande år uppburit sistnämnda belopp utan att redovisa detsamma. I detta fall upptäcktes förskingringen först vid det polisförhör, som i augusti månad li)28 verkställdes i anledning av landsfiskalens häktning för förskingring av andra tjänstemedel. Detta tillgrepp hade dolts genom hans underlåtenhet att i dagboken, vari målet i behörig tid införts göra vederbörliga anteckningar. Då myndighet icke funnit anledning, trots vederbörande ämbetsmans personliga risk av ersättningsskyldighet, anmäla utmätningsman för underlåten redovisning, torde det knappast förvåna att enskild utmätningssökande underlåtit detsamma. Man kan frestas förmoda, att den enskilde, som ofta icke vill ställa sig såsom angivare, lugnat sig i medvetande därom, att de utsökta medlen komma att ersättas av statsverket, för den händelse förskingring av desamma ägt rum. Mera förvånansvärt är däremot, att den granskning av utmätningsmannens dagbok i utsökningsmål, som sker hos överexekutor och vid inventeringar icke oftare, än vad tillgängliga handlingar utvisa, givit anledning till närmare undersökning eller vidtagande av särskilda åtgärder. Det har nämligen genom de sakkunnigas utredning framgått, att dagboksutdragens granskning i flera tall bort föranleda antingen en omedelbar inventering hos utmätningsmannen eller ock ett föreläggande vid vite att inkomma med förklaring och nödiga verifikationer for dagboksanteckningar. Exempel finnas som tydligt utmärka att utmätningsman i dagboken antecknat, att hinder mött för fortsatt verkställighet eller att redovisning skett, men att han icke innehaft bevis om hindret eller redovisningen och således ej heller kunnat foga sådant vid det till länsstyrelsen insända utdraget av dagboken. Om sådant felande bevis infordrats, skulle förskingring av i dylikt fall influtna medel sannolikt icke hava ägt rum, eller ock hade densamma upptäckts tidigare. E t t upplysande fall av nu berörda slag anse de sakkunniga sig böra relatera En landsfiskal hade den 19 mars 1927 mottagil ett utslag, varigenom tre personer ålagts att, vilken bäst gälda gitte, till kronan utgiva omkring 24 000 Kronor. Enligt anteckningarna i landsfiskalens dagbok och i de utdrag av densamma, som insänts till länsstyrelsen, hade landsfiskalen den 25 april samma ar hos två av gäldenärerna verkställt utmätning av såväl lös som fast egendom, den 10 påföljande maj gjort auktionsförsök a lösegendomen, den 24 i sistnämnda manad forsalt utmätta lösören för tillhopa 442 kronor och den 11 påföljande juni for tillhopa 386 kronor samt den 2 juli 1927 verkställt beskrivning och vaxdermg av den utmätta fastigheten. Med sistnämnda anteckning sluta uppgifterna i dagboken. Vid granskning i länsstyrelsen den 6 oktober 1927 av dagboksutdraget för juli och augusti månader sagda år gjordes av landsfogden anmärkning däremot, att de influtna forsäljnmgsmedlen icke blivit till vederbörande redovisade Sådan redovisning skedde likväl icke, och häremot gjorde landsfogden, då han den 41 oktober 1927 verkställde den sedvanliga inventeringen hos landsfiskalen, så vitt protokoll angiver, mgen anmärkning. Enligt inventeringsprotokollet hade landsfiska en redovisningsskyldighet för 290 kronor 20 öre exekutionsmedel men detta belopp hänförde sig uppenbarligen icke till förenämnda ärende. Redan den 15 juni 1927 hade landsfiskalen dessutom hos den tredje gäldenären i nu ifrågavarande mål och ett annat mål utmätt kontant 12,223 kronor 96 öre, varav han till sökanden i det sistnämnda ärendet redovisat 1.006 kronor 5 öre Vid sammanträde den 26 januari 1928 för fördelning av köpeskillingslikviden för

22 den utmätta och exekutivt försålda fastigheten överlämnade landsfogden, som verkställde fördelningen, till landsfiskalen 334 kronor 90 öre, utgörande ägarhypotek. Detta belopp blev då av landsfiskalen utmätt för utmätningssökandens resterande fordran. Den 15, 16 och 17 februari samt den 1 och 2 mars 1928 verkställde landsfogden på anmodan av länsstyrelsen extra inventeringar hos landsfiskalen. Att döma av de vid dessa förrättningar förda protokoll har någon anmärkning mot landsfiskalens handhavande av utsökningsmålen icke förekommit. På grund av vissa andra uppdagade försummelser i tjänsten blev landsfiskalen den 17 mars 1928 suspenderad från tjänst och lön på tre månader. Den 11 augusti samma år blev han häktad för förskingring av tjänstemedel. Vid då hållet förhör med honom framgick icke, att han förskingrat medel i nu ifrågavarande ärende, men väl i tre andra diarieförda utsökningsmål. Vid förhör den 15 augusti 1928 erkände han slutligen, att han även förskingrat samtliga i ärendet influtna och utmätta medel, som efter avdrag av exekutionskostnaderna uppgingo till 12.200 kronor 5 öre. De sakkunniga vilja dessutom redogöra för ett annat dylikt fall, som har betydelse för bedömande av de åtgärder, som kunna anses nödiga till vinnande av "effektivare kontroll över utmätningsmännens handläggning av utsökningsmål. Vid inventering hos en landsfiskal den 30 juli 1923 fann landsfogden — utan att dagboken i utsökningsmål därom gav upplysning — att landsfiskalen i ett utsökningsärende, som avsåg uttagande av barnuppfostringsbidrag med 20 kronor i månaden, var redovisningsskyldig för 2,919 kronor 17 öre, varav dock endast 2,507 kronor 43 öre funnos insatta å tjänsteräkning i bank. Beloppet hade dock tydligen redan under år 1922 i tjänsten kommit landsfiskalen tillhanda vid utmätning för annat ärende och utan medgivande av vederbörande, som vistades å okänd ort, överförts till ovannämnda utsökningsmål, i vilket ifrågavarande person var gäldenär. Vid den inventering, som verkställdes den 12 december 1924. befanns samma utsökningsmål ännu vara på åtgärd beroende, men i inventeringsprotokollet angives icke, att medel innestode därå. Samma var förhållandet vid inventeringen den 12 december 1925 men omtalas i det då förda protokollet, att å ett ärende, som införts i brevdiariet, funnes mnestående ett belopp av 1.852 kronor 76 öre såsom »deposition för barnaföda». Det är av handlingarna uppenbart, att dessa medel avse nämnda utsökningsärende. Då landsfogden den 18 september 1926 inventerade hos landsfiskalen, var denne i ärendet redovisningsskyldig för 1,525 kronor 56 öre. Utsökningsärendet var fortfarande beroende på åtgärd, i det att landsfiskalen tydhgen_ av _ ifrågavarande »deposition» utmätt de belopp, som successivt förföllo enligt i utsokningsmålet avlämnat utslag. Vid inventering den 6 december 1927 upptogs icke utsökningsärendet såsom balanserat, ehuru det enligt dagboken fortfarande lag under verkställighet. Depositionen hade då minskats till 1,279 kronor 36 ore. Vid denna sistnämnda inventering var landsfiskalen så sjuk, att han icke kunde närvara och följande dag avled han. Å landsfiskalens tjänsteräkning i bank innestod då en behållning av nära 20.000 kronor. Ett år därefter upptäcktes att landsfiskalen gjort sig skyldig till förskingring av nära 4,000 kronor, vari bland annat ingingo »deponerade medel för utbet, av barnuppf ostringsbidrag» med 1,079 kronor 36 öre. som då hänfördes till ovannämnda utsökningsärende. _ Ehuru vid inventeringarna framgått, att hos landsfiskalen i detta utsökningsärende funnits deponerat belopp, omnämnes detta icke i dagboken över utsökningsmålen. Då vid inventeringen den 12 september 1924 icke uppgives någon deposition i ärendet, var dock enligt dagbokens uppgifter om skedda utmatningar av det »deponerade» beloppet landsfiskalen redovisningsskyldig tor 2.413 kronor 62 öre av sagda deposition. Anmärkning mot dagboken eller handläggningen av ifrågavarande utsökningsärende synes icke hava blivit gjord, ehuru beloppet torde hava bort av landsfiskalen nedsättas hos länsstyrelsen.

23 Att utsökningsmedel, som icke kunna omedelbart redovisas, icke alltid nedsättas hos överexekutor, framgår jämväl av ett annat fall. Utmätningsmannen i en stad hade enligt protokollet vid inventering under år 1929 i exekutionsärenden innestående 5,793 kronor, som vid förrättningen redovisades med dels kontant 268 kronor och dels »insatt å olika bankdepositioner» 5,525 kronor. Anmärkning mot denna medelsförvaltning synes icke hava förekommit. De nu anförda exemplen på dels det sätt, varpå tillgrepp av exekutionsmedel kunnat döljas, och dels de erinringar, som kunnat göras mot granskningen av utmätningsmännens dagbok, hava i sin mån föranlett de sakkunniga överväga nödiga åtgärder med syfte att inkomna utsökningsärenden behörigen diarieföras och att kontrollen över målens handläggning och redovisning jämväl i övrigt skarpes. Det skulle kunna tänkas, att alla utsökningsärenden fingo ingivas till överexekutor, som efter anteckning översände handlingarna till vederbörande utmätningsman för verkställighet. Härigenom skulle överexekutor bli i bättre tillfälle att övervaka utmätningsmannens redovisning. Detta förslag kan emellertid icke realiseras, enär en föreskrift i berörda syfte skulle i många fall kunna vara. till skada för den rättssökande, i synnerhet då en exekutiv åtgärd omedelbart måste vidtagas, till exempel utmätning av lösegendom, som tillfälligtvis finnes mom utmätningsmannens tjänstgöringsområde eller som befaras komma att av gäldenären av3^ttras. De sakkunniga anse sig i stället böra tillstyrka det under år 1925 framförda förslaget, att utmätningsman skall vara skyldig att i varje utsökningsärende kostnadsfritt lämna sökanden bevis om ärendets mottagande samt att dessa bevis skola utfärdas å fastställda blanketter, infogade i block, och utskrivas genom självkopiering i två exemplar, varav kopian kvarstannar i blocket och får utgöra verifikation till dagboken. Denna skyldighet bör givetvis åligga utmätningsmannen, även då i ett redan diariefört ärende, som på grund av ändringssökande icke kunnat fullföljas, överrätts beslut ingives för fortsatt verkställighet. För ernående av denna föreskrift erfordras ändring i utsökningslagen. Men såsom följd härav måste jämväl ändringar ske i kungörelsen om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. Förslag till ändringar och tilllägg i denna kungörelse komma de sakkunniga att framdeles avlämna. Detta förslag kommer_ då också att innefatta bestämmelse bland annat därom, att vid det i 9 § utsökningslagen föreskrivna utdrag ur dagboken även skola fogas handlingar, som styrka hinder för verkställighet, till exempel det av utmätningsmannen utfärdade och behörigen upplästa tillkännagivandet om exekutiv auktion, då försäljning icke kunnat äga rum, samt diariebevis om fullföljd talan mot utslag eller dom, varav verkställighet begärts. Ändring i nämnda kungörelse torde dessutom komma att föreslås i syfte, att överexekutor skall vara skyldig underrätta utmätningsman om sitt beslut i anledning av klagan över hans förfarande. Sedan postgirorörelsen numera fått en så stor omfattning, att den i affärslivet blivit en betydande faktor, har med visst skäl framhållits, att även statsmyndigheter mera allmänt borde över postgiro redovisa medel, som av dem skola utbetalas till kommunala myndigheter "och enskilda. Det må därför icke anses opåkallat, att utmätningsman anlitar postgirorörelsen även vid redovisning av exekutionsmedel. Så bör också enligt de sakkunnigas mening ske utom i de säkerligen få fall, där sökande icke framställt begäran att få hos utmätningsmannen lyfta medel, som under föreskriven tid skola honom tillhandahållas. Skola ifrågavarande medel i regel redovisas över postgiro, måste de givetvis också i allmänhet insättas å tjänstemannens tjänstepostgirokonto.

24 Då genom en föreskrift i nu antydd riktning dessutom vunnes en avsevärd kontroll över, att influtna medel icke obehörigen användas och att redovisning sker inom föreskriven tid, föreslå de sakkunniga, att bestämmelse utfärdas om skyldighet för utmätningsman att över postgiro redovisa utsökningsmål^ i alla de fall, där sökande icke uttryckligen begärt att under föreskriven tid få lyfta medlen. En viktig kontroll över utsökningsärendenas redovisning skulle vinnas genom att sökande i dessa mål, därest han icke inom en jämförelsevis kort tid efter det att verkställighet begärts erhållit utmätningsmannens bevis om mottagandet av handlingarna i ärendet, därom vore skyldig meddela överexekutor underrättelse. För att en föreskrift om skyldighet härutinnan skall bliva effektiv, måste den emellertid förbindas med någon påföljd. I överensstämmelse härmed föreslå de sakkunniga, att sådan föreskrift meddelas, att sökande i utsökningsmål, som icke inom en månad efter ärendets avlämnande till utmätningsman, fått emottaga det föreslagna mottagningsbeviset, skall hava skyldighet anmäla detta hos överexekutor vid äventyr att eljest hava gått förlustig rätten till ersättning av statsverket för de medel, som kunna vara i målet förskingrade av utmätningsmannen. Slutligen komma de sakkunniga att föreslå närmare föreskrifter om det sätt, varpå inventering skall verkställas hos utmätningsman samt om granskningen av det dagboksutdrag, som insändes till överexekutor. Av de handlingar, som varit för de sakkunniga tillgängliga, har icke framgått, att utmätningsmän gjort sig skyldiga till någon omfattande förskingring av influtna medel i mål, som avse införsel i avlöning m. m. för underhållsbidrag. Detta torde förklaras därav, att sökande i d3^1ika mål själva bliva i tillfälle följa och kontrollera målets handläggning och att de belopp, som periodvis inflyta till utmätningsmannen, i de allra flesta fall utgöra jämförelsevis obetydliga avbetalningar. Risken att dylika medel skola tillgripas är alltså mindre än beträffande andra exekutionsmedel. Av denna anledning hava de sakkunniga icke föreslagit föreskrift om att mottagningsbevis skall tillställas sökande i införselmål. Däremot anse de sakkunniga sig böra föreslå införande i § 11 av införsellagen bestämmelse om skyldighet för utmätningsman att minst en gång i månaden hos arbetsgivaren lyfta innehållet belopp samt att å mottagna medel vid betalningstillfället utfärda och överlämna sådant indrivningskvitto, som föreskrives i restindrivningsförordningen m. fl. författningar.

Medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen. Statsrevisorerna och även flera ämbetsmyndigheter hava ansett nu gällande kontrollföreskrifter vara otillräckliga, särskilt vad angår möjligheten att övervaka indrivningen och redovisningen av restförda kommunalutskylder. Denna mening dela de sakkunniga, så vitt den gäller utmätningsmännens medelsförvaltning. Däremot anse de, att gällande bestämmelser i fråga om exekutionsbiträdenas medelsförvaltning i allt huvudsakligt äro tillfredsställande, om de rätt tillämpas och efterlevnaden behörigen övervakas. Att bestämmelserna rörande utmätningsmännens förvaltning av ifrågavarande medel och tillsynen över densamma måste anses bristfälliga, torde framgå av det förhållandet, att enligt statsrevisorernas redogörelse för förskingringarna under tioårsperioden 1919—1928 utmätningsmännens (landsfiskaler och en särskilt förordnad utmätningsman) förskingringar alltid och i regel till mycket övervägande del gällt kommunala restantiemedel. Detta kan icke enbart förklaras därav, att tjänstemännen under sin förvaltning i allmänhet få större belopp av nämnda medel att förvalta än av andra medelsgrupper, utan torde

25 även samt kanske till största delen bero pa sättet för medlens redovisning, varom de sakkunniga här nedan skola närmare tala. Såsom ett grundvillkor för all medelskontroll gäller, att man kan fastställa vederbörandes debet. Men just på denna punkt äro bestämmelserna om utmätningsmännens förvaltning av restförda kommunalutskylder icke tillfredsställande. Visserligen infördes i sammanhang med fögderiförvaltningens omorganisation år 1918 för möjliggörande av nämnda kontroll föreskrift, att kommunalnämnden samtidigt som rostlängd överlämnas till utmätningsmannen skall till länsstyrelsen göra skriftlig anmälan därom med uppgift å längdens slutsumma, med vilken uppgift vid inventering skall kunna kontrolleras, att restlängden blivit hos utmätningsmannen diarieförd. Granskningen av inventeringsprotokollen för de två senaste åren har emellertid visat, att ännu tio år efter föreskriftens tillkomst de kommunala uppbördsmyndigheterna mycket allmänt försummat sm anmälnings- och uppgiftsskyldighet. I ett av de medelstora länen hava således ett fyrtiotal restlängder inkommit till utmätningsmännen, utan att uppgift om dem lämnats till länsstyrelsen, och flera kommunalnämnder, som år 1928 eftersatt sin uppgiftsskyldighet, hava, oavsett erhållen erinran från länsstyrelsen om ifrågavarande föreskrift, även år 1929 underlåtit att ställa sig densamma till efterrättelse. I de fall, där ifrågavarande uppgift icke lämnats, finnes för inventeringsförrättaren ingen möjlighet att kontrollera utmätningsmannens debet i avseende å förevarande medel. Ehuru erfarenheten hittills icke ådagalagt, att utmätningsmännen underlåtit att diarieföra mottagna restlängder — även sådana, om vilkas översändande kommunalnämnden icke lämnat uppgift — kan det dock förutsättas, att sådant kunde inträffa, särskilt i händelse utmätningsmannen känner till, att en viss kommunalnämnd brukar underlåta sin uppgiftsskyldighet, och än mera kan man befara dylikt, om kontrollföreskrifterna på andra områden av medelsförvaltningen skärpas! En viss risk innebär därför vederbörandes försummelse att avlämna föreskriven uppgift. Denna risk drabbar emellertid icke kommunen, ty denna är. oavsett om restlängden diarieförts eller icke. berättigad att av statsmedel erhålla ersättning för vad utmätningsmannen förskingrat. Möjligt är att denna omständighet medverkat till kommunalnämndernas åsidosättande av sin uppgiftsskyldighet. Till åstadkommande av säker debetkontroll i avseende å de kommunala rcstantierna hava från flera håll föreslagits, att restlängdema icke skola gå direkt till utmätningsmannen utan först passera länsstyrelsen. Detta förslag tillstyrka de sakkunniga. Men då förutsättas kan, att skyldigheten att insända restlängder till länsstyrelsen av vederbörande kan lämnas åsido likaväl som den nuvarande uppgiftsskyldigheten, anse de sakkunniga en föreskrift om restlängdernas försändande till länsstyrelsen böra kompletteras med bestämmelser, som framtvinga efterlevnad av densamma. För att säkert vinna detta mål torde enligt de sakkunnigas mening ingen annan väg finnas, än att till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, fogas ett tillägg av innehåll, att därest ersättning enligt samma lag eljest skulle erhållas för vad som tillgripits eller förskingrats av restförda utskylder, sådan ersättning ej skall utgå. därest restlängden överlämnats direkt till utmätningsmannen i stället för att insändas till länsstyrelsen. Det kunde synas, som om rätten till ersättning för kommunen borde kvarstå, därest en direkt till utmätningsmannen överlämnad restlängd blivit hos honom diarieförd, ty i sådan händelse finnes ju debetverifikation. De sakkunniga hava dock icke kunnat tillstyrka sådant. Utmätningsmannen skulle nämligen kunna undanhålla en direkt till honom överlämnad restlängd från diarieföring, tills en väntad inventering ägt rum och därefter diarieföra densamma. Redovis-

26 ningen av å sådan längd upptagna medel undandrages härigenom kontroll ända till nästa inventering, kanske ett år senare. Utmätningsmannen kan under tiden förskingra sådana poster å restlängden, som han själv indrivit, utan att kommunen av de interimsredovisningar, som tvivelsutan måste lämnas till förhindrande av upptäckt, kan se någon oegentlighet. Likväl skall det icke förnekas, att omständigheterna i förevarande fall skulle kunna bliva sådana, att kommunen billigtvis bör utfå ersättning av statsmedel. Frågan om ersättning i dylika undantagsfall torde dock icke böra bedömas efter ovannämnda lag utan hänskjutas till prövning av riksdagen. Beträffande restlängd å kommunalutskylder i stad finnes för närvarande ingen föreskrift om, att samtidigt med rostlängdens avlämnande uppgift därom skall lämnas till viss, utmätningsmannen överordnad myndighet. Detta är också obehövligt vad angår stad, där magistrat eller ledamot av magistrat är överexekutor, ty restlängden skall där överlämnas direkt till magistraten, som utövar kontrollen över utmätningsmannen i staden. Men i stad, där länsstyrelse är överexekutor, har frånvaron av en dylik föreskrift varit en betänklig brist. I sistnämnda städer tillkommer kontrollen över utmätningsmännens medelsförvaltning länsstyrelsen, och inventeringarna hos utmätningsmännen verkställas likasom hos landsfiskalerna i regel av landsfogden. Då uppgift om restlängdernas avlämnande och slutsumma icke ingått till länsstyrelsen, har inventeringsförrättaren icke något medel att kontrollera restlängdernas behöriga diarieförande. Denna brist skulle ju möjligen kunna undanrödjas genom föreskrift, att inventeringsförrättaren hade att i sammanhang med inventeringen hos stadens kommunala uppbördsmyndighet göra sig underrättad om vilka restlängder blivit till utmätningsmannen överlämnade, men vid denna anordning skulle hos länssts^relsen icke finnas några anteckningar om de avlämnade längderna, och utan sådana anteckningar kan länsstyrelsen icke mellan inventeringarna utöva kontroll över indrivningen av ifrågavarande medel. För möjliggörandet åtminstone av viss kontroll i detta hänseende, har riksräkenskapsverket så ändrat formuläret för utmätningsmännens kassajournal, att särskild kolumn upptagits för medel enligt § 1 b restindrivningsförordningen, vilka således icke vidare få föras i kolumnen för övriga medel. Härigenom komma de föreskrivna månatliga utdragen av kassajournalen att visa ett utgående saldo för nämnda medel, vilket åtminstone så tillvida kan kontrolleras, att det innestående beloppet ej må överstiga 100 kronor för varje restlängd, som kan antagas vara beroende på utmätningsmannens åtgärd. För att giva länsstyrelserna större möjlighet att utöva nämnda kontroll ämna de sakkunniga föreslå skyldighet för inventeringsförrättaren att i inventeringsprotokollet uppgiva alla restlängder, som icke äro slutredovisade vid inventeringen, med angivande för varje av belopp, som vid senaste partiella redovisning till kommunen var oredovisat, och vad som vid inventeringen innestod hos utmätningsmannen. De sakkunniga anse således nödvändigt att för stad, där länsstyrelsen är överexekutor, samma föreskrifter angående restlängdernas expediering för indrivning böra gälla som för landet. Såsom redan i förbigående nämnts torde formen för utmätningsmannens redovisning av förevarande medel i viss mån bidragit till, att landsfiskalernas förskingringar mestadels till större delen omfattat dessa medel. Slutredovisning skall ske snarast möjligt och vid denna skall fogas »balanslängd» å de personer, från vilka likvid ej influtit, jämte bevis om hinder, som mött för indrivningen. Har slutredovisning av restlängd, beträffande vilken handräckning för indrivningen ej blivit sökt, ej kunnat ske inom tre månader efter längdens mottagande, skall inom denna tid avlämnas balanslängd jämte redovisning för dittills influtna medel, även sådana som förut redovisats interimsvis. Har restlängd å utskylder, för vilkas indrivning handräckning sökts, ej redovisats inom

27 sex månader, skall balanslängd ock avgivas på nyssnämnda sätt. Kontanta interimsredovisningar skola ske dels tredje söckendagen före varje månads utgång, så framt då hos utmätningsmannen å längden innestår minst 100 kronor, samt dessutom så snart å längden innestående medel uppgå till 500 kronor. Då de kontanta interimsredovisningarna blott upptaga en klumpsumma och vid de interimsredovisningar. som skola åtföljas av balanslängd, icke behöva fogas bevis om hinder, som mött för indrivningen, kan kommunen först sedan slutredovisningen med tillhörande hindersbevis mottagits närmare granska redovisningarna i ärendet med tillhörande hindersbevis. Kommunen kan dock icke avgöra, när en skattskyldigs utskylder indrivits och således ej heller om de redovisats i rätt tid. Det torde vara huvudsakligen av dessa skäl, som de kommunala uppbördsmyndigheterna i allmänhet visa så ringa intresse för den kontroll över restindrivningen. som dock från dem såsom sökande borde kunna påräknas. För att kommunerna måtte beredas tillfälle att följa och granska restindrivningen i mån som den fortgår och därmed öka deras intresse för kontrollen över redovisningarna hava de sakkunniga ansett, att varje redovisning bör vara specifik och åtföljas av bevis om hinder, som vid redovisningens avgivande äro styrkta, att redovisningen skall upptaga dels ingående balans (för första redovisningen rostlängdens slutsumma), dels med kontant eller hinder redovisade belopp och dels utgående balans (oredovisade medel), samt alt av den i två exemplar avlämnade redovisningen ena exemplaret efter granskning skall återställas till utmätningsmannen försett med godkännande, i den mån sådant ansetts kunna lämnas. En sådan anordning kräver emellertid, att de redovisningsräkningar, som exekutionsbiträdena hava att till utmätningsmannen avlämna för en viss restlängd. få såsom bilagor åtfölja utmätningsmannens redovisningar för samma restlängd. E t t ytterligare exemplar av redovisningsräkningarna måste för nämnda ändamål tagas. Detta får emellertid icke ske på sådant sätt, att utmätningsmännen åläggas att verkställa en avskrift, ty arbetet härmed skulle bliva mycket betungande, då räkningarna i många fall omfatta flera sidor. Frågan bör enligt de sakkunnigas mening lösas så, att redovisningsräkn i n g a r n a a v exekutionsbiträdena utskrivas i tre exemplar i stället för såsom nu i två. Detta bör ej möta svårighet, då utskrivandet även av det tredje exemplaret kan ske genom självkopiering. Ordnas redovisningarna på nyss angivna sätt, bliva de nuvarande balanslängderna överflödiga, därest kommunerna, såsom givetvis bör ske, i sitt exemplar av restlängd verkställer vederbörliga anteckningar, i mån som redovisningarna ingå. Kommunen kan du efter varje redovisning se vilka poster som fortfarande äro beroende på indrivning. När slutredovisning lämnats, kontrolleras att alla poster blivit redovisade. Anser kommun vid granskning av en mtenmsredovisning, att indrivningen av vissa poster försummats eller obehöngen fördröjts, kan redan då utmätningsmannen erinras härom och, om rättelse ej vinnes, förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Det föreslagna nya redovisningssättet skulle dock sannolikt medföra någon ökning i utmätningsmannens arbete, särskilt därigenom att han vid redovisningaina finge å redovisningen eller i bilaga till densamma upptaga poster, som av honom själv indrivits eller redovisats med hindersbevis, utfärdade av honom själv eller inkomna efter begärd handräckning. Denna ökning hava de sakkunniga ansett kunna, om icke helt, så dock till större delen kompenseras genom att utmätningsmannen befrias från att verkställa den eller de avskrifter av restlängden, som måste tillställas vederbörande exekutionsbiträde med order om indrivning. För att så må kunna ske föreslå de sakkunniga, att restlängden för kommun k landet, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden finnas anställda, upprättas särskilt för varje sådant område och

28 att längden (längderna) i två exemplar överlämnas till länsstyrelsen. Sedan båda exemplaren kommit utmätningsmannen till hända, skall han omedelbart överlämna det ena till vederbörande exekutionsbiträde. Genom den fullständiga rostlängdens överlämnande till exekutionsbiträdet kommer enligt de sakkunnigas mening att vinnas en värdefull ökning av kontrollen över utmätningsmannens redovisning. Om nämligen utmätningsmannen själv verkställer indrivningsåtgärd beträffande viss post, utgör detta för exekutionsbiträdet hinder att indriva posten. Utmätningsmannen måste därför underrätta exekutionsbiträdet om sin åtgärd, och denne kommer att i sin redovisningsräkning redovisa dylik post med anteckning om hindret. Utmätningsmannen kan i sin redovisning icke underlåta att upptaga posten, ty detta skulle vid kommunens granskning av exekutionsbiträdets vid samma redovisning fogade redovisningsräkning givetvis upptäckas. För underlättande av utmätningsmannens arbete ämna de sakkunniga även föreslå, att på statsverkets bekostnad blanketter till redovisningar tillhandahållas dem samt att redovisningar icke skola lämnas mer än en gång i månaden. Den nuvarande föreskriften, att redovisning skall ske mer än en gång i månaden, har tillkommit i syfte, att utmätningsmannen icke skulle någon längre tid kunna ligga inne med större kassabehållningar. Då indrivna medel av ifrågavarande slag, i den mån de icke erfordras för omedelbar utbetalning, numera skola insättas å utmätningsmannens tjänstepostgiro senast dagen efter att de influtit, finnes ingen anledning att föreskriva ytterligare en redovisning, i synnerhet om i enlighet med det förslag, de sakkunniga ämna framlägga, likviden till kommunerna — likasom i allmänhet varje kontant redovisning — skall ske över utmätningsmannens tjänstepostgiro, så att alltså icke ens medel, som finnas tillgängliga för omedelbar utbetalning, få redovisas med kontanta penningar utan måste passera girokontot. Undersökningen rörande utmätningsmännens förskingringar visa åtminstone indirekt, att medel, som undandragits insättning å postgiro, enär de skulle varit erforderliga för omedelbar utbetalning, blivit tillgripna. Vad de sakkunniga härovan föreslagit beträffande restlängdernas upprättande i två exemplar och deras insändande till länsstyrelsen bör uppenbarligen gälla även beträffande medel, som indrivas och redovisas i samma ordning som restförda kommunalutskylder. De sakkunniga föreslå fördenskull härav betingade ändringar i lagen om skogsaccis samt i väglagen och lagen om allmän pensionsförsäkring i de delar, som avse indrivning av restförd vägskatt eller grundavgift, där vägskatten eller grundavgiften icke debiterats i sammanhang med kronoutskylderna. För revisionen av kommunernas medelsförvaltning böra länsstyrelsernas uppgifter om restlängdernas mottagande samt utmätningsmännens, enligt de sakkunnigas förslag fullständigare redovisningar bliva värdefulla verifikationer. Bevisen ådagalägga, att och när indrivning av det i bevisen angivna restbeloppet blivit sökt, redovisningarna, när och med vilka belopp, medel influtit eller redovisats med hindersbevis. Utmätningsmännens förskingringar av ifrågavarande medel hava i många fall skett genom tillgrepp av medel, som de själva indrivit. Där utmätningsmannen enligt föreskrift lämnat indrivningskvitto finnes möjlighet att vid inventering kontrollera, om medlen redovisats, men har den skattskyldige nöjt sig med annat kvitto, upptäckes icke förskingringen förrän vid krav hos den skattskyldige. Det är fördenskull av mycket stor vikt att hos allmänheten inskärpes kännedom om föreskriften att annat kvitto än indrivningskvitto icke gäller vid betalning till utmätningsman eller exekutionsbiträde av restförda krono- och kommunalutskylder m. fl. liknande utskylder och avgifter. På kronodebetsedlarna och utdragen av kronorestlängderna finnes redan tryckt anmärk-

29 ning härom. Å det formulär till debetsedel å kommunalutskylder, som intagits i kungörelsen den 31 maj 1929 (nr 126), finnes ock erinran av motsvarande innehåll. Sådan erinran bör enligt de sakkunnigas mening finnas även å debetsedlarna å andra utskylder, därest restantierna kunna indrivas enligt restindrivningsförordningen. Kännedom om förenämnda föreskrift skulle ock kunna spridas genom kungörelser och anslag, exempelvis å postanstalterna och i kommunalrummen. Det kanske säkraste medlet att inskärpa föreskriften och vådan av dess förbiseende torde dock vara, att man i de fall, där utmätningsman eller exekutionsbiträde förskingrat medel, som de uppburit men vara annat kvitto än indrivningskvitto meddelats, toge konsekvensen av att sådant kvitto icke är gällande och således av de skattskyldiga indreve utskylderna, vilka ju måste anses såsom icke gnidna. En sådan åtgärd komme säkerligen att uppmärksammas av pressen och på sådant sätt skulle föreskriften i fråga fortare och kanske även säkrare än med andra medel bringas till allmänhetens kännedom. De efter 1926 års ingång upptäckta förskingringarna synas i regel till allra största delen härröra från tidigare begångna tillgrepp. Dessa senare hava kunnat döljas genom att influtna medel i räkenskaper och diarier icke antecknats för sitt rätta ärende utan såsom tillhörande ärende, vari medel förut tillgripits. Sa kunde förskingringarna fortgå år från år utan upptäckt. Men sedan indrivningskvittona och exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar kommit till användning samt influtna medel i regel måste insättas å postgiro, har nämnda sätt att dölja förskingringarna mött allt större svårigheter och slutligen hava dessa blivit oöverkomliga, varför kraschen inträffat. Att förskingringarna kunnat fortgå trots nyssnämnda kontrollföreskrifter torde dessutom säkerligen till det mesta bero på, att föreskrifterna icke tillämpats eller kontrollen i detta hänseende ej varit tillräcklig. Från utredningen om förskingringarna må i detta hänseende anföras följande exempel. En för särskilt område förordnad utmätningsman har efter ikraftträdandet av föreskriften, att utmätningsman hade att för sin medelsförvaltning anlita postgirorörelsen, beordrat honom underlydande exekutionsbiträden att beträffande äldre restlängder och handräckningsärenden redovisa därå influtna medel med kontanta penningar direkt till honom. På dylikt sätt mottagna medel underlät utmätningsmannen till stor del kassaföra. Han tillgrep av dessa medel över 30,000 kronor. Samma utmätningsman hade vidare i förteckningar över tillgångslösa restskyldiga upptagit ett flertal personer, ehuru dessa erlagt dem påförda belopp. Dessa förteckningar försåg han dessutom med falskt kvitto från vederbörande kommunala befattningshavare. På detta sätt kunde oegent-' ligheten icke upptäckas vid inventering. Genom att fördröja redovisningen till kommun hava utmätningsman kunnat disponera över å restlängd influtna medel åtminstone någon tid, eller ock ha de överlämnat allenast en del av mottaget belopp, som då sänts utan angivande av varifrån eller av vilka det redovisade beloppet erlagts. Av de handlingar rörande uppdagade förskingringar hos fjärdingsman och andra exekutionsbiträden, som varit för de sakkunniga tillgängliga, synes framgå, att dessa oegentligheter även kunnat döljas därigenom, att exekutionsbiträdet dels underlåtit utfärda föreskrivet indrivningskvitto å mottagna medel och samtidigt icke kassafört dessa poster, dels utfärdat bevis om restskyldigs tillgångslöshet, ehuru han mot indrivningskvitto uppburit det angivna beloppet. Medlen hava ej heller insatts å postgiro. Sålunda har ett exekutionsbiträde lyckats dölja förskingring av omkring 600 kronor och ett annat av omkring 1,200 kronor av medel, som de uppburit utan att lämna indrivningskvitto. Slutligen synas de påbjudna inventeringarna hos exekutionsbiträdena icke skett med tillbörlig noggrannhet, vilket i sin mån försenat upptäckten av falsarierna.

30 De sakkunniga hava emellertid funnit, att de nu gällande bestämmelserna för exekutionsbiträdenas medelsförvaltning böra vara fullt effektiva under förutsättning, att desamma efterlevas och att tillsynen över exekutionsbiträdenas göromål sker på sätt, som med författningarna avsetts. Av denna anledning komma de sakkunniga att avgiva förslag endast till vissa kompletterande bestämmelser, vilka icke kräva riksdagens medverkan. De i det föregående under särskild rubrik relaterade, från vissa myndigheter och andra framkomna förslagen till ändrade föreskrifter i fråga om landsfiskalernas med fleras medelsförvaltning och vad därmed sammanhänger hava av de sakkunniga icke i annan mån än här ovan angivits ansetts böra föranleda åtgärder, som kräva riksdagens medverkan. I fråga om tvenne av dessa förslag hava de sakkunniga ansett sig böra i korthet angiva skälen till att desamma icke kunnat tillstyrkas eller föranleda förslag från de sakkunnigas sida. Det av länsstyrelsen i Stockholms län framförda och av statsrevisorerna biträdda förslaget, att utmätningsmännens redovisningar för indrivningen av restförda kommunalutskylder skulle passera länsstyrelsen för granskning och icke såsom nu gå direkt till den kommunala uppbördsmyndigheten måste medföra en mycket betydande ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. Till belysande härav må följande anföras. I ett län med exempelvis 100 kommuner skulle antalet restlängder. som under första året efter reformens genomförande inkomme till länsstyrelsen, uppgå till 400 efter den låga beräkningen av endast fyra restlängderi medeltal från varje kommun. Av dessa måste antagas, att minst en fjärdedel icke kunde slutredovisas under första året utan därför komme att översta till följande år samt att av sistnämnda längder minst 60 icke kunde slutföras förr än under tredje året. Under andra året hade länsstyrelsen sålunda att handlägga minst 500 restlängder och under tredje året 560. För varje nytillkommen restlängd måste, med hänsyn därtill att flera av dessa först i senare hälften av året insändas till länsstyrelsen, antagas, att endast åtta redovisningar per varje restlängd årligen avlämnas. Däremot torde på de äldre rostlängderna avgivas en redovisning i varje månad. Efter denna beräkning skulle länsstyrelsen under första året få emottaga 3,200 redovisningar och andra året 4,400 samt från och med tredje året 5,100. Av dessa beräkningar, vilka sannolikt icke äro för höga, torde framgå, att" varje länsstyrelse årligen finge behandla minst 500 restlängder samt granska och i längderna anteckna minst 5,000 redovisningar. Skulle de nuvarande bestämmelserna i fråga om redovisningstiderna tillämpas, komme antalet redovisningar att i avsevärd grad stiga, Det torde knappast behöva erinras, att varje redovisning i genomsnitt omfattar en mångfald poster. Av det anförda torde framgå, att förslagets genomförande skulle kräva en avsevärd förstärkning av landskontorets arbetskrafter och således betydande stegring av statsverkets utgifter. Det synes med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke den föreslagna anordningen kan anses falla utom ramen, för nuvarande organisation, så att de sakkunniga enligt sina direktiv icke hava. att fästa avseende vid detsamma. Vidare må anmärkas, att förslaget syftar till huvudsakligen samma anordning av indrivningen och redovisningen av restförda kommunalutskylder, som ifrågasatts av uppbördssakkunniga i deras nyligen avgivna betänkande och att förslagets realiserande nu alltså skulle innebära ett föregripande av uppbördssakkunnigas reformförslag i denna del. De sakkunniga hava vidare velat redogöra för sin ståndpunkt till förslaget, att landsfiskalerna skulle hava skyldighet ställa säkerhet för omhänderhavda medel.

31 Av de myndigheter och andra, som yttrat sig härom, avstyrka de flesta förslaget. Såsom redan anförts hava endast tre länsstyrelser uttalat sig för detsamma, Av dessa anför en, att ställandet av uppbördssäkerhet icke ovillkorligen borde medföra kostnader för landsfiskalen, då i stället för s. k. garantiförsäkring realsäkerhet eller borgen kunde avlämnas. En annan länsstyrelse har, med framhållande av att säkerheten icke alltid kunde innebära full garanti för gottgörande av förlust, som statsverket kunde komma att åsamkas, ansett att säkerhetens ställande dock kunde medverka till att landsfiskalstjänsterna komme att besattas med personer, utmärkta för samvetsgrannhet, ordning och reda i ekonomiska frågor. Den tredje länsstyrelsen anser, att den ifrågasatta skyldigheten kunde, »med hänsyn till den relativt låga kompetens, som kräves för en så pass ansvarsfull tjänst som landsfiskalstjänsten, knappast anses obillig, i synnerhet som kronofogdarna på sin tid voro skyldiga ställa viss uppbördsborgen». I avgivet yttrande har föreningen Sveriges landsfiskaler på det bestämdaste avstyrkt förslaget och därvid bland annat anfört, att landsfiskalerna komme i en undantagsställning i förhållande till övriga medelsförvaltare samt att det i många fall, särskilt för vikarie eller ny tillträdande landsfiskal, skulle vara hart nära omöjligt att framskaffa tillräcklig realsäkerhet eller borgen, som, om den skulle täcka risken, borde avse ett betydande belopp. Kunde sådan säkerhet icke ställas, måste emot dryg avgift tagas garantiförsäkring. Flera myndigheter framhålla, att frågan borde avgöras först i samband med landsfiskalernas lönereglering och att den även berörde andra redogörare. I anledning av dessa uttalanden vilja de sakkunniga först erinra, att genom kungörelsen den 4 december 1908 då gällande föreskrift om skyldighet för vissa tjänstemän vid landsstaten att ställa uppbördssäkerhet upphört att gälla från och med 1909, att kronofogdens uppbördssäkerhet dittills avsett ett belopp av endast 1,500 Rdr. banco samt att principen om redogörares skyldighet att ställa uppbördssäkerhet torde vara övergiven. De sakkunniga dela den uppfattningen, att, om skyldighet att ställa uppbördssäkerhet förelåge, landsfiskal i de flesta fall måste skaffa sig garantiförsäkring hos något försäkringsbolag. Detta skulle då medföra betydande utgifter för tjänstemannen. I ett av de avgivna yttrandena har beräknats, att denna utgift i medeltal för varje landsfiskal skulle uppgå till omkring 400 kronor. Om denna beräkning är riktig och samtliga landsfiskaler bleve nödsakade att taga garantiförsäkring, skulle sammanlagda årliga premierna komma att uppgå till omkring 200,000 kronor eller under tio år till ungefär två miljoner. Enligt statsrevisorernas beräkning har summan av samtliga allmänna medel, som under tioårsperioden 1919—1928 förskingrats av landsfiskaler och en med dem jämförlig utmätningsman, uppgått till nära 900,000 kronor. Då alla omständigheter torde tala för, att dessa förskingringar till huvudsaklig del hänföra sig från tiden före 1926, då nu gällande kontrollföreskrifter ifråga om dessa tjänstemäns medelsförvaltning trädde i tillärapning, samt att missförhållandena icke komma att fortsätta i samma omfattning som hittills, förefaller det som om försäkringspremierna skulle komma att avsevärt överstiga statsverkets eventuella skada, i händelse säkerhet icke ställdes för de av landsfiskalerna omhänderhavda medlen. Skulle skyldigheten föreskrivas, bleve det givetvis nödvändigt att höja landsfiskalernas lön. Härvid är dock att märka, att uppbörden inom landsfiskalsdistrikten är till sin storlek så väsentligt olika, att säkerheten måste fastställas med växlande belopp. Men härav följer, att löneförhöjningen kunde verka orättvist, om den icke utmättes med hänsyn till nämnda förhållande. Man kunde ock tänka sig, att statsverket gäldade premierna. Vid sistnämnda anordning skulle emellertid systemets orimlighet framträda ännu tydligare.

32 På grund av det anförda kunna de sakkunniga icke tillstyrka ifrågavarande förslag. Vad slutligen beträffar förslaget, att landsfiskalerna skulle erhålla rätt till semester, vilja de sakkunniga uttala, att de förorda detsamma, helst som obligatorisk semesterledighet skulle i sin mån bliva av betydelse ur kontrollsynpunkt.

Under åberopande av vad här ovan anförts få de sakkunniga i underdånighet härhos överlämna: 1) förslag till lag om ändrad lydelse av 9, 57 och 166 §§ utsökningslagen, 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. 3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, 4) förslag till förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstjrrelse på landet, 5) förslag till förordning om ändrad lj^delse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, 6) förslag till lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 28 september 1928 om skogsaccis, 7) förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § fjärde stj^eket i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 8) förslag till lag om ändrad lydelse av 63 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, 9) förslag till lag om tillägg till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. Stockholm den 31 januari 1930. Underdånigst Knut Gislén. P. tf. Runemark.

Sigurd

Vira.

BILAGOR FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

35 Förslag till

lag om ändrad lydelse av 9, 57 och 166 §§ utsökningslagen. 9 §. Landsfiskal och stadsfogde skola hålla dagbok över alla mål, i vilka utmätning eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och däri teckna dagen, då varje mål inkommit, den åtgärd därmed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder som förefallit; vare ock pliktige att i varje mål utan avgift tillställa sökanden å särskild, för ändamålet fastställd blankett utfärdat bevis om mottagandet av handlingarna i ärendet och, därest vid dessa fogats fordringsbevis, särskilt angiva detta. Enahanda bevis skall ock tillställas sökanden, när denne med överlämnande av överrätts beslut påfordrar fortsatt verkställighet i ärende, som redan antecknats i dagboken men på grund av ändringssökande icke kunnat slutföras. Landsfiskal och stadsfogde hava ock skyldighet att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när sådant begäres. De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas av Konungen. Efter varannan månads förlopp i tjänsten. 57 §. Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen avlämnas, skall han därom göra anteckning å handlingen. 166 §. Därest borgenär icke framställt begäran att hos utmätningsman få lyfta influtna och honom tillkommande medel, skola dessa, utom i fall som i 159 § sägs, med posten till borgenären redovisas inom två veckor från den dag han äger rätt att medlen utfå. Varda medel, som borgenär begärt få lyfta hos utmätningsman, icke under nämnda tid av honom uppburna, skola de ofördröjligen av utmätningsmannen i riksbanken nedsättas på sätt särskilt är stadgat; och äge utmätningsmannen stadgat. Försummar tillkomma. Har någon året.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. 11 §•

. . . ^ å j i g g e arbetegivaren, d ä r u t m ä t n i n g s m a n n e n så föreskrivit, att å bestämd hd, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten oversanaa innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, late utmätningsmannen minst en gång i månaden hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. A innehållet belopp, som till utmätningsmannen med posten översänts eller hos arbetsgivaren lyftas, skall meddelas sådant indrivningskvitto, som enligt

3(5 av Kungl. Maj:t givna föreskrifter skall användas vid indrivning av restförda krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. Annat kvitto än sådant indrivningskvitto är icke gällande. Å innehållet belopp, som med posten översänts till utmätningsmannen, skall indrivningskvitto omedelbart med posten översändas till arbetsgivaren. Till utmätningsmannen influtna medel, som ej hos honom lyftas av den underhållsberättigade, skola till denne med posten översändas; dock må ej något belopp tillhandahållas den underhållsberättigade, förr än bidrag, som därmed skall gäldas, är förfallet.

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. 3§. I avseende på

tariff:

Bevis — — — — — — — —. ."7" » att begärd expedition icke utbekommits — fritt » mottagnings-, som meddelas sökanden enligt 9 § utsökningslagen fritt • » vederhäftighets.

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. § 70. Över de skattskyldiga, som sina kommunalutskj/lder vid uppbördsstämma ej betalt och för vilka kommunalstämman ej beviljat avkortning, upprättar kommunalnämnden restlängd enligt fastställt formulär. Restlängden, s o m i kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgörmgsomraden finnas anställda, upprättas särskilt för varje sådant område, skall mom två månader efter uppbördsstämmans avslutande i två summerade exemplar överlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om mottagandet meddelar kommunalnämnden bevis och i särskild liggare låter verkställa anteckning samt översänder båda exemplaren av restlängden till utmätningsmannen i orten; och åligger honom att de resterande utskyldema i vederbörlig ordning indriva och till nämnden redovisa. Vid indrivningen av de resterande utskylderna ma hos den restskyldige såsom indrivningsavgift uttagas tre procent av det resterande beloppet.

37 Förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. § 70. S katts

ldi

s

vi

, V v t e ni , ^ f » °™ ? uppbördsstämma icke betalt sina stadsutSKylder och for vilka stadsfullmäktige ej beviljat avkortning, upprättar drätselkammaren restlängd enligt fastställt formulär och överlämna densamma summerad jämte berättelse, huru uppbörden utfallit, till magistraten 1 stad, dar magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor, låter magistraten de oguldna utskylderna i laga ordning indriva och till drätselkammaren redovisa. I annan stad skall rostlängden inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande av magistraten insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande. som om mottagandet meddelar drätselkammaren bevis och i särskild liggare låter verkställa anteckning samt översänder restlängden till utmätningsmannen i orten; och åligger honom att de resterande utskylderna i vederbörlig ordning indriva och till drätselkammaren redovisa. Vid indrivningen av de resterande utskylderna må hos den restskyldige såsom indrivningsavgift uttagas tre procent av det resterande beloppet.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 28 september 1928 om skogsaccis. 16 §. Debitering av skogsaccis — — — — — — — erforderlig rättelse. Vad i övrigt stadgas i kommunallagarna om upprättande av restlängd över allmanna kommunalutskylder samt om uppbörd, indrivning och redovisning av restförda sådana utskylder gälle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 14 § fjärde stycket i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. Den uppbörd av pensionsavgifter, som enligt 13 § skall ombesörjas av den kommunala uppbördsmyndigheten, förrättas före den 16 december det år då avgilterna påförts, i den ordning kommunen bestämmer. Vad i kommunallagarna stadgas angående upprättande av restlängd över kommunalutskylder samt om uppbörd, indrivning och redovisning av restförda sådana utskylder galle i tillämpliga delar jämväl angående ifrågavarande avgifter, dock att restlängden över oguldna avgifter skall före den 16 januari nästfoljande år avlämnas till vederbörande myndighet.

38 Förslag till lag om ändrad lydelse ay 63 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. De väghållningsskyldige tillkännagives. Vad i förordningen om kommunalstyrelse på landet i övrigt stadgas om upprättande av restlängd over kommunalutskylder samt om uppbörd, indrivning och redovisning av rest.orda sådana utskylder gälle i tillämpliga delar jämväl vägskatt, som icke avses i första stycket.

Förslag till lag om tillägg till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. 7§. Har utmätningsman i ärende enligt utsökningslagen icke lämnat sådant mottagningsbevis, som avses i 9 § samma lag, skall ersättning av allmanna medel för vad utmätningsmannen i ärendet tillgriper eller förskingrar icke utgå, sa framt icke sökanden inom en månad efter det handlingarna i ärendet av honom till utmätningsmannen avlämnats eller översänts, hos överexekutor anmält att mottagningsbevis icke erhållits. „i:Äa+ Där enligt bestämmelserna i denna lag ersättning av allmanna medel eljest skulle erhållas för vad som tillgripits eller förskingrats ay restförda utskylder eller avgifter, skall sådan ersättning ej utgå, därest restlängd a utskylderna eller avgifterna, vilken bort insändas till Kungl. Maj:ts befallmngshavande, i stället överlämnats direkt till utmätningsmannen.

BETANKANDE AVGIVET DEN 17 MAJ 1930

41 Till K O N U N G E N .

Genom skrivelse den 1 november 1929 har chefen för kungl. socialdepartementet tillkallat och förordnat undertecknade att inom departementet såsom sakkunniga biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag till ändrade föreskrifter, avsedda att, inom ramen av nuvarande organisation, beträffande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsforvaltning förebygga oegentligheter eller underlätta deras uppdagande, ävensom angående andra därmed sammanhängande spörsmål, samt därvid föreskrivit, att de sakkunnigas förslag borde vara avgivet, i vad det avsåge åtgärder, som krävde riksdagens medverkan, före den 1 februari 1930 och i övrigt före den 1 april 1930. De sakkunniga, som den 31 sistlidne januari avgivit yttrande och förslag till åtgärder, som ansetts kräva riksdagens medverkan, få härmed avlämna betankande innefattande yttrande och förslag i övriga delar av de oss förelagda spörsmålen. Efter _ departementschefens anvisning hava de sakkunniga samrått med generaldirektören K. S. Levinson rörande vissa lagtekniska frågor. Betänkandet har icke kunnat avlämnas inom föreskriven tid dels med hänsyn till uppdragets omfattning och de jämförelsevis vidlyftiga utredningar, som ansetts erforderliga, dels ock på grund av att undertecknad Gislen måst under någon tid avbryta sitt arbete för vårdande av enskilda angelägenheter. Stockholm den 17 maj 1930. Underdånigst Knut Grislén. P. S. Runemark.

Sigurd

Pira.

43 I.

Exekutionsmedel. A. Utsökningsmål.

På sätt omförmäles i de sakkunnigas tidigare utlåtande, har i ett fall landsfiskals förskingring av utsökningsmedel undgått upptäckt därigenom ätt, sedan i utsökningsdagboken såsom hinder för fortsatt verkställighet i det ifrågavarande ärendet antecknats, att gäldenären överklagat det av sökanden åberopade utslaget, utmätningsmannen underlåtit att i dagboken anteckna, att sökanden med begäran om fortsatt verkställighet inlämnat överrättens beslut med ogillande av den mot det åberopade utslaget förda talan. Landsfiskalen har emellertid uttagit medel i ärendet utan att härom göra anteckning i dagboken eller kassajournalen. Vid granskningen av dagbok och det utdrag därav, som avlämnats till länsstyrelsen, har landsfiskalens tillgrepp av de indrivna medlen ej kunnat upptäckas, då kännedom saknats om överrättens utslag. Denna lucka i kontrollen hava de sakkunniga föreslagit skola stängas genom föreskrift att, när överrätts beslut i anledning av ändringssökande med begäran om fortsatt verkställighet överlämnas till utmätningsmannen, denne skall vara skyldig lämna sökanden bevis om mottagandet och att sökanden, därest han icke inom en månad efter beslutets avlämnande erhållit mottagningsbevis, skall härom göra anmälan hos överexekutor vid äventyr att han i händelse av förskingring förlorar rätten att erhålla ersättning av statsmedel. Vid ytterligare undersökning i denna sak hava de sakkunniga funnit, att de sålunda föreslagna bestämmelserna böra i viss mån jämkas. Kedan i sitt föregående yttrande hava de sakkunniga förmält sig ämna föreslå bestämmelse om, att överexekutor skall underrätta utmätningsman om sitt beslut i anledning av besvär över utmätningsmannens förfarande. Uttalandet härom grundades på de sakkunnigas kännedom att ett sådant förfarande mångenstädes redan tillämpades. Det har enligt numera inhämtade upplysningar visat sig, att samtliga länsstyrelser bruka delgiva utmätningsmannen sitt slutliga beslut å besvär över utmätningsmannens förfarande. De allra flesta länsstyrelserna bruka även, där interimsvis meddelats beslut att med verkställighet skall tills vidare anstå (inhibition) sända sin kommunikationsresolution med sådant heslut till utmätningsmannen för att han skall införskaffa vederbörandes förklaring och själv avgiva yttrande. Ur kontrollsynpunkt synes icke erforderligt, att inhibitionsbeslutet går direkt till utmätningsmannen, ty ur denna synpunkt gäller det att konstatera, att och när det hinder, som uppstått genom de anförda klagomålen, upphört att gälla. Härutinnan kan vid granskning av inkomna dagboksutdrag övas kontroll genom undersökning av länsstyrelsens diarier och koncept till beslut, och även en inventeringsförrättare kan begagna sig av samma kontrollmaterial, då han vid inventering funnit ett ärende stå oskäligt länge beroende på hinder genom besvär över utmätningsmannens förfarande. Vad som föranlett länsstyrelserna att så allmänt delgiva utmätningsmannen sitt slutliga utslag i nyssnämnda besvärsmål torde kanske till största delen vara önskemålet, att exekutionsförfarandet må fortgå skyndsammast möjligt och särskilt att klagomål mot själva förfarandet icke längre än nödigt må lägga hinder i vägen för exekutionen. Av samma skäl vore det angeläget,

44 att även i de fall, då mål rörande utmätningsmans förfarande genom besvär dragas under prövning av domstol, domstolens beslut skyndsamt bringades till utmätningsmannens kännedom utan åtgärd av utmätningssökanden. U r kontrollsynpunkt borde detta då ske genom att domstolen expedierade en avskrift av sitt beslut i erforderliga delar till överexekutor, som efter diarieföring hade att översända beslutet till utmätningsmannen. Hos överexekutor skulle då även i dessa fall finnas material för granskning av att ärenden icke obehörigen i dagboken redovisas bero på hinder till följd av besvär över utmätningsmans förfarande. P å grund av det nyss anförda föreslå de sakkunniga, att uttrycklig föreskrift meddelas om skyldighet för överexekutor att delgiva utmätningsmannen sitt slutliga beslut i anledning av besvär över utmätningsmannens förfarande samt att överrätt, som har att pröva besvär i fråga om utmätningsmans förfarande, förordnas skola till överexekutor översända avskrift av sitt beslut i erforderliga delar för att utmätningsmannen tillställas. Beslutet bör tillställas utmätningsmannen även i det fall, att besvärsmålet icke inom föreskriven tid och ordning fullföljts. I detta fall synes beslutet kunna expedieras genom utdrag av diariet. Därest sistnämnda förslag godkännas, erfordras emellertid icke att, på sätt föreslagits i sakkunnigas tidigare utlåtande, mottagningsbevis av utmätningsmannen lämnas, då utmätningssökanden för fortsatt verkställighet överlämnar överrätts utslag på besvär i fråga om utmätningsmannens förfarande. Den med mottagningsbevisets avlämnande åsyftade kontrollen vinnes genom att beslutet av överexekutor tillställes utmätningsmannen. Om således de sakkunnigas ursprungliga förslag till bestämmelser rörande de fall, då utmätningsman skall lämna sökanden bevis om mottagande av vederbörligt beslut, varigenom hinder för fortsatt verkställighet upphört, i visst avseende visat sig vara för vidlyftigt, har det å andra sidan i ett annat befunnits vara för snävt. Förslaget avser nämligen icke det fallet, att sökanden, sedan tvist om bättre rätt till utmätt lösegendom instämts till domstol, till utmätningsmannen med begäran om fortsatt verkställighet överlämnar underrättens beslut i målet. Eisken att utmätningsmannen genom underlåtenhet att diarieföra utslaget kan dölja en förskingring är i detta fall lika stor som när det gäller utslag av överrätt i vanligt tvistemål. De sakkunniga få fördenskull föreslå, att den föreslagna andra punkten av 9 § utsökningslagen erhåller följande ändrade lydelse: »Enahanda bevis skall ock tillställas sökanden, när denne med överlämnande av domstols beslut i mål, som icke avser talan mot utmätningsmans förfarande, påfordrar fortsatt verkställighet i ärende, som redan antecknats i dagboken men på grund av tvist vid domstol icke kunnat slutföras.» De förslag till ändring av 9 och 166 §§ utsökningslagen, vilka av de sakkunniga framlagts i deras tidigare utlåtande och samtliga länsstyrelser i avgivna yttranden tillstyrkt men som nu i viss mån jämkats, betinga en del ändringar i kungörelsen den 14 december 1917, nr 870, om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. Ytterligare ändringar i samma kungörelse hava ansetts erforderliga främst till åstadkommande av ökad möjlighet att övervaka utmätningsmannens handläggning av utsökningsärendena men i ett par fall av annan anledning. Till stöd för de förslag till ändringar i nämnda kungörelse, som nu framläggas, få de sakkunniga, utöver vad redan åberopats i deras tidigare utlåtande och även här ovan, anföra följande. Enligt nuvarande bestämmelser i 3 § är utmätningsmannen icke skyldig att vid utdrag av dagboken, som insändas till överexekutor, foga bevis om

45 annat hinder för verkställighet än det, som beror på att sökanden lämnat anstånd. Om därför i dagboken gjorts anteckning om annat hinder, kan vid granskningen av dagboksutdraget icke kontrolleras, om anteckningen är riktig och således ej heller att ärendet redovisas inom behörig tid. Genom en falsk anteckning om hinder kan alltså en förskingring undgå upptäckt längre eller kortare tid huvudsakligen beroende på, huru länge sökanden dröjer med att påkalla redovisning. Till förebyggande så vitt möjligt av falska uppgifter om hinder hava de sakkunniga föreslagit, att hos utmätningsman tillgängliga handlingar rörande hinder skola biläggas dagboksutdraget. Huruvida handling till hindrets styrkande bör finnas, får prövas av den som har att granska utdraget. På det icke en falsk anteckning om det rätt ofta förekommande hindret, att vid utlyst auktion å lösegendom försäljning icke kunnat ske, må kunna användas för döljande av tillgrepp, har föreslagits, att sådant hinder skall styrkas med den om auktionen utfärdade kungörelsen, försedd med bevis om dess uppläsande i kyrkan. Vidare har i nämnda paragraf ansetts böra införas bestämmelse i syfte, att gäldenär, som ställt pant, må erhålla vederbörligt kvitto å densamma och att hos utmätningsmannen skall finnas handling, som angiver pantens beskaffenhet fullständigare än som kan ske genom anteckning i dagboken. De föreslagna ändringarna av 4 § avse i första hand, att länsstyrelsen omedelbart skall underrätta landsfiskalen, när för bestämt fall utmätningman forordnats i landsfiskals ställe. Landsfiskal kan, redan då förordnande meddelas, hava inne framställning om utmätning eller införsel för fordran hos samme gäldenär, som förenämnda förordnande avser, och det bör åligga honom tillse att icke åtgärder, vilka kunna företagas i ett sammanhang, verkställas vid skilda tillfällen. Landsfiskalens ingripande för behandling av ärende dels hos honom och dels hos den särskilt förordnade utmätningsmannen synes de sakkunniga icke böra uppskjutas till den tid, då utmätningsmannen är i tillfälle att redovisa. Vidare torde bestämmelserna böra utsträckas att gälla även för det fall att särskild utmätningsman förordnats för annan åtgärd än utmätning. Slutligen hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå införande av bestämmelse om var den dagbok i utsökningsmål, som föres av för bestämt fall förordnad utmätningsman, skall förvaras, sedan utmätningsmannen slutredovisat. Lämpligast synes vara att dagboken med tillhörande handlingar överlämnas till vederbörande landsfiskal, då det torde ligga närmast till hands, att den som tilläventyrs önskar att taga del av handlingarna eller att få utdrag ur dagboken, därom vänder sig till landsfiskalen i det distrikt, där den särskilt förordnade utmätningsmannen verkställt sitt uppdrag. Sådana forhållanden torde dock kunna förefinnas, att handlingarna böra förvaras nos länsstyrelsen. För att ytterligare stärka den kontroll, som otvivelaktigt skulle vinnas genom de föreslagna bevisen av utmätningsmannen om mottagandet av begäran om utsökningsåtgärd eller av domstols eller myndighets beslut, som efter uppkommet hinder för utsökningsförfarandet åberopas för begäran om fortsatt verkställighet, föreslå de sakkunniga, att bevisen utfärdas å särskilda, i häften fogade blanketter och i två exemplar, varav det ena utskrives genom sjalvkopiering samt att kopian skall kvarsitta i det hos utmätningsmannen forvarade blanketthäftet. Vid inventering hos utmätningsmannen kan man med tillhjälp av dessa kopior kontrollera, såväl att ärende blivit behörigen P f ä S : 1 u t s ö k n i n g s d a g b o k e n som tidpunkten, då ett vilande ärende blivit fullföljt. Bestämmelser härutinnan hava föreslagits till intagande i 8 8 av dagboksförordningen. Härovan föreslagna bestämmelser om, att slutligt beslut i mål avseende

46 besvär över utmätningsmans förfarande skall tillställas utmätningsmannen, hava de sakkunniga ansett lämpligen kunna intagas i 9 §. Genom lag den 29 maj 1925 ändrades bestämmelserna i 193 § utsökningslagen därhän, att förordnande, varom i 192 § sägs, ej må verkställas, med mindre underrättelse därom, att verkställighet är sökt, blivit genom utmätningsman meddelad den, som ansökningen avser, sist fyra dagar före vräkningen. Emellertid har 9 § dagboksförordningen icke kompletterats med bestämmelse, att utmätningsman, där underrättelse om sökt vräkning genom honom skall delgivas den, som uppehåller sig utom utmätningsmannens tjänsteområde, må för delgivningen anlita utmätningsmannen i den ort, där delgivningen skall ske. De sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå komplettering i nämnda avseende. I sitt tidigare utlåtande hava de sakkunniga föreslagit införande i 166 § utsökningslagen av bestämmelse, att, därest borgenär ej framställt begäran att hos utmätningsmannen få lyfta influtna och honom tillkommande medel, dessa skola utom i fall som i 159 § sägs med posten redovisas till borgenären. I anslutning till dessa förslag och sin i det tidigare utlåtandet uttalade mening, att redovisningen i detta fall bör ske över utmätningsmannens tjänstepostgirokonto (sid. 20) hava de sakkunniga uppgjort förslag till ändring av de i 15 § av kungörelsen om utsökningsdagbokens förande m. m. meddelade bestämmelserna om sättet för influtna medels redovisning. Vidare har i 2 § 7 punkt ansetts böra införas bestämmelse, att i dagboken skall antecknas om sökande begärt att få hos utmätningsmannen lyfta influtna medel. Sådan anteckning är nämligen till ledning vid granskning av dagbokens anteckningar om redovisningen. De sakkunniga hava ansett sig böra något undersöka, huruvida de senare årens förskingringar av exekutionsmedel kunna anses bero på, att tillsynen över efterlevnaden av i kontrollsyfte meddelade föreskrifter varit eftersatt eller bristfällig. Vid denna undersökning, för vilken redogörelse lämnas i avdelning I I I och bilagan A, hava de huvudsakliga bristerna i gällande bestämmelser rörande kontrollen i förevarande avseende visat sig vara i korthet följande nämligen att ingen garanti finnes för att inkommet ärende diarieföres, att kontroll ej kan övas över tiden, då ärende, som vilar i avbidan på domstols beslut, fullföljes, .• att i dagboksutdragen upptagna hinder för fortsatt verkställighet icke behöva styrkas annat, än då hindret beror på medgivet anstånd, att influtna medel ansetts kunna få innestå kontant hos utmätningsmannen under den tid av fjorton dagar, då de skola hållas sökanden tillhanda, och att redovisningen av medel, som insatts å utmätningsmannens t p n s t e postgirokonto, kan ske med kontanta medel, som utmätningsmannen uttager från girokontot genom utbetalningskort till sig själv. Dessa brister anse de sakkunniga bliva avhjälpta genom de tidigare föreslagna ändringarna i utsökningslagen med nu föreslagen viss jämkning samt de nu framlagda förslagen till ändringar i dagboksförordningen. De sakkunniga vilja i detta sammanhang ytterligare betona vikten av, att den betänkliga och hittills relativt mycket använda luckan i kontrollen över utsökningsärendenas diarieförande blir på ett effektivt sätt stängd. Får luckan stå öppen, torde helt visst denna utväg för förskingringar alltfort komma att begagnas och sannolikt i större utsträckning än hittills, då möjligheterna till förskingringar på andra sätt stängas. . Vad som i avseende å tillämpningen av gällande kontrollbestämmelser i

47 synnerhet synes hava medverkat till att förskingringarna undgått upptäckt, torde få anses vara bristen på tillsyn över: att ärendena behandlats med tillbörlig skyndsamhet, att uppgivna hinder för fortsatt verkställighet förefunnits, att uppgifter om vad som influtit vid exekutiv auktion eller utmätning överensstämt med protokoll över förrättningen, att influtna medel inom föreskriven tid redovisats eller nedsatts i riksbanken och att uppgift om redovisning med kontant eller genom handlingarnas återtagande eller återställande varit styrkt. Bidragande orsaker till att förskingringarna undgått upptäckt synes hava varit, att medel placerats å utmätningsmannens tjänsteräkning med enskild bank, vilken räknings användning icke granskats, att vid dagboksutdragens granskning befunna anledningar till erinringar alltför sällan resulterat i skriftliga anmärkningar och, sedan utmätningsmannen hörts, beslut av länsstyrelsen, att utdragens granskning emellanåt synes hava verkställts av person, som saknat tillräcklig erfarenhet eller känsla av ansvar för uppdraget och att vid inventeringsförrättningarna i allmänhet synes hava ägnats alltför liten uppmärksamhet åt granskningen av utsökningsdagboken. För de sakkunnigas förslag till avhjälpande av bristerna i nu gällande kontrollföreskrifter m. m. redogöres under avdelningen I I I .

B. Ärenden enligt lagen om avbetalningsköp. Av den verkställda undersökningen om utmätningsmännens förskingringar har framgått, att tillgrepp även skett av medel, som influtit i ärenden om handräckning enligt lagen om avbetalningsköp. I dessa fall synas tillgreppen kunnat äga rum, därigenom att utmätningsmannen emottagit avbetalningar å sökandens uppgivna fordran hos den, emot vilken handräckningen begärts, utan att redovisa medlen. Enligt ifrågavarande lag har utmätningsmannen, sedan ansökningshandlingarna enligt 10 § inkommit till honom, att pröva, huruvida handräckning kan meddelas^ för återtagande av det försålda godset. Därefter torde han, om handräckning kan medgivas, i allmänhet meddela köparen underrättelse om den sökta handräckningen med uppgift om det belopp, sökanden (säljaren) uppgivit sig hava att fordra. Sker icke likvid, har utmätningsmannen att inställa sig hos köparen för att verkställa handräckningen. Därvid upptecknas och värderas godset och verkställes en s. k. uppgörelse mellan parterna på grund av sökandens i handlingarna lämnade uppgifter och godsets värde vid förrättningstillfället. Visar det sig därvid, att säljaren har till godo av köparen, äger den sistnämnde betala skulden enligt uppgörelsen. Godset får då icke återtagas. Det bör vara påtagligt att i ett' dylikt fall utmätningsmannen icke har rättighet att vägra mottagandet av det belopp, som enligt uppgörelsen tillkommer säljaren, samt att utmätningsmannen har skyldighet att till säljaren redovisa detta belopp. H a r däremot säljaren före förrättningen beviljat anstånd med dess verkställande, torde vara tveksamt, huruvida detta kan innebära annat än ett medgivande att ansökningen fullföljes först efter anståndstidens utgång. Under tiden skulle då utmätningsmannen icke kunna vidtaga någon som helst åtgärd och således ej heller, enligt lagens innebörd, av köparen emottaga avbetalningar å säljarens uppgivna fordran. Om säljaren beviljat anstånd

48 med förrättningens verkställande under villkor om avbetalningar vid vissa bestämda tider, borde ett sådant anstånd icke godtagas av utmätningsmannen, som då hade att antingen fullfölja ärendet eller återställa detsamma till säljaren. För en dylik uppfattning talar, att ärendet till sin natur är handräckning för återtagande hos köparen av visst gods och icke mottagande av likvid. Att ärendets karaktär omkastas så, att det primära blir uttagande av ogulden del av köpeskillingen och det sekundära det försålda godsets återtagande, torde vara oegentligt. Avbetalningar under anståndstiden borde därför verkställas direkt till säljaren, som i sin tur måste lämna utmätningsmannen underrättelse härom, innan handräckningen verkställes. Lagens föreskrifter hava emellertid tillämpats så, att anstånd ansetts kunna meddelas i förevarande ärenden likasom i de egentliga utsökningsärendena, och då frånvaron i lagen av bestämmelse, att för ifrågavarande ärenden skall gälla föreskriften i 86 § utsökningslagen, att ett ärende icke på grund av meddelat anstånd må uppehållas längre än sex månader från det ärendet inkommit, har det blivit ytterst vanligt, att ärendena långa tider få stå kvar i dagboken oredovisade såsom beroende på tid efter annan lämnade anstånd. Det är ock helt naturligt att så blivit förhållandet, då anstånd ansetts kunna få lämnas. I förevarande ärenden har fordringsägaren i regel icke såsom i de egentliga utsökningsärendena något intresse av, att handräckningsförfarandet påskyndas. Snarare äro båda parterna intresserade av uppskov, säljaren för att han skall få ut likvid i stället för att behöva återtaga godset, som i hans hand kan hava litet värde, och köparen för att han skall slippa återlämna godset, vara han alltid gjort inbetalningar. Såsom behandlingen av ifrågavarande ärenden gestaltat sig, hava utmätningsmannen fått sig pålagt uppdraget att vara inkasserare åt handräckningssökandena, en fördel som dessa så mycket hellre begagna, som anlitandet av utmätningsmannen för dem icke medför några kostnader, då likvid erlägges. När så beviljandet av anstånd blivit ytterst vanligt och mycket ofta, om ej oftast är förbundet med villkor om vissa avbetalningar med korta mellanrum, vilka ansetts böra var för sig redovisas, är det uppenbart, att fullgörandet av nämnda uppdrag medför ett betungande arbete för utmätningsmännen, i sin mån utökat genom att ärendena i fråga under jämförelsevis lång tid få upptagas i de dagboksutdrag, som skola avlämnas till överexekutor. Utvecklingen har på nyssnämnda sätt gjort ifrågavarande rättsinstitut till ett medel i säljarens hand att framtvinga betalning av oguldna delar av köpeskillingen för på avbetalning sålt gods. Häri ligger säkerligen också en fara för, att säljarna skola söka missbruka utmätningsmännens ställning såsom indrivare. Det har sålunda inträffat, att säljare vid begäran om handräckning erbjudit utmätningsmannen viss provision, om han lyckades indriva säljarens fordran, eller meddelat, att utmätningsmannen kunde efter gottfinnande behandla en handräckningsansökan såsom ett privat inkassouppdrag med rätt till särskild inkassoprovision eller såsom ett tjänsteärende. I de fall, elär utmätningsmannen tillika är åklagare — såsom fallet är med landsfiskalerna — kunna dylika erbjudanden förleda en svag karaktär att emot en köpare, som icke längre innehar det på avbetalning köpta godset, använda hot om åtal såsom medel att avpressa honom betalning. Kedan detta, att dylika erbjudanden kunna framkomma, visar behovet av en ändring i behandlingen av ifrågavarande ärenden. Även ur kontrollsynpunkt kräves en sådan ändring. Därest de täta avbetalningarna behörigen införas i utsökningsboken, kan ju vid granskningen av dagboksutdragen tillses att medlen redovisats. Men

49 om inbetalningarna icke antecknas, kan tillgrepp av medlen ej upptäckas, forran sökanden gor anmälan om att redovisning fcke erhållits, och då ifrågavarande ärenden genom meddelande av anstånd ansetts kunna uppehållas °°^rajl^d , tld > kan utmätningsmannen på ena eller andra sättet tillfredsställa sökanden, sa att läng tid förgår, innan förskingringen upptäckes. Därest anstånd ma kunna beviljas och avbetalningar mottagas av utmätningsmannen bor fördenskull en grans sattas för den tid, under vilken ett ärendl på grund av anstånd ma uppehållas. Denna tid synes skäligen kunna faststälks till tre månader frän den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 10 § av ifrågavarande lag: omformaIda handlingarna eller allra längst till samma tid sSm galler for utmatnmgsarendena det vill säga sex månader. Varje ärende måste da redovisas mom denna tid och eventuella tillgrepp av influtna avbetalningar kunna icke hallas dolda någon längre tid därutöver. För sökanden bor en dylik bestämmelse icke medföra någon egentlig olägenhet då han framStällnin utsikTtHl'fromgånT" S ° m ^ d r ä ^ c k n i n l , d ä L t denna har Under åberopande av det anförda, och då den här ovan anmärkta uppfattningen, att i forevarande ärenden avbetalningar i allmänhet icke borde ta av utmatningsmannen mottagas, torde sakna tillräckliga skäl föreslå de sakkunniga att föreskrifter utfärdas därom, att handräckningsärende aS^ fråga varande beskaffenhet icke må på grund av lämnat anstånd uppehållas längre tid an tre - högst sex - månader från den dag ansökningen om handräckning inkommit till utmatningsmannen och att, om anståndet fortfar vid utgången av fastställd tid ansökningen skall vara förfallen och handlingarna 11 sökanden omedelbart återställas. De sakkunniga förorda, att anståndstiden rastställes til re månader, då denna tid med hänsyn till ärendenas karaktär av handräckning bör vara fullt tillräcklig för båda parterna och det be ränsaT J D P U n " a n g e k g e t ' a t t a *ståndstiden så mycket som möjligt Vid avgivande den 31 januari 1930 av sitt yttrande med förslag till vissa lagändringar som påkallade riksdagens medverkan, var det för de sakkunniga bekant att utredning pågick rörande vissa ändringar i lagen om avbetalningsnu\amföi?dT n försla r a V a D S å g ° ^ S a k k u n n i g a i c k e erforderligt att då beröra Däremot avsägo de sakkunniga, att utmätningsman skulle vara skyldig att i handracknmgsarende av nu ifrågavarande slag tillställa sökanden sådant

C Ä ^ ^ Ä r ' 9 § U t S Ö k l l i n g s l a g - « * * dess av de sakEnligt 13 § i lagen om avbetalningsköp kan nedsättning av visst kontant f : ? Ä a g a . r i i m 1 h o s utmätningsman, som mottagit begäran om handräckning jämlikt berörda lag Då emellertid det nedsatta beloppet enligt 14 8 i lagen icke ma av vederbörande lyftas, förr än tiden för ändringssökande utgått i regel trettio dagar frän det handräckningen gavs, har utmätningsmannen att omhanderhava medlen under längre tid, än utsökningslagen medgiver i utmatningsarende Skyldighet för utmätningsmannen att i riksbanken nedsatta dylika medel torde nämligen icke föreligga ™Jllpn ? l m n d ? f 5 n m r S t e d e f c d ä r e m o t anses åligga utmätningsman att, då medlen icke erfordras for omedelbar utbetalning, å sitt tjänstepostgirokönto insatta dem i avvaktan på den tid, då de kunna av vederbörande lyftas.

C. Införselärenden. g

0U

der åll

idr

]niLt» %\ ^ f i ? ] > a & som uttagas genom införsel, hava de sakkunniga foreslagit, att vid betalnmgstillfället även å dessa medel skola ut1 2 6 4 30

50 färdas indrivningskvitton. Härigenom bleve det möjligt att kontrollera debet även i dessa mål. Då utskylder och allmänna avgifter erläggas efter mfors d s k a l l enligt gällande föreskrifter dylikt kvitto .utfärdas. Att utsträcka bestämmelsen att omfatta underhållsbidragen synes icke bora föranleda na-, gon avsevärd ökning i utmätningsmannens arbete. Denne äger nämligen antingen föreskriva, att arbetsgivaren skall till honom insända innehållet belopp per månad eller för längre tid eller ock beordra exekutionsbitrade att avhämta medlen, i vilket senare fall detta biträde åligger att meddela indrivningskvitto å mottaget belopp. Ur kontrollsynpunkt vore bestämmelsen av betydelse, i synnerhet som någon granskning av dagboken over införselärenden icke kan ske annat än vid inventeringen hos utmatningsmannen. Ei heller bör de sakkunnigas förslag, att utmätningsman minst en gang i månaden skall - om medlen icke översändas till honom per post - lata avhämta desamma, innebära någon arbetsökning for utmatningsmannen. Utmätningsmannen torde nämligen icke föreskriva avhamtande annat an i enstaka fall, t. ex. då han anser arbetsgivarens ekonomiska ställning vara sådan, att fara föreligger att innehållet belopp eljest icke erhalles. Just ur berörda synpunkt sytes en tid, inom vilken beloppet skall avhamtas, bora 1 l

ForeTkrlft'harutinnan är av särskild betydelse vid införselförfarandets användande för redovisning av utskylder. Det har nämligen visat sig att utmätningsman låtit belopp innestå hos arbetsgivare, intill dess hela skattebeloppet blivit innehållet och att arbetsgivaren under tiden blrvif; insolveni. Där någon fara för förlust icke förefinnes, om arbetsgivaren ti lates att pei post insända de innehållna medlen först efter det hela skatebeloppet gnidits, må utmätningsmannen föreskriva, att översändandet skall ske först vid nämnda tid. I dylikt fall behöver utmätningsmannen_ icke utfärda mer an ett indrivningskvitto, nämligen å hela skatteposten, vilket särskilt i stader och industrisamhällen torde hava sin fördel för utmätningsmannen, som eljest skulle vara nödsakad att varje månad utfärda hundratals sådana kvitton a ^ ^ ^ f ö r o e l b e s l u L T b ö r under alla förhållanden, då arbetsgivare ålägges att per post översända införselmedel, föreskrivas att medlen skola insattas a utmätningsmannens tjänstepostgirokonto. ji.Äi„ÄT1 De sakkunniga hava här ovan föreslagit viss ändring av 4 § i kungörelsen angående förande av dagbok i utsökningsmål i syfte att närmare> reglera förhållandet emellan ordinarie utmätningsman och den, som for bestämt tall örordnats att vara utmätningsman. De till stöd for detta; forslag åberopade skälen ligga även till grund för de sakkunnigas forslag till andrad lydelse av 3 § i kungörelsen angående dagbok i mforselarenden Även om det måhända är tveksamt, huruvida för bestämt fall forordnad utmätningsman kan vara berättigad att i det ärende förordnandet avser meddela beslut om införsel, då införselförfarande kan ifragakomma har en sådan praxis utvecklat sig därhän. Även med hansyn til denna praxis hava de sakkunniga föreslagit nu omnämnda ändringar i de bada kungorel serna.

51 II.

Andra medel än exekutionsmedel.

A m S ^ i i S S ^ a n d r / i " V l a n 1 d s f i . s k a l e r och med dem jämställda tjänstemän omhanderhavda medel an exekutionsmedel, gälla i kontrollsyfte bestämmelser som aro gemensamma för så gott som alla ifrågavarande medel.

A. Postgirorörelsens användning. Sålunda skola alla medel, som icke erfordras för omedelbar utbetalning annorledes an over postgiro insättas å tjänstemannens tjänstepostgirokonto och vidaregalier, att utbetalning med medel, som insatts å nämnda konto boi, dar ej annat följer av lag eller författning eller meddelad order ske E S l r o ' Svftet med dessa föreskrifter ä r . l t t tjänstemannen^ieke skall ligga inne med kassabehallnmg och att utbetalningarna skola kunna kontrolleras genom granskning av tjänstemannens postgirokonto och kupongerna til utbetalnings- och girermgskorten. Föreskriften om användandet av post g n o har patagligen varit av största betydelse till förhindrande av förskingringar av ifrågavarande medel. Där likväl förskingring skett efter föreskrifBestämmelsen om skyldigheten att insätta influtna medel å postgiro skulle

s K n f p f n r k n a i S t ^ l b 6 t J d e l S e ' 0m,uWå%

Saknades

attövefvaka före

e terlev a f^lZl * ° f• . S 1 t d a ? ± 1 1 n n e s emellertid i en annan förflertaletav ifrågavarande medel gällande bestämmelse, nämligen den i uppbördsreglementet samt botesindrivnings- och restindrivninlsförordningama inSna foreskriften, att å medel, som enligt nämnda författningar indrivas av lanT u t m a t m n man ^ nZ71 f . eller exekutionsbiträde, vid betalningstillfället raottW W i •• k - ^ " P ^ g ^ t t p . varav kopia skall finnas hos den som mottagit betalningen. For kontrollen över insättningarna å utmätnings-

t7=ädÄ^

«Ar,0w+v"Jr °ä 77 ,. ' " , . / 1 Q r "CAumunii iran underlydande exekutionsbitraden, finnes ytterligare foreskriften om exekutionsbiträdenas redovisn m gsrakningar, vilka skola upprättas specifika och i två exemplar! varav g htLZt M i i n^tningHWnnjMi och dot andra stannar hos exekutionsbiträdet. Med kopiorna av indrivningskvittona samt de från exekutionsbiträdena mottagna redovisningsräkningarna kan man fullt effektivt granska kVltt n girot 6 8 n a m ° ° C h r ä k n i n g a r i n f l u t n a medlen insatt S g å p o s t Ie1 vilka ins m W ?^ ' s ä t t m n g å postgiro icke kan kontrolleras på nyss angivna satt are, vad angår landsfiskaler och med dem jämställda tjänsteman huvudsakligen icke andra än följande i de sakkunnigas redogörelse för ämllgen6 ~~ ^ ^ * d e t t i d i g a r e » t l å t a » d * t ~ o^förmäfda medeT iöät^n^Jf^^ börande

^ °

Ch

^' ^

UPpburltS

medel tillsants

aV

t

i ä - t — n

såsom särskilt

tjänstemannen för att tillställas veder-

3| B I I I 9), förskottsmedel, tJlVvfrjE*^ t°m ^ - n 1 ? . ^ m a g n e t än länsstyrelsen i länet mottagits tor att vederbörande tillställas och

52 5) medel, som landsfiskal omhändertagit i egenskap av polisman. Samtliga nyssnämnda medel innehar landsfiskal icke i sm egenskap av utmätningsman. Då emellertid kungörelsen angående skyldighet for utmatningsmän med flera att anlita postgirorörelsen icke stadgar skyldighet tor utmätningsmän att å postgiro insätta andra medel än sådana, som de mottaga i kraft av sitt uppdrag, torde landsfiskalen icke for närvarande hava skyldighet att anlita postgirorörelsen för ovannämnda medef. Fraxis larer dock rätt allmänt varit, att medlen insättas å postgiro. Enligt de sakkunnigas mening föreligger här en lucka i gällande bestämmelser, som måste stängas genom sådana kompletterande bestämmelser i forenamnda kungörelse, att landsfiskal får skyldighet att i regel anlita postgirororelsen for alla medel, som han mottager av offentlig myndighet eller på grund av uppdrag av sådan myndighet. Utan bestämmelse härom kunna dylika medel fatt nog förskingras eller användas till täckande av förskingring av andra mede , vara indrivningskvitto meddelats. Man måste tillgodogöra sig den kontroll over medlen som följer av att de få passera girokontot. Nyss åsyftade bestämmelse bör uppenbarligen gälla även magistrat, som ar utmätningsman. Skyldigheten att å postgiro insätta förenämnda medel torde bora begränsas på samma sätt, som gäller enligt 2 § i nyssnämnda kungörelse, det vill saga bland annat så, att insättningsskyldighet icke äger rum i fråga om medel, som erfordras för omedelbar utbetalning annorledes an over postgiro, ^ e n n a bestämmelse har emellertid visat sig vara svår att första. Fa en del hall har bestämmelsen tolkats så, att influtna exekutionsmedel, som skola hos utmätningsmannen hållas sökanden tillhanda under föreskriven tid, anse.ts böra utan avvaktan på utgången av denna tid insättas, enar de icke genast kunnat utbetalas kontant, en tolkning, som dock näppeligen kan vara riktig med hänsyn till sökandens rätt att vid inställelse hos utmatningsmannen för medlens lyftning genast få dem till sig utlämnade. A andra sidan hava en del landsfiskaler, vilka bruka anlita postgirorörelsen for i regel alla inflytande medel, ansett sig icke böra å postgiro insätta erhållna förskottsmedel, emedan dessa äro avsedda för kontant utbetalning direkt till vederbörande ersättningstagare. Insättningsskyldighet synes bora galla af ta influtna medel, i den mån medlen icke på grund av lag eller forfattning eller meddelad order erfordras för att vid anfordran tillhandahallas vederbörande. Även förskottsmedlen böra sålunda insättas till den del, de icke behövas för utbetalning under någon viss period ,, , a Därest postgirorörelsen i regel skall anlitas även for andra foivaltade medel än sådana, vara vid betalningen indrivningskvitto skall meddelas, uppstår frågan, huru efterlevnaden av en föreskrift härom skall kunna övervakas. Vad angår medel, som avses i punkt 1) härovan erfordras knappt någon kontroll över insättningen, ty länsstyrelsen lärer icke underlata tillse, att de vid uppbördsstämman influtna medlen redovisas inom föreskriven tid, senast åtta dagar efter uppbördsstämman. + ^<uwi™ Jämlikt § 8 mom. 3 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfoidon har landsfiskal i egenskap av polismyndighet redovisningsskyldighet for be_ lopp som hos honom nedsättas vid utlämnande av besiktningsskyltar. i fråga om handhavandet och redovisning av dessa medel har nksrakenskapsverket genom cirkulärskrivelse den 21 september 1926 dels foreskrivit, att deponerade belopp, som icke lyfts inom två månader sedan de nedsatts, skola av polismyndighet insättas på statsverkets girorakning i riksbanken tor vederbörande länsstyrelses räkning samt dels erinrat, att befattningshavare, a vilken kungörelsen den 29 januari 1926 angående skyldighet for utmatningsmän med flera att anlita postgirorörelsen är tillämplig, skall hava hos honom deponerade belopp innestående å sitt tjänstepostgirokonto, intill dess de-

53 samma utbetalas eller enligt förenämnda föreskrift överföras till statsverkets

BÄ^^11, Kontrollen över dessa medel ka» sål-da — I övriga fall, då landsfiskal i egenskap av polisman fått medel om händer

ädäsÄpZ^^ÄSu*6 vid inventering ge »° m * - • * * « -

Beträffande den återstående huvudsakliga delen av ifrågavarande medel nämligen de som avses under 2, 3 och 4 punkterna härovan, bör frågan om postgirororelsens anlitande ordnas så, att den myndighet, som till landsD . L I T 6 r l a m n a r r m e c ? . e n V . m / - d t t e r d e m å l a i l dsfiskalens tjänstepostgirokonto. De sakkunniga foreslå darfor, att Kungl. Maj:t genom allmän kungörelse

överlämnande"

skrift 0m nänmdtt * * * « * « * • ^å Medlens

I detta sammanhang må erinras att i sistnämnda medel ej sällan ingå pensioner och gratialer från Vadstena Krigsmanshuskassa, Konungens Infs t Ä i T i l d h u f . 0 n d ! , n 0 ( £ a n d r a dylika kassor, som överlämnats för att tillställas vederbörande. Detta sätt att utdela ifrågavarande medel synes numera vara föråldrat och böra utbytas mot betalning från vederbörande kassa eller^ fond direkt till pensionstagaren genom postverkets förmedling H " 1 , ! P ^ l 1 t ? 7 l d U t b e t a l n ^ g «" Pensioner till statsanställd!! Härigenom skulle landsfiskalernas medelsförvaltning och besväret med kont i ä L ° V e i l d e n - a m m r - ^ a g ? t - n i ^ s k a 1 S ° c h s a m t i d i g t finge landsfiskalerna en viss, om också ringa lättnad i sm arbetsbörda. D e sakkunniga föreslå därför att nu galande foreskrifter om utbetalning av ifrågavarande pensioner och gratialer andras därhän, att utbetalningen skall s k ! genom postverket a n b t a y n o f L 1 t e . n - f T l a » d f i s k a l e r ?<* m e d dem jämställda tjänstemän a t t anlita postgirororelsen for sin medelsförvaltning är ock av största betydelse även for kontrollen over influtna medels redovisning och redovisningarnas u t Ä r L ^ ^ f a J 0 U r n a l i ° C h r e d o Y i s i l i *g s kandlingar. Varje över girokontot utbetald post kan granskas med kupongen till det utfärdade utbetalningseller girermgskortet. Skulle kortet avse redovisning till samme mottagare Jlt i f a ! a r e n d e n ' >*f* utbetalningsbeloppet granskas genom jämfökn g uttariE JZ S ?T l k a s s a i ^ a ? 6 n - H a Ä å ^ o k o n t o t insatta medel uttagits genom utbetalnmgskort till tjänstemannen själv eller genom girenngskort till hans privata postgirokonto, finnes däremot ingen direkt anteckning härom i kassajournalen. F ö r kontrollen över behörigheten av & utta ZrT^mgmng - i m a n U n d e r f k a ' $mVå* g e t använts till en eller P l k a a lirnalen elIer ti]1 skor^Ä l°l f J° i s ä t t a n d e av förbrukade förskottsmedel eller avser utmatningsmannen tillkommande andel av indrivningsavgift, som av exekutionsbiträde insatts å hans tjänstepostgirokonto. F ö r att dylika uttagnmgar ma bliva underkastade vederbörlig granskning har dälom \ n ? f ^ ^ a » ^ % ^ ? t l å t a n d e sid. 9 anförts, föreskrift utfärdats därom, att kupongen till det for uttagningen använda utbetalnings- eller girermgskortet av postgirokontoret skall översändas, i stället för till befatt nmgshavaren själv, till den å vilken inventering hos eller särskild tillsyn hö™ fe- T a n D e n a n k o m ^ e r - P e n n a kontrollföreskrift anse de sakunniga r k a s g e n o i n bestämmelse, att tjänstemannen skall å kupongen till n 7 ? i S uttagnmgskortet angiva ärende, dit medlen höra, eller, där sådant ei kan liZTmf]enr ^ " t - därjämte bör stadgas,'att k u g g e n ' s k a S sandas till den lansstyrelse eller magistrat, under vilken tjänstemannen sorä r oäl W l f ^ i ' : 2 ? d e S e n a S - e f ö r s k i n g r ^ g a r n a till stor del berott på, att gällande foreskrifter om postgirorörelsens anlitande icke följts, likasom ock att pa grund av samma föreskrifter tidigare förskingringar icke längre kunde

54 döljas Men av de handlingar rörande undersökning i anledning av förskingringarna, vilka varit tillgängliga för de sakkunniga framgår icke huruvida de senaste tillgreppen mera avsett sådana medel, som undandragits insättning än sådana som blivit insatta å postgiro. Exekutionsbitradenas förskingringar hava emellertid icke kunnat gälla insatta medel, da exekutionsbiträde icke äger förfoga över sitt girokonto på annat sätt än genom girermg till utmätningsmannens tjänstepostgirokonto. I anslutning till behandlingen av postgirorörelsen torde bora anmälas ett förhållande, som medför olägenhet vid kontrollen över utmatningsmannens medelsförvaltning. Enligt § 8 mom. 4 i medelsförvaltningsförordnmgen ma indrivningsavgifter, uppbördsprovision eller räntemedel icke inforas i vederbörande befattningshavares kassajournal, i den mån de tillfalla honom själv. Härav följer, att utmätningsmannen tillkommande andel # av indrivningsavgifter belöpande på utskylder, som indrivits av exekutionsbitrade, icke må av utmätningsmannen kassaföras. Då emellertid denna andel av indrivningsavgifterna redovisas till utmätningsmannen genom insättning a hans tiänstepostgirokonto, medför nyssnämnda föreskrift, att utmätnmgsmannnens behållning enligt kassajournalen icke kommer att överensstämma med vad som inneligger i kassan och innestår å hans tjänstepostgirokonto, sa framt icke utmätningsmannen från nämnda konto uttagit honom tillkommande, där insatta indrivningsavgifter. Vid granskningen av de hos riksräkenskapsverket tillgängliga protokollen över inventeringar hos landsfiskaler och andra utmätningsman under de bada senaste åren har det ock befunnits, att i flera fall vid inventering a befattningshavarens tjänstepostgirokonto innestått högre belopp an vad enligt kassajournalen borde finnas. Detta förhållande har då ofta förklarats bero pa att av exekutionsbiträdena å postgirot insatta indriynmgsavgifter icke bfivit av utmätningsmannen uttagna. I regel måste nog inventeringsmannen noja sig med en sådan förklaring, ty det skulle medföra ett högst betydande arbete för honom att genom granskning av dels exekutionsbitradenas^ alla föregående redovisningar i fråga om indrivningsavgifterna och dels utmatningsmannens uttag av sådana avgifter konstatera hans tillgodohavande av dessa avgifter Emellertid skulle det kunna hända, att överskottet a tjanstepostgirokontot borde förklaras på annat sätt än det ovan angivna antingen sa, att i kassajournalens debet uteslutits medel, som influtit, eller sa att ä kreditsidan avförts medel, som icke blivit redovisade. De svårigheter vid kontrollens utövande, som sålunda uppkomma, synas kunna undanrodjas, om utmätningsmannen hade att kassaföra såväl insättningar som uttag av honom tillkommande, av exekutionsbiträdena redovisade indrivningsavgifter. De sakkunniga föreslå alltså, att § 8 mom. 4 medelsförvaltningsförordnmgen ändras så, att den kommer att innehålla föreskrift av nyss angiven innebord. Av betydelse vore dessutom, att postgirokontoret till överexekutor översände besked om den behållning, som utmätningsman äger a sitt tjanstepostgirokonto tredje söckendagen före varje månads utgång. Utmatningsman skall nämligen i de utdrag av kassajournalen, som månatligen skola avlämnas till överexekutor, uppgiva beloppet nämnda dag å hans tjänstepostgirokonto innestående medel. Denna uppgift skulle omedelbart och direkt bliva kontrollerad genom ovannämnda besked. De sakkunniga föreslå dartor skyldighet för postgirokontoret att avlämna dylika besked. B.

Indrivningskvitton.

Det har nyss här ovan framhållits, vilken betydelse indrivningskvittona ha för kontrollen över vederbörande befattningshavares insättningar av

55 medel å deras tjanstepostgirokonto. För kontrollen över befattningshavarnas medelsforvaltnmg ha emellertid indrivningskvittona sin största betydelse dan, att man i kopian av kvittot har verifikation såväl till kassajournalens debet for den post kvittot avser som till de anteckningar, vilka i särskild dagbok eller restlängd införts eller bort införas om den verkställda inbetalningen. H a r indrivningskvitto meddelats, kan vidare kontrolleras att ärende d a n medel indrivits, blivit diariefört, ty kvittot skall angiva beskaffenheten av det inbetalda beloppet och även hänvisa till visst diarienummer. Detta ar av betydelse i fråga om handräckningsärendena, enär för närvarande ingen särskild kontroll finnes över deras diarieförande. Med tillhjälp av kvittona kan man numera konstatera, huru mycket i ett visst mdriynmgsärende skall innestå hos utmätningsmannen och exekutionsbiträdet vid en bestämd tidpunkt. Just häri ligger det största hindret för befattningshavarna att någon längre tid dölja, en förskingring. Innan indrivningskvittona kommo till användning, kunde befattningshavare, som förskingrat medel i ett visst ärende, använda i ett senare inkommet ärende indrivna medel till täckande av bristen i det förra ärendet och dölja det oriktiga förfarandet genom falska anteckningar i kassajournal och diarier. G-enom att efter hand på enahanda sätt täcka tidigare förskingringar med nya tillgrepp kunde saken döljas jämförelsevis lång tid. Denna metod att förskingra medel är numera stängd och säkerligen ligger häri förklaringen till att förskingringar under de senaste åren upptäckts till jämförelsevis stort antal. Indrivningskvittona ha vidare en mycket stor betydelse genom att de hindra utfärdandet av falska intyg om hinder för uttagandet av utskylder som blivit erlagda. Om indrivningskvitto å utskylderna meddelats, måste en undersökning av inbetalningens behöriga diarieföring leda till upptäckt av falsarierna. De nu ej sällan förekommande undersleven genom meddelandet av falska hindersbevis kunna därför vid en noggrann kontroll medelst mdrivnmgskvittona icke döljas någon längre tid. Då indrivningskvitto skall meddelas å så gott som alla av utmätningsman och exekutionsbiträden indrivna medel — när man vad utmätningsmannen angår frånser exekutionsmedlen — kan man utan överdrift säga att mdrivnmgskvittona äro den hörnsten, på vilken kontrollen över medelslorvaltnmgen i det stora hela vilar. Största betydelsen hava dock kvittona för kontrollen över exekutionsbiträdenas medelsförvaltning, ty exekutionsbiträdena uppbära sällan eller aldrig medel under andra omständigheter, än då indrivningskvitto skall meddelas. For utmatningsmännens vidkommande meddelas indrivningskvitto endast i de kanske mindre talrika fall, då de själva indriva medel, vara sådant skall utfärdas. Kontrollen över att utmätningsmännen i kassajournal och redovisningshandlingar behörigen anteckna å deras tjänstepostgirokonto av exekutionsbiträdena insatta medel verkställes medelst exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar. Då dessa äro specifika och hänvisa till visst ärende hos utmatningsmannen, kan man med tillhjälp av dem och kopiorna till de av utmatningsmannen själv utfärdade indrivningskvittona för varje ärende fastställa vad utmätningsmannen vid handlingarnas granskning har ö att redovisa. Undersökningen rörande de senaste årens förskingringar har ådagalagt att toreskriften om indrivningskvittos meddelande blivit åsidosatt i större utsträckning an man haft anledning förmoda. De sakkunniga hänvisa härutmnan till vad som anförts i deras tidigare utlåtande sid. 29. I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett sig böra omnämna, att de pa vissa orter i Stockholms län inrättade kommunala uppbördsverken

56 för indrivning av resterande kommunala utskylder av olika slag, debiterade inom orten, icke använda föreskrivna indrivningskvitton å utskylder, som av uppbördsverkets tjänstemän med underlydande indrivas. P å framställning av vederbörande kommunala myndighet har lansstyrelsen under åberopande av 3 § utsökningslagen meddelat ett flertal beslut, varigenom viss person förordnats att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman inom en kommun eller ett municipalsamhälle för uttagande av alla eller vissa slag kommunala utskylder eller avgifter till kommunen eller samhället, och därvid föreskrivit, att förordnandet icke finge grunda befogenhet för den kommun eller det municipalsamhälle, för vars rakning den förordnade hade att uttaga utskylder m. m., att väcka anspråk på ersättning enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som orsakas av ämbets- eller tjänsteman. Enligt inhämtade upplysningar få de förordhade utmätningsmännen för sin verksamhet icke anlita de under den ordinarie utmätningsmannen i orten lydande exekutionsbiträdena. Å medel, som av uppbördsverkets utmätningsman indrivas, meddelas icke sådant indrivningskvitto, som avses i restindrivningsförordnmgens 8 §, utan kvitto, som utfärdas å av kommunen eller samhället tillhandahållna blanketter av ungefär samma innehåll som blanketterna till statsverkets indrivningskvitton och likasom dessa med tillhörande kopior infästade i häften men tryckta å vitt papper. . . Enligt de sakkunnigas mening kunna nyss angivna förhållanden icke anses stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Möjligen torde invandas, att den, som förordnats såsom utmätningsman i fråga om en viss grupp utsökningsärenden, är att anse såsom förordnad för visst område. Utsökningslagen medgiver dock icke, att vid sidan av den ordinarie utmatningsmannen i en ort å landet — vare sig landsfiskal eller för visst område forordnad utmätningsman — finnes annan utmätningsman, än den som förordnats for bestämt fall. Denna uppfattning har ock uttalats av justitierådet Nils Alexandersson i den av honom utarbetade delen av läroboken i rättskunskap for blivande landsfiskaler (se del IV: 3 sid. 10). Samma uppfattning ligger ock till grund för 4 § i dagboksförordningen, där bestämmelser intagits tor reglerande av förhållandet mellan den ordinarie utmätningsmannen och den för bestämt fall förordnade. • i <:•• JA Ifrågavarande uppbördsverks utmätningsmän äro däremot icke forordnade för bestämt fall utan för alla fall av visst slag. En ofrånkomlig följd av de förordnades befogenheter torde bliva kollisioner emellan den ordinarie utmätningsmannens och den särskilt förordnades åtgöranden, men bestämmelser saknas huru förhållandet emellan de båda utmätningsmannen skall regleras. I regel torde de i följd av nämnda kollisioner uppkommande svårigheterna lösas så, att vid indrivningen av utskylder den indrivningsman som kommer först, också först får ut vad han har att indriva. Besultatet härav skulle kunna bliva, att den ordinarie utmätningsmannen vid indrivningen av resterande kronoutskylder samt handräckningsmedel kommer i andra hand. Det kan nämligen icke påfordras och har ej heller praktiserats, att den särskilt förordnade utmätningsmannen i vart och ett av alla oessa fall rörande uttagande av utskylder enligt restlängd skall kunna i enlighet med föreskrifter i § 4 i dagboksförordningen sätta sig i förbindelse med den ordinarie utmätningsmannen, innan han redovisar varje utskyldspost, p e t t a skulle givetvis bliva alltför betungande och föranleda ett så ytterst tidsödande arbete för såväl den särskilda utmätningsmannen som den ordinarie, att indrivningen därigenom skulle avsevärt fördröjas. Nyssnämnda förhållande, om än i sig av vikt, har dock icke någon betydelse ur synpunkten av kontroll över utmätningsmännens medelsforvalt-

57 ning. Ur den synpunkten torde däremot beaktas, att uppbördsverkets utmatningsmän, i betraktande av att kommunen eller samhället avstått från rätten att av statsverket utfå ersättning för befattningshavarnas förskingringar icke avsetts skola vara underkastade någon kontroll från statens organ. Mest betydelsefullt och oegentligt är dock, att nämnda befattningshavare icke meddela indrivningskvitto å de av statsverket för sådana kvitton fastställda blanketterna. Härigenom kommer allmänhetens uppfattning om betydelsen av de föreskrivna indrivningskvittona att förryckas. Då inom samma kommun meddelas kvitto å olika blanketter, av de ordinarie organen å statsblanketterna, av uppbördsverkets organ å andra, kunna de skattskyldiga med skäl undra, om det under sådana förhållanden är så viktigt att fordra kvitto å det genom restindrivningsförordningen fastställda indrivningskvittot, som dock förklaras vara det enda gällande. Att det anmärkta förhållandet innebar en synnerlig fara för det ändamål, vartill indrivningskvittona inrättats, torde vara uppenbart. På grund härav och då uppbördsverkets befattningshavare verkställa indrivningen av utskylder jämlikt restindrivningsförordningen och å medel som indrivits enligt denna förordning, skall utfärdas kvitto av sådan beskaffenhet som förordningen angiver, föreslå de sakkunniga, att åtgärder snarast möjligt vidtagas i syfte att förordningens föreskrifter i denna del må iakttagas av ifrågavarande uppbördsverks befattningshavare. Skola dessa befattningshavare använda i nämnda förordning föreskrivna kvittensblanketter, blir det givetvis nödvändigt att kontroll över blanketternas användande övas. Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava även i ett par andra län än Stockholms utmätningsmän förordnats för handhavande inom visst område av vissa slag utsökningsärenden. Dessa utmätningsmän synas i motsats till forenamnda utmätningsmän inom Stockholms län hava meddelat föreskrivna indrivningskvitton å indrivna medel. Eedan i sitt föregående utlåtande, sid. 24 och 25, hava de sakkunniga framhållit vikten _ av, att hos allmänheten inskärpes kännedom om föreskriften, att annat kvitto än indrivningskvitto icke gäller vid betalning till utmätningsman eller exekutionsbiträde av restförda krono- och kommunalutskylder med flera liknande utskylder och avgifter. Under åberopande av vad där anförts föreslå de sakkunniga, att Kungl. Maj:t genom utfärdad kungörelse måtte för menigheter och försäkringsanstalter, som äga att få vid uppbördsstämma oguldna utskylder och avgifter indrivna enligt restindrivningsförordningen, framhålla såsom synnerligen betydelsefullt och önskvärt, att av dem utfärdade debetsedlar förses med tydligt framträdande anvisning om risken för betalningsskyldig att vid likvid till utmätningsman eller exekutionsbiträde nöja sig med annat kvitto än särskilt, å blankett utfärdat kvitto, så kallat indrivningskvitto. Därjämte ifrågasätta de sakkunniga, huruvida icke vore lämpligt att allmänheten genom anslag i postanstalter och kommunalrum erinrades om indrivningskvittonas betydelse. Enligt § 5 restindrivningsförordningen är vederbörande uppbördsman skyldig, att, när handräckning skall sökas för uttagande av medel, som avses i § 1 b), avlämna särskilda debetsedlar för vederbörande skattskyldiga. Hinder lärer icke finnas för meddelande av föreskrift, att dessa debetsedlar vid avlämnandet böra vara försedda med anvisning av nyss angivna innehåll. Vidare ifrågasätta de sakkunniga, att Kungl. Maj:t, efter det undersökning verkställts av de fall, där förskingring skett av medel, vara vederbörande befattningshavare med åsidosättande av gällande föreskrift underlåtit att lämna indrivningskvitto, måtte taga i övervägande, huruvida icke skäl kunna förefinnas, att statsverket till täckande av sin utgift för ersättande av

58 de förskingrade, icke i behörig ordning kvitterade utskylderna uttager dessa av vederbörande skattskyldiga. Får allmänheten och vederbörande befattningshavare den uppfattningen, att ingen risk är förenad med att befattningshavarna lämna annat kvitto än indrivningskvitto å restförda utskylder och avgifter, kommer det medel till förskingringarnas förhindrande, som kunde vara det mest effektiva, att bliva skäligen betydelselöst, och oegentligheterna skola sannolikt fortgå ungefär såsom hittills. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att formuleringen av stadgandet om risken för betalningsskyldig, som är berättigad att vid likvid erhålla indrivningskvitto, att nöja sig med annat kvitto icke är tillräckligt tydlig. Uttrycket »annat kvitto än indrivningskvitto är icke gällande», säger icke °vad som väl borde sägas, nämligen att den, som nöjer sig med annat kvitto än indrivningskvitto, riskerar att utskylderna betraktas såsom oguldna och få betalas ännu en gång. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida icke anvisningarna å formulären till kronodebetsedlarna borde ändras i syfte, att de må klarare angiva den verkliga risken. Blanketterna till indrivningskvittona, vilka tillhandahållas infästade i häften, vartdera innehållande 100 st., och där numrerade i följd, skola användas i nummerordning. Om denna ordning följes, upptäckes vid inventering lätt, om ett av de använda numren icke finnes antecknat i kassajournalen och redovisningshandlingarna. Men skulle befattningshavaren i avsikt att någon tid dölja tillgrepp av indrivna medel till kvitto å dessa icke använda den blankett, som är i tur att begagnas, utan en med betydligt högre nummer i samma häfte eller blankett ur ett annat, undgår tillgreppet upptäckt vid inventering, så framt icke alla hos befattningshavaren tillgängliga kvittensblanketter genomgås. Bisken att befattningshavarna skola anlita nämnda utväg för att dölja tillgrepp är mindre i fråga om exekutionsbiträdena, än då det gäller utmätningsmännen. De förra inneha nämligen i regel endast ett eller två häften indrivningskvitton på en gång och dessa förbrukas mestadels inom kort tid, varför en manipulation av ovan angivna art snart upptäckes. Utmätningsmannen däremot innehar på en gång ett flertal obrukade häften, enär han skall tillhandahålla exekutionsbiträdena häften i mån av behov. Därjämte kan det nog inträffa, att i de från exekutionsbiträdena återställda häftena kunna finnas kvar en del obrukade blanketter. Så torde kunna vara förhållandet, när ett exekutionsbiträde avgår eller avstänges från sin tjänst. Utmätningsmannen kan därför hava rätt stora möjligheter att undandölja tillgrepp av medel, vara indrivningskvitto av honom meddelats. Åtgärder torde således böra företagas till minskande av dessa möjligheter. För sådant ändamål torde utmätningsman, som sorterar under länsstyrelse såsom överexekutor, böra åläggas att till länsstyrelsen insända hos honom befintliga förbrukade häften. Utmätningsmännen lära väl i allmänhet, i den mån häften inkomma från exekutionsbiträden, granska kopiorna av indrivningskvittona och jämföra dem med exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar, så att förbrukat häfte borde kunna avlämnas kort tid efter dess mottagande, men utmätningsmannen skulle kunna behöva häftet vid inventering hos exekutionsbiträde. Sådan skall ske minst en gång om året. Med hänsyn till nämnda förhållanden anse de sakkunniga, att nu nämnd utmätningsman bör till länsstyrelsen inom fjorton dagar efter utgången av varje kvartal insända hos honom inneliggande, under kvartalet förbrukade kvittenshäften, såväl egna som exekutionsbiträdenas, att exekutionsbiträdenas häften efter granskning och sedan tilläventyrs i dem kvarsittande obrukbara blanketter blivit genom överstämpling eller genomslag gjorda obrukbara återställas till utmätningsmannen samt att utmätningsmannens förbrukade häften tillhandahållas den som skall förrätta inventering hos utmätningsmannen för

59 att av honom återställas till länsstyrelsen. Motsvarande bestämmelser torde erfordras för utmätningsman i stad, där magistrat eller ledamot av magistrat är överexekutor. De sakkunniga föreslå, att riksräkenskapsverket, som torde hava att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet, måtte utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan ifrågasatts. Då det visat sig, att riksräkenskapsverket i dess cirkulär den 1 juli 1926 — intaget i svensk författningssamling år 1926 nr 199 — meddelade föreskrifter om, att utmätningsman skall föra liggare över utlämnade och till honom återställda häften med blanketter till indrivningskvitton, dels icke iakttagits och dels tillämpats på ett olämpligt sätt samt ändring härutinnan lämpligen synes kunna vinnas genom utfärdande av formulär för nämnda liggare, hemställa de sakkunniga att riksräkenskapsverket måtte fastställa sådant formulär. Detta formulär torde kunna uppställas så, att det kan användas även av länsstyrelse och vederbörande magistrater. Beslut härutinnan hava de sakkunniga ansett kunna meddelas genom ändring av 3 § av nämnda cirkulär. Ingressen till cirkuläret bör ock underkastas viss ändring, i händelse de sakkunnigas förslag om indrivningskvittons användande vid betalning av underhållsbidrag enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta godkännes.

C. Kontroll över hindersbevis. Indrivningen av restförda kronoutskylder samt andra restförda utskylder och avgifter, som indrivas enligt restindrivningsförordningen, hindras såsom bekant ej sällan av, att den restskyldige saknar tillgångar till utskyldernas gäldande eller vistas på okänd ort, och vederbörande indrivningsman redovisar då med av honom utfärdat bevis om hindret. De senaste årens förskingringar av utmätningsmän och exekutionsbiträden hava i flera fall till vissa delar avsett medel, som av befattningshavaren indrivits men redovisats med hindersbevis, nästan undantagslöst bevis om bristande tillgångar. Någon direkt föreskrift rörande kontrollen över hindersbevisen till förekommande av underslev av ovannämnda beskaffenhet finnes icke. Så länge utmätningsmännen hade att ansvara för exekutionsbiträdenas förskingringar, voro de givetvis mera angelägna att även tillse, att exekutionsbiträdena icke dolde förskingringar genom falska hindersbevis. När detta ansvar genom den år 1925 beslutade ändringen av 3 § av restindrivningsförordningen borttogs, stadgades i 9 § av kungörelsen med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden den 18 december 1925, att utmätningsmannen är pliktig att övervaka, att de honom underställda exekutionsbiträdena fullgöra sina tjänsteåligganden, och att det för sådant ändamål åligger honom bland annat att minst en gång om året verkställa inventering hos varje honom underställt exekutionsbiträde. Detta stadgande torde icke av alla utmätningsmän ansetts innefatta skyldighet för dem att övervaka, om exekutionsbiträde genom utfärdande av falska hindersbevis dolt tillgrepp av indrivna medel. Kontrollen är därför på denna punkt otillfredsställande. Detta gäller dock icke beträffande kronoutskylder. I fråga om hindersbevis rörande dessa finnes nämligen en god kontroll i uppbördsreglementets bestämmelser om villkoren för beviljande av avkortning och avskrivning. I fråga om utskylder, som anmälas till avkortning på grund av bristande tillgång i den ort, där utskylderna påförts den skattskyldige, skall avkortningslängd, åtföljd av utmätningsmans bevis om bristande tillgång till utskyldernas gäldande, vara granskad i stad av dels en magistratsperson eller, där magistrat ej finnes, av stadsstyrelsens ordförande och dels två ledamöter i årets taxeringsnämnd samt i annan kommun av kommunalnämnden, om vilken gransk-

60 ning och vad därvid förekommit intyg skall finnas å längden tecknat, i stad av dem, som verkställt granskningen, och i annan kommun av kommunalnämndens ordförande jämte två andra ledamöter av nämnden. Utmätningsmännen torde bruka låta exekutionsbiträdena å längden teckna intyg om bristande tillgång. Vid anmälan om avkortning av utskylder, påförda person, som i handräckningsort befunnits sakna tillgångar, behöver tillgångslösheten endast vara styrkt med vederbörande exekutionsorgans intyg därom. Då kronoutskylder anmälas till avskrivning på grund av att den skattskyldige vistas å okänd ort eller annan liknande orsak skall den längd över de anmälda utskylderna, som skall bifogas, vara åtföljd av sådana handlingar, som omförmälas i §§ 14 och 15 uppbördsreglementet. Dessa handlingar äro debetsedlar eller restlängdsutdrag, försedda med intyg från alla de kommuner, där den skattskyldige blivit sökt, av vederbörande exekutionsorgan samt i stad, där magistrat finnes, av pastorsämbete och i annan kommun av pastorsämbete och kommunalnämndens ordförande — i stad, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsen — om vad de kunna meddela om den skattskyldiges vistelseort, skolande intygen av exekutionsorganen tillika innehålla, att den skattskyldige icke veterligen har tillgångar i eftersökningsorten. Om dessa bestämmelser noggrant tillämpas, borde förskingringar genom användande av falska hindersbevis endast kunna förekomma i sällsynta undantagsfall utom då fråga är om utskylder, som avkortas efter det handräckning sökts för deras uttagande. Uppbördsreglementets föreskrift att, där handräckning sökts, ensamt exekutionsorganets bevis om bristande tillgångar är tillräckligt för avkortnings beviljande, vilar givetvis på den förutsättningen, att det åberopade hindersbeviset skall vara utfärdat av exekutionsorganet i handräckningsorten. Det torde emellertid kunna vara av betydelse, att detta kommer till direkt uttryck, och de sakkunniga hava därför föreslagit ett tillägg härom i uppbördsreglementet, 23 §. Därest den skattskyldige efter det handräckning sökts återflyttat till hemorten bör för avkortning av hans utskylder fordras fullständiga bevis från hemorten och även biläggas bevisen från handräckningsorten, enär av dessa kan framgå att en del av utskylderna där blivit guldna. Att från handräckningsorten levererade utskylder icke i hemorten redovisas med hindersbevis, bör även kunna övervakas genom en noggrann jämförelse mellan postgirokontorets kontoutdrag och kassajournalens anteckningar för den dag utdraget avser. De förskingringar, som skett genom användande av falska hindersbevis, hava i regel begåtts av exekutionsbiträden och, så vitt utrönas kunnat, skett endast på det sätt att annat kvitto än indrivningskvitto utfärdats å de indrivna, förskingrade medlen, varvid ingen kontroll kunnat övas genom kopia av indrivningskvitto. Förskingring genom användande av falska hindersbevis skulle dock kunna ske, även om indrivningskvitto utfärdats. Befattningshavaren inbetalar själv någon restförd mindre post och tillskriver kvitto härå endast å kopian till indrivningskvittot. Han kan då frigöra en oskriven originalblankett till indrivningskvitto samt använda denna vid indrivningen av en större restpost, varefter han redovisar posten med hindersbevis. P å förenämnda sätt tillkomna förskingringar torde icke kunna upptäckas utan att den person, som det falska hindersbeviset avser, avfordras betalning. Förslag till förebyggande av falsarier av ovannämnda slag hava framkommit. E t t av dessa, omnämnt i de sakkunnigas tidigare utlåtande, sid. 13, C. 6), innebär, att den person, som av exekutionsorganet förklarats sakna tillgångar till utskylds- eller avgiftsbeloppets gäldande, skulle å företedd handling meddela skriftlig förklaring, att han saknar tillgångar för ändamålet. Detta förslag anse de sakkunniga sig icke kunna tillstyrka. Den skattskyl-

61 dige kan icke förpliktas att lämna en dylik förklaring, och exekutionsorganet kan få lämna intyg om medellöshet, utan att den skattskyldige vid undersökningen varit tillstädes. För att få den skattskyldiges underskrift å den ifrågasatta förklaringen, skulle vederbörande kunna nödgas göra ett flertal besök i den skattskyldiges hemvist. Ett annat förslag till frågans lösning har väckts av landsfiskalen i Skinnskattebergs distrikt, P. Nohre. Detta innebär, »att innan någon person slutgiltigt fattigskrives i kommunal- eller kronorestlängd, vederbörande landsfiskal genom rekommenderat brev avfordrade den fattigskrivne betalning för restutskylderna samt meddelade honom, att därest han hade något att invända mot utskyldernas uttagande eller ville hindra vidare åtgärder för desammas uttagande, ägde han inom viss kort tid skriftligen anmäla detta till landsfiskalen i distriktet». Länsstyrelsen i Västmanlands län, som över landsfiskalen Nohres framställning rörande nämnda förslag inhämtat yttrande från övriga landsfiskaler i länet samt landsfogden, har överlämnat handlingarna i ärendet till de sakkunniga för på dem ankommande åtgärd och uttalat såsom sin mening, att förslaget vore värt beaktande men att dess genomförande måste befaras medföra allt för stor ökning av landsfiskalernas arbetsbörda. Att anbefalla obligatoriskt avsändande av krav till alla fattigskrivna borde enligt länsstyrelsens mening under inga förhållanden föreskrivas. Man torde härvid kunna inskränka sig till poster å 25 kronor och däröver, men med uttryckligt stadgande att beträffande lägre poster stickprov skulle tagas, enär eljest en oärlig indrivare skulle anse sig säker för påföljd, om han blott holle sig vid mindre belopp än 25 kronor. ^ Utan tvivel erfordras föreskrifter till förebyggande av, att utskylder redovisas med hindersbevis, ehuru de blivit behörigen erlagda. Det av landsfiskalen Nohre föreslagna sättet att lösa denna fråga är redan använt på flera håll inom landsfiskalskåren, vilket bland annat framgår därav, att styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler enligt beslut vid föreningens möte år 1929 hos blankettkommissionen gjort framställning, att landsfiskalerna måtte på statsverkets bekostnad tillhandahållas blanketter till sådana anmaningsskrivelser till skattskyldiga, som avses i landsfiskalen Nohres förslag. De sakkunniga biträda i huvudsak den uppfattning länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat rörande det framkomna förslaget. Den största svårigheten synes vara att bestämma i vilken utsträckning undersökningar skola äga rum. Härvid bör hänsyn tagas till så skilda omständigheter, att man till det mesta får överlämna åt utmätningsmannen att avgöra, i vilka fall undersökning skall ske. Dock torde bestämmas, att undersökning i regel icke bör underlåtas, då utskyldsbeloppet uppgår till 100 kronor eller däröver och alltid beträffande hindersbevis av varje särskilt exekutionsbiträde företages i ett flertal fall. För att kontroll må kunna övas över att utmätningsmannen fullgör sin skyldighet att anmana de skattskyldiga, föreslå de sakkunniga, att utmätningsmannen skall i den dagbok eller restlängd, där anmaningen avsedd post upptagits, härom verkställa anteckning, vartill kvittot å det rekommenderade brevet får utgöra verifikation. Ganska tveksamt synes vara, huruvida undersökningssystemet skall tillämpas, då hindersbevis erhållits från handräckningsort. Skall så ske, torde utmätningsmannen i handräckningsorten böra företaga undersökningar, enär han är den som bäst kan bedöma, om särskild anledning till undersökning finnes. I detta sammanhang torde böra anmälas ett annat fall, då nyssnämnda undersökningssystem bör komma till användning. 4 Såsom å annat ställe

62 omförmäles, har förskingring dolts på det sätt, att vederbörande befattningshavare visserligen utfärdat indrivningskvitto å indrivna belopp men att detta icke skett vid medlens inbetalning utan först efter någon tid, då befattningshavaren genom nytt tillgrepp varit i tillfälle att täcka det föregående, varvid han själv omhändertagit eller förstört originalkvittot. E n på dylikt sätt dold förskingring kan ej upptäckas genom granskning av kopiorna till indrivningskvittona. Enda möjligheten att uppdaga under sådana förhållanden begångna tillgrepp torde vara, att man i de fall, där en indrivningspost står oredovisad förhållandevis lång tid, vilket i de åsyftade fallen torde vara regeln, tillskriver den betalningsskyldige med anmodan till honom att erlägga likvid. Enligt de sakkunnigas mening bör av nämnda skäl undersökning genom anmaningsskrivelse ske jämväl då en indrivningspost lämnats oredovisad någon längre tid. Förslag till bestämmelser rörande ovan angivna anmaningsförfarande hava införts i 3 § restindrivningsförordningen. Bestämmelserna till förekommande eller uppdagande av tillgrepp i samband med utfärdande av falska hindersbevis erfordras enligt vad redan blivit nämnt huvudsakligast i fråga om kommunalutskylder och andra medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen. Däremot har, då redovisningen blivit fördröjd, anmaningsförfärandet samma betydelse i fråga om kronoutskylder och andra utskylder och avgifter. De föreslagna bestämmelserna rörande kontrollen i fråga om hindersbevis avse, såsom framgår av det anförda, endast sådana hindersbevis, som utfärdats av exekutionsbiträde. Kontrollen över hindersbevis, som utfärdats av utmätningsman, kan, vad angår kommunalutskylder och andra utskylder och avgifter, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen, icke utövas av annan än vederbörande kommunala myndighet, vilken givetvis är oförhindrad att tillämpa samma anmaningssystem, som här ovan föreslagits. Därest länsstyrelse skulle anse lämpligt att genom krav hos den skattskyldige undersöka riktigheten av hindersbevis om bristande tillgång, utfärdat av utmätningsman eller exekutionsbiträde, eller utröna huruvida oredovisad post blivit betald, är länsstyrelsen givetvis för närvarande oförhindrad att göra detta. Någon föreskrift om skyldighet för länsstyrelse att företaga sådan undersökning torde icke böra meddelas. Värdet av ett undersökningssystem sådant som det föreslagna ligger givetvis huvudsakligen däri, att vetskapen om systemets tillämpning skall avhålla exekutionsorganen från falsarier av det slag systemet är avsett att förebygga.

D. Handräckningsärenden. En viktig gren av ifrågavarande befattningshavares medelsförvaltning är den, som berör handräckningsmedlen, varmed åsyftas utskylder m. m., som på framställning av utmätningsmannen i den ort, där utskylderna påförts, uttagas inom annat utmätningsmansdistrikt. Handräckningsförfarandet kommer nämligen till användning för indrivning av kronoutskylder och böter samt medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen, vilka tillsammans bilda den stora huvudmassan av de förvaltade medlen. Av de handlingar rörande under de senaste åren uppdagade förskingringar av utmätningsmän, vilka varit tillgängliga för de sakkunniga, framgår icke, att handräckningsmedlen i större utsträckning än andra medel varit föremål för tillgrepp. Snarare synes förhållandet vara det motsatta. Emellertid finnes en redan berörd omständighet, som för en oärlig utmätningsman gör det lättare att till en tid dölja en förskingring av handräckningsmedel än då fråga är om medel, .som indrivits i den ort, där de i första hand upp-

03 debiterats. Under det nämligen att kontroll över diarieförandet hos utmätningsmannen av det ärende, till vilket sistnämnda medel höra, kan övas genom hos länsstyrelsen förd uppbördsliggare och anteckningar om för indrivning till utmätningsmannen överlämnade restlängder å kommunala utskylder och avgifter, kan för närvarande icke kontrolleras, att ett inkommet handräckningsärende blivit diariefört. Här föreligger således samma möjlighet som i fråga om utsökningsmedlen att dölja mottagandet av ett ärende och tillgrepp av i ärendet indrivna medel. I detta sammanhang avses endast ärendenas diarieförande hos utmätningsmannen. Hos exekutionsbiträdena hava handräckningsärendena i huvudsak samma karaktär som alla övriga medel, de hava att indriva. Diarieföringen har här mindre betydelse för kontrollen, då utmätningsmannen med ledning av sina handlingar kan övervaka, att av honom till exekutionsbiträdet expedierade indrivningsorder blivit redovisade. Skall ett tillgrepp på nyssnämnda sätt kunna döljas, måste utmätningsmannen redan vid ärendets mottagande lägga detsamma åsido i avsikt att tillgripa medlen, om dessa kunna av honom själv indrivas. Vidare måste annat kvitto än indrivningskvitto lämnas vid indrivningen. Om nämligen indrivningskvitto i behörig ordning meddelats, skall den underlåtna diarieföringen samt tillgreppet upptäckas, när vid nästa inventering alla utfärdade indriyningskvitton kollationeras mot anteckningarna i kassajournal och diarier med tillhörande handlingar. Då utmätningsmännen särskilt i de större distrikten numera sällan själva verkställa indrivningen av utskylder m. m. utan överlämna denna åt exekutionsbiträdena, är det rätt förklarligt, att tillgreppen av handräckningsmedel icke visat sig så talrika, Utmätningsmannen kan givetvis tillgripa medel, som i ett hos utmätningsmannen icke diariefört ärende av exekutionsbiträde indrivits och redovisats, och till en tid dölja detta. Saken torde icke kunna uppdagas på annat sätt än genom vid inventering verkställd noggrann granskning av alla från exekutionsbiträdena inkomna redovisningsräkningar. Å någon av dessa måste den förskingrade posten finnas och då densamma icke låter sig hänföra till något diariefört ärende, bör oegentligheten upptäckas. Skulle posten finnas ensam å en redovisningsräkning, saknas med all sannolikhet denna räkning, varom man vid inventeringen kan övertyga sig genom tillsyn över att räkningarna finnas i nummerordning. Den lucka i kontrollen över handräckningsärendena, som således förefinnes genom att ärendenas diarieförande icke kan övervakas, har tidigare varit föremål för uppmärksamhet och föranlett offentligt förslag till bristens avhjälpande. I det yttrande, som år 1925 avgavs av i riksräkenskapsverket tillkallade _ sakkunniga, hava dessa sålunda föreslagit, att vid begäran om handräckning för uttagande av kronoutskylder, böter samt kommunala utskylder och avgifter kopia av handräckningsskrivelsen skulle av sökanden översändas på landet — dit stad, dar länsstyrelsen är överexekutor, räknades — till landsfogden och i stad till magistraten i handräckningsorten. I huvudsakligen samma riktning går det förslag, som framställts av länsstyrelsen i Malmöhus län i dess yttrande i anledning av statsrevisorernas skrivelse rörande de senare årens förskingringar av landsfiskaler och exekutionsbiträden. Länsstyrelsen föreslår, att landsfiskal vid begäran om handräckning hos annan landsfiskal för uttagande av skattebelopp av minst 200 kronor skall samtidigt underrätta den länsstyrelse, under vilken den andra landsfiskalen lyder. Huru lämplig en dylik "begränsning i skyldigheten att underrätta vederbörande länsstyrelse om sökta handräckningar än må vara med hänsyn till minskande av alla vederbörandes arbete med och i anledning av anmälningarna, anse de sakkunniga sig icke kunna tillråda den-

84 samma. En oärlig utmätningsman skulle känna sig tämligen säker i de fall där handräckningsärendet avsåge belopp under den fastställda gränsen, och genom tillgrepp i många sådana ärenden skulle förskingringssumman kunna komma att uppgå till avsevärt belopp. Utmätningsmännen hava också alltmer övergått till att, när handräckning hos samma utmätningsman samtidigt skall sökas för flera utskyldsposter, icke upptaga dessa i gemensam skrivelse utan i särskild skrivelse rörande varje post. Detta sker för att dröjsmål beträffande en post icke skall hindra redovisning av övriga, för redovisning klara poster. Där denna metod kommit till användning, skulle den ifrågasatta inskränkningen i skyldigheten att insända kopia av avlåten handräckningsskrivelse sannolikt innebära, att systemet komme till användning endast i ett mindre antal fall och således vore av ringa värde. Skall förslaget kunna medföra den åsyftade tryggheten, bör enligt de sakkunnigas mening anmälan på föreslaget sätt ske om alla handräckningsskrivelser eller i varje fall gränsen för anmälningsskyldigheten sättas vid betydligt lägre belopp, än vad ovannämnda länsstyrelse föreslagit. För utmätningsmännen skulle genomförandet av förenämnda anmälningssystem kanske icke behöva medföra någon avskräckande stor arbetsbörda, då kopiornas utskrivande kunde ordnas på ett enkelt sätt, men annorlunda skulle saken ställa sig för de kontrollerande myndigheterna framför allt för länsstyrelserna, ty ur flera synpunkter torde vara lämpligt att kopiorna mottoges och förtecknades eller samlades icke av landsfogden utan av landskontoret, som i övrigt tillhandahåller inventeringsförrättaren hos länsstyrelsen tillgängligt material för granskningen av landsfiskalernas medelsförvaltning. De sakkunniga hava ansett sig böra åtminstone i viss mån undersöka förslagets verkningar i detta avseende samt alltså från länsstyrelserna begärt uppgift om antalet under 1929 avlåtna handräckningsskrivelser till samtliga utmätningsmän och magistrater — i en del städer gå nämligen handräckningsskrivelserna genom magistraten — och antalet personer, som dessa skrivelser avsett. Det inkomna undersökningsmaterialet har sammanställts i en vid detta utlåtande fogad tablå, bilagan C. Av denna tablå framgår, att anmälningssysteme.ts genomförande för länsstyrelserna skulle medföra ett betydande arbete. Även om arbetet ordnades på enklast möjliga sätt, torde detsamma åtminstone i de större länen kräva ökning av utgifterna för arbetskrafternas avlönande. Vid kostnadsfrågans bedömande får även tagas hänsyn till, att utmätningsmännen torde fa på statsverkets bekostnad tillhandahållas blanketter till handräckningsskrivelserna med kopior. Kostnaderna för förslagets genomförande skulle enligt de sakkunnigas mening bliva alldeles för stora i förhållande till den risk, som löpes under nuvarande förhållanden. Så vitt utrönas kunnat, ^har icke någon av de senaste årens förskingringar av handräckningsmedel stått i samband med att handräckningsärende icke blivit diariefört. De sakkunniga kunna därför icke tillstyrka ifrågavarande förslag. Sitt avstyrkande av förslaget grunda de sakkunniga i viss mån även på sin uppfattning, att en rätt effektiv ökning av den nuvarande kontrollen över handräckningsärendenas redovisning kan vinnas på en enklare väg utan särskilda kostnader för statsverket. Detta skulle kunnat ske genom föreskrift för utmätningsman, som begärt handräckning, att, därest ärendet utan anmälan om hinder icke redovisas inom stadgad tid, skriftligen påminna vederbörande om redovisning samt att, om icke inom fjorton dagar därefter ingår redovisning eller nöjaktig förklaring till uteblivandet, anmäla saken hos den överexekutor, som utmätningsmannen i handräckningsorten är underställd. Då handräckningssökanden naturligtvis icke har något intresse av, att handräckningsärendets redovisning fördröjes, utan av motsatsen, torde

65 man icke hava anledning befara, att han skall undandraga sig att fullgöra en dylik skyldighet, vilkens underlåtande för övrigt måste betraktas såsom tjänstefel Kontrollen over att skyldigheten fullgöres får ske dels genom att handracknmgssokanden i sina diarier eller restlängder gör anteckningar om aylaten påminnelse och eventuell anmälan till överexekutor och dels vid inventering hos handrackningssökanden genom granskning av tiderna för redovisning av sökta handräckningar. Dessutom lär det åligga överexekutor som mottagit anmälan om utebliven redovisning, att ofördröjligen verkställa utredning och vidtaga av densamma betingade åtgärder. Bestämmelser i d e n n a . r i k t n i n g hava de sakkunniga intagit i sitt förslag till ny restindrivn J nmgsfororclnmg. ™ en noggrann tillämpning av de sålunda föreslagna bestämmelserna samt sorgfallig granskning av de av utmätningsmännen själva utfärdade mdrivnmgskvittona och exekutionsbiträdenas till dem avlämnade redovisningsrakningar anse de sakkunniga, att kontrollen över handräckningsärendenas redovisning bor bliva nöjaktig. I betraktande härav avstyrka de sakkunniga forslaget av länsstyrelsen i Stockholms län, att utmätningsman ärligen den 1 februari skulle till länsstyrelsen insända balanslängd över alla denna dag hos honom anhängiga, på åtgärd beroende handräckningsärenden ett åliggande som i övrigt skulle medföra en betydande arbetsökning för fo utmatningsmannen. Samma länsstyrelses förslag att kommun med eget uppbördsverk skulle hava att fore den 1 februari varje år till länsstyrelsen avlämna uppgift å alla utskylder, for vilkas indrivande handräckning begärts å annan ortf synes icke bora föranleda särskild föreskrift. Förestås uppbördsverket av särskilt tororclnad utmatningsman, bör denne hava samma skyldighet som övriga utmatningsman att påminna, om redovisning i handräckningsärende icke ingår mom föreskriven tid, och anmäla om svar å påminnelse ej ingått Om den, som mom uppbördsverket har att söka handräckning, icke ar utmätningsman, torde vederbörande länsstyrelse få meddela bestämmelse genom instruktion eller annorledes, att uppbördsverket skall hava samma skyldigheter i berörda avseenden som utmätningsman. För underlättande av kontrollen över handräckningsärende vore lämpligt att dessa ärenden uppfördes i särskild dagbok med lämplig uppställning] föreskrift harutmnan har införts i de sakkunnigas förslag till nv restindrivningsforordning. I anslutning till denna föreskrift bör § 26 i landsfiskalsinstruktionen undergå viss ändring.

E. Medel, som redovisas i månadsräkningen. Vad

„ g \ "\e.£el> som redovisas i månadsräkningen, har ej framkommit något annat hittills obeaktat förslag till stärkande av kontroll över dessa medels redovisning, än det som framförts av länsstyrelsen i Stockholms lan. .Detta förslag som avser restförda kronoutskylder, innebär, att om vid granskningen av de balanslängder, som landsfiskal och magistrat hava att avgiva rörande nämnda medel, utskyldspost finnes bero på sökt handräckning, men redovisning icke avgivits inom föreskriven tid, länsstyrelsen bör tillskriva utmatningsmannen eller vederbörande myndighet i handräckningsorten med anmodan att avgiva förklaring över redovisningens uteblivande Lansstyrelsen som säger sig hava tillämpat denna metod sedan ett antal år tillbaka och funnit den innefatta möjlighet till effektiv kontroll över redogorarnas indrivningsarbete, hemställer, att förfaringssättet lagstadgas. Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant tillämpa ett flertal länsstyrelser med anledning av foreskriften i 32 § uppbördsreglementet sedan flera år samma 1264 30

aD

al

66 undersökningssystem endast med den skillnaden, att dessa länsstyrelser i allmänhet icke vända sig direkt till utmätningsmannen i handrackningsorten utan till den överexekutor, som denne utmätningsman ar underställd, varmed; torde åsyftas att denne skall få kännedom om saken och om skal till ingripande finnes, omedelbart kunna vidtaga åtgärder. Detta förfarande a r Så allmänt, att gemensamma blanketter för skrivelser angående dylik undersökning fastställts och tillhandahållas länsstyrelserna. Nämnda undersokningssystem är redan stadgat beträffande bötesmdrivnmgen, se § 1 i botesindrivningsförordningen. , ,, .. , De sakkunniga anse bestämmelser i enlighet med det sålunda allmännast tillämpade förfarandet böra meddelas. I trppbördsreglementet och restindrivningsförordningen finnas icke mot bestämmelserna i andra och tredje styckena av § 17 i botesmdrivnmgsforordningen svarande stadganden. Då det emellertid for stat och kommun ar en betydelsefull angelägenhet, att indrivningen av restförda utskylder verkställes så skyndsamt som möjligt, hava de ^ " ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ A även då restmdrivningen befinnes icke vara behandlad med tillräcklig skyndsamhet, bör vidtaga samma åtgärder, som avses i ovannämnda bestämmelser i bötesindrivningsförordningen. Att behov av foreskrifter harutmnan forefinnes framgår av den vid detta betänkande fogade redogörelsen over de sakkunnigas iakttagelser och erinringar vid granskning av vissa protokoll rörande inventeringar hos landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare. Enligt denna redogörelse har s å l u n d a , a v ^ ^ M Ä r r a t t a r e påtalats, att restmdrivningen icke verkstälts med ^ ^ , ^ 4 ^ * slutliga redovisningar kunnat ske mom behörig tid, och har till foiklaimg över anmärkning mot den försenade redovisningen 1 en del fall genmalts, att tillräckligt antal eller lämpliga biträden åt utmätningsmannen saknades. I ett par fall har vederbörande länsstyrelse funnit förhållandena bora föranleda åtgärd av ifrågavarande beskaffenhet. ,. . Enligt lag skall å landet finnas anställda fjärdingsman (polisman) 1 den omfattning, det erfordras för polisverksamheten vilken 1 kopmg, som utgör särskilt polisdistrikt, och i kommun eller polisdistrikt a landsbygden jamval omfattar biträde åt utmätningsmannen vid åtgärd 1 utsökningsmål vid indrivning av utskylder eller böter eller vid annan handräckning. Skulle länsstyrelse finna, att den i sådan köping eller 1 kommun ^ . ^ ^ ™ J anställda personalen för polisverksamhetens uppehållande ar otillrackl g tor att indrivningen av utskylder och böter skall kunna ske med t lracklig skyndsamhet, torde länsstyrelsen äga ålägga vederbörande att ställa vtteilieare erforderlig personal till utmätningsmannens förfogande. Ö Därest samma missförhållande skulle föreligga 1 stad synes lansstyrelsen däremot icke äga sådan rätt, så framt icke staden enligt de for densamma gällande stadsrättigheterna är skyldig att anställa för nämnda mdrivningsoch handräckningsverksamhet erforderlig arbetskraft. Finnes icke sådan skyldighet för staden och är staden på framställning av lansstyrelsen icke villig att anställa den erforderliga personalen, torde lansstyrelsen endast kunna anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t. . . 0 «« Ä ++B n De ifrågasatta bestämmelserna i ämnet hava av de sakkunniga ansetts böra införas i restindrivningsförordningen. Då länsstyrelsens tillsyn.over restmdrivningen närmast bör avse kronoutskylderna och brister 1 indrivningen av a l d r a utskylder och avgifter först efter anmälan eller nndersokninS vid inventering kan komma till länsstyrelsens kannedom skulle det visserligen kunna synas, att bestämmelserna borde intagas 1 uppbordsreglementet och då i 32 §. Men å andra sidan må erinras, att samma bestämmelse erfordras till undanrödjande av här ovan avsedda brister 1 indrivningen

67 av resterande kommunal- och liknande utskylder och avgifter, vilken indrivning ar den för exekutionsmännen besvärligaste, samt att bestämmelserna såsom avseende restmdrivningen närmast höra hemma i restindrivningsförordningen och, om de där införas, ändock liksom flera andra föreskrifter i samma forordning bliva tillämpliga på indrivningen av restförda kronoutskylder For undanrodjande av all tvekan om sist angivna förhållanden har i den föreslagna nya restindrivningsförordningen intagits bestämmelse att vad dar stadgas, skall äga tillämpning på sistnämnda restindrivning i den mån uppbördsreglementet icke innehåller särskilda föreskrifter i ämnet. E n fråga, som äger visst sammanhang med nyss berörda bestämmelser, ar den om tiden för handräckningsärendenas slutredovisning. Härom gäller for närvarande, att sådan redovisning skall vara sökanden tillhanda senast mom två månader efter det utmätningsmannen emottagit framställningen om handräckning. Bestämmelserna härutinnan kvarstå oförändrade från deu tid, då ännu restförda kronoutskylder icke kunde uttagas enligt lagen om införsel. Sedan numera en mycket stor del av de restförda kronoutskylderna — på vissa håll ända till 50 procent — uttagas genom införsel och utskylderna i händelse av införselförfarande endast sällan kunna indrivas inom kortare tid än tre eller fyra månader, är den nu stadgade redovisningstiden tor kort. Detta förhållande, som säkerligen medför, att den föreskrivna redovisnmgstiden icke iakttages, även om införselförfarandet ej använts för indrivningen, måste leda till, att vid här nedan omförmälda granskning av balanslängderna förklaring om anledningen till dröjsmål med handräckningsärendes redovisning i många fall kommer att infordras, där laga hinder mött och åtgärden alltså varit obehövlig. På grund härav kan intresset för undersökningssystemets tillämpning komma att slappas och samtidigt frestas utmatningsmannen i handräckningsorten att såsom hinder för ärendes redovisning åberopa införselförfarande, även där sådant ej behövt anlitas. Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sitt yttrande i anledning av statsrevisorernas skrivelse till riksdagen hemställt om redovisningstidens utökning till fyra månader och därvid framhållit, hurusom den stadgade korta redovisningstiden ej så sällan givit exekutionsbiträdena anledning att inom redovisningstiden avfärda ärendet med hindersbevis, även om möjlighet funnits att genom upprepade krav få skatten avbetalningsvis erlagd. För redoyisnmgstidens utsträckning talar ock, att exekutionsbiträdenas arbete med indrivningen på många orter avsevärt fördröjes på grund av de lån«a resor som måste företagas. De sakkunniga anse fördenskull att tiden, inom vilken slutredovisning skall lämnas i handräckningsärende, avseende kronoutskylder, bör utsträckas till fyra månader och föreslå att bestämmelserna i 15 § 2 mom. uppbördsreglementet ändras i enlighet härmed. Kontroll över att en utsträckning av redovisningstiden i enlighet med vad ovan föreslagits icke missbrukas, torde kunna ske på huvudsakligen samma satt som hittills, det vill säga genom granskning av balanslängder och tillämpning av bestämmelserna i 28 § uppbördsreglementet. Enligt dessa bestämmelser skall, i händelse restförda utskylder redovisas senare an fyra månader efter den dag, då restlängd kommit landsfiskal och i stad utmatningsman tillhanda, i redovisningshandlingen angivas såväl an\®. d n * n S e n t d l dröjsmålet som ock, därest handräckning blivit sökt, dagen darfor. Då restlängd alltid torde avlämnas före januari månads utgång, innebar nämnda stadgande, att i de uppgifter om influtna utskylder, som fogas vid månadsräkningarna för juni och följande månader, för varje utskyldspost skall verkställas föreskrivna anteckningar. Denna föreskrift har for kontrollen över redovisningstidens behöriga iakttagande betydelse, endast

68 så vitt angår uppgifterna vid månadsrakningarna for J ^ ^ ^ V l p ^ Ä ' Uppgifterna för Te följande månaderna torde icke behöva innehålla de foreE a anteckningarna, då vid månadsräkningen for augusti skall fogas balanslängd och i°densamma för varje post skall angivas hinder,. som mött för•indrivningen. Vid granskningen av de vid månadsrakningarna for september o ^ följande månader fogade uppgifterna om redovisade utskylder kan med ledning av anteckningarna i balanslängden bedomas, huruvida redovisning skett inom skälig tid eller anledning för lansstyrelsen föreligger att vidtaga undersökning och eventuellt åtgärder. Sedan i december n 5 balanslänld avlämnats, har man för granskningen av tiden for redovisningarna firskare anteckningar om hinder att tillgå. Om tiden för redovisningen av indrivningen utsträckes i enhghet^med de sakkunnigas förslag härovan, och längsta redovisningstiden således bleve sex m å n a d e emot nu fyra, skulle uppgifter enligt 28 § uppbördsreglementet Tunna s ^ a s vara erforderliga endast för de under augusti månad r e d o v i s a ^ utskylderna, och att man vid sådant förhållande borde låta ihaga-saiande u p p ä t e r helt bortfalla. Detta vore emellertid enligt de sakkunnigas mening Tcke lämpligt. En ganska stor del av utskylderna i den under januari mottagna restlängden inbetalas nämligen utan att införselforfärande behövt anlitas i debiterings- eller handräckningsorten, och dessa bora då givetvis redovisas så s n a S ske kan. Då det synes kunna antagas, att redovnsmngen i dylika fall i regel bör kunna medhinnas mom fyra manadei ettei den d a - då restlängden kommit utmätningsmannen tillhanda, torde, till torekommande av att utskyldernas indrivning och redovisning obehongen fordröjes, vara lämpligt att i redovisningshandlingarna till manadsrakningama för 3 j u n i - a u g u s t i beträffande influtna utskylder skall angivas såväl anledningen till dröjsmålet med redovisningen som därest handräckning sökts, d a 4 n därför. Redovisningshandlingarna få i denna del nästan samma betydelse som den i augusti avlämnade balanslängden kan få for granskningen av de redovisningar, som ske efter balanslängdens avlämnande. Fo att denna granskning må kunna ske hos länsstyrelsen dar uppbordsredogorelserna i första hand granskas och som i sm egenskap av overexekutoi har att särskilt övervaka underställda utmätningsmäns handhavande av sina tjänsteåligganden, bör enligt de sakkunnigas mening ett exemplar av ba anslängderna finnas hos länsstyrelsen. Detta förutsätter emellertid, att balanslängderna avlämnas i två exemplar. För att landsfiskalerna och andra redogörare härigenom icke må åsamkas för stor ökning av besväret med längdernas expedierande, böra de erhålla blanketter till längderna, sammanfogade i block med sådan anordning att samtidigt med utskrivandet av originalet tages två ytterligare exemplar genom sjalvkopiermg De s a k k u n n i g föreslå,1 att bestämmelserna i 28 L ^ 0 ^ ^ ^ ändras till överensstämmelse med vad har ovan anförts samt att de föreslagna ändrade föreskrifterna angående balanslängdernas överlämnande införas i medelsförvaltningsförordnmgen. Skola de föreslagna bestämmelserna rörande uppgift om hinclei foi redovisning icke bliva en tom bokstav, såsom förhållandet i st ort sett vant sedan åtskilliga år, måste deras efterlevnad övervakas. Därjämte bora blanketterna till de redovisningshandlingar det här gäUer andras sa, att en eller flera kolumner tillkomma för införande av de föreskrivna uppgifterna I anslutning till det nyss anförda hava cle sakkunniga ansett sig bora upptaga till behandlingen sättet för balanslängdernas upprättande berörande fråga, som visat sig vara av rätt stor betydelse for landsfiskalerna Balanslängderna upprättas för närvarande specifikt icke blott sa att i dem upptages varje särskild skattskyldig och dennes resterande utskyldsbelopp utan

69 även så, att varje utskyldsbelopp fördelas på särskilda utskyldstitlar. I synnerhet utskyldsbeloppens fördelning på titlar har visat sig tidsödande både vad angår beloppens införande i längden och de skilda kolumnernas summering. Det lär därför möta stora svårigheter för landsfiskalerna framför allt i de större distrikten att i tid få färdig den balanslängd, som skall avlämnas i augusti, enär denna längd oftast ar mycket omfattande. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har ock, under åberopande av svårigheterna att i rätt tid medhinna avlämnandet av balanslängderna i enlighet med beslut vid föreningens årsmöte 1929 hos riksräkenskapsverket hemställt om sådan ändring i gällande föreskrifter, att länsstyrelsen må kunna medgiva anstånd med insändandet av balanslängderna, vilka skola överlämnas till landskontoret tredje söckendagen före utgången av augusti och december månader. Nu anförda omständigheter hava föranlett de sakkunniga att överväga, huruvida icke svårigheterna, därest de icke bero på särskilda förhållanden, i huvudsak skulle kunna undanrödjas, därest i balanslängden för augusti månad utskyldsposterna icke behövde fördelas på titlar. Syftet med balanslängderna ar givetvis, att de skola utgöra verifikation till de oredovisade utskylderna och att man med ledning av dem skall kunna granska och tillse att restmdrivningen icke obehörigen fördröjes. För detta syfte är det betydelselöst, om restutskylderna för varje skattskyldig äro fördelade på titlar. I redogorarnas månadsräkningar och länsräkenskapen måste emellertid de oredovisade utskylderna fördelas på titlar, men detta gäller endast slutsummans fördelning. För att få fram denna behöver balanslängden i nämnda del icke vara specifik, ty slutsummans fördelning framkommer såsom resultat av månadsräkningens debet och dess kredit, vad angår influtna medel samt avkortnmgar och avskrivningar. Ehuru således ur kontrollsynpunkt eller tor själva räkenskapen ej torde erfordras, att balanslängderna specifikt upptaga utskyldsbeloppens fördelning på titlar, synes det kunna vara lämpligt, att redogorarna en gång årligen utreda, att slutsummornas fördelning överensstämmer med de särskilda utskyldsposternas fördelning enligt restlängderna. På grund härav torde balanslängden för december månad möjligen allt fortfarande böra upptaga utskyldsbeloppens fördelning på titlar. De sakkunniga foreslå, att i varje fall balanslängden för augusti förenklas på ovan angivet satt, och bestämmelse härom har intagits i förslag till ändring av 2 i § uppbördsreglementet. < Då redogörarnas månadsräkningar icke åtfölja länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket, skulle av de dit insända räkenskapshandlingarna for augusti hädanefter icke direkt framgå, huru de oredovisade utskylderna fordela sig på utskyldstitlarna. Detta synes visserligen icke vara av någon större betydelse för riksräkenskapsverket, men för att emellertid handlingarna må härom innehålla uppgift synes kunna föreskrivas, att ifrågavarande balanslängd skall av redogöraren förses med anteckning, huru längdens slutsumma fördelar sig på de särskilda utskyldstitlarna. Föreskrift härom torde kunna meddelas av riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse till lansstyrelserna och särskild blankett för den i augusti månad upprättade balanslangden fastställas av riksräkenskapsverket. Ayen en annan sak, som för närvarande vållar vederbörande redogörare besvär och svårigheter vid upprättandet av månadsräkningarna med tillhorande handlingar, anse de sakkunniga böra tillrättaläggas. Eiksräkenskaps verket har genom cirkulär föreskrivit, att kronoutskylder, som uttagas genom införsel, icke skola i månadsräkningarna redovisas såsom influtna, förrän respektive utskyldsbelopp i sin helhet inbetalts, och att, intill dess så skett, avbetalningarna skola i riksbanken insättas under särskild titel benämnd

70 »deponerade införselmedel». Då emellertid inbetalningen av utskylder ofta även utan införsel sker genom avbetalningar men riksrakenskapsverkets cirkulär icke nämner sådana dellikvider, har följden blivit den, att redogörarna ansetts skyldiga att i månadsräkningarna redovisa dessa medel och att fördela avbetalningarna på särskilda utskyldstitlar. Detta senare vallar redogörarna ett avsevärt besvär, vare sig fördelningen skall ske efter gällande förmånsrättsordning eller efter förhållandet mellan hela utskyldsbeloppet och de särskilda, däri ingående olika slagen av medel. . För undänrödjande av dessa svårigheter föreslå de sakkunniga att ickeheller sistnämnda avbetalningar skola i månadsräkningarna med tillhörande handlingar redovisas såsom influtna utan i likhet med sådana avbetalningar, som indrivits genom införsel, insättas i riksbanken och redovisas i manadsr X i n ^ a r n a , först sedan utskyldsbeloppen i sin helhet influtit eller mdnvn n g e n avslutats. Samtliga avbetalningar böra då insättas i riksbanken under titeln »deponerade avbetalningsmedel», och de sålunda insatta medlen disponeras av redogörarna, såsom hittills skett med »deponerade inf orselmedel», genom överföring för leverans å titeln »deponerade kronouppbords- m. fl. medel» i den mån vederbörliga utskyldsbelopp kunna slutredovisas och således böra upptagas i månadsräkningen såsom influtna. Bestämmelser om d v l S t r X i n i n g l s ä t t hava ansetts böra införas i 11 § medelsförvaltningsförordnmgen. DSssa bestämmelser göra riksrakenskapsverkets forenamnda Ci

1 1 a m m r n S h ä r m e d föreslå de sakkunniga skyldighet för vederbörande redogörare att över ifrågavarande avbetalningsmedel fora särskild rakning utvisande insättningar och överföringar från titeln samt behållningen efter varie insättning och överföring. . , Vad angår redovisningen av bötesmedel äro, enligt vad erfarenheten visat, gällande bestämmelser på en punkt bristfälliga så att ^ " ^ ^ J ^ möjlighet att verkställa tillfredsställande kontroll. Saken galler redoyisS n g e n av medel, som inflyta genom försäljning av gods, som blivit dömt ^ E n l i g t ' 8 1 mom. 3 bötesindrivningsförordningen skall förbrutet gods upptagas i vlderbörande domstols saköreslängd, varpå det till förordningen fo-ade formulär innehåller exempel. Men likasom detta exempel icke fullständigt angiver vilket gods, som blivit förbrutet, inträffar ej sällan att rnteckSngårna i inkommande saköreslängder i detta hänseende.are ofuBständiga Där dylik ofullständighet föreligger, saknar man möjlighet att 3 bötesredogörarens debet, och redovisningen kan darfor ej heller k0

F ö f u n d a n r ö d j a n d e av nämnda brist i gällande bestämmelser, vilken icke avser det fall, då jämlikt förordningen § 4 mom. 4 avskn t av domstolens beslut i erforderliga delar skall avlämnas till Konungens be allnmgshavande synes böra i företa hand stadgas, att saköreslangden skall innehålla ellei ?ara åtföljd av noggrann uppgift å det förbrutna godset till ^ A a f t e n h e t och myckenhet. Förslag till sådant stadgande har inforts i uppgjort foislag till ändrad lvdelse av 8 1 mom. 3 av ifrågavarande förordning. Men om ock glnom det sålunda Föreslagna stadgandet möjlighet finnes att kontrollera redogörarens debet i fråga om själva det forbrutna godset, brister kontrollen likväl beträffande uppdebitermgen av de medel som inflyta genom godsets försäljning. Det torde fördenskull böra åläggas redogoraren att sedan godset blivit 1 behörig ordning sålt, m a s t a m k a t e j n ^ därtill hörande uppgift å uppdebiterade böter ^ • t a ^ e ^ ^ j ? ^ skillingen efter avdrag för försäljningskostnaden och till bestyrkande a>

71 nämnda uppgift vidfoga handling, som styrker den erhållna köpeskillingen och försäljningskostnaderna. Förslag till ändrad lydelse av medelsförvaltningsförordningens § 4 mom. 4 med bestämmelse av nämnda innehåll har av de sakkunniga uppgjorts. I sammanhang härmed hava de sakkunniga ansett sig böra omnämna, att utmatningsmannen understundom få omhänder bötesmedel, vilka icke falla under botesmdrivningsförordningen. Enligt ett flertal författningar äga nämligen åtskilliga kommunala myndigheter att under vissa omständigheter »ålägga» eller »fälla till böter eller .förelägga» och »fastställa» viten, om vilka böter eller viten i en del fall stadgas att de kunna förvandlas. Ehuru dylika böter och viten ej kunna indrivas enligt nämnda förordning och sålunda ej heller bliva hos länsstyrelsen uppdebiterade, händer likval att utmatningsman på framställning anmanar vederbörande att betala och därefter mottager de fastställda botes- eller vitesbeloppen. Då för närvarande saknas möjlighet att kontrollera utmätningsmannens åtgärder i dylika ärenden, synes nödvändigt att bestämmelser härutinnan meddelas. Detta torde svårligen kunna ske annorledes än i sammanhang med utfärdande av särskilda föreskrifter rörande ifrågavarande böters och vitens indrivning och redovisning Denna sista angelägenhet torde enligt de sakkunnigas mening böra göras till föremål för en fristående utredning.

F. Kommunala restlängdsmedel m. m. I sitt förra yttrande hava de sakkunniga (sid. 20—24) avgivit vissa förslag, som röra indrivning och redovisning av medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen, och i sammanhang därmed i korthet berört en del med nämnda förslag sammanhängande frågor. Enligt nämnda förslag skall på landet, vartill även räknas stad, där länsstyrelsen ar överexekutor, restlängd över kommunala utskylder och avgifter insändas till länsstyrelsen. Bestlängden skall upprättas enligt fastställt formulär i två exemplar och i kommun på landsbygden, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden finnas anställda, upprättas särskilt for varje sådant område. Länsstyrelsen har att i särskild liggare göra anteckning om mottagandet, restlängdens slutsumma och dess överlämnande till vederbörande utmätningsman. Bestlängderna böra i den mån de inkomma, förses med nummer i löpande följd för varje utmätningsmansdistrikt särskilt för varje år. I liggaren införas längderna i samma nummerföljd. Vid översändandet till utmätningsmannen bora båda exemplaren av restlängden vara försedda med anteckning, som utvisar att de passerat länsstyrelsen. Efter det utmätningsmannen mottagit restlängd och diariefört densamma, har han att dels upprätta och vid det ena exemplaret av längden foga en enligt fastställd blankett upprättad liggare samt i denna anteckna längdens slutsumma och ankomstdag, dels ock till vederbörande exekutionsbiträde översanda det andra exemplaret av längden för indrivning, därvid utmätningsmannen, for den händelse han ämnar själv indriva viss eller vissa utskvldsposter, måste i längden angiva detta. I fråga om exekutionsbiträdes redovisning gälla föreskrifterna i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden, dar det stadgas i 5 §, att exekutionsbiträde skall minst två gånger i månaden å tider, som utmätningsmannen bestämmer, redovisa hos exekutionsbiträdet innestående medel, som av honom indrivits, ävensom avgiva redovisning för sådana indrivningsposter, beträffande vilka, då redovisningen sker, vederbörlig utredning föreligger om att hinder för indrivning mött.

72 Redovisningen avlämnas enligt fastställd blankett och avgives for varje restlängd. Poster, beträffande vilka hinder för indrivning mött, redovisas med föreskrivna hindersbevis. Enligt gällande bestämmelser skall redovisningsräkningen upprättas i två exemplar, varav det ena utskriyes genom sjalvkopiering. Originalet av räkningen insändes till utmätningsmannen och kopian, som skall kvarstanna i det häfte, vartill den hör, förvaras av exekutionsbiträdet.

. . / I J .

ii

J

Dessa redovisningar äro alltid specifika, d. v. s. varje influten eller med hindersbevis redovisad post upptages i räkningen. Därest utmatningsmannen förklarat sig ämna själv indriva någon post i restlängden, bor sålunda exekutionsbiträdet i sin' första redovisningsräkning för restlängden upptaga även denna post i kolumnen för hindersbevis. A sid. 24 i förstnämnda yttrande hava de sakkunniga framhållit betydelsen ur kontrollsynpunkt av att så sker. Av skäl, som de sakkunniga förut framhållit, föreslås, att särskilda häften blanketter för exekutionsbiträdes redovisningsräkningar beträffande restlängdsmedel användas och att dessa blanketter erhålla ett från övriga redovisningsräkningar avvikande utseende. I denna blankett bör den i nuvarande blanketten upptagna kolumnen för hinder uppdelas i två, den ena avseende hinder på grund av bristande tillgång och avflyttning till okänd ort (slutligt hinder) och den andra avseende hinder på grund av avflyttning till kand ort eller annan orsak. Redovisningsräkningen skall utskrivas i tre exemplar. Originalet och ena kopian skola av exekutionsbiträdet insändas till utmatningsmannen och den andra kopian kvarstanna i häftet hos exekutionsbiträdet. P å detta sätt skall exekutionsbiträdet fortsätta redovisningen av varje restlängd tills denna är, vad honom angår, slutredovisad. F ö r exekutionsbiträdet kan detta redovisningssätt icke bliva mera betungande an det nuvarande. Fördelen med detsamma torde vara uppenbar, i synnerhet som den kopia av redovisningsräkningen, som inkommer till utmätningsmannen, enligt de sakkunnigas förslag skall biläggas dennes redovisning till kommunen. . .. , Sedan utmätningsmannen fått mottaga exekutionsbitradets redovisningsräkning, skall han i den särskilda, vid restlängden fogade liggaren for restlängden, vartill räkningen hör, anteckna dagen för redovisningsrakningens mottagande samt summan av de belopp, som redovisats med kontant och slutliga hindersbevis, varefter i utmätningsmannens exemplar av restlängden göras för varje redovisad post de anteckningar, som erfordras. Då redovisningsräkningen upptager restskyldiga, som enligt bevis avflyttat till kand ort, begäres handräckning beträffande dessa personer på sätt för närvarande är föreskrivet, När redovisningar inkomma från dessa myndigheter, ske anteckningar i liggaren och restlängden på sätt här ovan är nämnt. H a r utmätningsmannen själv uppburit medel å restlängden skola enahanda anteckningar verkställas. . . . Intill dess utmätningsmannen har möjlighet att avgiva slutredovisning tor restlängden, skall det åligga honom att till sökanden under senare hälften av varje månad, så framt beloppet av influtna medel uppgår till minst etthundra kronor, avgiva redovisning för dessa medel och samtidigt överlämna då tillgängliga slutliga hindersbevis i ärendet. Denna redovisning, som utskrives i två exemplar och vartill blanketter böra tillhandahållas utmätningsmannen, skall vid första redovisningen upptaga restlängdens slutsumma såsom debet samt såsom kredit dels summan av dittills influtna kontanta belopp enligt exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar, handräcknmgsmyndigheternas redovisningar samt utmätningsmannens personliga indrivning,

73 dels ock summan av samtliga då befintliga slutliga hindersbevis, vilka närslutas. Härefter uträknas, huru stort belopp av restlängdens slutsumma, som är beroende på åtgärd, vilket belopp även utsattes i redovisningsreversalet såsom balans. Vid detta redovisningsreversal skola även fogas ej mindre de från vederbörande exekutionsbiträde mottagna redovisningsräkningar utan även en av utmätningsmannen uppgjord specifik förteckning å de utskyldsposter, som genom andra handräckningsmyndigheter till honom redovisats med kontanta medel eller slutliga hindersbevis, och poster, som av honom personligen indrivits eller efter införsel till honom levererats av arbetsgivare. Vid följande partiella redovisning tillämpas samma system, då såsom debet upptages balansen från första redovisningen och nytt saldo uträknas och angives. P å liknande, sätt fortgår redovisningen, intill dess hela restlängden blivit redovisad. A varje mottagen redovisning skall den kommunala myndigheten lämna kvitto å ena exemplaret av reversalet och återställa detsamma till utmätningsmannen. Genom detta redovisningssätt erhåller kommunen icke allenast en specifik uppgift om influtna medel och de poster, som kunnat redovisas med slutligt hindersbevis, utan jämväl en uppgift om de restskyldiga, för vilka handräckning å annan ort bör ske. Kommunen kan med andra ord i detalj följa indrivningens fortgång och i händelse av anledning vidtaga den åtgärd, som på grund av erhållna uppgifter kan befinnas lämplig, t. ex. begära utmätning av fast egendom, då restskyldig befunnits sakna annan tillgång eller skatten skall utgå ur viss fastighet. Genom systemet blir det alldeles obehövligt för kommunen att erhålla sådana balanslängder, som enligt § 6 i nuvarande ^ restindrivningsförordning äro påbjudna. Ty genom de partiella och specifika redovisningarna beredes kommunen ett betydligt bättre tillfälle att utöva tillsyn över att redovisningar ske och vad vid varje redovisning återstår att redovisa. Redovisningssättet står ock i nära överensstämmelse med gällande föreskrifter i fråga om redovisning av restförda kronoutskylder och torde vara avsevärt lämpligare än förslaget att låta redovisningarna passera länsstyrelsen. Under alla förhållanden får de sakkunnigas förslag anses bliva betydligt billigare än berörda förslag. Vid varje redovisning skall utmätningsmannen i förutnämnda liggare nedsummera beloppen av mottagna redovisningar samt å därför i liggaren avsedd plate verkställa anteckning om dagen för sin redovisning till sökanden, den ingående balansen, de med kontant och hindersbevis redovisade summorna samt den utgående balansen. Dessa nenare anteckningar skola alltså överensstämma^ med de till sökanden avlåtna redovisningarna! Såsom verifikationer till liggaren skola fogas kommunens kvitton å mottagna redovisningar ävensoin handräckningsmyndigheternas svarsskrivelser och originalen till exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar. Vid inventering hos utmätningsmannen kan, därest redovisning av restlängdsmedel sker på nu angivna sätt, granskning av varje restlängd verkställas utan allt för tidsödande arbete. Inventeringsförrättaren kan följa alla inkomna redovisningar och influtna medel, jämföra anteckningarna i liggaren med dessa redovisningar, inf öringarna i kassajournalen och restlängden samt konstatera, huru stort belopp, som vid inventeringstillfället är beroende på utmätningsmannens åtgärd. Då kommunen efter varje mottagen redovisning tecknat kvitto å ena exemplaret av redovisningsreyersalet, torde detta få anses såsom ett vitsordande av balan ssummans riktighet. Såsom utmätningsmännens redovisningar för närvarande avgivas till kommunerna, ofta med klumpsummor å influtna medel eller å med hindersbevis redovisade, har inventeringsförrättarens arbete med

74 granskning av varje restlängd i allmänhet hittills varit förenat med mycket besvär. Det nu föreslagna redovisningssystemet bör alltså i avsevärd grad underlätta inventeringen. Enligt 6 § 17 kap. handelsbalken, sådan denna paragraf lyder genom lao-en den 28 september 1928, har kommun och annan menighet från och med innevarande år medgivits att ur fastighet, i vems hand den vara må, före intecknad fordran njuta betalning för fastighetsskatt, där skatten ej stått inne längre tid än ett år efter förfallodagen. Då hittills sådan förmånsrätt icke tillkommit kommun och annan menighet utan allenast kronan för tionde, ränta eller annan sådan avgald (bevillning) av fast egendom, finnas stora sannolikheter för, att fast egendom framdeles kommer att i större utsträckning än hittills utmätas för fastighetsskatt till landsting, kommun och municipalsamhälle. Och då jämlikt 4 § restindrivningsförordningen den, som för utfående av utskylder och avgifter, som avses i nämnda förordning, begär utmätning av fast egendom, icke är skyldig att förskjuta kostnad för verkställighetsåtgärderna samt kommun och menighet, som begär sådan åtgärd, på grund av sin förenamnda förmånsrätt icke löper risk att få betala kostnader i anledning av begäran om fastighets utmätning för fastighetsskatt, torde regeln hädanefter få antagas bliva, att, där fastighetsskatt, vilken kommun eller menighet äger utfå med förmånsrätt ur fast egendom, icke godvilligt erlägges, framställning jämlikt 63 § utsökningslagen kommer att göras om fastighetens utmatning för skattens uttagande. Därest skattskyldig befunnits sakna andra tillgångar till utskylds- eller avgiftsbelopps gäldande än fast egendom, kan utmätningsmannen icke for beloppets uttagande utmäta fastigheten utan att kommun eller annan vederbörande därom hos honom gjort skriftlig framställning. Beloppet måste därför till vederbörande redovisas med bevis om förstnämnda förhållande såsom hinder för vidare verkställighet och således avföras ur restlängd eller annan uppbördshandling. Inkommer dylik framställning, får utmatningsmannen anteckna densamma i nämnda handling eller såsom ett särskilt indrivningsärende. Någon kontroll över, att framställningen behörigen antecknas, kan för närvarande icke utövas. Vad angår uttagandet av utskylder och avgifter enligt § 1 b) restindrivningsförordningen är detta så mycket mera betänkligt, som enligt det ovan anförda dylika framställningar torde bliva ofta förekommande. På grund härav och under åberopande av vad som anförts till stöd för de sakkunnigas förslag att kommunernas restlängder skola genom överexekutor överlämnas till vederbörande utmatningsman, föreslå de sakkunniga, att motsvarande bestämmelser, som föreslagits i fråga om röstlängderna, meddelas beträffande nu ifrågavarande framställningar om utmätning av fast egendom. . I detta sammanhang torde böra behandlas frågan, huruvida nyss föreslagna bestämmelser böra gälla även sådana framställningar om utmatning av fast egendom, som avse uttagande av avgifter m. m. enligt § 1 c) restindrivningsförordningen. Denna fråga torde ha ringa betydelse, då dylika framställningar säkerligen måste bliva ytterst sällsynta. Av principiella skal anse emellertid de sakkunniga, att dess förslag bör omfatta även sistnämnda framställningar. p Liknande föreskrifter för de fall, då utmätning av fast egendom kan ifrågakomma för uttagande av landstingsskatt, erfordras icke. Länsstyrelsen, som äger meddela avkortning och avskrivning av dylika utskylder kan i sammanhang med granskningen av ansökningar om sådan åtgärd, tillse, att utmätning av fast egendom sker, där så erfordras för tillvaratagande av

75 vederbörandes rätt, och är även i tillfälle kontrollera, att genom sådan åtgärd inflytande medel redovisas. Uti en till socialdepartementet ingiven, till de sakkunniga därifrån överlämnad skrivelse har styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler bland annat framhållit, att inom vissa län utmätningarna av fastigheter för oguldna fastighetsskatter varit synnerligen betungande särskilt för landsfiskalerna, som dessutom genom förrättningarna åsamkats resekostnader, för vilkas täckande den lagstadgade indrivningsavgiften — som i flera fall icke ens utgått vid fastighetens exekutiva försäljning — på långt när icke förslagit, att det restförda skattebeloppet ofta till och med varit mindre än resekostnaden, vilket flera gånger av förklarliga skäl föranlett landsfiskalen att av egna' medel betala beloppet i stället för den högre resekostnaden, samt att det skulle stå i överensstämmelse med billighet, att utmätningsman vore berättigad till ersättning, på sätt i enskilda utsökningsmål är gällande, för egen resa, då han verkställer utmätning av fast egendom för uttagande av sådana medel, som avses i restindrivningsförordningen (inklusive kronoutskylder). Styrelsen, som erinrat, att enligt gällande bestämmelser utmätning av fast egendom för utskylder och allmänna avgifter icke kan verkställas av exekutionsbiträde och att det ej heller vore tillrådligt att ett bemyndigande i sådant avseende lämnades dessa befattningshavare, förutsätter, att ett stadgande om den ifrågasatta ersättningen kunde införas i restindrivningsförordningen, där redan nu i 11 § tredje stycket utmätningsman medgives ersättning för viss direkt utgift, nämligen for kostnad, då kungörelse om försäljning av utmätt lös egendom, som tagits i mät för utskylder eller andra i förordningen omförmälda medel, införes i ortstidning. Genom utredning, som de sakkunniga verkställt rörande de påtalade missförhållandena, har framgått sådana omständigheter, att de sakkunniga ansett sig böra upptaga spörsmålet till övervägande. Då enligt erhållen uppgift landsfiskalernas inom Stockholms län besvär och därav föranledda kostnader för utmätning av fastigheter för oguldna skatter skulle vara anmärkningsvärt stort i jämförelse med inom andra län, hava de sakkunniga, särskilt som en utredning för hela riket icke kunnat medhinnas under den begränsade tiden, inskränkt sig till sådan endast för Stockholms läns landsbygd och år 1929. Enligt infordrade uppgifter hava av länets tjugutvå landsfiskaler endast sex under sagda år icke verkställt någon utmätning av fast egendom för uttagande av restförda utskylder. Övriga landsfiskaler hava verkställt sådana utmätningar av ett mer eller mindre antal fastigheter, i ett distrikt ända upp till det betydande antalet av 268. I nio distrikt har antalet växlat mellan en och sex fastigheter, i fyra distrikt respektive 19, 34, 42 och 47 samt i övriga tre distrikt respektive 99, 170 och 268. Sammanlagt hava ej mindre än 702 fastigheter blivit för oguldna skatter utmätta. I de flesta uppgivna fallen har den indrivningsavgift, som skolat utgå å restfört skattebelopp, i avsevärd grad understigit kostnaderna för landsfiskalens resa. I ett flertal fall har landsfiskalens resekostnad till och med överskridit det belopp, varför utmätningen skett. Några landsfiskaler hava dessutom uppgivit, att de företagit resor för verkställande av utmätning av fast egendom men att utmätning icke erfordrats, enär fastighetsägaren eller dennes ombud erlagt skattebeloppet vid landsfiskalens inställelse. Icke heller i dessa fall har indrivningsavgiften med några få undantag täckt med resan förenade kostnaden. Av dessa landsfiskaler har en uppgivit, att han i tre fall inställt sig i och för utmätning av fastighetsskatt till ett sammanlagt belopp av 36 kronor 40 öre, som då erlagts, men att hans utgifter för resorna uppgått till omkring 25 kronor;

och en annan, som meddelat att han genom resorna åsamkats utgifter till omkring 40 kronor, säger att genom dessa resor uttagits skattebelopp, som uppgått till sammanlagt ungefär samma summa. En landsfiskal, till vilkens distrikt hör den yttre skargården, har meddelat, att han av egna medel betalt ett trettiotal poster kronoutskylder, tillhopa omkring 86 kronor, i stället för att verkställa resorna till ifrågavarande fastigheter, vilka utgöras av obebyggda öar och tomter å dylika, kringspridda i havsbandet. Då skattebeloppet motsvarade kostnaderna för endast två utmätningsresor till yttre skärgården, hade det för landsfiskalen vant fördelaktigare "att själv erlägga skatterna än att betungas med utgifter, som överstego de restförda beloppen. Enahanda förhållande har en annan landsfiskal anmält, därvid han meddelat, att resor till yttre delarna av skärgården skulle bliva dyrbara och i vissa fall under vintertid medföra tre dagars bortovaro för förrättningens verkställande, så att han funnit det för honom mera ekonomiskt att betala restförda skatter till ett sammanlagt belopp av omkring 50 kronor, för vilkas uttagande utmätning av fastigheter bort ske. Då utmätning av fast egendom skett, har i många fall denna verkställts för uttagande av hela det debiterade och restförda beloppet, vari då ingått andra poster än fastighetsskatt. Vid de exekutiva auktionerna å fastigheterna har så gott som i alla fall endast bevillningen för fast egendom utgått ur köpeskillingen. . . Av det ovan anförda framgår, att restmdrivningen, da utmatning av tast egendom måste för ändamålet tillgripas, mycket ofta om icke oftast for utmätningsmannen medför kostnader överstigande den utgående indrivningsprovisionen och att en del utmätningsmän, där den härigenom uppkommande förlusten skulle uppgå till högre belopp än utskyldsbeloppet som borde uttagas ur fastigheten, hellre själva betalt utskyldsbeloppet an verkställt indrivningen. ••*»••« Enligt de sakkunnigas mening torde liknande förhallanden kunna mtraoa i andra delar av riket särskilt i Norrland, där de stora avstånden måste medföra dryga kostnader för utmätningsmännens resor i och för utmatning av fast egendom. De av styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler till stod tor dess framställning åberopade förhållanden synas alltså få anses vara för handen. I likhet med styrelsen anse de sakkunniga, att exekutionsbiträden icke kunna anförtros det ansvarsfulla uppdraget att för uttagande av utskylder och dylikt verkställa utmätning av fast egendom, vilken vid förrättningen skall beskrivas och saluvärderas, samt att ej heller en rättighet for utmatningsman att erhålla gottgörelse för egen resa i och för utmätning av fast egendom för uttagande av sådana medel, som omförmälas i restindrivningsförordningen, bör kunna missbrukas. Härovan nämnda resultat av nu gällande bestämmelser rörande restindrivning genom utmätning av fast egendom innebär enligt de sakkunnigas mening ett missförhållande, som bor rattas. Det kan icke vara lämpligt, att en fastighetsägare kan, möjligen det ena året efter det andra, undgå att vidkännas någon som helst kostnad i följd av sin underlåtenhet att i rätt tid betala skatt för fastigheten och dessutom undslippa skattens erläggande. Detta blir en ren uppmuntran av skatteskolkning. Men då man för undanrödjande av detta missförhållande knappt kan ålägga utmätningsmannen att verkställa utmätning oavsett vilken förlust honom härigenom åsamkas, och man för övrigt saknar möjlighet kontrollera att ett åliggande härutinnan efterleves, torde enligt de sakkunnigas mening det föreliggande spörsmålet bäst lösas genom att utmätningsmannen vid ifrågavarande indrivningsåtgärd får uppbära utom indrivningsprovision ersättning för utgifterna för sin resa. Härvid måste ihågkommas,

77 att utmätning av fastighet är förenad med fastighetens beskrivning och värdering, vilken åtgärd i många fall kan medföra särskild tidsutdräkt och besvär med därav föranledda utgifter för vivre utom bostadsorten. Då, såsom de sakkunniga redan här ovan framhållit, utmätning av fast egendom för uttagande av utskylder med all sannolikhet hädanefter kommer att påkallas i betydligt större utsträckning än hittills, och ovannämnda missförhållanden därmed ökas, anse de sakkunniga, att utmätningsmännen böra erhålla rätt till ersättning för egen resa i nu ifrågavarande ärenden samt att bestämmelse härom bör införas i restindrivningsförordningen. I följd härav har i förslaget till ny förordning ett sådant stadgande blivit intaget. De sakkunniga hava i annat sammanhang föreslagit, att tiden för handräckningsärendenas slutredovisning skulle utsträckas från två till fyra månader från den dag, utmätningsmannen mottagit begäran om handräckning. De till stöd för detta förslag åberopade skälen gälla även för motsvarande utökning av den tid, inom vilken handräckningsärende rörande indrivning av de i § I b ) restindrivningsförordningen omförmälda utskylder och avgifter skall redovisas. Beträffande indrivningen av dessa restmedel tillkommer en ytterligare omständighet. Då nämligen röstlängderna å desamma ankomma till utmatningsmannen senare än restlängderna å kronoutskylderna, blir följden den, att i de fall, där införsel måste användas för uttagande av båda slagen restantier, införselförfarandet beträffande de kommunala restantierna kommer i andra hand, så att redovisning för indrivningen ofta fördröjes opåräknat lång tid. E n bestämmelse, att handräckningsärende må vara slutredo visat senast inom fyra månader från mottagandet, torde icke få anses innebära någon försämring ur kontrollsynpunkt. De sakkunniga föreslå alltså, att sistnämnda redovisningstid utsträckes från två till fyra månader från den dag, ärendet mottagits, och hava uppgjort förslag till härav betingad ändring i § 5 restindrivningsförordningen. > Enligt den ändrade lydelse, som § 11 i kungörelsen om medelsförvaltnmgen i länen erhållit under år 1926, behöver magistrat och landsfiskal numera icke i riksbanken insätta influtna kronouppbördsmedel mer än en gång i månaden nämligen tredje söckendagen före månadens utgång, under det att insättningsskyldighet tidigare jämväl fanns, så snart innestående belopp uppgick till trehundra kronor. Denna ändring skedde givetvis med anledning av föreskriften för utmätningsman att å tjänstepostgirokonto insatta alla de medel, som han i kraft av sitt uppdrag mottager. Före tillkomsten av denna föreskrift hade man anledning att genom föreskrift om täta redovisningar nedbringa beloppet av hos utmätningsmannen inneliggande medel, då risken för förskingringar härigenom ansågs bliva mindre. Sedan denna anledning bortfallit, har man vad statsmedlen angår nöjt sig med _ en redovisning i månaden, vilken är betingad av systemet med månadsräkningar. _ Då allra största delen av cle inflytande medlen redovisas av exekutionsbiträden och handräckningsmyndigheter genom insättning å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto och utmatningsmannens egna utbetalningar i regeln måste ske över nämnda konto, har risken för förskingring till stor del upphört, och saknas därför från statsverkets sida skäl att bibehålla de hittillsvarande täta redovisningarna av medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen. Vederbörande kommuns och menighets skäliga anspråk på influtna medels utfående synas kunna vara fullt tillgodosedda, om intill dess slutlig redovisning lämnas, redovisning sker en gång i månaden likasom i fråga om statsmedlen. Den redovisning utöver de nämnda, vilken enligt nu gällande bestämmelser skall ske, så snart beloppet av innestående medel i ärendet uppgår till femhundra kronor, synes alltså kunna bortfalla.

7S Detta skulle ock medföra en lättnad i utmätningsmännens arbetsbörda, vilket särskilt är behövligt för landsfiskalerna, och något minska arbetet vid inventeringarna enär redovisningsposterna bleve färre. De sakkunniga foreslå alltså att redovisningsskyldigheten begränsas på nämnda sätt. Den nuvarande bestämmelsen att landsfiskal och annan utmatningsman skall tredje söckendagen före varje månads utgång redovisa i huvudsak alla hos honom då innestående medel har åsyftat att vederbörande genom denna j samtidiga redovisning skulle sakna möjlighet att medelst redovisningar på skilda tider täcka tillgrepp i ett ärende med i ett annat ärende influtna medel. Då denna möjlighet vid ett riktigt användande av postgirororelsen och indrivningskvittona numera är stängd, torde icke finnas anledning föreskriva att de månatliga redovisningarna skola ske såsom hittills tredje söckendagen före månadens utgång. Mest praktiskt torde vara, att redovisningen icke bindes vid någon viss dag men föresknves skola ske under senare hälften av månaden och således efter det utmätningsmannen mottagit redovisning i ärenden, där han begärt handräckning. Härigenom kan utmätningsmannen lämpa redovisningsdagen efter sina andra goromål och etter de dagar, som han bestämt för honom underställda exekutionsbitradens redovisningar. Den nuvarande föreskriften, att partiell redovisning skall ske endast, så framt beloppet av i ärendet innestående medel uppgår till etthundra kronor, synes de sakkunniga böra bibehållas. t De sakkunnigas förslag i nyss berörda avseenden hava intagits i b § restindrivningsförordningen. . .. En avsevärd betydelse för kontrollen över utmätningsmannens handhavande av indrivningen och redovisningen av restlängsmedel torde vara att utmätningsman diarieför restlängder och handräcknmgsarenden i skilda dagböcker enligt fastställda formulär och icke såsom nu är fallet medgives ratt att införa dessa två olika slag av ärenden i en och samma dagbok, som inrättas olika hos skilda utmätningsmän, mången gång på satt överexekutor kan, var i sin stad, hava föreskrivit. Bestämmelse i nu berörda hanseende har,' på det enhetlighet må erhållas och inventering underlättas, inforts i de sakkunnigas förslag till restindrivningsförordning. Även ifråga om tillsynen över exekutionsbiträdenas indrivning ocn redovisning av restlängdsmedel hava de sakkunniga ansett sig böra foreslå vissa tillägg i restindrivningsförordningen samt dessutom i kungörelsen med bestämmelser angående exekutionsbiträden. I detta avseende föreslås såsom förut omnämnts en föreskrift om skyldighet för utmätningsman att utöva viss granskning av exekutionsbiträdenas hindersbevis. Och i berörda kunaörelse föreslås nya blanketter till exekutionsbiträdenas redovisnmgsrakI dessa nya blanketter har föreslagits en kolumn, där indrivningskvittots nummer och numret å det block, varur kvittot tagits, skola antecknas. Med denna anordning blir det nämligen möjligt för utmätningsmannen att mellan inventeringarna hos exekutionsbiträdena övervaka, att dessa använda indrivningskvitton i följd och att sådana utfärdas å varje redovisad post. Skulle under tiden mellan de årliga inventeringarna upptäckas, att exekutionsbitrade icke på behörigt sätt använder de till honom utlämnade häften av mdrivnino-skvitton, kunde sålunda utmätningsmannen omedelbart vidtaga extra inventering hos den försumlige och de åtgärder, som i anledning av inventeringen befinnas nödiga. . . . På det överexekutor må erhålla kännedom om framställning om indrivning av sådana medel, som omförmälas i kungörelsen den 22 oktober l£bb angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade torsakringsanstalter, föreslå cle sakkunniga sådan ändring i denna kungörelse, att

79 restlängd å avgifterna insändes på samma sätt som kommunala restlängder och behandlas på enahanda sätt. Här torde vara platsen att behandla ett par andra, restindrivningsförordningen berörande frågor. Enligt den nu gällande förordningen skall till landet räknas stad, där magistrat ej finnes. Det har synts de sakkunniga vara lämpligt och även principiellt riktigast, att i fråga om restmdrivningen till landet räknas även sådan stad, där magistraten är utmätningsman och länsstyrelsen alltså överexekutor. Kontrollen över sådan magistrats indrivningsverksamhet tillkommer givetvis länsstyrelsen, även om icke den här ifrågasatta ändringen vidtages, men detta förhållande framstår genom densamma klarare. Den föreslagna ändringen står ock i överensstämmelse med de sakkunnigas tidigare förslag till ändring av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, enligt vilket restlängd å stadsutskylder i stad, där magistraten är utmätningsman, skall insändas till länsstyrelsen. Förordningens första paragraf har avfattats i enlighet med nämnda uppfattning. Den nya förordningens § 11, som motsvarar § 10 i nu gällande restmdrivnmgsförordning, har erhållit den föreslagna ändrade lydelsen bland annat av det skäl, att bestämmelsen om att stadsfogde skall anses såsom uppbördsman i fråga om de medel, vilka han enligt förordningen uppbär, synes _ sakna betydelse. Huvudsyftet med bestämmelserna i paragrafen äro givetvis att stadsfogde, därest han skulle göra sig skyldig till försummelse eller tjänstefel vid indrivning av medel, som i förordningen avses, skall vara underkastad samma föreskrifter, som i sådan situation gälla för landsfiskaler. Så vitt de sakkunniga kunnat finna, saknas föreskrift om att landsfiskal skall anses såsom uppbördsman, men givetvis har han det oaktat ansvarighet för de medel, han i tjänsten uppbär. Uttrycket uppbördsman förekommer i uppbördsreglementet endast på ett par ställen och användes där för att utmärka dem som i stad förrättar uppbörden. Det förekommer däremot varken i bötesindrivnings- eller restindrivningsförordningen. Enligt de sakkunnigas mening bör uttryckligen angivas, att ifrågavarande bestämmelser _ även skola gälla för visst område förordnad utmätningsman. Det har vidare ansetts erforderligt, att bestämmelserna komma att omfatta även det fall, då vederbörandes försummelse gäller i förordningen avsedda medels redovisning. Sannolikt är, att uttrycket »indrivning» i nu gällande förordning ansetts kunna innefatta även medlens redovisning, men den föreslagna redigeringen angiver på ett otvetydigt sätt stadgandets innebörd.

80 III. Kontrollorgan och inventeringar. I det föregående hava de sakkunniga huvudsakligen behandlat sådana bestämmelser rörande landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares ävensom exekutionsbiträdenas medelsförvaltning, som syfta till förebyggande av oegentligheter eller snar upptäckt, där sådana begåtts. Uppenbarligen är det av allra största vikt, att de bestämmelser, som meddelas i sådant syfte, bliva fullt ändamålsenliga, men klart är ock, att även de allra bästa bestämmelser i ämnet komma att sakna större betydelse, därest de icke tillämpas. Ordnandet av kontrollen över bestämmelsernas efterlevnad utgör därför en fråga, på vilken huvudvikten måste läggas vid lösningen av den uppgift, de sakkunniga fått sig förelagd. Kontrollorganisationen är för närvarande ordnad på i huvudsak följande sätt. . ... 1. Exekutionsbiträdes verksamhet övervakas av den utmatningsman, vifken exekutionsbiträdet är underställt. 2. Tillsynen över, att övriga här ovan avsedda befattningshavare fullgöra sina tjänsteåligganden, utövas, därest eller till den del dessa avse ärenden enligt utsökningslagen och lagen om avbetalningsköp, av vederbörande överexekutor genom granskning av utdrag ur dagboken i utsökningsmål och genom inventeringar, vilka hos stadsfogde verkställas av magistraten eller • någon dess ledamot och hos övriga befattningshavare av landsfogden eller av länsstyrelsen särskilt förordnad person. Befattningshavarna övervakas till den del deras tjänsteåligganden avse andra ärenden än de ovan nämnda genom inventeringar, förrättade såsom nyss angivits, samt, vad angår landsfiskal och den, som under magistratens inseende och ansvar handhar uppbörd, indrivning och redovisning av kronoutskylder och böter, dessutom genom granskning i landskontoret av månadsräkningar med tillhörande handlingar. _ , Kontroll utövas vidare, över stadsfogden av magistraten och over övriga befattningshavare av länsstyrelsen, genom granskning av de utdrag av kassajournalen, som befattningshavarna hava att för varje månad avlämna. _ Länsstyrelsen har dessutom att vidtaga vissa andra, företrädesvis i uppbördsreglementet och bötesindrivningsförordningen angivna åtgärder till kontroll över befattningshavarnas medelsförvaltning. 3. Slutligen verkställer även riksräkenskapsverket viss kontroll. Detta sker genom granskning av dels landsfiskalernas och magistraternas till verket" inkommande räkenskapshandlingar, dels ock protokollen vid inventeringar hos landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare, vilka protokoll numera för varje år skola i avskrift insändas till riksräkenskapsverket. Därjämte anställas av någon verkets tjänsteman vissa enstaka inventeringar hos sistnämnda befattningshavare, magistrat, som är utmatningsman, och även hos exekutionsbiträden. Såsom i de sakkunnigas tidigare utlåtande anmärkts, har förslag framkommit om sådan ändring i den nuvarande kontrollorganisationeii, att landsfogdarnas befattning med inventeringar hos landsfiskaler och utmätningsman skulle upphöra och att i stället å landskontoren skulle anställas en särskild revisor med uppdrag bland annat att övervaka nämnda befattningshavares verksamhet. Därest landsfogdarna icke skulle verkställa inventeringarna hos

81 utmatningsmannen, bleve deras tjänstegöromål så minskade, att landsfogdarna l e u dei lan , .. .' särskilt de mindre, skulle sakna full sysselsättning. Det bleve alltså nödvändigt att inrangera dessa landsfogdar bland länsstyrelsernas tjänsteman eller ock att låta storleken av landsfogdarnas tjänstgöringsomraden bliva oberoende av länsindelningen. I båda fallen bleve landsstatens organisation i viss mån rubbad. På grund härav och då de sakkunniga enligt dem lämnade direktiv icke hava att avgiva förslag till andra åtgärder an sådana som kunna genomföras inom ramen av nuvarande organisation anse sig de sakkunniga icke kunna upptaga ovannämnda förslag till behandling. Men om de sakkunniga således icke föreslå, att kontrollorganen skola bliva andra an de nuvarande, anse de sig hava all anledning påyrka såväl ändring i de särskilda organens åligganden, som reglering av de särskilda organens förhållande till varandra, så att dessa mera än hittills komma att utgöra led i en fast organisation. _ Då de sakkunniga härefter övergå till en redogörelse för befunna brister i kontrollorganens verksamhet och sina förslag till dessa bristers avhjälpande upptages först till behandling första ledet i organisationen, nämligen landsfiskaler och andra utmätningsman.

A. Kontrollen över exekutionsbiträden. Såsom i det föregående anmärkts voro utmätningsmännen tidigare ansvariga for medel, som indrivits genom dem underställda exekutionsbiträden. Samtidigt med att denna ansvarighet den 1 januari 1926 upphörde, blevo utmätningsmannen genom kungörelsen den 18 december 1925 med vissa foreskrifter angående exekutionsbiträden förpliktade att övervaka, att de dem underställda exekutionsbiträdena behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden. För sådant ändamål skall utmätningsmannen bland annat minst en gång om året å förut icke tillkännagiven tid hos varje honom underställt exekutionsbiträde verkställa inventering, varvid han skall granska exekutionsbitradets dagbok, kassabok och inneliggande handlingar samt jämföra kassaboken med exekutionsbiträdets exemplar av redovisningsräkningarna. Avgår exekutionsbiträde från tjänsten eller avviker han ur densamma, skall inventering i samma ordning ofördröjligen ske. Det åligger givetvis utmätningsmannen att även emellan inventeringarna tillse, att exekutionsbiträde fullgör sina tjänsteåligganden. Möjlighet att utöva sådan kontroll har beretts utmätningsmannen dels genom foreskriften i ovannämnda kungörelse att exekutionsbiträde skall minst två gånger i månaden å tider, som utmätningsmannen bestämmer, avgiva redovisningsrakningar enligt fastställt formulär dels ock genom de i sammanhang med nämnda kungörelse utfärdade bestämmelserna, att vid indrivningen av restförda kronoutskylder, böter samt utskylder och avgifter, som avses i restindrivningsförordningen, vid betalningstillfället skall lämnas indrivningskvitto, som genom självkopiering utskrives å särskilda i häften infogade blanketter och i två exemplar, varav originalet lämnas till den betalningsskyldige och kopian skall kvarstanna i häftet, att exekutionsbiträdet, som i regel _ icke kan mnehava flera häften med indrivningskvitton, skall till utmatningsmannen återställa dessa häften, i mån som de förbrukats, samt att exekutionsbitradet, som det åligger att å tjänstepostgirokonto insätta alla av honom i tjänsten indrivna medel, som icke tillfalla honom själv, skall till utmatningsmannen redovisa kontanta medel genom dessas girering från nämnda konto till utmätningsmannens tjänstepostgirokonto. Utmätningsmannen ar således i tillfälle att övervaka, att redovisningar ske å föreskrivna 1204 30

82 tider och att belopp, som enligt redovisningsräkning redovisas med kontant, blir girerat till hans tjänstepostgirokonto. I den man förbrukade häften indrivningskvitton inkomma, kan utmätningsmannen även tillse, att de enligt kvittokopiorna indrivna medlen blivit upptagna i avlämnade redovisningsräkningar — dessa upptaga nämligen specifikt alla redovisade poster. I sma egna restlängder eller andra handlingar, däri order till exekutionsbitrade antecknats, har utmätningsmannen, efter hand som redovisningsrakningar ingått, för poster som redovisats gjort anteckning härom, och med ledning av dessa anteckningar bör utmätningsmannen kunna bedöma, om indrivningen av exekutionsbiträdet skötes på nöjaktigt sätt eller om pa grund av obehörigt dröjsmål anledning finnes att infordra förklaring eller verkställa undersökning genom extra inventering. Den mest ingående kontrollen kan påtagligen aga rum vid inventering. Det är därför uppenbart att, ehuru förenämnda kungörelse icke innehåller annan direkt föreskrift rörande inventeringen än att dagbok, kassabok.pen inneliggande handlingar skola granskas samt att kassaboken skall jämföras med exekutionsbiträdets exemplar av redovisningsräkningarna det bor åligga utmätningsmannen att låta inventeringen omfatta all den kontroll som kan verkställas, och således även granskning av kopiorna av utfärdade mdnvningskvitton och jämförelse mellan dessa och anteckningarna i kassaboken och redovisningshandlingar. . ., Det åligger utmätningsmannen att över vad vid inventering förekommit föra protokoll, som, därest anledning till anmärkning funnits mot exekutionsbiträdet, skall sist å åttonde dagen insändas till överexekutor. De jämförelsevis talrika fall, i vilka efter den 1 ju i 1926 förskingringar begåtts av exekutionsbiträden, torde ådagalägga, att .kontrollen over dessa befattningshavares verksamhet icke är ordnad eller i varje fall icke skotts på ett tillfredsställande sätt. Ehuru brister i båda avseenden säkerligen finnas, synas bristerna huvudsakligen hänföra sig tall i ^ » ^ ^ ^ f ^ * ; För att bedöma dessa frågor hava de sakkunniga icke haft tillfälle att i den utsträckning, som varit önsklig, taga del av de protokoll, som forts vid inventeringarna hos exekutionsbiträdena. Det huvudsakliga undersökningsmaterialet har utgjorts av protokollen vid sådana inventeringar som verkställts i samband med eller i anledning av uppdagade oegentligheter samt av landsfiskal eller landsfogde verkställda utredningar i anhangiggjorda mal angående ansvar och ersättningsskyldighet för förskingringsbrott Upplysningar hava även hämtats från protokollen över inventeringar hos utmatningsmännen, där dessa protokoll, såsom dock mera sällan vant fallet, angivit a vilka tider utmätningsmannen verkställt inventering hos honom underställda exekutionsbiträden och, där anmärkning därvid förekommit, vad anmärkningen innehållit och vilka åtgärder den föranlett. Av de tillgängliga handlingarna har endast mera sällan framgått, Huru exekutionsbiträde fullgjort sina åligganden att föra kassabok och dagbok och verkställa behöriga anteckningar i restlängder, att utfärda mdriynmgskvitton å indrivna medel, att insätta influtna medel å sitt tjanstepostgirokonto och att avgiva redovisningar. Till och med då förskingring förelegat och dolts genom att annat kvitto än indrivningskvitto meddelats, har utredning icke alltid skett, vilka poster på detta sätt förskingrats Detta ar så myckeo mera anmärkningsvärt, som utredning härutinnan är nödvändig, da traga uppstår, att betalningsskyldig, som nöjt sig med annat kvitto an indrivningskvitto, skall ånyo avfordras betalning. ,.-,-, Vad angår exekutionsbiträdenas förfarande för att dölj a begångna tillgrepp, framgår av de tillgängliga handlingarna att härvid tillgått antingen få att indrivningskvitto å indrivet förskingrat belopp icke meddelats och

R3 att beloppet da icke införts i vare sig kassaboken eller vederbörlig uppbördshandling såsom inbetalt eller redovisat med bevis, att den betalningsskyldige saknade tillgångar eller ock så, att belopp, vara indrivningskvitto utfärdats icke i kassabok eller uppbördshandling antecknats såsom influtet De sakkunniga hava ansett sig böra beträffande några av de uppdagade förskingringarna lämna en kortfattad redogörelse för vad inventeringsprotokoll och annat utredningsmaterial ådagalägga. Sed ? ? « ^ e t t e x e k u t i o n s b i t r ä d e efter en längre tids sjukdom avlidit den 24 mars 1927, verkställde vederbörande landsfiskal den 26 i samma månad inventering- efter den avlidne, som då befanns hava förskingrat tjänstemedel, l i l l protokollet antecknades, att exekutionsbiträdet »undantagandes ett par fall» underlåtit att lämna indrivningskvitto å förskingrade poster och att infora dessa i kassaboken och övriga uppbördshandlingar, att han »vid sidan av den egentliga bokföringen» fört en anteckningsbok över influtna medel samt att han »sedan lång tid tillbaka synes hava olovligen tillägnat sig indrivna medel och genom falsk bokföring dolt de gjorda tillgreppen» i t anställt exekutionsbiträde, som den 20 januari 1 0 ™ , ™ ; ' * fogdenstad 19iS buktades och sedan dömdes för förskingring av tjänstemedel till sammanlagt belopp av 2 966 kronor 26 öre, har enligt handlingarna i målet under tiden mars 1922—november 1927 tillgripit dels omkring 5 000 kronor Krono- och kommunalutskylder, vilka emellertid blivit av honom ersatta dels ock förstnämnda medel. I häradsrättens utslag anföres, att exekutionsbiträdet i JU särskilda fall »sökt dölja förskingringarna genom falska kopiekvitton och räkenskaper», att han i 45 av dessa fall redovisat sålunda förskingrade belopp genom anteckning, att de skattskyldiga vore fattiga, samt att han i oynga 2D tall underlåtit att i respektive restlängder eller räkenskapsböcker göra vederbörliga anteckningar om skattemedlens inbetalande, »varjämte han ej mmdre i flertalet av dessa fall redovisat av honom förskingrade belopp genom anteckning, att de skattskyldiga voro fattiga, än även i vissa fall underlåtit att, da sådant skolat ske, utfärda särskilda kvitton å inbetalade skattebelopp», men ansåg rätten, att den tilltalade mot sitt nekande icke blivit »laghgen övertygad att hava handlat i uppsåt att dölja» tillgreppen i sistnämnda 2o fall. © n Vid inventering efter ett i köping anställt exekutionsbiträde, som avled den 8 november 1927, befanns denne hava förskingrat tillsammans 21562 kronor 99 ore. Han hade efter den 1 mars 1926 haft föreskriven dagbok men d a n infort allenast sådana ärenden, som avsågo indrivning av medel for vilkas uttagande myndighet å annan ort begärt handräckning hos utmätningsmannen For ärenden, avseende indrivning av i restlängder upptagna krono- eller kommunalutskylder, debiterade i köpingen skattskyldiga, hade exekutionsbitradet hela den tid, han handhaft indrivningsverksamhet fört en särskild »handbok». Kassaboken hade förts synnerligen ofullständigt Sålunda hade influtna poster likasom avgivna redovisningar i talrika fall icke inforts. Vid dodstillfallet utvisade kassaboken ett saldo av 13 325 kronor 4b ore men å exekutionsbiträdets tjänstepostgirokonto innestod då endast 2 «dö kronor o2 ore. Vid undersökning, som verkställts senare, har icke utretts i vilken utsträckning exekutionsbiträdet efter den 1 juli 1926 underlåtit att meddela indrivningskvitto å indrivna medel. Det må här anmärkas, att det försäkringsbolag, där garantiförsäkring tagits för exekutionsbiträdet, enligt torsakrmgsvillkoren icke hade skyldighet att ersätta annan brist än S? ?°im uppstått tidigare än ett år före upptäckten av brist, emellertid'fick utbetala försäkringsbeloppet, då den brist, för vilken bolaget sålunda hade att ansvara, översteg nämnda belopp. E t t exekutionsbiträde, som innevarande år häktats för förskingring av

84 uppbördsmedel har erkänt sig hava dolt tillgreppen pa följande satt I de fall där han ämnade göra tillgrepp, hade han underlåtit att a mottagnamedel lämna indrivningskvitto och i stället tecknat kvitto a debetsedeln eller utfärdat annat särskilt kvitto. Inbetalningarna införde han ej i kassaboken eller restlängden, förrän han varit i tillfälle att redovisa desamma med andra tillgripna medel. Samtidigt hade han utskrivit indrivningskvitton å de först förskingrade posterna, men själv behållit eller förstört originalkvittona. P å detta sätt kunde tillgreppen icke upptäckas genom granskning av kopiorna till indrivningskvittona. Vederbörande landsfiskal har beträffande exekutionsbiträdets verksamhet upplyst, att redovisningar skett i behörig tid och icke föranlett anmärkningar samt att förbrukade häften med bianketter till indrivningskvitton i behörig ordning återställts. Vid inventeringar den 26 november 1927, den 5 november 1928 och den 28 december 1928 hade behållningen enligt kassaboken överensstämt med saldot å exekutionsbiträdets tjänstepostgirokonto och mot exekutionsbiträdets _ satt att skota sina tjänsteåligganden hade icke förekommit någon anmärkning, dock hade landsfiskalen i protokollet över sista inventeringen antecknat, att balanserna voro ovanligt stora, men att vid genomgåendet av varje oredovisad post exekutionsbiträdet lämnade nöjaktig förklaring över orsaken att densamma ej influtit Protokollen vid inventeringarna, av vilka de sakkunniga tagit del äro mycket kortfattade och avslutas sålunda: »Vid förrättningen, som omfattade genomgående och granskning av samtliga inneliggande längder och handräckningsärenden, dagbok och kassabok, vilken senare kollationerades med de häften indrivningskvitton, som sedan senaste inventeringen av fjärdingsmannen förbrukats, förekom intet anmärkningsvärt.» > fnom ett landsfiskalsdistrikt, där under åren 1925-1928 ej mindre an tre fjärdingsman blivit beträdda med förskingring av tjanstemedel, har landsfogden verkställt särskild undersökning om det sätt, varpå landsfiskalen verkställt inventeringar hos de två fjärdingsman, som under 1928 gjort sig skyldiga till oegentligheter. I undersökningsprotokollet anför landsfogden bland annat följande. .,««„-.. -, • • i Landsfiskalen hade den 31 december 1927 foretagit inventering hos en av förenämnda två fjärdingsman ävensom fem andra. I betraktande av att dessa sex fjärdingsman varit bosatta å olika orter med tämligen langa avstånd från varandra, måste ifrågasättas, huruvida det verkligen vant möjligt för landsfiskalen att på en och samma dag kunna åstadkomma en någorlunda effektiv inventering hos en var av dem. Endast beträffande en fjärdingsman hade landsfiskalen i protokollet antecknat en anmärkning i fråga om bokföringen. I fråga om alla de övriga hade antecknats, »att räkenskaperna icke givit anledning till anmärkning». o Beträffande en av ovannämnda två fjärdingsman, som år 1928 beträtts med förskingring, har landsfogden anmärkt, att dennes kassabok tor ar 1JJ< förts i uppenbar strid emot gällande föreskrifter. Trots bestämmelsen att exekutionsbiträde skall i kassaboken dag för dag införa varje influtet belopp hade fjärdingsmannen infört influtna poster först den dag, han redovisat dem eller någon dag därförut, och att döma av kopiorna till mdrivnmgskvittona hade knappast någon post införts sanmmdag, som den uppbunts. Icke heller föreskriften om meddelande av indrivningskvitto hade toljts. Under de två månaderna närmast före landsfiskalens ovannämnda inventering hade sålunda ej utfärdats flera än tre indrivningskvitton, ehuru-enligt kassaboken ej mindre än 168 poster under samma tid influtit. Ofattbart vore huru landsfiskalen i trots av nämnda förhållanden kunnat i protokollet konstatera, att granskningen företagits genom jämförelse med indrivningskvitton och kassabok, utan att anledning till anmärkning förekommit. In-

Sy

ventermgsprotokollet mnehölle ytterligare en minst sagt egendomlig uppgift Enligt protokollet skulle nämligen fjärdingsmannens »kassasaldo» den 31 december 1927 konstaterats hava uppgått till kronor 759: 66 eller till samma belopp som skulle hava innestått å fjärdingsmannens tjänstepostgirokonto enligt företett girobesked. Emellertid visade fjärdingsmannens kassabok ingen behållning vid 1927 års utgång och enligt införskaffade upplysningar oto Po^gn'okontoret hade exekutionsbiträdet vid nämnda årsskifte kronor 818: 92 innestående å sitt tjänstepostgirokonto. m Enligt de sakkunnigas mening torde de felaktiga uppgifterna i inventeringsprotokollet få anses visa, att landsfiskalen icke undersökt de förhållanden, varom han i protokollet uttalat sig. Vid sin undersökning i fråga om den andra av ovannämnda båda, år 1928 med förskingring beträdda fjärdingsmannen har landsfogden funnit, att även denne fort sm kassabok på samma felaktiga sätt, som den förstnämnde, utan att detta från landsfiskalens sida föranlett anmärkning. H ä r ovan anmärkta fall av försummelser i utmätningsmännens sätt att fullgöra sina åligganden i fråga om övervakningen av underställda exekutionsbiträden torde tillräckligt ådagalägga, att nu gällande bestämmelser rörande dessa åligganden och kontrollen över deras iakttagande behöva kompletteras. Det oaktat måste dock sägas, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, dar de verkligen tillämpats, visat sig i stort sett fylla sitt ändamål att medverka till en effektiv kontroll. Den nu erforderliga kompletteringen kräves huvudsakligast for att hittillsvarande kontrollföreskrifter må vederbörligen ö iakttagas. Den allmänna bestämmelsen, att utmätningsmannen skall övervaka att honom understalida exekutionsbiträden behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden, likasom foreskriften, att det för sådant ändamål åligger 'honom bland annat att verkställa inventering hos var och en av exekutionsbiträdena, ådagalägga ofortydbart, att utmätningsmannen, på sätt de sakkunniga redan anmärkt, har skyldighet att jämväl mellan inventeringarna utöva kontroll över exekutionsbitradenas sätt att sköta sina åligganden. För att emellertid frånvaron av direkt angivande, vari denna kontroll huvudsakligen skall bestå, icke av en tor sm kontrollerande verksamhet mindre intresserad utmätningsman må kunna tagas till ursäkt för att kontrollen underlåtits, anse de sakkunniga, att i 9 § av kungörelsen den 18 december 1925 bör direkt utsägas, att nämnda kontroll åligger utmätningsmannen och vari densamma huvudsakligen skall bestå. Exekutionsbiträdenas verksamhet bör mellan inventeringarna övervakas genom tillsyn, att indrivningen fortgår med tillbörlig skyndsamhet, att redovisningar ske å tider och på sätt, som stadgas i 5 och 6 §§ av nämnda kungörelse, och under iakttagande att ingen indrivningspost utan särskild anledning redovisas senare än inom den i indrivningsordern bestämda tiden tor slutredovisning, att medel, som i redovisningsräkning upptagas såsom influtna, genom girermg insättas å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto, att till exekutionsbiträdet utlämnade häften blanketter till indrivningskvitton återställas i den mån de förbrukats, och att å post, som redovisats såsom betald, indrivningskvitto utfärdats. i ..# tt b 0 e . hö rigt indrivningskvitto utlämnats, kan, sedan förbrukade kvittensbalten återställts, granskas genom jämförelse mellan de i häftena kvarsittande kvittokopiorna och de redovisningsräkningar, i vilka de poster kopiorna avse blivit redovisade. För att kontrollen över indrivningskvittonas använd ning ma underlättas, föreslå de sakkunniga, att i redovisningsräkningarna

86 särskild, ny kolumn skall för varje influten post angivas numret å det indrivningskvitto, däri posten blivit kvitterad. t De nuvarande bestämmelserna böra enligt de sakkunnigas mening kompletteras även såvitt de angå inventeringarna hos exekutionsbitradena. föreskrift finnes nämligen icke för utmätningsmannen att vid inventeringen granska hos exekutionsbiträdet inneliggande häften blanketter till indrivningskvitton och i dem kvarsittande kvittokopior eller att jämföra i kassabok och övriga redovisningshandlingar införda anteckningar om influtna medel med kopiorna av de utlämnade indrivningskvittona. Denna kontroll ar sa viktig, att uttrycklig bestämmelse om dess verkställande icke bör saknas. Enligt gällande föreskrift skall protokoll föras över vad i inventering förekommit 0 och, därest anledning till anmärkning emot exekutionsbitradet funnits skall protokollet sist å åttonde dagen efter inventeringen insändas till överexekutor. Föreskriften att protokollet skall insändas till överexekutor endast i nyss angivna händelse kan icke anses tillfredsställande. Den kan, enligt vad erfarenheten visat, leda till att protokollet, där anledning till anmärkning ej förekommit, avfattas så ofullständigt, att man icke kan bedöma, huruvida inventeringen skett på ett nöjaktigt sätt. Genom att icke protokollen vid alla inventeringar skola insändas, saknar överexekutor möilighet tillse, att inventering hålles i rätt tid. Har inventering for året icke hållits hos något eller några exekutionsbiträden, då vederbörande anställer inventering hos utmätningsmannen, kan sålunda ej förrän vid nästa inventering hos utmätningsmannen utrönas, huruvida denne i behörig tid inventerat hos nämnda exekutionsbiträden. Icke heller kan överexekutor vidtaga nödiga åtgärder, därest utmätningsmannen skulle hava ordnat inventeringarna pa olämpligt sätt, exempelvis såsom i här ovan anmärkta tall, da inventeringar samma dag verkställts hos ej mindre än sex exekutionsbiträden. De sakkunniga föreslå därför, att alla protokoll vid inventering skola mom åttonde dagen därefter insändas till överexekutor. . • . . . , , .,,.,, 0 Protokollet bör enligt de sakkunnigas mening icke avfattas, såsom hittills ej sällan skett, med ett allmänt angivande av föremålet for inventeringen och att anmärkning ej förekommit utan upptaga kassans ställning vid inventeringen, vad å varje särskild redovisningshandling skall fcnnas innestående hos exekutionsbiträdet och saldot å dennes tjänstepostgirokonto samt, därest överensstämmelse ej finnes mellan kassa, postgiro och redovisningshandlingar, förklarande utredning härutinnan. Vidare bor protokollet innehålla uppgift, huruvida anledning till anmärkning mot exekutionsbitradet förekommit under tiden efter senaste inventering och, om sa vant vari denna bestått och vilka åtgärder i anledning av anmärkningen vidtagits. Bästa sättet att lösa frågan om vad protokollet skall innehålla, torde vara, att formulär för detsamma fastställes. Härigenom skulle även vinnas större likformighet i kontrollen. De sakkunniga hava därför uppgjort forslag till dylikt formulär och föreslå, att blanketter i enlighet med det formulär, som kan bliva fastställt, på statsverkets bekostnad tillhandahållas utmatnmgsQa

Utöver vad det föreslagna protokollsformuläret angiver torde vid inventeringen böra iakttagas följande. _ 1 Utmätningsmannen bör vid inventeringen medföra dels de hatten indrivningskvitton, vilka exekutionsbiträdet efter senaste inventering återställt till utmätningsmannen, dels hos honom inneliggande på åtgärd av exekutionsbiträdet ännu beroende restlängder, dels en av honom upprattad forteckning över alla till exekutionsbiträdet överlämnade men av denne icke slutredo visade handräckningsärenden, dels ock det vid senaste inventering förda protokollet.

87 Sedan kassaboken för inventeringsdagen summerats och jämförelse skett mellan kassabehållningen samt vad som innestår å exekutions biträdets tjänstepostgirokonto enligt senaste besked samt kontant inneliggande medel, böra anteckningarna i kassaboken kontrolleras, inkomsterna genom jämförelse med kopiorna av indrivningskvittona och utmätningsmannens (landsfiskalens) order till exekutionsbitradet att tillställa någon medel, samt utgifterna genom jämförelse med avlåtna redovisningsräkningar och andra handlingar, som styrka utbetalningen. Konstateras härvid, att någon inkomst- eller utgiftspost icke blivit antecknad i kassaboken, skall utmätningsmannen i kassaboken för inventeringsdagen införa densamma med angivande av den dag, då posten influtit eller utbetalts, och till vilken redovisningshandling posten hör, och bör av anteckningen framgå, att införingen verkställts av utmätningsmannen. H a r post blivit införd med oriktigt belopp, inför utmätningsmannen härav betingad rättelse. Motsvarande anteckningar skola göras i inventeringsprotokollet. Härefter och sedan kassaboken för tiden efter senaste inventering summerats verkställes genom stickprov för vissa dagar undersökning, huruvida kassans saldo överensstämmer med behållningen å postgirokontot och vad som bort inneligga kontant. Med ledning av anteckningarna i kassaboken granskas genom stickprov, huruvida exekutionsbiträdet å sitt tjänstepostgirokonto i behörig tid insatt influtna medel, som icke tillkomma honom själv. 2. Sedan i den i formuläret till inventeringsprotokollet omförmälda förteckningen över oredovisade ärenden och i desamma innestående medel (balansförteckning) uppgjorts, tillses att enligt densamma innestående slutsumma överensstämmer med behållningen enligt kassaboken och postgirokontot samt verkställes erforderlig utredning, därest bristande överensstämmelse skulle finnas. Nämnda förteckning jämföres med de av utmätningsmannen medförda restlängderna och förteckningen över oredovisade handräckningsärenden. I sammanhang med upprättandet av balansförteckningen granskas dagbok och redovisningshandlingar i syfte att utröna, huru exekutionsbiträdet fullgjort sin indrivningsverksamhet. Anses skäl till anmärkning härutinnan föreligga, skola dessa noga angivas i protokollet, som även bör innehålla vad exekutionsbiträdet kunnat anföra såsom förklaring på anmärkningen. 3. Syftet med förslaget, att i inventeringsprotokollet skall angivas antalet efter senaste inventering av exekutionsbitradet utfärdade indrivningskvitton, diarieförda indrivningsärenden, — särskilt restlängder och särskilt övriga ärenden — samt avlåtna redovisningar, är att överexekutor, där fråga uppstår om att indrivningen obehörigen fördröjts, må kunna med ledning av dessa uppgifter bedöma, i vad mån storleken' av exekutionsbiträdets arbetsbörda kan utgöra förklaring till dröjsmålet. 4. I sitt yttrande rörande den ställda uppbördssäkerheten, bör utmätningsmannen, därest säkerheten anses otillräcklig med hänsyn till den ökning, exekutionsbiträdets årliga uppbörd undergått sedan säkerhetsbeloppet fastställdes, anmäla sådant och avgiva motiverat förslag till beloppets höjning. Ehuru direkt föreskrift saknas om, att inventering hos exekutionsbiträde må förrättas av annan än vederbörande utmätningsman torde vara uppenbart, att sådan inventering kan verkställas av den, som verkställer inventering hos denne utmätningsman, eller av annan person efter förordnande av överexekutor eller riksräkenskapsverket, såsom även i många fall skett. De övervakande organen böra nämligen vara oförhindrade att undersöka, huru

88 de underlydande organen fullgöra sina åligganden. Vad landsfogden angår bör enligt de sakkunnigas mening finnas skyldighet för honom att verkställa inventering, när han finner anledning därtill föreligga eller länsstyrelsen så förordnar. .... Finner utmätningsman att honom underställt exekutionsbitrade gjort sig skyldigt till förskingring eller annan oredlighet, bör det åligga honom, att, därest upptäckten skett annorledes än vid inventering ofördröjligen verkställa sådan, att med överlämnande av inventeringsprotokoll, innefattande erforderlig utredning, anmäla saken hos vederbörande överexekutor samt att genast omhändertaga exekutionsbiträdets tjänstekassa och tjänstehandlingar. Efter mottagandet av sådan anmälan bör överexekutor tillse att genom lämplig person skyndsamt verkställes noggrann undersökning till utrönande bland annat, huruvida och i vad mån utmätningsmannen må hava försummat sitt åliggande att övervaka exekutionsbiträdet. Är utmätningsmannen tillika allmän åklagare bör av honom åtal mot exekutionsbiträdet icke få anställas, därest försummelse i nämnda hänseende ligger honom till last. Han måste nämligen i sådan händelse anses jävig, då han kan vänta nytta eller skada av utredningen i målet och dettas utgång. I ett för de sakkunniga känt fall har emellertid en landsfiskal utan föregående utredning i nämnda avseende fört åtal mot exekutionsbiträde, som förskingrat tjänstemedel. I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom från flera håll framhållits vikten av att exekutionsbiträdena, särskilt de å landsbygden anställda beredas bättre avlöningsförmåner, så att dugliga och pålitliga personer måtte kunna erhållas för befattningarna. E n av länsstyrelserna har harutmnan anfört följande: . »Beträffande fjärdingsmannen så kan väl faran för förskingringar anses hava minskats genom de under senare åren införda redovisnings- och kontrollforeskrifterna, men då kommunerna till fjärdingsman stundom välja för uppdraget mindre lämpliga personer samt avlöningen understundom är oskäligt låg och därtill kommer, att fjärdingsmannen få uppbära restförda utskylder m. in. kontant, kan det knappast väcka förvåning, om förskingringar då och då förekomma. Länsstyrelsens beslut, att sammanslå vissa smärre socknar mom länet till större polisdistrikt, vann efter besvär icke Eders Kungl. Maj:ts godkännande, med påföljd att nu hava dessa små socknar var sm fjärdingsman med en avlöning, som på sina håll uppgår till endast 100 kronor om året. Det är tydligt, att det ej kan ställas stora anspråk på så dåligt kvalificerade och avlönade exekutionsbetjänte.» Sekreteraren i Svenska Exekutionsmännens Riksförbund, uppbordsmannen H. Lindqvist i Stockholm, har i anledning av underdånig framställning från styrelserna för nämnda förbund och Förbundet för Fjärdingsman och Polismän med begäran att förbunden måtte bliva genom gemensam representant företrädda inom den utredning, som anförtrotts åt de sakkunniga, lämnats tillfälle att för sakkunniga framlägga de synpunkter förbunden önskade få särskilt beaktade. Lindqvist har i detta avseende huvudsakligast betonat vikten av att exekutionsbiträdena måtte erhålla en ekonomiskt bättre tryggad

ställning. B. Kontrollen över landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare. Den kontroll över ifrågavarande befattningshavares tjänsteverksamhet, som utövas genom kontrollorganen inom länen, kan med hänsyn till det sätt, varpå densamma verkställes, hänföras till tre skilda grupper, nämligen: kon-

89 troll i samband med granskning av utmätningsmännens dagbok i utsökningsmål, kontroll genom inventeringar och kontroll i annan ordning. 1. Kontroll genom och i samband med granskning av dagboken i utsökningsmål. Såsom redan här ovan nämnts hava de sakkunniga ansett nödigt undersöka, huruvida och i vad mån de senare årens förskingringar av exekutionsmedel kunna anses bero på bristande tillsyn över efterlevnaden av i kontrollsyfte meddelade föreskrifter. För detta ändamål hava de sakkunniga dels införskaffat i vissa fall de utdrag av utsökningsdagboken, som av de förskingrande tjänstemännen insänts till länsstyrelsen, och i en del fall utdrag av tjänstemannens dagbok beträffande visst eller vissa ärenden dels ock tagit del av de till riksräkenskapsverket från länsstyrelserna inkomna protokollen över inventeringar hos utmätningsmän under tiden 1/1 1928— ]2

iji.y.

Vid undersökning av nämnda dagboksutdrag och protokoll samt tillgängliga handlingar rörande utmätningsmännens "förskingringar har det visat sig, att dagboksutdragens granskning hos länsstyrelsen på en del håll verkställts på ett långt ifrån tillfredsställande sätt. I det föregående har lämnats ett kortfattat sammandrag av de vid undersökningen iakttagna bristerna i nu gällande kontrollbestämmelser och vad som i synnerhet torde hava medverkat till att förskingringarna undgått upptäckt. Då emellertid en mera ingående kännedom om bristerna i nu förevarande kontroll är av betydelse vid bedömandet av vad som bör åtgöras för deras undanrödjande, hava de sakkunniga ansett sig böra lämna en mera fullständig redogörelse för sina iakttagelser vid den verkställda undersökningen. Denna redogörelse återfinnes i bilagan A. Enligt de sakkunnigas mening måste vid granskningen av dagboken i utsökningsmål särskilt iakttagas innehållet i nedan upptagna punkter nämligen: 1) att anteckningarna om tiden, då ärende med tillhörande fordringsbevis mottagits eller domstols eller myndighets beslut, varigenom uppkommet hinder för verkställighet upphört, till utmätningsmannen avlämnats med begäran om fortsatt verkställighet, överensstämma med innehållet i kopiorna av utfärdade bevis om handlingarnas mottagande; > 2) att, där enligt anteckning i dagboken sökanden begärt att hos utmätningsmannen få lyfta medel, som skola till honom redovisas, handling finnes som styrker uppgiften; 3) att _ åtgärder för verkställighet samt ärendes redovisning eller medels nedsättning i riksbanken icke obehörigen fördröjts; 4) att, där enligt uppgift medel blivit nedsatta i riksbanken eller hos länsstyrelsen eller fordringsbevis i riksbanken, bevis om nedsättningen eller om bevisets utlämnande till vederbörande finnes; 5) att uppgift om hinder för fortsatt verkställighet, där så ske kan, är behörigen styrkt såsom hinder på den grund, att sökanden medgivit anstånd, med handling, som styrker medgivandet, hinder på grund av talan mot dem, som ligger till grund för utsökningsarendet, med vederbörandes diariebevis, hinder på grund av besvär över utmätningsmannens förfarande med hänvisning till överexekutors beslut eller underrättelse, hinder på grund av tvist om bättre rätt till utmätt lösegendom, innan stamning uttagits, med hänvisning till utmätningsmannens eget beslut eller

90 överexekutors eller domstols beslut, och därefter med avskrift av stämningen, försedd med delgivningsbevis, hinder beroende på, att vid utlyst auktion å utmätt lösegendom försäljning ej kunnat ske, med den om auktionen utfärdade kungörelsen, försedd med bevis om dess uppläsande i kyrkan och hinder beroende på, att gäldenären ställt pant eller borgen, med det vid pantens ställande avlämnade reversal eller med borgensförbindelsen; 6) att, där avlämnad pant eller borgen uppgivits vara utlämnad till sökanden eller gäldenären, dennes kvitto finnes hos utmätningsmannen; 7) att, där handlingarna uppgivits vara av sökanden återtagna, återtagningsbevis finnes; 8) att där utmätning av fast egendom skett, underrättelse därom skyndsamt meddelats överexekutor och vederbörande domare; 9) att, där vid utmätning meddelats förbud, som omformarns i 75 och 81 §§ utsökningslagen, förbudet delgivits vederbörande, vad angår forbud, som avses i 75 § dock endast, därest sökanden förskjutit kostnaden för delgivningen eller utmätningsmannen icke begärt förskott för kostnaden; 10) att, där gäldenären uppgivits hava blivit försatt i konkurs, ärendet skyndsamt avslutats; 11) att redovisning är styrkt, vad angår medel, med sökandens eller dennes behöriga ombuds kvitto eller postgirokontorets stämplade kupong om utbetalningen och, då värdehandling återställts, med sökandens kvitto eller postverkets kvitto å assurerad försändelse till sökanden; 12) att till oredovisade ärenden hörande ^ värdehandlingar finnas hos utmätningsmannen, därest de icke nedsatts i riksbanken; 13) att pantsatt egendom finnes hos utmätningsman eller är på ett för vederbörande betryggande sätt hos annan förvarad, därest egendomen ej är utlämnad till sökanden. Vid inventering kan undersökning ske beträffande de i samtliga ovannämnda punkter angivna förhållanden, medan vid dagboksutdragens granskning hos länsstyrelsen icke kan granskas omständigheter, som avses i punkterna 1, 2, 8, 9, 12 och 13. På grund härav är det naturligen ytterst angeläget, att inventeringsförrättaren granskar dagboken i sistnämnda avseenden. Undersökes icke vid inventering de i punkt 1 omförmälda förhållanden, blir utmätningsmannens ursprungliga debet aldrig granskat. Såsom framgår av i förenämnda bilaga anförda exempel har emellertid utmätningsman förfalskat anteckningarna i originalet till dagboken på sådant sätt, att detta för den tidrymd, som det till länsstyrelsen insända utdraget avser, kommit att innehålla anteckningar utöver dem, som upptagits i utdraget. Och då vid inventering den omständighet, som de falska anteckningarna avse, antagits hava blivit undersökt vid granskningen av det dagboksutdrag, dit desamma hora, har förfalskningen och därmed sammanhängande förskingring undgått upptäckt. Fördenskull bör enligt de sakkunnigas mening vid inventering granskningen av utsökningsdagboken icke uteslutande begränsas till sådana förhållanden, som kunna antagas icke vara undersökta vid granskningen av avlämnade dagboksutdrag. Samtliga icke avslutade ärenden måste givetvis i viss mån undersökas och önskligt vore att även avslutade ärenden åtminstone genom stickprov granskades i fråga om redovisningen. Ändamålsenligt vore, att inventeringsförrättaren vid inventeringen hade med sig de två sista till länsstyrelsen insända utdragen av dagboken. Han kunde då med större säkerhet avgöra, vilka anteckningar i originalet till dagboken blivit före inventeringen granskade. Då vid länsstyrelsens granskning av dagboksutdragen icke kan genom undersökning av protokollen vid utmätningen och exekutiva auktioner gran-

91 skas riktigheten av anteckningar om verkställd utmätning och vad som influtit vid exekutiv auktion, bör inventeringsförrättare härutinnan verkställa granskning åtminstone genom stickprov. Tillsynen över att influtna exekutionsmedel, som icke erfordras för omedelbar utbetalning, blivit insatta å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto kan givetvis icke ske annorledes än vid inventering. Särskild uppmärksamhet synes behöva ägnas häråt. Enligt inventeringsprotokollen hava inventeringsförrattarna i stor utsträckning icke blott tillåtit, att utmätningsmännen redovisat medel med bevis om insättning å tjänsteräkning i enskild bank utan även meddelat föreskrift, att kontant innestående belopp skulle insättas å sådan räkning. Nämnda förhållande synes icke kunna förklaras på annat sätt, än att inventeringsförrättarna förbisett den i slutet av kungörelsen den 29 januari 1926 (nr 40) angående skyldighet för utmätningsmän med flera att anlita postgirorörelse intagna bestämmelsen med upphävande av kungörelsen den 10 juni 1899 (nr 58), angående förbud för ämbets- och tjänstemän, som med utsökningsmål hava befattning, att i eget namn i bankräkning insätta tjänstemedel. För att granskning av dagboksutdragen skall kunna ske måste i första hand tillses, att utdragen inkomma i behörig tid, och då en utmätningsmans underlåtenhet att i rätt tid inkomma med utdrag väl kan tänkas stå i samband med någon oegentlighet samt en opåtalad försummelse i detta hänseende kan leda till slarv, bör överexekutor, när dagboksutdrag icke inkommer i rätt tid, omedelbart infordra utmätningsmannens förklaring och, där icke laga förfall kan visas, vidtaga åtgärder enligt 9 § andra stycket utsökningslagen. Granskningen bör givetvis allra först inriktas på att enligt nästföregående utdrag oavslutade ärenden inbalanserats i det senaste utdraget med behöriga anteckningar. På denna punkt har enligt utredningen granskningen i åt skilliga fall blivit försummad. Enligt utredningen har i två fall utmätningsman förskingrat medel som av honom mottagits såsom deposition. I det ena fallet har gäldenären sökt ersättning av statsmedel för vad som förskingrats, men framställningen har av vederbörande myndigheter avstyrkts, då utmätningsmannen icke lagligen ägt mottaga deposition och medlen därför icke kunde anses vara av honom mottagna i tjänsten. Det är således för bevarande av parts rätt och säkerhet högst viktigt, att överexekutor icke låter passera utan anmärkning, att medel av utmätningsman mottagas som deposition. Där någon till förhindrande av utmätning å överexekutors, underrätts eller hovrätts dom äger nedsätta penningar, skall nedsättningen ske hos länsstyrelsen. Har utmätningsman enligt dagboken emottagit medel såsom »deposition», torde länsstyrelsen omedelbart böra tillse, att medlen äro eller varda insatta å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto, samt genom utmätningsmannen införskaffa gäldenärens yttrande med förklaring, huruvida han önskar att medlen skola göras räntebärande genom insättning i enskild bank, varefter länsstyrelsen förordnar efter omständigheterna. Vad nu sagts gäller rena utsökningsärenden. Att i ärenden, som avse handräckning enligt lagen om avbetalningsköp, medel kunna få nedsättas hos utmätningsman, framgår av 13 § samma lag. Noga tillsyn bör ägnas åt, att uppgivet hinder eller anstånd samt ärendes återtagning eller redovisning äro styrkta. Har ärende, utan att återtagningsbevis erhållits, avförts med anteckning att handlingarna återsänts, torde såsom verifikation böra fordras postverkets kvitto å rekommenderad försän delse. För att granskningen av dagboksutdragen skall hava åsyftad betydelse

92 kräves, att de personer, som verkställa granskningen, hava fullt tillräcklig kompetens för uppdraget, skarp iakttagelseförmåga och känsla av ansvar för uppdragets vikt. De sakkunniga hava ansett sig böra särskilt erinra härom, då av utredningen härovan framgår, att dagboksgranskningen på en del håll varit behäftad med mycket betänkliga brister. Täta ombyten av personer, som verkställa granskningen, måste anses såsom mindre lämpliga. När lämplig granskare funnits, bör man så länge som möjligt tillgodogöra sig den erfarenhet och vana, som denne vinner under fortsatt arbete. Över den verkställda granskningen bör upprättas skriftlig, dagtecknad och av granskaren underskriven rapport med angivande av varje anmärkning och r därest anmärkning ej förekommit, med anmälan därom. Granskningen bör vara avslutad och rapport avlämnad inom en månad efter den dag, då dagboksutdraget senast skall avlämnas. Över rapport med anmärkning bör överexekutor infordra utmätningsmannens förklaring, varefter meddelas skriftligt beslut. Har härvidutmätningsmannen ålagts att inkomma med verifikation, vakas över att sådan inkommer inom förelagd tid. Har han förständigats att vidtaga viss åtgärd eller påskynda ärendes behandling eller redovisning, bör vid granskningen av nästfoljande utdrag tillses att utmätningsmannen efterkommit förständigandet, varom anteckning bör ske å anmärkningsrapporten. Vad härovan sagts avser närmast de egentliga utsökningsärendena, men gäller även ärenden enligt lagen om avbetalningsköp, enär dessa skola införas i dagboken över utsökningsmål. Vad angår kontrollen över ärenden, som avse uttagande av underhållsbidrag enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, kan densamma endast verkställas genom inventering, då nämligen utdrag av dagboken över dessa ärenden icke skall avlämnas till överexekutor. Denna kontroll kan i huvudsak ske på samma sätt, som gäller rörande granskningen av utsökningsdagboken. De nuvarande bristerna i utövandet av ifrågavarande kontroll torde enligt de sakkunnigas mening kunna undanrödjas genom utfärdandet av ett cirkulär med föreskrifter, i huvudsaklig överensstämmelse med vad härovan föres] a,gits, om vad som bör iakttagas vid granskningen av utsökningsdagboken samt med åläggande för den myndighet, som granskningen påvilar, att ägna särskild uppmärksamhet åt arbetets utförande på bästa möjliga sätt och att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som må betingas av framkomna anmärkningar mot utsökningsmålens handhavande. 2. Kontroll genom inventeringar. Syftet med inventeringarna hos ifrågavarande befattningshavare är givetvis, att man genom dem skulle erhålla en fullt effektiv kontroll över befattningshavarnas medelsförvaltning, och klart är, att inventeringarna, om de verkställas med tillräcklig noggrannhet och sakkunskap, kunna fylla sitt ändamål, så att förskingringar förekommas eller snart upptäckas. Då emellertid förskingringar och andra oegentligheter under de senare åren förekommit i förhållandevis stor omfattning och i många fall kunnat döljas ganska lång tid samt inventeringarna utgöra det förnämsta medlet för kontrollens utövande, måste det därför antagas, att inventeringarna på flera håll icke skett på ett tillfredsställande sätt. För att utröna, i vilka avseenden brister i inventeringsförfarandet förekommit hava de sakkunniga granskat dels de till riksräkenskapsverket inkomna inventeringsprotokollen för åren 1928 och 1929 dels ock införskaffade protokoll vid inventeringar, vilka hos befattningshavare, beträdd med förskingring, förrättats i samband med upp-

93 täckt av tillgreppen och under de närmaste åren därförut. Av denna granskning har framgått bland annat följande. Protokollen äro till form och innehåll mycket olika. I ett par län har landsfogden lämnat redogörelse för samtliga under året verkställda ordinarie inventeringar i ett enda protokoll, i vilket efter en gemensam inledning med uppgift om de vid förrättningarna granskade handlingarna, de särskilda inventeringarna upptagits i kronologisk ordning, varvid huvudsakligen angivits tiden för förrättningen, den befattningshavare, hos vilken inventering ägt rum, beloppet av de medel, för vilka denne vid förrättningen var redovisningsskyldig, och huru detta belopp då blivit redovisat. Då dylika protokoll äro dagtecknade i slutet av december månad, torde protokoll för varje särskild förrättning icke kunna hava till länsstyrelsen avlämnats inom föreskriven tid av åtta dagar efter förrättningen. I en del andra län hava protokollen däremot en omfattning, som synes angiva, att inventeringarna i fråga om fullständighet varit tillfredsställande. Så är förhållandet t. ex. i de län, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, där länsstyrelsen utfärdat föreskrifter rörande sättet för inventeringarnas verkställande. I de flesta länen Lava emellertid de undersökta protokollen ett så ofullständigt innehåll, att det måste anses hava varit omöjligt för vederbörande att bedöma, huruvida inventeringarna verkställts på ett'tillfredsställande sätt. I)et har ock i flera fall visat sig, att inventeringsprotokollen innehållit uppgifter, som varit felaktiga på grund av att undersökning icke skett om förhållanden, som skolat ligga till grund för uppgifterna. Detta har framgått efter utredning i anledning av ådagalagda oegentligheter, då det befunnits, att befattningshavaren vid ett visst inventeringstillfälle enligt anteckningar i dagböcker och_ redovisningshandlingar haft redovisningsskyldighet för andra belopp än de i inventeringsprotokollet angivna och att sådana felaktigheter pågätt i flera år. De sakkunniga hava ansett sig böra lämna en särskild redogörelse för sina iakttagelser och erinringar vid granskning av protokollen vid en del inventeringar hos ifrågavarande befattningshavare, företrädesvis hos landsfiskaler. Av denna redogörelse, som åtföljer detta betänkande såsom bilaga B, torde framgå, att i de undersökta fallen stora brister vidlåda såväl de hållna inventeringarna som protokollen över desamma. Bristerna i protokollen äro, vad deras fullständighet angår, till viss del gemensamma för flertalet protokoll. Sålunda utvisa de icke, för den tid inventeringen omfattat, om kassajournalen kontrollsummerats, om anteckningarna i kassajournalen och andra redovisningshandlingar överensstämt med av befattningshavaren utfärdade indrivningskvitton, av honom mottagna redovisningar från exekutionsbiträden eller utmätningsmän eller av honom själv enligt handlingarna avlåtna redovisningar, om undersökning skett, att befattningshavaren i behörig tid å sitt tjänstepostgirokonto insatt av honom själv uppburna medel, i'den mån de bort insättas, om befattningshavarens uttag från postgirokontot genom utbetalning till honom själv varit betingade av nödiga utgifter i tjänsten eller ^ vilka ärenden varit oredovisade eller vad i de balanserade ärendena återstått oredovisat. Ytterligare brister i protokollen likasom ock uppdagade brister i själva inventeringsförfarandet angivas här nedan i största korthet, grupperade i anslutning till de dagböcker eller redovisningshandlingar, till vilka bristerna hänföra sig.

94 Kassajournalen. Protokollen angiva ofta, att den behållning, som skulle finnas enligt kassajournalen, icke överensstämt med det belopp, för vilket befattningshavaren enligt anteckningarna i dagböcker och andra redovisningshandlingar varit redovisningsskyldig. Anledningen härtill har, såsom i annat sammanhang omnämnts, i många fall antecknats vara, att å befattningshavarens postgirokonto innestått av exekutionsbiträdena å kontot insatta, befattningshavaren tillkommande indrivningsprovisioner. Undersökning, om anledningen varit denna eller någon annan, synes att döma av protokollen icke hava skett. Det synes dock mycket sannolikt, att i flera fall orsaken till den bristande överensstämmelsen berott av andra skäl och att en undersökning skulle hava ådagalagt större eller mindre felaktigheter i medelsförvaltningen och även oegentligheter. Anmärkning mot eller förklaring till att, där något större belopp innelegat i kassan, medlen icke insatts å postgirokontot, finnes ytterst sällan antecknad i protokollet. Även sedan skyldighet att insätta medel å tjänstepostgirokonto inträtt och föreskrifter om medels insättande å tjänsteräkning med bank upphört att gälla, hava medel insatts i bank, utan att detta föranlett anmärkning. Det har till och med förekommit, att inventeringsförrättaren ålagt befattningshavaren att verkställa sådan insättning utan ens att medlens beskaffenhet angivits Understundom angives ej i protokollet, huru kassabehållningens slutsumma är fördelad på kassajournalens olika kolumner. Där saldot enligt kassajournalen icke överensstämt med vad enligt redovisningshandlingarna skulle innestå i olika slag av medel, har således icke av protokollet kunnat avgöras, till vilken eller vilka grupper medel den bristande överensstämmelsen hänfört sig. Bagboken i utsökningsmål. Bedan i det föregående har påpekats, att granskningen av utsökningsärendenas behandling till viss del icke kan ske i sammanhang med granskning hos länsstyrelsen av de insända dagboksutdragen utan måste verkställas vid inventering. Huruvida inventeringsförrättaren utfört den honom påvilande granskningen i annan mån än genom undersökning av ärenden, som inkommit efter utgången av den tid, vilken senast avlämnade dagboksutdrag avser, kan icke avgöras av protokollen. Dessa innehålla nämligen nästan aldrig någon anmärkning angående utsökningsärendena, Undantag utgöra givetvis protokollen vid inventeringar, då förskingringar upptäckts eller utretts. Av vad i annat sammanhang och särskilt i bilagan A anförts framgår dock, att inventeringsförrättaren, därest en omsorgsfull granskning blivit företagen, i flera fall icke kunnat undgå att upptäcka förskingring och falska anteckningar. Förskottsmedel. Enligt protokollen finnas flera landsfiskaler, som icke använda sig av förskottsmedel från länsstyrelsen för utbetalningar av vittnesersättningar m. m., utan de använda för dessa utbetalningar tillgängliga tjänstemedel även sådana, som icke utgöra kronouppbördsmedel. En del landsfiskaler, som erhållit förskott, bruka förfara på enahanda sätt, när det erhållna förskottet förbrukats, och underlåta att, såsom naturligen bort ske, rekvirera ytterligare erforderligt förskott. Det måste givetvis anses oriktigt, att inneliggande tjänstemedel i all synnerhet andra medel än statsmedel användas för förskottsutbetalningar. Sådant synes emellertid i regel hava fått passera utan anmärkning.

95 Kronoupp bördsmedel. Uppbördsorder avseende sådana medel synas emellanåt, utan att sådant föranlett anmärkning, icke hava diarieförts i någon dagbok eller särskild liggare. Bedovisningen av dessa medel övervakas visserligen av landskontoret genom granskning av månadsräkningarna med därtill hörande handlingar, men denna granskning kan icke bliva annat än formell och ersätter icke den undersökning, om medlen influtit och blivit behörigen redovisade, som kan verkställas med tillhjälp av kopiorna av utfärdade indrivningskvitton samt exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar och svaren å handräckningsskrivelser med flera handlingar. Emellertid synas inventeringsförrättarna i förlitande på tillräckligheten av landskontorets granskning rätt mycket hava lämnat nyssnämnda undersökning åsido. Sällan innehålla nämligen protokollen någon anmärkning emot medelsförvaltningen i denna del. Efter det förskingring upptäckts har dock i många fall befunnits, att denna avsett jämväl ifrågavarande medel och undgått upptäckt på grund av otillfredsställande kontroll. Bagbok över restförda kommunalutskylder m. m. Denna, som enligt restindrivningsförordningen skall finnas, har i flera fall. förts på ett mindre tillfredsställande sätt. Anmärkning häremot förekommer i en_ del protokoll men oftast har förhållandet ådagalagts först vid undersökning i anledning av upptäckt förskingring och det har då visat sig, att anteckningarna i restlängderna under flera år tillbaka varit ofullständiga eller felaktiga, vad angår tiden, då medel influtit och redovisats. Detta visar påtagligt, att handlingarna icke blivit jämförda med kopiorna av indrivningskvitton, som utfärdats av befattningshavaren, och exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar. Om sådan undersökning skett, kunde inventeringsförrättaren svårligen hava undgått att göra anmärkning om bristerna eller åtminstone till protokollet anteckna ett förständigande för befattningshavaren att rätta felaktigheterna och att för framtiden iakttaga noggrannhet. I de fall, där i protokollet gjorts anmärkning mot anteckningar i restlängderna, angives högst sällan, huruvida en anmärkt felaktighet berott på bristande överensstämmelse med anteckning i kassajournal eller annan redovisningshandling. Någon gång har till protokollet antecknats, att vederbörande sökandes kvitto å avförd redovisning saknats eller att sådant kvitto varit ofullständigt. Annan åtgärd i anledning av dylikt förhållande synes icke hava vidtagits, än att befattningshavaren anmodats att införskaffa kvitto eller fullständigt sådant. Huruvida inventeringsförrättaren vid en senare inventering eller på annat sätt förvissat sig, att hans anmodan efterkommits, därom lämna protokollen icke besked. Särskild dagbok över handräcknings ärenden synes i allmänhet hava förts. I regel innehålla protokollen ingen anmärkning mot anteckningarna i denna dagbok eller sättet för dagbokens förande. I ett fall, varför redogöres i bilagan B, har inventeringsförrättaren tillhandahållits en av den inventerade befattningshavaren uppgjord förteckning över balanserade handräckningsärenden med uppgift å inneliggande medel i varje ärende och denna uppgift har, enligt vad senare visat sig, av inventeringsförrättaren godtagits utan närmare undersökning. Nämnda förteckning, som synes hava lämnats vid varje inventering, har emellertid varit felaktig och genom inventeringsförrättarens underlåtenhet att granska uppgifterna i densamma, har tillgrepp av influtna handräckningsmedel kunnat

96 döljas under flera år. I detta fall har dagboken varit uppställd och även förd i uppenbar strid emot restindrivningsförordningens föreskrifter om sådan dagboks förande. Anmärkning häremot har icke antecknats till protokollet. Beträffande inventering hos exekutionsbiträde äro meddelandena i protokollen knapphändiga. Någon gång anmärktes, hos vilka exekutionsbiträden inventering icke förrättats. Där inventeringar antecknas hava skett, saknas i allmänhet uppgift, när förrättningarna verkställts och om inventeringsprotokollen blivit granskade eller givit anledning till erinran. Såsom en brist i inventeringsförfarandet måste betecknas, att vid inventeringen icke uppgöres förteckning över alla vid förrättningen oavslutade ärenden av olika slag med angivande för varje ärende av däri innestående medel. Endast med ledning av sådana uppgifter till protokollet torde, i händelse förskingring senare upptäckes, kunna avgöras, huruvida inventeringen verkställts på ett tillfredsställande sätt eller om inventeringsförrättaren på grund av försumlighet eller uppenbar vårdslöshet bör vara underkastad ansvar för tjänstefel eller möjligen skadeståndsskyldighet. Såvitt inventeringsprotokollen utvisa, äro bristerna i inventeringsförfarandet på denna punkt ganska allmänna. De sakkunniga anse sig böra föreslå, att balansförteckningar av förenämnda beskaffenhet skola upprättas och intagas i eller fogas vid protokollet. På detta sätt får man vid följande inventeringar en fast utgångspunkt. Slutligen må i fråga om protokollen vid inventeringar hos landsfiskalerna nämnas, att desamma i allmänhet icke innehålla uttalande om, huru landsfiskalen förvaltat sin tjänst. Vad här ovan anförts i fråga om bristerna i inventeringsförfarandet och protokollen vid inventeringarna gäller endast inventeringar, som verkställts av landsfogden eller av länsstyrelsen särskilt förordnad person. Vad angår inventeringar, som verkställts av magistrat eller någon dess ledamot, har ett så ringa antal protokoll vid dylika inventeringar varit tillgängligt, att de sakkunniga på detta undersökningsmaterial anse sig icke kunna göra ett bestämt uttalande om bristfälligheten. Dock vill det synas, att dessa inventeringar, som nu icke behöva förbindas med fullständig inspektion av stadsfogdens diarier och redovisningshandlingar, att döma av protokollen icke kunna sägas vara tillräckligt fullständiga samt att protokollen äro väl knapphändiga. Föreskriften i § 10 medelsförvaltningsförordnmgen att blott sådan inventering, som förrättas hos landsfiskal, skall förbindas med inspektion av diarier och redovisningshandlingar kan icke ur kontrollsynpunkt anses vara lämplig. Om inventeringen av »penningar», såsom uttrycket är i förordningen, endast skall avse undersökning, att befattningshavaren kan visa sig hava medel kontant och insatta å postgiro till belopp motsvarande hans behållning enligt kassajournalen vid förrättningen, är inventeringen av ganska ringa värde. Har med inventeringen jämväl avsetts kontroll över att kassajournalen angiver befattningshavarens behållning till rätt belopp, är det oriktigt att icke förbinda inventeringen med granskning av diarier och redovisningshandlingar, ty utan sådan granskning kan icke fastställas det belopp, för vilket befattningshavaren är redovisningsskyldig. På grund härav foreslå de sakkunniga, att Inventering hos samtliga ifrågavarande befattningshavare skall förbindas med fullständig inspektion av diarier och redovisningshandlingar. I anslutning härtill föreslås vissa ändringar i § 10 medelsförvaltningsförordnmgen och 11 § landsfogdeinstruktionen. Enligt sistnämnda paragraf har landsfogden icke skyldighet att verkställa inventering hos kronouppbördskassör. Detta måste bero på ett förbiseende,

97 ty enligt § 10 medelsförvaltningsförordnmgen skall inventering hos nämnda befattningshavare förrättas av landsfogden, där ej länsstyrelsen annorlunda forordnar. De sakkunniga föreslå därför ändring i nämnda paragraf i landsfogdeinstruktionen till rättelse av det anmärkta misstaget. Om enligt de sakkunnigas förslag samtliga inventeringar förbindas med fullständig inspektion av diarier och redovisningshandlingar, blir andra stycket av 11 § landsfogdeinstruktionen obehövligt. De sakkunniga, som på annat ställe foreslagit, att landsfogden även bör hava skyldighet att inventera hos exekutionsbiträde, föreslå däremot, att bestämmelse härom intages i ett till förevarande paragraf fogat nytt stycke. Förslag till ny lydelse av 11 § landsfogdeinstruktion har i anslutning till vad harovan föreslagits blivit upprättat. Det har från ett par håll föreslagits, att den befattningshavare, hos vilken inventering skall förrättas, icke borde i förväg underrättas om tiden för förrättningen. De sakkunniga anse sig icke kunna biträda detta förslag åtminstone icke vad det angår inventeringar hos landsfiskaler. Träffas icke mellan inventeringsförrättaren och landsfiskalen någon tid i förväg uppgörelse om dagen för inventeringen är det ganska sannolikt, att inventeringsförrättaren i åtskilliga fall vid sin inställelse för inventering skall finna landsfiskalen bortrest i tjänsteärende eller eljest så upptagen av dylika, att han ej kan närvara vid förrättningen. Denna måste i följd härav uppskjutas eller fördröjas, och härmed följa kostnader för statsverket, vilka kunnat undvikas, derest avtal om tiden för inventeringen träffas. Dylika kostnader skulle kunna bliva rätt avsevärda, där såsom i Norrland långa resor erfordras för inventeringarnas verkställande, Enligt de sakkunnigas mening har det för övrigt numera ur kontrollsynpunkt mycket ringa betydelse, om befattningshavaren någon tid i förväg erhåller underrättelse om tiden för inventeringen. Skulle en utmätningsman, som vid mottagandet av underrättelse om den förestående inventeringen är på balans, vilja dölja detta, torde sådant knappt kunna ske annorledes an genom anskaffning av de förskingrade medlen och dessas insättande å postgirokontot. Granskar inventeringsförrättaren postgirokontots ställning den dag, utmätningsmannen erhöll underrättelsen, och insättningarna därefter, och jämför han insättningarna med anteckningarna i kassajournalen och redovisningshandlingarna för samma tid, skall han finna, att insättningarna, i den mån de ej avse exekutionsbiträdenas redovisningar under de allra sista _ dagarna, till stor del icke motsvaras av influtna medel utan utgöra täckning av brist. Denna kan icke heller döljas genom att någon redovisningsräkning icke antecknas i kassajournalen och redovisningshandlingarna, ty räkningen skall motsvaras av en insättning å postgirot och insättningarna kontrolleras genom kuponger till exekutionsbiträdenas gireringskort. Enda risken med att utmätningsmannen i förväg underrättas om inventeringen skulle väl vara, att han får tid att verkställa en förfalskning, exempelvis genom anteckning av en redovisning som dock ej skett. Då emellertid numera i regel varje redovisning skall ske genom utbetalning oyer postgirokontot, torde en sådan förfalskning upptäckas genom granskning av postgirobeskedet. I det föregående hava angivits vissa delar av den granskning, som enligt de sakkunnigas mening bör företagas vid inventering. Särskild vikt måste laggas på de föreslagna balansförteckningarna. För dessa förteckningar likasom för protokollet böra tillhandahållas blanketter. Då förteckningarna således endast såsom bilagor ingå i protokollet, kommer protokollets innehåll i övrigt att bliva mera kortfattat, i den mån anmärkningar icke förekomma, och kunna lättare överblickas. 12G4 30

98 De sakkunniga hava ansett sig kunna enklast och fullständigast angiva, huru enligt deras mening inventeringarna böra tillgå och vad inventeringsprotokollen böra innehålla, genom att bifoga ett av dem uppgjort forslag till inventeringsprotokoll, bilagan E: 11. Då förslaget huvudsakligast ar avsett för sagda ändamål, bör det i övrigt endast betraktas såsom en grundval för den undersökning, som måste föregå fastställandet av en blankett för protokollet. . . Utöver vad det föreslagna protokollsformularet angiver, torde av inventeringsförrättaren böra iakttagas huvudsakligast följande. I Han bör hos länsstyrelsen förskaffa sig de uppgifter, som tor forrättningen må vara av nöden och som finnas hos nämnda myndighet till- ! gängliga, såsom . , . . 1) uppgift om till befattningshavaren utgångna uppbörds- eller lndnyningsorder och till honom avlåtna order om utbetalning av medel eller om överlämnande eller avfordrande av värdehandling; . ^ 2) uppgift å befattningshavares behållning av deponerade avbetalnmgs3) uppgift om beloppet av nytt förskott, som efter avlämnandet av senaste månadsräkning må vara till befattningshavaren utbetalt, samt beloppet av hans hos länsstyrelsen inneliggande, ej likviderade rekvisitioner av ersättning för förskottsvis guldna ersättningsräkningar och av till honom etter samma tid utanordnad ersättning för sådana räkningar; 4) uppgift å de restlängder å kommunalutskylder och liknande utskylder och avgifter, vilka inkommit till länsstyrelsen för att översändas till utmatningsmannen; . , . . i ,. a j. x i i i 5) uppgift å de häften blanketter till indrivningskvitton, det antal blanketter till mottagningsbevis enligt dagboksförordningen samt det antal automobilbesiktningsskyltar, för vilka befattningshavaren må hava att redovisa, och . , j -, 6) uppgift om de särskilda föreskrifter beträffande vissa slag av medel, som må hava meddelats innehavaren av den tjänst befattningshavaren bekläder I I Inventeringsförrättaren bör, därest befattningshavaren är utmätningsman medföra de två senaste hos länsstyrelsen granskade utdragen av dennes utsökningsdagbok för att särskilt i avseende å däri införda anteckningar om vidtagna åtgärder jämföras med dagboken. Det har nämligen såsom framgår av bilagan A, någon gång förekommit, att förskingring dolts genom att den anteckning om viss redovisning i ett ärende, som finnes i ett inkommet dagboksutdrag såsom hänförande sig till tiden för ett tidigare utdrag, icke varit antecknad i dagboken. På detta sätt har denna anteckning icke kunnat granskas hos länsstyrelsen. . m I I I . Uppmärksamhet bör ägnas åt, huruvida influtna medel redovisats inom tid som är föreskriven beträffande ärende, dit de hora, > IV Har befattningshavaren för likviderande av sådana ersattnmgsraknmgar vilka det åligger honom att förskottsvis betala, använt andra medel an till honom för dylikt ändamål av länsstyrelsen utanordnade förskottsmedel bor detta icke föranleda särskild anmärkning, så framt icke jämförelsevis stora belopp använts eller förhållandet förekommit annat an tillfälligt V Till förrättningen böra medföras kupongerna till utbetalnings- eller gireringskorten rörande egna uttag från postgirokontot, vilka kuponger, enligt vad de sakkunniga tidigare i detta betänkande foreslagit, skola, vad ifrågavarande befattningshavare angår, insändas till vederbörande lansstyrelse försedda med anteckning om förhållande, som betinga medlens uttagande.

99 VI

tlJ1

;.. ^ r e s t ett ärende hörande fordrings- eller värdehandling uppgives vara for yisst andamål tillfälligt utlämnad, exempelvis då skuldebrev inlämnats till domstol for inteckningsåtgärd, skall uppgiften tillförlitligen styrkas exempelvis genom vederbörandes kvitto eller postkvitto å assurerad försändelse. i . l ä ? o r d i ? a ^ e inventeringarna hava, enligt vad tillgängliga protokoll visa liittills endast mera undantagsvis tagit längre tid än en dag. I de allra största landsfiskalsdistrikten bruka de, såvida anledning icke föranlett särskild undersökning, kräva två dagar. Denna tid har dock även åtgått i en del andra distrikt, och är detta ofta fallet, där inventeringsprotokollet är uppgjort efter visst, mera fullständigt schema. Sistnämnda förhållande torde utgöra stod for de sakkunnigas uppfattning, att, därest förrättningarna skola verkställas i enlighet med deras förslag, för de ordinarie inventeringarna kommer åtgå längre tid än hittills, så framt inventeringsförrättaren fortfarande icke skall hava annan hjälp än den tjänstemannen eller dennes tjänstebiträde lämnar. Bedan av det skäl, att förrättningarna icke må taga alltför lång tid *- C ! t "arior nödvändigt, att inventeringsförrättaren beredes tillgång till särskilt biträde, vilket givetvis i främsta rummet gäller för inventeringar i de största landsfiskalsdistrikten. Men sådant erfordras än mera för att inventeringsförrättaren skall befrias från det rent tekniska arbetet och kunna agna tillräcklig tid åt ingående undersökning av själva förvaltningen samt utredningar till klargörande av frågor, som uppkomma vid bristande överensstämmelse mellan kassajournal och anteckningar i dagböcker eller redovisningshandlingar eller andra mera invecklade spörsmål. E t t sådant biträdes uppgift skulle främst vara av mera teknisk art och huvudsakligen bestå i att tillsammans med förrättningsmännen upprätta balansförteckningarna att verkställa kontrollsummermgen av kassajournalen och annan erforderlig summering samt att biträda vid kassajournalens kollationering mot anteckningarna i dagböcker och redovisningar. Enligt de sakkunnigas mening är det således icke nödvändigt, att den som skall anlitas såsom biträde, har någon speciell utbildning för uppdraget For andamålet torde lämpligast någon av länsstyrelsens tjänstemän användas. Dessa tjänstemän hava i allmänhet den för biträdet behövliga vanan att behandla siffermaterial, och en del av dem äro genom deltagandet i granskningen av inkommande månadsräkningar och även på annat sätt i viss mån fortrogna med landsfiskalernas arbete. Viktigt är ock att någon lansstyrelsens tjänsteman genom deltagande i inventeringar utbildas till självständig mventermgsförrättare. Det är av flera anledningar nödvändigt att ersättare for landsfogden finnes. Denne kan av sjukdom, tjänstledighet, kravande polisutredning eller tjänstgöring såsom åklagare vara förhindrad att verkställa en inventering, som på grund av särskilda förhållanden måste toretagas omedelbart. Vid en sådan inventering måste i regel stora anspråk ställas på inventeringsförrättaren. Det kan ock tänkas, att en landsfogde pa grund av sjukdom eller ålder saknar den vakenhet och skärpa i omdömet eller det intresse för fiskalisering, som icke bör saknas hos en inventeringsförrättar e. ° Behovet av biträde åt inventeringsförrättare skall vid tillämpning av de sakkunnigas förslag i fråga om inventeringarnas förrättande bliva mer och mer kännbart. E t t tillgodoseende av detta behov skulle för visso öka värdet av inventeringskontrollen, och kostnaderna för biträdena torde åtminstone delvis motvägas av den minskning i kostnaden för inventeringarna, soin blir en följd av att tiden för förrättningarna måste bli kortare genom att inventeringsförrättaren har särskilt biträde. De sakkunniga föreslå slutligen i detta sammanhang, att befattnings-

havarna erhålla blanketter även till en del andra dagböcker an dem som omförmälas i restindrivningsförordningen, och även till foresknyna liggare, såsom brevdiarium, polisdiarium, liggare över förskottsmedel, liggare over kostnader i fri rättegång, liggare över lösöreköpsavhandlingar liggare over mottagna häften indrivningskvitton och liggare över i pohsarenden omhändertagna penningar, värdehandlingar och lösöre. Det måste nämligen av flera skäl icke minst till underlättnad vid inventeringsgranskningen, vara av betydelse, att befattningshavarnas dagböcker och liggare äro förda på lämpligt sätt och likformigt, vilket emellertid knappt kan förväntas skola bliva fallet, om befattningshavare skola få föra dessa handlingar efter eget gottfinnande. 3 . Kontroll i annan ordning. Till den kontroll över landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning, som enligt vad ovan sagts verkstalles genom granskning av utmätningsmännens dagbok i utsökningsmål och genom inventering, kommer den särskilda kontroll, som utövas av vederbörande lansTill länsstyrelses övervakande av befattningshavarnas medelsförvaltning hör närmast tillsynen över, att vederbörande befattningshavare i rätt tid inkommer med sådana räkenskaps-, redovisnings- eller andra handlingar, som det åligger honom att till länsstyrelsen avlämna. Landsfiskal i egenskap av uppbörds- och bötesredogörare samt magistraten genom kronouppbördskassör skola avlämna månadsrakningar med tillhörande handlingar. Möter hinder för avlämnandet, skall länsstyrelsen prova hindret och vidtaga erforderliga åtgärder för att den uteblivna redovisningen snarast möjligt må bliva avlämnad. De härom i § 48 medelsförvaltningsförordnmgen meddelade bestämmelserna hava av de sakkunniga föreslagits skola i visst avseende ändras. För närvarande finnes ingen bestämmelse som medger länsstyrelsen att vid prövning av anmält hinder bestamma visst anstånd med räkenskapernas eller viss handlings avlämnande. Då denna brist givit anledning till osäkerhet, om eller i vad mån med handlingarnas avlämnande skulle anstå, har det synts lämpligt att medgiva lansstyrelse rätt att lämna visst anstånd. Anståndstiden får givetvis sattas jämförelsevis kort med hänsyn till att länsstyrelsens sammandrag av redogorarens redovisningar icke kan avslutas förrän samtliga redovisningar inkommit och att riksräkenskapsverket för sin granskning har behov av att sammandraget inkommer snarast möjligt. , „ . Utmätningsmännen — här avses endast utmatningsman a landet ocli i stad, där länsstyrelsen är överexekutor — skola, såsom tidigare nämnts, avlämna utdrag ur utsökningsdagboken för granskning hos lansstyrelsen. Vilka åtgärder länsstyrelsen har att vidtaga, därest anmärkning mot dagboken förekommer, är också redan anmärkt. Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framställda förslag skola utmätningsmännen ock till länsstyrelsen insända protokollen vid inventeringarna hos dem underställda exekutionsbiträden, varigenom länsstyrelsen blir i tillfälle övervaka att sådana inventeringar hållas och huru dessa verkställas. • . Det åligger ock ifrågavarande befattningshavare, enligt vad de sakkunniga föreslagit, att till länsstyrelsen återställa av dem själva och av dem underställda exekutionsbiträden använda häften indrivningskvitton, i den man dessa förbrukats. Detta i förening med att kopiorna hos lansstyrelsen genom överstämpling eller genomslag makuleras torde utgöra en viss kontroll samt garanti mot missbruk av blanketterna. > , ' Samtliga befattningshavare skola vidare månadsvis avlämna summariskt.

101 utdrag av sin kassajournal, vilket till den del det angiver behållningen av medel, som redovisas i månadsräkningen, i viss mån kontrolleras av nämnda rakning och samtidigt utgör kontroll av densamma. Genom de girobesked som postgirokontoret föreslagits skola insända till länsstyrelsen, kunna ock g e n aV kassa ou konfronerTs * J r n a l e n om behållningen å postgirokontot Skulle befattningshavare, som har att avlämna månadsräkning eller utdrag ur utsökningsdagboken, utan anmält eller godkänt hinder, underlåta denna skyldighet, kan det giva länsstyrelsen anledning låta omedelbart anställa inventering hos befattningshavaren. Underlåter utmätningsman å landet att inom föreskriven tid redovisa kronoutskylder, som av honom indrivas, skall enligt § 32 uppbördsreglementet länsstyrelsen då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de åtgärder vartill förhållandena kunna föranleda. Enligt de sakkunnigas förslag till ny restindrivnmgsforordnmg, § 8, åligger det länsstyrelsen, att, då indrivningen av sådana medel som avses i denna förordning - således både krono- och kommunalutskylder - finnes icke ske med tillräcklig skyndsamhet, vidtaga av dröjsmålet påkallade åtgärder. Att sådant dröjsmål föreligger kan vad kronoutskylderna angår, utrönas vid landskontorets granskning av vederbörande manadsräkning och protokollet vid inventering hos befattningshavare, i fråga om kommunalutskylder och dylika medel endast genom undersökning av mventermgsprotokollets innehåll i dessa delar. Bland de åtgärder som lansstyrelsen vid nyss angivna förhållanden har att vidtaga, då det galler kronoutskylder, må framhållas den undersökning, som där indrivningen av viss utskyldspost synes obehörigen fördröjd, även från länsstyrelsens sida bor kunna verkställas genom anmaning till den skattskyldige att betala Dar dröjsmålet med redovisningen visat sig vara beroende på att utmatningsman utom länet icke redovisat handräckningsärende inom skälig tid har lansstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag att hos länsstyrelsen i det lan, utmätningsmannen tillhör, påkalla undersökning om anledb ningen till dröjsmålet. Om under länsstyrelsens inseende ställd uppbördsman, således även någon av ifrågavarande befattningshavare, beträtts med förskingring, tillgrepp eller brist tillhör det lansstyrelsen enligt § 18 mom. 1 instruktionen för länsstyrelserna bland annat att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till bevarande av det allmannas rätt. Hit torde höra en noggrann undersökning icke blott om tillgreppets eller bristens storlek av olika slags medel utan även huru eventuella tillgrepp blivit dolda och huruvida eller i vad mån försummelse i övervakningen av befattningshavarens medelsförvaltning kan läggas till last den eller dem, som under åren närmast före oegentligheternas upptäckt verkställt inventeringar hos befattningshavaren. Denna undersökning bor enligt de sakkunnigas mening icke utföras av den, som verkställt nyss nämnda inventeringar, ty denna kan hava intresse av, att eventuella försummelser frän hans sida i övervakningen lämnas outredda. Där åtal skall anställas bor, o i händelse landsfogden förrättat inventeringarna, denne ej utföra åtalet, sa framt icke, efter det förenämnda undersökning skett, länsstyrelsen finner så lämpligt. Slutligen anse de sakkunniga sig böra framhålla en omständighet, som enligt deras formenande och även enligt uttalande av en del länsstyrelser och andra myndigheter i väsentlig grad måste anses inverka på ifrågavarande befattningshavares redbarhet och plikttrohet vid medelsförvaltninSen nämligen att han innehar en efter vikten och beskaffenheten av hans tjänst svarande social ställning och sådana därefter avpassade avlöningsförmåner att han kan vara fullt självständig och ekonomiskt tryggad

102 E n socialt förbättrad och ekonomiskt tryggad ställning ar i synnerhet nödvändig för landsfiskalerna, vilkas nuvarande löneförmåner måste anses alltför låga med hänsyn till deras ansvarsfulla tjänst och därtill att de — utom att vara förvaltare och redogörare av medel, som uppgå till betydande belopp — å landsbygden äro åklagare och där hava att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. E n reform i denna riktning skulle dessutom medföra ökade garantier för att kåren rekryteras med dugliga och ansvarsmedvetna män. • . « , De sakkunniga tillåta sig i detta ämne åberopa vad länsstyrelsen i Örebro län anfört i sitt underdåniga yttrande den 5 januari 1929 i anledning av statsrevisorernas uttalanden. Länsstyrelsen anför, att det bastå och sakraste skyddet mot frestelse till oredlighet ligger i tillvaron hos vederbörande tjänstemän själva av en tillräckligt stark plikt- och ansvarskänsla >>Ty _ s ä ger länsstyrelsen — om än så fullständiga kontrollföreskrifter meddelas och- på det noggrannaste efterföljas, lärer en oredlig tjänsteman nog anda finna utväg, särskilt genom förfalskningar, men även på annat satt, att åtminstone till en tid dölja begångna förskingringar. Länstyrelsen anser darfor det härvidlag vara en omständighet av den största betydelse att personvalet vid tjänstetillsättningarna sker med den noggrannaste omsorg. Harmed sammanhänger också att landsfiskalernas allmänna ställning inom statsförvaltningen med hänsyn till dem åliggande arbetsuppgifter måste anses vara alldeles for läg. Det arbete, som åvilar dem såväl såsom indrivningsmän som även och »amtor allt såsom polismän i egentlig mening och åklagare, är synnerligen ansvarsfullt och kräver mången gång för ett riktigt utförande stor omdömesförmåga, takt och urskillning samt därjämte ej obetydliga kunskaper. Det synes darfor lansstyrelsen vara en viktig sak att själva tjänsterna givas en sådan plats mom förvaltningen, att deras betydelse och ansvarsfullhet verkligen bli fullt tydliga bade för tjänsteinnehavarna själva och för allmänheten. Ett förökat medvetande om tjänstens ansvarsfullhet måste ännu kunna antagas i regel komma att hos tjänsteinnehavaren medföra en ökad ansvarskänsla och vilja att på ett samvetsgrant och riktigt sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. I och med det att landsfiskalernas allmänna tjänsteställning förbättrades kunde det därför förväntas, att betydligt flera verkligt dugande och ansvarskännande aspiranter for tjänsterna ifråga skulle framträda och därigenom möjliggöra för länsstyrelserna att med än större omsorg än som nu kan ske verkställa personvalet vid tjanstetillsattningarna.»

C. Riksrakenskapsverkets särskilda kontroll. Den centrala kontrollen över statens räkenskapsväsen och sålunda jämväl över de länsstyrelserna underordnade befattningshavarnas medelsforvaltnmg utövas av riksräkenskapsverket. Jämlikt den för ämbetsverket gällande instruktionen skall verket med uppmärksamhet följa utvecklingen mom de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt utöva ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen funktionerar ändamålsenligt. Det åligger riksräkenskapsverket att tillse, att av statsmyndigheterna till verket ingivna räkenskaper och redovisningshandlingar bliva vederbörligen granskade. Granskningen skall avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överensstämmelse med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna uppburits och redovisats samt utgifterna verkställts i enlighet med gällande föreskrifter. . •• ...... , i . De räkenskapshandlingar, vid vilkas granskning i riksräkenskapsverket kontroll utövas över landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning, utgöras av länens till verket ingivna debiterings-

103 och uppbörds- samt bötesredogörelser. Nämnda redogörelser sammanställas på grundval av de länsstyrelserna underordnade redogörarnas till länen insända och inom länsstyrelserna granskade månadsräkningar jämte bilagor. Riksrakenskapsverkets granskning av länens debiterings- och uppbördssamt bötesredogörelser är väsentligen rent siffermässig och utmynnar i upprättandet av sammandragslängder, årssammandrag och generalsammandrag. Av betydelse för kontrollen över landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning är emellertid den åtföljande granskningen av verifikationerna till debiterade, avkortade och avskrivna kronouppbördsmedel. Härvid kontrolleras exempelvis, att bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, resterande försäkringsavgifter, utskylder på grund av efterdebitering eller utslag m m. blivit uppdebiterade med rätta belopp Vidare kontrolleras, att intyg finnas beträffande avkortade belopp om den skattskyldiges död eller oförmåga att erlägga uppbördsmedlen och beträffande avskrivna belopp om den betalningsskyldiges oanträffbarhet, eller undersökes vad eljest kan ligga till grund för avkortningen respektive avskrivningen. Vid granskningen av bilagorna för augusti och december månader över oredovisade medel kontrolleras därjämte, att anteckning finnes om vilka åtgärder som vidtagits för beloppens indrivande, eller vilka hinder, som mött vid indrivningen. g Skulle vid granskningen framgå, att restantierna å kronoutskylderna inom någon ort uppgå till anmärkningsvärt högt belopp, utan att sådant förhållande foranletts av giltiga orsaker, åligger det riksräkenskapsverket att låta vidtaga den eller de åtgärder, som finnas vara av omständigheterna påkallade och för restantiernas skyndsamma indrivande erfordras. Möjligheten för riksräkenskapsverket att i sist angivna hänseende utöva en verksam kontroll skulle i avsevärd mån ökas, om ämbetsverket för varje landsfiskalsdistrikt och varje stad ägde tillgång till sammanställning å särskilt kort av dels månadsbeloppen för avskrivna, avkortade, influtna och oredovisade kronoutskylder, dels de vid december månads utgång oredovisade beloppens fördelning på skatteår. Härigenom skulle en tillfredsställande översikt av restmdnvningens fortgång samt avskrivnings- och avkortningsfortarandets omfattning erhållas. Särskilt en jämförelse av sifferuppgifterna for en följd av år torde lämna ur kontrollsynpunkt värdefulla upplysningar rörande det sätt, på vilket de länsstyrelserna underställda redogörarna fullgöra sina skyldigheter. De sammanställningar av ifrågavarande slag, som riksräkenskapsverket på grundval av debiterings- och uppbördsredogörelserna för tvenne län försöksvis anställt för ett enstaka kalenderår, utvisa högst betydande växlingar i restmdnvningens snabbhet och effektivitet de olika distrikten emellan. Med hansyn till att riksräkenskapsverket icke äger tillgång till landsfiskalernas och magistraternas till länsstyrelsen insända månadsräkningar, är utarbetandet av ifrågavarande sammanställningar synnerligen tidsödande. Det synes de sakkunniga under sådana omständigheter böra övervägas, om ej erforderliga, på nämnda månadsräkningar grundade uppgifter borde månatligen å särskilt härför fastställd blankett av länsstyrelserna insändas till riksräkenskapsverket. • VlIi S i n k o n . t r o l l e r a n d e verksamhet har riksräkenskapsverket tillgång till icke blott angivna, från länsstyrelserna insända räkenskapshandlingar utan jamval till avskrifter av protokollen över de inventeringar hos vederbörande medelsforvaltare, som verkställts av magistrat, landsfogde eller särskilt förordnad inventeringsförrättare, ävensom uppgift å de åtgärder länsstyrelserna vidtagit med anledning av vid inventeringarna framkomna missförhållanden.

104 Skyldighet för länsstyrelserna att till riksräkenskapsverket insända nämnda avskrifter och uppgifter-har förelegat sedan den 1 juli 1928. Någon mera ingående granskning av de insända mventermgsprotokollen har hittills icke ägt rum inom ämbetsverket. Däremot hava de sakkunniga underkastat de för åren 1928 och 1929 insända protokollen särskild granskning och hava härvid gjorda iakttagelser sammanställts i bilagan B, avdelAv de sakkunnigas undersökningar framgår, att inventeringsprotokollen, som till formen äro avsevärt olika, i de flesta fall icke upplysa, huru inventeringen tillgått, och i allmänhet äro allt för summariska och i flera avseenden ofullständiga. I sin nuvarande utgestaltning äro protokollen icke heller ägnade att för den centrala kontrollmyndigheten lämna hallpunkter för bedömandet av i vad mån räkenskapsväsendet och medelsforvaltnmgen fungera tillfredsställande eller inventeringarna verkställts med tillbörlig De sakkunniga hava också föreslagit, att ifrågavarande inventeringsprotokoll för framtiden böra upprättas i enlighet med ett särskilt fastställt formulär, varigenom en mera fullständig redovisning av vid inventeringarna gjorda iakttagelser skulle framtvingas. , Under förutsättning att inventeringsförfarandet ordnas i enlighet med de sakkunnigas anvisningar och att protokollen upprättas enligt den föreslagna blanketten, torde dessa protokoll bliva till avsevärd nytta vid den centrala kontrollens utövande. Riksräkenskapsverket skulle genom protokollen erhålla en fortlöpande redovisning av inventeringskontrollen och genom densamma ådagalagda brister i medelsförvaltningen. . , . . , , i Genom de samtidigt med inventeringsprotokollen till riksräkenskapsverket insända uppgifterna över av länsstyrelserna vidtagna åtgärder för avhjälpande av vid inventeringarna konstaterade brister erhåller ämbetsverket möjlighet att utöva kontroll över länsstyrelsernas övervakande verksamhet i forevarande avseende. I förekommande fall torde riksräkenskapsverket också finna anledning att vidtaga särskilda undersökningar rörande effektiviteten av lansstyrelsernas förenämnda åtgärder. Huvudvikten i fråga om riksrakenskapsverkets nu ifrågavarande kontroll av räkenskapsväsendet måste emellertid läggas på ämbetsverkets direkta undersökningar hos landsfiskalerna och med dem jämställda befattningshavare samt exekutionsbiträdena. . Dessa undersökningar hava hittills i allmänhet tagit formen av inventeringar Dessa, som förlagts till rikets olika delar, hava avsett att utgöra komplement till och kontroll av de länsstyrelserna respektive utmatningsmännen åliggande årliga inventeringarna. • ,. Med hänsyn till att fullständiga inventeringar äro synnerligen arbetskravande och tillgången inom riksräkenskapsverket av härfor till förfogande ställda arbetskrafter mycket begränsad, hava årligen endast ett fåtal dylika inventeringar kunnat verkställas. . Enligt de sakkunnigas uppfattning torde dylika, godtyckligt utvalda inventeringar fortfarande i viss utsträckning böra verkställas av det centrala kontrollorganet. Förekomsten av särskilda inventeringar genom riksräkenskapsverket vid sidan av de lokala organens mera regelbundet återkommande inventeringar måste nämligen ur kontrollsynpunkt tillmätas stor betydelse Genom förstnämnda inventeringar erhåller riksräkenskapsverket möjlighet att kontrollera såväl effektiviteten hos förenämnda årliga inventeringar som rakenskapsväsendets allmänna tillstånd och gällande föreskrifters ändamålsenlighet och fullständighet. Därjämte bliva de av inventeringarna berörda befattningshavaregrupperna genom de sporadiskt inträffande inventeringarna

105 genom riksräkenskapsverket erinrade om nödvändigheten av att vid varje tidpunkt hålla räkenskaperna i oklanderligt skick och snabbt och korrekt genomföra medelsredovisningen. Den direkta kontroll av vederbörande mjndigheters eller befattningshavares medelsredovisning, som riksräkenskapsverket genom angivna inventeringar hittills utövat, finna de sakkunniga emellertid otillräcklig. Riksrakenskapsverkets ifrågavarande inventeringar hava nämligen varit allt för fåtaliga för att ur säkerhetssynpunkt kunna anses betryggande. En ur sistnämnda synpunkt tillfredsställande utökning av antalet inventeringar torde emellertid med hänsyn till de därmed förbundna stora kostnaderna icke vara att påräkna. E n fullt tillfredsställande kontroll torde också utan allt för stora kostnader kunna ernås på annat sätt. Såsom de sakkunniga tidigare i betänkandet angivit, hänföra sig bristerna i det nuvarande redovisningssystemet i väsentlig grad till det förhållandet, att gällande föreskrifter rörande medelsredovisningens anordnande och kontrollens utövande icke tillämpats. Även om ett ordnande av inventeringsförfarandet i enlighet med de sakkunnigas förslag torde kunna förväntas medföra förbättring i angivna hänseenden, är dock behovet av en utvidgad central kontroll över räkenskapsväsendets konkreta utgestaltning och de till länen förlagda kontrollorganens verksamhet oavvisligt. För vinnande av erfarenhet rörande den lämpligaste formen för riksrakenskapsverkets övervakande verksamhet har ämbetsverket i samråd med de sakkunniga under sistlidna mars månad verkställt försök med anställande hos ifrågavarande befattningshavare av mindre tidsödande undersökningar i form av inspektioner. Den vid inspektionerna verkställda granskningen har väsentligen omfattat undersökning dels huruvida befattningshavarna föra föreskrivna dagböcker och liggare, verkställa nödiga anteckningar i dessa samt i restlängder, kassajournal och övriga tjänstehandlingar, dels ock, genom ett flertal stickprov, huruvida influtna och redovisade medel blivit kassaförda å rätta dagar, postgirokontot blivit behörigen använt och anteckningarna om dess användning överensstämma med kassajournalens uppgifter. Vidare har kontrollerats, att befattningshavaren icke obehörigen till sig utbetalt medel, som ^ blivit å postgirokontot insatta. Särskild uppmärksamhet har vid granskningen ägnats redovisningen av utskylder, som uttagits genom införsel, samt användningen av indrivningskvitton och redovisningen av utlämnade indrivningskvittoblock. De iakttagelser och rön, som framgått ur de hittills verkställda inspektionerna, giva de sakkunniga anledning förvänta, att verkställandet av dylika inspektioner i tillbörlig omfattning skulle ur kontrollsynpunkt bliva av stor betydelse. Genom inspektionerna skulle ett verksamt medel erhållas för framtvingandet av gällande föreskrifters efterlevnad. Vid ett förverkligande av de sakkunnigas förslag till ändrade föreskrifter i olika avseenden skulle tillkomsten av inspektionerna underlätta ett snabbt genomförande av de ändrade föreskrifternas tillämpning. Även i övrigt skulle en genom riksräkenskapsverket bedriven inspektionsverksamhet befordra en önskvärd likformighet i räkenskapshandlingarnas förande och medelsredovisningens anordning. Omsorgsfullt verkställda inspektioner måste därjämte tillmätas ett betydande direkt värde jämväl med hänsyn till den reala medelskontrollen. Vid inspektionerna konstaterade brister i räkenskapsväsendet torde genom riksrakenskapsverkets försorg böra delgivas länsstyrelserna, som äga vidtaga erforderliga åtgärder för bristernas avhjälpande. I särskilda fall torde vid inspektionerna konstaterade missförhållanden giva anledning till verkställande av fullständiga inventeringar, och kunna dessa inventeringar antingen för-

106 rättas i samband med inspektionerna eller ock verkställas efteråt av vederbörande inventeringsförrättare i länen. Förutsättningen för att den sålunda angivna inspektionsverksamheten skall ur kontrollsynpunkt bliva av den betydelse, som de sakkunniga avsett, är emellertid, att inspektionerna verkställas i en omfattning, som står i rimlig proportion till storleken av de av inspektionerna berörda befattningshavaregrupperna. Efter övervägande av de olika faktorer, som påverka behovet av nu ifrågavarande kontrollanordning, hava de sakkunniga stannat vid att förorda, att genom riksrakenskapsverkets försorg årligen omkring 200 inspektioner verkställas. Av angivna antal inspektioner torde inemot en tredjedel böra hänföras till landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare och återstoden reserveras för exekutionsbiträden. Utöver den kontrollverksamhet, som riksräkenskapsverket utövat eller kan komma att utöva i form av inventeringar och inspektioner, tillkomma de ämbetsverket åliggande speciella undersökningar, som kunna bliva erforderliga vid Konstaterade förskingringar och andra oegentligheter. Jämlikt den för ämbetsverket gällande instruktionen åligger det riksräkenskapsverket att vid förefunnen balans hos redogörare, vars räkenskap ^ skall granskas inom verket, avgiva av vederbörande begärd utredning angående balansens belopp, tiden, då densamma uppkommit, samt övriga omständigheter, vilka inom riksräkenskapsverket kunna utrönas och äro av betydelse för utförande såväl av själva balansmålet som av mål angående betalningsskyldighet på grund av annans ansvarighet för redogöraren. Det åligger jämväl verket att i fråga om åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i avseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de under verkets granskning hörande medel som ock kontrollen och tillsynen därvid meddela det utlåtande, som kan erfordras för åtalets utförande. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör riksrakenskapsverkets åliggande att verkställa undersökningar av nu ifrågavarande slag icke begränsas till de fall, då dylika undersökningar av vederbörande begärts. Vid utövandet av den ämbetsverket anförtrodda centrala kontrollen över räkenskapsväsendet har riksräkenskapsverket givetvis skyldighet att ägna uppmärksamhet åt medelsredovisningens bristfällighet i allmänhet och särskilt att närmare följa de förhållanden, som stå i samband med förskingringar och andra oegentheter. Riksräkenskapsverket torde följaktligen, även där vederbörande myndighet eller befattningshavare icke påkallat ämbetsverkets medverkan vid utredningar, hava anledning att överväga om och i vilken utsträckning särskilda undersökningar genom verkets försorg böra vidtagas. Vid riksrakenskapsverkets hithörande undersökningar bör framför allt i detalj klarläggas, huru inträffade förskingringar tillgått och huru desamma dolts. Såsom av de sakkunnigas framställning framgår, hava vid. tidigare inträffade förskingringar redogörelserna för de verkställda utredningarna i nämnda hänseende ofta varit synnerligen bristfälliga och genomgående allt för summariska. Utredningarna hava uppenbarligen väsentligen avsett att fastställa förskingringarnas omfattning, och, då de förskingrande befattningshavarna erkänt tillgreppen, har frågan om tillvägagångssättet vid förskingringarnas utförande och döljande lämnats obeaktad. Det torde vara uppenbart, att det för kontrollens riktiga handhavande är av största vikt, att härutinnan ändring inträder och att särskilt det centrala kontrollorganet lämnas möjlighet att vid den övervakande verksamheten kunna tillgodogöra sig de erfarenheter, som vid granskningen av inträffade förskingringar kunna framgå. I övrigt torde riksrakenskapsverkets nu ifrågavarande undersökningar böra avse att utröna såväl de eventuella luckor i gällande föreskrifter som

107 de brister i övervakningen och kontrollen över medelsförvaltarna, som möjliggjort förskingringarnas utförande och döljande. I detta sammanhang vilja de sakkunniga slutligen beröra frågan om kontrollen över exekutionsbiträdenas uppbördssäkerheter. Tillsynen över att uppbördssäkerhet finnes för de exekutionsbiträden, som hava skyldighet att ställa sådan, och att lämnad säkerhet hålles vid makt eller ersattes med ny, tillkommer för närvarande länsstyrelse. Ur kontrollsynpunkt anse de sakkunniga lämpligt, att länsstyrelserna åläggas att för de exekutionsbiträden, som hava skyldighet att ställa uppbördssäkerhet, till riksräkenskapsverket avlämna uppgift om nämnda säkerheters beskaffenhet. Sedan fullständig sådan uppgift lämnats torde uppgiften för efterföljande år endast behöva upptaga inträffade förändringar. Genom avlämnandet av dylika uppgifter torde kunna förekommas, att, såsom någon gång inträffat, säkerhet saknades, där sådan bort finnas, och att, ehuru avlämnad säkerhet förfallit, ny sådan icke lämnats. Den utvidgning av riksrakenskapsverkets arbetsuppgifter, som skulle bliva en följd av en omläggning av den centrala kontrollen i enlighet med av de sakkunniga ovan lämnade anvisningar, skulle givetvis nödvändiggöra en utökning av ämbetsverkets för nämnda kontroll avsedda tjänstepersonal. Tillkomsten av inspektionsverksamhet i föreslagen omfattning samt utökningen av riksrakenskapsverkets åligganden i samband med inträffande förskingringar skulle härvid särskilt kräva en utökning av ämbetsverkets med revisorskompetens utrustade arbetskrafter. De nya arbetsuppgifterna skulle därjämte föranleda ökat skriv- och räknearbete samt annat med kontrollen sammanhängande kontorsarbete. Behovet av härför avsedda biträden skulle härigenom stegras.

D. Ansvar för underlåten eller försummad kontroll. E n med kontrollen över här ifrågavarande medelsförvaltning sammanhängande fråga är den, som berör vederbörande kontrollorgans ansvar, då organet underlåtit att iakttaga sina åligganden eller härutinnan visat försummelse. Att sådant ansvar i ena eller andra formen utkräves är säkerligen av allra största vikt för uppnåendet av en effektiv kontroll. F å påtagliga försumligheter vid kontrollåliggandenas fullgörande avlöpa utan påföljd för vederbörande, komma de med all sannolikhet att fortsättas, och får det fortgå så någon tid, bliva även de bästa kontrollföreskrifter snart nog en död bokstav. Det vill synas de sakkunniga, att slappheten vid bedömandet av uppenbart åsidosättande av nämnda åligganden indirekt varit en av de huvudsakliga orsakerna till att på sina håll efterlevnaden av vissa i kontrollsyfte _ meddelade föreskrifter blivit så försummad, som den enligt de sakkunnigas undersökningar verkligen varit, och således även till att förskingringar kunnat fortgå utan upptäckt. I vad mån vederbörande vid inventeringsförrättningar eller eljest försummat sina kontrollåligganden framgår endast undantagsvis av det undersökningsmaterial, som stått de sakkunniga till förfogande, och mycket sällan synas anmärkningar härutinnan hava medfört några allvarligare följder för de försumliga. I några fall, där efter upptäckt av förskingring hos landsfiskal eller annan utmätningsman utrönts, att vid tidigare inventeringar grova felaktigheter och försummelser begåtts, har detta icke, så vitt känt är, medfört någon påföljd för dem, som verkställt dessa inventeringar. Däremot synas några landsfiskaler hava tilldelats varning eller strängare bestraffning för underlåtenhet att behörigen övervaka dem underställda exekutionsbiträden.

108 Endast i ett för de sakkunniga känt fall har vederbörandes försummelse varit av den art, att fråga uppstått jämväl om skadeståndsansvar. Även i detta fall gällde saken en landsfiskal. Då de förhållanden, som föranlett skadeståndstalans väckande, likasom målets utgång, är belysande för ovannämnda spörsmål, hava de sakkunniga ansett sig böra lämna en redogörelse härutinnan. Vid en den 28 december 1927 av landsfiskalen i visst distrikt förrättad inventering hos en fjärdingsman inom distriktet hade denne, sedan landsfiskalen påvisat, att fjärdingsmannen icke redovisat i vederbörlig tid utan haft stora belopp innestående oredovisade utan att täckning därför funnits å hans postgiro, erkänt för landsfiskalen, att han under år 1927 tillgripit av honom å tjänstens vägnar omhänderhavda medel till ett belopp av ungefär 2 700 kronor, vilket belopp han dock av medel, som han anskaffat genom lån mot växel, ersatt före inventeringen. I protokollet över inventeringen hade landsfiskalen ej antecknat något om vad sålunda förekommit utan inskränkt sig till allmänna erinringar rörande fjärdingsmannens långsamma redovisning. Landsfiskalen hade ej heller insänt inventeringsprotokollet till Konungens befallningshavande inom den i 9 § av kungl. kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden föreskrivna tiden av åtta dagar utan först i mars 1928 efter anmaning i cirkulär från Konungens befallningshavande. Landsfiskalen hade jämväl i sin egenskap av allmän åklagare i orten varit skyldig att tillse, att berörda förskingring av tjänstemedel blivit beivrad. Slutligen hade landsfiskalen, ehuru han erhållit kännedom om fjärdingsmannens opålitlighet, uraktlåtit att företaga inventering hos denne under tiden mellan den 28 december 1927 och den 21 november 1928, under vilken tid fjärdingsmannen av medel, som han i tjänsten indrivit, förskingrat ytterligare 7 481 kronor 63 öre, därav 2 891 kronor 45 öre utgjorde statsverket tillkommande kronoutskylder och bötesmedel samt återstoden måste av statsverket ersättas jämlikt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera. Då landsfiskalen genom sina ovan angivna försummelser gjort sig skyldig till tjänstefel, yrkade landsfogden i länet efter stämning till vederbörande häradsrätt ansvar å landsfiskalen enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen. Tillika yrkade landsfogden, att, enär sistnämnda förskingring av 7 481 kronor 63 öre möjliggjorts genom landsfiskalens berörda tjänsteförsummelser, landsfiskalen måtte förpliktas ersätta statsverket dels angivna belopp 2 891 kronor 45 öre dels ock vad statsverket enligt omförmälda lag den 10 juli 1899 kunde komma att utgiva till enskilda målsägande. Häradsrätten anförde i sitt utslag: Enär landsfiskalen underlåtit att i det av honom vid inventeringen hos fjärdingsmannen den 28 december 1927 förda protokollet, på sätt i § 9 i kungl. kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden föreskrivits, upptaga de anledningar till anmärkningar, som mot fjärdingsmannen vid inventeringen förekommit, samt att insända protokollet till Konungens befallningshavande å åttonde dagen efter inventeringen, samt landsfiskalen med hänsyn till vad vid inventeringen förekommit bort förrätta ny inventering under 1928 tidigare än som skett, funne häradsrätten, att landsfiskalen gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten; och prövade förty häradsrätten, som emellertid funne ifrågavarande försummelser hava skett under förmildrande omständigheter, rättvist döma landsfiskalen jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen att för tjänstefel bota tjugufem kronor till kronan. Enär, därest landsfiskalen fullgjort sin skyldighet i angivna avseenden, denna omständighet likväl icke omöjliggjort de av fjärdings-

109 mannen efter inventeringen förövade förskingringsbrotten, funne häradsrätten landsfogdens i målet förda skadeståndstalan icke kunna bifallas. Sedan landsfogden efter förordnande av länsstyrelse anfört besvär över häradsrättens utslag, har hovrätten genom utslag den 5 december 1929 till tvåhundra kronor bestämt beloppet av de böter, vartill landsfiskalen jämlikt det av häradsrätten åberopade lagrum gjort sig förfallen, och vad angår den mot landsfiskalen förda skadeståndstalan, fastställt det slut, häradsrättens utslag i denna del innehåller, enär sådana omständigheter icke förekommit, att landsfiskalen kunde förpliktas gälda skadestånd i de hänseenden, varom i målet vore fråga. Ändring i hovrättens utslag har icke sökts. Sett huvudsakligast från kontrollsynpunkt skulle man kanske kunna anse, att det utmätta straffet är lågt. Landsfiskalen hade nämligen med kännedom om att fjärdingsmannen år 1927 begått förskingring icke vidtagit någon åtgärd mot denne eller låtit saken komma till länsstyrelsens kännedom utan låtit fjärdingsmannen fortsätta sin tjänstgöring, och vidare hade landsfiskalen, ehuru han haft anledning att särskilt vaka över fjärdingsmannen, dröjt nära ett helt år efter upptäckten av oegentligheterna 1927 med att hålla inventering hos denne. Ansvaret för dessa ur kontrollsynpunkt svåra förseelser har endast blivit böter, vilka icke ens enligt hovrättens utslag uppgå till belopp motsvarande vad landsfiskalen fått avstå av sin avlöning vid en månads suspension. Anledningen till att den mot landsfiskalen väckta skadeståndstalan ogillats är den, att orsakssammanhang ansetts saknas emellan landsfiskalens försummelser och fjärdingsmannens förskingringar. Domstolarnas beslut åtminstone i fråga om straffets utmätande torde till en del bero på att landsfiskalens allmänna åligganden att kontrollera fjärdingsmans verksamhet icke varit tillräckligt klart angivna. Bristen på noggrant angivna skyldigheter i avseende å kontrollen torde ock medföra större svårigheter att fastställa, huruvida ett tillgrepp står i direkt sammanhang med försummelse från kontrollorganets sida. J u s t med hänsyn härtill har det synts de sakkunniga synnerligen viktigt, att föreskrifterna om kontrollorganens åligganden angivas mera fullständigt än hittills samt att man genom tillförlitliga och fullständiga inventeringsprotokoll och undersökningar får framlagt, vilka åtgärder av kontrollorganen vidtagits. Detta senare är ju av särskild betydelse vid inträffade förskingringar. Genom de fullständigare uppgifterna om vad som tidigare gjorts för kontrollerandet av den, som begått förskingringar, kan lättare utredas, i vad mån kontrollorganet försummat sina åligganden och om tillgreppen stå i så nära beroende av försummelse härutinnan, att skadeståndsskyldighet kan föreligga. En borgen för att även angivna utredningar bliva mera tillförlitliga och fullständiga ligger i de sakkunnigas förslag, att ifrågavarande undersökningar skola i dylikt fall verkställas av annan än den, som förrättat föregående inventeringar och inspektioner. De sakkunniga hava icke något förslag att framlägga i ovan berörda fråga, men denna har ansetts böra omnämnas, då frågan härigenom kan komma att upptagas till behandling av de myndigheter, som torde få yttra sig i anledning av de sakkunnigas betänkande, och i myndigheternas yttranden kunna komma att framföras synpunkter eller förslag av betydelse för spörsmålets bedömande.

BILAGOR

113 Bilaga A. Redogörelse för vad som funnits att erinra vid granskningen av utdragen av dagböckerna för vissa landsfiskals- och utmätningsmansdistrikt för de tider, som närmast föregått upptäckt av förskingring av landsfiskal och utmätningsman. I. Utdragen för 1927-1928 för A landsfiskalsdistrikt. 1) I utdraget för m a r s - a p r i l 1927 upptages ett ärende, nr 15 år 1925 anfSåk Ä n * 6 " " a 6 6 3 H ° n 0 r j ä m t e r ä n t a ° c h kostnader, med anteckning i 9.de kolumnen: >>\ underr.; utslaget överklagat; borgen ställd» Detta g ärende återfinnes icke i följande utdrag. ' Anmärkning häremot har tydligen icke skett * * £ ? * £ * fÖ1; m a i H u n j 1927 kvarstår ännu ett ärende från år 1925 m i med n r 31, avseende uttagande av domfäst fordran, med anteckning i 9-de 8 kolumnen: »utslaget överklagat; borgen ställd» vårtid. ** ******

i

föl

Jande

ntdra

&

v

^ e m o t anmärkning icke synes

3) I utdraget för j u l i - a u g u s t i 1927 finnes upptaget ett den 14 mars s å

<

n

9 an a? kro or 4 nnåder. adr m TI kolumnen fnl Dde ' n r Zfor ' vidtagna f f n d e ******* 140 26 »jämte åtgärder finnes » antecknat: 4 u n dkost err •

W » m e F n l i S a n r \ a n d e n .**£ V i d f ? å t 8 ä r d e r a n s t å * avbidan på utrei

E 2 & Enligt anteckning å utdraget har landsfogden anmärkt, att meddes t v r i t tv a S T! ^ r t S t ^ a S , ,*<*»**** synes emellertid icke hava strikts, ty ärendet star kvar i de föl ande dagboksutdragen med samma anÄrenflet i L T a n t e c k ^ S / ^ n förändring sedan Föregående rapport». Ärendet hade även om medgivandet av anstånd blivit styrkt, bort redogamaS återstallande se

det infort

» a s t 6 månader efter den dag då

... 4 ] .1 ne i \ dt el *l l S19mmars 1927 inkommet ärende, nr 20, i vilket landsfiskalen anS n 0 r 12200:05

Z

ao

r-

r

^°

' hade'enligt'anteckning i cagbokT-

sammtns Mlfl I " ^ 1 " T " - ! * f Ö r e *»* m å n a d s **B*»g M n f i til t e e k Z o ! A l 0 1 ' J ' 1 1 0 1 ? 0 r 8 a l J n i ? g a v e r n å t t lösegendom" Enligt aniTmnd, 8 « L Ä 0 k S " v f g e t h f J a * d8f ?g<*en vid granskning beträffande SSS3 t i \ anmärkt; »Kontanterna böra redovisas». Tillsyn har emeli t i Ä S T / ' a t t d 6 n T f ° r e s k r i f t efterkommits. Ärendet redovisas d r a t e t fö. J ^fi? 2 t f D V d a S ' b o k e n m e d s a m m a anteckningar som i utdraget tor juli—augusti, och ingen anteckning finnes å utdragen som angiver att anmärkning mot dem gjorts ""»gen, som an t a d e n g f ösknldei r å S ^1 *J"w ^ d T ^ W m o t e n a v d e t r e P i o n e r , som häfli9nnv H ° ? . e n n a t a d e utmätningsmannen uttagit omkring 1 1ö fe 11 200 kronor, vilka förskingrats. 5) I utdraget för mars—april 1927 upptages ett ärende, nr 23 år 1927 avseende återtagande av gods, som köpts på avbetalning. Ingen annan t m teckning finnes i 9:de kolumnen än: >/% underr»

för^aU^tr* ' ^ fÖlJande UtdraSen'' Utan ^ ^^ SJneS haVa

tecKuLr^ilKvifmSt^Jf7 12G4 3 0

hUr beträffande

" * » 28 1923 -

114 Då detta ärende icke återfinnes i de följande utdragen, har icke kunnat granskas, att redovisning skett. 7) I utdraget för november—december 1927 finnes upptaget ett ärende, nr 36 1927, däri sista anteckningen innehåller, att slutlikvid inflöt den / „ . Detta ärende har icke inbalanserats i utdraget för januari—februari 192», och granskning av, att redovisning verkställts, har alltså ej kunnat ske. 8) Beträffande ärendet nr 42 1927, däri medel förskingrats till belopp av kronor 389:22 må följande anföras. Ärendet inkom den 2o oktober 192/ och enligt utdraget för november-december samma år meddelas gäldenären underrättelse den 2 /n och utmättes den " / u »likvid för skogsavverkn. enl. kontrakt». I följande tre dagboksutdrag är för ärendet antecknat »ingen förändring sedan föregående rapport» eller »se föregående rapport». Utdragen för januari—februari och m a r s - a p r i l äro försedda med anteckning som synes angiva, att de granskats av landsfogden, men mtet antyder att an- i märkning skett. • _ . . o n Hinder för ärendets redovisning inom föreskriven tid av tva månader efter mottagandet synes dock icke hava funnits. . 1QOQ 9) I ärendet nr 44 år 1927 har enligt utdraget for januan—februari 1928 , vid exekutiv auktion å lösegendom den 15/2 influtit kronor <o6: oO. Beloppet har, oavsett föreskriften att medel, som icke lyftas mom 14 dagar, s e d a n d e blivit för lyftning tillgängliga, skola nedsättas i riksbanken fatt mnesta bos landsfiskalen, enligt utdraget för m a r s - a p r i l redovisats till sökanden först den 30 april. Anmärkning häremot synes ej hava skett • . 10) I utdraget för m a j - j u n i 1928 finnes beträffande ett den 27 mars s. a. inkommet ärende, nr 15, om uttagande av fordran å 350 kronor jämte kostnader följande anteckningar i 9:de kolumnen »V* underrätt. 10/* ^ forsok, gäld. fattig, s. d. medd. sök., 22/5 svar % erlades oO kr. 16/6 r e d ; 3 % anst. 31 till /12». Utdraget för j u l i - a u g u s t i innehåller beträffande detta ärende ingen annan anteckning i nämnda kolum än »anstånd lämnat till / „ 1928». Utdraget är försett med ett av en underordnad tjänsteman hos lansstyrelsen undertecknat bevis så lydande: »Granskad anm. per telefon». Om anmärkning avsett ifrågavarande ärende är okänt. Utdraget for september-oktober hänvisar i förevarande ärende blott till föregående rapport. I utdraget tor november-december har antecknats »Ingen ändring sedan foreg rapport». Å detta utdrag är tecknat »Granskad utan anm.» och därunder initialer, som tyda på, att anteckningen gjorts av landsfogden. . Den som granskat utdraget för september-oktober, har sannolikt haft den felaktiga uppfattningen, att åtgärderna i ärendet icke behövde återupptagas inom 6 månader efter det ärendet inkom (»V,) samt att 6 månaders anstånd kunde få räknas från den dag, då anståndet lämnades Landsfogdens underlåtenhet att vid granskningen av utdraget for november-december göra anmärkning mot, att ärendet icke blivit redovisat, torde bero pä, att han vid granskningen icke tagit del av anteckningarna i utdraget tor maj—juni. II. Utdragen för 1927, 1928 och för 1929 t. o. m. oktober för B landsfiskalsdistrikt. 1) I utdraget för januari—februari 1928 upptages ett från år 1925 balanserat ärende med nr 16. Av anteckningarna i utdraget framgår, att sökanden under år 1926 erhållit i likvid kronor 4 712: 12 och att återstoden av skulden 582:25 skulle hava »deponerats» i enskild bank for »att pa anmälan av sök. redovisas».

115 Vid utdragets granskning har för ärendet antecknats: »Bör undersökas

W^dM:^utdrag liar *-*~

^ ^

J a n Ä n f T s Ä landsfiskalen från banken uttagit de »deponerade^ medlen oen trskingrat Anmärkningsvärt är, att ifrågavarande kronor 582- 25 tillåtits stå redovi f o t s k r i f t T l 6 d r T n r a t e - ' Y^ D e t t a -dovisningssatt Btrito mot toS föreskrift i 166 § utsökningslagen att. om hinder möter för influtna medels redovisning till sökanden, medlen skola nedsättas i riksbanken Om sådan nedsättning skett hade förskingring ej kunnat äga rum l a g l o T a v b ^ l °' 2 ? 2 8P' l ° m i n k 0 1 ? d e nt 3/< °& maav s å S handräckning enligt gldenären v i d S ° ' *"* ' * ^ * 1™ r s - a p r i l antecknas, att gäldenären vid utmatningsmannens besök den *>/. begärt anstånd till don attd n 3 ^ n S u t d l T h ^ ^ ^ ^ L t n i d 0 tront* tlllkommit Utdraget för bdfn anteckning, att 10 kronor inbetalts den V,. iande^ g utdraLt W ^ J " 2 * ^ ? 1 D g e n ^ a n t e c ^ i n g . Men i det fö I jande utdraget har tillagts, att gäldenären »vid verkställighetsbesöket sak nade utmätningsbara tillgångar». A detta utdrag finnes v S ärendet anteck nat av granskaren: »Atertagn. bev. torde företes». S e n L X a r s t å T u ^ " ändring i anteckningarna och utan någon erinran av g r S s ^ S T u Mgr ^ for november-december, men det återfinnes icke i fölgndeutdrag e ha liga uppfXin; a en Sk :attt ¥ ^ / ehuru t ^ T » ***** e g e n dknndp omliga uppfattningen, ärendet, influtna medel ™ icketaft redovisats

ÄÄ^S>e^ areDdet i0ke " ^ — g u t a »

Landsfiskalen har förskingrat influtna 20 kronor Ärendet hade bort vara redovisat den 3/fi. Vid "ransknin^ av ntel™<™f dl S T T 1 h%d& b ? r t k r ä v a S ' a t t i n f l u t n a 2 0 ^ n o r i S S Ä v ; r e d S s till sökanden Granskaren har icke fullföljt sin anmärkning å u t d r a g för ? r Ä ^ ^ ^ « - ^ J* — ej i n L a Ä £ b o t o ^ ^ ^ T * g aonl a n d s f i s k a l e n . h « ntrönts, att i originalet till dagn m ^ - Vd « J 9 2 L £ g \ benämnda ärende gjorts följande anteck10 d lighlt"' iJS U t i • - ' % å feJ?8" ä r e n d e t f r å n v i d a ^ ™rkstälngnet; Dessa anteckningar, som innehålla falska uppgifter hava svnbar ligen tillkommit i syfte att förskingringen skulle undrå T p p t S vid den inventering hos andsfiskalen, som hölls den 10 april 1 9 2 S V i d denna in % Ä " G ^ P r 0 t ° k 0 l l e t i c k e g i ° r t s — ä r k n i n g mot ärendetsT h a n " 3) I ärendet nr 38, 1928, avseende handräckning enligt lagen om avbetal nmgskop, har antecknats, att den »/„ då ärendet Inkommit gäldenären underrattats att anstånd den »/, beviljats till den ••/„ och att l e n » T Sade Ärendet kvarstår med samma anteckningar i utdragen för år 1929 till dess landsfiskalen i september häktats för förskingring ' poster i S a l r h a r i ä r e n d e t f Ö r s k i ^ r a t 3 1 k r o » o r > Bom gäldenären i olika d i s t i k L t U h T T a i d a g b 0 k e n T / a l s k a - Tjänstgörande landsfiskalen i distriktet har på de sakkunnigas forfrågan meddelat, att bevis om UuoDcnvna anståndet icke finnes bland landsfiskalskontorets handlingar PP*nna

116 Vid utdraget för november—december 1928 har således icke funnits anståndsbevis. Anmärkning häremot hade bort göras. § Anteckningarna i samma utdrag om gäldenärens avflyttning trän orten borde hava föranlett anmärkning, att handlingarna skulle återställas till sökanden. '„, . .'.','•, , <••• 4) Ärendet nr 41 1928, vilket inkom den 17/10, har i utdraget for m a r s april 1929 avförts med anteckning, »den 19/3 återtogs ärendet». _ Ärendet hade icke återtagits och landsfiskalen har förskingrat influtna SS^) kronor Enligt anteckning å utdraget har mot ifrågavarande ärende anmärkts, att återtagningsbevis saknas. Landsfiskalen synes dock ej hava forstandigats att inkomma med sådant, ty å det följande utdraget, dar ärendet icke återfinnes har av granskaren antecknats, att i ärendet nr 41 1928, återtagningsbevis bör företes. Emellertid synes icke heller denna anmärkning hava föranlett någon åtgärd från länsstyrelsens sida. 5) Beträffande ärendena uris 25 och 27 1929, vilka inkommit respektive den 5/4 och 17/4, finnes i utdraget för maj—juni antecknat, att anstånd medgivits i det förra ärendet den 10/* till den 10/7 och i det senare den 2 % till den 10/7 Dessa anteckningar likasom en senare anteckning i ärendet nr 21, att sökanden den 14/8 erhållit redovisning, äro falska, och tjänstgörande landsfiskalen har meddelat de sakkunniga, att bevis om anstånd och redovisning icke finnas. I ärendena influtna medel ha förskingrats. Anteckningarna om, att anstånd lämnats under april månad som bort intagas i utdraget för mars—april, finnas emellertid icke dar Landsfiskalens syfte med att upptaga dessa anteckningar först i utdraget for maj—juni bar tydligen varit, att man vid granskningen av sistnämnda utdrag skulle anse obehövligt tillse, att anståndsbevis funnos, då granskningen harutiniian skulle hava skett redan vid granskningen av utdraget för mars—april. Detta syfte har också vunnits. Ovisst är dock, huruvida anledningen till att anståndsbevis icke infordrats, är den antydda, ty det vill nästan synas, som om frånvaron av anståndsbevis i allmänhet icke ansetts bora föranleda anVid den inventering hos landsfiskalen, som förrättades den 3 maj 1929, har icke undersökts, om anståndsbevis funnos. III. Utdragen för tiden Vi 1924- 3 0 / 6 1926 för C landsfiskalsdistrikt. Landsfiskalen, som avled kort tid före den 1 augusti 1926, har till döljande av förskingringar i dagboken infört följande falska anteckningar namlg

l T ' i 77/1924 att tre olika anstånd lämnats, senast till den 31 december 1924 och att sökanden den 15 januari 1925 återtagit ärendet, — Kr. 2<3:25 förskingrade — . ,.., , on 2) i 119/1924 att två olika anstånd lämnats, sista gängen till den 20 maj 1925 samt att, sedan likvid erlagts den 30 juni 1925 med loO kronor beloppet samma dag redovisats, — beloppet förskingrat — 3) i 120/1924 att anstånd i två omgångar lämnats senast till den JU maj 1925 och att, sedan utmätning skett den 22 i samma månad, redovisning av influtna 75 kronor skett den 30 påföljande juni, — beloppet förskingrat — 4) i 82/1925 inkommet den 12 december 1925, att två anstånd beviljats senast till den' 15 maj 1925 — den 10 maj influtna 100 kronor, som ej antecknats i dagboken hava förskingrats — .; 5^ i 7/1926 att anstånd lämnats till den lo april 1926 och att den do nämnda månad influtna kr. 254: 80 samma dag redovisats — beloppet förskingrat —.

117 Nu tjansteforrattande landsfiskalen i distriktet har i anledning av de sakkunnigas förfrågan meddelat, att bland landsfiskalskontorets handlingar icke finnas sådana, som visa, att anstånd beviljats, redovisning lämnats och återtagning skett i enlighet med ovanstående anteckningar. l i l l de dagboksutdrag, där anteckning om meddelat anstånd första gången förekommit och dar ärende uppgivits vara redovisat eller återtaget, synes alltså icke kunna hava funnits verifikation i dessa delar. Anmärkningsvärt ar, att detta förhållande icke föranlett anmärkning vid utdragens granskO*

Anmärkning har ej heller gjorts mot, att i ärendet 82/1925 ingen åtgärd vidtagits efter anstandstidens utgång den 15 maj 1926. nintVen 1 n e d a n da

angivna

arenden

synas erinringar kunna göras mot gransk-

b

iifkå S °ksutdraget för m a j - j u n i 1926 finnes beträffande ärendet \-ir i\V1 SJS" 1 ? 1 1 * ? e n 1 3 a P r i 1 ' i n 8 e n a n n a n anteckning om verkställighet an: »1926 den *% delg. utm. underrättelse». Då detta ärende bort vara slutredovisat senast den 13 juni, synes egendomligt, att granskningen av utdraget icke föranlett anmärkning mot handläggningen av detta ärende. Gäldenären hade den 7 juni erlagt likvid med kronor 244: 75 som förskingrats. ' 7) Sedan i ärendet 18/1922 den «% 1922 antecknats, att bevis då inkommit att utmatningen (verkställd den «/7) överklagats och att vidare åtgärd tillsvidare inställts, har ärendet i dagboksutdragen stått öppet utan anmärk? $ g V l d g. ran B knm g> ^nda tills vid granskningen av utdraget för m a r s - a p r i l 1926 anmärkning gjorts med erinran, att länsstyrelsen genom utslag den 24 oktober 1922 vilket i avskrift på sin tid översänts till landsfiskalen, hänvisat klaganden att tvista vid domstol, och att anteckning härom bort ske i dagboken. I avgiven förklaring har landsfiskalen meddelat, att häradsrätten, ' mt elat utsla den 2 £ratten, L « dit v, lmålet n a ? , tfullföljts, ; ? , . 1 1 ? 8 t ameddelat 5 ' J m e d d dom % 2 !923 och att hov1 den §23/ 1924. 5

d .M0™}^ ° m i n gavs till utmätningsmannen den «/6 1924. Ingen verkstallighetsatgard vidtogs under samma månad. Detta synes hava bort föranleda anmärkning.

IV. Utdrag för ärendet nr 69 1928 för D landsfiskalsdistrikt. I ett den 23 oktober 1928 till landsfiskal inkommet ärende nr 69 har anst; m1 liimnats ^ o T n* m i a m g ft^ ' i o l i k a ^ p r i s e r till den 12 april 1929 Gäldenären betalte sm skuld den 6 i sistnämnda månad, men landsfiskalen, som tillgrep medlen, gjorde ingen anteckning om likviden i dagboken. Den 12 april utgick anståndstiden och ärendet hade sålunda bort kunna redovisas fore april månads utgång. Detta oaktat finnes i dagboken ingen anteckning om att åtgärd vidtagits i ärendet, exempelvis att auktion utlysts for försäljning av den utmätta egendomen. Vid granskningen av dagboksutdraget for m a r s - a p r i l 1929 hade anmärkning häremot bort göras Sa synes emellertid icke hava skett. Då dagboksutdrag för m a j - j u n i icke inkom i ratt tid, anmodades landsfiskalen vid flera tillfällen av landsfogden S» J Ä ° m m - a n ! d o f d ^ ^ e n d e n försumlige synes icke hava fällts till dagaboter jämlikt 9 § utsökningslagen. Först sedan till landsfogden ingått anmälan att landsfiskalen uppburit utsökningsmedel men icke redovisat, företog landsfogden undersökning, nämligen den 17—19 augusti. Av undersoknmgspro okollet framgår, att landsfiskalen under j u l i - a u g u s t i tillgripit medel av skilda slag tydligen i avsikt att därmed täcka tillgreppet i april av förenämnda utsökningsmedel tillhopa kronor 5 039: 60. Om granskningen

118 av dagboksutdraget för mars—april, vad angår ifrågavarande ärende, skett med vaken blick och föranlett infordrande av förklaring, skulle sannolikt inventering hava hållits redan i maj och en stor del av de senaste förskingringarna icke hava kunnat ske. Särskild anledning att taga det noga med granskningen av landsfiskalens redovisning förefanns i den omständigheten, att landsfiskalen år 1926 av länsstyrelsen tilldelats varning för att han i ett flertal ärenden underlåtit att redovisa i rätt tid. V. Utdragen för månaderna maj—augusti 1927 för E utmätningsmannaområde. 1) I ett den 8 juni 1927 till utmätningsmannen inkommet ärende nr 32/1927, där talan mot underrättens dom fullföljts i hovrätten, har enligt anteckning i dagboken gäldenären den 28/6 underrättats om den sökta verkställigheten och den 30 i samma månad deponerat 222 kronor jämte 3 kronor i kostnader. Därefter har utmätningsmannen icke vidtagit åtgärd. Vid med anledning av utmätningsmannens frånfälle den 11 oktober 1927 verkställd inventering, som påbörjades den 13 i samma månad, framgick bland annat, att utmätningsmannen i ärendet förskingrat berörda belopp, vara han vid inbetalningstillfället utfärdat indrivningskvitto med angivande att beloppet utgjorde »deposition» i ärendet, samt att beloppet icke blivit insatt å hans postgirokonto. Därest anmärkning vid granskning av dagboksutdraget tor maj—juni l\)di gjorts mot utmätningsmannens felaktiga åtgärd att mottaga depositionen, och föreskrift givits om beloppets nedsättning hos länsstyrelsen, skulle förskingringen av dessa medel undvikits. Att en försummelse i nämnda hänseende begåtts av den som för länsstyrelsens räkning verkställt granskningen ' har ock av länsstyrelsen erkänts, då densamma i anledning av vederbörandes ansökan om ersättning av statsverket för det förskingrade beloppet i sitt underdåniga yttrande avstyrker bifall till framställningen under följande motivering: , I 39 § utsökningslagen stadgas, att utmätning a underratts dom icke ma ske förrän den vunnit laga kraft, där den, som tappat, ställer pant eller borgen för vad honom ålagt är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan, eller ock styrker, att han till fullgörande av domen hos Konungens befallningshavandie nedsatt penningar, svarande mot vad dömt blivit. I förevarande fall synes sökanden hava till fullgörande av viss dom överlämnat ifrågavarande penningbelopp till utmätningsmannen. Då emellertid nedsättning enligt nyssnämnda lagrum icke kan verkställas på satt i detta fall skett, lärer utmätningsmannen icke kunna anses hava emottagit ifrågavarande penningar å tjänstens vägnar. Om granskaren av dagboksutdraget i den omständigheten att deposition var stridande mot gällande föreskrifter ansett sig sakna skäl till anmärkning mot att medlen mottagits såsom deposition, hade han bort anmärka mot att utmätningsmannen icke verkställt utmätning i ärendet. 2) I ärendet nr 75/1926 innehåller dagboken, att exekutiv auktion hållits den Ve 1 9 27, därvid 563 kronor 87 öre influtit samt gäldenären befunnits sakna ytterligare tillgångar, att anstånd den 2/6 lämnats till den 25/7 samt att redovisning skett den 3 %, därvid influtna medel kronor 563: 87 remitterats efter avdrag av exekutionskostnaderna. _ Vid granskning av dagboksutdraget för maj—juni 1927, som enligt anteckning verkställts av dåvarande landsfogden, hade anmärkning bort ske däremot, att influtna medel varken redovisats till sökanden eller nedsatts i riksbanken inom föreskriven tid. Vidare hade bort anmärkas, att bevis om

119 det uppgivna anståndet saknades. Ty enligt vad de sakkunniga inhämtat vid besök å nuvarande utmätningsmannens expedition finnes bland expeditionens handlingar icke någon, som styrker att det uppgivna anståndet lämnats. Utmätningsmannen har genom en falsk uppgift om meddelat anstånd förskaffat sig respittid för redovisning av de kontanta medlen, vilka säkerligen under tiden använts för obehörigt ändamål. 3) I ett ärende nr 19/1927, som inkom den */., har i dagboken antecknats: Ve avbet. kr. 30:— och meddelades anstånd till 8 / 6 ; 2 % vid exekutiv auktion inga spekulanter; 18/7 inbet. gäld. 90:11 + kostm; 3 % rem. till sök. mot kvitto 129: 11 kr. — som utgjorde full likvid. Då det utrönts, att kungörelse om auktionen och koncept till auktionsprotokollet saknas å utmätningsmannens kontor, är det högst sannolikt, att utmätningsmannen genom en falsk uppgift om, att auktionsförsök förekommit, sökt dölja sin underlåtenhet att redovisa den antagligen redan vid tiden för uppgivna auktionen influtna slutlikviden. Vid granskningen av dagboksutdraget för maj—juni, som verkställts av landsfogden, torde hava bort göras anmärkning mot den fördröjda redovisningen av influtna 30 kronor. 4) I ärendet nr 24/1927 uppgives, att den 18/s meddelats underrättelse till gäldenären, att den 21/5 avbetalts 150 kronor, att anstånd den 1/1 lämnats till den 15/7, att den 2/7 avbetalts ytterligare 50 kronor, att den 18/7 verkställts utmätning och den 3 % slutlikvid samt att sistnämnda dag fordringsbeloppet 226 kronor 8 öre redovisats. Dagboksgranskningen synes icke hava föranlett anmärkning däremot, att influtna avbetalningar, om tillhopa 200 kronor, icke redovisats inom behörig tid till sökanden eller nedsatts i riksbanken.

Vid undersökningen av de till riksräkenskapsverket inkomna inventeringsprotokollen har icke konstaterats något enda fall, då inventeringsförrättaren gjort anmärkning mot utsökningsdagboken eller utmätningsmannens behandling av exekutionsärendena i de delar de till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken blivit hos länsstyrelsen granskade. Nämnda förhållande torde bero på, att inventeringsförrättaren helt litar till den granskning, som verkställes av överexekutor efter dagboksutdragens mottagande, och därför icke underkastar exekutionsärendena annan granskning än som fordras för tillsynen över att medel och värdehandlingar, som enligt dagboken skola finnas hos utmätningsmannen vid inventeringen, då bliva redovisade.

120 Bilaga

B.

Redogörelse för de sakkunnigas iakttagelser och erinringar vid granskningen av protokoll rörande inventeringar hos landsfiskaler m. fl. Granskningen har omfattat dels de från länsstyrelserna till riksräkenskapsverket inkomna protokollen rörande inventeringar under åren 1928 och 1929 hos landsfiskaler, andra utmätningsmän, kronouppbördskassörer och vissa magistrater dels ock de av de sakkunniga införskaffade protokollen vid åtskilliga inventeringar hos landsfiskaler och en utmätningsman, vilka verkställts i anledning av uppdagade förskingringar under tiden V7 1926—1929 och åren närmast därförut. De undersökta inventeringsprotokollen, som till formen äro avsevart olika och som i de flesta fall icke upplysa, huru inventeringen tillgått, vittna oförtydbart om de skilda sätt, varunder dessa förrättningar äga rum samt huru olika de nya kontrollföreskrifterna blivit tillämpade. Från granskningen är att anteckna följande. I. Från de till riksräkenskapsverket inkomna protokollen. Den olika tillämpningen av gällande kontrollföreskrifter gäller i synnerhet skyldigheten för utmätningsmän m. fl. att å postgiro insätta mottagna medel. Inom flera län har utmätningsman och kronouppbördskassör haft dels kontanta medel i sin kassa till belopp, som överstigit 100 kronor, och dels å bankinrättning insatta medel, som i många fall uppgått till över 1 000 kronor, utan att inventeringsprotokollet upplyst om anledningen till ^ att medlen ej insatts å postgiro. Ofta framgår emellertid att de å postgiro icke insatta medlen utgjorts av från länsstyrelsen eller magistraten mottaget förskott för utbetalning av vittnesersättningar, fångforslingskostnader o. d. Ej alltid upplyser protokollet, att medlen innestå å tjänsteräkning med bank. I några fall har länsstyrelsen infordrat vederbörandes förklaring över angivna förhållanden, men då har oftast uppgivits, att medlen i fråga utgjorts av förskott, som bort vara lättare tillgängligt. Sedan landsfogden i avgivna påminnelser förklarat sig anse, att förskottsmedlen icke behövde innestå å postgiro, har länsstyrelsen godkänt medelsförvaltningen. Såsom skäl för sin berörda mening har landsfogden i ett län åberopat, att skyldighet för landsfiskal att å postgiro insätta medel icke äger rum annat än i hans egenskap av utmätningsman samt att landsfiskal mottagit förskottsmedlen såsom allmän åklagare och polisman. Mången gång har kronouppbördskassör haft omhänderhavda förskottsmedel insatta å bankinrättning, och i några fall redovisar han icke medel i månadsräkningen. Häremot har anmärkning icke gjorts. Den särskilt förordnade utmätningsmannen i en fögderistad har, innan redovisning ägt rum, insatt influtna kommunala utskylder i bank, dar han öppnat ett konto, kallat »Drätselkammarens skattekonto». Uttag å detta konto kunde icke ske utan drätselkammarens påskrift å checkerna. Då genom insättning å skattekontot, som sålunda i viss mån spärrats, medlen icke kunde anses vara levererade till staden, infordrade länsstyrelsen från drätselkammaren och utmätningsmannen yttranden beträffande kontot. Att döma av inventeringsprotokollet för 1929 torde detta konto upphört.

121 I ett stort antal fall har vid inventering ådagalagts, att å utmätningsmans postgirokonto funnits innestående större belopp än vad kassajournalen utvisade såsom kassabehållning. Detta har i regel förklarats bero därpå, att överskottet utgjordes av indrivningsavgifter, som girerats till kontot av exekutionsbiträden och som tillkomrne utmätningsmannen, vilken enligt gällande bestämmelse i § 8 av kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen icke finge införa dessa avgifter i kassajournalen. En följd av nämnda föreskrift blir sålunda, att uttag av dylika avgifter icke heller bliva kassaförda. Vidare har vid inventering framgått, att utmätningsmannen mottagit utskylder och allmänna avgifter utan att därå utfärda föreskrivet indrivningskvitto. Dessa fall, vilka dock de sista åren synas vara ganska få, hava föranlett länsstyrelsen infordra utmätningsmannens förklaring. Då denne utlovat rättelse för framtiden, har vidare åtgärd icke vidtagits. Av landsfogdarnas inventeringsprotokoll framgår icke alltid, att inventering verkställts av till utmätningsman överlämnade häften av indrivningskvitton. Mycket allmänt anmärkes i protokollen, att de kommunala myndigheterna underlåtit ställa sig till efterrättelse bestämmelsen i § 70 av förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 20 juni 1918, nämligen att samtidigt med överlämnandet till utmätningsmannen av restlängd över oguldna kronoutskylder eller pensionsavgifter (grundavgifter) insända skriftlig uppgift till länsstyrelsen å restlängdens slutsumma. Länsstyrelserna hava efter inventeringsprotokolls mottagande skriftligen erinrat sådana försumliga myndigheter om deras berörda skyldighet, men synas erinringarna icke alltid medfört rättelse. Ej sällan angiva protokollen, att utmätningsmän på ett mindre tillfredsställande sätt verkställa nödiga anteckningar i restlängder, som emottagits för verkställighet. Likaledes har påpekats, att redovisningar av influtna medel å kommunala restlängder icke alltid ske å tider, som föreskrivas i restindrivningsförordningen. Där förklaring i anledning av sådana anmärkningar avgivits, har uppgivits, att medlen varit insatta på tjänstepostgirokonto samt att utmätningsmannen på grund av andra göromål ej medhunnit verkställa de redovisningar, som enligt berörda stadgande ofta måste ske flera gånger i månaden. Vidare har framhållits, att motsvarande föreskrift i fråga om kronouppbördsmedel borttagits genom kungörelsen den 29 januari 1926, tydligen med anledning av den då nya föreskriften i kungörelsen av samma dag (nr 40) angående skyldighet för utmätningsmän m. fl. att anlita postgirorörelsen. Enligt åtskilliga protokoll har landsfogden, då större belopp å restlängder innestått oredovisade vid inventering hos utmätningsman, erinrat om redovisnings avgivande. Den föreskrivna dagboken över för verkställighet mottagna restlängder föres olika hos utmätningsmännen och innehåller dessutom flerstädes bristfälliga anteckningar om vidtagna åtgärder, ankomna redovisningar från andra utmätningsmän och exekutionsbiträdena samt avgivna redovisningar till sökanden över influtna medel och mottagna hindersbevis. Av denna anledning har det synnerligen ofta varit förenat med stort besvär att erhålla tillförlitlig uppgift om storleken av restlängdernas balans vid inventeringstillfället och huru indrivningsarbetet blivit fullgjort. På grund härav har vid några tillfällen inventeringsförrättaren måst till förrättningen inkalla fjärdingsman och ordförandena i kommunalnämnder eller uppsöka dessa, på det kontrollen skulle kunna bliva fullständig. Slutligen har påtalats, att indrivningen av restutskylder icke verkställts

122 med tillräcklig kraft, så att slutliga redovisningar kunnat ske inom behörig tid. Härå har förklarats, att införselförfarandet medför tidsutdräkt, att man velat framgå med försiktighet för att söka i mesta möjliga grad utfå restskatter, som ofta avse mer än ett år för samma person, samt någon gång att tillräckligt antal eller lämpliga biträden åt utmätningsmannen saknades, varigenom indrivningsgöromålen blivit försenade. I ett par fall hava länsstyrelser förklarat sig ämna vidtaga åtgärder i anledning av sistberörda förhållande. Beträffande införselmedel, som skola av arbetsgivare levereras till utmätningsmannen, har anmärkts, att kontrollen över att sådana levereringar ske punktligt är synnerligen svår samt att införselmedlen icke alltid införts i utmätningsmannens kassajournal. Då förklaring härom infordrats, har meddelats, att arbetsgivare icke kan åläggas till utmätningsmannen översända innehållen arbetsinkomst mer än högst en gång i månaden samt att kassaföringen av dessa medel ansetts lämpligast böra ske, först då utskyldsbeloppet blivit till fullo guldet eller något ytterligare av detsamma icke kunnat uttagas. Vidare har erinrats, att å medel, som influtit genom införsel, indrivningskvitton icke alltid utfärdats vid betalningstillfället utan först då utskyldsposten slutlikviderats. Eättelse i berörda avseende har utlovats i avgivna förklaringar. Emot indrivningen och redovisningen av kronouppbördsmedel och böter, vilka redovisas i månadsräkningen, har endast i få fall mindre anmärkningar förekommit, vilka huvudsakligen avsett att avkortning eller avskrivning av utskylder eller böter icke skett vid tid, då sådant varit möjligt. I ett fall har konstaterats, att under månaden influtna kronoutskylder icke blivit redovisade i därefter upprättad månadsräkning, men vid avgiven förklaring över anmärkta omständighet har länsstyrelsen låtit bero. 1 fråga om handräckningsärendenas redovisning synas några mera graverande anmärkningar icke blivit gjorda. Redovisningen av dessa ärenden är synnerligen ofta beroende på införselinstitutets användning, varför det icke är sällsynt, att dylika ärenden först långt efter den tid, som är föreskriven, kunnat slutligt redovisas. Endast i de fall, där denna tid i avsevärd grad överskridits eller gjorda förfrågningar icke blivit besvarade, har särskild åtgärd vidtagits genom länsstyrelsen. Landsfogdarna synas, att döma av inventeringsprotokollen, ytterst sällan verkställt inventering hos utmätningsmännen eller kronouppbördskassörerna utan att först meddela om den förestående förrättningen. Av vissa protokoll framgår tvärtom tydligt, att vederbörande fått kännedom om dagen för inventeringen. I Södermanlands län har länsstyrelsen redan den 19 mars 1923 utfärdat ett cirkulär till samtliga landsfiskaler i länet, varigenom dessa ålagts att till inventeringen på förhand uppgöra redogörelser om innestående medel m. m. Detta cirkulär synes ännu gälla. I övrigt synes det endast inom Västmanlands län samt Göteborgs och Bohus län hava utfärdats några särskilda bestämmelser för landsfogden angående inventering hos landsfiskaler. Länsstyrelsen i förstnämnda län har upprättat plan för inventeringen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upprättade den 16 september 1918 en P. M. för landsfogden, vilken plan sålunda tillkommit före utfärdandet av 1926 års lagbestämmelser om kontrollen över utmätningsmännens m. fl:s medelsförvaltning. Inom några få andra län hava landsfogdarna uppgjort ganska tillfredsställande schema för inventeringarna, vilka följts åtminstone under åren 1928 och 1929. Inom ett flertal län meddela landsfogdarna och andra inventeringsförrättare, att de tagit del av landsfiskalernas protokoll rörande inventeringar

123 hos dem underlydande exekutionsbiträden. I några län omnämnes däremot icke detta, varför man saknar kännedom, huruvida föreskrivna inventeringar hos dessa befattningshavare ägt rum. _ Av landsfogdarnas inventeringsprotokoll framgår, att flera exekutionsbiträden eftersatt dem åliggande skyldigheter utan att landsfiskalen därom gjort anmälan till länsstyrelsen. De anmärkta förseelserna hava huvudsakligen bestått däri, att exekutionsbiträdet underlåtit utfärda indrivningskvitton å mottagna medel, som dock kassaförts, att han fört sin kassabok slarvigt och icke gjort nödiga anteckningar i dagboken över indrivningsärenden eller i restlängder, att han icke i detalj följt föreskrifterna rörande redovisningsräkningars upprättande samt att han icke alltid å sitt tjänstepostgirokonto genast insatt uppburna medel, då så bort ske, utan emellanåt först samma dag, som han till landsfiskalens girokonto girerat samma medel, verkställt insättningen. I ett par fall hava fjärdingsman till och med förstört häfte med kopior av indrivningskvitton samt förklarat detta därmed, att de ansett kopiorna sakna betydelse, då medlen blivit behörigen redovisade. I avgivna förklaringar över dylika anmärkningar hava exekutionsbiträdena uppgivit, att de icke förstått innebörden av bestämmelsen om indrivningskvitton, att betalningsskyldig icke påfordrat sådant kvitto utan tvärtom begärt erhålla uppbördshandlingen kvitterad, att de icke varit bokföringskunniga samt att de ej heller undervisats om det nya redovisningssättet och sin bokföringsskyldighet. Landsfiskalerna hava i dylika fall meddelat, att fjärdingsman icke varit skickad för sin befattning och saknat förmåga att tolka lagföreskrifter samt att landsfiskalen haft full tillit till fjärdingsmannens hederlighet. Det har ock framgått, att några utmätningsmän underlåtit verkställa årlig inventering hos honom underlydande exekutionsbiträde samt att landsfogde i samband med inventering hos landsfiskal verkställt inventering hos någon eller några av denne underlydande fjärdingsman. Länsstyrelserna hava i förekommande fall tillhållit vederbörande utmätningsmän att noga övervaka dem underställda exekutionsbiträden samt att i föreskriven ordning verkställa inventering hos dem och, då anledning därtill gåves, insända inventeringsprotokollet till länsstyrelsen för dess åtgärd. Av det anförda torde framgå, att de anmärkningar eller erinringar, som vid inventeringar hos landsfiskaler, andra, utmätningsman och kronouppbördskassörer förekommit, i allmänhet resulterat i avfordrande av vederbörandes förklaring samt att därvid i regel fått bero. Har anmärkningen varit av mera_ graverande natur, har dock länsstyrelsen avlåtit mer eller mindre skarpa erinringar om ett noggrant iakttagande av gällande föreskrifter om medelsförvaltningen. Av de handlingar, som varit för de sakkunniga tillgängliga, har emellertid framgått, att särskilda åtgärder vidtagits i följande fall: u n d e r å r 1928: 1) sedan vid inventering hos en t. f. landsfiskal utretts, att denna gjort sig skyldig till förskingring av allmänna medel, vilka dock blivit ersatta före inventeringstillfället, har länsstyrelsen överlämnat handlingarna i ärendet till åklagaren »för vederbörlig åtgärd»; 2) efter det landsfiskal avgivit infordrad förklaring över gjorda anmärkningar, har länsstyrelsen förklarat sig skola taga under övervägande vad som vidare borde åtgöras i anledning av de försummelser, landsfiskalen låtit komma sig till last; u n d e r å r 1929: 3) i anledning av vissa anmärkningar och en anmälan mot särskild för-

124 ordnad utmätningsman i fögderistad har länsstyrelsen förklarat sig avvakta den särskilda utredning, som påginge angående »vissa förmenta felaktigheter i tjänsten», vartill han skulle gjort sig skyldig; 4) två förordnanden såsom t. f. landsfiskal hava återkallats av respektive länsstyrelser, sedan vid inventering framgått, att vederbörande under sin tjänstgöring avsevärt försummat sin medelsförvaltning och icke åtlytt gällande föreskrifter; 5) inför länsstyrelse har förhör hållits med en t. f. landsfiskal i anledning av vid inventering framkomna anmärkningar, och har han därvid förständigats att »för framtiden ställa sig i inventeringsprotokollet meddelade föreskrifter till efterrättelse». II. Från de av de sakkunniga införskaffade inventeringsprotokollen. Beträffande redogörelserna här nedan vilja de sakkunniga erinra, att en del inventeringar, mot vilka i och för sig viktigare anmärkningar ej kunna göras, medtagits, enär desamma sedda i samband med efterföljande inventeringar visat sig vara i anmärkningsvärd grad ofullständiga eller felaktiga. 1. Inventeringar hos en för visst område särskilt för ordnad utmätningsman, vilkens förskingringar upptäcktes först efter hans död i oktober 1927. De sakkunniga hava av särskild anledning å nuvarande utmätningsmannens kontor tagit del av en del diarier med tillhörande handlingar i vad de angå de år, under vilka förskingringarna ägt rum, eller åren närmast förut. D e n 12 d e c e m b e r 1923 (landsfogden). E t t flertal uppräknade handräckningsärenden voro beroende på åtgärd, men intet av dem äldre än sedan februari 1923 och det sista inkommet den 12 december samma år. Betydande belopp voro beroende på åtgärder. Inga medel funnos inneliggande i kassan. Behållningen av olika slags medel utgjorde tillsammans kronor 959: 47, vilket belopp visades vara insatt å »poliskontorets sparkasseräkning nr 133 859 hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken i N. N.». Anmärkning mot medelsförvaltningen synes icke ha förekommit. D e n 4 d e c e m b e r 1924 (landsfogden). På åtgärder berodde ett flertal å särskild förteckning upptagna handräckningsärenden, varav det äldsta inkommit den 2 februari 1924 och det yngsta den 28 november samma år. Bland dessa förekommer ärendet nr 1092, som inkommit den 22 oktober 1924 från uppbördsverket i N. N. och avsåg ett uttagande av kronor 3 597: 82. Härav hade vid inventeringen redovisats kronor 1491:81 och återstod beroende på åtgärd kronor 2106:01. Vid jämförelse med det hos utmätningsmannen förvarade handräckningsdiariet. har befunnits, att vid inventeringstillfället utöver de i förenämnda förteckning upptagna funnits ytterligare ett flertal handräckningsärenden, som icke varit slutförda, varför förteckningen måste vara felaktig. Utmätningsmannen hade vid tillfället enligt protokollet innestående följande medel: exekutionsmedel kronor 200: — handräckningsmedel » 274: — restlängdsmedel » 1104:66 polismyndighetens bötesandelar » 74:50 i 653- 16 Detta belopp, som överensstämde med saldot enligt kassajournalen, uppgives vara insatt å »poliskommissariens tjänsteräkning (sparkasseräkning) hos Aktiebolaget Stockholms Handelsbank i N. N.», varmed uppenbarligen avses Aktiebolaget Svenska Handelsbankens kontor i N. N. Någon bank

125 benämnd A.-B. Stockholms Handelsbank har nämligen icke funnits. Anmärkning mot medelsförvaltningen förekommer ej i protokollet. Vid undersökning av utmätningsmannens tjänsteräkningar i A.-B. Svenska Handelsbanken har framgått, att han där haft två sparkasseräkningar, en med nr 133 860 för poliskommissariens tjänstemedel och en för poliskontorets med nr 133 859. A förstnämnda sparkasseräkning hade utmätningsmannen vid inventeringstillfället innestående kronor 1 290:19 och icke, såsom inventeringsförrättaren uppgivit, kronor 1 653: 16. Utmätningsmannen måste alltså vid den tiden varit på balans. Av detta konto framgår, att utmätningsmannen den Vi 1924 hade ett tillgodohavande av kronor 1 190: 19, att räkningen under året icke någon gång rörts förrän den l / i * då 1000 kronor uttogos, samt att den 3/n, d. v. s. dagen för inventeringen," å räkningen insattes 1 100 kronor. Detta förhållande synes angiva, att någon granskning av utmätningsmannens nämnda tjänsteräkning icke ägt rum samt att utmätningsmannen med kännedom om den förestående inventeringen själv upprättat förut omnämnda förteckning över handräckningsärenden, som voro på åtgärd beroende. D e n 14 d e c e m b e r 1 9 2 5 (tjänsteman å landskontoret). Även vid detta tillfälle voro ett flertal uppräknade handräckningsärenden beroende på åtgärder. Det yngsta av de upptagna hade inkommit den 1 november 1925. Endast ett ärende från tiden före den Vi 1925 upptages såsom balanserat, nämligen det med nr 1 092 från år 1924, å vilket funnes innestående kontant kronor 2 091:53 samt hindersbevis för kronor 14:48, d. v. s. tillhopa kronor 2 106:01 eller samma belopp som vid föregående års inventering angivits vara beroende på åtgärd. Några andra innestående kontanta medel i handräckningsärendena upptagas icke i inventeringsprotokollet. I detta omtalas emellertid, att ärendet 1 092/1924 i diariet avförts såsom slutredovisat »den 25 november 1925» samt att utmätningsmannen på tillfrågan förklarat, att »detta skett av förbiseende». Det »kontant influtna beloppet, kronor 2 091:53, återfanns icke i kassajournalen» — heter det vidare i protokollet. Enligt detta utgjorde de hos utmätningsmannen innestående tjänstemedlen »såvitt vid inventeringen kunnat utrönas», av: exekutionsmedel kronor 10: — handräckningsmedel » 2 091:53 kommunala medel » 910:73 kronoutskylder » 200: — enskilda bötesmedel » 78:25 Q 9qn-?S1 under det att behållningen enligt kassajournalen utgjorde allenast kronor 1198:98. Inventeringsförrättaren meddelar slutligen, att utmätningsmannen visat, »att ovannämnda kassabehållning, kronor 1 198:98, jämte anmärkta handräckningsmedel, kronor 2 091:53, innestode å poliskommissariens tjänsteräkning med Svenska Handelsbankens avdelningskontor på platsen». Annan anmärkning mot medelsförvaltningen antecknades icke i protokollet. Vid undersökning av denna tjänsteräkning (sparkasseräkning nr 133 860) har emellertid framgått, att tillgodohavandet den Vi 1925 utgjorde med ränta å saldot från 1924 (kronor 1 290:19) endast kronor 1 337: 75 samt att å räkningen under år 1925 varken insatts eller uttagits några medel. Å poliskontorets sparkasseräkning i samma bank var den y, 1925 innestående kronor 1 149: 63, vilken räkning ej heller under året blivit rörd. I stället för kronor 3 290: 51

126 hade utmätningsmannen innestående å båda nämnda räkningar tillhopa allenast kronor 2 487: 38. En brist av kronor 803:13 förefanns sålunda vid inventeringstillfället den 14 december 1925, enär utmätningsmannen enligt bankkontorets meddelande vid den tiden icke hade några andra tjänsteräkningar än nu nämnda och vid inventeringen icke synes hava företett några kontanta penningar. Av nämnda förhållanden att döma torde inventeringsförrättaren icke granskat bankkontona, ty i annat fall borde anmärkning gjorts däremot att utmätningsmannen icke haft omhänderhavda medel på tjänsteräkning i bank. Man må därför hava skäl förmoda, att utmätningsmannen icke ens företett ifrågavarande sparkasseböcker för inventeringsförrättaren. Beträffande handräckningsärendet nr 1092/1924 har av handräckningsdiariet framgått, att utmätningsmannen den 22/io 1924 överlämnat detsamma för indrivning till exekutionsbetjänten i samhället, att den 24/ii 1924 till sökanden redovisats hindersbevis för tillhopa kronor 1 491: 81 samt att den 15 /i2 1925 redovisats dels kontant kronor 2 091:53 och dels hindersbevis för kronor 14: 48. Anteckning om dag, då redovisningar inkommit från exekutionsbiträdet saknas. Diariet innehåller icke någon anteckning, som utvisar, att ärendet skulle, såsom inventeringsförrättaren uppgivit, slutredovisats den 25 /n 1925. I kassajournalen har antecknats, att från exekutionsbetjänten den 12 /12 1925 inkommit kontant kronor 2 091:53 samt att detta belopp den 15/12 samma år sänts till sökanden. Härav vill följa, att anteckningen i kassajournalen om de influtna medlen gjorts efter inventeringsförrättningen och då antedaterats men att medlen likväl långt förut torde hava influtit. Det har icke kunnat konstateras, att utmätningsmannen vidtagit någon ändring i handräckningsdiariet rörande anteckningen om ärendets slutredovisning, varför inventeringsförrättarens uppgift därom, att diariet angivit att slutredovisning skett den 25 /n 1925, står oförklarad. Man frestas förmoda, att den i 1925 års inventeringsprotokoll intagna förteckningen över då balanserade handräckningsärenden upprättats av utmätningsmannen själv och icke varit underkastad någon grundlig granskning. Mellan den 1 / 11 1925 och inventeringsdagen hade inkommit ett flertal ärenden, som icke upptagas i berörda förteckning. I denna saknas jämväl flera andra icke redovisade handräckningsärenden bland annat följande under år 1924 inkomna, i vilka utmätningsmannen uppburit medel, som han förskingrat, nämligen: nr 269, inkommet den V3, restbelopp kronor 476:45 » 270, » » V8, » » 455:68 » 408, » » 2/4, » > 425:10 » 410, » » 2/4, » » 1159:95 »412, » » 2/4, » » 86:45 9 fim. fi3 Samtliga dessa ärenden finnas ej heller upptagna i förteckningen över handräckningsärenden, som vid inventeringen den 4 december 1924 uppgåvos vara beroende på åtgärder. Det är därför att antaga, att medlen i dessa ärenden influtit redan före sagda inventeringstillfälle och att utmätningsmannen då alltså varit på betydligt större kassabalans än här förut angivits. D e n 23 och 30 o k t o b e r 1926 (tjänsteman å landskontoret). Protokollet upptager icke någon förteckning å balanserade handräckningsärenden men anger, att enligt handräckningsdiariet några medel i dylika ärenden icke funnos inneliggande. Denna brist i protokollet är anmärkningsvärd, då de balanserade ärendenas antal varit anmärkningsvärt stort vid

127 föregående inventering samt därvid konstaterats, att diariet icke varit tillförlitligt och att en betydande inkomstpost uteslutits i kassajournalen. Enligt den verkställda undersökningen skulle då innestå kommunala restlängdsmedel kronor 5 900:72 kronoutskylder » 300: — utsökningsmedel » 42:75 deponerade medel för besiktningsskyltar ... » 40: — eller tillhopa kronor 6 283: 47, vilket belopp visades vara innestående å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto. Granskningen av »tjänstediarier och kommunala restlängder med tillhörande räkenskapshandlingar» gav inventeringsförrättaren anledning till vissa anmärkningar mot utmätningsmannens handha vande av indrivningen enligt kommunala restlängder, bland annat att »anteckningar saknades i alla kommunala restlängder om de åtgärder, som vidtagits för medlens uttagande». Emot utmätningsmannens sätt att sköta handräckningsärendena gjordes däremot icke någon anmärkning. Då enligt vad de sakkunniga iakttagit, utmätningsmannens handräckningsdiarium uppenbarligen icke varit uppställt enligt bestämmelsen i 9 § restindrivningsförordningen och därtill förts på sådant sätt, att därav icke framgått, när exekutionsbiträdets redovisningar ingått eller när utmätningsmannen själv uppburit medel i ärende, synes anmärkningsvärt, att detta fått passera oanmärkt vid inventeringarna, särskilt vid 1925 års inventering, enär utmätningsmannen då medgivit, att hans uppgift om redovisning av ärendet • 1 092/1924 varit felaktig (tillkommit av förbiseende). Det torde vara möjligt, att, därest anmärkning framställts och denna föranlett länsstyrelsen förelägga utmätningsmannen att föra handräckningsdiariet på föreskrivet sätt, den förskingring av handräckningsmedel, vartill han sedermera gjort sig skyldig, kunnat förhindras. Uppmärksammas må, att, ehuru 1926 års inventering föranlett grava anmärkningar emot restindrivningens handhavande, inventering hos utmätningsmannen icke ägt rum redan under förra hälften av år 1927. Efter utmätningsmannens frånfälle utröntes, att han gjort sig skyldig till förskingring av restlängdsmedel till ett sammanlagt belopp av över 118 000 kronor. 2. Inventeringar hos en landsfiskal, som avled i slutet av juli månad 1926 och ungefär en månad förut befunnits hava brist i sin tjänstekassa. D e n 29 d e c e m b e r 1921 (landsfogden). Protokollet upptager balanserade ärendens nummer i respektive dagböcker samt i fråga om restlängder jämväl de balanserade summorna för varje längd och å sådan inneliggande belopp. Av dessa anteckningar framgick bland annat, att de äldsta kommunala restlängder, som icke slutredovisats, voro för åren 1918 och 1919. Restlängdernas ursprungliga slutsumma angives ej. Landsfiskalen var redovisningsskyldig för exekutionsmedel och kommunala restlängdsmedel för tillhopa 730 kronor 57 öre. Kassajournalen upptog samma behållning, vilken befanns vederbörligen verificerad och insatt i bank. Det angives icke, huruvida landsfiskalen hade tjänsteräkning med banken. D e n 28 d e c e m b e r 1922 (landsfogden). Protokollet är uppsatt på enahanda sätt som för 1921. Av kommunala restlängderna för 1918 var då endast en beroende på åtgärd och för 1919 tre. Av 1920 års restlängder voro sju icke slutredovisade. Någon äldre sådan restlängd upptages icke såsom oredovisad. Kassajournalen upptog en kontant behållning av 3 kronor, kommunal-

128 medel, som fanns inneliggande i landsfiskalskontorets kassa. Ej heller nu uppgavs, om landsfiskalen hade tjänsteräkning med bank. Länsstyrelsen har meddelat: »Något instrument över inventering, som må hava ägt rum under år 1923, har ej återfunnits». D e n 11 d e c e m b e r 1924 (landsfogden). Även nu är protokollet upprättat efter samma princip som åren 1921 och 1922. Landsfiskalen hade upprättat en den 11 december 1924 dagtecknad uppgift å på indrivning och handräckning beroende kommunalutskylder, vilken uppgift åberopades i och bilades inventeringsprotokollet. Enligt denna voro av restlängderna en från 1919, två från 1920, fyra från 1921, fem från 1922, nio från 1923 och åtta för 1924 icke slutredovisade. På åtgärder berodde tillhopa 57 845 kronor 36 öre kommunala utskylder och 20 762 kronor 39 öre kronoutskylder. Enligt med kommunalnämndens ordförande i en socken träffad överenskommelse redovisade fjärdingsmannen kontant influtna belopp direkt till kommunalnämnden. I fråga om införsel för utfåencle av utskylder förfors så, att landsfiskalen uppbar beloppen, när de blivit till fullo innehållna, varefter de kassafördes och redovisades i »föreskriven ordning». Kassajournalen upptog en behållning av 360 kronor 44 öre. Det angives icke, huru landsfiskalen redovisade beloppet. Enligt protokollet upptogos såsom inneliggande kontant: bötesmedel kronor 66:25 kronoutskylder » 37:51 103:76 • men kassajournalen angav dessa medel till allenast 95 kronor 48 öre. Övriga behållningen enligt kassajournalen utgjordes av arvsmedel kronor 22:72 och »övriga medel» » 242:24 264:96. Vari »övriga medel» bestodo, upplyser icke protokollet, där ej heller namnes något om anledningen till berörda olikheter. D e n 30 d e c e m b e r 1925 (landsfogden). Enligt protokollet, som denna gång icke upptager specifik förteckning å oredovisade kommunala restlängder, berodde på indrivning 35 163 kronor 22 öre kommunalutskylder. Enligt balanslängd uppgingo oredovisade kronoutskylder till 10 909 kronor 25 öre. Kassajournalen upptog en behållning av 137 kronor 15 öre, kommunalmedel. Det antecknades, att inkomster och utgifter voro behörigen verificerade samt att intet förekom att anmärka vid inventeringen. Men ej heller i detta protokoll angives, huru de kontanta penningarna redovisades. D e n 16—19 j u n i 1926 (tjänsteman å landskontoret). Under denna inventering gjordes flera anmärkningar, varav följande belysa, huru bristfälligt föregående inventeringar verkställts: Införseldiarium angående utskylder fanns ej upplagt. Landsfiskalen uppgav, att i sådana ärenden besluten utskrevos i två exemplar och utlämnades till vederbörande, som redovisade, när hela införselbeloppet influtit, och därvid återställde ena exemplaret av beslutet. Vid inventeringsförrättarens förfrågan hos två större arbetsgivare bekräftades, att besluten avlämnades i två exemplar, men upplystes, att influtna belopp för varje avlöningstillfälle hos den ena avhämtades av landsfiskalen och av den andra översändes till honom i postanvisning. Under tiden den 4/8 1925 till den 31/5 1926 hade den ena arbetsgivaren översänt till landsfiskalen poster, varierande mellan 272 kronor 41 öre och 552 kronor 58 öre, om tillhopa 4 436 kronor 84 öre. Hos den andre arbetsgivaren hade senast

129 under maj manad lyftats tillhopa 135 kronor. I landsfiskalens kassajournal hade dessa nu angivna belopp icke blivit kassaförda. Landsfiskalen uppgav att han först sedan en utskyldspost till fullo influtit gjorde anteckning i vederbörande restlängd om inbetalningen. Skyldigheten enligt cirkulärskrivelse den 12 juni 1925, att deponera införselbeloppen i riksbanken, hade icke i något fall iakttagits. , n V j d § ? a n s k n i n g av restlängderna å kommunalutskylder konstaterades, att fullständiga verifikationer icke funnos i fråga om inbetalda och avkortade poster. Genom jämförelser med vederbörande kommunalnämnds uppgifter erhölls upplysning därom, att beträffande ifrågavarande kommun för vart och ett av åren 1913-1925 en restlängd befanns icke vara slutredovisad. Jamfor protokollen för åren 1921, 1922 och 1924.) Å dessa längder hade landsfiskalen redovisat kontant tillsammans 92 549 kronor 40 öre Men då enligt anteckningar i längderna influtit tillhopa 125 731 kronor 6 öre var landsfiskalen redovisningsskyldig för ytterligare 33 729 kronor 50 öre. Landsfiskalen vitsordade denna uträkning men kunde icke lämna någon förklaring till »att ett sa avsevart belopp icke syntes hava kommit kommunen till godo» Oredovisade funnos jämväl andra restlängder över oguldna municipalf ^ n ^ T e n 1 9 i f ~ 1 9 2 5 å ^ I k o p a 4 648 kronor 77 öre. Å dessa hade influtit 2 035 kronor 85 öre, därav 152 kronor 28 öre den 28/4 1924 och 937 kronor 88 ore redan i december 1924. Dessa belopp hade landsfiskalen »innestående». Kassajournalen visade vid avslut en behållning av 590 kronor 10 öre Protokollet angiver icke beskaffenheten av de medel, som enligt kassajournalen utgjorde kassabehållningen. A »landsfiskalens giroräknin^» i bank mnestod 2 510 kronor 50 öre, varjämte han i kassan hade kontant 10 kronor W ore. »Influtna utskylder» infördes icke dag för dag i kassajournalen Vid manadsraknmgens avslutande infördes en klumpsumma, upptagande under månaden influtna kronoutskylder. Kommunalmedel infördes icke annat än i undantagsfall i journalen. Frånsett kommunalrestlängderna, som icke detaljgranskades, skulle kontant innestå oredovisade poster till belopp av 3 124 kronor 48 ore. »En brist å 603 kronor 28 öre skulle alltså föreligga.» Protokollet avslutas sålunda: »Då den verkliga ställningen* i fråga om redovisningarna icke kan utrönas utan genomgripande revision, får jag hemställa att kommunalfullmäktige måtte anmodas verkställa sådan och att ombud av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas att däri deltaga > Emot protokollet synes man kunna erinra, att däri icke omtalas, huruvida de medel som landsfiskalen hade innestående i bank, insatts å tjänsteräkn m | . m e d banken, samt att protokollet icke särskilt angiver, om granskning av fjärdingsmannens redovisningsräkningar verkställts. Genom kungörelsen den 18 december 1925 hade föreskrivits, att exekutionsbiträden skulle vid varje redovisning avlämna å fastställd blankett upprättad räkning över såväl mottagna medel som med hindersbevis redovisade. Sådana räkningar hade alltså bort vid inventeringstillfället finnas tillgängliga. Med anledning av denna inventering anmodade länsstyrelsen vederbörande kommunalfullmäktige att i samråd med landsfiskalen företaga undersökning for utrönande av, huruvida de av landsfiskalen lämnade uppgifterna om till kommunalnämnden inlevererade restmedel voro med verkliga förhållandet överensstämmande, varjämte länsstyrelsen, sedan kommunalfullmäktige uppdragit at sin ordförande att jämte kommunalnämnden företaga erforderlig undersökning, forordnat en landskontorist att deltaga i denna utredning och inkomma med rapport, om vad därvid förelupit. D e n 26 j u l i 1926 anmälde landskontoristen bland annat, att enligt vad utredningen givit vid handen landsfiskalen vore redovisningsskyldig till 1264 3 0

130 kommunen för indrivna, restförda utskylder m. m. till belopp' av 12 461 kronor 12 öre. Länsstyrelsen anmodade då landsfogden att ofördröjligen företaga ny inventering hos landsfiskalen. D e n 28 j u l i 1926 (landsfogden). ... Då landsfogden för fullgörande av berörda uppdrag denna dag på förmiddagen inställde sig på landsfiskalskontoret, anträffade han icke landsfiskalen, enär denne enligt uppgift nyss avlägsnat sig i någon sm angelagenhet. Sedan denne efter mer än en timmas tid återkommit, meddelade han pa tillfrågan om han kunde täcka bristen, att han inom någon timmas forlopp hade det erforderliga beloppet tillgängligt. Han avvaktade blott telefonmeddelande från en uppgiven bank på platsen, att beloppet överförts a hans konto, varefter penningarna skulle tillföras landsfiskalskontorets kassa genom insättning å landsfiskalens postgiro. Emellertid funnos medlen icke tillhanda kl. 2"4 6 e. m.; varför landsfogden lämnade landsfiskalskontoret och avreste till residensstaden, dar han avlämnade skriftlig rapport i ärendet. Följande dag, d e n 29 j u l i 1926, beslöt länsstyrelsen, da landsfiskalen måste anses hava gjort sig skyldig till fel och försummelse i tjänsten av sådan art att det icke borde stanna vid böter eller suspension, uppdraga at landsfogden att vid domstolen i orten ställa landsfiskalen under åtal for vad han låtit komma sig till last, ävensom att avstänga honom från tjänstgöring till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat. Den anbefallda undersökningen påbörjades av landsfogden omedelbart, men avslutades först d e n 7 a u g u s t i 1927. . Landsfiskalen hade begått självmord, sedan landsfogden den 28 juli lam1 Den utredning, som under nämnda tid verkställdes, gav till resultat, att landsfiskalen förskingrat: kronoutskylder kr. 147: 96 handräckningsmedel » 6o4: id kommunala medel » 41097:25 exekutionsmedel » 2 094:20 43 994:14. Protokollet upptager allenast, att utredningen givit detta resultat, men däremot icke huru landsfiskalen dolt tillgreppen. Efter förfrågan från de sakkunniga för vinnande av närmare upplysning har landsfogden genom länsstyrelsen meddelat, att han icke utan särskild undersökning kunde lämna ytterligare meddelande om tillvägagångssättet vid förskingringarna, utöver vad som framgår av protokollet den 16—19 juni 1926. Angående landsfiskalens förskingring av exekutionsmedel hanvisa de sakkunniga till redogörelsen i bilagan A avdelning I I I . Man torde få anse det egendomligt, att landsfogden icke omedelbart etter den 19 juni 1926, då det konstaterats, att landsfiskalen brast i sm redovisning beordrades av länsstyrelsen att försäkra sig om landsfiskalens person och verkställa polisförhör med honom. Kanske mer anmärkningsvart ar, att landsfogden icke gjorde detta den 28 juli 1926, då han sammanträffade med landsfiskalen och denne själv medgivit sin balans. 3) Inventeringar hos en landsfiskal, vilkens förskingring sages vara upptäckt först strax före hans död den 7 december 1927. D e n 30 j u l i 1923 (landsfogden). .. Landsfiskalen befanns redovisningsskyldig för tillhopa 7 o60 kronor 7 ore, varav »kontant redovisades» 1039 kronor 82 öre. Protokollet vid förrättningen avslutas med orden: »Anledning till anmärkning förekom ej». Man

131 må därför antaga, att landsfiskalen lämnat nöjaktig förklaring däröver att det kontanta beloppet icke insatts å tjänsteräkning i bank, d ä r K S n T stodo 2 oO/ kronor 43 ore. Anledning till anmärkning synes dock bort göras däremot, att landsfiskalen, som för förskottsbetalningar mottagit e n d a s t ! 000 b X l r r 4 m 2 l! ld * ~ * - P 8 * a M U i a visat sig hava förskottsvis d ä r u t ö v S betalt 4 012 kronor 82 ore av kommunala medel och handräckningsmedel icke rekvirerat större förskott från länsstyrelsen fcfciueaei, D e n 12 d e c e m b e r 1924 (landsfogden). Då innestodo 1 964 kronor 68 öre, varav 1 800 kronor voro insatta å bankräkning. Anledning till anmärkning förekom ej D e n 12 d e c e m b e r 1925 (landsfogden). Landsfiskalen hade mottagit förskottsmedel till ett belopp av 1 000 kronor men utbetalt därutöver 2 126 kronor 42 öre av andra tjänstemedel. Han Hade da inneliggande influtna kronouppbördsmedel och böter till endast 312 kronor 26 ore varför till förskottsbetalningarna måste hava använts även andra medel. Landsfiskalen innehade nu i kontanta penningar 1 008 kronor 28 ore och å bankkontot 2 761 kronor 68 öre. Anledning till a n m ä r W g

SteÄtföStoS m a gang'ehuru även då det bort tillses'att ******£ D e n 18 s e p t e m b e r 1926 (landsfogden). Även då förelåg samma missförhållande beträffande förskottsutbetalningar n ™ w ? b e g å e n d e inventering, nämligen 846 kronor 55 öre utöver lämnade förskottsmedel, vilket belopp nu kunnat tagas av influtna kronoutskylder Landsfiskalen använde postgiro för sin medelsförvaltning. Uppgift lämnas icke om landsfiskalens användning av indrivningskvitton eller om liggare over mottagna sådana kvittensblanketter av honom fördes D e n 6 d e c e m b e r 1927 (landsfogden). Landsfiskalen, som på grund av sjukdom hade tjänstledighet, var redovisningsskyldig for tillhopa 24179 kronor 69 öre men innehade allenast 17140 kronor, varav till förskottsbetalningar använts 2 218 kronor 49 öre, å tjänsterakning i bank innestodo 14 902 kronor 11 öre och kontant företeddes 19 kronor 40 ore. En brist av över 7 000 kronor förelåg alltså. Landsfogden uttalade följande: . D å den brist, som inventeringen angivit uppkommit under ordinarie tjänsteinnehavarens tjänstetid och anteckningarna i diarier och redoyisnmgskoncepten äro ofullständiga samt tjänsteinnehavarens sjukdom nu hindrar inhämtande av upplysningar av honom, har länsstyrelsen pa mm begäran förordnat särskild tjänsteman att genom fullständig revision undersöka, huruvida brist verkligen föreligger och i så fall till hura stort belopp». Ej heller i detta protokoll namnes något om landsfiskalens handhavande av mdriynmgskvittona och hava de för de sakkunniga tillgängliga handmgarna icke upplyst, huruvida landsfiskalen mottagit medel, vari han bort lämna m drivningskvitto. Enligt protokollet vid den inventering, som år 1928 hölls hos efterträdaren i tjänsten hade damera utrönts, att de av landsfiskalen förskingrade medlen uppgmgo till allenast 3 807 kronor 41 öre. Senare utröntes en ytterligare förskingring i detta fall avseende ett exekutionsärende. Nu omförmälda inventeringsprotokoll hava inkommit till länsstyrelsen protokollet den *>/, 1923 den »/. s. å. 12 /ia 1924 » •/ 1926 ,2 / 12 1925 » i«/. 1926 18 /9 1926 » 2V9 1926 6 / ]2 1927 » »L 1928.

132 Då protokoll över hållen inventering senast inom åtta dagar efter forrättningen av inventeringsförrättaren skall avlämnas eller insändas till lansstyrelsen hava alltså tre av förenämnda protokoll icke avlämnats i ratt tid Denna tjänsteförsummelse är vad angår protokollet för inventeringen den b december 1927 så mycket mera betänklig, som landsfogden vid inventeringen konstaterat förskingring hos landsfiskalen och påfordrat, att lansstyrelsen skulle förordna om »fullständig revision» hos landsfiskalen. Huruvida iandsfogdens berörda försummelser föranlett anmärkning av länsstyrelsen synes icke av tillgängliga handlingar. Däremot framgår av länsstyrelsens skrivelse den 2 juli 1929, med vilken landsfogdens protokoll vid inventering den 30 december 1928 hos nu ifrågavarande landsfiskals efterträdare överlämnades till riksräkenskapsverket, att länsstyrelsen, som först den 1 juli 1929 mottog detta protokoll, tillhållit landsfogden att för framtiden ställa sig föreskrifterna om tiden för protokollens insändande till noggrann efterrättelse. Börande ovannämnda utsökningsärende, som redan vid inventeringen den 30 juli 1923 bort föranleda landsfogdens anmärkning hänvisas till de sakkunnigas yttrande den 31 januari 1930 sid. 18. Det torde med hänsyn till vad landsfiskalen låtit komma sig till last vid handläggning av nämnda utsökningsärende kunna påstås, att landsfiskalen redan under år 1923 obehörigen använt tjänstemedel samt att detta bort inses av landsfogden och även av länsstyrelsen, därest inventeringsprotokollet för sagda år närmare undersökts. • n 4. Inventeringar hos en landsfiskal, som den 11 augusti 1928 häktades för förskingring av tjänstemedel. D e n 21 j u n i 1923 (landsfogden). Landsfiskalen var då redovisningsskyldig för 4 37o kronor <0 ore sedan avdrar skett för förskotterade medel, under det att kassajournalen utvisade en behållning av 4 382 kronor 10 öre. Förstnämnda belopp uppräknades »i reda penningar». Anmärkning gjordes däremot att anteckningarna i utsökningsdiariet voro »dels ofullständiga dels verkställda med blyertsPG Protokollet vid inventeringen angiver icke, när de medel, som landsfiskalen vid tillfället innehade i kontanta penningar, bland annat kommunalutskylder till ett belopp av 4 843 kronor 48 öre, influtit till honom och ej heller om han hade tjänsteräkning med någon bank. D e n 14 n o v e m b e r 1923 (landsfogden). ,.,,».. A A Inventeringen verkställdes på grund av länsstyrelsens särskilda förordnande »på förekommen anledning», som icke angives i inventenngsprotokollet. Kassainventeringen utvisade, att landsfiskalen var redovisnmgsskyldig — efter avdrag för verkställda förskott — för 2 002 kronor 13 öre, varav 1 5ö5 kronor 41 öre befunnos vara insatta å »tjänsteräkning i behörig bankinrattning» och återstoden uppräknades kontant. . Landsfogden antecknade, att indrivningen av utskylder syntes icke hava skett »med tillräcklig skyndsamhet och energi» men landsfiskalen lämnade förklaring till dröjsmålet, som landsfogden synes ha godtagit, basom uttalande om resultatet av inventeringen antecknade landsfogden att mot expeditionen icke funnits något att erinra, att landsfiskalen bemödat sig om att därvid iakttaga ordning och reda, samt att förrättningen icke gav anledning till någon särskild hemställan. D e n 29 j a n u a r i 1924 (landsfogden). , Länsstyrelsen hade »på förekommen anledning» (som ej heller da angives i protokollet över inventeringen) förordnat landsfogden att skyndsammast verkställa inventering av landsfiskalens medelsförvaltning och tjanstehandlmgar

133 och skulle jämväl landskamreraren i länet å tjänstens vägnar närvara vid torenamnda förrättning. Med ledning av företedda handlingar och däri gjorda anteckningar var hos landsfiskalen innestående handräckningsmedel kronor 49: 81 kommunalmedel 1212-14 ; redovisat förskott » 508- 77 ?^J± 1770:72, men då landsfiskalen enligt kvitterade räkningar å utgifter för statsverkets rakning hade utbetalt tillhopa 2165 kronor 76 öre, hade han ett tillgodofe havande a 39o kronor 4 öre. Under förrättningens gång utröntes, att de av landsfiskalen i tjänsten mottagna medlen blivit »på ett slarvigt och delvis ofullständigt sätt i handlingarna införda». Detta medgav landsfiskalen, vilken emellertid bestämt påstod att någon balans icke förelåg, till »styrkande» varav han företedde kontant belopp av 1 640 kronor. Då under sådana förhållanden något ytterligare icke kunde i saken åt£ ° r a S , ~ o k e t . e * d e V P r o t o k o l l e t — förständigades landsfiskalen att senast tore den 6 påföljande februari hava till riksbanken inlevererat »alla influtna medel som redovisades i månadsräkningarna», varefter landsfogden skulle verkställa ny inventering. Landsfiskalen, som sade sig ämna söka minst tre månaders tjänstledighet »så att blivande vikarie måtte bliva i tillfälle kontrollera riktigheten av landsfiskalskontorets handlingar och däri gjorda anteckningar», hade icke något att anmärka mot föreläggandet Anmärkningsvärt är sålunda, att ehuru, enligt vad vid förrättningen utröntes, landsfiskalen icke hade hos sig innestående några medel som skulle redovisas i månadsrakningen mer än förskottsmedel, utan i stället ett tillgodohavande å utgifter för statsverket, honom förelades att insätta sådana medel i riksbanken. Förständigandet kan möjligen hava avsett de kronouppbordsmedel som landsfiskalen under de fyra närmaste dagarna efter inventeringen kunde komma att emottaga. Men snarare ligger till hands antaga, att inventeringsförrättaren misstänkte, att landsfiskalen var redovismngsskyldig for större belopp, än handlingarna utvisade och denne själv uppgav. Detta antagande synes vara styrkt genom förhållanden, som nar nedan anföras. D e n 8 f e b r u a r i 1924 (landsfogden). Då denna inventering företogs, hade landsfiskalen, som på grund av sjukdom erhållit sökt tjänstledighet under tre månader från och med den 9 lebruan, enligt landsfogden från landskontoret meddelad uppgift den 2 i samma manad inlevererat ett belopp av 6 059 kronor 60 öre, utgörande & »krono- m. fl. utskylder». Vid inventeringen framgick, att landsfiskalen enligt »specifik förteckning a alla de medel», som befunnos vara till honom influtna och hos honom innestående, var redovisningsskyldig för tillhopa 6 242 kronor 77 öre med avdrag av 1 849 kronor 27 öre, som utgjorde utgifter för statsverkets räkning eller sålunda for 4 393 kronor 50 öre. Sistnämnda belopp uppräknades kontant och överlämnades till den förordnade vikarien, som var tillstädes ^agon annan anmärkning förekom ej, än att balanslängden å krono- m fl utskylder till större delen var ofullständig, i det att endast slutsummorna voro uppförda i densamma, men förklarade landsfiskalen sig skola skvndsammast behörigen komplettera längden. Denna inventering synes alltså hava ådagalagt, att landsfiskalen vid inventeringen^ den 29 januari 1924 varit på balans till avsevärt belopp, som Han dock därefter anskaffat. Ty det kan svårligen antagas, att landsfiskalen

134 under tiden mellan sistnämnda dag och den dag (den 2 februari) då han verkställde leveransen å 6 059 kronor 60 öre och därefter till inventeringen den 8 februari skulle fått in såväl detta belopp som det belopp han sistnämnda dag avlämnade kontant. D e n 30 s e p t e m b e r 1924 (landsfogden). Landsfiskalen var då redovisningsskyldig för 830 kronor 76 ore, av vilket belopp 570 kronor 83 öre voro innestående å »tjänsteräkning i bank». Kassajournalen utvisade en behållning av 900 kronor 13 öre. Annan anmärkning gjordes icke enligt protokollet. Förklaring till att tjänstehandlmgarna och kassajournalen icke överensstämde är ej antecknad i protokollet. D e n 27 o k t o b e r 1925 (landsfogden). Då förelåg redovisningsskyldighet för 1 532 kronor 10 ore, vilket belopp »kontant uppräknades». Protokollet upplyser icke, när de kontant innestående medlen influtit, men då »ingen anmärkning» förekommit, må antagas, att landsfogden övertygat sig om, att medlen icke före mventermgstillfallet hunnit insättas i bank. D e n 5 s e p t e m b e r 1926 (landsfogden). Landsfiskalen hade vid denna inventering ett tillgodohavande av 107 kronor 58 öre, beroende därpå, att han gjort utbetalningar »för statsverkets rakning» utöver mottaget förskott. Kassajournalen utvisade emellertid en behållning av 1 196 kronor 24 öre, vilket enligt landsfiskalens förklaring berodde därpå, att de verkställda förskottsbetalningarna icke avförts i kassajournalen. Undersökning synes icke hava skett, huruvida anledningen var den uppgivna. Protokollet utvisar icke, om landsfiskalen använde indrivningskvitton eller om han förde liggare över mottagna sådana. D e n 21 o k t o b e r 1927 (landsfogden). . _ Vid denna inventering hade landsfiskalen att redovisa innestående medel om tillhopa 371 kronor 63 öre. Härav innehade han kontant 355 kronor 13 öre samt å postgiro insatt 16 kronor 50 öre. Någon anmärkning gjordes icke vid inventeringen. D e n 15—17 f e b r u a r i 1928 (landsfogden). Den 7 februari 1928 hade länsstyrelsen anmodat landsfogden att verkställa extra inventering hos landsfiskalen. Förordnandet föranleddes därav, att det vid granskning av landsfiskalens balanslängd över krono- m. fl utskylder befunnits, att restmdrivningen icke bedrivits med nödig kraft och snabbhet i det att landsfiskalen beträffande ett flertal äldre restbelopp icke under aret vidtagit några indrivningsåtgärder eller åtgärder för avskrivning och avkortning av resterna, samt att gjorda efterforskningar syntes hava givit stod för antagandet, att i balanslängden upptagna poster guldits till exekutionsbiträde. Enligt vid länsstyrelsens orderskrivelse om inventeringen fogad P. M. syntes 68 utskyldsposter, som upptagits i balanslangden, »tarva en närmare förklaring». , .. , Vid inventeringen granskades handräckningsdiariet, dar ett flertal ärenden från 1925, 1926 och 1927 uppgåvos vara beroende på åtgärder, restlängderna å kommunala utskylder, om vilka landsfogden dock icke kunde göra någon ingående granskning, balanslängden över kronoutskylder, därunder de b8 restposterna enligt berörda P . M . genomgingos, böteshggaren enligt vilken en del böter från år 1924 ännu voro utestående, samt utsoknmgsdiariet i vad detta avsåg fyra ärenden, mot vilkas handläggning en sökande gjort anmärkning. . ...... Enligt undersökningen hade landsfiskalen innestående 2 898 kronor. 11 ore, varav 1 538 kronor 81 öre voro insatta å »checkräkning» i ortens bank och resten, eller 1359 kronor 30 öre, »ikontanter uppräknades». Pa fråga påstod landsfiskalen, att han hade något över 100 kronor innestående a

135 postgiro, »men var han icke i stånd att på något sätt styrka denna sin J uppgift». i ^ V ? ^ e n t e r i i n g S p ? o t o k o l l e t framgår, att på grund av det slarviga sätt landsfiskalen skott indrivningen han ämnade begära tjänstledighet från och med den 20 februari till och med den 2 mars 1928, under vilken tid vikarien skulle sysselsatta sig huvudsakligast med att bringa ordning och reda i restlängderna Protokollet anger vidare, att landsfogden redan under år 1923 anmodat fjärdingsmannen i landsfiskalsdistriktet att redovisa av dem indrivna medel direkt till kommunalnämndens ordförande, därvid såväl denne som landsfiskalen skulle erhålla en specificerad uppgift å de indrivna beloppen, samt att detta redovisningssätt anmärkningsvärt nog fortgick, ehuru andra toreskrifter »i lag påbjudits». Då landsfogden ansåg sig »för närvarande icke kunna åstadkomma något ytterligare», uppsköts förrättningen till någon dag i slutet av månaden eller början av påföljande månad, för att landsfogden under tiden skulle »eventuellt bliva i tillfälle kontrollera och närmare undersöka vissa forhållanden, som kunde pröva sådant föranleda» D e n l o c h 2 m a r s 1928 (landsfogden). Den från den 17 februari 1928 uppskjutna extra inventeringen fortsattes, i G ^ fii v ; k . a r i e r a n d e landsfiskalen meddelade, att han genomgått och jämfört landsfiskalskontorets restlängder i samråd med kommunalnämndsordförande och fjärdingsman samt att han vidtagit åtgärder för slutredovisning av en del gamla ärenden. Vid inventeringen genomgingos handräckningsdiariet, restlängder över kremo- och kommunala utskylder samt vissa utsökningsärenden. Vissa anmärkningar gjordes, över vilka landsfiskalen avgav förklaring. Det antecknades bland annat i. protokollet, att extra inventering hos landsfiskalen verkställts under år 1920, då han varit t. f. landsfiskal i ett annat distrikt, samt att, da det nu åter visat sig, att han icke kunnat förmås att frivilligt efterkomma »de foreskrifter och tillsägelser att som sig bör sköta sin tjänst», som gjorts vid såväl de extra som de ordinarie inventeringarna, landsfogden hemställde, att lansstyrelsen ville för vad landsfiskalen låtit komma sig till last adöma honom suspension under en tid av tre månader. I anledning av vad sålunda förekommit, blev landsfiskalen inkallad inför lansstyrelsen till förhör den 17 mars 1928. Vid detta förhör urskuldade sig landsfiskalen därmed, att han råkat i ekonomiska svårigheter och att hans egna affärer därigenom tagit allt för mvcken tid från hans tjänst. Han förklarade, att hans ekonomi likväl icke vore undergrävd, utan att hans tillgångar ej så litet överstege skulderna, samt att hans bristande tillsyn over fjärdingsmannen, vilken huvudsakligen gällde deras kommunala rest• uppbörd, berodde därpå, att fjärdingsmannen på landsfogdens tillrådan börjat redovisa indrivna kommunalutskylder direkt till de kommunala myndigheterna, varigenom han ansett sig i viss mån befriad från ansvaret for berörda uppbörd. Han hade också utverkat sig kommunalnämndens medgivande, att han i forhållande till kommunen vore befriad från ansvarigheten tor de medel, som fjärdingsmannen uppburo. Länsstyrelsen beslöt, att för den försummelse i tjänsten, landsfiskalen låtit komma sig till last, suspendera honom från tjänst och lön på tre mår nader. Därefter tjänstgjorde landsfiskalen icke. Sedan t. f. landsfiskalen nå^on £.gi 1 J fiT11 a Y a u ^ s t i m å n a d 1928 anmält hos landssekreteraren i länet att landsfiskalen redan hösten 1927 uppburit kronoutskylder hos en restförd person med 4 466 kronor 43 öre, verkställdes den 9—11 i sistnämnda månad av t. t. landsfogden polisutredning och framgick därvid, att landsfiskalen gjort sig skyldig till förskingring av tjänstemedel. Landsfiskalen erkände

136 brotten och att han dolt förskingringarna genom att icke infora influtna medel i kassabok och restlängd. Dessutom medgav han, att han redan år 1920, då han tjänstgjort såsom landsfiskal i annat distrikt, kommit på balans. Landsfiskalen 'blev den 11 augusti 1928 häktad. Under rättegången med den häktade framkommo vissa omständigheter, som äro belysande. Landsfiskalen, som under tiden 15/5 1919—juli 1921 varit t. f. landsfiskal i annat distrikt, hade, enligt vad landsfogden såsom åklagare i målet mot honom uppgav vid rannsakningen den 6 september 1928, under nämnda tjänstgöring »visat stort slarv i sin bokföring och sma räkenskaper», varför en extra inventering då skett hos honom. Då denna inventering slutats, hade 4 000 kronor fattats i landsfiskalens kassa, men hade landsfiskalen uppgivit, att han haft penningarna på banken och dagen efter inventeringen från banken skaffat en »postremissväxel» å 4 000 kronor. Landsfogden påstod, att det »nu visat sig», att landsfiskalen tillfälligtvis upplånat beloppet och att han redan vid nämnda tid gjort sig skyldig till förskingring av tjänstemedel. -..',, -, , . TI I I sin inlaga till hovrätten, dit målet fullföljdes, anförde landsfogden bland annat, att landsfiskalen »under en lång tidsrymd eller nästan så gott som under hela sin tjänstetid på ett eller annat sätt manipulerat med tjanstemedel och icke kunnat förmås nöjaktigt sköta sin tjänst trots extra inventeringar med därav upprepade gånger föranledd tjänstledighet, som varit erforderlig för tjänstens uppryckande och expeditionens ordnande ur det virrvarr, vari den befunnit sig». . Då av de för de sakkunniga tillgängliga handlingarna icke framgick, pa vilka sätt landsfiskalen kunnat dölja sina tillgrepp, anhöllo de sakkunniga hos vederbörande länsstyrelse om uppgift härutinnan. Landsfogden i länet har i anledning härav meddelat, att landsfiskalen, »ehuru han vant pliktig att kvittera inflytande belopp å indrivningskvitto, blott kvitterat å debetsedeln och underlåtit att i restlängderna anteckna belopp, som influtit», att han, då indrivningskvitton å förskingrade belopp meddelats, vid inventeringen »undandolt ett eller två block med indrivningskvitton, vari dessa poster forekommo, vilket kunnat ske, då landsfogden under första tiden indrivningskvitton forekommo icke erhöll kännedom om, vilka block med indnvnmgskvitton som innehades av landsfiskalerna», samt att landsfiskalen mottagit medel under förbehåll, att dessa endast under vissa villkor finge användas till betalning av ogulden skatt, och att han å dessa medel ej heller lämnat indrivningskvitto. . ' ... Ehuru genom detta svar de sakkunnigas antagande om bristande tillsyn över landsfiskalens användning av indrivningskvitton ansågs bekräftat begärdes likväl från länsstyrelsen vissa uppgifter. Länsstyrelsen har i anledning härav meddelat följande: Landsfogden hade varken skriftligen eller muntligen hos länsstyrelsen begärt uppgift om de häften med indrivningskvitton, som utlämnades till landsfiskalerna i länet, förrän i början av september månad 1928, d. v. s. efter det ovannämnde landsfiskal blivit häktad för förskingring. Den nu ifrågavarande landsfiskalen hade den 23 juni 1926 fått mottaga 17 häften med indrivningskvitton. De sakkunniga förmena, att landsfiskalen långt förr än på sensommaren 1928 bort ertappats för oegentligheter, därest granskning av de av honom använda blocken med indrivningskvitton verkställts, och att förskingringarna, som uppgått till nära 53 000 kronor, därav över 18 000 kronor kronoutskylder, därigenom kunnat begränsas. Beträffande samme landsfiskals förskingring av utsökningsmedel och den bristfälliga granskningen av hans dagbok över utsökningsmål hanvisas till bilaga A, avdelning I.

137 5. Inventeringar hos en landsfiskal, som efter sin i oktober månad 1928 inträffade död befanns hava förskingrat tjänstemedel. D e n 23 o k t o b e r 1923 (landsfogden). Landsfiskalen var redovisningsskyldig för 1 098 kronor 85 öre, varav enligt bevis 1 062 kronor 97 öre voro insatta å landsfiskalens »räkning» med bank i orten och återstoden, eller 35 kronor 88 öre, företeddes i kontanta penningar. Under inventeringen anmärktes bland annat, att kassajournalen utvisade en behållning av endast 872 kronor 24 öre, att landsfiskalen lämnat utan avseende av landsfogden vid flera föregående inventeringar gjorda erinringar därom, att influtna penningebelopp skolat allt eftersom de inkommo till landsfiskalskontoret dag för dag antecknas i kassajournalen, att privata medel och tjänstemedel sammanblandats och att i landsfiskalens räkenskaper förekommande anteckningar om vidtagna indrivningsåtgärder, icke alltid verkställts med bläck. Övriga anmärkningar gällde saknaden av kvitton till två restlängder och att en fjärdingsman ej med erforderlig skyndsamhet indrivit och redovisat allmänna medel. Inyenteringsprotokollet angav icke, om de i bank innestående medlen vore insatta å tjänsteräkning. Ej heller synes utredning verkställts om anledningen till, att behållningen enligt kassajournalen understeg behållningen enligt övriga handlingar med 226 kronor 61 öre. D e n 17 d e c e m b e r 1924 (landsfogden). Vid detta tillfälle var landsfiskalen redovisningsskyldig för 300 kronor 48 öre, allt influtna medel i handräckningsärenden. Beloppet uppräknades i kontanta penningar. Kassajournalen utvisade enahanda behållning. Utom några mindre betydelsefulla anmärkningar rörande expeditionssätt påpekades, att landsfiskalens anteckningar i restlängder understundom verkställts med blyerts. D e n 4 n o v e m b e r 1925 (landsfogden). Enligt tjänstehandlingarna uppgingo inneliggande medel till sammanlagt 350 kronor 72 öre, som redovisades med kontanta penningar. Men landsfiskalen hade utöver mottagna förskottsmedel utbetalt 102 kronor 32 öre, som alltså utgjorde hans tillgodohavande. Anmärkningar gjordes emot att utbetalta förskottsmedel ej antecknats i kassajournalen, som utvisade samma behållning som övriga tjänstehandlingar, samt att anteckningar rörande vidtagna åtgärder för böters indrivande understundom verkställts med blyerts. Protokollet upplyser icke, huruvida' landsfiskalen hade tjänsteräkning i bank, eller om anledningen därtill, att mottagna medel icke insatts å sådan räkning. D e n 21 s e p t e m b e r 1926 (landsfogden). Behållningen, enligt kassajournalen 658 kronor 31 öre, överensstämde icke med behållningen _ enligt övriga tjänstehandlingar, som utvisade 721 kronor 89 öre. I behållningen ingick ett belopp av 462 kronor 40 öre såsom återstod av mottaget förskott från länsstyrelsen. Sistnämnda behållning redovisades sålunda: innestående å postgiro kr. 196:27 » » tjänsteräkning i bank... » 250: — kontant inneliggande » 275:62 721:89 Det anmärktes bland annat, att tjänstemedel sammanblandats med privata medel, vartill landsfiskalen meddelade, att »han av egna medel utbetalt 703 kronor 23 öre såsom förskottsmedel, vadan det kunde ifrågasättas, huruvida sammanblandning av tjänste- och privata medel ägt rum». Av inventeringsprotokollet får man sålunda icke fullständig upplysning,

138 vad landsfogden avsett med sin berörda anmärkning, och ej heller om landsfiskalen kunnat förete behöriga verifikationer till styrkande av påståendet om sitt tillgodohavande. Hade detta varit riktigt, skulle ju landsfiskalen varit redovisningsskyldig för allenast 18 kronor 66 öre. Protokollet angiver icke, huruvida landsfiskalen ställt sig till efterrättelse föreskrifterna om indrivningskvitton. D e n 3 j u n i 1927 (landsfogden). Behållningen enligt kassajournalen överensstämde vid detta tillfälle med behållningen enligt övriga handlingar. Av denna innehade landsfiskalen emellertid kontant 299 kronor 45 öre. Övriga medel voro insatta å postgiro eller å tjänsteräkning i bank. Kommunala restlängdsmedel uppgingo till endast 48 kronor 66 öre. Landsfogden anmärkte, att i en kommunal restlängd med blyerts antecknats, att av restskyldig direkt till uppbördsmannen inbetalts 2 009 kronor 45 öre utan att samtidigt betalningsdagen angivits och utan att bevis om betalningen kunde företes. Vidare anfördes att kvitto saknades, utvisande att uppbördsmannen å samma längd uppburit enligt anteckning den 30/12 1926 bekomna 56 kronor 70 öre. Därjämte anmärktes, att å ett flertal restlängder upptagande kommunala utskylder anteckningar rörande inbetalta belopp verkställts med blyertspenna. Angående landsfiskalens användning av indrivningskvitton lämnas icke någon uppgift. D e n 31 j a n u a r i och 1 f e b r u a r i 1928 (landsfogden). Landsfiskalen, som befanns vara redovisningsskyldig för: handräckningsmedel kr. 95:93 bötesmedel » 18: — förskottsmedel » 575:73 689:66 hade: insatt å tjänsteräkning i bank kr. 186: 15 » » postgiro » 480:01 kontantbelopp » 500:— 1166:16. Kassajournalen utvisade en behållning av kr. 728:93. Landsfiskalen meddelade, att »skillnaden mellan det belopp, för vilket han enligt å landsfiskalskontoret inneliggande handlingar vore redovisningsskyldig och det belopp, som innestode å postgirokonto, bankinrättning samt kontant, vilken skillnad uppginge till 476 kronor 50 öre, vore beroende på å postgiroräkning insatta medel avseende poster, som till följd av ännu ej inkomna uppgifter icke kunnat i vederbörliga handlingar antecknas». Anmärkningar gjordes beträffande fem kommunala restlängder och fyra handräckningsärenden samt däremot, att landsfiskalen sammanblandat tjänsteoch privata medel. I fråga om en av dessa restlängder angives bland annat, att ett av uppbördsmannen utfärdat kvitto icke tydligt angåve bekomna beloppets storlek, enär därå med bokstäver skrivits ettusen kronor och med siffror 4 306 kronor 23 öre. Någon utredning om huru det förhöll sig med berörda kvitto, torde icke hava skett, vilket må anses egendomligt, då den kommunala uppbördsmannen var bosatt å samma ort som landsfiskalen. Ej heller synes undersökning gjorts om de medel, som enligt landsfiskalens uppgift blivit strax före inventeringen, i allt fall senast den 30 januari 1928, insatta å hans postgirokonto, ehuru vid postgirokontorets besked varit fogade kuponger till vederbörande insättningar. Med ledning av dessa kuponger hade åtminstone kunnat angivas, om medlen insatts av exekutionsbiträdena eller av utmätningsmän, hos vilka landsfiskalen begärt handräckning. Under alla förhållanden torde landsfogden, som vid flera inventeringar

139 anmärkt, att landsfiskalen sammanblandade sina egna medel med tjänstemedlen, vid detta tillfälle bort inse, att missförhållandena voro av sådan beskaffenhet, att en fullständig utredning rörande landsfiskalens medelsförvaltning varit nödvändig. Icke heller vid denna inventering synes granskning av de av landsfiskalen eventuellt utfärdade indrivningskvitton ägt rum. D e n 22—27 o k t o b e r 1928 (landsfogden). Sedan landsfiskalen avlidit, verkställdes ny inventering. Landsfogden fann då anledning förrätta denna i närvaro av samtliga kommunalnämndsordförande och fjärdingsman inom landsfiskalsdistriktet. De tjänstemedel, för vilka den avlidne landsfiskalen vid tiden för sin död haft att redovisa, uppgingo, »så vitt nu och under tiden för detta protokolls uppsättande kunnat utrönas» till 20 665 kronor 13 öre. Till redovisning av detta belopp funnos tillgängliga tjänstemedel: å postgiro kronor 374:56 innestående å tjänsteräkning i bank » 6: 15 och kontant i ett kassaskrin » 37:50 418:21. E n brist av 20 246 kronor 92 öre förelåg sålunda. Inventeringsprotokollet innehåller angående sätten, varpå landsfiskalen lyckats dölja tillgreppen, endast följande ord: »Till döljande av bristen hade landsfiskalen N. N. fort falska räkenskaper.» Och på förfrågan genom vederbörande länsstyrelse om denna sak har landsfogden endast meddelat, att landsfiskalen i sin dagbok över utsökningsmål underlåtit införa fyra ärenden och därigenom vid granskning av nämnda dagbok omöjliggjort kontroll, huruvida å dessa utslag medel influtit och redovisats, samt att landsfiskalen dolt övriga förskingringar därigenom att influtna medel uti vederbörande räkenskaper icke antecknats såsom inbetalta. Av sistnämnda inventeringsprotokoll framgår emellertid, att landsfiskalen bland annat förskingrat kommunalutskylder, för vilka handräckning sökts hos andra utmätningsmän och som förfallit under åren 1922—1924, nämligen: 1922 en post å kronor 1055:75 1923 åtta poster å tillhopa » 1174:13 1924 tre » » 938:89 3 168:77. Hade granskning av landsfiskalens restlängder skett med noggrannhet, torde åtminstone vid inventeringarna åren 1926 och 1927 och på nyåret 1928 bort uppmärksammas, att nu nämnda, jämförelsevis stora belopp, icke kunde vara beroende på handräckning, detta även därför att de restskyldiga utgjordes av en ingenjör, en stationsinspektor, en folkskollärare och andra personer, vilka tydligen måst anses äga tillgångar eller betalningsförmåga. Hade uppgifter i restlängderna saknats om av landsfiskalen vidtagna åtgärder i fråga om dessa poster, borde landsfogden begärt förklaring däröver, och, därest anteckningar om sökt handräckning funnits, hade det — med hänsyn till de anmärkningar, landsfogden förut framställt beträffande landsfiskalens indrivningsverksamhet, — varit på sin plats, att landsfogden hos handräckningsmyndigheterna begärt uppgifter om anledningen till dröjsmålen med ärendenas redovisning. Hade så skett, borde landsfiskalens förskingringar upptäckts långt före hans död. 6. Inventeringar hos en landsfiskal, som den 19 augusti 1929 häktades för förskingring av i tjänsten omhänderhavda medel. D e n 22—maj 1924 (landsfogden). Rörande landsfiskalens kassabehållning innehåller protokollet: »Enligt diarier och kassajournal skulle hos landsfiskalen kontant innestå 1 982: 32

140 kronor, vilka nu redovisades dels med kvitterade räkningar å utbetal ta förskottsmedel och dels kontant. I sammanhang härmed erinrades landsfiskalen ånyo om föreskriften att hava influtna medel insatta å landsfiskalens tjänsteräkning.» I övrigt anmärktes, att vissa fjärdingsman icke inom skälig tid redovisade till dem för handräckning utlämnade ärenden, varför landsfiskalen erinrades om nödvändigheten att tillse det fjärdingsmannen fullgjorde sina ifrågavarande tjänsteåligganden. Inventeringsprotokollet anger alltså icke, huru stort kontant belopp, som vid tillfället innehades av landsfiskalen. D e n 17 d e c e m b e r 1925 (landsfogden). Landsfiskalen var då redovisningsskyldig för 1 988 kronor 61 öre, varav å tjänsteräkning i bank fanns insatt 1 659 kronor 68 öre och återstoden 328 kronor 93 öre redovisades kontant. Saldot enligt kassajournalen överensstämde med berörda behållning. Vid inventeringen uppgjordes särskilda förteckningar beträffande de oavslutade restlängderna >med uppgift å det belopp, vara en var av dem lydde, samt de redovista beloppen och de belopp, som skulle hos lansfiskalen såsom oredovista innestå». Dessa förteckningar översändes till vederbörande kommunalnämnder, vilka anmodades att inom fyra dagar »återställa handlingen med påskrift att uppgifterna äro riktiga eller med den anmärkning, vartill granskningen kunde föranleda». Landsfogden, som i protokollet icke omnämner resultatet av nämnda förfrågningar hos kommunerna, har uppenbarligen underlåtit att granska landsfiskalens tjänsteräkning med banken. Om sådan granskning skett, hade anmärkning mot medelsförvaltningen ej kunnat underlåtas. Protokollet slutar med det omdömet, att landsfiskalen fullgjort sina tjänsteåligganden på ett tillfredsställande sätt. D e n 4 o c h 6 n o v e m b e r 1926 (landsfogden). Emot handläggningen av kommunala restlängder anmärktes, att redovisningar icke verkställts, då sådant kunnat ske, och att landsfiskalen under längre tid innehaft medel å dessa utan att de varit insatta å postgiro. A sex olika restlängder hade han bland annat mottagit tillhopa 4433 kronor 68 öre, varav 3 612 kronor 42 öre först dagen före inventeringens påbörjande insattes å tjänstepostgirokontot, ehuru sådant bort ske flera månader förut. Den 2 november hade landsfiskalen å sitt postgirokonto innestående allenast 1 487 kronor 84 öre. Den 3 november utfärdade han utbetalningskort å tillhopa 4 456 kronor 42 öre, så att sistnämnda dag innestod ett belopp av 643 kronor 84 öre. Den 5 november, d. v. s. dagen emellan de båda inventeringsdagarna, insattes ytterligare 493 kronor 35 öre men uttogs genom utbetalningskort 400 kronor 34 öre. Sistnämnda dag var alltså innnestående å postgiro 736 kronor 85 öre. Vid granskningen av den tjänsteräkning, som landsfiskalen haft i bank, framgick, att han för eget bruk uttagit medel vid flera tillfällen under åren 1925 och 1926 samt att han i allmänhet icke haft influtna tjänstemedel insatta i banken. Detta medgavs även av landsfiskalen. Någon utredning, huruvida landsfiskalens behållning å postgirokontot den 5 november 1926 överensstämde med kassajournalen och övriga handlingar, innehåller icke inventeringsprotokollet. Ej heller namnes där, att granskning av indrivningskvitton företagits. Det omtalas däremot, att landsfiskalen redan under 1920 och 1921 erinrats om sin skyldighet att hava tjänstemedel innestående å tjänsteräkning med bank å platsen. Landsfogden tillkännagav, att han komme att hos länsstyrelsen anmäla

141 landsfiskalen för de fel i tjänsten, som han enligt inventeringsprotokollet låtit komma sig till last. Länsstyrelsen höll den 25 november 1926 förhör med landsfiskalen, som då vidgick, att han i uppgivna fall underlåtit att i rätt tid redovisa influtna, medel till vederbörande samt att han icke alltid enligt föreskrift insatt medel å tjänsteräkning med bank eller å postgirokontot. Landsfogden påyrkade vid förhöret, att landsfiskalen skulle dömas till suspension från tjänsten. Länsstyrelsen, som under år 1921 skriftligen erinrat landsfiskalen om hans skyldighet att hava i tjänsten influtna medel insatta å tjänsteräkning, beslöt tilldela landsfiskalen »en allvarlig varning med erinran till honom att för framtiden noga iakttaga lag och författningar samt givna föreskrifter». D e n 5 o k t o b e r 1927 (landsfogden). Även vid denna inventering innehade landsfiskalen kontanta penningar till större belopp än som medgives. Enligt »diarier och kassajournal» var han redovisningsskyldig för 1 411 kronor 60 öre. Härav innehade han kontant 716 kronor 51 öre, vilket belopp på order av landsfogden insattes »å landsfiskalens tjänstegiroräkning i banken». A postgirokontot innestodo 130 kronor 35 öre. I övrigt redovisades behållningen med kvitterade räkningar å utbetal ta vittnesersättningar m. m. Inventeringsprotokollet innehåller icke någon anmärkning och ej heller uppgift om granskning av indrivningskvitton ägt rum. Anmärkningsvärt torde vara, att landsfogden beordrade landsfiskalen att å bankräkning insätta det kontanta beloppet, då landsfiskalen hade skyldighet att anlita postgirorörelsen. D e n 19 j u l i 1928 (landsfogden). I huvudsak kan göras samma erinran mot denna inventering, som emot den närmast föregående. Landsfogden uttalar, att inspektionen giver vid handen, att landsfiskalen fullgjort sina tjänsteåligganden på ett tillfredsställande sätt. Kassajournalen utvisade en behållning av 2 401 kronor 41 öre. Dessa medel innestodo med 1 313 kronor 83 öre på postgirokontot och 567 kronor på tjänstekonto i bank samt med 520 kronor 58 öre kontant hos landsfiskalen. Protokollet anger icke, om behållningen enligt kassajournalen överensstämde med den behållning, för vilken landsfiskalen enligt restlängder, diarier och kopior av indrivningskvitton samt övriga tjänstehandlingar var redovisningsskyldig. D e n 17—19 a u g u s t i 1929 (landsfogden). Angående anledningen till denna inventering hänvisas till uppgift i bilagan A avdelning IV. Under inventeringen utröntes, att landsfiskalen var redovisningsskyldig för följande medel: utsökningsmedel kronor 7 640:72 kronoutskylder 1 386: 90 andra kronouppbördsmedel och böter 686: — kommunala medel 2 686: 96 462: 02 handräckningsmedel o. d polislöner » 87:50 eller tillhopa kronor 12 950: 10. Till täckande härav funnos inga andra medel än behållningen å postgirokontot kronor 1 710: 25 och förelåg sålunda en brist av kronor 11 239: 85.

142 Landsfiskalen medgav riktigheten av beloppen och erkände, att han kunnat dölja förskingringarna genom att underlåta anteckna influtna medel, varjämte han avsiktligen icke diariefört inkomna utsökningsmål, i vilka han tillgripit mottagna likvider. Enligt anteckningar i diarierna var han redovisningsskyldig för tillhopa 3 008 kronor 36 öre. I diarierna hade han underlåtit införa mottagna medel till sammanlagt 9 941 kronor 74 öre. Landsfogden, som förklarade landsfiskalen häktad, anför i protokollet, att landsfiskalen erkänt sig skyldig till förskingring av i tjänsten omhänderhavda medel samt »att det visat sig, att han genom falska räkenskaper sökt dölja brottet». Av protokollet framgår icke, i huru många fall landsfiskalen lämnat indrivningskvitto å mottagna medel eller om han utfärdat andra kvitton. Över huvud saknas all utredning om, huru landsfiskalen efterföljt föreskrifterna om indrivningskvitton och om postgirorörelsens användning. På fråga från de sakkunniga, huru landsfiskalen gått tillväga vid förskingringarna och huru han dolt desamma, har landsfogden endast hänvisat till innehållet av protokollet för den 17—19 augusti 1929. 7. Inventeringar hos en landsfiskal, vilken den 14 september 1929 häktades för förskingring av tjänstemedel. D e n 20 m a r s 1926 (landsfogden). Hos landsfiskalen var innestående enligt kassajournalen, jämförd med diarier och övriga tjänstehandlingar, tillhopa 458 kronor 90 öre, »som behörigen redovisades». Någon anmärkning mot medelsförvaltning förekom icke, varför må antagas, att medlen voro i behörig ordning insatta å tjänsteräkning med bank på platsen. D e n 2 n o v e m b e r 1927 (landsfogden). Enligt kassajournalen fanns innestående dels kronomedel 16 kronor 5 öre och dels »övriga medel», 1 186 kronor 30 öre, tillhopa 1 202 kronor 35 öre, »som behörigen redovisades». Men enligt diarier och inneliggande handlingar, skulle av »övriga medel» finnas inneliggande endast 1 145 kronor 73 öre, »men kunde icke utrönas, vari differensen kr. 40: 57 bestod». Det gjordes anmärkning mot införseldiariet, som var ofullständigt fört, samt mot att en restlängd saknades och att en del bötesbeslut från mars månad 1927 icke blivit verkställda. Protokollet anger icke, om föreskrifterna om indrivningskvitton efterföljdes eller om landsfiskalen hade medlen insatta på bank eller å postgiro. D e n 26 a p r i l 1928 (landsfogden). Sedan »samtliga diarier, bötesliggare och kassajournal ävensom inneliggande oredovisade restlängder å oguldna krono-, kommunal- samt andra utskylder och avgifter» blivit genomgångna, befanns, att landsfiskalen »enligt kassajournalen, jämförd med dessa diarier och handlingar» skulle vara redovisningsskyldig för 1 918 kronor 94 öre, därav 830 kronor 99 öre i »övriga medel». A sitt tjänstepostgirokonto hade han innestående 1 919 kronor 2 öre. Landsfogden anmärkte: »Enligt diarier och inneliggande handlingar skulle av övriga medel finnas innestående endast kr. 672: 77. Då det icke kunde utrönas, var differensen, kr. 158:22 låg, tillsades landsfiskalen att vid instundande månadsskifte avsluta kassajournalen och därvid specificera balansen.» Vidare anmärktes, att i kassajournalens debet en del poster införts utan angivande av diarienummer, »och kunde dessa poster icke återfinnas i de inneliggande handlingarna eller i diarierna», att två restlängder icke funnos tillgängliga, då de enligt landsfiskalens uppgift överlämnats till vederbörande fjärdingsman för indrivning, samt att en del av de i införseldiariet införda ärendena behövde kompletteras med återtagningsbevis.

143 Ej heller nu angavs i protokollet, om granskning skett av de till landsfiskalen översända blanketter till indrivningskvitton. D e n 10 a p r i l 1929 (landsfogden). Landsfiskalen befanns enligt kassajournalen redovisningsskyldig för: exekutionsmedel kr. 1 600: — medel, som redovisas i månadsräkningen » 1 596: 04 övriga medel » 599:49 3 795:53. Enligt diarier och inneliggande handlingar skulle emellertid av »övriga medel) finnas inneliggande 886 kronor 14 öre. Landsfogden anmärkte: »då kassajournalen icke var tillförlitligen förd samt inkomst- och utgiftsposterna icke ayprickats, kunde nu icke utrönas, var differensen kr. 286: 65 låg. För att bringa reda i kassajournalen anmanades landsfiskalen att den 1 nästa maj avsluta densamma och upplägga ny kassajournal samt därvid specificera den ingående balansen.» Landsfiskalen redovisade såväl behållningen enligt kassajournalen som berörda skillnadsbelopp på det sätt, att han visade sig hava innestående å tjänstepostgirokontot 3 475 kronor 61 öre och förskotterat enligt räkningar 606 kronor 57 öre. Emellertid hade landsfiskalen föregående dag å postgirokontot insatt 2 300 kronor, därav exekutionsmedel 1 600 kronor och egna medel 700 kronor, som enligt hans beräkning motsvarade inneliggande förskottsvis guldna räkningar, vilka icke anmälts till ersättning. Det anmärktes vidare bland annat, att vederbörande uppbördsmäns kvitton saknades å åtskilliga redovisningar av restlängder. D e n 3 maj 1929 (landsfogden). Den fortsatta inventeringen gav till resultat, att någon mera betydelsefull anmärkning icke gjordes ifråga om medelsförvaltningen. De vid föregående inventering saknade kvittona funnos tillgängliga och ny kassajournal hade enligt föreskrift upplagts. Landsfiskalen var då redovisningsskyldig enligt handlingarna för 757 kronor 55 öre, men å hans tjänstepostgirokonto innestodo 1 014 kronor 65 öre. Skillnadsbeloppet berodde enligt landsfiskalens uppgift därpå, att fjärdingsmannen å hans giro insatt »honom under sista året tillkommande andelar av indrivningsprovisioner, vilka därefter av honom icke lyftats». Av inventeringsprotokollen den 10 april och den 3 maj 1929 får man icke veta, om granskning av landsfiskalens indrivningskvitton skett. Det förefaller egendomligt, att landsfogden synes hava godtagit landsfiskalens uppgift om överskottet å tjänstepostgirokontot den 3 maj, då landsfogden den 10 därförutgångne april fått bekräftat, att landsfiskalen den 9 i sistnämnda månad »av egna medel» insatt 700 kronor på sagda konto. Hade landsfiskalen, vars ekonomiska ställning var dålig, haft innestående honom tillkommande indrivningsavgifter till ett belopp av över 250 kronor, kunde det icke vara troligt, att han, som uppenbarligen förut tillgodogjort sig detta belopp, ånyo insatt detsamma å kontot. Snarare borde framgått, att »överskottet» berodde av annan anledning än den av landsfiskalen uppgivna. Man borde av anförda förhållanden kunnat förutsätta, att landsfogden, som vid föregående inventeringar konstaterat olikheter mellan kassajouralen och övriga tjänstehandlingar, verkställt undersökning av fjärdingsmannens redovisningsräkningar för 1929, vilka skolat upptaga de andelar av indrivningsavgifter, som tillkommo landsfiskalen och blivit av fjärdingsmannen girerade till landsfiskalens konto. Under polisutredningen i anledning av landsfiskalens ställande under åtal framgick bland annat, att flera belopp, som av fjärdingsman redovisats i redovisningsräkningar under 1926—1928, icke

144 införts i landsfiskalens kassajournal eller vederbörligt diarium. Någon grundlig jämförelse mellan exekutionsbiträdenas redovisningsräkningar och landsfiskalens tjänstehandlingar har sålunda icke skett vid inventeringarna. Sådan jämförelse torde säkerligen lett till, att landsfiskalen redan då befunnits hava gjort sig skyldig till förskingring och falsk bokföring. D e n 2 o c h 3 s e p t e m b e r 1929 (landsfogden). Länsstyrelsen hade den 19 augusti 1929 »på förekommen anledning» förordnat landsfogden att verkställa förnyad inspektion hos landsfiskalen. Den 31 augusti underrättades landsfiskalen per telefon om, att inspektionen skulle äga rum den 2 september. Vid denna undersökning uppdagades stora oegentligheter i landsfiskalens medelsförvaltning, ehuru landsfiskalen sökte dölja desamma genom oriktiga muntliga uppgifter och under åberopande av falska anteckningar i sina tjänstehandlingar. Nu skedde granskning av de blanketter till indrivningskvitton, som användes av landsfiskalen. Han innehade två häften sådana blanketter. Av det ena häftet hade han för tiden V6 1927—2*/Ö 1928 använt blanketterna 1—12. Kvittot nr 6 hade icke kopierats å tillhörande kopieblad. Det andra blocket, som av en f. d. fjärdingsman använts i vad det omfattade blanketterna nr 1—12, hade landsfiskalen efter den 15 februari 1929 begagnat och av dess blanketter använt nr 13—31. Landsfiskalen kunde icke förklara anledningen till att han använt sistnämnda block i stället för det förra, vari obrukade blanketter funnits kvar. Kopiorna av de av landsfiskalen använda kvittoblanketterna jämfördes med kassajournalen och befunnos riktiga utom kopiebladet nr 13, vilket avsåg ett den 15 februari 1929 av landsfiskalen mottaget belopp, 26 kronor 33 öre. I kassajournalen hade denna inkomstpost antecknats med endast 4 kronor 62 öre. Undersökningen av från postgirokontoret anskaffat utdrag ur landsfiskalens postgirokonto visade, att landsfiskalen på högst betänkligt sätt skött sin medelsförvaltning. Sedan länsstyrelsen fått emottaga sistnämnda inventeringsprotokoll översändes detta jämte protokollen från de två senaste inventeringarna till vederbörande åklagare, därvid länsstyrelsen uttalade, att landsfiskalen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i sin tjänst, eventuellt svårare brott, och därför anmodade åklagaren att vid vederbörlig domstol anhängiggöra det åtal och den ersättningstalan, såvitt denna till äventyrs avsåg Kungl. Maj:ts och Kronans rätt, vartill omständigheterna föranledde. Landsfiskalen, som häktades, befanns under polisförhör och rättegång hava förskingrat avsevärda belopp, som dolts genom falsk bokföring. I fråga om landsfiskalens förskingring av exekutionsmedel åberopas, vad som anförts i bilagan A, avdelning II.

145 Bilaga

C.

Tablå innefattande sammandrag av länsstyrelsernas uppgifter om antalet handräckningsskrivelser till utmätningsmannen år 1929 och antalet personer, som dessa skrivelser avse.

Antal skrivelser till utmätningsman L ä n

där magistrat är överexekutor

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

2 231 4 726 3 419 6 290 2 942 1195

Summa Medeltal

1264 30

26 814 7 697 8 944 11998 9 546 6 701 8 851 1768 4 493 12 620 19 502 4 145 8 773 9 878 12 281 9 807 9 695 6 200 12192 11792 11414 5 414 8110 6 848

29 045 12 423 12 363 18 288 12 488 7 896 12180 2 586 8 971 15 072 34 747 6 712 21231 15 016 17 219 13 021 13 097 9 996 15 002 17 500 15 760 7 031 10 603 8 120

Antalet personer, som avsos i skrivelser, upptagna i kol. 2

kol. 3

3 255 5 612 5 921 11 472 4 281 1695 5116 1188 9 250 4168 33 560 4166 39 501 8 818 6 991 7172 7 538 7 412 3 273 8 003 10 409 2 755 5 046 2 816

49164 11015 14118 20 613 11657 8 859 13 086 2 852 7 385 23 763 30 273 6 548 17 050 15 531 15 640 15 394 16 364 10 712 18 936 16 733 21594 8 379 15 718 12 537

52 419 16 627 20 039 32 085 15 938 10 554 18 202 4 040 16 635 27 931 63 833 10 714 56 551 24 349 22 631 22 566 23 902 18124 22 209 24 736 32 003 11134 20 764 15 353

100 884 235 483 336 367 199 418 383 921 583 339 9 812 15 972

146 Bilaga

D ; För fattnings

för slag.

Bilaga

I ) ; 1.

Förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 870) om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. 2§Yid dagbokens förande iakttages: 7. I nionde kolumnen antecknas om sökanden begärt att få hos utmätningsmannen lyfta influtna medel samt varje av utmätningsmannen i målet vidtagen åtgärd, som icke är av beskaffenhet att anteckning därom i sjunde kolumnen skett; och skall i nionde kolumnen alltid utsättas dagen, då åtgärd vidtagits, hinder mött, hinder anmälts hava upphört på grund av overexekutors eller domstols beslut, medel influtit, medel redovisats, medel eller fordringsbevis nedsatts i riksbanken, bevis om nedsättningen ankommit eller betalnings- eller förmånsrättsanspråk blivit av annan än den sökande framställt. 3§Det utdrag ur dagboken, som enligt 9 § utsökningslagen_ skall till överexekutor insändas, bör vara åtföljt av de handlingar, som visa, att den sökande erhållit redovisning, medgivit anstånd eller återkallat åtgärden, samt hos utmätningsmannen tillgängliga handlingar rörande hinder för verkställigheten, börande, då försäljning å utlyst auktion ej kunnat ske, bifogas den om auktionen utfärdade kungörelsen, försedd med bevis om dess uppläsande i kyrkan. Har enligt utsökningslagen pant blivit ställd, skall utmatningsmannen, som bör tillse att reversal å panten avlämnas i två exemplar, varav det ena med utmätningsmannens kvitto återställes till vederbörande, vid dagboksutdraget foga det hos honom förvarade reversalet. De vid dagboksutdraget fogade handlingarna skola av utmätningsmannen förses med det nummer, under vilket målet, därtill de höra, är i dagboken upptaget, samt anteckning om det år, då målet inkommit. Efter verkställd granskning av dagboksutdraget skola nämnda handlingar till utmatningsmannen återsändas. 4§Har enligt 3 § utsökningslagen Konungens befallningshavande for bestämt fall förordnat utmätningsman i landsfiskals ställe, skall landsfiskalen därom underrättas.

147 Det åligger den sålunda förordnade utmätningsmannen att, då utmätning med anledning av förordnandet begäres hos honom likasom ock sedermera innan målet av honom redovisas, meddela sig med landsfiskalen, vilken, om utmatning eller införsel för annan fordran hos samme gäldenär blivit sökt har att bestamma huru med målens handläggning bör förfaras och i sådant hänseende meddela utmätningsmannen nödiga föreskrifter. Ar fråga om annan åtgärd än utmätning, skall i tillämpliga delar förfaras på nyss nämnda sätt till förekommande av att hos gäldenären åtgärder vilka böra företagas i ett sammanhang, verkställas vid skilda tillfällen. Av den särskilt förordnade utmätningsmannen förd dagbok i det mål, förordnandet avser, skall, sedan målet redovisats med tillhörande handlingar överlämnas till landsfiskalen för förvaring.

8§Bevis, varom förmäles i 9 § utsökningslagen, skall utfärdas å blankett e ll t ld denna ? / / kungörelse fogat formulär. Vid bevisets utskrivande skall så forfaras, att vad som tecknas å blanketten kopieras å ett till densamma fogat kopieblad. Blanketter till bevisen tillhandahållas på statsverkets bekostnad vederbörande i länen genom Konungens befallningshavande och i Stockholm genom överståthållarämbetet. Närmare föreskrifter angående blanketternas användning, tillhandahållande, förvaring och redovisning meddelas av Kungl. Maj.-t. Bevis, som icke genast av sökanden avhämtas, skall, om sökandens adress är känd, omedelbart till honom i tjänstebrev med posten översändas. t Anteckning, varom stadgas i 57 § utsökningslagen, skall angiva utmätningsmannens distrikt samt målets nummer i dagboken och det år, varunder målet inkommit till utmätningsmannen. 9 §Överexekutors och domstols slutliga beslut i mål avseende klagan över utmatningsmans förfarande skall tillställas utmätningsmannen av överexekutor, och åligger det fördenskull överrätt, som meddelat beslut i dylikt mål, att till överexekutor översända avskrift av sitt beslut i erforderliga delar.

Skall vid utmätning eller vräkning underrättelse eller förbud genom utmätningsmannen delgivas den, som uppehåller sig utom utmätningsmannens tjänsteområde, må för delgivningen anlitas utmätningsmannen i den ort, där delgivningen skall ske. 15 §. Då borgenär, vilkens adress är för utmätningsmannen känd, ej uttryckligen begärt att få hos utmätningsmannen lyfta influtna medel, åligger utmätningsmannen att enligt adressen i Stockholm under assurans eller medelst postanvisning och annorstädes över sitt tjänstepostgirokonto översända desamma, och må utmätningsmannen därvid göra avdrag för den ersättning, som särskilt är stadgad, samt i Stockholm jämväl för porto och övriga postavgifter. Det bevis, som angående sålunda avsända medel av postanstalt meddelas, äger utmätningsmannen använda såsom verifikation till dagboken. Har borgenär begärt att få lyfta medlen och är hans adress för utmätningsmannen känd, åligger det i de fall, då sammanträde för fördelning av köpeskilling icke ägt rum, utmätningsmannen att, då penningar influtit och äro for lyftning tillgängliga, därom skriftligen underrätta borgenären med upp-

148 gift om den tid, då medlen, därest de ej lyftas, komma att till riksbanken insändas. , . . Äger borgenär att återbekomma avlämnat fordringsbevis, skall utmatningsmannen, om borgenärens adress är för honom känd, lämna borgenären skriftlig underrättelse om den tid, inom vilken fordringsbeviset må återtagas hos utmätningsmannen. Bilaga T>: 2. Förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 871) angående dagbok i mal, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas. 3§Den, som enligt 3 § utsökningslagen av Konungens befallningshavande för bestämt fall förordnats till utmätningsman i landsfiskals ställe, skall, då införsel med anledning härav begäres hos honom, likasom ock, där fråga är om införsel för uttagande av utskylder eller allmänna avgifter, sedermera innan målet av honom redovisas, meddela sig med landsfiskalen, vilken, om införsel eller utmätning för annan fordran hos samme gäldenär blivit sökt, har att bestämma, huru med målens handläggning bör förfaras och i sådant hänseende meddela utmätningsmannen nödiga föreskrifter. Av den särskilt förordnade utmätningsmannen förd dagbok i det mål, förordnandet avser, skall, sedan målet redovisats, med tillhörande handlingar överlämnas till landsfiskalen för förvaring. Den, som enligt vad särskilt finnes stadgat meddelade. ?§• Därest vid meddelande om förordnande om införsel för uttagande av oguldna utskylder och allmänna avgifter utmätningsman ålägger arbetsgivare att till honom med posten översända innehållet belopp, skall föreskrift tilllika meddelas om beloppets insättande å utmätningsmannens tjänstepostgir okonto. Möter hinder för utbetalande hos överexekutor. Bilaga D: 3. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i kungörelsen den 29 januari 1926 (nr 40) angående skyldighet för utmätningsman med flera att anlita postgirorörelsen. 2§. Befattningshavare, som avses i 1 §, är skyldig att å tjanstepostgirokontot insätta de medel, som han i kraft av sitt uppdrag mottager och som icke

149 tillkomma honom själv. Landsfiskal och magistrat, som är utmätningsman, åligger att å tjänstepostgirokontot insätta även andra i tjänsten mottagna medel än dem, de uppbära i egenskap av utmätningsmän. Insättningen skall ske senast — — över postgiro. Utan hinder riksbanken.

3§Utbetalning, som skall — postgiro Då annan i 1 § avsedd befattningshavare än exekutionsbiträde från sitt tjanstepostgirokonto uttager medel genom girering till sitt enskilda postgirokonto eller genom till honom själv ställt utbetalningskort, åligger det honom att å kupong till girerings- eller utbetalningskortet angiva dagboksbeteckningen for det eller de ärenden, till vilka medlen höra, eller, där så ej kan ske, medlens beskaffenhet. I den mån sålunda från tjänstepostgirokontot uttagna medel icke bliva erforderliga för avsedd omedelbar utbetalning till annan än befattningshavaren själv, skola de ånyo å kontot insättas Exekutionsbiträde tjänstepostgiro-

Bilaga

JD: 4.

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av uppbördsreglementet den 14 december 1917 (nr 838). § 10. Mom. 1, mom. 2, mom. 3 oförändrade. Där ä landet särskild person förordnats att inom visst område o Mom. 4. pa eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman, skall i mom. 2 och 6 omtormalda restlängder upprättas i tre exemplar samt två exemplar översandas till landsfiskalen, som har att tillställa utredningsmannen ett av dessa. § 14. Mom. 4. I denna paragraf omförmäld undersökning och utredning böra bedrivas skyndsamt och vara slutförda senast två månader efter det restlängd tillhandakommit å landet vederbörande landsfiskal och i stad utmätningsmannen. Där å landet särskild person förordnats att inom visst område pa eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman, åligger det denne att verkställa nämnda undersökning och utredning och att för vidtagna åtgärder till landsfiskalen redovisa senast inom två månader, efter det restlängd kommit honom tillhanda. § 15. Mom. 2. Utmätningsman, hos vilken handräckning, varom i nästföregående moment formales, blivit begärd, åligger att intill dess slutredovisning avgivits, i mitten av varje månad över postgiro till sökanden överlämna redovisning tor dittills influtna medel samt i övrigt så skyndsamt ombesörja

150 handräckningen, att slutredovisning, så vitt på honom beror, kommer den som påkallat åtgärden till hända senast inom fyra månader efter det utmatningsmannen emottagit framställningen om handräckning. § 19. Tredje söckendagen före varje månads utgång skall landsfiskal och magistrat till landskontoret avlämna eller insända uppgift å de kronoutskylder, som influtit efter avgivandet av nästföregående månads motsvarande uppgift. Denna uppgift skall för landsfiskalsdistrikt upptaga varje utskyldspost med dess fördelning på särskilda utskyldstitlar och vara vederbörligen summerad. För stad skall uppgiften summariskt angiva, huru de influtna medlen fordela sig på olika utskyldstitlar. Där å landet särskild person förordnats att inom visst område pa eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman, skall denne senast sjätte söckendagen före varje månads utgång till landsfiskalen redovisa och insända uppgift å de kronoutskylder, som till utmätningsmannen influtit efter avgivandet av nästföregående månads motsvarande uppgift samt därvid avlämna de bevis om hinder, som enligt dittills verkställd undersökning mött för utskyldernas uttagande genom utmätningsmannen eller honom underställda exekutionsbiträden. Nämnda uppgift skall upptaga de särskilda utskyldsposternas fördelning på olika utskyldstitlar. §23. Hos Konungens befallningshavande skall landsfiskal — av nämnden. Sådan granskning erfordras dock icke beträffande utskylder, for vilkas uttagande handräckning enligt § 15 begärts, men skall avkortningslangden i fråga om dylika utskylder vara åtföljd av fullständiga bevis från handrackningsorten om de förhållanden, som där utrönts. § 27. I månaderna augusti och december skall landsfiskal och magistrat kronoutskylder. Denna längd, som bör åtföljas mött för indrivningen. Dock behöver den balanslängd, som skall avlämnas i augusti manad icke upptaga de särskilda utskyldsbeloppens utan endast slutsummans fördelning på utskyldstitlar, och må i balanslängden för december månad utskylder for löpande året, vilka uppförts i restlängd för allmän uppbördstermin eller allmän uppbördsstämma, upptagas summariskt. §28. I den redovisningshandling rörande influtna medel, som avlämnas under månaderna juni, juli och augusti, skall för varje utskyldspost, som redovisas senare än sex månader från den dag, då restlängd kommit landsfiskal eller i stad utmätningsman tillhanda, angivas såväl anledningen till dröjsmålet som ock, därest handräckning enligt § 15 blivit sökt, dagen darfor.

151 Bilaga

D: 5.

Förslag till

kungörelse om ändring av § 1 mom. 3 i förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter. §1. Mom. 3. Vad i denna författning sägs om böter skall i tillämpliga delar gälla jämväl viten, gods, som blivit dömt förbrutet, och allmänna avgifter, som i sammanhang med böter ådömas. Saköreslängd skall ifråga om gods, som blivit dömt förbrutet, innehålla eller vara åtföljd av noggrann uppgift å godset till beskaffenhet och myckenhet.

Bilaga

I): 6.

Förslag till

kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 december 1917 (nr 893) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen. §4. Mom. 2. I månadsräkningen skola magistrat och landsfiskal påföra sig, jämte balansen från sista månadsräkningen, beloppen av de till uppbörd eller indrivning under månaden beordrade eller eljest på indrivning och redovisning beroende medel samt avföra vad därav blivit anmält till avkortning eller avskrivning, influtet och i riksbanken insatt eller till vederbörande utbetalt och utbalansera vad vid månadsavslutningen återstår att redovisa, dock skola sådana influtna medel, som jämlikt § 11 blivit insatta i riksbanken under titel »deponerade avbetalningsmedel», icke upptagas i månadsräkningen, förrän de jämlikt samma paragraf skola insättas å titeln »deponerade kronouppbörds- m. fl. medel». _ Mom. 3. Vid månadsräkningen skola fogas — — — vid månadsräkningarna för augusti och december: balanslängd å oredovisade kronouppbördsmedel i två exemplar, varav det ena stannar å landskontoret; » » oredovisade böter. Mom. 4. De i mom. 3 omförmälda verificeras: uppgiften å uppdebiterade kronouppbördsmedel, i den mån debiteringen grundar sig på särskild order och avser tillfällig uppbörd, med mottagen sådan order; uppgiften å uppdebiterade böter, till den del debiteringen grundar sig på saköreslängder eller expeditioner om bötesbeslut, med under redovisningsmånaden mottagna sådana handlingar, och till den del den grundar sig på försäljning av gods, som blivit dömt förbrutet, med handlingar, som styrka den vid försäljningen erhållna köpeskillingen och försäljningskostnaderna; uppgiften å utbetalda medel — samt övriga uppgifter och handlingar. De till varje uppgift — de höra.

152 §3Mom. 4. Indrivningsavgifter, uppbördsprovisioner eller räntemedel skola införas i kassajournalen endast i den mån de blivit insatta å tjänstepostgirokontot för den befattningshavare, som för journalen.

§ io. Mom. 1. Hos en var, som enligt § 3 mom. 2 är skyldig att föra kassajournal, skall minst en gång årligen förrättas inventering av de penningar och värdehandlingar, han å tjänstens vägnar mottagit. Inventeringen skall förbindas med fullständig inspektion av dagböcker och redovisningshandlingar, såvitt de angå befattningshavarens medelsförvaltning. Inventering skall ock förrättas, då någon av de befattningshavare, som avses i första stycket, från tjänsten avgår eller ur tjänsten avviker. Mom. 2. Inventering förrättas hos stadsfogde av magistraten eller någon dess ledamot samt i andra fall, därest Konungens befallningshavande ej annorlunda förordnar, av landsfogden. Mom. 3. Över vad vid inventering förekommit skall föras protokoll. Protokollet skall senast åtta dagar efter förrättningen av den, som verkställt inventeringen, i två exemplar avlämnas eller insändas till Konungens befallningshavande, som det åligger att inom åtta dagar efter mottagandet till riksräkenskapsverket insända det ena exemplaret jämte meddelande om de åtgärder, vilka Konungens befallningshavande må hava vidtagit med anledning av inventeringsförrättningen. För protokoll skola användas blanketter, som fastställas och tillhandahållas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 27 november 1919 med föreskrifter angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen erforderliga blanketter. Mom. 4. Därest stadsfogde beträdes med tillgrepp, förskingring eller brist vid redovisning av medel, som han på grund av sin befattning omhänderhaft, skall magistraten ofördröjligen meddela Konungens befallningshavande underrättelse därom. Har Konungens befallningshavande erhållit vetskap om att förhållande, som i första stycket sagts, föreligger beträffande där omförmäld eller annan i mom. 1 avsedd befattningshavare, skall Konungens befallningshavare därom underrätta riksräkenskapsverket, som, där så finnes nödigt, föranstaltar om inventering hos befattningshavaren och därmed sammanhängande undersökning. Mom. 5. Då landsfiskal, stadsfogde eller för visst område förordnad utmätningsman beviljas semester eller annan tjänstledighet för längre sammanhängande tid än fjorton dagar, åligger det honom, så framt icke inventering verkställes i samband med tjänstledigheten, att till den förordnade vikarien avlämna uppgift å alla vid början av tjänstledigheten icke avslutade ärenden, i vilka hos honom kontanta medel innestå eller värdehandlingar inneligga, med angivande för varje ärende av medel och värdehandling, som av honom innehaves. När vikarien frånträder förordnandet, har han att avlämna liknande uppgift. Uppgiften upprättas i två exemplar å blankett, som fastställes och tillhandahålles på sätt i § 10 sägs om blankett till inventeringsprotokoll. Å det ena av nämnda exemplar skall mottagaren teckna erkännande om uppgiftens riktighet, varefter detsamma skyndsamt skall genom avlämnarens försorg tillställas Konungens befallningshavande. Då stadsfogde beviljas tjänstledighet under längre tid än nyss sagts, skall magistraten därom meddela Konungens befallningshavande underrättelse.

153 Tredje söckendagen före varje månads utgång skola magistrat och landsfiskal i vederbörande riksbankskontor för länsstyrelsens räkning å statsverkets giroräkning under titel »deponerade kronouppbörds- m. fl. medel» hava insatt då innestående medel, som enligt § 4 mom. 2 skola redovisas i månadsräkningen. Innestå bland ifrågavarande medel sådana, som skola tillställas annan än länsstyrelsen, skall insättningen icke omfatta dessa medel, så framt icke slutligt hinder för tillställandet mött. Medel, som utgöra avbetalning å viss i månadsräkningen uppdebiterad post, skola insättas under titeln »deponerade avbetalningsmedel» för att, sedan den post, varav medlen utgöra del, tillfullo influtit eller indrivningen av densamma slutförts, insättas under titeln »deponerade kronouppbördsm. fl. medel». §48. Uppstår för magistrat eller landsfiskal hinder att inom föreskriven tid avlämna månadsräkning med tillhörande handlingar och verifikationer, bör detsamma av vederbörande ofördröjligen anmälas och styrkas hos länsstyrelsen, som, i den mån hindret godkännes, har att bestämma, inom vilken tid månadsräkning eller till densamma hörande handling senast skall avlämnas, men eljest vidtager erforderlig åtgärd. Uraktlåtes sådan anmälan eller varder anmält hinder icke av länsstyrelsen godkänt, skall, därest räkenskapen avstängd. Bilaga J>:7.

Förslag till

förordning med föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning).

9L Skall indrivning äga rum av: a) utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden; b) kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt församlingsavgifter till prästerskapet; samt c) de övriga avgifter eller andra liknande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna kassor och inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande föreskrifter utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag, åligger det vederbörande utmätningsman att med iakttagande av här nedan givna föreskrifter förrätta utmätning eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning. Stad, där länsstyrelsen är överexekutor, hänföres enligt denna förordning till landet.

§2. Mom. 1. Angående indrivning och redovisning av de i § 1 under a) upptagna utskylder och avgifter är stadgat i uppbördsförfattningarna, dock skola, i den mån nämnda författningar icke innehålla särskilda föreskrifter i

154 ämnet, de i denna förordning meddelade bestämmelser lända till efterrättelse jämväl vid indrivningen och redovisningen av ifrågavarande utskylder och avgifter. Mom. 2. Indrivning av de i § 1 under b) upptagna utskylder och avgifter skall av utmätningsmannen i den ort, där dessa utskylder och avgifter blivit de skattskyldiga påförda, verkställas, sedan restlängd, upprättad i enlighet med vid denna förordning fogat formulär, kommit honom till hända. Mom. 3. Framställning om indrivning av restförda avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter göres på sätt och i den ordning, som stadgas i 5 § av kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av dylika avgifter. Indrivning av övriga i § 1 under c) omförmälda medel begäres omedelbart hos utmätningsmannen i den ort, där indrivningen skall verkställas. Mom. 4. Särskild framställning om uttagande av de i § 1 under b) och c) upptagna medel genom utmätning av fast egendom upprättas skriftligen och insändes i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten samt å landet till länsstyrelsen. Nu nämnd myndighet har att överlämna framställningen till vederbörande utmätningsman för verkställighet och redovisning, länsstyrelsen dock först sedan bevis meddelats sökanden om mottagandet av framställningen och anteckning om densamma gjorts i särskild liggare. ^ Utmätningsman må åt i föreskriven ordning utsett exekutionsbiträde uppdraga att verkställa indrivning av medel, som i denna förordning avses, och att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös egendom. När utmätningsman å landet lämnar exekutionsbiträde uppdrag att verkställa indrivning av sådana medel, som omförmälas i § 2 mom. 2 och mom. 3 första stycket, skall, där restlängd avlämnats i två exemplar, det ena exemplaret till honom översändas. Då exekutionsbiträde förrättat utmätning av lös egendom, skall det vid utmätningen förda protokollet av honom genast insändas till den utmätningsman, som åt exekutionsbiträdet uppdragit att verkställa utmätningen och vilken det åligger att med ärendet vidare lagligen förfara. Av exekutionsbiträde indrivna medel skola till utmätningsmannen redovisas i den ordning, som därför finnes särskilt stadgad. Har exekutionsbiträde vid redovisning såsom hinder för indrivningen åberopat av honom utfärdat bevis att den restskyldige saknar tillgångar till utskylderna eller avgifternas gäldande, eller har viss indrivningspost icke inom skälig tid redovisats, bör utmätningsmannen, där så anses lämpligt, genom rekommenderad försändelse skriftligen anmana den skattskyldiga att erlägga utskylds- eller avgiftsbeloppet. Sådan anmaning må i regel icke underlåtas, där utskylds- eller avgiftsbeloppet uppgår till eller överstiger etthundra kronor, och skall i övrigt oavsett beloppets storlek ske i sådan utsträckning, att ett flertal personer, vilkas utskylder eller avgifter av exekutionsbiträdet redovisats med bevis om bristande tillgångar eller icke redovisats inom skälig tid, årligen erhålla anmaning. När anmaning avlåtits, skall därom göras anteckning i dagbok eller restlängd, där i anmaningen avsedd post upptagits. Postverkets kvitto å den rekommenderade försändelsen skall förvaras till styrkande av anmaningens avlåtande. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gällande med avseende å den, som på grund av denna förordning förrättar utmätning.

155 Vid utmätning enligt denna förordning lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid undantagas må, om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om klagan över utmätningsmans förfarande, dock att vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i vissa fall förskjuta kostnad ej äger tillämpning samt att utmätning även i gäldenärens frånvaro genast må förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes å annan ort, än där han har sitt hemvist, bör dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev avsändas till gäldenären sist åtta dagar före förrättningen. Beträffande införsel för utskylder eller allmänna avgifter skall iakttagas vad som är stadgat i 21 § av lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta. § B. Mom. 1. Kunna de i § 1 under b) upptagna medel icke utbekommas å den ort, där dessa medel debiterats, utan böra de å annan ort uttagas, skola i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten efter därom av vederbörande utmätningsman senast inom två månader efter indrivningens påkallande erhållen anmälan och å landet vederbörande utmätningsman senast inom samma tid hos utmätningsmannen å den senare orten begära handräckning för nämnda medels uttagande samt därvid överlämna debetsedel, upptagande samtliga den skattskyldige påförda utskylder och avgifter, vilkas indrivning påkallats; och åligger det vederbörande uppbördsman att senast tre dagar efter mottagen rekvisition avlämna erforderliga sådana debetsedlar, vid äventyr att den tid, inom vilken handräckning skall begäras eller redovisning avlämnas, utsträckes i samma mån som debetsedlarnas avlämnande fördröj es. Vid begäran om handräckning fogad debetsedel, vara bör finnas tydligt framträdande anvisning om, att den, som vid betalning till utmätningsman eller exekutionsbiträde av de i debetsedeln upptagna medel nöjer sig med annat kvitto än å särskild, därför avsedd blankett utfärdat så kallat indrivningskvitto, riskerar att betalningen såsom ogill måste ske på nytt, skall vara försedd med intyg om den skattskyldiges kyrkoskrivnings- och vistelseort, meddelat av pastorsämbetet i den ort, där utskylderna eller avgifterna debiterats. Föranleder inkommen redovisning, att förnyad handräckning erfordras för indrivningens verkställande, skall sådan omedelbart begäras. Mom. 2. Utmätningsman, hos vilken handräckning enligt föregående moment blivit begärd, åligger att så skyndsamt ombesörja handräckningen, att slutredovisning, så vitt på honom beror, kommer den, som åtgärden påkallat, till hända senast inom fyra månader efter det utmätningsmannen emottagit framställningen om handräckning, samt att, intill dess sådan redovisning avgivits, i mitten av varje månad överlämna redovisning för dittills influtna, i ärendet innestående medel, så framt beloppet av desamma uppgår till minst etthundra kronor. Har inom stadgad tid slutredovisning icke ingått och ej heller giltigt hinder härför anmälts, åligger det utmätningsman, som begärt handräckningen, att skyndsamt skriftligen påminna utmätningsmannen i handräckningsorten om redovisnings avlämnande samt att, om icke inom fjorton dagar därefter ingår redovisning eller nöjaktig förklaring till uteblivandet, härom göra anmälan hos den överexekutor, som sistnämnda utmätningsman är underställd.

§6. Utmätningsman, som för indrivning emottagit restlängd, varom i § 2 mom. 2 förmäles, har att avgiva slutredovisning i ärendet snarast möjligt samt att därvid avlämna förteckning å de personer, från vilka likvid ej influtit, jämte bevis om hinder, som mött för indrivningen. Intill dess slutlig redovisning avgivits, åligger det emellertid utmätningsman å landet att till sökanden under senare hälften av varje månad, så framt beloppet av influtna, i ärendet innestående medel uppgår till minst etthundra kronor, avgiva redovisning för dessa medel och därvid överlämna då tillgängliga bevis om hinder, som mött för indrivningen. Redovisning skall upprättas i enlighet med fastställt formulär, och avlämnas i två exemplar, varav det ena skall till utmätningsmannen återställas försett med vederbörande kommunala myndighets kvitto å redovisade medel och avlämnade hindersbevis. Vid redovisningen skola fogas de i densamma åberopade redovisningsräkningar från exekutionsbiträde med tillhörande slutliga hindersbevis samt specifik förteckning å utskylder och avgifter, som utöver de i nämnda redovisningsräkningar upptagna redovisas av utmätningsmannen, jämte till densamma hörande hindersbevis. Utmätningsman i stad åligger jämväl att avgiva redovisning på nyss angivna sätt, därest han icke enligt föreskrift, som meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten, är skyldig att till den, som påkallat indrivningen, avgiva redovisning tidigare eller i annan ordning.

§?• Slutredovisning för begärd indrivning av de i § 1 under c) omförmälda medel skall, så framt härför ej möter hinder, som icke beror av utmätningsmannen, avgivas senast inom tre månader, efter det utmätningsmannen mottagit ärendet; åliggande det emellertid utmätningsmannen att, intill dess sådan redovisning avlämnats, under senare hälften av varje månad till sökanden överlämna influtna, i ärendet innestående medel, så framt beloppet av desamma uppgår till minst etthundra kronor. Vid slutredovisningen fogas tillgängliga bevis om hinder, som må hava mött för indrivningen.

§8. Finner länsstyrelsen att indrivningen av sådana medel, som i denna förordning avses, icke sker med tillräcklig skyndsamhet, skall länsstyrelsen, då fråga är om utmätningsman inom länet, vidtaga av dröjsmålet påkallade åtgärder och därvid särskilt, om orsaken till dröjsmålet befinnes vara att icke tillräckligt antal arbetsbiträden stått till utmätningsmannens förfogande, för sådan brists avhjälpande göra framställning i ämnet hos vederbörande polisdistrikt eller kommun och efter omständigheterna hos Kungl. Maj:t. Ar fråga om utmätningsman utom länet skall länsstyrelsen, med överlämnande av nödiga uppgifter i huvudskrift eller besannad avskrift, om dröjsmålet underrätta länsstyrelsen i det län utmätningsmannen tillhör. §9. Mom 1. Utmätningsman eller exekutionsbiträde skall å medel, som han enligt denna förordning indriver, vid betalningstillfället utfärda kvitto (indrivningskvitto), som tecknas å särskild, därför avsedd blankett. Vid kvittots utskrivande skall så förfaras, att vad som tecknas å blanketten kopieras å ett till densamma hörande kopieblad. Annat kvitto än indrivningskvitto är icke gällande.

157 Formulär till blankett, som i första stycket säg3, fastställes av riksräkenskapsverket, som har att på rekvisition tillhandahålla vederbörande erforderliga blanketter. För blanketter, som tillhandahållas för användning inom stad, där magistrat finnes, skall betalning erläggas med belopp, som enligt av riksräkenskapsverket gjord beräkning motsvarar statsverkets självkostnadspris. I övrigt tillhandahållas blanketterna å statsverkets bekostnad. Närmare föreskrifter angående blanketternas användning, tillhandahållande, förvaring och redovisning meddelas av riksräkenskapsverket. Bestämmelserna i andra stycket äga icke tillämpning i avseende å indrivningskvitton, som skola utfärdas av befattningshavare, anställda för Stockholm eller Göteborg. Det tillkommer för Stockholm överståthållarämbetet och för Göteborg länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att, i den mån ej särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t utfärdats, meddela nödiga bestämmelser angående sagda indrivningskvitton. Mom. 2. Enligt denna förordning indrivna medel, vilka icke skola i riksbanken insättas, skola av utmätningsmannen till vederbörande över postgiro översändas; ägande utmätningsmannen att såsom verifikation till de i § 10 omförmälda dagböcker eller redovisningshandlingar använda postverkets kvitto angående översändningen.

§ io. Över alla ärenden, som i denna förordning avses, skall utmätningsmannen hålla dagböcker enligt fastställda formulär, en för ärenden, som avse indrivning av inom distriktet enligt restlängd påförda utskylder och avgifter (restlängdsdagbok) samt en för övriga ärenden (handräckningsdagbok): skolande sistnämnda dagbok uppdelas i en avdelning för ärenden avseende indrivning av restförda utskylder och avgifter, vilken verkställes på begäran av annan utmätningsman, och en avdelning för övriga ärenden. Dagbok skall upptaga för varje ärende dess nummer i dagboken, dagen då ärendet inkommit, sökande, som indrivning eller handräckning begärt, sammanlagda beloppet av vad som skall uttagas, åtgärder, som i ärendet vidtagits, omständigheter av betydelse för införsel, medel, som influtit, hinder, som för uttagandet mött, samt dagen, då ärendet slutligen redovisats, dock att i ärende, där restlängd avlämnats, anteckning om vidtagna åtgärder, omständigheter av betydelse för införsel, influtna medel och hinder, som mött för medlens uttagande, skall ske i restlängdens anteckningskolumn och ej i dagboken. För varje restlängd skall dessutom föras liggare enligt fastställt formulär, vilken liggare skall utgöra bilaga till restlängden. §11Därest stadsfogde eller för särskilt område förordnad utmätningsman skulle göra sig skyldig till försummelse eller tjänstefel vid indrivning eller redovisning av medel, som i denna förordning avses, skall beträffande honom lända till efterrättelse vad i gällande instruktion för landsfiskaler för sådant fall är stadgat. § 12. För indrivning av de i § 1 under a) och b) omförmälda medel äger den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision, dock att, när utmätningsman anlitat exekutionsbiträde för indrivningen, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften eller uppbördsprovisionen för medel, som blivit -av honom indrivna. H a r exekutionsbiträde förrättat utmätning, äge han åt-

158 njuta hälften av indrivningsavgiften eller uppbördsprovisionen. Där i stad finnas särskilda föreskrifter meddelade rörande dispositionen av sådan avgift eller provision, skola dessa föreskrifter fortfarande tillsvidare tillämpas. För indrivning av vederbörande tillkommande gottgörelse för infordrande av uppgifter och handlingar till mantalsskrivning samt uppgifter till kyrkobokföring ävensom för delgivning av föreläggande att avlämna flyttningsbetyg utgår ej någon ersättning. För indrivning av övriga i § 1 under c) avsedda medel äger den, som uttagit medlen, uppbära ersättning i enlighet med förordningen angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m., såvitt ej annorledes finnes stadgat. Därest utmätningsmannen i fall, då utmätning av lös egendom ägt rum för uttagande av medel, som avses i denna förordning, på grund av stadgandet i 90 § utsökningslagen fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av kungörelse om den utmätta egendomens försäljning, eller i fall, då utmätning av fast egendom ägt rum för uttagande av dylika medel, haft kostnad för egen resa, njute han ersättning för sagda kostnad, på sätt i enskilda utsökningsmål gäller. Ersättning, varom i denna paragraf är fråga, äger den, som verkställer indrivningen, utan särskilt bemyndigande uttaga i sammanhang med de medel, för vilkas indrivning ersättning utgår.

§ 13De i denna förordning omförmälda formulär, med undantag av formulär till den i § 2 mom. 2 omförmälda restlängd, skola fastställas och tillhandahållas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 27 november 1919 med föreskrifter angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen erforderliga blanketter. § 14. Genom denna förordning göres ej ändring i däremot stridande stadganden i reglementet för uppbördsverket i Stockholms stad med i nämnda reglemente verkställda ändringar. Bilaga J): S.

Förslag till

kungörelse angående ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 22 oktober 1886 (nr 80 sid. 11—14) angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter. 5§Önskar anstalt begagna densamma jämlikt 3 § medgiven rätt att få avgifter, som icke erlagts å uppbördsstämma, uttagna genom utmätning, skall för varje särskild kommun upprättad, av styrelsen till riktigheten styrkt summerad restlängd överlämnas, vad angår stad, där magistraten eller ledamot av magistraten är överexekutor, till magistraten, som låter genom utmätningsmannen i staden indriva och till styrelsen redovisa de resterande utskylderna, samt ifråga om annan stad och landskommun till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om mottagandet meddelar styrelsen

159 bevis och i särskild liggare låter verkställa anteckning samt översänder restlängden till utmätningsmannen i orten, vilken det åligger att i vederbörlig ordning indriva och till styrelsen redovisa de resterande avgifterna. Bestlängden skall upptaga den betalningsskyldiges fullständiga namn, yrke eller titel, födelsetid och hemvist samt beloppet av den oguldna avgiften ävensom innehålla särskilda kolumner för anteckning om indrivningsavgift, vidtagna åtgärder, av medel, som influtit, eller av hinder, som mött.

Bilaga B: 9.

Förslag till

kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 december 1925 (nr 498) med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden. 1§. Exekutionsbiträde, varmed i denna kungörelse förstås exekutionsbetjänt i stad så ock fjärdingsman eller annan å landet anställd polisman, vilken har att utöva sådan polisverksamhet som avses i 1 § 2 mom. andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, utses i stad, där magistrat ej finnes, av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens hörande, i övriga städer av magistraten och å landet i den ordning särskilt är bestämt. Exekutionsbiträde lyder i denna sin egenskap under vederbörande utmätningsman och har att, i den mån ej uttryckliga bestämmelser meddelats i denna kungörelse eller annan allmän författning, i utövningen av sin tjänst ställa sig till efterrättelse vad av utmätningsmannen anbefalles. 5§Exekutionsbiträdet skall minst två gånger i månaden å tider, som utmätningsmannen bestämmer, genom avlämnande av särskild redovisningsräkning redovisa hos exekutionsbiträdet innestående medel, som av honom indrivits, ävensom avgiva redovisning för sådana indrivningsposter, beträffande vilka, då redovisningen sker, vederbörlig utredning föreligger om att hinder för indrivning mött. Bedovisningsräkning skall upptaga samtliga poster, som redovisningen avser. I avseende å redovisning för poster, som upptagits i restlängd, iakttages att för varje restlängd särskild redovisningsräkning avlämnas. Bedovisning för poster, beträffande vilka hinder för indrivning mött, skall vara åtföljd av föreskrivna hindersbevis. Har genom redovisning, varom i denna paragraf förmäles, visst ärende slutredovisats, bör anteckning därom göras i redovisningsräkningen. För redovisningsräkningarna skola användas blanketter, avfattade i enlighet med vid denna kungörelse fogade formulär nr 1 A och nr 1 B. Blankett enligt formulär nr 1 B användes för redovisning av poster, som upptagits i restlängd å andra medel än kronouppbördsmedel. För annan redovisning användes blankett enligt formulär nr 1 A. Redovisningsräkning enligt formulär nr 1 B utskrives genom självkopiering i tre exemplar, varav huvud-

160 skriften och en kopia avlämnas till utmätningsmannen och den andra kopian kvarstannar hos exekutionsbiträdet. Redovisningsräkning enligt formulär nr 1 A utskrives på enahanda sätt i två exemplar, av vilka huvudskriften avlämnas till utmätningsmannen och kopian kvarstannar hos exekutionsbiträdet. Redovisningsräkningarna skola numreras i löpande följd för varje kalenderår särskilt för vartdera slaget. De hos exekutionsbiträdet kvarstannande exemplaren av räkningarna skola av honom förvaras. 9 §. Utmätningsmannen är pliktig att övervaka, att de honom underställda exekutionsbiträdena behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden. För sådant ändamål åligger det utmätningsmannen bland annat att minst en gång om året å förut icke tillkännagiven tid verkställa inventering hos varje honom underställt exekutionsbiträde ävensom att mellan inventeringarna tillse, att indrivningen av exekutionsbiträdet bedrives med tillbörlig skyndsamhet, att redovisningar ske å tider och på sätt, som stadgas i 5 och 6 §§, att medel, som i redovisningsräkning upptagas såsom influtna, i rätt tid insatts å utmätningsmannens tjänstepostgirokonto, att till exekutionsbiträdet utlämnade häften blanketter till indrivningskvitton återställas, i den mån de förbrukats, och att å post, som redovisats såsom betald, indrivningskvitto utfärdats. Avgår exekutionsbiträde från tjänsten eller avviker han ur densamma, skall inventering ske ofördröjligen. Vid inventering skall utmätningsmannen bland annat granska dagbok och kassabok jämte restlängder och andra inneliggande handlingar samt jämföra kassaboken och redovisningshandlingarna med exekutionsbiträdets exemplar av redovisningsräkningarna och kopiorna av de av denne utfärdade indrivningskvittona. Över vad vid inventering förekommit skall föras protokoll, som i avskrift insändes eller avlämnas till överexekutor sist å åttonde dagen efter förrättningen. För protokoll skola användas blanketter, som fastställas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 27 november 1919 med föreskrifter angående vissa för länsstyrelserna och fögderiförvaltningen erforderliga blanketter. Finner utmätningsman vid inventering eller eljest, att exekutionsbiträde gjort sig skyldigt till förskingring eller annan oredlighet i tjänsten, åligger det honom att omedelbart därom underrätta överexekutor, som då har att föranstalta om inventering och därmed sammanhängande undersökning. Överexekutor i stad skall därjämte hos länsstyrelsen göra anmälan om förhållandet. 10 §. Blanketter till redovisningsräkningar, dagbok, kassabok och inventeringsprotokoll tillhandahållas enligt bestämmelserna i den uti 9 § omförmälda kungörelsen, och skall därvid vad som stadgas om blanketter, som erfordras för magistrat, lända till efterrättelse i avseende å blanketter, som erfordras för exekutionsbiträde i stad, där magistrat finnes.

161 Bilaga I): 10.

Förslag till

kungörelse angående ändrad lydelse av § 26 i instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903). § ^1. Landsfiskal skall föra anteckningar om förordnanden och bestraffningar. 2. Landsfiskal skall vidare föra: a) dagbok i utsökningsmål, b) dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från c) de dagböcker, varom stadgas i § 10 förordningen med föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m., nämligen restlängdsdagbok och handräckningsdagbok, d) dagbok över polisärenden och anmälningar om brott samt e) allmän dagbok rörande under a)—d) ej avsedda mål eller ärenden. De under a)—c) omförmälda dagböckerna skola föras i enlighet med därom särskilt meddelade bestämmelser. De under d) och e) omnämnda dagböckerna skola utvisa tiden, då ärende anhangiggjorts, skrivelse ankommit eller handling inlämnats, och upptaga ärendena i fortgående nummerföljd från årets början till dess slut med kortfattad redogörelse till tid och beskaffenhet för de åtgärder, som blivit vidtagna. För varje ärende bör, intill dess detsamma avföres, det diarienummer bibehållas, varunder ärendet först blivit upptaget. I den under d) omförmälda dagboken skola anteckningar angående anmälda brott göras på sådant sätt, att därav framgår, om brottet tidigare anmälts hos annan åklagare eller polisman inom det för landsfiskalen såsom polisman bestämda tjänstgöringsområdet. Den^ under e) angivna allmänna dagboken må, om så finnes lämpligt, uppdelas å flera avdelningar, och är landsfiskal härutinnan och i övrigt i avseende å denna dagbok underkastad de särskilda föreskrifter, som Konungens befallningshavande må finna gott stadga. 3. Landsfiskal åligger ock: att enligt föreskrivna formulär föra kassajournal, bötesliggare, liggare över i månadsräkningen uppdebiterade medel, liggare över mottagna förskottsmedel och deras användning samt liggare över kostnader för fri rättegång; att upprätta månadsräkning enligt föreskrivna formulär; att föra särskilda liggare över mottagna indrivningskvitton, över omhändertagna föremål, över avhandlingar om lösöreköp samt över utlänningar inom distriktet; att föra koncept till utgående skrivelser och expeditioner, där de ej äro av det kortfattade innehåll, att detsamma lämpligen kan anmärkas i dagboken, samt att förvara och väl ordna dessa koncept, ankomna författningar, kungörelser, tjänstebrev och andra handlingar; att föra liggare över alla utgående skrivelser; samt att efter varje års utgång låta inbinda författningar och länskungörelser ävensom de konceptexpeditioner, vilka icke lämpligare på annat sätt förvaras. 4. Om inventering, som för landsfogdarna. 1264 :JO

162 Bilaga

B: 11.

Förslag till

kungörelse om ändring i § 11 av instruktionen för landsfogdarna den 14 december 1917 (nr 902). § IlLandsfogden skall fullgöra vad i särskild författning är honom ålagt i fråga om inventering såväl hos landsfiskal, magistrat, vilken utövar utmätningsmans befattning, och den, som inom visst område är s a t t a t t på eget ansvar vara utmätningsman, som ock hos den, som under magistratens inseende och ansvar handhar uppbörd, indrivning och redovisning av kronoutskylder och böter. I sammanhang med inventering eller oberoende därav skall landsfogden hos en var av landsfiskalerna i länet varje år en gång eller, om Kungl. Maj:ts befallningshavande så förordnar, flera gånger verkställa undersökning, huru landsfiskalen förvaltar tjänsten. Det åligger dessutom landsfogden att, när han finner anledning därtill, eller Kungl. Maj:ts befallningshavande därom förordnar, hos exekutionsbiträde å landet och i stad, där Kungl. Maj:ts befallningshavande är överexekutor, verkställa sådan inventering, som avses i 9 § av kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden. Senast åtta dagar efter avslutandet av förrättning, varom ovan förmäles, skall landsfogden till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva protokoll över densamma. Bilaga 2): 12.

Förslag till

kungörelse angående ändring av § 18 i förnyade instruktionen den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. § 18Mom. 1. Om under länsstyrelsens inseende riksräkenskapsverket. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där någon, som äger att med utsökningsmål taga befattning eller fått utmätningsmans uppdrag att verkställa indrivning, beträdes med tillgrepp, förskingring eller brist vid redovisning av medel, som han på grund av sin befattning eller särskilt förordnande omhänderhaft. I ovannämnda fall likasom då anledning därtill eljest föreligger åligger det länsstyrelsen att föranstalta om inspektion hos här avsedd befattningshavare. Mom. 2. Har någon, som i mom. 1 andra stycket avses, avlidit eller rymt införd.

163 Bilaga E: Förslag till

blanketter. Bilaga E: 1.

U. D. 19

Nr

MOTTAGNINGSBETIS enligt 9 § utsökningslagen. Av har undertecknad utmätningsman i _ denna dag för mottagit utslag dom resolution den skriftlig ansökan, som avses i 56 § utsökningslagen, skriftlig ansökan jämlikt lagen om avbetalningsköp, rörande

verkställighet

fordran hos kapital kostnader m. m. ävensom skrift, nämligen:

till

kronor öre jämte ränta och ärendet hörande fordringsbevis i huvud-

den

19 Utan avgift. Sökanden.

Anmärkning. Mottagningsbeviset torde av sökanden förvaras, till dess redovisning i ärendet erhållits.

165 Bilaga E: 2. R. D. 193... Nr

Inkom till länsstyrelsen i län den och överlämnas till

193.

för verkställighet och redovisning i vederbörlig ordning.

RESTLÄNGD å vid uppbördsstämma den

193...

oguldna "o*-

Anm. Denna röstlängd, upprättad i två summerade exemplar, skall inom två månader efter uppbördsstämmans slut insändas till länsstyrelsen, som om mottagandet utan avgift meddelar bevis. I kommun, där två eller flera exekutionsbiträden med skilda tjänstgöringsområden finnas anställda, skall restlängden upprättas för varje dylikt område Då kommun jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken äger för där omförmäld fastighetsskatt förmånsrätt före inteckning, skall i restlängden tydligt angivas, om sådan skatt ingår i restfört belopp och i så fall fastighetsskattens storlek.'

166 Debetsedelns nummer

Den hemvist

restskyldiges namn samt titel eller yrke

ltcstfört belopp

Därav fastighets-1 skatt

167 .Redovisat belopp Vidtagna indrivningsåtgärder samt inkomna redovisningar! dua

! kontant

hinder

Dag för slutlig redovisning

169 Bilaga R.D. 19

E: 3.

Nr

LIGGARE till restlängden över oguldna kommunalutskylder 1

•

för år 19. Bedovisningar

Dag för redovisning

pensionsavgifter å Kr.

till sökanden:

IngåRedovisning med ende balans (oredo- kontant bevis om visat)*) hinder

UtgåIngåEedovisning med ende Dag för ende balans redo- balans (oredo- visning (oredo- kontant bevis om visat) visat) hinder

ende balans (oredovisat)

*) H a r uppdebitering skett, skall denna specifikt angivas i restlängdsdiariet och totalbeloppet i denna liggare införas å särskild rad nied angivande av dagen för uppdebite-

170 Inkomna redovisningar och inbetalningar. Ar och dag

Redovisning från exekutionsbiträde eller utmätningsman eller direkt inbetalning av

Kontant

Redovisning frän exeSlutlig Ar kutionsbiträde eller hinSumma och utmätningsman eller dersdag direkt inbetalning av bevis

Kontant

,

Slutligt hinSumma dersbevis

171 Bilaga E: é. R.JD. 19

Nr

REDOVISNING å restlängden över oguldna kommunalutskylder pensionsavgifter i för år 19

,

„ uppbörden.

Debet Restlängden upptager Oredovisat enligt reversal den Uppdebiterat enligt omstående förteckning Kredit Kontant över postgiro: enligt exekutionsbiträdets bilagda redovisningsräkning , » utmätningsmannens bilagda förteckning Hindersbevis, som bifogas, enligt exekutionsbiträdets redovisningsräkning » utmätningsmannens förteckning ... Återstår att redovisa Summa kronor

Kvitto å ena exemplaret av detta reversal emotses med omgående post. den

19 Förestående redovisning godkännes och hava vi denna dag fått emottaga kontant kronor öre samt i detta reversal åberopade verifikationer, erkännes och kvitteras den

172 Å i detta reversal omförmälda restlängd hava följande skett: Debetsedelns nr

Den skattskyldiges namn

uppdebiteringar

Uppdebiterat belopp

Summa kronor den

193...

173 Bilaga R. D. 19

E: 5.

Nr

Av de i restlängden över oguldna kommunalutskylder pensionsavgifter i

för år 19

uppbörden, upptagna poster redovisas följande: Debetsedelns nr

Den skattskyldiges namn

Kontant

Hindersbevis

Anm.

Summa kronor den

174 Bilaga

E: 6.

A. REDOVISNINGSRÄKNING NR

stad köping socken polisdistrikt

exekutionsbetjänten

{

fjärdingsmannen polismannen

SS

Ärendets beteckning o i utmätningsmannens orderskrivelse eller num5' mer i bötesliggaren

Belopp, som redovisas

3 Anteckning om hinder, som mött för utmätningsmed bevis medlens redoutskylder, mannens visning om hinder böter eller andel av andra meindrivningsdel avg. kontant

Den betalningsskyldiges namn

Kronor Indrivna beloppen: utskylder o. d.

kr.

indrivningsavgifter

»

Kr

har girerats till

utm ätningsmannen s tjänstepostgirokonto. den

19.

175 Bilaga

E: 7.

B. REDOYISNINGSRÄKNING NR rörande restlängdsmedel enligt R. D. 19

Nr stad köping socken polisdistrikt.

l exekutionsbetjänten från

^fjärdingsmannen (polismannen Belopp, som redovisas

c 3

!2j c

o

»o

o

SJ

PJ

o ca o Pu

5'

o?

ro er CD

3 FT

kontant

med hindersbevis

Anteckning om restom restom hinder, skyldigs utmätskyldigs Den betalningsskyldigcs namn avflyttning som mött för ningsman- avflyttning utskylder till känd medlens redonens andel till okänd visning eller avgift ort eller av indriv- ort eller av annan ningsavg. tillgångsomständiglöshet het

O

Kronor Indrivna beloppen: utskjdder o. d.

kr

indrivningsavgifter

»

Kr

har girerats till utmätnings-

mannens tjänstepostgirokonto. den

19.

Bilaga

E: 8.

DAGBOK över för indrivning ankomna restlängder hos

12G4 30

178 Ärendets

Ankomstdag eller dag för uppdebitering

Sökanden

Restlängdens slutRestlängdens beskaffenhet (vid uppdebitering den skatt- summa eller uppdebitcrat belopp skyldiges namn och hemvist)

179 Exekutionsbiträde, till vilken ärendet översänts samt dagen därför

Dag för exeAnteckningar om åtgärder, Dag, då ärendet kutionsbiträ- som icke kunnat göras i den slutligen redodets slutliga till ärendet hörande visats till redovisning särskilda liggaren sökanden

Bilaga

HANDRÄCKNINGSDIARIUM hos

E:9.

182 Ärendets nr

Ankomst dag

Skrivelsens datum

Sökanden

Den, mot vilken handräckning begäres

Handräckningens art

Handräckningsbelopp

183 Svar

Redovisning till sökanden

Vidtagna åtgärder

Avf. dag

kontant

hindor

dag

kontant

hinder

184 Bilaga E: 10. Protokoll, hållet vid inventering nämnda exekutionsbiträde den

hos nedan193

För att hos fjärdingsmannen exekutionsbetjänten i polisdistrikt köping stad verkställa sådan inventering, som i § 9 av kungl. kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden föreskrives, inställde sig undertecknad, landsfiskal utmätningsman i distrikt stad, denna dag hos i dennes bostad Exekutionsbiträdet, som om förrättningen icke blivit förut underrättad, företedde av honom förd dagbok och kassabok samt uppbördsorder med tillhörande handlingar. Sedan antecknats, att senast verkställda inventering hos exekutionsbiträdet ägt rum den , företogs förrättningen i följande ordning. I. Kassaboken nedsummerades och utvisade, att månad exekutionsbiträdet vid månadens början haft en behållning av kr och kassafört influtna medel om tillhopa » samt såsom redovisat eller utbetalt avfört vadan kassabehållningen denna dag uppgick till

under

innevarande

kr

Senaste besked från postgirokontoret av den utvisade, att å exekutionsbiträdets tjänstepostgirokonto Nr funnes innestående kr Kontant innehade han * Summa kr. Härefter kollationerades bokförda inkomstposter med kopiorna av exekutionsbiträdets indrivningskvitton samt krediterade poster med av exekutionsbiträdet avlåtna redovisningsräkningar, varefter kassaboken kontrollsummerades. Behållningen enligt kassaboken för dagarna den uträknades och jämfördes med postgirobeskeden för motsvarande dagar. Bristande överensstämmelser emellan de båda beloppen blevo nöjaktigt förklarade

185 Dessa undersökningar gåvo anledning till följande II. Nr i ex. biträdets dagbok

anmärkning:

Dagboken utvisade, att följande ärenden voro beroende på åtgärder: Utmätningsmannens diarienr

Ärendets beskaffenhet

Antal oredovisade poster

Beloppet av oredovisade poster

Kontant innestående

Summa k] I dagboken och inneliggande restlängder gjorda anteckningar om influtna eller med hindersbevis redovisade poster blevo genom ett lämpligt antal stickprov jämförda med kassaboken, redovisningsräkningarna och utfärdade indrivningskvitton ävensom med utmätningsmannens exemplar av samma restlängder. Undersökningen gav anledning till följande anmärkning: I I I . Under den tid, som varit föremål för dagens inventering, hade exekutionsbiträdet dels diariefört indrivnings- och liknande ärenden, därav restlängder, samt dels utfärdat: indrivningskvitton (häftena N:ris ) till ett antal av st. redovisningsräkningar för restlängdsmedel (N:ris ) till ett antal av st. för andra medel (N:ris ) till ett antal av » IV. Exekutionsbiträdet uppbördssäkerhet :

har i vederbörlig ordning avlämnat

följande

Denna säkerhet anses

Som ovan. Anm. Om så erfordras må uppgifter eller anmärkningar meddelas å särskilda bilagor, som närslutas protokollet.

186 Bilaga E: 11.

Protokoll, hållet vid inventering hos landsfiskal utmätningsman

kronouppbördskassör i

den

1930.

För verkställande av föreskriven inventering och inspektion inställde sig undertecknad landsfogde på grund av länsstyrelsens i länet förordnande den å nämnda tjänstemans tjänsterum i Under förrättningen var tjänstemannen närvarande och biträddes undertecknad av på grund av särskilt förordnande. Det antecknades, att senaste inventering hos tjänstemannen verkställts den Kassajournalen, som nedsummerades för löpande månad, visade följande ställning: Debet

M e d e l

Kredit

Behållning

Exekutionsmedel Medel, som redovisas i månadsräkningen Medel enligt § 1 b) restindrivningsförordningen Övriga medel Summa I kassan innelåg kontant kronor Dagböcker och liggare med tillhörande handlingar samt andra tjänstemannens medelsförvaltning berörande handlingar genomgingos och granskades. Vid granskningen, som omfattade samtliga vid senaste inventeringen oredovisade samt därefter diarieförda ärenden, blevo de i vederbörliga handlingar införda anteckningarna om de tider, då medel influtit och redovisats eller eljest utbetalts, jämförda med motsvarande anteckningar i kassajournalen. Därjämte undersöktes, dels att förstnämnda anteckningar, i den mån de hänförde sig till inkomna redovisningar från tjänstemannen underställda exekutionsbiträden eller från utmätningsmän, hos vilka handräckning begärts, överensstämde med nämnda redovisningar, dels ock att in-

187 betalningar enligt kopiorna till indrivningskvitton, som utfärdats av tjänstemannen, blivit vederbörligen antecknade i dagböcker eller redovisningshandlingar. Vidare jämfördes anteckningarna om verkställda redovisningar med till dem hörande verifikationer. Vid granskningen av de olika dagböckerna, liggarna och redovisningshandlingarna befanns, att enligt anteckningarna i dessa handlingar, med i dem under förrättningen på grund av anmärkningar vidtagna rättelser, medel skulle finnas innestående i enlighet med vad här nedan under särskilda rubriker angives. Under varje särskild rubrik verkställdes därjämte den granskning, varom anteckning där gjorts. I.

Dagboken i

utsökningsmål.

I följande, icke avslutade ärenden innestodo medel till nedan angivna belopp: Ärendets nummer

Anteckningar. (Beloppet innefattar »slutlikvid», »avbetalning» har influtit efter utmätning)

Dag, då medlen influtit

Innestående belopp

e umma kr. Enligt företedda kopior av utfärdade mottagningsbevis hade sådana bevis lämnats i samtliga efter senaste inventering diarieförda ärenden I dagboken efter utgången av den tid, senast av länsstyrelsen granskade dagboksutdrag avser, införda anteckningar om anstånd, hinder eller återkallelse voro behörigen verificerade Vid handlingarna till nedannämnda oavslutade ärenden funnos fordringsbevis och andra värdehandlingar nämligen Ärendets nummer

Handlingens innehåll i största korthet

anmärkning se bilaga nr 1.

följande

188 //.

Dagboken över ärenden, som omförmälas i lagarna avlöning m. m. och om avfiyttningsförbud.

om införsel i

I följande icke slutredovisade ärenden voro medel innestående till nedan angivna belopp: Ärendets nummer

Dag, då medlen influtit

Innestående belopp

Ärendets nummer

Dag, då medlen influtit

Innestående belopp

Transport Transport

Summa kr.

Efter senaste inventering i dagboken införda anteckningar om anstånd, hinder eller återkallelse voro behörigen verificerade. anmärkning se bilaga nr 1. III

Böteslig garna.

Samtliga till tjänstemannen för verkställighet översända order om böters indrivning befunnos vara införda i liggarna. Enligt liggarna voro bötesmedel innestående till sammanlagt belopp av kr anmärkning se bilaga nr 1. IV.

Liggaren

över

förskottsmedel.

Liggaren med tillhörande handlingar visade följande ställning: 1) oredovisat enligt senaste månadsräkning: i inneliggande kvitterade räkningar kr i kontanta medel » , kr 2) under månaden erhållet nytt förskott kr 3) » » erhållen likvid för kvitterade räkningar »

°

»

4) uppdebiterat under månaden på grund av anmärkning ... » Summa kr som redovisas sålunda: 5) under månaden insänd ersättningsrekvisition för vilk likvid ej erhållits... kr 6) beroende på sökt handräckning » 7) inneliggande kvitterade räkningar » 8) icke ersatta anmärkningsmedel » -> 9) kontant inneliggande » Summa kr

189 För likviderande av inneliggande kvitterade räkningar hade således andra medel än förskottsmedel använts till ett belopp av kr Anteckningarna under punkterna 1—5 överensstämde med hos länsstyrelsen inhämtade upplysningar. anmärkning se bilaga nr 1. V.

jRestlängdsdagboken.

A.

M e d e l , som r e d o v i s a s i m å n a d s r ä k n i n g e n :

Medel funnos innestå till följande belopp, nämligen kronoutskylder automobilskatt försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten andra kronouppbördsmedel

kr » » » Summa kr

anmärkning se bilaga nr 1. B.

Medel

enligt

restindrivningsförordningen

§ 1 b):

I följande, icke slutredovisade ärenden voro medel innestående till nedan angivna belopp. Dag, då restlängd ankommit

Ärendets nummer

Restlängdens slutsumma

Sökanden

Balans vid senaste redovisning

Innestående medel

summa kr. anmärkning se bilaga nr 1. C.

M e d e l e n l i g t r e s t i n d r i v n i n g s f ö r o r d n i n g e n § 1 c) (restlängder):

I följande icke slutredovisade ärenden voro medel innestående till nedan angivna belopp, nämligen: ur

kr

nr

kr

nr

kr

Summa kr

anmärkning se bilaga nr 1. VI.

Handräckningsdagboken.

I följande, icke slutredovisade ärenden voro enligt till protokollet fogad bilaga, nr 2, medel innestående till sammanlagt belopp av kr anmärkning se bilaga nr 1.

190 VII.

Andra

A.

dagböcker och liggare.

A l l m ä n n a d a g b o k e n (brevdiariet):

I följande, icke avslutade ärenden voro medel innestående till nedan angivna belopp, nämligen Nr kr Transport kr » » Nr »

Transport kr

Summa kr.

Värdehandlingar företeddes i följande ärenden: anmärkning se bilaga nr 1. B. F ö r t e c k n i n g e n ö v e r u t l ä m n a d e a u t o m o b i l b e s i k t n i n g s s k y l t a r : Till landsfiskalen hade utlämnats par. Hos honom innelågo par och befanns, att hos honom blivit nedsatt enligt kungörelsen den 3 december 1926 tillhopa kr varav i riksbanken deponerats » så att medel innestodo till belopp av

kr

anmärkning se bilaga nr 1. C. anmärkning se bilaga nr 1. VIII.

Postgirorörelsens

användning.

Undersöktes, huruvida tjänstemannens egna insättningar å postgirokontot skett i rätt tid efter det medlen enligt anteckning i kassajournalen influtit, samt huruvida hans egna uttag från kontot betingats av förhållande, som angivits å kupongerna till utbetalnings- eller gireringskorten rörande dessa uttag. anmärkning se bilaga nr 1. IX. Kassajournalen för den tid inventeringen omfattade kontrollsummerades. Därjämte undersöktes genom stickprov för följande dagar nämligen huruvida behållningen enligt kassajournalen dessa dagar överensstämde med postgirokontots saldo. Sammanställning

av i n n e s t å e n d e

Exekutionsmedel enligt rubrik I *

n

oredovisade

medel.

kr »

kr

191 Medel, som redovisas i månadsräkningen enligt rubrik I I I IV (5 — 9) » » V A

kr. » »

kr.

Medel enligt restindrivningsförordningen § 1 b) enligt rubrik V B Övriga medel » » V C kr. »

2>

VI

»

» VII A > VII B » VII C

» » » Summa kr.

Sedan undertecknad i kassajournalen infört de tilläggsanteckningar, som betingas av gjorda anmärkningar om att viss post icke blivit i journalen införd eller införts med oriktigt belopp, visade journalen följande behållning: exekutionsmedel medel, som redovisas i månadsräkningen medel enligt restindrivningsförordningen § 1 b) övriga medel: tjänstemedel tjänstemannen gifter

kr » » kr

tillkommande

indrivningsav»

» Summa kr.

Tjänstemannen

visade sig för redovisning av sistnämnda summa hava

I kassan innelåg kontant Å tjänstepostgirokontot nr innestod den enligt girobesked kr A samma konto hade tjänstemannen därefter insatt enligt sitt girohäfte och postkvitto ... »

kr

Summa kr men uttagit enligt girohäftet

_j^

I riksbanken funnos innestående »deponerade avbetalningsmedel» enligt senaste månadsräkning levererade under månaden

kr »

;>

192 Av förskottsmedlen var utbetalt enligt inneliggande kvitterade räkningar kr > räkning, som medföljt handräckningsansökan » Summa kr. Alltså förefanns överskott brist till belopp av X.

Liggaren

över mottagna häften indrivningskvitton

granskades.

Hos tjänstemannen innelågo st. icke förbrukade häften nämligen nr av vilka häftet nr för tillfället var i bruk och de övriga fullständigt oanvända. Kvitton å utlämnade, men icke till tjänstemännen återställda häften företeddes. anmärkning se bilaga nr 1. XI. Inventeringar verkställts hos

hos exekutionsbiträden

hade enligt företedda protokoll

E x e k u t i o n s b i t r ä d e t s n a m n

tjänstgöringsområde

Dag, då inventering verkställts

Enligt postkvitton hade tjänstemannen under den tid inventeringen omfattade till skattskyldiga avsänt rekommenderade försändelser med anmaning enligt § 3 restindrivningsförordningen. anmärkning se bilaga nr 1. XII. Övriga här ovan icke särskilt angivna dagböcker, liggare och förteckningar, som skola av tjänstemannen föras, blevo granskade. Konceptböcker till protokoll samt skrivelser och andra utgående expeditioner företeddes. Till dagböcker och liggare hade använts fastställda blanketter. anmärkning se bilaga nr 1. Övriga förhållanden, som varit föremål för inspektion eller givit anledning till anmärkning: den

193...

193 Bilaga n r 1. Redogörelse för framställda anmärkningar och tjänstemannens i anledning av desamma.*)

förklaring

*) Upptagas och sammanföras under den i protokollet angivna avdelning, dit de hänföra sig. B i l a g a n r 2. Förteckning över i handräckningsdagboken ärenden och i dessa innestående medel.

Ärendets nummer

Belopp, Dag, varför handdå ärendet räckning inkom begärts

Innestående medel

Ärendets nummer

upptagna, icke redovisade

Belopp, Dag, varför handdå ärendet räckning inkom

Innestående medel

Transport

Transport 1 2 6 4 30

Summa kr 13

194 Bilaga

E: 12.

UPPGIFT å medel och värdehandlingar, som hos

landsfiskalen, utmätnings-

mannen i distrikt innelågo den

, då denne

på grund av honom beviljad

semester avträddel } tjänsten efter åtnjuten tjänstledighet semester återinträdde i j

Kontanta

medel,

dagboken över

tjänstledighet

enligt

utsökningsmål:

Nr

dagboken över

införselärenden:

Nr

bötesliggarna: Nr

liggaren över förskottsmedel: från erhållet förskott

•

avgår: till länsstyrelsen insända ersätt-

Kr »

ningsrekvisitioner inneliggande kvitton å tillhopa

restlängdsdiariet

med tillhörande

längder:

a) kronouppbördsmedel: Nr

Transport

195 Transport

b) andra utskylder och avgifter: Nr

handräckningsdiariet: Nr

brevdiariet: Nr

andra liggare och

handlingar:

Summa kronor

Medlen redovisas sålunda: insatt å tjänstepostgirokontot Nr deponerade avbetalningsmedel, innestående i riksbanken kontant i kassan

Värdehandlingar

m. m.

till dagboken i

utsökningsmål:

\ Ärendets Fordringsbevisets beskaffenhet

Belopp

till dagboken över

införselärenden:

avtal i huvudskrift till ärendena: Nr

till handräckningsdiariet : Nr

till

•

• •

brevdiariet:

Nr

kvitton å restförd automobilskatt : helt eller delvis obrukade häften

indrivningskvitton:

Nr

helt eller delvis obrukade häften

girokort:

den

193...

I förestående uppgift omförmälda kontanta medel kronor öre, och värdehandlingar m. m. har jag denna dag fått emottaga och vitsordas uppgiftens riktighet enligt dagböcker, restlängder, kassajournal och övriga tjänstehandlingar. den

193...

Anmärkning. Denna uppgift skall upprättas i två exemplar, varav ordinarie och tjänstförrättande befattningshavaren erhålla var sitt. Den, som avträder tjänsten, har att omedelbart insända sitt exemplar till länsstyrelsen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Betänkande avgivet den 31 januari 1930 Underdånig skrivelse

3 5

R e d o g ö r e l s e för f ö r v a l t a d e m e d e l Landsfiskal A n n a n utmätningsman än landsfiskal Exekutionsbiträde

5 5 8 8

Medelsförvaltning Landsfiskal Annan utmätningsman än landsfiskal Exekutionsbiträde

8 8 14 15

Framkomna, hittills icke b e a k t a d e eller prövade förslag A. Exekutionsmedel B. Medel, som redovisas i månadsräkningen C. Medel enligt § 1 b) restindrivningsförordningen (kommunala utskylder) D. Övriga medel

16 16 17 17 17

Postgirots användning Im^enteringar hos utmätningsmännen H u v u d s a k l i g a b r i s t e r och vissa förslag till deras avhjälpande... Exekutionsmedel Medel, som avses i § 1 b) restindrivningsförordningen

18 18 19 20 24

Bilagor: Författningsförslag Lag om ändrad lydelse av 9, 57 och 166 §§ utsökningslagen Lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta Förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften Förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet Förordning om ändrad lydelse av § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad Lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 28 september 1928 om skogsaccis Lag om ändrad lydelse av 14 § fjärde stycket i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring Lag om ändrad lydelse av 63 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet Lag om tillägg till lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa-fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman

33 35 35 36 36 37 37 37 38 38

198 Sid.

Betiinkaude avgivet den 17 maj 1930 Underdånig skrivelse

>9 41

I. E x e k u t i o n s m e d e l A. Utsökningsmål B. Ärenden enligt lagen om avbetalningsköp C. Införselärenden

43 43 47 49

II. A n d r a m e d e l ä n e x e k u t i o n s m e d e l A. Postgirorörelsens användning B. Indrivningskvitton C. Kontroll över hindersbevis D. Handräckningsärenden E. Medel, som redovisas i månadsräkningen F. Kommunala restlängdsmedel m. m

51 51 54 59 62 65 71

III. K o n t r o l l o r g a n och i n v e n t e r i n g a r 80 A. Kontrollen över exekutionsbiträden 81 B. Kontrollen över landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare 88 1. Kontroll genom och i samband med granskning av dagboken i utsökningsmål 89 2. Kontroll genom inventeringar 92 3. Kontroll i annan ordning 100 C. Riksrakenskapsverkets särskilda kontroll 102 D. Ansvar för underlåten eller försummad kontroll 107 Bilagor 111 A. Redogörelse för vad som funnits att erinra vid granskningen av utdragen av dagböckerna för vissa landsfiskals- och utmätningsmansdistrikt 113 B. Redogörelse för de sakkunnigas iakttagelser och erinringar vid granskningen av protokoll rörande inventeringar hos landsfiskaler m. fl....... 120 C. Tablå, innefattande sammandrag av länsstyrelsernas uppgifter om antalet handräckningsskrivelser till utmätningsmännen år 1929 och antalet personer, som dessa skrivelser avse 145 D. Författningsförslag 146 1. Kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 870) om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas 146 2. Kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 14 december 1917 (nr 871) angående dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket samt angående vad vid n ä m n d a lagars tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas 148

199 Sid.

3. Kungörelse om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i kungörelsen den 29 januari 1926 (nr 40) angående skyldighet för utmätningsman m. fl. att anlita postgirorörelsen 148 4. Kungörelse om ändring i vissa delar av uppbördsreglementet den 14 december 1917 (nr 838) 149 5. Kungörelse om ändring av § 1 mom. 3 i förordningen den 14 december 1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter 151 6. Kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 december 1917 (nr 893) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen 151 7. Förordning med föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning) 153 8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 22 oktober 1886 (nr 80 sid. 11—14) angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter 158 9. Kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 december 1925 (nr 498) med vissa bestämmelser angående exekutionsbiträden 159 10. Kungörelse angående ä n d r a d lydelse av § 26 i instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 (nr 903) 161 11. Kungörelse om ändring i § 11 av instruktionen för landsfogdarna den 14 december 1917 (nr 902) 162 12. Kungörelse angående ändring av § 18 i förnyade instruktionen den 12 april 1918 (nr 198) för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän 162 Förslag till blanketter 163 1. Mottagningsbevis enligt 9 § utsökningslagen 163 2. Restlängd enligt § 1 b) restindrivningsförordningen 165 3. Liggare till restlängd 169 4. Redovisningsreversal för restlängd 171 5. Utmätningsmannens förteckning å mottagna medel och hindersbevis 173 6. Exekutionsbiträdes redovisningsräkning A 174 7. » » B 175 8. Dagbok över för indrivning ankomna restlängder 177 9. Dagbok över handräckningsärenden 181 10. Protokoll vid inventering hos exekutionsbiträde 184 11. Protokoll vid inventering hos landsfiskaler och med dem jämställda befattningshavare 186 12. Uppgift å medel m. m. vid landsfiskals eller annan utmätningsmans tjänstledighet 194

Statens offentliga utredningar 1930 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lugstiftning.

llättskipiiiug.

Vattenviisen.

Fångvård.

Skogsbruk.

Berjsbrik.

Industri.

Statsförfattning. Alliniin statsförvaltning. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [5; Betänkanden med förslag ang. Skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning m. m. '[16] Kommunalförvaltning. Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande i städenia efter processreformens genomförande. [13]

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till lotsförordning sant andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket 7] Utkast till lagbestämmelser om befraktning. 11;

Statens och kommunernas linansväsen.

Kom ni II ni kat ions vilsen.

1'oliti.

Hank-, kredit- och pciiningviisen.

Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation.

Försäkrings väsen. 1928 ars peiisionsförsäkringskommitté och organ sationssak' kunniga. Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar, il")

Hiilso- och sjukvård.

Kjrkoviisen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [3] Betänkande ined förslag ang. ordnandet av den lägre länt bruksundervisningen. [9] Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. [14]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. [11 2. Betänkande ang. jordbrukets kreditförhållanden. [2] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. [4] Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar ni. m. [10]

Körsviirsväscn. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska lugc samt behov av försvarskrafter. [12]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6]

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930. 1264 30