Utredning i sockerfrågan

= tdCjFE National Library of Sweden

)enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:35

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING SOCKERFRÅGAN VERKSTÄLLD AV 1929 ÅRS SOCKERSÄK KUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

3 0

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 1.Betänkande 18. Distriktsveterinärlönesakkunnigas u t r e d n i n g och] angående åtgärder för vete- oeh rågmarknadens förslag beträffande o r d n a n d e t av distriktsveterinä- j stödjande. Beckman. 76 s. J o . rernas anställnings- och avlöningsförhållanden. Marcus. I l l s. J o . 2. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 2. Betänkande angående j o r d b r u k e t s kreditförhållanden Beckman, 19. Utredning a n g å e n d e beredande av större m ö j l i g h e t ! viij, 179 s. J o . för skoldistrikt a t t vid m i n s k n i n g av antalet barn i indraga s k o l o r och skolavdelningar. Hicggström. (2),i 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. H. 88 s. E . 4. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 3. Betänkande 20. 1928 års l ö n e k o m m i t t é . Betänkande med förslag till ] angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och lönereglering för befattningshavare vid u n d e r v i s j smörexportens befrämjande. Beckman, viij, 129 s. ningsväsendet. Norstedt, vij, 371 s. F i . 11 pl. J o . 21. Betänkande a n g å e n d e granskning av för vissa sjukhus gällande särbestämmelser. Norstedt. 97 s. S< 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande 22. Medicinalstyrelsens u t l å t a n d e och förslag till epiav partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. J u . zootilag och epizootiförordning. Norstedt. 58 s. J o . j 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ytterligare åtgärder för'', Gihl. Norstedt. 312 s. U. b e k ä m p a n d e av t u b e r k u l o s hos n ö t k r e a t u r . B e c k - ; 7. Betänkande med förslag till lotsförordning samt man. 121 s. J o . andra författningar och föreskrifter rörande lots21 Brott e m o t m y n d i g h e t m, m. F ö r b e r e d a n d e utkast verket. Marcus, xvj, 365 s. H. till strafflag. Speciella delen. 9. AvJ. C. W. Thyrén. 8. Domänverkets omfattning, uppgifter ocli organisaLund, Berling. 312 s. J u . tion. Tiden. 333 s. 1 karta. F l . 9. Betänkande m e d förslag angående ordnande av den 25. Förslag till lag o m upplagshus m e d rätt att utfärda upplagsbevis m. m. Norstedt. 206 s. J u . lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. J o . 10. Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad 26. Förslag till förordning angående film. Marcus. 35 s. K J användning av svenska l a n t b r u k s p r o d u k t e r vid all- 27. S u p p l e m e n t n r 4 till Sveriges familjenamn 1920. Stat. Bepr.-anst. 11 s. J u . männa inrättningar m. m. Marcus. 21 s.. 3 tab. J o . 11. Utkast till lagbestämmelser om befraktning. Nor- 28. Förslag till förordning angående biografer och biö- . grafföreställningar m. m. Marcus. 50 s. K; stedt. 151 s. J u . 12. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge 29. B e t ä n k a n d e ined förslag till lag öm h a n d l ä g g n i n g av i n s k r i v n i n g s ä r e n d e n m. in. .Marcus. 200 s. J U J samt behov av försvarskrafter. Beckman, vij, 325 s. Fö. 30. N o r m a l b e s t ä m m e l s e r för leverans och p r o v n i n g av c e m e n t (cementbestämmelser) samt för byggnads13. Utredning angående kommunalförvaltningens ordverk av b e t o n g och a r m e r a d betong (betongbestämnande i städerna efter processreformens genommelser) [tredje upplagan] j ä m t e tilläggsbestämmelförande. Marcus. 250 s. S. ser [andra upplagan]. Norstedt. 14 s. K. 11. Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. Norstedt. 327 31. F ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g angående omorganisation s. E. av landsfiskalsbefattningarna in. m. Marcus. 64 s. S.15. 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisa- 32. Betänkande m e d förslag angående omorganisation av u n d e r v i s n i n g e n vid navigationsskolorna och därtionssakkunniga. Statistiska undersökningar samt m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Norstedt, vij, 140 s. H. kostnadsberäkningar. Norstedt. 102 s. S. 16. Betänkanden m e d förslag angående skärpta kon- 33. Utredning och förslag beträffande Stockholms flotttrollföreskrifter r ö r a n d e landsfiskalers ocli med dem stations förflyttning från huvudstaden. Idun. 129 s. jämställda befattningshavares medelsförvaltning 9 kartor. F ö . m. m. Beckman. 199 s. S. 34. B e t ä n k a n d e och överarbetat förslag r ö r a n d e u p p 17. 1928 års l ö n e k o m m i t t é . Betänkande med förslag till förande av Karolinska sjukhuset m. m. Hajggström, allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänsteviij. 78 s. 2 situationsplaner. E . män t i l l h ö r a n d e den civila statsförvaltningen. Nor- 35. Utredning i sockerfrågan. Marcus. 280 s. 2 diagram. stedt. 346 s. F i . Jo.

Antn. Om särskild tryckort ej angivés, är tryckortenStockholm. Bokstäverna med letstil utgöra begynnelsebokstäverna till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:35

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING I

SOCKERFRÅGAN VERKSTÄLLD

AV 1 9 2 9

ÅRS

SOCKERSAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1930 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet 5 Kap. I. Sockerbetsodlingens och sockerindustriens utveckling i Sverige särskilt med avseende å förhållandet till staten 9 Kap. II. Sockerbetsodlingen i Sverige 66 Kap. III. Den svenska sockerindustrien 86 Kap. IV. Sockerkonsumtionens utveckling och nuvarande omfattning i Sverige 104 Kap. V. Den svenska sockermarknaden 111 Kap. VI. Den internationella sockermarknadens utveckling och nuvarande läge 126 Kap. VII. Förslag till åtgärder från statens sida för stödjande av sockerbetsodlingen under år 1931 162 Bil. A. Bil. B. Bil. C. Bil. D. Bil. E. Bil. F.

Undersökningar angående sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen, m. m 171 Den internationella sockermarknaden 1929/30 243 Yttrande rörande den svenska sockerbetsodlingens tekniska betingelser 258 Yttrande angående åtgärder för sockerbetans förädling 265 Yttrande om möjligheterna för arbetets mekanisering vid sockerbetsodlingen , 271 Beräknade produktionskostnader vid sockerbetsodling år 1931 .... 277

I

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 november 1929 tillkallade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet undertecknade von Sneidern och Forsberg jämte dåvarande chefen för statens egnahemsstyrelse, kanslirådet C. Mannerfelt att inom jordbruksdepartementet, i anslutning till vad departementschefen vid ärendets föredragning anfört till statsrådsprotokollet, biträda med utredning och upprättande av förslag i sockerfrågan. Sedan Mannerfelt utnämnts till statssekreterare i jordbruksdepartementet, tillkallades den 26 augusti 1930 t. f. byråchefen i kontrollstyrelsen S. G. Almgren att i Mannerfelts ställe deltaga i utredningsarbetet. Den 28 januari 1930 anmälde utredningsmännen, vilka antagit namnet 1929 års sockersakkunniga, i skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att det vore omöjligt att då överlämna utredningen i avslutat skick, men att vad som medhunnits, lämnade möjlighet till en sådan överblick av det dåvarande läget, att departementschefen därpå kunde grunda sitt bedömande, huruvida ett statsingripande till den svenska betodlingens betryggande under året kunde anses påkallat samt, om så vore fallet, på vad sätt ett dylikt ingripande borde ske. I anslutning därtill redogjorde vi för vad som dittills framgått av utredningen samt överlämnade i form av bilagor till skrivelsen åtskilliga genom vår försorg utförda specialundersökningar. Vi anmälde tillika, att vi komrne att senare avlämna den fylligare framställning, som givna direktiv och ärendets omfattning påfordrade. Sockerfrågan var emellertid föremål för behandling även vid årets riksdag. Av det av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i frågan avgivna utlåtande (nr 1), vilket av riksdagen godkändes, inhämtas

bland annat, att utskottet ansåge det vara ett viktigt önskemål, att särskild uppmärksamhet ägnades de i vårt utredningsuppdrag ingående frå* gor, som rörde betingelserna överhuvud taget för den svenska betodlingens och en på denna grundad sockerfabrikations fortbestånd och dessa näringars möjligheter att härutinnan genom ytterligare rationaliseringsåtgärder eller eljest bestå gentemot den utländska konkurrensen. Ävenledes borde enligt utskottets mening till förutsättningslös undersökning upptagas de spörsmål, som berördes i en vid riksdagen väckt motion, vari hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående möjligheterna för den svenska sockerindustrien att genom koncentration och omläggning av fabrikationsmetod nedbringa sina tillverkningskostnader samt angående den jämkning beträffande nu gällande tullsatser, som härför kunde vara erforderlig. Då vi vid fullföljandet av vårt utredningsuppdrag begärde närmare upplysningar från svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag om deras verksamhet, förklarade sig bolagen villiga att lämna erforderliga uppgifter, men då de önskade, att utredningsmaterialet i vissa delar skulle behandlas som konfidentiellt, hemställde de, att vi måtte göra framställning, att Kungl. Maj:t ville förordna om undersökning av sockerindustrien jämlikt lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Sedan vi i skrivelse den 28 juni anmält ärendet för Kungl. Maj:t och överlämnat den mellan oss och bolagen förda skriftväxlingen för den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t funne anledning, uppdrog Kungl. Maj:t den 22 augusti åt oss att i egenskap av undersökningsmyndighet enligt nyssnämnda lag verkställa undersökning rörande de svenska sockerfabriksaktiebolagens inverkan på prisförhållandena å sockerbetor och socker inom landet samt att så snart lämpligen kunde ske till Kungl. Maj:t inkomma med särskild redogörelse för undersökningens resultat jämte förslag till densammas offentliggörande. Till åtlydnad härav hava vi dels vid sammanträde den 5 september 1930 med representanter för svenska sockerfabriksaktiebolaget, dels i skrivelse den 9 september till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag infordrat ingående uppgifter rörande de båda bolagens produktions- och övriga ekonomiska förhållanden. Från bolagen har åtskilligt material kommit oss tillhanda, men på grund av arbetets enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets uppgift mycket tidsödande beskaffenhet har sistnämnda bolag ännu icke ställt hela det behövliga materialet till vårt förfogan-

7 de. Då det på grund därav måste anses uteslutet att under de närmaste månaderna kunna avlämna den anbefallda särskilda redogörelsen för bolagens verksamhet, hava vi ansett det lämpligt att i form av en särskild utredning till Herr Statsrådet överlämna det material rörande de med sockerfrågan sammanhängande spörsmål, vilka ej äro avsedda att behandlas i samband med ovan åsyftade särskilda undersökning av sockerfabriksbolagen. I anslutning därtill hava vi i enlighet med av Herr Statsrådet därom uttalad önskan undersökt de förutsättningar, som i betraktande av sockerfrågans läge äro för handen beträffande 1931 års sockerbetsodling, ävensom angivit olika utvägar till eventuell statlig stödaktion för samma års betodling. Stockholm den 15 december 1930. AXEL VON SNEIDEEN. L. FORSBERG.

SVEN ALMGREN.

Nils

Malmfors,

F O R S T A K A P I T L E T.

Sockerbetsodlingens och sockerindustriens utveckling i Sverige s ä r s k i l t m e d a v s e e n d e å förhållandet till staten. 1 Utvecklingen före världskrigets utbrott. De första ansatserna till framställning av inhemskt socker u r vitbe- utvecklingen tor i Sverige gjordes i slutet av 1830-talet. Dessförinnan v a r den svenska framtill 1890sockerindustrien representerad uteslutande av ett antal raffinaderier, U etS vilka med framgång drevo sin verksamhet och voro i stånd a t t helt fylla landets behov av raffinerat socker. Resultatet av råsockerindustriens första framträdande i Sverige blev emellertid föga gynnsamt till följd av betornas ringa sockerhalt, vilken omständighet i förening med den bristfälliga tekniken vid sockerframställningen lade hinder i vägen för en rationell sockerutvinning. Råsockerfabrikationen nedlades därför ganska s n a r t och hade å r 1845 alldeles upphört. Emellertid gjordes under 1850talet vid skånska sockerfabriksaktiebolagets fabrik i Landskrona ett n y t t försök att få till stånd en inhemsk råsockertillverkning i Sverige och n u med bättre framgång. Man ägnade större omsorg åt betmaterialet och införde förbättrade metoder för tillverkningen. Sedan därjämte betodlingen, som kräver längre förarbeten för att giva tillfredsställande resultat, började l ä m n a rikligare skördar, kunde tillverkningen drivas i allt större skala och i samma mån lämna fördelaktigare utbyte. Den inhemska vitbetsockerframställningen åtnjöt under denna tid ett avsevärt tullskydd. Råsockertullen, som år 1849 fastställts till 14-6 öre, nedsattes visserligen å r 1853 till 11 öre men höjdes redan å r 1857 till 18*8 öre och å r 1867 ytterligare till 23-5 öre, allt r ä k n a t per kilogram råsocker. Tullen å raffinerat socker bestämdes likaledes år 1857 till 30*5 öre, nedsattes därefter år 1866 till 28-r, öre men höjdes redan påföljandet å r till 33 öre per kilogram raffinerat socker. Något stöd ut1

Förestående redogörelse bygger i vad den avser utvecklingen under äldre tid i huvudsak på den år 1913 av särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga avlämnade utredningen om sockerindustri och sockerbeskatlning i Sverige. Föi senare år hava riksdagstrycket samt annat officiellt tryck utgjort det huvudsakliga källmaterialet.

10 över detta tullskydd bereddes däremot under denna tid den inhemska sockerindustrien ej från statens sida, ehuru förslag därom flera gånger voro före. Vid riksdagen 1853/1854 motionerades sålunda om att staten på allt sätt skulle underlätta uppkomsten av en inhemsk betsockerindustri, då därigenom importen av råsocker kunde inskränkas och jordbruket i de trakter, där betor komme att odlas, skulle vinna en förbättrad ställning. Ett liknande förslag framlades även vid riksdagen 1862/1863. Dessa yrkanden blevo emellertid avslagna. Såsom motivering anfördes bland annat att, då den nya industrien kunde förekomma allenast i vissa av landets provinser och anläggningarna i fråga ej, såsom man syntes anse, krävde större kapital, dess utveckling ej borde påkalla understöd från det allmänna, samt vidare att, om industrien verkligen vore så förmånlig, som uppgivits, svårigheterna borde reglera sig själva. Framgången med Landskronafabriken, sedd särskilt mot bakgrunden av den raska uppblomstring, för vilken betsockerindustrien i åtskilliga europeiska länder samtidigt var föremål, framkallade mot slutet av 1860-talet en stark rörelse för betodlingens spridning inom landet. Odlingsförsök anställdes sålunda på flera orter, och i början på 1870-talet fanns inom landet ett flertal råsockerfabriker, nämligen en i Arlöv i Malmöhus län, två i Östergötlands län, en i Halmstad och en invid Stockholm. Betodlingen fick emellertid ej den omfattning, som beräknats, för att driften vid de med höga kostnader anlagda fabrikerna skulle bliva lönande — den uppgick i medeltal åren 1871—1875 till cirka 23 000 ton betor. Även beskaffenheten hos betorna lämnade fortfarande i allmänhet mycket övrigt att önska. En annan ogynnsam omständighet var den genom konkurrensen å världsmarknaden åstadkomna fortgående nedgången i sockerpriset, vilket på ett 20-tal år minskats till hälften. Driften nedlades därför undan för undan vid fabrikerna, så att år 1878 betsockertillverkning ägde rum allenast vid fabriken i Arlöv. Svårigheterna ökades ytterligare därav, att staten vid denna tid pålade den inhemska råsockertillverkningen en särskild skatt. Redan vid 1867 och 1868 års riksdagar hade förslag väckts om att en accis, motsvarande råsockertullen, skulle åsättas vitbetsockertillverkningen med den motiveringen, att tillverkningen av inhemskt socker hotade att minska statsverkets inkomster av sockertullen, vilka vid denna tid voro högst betydande. Förslagen blevo visserligen avslagna, men påföljande år beslöt riksdagen, att skatt å inhemskt socker skulle utgå från och med den 1 juli 1873 efter en så småningom stigande skala. Under de tre första åren bestämdes den till en femtedel av gällande råsockertull, — som vid heslutets fattande utgjorde 23-s öre men år 1872 nedsattes till 18*8 öre per kilogram — under de tre följande åren till två femtedelar o. s. v., tills skatten på detta sätt uppgick till fyra femtedelar av nämnda tullsats. Enligt beslut vid 1873 års riksdag skulle skatten beräknas efter de avverkade betornas vikt samt under antagande av ett råsockerutbyte av 6-25 %.

11 Råsockerindustriens tryckta läge i Sverige föranledde emellertid framställningar vid såväl 1875 som 1876 års riksdagar om lindring eller u p p h ä v a n d e av den sålunda beslutade skatten ehuru u t a n resultat. Men å r 1879, d å tidpunkten för ikraftträdande av den tredje höjningen i dens a m m a v a r inne, beslöt riksdagen, att med ifrågavarande höjning skulle tillsvidare anstå, och höjdes samtidigt råsockertullen till sitt tidigare belopp, 23-5 öre per kilogram. Vid 1882 å r s riksdag bestämdes slutligen, a t t sockerskatten skulle tillsvidare u t g ö r a t v å femtedelar a v råsockertullen. Den följande tiden medförde ett uppsving för betsockerindustrien, och flera n y a fabriker tillkommo. Ar 1882 beslöt sålunda skånska sockerfabriksaktiebolaget, v a r s råsockerfabrik i Landskrona å r 1875 nedbrunnit, a t t å bolagets egendom Säbyholm uppföra en ny betsockerfabrik. Den började sin verksamhet kampanjen 1883/1884 och nådde då tillsammans med den n å g r a å r förut till större kapacitet utbyggda fabriken i Arlöv en hetavverkning av 37 830 ton. Är 1885 anlades vidare en fabrik i Staffanstorp, år 1888 en i Trälleborg samt år 1890 en i Hälsingborg och en i örtofta. Ar 1891 tillkommo fabrikerna i Jordberga och K ä v linge samt 1892 de i Ängelholm och Hököpinge. Intresset för betodlingen hos j o r d b r u k a r n a tilltog även i den m å n m a n började komma till en allm ä n n a r e insikt om odlingens stora betydelse för ett mera intensivt jordbruk. Betavverkningen steg därför stadigt och uppgick under kampanjen 1892/1893 till ej mindre än 277 443 ton. Råsockerindustriens uppsving under 1880-talet och början av 1890-ta- 1393 års rikslet hade till följd, att man alltmer började u p p m ä r k s a m m a behovet av dagsbeslut angående

a t t bestämmelserna rörande sockerskatten ändrades. Medan nämligen sockersieatten. den a n t a g n a utbytesprocenten 6*25 förblev densamma, ökades stadigt den u r betorna u t v u n n a sockermängden p å grund av att såväl betmaterialet som tekniken vid sockerframställningen så småningom förbättrades. Till följd d ä r a v föranleddes 1891 års riksdag a t t höja tillverkningsskatten från två femtedelar till hälften av råsockertullen, vilken alltj ä m t utgjorde 23-5 öre per kilogram. Samtidigt hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning, h u r u v i d a en förändring i vitbetsaccisen såväl ifråga om belopp som med avseende å själva beskattningssystemet lämpligen borde äga rum. Efter det dylik utredning i frågan verkställts, bestämdes vid 1893 års riksdag, att sockerskatten fortfarande visserligen skulle utgå som materialskatt till ett belopp, motsvarande halva råsockertullen, men att den borde beräknas på grundval av ett antaget råsockerutbyte, vilket intill den 1 september 1894 skulle utgöra 7*5 %, därefter intill den 1 september 1895 8*25 % samt efter sistnämnda tidpunkt 9 %. Likväl skulle vid sådana fabriker, som anlades på minst 30 kilometers avstånd från a n n a n i gång varande fabrik, utbytet beräknas utgöra under de tre första tillverkningsåren 2 och under de där-

12 på följande två tillverkningsåren 1 kilogram per 100 kilogram betor mindre än det högsta utbyte, som beräknades vid någon äldre fabrik. Beträffande den fabrik, som inom Gotlands län först anlades, skulle skattelindringen uppgå till 3 respektive 2 kilogram. I det kommittébetänkande, som låg till grund för nyssnämnda riksdagsbeslut, framhölls bland annat, att en förhöjd sockerbeskattning — skatten utgick vid denna tid endast å inhemskt socker — sannolikt till en början komme att dels undanskjuta anläggandet av nya fabriker och dels föranleda tillverkarna att nedsätta betpriset, vilket åter komme att inskränka betodlingen. De fördelar, denna medförde för lantbrukaren, skulle dock enligt kommitténs mening snart medföra en ytterligare utveckling av betodlingen i förening med ett höjt utbyte av socker. Den därmed förenade ökade inkomsten skulle i sin tur framkalla nya fabriker med nya områden för betodling. Kommittén erinrade vidare om att bestämmelser hade ifrågasatts, vilka skulle underlätta anläggandet av fabriker i nya trakter, där betodlingen kunde införas och lantbruket således röna det gynnsamma inflytande, som med denna odling vore förenat. Efter att hava framhållit, att åtskilliga olägenheter vore förbundna med dylika bestämmelser, anförde kommittén bland annat följande: »Då en betydlig förhöjning av skatten ifrågasatts och det icke kunde förväntas, att fabriker, vilka inrättades i trakter, där vitbetsodling hittills ej ägt rum, skulle kunna ernå samma utbyte som vitbetsockeriabrikerna i Skåne, har det synts kommittén som om billigheten fordrade, att de fabriker, som inrättades å ställen, där vitbetsodling ej förut ägt rum, finge beskattas efter ett lägre utbyte åtminstone under den första cirkulationen, då betodlingen ännu icke hunnit visa sina fördelar.» Kommittén föreslog därför, att, då ny fabrik anlades på mer än 40 kilometers avstånd från annan i gång varande vitbetsockerfabrik, Kungl. Maj:t skulle äga medgiva, att utbytet av råsocker ur betorna finge beräknas utgöra under tre år 5 och under påföljande treårsperiod 7 %. För övriga fabriker borde däremot utbytet beräknas till 7*5 % från den 1 september 1893, till 8*25 % från den 1 september 1895 samt till 9 % från den 1 september 1897. I sin proposition i ämnet till 1893 års riksdag upptog Kungl. Maj:t i huvudsak kommitténs förslag. Beträffande förslaget om skattelindring åt nya fabriker verkställdes dock på hemställan av länsstyrelsen i Gotlands län den jämkningen, att den tid, under vilken skattelindring skulle utgå, föreslogs till åtta år i stället för sex år enligt kommitténs förslag. Bevillningsutskottet tillstyrkte propositionen i vad den avsåg höjning av utbytesprocenten men avstyrkte däremot, att skattelindring skulle lämnas nya fabriker. Utskottet anförde häröver bland annat följande: »Att på det sätt, den föreslagna bestämmelsen angiver, genom konstlade medel söka uppamma en industri å orter, som måhända icke äga.

13 d e n a t u r l i g a betingelserna för dess fortfarande bestånd, synes utskottet icke v a r a förenligt med sunda lagstiftningsprinciper. Den lockelse till kapitalplacering, som den föreslagna skattelindringen skulle medföra, synes nämligen utskottet synnerligen betänklig, jämte det a t t staten u t a n n y t t a fått vidkännas en m å h ä n d a ingalunda obetydlig skatteuppoffring. Därest en sålunda framlockad industri sedermera visade sig icke k u n n a b ä r a den högre beskattningen u t a n ginge under, skulle uppenbarligen i sådant fall j ä m v ä l högst menliga följder för de i en såd a n anläggning intresserade enskilde inträda.» Vid frågans avgörando i riksdagen stannade k a m r a r n a vid skiljaktiga beslut ifråga om bland a n n a t den föreslagna skattelindringen åt n y a fabriker. Andra k a m m a r e n följde sålunda utskottets förslag på denna punkt, medan första k a m m a r e n biföll en vid utskottets förslagfogad reservation, vilken förordade skattelindring åt n y a fabriker, ehuru i väsentligt mindre omfattning än K u n g l . Maj:t föreslagit. Sedan gemensam votering om förevarande fråga företagits samt sammanjämkning i vissa punkter skett, fick riksdagsbeslutet det innehåll förut angivits. 1893 års riksdagsbeslut kom att utöva en vittgående inverkan p å soc- utvecklingen kerindustriens fortsatta utveckling i Sverige. Omedelbart efter det be- ef**ri893 års .

, . ,,.

.,-,..

....

,

, ,

,

,

riksdagsbeslut

slutet blivit kant, bildades n y a bolag för anläggande av råsockerfabri- till tiden för ker, och av de äldre utvidgade flera sin verksamhet genom i n r ä t t a n d e fvenska i

,,,...

TT

i

• • n i .

sockerfabriks-

av s. k. saitstationer. Under tillverknmgsåret 1894/1895 voro sålunda aktiebolagets icke mindre än fyra nya fabriker samt tre saftstationer i verksam- bidande. het. Av de nyanlagda fabrikerna — K a r p a l u n d i Kristianstads, Roma i Gotlands, Köpinge och Svedala d Malmöhus län — åtnjöto alla utom den sistnämnda sådan skattelindring, som av riksdagen medgivits. Kampanjen 1894/1895 gav också ett produktionsresultat, som vida överträffade vad som tidigare uppnåtts. Medan nämligen under kampanjen 1893/1894 såväl betavverkning som råsockerfabrikation n å t t sitt dittillsvarande m a x i m u m med respektive 373 962 och 43167 ton, sprungo dessa siffror för kampanjen 1894/1895 upp till respektive 628 480 och 72 891 ton. Följden h ä r a v blev, att, j ä m t e det att råsockerimporten nedgick, stora mängden av osålt råsocker måste upplagras. Överproduktionen av råsocker sträckte även sina verkningar till raffinaderierna och föranledde dem redan sommaren 1894 a t t gemensamt söka förmå råsockerfabrikerna a t t begränsa sin sammanlagda produktion. Försöket strandade emellertid på omöjligheten att vinna överenskommelse angående råsockrets fördelning mellan de olika raffinaderierna. F ö r a t t förhindra, att överproduktionen simile fortsätta, beslöto då råsockerfabrikerna att nedsätta betpriset, vilket sedan gammalt brukat bestämmas genom avtal mellan de olika fabrikerna. Det effektiva höstpriset respektive vinterpriset minskades sålunda från 1 krona 85 öre respektive 2 kronor 10

14 öre till 1 krona 66 öre respektive 1 krona 86 öre per 100 kilogram betor. Den därmed åsyftade verkan vanns även, i det att betarealen, vilken till kampanjen 1894/1895 uppgått till 21627 hektar, nästfoljande kampanj minskades till 18 643 hektar samtidigt med att den avverkade betmängden nedgick till 538 709 ton. Minskningen berörde i huvudsak endast de äldre fabrikerna, medan de nya bruken bibehöllo eller ökade sin produktion. Det visade sig likväl snart, att faran för överproduktion ej var definitivt avvärjd. Redan till 1896/1897 års kampanj svällde betarealen ut på nytt och nådde en rekordartad omfattning av ej mindre än 27 963 hektar. Den avverkade betmängden uppgick samtidigt till 890 240 ton och den framställda rå sockerkvantiteten till 105 556 ton. Ehuru alla fa, briker deltogo i denna produktionsstegring, var den dock störst hos de nyanlagda. Dessas antal hade även ytterligare ökats. Som ett motdrag från betodlarnas sida till råsockerindustriens prispolitik hade nämligen dessa i Lyckåker anlagt ett eget kombinerat råsockerbruk och raffinaderi för att därigenom bereda sig större vinstmöjligheter och samtidigt kunna utöva en viss kontrollerande inverkan å betpriset. Denna fabrik stod färdig att börja sin verksamhet under kampanjen 1896,1897. Redan året dessförinnan hade därjämte tillkommit råsockerfabriken i Karlshamn. Den enorma stegringen i råsockerproduktionen under 1896/1897 i förening med konkurrensen från Lyckåkerfabrikens sida hade till följd, att raffinadpriset hastigt sjönk och nådde en nivå, lägre än tillförne. Sedan nyssnämnda fabrik i augusti 1897 inköpts av ett av de övriga fabrikerna bildat bolag, sockerfabriksaktiebolaget Union, kunde emellertid industrien ånyo tillgripa samma medel som tidigare använts till förhindrande av en överproduktion, nämligen att sätta ned betpriset. Till kampanjen 1897/1898 utgjorde sålunda det effektiva betpriset 1 krona 40 öre för höst- och 1 krona 60 öre för vinterleverans per 100 kilogram betor. Det anlitade medlet ledde även nu till önskat resultat. Därtill bidrog dock även, att de båda följande årens sockerbetsskördar slogo fel. För att stimulera till fortsatt odling i erforderlig utsträckning måste därför betpriset höjas, vilket hade till följd, att, när därefter betskörden de tvenne första åren under 1900-talet utföll mycket gynnsamt, fara för en överproduktion ånyo hotade. Även denna gång sökte sockerindustrien att genom ett gemensamt uppträdande gentemot betodlarna möta den hotande faran. Det tidigare inledda samarbetet mellan de olika industriföretagen hade också vid samma tid fått en fastare form. Omkring sekelskiftet slöts sålunda mellan råsockerfabrikerna ett avtal, enligt vilket storleken av den areal, varifrån varje fabrik ägde förskaffa sitt råmaterial, skulle gemensamt fastställas. Därjämte torde även överenskommelser hava träffats angående det raffinaderi, till vilket varje råsockerbruk skulle

15 leverera sin produktion. Vid ungefär samma tid upprättades även inom raffinadindustrien ett avtal, gällande för fem år, varigenom fastställdes den råsockermängd, varje raffinaderi högst fick raffinera per år. överskjutande kvantiteter skulle lagras. Den konsolidering av sockerindustrien, som genom dessa avtal ägde rum, fortsattes även under de första åren av 1900-talet genom att vissa förändringar i fabrikernas inbördes äganderättsförhållanden inträdde. Till följd av den mellan råsockerfabrikerna sålunda träffade överenskommelsen om en bestämd kontigentering av betarealen för varje år lyckades man, utan att sänka betpriset, till kampanjen 1902/1903 minska arealen från 27 864 till 24086 hektar. På grund av denna åtgärd samt till följd framför allt av kampanjens ovanligt misslyckade betskörd — den uppgick till endast cirka 210 deciton per hektar — sjönk betavverkningen med närmare 400 000 ton ned till 505 017 ton och råsockerproduktionen med över 50 000 ton till 72 444 ton. Emellertid var det givet, att den av råsockerfabrikerna tillämpade metoden att genom reglering av betpriset undanröja faran av en alltför stor sockerproduktion möttes med livliga protester från betodlarnas sida. Redan under 1890-talet hade frågan om åtgärder för förbättrande av odlingsvillkoren vid upprepade tillfällen varit före. Som ett led i dessa strävanden torde även böra betraktas anläggandet av fabriken i Lyckåker, men sedan detta försök från betodlarnas sida att utöva kontroll å betpriset misslyckats, inriktade dessa sitt arbete på att söka åstadkomma en gemensam organisation för tillvaratagande av sina intressen. I slutet av år 1899 bildades sålunda Skånes betodlareförening i syfte att, bland annat, ombesörja medlemmarnas försäljning av sockerbetor, men föreningen vann ej den väntade anslutningen. Sammanslutningssträvandena togo emellertid ny fart under år 1903 för att vid årsskiftet 1903/1904 resultera i grundandet av Skånes betodlares centralstyrelse. Denna skulle utgöra ett gemensamt högsta organ för de olika lokala betodlareföreningar, vilka voro avsedda att bildas inom varje fabriksdistrikt. Ifrågavarande organisation vann snart en mycket livlig anslutning, och inom en månad efter dess tillkomst beräknades den omfatta cirka 7 /" av Skånes hela betareal. Sedan försök från industriens sida att spränga den nya organisationen misslyckats, måste en överenskommelse åvägabringas mellan de båda parterna. Denna innebar en avsevärd förbättring i betpriset. Detta hade visserligen redan för år 1903 höjts till 1 krona 90 öre vid höst- och 2 kronor 10 öre vid vinterleverans per 100 kilogram betor, men därvid hade dock bestämts, att betalningen skulle erläggas efter betornas nettovikt, d. v. s. efter avdrag av smutshalten. Den nya uppgörelsen medförde, att betpriset för år 1904 ytterligare höjdes till 2 kronor 10 öre respektive 2 kronor 30 öre per 100 kilogram betor. Samtidigt uppdrogs åt en kommitté att uppgöra förslag till nya grunder för bestämmande av betpris och leveransvill-

16 kor. Det med stöd av detta uppdrag utarbetade förslaget lades till grund för ett år 1904 träffat treårigt avtal, enligt vilket betpriset för åren 1905 —1907 skulle beräknas efter ett grundpris av 2 kronor per 100 kilogram för höst- och 2 kronor 20 öre för vinterleverans samt ett tilläggspris, beräknat dels med 1 öre för varje tiondels procent, varmed sockerhalten översteg 14 %, och dels ytterligare med 1 öre per 100 kilogram betor för varje höjning av 40 öre i raffinadpriset utöver 53 kronor 35 öre per 100 kilogram. Under den nu skildrade uppgångstiden för den inhemska råsockerfabrikationen sedan 1893 års riksdagsbeslut hade även statens tull- och -skattelagstiftning på området undergått åtskilliga ändringar. I fråga om den nämnda år medgivna skattelindringen för vissa nytillkomna fabriker bestämdes sålunda redan år 1896, att densamma icke skulle komma andra fabriker till godo än sådana, som på grund av det äldre stadgandet redan kommit i åtnjutande av lägre utbytesberäkning än den i allmänhet fastställda. Sedan den år 1896 igångsatta fabrikens d Karlshamn undantagsställning den 1 september 1900 upphört, borttogs därför år 1901 föreskriften om skattelindring fullständigt ur skatteförordningen. I anslutning till den fortgående ökningen av sockerutbytet vidtogos vidare betydande höjningar i den beräknade utbytesprocenten, nämligen år 1896 till 10-5, år 1901 till 11*5 och år 1902 till 12 %. Likväl motsvarade ej heller sistnämnda siffra hela det verkliga utbytet, vilket under kampanjen 1902/1903 uppgick till 14-21 %. Som sockerutbytet därjämte växlade mycket hos olika fabriker och skatten följaktligen drabbade dessa mycket ojämnt, väcktes förslag vid flera tillfällen om att man skulle övergå till en lämpligare form för sockerskatten. Efter verkställd utredning framlade också Kungl. Maj:t till 1905 års riksdag ett förslag till konsumtionsbeskattning, vilket samtidigt innebar en avsevärd reduktion av tullskyddet för såväl råsocker- som framför allt raffinadindustrien. Regeringen föreslog nämligen, att för varje kilogram socker, som från sockerfabriker eller av tullverket utlämnades till fritt bruk, skulle erläggas en skatt av 13 öre. Därjämte skulle för utländskt socker utgå en tull av 17 öre för kilogram raffinerat socker samt 11*75 öre för kilogram råsocker. Förslaget vann i allt väsentligt riksdagens bifall. Under den första kampanj, för vilken det nya skattesystemet tillämpades, nådde sockerproduktionen en högst betydande omfattning. Den kontrakterade betarealen, vilken årligen stigit efter den år 1904 träffade överenskommelsen mellan sockerfabrikerna och betodlareföreningen uppgick nämligen år 1906 till ej mindre än 31477 hektar, och som betskörden blev bättre än någonsin tidigare, kom betavverkningen för första gången sedan den inhemska betodlingens begynnelse att överstiga en miljon ton. Även sockerutbytet ur betorna blev ovanligt rikligt, i genomsnitt 15*6 %, och den producerade kvantiteten råsocker utgjorde ej mindre än

17 162 396 ton. Antalet fabriker hade vidare ökats med tvä, av vilka den ena år 1904 börjat sin verksamhet i Lidköping och den andra å r 1905 i Linköping. Den stora råsockerproduktionen medförde helt naturligt en stark nedpressning jämväl av priset å raffinad och utsatte därigenom samarbetet mellan de olika företagen för kraftiga påfrestningar. Säkerligen torde detta förhållande hava utgjort en stark impuls till den ytterligare konsolidering av sockerindustrien, som ägde r u m under år 1907 med svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande och varmed en ny epok i den SA^enska sockerindustriens utveckling inledes. Bildandet av svenska sockerfabriksaktiebolaget innebar nämligen en Svenska fullständig sammanslagning av alla de raffinaderier och råsockerbruk, såktiIbolagei vilka tidigare i en eller a n n a n form samarbetat. Som av följande tablå bildande. framgår, omfattade de fabriker, som uppgingo i det nya bolaget, så gott som hela rikets dåvarande sockerproduktion. Under å r 1908 ingick i bolaget jämväl råsockerfabriken i Genevad, som då varit i verksamhet under endast en kampanj. I övrigt stodo utanför bolaget vid dess tillkomst endast fabrikerna i Lidköping och Linköping, av vilka den förra var ett kombinerat råsockerbruk och raffinaderi. Härtill kom dock under år 1908 en nyanlagd råsockerfabrik i Mörbylånga å Öland. Mellan sistberörda trenne fabriker etablerades omedelbart ett samarbete på så sätt. att fabriken i Lidköping, som kontrollerade aktiemajoriteten i de båda a n d r a företagen, raffinerade hela deras råsockerproduktion. De tre mellansvenska fabrikerna kommo för övrigt ej att stå i något egentligt motsatsförhållande till svenska sockerfabriksaktiebolaget, enär de noga följde dess prisnoteringar. Raffinaderiet i Lidköping fick även till en början årligen från råsockerfabrikerna i södra Sverige mottaga ej obetydliga kvantiteter råsocker för att fylla sitt produktionsbehov. Svenska sockerindustrien under kampanjen 1906/1907. Antal rå- Antal socker- raffifabriker naderier

Betavverkning;

Betareal

ton

Produktion Råsocker

Eaffinad

ton

ton

/o

%

%

I sv. sockerfabriksa.-b. uppgångna i Övriga fabriker Inalles

998 785 30 539

l 029 324 1000 31477 100-0 162 396 100-0 115 234 100-0

97-0 29 720

94-4 157 986

3-01 1757

5-6

4 410

97-3 111 239

96-5

2-7

3-5

3 995

Vid det n y a bolagets bildande skedde inlösen av de äldre företagens fastigheter och inventarier. Detta verkställdes på så sätt, a t t företagen erbjödos likvid i form av aktier i det nya bolaget. Vid värderingen av tillgångarna förfor man beträffande råsockerfabrikerna vidare så, att 2 — 80*103.

18 för varje fabrik uträknades medeltalet för de tre senaste åren av deras sockertillverkning samt h u r u stor del denna produktion utgjorde i procent av samtliga råsockerfabrikers tillverkning. P å samma sätt beräknades den absoluta och relativa vinsten av fabrikationen i medeltal för de tre sista åren. Det sammanslagna vinstbelopp, v a r i f r å n man på grund av de sålunda verkställda b e r ä k n i n g a r n a utgick, utgjorde 11668 995 kronor, vilket belopp motsvarade fabrikernas hela vinst u t a n a v d r a g för någon som helst avskrivning eller för räntor. De båda skalor med relativa värden, som på n y s s n ä m n d a sätt erhöllos, jämfördes med v a r a n d r a , och då h ä r a v framgick, att differensen dem emellan ej v a r alltför stor, utgick man från antagandet, a t t medeltalet mellan de båda skalornas siffror vore att b e t r a k t a såsom ett riktigt uttryck för den rätta, på varje råsockerfabrik kommande andelen av hela det belopp, som kunde bliva bestämt såsom samtliga råsockerfabrikers värde. I fråga om raffinaderierna valdes samma metod, dock att till grund för beräkningen av genomsnittsproduktionen lades den kvantitet råsocker, som varje raffinaderi på grund av i n g å n g n a överenskommelser under de tre sista åren disponerat. Det ansågs slutligen även nödvändigt a t t ställa priset för fabrikerna så, att vid de äldre bolagens blivande upplösning fördelningen av tillgångarna, vilken till huvudsaklig del antogs komma att ske i aktier i det n y a företaget, skulle motsvara den noterade kursen för de aktier, som huvudsakligen utgjorde föremål för handel. Totala inlösningssumman för de skilda företagen beräknades till 131*7 miljoner kronor, medan värdet av företagens fabriksfastigheter och inventarier uppskattades till 100*9 miljoner kronor. Skillnaden eller 30*8 miljoner kronor torde ha b e t r a k t a t s såsom ersättning för »good will», d. v. s. för det värde, som kunde ligga i övertagandet av de sammanslutna företagens affärsrörelse. Det n y a bolagets nominella aktiekapital fastställdes till 135 miljoner kronor. De sammanslutna företagens totala aktiekapital utgjorde endast 57*8 miljoner kronor, däri ingående j ä m v ä l hela aktiekapitalet (10 miljoner kronor) hos ett av de anslutna bolagen, vilket även drev annan av det n y a bolaget icke övertagen rörelse än tillverkning av socker. Något nytt kontant kapital tillsköts ej vid sammanslagningen. Därjämte är att märka, att de sammanslutna bolagens aktiekapital icke till hela sitt belopp inbetalats kontant. Vid flera tillfällen hade nämligen vissa bolags ursprungliga aktiekapital ökats u t a n tillskott av bolagsmännen genom överföring av uppsamlade vinstmedel. De sammanslutna företagens verkligt inbetalda aktiemedel torde ha stannat vid omkring 45 miljoner kronor. mos års riks- Bildandet av svenska sockerfabriksaktiebolaget samt de förhållanden, dagsbeslut. ^y^ d ä r v i d bragtes till offentligheten, föranledde emellertid, a t t frågan om sockerbeskattningen ånyo av statsmakterna upptogs till omprövning.

19 I en till 1908 års riksdag avlåten proposition hemställde Kungl. Maj :t sålunda, a t t sockerskatten skulle höjas från 13 öre till 16 öre, samtidigt som tullen å raffinad skulle sänkas från 17 till 14 öre och å råsocker från 11*75 till 10 öre, allt per kilogram. Under en övergångstid skulle dock viss skattelindring lämnas fabrikerna i Östergötland och Västergötland. Som motiv till förslaget framhöll föredragande departementschefen, hurusom staten, innan rå sockerindustrien n å t t någon n ä m n v ä r d utveckling, haft en betydande inkomst av tullen å socker, företrädesvis raffinerat socker, men att, alltsedan nämnda industri vid slutet av 1880-talet och början av 1890-talet begynte kraftigare utveckla sig och i synnerhet efter mediet av det senare årtiondet, då flertalet av de befintliga råsockerfabrikerna kommo i verksamhet, statens tullinkomst av oinförmält slag högst avsevärt avtagit och endast delvis ersatts av skatten å den inhemska sockerproduktionen. De stora uppoffringar i skattehänseende, statsverket sålunda fått vidkännas, hade mer eller mindre v a r i t förutsättningar för åstadkommande av en inhemsk råsockerindustri. Denna hade alldeles särskilt varit till nytta för det jordbruk, som av industrien berörts. Betodlingen hade nämligen nödvändiggjort en större intensitet i jordbruket än tillförne, vilket åter i sin ordning medfört r i k a r e avkastning av jordens alster. Vad särskilt avkastningen av betor anginge, hade denna i de trakter, där betodling med fördel kunde bedrivas, i genomsnitt n ä r m a t sig samma myckenhet per hektar som i Tyskland. Betornas sockerhalt vore i allmänhet blott något lägre än i Tyskland, medan den vore högre än i F r a n k r i k e . Efter att därefter hava meddelat vissa sifferuppgifter till belysande av förhållandena i dessa avseenden i de nämnda länderna jämte Sverige anförde departementschefen bland annat följande. »Utom den nytta, sockerindustrien bringar vissa jordbruksidkande områden, vidgar industrien därjämte i väsentlig grad arbetsmarknaden, ökar järnvägsfrakterna och medför i övrigt de ekonomiska fördelar, som i allmänhet pläga åtfölja den inhemska produktionen. Skyddet, såsom närmaste anledningen till sockerproduktionens förläggande inom landets egna gränser, har alltså i flera avseenden verkat gagneligt. Och ej heller bör lämnas ur räkningen, att det av statsmakterna åt sockerindustrien givna stödet även i övrigt i viss mån kommit det allmänna till godo genom ökade direkta skatter till stat och kommuner. Vid en granskning av produktionsskyddets verkningar kan man emellertid icke bortse därifrån, att skyddet givits för produktion av en vara, som nära nog i lika hög grad som andra förnödenhetsartiklar kan kallas en nödvändighetsvara. Och lika litet kan man frånse, att varan aldrig kan för landet bliva en allmän produktionsartikel. Betproduktionsområdena äro, såsom redan antytts, starkt begränsade. Skyddet för den inhemska sockerproduktionen bör givetvis icke göras större, än som erfordras för sockerindustriens bestånd och lugna utveckling. Ändamålet med skyddet är alltså vunnet, när sockret kan säljas till sådant pris, att detsamma betalar produktionskostnaderna samt lämnar det i produktionen nedlagda kapitalet en skälig vinst. Vad produktionen därutöver på grund av skyddsanordningar-

na inbringar, måste tillfalla staten eller det allmänna, om icke skyddet skall få karaktär av premie åt en mindre grupp producenter. En sådan premie innebär i förevarande fall, att en skatt, som ursprungligen tillkommit i enbart statsfinansiellt intresse och sedermera omdanats i ändamål att förlägga produktionen inom landet, till större eller mindre del komme att utgå icke till staten utan till enskilda. Ohållbarheten härav är i ögonen fallande. Men detta oaktat har emellertid statens skyddspolitik lett dithän. Händelser under sistförflutna året å sockermarknaden kasta ett klart ljus över skattefrågans läge. Därav bekräftas oförtydbart, att skyddspolitiken lett vida längre än därmed från början varit avsett. Målet har varit en inhemsk produktion för den inhemska konsumtionen. Resultatet har emellertid blivit ej blott att nämnda mål vunnits, utan även att det i den inhemska produktionsindustrien nedlagda kapitalet tillförsäkrats en extra vinst till avsevärda belopp. Enligt min mening måste under sådana förhållanden en reglering av sockerbeskattningen vidtagas i syfte att till staten återbörda vad staten d. v. s. det allmänna tillkommer. Vid en dylik reglering får man, såsom jag redan antytt, icke gå så till väga, att produktionskapitalet berövas en skälig ränta. Ett sådant förfarande skulle nämligen innebära icke blott en orättvisa mot det kapital, som just på grund av statens skyddsåtgärder nedlagts i sockerindustrien, utan även en uppenbar fara för denna industris bestånd. Regleringen av sockerbeskattningen bör alltså åsyfta att med bevarande av de fördelar, den inhemska råsockerproduktionen otvivelaktigt medför, nedbringa den vinst, som nu åtföljer produktionen, inom skäliga gränser d. v. s. till det allmänna överflytta den premie, som på sätt jag nyss nämnde, med nuvarande skyddsanordningar är sockerproduktionen förbehållen.» Departementschefen lämnade därefter en kort översikt över sockerindustriens utveckling i Sverige samt redogjorde för innehållet i en från sockerindustrien avlämnad promemoria rörande behovet av tullskydd för svenskt socker. Emellertid ansåg departementschefen, att den svenska sockerindustriens ställning bäst klargjordes genom en jämförelse med läget inom sockerindustrierna i vissa a n d r a länder samt lämnade i detta s a m m a n h a n g en ingående redogörelse för undersökningar, som han i sådant syfte låtit utföra. Därav framginge, enligt departementschefens mening, att merkostnaden för framställning i Sverige av 100 kilogram socker kunde beräknas till följande belopp: Råsocker Kronor

Arbetskraft Betor Ränteförlust m. m. Frakter m. m

081 6-04 0*75 — Summa 760

Raffinadsocker Kronor

1*78 6*64 loo 2-oo 11*42

Vederbörligt avseende borde emellertid fästas såväl vid den omständigheten, att vissa för industriens bedrivande nödvändiga, men icke inom landet tillgängliga eller producerade varor, såsom stenkol, en del maskiner m. m., m å h ä n d a kunde anses d r a g a något högre pris i Sverige, särskilt då varorna behövde omlastas i hamn och efter omlastning transporteras till destinationsorten, som ock därå, att tullskyddet för att v a r a fullt ef-

fektivt måste hållas icke så litet över både räsocker- och raffinadindustriens merkostnader. Departementschefen a n s å g likväl tvivel icke böra r å d a därom, att landets sockerindustri vore fullt skyddad, om tullen å råsocker och raffinadsocker sattes ungefär 2 kronor 50 öre över nämnda merkostnader. I enlighet därmed borde tullavgiften för raffinerat socker bestämmas till 14 öre och för övrigt råsocker till 10 öre samt sockerskatten i anslutning; därtill höjas med 3 öre till 16 öre, allt per kilogram räknat. Beträffande den föreslagna skattelindringen för socker, tillverkat vid råsockerfabrikerna i Östergötland och Västergötland, framhöll departementschefen bland annat följande. Anledningen till dessa fabrikers anläggande hade givetvis varit en önskan av deras stiftare att låta även dessa två landskap komma i åtnjutande av allt det goda, som vitbetsodlingen i Skåne visat sig kunna åstadkomma för jordbruket, och en förhoppning, att sockerindustrien skulle i sagda landskap kunna bedrivas med något så när liknande ekonomisk framgång som i landets sydligare delar. Detta mål hade emellertid icke vunnits, u t a n ifrågavarande råsockerbruk, som vore n ä r a förenade med Lidköpings raffinaderi, liksom även denna fabrik arbetade för det dåvarande under allt a n n a t än gynnsamma ekonomiska villkor. För att råsockerbruken skulle komma u r sina t r å n g m å l vore det först och främst nödvändigt, a t t de lyckades vinna tillräcklig areal för betodling och få den därtill a n v ä n d a jorden bragt i full växtkraft. Men härtill åtginge tid, som måste r ä k n a s i flera eller färre år. Skulle nu genom den ökade skattskyldigheten omkostnaderna för sockerproduktionen, innan sådan tid beretts bruken, ökas, bleve sockerbruksbolagens ställning uppenbarligen synnerligen brydsam, om icke ohållbar. Erfarenheten sedan år 1906 hade även visat, att bolagen icke u t a n stora ekonomiska uppoffringar kunnat bära de bördor, som följde med den dåvarande sockerbeskattningen. A k t i e ä g a r n a voro de, som minst haft anledning att glädja sig åt sockerbrukens rörelse. E n allmän ökning av skattskyldigheten för sockerindustrien komme därför närmast att göra sig kännbar för de jordbrukare och arbetare, vilka oaktat företagen ej varit för aktieägarna räntabla, dock dittills av företagen haft inkomst och bärgning. Inför en sådan situation ansåg sig departementschefen bäst tillgodose det allmännas intressen genom att föreslå en sådan anordning, att bruken, som haft svårt att draga sig fram under nuvarande skatteförhållanden, bereddes tid att söka föra rörelsen över på säker grund, innan det socker, som där producerades, finge vidkännas ökade bördor. Departementschefen betonade emellertid, att en dylik anordning icke innebure något löfte från statsverkets sida om liknande medgivande åt a n d r a fabriker, som framdeles möjligen komme a t t anläggas. D ä r i finge ej heller inläggas en utfästelse att alltjämt särställa ifrågavarande t v å råsockerfabriker. Sedan betodlingen inom landet tagit den omfattning.

att de producerade betorna i normala fall vore mer än tillräckliga för att fylla landets behov av socker, hade staten ej något intresse att bidraga till betodlingens spridning till andra trakter än dem, där densamma kunde med full fördel bedrivas. Det undantag från omedelbar tillämpning av den ifrågasatta skattehöjningen, som sålunda skulle göras för socker från sockerbruken i Östergötland och Västergötland, avsåge något helt annat än den skattelindring, som beviljades genom 1893 års förord ning. Med det nu angivna förslaget åsyftades nämligen att bereda ett par redan i gång varande fabriker behövligt andrum för att kunna hinna ordna sig under de nya förhållanden, som skulle inträda genom omreglering av sockerbeskattningen, under det att 1893 års skattelindring hade avsett att befrämja betodlingens spridande till nya trakter. I sitt med anledning av propositionen avgivna betänkande framhöll bevillningsutskottet, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget om höjning av sockerskatten syntes vara byggt på den förutsättning, att den svenska sockerindustrien befunne sig i sådant läge, att densamma utan fara för sitt bestånd skulle äga förmåga att omedelbart bära den höjda skatten och dock tillmötesgå betodlarnas anspråk på högre betalning för betorna. Sedan förslaget framlagts, hade emellertid förhållanden förekommit, vilka antydde, att svårigheter i detta avseende skulle hava uppstått. Enligt vad känt vore, hade på sista tiden underhandlingar förts mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och betodlarna rörande reglering av betpriserna, varvid det visat sig, att en för båda parterna antaglig uppgörelse måst byggas på förutsättning av vissa modifikationer i Kungl. Maj:ts förslag. Givetvis vore det dock av största betydelse icke blott för jordbruket i vidsträckta delar av vårt land utan även i allmänhet för vårt ekonomiska liv, att vitbetsodlingen kunde utan avbrott bedrivas och tillverkningen av råsocker inom landet ostört fortgå. Utskottet hade därför ansett Kungl. Maj:ts förslag böra undergå viss jämkning, innebärande bestämmandet av en övergångstid, under vilken skatten skulle successivt höjas till det av regeringen föreslagna beloppet. Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag, och i enlighet därmed bestämdes, att skattehöjningen skulle utgöra under åren 1909, 1910 och 1911 2 öre, under år 1912 2*5 öre samt först därefter det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet eller 3 öre, allt per kilogram. I följd härav skulle således skatten utgå under åren 1909—1911 med 15, under år 1912 med 15*5 samt från och med år 1913 med 16 öre per kilogram. Riksdagen uttalade vid meddelande av detta sitt beslut såsom sin åsikt, att den av Kungl. Maj:t föreslagna skattehöjningen icke kunde anses större än vad som av industrien kunde bäras, därest skäligt rådrum bereddes densamma att anpassa sig efter de nya förhållandena, och att det därför syntes nödigt både för lantbruket och för industrien, att den högre skattesatsen icke i hela sin omfattning omedelbart tillämpades, utan att en övergångstid bestämdes, varunder skatten successivt höjdes till det föreslagna

i:>

beloppet. I anslutning till beslutet om skattehöjningen beslöts vidare rörande tullen å raffinad, att denna under å r e n 1909—1911 skulle nedsättas till 15, å r 1912 till 14*5 och från och med å r 1913 till det av K u n g l . Maj:t föreslagna beloppet 14 öre per kilogram. Beträffande råsockertullen bestämdes, a t t denna under åren 1909—1911 skulle utgöra 10, år 1912 9*5 och från och med å r 1913 9 öre per kilogram. Med avseende på den ifrågasatta skattelindringen för vissa fabriker i riket ansåg riksdagen, att den under anläggning varande råsockerfabri ken på Öland, vilken tillkommit på initiativ av delägarna i fabrikerna i Östergötland och Västergötland i syfte a t t tillhandahålla raffinaderiet i Lidköping erforderligt råsocker, borde erhålla motsvarande förmån i beskattningshänseende, som regeringsförslaget avsett för sistnämnda fabriker. Avsikten med den ifrågavarande skattelindringen borde enligt riksdagens mening v a r a att stödja icke blott de industriella företag, som visats v a r a i behov av en dylik hjälp, u t a n även jordbruket i de provinser, där fabrikerna vore belägna. Det vore emellertid av synnerlig vikt att tillse, a t t sagda förmån också verkligen tillgodokomme båda de intressen, för vilkas gagn den sålunda borde avses. Med hänsyn h ä r t i l l och då det tillika vore av viss betydelse, a t t icke på sockerindustriens område all konkurrens inom vårt land uteslötes, borde enligt riksdagens förmenande förmånen av skattelindring få åtnjutas av här ifrågavarande fabriker endast under förutsättning, att r ä t t e n a t t förfoga över desamma icke — v a r e sig genom köp eller arrende — funnes hava kommit i svenska sockerfabriksaktiebolagets händer. Riksdagen fann sig därför böra bestämt uttala, att, om och så snart nyssnämnda förutsättning skäligen kunde anses icke längre föreligga, riksdagen då förväntade den framställning i ämnet från Kungl. Maj:t, vartill i n t r ä d d a förändrade förhållanden gåve anledning. Med denna uppfattning rörande förutsättningen för skattelindringen fann riksdagen icke heller n å g r a betänkligheter möta mot att denna förmån utsträcktes något utöver vad Kungl. Maj:ts förslag innehölle. I sådant avseende beslöts därför, dels a t t lindringen finge åtnjutas under fem år, eller under åren 1909—1913, dels ock a t t skatten under hela denna tidrymd borde utgå med dess n u v a r a n d e belopp, 13 öre för kilogram. Riksdagen uttalade emellertid h ä r v i d också den mening, a t t efter utgången av omförmälda tid vidare skattelindring icke borde ifrågakomma. Sockerfrågans behandling i riksdagen erhöll, såsom även a n t y t t s i ut- utvecklingen skottsutlåtandet, sin prägel av en s t r ä v a n att söka u n d e r l ä t t a en upp- "90$ L ^ . ^ görelse mellan å ena sidan sockerindustrien och å a n d r a sidan betodlarna i syfte att därigenom medverka till biläggandet av en stor social intressekonflikt, vilken hotade att ställa nämnda parter i olöslig motsättning till varandra. Jämsides med ärendets behandling i utskottet pågirigo nämligen u n d e r h a n d l i n g a r mellan dessa båda p a r t e r rörande regleringen

av betpriserna. Vissa svårigheter att komma till enighet hade därvid uppstått, vilket tillskrevs det från industriens målsmän gjorda uttalandet, att industrien icke vore i sådant läge, att den utan fara för sitt bestånd kunde omedelbart bära den höjning av sockerskatten, som Kungl. Maj:t föreslagit, och samtidigt tillmötesgå betodlarnas krav på högre betalning för betorna. Sedan emellertid riksdagen vidtagit ovanberörda jämkningar i förslaget, ingicks mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och Skånes betodlares centralförening, som de skånska betodlarnas organisation nu hette, ett nytt avtal, avseende betodlingsvillkoren under åren 1909—1911, varigenom grundpriset per deciton betor bestämdes till 2 kronor 20 öre för höst- och 2 kronor 40 öre för vinterleverans. Det på basis av sockerpriset rörliga tillägg i betpriset, som tidigare utgått, försvann, men däremot bibehölls tillägget för högre sockerhalt oförändrat. Vidare bestämdes, att i den förändring av sockerskatten, som av 1908 års riksdag beslutats, skulle betodlarna deltaga med hälften, dock högst 1 öre per kilogram socker. Rseultatet av de nya villkoren visade sig i en successiv utökning av betarealen. År 1910 uppgick denna sålunda till ej mindre än 35 134 hektar med en avverkad betmängd av 1105 113 ton. Som samtidigt sockerhalten detta år var osedvanligt hög, steg sockerproduktionen mycket kraftigt till ej mindre än 173 921 ton. Med anledning härav beslöt svenska sockerfabriksaktiebolaget med stöd av en bestämmelse i det träffade avtalet att reducera betarealen för den följande kampanjen. I anslutning därtill intogs sedan i det nya, endast ettåriga avtal, som ingicks för år 1912, en bestämmelse om att för å överodlad areal skördade betor skulle betalas ett pris av endast 1 krona per 100 kilogram. Följden av dessa åtgärder blev givetvis, att betarealen nedgick år 1911 till 29 052 hektar och 1912 till 27 092 hektar, och att samtidigt råsockerproduktionen sjönk till 127 400 ton respektive 132 000 ton. Emellertid hade med 1912 års utgång även det nya avtalet upphört att gälla. Vid de därefter förda underhandlingarna visade det sig svårt att ena sockerindustriens och betodlarnas representanter. Orsaken var även denna gång det läge, vari spörsmålet om sockerskattens storlek kommit. Redan vid 1909 års riksdag hade genom en motion i andra kammaren förslag väckts om att sockerskatten samma år skulle höjas till 16 öre samt tullen å raffinad sänkas till 10 öre, allt per kilogram. Motionen blev emellertid av riksdagen avslagen. Även vid 1911 och 1912 års riksdagar utgjorde sockerskatten föremål för behandling. Det gällde därvid att trygga statens rätt vid den höjning av sockerskatten, vilken enligt 1908 års beslut skulle äga rum vid årsskiftena 1912 och 1913, så att ej genom en forcerad sockeruttagning före höjningens ikraftträdande statens rätt äventyrades. Genom beslut vid 1912 års riksdag antogs i enlighet med Kungl. Maj:ts hemställan vissa bestämmelser i detta syfte. Emellertid hade i slutet av år 1911 tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag bland annat att dels verkställa utredning rörande förekomsten

25 inom landet av truster och karteller m. m., dels ock utarbeta förslag till de ä n d r a d e bestämmelser angående skatt ocli tull å socker s a m t de a n o r d n i n g a r i övrigt, vartill nämnda utredning, i vad den komme a t t ber ö r a den s. k. sockertrusten, kunde föranleda. P å anmodan a v chefen för finansdepartementet upptogo de sakkunniga i första hand till behandling sockerindustrien och sockerbeskattningen i syfte att m a n redan vid 1913 å r s riksdag, sedan de år 1908 beslutade förändringarna i sockerskatten och soekertullen helt genomförts, skulle bliva i stånd överväga, vilka ytterligare förändringar, som kunde prövas erforderliga. De s a k k u n n i g a framlade i j a n u a r i 1913 sitt betänkande, och på grundval dära v utarbetades till samma års riksdag proposition i ämnet. I det anförande till statsrådsprotokollet, som innehöll motiveringen till 1913 års riks da sbeslut propositionen, lämnade föredragande departementschefen på grundval av s de sakkunnigas utredning en redogörelse för produktionskostnaderna vid sockrets tillverkning i Tyskland, Danmark och Sverige. D ä r a v framgick enligt departementschefens mening, att produktionskostnaderna — u t a n hänsynstagande till industriens tekniska eller ekonomiska organisa tion — för framställande av 100 kilogram raffinad ur vitbetor vore i Sverige 3 kronor 89 öre högre än i Tyskland samt 11 öre lägre än i Danmark. För 100 kilogram råsocker vore motsvarande belopp 3 kronor 28 öre och 11 öre. Efter att hava understrukit, att den gjorda jämförelsen visserligen omfattade de väsentliga leden av produktionen men att den inskränkts till att söka värdesätta de olikheter, som förefunnos mellan de olika länderna allenast i fråga om sådana faktorer, vilka synts bilda en relativt bestående, i förhållande till andra omständigheter svår a r e föränderlig och av industriens egna åtgöranden mindre lätt påverkad grundval för industriens bestånd, övergick departementschefen till att med ledning av de sakkunnigas utredning söka skildra de olikheter, som i övrigt förefunnos mellan sockerindustrierna i de tre länderna, vilka olikheter h a n till större del ansåg härleda sig av den svenska statens tull- och skattepolitik. Härom anfördes bland annat följande: »Beträffande råsockerindustrien framträder vid en jämförelse mellan Sverige och Danmark omedelbart den avsevärda skillnaden i fråga om antalet företag. Medan Danmark sålunda har 8 råsockerfabriker med en sammanlagd produktion år 1910/ 1911 av 116 000 ton råsocker, har svenska sockerfabriksaktiebolaget, som omfattar 95 % av Sveriges sockerproduktion, 18 fabriker med en totaltillverkning samma år av 166 000 ton. Det svenska sockerbolagets råsockerproduktion förhåller sig sålunda till Danmarks såsom 10 till 7, under det att motsvarande proportion i fråga om antalet fabriker är 10 till 4*4. En anmärkningsvärd olikhet mellan svensk och dansk råsockerindustri i nu berörda hänseende är även, att antalet saftstationer, som i Sverige blott är tre, i Danmark uppgår till ej mindre än 17. Häri torde till en del vara att söka skälet till att antalet råsockerfabriker är så avsevärt mindre i Danmark. Den danska anordningen i detta avseende torde emellertid representera ett även ur ekonomisk synpunkt gynnsammare system, särskilt när, såsom fallet är för det svenska bolagets liksom

26 för Danmarks produktion, denna är i huvudsak lokaliserad till en jämförelsevis mycket begränsad del av landet. Vid en jämförelse mellan svensk och dansk raffinadindustri framträder ävenledes den danska industriens högre grad av driftkoncentration. Den av svenska sockerbolaget år 1910/1911 producerade kvantiteten raffinad uppgick till omkring 122 000 ton, och antalet raffinaderier till 9, medan motsvarande siffror för Danmarks stora sockerfabriksföretag, som tillverkar så gott som all dansk raffinad, utgjorde omkring 60 000 ton från 3 fabriker samt för Tysklands raffinadindustri 1 160 000 ton från 35 företag. För en blott dubbelt så stor produktion som den danska hade Sverige sålunda tre gånger så många fabriker, medan Tyskland för framställning av en i det närmaste tiodubbel kvantitet raffinad begagnade sig av endast fyra gånger så många raffinaderier som det svenska sockerbolaget. Det synes vara obestridligt, att i nu angivna omständigheter är att söka en för Sveriges industri ogynnsam faktor. En starkare koncentrerad drift erfordrar i regel ett mindre fast kapital och möjliggör ett väsentligt bättre utnyttjande av arbetskraften. Det är givet, att det fasta kapital, som engagerats i den svenska sockerindustrien med dess stora antal fabriksbyggnader, måste uppgå till ett ej blott absolut utan även relativt betydligt högre belopp än vad den danska industrien erfordrat. Det svenska sockerbolaget blir således härigenom nödsakat att förränta ett jämförelsevis högre kapital än dess danska motsvarighet — en omständighet, som givetvis är till det svenska företagets nackdel. Ett relativt stort antal fabriker kräver vidare ett större arbetarantal än en till färre fabriker samlad produktion av samma omfattning. Industriens totala belastning för den till arbets- och förvaltningspersonalen utbetalade lönen blir härigenom högre. I upprätthållandet inom sockerbolagets drift av ett relativt för stort antal råsockerfabriker och raffinaderier bör sålunda sökas en bland de förnämsta förklaringsgrunderna till, att företagets utgifter för arbetslön äro så väsentligt mycket större än motsvarande belopp i Danmark, ehuru sockerfabriksarbetarnas allmänna lönenivå snarare är något högre i Danmark än i Sverige. En beräkning av den till arbetare inom sockerbolaget utbetalade arbetslönen visar, att denna år 1910/1911 uppgick till 2 kronor 14 öre per 100 kilogram råsocker och 2 kronor 11 öre per 100 kilogram raffinad. Motsvarande siffror kunna visserligen icke med exakthet beräknas för Danmarks vidkommande, men med ledning av meddelade uppgifter kan likväl slutas, att de stanna avsevärt under de svenska beloppen och för det stora danska bolaget sannolikt utgöra omkring 1 krona 60 öre å 1 krona 70 öre per 100 kilogram råsocker, respektive raffinad. I fråga om förvaltningspersonalen torde differensen vara ännu större. Någon uppgift för Danmarks vidkommande har i detta avseende visserligen ej kunnat anskaffas, men det förefaller likväl sannolikt, att den av det svenska sockerbolaget till dess förvaltningspersonal utgivna lönen inklusive tantieme och naturaförmåner 67 öre per 100 kilogram råsocker och 81 öre per 100 kilogram raffinad, d. v. s. i genomsnitt en tredjedel av motsvarande belopp för arbetarna — representerar summor, vilka avsevärt överstiga de i allmänhet förekommande kostnader av denna art och således även den danska industriens motsvarande utgifter. En bidragande orsak till dessa siffrors ovanliga höjd torde, utom det stora antalet fabriker, vara det inom bolaget tillämpade systemet, enligt vilket flertalet fabriker, vid sidan av löner till fabriksledare och övrig förvaltningspersonal, även belastas med en i regel betydande lön för en särskild direktör samt arvoden åt styrelsemedlemmar, medan bolaget därjämte givetvis har att bestrida utgiften för löner till direktörer och styrelseledamöter för handhavande av företagets allmänna ledning. För den undersökning, varom här är fråga, torde man kunna utgå från, att det svenska bolagets produktionskostnader för närvarande på grund av relativt större

27 utgifter för löner äro, approximativt beräknat, 1 krona 35 öre per 100 kilogram socker (råsocker + raffinad) högre än vad fallet är i fråga om Danmarks motsvarande företag. Då man synes kunna förutsätta, att de omständigheter i fråga om industriens och arbetets organisation, vilka äro bestämmande för arbetets effektivitet, äro desamma i den tyska som i den danska sockerindustrien kan även den slut satsen dragas, att merkostnaden för arbetslön i Sverige i jämförelse med Tyskland uppgår till en summa, som motsvarar den nyssnämnda för jämförelse med Danmark beräknade differensen. Det förtjänar i detta sammanhang ock uppmärksammas, att driften vid de svenska raffinaderierna icke pågår året runt. Ehuru tillverkningsåret 1910/1911 utmärktes av en ovanligt hög produktionssiffra för raffinad, var insmältningstiden vid 6 raffinaderier med drift dygnet om i genomsnitt endast 200 dygn (högst 247 dygn jämte 21 dagars dagdrift, lägst 130 dygn) samt vid de övriga 3 raffinaderierna med endast dagdrift i medeltal 247 dagar (lägst 208, högst 284 dagar). Till insmältningstiden bör läggas en tid av 10 till 14 dagar för att få fabrikernas hela tillverkningstid. De danska raffinaderierna hava däremot uppehållit ständig drift året om och låtit verksamheten ligga nere endast under en tid av omkring 14 dagar för nödvändiga reparations- och rengöringsarbeten. Den avsevärda skillnad i fråga om driftens intensitet, varom dessa förhållanden bära vittne, synes giva stöd för antagandet, att de svenska raffinaderiernas antal är större än vad som motsvarar behovet. Med avseende på vissa av det svenska bolagets råsockerfabriker torde vidare kunna antagas, att de på grund av sitt läge i trakter med ofördelaktiga betodlingsförhållanden antingen lämna ringa eller alls intet driftsöverskott eller ock gå med förlust. Det synes nämligen vara tydligt, att den betodling inom omnejden, på vilken dessa fabriker stödja sin verksamhet, är av för ringa omfattning för att fylla fabrikens råvarubehov, vadan bristen måste täckas genom betor från andra, ofta avlägsna trakter. På grund av de härigenom ökade utgifterna för betornas transport till fabriken stegras för dessa företag kostnaden för råvaran avsevärt. Även för åtskilliga av raffinaderierna blir kostnaden för råvarans, d. v. s. råsockrets, transport större än vad fallet torde vara i Danmark, på grund därav att de äro belägna i helt andra delar av landet än dem, där betodlingen bedrives och råsockret framställes. En annan omständighet, som skiljer den svenska och danska raffinadproduktionen åt, och som här även skall framhållas, är det tillverkade sockrets olika kvalitet. I Danmark tillfredsställes icke mindre än omkring en tredjedel av sockerkonsumtionen med en vara, s. k. danskt pudersocker, som tillverkas i råsockerfabrikerna och som är ett blott i centrifuger tvättat råsocker. Härtill gives, praktiskt taget, ingen motsvarighet i Sverige. Av raffinaderiernas produktion utgöres i Danmark omkring 2 /s, i Sverige däremot 3/s av toppsocker, bitsocker och därmed jämförliga högre kvaliteter, medan återstoden i huvudsak kommer på billigare socker sorter. I Sverige konsumeras sålunda i större utsträckning socker av högre kvalitet och synas sålunda framställningskostnaderna för raffinad av denna anledning kunna antagas vara i genomsnitt något större hos oss än i Danmark. Emellertid bör ock uppmärksammas, att de bättre sockerslagen betinga ett högre försäljningspris, vadan finnes anledning förmoda, att skillnaden i produktionskostnader på denna väg i huvudsak utjämnas. En för den svenska industrien ogynnsam faktor betingas slutligen även därav, att den arbetar med ett betydande produktionsöverskott, vilket på grund av lagstiftningens anordning ej med fördel kan exporteras utan måste föras å lager. De härav föranledda kostnaderna — vilka icke, åtminstone ej i samma mån, betunga

28 den danska eller tyska industrien — uppgå till avsevärda belopp. Det årliga balanserandet av ett sockerlager, vilket i bolagets årsredogörelser uppgives hava uppgått till ett värde av omkring 30 miljoner kronor årligen, svarande mot en kvantitet av omkring 60 000 ton råsocker och omkring 30 000 ton raffinad eller, vad råsockret beträffar, ungefär ett halvt års behov, innebär, utom utgifter för lagerlokaler, även en betydande ränteförlust. Vid ett bedömande av i vad mån hänsyn bör tagas till den ofördelaktigare ställning, som den svenska sockerindustrien, såsom av det anförda framgår, för närvarande i fråga om flera viktiga poster bland produktionskostnaderna intager i jämförelse med den danska, måste även hänsyn tagas till, huruvida den påpekade olikheten är sådan, att den genom industriledningens egna åtgöranden synes kunna påverkas i gynnsam riktning. Svenska sockerfabriksaktiebolaget bildades år 1907 genom en fusionering till ett företag av ett stort antal visserligen redan förut samarbetande, men vart för sig likväl i vissa avseenden fullt självständiga företag. Det hade synts naturligt, om det nya företaget, i likhet med vad som ofta brukat ske vid fusioner av liknande art såväl i utlandet som hos oss, redan under första tiden av sin verksamhet sökt begränsa fabrikernas antal i rimligt förhållande till produktionens omfattning och med hänsyn till den större ekonomiska bärkraften hos en drift, byggd på fabriker i bästa läge och med största kapacitet. Någon anordning av detta slag gjordes emellertid icke av bolaget och har ej heller under dess hittillsvarande mer än femåriga verksamhet träffats. Att så icke skett trots de uppenbara ekonomiska fördelar, som därav sannolikt varit att vänta, torde böra tillskrivas dels den form, i vilken uppgörelsen om fusionen kläddes, dels ock i de befarade svårigheterna för jordbrukare och övrig befolkning i de bygder och städer, för vilka betodlingen och sockerindustrien är av en väsentlig ekonomisk betydelse och där dess upphörande sålunda kunnat medföra vissa olägenheter. Hänsyn av mera personlig art torde ock hava haft till följd, att bolaget, såsom tidigare antytts, fortfarande vid flertalet av fabriksföretagen bibehåller ett system med särskild lokal förvaltning av styrelse och direktör — en anordning som högst väsentligt ökar bolagets årliga utgiftskonto. Om sockerbolaget sålunda tillsvidare knappast i något avseende synes hava utnyttjat de möjligheter, det besitter för åstadkommandet av en bättre driftseffektivitet och därmed sammanhängande besparingar på de områden, där så eljest vid en fusion tidigast plägar ske, så har det i stället låtit betydelsen av sin monopolställning framträda på ett annat område för verksamheten, nämligen i fråga om den inhemska marknadens organisation. Det ligger i sakens natur, att det varit lätt för bolaget att genom en ändamålsenligare distribution av sockret än den som förr kunde ske bespara avsevärda belopp i fraktkostnader. Men bolaget har dessutom genom att ordna sitt försäljningssystem rationellt — i regel försäljning per extra kontant, inga handelsresande, små rabatter — besparat utgifter och förluster samt berett sig snabbare kapitalomsättning, d. v. s. minskat sitt behov av rörelsekapital. Genom den kontroll över marknaden, som bolagets ställning och försäljningssystem möjliggör, har bolaget ock kunnat hålla sockerprisen intill eller t. o. m. över det belopp, som representeras av priset för utländskt socker med tillägg av kostnader, skatt och tull — den s. k. tullgränsen — något som vid konkurrens mellan flera fabriker eller med en fristående partihandel knappast är möjligt. I sammanhang med en vid 1909 års riksdag väckt fråga om sockerbeskattningens förändring anfördes i riksdagen ett exempel på den makt bolaget intager tack vare sin ställning såsom producent av så gott som allt i Sverige konsumerat socker, ävensom på, huru bolaget icke tvekat att vid behov göra bruk därav för att behålla sitt monopol å den inhemska marknaden. Detta monopol kan i själva verket tänkas sätta tullgränsens effektivitet i fråga. Åtminstone synes bolaget under en tid

29 av flera månader hava kunnat hålla sitt pris över tullgränsen, utan att därigenom veterligen föranletts annat än en jämförelsevis obetydlig import av utländskt socker. Det korrektiv mot ett dylikt förhållande, som konkurrensen erbjuder, måste saknas, då hoppet om framgång i en strid mot det stora bolaget och dess över hela landet utgrenade förbindelser gärna ter sig jämförelsevis utsiktslöst för det affärsföretag, som skulle vara sinnat att våga försöket. Det synes sålunda vara tydligt, att bolaget på här berörda områden berett sig tillfälle till skapande av en vinst utöver vad som är möjligt för en i fri inbördes konkurrens arbetande industri sådan som exempelvis den tyska. I jämförelse med den danska industrien är i åberopade omständigheter däremot knappast någon mera avsevärd skiljaktighet att söka, enär även inom denna industri ett enda företag synes i stort sett behärska den inhemska marknaden. Det danska sockerbolaget torde emellertid i regel icke hava fullt utnyttjat sitt tullskydd utan hållit sockerpriset något under tullgränsen. Att så ibland — och särskilt under år 1912 i avsevärd grad — även varit fallet i Sverige bör icke heller förbises.»

Departementschefen redogjorde därefter dels för de sakkunnigas förslag, vilket i korthet gick ut på att raffinadtullen borde sänkas till 10 öre och råsockertullen till 7 öre per kilogram, och dels för den reservation, som avgivits av en av de sakkunniga, enligt vilken reservation socker tullarna borde successivt minskas för att från och med 1921 utgå, raffinadtullen med 3 öre och råsockertullen med 2*5 öre per kilogram. För egen del ansåg departementschefen av flera skäl, att tullsatserna borde omedelbart sänkas till 10 respektive 7 öre per kilogram och därefter successivt minskas under en övergångstid på sätt nedan framgår. Tullsats, öre per kilogram raffinad » » » » råsocker

10 7

10 7

9 6

1917 1918

8 5-5

7 5

Vad beträffar sockerfabrikerna i Östergötland och Västergötland samt å Öland hade de sakkunniga framhållit, att den skattelindring, som ge nom 1908 års riksdagsbeslut beretts dem, ej medfört åsyftad verkan, utan att industrien ifråga alltjämt saknade stadga, samt att ej heller betodlingen i dessa provinser utvecklats till någon för deras jordbruk nämnvärd betydelse. Undantagslagstiftningen hade vidare haft den ogynnsamma följden, att förhoppningar framkommit och stadgats, som sedan ej blivit infriade. En fortsatt undantagsställning kunde därför föranleda ett ytterligare gagnlöst förbrukande av kapital och arbetskraft. De sakkunniga hade därför föreslagit, att den särskilda skattelindringen för dessa fabriker ej vidare skulle lämnas. Departementschefen delade i stort sett de sakkunnigas uppfattning men framhöll att, under förutsättning av hans förslag om sockertullarnas sänkning bifölls, borttagandet av skattelindringen för ifrågavarande fabriker skulle innebära en ytterligare belastning. Som vidare betodlingen under de senaste åren särskilt i Östergötland samt även å Öland befunnit sig i rask uppåtgång, ansåg han billigheten fordra, att industrien i dessa landsändar bereddes ett för densamma anpassat, motsva-

rande rådrum att lämpa sig efter de nya förhållandena. Han hemställde därför, att under förutsättning, att de av honom framställda förslagen till sänkning av sockertullarna vunne riksdagens bifall, den skattelindring, som dittills utgått till fabrikerna i Östergötland och Västergötland samt å Öland, måtte få fortbestå under ytterligare fem år eller till utgången av år 1918. I sitt yttrande med anledning av propositionen framhöll bevillningsutskottet, att utskottet funne väl syftet med de av Kungl. Maj:t föreslagna tullnedsättningarna att nedbringa marknadspriset å en för befolkningen i vårt land nödvändig konsumtionsartikel, synnerligen behjärtansvärt. Kungl. Maj:t hade därvid utgått från den förutsättningen, att de i propositionen föreslagna nedsättningarna i tullen på socker skulle kunna genomföras, utan att därmed behövde följa någon minskning i de mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och betodlarna avtalade priserna på betor. Sedan propositionen avlämnats, hade emellertid förhållanden framkommit, vilka antydde, att svårigheter i detta stycke skulle uppstå, om Kungl. Maj:ts förslag oförändrat bleve av riksdagen godkänt. Senast gällande avtal mellan sockerfabriksaktiebolaget å ena sidan och Skånes betodlares centralförening å den andra utgick med år 1912. Enligt vad känt vore, hade under senaste tid förhandlingar förts mellan sockerbolaget och nämnda organisation för betodlarna angående nytt avtal. Därvid hade visat sig, att en för båda parterna antaglig uppgörelse icke kunde åstadkommas annat än under förutsättning av vissa modifikationer i Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag. Utskottet måste anse det vara av största vikt, icke blott för jordbruket i vidsträckta delar av vårt land utan även i allmänhet för hela vårt ekonomiska liv, att en sådan överenskommelse komme till stånd, genom vilken dels vitbetsodlingen kunde utan avbrott bedrivas och dels tillverkningen av socker inom landet kunde ostört fortgå. Under sådana förhållanden hade utskottet, utan att ingå på frågan, huruvida de av Kungl. Maj:t föreslagna tullsatserna i och för sig kunde anses väl avvägda, funnit sig böra hemställa om vissa jämkningar i Kungl. Majrts proposition, innebärande en något mindre sänkning än den Kungl. Maj:t föreslagit. Däremot ansåg sig utskottet böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, i vad det avsåg nedsättning av skattesatsen å socker, tillverkat vid fabrikerna i Östergötland och Västergötland samt å Öland. Härom anförde utskottet bland annat, att ett av de syften, vilka 1908 års riksdag avsåg att främja genom skattelindringen, nämligen att stödja jordbruket i de provinser, där ifrågavarande fabriker äro belägna, med fog kunde anses vara nått i högre grad än hithörande siffror utvisa. Det vore nämligen att betrakta, att betodlingen inginge i en växtföljd, som i allmänhet torde omfatta 6 eller 7 år, och att den areal, som droge fördel av betkulturen, sålunda vore 6 å 7 gånger så stor som den för den samtliga betodlingen angivna.

31 Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag i fråga om tullsatserna och bestämde sålunda, att tullen å raffinad skulle för år 1914 ned sättas till 11 öre samt å råsocker till 8 öre per kilogram. Därjämte uttalade riksdagen, att ifrågavarande tullsatser borde intill utgången av år 1918 ytterligare sänkas enligt följande plan: Tullsats, öre för kilogram raffinad » » » » råsocker

11 8

10-5 7-5

10 7

Beträffande sockerskatteu beslöt riksdagen i enlighet med en vid bevillningsutskottets utlåtande fogad reservation, att, med bibehållande av sockerskatten i allmänhet vid 16 öre för kilogram, skattesatsen för det socker, som tillverkades vid råsockerfabrikerna i Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnades till fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet i Lidköping efter där verkställd raffinering, skulle för tiden till utgången av 1918 utgöra 12 öre för kilogram. Samtidigt biföll även riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om sänkning av tullen å sirap och melass från 10 öre till 5 öre per kilogram. I riksdagens skrivelse, varigenom ifrågav a r a n d e beslut meddelades, uttalades vidare bland annat, a t t vad riksdagen sålunda beslutat, vilade på den förutsättningen, att svenska sockerfabriksaktiebolaget icke skulle genom anordningar i fråga om försäljningen av socker eller på a n n a t sätt av konsumenterna u t t a g a något av den prisskillnad, som uppkomme genom tullsänkningen. Riksdagen förväntade även, att icke genom bolagets åtgöranden betodlingen bragtes a t t upphöra inom de områden, från vilka betor för det dåvarande levererades till n ä m n d a bolags fabriker. Vid sidan av regeringsförslaget om sänkning av sockertullarna hade 1913 å r s riksdag även att fatta ställning till frågan, h u r u v i d a och i vad m å n statens medverkan vid fastställande av priset å sockerbetor vore erforderligt. I motion i a n d r a k a m m a r e n hade nämligen hemställts, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, a t t Kungl. Maj:t ville t a g a i övervägande, huruvida ej en legal reglering av priset å sockerbetorna, verkställd av en på grund av statsmakternas beslut tillsatt nämnd, borde åstadkommas, samt, för den händelse riksdagens medverk a n påkallades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill en utredning i ärendet kunde föranleda. I motiveringen till motionen erinrades bland annat om det avtal, som år 1911 ingåtts mellan svenska bränneriidkareföreningen och flertalet reningsverk, genom vilket avtal reningsverken förbundo sig inköpa hela sitt råbrännvinsbehov från de till föreningen anslutna b r ä n n e r i e r n a efter pris, som bestämts av en särskild nämnd. P å bevillningsutskottets hemställan avslog riksdagen motionen. I utskottsutlåtandet anfördes i huvudsak, a t t vid tiden för frågans avgörande överenskommelse redan träffats mellan svenska sockerfabriksak-

32 tiebolaget och Skåne« betodlares centralförening r ö r a n d e bland annat priserna å vitbetor under tiden intill utgången av år 1918. Den förutsättning, varifrån motionären utgått, hade sålunda enligt utskottets mening bortfallit. utvecklingen Ovan antydda uppgörelse hade föregåtts av l å n g v a r i g a förhandefter 1913 års lingar mellan representanter för svenska sockerfabriksaktiebolaget samt Tl f^mtiii" de skånska betodlarna under ledning av en av K u n g l . Maj:t utsedd världskrigets ordförande. Bolaget ansåg sig nämligen även denna g å n g liksom år 1908 ej ensamt k u n n a b ä r a hela den tullsänkning, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle komma att ske, därest detta ginge igenom i riksdagen. Vid den slutliga uppgörelsen utgick man emellertid ifrån, att de förändringar i socker tullarna, som bevillningsutskottet enligt ovan föreslagit, skulle komma a t t genomföras. Uppgörelsen byggde vidare på, att betodlarna av den slutliga tullnedsättningen 4 öre skulle b ä r a en fjärde del mot att bolaget å sin sida utfäste sig, a t t ej nedlägga någon råsoekerfabrik i Skåne eller å Gotland. Med anledning d ä r a v vidtogs en sank ning av betpriset i det kontrakt rörande odlingsvillkoren under åren 1913—1917, som sedan uppgörelsen kommit till stånd, tecknades mellan de enskilda betodlarna och sockerbolaget. Detta skedde p å så sätt att, medan tidigare det överenskomna grundpriset 2 kronor 20 öre vid höstleverans och 2 kronor 40 öre vid vinterleverans u t g å t t för 100 kilogram betor med en medelsockerhalt av 14 procent, i det n y a kontraktet bestämdes, att samma grundpris skulle utgå vid en medelsockerhalt av 16 procent för åren 1913 och 1914, 16*3 procent för å r e n 1915 och 1916 och 16*5 procent för år 1917. För varje tiondels procent ökning eller minskning i medelsockerhalten komme betpriset jämlikt det n y a kontraktet liksom enligt tidigare överenskommelser att höjas eller sänkas med ett öre per 100 kilogram betor. I kontraktet föreskrevs vidare, att betarealen under 1913 skulle inskränkas med 20 procent, samt att vid överodling ett fast betpris av 1 krona per 100 kilogram betor betalades. E h u r u sålunda det träffade avtalet innebar, att betodlarna under dess giltighetstid fingo ett något lägre betpris än under de näst föregående åren, torde detsamma dock hava varit tillfredsställande för odlarna. Till 1913 års kampanj hade visserligen betarealen på g r u n d av den av bolagen påbjudna inskränkningen endast stigit till 28 840 hektar, men påföljande år v a r den uppe i 32 460 hektar. Till följd d ä r a v ökades även betavverkningen och därmed råsockerproduktionen, vilken under kampanjen 1914/1915 uppgick till 154 114 ton. Då denna produktion fördes i marknaden, hade emellertid världskriget u t b r u t i t och föranlett betydande rubbningar i v å r t lands sockerförsörjning. Redan vid denna tid hade den av 1913 års riksdag beslutade sänkningen av raffinadtullen visat sig utöva en gynnsam inverkan på driftsförhållandena inom sockerindustrien. E n omfattande koncentration

38 av raffineringsverksamheten hade sålunda genomförts. Under ä r 1913 nedlades ett raffinaderi, nämligen Gripen i Norrköping, och påföljande å r även raffinaderierna i Hasslarp, Hälsingborg och Lund. F a b r i k e r n a i H a s s l a r p och Hälsingborg bibehöllos dock alltjämt för tillverkning av råsocker. Även i organisatoriskt avseende var den svenska sockerindustrien under denna tid föremål för en viss koncentration, i det a t t sockerfabrikerna i Lidköping, Linköping och Mörbylånga å r 1914 sammanslöto sig till ett enda företag mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag.

Utvecklingen under världskriget samt åren närmast därefter. Världskrigets utbrott medförde till en början ett jämförelsevis r i n g a uheeUingen inflytande å sockermarknaden i Sverige. Trots den begränsade omfatt- e ^ e f världH,,.,-,,

. . . .

,

krigets ut-

nmg, v a r i betodlingen bedrivits under aren 1911—1913, fanns likväl i brott fram t-u landet betydande sockerlager vid världskrigets början. Svenska socker- tiden för fabriksaktiebolaget utfäste sig också omedelbart därefter a t t ej höja ling^nH in sockerpriserna i a n n a n m å n ä n som betingades av ökade tillverknings- förande kostnader. I n n a n denna utfästelse gavs, hade sockerpriserna höjts med i genomsnitt 1 Va öre per kilogram. Dessa priser blevo oförändrade intill utgången av år 1915, då de höjdes med ytterligare 2 Va öre, sedan bolaget visat, att i n t r ä d d a merkostnader påfordrade en dylik höjning. Samtidigt vidtogs även den av 1913 års riksdag förutsatta sänkningen i socker tullarna till 10*5 öre för raffinerat socker och 7*5 öre för råsocker. Det relativa överflöd på socker, som förelåg under den första tiden av kriget, föranledde, att man sökte få till stånd en export av socker till Norge. Tidigare hade på grund av Brysselkonventionens bestämmelser (jfr sid. 128) samt den svåra konkurrensen från de betodlande länderna å Europas kontinent utförsel av socker ej k u n n a t ä g a rum. Sedan emellertid Tyskland med anledning av sitt inträde i kriget utfärdat export förbud å bland a n n a t socker, lättades givetvis trycket å den utländska marknaden. Brysselkonventionen ansågs ej heller lägga hinder för Sverige att i undantagsfall och till begränsad omfattning exportera socker. Å a n d r a sidan var på grund av behovet av utländska valutor varje ökning i utförseln önskvärd. Efter framställning från statens industrikom mission avlät därför Kungl. Maj:t proposition till u r t i m a riksdagen å r 1914, att Konungen måtte bemyndigas att under en tid av sex m å n a d e r medgiva export av socker till Norge utan erläggande av sockerskatt, i den omfattning och på de villkor i övrigt Konungen bestämde. Sedan riksdagen bifallit propositionen utfärdades förordning härom den 1 oktober 1914. Någon utförsel under förordningens giltighetstid kom dock ej till stånd, beroende på att Tyskland frigivit sin sockerexport. Sedan emellertid i Tyskland förbud mot export a v socker ånyo 1 utfärdats, hemställde svenska sockerfabriksaktiebolaget i början av år 1915, 3 — 308102.

att förordningens bestämmelser i huvudsak skulle förlängas, varvid dock någon begränsning med hänsyn till exporttiden ej borde fastställas. Bolaget räknade med att den 1 november 1915 skulle inom Sverige finnas ett sockeröverskott av i det närmaste 50000 ton. Det vore därför av största vikt, att export kunde komma till stånd, så att betodlingen ej behövde inskränkas. Bolagets framställning v a n n även beaktande, i så måtto, att Kungl. Maj:t bemyndigades under tiden intill den 1 april 1916 medgiva utförsel av socker u t a n erläggande av sockerskatt, dock Högst till en myckenhet av 35 000 ton. Enligt medgivande, som lämnats med stöd av detta bemyndigande, utfördes under ifrågavarande t i d r y m d något över 15 000 ton socker. Orsaken till att utförseln stannade vid allenast denna myckenhet torde hava varit, att 1915 års betskörd visade sig bliva väsentligt mindre än vad man beräknat. Oaktat betarealen var av samma omfattning som året förut, nedgick den avverkade betmängden från 974 409 ton till 824 481 ton. Råsockerutbytet sjönk därför med n ä r a 27 000 ton till 127 352 ton. Som samtidigt sockerkonsumtionen i landet uppvisade en stark stegring från cirka 27 kilogram per innevånare år 1913 till drygt 31 kilogram år 1915, hotade brist på socker att inträda. Med anledning d ä r a v avgav sockerbolaget i februari 1916 till Kungl. Maj:t en framställning, vari anfördes, att bolaget under de båda n ä r m a s t föregående åren sökt förekomma, a t t en brist å socker uppstode inom landet, i det att bolaget inbjudit till ökad sockerbetsodling för dessa kampanjer, varjämte bolaget för dåvarande år genom ett extra bidrag till odlarna för täckande av en del av de ökade priserna å konstgödsel direkt främjat odlingen. Därigenom hade även ökning i den odlade arealen framkallats, vilken för årets kampanj kunde beräknas till omkring 5 300 hektar. Likväl förelåge enligt bolagets mening en viss fara, att, innan socker från den n y a skörden bleve tillgängligt i marknaden, svårigheter skulle uppstå med a t t förse konsumtionen med tillräckliga mängder socker. Bolaget vore därför betänkt på att importera råsocker som reserv för den inhemska marknaden. Därest det importerade sockret icke behövdes inom landet, måste emellertid bolaget tillförsäkra sig möjlighet till export av socker i samma omfång, som ifrågavarande import icke kunde av bolaget a v y t t r a s inom landet. P å g r u n d h ä r a v hemställde bolaget om rätt att exportera socker till en myckenhet, som i varje fall motsvarade samtidigt infört råsocker, och att därvid restitution av erlagd tull för det importerade råsockret m å t t e beviljas. Bolagets framställning bifölls av statsmakterna, men det visade sig snart, att bolagets tanke att importera råsocker ej kunde genomföras, sedan England vägrat medgiva fri passage över Nordsjön. Sedan därför hela importplanen måst övergivas, anmälde svenska sockerfabriksaktiebolaget i slutet av maj 1916 till livsmedelskommissionen, att tillgången inom landet av socker icke u t a n särskilda åtgärder till kon-

35 sumtionsbeskärning kunde förväntas komma att räcka till den tidpunkt, då socker av årets skörd bleve tillgängligt i marknaden. Med anledning därav uppmanade kommissionen de båda sockerbolagen att snarast själva vidtaga de restriktioner, vartill situationen föranledde. Uppmaningen följdes av det större bolaget på sä sätt, att envar av dess kunder tilldelades en sockerkvantitet, som i värde motsvarade 61 % av vad han under motsvarande tid 1915 uttagit, Nya kunder skulle ej mottagas. Restriktionerna beräknades skola avse tiden 1 juni—15 oktober 1916, då socker från den n y a skörden antogs vara i marknaden. S n a r t nog måste dock åtskilliga modifikationer vidtagas i tillämpningen av dessa restriktioner, i anslutning vartill fortlöpande förhandlingar fördes mellan sockerbolagen och livsmedelskommissionen. Emellertid voro de sålunda vidtagna å t g ä r d e r n a ej tillräckliga för att förhindra en stark spekulation i socker med synnerligen uppskruvade priser. H ä r a v föranleddes regeringen att den 27 j u n i 1916 fastställa maximipriser för socker av olika slag ävensom för sirap, samtidigt som en allmän inventering av sockertillgången inom »andet påbjöds. Snart nog visade sig icke heller dessa å t g ä r d e r v a r a tillräckliga för att åstadkomma en rationell lösning av sockerfrågan, u t a n i oktober 1916 måste en fullständig reglering av hela landets sockerförsörjning genomföras. Till följd av den allmänna prisstegring, som under denna tid alltmer utvecklingen gjorde sig gällande, visade det sig emellertid allt svårare för såväl soc- unfer tiden kerindustrien som betodlarna att få omkostnaderna täckta inom den ram, regleringens som bestämdes av det fastställda maximipriset å socker. Sedan med an- inforande tui ledning d ä r a v upprepade framställningar inkommit från såväl socker- ; S e « S * lin bolagen om höjda maximipriser på grund av ökade tillverkningskostna9der som betodlarna om ökad betalning för levererade sockerbetor det i början av å r 1913 ingångna femåriga kontraktet var alltjämt gällande —, tillsatte Kungl. Maj:t hösten 1916 särskilda sakkunniga för utredningav frågan och prövning av de framställda anspråken. De sakkunniga avgåvo den 14 december 1916 sitt utlåtande i form av en till chef en för jordbruksdepartementet avlämnad promemoria jämte ett flertal därvid fogade produktionskostnadsberäkningar. P å grundval därav lät Kungl. Maj:t utarbeta ett förslag till stödaktion åt betodlingen, vilket förelades 1917 års riksdag. D ä r i förordades, att betodlarna under 1917 års kampanj skulle erhålla ett pris av för höstlevererade betor med normal sockerhalt 3 kronor 15 öre per deciton. Vid det förhållandet, att sockerbolagen enligt avtal vore skyldiga betala betodlarna 2 kronor 20 öre per deciton betor, samt under förutsättning, att de därutöver under å r 1917 liksom under år 1916 av egna medel lämnade odlarna i gödselbidrag minst 40 kronor per hektar, motsvarande 15 öre per deciton betor, borde följaktligen, bolagen för den återstående delen av den ifrågasatta höjningen i betpriset. eller 80 öre per deciton, beredas ersättning av staten. Detta

föreslogs skola ske på så sätt, att maximipriset å socker från och med den 1 m a r s till och med den 31 oktober 1917 höjdes med 3 öre och socker skatten samtidigt sänktes med 5 öre, varjämte viss del av de inkomster, som härflöto från den särskilda avgift å 25 öre per kilogram, vilken genom kungörelse den 3 februari 1917 lagts å socker till industrien och re staurangerna, borde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. Som motiv för den föreslagna stödaktionen framhöll chefen för jord bruksdepartementet i sitt vid propositionen fogade anförande till statsrådsprotokollet bland annat, att frågan om betpriset visserligen i vanliga fall borde avgöras direkt mellan sockerbolagen och betodlarna, men då staten genom åsättande av maximipris begränsat möjligheten för boia gen att genom höjning av priserna å sina produkter göra sig betäckta för sina ökade omkostnader, måste även denna fråga bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. F r å g a n om betprisets storlek borde vidare be dömas uteslutande u r synpunkten av att säkerställa så stor socker bets odling, att det kunde antagas, att med normal skörd landets behov avsocker för nästa konsumtionsår bleve fyllt. Sockerbetsodlingen borde därför under å r 1917 icke blott bedrivas i samma omfattning som föregående å r utan även utvidgas. Genom den av Kungl. Maj:t och riks dagen beslutade prisregleringen å gödselmedel hade redan ett steg tagits i riktning mot att förbilliga odlingskostnaderna och därigenom göra soc kerbetsodlingen ekonomiskt fördelaktigare. Emellertid krävdes vida kraftigare medel att under våren nämnda år stimulera odlingen av socker betor, och den enda framkomliga vägen därvid vore enligt departements chefens åsikt att höja betpriset. Vidkommande sockerbolagens framställningar om ersättning för mer kostnader vid betornas förädling ansåg departementschefen i likhet med de sakkunniga, att dylik ersättning ej borde utgå i vidare m å n ä n att mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag tillerkändes en ytterligare skattelättnad med 2 öre under viss angiven tid. Departementschefen framhöll därvid särskilt, att så många andra näringsidkare rönt menlig inverkan i sina privatekonomiska förhållanden av statens åtgärder och beslut på livsmedelsmarknadens område, att ett gottgörande av dessa följder skulle medföra oberäkneliga konsekvenser. Bevillningsutskottets majoritet tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts för slag, men vid frågans avgörande i riksdagen stannade k a m r a r n a i olika beslut. Första k a m m a r e n följde utskottet, men andra k a m m a r e n biföll en vid utskottsutlåtandet fogad reservation, vilken i korthet gick ut på a t t betprisförbättringen skulle utgöra endast 75 öre, vartill sockerbolagen genom sitt gödslingsbidrag skulle bidraga med 15 öre. Anordnandet av prisförbättringen från statens sida, eller 60 öre per deciton, skulle ske dels genom anlitande av medel, som inf lote genom den å restaurang- och industrisocker lagda lösenavgiften, dels genom en sänkning av socker-

37 skatten. I enlighet med Kungl. Maj-.ts förslag borde därvid skattesänkningen för det mellansvenska bolaget ökas med 2 öre. Vid den därefter företagna gemensamma voteringen segrade a n d r a kammarens mening, varför alltså riksdagen beslöt i enlighet med ovann ä m n d a reservation. Trots det bidrag, som sålunda från statens sida lämnades till betodlingens stöd, vidtogos under år 1917 betydande inskränkningar i den odlade betarealen. Denna minskades sålunda från 37170 hektar år 1916 till 32 009 hektar år 1917. Till följd därav sjönk även kvantiteten avverkade betor från 911722 till 863 765 ton. Nyssnämnda år genomfördes ytterligare koncentration av raffinadtillverkningen, i det raffinaderiet i Ystad då nedlades. Samtidigt fortforo omkostnaderna vid sockertillverkningen att stiga. Den 6 oktober 1917 godkände därför Kungl. Maj:t ett av svenska sockerfabriksaktiebolaget framställt förslag att för vinnande av bränslebesparing vid tillverkning av förbrukningssocker under konsumtionsåret 1917/ 1918 tillämpa en förenklad behandling av råsockret vid raffinaderierna genom s. k. nödfallsraffinering. Under loppet av år 1917 inkommo vidare till Kungl. Maj:t framställningar från sockerbolagen om ersättning för den höjning i tillverkningskostnaderna, som vore att förutse vid avverkning av 1917 å r s sockerbetsskörd. För prövning av dessa framställningar ävensom av a n d r a i samband därmed stående frågor tillsatte Kungl. Maj:t under hösten 1917 ånyo särskilda sakkunniga. Dessa upptogo till en början till granskning vissa av svenska sockerfabriksaktiebolaget framlagda kalkyler rörande de ökade kostnaderna för förädling av 1917 å r s sockerbetsskörd, mot vilka kalkyler vissa e r i n r i n g a r gjordes. De sakkunnigas majoritet ansåg sålunda bland annat, att utdelning till bolagets aktieägare borde beräknas allenast efter 4 % å aktiekapitalet i stället för av bolaget förutsatta 5 %. F r å n sakkunnigemajoritetens sida åberopades därvid förut berörda, i början av å r 1913 avlämnade utredning, som utvisade att av bolagets aktiekapital, 135 miljoner kronor, endast cirka 80 miljoner kronor kunde vid tiden för utredningens verkställande betraktas som produktionskapital, motsvarande i huvudsak värdet av fabriksanläggningarna. Vidare framhölls, a t t det sammanlagda kapitalet hos de företag, vilka uppgått i svenska sockerfabriksaktiebolaget, utgjorde allenast knappt 44 miljoner kronor, samt att bolaget vid sitt bildande övertagit endast en del av de äldre företagens tillgångar, i det bland annat fonderna utdelats bland aktieägarna. Med beaktande i huvudsak av de sakkunnigas e r i n r i n g a r fastställde Kungl. Maj:t den 23 november 1917 nya maximipriser å socker och sirap, varigenom priserna å olika slag av socker i genomsnitt höjdes med 5 öre. Samtidigt beslöts a t t med definitivt fastställande av den vinst, aktieägarna finge tillgodoräkna sig. skulle anstå, till dess en värdering av fabri

38 kernas anläggningsvärde kunnat ske. I a v v a k t a n därå skulle bolaget tillsvidare ä g a tillgodoräkna sig ett vinstbelopp av högst 6 750 000 kronor mot redovisningsskyldighet. Sedan emellertid en dylik värdering verk ställts under ledning av landskamreraren i Malmöhus län G. V. Eiser man, enligt vilken värdet av fabrikerna m. m. utgjorde drygt 138 mil joner kronor, bestämde Kungl. Maj:t, att svenska sockerfabriksaktiebola get för räkenskapsåret 1917/1918 skulle äga tillgodogöra sig en vinst av 5 % av bolagets nominella aktiekapital. De sakkunniga upptogo även till behandling frågan om betpriset vid 1918 års odling av sockerbetor — giltighetstiden för hittills gällande femårskontrakt hade med 1917 års odling u t g å t t — och framlade i anslutning till verkställd utredning ett förslag till stödaktion åt betodlingen för år 1918 efter motsvarande grunder, som tillämpats nästföregående år. Sedan därefter chefen för jordbruksdepartementet haft överläggning med representanter för Skånes betodlares centralförening och dessa förklarat sig under vissa villkor kunna godkänna ett pris å sockerbetor med en sockerhalt av 16 procent vid höstleverans av 5 kronor 10 öre för deciton och vid vinterleverans av 5 kronor 40 öre för deciton, avläts proposition till 1918 å r s riksdag med hemställan att, under förutsättning att socker bolagen betalade omförmälda betpris, gottgörelse därför skulle beredas dem bland a n n a t genom att sockerskatten för viss tid sänktes till 6 öre för kilogram. För socker från mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag skulle dock skatten utgöra endast 2 öre. Därjämte framlades i särskilda propositioner förslag om höjning av lösenavgiften för restaurangoch industrisocker med 25 öre för kilogram samt om särskild gottgörelse till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag för merkostnader under tillverkningsåret 1917/1918 med 530000 kronor. Samtliga propositioner blevo av riksdagen bifallna, varefter erforderliga författningar i ämnet utfärdades. Jämsides därmed höjdes även i enlighet med vad i förstbe rörda proposition förutsatts maximipriserna med 17 öre för bitsocker och 12 öre för a n d r a sockersorter samt med 7 öre för sirap, allt per kilo gram. 1918 å r s riksdag beslöt därjämte, att giltighetstiden för de alltsedan början av 1914 gällande bestämmelserna om lägre sockerskatt för det mellansvenska bolaget skulle förlängas intill utgången av år 1921. Däremot hade sockertullarna med 1918 års ingång i enlighet med fastställd plan sänkts till 10 öre för raffinad och 7 öre för råsocker. Emellertid fortfor betodlingen att minskas. Den odlade arealen inskränktes sålunda under å r 1918 ytterligare till 30 501 hektar, och m ä n g den avverkade betor sjönk till 818171 ton. J ä m l i k t Kungl. Majrts be myndigande tillkallade därför chefen för jordbruksdepartementet i no vember 1918 n y a sakkunniga a t t verkställa utredning och avgiva förslag till erforderliga åtgärder från statens sida för främjande av den inhem ska sockerproduktionen för konsumtionsåret 1919/1920 samt ifråga om

39 skäligt pris under konsumtionsåret 1918/1919 å socker jämte andra produkter vid sockertillverkningen ävensom angående vad med dessa frågor ägde sammanhang. I en i slutet av år 1918 avgiven promemoria anförde de sakkunniga, att de kommit till den uppfattning, att de ökade kostnaderna för 1919 års betodling och sockertillverkning huvudsakligen borde uttagas genom förhöjt sockerpris redan under det då påbörjade konsumtionsåret. Efter att preliminärt hava granskat vissa av svenska sockerfabriksaktiebolaget framlagda kalkyler över utgifter och inkomster för räkenskapsåret 1918/ 1919 föreslogo de sakkunniga därför en avsevärd höjning av sockerpriserna. Departementschefen biträdde de sakkunnigas mening om att sockerpriserna borde höjas omedelbart, men ansåg av vissa skäl, att man för det dåvarande skulle stanna vid en mindre höjning än de sakkunniga föreslagit. I enlighet därmed beslöts den 31 december 1918, att engrospriset per kilogram skulle höjas å krossad melis från 73 öre till 1 krona, å bitsocker från 81*5 öre till 1 krona 13 öre samt å övriga sockersorter i proportion därtill. Beträffande betpriset vid 1919 års sockerbetsodling avlämnade de sakkunniga likaledes i slutet av år 1918 en promemoria, vari de sakkunnigas majoritet tillstyrkte ett godtagande av det av betodlarna framställda kravet å ett pris för rengjorda betor med en sockerhalt av 16 procent av 8 kronor per deciton vid höstleverans samt 8 kronor 50 öre vid vinterleverans. Enligt sakkunnigemajoritetens mening gällde det nämligen icke blott att upprätthålla odlingen av sockerbetor i dess dåvarande omfattning utan även att återvinna åtminstone något av den minskning, som ägt rum under de närmaste åren dessförinnan. Ett ytterligare skäl för en ökad sockerbetsodling ansåg majoriteten vara den stegring i konsumtionen av socker, som under ransoneringstiden inträtt inom breda lager av befolkningen, företrädesvis på landsbygden. Samtidigt hade vissa kretsar av befolkningen på grund av ransoneringen nödgats underkasta sig en kännbar inskränkning i sin förutvarande konsumtion av socker. Det framställde sig därför såsom en angelägen uppgift att genom en rikligare tillgång på socker tillgodose den Ökade efterfrågan på denna vara, som framdeles otvivelaktigt komme att göra sig gällande. Ersättning för det höjda betpriset under år 1919 samt vad som återstod av sockerbolagens merkostnader för konsumtionsåret 1918/1919 borde enligt de sakkunnigas mening ske på så sätt, att åtgärder vidtoges för att den dittills utgående lösenavgiften för s. k. industri- och restaurangsocker alltjämt måtte upptagas och inkomsten därav användas för nyssnämnda syfte, vidare att skatten å socker för viss tid nedsattes med 5 öre, samt slutligen att staten gentemot bolagen iklädde sig garanti för sådana av Kungl. Majtt godkända kostnader för 1919 års betskörd och dennas förädling, som möjligen icke täcktes av härför av bolagen på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel och av den skattélind-

ring, som riksdagen kunde komma att besluta, samt vilka icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets försäljning. Mot de sakkunnigas förslag reserverade sig emellertid tvenne med lemmar, som ansågo, att ett betpris av 7 kronor 12 öre per deciton vore tillräckligt för att ersätta kostnaderna för produktionen även under mindre gynnsamma omständigheter. Reservanterna framhöllo, hurusom majoriteten av de sakkunniga utgått från de förutsättningar, att även med högst betydliga uppoffringar betodlingen inom landet under år 1919 borde utvidgas och att detta skulle ske genom att för odlingen öppna områden, belägna på avsevärt avstånd från de fabriker, varest avverkningen av betor skulle äga rum. Båda dessa förutsättningar ansågo reservanterna icke vara betingade av omständigheterna eller förenliga med sund ekonomi. Ehuru de gärna ville medgiva, att en utsträckt betodling skulle kunna i viss mån vara fördelaktig för landet, kunde de dock icke bortse från det förhållandet, att under den tid, då betskörden under år 1919 komme att såsom socker konsumeras eller huvudsakligast under år 1920, mycket stor sannolikhet förefunnes för en betydande import av utländskt socker kanske till priser, som komme vida att understiga dem, som betingades av de inländska produktionsförhållandena. Det syntes därför, som vore det med klok ekonomi överensstämmande att tillse, att betpriset icke fastställdes till högre belopp än att därigenom säkerställdes producerandet av en kvantitet socker, tillräcklig för täckandet av det oundgängligaste behovet, och att man för erhållandet av den däröver be hövliga kvantiteten anlitade import av utländskt socker. I februari 1919 anmälde chefen för jordbruksdepartementet ärendet för Kungl. Maj:t och anförde därvid bland annat, att det måste betraktas som ovisst, i vad mån import av socker kunde komma att äga rum. Att i nämnvärd mån taga större hänsyn till dylik import än de sakkunniga gjort, syntes honom icke vara tillrådligt. Men under sådana förhållanden måste från statens sida i första hand tillses, att en sockerbetsodling av något så när tillräcklig omfattning komme till stånd även under år 1919. Departementschefen ansåg emellertid, att man med de numera ökade utsikterna till import finge nöja sig med att det oundgängligaste behovet av socker bleve säkerställt genom inhemsk produktion. Men härav följde, att betpriset borde avvägas på sådant sätt, att det täckte produktionskostnaderna för normala odlingsområden. Med denna utgångspunkt ansåg han, att priset per deciton betor borde bestämmas till 7 kronor 50 öre för höstleverans och till 8 kronor för vinterleverans, allt vid en medelsockerhalt av 16 procent. Ehuru representanter för de skånska betodlarna förklarat sig ej kunna godkänna ett dylikt pris, till följd varav någon överenskommelse med betodlarna angående villkoren för 1919 års betodling ej kunnat komma till stånd, vore dock enligt departementschefens mening nämnda pris så förmånligt för betodlarna, att en tillräcklig betodling med största sannolikhet kunde antagas komma till

stånd på grundval därav. Han fann det även v a r a nödvändigt, att statens stödaktion begränsades, så a t t densamma, vad svenska sockerfabriksaktiebolagets betodling beträffade, ej avsåge större areal än 32 000 hektar, vilket vore något över 10 % mer än 1918 års areal. I fråga om den av de sakkunniga ifrågasatta formen av g a r a n t i till bolagen för av Kungl. Maj:t godkända kostnader förklarade sig departementschefen finna denna lämplig med hänsyn till de särdeles ovissa förhållanden och med fästat avseende vid att bolagens vinstmöjligheter under kristiden begränsats genom statens kontroll. Det läte sig emellertid icke förutsägas i vad mån den garanti, staten skulle lämna, komme att medföra befogade ersättningskrav från bolagens sida. Då redan genom priserna å sockerprodukterna mer ä n full ersättning för de ökade inköpskostnaderna för 1919 års betskörd bereddes bolagen, kunde det inträffa, a t t dessa i förväg uppbure större belopp än de vid en slutlig avräkning kunde finnas berättigade till. Departementschefen ansåg sig med anledning därav böra framhålla, att de av bolagen såsom överpris och minskad sockerskatt i förskott uppburna medlen skulle j ä m t e d ä r å löpande r ä n t a av bolagen fonderas mot framtida redovisningsskyldighet. I anslutning till vad chefen för jordbruksdepartementet sålunda anfört, föreslog Kungl. Maj:t i särskilda propositioner, att ersättning borde beredas sockerbolagen för deras merkostnader under 1919 för betornas inköp och förädling på så sätt, a t t dels sockerskatten sänktes för viss tid med 5 öre, dels den särskilda lösenavgiften för industri och restaurangsocker fortfor att uttagas med samma belopp som tidigare, dels ock staten gentemot bolagen iklädde sig garanti för av Kungl. Maj:t god kända, på annat sätt ej täckta kostnader. Propositionerna biföllos av riksdagen. Den beslutade stödaktionen byggde på att de dittillsvarande maximi- utvecklingen priserna å socker skulle bibehållas till och med den 31 oktober 1919. Emel- T*** ti?e* i

• -|

i

A - i

JOT

SOCK€T~

lertid hade genom fredsslutet samt handelsspärrens försvinnande situa- regleringens tionen ä n d r a t s r ä t t väsentligt. Möjligheter förelågo sålunda för a t t den och fat8' i

A%»

T

.

T , , , ii

garanUemax

statliga reglering, som dittills med stöd av förfoganderättslagen ä g t r u m weekting. beträffande handeln med socker och sirap, vilken reglering omfattade jämväl importen av nämnda varor, skulle komma a t t upphöra i den m å n förfoganderättslagen upphörde att gälla. E n ä r till följd d ä r a v importen av socker bleve fri, syntes det ej uteslutet, att importerat socker kunde komma a t t säljas till billigare pris än det, vilket det svenska sockret måste betinga, för att icke på grund av statsgarantien till sockerbolagen stor förlust skulle åsamkas statsverket. Som det under dessa omständigheter ansågs nödvändigt, a t t staten ägde i sin h a n d medel att i fall av behov reglera sockerimporten och därmed priserna å den inhemska sockermarknaden, beslöt 1919 års riksdag efter framställning från Kungl. Maj:t j ä m v ä l med- * giva, att, därest Kungl. Maj:t funne omständigheterna så påkalla. Kungl.

42 Maj:t ägde föreskriva, att för tid, som Kungl. Maj:t bestämde, dock ej längre än till och med den 31 oktober 1920, införsel till riket av socker icke finge äga r u m av a n n a n än staten eller den eller dem, å t vilken eller vilka Kungl. Maj:t överläte denna rätt. Sedan med stöd av detta medgivande förordning utfärdats den 16 juli 1919 om införselmonopol å socker a t t gälla tillsvidare till och med den 31 oktober 1920, träffade Kungl. Maj:t avtal med svenska sockerfabriksaktiebolaget om utövande av monopol på vissa villkor. Nyssnämnda den 16 juli bestämdes även, att sockerregleringen från och med den 1 augusti 1919 skulle upphävas. Den av statsmakterna vidtagna stödaktionen åt 1919 års betodling visade sig medföra åsyftade verkningar. Betarealen ökades från 30501 hektar under 1918 till 35 500 hektar under 1919, och den avverkade betmängden steg samtidigt från 818 171 ton till 909 870 ton. På grund av en tillfredsställande sockerhalt hos betorna blev även råsockerproduktionen jämförelsevis omfattande, nämligen 145 108 ton. Till följd av starkt ökad konsumtion av socker efter ransoneringens upphörande måste dock under hösten 1919 ej mindre än 25 000 ton råsocker importeras från Cuba, oaktat detta socker ställde sig väsentligt dyrare ä n det inhemska. Som tillförseln å den svenska marknaden det oaktat visade sig v a r a för ringa, bemyndigades svenska sockerfabriksaktiebolaget i början av år 1920 a t t importera ytterligare 15 000 ton råsocker. Samtidigt höjdes maximipriset å socker med 25 öre per kilogram för krossmelis och för övriga sorter i förhållande därtill. F r å g a n om de åtgärder från statens sida, som kunde anses påkallade beträffande sockerbetsodlingen och priserna å socker m. m., var sålunda allt jämt aktuell. I en av särskilt tillkallade utredningsmän i m a r s 1920 avlämnad promemoria betonades även med styrka, att det med h ä n s y n till den dåmera starkt stegrade inhemska sockerkonsumtionen under en tid, då den viktigaste europeiska produktionen eljest vore i hög grad minskad, måste v a r a ett allmänt intresse av vikt, att den svenska betodlingen och därmed v å r egen sockerproduktion erhölle största möjliga omfattning. E n l i g t utredningsmännens mening borde därför staten lämna sockernäringen stöd jämväl under år 1920 på i huvudsak samma grunder, som tillämpats vid 1919 års stödaktion. Utredningsmännen ansågo sig dock böra u n d e r s t r y k a att mot den form av garanti, som därvid kommit till användning, och den därmed förenade statskontrollen vägande invändningar kunde göras. Skulle därför kristidens ekonomiska verkningar bliva långvarigare ä n m a n d å hade anledning befara, och av denna anledning fortsatta k r a v resas på vidmakthållande av de provisoriska åtgärder, som under denna tid vidtagits av statsmakterna med avseende å sockerbolagen, ville utredningsmännen som sin uppfattning uttala önskvärdheten av att frågan om a n d r a v ä g a r för sockerproduktionens tryggande och för ordnandet av för hållandet mellan det a l l m ä n n a och sockerindustriens utövare mått» i god tid upptagas till undersökning.

43 Med anledning av vad utredningsmännen anfört föreslog K u n g l . Maj:t i proposition till 1920 års riksdag, att staten skulle lämna sockerhanteringen stöd j ä m v ä l under år 1920 i huvudsaklig överensstämmelse med de för å r 1919 gällande grunder. Någon begränsning av statens ansvarighet rörande svenska sockerfabriksaktiebolagets betodling till 32 000 hektar ansågs dock n u ej böra ifrågakomma. Propositionen blev av riksdagen bifallen. I anslutning till det sålunda fattade beslutet förlängdes även bemyndigandet beträffande importmonopol å socker till och med den 31 oktober 1921. Det sålunda av staten lämnade stödet åt betodlingen under år 1920 hade till följd, a t t odlingen tilltog mycket kraftigt under n ä m n d a år. Betarealen ökades sålunda till 45 686 hektar, varför, trots att skörden per arealenhet k v a n t i t a t i v t sett var ogynnsam, mängden avverkade betor likväl uppgick till 1007 449 ton. Som sockerhalten var tillfredsställande, steg råsockerutbytet högst avsevärt, nämligen till ej mindre än 164 210 ton. Det oaktat måste dock en ytterligare import av socker äga rum, så att den totala kvantiteten importsocker under konsumtionsåret 1920/1921 uppgick till cirka 60 000 ton. F ö r utredning angående landets fortsatta importbehov och å t g ä r d e r för verkställande av en dylik import tillkallade därför chefen för jordbruksdepartementet i början av å r 1921 nya sakkunniga. Dessa hade även att upptaga bland annat frågan om vilka särskilda åtgärder, som erfordrades för tryggande av den inhemska betodlingen under år 1921. I en i j a n u a r i 1921 avgiven promemoria tillstyrkte de sakkunniga, att n å g r a åtgärder för det dåvarande icke måtte företagas för import av socker. Beträffande stöd åt betodlingen anförde de sakkunniga i en senare promemoria bland annat, att samma ofrånkomliga och rent samhälleliga behov, som under exempelvis åren 1917—1919 betingat den svenska sockerbetsodlingens kraftiga främjande för fyllande av ett oundgängligt sockerbehov, icke vore för handen. Sedan snart två år tillbaka vore nämligen importmöjligheterna åter öppnade, och prisförhällandena å världsmarknaden — för socker likaväl som för ett flertal andra livsmedel — hade så småningom bringats därhän, att utländsk vara kunde tillföras landet till billigare pris än den svenska. Men andra omständigheter påkallade enligt de sakkunnigas mening, a t t staten även för 1921 års betskörd och dennas förädling vidtoge produktionsfrämjande åtgärder. Förutom det så a t t säga normala intresset a t t stödja och vidmakthålla denna för riket u r m å n g a synpunkter synnerligen betydelsefulla näring, vore det av nöden, a t t import av socker med hänsyn till bland annat valutaförhållandena så vitt möjligt kunde undvikas och den inhemska sockerproduktionen, som under krisåren genom det statliga ingripandet förhindrats u t n y t t j a de gynnsamma konjunkturerna, bereddes möjlighet a t t arbeta under betryggande betingelser även under övergångsåret 1921 och tillsvidare, så länge det utländska sockerpriset — som i stort sett tenderade mot nedgående — ännu icke hade stadgats. De sakkunniga förordade därför fortsatt statligt

stöd beträffande betodlingen. Vad anginge det betpris, som lämpligen borde godtagas såsom utgångspunkt vid den ifrågasatta stödaktionen, hade de sakkunniga, efter att ha genomgått vissa av agronom L. Nanneson framlagda produktionskostnadskalkyler samt verkställt åtskilliga jämkningar däri, stannat vid ett betpris av 7 kronor 25 öre per deciton betor med 16 % sockerhalt vid höstleverans, vartill komme ett tilläggspris av 3 öre per deciton för varje överskjutande tiondels procent sockerhalt. Med ledning av vad de sakkunniga anfört, utarbetades sedermera proposition till 1921 års riksdag. I sitt därvid fogade anförande till statsrådsprotokollet framhöll föredragande departementschefen, a t t han i likhet med de sakkunniga ansåge, att åtgärder borde vidtagas för tryggande av den inhemska sockerbetsodlingen jämväl under år 1921. Visserligen vore det sant, att möjligheter förefunnos för införskaffande till riket av utländskt socker, om så skulle erfordras, ävensom att priset å dylikt socker åtminstone för det dåvarande ställde sig billigare än det svenska, men förhållandena å den utländska sockermarknaden vore ingalunda så stabiliserade, att man med någon säkerhet kunde bedöma situationen å denna m a r k n a d under påföljande konsumtionsår. Det vore ej uteslutet, att en otillräcklig inhemsk sockerbetsodling och sockerproduktion under året kunde medföra svåra följder med hänsyn till sockertillgången i landet. Den sockerimport, som under föregående konsumtionsår visat sig ofrånkomlig, belöpte sig till 60 000 ton och betingade ett inköpspris av ungefär 80 miljoner kronor (frakt, assurans, tull och skatt vore icke inräknade i i detta belopp). Det rörde sig alltså om värden, som hade stort inflytande på rikets handelsbalans samt v å r a betalnings- och valutaförhållanden gent emot utlandet. Då en eventuell ny import av socker under rådande förhållanden sannolikt komme att till huvudsaklig del avse rörsocker samt i följd härav ske från länder, som hade mindre deprecierad valuta än vår, vore det enligt departementschefens mening av stor betydelse även för uppehållande av den svenska kronans köpkraft a t t så vitt möjligt undvika ett förnyande av mera betydande inköp av utländskt socker. De fördelar, som under förutsättning av god tillgång och lågt pris å socker å världsmarknaden skulle vinnas genom införsel av utländskt konsumtionssocker, ansåg departementschefen icke v a r a så betydande, att man med hänsyn därtill borde taga den risk och de olägenheter, som sålunda vore förenade med a t t i mera betydande omfattning göra det inhemska sockerbehovets tillgodoseende under innevarande och kommande hushållsår beroende å inköp av utländskt socker. Då det med bestämdhet kunde förutsättas, a t t den inhemska betodlingen och sockerproduktionen — som visserligen under krisåren genom produktionsbefrämjande statliga åtgärder kommit i åtnjutande av visst stöd men som dock å a n d r a sidan just genom dessa åtgärders prisregierande k a r a k t ä r förhindrats a t t fritt utnyttja högkonjunkturen under r å d a n d e tidsförhållanden — icke kunde v a r a i stånd att på egen risk u p p r ä t t h å l l a en för rikets ungefärliga behov näst-

45 kommande hushålisår erforderlig produktion, fann sig departementschefen böra tillstyrka sådana åtgärder, som av de sakkunniga föreslagits ifråga om årets sockerproduktion. Mot de sakkunnigas beräkningar och förslag beträffande betpriset hade departementschefen ej heller något att erinra. Under förutsättning att sockerbolagen betalade det föreslagna priset till betodlarna ävensom i övrigt tillämpade de grunder departementschefen angivit, hemställde han om a t t staten skulle ikläda sig viss garanti för av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av 1921 års betskörd och för dess förädling i huvudsaklig överensstämmelse med föregående års anordning. Statens ansvarighet borde dock begränsas till att ifråga om svenska sockerfabriksaktiebolagets betodling gälla högst 42 000 hektar eller samma areal, som vore avsedd å r 1920. I sitt över propositionen avgivna utlåtande framhöll jordbruksutskottet bland annat, att utskottet visserligen känt en viss tveksamhet, huruvida statsmakterna jämväl för dåvarande år borde fortgå på den tidigare inslagna vägen att kraftigt understödja den inhemska betodlingen. Med hänsyn till det osäkra läget å världsmarknaden samt faran av en avsevärd minskning i landets sockerproduktion, därest staten undandroge denna produktion sitt stöd, hade emellertid utskottet icke funnit tillrådligt att ställa sig avvisande mot ett fortsatt understödjande av densamma. Utskottet ansåg sig jämväl ej böra motsätta sig, att stödet gåves formen av en statsgaranti, ehuru en sådan anordning måste anses v a r a av ren kristidsnatur. Med avseende å de föreslagna grunderna för stödet hade emellertid utskottet funnit, att de produktionskostnader, vilka lagts till grund för det av Kungl. Maj:t föreslagna betpriset, beräknats till väl höga belopp. Med hänsyn därtill och i betraktande av de tendenser till allmän prissänkning, som vore för handen, ansåg utskottet, att det föreslagna betpriset borde nedsättas till 6 kronor 50 öre per deciton vid höstleverans och 7 kronor per deciton vid vinterleverans, allt för betor med en sockerhalt av 16 %. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte medgiva, att staten gent emot sockerbolagen iklädde sig viss garanti under förutsättning, att bolagen till betodlarna utbetalade ersättning enligt av Kungl. Maj:t föreslagna grunder med däri av utskottet angivna förändringar. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen. För att emellertid säkerställa staten mot utgifter på grund av garantien måste sockerbolagen beredas möjlighet att för sin vara erhålla ett pris, som täckte produktionskostnaderna och möjliggjorde av Kungl. Maj:t godkänd förräntning av bolagens aktiekapital. Härför erfordrades ett fortsatt utestängande av konkurrensen med det för det dåvarande billigare utländska sockret. I särskild proposition föreslogs därför, att införselmonopolet måtte förlängas tillsvidare till och med den 31 oktober 1922, under vilken tid Kungl. Maj:t jämväl skulle äga föreskriva maximipris å socker. Sistberörda proposition blev av riksdagen bifallen, varvid emellertid riks-

dagen uttalade den förväntan, att Kungl. Maj:t komme att med synnerlig noggrannhet pröva vederbörande sockerfabriksaktiebolags samtliga driftkostnader, varjämte riksdagen även förutsatte, a t t Kungl. Maj:t därvid icke komme att godkänna högre utdelning å bolagens aktiekapital än efter 5 %. Till följd av den sålunda lämnade garantien erhöll betodlingen under å r 1921 en rekordartad omfattning. Betarealen uppgick nämnda år till 48 752 hektar eller den högsta siffra, som någonsin uppnåtts. Betskörden var även osedvanligt god såväl kvantitativt som kvalitativt. Den avverkade betmängden utgjorde sålunda 1448 339 ton och råsockerutbytet 234 771 ton. Som samtidigt till följd av den ekonomiska depressionens inträdande sockerkonsumtionen kraftigt nedgick, var det givetvis att vänta, att ett betydande sockerlager komme att föreligga vid konsumtionsårets slut den 31 oktober 1922. med vilken dag enligt då gällande bestämmelser importmonopolet upphörde. Som dessutom sockerpriset å den utländska marknaden under år 1921 undergick ett katastrofalt fall, var det nödvändigt för undvikande av alltför stora förluster för staten, att vid avveckling av statsgarantien särskilda åtgärder i en eller a n n a n form vidtogos. Med anledning därav inledde regeringen, sedan utredning i frågan verkställts av särskilda sakkunniga, vilka därvid tillstyrkt förlängning av förordningen angående införselmonopol samt fastställande av högsta pris å socker, förhandlingar med sockerbolagen för ernående av statens omedelb a r a befrielse från förpliktelsen på grund av de lämnade garantierna, mot det a t t ett visst maximipris jämte importförbud bestämdes för viss tid. I samband därmed sökte regeringen jämväl träffa sådan uppgörelse med sockerbolagen, att betodlingen under år 1922 i viss begränsad omfattning tryggades. Då det emellertid visade sig omöjligt att med svenska sockerfabriksaktiebolaget på för regeringen antagliga villkor ernå en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande definitiv uppgörelse angående vare sig den tidigare statsgarantiens avveckling eller 1922 års betodling och sockerproduktion, ansåg sig Kungl. Maj :t böra föreslå 1922 å r s riksdag att dels antaga ett förslag till förordning om fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 30 juni 1923 av d å v a r a n d e bestämmelser angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker, dels ock medgiva Kungl. Maj:t r ä t t att, om så erfordrades, upphäva förordningen före sistnämnda dag. I anslutning till denna proposition väcktes i såväl första som a n d r a kammaren motioner, vilka avsågo att genom avtal mellan Kungl. Maj:t och sockerbolagen tillförsäkra de senare ett visst bidrag för inköp av betor under år 1922 samt a t t giltigheten av importmonopolförordningen skulle förlängas, i den mån detta erfordrades, för att avtalets fullgörande icke m å t t e åsamka statsverket utgifter. I sitt över nyssberörda proposition samt motioner avgivna utlåtande hän-

visade bevillningsutskottet till att, såsom här nedan närmare omförmäles, riksdagen redan fattat beslut i anledning av att i olika motioner vissa förslag om stöd från statens sida åt sockerproduktionen inom landet tidigare framförts. Under åberopande av vad därvid förevarit, hemställde utskottet om bifall till Kungl. Maj:ts proposition, vilket jämväl blev riksdagens beslut. Sist åsyftade förslag om stöd frän statens sida åt socker produktionen under år 1922 hade tilkommit, sedan förda underhandlingar mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget samt representanter för betodlarna angående möjligheten att finna ett pris. som kunde läggas till grund för 1922 års betodling, visat sig resultatslösa. Vid dessa förhandlingar hade nämligen bolaget förklarat sig på grund av de osäkra förhållandena å sockermarknaden icke kunna erbjuda betodlarna något bestämt fast betpris utan i stället föreslagit, att betpriset skulle ställas i visst förhållande till försäljningspriset å det socker, som kunde ur betskörden utvinnas. Bolaget hade härvid föreslagit, att till grund för prisberäkningen skulle läggas medelpriset å krossad melis (K 5) enligt bolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden 1 november 1922—50 juni 1923, minskat med sockerskatten, 16 öre per kilogram. Vid ett så uträknat genomsnittspris å krossad melis under denna tidsperiod av 54 öre per kilogram erbjöd sockerbolaget ett grundpris för höstlevererade betor av 2 kronor 20 öre för 100 kilogram vid en sockerhalt av 16 %. För varje öre eller tiondel därav, som bolagets genomsnittspris å krossad melis under tidsperioden bleve högre än 54 öre per kilogram, skulle priset å 100 kilogram betor ökas med 10 gånger denna prishöjning. Skulle genomsnittspriset å krossad melis under tidsperioden sjunka under 54 öre, skulle priset per 100 kilogram betor på enahanda sätt proportionsvis minskas. För betor, som levererades å vinterleverans samt vid högre sockerhalt än 16 %, skulle tillägg utgå efter enahanda grunder som före kriget. Betodlarnas representanter hade emellertid ansett dessa av svenska sockerfabriksaktiebolaget föreslagna odlingsvillkor oantagliga. De vid riksdagen framförda förslagen om stod åt sockerproduktionen under år 1922 gingo därför ut på antingen att för underlättande av en överenskommelse mellan sockerbolagen och betodlarna tullsatserna för socker under påföljande konsumtionsår skulle ersättas av i visst förhållande till importpriset glidande tull, eller ock att staten under år 1922 liksom under år 1921 skulle ikläda sig garanti för kostnaderna för inköp och förädling av betskörden i enlighet med vissa angivna grunder. Till stöd för förslagen framhölls, hurusom med de av svenska sockerfabriksaktiebolaget enligt ovan erbjudna villkoren betodlarna vore tvingade att nedlägga betodlingen och övergå till andra mindre dyrbara och mindre förlustbringande odlingar. En allmän nedläggning av betodlingen kunde emellertid väntas medföra synnerligen ödesdigra ekonomiska och sociala konsekvenser i flera riktningar. Det vore icke endast jordbruket i de betodlande områdena, som genom nedläggning av betodlingen skulle lida

48 allvarliga såväl direkta som indirekta förluster, de senare särskilt genom rubbningar av växtföljden, som därav skulle föranledas. Betodling och betindustri sysselsatte direkt och indirekt ett synnerligen stort antal arbetare. E n nedläggning av den inhemska sockerproduktionen skulle därför avsevärt förvärra den rådande arbetslösheten. Den skulle vidare medföra stark trafikminskning för j ä r n v ä g a r n a inom de betodlande om rådena och föranleda indirekta förluster för en m ä n g d näringsföretag, vilka i sockerindustrien hade synnerligen viktiga a v n ä m a r e för sina produk ter. Vidare kunde, med hänsyn till betydelsen för folknäringen av att socker i tillräcklig mängd producerades inom landet, sockernäringens även tyrande få de mest ödesdigra konsekvenser även för de konsumerande folklagren. I sitt över motionerna avgivna utlåtande erinrade sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet om a t t de t r ä n g a n d e k r a v på åtgärder för sockerkonsumtionens tillfredsställande, som tidigare framställts, icke för det dåvarande kunde göras gällande. Till följd av 1921 å r s rika skörd komme nämligen ett betydande överskott av socker med all säkerhet att finnas tillgängligt vid löpande konsumtionsårs slut. Omfattningen av den sockerbetsodling, som erfordrades för att tillgodose det återstående behovet under nästkommande konsumtionsår, uppskattades därför av utskottet till högst 15 000 hektar eller mindre än en tredjedel av den under 1921 odlade arealen. I och med det sålunda inträdda nya läget hade det bärande skälet för hittills vidtagna åtgärder till sockerkonsumtionens stödjande bortfallit. I stället ansåg utskottet förhållandena vid d å v a r a n d e konsumtionså r s slut såväl u r konsumenternas som ur sockerproducenternas synpunkt särskilt lämpade för att låta sockerproduktionens särställning upphöra. Det betydande sockeröverskottet uteslöte nämligen å ena sidan, praktiskt taget, risken av brist under följande konsumtionsår och innebure å andra sidan, att såväl betodlarnas som industriens ekonomiska risk beträffande 1922 å r s betskörd vore relativt ringa. Utskottet fann sig därför icke kunna förorda bifall till någon av de föreliggande motionerna eller eljest föreslå åtgärder i det av motionärerna avsedda syftet. Utskottet kunde dock icke underlåta giva uttryck åt den uppfattningen, att sockerbolagen och betodlarna genom ömsesidigt tillmötesgående borde k u n n a uppnå en överenskommelse, som med skälig fördelning av de ekonomiska riskerna tryggade betodling dåvarande å r i den omfattning, som under förutsedda förhållanden kunde anses erforderlig, samt att de med hänsyn till den svåra kris, v å r t land genomginge, skulle k ä n n a det som en allvarlig plikt a t t göra allt vad göras kunde för a t t komma till samförstånd. I enlighet med utskottets hemställan blevo även ifrågavarande motioner av riksdagen avslagna.

49 Utvecklingen under senare år. De farhågor, som yppades vid riksdagsbehandlingen av sistberörda fråga, utveckUngm för a t t betodlingen skulle fullständigt nedläggas, sedan staten v ä g r a t "922—1926. l ä m n a sitt stöd åt densamma, besannades ej. Mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och betodlarna avslöts nämligen ett kontrakt, enligt vilket g r u n d p r i s e t för betor med 16 % sockerhalt visserligen ställdes i visst beroende av sockerpriset, men det tillika bestämdes, att grundpriset ej finge överstiga 3 kronor 50 öre och ej understiga 2 kronor 20 öre per deciton. D ä r j ä m t e föreskrevs även, att därest tullen å raffinad minskades, inn a n skörden vore slutsåld, skulle minskningen till en tredjedel bäras av bolaget och till två tredjedelar av betodlarna. P å grundval av detta k o n t r a k t jämte ett mellan mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag och dess betodlare likaledes träffat avtal ägde odling r u m å 16 752 hektar, v a r a erhölls 441765 ton avverkade betor. Denna betmängd v a r tillräcklig, för a t t den erhållna råsockerproduktionen, 72 126 ton, jämte överskottet från föregående kampanj skulle täcka behovet under det kommande året. Endast en relativt obetydlig import av råsocker behövde därför äga rum. Även rörande villkoren för 1923 års betodling kunde enighet åvägab r i n g a s mellan sockerindustrien och betodlarna, u t a n a t t staten behövde ingripa. Likaledes denna gång ställdes betpriset i relation till sockerpriset u n d e r viss period. Enligt de för ifrågavarande odling tecknade kontrakten mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och dess betodlare lades nämligen till grund för beräkning av betpriset medelpriset å krossad melis vid försäljning till engrossister under tiden 1 oktober 1923—31 maj 1924, minskat med sockerskatten. Vid ett sålunda u t r ä k n a t genomsnittsp r i s å krossad melis av 54 öre per kilogram bleve grundpriset 2 kronor 65 öre för deciton betor vid en sockerhalt av 16 %. För varje öre eller tiondel därav, som bolagets genomsnittspris å krossad melis under tidsperioden bleve högre än 54 öre, skulle priset per deciton betor ökas med 7 gånger nyssnämnda prishöjning. Nedginge genomsnittspriset å krossad melis under 54 öre, skulle däremot priset per deciton betor minskas proportionsvis p å enahanda sätt. Den i enlighet med dessa bestämmelser verkställda odlingen under 1923 omfattade ej mindre än 42 831 hektar. Den avverkade betmängden uppgick till 1005 419 ton och råsockerproduktionen till 149 608 ton. Det effektiva betpriset under året uppgick till 3 kronor 94 öre. Under följande år visade det sig emellertid svårt för sockerindustrien och betodlarna att uppnå samförstånd rörande odlingsvillkoren. Med anledning därav tillsatte Kungl. Maj:t på våren 1924 en förlikningskommission, och under dess medverkan lyckades man även under april m å n a d få till s t å n d en uppgörelse mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och Skånes betodlares centralförening angående odlingsvillkoren för de t r e åren 1924— 1926. De på grundval h ä r a v mellan å ena sidan bolaget och å a n d r a sidan respektive betodlare ingångna treårskontrakten innehöllo rörande betpriset 4 — 303102.

50 i huvudsak följande bestämmelser. Till grund för prisberäkningen skulle läggas medelpriset å krossad melis (K 5) enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden 1 februari—31 januari — dock för odlingsåret 1924 under tiden 1 juni 1924—31 januari 1925 —, minskat med sockerskatten, för det dåvarande 16 öre per kilogram. Vid ett sålunda under nämnda tidsperioder uträknat genomsnittspris å krossad melis av 54 öre per kilogram, skulle priset utgöra 2 kronor 90 öre för 100 kilogram betor vid en för fabriken uträknad medelsockerhalt av 16 %. För varje öre eller hel tiondel därav, som bolagets genomsnittspris å krossad melis under tidsperioden bleve högre, respektive lägre än 54 öre per kilogram, skulle priset å 100 kilogram betor ökas, respektive minskas med 7 gånger denna prisförändring. För varje tiondels procent ökning eller minskning i medelsockerhalten skulle betpriset röna ett tilllägg eller avdrag av ett öre per 100 kilogram betor. I särskilt tillägg till kontrakten hade bolaget därjämte gjort den utfästelsen, att för varje hektar av hela den betareal, som samtliga odlare till bolaget enligt de treåriga kontrakten förbunde sig att odla under 1924, skulle av bolaget utbetalas ytterligare 100 kronor, samt att det sålunda uppkommande beloppet skulle utslås med en tredjedel för varje år på den enligt kontrakten under året inköpta totala betkvantiteten, att utbetalas med lika belopp per 100 kilogram betor. Enligt berörda, för betkampanjerna under åren 1924—1926 ingångna kontrakt förelåg ömsesidig rätt för bolaget och centralföreningen till hävande före årsskiftet av kontrakten för återstående kontraktsår, i händelse antingen att det genomsnittliga pris å krossad melis, som enligt kontraktet skulle ligga till grund för betpriset, under tiden 1 februari—1 december det år, uppsägningen skedde, efter avdrag av skatten, understege 48 öre per kilogram eller att sannolika skäl förelåge, att medelpriset under odlingsåret komme att understiga detta belopp, eller ock att väsentligen förändrade förhållanden inträffat antingen beträffande arbetskostnaderna för betodlingen eller sockerfabrikationen eller i fråga om andra faktorer, som legat till grund för den träffade uppgörelsen. Mellan mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag och dess betodlare ingingos betodlingskontrakt för åren 1924—1926 av i huvudsak samma innebörd, som ovan nämnts. På grundval av dessa kontrakt ägde odling av sockerbetor rum under såväl 1924 som 1925 i en omfattning av något över 40 000 hektar, vilket dock till följd av den stigande konsumtionen ej var tillräckligt att fylla behovet, utan måste betydande mängder såväl raffinad som råsocker införas till riket. Till följd av sockerprisets fortgående nedgång hade emellertid betodlarna redan i slutet av 1924 under åberopande av vissa kontraktsbestämmelser begärt att få uppsäga avtalet för kommande år. Bolagen vägrade emellertid godkänna uppsägningen, varför tvistefrågan hänsköts till den på våren 1924 fungerande förlikningskommissionen såsom skilje-

51 domstol, vilken avgjorde frågan i enlighet med bolagens mening. Sockerpriset fortsatte emellertid att sjunka, varför, när betodlarna i slutet av 1925 ånyo begärde att få uppsäga avtalet, bolagen ansågo sig böra godkänna detta. Med anledning därav inleddes kring årsskiftet 1925/1926 nya förhandlingar angående villkoren för sockerbetsodlingen 1926 mellan styrelsen för Skånes betodlares centralförening och representanter för svenska sockerfabriksaktiebolaget under ledning av en av parterna utsedd ordförande. Vid dessa förhandlingar yrkade betodlarföreningens styrelse, att priset å 100 kilogram sockerbetor med en sockerhalt av 16 % skulle utgå med sju gånger det under tiden 1 februari 1926—31 januari 1927 gällande genomsnittspriset, efter avdrag av sockerskatten, å 1 kilogram krossad melis (K 5), varigenom — enligt sagda parts förmenande — utav det för den förädlade varan utgående priset hälften skulle tillfalla råvaruproducenten och hälften förädlingsindustrien. Dessutom yrkades, att denna prisregel kompletterades med en bestämmelse om garanterat minimipris, utgörande 3 kronor 15 öre för 100 kilogram betor, vilket alltså innebar, att en prisberäkning av 7 gånger genomsnittliga krossmelispriset kunde av odlarna godkännas endast under förutsättning, att detta genomsnittspris ej understege 45 öre. För betor med högre sockerhalt än 16 % skulle vissa tillägg utgå. Sockerbolagets representanter förklarade sig vilja erkänna, att det i princip kunde vara riktigt, att betpriset fastställdes till viss multipel av sockerpriset samt undersökte på följande sätt, huru den av betodlarna förordade halvdelningen av det genomsnittliga sockerpriset skulle låta sig göra. Ur 100 kilogram inköpta betor med en sockerhalt av 17*16 % (eller i runt tal 17*2 %) kunde bolaget framställa 14 kilogram s. k. vitsocker, d. v. s. icke omsmält och raffinerat socker. Vitsocker noterades i utlandet med omkring 3*5 a 4 öre lägre pris än raffinad. Då det gällde att dela priset å socker, sådant detta framträdde i bolagets noteringar, måste från detta pris dragas ej blott 3-5 öre, som reducerade varans pris till vitsocker, utan även sockerskatten och den s. k. engrosrabatten, vilken senare ej komme producenterna till godo. Vid berörda förhandlingar föreslogo bolagets representanter i anslutning härtill, att priset å 100 kilogram sockerbetor med 17*2 % sockerhalt skulle utgå med sju gånger medelpriset under tiden 1 februari 1926—31 januari 1927 per kilogram krossad melis (K 5), sedan därifrån dragits icke blott sockerskatten utan även dels engrosrabatten — 4 % å bruttopriset — och dels 3*5 öre, utgörande beräknad prisskillnad mellan raffinad- och vitsocker. För ökning eller minskning i medelsockerhalten (17*2 %) skulle betpriset röna vissa tillägg eller avdrag. Med det vid tiden för ifrågavarande förhandlingar rådande krossmelispriset, 40 öre exklusive sockerskatten, motsvarade bolagets priserbjudande ett pris av 2 kronor 22 öre för 100 kilogram sockerbetor med 16 % sockerhalt, vilket betpris alltså med 93 öre understeg det av odlarna fordrade minimi-

52 priset. Vid det dåvarande sockerprisläget representerade skillnaden mellan p a r t e r n a s ståndpunkter i betprisfrågan ett belopp för hela den berörda betodlingen a v ungefär 10 miljoner kronor. Sockerfrågan I anledning av de svårigheter, som sålunda förelågo för åvägabringande vid 1926 ars a v a v £ a i m e l l a n sockerbolagen och betodlarna i och för säkerställande av riksdag.

betodlingen under å r 1926, samt med h ä n s y n till de olägenheter, som förmenades v a r a förknippade med densammas fullständiga inställande, väcktes vid 1926 års riksdag ett flertal motioner, åsyftande a t t stöd från statens sida skulle lämnas betodlingen under sagda år. Bland a n n a t hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om företagande av skyndsam utredning angående nödiga åtgärder för t r y g g a n d e av inhemsk sockerbetsodling och sockerindustri samt om framläggande för 1926 års riksdag av det förslag, vartill utredningen i fråga kunde föranleda, att av Kungl. Maj:t i 1926 års statsverksproposition föreslagen sänkning av sockerskatten med 4 öre per kilogram socker endast skulle gälla för inhemskt sådant, producerat av vitbetor, samt att riksdagen, under förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts förslag om sänkning av sockerskatten eller eljest beträffande n ä m n d a skatt beslutade en sänkning, som även avsåge socker som infördes till riket, måtte besluta motsvarande höjning av sockertullen, a t t t r ä d a i kraft samtidigt med skattesänkningen. I sitt utlåtande över ifrågavarande motioner gjorde bevillningsutskottet först ett uttalande rörande sin principiella ställning till föreliggande fråga. Utskottet anförde därvid följande: »Då bevillningsutskottet nu går att yttra sig rörande de föreliggande förslagen, vill utskottet till en början erinra om den ståndpunkt, riksdagen under senare år vid upprepade tillfällen intagit, då fråga varit om att genom tullförhöjningar understödja betryckta näringar. I enlighet med förslag av bevillningsutskottet har riksdagen iakttagit regeln att icke vidtaga åtgärder, som måste verka fördyrande på allmänt brukliga livsförnödenheter och därför måste i sin mån medföra stegring i produktionskostnaderna för våra näringar. Då nu Kungl. Maj:t ansett det statsfinansiella läget medgiva en nedsättning av sockerskatten, skulle uppenbarligen den härmed åsyftade nedsättningen i priset för en viktig förnödenhet, vilken förbrukas i ungefär lika stor omfattning oberoende av förmögenhetsställning, förfelas, därest sådana anordningar skulle träffas, genom vilka skattesänkningen komme att antingen gälla endast det inhemska sockret eller motvägas av en tullförhöjning. Bevillningsutskottet, som intager enahanda principiella ståndpunkt, som funnit uttryck i den nyss angivna av riksdagen följda regeln, är följaktligen i princip motståndare till varje förslag av nämnda innebörd. Mot dylika förslag resa sig betänkligheter även ur den synpunkten, att sockernäringen åtnjuter ett i jämförelse med andra grenar av jordbruksnäringen högt skydd. Icke heller de särskilda omständigheter, som i fråga om sockerbetsodlingen åberopas, hava synts utskottet vara av den natur, att de innebära skäl för ett frångående av en hittills konsekvent intagen ståndpunkt. Visserligen är sockerproduktionen för vissa stora delar av landet i olika hänseenden av största vikt och är därigenom även för folkhushållningen i dess helhet av stor betydelse, men dels får detta förhållande icke bortskymma, att andra näringar av likaledes stor betydelse för landet befinna sig i

53 än större trångmål, och dels måste tillses, huruvida de vägar, som föreslås eller eljest erbjuda sig för sockerproduktionens understödjande, äro framkomliga och kunna av bevillningsutskottet förordas.»

Efter att därefter hava påpekat, att hinder med hänsyn till gällande handelstraktater mötte för bifall till vissa av ifrågavarande motioner, vilka inneburo skiljaktig behandling i skattehänseende av inhemskt och utländskt socker, redogjorde utskottet i korthet för de förhandlingar, som ägt r u m mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och Skånes betodlares centralförening. Utskottet anförde därefter bland annat, att m a n torde få anse att, därest parterna icke kunde genom fortsatt ömsesidigt tillmötesgående komma till fullt samförstånd, vad som från statens sida skulle erfordras för att överbygga klyftan dem emellan, skulle hänföra sig endast till sådana fall, då krossmelispriset vore särskilt lågt. E n dylik uppgift vore en förhöjning av sockertullen, som givetvis utövade sin prishöjande inverkan oberoende av prisläget för krossmelis, uppenbarligen icke ä g n a d a t t fylla. Vad sålunda anförts ansåg utskottet v a r a ett avgörande skäl att icke förorda bifall till motionerna om höjning av tullen å socker. Utskottet uttalade vidare, att det borde ankomma på parterna, att, därest de så funne nödigt, hos Kungl. Maj:t göra framställning om medling. Utskottet, som för övrigt förutsatte, a t t Kungl. Maj:t icke komme a t t lämna någon å t g ä r d oförsökt för att befordra åvägabringandet av en rimlig överenskommelse emellan betodlarna och sockerbolagen, hemställde därför, a t t ifrågavarande motioner ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid bevillningsutskottets betänkande voro fogade tvenne reservationer. I den ena reservationen framställdes intet yrkande, men förordades i motiveringen, a t t staten skulle t r y g g a den inhemska betodlingen genom ett tillfälligt statsingripande på i huvudsak det sätt, att staten skulle g a r a n t e r a sockerbolagen a t t betala skillnaden mellan 2 kronor 80 öre för 100 kilogram 17'2-procentiga betor och det betpris, som sockerbolagen kunde betala på basis av dåvarande sockerpris enligt en produktionskalkyl, som täckte bolagens samtliga produktionskostnader och skäliga avskrivningar men som icke upptoge annan förräntning för anläggnings- och driftkapital än betalning av verkliga skuldräntor. I den a n d r a reservationen hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning angående nödiga åtgärder för tryggande av inhemsk sockerbetsodling och sockerindustri samt om framläggande för 1926 å r s riksdag av det förslag, vartill utredningen ifråga kunde föranleda. Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls bevillningsutskottets hemställan. Samma å r s riksdag fattade även beslut om en avsevärd reduktion a v sockerskatten. Denna hade u t g å t t med 16 öre per kilogram alltsedan år 1913 och intill den 1 juli 1925, d å den enligt bevillningsutskottets vid 1925

54 års riksdag hemställan nedsattes till 14 öre. I 1926 å r s statsverksproposition föreslog, såsom ovan antytts, Kungl. Maj:t m i n s k n i n g av sockerskatten till 10 öre per kilogram. Bevillningsutskottet uttalade i anledning härav, att det tillfälle till en allmän skattesänkning, som erbjöde sig, borde, vad den indirekta beskattningen anginge, i främsta r u m m e t begagnas till att lätta den synnerligen höga skattebelastning på socker, som sockerskatten och sockertullen utgjorde. Utskottet hade därför ansett synnerligen önskvärt, att sockerskatten sänktes mera än Kungl. Maj:ts förslag innebure. Det vore nämligen enligt utskottets mening av största betydelse ur folknäringens synpunkt att befordra den ökade a n v ä n d n i n g a v det näringsrika sockret bland mindre bemedlade folklager, som otvivelaktigt under senare år ägt rum. Därtill komme ytterligare det skälet, a t t sockerskatten inom v å r t beskattningssystem vore den enda accis, som träffade en nödvändig livsförnödenhet, varför dess fullständiga avskaffande, i den m å n detta kunde efter h a n d bliva möjligt* borde betraktas såsom synnerligen eftersträvansvärt. Utskottet hemställde därför, att sockerskatten måtte från och med den 1 juli 1926 sänkas till 8 öre per kilogram, vilket yrkande jämväl av riksdagen bifölls. Statsmakterna hava även därefter fortgått på den inslagna vägen att lätta skattebelastningen å socker. Sedan sålunda sockeraccisen nedsatts till 4 öre per kilogram från och med den 1 juli 1928 upphävdes den genom beslut vid 1929 års riksdag från och med den 1 juli 1929. Utvecklingen Sedan riksdagen v ä g r a t biträda de framlagda förslagen om stöd åt bet1928—^29 °dlingen, återupptogos förhandlingarna mellan sockerbolagen och betodlarna under ledning av den av dem tidigare valda ordföranden. Efter det att ett av denne framställt medlingsförslag avslagits, avbrötos emellertid förhandlingarna. I den sålunda uppkomna situationen utsåg Kungl. Maj:t i mars 1926 en särskild förlikningskommission, som omedelbart började sitt arbete på att söka sammanföra parterna, men utan att lyckas. I en officiell kommuniké den 13 april meddelades sålunda, att regeringen med hänsyn till parternas ståndpunkter samt den långt framskridna tiden ansåge fortsatt medlingsarbete utsiktslöst samt icke ägnat a t t leda till resultat, varför detsamma betraktades som avslutat. I det läge, vari frågan om villkoren för betodling under år 1926 sålunda kommit, beslöto betodlarna a l l m ä n t a t t för n ä m n d a å r avstå från a t t odla sockerbetor. Den för året odlade arealen uppgick därför till endast 4 417 hektar, varifrån avverkades 135 760 ton betor. Råsockerproduktionen utgjorde blott 20871 ton, och endast 4 råsockerbruk voro i drift. E n följd h ä r a v var även, att råsockerimporten under åren 1926 och 1927 fick en mycket stor omfattning, nämligen 91499 respektive 101 363 ton. Olägenheterna av den inställda betodlingen, vilka för såväl betodlarna som sockerbolagen voro mycket kännbara, gjorde emellertid de båda parterna mera tillmötesgående mot v a r a n d r a , så att, n ä r på hösten 1926 för-

55 handlingarna återupptogos under ledning av en ny förlikningskommission, en uppgörelse kunde åvägabringas mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och Skånes betodlares centralförening. Härtill bidrog även, att världsmarknadspriset vid denna tid visade en tendens att stiga, något som givetvis återverkade på läget å den svenska sockermarknaden. Enligt den träffande uppgörelsen, vilken ännu är gällande, — betodlingsvillkoren fastställdes för en tid av fem år (åren 1927—1931) — skall till grund för beräkningen av betpriset även denna gång läggas medelpriset å krossad melis (K 5) enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden från och med den 1 februari det år, betorna odlas, till och med den 31 januari nästföljande år, sedan därifrån dragits dels sockerskatten, dels ock 4 % av priskurantpriset, motsvarande den däri ingående grossistrabatten. Det sålunda erhållna effektiva krossmelispriset utgör grundtalet för beräkningen av betpriset. Per deciton betor med 16 % sockerhalt uppgår priset till 6*5 gånger nämnda grundtal (grrundpriset). För varje tiondels procents ökning eller minskning i medelsockerhalten röner betpriset ett tillägg eller avdrag av ett öre per deciton betor. överenskommelsen innebar vidare, att, därest tullsatserna å socker eller melass ändras under giltighetstiden för uppgörelsen, ändringen skall delas lika mellan sockerbolaget och betodlarna, ävensom att tvist om tolkning och tillämpning av denna bestämmelse skall avgöras av den på hösten 1926 fungerande förlikningskommissionen. Med hänsyn till att prisöverenskommelsen skulle gälla för en så lång tid som fem år, hade betodlarna vid förhandlingarna krävt samt fingo jämväl i uppgörelsen intagna vissa bestämmelser om rätt för enskild odlare att kunna för ett kontraktsår i sänder minska den eljest enligt kontraktet tecknade betarealen. Betodlingskontrakten innehålla i detta hänsesende i huvudsak följande stadganden. Därest enskild odlare önskar för något av kontraktsåren minska den areal, han enligt kontraktet förbundit sig att odla, är han härtill berättigad för ett år i sänder, för så vitt minskningen avser intill 50 % av sagda areal samt han härom gör skriftlig anmälan till fabriken genom att före den 15 mars det år, sådan minskning avses skola ske, lämna uppgift angående storleken av den areal, å vilken han för nästkommande kampanj ämnar odla sockerbetor. Denna areal bliver för det året bindande. Viss möjlighet finnes därjämte för enskild odlare, för vilken fortsatt betodling skulle medföra oöverkomliga svårigheter, att efter särskild anhållan och medgivande i vart fall av sockerfabriken — eller vid tvist av den förut nämnda kommissionen — minska sin odling med mera än 50 % eller helt inställa densamma. I anslutning till förenämnda bestämmelser om enskild odlares rätt att i viss ordning kunna minska sin kontrakterade betareal, har i kontraktet det stadgandet intagits, att sockerbolaget må inställa driften vid råsockerfabrik endast för det fall, att för någon fabrik betarealen nedgår under

56 80 % av den till fabriken 1924 tecknade arealen eller för fabrik i Skåne under 1200 hektar. Vill odlare, som tecknat odling till fabrik, som på grund av denna bestämmelse ej igångsattes, leverera till annan fabrik, om vilken överenskommelse träffats mellan bolaget och odlaren, skall så anses, som om odlingen tecknats till denna andra fabrik. I enlighet med på grundval av nämnda uppgörelse tecknade kontrakt mellan å ena sidan sockerbolagen och å andra sidan de enskilda betodlarna ägde sedermera odling av sockerbetor rum under såväl år 1927 som år 1928. Betarealen uppgick de båda åren till 40 559 respektive 42 616 hektar samt den avverkade betmängden till 957 214 respektive 1061 872 ton betor. Råsockerproduktionen utgjorde samma år 145 350 respektive 160 885 ton. Emellertid visade sig den förbättring i sockerpriserna å världsmarknaden, som konstaterats i slutet av år 1926 och början av år 1927, vara av övergående natur. I Sverige nedgick sålunda priset å krossmelis stadigt, så att detsamma, exklusive sockerskatten, efter att i mars 1927 hava uppgått till 50 öre, vid årsskiftet 1928/1929 var nere i 36 öre. I det sålunda uppkomna läget och inför utsikterna, att odlarna för 1929 års betskörd skulle erhålla ett icke lönande betpris, ingåvos till Kungl. Maj:t åtskilliga framställningar från olika håll om att staten skulle träda emellan. I december 1928 tillsatte därför Kungl. Maj:t en särskild kommission med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag till åtgärder med anledning av sockerbetsodlingens inom landet betryckta läge. Efter verkställd utredning hemställde kommissionen i sitt den 8 januari 1929 avgivna utlåtande, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att höja tullen för raffinerat socker och därmed i tullavseende jämställt oraffinerat socker från 10 öre till 13 öre per kilogram under tiden från och med den 1 mars 1929 eller den tidigare dag, Kungl. Maj:t bestämde, till och med den 31 januari 1930. Under denna förutsättning hade nämligen de båda sockerbolagen förbundit sig använda genom tullhöjningen influtna medel till att betala betodlarna särskilt tillägg å det kontraktsenliga betpriset i enlighet med vissa grunder. Därest dylik åtgärd vidtoges, komme enligt kommissionens mening den svenska sockerbetsodlingen för år 1929 att bliva uppehållen i så stor omfattning, att de ur samhällelig synpunkt starkt framträdande sociala och ekonomiska vådorna av minskad betodling förebyggdes. Statsingripandet komme å andra sidan ej härigenom att sträcka sig längre, än som oundgängligen erfordrades för detta syftes ernående, samt hade helt och hållet karaktär av provisorisk åtgärd i en av internationella förhållanden inträt fad kritisk situation på sockerbetsodlingens område. Mot den sålunda ifrågasatta tillfälliga tullhöjningen syntes mera vägande invändningar knappast heller kunna göras ur konsumentsynpunkt i betraktande bland annat därav, att sockerpriset i allt fall kunde beräknas komma att bliva för konsumenterna väsentligt lägre än vad fallet vore t. o. m. före världskriget.

57 I enlighet med vad sålunda kommissionen hemställt, beslöt Kungl. Maj:t, Sockerfrågan som i sin statsverksproposition upptagit förslag om borttagandet av soc- oidri^2d9a &T* kerskatten, jämväl avlåta proposition till 1929 å r s riksdag om höjning av raffinadtullen från 10 öre till 13 öre per kilogram. I sitt därvid fogade a n f ö r a n d e till statsrådsprotokollet framhöll föredragande departementschefen bland annat, hurusom den verkställda utredningen syntes till fullo å d a g a l ä g g a , att den svenska sockerbetsodlingen för det dåvarande befunne sig i ett bekymmersamt läge. Orsakerna härtill vore framför allt a t t söka i de förhållanden, vilka för det dåvarande vore rådande på den internationella sockermarknaden, och det nära beroende, vari den svenska prissättningen å socker samt sockerbetsodlingen stode därtill. Världsmarknadens pris och därmed även priset här i landet å socker hade nedgått högst avsevärt och befunne sig r ä t t väsentligt under förkrigsnivån. Den främsta anledningen h ä r t i l l vore ökad sockerproduktion, men även andra orsaker, såsom de dumpingtendenser, som framträtt från vissa håll, finge anses hava medverkat. E n l i g t de för den svenska sockerbetsodlingen gällande prisavtalen reglerades den betodlarna tillkommande ersättningen för betorna av det svenska sockerpriset. Den gottgörelse, som betodlarna vid förhandenvarande världsmarknadsläge erhölle, bleve fördenskull så låg, a t t betodlingen säkerligen icke vore lönande. Utredningen hade också givit vid handen, att m a n med dylikt befarat lågt betpris med all sannolikhet hade att r ä k n a med, a t t betodlarna komme att för år 1929 begagna sin kontraktsenliga r ä t t att minska betarealen ned till hälften. Härigenom och med hänsyn till att råsockerfabrikerna i denna situation vore berättigade att inställa driften, kunde man med skäl befara en väsentligt nedsatt betodling å r 1929 och en h ä r a v inträdd kraftig minskning av den inhemska råsockerfabrikationen. Olägenheterna ur allmän synpunkt av en dylik inskränkt betodling och sockertillverkning vore mycket allvarliga. Departementschefen ville särskilt understryka kommissionens uttalanden om den synnerligen menliga inverkan på arbetsmarknaden, som härigenom skulle uppstå. Genom de vid betodlingens inskränkning bortfallande arbetstillfällena komme n å g r a tiotusentals mindre bemedlade personer från södra Sverige, vilka eljest k u n n a t p å r ä k n a sysselsättning vid betskötseln och betupptagningen, att gå förlustiga för dem erforderliga arbetsinkomster, och detta förhållande finge k ä n n b a r a följder för deras familjer och hemorter. Den av ins k r ä n k t betodling förorsakade stängningen av vissa råsockerfabriker komme i stor utsträckning a t t medföra arbetslöshet för de vid dessa fabriker eljest sysselsatta arbetarna. Av kommissionen hade vidare påvisats, hurusom en nedsatt betodling och råsockertillverkning föranledde allvarliga olägenheter och rubbningar i ett flertal av förevarande n ä r i n g mer eller mindre beroende j ä r n v ä g a r s ekonomi ävensom i övrigt i det ekonomiska livet. Det syntes därför med hänsyn jämväl till betodlingens betydelse för jordbruket v a r a en angelägenhet av stor samhällelig vikt att söka genom vidmakthållande av den inhemska betodlingen förebygga de vid en

58 mera omfattande nedläggning av densamma uppkommande sociala och ekonomiska svårigheterna. I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen ett flertal motioner, åsyftande antingen att intet bidrag borde lämnas sockernäringen eller att dylikt stöd borde lämnas men i form av direkt statsanslag, eller ock slutligen att utredning måtte begäras av Kungl. Maj:t rörande ej mindre sockerproduktionens allmänna läge särskilt med hänsyn till förhållandena här i riket än även av möjligheterna för den svenska sockerproduktionens rationalisering. I sitt över propositionen och motionerna avgivna utlåtande erinrade sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet om, bland annat, den allmänna ståndpunkt, som riksdagen sedan flera år tillbaka som regel intagit vid bedömande av framställningar om ökat skydd från det allmännas sida åt betryckta näringar. Riksdagen hade därvid och särskilt under den efter fredsslutet inträffade tiden med prisfall å världsmarknaden sökt uppehålla den principen, att det för det svenska folkhushållet och även för de enskilda näringarna själva i grund och botten vore bäst, att man icke med konstlade medel och åtgärder, som fördyrade allmänt brukliga livsförnödenheter och andra nödvändiga förbrukningsartiklar, förhindrade eller framsköte näringslivets naturliga anpassning efter det rådande världsmarknadsläget. Erfarenheten hade också visat, att denna riksdagens ståndpunkt på det hela taget varit till båtnad för landets ekonomiska liv. Med hänsyn härtill syntes all anledning föreligga att även i fortsättningen med den största varsamhet pröva gjorda framställningar om ytterligare understöd åt enskilda näringar, som på grund av bristande konkurrenskraft gent emot utlandet råkade i svårigheter, gällande detta framför allt, om fråga vore att genom höjda skyddstullar åstadkomma en fördyring av prisläget inom landet. Detta uteslöte emellertid icke, att fall kunde förekomma, då det av särskild anledning kunde befinnas vara av nöden att lämna ett tillfälligt understöd åt en för landet betydelsefull näring, som tack vare dylik tillfällig hjälp kunde antagas bestå i konkurrensen. Vad särskilt anginge den svenska sockernäringen borde icke förglömmas, att denna redan åtnjöte ett väsentligt och i förhållande till varans pris mycket högt tullskydd. Genom den gällande tullsatsen, 10 öre per kilogram färdigt socker, hade konsumenterna påtagit sig en utgift för stödjande av den svenska betodlingen och sockerindustrien, som med en årsförbrukning av drygt 200 000 ton årligen uppginge till minst 20 miljoner kronor, varav ungefär 1ji tillfölle statskassan i form av tullinkomster och återstoden uppbures av betodlarna och sockerindustrien. Redan det nuvarande tullskyddet på socker fördyrade detta viktiga livsmedel för det svenska folkhushållet med ungefär 40 % av världsmarknadspriset. Med hänsyn härtill syntes det vara av stor vikt att i detta fall särskilt noga pröva,

59 huruvida anledning funnes för staten att bereda denna näringsgren ytterligare ekonomiskt stöd. Efter att därefter hava lämnat en kort redogörelse för situationen å den internationella sockermarknaden framhöll utskottet, att av det i ämnet tillgängliga materialet man icke torde kunna draga annan slutsats, än att det för det dåvarande vore synnerligen ovisst, om betsockerproduktionen för den närmaste framtiden hade att vänta en förbättrad ställning på världsmarknaden för socker. Utskottet, som därför icke kunde göra något uttalande om det dåvarande prislägets tillfälliga natur, ansåg emellertid ytterligare utredning i sockerfrågan påkallad i syfte att få hithörande spörsmål om sockermarknadens allmänna läge och betsockerproduktionens — särskilt den svenska sockernäringens — framtidsutsikter allsidigt och ingående belysta. Därvid borde jämväl undersökas, huruvida icke den svenska sockerindustrien och betodlingen borde kunna genom rationaliserings- och koncentrationsåtgärder ernå ökade möjligheter att bättre än hittills bestå i konkurrensen på sockermarknaden. Av intresse vore också att vid dylik utredning få närmare utrönt de betingelser, varunder rörsockerproduktionen arbetade, såsom ifråga om de produktionsfaktorer — däribland arbetskostnaderna — som bestämde ifrågavarande produktion. I avvaktan på denna utrednings slutförande ansåg sig emellertid utskottet, ehuru icke utan tvekan men med avseende fäst särskilt å de sociala sidorna av en inhemsk betodling, böra förorda visst ytterligare, tillfälligt understöd från det allmännas sida i syfte att för år 1929 förhindra mera väsentlig minskning av den svenska betodlingen och råsockerfabrikationen. Detta skedde dock under förutsättning, att den tillfälliga hjälpen gåves sådan form, som ur det allmännas synpunkt kunde anses lämplig. I sistnämnda hänseende ansåg utskottet, att den av Kungl. Maj:t föreslagna vägen med sockertullens höjande icke borde beträdas. Med tullhöjning anskaffades det för betprisets förbättring erforderliga penningbeloppet genom konsumtionsbeskattning, i det att varje förbrukare av socker tvingades att i form av ett merpris å det socker, han inköpte, ytterligare understödja betodlingen. Detta kunde i föreliggande fall, där den extra hjälpåtgärden huvudsakligen motiverades av statsintresset att förebygga viss arbetslöshet och där man redan genom den nuvarande tullen lagt hela bördan av sockernäringens hittillsvarande stora understöd på förbrukarna, icke vara en rättvis form för bestridande av det allmännas kostnader för det ytterligare understödet. Tullhöjningen å detta viktiga livsmedel verkade för övrigt så, att den fattigare delen av befolkningen därav drabbades i förhållande till varje familjs totala levnadskostnader vida hårdare än de större inkomsttagarna. Förnekas kunde icke heller, att en anordning med höjd tull hade en viss förmåga att bliva bestående. Även ur rent praktiska synpunkter torde Kungl. Maj:ts förslag i detta fall icke vara lämpligt. Genom tullhöjningen framtvingades en automatisk höjning med ungefär 19 öre per deciton betor även beträffande den första hälften av

betodlarnas kontrakterade areal, en odling, som de i allt fall måste uppehålla och beträffande vilken de, trots risken för prisfall, vid avtalsuppgörelsen 1926 godtagit en bestämd prisberäkning. Tullhöjningen medförde vidare, att betpriset automatiskt höjdes med sagda 19 öre även om prisläget skulle bliva så gynnsamt, att betpriset med vilket belopp som helst överstege 2 kronor 80 öre, vilket med andra ord innebure, att det allmänna skulle gå in för att förbättra betpriset med 19 öre jämväl i den situationen, att odlingen även utan ytterligare understöd ansåges lönande. Vidare kunde avsevärda rubbningar förväntas i sockerhandeln vid tullhöjningens införande och borttagande. Sålunda räknades med att icke mindre än 36 000 ton raffinad skulle genom tulländringarna bliva föremål för viss spekulation från mellanhändernas m. fl. sida. En anordning, som väntades medföra dylikt tillstånd på sockermarknaden, kunde icke innebära en god lösning av frågan. Slutligen framhöll utskottet, att den ifrågasatta tullhöjningen med 3 öre säkerligen icke inverkade på vissa andra länders dumpingpolitik, enär det svenska tullskyddet enligt Kungl. Maj:ts förslag ingalunda torde bliva prohibitivt utan fortfarande medförde, att sockerpriset i Sverige måste helt anpassas efter importpriset vid varje tillfälle. Utskottet, som alltså avstyrkte förslaget om höjning av sockertullen, hade emellertid undersökt, huruvida icke den motionsvis anvisade vägen med direkt anslag på riksstaten kunde anses framkomlig och lämplig. Därvid hade utskottet på i huvudsak följande skäl ansett sig böra tillstyrka dylik anordning. Genom att utgifterna för det extra stödet åt betodlingen icke direkt pålades varans konsumtionspris, skapades möjlighet att fördela utgifterna efter medborgarnas skatteförmåga. Med uppförande på riksstaten av ett särskilt anslag för ändamålet finge statsmakterna tillfälle att mera noggrant överväga såväl understödets behövlighet som dess storlek, varjämte man tydligt såge, vad anordningen kostade. Med hänsyn härtill och då den sålunda ifrågasatta anordningen bure tillfällighetens prägel i vida högre grad än tullhöjningen, torde man ej här riskera, att anslaget kvarstode längre eller till högre belopp än som oundgängligen erfordrades. Anordningens tillfälliga karaktär och skarpt framträdande form torde också bidraga till, att den ovan antydda rationaliseringen av näringen framtvingades snabbare än genom en påbyggnad på det allmänna tullsystemet. För övrigt skulle genom anslagsformen undvikas samtliga de praktiska olägenheter, som enligt vad nyss påvisats vore förenade med tullhöjningen. Vid understödets utlämnande kunde alltså sådana villkor stadgas, att detta uteslutande komme att utgå för betor från den del av odlares areal, vara han ägde rättighet inställa odlingen, något som medförde, att det allmännas kostnader för motverkande av produktionens befarade nedgång kunde något begränsas utan att odlarnas intresse att uppehålla odlingen å den fria arealen borde bliva mindre. Vid anslagsformens användande behövde staten icke heller lämna extra bidrag till betodlarna i det prisläge, att od-

lingen ändock vore lönande. Vidare skulle undvikas förberörda rubbningar i sockerhandeln med de spekulationer, som enligt propositionen befarades inträda i samband med tullens höjande och åternedsättning. Utskottet hemställde därför bland annat, att riksdagen måtte för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra förslagsanslag av 3 500 000 kronor att användas för utlämnande i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i sitt utlåtande föreslagna grunder av visst tillägg till priset på 1929 års sockerbetsodling, samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande skyndsammast av utredning, under beaktande av vad utskottet därom anfört, rörande ej mindre sockerproduktionens allmänna läge och förutsättningarna för dess på betodling grundade fortbestånd här i riket än även av möjligheterna för den svenska sockerproduktionens rationalisering. Mot utskottets utlåtande anmäldes reservation dels av åtta ledamöter, som yrkade bifall till propositionen, dels av en ledamot, som hemställde om avslag å såväl propositionen som motionerna om särskilt anslag på riksstaten för sockerbetsodlingens uppehållande. Ärendet avgjordes av riksdagen den 16 februari 1929. I båda kamrarna förekommo dubbla omröstningar. I första kammaren utslogs vid den första voteringen Kungl. Maj:ts förslag, för vilket avgåvos 66 röster, av avslagsreservationen, för vilken avgåvos 73 röster. I huvudvoteringen i denna kammare bifölls därefter nyssnämnda reservation med 70 röster mot 66, vilka senare avgåvos till förmån för utskottets hemställan. I andra kammaren utslogs likaledes vid den första voteringen Kungl. Maj:ts förslag, vilket erhöll 88 röster, av avslagsreservationen, vilken samlade 106 röster. I huvudvoteringen i andra kammaren bifölls därefter nämnda avslagsreservation med 105 röster mot 86 för utskottets hemställan. Resultatet vid frågans avgörande år 1929 i riksdagen blev alltså, att samtliga föreliggande förslag om åtgärder till den inhemska sockerbetsodlingens säkerställande avslogos. Under inflytande härav samt till följd av ett under våren mycket markerat prisfall å socker reducerade betodlarna under år 1929 tämligen allmänt sina betarealer. Av till svenska sockerfabriksaktiebolaget hörande 18 358 betodlare minskade sålunda 6 795 sin areal under nämnda år till omkring hälften av 1928 års areal, 6 099 minskade med mindre än hälften, medan de återstående 5 464 odlarna odlade fullt. Sistnämnda grupp bestod nästan uteslutande av smärre betodlare med en betareal, ej uppgående till 2 hektar. Den totala betarealen under år 1929 utgjorde därför endast omkring två tredjedelar av dess storlek under 1927 och 1928. Den avverkade betmängden uppgick till 761000 ton, varav erhölls 121 466 ton råsocker. Fem råsockerfabriker voro under kampanjen nedlagda, nämligen fabrikerna i Karlshamn, Ängelholm, Hälsingborg, Kävlinge samt Trälleborg. Det enligt kontraktet utgående betpriset utgjorde för de skånska betodlarna 2 kronor 12 öre för deciton betor med 16 % sockerhalt.

62 Sockerfrågan Den 1 november 1929 upptog Kungl. Maj:t ånyo sockerfrågan till bewlS &rS n a n d l i n g , varvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning och upprättande av förslag i sagda fråga, vilket föranledde tillkallandet av 1929 års sockersakkunniga. De sakkunniga lämnade i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 28 januari 1930 en redogörelse för vad dittills framgått av deras utredning. Med skrivelsen följde i form av bilagor ett antal genom de sakkunnigas försorg verkställda specialundersökningar. I sin skrivelse redogjorde även utredningsmännen för de former, varunder ett statsingripande beträffande 1930 års betodling enligt deras mening kunde äga rum, nämligen subvention genom direkt anslag, subvention genom lindring i tullbeskattningen å råsocker samt slutligen stöd åt betodlingen genom höjning i raffinadtullen. Vid utformandet av ifrågavarande förslag hade de haft att utgå från vissa förutsättningar. Bland annat hade sockerbolagen förbundit sig att till betodlarna överlämna de medel, som på det ena eller andra sättet ställdes till förfogande utan att för egen del betinga sig någon gottgörelse. Vidare hade bolagen utfäst sig att, därest statsåtgärder i en eller annan form vidtoges, såsom komplement därtill i större utsträckning än gällande kontrakt föreskreve bidraga till betfrakterna. Vad angår betodlarna hade styrelsen för Skånes betodlares centralförening ansett sannolikhet föreligga, att odling å hela den vid ingåendet av gällande kontrakt tecknade arealen skulle vinnas, samt förhandlingsvis förklarat sig beredd tillstyrka sådan odling, därest betodlarna erhölle ett pris av lägst 2 kronor 80 öre per deciton betor med en sockerhalt av 16 % från den hälft av den tecknade arealen, som de enligt kontraktet ej vore skyldiga att odla. Styrelsen hade vidare förklarat, att, därest betodlarna — såsom fallet bleve vid tullhöjning — erhölle en automatisk höjning i priset å betor från den hälft av arealen, de vore skyldiga odla, ett belopp motsvarande denna höjning finge gå i avdrag från 2 kronor 80 öre vid bestämmande av tilläggspriset för betor från den återstående delen av den tecknade arealen. Ävenledes skulle på liknande sätt gå i avdrag det belopp, vartill det av bolaget i utsikt ställda fraktbidraget komme att uppgå. På grundval av den förebragta utredningen utarbetades sedermera proposition till 1930 års riksdag med förslag om höjning av raffinadtullen med 3 öre per kilogram under tiden från och med den 11 mars 1930 till och med den 28 februari 1931 eller den tidigare dag i februari 1931, Kungl. Maj:t skulle äga bestämma. Därmed åsyftades, att betodlarna skulle vid odling å hela den i gällande kontrakt tecknade arealen erhålla ett sådant tillägg å betpriset för den senare hälften av arealen, att kostnaderna för odlingen å denna del bleve tillfullo täckta. I sitt vid propositionen fogade anförande till statsrådsprotokollet framhöll föredragande departementschefen bland annat, hurusom priset å socker så nedgått, att man finge gå årtionden tillbaka i tiden för att finna ett motstycke härtill. Det för dagen i Sverige noterade priset å ett kilogram krossad melis vore, in-

m

klusive raffinadtullen, endast 32 öre. Skulle detta pris bliva rådande såsom medeltal under den period, som utgjorde beräkningstiden för bestämmandet av betpriset för 1930 års odling (1 februari 1930—31 januari 1931) komme betodlarna enligt det alltjämt och t. o. m. år 1931 gällande femåriga betodlingskontraktet att erhålla endast 2 kronor för deciton sextonprocentiga betor. Dylikt betpris vore väsentligt lägre än det som utgick vid tiden närmast före världskriget. Om sockerpriset komme att stiga under det instundande odlingsåret till exempel till i genomsnitt 34 a 35 öre, något varom ju ingen med visshet kunde yttra sig, skulle betpriset visserligen härav röna inverkan och därigenom höjas till ungefär 2 kronor 15 öre. Även sistnämnda pris understege förkrigsnivån. Det vore därför uppenbart, att sockerbetsodlingen i Sverige befunne sig i ett bekymmersamt läge. Svårigheterna härutinnan skärptes genom den allmänna jordbrukskris, som överginge vårt jordbruk. Den uppmärksamhet, som nu ägnades frågan om att i denna situation i görligaste mån stödja landets jordbruk, borde avse även sockerbetsodlingen. Betodlingens uppehållande vore emellertid av mycket stor betydelse icke blott för jordbruket utan även för den talrika arbetarbefolkning, som av denna odling och den härpå grundade råsockerfabrikationen erhölle ett välbehövligt tillskott till en oftast knapp försörjning. Erfarenheten från 1929 års delvis nedsatta betodling och råsockerfabrikation ådagalade, icke endast att ett stort antal av hithörande arbetare det året gått miste om arbetstillfällen å betfälten och i råsockerfabrikerna utan även att lönenivån för de med skötseln och upptagningen av betorna sysselsatta arbetarna sänkts. Även på andra områden, såsom exempelvis för de betfraktande järnvägarna, uppstode olägenheter vid nedsatt betodling. Det framstode därför såsom en angelägenhet av stor vikt, att sockerbetsodlingens uppehållande kunde tryggas. Denna fråga måste i övrigt i år i än högre grad än förra året ses ur synpunkten av de svårigheter, varmed jordbruket hade att kämpa, och att statens ingripande utgjorde ett led bland de övriga åtgärder, som vore påkallade för jordbruksnäringens stödjande. Härvid borde tillika framhållas, hurusom de dåliga tiderna blivit särskilt kännbara bland annat i de sockerbetsodlande områdena i landet. Ett tryggande av sockerbetsodlingen syntes lämpligast kunna ske genom en förbättring av betpriset, vilket under nuvarande situation, enligt departementschefens uppfattning, icke kunde åstadkommas utan statens medverkan. Med anledning av propositionen och i anslutning därtill väckta motioner avgav sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet utlåtande, vari bland annat anfördes, att utskottet icke funnit det vara möjligt att med säkerhet bedöma den kommande utvecklingen av världsmarknaden för socker och därmed ej heller vår sockerbetsodlings förutsättningar, sedda på längre sikt. I betraktande av världsmarknadslägets ovisshet och svårbedömlighet torde ett avgörande i sockerfrågan därför böra ske med hän-

64 syn till den dåvarande tidens kända förhållanden samt inskränkas att avse det innevarande årets odling. För 1930 års betodling hade man anledning räkna med ett fortsatt lågt betpris och i likhet med år 1929 en till följd härav reducerad odling. Nackdelarna härav voro för en stor grupp människor så kännbara och allvarliga, icke minst med hänsyn till de bortfallande arbetstillfällena, att det i avvaktan på händelsernas utveckling och till förebyggande av alltför svåra rubbningar av social och ekonomisk art syntes utskottet vara ett allmänt intresse, att staten genom medverkan till uppehållande år 1930 av viss betodling sökte lindra åsyftade olägenheter. Utskottet hade därför funnit sig böra förorda visst ytterligare statligt stöd åt 1930 års betodling, samtidigt som utskottet förutsatte, att sockerfrågan underkastades fortsatt undersökning. Utskottet ansåg sig emellertid icke kunna förorda Kungl. Maj:te förslag om höjning av raffinadtullen utan ville i stället i anslutning till vad som föreslagits i vissa av motionerna förorda, att de för betprisförbättringen erforderliga medlen utginge från ett för ändamålet i riksstaten uppfört särskilt anslag. Genom att utgifterna för det extra stödet sålunda icke pålades varans konsumtionspris, skapades möjlighet att fördela utgifterna efter medborgarnas skatteförmåga, varjämte anslagsformen beredde statsmakterna tillfälle att mera noggrant överväga såväl understödets behövlighet som dess storlek. I fråga om villkoren för understödets utgående framhöll utskottet, att syftet med det tillfälliga stödet borde vara, att man icke minst av sociala skäl sökte förebygga en alltför stark begränsning av betodlingen. Såsom villkor för åtnjutande av tilläggspris borde därför uppställas, att odlare under 1930 odlade betor å minst 70 % av den ursprungligen kontrakterade arealen. Stödaktionen borde emellertid, med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna och vikten av att odlingen i görligaste mån bedreves å de härför mest lämpliga jordarna, läggas så, att den icke uppmuntrade till odlingens utbredning utöver den kontrakterade arealen. Av sist anförda skäl borde tilläggspris icke få utgivas för överodling. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter samt i anslutning till vad som föreslagits i vissa motioner förordade utskottet, att betprisförbättringen utginge i form av ett lika stort pristilläggsbelopp för betor från hela arealen. Genom ett enhetligt betpris för hela arealen vunnes också den för framtida prisförhållanden betydelsefulla fördelen, att icke från det allmännas sida gåves något stadfästande av ett i förhållande till de antagliga produktionskostnaderna så högt betpris, som det i propositionen för betor från den senare arealdelen föreslagna. Beträffande det betpris, som. genom den av utskottet ifrågasatta stödaktionen borde garanteras odlarna, hade utskottet funnit sig böra föreslå, att detta sattes till 2 kronor 45 öre för 100 kilogram betor med 16 % sockerhalt. Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts, hemställde ut-

65 skottet, att riksdagen måtte anvisa ett extra förslagsanslag av 3 800 000 kronor att användas för utlämnande enligt av utskottet föreslagna grunder av visst tillägg till priset för 1930 års sockerbetsodling. Vid utlåtandet funnos fogade reservationer dels av 6 ledamöter, som yrkade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag, dels av 3 ledamöter, vilka hemställde om avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som förslagen om uppförande av särskilt anslag å riksstaten för sockerbetsodlingens uppehållande, dels ock slutligen av två ledamöter beträffande motiveringen. Vid frågans avgörande i riksdagen segrade utskottets förslag i båda kamrarna efter dubbla voteringar. I enlighet därmed hava sockerbolagen under år 1930 utbetalat särskilt tillägg till betodlarna.

303102.

66 ANDRA

K A P I T L E T.

Sockerbetsodlingen i Sverige. 1 Förutsättningar för en lönande sockerbetsodling.

Av vad i föregående kapitel anförts framgår, att en av orsakerna till det ansenliga skydd statsmakterna sedan länge lämnat den inhemska sockerhanteringen varit den fördelaktiga inverkan, som en mera allmänt utbredd betodling ansetts utöva å jordbruket i därav berörda områden av landet. I jämförelse med de flesta vanligen odlade växter ställer sockerbetan, för att lämna en tillfredsställande avkastning, mycket stora krav på såväl klimatet som jordmånen. Viktiga förutsättningar för sockerbetans trivsel äro sålunda en mild väderlek, rikligt med solljus och en ej alltför ringa fuktighet under vegetationsperioden ävensom djupt och väl dränerade jordar, som äro fria från ogräs och i hög växtkraft. En omfattande täckdikning, kalkning å sura jordar, riklig tillförsel av näring åt jorden genom konstgödsling samt ökning av matjordslagrets mäktighet genom fördjupad bearbetning hava varit åtgärder, vilka lantmännen måst tillgripa, för att sockerbetsodlingen, där den vunnit insteg, skulle lämna ett så tillfredsställande resultat som möjligt. Förutom förhandenvaron av särskilt gynnsamma naturliga betingelser fordras följaktligen, för att en lönande sockerbetsodling skall kunna uppkomma och utvecklas, att jämväl betydande kapital nedlägges i jordbruket. Därjämte kräves även, att ett omfattande och noggrant arbete ägnas åt sockerbetans skötsel.

Betodlings arbetet.

Jordens beredning till sådden kräver en alldeles särskilt påpassligt och noggrant utförd bearbetning, ty endast i en verkligt god såbädd finnas förutsättningar för att de små betfröna skola gro och giva upphov till ett jämnt och likartat plantbestånd. Sådden utföres med maskin på 45—50 centimeters radavstånd och frönas myllning göres helt grund, 2 å 3 centimeter. Efter plantornas uppkomst, som tager en tid av 10—20 dagar beroende på lufttemperaturen, vidtaga de för sockerbetsodlingn speciellt 1

I fråga om jordbruksstatistiska uppgifter bygger denna redogörelse i huvudsak på den specialundersökning, vilken såsom bilaga Litt. E. finnes fogad vid Kungl. Maj:ts proposition nr 82 till 1930 års riksdag.

karakteristiska arbetena, vilka bestå i hackning och gallring. Hackning 7 en, som åsyftar ogräsets bekämpande samt vidmakthållandet av ett löst, luckert tillstånd hos jordytan, utföres dels för hand, dels med maskin, varvid maskinhackningen avser bearbetningen av jorden mellan plantraderna. Handhackningen åter avser bearbetningen av jorden mellan plantorna i raden samt omedelbart invid plantorna, dit maskinhackans knivar med risk för att plantorna skola skadas ej få intränga. Hackningsarbetet börjar, så snart plantorna äro synliga i raderna, och inledes med en maskinhackning. Några dagar senare följer den första handhackningen, vid vilken det är vanligt, att arbetaren jämväl borthackar en del betplantor, så att grupper av sådana — 3 till 5 i varje grupp — komma att stå på det avstånd, 25—30 centimeter, som önskas mellan plantorna i raden. Understundom utföres sådden såsom gruppsådd, dibbling, varvid avstånden mellan plantorna i raden bliva jämnare än då de bestämmas mera på en höft av arbetarna. Några dagar efter den första handhackningen utföres en andra maskinhackning. När betplantorna efter ytterligare några dagar nått lämplig storlek — blivit 4 a 6 centimeter höga och utvecklat tredje bladet — vidtager gallringsarbetet, varvid arbetaren avlägsnar så många plantor i gruppen, att endast en blir kvarstående. Detta arbete, som måste utföras med hand, fordrar mycket stor noggrannhet. Efter gallringen följer snarast möjligt en maskinhackning — den tredje i ordningen — och viss tid efter denna, beroende på ogräsets utveckling, ytjordens tillpackning genom regn samt betplantornas utveckling, företages den andra handhackningen. Vid denna har arbetaren jämväl att utföra s. k. eftergallring d. v. s. borttaga plantor, som till äventyrs ej avlägsnats vid den egentliga gallringen. Därest en fjärde maskinhackning ej redan utförts före den andra handhackningen, företages den kort tid efter denna. Sedan några dagar ytterligare förgått och betplantorna blivit så stora, att de med sina blad täcka ungefär det halva radmellanrummet, följer den tredje och sista handhackningen och kort tid efter denna, innan bladen ännu helt täcka radmellanrummen, verkställes den femte och i regel sista maskinhackningen. Den s. k. sommarskötseln av sockerbetorna omfattar sålunda förutom den egentliga gallringen tre hand- och fem a sex maskinhackningar. Medgiver tiden, är det av betydelse för ogräsbekämpandet, att en handhackning utföres jämväl under augusti månad. Varje enskild bearbetning å betfältet kräver stor noggrannhet, så att ogräset blir väl bekämpat och uppkomsten av luckor (mistor) i betraderna i möjligaste mån förebygges. De tre handhackningarna och gallringen utföras på ackord, och betalningen för dessa arbeten har under år 1930 utgått med 100 kronor per hektar. Vid upptagningen av sockerbetorna har arbetaren att uppgräva plantorna, vilket sker med s. k. betupptagningsgrep — rötterna få härvid ej avbrytas —, avskära blasten (nacka rötterna), väl rengöra rötterna från jord samt upplägga dem i högar och täcka dessa med blast. Upp-

68 tagningen sker på ackord och betalningen har under å r e t u t g å t t med 150 kronor per hektar. Upptagningen av betorna liksom deras transporterande är under regniga höstar ett för såväl a r b e t a r n a som h ä s t a r n a synnerligen svårt och t u n g t arbete. Maskiner med förmåga a t t u p p g r ä v a betorna, a v s k ä r a blasten samt rengöra rötterna från jord hava nog konstruerats, men hitintills har ingen maskin visat sig fylla de praktiska krav, som måste uppställas på en maskin med en dylik mångsidig arbetsuppgift. Problemet är nog svårt att lösa, kanske rent av olösligt. S. k. betlossningsmaskiner med uppgift att endast lösgöra plantorna i jorden, för a t t dessa sedan lättare skola kunna upptagas av a r b e t a r n a för hand, finnas nog av ganska god konstruktion, men då dessa maskiners begagnande gör jorden mycket lös och lucker och därmed i hög grad försvårar betornas borttransportering särskilt vid regnig väderlek samt blastens värde till foder starkt nedsattes genom nedsmutsning av jord, h a v a betlossningsmaskinerna ej kommit till allmän användning, i varje fall ej p å större egendomar. Även om det skulle lyckas a t t konstruera maskiner, som äro i stånd a t t på ett tillfredsställande sätt u p p t a g a och rengöra betorna, komm a de olägenheter, som ovan påpekats rörande jordens s t a r k a uppluckring och blastens förorenande av jord, a t t kvarstå. I varje fall måste maskinerna v a r a motordrivna, för a t t ej ett stort behov av dragare skall uppstå under sockerbetstransportens bråda tid. Sockerbets- P å grund av de vittgående k r a v i olika avseenden, som skola v a r a uppvttSSäM i f y l m a > ^ ö r a ^ sockerbetsodling skall visa sig lönande, h a r densamma olika delar fått en jämförelsevis begränsad omfattning inom Sverige. Som redan av landet. o m n a m n t s , infördes sagda odling till Skåne redan i slutet av 1800-talets förra hälft, men det dröjde likväl flera årtionden, innan den därstädes nådde någon n ä m n v ä r d utbredning. Ä n n u vid mitten av 1880-talet avverkades sammanlagt inom landet ej fullt 50 000 ton betor. Sockerbetsodlingens och den d ä r p å grundade sockerindustriens uppsving i slutet av förra å r h u n d r a d e t medförde emellertid, att den avverkade betmängden hastigt steg, så a t t den under första kampanjen av innevarande sekel var uppe i ej mindre ä n 876 000 ton. Odlingen var dock alltjämt lokaliserad till i huvudsak Skåne; dessutom förekom odling av sockerbetor endast å Gotland samt i Blekinge omkring därvarande råsockerbruk. Tillkomsten av n y a råsockerfabriker i Lidköping, Linköping, Genevad och Mörbylånga under åren 1903—1908 väckte till en början livliga förhoppningar, att sockerbetsodlingen skulle spridas till a n d r a delar av landet och där medföra samma g y n n s a m m a inverkan å jordbruket m. m. som i Skåne, men det blev snart tydligt, a t t dessa förhoppningar endast delvis skulle infrias. Medan nämligen betodlingen i Skåne hastigt utbredde sig, fick den odling, som uppstod k r i n g de nyanlagda fabrikerna utanför Skåne, trots en omfattande propaganda endast en jämförelsevis

69 ringa omfattning. Vid tiden för världskrigets utbrott var det sålunda endast vid fabrikerna i Linköping och Mörbylånga, som någon ökning i bettillförseln kunde skönjas, men även dessa fabriker arbetade under tryckta förhållanden och voro i behov av särskilt stöd från statsmakternas sida. En fortsatt utveckling av betodlingen utanför Skåne genom anläggning av nya fabriker var under dylika omständigheter utesluten. Läget skärptes under världskrigets senare del, då även en allmän nedgång i sockerbetsarealen inom Sverige ägde rum. Visserligen inträdde under åren 1919—1921, då betpriset till följd av statens ingripande obestridligen var mycket gynnsamt, en avsevärd förbättring och betodlingen nådde sistnämnda år en rekordartad omfattning. Ökningen i betarealen var proportionsvis mest framträdande i områdena utanför Skåne. Statsstödets upphörande under år 1922 medförde emellertid omedelbart en kraftig minskning i betarealen i de flesta trakter av landet — minst berört synes Gotland hava varit — men redan påföljande år, sedan en tillfredsställande överenskommelse mellan sockerbolagen och betodlarna om odlingsvillkoren träffats, vidgades arealen ånyo utan att dock i allmänhet uppnå samma omfattning som under år 1921. Därefter har betodlingen i Sverige på grund av de kraftiga växlingarna i läget å den utländska sockermarknaden och de därav föranledda svårigheterna att få till stånd en tillfredsställande uppgörelse om odlingsvillkoren varierat i hög grad under olika år, men i stort sett har den dock i de viktigaste odlingsområdena, såsom Skåne samt Öland och Gotland, någorlunda bibehållit sin omfattning. I övriga trakter har den däremot gått avsevärt tillbaka. Sockerbetsodlingen i Sverige har följaktligen alltmer koncentrerats till nyssnämnda områden, vilka jämväl torde erbjuda de bästa förutsättningar för en lönande sockerbetsodling. En siffermässig belysning av utvecklingen erhålles av tablån å omstående sida. Jämsides med den sålunda påvisade koncentrationen av betodlingen till vissa områden därigenom, att betarealen inom dessa så småningom utvidgats eller i varje fall bibehållits vid sin tidigare omfattning, medan den för landet i övrigt minskats, har en motsvarande förskjutning ägt rum inom de olika områdena. För att siffermässigt söka påvisa detta hava vissa undersökningar utförts rörande läget i förevarande avseende å slättbygderna i Malmöhus och Kristianstads län samt å Gotland och Öland under åren 1919 och 1927 eller under de senaste år, för vilka en mera utförlig inventering av jordbruket verkställts och sålunda detaljerade uppgifter finnas. Av nämnda undersökningar framgår bland annat, att betarealerna inom Oxie och Skytts härader i Malmöhus län, de förnämsta betodlingsdistrikten i landet, ökats från 2 659 respektive 2 968 hektar till 2 997 respektive 3 540 hektar. Relationen mellan sockerbetsoch åkerarealen har därför stigit från 12*5 respektive 14*i % till 14*6 respektive 17*o %. En liknande utveckling kännetecknar i samma län även Harjagers, Bara, Vemmenhögs, Herrestads samt Ljunits

as o o CO

s s

betsareal i proc. av länens åker-

70 OJ ta

C5

COCOCOCMCNICCCOCOCOCOCO^'^rH'^^^l*

CO c sia

t.

•

"3

1 1 O J -*

o k< o »Q g ^ :tä »os ta co C3 P<

M o

^*<*CMCC

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o c o

»=> c3 £ M

OS = d "» »-H - Q i—I

£ i - -2 co

fl ii fl

"C

s «

PM

•3 O

ta a . ™

o

ta Ö

o o co

O « A

•t o

•c3 » 2 § .3 JS — t " i """ ?2

d :tä

g

o o CO

a> be C

o c

4>

ev

tä — - ^ i tS

™g o 2S 2 £ ? .5 -*

s

" 3 4) OJ JS CO =8 Ä •""**!•

"3

»—*5 i - bfli2 «*® 3

o 0 o * • cs o 2; ta t s , — CO

00 •O C cJ

TJI

ov cc ^ • * C15

coi>i>iOioiomt»cDcoi>oox«Nt>i>OQoa)»ct-

•TjIHlTjlCOOOOOlOOQOl-ICOOCOt-COt-CNOOOailO

r-WClCOO~HWOt--iOGOCOCO!-l©3!-l»-IOCir-ltOCO f—li-H-Hi—Ii—Ii—1-HrHOOOi—Ii—lOi—Ii—Ii—lOOrHOO

n i o a a j c o ^ t - o i c o i - H o t ' H a j o i o N O ' i i a o COCOCOOICMCOCMCMCMi-iCMCMCMCMCMCMCMOCMCMi-lCM

!H

a

| O H tfi W

w

CO »O O S — i i O — I H H ( X I I O O O 0 0 O » 0 0 O l ^ - * H I M O r o m i O r ) ( O S O t » i O H ( M O » O O a O S O J O H H C O O O i O H O O K C O i - ' * i—1—IrHi—i—i—ii—1—^CMCMi—ICMCMCM

o->*t>co I O > >oeo 1 OSOi-iCO i—iCMi—'i—1

H i i i i i f - 4 t - o o c o i 9 n ^ o o o i o o o i o i a

i ^ ^ w•*

O Ö O Ö Ö Ö O O Ö O Ö Ö H Ö O Ö Ö

' 0 6 6 6

CO

d cä

1to

o

„

o CO

tS - ^ i eä oi , 3 t? <ä u J e a^ aj O C .>

- 3 £2* M

*» ta 5

CO

cs - "

2 2 <° »

—

»

*j *i

w

. H

00 10 >o co » 0 c . t o • * 0 0 M a >* ra 0 t ^ \ c o o o ' * - * •»JiiOt^GOCOI^OOl^COOCOCM^CO-^CM I TfCOCMOO 0S0S00OX>0000CM0005i0CO»OC0OCMCM 1 OSOSiOOO i—Ii—ii—ii—Ii—( —' i—i CM i—i CM i—ii—1

«fl.m v tio " d -a bo "

fe -2 « t-

> ^ -d 2 fl

O

w s

-SL

o w bo o S3 *o 33 ,S M "O «

Ä i§ •- i2 0

bo a 2

Q S " > " Js a i .

1 S a. 3 • : 0 O. — Q "-• O, ^

=3 - a ! ,§ • " fl -3 —

*

<U

J2 rt bo 4> >; S s i .2. OJ rr d

.a Q JS o

^J

M

-Q u a)

O

4)

O (A

•a fl W3 u 0)

CS

od

-fl

"

*

•

C CJ bo

to

C fl d C fl. fl. 6 t CJ3 a H fl a s fi fl £ > a»—i CJ

a Ed

TI

« gq CM a

C>1 CS

»s OOOSOr-ICO-rJliOCDt^OOOSO^CMCO^iCCOt^OOOSO O C - i H H - i H H H H H ( M 0 J J I 0 1 C M 0 1 0 q 0 i | ( M 0 ) C 0 osososososososososososososososososososososos

ej

4> eu "O "O

._ t0)i >

ta R . - 1

Ull

*3

O

S 2 « .2

H<

l Q i Q l O t . ( f i « O t - l O i Q O O H I Q g ) N r l C I

2 t_

ö. *ö "3 «

s

• ^S i§. -ta c ots ^ ta

O O ja co

CC o

fe - M

CMCDi-HCMOOt^iOiOOSCOOO-HiOOOOCOt^COCOOSt^CM T f H X O O r t i O t T M M M N H i J I ^ a j i O i O O l l O O I t N r i i T j o o j i O H t - c o e a H t o H O . O i c i c o s r f i o CMCMCMCMCMCMCMCM-HI—IHHIMH5J-<CM •—i rH rH r-l

^ •<*» "* "K o a> o> » ^ O J2 - » CO «* - 3 C! :e8

»O O lO t - rH VD 00 re iH o o C) Cl CO CC t -

CMCOIOMTJICMOOCOI—lC0C0C000C0»r5OCOCMC0CCi-l h - » O I > ! M 0 0 5 m i O m c 0 0 1 C O t > r i i D M CDCOL^-CM oocMi-icot^coco-^eoTjioooo t » © t » »ccccoio —i H > H H

"Is

Ä

13 Ml

a

r» to —'

M

«

es s s.

(NOOHOOOO-jitO i—(»Hi—1

»OOOiOIMr^NOJiOOiOIh-NTliaOr-ICDCOOSO^OSCO i>T)iHt^tTtococoooo:io«ci5i(:o'. (OHTjiojcooi COCOiOOOCCOSOOOSO^i—IO5»0 03t~OSI^-lOCOCMC005 CO CO CO CM * * " * • * ta vO •<# \G CO t - rH CO CO CO CC O TJH l O

c

X)

t^t^^CO-^t^CDCD !

CO(M^)00—iCMCO—<i—100005^10 05 3: l O l O - OSt»i—i CO — OOcOTjHCOCDt^OL^CMCM©'*©!OfflHH lO»COiOCO:0:05COOIMTJIt*Nr-1 X 00 (M O X t* m cMcoioiost^-ososTji — - H - ^ o o o o s r ^ c o i o c o o o o o o o i o CM CM CM —i — i — i —i CM CM CM "M CM CO CM CM CM CM CM — CM

CO =* - ö —< t* m

-o •i

©-*CMt-(Nas-*CO<MCOCDO100

a

s> "u

6 "3 t"*i

PH

ta - S

v bo C.

66ÖÖÖ6Ö666ÖHH ' 666ÖÖÖ66

CO CO eo OS O <-< ^H CO CO 00 CO ^ * ^J( >—(1—(i—1 »Hi—(i—(

, - 5 « , -2 3 o g 53*3s

:o

as

o -o

ta -°

it'2 " I - 3 i l ä

s

- o 'O 8 >

r-ii—ii—i(Mcococo(M^HC^cceoTt<cxieoe<5coi—ICNOJI-HI—i

i

o ca C

©Tl<-iW»00t»FH!DO00CT>COiC0100CD>CDtD<M

M

o *» *3 t> ® o o c J£ ta CO ^ 03 O OS P . — fa i * b

o M o o CO

-i

0.-2

*-*< •*•* ert

•O

e

rt -Q

|

_£ i - * CO

o

Ä = -S

*>• "a i5 N S d

S-S£ 2

a ni

4 ) »H

O 5 r-

OJOJOJrHrHCT'^01r^rH(N(NCTr-IC>lC>101001Cqi--(C>l

lOOTj'COCOCOCMiffCOOSCOCOCO-^fM'^ajCXIOOCTiCO t - C C O i O - ^ t O X S D H H M i - i T t l T t K N N X C - . C O t D O r - l ©Tt<!—lOCOCCOlCOCOCMCMCOOt^OOCMTj-iOt-t— T)<I>.

^ •« "3 s ° -° cäs- - ^2

to

"ö

i0 U. H

G OS CJ bC

id H

fl C n fl CC

£i id

H

d cs 1—1 -. i> t/j fl •< J9CJ -u 5 U5 M

o

71 m. fl. härader. I Kristianstads län utvisa likaledes h ä r a d e r n a i sydost en markerad ökning av betarealen, nämligen Ingelstads h ä r a d från 1 889 till 2 827 hektar och Järrestads härad från 387 till 844 hektar. Även längre in i landet, såsom inom Gärds och Villands härader av Kristianstads län samt Frosta och F ä r s härader av Malmöhus län, har betodlingen utvidgats. Går man däremot åt nordväst, är utvecklingen en annan. Redan i Rönnebergs härad, där betodlingen visserligen har en mycket stor omfattning, företer densamma en tydlig minskning från 2 141 hektar till 1918 hektar. Fortsätter man vidare åt nordväst, blir tillbakagången mer framträdande. Inom den nordvästra delen av Skåne, omfattande Luggude härad av Malmöhus län samt Södra Åsbo och Bjäre härader av Kristianstads län, har sålunda betarealen sjunkit från 3 952 till 3 472 hektar. Betodlingen i Skåne synes sålunda hava i viss utsträckning överflyttats från den nordvästra delen av landskapet till de södra och sydöstra delarna. E n liknande omflyttning har jämväl ägt rum å Öland, varest ökningen i sockerbetsarealen sedan år 1919 i huvudsak hänför sig till Algutsrums och Möckleby härader. Den öländska betodlingen har därigenom alltmer koncentrerats till de bördiga områdena kring Mörbylånga, varest i vissa socknar ej mindre än mellan 10 och 15 % av åkerarealen upptages a v sockerbetor. Däremot synes för Gotland någon motsvarande rörelse ej kunna påvisas. Av allt att döma har sockerbetsodlingen å denna ö n å t t en vida högre grad av stabilitet än annorstädes. Den utveckling av betodlingen inom Sverige, som sålunda ägt r u m un- Hektarakbrder årens lopp och resulterat i att tyngdpunkten inom odlingen alltmer d*™j^n **£ förskjutits till Skåne samt inom detta landskap till de södra och syd- sockerbetsostliga delarna, har givetvis föranletts av ett flertal samverkande om- ^ ^ r i » ständigheter. Bland dessa intager givetvis hektarskördarnas storlek en viktig plats. Till belysning av de skiljaktigheter, som i detta hänseende r å d a mellan olika delar av Sverige, må med ledning av vissa beräkningar rörande den genomsnittliga skördeavkastningen under åren 1907—1925 i olika trakter anföras följande. De rikligaste hektarskördarna hava under ifrågavarande period i allmänhet erhållits i de södra och sydöstra delarna av Malmöhus län. Vissa socknar av Skytts och Oxie härader uppvisa ett så högt medeltal som 326 deciton per hektar. För övriga härader i länets sydliga del håller sig medeltalet i regel omkring 300 deciton. Inom Frosta, F ä r s och delar a v Harjagers härader av samma län har däremot avkastningen per hekta r uppgått till endast drygt 260 deciton. För de nordvästra häraderna, såsom Luggude och Rönnebergs, redovisas medeltal, som ligga mellan 290 och 300 deciton. Inom Kristianstads län framträda Järrestads och Ingelstads härader i sydöstra delen av länet med mycket gynnsamma skördesiffror, i all-

72 mänhet något över 300 deciton, medan i Östra Göinge, Gärds och Villands härader hektarskörden under ifrågavarande period utgjort i genomsnitt cirka 260 deciton. Utanför Skåne äro skördesiffrorna väsentligt lägre. Högst kommer Blekinge län med 260 deciton samt Hallands och K a l m a r län med n ä r a 250 respektive 235 deciton. För Gotland redovisas 225 deciton och för Östergötland samt Skaraborgs län ä n n u lägre siffror, nämligen cirka 220 respektive 200 deciton. Arbetsförhållandenas betydelse för sockerbetsodlingens lokalisering.

E n a n n a n omständighet, som säkerligen i hög grad p å v e r k a t utvecklingen, äro arbetsförhållandena inom jordbruket i de olika landsändarna. Som redan framhållits är nämligen betodlingen synnerligen arbetskrävande, vilket alldeles särskilt gör sig gällande i bygder, där, såsom i nordvästra Skåne, jordmånen utgöres av styva, svårbrukade leror. F r å n betodlarehåll förklaras även allmänt, att en av huvudanledningarna till den ovan påvisade minskningen a v betodlingen i n ä m n d a t r a k t varit den brist på arbetsfolk, som där råder. H ä r t i l l h a r dock även bidragit, a t t storbruket inom denna del av Skåne spelar en väsentligt större roll ä n i övriga delar, varför efterfrågan på lejd arbetskraft där varit jämförelsevis stor. Vidare bör även framhållas, att behovet av arbetskraft i dessa t r a k t e r till väsentlig del fylles genom tillströmning av tillfällighetsarbetare från andra landskap, särskilt Småland, men a t t denna invandring, enligt vad som framhålles i annat sammanhang, under senare å r avtagit. A t t döma av vidstående tablå synes inom Luggude h ä r a d en mindre stegring i lantarbetarlönen även ha ägt r u m under de senaste åren.

Sockerbets- A v det material, som införskaffats genom 1927 års jordbruksräkning, "'delning å framgår, a t t av den totala sockerbetsarealen i Sverige under n ä m n d a år, jordbruk av 40 187 hektar, kommo på jordbruk med en åkerareal om högst 10 h e k t a r ka stor ek. 4 4 9 g hektar betjord eller cirka 11 % och på jordbruk med en åkerareal mellan 10 och 50 h e k t a r 22 026 hektar betjord eller cirka 55 %. Återstoden av sockerbetsarealen eller 34 % utgjorde det större jordbrukets andel. Nu anförda procenttal äro representativa ej endast för landet i dess helhet u t a n i stort sett j ä m v ä l för de viktigaste betodlingsområdena, nämligen slättbygderna i Malmöhus och Kristianstads län, men i övriga betodlande t r a k t e r variera förhållandena avsevärt. Som exempel k a n nämnas, a t t medan å Östgötaslätten samt å Hallands läns slättbygd 68*2 respektive 48'6 % av betarealen inom de båda områden a tillhörde brukningsdelar om 50 hektar eller däröver, var motsvarande tal för Gotland, som j u ä r en typisk småbrukarbygd, endast 14T> %. För det mindre jordbruket, d. v. s. brukningsdelar om högst 10 hektar, voro procenttalen inom nyssnämnda tre områden respektive

73 Genomsnittlig

s o m m a r d a g l ö n för tillfälliga d a g l ö n a r e i e g e n k o s t i n o m v a r j e h ä r a d av Kristianstads o c h M a l m ö h u s l ä n . 1925

L ä n

o c h

h ä r a d

1928 K r o n o r

Kristianstads härad

N o r r a Åsbo

län:

Södra Åsbo Bjäre Västra Göinge Östra Göinge

män kv.

4-81 3*4 6

4*88 336

483 3*44

man kv. män kv. män kv.

4*8 2 3-46

4-75 342

4-68 367

4-75 3-21

4*71 3*2 9

4-60 3-26

4-53 292

4-38 2-93

4-88 3-08

män kv. män kv. män kv. män kv.

4-46 2*88

4-8 6 2-89

4-88 2-98

4-4 4 306

4*64 3-08

4-54 3-12

4-58 3*06

4-4 7 305

4'48 309

4*6 7 3-67

4-54 3*46

4-64 388

Villands

*

Gärds

3 Albo

*

Ingelstads

»

män kv.

4*41 3-18

4*62 337

4-61 331

Järrestads

*

män kv.

4-88 3-88

5-oo 3-33

4-86 347

män kv.

4-71 302

474 302

479 3-14

Skytts

man kv.

4-85 3-41

4"71 3-3 8

4-72 334

Luggude

man kv.

4-54 3-12

4*6 5 3-09

4-7 0 3-29

Torna

man kv. man kv.

4-68 3-17

4-58

3u

4-61 3-17

4-88 2'»9

4-78 3-09

4-71 3-oi

Frosta

man kv.

4-69 3-20

4*58 3-io

4*61 3"04

Färs

man kv.

4-87

4-88 3-06

4-81

3-oo

man kv. män kv.

4-60 308

4*67 3*12

4*ö7 2-96

4-50 2-94

4*64 3-08 450 2-90

Vemmenhögs

man kv.

4-75 3-19

4"70 3-21

4-73 328

Rönnebergs

man kv.

4-5 7 3-0 6

4-50 3-io

4'5 5 '3'0 5

Onsjö

man kv.

4-4 6 3'18

4*60 323

4'tfo

Oxie

Malmöhus härad

Bara

Ljunits Herrestads

Harjagers

»

län:

3"8 5

man 4-89 4-7 7 4*60 kv. 3-65 3*29 3*25 1 Preliminära siffror, erhållna från andra uppgiftslämnare än dem från åren 1925

74 -

3*7, 4*8 och 25*5. Å Öland var däremot betodlingen i alldeles särskilt hög grad koncentrerad till det medelstora jordbruket. En jämförelse mellan förhållandena under åren 1919 och 1927 utvisar vidare, att betodlingens samhörighet med det medelstora jordbruket ytterligare accentuerats under ifrågavarande period. Betarealen för brukningsdelar med mellan 5 och 10 hektar samt med mellan 10 och 50 hektar åker hade sålunda stigit med 14-9 respektive 14*4 %, medan för brukningsdelar i storleken 50—100 hektar ökningen uppgick till 10*3 % samt för ännu större brukningsdelar till endast 0*2 %. Nu senast berörda förskjutning inom betodlingen står givetvis i visst samband med jordstyckningen, varigenom antalet mindre och medelstora brukningsdelar ökas på de störres bekostnad. Full klarhet härom torde emellertid näppeligen kunna erhållas, på grund av att, som redan antytts, brukningsdelarnas storlek jämväl är av betydelse för betodlingens andel i åkerarealen. I allmänhet torde betodlingen först hava vunnit insteg hos de större gårdarna i en trakt, vilka i regel till följd av den allmänna inriktningen hos sitt jordbruk kunnat bättre utnyttja betodlingens fördelar, under förutsättning att densamma bedrivits i måttlig omfattning. Först därefter har den så småningom spritt sig till det mindre jordbruket. Av nedanstående tablå framgår även, att det föreligger en väsentligt större skillnad mellan betodlingens andel av åkerareal hos det Sockerbetsarealens andel i åkerarealen vid jordbruk av olika storlek. Sockerbetsareal i procent iv totala åkerarealen vi d jordbruk med en åkerareal om Samt10 — 20—1 30 — 5 0 - över liga — l 1—2 2 - 5 J 5 — 1 0 100 100 30 50 20 har h a r har h a r har har 1 h a r h a r har

Jordbruksområde

%

% %

o/ /o

%

/o

o/ 1

%

%

%

%

1919 1927

0-4 0-3

0-4 o-i

0-1 0-3

02 0-2

0-3 0-2

0-4 0-3

0-7 0-4

1-1 0-6

1-7 1'2

09 0-6

1919 1927

1-4

0-6 1«

0-7 1*8

1-1 1*6

2-8 3-2

3-6 58

5-d 6-5

93 88

8-o

2M

34 4*1

1919 1927

1-2 1-2

1-4 1-8

2-o

2-8 2-2

1-9 1-9

1*9 1-6

2o 2-0

3-1 2-3

4-4 2-8

2-1

1-9

1919 1927

o-i

0*1

0-2 0-3

0-7 0-7

0-8 1-8

1-4 1-8

1-8

3o

2-0 3-1

4-1 2-8

1-3 1-6

i K r i s t i a n s t a d s l ä n 1919 1927

4"5 8-9

3-2 6-2

2-8 3-9

4-2 6*1

4-6 56

5-i 6-5

5-9 7-3

5-2 7-0

7-1 7-5

5-2 6'8

1919 1927

o-i 0-4

o-i

0-2 0-6

0-8 07

0-4 1-1

0-5 1*8

0-h 1-9

1-2 2-8

1-2 2-s

0-6

i M a l m ö h u s l ä n . . . 1919 10-5 1927 10-o

8-4 9*2

8-1 8-9

9-1 9-8

9-s 10*2

10-4 12*0

10-2 11-8

109 125

9.4 10-9

9-« 11-2

» ••• 1919 1927

0-3 0-8

0-4 07

0-4 0-7

0-7 Vi

0-7 1-2

l-o 1-8

1-2 2-1

1-6

3-o

2-7 3*5

2-o

1919 1927

0-8

0-2 0*i

O-i O-i

0-3 0-2

0-5 0-3

l-o 0-7

1-7

1-6 1*2

2-5 2-5

lo 0-7

Slättbygden i Blekinge Slättbygden

Mellanbygden i Slättbygden

Mellanbygden i

län

»

>

Slättbygden i Hallands län

*

l-o

6-6

2-o

Lo

1-3

75 m i n d r e och hos det större jordbruket i de trakter, såsom t. ex. Öland, där odlingen vunnit insteg jämförelsevis sent, än där den h a r gammal hävd, såsom i Malmöhus läns slättbygd. E n tydlig tendens till utjämning synes dock göra sig gällande. Betodlingen synes likväl i genomsnitt för de olika områdena alltjämt u p p t a g a en avsevärt större andel av åkerarealen vid de större egendom a r n a än vid de mindre gårdarna. Undantag h ä r i f r å n utgör Malmöhus läns slättbygd, där odlingen är mest omfattande vid brukningsdelar med mellan 50 och 100 hektar åker och i genomsnitt för hela området redan n å t t den omfattning, som för de större egendomarna torde v a r a mest lämplig. E n närmare undersökning för de viktigaste betodlingsområdena rörande anledningen till att betodlingens andel i åkerarealen stiger med gårdarnas storlek visar, att detta närmast beror på, a t t det endast är ett ringa fåtal större gårdar, å vilka sockerbetor ej odlas. Däremot saknas sockerbetsodling å ett tämligen stort a n t a l s m ä r r e gårdar, men där den förekommer, bedrives den i allmänhet i, relativt sett, väsentligt större omfattning än vad som är fallet vid de större egendomarna. Belysande i sistnämnda hänseende äro följande siffror, utvisande sockerbetsarealens andel i åkerarealen vid de sockerbetsodlande gårdarna i Malmöhus och Kristianstads läns slättbygder. Egendomarnas totala åkerareal

Malmöhus läns s l a t ^d

Kristianstads läns s l a t ^d

/o

/o

—1

hektar

43-8 21-9

1—2

>

22-6

2—5

»

lfi-5

14-s

5—10

»

11-2

10—20

„

12-5

9-3

20—30

»

13-7

9-0

30—50

>

13-o

13-9

8-s

50—100

f

över 100

» Samtliga

12-4

8-7

13'2

9-4

Jordfördelningen spelar en avgörande roll även vid bedömandet av betodlingens sociala verkningar. Dessa göra sig nämligen på ett helt a n n a t sätt gällande vid småbruk än vid storbruk. Hithörande förhållanden hava till följd av den vikt, som tillmätts dem, v a r i t föremål för en särskilt ingående utredning dels genom inhämtande av skriftliga uppgifter från ett a n t a l betodlare jämte i betodlingen sysselsatta arbetare, dels ock genom särskilda lokalundersökningar i delar av södra Småland och Skåne. Då en redogörelse för denna utredning lämnas av byråchefen i socialstyrelsen B. Nyström i den till betänkandet fogade bilagan A skall här med ledning av det jordbruksstatistiska materialet endast nämnas följande.

Betodlingen ur social synpunkt.

76 Bland de småbrukare, vilka syssla med betodling, finnes ett rätt avsevärt antal, vilkas jordbruk äro av den storleken, att detsamma kan skötas vid sidan av brukarens huvudsakliga sysselsättning och följaktligen inkomsten från jordbruket är att betrakta endast som biförtjänst, ehuru som sådan ofta av stor betydelse för brukarens ekonomi. Att draga en statistisk gräns mellan dylika småbrukare och övriga jordbrukare är givetvis ytterligt svårt, då den i verkligheten är fullständigt flytande, men i allmänhet torde kunna sägas, att jordbruket för dem, som bruka en åkerareal om högst 2 hektar, kan betraktas som en binäring. Enligt 1927 års jordbruksräkning voro av hela antalet betodlare inom Malmöhus läns och Kristianstads läns slättbygder samt å Öland och Gotland, 15 518 stycken med en sammanlagd betareal om 34168 hektar, ej mindre än 1891 odlare eller 12 % att hänföra till nyssberörda grupp. Den genomsnittliga betarealen per odlare inom gruppen uppgick till 0*3i hektar, vilket innebär, om man utgår från att betodlingen inbringar odlaren en kontant bruttoinkomst per hektar av 750 kronor, att ifrågavarande odlare tillfördes i medeltal cirka 230 kronor per år som kontant inkomst. Från nyssnämnda inkomst bör emellertid dragas kontanta utgifter för inköp av konstgödsel, frakter m. m. Vad de övriga betodlarna beträffar, utgöras dessa till ett betydande antal av jordbrukare med en åkerareal mellan 2 och 10 hektar. Ett jordbruk av denna storlek kan i regel skötas av brukaren och hans familj och tarvar därför ej lejd arbetshjälp. Under år 1927 funnos inom de fyra nyssnämnda områden, för vilka hithörande förhållanden närmare undersökts, 4 527 dylika odlare eller cirka 29 % av hela antalet betodlare inom ifrågavarande områden. Deras sammanlagda betareal uppgick till 3 379 hektar eller i genomsnitt per odlare cirka 0*75 hektar. Endast ett ringa fåtal, 166 stycken, odlade sockerbetor å mer än 2 hektar. Med användande av samma utgångspunkt som nyss, skulle man kunna räkna med att till denna grupp hörande betodlare i medeltal tillfördes kontant mellan 500 och 600 kronor per år, varifrån dock avgår utgifter för konstgödsel m. m. De återstående betodlarna, omfattande cirka 60 % av hela betodlareantalet inom de undersökta områdena, utgöras av jordbrukare med en åkerareal om minst 10 hektar, vilka sålunda i allmänhet torde använda sig av lejd arbetskraft vid skötseln av sina jordbruk. Detta innebär likväl ej att betodlingen som sådan skulle vid samtliga dessa gårdar påfordra anlitande av dylik arbetskraft. I allmänhet brukar man nämligen räkna med att först vid en betareal om minst 2 hektar anställande av särskilda betskötare visar sig behövligt. Utgår man härifrån, skulle av i tablån å vidstående sida redovisade 9100 jordbrukare med en åkerareal om minst 10 hektar endast 4 948 odla sockerbetor i den omfattning, att för deras skötsel särskild arbetshjälp vore erforderlig. Den sammanlagda betarealen vid dessa senare jordbruk uppgår emellertid till ej mindre

än 26 235 hektar eller cirka 78 % av hela betarealen inom ifrågavarande områden. För skötseln av ifrågavarande areal utgår i allmänhet en ackordslön av 250 kronor per hektar. Antal sockerbetsodlare med en åkerareal om minst 10 hektar jämte på dem belöpande betareal. Jordbruk

med

en

åkerareal

1 0 - 2 0 har 20—30 har 30 — 50 har Antal

Betareal i har

Antal

Betareal i har

Antal

50—100 har

om över 100 har

BetBetBetAnareal areal An- areal tal i har tal i har i har

Summa

Antal

Betareal i har

Malmöhus läns slätt2163 3 980 1371 4 525 1136 5 615 442 4 073 217 4 772 5 329 22 965 bygd Kristianstads läns 890 1211 405 908 256 870 109 635 58 912 1718 4 536 slättbygd 354 439 217 443 107 348 24 174 Öland 7 91 709 1495 733 440 317 255 224 273 55 138 15 Gotland 96 1344 1202 Summa

414016 070 2 310 6 131 1723 7106 630 5 020 297 5 871 9 100 30 198

Samarbetet mellan de olika betodlarna i deras förhållande gentemot förädlingsindustrien har med årens lopp blivit allt fastare. Såsom redan i föregående kapitel framhållits, äro de skånska betodlarna sedan år 1904 sammanslutna i en gemensam organisation, Skånes betodlares centralförening. Föreningen angiver i sina stadgar såsom sitt ändamål »att söka för medlemmarnas räkning träffa avtal med sockerfabrikernas representanter om pris och leveransvillkor för odling av sockerbetor» samt att behandla i sammanhang därmed stående ärenden och i övrigt främja medlemmarnas ekonomiska intressen i fråga om betodling. Medlem av föreningen kan endast sådan betodlareförening vara, som, efter att hava antagit stadgar i enlighet med av centralföreningen fastställda grundbestämmelser, blivit i vederbörlig ordning registrerad och vars medlemmar odla sockerbetor å sammanlagt minst 200 hektars areal. En dylik förening — lokalförening — erlägger vid inträde i centralorganisationen en insats av 50 öre per hektar betodlingsareal, dock minst 100 kronor, samt från och med året efter inträdet dels för ordinarie utgifter en årlig avgift av 50 öre per hektar av den areal, vara betor under närmast föregående år odlats, dels ock en avgift av högst 50 öre per hektar för bestridande av föreningens övriga omkostnader, kontroll m. m. till ett belopp, som av föreningen bestämmes. Lokalförening äger rätt att öka sin betodlingsareal mot skyldighet att före räkenskapsårets slut göra anmälan därom hos styrelsen för centralorganisationen, varvid även ny insats erlägges för varje hektar, varmed arealen ökats. Det åligger lokalföreningen bland annat, att beträffande odling och försälj-

Betodlareorganisationerna.

78 ning av sockerbetor ställa sig centralföreningens beslut till efterrättelse. Lokalförening, som ur centralorganisationen uteslutits eller efter uppsägning i behörig ordning utträtt, äger intet anspråk på gjorda insatser eller andel i organisationens vinst eller övriga tillgångar. Lokalföreningens rätt att deltaga i centralföreningens angelägenheter utövas å för» eningsstämma, där varje lokalförening representeras av ett ombud för varje fullt 200-tal hektar odlingsareal, för vilket stadgad avgift erlagts. Varje ombud äger en röst. Förutom föreningsstämmor hållas årligen för de till centralföreningen hörande lokalföreningarnas medlemmar ett allmänt sammanträde, vara delgivas styrelsens berättelse för det gångna årets förvaltning samt revisorernas berättelse, varjämte med föreningsstämmas godkännande frågor, som kunna vara av mera allmänt intresse för betodlarna, företagas till behandling genom föredrag eller diskussion. Vid dylikt allmänt sammanträde äger varje medlem i lokalförening en röst. Lokalföreningarna hava juridiskt formen av registrerade föreningar utan personlig ansvarighet. Medlemskap kan förvärvas av varje betodlare inom vederbörande betodlingsområde. Vid inträdet erlägges en insats av 50 öre för varje hektar jord, som tecknats för årlig odling. Till bestridande av lokalförenings omkostnader erlägger varje medlem vidare årligen dels en avgift av minst 50 öre och högst 1 krona för varje under året odlad hektar sockerbetor för bestridande av lokalföreningens avgift till centralföreningen, dels ock en avgift om högst 10 kronor per hektar för föreningens egna omkostnader, såsom kontroll m. m. Har medlem något år icke odlat sockerbetor, utgår dock årsavgiften efter den areal, varmed medlem i föreningen deltager. Det åligger medlem i lokalförening bland annat, att icke odla sockerbetor för försäljning eller upplåta jord för sådan odling annat än under de villkor, som Skånes betodlares centralförening bestämmer, samt att icke på annat sätt avyttra, bortbyta eller avhända sig sockerbetor. Ifall medlem bryter emot någon av dessa skyldigheter, har han att till lokalföreningen erlägga vite med 200 kronor för varje hektar, vara han det år, överträdelsen skett, odlat betor, dock minst den areal, för vilken han tecknat insatsen i föreningen. Sin rätt att deltaga i lokalförenings angelägenheter utövar medlem å föreningsstämma. Vid ordinarie föreningsstämma, som hålles under februari månad varje år, skall bland andra ärenden förekomma val av ombud jämte suppleanter i Skånes betodlares centralförening. Anslutningen till de skånska betodlareföreningarna har fått en betydande omfattning, såsom framgår av tablån å vidstående sida. I runt tal 70 % av den enligt gällande kontrakt tecknade sockerbetsarealen inom landskapet torde belöpa sig på medlemmar i Skånes betodlares centralförening. Även utanför Skåne hava betodlarna allmänt sammanslutit sig för tillvaratagande av sina gemensamma intressen gentemot sockerindustrien. Betodlareföreningar finnas sålunda å Gotland och Öland, i

79 Blekinge, Halland samt Östergötland. Dessa föreningar äro visserligen var för sig självständiga men följa i stor utsträckning de riktlinjer, som angivas av den skånska centralorganisationen. Såsom framgår av vad ovan anförts rörande för de olika betodlarorga- Ben enskilde betodlaren nisationerna gällande stadgar, hava dessa organisationer till sin huvud- och sockersakliga uppgift att söka förskaffa odlarna ett så tillfredsställande bet- industrien. pris som möjligt. Centralföreningen ombesörjer därjämte nedan omförmälda kontroll av sockerhaltsbestämningar och betmasseanalyser samt avlönar en reseinspektör för granskning av leverans- och provtvättningsförhållanden. Därutöver blanda sig organisationerna emellertid i allmänhet ej i den enskilde betodlarens åtgöranden. Odlingskontrakt upprättas sålunda direkt mellan honom och vederbörande bolag ehuru enligt av organisationen bestämda villkor. I sådant kontrakt tecknar odlaren den areal, vara han har för avsikt odla sockerbetor, och förbinder sig att leverera samtliga därifrån erhållna betor till vederbörande bolag, som gratis tillhandahåller erforderligt utsäde. Leveransen av betorna skall ske efter av bolagen angiven plan, varvid dock gäller, att dessa äro skyldiga att i varje fall mottaga leveransen före den 15 januari. De Antal m e d l e m m a r i S k å n e s b e t o d l a r e s c e n t r a l f ö r e n i n g j ä m t e av d e m o d l a d s o c k e r b e t s a r e a l u n d e r å r e n 1928 o c h 1929. 19 2 8

2 9

Antal SockerbetsAntal Sockerbetsmedlemmar areal i hektar medlemmar areal i hektar Arlövs

betodlareförening.

2 345

1203 Hasslarps

467 Hälsingborgs

603 Hököpinge

850 Jordberga

1001 Karpalunds

768 Kävlinge

951 Köpinge

3 680

1840 Landskrona

690 Skivarps

900 Staflanstorps

700 Svedala

837 Teckomatorps

854 Trälleborgs

1 152 306

Ängelholms

195 Örtofta-Eslövs

9 900

25 429

9 821

13 972

Summa

närmare bestämmelserna i nu gällande kontrakt, vilket är tillämpligt till och med utgången av år 1931, framgår för övrigt av det i bilaga Litt. O till 1930 års sockerproposition intagna kontraktsformulär, vilket användes av svenska sockerfabriksaktiebolaget och i väsentliga delar följes även av mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Skördeutbyte Skördeutbytet kan vid betodling växla mycket starkt under olika år. vid socker- g o m exempel kan anföras, att vid råsockerfabriken i Arlöv hektarskörbetsodling. ^ . g e n o m s n i t t u n d e r å r 1924 var 226 deciton och följande år 376 deciton. I medeltal under åren 1907—1925 utgjorde den 303 deciton. För fabriken i Genevad voro motsvarande siffror 196, 352 och 274 deciton och för fabriken i Hököpinge respektive 254, 381 och 326. Vid andra råsockerbruk däremot, såsom t. ex. det vid Eoma, synes i allmänhet skördarnas storlek varit väsentligt jämnare. För den enskilde odlaren äro givetvis hektarskördarna ofta än mer varierande än vad ovanstående siffror giva vid handen. Även betornas sockerhalt skiftar rätt avsevärt under skilda år, liksom även i olika trakter. För de särskilda odlarna vid en och samma fabrik spela sistberörda växlingar dock en mindre roll, enär betalning för samtliga till en fabrik levererade betor utgår efter den för fabriken beräknade medelsockerhalten. Detta förfarande medför emellertid å andra sidan en premiering av jordar, varest sockerhalten i allmänhet är låg, på de övrigas bekostnad och motverkar på så sätt i någon mån en anpassning av betodlingen efter de naturliga betingelserna. Enligt gällande kontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna skall undersökning av medelsockerhalten göras å de betor, som i fabriken avverkas från kampanjens början intill december månads utgång eller om kampanjen redan dessförinnan avslutats, från kampanjens början till dess slut, och äga betodlarna rätt att utöva viss kontroll av undersökningarna. Sockerhalten i betorna kan beräknas i södra Sverige uppgå till i medeltal omkring 17-2 %, men är i Mellansverige väsentligt lägre. Om den understiger 12 %, mottagas betorna icke av fabrikerna. Betpriset.

För till råsockerfabrik levererade, fullständigt rengjorda sockerbetor, vilkas netto vikt blivit utrönt genom verkställd provtvättning, utgår betalning enligt betodlarnas kontrakt med svenska sockerfabriksaktiebolaget på följande sätt. Till grund för prisberäkningen lägges medelpriset å ett kilogram krossmelis (K 5) enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden från den 1 februari det år, betorna odlas, till den 31 januari nästföljande år, sedan därifrån dragits den i noteringen ingående engrosrabatten — för närvarande 4 % av bruttopriset. Det sålunda framräknade effektiva krossmelispriset utgör grundtalet för betprisberäkningen. För ett deciton sockerbetor med 16 % sockerhalt utgör priset 6*5 gånger ovan-

nämnda grundtal (== grundpriset). För varje Vio % ökning eller minskning i medelsockerhalten röner betpriset ett tillägg eller avdrag av 1 öre per deciton betor. För sockerbetor, som per järnväg levereras efter den 15 november, betalar bolaget såsom ersättning för extra täckningskostnader ett tilläggspris av 20 öre per deciton. Detta tilläggspris utgår dock icke för den betkvantitet, som odlaren enligt av fabriken för varje år upprättad leveransplan varit oförhindrad att leverera senast den 15 november, ej heller för betor, som vid inlastning i järnvägsvagnen äro skadade av frost. — Uppgöres särskild, till dagskvantiteten bestämd leveransplan för direkt till fabrik framkörda betor i likhet med vad som gäller för järnvägs betor, utgår även för dessa betor nyss sagda tilläggspris av 20 öre per deciton vid leverans efter den 15 november under enahanda förutsättningar. Enligt gällande kontrakt betalar bolaget vidare halva järnvägsfrakten för betorna, dock högst 15 öre per deciton. I anslutning till den statliga stödaktionen åt betodlingen för innevarande år har emellertid bolaget förbundit sig att lämna ökat fraktbidrag på sätt framgår av följande tablå. Betodlarnas utgifter för betornas transport å järnväg hava därigenom begränsats till högst 8 öre. Fraktkostnader per dec ton betor intill

8 öre

» 12 » 16 » 16 » 20 » 20 » 24 » 8

>

över 24

12 Betodlarnas andel hälften 4 öre 5

»

t

»

»

Som betpriset är ett och samma för alla fabriker vid varje bolag och i regel lika för de båda bolagen, kunna de odlare, som leverera sina betor till fabriker, vilka driva sin produktion under mera gynnsamma betingelser, icke utnyttja denna omständighet för erhållande av ett fördelaktigare betpris, såsom de kunde hava haft tillfälle till i fall priset bestämts särskilt för varje fabrik med hänsyn till där rådande förhållanden. Denna omständighet bidrager givetvis till att förhindra en anpassning av betodlingen och sockerindustrien efter de naturliga förutsättningarna i olika trakter av landet. Därigenom att vidare betpriset satts i direkt relation till i Sverige gällande notering å raffinadsocker och denna i sin ordning beror, såsom på annat ställe närmare utvecklas, av raffinadpriset å utlandsmarknaden, kommer betpriset att röna direkt inflytande av förändringarna i det internationella marknadsläget för raffinerat socker. Som detta i hög grad fluktuerat, har även betpriset under senare år varit underkastat starka växlingar, vilket närmare belyses av följande tablå, utvisande dels- det enligt kontraktet med svenska soc6 — 308102.

82 kerfabriksaktiebolaget bestämda grundpriset, dels ock det pris, betodlarna i genomsnitt utfått per deciton levererade, r e n t v ä t t a d e betor. Grundpris Effektivt pris

Grundpris Effektivt pris 1929/30

2*11

2-30

1923/24

3-41

1928/29

2-44

2-60

1922/23

3-53

3-97

1927/28

2-82

3-02

1921/22

6*49

7-62

192d/21

7-50

8-74 8-50 5-7 5

1926/27

2-32

2-63

1925/26

2-23

2'6 9

1919/20

7-50

1924/25

3-13

1918/19

5-10

Biprodukter.

Även om betpriset helt n a t u r l i g t kommer i främsta rummet, n ä r det för jordbrukaren gäller att bedöma sockerbetsodlingens lönsamhet, ä r det likväl åtskilliga a n d r a förmåner, som åtfölja dylik odling och därför av honom böra tagas i betraktande. Som dylika m e r a påtagliga fördelar kunna framhållas, att vid sockerbetsodling erhållas även åtskilliga biprodukter av stort värde. Dessa biprodukter utgöras huvudsakligen av blasten, antingen denna tillvaratages som foder eller nedplöjes för gödsling, samt av den vid råsockerfabriken erhållna betmassan, som ä r ett u t m ä r k t saftfoder och av fabrikerna levereras åt betodlarna till ett pris fritt fabriken av 25 öre per deciton, motsvarande ungefär en tredjedel av dess värde. Blasten kommer bäst till användning å sådana egendomar, där betodlingen icke h a r alltför stor omfattning, så att blasten k a n insamlas utan dröjsmål och redan i färskt tillstånd användas till utfodring. Börande en siffermässig beräkning av biprodukternas värde hänvisas till vad direktören Nanneson härom anför i nedan berörda kalkyl över produktionskostnaderna vid sockerbetsodlingen.

Sockerbetsodlingens indirekta fördelar.

De indirekta fördelarna för jordbruket av betodlingen äro mycket stora. F r å n s e t t sådana omständigheter, som att betorna alltid vinna avsättning och jordbrukarna sålunda genom ifrågavarande odling beredas en säker inkomst eller att risken vid jordbruket av en helt igenom felslagen skörd minskas i och med a t t växtodlingen fördelas på ett ökat a n t a l växtslag, erhåller nämligen jordbrukaren av sockerbetsodlingen åtskilliga andra mera framträdande vinster, vilka i regel ökas, i den m å n de n a t u r l i g a betingelserna äro gynnsamma för odlingen. Såsom i bilaga Litt. F . till 1930 års sockerproposition framhålles, har nämligen sockerbetsodlingens införande i växtföljden varit av stort värde. Otvivelaktigt h a r därigenom en väsentligt intensivare jordbruksdrift blivit möjlig. A t t i siffror u p p s k a t t a sockerbetans s. k. förfruktsvärde d. v. s. värdet av den ökning i skördeavkastningen, som vid sockerbetsodling uppstår för efterföljande växtslag, är emellertid ytterligt svårt.

Produktions- Under dylika förhållanden möter det även stora svårigheter att någorkostnaderna lunda tillförlitligt beräkna lönsamheten vid betodling, då som sagt omxid sockerbetsodling.

83 kostnaderna i stor utsträckning komma j ä m v ä l efterföljande skördar till n y t t a . H ä r t i l l kommer den vid alla produktionskalkyler inom jordbruket förefintliga svårigheten att uppdela jordbrukarens utgifter på de olika odlingarna. E n beräkning av den svenska betodlingens genomsnittliga produktionskostnader erbjuda därjämte alldeles särskilda vanskligheter, enär förutsättningarna för dylik odling äro, såsom av det förut sagda framgår, så väsentligt olika även inom n ä r g r ä n s a n d e områden. Jordens kulturtillstånd, jordbrukets tekniska ståndpunkt, jordräntans, rörelsekapitalets och den kommunala beskattningens höjd, gårdens avstånd från sockerfabriken o. s. v. äro här faktorer, som utöva ett avgörande inflytande på graden av betodlingens räntabilitet. Alla dylika beräkningar äro därför approximativa med en ganska begränsad räckvidd. Då emellertid trots detta en uppskattning av produktionskostnaderna vid betodling torde få anses äga sitt värde för en allsidig belysning av hithörande spörsmål, har på de sakkunnigas uppdrag direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap L. Nanneson verkställt en dylik beräkning för det sydsvenska sockerbetsområdet, vilken publicerats i bilaga litt. H. till 1930 å r s sockerproposition. Såsom direktören Nanneson erinrar, bygger denna beräkning på ett relativt föråldrat material, nämligen de uppgifter, som insamlades vid lantbruksstyrelsens undersökning över jordbrukets produktionskostnader under åren 1919—1922. Denna omfattade inalles 103 bokslut för sockerbetsodlande jordbruk med en kontrakterad sockerbetsareal av 983 hektar. P å grundval av detta material har förbrukningen av arbetstimmar, dragarearbete, konstgödsel och övriga för sockerbetsodlingen erforderliga produktionsmedel fastställts, under det att kostnaderna beräknats efter n u gällande prisläge. De förändringar, som tilläventyrs ägt r u m sedan nyssnämnda år inom betodlingen med avseende å dess teknik m. m., h a v a sålunda ej kommit i betraktande. Materialets ringa omfattning gör vidare, att tillfälligheter i stor utsträckning kunnat spela in och verka förryckande på det slutliga resultatet. I sin kalkyl kommer direktören Nanneson till att produktionskostnaderna under år 1929 per hektar sockerbetor skulle efter a v d r a g för realisationsvärdet av tillvaratagen blast samt erhållen betmassa utgöra 769 kronor, vilket vid en antagen medelskörd av 278 deciton betor per hektar motsvarar en kostnad per deciton betor av 2 kronor 77 öre. E n omräkning av kalkylen enligt nu gällande priser är utförd i den till detta betänkande fogade bilagan F och visar, att ifrågavarande kostnad är praktiskt taget oförändrad. Jämsides med denna kalkyl har emellertid Nanneson även sökt beräkna, vilket pris, som måste betalas för sockerbetor med normal sockerhalt 17-2 %), för att odlingen därav skall v a r a minst lika lönande som andra med sockerbetsodling konkurrerande odlingar. Under antagande av att vid inställd eller minskad sockerbetsodling e n hektar sockerbetor skulle ersättas av 0*5 hektar foderrotfrukter och 0*5

84 hektar vall, anser sålunda Nanneson, att 2 kronor 62 öre per deciton hade för år 1929 varit ett dylikt jämförande pris. För innevarande år har han med hänsyn till foderprisernas s t a r k a fall kommit till ett väsentligt lägre pris eller 2 kronor 46 öre per deciton. Vid dessa beräkningar har emellertid avseende vid sockerbetans förfruktsvärde fästs endast i så måtto, att sockerbetsodlingen debiterats kostnaderna för den andel av de tillförda gödselmedlen, som antagits direkt utnyttjas av sockerbetsodlingen, under det att efterverkan av denna gödsling påförts de efterföljande grödorna. Därutöver har sålunda ej tagits i betraktande att, såsom r e d a n framhållits, vid sädesodling efter sockerbetor såväl som andra rotfrukter i regel högre hektarskördar erhållas ä n när säd följer efter säd. E j heller har tagits hänsyn till det förfruktsvärde hos sockerbetsodlingen, som ligger däri, att m a n vid omväxling mellan rotfrukts- och spannmålsgröda löper mindre risk för vissa skördenedsättande parasitangrepp, än då säd följer efter säd. Till komplettering av direktören Nannesons kalkyl hava från svenska sockerfabriksaktiebolaget införskaffats uppgifter till belysande av räntabiliteten hos den av bolaget bedrivna betodlingen. Enligt dessa, vilka delvis återgivas i följande tablå, skulle sockerbetsodlingen vid bolagets gårdar under det senaste året vid en hektarskörd av 274 deciton, ett betpris av 2 kronor 30 öre samt en produktionskostnad av 749 kronor per hektar hava gått j ä m n t ihop. Året dessförinnan uppgingo produktionskostnaderna vid bolagets egendomar till 826 kronor per hektar. Det bor emellertid framhållas, att i n ä m n d a kostnadssiffra ej ingå ränteanspråk för fastighetskapital (jordränta), vilket a v direktören Nanneson i hans kalkyl upptagits till 70 kronor per hektar. Tages hänsyn härtill skulle produktionskostnaderna, inklusive jordränta, vid bolagets odling under de två senaste åren hava utgjort 819 respektive 896 kronor per hektar. Till jämförelse kan nämnas, att i direktören Nannesons kalkyl, vilken likaledes avser förhållandena inom den skånska sockerbetsodlingen, produktionskostnaderna under 1930 u t a n a v d r a g för värdet av blasten och betavfallet beräknats under antagande av samma arbetslöner som under å r 1928 till 916 kronor och under 1931 till 905 kronor per hektar. De av direktören Nanneson verkställda beräkningarna visa emellertid, att stora skiljaktigheter r å d a mellan olika jordbruk i fråga om deras produktionskostnader vid betodling. Med anledning d ä r a v kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida betodlaren genom egna åtgärder skulle kunna nedbringa sina omkostnader. Åtgärder till I syfte att få denna fråga mer allsidigt belyst hava därför från olika förbättrande a u k t o r i t a t i v a håll i n h ä m t a t s y t t r a n d e n rörande de åtgärder, som under av driften

. ,

.

vid socker- senare å r vidtagits för höjande av betodlingens räntabilitet samt de möjbetsodlingen. ligheter till ytterligare förbättrande av densamma, som kunna förefinnas. Dylika y t t r a n d e n hava avgivits av centralanstalten för försöksväsendet-

85 E k o n o m i s k a uppgifter r ö r a n d e s o c k e r b e t s o d l i n g e n vid s v e n s k a s o c k e r f a b r i k s a k t i e b o l a g e t s e g e n d o m a r t i l l v e r k n i n g s å r e n 1928/29 o c h 1929/30. 1929/30

1928/29

19*8

19*4

274 83-8

263 84

Betor

658 Betblast

54 Använd

areal i % av produktiv

Utbyte per

areal

hektar.

Betor, deciton Betblast, » Inkomster

i kronor per

hektar.

712 Vinst å betavfall

Summa

142 Diverse inkomster

6 Summa inkomster

Produktionskostnader

i kronor per

hektar.

Arbetslöner

80 Ackord

285 Hästdagsverken

87 Traktor

3 Konstgödsel

107 Stallgödsel

84 Fräter

6 Diverse kostnader

—

Driftsledning och allm. omkostnader

109 Andel i övriga kostnader

—

30 Summa produktionskostnader Saldo Vinst

på jordbruksområdet, gemensamt av professor H. Nilsson-Ehle och docenten J. Rasmusson ävensom av jordbrukstekniska föreningen. De sålunda införskaffade yttrandena finnas intagna som bilagor C—E till detta betänkande. Enligt vad av dem framgår, skulle åtskilligt ännu återstå i fråga om åtgärder för åstadkommande av en förbättrad räntabilitet inom sockerbetsodlingen. De resultat, som på detta område kunna vinnas, förefalla dock icke kunna bli av någon mer genomgripande betydelse och komma i varje fall endast så småningom till synes.

86 TREDJE

KAPITLET.

Den svenska sockerindustrien. Under detta kapitel lämnas en summarisk översikt av den svenska sockerindustrien i avvaktan på den fullständigare redogörelse härför, som skall avlämnas efter slutförandet av den anbefallda n ä r m a r e undersökningen i fråga om de svenska sockerfabriksbolagen. Beträffande sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen hänvisas till den i bilaga A intagna redogörelsen härom. Förfarandet Sedan betorna framforslats till vederbörande råsockerfabrik eller, ifall V framställ- tillförselområdet för betorna är tillräckligt omfattande, en till fabriken ning.x hörande saftstation, uttagas u r varje sändning s. k. betprov, för vilka genom provtvättning mängden smuts bestämmes. I vissa fall förekommer det, a t t betorna avlämnas vid särskilda av bolagen inrättade vågstationer, och i så fall uttagas betproven därstädes. Till fabriken införas betorna i s. k. svämmor (rännor med strömmande vatten) och underkastas en mycket noggrann t v ä t t n i n g samt kontrollvägas. Sedan betorna passerat snitselskärningsmaskinen, i vilken de skäras i smala strimlor, utlakas dessa med hett vatten, varvid den koncentrerade i cellerna befintliga sockerlösningen »diffunderar» ut genom cellväggarna, medan vatten utifrån tränger in i cellerna till dess jämvikt uppnåtts. Själva anordningen vid denna utlakningsprocess består vanligen däri, att vattnet ledes genom ett system av diffusörer i sådan ordning, a t t det i första diffusören kommer i beröring med nästan fullständigt utlakad, d ä r p å i följande med allt mindre utlakad och till sist med nyskuren snitsel. Den utlakade snitseln användes, sedan den genom pressning befriats från en del av sitt vatten, till kreatursfoder under n a m n av betmassa. Vid sidan av nu skildrade förfarande för utvinning av betsaften har även den s. k. Steffenska förvällningsmetoden vunnit insteg och i Sverige tillämpats vid tvenne råsockerfabriker, nämligen de i Genevad och Hasslarp. Sistnämnda förfaringssätt innebär i huvudsak, att, sedan betorna 1 Redogörelsen bygger i denna del på det av Alf Larsson under medverkan av skilda fackmän utgivna arbetet »Den svenska kemiska industrien», i vilket arbete jämväl behandlas sockerindustrien i Sverige.

sönderskurits i skivor, de övergjutas med nästan kokhet betsaft, varigenom massan blir uppmjukad och större delen av sockret kan utfinnas genom pressning. Den därvid erhållna, i och för sig relativt vattenfattiga snitseln torkas i torkugn efter tillsats av melass, varigenom erhålles s. k. sockersnitsel, ett foderämne med väsentligt högre fodervärde än vanlig betmassa. Sedan betsaften enligt den ena eller andra metoden utvunnits ur betorna, renas den genom tillsats av cirka 2-5 % kaustik kalk, varigenom i saften ingående organiska och oorganiska föroreningar till större delen bindas. Dessa utfällas sedan tillsammans med kalken genom inblåsning av kolsyra, vilket sker i saturationspannorna. Fällningen avskiljes genom filtrering och användes under namn av slamkalk som jordförbättringsmedel. Filtratet, som kallas tunnsaft, koncentreras sedan genom avdunstning och inkokning i ett system med varandra kombinerade slutna avdunstningspannor, varvid ångan från den första pannan användes till kokning av saften i den andra pannan o. s. v. Ånga behöver därför i stort sett endast tillföras den första pannan. Då saften passerat den sista pannan, innehåller den i allmänhet 30 a 35 % vatten och kallas tjocksaft. För sockrets erhållande i fast form inkokas tjocksaften i en särskild vakuumpanna, till dess större delen av sockret avskilts som små kristaller, omgivna av en tjock sirap av mättad sockerlösning. Efter att hava avkylts under omröring befrias denna kristallgröt, den s. k. fyllmassan, i centrifuger från den sockret vidhängande sirapen, varigenom som slutprodukt erhålles råsocker. Den kvarvarande sirapen inkokas ånyo till fyllmassa, och genom centrifugering efter 3 a 4 dygn utvinnes mera råsocker (s. k. andra produkt), ehuru det denna gång är mindre rent än det förut erhållna. Som återstod erhålles den s. k. restsirapen eller melassen, vilken utgör en tjockflytande brunsvart vätska och innehåller så mycket främmande ämnen, att det däri kvarvarande sockret ej genom enbart industning kan bringas att kristallisera. Melassen utgör ett värdefullt fodermedel; numera användes den därjämte huvudsakligen såsom råämne inom jästindustrien samt vid brännvinstillverkning. Utomlands söker man vid vissa fabriker genom s. k. utsockring utvinna melassens betydande sockerhalt, som vid råsockertillverkning i allmänhet rör sig vid 50 %. Dylik utsockring förekom tidigare även i Sverige men har numera upphört. Det erhållna råsockret kan genom tvättning i centrifuger renas och ges en sådan färg, att det kan användas för konsumtionsändamål. Detta tillgår i regel så, att råsockret blandas med uppvärmd sirap av bättre kvalitet och lägre viskositet, varefter blandningen centrifugeras. Så snart sirapen är avskild, besprutas det i centrifugerna befintliga sockret med fint fördelat vatten. Det sålunda tvättade sockret, s. k. affinerat socker eller vitsocker, vilket är nästan rent vitt, innehåller efter torkning cirka 99 % socker men därjämte åtskilliga föroreningar, vilka betydligt

88, nedsätta dess sötningsförmåga. Dylikt socker saluföres i flertalet länder som konsumtionssocker. I Sverige förekommer detta dock ej numera — tidigare däremot bedrevs vitsockertillverkning vid en fabrik —, u t a n här i landet raffineras undantagslöst allt socker. Raffineringen innebär i korthet, att det t v ä t t a d e råsockret underkastas en upprepad omkristallisering, vanligen 7 gånger, med åtföljande separering av sockerkristallerna från den moderlut, vari de bildats. Efter tvättningen smältes sålunda råsockret till saft i hett vatten med en svag tillsats av kalk, varefter saften renas genom dukfilter samt vidare med benkolsfilter. Den renade sockerlösningen inkokas i vacuum till raffinadfyllmassa, varav efter Centrifugering såsom första produkt tillverkas bitsocker och toppsocker enligt olika metoder. Den frånskilda sirapen, s. k. grönsirap, filtreras, inkokas och centrifugeras, varefter sockerkristallerna torkas och siktas till melis. Avloppssirapen från melistillverkningen behandlas på liknande sätt. Som senare produkter i framställningsprocessen erhållas puder- och bastardsocker. E n ä r konsumtionen av dessa senare sockersorter i regel ej motsvarar tillverkningsmängden, omsmältes överskottet därav. Vid raffineringen erhålles därjämte som biprodukt melass av liknande beskaffenhet som den, vilken blir kvar vid råsockertillverkningen. Det ovan beskrivna förfarandet avser framställning av socker ur sockerbetor. Användes i stället sockerrör, är tillverkningssättet i regel något enklare. Sockersaften erhålles i så fall genom pressning av röret, varefter densamma renas genom filtrering samt koncentreras genom avdunstning och inkokning. Även vid raffinering av råsocker, som tillverkats av sockerrör, är förfaringssättet något annorlunda, ä n när det är fråga om betsocker, och påkallar särskilda anordningar. Sådana hava i Sverige på senare tid införts vid raffinaderiet i Göteborg. Sockerproduk- Den möjlighet, som därigenom öppnats för deh svenska raffinadindufattning inom strien a *t använda sig av jämväl utländskt rörsocker, har visat sig vara Sverige. av behovet synnerligen påkallad. Förhållandena i fråga om raffinadindustriens råvaruanskaffning hava nämligen ä n d r a t s under årens lopp. Medan nämligen tidigare råsockerproduktionen inom Sverige var fullt tillräcklig och ibland till och med mer än tillräcklig för landets behov — råsockerimporten uppgick sålunda före världskriget i regel till högst något h u n d r a t a l ton årligen —, föreligger n u m e r a ett betydande underskott av inhemskt råsocker, e h u r u storleken d ä r a v varierar inom vida gränser på grund av v ä x l i n g a r n a i betskördarna. Den inhemska r å sockerproduktionens otillräcklighet framträdde särskilt tydligt under tillverkningsåret 1928/1929, då underskottet ifråga uppgick till ej mindre ä n cirka 105 000 ton. Emellertid var raffinadtillverkningen nyssnämnda å r abnormt stor, enär lagren vid tillverkningsårets ingång till följd av en föregående arbetsnedläggelse voro i det n ä r m a s t e tömda. Normalt torde

89 m a n därför för närvarande kunna räkna med en årstillverkning av omkring 210 000 ton raffinad eller 230 000 ton i råsockervärde. Då den inhemska produktionen av råsocker under senare år i genomsnitt omfattat 160 000 ton, skulle alltså i genomsnitt per år erfordras en import av minst 70 000 ton råsocker. Förbrukningen av socker inom Sverige befinner sig emellertid i raskt stigande. Den stegrade sockerkonsumtionen synes framför allt ha varit märkbar ifråga om strösockret, medan däremot användningen av toppsocker gått tillbaka. Belysande härför är, att m e d a n tillverkningen av toppsocker och strösocker i procent av hela raffinadproduktionen t. ex. under år 1912/1913 uppgick till cirka 25 respektive 44, voro motsvarande tal för tillverkningsåret 1928/1929 9 respektive 59. Bitsockrets andel i raffinadtillverkningen har däremot i det stora hela förblivit oförändrad vid 31 %. Vid sidan av tillverkningen av råsocker och raffinad erhålles även, som framhållits, åtskilliga andra produkter, vilka äro betydelsefulla för industriens ekonomi. Produktionen av matsirap, som utvinnes i samband med tillverkningen av raffinad, utgör visserligen numera en obetydlighet efter a t t dock under krigsåren hava uppgått till mellan 12 000 a 13 000 ton. Däremot har melassproduktionen ökats sedan tiden för världskrigets utbrott och kan för närvarande beräknas till cirka 40 000 ton, varav cirka två tredjedelar utvinnes i samband med råsockertillverkningen. Vid denna erhålles som nämnts även betmassa såsom en viktig avfallsprodukt i mängder, vilka i allmänhet motsvara hälften av de avverkade betornas vikt. Betmassan utbjudes i regel ej i allmänna m a r k n a d e n u t a n a v h ä m t a s av betleverantörerna vid fabrikerna till ett pris av, enligt gällande odlingskontrakt, 25 öre per deciton, varför industrien av n ä m n d a biprodukt beredes en årlig inkomst vid normal odling av i r u n t tal 1 miljon kronor. Vid de tvenne fabriker, som använda sig av den Steffenska metoden för råsockerframställning, spelar givetvis sockersnitseln en viss roll såsom biprodukt. Den totala tillverkningen därav uppgick under 1928/1929 till 4 400 ton snitsel med ett värde av inemot 0*5 miljoner kronor. Vid sockertillverkningen erhålles därjämte slamkalk m. m., vilka produkter likväl äro av underordnad betydelse för industriens ekonomi. Melassutbytet vid råsockertillverkningen i procent av betvikten steg från 1*3 i medeltal åren 1908/1909—1912/1913 till 2*o under 1913/1914 samt 2*3 under 1914/1915. Därefter har detsamma i stort sett hållit sig konstant. Däremot har råsockerutbytet i procent av betvikten ej undergått några nämnvärda förändringar sedan tiden före kriget, e h u r u det givetvis växlat under olika år som en följd av den varierande sockerhalten hos betorna. Även inom raffinadindustrien har en liknande utveckling gjort sig gällande, i det att melassutbytet i procent av den insmälta råsockermängden stigit från 5*4 under 1912/1913 till 7*5 under 1928/ 1929, medan samtidigt raffinadutbytet bibehållits i det stora hela oförändrat. Visserligen har det under de senaste åren något nedgått, men

90 denna omständighet torde säkerligen bero på den ökade användningen av importerat råsocker, vilket i allmänhet är av lägre sockerhalt än det inhemska. Raffinationsvärdet eller det s. k. rendementet varierar nämligen i regel hos det senare mellan 93 och 96 %, medan för det importerade råsockret motsvarande tal utgöra 88 respektive 92. Betraktas fabrikationsprocessen vid framställning av raffinerat socker u r sockerbetor som en enhet, är det därför tydligt, att sockret i betorna n u m e r a bättre tillvaratagas än förr. Enligt uppgift i bilaga litt. J i 1930 års sockerproposition skulle sålunda sockerförlusten vid svenska sockerfabriksaktiebolaget i procent av den avverkade betvikten sedan år 1907 sjunkit från 1*25 till 0*73. Motsvarande utveckling har även gjort sig gällande inom det mellansvenska bolaget. Vid en total betavverkning av 1 miljon ton skulle alltså numera utvinnas cirka 5 000 ton mer socker än före kriget. Av den ovan lämnade redogörelsen för förfaringssättet vid framställSockerproduktionens upp- ning av socker för direkt konsumtion framgår, a t t m a n därvid i stort delning på skilda anlägg- sett kan särskilja tre olika processer, nämligen sockrets utlakande u r socningar. kerbetan, den sålunda erhållna betsaftens rening och koncentration till råsocker samt dettas t v ä t t n i n g eller raffinering. Dessa processer behöva emellertid ej följa omedelbart på varandra. Raffineringen av råsockret sker sålunda i regel i från råsockerlabrikationen skilda anläggningar. Av de 21 råsockerbruk, som för n ä r v a r a n d e pläga v a r a i drift i Sverige, är det sålunda endast två, vilka kombinerats med var sitt raffinaderi. I sådana länder däremot, där konsumtionssockret vanligen framställes i form av vitsocker, exempelvis i Tyskland, sker detta mycket ofta direkt vid råsockerfabrikerna. E n ytterligare uppdelning av sockertillverkningen på skilda anläggningar har vidare skett genom anläggandet av de s. k. saftstationerna. Vid dessa drives betavverkningen ej längre än till framställande av betsaft, som efter kalktillsats pumpas genom i jorden nedlagda rörledningar av ända till 20 kilometers längd till vederbörande huvudfabrik för att bearbetas tillsammans med den där utvunna betsaften. Detta system har vunnit tillämpning även i Sverige, ehuru endast i en jämförelsevis begränsad omfattning. Antalet saftstationer i v å r t land utgör sålunda endast 3, medan däremot i exempelvis Danmark, varest råsockerproduktionen är av ungefär samma omfattning som i Sverige, ej mindre än 11 saftstationer i allmänhet äro i drift. I stället ä r antalet råsockerbruk därstädes väsentligt lägre än i Sverige. Råsockerfabrikernas läge.

Den svenska råsockerindustrien är i huvudsak koncentrerad till Skåne. Ej mindre än 15 råsockerbruk och samtliga 3 saftstationer äro belägna inom detta landskap, medan de återstående bruken ligga spridda inom övriga betodlingsområden. Sålunda finnes en fabrik i Genevad i närheten av Halmstad, till vilken de halländska betodlarna leverera sina betor.

91 P å s a m m a sätt gruppera sig de blekingska betodlingarna omkring fabriken i Karlshamn. Betodlarna i K a l m a r län föra sina betor till fabriken i Mörbylånga på Öland samt odlarna på Gotland till fabriken i Roma. Slutligen finnas även fabriker i Linköping och Lidköping, den senare kombinerad med ett raffinaderi. V a d den skånska sockerindustrien beträffar, finnas inom landskapets n o r d v ä s t r a del tre fabriker, nämligen i Ängelholm och Hälsingborg samt vid Hasslarp, belägen cirka 15 kilometer från envar av nyssnämnda städer. Därefter följer åt söder fabriken i Säbyholm utanför Landskrona med tillhörande saftstation i Teckomatorp, cirka 17 kilometer därifrån. Sedan komma vid järnvägen Landskrona—Lund cirka 11 kilometer från sistnämnda stad en fabrik vid Kävlinge samt cirka 8 kilometer därifrån vid stambanan fabriken i örtofta med en saftstation i Eslöv. Vid Arlöv utanför Malmö ligger ett kombinerat råsockerbruk och raffinaderi samt inne i landet vid Staffanstorp cirka 8 kilometer från Lund och 15 kilometer från Malmö en råsockerfabrik. Fortsätter man vidare åt söder längs järnvägen Malmö—Trälleborg, kommer m a n till fabriken i Hököpinge. Längre in i landet ligger StoedaZa-fabriken på ett avstånd av 18 kilometer från Trälleborg, varest likaledes ett råsockerbruk är anlagt. Öster därom med cirka 13 kilometers mellanrum ligga fabrikerna i Jordberga och Skivarp. Ytterligare åt sydost inom Malmöhus län men på gränsen till Kristianstads län ligger fabriken i Köpingebro med tillhörande saftstation i Gärsnäs norr därom inom sistnämnda län. Den återstående råsockerfabriken inom Skåne är belägen vid Karpalund strax utanför Kristianstad. Flertalet av dessa fabriker och saftstationer tillkom före sekelskiftet. Under innevarande å r h u n d r a d e hava sålunda anlagts endast fabrikerna i Skivarp år 1901, Lidköping år 1904, Linköping å r 1905, Genevad å r 1906 och Mörbylånga år 1907; saftstationen i Gärsnäs kom i gång först å r 1921. Någon nedläggning av råsockerfabriker h a r ej ägt r u m efter sekelskiftet i vidare mån än att driften vid den år 1894 i Klågerup anlagda saftstationen upphörde under å r 1919. Den nuvarande råsockerindustrien har följaktligen i det stora hela uppbyggts under en tid, då landets årsproduktion av råsocker endast undantagsvis översteg 100 000 ton och den årliga betavverkningen ofta ej nådde över 700 000 ton. Sedan nämnda tid har emellertid betavverkningen stigit i r u n t tal till drygt 1 miljon ton och råsockerproduktionen till 160 000 ton, varjämte i enlighet med vad i föregående kapitel framhållits, avsevärda förskjutningar i fråga om betodlingens lokalisering ä g t rum. Sockerbetsodlingen kring de olika fabrikerna är av en synnerligen väx- Tillförsel av lande omfattning. Medan den till fabriken i Köpingebro med saftstation äockerbetor. i Gärsnäs hörande betarealen i genomsnitt under senare å r — bortsett från år 1926 — uppgått till ej mindre än cirka 4 900 hektar, utgör mot-

92 svarande tal för exempelvis fabrikerna i Ängelholm och H a s s l a r p 1250 respektive 1150. För flertalet råsockerfabriker utanför Skåne redovisas ännu lägre siffror. Än mer markerade synas växlingarna v a r a ifråga om bettillförseln till de olika fabrikerna, beroende på a t t betskördarna i allmänhet äro högre i de trakter, där odlingen vunnit en större utbredning. Den ojämnhet, som h ä r u t i n n a n föreligger, har tydligen skärpts med åren som en följd av de tidigare omtalade förskjutningarna i betodlingen såväl inom som utom Skåne. Medan nämligen den avverkade betmängden vid fabrikerna i nordvästra delen av n ä m n d a landskap gått avsevärt tillbaka sedan tiden före kriget, har den för övriga Skåne-fabriker i regel ökats, i vissa fall mycket avsevärt. Vid fabrikerna utanför Skåne har bettillförseln i de flesta fall minskats. BåsockerRåsockerbrukens produktionskapacitet är mycket varierande. Den utfarternas g 0 r i genomsnitt per fabrik för n ä r v a r a n d e cirka 1300 ton betor per "kapacitet, dygn. Till jämförelse med förhållandet utomlands kan på grundval av inhämtade uppgifter nämnas, att medan i Nederländerna råsockerfabrikernas genomsnittliga kapacitet skulle ligga avsevärt över 2 000 ton per dygn, för Danmark motsvarande tal vore 1700 ton. I Storbritannien påminna förhållandena om de i Sverige rådande, i det att fabrikernas kapacitet där växlar mellan 700 ton och 2 400 ton och i genomsnitt uppgår till cirka 1100 ton, allt per dygn r ä k n a t . Emellertid bör det framhållas, att i sistnämnda land såväl betodlingen som den därpå g r u n d a d e sockerindustrien är jämförelsevis ny. I Nederländerna liksom i viss m å n även i D a n m a r k gynna de n a t u r l i g a betingelserna en koncentration av råsockerindustrien. I det förra landet medföra de billiga t r a n s p o r t e r n a å de talrika vattenvägarna, att fabrikerna k u n n a givas ett mycket vidsträckt tillförselområde, och i Danmark ä r betodlingen lokaliserad till ett jämförelsevis begränsat område. Det torde därför v a r a omöjligt att med ledning av förhållandet i anförda länder k u n n a draga n å g r a säkra slutsatser rörande den lämpliga storleken hos de svenska råsockerbruken. Emellertid lärer det kunna sägas, att de svenska fabrikerna ej äro för stort tilltagna, om avseende fästes blott vid de rent tekniska betingelserna för en gynnsam drift. Detta belyses även därav, a t t man under senare år ansett förmånligt att genom omfattande moderniseringsarbeten vid flertalet fabriker avsevärt utöka deras kapacitet. H ä r t i l l ha även bidragit fördelarna av att kampanjen så långt möjligt förkortas, enär därigenom den genom betornas lagring orsakade nedgången i deras sockerhalt ej blir så stor. För n ä r v a r a n d e omfattar den egentliga kampanjen en tid av endast sex a sju veckor med början i första eller a n d r a veckan i oktober, varefter följer en kortare efterkampanj för avverkning av erhållen sirap, då arbetsstyrkan ä r avsevärt reducerad. Förhållandena äro dock även på detta område mycket varierande, i det att vid vissa

9^ fabriker betavverkningen varar 60 a 70 dagar, medan den vid andra ej u p p g å r till en månad. Kampanjens varaktighet under de senaste åren, vilken givetvis växlat till följd av betskördens variation, framgår av följ a n d e tablå. Efterkampanj i genomsnitt per fabrik dyg n

Tillverkningsåv

Betkampanj i genomsnitt per fabrik antal

Antal tillverknings dygn

1924/25

1925/26

1926/27

1927/28

e

1 163

1928/29

1067 Utgår man ifrån att kampanjen vid en normalt utnyttjad råsockerfabrik skulle kunna omfatta omkring 70 dygn, skulle enligt ovanstående siffror den svenska råsockerindustriens produktionskapacitet utnyttjas mycket ofullständigt eller till endast cirka 60 %. Som betavverkningen för n ä r v a r a n d e omfattar normalt 1 miljon ton, erfordras för a t t industrien skall till fullo utnyttjas en bettillförsel av ej mindre än i r u n t tal 1*7 miljoner ton, motsvarande en betareal om n ä r a 70 000 hektar. Inom raffinadindustrien äro förhållandena däremot helt annorlunda. RaffinadDenna h a r nämligen till skillnad från råsockerindustrien v a r i t föremål industrien för en långt driven koncentration. Vid tiden för svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande funnos i landet 10 sockerraffinaderier: Tanto i Stockholm, Gripen i Norrköping, Arlöv, Landskrona, Hasslarp, Hälsing borg, Lund, Ystad, Göteborg och Lidköping. Av dessa voro fyra Arlöv, Hasslarp, Hälsingborg och Lidköping, tillika råsockerfabriker. Som en följd av vissa koncentrationssträvanden inom sockerindustrien nedlade emellertid 5 av dessa raffinaderier sin verksamhet: Gripen i Norrköpingår 1913, Hasslarp, Hälsingborg och Lund år 1914 och Ystad år 1917, av vilka fabrikerna i Hasslarp och Hälsingborg alltjämt tagits i anspråk såsom råsockerfabriker. För närvarande finnas alltså 5 sockerraffinaderier, nämligen Tanto i Stockholm, Arlöv, Landskrona, Göteborg och Lidköping. Den koncentration av raffinadindustrien, som sålunda ägt rum genom a t t tillverkningen överflyttats till ett färre antal fabriker, framträder desto starkare som även produktionskvantiteten avsevärt utökats. Medan nämligen den svenska raffinadindustrien före kriget i allmänhet framställde cirka 130 000 ton socker, utgör motsvarande siffra för närvarande, såsom redan framhållits, 210 000 ton, vilket innebär en ökning: med drygt 60 %. P å grund därav måste numera avsevärda kvantiteter utländskt råsocker införas. Av detta raffineras rörsockret i Göteborg, där raffinaderiet, som nämnts, i n r ä t t a t s för dylikt socker, samt betsockret

94 huvudsakligen i Stockholm och Lidköping. Stockholmsraffinaderiet tillföres vidare råsocker regelbundet från svenska sockerfabriksaktiebolagets råsockerbruk i Roma, K a r l s h a m n och K a r p a l u n d samt därjämte i mån så anses lämpligt från bolagets övriga fabriker i Skåne. Koncentrationen inom den svenska raffinadindustrien, vilken siffermässigt belyses av nedanstående tablå, har underlättats av a t t tidigare ce då befintliga raffinaderierna ej på långt när kunde utnyttjas i full utsträckning. Under tillverkningsåret 1910/1911 ägde sålunda insmältning av råsocker r u m vid svenska sockerfabriksaktiebolagets 9 fabriker under tillhopa 1199 dygn samt 764 dagar på sätt framgår av följande tablå.

Fabrik n r

Dag och natt antal dygn

Endast om dagen

168 242

— —

1 2 3

—

—

—

-

—

Summa nr 1—9

1 199

764 För n ä r v a r a n d e däremot p å g å r driften i allmänhet vid de befintliga raffinaderierna året runt, ehuru med kortare avbrott för reparationer m. m. I anslutning till de fortgående moderniseringsarbetena hos fabrikerna h a r jämväl den dagliga insmältningsförmågan hos dem väsentligt utökats. Medan denna före kriget kunde beräknas till omkring 600 ton för samtliga raffinaderier tillhopa, utgör numera motsvarande siffra betydligt över 1 000 ton. Under förutsättning av en genomsnittlig driftstid av 300 dagar skulle sålunda den svenska raffinadindustrien för närvarande kunna förbruka upp till cirka 300 000 ton råsocker, motsvarande en tillverkning av cirka 270 000 ton raffinad. Mängden i n s m ä l t r å s o c k e r , fördelat p å o l i k a f a b r i k e r , t o n .

År

Stockholm

Göteborg

Arlöv

Lundskrona

Lidköpinsr

Övriga

Summa

52 276

145 376

1912/13

14 344

26 377

19 001

22 708

10 670

19'->5/26

18 753

47 093

49 449

15 816

183 229

1926/27

25 047

50 668

58 302

58 343

198 534

1927/28

22 073

48 028

37 986

55 833

14 811

178 731

1928/29

26 663

70 098

84 427

67 802

16 813

265 803

95 I n o m den svenska sockerindustrien äro endast tvenne företag verk- Sockers a m m a , nämligen svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveri- ™du8triens ekonomiska

ges sockerfabriksaktiebolag, av vilka det senare företaget äger råsocker- förhållanden. fabrikerna i Linköping och Mörbylånga samt det kombinerade raffinaderiet och råsockerbruket i Lidköping, ö v r i g a sockerfabriker tillhöra svenska sockerfabriksaktiebolaget. Rörande de båda bolagens ekonomiska förhållanden erhåller man en viss föreställning av de årligen offentliggjorda styrelseberättelserna. Genom en jämförelse mellan de däri intagna b a l a n s r ä k n i n g a r n a kan man även få en uppfattning om de förändr i n g a r , bolagen från å r till år undergått i ekonomiskt hänseende. Sockerindustrien i Sverige under tillverkningsåret 1928/29. Svenska sockerfabriksaktiebolaget

Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag 3 286

Betareal,

hektar

39 330

»

%

92-3

7-7

ton

69 060

Inköpta betor,

%

93-7

63 Råsockerproduktion, ton

»

»

150 480

9 537

%

94*0

6-o

Raffinadtillverkning, ton

»

228 738

15 469

93-7

6-3

»

%

V a d svenska sockerfabriksaktiebolaget beträffar, redovisas dess tillg å n g a r och skulder enligt senaste balansräkning den 31 juli 1930 med 177*8 miljoner kronor. Av tillgångarna voro fabriksbyggnaderna med tillhörande maskiner och inventarier upptagna till 81*3 miljoner kronor samt vissa a n d r a för bolagets drift nödvändiga fasta anläggningar till 2*6 miljoner kronor. Härtill kommo vidare fartyg, jordegendomar samt inventarier vid huvudkontoret med ett värde av 5*o miljoner kronor, varför bolagets fasta kapital bokförts för tillhopa 88*9 miljoner kronor. De återstående tillgångarna, vilka likaledes bokförts till 88'9 miljoner kronor, utgjordes av obligationer och aktier med 21*G miljoner kronor, tillgodohavanden hos banker med 15*3 miljoner kronor, lager av råsocker och raffinad med 21*5 miljoner kronor, fordringar hos diverse personer med 14-9 miljoner kronor ävensom åtskilliga andra i regel tämligen lätt realiserbara tillgångar. I skuldsumman ingingo aktiekapitalet med 135*o miljoner kronor samt reservfonden med 13'8 miljoner kronor. Till pensionsfonden och vissa andra understödsfonder voro vidare avsatta 7*3 miljoner kronor. L å n från utomstående uppgingo till 15*5 miljoner kronor, v a r a v 13*8 miljoner kronor bokförts som obligationslån och 0*2 miljoner kronor som lån mot inteckning. Årets vinst var upptagen till 3*3 miljoner kronor, vartill kom saldo från föregående å r 0*2 miljoner kronor, eller tillhopa 3*5 miljoner kronor.

96 Bolagets eget kapital, däri ej inräknade medel till pensions- och understödsfonder eller årets vinst, uppgick alltså vid ifrågavarande tidpunkt till 151-7 miljoner kronor eller cirka 85 % av bolagets hela bokförda kapital. Av nyssnämnda belopp voro, som nämnts, 88*9 miljoner kronor bundna i anläggningar av mer eller mindre fast karaktär, medan återstoden, 62*8 miljoner kronor, motsvarades av lätt realiserbara tillgångar. Med hänsyn till att bolagets totala utgifter under året uppgingo till 65-9 miljoner kronor, måste bolagets ställning, förutom att den finansiellt sett är mycket stark, jämväl ur likviditetssynpunkt anses vara synnerligen tillfredsställande. Av intresse torde vara att göra en jämförelse med ställningen vid bolagets bildande. Den 31 juli 1908, då bolaget varit i gång 10 månader, redovisades dess bokförda tillgångar till 191*i miljoner kronor, varav ej mindre än 132-1 miljoner kronor voro bundna i fabriksanläggningar med tillhörande maskiner och inventarier. Som värdet av bolagets jordegendomar samt vissa andra relativt svårrealiserbara tillgångar uppgick till 7-6 miljoner kronor, utgjorde alltså bolagets rörliga kapital vid nyssnämnda tidpunkt endast 51*4 miljoner kronor, motsvarande 27 % av bolagets samtliga tillgångar. Detta rörliga kapital var i det närmaste helt upplånat. Bland bolagets bokförda skulder ingingo nämligen, förutom aktiekapitalet, vilket då ej till fullo inbetalats utan upptagits till 133*9 miljoner kronor, samt årets överskott 8*8 miljoner kronor, ej mindre än 28*7 miljoner kronor som obligationslån, 11*6 miljoner kronor som lån mot reverser (till de sammanslutna företagen) samt 6*4 miljoner kronor som andra skulder eller tillhopa ett främmande kapital av 46*7 miljoner kro nor. Därtill kommo 1*7 miljoner kronor, som avsatts till pensionsfonder. Bortsett från årets överskott samt pensionsmedlen uppgick således bolagets eget kapital till 133*9 miljoner kronor, vilket belopp med l*i miljoner kronor översteg fabrikernas bokförda värde. Bolaget har alltså under den tid, det varit i verksamhet, lyckats konsolidera sin ställning därhän, att dess eget kapital utöver fabriksanläggningarna ökats från l*i miljoner kronor till 70*4 miljoner kronor eller med 69*3 miljoner kronor. Tages därjämte hänsyn till att produktionskapaciteten hos fabrikerna numera är avsevärt större än före kriget samt att deras utrustning även i övriga avseenden ökat i värde, är det uppenbart, att bolagets nu gynnsamma ställning varit resultatet av ett synnerligen målmedvetet och framgångsrikt konsolideringsarbete. Givetvis har dock detta arbete underlättats av den nedgång i penningvärdet, som ägt rum sedan bolaget bildades och som medfört, att kapital, som nedlagts i anläggningar eller varor, med tiden ökat i värde. Vid konsolidering av bolagets ställning synes man i stort sett ha gått fram efter två delvis sammanfallande linjer. Jämsides med att man strävat efter att nedbringa behovet av främmande kapital, har man sökt att så långt skattelagstiftningen medgivit genom avskrivning å värdet av fa-

97 b r i k e r n a och övriga bolagets fasta anläggningar s t ä r k a bolagets ställning. Resultatet av strävandena i förra hänseendet framgår av följande tablå, som utvisar de bokförda lånen samt övriga skulder vid varje räkenskapsårs slut alltsedan bolagets bildande. Svenska sockerfabriksaktiebolagets skulder den 31 juli åren 1908—1930. M Ar

i

j

o

n

e

r

Pensionsfonder

Obligationslån

Övriga lån

k

r

o

n

o

r

Andra skulder

Summa

1-7

28-7

5-4

48-3

1-9

28'0

7'7

3-9

41-5

2-o

24-7

1-5

7-4

35c

2T>

23-8

1-7

10-3

37-s

2-^

22-1

Tö

30-3

2-s

21-o

1-3

29-3

3-t

19-8

1-8

4-o

28-s

3-8

18-5

1-3

3-9

27-o

3'7

17-2

l-o

1-1

23-0

4-0

15"8

l-o

-

28-6

4-G

14-4

0-9

12-6

32-4

4-9

12-s

0-9

24-1

42-7

4'7

Ila

0-9

85-o

101-8

5-1

49-5

0-ö

10-4

65-5

5*5

47-0

0-7

7-9

61-1

5-9

0-5

101 O0-2

6-3

21-5

0-4

12'2

43-4

6-7

22'G

0-5

10-9

40'7

6*9

22'2

OS

10-4

39-7

7'0

21":;

0-3

7-8

36-3

7-1

15l

0-2

7'2

14'5

0"'

3-6

25*4

13-8

1-5

22-3

27-7

Samtidigt med att vissa belopp årligen avsatts till bolagets pensionsfonder, så att dessa numera uppgå till sammanlagt 7*3 miljoner kronor, har bolagets behov av främmande medel kunnat nedbringas från 46-G miljoner kronor den 31 juli 1908 till 15*5 miljoner kronor vid samma tidpunkt innevarande år. Denna utveckling har ej fortskridit jämnt under årens lopp. Under de senare krigsåren samt tiden närmast efter krigets upphörande medförde nämligen den abnormt höjda prisnivån samt de även i Övrigt onormala förhållandena ett starkt ökat behov av likvida medel. Efter att till en början hava varit hänvisat till bankkrediter upp7 — 3 0 3102.

1)8 lade därför bolaget under hösten 1920 ett 7 % obligationslån å 40 miljoner kronor i syfte att därigenom tillförsäkra sig erforderligt rörelsekapital. Av detta lån återstå ännu 13*8 miljoner kronor, men bolaget äger enligt de bestämmelser, som avtalades vid lånets uppläggande, a t t efter innevarande års slut helt inbetala detsamma, om bolaget så finner lämpligt. Vad därefter angår de av bolaget gjorda avskrivningarna, h a v a dessas storlek undergått avsevärda förändringar under årens lopp. Detta belyses av följande tablå, som anger dels värdet av bolagets fabriker av olika slag vid slutet av varje räkenskapsår sedan bolagets bildande och B o k f ö r d a v ä r d e t av s v e n s k a s o c k e r f a b r i k s a k t i e b o l a g e t t i l l h ö r a n d e fabriksanläggningar ävensom därå verkställda avskrivningar. M i l j o n e r Den 3 1 juli år

k r o n o r Samtliga fabrikers värde

1 Under året verkställda lavskrivningar 1

Raffinaderier

Komb. fabriker

33-6

32-9

63-7

1 •9

132-1

1-6

43'5

32*9

55-5

1 9

133-8

1-6 1-6

RåsockerSaftbruk stationer

43-4

32-6

55-o

1 8

132-8

43-2

32-3

54-3

1 •8

131-0

1-7

53-6

1 8

130-7

1-9

42-i

31-7

54i

129-7

1-9

40-8

31-9

54-4

1 8

128-9

1-9

39-3

15-7

71-i

1 7

127s

1-9 6-4

39-9

15-9

65-o

1 7

122T>

16-1

65-3

1 8

119-5

4-2

32-3

16-2

66i

1 8

116-4

4-?.

31-o

14-7

66-1

1 5

113-3

28-4

14-3

67-3

2 4

112-4

22-8

12-4

69-9

4 0

9-4

23-0

11-9

69-2

4 4

108-5

5-7

21-4

11 7

65o

4 2

102-8

•

20-s

11-3

61-7

4- 2

98-0

20-7

10s

59-9

4 1

95-5

5*6

20-1

10-3

57-9

4- 0

92-3

5'5

20-6

9-8

55"s

3 9

90-1

4'l

20-3

9-8

53-3

3 8

87-2

19-8

51i

3- 7

83-9

5-2

19-c

9-2

48-9

3- 5

5*1

1 Avskrivningarna avse åren 1907/08—1910/11 endast till fabrikerna hörande maskiner och inventarier samt vissa för fabriksdriften erforderliga järnvägsvagnar och lokomotiv. Därefter ingå i de anförda siffrorna jämväl avskrivningar å bolagets husbyggnader.

99 dels de årliga avskrivningarna å husbyggnader, maskiner och inventarier, sådana dessa avskrivningar redovisas i styrelseberättelserna. Enligt tablån ägde sålunda en avgörande förändring i bolagets avskrivningspolitik rum med räkenskapsåret 1915/1916. Dessförinnan hade bolaget efter den 31 juli 1908 å sina fabriksanläggningar avskrivit tillhopa cirka 12*5 miljoner kronor eller 1*8 miljoner kronor i medeltal per år. Som nyinvesteringarna i fabrikerna samtidigt utgjorde 8*2 miljoner kronor eller l*a miljoner kronor om året. hade fabrikernas bokförda värde sjunkit med endast 4-3 miljoner kronor eller 0*6 miljon kronor per år. F r å n och med räkenskapsåret 1915/1916 ökades emellertid avskrivningarna högst betydligt. Vid nämnda års bokslut verkställdes sålunda a v s k r i v n i n g a r dels med 2*5 miljoner kronor å nedlagda raffinaderier, dels med 10 % å fabrikernas maskiner och inventarier samt j ä r n v ä g s v a g n a r och lokomotiv, där sådana funnos, eller med 3*6 miljoner kronor, dels ock med den i skattelagstiftningen medgivna minskningen av husbyggnadernas värden till följd av en naturlig slitning eller med 243 000 kronor för i fabriksdriften använda byggnader samt 46 000 kronor för andra byggnader. Tillhopa utgjorde alltså avskrivningarna nämnda år å byggnader, maskiner och inventarier 6*4 miljoner kronor. Under de närmast följande åren minskade visserligen avskrivningarna, men i medeltal h a v a de, ehuru givetvis växlande under olika år — de särskilt stora a v s k r i v n i n g a r n a under åren 1920—1924 betingades delvis av arbetstidslagens införande — sedan år 1915/1916 uppgått till 5*G miljoner kronor per år. Samtidigt hava även de årliga nyinvesteringarna från år 1915/1916 utgjort i genomsnitt cirka 2*6 miljoner kronor, varför fabrikernas bokförda värde sjunkit med i genomsnitt 3 miljoner kronor om året. Tillhopa uppgå avskrivningarna å bolagets fabriksanläggningar med tillhörande maskiner och inventarier alltsedan den 31 juli 1908 till drygt 95 miljoner kronor. Fabrikernas bokförda värde har emellertid sjunkit med endast 51*0 miljoner kronor, varför alltså de bokföringsmässiga nyinvesteringarna under samma tid uppgått till i r u n t tal 45 miljoner kronor. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om att en avsevärd del av dessa nyinvesteringar verkställts under en tid med ett abnormt lågt penningvärde. De likvida medel, som influtit i bolaget som en följd av dess avskrivningspolitik, hava till stor del placerats i värdepapper. Bolagets innehav av aktier och obligationer har sålunda sedan juli 1915 stigit från 1*2 miljoner kronor till 21*6 miljoner kronor den 31 juli 1930. För lagerhållningen av socker och andra förbrukningsartiklar synes däremot nu ej erfordras mera medel än före kriget, vilket huvudsakligen torde bero på de nedpressade sockerpriserna. Oaktat bolaget sålunda i hög grad konsoliderat sin ställning, h a r detsamma varit i stånd att i allmänhet varje år av överskottet från årets verksamhet lämna en skälig utdelning å det nominella aktiekapitalet.

100 Endast vid tvenne tillfällen, nämligen åren 1918 och 1925, h a r bolaget sett sig nödsakat att för detta ändamål anlita dispositionsfonden. Bolagets vinstutdelningar m. m. framgå av följande tablå. Svenska sockerfabriksaktiebolagets disposition av vinstmedel.

Vinstutde ning

Avskrivning Summa Avsättning å organisa- Kvarstående disponerade tionskostnavinst till fonder medel derna m. m.

1 000 kr.

/o

1 000 kr.

1 000 kr.

1 000 kr.

1 000 kr.

6 693

5-o

8 840

8 100

6-o

9 260

6-0

9 955

6-0

2 045

10 744

6-0

2 650

6 750

5-o

8 906

6 075

4:5

6 750

5-o

1916 1917

8 100

6-o

5 400

4-0

1918 1919

8 100

6-o

8 100

6-0

9 450

7-0

8 100

1922 1923 1924

A r

7 990

9 035

3 000

11 486

6 514 1

9 746

11 154

6-o

9 664

6 750

5-o

7 364

6 750

5-o

8 244

8 100

6-o

9 260

5 400

4-o

»5 596

1926 1927

5 400

4-o

6 071

6 750

5-o

7 522

1928 1999

6 075

4-5

6 345

4 050

3o

4 330

3 375

2-5

3 511

9 488

Tillhopa hava sålunda under tiden för bolagets verksamhet utdelats 158*6 miljoner kronor eller i genomsnitt per år n ä r a 6*9 miljoner kronor, motsvarande 5*n % av bolagets aktiekapital. Även under det senast förflutna året, då läget å sockermarknaden varit ytterst bekymmersamt, har bolaget varit i stånd lämna en utdelning av 2*5 %. Enligt vad som anförts i styrelseberättelsen för ifrågavarande år, har detta dock möjliggjorts av bolagets inkomster av rent kapital samt en uppvärdering av vissa rörliga tillgångar. 1

•'

Därav 1'2 miljoner k r o n o r av dispositionsfonden. T> 3-0 » » » :N

101 Månadsmedeltal

av

noteringarna (köpare) i kronor å Stockholms fondbörs av svenska sockerfabriksaktiebolagets aktier. Nov.

Dec.

År

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

77-23

77-64

77-14

80-3 1

81-31

84-7 5

86-2 7

87-0 2

86-7 6

85-88

80-7 0

79-60

76-50

76-2 5

75-81

70-4 2

70-33

81-79

74-62

75-88

74-79

75-15

75-6 9

70-3 2

70-40

70-2 7

70-7 1

71-61

71-83

72-2 7

—

—

—

63-4 3

61-08

64-7 5

65-28

66-6 4

67-17

68-14

70-01

72-19

73-93

75-61

72-15

70-74

71-32

73-0 4

77-32

80-0 0

81-72

86-68

86-01

87-62

90-55

91-71

83-4 6

82-28

83-7 2

81-82

80-7 5

81-42

80-8 2

80-6 5

80-6 8

84-83

79-59

76-so

73-30

70-47

70-4 3

73-4 3

73-24

72-54

72-4 1

71-26

76-4 3

80-50

79-12

78-16

72-50

74-34

77'7 2

77-2 0

80-61

81 -3 s

80-7 9

81-92

77-60

76-39

81-6 7

82-38

70-86

80-6 1

80-6 3

78-2 1

79-18

75-9 8

71-02

68-3 3

63-3 3

74*48

75-0 9

73-2 6

81-02

82-5 2

81-65

73-oo

73-0 9

69-2 0

(18- 7 3 68-7 2

67-14

70-10

74-4 0

74-40

73-08

1922 C.6-0 s

61-09

52-75

55-6 7

50-8 2

58-3 0

08-9 9

64-6 2

64-03

63-78

58-0 3

57-20

60- 5 8

634 2

66-so

68-3 6

70-0 7

68-17

70-18

69-9 5

69 7 9

70-0 6

67-2 3

65-3 9

65- nB

66-42

67-7 4

69-49

68-8 0

70-17

71-33

75-12

74-59

70-0 9

62-64

70*81

72-ss

72-si

67-86 na fd-36

75-0 4

74-3 2

76-0 6

7(r 25

63-31

56-09

53-44

51-53

51-40

47*3 7

46-36

45-81

46-10

47-31

52-62

53-0 8

55-31

56-5 7

57-4 5

62-0 8

66-60

67-10

67-2 4

68-7 7

729 9

60-8 2

64-39

68-2 0

63-6 2

60-6 8

64*41

63-7 5

62-9 3

62-29

66'6 8

66-02

65-91

68-84

69-0 0

08-6 2

68-9 4

68-8 3

67-5 2

68*39

60-0 2

56-8 2

57-6 s

50-4 2

55-6 7

56*9.6

57-41

55-16

55-7 0

53-3 8

51-79

53'so

53-2 3

51-7 9

50-8 0

50-5 0

50'5 0

50-oo

48-82

47-3 5

47-7 6

-

—

E h u r u sålunda svenska sockerfabriksaktiebolaget varit föremål fölen gynnsam utveckling, h a r likväl börsvärdet av dess aktier aldrig varit uppe i pari. De första åren efter bolagets bildande låg kursen vid omkring 90 kronor — aktiernas nominella värde utgör 100 kronor — men sedan sjönk noteringen för att i slutet av å r 1914 nå ett bottenvärde av 61 kronor. Under de första krigsåren steg den emellertid och var vid ett tillfälle under oktober 1916 uppe i över 94 kronor. Därefter har aktievärdet varit föremål för starka växlingar, men tendensen h a r dock i det stora hela varit markerat nedåtgående, vilket även framgår av ovanstående tablå. Särskilt i slutet av år 1925 och början av år 1926 inträffade ett mycket kraftigt prisfall, i det att kursvärdet å ifrågavarande aktier sjönk från 76*25 i augusti 1925 till 51*53 i december samma år. Prisfallet nådde sin botten i april påföljande år, då aktierna under n å g r a dagar noterades till 45 kronor. Därefter förbättrades emellertid kursen avsevärt och översteg i oktober 1927 74 kronor. Svårigheterna under de senaste åren ha emellertid ånyo bragt den att sjunka, och för n ä r v a r a n d e noteras svenska sockerfabriksaktiebolagets aktier till omkring 45 kro1

För

tidigare år återfinnas noteringarna i den förut omnämnda, år 1913 avlämnade ut-

redningen r ö r a n d e sockerindustri och sockerbeskattning i Sverige.

102 nor. U t g å r m a n därifrån, skulle sammanlagda börs värdet av bolagets aktier utgöra 60*75 miljoner kronor. Aktierna äro som av nedanstående tablå framgår, spridda på ett stort antal aktieägare. E n l i g t uppgift från bolaget skulle n ä r a hälften av dem vara bosatta i Skåne samt cirka en femtedel i Stockholm. Svenska sockerfabriksaktiebolagets aktier fördelade på olika aktieägare efter deras aktieinnehav. (Upprättad med ledning av utdelningarna år 1929.) 1 — 10 11—50 50—100 100—1000 1 000 aktier aktier aktier aktier aktier och däröver

Summa

3 967

4 879

2 504

13 678

aktier

29 587

142 958

179 709

623 490

374 256

1 350 000

Aktier i medeltal...

7-6

29-8

2 673

2-19

10-59

13*31

46-19

27-7 2

lOOo

Antal aktieägare •-• »

% av hela antalet aktier

Vad därefter mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag angår, har även detta företag k u n n a t under årens lopp i hög grad konsolidera sin ställning. Enligt senaste bokslut per den 31 mars 1930 balanserade bolagets tillgångar och skulder å 23*6 miljoner kronor. I tillgångarna ingingo fabriksanläggningarna med 7*6 miljoner kronor, till vilket belopp de i boksluten upptagits alltsedan den 31 m a r s 1917, samt bolagets jordegen domar jämte tillhörande inventarier med ett sammanlagt värde av 625 000 kronor. Bolagets innehav av främmande aktier var värderat till något över 4 miljoner kronor, vari emellertid i n r ä k n a t s jämväl ett belopp av 3*5 miljoner kronor, belöpande sig å bolagets aktier i Östergötlands sockerfabriksaktiebolag samt södra K a l m a r läns och Ölands sockerfabriksaktiebolag, vilka båda företag 1914 uppgingo i mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Sistnämnda bolags övriga tillgångar per den 31 mars 1930 utgjordes i huvudsak av fordringar och lager med 8*8 miljoner kronor samt tillgodohavanden å bankräkning med 2*4 miljoner kronor. I skuldsumman ingick bolagets aktiekapital med 5*i miljoner kronor, varav 3*2 miljoner kronor utgjorde stamaktier och 1*9 miljoner kronor preferensaktier. Skulderna till diverse personer samt banker voro u p p t a g n a till 5*2 miljoner kronor. Därjämte hade bokförts en skuld till de båda ovan angivna företag, som uppgått i bolaget, å tillhopa 3*8 miljoner kronor. Bolagets fonder uppgingo till ej mindre än 8*3 miljoner kronor, varav på reservfonden kommo 3*3 miljoner kronor, på avskrivningsfonden 2*3 miljoner kronor, på den s. k. förnyelsefonden 2*6 miljoner kronor samt slutligen omkring 100 000 kronor utgjordes av balanserade vinstmedel. Bolagets kraftiga fondering har v a r i t en följd av den förda avskrivningspolitiken. Under ett vart av räkenskapsåren 1915/1916—1925/1926 h a r sålunda avskrivits å byggnader 2 procent och å maskiner 10 procent av

103 M e l l e r s t a Sveriges s o c k e r f a b r i k s a k t i e b o l a g s d i s p o s i t i o n av v i n s t m e d e l . U t d e l n i n g å stamaktier

å preferensaktier 1 000 kr.

%

1 000 kr. |

%

1915 Avsättning till fonder

Kvarstående vinst

Samma disponerade medel

1 000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr.

245 206

i

1917 1918

4-5

296 9

4*5

296 3

det ursprungliga anskaffningsvärdet eller tillhopa ett årligt belopp uppgående till omkring 530 000 kronor. Någon nedsättning i fabrikernas bokförda värde har emellertid ej skett, utan n ä m n d a belopp h a r i stället påförts till en början avskrivningsfonden och sedermera förnyelsefonden. F r å n och med räkenskapsåret 1926/1927 synas emellertid de försämrade konjunkturerna ha inverkat, i det att därefter avskrivningarna minskats. Under de tre senaste åren har sålunda avskrivning skett endast å byggnaderna med 2 % eller 54 000 kronor. Som av ovanstående tablå framgår, har bolaget även för de båda senaste bokslutsåren ansett sig böra vidtaga en begränsning i vinstutdelningen. Å preferensaktiekapitalet har visserligen även för dessa år liksom tidigare, om man undantager de båda åren 1915/1916 och 1916/1917, utdelats 8 % i enlighet med därom vid aktiernas utsläppande meddelade bestämmelser, men för stamaktierna har utdelningen nedsatts till 4*5 %. Som de båda senaste årens överskott ej räckt till denna utdelning, har bolaget varit nödsakat använda sig av tidigare inbesparade vinstmedel.

1 Detta år medförde en förlust av 310 402 kronor men erhölls ersättning därför från statsverket med 249 512 kronor. 2 Därav utgör årets överskott 246 000 kronor och resten fonderade medel. 3

»

->

»

»

250 000

»

y.

»

>

»

104 FJÄRDE

KAPITLET.

S o c k e r k o n s u m t i o n e n s u t v e c k l i n g och n u v a r a n d e o m f a t t n i n g i Sverige. Sockrets be- En nödvändig betingelse för den stegrade sockerproduktionen i Svetydeise som r ^g e ] i a r givetvis varit en kraftig ökning i förbrukningen av socker •armg smedel. .

inom landet. Delvis utgör denna ökning en följd av befolkningens tillväxt, som under det senaste halvseklet i allmänhet v a r i e r a t mellan V» och 1 % om året, men framför allt beror den tilltagande efterfrågan av socker på en hastigt tilltagande individuell förbrukning d ä r a v . Tidigare -var nämligen genomsnittskonsumtionen per person i Sverig-e av socker, som då väsentligen betraktades såsom en lyxvara, vars användning var förbehållen de bättre situerade inom samhället, mycket ringa, men numera utgör nämnda v a r a för praktiskt taget samtliga befolkningsgrupper ett mycket viktigt födoämne. Sockrets höga näringsvärde framträder tydligt i tablån å omstående sida, som utvisar för olika födoämnen det näringsvärde, som verkligen tillgodogöres människokroppen (nettokalorier). Hänsyn har därvid tagits ej endast till förlusten i tarmkanalen utan jämväl till att vid livsmedlens beredning en del smältbara ämnen gå förlorade i form av avfall. Av ifrågavarande siffror framgår, att sockret har ett väsentligt högre näringsvärde än flertalet av våra vanligaste födoämnen. Som sådant erbjuder sockret även den stora fördelen, att det är att anse som en ren, kemisk substans, som ej innehåller någon onyttig eller besvärande ballast. Bland övriga värdefulla egenskaper, vilka tillkomma sockret som livsmedel, h a r ofta framhållits, att det praktiskt taget fullständigt tillgodogöres i tarmkanalen och omsattes så ekonomiskt, som överhuvudtaget något näringsämne kan omsättas i kroppen. Det erbjuder ej heller n å g r a särskilda svårigheter att förvara, att transportera och att fördela vid användningen. Socker h a r vidare en begärlig smak, kan användas enbart och framför allt som tillsats efter eller vid tillredningen av olika maträtter, drycker, födoämnen och näringspreparat. Slutligen utgör det även ett värdefullt konserveringsmedel vid tillvaratagandet av frukter och bär.

105 Näringsvärdet hos några vanliga livsmedel. (Enligt prof. J. E. Johansson)Antal Antal nettonettokalorier kalorier kilogram smör 7 720 kilogram kött, färskt nötkött » margarin 7 720 (med ben) 1 570 » bröd, rågbröd, hårt 3 020 kilogram kött, färskt får- och » » » mjukt 2 180 lammkött (med ben) 1 910 » vetebröd 2 500 kilogram kött, färskt kalvkött » skorpor 3 300 (med ben) 1 550 » kaffebröd, bakelser 2 500 kilogram kött, färskt annat kött » mjöl, vete-, siktat 3 360 (med ben) 1550 » » rågsikt 3 220 kilogram kött, salt, rökt eller » » råg,sammalet 2 900 torkat (med ben) 2 200 » » annat 3 300 kilogram organ, ben och blod 1 3 1 0 » gryn (havre-, risgryn fläsk (med ben) 4 700 o. dyl.) 3 300 •» » , salt (med ben) 5 200 » makaroner 3 460 » charkuterivaror,korv 2 500 » ärter, gula, gröna ... 3 000 • ' » » , fär» bruna bönor 3 000 diglagad mat 3 000 kilogram konserver 2 500 liter potatis 580 fisk, färsk sill 1 060 kilogram grönsaker och rot» strömming 900 frukter 330 » » » annan fisk 600 » frukt, bär (färska) ... 400 » » » » » (torkade) 2 080 1 550 » » salt sill » socker 3 920 » » » strömming 1 660 » sirap 2 530 » » » kabeljo .... 1 030 » » rökt eller torkad 2 650 » te — liter mjölk, oskummad 650 » chokolad (osockrad) 5 500 » » skummad 400 » kaffe — » grädde 2 130 liter brännvin, 40 vol. % .... 2 224 » kärnmjölk 450 » öl, 5-4 vol. % 575 kilogram ost (hel- o. halvfet) 3 200 » måltidsdricka, 1 vol. % 125 stycke ägg 70 » vin 700 kilogram fett och flott 8 940 U n d e r s å d a n a f ö r h å l l a n d e n ä r det helt n a t u r l i g t , a t t , i d e n m å n be- sockrets prisfolkningens livsmedelsförsörjning under inflytande a v det s t i g a n d e billighet som . . . . . näringsmedel. v ä l s t å n d e t blivit a l l t m å n g s i d i g a r e , j ä m v ä l e f t e r f r å g a n p a socker h a s t i g t ö k a t s . B i d r a g a n d e h ä r t i l l h a r g i v e t v i s ä v e n v a r i t d e n i s t o r t s e t t fortgående sänkningen av sockerpriset. F ö r n ä r v a r a n d e u t g ö r nämligen socker, o m h ä n s y n t a g e s t i l l n ä r i n g s i n n e h å l l e t , e t t a v v å r a a l l r a b i l l i g a ste l i v s m e d e l . P e r k a l o r i k o s t a r det s å l u n d a ej m e r a ä n r å g m j ö l och a v s e v ä r t m i n d r e ä n t. ex. p o t a t i s , b r ö d a v o l i k a s l a g m . m . F ö r a t t l ä m n a en s i f f e r m ä s s i g b e l y s n i n g a v d e n f u l l s t ä n d i g a o m v ä l v - sockerförn i n g , som ä g t r u m i S v e r i g e b e t r ä f f a n d e b e f o l k n i n g e n s s o c k e r f ö r s ö r j n i n g , brukningen i Sverige under 1 Ur »Livsmedelsförbrukningen inom mindre bemedlade hushåll under krisåren 1914— olika år. 1918».

106 har här intagits följande sammanställning, utvisande förändringarna av den beräknade sockerkonsumtionen inom Sverige i genomsnitt per person och år alltsedan mitten av förra århundradet. E n mera ingående beräkning av sockerkonsumtionens storlek under tiden efter 1907 återfinnes i tabell I 6 i den såsom Bilaga litt. I till kungl. propositionen nr 82 till 1930 års riksdag fogade redogörelsen med vissa historiska och statistiska uppgifter om den svenska sockerfabrikationen. Till komplettering därav må här nämnas, att den totala socker- och sirapskonsumtionen i Sverige under år 1929 kan beräknas till cirka 254 000 ton i råsoekervärde, motsvarande 41*5 kilogram per person. Ärligen

Kilogram råsockervärde

Ar

Kilogram råsockervärde

1851-1860 1861—1870 1871—1880 1881—1890 1891 — 1900 1901—1910 1911—1920 1921-1929

3*79 5*00 7*73 10*60 16*00 23*64 27*98 35*62

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

29*58 31*10 33*24 33*64 37*09 36*79 37*81 39*83

Den redovisade socker förbrukningen per innevånare h a r sålunda sedan 1850-talet väsentligt mer än tiodubblats. Ökningen synes i allmänhet hava försiggått någorlunda jämnt, om ock till följd av den under världskriget minskade sockertillförseln förbrukningssiffran under motsvarande decennium ej uppvisade en så stark ökning som tidigare. Efter världskrigets upphörande h a r emellertid utvecklingen å t e r g å t t i sina gamla banor. Den individuella sockerförbrukningen i Sverige h a r sedan år 1921 och till och med 1929, d. v. s. under 8 å r stigit från knappt 30 kilogram till över 40 kilogram, eller med över 4 Va % om året. Såsom i annat sammanhang skall påvisas, står detta i överensstämmelse med den allmänna utvecklingen även utanför Sverige. SockerförAtt sockerförbrukningens storlek n ä r a beror av den allmänna levnadsbrukningen i standardens höjd, framgår likaledes vid en jämförelse mellan förhållan' det i olika länder. Visserligen lärer varje uppgift om konsumtionens storlek i olika länder böra mottagas med försiktighet, då dylika uppgifter i regel vila på mycket osäkra grunder, men i stora drag torde dock tablån å sid. 52* i förenämnda 1930 års sockerproposition lämna en tillfredsställande bild av verkligheten i förevarande hänseende. Om m a n frånser sådana utomeuropeiska länder, såsom Cuba, Hawaii m. fl., varest sockerproduktionen är mycket stor i förhållande till den inhemska konsumtionen och denna därför är särskilt svår att ens tillnärmelsevis uppskatta, skulle Förenta S t a t e r n a och Danmark uppvisa den högsta förbrukningssiffran per person och år eller omkring 50 kilogram råsocker.

107 Därefter följa som en grupp Storbritannien, Schweiz, Canada samt Sverige, samtliga med en individuell sockerförbrukning om cirka 40 kilogram eller mer. Vad beträffar de återstående europeiska staterna, synes sockerkonsumtionen i Mellan- och Västeuropa i allmänhet uppgå till mellan 20 och 30 kilogram och i öst- och Sydeuropa till omkring 10 kilogram per person och år. Utanför Europa är givetvis sockerförbrukningen än mer varierande. I Kina uppskattas den sålunda till något över 2 kilogram per person, medan den i J a p a n efter en avsevärd ökning under senare å r för närvarande beräknas till drygt 10 kilogram. Av denna jämförelse framgår, att sockerförbrukningen i Sverige Sockrets anmåste karakteriseras såsom hög och detta trots att behovet av socker till vä^dning till industriellt bruk här i landet är r ä t t begränsat. I a n d r a länder däremot, behov. såsom t. ex. Storbritannien och Schweiz, finnes en betydande marmeladoch konfektyrindustri, som förbrukar avsevärda mängder socker och vars produkter i stor utsträckning exporteras. E h u r u det givetvis för här ifrågavarande ändamål vore av stort intresse att för Sveriges del erhålla en mera noggrann kännedom om behovet av socker för industriellt bruk, möter detta dock stora svårigheter, enär de smärre sockerförbrukande industriföretagen i regel göra sina sockerinköp i andra hand. De båda sockerbolagen redovisa därför en direkt försäljning till industrien av endast cirka 9 000 ton. Emellertid torde såsom redan antytts, den inhemska produktionen av sötsaker ej v a r a av någon större betydelse i förevarande avseende. Enligt industristatistiken redovisades för år 1929 en tillverkning av 12 231 ton karameller, konfekt, marmelad och dylikt, och räknar man med att till ett kilogram karameller etc. i genomsnitt åtgår 0*7 a 0*8 kilogram socker, skulle nämnda produktion motsvara ett sockerbehov av endast cirka 9 000 ton. Krigsberedskapskommissionen angav visserligen på sin tid, att för tillverkning av ett kilogram karameller, konfekt etc. erfordrades 0*6 kilogram socker, men sistnämnda siffra h a r efter samråd med fackmän ansetts under nuvarande förhållanden väl låg. Emellertid finnas även åtskilliga andra sockerförbrukande industrier, såsom chokladindustrien, syltindustrien, bageriindustrien, punschindnstrien m. fl., men deras sockerförbrukning lär ej heller v a r a av större omfattning. Man synes därför kunna räkna med att förbrukningen av socker för industriellt behov i varje fall ej överstiger 10 å 15 % av den totala konsumtionen inom landet. Det ojämförligt mesta av det inom landet konsumerade sockret använ- sockrets bedes följaktligen inom hushållen eller till därmed jämställd förbrukning, tydelse i dm såsom vid restauranter eller andra utspisningsinrättningar m. m. Till hållsbudqet.' ledning för bedömandet av den betydelse, sockret h a r i den enskildes hushållning, k u n n a tjäna de levnadskostnadsundersökningar, som av socialstyrelsen utförts beträffande vissa grupper av landets innevånare. Enligt

108 den senaste av dessa undersökningar, vilken avsåg å r 1923 och omfattade 1 400 hushåll, tillhörande arbetare, lägre tjänstemän och medelklassen i städer och industriorter, uppgingo kostnaderna för inköp av socker i fråga om industriarbetare- och lägre tjänstemannahushåll till 7*8 % och beträffande medelklasshushåll till 6*7 % av de totala utgifterna för matvaror. 1 Tillägger m a n utgifterna för inköp av sirap, stiga siffrorna till 8*2 respektive 7*o %. N å g r a motsvarande uppgifter för lantbefolkningen i dess helhet finnas ej. Den för år 1920 utförda undersökningen av levnadskostnaderna på landsbygden i Sverige avsåg sålunda huvudsakligen endast lantarbetare och vissa därmed jämställda befolkningsgrupper. För dessa uppgingo emellertid enligt nämnda undersökning utgifterna för socker till 7*i % och för sirap till 0*5 eller tillhopa 7*r, % av de totala utgifterna för matvaror. Socker förbrukningens beroende av välståndet.

I den mån de båda undersökningarna i förevarande avseende kunna anses representativa för landets befolkning i dess helhet, skulle alltså mellan 7 och 8 % av matvaruutgifterna motsvaras av kostnaden för inköp av socker. Emellertid ä r sockerförbrukningen inom hushållen beroende av ett flertal olika faktorer och företer därför betydande växlingar. P å grundval av 1923 års undersökningsmaterial har inom socialstyrelsen verkställts vissa sammanställningar, utvisande bland annat sambandet mellan sockerförbrukningen och välståndet inom olika hushåll. 3 Belysande h ä r u t i n n a n är följande tablå. Det bör erinras om att de anförda siffrorna givetvis avse raffinerat socker och följaktligen, därest man önskar dem u t t r y c k t a i råsocker, böra ökas med cirka 10 %. F ö r b r u k n i n g av s o c k e r o c h s i r a p i k i l o g r a m p e r k o n s u m t i o n s e n h e t i n o m o l i k a välståndsgrupper.4 Välståndsgrupper (Inkomst i kronor per konsumtionsenhet)

Samtliga intill 825 — 1 1 0 0 - 1 3 7 5 - 1 6 5 0 - t 9 2 5 - 2 2 0 0 - 2 7 5 0 - minst famil825 1 100 1 375 1 650 1 925 2 200 2 750 3 300 3 300 jer k r o n o r kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor Arbetar- och lägre tjänstemannahushåll: Socker

26-2

29-7

31-8

34-3

3(5-7

38-3

30-8

Sirap

2-2

2-3

2-0

1-3

2-0

1*6

2-1

Medelklasshushåll: Socker Sirap 1

_

—

30-1

32-0

1'i

1"5

34-7 2-1

37-

40-1

35i

2-6

2-o

Levnadskostnaderna i städer och industriorter omkring år 1923. Levnadskostnaderna på landsbygden i Sverige vid år 1920. 3 Undersökningen är publicerad i Sociala Meddelanden nr 1, 1930. 4 Vid beräkning av antalet konsumtionsenheter har använts den amerikanska skalan, enligt vilken en vuxen m a n motsvarar en enhet, en vuxen kvinna 0*90 enheter o. s. v. 2

109 Av tablån framgår, att sockerförbrukningen stiger tämligen jämnt med välståndet inom de olika hushållen. För en och samma välståndsgrupp synes konsumtionen av socker vara avsevärt större hos arbetarna och de lägre tjänstemännen än inom medelklasshushållen. I genomsnitt för den förra socialklassen uppgick förbrukningen till cirka 31 kilogram raffinerat socker per konsumtionsenhet eller för ett »normalhushåll» om cirka 3*3 konsumtionsenheter till 102 kilogram per år. För medelklassen voro motsvarande tal 35 respektive 116 kilogram. För de båda socialgrupperna tillsammans varierade förbrukningen per konsumtionsenhet inom de olika hushållen i allmänhet mellan 16 och 60 kilogram. Endast n å g r a få ytterlighetsfall kommo över eller under nämnda gränskvantiteter. E n annan omständighet, som enligt sistberörda undersökning synes påverka sockerförbrukningen inom hushållen, är bosättningsorten. Olikheterna i detta avseende åskådliggöras genom följande tablå.

Sockerförbrukningens beroende av bosättningsorten.

Förbrukning av socker och sirap i kilogram per konsumtionsenhet inom olika landsdelar.

Malmö

Södra Götaland i övrigt

Göteborg

Norra Götaland i övrigt

Stockholm

Svealand i övrigt

Nedre Norrland

Malmberget och Kiruna

Samtliga

27-7

29-5

32-2

29-D

31*2

31-8

32i

36*4

30-8

0-6

1*0

2-1

2-7

1-2

2-5

3-0

2-7

2-1

Arbetare och lägre tjänstemän:

Sirap Medelklass: Socker

3E'*4

3E •5

33*8

39c

35-0

45-3

35-1

Sirap

1 •i

•2

1-4

2-4

2-9

2-0

2-0

Sockeråtgången var sålunda i allmänhet betydligt större i de norra än i de södra delarna av landet. Maximiförbrukningen för arbetareoch lägro tjänstemannahushåll 36*4 kilogram nåddes i gruvsamhällena K i r u n a och Malmberget och var drygt 30% mera än minimiförbrukningen, som vid den i tablån företagna uppdelningen redovisades för Malmö med 27*: kilogram. Inom medelklasshushållen var skillnaden ännu större eller nära 36 %. Den avsevärda växling i sockerförbrukningen inom olika hushåll, som Möjligheter sålunda kan skönjas i Sverige, ger i viss mån vid handen, att möjlighe- för en ytterligare ökning ter finnas för en betydande ökning i sockerkonsumtionen inom landet. av sockcrförEmellertid är det å andra sidan uppenbart, att denna, under förutsätt- brukningen. ning att livsmedelsförsörjningen i övrigt ej undergår någon mera genomgripande förändring, ej k a n drivas hur långt som helst, utan att man

110 har att räkna med att en viss gräns kommer att uppnås, utöver vilken någon n ä m n v ä r d ökning ej är a t t vänta. Att på förhand med någon grad av säkerhet ange var denna gräns ligger är givetvis uteslutet, men det synes dock v a r a i viss mån symptomatiskt, a t t i de i länder, där förbrukningen per person överskridit 50 kilogram i råsockervärde, såsom i Danmark och Förenta Staterna, konsumtionen av socker under senare år trots den kraftiga prissänkningen ej ökats något nämnvärt. E n viss ledning med hänsyn till svenska förhållanden synes man även ha av den omständigheten, att av de 1 400 hushåll, som omkring 1923 voro föremål för undersökning, endast ett fåtal (7) uppvisade högre siffra per konsumtionsenhet än 60 kilogram raffinerat socker, vilken kvantitet per individ och i råsockervärde motsvarar knappt 55 kilogram.

Ill

F E M T E K A P I T L E T. Den s v e n s k a s o c k e r m a r k n a d e n . Den svenska sockerindustrien avsätter sedan gammalt praktiskt taget Den svenska sockerhela sin produktion å den inhemska marknaden. Endast i undantagsfall industriens har under senare årtionden socker utförts från Sverige till andra län- avsättningsområde. der. Före världskriget lade Brysselkonventionen, till vilken jämväl Sverige anslutit sig, hinder i vägen för en export. Numera har visserligen detta hinder försvunnit, men i stället har priset å världsmarknaden under senare år nedpressats, så att export från Sverige av socker, tillverkat av inhemsk råvara, torde få anses utesluten. E h u r u sålunda den svenska sockerindustrien haft sitt uteslutande av- Importen av socker. sättningsområde inom landet, varest den åtnjutit ett betydande tullskydd — för n ä r v a r a n d e 10 öre för raffinerat och 7 öre för oraffinerat socker per kilogram —, har den likväl till följd av de senaste årens mycket låga sockerpris på den internationella marknaden haft en stark känningav den utländska konkurrensen. Såsom följande tablå utvisar, importeras nämligen avsevärda kvantiteter sockerprodukter till Sverige. Till huvudsaklig del utgöras dessa antingen av råsocker, vilket användes vid raffinaderierna — för industriellt behov torde därjämte importeras ett eller annat h u n d r a t a l ton — eller ock av matsirap, varav för n ä r v a r a n d e endast ringa mängder tillverkas inom landet. Införseln av övriga sockerindustriella produkter, huvudsakligen vitsocker och raffinerat socker ävensom något melass, är visserligen proportionsvis mindre, men utbud av för den svenska marknaden något så när lämpade sockerkvaliteter föreligga alltid och t r y c k a ned de svenska produkternas pris. Som av följande siffror framgår, har under de senaste fem åren importen till Sverige av i handelsstatistiken såsom raffinerat redovisat socker uppgått till i medeltal per å r 22 500 ton med ett värde, enligt nu gällande sockerpris, av cirka 3*5 miljoner kronor. Under innevarande år torde en stegring i införseln v a r a att emotse i jämförelse med föregående år, men säkerligen kommer den dock ej att uppnå 1928 års siffror. Den utländska konkurrensen å den svenska sockermarknaden gör sig framför allt gällande

112 i fråga om det billigare sockret. Under det sist förflutna året, då den svenska försäljningen av strösocker (krossmelis) uppgick till cirka 110 000 ton, importerades samtidigt n ä r a 16 700 ton s. k. krossat socker med ett angivet importpris cif svensk hamn, oförtullat, av 24 öre per kilogram. Över 12 procent av landets hela konsumtionsbehov av ifrågavarande socker täcktes sålunda genom import. För de mera högvärdiga sockersort e r n a är däremot läget för den svenska sockerindustriens vidkommande i regel betydligt gynnsammare. Av bitsocker infördes sålunda under år 1929 endast 2 700 ton, motsvarande i runt tal 5 % av förbrukningen därav inom Sverige. I m p o r t e n till S v e r i g e av s o c k e r , m e l a s s o c h s i r a p , t o n . 1925

1929 Raffinerat socker

35 631

30 632

19 738

därav bitsocker

4 539

2 715

30 475

13 247

22 553

16 666

kandisocker krossat socker toppsocker

88 Oraffinerat socker

annat socker

63 289

därav betsocker

8 813

58 239

22 403

52 924

rörsocker

13 785

17 576 2 930

^ 17 292 2 770

19 168 6163

*• 17 118 2 085

annat Sirap M e l a s s ...

— 18489 5 900

Den omständigheten, att den utländska konkurrensen framför allt gjort sig m ä r k b a r i fråga om de billigare sockersorterna, ger anledning till den förmodan, att det svenska sockret av jämförliga kvaliteter i allmänhet är bättre än det utländska. A t t så är förhållandet, vitsordas även av den svenska sockerindustriens målsmän. I syfte att få denna fråga mera ingående belyst har emellertid till ett antal detaljhandlare i skilda delar av landet riktats den förfrågan, huruvida den konsumerande allmänheten i regel föredrager svenskt socker framför utländskt. Av de sålunda tillfrågade hava praktiskt taget alla, vilka lämnat svar, uppgivit, att så vore fallet. Endast ett mycket ringa fåtal (3 stycken) hava ansett det utländska sockret i stort sett jämställt med det inhemska. Beträffande anledningen till att det svenska sockret föredrages har framhållits bland annat, att detta i regel vore renare och sötare samt i varje fall av en jämnare kvalitet än det utländska sockret. Vidare har uppgivits, att svenskt socker lättare löste sig, att det använt till syltningsändamål gåve en hållbarare sylt m. m. I fråga om bitsockret h a r därutöver särskilt betonats, a t t det importerade bitsockret ej vore av den storlek och det format, varvid den svenska allmänheten i allmänhet vore van. E h u r u det givetvis med hän-

syn till de många olikartade sorter, vari det utländska sockret utbjudes, är svårt att avgiva ett generellt omdöme rörande dess kvalitet i förhållande till det svenska sockrets, synes det i varje fall av de inkomna uttalandena framgå, att åtminstone hittills det i Sverige mer allmänt saluförda utländska sockret ej visat sig lika begärligt för konsumenterna som det svenska sockret. Importen av såsom raffinerat betecknat socker kommer huvudsakligen från Tjeckoslovakien samt i mindre omfattning Tyskland och Nederländerna. Importen från sistnämnda land uppgives dock under det senaste året ha starkt avtagit. Däremot torde den ha ökats från Tyskland. Jämte angivna tre länder redovisas i den svenska importstatistiken, på sätt nedan framgår, även andra såsom försäljande raffinerat socker i mindre mängder till Sverige. Vad råsockerimporten beträffar, variera försäljningsländerna rätt avsevärt under olika år. I regel inköpes dock större delen av rörsockret över Storbritannien, och av det importerade betsockret kommer det mesta från Tyskland eller Polen. Tillförseln av utländsk matsirap till den svenska marknaden sker i huvudsak likaledes från Storbritannien samt i någon mån Amerikas förenta stater. Den importerade melassen däremot är i allmänhet av tyskt eller polskt ursprung. I m p o r t e n u n d e r 1928 o c h 1929 a v raffinerat socker , f ö r d e l a d p å o l i k a l ä n d e r , t o n . 19 2 8 Inköpsländer

48 2 252 Tjeckoslovakien

69 14

3 790

Storbritannien Nederländerna Belgien

annat bit- kandi- kross- toppsocker socker socker socker 2

2 234

9 Summa 7 412 |

i

4 260

10 297

14 60

2 018

— ni

2"

2 715

43 16 666

49 | 22 553

annat 2

4 538 911

Förenta Staterna ... övriga länder

19 2 9

bit- kandi- kross- toppsocker socker socker socker

542 |

88 I fråga om raffinerat socker är det sålunda framför allt tjeckoslova- Sockerpriserkiskt socker, som konkurrerar å den svenska marknaden med det inhem- na å den ska sockret. Enligt uppgifter, som erhållits från representanter för den T ^ J T * * ' svenska industrien, skulle under senaste året vissa fabrikanter i Tjeckoslovakien även ha börjat tillverka särskilda för Sverige lämpade sorter och kvaliteter. Som på annat ställe i denna utredning framhålles, äro de tjeckoslovakiska sockerexportörerna ej sammanslutna i någon organisation utan driva var för sig en självständig försäljningspolitik under inbördes konkurrens. Även å den svenska marknaden konkurrerar sålunda 8 — 30S102.

öre pr

kilogram •fe-

Jan " : Harö Haj 3^ Jllll

5ept. Nov.

•

\

) /

v 4

S

) .

Flors

\\

/

/

r1J

JU

/ /

/

/ \

Cö

5ept. \

Nov.

) / \ >

/

Hors

\

/ i^v

i\ /

Nov.

/

/

ii

Jon.

/

i

/ (

i

/

/ //

/ \ \

Sept.

\ /

1" U)

«•

7? 3 O

> n

ii

X 3" 5

S-

».

O: •t

o

£ • «?

«

W

~ . £ . en'

O

3 o

°er

ö

3*

a n » «>

= 3 crq o" £

/

/

?

c

^2 5L

\ ./:

Ä

o, r SO

g ore

|g. O

O

"3,

UV

p

0 2

0* *3* -1 1s

55* •f

» O 2" **5

rk

5r en p

« £• 0

cr

T)

O

2.

w

3 C*q

-r

n>

3 T3

O

x

en

***-

C/)

/

i

NOV. . -.

m

» ->r

/j

i

flors

/

L\

/

<S Juli

> crä"

kisk socke

/ / j

i

i

3 CD

tjeck

/ / i

Kaj

Haj

i

u

n

et o mel trab gen båd

Jan.

/

/ //

\ /

a me delpr ser avser prise å s avdra g av katt avser värld mar avser differ nse

Maj

/ \ \

Mån Kurv

1 Kurv Kurv

Jon.

2 Juli

/

TT

c

3 3 3

(T) Q.

T

115 O

CJ

CM

C:

-JO

»O

H

O

CJ

T?

t-

rH

CM

CO

CM

CM

CM

CO

CM

—'

CM

CM

CO

«« rg

S £ «» «s .£. o «

•ö •rt

.

to

BO

X u

**3

I fl

3 CJ

X u 0

JS »9

ca 0 en 0

X u ev *J

ACJ 0

-* ifi

e

CJ

Cl

o

OJ

»O

r.

CO

CO

»O

CM

CM

<M

CM

OJ

CO

CM

CM

CM

H i—I

i—t r H

r -« r-l

CM

CO

r-(

i—I

r-H

rH

00 O

i£3

CO

CM

CM

CO

-*

CO

CM

i—1

CO

i—1

r H

i—(

—i

—•

l>-

o CM

<e CO

?H

Ol

CO

*• CO

1—1

r - •<

T—1

I-

•>

CM

o

CO <M

H

* -*(M

CJ

I—1

r-

CO

CO

CJ

r-

iO

CM rH

CO rH

" * —-

-HH r H

H r H

i—1 r H

OJ

CO

CO

CO

CM

CN

CJ

CJ

-<

'O

iO

CM

—i

—<

CM

CM

rH

CM

rH

CM

CM

CM

CM

•1

I—1

1—1

T—1

1—1

__

rH

r H

rH

-.

rH

"C

CO

fi, '-0 fi u

CC

C

b OJ

3*

CO

TO

rH '

fe

i

CJ

CO

ta

mellan et och noteri

.2

-o ^

lO

CM

^d

o

H->

en Ct1 •w

> ic£d fl X

»ao

•3

CJ

o M

C

H->

a u a M

en U

CM

CO

CO

)

O

r^

t-

c

CD

lO

•*

iO

»O

•*#

CO

CO

'O

O

CO

t—

CO

CO

rH

CO

t-

CO

(NI

-H

O CM

O CM

Ol i -H

1-H

1—1

O CM

rH CM

rH CM

O CM

00 rH

00 r-i

tu 5

00 CJ

CO

uo

CO

m

CJ

-*

c

_, ^

t— CM

CO CM

tD CM

CD CM

CO CM

iO CM

»O CM

lO CM

IO CM

CO CM

CM CM

00 M

o M

t CM

fl > CO

CO

©

CM

T3

a

-H

l>

CM

co

a

j"£ a

t-

1^

r* O O)

H

co

O

«H

CJ

t-

r-

-* CO

T CO

CO CO

—i CO

r- i CO

CO

LO

CO

O

CJ

o

rH

CO

CO

C»

O

O

iO CM

>O

-f CM

»O CM

IO

CM

CO CN

CO CM

CD CM

tCM

00 CM

O CO

CO CO

CO

£ a

X

o

rQ

O c-i

—i CM

CM

o

co

co

t-

O

CO

OJ

O CO

O CO

OS CM

CJ5 CM

t-CM

l~~ CM

O

rH

CJ

CO

CJ

rH CO

rH CO

O CO

CD CM

CO CM

1^ CM

CJ

LO

»

-^

l>

CD

CC

CD

CO

CM

CM

CM

CM

CM

H CO CJ CM

•fi

CO HH CJ

*ac

C o

fl 'Ca

"o •J3

rQ

o in Ti

rQ

"co 00 CM tn

o

fl fl •o •- ,* ra — *H

to

-

U

o

fl :fl

CT

iO

CO

CM

—

co

co

co

co

CS

c 00 CO

b«

00 O

»H

rH

t-

CM

t'

O

CO

o Tf

o •*

o rf

oo 03

o co

r— co

•>• co

io co

>c co

-* cc

O T

CO

CC

< o co

t—

t-

CO

r-

o

CM

t-

CO co

CO co

-* co

CO co

rH co

O co

CO

lO

t>

O

CO

rH

r-

CJ

t-

i^

-J:

CO

CD

CO

(O

lO

TH

CO-

-^

"^

-HH

-HH

"H*

CI3 "*

T» •*

it! Tji

H

-^r

CO t(3

CS CO

t.

M CM

a

"*

"*

co

O

ca

u

o* -#

- l

h

_ « c7j CC

lco

T

I c;

TH

Cf

cc

cs

er

e<

CN

>0

LO

-C

I-»

er.

co

co co

ico

•00 CO

00 CO

O TU

O Tf

O H(

iO •*

CM

CO

h

CJ c/3

r*

CO

a

*H

(0

. <u

s-

> > (fl

0)

fe e

a

CO

A

T)

CO

g

: co

CJ

> Mo fl a

-o et C «CC3

w

ti A

r i—

. s.1 c! £

1 r

c< i L'

t !

t

rH

i l i -fl •Q

l 5 u i - P £1- si s ! f s \ \ i a ! o ) M .Q i t J

~

I

v

5 J-T»

!

C

i

Ci

:

c/3

C

c

>

0)

116 Svenska sockerfabriksaktiebolagets

Sockerkvalitet

Märke

8 A

Canary raffinad, löstopp

B

Fin raffinad, löstopp

B C

Fin raffinad, löstopp å c:a 1 l/« kg. ...

D

Kristallbitsocker, lyxkvalitet »

D P E

»

i

/i | u / - | 1 8 /B * 8 /S| U / B "/si " / B 1 9 /e 8 2 /6 '/T

»

(i paket om 1 kg., b/n

E P

»

(i paket om 2 kg., b/n

F

Bitsocker

F P

»

i paket om 1 kg., b/n

F P

>

i paket om 2 kg., b/n

H

Siktad raffinad

I 44

J

Målen raffinad

I 41 45

K X

Pärlsocker

KXP

Pärlsocker i paket om 1 kg., b/n

47 Krossad Melis II, IV och V

39 K L

Krossad Melis V i paket om 1 kg., b/n 41 42 Vitt krossocker (syltsocker)

L S

»

KVP

>

»

h

h

paket om 1 kg., b/n

Adantbitsocker (sågat)

E P

priskurant-

i

Vitt krossocker B. B

N

Vitt pudersocker

O

Gul bastard

P

Brun bastard

T

Kandisocker, ljust och mörkt

48 47

46 45 4(1 47 43 44 45

bomulls-

säckar om 25 kg. M

44 37 34 31 BO

ett antal olika tjeckoslovakiska exportörer, av vilka flera hava egna ombud eller agenter verksamma inom Sverige. På grund därav kan man ej tala om ett enhetligt pris å tjeckoslovakiskt socker. Skillnaden i pris mellan de olika offerterna lärer emellertid regelmässigt vara mycket ringa. I allmänhet torde nämligen noteringen fob Hamburg å tjeckoslovakiskt s. k. »Feinkorn», vilken är en av de ledande noteringarna i Nordeuropa å konsumtionssocker, vara normerande för priset å tjeckoslovakiskt socker jämväl å den svenska marknaden. Därav följer emellertid, att nämnda notering, trots att Feinkorn endast i jämförelsevis ringa omfattning torde vinna avsättning i Sverige — det importerade tjeckoslovakiska sockret är i väsentlig omfattning av högre kvalitet än Feinkorn — likväl utövar ett avgörande inflytande å priserna för svenskt socker.

117 p r i s å r e n 1929—1930 ö r e p e r kilogram. 19 2 9 l9

h\lBl»\24h

s u/9|«/w 8/«o2/n|u/ii

19 3 0 - 3 h | J8 /i| "/i 1 7 '« | 2/s | 8 /s | 1 0 /TJ 2 3 / O | 8 0 / B 1 9 / I O 1 , 8 />O 1 M / I O 1 8 / H 1 18 /u | 2 9 /n

42 40 41 42 43 41 40 39 38 37 38 37 36 35 35 34 33 32 33 34 42 40 41 42 43 41 40 39 38 37 38 37 36 35 35 34 33 32 33 34

43 41 42 43 44 42 41 40 39 38 39 38 37 36 36 35 34 »3 34 35

45 43 44 45 46 44 43 42 41 40 41 40 39 38 39 38 37 36 37

36 38

—

41 40 39 38 39 40

46 44 45 46 47 45 44 43 42 41 42 41 40 39 39 38 37 36 37 38 41 40 39 38 39 40

48 46 47 48 49 47 46 45 44 43 44 43 42 41 41 40 39 38 39 40

41 39 40 41 42 40 39 38 37 36 37 36 35 34 34 33 32 31 32 33 43 41 42 43 44 42 41 40 39 38 39 38 37 36 36 35 34 33 34 35

43 41 42 43 44 42 41 40 39 38 39 38 37 36 36 35 34 33 34 35 41 39 40 41 42 40 39 38 37 36 37 36 35 34 34 33 32 31 32 33

38 36 37 38 39 37 36 35 34 33 34 33 32 31 31 30 29 28 29 30

42 40 41 42 43 41 40 39 38 37 38 37 36 35 35 34 33 32 33 44 42 43 44 45 43 42 41 40 39 40 39 38 37 37 36 35 34 35

36 34 35 36 37 35 34 33 32 31 32 31 30 29 29 28 27 26 27 28 38 36 37 38 39 37 36 35 34 33 34 33 32 3, 31 30 29 28 29 30 39 37 38 39 40 38 37 36 35 34 35 34 33 32 34 33 32 31 32 33

34 33 32 31 32 33

41 39 40 41 42 40 39 38 37 36 37 86 35 34 34 33 32 31 32 33 34 32 33 34 35 33 32 31 30 29 30 29 28 27 27 26 25 24 25 26

31 29 30 31 32 30 29 28 27 i'6 27 26 25 24 24 23 22 21 22 23 28 26 27 28 29 27 26 25 24 23 24 23 22 21 21 20 19 18 19 20

57 55 56 57 58 56 55 54 53 52 53 152 i 5 1 50 50 49 48 47 48 49

47 För närmare belysning av det samband, som sålunda råder mellan priset å svenskt socker samt nämnda notering, hänvisas till kurvorna å sid. 114 jämte därtill hörande tabell å efterföljande sida. Prisrörelsen å den svenska sockermarknaden har därvid ansetts representerad av svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurantpris å krossmelis (K 5) med avdrag av skatt och grossistrabatt, vilken senare enligt vad nedan närmare omnämnes uppgår till 4 %. Krossmelis utgör nämligen den i Sverige vanligast förekommande sockersorten, i det i runt tal 50 % av den svenska sockerindustriens försäljning av raffinerat socker består därav. I övrigt tillverkar industrien en mångfald andra kvaliteter, av vilka flertalet betingar högre priser, men såsom framgår av ovanstående tabell följa dessa i stort sett priset å krossmelis. Det är för

118 övrigt, som redan framhållits, framför allt i fråga om krossmelis, som konkurrensen från utlandets sida gör sig gällande. E n jämförelse mellan priset å svenskt krossmelis, beräknat på sätt ovan j angivits, samt noteringen å tjeckoslovakiskt Feinkorn fob H a m b u r g ; visar, att de i allmänhet följa v a r a n d r a tämligen väl. Alltsedan början av år 1927 har sålunda såväl nämnda notering som sockerpriset i Sverige i stort sett befunnit sig i fallande. Prisfallet sedan n ä m n d a tid utgör för såväl svenskt socker som tjeckoslovakiskt socker, avsett för export, ] cirka 20 öre per kilogram. E t t m a r k e r a t avbrott i denna tendens inträffade visserligen under sensommaren och hösten 1929 av skäl, som närmare beröras i annat sammanhang, men detta avbrott visade sig snart vara av övergående natur. Skillnaden mellan det svenska sockerpriset och ifrågavarande notering har hållit sig tämligen konstant och endast i undantagsfall överstigit 14 öre. I allmänhet har differensen varierat endast mellan 11*5 och 13*5 öre per kilogram. Det är därför uppenbart, j att det svenska sockerpriset rönt en mycket kännbar och omedelbar på- i verkan av prisläget å den utländska sockermarknaden. I detta hänseende I har det otvivelaktigt sedan tiden före kriget i n t r ä t t en avgörande förändring i den svenska sockermarknadens ställning. Även då stod vis- ! serligen prisbildningen i Sverige å socker i visst beroende av läget å den europeiska sockermarknaden, men de inhemska sockerproducenterna voro dock ej nödsakade att i sin prissättning i detalj följa de utländska noteringarnas svängningar. Sockerbolagen kunde sålunda bibehålla sina priser oförändrade under jämförelsevis långa perioder, vilket otvivelaktigt var till fördel ej endast för producenterna själva u t a n järn väl för handeln. Nackdelarna för konsumenterna av fasta priser torde ej heller ha varit så stora. Erfarenheten visar nämligen, att i tider med starkt svängande priser spänningen mellan producent- och konsumentpriset visar en tendens att ökas. Av den differens, som sålunda föreligger mellan priset å krossmelis, beräknat på sätt som angivits, samt noteringen fob H a m b u r g å tjeckoslovakiskt Feinkorn, motsvaras 10 öre av den i Sverige gällande tullen å raffinerat socker. Av återstoden å t g å r en viss del för att u t j ä m n a kostnaderna för sockrets transport från H a m b u r g till svenska hamnar. Enligt från svenska sockerfabriksaktiebolaget erhållen uppgift skulle härtill för närvarande erfordras 1 krona 80 öre per 100 kilogram socker. Beloppet är emellertid att anse endast som ett ungefärligt medeltal, då givetvis kostnaderna i fråga variera med olika hamnar och under olika tider av året. Av prisskillnaden mellan det svenska krossmelispriset samt ovannämnda Hamburgnotering, vilken skillnad enligt vad förut anförts i allmänhet under senare år u p p g å t t till mellan 11*5 och 13'5 öre, skulle alltså återstå ett belopp, vilket varierade mellan 0 och 2 öre och som vore a t t anse som ett överpris för svenskt socker i förhållande till det noterade

119 tjeckoslovakiska sockret. Orsaken till a t t detta överpris kunnat uttagas, skulle närmast v a r a det svenska sockrets större begärlighet. Som redan framhållits, är emellertid det utländska socker, som konkurrerar å den svenska marknaden, i allmänhet av bättre kvalitet än Feinkorn och betingar därför ett något högre pris, varför det överpris, som verkligen erhålles för det svenska sockret, på grund d ä r a v något reduceras. Den svenska sockerindustriens konkurrenskraft har avsevärt ökats ge- Den svenska nom industriens förtrustning. Som redan framhållits, äro nämligen ina\°uCstrZns inom Sverige endast tvenne sockerfabriksaktiebolag verksamma. Av des- försäljningsor amsatton sa h a r svenska sockerfabriksaktiebolaget en ojämförligt större om9 s ä t t n i n g än mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Till följd d ä r a v h a r det senare bolaget ansett det lämpligt, att i allmänhet i sin försäljningspolitik tillämpa samma grundsatser och förfaringssätt som det större bolaget, utan att något avtal därom träffats. Någon uppdelning a v den svenska marknaden har ej heller skett. Förtrustningen inom den svenska sockerindustrien har medfört den fördelen, att de båda bolagens försäljningsorganisationer kunnat givas en mycket begränsad omfattning, varigenom försäljningskostnaderna kunnat hållas nere. Svenska sockerfabriksaktiebolagets hela försäljning av socker och biprodukter till a n d r a än betodlarna handhaves sålunda av en personal, bestående endast av en avdelningschef, tillika föreståndare för det centrala inköpskontoret, samt en assistent och tre kontorister. I n g a handelsresande ä r o anställda. Kreditgivningen har samtidigt kunnat i hög grad begränsas. Återförsäljarerabatterna hava bragts ned till mycket måttlig nivå. Enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets bestämmelser, vilka i huvudsak följas av det mellansvenska bolaget, äger envar direkt av bolaget mot kontant likvid inköpa sitt behov av socker i poster om minst 5 000 kilogram till av bolaget fastställt priskurantpris. H u v u d p a r t e n av försäljningen sker emellertid u t a n k r a v på viss minimikvantitet till av bolaget godkända fasta kunder, vilka åtnjuta rabatt jämte 10 dagars kredit, r ä k n a t från lördagen i den vecka, då sockret expedierats. De fasta kunderna äro dels grosshandlare (återförsäljare), uppförda å bolagets s. k. kundlistor nr 1, 2 och 3, med respektive 4, 3 och 2 % r a b a t t och dels industrier med större sockerförbrukning, såsom t. ex. choklad- och karamellfabriker, konservfabriker, kexfabriker, vilka ånjuta 4 % rabatt. 1 genomsnitt under år 1929 uppgick återförsäljningsrabatten till 3*92 %, varför alltså det vida övervägande antalet av bolagets kunder åtnjöt 4 % rabatt. För beviljande av 4 och 3 % rabatt vid inköp av socker uppställes i allmänhet det villkoret, att den ifrågavarande engrosfirman skall komma upp till en omsättning av minst 400 respektive 300 ton socker om året. 2 % rabatt beviljas n u m e r a icke till n y a kunder, varför kundlistan nr 3 så småningom kommer att försvinna, i den mån därå upptagna firmor upphöra med försäljning av socker eller så öka sina

120 försäljningar, att den högre rabatten beviljas. Order från de kunder, som åtnjuta 4 % rabatt, noteras i köparens val antingen till leveransdagens eller orderdagens pris. I sistnämnda fall debiteras det pris, som gäller den dag ordern kommer huvudkontoret tillhanda. Vissa enhetliga leveransbestämmelser ä r o vidare fastställda. Svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurantspriser avse i allmänhet leverans fritt ombord eller banvagn vid respektive fabrik. Vid försäljning av socker från Stockholmsraffinaderiet u t g å r emellertid ett tillägg därå av 1 öre per kilogram för täckande av hamnavgifter och lossningskostnader. Emballage debiteras till belopp, växlande mellan 25 öre för vanliga sockerlådor och 1 krona 30 öre för bomullssäckar å 100 kilogram, samt återköpes ej. I syfte att minska sina fraktkostnader h a v a bolagen vidare upplagt nederlag i mera centralt belägna orter, varifrån socker expedieras i regel mot frakttillägg, varierande mellan Va och 13A öre. J ä m sides därmed hava de svenska sockerbolagen under trycket av den utländska konkurrensen föranletts att i vissa fall lämna fraktbidrag. Sålunda försäljes exempelvis socker från raffinaderierna i Göteborg och Landskrona cif Norrköping samt alla större h a m n a r norr därom ävensom Vän e r n h a m n a r n a . Vid leverans till h a m n a r längs kuststräckan Västervik —Landskrona lämnar svenska sockerfabriksaktiebolaget likaledes ett fraktbidrag med 1 öre per kilogram. Sockerengros- För att underlätta genomförandet av sitt försäljningssystem har svenhandtins s fc a sockerfabriksaktiebolaget medverkat till att sammanslutningar melorgamsation,

lan sockerengrossisterna bildats med uppgift a t t söka genomföra enhetliga grundsatser inom engroshandeln med socker. Bolaget fordrar sålunda, för att r a b a t t med 3 eller 4 % av priskurantpriset skall få åtnjutas, anmälan till inträde i dylik sockerengrosförening. För närvar a n d e finnas fyra sådana föreningar, nämligen mellersta och norra Sveriges sockerengrosförening, västra Sveriges sockerförening, Skåne och Hallands engrosförening samt Småland—Blekinge engrosförening. Å a n d r a sidan gäller, åtminstone enligt mellersta och norra Sveriges sockerengrosförenings stadgar, att endast sådan köpman, som vid sockerinköp från svenska sockerbruk åtnjuter högsta eller näst högsta p a r t i rabatt, kan bli medlem av föreningen. E n begränsning i de enskilda medlemmarnas r ä t t har vidtagits därigenom, att i föreningens stadgar föreskrivits, att endast sådan medlem, som åtnjuter högsta partirabatt, ä r röstberättigad, ö v r i g a medlemmar äro icke ens representationsberättigade vid föreningens sammanträden. I s t a d g a r n a för mellersta och n o r r a Sveriges sockerengrosförening angives ändamålet v a r a att h ä v d a gemensamma grundsatser i sockerengroshandeln. E n v a r ansluten medlem ä r skyldig att följa föreningens stadgar samt varje i behörig ordning fattat föreningsbeslut i fråga, som ligger inom föreningens ändamål. Föreningen fastställer på allmänt sam-

121 man trade lägsta försäljningspriser för socker ävensom konditioner för övrigt vid försäljning av socker från föreningens ledamöter. I stadgarna ä r vidare uttryckligen föreskrivet, att till agenter och mellanhänder icke får vid försäljning betalas högre provision än en halv procent. Köpman, som handlar med socker i fast räkning, ävensom handelsföreståndare eller biträde hos sådan köpman eller handelsföreståndare, får ej heller antagas till agent. Vid direkt försäljning må icke något slags returprovision lämnas köpare. Det är slutligen förbjudet icke blott att lämna direkt nedsättning av priset på socker vid försäljning utan även att bevilja sådan förmån till köpare av socker, som indirekt kan få samma resultat, såsom t. ex. nedsättning av priset å andra varor i syfte att därigenom bereda köpare billigare pris eller gynnsammare konditioner än som gälla för andra. Uppkommer anledning till antagande, att överträdelse från medlems sida föreligger, tillsättes en jury, som har att undersöka förhållandet, varefter om antagandet befinnes riktigt, skadestånd utkräves med 3 000 kronor av medlem med högsta partirabatten och 2 000 kronor för annan medlem. Juryn sammansättes på så sätt, att föreningens styrelse och den, mot vilken anmärkning framställts, vardera inom föreningen utser två personer till jurymän och dessa sedan inom eller utom föreningens krets välja den femte. Kunna de därvid ej enas, utser styrelsen även den femte jurymedlemmen. Det är tydligt, att sockerbolagen kunna kontrollera, om deras kunder i större omfattning handla med utländskt socker och utöva viss påtryckning på dem att ej så göra. Uppenbart synes emellertid vara, att därest bolagen i dylikt syfte skulle utöva någon starkare press å de enskilda sockerengrossisterna, detta borde visa sig däri, att de svenska sockerbolagen kunde utfå väsentligt högre priser för sitt socker än vad det utländska sockret kan anses betinga här i Sverige. Av den förut gjorda jämförelsen mellan de svenska sockerpriserna och de utländska sockernoteringarna framgår emellertid, att så näppeligen torde vara fallet. För de köpmän, som äro anslutna till de förut omnämnda grossistföreningarna, synas likväl föreningarnas stadgar lägga vissa hinder i vägen för försäljning i någon större omfattning av utländskt socker. Då nämligen importerat socker ej får säljas billigare än svenskt samt det möter svårighet att på samma prisnivå finna en utländsk sockersort, som i kvalitet är fullt jämförlig med den svenska, blir följden härav, att någon mera regelbunden införsel utifrån till dessa köpmän ej förekommer. Åtskilliga utanför föreningarna stående grossister fylla däremot sitt behov av socker genom import. Även inom de sockerförbrukande industrierna användes i viss utsträckning utländskt socker, enär detta kan köpas på termin och industrierna bliva i stånd att få sitt sockerbehov täckt till ett på förhand fastställt pris. Det förekommer sålunda, att dylika industrier hava kontrakt med utländska sockerfabriker om succés-

122 siv leverans av socker till ett visst överenskommet pris. I regel ä r o de partier, som i varje enskilt fall importeras, av jämförelsevis r i n g a omfattning, vilket sannolikt beror på a t t de under senare år i allmänhet stadigt nedåtgående sockerpriserna i stor utsträckning verkat återhållande på större inköp. Förhandenvaron av en inhemsk sockerindustri innebär därför även för sockerhandeln i Sverige den stora fördelen, a t t därigenom garanteras en j ä m n tillförsel med ej så starkt växlande priser. Samtidigt kan även köpmannens lager nedbringas till det minsta möjliga. A t t detta i längden j ä m v ä l torde återverka gynnsamt på konsumentpriset synes otvivelaktigt. DetaljNågra förbindelser mellan sockerengrossisterna och detaljhandlarna, handelns motsvarande dem mellan de förra och den svenska sockerindustrien, föreorgamsation.

ligga ej. Detaljhandlarnas a n t a l är» för stort, och de förhållanden, varunder de arbeta, äro alltför skiftande. Visserligen finnas i regel å varje större ort lokala föreningar av de enskilda detaljhandlarna för främjande av medlemmarnas gemensamma intressen, vari då jämväl ingår att söka åstadkomma en enhetlig prissättning för flertalet viktigare standardvaror, såsom bland annat socker. Emellertid torde långt ifrån alla detaljhandlare v a r a anslutna till de olika organisationerna. Den tävlan, som sålunda alltjämt råder mellan de p r i v a t a köpmännen inbördes liksom mellan dem och konsumentkooperationen, vilken likaledes i allmänhet är representerad i varje större samhälle, bidrager därför till att u p p r ä t t hålla den fria konkurrensen. I syfte att erhålla en n ä r m a r e kännedom om hithörande förhållanden, i vad de beröra den svenska sockermarknaden, hava från representanter för enskilda detaljhandlare samt konsumtionsföreningar å ett antal orter inom olika delar av Sverige införskaffats uppgifter rörande dels priset å socker under tiden 1 juni 1929—1 juli 1930 vid försäljning direkt till konsumenterna, dels ock vederbörande uppgiftslämnares inköpspris å socker, beräknat fritt i butik och inklusive emballage, vid början och slutet av nyssnämnda period. Uppgifterna hava avsett de båda i handeln vanligast förekommande sockersorterna, nämligen krossmelis av märket K 5 och bitsocker av märket F . A v de tillfrågade 96 företagen och organisationerna har endast ett mycket ringa a n t a l helt underlåtit att besvara de uppställda frågorna. 85 företag, därav 40 konsumtionsföreningar, hava lämnat uppgifter om försäljnings- och inköpspriset den 1 juni 1929 respektive den 1 juli 1930. Däremot har det visat sig svårare att erhålla fullständiga uppgifter rörande försäljningsprisets växlingar under ovan angivna tidrymd. Endast 53 företag, d ä r a v 22 konsumtionsföreningar, hava i denna del besvar a t de uppställda frågorna på ett tillfredsställande sätt. Emellertid torde antalet inkomna uppgifter v a r a tillräckligt för a t t även i denna del undersökningen ifråga skall k u n n a anses något så när representativ. Viss

123 kontroll å uppgifternas tillförlitlighet har erhållits därigenom, a t t uppgifterna från den enskilda detaljhandlaren samt konsumtionsföreningen å sanima ort jämförts dels med v a r a n d r a och dels med motsvarande uppgifter för närliggande orter. Beträffande bitsockret föreligger därjämte möjlighet till jämförelse med socialstyrelsens månatliga uppgifter om livsmedelspriserna i olika delar av landet, vilka uppgifter omfatta jämväl priset å bitsocker. E n granskning av de inkomna uppgifterna ger till en början vid handen, a t t förhållandena i hithörande avseenden variera i betydande grad i olika trakter. Enligt i nedanstående tablå anförda siffror, skulle ifråga Högsta och lägsta detaljpriset för socker å vissa orter under tiden 1 Juni 1929—1 juli 1930. K -ossmelis (K. 5) Bolagets notering

högst

lägst ö re

Bolagets notering

Detaljpris högst

lägst

p e r k i l o g r a m

• v«

3H

l

46 V- 1929

48 V» 7» 1929

7n 1929

46 V« 1929 7- 1930 7> 1930

7a 1930

74 1930

7- 1930 7a 1930

h

'

Bitsocker (F)

Detaljpris

.

om krossmelis skillnaden mellan det pris, konsumenterna haft att betala, och bolagens priskurantpris, vari ingår j ä m v ä l grossistrabatten, uppgått till lägst 5 öre och högst 22 öre. Beträffande bitsocker utgöra motsvarande tal 6 respektive 21 öre. Säkerligen torde dock växlingarna i minutpriset v a r a ä n n u större än vad dessa siffror utvisa, då undersökningen omfattar endast ett begränsat antal, ej alltför avsides belägna platser. De högsta minutpriserna förekomma i övre Norrland, huvudsakligen till följd av de där nödvändiga långa järnvägs- och landsvägstransporterna. Under vintermånaderna synes även i de norrländska k u s t t r a k t e r n a sockerpriset hållas uppe på jämförelsevis hög nivå.

124 De lägsta siffrorna uppvisa däremot samhällena i södra Sverige, men även konsumenterna i t. ex. Stockholm intaga i detta hänseende en gynnad ställning. I samband med det allmänna prisfallet från och med hösten 1929 synes dock en viss utjämning ha ägt rum, i det att skillnaden mellan det högsta konsumentpriset och bolagens notering mot slutet av perioden var avsevärt lägre än vid dess början. Det förefaller vidare som om detaljpriserna vore känsligare för bolagens prisändringar å de platser, där priserna äro låga och följaktligen den inbördes konkurrensen gör sig mera gällande. Å de orter däremot, där priserna av olika skäl kunna hållas uppe, visa dessa sig väsentligt mera Antalet undersökta detaljhandelsaffärer i olika landsändar. (Fördelade med hänsyn till bruttovinstens storlek per kilogram vid försäljning av socker.) —4 öre

4-5 öre

5—6 öre

6—7 oro

7—8 ore

8 — 9 9—10 ore ore

10— ore

Summa

Krossmelis. Den 1 juni

1929.

Skåne

—

26 Svealand

32 Norrland

4 Övriga Götaland

...

Summa Den 1 juli

17 85

1930.

Skåne

10 Övriga Götaland

26 Svealand

32 Norrland

2 Q

85 Summa

32 Bitsocker. Den 1 juni

1929.

Skåne

övriga Götaland

26 Svealand

32 17

Norrland Summa Den 1 juli

— — — —

1930.

Skåne

1 Övriga Götaland

—

i

Svealand

•

Norrland Summa

10 32 17 85

125 stabila. Till och med en så kraftig sänkning i bolagens notering som den, vilken inträdde med sockerskattens borttagande den 1 juli 1929, synes på sina håll ej ha medfört några omedelbara verkningar å detaljpriset. Vad därefter beträffar skillnaden mellan det pris, konsumenterna haft att betala, och detaljhandelns inköpspris, fritt butiken, eller vad man skulle kunna kalla detaljhandlarens brattovinst vid försäljning av socker av här ifrågavarande slag, är även denna rätt varierande. Som av tablån å föregående sida framgår, har emellertid härutinnan en väsentlig utjämning ägt rum under ifrågavarande period. Bruttovinsten per kilogram synes sålunda för närvarande i allmänhet variera mellan 5 och 9 öre och i medeltal ligga för krossmelis något under och för bitsocker något över 7 öre. I procent av försäljningspriset skulle den sålunda utgöra i genomsnitt mellan 16 och 17 %. I allmänhet förefaller den, mätt i ören per kilogram, vara störst å de orter, där försäljningspriset är högt. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om, såväl den s. k. återbäring, som lämnas av flertalet konsumtionsföreningar, i allmänhet hos de undersökta föreningarna varierande mellan 3 och 7 %, som den motsvarande kassarabatt vid kontanta inköp, som av de privata köpmännen lämnas på åtskilliga platser i landet. På grund härav kommer bruttovinsten att i ovanstående tablå redovisas något för hög.

126 SJÄTTE

KAPITLET.

Den internationella sockermarknadens utveckling och nuv a r a n d e läge. 1 Den internationella sockermarknadens utveckling. Tiden före Anda fram till slutet av 1860-talet behärskades den internationella socJBrt/ssei- kermarknaden praktiskt taget fullständigt av rörsockret. Visserligen onventionens

tillkomst, hade man redan långt dessförinnan h ä r och v a r i Europa, särskilt i F r a n k r i k e och Tyskland, under inflytande av bland a n n a t de verkningar, som handelsspärren under kontinentalsystemets d a g a r förde med sig, börjat odla sockerbetor, men, ehuru det d ä r a v tillverkade sockret ofta spelade en viktig roll för de olika ländernas sockerförsörjning, var det dock i det stora hela för den internationella marknaden av endast sekundär betydelse. De tekniska förbättringar, som under loppet a v förra århundradets senare hälft genomfördes inom såväl sockerbetsodlingen som den därpå grundade sockerindustrien, stärkte emellertid betsockrets konkurrenskraft i hög grad. Genom diffusionsförfarandets införande vid sockerframställningen nedbragtes sålunda omkostnaderna vid denna avsevärt, samtidigt som medelst lämpligt stamurval och en intensivt bedriven förädling betornas sockerhalt och därmed sockerutbytet per arealenhet ökades. Även de ekonomiska betingelserna voro mot slutet av 1800-talet gynnsammare för sockerbetsodlingen än tidigare. Å ena sidan medförde nämligen slaveriets upphävande under nämnda århundrades förra hälft, att betydande driftsomläggningar måste vidtagas å sockerplantagerna i tropikerna, vilket helt naturligt föranledde långvariga rubbningar i rörsockerproduktionen, medan å a n d r a sidan den av det dåliga prisläget å spannmålsmarknaden efter 1870-talet framkallade intensifieringen av jordbruket i E u r o p a helt visst underlättade sockerbetsodlingens tillväxt. Den närmaste följden av n u berörda omständigheter v a r givetvis, att 1 Vissa till delta kapitel hörande tabellöversikter finnas redan publicerade å sid. 49*— 55* i 1930 års sockerproposition. — En sammanställning över sockerproduktionen i olika länder under senaste år är emellertid intagen vid slutet av detta kapitel, sid. 160.

127 rörsockerimporten till de betodlande länderna hastigt sjönk, och att i stället flera av dem så småningom började kunna exportera större eller mindre mängder betsocker. Till belysning av den omvälvning, som på detta område ägde rum under det senaste kvartseklet av förra århundradet, må åberopas följande tablå,1 varav bland annat framgår, huru sockerproduktionen i de betodlande länderna under ifrågavarande tidsperiod stadigt ökades. Rörsockerproduktionen däremot uppvisade under denna period en i jämförelse med betsockertillverkningen relativt långsam tillväxt, synbarligen beroende på att exporten av rörsocker kunde ökas endast mycket sakta. Den alltmer skärpta konkurrensen å den internationella sockermarknaden återspeglade sig även i ett mycket starkt prisfall på socker. Under inflytande härav ökades emellertid den individuella socker förbrukningen mycket hastigt, och från att tidigare hava varit en lyxartikel, vars konsumtion varit förbehållen endast de mera välsituerade folklagren, började sockret vid denna tid övergå till att bliva en allmän nödvändighetsvara. Produktion Medeltal

för

år

E x p o r t

Exportens andel i produktionen

Betsocker j Rörsocker || Betsocker Rörsocker Betsocktr M i l j o n e r d e c i t o n %

Rörsocker /o

1876-1880

13-8

18-2

6*7

14*5

48*9

1881-1885

21-5

21*8

10*8

17*3

79-0

1886-1890

28*o

23*3

14*4

18*8

51*5

80*6 73*6

79*7

1891-1895

39*3

31-4

19*1

23*2

48*5

1896-1900

50-o

29*4

26-3

18*8

52*5

63*9

1901—1905

59i

42*3

25*7

28*9

43*4

68*3

1906-1910

69*5

66-7

25*1

37*8

36*2

56*7

1911-1913

81-8

66i

25*5

49*2

31*4

74*5

Betsockrets framträngande å världsmarknaden under do senaste årtiondena av förra århundradet var emellertid en följd ej uteslutande av ekonomiska och produktionstekniska faktorer utan sammanhängde i stor utsträckning även med den i Europa tillämpade beskattnings- och tullpolitiken. Hos de flesta europeiska stater gynnades nämligen den inhemska sockerbetsodlingen och den därpå grundade industrien ofta av höga tullar, som avsevärt försvårade sockerimporten. Visserligen hade man jämsides därmed av finansiella skäl i allmänhet pålagt den inhemska sockertillverkningen rätt tyngande acciser, men dessa voro i regel så avvägda, att ett ansenligt tullskydd likväl kvarstod. Som därjämte skatten i de flesta länder uttogs antingen efter mängden till fabrikerna inlevererade , * Tabellen är h ä m t a d Iran Rudolf Freund,, Strukturwandlungen Zuckeiwirtschaft, i Weltwirtschaftliches Archiv, Heft 1, 1928.

der internationalen

128 betor eller ock på grundval av från betorna erhållen sockersaft, vtrvid man i båda fallen vid skattesatsens bestämmande u t g å t t från ett visst antaget sockerutbyte, som fixerats en gång för alla med h ä n s y n till !äget vid tiden för skattesatsens fastställande, kommo fördelarna av ati betornas sockerhalt ökades eller utbytet vid fabrikerna eljest steg sockerindustrien helt till godo. Med all säkerhet medverkade en dylik anordning av sockerskatten även till det ivriga arbete på höjande av soekerhalten i betorna samt industriens rationalisering, som enligt vad iörut nämnts pågick under denna tid och lämnade ett synnerligen gynnsamt resultat. Restitution å skatten medgavs vidare i allmänhet vid export — dock ej i Sverige — och då m a n därvid utgick från ett visst anlaget mått å sockerutbytet, som regelmässigt v a r lägre än det verkliga utbytet, kom en dylik skatterestitution att verka som en förtäckt exportpremie, vilken satte de betsoekerexporterande länderna i stånd a t t ytterligare pressa ned priset å de främmande m a r k n a d e r n a . A t t de skilda ländernas sockerpolitik i hög grad bidrog till betsockerproduktionens framsteg u n d e r förra århundradet är därför otvivelaktigt. BrysselEmellertid hade läget å den internationella sockermarknaden genom mventionen. g o t e r n a s ifrågavarande åtgärder blivit mycket osunt, i det a t t sockerpriserna i stor utsträckning frigjorts från sitt beroende av produktionskostnaderna vid sockrets framställning. E n förändring h ä r u t i n n a n var givetvis önskvärd men ansågs ej kunna ske, u t a n att en internationell överenskommelse därom träffades. Intresset för ett dylikt avtal v a r emellertid starkt även hos betsockerindustrierna själva. Genom premiernas borttagande gingo de visserligen miste om en förmån, men därigenom a t t skatterna och tullarna bragtes ned till en mera rimlig nivå, beräknade de, att konsumtionen å de inhemska m a r k n a d e r n a skulle stiga, varigenom de bereddes full ersättning. F ö r h a n d l i n g a r i syfte att få till stånd en överenskommelse i denna riktning fördes även under 1890-talet men gingo om intet på grund av motstånd från England, som saknade en inhemsk betodling och därför endast drog fördel av de låga sockerpriserna. 1 Vid sekelskiftet inträdde emellertid en omsvängning i Englands hållning. E n följd av den alltmer stegrade betsockerimporten dit v a r bland annat, a t t införseln av rörsocker från de engelska kolonierna, särskilt Västindien, till moderlandet så småningom trängdes tillbaka. Som vidare betsockret i allt större utsträckning började utbjudas i form av raffinerat socker, framträdde de kontinentala sockerproducenterna såsom direkta konkurrenter till den betydande engelska raffinadindustrien. Under p å v e r k a n av dessa förhållanden visade sig England alltmer villigt 1

Visserligen hade redan tidigare, den 8 november 1864, en dylik överenskommelse träffats mellan Belgien, England, Frankrike och Nederländerna, men efter att hava varat i 10 år blev den ej vidare förnyad.

129 att medverka till en internationell överenskommelse i syfte att undanröja ovan angivna missförhållanden, och den 5 mars 1902 undertecknades därför mellan Belgien, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike-Ungern den s. k. Brysselkonventionen. Därigenom avskaffades alla direkta och indirekta produktions- och utförselpremier å socker samt bestämdes, att skillnaden mellan införseltull och skatt å inhemskt socker ej finge överstiga för 100 kilogram raffinad 6 francs och för andra sockerslag 5*50 francs. Från tvånget att tillämpa denna bestämmelse undantogos emellertid Italien, Spanien och Sverige, så länge de ej utförde socker. Emot de länder, som stodo utanför konventionen och alltjämt medgåvo premier, förbundo sig konventionsstaterna att pålägga en strafftull, uppgående till premiens belopp, en föreskrift, vilken bragtes i tillämpning mot Ryssland. Tillsynen över konventionens bestämmelser överlämnades åt en permanent kommission med säte i Bryssel. Innan konventionen trädde i kraft den 1 september 1903 hade den biträtts även av Luxemburg och Peru, och sedermera, i september 1908, anslöt sig även Ryssland till densamma, ehuru med visst förbehåll. Konventionen förblev formellt i kraft till den 1 september 1920, men de facto sprängdes den genom världskriget. Redan före dettas utbrott eller den 1 september 1913 hade för övrigt både England och Italien efter föregången uppsägning utträtt ur densamma. Resultatet av Brysselkonventionen visade sig till en början i stigande Tiden efter Brysselsockerpriser å världsmarknaden samt i en minskad export av socker konventionen från de betodlande länderna. Visserligen bereddes sockerindustrierna i fram till sistnämnda länder ersättning därigenom, att förbrukningen å de inhem- världskrigets utbrott. ska marknaderna stegrades i motsvarande grad, men totalproduktionen av betsocker, ehuru utsatt för starka växlingar, visade dock under åren närmast efter Brysselkonventionens ikraftträdande en tydlig tendens att vilja stagnera. Efter att under skördeåret 1901/1902 hava uppgått till nära 7 miljoner ton sjönk betsocker tillverkningen så småningom ned till knappt 5 miljoner ton under 1904/1905, steg det påföljande året till cirka 7*i miljoner ton men avtog därefter ånyo, så att den 1909/1910 utgjorde omkring 6*6 miljoner ton. Den stora produktionsökningen under 1905/1906 hade även till följd ett mycket kraftigt prisfall, vars verkningar enligt nedanstående tablå voro märkbara ända fram till år 1909. Påföljande år utvidgades emellertid betodlingen avsevärt i flera länder, vilket medförde en ny rekordartad sockerproduktion under 1910/1911 med 8*3 miljoner ton. Någon mera märkbar nedgång i sockerpriserna synes dock ej därigenom ha föranletts, vilket sannolikt torde stå i samband med att betskörden året därpå på grund av en osedvanligt svår torka slog fel i nästan alla Europas stater och sockertillverkningen därför kraftigt beskars. Emellertid följde under 1912/1913 en ny rekordpro9 —

803102.

130 Sockerproduktion och sockerpriser åren 1905—1914 J. Prod uk t ion i

t on

av

Priser vic import till England i kronor per 100 kilogram Betsocker Rörsocker Raffinad

A r2 Betsocker

Rörsocker

Summa

4 893 673

6 381 041

11274 714

l9-09

7 114 664

6 083 303

13 197 967

15-76

16*70

20-66

7 031 656

6 658 073

13 689 729

17-18

18*12

21*43

6 903 487

6 297 255

13 200 742

19*46

23-15

6 823 834

6 935 117

13 758 951

19-94

19-7 9

23*88 27*81

28-54

1910 1911

6 578 107

7 720 492

14 298 599

20-84

24*4 5

8 282 283

7 842 309

16 124 592

20*38

25*8 9

27*3 6

6 674 945

8 340 704

15 015 649

20*2 5

25-2 0

8 934 379

8 756 705

17 691084

17-91

19-02

23-93

8 640 831

8 965 949

17 606 780

18*63

29*17

31-23

duktion av betsocker med n ä r a 9 miljoner ton, och denna gång förde den med sig ett kraftigt prisfall. Vad däremot a n g å r rörsockerproduktionen synes utvecklingen därav efter Brysselkonventionens tillkomst hava haft ett betydligt jämnare förlopp. E n i stort sett fortgående ökning i tillverkningen av rörsocker kunde sålunda iakttagas. Delvis berodde detta otvivelaktigt på att genom Brysselkonventionens ikraftträdande avsättningen å den europeiska marknaden av utomeuropeiskt socker underlättades. Importen av rörsocker till England steg sålunda från cirka 2 miljoner deciton under å r 1901 till omkring 5*5 miljoner deciton under år 1912, medan tillförseln å samma marknad av betråsocker höll sig tämligen konstant och i allmänhet växlade mellan 4 miljoner och 5 miljoner deciton per år. Huvudparten av rörsockertillverkningen torde likväl ha åtgått för att tillfredsställa den under denna tid alltmer ökade efterfrågan av socker från utomeuropeiska länder. I Amerikas förenta stater hade nämligen den fortskridande industrialiseringen samt det stigande välståndet hos befolkningen i förening med dennas hastiga tillväxt i hög grad ökat konsumtionen därstädes jämväl av socker. Denna v a r a hade därjämte fått en omfattande användning inom industrier av olika slag. Till täckande av det växande behovet av socker var emellertid Förenta staterna i huvudsak hänvisad till import. Till deras viktigaste leverantörer räknades sedan gammalt Cuba, ehuru dess ställning i detta avseende under slutet av 1800-talet starkt hotades av a n d r a länder. Först var det javanesiskt socker, som konkurrerade, m e n 1 7

Siffrorna äro hämtade ur Annuaire international de statistique agricole, 1913 et 1914. Produktionssiffrorna avse de tillverkningsår, vilka sluta under angivna kalenderår.

131 sedan följde även europeiskt betsocker. Efter Brysselkonventionens genomförande och sedan Förenta staterna genom 1903 års handelsfördrag medgivit Cuba 20 % nedsättning i sin sockertull, sjönk emellertid införseln till Förenta staterna av europeiskt socker mycket hastigt, och i stället ökades importen från Cuba samt do amerikanska besittningarna. Någon särskilt svår konkurrens synes ej ha förelegat å den amerikanska m a r k n a d e n före kriget, enär till följd av det växande sockerbehovet efterfrågan i regel fullt ut motsvarade tillförseln. Cuba kunde sålunda i allmänhet till fullo draga fördel av den tullnedsättning, varav det kommit i åtnjutande genom 1903 års fördrag. Även Ostindien och Indien började mot slutet av förra århundradet att u p p t r ä d a som betydande avnämare av importerat socker. Visserligen täckte den egentliga landsbefolkningen i dessa delar av världen sitt sockerbehov till största delen fortfarande genom att själv odla sockerrör, som sedan underkastades mycket primitiv bearbetning, men till städerna och större industriområden begynte socker att införas. Det var också till dessa marknader, som den växande sockerexporten från J a v a efter sekelskiftet framför allt kom att vända sig. Under år 1913 beräknades sålunda drygt hälften av J a v a s hela sockerutförsel hava gått till Indien samt Kina och J a p a n . Världskriget åstadkom helt naturligt en fullständig omläggning av Tiden under uärldskri et hela världens sockerförsörjning. Genom handelsspärrens införande för9 svarades det mellanfolkliga varuutbytet jämväl i avseende å socker. I samma riktning verkade även den under krigets senare del rådande tonnagebristen samt de därav föranledda höga frakterna. Härtill kommo vidare krigets mera direkta verkningar i de krigförande staterna i Europa. Dessa verkningar togo sig framför allt uttryck i dels en fortgående minskning av den odlade betarealen och dels i en mycket kraftig nedgång av sockerutbytet per arealenhet. Resultatet d ä r a v visade sig mycket tydligt i sockerproduktionen, i det att tillverkningen av betsocker i Europa, som 1913/1914 uppgått till 8*3 miljoner ton, 1918/1919 sjunkit till 3*G miljoner ton, vilket innebar en minskning med cirka 4*7 miljoner ton eller n ä r a 57 %. Synnerligen belysande för läget voro förhållandena i Tyskland och F r a n k r i k e . Särskilt i det senare landet led sockerindustrien mycket svårt av världskriget, enär den till största delen var belägen i norra Frankrike, som under stor del av kriget v a r förvandlat till krigsskådeplats. Till följd därav inskränktes den odlade betarealen, som före kriget i allmänhet uppgått till cirka 240 000 hektar, redan 1915 till 84 300 hektar och 1918/1919 hade den ytterligare sjunkit till 65 300 hektar. H ä r till kommo svårigheter att i tillräcklig grad hävda jorden på grund a v brist på arbetskraft samt behövliga gödningsämnen. Sockerproduktionen inom F r a n k r i k e nedgick därför från 797 000 ton råsocker 1913/1914

132 till 122 000 ton 1918/1919. Det var därför helt naturligt, att man under krigsåren var tvungen importera socker i avsevärda mängder, trots att förbrukningen därav genom införande av tvångshushållning med sockerransonering beskars i stor utsträckning. Även för Tyskland gjorde sig en liknande utveckling gällande, ehuru det i detta land framför allt var de minskade hektarskördarna, som åstadkommo den under krigets senare år mycket kännbara sockerbristen. Under det första krigsåret ökades sålunda betarealen rätt väsentligt, vilket hade till följd att ett betydande överskott uppstod, oaktat samtidigt förbrukningen av socker var mycket hög till följd av bland annat bristen på andra näringsämnen, särskilt fett. Regeringen föranleddes därav, att befria betodlarna från skyldigheten att odla mera än tre fjärdedelar av den areal, de enligt kontrakt åtagit sig odla, i syfte att därigenom jorden skulle utnyttjas för produktion av andra mera behövliga näringsämnen. Huruvida syftet vanns med denna åtgärd, synes ej kunna siffermässigt belysas, men betarealen inskränktes i varje fall högst väsentligt under 1915/1916. Härav framkallades en märkbar knapphet på socker, som under följande år ytterligare ökades, beroende på jordens låga avkastning samt svårigheten att anskaffa erforderlig arbetskraft. Den tyska råsockerproduktionen uppgick därför 1918/1919 till endast cirka 1*3 miljoner ton eller till knappt hälften av dess storlek 1913/1914. Den kraftiga minskningen i tillverkningen av betsocker i Europa utövade givetvis ett stimulerande inflytande på rörsockerproduktionen. Genom betsockrets försvinnande särskilt från den brittiska marknaden samt till följd av det uppkomna importbehovet i åtskilliga av den europeiska kontinentens betodlande länder vidgades nämligen rörsockrets avsättningsområden högst väsentligt. Emellertid var dock tillväxten av rörsockertillverkningen i världen under krigstiden mycket måttlig, i genomsnitt knappt 4 % om året. Det bör ock ihågkommas, att trots betsockerproduktionens tillbakagång stora svårigheter för rörsockrets avsättning förelågo, varvid särskilt tonnagebristen och de därav framkallade höga frakterna voro kännbara. Den i flertalet stater genomförda tvångshushållningen med ransonering av livsmedel bidrog även att beskära förbrukningen av socker och framför allt hålla priserna därå nere på en nivå, som med hänsyn till det allmänna prisläget måste anses mycket låg och ej ägnad att stimulera till en ökad produktion. Bland de olika rörsockerproducerande länderna var det därför endast ett fåtal, vilkas sockertillverkning under denna tid tilltog. Av hela ökningen av rörsockerproduktionen i världen från 1913/1914 till 1918/1919, cirka 1*9 miljoner ton råsocker, kommo sålunda ej mindre än 1*4 miljoner på Cuba och 0*3 miljoner ton på Java. Orsakerna till den cubanska sockerindustriens starka uppsving under kriget voro givetvis flera, men särskilt kan framhållas, att de naturliga betingelserna för sockerplantager där äro gynnsamma. Med hjälp av

133 amerikanskt kapital lades därför under kriget stora områden ouppodlad m a r k under odling, samtidigt med att åtskilliga nya råsockerfabriker uppfördes. Särskilt i östra delen av ön voro nyodlingarna av mycket stor omfattning. P å grund av att avkastningen av den jungfruliga marken v a r vida större än av den tidigare brukade, delvis utsugna jorden, visade sig de nya anläggningarna mycket lönande, i synnerhet sedan genom införande av moderna maskiner och förbättringar i transportväsendet omkostnaderna kunnat bringas ned r ä t t avsevärt. Tyngdpunkten inom Cubas sockerindustri flyttades därför alltmer över till den östra delen av ön. Till skillnad från förhållandet å Cuba var den ökning, J a v a s sockerproduktion uppvisade under kriget, av jämförelsevis ringa betydelse. I genomsnitt per år uppgick den till cirka 4 7* %. Ökningen fördelade sig emellertid ej jämnt å de olika åren, u t a n den v a r i huvudsak koncentrer a d till åren 1916/1917 och 1917/1918. Om m a n tager i betraktande den raska uppblomstringen av J a v a s sockerindustri före kriget, förefaller det därför onekligen, som om detta i viss mån verkat återhållande på industriens utveckling. Bekant är även, h u r u J a v a under åren 1917 och 1918, då sockerskörden var osedvanligt riklig, hade att kämpa med stora svårigheter på grund av bristen p å tonnage för utskeppning av det uppkomna exportöverskottet. Under trycket h ä r a v bildade sockerproducenterna en gemensam försäljningsorganisation, Vereenigde J a v a Suiker Producenten (V. J. S. P.), som så småningom delvis med regeringens hjälp lyckades bliva herre över situationen. De för den europeiska betsockerindustrien synnerligen ogynnsamma Tiden efter ige betingelser, som sålunda uppkommit under kriget, skärptes delvis un- var siut ' der tiden n ä r m a s t efter dess upphörande under påverkan av bland ann a t de inre oroligheter, som inträffade i flera stater, samt de genom gränsförskjutningarna uppkomna rubbningarna i d ä r a v berörda staters näringsliv. Med å r 1920/1921 inträdde emellertid en vändning till det bättre. F r å n och med detta år började nämligen tillverkningen av betsocker i Europa att stiga; den ökades från 1919/1920 till 1922/1923 med cirka 2 miljoner ton. Sockerproduktionen i övrigt uppvisade däremot under denna tidpunkt en jämförelsevis r i n g a tillväxt, nämligen cirka 800 000 ton eller i medeltal cirka 2 % om året. Den allmänna varuhunger, vilken förelåg efter det kriget upphört och som gjorde sig gällande jämväl i fråga om socker, hade emellertid till följd, att sockerproduktionen ej på långa v ä g a r räckte till, u t a n en mycket stark prisstegring inträdde under år 1920. Medan priset i New York för råsocker, oförtullat, under åren 1918 och 1919 utgjort i medeltal cirka 5*o respektive 6*3 cent per skålpund, motsvarande 41 respektive 52 öre per kilogram, steg den sålunda till i genomsnitt 11*3 cent per skålpund eller 93 öre per kilogram under år 1920. Sin höjdpunkt nådde den i maj 1920, då den uppgick till ej mindre

134 än 19*7 cent eller 1 krona 62 öre. Denna enorma u p p s k r u v n i n g av priserna torde hava orsakats ej enbart av den starka efterfrågan, utan bidragande var med säkerhet även, att tvångshushållningen hävts och spekulationen sålunda fått fritt spelrum. Under slutet a v år 1920 inträdde emellertid i Amerika och något senare i Europa den a l l m ä n n a ekonomiska krisen, som medförde en katastrofal nedgång jämväl i sockerpriset. Sedan i j a n u a r i 1921 v a r sålunda New York-noteringen nere i 4*i cent per skålpund och i medeltal för året uppgick den till 3*5 cent. I svenskt mynt per kilogram voro motsvarande siffror 33*7 respektive 28*8 öre. Även det följande året var priset jämförelsevis lågt. Det svaga marknadsläget under denna tid torde visserligen i huvudsak förklaras av den till följd av depressionens inträdande sänkta köpkraften hos befolkningen i flertalet viktigare konsumentländer, men framhållas bör även i detta samm a n h a n g den stigande sockerproduktionen. E n jämförande översikt över prisrörelsen å den engelska marknaden för socker j ä m t e åtskilliga andra förnödenhetsvaror under åren 1918—1929 lämnas i nedanstående tablå. Prisrörelsen för vissa varor å den engelska marknaden. Medelpriserna under åren 1911—1913 = 100. A r

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Allmänt varuindex

270 330 560 172 132 221 198 128 128 132 109 89 137 185 183 127 136 118 164 176 169 148 155 149 280 214 192 112 167 204 196 180 182; 171 157 151 298 293 475 209 168 168 190 182 185 181 170 163 204 208 248 206 167 154 174 170 142 146 154 148 ! 231 231 248 301 187 157 155 167 164 151 147 144 138

Socker Kaffe Te

...

Ris Smör

Under 1923 hade emellertid den allmänna ekonomiska krisens verkningar i huvudsak övervunnits, och samtidigt visade även sockerproducenterna en viss återhållsamhet i sina utbud, vilket hade till följd, att sockerpriset steg. Detta var visserligen alltjämt underkastat betydande växlingar, men i stort sett v a r likväl prisläget under såväl å r 1923 som å r 1924 gynnsamt. E n mycket kraftig ökning i produktionen ägde därför r u m under åren 1923/1924 och 1924/1925, nämligen från 19*4 miljoner under 1922/1923 till ej mindre än 24*9 miljoner ton under 1924/1925 eller med 5*5 miljoner ton, motsvarande cirka 14 % om året. Visserligen var denna produktionsstegring med 2*5 miljoner ton beroende på att betodlingen i Europa under inflytande av den pågående återhämtningen därstädes fortsatte att utvidgas, men återstoden av ökningen, cirka 3 miljoner ton, var att hänföra till en stegrad rörsockerproduktion (2*5 miljoner ton) samt en tilltagande betsockertillverkning i Amerikas förenta stater (0*5 miljoner ton). Stegringen i rörsockerproduktionen hänförde sig

135 även nu framför allt till Cuba, v a r s socker tillverkning under ifrågavarande t i d r y m d steg från 3*7 miljoner ton till 5*2 miljoner ton eller med 1*5 miljoner ton, motsvarande över 20 % om året. I jämförelse därmed v a r J a vas produktionstillväxt betydligt blygsammare, nämligen cirka 200 000 ton. Samtidigt med att produktionen av socker under inflytande av det g y n n s a m m a prisläget sålunda tilltog, började emellertid konsumtionen, sedan den värsta sockerhungern stillats, att visa tecken på en långsamm a r e tillväxt. Under sådana förhållanden var det tämligen naturligt, att under senare delen av 1924 betydande lager skulle uppstå, som tryckte priserna. E t t mycket hastigt prisfall inträffade även mot slutet av 1924 och varade under större delen av 1925. New York-noteringen för råsocker, oförtullat, föll sålunda från 4*2 cent (34*6 öre) under oktober 1924 till 2*i cent (17*3 öre) i oktober 1925. Till följd av svårigheterna att omedelbart anpassa produktionen efter marknadsläget fortfor världsproduktionen av socker även under det följande året 1925/1926 att stiga. Endast ett fåtal rörsockerodlande länder inskränkte sålunda detta år sin produktion. Bland dessa v a r Cuba, som under 1925/1926 minskade sin sockertillverkning till något under 5 miljoner ton. Lagren fortsatte under dessa omständigheter a t t ökas, och någon mera märkbar förbättring i priset inträdde ej. New York-noteringen låg fortfarande vid omkring 2*5 cent (20*5 öre). I syfte att söka nedbringa lagren och därigenom bidraga till en uppg å n g i priserna vidtog emellertid Cuba en ytterligare inskränkning i sin produktion under 1926/1927 till 4*5 miljoner ton. Som samtidigt betsockertillverkningen även i flera a n d r a länder, särskilt Tjeckoslovakien och Belgien, minskats, nedgick världsproduktionen högst betydligt och en förbättring i prisläget kunde även förmärkas. Omkring årsskiftet 1926/1927 var sålunda New York-noteringen uppe i 3*4 cent (27*9 öre). Härigenom uppmuntrades Cuba att fortsätta på den inslagna vägen, och en ytterligare beskärning av produktionen till 4*i miljoner ton ägde r u m under 1927/1928. Därjämte träffades ett preliminärt avtal med Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen på en konferens i P a r i s om att sistnämnda tre länders sammanlagda exportkvantitet för kommande år ej skulle överstiga 1175 000 ton. Avtalet kunde emellertid ej fullföljas, och då därjämte till följd av en ökad tillverkning i övriga sockerproducerande länder, främst J a v a , världsproduktionen tilltog, ägde ett nytt prisfall r u m under år 1927 och början av år 1928. H ä r a v föranleddes Cuba att från och med skördeåret 1928/1929 övergiva sin hittills restriktiva sockerpolitik, vilket hade till följd en ytterligare stegring i produktionen och ökning i lagren under 1929 samt en fortsatt avmattning i priserna. Botten nåddes i juni 1929, då sockerpriset i New York v a r nere i 1*7 cent, vilket motsvarade cirka 14 öre per kilogram. Emellertid visade sig överskottet av sockerproduktionen under tillverkningsåret 1928/1929 bliva mindre än man tidigare antagit, och som

136 P r i s n o t e r i n g a r för s o c k e r o c h v i s s a a n d r a r å v a r o r i m e d e l t a l p e r m å n a d (omräknade i k r o n o r per 100 kilogram). 1 Socker År och

månader

Vete

New York New York Centrifugal Nr 2 Red winter 96°

Bomull

Koppar

Liverpool Middling american

London Standard cash

Kaffe Hudar Buenos New York Aires *Fair Rio Frigorificos Nr 7 loco saltade

1929 150

Januari

16-6

21*5

172 Februari ••

16-3

22-3

152 Mars

15-9

21*1

149 April

15-4

19-7

145 Maj

15i

17-6

142 Juni

18*1

138 Juli

16-8

20*7

134 Augusti ...

16-7

19-4

132 September

18-4

19*4

130 Oktober .

18-5

19-3

113 November

16-3

18-9

94 December.

16-4

19*4

81 Januari...-

15-9

19*o

84 Februari •

15*o

18*3

1930 Mars

15-o

17-5

124 April

13*8

17*2

80 Maj

11-8

16-8

76 Juni

11-5

15*8

75 Juli

10*4

13-9

63 Augusti ....

60 September

9-5

13-6

71 Oktober

11-5

13-2

samtidigt produktionen under följande å r beräknades komma a t t minska, medan konsumtionen kunde förväntas fortsätta att stiga, väcktes förhoppningar om att en v ä n d n i n g till det b ä t t r e vore att emotse. P å g r u n d h ä r a v samt under inflytande av r ä t t bestämda rykten, att m a n lyckats, ernå en överenskommelse mellan de viktigaste sockerproducenterna om en gemensam försäljningspolitik, inträdde under sensommaren och förhösten 1929 en avsevärd förbättring i prisläget för socker, och New Yorknoteringen v a r en tid uppe i över 2*3 cent per skålpund. Därtill torde även h a v a bidragit de förväntningar, som knötos till en av Cuba i sep1

Uppgifterna äro hämtade u r den av kommerskollegium utgivna publikationen »Ekonomisk översikt». I fråga om sockerpriset har dock använts New York-noteringen för o förtullat cubasocker.

137 tember u p p r ä t t a d gemensam försäljningsorganisation för landets hela export av socker. Det blev dock snart tydligt, att organisationen ej var i stånd a t t lösa sin uppgift att stabilisera sockerpriset; den bibehölls likväl i verksamhet till i april 1930. I oktober 1929 inträffade även ett sammanbrott å fondbörsen i New York, som föranledde en kraftig påfrestning av den finansiella marknaden. Sedan dessutom ryktena om en överenskommelse mellan sockerproducenterna visat sig v a r a u t a n grund, ägde ett n y t t prisfall r u m i slutet av oktober samt under november och början av december. Råsockerpriset sjönk sålunda ned till 2*o cent per skålpund. P å ungefär denna nivå höll det sig sedan under januari— mars månader, men därefter började det ånyo a t t sjunka jämsides med a t t den förut m ä r k b a r a konjunkturavmattningen inom affärslivet i allmänhet övergick till en alltmer framträdande depression. Som av tablån å vidstående sida framgår, har detta även tagit sig u t t r y c k i ett mycket s t a r k t prisfall för ett flertal världsmarknadsvaror. Sockerpriset i New York nådde sin hittillsvarande lägsta punkt i slutet av september, då det vid ett tillfälle var under 1 cent per skålpund. Under oktober inträdde visserligen en avgjord förbättring, men under de senaste veckorna h a r tendensen å sockermarknaden ånyo varit vacklande. Som depressionen med all säkerhet även medfört en inskränkning i sockerkonsumtionen, e h u r u några säkra siffror därom ännu ej publicerats, torde utsikterna för en snar och mera avsevärd förbättring i sockerpriset v a r a tämligen mörka, även om produktionen ej skulle ökas; betarealen i Europa för innevarande år angives dock v a r a större ä n i fjol. Emellertid påverkas situationen å den internationella marknaden i hög grad av de olika staternas åtgöranden till skyddande av sina inhemska marknader.

Olika länders sockerpolitik under senare år. Återställandet av betodlingen i Europa till i stort sett samma omfatt- De europeiska ning som före kriget har i regel skett med ett betydande stöd från de 8 0 X4oSi*. olika staternas sida. Skälet till att dessa ansett sig böra medverka därvid, har givetvis v a r i t i främsta rummet de fördelar, som en inhemsk betodling och en därpå grundad sockerindustri ansetts medföra såväl med hänsyn till jordbruket som u r social synpunkt. Bidragande torde emellertid även h a v a varit de ogynnsamma erfarenheter, som gjordes under världskriget med den då otillräckliga sockertillförseln. I de flesta europeiska länder h a v a därför statsmakterna sökt att p å olika sätt, såsom genom högt tullskydd, direkt subvention, premier av olika slag m. m., utan hänsyn till det allmänna marknadsläget uppamma en på inhemsk råv a r a grundad sockerindustri eller vidmakthålla och utöka en redan be-

138 fintlig sådan. I detta hänseende påminner den nuvarande situationen i hög grad om läget före Brysselkonventionens ikraftträdande, ehuru givetvis betydande olikheter föreligga. Som en dylik kan nämnas, att den engelska marknaden, som vid nyssnämnda konventions tillkomst var praktiskt taget oskyddad, numera omgärdats med ett starkt tullskydd mot import av utländskt socker. Trots sin i allmänhet frihandelsvänliga hållning har nämligen England, som har att taga hänsyn till den ekonomiska samhörigheten med sina kolonier, efter kriget följt en jämförelsevis protektionistisk sockerpolitik. Vid krigsutbrottet ägde England ingen betodling, ej heller någon råsockerindustri, och så länge världskriget pågick, torde sockret huvudsakligen haft intresse som ett givande skatteobjekt. Tullen och skatten höjdes upprepade gånger och nådde år 1918 för socker med 98° polarisation per cwt (50*8 kilogram) respektive 25 sh. 8 d. och 23 sh. 4 d., d. v. s. fjorton gånger förkrigstidens belopp. Påföljande år inledde emellertid England sin nya sockerpolitik med att sänka tullen för socker och melass från kolonierna till 7e av gällande belopp, samtidigt med att inom England raffinerat socker tillerkändes ett skatteavdrag, som i likhet med tullpreferensen sattes till 7e av skattebeloppet. I den mån tullpreferensen utnyttjades för vitsocker från dominions, innebar regleringen likväl en försämring i den engelska raffinadindustriens ställning och torde därför närmast böra betraktas som ett led i Englands strävan att vinna närmare ekonomisk anknytning till kolonierna och dominions. Från och med år 1922 synes emellertid, under trycket av bland annat nödvändigheten att minska arbetslösheten, Englands sockerpolitik hava fått en mera till moderlandet begränsad protektionistisk prägel. Genom bestämmelser i budgetbillen för sistnämnda år befriades tillverkare av vitsocker, utvunnet ur engelskt råsocker, helt och hållet från skatt. Sockerfrågan blev emellertid ånyo aktuell i samband med 1924 års budgetreglering, och under detta och nästföljande år skapades en helt ny grundval för Englands framtida sockerpolitik. Huvuddragen i denna anordning voro i stort sett följande. Tullbeskattningen sänktes väsentligt, och tullen på vitsooker sattes till 11 sh. 8 d. per cwt mot tidigare 25 sh. 8 d. Tullpreferensen för kolonialsocker fixerades år 1924 till 7« av gällande tull men höjdes under år 1925 till sitt gamla belopp av 4 sh. 31/s d. per cwt och garanterades för 10 år framåt från den 1 juli 1925. Liksom tidigare skulle särskild skatt icke uttagas för sådant socker, för vilket motsvarande tull blivit erlagd, men däremot blev det inom landet tillverkade betsockret påfört skatt till samma belopp som tullen för premierat kolonialsocker. Som komplement härtill och som ersättning för den skattefrihet och det höga tullskydd, som förut kommit den inhemska betsockerindustrien till del, infördes ett särskilt subventionssystem att gälla under en period av 10 år från och med den 1 oktober 1924. Därvid bestämdes premien för vitsocker under ett vart av de första

139 fyra åren till 19 sh. 6 d. samt för de båda följande treårsperioderna till 13 sh. respektive 6 sh. 6 d., allt per cwt. Som villkor för ett dylikt understöd föreskrevs bland annat, att betodlarna under de fyra första åren skulle tillförsäkras ett minimipris av 44 sh. per ton betor med 15 1h % sockerhalt jämte ett tillägg respektive a v d r a g av 3 d. för var tiondels procent, som sockerhalten översteg respektive understeg nyssnämnda procenttal. Syftet med detta n y a system v a r visserligen i första hand att oberoende av de fördelar, som medgivits det premierade sockret, kunna v i d t a g a nedsättningar i tull- och aceisbeskattningen å annat socker. Men därjämte avsågs alldeles särskilt att på den inhemska marknaden giva en t r y g g a d ställning åt den engelska betsockerindustrien, varigenom dennas utveckling skulle underlättas. Arbetslösheten beräknades därigenom komma att minskas, samtidigt som jordbruket finge en behövlig uppryckning. Emellertid medförde de nya bestämmelserna starka klagomål från den engelska raffinadindustriens sida, vilken förmenade sig lida en direkt skada a v de subsidier, som lämnades åt den inhemska betodlingen och den därpå grundade sockerindustrien. Med anledning därav vidtogos den 25 april 1928 vissa ändringar i tullagstiftningen, varigenom jämväl raffinaderierna bereddes särskilt tullskydd. Tullen å raffinerat socker bibehölls visserligen oförändrad vid 11 sh. 8 d. per cwt, men i stället sänktes tullsatserna å råsocker, vilka utgingo med olika belopp, beroende på v a r a n s sockerhalt, efter en mycket vidlyftig skala, så att den vid varje sockerhalt skulle motsvara en tull å raffinerat socker av 9 sh. 4 d. per cwt. Denna ändring innebar ett så rikligt tillmätt skydd for raffinad- och vitsockerindustrien, att även åtskilliga betsockerfabriker numera mellan kampanjerna tillverka vitsocker av utländskt råsocker. Som skillnaden emellan den allmänna råsockertullen och tullen för råsocker, tillverkat inom imperiet, bibehölls oförändrad, ökades även värdet av preferensen för de koloniala råsockerproducenterna. Samtidigt vidtogs i syfte a t t tillmötesgå de kolonier, vilka exportera vitt socker till England, exempelvis Mauritius, en jämkning nedåt av preferenstullen för vitsocker, polariserande över 98°. För n ä r v a r a n d e tillämpas sålunda i England en hel serie av skyddsåtgärder till stödjande av sockernäringen inom landet och imperiet, nämligen skyddstullar för betsockerindustrien och raffinaderierna, preferenstullar för socker från andra delar av imperiet samt statssubventioner till betsockerfabrikerna. Till och med 1929/1930 års kampanj har engelska staten enligt uppgift utbetalat i subvention ej mindre än över 16 miljoner pund sterling eller cirka 290 miljoner svenska kronor. Uppenbart är, att under dylika förhållanden Englands sockerförsörjning förändrats avsev ä r t under senare år. Efter genomförandet av 1924 års stödåtgärder har den inhemska betsockerindustrien r a s k t uppblomstrat. Vid 1929 års kampanj skördades så-

140 lunda sockerbetor från en areal om ej mindre ä n 92 000 hektar, och för innevarande å r beräknas en ytterligare ökning ha ä g t r u m till n ä r a 140 000 hektar. Betskörden uppgick å r 1929 till d r y g t 2 miljoner ton. Medelsockerhalten var även tillfredsställande, 17*7 %, varför betsockerproduktionen samtidigt nådde en mycket stor omfattning, nämligen omkring 300 000 ton. Antalet betsockerfabriker utgjorde nitton, vilka under året sysselsatte 8 854 arbetare. Konsumtionen av socker i E n g l a n d k a n emellertid beräknas till i runt t a l 2 miljoner ton, varför det är en jämförelsevis ringa del därav, 10 a 15 %, som fylles av hemmaproducerat betsocker. Återstoden av årsbehovet måste därför täckas genom import. I dennas sammansättning har under senare år som en följd av t u l l ä n d r i n g a r n a betydande förskjutningar ägt rum. Sålunda införes, såsom av följande tablå framgår, numera endast en obetydlighet raffinerat socker, och av det importerade råsockret h ä r s t a m m a r mer än en tredjedel från kolonierna. Storbritanniens import av socker i ton. Raffinerat socker

B å sock e r Å r

Från kolonierna

Från andra länder Betsocker Rörsocker

Frän kolonierna

Från andra länder

179 282

282 153

515 027

920 669

1912 1913

455 331

368 766

12 280

72 877

302 646

687 939

937 011

139 260

730 729

246 747

35 309

872 883

266 375

815 812

95 851

28 360

576 418

339 175

1 016 976

17 939

117 150

657 700

1926 1927

520 129

535 032

28 025

73 432

636 701

419 085

764 309

12 356

56 957

419 258

561 514

63 401

6 524

218 414

714 237

1 250 137

115 408

56 592

Medan sålunda strävandena i E n g l a n d synas hava gått u t på att genom en kombination av högt tullskydd och direkt subvention u p p n å största möjliga självförsörjning genom produktion av socker inom egna och imperiets gränser, h a r m a n i flertalet a n d r a sedan gammalt betodlande länder sökt att uteslutande genom ett mer eller mindre prohibitivt tullskydd bereda den egna sockernäringen erforderligt skydd. Samtidigt h a r m a n emellertid på sina håll med h ä n s y n till att sockret utgör ett viktigt näringsämne, vars åtkomst bör underlättas för den mindre bemedlade befolkningen, fastställt ett visst maximipris å inlandsmarknaden, som ej får överskridas, vid äventyr att tullen nedsattes. E t t exempel på en dylik politik l ä m n a r Tyskland. Detta land h a d e före kriget ett betydande exportöverskott av socker, som det avsatte å

141 olika europeiska marknader, samtidigt som den inhemska marknaden spärrades genom ett rätt avsevärt tullskydd. Enligt en år 1903 antagen lag utgjorde sålunda konsumtionsskatten 14 Rmk samt tullen (inklusive skatten) för råsocker 18*40 Rmk, allt per 100 kilogram. Omedelbart efter kriget, då landet var i behov av utländskt socker, förelåg ej någon anledning att skärpa tullskyddet, men i den mån den inhemska sockerproduktionen ökats, hava åtgärder vidtagits till försvårande av importen i fråga. I tulltariffen den 17 augusti 1925 bestämdes tullen till 10 Rmk för s. k. förbrukningssocker — raffinerat socker och vitsocker —, 8 Rmk för annat socker i fast eller flytande form och 4 Rmk för melass, allt per 100 kilogram. Därjämte var det utländska liksom det inhemska sockret underkastat en skatt av 21 Rmk per 100 kilogram. Genom en förordning den 15 juli 1927 höjdes emellertid tullen å förbrukningssocker till 15 Rmk och å annat socker till 13 Rmk per 100 kilogram, och vid 1928 års riksdag framlade tyska regeringen proposition om en ytterligare höjning av tullen å förbrukningssocker till 25 Rmk och å annat socker till 21 Rmk, medan tullen å melass skulle bibehållas oförändrad vid 4 Rmk, allt dock under förutsättning att medeltalet av Magdeburgnoteringen för målen melis under en månad icke överstege 21 Rmk per 50 kilogram. Denna proposition blev av riksdagen bifallen, och förordning därom utkom den 14 december 1928. Härutinnan vidtogs vid 1929 års riksdag den ändringen, att det medgavs, att Magdeburgnoteringen finge uppgå till högst 21*50 Rmk per 50 kilogram för en månad, utan att den beslutade tullförhöjningen skulle träda ur kraft. Sedan emellertid även dessa tullhöjningar visat sig otillräckliga för att utestänga den utländska konkurrensen, särskilt från Tjeckoslovakiens sida, å den tyska sockermarknaden, hava i mars 1930 ytterligare höjningar av tullarna ägt rum, nämligen för förbrukningssocker till 32 Rmk och för annat socker till 27 Rmk per 100 kilogram. Som förutsättning för att dessa nya tullsatser skola tillämpas, är dock bestämt, att Magdeburgnoteringen för målen melis i medeltal för en månad icke överstiger 20*50 Rmk för 50 kilogram under månaderna oktober—december samt under de följande månaderna till och med september icke överstiger sagda pris jämte ett tillägg av 15 pfennig för varje månad. Genom det sålunda vid tullsatserna fogade villkoret förhindras sockerproducenterna att utnyttja dem i vidare mån än som erfordras för att sockerpriset skall kunna hållas uppe på den bestämda nivån. Det närmaste syftet med tullskärpningarna har nämligen varit att bereda den inhemska marknaden skydd mot konkurrens utifrån. Att detta även lyckats, framgår av följande siffror.

142 T y s k l a n d s i m p o r t av s o c k e r å r e n 1926—1930, ton., Förbrukningssocker.

1930 j8n._oit

Rörsocker

5 220

17 068

5 112

1508 Betsocker

17 317

69 364

75 370

22 249

12 055

Råsocker. Rörsocker

16 765

792 Betsocker

6 573

24826 Jämsides med att införseln av utländskt socker till Tyskland förhindrats, h a r den tyska sockerindustrien utvecklats mycket kraftigt. Den odlade sockerbetsarealen, som 1926/1927 uppgick till 369 000 hektar, h a r därefter stadigt ökats och omfattade 1929/1930 ej mindre än 433 000 hektar. Även under innevarande å r h a v a de tyska l a n t b r u k a r n a trots v a r n i n g a r från olika håll ytterligare utvidgat sin betodling, nämligen till n ä r a 460 000 hektar. I anslutning till betarealens ökning h a v a även betskördarna och sockerproduktionen tilltagit. 1929/1930 avverkades sålunda n ä r a 12 miljoner ton betor, v a r a v utvunnos bortåt 2 miljoner ton råsocker. Stegringen i sockertillverkningen h a r också under de senaste åren föranlett en kraftig ökning i exporten av socker, såsom framgår av följande siffror. F ö r nästkommande å r v ä n t a s en ytterligare, mycket avsevärd stegring. T y s k l a n d s e x p o r t a v s o c k e r å r e n 1926—1930, t o n . Förbrukningssocker.

1930 jan._okt.

Kristallsocker.-

112 906

89 559

48 564

110 745

Målen melis och målen raffinad

30 649

14 802

3 060

18 369

Annat förbrukningssocker

13 615

4 651

4 258

5 605

5 803

39 925

106471 Råsocker

Även i Frankrike har under senare å r tillämpats en mot utlandet alltmer restriktiv sockerpolitik. N ä r m a s t med anledning av upprepade framställningar om ökat skydd för den inhemska sockerbetsodlingen h a v a sålunda sockertullarna vid upprepade tillfällen höjts. Senast skedde detta i november 1929, då tullen för socker med mer än 98 % sockerhalt höjdes från 100 till 140 francs per 100 kilogram samt tullarna å övriga sockersorter i proportion därtill. F ö r a t t motverka en stegring i sockerpriset å inlandsmarknaden sänktes samtidigt konsumtionsskatten å socker med 15 francs efter att dessförinnan den 1 juli 1929 hava reducera,ts från 125 francs till 100 francs per 100 kilogram. E h u r u läget i fråga om betodlingen alltjämt är bekymmersamt, h a r dock densamma under inflytande av det ökade tullskyddet stadigt utvidgats. Den odlade betarealen, vilken å r 1926 uppgick till 218 000 hektar, uppskattades sålunda för de båda sistförflutna åren till 246 000 respektive

143 261000 hektar. Därav erhöllos 746 000 respektive 815 000 ton betsocker. Till följd av den hastigt stigande konsumtionen under senare år — innevarande år undantaget — samt de stora utbuden av utländskt råsocker har likväl den franska raffinadindustrien i stor omfattning övergått till att raffinera främmande socker. Importen av socker till Frankrike uppgick sålunda under 1929 till 527 382 ton, huvudsakligen bestående av kubanskt och javanesiskt råsocker. Samtidigt har emellertid stadigt stigande mängder av raffinerat socker eller vitsocker kunnat utföras; under år 1929 exporterades ej mindre än över 300 000 ton huvudsakligen dylikt socker. Ifrågavarande utveckling — ökad import av råsocker samt stigande export av förbrukningssocker — gynnas i viss mån av den franska tullagstiftningen. Liksom England har nämligen även Frankrike i sin tullpolitik tillämpat det systemet att bevilja sina egna kolonier särskild preferens. Socker, som införes från kolonierna, är sålunda fullständigt befriat från tull och endast underkastat de inre statliga pålagorna, vilka dock äro mycket kännbara. Emellertid kan även annat råsocker, undantagandes europeiskt sådant, under vissa förutsättningar tullfritt införas till Frankrike (»Fadmission temporaire»), nämligen därest importören förbinder sig att inom två månader från införseldagen reexportera en lika stor kvantitet socker som den, som införts. »L'admission temporaire» omfattar emellertid ej endast tullavgifter utan även ett flertal statliga avgifter, och först den omständigheten, att reexporten ej äger rum inom den stadgade tiden, medför skyldigheten att erlägga dessa. Att europeiskt råsocker aldrig inbegripes under »Fadmission temporaire», är beroende på den fara för den franska sockerbetsodlingen, man anser en dylik befrielse skulle innebära. »L'admission temporaire» kommer till användning jämväl på det franska kolonialsockret, men som detta, i enlighet med vad nyss nämnts, alltid är befriat från tull, omfattar»l'admission temporaire» här endast de statliga avgifterna, vars erläggande sålunda blir beroende på reexporten. På liknande sätt som i Frankrike har omsorgen om den inhemska betodlingens bestånd föranlett, att till och med i de sedan gammalt som frihandelsorienterade ansedda smärre staterna i västra Europa protektionistiska strömningar gjort sig gällande under senare år. Vad Belgien beträffar, har därstädes sedan åtskilliga år tillbaka utgått en tull å socker med 80 francs per 100 kilogram för såväl raffinerat socker som råsocker1. Jämsides därmed har uppburits en skatt å inhemskt socker med 40 francs, varför tullskyddet utgjort 40 francs. Med anledning av betodlingens bekymmersamma läge inom landet vidtogs emellertid under år 1929 en temporär nedsättning i accisen med 20 francs, varvid sockerfabrikanterna förbundo sig att låta nedsättningen helt komma betodlar1

Enligt en i dagarna utfärdad förordning har emellertid sockerlullen höjts med 20 francs per 100 kilogram. Tullhöjningen skall helt komma sockerbetsodJarna till godo.

144 na till godo. Genom detta stöd från statens sida, vilket lämnats jämväl för 1930 års odling, synes den nedgång i betodlingens omfattning, som ägt rum under tidigare år, numera ha avstannat. Betarealen, som från år 1927 till år 1929 minskats från 71000 hektar till 57 200 hektar, lärer nämligen för innevarande år kunna beräknas till omkring 60 000 hektar. Sockerproduktionen uppgick under senaste kampanj till 252 000 ton, varför, då konsumtionen under året beräknats till 210 000 a 220 000 ton, ett exportöverskott av cirka 40 000 ton skulle föreligga. Som emellertid de belgiska raffinaderierna även importera avsevärda kvantiteter råsocker — under år 1929 75 800 ton — måste betydande mängder raffinerat socker utföras. Även i Nederländerna hava statsmakterna ansett sig böra ingripa till den inhemska betodlingens stöd. Importerat socker har där tidigare i allmänhet varit tullfritt men är i likhet med det inhemska belagt med en mycket hög accis, vilken dock i januari innevarande år sänkts till 22*50 floriner per 100 kilogram (1 florin = 1 krona 50 öre). I vissa undantagsfall, såsom i fråga om socker i små förpackningar, har dock uttagits en mindre tullavgift. Genom en lag, som utfärdats i augusti innevarande år, har emellertid allt socker, färdigt för konsumtion, pålagts en tull, som för vanligt vitsocker utgår med 2*40 floriner eller 3 kronor 60 öre per 100 kilogram samt för andra hithörande sockersorter i proportion därtill. Som motivering för den nya tullen framhölls vid dess införande, att beträffande andra i Nederländerna accispliktiga varor än socker en importtull upptogs vid dylika varors införande från utlandet såsom kompensation för de olägenheter, vilka förorsakades genom upptagande av accis å den inhemska produkten. Som någon motsvarighet därtill ej funnes i fråga om socker, vore det all anledning att under nuvarande bekymmersamma läge för sockerproduktionen undanröja denna ogynnsamma undantagsställning. Importtullen vore sålunda att anse som en normal utbyggnad av det bestående skattesystemet. För att ej den inhemska raffinadindustrien skulle hindras i sin rörelsefrihet, borde dock tullen ej uttagas å råsocker. I vad mån denna tulländring medfört någon verkan å marknadsläget inom Nederländerna, är givetvis ännu för tidigt att yttra sig om. Visserligen har under innevarande år en ökning i betarealen skett i jämförelse med föregående år från 55 000 hektar till 57 500 hektar — år 1927 uppgick betarealen dock till 69 000 hektar —, men orsaken härtill torde närmast vara att hänföra till det starka prisfall, som under våren inträffade för ett flertal andra jordbruksprodukter. Nederländerna ha tidigare även bedrivit en omfattande export av inom landet raffinerat socker. Denna export, som 1925 utgjorde ej mindre än 356 000 ton, har hastigt avtagit och uppgick 1929 till endast omkring 87 000 ton. I anslutning därtill har givetvis likaledes införseln av råsocker sjunkit men är dock ännu av stor omfattning. År 1929 infördes sålunda cirka 155 000 ton råsocker, varav 144 000 ton utgjordes av rörsocker.

145 I Danmark hava n u gällande tull- och skattebestämmelser för socker v a r i t oförändrade sedan å r 1909. F ö r kandisocker och socker i toppar, kakor eller dylikt samt för pulvriserat socker, som polariserar över 98°, ä r införseltullen 10 öre för kilogram; för pulvriserat socker, som polariserar över 86°, men icke över 98°, är den 6*5 öre per kilogram och för pulvriserat socker, som polariserar vid 86° och därunder, är den 4 öre per kilogram. Skatt u t g å r med 5*7 öre per kilogram för inom landet tillverkat betsocker, som polariserar över 98°, och med 4 öre för inhemskt betsocker, som polariserar vid 98° eller därunder och icke underkastats särskild raffinering. Inlevereras det till raffinaderi, utgör skatten från 4*95 per kilogram upp till 5*7 öre per kilogram, alltefter sockrets polariseringsgrad. För importerat socker uttages ej någon accis. Genom dessa bestämmelser kommer tullskyddet för råsocker a t t uppgå till högst 1*55 öre per kilogram eller skillnaden mellan tullen, 6*5 öre, och sockerskatten, 4*95—5*7 öre per kilogram. För melis är skyddet 4*3 öre eller skillnaden mellan tullen för vitsocker, 10 öre, och sockerskatten, 5*7 öre. Emellertid hava betodlarna därjämte för innevarande års odling lämnats direkt statsunderstöd. Genom statens mellankomst h a r nämligen ett avtal träffats, enligt vilket sockerindustrien förbundit sig att ställa till betodlarnas förfogande högst 800 000 kronor för höjning av det enligt gällande betodlingskontrakt utgående betpriset till 2 kronor per 100 kilogram, därest detta pris ej a n n a r s skulle uppnås. Dessutom h a r staten åtagit sig för samma ä n d a m å l tillskjuta högst 1200 000 kronor, därest förenämnda belopp skulle visa sig ej v a r a tillräckligt. Detta sistn ä m n d a statsbidrag beslöts, sedan betarealen under år 1929 inskränkts till cirka 30 000 hektar mot 41000 hektar under år 1928 samt med anledning av att en ytterligare inskränkning under år 1930 kunde befaras, så vida ej särskilda å t g ä r d e r vidtogos. Den under innevarande år odlade arealen uppgives sedan föregående år ha ökats med 6 %. I samtliga sex nu berörda länder h a r den statliga sockerpolitiken huvudsakligen i n r i k t a t sig på att bereda den inhemska sockernäringen skydd genom att försvåra importen av utländskt socker. Emellertid har man ej stannat därvid, u t a n i vissa länder h a r m a n övergått till att systematiskt understödja även exporten av socker. Särskilt är detta fallet i de viktigaste sockerexporterande länderna i Europa, Tjeckoslovakien och Polen. Den starka kontroll, som statsmakterna i dessa båda efter kriget nybildade stater utövat å näringslivet, har givetvis underlättat en dylik utveckling. Vad Polen beträffar, fastställer regeringen sockerpriset å den inhemska m a r k n a d e n samt bestämmer tillika, vilken kvantitet varje fabrik får sälja inom landet. Därvid tages hänsyn till bland annat svårigheten att exportera från vissa sockerbruk på grund av dåliga kommunikationer, i det att dylika b r u k tilldelas en relativt större kon10 — 30:5102.

146 tingent för hemmamarknaden. Sedan samtliga fabriker sålt sina kontingenter, får socker försäljas fritt men mot dubbel accisavgift. Det sistn ä m n d a förhållandet gäller även för importerat socker. Denna omständighet i förening med den höga importtullen — för råsocker 50 zloty 1 och för raffinad 60 zloty per 100 kilogram — har hittills förhindrat sockerinförsel. Produktionspremier finnas ej, men däremot beredes sockerindustrien vissa lättnader i kredithänseende m. m. Direkta exportpremier förekomma ej heller, men vid utförsel restitueras accisen. E t t visst understöd beredes vidare sockerexporten därigenom, a t t frakttarifferna äro lägre vid export än vid transporter inom landet. Inlandspriserna å socker äro i allmänhet r ä t t höga och s a t t a så, a t t genom dem en viss kompensation beredes industrien för exporten, som sker till förlustbringande priser. Trots det under senare år ogynnsamma läget å den europeiska sockermarknaden h a r i Polen betodlingen utvidgats mycket raskt. Den odlade arealen, som 1926/1927 uppgick till 180 000 hektar, hade sålunda u n d e r kampanjen 1929/1930 stigit till 245 000 hektar. F ö r innevarande år h a r emellertid till följd av åtgärder från sockerindustriens sida en begränsning av betarealen ägt rum, så att denna torde komma att uppgå till högst 200 000 hektar. Sockerproduktionen har likaledes hittills v a r i t i stigande. Under kampanjen 1929/1930 tillverkades 563 000 ton vitsocker, över 200 000 ton råsocker samt cirka 80 000 ton raffinad. Som sockerförbrukningen inom Polen, ehuru den befinner sig i tillväxt, ännu är jämförelsevis låg, måste en avsevärd del av sockerproduktionen utföras. Under den sista kampanjen uppgick sålunda exporten till över 400 000 tom varav cirka hälften v a r råsocker. Även i Tjeckoslovakien ä r sockerindustrien i hög g r a d beroende av export för avsättning av sin produktion. Under senare år h a sålunda i allmänhet exporterats mellan 500 000 och 600 000 ton socker, motsvarande cirka 50 % av hela tillverkningen inom länet. Som det exporterade sockret huvudsakligen utgöres av vitsocker eller raffinerat socker, h a r den tjeckoslovakiska sockerpolitiken utövat ett avgörande inflytande på raffinadindustrierna i flertalet europeiska länder, däribland även Sverige. E n l i g t en av tjeckoslovakiska regeringen den 12 maj 1929 utfärdad förordning u t g ö r införseltullen 26 guldfrancs för 50 kilogram nettovikt, vilket m o t s v a r a r ungefär 37*50 svenska kronor för 100 kilogram. Förbrukningsskatten uppgår till 184 tjeckoslovakiska kronor 2 eller 20*40 svenska kronor per 100 kilog r a m nettovikt. Direkta exportpremier av statlig n a t u r existera visserligen icke, men sockerindustrien beredes likväl n u m e r a på sätt nedan framgår visst stöd från statens sida vid exporten. N ä r m a s t e anledningen därtill v a r den förut omnämnda sänkningen av råsockertullen i E n g l a n d år 1928, varigenom utförseln dit av raffinerat socker praktiskt taget omöj1 2

1 zloty motsvarar i svenskt mynt cirka 42 öre. 1 tjeckoslovakisk krona motsvarar i svenskt mynt cirka 11 öre.

147 liggjordes. Som införandet av statliga exportpremier ansågs av principiella grunder olämpligt, beslöt tjeckoslovakiska regeringen i stället a t t minska skattebelastningen å sockerindustrien. Denna hade nämligen a t t årligen erlägga ett visst belopp, »das Pauschal», som ersättning för den å a n d r a varor utgående omsättningsskatten, vilken fastställts till 2 % a v fakturavärdet vid varje handelstransaktion. Ifrågavarande belopp nedsattes n u från 25 till 15 tjeckoslovakiska kronor per 100 kilogram, varigenom vinstmarginalen för sockerindustriens inhemska avsättning beräknades komma a t t ökas. Vidare beslöts genom lag av den 22 november 1928 a t t ifråga om exportvaror återbetala de s. k. handelsskatterna, varigenom avsevärda belopp kommo att tillföras sockerindustrien. Genom överenskommelse med regeringen garanterades sockerindustrien på grund h ä r a v vissa minimibelopp eller 45 miljoner tjeckiska kronor av kol- och transportskatterna samt 35 miljoner tjeckiska kronor av omsättningsskatten (icke inbegripen i »das Pauschal»). Återstoden av den till 180 miljoner tjeckiska kronor uppskattade vinstminskningen på grund av försvårad export till England, eller 100 miljoner tjeckiska kronor, borde täckas genom prisförhöjning å den inhemska förbrukningen. Sockerindustrien skulle fördela de reserverade medlen mellan betodlingen och industrien. Sockertullen h a r under senare år kunnat endast delvis utnyttjas. Följande sammanställning visar förhållandet mellan det inhemska sockerpriset u t a n skatter och världsmarknadspriset u t a n tull:

„ . . . Sockerkampanj 1925/26

Världsmarknadspriset å socker i medeltal per 100 kg. F

Inlandspriset a socker utan skatter i medeltal per 100 kg. v s * ° tjeckoslovakiska 391*92 440—

Skillnad mellan världsmarknadspriset och inlandspriset. kronor 48*08

1926/27

493*05

510*17

17*12

1927/28

470'37

535*—

64*63

1928/29

397*—

555*—

158*—

I detta sammanhang bör påpekas, a t t man icke lyckats att uppnå nedsättning i exportfrakterna, emedan sänkningen av de tjeckoslovakiska tarifferna motverkats genom höjning av transitotarifferna å de tyska och österrikiska banorna. Härigenom har exporten av raffinerat socker, särskilt till Schweiz och även över Triest försvårats. Emellertid h a r det tryckta världsmarknadspriset framtvingat en fortgående sänkning jämväl av betpriset inom Tjeckoslovakien, och som följd därav h a r den odlade betarealen successivt inskränkts. Efter att å r 1927 hava omfattat 281000 hektar, sjönk den sålunda år 1928 till 250 000 hektar och år 1929 till 227 000 hektar. I anslutning därtill har sockerproduktionen minskats från 85 500 ton råsocker och 1 025 000 ton raffinad, inklusive vitsocker, under 1927/1928 till 38 000 ton råsocker och 870 000 ton raffinad

148 under 1929/1930. Under nuvarande förhållanden torde sålunda endast knappt 70 % av industriens produktionskapacitet utnyttjas. Enligt vad som vidare uppgivits, torde den tjeckoslovakiska sockerindustrien komma a t t under närmaste framtiden söka bibehålla sin produktion vid ungefär den nuvarande nivån, v a r a v cirka 60 % beräknas skola utföras. Någon exportkartell finnes ej, utan utförseln av socker äger r u m för de särskilda raffinaderiernas räkning genom agenter eller kommissionärer. Detta medför den nackdelen, att de olika exportörerna under trycket a v rådande avsättningssvårigheter ofta tvingas a t t underbjuda v a r a n d r a och därigenom ytterligare bidraga till sockermarknadens desorganisation. De utomeuro- Den nu lämnade redogörelsen må v a r a tillräcklig för belysning av de nasa8ocker*~ °lika vägar, de europeiska staterna valt, n ä r det gäller a t t mer eller politik. mindre verksamt skydda en inhemsk betodling och en därpå grundad sockerindustri. Den protektionistiska sockerpolitik, som sålunda i allmänhet kännetecknat länderna i Europa under de senaste åren, h a r emellertid även gjort sig gällande i övriga delar av världen. De åtgärder, som under inflytande därav vidtagits, hava emellertid oftast inpassats som ett led i strävanden att bibehålla eller ytterligare utveckla de olika staternas under kriget begynnande industrialisering och därmed stärka självförsörjningen samt minska arbetslösheten. Längst i detta hänseende har som bek a n t Australien gått, varest m a n genom en r a d ytterst rigorösa bestämmelser — för socker råder fullständigt importförbud — sökt skydda den vita arbetskraften. Jordbrukssynpunkterna h a v a däremot i länderna utom Europa i allmänhet kommit i skymundan, n a t u r l i g t för övrigt, då i dessa stater sockerproduktionen nästan helt grundas på odling av sockerrör.

P<

E t t viktigt undantag därvid utgöra dock Amerikas förenta stater, varest för närvarande det inom landet producerade sockret till cirka 80 % utgöres av betsocker. Statsmakterna ha på flera sätt visat sitt stora intresse för betodlingen liksom även för rörplantagerna. P å deras bekostnad bedrives sålunda en intensiv och omfattande försöksverksamhet. Den amerikanska sockerindustrien har även kommit i åtnjutande av ett ansenligt tullskydd, vilket genom den nya tulltariffens antagande under innevarande år ytterligare förstärkts. Därigenom höjdes nämligen tullsatsen å råsocker från 2*20 till 2*50 cent och å raffinad från 2*39 till 2*65 cent, allt r ä k n a t per skålpund. Som emellertid den viktigaste leverantören, Cuba, enligt vad tidigare omnämnts, får tillgodoräkna sig en tullpreferens med 20 %, utgör det effektiva skyddet för den inhemska råsockerindustrien numera 2 cent mot tidigare 1*7G cent. Sockerindustrierna i Hawaii, Porto Bico och Filippinerna, vilka områden falla inom den amerikanska tullgränsen, äga r ä t t att å den amerikanska marknaden tullfritt införa sina produkter och åtnjuta där samma tullskydd gent emot Cuba som den inhemska industrien. Denna ställning h a r lett därhän, att socker-

149 produktionen i de tre nämnda områdena stegrats från 1102 000 ton under 1922/1923 till ej mindre än 2 038 000 ton under 1928/1929, vilken senare kvantitet med a v d r a g för ländernas inhemska förbrukning helt tillförts den amerikanska marknaden. Samtidigt h a r produktionen inom F ö r e n t a staterna vuxit från 965 000 ton till 1219 000 ton, v a r a v betsocker 680 000 respektive 1053 000 ton. A n m ä r k a s bör dock, att den inhemska sockerproduktionen i Förenta staterna växlat mycket starkt under senare år, varför det ä r svårt att spåra någon enhetlig tendens hos densamma. Produktionsåret 1922/1923 var sålunda betskörden ovanligt låg. I allmänhet har betsockerproduktionen efter kriget hållit sig omkring 1 miljon ton. Genom de olika åtgärder, som flertalet länder efter världskriget sålunda Följderna ax vidtagit till skydd för sina inhemska sockerindustrier, har den internatio- länderna8 «nella sockermarknaden uppdelats i ett flertal från v a r a n d r a skilda kon- soctrfoUtik. sumtionsområden, vartdera med en mer eller mindre självständig prisbildning. Man h a r sålunda beräknat, a t t av det årligen i världen omsatta sockret skulle icke mindre än tre fjärdedelar omfatta sådant socker, som antingen under skydd av höga tullar konsumerades å den inhemska eller a n n a n därmed i tullavseende jämställd marknad, eller ock förbrukades i länder, varest det åtnjöte särskilt skydd framför a n n a t utländskt socker. Av den återstående fjärdedelen skulle hälften utgöras av socker, som visserligen ej åtnjöte någon särskild fördel i tullhänseende i de konsumerande länderna, men av andra skäl, såsom fraktförhållanden m. m., intoge en gynnad ställning. Som exempel härpå kunna n ä m n a s peruanskt socker i Chile samt javanesiskt socker i F j ä r r a n Östern. Å den fria marknaden skulle sålunda under de senaste åren endast en åttondel av hela världens sockerproduktion hava försålts. D ä r a v skulle hälften hava h ä r r ö r t från Cuba, cirka en sjättedel från J a v a och lika mycket från Tjeckoslovakien samt resten utgjort ett mer eller mindre tillfälligt produktionsöverskott från ett växlande antal bet- eller rörsockerproducerande länder. P å grund av dessa förhållanden hava sockernoteringarna å de ledande sockerbörserna blivit i hög grad känsliga för en i och för sig obetydlig förändring i sockerproduktionen eller konsumtionen. E t t jämförelsevis begränsat produktionsöverskott h a r sålunda, i den m å n det tillförts världsmarknaden, k u n n a t få synnerligen kraftiga verkningar i prishänseende. Mot bakgrunden h ä r a v är det ej ä g n a t att särskilt förvåna, att de stora lagerbehållningar, som uppkommo under 1924/1925 och 1925/1926 och sedan dess ytterligare stigit, utövat en så förödande inverkan på sockerpriserna, som verkligen v a r i t fallet. I samband med ovan berörda förhållanden står även den omständigheten, a t t den av sockerindustrierna i de viktigare sockerexporterande länderna tillämpade försäljningspolitiken under senare å r fått en betydelse för det allmänna marknadsläget vida utöver vad som motsvarar industriernas andel i sockerproduktionen. Därigenom har möjlighet beretts de mäktiga kapitalintressen, som stå bakom ifrågavaran-

150 de industrier, att i spekulationssyfte påverka m a r k n a d e n i en för dessa intressen gynnsam riktning, vilken ej alltid svarat mot vad som för industrierna själva vore till fördel. Då hithörande förhållanden i regel äro u n d a n d r a g n a offentligheten och säkra uppgifter därom på grund härav saknas, torde de emellertid h ä r ej vidare böra beröras. F ö r övrigt hänvisas till en av sekreteraren hos Skånes handelskammare, filosofie licentiaten E. Sylwan lämnad, ingående redogörelse för sockermarknadens läge under det senaste året, vilken redogörelse fogats som bilaga B till detta utlåtande. E n liknande redogörelse för tidigare år v a r såsom bilaga intagen i 1930 års sockerproposition. Produktionsförhållandena i vissa länder. Den avspärrningspolitik, som de flesta stater tillämpat för skyddande av den inhemska sockerindustrien, har även föranlett, a t t världsmarknadspriset i stor utsträckning förlorat sin förmåga a t t inverka reglerande på produktionen och konsumtionen. För n ä r v a r a n d e torde det nämligen v a r a så, att sockerpriset å världsmarknaden befinner sig å en nivå, som för i det närmaste samtliga sockerproducenter skulle v a r a förlustbringande, därest de tvingades helt tillämpa detta pris. Visserligen möta stora svårigheter att erhålla en n ä r m a r e kännedom om produktionskostnaderna vid sockertillverkningen i olika länder på grund av att de skilda industrierna under trycket av den skärpta konkurrensen vilja i största möjliga utsträckning hemlighålla sina interna förhållanden. H ä r t i l l kommer, att ifrågavarande kostnader ej äro ett entydigt begrepp. Det kan sålunda r å d a tvekan, i vad mån till dem skola r ä k n a s r ä n t a å nedlagt kapital, verkställda avskrivningar, skatter och acciser, som drabba sockertillverkningen m. m. Vidare röner nettokostnaden starkt inflytande av biprodukternas värde, vilket kan avsevärt variera i olika trakter. Dessutom har, särskilt vad industrien beträffar, nödläget under de senaste åren flerstädes framtvingat vittgående rationaliseringsåtgärder i syfte att nedbringa omkostnaderna, varför uppgifter om produktionskostnader, som avse en något äldre tidpunkt, ej u t a n vidare äro representativa för närvarande. Men även om m a n på ett eller a n n a t sätt skulle erhålla något så när tillförlitliga uppgifter för ett antal fabriker i ett land, visa sig dessa uppgifter ofta mycket växlande, varför ett medeltal d ä r a v i regel ej säger så mycket. Det är därför uppenbart, a t t varje uppgift om de genomsnittliga produktionskostnaderna i olika länder måste behandlas med den största försiktighet. Med den reservation, som följer av det sagda, anföras i det följande åtskilliga dylika uppgifter, vilka hämtats huvudsakligen ur från svenska beskickningar och konsulat inkomna rapporter men jämväl ur facktidskrifter o. dyl. och som äro ägnade att i någon mån belysa det ovan gjorda påståendet angående relationen mellan världsmarknadspriset och produktionskostnaderna.

151 V a d de betodlande länderna angår, föreligga för England vissa upps k a t t n i n g a r rörande odlingskostnaden för sockerbetor, vilka undersökningar utförts vid Agricultural Economics Research Institute i Oxford. Enligt dem skulle bruttokostnaderna vid betodling under år 1928 ha utgjort per hektar 817 kronor eller per deciton betor 3*-o kronor. Efter avdrag av biprodukternas värde uppgingo kostnaderna till 721 resp. 3*23 kronor, v a r v i d dock hänsyn ej tagits till utgifterna för betornas transport. De jämförelsevis höga odlingskostnaderna per 100 kilogram betor bero framför allt p å den ringa hektarskörden, i allmänhet omkring 200 deciton. Sockerhalten i betorna däremot är i stort sett densamma som i t. ex. Sverige. Betleveranserna verkställas i enlighet med kontrakt, som u p p r ä t t a t s mellan den enskilde odlaren och vederbörande fabrik, men bestämmelserna i dessa kontrakt fastställas i sina huvuddrag genom avtal mellan den ledande lantbruksorganisationen National F a r m e r s Union och sockerfabrikerna. De priser, som under åren 1927 och 1928 betalades till odlarna, motsvarande 5 kronor 6 öre respektive 4 kronor 76 öre per 100 kilogram varför det för odlarna, även sedan transportkostnaderna fråndragits, återstod en r ä t t vacker vinst. Även i Frankrike torde produktionskostnaderna vid betodlingen ställa sig r ä t t höga med hänsyn till den i regel låga sockerhalten hos betorna. N å g r a uppgifter därom liksom beträffande industriens manufaktureringskostnader hava dock ej k u n n a t erhållas. Förhållandena lära även v a r i e r a avsevärt i skilda delar av landet, vilket även framgår av a t t betpriserna starkt växla. I medeltal under kampanjen 1928/1929 uppgingo de till 18*9 francs eller 2 kronor 77 öre per 100 kilogram betor. E t t flertal olika kontraktstyper tillämpas för närvarande, men ett ivrigt arbete på a t t få till stånd enhetliga kontraktsbestämmelser för hela landet pågår. Förslag har vidare varit före, a t t regeringen skulle lämnas befogenhet att föreskriva de villkor, varunder fabrikernas betinköp finge äga rum. Vad Tyskland beträffar, skulle enligt en av lantbrukskammaren i Sachsen verkställd undersökning för år 1927 rörande produktionskostnaderna vid betodling i nämnda provins bruttokostnaderna inklusive skördens transport till järnvägsstation v a r a 1002 R m k per hektar, varför under a n t a g a n d e av att biprodukterna voro v ä r d a 140 Rmk, nettokostnaden per hektar skulle uppgå till 862 Rmk. Som skörden n ä m n d a år utgjorde cirka 280 deciton per hektar, uppgingo nettokostnaderna per 100 kilogram betor för året till 3*13 Rmk eller i svenskt mynt 2 kronor 78 öre. Därvid voro dock ej medräknade utgifter för skuldräntor samt inkomst- och förmögenhetsskatt. För år 1929 beräknade kammaren, a t t totala utgiftssumman till följd av arbetslönernas stegring ökats med 30 Rmk eller cirka 3 %. De till odlarna utbetalta priserna för till fabrikerna framkörda, tvättade betor hava motsvarat under 1926/1927 3 kronor, under 1927./1928 3 kronor 4 öre, under 1928/1929 2 kronor 65 öre och under 1929/1930 2 kronor 62 öre, allt per deciton betor. Betodlingen i Tyskland synes sålunda, enligt vad

152 beskickningen i Berlin framhåller, efter att tidigare h a v a lämnat odlarna en om ock ringa vinst numera övergått till att bliva r e n t förlustbringande. A t t jordbrukarna ändock fortsätta med odlingen och till och med utvidga densamma, lärer bero på, förutom det dåliga läget för jordbruket i allmänhet, de stora fördelar, som genom sockerbetsodlingen tillföras deras jordbruk i andra avseenden. Därjämte bör framhållas, a t t odlarna i allmänhet själva äga sockerfabrikerna, vilka de därför önska hålla i drift. Rörande fabrikernas driftsresultat föreligga inga säkra uppgifter. Så vitt kunnat bedömas ha dock omfattande rationaliseringsåtgärder vidtagits under senaste åren. I Tjeckoslovakien uppgingo bruttokostnaderna vid betodling enligt sockerbetsodlareförbundets uppgifter för 1928 till 6 528 tjeckoslovakiska kronor per hektar eller i svenskt mynt 724 kronor. Efter a v d r a g för värdet av biprodukterna, 1217 tj. kronor eller 135 svenska kronor, återstod en nettokostnad av 5 309 tj. kronor eller 589 svenska kronor. Skörden per hektar beräknades samma år efter a v d r a g av 5 % för smuts till 237*5 deciton, varför alltså nettoproduktionskostnaderna per 100 kilogram betor skulle i medeltal utgöra 22*35 t j . kronor eller 2*48 svenska kronor. Samtidigt betalades till odlarna ett fast betpris av 16*50 tj. kronor mot 18*80 under 1927/1928. För år 1929 sjönk priset ytterligare till 16 tj. kronor eller 1*77 svenska kronor, och innevarande år beräknas det vara nere i 14*70 t j . kronor eller 1*63 svenska kronor. Till följd h ä r a v har ock, som tidigare nämnts, den odlade sockerbetsarealen successivt minskats från 281000 hektar år 1927 till 227 000 hektar år 1929. Betarbetet betalas i allmänhet efter ackord, som fastställes av arbetsrådet i P r a g . För sommarskötseln utgjorde ackordet under år 1929 463 t j . kronor och för upptagningen m. m. 546 tj. kronor eller tillhopa 1009 t j . kronor motsvarande 112 svenska kronor, allt per hektar räknat. A t t odlingskostnaderna trots de låga arbetskostnaderna ändock äro så höga,, som ovanstående siffror synas ange, torde bero i väsentlig grad på den synnerligen tyngande ränte- och skuldbelastningen av jorden. Betodlarna äro sammanslutna i ett förbund, som har att tillvarataga medlemmarnas intressen, ombestyra försäljningen av deras betor m. m. Rörande manufaktureringskostnaderna inom den tjeckoslovakiska sockerindustrien har av d:r E. Syl wan verkställts vissa beräkningar i en promemoria, som ställts till de sakkunnigas förfogande. Enligt dessa beräkningar skulle självkostnadspriset för kampanjen 1927/1928 ha utgjort för råsocker 197 tj. kronor eller 22 svenska kronor och för vitsocker 278 tj. kronor eller 30*80 svenska kronor allt per 100 kilogram. A v beskickningen i P r a g har vidare inhämtats, att sockerfabrikerna under föregående år kunde beräknas i allmänhet förtjäna å det socker, som avsattes å hemmamarknaden — vilken som redan framhållits skyddas för utländsk konkurrens genom ett högt tullskydd om cirka 37*5 öre per kilogram —, per 100 kilogram socker mellan 42 och 67 t j . kronor eller mellan 4*66 och

153 7*44 svenska kronor. Denna vinst reduceras emellertid högst väsentligt på grund av att den till export avsedda delen av sockerproduktionen måste säljas med en avsevärd förlust. I det stora hela torde därför enligt beskickningens uppgift de tjeckoslovakiska sockerfabrikerna under de senaste åren ha gått varken med förlust eller vinst. I detta sammanhangbör även framhållas, att till följd av kapitalbrist rationaliseringen inom industrien tidigare ej drivits så långt, m a n k u n n a t vänta. Emellertid har under senaste åren pågått ett ivrigt arbete i denna riktning, vilket möjliggjorts av att industrien sammanslutit sig i en under 10 år gällande sockerkartell. I första hand går rationaliseringen ut på att uppköpa och nedlägga dåligt belägna eller av a n d r a skäl ekonomiskt mindre lönande företag. Vad Nederländerna angår, utgöres sockerindustrien därstädes av dels sju kooperativa fabriker, bildade genom sammanslutning av betodlarna själva, och dels ett antal a n d r a fabriker — 14 råsockerfabriker och 2 raffinaderier — vilka ägas eller kontrolleras av aktiebolaget Centrale Suiker Maatschappij med ett kapital om 30 miljoner gulden, motsvarande 45 miljoner kronor. Bolaget, som dessutom äger en sockerfabrik i Belgien och är intresserad i de engelska, polska och r u m ä n s k a sockerindustrierna, bildades i syfte att söka genomföra en koncentration av den fristående nederländska sockerindustrien i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende och därigenom bringa ned omkostnaderna vid sockrets tillverkning och försäljning. Delägarna i de kooperativa fabrikerna äro i allmänhet skyldiga att av varje betskörd leverera till föreningen en viss minimimängd och samtidigt berättigade leverera en maximikvantitet, ehuru efter särskilt medgivande denna senare får överstigas. Den omständigheten, att fabrikerna sålunda tillförsäkrats en viss bettillförsel, h a r medverkat till att kapital relativt lätt k u n n a t upplånas för anläggningarna. Delägarna hava behövt tillskjuta endast en obetydlig del av det erforderliga kapitalet. De kooperativa fabrikerna äro modernt inrättade med en r ä t t hög produktionskapacitet. Deras sammanlagda dygnskapacitet ä r omkring 19 000 ton betor och med beräkning av en normal kampanj till ungefär 75 arbetsdagarskulle för utnyttjande av fabrikernas tillverkningskapacitet erfordras omkring 1*5 miljoner betor. Till följd d ä r a v hava de kooperativa sammanslutningarna funnit ändamålsenligt att uppköpa betor utöver vad som levereras enligt gällande stadgar av delägare. Så småningom hava även de kooperativa fabrikerna lyckats draga till sig större delen av betproduktionen. Under senare år torde på dem h a v a kommit i medeltal cirka 65 % av de betor, som förarbetats i Nederländerna. Av dessa 65 % skulle tre fjärdedelar utgöra leveranser från delägare. I början inskränkte sig de kooperativa företagen till tillverkning endast av råsocker, men så småningom hava de övergått jämväl till raffinering, så att för n ä r v a r a n d e icke finnes mer än en kooperativ fabrik,

154 som uteslutande tillverkar råsocker. Detta raffineras sedan i ett kooperativt raffinaderi, som jämväl använder utländskt råsocker som råvara för att på så sätt utnyttja sin kapacitet. Till följd av de billiga transportkostnaderna å vattenvägarna i landet har betskörden i vissa trakter blivit föremål för konkurrens ej endast mellan inhemska fabriker, utan jämväl företag i grannländerna hava uppträtt som köpare. Skyddstullarna å råsocker i dessa senare länder hava därvid bidragit till att relativt tillfredsställande betpriser kunnat erbjudas. Handelsstatistiken för de senaste åren visar följande exportöverskott av betor. 1926

2165 176 deciton

»

»

»

Den starka konkurrens, som sålunda råder om betorna, har haft till följd, att de priser, som betalats odlarna, varit jämförelsevis gynnsamma. Enligt den officiella statistiken uppgå de för nedanstående år till följande belopp per 100 kilogram betor. 1913

1*25 floriner eller 1-S7 svenska k r o n o r

1'525

»

»

2-29

»

»

»

»

2*73

»

»

1*80

»

»

2*70

»

»

1-co

»

»

2-40

»

»

För 1930 beräknas ett approximativt medelpris av 1-so a 1*40 floriner eller 1*95 å 2*io svenska kronor per 100 kilogram betor. De ovan anförda talen avse sådana betor, som försålts till sockerfabrikerna och icke sådana, som levererats till de kooperativa sockerfabrikerna av delägare. Hur mycket dessa erhållit för sina betor, beror givetvis av de särskilda fabrikernas driftsresultat m. m. Förhållandena därvid äro rätt olika, men i allmänhet torde de kooperativa fabrikerna hava utbetalat till sina delägare något högre betpriser än dem, som erhållits vid försäljning av betor till fabrikerna. Trots dessa vid jämförelse med många andra europeiska länder gynnsamma betpris har frågan om betodlingens räntabilitet varit mycket diskuterad. Från betodlarehåll har uppgivits, att odlingskostnaderna, inbegripet frakt till trafikled och utgifter för betornas inlastning, skulle kunna uppskattas i genomsnitt till 646 floriner eller 969 svenska kronor per hektar. Enligt en annan uppgift, som speciellt avser förhållandena i provinsen Groningen, skulle produktionskostnaderna förutom arrendeavgift eller jordränta kunna i medeltal beräknas till omkring 420 floriner för hektar. Upptages sistnämnda post till 150 floriner blir summan 570 flo-

155 rimer eller 855 svenska kronor. Med utgångspunkt från sistnämnda uppgift skulle vid en normal hektarskörd av 35 000 kilogram betor produktionskostnaden per deciton betor ligga vid cirka 1*63 floriner eller 2*44 svenska kronor per deciton betor. Därvid h a r dock ej hänsyn tagits till de indirekta fördelarna av betodlingen, såsom jordens förbättrande, arbetskraftens rationella utnyttjande m. m. ävensom den direkta vinsten av tillv a r a t a g e n blast. Den senare v a r i e r a r givetvis mycket i olika trakter med h ä n s y n till jordbrukets olika inställning, men plägar i allmänhet uppskattas till cirka 125 floriner per hektar eller cirka 3*G floriner per ton betor, motsvarande cirka 54 öre per deciton betor. I den mån anförda siffror få anses representativa, skulle sålunda betodlingen i Nederländerna allt intill innevarande å r varit i stånd att lämna ett ej obetydligt överskott. Beträffande kostnaderna för betornas förädling till socker lämnas olika, mot v a r a n d r a stridande uppgifter. Enligt en uppgift från kooperativt håll skulle manufaktureringskostnaden för råsocker k u n n a beräknas till 8*92 floriner eller 13*38 svenska kronor per ton betor samt kostnaden för raffinering och försäljning till 3*25 floriner eller 4*88 svenska kronor för 100 kilogram raffinerat socker. Som m a n av ett ton betor i allmänhet erhåller 138 kilogram dylikt socker, blir raffinerings- och försäljningskostnaden för socker u r ett ton betor 4*485 floriner eller 6*73 svenska kronor. Hela manufakturerings- och försäljningskostnaden för socker u r ett ton betor blir sålunda 13*405 floriner eller 20*n svenska kronor. Därifrån bör dock r ä k n a s värdet av avfall och melass med 4*795 floriner, varför nettokostnaden skulle utgöra 8*ei floriner eller 12*92 svenska kronor. Detta innebär en manufaktureringskostnad för kilogram raffinerat socker av 9*4 öre. Enligt en a n n a n uppgift skulle emellertid denna i och för sig synnerligen låga siffra v a r a för hög. Väsentligt mindre gynnsamt h a r läget varit i Danmark. Sockerbetsodlingen därstädes koncentrerar sig huvudsakligen kring Aktieselskabet De Danske Sukkerfabrikkers sju fabriker, varjämte tvenne fristående fabriker finnas. Betodlarna äro organiserade i särskilda föreningar för varje fabrik. För betalning av betor vid leverans till Aktieselskabet De Danske Sukkerfabrikker tillämpas följande regler. Priset för 100 kilogram betor är lika med fem gånger genomsnittsnoteringen för ett kilogram krossad melis enligt bolagets priskurant för tiden 1 september—30 april. Dessutom få betleverantörerna 55 % av bolagets vinst, sedan aktiekapitalet förräntats med 5 %. Betmassan erhålla odlarna gratis. Till 1929 å r s skörd gällde därjämte ett särskilt avtal, enligt vilket betpriset (grundpris och tantiem) ökades med 63A öre per deciton. P å så sätt bragtes det effektiva betpriset under det gångna året upp till 1 krona 97 öre per 100 kilogram. För innevarande års skörd har vidare, som redan omnämnts, genom extra tillskott från bolagens ävensom statens sida överenskommelse träffats i syfte a t t bringa upp betpriset till en nivå av 2 kronor per deciton.

156 Beträffande den danska sockerbetsodlingens räntabilitet uttalades i en från Överstyrelsen for de samvirkende danske Sukkerroedyrkerforeninger till handelsministern den 9 februari 1929 överlämnad skrivelse, att sockerbetsodlingen för det dåvarande beräknades medföra en förlust av omkring 100 kronor per tunnland. Odlingskostnaderna per tunnland uppskattades nämligen till 465 kronor. Sedan därifrån dragits inkomst av tillvaratagen blast, 20 kronor, och av till betodlarna å t e r l ä m n a t avfall, 45 kronor, återstode en nettokostnad av 400 kronor per tunnland, vilket med en antagen genomsnittsskörd av 150 deciton per tunnland samt ett beräkn a t medelpris av omkring 2 kronor per deciton skulle innebära en förlust av nyssnämnda belopp, 100 kronor. Sockerindustrien däremot synes ej haft att kämpa med n å g r a motsvarande svårigheter. F ö r u t n ä m n d a aktiebolag, som förarbetar cirka 80 % av Danmarks hela sockerbetsskörd, utdelade 1929/1930 10 % mot 11 % 1928/1929, 14 % 1927/1928, 15 % 1926/1927, 10 % 1925/1926, 22 % 1924/1925 och 25 % 1923/1924. Produktions- Vad därefter angår de rörproducerande länderna, äro av naturliga skäl förhållandena beträffande dem svårigheten att någorlunda tillförlitligt uppskatta prorörlodUnde duktioiiskostnaderiia ännu större ä n ifråga om de betodlande länderna. länderna. yj e uppgifter, som i det följande anföras, torde därför allenast få anses belysa storleksordningen av de tal, med vilka m a n på detta område r ö r sig. Beskaffenheten hos det tillverkade rörsockret är nämligen ofta r ä t t varierande. I regel utgöres det av råsocker, men i vissa områden, såsom å J a v a och Mauritius, har man under senare år jämväl börjat framställa ett slags vitsocker. De sätt, v a r p å såväl odlingen av sockerrören som deras bearbetning bedrives, äro vidare mycket skiftande, något som tydligt framgår av doktor Arrhenius' redogörelse för rörsockerproduktionens läge och framtid, vilken redogörelse fogats som bilaga till 1930 års sockerproposition. Utöver vad där sägs k a n h ä r framhållas, att i vissa områden, såsom J a v a och Hawaii, planteras och skördas i det närmaste hela sockerskörden av fabrikerna själva. A t t i sådant fall skilja mellan kostnaderna för odlandet av rören och för deras bearbetning ä r i regel omöjligt. Å Cuba och Filippinerna däremot köpa fabrikerna i stor omfattning sockerrör av arrendatorer eller självständiga odlare, varvid betalning beräknas efter viss del av rörens vikt i socker eller dess ekvivalent i pengar. Som grund för evalveringen lägges antingen dagens sockerpris eller också priset under en viss längre period. De cubanska odlarna uppgivas erhålla, allteftersom de arrendera jorden av fabrikerna eller själva äga den, som likvid mellan 5 och 7 V» % av rörens vikt i socker. Som råsockerutbytet i allmänhet utgör mellan 12 och 13 1/t procent a v rörens vikt, skulle följaktligen fabrikerna som ersättning för rörens förädling och sockrets försäljning k u n n a tillgodoräkna sig i r u n t tal 50 % av råsockerpriset. Ifråga om de totala produktionskostnaderna å Cuba för råsocker före-

157 ligga vissa undersökningar för tidigare år. Förenta staternas Tariffcommission beräknade sålunda, att ifrågavarande kostnader för socker fritt i avskeppningshamnen och inklusive r ä n t a , under år 1922 skulle h a v a u p p g å t t till cirka 2*15 cent per skålpund och exklusive r ä n t a till 2 cent vilket motsvarar cirka 17 respektive 16 öre per kilogram. Emellertid voro kostnaderna nyssnämnda å r alldeles särskilt låga 1 — redan följande å r beräknades de v a r a uppe i omkring 25 öre. Enligt en allmänt gängse uppfattning skulle för senare år den ungefärliga genomsnittskostnaden inklusive r a n t a och erforderliga avskrivningar utgöra ungefär 2 V» cent per skålpund eller 20 å 21 öre per kilogram. Emellertid h a r från auktoritativt håll inhämtats, att densamma våren 1929 varit nere i 2 V4 cent per skålpund eller 18*5 öre per kilogram, och för n ä r v a r a n d e torde med all sannolikhet till följd av ett intensivt bedrivet moderniseringsarbete kostnaderna v a r a ännu lägre. I viss utsträckning påminner läget å Filippinerna om förhållandena å Cuba. Sockerrörsodlingen bedrives även där i primitiva former ehuru under de senaste åren åtskilligt gjorts för att h ä r u t i n n a n åstadkomma en förbättring. Sockerfabrikerna äro dock ej å Filippinerna lika modernt u t r u s t a d e som fabrikerna på Cuba, beroende på a t t de förra i regel äro äldre. Vidare bidrager det outvecklade kommunikationsväsendet å F i lippinerna till att produktionskostnaderna därstädes äro högre än å Cuba E n l i g t vissa uppgifter skulle kostnaden inom sockerindustrien å Filippinerna under å r 1924 h a v a utgjort omkring 3 cent per skålpund. E n helt a n n a n k a r a k t ä r har däremot sockerrörsodlingen å Java Genom ett synnerligen intensivt och i stor skala bedrivet försöksarbete h a r m a n d a r lyckats få fram tjänliga rörsorter, varigenom omkostnaderna k u n n a t bringas ned avsevärt. Enligt en tämligen allmänt vedertagen åsikt var J a v a Damte vissa områden i Västindien det enda land, varest sockerpriset under förra året täckte produktionskostnaderna. Som priset å råsocker under en stor del av år 1929 var nere i mellan 14 och 15 öre per kilogram skulle följaktligen produktionskostnaderna å J a v a högst uppgå till nämnda belopp. Såsom orsak till de låga omkostnaderna därstädes angives den rikliga tillgången å arbetskraft och de till följd d ä r a v låga arbetslönerna; a a n d r a sidan aro jordvärdena jämförelsevis höga. Mellan Hawaii och J a v a föreligga betydande likheter bland a n n a t däru t m n a n , att sockerrörsodlingen i de båda områdena bedrives synnerligen intensivt. Sockerutbytet per hektar är å H a w a i i till och med något större an ä J a v a . Likväl föreligger mellan Hawaii och J a v a den i förevarande hanseende väsentliga olikheten, a t t arbetslönerna å den förra ön äro avsevart högre än å den senare, något som medfört, att även produktionskostnaderna å H a w a i i ligga högre och till och med så högt, att socker t r ä n Hawaii torde sakna varje möjlighet a t t k o n k u r r e r a å världsmark1 Som^förut framhållits, utgår betalning för sockerrören i relation till sockerpriset nämnda ar var synnerligen lågt.

vilket

158 nåden. Förenta staternas Tariffcommission beräknade kostnaderna lör sockrets framställning å Hawaii under år 1922 till i genomsnitt över 4 cent per skålpund. Hela produktionen, i den m å n den ej konsumeras i inlandet, avsattes i F ö r e n t a staterna. Sammanfatt- E h u r u de anförda siffrorna rörande produktionskostnaderna vid sockerning rörande f r a m s t ä l l n i n g e n i olika länder, såsom vid upprepade tillfällen understruproduktions-

I - I T I T

,,„

,

kostnaderna i kits, böra behandlas med stor försiktighet, torde de dock berättiga till det olika länder, tidigare gjorda påståendet, a t t i det närmaste samtliga sockerproducenter ej få sina omkostnader täckta av gällande världsmarknadspris å råsocker, vilket för dagen uppgår till cirka 10 öre per kilogram. Däremot synes av siffrorna ifråga näppeligen kunna dragas den slutsatsen, a t t rörsockerindustrien såsom sådan skulle vara överlägsen en p å betodling grundad sockerindustri. Å t. ex. Hawaii, varest rörsockerindustrien sedan gammalt befinner sig i ett mycket gott skick och h a r ett betydande amerikanskt kapital bakom sig, äro nämligen omkostnaderna så höga, a t t sockerindustrierna i ett flertal betodlande länder mycket v ä l skulle k u n n a konkurrera med densamma å öppna marknaden. Att likväl vissa rörsockerproducerande länder i förevarande hänseende intaga en synnerligen förmånlig ställning ä r obestridligt, men orsaken därtill torde helt v a r a beroende på vissa i dessa länder föreliggande särskilt gynnsamma omständigheter. Anledningen till J a v a s starka ställning i förevarande hänseende ä r sålunda till väsentlig del de därstädes rådande låga arbetslönerna. Å Cuba lärer det framför allt v a r a de synnerligen gynnsamma n a t u r l i g a förutsättningarna för en rörodling, som medverkat till produktionens framsteg. Slutligen ä r det en omständighet, som för dessa båda områden bör tagas i betraktande, nämligen fördelarna av den stordrift inom sockerproduktionen, som d ä r utvecklat sig. Sockerindustrien arbetar i regel med stora fasta kostnader, vilka inom rimliga gränser ej röna något n ä m n v ä r t inflytande a v produktionens växlingar. Detta förhållande gör, a t t det k a n visa sig ekonomiskt fördelaktigt a t t uppdriva produktionen, även om en överskjutande del därav måste försäljas till priser, som avgjort understiga de genomsnittliga tillverkningskostnaderna. A t t denna omständighet till någon del bidragit till de låga priser, som n u r å d a å världsmarknaden, varest enligt vad förut framhållits, överskottsproduktionen från olika länders industrier utbjudes, torde vara visst. Olägenheterna h ä r a v torde emellertid k u n n a undanröjas endast därigenom, a t t de d ä r a v berörda industrierna genom avtal sinsemellan överenskomma om ett enhetligt uppträdande. Dylika a v t a l h a v a även inom åtskilliga a n d r a industrier, varest förhållandena v a r i t tämligen likartade, kommit till stånd och medfört ett för producenterna, gynnsamt resultat.

159 Åtgärder av internationell karaktär i syfte att avhjälpa den rådande krisen å so eker marknaden. Uppenbart är emellertid, att den skiftande karaktären hos sockerindustrierna i olika länder i hög grad lägger hinder i vägen för ernåendet av ett dylikt avtal. De försök, som hittills gjorts i detta hänseende, ha ej heller haft framgång. Som redan omnämnts träffades, huvudsakligen på initiativ av Cuba, i Paris hösten 1927 ett preliminärt avtal mellan Cuba, Tjeckoslovakien, Tyskland, Polen och Belgien om en viss begränsning i produktionen, men överenskommelsen kunde ej fullföljas utan måste upplösas redan påföljande år. Därefter hava under de båda senaste åren förhandlingar upptagits emellan de intresserade sockerindustrierna i ett antal länder, men utan att man ännu kommit till något egentligt resultat. Främsta orsaken härtill har tidigare varit motståndet från sockerindustrien å Java, som förklarat sig ej vara villig ingå på en dylik överenskommelse. Enligt vad som uppgives, skulle numera även den javanesiska sockerindustrien vara intresserad av att samförstånd med övriga sockerindustrier kunde uppnås. Säkra uppgifter om resultatet av härutinnan förda förhandlingar föreligga emellertid ännu ej. Den internationella karaktären av sockerkrisen samt de svåra följder, den haft för sockerindustrierna i de flesta länder, har föranlett även Nationernas förbund att upptaga sockerfrågan till behandling. Efter det att en omfattande utredning i frågan verkställts, har emellertid förbundet ansett sig böra tillsvidare ställa sig avvaktande. Man ansåg nämligen, att en förbättring i läget borde kunna åstadkommas av sockerindustrierna själva. Staterna skulle därför i allmänhet såvitt möjligt avhålla sig från inblandning. Deras medverkan ansågs dock önskvärd så till vida som de borde undersöka, huruvida ej den statliga skattebelastningen av socker kunde minskas och därigenom en stegring i sockerkonsumtionen underlättas. För närvarande är nämligen i flera europeiska länder socker belagt med avsevärda skatter, vilket i hög grad försvårar dess avsättning. I detta hänseende hänvisas till tabell D 6, sid. 53* i bilaga till 1930 års sockerproposition. Den ökade betydelse, som i den allmänna diskussionen om sockerkrisen och dess botemedel börjat tillmätas konsumtionen och möjligheterna för dess stegring, är helt naturlig på grund av de svårigheter, som mött försöken att åstadkomma en allmän produktionsbegränsning. Utsikterna att verksamt kunna höja sockerförbrukningen synas även ej alltför mörka. Av tabellen D 4 å sid. 52* i bilaga till nyssnämnda proposition framgår nämligen, att sockerkonsumtionen per person varierar mycket i olika länder och att den på sina håll lämnar utrymme för en mycket kraftig stegring. Såsom tabellen belyser, har även en sådan otvivelaktigt skett under senare år, om ock den depression, som för närvarande gör sig gällande inom

160 V ä r l d s p r o d u k t i o n e n av s o c k e r å r e n 1927/1928—1929/1930 f ö r d e l a d p å v i k t i g a r e länder. 1 1 000 ton råsocker. 1927/1928

1928/1929

Tyskland

1864 Tjeckoslovakien

1057 Frankrike

907 Belgien

279 Nederländerna

321 Storbritannien

213 Polen

747 Danmark

170 Sverige

161 Sovjet-Ryssland

1425 Övriga europeiska länder

1 127

1314 Betsocker.

Andra länder Totala betsockerproduktionen

9589 Rörsocker. Amerikas förenta stater

126 Porto Rico

543 Hawaii

832 Cuba

4 103

5 240

Brittiska Västindien & Brittiska Guyana

366 San Domingo & Haiti

372 Peru

375 Argentina

446 Amerika

8 545

9 663

Brittiska Indien

3 509

3 021

Java

B rasilien Övriga amerikanska länder

2 547

3163 Formosa & Japan

907 Filippinerna

747 Övriga asiatiska länder

260 Asien

7 644

8098 Afrika

812 Australien

635 Europa Totala rörsockerproduktionen Världsproduktionen av socker 1

28814 Enligt den nederländska tidskriften »Economisch-Statistische Bericbten>

1929/1930

161 näringslivet, medfört en tillfällig tillbakagång i efterfrågan av socker. Nationernas förbunds ekonomiska kommitté ansåg sig sålunda förra året kunna konstatera, att sockerkonsumtionen efter kriget stigit med i r u n t tal 4 Vi % om året mot cirka 3 % före detsamma. Sockerfabrikanterna hava även i åtskilliga länder igångsatt en livlig propaganda för ökad sockerförbrukning. Särskilt i Tyskland har Der Verein der Deutschen Zuckerindustri i detta avseende bedrivit ett framgångsrikt arbete, men vid sidan d ä r a v kunna även nämnas sockerindustrierna i Polen, Tjeckoslovakien m. fl. länder.

11 — 803102.

162 S J U N D E K A P I T I. E T. F ö r s l a g till åtgärder från s t a t e n s sida för s t ö d j a n d e av s o c k e r b e t s o d l i n g e n u n d e r år 1931. Efter att i det föregående hava sökt att på g r u n d v a l av hittills tillgängligt material lämna en redogörelse för sockerfrågans läge i Sverige, sett mot bakgrunden av såväl frågans historiska utveckling som förhållandena på området utomlands, övergå vi till att undersöka förutsättn i n g a r n a för att betodling under år 1931 kommer till stånd. Den inter1 detta syfte anse vi oss först böra erinra om den försämring i läget nationella £ ( j e n internationella sockermarknaden, som ägt r u m sedan dess vi i skrisockermark-

naden.

velse till chefen för jordbruksdepartementet den 28 j a n u a r i innevarande år hade anledning y t t r a oss i frågan. De skäl, som då föranledde oss att ej se alltför mörkt på situationen, föreligga i stort sett ej längre. I stället för att, som man väntat, de synliga lagren under det senaste konsumtionsåret skulle minskas eller i varje fall ej ökas något n ä m n v ä r t , hava de n ä r m a s t som följd av den stagnerande konsumtionen tilltagit med cirka 1*2 miljoner ton. De ytterligt försvårade avsättningsmöjligheterna hava även tagit sig uttryck i ett katastrofalt prisfall under året. Noteringen å cubasocker i New York sjönk sålunda efter att vid årsskiftet ha legat vid omkring 2 cent per skålpund, motsvarande 16*5 öre per kilogram, till under 1 cent per skålpund eller 8*2 öre per kilogram i slutet av september månad. Därefter inträdde visserligen under oktober månad en m ä r k b a r förbättring, och noteringen var en tid uppe i över 1*5 cent, men under de senaste veckorna har åter en nedgång ägt rum. För dagen u p p g å r noteringen till 1*18 cent, motsvarande cirka 10 öre per kilogram. Givetvis bör denna utveckling även ses mot bakgrunden av den allm ä n n a depression inom näringslivet, som gör sig gällande i olika delar av världen. E t t mycket kraftigt prisfall har sålunda ägt r u m för de flesta råvaror, och även om en å t e r h ä m t n i n g för vissa a r t i k l a r i n t r ä t t under den senaste månaden, föreligger likväl ingen garanti, att en omsvängning i konjunkturerna är att förvänta inom den närmaste framtiden. Vad särskilt sockermarknaden angår, ökas osäkerheten till följd

163 av den avspärrningspolitik, som flertalet stater under senare år tilllämpat till den inhemska sockernäringens skydd och som under det gångna året ytterligare skärpts. Vi omnämna i detta sammanhang endast, att Amerikas förenta stater höjt sina sockertullar samt att Nederländerna infört en tull å raffinerat socker, vilken visserligen motiverats såsom en utbyggnad av det i landet rådande skattesystemet men som likvisst till sina verkningar har en skyddstulls k a r a k t ä r . Kampen mellan de m ä k t i g a finansintressen, som för n ä r v a r a n d e behärska den internationella sockermarknaden, synes ha blivit mer förbittrad, och även om detta, som man förmodar, skulle leda till sammanbrott av ett a n t a l mindre motståndskraftiga företag inom de därav närmast berörda ländernas sockerindustrier, torde detta dock näppeligen inverka höjande på sockerpriset. Tilltron till möjligheterna av att sockerindustrierna själva skola kunna genom en överenskommelse om begränsning av produktionen åstadkomma en förbättring i läget av ej blott tillfällig karaktär, synes på grund av de m å n g a tidigare misslyckandena även h a avtagit. H u r u v i d a de senaste dagarnas underhandlingar kunna leda till något sådant resultat ä r ännu för tidigt att döma om. Den ogynnsamma utvecklingen å den internationella sockermarknaden Läget å den har givetvis haft till följd ett starkt prisfall å socker även i Sverige, marknld^n. Svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurantpris å krossmelis (K 5), vilket vid årsskiftet uppgick till 32 öre per kilogram, har sålunda oavbrutet fallit till början av oktober månad, då det var nere i 26 öre per kilogram. E n tillfällig uppgång däri ägde visserligen r u m under n ä m n d a månad som en följd av ovanberörda förbättring i råsockernoteringen å New York-börsen, men under trycket av de stora utbuden å den europeiska marknaden, särskilt av tyskt socker, har priset i Sverige ånyo sjunkit till 26 öre per kilogram. Därmed h a r det svenska sockerpriset bragts ned till en nivå, som med 12*4 öre, eller drygt 30 %, understiger dess höjd — skatten fråndragen — i genomsnitt året närmast före k r i g e t Då grundpriset för betor med 16 % sockerhalt enligt gällande odlingskontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna u t g å r med 6*5 gånger priskurantpriset å krossad melis efter a v d r a g av grossistrabatten 4 %, komma utsikterna för nästkommande års betodling att te sig mycket mörka. Utgår m a n nämligen från att dagens sockerpris, 26 öre, skulle bliva normerande för betpriset vid nästa års odling, komme detta att uppgå till endast 1 krona 62 öre per deciton betor med 16 % sockerhalt. Detta pris måste otvivelaktigt anses som synnerligen ogynnsamt, särskilt om hänsyn tages till att enligt den av direktören Nanneson verkställda omräkningen av hans tidigare kalkyl över produktionskostnaderna vid sockerbetsodling dessa ej nedgått under året. Ifrågavarande kostnader skulle sålunda för n ä r v a r a n d e utgöra 2 kronor 78 öre per deciton betor av normal sockerhalt (17*2 %) mot 2 kronor 77 öre förra året. Å

164 a n d r a sidan är det även uppenbart, att i en tid som den nuvarande, då. allmän depression råder inom näringslivet samt priserna å flertalet varor starkt fallit, man näppeligen med fog k a n vänta, att betpriset skall förbli oförändrat. Det bör även i detta s a m m a n h a n g erinras om att av direktören Nanneson verkställda beräkningar angående det betpris, vid vilket jämnbördighet mellan betodling samt därmed konkurrerande odlingar uppnås, utvisa, att detta pris sedan förra året sjunkit från 2 kronor 62 öre till 2 kronor 46 öre eller med 16 öre per deciton betor av nor mal sockerhalt. FörhandDå vi ansett det v a r a ej endast för det allmänna u t a n även för den kngar med j n } i e m s k a sockernäringen mest önskvärt, därest sådan anordning kunde T&JOY'C8 dl T Cl ti—

terförsocker- åstadkommas, att sockerbetsodling i erforderlig u t s t r ä c k n i n g erhölles un^cTslcker- d e r å r 1 9 3 1 u t a n s t a t l i S t ingripande, h a v a vi i sådant syfte bedrivit förboiagen. handlingar med representanter för sockerbolagen och sockerbetsodlarna. Förhandlingarna hava förts med de på området ledande organisationerna, nämligen å ena sidan styrelsen för Skånes betodlares centralförening och å a n d r a sidan svenska sockerfabriksaktiebolaget. Därvid har från betodlarnas sida gjorts gällande, a t t i betraktande av det synnerligen låga sockerpriset förutsättningen för att betodlingen under år 1931 skulle komma att omfatta mer ä n 50 % av den kontrakterade betarealen med nödvändighet vore, att statsmakterna lämnade ekonomiskt stöd åt odlingen. E n betodling av samma omfattning som under innevarande år kunde icke ställas i utsikt för nästa år, därest ett lägre pris än det nuvarande då skulle tillämpas. Betodlarna hava nämligen ansett sig böra fasthålla vid ett betpris å den senare halvdelen av betarealen, som täckte produktionskostnaderna, vilka ej u n d e r g å t t någon sänkning sedan föregående år. Vad beträffar odlingen å den förra halvdelen, vilken betodlarna hade att kontraktsenligt fullgöra, vore det önskvärt, att statsmakterna beredde odlingen å denna areal det understöd, som förhållandena tilläte. Man ansåg även, a t t det förelåge moralisk skyldighet från statsmakternas sida att icke u n d a n d r a g a sig ett understödjande av betodlingen, i betraktande av att nu gällande femåriga kont r a k t antagits av betodlarna efter medverkan från statens sida. Därjämte förklarades av betodlarnas representanter, att därest en minskning av kostnaderna för ifrågavarande stödaktion befunnes av förhållandena påkallad, denna borde åstadkommas icke genom sänkning av betpriset utan i stället genom en begränsning av den betareal, för vilken understöd skulle utgå. Även representanterna för svenska sockerfabriksaktiebolaget h a v a förklarat sig anse troligt, att sockerbetor under nästkommande å r ej komme att odlas å större areal än 50 % av den tecknade arealen, därest intet åtgjordes från statsmakternas sida till odlingens stöd. Om emellertid sådan å t g ä r d vidtoges från statens sida till stödjande av 1931 å r s bet-

165 odling, att densamma kunde förutses medföra odling av betor å areal, väsentligt överstigande 50 % av den i femårskontraktet med bolaget tecknade betarealen, vartill odlingen kunde inskränkas, vore bolaget villigt, att för betor, som kontraktsenligt levererades å j ä r n v ä g under 1931 års kampanj, lämna samma fraktbidrag som under innevarande år 1 . Något bidrag därutöver vore bolaget ej heller i år villigt att lämna av skäl, som bolaget härför anförde i fjol och vilka återgivas i vår skrivelse av den 28 januari, ävensom med hänsyn till de ekonomiskt ogynnsamma förhållanden, varunder bolaget för n ä r v a r a n d e bedreve sin verksamhet, vilket åter tydligt framginge av bolagets senaste bokslut. Enligt den samstämmiga uppfattning, v a r å t representanterna för såväl svenska sockerfabriksaktiebolaget som styrelsen för Skånes betodlares centralförening givit uttryck, skulle sålunda, därest statsmakterna ej lämnade särskild hjälp åt betodlingen under år 1931, denna komma att inskränkas till att omfatta endast de 50 % av den i gällande kontrakt teck nade arealen, vilka betodlarna under alla förhållanden äro skyldiga att odla. De skäl, som framlagts till stöd för denna uppfattning, ha även synts oss övertygande. Olägenheterna av en dylik begränsning av odlingens omfattning äro Ölägenheterna emellertid enligt vår mening synnerligen allvarliga. Som vi i vår före- inskränkt nämnda skrivelse den 28 j a n u a r i 1930 lämnat en redogörelse härför likodling. som även för de fördelar i allmänhet, som äro förenade med betodlingens bibehållande, anse vi oss ej här behöva n ä r m a r e ingå därpå. Av vikt i detta sammanhang synes dock v a r a att erinra om den ökade betydelse för beredande av arbetstillfällen, som betodlingen och råsocker industrien må anses äga i nuvarande tider, då arbetslösheten i övrigt på grund av den alltmer m ä r k b a r a depressionen inom näringslivet hotar att stiga. Allmänt omvittnas, att redan under innevarande år tillgången på arbetskraft å betfälten varit synnerligen riklig. Tillgången uppgives ha varit så stor, att en sänkning av ackordspriset för arbetet å betfälten med lätthet hade kunnat genomföras, vilket dock icke nu skett på grund av den av riksdagen uttalade förväntan, att vid beviljande av statssubventionen ackordspriserna icke skulle sänkas under 1928 års nivå. I den mån som årets statssubvention till betodlingen har k a r a k t ä r av stöd åt jordbruksnäringen, är att bemärka, att konjunkturerna för denna näring ytterligare försämrats, varför ur denna synpunkt sett än starkare skäl föreligga för stöd åt nästa års betodling. E t t ytterligare skäl för statsmakterna att stödja nästkommande års betodling synes oss ligga i den omständigheten, att gällande femåriga odlingskontrakt upphör med utgången av år 1931. Detta innebär dock ej, a t t vi skulle godkänna den från betodlarehåll uttalade uppfattningen, att staten genom sitt med1

Storleken av ifrågavarande fraktbidrag framgår av den å sid. 81 intagna tablån.

166 lingsarbete vid kontraktets ingående ådragit sig en skyldighet att ifall av behov stödja betodlingen under kontraktets giltighetstid. Kostnaderna E t t beslut om stöd åt betodlingen bör emellertid framgå ej allenast betodlingen s o m resultat av ett övervägande av de fördelar, som äro därmed förenade, u t a n jämväl under hänsynstagande till de med stödet förbundna kostnaderna. Enligt vad från betodlarehåll framhållits, skulle för ernående av en betodling under år 1931 i ungefär samma omfattning som i år erfordras, a t t odlarna erhölle samma betpris som genom innevarande års stödaktion tillförsäkrats dem eller 2 kronor 45 öre per deciton betor av 16 % sockerhalt. Kostnaden för denna garanti beräknades av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet vid 1930 å r s riksdag till 3*8 miljoner kronor, varvid utskottet utgick ifrån att ett sockerpris av 33*2 öre per kilogram skulle bli normerande för betpriset, som i så fall skulle uppgå till 2 kronor 7 öre. Vidare förutsatte utskottet en normal skörd av cirka 1 miljon ton betor. P å grund av sockerprisets starka och oväntade fall torde emellertid krossmelispriset i genomsnitt för löpande avräkningsår sannolikt komma att understiga 29 öre per kilogram, vilket innebär, att betpriset enligt kontraktet skulle uppgå till cirka 1 krona 80 öre. Den av staten å t a g n a garantien innebär alltså ett statsbidrag till årets betodling av cirka 65 öre per deciton betor. Som även skörden blivit osedvanligt riklig — man torde, trots att den odlade arealen under året stannat vid 36 700 hektar eller cirka 90 % av den tecknade arealen, kunna räkna med en betskörd av omkring 1*2 miljoner ton —, kommer, så vitt nu kan bedömas, kostnaderna för stödaktionen i fråga att uppgå till omkring 7*8 miljoner kronor. E n stödaktion nästa år av samma omfattning och med samma garanterade betpris som i år kan även förutses t a g a i anspråk mycket betydande belopp. Under antagande av dels att lika stor areal kommer att odlas som i år — cirka 90 % av den kontrakterade —, dels att betskörden blir i genomsnitt 270 deciton per hektar, dels ock att sockerpriset kommer att under hela året stå kvar vid sitt n u v a r a n d e bottenrekord, skulle kostnaden belöpa sig till omkring 8*2 miljoner kronor. Med visshet kan ej sägas, att ens detta är ett maximum. Alla de gjorda antagandena kunna förskjutas i sådan riktning, att kostnaden för stödaktionen ökas. Även om man har svårt att tänka sig ett ytterligare fall i sockerpriset, är situationen på sockermarknaden för n ä r v a r a n d e så oberäknelig, att man ej kan såsom obefintlig betrakta varje risk för ytterligare prisfall. Den a n t a g n a skördesiffran per hektar kan också överskridas. Så h a r skett i år, och om det än är sällsynt med höga skördar två år i följd, föreligger givetvis ingen omöjlighet härför. Vad till sist omfattningen av odlingen beträffar, är icke heller uteslutet, att med bibehållet betpris den kan komma att något ökas. Den beräknade absoluta produktionskostnaden för betor nästa år har icke sjunkit i förhållande till i år. Detta ä r

167 beroende på att de produktionskostnader, som sjunkit, mer än kompenserats a v det lägre värde, som biprodukterna nu lämna odlaren till följd av prisfallet på jordbrukets animal a produkter. Samma företeelse ger emellertid anledning till att det pris, vartill betor beräknas nästa år kunna odlas, i förhållande till a n d r a kulturer är lägre än i år. Och det är dessa relativa produktionskostnader, som dock till sist måste bliva avgörande för den förnuftige odlarens val av odling. Man måste därför anse, a t t ett nästa år vid 2 kronor 45 öre bibehållet betpris verkar mera lockande till odling än i är och kan giva anledning till ökad odling. Beaktar man därför den sänkning av de relativa produktionskostnaderna, som av direktören Nanneson beräknats till 16 öre, och sänker minimipriset till i runt tal 2 kronor 30 öre, så skulle under ovan gjorda antaganden beträffande nästa års odling en besparing av n ä r m a r e 1*5 miljoner kronor vinnas. H u r u v i d a detta pris åter skulle på sätt betodlarna befara, verka starkt återhållande på odlingen, är för n ä r v a r a n d e svårt a t t bedöma. E n sänkning i nämnd omfattning av årets pris är emellertid enligt vår mening befogad med hänsyn till såväl de relativa produktionskostnadsberäkningarna som prisnivåns allmänna sänkning. Emellertid kvarstå även efter vidtagen skälig sänkning av det garanterade minimipriset vid ett subventionsförslag, uppbyggt efter samma principer, som det i år av riksdagen utarbetade och antagna, så många osäkra faktorer, vilka kunna föranleda en kostnad för stödaktionen av den omfattning, att tvivel om dess möjlighet och berättigande väl kunna uppstå. I varje fall föreställa vi oss, a t t det k a n väcka betänkligheter hos såväl Kungl. Maj:t att framlägga som hos riksdagen att antaga — ej minst med hänsyn till det förändrade ekonomiska läget — ett förslag, vilket kan leda till samma utgift som årets stödaktion och som i viss mån är behäftat med samma ovisshetsmoment som detta. Vi hava därför ansett oss böra till Herr Statsrådets övervägande framlägga beräkningar över eventuella stödaktioner, vilkas kostnad säkrare håller sig inom ramen av det belopp, som statsmakterna k u n n a vara villiga a t t för ändamålet anvisa. I vår skrivelse av den 28 j a n u a r i 1930 föreslogo vi alternativt a t t nö- Olika formei diga medel för betprisets höjande skulle anskaffas genom tillfällig ök- jjjj**tJavte"~ ning av raffinadtullen. Den hållning, som 1929 och 1930 års riksdagar ingripande. intagit till föreslagna höjningar av denna tull, synes oss göra utarbetandet av ett på tullhöjning baserat förslag överflödigt. Återstår då ett subventionsförslag med nödiga garantier mot oproportionerligt överskridande av för ändamålet lämnat förslagsanslag. Den säkraste utvägen vore givetvis att anslå ett visst belopp, som efter angivna grunder fördelades å levererade betor, varvid ett visst maximipris per deciton finge bestämmas. Vid ett sådant förslag kommer emellertid ovisshet att r å d a om det för varje deciton betor utgående bidraget, vilket icke torde undgå att verka avkylande på odlarnas intresse för saken.

168 E n lämpligare utväg synes oss v a r a att fastställa ett visst bidrag per deciton betor att utgå såsom tillägg till det kontraktsenliga, på basis av sockerpriset rörliga betpriset. Härigenom undviker m a n i varje fall beroende av den oberäkneliga faktor, som i å r främst varit anledning till förslagsanslagets anmärkningsvärda överskridande. Vid bestämmandet av detta tilläggs storlek ä r m a n beroende dels av hur mycket statsmakterna vilja för ändamålet anslå, dels av omfattningen av den odling, som man vill tillgodose med tilläggspris. Tidigare h a r strängt fasthållits vid att tilläggspris endast bör tillkomma den odling, som odlaren ej kontraktsenligt är bunden vid att under alla förhållanden utföra, d. v. s. odling å över 50 % av den kontrakterade arealen. Innevarande års riksdag frångick emellertid denna princip och tillerkände bidrag efter vissa grunder till all odling. F ö r u t s ä t t n i n g för bidrag var odling till minst 70 % av den tecknade arealen. Bidrag skulle vidare ej lämnas till den kontraktsenligt medgivna överodlingen å 10 % av den kontrakterade arealen, varmed tidigare förslag räknat. Stödaktionen, lagd på detta sätt, fick en starkare betoning av hjälp ät jordbruket. Tidigare förslag hade däremot huvudsakligen tagit sikte på att genom bibehållande av betodlingen i normal utsträckning undvika de olägenheter för tredje man som medfölja en inskränkning eller nedläggning av odlingen. E t t nytt förslag har synts oss i första rummet böra utarbetas efter de huvudgrunder, som årets riksdag godkänt, men hållas inom ungefärligen den kostnadsram, med vilken riksdagen räknade. J ä m t e det fixerade bidraget kan för vinnande av kostnadsbesparing en viss arealbegränsning föreskrivas. En inskränkning till 90 % kommer icke att n ä m n v ä r t minska den i år odlade arealen. Behövligheten av en sådan begränsning kan därför starkt ifrågasättas, särskilt med hänsyn till den storlek, som tilllägget får, då man r ä k n a r med premiering av hela odlingen och ett kostnadsbelopp av ungefär samma storlek som årets förslagsanslag, vilket tilllägg vid fortsatt bottenpris vid tiden, då den enskilde odlaren skall bestämma sig för sin odlings omfattning, icke k a n antagas i högre grad verka stimulerande. E n ytterligare arealbegränsning möjliggör ett högre tillägg och tillgodoser på så sätt odlarna bättre. Men det sociala gagn, som tidigare varit stödaktionens bärande grund, kommer i samma m å n att försvagas, och onekligen framträder behovet av arbetstillgång på betfälten under tid med kring sig gripande arbetslöshet särskilt starkt. Härtill kommer, att genom arealbegränsning de odlare, som eventuellt vilja odla sockerbetor å en större areal, förhindras att göra detta, varigenom en naturlig anpassning av betodlingen efter dess betingelser försvåras. Verkningarna beträffande betpris och statsverkets kostnad vid en stödaktion enligt ovan angivna grunder framgå av följande sammanställning.

169 Tillägg i betpris öre per deciton betor

Slutligt pris per deciton betor av 16 % sockerhalt i öre vid ett genomsnittligt sockerpris (K 5) per kilogram under året av 26 öre

27 öre j 28 öre

j 29 öre j 30 öre

Kostnader för statsverket i kronor vid en betskörd av 800 000 ton

900 000 1 1 000 000 ton ton

3 200 000

3 600 000

4 000 000

3 600 000

4 050 000

4 500 000

4 000 000

4 500 000

5 000 000

Å t e r g å r man emellertid till tidigare förslag och lämnar bidrag allenast till odling, överskjutande 50 %, ställer sig frågan på följande sätt. Betodlarna äro beredda att odla den obligatoriska arealen av 50 %. För åstadkommande av odling i samma omfattning som i år förmena odlarna, att ett pris motsvarande de beräknade absoluta produktionskostnaderna, varmed de avse 2 kronor 80 öre per deciton, vore erforderligt beträffande odlingen över 50 %. Detta pris avser emellertid betor vid normal sockerhalt av 17*2 %. Grundpriset vid 16 % sockerhalt skulle då bliva 2 kronor 68 öre. F r å n detta pris bör emellertid dragas värdet av sockerbolagens extra fraktbidrag, som utslaget på 50 % av odlingen kan beräknas till 10 öre per deciton. Mellan ett på detta sätt beräknat betpris — 2 kronor 58 öre — och det betpris för 16-procentiga betor, som enligt dagens sockerpris ä r 1 krona 62 öre, föreligger således en skillnad av ej mindre än 96 öre. Då avsikten är, att subventionen skall verka stimulerande p å odlingen, h a r vid detta alternativ hänsyn ej tagits till den relativa sänkningen av produktionskostnaden, ej heller till det allmänna prisfallet. Enligt vad vi beräknat, skulle statsverkets kostnader för en subvention i denna form vid tilläggspriser av 80, 90 eller 100 öre per deciton betor gestalta sig på följande sätt. Tilläggspris per deciton betor å areal över 50 % av kontrakterade Ore

Kostnader för statsverket vid en betskörd av 800 000 ton, 900 000 ton, 1000 000 ton, därav 300 000 därav dOO 000 därav 500 000 å premierad å premierad å premierad areal areal areal M i l j o n e r k r o n o r

2*4

'6-2

90 100

2-7

3-6

4-ö

5 Vi förutsätta vid båda alternativen bibehållandet av det vid innevarande års riksdag uppställda villkoret, att bidrag skall utgå allenast vid odling av minst 70 % av den kontrakterade arealen, ävensom i övrigt i tilllämpliga delar av de grunder för subventionens utgående, som riksdagen bestämde.

170 Såväl vid alternativet med premiering av hela odlingen som vid premiering av endast odling å över 50 % av den kontrakterade arealen bör ett högsta pris bestämmas, för vars uppnående statens garanti får tagas i anspråk. Då risken för ett lågt betpris i n u v a r a n d e läge synes större än för ett högt, förefaller skäligt att lämna odlaren den vinstmöjlighet, som ett ej alltför snävt sådant högsta pris lämnar. Vi föreslå därför som lämpligt dylikt pris vid förra alternativet 2 kronor 40 öre och vid det senare 2 kronor 70 öre per deciton betor med 16 % sockerhalt. Det statliga tillägget skulle sålunda icke få tagas i anspråk till större del ä n som erfordrades för att b r i n g a betpriset upp till nämnda belopp.

171 Bilaga

A.

Undersökningar angående sockerbetsodlingens och sockerindus t r i e n s b e t y d e l s e för b e r e d a n d e a v arbetstillfällen m. m. Av bj-råchefen I.

BERTIL NYSTRÖM.

Undersökningarnas syftemål och räckvidd.

De enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 nov. 1929 inom jordbruksdepartementet tillkallade sockersakkunniga hade fått i u p p d r a g bl. a. att undersöka sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen och särskilt v e r k n i n g a r n a av betodlingens inskränkning under odlingsåret 1929/1930. Till fullgörande härav igångsattes under ledning av byråchefen Bertil Nyström, vilken av chefen för jordbruksdepartementet den 4 nov. 1929 tillkallats såsom särskild sakkunnig, vissa arbetsstatistiska undersökningar på grundval av sju särskilda frågeformulär, vilka tillställdes såväl sockerfabriksbolagen och en del betodlare som vissa grupper av sockerbetsskötare och kampanjarbetare. Undersökningarna planlades på sådant sätt, att huvudresultaten av desamma skulle kunna tillgodogöras redan i och för det betänkande av de sockersakkunniga, vilket var avsett att avgivas i j a n u a r i 1930. P å grund av den k n a p p a tid, som sålunda stod till buds, måste ifrågavarande utredningar starkt begränsas såväl vad angår de uppställda frågepunkterna som särskilt beträffande undersökningsområdet, liksom m a n på detta stadium måste avstå från att genom särskilt utsända undersökare kontrollera och komplettera de genom direkta förfrågningar vunna resultaten. Oaktat de sålunda gjorda inskränkningarna synes dock genom de verkställda undersökningarna h a v a erhållits ett material, ägnat a t t u r åtskilliga synpunkter belysa sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen m. m. E n preliminär översikt över undersökningens huvudresultat lämnades såsom bilaga K. till sockersakkunnigas betänkande av den 28 jan. 1930 (kungl. prop, nr 82, sid. 139* ff.). Sedan numera hela det insamlade primärmaterialet hunnit granskas och bearbetas och vissa kontrollun-

172 dersökningar verkställts, skall i det följande meddelas en mera fullständig redogörelse för de viktigaste resultaten av det statistiska utredningsarbetet. Till denna redogörelse, som i huvudsak g r u n d a r sig på utsända frågeformulär, h a r fogats en berättelse över vissa lokalundersökningar rörande betskötselns sociala och ekonomiska betydelse, vilka genom utsända undersökare verkställts i ett dussintal socknar, antingen tillhörande betodlingsdistrikten eller ock utgörande rekryteringsområden för betodlingsarbetare. Medan den statistiska undersökningen i h u v u d s a k avser år 1929, ha dessa lokalundersökningar utförts under våren och sommaren 1930, varjämte kompletterande material insamlats rörande arbets- och löneförhållandena under betupptagningen på hösten s. å. Medan vid lokalundersökningarna huvudvikten av n a t u r l i g a skäl lagts på de särskilda orternas förhållanden, har man vid utarbetandet av redogörelsen för den statistiska undersökningen företrädesvis sökt i allmänna drag belysa arbetsvillkoren för de i sockerbetsodlingen och sockerindustrien intresserade samhällsgrupperna. H ä r v i d h a r det ansetts lämpligt att särhålla de tre grupper av mindre bemedlade, vilka för sin utkomst äro i väsentlig grad beroende av betodlingen, nämligen dels småbrukare o. d., vilka själva odla sockerbetor, ehuru ej i större utsträckning än att odlaren själv kan sköta odlingen med hjälp av sin familj, dels lönearbetare, vilka besörja skötseln av andras betodlingar, dels slutligen arbetare inom den egentliga sockerindustrien. I praktiken äro dock dessa grupper ej skarpt skilda från v a r a n d r a . F a s t m e r a äger en ständig övergång och växling rum dem emellan, liksom samma person kan tillhöra tvenne grupper eller t. o. m. alla tre, såsom då en småbrukare vid sidan av sin egen betlott mot ersättning sköter ett eller ett par tunnland sockerbetor åt a n d r a och därefter frampå senhösten t a r anställning som kampanjarbetare vid ett sockerbruk.

II. Statistisk undersökning rörande arbets- och löneförhållandena inom sockerbetsodlingen och sockerindustrien. 1. Sockerbetsodlingens betydelse för beredande av arbetstillfällen för mindre betodlare. Enligt uppgifter från 1927 års jordbruksräkning, sådana de av fil. kand. E. Carlsson sammanställts i bil. E. av sockersakkunnigas betänkande den 28 jan. 1930. (prop. 82/1930, sid 87*), och andra källor, odlades under det senaste årtiondet sockerbetor å följande arealer dels i de betodlande länen tillsammantagna, dels enbart i Malmöhus och Kristianstads län:

173 i 1920

1922 ! 1923

1924 i 1925 ! 1926

|

j Socker- f Hela bets- | landet 43 818 48 546 16 744J42 822 41224 40 489 areal 1 i h a r { Skåne 35 386 38 2901 11643 33 900 33 805 32 638

4 592 40 730 42 760|27 637 36 900 3 734; 34 641 36 123 23 532 31500

I denna serie framträder särskilt året 1922, d å betodlingen reducerades med c:a */» mot året förut, å r 1926, då den nedgick till föga mer än V-o, s a m t å r 1929, då odlingen torde h a minskats med omkring Vs. Enligt uppgifter i en under ledning av byråchefen Bertil Nyström år 1924 inom socialstyrelsen verkställd utredning 1 utgjorde inom svenska sockerfabriks A.-B:s verksamhetsområde antalet betodlare 16 000—17 000 under åren 1914—1919, men steg följande år till 19 810, omkring vilken siffra det hållit sig de följande åren (med u n d a n t a g för å r 1922, då antalet temporärt nedgick till 11051). Läggas h ä r t i l l mellersta Sveriges sockerfabriks A.-B:s leverantörer, vilka plägat utgöra inemot 2 000, h a r under de senaste åren antalet betodlare i Sverige uppgått till c:a 21000. F ö r å r 1928 har antalet uppgivits till 20 874, för år 1929 till 20 382 (jfr nedan). U r h ä r ifrågavarande synpunkter intresserar emellertid betodlarnas a n t a l mindre än deras socialfördelning, enkannerligen deras uppdelning på större och mindre jordbrukare. Uppgifter i detta avseende meddelas i den förutnämnda av 1929 å r s sockersakkunniga föranstaltade specialundersökningen (bil. E., prop, n r 82/1930, sid. 80*, 96*) med avseende på skånska slättbygden, samt Öland och Gotland, vilket område innefattar d r y g t 4/s av all betodling och c:a 2A av samtliga betodlare. Huvudsiffrorna i fråga om sockerbetsodlarnas fördelning efter storleken av deras brukningsdelar meddelas h ä r nedan: Under 1—2 1

Brukningsdelarnas åkerareal, kar:

Sockerbetsodlare<

Q,

754 4*9

Sockerbetsareal l

y

199 0*6

1 137 7*3 392 Ii

690 5*7 182 0*6

1031 8*4 358 1*2

2—5

5—10 10—20 20—30 30—50 50— 100

1704 11*0 894 2*6

2 823 18*2 2 485 7*3

4140 26*6

2 310 14*9

1723 111

6 070 17*8

6131 17*9

7 106 20*8

5 020 5 871 34168 14*7 17*2 100* o

1316 10*8 757 2*4

2128 17*4

3 053 25*0

1776 145

1392 11*4

275 12 212! 2-3 100* oj 5 684 30 9 4 1 18*4 100*0

630 4*1

Över 100

Samtliga

297 15 518 1*9 100*0

Därav å skånska slättbygden Sockerbetsodlare{ a n ^ a l

551 4*5 6 485 4 708 21o 15*2

2143 5191 5 433 6*9 16*8 17*5 Sockerbetsareal < a r l /o 1 Återgiven i Sociala Meddelanden årg. 1924, sid. 845 ff., samt i vissa avseenden kompletterad i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges j o r d b r u k år 1924», sid. 44 ff.

174 H ä r a v framgår, a t t betodlingens tyngdpunkt ligger i. det medelstora jordbruket, ty på brukningsdelar med 10—50 h a r areal kommer drygt hälften av betodlarna och n ä r m a r e 8/« av betarealen. De jordbrukargrupper, som även efter sydsvenska förhållanden torde v a r a a t t anse som småbrukare, d. v. s. odlare med upp till 5 h a r åker, omfatta inemot V* av hela antalet men svara för n ä r a V20 a v betarealen. Specialundersökningen (tab. E. 9) upplyser, a t t av dessa s m å b r u k a r e det övervägande flertalet odlar sockerbetor på så små arealer, i regel understigande 1 bar eller 2 tid, a t t dessa merendels helt kunna skötas av b r u k a r e n och hans familj (se Soc. Medd. årg. 1924, sid. 847). Inom den övergångsgrupp, som utgöres av brukningsdelar om 5—10 h a r åker och som upptar nära Vs a v betodlarna och över V" av betarealen, h a r däremot mer än hälften av betodlarna sockerbetor å 1—5 h a r eller mera, men även inom denna grupp torde det mesta arbetet utföras av familjemedlemmar och tjänstefolk. Så ä r i varje fall fallet med odlingslotter på 1—2 h a r , där 3A—2/3 av arbetet i regel torde utföras med eget folk. F ö r betodlingar om 2—3 h a r synes motsvarande andel i genomsnitt nedgå till 2,U—7*. Först vid sockerbetsarealer om 5 h a r och däröver dominerar avgjort den särskilt lejda arbetskraften, speciellt vad upptagningsarbetet angår (Soc. Medd. årg. 1924, sid. 849), men betodlingar av denna storlek förekomma i nämnv ä r d utsträckning först å g å r d a r med en åkerareal av 20—30 h a r och däröver. Vad n u anförts rörande de olika betodlargruppernas sociala struktur bör beaktas vid bedömande av de uppgifter rörande den under åren 1928 Tab. 1. Sockerbetsodlingarnas arealfördelning åren 1928 och 1929.

Svenska sockerfabriks

{ /

År 1929

an

{ *

al

l-o— 1*9

2-0— | 3*o — 2-9 4-9

5-0 — 9-9

19 056 100-0

9 348 49*1

4 390 23*0

1883 9-9

1666 8-7

1249 6*6

14 i

2-0

0-7

18 675 lOO-o

11264 60-3

4 051 21-7

1 556

527 2-8

134 0-7

8-3

1089 5*9

1818 100-0

750 41-3

544 29-8

263 14-6

159 8-7

81 4-5

14 0-s

7 0-4

1707 100-0

1064 62-3

456 26-7

52 3-0

18 Ii

7 0*4

0*2

1825 8-7 1141 5-o

1330 6-4

393 1*9

148 0-7 !

545 2-7

141 0*7

57! 0*3 i

10-0 — 20-0 ocli 19-9 däröver

socker-

År 1928

{an)al

År 1929

H * v 7o

Båda

under 1*0

Därav odlare med en sockerbetsareal av ... har

AB. an tal

År 1928

Mellersta Sveriges fabriks AB.

Redovisade sockerbetsodlare

6-3

bolagen

År 1928

{an/tal

20 874 100-0

10 098 48*4

4 934 23-6

2 146 10-3

År 1929

(an/tal 1 /o

20 382 100-0

12 328 60-5

4 507 22-1

1663 8-1

175 och 1929 tecknade och odlade sockerbetsarealen, som av svenska sockerfabriks A.-B. lämnats för samtliga dess 18 råsockerfabriker och av mellersta Sveriges sockerfabriks A.-B. för dess 3 anläggningar av samma slag. De sålunda erhållna uppgifterna ha sammanfattats i föregående tab. 1. Förskjutningen mot mindre odlingslotter är sålunda iögonenfallande. H u r ifrågavarande arealminskning gestaltat sig bland större och bland mindre betodlare samt inom olika bygder belyses av nedanstående tab. 2, vilken avser svenska sockerfabriks A.-B:s leverantörer: Tab. 2. Sockerbetsarealens minskning hos s t ö r r e och mindre betodlare 1928—1929. Antal sockerbetaodlare 1928

D irav odlare, v lka till år 1929 upphört med icke minskat odlingen (eller med mindre sin odling uppgifter än hälften saknas) O/ antal | % antal antal | % /O

mi iskat sin odling med hälften antal

%

1 Odlare med en sockerbetsareal år 1928 av under 2 har

13 738

3 724

27-1

4 440

2 har och

3 071

57-7

1 659 31*2

19 056

6 795 35-6

6 099

län 13 212 1941

4 239

32i

50-5

20-6

65-s

65-0

2 583

27-G

Tillhopa Malmöhus

Därav odlare, Kristianstads » som leverera Hallands » till fabrik i Blekinge » Gotlands

»

32-3

5 168 37-6

406 9Q9

3-0

5-6

32-0

5 464 28-7

3-7

5 273 39-9

3 331 25-2

2*8

19-8

9*1

2"2

21-8

10*2

4-8

25-3

4-9

14-6

55-6

2-2

29«

Bortser m a n från den lilla grupp av jordbruk, där betodlingen på grund av övergång till annan ägare, ettårskontrakt e. dyl., helt lagts ned, fördela sig övriga odlare på trenne grupper av inbördes icke alltför avvikande storlek. Av dessa innefattar den första dem, som helt utnyttjat sin kontraktsenliga r ä t t att från å r 1928 till år 1929 minska sin sockerbetsodling med hälften, och den a n d r a sådana, vilka ävenledes reducerat betodlingen ehuru i mindre utsträckning, medan den tredje omfattar de odlare, vilka upprätthållit odlingen i full utsträckning. Uppdelar man emellertid betodlarna i större och mindre med gränsen satt vid en sockerbetsodling av 2 har — en areal för vars skötsel det, som ovan framhållits, i regel torde k r ä v a s särskilt lejd arbetskraft — befinnes, att inom dessa båda storleksgrupper de nyssnämnda trenne odlingsgrupperna äro företrädda i mycket växlande proportion. Medan av de större betodlarna n ä r a tre femtedelar minskat sin odling med hälften och blott en sjuttondel fortsatt den i full utsträckning, bliva motsvarande tal för de mindre odlarna föga över en fjärdedel, resp. n ä r a två femtedelar.

176 Småodlarna, vilka utgöra drygt två tredjedelar av samtliga, betrakta tydligen betodlingen u r delvis andra synpunkter än de större, affärsmässigt kalkylerande jordbrukarna. Medan de senare så gott som uteslutande driva betskötseln med lejd arbetskraft, ombesörjes, som nämnt, vid småbruken betornas rensning och upptagning av familjemedlemmarna, ej minst kvinnor och barn, för vilka det eljest är svårt att finna förtjänstarbete. Visserligen h a r ingen särskild enquéte anordnats i syfte att få del av opinionen i dessa kretsar, men n å g r a uttalanden i ämnet föreligga från de icke få betodlare, vilka tillika äro betskötare åt andra. Det klagas här allmänt över betodlingens minskade avkastning, men framhålles tillika denna grödas betydelse att snabbt och säkert ge en »samlad penning» till hjälp i en skuldsatt småbrukares bekymmer för räntor och utskylder. Ofta framlyser en oro för sockerbetsodlingens nedläggande, såsom skedde å r 1926. »Det året», skriver en skånsk småbrukarhustru, »gav en kännbar förlust, enär vi bruka kunna sälja betor för omkring 700—800 kr., som säkra egnahemslånet 500 kr. om året; därtill kommer det foder, som vinnes genom blasten.» Hon tillägger: »Min m a n driver slakterirörelse, men av den blir ingen säker inkomst. J a g känner mig mest t r y g g a d vid lantbruket, fast ekonomien har blivit mycket mörk detta år.» Inom mellersta Sveriges sockerfabriks A.-B:s odlingsområden ha förhållandena varit likartade, såsom framgår av följande tablå:

Antal sockerbetsodlare 1928

Därav odlare, vilka till år 1929 upphört med icke minskat lodlingen (eller med mindre sin odling uppgifter än hälften saknas) antal j % | antal % | antal %

minskat sin odling med hälften antal | %

Odlare,

(Skaraborgs

län

rera ^tiTl

Östergötlands

»

54*8

66 j 11-6

29*8 !

4-8

fabrik i

{Kalmar

>

24*4

560 1 51-3

21*8

2*5

Samtliga odlare

31*G

626 | 34-4

22*2

11*8

— ;

160 100*0

I Skaraborgs län, där sockerbetsodlarna endast tecknat ettårskontrakt, kvarstodo a v 1928 års odlare blott 89 eller 55*6 % till år 1929. I Östergötland, där övervägande större egendomar svara för huvuddelen av betleveranserna, minskades betodlingen vida starkare än på Öland, där det övervägande flertalet odlare äro småbrukare och lägenhetsägare.

177 2. Arbetstillfällenas omfattning och värde för betodlingsarbetare. Betodlingsarbetamas antal och fördelning. Den första fråga det gäller a t t besvara ä r att beräkna det antal personer, som för sin utkomst äro helt eller delvis beroende av lönarbete inom betodlingen. A t t en dylik beräkning ä r förbunden med svårigheter framgår redan av vad förut y t t r a t s angående övergången och växlingarna mellan de olika grupper av arbetstagare, som äro intresserade i sockernäringen. Den h ä r a v betingade obestämdheten i begreppet betodlingsarbetare ökas ytterligare därigenom, att sockerbetsodlingen är ett utpräglat säsongarbete, vilket blott pågår under c:a t v å m å n a d e r av året. F r å n senare delen a v maj till slutet av juni försigg å r sommarskötseln, varmed förstås betplantornas gallring samt betfältens luckring och rensning från ogräs (hackning). Under juli, augusti och september utföres föga arbete på betfälten, men under första veckan av oktober plägar m a n börja betupptagningen, vilken brukar v a r a avslutad omkring mitten av november. Det ligger i sakens natur, a t t ett arbete av denna a r t sällan bedrives som uteslutande näringsfång, åtminstone av fullt arbetsföra, utan att betskötseln kombineras antingen med lönarbete av a n n a t slag eller med arbete i eget jordbruk eller ock med bådadera. E n något mera ingående undersökning av betodlingsarbetamas antal och fördelning h a r verkställts blott vid ett enda tillfälle, nämligen i samband med den förenämnda, inom socialstyrelsen år 1924 utförda specialundersökningen angående vissa arbets- och löneförhållanden för betodlingsarbetare i Skåne. P å grundval av uppgifter, vilka efter ett särskilt formulär införskaffats från omkring 5 000 betodlande egendomar, verkställdes en kalkyl rörande arbetarbehovet vid samtliga c:a 15 000 betodlande g å r d a r i Skåne, vilken här i s a m m a n d r a g återgives. 1 Antal sysselsatta

Därav (i %) Odlarens Särskilt familj och lejd gårdens arbetsfasta arb. kraft

Utgjorda dagsverken Antal

Per

person

Egendomar med en bet= odling av

Sommarskötsel

Upptagning 1

u n d e r 2 har

19 700

82-7

219 000

2-0—4-9 h a r

17 900

46-9

53*1

245 000

13*7

5'0 har o. däröver ...

19 400

24-7

75-3

354 000

18*2

Samtliga

57 000

51*8

48-2

818 000

14*4

u n d e r 2 har

80*2

19-8

214 000

11*4

2*0—4*9 h a r

17 100

38*6

61*4

253 000

14*8

5 o har o. däröver ...

20 000

17*0

83-o

343 000

17*2

Samtliga

55 800

44*8

55*2

810 000

14*5

Efter »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk år 1924» sid. 63 ff., jfr Soc. Medd. årg. 1924, sid. 851 ff. 12 — 303102.

178 Dessa uppgifter, vilka avse de ur betodlingssynpunkt tämligen normala åren 1923 och 1924, giva vid handen, att vid sommarskötseln skulle sysselsättas c:a 57 000 personer, varav 2/3 torde vara kvinnor och barn, samt vid upptagningen c:a 56 000, varav dock högst % kvinnor och barn. Vid det såväl på grund av arbetets tyngre natur som senhöstens väderleksförhållanden mera påfrestande upptagningsarbetet användes sålunda förhållandevis mera manlig arbetskraft och flera särskilt lejda arbetare. Denna växling i arbetsstyrkans sammansättning vid betodlingens båda huvudepoker medför emellertid, att man vid en genomsnittsberäkning erhåller ett arbetarantal understigande det antal individer, som faktiskt utfört lönarbete inom betodlingen under ett visst år. Enär emellertid en hopläggning av de båda arbetarantalssiffrorna skulle åstadkomma ett väsentligt större fel i motsatt riktning, har förstnämnda tillvägagångssätt använts vid uppgörande av nedanstående kalkyl:

Under 2 har Per har (totalantal sysselbetareal < s a t t a komma { särskilt lejda arb.

Egendomar med en sockerbetsodling av 20 har 3—5 5—9 2—3 10—20 o. därhar har har har över

Samtliga

2-8

1*6

1*3

1*2

1*5

0-7

lo

1*0

1-0

0-9

0-7

0-8

Med utgångspunkt från dessa relativtal och under beaktande av, att en minskning av betarealen plägar göra sig mera märkbar med avseende på de större jordbruken än beträffande de mindre och sålunda bidraga att per arealenhet minska användandet av främmande arbetskraft men öka den totala arbetsåtgången, har uppgjorts följande kalkyl över det sannolika antalet inom den skånska betskötseln sysselsatta vid olika tidpunkter: 1920

1925 I 1926 ! 1927 1928

1930 Totalantal sys59 000 67 000 23 000 57 000 57 000 55 000 9 000 58 000 60 000 42 000 51000 selsatta Särskilt lejda arbetare

28 000 32 000 8 000 28 000 28 000 27 000 2 000 28 000 29 000 18 000 25 000

Vill man erhålla motsvarande siffror för landets hela betodling, synes, med utgångspunkt från vissa i nyssnämnda utredning meddelade siffror för arbetsåtgången i övriga betodlande provinser, de skånska siffrorna böra ökas med c:a 25 % beträffande hela arbetsåtgången och med knappt 20 % beträffande den lejda arbetskraften. Man erhåller då som totalsumma för antalet sysselsatta c:a 75 000 år 1928, c:a 53 000 år 1929 och c:a 64 000 år 1930 samt för särskilt anställda betskötare resp. 34 000, 22 0Ö0 och 29 000. Att nu meddelade siffror av förut nämnda skäl äro att anse soni ut-

179 präglade minimisiffror framgår vi den sammanställning av de upplysningar, som till förevarande undersökning lämnats från tillhopa 750 skånska lantegendomar med en sockerbetsodling överstigande 2 har, vilka besvarat ett särskilt frågeformulär, som utsänts till 1228 dylika gårdar inom leverans områdena till Hasslarps, Staffanstorps, Hököpinge och Köpingebro sockerfabriker. Å nämnda 750 egendomar hade från år 1928 till å r 1929 sockerbetsodlingen minskats med hälften på 310 egendomar (41*3 %) och med mindre del på 391 (52*i %) gårdar, medan 49 ( 6*6 %) fortsatt odlingen i samma utsträckning som förut. Jämföras dessa siffror med motsvarande i tab. 1, finner man, att å de redovisade egendomarna sockerbetsodlingen fullföljts i nåTab. 3. Arbetskraft vid sockerbetsodlingen å vissa egendomar å r e n 1928 och 1929.

Antal egendomar

Antal särskilt anställda betskötare

1)

1 9 2 9

1 9 2 8 m.

Procentuell minskning 1928 — 1929

kv.

m.

m.

kv.

tillhopa

kv.

Sommarskötsel.

Egendomar med en åkerareal

57*1

64-7

62*5

10— 20 har

47-4

31*4

20— 50 »

40-6

32-4

35-3

50—100 »

37-4

29*3

31*7

3 Q ?S

35-8

31-9

33-2

39-4

31-6

34-2

Samtliga

659 Därav levererande till Hasslarps

Staffanstorps Hököpinge Köpingebro 2)

28*6

24-0

25-4

»

46-7

33-9

38-7

»

33-2

26-9

29*0

43-8

39-1

44-0

sockerfabrik

>

271 Upptagning.

Egendomar med en åkerareal

58-3

30-8

10— 20 har

43-0

26-5

33-7

20— 50 »

42*4

30-1

35*4

50—100

37-4

28-4

31*8

«5

656 640

47-4

30*8

39-1

2 723

43*1

29-6

35*5

»

100 har och däröver Samtliga Därav levererande till Hasslarps

38-5

20-1

29-0

48-7

30l

40-3

»

34-6

27-1

29-9

»

47*4

35*3

39*9

sockerfabrik

Stalfanstorps

»

Hököpinge Köpingebro

..."...

180 got större utsträckning än förhållandet i allmänhet v a r i t inom motsvar a n d e storleksgrupp. Tillhopa odlades å ifrågavarande g å r d a r sockerbetor å 4 511 har år 1928 och 2 703 har år 1929, sålunda en minskning med 1808 har eller 40*i %, cl. v. s. från 6*o till 3*6 har i medeltal per egendom. Minskningen inom Köpingebro fabriks leveransområde (40*c %) sammanföll med den genomsnittliga, medan mindre nedgång konstateras omkring Hasslarp (34*5%) — där visserligen den å femårskontrakten tecknade arealen v a r i t jämförelsevis låg — och Hököpinge (36*i %) men större vid Staffanstorp (47*o %). Till n ä r m a r e en tredjedel motväges den minskade sockerbetsarealen, genom att odlingen av foderrotfrukter vid de redovisade 750 g å r d a r n a ökats med tillhopa 581 h a r eller 36*5 %. Storleken av den särskilt lejda arbetskraft, som, oberäknat odlarens familjemedlemmar och gårdens fasta arbetare, omhänderhade sockerbetsodlingen åren 1928 och 1929, framgår av tab. 3, avseende de 659 gårdar med en sockerbetsodling av tillhopa 4 054 har, som lämnat fullständiga uppgifter i detta avsende. Å dessa g å r d a r voro å r 1928 för sommarskötseln anställda 1576 män och 3134 kvinnor (och barn) eller tillhopa 4 710 personer, motsvarande ungefär 1*15 per h a r sockerbetsareal eller något mera än det förut anförda genomsnittstalet inom denna storleksklass (sockerbetsarealen i genomsnitt 6 har per egendom). Till år 1929 hade å de redovisade g å r d a r n a antalet betskötare nedgått med en d r y g tredjedel (34*2 %) eller till 3 098, nämligen 955 män och 2 143 kvinnor, motsvarande 1*27 arbetare per har av den nu till 2 434 har reducerade betarealem I fråga om upptagningen h a r framkommit en minskning från 4 835 (2112 män och 2 723 kvinnor) år 1928 till 3 119 (1202 m ä n och 1917 kvinnor) å r 1929 eller med 35*5 %. Antalet arbetare per ytenhet blir ungefär detsamma som i fråga om sommarskötseln. A t t nedgången härvidlag v a r i t större än i fråga om sommarskötseln torde sammanhänga med, att väderleksförhållandena voro vida gynnsammare vid betupptagningen 1929 än året förut. I överensstämmelse med arealminskningen har även arbetskraftinskränkningen varit mindre omkring Hasslarp och Hököpinge än vid Köpingebro och Staffanstorp. I fråga om 3 883 (2 007 män och 1 876 kvinnor) av de å ifrågavarande egendomar år 1928 anställda sockerbetsskötarna ha detaljerade uppgifter lämnats om resp. arbetares personliga och ekonomiska förhållanden, speciellt huruvida de under år 1929 beretts arbete å gården med sockerbetsskötsel eller arbete av a n n a t slag. Såsom av tab. 4 framgår, uppges så varit förhållandet med 1867 arbetare eller 51*8 % av 1928 års betskötare. Denna nedgång med omkring hälften får dock ej fattas så, a t t arbetsstyrkan verkligen reducerats i sådan proportion. Till en del har nämligen avgången uppvägts genom anställning av nya arbetare, och vissa siffror rörande betskötarantalets faktiska nedgång ha lämnats i det föregående.

181 Tab. 4. Hemortsförhållandena för sockerbetsskötarna å vissa egendomar. Antal D ä r a v a r b e t a r e i r å n sockerhetsMalmöhus län Kristianstads län skötare Ble- Krono Anmed s:n där s:n där andra kinge bergs nat ! uppegen- andra tillegentilllän län j given domen sock- hopa domen sock- hopa län nar nar hemort ligger ligger

Män

Kvinnor (och barn)

därav kvar 1929 . % av 1928 ...

8i

45-9

52-3

44-2

49*1

54*6

36*0

44o

40*8

38*2

80*0;

f

301 1296

därav kvar 1929 [ % av 1928 ...

57-6

62-0

52-8

59-J

61*2

47*0

55-1

36-1

39*6

33-31

10 Av tabellen synes framgå, att man behållit kvinnorna i större utsträckning ä n männen, liksom även a t t vid arbetskraftens reducering större hänsyn tagits till hemortens folk än till de från mera avlägsna orter tillresta betskötarna. Detta senare leder uppmärksamheten på en mycket observerad sida av betodlingens arbetaranskaffning, nämligen de regelmässiga säsongvandringarna av betskötare och betupptagare från skogst r a k t e r n a i norra Skåne, Småland och Blekinge ned till slättbygderna. Vid den inom socialstyrelsen verkställda specialundersökningen av år 1924 konstaterades, att av betfolket drygt 3/4 hemmahörde å orten och blott 7 4 eller tillhopa 6 000—8 000 personer hade anskaffats från a n d r a orter. Därest man med »orten» förstår icke allenast den socken, där egendomen ä r belägen, u t a n även grannsocknarna, även om de i vissa fall skulle sträcka sig över länsgränsen, kommer m a n till ungefär samma resultat för år 1928, om man u t g å r från det mera begränsade primärmaterial, som legat till g r u n d för förevarande undersökning. Förhållandena växla dock i olika trakter. Medan vid egendomarna omkring Staffanstorp och Hököpinge betskötarna till c:a 3/4 voro från kringliggande bygd och omkring Köpingebro ända till 4 /5 av betskötseln utfördes av ortens folk, synes i Hasslarpsbygden man fått anskaffa n ä r m a r e hälften av betfolket från andra orter, särskilt Småland och Blekinge. — Vad nu sagts gäller som nämnt å r 1928, då antagligen c:a 7 000 vandringsarbetare funno arbete på de skånska betfälten. Beträffande år 1929 torde antalet knappast kunna sättas till mer än hälften med hänsyn till tendensen att låta den av betodlingens inskränkning betingade minskningen av arbetskraften företrädesvis gå ut över de ortsfrämmande elementen. Under år 1930 torde man åter h a kommit ungefär upp till 1928 års siffror (jfr sid. 178). Av särskilt intresse är att erhålla n ä r m a r e kunskap om, ur vilka sam-

182 Tab. 5. Yrkeslörhållandena för sockerbetsskötarna å vissa egendomar. Sedvanlig sysselsättning då ej upptagen av betskötsel

Antal betskötare,för vilka yrkesuppgifterlämnats

HantAndra JordverFiskanährukskare, re, sjöringsarbereparamän idkare tare törer

Småbrukare

Grov- Andra PensioInduoch di- yrken närer 0. striarverse- (inkl. underbetare arbe- allmän stöds0. dyl. tjänst) tagare tare

arbetare.

|

a) A r b e t a r e , a n s t ä l l d a som sockerbetssköt a r e b å d e 1928 o c h 1999 antal

j 461

%

100-0

12*2

1*8

37*1

7*0

3*o

6*5

29-9

2*6

0*4

5*4

— —

—

A.

Manliga

b) A r b e t a r e , a n s t ä l l d a s o m sockerbetssköt a r e 1928 o c h för a n n a t arbete å gård e n 1929 antal O/

/o c) A r b e t a r e , e n d a s t anställda s o m sockerb e t s s k ö t a r e 1928 antal

100*0

13-5

2*7

56*8

— —

— —

4*5

30-4

1*4

0*2

% 100*0

7-o

3*1

42-7

7*6

H u s t r u r eller dö t r ä r till

SömJordHjälp- Pensiobruks- mer- och di närer 0. GrovHantSmåskor, arb., InduJordverse- underoch diverkare brutvättermjölstriarbruksarbe- stöds0. andra versekare, kerskor skor terskor tagare betare arbenar.arbefiskare 0. dyl. 0. dyl. 0. dyl. tare tare 0. dyl. idkare B. Kvinnliga

arbetare.

a) A r b e t a r e , a n s t ä l l d a som sockerbetssköt a r e b å d e 1928 o c h 1929 antal

%

100*0

29*5

13-6

3-5

5*3

8*4

16*2

10-2

12-2

1*1

b) A r b e t a r e , a n s t ä l l d a som sockerbetssköt a r e 1928 o c h för a n n a t arbete å gård e n 1929 antal

2-2

17*8

—' —

6*7

4*4

6*7

37*8

%

100-0

15*5

8-9

c) A r b e t a r e , e n d a s t anställda s o m sockerb e t s s k ö t a r e 1928 anta

10-o

4*8

5-2

3-9

19*6

10*8

27-0

0*4

%1 100-0

18-3

183 hällsgrupper de tillfälliga betodlingsarbetarna rekryteras samt vilka yrken och sysselsättningar de bedriva mellan arbetssäsongerna å betfälten. Vissa upplysningar om, huru betskötarnas yrkesförhållanden ställa sig, ha sammanställts i tab. 5. Härav framgår, att de manliga betodlingsarbetarna till c:a 7/io utgöras av grovarbetare, av vilka visserligen de flesta äro inriktade på lantbruksarbete och därför betecknas som jordbruksarbetare. Såsom småbrukare betecknas c:a Vio av betskötarna, medan bland de återstående äro representerade ett mycket stort antal skilda yrken och fack. De kvinnliga betskötarnas yrkesuppgifter äro av naturliga skäl väsentligt knapphändigare än männens. Omkring 1\i torde utgöras av hustrur och vuxna döttrar till smärre jordbrukare, medan något flera betecknas som hustrur eller familjemedlemmar till arbetare av olika slag. Såsom självständiga yrkesutövare angivas högst 2/B av betsköterskorna och av dessa äro flertalet arbeterskor utan särskild yrkesutbildning, som syssla med jordbruks- eller andra förekommande arbeten. Vad nu sagts gäller närmast yrkesfördelningen under 1928 års säsong. Sammanställas härmed uppgifterna för den reducerade arbetsstyrkan under följande år förefaller det, som om man varit angelägnare att under 1929 års säsong giva arbete åt småbrukare samt deras hustrur och döttrar än åt jordbruksarbetare och annat mera löst folk. Härmed stämma rätt yäl uppgifterna i tab. 6, enligt vilka, åtminstone vad männen angår, de av 1928 års säsongarbetare, som erhållit förnyad anställning på samma gård påföljande år, i genomsnitt synas varit äldre och ha flera personer att försörja än de, vilka fått se sig om efter annat arbete. Tab.

6.

Åldersfördelning

och försörjningsplikt egendomar.

Antal redovisade betskötare a) Arbetare, anställda! .. som sockerbetsskö-lP 1 3 1 1 tare både 1928 o.frbva*r0-n -

1929 J

b) Arbetare, anst. soml sockerbetsskötare (f Dan 1928 och för annat f*v* °*. arbete å gården 1929J a r n c) Arbetare endast an-1 män ställda som socker- >kv. o. betsskötare 1928 J b a r n 1

Arbetaren själv oberäknad.

för sockerbetsskötarna å vissa

Uppgivet Antal hetDärav i åldern skötare, antal för viika personer under 18 år 18—60 år över 60 år att för- lämnats uppgift sörja1 antal /o % antal % om ålder antal

5-8

79-8

14*4

3*4

91*2

5-4

14-6

61-0

24*4

2*4

92*7

4-9

4*0

91-0

5-0

5*9

86*6

7*5

184 Tab. 7. Jordbrukare och fastighetsägare bland sockerbetsskötarna å vissa egendomar. M ä n K v i n n o r (och barn) Därav arbetare, som Därav arbetare, som Antal bo å jordbrii k s Antal bo å jordbruksbetbetfastighet, som äges skötare, fastighet, som äges skötare, äga övriga övriga äga för vilka el. brukas av för vilka el. brukas av annan arbetare arbetare uppg. föra drar fastighet lämnats lämnats arbetaren föräldrar fastighet el. s väri detta arbetaren själv föra drar avseende an- i an-1 antall % t a l 1 % tal

0/ /O

antal

%

el. svärsjälv i detta (el. make) föräldrar avseende an I anantal % 1 tal % tal

o/ /o

antal

%

Arbetare, anställda som sockerbetsskötare både 1928 och 1929

795 182 22-9 63 7-9 90 11*3 460 57*9 1037 140 13*5 89 8-6 172 16-6 686 61*8

Arbetare, anställda som sockerbetsskötare 1928 och för annat arbete å gården 1929 ...

5 8-9 34 60*7

5 10*2 25 51*0

8 14*8

Arbetare, endast anställda som sockerbetsskötare 1928 1 123 133 31-9 115 10*2 92 8 2 783 69-7

61 9*2 59 8-9 62 9-3 483 72*6

12 24*5

7 14-8

9 16*1

Tab. 7 ger ett nytt belägg för betodlarnas nyss framhållna benägenhet att vid återanställning ge ett visst företräde åt personer, som tillhöra jordbruksbefolkningen eller äga eget hem. Det må i detta samband framhållas, att även om betskötseln är ett kortvarigt säsongsarbete, stabiliseras detta i praktiken därigenom, att samma personer år efter år bruka komma tillbaka och sköta betor åt samma jordbrukare. Av de formellt sett tillfälliga betodlingsarbetarna äro, enligt vad som konstaterats vid 1924 års meromnämnda undersökning, •/«—V» regelmässigt återkommande och sålunda i själva verket »fasta», och vid normal betodling torde de mera rörliga elementen tillhopa utgöra kanske 6000—8 000 personer. Betodlingsarbetamas inkomstförhållanden. Sockerbetsodlingen utgör tillika med viss annan rotfruktsodling ett av de fåtaliga jordbruksarbeten, som regelmässigt pläga utföras på ackord. Dessa sättas i regel dels för sommarskötseln (i dess helhet eller särskilt för vardera gallring och tre hackningar), dels för upptagningen (varvid i regel den del av arbetet, som utföres under november, avlönas högre än den, som försiggått under oktober), dels slutligen för båda de n u nämnda arbetena sammantagna (s. k. helackord). Ackordsuppgörelsen gäller i allmänhet visst belopp per tunnland eller del därav. Sålunda betalas hackning och gallring ofta med visst belopp per 100 sträckfamnar (motsvarande Ve4 tunnland). Upptagningen plägar beräknas per »ruta», i regel motsvarande V" tunnland. Före kriget plägade ackordspriset per tunnland utgöra 80 a 90 kr. för sommarskötseln och upptagningen tillhopa (naturaförmåner oberäknade).

185 H u r priset gestaltat sig under de senast förflutna åren framgår av nedanstående sammanställning, vartill uppgifterna för åren 1920 och 1921 h ä m t a t s ur bestämmelserna i de kollektivavtal, som t. o. m. sistnämnda å r träffades mellan skånska lantmännens arbetgivareförening och Skånes betodlares centralförening å ena sidan samt Skånes distrikt av svenska lantarbetareförbundet å den andra, medan för de följande åren källorna utgöras av de av lantarbetsgivareföreningen u p p r ä t t a d e s. k. normalkohtrakten.

£Ädi£

1924—28

( sommarskötseln

86-40

72*0 0

35-2 0

50-00

163 60

128-oo

55*oo

60*00

75-00

200*0 0

90-2 0

lOOoo

125-00

»i*** **» [ tillsammans (helackord)

'

240-o o

Ser m a n på priserna under de olika åren, framträder starkt den stora nedsättningen 1922, nämligen från 200 kr. i »helackord» per tunnland till c:a 90 kr. eller med 55 %. Det var en väsentligt större nedsättning än den betpriset samtidigt undergick, och att detta »fredspris» kunde genomföras förklaras genom betarealens samtidiga nedsättning till 1ls (jfr ovan), varigenom nödigt folk kunde fås även mot sådan betalning. När under de följande åren sockerbetsodlingen utökades till mera normal storlek, blev det också nödvändigt att successivt höja arbetspriserna upp till en nivå, som låg 30—40 % över förkrigspriserna. Att denna arbetsprisnivå under rådande förhållanden motsvarade arbetsmarknadens läge belyses därigenom, att enligt 1924 å r s undersökning inemot */« av betodlarna tillämpat dessa normalpriser. Vid bedömande av betodlingsarbetamas avlöningsförhållanden bör emellertid hänsyn tagas icke blott till de kontanta lönerna, utan även till de naturaförmåner, som givas därutöver. Gällande normalkontrakt föreskriver, att arbetare från annan ort skall åtnjuta fri läkarvård jämte fri bostad och nödigt bränsle samt, när han fullgjort det åtagna arbetet, ersättning för järnvägsbiljett i tredje klass från bostadsorten till arbetsplatsen och åter. Vidare äger arbetaren r ä t t a t t hos arbetsgivaren till gängse pris erhålla nödig mjölk och potatis. Det torde emellertid v a r a r ä t t vanligt, att dessa kontraktsenligt utgående naturaförmåner avsevärt utökas, särskilt på mindre gårdar men även på större, när det gäller a t t säkerställa nödig arbetskraft för rotfruktsfälten. Ofta erhålles sålunda mjölk och potatis fritt, gives kaffe eller annan kost och betalas en eller annan extraresa till hemorten. Måhända kan v ä r d e t av dessa naturaförmåner uppskattas till i medeltal 10 kr. per t u n n l a n d (jfr prop. 82/1930 bil. H, sid. 115*). Även under år 1928 tillämpades, såsom tab. 8 utvisar, i allmänhet de i betodlareföreningens normalkontrakt angivna arbetsprisen, nämligen 50 kr. för sommarskötsel och 75 kr. för upptagning eller tillhopa 125 kr. per

186 " T3

•3 g* c C

S o 5 2 -* ^ S d o.

B

<S

<N

•*

O i C 00 05 OS 00 00 00 C.

t ^ 00 35 Tf* 05 00 00 00

O

bD cs3

CN

©

CO

00 H

H

>o o •* eo t» CO CO r f CO r t 00 0O 00 00 OC

O)

o

OS

»O 00

CM CO t ^ - H OS 00 00 00

00 C*

Ht

rH

t>\

o ao 00 -# cC O iO r-t l— -* l O M rf •<*! r f r f r J< » t -t

•***

o

o

c: t :

co

i -

iO

W

rf

0 0 ^ » O H **^ * ^ ***:*r1 ^T

IO

o 00 co co er O 00 o « -^ r f CM CM CO CM tX> CC CC CO CC

O)

CN

CO CO

t-

to rH

t CO

IO 00

O'NiCt» L^ CD CO »O

OJ

co

3. 1

»5

i ^-6 '

1 O

|

CM

1 r-<rH

»O

o co

- * CM 0 0 CM

1 U

O. -3 B

^

is ^ :0

*o

3 cd

cp

j*

cä

M

6 •d

s u

k se JO 09 +.

•s

'

g fcfl ~

-JM

C *3t

•d

v

•

I

06 ' I

^ *->

S rK C : o >«

c-

CO

o

|

rHÖrH 1

O

rf

' i—i

'

rf

(M

| CM I

ro

CN

O

O

I rHCMrH

|

-

0 -t

CO

kO

t >

- I O I C I

-.11

C-

r^

OS

O co co co cc

tO

CO .o o cs 00 CO rH CO

>C5

CM CO rH l > CT.

CM

00 X CM CC

O

rH

rf

r-l

iO — 00 CO CO CM rH CM

t-

M

CO

O

CO

—

co

>c t-» O r-

CM 00 C35 00

O »O CO CM ! ^ cc 05 C5 SJ. a

rf OS

-* \a o t t~ CO 00 CO 1C OS OS OS

CO (M lO r— :»< t ~ O 00 r f

*o

CM 00 t ~ 05 HTt.COiO

co co cc r f c ; L^ CO 05 CC

OS CO

t f CM CO ( M X O h

CO

i O

1—1 1—1

—1

-t-»

,",

CO <Q

tCO

co

o

-* •* c *

>-

o

B IS O co O — M -~ T3 m s o i- —w

B 3

CS

:

-i

ti

o

i :r.

l C i o i o TJI •<t

r-

O

o

O

tCN

O O

o

O O C 05 »OlOlO'*

iO

CO CC

«

05 C•

CO

CO

'

ffi

" f i H T

t

rf

•«* »O CO CO

1 i C O H C l:

co

CM O 00 CO

O

05 C5

"3

O

I-

>-.

O

CO

r-l

O

o

HI

oo eo eo

O

05 O

CO

r-

r f CM r f CO CO t - t ~ t > t » c» iO 1 1

CO

fe M IO

O

-*

t .

CO

J*

O

t-

sD-JtlCH C» t » l > l>

CO

ft^

iCO

fe

r*

t»

. t-

CM

|

CO

iO

t - r f CM '

CO

00 C~ CM C

co

1 ^15^ 1 CM

r f CO u3 r-

M O) I N ro t > H C O M 00 00 OS c -

CO

O

CO

Hl

t£

>

B ccS

O

O

M

CO

-CS

tH

C

> <-

oooojcoo:

_, M;

o <0

_

s

B cd

:

I

CO

S o

N

^

•o

ru

0 > C f f i r 00 C- 00 L^ OC

CO 00

r f t ^ iC CO rjf »O C35 »O

r f <M CM rH CC CC O 00 »O

iO

t-

O

t-

CO

o»oo5a)a

.M

r f rH - + l O — CM

f-

Oi OS OS t > rH rf

io © as CM cr

»O

00 r f O CC CO rH

o CO

Ir- O CO CM r f t * O 00

Cö

o

w

»o

(M rH rH CM

O!

t

:

"cd

*s

co co c- o CO CM r f - * C35 05 35 00

"# p

' -b rf CM å:

c*

o os

co

- 3

r-1

1—1 1—1

CO

-H

C

o

rH CO CO CO

co

CM

»O

t > O CO CM r f t - O 00 rH CM rH

»O

rj,

CO

r^

r H

lO

u

•-

O

<M

•3 B iO 3 t-

CM

—'

CO

r H

r H

H C N C M C S CC r H

CO

r H

rH 00 CM r f r f CO OS CO

o i O

i—

r H

r H

fi.

CN

N<

c!

. ro; -5f»* >H a. C*N» cd "3 -SPä °"

3 u

B

!

•fl ^

•s

>o

co

S bcJ2 ° *-

4)

.2 o, a-

CC

t -qi CM Cvl

3 B

**

-c*

-, •2

•o p

O0

00 CM C

Ö C X X M

S o ö

>

B. *3

•*£)

i

O

o CJ

rH

O

I

o\u

t* J ^

SH

£

W

H

cs

CS

P. .2 "C

H

C0

O

—— "2

O

CM

_

"

:

fax)

:

co i-i

» g £•» 6 « 3 £

o

co

3 C3 W)

> 3

*•

c<1

9 C

to •O

c

3 u •-1 OJ c 1

o-S-

C5

H

*H

a

o •ö

>

a

c< i

S r t C N W r

(H

*c

s rQ & *

u OJ M CJ •B o G o 3

g

0 3

A

*

•5 c

<>

CO - H

O

B s> 2 W)^

H co O CJ

> B-«-91 CJ

; fl n M t» -5 3=o g

g co •*- J " CU •ä 3 2 :0 :0

w

i CN

1f

*-

o c rtli rf

i

>

c > t-4

{- CM IO rH x

^•S 1 I I c

OJ t5D U

Ö

r H

CM

I O

1-

HH

0)

a) * o *"3 O C

»3

a C o o o c 0 •ö Ö

rQ

C

<u , o co o c

ia

M 'C

:r 0

^

m 5

r

*35

c

atU

toc

t

B

M

ta j

c5

a

3 C/3

r->

1 s-Q a c «J . O O O 0 S 4) "2 1 ! I ca o a S o o o c> C/3 f—I

too "*J

«

5 4) (H

P" CO H O

o < 1> U S50J3

> lift

<U 3

5 OHS5

r^

—

.rj

*H

> «

w. 3

•*-" r 0 5 « sO

: 0

D H

.|j K c/*) -ffi IJH U

187 tunnland (250 kr. per har) i »helackord». Det v a r emellertid a t t vänta, a t t under år 1929 minskningen av sockerbetsarealen och reduceringen av betpriset skulle återverka på de ackordspriser, som tidigare gällt för betskötseln. Tab. 8 utvisar också, att under år 1929 det, åtminstone inom de av undersökningen berörda områdena, blott v a r i t en mindre del av betodlarna, som bibehållit fjolårets arbetspriser. I regel ha dessa reducerats med 10—20 %, så att »helackordet» under 1929 års säsong merendels utgjort 100—115 kr. per tunnland eller 200—230 kr. per hektar. P å grund av gynnsammare väderleksförhållanden v a r dock betarbetet sistnämnda å r väsentligt mindre krävande än året förut. 1 Vad nu sagts om arbetspriserna gäller närmast förhållandena i Skåne, men tillgängliga uppgifter giva vid handen, att ackordslönerna föga avvika i övriga betodlande provinser. Vill man erhålla en allmän uppfattning om värdet av de arbetstillfällen, som skapas genom betodlingen, sker detta enklast genom att multiplicera betarealen med det nyss angivna ackordspriset per hektar. Vid normal betodling såsom under år 1928, skulle alltså betskötseln i dess helhet representera en arbetsinkomst av över 10 milj. kr. E h u r u denna till väsentlig del stannar hos betodlarna och deras familjer, torde dock åtminstone 5 milj. kr. komma den särskilt lejda arbetskraften till godo. Under inflytande av 1929 å r s reducerade betodling och nedsatta arbetspriser torde nämnda summor ha nedgått till c:a 6, resp. 2 3 A milj. kr. Av nu angivna arbetsförtjänster torde n ä r m a r e °/io belöpa sig på den skånska betodlingen. Av intresse är det emellertid att söka utröna, h u r u den totala löneinkomsten fördelar sig bland betfolket. Vid 1924 års specialundersökning konstaterades, att arbetet med sommarskötseln i genomsnitt pågick i 30 dagar och upptagningen i 32 dagar, men a t t för den särskilt lejda arbetskraften medelantalet faktiskt utgjorda dagsverken ej uppgick till mer än resp. 17*5 och 18*4 per person. Då genomsnittliga arbetsinkomsten uppgives till för sommarskötseln 5*44 kr. för man och 4*58 kr. för kvinna samt för upptagningen till 6*38 kr. för man och 5*io kr. för kvinna, skulle i medeltal säsongförtjänsten vid helackord utgöra 95+117 eller 212 kr. för manlig och 80 -f 94 eller 174 kr. för kvinnlig betskötare. Dessa inkomstsiffror överensstämma tämligen väl med de mera knapphändiga löneuppgifter för år 1928, som införskaffats till förevarande undersökning. Vid de undersökta egendomarna uppburo detta å r betskötare i genomsnitt c:a 230 kr. per m a n och 170 kr. per kvinna, belopp, som kunna beräknas motsvara resp. 6*40 och 4*75 kr. per effektivt dagsverke om 10 timmar. F ö r dem av arbetarna vilka återkommo å r 1929, utgjorde däremot säsongförtjänsten i medeltal resp. 170 och 130 kr., motsvarande resp. 4*75 och 3*60 per arbetsdag eller omkring tre fjärdedelar mot året förut. Angående betlönerna under år 1930, se sid. 237.

188 Detta skulle innebära, att den faktiska arbetsinkomsten per betskötare minskats i starkare proportion än ackordspriset, sannolikt beroende på en lättförklarlig benägenhet att låta så många betskötare som möjligt erhålla arbete och inkomst. Alltjämt lågo dock betförtjänsterna över de allmänna sommardaglönerna inom jordbruket, vilka i Skåne såväl 1928 som 1929 utgjorde c:a 4*eo kr. för man och 3*20 kr. för kvinna, medan arbetsförtjänsterna voro lägre i Blekinge och Småland (se Soc. Medd. årg. 1930, sid. 134). Betskötarnas egna uppgifter om sin ekonomi. I syfte att erhålla närmare upplysningar rörande betskötarnas ekonomiska ställning nu och tidigare — särskilt år 1926, då betodlingen, som förut antytts, var nästan helt inställd — utsändes med ledning av adressuppgifter tillhandahållna av förenämnda 750 större betodlare ett särskilt frågeformulär (form. 6) till 3 487 manliga och kvinnliga betodlingsarbetare. Emellertid återkommo ej flera ä n 947 eller föga över en fjärdedel av formulären i besvarat skick. Denna omständighet i förening med de erhållna svarens art och avfattning bestyrker det kända förhållandet, a t t man h ä r har att göra med en samhällsgrupp, vilken har mycket svårt för a t t uttrycka och framföra sina uppfattningar och bekymmer. P å grund av fåtaligheten av och knappheten hos de upplysningar de tillskrivna sockerbetsskötarna sålunda lämnat om sig själva, har det icke ansetts lämpligt a t t underkasta detta material statistisk bearbetning i vanlig bemärkelse. Uppgifterna ha i första hand använts i och för kontroll av de upplysningar rörande arbetarnas personliga och ekonomiska förhållanden, vilka på sätt i det föregående omnämnts lämnats av vederbörande arbetsgivare. Därnäst har m a n sökt med avseende på de visserligen fåtaliga arbetare, som någorlunda fullständigt besvarat frågepunkten om innehavda arbetsanställningar efter betskötselns avslutande år 1928, bilda sig en uppfattning om arbetssäsongernas och arbetsförtjänsternas växlingar under årets lopp för manliga arbetare och småbrukare inom olika bygder i Skåne och angränsande landsdelar. Det må uttryckligen framhållas, att på grund av tillkomstsättet dessa individualredogörelser mindre kunna göra anspråk på att åskådliggöra typiska fall än lämna exempel på, hur arbetslivet under inverkan av skilda lokala och personliga förhållanden kan gestalta sig för sådana landsbygdens grovarbetare, vilka äro inriktade på sockerbetsodlingen som förvärvskälla. Huvudresultatet av denna individualiserande undersökning meddelas i vidstående diagram I. Undersökningen avser 58 manliga arbetare och småbrukare, vilka under å r 1928 och i ett flertal fall även år 1929 hade arbete som betskötare vid egendomar å skånska slättbygden. 1 Av dessa arbetare voro 25 bosatta inom samma bygd och merendels även inom 1

Fördelningen på naturliga jordbruksområden är här densamma som den, vilken användes i den officiella jordbrukssfalistiken och för vilka n ä r m a r e uppgifter lämnas i prop, n r 82/1930, sid. 105* If.

BiUffrl. Arttåssäsorigerocri verocA mAomsÉvärängar för /. Arbetets J3ébs/töfsef 1— ZPifiranffsarbefe. 2~ JiiiiiiiiiHimiii Trädgårdsarbete if — Annat Lönea/^befe i Jordbruk 5 + + +-T-T /Skogsarbete

Arb.-s

Arbs åJxler ara7-929) 929} dr m\ dec. oc/z. ^ Okt

>St?cån£fca.

£0

slättbygden. 95 jb 28 jb 95 51 Of 26 ÖS 96 jb. 26 3¥ jb. 23 jb. 26 55 af. 5/ 39 ar. So 57 79 35 jb. 90 33

2/

23 JÖ.

23 29 25

97 99 58 25

26 27 Z8 29 30 31 32 33 59 35 36 37

22 20 29 93 37 35 J2 39 30 32 90 28

2 3 5 6

9 10

&wfoMzr)d/T3ri$2é}'29. 2.Avlöru7u/erbS 7iq/cL.

art.

6 nnr,nn TeoeZbruAsarbefe jb. - bor ä egef fföräldrars ei.sväfföräldrars ) jordbruk 7+ t -±Sten-och vägarbete af* offer annan fasfujfbsf 8-- ---Torfarbefe ^rbefsltäfbef fel.sju/zaZo7n)ufn7äfAes&^^ 9uuuuu (rwua/'öe£e,?ianflanffn.o.d.. X Annan sysselsäf&dng Cl foemmeb &. d. )

jan.

apriL

febr

e— — — f

dec.

Arbete ffivande en inkomstper tep/iculsdag under 2 ftr. 2:00-2:99 » <$ + + + + + D:oo-3:9S " C 9--O0-9-VS " £4-- + - +

rruq/ juni Juli

cuny.

oké.

sep€.

__T—_

nou.

okf

5 OOS:S9 "

6Ar o-

dec.

n o n r rvr\ritM' n n O A M r - i f i r - v r v

JCUZ.

febr

'#29

mars april

rruy

JaJz

juni.

4- + + - r - ( - - - t - - • + - + - 4 4 4 4 4

•i

ang.

sqob

nov. Arb&ns

OÅZf.

4 — 4 - + — + - 4 - • 4 - + --

+ —+ — i - — ++•+•++444+

MHHHiHimttwm

IIIUHII4+ Hiifimii IIIHMIIHl l l l J K I I I I I t

IlttlillH SJUs^t-H

-i

-- + — 4

r- -- 4

+ + + 44 + + + + 4 4 4 - r

4 4

4 J*-/\JW SJWUUtJ

4 — 4 -

+ - 4 - 4

+ - + - + - 4 - 4

-4

+ 4 4 4 4 4 4

4-4--

BWIIIIIIH

•tt+mwM

w+mm

--4 lll|l||tllHltlll m i n i m IHHIilll-

4- + + 4

+

+ - 4 - -- +

1--

-4

1-

*--+4- + -4 - 4

- 4 - 4

4 4 4 + 4 4 4 4 4 4 4 4 444+ 4+4--444--4

+ ++

4 4 4 - t J + 4 + 4 + 4 + 4 4 - + ++ + I- + + + 4 4 4 4 + + + + + - - + 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 +

jb. af

44 4 + + 4

++ +4 + + - 4 + 4 4 4 + + + +444-

4-4-4--)-4-4-4-4 4 - 4 - 4 - 4 - 4 - 4 - 4 4 - 4 - + UUUsiUUUUUUUUUJUUUU

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 + + 4 4 + 4 —-r-4 - 4 4 — 4 4 - 4 -

JUUOt. u u u u u u

+++++ +++• + - + - + - + - 4+ + + 4 -— 4 4 4 4 + + + + + + + + + 4 4 4 4 + 4 4 - r + 4 4 + 4 4 - - - 4 4 4 4 4 + + + 4 4 - - 4 r-4 4 + 4 4 + + + + + 4 4 4 + 4 4 4 4 4 4 4 + 4 + 4 4 4 — 4 4 -4 + + + + + + + + + + + 4

++ —I

+--

- - + —+ -• 4 - 4

UUL/UWU^UU

+ ++ + --

4 4 4 4 4

jb. af

+4

4 - 4

+ - + + -4- +

uuuut.'UuysJ

-t

+- +- +- 4

4 4 4 44 4 + 4 4 4 4 + 4 4 4 4 4 4 4 -- -

h + -+-

ju O/. Jb.

-4-

+ 4 4

4 ++ + + ++ + + + + + + - • ++++ + 4 4 4 4

— •4- +

to + + + 4 4 4 4 + + + + + + + + + + 4 4 4 4 4 + + + +-+ + + + + 4 4 4 4 - 4 4 4 + + 4 - - + + 4 - 1 • + + + 4- + + + 1- 4 4 4 4 - 4 4 4 4 4 4 H - 4 4 4 - + 4 4 4

r - - -r-

r+ + + •

-4 +

i 2 3 9 5 6 7 8 9

• - t - 4 -t- 4 4 + + -t- H- + -f. 4 4 4 -+ - T - - + - 4 - I - - I - 4 4 4 4 •+• -\ • -I- + H--r- +•( •*- + + + r-+ + + + 4 + + 4 + 4 4 4 + + + + + 4 4 H + + •••*

•- + + -

4 -H

däröver

-4444 — 44-1— 4 4

i5fcäns?£a sftogsöygd&z 38 39 90 9/ 92 93 6"^

95 96 97 98 99 50 57

SmåZandtodi 52 33 59 55 56 37 _58

92 35 29 25 27 30 30 25 20 98 27 25 95 30

JÖ. af JÖ.

4-- + +4

UUUUIIU u u u

JÖ af JÖ. JÖ.

+

+ +-

+ jb. jb-

4 4 4 - • + +•*•*«

4 4 4 - 4 4 4 - 4 - 1 - 4 4 +444-4 4 4 4 4 4 4 4 4 — +4 + + + + 4 + 4 4 444 + 4 + — 4 44

n r i n n / > n n n r r i n n n •\r\r\r\r t- 4 - 4 - 4 + + + -1- 4-4+ 4 4 4 + 4-4 4

444+4+4+44444

+ + +++ + V -t-

+ + -- + + + 4 + + - r + 4 4

+ + + + + + ++.t- + +

1—

++

4 4 4 + 4 44444 4 4 144 4+44 4

•4 + 4H

jö. af. jö. jö. Of

+

4 — 4 -- 4

+-

*

1--

4 4 4 4' 4-

+• + + + •• - + + + - - 4

+ + -- 4 4 4 4 - 4 +

+ 4 444-t

+ + + + •4 - 4 4 4

- + 4

f +

++

+ 4 — 4 + - + +

+ 4-4 4 4 4 4 - 4 4 + 4 - 4 + U U U J U U U l r\r\n>Ci(\r\r\r\r -ir\r\r\r\ nnnnnnr 4-4+444J 44 4- 4 4 4 + H- 4- 4 + + 4 + 4 4 4+444 4 --M-- + — ++ -I 4- 4- +i -4- ± + 4 - 4 - 4 4-4-4-

26 27 28 29 30 31 32 53 39 35 36 37 38 39 90 9! 92 93 Vt 95 96 97 98 99 50 51

+ + + • + + + -

JÖ. 4+4- 4 4 4 + 444(4 -•r-444- 4 4 4 444-

-1

+ + + 4

Blekinge) 20 33 20 37 25 53 90

i

+--++-•

\.. - 4 4 4 44

—

-¥ - M

+ + + 4- + + + 4

11 12 15 19 15 16 17 18 19 20 21 22 23 29 25

1-

444+- + -

K 4 + 1-4 + + r-r-t

+ + +++ 4 4 44 4

+ 44-4 4 4 4

444H-44 +4

+ -4--4 + -4-4-4-+ 4 + 4 + + + + + 4 + + -- + + + + + + + + + + + +

+ + 4 4+ + + + 4 4

4 4 + + + H -1

52 55 59 55 56 37

189 samma s-ocken, där de haft betodlingsarbete, medan 12 voro från övergångsomirådet mellan slätt- och skogsbygd samt återstående 21 från skogst r a k t e r n a i norra Skåne och angränsande provinser. Av personerna i fråga bodde 22 på jordbruksfastigheter, i regel mindre ställen, vilka ägdes eller brukades av arbetaren själv eller hans föräldrar eller svärföräldrar. Av de övriga ägde 10 »annan fastighet», d. v. s. bostadslägenhet utan n ä m n v ä r d jordbruksjord, medan återstående 26 voro lösarbetare. Åldersfördelningen belyses genom följande översikt, vilken även redovisar genomsnittliga arbetssäsongen och arbetsförtjänsten inom olika åldersgrupper: Ålder, år:

under 20

Antal arbetare

1 Genomsnittlig arbetstid: veckor

22 Genomsnittlig arbetsförtjänst per levnadsdag, kr.

2*21

20—30

30—40

, 5 .°. däröver

40—50

4-09

4-8»

4'62

4G4

Det är sålunda övervägande unga män, vilkas arbetsanställningar diagrammet åskådliggör under en observationstid av 14 månader eller 61 veckor. Av de redovisade arbetarna var det dock ingen, som helt kunnat u t n y t t j a denna möjliga arbetstid, u t a n i genomsnitt blott hälften d ä r a v eller 30 arbetsveckor. Den, som kommit högst, har redovisat 53 arbetsveckor, fördelade på fyra olika slag av arbete, medan den kortaste arbetssäsongen uppges av de 6 arbetare, vilka under perioden ej haft annat lönarbete än betskötsel. Dessa ha i allmänhet utgjorts av jordbrukare eller jordbrukarsöner, inom vilken grupp den åt lönarbete ägnade tiden överhuvud varit kortare än eljest ( i medeltal 23 veckor mot 31—34). Att arbetsmöjligheterna försämrats under loppet av redovisningsperioden framgår av följande talrader, erhållna genom summering av de sifferuppgifter, som ligga till grund för diagrammet: Tidpunkt

19 2 8

19 2 9

okt. | nov. 1 dec. jan. febr. 1 mars 1 april j maj | juni | juli |aug:. | sept | okt. 1 nov. 55 Arbetare i arbetelantal (vid mitten av> resp. mån.) J index 100

42 Genomsnittl. in-"), 6-53 3*9 7 2*67 2-89 2*16 2-38 3 l i 3-41 3-3fi 3-81 3*53 3*75 5*oo 4*78 komst per lev-l r" nadsdag av den- f. . na arbetsanst. J i n a e x 100 61 41 37 33 36 48 52 51 51 54 57 77 72

H ä r a v framgår, att av 1928 års betskötare under oktober 1929 blott omkring -/s kunnat erhålla betupptagnings- eller annat arbete. Genomsnittsförtjänsten för de sålunda sysselsatta utgjorde föga mer än tre fjärdedelar av den, som utgick vid motsvarande tid föregående år. I övrigt an-

190 tyda de båda talraderna, att för grovarbetarna på landsbygden särskilt under vintermånaderna arbetstillfällena äro särdeles k n a p p a och lågt betalda. Vid bedömande av de meddelade lönesiffrornas låga nivå b3r det visserligen beaktas, dels att på grund av primärmaterialets a r t lönebeloppet måst u t r ä k n a s icke per arbetsdag u t a n per levnadsdag, d. v. s. med inberäknande av söndagar, regnvädersdagar o. d., då intet arbete utförts, dels att i de begränsade fall det varit möjligt att jämföra arbetarnas lönedeklarationer med motsvarande arbetsgivaruppgifter, det icke så sällan visat sig, att de förra ställt sig lägre, merendels på grund av förbiseendet av värdet av åtnjuten fri kost och a n d r a förmåner. Det må ytterligare understrykas, att de exempel, som n u lämnats på, huru arbetslivet kan gestalta sig för vissa grovarbetare på landsbygden, vilka inom ramen av till buds stående arbeten även ä g n a t sig åt sockerbetsskötsel, ingalunda kunna göra anspråk på a t t giva en ens tillnärmelsevis fullständig bild av betodlingens betydelse för beredande av arbetstilliällen. Såsom tidigare uppvisats, utgör betfolket en talrik samhällsgrupp, vilken därtill är sammansatt av inbördes mycket olikartade element. De förut meddelade ålders-, yrkes- och hemortsuppgifterna visa, att det bland betskötarna finnas åldringar och b a r n såväl som fullgoda manliga och kvinnliga arbetare, småbrukare och husmän såväl som löst folk av olika slag, invånare på skånska slättbygden såväl som tillresande säsongarbetare från skogsbygderna i norra Skåne, Blekinge och Småland. Det är under sådana förhållanden naturligt, att arbetstillfällenas minskning genom betodlingens inskränkning skall h a v a olika verkningar för olika grupper av betskötare. I avsaknad av mera uttömmande statistik på detta område, synes man böra beakta de mera allmänna uttalanden, som gjorts av vissa betodlingsarbetare i anledning av frågeformulärets hemställan att belysa arbetarens ekonomiska ställning nu och tidigare, särskilt år 1926, då betodlingen ju var nästan helt nedlagd. Ser man först på svaren från b e t o d l i n g s d i s t r i k t e n , framföres i första rummet betodlingens betydelse för sådana personer, vilka på grund av ålder eller nedsatt arbetsförmåga ej kunna u t l ö r a regelmässigt eller tyngre arbete. »Betor är enda arbetsinkomsten för äldre och barn innan koniirmationsåldern», heter det. Betiörtjänsterna äro även av stor betydelse för de vuxna söner och döttrar, vilka nödgats stanna kvar i hemmet för att sköta detta och det lilla jordbruket mot ringa eller ingen kontant ersättning. Vidare utgör betskötseln ett gott stöd för landsbygdens säsongarbetare, särskilt enär den i så hög grad kan utföras av hustrun och barnen. »Min m a n är tegelbruksarbetare, men det ä r mest säsongarbete, varför man varit tvungen att ha betor till hjälp; så har man kunnat reda sig själv och sluppit ligga kommunen till last», skriver en arbetarhustru. Av särskild betydelse är betskötseln för småbrukare och egnahemsägare, vilka h ä r a v i förening med egen betodling i stor utsträckning

191 synas få medel till betalningen av skuldräntor, utskylder o. d. Visserligen finns det uppgiftslämnare, som bittert klaga över betackordens allm ä n n a nedsättning under å r 1929 och ifrågasätta, om det kan v a r a affär a t t för sådan betalning förstöra kläder och riskera hälsan i leråkrarna. Men det synes v a r a en allmän mening, att det i alla fall är bättre att få något än intet som år 1926. »Skulle sockerbetsodlingen läggas ned, d å vore h ä r många småbrukare, som bleve ruinerade», är ett belysande uttalande. Ett a n n a t : »Skall sockerbetsodlingen läggas ned och den enda brödbiten tagas från lantarbetaren, så återstår intet a n n a t än att fara landsvägen och tigga». E t t tredje, som visar, a t t man inser sambandet mellan betpris och betackord: »Låt betodlarna få statshjälp, så k a n vi också v a r a med». Uttalandena från de s k o g s b y g d e r , varifrån betskötare v å r och höst regelmässigt pläga draga till de skånska betfälten, ge uttryck åt liknande synpunkter, låt v a r a att svaren få sin särskilda prägel genom arbetsförhållandena i dessa m a g r a bygder En ung flicka, som sköter ett litet ställe åt sina åldriga föräldrar, skriver: »Den största skada de kunna göra en stor del av dem, som leva i de knappaste omständigheterna h ä r i landet, ä r a t t omöjliggöra sockerbetsodlingen. Vad gagnar oss den myckna skolundervisningen, om ej samtidigt möjlighet beredes oss att kunna leva?» — E n grovarbetare meddelar: »År 1929 lick jag sockerbetsskötsel men arbetslönen var låg, endast 100 kr. per tid på helackord. Det m ä r k s för en arbetare, när en enda hundralapp blir borta, och ändå v ä r r e skulle det komma att kännas, om sockerbetsodlingen rent skulle läggas ner». — E n a n n a n : »År 1926 hade jag såväl som nästan alla grovarbetare här i denna t r a k t e n nästan inget arbete, ty betskötseln är den bästa inkomstkällan. Men nu de senaste åren har priset varit för lågt för såväl betorna som skötseln.» I ett svar från en av Kristianstads läns talrika egnahemsägare heter det: »Betodlingen har hjälpt mig och många till ett eget hem. Skulle betodlingen upphöra, så bleve det svårt för oss småbrukare och lantarbetare. Gör ert bästa för betodlingens beståndande!» F r å n Småland skriver en hemmason: »Jag, hjälper mina föräldrar hemma vid jordbrukets skötsel, men emedan vi äro många syskon, behöver jag förtjäna något, enär jordbruket inte lämnar något överskott till lön å t mig. Och i denna arbetslöshetens tid kan man j u här på landet inte få något arbete, om m a n icke en månads tid på hösten kan få betupptagning.» — En arbetare från samma län meddelar: »Enär här på orten saknas alla utsikter till arbetsförtjänst, är sockerbetsförtjänsten den viktigaste arbetsinkomst jag har under året.» — En annan: »Enär här på orten är ganska ont om arbetstilliällen vid tiden för bet- och sockerkampanjerna på hösten, ä r det givetvis ganska många både arbetare och mindre jordbrukare som söka anställning där, men med nuvarande sänkta ackordspris vid betskötseln är det mindre lönande.»

3.

Arbetstillfällenas omfattning och värde för sockerfabriksarbetare.

Lönestatistik för sockerfabrikerna. Inom den näring, som g r u n d a r sig på sockerbetsodlingen, flyta de statistiska källorna ymnigast i fråga om det sista ledet, nämligen förädlingsindustrien. Detta gäller icke minst i fråga om de socialstatistiska uppgifterna. Redan för å r 1912 upprättades genom svenska arbetsgivareföreningens statistiska byrå en ingående lönestatistik för hela den svenska sockerindustrien 1 , vilken statistik sedermera i sammandragen form fullföljdes för åren 1914—1921 i arbetsgivareföreningens under dessa år utgivna lönestatistiska årsböcker. J ä m v ä l sedan lär denna statistik ha fortsatts, ehuru resultaten icke delgivits offentligheten. När det nu gällde a t t för här ifrågavarande utredning erhålla lönestatistiska uppgifter för sockerfabrikationen, kunde dessa sålunda med fördel anknytas till en redan förefintlig lönestatistik och en med hänsyn till denna upplagd fabriksbokföring. Sockerfabriksarbetarnas antal och fördelning. Enligt nyssnämnda källor hade de år 1912 igångvarande 27 sockerfabrikerna ett arbetareantal, som uppgick till 11 408, v a r a v 6 695 dock hade anställning allenast under den ett par månader långa råsockerkampanjen. År 1914 uppgives arbetarantalet till 11492, men därefter minskades de anställda till och med år 1919, då sammanlagda arbetsstyrkan vid 26 fabriker uppgick till 9 795, varav 5 660 kampanj arbetare. År 1920 medförde 12-timmarsskiftens lagstadgade utbyte mot 8-timmarsskift en ökning av arbetsstyrkan med c:a V» eller till 12 350, v a r a v 6 955 allenast under kampanjen. För år 1921 rapporteras ett t. o. m. något högre arbetarantal, men därefter vidtog i samband med fabriksdriftens rationalisering (jfr prop. 82/1930 bil. J, sid *135) en successiv minskning av arbetsstyrkan, vilken efter hand bragtes ned till c:a s/« av 1920 års tal vid i huvudsak oförändrad tillverkningskvantitet. Arbetarnas antal och fördelning inom sockerindustrien under de senaste fem åren framgår av tab. 9. Vid sockerfabriksbolagens samtliga fabriker plägar vid normal betodling i genomsnitt sysselsättas c:a 2 000 årsarbetare, varav inemot hälften vid raffinaderierna. Under den egentliga sockerkampanjen i oktober—december anställas 5 000—6 000 kampanjarbetare, av vilka c:a två tredjedelar erhålla arbete allenast sex till å t t a veckor, medan återstoden arbetar längre tid. Dessa sistnämnda arbetare, vilka utgöra en övergångsform till de årsanställda, sysselsättas under längre eller kortare perioder mellan de egentliga kampanjerna med reparations- och byggnadsarbeten o. d. Av såväl års- som kampanjarbetarna utgöras det övervägande flertalet av män. De inom sockerindustrien anställda kvinnorna äro ej flera än 400—500. — Utöver nu redovisade arbeten förefinnes 1

Meddelanden från svenska arbetsgivareföreningens

statistiska byrå, årg. I (1913) n:r V.

193 en personal på 700—800 man vid betvågarna här och där på landsbygden. Ehuru kampanjarbetarna sålunda ha arbete och anställning under blott några månader av året, synes flertalet känna en viss samhörighet med fabriken och återkomma år efter år. Tab. 10 utvisar, att vid normal betodling det i genomsnitt blott plägar vara V»—1/* av kampanjarbetarna, som äro nyanställda. Vad nu sagts gäller år med normal drift. År 1926, då sockerbetsodlingen var så gott som nedlagd, sysselsatte bolagen utöver de årsaöställda allenast ett tusental extra arbetare. Under 1929 års kampanj medförde betodlingens reducering nedläggandet av fem av svenska sockerfabriks A.B:s råsockerfabriker, vilka eljest under säsongen sysselsatt c:a 1500 arbetare, varav några hundra voro fast anställda. Av dessa senare bereddes ett betydande antal anställning vid andra sockerfabriker eller tilldelades pension eller understöd, medan kampanjarbetarna i huvudsak hänvisades till att reda sig själva. Medeltalet anställda under 1929 års kampanj utgjorde, såsom tab. 9 utvisev, hos de båda bolagen tillhopa 6 462 personer. Närmare upplysningar om de sockerfabriksarbetare, som. år 1929 förlorade sin anställning genom sockerfabrikationens inskränkning, meddelas på grundval av från svenska sockerfabriks A.-B. lämnade uppgifter i efterföljande tabeller. Av tab. 11 framgår bl. a., att det 100-tal entledigade sockerfabriksarbetare, som av arbetsgivaren beretts annat arbete eller understöd, i större utsträckning än de övriga varit bosatta i de kommuner, där de nedlagda fabrikerna äro belägna. Tab. 12 framlägger arbetarnas yrkesfördelning, varvid ett starkt inslag av hantverkare och reparatörer framträder inom gruppen av »omhändertagna» arbetare. Dessa bo på jordbruksfastigheter i något mindre utsträckning än kampanjarbetarna, men äga förhållandevis oftare eget hus. De äro, såsom tab. 13 ger vid handen, oftare än kampanjarbetarna försörjningspliktiga, men per försörjare synes antalet beroende personer i genomsnitt vara mindre. Sockerfabriksarbetarnas inkomstförhållanden. Löneförhållandena inom den svenska sockerindustrien kunna med tämlig noggrannhet fastställas för en ganska lång följd av år tack vare avlöningssystemets relativa enkelhet samt förefintligheten av kollektivavtal sedan ett kvartsekel och fortlöpande lönestatistik under mer än halvtannat årtionde. Vid sockerfabrikationen användes ackordsarbete blott för vissa särskilda arbeten och spelar överhuvud en ganska underordnad roll; enligt för åren 1925—1929 meddelade uppgifter utfördes i genomsnitt ej mer än 8— 11 % av arbetet på ackord. I stort sett torde man få en ganska god bild av lönenivån genom tidlönerna, sådana dessa äro fastställda genom kollektivavtal. Lönerna växla visserligen för olika orter och arbetarkategorier, men utslagsgivande är dock den allmänna timlönen för vuxna 1 3 — 308102.

194 Tab. 9. översikt över antalet arbetare Medeltal Kampanj

Årsarbetare 1925

1925 Svenska Sockerfabriks AB. (18 råsockerbruk inkl. 1 komb. fabrik samt 3 saftst.)

2 302

4 366

Malmöhus län

därav landsbygden

2 699

städerna

585 Manliga arbetare över 19 år.

Kristianstads län

städerna

288 Hallands län (landsbygden)

222 Blekinge län (stad)

193 Gotlands län (landsbygden)

266 Raffinaderier (3)

därav landsbygden

• -••

299 Göteborg

385 Stockholm

178 Östergötlands län (stad)

130 Kalmar län (landsbygden)

213 Skaraborgs län (stad)

2 547

4 916

därav i Malmöhus län

Mellersta Sveriges Sockerfabr. AB. sockerbruk inkl. 1 komb. fabr.)

(3 rå-

Båda bolagen-' Samtliga fabriker

550 Kvinnliga arbetare över 19 år. 106

51 Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB. ..

58 Båda bolagen

109 Svenska Sockerfabriks AB.

Manliga arbetare under 19 år. 12

Svenska Sockerfabriks AB Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB. ..

12 Båda bolagen Samtliga arbetare. Svenska Sockerfabriks AB. Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB. ... Båda bolagen

2 410 249 2 659

1645 159 1804

4 429

5 037

2 040

195 vid sockerfabrikerna åren 1925—1929. a r b e tare

u n d e r å r e t , r e 8 p. k a m i a n j e Lr

a r b e t are 1927

M. llankampanjarbetare o. d.

4 272 4 223 2 766

3 043 3 043 2137

2 595 2 740 2137

417 348 295 53 — — — 16 17 4 32 32

—

—

202 202 — 230 — 197 —

53 12 5 7 11 8 6 18 18

528 310 243 67 90 76 14 8 41 22 57 57

7 082 2 619 6 549 6 643 5107 4 582 1348

4 241 4 327 3 263

3 997 1294

3 698 3 848 3 145

585 707 345 362 270 240 322 961

543 648 348 300 252 243 284 881

479 638 332 306 257 237 264 920

118 336 309 27 270 54 264 920

54 43 21 22 17 17 234

795 188 295 312

741 176 270 295

748 178 266 304

742 168 261 313

7 877 2 985 7 290 7 391 5 849

91 53 144

108 53 161

287 62 349

4 378 4 392 2 906

235 211

74 48

—

4 855 4 802 3 330

—

—

579 143 215 221

—

564 139 213 212

—

1927 S a m 11 iga ar b e t a r e

5 009 5 024 3 523

38 285

338 52 390

412 57 469

416 57 473

7 456 3 030 6 997 7198

5 663

857 617

315 60

8 313 3 456

7 790 8 003 6 462

196 eä •Ö

CJ

lO

o>

c-.

a»

co 1 ^

1-

|

|

|

|

,_, 1 CC

o

H

>o

t~ rH

O

a eo CM

04 CT

:d to

L'

c»

eo

t-

eo

rH

• *

CM

co

iO

CM

« 2 I

o

CM

H

H

•^

,_

cs

o

o

o

o

-i>

iO

-* ^<

CN

•*

er

en

00 CM

iCO

CD CO

CO <M

O

r>l

O CM

H •^ reo

C

eo

CM

co M OS

H

cc

O

"fl "* lC to

"OO

*** 2 ("•».J**

• 13

§'«

a0> sej £M d

o> o o **H

•> »CI<#

i—i

o»

t-

•<*

o

rH

o>

!sl o CO

OS

O

jf

(M

M o>

no cc

a

i—i

i—

»a

00 CM 05

r H

OJ

r H 1-H

CM

r H

r*H

I—1

r H

•*

|

|

| Cl

rH

IM

iO

O

|

CM

00 OS rH

1^

•*J

00 cc

on 1

CO

co

cC

i^

CO

CM

o

•H

—1

CO

eo

CM

so

1 CC

rH

!*•

1 OS

cc

cm l -

o

i—i

-* CT>

CO r~

T-

-* O

CM

"f

C

co

|

r-H

00 CO

CM

CM

1 | -

r H

eo

co r—

eo

•

O

eo

CO

CM

CM

sm

IX

O

—

cm 5

i O

ec cm « O ec —

eo a

eo co

» »c KS ec cc CM

»o F

ä

<M cm

t»

Cv

<M

i—

Tf

ec

00 cm os

r»

*-• "3

fc •a >c CO

O

go

r-H

r~ cc

<M

CM

"Sj "S

r-

o

1-

CC

iO

"* l O r -

CC

»c

eo rH

r H

•- ed

.***

CO

'c

C-J

l>

CC

en

ex

o

(M

en r^ >c -i »o a op a.

a

r^

C

"•*•

eo

co

1 1

I

1|"

I

>c co

1 I

OS

J3 > -«1

iC

CN

C I—

<-n CM •jS

i

-O

a 00

-.

ö »a V be

• a ««

S!** g T3

at »"J

•^

CJ »c

»0

CO

ec ID

\C.

en

t -

rH

•*> :§ rM o O ocä

M

<M •t

C

e(

er

cr

cT

iC

\£

c

C

C ec

h« CO

a- (N r cc ec »c:

TU

CT

T *

t^

•<*

I

t~

^

H

(C

CM

»o

•<*

CC

cc

co eo

em T*

T*

or

00 oc eo co

cc »r

r-

•rH

iC

»c:

QQ r C

oo

Ji M

-*

-# 1 1

1 o

va

©

••tf

-+ C

—

i

eo O CO

•^ s

—*»g en a

>

Ei i iai

S ~ * £1

*o 3 c)i o -

!

j

a-*S*5 5; a

s T. •* C

j

c

I

c<

S i £i i > | :i 5 s •1 c 1 CO 3 1 •= :Z

i

1!

T:I

"1 i

i i i

O H **

• g•>

•*• 7

<

c

•

a c a

• <i

fc£

^

:1

C3 c

o *>

"go c-

-

u

i

i c

i

«5. .

A ' T1' T I e

I £

:lf £>

1 j ) •*; 1 i

f

'"t 4 1 »t t

t t

:

n CJ

i

T [

3 1 £S

i 1 a: c) C

(H

rQ

rQ

^^

T c

: 3

•-c

OJ U

'c -g s«

a

et T c H 1/

*"? H

'

„

5 i £ w -<

C3S

rt

C/ t 0 cC r« C

^ -M

a •i c/

'•> u

6c

S eo o

•

a

i -i -

C>3

fl

rt 09 C ra

a3

t) P: 0i

«)

u M

a •o

-Q »H

1ir>

-3" *-|

O

\C.

a

I 1

4 8 *-' (•

Oi CM

CC CM

1 I 1

i

*•*

-

»O

CN

r-

J

<a •i;

C

CT K

a

»c

o«

3 CC

er

to

CC

CM CM

CM

»c

i &

»o

t> rH

•*

ec

o rH

-*

ec •H

H

>o

<r cc

.c

iC.

a 1 o 1

iC

<M

r> co -0

t> i>

S

i

•^

-3

t~

rH

<r~.

CT

\0

oc r- o ec 5

r—

C -i

iC

CO CI

i

1 Tj»

»c >c

cn

C

\T. K

eo

Cf

1 1

ö o o O

2 U3

197 Tab. 11. Entledigade sockerfabriksarbetare fördelade efter hemort. D ä r a v s å d a n a med b o n i n g s o r t inom Antal redoMalmöbus län Kristianstads län Blekinge län visade fabr.- I övr. fabr.- övr. fabr.- övr. A. Arbetare, som dr 1929 arbe- kom- kom- till- kom- kom- till- kom- kom- till- Andra beretts arbete vid annan tare muner muner hopa muner muner hopa muner muner hopa län sockerfabrik eller tilldelats pension eller understöd. 1. Arbetare vid 5 fabriker, som 1929 nedlagt sin 45

39*1

7*8 46*9

20*0

9*6 29*6

7*0

13*9 20*9

2*6

3 Därav på landsbygden

1 2

2. Arbetare vid vissa andra fabriker (å lands4 f antal 115 Tillhopa < 100*0 l /o B. Övriga

arbetare.

1. Arbetare vid 5 fabriker, som 1929 nedlagt sin 1191

248 Därav 207

| antal 1258 Tillhopa <! 100*0

34*8

21*9 56*1

6*1

14*9 21*o

13*8 17*6

4*7

på landsbygden 2. Arbetare vid vissa andra fabriker (å landsbygden)

manliga sockerfabriksarbetare med grovarbetarsysslor. Denna utgjorde omkring år 1912 0*34 kr., men hade till år 1925 ökats till 0*85 kr. vid fabriker på landsbygden Och 0*90 kr. vid sådana i städerna med undantag för Stockholm och Göteborg, där man betalade resp. l*oo och 1*08 kr. Dessa löner gällde till sommaren 1928, då efter en längre arbetskonflikt nytt kollektivavtal ingicks, varigenom lönerna över hela linjen ökades med 7 öre. För grovarbetare kommo sålunda timlönerna att växla mellan 0*92 och 1*15 kr., medan de för reparatörer och andra yrkesarbetare kunde stiga till l*io—l*33 kr. och för kvinnor nedsättas till 0*61—0*76 kr. (se Soc. Medd. årg. 1928, sid. 774). På grund av merförtjänster genom ackordsarbete (i genomsnitt för 1925—1929 9—12 % av lönesumman) och övertidsarbete (1—4 %) samt särskilda förmåner (2—4 %) ställa sig de faktiska arbetsförtjänsterna merendels något högre än de avtalsenliga timlönerna. Enligt Svenska arbets-

198 T a b . 12.

Entledigade sockerfabriksarbetare fördelade efter yrke. Sedvanlig sysselsättning mellan kampanjerna

Antal arb. för vilka uppA. Arbetare, som år 1929 beretts gifter arbete vid annan sockerfabrik lämnats eller tilldelats pension eller

Grov- Andra PenHantsionäoch Andra InJord- verka- n ä - dustri- diver- yrken (inkl. rer och re, bruksunder se rings- arb. allman arb. repara- idkare o. dyl. arbe- tjänst) siödstörer tagare tare

Jordbrukare

understöd. 1. Arbetare vid 5 fabriker, som 1929 nedlagt sin verksamhet

43 Därav på landsbygden

i städer

2. Arbetare vid vissa andra fabri ker (å landsbygden)

f antal

l %

100*0

l-o !

13*6

18-4

1. Arbetare vid 5 fabriker, som 1929 nedlagt sin verksam1116 het

33 Tillhopa B. Övriga

1*0 ! 10-7

50*4

1*0 ! 2-9

1 II

arbetare.

208 Därav på landsbygden

i städer

3 Arbetare vid vissa andra fabriker (ålandsbygden) Tillhopa l

antal

1 174

100*0

8*9

4*9

18*5

8*2

2*6

10*2 I 49-3

2-8

0*8

givareföreningens förenämnda lönestatistik utgjorde genomsnittsförtjänsten för kampanjarbetare (på ordinarie tid) 0*38 kr. å r 1912 och 0*39 kr. åren 1914—1915. Därefter skedde under intryck av krigstidens prisstegring en stark löneökning, vilken efter hand bragte upp medeltimförtjänsten ända till 1'fi kr. år 1920. Med deflationen följde lönereduceringar, om vilkas omfattning man får ett u t t r y c k därigenom, att enligt socialstyrelsens lönestatistik genomsnittsförtjänsten för manliga arbetare (inkl. övertidsersättning) utgjorde 0*96 kr. år 1923, 1*02 kr. år 1924 samt l-w—lio kr. åren 1925—1928. F ö r de sistnämnda fyra åren ävensom för år 1929 lämnas mera detaljerade uppgifter i tab. 14. Det framgår härav, att kampanjarbetarnas arbetsförtjänster under åren 1925—1927 höllo sig vid i medeltal 0*95—0*97 kr. per timme, medan efter träffandet av 1928 års avtal timinkomsten ökades till 1*02—1*04 kr. Bland årsarbetarna, vilka innesluta ett relativt stort

199 T a b . 13.

E n t l e d i g a d e s o c k e r f a b r i k s a r b e t a r e f ö r d e l a d e efter f ö r s ö r j n i n g s p l i k t och fastighetsinnehav.

Därav arbetare, som Därav arbetare med bo å jordbruksfasligAntal försörjnings- het, som äges eller plikt brukas av redoäga annan visade fastighet föräldrar A. Arbetare, som år 1929 be- arbeantal arbetaren el. svärpersoretls arbete vid annan socker- tare antal ner själv föräldrar att arbefabrik eller tilldelals pension förtare sörja ' eller understöd.

Övriga arbetare

%

1. Arbetare vid 5 fabriker, som 1929 nedlagt sin verksamhet

8*1

36-9|

61 55*o

Därav på landsbygden

18*2

27-s

i städer

5*6

39*3

55*1

50-o

50*o

431 37*4

63 54*8

239 20*0

850! 71-4

Arbetare vid vissa andra fabriker (å landsbygden) ... 115

Tillhopa B. Övriga

86!

arbetare.

1. Arbetare vid f> fabriker, som 1929 nedlagt sin verksam-!

het

J1191

679 1766

7*4

1-2

Därav på landsbygden

i städer

: 984

Arbetare vid vissa andra fabriker (å landsbygden) ...

fi7

15*5

54 26-1

118 57*o

568 1511

5*7

I*l! 185 18*8

732 74*4

7 10*4

9-01

45 67

20|

1««| 248j 19"!| 895| 71*il

32 Tillhopa I 1 258 711 1849

7*6

9 13-4

a n t a l yrkesarbetare, synes timförtjänsten i genomsnitt ligga 10—15 öre över kampanjarbetarnas, medan timinkomsterna för dessa senare synas v a r a i huvudsak typiska även för »mellankampanjarbetare» o. d. — Vad n u sagts gäller uteslutande manliga arbetare. E n bearbetning av löneuppgifterna för kvinnliga arbetare synes utvisa, att dessa under åren 1928 och 1929 i genomsnitt förtjänade 0*74—0*80 kr. i timmen. Åtskillnaden i inkomstavseende mellan manliga årsarbetare å ena sidan och kampanjarbetare å den a n d r a framträder klart i tab. 15, som redovisar vad sockerfabriksarbetet i genomsnitt ger de båda grupperna per å r räknat. Medan årsarbetaren i medeltal tjänat 2 500—2 700 kr., inskränker sig kampanjarbetarens inkomst merendels till 400—500 kr. under de tvenne månader han plägar ha anställning. Men detta belopp torde motsvara minst dubbelt så mycket, som en manlig betskötare k a n förtjäna 1

Arbetaren själv oräknad.

på ungefär lika många dagsverken. Visserligen drivas sockerfabrikerna under kampanjen dag och natt i varandra avlösande skift, men såsom förut nämnts, äro dessa sedan 1920 års arbetstidsreform ej längre än 8 timmar, medan ute på betfälten den normala 10-timmarsdagen under -ackordsarbetets sporrande inflytande ej sällan torde pressas upp till 12 timmar och däröver. Ehuru sockerfabriksarbetarna till antalet ej motsvara ens tredjedelen av betskötarna vid normal betodling, uppgår fabrikernas totala lönekonto till 9—10 milj. kr. per år (varav 2A vid råsockerfabrikerna) eller ungefär samma summa, som ovan beräknats för betskötselns totala arbetskostnader. F. d. socker fabriksarbetares uppgifter om sin ekonomi. Det är under sådana förhållanden naturligt, att landsbygdens arbetare o. d. skola föredraga kampanjarbetet framför betskötseln, när valet står dem fritt. Kampanjarbetarna torde också i genomsnitt stå på en högre ekonomisk och social nivå än betskötarna. Därom vittna även svaren på de frågeformulär, vilka, i syfte att utröna de ekonomiska konsekvenserna av sockerfabrikationens inskränkning, tillställts 511 entledigade sockerfabriksarbetare och av dem besvarats till ett antal av 189 eller 37 % av de tillfrågade. Av de sålunda ifyllda frågeformulären hava 58 visat sig vara besvarade med sådan noggrannhet, att man på grundval av desamma kan rekonstruera vederbörandes arbetsliv alltifrån hans deltagande i 1928 års sockerkampanj. Eesultatet av denna undersökning åskådliggöres i diagram II, å vilket för var och en av de redovisade kampanjarbetarna redovisas arbetsanställningarnas art och arbetsförtjänsternas storlek under 14 månader fr. o. m. okt. 1928 t. o. m. nov. 1929. Av de redovisade arbetarna voro 16 bosatta i stad och 42 på landet, därav 39 på skånska slättbygden, 1 i skånska skogsbygden och 2 i Småland. Av landsbygdsarbetarna bodde 9 å eget eller föräldrarnas jordbruk, medan 7 ägde annan fastighet, av stadsborna voro 2 egnahemsägare. Åldersfördelningen belyses av följande uppställning: Ålder, år:

20—30

30—40

40—50

50 och däröver

Antal arbetare

13 Dessa kampanjarbetare voro sålunda förhållandevis äldre än de förut redovisade betskötarna och utgjordes i större utsträckning än dessa av lösa arbetare. Deras genomsnittliga arbetssäsong under redogörelseperioden var emellertid av ungefär samma längd, nämligen 31 veckor. Huru denna och den därunder intjänade arbetsinkomsten per »levnadsdag» växlade inom olika åldersgrupper, belyses av följande uppställning: 20 — 30

30—40

40—50

Genomsnittlig arbetstid, veckor

Ålder, år

50 och däröver 29

Genomsnittlig arbetsförtjänst per levnadsdag, kr.

6*15

6*41

H*o3

D&tgr. IL Arbet^sä^origeroch inkoiiistuåilu t Be&sköbseL 2 ^ DiA/ängsarbefe 3 m II nu if un TräfZffårcbsarbefs t Anna/ lönearbefe ijorebbruk 5 +• i +i 11 + FaArbksarbefe 6 rmn nn TegelöruAsoirbeie Arö:s änber Arbsn.%

( å r

dec

ar6.

7'- +1 - $ten~ocfb väx/arbete fo.banarbefe) 8 Torvarbefe Su u u u (jrovarbjijaräZaffn. Co. byffffruxobsarb.) /O xxx x KajTipaTyärbeibe X Annan sjysseZsäbfrufzff

jon.

dec.

ok£.

7ZOV-

x x x x

K" X X X

jb-boret egef fföräZdrarselsväfforä/drarsJjordbrufz. af'offeranna/i fas£f^/tet'. Arbebsbäs/ief CeL.sjuAzfoni)iifo?fLr?tes ge/io/n aubrobb i bzsz/e.

TTzars

febr

april,

* z ^

yii£&

juni

772^7/

o/X£. now.

seob.

nav.

Otä.

TasOffTijeZsinne/i.

/Skånska•

20 J

>< x x x x

xxxx> x x x x

28 XXXXX ' X X X X xXvxv> x x x )

^\*-\r\r\

XXXji.

6 9

a f

-t-4-

H

x x x x x /xxx-, X X X X X <-xxxx xxyx> XXXX xvxx: XX Xxxx: ' X X X ) •

J U C* «J j u

VJ U 1 I U U U -t

I-4-I-H-

98 X x x ' X x

X X X X i

l-t-l-t-

99 X X

«-xx X

- ( - t - 4 - 1 - 4-

22 XKxyy

<.>< x x > x x x x < X < x x x f x x x > X

af.

2 9

af.

V X X

20 ÖO

S7

JÖ.

af

37 30 25 32 53 58 28 39

37 JÖ. af af

52 Vt

96 JÖ-

32 J ö

56 3¥

37 99 98 92 62 97

99 30 57 52

SS /Skåszsfe. '. 56

\

af

¥7

U O

l

/ u

u

G?ec.

/feÖA*

y^^

ajorbb

mrzrs

772^

aiiff.

/vV3&

jum

sepf

ö/fef.

t\r^

i-\r\r\

^v^\ r\ r\ n, r\ r\ r\

r

r\r\r\

72^?^.

Arb s 71?

J U U U

L l U i l U

1-4-

U VJ VJ VJ U V J V J V J

X X

XX XXXX) X X x> xvx> ' X X X X < <XXXX> X X X X ' C x x x x Xxxxx- c x x x x ; >-xx x x x x > x < X V x > ' x x x X > x xxx> xxy> x x x X X X xx> xxxx X X X x XXXX x x x x < x x x x x x x x XX) X X x"X X X < x x X X X .<X x x X X X X X X <xxx; X X X

-1- 1--I-+-

1-4- 1 - * -

< X

< X X X

jb. afjb. jb. ar.

< X

X X X

X - X X

-4- 4 - I-4-I-H-»

A

r\

r\

i \

r*

\l

\J \J \i

r\

»

-

„ ^. ~ ^ n. ^ v» v» t » •

1- - 4 • -

- t - -4-

—

-1- H -

•+->,

1- - + •

X

X

x X x

x

y > X

X

X X X X X

V

X X

X

X "< V

X

-1-

>JVJ U

\J \J

H

X X X

x x x

X X X >

xx; f x

x x

X

X X

X

X »

l\JVJW\J

A A n A A i i n n f i A A

a a a n n a "\r\r\f\r\t J U U U U U U V

, u

u

u

t

i i n i i n n r t A n

rv

vJuuuui'ULiuin.

J VJ VJ VJ J «-# \ J W ».

v/v*

o J

- 4 - 4 - - \ 1 U «J

r. *% ^ » s\

n r\ r*

'UUUUVI liiiiliiiitiii

VJ VJ u U

U V / V / VJ v r

r

/-v * - \ r »

" "*

n r t n n n

V J U U JVJVJVJVJU

mmnilllll iiimiimni

HilhlllHUDf

. A A A A z - i A A

-+—

UvJUUvJ JvJUvJvJ _ X * X X . X t><.

o rv *-» rv/-v

IIHWI»H)H<HtlHHHIH

xtxlcxxx O v J j u v j VJvJ"VJ > J L . V J V J V J V J ( J V J V J v J U V V J U U V J V J ^ v J V J U U V J l v J V j v j v J V J v l y v J U V J v J v J j v J V J v J v J v J

W J U U U v J V . 'VJUVJVJ U V ' U L / V J V J

*-H • " •

n

r» a

1- - t - -

+ 4

— 4• H

-

n

n

f\ r \

* \ r \ r\ k- A

* - H

H

r\

rv.

liv

x v i( i . X Y K •yxy xyy y ^ x x v y

»

^- H

--\

- * -+•

H- 4 - - - t - 4

1- 4

-t-

J \J \J KJ J

1 IHIIlllli.illlil)

IIIIIMHI/HMI

•VM

\4- - 4 OV^VJVJV/VJVJVJVJVJ L

-4-

v o

I U U U

i^ u u u t

— I

—

•4-

(-

! - - - • + -

V J v J v J v J l / v J v J V J V J v J -<1

. _. _

VJVJ

--

v/UDUUvJUUvJvlLII

y u u U L »

U U v J L | U v / U U U k -

+ — 4 — -H

-\ rv .-v n r\ <"> i-> f i r > ***i i-> 1-1 r-i o rv r — 4-4---H-4-

" --

- -I

X X

—4- + —

r\ r\

1-4

r\

r\ » • • » • • • •

4- 4 - — 4 -

—

% r* r\

r\ •v r\

r\

r\ r\

r\ /-» / - rv / - \ / ^ / . rv r \ r \ t

— 1 -

1- A

-t- —

- 4 - 4 - -

1- H

h 4

+ + —4 •H>

4-4

4- H

1- -1

-+

-4h4-

-4-

4- -4 — 1

4 -

—

4 - -44- 4 -

U U U L

VJVJVJVJVJI/V

VJ VJ VJ w

\J u »

O

«J u L> c

<J

o »JO*-»*-

•J VJ u

c

U U U l

ri

1—+

h -4-

1 -%r\*^'-^/^''k/-^^/*>^>

X

\J

- • 4 - 4

x x x

VJ O VJ V 1 VJ VJ VJ VJ VJ VJ VJ VJ

VjvJvJV-vJvJVJUU UvJUWUv/UUi

1- — JJ

1- 4 4- —

v-' VJ O O Ll >-A_i VJ VJ Uf-J t/vJ O U1 J U V J U U U J l

h -+-

Y •¥ X X

c\ c\ r\ r\C >

r\r\r\C\r\r.

viiiiimmtiH

X X

e\c\r\r\t\t

I J V J V J V ^ V J V <vj n ^ - i n n n n V J U V J L ' V J U U V J V / U V J U V J V J V J V J V J V J W ' J V J V J V J V J V J KJKJKJKJWJVJ^JKJKJUV

O A A U O

^ n n n n r

X

VJ \J 1 t VJ VJ VJ J U U U

U

\.

' U U U U

>J v» v v ; u u i

•4- H

- - * • - » • -

X X X

X

X X

>

u

X- 'y

X X X X

I A A A A A

lAnno'"

—

— x xN C X X X o x x x )f X X X X X X < X

X

— 4

H -+•

1-

<J VJ U V / V 1

r X X X ) X XX

c\r\r\ r v i - M - i n n r i f > r v r > r « r v /

•\nr\rinr X

> v

X X

JVJVJVJVJV.

n

r \ r r\c\c\r\r\fo.c\r\

-)r\r\ \J J VJ \J \s w

U V / U V 1 C/ V

<J u u u

X

r\ A r v n r\ t \ r \ r\

^ n

' **" " ***'

X X

- + -*- -

x

X x

UUvJVJVJ

-4- 1-4- 1 -4 - 1 - 4 ^ 1 4 - 1 - 4 - 1 - 4 - 1 - 4 -

x-»X

X x " X X > r X X

KJVJKJKJ\J m m

n

X

4 - -4- •-

h -1-

-t-

X

X X

X

X)C X X X ,

y

X X V

X

I - + I H- I-+ 1-4- 1 - M - 4 - I - h 1 -t- I H - I-4- 1 - t - I H i - t - l - t - l - 4 - 1 - 4 - I H - 1-4- 1-4- 1-4

X

x x x f X X X X < x x X:r x v x x - x x x x X X >: x X xX x

<

\ n n r v A A

m Miuiinm

xxxx)

x

r\nr\rs

J O U U '

X X

x x x xk X X X x x x x xxx>

X X j b .

X X

l A r i n A f n n r \ n A / -

»ft — ^

4-1

' \ r N - * * ^ ^ \ 0 / > ' ^ ' ^ N i * * ^ ' " * * ' * ^ *™*t **"i'^V">' •**> •***r\r\r\rsnr

-4- 1-4- 1-4 1-4- 1-4-1-4

j u v H - l

H U ' J U U U

m i l

- W ' U V J V J U V J VJ U V J v J V J V p v J U VJVJ

• v v A o n

X'X

r\r\r\n r

- i n n ^ i A ' l A n A r i A

H-\ -lx X >

n n o / -

A Z - v A A A A A

-vrvrvrvrw r\

/ U U V U l / U U v J U v. VJ VJVJVJVJ V J V J U V J V J V . V J V J V J V J V > | J V - ' V J V . > V J V J / V J V J V J V J V .

VJUUVJVJIJVJVJVJU

- 1 - 1 - 4 - 1 -4-1 - 4 - 1 4 - 1 4 - 1 - + -

l

-\rvn

r\r*r\r\f\t,\

u

r

xxxx* X X X X " . c

X X

22 •s/bogsbygden

Sm nZancZ 57 i *>* 58

av uncter *V t 7cr. • roo- fy:99» * 5:00 - ö:99 " 6:00-6:99» 7:00 - 7:99 TtT. 8:00-6:99 » 9:00-9-99 " 10:00 /c/: ocn däröver.

/$2S

U U U U U L 1 4 - 1 - 4 - i -4-1-4-14

X X X X

X X X X X

90 V 7

u u u u o

+ U VJ \J u o + 1 4

>

yj SJ Cl o

X X

:

j b .

u

w

< X X X )

bevnajdsaZag

HtHH

X X x

SrWnsha • öläbtbyffdjen

1-4- 1-4- 1 - — 1 — V - 1 — V - 1-4- 1-4- H - I-+- l - 4 - l

\-v i - t - H - l- V \ - V - 1 —*-' - 4 - 1 - V - 14

• 1+1+1U

3+

en ui/zo/risbper

n-r \

-\ n.r^e-.n

i-t- 1-4-1-4-1

1 - 4 - 1 4 - 1 - r - i - 4 - 1 - 4 - ' -t- l - t -

SS 60

ffirancbe

-\rv/-^A r v r

.-v \-+

4- 1-4- 1 4

n

c Arbete ä-t-— + -

J U U U

93 It

2. AvLö/iirige/zs /höjet.

sbäfbar

i/SMnerockar&n^

/&2S

/S>26

/SS91

ocTl

/. Arbetets

soc&srfaörlfcaröet^

4 JVJU

UvJV/UvJU

_.

201 O

>

©

C

i

©

r

O

I

H '

0 O

5 O

H

—

I

©

I

<*N

os

os

cs

I

rH

O

i-H

r-H

i—i

i—i

©

»—i

i—I

©

©

©

0 C

©

i

r

H

0 O

r

O

I

H

I I I

-

*3

u >

O

O

O

rH

Cft

A

F H

rH

rH

Ö

©

r

I

1 II

-J ©

I 1

©

©

r

H

©

O

r

H

H

©

O

cs

fH

-J

O

vV

os

os

o a o * » 0 " » o s o s o o o : o o

!

Ö Ö Ö Ö Ö Ö Ö Ö Ö Ö

I I

b

•s «H

00 1-4

05 H

CM

CO

i—1

r H

r H

• H

CM

O

r H

r H

CN

en H

O

CC

O o

CO

>o

(0

r H

r H

r-l

r-l

r H

r H

rH

r H

IN

CO

CO

CO

O

O

O

rH

,—I

pH

rH

rH

CTi

VO

t—

r-

rH

rH

—

O

"" -

—1

r!

-H

oo -9

•o O

r - CS

«•-

*a

'***—-" -a _: .s >ensk sock ärbruk i samt 3 safts

1-33

-, *-* vu bO

• ; ft rt :

rC

rQ

•a bO

>>

a

."J

. '

- I

MV

-C **3 CO

3 T3 :C8

CO

•fl

iO

* cc

a

r—t

**3

2 JS a

:c«

icS : s j » g .Sj

"ti

*"^

rH

"" '

(H

CO —

M

O J3

«?

o«

•rB

<a

-

*S

*H

X •O

S

*0rS

B *3

CO

T3

•

o fl

t>>

*-i

! » J J

U

« «s!

"2 "o **»

e .£5 :CS r—"

* « r l CO

J2 co « ~ — C/3 r. ^

rH

:c« rH

bo t_

—

-H

ea

co O

cS >rf SÖ C/3

CO

•S°23r •3 3 s ss aa « JB o *3 ' E cs o CC

b o . — . **H

-» £ 3 a * " Ö -H

202 O

© ©

ro

oi

CM -rJV

rH

CM

CM

CM

<

—*

A3

-

m

© o

3 r-

*"'

£

rt rt rt CM

s M

oo

o

cc

>C co

CO i o

© oo

CM

r-t

CM OS rH

00 Tjl

"*+•

CM

CM

CM

00 00 CM

tCD CD

CD

CO

©

©

h -<4< lO

CO J)

© O)

CM O)

CC o

oo -

to

a

io

CM

CM

CM

CM

Od

CM

OJ "•* CM

lO lO •<*

O CO r-J

lO T<l CO

t^

<-i

os

os

as

O CM »O

rH

CM

CM

CM

CM

CM t^

-H rH

rH CM

*ä*

s

— 2"j H

— *

CM

en

CO

©

0D

rH © T-\

co

i CM

00 CM

©

eo

00 •vf

CM CO

i

cc co

oo

©

00 CM CM

•n

io

CM

CO CM

CM

CM

CO CM CO

i !

CM CM

i

©

!

CM

CM

CM

rH

CM

"*

CO CO 00 r-i

CM <—l h rH

© y-4

CM

TH

*>

OS

CM 00

OS »O CO

CM © CM

CM © CM

»t*

os

O) rH

CM

CM

r-<

CM

CM

*•"•'

lO CM rH

00 © m"

CO CM ©

lO

CO

rH

00 iO

-V*

CM

CM

CM

CM

CM

CM

CM 00 •vt

© -rfl K)

© -V# it)

CM CM -*

CM CM Tji

CM ^}i

CO »O

t>

r« B

a

a

CM CC

©

£

rt -

co

H © t -•

CU

«H

a

m

-<# CM

a

CM ©

CO

CM

kO

rH

rr

CM

rH

CO

CM

CM

OS

o

CM

-^

© CO CM

© CD CM

CM

r-t

CM

CM

CM

O

co co

-<* ©

CM

CM

©

kO CM

i -rjv OJ Ol

OS CM

CM r-i

kQ

"«* ©(O

r-l CO

lO -*

T-l ©

eo

-*

©

-*

Tj< •* CO

1 CM

oo

©

OS

i -•

o

CO

•^

rH t -

-v*

C3 i-,

to

»o

ffi

ec

-r)l

h

cc

cc

CO

os

CO

lO

tCM

M co

t> Th CM

rH © CO

co

1 1

©

rH

CO

r°

i> CO

iC

CM

00 CO

CO

-* »© »o

•v*

CM

CC

CM

CM

lO

SM

O

00 <

- i co

-* CM

00 CM

1 1

1 C

P.

M

b

io

P

CM

r*

at

m

co

cc

CO

00 T?

-* iO

-rH IO

©

rH

rH

CO CO

CO -H

|>.

CO

CO

oo CM

f CM

rX

0)

| •rjl

-

•<H os

rH CO

CC «o

CO 00

io

co

•*

co

co

— lC

OS CO

OS rH

•* CM

co CO

o) CM

OS

•«*

CM

rH

kO

*"i

95-

00 T CO

-* CO CM

CO © OS

© "T* -^

iO

CM

CO

©

co

CO

»S"

©

io

co

kt:

cc

1 1

rH

^

kO

^

kO kO

kO o

oo

i-~

r-

t»

rH

o

os Tji

|>

©

oo ©

o t> cc o

rH CM ©

00 CO kO

lO CO L^

CM

CM

Ol

co

oo

© OS —

Ol

kO

cc

TjC

+J

CO

s •c CH *H

CJ

«•*) •*r,

to

"a

cS P.

S

CM

CM

CM

h kO

CO 00

lO "•#

M C CD

«w 09

B 80

—

O

a>

rt — a r=

CD

cc co co

en

rt v. ort

~. 03

CS •X

£

-

1 VJ

CM

IH

co

CC 00

00 CO

t-

io CM CM

co CC CO

oi t-4 CM

CM

CM

CO

CO

© r» lO

CC tO CO

1(5 ©

M iC CM

CM CM

no o-

nr

r>

rH

»C

os CM

c

xo CM

OJ

T-i OS kO

CM

oo CM

eo

CM

T*

cc

C

kC

-A fc» ©

t^

2 ^ 00 cr.c >r.oco cr

t^

CO

CM

CM

ifj 00 CM

CO 00

o 00

rH

o

CM

Ol

CM

Ol CM

CM (.v

-t ©

Ii*

00 CC

©

©

CM

CM

CM

CM

O 00 ©

© L-H4

HO

co "*

© l OS

CM

CM

CM

CM

CM

CM

CO

CM

CM

(M

Cv

3>

t00 CO CM

t» © -* CM

CO © - t CM

O CM OO

it)

C

O 1-

te r-

0^ CC

CO

CM iO CM

c-

iD

cr 0 cr.

CM

c?c

CM

OJ

CM

••* CO »O

i^. rH kO

—^ © lO

CM rj< CD

© CO CO

O* CO CD

CM

CM

CM

CM

CM

O.

oo

cc

-

c

CD

CM

O-

M

CO

CD

©

>o

ko

r-H OS CO

© © -r)

© M kO

CM

OJ

Ol

CM

rH

!C

rH

-i ©

00 CM

no cc

co

CM CM

00 CM

>r cc

I

CM

O

cr

cc

CM

I—

iC

©

•<+

c-

as — -<*

CM

ir kO

rr

ir

os

lO CC

iC

cc

C£CC C_

o.

CM

o

CM

CM

05 CM

CC

CM

<tf

©

kS — t^

c

©

CO

a. o

kO

«<* o

t^

°o *ti ™

bO r

Ö CU . * - * - * "r

)

*2 uO £r = <u co

CO

a

T C' . a

S • 03 z

B

A3 C

JS

z

:i

s c-

A3

1 i* E a 4 ( j — z

It

u

cS

-Q

C

•ö

"fcr

§ 25

rr? A : 1 *a

B1

c

iC

bo

"C . c>

"SS* •S.Bi

c1

AS

B

0 •J

[jj

e

^

C CO

A3 C

J5 rH

fc. r H os . o M •SÄ —

t C

i z i a r. 2 "c z• •a K ' _2 — c c c r 2 -i 0 ^3 c >

•j

••a

z

C

.2 o

z

O

rQ C8

£.-* :

cu Abo 3

CU

0) r«

•c E : •o o :

'fl'

"c

ii ^ S i• »^ . r M

© M

CM

» a tcr,

rr

©

o

kO

CM

-5

CO CM

Ol

L-

© CO

z r

c:

I

ei

i t/

t

"c •

co . a

•

r* M fl

: .

**5 c

*--( r-

bp

r

, ti

1 t0 ' X

•2--Q •

z

E u : A-

er -

Cl

2T

9 g g

a ao :; co

c.

•2°2i-

CO

c

u

o .2 o

-. . - a *.'S-A* JH •- 1 ."2 c ^3

u

ct> j j

t)

"SS

c

ja

g

c/

°*3

203 Liksom förhållandet var med betodlingsarbetarna, nådde även för dessa f. d. kampanjarbetare arbetsinkomsten sin höjdpunkt i 30-års-åldern för a t t därefter sjunka i mån av stigande ålder. Medelinkomsten för dem höll sig vid 6*34 kr. per levnadsdag och låg alltså 42 % över betfolkets (4*46 kr.), vilket i stort sett återgår på den skiljaktiga lönenivån mellan å ena sidan industriarbete, å den a n d r a jordbruksarbete. Visserligen finner man, a t t även de förutvarande sockerfabriksarbetarna sysslat med betskötsel, dikningsarbete, torvarbete, trädgårdsarbete och a n n a t lönarbete inom jordbruket, men till övervägande del ha de inriktat sig på arbete i tegelbruk, vid fabriker, vid väg- och husbyggnader o. d. Vid dylikt arbete ernåddes i vissa fall arbetsinkomster uppgående till 7—8 kr. per levnadsdag, men sällan förmådde förtjänsten härvidlag stiga så högt som arbetsinkomsten under 1928 års sockerkampanj, vilken av a r b e t a r n a merendels uppgives till 8—10 kr. per dag. Man finner också av nedanstående uppställning, att de V» av arbetarna, som hösten 1929 ej kunnat finna ann a t arbete i stället för sockerfabriksarbetet, i regel måst nöja sig med väsentligt lägre dagsinkomst ä n detta gav: 19

Tidpunkt

2 8

okt. | nov. dec. A r b e t a r e i arbete"! a n t a l (vid m i t t e n a v ? resp. mån.) J index Genomsnittl. in-1, k o m s t p e r Iev-( n a d s d a g av d e n - (. na arbetsanst. J

2 9

jan. febr. mars april maj 1 juni | juli | aug*. i sept. okt. nov.

31-

7*51 7*49 7*22 5*94 5*52 5 0 3 5*51 5*48 5 6 8 5-88 5-73 5*35 5*2 2 5 5 9 ,

74 I övrigt synas de båda talraderna antyda, a t t de här redovisade, p å stads- och industriarbete inriktade grovarbetarna haft det svårare att finna arbete, särskilt under vintermånaderna, än den förut berörda med jordbruks- och landsbygdsarbete sysslande arbetargruppen. Men e h u r u arbetslösheten inom den förra gruppen sålunda varit större än inom den senare — eller kanske just till följd av denna omständighet — har lönenivån bland de mera industriellt betonade grovarbetarna under den döda säsongen i stort sett sjunkit väsentligt mindre än förhållandet v a r i t med de visserligen proportionsvis flera sysselsatta inom jordbruksgruppen. Även vid dessa stickprovsundersökningar framträda sålunda de karakteristiska särdragen för å ena sidan jordbrukets i stort sett oorganiserade arbetsmarknad, å den a n d r a den organiserade arbetsmarknaden inom de industriella näringsgrenarna. Liksom förhållandet var bland betodlarna och betskötarna, har givetvis även bland sockerfabriksarbetarna arbetstillfällenas minskning haft växlande betydelse för olika grupper och individer. Till komplettering av vad i detta avseende k a n utläsas ur den förut meddelade statistiken,

må här nedan anföras några belysande allmänna omdömen, hämtade ur de inkomna besvarade frågeformulären. Följande uttalanden härröra från förutvarande kampanjarbetare vid en nedlagd fabrik i stad: »Undertecknad, som varit med i barndomsåren såsom betskötare och senare vid fabrikerna under betkampanjerna, har varje gång betodlingen blivit inställd fått försämrad ekonomi. Det är mycket svårt att under oktober och november månad erhålla något arbete på landet, utan därest betodlingen upphör, blir det att gå arbetslös.» — »Den normala betodlingen har stor betydelse för min ekonomi. Nu när det är så stor arbetsbrist året om, får man vara nöjd med en säsong på året, men när den också tar slut, är det sorgligt. Så betodlingen har stor betydelse för alla sockerbruksarbetare.» — »Undertecknad, som varit anställd vid H. sockerfabrik fyra somrar som kampanjarbetare (svetsare), kan vitsorda, att det är svårare för sockerfabriksarbetare att erhålla annan anställning nu än 1926; det finnes arbetare, som gått arbetslösa sedan permitteringen skedde den V« 1929.» — »Jag är ägare av ett litet lantbruk, som föder 2 kor, så jag måste hava extra arbete borta för att få debet och kredit att gå ihop. Därför har det varit så bra att få arbete på sockerfabriken.» — »Genom dikningar och nyodlingar har jag haft stora utgifter för mitt jordbruk, men tack vare min extra förtjänst vid sockerbruket har jag kunnat göra dessa förbättringar.» Från f. d. kampanjarbetare vid en fabrik ute på landsbygden skrives bL a. följande: »Jag har varit kampanjarbetare vid K. sockerfabrik sedan 1911 (icke 1926 och 1929) samt tillika banarbetare vid en järnväg sedan 1920. På grund av betodlingens nästan totala inställande 1926 och därav minskad transport vid banan, vid vilken ligga fem sockerfabriker, hade jag då endast 2 månaders arbete och förtjänade 300 kr. mot annars 900 kr.» — »På grund av inställd sockerbetsodling hade jag inget arbete och var i behov av arbetslöshetsunderstöd, men på grund av mitt jordbruk om 2 Va tid fick jag ej något.» — »Nu som år 1926 får man gå sysslolös, på grund av att inget arbete är att få, därför att ingen lantman har råd att våga på något arbete utan det allra nödvändigaste. Så jag anser, att betodlingen är av största betydelse för min existens.» — »Såväl nu som år 1926 är det endast små tillfälliga arbeten man kan få än här och än där; nu sedan vägkassan övertagit vägarnas underhåll finnes inget vinterarbete för s. k. lösa arbetare. Därför anser jag, att betodlingen är av största betydelse för vårt ekonomiska bestånd.» — »Genom sockerbetsodlingens upphörande 1926 förlorade jag 600 kr., för 1929 har jag förlorat 400 kr. genom att sockerfabriken icke kom i gång.» — »På grund av att sockerfabriken ej gått har jag haft 500 kr. mindre inkomst än vanligt, varför det vore lyckligt, om sockerfabriken kom i rörelse nästa år.» — »Min ekonomiska ställning år 1929 är betydligt sämre än något föregående år, t. o. m. sämre än 1926. Och jag anser orsaken vara den inställda driften vid sockerfabriken, där jag annars haft min

205 huvudinkomst.» — »På grund av att jag ej erhöll arbete som kampanjarbetare år 1926 och ej erhöll något annat arbete, kom jag i dålig ekonomisk ställning, så att jag bl. a. måste låna penningar att omsätta egnahemslånet. Detsamma är förhållandet för mig i år.»

III. Undersökningar rörande sockerbetsodlingens och sockerindustriens ekonomiska och sociala betydelse å vissa orter. 1. Lokalundersökningarnas syftemål och utförande. Undersökningsplanen. Den statistiska undersökning, för vars resultat redogjorts i det föregående, har visserligen varit ägnad att ur åtskilliga synpunkter belysa sockerbetsodlingens och sockerfabrikationens betydelse för beredande av arbetstillfällen m. m. Likväl har man nödgats konstatera den begränsade användbarheten inom här ifrågavarande område av den tillämpade undersökningsmetoden, nämligen utsändande av frågeformulär per post till de olika kategorierna av tilltänkta uppgiftslämnare. Från fabriksbolagen och de större betodlarna ha visserligen på det hela taget erhållits tillfredsställande svar, men i fråga om kampanjarbetare och betskötare ha undersökningsresultaten närmast bestyrkt det kända förhållandet, att man här har att göra med samhällsgrupper, vilka ha mycket svårt för att själva uttrycka och framföra sina uppfattningar och bekymmer. Vill man härvidlag ernå ett vidare och mera djupgående undersökningsmaterial, nödgas man använda sig av andra undersökningsmetoder, i första rummet s. k. agentundersökningar, d. v. s. utfrågningar genom utsända reseombud. Av arbetstekniska och ekonomiska skäl måste verksamheten i regel koncentreras till ett fåtal utvalda orter, varigenom undersökningarna få karaktären av lokalundersökningar. Dylika ha i åtskilliga fall kommit till användning inom den svenska statistiken, exempelvis vid emigrationsutredningens »bygdeundersökningar» samt vid de undersökningar å 49 orter, varav 37 landskommuner, vilka av socialstyrelsen anordnades till komplettering av den allmänna arbetslöshetsräkningen den 5 maj 1927. Genom att anordna dylika undersökningar på ort och ställe får man möjlighet icke blott att komma till tals med representanter för eljest föga meddelsamma samhällsgrupper, utan även att på ett ingående sätt studera vissa ekonomiska och sociala problem inom ramen av levnads- och arbetsförhållandena i en viss bygd. Med denna allmänna motivering föreslogs i en av byråchefen Bertil Nyström avfattad, den 22 mars 1930 dagtecknad promemoria att anordna vissa lokalundersökningar för närmare utredning av sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen m. m. I promemorian förutsattes, att man vid valet av undersökningsorter

206 borde anknyta sig till de tidigare anordnade socialstatistiska utredningarna. Närmast borde sålunda u p p m ä r k s a m m a s sådana kommuner, inom vilka voro bosatta ett relativt stort antal betodlare och arbetare, som omfattats av tidigare undersökningar, men h ä n s y n måste även tagas till önskvärdheten att få med olika bygdetyper, sålunda såväl slättbygdssocknar med intensiv sockerbetsodling som skogsbygdsorter u t a n betodling, men varifrån betskötare i större u t s t r ä c k n i n g säsongvis draga till odlingsbygderna. Ur dessa synpunkter föreslogos såsom lämpliga undersökningsorter dels 6 socknar omkring Hasslarps och Köpingebro sockerfabriker (ev. även n å g r a i närheten av Hököpinge), dels lika många småländska skogsbygdssocknar, belägna i närheten av de från Skåne och Blekinge utgående järnvägslinjerna. Den i promemorian framlagda undersökningsplanen vann sockersakkunnigas bifall, och sedan chefen för jordbruksdepartementet lämnat sitt medgivande, igångsattes lokalundersökningarna i m a j 1930. Till undersökare utsagos amanuensen fil. kand. E. Carlsson samt agronomen E. Palmqvist. Undersökningarnas omfattning och utförande. Enligt meddelade anvisningar skulle ifrågavarande undersökningar avse att n ä r m a r e belysa de sociala och ekonomiska frågor, som voro förknippade med sockerbetsodlingen och sockerindustrien. I sådant syfte skulle man söka icke blott vinna kännedom om försörjningsmöjligheterna för och de personliga kvalifikationerna hos betskötare och kampanjarbetare — nuvarande och förutvarande — å vissa orter, u t a n även att ge möjligast tillförlitlig och ingående kunskap om sockerfrågans betydelse för det ekonomiska och sociala livet inom socknar av i jordbrukshänseende skilda typer. Rörande metoderna för insamlandet av erforderliga primäruppgifter lämnades direktiv, som inneburo, att m a n i första h a n d skulle för varje undersökningsort söka ge en på officiell statistik, tillgängliga taxerings- o. d. längder samt upplysningar från sakkunniga myndigheter och personer grundad skildring av ortens ekonomiska och sociala miljö samt belysa sockerbetsodlingens och sockerindustriens direkta och indirekta betydelse för förhållandenas gestaltning nu och tidigare. Därnäst borde m a n införskaffa individuella uppgifter från arbetsgivare och arbetare rörande betodlingens och kampanjarbetets betydelse för den enskilde. Av särskild betydelse vore härvid att genom personliga samtal med så många av ortens betskötare och kampanjarbetare som möjligt söka förvärva noggrann och fullständig kunskap om varje persons samtliga arbetsanställningar under loppet av ett — helst två — år samt därvid uppburen avlöning. I och för det definitiva urvalet av undersökningsorter inhämtades upplysningar från sakkunniga, i första hand sekreterarna hos hushållningssällskapen i Kronobergs och Malmöhus län samt föreståndarna för vissa offentliga arbetsförmedlingskontor. Föremål för undersökning blevo följan-

207 de landskommuner, nämligen Markaryd, Hinneryd, Urshult, H ä r l u n d a och V ä s t r a Torsås i Kronobergs län samt K n ä r e d i Hallands län ävensom Fleninge, K a t t a r p , Välinge och Stora Köpinge i Malmöhus län samt Borrby och Glemminge i Kristianstads län. 1 Då undersökningarna sålunda skulle omfatta dels sådana skogsbygder, från v i l k a betskötare i större eller mindre omfattning pläga resa till betfälten, och dels vissa betodlingsdistrikt, ansågs det lämpligt a t t företaga desamma i två etapper. Sålunda skedde undersökningen inom Kronobergs län och angränsande områden under tiden 6—17 maj 1930, således så tidigt, att betskötarna då ännu icke givit sig av till betfälten. Sedermera undersöktes vissa betodlingsdistrikt i Kristianstads och Malmöhus län u n d e r tiden 4—21 juni, d. v. s. under en tidsperiod, då sommarskötseln v a r i full gång.

2.

Lokalundersökningarnas resultat.

Över resultaten av de verkställda lokalundersökningarna ha undersökningsförrättarna avgivit utförliga rapporter, av vilka en sammanfattning lämnas i det följande. Därvid h a r framställningen lämpligen ansetts böra uppdelas i två huvudavdelningar, av vilka den första behandlar de undersökta skogsbygderna, vilka utgöra rekryteringsområden för betskötare, medan den andra a v h a n d l a r betodlingsdistrikten. A. Skogsbygder, varifrån betskötare rekryteras.

Befolkningsförhållanden. Söker man på grundval av studier på ort och ställe besvara frågan, varpå bero dessa årligen återkommande v a n d r i n g a r av arbetare från skogsbygderna i södra Småland samt angränsande delar av H a l l a n d och Skåne till skilda delar av landet och framför allt till de skånska betfälten, finner man, att man här har a t t göra med en företeelse av gammalt datum. Redan långt innan m a n på 1880-talet började i större skala odla sockerbetor på de skånska slättbygderna, hade skogsbygdernas befolkning tidvis sökt arbete på avlägsna orter, bl. a. i Danmark. Vid sidan av dessa arbetsresor omtalas »affärsresor» för försäljning av hemslöjdsalster o. d., särskilt från Markaryd och Hinneryd, vilka j ä m t e närliggande kommuner utgjort ett centrum i den småländska »knallebygden»; ännu i dag resa gårdfarihandlare ut från dessa trakter. Vill m a n finna förklaringen till dessa förhållanden, bör man i första hand r i k t a uppmärksamheten på befolkningsförhållandena. Dessa belysas för de sex undersökta socknarna av nedanstående siffror ur den officiella befolkningsstatistiken: 1 Vissa uppgifter inhämtades även vid besök i Vellinge och Haslövs socknar av Malmöhus län, belägna i närheten av Hököpinge sockerfabrik.

208 Folkmängd vid slutet av vart och' ett- av åren

Kommen

1929 Markaryd (inkl. köp.) 1588

3 542

3 671

4 137

4 574

4 531

Hinneryd

2 908

2 910

2 423

2 284

2 311

2 595

2 276

2 289

2 591

2 487

5 392

5 684

5 013

4 676

4 248

3 983

3 835

3 995

3 559

3 290

3 085

3 012

2 035

1805 Knäred Urshult Västra Torsås Härlunda

1416 1604 2405 1989 927

I dessa socknar, av vilka de två första ligga i sydvästra hörnet av Kronobergs län (Sunnerbo härad), Knäred på andra sidan Hallandsgränsen (Höks härad) och de tre sistnämnda socknarna i Kronobergs läns sydöstra del (Kinnevalds och Allbo härader), fördubblades i stort sett befolkningen under tiden 1805—1865, varefter under intryck av den begynnande emigrationen folkökningen började sakta av. Befolkningsutvecklingen inom dessa bygder var ungefär densamma som i Kronobergs län i dess helhet. I emigrationsutredningens bygdestatistik har Gustav Sundbärg konstaterat, att folkökningen i detta län fram till år 1880 hållit jämna steg med hela rikets, oaktat jordbruket i länet var den nästan enda näringsgrenen. Han framhåller emellertid, att trots all flit vid brytandet av ny bygd dessa trakter vid utvandringens inbrott varit att anse som överbefolkade, med hänsyn därtill att man försummat nästan alla andra förvärvsmöjligheter än jordbruket. När möjligheter yppades att genom utflyttning till andra trakter höja den ytterligt låga levnadsstandarden, måste man räkna med avfolkning. Och så förlorade länet under åren 1880—1900 nära 10 000 av sina invånare, varav omkring hälften torde emigrerat till Amerika. Även under den följande tiden har merendels folkminskning ägt rum, så att länet nu räknar omkring 3 000 färre inbyggare än vid sekelskiftet. Förutom genom utflyttningen har det ekonomiska trycket lättats genom säsongvandringar till trakter med rikare arbetstillfällen. Vad beträffar de undersökta kommunerna Hinneryd, Urshult, Härlunda och Västra Torsås, gäller i huvudsak allt fortfarande, att jordbruket är så gott som den enda näringsgrenen. Inom Urshult finnes visserligen en fruktförädlingsfabrik och några mindre sågverksanläggningar samt inom Västra Torsås en toffelfabrik och ett träsliperi, men dessa äro rätt små och äga knappast några större utvecklingsmöjligheter. Det förvånar därför knappast, att folkmängden inom dessa fyra kommuner uppvisat en så stark tillbakagång efter år 1880, som framgår av de angivna talen, varav man finner, att 1929 års folkmängd endast var 2/a till 3/4 av motsvarande för 50 år sedan. En något annan typ uppvisar Markaryds socken, varest föreligger en folkökning med nära 1j4 mellan åren 1880—1929. Detta förhållande får emellertid till större delen tillskrivas köpingssamhällets uppkomst och utveckling dels i samband med järnvägarnas tillkomst, dels på grund av uppsvinget i traktens torvindustri och dels genom anläggningen år 1914

209 av Timsfors pappersbruk. Kommunen är därför i högre grad industrialiserad (jfr nedan) än vad fallet är med de övriga här omnämnda socknarna, och detta har givetvis väsentligt bidragit till folkmängdssiffrans uppgång, låt vara att även denna kommun det senaste årtiondet avstannat i sin tillväxt. Det nu sagda gäller även om det invid Markaryd på andra sidan Hallandsgränsen belägna Knäred, vilket företett en viss folkökning, som först under de sista åren börjat stagnera. Visserligen saknar denna kommun fabriksindustri, men under flera års tid ha stora kraftverksbyggen pågått i Lagan och berett arbetsförtjänster för befolkningen. Sydsvenska kraftaktiebolaget har tre kraftstationer inom kommunen och har tidvis sysslat med utbyggnad av desamma. Ehuru detta företag icke sysselsätter någon fast arbetarstam av betydenhet, betalar det numera en stor del av kommunens skatter, så att dessa för jordbrukarbefolkningen äro ganska låga. Ekonomiska förhållanden. Skattetrycket samt vissa andra ekonomiska förhållanden i de undersökta socknarna belysas närmare av siffrorna i nedanstående tabell, vilka i huvudsak äro hämtade ur den av statistiska centralbyrån utgivna »Årsbok för Sveriges kommuner 1930». Därav framgår, att skattebelastningen var störst i Hinneryd, Västra Torsås och Härlunda. Dessa socknar visade också den lägsta taxerade inkomsten per individ, nämligen 172—267 kr., medan inkomstnivån i de övriga socknarna låg icke oväsentligt högre eller vid 296—449 kr., vilken sistnämnda siffra avser Markaryd. Å andra sidan företer denna kommun högsta relativa antalet understödstagare, nämligen 77 per 1000 invånare, medan Urshult och Västra Torsås komma därnäst med resp. 35 och 30. I de båda socknar, där inkomsterna synas ligga lägst, nämligen Härlunda och Hinneryd, leva förhållandevis färre personer helt eller delvis på kommunens bekostnad, nämligen resp. 26 och 25 per tusen invånare. Ett ännu något lägre relativtal företer dock det ekonomiskt mera välställda Knäred, nämligen 24 per tusen av folkmängden. Vissa ekonomiska förhållanden i de undersökta socknarna. Taxeringsvärde (i tusental kr.) å skattepliktig fastighet 1929 Kommuner

Till kommunal inkomstskatt tax. ink. 1929, kr.

Utdebi- Antal Därav Undertering under- var- stödsAndra s' cattper stöds- aktigt tagare JordTillskyldi skatte- tagare under- i % av bruks- Därav Annan hör, sv. Sv. skogs- fastigaktieb. stöd befolkfastigper krona 1928 värde ningen het aktieb. m. fl. s:a het m. fl. inv.

Markaryd (inkl. köp.)... 4208.2 Hinneryd

929*8 9 739*1 7 513*2 17 210 2 034 572 449 780 184*7 318*5 450 489 223 12-20 2 037*1 219*3 9 076*4 8 806*1 760 580 306 5*60 4 397*5 1 473*3 1 031-8 385-8 6140 1178 020 296 750

• •• 2 510*4

Knäred Urshult Härlunda

457*9

... 1 408*8

511*8

94-2

19o

Västra Torsås 2 803-8

477*9

109-8

14 — 303102.

7-7

2*6

2-4

3*5

9-70

2*5

805 592 267 10*60

3*0

218 870 172 8 810

210 Jordbruksförhållanden. Då man sålunda i huvudsak har att göra med rena jordbruksbygder, är det av intresse att närmare undersöka jordbrukets ståndpunkt. De uppgifter i detta avseende, som kunnat hämtas från redogörelsen för 1927 års jordbruksräkning, ha sammanställts i nedanstående tablå. B r u k n i n g s d e l a r o c h k r e a t u r s h å l l i d e u n d e r s ö k t a s o c k n a r n a 1927. Åkerareal

Antal Kommuner

Markaryd (inkl. köp.)-.Hinneryd Knäred Urshult Härlunda Västra

Torsås

Antal kor

prbrukbruk- lägenh. nings- (om högst summa, ningsdelar 0-2 5 har) har del, har

514 400 381 636 248 495

113 8 57 83 9 10

Antal svin

pr bruk-

Antal höns

pr brukningsdel

pr brukningsdel

3-9

2*4

2*5

6 806

3*8

2-9

3o

3 966

9-9

5*o

3-2

3*6

7 383

19*4

2 393

3*8

2*9

2*o

9 964

15*7

2*4

446 Is

2 073

2*4

4 480

9i

841 2 203

3-4 4*5

595 | 1441

13*2

Man finner därav, att lägenheter utan eller med ringa jord (högst 0*25 har åker) förekomma sparsamt med undantag för Markaryd (köpingen), Urshult och Knäred. Å andra sidan äro brukningsdelarna merendels små, i det att de i medeltal ej omfatta mer än 3—4 har åker Av de undersökta socknarna i Kronobergs län når Västra Torsås det högsta genomsnittet (4*5 har åker), men även detta understiger länets medeltal (5*4 har), jämväl Knäreds medeltal, 5*o har, är åtskilligt lägre än det allmänna genomsnittet för Hallands skogsbygd (7*6 har). I fråga om kreaturshållet finner man, att i allmänhet 2—3 kor vinter födas per jordbruk. Något större växlingar föreligga i fråga om de för jordbrukets intensitet rätt karakteristiska talen för antalet svin och höns. I båda fallen höjer sig Knäred över det allmänna genomsnittet och i fråga om hönsskötsel synes så även vara fallet med Urshult. Mot bakgrunden av de nu anförda siffrorna är det ej att förvåna, att lokalundersökarna i sina rapporter uttalat, att jordbruket i dessa trakter med få undantag står på en ganska låg ståndpunkt. Marken är stenbunden och svårbrukad och hela landskapet är sådant, att brukningsdelarna med nödvändighet bli synnerligen små. Så gott som hela det område inom Kronobergs län, som varit föremål för undersökning, är att anse som en typisk småbrukarbygd och tillhör de trakter i södra och mellersta Sverige, som ha att uppvisa de allra minsta brukningsdelarna, om man ser till den odlade jorden, ty hemmanens små åkerlappar omgivas ofta av mångdubbelt större arealer av skogs- och myrmark. Belysande är, att

211 brukningsdelar om över 10 har åker alltid äro fåtaliga och att sådana över 20 har saknas i flera av de undersökta socknarna. Husdjursbeståndet anses i förhållande till åkerarealens storlek vara ganska betydande, utan att man därför kan säga, att husdjursskötseln intager någon hög ställning. På de flesta platser synes man nämligen lägga mindre vikt vid husdjurens beskaffenhet och produktionsförmåga än vid kreatursbeståndets storlek. Av jordbrukets binäringar synes skogsbruket vara tämligen försummat på de merendels små brukningsdelarna. Möter man något mera välskött skogsbestånd, tillhör det merendels staten eller ett industribolag eller en eller annan större enskild jordägare. Sämst beställt i detta hänseende synes det vara inom Sunnerbo härad och angränsande trakter. Där finner man på stora sträckor till skogsmark lämpliga områden ligga igenvuxna med ljung eller försumpade, låt vara att särskilt på senare tid skogsdikning och skogsplantering börjat försiggå i större utsträckning, delvis dock i form av nödhjälpsarbeten för andra än traktens befolkning. — De småländska mossarna ge ej sällan ett gott material för bränntorvs- och torvströberedning, och särskilt under krigs- och krisåren fick den härpå grundade industrien stor betydelse för beredande av arbetstillfällen. Under det senaste årtiondet har dock torvindustrien gått mycket tillbaka, särskilt vad bränntorvsberedningen angår, men fortfarande har säsongarbetet på torvmossarna en viss betydelse för landsbygdens arbetare i dessa trakter. — Detsamma gäller ställvis även om hemslöjden, vilken merendels bedrives i form av träslöjd, korgflätning o. d. Vad nu sagts rörande den allmänna arten av jordbruket och dess binäringar utesluter givetvis ej, att man kan iakttaga betydande olikheter i fråga om näringens utveckling inom olika bygder. Sålunda synes man särskilt inom Markaryd, Knäred och Urshult börjat ägna större uppmärksamhet åt möjligheterna för jordbrukets utveckling till större intensitet och lönsamhet och även inom Västra Torsås synes detta vara fallet. Beträffande Hinneryd och Härlunda förefaller det däremot svårare att spåra några större framsteg på lantbrukets område, trots att även därstädes säkerligen nedlagts mycket och mödosamt arbete på att avtvinga den karga jorden större skördar och höja jordbrukets avkastningsförmåga överhuvud. Den skånska sockerbetsodlingens betydelse för beredande av arbetstillfällen. För att söka utröna vilken betydelse arbetstillfällena vid de skånska sockerbetsfälten och sockerfabrikerna kunde ha för dessa trakters befolkning, ha undersökarna hänvänt sig dels till präster, affärsmän, ordförande och ledamöter i kommunalnämnder, fattigvårdsnämnder, taxeringsnämnder o. d., vilka kunnat antagas besitta ingående kännedom om respektive kommuners ekonomiska och sociala förhållanden och invånarnas förvärvskällor, dels till ett 100-tal familjer, inom vilka en eller flera medlemmar årligen plägat arbeta inom sockerbetsodlingen eller sockerindustrien. Individuella redogörelser för dessa samtal och undersökningar läm-

212 nas i undersökarnas rapporter. Härav inhämtas, att undersökarna erhållit uppgifter angående löne- och arbetsförhållandena för tillhopa 140 personer, 99 män och 41 kvinnor, vilka tidvis plägade ägna sig åt sockerbetsskötsel i Skåne, Halland och Östergötland eller åt kampanjarbete vid sockerfabrikerna i Halland och Skåne. Vid sockerbetsodlingen plägade man för betornas gallring och rensning vara borta från hemorten i c:a sju veckor i maj och juni (genomsnitt 40 dagar) och därunder förtjäna 100—150 kr. (i medeltal 126 kr. eller 3*17 kr. per »levnadsdag», inklusive söndagar och andra arbetsfria dagar), vartill merendels kommo fria resor samt vissa naturaförmåner såsom mjölk, potatis och fri bostad. Betupptagningen, som började i oktober och varade 4—5 veckor (i genomsnitt 31 dagar), plägade ge bättre förtjänst eller c:a 150—225 kr. (i medeltal 180 kr. eller 5*80 kr. per »levnadsdag») jämte nämnda förmåner. Under år 1929 hade såväl kontantavlöningen som naturaförmånerna inknappats, men för år 1930 hade man i regel kontrakterat på de gamla villkoren. Under säsongen förtjänade alltså en sockerbetsskötare, manlig eller kvinnlig, tillhopa omkring 300 kr., medan de män, som fingo plats som kampanjarbetare vid en sockerfabrik, enbart på en höstmånad eller något mer kunde förtjäna 300—400 kr. Kampanjarbetarna pläga dessutom erhålla bostad och sängkläder i fabrikens baracker för ett pris av c:a 2 kr. per vecka, så att avbränningarna från bruttoförtjänsten ej bli så stora. Vad beträffar betskötarnas och kampanjarbetarnas sysselsättning under de tider, då de ej voro borta från hemorten, har det visat sig nästan omöjligt att, på sätt i undersökningsplanen angivits, uppdraga något bestämt arbetschema. Förklaringsgrunden ligger närmast i yrkesförhållandena, i det att av de 140 uppgiftslämnarna ej mindre än 119 (83 män och 36 kvinnor) tillhörde småbrukarfamiljer och ägnade sin lediga tid åt gårdens skötsel eller arbete i hushållet, vartill ibland kom ett eller annat dagsverke åt andra. »Hemmabarn» på föräldragården voro 61 män och 31 kvinnor, medan de övriga (22 män och 5 kvinnor) hade egen eller arrenderad fastighet. Brukningsdelarnas storlek belyses av nedanstående uppställning: Åkerareal . . { Män 4... , Antal personer boende på brukningsdelar av< Kvinnor angiven storlek. [ Tillhopa

t. o. m. 1 har 4

1 - 2 har 11

'' , 2 - 5 har 45

4 8

4 15

21 66

5 har ^ 23

och

^

7 30

Man har sålunda övervägande att göra med brukningsdelar av sådan ringa storlek, att de knappast kunde ge full sysselsättning och helt uppehälle åt innehavarnas ej sällan talrika familjer. Av de 21 betskötare o. d., som ej angivits såsom jordbrukare eller familjemedlemmar till sådana, betecknades av männen tre som jordbruksarbetare, nio som grov- och diversearbetare, två som hantverkare och två som fiskare; de fem kvinnorna voro i regel hustrur eller döttrar till dylika yrkesutövare.

213 Åldersfördelningen inom den undersökta gruppen var som följer: Antal Män Kvinnor

t. o. m. 18 år 5

1 8 - 2 5 år 39

25—40 år 43

40—60 år 10

60 år och däröver 2 —

De yngre åldrarna äro sålunda talrikast företrädda, särskilt bland kvinnorna. Mot bakgrunden av dessa sammanfattningssiffror lämnas här nedan översikter över sockerbetsodlingens ekonomiska och sociala betydelse för varje särskild kommun. Inom Markaryds köping och dess närmaste omgivning förekommo betskötare eller kampanjarbetare synnerligen sparsamt, och i närheten av Timsfors pappersbruk saknades de så gott som helt och hållet. Inom dessa delar av kommunen synes man sålunda icke hava någon övertalig arbetskraft eller i varje fall icke ha samma behov av extra arbetstillfällen som inom övriga delar av socknen, framför allt inom dess nordliga och nordöstra delar. Där verkade allting armare och där förekom också det mesta betfolket. Från alla håll vitsordades, att det i de flesta fall var bönders och småbrukares vuxna »hemmabarn», som resa till betorna, ävensom en del arbetare, vilka icke ha någon stadigvarande sysselsättning eller något nämnvärt eget jordbruk. Däremot är det icke på långt när så vanligt nu som förr i jordbrukshemmen, att familjefäderna resa bort för att förvärva extrainkomster på betfälten. Det är sålunda i huvudsak ungdom, tillhörande den jordbrukande befolkningen och i allmänhet den del utav densamma, som lever under de knappaste omständigheterna, som reser till betfälten. Ortskunniga personer framhöllo, att för dylika småbonde- och torparefamiljer betinkomsterna varit och äro utav mycket stor betydelse. Då skatter, försäkringspremier, handelsskulder o. dyl. skola betalas, får man från dylika familjer ofta höra en vädjan om uppskov, till dess barnen eller andra familjemedlemmar komma hem från betorna. Enär extra arbetstillfällen inom kommunen synas vara synnerligen begränsade och betskötseln inträffar på sådana tider av året, då de egna jordbruken kunna avvara en stor del av arbetskraften, betraktas betskötseln allmänt såsom givande ett mycket betydelsefullt tillskott i de mindre bemedlades ekonomi utan att i allmänhet skada driften av det egna jordbruket. Som ett belysande exempel på den inom kommunen rådande bristen på arbete meddelas i undersökningsrapporten, att vederbörande i dagarna fattat beslut om ett nybygge, som beräknades kunna sysselsätta ett 30-tal personer under 2 månader. Samma dag, som beslutet fattades, mottog entreprenören 75 ansökningar om arbete och efter ett par dagar var antalet sökande uppe i nära 200, nästan alla från Markaryds socken. Från kommunal synpunkt tillmätas betinkomsterna betydelse så till vida, att många utav »hemmabarnen», vilka taxeringsmyndigheterna känna till

214 varit »ute i betorna», bliva u p p t a g n a till beskattningsbar inkomst. Penningtillflödet medför väl också, att ortens handlande få en livligare omsättning. Kommunalmännen tro dock merendels icke, a t t upphörandet av betodlingen såsom inkomstkälla skulle få alltför vittgående konsekvenser för Markaryds socken. Man skulle nog k n a p p a s t kunna avläsa verkn i n g a r n a d ä r u t a v å den kommunala budgeten och knappast heller skulle d ä r a v förorsakas ökade fattigvårdskostnader. Man synes ganska allmänt v a r a övertygad om, att folket ute i bygden i alla fall skulle reda sig, ehuru det fick företagas en del inskränkningar uti de redan tidigare k n a p p t tilltagna hushållsutgifterna. E n kännare av socknen h a r u t t a l a t som sin mening, att icke endast betskötarfrågan u t a n hela det problem, vilket tagit sig uttryck uti säsongv a n d r i n g a r n a av arbetare från olika småländska bygder till arbetsmarknader h ä r och var i landet, h a r icke blott en ekonomisk utan även en psykologisk sida. Smålänningen är nog en seg och uthållig arbetare samt god ekonom, men h a n vill också förtjäna sina pengar så lättvindigt som möjligt. H a n ger sig därför ut på »affärsresor» och t a r sådana arbeten, vilka på en relativt kort tid ge honom en större inkomst, än den h a n p å samma tid skulle erhållit hemma. E j sällan blir på detta sätt det egna jordbruket lidande. I varje fall skötes detsamma icke med största möjliga omsorg och eftertanke. Å a n d r a sidan utgöra de många »hemmabarnen» i stugorna nog i allmänhet ett gott folkmaterial, men genom att vistas allt för länge i hemmet minskas deras initiativ och självförtroende. Det är ofta svårt att få barnen att förstå, att de måste söka sig ut till självständiga platser på annan ort i tid, innan de hinna förslöas i hemmen. I hemorten äro de sällan villiga att binda sig vid n å g r a fasta platser, u t a n föredraga tillfälliga anställningar vid betskötsel o. d. Som förhållandena n u en gång äro, göres dock gällande, att särskilt de barn, vilka icke blivit för långt till åldern komna, ofta lämna sina föräldrar betydelsefulla bidrag till hemmens ekonomi. Då barnen bliva äldre, stanna inkomsterna ofta hos dem själva, men då kläda de sig d ä r p å och bestrida utgifterna för sina nöjen. De tillfrågade betskötarna själva göra i allmänhet gällande, a t t de h a v a mycket stor nytta u t a v sina inkomster från betfälten. I allmänhet finner m a n detta förståeligt, då man n ä r m a r e söker i n t r ä n g a uti de levnads- och arbetsförhållanden, vilka äro rådande å orten. Belysande äro följande a v undersökarna upptecknade uttalanden. Man, f. 1863, gift, 13 barn, varav 3 under 15 år; kronoarrende om 6 tid åker, pension 200 kr. per år. I regel brukade han själv och 5 å 6 familjemedlemmar deltaga i arbetet på betfälten, men år 1926 hade endast två av döttrarna i familjen arbete med skötsel av foderrotfrukter. Detta år hade man haft svårt att reda sig. Någon extra förtjänst erhölls genom att förfärdiga korgar, men i övrigt fick man spara på allt, som ej var absolut nödvändigt. Man, f. 1883, gift, inga barn, fastighet om 1 tid åker, 1 ko. Förtjänade på bet-

215 skötsel (3 tid vår och höst) 1928 375 kr., 1929 330 kr. Ansåg betodlingen vara avstor betydelse, då tillfällena till arbete hemma voro mycket dåliga. Så hade han t. ex. under tiden 1 december 1929—1 april 1930 endast haft arbete en dag med en dagspenning av 2 kr. och därför så gott som uteslutande fått leva av sina hopsparade medel från betupptagningen samt genom försäljning av mjölk m. m. Ansåg, att det ej funnes någon möjlighet att reda sig i trakten, om betodlingen nedlägges. Här funnes nämligen ej tillfällen till annat arbete än några dagsverken i veckan under sådana tider, då det rådde brådska i jordbruket. Hustrun hade visserligen anställning som städerska i en skola, men förtjänade där ej mer än 80 kr. per år. Man, f. 1898, ogift, moder (67 år) att försörja; egen fastighet om 2 tid åker, vinterfödande 1 ko. Deltog i betupptagning 1928 i sex veckor och förtjänade 165 kr. Ingen betskötsel 1929. I övrigt jordbruks-, diknings- och tillfällighetsarbeten. Ansåg betodlingen vara av stor betydelse för arbetstillgången Den gåve god biförtjänst och förbättrade även arbetsförhållandena på orten, varifrån säkerligen 100tals arbetare funno sådant arbete i Skåne. Detta visade sig tydligt år 1926, då betodlingen var i hög grad inskränkt. Det vore svårt att svara på, hur man skulle ordna arbetet, om betodlingen nedlades. Några nya tillfällen till arbete i orten syntes knappast finnas, varken inom jordbruket, skogsskötseln eller industrien. Kvinna, f. 1890, änka, 2 hemmavarande barn om 15 och 5 år; eget ställe om 2 tid åker. Förtjänade år 1928 på sockerbetsskötsel 310 kr., år 1929 på socker- och foderbetsskötsel 220 kr. Ansåg betskötseln vara av stor betydelse, emedan hon ej kunde taga någon fast anställning med hänsyn till hemmavarande minderåriga barn. Det minsta barnet var under bettiden utackorderat till andra. En 15-årig son hade endast en hand, varför han som vanför ej kunde deltaga i något egentligt arbete. Kvinna, f. 1898, gift, mannen i Amerika, 3-årig dotter, bodde å svärföräldrarnas lägenhet om 1 1/2 tid åker. Skötte år 1928 3 tid betor på helackord för 375 kr., år 1929 3 tid för 345 kr. Plägade åt den gård i Skåne, där hon arbetade, anskaffa 10 å 15 betskötare, vilka i huvudsak utgjordes av hustrur och döttrar till småbruk a r e i orten. Det funnes ej tillräckligt med arbete för dem i hemorten å de ofta mycket små brukningsdelarna. Särskilt under den tid betarbetet påginge, vore deras arbete hemma tämligen överflödigt, varför de då kunde utan att försumma några viktigare sysslor skaffa sig en god biförtjänst. Tillfällena för dem att erhålla någon motsvarande inkomst å trakten voro ganska få. Oftast kommo dessa betskötare från familjer med mycket svag ekonomi, varför denna extraförtjänst vore av desto större betydelse. Kvinna, f. 1911, ogift, bodde å föräldrarnas gård om 5 tid åker, 3 vinterfödda kor. Förtjänade år 1928 på sommarskötsel och upptagning av c:a 2 tid betor 265 kr. (jämte mjölk och potatis och fria resor), år 1929 blott 130 kr. på upptagning av 2 tid. Höll före, att betskötseln medförde betydliga förmåner för traktens småbrukare, ej minst kvinnorna, vilka här kunde skaffa sig en liten extra inkomst under de tider på året, då de ej behövdes i hemmet. Visserligen kunde de ju taga plats som tjänare hos jordbrukare, men i regel betalade dessa dåligt, c:a 25 kr. i månaden. Tjänsteanställningen räckte ofta endast för sommaren, varför de ändå blevo arbetslösa på vintern.

Enligt undersökarnas uppfattning torde det vara få kommuner i Småland, som lämna åtminstone relativt taget så mycket folk till betskötseln som Hinneryds socken norr om Markaryd. Inom så gott som varenda by funnos personer, vilka varit eller allt fortfarande voro ute som betskötare eller som kampanjarbetare vid sockerfabriker. Det förvånade icke heller

216 undersökarna, att ortens folk i sådan utsträckning sökte sig extraförtjänster, ty jordbruken äro uteslutande småbruk och dessutom ha de i de flesta fall synnerligen karg jordmån. Undersökningsförrättarna fingo också ett allmänt intryck av, att för denna trakt betskötseln säkerligen vore synnerligen betydelsefull och att befolkningen knappast skulle kunna hålla sig uppe, som den gör, om man icke hade dessa extraförtjänster att tillgå. Även i denna socken funnos dock ortskunniga personer, vilka icke betraktade betodlingen som ett livsvillkor för kommunen och dess innevånare utan höllo före, att befolkningen trots de knappa naturtillgångarna och de få möjligheterna till extra arbetstillfällen, skulle kunna klara sig utan hjälp, även om betodlingen skulle komma bort. Därvid förnekades dock icke, att upphörandet av denna inkomstkälla alldeles säkert skulle medföra stora svårigheter för många familjer, vilka inriktat sig på inkomster från betfälten. Man fäste dock uppmärksamheten på, att även inom denna socken betskötarna alltmer rekryterades bland den uppväxande ungdomen och icke bland de egentliga familjeförsörjarna. Enligt uttalanden från jordbrukshåll var denna socken mycket missgynnad, då det gällde arbetstillfällen. Inom hela socknen torde ej finnas mer än ett tjugotal drängplatser och ett kanske något högre antal platser som kvinnliga tjänare. Flertalet jordbrukare klarade sig utan hjälp med undantag för en del extra arbeten under skörden, och dessa arbeten betalades med c:a 2 kr. om dagen förutom mat. Skogsplantering hade företagits på ecklesiastikbostället och varat c:a en månad varje år, men antalet därvid behövliga arbetskrafter motsvarade knappast V« eller V» av antalet ingångna anmälningar till och förfrågningar om arbete. Inom skogsbruket funnes något arbete på vintern, om än obetydligt, då de flesta jordbrukare skötte sina skogar själva. Flera ägde visserligen stora skogsarealer, men de voro illa skötta och användes till bete, varför skogen ej var av så stort värde. Ett kraftstationsbygge hade sysselsatt ett fyrtiotal av socknens arbetare under senaste halvåret, men de började nu avskedas på grund av, att stationen i det närmaste vore färdig. Nödhjälpsarbete hade varit anordnat i en mosse, som vore under uppodling, och arbetet handhades av svenska mosskulturföreningen. Tillträde till detta arbete hade dock endast beviljats industriarbetare från städerna, och dessa hade betalats med c:a 4 kr. om dagen, vilken inkomst säkerligen flertalet av socknens egna arbetare med tacksamhet skulle hava mottagit. Huru tillfrågade betskötare i socknen uppfatta saken framgår av följande upptecknade samtal: Man, f. 1856, änkeman. Egen fastighet om 3 tid åker, 2 vinterfödda kor. Var kampanjarbetare vid S. sockerbruk och förtjänade 1928 (7 veckor) c:a 400 kr. r 1929 (6 veckor) 350 kr.; har i 25 år haft sådant arbete utom 1926, då han fick klara sig som det gick med avkastningen från gården. Ansåg betarbetet vara av stor betydelse för många. För honom var det en god hjälp, då avkastningen från hans lilla gård knappast förslog för både honom själv och en dotter, som hus-

217 hållade för honom. Som han nu var gammal, funnes ingen möjlighet för honom att på annat sätt skaffa sig motsvarande inkomst. Man, f. 1885, gift, hustru och 2 barn (15 och 7 år), egen gård om 6 tid åker och 3 kor. Arbetade i sockerfabrik 1928 i 3 veckor och förtjänade 150 kr., 1929 i 4 veckor och förtjänade 212 kr. Ansåg sig hava god nytta av betarbetet. Det har varit denna inkomst, som gjort, att han kunnat reda sig och behålla sitt jordbruk samt till en del amortera sina skulder. Skulle odlingen nedläggas, nödgades han inskränka sig till det yttersta och ändå få svårt att klara räntor och skatter. Man, f. 1902, ogift, bodde å föräldrarnas gård, 4 tid åker, 2 kor. Hade år 1928 kampanjarbete å sockerbruk (c:a 7 Va veckor) med en inkomst av 450 kr., år 1929 av 410 kr. Ansåg betskötseln vara av stor betydelse och visste sig ej kunna skaffa motsvarande inkomster på annat håll, ifall betodlingen nedlades, framförallt därför att han vore bunden vid hemmet, då fadern var gammal och ej kunde reda sig på egen hand. Arbetstillfällena i hemsocknen voro dåliga, då endast ett fåtal drängplatser funnos, emedan jordbruken i allmänhet voro mycket små. Skogsarbeten funnos visserligen ibland om vintrarna, men de voro dåligt betalda (c:a 3:50 kr. om dagen) och dessutom funnos många, som ville ha dem. Man, f. 1906, ogift, bodde å föräldrarnas jordbruk om 9 tid åker, 4 vinterfödda kor. Hade 1928 upptagning av 2*5 tid betor å 75 kr. (jämte vanliga förmåner), men kunde 1929 ej få sådant arbete. Ansåg sig hava stor nytta av betupptagningen, där han kunde skaffa sig en extra inkomst och det just under en sådan tid av året, då han gott kunde undvaras hemma. Visserligen funnes det tillfällen till extra arbeten hos jordbrukare i hemorten, men dessa inträffade under för alla lantmän mycket brådskande tider. Drängplats kunde han ej antaga, emedan han en del av året behövdes hemma. Dessutom var det ej gott om sådana platser, på grund av att det endast funnes små gårdar i orten. Lönen vore ej heller så stor, nämligen 35—40 kr. i månaden för sommarhalvåret.

Vad nu sagts om dessa smålandssocknar gäller till stor del även om Markaryds grannsocken på andra sidan om Hallandsgränsen, Knäred. Denna kommun synes dock, som förut antytts, ha det bättre ställt än Hinneryd och de kargare delarna av Markaryd. Ortskunniga personer vittnade om, att man här icke hade några riktigt fattiga människor, samt att jordbrukarna ganska allmänt ägde en sparad penning; någon jordbrukarekonkurs lär icke förekommit under de senaste fyrtio åren. Emellertid är även Knäred en typisk betskötarebygd, från vilken hundratals betskötare pläga resa till tetfälten i södra Halland och Skåne. Såsom annorstädes förekommo dock dessa resor numera icke i samma omfattning som tidigare. Även i Knäred voro kommunalmän och andra övertygade om, att betinkomsterna betytt och betyda mycket för kommunen och för de enskilda. Särskilt gäller detta i fråga om den fattigare befolkningen på lägenheterna och smågårdarna. Befolkningens sparkapital anses icke kunna varit detsamma som i närvarande stund, om man icke haft sina betiörtjänster. Dock anses betodlingen knappast såsom något nödvändigt villkor lör befolkningens uppehälle. En något avvikande uppfattning framfördes av en handlande, som väl kände till förhållandena. Han betonade, att befolkningen till större delen utgjordes av småbrukare och att endast ett fåtal ägde gårdar med

218 över 15 tid odlad jord. Gårdarna hade merendels stenbunden och svårbrukad jord samt voro nog på en del platser ganska illa skötta. Deras brukare hade för ringa rörelsekapital och voro till övervägande delen ganska fattiga. De hade därför svårt att anskaffa till och med så nödvändiga varor som t. ex. konstgödsel och kraftfoder. Gårdarnas avkastning var för obetydlig för att kunna helt föda brukaren och hans ofta mycket stora familj. Detta gjorde, att han under den tid, då det ej funnes något mera trängande arbete att utföra hemma, måste begiva sig ut för att förtjäna något extra till sitt uppehälle. Tillfällena till arbetsförtjänster i närheten av hemmet voro dock alltid mycket små. Ingen industri fanns å platsen och endast en del tillfälliga arbeten hade förekommit vid uppförandet av ett par kraftstationer. Arbete i skogarna kunde under en del av året beredas ett fåtal personer. Oftast hade skogsägarna dock ej mera mark än att de själva kunde utföra erforderligt arbete i skogen med hjälp av eget folk. Arbetstillfällen, som på grund av dessa förhållanden hade fått stor betydelse, voro betskötseln och fabriksarbetet under själva sockerkampanjen. Betskötarna utgjordes huvudsakligen av ungdom och kvinnor, men i viss utsträckning även av män. Dessa brukade dock, om möjlighet funnes, söka sig till sockerbruken som kampanjarbetare, emedan de där finge bättre betalt och även kunde få stanna hemma c:a en vecka längre på hösten och därunder fullgöra skördearbetet på den egna gården. I handelsbodarna i dessa trakter togos varor ofta på kredit. Flertalet småbrukare hade därför ganska stora bodskulder, men dessa reglerades vanligen en gång om året, nämligen då folket kom åter från betfälten. Ur sådana synpunkter måste betskötseln anses vara till stor nytta för trakten, så länge inga andra motsvarande arbetstillfällen kunde ersätta denna inkomst för småbrukaren och hans hemmavarande barn. Härnedan refereras några samtal med arbetare i Knäred: Man, f. 1886, gift; hustru och 10 barn i åldern 15 år—3 månader. Egen gård om 10 tid åker och 5 kor. Kampanjarbetare vid G. sockerbruk 1928, då han förtjänade 150 kronor på 3 veckor, 1929 hindrad resa. Under mellantiden arbete å sin gård. Ansåg sig ha en utomordentligt stor nytta av arbetet vid sockerbruket. Kampanjarbetet infölle vid samma tid, som betecknade en död period i hemarbetet, då knappast något vore att göra vare sig i jordbruket, i skogen eller eljest å orten. Dessutom vore denna inkomst mycket välbehövlig, då den behövdes för avbetalning å skulden på fastigheten och förräntning av lånen därå. Några andra extra inkomster var det ej möjligt att få. Visserligen funnes ibland en del arbete i närheten av hemmet som daglönare hos jordbrukare o. d., men detta infölle i så fall under den del av året, då man själv behövdes för arbete i hemmet. Man, f. 1893, gift, hustru och 1 barn (1 å r ) ; egen gård om 6 tid åker och 3 kor. Kampanjarbetare vid G. sockerbruk 1928 i fyra veckor och förtjänade 200 kr., 1929 i 6 Vs veckor och fick 300 kr. Under mellantiden arbete på gården samt något plantering för skogsvårdsstyrelsen. Ansåg sig hava mycket stor nytta av arbetet vid sockerbruket, som inföll under den tid av året, då han ej erfordrades för ar-

/

219 bete i hemmet. Som han nyligen börjat med jordbruket och hade stor skuld å sin fastighet, vore detta tillfälle till förtjänst synnerligen välkommet. Övergår m a n till den östliga delen av Kronobergs län, finner man, att även inom Urshult antalet personer med sysselsättning inom betodlingen p å senaste år gått betydligt tillbaka. Man h a r efter olika källor beräknat, a t t det tidigare årligen reste 400 a 500 personer till betfälten och antagligen resa fortfarande ett p a r tre hundra. Liksom förhållandet var i fråga om Markaryd, äga dock dessa säsongvandringar växlande betydelse för olika delar av kommunen. Inom norra delen, som gränsar till sjön Åsnen, finnas relativt få betskötare, vilket h a r sin förklaring däruti, a t t g å r d a r n a där i allmänhet äro större samt jordmånen betydligt bättre. Socknens södra del kan däremot karakteriseras som en av Smålands kargaste och stenigaste trakter, och därifrån rekryteras betskötare i mycket stor utsträckning. Emellertid ä r Urshult en kommun, inom vilken man på sina håll gjort mycket för att driva upp jordbruket och dess binäringar. Särskilt förekommer h ä r sedan länge fruktodling i stor skala, vilken visserligen icke givit så stora förtjänster de senaste åren, men tidigare skänkt betydande avkastning. Under senare år har man även börjat ä g n a ökad uppmärksamhet åt svinskötseln och framför allt åt hönsskötseln, vilken ett par h u n d r a g å r d a r anses bedriva i sådan utsträckning, att de ha ägg till avsalu i större skala. Personer med kännedom om socknens förhållanden anse också, a t t inskränkningen av betresorna i viss utsträckning k a n sättas i samband med, a t t ett intensivare jordbruk fordrar oavbruten tillsyn och mer arbetskraft. Emellertid talar mycket för, att även här de mindre bemedlade haft och allt fortfarande ha stort behov av betodlingens fortbestånd. Även sagesman, vilka av olika anledningar betona betskötselns nackdelar, vitsorda, a t t densamma har stor betydelse i synnerhet för småbrukarna och att betodlingens upphörande för många skulle kännas synnerligen hårt. Bland folket märktes såväl å r 1926 som å r 1929 misstämning över, att påräknade betinkomster i större eller mindre utsträckning gingo om intet, och även i början av år 1930 hade inan känning u t a v en dylik sinnesstämning. Affärsmännen i bygden vittnade samtliga om att uteblivna betinkomster icke endast förorsakat minskade inköp u t a n även medfört en skuldsättning, som icke visat sig lätt a t t reparera. För de småbrukare-, torpareoch lägenhetsägarehem, där antingen husfadern eller a n d r a familjemedlemmar plägat resa till betfälten, ansågos dessa inkomster ha skapat möjligheter till en levnadsstandard betydligt över den, m a n annars kunnat vänta. Det synes dock v a r a den allmänna åsikten, a t t man nästan aldrig behöver r ä k n a med något direkt nödläge, så länge den egna torvan lämnar sin knappa men säkra avkastning. Några kommunalmän och präster ansågo sig emellertid böra framhålla betskötselns avigsidor. Sålunda skulle de, om icke l ä t t så dock på relä-

tivt kort tid förtjänade kontanterna understundom uppfordra till lättja, flärd och oföretagsamhet, och man såge nog hellre, att de vuxna barnen toge sig fasta platser än att de gingo hemma och uppburo tillfälliga arbetsförtjänster under kortare tider av året. Enligt undersökarnas uppfattning var det den allmänna meningen i denna socken, att man nog skulle kunna reda sig förutan betförtjänsterna. Här och var skulle detta dock bliva ganska besvärligt, ty i många fall utgöra betinkomsterna familjens mest betydande kontanta medel. I socknen fanns en person, som på sin tid plägat för betodlares räkning årligen anskaffa hundratals betskötare från Urshults, Tingsås och Almundsryds socknar. Han hade dock 1928 endast värvat 80, 1929 något över 30 och 1930 ett 70-tal. Dock hade i år ett 60-tal anmält sig så sent, att han ej kunnat bereda dem plats, men dessa torde merendels ha fått betarbete genom andra värvare eller genom direkt hänvändelse till odlare. Betskötarvandringen hade visserligen avtagit, om än ej i den utsträckning de anförda siffrorna visade. Medan han förr var ensam värvare §L orten, funnos nu ytterligare trenne, varjämte allt flera personer börjat skaffa sig arbete direkt hos odlarna. Att betskötarna avtagit i antal ansåg han till större delen bero på minskning av folkmängden i orten; framför allt hade ungdomens antal nedgått. Småbrukarhemmens ekonomi vore allt annat än lysande, varför det vore till stor fördel för barnen, om de under en del av året kunde komma u£ och förtjäna något till kläder m. m. En inskränkning av betodlingen skulle nödvändigtvis medföra, att småbrukarna ej skulle ha råd att hålla barnen hemma, utan dessa fingo söka sig ut på arbete annorstädes. Detta skulle lätt kunna medföra en ökning av utbudet på ortens redan förut överfyllda arbetsmarknad. Ett eventuellt nedläggande av betodlingen skulle kännbarast drabba de fattigaste av traktens småbrukare, som ofta sutto med stora skulder på sina små ställen, vilka för övrigt i regel ej gåvo dem deras fulla uppehälle. Här följa några upptecknade samtal med betskötare från Urshult: Man, f. 1895, gift, hustru och 4 barn i åldern 6—1 år; egen gård om 2 tid åker, vinterfödande en ko. Skötte år 1928 2 tid betor a 125 kr. på 10 veckor, år 1929 2 tid å 106 kr. Arbetar eljest på gården och med dagsverken, då möjlighet gives. Han ansåg sig ha god nytta av betarbetet, ty annars skulle han ej kunna reda sig på sitt ställe och betala skatter och skuldräntor. Arbetets tillfälliga natur vore en fördel, då han självfallet ej kunde ständigt vara borta från hemmet. Kvinna, f. 1899, ogift, bor å föräldrarnas gård om 6 tid åker, 4 vinterfödda kor. Skötte år 1928 2*5 tid betor å 125 kr. på 10 veckor, år 1929 2*5 tid å 106 kr. på 8 V* veckor. Arbetar eljest å föräldragården. Hon ansåg betskötseln vara av stor betydelse för de mindre bemedlade och framför allt för sådana, som voro bosatta å små jordbruk, där de ej behövdes i hemmet året runt. Det funnes för sådana inga möjligheter att erhålla motsvarande inkomster på annat håll.

Inom den väster om Urshult belägna socknen Härlunda är jordbruket merendels mindre utvecklat, vilket sammanhänger med, att jorden är kar-

221 gare och brukningsdelarna mindre. Då man här kanske mer än annorstädes framhöll för undersökarna, att betskötseln vore ett existensvillkor för en stor del av befolkningen, hade man otvivelaktigt sina goda skäl. På sina håll inom denna kommun äro nästan samtliga jordbruk så små, att de icke skulle kunna föda sina innehavare, om dessa icke hade antingen skog till avsalu eller också möjligheter till extrainkomster. Det finns byar inom denna socken, där det nästan från varenda stuga reser folk till betfälten och där familjerna skulle leva vid eller under svältgränsen, om de icke hade betförtjänsterna att lita till. Uttalanden från såväl kommunal- och affärsmän som från bönder och småbrukare gå nästan alla i samma riktning. Betinkomsterna ha betytt oerhört mycket för denna bygd, och de år, då betodlingen varit nedlagd eller inskränkt, har man haft det mycket svårt på många håll. Betskötseln betyder här mer än på de flesta andra orter och befolkningen ser inga möjligheter att kunna erhålla motsvarande inkomster på annat håll. Möjligen kunde det egna jordbruket i många fall drivas upp, men å andra sidan ligga här byarna ej sällan långt borta från kommunikationer och avsättningsmöjligheter. Belysande för uppfattningen i socknen äro uttalanden sådana som dessa: Man, f. 1892, gift, hustru och 3 barn 13—10 år. Egen gård om 6 tid åker och 4 kor. Skötte år 1928 3*5 tid betor å 125 kr. (jämte mjölk m. m.) på 54 dagar, 1929 2 tid a 110 kr. (jämte förmåner) på 43 dagar. Han ansåg betodlingen vara av mycket stor betydelse för honom. Han hade på den förtjänat c:a 400 kr. varje normalt år och hade med detta kunnat erlägga räntor och amorteringar å lånen på gården. År 1926 hade han intet betarbete och hade därför svårt att reda sig. Han fick det året öka sina skulder i stället för att som under andra år minska dem. Man, f. 1897, ogift, bor å föräldrarnas gård om 10 tid, 6 kor. Skötte 1928 2 tid betor a 125 kr. och 3 tid kålrötter a 90 kr. på 12 veckor, 1929 samma areal mot samma ersättning på 12 Va veckor. Under mellantiden arbete hemma och ett eller annat dagsverke. Han ansåg betodlingen vara av stor betydelse. Skogsarbete betalades dåligt och varade endast ett par månader på vintern, då man i lyckligaste fall kunde komma upp till en dagspenning av 3 å 4 kr. per dag. 1926 hade varit ett mycket svårt år. Han hade då endast arbetat hemma, enär det varit svårt att få tillfälligt arbete i trakten, då många, som annars brukade arbeta på betfälten, konkurrerade om de få tillfällen, som erbjödo sig i hemorten. Man, f. 1903, ogift, bor å föräldrarnas arrenderade gård om 6 tid, 3 kor. Upptog år 1928 2 tid betor å 75 kr. på 3 veckor, 1929 2 tid å 65 kr. på 3 veckor. Han hade under mellantiden plats som tjänare med 40 kr. i månaden samt med förbehåll om ledighet under bettiden. Kvinna, f. 1900, ogift, syster till föregående. Skötte år 1928 2 tid betor i Östergötland å 125 kr. på 54 dagar. 1929 hade hon inga betor, då hon tagit plats på 6 månader för 30 kr. i månaden. Hon fann betarbetet till stor nytta, då hon ej kunde vara borta året runt, ty föräldrarna voro gamla och behövde en hel del hjälp. Hon kunde dock vara borta under den mindre bråda tiden, då betarbetet påginge, och därunder förtjäna något till kläder m. m. Kvinna, f. 1908, ogift; bor å föräldrarnas gård om 3 tid åker, 2 kor. Skötte 1928 2 tid betor å 125 kr. på 9 Va veckor, 1929 3 tid sommarskötsel å 45 kr. på 7 veckor och 2 V» tid upptagning å 60 kr. på 4 veckor. Under mellantiden arbete i hemmet.

222 Hon ansåg betarbetet vara dåligt betalt, särskilt var detta fallet ar 1929 Det vore ej lönande att hålla på därmed, i fall hon kunde undvaras i hemmet hela aret, men nu, då hon ändock måste vara hemma tidvis, kunde det vara lämpligt som fyllnadsarbete.

Västra Torsås är beläget norr om Härlunda och överensstämmer, då det gäller södra delen, i stort sett med denna. Socknens norra del har betydligt mera lättbrukad och bättre åkerjord, vilket gjort, att här finnas flera större brukningsdelar (48 stycken över 10 har åker, då Härlunda endast hade 7). Jorden är ej så stenbunden, vilket gör, att den kan brukas på ett mera intensivt sätt. Vidare har socknen det relativt väl ställt i fråga om kommunikationer, tack vare järnvägen Vislanda-Karlshamn, som går därigenom. Husdjurskötseln synes, liksom jordbruket överhuvud, vara mindre utvecklad i den södra än i den norra delen av socknen, men lär ingenstädes stå så särskilt högt. Åtminstone förefaller intresset för svmoch hönsskötsel vara mindre än i Urshult. Betskötselns betydelse för befolkningens ekonomi synes i Västra Torsås i allmänhet uppfattas på samma sätt som i nyssnämnda socken. Belysande är ett uttalande av en handlande angående betförtjänsternas betydelse för handelsomsättningen. I hans affär, som hade en årlig omsättning på e:a 80000 kr., hade under år 1929 utlämnats varor för omkring 40 000 kr. på kredit till kunderna, av vilka de flesta voro bönder eller torpare inom kommunen. Dessa skulder brukade vid »betårets» slut regleras och till stor del gäldas. Under år 1929 med dess inskränkta betodling mötte dock detta svårigheter, och 1926 var ett år som blev kännbart ej endast för odlare utan även för affärsfolk. Många betskötare fingo då ej arbete, varför deras sedvanliga avbetalning å skulderna uteblev. De flesta hade sedan dess haft svårt att taga igen det sålunda försummade, varför många fortfarande hade skulder kvar sedan den tiden. Belysande för hur betskötarna själva uppfattade saken äro följande uttalanden: Man, f. 1882, gift, hustru och en fosterdotter, 19 år. Egen gård om 6 tid, 3 kor. Upptog 1928 i Östergötland 2 tid å 75 kr. på 4 Va veckor, 1929 3 tid å 65 kr. på 4 veckor. Under mellantiden arbete hemma och någon dag i veckan extra arbeten. Han ansåge sig hava stor nytta av betskötseln, så dåligt som förhållandena för närvarande gestaltade sig på olika arbetsområden i hemorten. Han nödgades sätta sig i skuld hos handlande o. d., och dessa skulder liksom även en del skatter och räntor måste betalas med betpengar. Han ansåg sig liksom befolkningen i övrigt ej kunna reda sig på platsen, ifall betodlingen nedlades utan att andra tillfallen till liknande inkomster erbjödos i stället. . • _ Man, f. 1894, ogift; fader och syster att försörja. Bor å faderns torp pa 2 tid, 1 ko. Kunde 1928 ej ta betskötsel, då fadern och systern voro sjuka; upptog 1929 2 Va tid å 60 kr. (jämte mjölk, potatis och resor) på 22 dagar. Han ansåg betodlingen vara av mycket stor betydelse för hans ekonomi, särskilt betupptagningen, som infölle under den del av året, då det ej fanns så mycket att göra hemma. Om man arbetade bra, kunde man på betorna spara en slant till kläder, skatter o. d. Under år 1926 hade han arbete med dikning, men kunde ändå på detta ej reda sig lika bra som under de år han haft arbete med betodling. Det skulle säkert bliva

223 ganska svårt att reda sig, om betodlingen nedlades. Utvandring till andra orter r framför allt till städerna, skulle med all sannolikhet bliva följden härav. Kvinna, f. 1879, ogift, hyrd lägenhet med Va tid jord. Hon hade deltagit i betarbetet under 33 år och var ännu fullt arbetsför. Skötte 1928 3 tid å 125 kr. på 13 veckor, 1929 3 tid å 110 kr. på 11 veckor. Ansåg betskötseln vara av mycket stor betydelse, då den var hennes enda egentliga inkomst under nuvarande förhållanden. Med den ringa efterfrågan på tillfällig arbetskraft, som nu vore rådande, skulle hon eljest knappast kunna reda sig utan att anlita kommunens hjälp.

B.

Betodlingsdistrikt.

Undersökarna framhålla i sina rapporter, att då de från de tidigare besökta t r a k t e r n a av Småland och Halland kommo till de skånska betdistrikten, påträffades områden av en helt a n n a n k a r a k t ä r . Den skarpa kontrast, som vid första ögonkastet framträdde mellan den småländska skogsbygden och den skånska slättbygden, bestyrktes även då m a n sökte djupare t r ä n g a in i dessa trakters ekonomiska, sociala och agrikulturella förhållanden. Emellertid framträdde även r ä t t väsentliga olikheter inom de undersökta betodlingsdistrikten, mindre mellan närliggande socknar än mellan å ena sidan den besökta sockengruppen i nordvästra Skåne, å den a n d r a den undersökta bygden i landskapets sydöstra del. I den följande framställningen h a r det därför ansetts lämpligt att särskilja dessa båda områden, varemot det ansetts onödigt att, såsom skedde beträffande smålandssocknarna, betrakta varje kommun för sig. a. Luggudebygden (Fleninge, Kattarps och Välinge socknar). Befolkningsförhållanden. Dessa kommuner, vilka tillhöra Luggude h ä r a d i nordvästra delen av Skåne, äro belägna omkring Hasslarps sockerbruk. Trakten är en herrgårds- och storbondebygd. Inom Välinge socken har m a n de stora egendomarna Västraby och Kögle, medan inom de båda övriga kommunerna de medelstora l a n t g å r d a r n a förhärska. Tager man folkmängdssiffrorna som utgångspunkt för en analys av dessa socknars sociala och ekonomiska liv, befinnas dessa ha gestaltat sig sålunda: Antal invånare år 1805 Fleninge 627 Kattarp 584 Välinge 865

1865 1239 1168 1884

1880 1181 1329 1810

1900 1325 1888 2006

1907 1474 2111 1915

1920 1554 2160 1788

1929 1656 1922 1682

Man iakttager en d r y g fördubbling av folkmängden under åren 1805— 1865, men därefter en något olikartad befolkningsutveckling. Fleninge uppvisar tillbakagång till år 1880, men sedan ånyo en icke obetydlig stegr i n g av folkmängden, vilken synes stå i samband med tillkomsten a v industri (Ödåkra spritfabrik). Inom K a t t a r p ökades folkmängden tämligen oavbrutet intill år 1920, vilket torde s a m m a n h ä n g a med att Hasslarps

sockerfabrik anlagts inom socknen. Välinge nådde sitt maximum omkring sekelskiftet och hade år 1929 icke ens samma folkmängd som år 1865. Denna utveckling kan sättas i samband därmed, att man inom socknen icke har annan industri än tvenne tegelbruk. Inom Luggudebygden har som annorstädes den jordbrukande befolkningen gått tillbaka, och en eventuell befolkningsökning betingas i huvudsak av, huruvida samhällen vuxit upp kring fabriker och järnvägsstationer. Ekonomiska förhållanden. Man får en ganska god inblick uti industriens och befolkningsagglomerationernas betydelse för kommunernas ekonomi genom följande jämförelsetal, hämtade ur »Årsbok för Sveriges kommuner 1930»: Taxeringsvärde (i tusental kr.) å skattepliktig fastighet 1929 Kommuner

Sv. TillJordDärav Annan hör, sv. aktiebruksskogs- fastig- aktieb. bolag fastig- värde het m. fl. m. fl. het

Kattarp

•.. 4 160*9 4 533*8

Välinge

5 561*4

Fleninge

Till kommunal inkomstskatt tax. ink. 1929, kr.

Utdebitering Andra skattper skyldiga skatteper krona B.a inv.

6*9 3 1030 1 504*3 197 320 l 044 580 631 54-0 4 260*3 2 750-3 21900 1 330 033 692 46*G

911*1 2 499-2

1 236 290 735

UnderAntal Därav stödsunder- var- tagare stöds- aktigt i % av tagare under- befolk1928 stöd ningen

5*00

6*00

5*oo

3*9 0

3*o 3*9 ;

Betecknande äro de höga siffrorna för »annan fastighet» i Kattarp och Fleninge. Att även Välinge företer stort fastighetsinnehav i bolagshand har sin förklaring däruti, att socknens båda storgårdar ägas av aktiebolag. Utgår man. från den kommunala inkomsttaxeringen, befinnas de enskildas inkomster här ligga på ett närmare dubbelt så högt plan som i de småländska skogssocknarna. Antalet understödstagare är dock i allmänhet högre. Emellertid ha dessa kommuner relativt låga skatter, vilka ligga under genomsnittet för Malmöhus län (för år 1929 6*07 kr. per skattekrona). Jordbruksförhållandena. En blick på siffrorna i nedanstående tabell, vilken är hämtad ur redogörelsen för 1927 års jordbruksräkning, ger bilden av en jordbrukstyp, artskild från den, som mötte i de småländska skogssocknarna. Brukningsdelarna äro i genomsnitt 5—10 gånger större i de skånska socknarna, men även arbetarlägenheterna med ringa eller ingen jord äro förhållandevis vida talrikare. Särskilt siffrorna för svinoch hönsskötselns omfattning visa, att man har att göra med ett jordbruk på helt annan intensitetsgrad än i de förut undersökta trakterna.

225 Åkerareal

Antal Kommuner

Fleninge Välinge

Antal kor

per lägenbruksumma, bruk- samma heter nings- (om högst har ningsdelar 0-2 5 har del.har 113

2 030

2 603

18-0 23*9 40-7 ;

870 Antal svin

per bruk- summa ni ngsdel 7-7

Antal höns

per bruk- summa ningsdel

per brukningsdel

12-5

45-3

4 477

56*0

64*2

9o

23-2

14*4

20-7

Betodlingen och betodlarna. Inom leveransområdet till Hasslarps sockerbruk h a r betodlingen under de senare åren gått icke oväsentligt tillbaka. F r å g a r man jordbrukarna rörande orsakerna härtill, peka de givetvis i första hand på betpriserna. Det är antagligen också h ä r p å grundade kalkyler, som i främsta rummet varit bestämmande för, att m a n i å r inom detta område icke odlat avsevärt utöver de 70 procent av den tecknade arealen, som måste odlas för att få del av den beviljade statssubventionen. Men redan de ursprungligen kontrakterade arealerna voro merendels lägre än de, på vilka m a n odlade sockerbetor för exempelvis tio år sedan. Söker man finna förklaringen till denna utveckling på längre sikt, träffar m a n b ä t t r e de djupare liggande anledningarna till betodlingens tillbakagång i dessa trakter. Enligt sakkunnigas omdömen synes jordmånen inom stora delar av Luggude h ä r a d icke v a r a så lämplig för sockerbetsodling, enär den utgöres av s t y v lerjord, en lera, som stundom betecknas som »hård som cement». Det klagas även över, att man de senare åren icke erhållit så goda sockerbetsskördar som tidigare, vilket sättes i samband med de särskilt för lerjorden otjänliga väderleksförhållandena. E n annan mera tillfällig omständighet, som säges menligt ha inverkat på betodlingens omfattning, är, a t t Hasslarps sockerfabrik under senare å r övergått till en ny tillverkningsmetod, varigenom som biprodukt erhålles betsnitsel i stället för betmassa. Denna senare anses av många jordbrukare som ett mera värdefullt fodermedel än den torra snitseln, och de uppge sig ha blivit tvungna att av denna anledning odla mer foderrotfrukter till saftfoder än vad som eljest skulle v a r i t fallet. Det förefaller dock som om arbetarfrågans läge v a r i t den mest betydelsefulla faktorn för sockerbetsodlingens omfattning på de större egendomarna. Inom Luggudeområdet torde betskötarna till mer än hälften utgöras av tillresande utsocknes folk. Det vittnas också allmänt från detta håll om, a t t det under senare å r varit svårt att få tillräcklig arbetskraft, och flera j o r d b r u k a r e ha förklarat, att de av sådan anledning måst inskränka sin betodling. Vid sommarskötseln innevarande å r v a r denna brist påtaglig, ehuru alla odlare dock fingo betorna rensade och gallrade. I åtskilliga fall blev dock arbetet icke obetydligt försenat, och ar-

15 —303102.

betspriserna stegrades så, att en del jordbrukare fingo betala 60—65 kr. per tunnland i stället för normalt 50 kr.1 Samstämmiga vittnesbörd från olika håll gå ut på, att Luggude härad är den trakt av Skåne, där frågan om betodlingens fortsättande i större omfattning är mest föremål för diskussion. Många betodlare ha redan inriktat driften på ytterligare inskränkning av betodlingen, ned till den i en storbruksbygd förhållandevis ringa areal, som kan skötas av »hemmafolket». I stället lär man tänka på att lägga ut en del jord till permanenta betesvallar i avsikt att övergå till större animal produktion och mer extensiv drift. Vad nu sagts gäller de större jordbrukarna, varemot de av lejd arbetskraft relativt oberoende mindre lantbrukarna i allmänhet synas vilja fasthålla vid sin betodling trots ofördelaktiga priser. Småbrukarna äro även långt mer än de större jordbrukarna beroende utav de ekonomiska fördelar, som betodlingen inneburit i vårt land, nämligen åstadkommandet av en produkt med säker avsättning och snabb likvidering. Uppfattningarna i detta avseende bland godsägare, bönder och småbrukare i denna trakt belysas av följande uttalanden. Fleninge. Jordbrukare på gård om 90 tid åker; odlade sockerbetor på 4 tid • 1928, 2 tid 1929, 3 tid 1930. Uppgav, att betorna huvudsakligen sköttes av ståtarnas familjer, för vilka han ansåg detta arbete spela en stor ekonomisk roll. Hustrun och barnen kunde genom betskötsel jämte en del skördearbete och mjölkning förtjäna 600—700 kr. per år och ändå sköta hemmet utan anmärkning. Minskningen av betarealen ansåg han till största delen bero på det dåliga betpriset och de senaste årens klena skörd å dessa styva jordar. Även svårigheten att få folk hade gjort, att man minskat arealen till det, som hemmafolket kunde sköta. Fleninge Jordbrukare på gård av 75 tid åker; odlade 1928 5 tid, 1929 2 Va tid, 1930 4 tid. Han hade före nuvarande kontraktstid odlat 8 tid sockerbetor. Huvudorsaken till tillbakagången var det låga betpriset, varjämte under flertalet senare år skörden varit dålig. Men även under goda år gåvo ej betorna numera så mycket som förr. Betodlingen vore dock av stor betydelse för ortens folk, då inga arbetstillfällen funnes för den kategori, som brukar »taga ut» på betfälten. Fleninge. Jordbrukare på egendom om 70 tid åker. Odlade 1928 sockerbetor å 3 tid, 1929 å 1 Va tid, 1930 å 3 tid. Sockerbetorna sköttes av en familj från orten och två personer från norra Skåne; betalningen var 125 kr. per tid samt för de båda senare därjämte mjölk, potatis och 2 fria resor. Han ansåg, att folket i trakten skulle bliva lidande, om betodlingen nedlades. Flera kvinnor och barn, som ej kunder erhålla annat arbete, hämtade nu sin huvudsakliga inkomst från betfälten. Fleninge. Jordbrukare å gård om 56 tid åker; 1928 9 tid sockerbetor, 1929 4 Va tid, 1930 9 tid; odlade förut 15 tid. Tillbakagången berodde till större delen på den stora svårigheien att anskaffa folk till betskötseln. Ville man taga folk från annan ort, medförde detta en merkostnad av 20 å 30 kr. per tid, då varje person ej kunde åtaga sig skötseln av mer än c:a 2 tid. Han ansåg, att betodlingen kring Hasslarp med sin snitselberedning hade mindre förutsättningar än kring de andra sockerfabrikerna, vilka lämnade betmassa som biprodukt, varigenom man kunde slippa från mycken dyrbar foderrotfruktodling. 1

Vid betupptagningen ökades, som å sid. 238 angives, i hög grad tillgången på arbetskraft

227 Fleninge. Jordbrukare på gård om 16 tid åker; odlade 1928 2 tid sockerbetor, 1929 1 tid, 1930 3 tid. Uppgav att betodlingen för honom och andra småbrukare spelade en mycket stor roll. Han skötte även c:a 2 tid betor åt grannarna och kunde därigenom få arbete även åt de minderåriga barnen. Han mindes 1926 som ett mycket dåligt år, då nedläggandet av betarbetet i hög grad försvårade småbrukarens ställning. Kattarp. Jordbrukare på egendom om 130 tid åker; 1928 10 tid sockerbetor, 1929 5 tid, 1930 7 tid. Före nuvarande kontraktstid odlade han 20 tid sockerbetor, men denna areal hade minskats dels på grund av svårigheten att få folk, dels på grund av det låga priset, varjämte skördarna de senaste åren varit dåliga. Han framhöll, att folket i orten, som brukade sköta betor, vore mycket intresserat av odlingen och gärna deltoge i betarbetet utan att dock helt fylla behovet av arbetskraft. Dessa betskötare kunde förtjäna ända upp till 6 å 7 kr. om dagen, och det måste således vara av stor betydelse att erhålla ett sådant tillskott till inkomsten särskilt för ståtarnas familjer. Dessutom funnes att tillgå mjölknings- och skördearbeten, varigenom statarhustrur kunnat uppnå en inkomst av upp till 750 kr. om året utan alt ändock försumma hemmets skötsel. Kattarp. Jordbrukare å egendom om 110 tid åker; 1928 10 tid sockerbetor, 1929 5 tid, 1930 7 tid, sköttes av gårdens folk. Förr odlade han 25 tid betor. Tillbakagången vore framför allt beroende på svårigheten att få dugligt folk till skötseln av betorna. Dessutom inverkade de klena skörderesultaten i dessa trakter. Kattarp. Jordbrukare å gård om 39 tid åker; 6 tid sockerbetor 1928 1930. Hade 2 betskötare från orten och 2 från Halland, betalade 1928 och 1930 125 kr., 1929 120 kr. per tid, varjämte folket från Halland fått fri bostad och kost men inga resebidrag. Han ansåg, att frångående av betodlingen skulle förorsaka en dyrbar omläggning av jordbruket, då växtföljden vore den intensiva fyraåriga. En omläggning till extensiv drift vore olämplig, då jorden vore dyrbar och högt upptaxerad; 2 000 till 2 500 kr. per har. Kattarp. Jordbrukare å gård om 35 tid åker; 1928 3 tid sockerbetor, 1929 1 Va tid, 1930 2*1 tid. Ansåg betodlingen vara av stor betydelse dels för växtföljden och dels som arbetstillfälle. På senare tid hade dock bolaget skärpt leveransvillkören, särskilt genom att uppgöra fasta leveransplaner, efter vilka betorna skulle avlämnas vid stationen. Man finge då ej köra, när man ville, utan endast vissa dagar i veckan, oberoende av vädret, och vidare utsträcktes på detta sätt leveransen till hela kampanjen, även om man blott hade ett par tid, varigenom en hel del annat arbete förhindrades. Kattarp. Jordbrukare å egendom, 16 tid åker, 2*5 tid sockerbetor vart och ett av åren 1928—1930. Han ansåg sig hava god nytta av betodlingen, varigenom han fick tillfälle till arbete både åt sig själv och åt familjen under en tid med dålig arbetstillgång i övrigt. Välinge. Jordbrukare å gård om 40 tid åker; sockerbetor 2 tid 1928, 2 tid 1929, 2 tid 1930. Sockerbetorna bortackorderades till en tegelbruksarbetare med familj. Denna fick 125 kr. per tid och hade av detta god hjälp till att öka de dåliga inkomsterna av tegelsäsongen. Betodlingen och betskötarna. Inom här ifrågavarande kommuner kunna de s t ö r s t a g å r d a r n a icke p å l å n g t n ä r fylla b e h o v e t a v a r b e t s k r a f t för betskötseln m e d » h e m m a i o l k » , u t a n m a n ä r i m y c k e t s t o r u t s t r ä c k n i n g h ä n v i s a d till a r b e t s k r a f t u t i i r å n . D e t h a r u p p g i v i t s , a t t » h e m m a f o l k e t » ä r f å t a l i g a r e n u ä n t i d i g a r e och a t t m a n s k u l l e v a r a o v i l l i g a r e a t t t a g a a r bete i betorna ä n iörr. Icke ens g å r d a r belägna i n p å s å d a n a s a m h ä l l e n

228 som Hasslarp, K a t t a r p och Ödåkra lära numera k u n n a helt förse sig med betskötare från bygden, och likartat säges förhållandet v a r a i trakterna omkring gruvfälten vid Bjuv och Nyvång. Man h a r velat sätta detta förhållande i samband med industriarbetarnas förbättrade levnadsförhållanden. I dessa trakter påträffade också undersökarna ett stort antal betfolk, som tillrest från a n d r a trakter, särskilt skogsbygderna i norra Skåne, Halland, Småland och Blekinge. Angående motiven för dessa bet-resor lämnades ungefär samma uppgifter, som tidigare erhållits vid lokalundersök ningarna i sådana bygdei. I regel anfördes sålunda ekonomiska skäl, särskilt bristen på lönande arbetstillfällen i hemorten, men även andra orsaker hade spelat in. Sålunda förklarade en 24-årig blekingeflicka, som arbetade på ett betfält i K a t t a r p , att hon nog kunde klara sig ungefär lika bra utan betpengarna, men hon tyckte det var roligt att komma hemifrån någon gång ibland. Betskötarna bland ortens eget folk rekryteras numera huvudsakligen från ståtar-, småbrukar- och lägenhetsägarfamiljer. För dessa har bet odlingen stor betydelse, enär tillfölje de inkomster, som särskilt hustrur och barn kunna förtjäna genom arbete i betfälten, ståtar- och småbrukarfamiljer ofta kunna leva under betydligt bättre villkor än eljest skulle v a r a förhållandet. Då statare söka plats, säges de ofta fråga, huruvida de kunna påräkna arbete i betorna för sig och sina familjer. F r å g a r man vad betodlingens nedläggande skulle betyda för dessa människor, får man till svar, att för dessa betskötseln spelar en nog så stor roll. Dock synas möjligheterna att vid en eventuellt nedlagd betodling erhålla andra arbetstillfällen v a r a relativt stora i dessa trakter med utvecklat näringsliv och intensivt jordbruk, vilket åtminstone i vissa fall lider av knapp tillgång på arbetskraft. Såsom belysande för betskötarnas egen uppfattning om läget må anföras följande uttalanden. Fleninge. Kvinna, f. 1905, ogift, bodde hos fadern, som var ryktare på en större gård, där hon i år (1930) hade sommarskötsel av 3 tid sockerbetor å 50 kr. Hon ansåg betarbetet vara av stor betydelse för en statares hustru och hemmavarande barn. De kunde med hjälp av detta och en del andra tillfälliga arbeten förtjäna lika bra som pä en fast plats. Av ännu större betydelse ansåg hon betskötseln vara för småbrukarna. Fadern hade t. o. m. 1929 en gård om 30 tid med 4—5 tid betor, som sköttes av familjen själv. Betydelsen härav framgick klart 1926, dä inga betor odlades och det var ytterst svårt att klara sig med de små förtjänsterna på det övriga jordbruket. Kattarp. Kvinna, f. 1884, statarhustru, 7 barn i åldern 25—11 år. Skötte år 1928 2 tid betor å 125 kr., 1929 2 tid a 100 kr. och 1930 3 tid å 125 kr. Ansåg betarbetet vara till stor nytta, då hon genom detta finge tillfälle till en extra inkomst. Då dessutom hennes 4 hemmavarande barn kunde deltaga i arbetet, vore det till så mycket större fördel. Några större dagsförtjänster kunde man dock ej tala om, ty därtill vore arbetet med hänsyn till den svårarbetade jorden för dåligt betalt. Kattarp. Kvinna, f. 1885, gift med statare, 8 barn 18—4 år; har med hjälp av

229 barnen skött 3 tid betor 1928, 2 tid 1929 och 3 tid 1930 å 125 kr. Ansåg sig ha stort gagn av detta arbete, då hon vore bunden vid hemmet på grund av barn i späd ålder och därför ej kunde åtaga sig arbete på annan ort. Betarbetet vore därjämte det enda arbete, som kunde beredas hennes halvvuxna barn. En statares lön vore ju dessutom så liten, att det utan biförtjänster skulle vara svårt för familjen att reda sig. Välinge. Kvinna, f. 1882, gift med daglönare å gården; fosterson 12 år. Skötte 1928 och 1929 1 Va tid sockerbetor, 1930 2 tid. Ägnade sig i övrigt åt hemmet och deltog i skördearbetet å gården. Betskötseln hade sin stora betydelse för statares och daglönares hustrur. Männen hade dåligt betalt, och hustrurna måste förtjäna en del, för att de skulle kunna leva under något så när drägliga förhållanden. Genom extra arbeten kunde man förtjäna ända upp till 500 kr. om aret, en mjölkerska ännu mera, 700 å 800 kr., utan att försumma hemmet. Lantarbearna vore den samhällsgrupp, som skulle lida mest av betodlingens nedläggande. Välinge. Kvinna, f. 1912, ogift, bor hos fadern som är statare, modern död. Skötte 1928 2 tid sockerbetor å 125 kr., 1929 2 tid a 94 kr. och 1930 2 tid ä 50 kr. för sommarskötseln. Dä hon måste förestå hemmet, vore betarbetet av stor betydelse för henne, då intet extraarbete betalade sig så bra som detta Hon kunde härpå förtjäna c:a 4 kr. om dagen pä sommaren och på hösten 7 a 8 kr. Hon måste försöka förtjäna en del själv, dä faderns lön vore för liten för att han skulle kunna avlöna henne. Sockerfabrikationen och industriarbetarna. H å r d a s t skulle betodlingens eventuella nedläggande enligt undersökarnas mening drabba arbetarna inom sockerindustrien samt de kommuner, inom vilka sockerfabriker finnas. Härvid bör tagas i betraktande, att man icke enbart har att räkna med de fast anställda arbetarna, utan även måste taga hänsyn till de vida talrikare kampanjarbetarna. Dessa utgöras av småbrukare, hantverkare och lägenhetsägare m. fl., vilka i många fall äro mycket beroende utav de 3—500 kr. de kunna förtjäna under en eller ett par månader på senhösten. Det berättas, att man i fjol inom Välinge socken haft tydlig känning utav, att sockerfabriken i Ängelholm varit nedlagd. Vid socknens båda tegelbruk plägar nämligen arbetet sluta i september, varefter nästan samtliga tegelbruksarbetare bliva kampanjarbetare vid sockerfabrikerna i Ängelholm och Hasslarp. För en kommun som K a t t a r p skulle givetvis nedläggandet av driften vid sockerfabriken hava vittgående konsekvenser. Omkring fabriken har Hasslarps samhälle vuxit upp och kommunen h a r byggt dyrbara skolor och fått vidkännas andra dryga utgifter för samhället i fråga. Hittills har kommunen haft goda skatteinkomster från fabriken, men skulle denna nedläggas, komme större delen av kommunalutgifterna att läggas på jordbruket, ty efter fabrikens nedläggande bleve Hasslarps samhälle säkerligen utav ganska liten betydelse i skattehänseende. P å liknande sätt skulle situationen givetvis gestalta sig inom övriga kommuner, där sockerindustrien tagit fäste. b. Köpingebygden (Borrby, Glemminge och Stora 'K-öpinge socknar). Befolkningsförhållanden. Dessa kommuner ligga i sydöstra delen av

230 Skåne, dels i Malmöhus, dels i Kristianstads län, men äro i jordbrukshänseende ganska likartade. Trakten är en bonde- och småbrukarbygd och de stora g å r d a r n a äro relativt fåtaliga. Betecknande lör bygden är likaså, att industri i egentlig mening saknas, om man bortser från Köpingebro sockerfabrik. Av kommunerna ligger Stora Köpinge inom Herrestads härad, som enligt 1920 å r s folkräkning hade 63*9 % jordbrukarebefolkning, samt Borrby och Glemminge inom Ingelstads härad med 58*7 % jordbrukarebefolkning. Folkmängdssiffrorna under 1800- och 1900-talen gestalta sig sålunda: Antal invånare år

1929 Stora Köpinge ...

2 044

2 032

2 0.57

Glemminge

1 129

Borrby

2 234

2 339

2 459

2 522

Redan dessa siffror vittna om vissa olikheter socknarna emellan. Sedan folkmängden i alla tre socknarna ungefärligen fördubblats under tiden 1805—1865, kan inom Glemminge och Borrby iakttagas en icke obetydlig nedgång i folknumerären under de n ä r m a s t e decennierna efter å r 1880. Så ä r icke fallet beträffande Stora Köpinge, d ä r sockerfabrikens anläggning bidragit att hålla upp befolkningstalet. Efter å r 1900 uppvisa alla tre kommunerna ökade folkmängdssiffror, vilket i viss mån kan anses anmärkningsvärt, då m a n här h a r att göra med en genuin jordbrukarbygd. Särskilt framträdande är denna folkmängdsökning inom Borrby, där den kan sättas i samband med den kraftiga utvecklingen av Borrby stationssamhälle och handelsplats. Ekonomiska förhållanden. Angående det nuvarande ekonomiska läget i de tre socknarna meddelas vissa ur »Årsbok för Sveriges kommuner» hämtade huvudsiffror i nedanstående tabell. Taxeringsvärde (i tusental kr.) Till kommunal inkomstå skattepliktig fastighet 1929 skatt tax. ink. 1929, kr. Kommuner

JordDärav Annan Tillhör. Svenska bruksskogs- fastig- svenska akt.eb. fastigaktieb. värde het m. fl. het m. fl. 1

Utdebite- Antal ring underAndra skattstödsper skyldiga skatte- tagare per krona 1928 s:a inv.

Stora Köpinge 4 329-2 3 606*2 Glemminge

9-7

3 382-6 2 553-3 131 280 1 104 260 537 565-4

18-c

2 750

6 311-5

5-o

2 053*7

81-1

DärUnderav stödsvartag. akt. i % unav bederfolkn. stöd 41

3-2

2-0

3-1

7*08

466 360 413

7-00

12 320 1 001310 397

6*50

De höga taxeringsvärdena för a n n a n fastighet h ä r r ö r a i huvudsak dels från fabrikssamhället Köpingebro, dels från handelsplatsen Borrby. Att döma av tabellens siffror ligger den allmänna inkomstnivån lägre men kommunalskatten högre i dessa t r a k t e r än i Luggudebygden. Å andra sidan finnas d ä r relativt flera understödstagare.

231 Jordbruksförhållandena. Även i jordbrukshänseende föreligga vissa olikheter mellan Köpingebygden och Luggudebygden. Såsom framgår av en jämförelse mellan de siffror, som efter 1927 års jordbruksräkning meddelas i nedanstående tabell för Köpingebygden, och motsvarande förut uppgivna för Luggudebygden, äro inom den förra brukningsdelarna i genomsnitt knappt hälften så stora men kreaturshållet och särskilt svinskötseln förhållandevis mera utvecklad.

Kommuner

Antal Åkerareal lägenper bruk- heter bruk(om summa, ningsningshar delar högst del, 0*25 har hart

Antal kor

Anta svin

Antal höns

per per per brukbrukbruksumma summa summa ni ngsningsningsdel del del

Stora Köpinge

2 358

11*2

4*6

10-s

5 240

25*o

Glemminge •••

14-6

5-3

15-3

3 366

26-5

Borrby

3 103

11-6

4-o

3 682

13-7

8 078

30*1

Betodlingen och betodlarna. Undersökarna ha kommit till den uppfattningen, att i dessa trakter betodlingen är utav en annan och allmännare betydelse än i nordvästra Skåne. I Köpingebygden har betodlingen en förhållandevis större omfattning än inom sistnämnda område och har därjämte tenderat att ökas även under de senaste åren. Sockerbetor odlas så allmänt i sydöstra Skåne, att sådana i vissa fall t. o. m. förekomma på sandjordarna ned emot Östersjöns kust. Även i här ifrågavarande trakter anses visserligen de nuvarande betpriserna såsom mindre tillfredsställande, men man synes dock knappast tänka på någon inskränkning av betodlingen, utan framhåller, att denna i alla fall ger lika god avkastning som någon annan gröda. Söker man utröna orsakerna till att betodlingen även på senaste år gått framåt inom detta område, befinnas flera olika faktorer ha spelat in. En huvudanledning är klimatets och den myllrika jordmånens tjänlighet för sockerbetsodling. Emellertid kunde sockerfabriken i Köpingebro tidigare icke medgiva teckning av betareal i den utsträckning, som jordbrukarna önskat, men detta har ändrats i och med upprättandet av saftstationen i Gärsnäs. Att lantbrukarna äro så benägna för betodling sammanhänger med, att jordbruken till större delen utgöras av bondeoch småbruk, där betskötseln till huvudsaklig del kan omhänderhavas av gårdarnas eget folk eller eljest av folk från bygden. Detta innebär den fördelen, att man icke har någon känning utav den arbetarfråga, som bottnar i nödtvungen användning av främmande arbetskraft och på andra håll visat sig utöva ett hämmande inflytande på betodlingens utveckling. I själva verket har i Köpingebygden tillgången på arbetskraft visat sig vara så riklig, att arbetslönerna tenderat att sjunka un-

232 der det som i a n d r a t r a k t e r var det normala. Innevarande å r lär det icke varit ovanligt med helackord uppgående till 110—120 kr. per tunnland i stället för 125 kr. efter normalkontraktet. E t t annat bevis för betodlingens bättre läge är, a t t den år 1930 odlade betarealen ofta utgjort 90 % och därutöver av den tecknade arealen. Ibland betodlarna, större som mindre, v a r m a n allmänt av d e n uppfattningen, att betodlingen hade stor ekonomisk betydelse, störst för småbrukarna, av vilka flertalet knappast ansågs k u n n a existera u t a n sin betodling. I detta s a m m a n h a n g förtjänar det framhållas, a t t betodlingen är allmänt utbredd bland det stora antalet lägenhets- och egnahemsägare i dessa trakter. Betodlingen och betskötarna. Såsom av det anförda framgår, finnes det särskilt i denna t r a k t ingen bestämd gräns mellan sådana, som själva odla betor, och sådana, som sköta betor åt andra, utan småbrukare och lägenhetsägare äro ofta både betodlare och betskötare. R i k t a r man emellertid uppmärksamheten på betskötarfrågan, är denna en även för kommunerna synnerligen betydelsefull fråga. Att så är förhållandet, förstår man redan därutav, a t t ortens betskötare numera nästan uteslutande rekryteras bland »hemmafolket». Tidigare hade man liksom i de nordligare delarna av landskapet även härnere ganska många från andra orter tillresta betskötare ute på betfälten. N u m e r a har m a n tillräcklig eller åtminstone i det närmaste tillräcklig arbetskraft från bygden, ehuru betodlingen ökats. Förklaringsgrunden synes v a r a , att allt flera av ortsbefolkningen börjat ägna sig åt betskötseln. Att bygden n u m e r a b ä t t r e än tidigare kan förse sig själv med betfolk tillskriva somliga det förhållandet, att ungdomen icke lika tidigt som förr söker sig bort ifrån hemmen till städerna eller kanske icke lika lätt kan få anställning därstädes. För denna hemmavarande ungdom anses betskötseln v a r a en mycket betydelsefull inkomstkälla. Sin största ekonomiska betydelse synes betskötseln dock även h ä r ha för småbrukare, lägenhetsägare och hantverkare, vilka med familjens hjälp därigenom bliva i tillfälle tillföra hemmen extra inkomster, vilka äro av stor betydelse för hushållet och levnadsstandarden. Den trevnad och prydlighet, som undersök a r n a nästan överallt kunde iakttaga, även i hem i knappa omständigheter, ansågs till stor del böra tillskrivas levnadsnivåns höjning genom inkomsterna från betfälten. Belysande för h u r allmänt utbredd och uppskattad betskötseln blivit äro n å g r a av undersökarna upptecknade ortsintryck. I sydligaste delen av Stora Köpinge socken, alldeles intill havet, ligger ett litet samhälle, som n ä r m a s t är a t t anse som ett fiskläge. Fiske idkas också ganska allmänt ibland befolkningen, men i år klagade m a n över dålig tillgång på fisk. I nästan varje stuga voro dock flera personer sysselsatta med betskötsel och m å n g a u t a v familjefäderna voro därjämte kampanjarbetare. E n lanthandlare kunde b e r ä t t a om de besvärligheter, man haft a t t ut-

233 stå, d å betodlingen varit nedlagd eller inskränkt och dessa för ekonomien så betydelsefulla extra inkomster uteblivit. — Omkring Glemminge k y r k a och järnvägsstation ligger ett litet välordnat samhälle med trädg å r d a r till varje stuga. Dessa bebos av hantverkare, arbetare o. d. och n ä s t a n överallt funnos de, som voro eller varit »i betorna». — I Borrby sade en ledande kommunalman, att om betodlingen komme bort, fick man v a r a beredd på att i många fall t r ä d a hjälpande emellan för sådana personer, vilka voro absolut beroende u t a v inkomster från betorna. E n sammanfattande bild av det nuvarande läget och dess förutsättn i n g a r gavs av en i ortens förhållanden mycket insatt prästman. Denne framhöll, att i dessa trakter tidigare en stor del av betskötseln omhänderhades av främmande folk, under det att numera ortsbefolkningen i stort sett sköter betorna trots ökade betarealer. Arbetet hade så att säga blivit mer populärt. Rent psykologiskt hade betodlingen betytt oerhört mycket för de mindre bemedlade, och denna sida av saken ansåg han icke minst viktig. Vidare hade ekonomien i hemmen blivit bättre och h u s t r u r n a fått en självständigare ställning genom att själva kunna föra inkomster till hemmen. Därmed hade ofta följt större trevnad och mera förtroendefull samverkan. Slutligen hade utvecklingen gått därhän, att avståndet minskats såväl mellan de större och de mindre jordbrukarna som mellan de jordägande och de obesuttna. Denna utveckling hade medfört, att betodlingen numera blivit en bygdens stora och gemensamma angelägenhet, vilken i sin mån skapat mera samhörighet och mera inbördes förståelse mellan olika samhällsgrupper. 1 Härefter må meddelas ett antal av undersökarna upptecknade uttalanden av betodlare, betskötare och kampanjarbetare: Stora Köpinge socken. Jordbrukare å gård om 15 tid åker; 1928—1930 3 tid sockerbetor, som sköttes med eget folk. Betarealen var ganska stor, men man måste hålla den för att få tillräckligt arbete på sä små ställen som detta, då det inte funnes möjligheter till förtjänstarbete i trakten. Han kunde här nä goda skörderesultat, 17 000 till 18 000 kg. per tid. Betorna voro därför det förnämsta man hade till avsalu, ehuru priset vore för lagt för att man skulle få fullt betalt för sitt arbete. Lägenhetsägare med ställe om 12 tid åker, 2 tid sockerbetor 1928—1930, som han skötte själv med hjälp av hustrun och minderårig pojke. Ansåg, att betorna hade sin största betydelse därigenom, att de gäve arbete åt odlaren och hans familj, och därtill av sådant slag, att även icke fullgoda arbetskrafter kunde utnyttjas. Bipro1 Vid det korta besök, som undersökarna avlade i Hököpingetrakten (Vällinge och Håslövs socknar), befanns belodlingsfrågan i mycket gestalta sig som i Köpingebygden. Från jordbrukarhåll framhölls bl. a. att i denna trakt betorna merendels skötas på ackord av ortens folk. Betpriset vore nog i underkant, men i dessa trakter, där man kunde påräkna c:a 18 000 kg. per tunnland, borde odlingen dock gå bättre än i någon annan del av Skåne. Det skulle säkert bliva mycket kännbart, om man tvingades att lägga ned betodlingen. En omläggning till mera exlensiv drift skulle bliva följden därav, och detla kunde ej bära sig på denna dyrbara jord.

234 dukterna vore även värdefulla för ladugårdsskötseln. Han odlade betor även år 1926 trots böter. Utan denna odling hade han haft svårt att reda sig under nämnda år. Egnahemsägare å ställe om 12 tid åker; 2 tid sockerbetor 1928—1930 skötta med eget folk. Förklarade sockerbetsodlingen vara av stor betydelse för småbrukaren, då här bjödes tillfälle till arbete, så att man på ett litet ställe som detta bleve fullt sysselsatt året igenom. Betodlingens nedläggande 1926 hade medfört ett mycket dåligt år, och skulle det ha fortsatt på samma sätt under flera är, hade många fått gå från sina gårdar på grund av att de haft så liten inkomst, att de ej kunde amortera och förränta sina län på dem. Jordbrukare å gård om 7 tid åker; sockerbetor 0*4 tid 1928 1930. Därjämte kampanjarbetare vid K. sockerbruk med 55 kr. i veckan under 7 veckor 1928, 6 veckor 1929. Sade, att betodlingen för honom spelade en stor roll, dä han hämtade sin huvudsakliga inkomst därifrån. Det skulle ej gå att reda sig pä hans obetydliga lägenhet, om han komme att förlora sitt arbete vid sockerbruket. Egnahemsägare, f. 1882, gift; ställe om 7 tid åker; 1 tid sockerbetor 1928—1930. Han skötte själv hela sin rotfruktsodling. Han skötte även 1 tid betor å en större gård för att få låna hästar därifrån till "det egna jordbruket Betskötseln spelade en stor roll särskilt förr, då han hade skuld pä sitt ställe, enär det varit dessa pengar, som gått till räntor och amorteringar. Han hade även under de 8 senaste kampanjerna haft anställning å sockerbruket som nattvakt och erhöll i fjol 400 kr. för 7 veckors arbete. Utan detta och inkomsten från betorna skulle det vara mycket svårt att reda sig på denna lilla fastighet. Kvinna, f. 1890, gift, 7 barn 16—3 år; egen lägenhet om XU tid jord. Skötte 1928 4 tid betor å 125 kr., 1929 1 tid a 110 kr., 1930 2 tid å 125 kr. Mannen var murare, men här ute på landet var det ofta ont om arbete och dåligt betalt även i hans yrke. Därför vore det bra att kunna förtjäna en del extra till hjälp för det stora hushållet. En del av barnen kunde ju också deltaga i betarbetet. Kvinna, gift, mannen sockerfabriksarbetare; 4 barn 10—3 år. Bebor egen lägenhet om 4 tid jord. Plägade sköta 1 tid sockerbetor varje år. Betskötseln vore för henne och hennes familj av stor betydelse. Det vore hennes enda tillfälle till extraarbete, och mannen hade hela sin inkomst från sockerbruket. Man, gift, hustru men inga barn, bodde i hyrd lägenhet, anställd vid sockerbruk 6 mån. 1928 med en inkomst av c:a 1300 kr., 1929 3 %/a mån. med 850 kr. Han skötte dessutom 2 tid betor å 125 kr. 1928 och 1930 samt 100 kr. 1929. Förutom dessa arbeten hade han knappast något att göra utan gick under mellantiden arbetslös.

Glemminge socken. Jordbrukare å gärd om 31 tid åker; sockerbetor 5 tid 1928, 2*5 tid 1929, 3*5 tid 1930, hade 2 tid betor bortlejda, resten sköttes med eget folk. Ansåg att betodlingen borde hållas uppe, då den spelade stor roll dels för jordkulturen inom det intensiva jordbruket, dels såsom arbetsförtjänst för småbrukare och arbetare. Betfrågan vore även en livsfråga för vissa kommuner, järnvägar samt industriföretag. Jordbrukare å gård om 18 tid åker; sockerbetor 3*5 tid 1928, 2 tid 1929, 3 tid 1930. Skötte själv betorna och hade häri en stor fördel framför dem, som måste anlita ackordsarbetare. Dels kunde "familjemedlemmarna ha det som fyllnadsarbete, särskilt om sommaren, och därför ej behöva räkna med så högt pris för att få det att gå ihop, dels kunde de också genom en noggrannare skötsel komma upp till bättre skörderesultat. Här hade de senaste åren skördats 16 000 till 20 000 kg. per tid, vilket säkerligen ej erhållits, om betskötseln varit utlejd på ackord. Fjolårets betpris var alltför lågt, men odlaren måste likväl fortsätta, dels på grund av

235 ingånget kontrakt, dels emedan ett nedläggande av odlingen skulle draga med sig en dyrbar omläggning av jordbrukets drift. Jordbrukare å egen gård om 16 tid åker; sockerbetor 3 tid 1928, 2 Va tid 1929, 3 tid 1930. Arbetet sköttes med eget folk. Betodlingen vore av stor betydelse för de egna hemmen, då familjemedlemmarna kunde få arbete hemma. Dessutom finge man jorden i sådant skick, att även övriga växtslag därigenom kunde lämna god avkastning. Man, c.*a 30 år, gift, hustru och ett barn, bor å egen lägenhet om 2*5 tid åker. Va tid sockerbetor. Brukade dessutom ha 2 a 3 tid betor att sköta på andra gårdar. Familjen levde i mycket små omständigheter och mannen saknade ofta arbete, varför betskötseln ansågs vara den enda säkra inkomsten. Man, f. 1899, gift, hustru och ett 5-årigt barn, eget ställe om 2*5 tid åker, varav 0*6 tid sockerbetor. Skötte även betor ät andra, 1928 2*5 tid å 109 kr., 1929 2*5 tid å 90 kr. och 1930 4 tid å 109 kr., allt för losskörda betor. Eljest tillfälligt arbete med tröskning, dikesgrävning o. d., som gav c:a 200 kr. per år, varjämte han gjorde dagsverken i utbyte mot körning å hans eget jordbruk. Han hade ej kunnat reda sig å sin lilla fastighet, om han ej haft betor att sköta. På sådant arbete kunde han förtjäna 5 å 6 kr. om dagen under gallringen och 8 a 10 kr. under upptagningen. Man, f. 1883, gift, 3 barn 6 år—2 mån., eget ställe om 2 tid åker, varav sockerbetor å 0*4 tid. Skötte betor åt andra 1928 2 tid a 109 kr., 1929 1 tid a 90 kr., 1930 2 tid å 109 kr. I övrigt blott tillfälliga dagsverken. Höll före, att det var betodlingen, som möjliggjorde att han klarade sig på en sådan liten lägenhet, då det vore ont om annat arbete. Om sockerbetsodlingen skulle upphöra, bleve det nog odlat mera rotfrukter till foder o. d., men betalningen för skötseln komme då säkerligen att pressas ned så lågt, att det ej lönade sig att hålla på därmed.

Borrby socken. Jordbrukare å egendom om 275 tid åker; sockerbetor 50 tid 1928, 26 tid 1929, 42 tid 1930. Ansåg betorna med nuvarande minimipris och fraktbidrag ge väl så mycket som spannmål. Betorna sköttes med folk från trakten, i huvudsak lägenhetsägare, statarhustrur och fiskarfamiljer. Jordbrukare å gård om 168 tid åker; sockerbetor 1928 19 tid, 1929 9*5 tid, 1930 19 tid. Alla betskötare voro hemmahörande i trakten, och utgjordes av lägenhetsägare och småbrukare med familjer. För de flesta vore detta arbete av stor betydelse, ej blott därför att det gåve inkomst, utan även därför att ett eventuellt nedläggande av betodlingen skulle åstadkomma, att mera folk bleve ledigt och priset på arbete nedgå, särskilt för skötseln av foderrotfrukter. Jordbrukare, 25 tid åker; odlade 1928—1930 2 tid sockerbetor, vilka sköttes med eget folk. Småbrukarna kunde tack vare familjens arbetskraft hålla bättre fast vid betodlingen än de stora gårdarna, som måste leja folk. Dessutom finge småbrukaren sina betor bättre skötta och därmed också bättre skörd. Jordbrukare ä gård om 14 tid åker; 1—1 Va tid sockerbetor varje år. Småbrukarna hade ett stort försprång framför ägarna till de stora gårdarna, i det att de själva kunde sköta sina betor utan att åsidosätta något annat arbete. Särskilt gällde detta sommarskötseln. Om betodlingen nedlades, bleve det många i orten, som finge flytta därifrån. Mera folk skulle bliva ledigt och nödgas taga tjänst som daglönare i jordbruket eller begiva sig till foderrolfruktsfälten för att söka arbete. Priset skulle då ytterligare sänkas för sådana arbeten, så att lantarbetarklassen komme ned under den redan nu ganska låga nivå, varpå den lever. Flera statare- och dag-

236 lönarefamiljer hade genom betarbetet en god extra inkomst, vilket vore av stor vikt, då dessa arbetares löner vore mycket låga. Man, f. 1899, gift, ett barn 1 1 / 2 år, bodde å egen fastighet om 3 tid åker. Skötte 1928 och 1929 5 tid betor å 125 kr. och hade 1930 sommarskötsel av 2*5 tid å 45 kr. Var eljest grovarbetare och lastbilschaufför. Tyckte betarbetet vara bra att ha, då det just under den tiden brukade vara svårt att få annat arbete. På betskötsel kunde han på sommaren förtjäna 5 å 6 kr. om dagen, och på hösten 10 ä 12 kr., således en ganska bra inkomst. Man, f. 1874, gift, 13 barn i åldern 27—7 ar. Bor å eget ställe, 2 tid åker, varav 0*6 tid sockerbetor. Sköter dessutom åt andra 3 tid betor, vilka betalades per tid med 105 kr. 1928, 100 kr. 1929 och 125 kr. 1930. Höll före, att betodlingen vore ett huvudvillkor för att hålla ekonomien uppe. Dels kunde han få en samlad slant från det egna betfältet, dels vore det gott om arbete hos andra. Vore ej förhållandet så, skulle lönen för tillfällig arbetskraft vara betydligt lägre. Kvinna, f. 1880, gift, mannen vägarbetare, 4 barn 14—6 är, eget ställe om 3 tid åker, en ko. Skötte 1928 3 tid å 112 kr., 1929 1 tid å 100 kr., 1930 3 tid å 125 kr. Tjänade dessutom pä skördearbete 100—150 kr. per år. Sade betarbetet var av stor betydelse, då hon genom detta kunde skaffa sig själv och sina äldsta barn arbete. Den inkomst, som hon genom bet- och skördearbete kunde skaffa sig, vore också välbehövlig, dä mannens inkomster icke vore stora (c:a 60 öre per timme under mars—november). Kvinna, f, 1892, gift, mannen daglönare, 4 barn 9—1 Va år, bor i hyrd lägenhet. Skötte 1928 2 tid å 125 kr., 1929 1 tid å 110 kr., 1930 3 tid å 125 kr. Mannens arbetsförtjänst c:a 4*50 kr. om dagen, vore ej mycket för en stor familj att leva av och även hustrun måste hjälpa till. Så länge barnen voro små, ginge det ej att binda sig vid daglönsarbete, utan betarbetet vore det enda möjliga tillfället till extra förtjänst. Man, f. 1910, ogift, statarson, boende hos föräldrarna. Hade 1928 sommarskötsel av 3 tid betor å 50 kr., 1929 upptagning av 1 Vt tid å 60 kr. och 1930 sommarskötsel av 2 tid å 45 kr. och fri kost. Under mellantiden tillfälligt jordbruksarbete å 4:50 kr. per dag. j\nsåg betskötseln skaffa arbete ät mycket folk, som annars skulle få gå arbetslösa vid den tiden. Förtjänsten kunde bliva både 5 och 6 kr. om dagen. Kvinna, f. 1908, ogift, bodde i föräldrahemmet, fadern smed. Skötte 1930 (men ej föregående år) 1 tid betor å 125 kr. Ansåg sig ej ha någon större nytta av betarbetet, då hon hade mycket att göra hemma och föräldrarnas ekonomi vore sådan, att hon kunde få stanna i hemmet.

3.

Kompletterande undersökningar av löneförhållandena för betupptagare hösten 1930.

Såsom av föregående redogörelse framgår, ingick det i lokalundersökn i n g a r n a s uppgift även a t t utreda ackordslöner och arbetsförtjänster för betskötare. E n ä r emellertid p r i m ä r m a t e r i a l e t till dessa undersökningar insamlades under våren och sommaren 1930, h a r det icke v a r i t möjligt a t t allenast på g r u n d v a l h ä r a v erhålla en bild a v arbetslönernas faktiska utveckling under hela d e t t a år. I syfte a t t erhålla kompletterande uppgifter om h u r u löneförhållandena gestaltade sig under höstens betupptagning, h a r m a n därför h ä n v ä n t sig till sakkunrliga i orterna, nämligen dels

237 föreståndarna för Sveriges offentliga arbetsförmedlings kontor i Växjö, Kristianstad, Malmö, Landskrona, Hälsingborg, Ystad och Vellinge, dels till ett antal a n d r a ortskunniga personer, vilka förut medverkat vid lokalundersökningarna. A t t frågan om betodlingens lönevillkor har sin stora betydelse icke blott i och för sig utan även i samband med de enligt beslut av 1930 års riksdag vidtagna statsåtgärderna för stödjande av årets sockerbetsodling framgår av ett uttalande i det utlåtande av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, som legat till grund för nyssnämnda beslut och även åberopas i riksdagens skrivelse den 11 mars 1930. I nämnda utlåtande omnämnes, hurusom i en av herr Sköld m. fl. väckt motion (nr 395 i a n d r a kammaren) föreslagits, att från riksdagen borde göras det uttalandet, att statsmakterna, i samband med garanterandet av visst betpris åt odlarna, förutsatte, att betodlare, som för betornas sommarskötsel och upptagning använde lejd arbetskraft, icke för detta arbete utgåve en lägre ersättning, än vad som för dylikt arbete varit på orten gängse under åren 1927 och 1928. Med anledning h ä r a v ansåg sig utskottet böra framhålla, att beredande vid sockerbetsodlingen av förbättrade arbetstillfällen i jämförelse med vad under 1929 gällde vore ett av de starkaste motiven för ett ingripande under 1930 till sockerbetsodlingens stödjande. Såsom framginge av den av sockersakkunniga förebragta utredningen, sänktes under 1929 ackordslönen för betskötsel och betupptagning med mellan 10 och 20 %. Denna sänkning av arbetslönen berodde sannolikt i väsentlig grad på den minskade tillgången på arbetstillfällen. Genom den utsträckta betodling, som borde bliva resultatet av ett bifall till utskottets förslag om visst pristillägg, komme efterfrågan på arbetskraft för betskötsel och betupptagning att ånyo ökas. Om, såsom beräknats, sockerbetsodlingen under 1930 komme att uppgå till omkring 90 % av 1927 års odling och samtidigt förutsattes, att en del av den vid betodlingen förut sysselsatta arbetskraften under 1929 övergått till a n n a n sysselsättning, torde förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft för betskötsel och betupptagning komma att bliva något så när detsamma som före 1929, varför ackordslönerna för detta arbete torde komma att undergå en motsvarande höjning. P å grund h ä r u t a v ansåg utskottet sig kunna förutsätta, att de betodlare, som använde lejd arbetskraft för betskötsel och betupptagning, under 1930 icke skulle erbjuda sämre villkor för detta arbete, än vad som i detta avseende i allmänhet gällde i orten åren närmast före 1929. De arbetsprisuppgifter, som inhämtats i samband med lokalundersökningarna, visa också, a t t angivna antagande bekräftades genom de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden våren 1930. Kontrakt om betskötsel träffades nästan överallt med användande av de tryckta normalkontrakt, vilka antagits av skånska lantmännens arbetsgivareförening och vunnit allmän tillämpning ej blott i Skåne utan även i övriga betodlande provinser. I dessa kontrakt stipuleras samma ackordslöner som 1928, nämligen 125

238 kr. per tunnland (a 16 r u t o r eller 6 400 sträckfamnar) för all erforderlig skötsel samt 50 kr. för sommarskötsel (d. v. s. gallring samt hackning minst 3 gånger) och 75 kr. för betornas upptagning, avblastning, rensning samt läggande i högar och dessas täckning med blast. H ä r t i l l kommo vissa förmåner för betskötare från a n n a n ort, nämligen fri j ä r n v ä g s r e s a i tredje klass från hemstationen till arbetsplatsen och åter, ävensom fri bostad (med eldstad), sängkläder samt nödigt bränsle för rummets u p p v ä r m n i n g och matlagning, ävensom mjölk (era 1 liter per dag och person) och potatis fritt eller till lågt pris. Vid de uppgörelser om helackord eller enbart sommarskötsel, som träffades på våren 1930, synes man allmänt tillämpat dessa arbetspriser. P å sina håll förspordes en tendens till ökning, d å tillgången på betfolk övervägande v a r k n a p p i förhållande till behovet. Men n ä r p å hösten sockerbetorna skulle tagas upp, var läget p å arbetsmarknaden alldeles omkastat. Väl under intryck av de försämrade konj u r k t u r e r n a strömmade i oktober skaror av folk till betfälten och det såväl från skogsbygderna som från slättbygderna. »Lantbrukarna ha översvämmats av arbetskraft från n ä r och fjärran, som med bil, på cykel eller till fots kommit direkt till gården och sökt arbete», skriver en arbetsförmedlingsföreståndare. Tilläggas må, a t t de för arbetsåtgången så betydelsefulla väderleksförhållandena i stort sett varit goda under hela upptagningstiden. Vädret har v a r i t nästan för milt, säga arbetarna, nästan för regnigt, säga odlarna, vilkas d r a g a r e fått påkänning av de uppblötta markerna. Upptagningen uppges dock gått lättare än under torra höstar. Det ligger i sakens natur, att det så väsentligt ökade utbudet av arbetskraft icke k u n n a t bliva helt u t a n inflytande på arbetspriserna vid betupptagningen, i den mån dessa icke redan varit fastslagna genom tidigare uppgörelser om helackord. I tidningspressen (särskilt tidningen »Arbetet» för den 3 nov. 1930) har uppgivits, a t t man på sina håll skulle indragit naturaförmånerna och reducerat ackordslönerna med ända till 40 %. De uppgifter, som erhållits genom den på förut angivet sätt anordnade enquéten, synas emellertid ge vid handen, a t t ifrågavarande tidningsartiklar näppeligen ge en riktig bild av arbetsmarknadens allmänna läge, i det att de merendels synas avse rena undantagsfall, enstaka »jordbrukare, som alltid äro besvärliga mot sitt arbetsfolk», som en meddelare skriver. Enligt uppgiftslämnarnas samstämmiga utsago h a r underbetalning vid 1930 års betupptagning förekommit blott i ringa utsträckning. Detta ligger j u också i sakens natur, då, som förut nämnts, en mycket stor del av arbetet redan var »påtingad» och prisbestämd genom tidigare uppgörelser. Och vid de avtal, som träffades omedelbart före eller under upptagningsarbetet, synes reduceringen, d ä r sådan överhuvud förekommit, merendels gällt de speciella förmånerna. Då en arbetsgivare anställt betskötare, vilka självmant kommit till hans gård såsom arbetssökande, h a r särskild reseersättning nog icke utgått. Vidare torde det blivit vanligare att debitera särskild ersättning för tillhandahållande av mjölk och potatis. Slutligen

239 ha, bostadsförhållandena försämrats därigenom, att den rikliga tillgången på arbetskraft stundom föranlett arbetsgivarna att anställa mera folk, än de ordentligt kunnat härbärgera. Vad angår själva ackordslönerna, synas dessa ha underskridits relativt sällan och icke i något fall vid de arbetsuppgörelser, som skett under medverkan av arbetsförmedlingskontoren. En arbetsförmedlingsföreståndare framhåller emellertid, att det kan finnas fall, där sommarskötseln blivit försummad och ogräset tagit överhand, så att betorna stå så glest och äro så klent utvecklade, att de knappast äro värda upptagningskostnaderna, varför jordägaren kanske erbjudit lägre pris än det normala. En annan sak är, skriver samma meddelare, när betalningen skall utgå per ruta, ty då förekommer det ofta, att arbetsgivaren utfäster ett lägre pris i början, men kompenseras detta då arbetet fortskridit, så att priset per tunnland blir det bestämda. Detta tillvägagångssätt avser att hindra arbetstagaren att lämna arbetet ofullbordat. Meddelaren tillägger, att en duglig arbetare under årets upptagningssäsong borde kunna förtjäna c:a 200 kr. förutom naturaförmåner. Från ett arbetsförmedlingskontor i nordvästra Skåne meddelas, att i enstaka fall upptagningsackordet varit något lägre än det normala, i det att det varierat mellan 64 och 70 kr. per tunnland, men detta torde endast gällt i fråga om sådana betfält, där upptagningen varit så lätt, att arbetarna ändock uppnått normala säsongförtjänster. Dylika undantag lära förekomma varje år. En arbetsförmedlingsföreståndare i nordöstra Skåne skriver, att, där någon avvikelse nedåt förekommit beträffande den kontanta avlöningen, har det i allmänhet varit fråga om enstaka mindre gårdar, där en eller två betskötare varit sysselsatta och där hel kost erhållits. Han uppger sig hört omtalas några fall, där arbetsgivaren erbjudit 2*50 kr. per ruta mot gällande 4*70, »och med den uppgörelsen synes kosten bliva rätt så dyr för arbetaren». Meddelaren tillägger dock, att för det stora hela ha dessa undantagsfall -icke något att betyda. En i betodlingsfrågor väl insatt person i sydöstra Skåne har sammanfattat läget som följer. Ehuru man i hans hemtrakt på senare år vid betskötseln så gott som uteslutande använt sig utav och haft tillräcklig tillgång på »hemmafolk», hade det likväl i höst på de större gårdarna varit dagliga förfrågningar efter arbete utsocknes ifrån. I allmänhet hade man dock icke anlitat någon arbetskraft från annat håll, ty ortsbefolkningen hade själv med stor iver skött upptagningen av betorna. Då man toge den stora tillgången på arbetskraft i betraktande, kunde man icke säga annat än att betodlarna uppträtt fullt lojalt, då de i alla händelser som regel betalat gängse ackordspris. Några klagomål rörande arbetslönerna ha heller icke avhörts på den orten.

4.

Sammanfattning.

E h u r u de lokalundersökningar, för vilka i det föregående redogjorts, genom omständigheterna fått en mycket begränsad omfattning till såväl tid som ort, torde de dock få anses giva åtskilliga bidrag av värde för kunskapen om sockerbetsodlingens och sockerindustriens ekonomiska och sociala betydelse. Såsom ett huvudintryck kvarstår, att näringens betydelse ställer sig i hög grad växlande på olika orter och för skilda samhällsgrupper. För s k o g s b y g d s s o c k n a r n a i Småland och angränsande delar av Halland, Skåne och Blekinge, varifrån betskötare sedan lång tid tillbaka plägat v å r och höst draga till slättlandets betfält, äga dessa betresor och det därmed följande penningtillflödet sin givna betydelse för såväl kommunernas som enskildas ekonomi. Men denna betydelse bör icke överskattas, i synnerhet som betskötarvandringarna under senare år både avtagit i omfattning och delvis skiftat karaktär. Medan det ännu för ett årtionde sedan icke var ovanligt, att skogstrakternas småbrukare bommade till sina stugor och med hustru och barn drogo ned till betfälten på en eller annan månad, rekryteras betskötarna numera mindre bland de egentliga familjeförsörjarna än bland »hemmabarnen». Och denna ungdom kommer ej blott från torp och backstugor utan även från bondgårdar ända upp till den storlek, att de kunna vinterföda 4—5 kor eller mera. Det förefaller, som om betresorna nu till god del skulle betingas genom den på landsbygden i v å r a dagar långt ifrån ovanliga form av latent ungdomsarbetslöshet, som karakteriseras därigenom, att arbetskraften på vissa brukningsdelar blivit väl stor i förhållande till det normala arbetskraftsbehov, vilket betingas av den merendels föga omfattande och intensiva jordbruksdriften. Säsongvandringarna av betskötare kunna i viss mån betraktas som en periodisk avtappning av sådan uppdämd arbetskraft. Skulle dessa betresor upphöra, på grund av betodlingens inskränkning eller av andra skäl, torde man ha att r ä k n a med en väsentlig skärpning av de ekonomiska och sociala olägenheter och vådor, vilka redan nu framträda på grund av bristen på arbetstillfällen i dessa bygder. E n ökning av försörjningsmöjligheterna förutsätter en utveckling av ortens näringsliv. Såsom förefintliga ansatser ådagalägga, kan detta ske dels genom jordbrukets intensifiering och främjande särskilt av sådana grenar av detsamma, som ge kontanter även åt småbrukaren, sålunda mjölkhushållning, svin- och hönsskötsel, fruktodling o. d., dels genom skogsbrukets upphjälpande ur dess n u v a r a n d e lägervall genom dikning, vägbyggnad o. d., dels slutligen genom vidare utveckling och utbredning a v ortens industri, kanske framför allt den på skogstillg å n g a r n a baserade pappersmasse- och pappersindustrien. Skulle en dylik utveckling av näringslivet ej kunna ske, k a n man förvänta, att den nu-

241 v a r a n d e periodiska utvandringen omvandlas till en permanent, till andra orter inom landet eller till utlandet. A t t faran för inskränkning eller t. o. m. upphörande av betskötarvandr i n g a r n a är tämligen näraliggande framgår a v de lokalundersökningar, som utförts i vissa skånska b e t o d l a r s o c k n a r av olika typer. Inom Luggudebygden, vilken kan betecknas såsom typisk för sådana storbruksbygder, vilka hittills utgjort de främsta a v n ä m a r n a av skogsbygdernas tillresande arbetskraft, synes det r å d a en ganska allmän önskan att reducera sockerbetsodlingen därhän, a t t denna helt kan skötas medelst gårdens arbetskraft, inklusive ståtarnas och daglönarnas hustrur, efter möjlighet kompletterad med arbetshjälp från den närmaste trakten. Medan för Luggudebygden, som r ä k n a r ett flertal mycket stora brukningsdelar och ställvis är bebodd av en för betskötsel skäligen ointresserad industriarbetarbefolkning, angivna arbetssystem måste innebära en väsentlig nedsättning av den n u v a r a n d e sockerbetsarealen, ger det a n d r a skånska undersökningsområdet, Köpingetrakten, exempel på, h u r u m a n k a n övergå till betskötsel allenast genom »hemmafolket» men samtidigt väsentligt utvidga denna odling. F ö r u t s ä t t n i n g e n härför är dock, att m a n h a r a t t göra med en bonde- och småbrukarbygd, där betodling och betskötsel bedrivas i n ä r a gemenskap och i stor utsträckning av samma personer och där intresset för denna gröda ä r så stort, att traktens ungdom i ökad utsträckning stannar k v a r i hemmen i stället för att i städer och vid industriföretag söka försörjningsmöjligheter, som under nuvarande förhållanden ofta äro skäligen svåråtkomliga. I samband med angivna utveckling h a r på denna ort sockerfrågan vuxit ut till ett av det ekonomiska och sociala livets betydelsefullaste problem såväl för bygden som för befolkningen i dess helhet.

16 — B08102.

242 Innehållsförteckning till bilaga A. Sid.

I.

Undersökningarnas syftemål och räckvidd

171 II.

Statistisk undersökning rörande arbets- och sockerbetsodlingen och sockerindustrien

löneförhållandena

inom

1. Sockerbetsodlingens betydelse för beredande av arbetstillfällen för mindre betodlare

III.

2. Arbetstillfällenas omfattning och värde för betodlingsarbetare

3. Arbetstillfällenas

omfattning

och värde för sockerfabriksarbetare

Undersökningar rörande sockerbetsodlingens och sockerindustriens ekonomiska och sociala betydelse å vissa orter 1. Lokalundersökningarnas syftemål och utförande

2. Lokalundersökningarnas resultat A. Skogsbygder, varifrån betskötare rekryteras B.

207 Betodlingsdistrikt a. Luggudebygden (Fleninge, Kattarps och Välinge socknar) 223 b. Köpingebygden socknar)

(Borrby,

Glemminge

och Stora Köpinge 229

3. Kompletterande undersökningar av löneförhållandena för betupptagare hösten 1930 236 4. Sammanfattning

240.

243 Bilaga

B.

D e n i n t e r n a t i o n e l l a s o c k e r m a r k n a d e n 1929/1930. Av

Dr

E I L I F SYLWAN.

Då hösten 1929 de första u p p s k a t t n i n g a r n a förelågo över sockerproduktio- Prisutvecknen för det nya skördeåret, tedde sig det statistiska läget icke överdrivet auktionskostpessimistiskt. Visserligen hade de synliga lagren sedan sistlidet år ansenligt nåder. vuxit, men samtidigt visade den väntade produktionen en minskning, och under förutsättning av normal konsumtionsstegring funnos grundade förhoppningar, att den sedan å r tillbaka pågående oavbrutna anhopningen av världsförråden under året skulle förbytas i en begynnande nedgång av lagerbeståndet. Emellertid oroades marknaden av de svävande tullfrågorna i F ö r e n t a Staterna och England, och efter fondbörskrisen i New York under oktober månad blev läget alltmer oklart. Noteringarna för decemberterminen företedde skarpa kastningar. F ö r prompt v a r a inträdde däremot efter det starka prisfallet i oktober en viss återhämtning och från sista veckan i november till a n d r a veckan i j a n u a r i steg noteringen för kubasocker i New York från 1*90 till 2*08 cents. Härefter började emellertid det oavbrutna katastrofala prisfall, som helt behärskat den återstående delen av produktionsåret. Under ständigt tryck av försäljningar på näraliggande terminer har New York-noteringen för effektiv v a r a pressats ned från det ena lågrekordet till det a n d r a och den 30 september nådde priset ända ned i 1*08 cents pr Ib., motsvarande 8*6 öre pr kg. råsocker. En viss reaktion har sedermera inträtt, men ä n n u i början av november låg noteringen för kubasocker i New York icke högre än 1*38 cents. Med denna prisutveckling har sambandet mellan försäljningspris och framställningskostnader för det å den fria världsmarknaden avsatta sockret fullständigt upplösts. Stora producenter för denna m a r k n a d äro i första hand K u b a och J a v a samt bland de betsockerodlande länderna Tjeckoslovakien och Polen. De uppgifter, som stå till buds rörande produktionskostnaderna i dessa länder, äro visserligen långt ifrån fullständiga och ge framför allt föga inblick i kostnadernas sammansättning och växlingar olika produktionscentra emellan. Men de torde dock v a r a tillräckligt tillförlitliga för att kunna ge ett ungefärligt m å t t på kostnadsnivåns allmänna läge i dessa länder. Särskilt för Kuba ha värdefulla upplysningar rö-

rande dessa förhållanden nyligen offentliggjorts av en engelsk regeringskommission »West Indian Sugar Commission», vilken i januari d. å. besökte Kuba. »Produktionskostnaden för socker, oavsett avskrivningar och räntor har», säger kommissionen, »för det gångna året för några fabriker officiellt uppgivits till 1*64 cents pr Ib. I denna kostnad är inräknat inköpsvärdet av sockerrör till ett pris, baserat på sockrets marknadsvärde. Överallt berättade man oss, att det vid nuvarande pris 1 var omöjligt för odlarna att betala arbetarnas löner, enär det för röret erhållna beloppet endast täckte föga mer än kostnaden för dess avverkning, lastning och transportering.» För egen del har kommissionen ansett, att produktionskostnaden fob kubansk hamn inklusive skatter och låneräntor men exklusive avskrivningar och kapitalräntor kan fastställas till 1*80 cents. Kommissionen tillägger emellertid, att denna siffra utgör ett minimum för vissa väl utrustade, nybyggda fabriker, vilka iakttaga sträng ekonomisering för kostnadernas nedbringande. Enligt kommissionen medger icke detta pris odlarna att ändamålsenligt sköta sina fält och vidmakthålla jordbrukets tidigare standard. För provning av nya rörsorter förefanns livligt intresse men, såvitt kommissionen kunde erfara, förelågo icke några omedelbara utsikter för att det nuvarande kubanska standardröret skulle utbytas mot dessa nya rörsorter. Till dessa notiser om den kubanska sockerindustriens läge kan fogas, att stora grupper företag genom de senaste årens låga priser invecklats i finansiella svårigheter och i allt större utsträckning blivit beroende av sina förlagsgivare. Förlidet år rekonstruerades Kubas största sockerbolag, Cuba Cane Sugar Corp., vars produktion uppgår till 0*5 milj. ton, och i år ha flera storföretag, bland andra koncernerna Punta Alegre Sugar Co. med en produktion av 0*2 milj. ton och Cuban Dominican Sugar Corp. med 0*4 milj. ton, till följd av uppkomna förluster och oförmåga att inlösa förfallna förbindelser blivit ställda under administration eller nödgats vidtaga finansiella saneringsåtgärder. Av olika skäl och särskilt till följd av sockerrörets prissättning efter sockerpriset, sockerhalten och produktionskapacitetens utnyttjande växla produktionskostnaderna från år till år. Vidstående sammanställning, av seende skördeåren 1927/1928 och 1928/1929, ger härutinnan en viss inblick. De angivna data, som delvis äro beräknade, äro hämtade från vissa större kubanska sockerbolags årsberättelser.

1 Vid tiden för kommissionens kubabesök stod priset för kubasockcr omkring 1*90 cents fob.

245 Kapacitet i 1000 säckar Produktion

»

Cuban Dominican 1927/28 1928/29

Sugar Estates of Oriente 1927/28 1928/29

2 700

2 700

1 080

2 579

2 149

»

Sockerhalt % Erhållet försäljningspris, cents per Ib. ...

1 080 1080 12*78

2-36

1*97

1*82

Kostnad för rör, tillverkning och transporter cents per Ib

1-86

1-53

1*60

Avskrivning cents per Ib.

0*10

0*16

Räntor

0-33

0-27

>

»

*

— 0*02

Överskott eller brist

—0-14

New Niquero 1927/28 1928/29

0*15 — 0-22

+0-06

Manati 1927/28 1928/29

Kapacitet i 1000 säckar

900 Produktion

12*78

11-29

2-oo

2-50

2*02

1*78

2-08 1

1-53

»

»

Sockerhalt % Erhållet försäljningspris, cents per Ib. ••• Kostnad för rör, tillverkning och transporter cents per Ib. Avskrivning cents per Ib. Räntor

»

Överskott eller brist

»

I

0-3 2

I

» --O-oi

—O-io

0*22

0'17

0*85

0*25

+ 0*10

4-0-07

Beträffande produktionskostnaderna i den javanesiska sockerindustrien föreligga endast mycket summariska uppgifter, vilket delvis sammanhänger med de starka förskjutningar i industriens ekonomiska läge, som på senare år följt dels med införandet av de sockerrikare rörsorterna och dels med biprodukternas bättre utnyttjande. Enligt äldre data, som förlidet år tillhandahölls Nationernas förbunds ekonomiska kommitté, har den genomsnittliga framställningskostnaden inklusive skatter, avskrivningar m. m. för år 1926 uppgivits till 13*59 hfl. pr 100 kg. Huru växlande kostnaderna i verkligheten ställa sig, belystes samtidigt med exempel från två godtyckligt valda fabriker, den ena tillverkande vitt, den andra brunt socker. Vid ett utbyte av 133 dt. socker pr hektar visade den förra en kostnad av 12*87 hfl. Den senare däremot, som uppnådde ett utbyte av blott 80*5 dt. pr hektar, hade en kostnad av icke mindre än 15*05 hfl. Vid ungefär samma tid, då dessa uppgifter publicerades, kunde emellertid d:r O. W. Willcox, en av Förenta Staternas främsta sockerexperter, meddela, att den genomsnittliga kostnaden för fabriker med tillgång till det nya sockerrikare röret i stort sett kunde beräknas till 8*70 hfl. för brunt och 10*io hfl. för vitt socker. Kring detta höjdläge hava också senare uppgifter i huvudsak rört 1

I Manati Sugar Comp:s årsberättelse är rörkostnaden specificerad för åren 1927/28 och 1928/29 till resp. 1*3 9 och 0*9 0 cents per Ib.

sig. I anslutning till ett meddelande, att det javanesiska försäljningssyndikatet för kampanjen 1928/1929 utvunnit ett medelpris tel quel å 12*20 hfl., anknyter sålunda det belgiska sockerbolaget »Raffinaderie Terlemont» följande reflexioner. »Med beaktande av detta faktum ävensom med ledning av tillgängliga balansberättelser för javanesiska sockerbolag kan fastställas, att det gångna året i det hela varit gynnsamt för industrien, om än resultatet står långt efter närmast föregående års. Tillverkningskostnaderna ha ungefär varit desamma och den minskade vinsten måste nästan uteslutande tillskrivas nedgången i försäljningspriset. Säkert är dock, att för det stora flertalet fabriker det pris, vartill restlagret från denna kampanj likviderats eller 9*— hfl. för vitt socker, starkt hotar den javanesiska sockerindustrien. Enligt våra informationer växlar tillverkningskostnaden betydligt från det ena företaget till det andra men belöper sig i genomsnitt från 8*5 till 9*5 hfl.» Dessa siffror ha senare vunnit bekräftelse genom ett uttalande av Prinsen Geerligs. Efter en av denne auktoritet gjord sammanställning över samtliga javafabrikers försäljningar av årets skörd intill 30 september d. å. har härför uppnåtts ett medelpris å 9*5i hfl. Härtill anmärker Geerligs, att detta pris vid ett utbyte av 150 dt. kristall pr har, kan anses motsvara de genomsnittliga kostnaderna. Enligt statistikern Van Leer blev sockerutbytet i år pr har i medeltal 144*8 dt. kristall mot 146 dt. f. å. Ett pris av 9*so hfl. för vitsocker fritt Java är efter paritet för Londonmarknaden ekvivalent med ungefär 1*63 cents pr Ib. råsocker fob Kuba 1 . Under skördeåret 1928/1929 exporterade Kuba och Java 7*75 milj. ton socker, räknat i råsockervärde. Samtidigt utförde världens övriga sockerexporterande länder 5*22 milj. ton, varav 2*25 milj. ton utgjordes av europeiskt betsocker. Beträffande här ifrågakommande länder torde med tämligen stor säkerhet kunna antagas, att desamma i allmänhet icke kunna producera råsocker under 2 cents pr Ib. Enligt den ovannämnda engelska sockerkommissionen intaga Fidjiöarna och Brittiska Västindien närmast efter Java och Kuba platsen som världens billigaste rörsockerproducerande länder, varvid genomsnittskostnaden fob skeppningshamn för dessa båda produktionscentra angives till resp. 2*63 och 2*65 cents. För Västindiens vidkommande har en närmare undersökning visat, att av dess hela produktion, c:a 370 000 ton, endast 7*2 % kan framställas till en kostnad till eller under 2*25 cents. — Vad därefter de betsockerproducerande länderna angår, kan med utgångspunkt från gällande betavtal och i övrigt tillgängliga uppgifter produktionskostnaden ab fabrik för råsocker i Tjeckoslovakien 1

En väsentlig orsak till Javas låga produktionskostnader ligger i fältarbetarnas låga löner. Enligt uppgift i The Annual Report of The Hawaiian Sugar Planters Association 1928 u t gjorde dagslönen för manliga arbetare i Java $ 0-20 Mauritius $ 0*65 Filippinerna $0*8 5 Kuba $1*25 Natal $ 0-40 Hawaii $ 1-50

beräknas växla mellan 170 och 190 tj. kr. samt för Västpolen mellan 50 och 56 zloty, motsvarande i förra fallet 2*29 och 2*55, det senare 2*56 och •2-87 cents pr Ib. (Ingen reduktion vidtagen för olika rendement.) Utan tvivel bedrives överallt ett mer eller mindre framgångsrikt arbete att bringa produktionskostnaderna i bättre överensstämmelse med de fallande försäljningsprisen. För Javas vidkommande har härvid införandet av det nya, mera givande sockerröret utan gensägelse föranlett en verkligt radikal nedskärning av kostnaderna för dess sockerproduktion. Samtidigt förtjänar likväl erinras om, att denna fördel i icke ringa utsträckning motvägts dels av ökade risker i följd av det nya rörets mindre motståndskraft mot angrepp av växtsjukdomar och insekter, dels också av den under senare år pågående stegringen av jordarrenden och arbetslöner. Men därtill är den genom rörförädlingen vunna kostnadsbesparingen en ensamstående företeelse, som torde sakna motsvarighet i andra sockerproducerande länder. Visserligen ha på många håll mycket arbete nedlagts på att med användande av de javanesiska P. O. J.-rören nedbringa produktionskostnaderna, men de erfarenheter, som härvid gjorts, ha givit mycket växlande resultat. Särskilt i Louisiana och delvis även i Hawaii synas dessa försök i det stora hela utfallit gynnsamt. Från andra länder åter och bl. a. från Kuba föreligga däremot mera reserverade omdömen. I övrigt synas produktionskostnadernas nedbringande vara att tillskriva rationaliseringsåtgärder, lönereduktioner och framförallt den av prisfallet självt betingade nedgången i priset å sockerrör och sockerbetor. Förskjutningen i produktionskostnaderna framstår härigenom mera som en följd än en orsak till prisfallet, och med en återhämtning i priset kan därför väntas en viss stegring av produktionskostnaderna, desto starkare ju mera nedgången berott av tillfälliga, med prisfallet direkt sammanhängande orsaker. Mera svårbedömlig är däremot den betydelse, den konstlade regleringen av sockerproduktionen och sockerkonsumtionen haft för prisbildningen. Vissa länder såsom Polen och Tyskland ha genom indirekta subventioner ytterligare stegrat sin export; andra länder åter såsom Frankrike, Österrike, Ungern, Italien, Japan m. fl. ha antingen i skydd av tidigare bestående eller numera förhöjda tullar eller med stöd av andra liknande åtgärder utvidgat sin egen produktion och i motsvarande mån förhindrat tillförseln från världsmarknaden. De varukvantiteter, varom det härvid är fråga, ha icke varit alldeles obetydliga, men i brist på erforderliga* statistiska uppgifter, kan varken deras storlek eller deras relativa betydelse för prisbildningen närmare bestämmas. Att prisfallet skärpts genom det ingrepp i det internationella varuutbytet, som tull- och subventionspolititiken innebär, torde dock få anses säkert. Såvitt marknadsrapporterna ge vid handen, torde däremot orsakerna till prisfallet väsentligen vara att söka dels i en minskad konsumtion dels i

»

den komplex av faktorer, som kan sammanfattas under rubriken det kubansk-amerikanska sockerproblemet. Med det inträffade konjunkturomslaget grusades förhoppningarna om en normalt ökad förbrukning och som en följd av den allmänna depressionen har konsumtionen icke blott stagnerat, såsom i Europa, utan t. o. m. sjunkit under föregående års nivå, i Förenta Staterna med c:a 5 %. Å den asiatiska marknaden ha oroligheterna i Indien och inbördeskriget i Kina haft en liknande verkan. Denna oväntade utveckling kullkastade fullständigt marknadens beräkningar. De synliga förråden visade en ständig tillväxt, förtroendet till marknadsläget undergrävdes och köparna blevo alltmer benägna att blott täcka sina omedelbara behov. I följd härav kom lageranhopningen att allt tyngre belasta första hands producenterna och i stället för den vid produktionsårets början påräknade nedgången i de redan då oroväckande stora förråden inträffade härigenom, att tillskottet i den synliga lagerhållningen ökades mer än någonsin eller med icke mindre än 1*2 milj. ton. Särskilt efter årsskiftet blev denna radikala förändring i det statistiska läget alltmer uppenbar, och ungefär samtidigt inträdde den länge bestående motsättningen mellan Kubas och Förenta Staternas sockerintressen i ett akut skede. Ett väsentligt mål för Kubas sockerpolitik har alltid varit att söka bevara det kubanska sockrets ställning å den amerikanska marknaden utan att därför uppoffra den fördel, Kuba äger i sin traktatsenligt tillerkända tullpreferens vid export till Staterna. Under senare å r har Kuba haft allt större svårigheter att fullfölja detta mål. Efter 1922 års höjning av den amerikanska sockertullen har Förenta Staternas inhemska sockerproduktion liksom tillförseln av tullfritt kolonialsocker varit stadd i märkbar tillväxt och Staternas egen sockerförsörjning, som åren närmast efter tariff ändringen uppgick till c:a 41 % av totalförbrukningen, nådde förlidet år upp till 48 % därav. Visserligen har Kuba praktiskt monopol att täcka Staternas återstående sockerbehov, men Kuba står icke desto mindre inför faran att förlora terräng å den amerikanska marknaden. Gjorda erfarenheter ha dessutom givit vid handen, att Kubas starkt ökade produktion medför sådana avsättningssvårigheter, att tullpreferensen vid fri konkurrens exportörerna emellan lätt blir illusorisk. Än vidare har Kubas ställning komplicerats genom en alltmer märkbar motsättning mellan skilda grupp- och särintressen bland de inhemska producenterna. De av amerikanskt kapital ägda socker bolagen å Kuba beräknas f. n. behärska c:a 70 % av landets produktion, och flera av dessa företag stå finansiellt och kommersiellt de amerikanska raffinaderierna mycket nära. För att avvärja en höjning av den amerikanska tullen och samtidigt upprätthålla en gynnsam prisnivå å den amerikanska marknaden ha dessa företag alltid understött tanken på att kontingentera och reglera den kubanska exporten. Till denna grupp intaga de rent kubanska fabrikerna en naturlig oppositionsställning. I de amerikanska koncernernas kapitalmakt och expansionssträvanden liksom i deras stora möjlig-

249 heter att inverka på prisbildningen och samtidigt genom finans- och börsoperationer hålla sig skadeslösa mot de förluster, som i samband med prispåverkningarna uppkomma å företagens drift, se de inhemska kubanska fabrikanterna ett hot mot sin existens. De kunna väl gilla den större gruppens prispolitiska intentioner i fråga om den amerikanska marknadens bevarande men de misstro dess medel. Liknande synpunkter återfinnas också bland de kubanska rörodlarna, vilket dock icke hindrar, att även denna grupp beträffande exportpolitiken står delad i olika läger. Först med exportregleringen har nämligen tillfälle yppats att skapa en fast och officiellt kontrollerbar norm för prisavräkningen å odlarnas rörleveranser till fabrikerna. Somliga odlare se häruti en betydande fördel, som mer än uppväger de med regleringen förenade olägenheterna. Andra åter dela med många industriidkare den uppfattningen, att alla regleringar och inskränkningar väsentligen äro till skada för såväl sockertillverkning som rörodling och till slut endast resultera däri, att andra länder beredas möjlighet att utvidga sin produktion på Kubas bekostnad. Under sista halvåret 1929 kom den kubansk-amerikanska sockerfrågan av olika skäl att få ökad aktualitet. Den i Förenta Staterna pågående striden om revisionen av sockertullarna ryckte närmare sitt avgörande. Kuba såg sig för sitt vidkommande föranledd att tillgripa en exportreglering både för att avvärja den befarade amerikanska tullhöjningen och för att stärka sin egen marknadsposition. Försäljningen av Kubas exportsocker monopoliserades och lades i händerna på en nyinrättad organisation, den s. k. Single seller, vari de amerikanska sockerbolagen å Kuba voro starkt företrädda. Single sellers öde kom emellertid att bli ett tydligt belägg för att den rådande överproduktionen i sockerexportländerna i alldeles särskild grad är ägnad att bereda Kuba svårigheter. Under organisationens korta tillvaro från den 1 september 1929 till medio april d. å. blev dess enda verkliga framgång, att priset å kubasocker i New York kunde hållas 34 punkter över världsmarknadspriset. Syftet att göra tullpreferensen effektiv blev sålunda i det närmaste infriat. Men i övrigt resulterade Single sellers politik i en serie misslyckanden, vilka kommo att stå de kubanska fabrikerna och odlarna dyrt. Endast genom en kraftig återhållsamhet vid försäljningen på Förenta Staterna kunde Single seller upprätthålla det relativt höga New York-priset och i denna dragkamp med de amerikanska raffinaderierna visade sig Single seller vara den svagare parten. Genom det minskade utbudet av kubasockret kunde det tullfria sockret från Filippinerna, Porto Rico och Hawaii i större kvantiteter till jämförelsevis goda priser placeras å den amerikanska marknaden. För att möta denna utveckling gjorde Single seller visserligen ansträngningar att få en överenskommelse till stånd med de amerikanska raffinaderierna om en plan, varigenom dessa skulle tillföras både kubanskt och tullfritt kolonialsocker, men dessa förhandlingar blevo resultatlösa. I stället skärptes motsättningen, och tack vare ökade leveranser

250 av helfritt råsocker i förening med den minskade konsumtionen och de anhopade lagren av i spekulation på tullhöjningen införd vara blev det <le amerikanska raffinaderierna möjligt att möta Single seller med dess egna vapen. Huru starkt motsättningen mellan de kubanska och de amerikanska sockerintressena härvid kom att tillspetsa sig, framgår därav att under första kvartalet innevarande år till Förenta Staterna disponerades endast 296 000 ton kubasocker mot 1150 000 ton under samma tid f. å. Samtidigt uppgick den utomamerikanska exporten av kubasocker till resp. 189 000 och 324 000 ton. För Single sellers öde och den kubanska exportpolitikens misslyckande torde emellertid Kubas oförmåga att utan stöd av amerikanskt kapital finansiera sin sockerskörd mer än något annat ha varit avgörande. Redan vid Single sellers tillkomst hade krav framställts, att denna organisation som en följd av sitt försäljningsmonopol även måste ordna ett förskottssystem för att tillgodose de kubanska rörodlarnas och sockerfabrikernas behov av driftskapital. Sedan hösten 1929 hade också härom pågått förhandlingar mellan Single seller och en i den kubanska sockernäringen intresserad bankgrupp. Dessa åtgöranden blevo likväl utan resultat och i slutet av februari innevarande år stod det klart för de kubanska producenterna, att de voro hänvisade till sina egna kreditmöjligheter. Då utvägen att sälja tillverkningen praktiskt taget var stängd, blev följden härav, att många särskilt mindre kubanska fabriker stodo utan medel att fortsätta målningen. Stormen mot Single seller och dess exportpolitik växte, och då slutligen, alla uppoffringar till trots, den amerikanska senaten i mars antog ett förslag om sockertullens höjning från 2*20 cents till 2*50 cents, blev Single sellers ställning ohållbar. Den 19 april blev organisationen avskaffad och försäljningen frigiven. Beslutet utlöste nästan omedelbart ett häftigt prisfall. Prompt- och terminmarknaderna överhopades med försäljningsorder och redan vid denna tid rapporterades, att avslut tillkommit genom tvångsrealiseringar av belånade varulager. På några få veckor pressades New York-noteringen ned från 1*80 till 1*40 cents. Till ungefärligen detta pris hade stora förskott lämnats de kubanska producenterna, vilket torde bidragit till att marknaden för någon tid låg stilla med i huvudsak oförändrade pris. Under sommaren tillkom emellertid idel nya baissemoment och ett nytt prisfall började. Den allmänna depressionen grep omkring sig, de sjunkande noteringarna såväl å fondbörserna som å de stora varumarknaderna verkade förstämmande, nedgången i sockerkonsumtionen fortsatte och de synliga förråden växte, från Europa rapporterades en betydlig ökning av betarealerna och från Java ingingo meddelanden om höjda skördeuppskattningar och släpande försäljningar. Under senare delen av juni förekommo åter omfattande terminförsäljningar av kubasocker i syfte att säkerställa kreditgivarnas förskottslån, och då de amerikanska raffinaderierna alltjämt fortsatte sin återhållsamma inköpspolitik med favorisering av det tullfria kolonialsockret* bröt marknaden fullständigt

251 samman. Noteringen c. f. New York sjönk i augusti och september ända ned mot l*io cents och skördeåret gick ut med en modlös och apatisk stämning. Om sålunda kampen mellan de kubanska och amerikanska sockerintressena varit en väsentlig anledning till det under året inträffade prisfallet, har däremot Javas hållning och prispolitik närmast inneburit en strävan att stödja marknaden. Under vanliga förhållanden brukar Java redan före kampanjens slut (sept./okt.) ha placerat hela sin produktion. Till följd av minskad konsumtion i Indien och Kina och ökad produktion å Formosa samt icke minst på grund av importörernas avvaktande hållning inför det fortsatta prisfallet inträffade emellertid vid senaste kampanj för första gången, att Java till det nya produktionsåret måste balansera över ett oförsålt lager uppgående till c:a 150 000 ton. Den asiatiska marknaden blev sedermera allt trögare och vid slutet av juni resp. september innevarande år hade syndikatet blott försålt 25 resp. 26*5 % av de vid samma tid föregående år avyttrade kvantiteterna. Trots denna ogynnsamma utveckling vidhöll syndikatet dock en synnerligen konservativ försäljningspolitik. För vitt och brunt socker fixerades i maj ett pris av 9*— resp. 8*— hfl. Detta prisläge täckte antagligen fortfarande de genomsnittliga produktionskostnaderna, men innebar, att Java till väsentlig del avstod från sin distansfavör å den asiatiska marknaden. Trots prisfallet i New York upprätthöll Java denna prisbas. Då sedermera i september fobnoteringen å kubasocker gick ned till omkring 1 cent, kommo syndikatets priser åter att ligga över världsmarknadspriset plus distansskyddet. Först sedan Kuba genom försäljningar till Ostasien upptagit konkurrens på Javas speciella avsättningsområden, reducerade syndikatet sina priser till 8*— och 6*75 hfl. Något pristryck har sålunda icke utgått från Java. Däremot ha de växande lagren hos de javanesiska producenterna liksom syndikatets svårigheter att härför finna avsättning under året ogynnsamt påverkat den internationella marknaden. 1

Nedanstående sammanställning visar de till Förenta Staterna disponerade kvantiteterna tullfritt kolonialsocker och kubasocker under olika år. 1 9 2 7 30

Kubasocker Tullfritt kolonialsocker Summa

/e Milj. ton 1619 1090

% 60 40

2 709 80

1 9 2 9

A*

Kubasocker Tullfritt kolonialsocker

Milj. ton 2 620 1100

Summa

3 720

1 9 2 8

»> Milj. ton 2495 1 528

% 61 39

Milj. ton 1480 1 262

4 023

2 742

%

% 70 30

7B

Milj. ton 2 921 1617 4 538

% 54 46

Milj. ton 934 1271 2 205

% 57 43

3 940 1 9 3 0

/8

% 60 36

3 %> Milj. ton 2 243 1 697

/9

% 41 59

Milj. ton 1346 1887 3 233

% 41 59

252 Det nuvaTill följd av sockerprisets katastrofala fall och dess återverkan på prorande läget. d u k t i o n s f ö r h å l l a n d e n a i olika länder saknas f. n. mer än vanligt säkra utgångspunkter för bedömande av den väntade utvecklingstendensen å den internationella sockermarknaden. I första h a n d gäller detta skördeuppskattningarna, vilkas värde under nuvarande förhållande icke blott begränsas av de normalt förefintliga felkällorna u t a n därjämte av de oberäkneliga inflytanden, som det nuvarande abnormt låga sockerpriset och producenternas ökade skuldbelastning och minskade kreditvärdighet k a n komma a t t utöva på sockerskördens och sockertillverkningens finansiering. Sålunda uppges Ryssland r ä k n a med en skörd å ej mindre än 2*2 milj. ton mot endast 0*95 milj. ton f. å. Samtidigt ha emellertid auktoritativa sockerstatistiker såsom Licht uttalat bestämda tvivelsmål om huruvida den i Ryssland odlade betkvantiteten till hela sin omfattning skall k u n n a skördas eller överhuvud förarbetas i de ryska råsockerfabrikerna. E t t a n n a t liknande exempel föreligger beträffande Brasilien. H ä r beräkn a s sockerproduktionen komma a t t gå ned från 720 000 till 480 000 ton, n ä r m a s t på den grund, att m å n g a odlare vid nuvarande oräntabla p r i s v ä g r a t avsluta försäljningskontrakt med fabrikanterna. P å samma sätt är, såsom nedan n ä r m a r e skall påvisas, ingalunda uteslutet, a t t icke även i a n d r a länder det eljest tämligen fasta sambandet mellan den växande skörden och den tillverkade sockerkvantiteten genom en organiserad produktionsbegränsning kan komma att mer eller mindre försättas u r funktion. Under sådana förhållanden kunna årets produktionsuppskattningar komma att visa sig mycket missvisande och böra därför mottagas med försiktighet. För Europa utom Ryssland h a r Licht för innevarande år beräknat betsockertillverkningen till 7 985 milj. ton mot 7 353 milj. ton f. å. V a d Förenta staterna beträffar, föreligger f. n. endast uppskattningar rör a n d e betskörden, vilken visar en ökning med c:a 15 %. I J a v a har den i å r planterade rörarealen utvidgats med 0*5 %. För Australien, Sydafrika, M a u r i t i u s och Filippinerna h a r skörden uppgivits till 1893 000 ton mot 1821000 ton f. å. Rörande den förestående kubanska sockerskörden lär f. n. varje uppskattning n ä r m a s t kunna betecknas som en gissning. Enligt ett officiellt uttalande av president Machado förfogar Kuba för 1931 över en nyodlad areal å 367 000 acres med en beräknad skörd på 850 000 ton socker, varigenom den disponibla sockerkvantiteten antagligen komm e r a t t stiga från 4*7 till omkring 5*5 milj. ton. Men, även om denna siffra vore riktig, ä r det en öppen fråga, huruvida K u b a är berett eller r e n t a v i stånd a t t utvidga sin sockertillverkning i samma omfattning. Om det sålunda i det stora hela visserligen vill förefalla, som om årets skördekvantiteter skulle komma att överstiga fjolårets, så är det likvisst mycket osäkert, om sockerproduktionen kommer a t t ökas i samma omfattning. Om sålunda redan de föreliggande uppskattningarna av världsproduktionen innesluta betydande osäkerhetsmoment, sakna beräkningarna över den v ä n t a d e världskonsumtionen i än högre grad fasta hållpunkter. Med

253 ledning av nu kända faktiska uppgifter rörande produktionen under det gångna året och de synliga förråden vid dess början och slut skulle världskonsumtionen 1929/1930 ha uppgått till 25*50 milj. ton eller icke mindre än 0*9i milj. ton mindre än närmast föregående år. Även med beaktande av den inverkan, den allmänna depressionen härvid kan ha utövat, lär den angivna, högst avsevärda konsumtionsminskningen dock delvis vara skenbar och ha sin förklaring i en genom prisfallet framkallad reducering av de osynliga lagren hos gross- och detaljhandeln. Den fullständiga brist på förtroende till marknaden, som rådde vid utgången av senaste konsumtionsår (3% 1930), gör det nämligen antagligt, att dessa lager vid denna tid voro nedbragta till ett minimum. Den statistiska förbrukningen för det löpande året kommer därför att röna inflytande icke blott av det bekymmersamma konjunkturläget och den i många länder för stora konsumentgrupper inträdda eller befarade försämringen av deras inkomstförhållanden utan även av sockerprisets egen utveckling och marknadens uppfattning härom. Huru dessa olika faktorer än komma att verka, torde det även med ett ganska optimistiskt bedömande dock vara föga troligt, att den verkliga världskonsumtionen kan nå upp över de båda senare årens medelnivå eller c:a 26 milj. ton. Som säkert kvarstår emellertid, att det nu löpande året gått in med ett synligt förråd på ej mindre än 6*i milj. ton,1 eller 1*2 milj. ton mera än förra årets redan i och för sig mycket höga lagerbestånd. Samtidigt har, såsom nedanstående sammanställning ger vid handen, en väsentlig för skjutning ägt rum i förrådens fördelning på olika produktionscentra. 1930 Milj. Synliga förråd den 1 sept. i Europa

»

»

» Förenta Staterna

»

»

»

> Kuba

»

»

»

> Java Tillsammans

1929 ton

1 397 463 2 732 1487

1 238 892 1 373 1336

6 079

4 839

Som en naturlig följd av denna exempellöst stora lageranhopning i exportländerna har frågan om en produktionsreglering, trots många tidigare misslyckanden, ånyo kommit i förgrunden. Förhoppningarna om att prisfallet självt i längden skulle visa sig vara den bästa regulatorn av produktionen, ha hitintills väsentligen gäckats, och på samma sätt har den under senare år igångsatta propagandan för stimulerande av sockerförbrukningen tillsvidare lämnat föga påtagliga resultat. Dessa erfarenheter liksom det nuvarande ruinerande prisläget ha emellertid gjort producenterna i många länder mera beredvilliga än tillförne att med åsidosättande av egna särintressen påtaga sig de med en produktionsreglering Om hänsyn tages till a t t Javas avverkning av senaste skörd blivit fördröjd, b ö r lagersiffran för jämförelsen med läget f. å. höjas med 0'2 7 milj. ton.

254 förenade uppoffringarna. Under det gångna året ha också olika förslag i sådant syfte blivit framlagda, och även om det ännu är för tidigt att avgöra, huruvida inom en närmare framtid en verklig sanering av den internationella sockermarknaden på denna väg skall kunna genomföras, är det för det nuvarande läget synnerligen betecknande, att dessa förslag f. n. i alldeles särskild grad fängsla marknadens intresse. På möjligheten att härutinnan nå ett positivt resultat torde jämväl i mycket bero, vilken riktning prisutvecklingen kommer att taga under den kommande delen av skördeåret. För dessa strävanden har Polen gått i spetsen genom en redan för innevarande års kampanj verkställd, systematiskt ordnad produktionsbegränsning. Då det lyckats Polen att jämförelsevis lätt lösa denna uppgift, torde förklaringen härtill i icke ringa mån vara att söka däri, att den polska sockerindustrien redan år 1922 blivit kartellerad och dessutom genom 1925 års sockerlag fått sin inlandsomsättning reglerad på bas av ett kontingenteringssystem. Sedan flera år tillbaka ha emellertid vissa grupper i kartellen och särskilt fabrikerna i Kongresspolen varit missnöjda med sättet för kontingenternas fastställande och i själva verket har det vid senaste årsskifte träffade nya kartellavtalet, som möjliggjort produktionsbegränsningen, väsentligen tillkommit för att undanröja de härav föranledda slitningarna inom kartellen. Enligt det äldre systemet bestämdes varje fabriks kvotandel i inlandsförbrukningen efter föregående års produktion, och som naturligt var kom denna anordning att innebära en ständig sporre för de finansiellt starkare och för export bättre belägna västpolska fabrikerna att år efter år driva upp sin tillverkning. Ju mera förlustbringande exportaffärerna blevo, desto mer ökades likväl dessa fabrikers förhandlingsvillighet, och, då vid innevarande års början utsikterna på exportmarknaden försämrades, låg vägen jämnad för en revision av det gamla kartellavtalet. Den nya regleringen, som omfattar samtliga polska råsockerfabriker och raffinaderier, innebär i huvudsak att fixa inlandskontingenter fastställts för varje kartellmedlem, gällande för en period av fem år (kampanjerna 1930/1931—1934/1935). Tillägg till kontingenterna kunna endast förvärvas i samband med en uppkommen ökning av den inhemska förbrukningen, varvid tilläggen fördelas fabrikerna emellan på grundval av var och ens verkliga produktion. Kartellmedlemmarnas intresse av att utvidga sin tillverkning har även minskats därigenom, att hela försäljningen samlats på en hand under iakttagande av att betalningen för levererat socker avräknas efter inlands- och exportpriset i proportion till inlandskontingentens andel till den totala leveransen. I och för sig syfta emellertid icke kontingenteringsbestämmelserna till en produktionsbegränsning utan snarare till en stabilisering av produktionen vid dess tidigare nivå. Däremot utgöra de, liksom det nya kartellavtalet överhuvud, en viktig förutsättning härför. Produktionsbegränsningen däremot har åstadkommits genom en i årets betavtal ingående bestämmel-

255 se, som pålägger odlarna att med samtliga fabriker dela den å sockerexporten uppkommande förlusten. I huvudsak går denna bestämmelse ut därpå att ett högre pris betalas för betor, motsvarande 80 % av grundkontingenten och ett lägre pris för återstoden upptill 100 % därav. Eventuellt härutöver odlade betor äro råsockerfabrikerna icke skyldiga att emottaga. På detta sätt har en effektiv reglering av produktionen kunnat åvägabringas ända ned till råvaruleverantörerna. Att det nya polska systemet betecknar en avgjord framgång har fått sin bekräftelse däri, att betarealen för årets kampanj minskats med c:a 19 %. Även inom den tyska sockerindustrien ha sedan mer än ett år tillbaka förhandlingar pågått om en utbyggnad av industriens kartellorganisation i syfte att därigenom begränsa den tyska sockerproduktionen. Ehuru förlusterna å Tysklands sockerexport torde uppgått till c:a 70 milj. RM, blev betarealen innevarande skördeår icke desto mindre ökad med över 6 %. Sockerexporten väntas härigenom stiga från 260 000 till c:a 600 000 ton och förlusten därå att växa till c:a 150 milj. RM. Då sockerpriset på den tyska inlandsmarknaden är maximerat, drabba dessa förluster väsentligen industrien och det betodlande jordbruket och under trycket härav har tillsvidare så mycket vunnits, att industrien enats om en revision av de redan tidigare bestående kartellbestämmelserna. Med vissa tillägg har sålunda i juni d. å. det gamla utförselavtalet blivit prolongerat och kartellens befogenhet att föreskriva medlemmarna vissa exportkvoter i förhållande till deras produktion upprätthållits. För att säkerställa det härmed avsedda syftet att utnyttja maximipriset har samtidigt en reglering av den inhemska avsättningen kommit till stånd. Men då det gällt att finna en lösning för själva huvudfrågan, nämligen produktionens kontingentering och betodlingens begränsning, ha kartellförhandlingarna hitintills varit resultatlösa. Frågans allmänekonomiska betydelse gör det emellertid troligt, att den tyska sockerindustrien, för den händelse en produktionsbegränsning icke på frivillighetens väg kan uppnås, genom legala åtgärder kommer att tvingas därtill. Med anledning bl. a. av här åsyftade förhållanden begärde sålunda den tyska regeringen redan förliden sommar riksdagens medverkan för stiftande av en lag, den s. k. Handelsklassengesetzt, vari förutses möjligheten av en tvångsorganisering av sådana företag, som förarbeta vissa jordbruksprodukter, såvitt ett dylikt ingripande påfordras för tryggande av jordbrukets intressen. Till följd av riksdagens upplösning kom detta lagförslag icke till omprövning men har numera ånyo blivit framlagt. Vad därefter den tjeckiska sockerindustrien beträffar, har denna genom det nuvarande ruinerande sockerpriset råkat i ett svårare läge än någonsin. Med den vitala betydelse, sockerexporten äger för industriens och hela den tjeckiska sockernäringens existens, har industrien alltid i det längsta vägrat att lämna sin medverkan till en produktionsbegränsning. Ä andra sidan måste sockerexportens fortgång, för den händelse

256 icke en snar prisförbättring inträder, för såväl industrien som betodlarna medföra synnerligen kännbara finansiella uppoffringar. Beräknas kan sålunda, att vid nuvarande notering för böhmiskt socker — c:a fob Hamburg 7sh 6d pr 50 kg. — nettoförlusten å den tjeckiska sockerexporten enbart för industriens vidkommande kommer att röra sig omkring ett belopp av c:a en halv miljard tj. kr. Härtill kommer ungefär 250 milj. tj. kr. såsom allmänhetens bidrag genom det å konsumtionssockret fastställda överpriset samt c:a 40 milj. tj. kr. i direkt statssubvention. Vid tidigare tillfällen, då den tjeckiska sockerindustrien råkat i nödläge, har densamma icke tovat att resa krav på höjning av inlandspriset eller andra liknande motåtgärder, som synts erforderliga för att skapa betingelser för produktionens upprätthållande i oförändrad omfattning. Det är därför så mycket mera påfallande, att under innevarande höst såväl industrien som andra i sockernäringen direkt intresserade parter hitintills icke funnit anledning att offentligt tillkännagiva något program för avvärjande av den nuvarande krisen. Det till synes enda undantaget härifrån är den framstöt för de stundande betavtalsförhandlingarna, som nyligen gjorts av den slovakiska betodlarorganisationen, under påfordran av en legal reglering av sockerproduktionen med kontingentering av betodlingen och olika prissättning för konsumtions- och exportbetor1. I motsats till denna officiella tystlåtenhet har däremot sedan åtskillig tid tillbaka en livlig pressdebatt pågått om den tjeckiska sockerpolitiken, och särskilt med utgång ifrån vissa av industrien vidtagna nedsättningar av arbetarnas redan förut låga löner har på vissa håll påfordrats en begränsning av sockerexporten och en fullständig revision av det nuvarande subventions- och prisregleringssystemet. Även för Tjeckoslovakiens vidkommande har sålunda frågan om en produktionsbegränsning genom förhållandenas makt numera pressats fram i förgrunden, och det torde med stor sannolikhet kunna emotses, att vid ett i huvudsak oförändrat prisläge denna fråga kommer att få ökad aktualitet. Såsom händelseförloppet under det gångna året visat, är det emellertid framför allt Kubas åtgöranden, som för den internationella sockermarknaden äga betydelse. I samband med de allt allvarligare finansiella svårigheter, sockerkrisen medfört ej blott för de kubanska fabrikerna och odlarna utan även för deras kreditgivare, har mot slutet av senaste kampanj på kubanskt initiativ och under ledning av amerikanska banker bildats den s. k. Chadbournekommittén, vari sammanförts representanter för samtliga i den kubansk-amerikanska sockerfrågan intresserade parter. Den närmast liggande uppgiften för denna kommitté har varit att få till stånd en finansiering av det på Kuba hopade sockeröverskottet, Genom den nya .sockerlagen har numera också en organisation skapats, som med stöd av amerikanska krediter övertagit 1*68 milj. ton råsocker. Enligt den för denna pool antagna planen skall försäljningen härav verkställas under en period av fem år i ungefärligen lika årliga poster till uteslutande 1

Dessa krav synas numera ha fått stöd av den centrala betodlarorganisationen.

257 utomamerikanska köpare. I kommitténs program har vidare ingått, att åvägabringa ett ordnat samarbete mellan Kuba å ena sidan och övriga råsockerproducenter för den amerikanska raffinadindustrien å den andra. Såsom den ovan lämnade redogörelsen för Kubas exportpolitik ger vid handen, har denna programpunkt för Kuba ett icke ringa intresse, vilket också föranlett de kubanska sockerfabrikerna och rörodlarna att för ordnandet av denna fråga tillställa kommittén ett gemensamt förslag av i huvudsak följande innehåll: Kuba förpliktar sig att under nästkommande år begränsa sin utförsel till Förenta Staterna till 2*8 milj. ton, samt under åren därefter intill 1935 öka denna kvantitet endast i visst förhållande till konsumtionsökningen i Förenta Staterna; på samma sätt förpliktiga sig råsockerproducenterna i Staterna och dess kolonier att under avtalstiden icke överskrida 1930 års produktion med tillägg av deras andel i konsumtionsökningen; dessutom skall samarbete öppnas för åstadkommande av en plan i syfte att fördela sockerförsäljningen på den amerikanska marknaden under årets tolv månader; slutligen utfäster sig Kuba att taga initiativ till en internationell sockerkonferens för att uppnå en allmän överenskommelse om sockerproduktionens reglering. På grundval av detta förslag har Chadbournekommittén inlett förhandlingar med de amerikanska råsockerproducenterna. De allt sparsammare uppgifterna om förloppet av dessa förhandlingar låta emellertid förmoda, att Kubas anspråk på en tryggad avsättning inom Förenta Staterna även denna gång blivit avvisade. Sannolikheten härför är jämväl så mycket större, som den kubanska presidenten genom den nya sockerlagen icke blott erhållit bemyndigande att under femårsperioden 1930/1931—1934/1935 i administrativ väg reglera Kubas sockerproduktion och sockerexport utan även omedelbart tagit denna maktbefogenhet i anspråk. Såvitt f. n. kan bedömas, innebär detta ingenting annat än att Kuba gentemot Förenta Staterna sett sig nödsakat återfalla på sin gamla kontingenteringspolitik. Exportkvantiteten till Förenta Staterna för nästkommande år har fixerats till 3 136 milj. ton1, vilket ungefär motsvarar medeltalet av Kubas export till Staterna åren 1927—1929. Huru dessa senaste händelser än äro att uppfatta, kvarstår emellertid, att Kuba dock allt fortfarande synes berett att med övriga sockerexporterande länder förhandla om en allmän produktionsbegränsning. Det torde numera kunna emotses, att under Chadbournekommitténs ledning en konferens med representanter för Kuba och Java samt de europeiska exportländerna kommer att samlas i slutet av november månad för dryftande av detta problem. På utgången av dessa förhandlingar och de resultat, som härvid kunna vinnas, torde i eminent grad bli beroende, huru den internationella sockermarknaden under det löpande produktionsåret kommer att gestalta sig. Malmö den 17 november 1930. 1 Det tillfälliga exportförbud, som f. n. införts å Kuba, torde ha tillkommit bl. a. för att ge möjlighet för ordnande av den kontingenteringsplan, som den förestående exportregleringen nödvändiggör.

17 — 303102.

258 Bilaga

C.

Yttrande rörande den svenska sockerbetsodlingens tekniska betingelser. Av t. f. föreståndaren för jordbruksavdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet G. SUNDELIN. Sockerbetsodlingens betydelse och de indirekta fördelar, som jordbruket haft och i o r t i a r a n d e har av denna odling i de provinser, där den bedrives, äro ofrånkomliga och så väl k ä n d a a t t j a g ej n ä r m a r e behöver ingå härpå. Dock kan j a g i detta s a m m a n h a n g ej underlåta att citera, v a d den kände växtiörädlaren, professor H j . Nilsson, Svalöv, för Skånes vidkommande i denna sak y t t r a d e i ett föredrag om sockerbetsodlingens betydelse för landets j o r d b r u k : »Att j a g över huvud taget kommit in p å dessa frågor, sammanhänger med ett u p p d r a g j a g för en del år sedan fått a t t i de skånska hushållningssällskapens jubileumsskrift behandla en sida av provinsens jordbruks historia under 1800-talet. De gamla berättelser och handlingar, jag därvid hade a t t genomgå, h a v a givit mig åtskilligt att tänka på. Herr a r n a känna nog till min befattning med lantbruksväxternas förädling h ä r i landet. Min uppgift v a r n u att behandla 'växtodling och växtförädling'. Men om jag nu säger, a t t resultatet av studierna blev, att grundbetingelserna för det skånska jordbrukets n u v a r a n d e höga ståndpunkt belunnos v a r a : i främsta rummet sockerbetsodlingen och först i a n d r a r u m m e t de n y u p p d r a g n a b ä t t r e utsädena, torde min ställning till denna sak, som h ä r närmast intresserar oss, framstå tydlig och klar.» Dessa professor Nilssons ord bekräftas av statistiken. Sä t. ex. framgår det vid en jämförelse av skördarna i de vad åkerarealen beträffar ungefär lika stora Malmöhus och Skaraborgs län å r e n 1880 och 1925, att i förstn ä m n d a länet år 1880 producerades i 1000 ton r ä k n a t : 19*2 sockerbetor och 362 a n n a n odling, omfattande övriga grödor, utom potatis, hö och h a l m ; i Skaraborgs län år 1880 ingen sockerbetsodling och 294 a n n a n odling. År 1925 hade i Malmöhus län, där sockerbetsodling under tiden bedrivits i stor utsträckning, produktionen ökats till för sockerbetor 901 och a n n a n odling till 1 336, då däremot i Skaraborgs län, där sockerbetsodling påbörjats först i början av 1900-talet och sedan bedrivits i ringa

259 utsträckning, producerades endast 7*8 sockerbetor och 544 av a n n a n odling. F ö r att u t v i n n a bästa möjliga resultat av sockerbetsodlingen är det av största vikt, a t t do för denna odlings framgångsrika bedrivande grundläggande betingelserna noga u p p m ä r k s a m m a s och tillgodoses. Vad då först klimatet beträffar, utgör det intet hinder för sockerbetsodling i Sverige. I en å r 1928 utkommen tysk bok x om sockerbetsodlingen lämnas n å g r a uppgifter om hektarskördarnas storlek i olika länder. Att Sverige h ä r kommer bland de främsta — endast Holland kan under sen a r e år uppvisa större skördar — måste uppfattas som ett belägg på att klimatet ej lägger något hinder i vägen. Man skulle kunna befara, att i Öster- och Västergötland de klimatiska förutsättningarna för betodling ej äro fullt så gynnsamma som i de skånska betdistrikten, men om man gör en undersökning över klimatförhållandena i do n ä m n d a provinserna och jämför dessa med vad m a n vet om de fordringar, som sockerbetan ställer på klimatet, så finner man dock, att mycket goda föru t s ä t t n i n g a r förefinnas. Antalet soltimmar under växttiden ä r jämfört med Skåne t. o. m. högre för Öster- och Västergötland, vilket i sin tur torde v a r a orsaken till att betskördarna, trots den kortare vegetationsperioden, äro så pass stora, som de i verkligheten äro. Visserligen är det sant, a t t genomsnittsskördarna enligt officiella statistiken från de mellansvenska betdistrikten i fråga om rötter ej fullt komma upp till de skånska. Medtagas blastskördarna, som i mellersta Sverige enligt gjorda undersökningar överstiga dem i Skåne, äro skillnaderna i skörden, omräknade i värdeenheter, dock ej så stor. I Öster- och Västergötland, d ä r betodling bedrivits fullt rationellt på därför lämpliga egendomar, ha även erhållits rotskördar fullt jämförbara med de bästa i Skåne. Eftersom sockerbetan i likhet med andra rotfrukter till skillnad från sädesväxterna äro djuprotade växter, är det ett huvudvillkor, för att sockerbetsodlingen skall lyckas, att jorden är väl dränerad. Sålunda duger det ej att a n v ä n d a jordar, d ä r grundvattenståndet under någon längre tid står högt. Särskilt ä r ett högt grundvattenstånd under förra delen av växttiden skadligt, enär då den till sin n a t u r djuprotade betan tvingas att breda ut sitt rotsystem i de översta jordlagren. Att grundvattenytan sedermera under torkperioder ställer sig djupare hjälper ej. Betorna bli likväl greniga, och vad v ä r r e är, skördarna bli små. Det för ämnesomsättningen så nödvändiga bakterielivet för ett tynande liv i alla vattensjuka jordar, där lufttillgången ä r den minsta möjliga. Är däremot jorden ordentligt dränerad, k a n jordbearbetningen sko effektivare och vårbruket börja tidigare, vilket i sin t u r möjliggör en tidigare sådd i en b ä t t r e såbädd med som följd längre växttid, vilket ä r av stor betydeiso för betans utvecklingsmöjligheter. Emellertid odlas t. o. m. 1 Jfr J. Becker-Dillingen: Handbuch des Hackfruchtbaues und Handelspflanzenbaues lin 1928.

Ber-

260 inom de skånska betdistrikten sockerbetor på jordar, som i fråga om dräneringsförhållanden ej fylla kravet. E n undersökning 1 h a r sålunda visat, att inom de skånska sockerbetsdistrikten minst 13 % äro för sockerbetsodling otillfredsställande dränerade. Inom övriga betdistrikt är denna siffra betydligt högre. E t t bättre tillgodoseende i detta avseende bör medföra en avsevärd förbättring av odlingens räntabilitet. E j heller jordmånen såsom sådan k a n anses lägga hinder i vägen fölen under normala konjunkturer lönande sockerbetsodling. Bästa skörderesultatet erhålles på mull- och kalkrika, d. v. s. icke s u r a fastmarksjordar av ej för styv beskaffenhet. Enligt en på basis av jordreaktionen nyligen uppgjord indelning av v å r a svenska å k e r j o r d a r 2 h a r det också visat sig, att sockerbetsodlingen är lokaliserad just till de för denna odlings framgångsrika bedrivande u r reaktionssynpunkt mest lämpade jordbruksdistrikten. Men av denna undersökning framgår också, a t t inom dessa distrikt finnas stora arealer, som äro alltför s u r a för att en givande sockerbetsodling skall kunna bedrivas. Inom skånska slättbygden utgör sålunda denna areal bortemot 30 % av totalarealen. För sydsvenska mellanbygden, Öland, Gotland, Östgötaslätten och västra Sveriges slättbygder äro dessa procenttal c:a 75 resp. 25, 65 och 90. Det är visserligen sant, att sockerbetsodlingen inom de olika distrikten är koncentrerad till vissa mindre områden med genomsnittligt mindre sura jordar, men av utförda reaktionsbestämningar i samband med gödslingsförsöken har det visat sig, att sockerbetor ofta odlas på jordar med för sockerbetsodling otillfredsställande kalk- och reaktionsförhållanden. E t t noggrannare val av jord för sockerbetsodling eller en allmännare kalkning bör därför innebära en verklig rationalisering av sockerbetsodlingen. E n dylik kan emellertid ej företagas u t a n att en systematisk undersökning av markreaktionen företages. De av svenska sockerfabriks A.-B. i Skåne redan delvis utförda undersökningarna kunna tjäna som mönster. Inom Östergötland och Västergötland skulle dylika undersökningar v a r a betydelsefulla. Sockerbetorna äro tacksammare än alla andra grödor för en god plats i växtföljden. Den platsen är långt fram i växtföljden n ä r a trädan. Lämpligast är platsen efter höstsäden, d. v. s. den allra yppersta förfrukten för sockerbetsodling är u t a n tvivel rationell halvträdning i kombination med intensiv djupkultur medelst plog och alvluckrare. Emellertid torde en sådan växtföljd höra till undantagen. Det vanliga för Skåne är nämligen, att sockerbetorna få platsen efter höstsäden, som i sin t u r icke kommer efter helträda. Efter erfarenheter från Tyskland är en av orsakerna till tillbakagången i betskördarna a t t söka i det förhållan1

Jfr O. Arrhenius: Resultaten av svenska sockerfabriks A.-B:s markundersökningar år 1924. Jfr G. Sundelin och O. Franck: Reaktionstillståndet och kalkbehovet i de svenska odlingsj o r d a r n a . Medd. nr 369 från centralanstaltcn för försöksväsendet på jordbruksområdet. Stockholm 1930. 2

261 det a t t helträdesbruket ersatts med halvträda. E n försöksverksamhet i avsikt a t t klarlägga, h u r u hel- och halvträdesbruket ställer sig till sockerbetsodlingen och för övrigt hela växtodlingen, är av behovet påkallad. T ä n k b a r t är, att genom en dylik försöksverksamhet upplysningar kunna vinnas, varigenom betodlingens räntabilitet ytterligare kan förbättras. A t t placera sockerbetorna sist i växtföljden är i varje fall förkastligt, vilket emellertid ej hindrar att så mycket ofta sker. I fråga om gödslingen har försöksverksamheten, som dock hittills bedrivits i alltför ringa omfattning för att kunna lämna full utredning i denna fråga visat, att sockerbetsskördarna avsevärt kunna stegras och att den tillförda konstgödseln väl betalar sig. Enligt dessa gödslingsförsök har uppnåtts följande genomsnittsskördar i dt pr h a r : Ogödslat

Fullgödslat

1.

Skånska slättbygden

2.

Västra Sveriges slättbygder (Halland)

3.

Sydsvenska mellanbygden

4.

Östgötaslätten

322 Medelskördeökning för konstgödseln pr har i deciton rötter har under de senaste 10 åren v a r i t följande: 200—300 chiles.

200- -300 chiles 200- -300 superi

200—400 chiles. 200 — 300 superf. 100—150 kalis.

1.

Skånska slättbygden

2.

Västra Sveriges slättbygder (Halland) ...

3.

Sydsvenska mellanbygden

4.

Östgötaslätten

63 Skillnaderna i fråga om sockerbetsskördarnas storlek de olika betdistrikten emellan äro sålunda vid allsidig konstgödsling icke så stora, som man på grund av jord- och klimatolikheter kunde förmoda. De vid fullgödslingen använda gödselmängderna ha inom samtliga distrikt väl betalat sig. Fullgödsling är emellertid icke alltid den mest räntabla, om m a n enbart ser på gödslingsvinsten, u t a n en ensidig kvävegödsling eller en tvåsidig kväve-fosforsyregödsling giver ofta bättre gödslingsräntabilitet (i de flesta fall bliver dock totalskörden därvid något mindre) allt efter jordens för handenvar ande näringstillstånd. I praktiken användes redan nu för sockerbetsodling allmänt ganska stora mängder konstgödsel, men det ekonomiska utbytet av gödslingen blir dock mången gång mindre fördelaktigt än det kunde bliva, emedan den a n v ä n d a konstgödseln, på grund av otillfredsställande kännedom om jordarnas näringstillstånd, ofta icke gives i de lämpligaste proportionerna.

262 Därför kan man vänta sig en förbättrad räntabilitet av betodlingen genom konstgödsling, i den mån man genom fortsatta gödslingsförsök och andra undersökningar får bättre kännedom om gödslingsbehovet hos de enskilda jordarna. Ty som det nu är, användes i många fall konstgödsel av ett eller annat slag, där sådan ej giver någon större verkan, under det att i andra fall sådan ej kommer till användning, åtminstone ej av rätt slag eller i tillräckliga mängder. Vad skötseln under växttiden beträffar, bör sådden ske så tidigt som möjligt, men naturligtvis först sedan jorden hunnit bliva ordentligt iordningställd. Radavståndet, som f. n. i allmänhet praktiseras, är 45—50 cm. Efter sådden tillvältas jorden fortast möjligt med ringvält eller cambridgevält. Första hästhackningen utföres så snart betplantorna stå tydligt i raden och härefter kommer en första handhackning. Så följer andra hästhackningen, gallringen, som bör utföras i tid och ej, som tyvärr ofta förekommer, för sent, salpeterspridandet och tredje hästhackningen, som i sin tur efterföljes av en andra handhackning, som bör utföras med stor noggrannhet, så fjärde hästhackningen. Omsorgsfulla försök, speciellt från Tyskland, har visat, att ännu en handhackning med åtföljande hästhackning, alltså den femte i ordningen, väl betalar sig, om den medhinnes. Man kan emellertid ej värja sig från det intrycket, att en dylik skötsel av betorna tyvärr ej alltid följes, men detta är en sak, som enligt vederbörandes uppgifter och enligt egna erfarenheter kan ha sin grund i svårigheterna att få tillräcklig och kvalificerad arbetskraft därtill. Sockerbetornas skötsel under växttiden har den största betydelse för det slutgiltiga skörderesultatet. Frågan angående betornas skötsel är dock långt ifrån löst. Utförda försök på skilda håll såväl inom vårt land som i utlandet hava visat, att sådana omständigheter, såsom t, ex. såningstid, olika radavstånd, tiden för gallringen och olika sätt för dess utförande, olika antal hand- och hästhackningar m. m., ha utövat ett avsevärt inflytande på skörderesultatet. Av stor vikt vore, att ytterligare sådana försök utfördes och dessutom att försök, avseende ett utbyte av den dyrbara och tidsödande handhackningen mot maskinell bearbetning, kunde komma till utförande. Sålunda har på skilda ställen redan praktiserats att med hästhacka bearbeta betfälten såväl längs med som tvärs över raderna. En olägenhet, som emellertid vid upprepade hästhackningar, särskilt om dessa skola företagas i båda riktningarna, icke kan undvikas, är att ett stort antal plantor på grund av hästtrampet förstöras. Önskvärt vore därför, att en efter våra förhållanden för maskinhackning lämpad traktortyp kunde utexperimenteras, då härigenom hackning i båda riktningarna skulle kunna utföras, utan att större radavstånd skulle behöva användas än vad som är nödvändigt för plantornas normala utveckling. I Tjeckoslovakien lär traktordrift för detta ändamål redan i viss utsträckning kommit till användning. Huruvida

den nuvarande ringa tillgången på arbetstillfällen inom industrien kommer att fortsätta och därigenom jordbruket och särskilt de sockerbetsodlande distrikten få bättre tillgång på arbetskraft för framtiden, så att brist på arbetskraft ej behöver lägga hinder i vägen för uppnående av maximala sockerbetsskördar, är en sak, som jag ej kan yttra mig om. Till sist kan även omnämnas, att kännedomen om den värdefulla blastens rätta tillvaratagande och utnyttjande ej f. n. är tillräcklig, varför utförliga försök även härmed borde göras, och torde sådana försök kunna komma att i ej ringa mån bidraga till höjandet av betodlingens räntabilitet. Följande åtgärder kunna sålunda bland annat vidtagas av odlarna för åstadkommande av ett bättre odlingsresultat med sockerbetor: 1) förbättrad dränering, 2) större hänsynstagande till markreaktion och kalkhalt, 3) större hänsyn till den lämpligaste platsen i växtföljden, 4) bättre gödslingsförfarande, 5) bättre skötsel under växttiden samt 6) ett bättre tillvaratagande av blasten. Detta är visserligen saker, som icke gälla alla sockerbetsodlare men som dock förekomma rätt ofta. Missförhållanden i ett eller flera av ovan omnämnda avseenden äro sålunda i de flesta fall anledningen till de låga betskördar, som mångenstädes erhållas och vilkas resultat icke enbart är förlustbringande för den enskilde odlaren utan även kan påverka det allmänna intresset för betodling i de olika områdena. Kan på grund av ökad upplysning och rättelse av förut påpekade brister i odlingen jämnare skördar uppnås, torde detta återverka så, att i de för betodling gynnsammare trakterna ökad areal kommer att utnyttjas för denna odling. Därav följer också en jämnare och säkrare tillförsel till fabrikerna, varigenom deras kapacitet bättre kan utnyttjas, vilket i sin mån kan tänkas underlätta en reglering av betpriset. De åtgärder, som från den statliga fältförsöksverksamhetens sida vidtagits för åstadkommande av förbättringar av betodlingstekniken, hava huvudsakligen måst inskränka sig till gödslingsspörsmål på grund av de små resurser, varmed denna anstalt arbetar. Genom senare års försöksverksamhet har otvivelaktigt odlaren bibringats en hel del kunskaper om betornas rationella gödsling, men mycket återstår ännu i denna sak. Vidare har centralanstalten för jordbruksförsök företagit mera laboratoriemässiga undersökningar. Sålunda har utförts undersökningar angående vissa betsjukdomar (Försök till bekämpande av betrotbrand. Medd. nr 240 och 277, Kalkningens och bearbetningens inflytande på sjuka och friska betor. Medd. nr 260). Undersökningar över vissa markfaktorers samband med sockerbetans växande hava också företagits (Markreaktion och skördeutbyte. Medd. nr 273). Även en del växtfysiologiska undersökningar, som utförts vid centralanstalten, kunna nämnas i detta sammanhang (Vattnet som vegetationsfaktor, Medd. nr 295, Kvävenäringens betydelse för våra kulturväxter, Medd. nr 299 och 313, Försök

rörande kali- och fosforsyrenäringens betydelse för våra kulturväxter, Medd. nr 216). Från privat håll, främst svenska sockerfabriks A.-B., har även gjorts en del undersökningar rörande sockerbetsodling. Så t. ex. har ovannämnda bolag företagit systematiska undersökningar och karteringar av markreaktionen hos de skånska sockerbetsodlarna. Vidare har bolaget låtit utföra undersökningar över betålens förekomst i södra Sverige och på Gotland samt genom statens meteorologisk-hydrografiska anstalt en undersökning över sockerbetsodlingens klimatiska betingelser och bevattningsproblemet o. s. v. I dagarna har samma bolag påbörjat en omfattande undersökning över de skånska betjordarnas halt av citronsyrelöslig fosforsyra och klor samt nitratproduktionsförmåga. Dessa undersökningar komma förmodligen att giva en hel del bidrag till sockerbetsodlingens rationalisering. De undersökningar, som behöva utföras, för att förut omnämnda förbättringar skola kunna vidtagas, fordra dock en avsevärt utvidgad försöksverksamhet, som kommer att ställa krav på betydligt ökade anslag från statsmakternas sida. Jag vill här endast peka på nödvändigheten av dräneringsförsök och kan då ej undgå att omnämna de senaste resultaten i detta avseende från Tjeckoslovakien, där man funnit, att den lämpligaste dräneringen för sockerbetor därstädes är s. k. »Maulwurfdrainierung» till 60 cm. djup. Vidare växtföljdsförsök med speciell hänsyn till halv- eller helträdesbruk, bearbetningsförsök av olika slag även inneslutande försök rörande den mänskliga arbetskraftens ersättande med maskinell sådan, kalkningsförsök, betydligt ökad gödslingsförsöksverksamhet, så att man bättre än hittills kan få kunskap om de enskilda jordarnas näringstillstånd. Här är sålunda ej endast fråga om en utökad fältförsöksverksamhet, utan även ett utprövande av nyare metoder för bestämmande av jordarnas näringsinnehav. Icke enbart laboratorieförsök och vanliga 1-åriga lokala fältförsök utan också fastliggande, mångåriga fältförsök i samband med agrogeologiska, botaniska, entomologiska m. fl. undersökningar måste verkställas, vilket ej kan genomföras utan fasta försöksgårdar. I tider, när jordbruket framförallt behöver ekonomisk hjälp, måste uppslag till rationaliseringsåtgärder utforskas och prövas kvantitativt ekonomiskt, så att jordbrukaren får en vägledning, som säger honom säkert, att den och den åtgärden verkligen lönar sig och leder till förbättring av odlingens ekonomi. Det är härför, en betydligt utvidgad statlig försöksverksamhet är så starkt av behovet påkallad.

265 Bilaga D.

Yttrande över de åtgärder, som under de senaste årtiondena vidtagits för sockerbetans förädling i syfte att åstadkomma ett förbättrat ekonomiskt resultat av sockerbetsodlingen, samt de möjligheter till ytterligare åtgärder, som på detta område förefinnas. Av professor H. NILSSON-EHLE och docent J. RASMUSSON. Under de senaste årtiondena vidtagna åtgärder för sockerbetans förädling. Nästan alla större producenter av sockerbetsfrö bedriva sedan länge förädling i en eller annan form. Överallt bedrevs denna förädling först som massurvalsförädling. Sedermera började firman Vilmorin et C:ie, Paris, att i stället använda sig av familjeförädlingen. Denna metod har därefter kommit allmänt i bruk och tillämpas nu av de flesta förädlare med mindre och i princip oviktiga variationer i genomförandet. I regel arbetar förädlaren inom en bestämd stam och försöker att medelst familjeurvalet, förskjuta denna i riktning mot högre sockeravkastning pr arealenhet och större saftrenhet. Detta försöker man på olika håll ernå medelst olika urvalsriktningar. Man kan sålunda med de tyska förädlarna skilja mellan tre olika urvalsriktningar E, N och Z (och ZZ). E-(Ertrag-)riktningen väljer framför allt typer med hög rotavkastning och sockeravkastning utan att avgörande hänsyn tages till sockerhalten. E-riktningen leder därför i regel till stora, välformade betor med något lägre sockerhalt än eljest. N-(Normal-)riktningen tager hänsyn både till rot- och sockeravkastning och till sockerhalten, så att den senare hålles uppe över en viss standard. Denna riktning leder fram till en mellantyp mellan extremerna. Z-(Zucker-)riktningen slutligen utväljer betor med extremt Eög sockerhalt och tager först i andra hand hänsyn till avkastningen. Resultatet av Z-riktningen är i allmänhet jämförelsevis små betor, ofta starkt fårade, med hög sockerhalt. De olika urvalsriktningarna påstås ofta leda till stammar med olika sockeravkastningsförmåga. Denna åsikt företrädes framför allt av Klein Wanzleben-förädlarna, vilka föra i marknaden stammar av alla tre typerna. De mena, att ordningen mellan de olika typerna i fråga om sockeravkastning är: E, N, Z (eller enligt deras beteckning ZZ). Huruvida

266 så verkligen i allmänhet är fallet, är emellertid svårt att med ledning av hittills kända försöksresultat avgöra, ehuru påståendets riktighet synes sannolik. Det bör emellertid påpekas, att även om E-typen ger 5—6 % högre avkastning av socker pr har än Z-typen, så är detta dock ej liktydligt med att den är bättre som råvara för sockerindustrien. Med dess lägre sockerhalt följer nämligen dels ett större transportarbete pr kilogram socker räknat, dels också att utvinningen av den i betan innehållna sockerkvantiteten försvåras och fördyras. Huru dessa förhållanden balanseras mot varandra torde endast kunna avgöras av sockerfabrikernas ingeniörer, men man torde ej gissa allt för mycket fel, om man antager, att 100 kilogram socker Z-betor är likvärdigt med 105 kilogram i E-betor. Den viktigaste frågan, nämligen den, om dessa förädlingsmetoder under de senaste decennierna lett till förbättrande av sockerbetans effektiva produktionsförmåga, är svår att med tillgängligt material belysa. När familjeförädlingens metodik först började tillämpas, ledde den otvivelaktigt till framsteg. Detsamma torde ha varit fallet med de förbättringar av den ursprungliga metoden, som företagits under tidernas lopp. I detta hänseende torde man kunna räkna med att den gradvisa skärpning i urvalets intensitet, som åstadkommits, dels därigenom att urvalet företagits efter jämförelse mellan ett allt större antal familjer, dels också genom förbättrade prövningsmetoder, har lett framåt. Som förbättring i metoden är också att räkna den systematiskt genomförda, snabba uppförökningen (framför allt genomförd av Klein Wanzleben). Med ledning av erfarenheterna från resultatet av förädling av foderbetorna enligt familjeurvalets metodik får man räkna med, att framstegen upphöra efter dess tillämpning i några generationer betor. Därefter blir det fortsatta urvalsarbetet endast en åtgärd för uppehållande av stammen på den nivå, den en gång uppnått. Under de senaste tio åren förefaller det också som om inga nämnvärda förbättringar i sockerbetans produktionsförmåga ernåtts med hjälp av familjeförädlingen. På en punkt kan man dock konstatera en avgjord förbättring och det särskilt i vårt land, nämligen i fråga om tendensen till stocklöpning, i det att det visat sig möjligt att nedbringa densamma högst avsevärt. Då stocklöparna en gång vart tredje till femte år vålla vår sockerbetsodling ej obetydliga förluster, kommer detta att betyda en viss förbättring i betornas sockeravkastning. I stort sett ha ovan nämnda urvalsmetoder tillämpats av en viss förädlare inom en viss stam, d. v. s. inom en viss ärftlig variationskrets. På en del ställen har man emellertid försökt att genom korsning öka den ärftliga variationen och därmed utsikten att ernå bättre typer. I regel ha korsningarna utförts mellan olika firmors sockerbetsstammar. Några påtagliga framsteg synas under de senaste tio å tjugo åren ej ha gjorts på denna väg. Detta kan bero därpå, att en mycket stor del av

det för korsningarna använda sockerbetsmaterialet varit mycket nära besläktat, ehuru stammarna gå i marknaden under olika namn. Till icke ringa del torde emellertid uteblivandet av framsteg efter korsningar förklaras av de använda urvalsmetodernas bristande förmåga att differentiera materialet. Utöver korsningar mellan de olika sockerbetsstammarna ha också försök gjorts med korsning mellan socker- och foderbetor. Av dessa försök har dock intet lett till den önskade förbättrade sockerbetan. Detta torde emellertid böra föras tillbaka till liknande orsaker, som förklarade uteblivandet av resultat av korsningar mellan sockerbetsstammar, nämligen i brister hos metodiken. Försök att finna nya metoder för sockerbetsförädlingen ha huvudsakligen gjorts vid svenska sockerfabriks A.-B:s vitbetsförädlingsanstalt och vid Sveriges utsädesiörening. På båda dessa institutioner har man under de sista femton åren arbetat för att finna nya urvalsmetoder. På båda har man hittills framför allt undersökt en mer eller mindre sträng inavels effekt inom betorna. Vid svenska sockerfabriks A.-B. har man huvudsakligen gått fram med syskonkorsning och ernått familjer med jämförelsevis väl bibehållen sockerhalt och sockeravkastning och höggradig självsterilitet. Genom samplanterande av dylika familjer för fri inbördes korsning försöker man nu att erhålla ett bruksfrö av högsta värde. Resultatet i fråga om framsteg av detta förfaringssätt kan väl ännu ej fullt överblickas, och fortsatta och mera omfattande försöksresultat torde få ge besked på den punkten. Det bruksfrö, som hittills prövats, har väl ej heller erhållits med den metod, som är avsedd att bliva den slutgiltiga. I denna ingår nämligen som ett viktigt led, att de familjer, som planteras samman, skola vara i förväg prövade som föräldrar i samkorsningar, så att endast sådana sammanföras, som äro kända för att ge ett gott resultat efter samkorsning. Denna prövning av huru familjerna passa samman pågår nämligen nu intensivt. Vidare har man vid svenska sockerfabriks A.-B. även börjat utföra korsningar mellan olika stammar (egna och andras) i avsikt att underkasta de erhållna klyvande populationerna ett strängt urval med moderna urvalsmetoder, som bättre än de äldre göra det möjligt att differentiera de olika ärftliga komponenterna i populationen. Vid Sveriges utsädesförening har inavelsarbetet hittills i huvudsak bedrivits i dess strängaste form, nämligen med fortsatt självbefruktning. När professor Hjalmar Nilsson påbörjade dessa arbeten, var det framför allt hans avsikt att påvisa möjligheten att i betor framställa ärftligt konstanta typer samt att försöka erhålla självfertila sådana. Bådadera har det lyckats att få fram på denna väg. Vid urvalsarbetet har föga hänsyn tagits till nödvändigheten att samtidigt göra urval, och utgångsmaterialet har också varit för litet, för att man skulle ha utsikt att med den använda metodiken erhålla linjer, i odlingsvärde överlägsna de van-

268 liga stammarna. De erhållna linjerna ha också allesamman stannat vid lägre avkastning än de bästa populationerna. Även vid Svalöv pågår nu försök att finna linjer, som vid korsning sinsemellan ge goda, praktiskt användbara resultat. Vid Svalöv ha också redan tidigt gjorts försök att genom samkorsning mellan olika stammar, resp. familjer eller inavelslinjer framställa n y a bättre populationer. Om detta arbete gäller detsamma som om det motsvarande vid svenska sockerfabriks A.-B., nämligen a t t de erhållna bästa populationerna ännu äro för litet prövade, för a t t m a n skall kunna säga, om de verkligen lett till påtagliga framsteg. Under de allra sista åren har återigen s a m m a väg beträtts i förädlingen vid Svalöv med utnyttjande av inavel och skarpt urval bland de linjer, som skola bilda den nya populationen. De första resultaten av dessa arbeten ha emellertid blivit synliga först i år, så att m a n ej kan gå längre än att säga, att dessa ingivit goda förhoppningar. Slutligen har också under de sista åren vid Svalöv utförts ett mycket stort antal korsningar såväl mellan olika sockerbetstyper inbördes som mellan socker- och foderbetor. Dessa korsningar komma nu att bearbetas med de bästa kända urvalsmetoder och i största möjliga omfattning. Som sammanfattning av de senaste tjugo årens sockerbetsförädling kan man säga, att de redan tidigare tillämpade urvalsmetoderna skärpts genom bättre teknik vid urvalets genomförande och att i v å r t land både vid svenska sockerfabriks A.-B. och vid Svalöv mycket arbete nedlagts på att finna nya, effektivare metoder för detta arbete.

Möjligheterna till fortsatt förädling av sockerbetan. Länge arbetade sockerbetsförädlingen nästan uteslutande på att höja sockerhalten i betan, och alltjämt inriktar man sig på många håll huvudsakligen på denna egenskap. Detta har emellertid fört med sig, att vi nu i fråga om sockerhalten torde befinna oss r ä t t n ä r a den punkt, som betecknar gränsen för vad som är möjligt att ernå i detta avseende. Utsikterna att genom ytterligare ökning av sockerhalten samtidigt med. fullt bibehållande av rotstorleken komma framåt torde därför v a r a r ä t t obetydliga, åtminstone vid familjeförädlingen. Sockerbetans storlek h a r däremot ej så länge som sockerhalten v a r i t föremål för intensiv förädling. Därför h a r man också att v ä n t a sig, att den ärftliga variationen i denna egenskap nu skall v a r a större än i sockerhalten. Utförda undersökningar (Oetken och Svalöv) visa också, att detta är fallet. Detta innebär, att möjligheterna att genom u r v a l efter rotstorlek, med bibehållen sockerhalt (den r ä t t genomförda E- eller N-riktningen) öka betans sockerproduktionsförmåga äro större än de för ernåendet av samma mål medelst ökning av sockerhalten, och det förefaller sannolikt, att m a n ge-

269 nom förädling i denna riktning skall kunna ytterligare höja sockeravkastningen pr har. I fråga om stocklöpningen står möjligen ännu något att vinna. Det bör vidare framhållas, att de på de senaste åren vunna framstegen i detta avseende ännu icke äro i full utsträckning utnyttjade i praktiken, och att sålunda ett något ökat ekonomiskt utbyte, vars betydelse icke bör underskattas, torde vara att uppnå genom odlandet av redan förefintliga, nästan stocklöpningsfria sockerbetstammar. Tidigheten hos sockerbetan har hittills tilldragit sig föga av förädlarnas intresse. Denna egenskap spelar dock säkerligen just hos oss en ganska stor roll, ty även om sockerbetorna under normala och gynnsamma år äro tillräckligt tidiga, så blir deras avkastning likväl under ogynnsamma år starkt nedsatt även i våra mest gynnade betodlingsområden. Då, som ovan nämnts, hittills föga åtgjorts för ernåendet av tidiga sockerbetsorter, torde rätt avsevärda framsteg i sockerbetornas medelskördar vara att vinna genom uppdragandet av stammar, som förena de nuvarandes avkastning under normala år med ökad tidighet. Detta torde kunna ernås redan därigenom, att betförädlingen delvis förlägges till trakter, vilka ha något mindre gynnsamt klimat än de bästa betodlingsområdena, eftersom på sådana platser automatiskt komma att uppdragas jämförelsevis tidiga typer. Sjukdomsresistensen är likaledes en egenskapskomplex, som ej tillbörligt beaktats i det hittills i Europa bedrivna förädlingsarbetet, vilket har sin naturliga förklaring däruti, att många sjukdomar göra sig i mycket olika grad gällande i olika geografiska områden, på olika jordar o. s. v. I detta avseende visa också olika inavelslinjer mycket stora ärftliga olikheter, vilket betyder, att man genom att vid förädlingen även taga hänsyn till resistensen mot de inom ett visst område vanligaste sjukdomarna har utsikter att öka produktionsförmågan inom detsamma. En annan tänkbar väg för höjandet av sockerbetans odlingsvärde är slutligen den, som inriktar sig på framställandet av betor med annan form än de nu vanliga (mera rundad form, nacke med liten blastansättning, mindre benägenhet att bli greniga, mera ovanjordiskt växtsätt o. s. v.). Detta skulle komma att minska odlingskostnaderna och därmed höja betodlingens räntabilitet. De ovan nämnda korsningarna mellan socker- och foderbetor syfta åt detta håll, och man har anledning att tro, att det genom val av lämpliga föräldratyper med efterföljande intensiv bearbetning av de klyvande populationerna så småningom skall bliva möjligt att vinna framsteg på denna väg. Det förtjänar också att anföras, att korsningar mellan olika, starkt genetiskt skiljda sockerbetsstammar (från olika geografiska områden) synas ge möjlighet till erhållandet av en större ärftlig variation i produktionsförmågan än den, som förefinnes inom de nu tillgängliga stam-

270 marna och i populationer erhållna genom korsning mellan dem. Även detta bör kunna utnyttjas till höjandet av sockeravkastningen. Slutligen bör också en avsevärd vikt läggas därvid, att man just i vårt land fortfarande med stor intensitet arbetar vidare med utbildandet av nya förädlings- och urvalsmetoder. Med erfarenheten från andra växtslag för ögonen torde man kunna förvänta, att tillämpandet av de nya, intensiva förädlingsmetoderna skall föra fram till rätt avsevärda framsteg. De första resultaten, vilka man hittills sett av dem, synas också lova god framgång. Av en viss betydelse är naturligtvis också den tidrymd, man bor beräkna för att förbättringar i sockerbetornas odlingsvärde skola kunna komma odlarna till godo. Som i allt förädlingsarbete är denna emellertid svår att förutsäga. Gissningsvis torde man kunna räkna med, att de första resultaten i gynnsamt fall kunna bliva tillgängliga om 6-10 år, men det kan också komma att dröja 10—20 år.

271 Bilaga E.

Yttrande från jordbrukstekniska föreningen om möjligheterna för arbetets mekanisering vid sockerbetsodlingen. Att en fortsatt utveckling av de mekaniska hjälpmedlen är av betydelse för sockerbetsodlingen på grund av möjligheterna att genom dessa reducera arbetskostnaden framgår därav, att arbetsbehovet under den tid, som betupptagningen pågår, är ungefär tre gånger så stort som under tiden för sädesskörden, och även vid betornas skötsel under försommaren större än under någon annan tid på året med undantag för upptagningen. Huru önskvärt det sålunda än vore att betornas skötsel och upptagning kundo utföras med maskiner i stället för det nu brukliga arbetet för hand, stöter man på mycket stora tekniska svårigheter vid dessa maskiners utformning. Betydande framsteg hava dock gjorts under de senasto åren, och den energi, med vilken man på sina håll angripit dessa uppgifter, berättigar till den förmodan, att åtminstone vissa arbeten framdeles kunna komma att utföras betydligt billigare på maskinell väg. För andra arbeten måste man inskränka sig till en förbättring av handredskapen. Detta senare är t. ex. fallet med handhackorna för betfältens rensning och gallring. En nyligen påbörjad undersökning inom jordbrukstekniska föreningen över handhackor för rotfruktsodling i allmänhet har sålunda tydligt ådagalagt, att såväl arbetsmängden som arbetets kvalitet är mycket beroende av hackbladets ändamålsenliga form och anfästning såväl som av materialets beskaffenhet. Detta är långt ifrån någon ny erfarenhet, men att man fortfarande i stor utsträckning begagnar mindre ändamålsenliga hackredskap är otvivelaktigt. I vissa fall torde det vara möjligt att utnyttja de hästdragna hackorna så, att rensningen går snabbare och blir billigare utförd, men för övrigt har tekniken, på grund av den individuella omsorg som plantorna fordra, icke genom hästdragna redskap eller maskiner kunnat ersätta handarbetet vid gallringen och endast till en viss del ersätta handhackningen. Vid betornas upptagning är arbetsbehovet som nämnt betydligt större än vid deras skötsel under sommaren, och besparing i arbetskraft viktigare dels av denna anledning, dels också på grund av att arbetet är tyngre än vid gallringen. I Sverige sker betupptagningen nästan uteslutande för hand, men i vissa andra sockerbetsodlande länder med del-

272 vis lättare jord samt med i allmänhet t o r r a r e väderlek under betupptagningen, såsom Tyskland och Amerika, förekommer i viss utsträckning även maskinell betupptagning. Det är framför allt i Tyskland, som man på de sista åren försökt att på olika sätt mekanisera upptagningsarbetet. De metoder, som där tillämpas jämte handupptagning med betgaffel, äro följande: 1) Lossande av betorna med en- eller flerradig betlossare samt uppt a g n i n g och blastning för hand. 2) Blastning av de i jorden sittande betorna medelst en för sockerbetor särskilt konstruerad blastningsskyffel samt uppkörning med en- eller flerradig betplog eller med en för ändamålet u t r u s t a d potatisupptagare. 3) Blastning med blastningsmaskin samt uppkörning med upptagningsmaskin. 4) Upptagning med. en kombinerad blastnings- och upptagningsmaskin. Omfattande undersökningar över behovet av mänsklig arbetskraft vid de olika metoderna ha under åren 1926—1928 utförts dels av Deutsche Landwirtschaftliche Gesellschaft (DLG), dels ock av en särskild kommitté (Rubenernte-Ausschuss), tillsatt av die Reichskuratorium fur Technik in der Landwirtschaft (RKTL). Om m a n sammanställer uppgiftern a därifrån och för överskådlighetens skull u t t r y c k a dessa i relativa tal, får man följande värden på arbetskostnaden å lättare och medelstyv jord vid en skörd av omkring 30 ton pr har*. RKTL 100

DLG 10 °

Handupptagning efter hästdragen betlossare

"'"'

93 Blastning med skyffel, uppkörning med betplog

63 Blastning och upptagning med maskin

40 Handupptagning med betgaffel

Det framgår av ovanstående, a t t arbetskostnaden reduceras avsevärt, om man kan använda sig av hästdragna redskap eller maskiner. Men då tillkommer å a n d r a sidan maskinkostnaden samt förhållanden, som inverka på betornas och blastens beskaffenhet efter verkställd upptagning. Även dessa hava varit föremål för studier inom n ä m n d a kommitté av RKTL. Man har sålunda undersökt i vad mån betnacken skares av för högt eller för lågt vid olika blastningsmetoder, vilka förluster som uppstå genom avbrytning eller a n n a n skada å betorna, smutsprocenten och dess inverkan på transportkostnaden, blastförluster vid olika förfaringssätt m. m. Det är tydligt att m å n g a faktorer, framför allt då jordens beskaffenhet vid skördetillfället, inverka på de siffror m a n vid sådana undersökningar får fram. Med stöd av dessa resultat är det emellertid möjligt a t t ungefärligen angiva, vilka arbets- och maskinkostnader samt skördeförluster, som uppstå vid de olika metoderna, då fältförhållandena, äro likartade. E n bild h ä r a v l ä m n a r nedanstående tabell, som h ä m t a t s

m från R K T L : s undersökningar. Den anger i avrundade tal dels kostnader pr h a r för mänskligt arbete somt häst-, traktor- och maskinkostnader, dels ock medelvärden för de förluster man h a r att r ä k n a med. O m k o s t n a d e r o c h f ö r l u s t e r vid u p p t a g n i n g a v s o c k e r b e t o r enligt o l i k a m e t o d e r . Kostnad

i kronor

per

hektar

Blastnings- Av- Smuts- Blast- Totalför- bratna förkostfrakt 1 maskin-1 luster nad kostnad luster oetor Arbetsdragare

;

Styv

OCh

jord.

Handupptagning med betgaffel

190 Handupptagning med betlossare

j

13 !

40 |

173 Blastning med skyffel, uppkörning med P o m m - ' ritzplog

30 ;

55 I 175

Medelstyv

— lättare jord.

Handupptagning med betgaffel

Walter- & Kuffers blastningsmaskin åtföljd av upptagningsmaskin

35 Walter- & Kuffers kombinerade blastnings- och upptagningsmaskin

35 Siederslebens blastnings- och upptagningsmaskiner utan behållare för hopsamling av blast och betor

30 |

Samma maskiner med behållare för hopsamling av blast och betor

5 j

20 I 125

5 I

I 140

Enligt tabellen skulle man kunna räkna med en icke oväsentlig minskning i skördekostnad genom att begagna maskiner vid skörden, och i minst lika hög grad genom att först blasta med skyffel och sedan köra upp betorna med betplog eller liknande redskap. Den sistnämnda metoden har prövats med framgång även vid jordbrukstekniska föreningens undersökningar i Sverige. Undersökningar utförda år 1929 vid försöksanstalten i Pommritz visa en arbetskostnad av 84 kr. pr har vid hand upptagning samt vid blastning med skyffel och uppkörning med maskin (Walter & Kuffer och Siedersleben med hopsamlingsapparat) en arbetsoch maskinkostnad av 68 kr. pr h a r om betarealen ä r 20 har samt 60 kr. pr har om arealen är 50 har. Sistnämnda siffror äro alltså något högre an de i tabellens första kolumn angivna. Även om någon kostnadsbesparing vid sådana kalkyler icke uppnås, kan den maskinella upptagningen i många fall likväl v a r a till ekonomisk fördel och detta i all synnerhet om tillgången på säsongarbetare är otillräcklig. T y v ä r r är det dock så, att upptagning på mekanisk väg med de hittills brukliga redskapen förutsätter, att jorden ä r någorlunda lätt och dessutom lagom torr, så att den ej hänger hårdare fast omkring betorna vid skördetill303102.

274 fallet I Sverige ar det motsatta förhållandet i allmänhet rådande, och maskiner hava därför endast i undantagsfall kunnat komma till användning. I Danmark, d ä r jordförhållandena äro likartade, företogs ar 192 • en officiell serieprovning av betupptagningsmaskiner, som gav till resultat att på de vanligaste sockerbetsjordarna kunde maskiner knappast 'komma i fråga. Även i Tyskland, där m a n mer än annorstädes arbetat för sockerbetupptagningens mekanisering, odlas sockerbetor i stor utsträckning på jord, som icke lämpar sig för upptagning med de hittills brukliga maskinerna eller hästdragna redskapen. I det svara ekonomiska läge som sockerbetsodlingen även i detta land befinner sig, har man därför sedan fyra år tillbaka energiskt arbetat på att förbättra maskinerna, så att de skola bliva användbara även för den styva Dorden. Då detta arbete, som ledes av den nyssnämnda kommittén mom Reichskuratorium fur Technik in der Landwirtschaft, rikligt understodes av allmänna medel, h a r ett omfattande experimentarbete kunnat igångsättas och redan lett till en del ganska aktningsvärda resultat. Sockerbetsupptagningens förbilligande genom mekanisering är alltså i hög grad beroende av om de tekniska problemen kunna lösas, och det har därför ansetts lämpligt, att här lämna en kort orientering i frågan D ämte redogörelse för nva konstruktioner ocli uppslag. P å en betupptagningsmaskin ställer m a n följande fordringar. Betorna skola blastas så, att betnacken avskäres på en viss bestämd ho 3 d frän bladfästet; blasten skall kunna tillvaratagas så ren som möjligt; samtliga betor skola lyftas upp ur jorden och i möjligaste mån befrias frän vidhäftande jord; fältet får icke bliva så uppluckrat av maskinen att betornas borttransport därav avsevärt försvåras. Vid avblastningen kan man icke begagna samma organ som på kålrotsupptagare, nämligen en horisontellt ställd kniv, på grund av dels betnackens form och läge i själva m a r k y t a n och dels att snittet e.i sker i den lättskurna blasten, såsom hos foderrotfrukter, u t a n i betans topp. För a t t betan ej skall ryckas med upp, b a r m a n i stället allmänt gått in för att låta avskärningen utföras genom en. hastigt roterande stålskiva. Snitthöjden regleras därvid av en omedelbart framför stålsluvan placerad släpa eller av vertikala hjul. Blasten kan antingen av maskinen omedelbart kastas åt sidan eller också med elevator transporteras upp till en behållare för att avläggas i högar på fältet, I senare fallet blir blasten ren och kräver mindre arbete vid lastning. Hos tidigare byggda maskiner, och hos de som provats i Sverige, orsakade blastningsapparaterna en del svårigheter vid skörden. Konstruktionerna hava emellertid nyligen i flera avseenden förbättrats, varför man nog kan r ä k n a med att avblastningsmekanismen arbetar ganska, tillfredsställande på vissa nya maskiner. Dessutom kan man, om så befinnes lämpligare, utföra blastningen med nyssnämnda blastningsskyfflar. Svårare problem hava konstruktörerna ställts , inför vid försökeu att

275 göra upptagnings- och rensningsapparaterna mera fullkomliga. Organen för betornas lossande och upplyftande u r jorden bestå antingen av två snett ställda, spolformiga stålpinnar, som gripa om betan strax nedanför dess tjockaste del och pressa den uppåt, eller också av ett stövelknektliknande organ, som arbetar på liknande sätt. I båda fallen behöva organen icke pressas ned så djupt i jorden, som vid de tidigare brukade upplyftarna, som fattade betan vid rotspetsen, och fältet blir därigenom mindre uppluckrat. Efter betans upplyftande skall den befrias från jord, och detta sker på vissa tyska maskiner genom att betorna föras upp på ett skakverk, bestående av ett antal efter varandra placerade och med tänder försedda valsar. H ä r slås jorden av om den är någorlunda torr, men om jorden är klenig blir rensningen av betorna dålig och själva rensorganen ofta bemängda med jord och medföljande blast. P å en amerikansk maskin hava rensorganen utbildats såsom två längsgående och mot v a r a n d r a hastigt arbetande korkskruvliknande valsar, som skrapa av jorden medan betorna föras uppåt mellan dem båda. Apparaten arbetar i allmänhet ganska tillfredsställande, men icke heller denna maskin förmår rensa av jorden, om den är mycket klenig. Anmärkningsvärt och för en amerikansk maskin karaktäristiskt, är dels att de arbetande organen drivas direkt från motorn på den bogserande traktorn, dels att betorna fordras upp så högt, att de kunna hopsamlas i en stor behållare och avläggas i högar på fältet. Motordrivning av de rörliga delarna — genom hjälpmotor eller från traktor motorn — synes för övrigt erbjuda stora fördelar, särskilt därigenom att de arbetande organens hastighet blir oberoende av körhastigheten. I vissa avseenden har nämnda amerikanska maskin tjänat till förebild Add det på de sista åren i Tyskland bedrivna, arbetet med u p p t a g a r n a s konstruktiva förbättrande. Man kan också anteckna vissa betydande förbättringar, men därifrån och till en under alla förhållanden fullt användbar maskin är steget långt. Betornas rensning på mekanisk väg omedelbart efter deras upplyftande u r jorden ä r som synes det stora och utomordentligt svåra problemet. Medan man arbetar vidare därpå, har R K T L även försökt sig fram på en annan väg, nämligen att lasta betorna med en lätt flyttbar elevator och förse denna elevator med en rensningsapparat. Med ett sådant aggregat, använt under mycket svåra fältförhållanden, rensades å r 1929 maskinupptagna betor med 76 % jord och h a n d u p p t a g n a med 44 % jord, så att de efteråt hade en smutsprocent på endast 10. Med samma arbetskraft gick maslinrensningen ungefär 4 gånger så fort som rensning för hand. Dessa försök med en experimentapparat äro naturligtvis endast att bet r a k t a såsom orienterande undersökningar, vilka emellertid äro avsedda att fortsättas under innevarande och kommande skördesäsonger. Såsom ytterligare möjligheter att i framtiden minska arbets- och dragarebehovet för betodlingen kan tänkas ett utnyttjande i större ut-

276 sträckning av lastbilar (egna eller hyrlastbilar) för vägtransporterna, varigenom dragarestyrkan skulle kunna begagnas huvudsakligen för betornas uppkörning från fältet. Ett rationellt ordnande av transporterna på sådant vis förutsätter dock vissa lastningsanordningar och kan eventuellt kombineras med nyssnämnda rensningsanordning. Slutligen bör framhållas, att mekanisk avlastning av betorna vid leveransplatsen medför en icke obetydlig tidsbesparing för transporten. Som sammanfattning av ovanstående kan framhållas, att någon avsevärd mekanisering av arbetet vid sockerbetsodlingen för närvarande icke är möjlig i Sverige på grund av att härför ändamålsenliga redskap och maskiner saknas. Ett energiskt arbete för dessas förbättrande bedrives dock för närvarande, framför allt i Tyskland, och av de hittills framkomna resultaten att döma, har man i Sverige anledning att med intresse följa utvecklingen på området samt pröva vad som under våra förhållanden kan vara fördelaktigt att tillämpa.

277 Bilaga F.

Beräknade produktionskostnader vid sockerbetsodling år 1931. Av direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap L. NANNESON.

Nedanstående produktionskostnadsberäkningar hava utförts i närmaste anslutning till motsvarande på uppdrag av 1929 års sockersakkunniga utförda beräkningar för produktionsåret 19301, varför det beträffande underlaget för de gjorda kalkylerna samt motiveringen för de olika posterna hänvisas till denna utredning. I kalkylerna för 1931 har räknats med samma förutsättningar beträffande den kvantitativa förbrukningen av produktionsmedel samt skörderesultat som i ovan nämnda utredning, men vissa korrigeringar ha företagits beträffande de använda å-prisen i anslutning till inträffade förändringar i prisläget. På grund av de reducerade foderprisen ha sålunda kostnaderna pr hästtimme upptagits 3 öre lägre än i 1930 års kalkyl, varjämte realisationsvärdet pr foderenhet grovfoder sänkts från 12'5 öre till 11 öre på grund av den starka nedgången i mjölkpriset. Prisfallet å mjölk har visserligen varit ännu större än den beräknade nedgången i grovfodrets realisationspris, men kraftfoderpriset har samtidigt sjunkit ännu starkare än mjölkpriset, varför man kan beräkna, att nedgången i grovfodrets förädlingsvärde hållit sig inom den angivna gränsen, övriga på grund av konjunkturlägets förändringar företagna justeringar av beräkningarna äro mindre betydande och framgå av de efterföljande tabellerna. Produktionskostnaderna pr deciton sockerbetor uppgå enligt tabell 1 till 2'7 8 kr. Motsvarande kostnad för 1930 beräknades utgöra 2' 71 kr. De egentliga produktionskostnaderna ha pr hektar minskats från 916 till 905 kr., men samtidigt har värdet å blast samt realisationsvinsten å betavfallet reducerats från 147 till 131 kr. pr hektar, varför slutresultatet blir en stegring av nettokostnaderna pr hektar från 769 till 774 kr. Tabell 2 upptager beräkningar över produktionskostnaderna vid odling av foderrotfrukter, korn och vall. På grundval av tabellerna 1 och 2 har slutligen i tabell 3 en beräkning utförts över vilket pris, som under 1

Se Kungl. Maj:ts proposition nr 82 till 1930 års riksdag sid. *115 —122*.

278 de givna förutsättningarna erfordras pr deciton sockerbetor för att sockerbetsodlingen ej skall ge sämre ekonomiskt nettoresultat än om denna odling ersatts med foderrotfrukter å halva arealen och vall å den återstående hälften. Tabell 1.

B e r ä k n a d e p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r p r h e k t a r s o c k e r b e t o r vid nuvarande prisläge. Arbetslöner: Kronor por har Ackordsarbete, kontant 250 in natura

20 Manstimmar, 207 a 45 öre

93 Driftsledning

409 Dragarearbete: Hästtimmar, 330 ä 37 öre

122 Gödsel: 300 kg. chilesalpeter ä 19 kr. per 100 kg

200 » 20 % superfosfat

100 » 4 0 % k a l i s a l t

,

15 ton kreatursgödsel ä 4*80

72 Kaik

.:...:;..:

[fä

Frakter Övriga

18 kostnader:

Arbete för väglagning, allm. omkostnader o. dyl.: inanstimmar, 51 ä 45 öre

hästtimmar, 15 ä 35 öre

^

övriga utgifter för inventarieunderhåll, allm. omkostnader, skatter

liänteanspråk: Fastighetskapital, 1 400 ä 5 %

70 Döda inventarier, 178 å 6 %

11 Förråd, 160 å 6 %

.'........'.'

'10 ;

91 Summa

905 Nettokostnad pr har kr.

1 ;{ ' 771

Avgår: Värde å blast och realisationsvinst å betavfall: 278 dt ä 47 öre 1 Produktionskostnad

pr dl

sockerbetor:

774: 278 == 2* 78 kr. T a b e l l 2.

B e r ä k n a d e p r o d u k t i o n s k o s t n a d e r p r h e k t a r vid n u v a r a n d e p r i s l ä g e . Foderrotfrukter Korn Vall kr. kr. kr.

Arbetslöner: Ackordsarbete Manstimmar, å 45 öre Driftsledning 1

150 155 mt

70 40

— 132 int

70 mt

19 Värdet pr fe avfall har upptagits till H o öre emot 12*5 öre i föregående års kalkyl-

32 16

279 Foderrotfrukter kr.

Korn

Vall kr.

kr.

Dragarearbete: Hästtimmar, ä 35 öre Utsäde

306 ht

128 ht

69 ht

17 kg

198 kg

14 kg

129 ge

54 ge

37 ge

46 2

24 mt 7 ht

11 3

24 28

Gödsel: Gödsel värdeenheter ä l"-'4 Kalk Övriga

kostnader:

Bindgarn ä 1*80

—

Tröskbränsle

—

Manstimmar ä 45 öre Hästtimmar å 35 öre Övriga utgifter för håll m. m

48 mt 12 ht

4'7 kg.

33 mt 8 ht

15 3

22 4

inventarieunder68

liänteanspråk: Fastighetskapital, 5 %

1400 kr.

1400 kr.

Döda inventarier, 6 %

»

»

Förråd, 6 %

»

»

Summa Avgår:

avfall Kostnad pr har kr.

1400 kr.

»

»

70 6

—

—

—

—

halm 24

—

—-

—

—

271 Skörd pr har

Foderrotfrukter 5 050 fe

Skördevärde pr hektar 1 Vinst-f, förlust —, pr har, kr

—

360 Korn 2 460 kg.

Vall 2 540 fe

—189

—40

4- 9

Tabell 3. Erforderligt s o c k e r b e t s p r i s för att 1 h e k t a r s o c k e r b e t o r skall g e s a m m a n e t t o s o m 0'Ö h e k t a r f o d e r r o t f r u k t e r + 0-> h e k t a r vall. Produktionskostnader pr har sockerbetor (enl. tabell 1) D:o pr 0» har foderrotfrukter (enl. tabell 2) »

>s 0 5

774'372*—

» vall (enl. tabell 2)

135*60 507*;>o

Minskade kostnader

266*5 0

Skördevärde: 0'S har foderrotfrukter (enl. tabell 2) 05

277*ÖO

» vall (enl. tabell 2)

Erforderligt eller pr dt sockerbetor 68b : 278 = 2*4 c, kr.

140— 417.50 skördevärde

pr har sockerbetor kronor

68b —

1 Värdet pr fe av rotfrukts- och vallskörd har beräknats till 11 öre och pr kg korn till 13 öre; motsvarande å-pris i förra årets kalkyl resp. 12*5 och 14*0 öre.

280 Enligt tabellen erfordras ett pris av 2"4 6 kr. pr deciton för att sockerbetsodlingen skall kunna konkurrera med de nämnda foderodlingarna. Motsvarande beräkning för år 1930 gav ett sockerbetspris av 2'6 2 kr. pr deciton. Minskningen sammanhänger med att skördevärdet pr har foderväxter reducerats i jämförelse med föregående år på grund av det försämrade mjölkpriset. För övrigt hänvisas till i föregående års utredning anförda kommentarer till de utförda kalkylerna.

Statens

offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.) A l l m ä n lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Förberedande utkast till strafflag. Brott emot myndighet nx ni. [24] Betänkande m e d förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden m. m. [29] Förberedande u t r e d n i n g ang. omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. [31] Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Cement- och b e t o n g b e s t ä m m e l s e r (tredje upplagan) jämte t i l l ä g g s b e s t ä m m e l s e r (andra upplagan). [30]

Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. |5j H a n d e l o c h sjöfart. Betänkanden m e d förslag ang. s k ä r p t a kontroll föreskrifter rörande landsfiskalers ocli med dem jämställda Betänkande m e d förslag till lotsföi ordning samt a n d r a befattningshavares medélsförvaltning ni. m. [16] författningar och föreskrifter rörande lotsverket. l?| 1928 års löuekommitté. Betänkande med förslag till Utkast till l a g b e s t ä m m e l s e r o m befrakti ing. [11] allmäntaxlöiiingsreglemente för ordinarie tjänsteni; n. tillhörande den civila statsförvaltningen. [17] Distrlktsveterinärlönesakkunnigas u t r e d n i n g och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas anstäl ninjs- och avlöningsförhållanden. [1<S] K o m ni ii ii i k at i o n s v ä s e n . 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. 20] Kommunalförvaltning. Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande städerna efter processreformens genomförande. [13]

Bank-, kredit- o c h penningväsen.

Statens o c h k o m m u n e r n a s f i n a n s v ä s e n .

Försäkringsväsen. 1928 års p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t l é och organisationssakkunniga. Statistiska u n d e r s ö k n i n g a r samt kostnadsberäkningar. [15]

Politl. Förslag till förordning ang. film Förslag till förordning ang. biografer och biografföreställningar in. m. [28]

K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig Socialpolitik. odling i övrigt. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. Skydd för äldre k u l t u r f ö r e m å l . [31 [8] Betänkande med förslag ang. ordnande av d e n lägre lan t br u k s u n d e r visningen. [9] Utredning och förslag r ö r a n d e praktiska bildningslinjer Hälso- och sjukvård. på realskolans å l d e r s s t a d i u m . [14] Betänkande ang. granskning av för vissa sjukhus gäl- Utredning a n g å e n d e b e r e d a n d e av större möjlighet för lande särbestämmelser. 121] skoldistrikt att vid m i n s k n i n g av antalet b a r n inMedicinalstyrelsens utlåtande och förslag till epizootidraga skol- och skolavdelningar. |l't] lag ocli cpizootilörordning. 122] Supplement nr 4 till Sveriges familjenamn 1920. [27] Betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för be- Betankande med förslag ang. omorganisation av u n d e r kämpande av tuberkulos hos nötkreatur. [23] visningen vid navigationsskolorna och d ä r m e d samBetänkande och överarbetat förslag rörande uppförande m a n h ä n g a n d e frågor. [32] av Karolinska sjukhuset m. m. [34] Allmänt näringsväsen. Förslag till lag o m upplagshus med upplagsbevis m. ro. [25] Utredning i sockerfrågan. [33]

rätt att utfärd;

Försvarsväsen. Utredning r ö r a n d e Sveriges försvarspolitiska läge s a m t behov av försvarskrafter. |12| Utredning och förslag beträffande Stockholms flottstations förflyttning från h u v u d s t a d e n . [33]

Fast e g e n d o m . J o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r . J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 1. Betänkande ang. U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt. åtgärder för vete- och råguiarknadens stödjande. Ii 2. Betänkande ang, j o r d b r u k e i s kreditförhållanden. 2] Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexporlens befrämjande. |4| Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska l a n t b r u k s p r o d u k t e r vid allmänna inrättningar m. m. [10]

Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1930